# ID: svediakorp-gov2445
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 141,116
# sentences: 5,556
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIHAM
TILL
SAMTLIGA RIKS STÅNDENS
PROTOKOLL
VID *
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM
ÅREN 1805 OCH 1866.
ELFTE SAMLINGEN.
lsi Afdelningen:
Motioner hos Ridderskapet och Adein.
\
Förteckning å Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865.
1
Förteckning å de hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln
under Riksdagen 1865—1866 väckta motioner:
1. Af Herr von Knorring, Erik Oscar, ang. pension åt Kapitenen i arméen Erik
August Björkman.
2. » Densamme, om pension åt Häradshöfdingen C. G. Levins enka, Wilhelmina
Levin, född Grönblad.
3. » Herr von Axelson, Johan Fredrik, om beviljande af medel för skyndsamt
fullbordande af Statens jernbana emellan Arvika och Norska gränsen.
4. » Herr Fåhreeus, Edvard, ang. upprättande af ett universitet i hufvudstaden.
5. » Densamme, ang. ändring i nu gällande författning rörande stämpelpappers
afgiften.
6. » Herr Hallenborg, Magnus, ang. Ystads lägre elementarläroverks utvidgning
till ett fullständigt högre elementarläroverk.
7. » Herr Liljenstolpe, Axel Fredrik, ang. nedsättning af postportot, m. m.
8. » Friherre Åkerhjelm, Johan Carl, om beviljande af ett låneunderstöd å 743,300
R:dr för en jernvägsanläggning emellan Dalkarlsbergs grufvor i Nora socken
och sjön Möckeln.
9. » Herr Treffenberg, Nils Curry Engelbrecht, ang. åtgärders vidtagande för in
skränkning
af lösdrifveriet och tiggeriet i landet.
10. » Herr Dardel, Fritz Ludvig, om beviljande af ett anslag å 25,000 R:dr för
gjutning i brons af Professor Molins grupp »Bältespännarne.»
11. » Herr Weidenhjelm, Ernst August, ang. ändring i 7 § 28 Kap. Byggninga
Balken.
12. » Herr von Feilitzen, Johan August Carl, om ändring af 12 § i Jagtstadgan,
för så vidt den rörer ejderskytte.
13. » Herr Liljenstolpe, Axel Fredrik, ang. beviljande af 10,000 R:dr årligen till
Stora Barnhuset i Stockholm i och för inlösen af 100 barn efter högst
100 R:dr för hvarje.
14. » Herr Du Rietz, Fredrik Gustaf, om förhöjd pension åt Underlöjtnanten i
arméen, Lars Samuel von Schantz.
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd.
Förteckning ä Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865.
Af Herr von Francken, August Alfred, ang. löneförbättring åt lärarne vid rikets
navigationsskolor.
» Grefve Björnstjerna, Carl Magnus, ang. löneförbättring åt gymnastiklärare
vid rikets högre elementarläroverk.
» Herr Lagercrantz, Carl Gustaf, om ett anslag å 100,000 R:dr till vagbyggnadsarbeten
i Jemtlands län, för beredande af arbetsförtjenst åt länets
till följd af inträffad missvext nödlidande innebyggare.
» Densamme, om anslag till häst- och fårafvelns förbättring i Jemtland.
» Herr Sillén, Lars Gabriel, om beviljande af ett anslag å 800 R:dr årligen
under nästa statsregleringsperiod åt Lithografen Carl Johan Billmark, för
fortsatt utgifvande af piancheverket »Sverige, aquarell-lithografier och tontryck.
»
» Grefve Posse. Arvid, ang. förändring i sättet för påförande af bevillning åt
enskilda sedelutgifvande banker.
» Densamme, ang. godtgörande af Herr Landtmarskalkens och Herrar Talmäns
riksdagskostnader.
» Friherre Sköldebrand, Knut Erik, ang. beviljande af anslag för byggande
af en stambana emellan Wexiö samt Calmar och Carlskrona.
» Grefve Posse, Knut, om beviljande af ett ärligt anslag å 6,000 R:dr till
institutet för döfstumma i Carlskrona.
» Herr von Knorring, Erik Oscar, om utvidgning af Hudiksvalls högre elementarläroverk
till fullständigt äfven på den klassiska bildningslinien och i sammanhang
dermed om anslag till en lektor i klassiska språk vid nämnda läroverk.
» Densamme, om beviljande af ett anslag å 100,000 R:dr till Norrlands kustförsvar.
» Densamme, om beviljande af ett låneunderstöd å 295,000 R:dr för fortsättning
af Hudiksvall—Forssa-jernvägen till sjön Dellen.
» Herr Liljenstolpe, Axel Fredrik, ang. sparbanksräntahs höjande till 5,] procent,
m. m.
» Densamme, ang. boställshyresersättning för sqvadrons- och kompanichefer,
m. m.
» Grefve von Schwerin, Carl Gustaf Philip, ang. ändringar i Kongl. Maj:ts
nådiga Skiftes-stadga af den 4 Maj 1827.
» Grefve von Saltza, Carl Anlon Plulip, om ändringar i lagstiftningen rörande
bränvinslillverkning.
» Herr Bråkenhjelm, Per Reinhold, om ändringar i de för rikets allmänna
elementarläroverk gällande stadgar.
» Densamme, ang. en underdånig anhållan hos Kongl. Maj:t om meddelande
af en förklaring öfver Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet.
Förteckning å Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865.
3
33. Af Herr Bråkenhjelm, Per Reinhold, om beviljande af ett årligt anslag 5 10,000
R:dr till aflöning åt 10 lärare för döfstumma.
35. » Densamme, om anslag till undervisning i modellritning vid folkskolorna.
34. » Friherre Rehbinder, Helge, om beviljande af pensioner åt aflidne Majoren
Axel Reinbold Andersins ogifta döttrar, Sofia Charlotta och Emma Christina.
36. » Friherre Hermelin, Carl Alfons, om beviljande af ett anslag å 50,000
R:dr, för att användas till ersättning åt egare af husdjur, som, till förekom
mande
af boskapspestens spridande inom landet, blifvit nedslagtade.
37. » Herr Silfverstolpe, David Ludvig, om lön för en ny lärare vid veterinär
inrättningen
i Stockholm.
38. » Herr Löwenborg, Johan Adolf, om ett anslag å 6,000 R:dr till förbättring
af fårafveln å Gotland.
39. » Friherre Cederström, Rudolf, ang. beviljandet af ett anslag å 500,000 R:dr
till uppförande af en byggnad, innehållande boställsvåningar för samtliga
Statsråden.
40. » Densamme, om vidtagande af åtgärder för beredande af lättnad i mynt
cirkulationen
emellan de förenade rikena.
41. » Friherre Rappe, Axel, om beviljande af ett anslag å 60,000 R:dr till upp
förande
af ett nytt läroverkshus i Christianstad.
42. » Herr von Strokirch, Jean Paul Fredrik Ollo, om ändringar i gällande för
ordning
angående vilkoren för bränvinstillverkning.
43 » Herr Dalman, Wilhelm Fredrik, om ändring i lagstadganden rörande by
sältning.
44. » Densamme, om upphörande af frälsemans särskilda forum.
45. » Du Rietz, Fredrik Gustaf, om uppförande på Statens bekostnad af lämpliga
bostäder vid lotsstationerna å Gotland.
46. » Densamme, om anbringande på Statens bekostnad af en telegrafledning å
Gotland.
47. » Densamme, om åstadkommande genom Statens försorg af tjäru- och kol
bränning
å Gotska Sandön.
48. » Herr Adlersparre, Rudolf, om ett tillägg till 1 mom. i 2 § af Kongl. För
ordningen
ang. fattigvården i riket den 13 Juli 1853.
49. » Friherre von Schulzenheim, David, om upphäfvande af lagens stadganden,
rörande proprieborgen
50. » Herr Charpentier, Gustaf Reinhold, ang. pension åt aflidne Kammarrätts
rådet
Paul Roland Ferlins tre döttrar.
51. » Densamme, ang. åtgärd till underlättande af jernvägsanläggning från Calmar
till Lamhult.
52. » Herr von Knorring, Erik Oscar, om pension åt Öfverstelöjtnanten, Friherre
Ulf Carlsson Sparres enka, Friherrinnan Kerstin Sparre, född Vult von Steijern.
4
Förteckning å Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865.
53. Af Herr von Knorring, Erik Oscar, om pension åt Protokollssekreteraren
Anton Ekmans enka, Magdalena Sofia Ekman, fodd Nauckhoff.
54. » Friherre Cederström, Rudolf, ang. organiserandet af en representation för
häradet.
55. » Grefve Lewenhaupt, Claes Magnus, om nedsättande af en komité för gransk
ning
af alla privilegii-bref å stockfångst från Statens skogar i Norrland, m. m.
56. » Densamme, om vidtagande af åtgärd till förekommande af åverkan på Sta
tens
skogar i Norrland.
57. » Herr Cederschiöld, Fredrik August, om beviljande af ett årligt anslag å
2.000 R:dr till löner åt biträdande lärare vid undervisnings-anstalterna för
barnmorskor i Stockholm och Göteborg.
58. » Densamme, om beviljande af 250,000 R:dr till påbörjande af en kasern
byggnad
för Svea Artilleri-regemente, med vilkor att den förlägges på en
af motionären uppgifven tomtplats.
59. » Herr von Axelson, Johan Fredrik, om ändring i 27 § af gällande Förord
ning,
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker.
60. » Herr Nordenfelt, Enar Wilhelm, om beviljande af ett låneunderstöd å 933,000
R:dr för anläggning af en jernväg emellan Sölvesborg och Christianstad.
61. » Herr Olivecrona, Knut, om uppförande på ordinarie stat af ett anslag å
4.000 R:dr tili löneförbättring åt Adjunkterna inom de verldsliga fakulteterna
vid Upsala universitet.
62. » Grefve Cronstedt, Fredrik, om beviljande af ett anslag å en million R:dr,
för påbörjande af en från jernbanan emellan Stockholm och Upsala utgående
stambana i sträckning genom Upland och Westmanland till Dalarne.
63. » Densamme, om beviljande af ett anslag å 160,000 R:dr åt Köping—Hult
jernvägs-aktiebolaget, såsom bidrag till fortsättande af Örebro—Arbogajernvägen
till Köping.
64. » Herr von Koch, Nils Samuel, om utverkande af rätt för Svensk undersåte
att utrikes idka handel eller annat yrke, m. m.
65. » Densamme, om upphörande af lastpenningars erläggande.
66. » Densamme, ang. skjutsningsbesvärets ordnande.
67. » Densamme, ang. vägunderhållnings-skyldighetens ordnande.
68. » Herr Liljenstolpe, Axel I'redrik, äng åtskilliga ändringar i gällande bevill
ningsstadga.
69. » Herr af Wirsén, Thure, om jernkontorets bibehållande vid dess innehaf
vande
kreditiv å Rikets Ständers Bank.
70. » Herr Weidenhjelm, Ernst August, om beviljande af ett anslag å 7,600 R:dr
för en väganläggning från lastageplatsen vid^östra ändan af Stödesjön till
allmänna landsvägen åt Sundsvall,
Förteckning ä Motioner hos Ridderskapel och Adeln 1865.
5
71. Af Herr Anckarsvärd, Theodor Wilhelm, om beviljande af ett anslag å 44,000
R:dr till Diakonissanstalten i Slockholm.
72. » Herr von Francken, Alfred August, om ett anslag å 100,000 R:dr till
uppförande af en fyrbyggnad på Svenska Högarnes håkland i Stockholms
skärgård.
73. » Herr Bennich, Axel Gustafsson, om utarbetande af förslag till samtliga
Landtränteriers indragning och öfverflyttande af deras kassaförvaltning på
bank inrättningarne, m. m.
74. » Densamme, om löneförhöjning åt Landshöfdingarne i Jemtlands och Norr
bottens
län, m. m.
75. » Friherre Cederström, Claes Henrik, om anvisande af ett årligt anslag å
30,000 R:dr till understöd åt mindre undervisningsanstalter för döfstumma
barn.
76. » Herr Bog, Adolf Fredrik, om utfärdande af ny Skogslag, m. m.
77. » Herr von Geijer, Bror, ang. ändring i gällande stadgande om betalning för
å militie-boställe för kronans behof huggen ek.
78. » Herr Fåhreeus, Edvard, ang. anslags beviljande till ett nytt fullständigt ele
mentarläroverk
i Stockholm.
79. » Herr Belfrage, Johan Guslaf Wilhelm, om förhöjning af den åt aflidne
Majoren Lönnroths enka beviljade pension.
80 » Friherre Baab, Adam Christian, om pension åt Majoren Carl Wilhelm
Brauns enka, Christina Braun, född Hård af Thorestorp.
81. » Herr af Klercker, Carl August, ang. pension åt Majoren Nilsjohan Giertz’s
enka, Lona Fredrika Giertz, född Bahr.
82. » Herr Dalman, Wilhelm Fredrik, om upphörande af den för de Kongl.
Personerne och Utrikes Sändebuden stadgade tullfrihet och restitution af de
utaf dem erlagda tullafgifter.
83. » Densamme, om ändring i lagen • för åhörare vid Riks-Ståndens samman
träden.
84. » Friherre Koskull, Anders Magnus, om anslags beviljande för en kanal-anlägg
ning
emellan Alshult och sjön Salen, samt en jernväg emellan Alshult och
Carlshamn.
85. » Herr Treffenberg, Curry, om utfärdande af ny skiftesstadga.
86. » Densamme, om ändring i 8 § af Förordningen angående stämpelpappers
afgilten.
87. » Densamme, om ålskillige landtmäteristatens tjenstemäns pensionering.
88. » Herr Granfeldt, Adol] Fredrik, om ändring i 41 § af Förordningen an
gående
vilkoren för bränvinsförsäljning.
89. » Herr Du Bielz, Fredrik Guslaf, om uppförande af en fyr på Faluddsrefvet
vid Gotland.
6
Förteckning å Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865.
90. Af Herr Du Rietz, Fredrik Gustaf, om de s. k. frälseroterings-båtsmansnumrens
ställande på vakans
91. » Densamme, om uppmuddring af Fårösunds hamn å Gotland, m. m.
92. » Herr Printzensköld, Axel Carlsson, om pension för e o. Kanslisten Chri
stian
Möller Alleson.
93. » Friherre Duwall, Carl Guslaf, om ställande af ett årligt anslag å 10,000
R:dr till Bankofullmägtiges disposition, för att utdelas såsom arfvoden åt
Bankens ljugo äldste e. o. tjenstemän.
94. » Grefve Lewenhaupt, Claés Magnus, om ändring i Jagtstadgan, för så vidt
den rörer ejderskytte.
95. » Friherre Cederström, Rudolf, om beviljande af anslag till fullbordande af nord
vestra
stambanan, med sträckning från Christinehamn öfver Carlstad till Arvika.
96. » Friherre af Ugglas, Gustaf ang. sättet för anskaffande af medel till nord
vestra
och östra stambanornas fullbordande.
97. » Herr Fitinghoff, Conrad Rlechert, om beviljande af ett anslag å 76,250
R:dr för väganläggning från Ramsele socken till Tåsjö kyrka.
98. » Densamme, om anslag till ett nytt lägre elementarläroverk i Sollefteå.
99. » Densamme, om ändring i 1 § 15 Kap. Rättegångs-Balken.
100. » Herr Liljenstolpe, Axel Fredrik, om karta-sigillata-förordmngens reviderande.
101. » Densamme, om tillerkännande af någon godtgörelse åt mamsell Octavia
Carlén för arbetet »Anteckningar öfver Kongl. Lifrustkaramarens och Kongl.
Klädkammarens samlingar.»
102. » Densamme, ang. e. o. tjenstemännen, deras ställning samt befordringslagarne.
103. » Herr Linroth, Carl Johan Guslaf, om befrielse från bevillning för pensioner.
104. » Herr Treffenberg, Curry, ang. ändringar i Instruktionen för Landshöfdm
garne
i rikets län samt de vid Läns-stvrelserna anställde tjenstemän.
105. » Densamme, om erforderlig inskränkning uti onödigt mångskrifveri vid
landskanslierna.
106. » Densamme, om befrielse från åtskilliga Läns-styrelserna nu åliggande göromål.
107. » Densamme, om ändring i 2 § 2 Kap. Strafflagen.
108. » Grefve Sparre, Erik, om medgifvande af tre års räntefrihet för det åt bo
laget
för Borås jernväg beviljade låneunderstöd.
109. » Densamme, om ändring i bestämmelserna rörande statsbidrag till segelleds
öppnande från Hattefura vid Wenern till Stora Lee, m, m.
110. » Densamme, om beviljande af ett anslag å 150,000 R:dr till uppförande af
ett nytt läroverkshus i Wenersborg.
111. » Herr von Mentzer, Carl Fredrik, om ändring i gällande förordning angå
ende
bränvinstillverkning.
112. » Grefve Björnstjerna, Carl Magnus, om beviljande af ett årligt anslag å
8,000 R:dr, för att användas till arfvoden åt Norske och Danske univer
-
Förteckning å Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865.
7
113.
114.
115.
116.
117.
118.
119.
120.
121.
122.
123.
124.
125.
126.
127.
128.
129.
130.
sitetslärare och vetenskapsmän för föreläsningars hållande vid akademierna
i Upsala och Lund.
Af Grefve Mörner, Carl Göran Detlof, om anslag till lön samt rese- och trakta
mentsersättning
för en tredje landtbruks-ingeniör.
» Densamme, om ett anslag å 2,000 R:dr till understöd åt personer, som hos
egare af välskötta ladugårdar undervisas i boskapens skötsel, m. m.
» Herr von Ehrenheim, Per Jakob, om anvisande af medel för Enköpings
treklassiga elementarläroverks utvidgning till femklassigt.
<> Friherre Leuhusen, Alexander Magnus, om beviljande af ett anslag å 1,540,000
R:dr för en jernvägsanläggning från Hemgrafven till Sundsvall.
» Herr Dardel, Fritz Ludvig, om stiftande af en lag angående efterbildningar
af fotografier, m. m.
» Herr Ulfsax, Adolf Fredrik, om den personliga frihetens skyddande.
» Densamme, äng. ändring i lagens stadganden om giftomannarätt.
» Herr von Ehrenheim, Per Jakob, om pension åt Häradshöfdingen Fredrik
Wilhelm Strandbergs enka, Fredrika Strandberg.
» Friherre Liljencrantz, Johan, om ett årligt, anslag å 6,000 R:dr att användas
till stipendier åt studerande vid rikets universiteter, som vilja under
loppet af minst ett läseår idka studier vid universiteten i Christiania eller
Köpenhamn.
» Herr Kuylenstjerna, Carl Johan Gammal, ang. upphäfvande af afradsafgiften
för tillverkning af de s. k. ädla metallerna, eller åtminstone för koppartillverkningen.
O
» Herr af Pontin, Daniel Fredrik Constans, om beviljande af ett anslag å 61,000
R:dr för omläggning af landsvägen emellan gästgifvaregårdarne Serarp och
Hvetlanda i Ostra härad af Jönköpings län.
» Grefve Mörner, Carl, om pension åt Provincialläkaren, Doktor David Billengrens
enka, Fredrika Wilhelmina Billengren, född Dahlberg.
» Herr Nisbeth, Adolf Fredrik Hugo, rörande musik- och sånglärares vid elementarläroverken
lönevilkor och pensionering.
» Grefve Posse, Arvid, om anvisande af 600,000 R:dr för Malmö hospitals
förflyttning tili annan tjenlig plats inom Skåne.
» Herr Sdfverslolpe, David Wilhelm, om beviljande af ett anslag å 200,000
R:dr för uppförande af en byggnad för Topografiska korpsen.
» Herr Gyllenram, Henrik, om upphäfvande af den för Gotland gällande undantagslagstiftning,
rörande tiden för fullföljd af talan i vadesaker och besvärsmål.
» Friherre Alströmer, Jonas, om utsträckt pensionsrätt för aflidne Konrektor
Jon Eberhard Lyths söner.
n Herr Treffenberg, Curry, ang. vilkorliga utmätnings-resolutioner i utsökningsmål,
der krafvet grundas å skuldförbindelse, accepterad räkning eller vexel.
8
Förteckning å Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865.
131.
132.
133.
134.
135.
136.
137.
138.
139.
140.
141.
142.
143.
144.
145.
146.
147.
148.
149.
150.
Af Herr Treffenberg, Curry, om ändring i 2 Kap. Strafflagen.
» Herr Cederschiöld, Rudolf, rörande bank-iagstiftningen.
» Herr Gyllenhammar, Carl Axel Napoleon, om beviljande af ett låneunderstöd
å fem och en half millioner R:dr för anläggning af en jernväg från Frövi
till Falun.
» Herr Danckwardt, Carl Gustaf, om jernvägsfondens förstärkning medelst
inhemsk kredit.
o Densamme, om anslag för åstadkommande af tillverkning utaf jernvägsskenor
inom riket.
i) Densamme, örn beviljande af ett anslag å 150,000 R:dr för anläggning af
en väg emellan sjön Bolmen och Wieslanda jernvägsstation.
) Friherre von Platen, Ludvig, ang. beredande af så kallad semester för civile
embets- och tjenstemän, m. m.
o Herr von Mentzer, Carl Fredrik, om upphäfvande af Kongl. Majrts nådiga
Kungörelse den 22 Maj 1863, angående upphörande från och med år
1864 af tullstämpling å varor, som från utrikes ort inkomma.
o Friherre Cederström, Rudolf, ang. gemensam behandling af frågorna om beskattning
af bränvinstiliverkning och tullen å sådan vara.
» Herr Ulfsax, Adolf Fredrik, öm de så kallade döda språkens uteslutande
från läroämnena vid elementar-läroverken, m. m.
» Densamme, om nedsättande af en komité för utarbetande af förslag om
jury i brottmål.
» Grefve Posse, Knut, om beviljande af ett anslag å 12,000 R:dr för tillbyggnad
af Skeppsgossekasernen i Carlskrona.
» Herr Ulfsax, Adolf Fredrik, om utvidgad religionsfrihet.
i) Densamme, om beviljande af ett årligt anslag å 30,000 R:dr för vård och
underhåll å Stockholms sjukhus af fattiga sjuka från landsorten.
» Herr Lagergren, Anders, om tillsättande af en general-inspektör öfver samt
liga
gymnastik-inrättningarne i riket, utom Stockholm.
» Friherre Nordenfalk, Johan, om utvidgning af Westerviks elementarläroverk.
» Herr Ekensteen, Fritz Ollo Ludvig, om ett anslag å 5,000 R:dr till inköp
af afvelsdjur utaf ädlare kreaturs-racer.
v Friherre Ronde, Knul, om anvisande af ett årligt anslag å 10,000 R:dr
till fabriks- och handtverks-näringarnes befrämjande.
» Densamme, om löneförhöjning å distriktsläkaren vid Tumba bruk.
» Herr von Francken, Georg Wolfgang, om tobakstullens förhöjning.
STOCKHOLM, tryckt bos E. Westrell, 1866.
Motioner hoa Bidderekapet och Adeln 1865. N:is 1 och 2.
1
N:o 1.
/
Af Herr von Knorring, Erik Oscar, angående pension åt Kapitenen i
Arméen Erik August Björkman.
På grund af den hedrande, gagneliga verksamhet, som Kapitenen i Arméen E. A.
Björkman alltsedan år 1831 utöfvat under särskilda magtpåliggande kommenderingar
vid Kongl. Topografiska Korpsens triangel-mätningar och höjdmätningar m. m. samt
medelst andra allmännyttiga arbeten, dem Kapitenen Björkman utfört och hvilkas beskaffenhet
synes af här bifogade såväl tjensteförteckning som intyg af Herr General-löjtnanten
Akrell, och då Kapitenen Björkman, hvilken, numera med af ansträngande arbete
försvagade ögon och vid uppnådda 57 år, icke kan med sitt arbete sig försörja,
af Kongl. Majit icke kunnat tilldelas eller föreslås till pension, på den grund att han
endast under loppet af sex år haft lön på stat, får jag, hänvisande till närlagda 2:ne
handlingar, vördsamt föreslå:
att Rikets Höglofliga Ständer behagade bevilja Kapitenen i Arméen Erik August
Björkman, under hans återstående lifstid, en årlig pension af Ett Tusen (1,000)
Riksdaler Riksmynt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 4 November 1865.
Oscar v. Knorring.
N:o 2.
Af Herr von Knorring, Erik Oscar, om pension åt Häradshöfdingen
C. G. Levins Enka, Wilhelmina Levin, född Grönblad.
Hos Rikets Höglofliga Ständer får jag vördsamt föreslå Enkefru Wilhelmina Levin, född
Bih. till B. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 1
2
Motioner hos Ridderskap och Adeln 1865. N:o 2.
Grönblad, till erhållande af understöd utaf statsmedel, på skäl här nedan finnas
anförda.
Fru Levin är enka efter Häradshöfdingen och Riddaren af Kongl. Nordstjerneorden
C. G. Levin, hvilken, efter att omkring 20 år hafva varit Domhafvande i Helsinglands
norra Domsaga, en i anseende till de der förekommande många brottmålen
särdeles mödosam befattning, år 1861 erhöll transport till Hellestads och Tjellmo Domsaga
i Linköpings län. Enär företrädaren inom denna Domsaga aflidit Thomedag år
1860 och hans enka följaktligen, enligt gällande författningar, egt att vara i besittning
af bostället ända till den 14 Mars 1863, fick Levin ej af bostället draga någon
fördel förr än vid nyssnämnda tid, ehuru Domsagan redan hösten år 1861 af honom
tillträddes.
Häradshöfding Levin afled år 1863 den 20:de December, eller dagen före Thomedag,
hvadan det löpande tjensteåret utgick redan påföljande dag, och hans enka
nödgades alltså den 14 Mars innevarande år frånträda bostället, hvilket hon, derest
mannen aflidit några timmar sednare, eller sedan Thomedag ingått, haft rättighet att
besitta ytterligare ett år, eller till den 14 Mars 1866.
Då häradshöfdingebostället Stora Yxhult, utom fri bostad och vedbrand m. m.,
anses gifva en årlig afkastning af cirka 3,000 R:dr R:mt, är detta således hvad Fru
Levin, derigenom att mannen ej fick öfverlefva Thomedag, gått miste om. Då härtill
kommer att Enkefru Levin, enligt hvad de, denna min vördsamma motion, under litt.
A. B. C. och D., bifogade 4 intyg utvisa, är sjuklig och jemte fyra oförsörjda barn,
befinner sig i torftiga omständigheter sedan, efter mannens död, alla boets tillgångar
blifvit till borgenärerne afträdda, hemtar jag häraf stöd för den förhoppning att Rikets
Höglofliga Ständer måtte ett sådant förhållande behjerta och bifalla den ödmjuka anhållan
jag nu tager mig friheten framställa, då jag vördsamt föreslår,
att Rikets Höglofliga Ständer behagade tilldela Enkefru Wilhelmina Levin, född
Grönblad, en årlig pension af allmänna medel å Trehundra (300) Riksdaler
Riksmynt, att utgå under Enkefru Levins återstående lifstid.
Om vederbörlig remiss anhålles.
Stockholm den 4 November 1865.
Oscar v. Knorring.
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 3.
3
N:o 3.
Åf Herr von Axelson, Johan Fredrik, om beviljande af medel för
skyndsamt fullbordande af Statens jernbana emellan Arvika och
Norska gränsen.
Sedan Rikets sednast församlade Ständer till nordvestra stambanan emellan Arvika
och riksgränsen, som är beräknad kosta 3,893,998 R:dr R:mt, beviljade ett anslag af
omkring en million R:dr, hvarmed under tiden, delen emellan riksgränsen och närmast
derintill belägna trafikstation Charlottenberg, äfvensom denna station blifvit fullbordade,
och alla de större och mera tid erfordrande bergsprängnings- och fyllningsarbeten samt
brobyggnader blifvit påbörjade och icke obetydligt framskridit, så skulle denna bandel,
under förutsättning att, icke alltför ogynnsamma väderleksförhållanden inträffa, kunna
fullbordas under loppet af nästa år, ifall beslut derom fattas före innevarande års utgång,
på det att dertill erforderliga räler och sleepers måtte under vintern kunna anskaffas
för att vid första vårdag vara att tillgå, samt de större sprängningsarbetena under
vinterns lopp må oafbrutet kunna fortsättas.
Då denna stambana, som står i omedelbar förbindelse med den Norska jernbanan
emellan Christiania och riksgränsen öfver Kongsvinger, blifvit fullbordad, kommer således
sistnämnda jernbana, med derintill stötande kommunikationsleder inom Norrige,
genom Seffle kanal, i förbindelse med sjön Wenern och alla intill detta vattendrag stötande
kommunikationsleder.
Det, synes häraf, hvilken stor lättnad förbindelsen emellan Sverige och Norriges
tillskyndas genom denna stambanas fullbordan, och då, under nästa år nordvestra stambanan
emellan Laxå och Christinehamn, blifver för allmänna trafiken upplåten skulle
således, efter Arvika-banans fullbordan, endast mil återstå som på landsväg behöfde
tillryggaläggas emellan Stockholm och Christiania och hela denna väg kunna tillryggaläggas
på 30 timmars tid.
Beträffande trafikerandet af denna, från de öfriga stambanorna afskiljda, men med
de Norska jernbanorna förenade bandel, så kan detta ändamålsenligast ske, med
rörelsemateriel från den Norska jernbanan, till dess den återstående delen emellan
Christinehamn och Arvika hinner fullbordas. Denna ifrågavarande handels snara fullbordan
skulle äfven underlätta arbetena emellan Arvika och Christinehamn, genom den
utväg att äfven öfver Christiania erhålla räls och andra för jernvägsarbetet erforderliga
effekter.
/
4
Motioner hos Riddersleapet och Adeln 1865. N-.o 4.
Med stöd af ofvan anförda behjertansvärda förhållanden, och då, äfven under antagande
att Rikets Ständer, uppå skeende framställning, finna erforderligt belopp böra
anslås till fullföljande i vidsträcktare mån af det å nordvestra stambanan återstående
arbete, jag anser den af mig nu omnämnda, redan påbörjade och fortskridna bandel
vara mest angelägen att ofördröjligen fullbordas, får jag alltså vördsamt föreslå,
att det för besagda ändamål erforderliga belopp, 2,893,998 Riksdaler Riksmynt,
måtte företrädesvis och så snart sig göra låter varda anvisade för
fulländandet af stambanan emellan Arvika och Norska riksgränsen.
Anhållande jag tillika att Höglofliga Stats-Utskottet, som, med afseende å sakens
beskaffenhet och de af mig antydda omständigheter, nogsamt lärer finna tiden böra härtill
i möjligaste mån begagnas, ville åt detta ärende egna al! den skyndsamma handläggning,
som dess innehåll kräfver och med grundlagsenliga former är förenligt.
Stockholm den 4 November 1865.
J. von Axelson.
N:o 4,
Af Herr Fåhraeus, Edvard, angående upprättande af ett Universitet i Hufvudstaden.
Frågan om ett universitets upprättande eller förläggande i Stockholm är icke
ny. Den har sedan mera än J:dels århundrade gång efter annan framträdt, med allt
större bestämdhet och allt oafvisligare fordringar. Den skall icke heller falla, om den
än tilläfventyrs behöfver ytterligare något lustrum kämpa för sin slutliga framgång.
Tidsandan kräfver, att äfven den vetenskapliga odlingen rnå få ut sin rätt och verka
der den för fosterlandets högsta intressen mest kan gagna.
Då jag nu dristar inför Höglofliga Ridderskapet och Adeln framställa en motion
i detta syfte, behöfver jag icke vara särdeles vidlyftig, enär redan vid föregående
tillfällen skälen både för och emot omständligt framlagts. När tillförene fråga varit om
ett universitets förläggande i hufvudstaden, har emellertid förflyttning hit af Upsala
högskola gemenligen — om icke alltid — varit afsedd. Det må tillåtas motionären
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 4.
5
att äfven ur en annan synpunkt betrakta denna, i många hänseenden grannlaga och
för Sveriges framtid vigtiga fråga. Då det vid en fördomsfri blick på det vetenskapliga
lifvet vid våra universiteter, och särskddt det i Upsala, icke torde böra förnekas,
att i flerfaldiga rigtningar en frisk och lifaktig verksamhet otvetydigt gifver sig tillkänna,
samt bland de vigtigaste skälen, som framdragits mot universitetets förflyttning
från sistnämnda stad till Stockholm, anförts farhågan, att den ädla planta, som nu vid
Fyris står i löftesrik blomning, måhända genom en omsättning i hufvudstadens opröfvade
jordmon kunde komma att stanna i växten eller rent af gå ett borttvinande lif
till mötes, torde det till äfventyrs, åtminstone i detta hänseende, förefalla ändamålsenligare
om man, utan att rubba det redan befintliga kunskapsträdet, planterade ett
nytt sådant. Att Sveriges starkt tillvexande folkmängd nu kan erfordra 3:ne universiteter,
då för snart 2:ne århundraden tillbaka 2:ne ansågos nödiga, kan lika litet
bestridas, som att en jemförelse i detta hänseende med främmande länders folkmängd
och antal högskolor icke kan blifva adeqvat, enär härvid äfven — och hufvudsakligen
— antalet af elementarläroverk och derstädes bildnings-sökande samt folkbildningen
öfverhufvud måste ingå i beräkningen. Med hänsigt härtill åter märkes, att då lärjungeantalet
vid elementarläroverken (gymnasier samt lärdoms- och apologist-skolor)
vårterminen år 1824 utgjorde 4,852, hade det efter 40 års förlopp eller år 1864
stigit till 11,145. Och när dertill kommer, att just under de sednast förflutna decennierna
ett framskridande eller snarare framåtilande i materiel odling och välmåga egt
rum, hvilket våra fäder för 50 år tillbaka icke ens kunnat ana, medan det andliga
lifvet på långt när icke företer samma mägtiga utveckling, om än såväl för folkundervisningen,
som — i synnerhet under de sista åren — för elementarläroverkens stora
offer och välsignelserika ansträngningar högsint framburits på vetandets altare, torde
det väl ej anses förmätet att våga uttala den tanke, att tiden är inne att sätta kronan
på verket, genom att i Linnés och Berzelii fädernesland öka den vetenskapliga odlingens
förnämsta helgedomar — högskolorna. Att såsom plats härför främst hufvudstaden
måste framställa sig är naturligt, ty dels lärer det väl få anses både i sig sjelf utom
allt tvifvel och af den erfarenhet, andra länder — deribland syskonländerna Danmark
och Norrige — förete, bekräftadt, att i den stad, der samhällets politiska och nationela
lif eger sin brännpunkt, der bör ock en härd finnas för den högre vetenskapliga
odlingen, dels finnes redan i Stockholm såväl en färdigbildad medicinsk fakultet som
ock rika samlingar för flera af de till filosofiska fakulteten hörande discipliner, dels
kan företrädesvis i hufvudstaden ett af universitetens hufvudändamål — danande af
duglige män för statens offentliga platser — vinna sin fulla praktiska tillämpning och
äfven till fromma för förvaltningen fullfölja embetsmannaståndets bildning och sanna
humanitet utöfver de mer eller mindre tvungna examens-studierna. Från hufvudstaden,
mer än från någon annan punkt i riket, komme att utbreda sig de strålar af upplysning
och vetenskapligt lif, som en högskolas närvaro ovilkorligen i större eller
mindre mån måste tända, och som — särdeles i en åt materiela syften företrädes
-
6
Motioner hos Riddershapet och Adeln 1865. N:o 4.
vis rigtad tid — äro behöfliga för att ingjuta en förädlande anda och kraft i samhällskroppens
sjudande blod; det är således icke allenast för en enstaka kommuns
för öfrigt väl erforderliga lyftning i vetenskapligt hänseende, icke blott för den i hufvudstaden
mer än annorstädes befintliga möjligheten att låta idéerna och verkligheten,
theorien och praktiken mötas och på hvarandra utöfva en helsosam vexelverkan, lika
nödvändig för de materiela krafternas reglerande, som för intelligensens sanna och
allsidiga utveckling, det är i sjelfva verket hufvudsakligen till det helas båtnad, till
ett älskadt fosterlands framskridande från en tyvärr alltför ofta flack ensidighet till
sann bildning och ädel täflan i vetandets idrotter, som upprättandet af ett universitet
i hufvudstaden utgör en den mägtigaste häfstång.
Det kan här ej komma i fråga att söka ingå i fullständig granskning af alla de
skäl, som å andra sidan framdragits till stöd för den åsigten, att ett universitet i
hufvudstaden vore obehöfligt eller t. o. m. i vissa fall skadligt. Ett och annat kan
jag dock ej underlåta att i detta hänseende till bemötande upptaga. Man har talat
om hufvudstadens sedeförderf och många tillfällen till nöjen och tidsödande förströelser,
om dess osundhet och starka dödlighetsprocent, om den drygare lefnadskostnaden
derstädes, om det i politiskt hänseende äfventyrliga inflytande studentkorpsen enligt
utländskt föredöme (Wien, Berlin etc.) vid kritiska tidpunkter kunde komma att utöfva,
om farhågan att det »lefnadsfriska» och poetiska i studentlifvet kunde bortdö i hufvudstadens
prosaiska qvalm eller komma i kollision med en polismagt — svårhandterligare
än de Upsaliensiska brandvakterna; — man har slutligen fasat för de olantliga summor
staten skulle komma att vidkännas genom universitetets förflyttning, än mer genom
upprättande af ett nytt sådant i Stockholm Dertill kommer närheten till Upsala, som,
helst när jernvägen snart kommer till stånd, torde för mången vara ett ensamt tillräckligt
skäl att ej i hufvudstaden söka åstadkomma en institution af likartad beskaffenhet
med den i Upsala hefintliga.
Yi måste erkänna, att Sveriges hufvudstad — med eller utan fulla skäl — för
närvarande är illa känd i fråga om tukt och sedlighet; och att dagligen nöjen och
förlustelser af både bättre och sämre slag stå för penningen till buds låter ej heller
förneka sig; men Upsala är — i förhållande till folkmängden — äfven tillräckligt
utrustad härutinnan för att, utan hufvudstadens biträde, kunna i grund förderfva studenter
såväl i moraliskt, som fysiskt och ekonomiskt afseende och blifver det säkerligen
ej mindre genom den nya jernvägen, som dessutom — fast den ej eger förmåga
att hitföra Upsala högskolas själsbildande atmosfer — i hög grad skall underlätta de
njutningslystnes åtrå efter Stockholmslifvets förströelser. I öfrigt bör man dels ihågkomma
de många tillfällen till förädlande nöjen, konstnjutningar o. s. v. Stockholm har att
erbjuda, äfvensom den ojemförligt rikare tillgången å inträde för den studerande ungdomen
i umgänges- och familjelifvet, dels fästa uppmärksamheten derå, att då för en
mängd ynglingar och unge män vid Carolinska och Teknologiska instituten samt härvarande
talrika tillämpningsskolor hittills ingen anmärkningsvärd olägenhet förefunnits i nu
Motioner hos Bidderskapet och Adeln 1865. N:o 4.
7
ilrågavarande afseende, faran för dylik menlig inverkan å en högskolas lärjungar mera
torde vara inbillad än verklig.
Hvad beträffar Stockholms ofta omtalade osundhet och stora mortalitet, hafva de,
jemte det att de sanitära förhållandena härstädes, genom flera i sednare tid vidtagna
åtgärder, otvifvelaktig! betydligt förbättrats — vid närmare granskning befunnits temligen
öfverdrifvet uppskattade. Ar 1860 utgjorde dödlighetsprocenten i Stockholm
3,11, i Upsala 2,65; år 1861 i Stockholm 3,35, i Upsala 2,56; år 1862 i
Stockholm 3,88, i Upsala 2,75, och år 1863 i Stockholm 3,14 och i Upsala
2,71. Skilnaden är visserligen ej ringa till förmån för Upsala, men man bör dervid
ihågkomma, bland annat, den mängd dödsfall af främmande personer å Stockholms
stora sjukvårdsinrättningar som ej egentligen böra falla hufvudstaden, i fråga om dess
sundhetsförhållanden, till last, dels att den största dödligheten eger rum bland barn,
företrädesvis i de spädare åren. Dessutom finnas städer i Sverige, som förete en
ännu större dödlighetsprocent än Stockholm.
1 fråga om lefnadskostnaden, medgifves äfven, att denna hittills varit icke obetydligt
drygare i Stockholm än i Upsala, men förhållandet torde jernnäs genom de lifligare
kommunikationsanstalterna och å andra sidan lärer det få anses fullkomligt säkert
— hvilket äfven i sin mån måste anses utgöra ett skäl för ett universitets upprättande
härstädes — att ingenstädes i Sverige så många och goda tillfällen gifvas för obe
medlade
studerande att såväl genom enskild undervisning som på flera andra sätt bereda sig
anständigt uppehälle. Hvad åter angår studenternes befarade obehöriga inblandning i
samhällets politiska angelägenheter, betviflar jag den på det högsta; den bildade ungdomens
kärlek till Konung och bestående samhällsskick synes härutinnan lemna en borgen, lika
mycket sorn det nordiska lynnets allvar; för öfrigt torde i alla händelser studentens ingripande
icke böra anses för samhället vådligare än t. ex. arbetareföreningarnes eller skarpskyttekorpsernas,
och man har ju ej för dem yttrat några farhågor i detta hänseende.
Det friska studentlifvet — hvem älskar ej detta! Hvem vill ej bevara det! Jag
skattar det högt, men jag föreställer mig, att om ock den del deraf, sorn rätteligen
bör kallas öfversitteri eller tanklös ungdomsyra, efter en eller annan sammanstötning
med polislagarne, får maka åt sig och ju förr desto hellre bannlysas från »ljusets riddårvakt,
» bör det verkligen poetiska, det äkta Svenskt-ungdomliga elementet lika litet
behöfva förtorka eller bortdö i vår vackra hufvudstad och dess natursköna nejder, som
i de hittillsvarande båda — härutinnan betydligt sämre lottade — universitetsstäderna,
helst i alla fall sannolikt en viss del af Stockholm, t. ex. den vidsträckta och glest
bebodda Kungsholmen, i händelse af en högskolas upprättande, blefve studenternes
egentliga område.
Om kostnaderna för ett universitets inrättande härstädes har mycket ordats, men
motionären är af den bestämda öfvertygelse, att om man blott vill saken och inser
dess stora betydelse för fäderneslandets framtid, skall det snart nog visa sig att de
befarade millionerna betydligt krympa ihop. Redan vid föregående riksdag fästades upp
-
8
Motioner hos Ridder skap et och Adeln 1865. N.o 4.
märksamheten härå af en motionär i Borgare-Ståndet, som visade att, då såväl Carolinska
institutets som Vetenskaps-akademiens samlingar togos i vederbörligt betraktande,
endast återstode lokal för bibliotbek och några hörsalar. Samme motionär förordade
dock hitflyttning af Upsala universitet; skulle åter frågan blifva om upprättande af ett
nytt universitet härstädes, torde lokal för särskildt bibliothek — åtminstone till en början
— ej vara behöflig, hvaremot fast anslag till löner åt ny akademistat blifver en
nödvändighet, men, huru som helst, kunna statens utgifter för byggnader m. m. svårligen
komma att betydligt öfverstiga hvad som i sednare tider anslagits åt t. ex. Teknologiska
institutet, Vetenskaps-akademien, Hospitalet för sinnessjuka, Slöjdskolan o. s.
v. och, beträffande aflöning af lärarestat i 3:ne fakulteter — ty den medicinska finnes
redan — torde dels ej alla professioner böra på en gång tillsättas, dels utgiftssumman
i alla fall icke uppgå till ens hälften af hvad en enda riksdag — 1856
1858 — beviljades såsom årlig kontant tillökning åt elementarläroverken. Att utan
betydande kostnader ingenting stort i vår tid åstadkommes, är nogsamt af erfarenheten
bekräftadt, men då så många millioner frikostigt anslagits till vägarbeten och andra
kommunikationsanstalter, borde väl ock någon summa finnas sparad för samhällets högsta
intressen, de der gifva hundradefallt frukt i såväl andlig som lekamlig förkofran.
För att slutligen äfven bemöta inkastet om olämpligheten af ett universitets förläggande
i hufvudstaden så nära det redan i Upsala befintliga, torde det för närvaran
de
vara tillräckligt att, jemte erinran hurusom med våra dagars snabbare kommunikationsmedel
längre eller kortare distanser i sjelfva verket äro af vida mindre betydelse
än förr, fästa uppmärksamheten dels derå, att när i Malmö och Lund — på ett afstånd
från hvarandra af 35 minuters väg — tvenne fullständiga högre elementarläroverk
kunna bestå jemte hvarandra och hvar för sig ega ett ganska stort lärjungeantal
(1864 respektive 261 och 434), änskönt ytterligare i samma provins finnas 2:ne
andra högre dylika läroverk, lärer det väl ej få tagas för afgjordt, att icke såväl i
Upsala som i Stockholm 2:ne universiteter kunna upprätthållas, förses med nödiga lärarekrafter
och besökas af fullt tillräckligt lärjungeantal, helst när af dessa högskolor den
ena redan står i kunskapens hela vapenrustning färdig till ädel täflan med den nya,
som i sitt mera centrala läge och i hufvudstadens flerfaldigt rikare resurser bör vän
ta
det understöd, som behöfves vid dess inträde på vädjobanan så nära sin äldre
bundsförvandt i arbetet och striden för ljusets utbredande i vårt land, — dels derå
att i fall erfarenheten skulle framdeles gifva vid handen, att det ena eller andra af
dessa universitet skulle så att säga absorbera det andra och att de båda med friska
krafter och i fruktbringande lifaktighet icke kunna bestå så nära hvarandra, torde svårigheterna
att få detta — föga sannolika — missförhållande afhjelpt på intet sätt blifva
särdeles betydande, enär i ena händelsen, om Upsala universitet blir den tynande högskolan,
resultatet ej blir värre än om bemälda universitet omedelbart hitflyttades, i andra
händelsen åter de i Stockholm upprättade hörsalarna tvifvelsutan för vare sig likartade
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 5.
9
artade eller andra ändamål lätteligen kunna tagas i anspråk, utan att de derför utlagda
kostnaderna torde böra anses onödigt använda.
Frågan om ett universitet i Stockholm är, såsom redan nämnts, icke ny, den
borde t. o. m. hafva ernått sin mognad, men då sättet för frågans realiserande ännu
torde anses i hög grad omtvistadt, då dervid så många och så vigtiga omständigheter
af flerfaldig art böra tagas i betraktande, är det gifvet, att några hufvudsakliga beslut
från Rikets Ständers sida icke torde böra för närvarande ifrågasättas. A andra sidan
är dock tiden dyrbar, och framtidens töcken kan vår inskränkta syn ej genomtränga;
att ytterligare uppskjuta allt närmare skärskådande af den magtpåliggande frågan torde
då ur många skäl icke vara rådligt, och det är med afseende derå samt stödd på
de grunder, jag ofvan haft äran i korthet antyda, jag får vördsamt föreslå,
det Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet begära, det Kongl.
Maj:t täcktes af sakkunnige personer låta frågan om ett universitets inrättande
i hufvudstaden tagas i behörigt öfvervägande och sedermera hos Rikets
Ständer göra den nådiga framställning Kongl. Maj:t, med anledning deraf,
kan finna för fosterlandet och utvecklingen af dess vetenskapliga och högre
andliga lif mest gagnande.
Om remiss till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet af denna min motion
anhålles vördsamligen.
Stockholm den 4 November 1865.
Edvard Fåhreeus.
N:o 5.
Af Herr Fåhraeus, Edvard, angående ändring i nu gällande författning
rörande stämpelpappers-afgiflen.
Till Höglofliga Bevillnings-Utskottets pröfning vid uppgörande af förslag till nystämpelpappers-förordning,
tager jag mig friheten framställa följande motion, i hufvudsakligt
ändamål att dels få afgifter, de der med fog kunna synas obilliga eller olämpliga, afskaffade,
dels i någon mån förbättra de allmänna »föreskrifterna vid författningens efterlefnad».
Med hänsigt först till §§ 3 och 4 af gällande författning i ämnet, får jag förnya
det vid flera föregående tillfällen af andra motionärer framställda förslaget, att den å
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 2
10
Motioner hos Riddersleapet och Adeln 1865. N:o 5.
Fullmagier, Konstilulor lalér, Förordnanden samt öppna Bref eller Resolutioner uppå
pension hittills föreskrifna stämpelafgift måtte, såsom dels saknande stöd i någon antaglig
princip, dels i alla afseenden obillig och — äfven efter de temligen betydliga nedsättningar
denna afgift i sednare tider undergått — för Statens embets- och tjenstemän
ofta rätt betungande, helt och hållet afskaffas.
Beträffande § 6, om »Stämpel till åtskilliga skrifter och handlingar, som dermed
skola förses m. m.», hemställes vördsamt:
1:o att bouppteckningar, då boets behållning öfverstiger 100,000 R:dr, måtte
förses med stämpel till 4 procent af behållningen, samt då den öfverstiger 200,000
R;dr, med stämpel till 1 procent derutaf; hvarförutom och då fastighets bevillningstaxeringsvärde
ligger till grund vid beräkning af öfriga allmänna avgifter, som skola för
fast egendom utgöras, men i fråga om stämpelafgiften för bouppteckning, upptagande
sådan egendom, denna afgift — enligt hvad erfarenheten visat, — ofta utgår efter ett
fastigheten godtyckligt åsatt värde, vida understigande taxeringsvärdet, en blifvande stämpelpappers-författning
torde böra föreskrifva att äfven sistnämnda afgift skall för fast egendom
beräknas efter derå sist satta taxeringsvärde ;
2:o att, till lättnad för uppbördsmännen, de nu särskildt för köpebref m. m. å
fast egendom och särskildt för fastebref stadgade afgifter, uppgående den förra till 60
öre och den sednare till 15 öre för hvarje fulla 100 Riksdaler af värdet, måtte sammanslås
till en enda och utgöras vid första uppbudets erhållande med 75 öre å hvarje
fulla 100 R:dr af fastighetens värde;
3:o att morgongåfvobref, som nu erlägga stämpelafgift till J procent af gåfvans
värde, måtte befrias från afgift, helst den Staten deraf tillfallande inkomst lärer vara
särdeles ringa :
4:o att skuldebref af alla slag, godkända räkningar m. m., äfven då de för domare
eller exekutor uppvisas, måtte vara fria från stämpel, enär dylik afgift, som i öfrigt
icke ifrågakommer när berörda handlingar i konkurs bevakas, ofta nog drabbar
nödlidande gäldenärer;
5:o att testamenten, då på grund deraf lagfart meddelas å fast egendom, måtte
bära samma stämpelafgift som gåfvobref å dylik egendom, nemligen 60 öre för hvarje
fulla 100 Rdr af värdet, beräknadt efter nästföregående års taxeringsvärde; och bör
— i händelse detta godkännes — såsom följd deraf ändring äfven verkställas i § 7 i
fråga om »testamentariska förordnanden»; samt
6:o att — på samma sätt och af samma skäl som i fråga om morgongåfvobref
— äfven den äktenskapsförord åsätta stämpelafgift af 3 Riksdaler måtte upphöra.
Beträffande slutligen de »allmänna föreskrifterna vid författningens efterlefnad»,
synas giltiga skäl vara för handen att helt och hållet befria underdomare från den
dem i afseende å handlingars stämpelbeläggning nu åliggande, men för domare-embetet
temligen främmande tillsyn och redovisning. Under förutsättning af bifall till min
här ofvan i 4:de punkten rörande skuldebref m. m. gjorda framställning, skulle upp
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. No 6. 11
börden och redovisningen af öfriga ifrågavarande afgifter lätteligen och lämpligen kunna
öfverlemnas åt Statens allmänna uppbördsförvaltning sålunda; alt å landel, b fter hvarje
lagtima ting, inom en månad derefter, Domhafvanden till Kronofogden expedierade vederbörligen
styrkta förteckningar å uppbud, inregistrerade bouppteckningar och lagfarna
afhandlingar om lösöreköp, allt med erforderliga uppgifter för uppbörden ■— enligt
det förfarande som tillförene vid fastighets-öfverlåtelse egde ’ rum i afseende å afgiften
till Wadstena Krigsmanshuskassa; — och i stad för hvarje månad, inom 8 dagar
derefter, Rådstufvurätt lemnade dylika förteckningar till vederbörande Magistrat; samt
ali, efter dessa förteckningar, Kronofogdar och Magistrater sedermera till redovisning i
vanlig ordning besörjde uppbörden af de afgifter, som motsvarade det å handlingarne
belöpande stämpelpapper, hvilka afgifter, till besparing för Statsverket och lättnad vid
liqviden, borde i kontanta penningar erläggas.
Om remiss af denna motion tilli Höglofliga Bevillnings-Utskottet anbålles vördsamt.
Stockholm den 4 November 1865.
Edvard Fåhraus.
m
N:o 6.
Af Herr Hallenborg, Magnus, angående Ystads lägre elementarläroverks
utvidgning till ett fullständigt högre elementarläroverk.
Genom förändrade stadganden har den dimissionsrätt, som tillförene tillkommit
staden Ystads lärdomsskola, blifvit densamma frånkänd samt skolan inskränkt till ett
5-klassigt elementarläroverk, hvaraf blifvit en följd, att der intagne ynglingar, hvilka
önska inhemta de för den så kallade afgångsexamen föreskrifna kunskapsmått, äro nödsakade
att söka inträde i fullständigt elementarläroverk å annan ort.
De närmast intill nämnda stad belägna fullständiga elementarläroverken uti städerna
Malmö och Lund äro dock så anlitade, att inträde derstädes icke fortfarande lär
kunna medgifvas i sådan utsträckning, att provinsens behof genom dessa kan fyllas.
För närvarande undervisas vid läroverket i Lund icke mindre än 558 ynglingar,
och om icke redan ett så stort antal vid en enda undervisningsanstalt kan anses allt
för högt, lärer det icke kunna bestridas, att genom en dylik sammandragning å en enda
12
Motioner hos Biddershapet och Adeln 1865. N:o 6.
punkt lefnadskostnaderna så uppdrifvas, att ynglingarnes vistande derstädes fördyras
vida utöfver föräldrars och målsmäns ekonomiska tillgångar, till följd hvaraf mången obemedlad,
med goda, för att icke säga stora anlag för studier begåfvad yngling tvingas
att öfvergifva den bana, hvaråt lian företrädesvis synes vara egnad.
Lärarnes aflöning är enahanda om de sammandragas vid ett enda högre elementarläroverk
eller fördelas ‘på flera sådana, hvadan någon ytterligare utgift för Staten
icke kan anses uppstå, om nya läroverk bildas i stället för att öka lärarepersonalen
vid de redan befintliga, hvaremot för allmänheten den stora fördelen, utöfver den eko
nomiska,
beredes, att många ynglingar få qvarstadna uti och i närheten af föräldrahemmet
och der njuta den dagliga omvårdnaden i stället för att, på långt afstånd derifrån,
vid allt för tidiga år lemnäs åt sig sjelfve och åt sig erbjudande frestelser af
allahanda slag; och då Staten gjort och ännu gör så mycket för undervisningens befrämjande,
står dermed ock i närmaste sammanhang att densammas tillgodonjulande
icke bör försvåras, än mindre omöjliggöras.
Inom staden Ystad, belägen uti en af de mest folkrika delar af landet, har folkmängden
med hvarje år så ökat sig, att den nu uppgår till 5,800 innevånare och då
den under anläggning varande Ystad—Eslöfs jernbanan snart kommer att öppnas för
trafiken, komma säkerligen der, likasom öfverallt annorstädes dit jernväg leder, jemna
inflyttningar att ega rum.
För det uppvexande slägtet uti en så befolkad stad och så folkrik ort är en
mera omfångsrik undervisningsanstalt i hög grad af behofvet påkallad och att i samma
mån det dervarande läroverket blifver utvidgadt, ynglingarnes antal, som för närvarande
uppgår till /H2, skall ökas och inom få år mera än fördubblas, motses af en och
hvar med den största visshet.
På grund af dessa i korthet anförda förhållanden anhåller jag,
att Ystads lägre elementarläroverk må uppflyttas till fullständigt högre ele
mentarläroverk
på såväl den lärda som den reala, linien.
Yördsamt anhåller jag att denna min motion måtte blifva remitterad till Stats
Utskottet.
Stockholm den 4 November 1865.
Magnus Hallenborg.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. No 7.
13
N:o 7.
Af Herr Liljenstolpe, Axel Fredrik, angående nedsättning af postportot
m. m.
Jemte enkla postportots nedsättning till 10 tire i stället för 12 öre (nuvarande
portot för I 4 lod efter äldre vigt beräkningar), får jag föreslå upphörandet af de s. k.
»registrerade» brefven och, i sammanhang dermed, nedsättning af »sluten rekommendation»
ifrån 35 öre till 20 öre.
Att förebringa de flera skäl, sifferkalkyl och aproximativa beräkningar, hvilka
tala lör ifrågaställa förändringar, synes mig helt och hållet öfverflödigt. De äro så i
ögonen fallande; och godkännes hvad nu föreslagits, så torde nu det Utskott, till hvilket
motionen remitteras, ifrån vederbörande hemta de upplysningar, hvilka finnas nödiga
och som äro lämpligare att affordras utaf en auktoritet, än af en enskild motionär;
men för att visa att det icke undfallit min uppmärksamhet den i början möjliga, till och
med ej ringa förlust, som särdeles nedsättningar af det enkla postportot, ifrån 1 i till 10
öre skulle tillskynda Kongl Postverket, får jag äran hemställa huruvida icke skäligt
vore att äfven minska vigten af enkelt porto ifrån 4 till 3 ort?
Hvad registrering af bref angår, förefaller detta mig nära nog origtigt, emedan
någon garanti för afsändaren att brefvet säkrare framkommer icke derigenom beredes
utan tvärtom lockar densamma till brott, enär hvilken sorn helst får uttaga ett dylikt
bref och registreringen, eller namnteckningen på kartan, synes tillkännagifva att brefvet
möjligen innehåller penningar till mindre belopp, än att man ansett det böra rekommenderas,
eller ock annat af värde.
Nedsättes afgiften för sluten rekommendation, komma utan tvifvel de flesta bref
af särdeles vigt, äfven om de ej innesluta penningar, alt på så sätt afsändas.
Vinst tror jag genom de föreslagna förändringarne skulle tillskyndas Kongl. Postverket:
dels uti ökade inkomster, emedan nedsättningen skulle i begge fallen uppmuntra
bref-afsändningen, — likasom lättade och billiga kommunikationer mana till deras begagnande;
— dels ock genom förenkling af räkenskaperna; och åt korrespondenterne skulle
stora fördelar beredas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsammast.
Stockholm den 4 November 1865.
Axel Fredrik Liljenstolpe.
14
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 8.
N:o 8.
Af Friherre Åkerhielm, Johan Carl, om beviljande af ett låneunderstöd
å 145,300 R:dr för en jernvägsanläggning emellan Dalkarlsbergs
grufvor i Nora socken och sjön Möckeln.
Redan lange har ett bättre och billigare kommunikationsmedel så väl för Nora
bergslags rika malmtillgångar till Carlskoga och öfriga delar af landet, som för transporten
af tackjern från dessa orter varit påtänkt och af behofvet högt påkalladt. Genom
den omständigheten att nordvestra stambanan kommer att beröra sjön Möckelns
lugnvatten vid Degerfors, skulle ett ännu vidsträcktare fält för afsättning af de naturens
rika skatter, som, enligt hvad allmänt kändt är, finnas i de omkring sjön Wickern
i Nora socken belägna malmfält, kunna beredas, om endast ett säkert och billigt kommunikationsmedel
kunde åstadkommas mellan sjön Wickern i Nora och sjön Möckeln.
Nora bergslags malmuppfordrmg år 1862 var, enligt Kongl. Kommers-kollegii
underdåniga berättelse, 1,211,355 centner, deraf 1,083,575 centner vid de grufvefält
sorn ligga invid och i närheten af sjön Wickern.
Huru högt denna uppfordring, i händelse af afsättning, skulle kunna uppbringas
torde svårligen på förhand kunna beräknas, enär tillgångarne på rika och godartade
malmer här äro högst betydliga, hvilket allt vitsordas af så väl Landshöfdinge-embetets
embetsberättelser, som af alla de bergsembetsmän som varit i orten anställde och af
hvarje annan person som derstädes hafi bestyr med gruvbrytning.
De svåra transporter hvarmed all malmuppfordring här har att kämpa göra det
emellertid omöjligt att uppdrifva denna för orten vigtiga industri till någon större höjd,
helst redan nu vid den uppfordring som förefinnes stora malmbehållningar hopa sig
vid alla grufvefälten, allt i brist på billiga kommunikationsmedel, — så t. ex, måste
Carlskoga bergslag, som icke har egna grufvor, hemta malmen till sina flest a masugnar
från Nora socken på en mycket backig landsväg eller vintervägar 2, 3 och A
mils väg. Man har svårt att tänka sig en tyngre handtering än denna tackjernstillverkning,
särdeles under år då sjöar och mossar äro ofarbara, hvilket, kännbart nog, ej
sällan inträffat under de sednare åren.
För att afhjelpa denna brist i kommunikationsanstalter, hvaraf ifrågavarande orter
ännu lida, hafva fullständiga undersökningar åren 1861 och 1863 varit verkställda
samt kartor och kostnadsförslager sistnämnda år genom Löjtnanten vid Väg- och Vatten
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 8.
15
byggnadskorpsen A. G Svedelius blifvit upprättade för anläggning af en jernväg för lokomotiv
ifrån Dalkarlsbergs grufvefält i Nora socken förbi Wickersvik vid sjön Wickerns
södra strand, öfver Svartelfven ofvanför Kortfors förbi Granbergsdalshyttan till Timselfven
vid Carlskoga faktori och till dess utlopp i sjön Möckeln, hvarföre kostnadssumman
uppgår till 1,115,000 R:dr.
Sedermera har ett bolag blifvit bildad!, som redan antagit sina bolagsreglor, och
beslutat att för denna jernvägs anläggande tillskjuta i del af hela kostnadssumman, derest
återstående adelar deraf kunde såsom låneunderstöd af Staten erhållas.
Redan 1858 uppgjordes på Statens och enskildes bekostnad förslag till Svartelfvens
kanalisering från Sikfors, vid sjön Söreljens norra ända belägna bruk 5 \ mil till
Kortfors och då den nu föreslagna jernvägen vid sistnämnda punkt kommer att passera
Svartelfven, inses lätt hvilka stora fördelar och hvilken lättnad i transport, som genom
densamma skulle komma att beredas så väl Hellefors som Grythytte bergslagers effekter
— som för de rika timmerskogar, som finnas utefter hela detta vattendrag ända från
Säfsens socken i Dalarne, der Svartelfven har sitt ursprung,
Stora fördelar skola ock uppnås för bruken inom sydvestra Nerike. De handla
största delen af sitt malmbehof från Nora bergslag och skulle nu, genom denna
jernväg i förening med sjötransport öfver Möckeln, få detsamma levereradt vid Degerfors,
hvarifrån det på nordvestra stambanan skulle föras direkte till bruken.
Såsom ett skäl för nordvestra stambanans dragande öfver Degerfors framhölls
ock beständigt under sistförflutna riksdag den betydliga tillförsel som nu föreslagna
jernväg skulle tillskynda densamma, bland annat, till följd af just dessa bruks stora
behof af Nora bergslags malmer. Men icke mindre än fördelen för Wermland af
en förbindelse med Nora bergslag, hvars rika malmtillgångar utan tvifvel skola på
nordvestra stambanan från Degerfors söka sig väg till Christinehamn till ett så billigt
pris att säkerligen många masugns-anläggningar i vestra Wermland skola deraf blifva
en följd, — Fitipstads bergslag skall ock skörda sin fördel af denna jernväg, enär den
sammanbinder sjön Möckeln med Timselfvens från Carlskoga faktori sex mil till Filipstads
segelbara vatten, hvarigenom kommunikationssystemet fullbordas — efter att hafva
satt Nora, Grythytte, Hellefors, Carlskoga och Filipstads bergslager samt Pehrsbergs
grufvefält i direkt beröring med nordvestra stambanan vid Degerfors. Härigenom
blifver denna punkt en af de mest framstående vid Statens jernvägar med afseende
på den mängd effekter som der skola samla sig — icke allenast från alla bergslager för
att vidare söka exporter, utan ock från Nerikes och Westergötlands sädes-producerande
slättbygder, för att förse bergslagen med dess betydliga behof af spanmåls-och
andra lifsförnödenheter.
Med förestående torde ovedersägligen vara visat det stora gagn och den allmänna
nytta som denna jernväg skulle medföra, och för djerft är icke att påstå det få orter finnas
i vårt land, der en 3 * mils jernväg skulle kunna i så hög grad bidraga till dess
utveckling och förkofran. Också visar sig af aktieteckningen med hvilket allmänt intresse
16
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 9.
detta företag omfattas af personer inom alla samhällsklasser och inom flera aflägsna delar
af riket.
Jag vågar derföre vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer åt det bolag, som åtager sig bygga en jernväg för lokomotiv
från Dalkarlsbergs grufvor i Nbra socken till sjön Möckeln, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det deröfver af Löjtnanten A. G. Svedelius upprättade
förslag, ville bevilja ett låneunderstöd af 743,300 R:dr R:mt på så billiga
lånevilkor Rikets Ständer kunna finna skäligt att för denna för landets industri
så vigtiga jernvägsanläggning föreskrifva
Om remiss tili Stats-Utskottet af denna motion anhålles.
Stockholm den 4 November '1865.
Carl Åkerhielm.
N:o 9.
Af Herr Treffenberg, Nils Curry Engelbrecht, angående åtgärders
vidtagande för inskränkning af lösdrifveriet och tiggeriet i landet.
Under sednaste riksmöte väcktes en motion i syftning att genom lagstiftningen
söka hämma tiggeriet i landet. Uti denna motion anfördes, hurusom med passkyldighetens
borttagande tiggare blifvit synnerligen besvärliga å landsbygden, der de ofta
uppträdde i stora flockar samt än under betlande, än under hotelser begärde allmosor,
dem man af fruktan för följderna af ett afslag sällan vägrade; och motionären erinrade
vidare, hurusom stadgandet i fattigvårdsförordnmgen derom att en betlande kunde
såsom försvarslös behandlas förlorade all kraft uti glest befolkade provinser, enär dess
tillämpning lätt nog kunde blifva olycksbringande för den sorn deraf vågade sig begagna
och dessutom en blott anmälan om förhållandet hos polismyndigheten vore
onyttig, då den betlande antingen ej kunde namngifvas, eller, om han vore känd,
lemnade orten innan någon åtgärd för hans gripande hunne vidtagas.
Uti afgifvet betänkande öfver denna motion yttrar Ekonomi-Utskottet, att det
kraftigaste medlet till det öfverklagade oskickets hämmande redan vore i lag vidtaget,
då den, som med betlande beträddes, kunde såsom försvarslös behandlas; att om
detta
Motioner hos Ridderskap et och Adeln 1865. N:o 9.
17
detta stadgande i vissa orter genom lokala omständigheter gjordes kraftlöst, samma
omständigheter äfven skulle förlama andra föreskrifter, hvilka i berörde syfte möjligen
kunde i lag upptagas, och ändtligen att i samma mån tillämpningen af lagstiftningen
i fråga om fattigvård och dithörande ämnen vunne stadga, de anledningar till
klagan, som i motionen gitvit sig tillkänna, allt mer skulle försvinna; på grund hvaraf
allt Utskottet tillstyrkte, att motionen icke borde till någon åtgärd föranleda; och
dervid läto Rikets Ständer bero.
Den erfarenhet inom detta område, jag under min tjenstetid varit i tillfälle
samla, har hos mig stadgat den öfvertygelsen, att den utgång, nyssnämnda motion
rönt, icke låter förklara sig annorledes än genom antagande att Utskott och Ständer
å ena sidan underskattat det öfverklagade onda, till dess orsaker, omfattning och
följder, och å andra sidan öfverskattat verkan af det förmenta botemedlet, tillämpningen
af försvarslöshets-stadgan och fattigvårds-förordningen.
Tiggeriet kan vara ett uttryck af verklig nöd och påkallar i sådant fall fattigvårdens
mellankomst, men det kan också ega sin grund uti lättja och laster och
kräfver då åtgärd från polismagtens sida.
Sedan Staten dragit försorg om att en ordnad fattigvård bispringer den verkliga
nöden, har man haft att glädja sig åt den företeelsen att numera endast undantagsvis,
under missvextår och i några få af naturen ogynsamt lottade landsdelar,
hjelpbehöfvande af detta slag kringvandra; och det är ej heller dessa olyckliga, som
den allmänna klagan gäller. Nej, den gäller de skaror af arbetsföra lättingar, som,
till verklig skam för vårt land, året om öfversvämma alla landsorter, i städerna hopbetlande
slantarne i husen och uppsupande dem på krogarne, samt sedan fortsättande
lunken utåt landsbygden, för alt med sina vederstyggliga fysiognomier och vältaliga
knölpåkar tilltvinga sig penningar, kläder och mat hos de uppskrämda bondgummorna
Kunde dylika lösdrifvare sammanräknas är jag öfvertygad, alt man skulle komma
till häppadsväckande siffror. Såsom bevis härpå och för att utgöra material till förevarande
motion har jag låtit uppgöra utdrag ur de vid cellfängelset i Westerås under
de tvänne sista åren förda fångrullor, rörande samtlige under dessa år för
betlande anhållne och till Konungens Befallningshafvandes förordnande öfverlemnade
personer; och jag tillåter mig nu att, till belysning af ämnet, framlägga en kort redogörelse
för de i flera hänseenden anmärkningsvärda resultater, som af dessa utdrag
framgå.
Det har sålunda visat sig att antalet af häktade lösdrifvare uppgått under år
1863 till 82 och under år 1864 till 70. Dessa summor, ehuru i och för sig respektabla
nog, representera dock endast en ringa del af de lösdrifvare, som under
ifrågavarande år betlande genomvandrat länet; ty det är en af långvarig erfarenhet
bekräftad sanning, att de dryga kostnader, som för forslande af lösdrifvare drabba
kronan, verka återhållande i afseende å polisuppsigtens strängare handhafvande, isynBih.
till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 3
18
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 9.
nerhet å orter, sora pro aflägsna från residensstäderna. Så voro också af ofvannämnde
år 1863 häktade lösdrifvare ej mindre än sextiofem anhållne blott i staden
Westerås och endast återstående sjutton införpassade från de öfriga städerna i länet
och från landsbygden. Af de år 1864 häktade voro 40 anhållna i Westerås och
återstående 30 införpassade från öfriga delar af länet och andra län. I sammanhang
härmed må ock anmärkas att, enligt hvad jag genom stadsbetjenmgen i Westerås
förnummit, endast sådana derstädes anträffade lösdrifvare blifva inställde hos Konungens
Befallningshafvande, hvilka, oaktadt erhållen varning för betlande, dermed fortsätta;
och har man tillika upplyst, att om alla lösdrifvare, som besöka staden, skulle häktas,
så blefve fängelset otillräckligt för deras hysande.
Men om också hvad nu anfördt blifvit gifver vid handen, att tiggeriet verkligen
i fruktansvärd grad frodas i landet, så återstår det för mig att visa att detta
slags tiggeri, långt ifrån att vara fostradt af verklig nöd, faslheldre är ett skötebarn
af lättjan och lasten. I detta hänseende får jag åberopa den af ofvannämnda utdrag
betsyrkta omständigheten, att af de 82 under år 1863 häktade lösdrifvarne endast
en enda var föremål för fattigvård, då deremot 44 voro yrkeskunnige och återstoden
utgjordes af arbetsfolk, sjömän m. m. Af alla dessa voro 44- emellan 20 och
40 år och således i sin bästa ålder. Af de år 1864 häktade 70 lösdrifvare voro
endast 3 fattighjon, men 38 yrkeskunnige och återstoden löst folk utan bestämdt
yrke. 45 voro emellan 20 och 40 år gamla.
Med dessa antydningar om tiggeriets orsaker och omfattning må nu förenas
en flygtig blick på dess följder.
Att fåfäng gå lärer mycket ondt är en sanning lika gammal som den. att tillfället
gör tjufven. Ingen vecka förgår utan att man från predikstolarne får höra
dessa stående allmänna efterlysningar i anledning af brott föröfvade i rikets alla delar,
under omständigheter, som göra det sannolikt att våldsverkarne tillhöra denna
lösa befolkning, som tillåtes ströfva omkring öfverallt utan annan kontroll än de
oskyldiga förhör, som kronobetjeningen eger att anställa, till utrönande af lösdrifvarens
namn och hemvist. Vidare bestyrkes af fånglistorna, att en stor del af de vatten-
och brödbestraffningar, som å cellfängelserna förekomma, gälla dessa lösdrifvare,
som efter ankomsten till städerna genast förskaffa sig ett rus och sedan ställa till
slagsmål och andra den allmänna ordningen störande uppträden. Men om man
också afser från allt det onda lösdrifveriet medför i fråga om samhällsfriden, så
återstår dock de här ofvan antydda dryga kostnader, som statsverket får vidkännas
för lösdrifvarnes transporterande. Som bekant finnas flera län af sådan utsträckning,
att afståndet från länets ändpunkter uppgår till 20 mil och derutöfver. Man tänke
sig nu transportkostnaden för en tiggare, anhållen i en sådan del af länet och införd
till residensstaden. Beräkningen är lätt gjord. Fjerdingsmannen eger att begagna
skjuts efter två hästar på bortresan och efter en häst för hemresan, hvartill kommer
traktamente för tiggaren och fjerdingsmannen sjelf. Transportkostnaden för en så
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. No 9.
19
dan tiggare uppgår följaktligen till emellan 60 och 70 Riksdaler. Men det stadnar
ej härvid. Sedan lösdrifvaren är inställd hos Konungens Befallningshafvande eger
denna myndighet att antingen frigifva honom, försedd med lärpenningar och pass till hemorten
eller ock förordna om hans hemsändande med fångskjuts. Men då användandet
af det förra alternativet i de flesta fall är fullkomligt ändamåislöst, enär tärpenningarne
genast förvandlas till bränvin och passet till snuspapper, så måste man tillgripa
den sednare utvägen. Men nu befinnes, att lösdrifvaren, som blifvit införpassad
t. ex. till Luleå, har sin hemort uti Blekinge och följaktligen bör afsändas till
Carlskrona; och så vexa de der nyssnämnde 60 å 70 Riksdalerna till ett kapital,
för hvilket man i vissa orter skulle kunna köpa sig en liten hemmansdel, — och,
hvad värre är, utan att ändock, efter hvad jag härnedan skall visa, det ändamål,
för hvilket penningarne blifvit uppoffrade, annorledes än i högst ofullkomlig grad
uppnås.
Och emot detta stora samhällsonda — en talrik arbetsför menniskoklass, fortlefvande
i sysslolöshet under en tid då samhällets materiela utveckling absorberar
all den arbetskraft, som erbjuder sig til! dess tjenst, samhällsfridens störande på flerahanda
sätt, och statsverkets betungande med dryga och i de flesta fall onyttiga utgifter,
— emot allt detta onda vill man sätta en stadgad tillämpning af fattigvårdsförordningen
och försvarslöshetsstadgan. För min del är jag öfvertygad att hvarken
det ena eller andra afhjelper det onda. Tillämpningen af fattigvårdslagstiftningen,
sådan den nu är beskaffad, må vinna den högsta grad af fullkomning, och den skall
ändock icke uträtta något till hämmande af lösdrifveriet, ty, såsom jag ofvanför anmärkt
och visat, lösdrifveriet rekryteras icke ur deras leder, som äro föremål för
fattigvård. Återstår således Kongl. Stadgan angående försvarslöse och till allmänt
arbete förfallne personer. Men enhvar, som handlagt sådana ärenden, hvari tillämpning
af denna Nådiga Stadga förekommer, vet nogsamt att densamma väl lemnar tillräckligt
skydd emot försvarslösa personer, hvilka redan blifvit för gröfre brott straffade,
men deremot laborerar med de mest slappa och opraktiska bestämmelser då det
gäller just den lyckligtvis vida öfvervägande kategori af försvarslösa personer, som
icke blifvit för brott straffade. Det må väl medgifvas, att då fattigvårdsförordningen
stadgar, att betlaren skall såsom försvarslös behandlas, så låter detta ruskigt nog;
men — ser man nogare efter — så visar det sig att namnet är farligare än saken,
tack vare den långa med många omvägar förenade procedur, som måste iakttagas,
då fråga uppkommer om betlarens dömande till allmänt arbete. För att åskådliggöra
detta, anhåller jag att få återvända till vår gamle bekante, som för tiggeri blef
häktad deruppe i Luleå och skulle afsändas till Konungens Befallningshafvande i
Carlskrona. Dit ankommen, blifver han — frigifven, med förständigande att afgå till
den socken han tillhör, och kommunalnämnden undfår befallning att låta förekalla
betlaren och meddela honom den i försvarslöshetsstadgan föreskrifna varning. Jag
lärer icke behöfva erinra, att är betlaren af den rätta sorten, så bryr han sig icke
20
Motioner hos Mdderskapet och Adeln 1865. N:o 9.
om det erhållna förständigandet, utan styr kosan hvart han behagar, och ändamålet
med hans forslande den långa vägen igenom hela riket är då förfeladt. Men
antag, att han beskedligt inställer sig i socknen och undfår nyssnämnda varning,
genast derpå är han åter ute och stryker omkring under betlande, intilldess alt han
för andra gången häktas och afsändes till Carlskrona, der han af Konungens Be
fallningshafvande
får föreläggande att inom viss tid skaffa sig laga försvar, vid äfventyr
att eljest varda till allmänt arbete dömd; hvarefter han för andra gången —
frigifves, ty endast den, som är för allmänna säkerheten »synnerligen vådlig» kan
åläggas att från häktet förskaffa sig laga försvar. Han frigifves således, med förständigande
att afgå till hemorten; men, frigifven vandrar mannen åt alla andra håll, utom
hemorten, häktas för tredje gången för tiggeri och sändes ännu en gång till Carlskrona; nu
kan han visserligen blifva dömd till allmänt arbete, men det står dock i Konungens Befallningsbafvandes
skön, att lemna honom ytterligare rådrum för att bereda sig försvar
och alt för sådant ändamål frigifva honom. Men antag att sådant anstånd ej
blifver beviljadt, utan att han blifver dömd; han, förklarar sig med beslutet missnöjd
och detta kan följaktligen icke omedelbart gå i verkställighet. I afbidan på besvärens
pröfning kan Konungens Befallningshafvande tillåta den dömde att vistas på
fri fot. Sker detta, så kan hända att, då Kongl. Maj:ts utslag, sorn fastställer Konungens
Befallmngshafvandes beslut, ankommer till verkställighet, så är vår man pä
durchmarsch i aflägsna orter och kan icke, oaktadt efterlysningar, upptäckas, intilldess
han, för fjerde gången häktad för tiggeri, på fångkärran öfverraskar Konungens
Befallningshafvande, som, utom det myckna bråk och besvär betlarens behandling hittills
förorsakat, ytterligare får på halsen en ändlös skriftvexling med vederbörande läns
styrelser,
till beredande af ersättning åt Ränterierne för förskjutna transportkostnader.
Summan af allt detta är, såsom man finner, att lösdrifvaren måste för tiggeri
vara häktad minst irenne gånger, innan allmänt arbete kan honom ådömas.
Nu frågas — kan det verkligen på allvar fordras, att man med så illusoriska
lagbestämmelser skall kunna hejda lösdrifveriet? Omöjligt, Och derför skall denna
landsplåga fortfara intilldess lagstiftningen på detta område undergått sådan förändring
att processen göres kort med den betlande arbetsföre lättingen, ty — och
detta är noga att märka — det är just öfvertygelsen om nuvarande lagstiftnings
vanmagt emot lösdrifveriet — det är denna öfvertygelse, i förening med de dryga
transportkostnaderna, som gör att såväl öfver- som underordnade polismyndigheter
så ofta antingen blunda för lagöfverträdelser af denna art, eller ock betjena sig af
de i lag medgifna minst besvärliga, ehuru fullkomligt ändamålslösa åtgärder, hvari
genom
man lättast blifver betlaren qvitt.
Vill man deremot se hvad enkla, lätt verkställbara, på det ondas orsaker väl
beräknade och efter dess verkningar noga afpassade anordningar förmå att uträtta
till tiggeriets utrotande, så må man gå till den i vårt grannrike Danmark nu gälInnde
lagstiftning i detta ämne. Denna lagstiftning har, från ytterlig stränghet, med
Motioner hos Bidderskapet och Adeln 1865. N-.o 9.
21
stigande civilisation efterhand i sig upptagit allt mildare straffbestämmelser. Ännu
i Lagen af den 2lista Augusti 1829, sorn dock, efter hvad ingressen antyder förmildrar
dittills gällande bestämmelser, straffas tiggeri första gången med fängelse vid
vatten och bröd intill 15 dagar, andra gången intill 30 dagar, tredje gången minst
30 dagar eller intill 1 års tvångsarbete, fjerde gången intill 2 års tvångsarbete o. s. v.
dubbelt för hvarje förnyad öfverträdelse.
Den nu gällande den 3:dje Mars I8G0 sanktionerade »Lov om straffen for
Lösgaengeri og Betleri», som i sex korta §§ absolverar hela den kurs, som vår försvarslöshetsstadga
genomsträfvar i 4 Kapitel och 28 långrandiga §§, de flesta afdelade
i många momenter, är af följande lydelse:
§ 1. Den, som streifer arbejdslös omkring, uden at kunne oplyse, at han aer i
Besiddelse af midier til sit underhold, eller at lian i det mindste söger
lovligt Erhverv, bliver som Lösgaenger at anse med Sträf af Faengsel paa
Vand og Bröd. Hvar Tvangsarbejdhuse aere indrettede, kan istedet for
Faengsel paa Vand och Bröd Årbejde i disse idömmes saaledes at 6 Dages
Tvangsarbejde anses lige med 1 Dags Faengsel paa Vand og Bröd.
§ 2. Enhver der ikke vides at havé Formue, fast Naeringsvei eller anden Stilling
der afgiver Betryggelse for at han finder sit Underhold uden Skade
for det Almindehga kan Politiövrigheden affordre Bede og Rigtighed for
hvorledes han ernaerer sig. Findes den Paagjaeldendes Förklaring enten
i sig selv eller efter anstillet Undersögelse ufyldestgjörende har Politiövrigheden
att give harn Tilhold om at söge lovligt Erhverv og, for saa
vidt han ikke selv kan forskaffe sig Arbejde, at meddele harn Anvisning
paa saadant, i hvilken Henseende Fattigbestyrelsen bör vaere Politiet behjelpelig.
Politiövrigheden kan derhos foreskrive den Paagjaeldende de iagttagelser
af saadanne Regler, hvarved den saettes istand til at paase, at han
virkelig söger det af harn opgivne eller harn anviste Erhverv og navnlig
paalaegge harn till visse Tider at möde og derom give förnöden Oplvsning.
Desommeldte Tilhold skulle tilföres Politi-protokollen med udtrykkelig
Tilkjen degi velse om det med sammes Overtrsedelse forbundne Strafansvar.
Den, der mod villig tilsidesaetter de harn. i Medför af det ovenanlörte givne
Tilhold, bliver at ansee som Lösgaenger.
§ 3. Den, som selv gjör sig skyldig i Betleri, eller som udsender sine Born
eller andre, der höre til hans Husstand og ere hans Myndighed undergivne,
for at betle, eller som vidende om at disse betle, ikke afholder dem
derfra, straffes med simpelt Faengsel indtil 8 Uger eller med Faengsel paa
Vand og Bröd indtil 15 Dage istedet for hvilken sidste Sträf paa de
Steder, hvor Tvangsarbejdshuse ere indrettede, Arbejde i disse kan idömmes
efter det i 8 1 bestemte Forhold.
22
Motioner hos Eiddersleapet och Adeln 1865. No 9.
§ 4. Justitsministeriet bestemmer hvilka Fattig- og Arbejdsbuse der, med Hensyn
till Straffen for Lösgsengeri og Betleri skulle anses som Tvangsarbejdshuse
samt af hvilka Jurisdiktioner de kunne afbenyttes; naar saadanne
Bestemmelser aere tagne bringes de ved offentlig Bekjendtgjörelse til almindelig
Kundskab.
§ 5. Naar nogen paa engang findes skyldig i Lösgaengeri og Betleri blifve kun
den for den förstnsevnte Förseelse fastsatte Sträf at anvende, hvorhos det
begaaede Betleri bliver att tage i Betragtning ved Straffegradens Bestemmelse.
§ 6. Born under kriminel Lov-alder straffes ikke for de i denne Lov omhandlede
förseelser.
Efter hvad jag dels personligen erfarit, dels genom enskilda bekantskaper på
stället inhemtat, hafva dessa enkla lagbestämmelser åstadkommit det resultat, att hvad
vi mena med lösdrifveri är nästan okändt, och att tiggeri högst sällan förekommer i
Danmark.
Såsom man finner har vårt nabofolk såväl för lösgängeri, eller sysslolöst kringstrykande,
som för tiggeri upptagit alternativa straff, nemligen fängelse vid vatten
och bröd, enkelt fängelse och ändtligen tvångsarbete. De tvänne förstnämnda straffen
synas mig dock olämpliga, då de ifrågavarande förseelserna icke kunna hänföras till
egentliga brott; men så mycket mer synes tvångsarbete vara att föredraga; ty att
hålla den till tvångsarbete, som kan, men icke vill begagna det fria arbetet, deri
ligger rättvisa, konseqvens och — tilläggom det — en verklig välgerning mot den
skenbart lidande, som.såmedelst kan återföras till ordning och arbetsamhet.
Men tillämpningen af det Danska tvångsarbetssystemet förutsätter en inrättning,
som vi sakna — tvångsarbetshus i rikets alla län. Yäl väcktes under sistlidne
riksdag en motion i sådan syftning; men som motionären hufvudsakligen afsåg, att
arbetshusen skulie blifva en tillflyktsort för straffade frigifne fångar, ansåg man, att
innan någon ny, mera genomgripande åtgärd i den af motionären antydda rigtning
beslötes, några mera bestämda resultater af cellfängelsesystemet borde afvaktas, hvadan
frågan den gången förföll.
Hvad jag således förordar såsom, efter min öfvertygelse, innefattande det enda
verksamma medlet att hämma lösdrifveriet är:
inrättandet af under offentlig kontroll stående arbetshus, först* i alla residenstäder,
och vidare på andra tjenliga ställen i länen, som för delta ändamål borde indelas
i distrikler, till det antal och omfång, som af lokala och andra förhållanden betingas.
Dessa inrättningars bestämmelse skulle vara dels att bereda icke straffade försvarslösa
personer tillfälle att förskaffa sig arbetsförtjenst, dels att upptaga sådana likaledes
icke straffade försvarslösa personer och arbetsföra betlare, hvilka blifvit till allmänt
arbete dömda.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o ,9.
23
Men för att det med dessa inrättningar afsedda ändamål skali kunna uppnås
erfordras vidare oundgängligen: en partiel omarbetning af försvarslöshetsstadgan i
sådan syftning, alt en hvar arbetsför person, som anträffas betlande, må kunna utan
vidare omgång än som erfordras för utredande af förseelsens verklighet, efter förordnande
af vederbörande polismyndigheter i det län, der förseelsen inträffat, hällas
lill tvångsarbete under viss lämplig lid vid ofvannämnde arbetshus.
Med dessa anordningar — inrättande af arbetshus och försvarslöshetsstadgans
ändring i nyss antydda rigtning — och om man vidare, till undvikande af de dryga
kostnader, som med lösdrifvares insändande till residensstäderna äro förenade, bemyndigade
äfven Magislraterne i städerna, fa måhända ock Kronofogdarne på landet, att
förordna om lösdrifvarnes insättande på närmaste arbetshus, naturligtvis med öppen
besvärsrätt för lösdrifvaren, som dock i afbidan på besvärens pröfning icke finge
vistas å fri fot, — med sådana anordningar, säger jag, skulle, efter min öfvertygelse,
lösdrifveriet om också ej helt och hållet utrotas, dock så kraftigt hämmas, att alla
anledningar till klagan skulle häfvas.
Man skall — jag vet det väl — genast möta mig med invändningar om de
stora kostnader, som med inrättande af dylika arbetshus äro förknippade; men jag tillåter
mig härvid uttala den oförgripliga mening att, äfven om de föreslagna arbetshusen
skulle bekostas af statsmedel, kostnaderna snart nog skulle blifva statsverket godtgjorda,
genom inbesparandet af de utgifter, söm nu ändamålslöst förspillas på de
många och långa tiggaretransporterna; hvarförutom ingenting hindrar, att, i likhet
med hvad som skett med cellfängelserna, uppförandet af arbetshusen fördelas på en
längre tidrymd. Nu är likväl all anledning antaga, att om Kongl. Majit, efter att
hafva uppgjort en fullständig plan för arbetshussystemets införande i landet, hvilken
plan icke blott kunde, utan äfven till minskande af kostnaderna och till vinnande
af åtskilliga andra fösdelar, borde sättas i1 samband med en omorganisation af fattigvårdsväsendet
i den rigtning, att arbetshuset inom hvarje distrikt tillika kunde utgöra
en af vederbörande kommuner underhållen asyl för gamla orkeslösa och obotligt
sjuka, hvilka nu i jemmerlig belägenhet inhysas i fattighusen, det är
säger
jag — anledning antaga, att om Kongl. Majit, efter uppgörandet af en sådan plan,
afläte en nådig uppmaning till landstingen att taga denna angelägenhet om hand,
såvidt den ekonomiska delen beträffar, dessa skulle befinnas angelägna att tillegna
sig inrättningar, som måste lända den allmänna ordningen och trefnaden lill så
mycken båtnad. Jag har mig ock bekant, att åtminstone inom tvänne län fråga
redan varit väckt om inrättande af arbetshus. Att verket skulle underlättas och
påskyndas, om statsbidrag kunde erhållas, ligger i sakens natur.
Jag väntar ännu en annan anmärkning. Man skall invända, att bästa och säkraste
medlet att utrota lösdrifveriet består uti höjandet af folkets intellektuel, sedliga och materiela
tillstånd. Jag förnekar ingalunda det stora värdet af nutidens sträfvanden för dessa
höga ändamål, men jag vet tillika, att ifråga om det goda, som på sådan väg tillföres mensk
-
24
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 9.
ligheten, degen endast småningom genomsyras; jag vet också att de menskliga lidelserna
skola förblifva desamma i alla tider, och att i alla tider skola finnas menniskor,
som till följd af medfödda anlag, uppfostran och lefnadsförhållanden skola
befinnas stålsätta emot det välgörande inflytandet af äfven de mest fulländade samhällsinstitutioner
till folkupplysningens och allmänna välståndets befrämjande.
Jag nämnde härofvan, af uppgifven anledning, behofvet af en partiel omarbetning
af nu gällande försvarslöshetsstadga. En sådan omarbetning är äfven
af flera andra skäl påkallad och i främsta rummet af nödvändigheten att närmare
bestämma det legala begreppet: laga försvar, sedan de råmärken derför, som
blifvit uppdragna uti 'I § af ifrågavarande stadga, blifvit betydligt modifierade
genom Kongl. Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 Juni 1864.
Då nemligen numera en hvar myndig och välfrejdad person har laglig rätt att efter
föregående anmälan idka handel och handtverk, ser jag knappast något som kan
hindra enhvar, som innehar nyssnämnda qvalifikationer, att genom en dylik anmälan
bereda sig laga försvar och såmedelst göra sig oåtkomlig för den behandling såsom
försvarslös, hvilken han eljest, efter de i ofvannämnda § meddelade bestämmelser,
skulle varit underkastad. Om tiggaren är nu ej fråga, ty denne kan man på grund
af fattigvårdsförordningens tydliga stadganden behandla såsom försvarslös. Men hvarje
annan lös person, han må lefva huru liderligt och i öfrigt oordentligt som helst, skulle
nu, med beviset öfver verkställd anmälan till handels och handtverks idkande på
fickan, kunna med framgång bemöta kommunalnämndens yrkande om hans dömande
till allmänt arbete med den anmärkningen: »Jag är handelsman; jag är handtverkare,
låt äfven vara af samma slag som Fredman, utan verkstad, förlag och ur.»
Vidare synes det mig vara hög tid, att, genom ett tillägg till meranämnda 1:sta
§ af försvarslöshetsstadgan, vid objektiva kontroller binda det intyg af vederbörande
embetsmyndighet, tjensteman, kommunal-nämnd och tillsyningsman, som skall afgöra,
huruvida jag »iakttager ordning och sedlighet i mitt lefverne och söker efter förmåga
mig ärligen försörja», hvaruppå åter beror huruvida jag skall blifva beröfvad det dyrbaraste
jag eger, min personliga frihet.
Sådana objektiva kontroller äro så mycket nödvändigare, sorn det politi-institut,
hvilket handlar om laga försvar, är det enda område af lagstiftningen, der man med
skäl kan förebrå samhället, att i vissa fall den fattige icke är lika med den rike inför
lagen. Ty den rike kan lefva i uppenbar lösaktighet, dryckenskap och på ett
i öfrigt förargelseväckande och samhällsordningen störande sätt; och han undslipper
med de ansvarspåföljder lagen för hvarje särskild lagstridig yttring af dessa lidelser
må hafva bestämt: men den fattige, som lefver på samma sätt, blifver, utom nyssnämnda
ansvarspåföljder, jemväl underkastad det äfventyr, att såsom försvarslös kunna
beröfvas sin frihet. Örn det också må anses oundgängligen nödvändigt, att upprätthålla
en lagstiftning, som för rättskänslan har så mycket motbjudande, så är det
åtminstone samhällets oafvisliga skyldighet att tillse att allt godtycke blifver aflägs
nadt
-
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N-.o 9.
25
nadt ifrån detta område; och de kontroller, hvarom jag talat, äro ingalunda svåra att
åstadkomma. Så kunde t. ex. lämpligen stadgas att vederbörande embetsmyndighets,
tjenstemans, kommunal-nämnds och tillsyningsraans intyg derom att den till behandling
såsom försvarslös anmälde personen icke iakttoge ordning och sedlighet i sitt lefverne
icke finge tillerkännas laga vitsord med mindre detta intyg vore åtföljdt af laglig
handling, som bestyrkte att den ifrågavarande personen blifvit sakfälld för itereradt
fylleri, horsbrott, lönskaläge, slagsmål o. s. v.
Ytterligare och hvad särskildt betlaren angår, anser jag hithörande lagstiftning
böra kompletteras med ett hittills saknadt stadgande om sättet för bevisningen derom
att betlande egt rum, i händelse den anhållne dertill nekar, på det att den anhållne
icke må blifva prisgifven åt en lös uppgift af angifvaren, såsom nu oftast är fallet.
Man invände ej härvid, att allt sådant lämpligen bör öfverlemnas till doktrinen. Nej,
ju dyrbarare en medborgerlig rättighet är, ju angelägnare att genom de mest tydliga,
noggranna och minutiösa stadganden omgärda densamma, på det att såväl för den
enskilde medborgaren, som myndigheterna ingen tvekan må kunna uppkomma om
och under hvilka vilkor denna rättighet blifvit genom lag inskränkt eller förverkad.
Slutligen har ur ett något oklart stadgande i 24 § af försvarslöshets-förordningen
utbildat sig en barbarisk praxis, sorn måste genom lagstiftningen häfvas. Det
heter nemligen i nyssnämnda § att, om den försvarslöse efter uttjent arbetstid vid
kronoarbetskorpsen, saknar bostad och nödigt uppehälle, så skall tillsyningsmannen
i den ort den frigifne tillhör, söka att åt denne bereda husrum och uppehälle »åtminstone
under de första fjorton dagarne». Detta sista tillägg hafva tillsyningsman och
vederbörande myndigheter tolkat så, att om den frigifne efter de der fjorton dagarne
fortfarande saknar laga försvar, så kan han omedelbarligen derefter ånyo anmälas
till behandling såsom försvarslös, hvarigenom inträffat, att isynnerhet för stöld straffade
personer knappast hunnit blifva frigifne från kronoarbets-korpserna innan de
ånyo blifvit dit återförda, dömda till ytterligare allmänt arbete, och således till ett
slags modifieradt fängelse på lifstid.
Den onaturliga orättvisa, som ett sådant förfarande innebär, måste enhvar inse.
Den för stöld eller annat gröfre brott straffade, som uttjent honom ådömd arbetstid
vid kronoarbets-korpserna, borde väl få åtnjuta sin frihet, intilldess han beginge
brott,som störde samhällsordningen; åtminstone borde en sådan förmån blifva honom
förunnad, då den tid, hvarunder han varit medborgerligt förtroende förlustig, tilian -  dagått och han följaktligen blifvit i medborgerligt hänseende rehabiliterad.
På grund af allt hvad jag nu haft äran anföra, får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit:
'l :o anmäla det Rikets Ständer anse erforderligt, att, till inskränkande
af lösdrifvares kringstrykande och tiggeriet i landet, under offentlig
kontroll stående arbetshus efterhand varda inrättade i alla residensBih.
till R. St. Brot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 4
26
Motioner hos Ridder skåpet och Adeln 1865. N:o 9.
städer och vidare på andra tjenliga ställen i länen till det antal
och med de distrikter, som af lokala och andra förhållanden kunna
hetingas, i ändamål att dels bereda icke straffade försvarslösa personer
tillfälle att förskaffa sig arbetsförtjenst, dels ock upptaga sådana
icke straffade försvarslösa personer, hvilka, efter förordnande
af vederbörande polismyndigheter, böra till tvångsarbete hållas;
2:o anhålla att Kongl. Maj:t för nyssnämnda ändamål måtte efter Länsstyrelsernas
och Landstingens hörande, låta utarbeta en fullständig
plan till dylika arbetshus inrättande öfver hela riket; sedermera
delgifva Landstingen denna plan med nådig uppmaning, att taga
i öfvervägande om och under hvilka vilkor Landstingen kunde finnas
hugade att bekosta ifrågavarande arbetsinrättningar; samt ändtligen,
om det härvid skulle visa sig att planen i ett eller flera län
icke later sig genomföras utan statsbidrag, derom till rikets näst
sammanträdande folkrepresentation aflåta nådig Proposition; samt
3:o begära att Kongl. Maj:t täcktes med afseende å de förändrade förhållanden,
som genom ofvannämnda förslags antagande skulle uppkomma
och i enlighet med öfriga i motionen närmare antydda
grunder, låta omarbeta nu gällande nådiga Stadga angående försvarslösa
och till allmänt arbete förfallna personer.
Om, emot förmodan, hvad jag nu föreslagit icke skulle vinna Rikets Ständers
bifall, får jag vördsamt hemställa:
att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse till Kongl. Majit,
anhålla, att 20 § af gällande fattigvårdsförordning måtte erhålla
sådan förändrad lydelse, att arbetsför person, som betlar, må kunna
af Konungens Befallningshafvande i det län, der förseelsen inträffat,
utan annan omgång än som erfordras för utredande aj
förseelsens verklighet, ådömas allmänt arbete under lämplig tid,
hvilket arbete borde, då utrymmet sådant medgifver, aftjenas å cellfängelserne,
men eljest vid kronoarbets-korpserne.
Jag anhåller vördsamt om remiss till vederbörligt Utskott och kommunikation
med Med-Stånden.
Stockholm den i November 1865.
Curry Treffenberg.
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 10.
27
NiO 10.
Af Herr Dardel, Fritz Ludvig, om beviljande aj ett anslag « 25,000
R-.dr för gjutning i brons af Professor Molins grupp »Bältespännarne».
Rikets Höglofliga Ständer hafva medelst frikostiga anslag beredt ett värdigt rum
åt Statens konstsamlingar uti det inom kort fullbordade National-museum. Med stolthet
ser hvarje Svensk detta monument, hvilket vittnar om vår samtids jemväl i konstnärligt
hänseende höga kultur och visar att representationen med allvar insett de
sköna konsternas stora betydelse såsom förädlingsmedel.
Men det är ej nog att hafva byggt templet och deri gifvit fristad åt landets
hittills samlade konstskatter. Ordet National-museum innebär äfven ett löfte att denna
byggnad är ämnad att bereda rum åt framtida natiönela konstverk.
Rikets Ständer hafva redan fullföljt sitt verk genom att anslå en summa af
6,000 R:dr om året till inköp af skickliga inhemska konstnärers arbeten. Detta belopp,
om äfven utgörande en kraftig och väl behöflig uppmuntran för våra konstnärer,
och det ändamålsenligaste sättet att rikta Nationalmuseum med fortfarande bidrag
vittnande om landets konsthistoriska ståndpunkt, kan dock ej vara tillfyllest, då
frågan är att tillegna sig ett skulpturarbete eller annat konstverk af ovanligare art
eller omfång, hvilket lyckats framför andra höja Sveriges anseende inom konstverlden.
Till dylika alster bör onekligen räknas vår frejdade J. P. Molins natiönela grupp
»Bältespännarne», hvilket kolossala arbete såväl på verldsexpositionerna i Paris och
London som inom fäderneslandet tillvunnit konstnären ett rättvist och allmänt erkändt
anseende såsom en af nutidens mest framstående skulptörer. (För Professor Molin
serdeles hedrande omdömen finnas i här bifogade utdrag ur engelska och tyska tidningar
om ifrågavarande arbete.)
Redan vid sistlidne riksdagen väcktes motion (under N.o 203) att Rikets Ständer,
enär det årliga anslaget för inköp af konststycken icke dertill kunde lemna tillgång,
måtte ställa till Kongl. Maj:ts disposition en till 30,000 R:dr förslagsvis beräknad
summa för att sätta Professor Molin i tillfälle att i marmor utföra ifrågavarande,
nu endast i bronzerad zink gjutna grupp, hvilken derefter skulle komma att intaga
en hedersplats uti vårt National-museum. Denna motion blef remitterad till Stats
-
28
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 10,
Utskottet, hvilket visserligen fann önskvärdt, att ett arbete af så erkändt konstvärde
komme att, utfördt i ett dyrbarare material, tillhöra det blifvande National-museum,
men ansåg betänkligt att då tillstyrka den summa af 30,000 R:dr, som för ändamålet
äskades. Utskottet var likväl af den öfvertygelse att, då omdömet om Bältespännarnes
konstvärde under de närmaste åren blefve ännu mera stadgadt, ett uppskof
med saken icke kunde tillintetgöra utsigten att, om Rikets Ständer vid nästa riksdag
funne tillgångarne det medgifva, ett exemplar af arbetet i marmor i allt fall kunde
på allmän bekostnad erhållas inom den tid, då det nya National-museum hunne blifva
fullt iordningstäldt till konstalsters emottagande.
Då emellertid, sedan denna motion väcktes, ifrågavarande konstarbete fortfarande
uppehållit sitt vunna rykte och dessutom National-museum numera befinnes färdigt
till konstalsters emottagahde, anser jag mig, såsom varande styresman för Statens
konstsamlingar, skyldig att ånyo upptaga den hvilande frågan, hvilken genom en omständighet
af ömmande art, som inträffat emellan begge riksdagarne, torde hafva erhållit
ökad utsigt att välvilligt behjertas. Ett tillfälle hade nemligen yppat sig att,
utan uppoffring från det allmännas sida, få målet uppfylldt, då genom en enskild person,
f. d. stadsmäklaren Holms beställning gruppen Bältespännarne var ämnad att, utförd
i marmor, såsom gåfva öfverlemnas till Staten, men sedan gifvarens sedermera
iråkade obestånd derför lagt hinder i vägen, ser sig National-museum beröfvad all
utsigt att på enskild väg kunna tillegna sig detta konststycke och artisten, som med
anledning af nämnde beställning redan fått vidkännas förberedande utgifter, sviken i
sina förhoppningar att vinna målet för sitt arbete.
Uppmuntrad af Stats-Utskottets ofvan citerade utlåtande, hvilket innebär ett tillstyrkande
att, om vid nuvarande riksdag tillgångarne det medgifva, ett exemplar af arbetet i
marmor för 30,000 R:dr på allmän bekostnad må utföras, får jag, som för min del
anser, att detta konstverk ej förlorar vare sig i värde för National-museum eller i
utseende, derest det utföres .i gjuten bronz i stället för marmor, hvarigenom en besparing
af 5,000 R:dr skulle vinnas, vördsammast föreslå,
det Rikets Ständer måtte ställa till Kongl. Majits disposition en till 25,000
R:dr förslagsvis beräknad summa för att sätta Professor Molin i tillfälle
att för National-musei konstsamlingar i bronz gjuta kolossala gruppen
»Bältespännarne».
Stockholm den 4 November 1865.
Fritz Ludv. Dardel.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 11.
29
N:o 11.
Af Herr Weidenhielm, Ernst August, angående ändring i 7 § 18
kapitlet Byggninga- Balken. ,
Genom den af Kongl. Maj:t den i 6 Februari 1864 utfärdade Strafflag, hafva
de förseelser, som kunna med penningar försonas, blifvit belagda med vida högre böter,
än 1734 års Lag bestämde, och sådant, bland annat, af det välgrundade skäl, att
myntvärdet under tiden i betydlig mån förändrats. Den ekonomiska lagstiftningen
har i åtskilliga delar icke medhunnit att följa denna princip, och såsom exempel härpå
får jag särskildt åberopa 28 kap. 7 § Byggninga-Balken, deri ansvaret för skjutsskyldig
bonde eller borgare, som försummar skjuts, finnes utsatt till endast 6 mark
eller 75 öre Riksmynt. Det har ock sannolikt varit delta låga och i följd deraf
overksamma bötesbelopp, som, sedan flera år tillbaka, föranledt Kongl. Majrts Befallningshafvande
i de flesta bland rikets län att i de ordningsstadganden, hvilka för
gästgifverierna och de skjutsskyldige utfärdats, i detta hänseende föreskrifva särskildt
vite; — men då nyligen vid tillämpningen deraf inträffat, att på den bötfälldes klagan,
en af rikets Hofrätter förklarat, att då, enligt Kongl. Brefvet den 10 Maj 1815,
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes rättighet att i politimål stadga vite vore inskränkt
till de fall, då något ansvar i lag och författning icke funnes bestämdt, den klagande
för sin försummelse icke kunde ådömas högre böter än 75 öre; så och då ändamålet
med en straffbestämmelse i allmänhet torde vara att varna eller afskräcka
(rån lagbudets öfverträdelse, men den ifrågavarande icke kan antagas verka till detta
syfte, särdeles i de norra delarna af riket, der skjutsskyldigheten alltid ovilligt full
göres
och der den anses för det mest tryckande af alla jorden åtföljande onera,
samt vid sådant förhållande betänkliga svårigheter torde möta för Kongl. Majrts Befallningshafvande
att vid skjutsbestyret upprätthålla den ordning och påpasslighet,
hvarpå den resande, med afseende jemväl å den ständigt stegrade skjutslegan, synes
ega rättvisa anspråk, får jag äran härmed vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer behagade för sin del besluta och till Kongl. Majrts nådiga
bifall i underdånighet hemställa, att de begge sista momenten i ofvannämnda
lagrum måtte erhålla följande förändrade lydelse;
30 Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 12.
»Försummar den skjutsskyldige skjutsen eller varder resande hindrad och
»uppehållen genom gästgifvarens eller formans vållande, vare bot från och
»med fem till och med trettio Riksdaler, utom skadans ersättande».
Stockholm den i November 1865.
Aug. Weidenhielm.
N:o 12.
Af Herr von Feilitzen, Johan August Carl, om ändring a/ 12 § i
Jagtstadgan, för så vidt den rörer ejderskytle.
Sista momentet i 12 § af Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Jagtstadga af den 21
Oktober 1864, har gifvit mig anledning vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om ändring
af nämnda §, i hvad den rörer ejderskytte.
Såsom skäl för detta mitt förslag, får jag anföra följande, på verklig erfarenhet
grundade uppgifter om ejderfogelns ekonomi, hvilka uppgifter tydligen ådagalägga, att
nu stadgade förbud mot ejderskytte från den 15 Mars till och med den 10 Juli
är fullkomligt liktydigt, med förbud mot all ejderjagt i vårt lands östra skärgård,
hvilket väl ej kunnat vara lagstiftarens mening.
Ejderfogeln (Fulix mollissima) är i Östersjön en flyttfogel eller flyttande hafsfogel,
som den 7—15 April, allt efter vintrens stränghet och isens försvinnande, i
stora skaror sträcker förbi kusten af mellersta Sverige för att uppsöka nordligare
kläckningsställen, och hvaraf många par, den så kallade vänjefogeln, qvarstanna i
östra skärgården.
Af dessa sednare går honan, såsom skärkarlen uttrycker sig, i land omkring den
I Maj för att värpa och uppsöker då alltid sitt förra kläckningsställe, hvarest ungarne
utkläckas, vanligen omkring midsommar. Så snart ungarne äro framkläckta,
tager åden dem med sig till de aldra yttersta klabbarne i hafsbandet, och blifva
sedan hvarken hon eller ungarne vidare det året sedde i skärgården, och kunna
följaktligen icke blifva föremål för jagt.
Motioner kos Ridderskapel och Adeln 1865. N:o 12.
31
Hanarne ater skocka sig tillsamman, sedan honorna börjat ligga, samt flytta utåt
hafvet för att ostörda få genomgå sin Tuggning och kunna ej eller vidare jagas.
Sedan gamla honan lagt sig och hanarne bortflyttat, infinna sig förra årets
ungar, af hvilka hanarne kallas helsingar och honorna skräjor. Dessa, som ännu
äro oförmögne till fortplantning, qvarstanna i skärgården under hela Maj och Juni
månader; men efter denna tid flytta äfven största delen af dem, och de. som ännu
någon kortare tid stanna qvar, äro allt för få för att jagten kan blifva lönande.
Det är emellertid just denna, eller andra årets ungfogel, som bör skattas. Den
kan under ofvannämnda tid med framgång jagas; och motsvarar i allo första årets
ungfogel i Augusti af t. ex. orre eller tjäder, hvilken ingen ännu satt i fråga, eller
rimligen lärer kunna sätta i fråga, att icke menniskan skall få använda till sin nytta.
Ändamålsenligt och praktiskt nyttigt är ett absolut förbud af vårjagt endast då,
när jägaren genom att spara villebrådet om våren erhåller ersättning genom ymnigare
tillgång deraf på hösten. Men detta är hvad beträffar ejderfogeln i östra skärgården
alldeles omöjligt, enär densamma, både till följd af sin natur och af skärgårdens
beskaffenhet, derstädes uppehåller sig endast den tid han blifvit förbuden, och
ej mera finnes qvar då han får skjutas.
Annorlunda är förhållandet i Nordsjön och i Norges skärgårdar. Der är ejdern
stamfogel, d. v. s. han uppehåller sig der hela året om, hvarföre ock hans fridlysande
derstädes visat sig nyttigt. Vid Östersjökusten deremot, har ejdern aldrig varit
stamfogel, och kan ej heller genom rnenskliga lagar förmås att ombyta sin natur från
flytt- till stamfogel.
Ejderjagt i östra skärgården bör derföre vara tillåten under den egentliga sträcktiden,
som infaller i April; hanarne, »gubbarne», böra få skjutas sedan honorna lagt
sig; och fjol-ungarne under den tid de gästa våra klippor.
Att skjuta hanarne, sedan honan börjat ligga, är ingalunda menligt för slägtets
förökande, ty en tillfälligtvis blifven ejderenka, behöfver icke länge vänta på ny man.
Enkeståndet varar nemligen endast några timmar, hvarom hvar och en, som vistats i
skärgården, lätt kunnat förskaffa sig fullkomlig visshet. Någon svårighet att skilja
gamla honan från den unga möter ej eller, emedan den förra, eller värp-åden, har
två hvita tvärband på de hopslagna vingarne, ju bredare ju äldre fogeln är, och
hvilka ungtossan helt och hållet saknar. Dessa bvita tvärband utgöra ett så väsendtligt
och i ögonen fallande skiljemärke, att med uppmärksammande deraf, det är omöjligt
att förblanda den gamla och unga ejderhonan.
För att skydda ejderfogeln, och göra tillgången på denna skärgårdens nyttigaste
fogel så riklig som möjligt, behöfves strängt förbud för all äggning, samt förbud att
skjuta gamla honan, värp-åden, från den tid bon börjar söka land, d. v. s. från den
24 April till och med den 10 Juli. Dessa förbud äro för ändamålet fullt tillräckliga,
och äro så mycket lämpligare som deras ändamålsenlighet inses af skärkarlen, som
derföre skall noga iakttaga dem och sjelf öfvervaka deras efterlefnad.
32
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 13.
Såsom bevis derpå att förbud för äggning och att skjuta värp-åden äro tiilräcklige
för att lemna ejderfogeln behöfligt skydd, får jag anföra följande faktum: i
Södermanlands skärgård är en rymd af nära två qvadratmil anslagen till Landshöfdingens
i länet lön, der jagten under sednast förflutna fyra åren varit så ordnad, att
ett vite af 25 R:dr R:mt blifvit stadgadt för äggning efter matnyttiga foglar, och
samma vite för skjutande af gammal ejderhona under tiden från den 1 Maj till och
med den 1 Juli. Följden häraf har varit, att i Juni månad, så väl förlidet som innevarande
år, räknades på hvarje klabb från 3, ända till 10 — ja ännu flere på de
större skären — ådor, hvilka i fred och ro fingo kläcka sina ägg, då deremot för
några år sedan det var nästan omöjligt för någon enda att undangömma sina ägg
för äggtjufven. Tillgången på ungfogel från förra året (helsingar och skräjor) har
också de båda sista åren varit rikligare än i mannaminne.
Bibehålles nuvarande lagstadgande rörande ejderjagt, hvilket, såsom äfven blifvit
visadt, är liktydigt med förbud deremot, kan med visshet förutses att skärkarlen,
som finnér att han omöjligen kan erhålla någon fördel af ejderfogelns sparande om
våren, och hvars åtgörande i afseende på jagten i de aldra flesta fall icke kunna
kontrolleras, skall blifva lagbrytare och utan skonsamhet eller urskiljning döda den
fogel han kan åtkomma, och att ifrågavarande lagstadgande sålunda skall komma alt
verka motsatsen af hvad dermed afses.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott får jag vördsamt
anhålla.
Stockholm den i- November 1865.
J. A. C. von Feilitzen.
N:o 13.
Af Herr Liljenstolpe, Axel Fredrik, angående beviljande af 10,000
H:dr årligen till Stora Barnhuset i Stockholm i och för inlösen af
100 barn efter högst 100 R:dr för hvarje.
Då, genom fattigprocentens upphörande vid bouppteckningar, Stora Barnhuset i
Stockholm raistat en ej ringa årlig inkomst; äfvensom, genom Dya strafflagens införande,
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. Ko 13.
33
rande, åtskilliga bötesandelar frångått detsamma, ehuru i afseende å den sistnämnda
förlusten godtgörelse synes vara tillämnad uti det i Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående Statsverkets tillstånd och behof, sidan 12, äskade anslag af 250,000 R:dr,
att å Riksstatens andra hufvudtitel uppföras, — och Stora Barnhuset således icke
kan tåla någon nedsättning uti den afgift, 300 R:dr (som dock vid ömmande omständigheter
kan nedsättas till 150 R:dr på en gång), som är i allmänhet bestämd
för barns inköpande derstädes, får jag föreslå:
att ett årligt anslag af 10,000 R-.dr måtte Stora Barnhuset i Slockholm beviljas,
för alt sätta Direktionen i tillfälle att, vid serdeles ömmande fall, dermed
låta 100 barn få inköpas efter högst 100 R.dr för hvarje barn.
Mångahanda äro anledningaroe till denna min motion, deribland jag främst må
nämna den betydliga ökning af folkmängden uti Stockholm under sednare årtionden,
mest föranledd genom den mängd arbetssökande, som hitströmmat för att uti hufvudstaden
finna lättare arbetsförtjenst och drygare betalning än uti landsorterna kan
erhållas.
Genom denna så att säga folkvandring till hufvudstaden, anser jag det vara billigt
att hela landet något skattar till Stora Barnhuset, hvars, föräldravård saknande,
beklagliga små beboare, jag är förvissad derom, till en hufvudsaklig del hafva moder
eller fader härstammande ifrån Sveriges alla landsändar, och hvad fadren beträffar
icke så sällan tillhörande de s. k. bättre folkklasserne.
De lättade kommumkationerne till hufvudstaden, med alla dess stora fördelar i
öfrigt, torde dock medföra olägenheten af att till Stora Barnhuset inkomma barn till
och med födda, eller åtminstone aflade, ofta långt härifrån.
Ar det då billigt att Stockholms kommun, —år ifrån år öfver höfvan redan betungad
med dryga skatter för till en del sådana ändamål, de der äro lika behagliga
och beqvämliga för icke Stockholms-bor, som för de skattdragande sjelfva,
äfven
skall betala för sedeslösheten utom densamma?
Statistiken öfver oäkta barn, som årligen födas inom hufvudstaden, lemnar anledning
till de sorgligaste betraktelser och bör mana lill kraftiga mått och stegs uppsökande
för att hämma detta bedröfliga bevis på en med hvarje år stigande sedeslöshet.
Barnamordens beklagligare tillvext kräfver ännu större uppmärksamhet i detta
hänseende.
Och allt detta onda frodas vid sidan af så väl representationens som Regeringens
oaflåtliga bemödanden att genom förbättrade uppfostringsanstalter, tillfällen till
förvärf och utkomst, o. s. v., — under de sednare åren med synnerligt fästadt afseende
på den qvinliga befolkningen, — söka höja sedlighetskänslan, så mycket beroende
af sann upplysning, en oberoende lefnadsställning, som leder till äktenskaplig
lycka och af välbefinnande i öfrigt.
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 5
34
Motioner hos Riddersleapet och Adeln 1865. N-.o 13.
Uti ålit ser man bemödandet att vilja förverkliga satsen: uland skall med lag
byggas». Man talar och skrifver om tidsandans magt, huru den förmår nedbryta
det gamla, ja till och med förändra religionens och moralens sanningar efter sina
hugskott; men uti ett vågar man icke upphöra att vara — konservativ?
Jag nödgas, i sammanhang med utgångspunkten, det äskade anslaget till Stora
Barnhuset i Stockholm, nämna ett ord, som skall skrämma mången och misshaga de
fleste, nemligen prostitutionen; men, enligt min fullkomliga öfvertygelse, är på densammas
riktiga ordnande det sedliga förhållandet, serdeles uti en stor stad, så mycket
beroende.
Ett slags ordnande häraf har visserligen blifvit försökt för flera år sedan. Läkare-sällskapet
har afgifvit äskadt yttrande uti ämnet, hvilket dock icke befunnits
tidsenligt att följa, ehuru detsamma stod i öfverensstämmelse med hvad, som i utlandet
ansetts lämpligt, nyttigt och sedligheten mest befrämjande. Man har tvertemot
funnit för våra förhållanden bäst, icke att ordna utan låta oordningen fortfara; tillåta de
beklagansvärda qvinnorna (enligt officiella uppgifter är blott en af 40 Stockkolmsbarn)
att finnas spridda öfverallt inom staden, till störande af husfolkets och grannarnes
frid, till serdeles tjenstehjonsklassens och för sig sjelf boende så kallade »sömmerskors»
demoraliserande, samt till barnhusets befolkande.
För att i någon mån söka afhjelpa det onda, hafva stränga straffbestämmelser
nyligen blifvit utfärdade, ehuru de vid tillämpningen vid inträffad rättegång icke blifvit
följda, utvisande att man ej funnit det rätta botemedlet.
Den i öfrigt nästan obegränsade näringsfrihets-principen: sjelfförsörjnings-tillåtelsen
på hvad sätt sorn helst, äfven till en viss del med att öfva procenteri, torde
härvidlag i stället äfven böra användas; stränga garantier och betydlig beskattning å
påpekade etablissementer samt å husvärdarne, som hysa dem, fastställas (i likhet med
hvad sora eger rum med ett annat demoraliserande förvärf, som likväl inbringar mera
än J:del af statsinkomsterne, nemligen bränvinstillverkningen); och de åt detta olyckliga
näringsfång sig bestämmandes antal skulle utan tvifvel minskas, samt framför allt
ordning härutinnan vinnas.
Men, då jag icke, såsom jag till en början ämnat det, till följd af inträffade
omständigheter, hvilka föranledde mig att sisthdne April månad rörande denna fråga
göra skriftlig framställning till Rikets Höglofliga Ständers Herr Justitie-Ombudsraan,
sedan jag derförinnan kommunicerat mig med härvarande myndigheter, — har för
afsigt att framställa någon direkt motion i detta ämne, serdeles efter det hufvudstadens
polismästare med statsbidrag kommer att oförtöfvadt företaga en utländsk resa
i och för studerandet af andra länders polis och dermed sammanhang egande
ämnen, — deribland serskildt af honom uppgifvits prostitutionen, — inskränker jag mig
således till det ofvan antydda, hvilket, om riktigheten af hvad jag haft äran framställa
godkännes, otvifvelaktigt skall föranleda lill framgång af motionen, eller till det
så behöfliga anslagets beviljande till Stora Barnhuset för inlösande af fattiga barn, till
-
Tur- och Anciennitets- samt Tjenste-förteckning för undertecknad, Under-Löjtnant i Arméen.
Innehafvande
grad.
I Reg:tet.
I Arméen.
Innehafvande
lön
och arfvode
Namn och Titel.
Född.
Förste
Under-officers
anställ
nings datum.
Förste
Officers
fullmagts
datum.
Beräknar
tur inom Arméen.
Anteckningar.
I Regdet I I Arméen
fr. o. m. fr. o. m.
Examina, Fullmagt data, m. m.
Tjensteförrättningar.
Under
löjtnant.
Exspekt,-
arfvode.
Lars Samuel von
Schantz.
Konstituerad
Löjtnant.
17 H 89
18 ^ 07
18 i 08
18*08
1807, Mars 7, befordrad från tjenstbar
Volontär till Under-officer vid Calmar
Reg:te.
1808, Maj 7, konstituerad till Fänrik.
1808, Maj 28, tagit Officers-examen.
1812, Juli 28, erhållit Kongl. Maj ts
Konfirmation å mitt konstitutorial.
1818, September 10, tagit Artilleri-examen.
1808, Aug. 12, konstituerad till Löjtnant.
Bevistat 1808 och 1809 årens krig samt
1813 och 1814 års fälttåg, öfvervarit affären vid
Bärby, Sävar och Ratan, samt reträtten från Äland
lill Grislehamn. Äfven bevistat bataljen vid Jiiterbock
och Leipzig, samt Gliickstadts belägring, Fredriksstads
intagning och Fredrikshald belägring, utom
fyrfaldiga skärmytslingar och förpost-affärer.
Vidimeras:
G. Bergenstråhle,
t. f. Generalstabs-Officer.
Stora Rör och Ulricedahl den 26 Februari 1862.
L. S. v. Schantz.
Bör till Motioner hos Ridd. och Adeln 1865, M 14.
Motioner hos Ridderslcapet och Adeln 1865. N-.o 14.
35
hörande, efter hvad jag sökt ådagalägga, mera landsorternas, än bufvudstaden och
till landet i allmänhet återgående medelst inackordering å landsbygden, der de sedermera
gemenligen qvarblifva.
Jemte vördsam anhållan om motionens remitterande till Höglofliga Stats-Utskottet,
får jag lika vördsamt öfverlemna densamma till Herrar Utskotts-Ledamöters välvilliga
behjertande, dervid jag ibland de många kunskapsrika och sakens vigt inseende
samt för hufvudsyftet med motionen ömmandq män i främsta rummet påräknar
den utmärkte läkaren och menniskovännen, som af Höglofliga Ridderskapet och Adeln
undfått förtroendet att med sin erfarenhet och sin menniskokännedom gagna det Utskott,
hvilket kommer att, möjligen i förening med Höglofliga Ekonomi- Utskottet, behandla
ifrågavarande motion; hvarförutan densamma torde de respektive Med-Stånden
kommuniceras.
Stockholm den 8 November 1865.
Axel Fredrik Liljenstolpe.
N:o 14.
»
Af Herr Du Rietz, Fredrik Gustaf, om förhöjd pension åt UnderLöjtnanten
i Arméen Lars Samuel von Schantz.
Uti en torftig, under lifstiden lånad, stuga på Öland lefver ännu en veteran
från i 780-talet, Under-löjtnanten i Arméen, konstituerade Löjtnanten Lars Samuel von
Schantz, använd i rikets krigstjenst under 1808 och 1809 årens krig m. fl. (enligt
vördsamt bilagde tjenste-förtecknmg), som nu befinner sig i den brydsammaste omständighet
för sitt lifs-uppebälle, varande hans enda tillgång ett af Kongl. Maj:t nådigst
honom beviljadl expektans-arfvode, dock alltför otillräckligt att dermed fylla de aldra
nödvändigaste behofven.
Den hosgående tjenste-förteckningen och tillkännagifvandet af den nödställdes
tryckande behof tror jag behjertansvärdt nog tala för en billig förhöjning från nu
varande
försörjnings-belopp till 500 R:dr R:mt årligen, att utgå af Statens medel tili
36
Motioner hos Riddershapet och Adeln 1865. No 15.
den nödlidande krigsmannen, under dess troligen få återstående lefnadsdagar; och anhåller
jag i lika ödmjukhet om remiss af denna motion, icke allenast till vederbörligt
Utskott, utan äfven till Med-Stånden, af hvars medlemmar troligen en och annan
känner, lika väl som jag, den armes belägenhet, och alltså torde biträda denna min
framställning.
Stockholm den 8 November 1865.
F. Du Rietz.
N:o 15.
Af Herr von Francken, August Alfred, angående löneförbättring åt
lärarne vid rikets navigationsskolor.
Af de läroanstalter, som i riket finnas, äro navigationsskolorna bland de sist
inrättade; men detta oaktadt har det visat sig att dessa, hvilkas tillvaro räknar blott
omkring decennier, likväl för handelsfarten såväl som för handeln i allmänhet gjort
serdeles stor nytta, hvarföre de kunna anses bland våra vigtigaste och nyttigaste
läroverk, oberäknadt att de från nämnda skolor utgående elever så till sägandes
komma att representera Sverige i utlandet.
Skall nu en läroanstalt kunna påräkna framgång eller, med andra ord, på bästa
sätt efter tidens fordringar uppfylla sitt ändamål, erfordras, bland mycket annat,
hufvudsakligen skickliga lärare, samt sådan aflöning åt dessa, att de uteslutande kunna
egna sig åt deras magtpåliggande tjenst, eller, hvad som är detsamma, blifva satta i
tillfälle att på vetandets väg följa med sin tid.
Af navigationsläraren erfordras grundliga kunskaper i alla de högst olikartade
ämnen, som en fulländad sjöman behöfver känna. Han måste dessutom icke allenast
vara kunnig i navigation, utan äfven i mathematik, astronomi, mekanik, skeppsbyggeri,
ångmachineri, m. fl. ämnen, och således, som det synes, ega en ganska
mångsidig bildning, hvilken, för att icke allenast kunna underhållas utan äfven förkofras,
erfordrar både tid, ansträngning och penningar.
I betraktande af hvad ofvan blifvit anfördt, synes det derföre vara både billigt
och rättvist, att ifrågavarande lärare komme i åtnjutande af ungefär samma förmåner,
som äro förunnade lärarne vid elementar-läroverken, eller att de hvart femte år finge
någon lämplig tillökning i deras nu innehafvande löner, hvilka, oaktadt de blefvo
ökade förlidne riksdag, dock för största delen af dem äro alltför små, relativt till
deras tjenstebefattning.
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 15.
37
I anledning häraf föreslås, att nu varande löner
vid navigations- ordinarie lärare:
skolan
Stockholm
Götheborg
Gefle. . .
Malmö . .
Hernösand
Kalmar .
Westervik
Wisby'. .
Carlshamn
lön.
R:dr.
3500
3000
2500
2500
2000-
bostad.
fri
fri
fri
fri
fri
under-lärare:
lön. bostad.
R:dr
1200
1200
1000
1000
10 0 0 -
fri
ändras sålunda att de som tjenstgjort i
rarne efter ytterligare 5 år lön på sätt härefter anföres.
- fri
fri
200 R:dr
ersättning
5 år, få följande löner nu, samt underlä
-
vid navigations-skolan i
ordinarie under-  lärare: nu
R-.dr, R:dr.
lärare:
efter 5 år
R:dr.
Stockholm
3500
—
1:o
—
1700
— 2200
—
2:o
1700
— 2200
___
Göteborg
. . . 3200
— 1500
— 2000
Gefle
3000
— 1350
— 1700
Malmö
. . . 3000
— 1350
— 1700
Kalmar
. . . 2700
_ 1350
— 1700
Hernösand
. . . 2700
— 1350
— 1700
Westervik
. . . 2700
— 1350
— 1700
Wisby
. . . 2700
— 1350
— 1700
Carlshamn
. . . 2700
— 1350
— 1700
Då ifrågavarande skolor inrättades, bestämdes i reglementet för desamma: »att
om biträde af underlärare erfordrades, sådan måtte antagas för så lång tid hans
biträde vid skolan anses erforderligt»; men då erfarenheten visat att nämnde lärare
äro oumbärliga, föreslås
att både de nu varande och framdeles blifvande komma att uppföras
på ordinarie stat
Stockholm den 8 November 1865.
August von Francken.
38
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 16.
N:o 16.
Af Grefve Björnstjerna, Carl Magnus, angående löneförbättring åt Gymnastiklärare
vid rikets högre elemenlar-läroverk.
Den vigtiga inflytelse, som gymnastiken utöfvar på det uppvexande slagtet, er
kännes
numera allmänt. Den motväger lexläsningens öfveransträngning, den lifvar
sinnet och stärker kroppen. Förenad med vapenöfning danar den en ungdom sådan
vi behöfva den, modig, lefnadsglad och kraftig. Men om gymnastiken skall åstadkomma
all den nytta den bör, måste den onekligen ledas af skicklige lärare. Dessa åter
kunna svårligen anskaffas med de ringa löneförmåner gymnastik-lärarne nu åtnjuta.
Bristen på dylika läraré blifver med hvarje dag kännbarare, icke blott vid de lägre
skolorne, der platser ständigt och förgäfves utbjudas, men, hvad betydelsefullare är,
äfven vid de högre elementar-läroverken. Hvad författningen af den 9 Januari 1863
afser, blir sålunda till stor del endast en död bokstaf. De få, hvilka hittills egnat sig
åt gymnastik-lärare-kallet, nödgas nästan alla att, för en tarflig bergning, sysselsätta
sig med ämnen ofta helt och hållet främmande för yrket och upptagande allt för
mycket af den tid läraren borde egna sitt kall. I Christianstad, Jönköping, Hudiks
vall och Skara tjenstgör gymnastik-läraren som lärare i något annat ämne vid skolan,
i Hernösand är han rit-lärare, i Malmö telegrafist. Flertalet gymnastik-lärare är i tjenst
varande officerare, de der, ehuru skicklige, icke alltid äro herrar öfver sin tid. Gymnastiken
fordrar dock, liksom hvarje annan vetenskap, sin man, och dertill dugliga män,
som inse vigten af sin sak. Ingen lärare måste mera än desse egna tid och uppmärksamhet
åt sina lärjungar, enär kroppsöfningar så lätt öfverstiga försigtighetens
gräns och då blifva lika skadliga som de, rätt använda, äro nyttiga. Månne det då
icke äfven är billigt att de, hvilka hafva sig anförtrodda en så vigtig del af det upp
vexande
slägtets vård äfven betalas så att de någorlunda sorgfritt kunna försörja sig
och sin familj. Så är dock icke nu förhållandet. En gymnastik-lärare aflönas med
800 R:dr. Först efter -10 års tjenst höjes denna lön till 1,200 R:dr R:mt, det högsta
hvartill en dylik lärare kan komma, En adjunkt deremot erhåller genast, och utan
att behöfva aflägga något högre lärdomsprof 1,000 R:dr, hvilka hvart 5:te år ökas
med ytterligare 500 R:dr intill 3,000 R:dr. Om denna lön erfordras för adjunkten, hvil
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 11.
39
ket jag ingalunda bestrider, hvarföre skall då gymnastik- läraren afspisas med så betydligt
mindre. Bådas behof och samhällsställning äro ju enahanda. Adjunkten har
utsigt till ytterligare befordran, gymnastik-läraren deremot ingen. På dessa skäl och
då lärare vid samma läroverk onekligen böra någorlunda lika aflönas, hemställer jag
vördsamt:
att Gymnastik-lärare och adjunkter vid högre elementarläroverk erhålla enahanda
löneförmåner.
Stockholm den 8 November -1865.
C. M. Björnstjerna.
N:o 17,
Af Herr Lagercrantz, Carl Gustaf, om ett anslag å 100,000 R:dr till
vägbyggnadsarbelen i Jemtlands län, för beredande af arbetsförtjenst
åt länets till följd af inträffad missvexl nödlidande innebyggare.
I egenskap af t. f. Landshöfding i Jemtlands län har jag haft den sorgliga pligten
att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla, hurusom, till följd af tvänne frostnätter
i början af sistlidne September månad, förhoppningarna i Jemtland om en god skörd,
hvartill årsvexten ännu vid nämnde månads ingång berättigade, plötsligen blifvit förbytte
i bekymmer och bedröfvelse öfver missvext.
Sådan är väl i Jemtland icke ovanlig å ställen der myror eller vattensjuk mark
disponera för frost, — och ortens intresse för undanrödjande af denna missvext-anledmng
ger sig äfven tillkänna genom allt talrikare myrutdikningsföretag, hvilka Rikets
Ständer vid sistlidne riksdag behagade gynna med understöd af allmänna medel, och
hvilka, uppå Kongl. Maj:ts nu afgifne nådiga Proposition, Rikets Ständer säkerligen
skola finna värda att äfven denna gång kraftigt understödja; — men lika vanligt
som det sålunda ännu är att i vissa trakter årsvexten här och der skadas af frost,
lika ovanligt är det att denna utbreder en allmän förstörelse öfver landet. Så har
dock inom provinsen Jemtland denna gång skett med ytterst få och små undantag,
ingenstädes omfattande en hel socken eller större trakt. Väl hade man på sina
ställen, och företrädesvis dera, hvilkas kända frostländighet till sådan försigtighet manade,
börjat skära säden före dess fulla mognad, för att härigenom åtminstone betrygga
40 Motioner hos Ridder skåpet och Adeln 1865. No 17.
sig mot brist af frösäd; men bergningsarbetet, på få ställen börjadt, hade dock icke
hunnit långt, när frosten inträffade, hvadan brist på frösäd äfven är inom provinsen
allmän Den frostskadade säden, ehuru på många ställen blott användbar till kreatursfoder
och i allmänhet oduglig till kokföda, hoppades man dock skulle på de flesta
ställen kunna användas till ojäst bröd, och mångenstädes till detta ändamål vara tillräcklig;
men äfven dessa förhoppningar hafva efter hand krumpit tillhopa, och en
betänklig födobrist låter sig äfven så mycket förr förutse, som potatisen, ännu föga
utbildad då frosten inträffade, lemnat obetydlig afkastning, på få ställen öfverskjutande
2:dra komet, men på ganska många icke återgifvande utsädet
Olyckans storlek och allmänna utbredning är således i och för sig i hög grad
egnad att väcka allvarliga bekymmer för instundande år; men den bekymmersamma
ställningen försvåras i ännu högre grad genom en utomordentlig penningebrist,
som i år gifvit sig tillkänna genom ett lagsökningstal, vida öfverstigande det högsta,
som någonsin tillförene förekommit, äfvensom genom den brist på arbetsförtjenst för
skogsafverkning, hvilken bebådas af de tryckta trädvarukonjunkturerna. Landets motståndskraft
är härigenom betydligt försvagad, och så mycket mer som detvänne sistförflutna
årens svaga skördar äfven gjort sitt till för att bryta denna kraft och föranledt
ett hårdt anlitande af dislrikternas spanmålsmagasiner, i hvilka behållningen förnärvarande
är obetydlig.
Med sådana utsigter och sådana bekymmer för den närmaste framtiden har jag
hos Kongl. Majit i underdånighet anhåliit om understöd för Jemtland af 150,000
R:dr med och 16,000 R:dr utan återbetalningsskyldighet.
Långt ifrån att dock anse denna hjelp tillräcklig, har jag framhållit angelägenheten
att dessutom genom anslag till allmänna arbeten bereda tillfällen till arbetsförtjenst
åt den arbetsföra befolkningen. Af sådana arbeten torde väganläggningar företrädesvis
vara för ändamålet tjenliga, på samma gång som de i och för sig sjelfva utgöra
ett af Jemtlands mest framstående behof. Talrika äro ock de för landet å bane
varande förslagen till vägars an- och omläggning, och flere bland dessa förslager
hvila redan, fullständigt afslutade, på Väg-och Yattenbyggnads-styrelsens bord; men af
de vägbyggnadsarbeten, som dessa förslager omfatta, är en del icke af nog allmän vigt
för att böra sättas i främsta rummet, och en annan del, ehuru af framstående betydelse,
berör dock icke de orter, der årets missvext företrädesvis torde påkalla
ytterligare hjelp Deremot komma, efter hvad jag hoppas, inom detta år att afslutas
tvänne förslager till vägbyggnader, hvilka, med afseende på deras allmängagnelighet
både i ena och andra hänseendet, böra tillmätas företräde.
Det ena gäller en väganläggning i ost-vestlig rigtning i länets norra del, till
förut saknad förbindelse mellan Hammerdals, Föllinge och Offerdals socknar, hvilka,
med en af naturen anvisad löftesrik framtid, redan vunnit en tillvext i odling och
folkmängd, som påkallar en sådan kommunilcations-anläggning, hvars sträckning är
egDad att i sinom tid fullföljas, vester ut åt Kallsjön, till förbindelse med Jemtlands
häröfver
Motioner hos Ridderskap et och Adeln 1865. N:o 17. 41
häröfver gående kommunikationsled, och öster ut til! förbindelse med Ångermanland.
— Det andra gäller omläggning af den backiga vägen mellan Brunflo kyrka och
Pilgrimsstads skjutsstation å stora landsvägen mellan Ostersund och Sundsvall, till
vinnande, såsom det utan ökad väglängd kan ske, af serdeles goda lutningsförhållanden.
Som dock, enligt hvad nämndt är, kostnadsförslagen för dessa vägar icke hunnit
till fullo afslutas, var jag dock förhindrad att härom göra serskild underdånig framställning
lill Kongl. Majit inom den tid, som föreskrifvits för framställningar, hvilka afse
nådiga Propositioner till Rikets Ständer. De derefter inträffade olyckliga förhållandena
i länet komma väl nu att, utan hinder af nämnda föreskrift, påkalla min underdåniga
framställning om anslag af allmänna medel till någon af dessa vägbyggnader, och företrädesvis
den förra, så snart arbets- och kostnadsförslag hinna afslutas; men jag har
trott mig under tiden böra begagna min enskilda motionsrätt hos Ridderskapet och
Adeln, för att redan nu till Rikets Höglofliga Ständer göra vördsam framställning om
detta behof för Jemtland. Jag hyser härvid förhoppning att, förrän frågan kan hinna
i Stats-Utskottet företagas, fullständiga vägbyggnads- och kostnadsförslag skola kunna
framläggas; kommande, efter hvad jag har anledning antaga, kostnaden dock icke att
för den förra vägen understiga 150,000 och för den sednare 90,000 R:dr.
Men om, mot min förmodan, en närmare utredning af kostnaden icke skulle
hinna att i rattan tid till Stats-Utskottet inkomma, vågar jag dock hemställa, huruvida
icke de i länet nu inträffade omständigheter, i förening med hvad jag här haft äran
uppgifva rörande länets allmänna vägbehof, må innefatta giltiga skäl för bifall till den
motion jag här vågar vördsamt framställa:
att, med anledning af inträffad missvext i Jemtland, till Kongl. Maj:ts disposition
må af redan förefintliga statsmedelstillgångar anvisas 100,000 R:dr
R:mt, för att genom vägbyggnadsarbeten i nämnda län, efter Kongl. Maj:ts
nådiga pröfning och närmare bestämmelser i afseende på vilkor och användningssätt,
bereda länets innevånare tillfällen till arbetsförtjenst.
Om remiss till Stats-Utskottet får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 8 November 1865.
C. G. Lagercrantz.
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd.
6
42
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 18.
N:o 18.
Af Herr Lagercrantz, Carl Gustaf, om anslag lill häst- och fårafvelns
förbättring i Jemtland
Ett bland Jemtlands vigtigare behof är det af en förbättrad boskaps-, häst- och /drafvel.
Hvad boskapen angår, så är väl, sedan det stamholländeri af ayrshiredjur, som
för ett par år sedan uppsattes, nu blifvit till annat län öfverflyttad^ efter det racen
visat sig för Jemtland mindre lämplig, behofvet för handen af ett nytt stamholländeri,
hvilket torde böra genom urval bland landets egna djur uppsättas; men då Kongl.
Maj:t i Dess nyss afgifna nådiga Proposition om statsverkets behof, uppå Landtbruksakademiens
underdåniga framställning, äskat anslag till sådana stamholländerier för Norrland,
så påkallar frågan härom ingen enskild motion.
Hvad åter angår hästar och får, vågar jag vördsamt fästa Rikets Ständers uppmärksamhet
på behofvet för Jemtland, att till afvelns förbättring hugnas med något understöd
af allmänna medel.
Jemtlands afvel af arbetshästar har haft och har ännu ett godt rykte om sig.
Intresset för densamma är dock bland allmogen mera allmänt än i de flesta af rikets
öfriga landskap, men det är dock naturligt, att i ett land, der jordbruket icke ännu
nått större utveckling än i Jemtland och der större jordegendomar, för så vidt storeken
mätes af odlingen, icke finnas, jordegaren icke mägtar underkasta sig den uppoffring,
som anskaffning af för afveln fullt lämpliga hingstar betingar. Det synes derföre,
till vidmagthållande och utbildande af Jemtlands för jordbruket väl passande hästrace,
vara nödigt att genom allmän försorg fullgoda beskällare uppköpas och å lämpliga
ställen i landet stationeras under vilkor, som betrygga så väl deras ändamålsenliga
vård och skötsel, som o^k allmänhetens i orten gagn af dem för stobetäckning. Gagnet
af en sådan åtgärd skall dock icke inskränka sig till provinsen, utan skall så
mycket säkrare äfven till andra orter spridas som Jemtlänningen af ålder idkat handel
med hästar, af hvilka han årligen tillförer andra landsorter ett icke obetydligt
antal.
Väl har jag mig bekant, att fråga om allmänna åtgärder för hästafvelns förbättring,
till vinnande af goda arbetshästar i alla delar af landet, blifvit vid ett allmänt
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. No 18. 43
landtbruksmöte vackt och framställningen härom af Landtbruks-akademien understödd, men
att Kongl. Maj:t, då åtgärder i sådant syfte på sina ställen redan kunnat af hushållningssällskapen
eller genom enskildes försorg vidtagas, icke funnit frågan, i dess föreslagna
utsträckning, för det närvarande böra föranleda äskande af det betydliga anslagsbelopp,
som härtill skulle erfordras. Men då jag, med kännedom härom, dock vågar vördsamt
påkalla Rikets Ständers uppmärksamhet på Jemtlands behof i detta afseende, sker
det i förhoppning att Jemtland skall anses vara bland de provinser, der företrädesvis
en sådan åtgärd af omständigheterna påkallas.
Jemtlandshästen har väl redan tillvunnit sig ett godt rykte för styrka, uthållighet,
oömhet och lättföddhet, hvilka egenskaper ännu göra honom såsom arbetshäst begärlig,
och den framställning, som, efter hvad nämndt är, nyligen utgjort föremål för Kongl.
Maj:ts pröfning, afsåg just att taga bättre vara på Norrlands för jordbruket passande
hästrace och göra den landet till godo; men långt ifrån att i denna omständighet se ett
skäl för att sätta Jemtland tillbaka för andra, i afseende å arbetshästar mindre vällottade
orter, synes mig fastheldre, och intill dess omständigheterne kunna föranleda
några allmännare åtgärder till hästafvelns förbättring, den provins redan nu förtjena
att med en sådan åtgärd gynnas, hvarest nämnda afvel med ett allmänt intresse omfattas,
hvarest passande betesmarker ymnigt förekomma, hvarest hästen framför andra
husdjur med omsorg uppfödes och vårdas, hvarifrån hästhandeln redan tagit väg åt
andra orter, och hvarest det alltså ligger så mycket större vigt uppå att den inhemska
racens goda egenskaper icke förspillas eller försummas genom bristen på några goda
afvelsdjur, hvilka det dock för den mindre jordbrukaren, — och andra finnas icke i
Jemtland — möter svårigheter att anskaffa, liksom en sådan åtgärd äfven öfverstiger
Jemtlands hushållningssällskaps krafter.
Fårafveln i Jemtland står icke högt, och detta är så mycket mer att beklaga
som landet erbjuder rika utvägar för framfödande af detta djurslag, utan synnerligt intrång
på öfriga kreatursstocken, och som produktionen af ull och kött, om blott en
för landet passande fårrace blefve införd, skulle gifva en väl behöflig förstärkning åt
ortens export, dess husslöjd och dess fabriksnäring.
Af får finnas väl inom Jemtland olika slag, men de äro, med allt för enstaka undantag,
icke af god beskaffenhet, hvarken i ena eller andra hänseendet. Uppmärksamheten
har deremot blifvit rigtad på den Skottska s. k. »Blackface»-racen, hvilken, efter
samstämmiga omdömen af dem, som känna naturen både af Jemtland och af denna
fårrace, skall vara för detta land företrädesvis lämplig. Jag lemnar detta derhän, men
antager som gifvet, att en för Jemtland fullt passande fårrace lätteligen står att finna,
liksom ock att det, till befrämjande af insteg och spridning i landet för en sådan race
44
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 18.
skulle vara af väsentligt gagn, om mindre stammar häraf kunde på några få dertill
lämpliga ställen utstationeras.
Då jag sålunda antager det vara af synnerlig vigt för jordbruket och landets förkofran,
att åtgärder vidtagas för anskaffning och spridning af en för Jemtland passande fårrace;
då de åtgärder, som af Staten till fåralvelns förbättring vidtagits, och den hjelp,
som till följd häraf för sådant ändamål äfven står enskilda orter till buds, icke kan
lända Jemtland till gagn, alldenstund de racer, öfver hvilka Staten för närvarande dis
ponerar,
icke torde vara för Jemtland passande; då likvist detta landskaps beskaffenhet
ger en stor betydelse åt fårafvelns förbättring derstädes, och då den enskilda eller kommunala
omtankan, hvilken, under andra förhållanden väl skulle kunna umbära Statens
mellankomst för ett sådant behof, dock i Jemtland torde framför de flesta andra orter
påkalla och förtjena en sådan hjelp; — vågar jag vördsamt hemställa, att äfven fårafvelns
förbättring i Jemtland måtte i någon mån genom anslag af allmänna medel
befrämjas.
På grund af hvad jag sålunda i ena och andra afseendet haft äran framställa,
utbeder jag mig Rikets Ständers gunstbenägna och välvilliga uppmärksamhet för följande
motion:
att till Kongl. Majis disposition må anvisas,
dels 5,000 R:dr R:mt till uppköp af fyra stycken hingstar, hvilka, till befrämjande
af en god afvel af arbetshästar, böra stationeras å lämpliga ställen i
Jemtlands län, för att till stobetäckning användas; dels ock 5,000 R.dr R:mt
till uppköp af tackor och baggar af en för Jemtland passande race, att
till fårafvelns förbättring likaledes uppsättas å passande ställen i samma län,—
allt på sätt, samt under de vilkor och kontroller, som Kongl. Maj:t för de
afsedda ändamålens vinnande kan finna för godt att i nåder bestämma.
Om remiss till Stats-Utskottet af denna motion får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 8 November 1865.
C. G. Lagercrantz.
Motioner hos Mdderskapet och Adeln 1865. N:is 19—20.
45
N:o 19.
Af Herr af Sillén, Lars Gabriel, om beviljande af etl anslag å 800
R:dr årligen under nästa statsregleringsperiod åt Lithografen Carl
Johan Billmark, för fortsatt utgifvande aj planch-verket »Sverige,
aquarell-lithografier och tontryck.»
Såsom understöd åt Lithografen Carl Johan Billmark för fortsatt utgifvande af
planch-verket: »Sverige, aquarell-lithografier och tontryck» beviljade Rikets Ständer
vid de tvänne sednaste riksdagarne, hufvudsakligen med afseende å detta arbetes allmänt
erkända utmärkta beskaffenhet, ett anslag af 800 Riksdaler för hvart och ett af åren
'1861 till och med 1866.
Af samma skäl, som föranledde nämnda beslut, samt då omförmälta arbete med
oförminskadt nit fortgår och utgifvaren fortfarande är af ett sådant understöd i behof,
helst detta arbetes utgifvande medför ej blott arbete, men betydliga kostnader, dels
för resor till hemlandet, för teckningars tillvägabringande till arbetets föremål, dels å
nödvändigheten att vistas i utlandet för arbetets fulländande på ett ändamålsenligt och
värdigt sätt, får jag vördsamt föreslå,
att jemväl för nästa statsregleringsperiod eller från 1867 års början enahanda
anslag eller 800 Riksdaler årligen må Lithografen Billmark förunnas.
Om remiss af denna min motion till Höglofliga Stats-Utskottet anhåller jag
vördsamt.
Stockholm den 8 November 1865,
Lars Gabriel af Sillén.
N:o 20.
Af Grefve Posse, Arvid, angående förändring i sättet för påförande
af bevisning åt enskilda sedelutgifvande banker.
Den bevillning, som, enligt 15 § Bevillningsstadgan 1864, skall påföras enskilda
banker, som ega sedelutgifningsrätt, debiteras för närvarande i den stad, der bankens
46 Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 21.
hufvudkontor är beläget. Häraf följer, att det kapital till bankrörelsens bedrifvande,
som från olika orter blifvit sammanfört, kommer att åläggas kommunal-utskylder, der
hufvudkontoret är beläget och icke der egaren till kapitalet är bosatt. För undanrödjande
af denna olägenhet, föreslår jag vördsamt det stadgande:
att den bevillning å enskilda banker med sedelutgifningsrätt, som Rikets Höglofliga
Ständer vid innevarande riksdag kan fastställa, må fördelas å hvarje
särskildt lottbref i banken och i öfverenstämmelse dermed påföras egaren till
lott bref, der han är bosatt.
Stockholm den 8 November 1865.
Arv. Fr. Posse.
N:o 21.
Af Grefve Posse, Arvid, angående godtgörande af Herr Land/marskalkens
och Herrar Talmuns riksdagskostnader.
Då den ersättning för de ökade riksdagskostnader, som Herr Landtmarskalken
och Herrar Talmän få vidkännas i och för utöfningen af sina magtpåliggande befattningar
såsom Riks-Ståndens ordförande, vid föregående riksdagar blifvit af Stats-Ut
skottet
föreslagen till följd af derom inom Riks-Stånden väckta motioner, får jag, med
anledning häraf, vördsammast hemställa,
det Ridderskapet och Adeln behagade, i öfverensstämmelse med hvad vid
sed naste riksdag skett, förelägga Stats-Utskottet att uppgöra ett för närvarande
riksmöte lämpligt förslag till sådan ersättnings utgående till Herr
Landtmarskalken och de öfriga Riks-Ståndens Herrar Talmän.
Stockholm den 8 November 1865.
Arv. Fr. Posse.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 22.
47
N:o 22.
Af Friherre Sköldebrand, Knut Erik, angående beviljande af anslag
för byggande af en stambana emellan Wexiö samt Calmar och
Carlskrona.
Till följd af ett å allmänt möte i Calmar den 7 Oktober 1 863 faltadt beslut af
kommunal-ombud och enskilda personer från Kronobergs, Blekinge och Calmar län
har, på bekostnad af kommuner och korporationer inom dessa tre län, verkställts fullständig
undersökning samt uppgjorts plan och kostnadsförslag för en jernvägsanlägg
ning,
åsyftande att med Wexiö stad, dit bredspårig jernbana under tiden blifvit från
södra stambanan vid Alfvestad utlagd, sammanbinda de begge kuststäderne Carlskrona
och Calmar. Denna föreslagna jernväg skulle från Wexiö sträcka sig i ostlig rigtning
till en punkt norr om och nära intill Emmaboda gästgifvaregård, samt der utgrena sig
dels åt Carlskrona och dels åt Calmar; varande jernvägens längd från utgreningspunk
ten
omkring o å 5j-:dels mil till hvardera af de tre nämnda städerne samt hela kost
naden
beräknad till något mera än '10 millioner Riksdaler Riksmynt.
På ett nytt allmänt möte i Wexiö den 16 sistlidne Juni gillades och godkändes
ej allenast den ifrågasatta jernbanans föreslagna rigtning, utan äfven det af utsedde
komiterade uppgjorda förslag, enligt hvilket ansökning skulle göras om denna jernvägs
byggande såsom stambana på Statens bekostnad, emot det att de i företaget intre
serade
orternas befolkning åtog sig, att dels genom kontanta bidrag och dels genom
jord- och fastighets-expropriationers öfvertagande tillskjuta tillhopa en million Riksdaler
af den i förslaget upptagna anläggningskostnaden.
I afseende på de flera giltiga skäl, som tala för bifall till en sådan ansökning,
får jag, till undvikande af onödig vidlyftighet, vördsamt åberopa hvad derom blifvit anfördt
uti den af komiterade vid nämnda möte afgifna berättelse, som under JVs 1 finnes
intagen uti bilugda tryckta handlingar. Endast några få omständigheter torde här
böra särskildt framhållas.
Södra stambanan, som från Malmö sträcker sig genom Skåne och mediersta delen
af Småland upp till Jönköping och vidare till vestra stambanan vid Falköping, är en
vigtig och välgörande pulsåder för näringslifvet i södra delen af Sverige; men för att
den skall kunna fullständigt uppfylla sin bestämmelse fordras onekligen ett väl ordnadt
system af utgreningar till de förnämsta kustorterne. Sådana utgreningar, redan åstad
komna
i den bördiga och rika provinsen Skåne, saknas dock under banans sträckning
genom det jemförelsevis fattiga och hjelpbehöfvande landskapet Småland. En början
48 Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 22.
dertill är gjord genom enskild jernvägsanläggning från banstationen Alfvestad till Wexiö.
Men denna korta jernväg, ehuru den tagit i anspråk de största ansträngningar inom
den trakt, der den framgår, är likväl icke af någon allmännare fördel, utan inskränker
sig till att tillfredsställa ett partielt ort-interesse. Emedlertid har det Svenska jernvägsnätet
genom denna nya maska kommit \Andels mil närmare den kuststräcka, som
innefattar östra Blekinge och södra Calmar län; Och då denna kuststräcka, dertill äfven
ön Öland är att hänföra, är en af rikets mest befolkade samt i afseende på
produktion och varu-omsättning, handel och sjöfart, mest framstående trakter, inneslutande
inom sig tvänne betydliga stapelstäder, af hvilka den ena derjemte är hufvudstation
för rikets sjöförsvar, så lärer det knappast kunna bestridas, att ju befintliga förhållanden
göra det i högsta måtto gagneligt och önskvärdt, ja till och med nödvändigt,
att fortsätta nyssnämnde redan påbörjade jernvägsutgrening, så att den vid
Wexiö, dit den redan nu sträcker sig, må sammanbinda de begge nyss antydda städerna
Carlskrona och Calmar, hvilket lämpligast torde kunna ske på det nu föreslagna
sättet eller så att banan, då den hunnit ungefär midten at afslåndet emellan Wexiö
och kusten, delar sig i två grenar, en åt hvardera kuststaden, en anordning, hvarigenom
också vunnes fördelen af en gen och beqväm jernvägskommunikation emellan
de begge stapelstäderna.
Detta medgifvet, torde dock kunna sättas i fråga, huruvida icke här, såsom
annorstädes, bör tillämpas den i allmänhet antagna grundsats, att sedan Staten byggt
de stora, landet genomskärande jernvägs-hufvudlinierna eller de så kallade stambanorna,
det må vara på de särskilda landsdelarnes befolknings egen omtanka och företagsamhet
beroende att, utan Statens mellankomst med understöd i annan form än lån, bereda
sig fördelarne af bibanor till sådana orter, som företrädesvis hafva behof af sammanbindning
med stambanan.' Men i afseende på den jernväg, som .nu är i fråga, förete
sig exceptionela förhållanden, som icke böra förbises.
Då hittills byggda bibanor inskränkt sig till ett par eller några få mils längd och
i allmänhet genomgått rika och bördiga trakte^ så har nu ifrågavarande jernväg en
sammanräknad längd af '1mil, och går till stor del genom trakter, der odlingen,
hämmad af bristande kommunikationer och svåra transporter, ännu icke hunnit framkalla
någon allmännare välmåga eller ens väcka till lif någon omfattande håg för stora
och nyttiga företag. Två tredjedelar af denna jernväg, eller så mycket deraf, som
sträcker sig emellan Wexiö och Carlskrona, afse att fylla ett oafvisligt statsbehof, nemligen
att med rikets jernvägsnät förena vår förnämsta marinhamn med alla de hopade
byggnader, inrättningar, skepp och förråder, af ett stort och i händelse af förlust
nästan oersättligt värde för hela riket. När Staten af nämnda skäl bygger en jernväg
emellan Wexiö och Carlskrona, så vore det oklokt att icke dermed förena en af det
geografiska läget erbjuden utgrening åt Calmar, som obestridligen är den förnämsta
exportorten på svenska Östersjökusten söder om Stockholm, den hamn på denna kuststräcka,
som redan nu har de fiffigaste och mest vidsträckta ångbåtsförbindelser med
in- och
Motioner hos Hidderskapet och Adeln 1865. N:o 22.
49
in- och utrikes orter och den plats slutligen, som genom sitt läge kan sägas med
fastlandet förena den till nära 38,000 personer uppgående befolkningen på Öland,
denna ö, hvarifrån i goda år afsättes nära en million kubikfot spanmål, förutom en
mängd ladugårdsalster, kalkstensprodukter, alun, m. m., men som deremot behöfver
ifrån fasta landet köpa skogseffekler, jern och hvarjehanda andra varor. Staden
Calmar har redan en befolkning af inemot 9,000 menniskor och omgifves på fasta
landet af en synnerligen tätt befolkad samt mycket uppodlad landsbygd. Det svenska
jernvägsnätets sättande i förbindelse med en ort af den industriel och merkantila
vigt som Calmar, kan således icke undgå att i väsendtlig mån bidraga till ökad rörelse
å Statens öfriga jernvägar, på samma gång derigenom vunnes fördelen af en, under alla
årstider och oberoende af fienders möjliga öfvervigt på hafvet, oafbrutet fortgående
gemenskap med en landsort, som onekligen, i afseende på både manskap, lifsmedel och
andra förnödenheter, i sig innesluter stora hjelpkällor till fäderneslandets försvar, men
derjemte äfven, just i följd af sitt läge utmed en blottad kust, kan å sin sida i krigiska
tider behöfva en hastig hjelp från det inre landet.
När man betraktar omständigheterna från dessa allmännare synpunkter — och
derifrån böra de onekligen skådas — så kan man svårligen undgå att erkänna, det
Statens jernvägsnät, för att i denna del af riket uppfylla sitt ändamål och tillfredsställa
fäderneslandets stora intressen, behöfver en utsträckning öfver Wexiö åt Carlskrona,
med en dermed förenad utgrening åt Calmar, och att Staten således bör besluta och
företaga anläggningen af en sydöstra stambana, som från Wexiö leder österut till
någon lämplig punkt och der utgrenar sig till städerna Carlskrona och Calmar; Och
då denna jernvägsanläggning är af så stor nytta och nödvändighet för hela riket, så
lärer icke skäligen kunna fordras, att de städer och landskommuner, hvilka i sin mån
torde deraf hemta de närmaste fördelarne, skola till företagets utförande bidraga med
större uppoffringar, än förslaget åsyftar och hvilka uppoffringar, om de än icke fylla
mera än en ringa del af anläggningskostnaden, likväl måste anses betydliga och värderika
just derföre, att de orter, som hittills hugnats med stambanor, erhållit sådana
utan att nödgas underkasta sig några så beskaffade bidrag.
En å mötet i Wexiö den 16 sistlidne Juni dertill vald direktion har redan till
Kongl. Majit inlemnat underdånig ansökning i syftning, det Kongl. Maj:t måtte till Rikets
Ständer aflåta nådig Proposition om ifrågavarande jernvägs byggande på Statens bekostnad,
med vilkor af ofvan omförmälda bidrag från kommunerna. Den för detta
stora och vigtiga företag nitälskande befolkningen i den landsort, der det skulle utföras,
hyser den förhoppning, att Kongl. Majit skall åt berörda ansökning lemna allt det
nådiga afseende, som Han finner förenligt med fäderneslandets väl och möjligheten af
nödiga medels beredande; men denna befolkning har särskildt uttryckt den önskan,
att dess representanter vid innevarande riksmöte måtte inom de särskilda Riks-Stånden
väcka och understödja motioner i ämnet. Af sådan anledning samt på redan anförda
Bih. till K. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 7
50
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 23.
och åberopade skal, får jag vördsamt hemställa, det måtte Rikets Höglofliga Stander
dels för deras del godkänna förslaget om ifrågasatta jernvägs byggande såsom bredspårig
stambana, under förbehåll likväl att orternes kommuner af anläggningskostnaden vidkännas
vare sig i kontanta penningar eller genom jordinlösen så mycket, som efter
kostnadsförslaget motsvarar en million Riksdaler Riksmynt, samt dels bevilja till öfriga
delen af kostnaden erforderliga statsmedel.
Med tillkännagifvande att kostnadsförslaget samt plan och ritningar till denna jernvägsanläggning
åtföljt den underdåniga ansökningen till Kongl. Maj:t, samt att en särskild
statistisk utredning är under utarbetning, för att till Kongl. Maj:t i underdånighet
ingifvas, hvarefter samtliga handlingarne torde komma att till Rikets Ständer eller vederbörande
Utskott öfverlemnas, får jag anhålla om denna min framställnings remitterande
till Höglofliga Stats-Utskottet.
Stockholm den 8 November 1865.
K. Sköldebrand.
N:o 23.
Af Grefve Posse, Knut, om beviljande af ett årligt anslag å 6,000 R:dr
till Institutet för döfstumma i Carlskrona.
För sex år sedan inrättades i Carlskrona genom några fruntimmers bemödanden ett
hem för fattiga värnlösa barn. Bland dessa befanns ett döfstumt, hvars lyckade undervisning
inom kort tid föranledde framställningar om emottagande af flera sådana vanlottade.
Föreståndarinnan nödgades härigenom att efter hand antaga för dessa lämpliga
lärare och lärarinnor, menniskovänners välvilliga bidrag inflöto allt mer och döfstumma
barn emottogos äfven från angränsande län, så att antalet betydligt ökades.
Den styrande stiftarinnans förklaring: »Det är omöjligt att säga nej! då bönfallandet
om ett ja! står tydligt att läsa i det stumma barnets talande ögon,» kunde ej undgå
att gifva anledning till förökande af lärjungarnes antal, men måste likväl snart föranleda
att utgifterna icke längre kunde bestridas genom enskilda bidrag till den så kallade
tysta skolan.
En värdefull lättnad i de ekonomiska bekymmer, hvilka häraf uppkommo, har
Kongl. Maj:t nådigst behagat bereda, genom understöd för en gång af statsmedel med
1,500 R:dr, hvilket, enligt nådig skrifvelse af den 8 Juli 1864 till Konungens Befallningshafvande
i Blekinge län, blef skolan tilldeladt.
Motioner hos Bidderskapet och Adeln 1865. N:o 23.
51
Denna skola, alltjemnt förenad med barnhemmet, kunde dock icke längre inrymmas
i detta hem, sedan inträde begärdes för än flera döfstumma, tillhörande ej allenast
Blekinge, utan äfven Kronobergs, Calmar och Christianstads län. Af denna anledning
har 1864 års landsting i Blekinge län anslagit 20,000 R:dr för anskaffande
af en lämplig lägenhet till ett sjelfständigt institut för döfstumma och inflyttade de
döfstumma barnen tillika med 1 lärare, 4 lärarinnor, 1 trädgårdsmästare, som äfven
undervisar i slöjd, 1 husmoder och 4 tjenarinnor uti det för ändamålet inköpta, tillbygda
och inredda huset, den 1 :sta April innevarande år.
Då detta institut nu blifvit så utvidgadt att det icke lämpligen kunde styras af
en enda person, förordnades, enligt derom gjord begäran, en styrelse, som utgöres utaf
tre af Konungens Befallningshafvande och två af landstinget tillsatta personer, för hvilkas
verksamhet ett reglemente blef af Konungens Befallningshafvande faststäldt och bestämdes
årsafgiften för den närmaste framtiden till 125 R:dr för döfstumma från Blekinge
och 150 R:dr för sådane från andra län.
Den ständiga förökningen i lärjungarnas antal, hvilket för närvarande är emellan
40 och 50, gaf anledning till infordrande af uppgifter från länets alla socknar, hvaraf
utröntes att 190 af länets innevånare befinna sig i denna beklagansvärda belägenhet.
Behjertande dessa förhållanden har innevarande års landsting vidare anslagit för
detta institut dels 700 R:dr till underhålls-utgifter för sjelfva fastigheten, dels 1,500
R:dr till inventarier och slutligen 2,850 R:dr till institutets upprätthållande under den
närmaste framtiden, men har derjemte förklarat, att det icke kan åtaga sig ytterligare
utgifter för samma inrättning, utan att derigenom för mycket förlama sin verksamhet
för öfriga allmännyttiga ändamål.
Väl har Kongl. Maj:t, till följd af derom gjorda underdåniga framställningar, hvilka
Konungens Befallningshafvande tillstyrkt, om nådig Proposition till Rikets Ständer om
ett årligt anslag af 6,000 R:dr R:mt till understöd för institutet för döfstumma i Carlskrona,
af Rikets nu församlade Ständer äskat ett årligt anslag af 15,000 R.dr till understöd
för institut för döfstumma, utöfver 40,000 R:dr särskildt för institutet på
Manilla, men då sju dylika institut finnas inom riket och då det knappt är troligt alt
institutet i Carlskrona skulle kunna af ofvannämnda 15,000 erhålla de 6,000, som
för dess betryggande af framtida bestånd erfordras, så vågar jag vördsamt föreslå
och anhålla:
att Rikets Höglofliga Ständer (oberoende af det beslut, som kan blifva fattadt
om ofvannämnda 15,000 R:dr) behagade, till upprätthållande af institutet
för döfstumma i Carlskrona, bevilja ett årligt anslag af Sextusen Riksdaler
Riksmynt.
Stockholm den 8 November 1865.
Knut Posse,
52
Motioner hos Eidderskcipet och Adeln 1865. N-.o 24.
N:o 24.
Åf Herr von Knorring, Erik Oscar, om utvidgning af Hudiksvalls Högre
Elementar-läroverk till fullständigt äfven på den klassiska bildningslinien
och i sammanhang dermed om anslag till en lektor i klassiska
språk vid nämnda läroverk.
Läroverket i Hudiksvall, sora räknar sin upprinnelse från år i650 och under
1700-talet intog en omfångsrik och aktningsbjudande ställning, blef i början af 1820-  talet förvandladt till vanlig trivialskola samt derefter vid riksdagen 1856—1858
åter uppflyttadt till högre elementar-läroverk på reala linien.
Redan vid sistnämnda tidpunkt utgjorde de ynglingar vid läroverket, som läste
klassiska språk, ett betydligt större antal än de, som icke läste desamma. Och detta
förhållande har sedan visat sig så varaktigt, att ingen med detsamma för ögonen och
med någon kännedom om andra förhållanden i orten kan betvifla detsammas fortfarande
för en mycket lång framtid. Antalet af lärjungar vid detta läroverk är för
närvarande visst icke så stort, men de aldra flesta ynglingar, som der inträda med
bestämd föresats att genomgå läroverket till slut, utgöras af sådana, som vilja erhålla
en möjligast fullständig elementarbildning, för att sedan vid universitetet fortsätta sina
studier och bereda sig för inträde i statens olika embeten och tjenster, bland hvilka
ännu de flesta fordra någon kännedom af klassiska språk. De ynglingar åter, som
icke vilja förskaffa sig en så kallad lärd bildning, nöja sig antingen med att genomgå
folkskolan, eller, om de söka inträde vid läroverket, qvarstadna de vanligen icke
längre än till den tid, då de skola beredas till sin första nattvardsgång, till följd
hvaraf antalet lärjungar på real-linien, som företrädesvis begagnas af sådane ynglingar,
både i allmänhet är obetydligt och särskildt i 6:le och 7:de klasserna högst ringa.
För att med siffror visa rigtigheten af detta påstående, beder jag här få uppställa en
jemförelse för de sista sex åren mellan antalet af latinliniens och realliniens lärjungar,
såväl från 3:dje klassen, der de båda linierna delat sig, som de båda liniernas olika
lärjungeantal i 6:te och 7:de klasserna, hvilka klasser just konstituera läroverket såsom
ett högre.
Motioner hos Eiddershapet och Adeln 1865. N-.o 24.
53
Latin-liniens lärjungar Real-liniens lärjungar
från 3":dje klassen. från 3:dje klassen.
Höstterminen 1859
35  10.
Vårterminen 1860
37
10.
Höstterminen 1860
36
9.
Vårterminen 1861
34
9.
Höstterminen 1861 ..
43
12.
Vårterminen 1862 42  8.
Höstterminen 1862
. 41
11.
Vårterminen 1863
39
10.
Höstterminen 1863
41 .
5.
Vårterminen 1864
42  6.
Höstterminen 1864
47
10.
Vårterminen 1865
46
8.
Summa 483. Summa 108.
Latin-liniens lärjungar Real-liniens lärjungar
i 6:te och 7:de klassen. i 6:te och 7:de klassen.
Höstterminen 1859
3
0.
Vårterminen 1860
3
0.
Höstterminen 1860
7
3.
Vårterminen 1861
6 ; . . ,  3.
Höstterminen 1861 11  2.
Vårterminen 1862
11
2.
Höstterminen 1862
11
2.
Vårterminen 1863
11
2.
Höstterminen 1863
13
I.
Vårterminen 1864
13
1.
Höstterminen 1864  II  1.
Vårterminen 1865  10
1.
Summa 110. Summa 18.
samt Höstterminen 1865: — 12
1.
Häraf synes hvilket öfvervägande antal latinliniens lärjungar utgöra i jemförelse
med reala liniens. Och om det redan är tvifvelaktigt, huruvida de endast på reallinien
fullständiga läroverken motsvara någon orts behof, så synes alldeles obestridligt,
att ett sådant läroverk åtminstone icke tillfredsställer den här ifrågavarande ortens.
Långt heldre skulle Hudiksvall kunna nöja sig med ett blott på latin-linien fullständigt.
54
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. No 24.
Faran för läroverkets fortfarande bestånd såsom ett högre, i händelse man icke på
något sätt sökte gå det stora flertalets af lärjungar önskan och behof till mötes att
erhålla fullständig undervisning i klassiska språk, förutsågs också redan på förhand af
de med ortens förhållanden mera förtrogne, hvarföre genast vid läroverkets utvidgning
till högre real-läroverk, hösten -1858, en stor mängd af stadens och ortens innevånare
ingingo till Kongl. Majit med underdånig ansökan, att läroverket, mot förbindelse för
staden och orten att under en tid af sex år på egen bekostnad aflöna en extra lärare,
måtte få utvidga sin verksamhet derhän, att fullständig undervisning meddelades äfven
på den klassiska sidan. Kongl. Majit synes ock till fullo hafva godkänt betydelsen af
de i den underdåniga ansökan framlagda skäl, enär genom nådiga Brefvet af den 16
Juni 1859 till domkapitlet i Upsala förordnades, att undervisningen inom de tvänne högsta
klasserna vid läroverket från början af då nästkommande läseår och tillsvidare skulle
omfatta äfven de ämnen, som tillhöra den klassiska bildningen. Rättigheten till en sådan
utvidgad verksamhet, hvarigenom Hudiksvalls läroverk erhållit en exceptionel ställning i
jemförelse med andra blott på real-linien fullständiga, har nu varit oafbrutet begagnad
från och med höstterminen 1859. Huru behöflig och anlitad densamma varit torde
till fullo vara ådagalagdt genom de här ofvan anförda siffer-uppgifterna, hvilka omfatta
just de år, som sedan dess förflutit.
Det af sex års erfarenhet bevittnade behofvet bör vara tillräckligt, för att göra
undantaget till regel. De olägenheter, som äro förenade med nuvarande undantagsställning,
och bland hvilka blott må nämnas lärjungarnes på latinlinien försändande till
annat läroverk för afläggande af maturitets-examen, svårigheten att bestämma lärarnes
undervisningsskyldighet, då läroverket på, papperet heter ett real-läroverk, men i verkligheten
är ett humanistiskt, den möjliga tveksamheten hos föräldrar och målsmän att
insätta sina söner och myndlingar i en läro-anstalt, om hvars fortfarande de icke ega
tryggad visshet, — dessa olägenheter kräfva alla ett billigt och skyndsamt afhjelpande
— motioner att få läroverket fullständigt äfven på den klassiska bildningslinien hafva
ock vid sist hållna riksdagar varit väckta, men strandat förnämligast mot det ringa
antalet af lärjungar, som då ännu icke uppgått till 100. — Då nu jemväl denna stötesten
så tillvida bortfallit, att läroverket innevarande termin räknar 105 inskrifna lärjungar,
hvaribland inom 6:te och 7ide klasserna 13, af hvilka blott en enda realist,
och då den redan befintliga lärarestyrkan med afseende på det begränsade antalet af
lärjungar kräfver en högst ringa och obetydlig ytterligare uppoffring från Statens sida
för läroverkets försättande i fullständigt skick, tillåter jag mig ånyo framkomma med
en motion i detta ämne.
Det skall ännu säkerligen invändas, att lärjungafnes antal är alltför ringa, för att
kräfva läroverkets utvidgande till ett högre fullständigt; men deremot må först och
främst anmärkas, att det otvifvelaktig! måste komma att utöfva ett än ofördelaktigare
inflytande på tillvexten af lärjungarnes antal, om de fleste af dem i en så vigtig tidpunkt,
som vid afgångsexamen, blifva betraktade såsom privatister, då naturligt är, att
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 24.
55
alla de, som hafva någon möjlighet alt välja mellan olika läroverk, föredraga ett sådant,
der de veta, att de äfven hafva rättighet att aflägga sin afgångsexamen.
Dessutom
är det icke lärjungeantalet ensamt, sorn bevisar ett läroverks behöflighet och värde.
Lokala, temporära och provinciela förhållanden måste ock dervid tagas i betraktande.
Hudiksvalls elementarläroverk har till sin uppgift att åt ungdomen inom hela den vidsträckta
och starkt framåtskridande provinsen Helsingland, som redan räknar omkring
90,000 innevånare, bereda ett lättadt tillfälle till erhållande af vetenskaplig bildning.
En s. k. real-bildning skulle icke här tillfredställa behofvet, och det är för långt afstånd
till något annat fullständigt läroverk, för att detta skulle »kunna ersätta hvad här felas.
Afståndet från de två närmast belägna, på båda linierna fullständiga läroverket» i Gefle
och Hernösand, är, åt hvilketdera hållet man vänder sig, i 4 mil, och otvifvelaktig! är,
att ganska många af dem, som genom den nuvarande anordningen vid Hudiksvalls
läroverk kunna erhålla en fullständig humanistisk skolbildning, skulle beröfvas denna
fördel, om de för dess vinnande voro nödsakade att begifva sig till någon af ofvannämnda
tvänne städer, med hvilka Hudiksvall under större delen af året blott eger en
besvärlig och dyr landsvägsförbindelse. Hvad ändtligen beträffar orsaken dertill, att
läroverket ännu är jemförelsevis litet besökt, så är denna tvifvelsutan att söka deruti,
att ortens befolkning till aldra största delen består af allmoge, hvilken, utom det att
den ännu icke fullt kommit till insigt om värdet och betydelsen af en högre, vetenskaplig
upplysning, finner äfven de »omkostnader för barnens underhåll vid läroverket
alltför kännbara, sorn kanske af många andra samhällsklasser skulle anses särdeles billiga.
För att emellertid i någon mån underlätta möjligheten äfven för mindre bemedlade
föräldrar att hålla sina barn vid läroverket, hafva upplysta och för provinsens
både materiela och andeliga utveckling nitälskande personer på sista tiden visat en
storartad frikostighet mot läroverket. Det kan i detta hänseende vara tillräckligt att
anföra, att, då läroverkets stipendii-medel år '1863, förutom en årlig ränta på 4 42R:dr
50 öre, utgjorde ett kapital af 2,700 R:dr, de för närvarande uppgå till '14,470 R:dr.
— Men skall läroverket kunna hoppas att hos allmogen väcka fullt förtroende, fordras
såsom ett oeftergifligt vilkor, att det inom sig sjelft skall kunna meddela en undervisning,
som i framtiden tillåter lärjungarne fritt val af vitai genus.
Den närvarande, på stat uppförda lärarepersonalen vid läroverket utgöres af rektor,
sorn med dertill fulltygad kompetens undervisar i latin och grekiska inom de högsta
klasserna, tvänne lektorer, den ena uti mathematik, den andra i lefvande språk, samt
sju kolleger. Med denna lärarestyrka har undervisningen under sednaste år nöjaktigt
kunnat bedrifvas fullständigt på begge bildningslimerna, utan att någon öfveransträngning
för lärarne behöft komma i fråga. — Men då rektor är tillförordnad endast för en
tid af fem år och hans plats icke alltid kan förutsättas erhålla en för bibringande af
klassisk undervisning kompetent innehafvare, då dertill det nuvarande undantagsförhållandet
i afseende på undervisningen inom de begge högsta klasserna icke längre bör
56
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o. 25.
såsom sådant få fortfara, får jag, på nu anförda skal, vördsamt anhålla, att Rikets Höglofliga
Stander måtte besluta,
det Hudiksvalls högre elemenlar-läroverh, från och med början af nästkommande
slatsregleringsperiod, utvidgas till ett högre fullständigt elementarläroverk,
och att för sådant ändamål anslag för en lektor i klassiska språk
vid nämnda läroverk från och med samma lid varder af statsmedel beviljadt;
anhållande jag vördsammast om remiss af denna min motion till Höglofliga StatsUtskottet.
St&ckholm den I \ November 4865.
Oscar v. Knorring.
N:o 25.
Af Herr von Snorring, Erik Oscar, om beviljande af ett anslag å
100,000 B:dr lill Norrlands kustförsvar.
Då jag nu går att inför Höglofliga Ridderskapet och Adeln väcka ett förslag rörande
Norrlands kustförsvar, eller rättare anslag till detsamma, beder jag att få förutskicka
några ord i afseende på tvänne omständigheter, hvilka gjort mig tveksam innan jag,
efter moget öfvervägande, beslutat mig härtill. Den ena är att ett bifall till mitt
förslag erfordrar penninge-uppoffringar å nationens sida, och jag anser det vara hvarje
representants skyldighet att endast i oundgängligen nödvändiga fall taga Statens
tillgångar i anspråk.
Den andra omständigheten är, att man måhända kan tycka att, då fråga är om
landets försvar, Regeringen, genom vederbörande departeraenter och embetsverk, är
bäst i tillfälle både att bedöma hvad som härutinnan göres behof och huru försvaret
bör ordnas.
Hvad först anslagsfrågan vidkommer, så hörer detta fall till ett af dem, der en
uppoffring af medel är oundgängligen nödvändig, ty här är fråga om att förebygga
det icke Norrland, denna med materialer till framtida rikedom och blomstring så rikt
utrustade landsträcka, fortfarande skall ligga öppen och obefästad, utsatt för att, vid
hvarje fredsbrott, blifva ett rof för fiendtliga härjningar. Jemför man också alla de
uppoffringar, som Staten gjort för Sveriges medlersta och södra provinser med dem,
som
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 25.
57
som hittills blifvit gjorda för Norrland, så visar sig att denna del af vårt fädernesland
med fog kan hafva anspråk på Statens medverkan till hvad sorn måste göras för
dess framtida utveckling och trygghet, och må det då tillåtas den, hvilken så lifligt
och upprigtigt som motionären intresserar sig för Norrland och dess idoga, trofasta
och kärnfulla befolkning, att vädja till Höglofliga Ridderskapet och Adeln och Rikets
Höglofliga Ständer i en för denna del af fäderneslandet så vigtig fråga.
Må detta också tjena som ett af de skäl, hvarföre jag, oaktadt jag villigt och
tacksamt erkänner den nuvarande Regeringens omtanka för rikets alla provinsers
behof och krigsstvrelsens tillgöranden för alla rikets innevånares trygghet, dock dristar
att i denna sak, som redan genom styrelsens försorg blifvit bragt å bane och af densamma
understödd och befrämjad, vända mig till Rikets Höglofliga Ständer i fråga om
medel till det Norrländska kustförsvarets snara åvägabringande.
I det, af den i nåder förordnade landtförsvars-komité den 12 Maj detta år
afgifna, underdåniga betänkande yttras, att komiléen ansett sig för närvarande sakna
skäl att tillstyrka några befästningar vid Gefle, Carlshamn och Landskrona, enär komitéen
icke ville splittra befästningsanslagen. Kongl. Majit har icke eller i Sin nådiga
Proposition om Statsverkets tillstånd och behof till nu församlade Ständer föreslagit
några befästningar vid nämnda ställen. Endast i och för fortsättande eller fullbordande af
befästningarne vid Carlsborg, Carlskrona och inloppet lill Stockholm hafva anslag nu
blifvit begärda. Det är också helt naturligt, att dessa vidsträckta befästningsarbeten
i första rummet måste göras färdiga.
Det anslag, som erfordras till fältförskansningars uppförande på en eller annan
punkt vid inloppen till åtskilliga af de Norrländska hamnarne kan deremot anses afse
mera enstaka fall och således icke böra inblandas med anslagen till de större befästningar,
hvarom den Kongl Propositionen handlar.
På samma sätt böra icke eller dessa Norrländska fältförskansningar förblandas
med de större och betydande fältverk, hvilka i krig kunna ifrågakomma att uppföras
och hvartill fullständiga förslag under fred böra vara beredda — ett arbete, som,
hörande till sjelfva försvarsplanerna, lärer åligga Generalstaben att i samråd med Ingeniör-korpsen
taga om band och underställa Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.
Nu ifrågavarande fältförskansningar skulle på sin höjd kunna betraktas som en
i fronten af den fästning, hvilken på operationslmien till Jemtland sannolikt kominer
att med tiden anläggas, långt framskjuten kedja af detacherade skansar.
Min vördsamma framställning går ut på att skaffa stödjepunkter åt det rörliga
försvaret i Norrland, hvilket vid ett blifvande krig med all säkerhet kommer att till
stor del öfvertagas af de Norrländska skarpskyttarne, hvilka förbundit sig att gemensamt
försvara hvarandras hemtrakter.
Vid ett sådant försvar af den egna härden torde de frivilliga skarpskyttekorpserne
komma att blifva af den allrastörsta nytta, icke minst derföre atti genom deras
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 8
58
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 25.
öfvertagande af lokalförsvaret, den reguliera arméen kan få användas på andra vigtiga
punkter, der det är nödvändigt att hafva en större styrka samlad.
Staden Sundsvall med närmaste trakten deromkring torde, exempelvis, till sitt
försvar kunna disponera en styrka af frivilliga försvarare, uppgående till 800 beväpnade
krigare och Hudiksvall 4 till 500.
Ifrågavarande fältförskansningar skulle också tjena till skydd för de stängseliinier,
vare sig af minor eller timmerflottor, som vid ett utbrytande krig torde böra läggas
i inloppen till de hamnar, hvilka skola skyddas, äfvensom till att förekomma eller åtminstone
försvåra upprepandet af sådana fiendtliga iandstigningar med en band full
manskap, hvilka utan att möta motstånd, så ofta förekommit på kusterna af Östersjön.
Det lefver ännu i friskt minne huru, under sednaste kriget mellan Westmagterna
och Ryssland, båtar med endast ett dussin eller ett tjugotal engelsmän i, rodde in i
de finska hamnarne samt brände och härjade; och hvad den norrländska kusten beträffar,
så beböfver jag endast erinra om följande data och fakta:
år 1714 i September månad brändes Umeå stad;
år 1716 plundrades kusten omkring Osthammar och Öregrund;
år 1719 uppbrändes Norrtelje och kusten deromkring härjades;
år 1720 (i slutet af Juli månad) sköflades trakten omkring Umeå, hvilken stad då
ånyo totalt uppbrändes;
år 1721 (i Maj och Juni månader) brändes städerna Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall,
Hernösand och Piteå. Fiendtliga fartyg visade sig då äfven utanför Gefle;
»men som försvarsanstalterna derstädes befunnos i godt skick,» såsom orden
lyda hos en historieskrifvare, »så aflägsnade de fiendtliga fartygen sig derifrån.» En
folksägen går ock att staden Hudiksvall, vid ett likartadt tillfälle, skonades från en fiendtlig
påhelsning, emedan vid inloppet till nämnda stad, en mil från densamma, nära
Delångers-åns utlopp, ett batteri, bestyckadt med ett par mindre kanoner, blifvit öppfördt
på en udde, som ännu i dag kallas »batteri-udden», och der tydliga spår efter
ett litet fältverk ännu synes.
Detta har jag anfört, för att visa att äfven mindre befästningar, genom sin moraliska
inverkan, kunna vara till stor nytta. Det är icke eller min mening att vid
inloppen till de Norrländska hamnarne skola anläggas några större befästningar, endast
fältförskansningar, uppförda af bjelkar och jord, eller s. k. blindermgar, hvilka, tillräckliga
att skydda kanonerna och deras servis, kunna åstadkommas för en jemförelsevis
ringa kostnad, synnerligen i en sådan trakt som Norrland, der riklig tillgång
på skog finnes. Jag skulle också föreställa mig, att, vid dessa i allmänhet icke serdeles
breda inlopp, till bestyckningen af de ifrågavarande befästningarne vore tillräckligt
att använda 4,1 tums refflade tackjernskanoner med spetsprojektiler.
Vid de bredare inloppen torde 5,63 tums refflade kanoner vara tillräckliga.
Jag har här vidrört frågan om befästningarnes beskaffenhet och bestyckning
endast i akt och mening att påpeka, att de torde kunna göras hilliga och icke i den
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 25.
59
mening, som skulle jag tilltro mig hvarken att föreslå hurudana de böra vara eller
att uppgifva bestämda kostnader för desamma. Summans storlek är också här af
jemförelsevis underordnad vigt; hufvudsaken är, enligt mitt förmenande, att frågan så
mycket som möjligt hålles vid lif och att sådana mått och steg vidtagas, att Norrlands
kuster blifva försedda med kanoner, hvilka böra gifva vigt åt det försvar, som
man väntar af Norrlands härdade, krigsduglige söner och hvilkas karakter jag tillräckligt
känner för att veta, att de i farans stund skola manhaftigt sköta de vapen
man lemnar dem och på ett hedrande sätt försvara ett älskadt fosterland.
För att ytterligare styrka behöfligheten och nödvändigheten af ett kustförsvar i
Norrland, vill jag ur landtförsvars-komitéens förr nämnda underdåniga betänkande
hafva äran citera följande yttrande, som förekommer å pag. 32 i första bandet:
»Yid ett allvarligt anfall mot rikets midt, måste, för att icke sprida våra kraf»ter,
Norrland till en betydlig del öfverlemnas åt sitt eget försvar. Det är då af vigt,
»att der hafva en fast Ort, till säkerhet för militärförråd, till stöd för de försvarande
»trupperna, och man kan tillägga till uppmuntran för den befolkning, af hvilken vid
nett krig stora uppoffringar fordras och hvilken bör se, all riket under fred gör hvad
»möjligt är att bereda denna landsorts försvar och icke vill alldeles öfverlemna den
nät krigets första skiften.»
Såsom ett bevis på de upplag, hvilka finnas att skydda i de Norrländska hamnarne,
vill jag här endast exempelvis nämna att, enligt hvad mig är specielt bekant,
invid Sundsvall och de derintill närmast belägna hamnar och lastageplatser finnas i
medeltal liggande så stora lager af bjelkar och plankor, att dessa, tillsammans med
dervarande ångsågar och öfriga etablissementer, kunna uppskattas till ett värde af
minst 6,600,000 R:dr R:mt, hvartill kommer värdet af det minsta antal fartyg, som
samtidigt befinnes inne vid nämnda platser och hvilket, lågt beräknadt, stiger till
3,000,000 R:dr R;mt; lägges härtill ytterligare cirka två och en half millioner R:dr
som utgöra brandförsäkringsvärdet å de af staden Sundsvalls byggnader, hvilka äro
försäkrade i Städernas Allmänna Brandstods-bolag och i Seandia, så fås ett sammanlagdt
belopp af tolf millioner etthundratusen (12,100,000) R:dr R.mt,
För Hudiksvall, hvars folkmängd utgör omkring 3,000 innevånare, eller endast
cirka | af staden Sundsvalls, uppgå de likartade summorna tillsammans till tre millioner
('3,000,000) R:dr, deri dock ej är inberäknadt värdet af den från denna stad
inåt landet sig sträckande jernbana med bangård i Hudiksvall, materiel, m. m.
Till dem, som måhända invända att Norrlands innevånare sjelfve böra bekosta sitt
försvar, får jag hemställa huruvida det är billigt, att de, som på kusten äro mest utsatte
för en inkräktande fiende, icke allenast skola kläda skott vid anfall af densamme,
medan längre in i landet belägna orter äro skonade från anfall och plundringar,
utan att innevånarne derstädes också ensamme skola betala omkostnaderna för de åtgärder,
som vidtagas för att afvända faran icke allenast från dem sjelfve, utan äfven
från deras af ett tryggare läge gynnade landsmän.
60
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 25.
De båda kommunerna Hudiksvall och Sundsvall hafva visserligen, i sina till
Kongl. Majit ingifna underdåniga ansökningar, förklarat sig villige till de uppoffringar,
som sjöförsvarskomitéens bär nedan nämnda utlåtande omnämner och lära icke heller
vilja undandraga sig desamma; men då hvad utaf dessa kommuner kan åstadkommas
i penningeväg torde blifva otillräckligt till att bringa de omnämnda lörsvarsanstalterna
i fullt ändamålsenligt skick, kan det icke anses obilligt hegardt, att Staten, med
hänsigt till det allniänt-nytliga ändamål, som åsyftas, skall mellankomma.
I det underdåniga betänkande, sorn de af Kongl. Majit i nåder förordnade
komiterade till utarbetande af förslag till ett tidsenligt ordnande af rikets sjöförsvar,
den 23 Maj 1862 ingåfvo, yttras, sid. 47, Om enskilda kommuners medverkan till
kust/örsvarel: »Komitéen tror att vårt kustförsvar äfven skulle kunna vinna ett icke
oväsendtligt biträde af den enskilda fosterlandskänslan, derest den alltmera allmänblifna
ötvertygelsen om nödvändigheten af att hvarje vapenför man i sin pnån söker
göra sig skicklig alt medverka till fäderneslandets försvar samt hågen att derför
göra uppoffringar er holle en ändamålsenlig rigtmng. Komitéen har fördenskull ansett
det icke vara olämpligt att taga dessa förhållanden i beräkning, för att söka, åtminstone
till någon del, fylla de luckor i kustförsvaret, som i hvarje efter yåra allmänna
tillgångar beräknad plan derför ej kunna undvikas. Ansenliga sträckor af .sveriges
kuster sakna nemligen allt annat försvar än det rörliga, hvilket svårligen kan erhålla
den utsträckning, att det skulle kunna skydda alla punkter, som kunna hotas af en,
äfven ringa, fiendtlig styrka; men af flera skäl och ej minst i följd af svårigheten
att bestämma ett mindre antal punkter af särskild vigt samt omöjligheten att utsträcka
åtgärden till alla sådana, som någon gång kunna deraf blifva i behof, har komitéen icke
funnit sig böra för detta ändamål föreslå nya befästningar att af Slaten utföras, utan
endjsf trott sig böra förorda åtgärder, som, jemte det de skulle i sin mån befordra det
afserlda ändamålet, tillika skulle gifva en bestämdare rigtmng åt den enskilda fosterlandskänslan,
och hemställer alltså att, om någon menighet skulle önska till sitt försvar
O O , ,
mot fiendlliga anfall på egen bekostnad anlägga och med erforderlig servis förse ett
eller annat försvarsverk, sådant icke allenast mätte medgifvas, under vilkor att anlägg
ningen
skedde efter grunder, som i militäriskt hänseende af Kongl. Majit funnits lämpliga,
och med iakttagande af vederbörandes i detta afseende meddelade föreskrifter,
utan äfven ledning för arbetets utförande samt nödig bestyckning och ammunition af
Staten kostnadsfritt lemnäs, äfvensom undantagsvis, när ändamålet och behofvet af
Kongl. Majit finnas sådant påkalla, möjligen äfven något understöd till anläggningens
verkställande.»
Med anledning af detta utlåtande af sjöförsvarskomitéen och sedan Sundsvalls och
Hudiksvalls frivilliga skarpskyttar (öi k larat sig villige att åtaga sig serveringen af de
kanoner, som kunde komma alt placeras vid inloppen till nämnda städer, ingingo stadsfullmägtige
i dessa båda städer, sommaren år 1864, med underdåniga ansökningar i
ämnet till Kongl. Majit, hvarpå Kongl. Majit anbefalde Chefen för mgeniör-korpsen
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 26.
61
att gå i författning om terrängförhållandenas undersökande vid inloppen till Hudiksvall
och Sundsvall, uppgöra förslag till dessa inlopps försättande i försvarsbart skick
samt dermed till Kongl. Majit inkomma.
Dessa undersökningar hafva innevarande år blifvit verkställda. Men på det att
nödiga medel icke må saknas såväl till dessa befästningar som ock till de undersökningar
och befästningar, hvilka möjligen snart nog kunna ifrågakomma vid inloppen till
andra Norrländska hamnar, får jag, med stöd af hvad jag haft äran anföra, vördsamt
föreslå,
att Rikets Höglofliga Ständer behagade till Kongl. Majits disposition ställa ett
anslag af 100,000 (etthundralusen) R:dr R:mt, för att, hufvudsakligen på
de af sjöförsvarskomiléen år 1862 uppgifna grunder och på de vilkor
Kongl. Majit kan komma att föreskrifva, användas icke allenast till försät
tande
i försvarsbart skick af inloppen till städerna Hudiksvall och Sundsvall,
utan ock, så långt medlen räcka, till det Norrländska kusl/örsvaret i allmänhet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Oscar v. Knorring.
N:o 26.
Af Herr von Knorring, Erik Oscar, om beviljande af eli låneunderstöd
å 295,000 R:dr för fortsättning af Hudiksvall — Fors sa-jernv äg en
till sjön Dellen.
Vid 1856—1857 årens riksdag beviljade Rikets Ständer för anläggning af
jernväg emellan hafsviken vid Hudiksval! och Dellsjöarnes vattendrag vid Forssa kyrka
ett låneunderstöd af 370,000 R:dr R:mt mot fyra procent ränta och en procent årlig
kapital-afbetalning. Denna jernväg, sora genast efter Rikets Ständers ofvannämnda
beslut sattes i verket samt fullbordades och afsynades år 1860, ställdes i förbindelse
med en af numera aflidne Baron P. Å. Tamm tidigare påbörjad och samtidigt med
jernvägen afslutad kanal-anläggning från Dellsjöarne ned till Forssa kyrka. Kostnaden
för jernvägsanläggningen uppgick vid jernvägens afsynmg till 624,000 R.dr, hvarlörutan
sedermera betydliga kostnader måst göras för utvidgning af stationernas om
-
62
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 26.
rådén och upplagsplatser, inköp af vändbord och lyftkranar, anskaffande af en ångbåt
jemte ångbåtsstation med kaj och magasiner vid sjön Dellen, m. m., uppgående till
öfver -100,000 R:dr. Brutto-inkomsten af jernvägen uppgick
år 1860 till 75,458 R:dr,
» 1861 » 78,401 »
.. 1862 » 81,490 »
» 1863 » 101,617 »
samt » 1864 » 94,186 ».
Passagerare, som begagnat jernvägen, uppgingo första året till 9,6 15; andra året
14,263; tredje året 14,669; fjerde året 16,669; och femte året till 19,931 personer.
Passagerarnes antal å denna jernväg har sålunda på de fem åren mer än
fördubblats, men skulle hafva ökats ännu mer, derest, icke ett par för person-trafiken
serdeles missgynnande förhållanden hindrade mängden af vägfarande att begagna sig
af jernvägen. En af dessa ofördelaktiga omständigheter är, att jernvägen, der den
afslutas vid Forssa kyrka, icke träffar någon allmän landsväg, utan endast en sockenväg,
afsides belägen från den allmänna landsvägen; och det andra och ännu mera
ofördelaktiga förhållandet består deruti, att då jernvägen med sitt till tiden bestämda
och hastiga lopp slutar vid Forssa kyrka, kommunikationsleden sedermera fortsättes
vesterut på ofvanberörda kanal med tvänne, på olika ställen af kanalen, belägna slussar,
efter hvars passerande den ändtligen obehindradt fortgår på de in i landet belägna
sjöarne Södra och Norra Dellen. Nyssnämnda kanal är nemligen farbar endast
för helt små och högst fyra fot djupgående ångbåtar och pråmar, och de två slussarne
i kanalen hafva lika anspråkslösa dimensioner, blott och bart tillräckliga för att
rymma, för hvarje slussning, endast en liten ångbåt elier en pråm i sender. För att
nu kunna befordra den rätt betydliga varutrafiken å kommunikationsleden måste
ångbåtarne ständigt hafva i släp med sig minst en, men oftast flera pråmar; och
som blott en och en af dessa små farkoster i sender kan inrymmas i slussarne,
och det dertill ofta händer, och hvilket icke lär kunna förebyggas, att två ångbåtar,
hvardera med flera pråmar, mötas vid slussarne och uppehålla hvarandra i flera,
stundom i hela fem timmar, så framstår tydligt, dels huru litet belåtna och betjenade
lör sina egna personer landets innebyggare kunna vara att färdas på denna så beskaffade,
af sjö, kanal och jernväg bestående kommunikationsled, dels hvilken stor
olägenhet det är för den snabba jernvägstrafiken att vara afbruten, innan den nått
sitt mål, Dellstranden, och att vara fastlänkad med och beroende af den till tiden
oftast obestämda och tröea kanalfarten. Dessa till sin natur så olika kontrahenter,
O
jernvägen och kanalen, kunna i längden icke med fördel hålla tillsammans. Antingen
måste kanalen med sin hinderliga slussning öfvergifvas och jernvägen få framsträckas
till sjöarne med sitt rymliga och fria vatten, eller också skall jernvägen, nutidens
yppersta, tidsbesparande kommunikationsanstalt samtidigt med orten, som anlagt och
behöfver densamma, lida och förhindras i sin utveckling af det tidsödande fortskaff
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 26.
63
ningssättet på kanalen. En särskild olägenhet med kanalen är också den, att kanalen
fryser en månad tidigare hvarje vinter, än Dellsjöarne, hvarigenom trafiken på kommunikationsleden
måste afbrytas en månad tidigare än hvad händelsen skulle vara, om
jernvägen gick ända fram till Dellstranden; och härutaf följer, att jernvägen årligen
förlorar en månads trafik, och landets innebyggare afstängas en månad tidigare ifrån
kommunikationsleden. Redan de första åren af jernvägens verksamhet erfor man
dessa olägenheter af kanalen, och detta föranledde ett antal aktie-egare att begära
extra bolagsstämma för att öfverlägga och besluta, hvilka åtgärder borde företagas,
för att få jernvägen utsträckt till sjön Södra Dellens strand, och i följd hvaraf, i
öfverensstämmelse med föreskriften i reglementet för jernvägsbolaget, extra bolagsstämma
blef utlyst samt hölls den 18 Juni 1862, hvarefter ärendet ånyo, enligt reglementets
föreskrift, upptogs till definitivt afgörande på den näst derefter infallande
ordinarie bolagsstämman den 28 Juni samma år, och hvarvid ett så öfvervägande
antal aktie-egare röstade för jernvägens utsträckning till Dellstranden, att beslutet
derom för bolagets del, enligt hvad reglementet stadgar, blef fattadt. Utlörandet af
detta beslut skulle dock, enligt hvad bolagsstämmoprotokollet innehåller, vara beroende
af huruvida bolaget kunde få upplåna de erforderliga medlen till billig ränta
och lämpliga återbetalningsvilkor. Bolaget har genom sin direktion sökt att på enskild
väg skaffa sig de erforderliga medlen, men för de lån, bolaget kunnat erhålla,
har begärts all för hög ränta och sådana vilkor i öfrigt fordrats, att bolaget icke
funnit dem antagliga. Det är af sådan orsak, som jernvägsbolaget nu önskar få saken
anmäld hos Rikets Ständer, under förhoppning att Rikets Ständer vilja understödja
ett allmän-gagneligt företag, hvaruppå en vidsträckt landsorts framåtskridande
och framtida utveckling i väsendtlig grad beror.
Det för ifrågavarande jernvägsutsträckning af Löjtnanten, f. d. Ingeniören vid
Gefle—Dala jernväg Gustaf Lilliehöök uppgjorda kostnadsförslag, som omfattar endast
sielfva banutsträckningen med station vid Näsviken (vid Dellens strand), uppeår till
R:dr R:mt  317,000.
men derjemte fordras: för den förökade trafik, sora är att emotse, då
banan blir utsträckt till Dellstranden, ett ytterligare lokomotiv (med
sex hjul) R:dr 35,500.
30 nya lastvagnar å 1,250 R:dr stycket  » 37,500.
2 passagerare-vagnar å 5,000
» 10,000. 83.000.
samt till en mekanisk reparationsverkstad .
40,000.
utgörande sålunda hela kostnaden tillsammans ...... R:dr R:mt 440,000.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra och för öfrigt hänvisande till det
kostnadsförslag, den karta och de handlingar, sorn representanten för Hudiksvalls stad
inom Yällofliga Borgare-Ståndet, Herr Häradshöfdingen Staaff till Stats-Utskottet lärer
afgifva i samma ämne, får jag vördsamt föreslå,
att Rikets Höglofliga Ständer, till fortsättande af Hudiksvall—Forssa-jernvägen
64
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 27.
till sjön Dellen, behagade, på möjligast billiga ränte- och amorteringsvilkor,
bevilja ett låneunderstöd, stort 295,000 R:dr R:mt, utgörande ungefärligen
J af kostnaden för ifrågavarande jernbaneförlängning.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den \ \ November 1865.
Oscar v. Knorring,
N:o 27.
Af Herr Liljenstolpe, Axel Fredrik, angående sparbankeränt'ans höjande
till 5| procent, m. m.
Då sparbankerna äro att anses såsom quasi-offentliga inrättningar; och dessa,
af enskild välvilja för de fattigare samhällsklassernas bästa egentligen grundade, välgörande
anstalter finnas spridda öfver hela riket, torde deras verksamhet och bestämmelserna
för densamma kunna, ja til! och med böra blifva föremål för Rikets
Höglofliga Ständers uppmärksamhet och bedömande.
J sådant afseende vågar jag i form af motion, som torde varda till Höglofliga
Ekonomi-Utskottet remitterad, framställa den önskan, — sedan det, såsom ett ibland
de uslaste och nesligaste medel till förvärf förut ansedda: all laga ocker eller öfva
procenteri, numera blifvit till en del legaliseradt och af samtlige banker, med undantag
af Riksbanken, praktiseras, — samt räntan, således helt och hållet fri och obegränsad
i afseende å s. k. »korta papper», för inteckningar väl f. n. lagligen icke får
öfverskrida sex procent, ehuru lagen ej sällan kringskäres under form af provision,
dusör, o. s. v., såsom det synes af de otaliga annonserna i allmänna tidningarna om
inteckningar, till och med de allraförsta, och hvarigenom ocker alltför oblygt drifves,
äfven med inteckningar: —
alt de uti sparbank insatta penningar, utgörande till större delen af de
fattige och mindre bemedlade gjorda besparingar, äfven må förräntas lili
högsta möjliga procent och således f. n. icke understigande 5\ procent, åtminstone
der reserv-fond redan finnes samlad; äfvensom att åtgärder måtte
vidtagas till 10-åriga premiers införande i likhet med hvad som eger rum
uti den med våra sparbanker liknande anstalt i Köpenhamn, benämnd
»Bikubem, stiftad den 3 Mars 1857.
Redan
Motioner hos Ridderskapet obh Adeln 1865. N:o 27.
65
Redan länge har det väckt min stora förundran, att, under det sparbanksräntan
uti landsortsstäderna gemenligen varit 5 procent, uti Stockholms Sparbank densamma blott
varit 4; sedermera 4 >|2 och nu ändtligen 5 procent; äfvensom att, i stället för att höja
räntan, af öfverskotten donationer icke sällan blifvit af sparbanks-principalerne gjorda,
visserligen till välgörande eller allmän-nytfiga föremål, och detta sparbanksboks-egarne
(således de, hvilkas penningar på så sätt disponeras) ohördan.
Val vet jag att sparbankens ändamål ej är räntan, utan att väcka hågen till
samlande af sparpenning; samt att den så fullkomligt oegennyttiga sparbanksdirektionen
i främsta rummet måste afse att få sparbankens penningar på säkraste sätt placerade
och så att dessa penningar äro så mycket ^om möjligt disponibla i och för uttagningar;
men då penningar f. n. äro så begärliga, äfven för öfver sex procent, torde ingalunda
svårighet förefinnas, att för denna ränta, sex procent, få de uti sparbanken insatta pennmgarne
säkert placerade och räntan således böra kunna blifva åtminstone 5 *|2 proccent,
då '|2 procent naturligtvis måste afses i och för förvaltningskostnaden, m. m.;
Och om de fattige och mindre bemedlade, hvilka utgöra flertalet af dem,
som göra insättningarne (de förmögnare gå nog litet längre fram på Lilla Nygatan,
der äfven finnes en bank, hvarest man icke åtnöjer sig med så ringa
ränta), visste att den bästa säkerheten och den högsta möjliga procenten för att kunna
få sådan säkerhet, — stod att erhållas uti sparbanks-inrättningen, är ej något tvifvel
att ju icke de insåge fördelen uti att hafva penningarne, med ränta på ränta och
för 5 112 procent, innestående uti sparbanken, i stället för att, äfven de, nu vilja
spekulera och troligen på sitt vis försöka drifva ocker eller öfva procenteri.
Lyckades min framställning vinna Rikets Höglofliga Ständers gillande skulle sålunda
en ekonomisk vinst för den fattige och mindre bemedlade erhållas medelst sparbanksräntans
höjande till 5 *|2 procent, förutom hoppet om delaktighet uti de \ 0-åriga premierna;
samt en kanske ännu mera eftersträfvansvärd moralisk vinst uppnås genom
upphörandet af spekulations-begärel alt sjelfva försöka alt ockra med sparpenningen.
Jemte begäran om remiss till Höglofliga Ekonomi-Utskottet, anhåller jag på det
varmaste, att först Utskottet och slutligen Rikets Höglofliga Ständer måtte behjerta
motionen af, såsom jag ofvan sökt ådagalägga, såväl ekonomiska som moraliska skäl;
och torde, i händelse af bifall till syftemålet af denna min vördsamma framställning,
Utskottet nog utfinna formen för ändamålets vinnande, då något direkt föreläggande
för sparbanksdirektionerna icke lärer kunna uti ifrågavarande hänseende af Rikets
Höglofliga Ständer meddelas.
Att motionen må varda de respektive Med-Stånden kommunicerad anhålles
vördsamligen.
Stockholm den 11 November 1865,
A. Fr. Liljenstolpe.
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd.
9
66
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 28.
N:o 28.
Af Herr Liljenstolpe, Axel Fredrik, angående boställs-hyresersätlning
/or sqvadrons- och kompanichefer, m. m,
Af skäl, som följa af sjelfva min framställning, föreslås vördsamt:
att för sqvadrons- och kompanichef hvars boställe saknar s k. karaklärshus
och således ej kan bebos, måtte uti hyres-ersättning anslås: för den
förre, för honom, stalldräng och stallrum, 300 R:dr, och för den sednare
200 R:dr årligen.
Man kan visserligen anse den föreslagna hyres-ersättningen hög i jemförelse med
den f. n. regements-chef tillerkända, hvilken icke uppgår till den högsta af de nu
föreslagna; men dels kommer godtgörelsen i nämnda hänseende för regements-chef,
korps-chef och major troligen att proportionsvis ökas, i händelse af bifall till motio
nen,
dels äro sqvadrons- och kompani-cheferne uti en så att säga svårare kategori,
än regements-befälet, emedan de förre måste bo inom sqvadronens eller kompaniets stånd
och således en inskränktare omkrets, hvarinom alltid måste vara svårare att finna
lämplig bostad, särdeles med stallrum, då de sednare deremot kunna välja bostad
inom hela regementet; samt:
all antalet af hästar, som kavalleri-chef och öfrige regements-officerare
äro pligtige att hafva, nedsältes: för regements-chef till Irenne och för
major till tvänne, förutom en dränghäst för hvarje.
En besparing skulle genom denna nedsättning tillkomma Statsverket medelst
häst-rationernas minskning; fördelen för den enskilde ligger så i öppen dag, att den
ej behöfver mera än sålunda påpekas; olägenheterne i afseende å det nuvarande
stora häst-antalet att förtiga.
Med anhållan om motionens remitterande till Höglofliga Stats-Utskottet, som är
lättare i tillfälle, än jag, att så väl utreda förhållandena till de olägenheter, hvilka
ligga till grund för motionen; som ock att utfinna medel till dessas afhjelpande, hvilket
torde förefalla en hvar, utan att man är militär, både billigt och rättvist, —
anser jag mig böra tillkännagifva, att det är blott motionens form, som är min;
stoffet till densamma är mig meddeladt af en för sitt vapen synnerligen och för kri
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 29.
67
gareyrket i allmänhet nitisk officer, som är af tjenstegöromål förhindrad ifrån att under
motionstiden bevista riksdagen.
Jag beder alltså om ursäkt för det jag, denna gång, tager mig friheten framställa
en motion, som tyckes ligga utom min portée och egentligen borde hafva blifvit
väckt af en militär; dock är saken i fråga af sådan natur, att jag tror mig kunna,
det förutan, försvara motionen, som, utom dess, ju kommer att granskas af flere,
hvilka icke äro militärer, än af dem, hvilka tillhöra krigareyrket?
Stockholm den 11 November 1865.
Axel Fr. Liljenstolpe.
N:o 29.
Af Grefve von Schwerin, Carl Gustaf Philip, angående ändringar
i Kongl. Maj:ts nådiga Skiftes-stadga af den 4 Maj 4827.
I samma mån som jordbrukets utveckling under de sednare decennierna på ett
för landet gynsamt sätt fortgått, har också hos den kunnige jordbrukaren uttalat sig
ett ständigt tilltagande missnöje öfver de hinder, som i vår nu gällande skiftes-stadga
förefinnas emot allmännare införande af ett rationelt landtbruk, dels genom det i 1
Kap. 3 § af samma stadga intagna förbud mot rubbning af faststäldt enskifte, derest
icke samtlige delegarne i ett skifteslag sig derom förena, och dels derigenom, att i
skiftes-stadgan ingenstädes medgifves, att förut verkstäldt laga skifte, som vunnit behörig
fastställelse, må rubbas på annat sätt, än genom egoutbyte enligt de i 7 Kap. af
samma stadga bestämda grunder, äfven om alla delegare i ett skifteslag sämjas att, till
vinnande af en lör egornas skötsel lämpligare indelning, nytt skifte verkställa.
Olägenheterna häraf äro så många, alt jag här endast torde böra framhålla de
vigtigaste. I sådant afseende förnyar jag den vid 1859 års riksdag hos Rikets Ständer
gjorda erinran, hurusom, på alla de ställen, der genom äldre delningar egoskiften, synnerligast
i ängsmarken, erhållit sådan form, att deras uppodling icke kan med någon
fördel ega rum, ifrågavarande ännu gällande stadganden lägga hinder i vägen för önskansvärda
odlingsföretag, sorn bero af möjligheten att uttappa eller sänka sjöar, eller
upprensa floder och andra vattendrag. — En annan, icke mindre olägenhet förefinnes
jemväl deruti, att, ehuru delegare vid många äldre laga skiften erhållit tre, fyra och
68
Motioner hos RiddersJeapet och Adeln 1865. N:o 29.
någon gång ända till sex skiften i inegorna, samt nya förhållanden nu medgifva skiftesantalets
minskning, nytt skifte dock icke får verkställas.
Kännedomen om de nu nämnda och flera dermed jemförliga olägenheter föranledde
ock Rikets år 1859 församlade Ständer att, uti underdånig skrifvelse af den 13
Juli samma år, hos Kongl. Majit hemställa, bland annat, att till 3 § i 1 Kap. af stadgan
Om skiftesverket i riket af den 4 Maj 1827 måtte göras ett tillägg af följande innehåll:
»Hafva till följd af sjösänkning, å-rensning eller annan vattenafledning af större omfattning,
än om upprensning af vattendrag och dikning i allmänhet är i lag föreskrifvet,
tillförene sanka egor undergått sådan förändring, att de kunna odlas till åker, och kan,
genom nytt skifte, en för egornas odling och bruk ändamålsenligare indelning åstadkommas;
så må, der någon delegare det yrkar, nytt skifte å de egor kunna erhållas,
utan hinder deraf att fastställelse blifvit meddelad å äldre skiftesförrättning.»
Emot förmodan fann dock Kongl. Majit betänkligheter möta mot antagande af
ofvan omförmälda förslag till utsträckning af skiftes-vitsordet äfven till fråga om delning
af sådana egor, som förut undergått laga skifte, men ansåg likväl fördelar i flera
fall kunna vinnas genom beredande af en laglig utväg för sådana egoutbyten, hvarom
efter faststäldt laga skifte jordegarne kunde öfverenskomma, och föreskref genom nådig
Kungörelse den 29 November 1861, bland annat, att till 7 Kap. i ofvan åberopade
stadga skulle tilläggas en ny § af följande innehåll:
»Kan genom egoutbyte i andra fall än nu nämnda äro, beqvämlighet för odling
eller häfd eller annan dylik fördel vinnas, och förena sig jordegare om sådant utbyte,
då må det, utan hinder af förut faststäldt skifte, ske på sätt i § 1 sägs.»
Erfarenheten har emellertid visat, att genom endast egoutbyte, äfven om sådant
utbyte, med tillämpning af de i ofvanberörde Kongl. Kungörelse den 29 November
1861 stadgade grunder, någon gång kan åvägabringas, de fördelar, Rikets Ständer i
deras ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 13 Juli 1859 uti ifrågavarande afseende
åsyftat, ingalunda vunnits.
Fördenskull och emedan bifall till nytt skifte af samtlige delegare i ett skifteslag,
som förut undergått en- eller laga skifte, sällan om ens någonsin kan vinnas, synnerligast
om skifteslaget består af många delegare; samt de förändringar i vid verkställda
skiften förevarande förhållanden, som uppkommit och allt framgent uppkomma
genom odlingar, sjö-sänkningar, å-rensningar och andra vattenaflednmgar, utan tvifvel
påkalla, att föreskrifterna om nytt skifte måtte förtydligas och skiftesvitsordet utsträckas,
föreslår jag,
att sista punkten i 3 § af 1 Kap. Kongl. Skiftes-stadgan måtte erhålla följande,
förändrade lydelse:
Enskifte och sådant skifte, som omförmäles i Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse
den 20 Februari 1821, äfvensom laga skifte, må, derest de fastställda
blifvit, ej genom nytt skifte rubbas, med mindre alla delegarne derom sämjas,
utan så är, att antingen någon delegare vid förut verkstäldt skifte erhållit
flera än trenne skiften uti inrösningsjorden, eller ock att tillförene sanka egor,
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 30.
69
genom sjö-sänkning, å-rensning eller annan vattenafledning af större omfång,
än om upprensning af vattendrag ocb dikning i allmänhet är i lag föreskrifvet,
undergått sådan förändring, att de med fördel kunna odlas till åker
eller äng, och en för egornas odling och bruk ändamålsenligare indelning
kan genom nytt skifte åstadkommas, i hvilka fall, der yrkande om nytt
skifte framställes eller biträdes af delegare, innehafvande minst hälften af
skifteslagets jord, beräknad efter förmedladt mantal, der mantals indelning
skett, sådant skifte må kunna erhållas, dock endast å inrösningsjorden.
På det alt inga betänkligheter må möta antagandet af mitt ofvanberörda förslag,
så föreslår jag vidare,
att sista punkten i 1 § af 8 Kap. Skiftes-stadgan må erhålla följande, förändrade
lydelse:
Äro egorna förut delade genom skifte, som vunnit laga kraft, håfve hvarje
delegare rätt, att vid nytt skifte tillgodonjuta, hvad efter uppskattningsvärde
mot de egor svarar, som han förut innehaft.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
C. G. Philip von Schwerin.
N:o 30.
/
Af Grefve von Saltza, Carl Anton Philip, om ändringar i lagstiftningen
rörande bränvins tillverkning.
Då jag anser, att nuvarande lagstiftning för bran vinstill verkning lägger för stora
band på en tillåten näring;
Då denna lagstiftning motverkar fabriksmessig tillverkning i stort af bränvin och
dymedelst bidrager till misshushållning med arbetskraft och rudimaterier;
Då jag anser den verka skadligt på jordbrukarens ställning; får jag vördsamt
föreslå:
det Rikets Ständer behagade hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att bränvins-bränningen lemnäs fullt fri, så till tid som tillverkning, med
bibehållande af den skatt och de kontroller, som nu exsistera eller i en
framtid kunna anses behöfliga.
Stockholm den 11 November 1865.
Philip von Saltza.
70
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 31.
N:o 31.
Af Herr Bråkenhjelm Per Reinhold, om ändringar i de för Rikets
allmänna elemenlar-läroverk gällande stadgar.
1.
Jag anhåller få fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på de stadgar för Rikets
allmänna elemenlar-läroverk, som nu äro gällande och i synnerhet på det samband
emellan dessa läroverk och universitetet, som genom dessa stadgar synes vara alsedt.
Detta samband sökes i en reglementerande lagstiftning, i omsorgen att förse
lärjungarna med ett tillräckligt qvantum af tillräckligt många kunskapsarter, och ute
stänga
från Statens och kyrkans tjenst alla dem, som ej vilja finna sig uti de alldeles
godtyckligt bestämda formerna och kontrollerna.
Till de förra hörer, att vissa läroämnen, såsom modersmålet och naturvetenskap,
utsträckas till skolans alla klasser, i stället för att det förra borde inskränkas till ett
par eller tre af de lägsta, och den sednare till tvänne af de högre klasserna. Att
uti elementar-skolan uppoffra tid och krafter på smakens och skönhetssinnels utbild
ning
genom studier af modersmålet, dertill må man hafva blifvit förförd genom den
klassiska ålderdomens uppfostringsmetoder, utan att, endast derföre, imitationen är
berättigad. De omnämnda själsförmögenheterna äro de, som sednast komma till stadga;
deras utveckling hörer till en mognare ålder och tager i anspråk en verldsåskådning,
som, utan högre studier i en eller annan vetenskap, ej är tänkbar. Ofningen i modersmålet
hörer till bela skolans alla läroämnen, om dessa rätt vårdas; och afsigten
kan väl ej annan vara, än att ynglingen tillhålles och öfvas, att muntligen och skrift
ligen
uttrycka sig på ett vårdadt och korrekt språk öfver hvarje ämne, som kommer
under hans behandling, I naturvetenskap åter låter det sig mycket väl göra, att
lära ett barn undersöka och benämna de lättare vexternas delar och indelning efter
Linné; men en annan fråga är, hvartill denna barnalek tjenar, annat än att medtaga
lärjungens tid, eftersom han, ett par år mognare, i botanik inhemtar på en vecka
lika mycket som han två år tidigare lärer på ett år.
Dessutom förekommer i 7:de klassen för dem, som läsa så kallade klassiska
språk, läran om värmet, ljuset, magnetismen och elektriciteten »med problem»,' utan
Motioner hos Ridderskapet och Adeln i865. N:o 31.
71
att lärjungen förut ens hört talas om stereometri och trigonometri. Det lärer förblifva
alldeles oförklarligt, huru ett sådant förbiseende kunnat ega rum, men är i slika
fall en lycka, att vårt språk ej läses i främmande länder.
1:0 Rikets Ständer torde derföre hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att vid rikets allmänna elementarläroverk undervisningen i modersmålet, må
inskränkas lill skolans irenne lägsta, och den i naturvetenskap lill skolans
tvänne högsta klasser; alt ytfysik» må från läroämnena på klassiska linien
helt och hållet afföras; samt att den genom dessa inskränkningar besparade
lärotid må fördelas på undervisning uti främmande språk, matematik
och historia.
II.
Ännu vigtigare är den omständigheten, att äfven med de nu föreslagna inskränkningarne
skolan tager en alltför stor del af lärjungens lifstid i anspråk. Det synes i
sanning, som man haft för afsigt, att uti ökad lärotid taga valuta för de betydliga
anslag, hvarmed, till vårt fäderneslands heder, läroverken i sednare tider blifvit understödda.
De menliga följderna af denna tidsförlust, under hvilka våra barn nu arbeta,
utöfva obemärkt, i hemlighet sitt inflytande på ynglingens mod och spänstighet.
Han ser framför sig omöjligheten att undvika missförhållandet emellan sin ålder och
sin samhällsställning, ett missförhållande, som högst sällan genom någon lycklig tillfällighet
godtgöres. Nio år är en alltför späd ålder för ett barns skolgång, då det
från ett torftigt hem skall afsändas till en aflägsen skolstad, utan att de flesta för
äldrar
ega tillgångar bekosta enskild handledare och vårdare. Aderton är i allmänhet
den ålder, vid hvilken kroppens och själens krafter böra vara utvecklade för universitetets
studier, vid hvilken ynglingens estetiska känsla lifligast hänföres af de nya upptäckterna
i den verld, som i vetenskapens ljus nu för första gången för honom afslöjas.
Under sina många skol-år kan han endast ega en dunkel aning derom, att han kommer
för sent, att hans ungdom förtäres i skolan och att för fria vetenskapen och
lifvet endast återstå förbrukade, förslöade krafter. — Målet för hans ansträngningar
skall nu vara en afgångsexamen, hvilken gör motsägelsen fullständig emellan 118:de
§ af skolstadgan och det kunskapsmått, som stadgan föreskrifver. Då det nemligen
är ett psedagogiskt postulat, som hvarje erfaren skoi-man förbehåller sig, att skolstudier
böra gå ett godt stycke längre, än derpå grundad examen, och då läroämnenas
mångfald och vidd, äfven med antagande af tolf skolår, otvifvelaktigt utgöra det högsta
möjliga; men stipulationerna för afgångsexamen hafva den betänkliga djerfheten, att
vidröra yttersta gränsen af detta möjliga: så är deraf en gifven följd, att lärare och
lärjungar nödgas gemensamt bemöda sig, att förse de sednare med ett minnesförråd,
som man kan hoppas blifva tillräckligt för flyttning och afgångsexamen; lemnande
derhän hvad 118:de § talar derom, att »utvecklingen af lärjungens anlag och förmögenheter
böra vara lärarens förnämsta syfte.» Läraren afledes från detta enda sanna
72
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 31.
målet för allt skolarbete genom omtanke för sin skolas och sin egen heder, och både
lärare och lärjunge, af omtanke för den sednares framtid: en omtanke, som
för sin kollision med 118:de §:ns föreskrifter finner sin ursäkt i valet af det
enda verkställbara: och dermed är man inne på ett minnesarbete, på en lex-och examensläsning,
sorn förslöar omdömet, dödar fantasien, gör sitt offer främmande för jordlifvets
högsta, ädlaste njutning, det rena vetenskapliga intresset; nedstämmer hans mod
och ungdomsglädje från hoppet om en ärorik framtid till en dyster nedslagenhet och
viljolöst offer för en godtycklig lagstiftning: beröfvar honom sålunda den energi och
själens spänstighet, som, med blygsam tanke om egen förmåga, ej rädes, men glädjes
åt det praktiska lifvets allvarliga täflan.
Ar det eder önskan, mine Herrar, att våra söner med oförderfvad ungdomskraft
skola inträda i denna täflan, så understödjen mitt förslag. Förr än jag går att framställa
detta, vill jag endast säga:
Krafternas, anlagens så kallade harmoniska utveckling förmedelst en så beskaffad
förberedelse i skolan, att alla vetenskapers första elementer der förekomma, är ett
tomt hjernspöke och åstadkommer lika liten harmoni, som många instrument, j spelande
hvart och ett sitt slycke.
Det organiska sambandet emellan skola och högskola får ej, kan ej sjelft vara
annat än ett verkligt lefvande organon; ynglingens utvecklade snillekraft, att bemägtiga
sig mer eller mindre af de system, som föreligga i den physiska och andliga
skapelsen.
Då af 5,000, numera sannolikt 6,000 h 7,000 lärjungar ej '|i0:del, utan endast
>j50:del årligen afgår från elementarläroverkens båda högsta klasser till universitetet
och applikationsskola; så bevisar detta att läroverket ej uppfyller sitt ändamål. Det
är utan tvifvel förståndigare att sätta detta ändamål icke alldeles för högt, på det
man må uppnå detsamma.
Då icke destomindre tilloppet af lärjungar till skolorna nu är vida större, än
att statsverket mägtar förse dem med lokal och lärare, måste en eller flera af de
lägsta klasserna indragas; helst dithörande läroämnen lämpligast inhemtas i hemmet
eller i folkskolan.
jag vågar, på grund af hvad ofvan är anfördt, föreslå, det Rikets Ständer hos
Kongl. Maj:t underdånigst begära:
2:0 Att första klassen må, från och med nästkommande Juni månad, vid rikets
alla elementarläroverk indragas.
3:0 Att läroämnenas vidd så inskränkes, att hvardera klassen beräknas för ett
år, med undantag af den klass på s. k. klassiska linien, som är närmast
öfver den, i hvilken undervisningen i Romerska språket börjar, hvilken
för dem, som läsa detta språk, bör vara tvåårig.
4:o Att 42 § af Stadga för rikets allmänna elementarläroverk den 29 Januari
1859 må erhålla följande lydelse:
Flyttning
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 31.
73
»Flyttning från fullständigt elementarlärov erics högsta klass medför
icke allenast behörighet, att utan ytterligare pröfning varda såsom
studerande vid rikets universiteter inskrifven, utan ock de öfriga
rättigheter och förmåner, som förut åtföljt godkänd studentexamen.»
»Till inträde vid militära och andra Statens applikationsskolor be
rättigar
nöjaktigt genomgånget förhör vid elementarläroverk i de
läroämnen, som utgöra föremål för undervisningen uti real-liniens
näst högsta (enligt detta förslag blifvande 5:te) klass.»
»Hvar och en, som begagnat annan undervisning än den vid Statens
läroverk, eger att, mot en afgift till rektor och examinerande lärare
af 30 R:dr, undergå förhör vid fullständigt elementarläroverk, för
att under samma vilkor, som för läroverkets egna lärjungar blifvit
stadgade, vinna samma rättigheter och förmåner, som är o dessa sednare
tillerkända.-»
En stor del af de barn, som från skolstaden och dess grannskap i de lägsta
klasserna taga flerdubbelt lärareantal i anspråk, saknas redan i 3:e klassen. Deras
föräldrar låta dem heldre i elementarskolan än i folkskolan afbida den ålder, som erfordras
för inträde i handel eller annat näringsyrke. Blifver elementarläroverket inskränkt
till nuvarande sex högsta klasser och läroämnena till ettåriga klasskurser, så
att skolan i allmänhet ej längre tid än 7 å 9 år uppehåller lärjungen; så skall snart
antalet af lärjungar nedgå derhän att det blir möjligt för statsverket, att bestrida
omkostnad för lokal och aflöning. För dem kan det vara likgiltigt, huruvida, såsom lärer
ifrågasättas, de fordna gymnasierna återställas eller ej; endast lärjungen ej uti elementarläroverket
blir för gammal, till förderf för sig sjelf och för skolan.
Man skall invända, att genom här föreslagna stadgar ingen säkerhet är i lag
gifven för universitetet och applikationsskolan, att de från elementarläroverken skola
erhålla behörigen förberedda lärjungar. Jag svarar, att fikandet efter en sådan säkerhet
alltid skall medföra ett onaturligt och olycksbringande tvång. De sednast förflutna
30 årens erfarenhet lemnar intet tvifvel öfrigt. Det var mindre formen, än
den onaturliga kontrollen, som gjorde den fordna studentexamen olämplig, just derigenom
att denna examen införde en lexläsning, hvarvid den egentliga uppfostran åsidosattes.
Kunskapsmått och kunskapsförmåga äroju tvänne särskilda element af mensklig
bildning, hvilka i högst olika gradationer kunna förefinnas hos samma individ; och
betyg öfver det förra innebär alldeles icke en förståndig öfning af den sednare; men
att det är just den sednare, ej den förra, som universitetsläraren hufvudsakligen måste
hos sin åhörare taga i anspråk. Och huru ofta har man ej sett den enes påtrugade
högre kunskapsmått få stå tillbaka för den andres, under liberala former uppodlade,
kunskapsförmåga, och det ej blott uti fria akademiska studier, utan ännu mera uti
Statens, kyrkans och industriens tjenst. Jag önskade, att våra embetschefer härom
Bilt. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 10
74
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 31.
ville yttra sig; det skulle kunna hända, att vi från mer än ett håll då finge höra, att
förglömmande af de flesta examenslexorna anses böra föregå den unge mannens praktiska
bildning. Icke heller får man förbise, att en stor andel af ynglingens intellektuela
och moraliska utveckling beror af universitets-studier, en utveckling, desto
rigtigare, som hon, i följd af mognare år, sker hastigare och har sin omedelbara
fortsättning i det praktiska lifvet. Universitetsläraren måste således vara oändligt mera
belåten med en förståndigt påbörjad utveckling af lärjungens anlag, än med en
s. k. utveckling, som genom själsmördande examens- och mångläseri är afslutad, oftast
för lifstiden, derigenom, att man redan användt hvad som förefanns. Den enda garanti
för goda skolstudier är en god skola, som gör 118 § af skolstadgan till verklighet
och ej till en omöjlighet genom yttre kontroller, som aldrig skola upphöra
att vara obefintliga, emedan de aldrig upphöra att vara onaturliga och orättvisa. Är
skolan icke god, d. v. s. fungera ej rektor och lärare som sig bör: så är det ju ett
det grymmaste tyranni att derföre straffa lärjungen, ej blott med vanvårdade studier,
utan äfven med förlusten af all möjlighet att på egen hand godtgöra hvad han genom
Statens läroverk lidit, och att genom detta godtgörande rädda sin framtid. Blotta tanken
på en sådan grymhet är upprörande, och hvilka garantier uppställer väl skolstadgan
emot en sådan grymhet? Om ett läroverk i någon mån förfaller, såsom man
väl ofta sett hända; skall då mitt barn framsläpas och offras, för att öfverskyla eländet?
Låtom oss hoppas, att den nu gällande afgångsexamen i vårt land blir en ej
allenast moralisk, utan en administrativ omöjlighet. Dessutom skola, hvilka kontroller
man än må uppställa, universitetslärare, hädanefter som hittills, bland sina elever finna
alla möjliga gradationer, från dem, som i vetenskap, konst eller embete blifva fosterlandets
ära, ända ned till de vissnande bladen på det fikonträd, som ingen frukt bar.
Jemnlikhet är der omöjlig, emedan hon är onaturlig; förhatlig, emedan hon syftar att
draga alla nedåt, för att få alla lika.
Det är med förtröstan till Gud, och med förtroende till vår ungdoms sedlighetskänsla,
som vi måste åt denna ungdom öfverlemna vår framtid och efterverld;
föreställom oss ej, att vi genom examens-reglementen hafva den skapande magten i
vår hand.
Stockholm den 11 November 1865.
P. R. Bråkenhielm.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 32.
75
N:o 32.
Af Herr Bråkenhielm, Per Reinhold, angående en underdånig anhållan
hos Kongl. Majit om meddelande af en förklaring öfver
Kongl. Förordningen om kommunal-slyrelse på landel.
Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse på landet föreskrifver, att exsekutor
eger beräkna tre procent arfvode vid indrifning af resterande kommunalutskylder,
men bestämmer ej hvem som dessa tre procent skall ersätta. Kronofogden afkortar
derföre beloppet vid medlens leverering, och församlingens tillskott blifver lika
mycket större. Då nu den betalningsskyldige finner vida beqvämare, att i sitt
hem till fjerdingsman aflemna utskylden, än att vandra till uppbördsstämma, helst
han derjemte vinner en eller annan månads anstånd med betalningen; så var deraf
en naturlig följd, att ganska många från uppbördsstämma skulle uteblifva; att kommunen
således blef i saknad af påräknad uppbörd, nödgades upplåna penningar,
hvarå räntan likasom uppbördsprovisionen drabbar den ordentlige betalaren, och
att ett ökadt besvär förorsakades för kommunalnämndens ordförande.
Jag hemställer derföre,
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t underdånigst anhålla, att en nådig
förklaring öfver kommunal-lagen må varda meddelad, som stadgar:
a) antingen att exsekutor eger hos den betalningsskyldige uttaga
den honom tillkommande provision, som dock aldrig bör understiga
10 öre:
b) eller ock att stämmoböter, till sex procent af debetsedelns belopp,
skola med restantierna af den betalningsskyldige erläggas,
dock aldrig under 10 öre:
c) eller ändtligen att hela uppbörden må från början öfverlåtas åt
kronofogden.
Stockholm den 11 November 1865.
P. R. Bråkenhielm
76
Motioner hos Ridderskapet och Ådeln 1865. N-.o 33.
N:o 33.
Af Herr Bråkenhielm, Per Beinhold, om beviljande af ett årligt anslag
å ■10,000 R:dr lill aflöning åt tio lärare för döfstumma.
För Rikets Ständer föreslår jag,
att Tiotusen R:dr årligen må varda anslagna till aflöning åt tio
lärare för döfstumma;
att dessa lärare fördelas på orterna till ambulatorisk tjenstgöring;
att denna fördelning verkställes af konsistorierna, sedan uppgift
öfver döfstummas antal från pastorerna blifvit infordrad;
att undervisningen hufvudsakligen skall gå ut på att de döfstumma
lära sig läsa, skrifya och räkna;
att presterskapet ålägges. att derefter ombesörja deras religionsundervisning
och konfirmation;
att kommunerna åläggas tillhandahålla undervisningslokal, äfvensom
kost och husrum åt fattiga döfstumma under lärotiden;
att då framdeles ett så stort antal undervisade döfstumma i orterna
kommer att förefinnas, att dessa beqvämligen kunna användas såsom
lärare, indrages statsanslaget till lärares aflöning, i mån af lärarnes
afgång; hvarefter det bör åligga kyrkoråd, att åt döfstum anskaffa undervisning,
som af församlingens gemensamma medel bekostas; såvida ej
Landstinget anställer en eller flera permanenta lärare för länet.
Skulle Stats-Utskottet finna skäl att afstyrka detta förslag; så yrkar jag, att
fråsan må öfverlemnas till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet med hemställan,
att Rikets Ständer hos Kongl. Majit underdånigst anhålla, det en
allmän Förordning må varda ötfärdad, som ålägger Landstingen, hvart i
sin ort, anskaffa lärare åt döfstumma, med de vidare bestämmelser angående
tid, antal och öfriga omständigheter, som Kongl. Majit nådigst finner
lämpliga.
Det måste vara öfverflödigt, att anföra de bevekande skälen för denna motion.
Mot de vanlottade, hvarom nu är fråga, har samhället lika skyldigheter
som mot landets öfriga barn; och den döfstumme har ett desto heligare anspråk
på kristna medmenniskors barmhertighet och medlidande, som de äro värnlösa och
naturen betagit dem sjelfva klagans ljud. Det är vår ovilkorliga pligt, att med
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 34.
77
dela åt dem af det ljus och den tröst, som kristendomen i så rikt mått oss skänker,
och genom allmän lag och institution bör förordnas, att ingen döfstum, som
ej är idiot, får uppvexa, utan att konfirmeras och vinna tillträde till Herrans Nattvard.
Om allmogen uti de fruktbara orterna af vårt land finge bespara hvad de
nu bekosta på arbetsföra, kringstrykande, pockande tiggare, skulle denna besparing
vara mer än tillräcklig för uppfostran af de döfstumma, som sannolikt till
tusentals finnas hos oss. Jag känner få socknar der ej någon, men flera socknar,
der tre å fyra döfstumma finnas.
Stockholm den 11 November 1865.
P. R. Bråkenhielm.
N:o 34.
Af Herr Bråkenhielm, Per Beinhold, om anslag till undervisning
i modellritning vid Folkskolorna.
En 20-årig erfarenhet har ådagalagt, att de kostsamma inrättningar för folkundervisningen,
hvarmed landet blifvit försedt, icke bära den frukt, som man förväntat.
Inspektörernas berättelser lemna derom ett alltför afgörande vittnesbörd,
för att något tvifvel skulle kunna återstå. Då man ej velat söka orsaken härtill
uti föreskrifterna för skolans inre verksamhet, var skolstyrelsen, och isynnerhet
dennas ordförande, närmast att emottaga förebråelse för försummelse, obscurantism,
m. m. Uti en annan motion påkallar jag Regeringens uppmärksamhet på de
omständigheter, som göra att Pastor, såsom ordförande i skolråd, kommer uti,
hvad man kallar, falsk ställning till både församling och skola, hvadan han från
denna befattning bör frikallas: här utbeder jag mig få anföra hvad erfarenhet och
sakens natur gifva vid handen, rörande de undervisningsämnen, som skolan såsom
bildningsmedel begagnar.
Läraren är hänvisad till kristendom, innanläsning, skrif- och räknekonst,
samt ytterligare till högre räknekonst, geometri, historia, geografi, naturlära och
så kallad linearteckning. Vid bestämmande af dessa undervisningsämnen synes
man snarare haft för afsigt, att åstadkomma en humanistik, hvars embryoniska
ståndpunkt skulle ega sin ursäkt uti erkänd omöjlighet att åstadkomma något högre,
än att göra kunskapen lefvande genom sådana läroämnen och öfningar, som
78
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 34.
ega sammanhang med och tillämpning på det praktiska lifvet, för hvilka man så
ledes
egde någon i sakens natur grundad säkerhet, att deras studium fortsattes
utanför och öfver skolan. När man undantager kristendom, skrif- och räknekonst,
äro de öfriga anbefallda ämnena af den beskaffenhet, att de uti det praktiska
lifvet bortfalla, utan att i ringaste mån ega tillämpning på der förefallande arbeten.
Derföre —- uppfyllde nu folkskolan i högsta möjliga grad sina åligganden,
skulle dock ske, hvad nu sker, att bland hundra lärjungar knappast finnes en,
som ej, efter Irenne års erfarenhet i landtbruk eller handtverk, hunnit befria sig
från de minneslexor, hvilkas vidare bearbetande afleda från den sysselsättning, vid
hvilken han nu fäster och bör fästa sitt högsta maleriela intresse.
Man torde således med skäl kunna fråga, hvilken frivillig medverkan af
landtmannen man i allmänhet har att vänta för en sådan skolas vidmagthållande och
framgång.
Man må ej missförstå mig, som om jag skulle frånkänna historiens studium
dess inflytande på karakter och sedlighet. Medvetandet och erfarenheten af detta
inflytande må lagstiftaren ega i än så hög grad; fruktlöst skall dock hans bemödande
blifva, att meddela detta medvetande, denna erfarenhet åt menige man genom
lexor i folkskolan. Må man ej invända, att något är bättre än intet. Det är
detta resultatlösa »något», som, der det står ensamt, utan inflytande på praktisk och
sedlig förmåga af den lärde föraktas såsom halfbildning, och af den olärde förkastas
såsom ett fördömligt skryt med hans barn öfver ett minnesförråd, som snart
undantränges af lifvets allvarligare intressen. Och således har folkskolan, med dess
lärare, gifvits till pris åt misströstan och nedsatt aktning, till stor gamman för
dess hemliga flender, — en misströstan, som hvarken genom statsbidrag, lagstiftning
eller förhatliga kontroller någonsin skall afhjelpas; intill dess man, genom resultaten
af skolans verksamhet, söker bibringa allmänheten den föreställningen, att
skolan förädlar derigenom, alt hon låter ynglingen utgå i lifvet med krafter och
kunskaper, som i lifvet öfvas och tillgodogöras, och med en derigenom ökad ga
ranti
åt samhället, för att han skall förena medborgerlig dygd och sedlig kraft
med en ädel verksamhet, sedan han inhemtat de förras religiösa och den sednares
intellektuela underlag i samma skola.
Jag föreslår, att Rikets Ständer för sin del besluta:
Do.
Att undervisning i folkskola för de lärjungar, som redan inhemtat
föreskrifvet minimum af kunskap, enligt 1842 års stadga, hufvudsakli
gen
skall hafva till föremål ljudelig innanläsning uti godkänd läsebok i
fäderneslandets historia med geografi, uti areal- och kubikräkning samt
ritning enligt följande moment
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 34.
79
°2: o.
Att efter förslag af Teknologiska Institutets tjenstemän, 15 a 20
modeller af det s. k. Polbeims mekaniska alfabet utväljas, mera med afseende
på öfning i särskilda projektionsmethoder, än på de oftast förekommande
rörelse-utvexlingarna: alt hvarje folkskola må, genom Insti
tutets
försorg, varda försedd med exemplar af alla dessa modeller, som,
då de i tusental tillverkas, böra tillhandahållas efter lindrigt pris.
3:o.
Att vid Folkskollärare-seminarierna undervisning uti de bestämda
modellernas projicierande, efter geometrisk method, meddelas åt alla
elever.
4:0.
Att Statsverket bekostar anskaffandet af de för Seminarierna behöfliga
modeller, hvartill 400 R:dr för en gång torde vara tillräckliga;
hvaremot 500 R:dr årligen för hvarje Seminarium anslås till arfvode åt
lärare uti denna ifrågavarande ritöfning.
5:o.
Att undervisning uti denna för allmogen högst nyttiga öfning må
vid alla fasta skolor med examinerad lärare, ifrån och med år 1867,
vara obligatorisk för de lärjungar, som efter inhemtad minimikunskap
vilja vidare begagna skolan och ej sakna fallenhet för ritning; hvadan
utväg bör beredas för skolråden, att uti Seminarierna under året 1866
—67 för folkskollärare erhålla behöflig undervisning, hvilken på en månads
tid torde böra medhinnas för så många lärare, som på en gång
kunna inkallas; samt att få inköpa de behöfliga modellerna.
Om remiss häraf till Stats-Utskottet anbålles vördsamt; hvarjemte jag tager
mig friheten hemställa, huruvida ej Utskottet skulle finna lämpligt besöka Teknologiska
Institutet och taga i ögnasigte den samling af modeller, sorn förre Direktören
M. Schwartz låtit elever förfärdiga, och sorn, under min tjenstetid vid Institutet,
åtminstone var den i sitt slag fullständigaste och skönaste samling i verlden,
och som derföre, väl från England, men ej i Sverige blifvit efterfrågad.
Stockholm den 11 November 1865.
P. R. Bråkenhielm.
80
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 35.
N:o 35,
Af Friherre Rehbinder, Helge, om beviljande af pensioner åt aflidne
Majoren Axel Reinhold Andersins ogifta döttrar, Sofa Charlotta och
Emma Chrislina.
Den 22 sistlidne September afled i Christianstad eD veteran från 1808 och 1809
års sorgliga, men för Svenska arméen ärofulla tid, f. d. Majoren i arméen, Kapitenen
vid Kongl. Wendes Artilleri-regemente Axel Reinhold Andersin.
Major Andersin erhöll afsked redan 1835, efter att i 43 år med utmärkelse
och tapperhet redligen tjenat sitt fädernesland, och erhöll då den obetydliga
pensionen af 600 R:dr R:mt. För några år sedan ökades denna genom Konungens
nåd med en obetydlig årlig gratifikation. Med dessa små tillgångar försörjde
Major Andersin sig sjelf och tvänne ogifta döttrar. Den med sin anspråkslösa och
knappa lott förnöjsamme, vördnadsvärde veteranens ålderdom stördes af tärande
bekymmer för sina döttrars öde, då han en gång skulle lemna dem, utan anförvandter,
utan stöd, och båda sjukliga, oförmögna att sig genom arbete försörja.
Det sista han förmådde verkställa var uppsättandet af en underdånig skrifvelse
till Hans Maj:t Konungen, deri han bönfaller, att Hans Majit i nåder täcktes
behjerta denna hans barns bekymmersamma ställning och bereda dem någon
hjelp. De små gratifikationer, som genom Hans Majits nåd, af allmänna medel,
möjligen kunna komma att tilldelas dem, äro, som nogsamt kändt är, alltför obetydliga
för att kunna bereda dem den mest tarfliga utkomst eller ens skydda
dem för nöd.
Tillhörande det frejdade regemente, der den gamle slutade sin tjenstemannabana,
och hvilket regemente räknar som en heder att haft honom i sina leder,
får jag hos Rikets Ständer vördsamt föreslå,
att till Major Andersins efteremnade tvänne ogifta döttrar, Sofia Charlotta
och Emma Christina, måtte anslås en årlig pension af 200 R:dr
R;mt till hvardera.
Härmed bifogade afskrift af bouppteckningen efter aflidne Major Andersin
visar deras nödställda belägenhet och äfven bifogade tjensteförteckning ådagalägger,
hoppas jag, bättre än de bevekande skäl jag ytterligare skulle kunna framställa,
att
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. No 36.
81
att Major Andersin genom sin långa, om ock på obemärkta platser, dock städse
utmärkta tjenst, gjort sig förtjent af, att fäderneslandet vördar hans minne, genom
att med en ringa skärf skydda hans efterlemnade barn från nöd och elände.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den W November 1865.
Helge Rehbinder.
N:o 36.
Af Friherre Hermelin, Carl Alfons, om beviljande af ett anslag å
50,000 R:dr, för alt användas till ersättning ål egare af husdjur,
som, till förekommande af boskapspestens spridande inom landel, bli/vit
nedslaglade.
Med den rigtning som boskapsskötseln under de sednare åren erhållit, utgör
denna näringsgren numera en ganska väsendtlig del af landthushållningen.
Osannolikt är dock ej att äfven Sveriges boskapsskötsel kan möta faror, hotande
dess fortgående utveckling.
Redan under flera år har i Ryssland rasat en kreaturspest, som jemväl visar
sig i andra länder, såsom i Holland, England och Skottland, och i hvilka tvänne
sistnämnda länder sjukdomen anställt stora förödelser synnerligast ibland hornboskapen.
Tusendetals kreatur hafva dels dukat under för sjukdomen, dels, då man icke ännu
lyckats upptäcka något säkert botemedel, blifvit nedslagtade på det att denna ytterst
smittosamma sjukdom ej vidare skulle spridas.
Då Sverige är beläget mellan det Ryska riket och Storbrittanien, kan med
skäl befaras att äfven om sjukdomen derstädes synes hafva upphört, den likväl
lätt kan i vårt land inkomma, vare sig genom de förädlande, djur, som ifrån England
införas eller genom de kreatur som ifrån Finland afyttras till icke obetydligt
antal i hufvudstaden och lill jordbrukare i dess grannskap.
Infinner sig boskapspesten i Sverige, så saknas annan utväg för dess hämmande
än att samtliga individerna uti de ladugårdar, hvarest sjukdomen uppträdt,
mäste nedslagtas. En dylik nödig åtgärd som af auktoriteterna anbefalles bör dock
icke verkställas, utan att en skälig ersättning tillkommer kreatursegaren för den
förlust som derigenom uppslår. För en dylik ersättning har dock Regeringen
inga medel anvisade, hvilket hos auktoriteterna kunna väcka tvekan att anbefalla
och låta verkställa denna hittills kända enda åtgärd att förhindra sjukdomens utBih.
till R. St. Fröt. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 11
82
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 37.
bredande och jemväl gör kreatursegaren mindre benägen att genast delgifva sjukdomens
utbrytande och derigenom skyndsamt draga öfver sig en betydlig förlust.
Fördelen, ja, nödvändigheten af att skyndsamt vidtaga åtgärder i dylika fall
torde mången ännu kunna erinra sig, då för omkring 10 år sedan den elakartade
lungsjukan utbröt uti Westergötland föranledande nedslagning af ett större antal kor
på en egendom hvars egare blott till en ringa del erhöll någon ersättning för sin
egen förlust och för den uppoffring som dervid gjordes det allmänna, ty Regeringen
hade icke medel att deröfver förfoga för dylikt ändamål.
För att sålunda i detta hänseende landet må finnas beredt, och till förebyggande
af de vådor för jordbrukaren, hvilka i motsatt fall kunna uppstå, anser jag
mig vördsamt böra föreslå,
att Rikets Ständer anordna ett statsanslag af Femtio Tusende Riksdaler Riksmynt,
att ställas till Kongl. Maj:ts disposition för att användas till ersättning
åt egare af de djur, hvilka på vederbörande auktoriteters befallning
blifvit nedslagtade till förekommande af boskapspestens spridande inom
landet.
Om remiss af denna min motion till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles vördsam
ligen.
Stockholm den 11 November 1865.
C. A. Hermelin.
N;o 37.
Af Herr Silfverstolpe, David Ludvig, om lön för en ny lärare vid Veterinärinrättningen
i Stockholm.
I jemnbredd med en i allmänhet ökad omvårdnad om husdjuren, har följt ett
ökadt behof af skicklige djurläkare. Veterinär-inrättningen i Stockholm har i följd
deraf anlitat de krafter, som stå inrättningen till buds, för att, så vidt möjligt är,
motsvara de billiga fordringarne af duglige djurläkares bildande. Men ännu, och innan
inrättningen kan erhålla den utvidgning, som en för ordnande af veterinärväsendet
af Kongl. Majit nedsatt komité föreslagit, visar sig ett trängande behof af en
ny lärare för den ambulatoriska kliniken, eller för elevernes handledning vid sjukvården
utom Kongl. Veterinär-inrättningen (i omkretsen af hufvudstaden), och som
derjemte skulle undervisa i husdjursskötsel, husdjursafvel, och ytterlära, i fall så blefve
nödigt.
Motioner hos Ridderskap et och Adeln 1865. N-.o 37.
83
Såsom skäl för hvad här blifvit anfördt må nämnas:
att de vid inrättningen anställde lärare äro för få, för att någon af dem skulle
kunna en dylik sjukvård, hvilken ofta från inrättningen påkallas, bestrida, hvadan
denna sjukvård hittills måst ombesörjas af inrättningens elever;
att kreaturens värde numera, sedan' införsel från utlandet af ädla djur sker i
ganska stor skala, är mycket större än förr, och egarne af dyrbara hjordar kunna
naturligtvis icke af elever påräkna de insigter och den praktiska vana, som för
sjuka djurs behandling är nödvändig, och i följd deraf blifver icke inrättningen så
anlitad, som annars skulle ske, om en duglig och erfaren lärare vore anställd för den
yttre sjukvården;
att härigenom går ett undervisningsmateriel, som är särdeles vigtigt, förloradt;
ty äfven om eleven kallas till sådana sjuka, kan han icke alltid draga nytta af
hvad han får alt iakttaga, då han ganska ofta kommer i den ställning, att han icke
förmår tyda sjukdomsyttringarne eller sammanföra dem till ett helt; och ganska ofta
kan inträffa att den unge praktikern i sin ifver att göra nytta, väljer sådana medel,
hvarigenom skada kan uppkomma, eller, i motsatt fall, låter en tid gå förlorad,
hvarunder verksamma medel kunnat medföra gagn, djur-egarne, i båda fallen, till
föga fromma;
att den praktik, som således går förlorad, såsom omfattande förnämligast boskapsdjur,
är af lika stor vigt för elevens utbildning till en skicklig veterinär, som
den stationära kliniken vid inrättningen, enär derstädes, såsom bekant är, endast ett
mindre antal nötkreatur till vård inlemnas.
Afven torde uppmärksamhet böra fästas dervid att elevernes moralitet lider
derigenom att de utsättas för frestelsen att, redan under läroåren söka förvärfva inkomster
genom vinnande af praktik, den de icke förmå att, såsom sig bör, sköta,
och af hvilken de icke kunna för sin utbildning draga någon nytta, under det de
jemväl försumma lektioner och andra göromål vid inrättningen. Blir återigen en sådan
lärare, som nu föreslås, antagen, kan också undervisningen och sjukvården på
ett ändamålsenligt sätt anordnas; den praktiska undervisningen skall göra en stor
vinst, och hela landet tillskyndas fördelen af mera praktiskt utbildade veterinärer.
I följd af hvad jag nu haft äran anföra, anhåller jag
att Rikets Ständer täcktes bevilja ett anslag af Tre Tusende (3,000) R:dr
årligen till lön för en lärare vid Kongl. Veterinär-inrättningen i Stockholm
för elevernes handledning vid sjukvården utom inrättningen.
Om remiss till Stats-Utskottet anhåller jag ödmjukast.
Stockholm den 1 November 1865.
D. Silfverstolpe.
84
Motioner hos Eiclderskapet och Adeln 1865. N:o 38.
N:o 38.
Af Herr Löwenborg, Johan Adolf, om ett anslag a 6,000 R:dr till
förbättring af fåra/vein å Gotland.
Om det ligger någon sanning i den ofta uttalade åsigt, att ön Gotland blifvit
rikt begåfvad i flera afseenden, så torde å andra sidan den sanning svårligen
kunna jäfvas att den enskilda företagsamheten derstädes är ringa och förorsakad af
brist på kapital-tillgångar, samt att åkerbruket och boskapsskötseln, om måhända
på sednare år väckta till något lif, likväl ännu hafva att tillgodogöra sig mången
förbättring, bepröfvad af erfarenheten å fastlandet.
Men rikt begåfvad i flera hänseenden är den det äfven i egendomligheter,
och som exempel derå dristar jag framhålla fårskötseln — man må icke föreställa
sig att det företräde i afseende å välsmaklighet, som tillskrifves Gotlands fårkött
är förorsakad af fårens skötsel på sätt en sednare tids derför uppställda reglor
och erfarenhet föreskrifva, nej, tvärtom; men frågar man kanske, hvaruti skall
då grunden till denna hemlighet^ sökas? Jag vågar svaret, djerft måhända, men
efter öfvertygelse. Jag tror den skall sökas uti det blidare klimatet, som tillåter
fåren att i medeltal vistas JO månader af året på bete och uti det lågvexta men
kraftiga och aromatiska å hällmark vexande gräset. Yi erinre oss att Gotland
eger särdeles vidsträckt hällmark, det är sådan, der dels kalkhällen här och der
ligger blottad och dels öfverhöljd med ett med fint lågvext gräs bevext jordtäcke;
Denna mark erbjuder otillräcklig näring åt större kreatur, men lemnar fåren en
erkänd kraftig och för dem begärlig föda. Genom den omständighet således, att
fåren nästan hela året om kunna vistas ute, inse vi lätt att finulliga ädlare racer,
såsom Spanska, Soutdowns m. fl., icke böra, och, för deras ömtålighet, icke med
fördel kunna der underhållas, utan måste gröfre och härdigare får-racer, såsom t. ex.
den Skottska, för Gotland företrädesvis vara lämplig att införa.
Jag vågar således föreslå att Rikets Höglofliga Ständer behagade anslå Sex Tusen
R:dr R:mt till införskrifning och uppköp samt stationering på Gotland af 50 stycken
får af den härdiga och välkända, i Skottska högländerna förekommande s. k.
■»Black faced» får-racen, från hvilken stam djuren skulle vidare spridas till lämpliga
delar af ön.
Den begärda summan för ändamålets vinnande är ytterst ringa och torde
för provinsen Gotland desto heldre böra tillerkännas, som ön i sin mån fått kon
-
Motioner lios Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 39. 85
tribuera till de många millioner, som på sednare åren anvisats till företag, hvilka
obetydligt kommit henne till godo.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott anhåller jag vördsammast.
Stockholm den 11 November 1865.
A. Löfwenborg.
N:o 39.
Af Friherre Cederström, Rudolf, angående beviljandet af ett anslag å
500,000 R-.dr till uppförande af en byggnad innehållande boställsvåningar
för samtlige Statsråden.
Ett ärende, som redan under nuvarande tidsförhållanden, visar sig angeläget,
och, derest en sådan förändring i vårt samhällsskick, sorn åsyftas genom Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition af den 5 Januari 1863, angående National-representationens
ombildning, skulle kunna vinna godkännande af Rikets Ständer, blefve dubbelt nödvändigt,
torde af nedan tecknade anledningar förtjena uppmärksamhet vid innevarande
riksmöte.
I samma mån fordringarne på öfverlägsna egenskaper hos den högsta rådgifvarepersonalen
stegras, föreskrifver också billigheten, att dessa embetsmäns ställning
tillgodoses. I öfverensstämmelse med dessa åsigter hafva ock Rikets Ständer,
dels medelst löneförhöjning, dels genom boställsersättningsmedel, förbättrat ifrågavarande
platser. Men skulle, i händelse af nådiga Propositionens framgång, riksdagar
årligen komma att sammanträda, lära den vexelverkan mellan Styrelse och Folk,
som deraf förutsetts blifva en välgörande följd, sannolikt här, likasom i andra
länder, derjemte åstadkomma ett tätare, fullständigt ombyte af Konungens rådgifvarepersonal
än som hittills vanligen egt rum. Sakens beskaffenhet torde ock
då fordra ett skyndsammare verkställande af beslutade ombyten, så att de uti
Konungens Råd inträdande utan dröjsmål må komma i den ställning, en så upphöjd
embetsman bör i alla afseenden åtnjuta. Det vore obilligt, att ej säga
oskäligt, om, vid påläggandet af så ansvarsfulla befattningar, dermed äfven förenades
anspråk på betydliga uppoffringar af enskilda medel, eller om brist på sådana skulle
understundom förhindra Statsråds-embetets öfvertagande af personer, som dertill egde
86
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 39.
de mest framstående egenskaper och som uppbures af allmänna förtroendet. Detta
syftemål har afsetts genom de nu till vissa Departements-chefer upplåtna bostadsvåningar,
och genom de till de öfriga utgående ersättningsbelopp. Men af enahanda
orsak synes Staten böra bekosta ej allenast lämpliga bostäder åt besagde
höge embetsman, utan äfven våningarnes förseende med möbler och öfriga erforderligheter,
så att, vid en Statsråds-ledamots afgång och en annans inträde, våningen
kan efter få dagar lemnäs af den afträdande och intagas af den efterträdande, utan
några betydliga enskilda kostnader eller förluster. Men att allenast till Departements-chefer
inskränka dessa förmåner, på sätt hittills skett, synes ej fullt öfverensstämma
med billighet och rättvisa. De öfrige rådgifvarne dela med de förstnämnde
mödor och ansvar. Om de båda Statsministrarne är här emellertid icke
fråga, enär de redan äro tillgodosedda med förmåner, utöfver de för Statsråden
afsedda.
Plats för nödig byggnad, närbelägen hufvudstadens medelpunkt, och i alla
afseenden behaglig, finnes att tillgå invid Operahuset och Norrström, tillräcklig för
uppförande af en byggnad, inrymmande statsråds-boslällsvåningar med alla behöfhga
lägenheter för hushåll och familjer. Möbleringen bör vara fullständig, enkel,
varaktig, samt tillika smakfull, sådan den nu för tiden fullkomligen väl kan af
våra inhemska tillverkare utföras. Att den nyss omnämnda platsen för ögonblicket
är upptagen för Industri-expositionens behof, men blott under loppet af nästkommande
års sommar, och således för ett tillfälligt, snart öfvergående ändamål, synes
ej lägga hinder för framtida användandet på sätt här blifvit framstäldt.
Under förutsättning, att 10,000 R:dr för hvarje vånings iordningssättande till
inredning och möblering torde förslå, får jag vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer må till Kongl Maj:ts nådiga disposition ställa en
summa af Femhundratusen R:dr R:mt, att, för uppförande af en byggnad
af sten, innehållande bostadsvåningar för samtlige Statsråden, samt
för dessa våningars ändamålsenliga möblering, låta använda; med nådig
föreskrift för vederbörande, att anslaget ej må öfverskridas.
Om remiss till Stats-Utskottet af denna motion anhålles vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
R. Cederström.
Motioner hos Ridclerskapet och Adeln 1865. N:o 40.
87
N;o 40.
Af Friherre Cederström, Rudolf, om vidlagande af åtgärder för beredande
af lättnad i mynt-cirkulationen emellan de förenade rikena.
Olikheten uti myntväsendet, är en olägenhet för den dagliga handelsgemenskapen
emellan de båda förenade rikena, äfvensom för de resande, hvilka från ettdera
af dem vilja begifva sig till det andra, i synnerhet uti gränsorterna, der
vexlingskontor icke gerna kunna finnas. Ömsesidiga förluster och svårigheter,
man och raan emellan, uppstå häraf, om än ingendera vill visa den andra någon
oginhet. Svenska penningar äro ej gångbara uti Norge och de Norska ej i
Sverigé i allmänna rörelsen, fastän de lätt kunde vara det, om hvar och en egde
tillfälle att med det andra rikets mynt betala hvad honom åligger att till stats
behofven
i utskylder eller utgifter utgöra.
Att bringa de båda rikenas mynt till fullkomlig enhet, är troligen en fåfäng
önskan. Icke vill man i Sverige frångå det fullständiga decimal-systemet, och icke
vill man uti Norge gå Sverige till mötes uti en sak, som så mycket ingriper
uti hvars och ens gamla vanor. Åtminstone skulle lång tid förflyta innan en
sådan förändring blefve med bifall antaglig af Norska nationen.
Deremot synes det lätt att snarligen undanrödja de flesta olägenheterna af
detta förhållande, om utväg beredes uti hvartdera riket, att der använda brödrarikets
mynt utan besvär att uppsöka vexlare, och utan omgång eller förlust vid
dermed skeende utbetalningar. En sådan säker utväg vore, att låta Norska Speciedaler
och deremot svarande sedlar utgifna af Norges Bank emottagas uti Svenska
Statsverkets uppbörd och uti alla allmänna kassor, äfvensom uti alla de våra inrättningar,
der taxor finnas bestämda af Kongl. Maj:t eller af vederbörande auktoriteter,
lika väl som Svenska penningar, dock efter deras värde i förhållande till
dessa; samt, att det i Norge medgåfves full reciprocitet i detta hänseende. Liqvid
emellan de båda rikena kunde lätt och säkert ske, om i Sverige Rikets Ständers
Bank emottoge Norska Speciedaler och Norges Banks sedlar efter deras verkliga
värde i jemförelse med Svenska Riksdaler, samt derefter utbytte de sålunda in
flytande
Norska sedlarne uti Norges Bank mot silfver eller vexlar, samt att Norska
Rikets Statsverk likaledes antingen omedelbarligen hos Sveriges Rikets Ständers
Bank utbytte influtna Svenska penningar mot silfver eller vexlar, eller läte sådant
ske genom Norges Bank.
88
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. No 41.
På det att nuvarande i sanning besynnerliga förhållande måtte de förenade rikena
emellan upphöra, föreslår jag:
1:0 Att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes bereda den lättnad uti mynt-cirkulationen emellan de båda förenade
rikena, att det ena rikets gällande mynt emottages uti det andra rikets uppbörd
och allmänna kassor, i förhållande till hvartdera myntets verkliga silfvervärde,
samt att det ena rikets mynt får, uti enahanda förhållande, användas
vid liqvider uti det andra riket hos alla de statsinrättningar af hvad
namn de vara må, der afgifterna utgå efter af Kongl. Maj:t elier af vederbörande
auktoriteter fastställda taxor; äfvensom att Kongl. Maj:t täcktes,
till rättelse härvid, låta upprätta jemförelsetabeller öfver Svenska och Norska
myntens värden sins emellan.
2:0 Att Rikets Ständer åt sina Fullmägtige uti Banken och Riksgälds-konloret
uppdraga, att, när Kongl. Maj:ts nådiga bifall till ofvanstående anordning
vinnes, vidtaga de åtgärder, som äro nödiga och ändamålsenliga för obehindrade
emottagandet uti underlydande kontor och kassor af de Norska
myntslagen, samt för dessas utbytande mot sådan valuta, hvaraf Rikets
Ständers Banks fonder hittills bort utgöras.
Om remiss af denna motion till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet anhålles
vördsamt.
Stockholm den 11 November 1865.
R. Cederström.
N:o 41.
Af Friherre Rappe, Axel, om beviljande af ett anslag å 60,000 R:dr
lill uppförande af ett nytt läroverkshus i Christianstad.
Uti 125 § af Stadgan för rikets allmänna elementarläroverk den 29 Januari
1859 finnes förordnadt, att hvarje lärohus bör vara så inrättadt, att det fullkomligen
svarar mot behofvet; att lärorummen böra vara tillräckliga till antal och rymlighet, ljusa,
glada, luftiga och anordnade med sorgfälligt afseende på lärjungarnes helsa samt nödig
beqvämlighet vid undervisningen; att, derest ingen af lärosalarne skulle vara nog
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 41.
89
rymlig att kunna begagnas vid offentliga förrättningar eller till samlingsrum för hela
läroverkets ungdom, lärohuset jemväl bör vara försedt med en större sal för sådant
ändamål; samt att rum till inventariers, instrumenters och öfriga tillhörigheters förvarande
äfven skola finnas att derinom tillgå.
Innan jag går att visa, det lärohuset för högre elementarläroverket i Christianstad
i ingen mån motsvarar ofvananmärkta lagstadgade fordringar å beskaffenheten af
ett lärohus och att derföre uppförande af nytt sådant derstädes är af högsta nöden,
för vinnande af hvilket ändamål jag vågar påkalla Rikets Sländers deltagande, må det
tillåtas mig att meddela en kort historik om tillkomsten af nuvarande läroverksbyggnad,
hvilken invigdes den 3 Maj 1835.
Sedan det gamla skolhuset redan år 1812 befunnits obrukbart, bildades år 1830
en så kallad skolförening för uppförande af nytt lärohus, hvilket ansågs böra inrymma
såväl lärdomsskolan, som stadens lancasterskola. Då lärdomsskolans gamla byggnadsfond
474 R:dr, var otillräcklig, utfärdades subskriptionslistor för tecknande af bidrag till den
nya byggnaden. I sådant afseende tillsköto stadens innevånare 2,925 R.dr 32 sk. och
inoevånarne å landsbygden 258 R:dr 7 sk. Genom nådig Skrifvelse den 25 Februari
1832 godkände Kongl. Majit den föreslagna föreningen emellan lärdoms- och folkskolan,
stadfästade uppgjord ritning till det nya Skolhuset samt beviljade ett anslag för
dess uppförande till belopp af 3,000 Ridr, att utgå af Lunds stifts allmänna byggnadskassa;
hvarefter Kongl. Majit genom nådigt beslut den 26 April samma år förordnade,
att nämnda kassa skulle med ytterligare belopp, 5,000 Ridr, bidraga till uppförandet af
det nya skolhuset.
Förestående upplysningar, hvilka äro hemtade ur ett af framlidne Biskopen öfver
Lunds stift, Doktor Wilhelm Faxe, vid nya skolhusets invigning den 3 Maj 1835 hållet
och sedermera till trycket belordradt och här bilagdt tal, sid. 35 och följande, litt.
A, gifva vid handen, att kostnaderna för det nya lärohusets uppförande uppgått till
sammanlagdt belopp af 11,657 Ridr 37 sk., allt Banko, eller 17,486 Ridr 72 öre
R:mt.- Antalet af lärjungar vid lärdoms- och apologist-skolan utgjorde den tiden 75
och af lärare 6, af hvilka rektor och tre lärare fingo boställsrum i lärohuset. Två rum
derinom blefvo upplåtna till bostad åt lancaster- eller folkskoleläraren.
Då Christianstads förenade lärdoms- och apologistskola år 1856 utvidgades och
omsider upphöjdes till ett högre elementarläroverk med fullständig undervisning på såväl
den reala som klassiska bildmngslinien, måste lancaster- eller folkskolan förflyttas
till stadens fattighus. Dess förut begagnade lokal uppläts åt elementarläroverket och i
utlösen derför erlades till staden af stiftets byggnadskassa 9,000 R:dr R:mt Sedermera
år 1858, enär elementarläroverket tarfvade än större utrymme, upplälos till lärorum
ej mindre de trenne lärarnes vid elementarläroverket boställsrum, utan äfven de
dittills af lancasterläraren begagnade tvänne rum. Den elementarläroverket dymedelst
beredda fördel att få förfoga öfver sistberörda två rum vanns på bekostnad af staden,
Bih. till R. St. Prof. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 12
90
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 41.
hvilken, på sätt bilagda utdrag af det inför stadsfullmägtige i Christianstad den 13 sistlidne
Oktober hållna protokoll under § 4, litt. B., utvisar, åtog sig att bekosta ersättning
för hyra af bostad åt folkskoleläraren med ett årligt belopp af 300 R:dr, motsvarande,
efter ränta af 5 för 100, ett utlösningskapital af 6,000 R:dr R:mt. Derjemte
hafva stads-och garnisonsförsamiingarne i Christianstad vid kyrkostämma anslagit 30,000
R:dr för uppförande af ny folkskolebyggnad i stället för den till elementarläroverket
afträdda lokalen, hvarför i utlösen erhölls, på sätt ofvan är nämndt, endast 9,000 R:dr.
Ehuru elementarläroverket sålunda beredts rättighet att ensamt och uteslutande
förfoga öfver lärohuset, hvari funnos och finnas nio läsrum, biblioteksrum, samlingssal,
rektors af 6 rum, tambur och kök bestående bostäilsvåning samt två af läroverkets
vaktmästare begagnade rum; befanns dock utrymmet på långt när icke motsvara behofvet.
Läroverket var och är nemligen, enligt lag, fördeladt i sju klasser. De tre
öfversta af dessa, eller den femte, sjette och sjunde, hvilka äro tvååriga, borde vara
fördelade i två afdelningar. De fyra nedre klasserna och de tre högres sex afdelningar
erfordrade således tio läsrum. Men i berörda sex afdelningar samt tredje och
fjerde klasserna borde lärjungarne i flera läroämnen undervisas på skiljda linier, den
klassiska och den reala; och de åtta reala afdelningarne erfordrade minst tre så kallade
utdragsrum, hvadan läroverket gjordes behof af minst 13 läsrum och derjemte
af särskilda rum för inrymmande af bibliothek och andra samlingar. Afseende å dessa
förhållanden föranledde flere enskilde Riksdagsman att vid 1862 —1863 års riksdag
väcka motioner om statsanslag för uppförande af nytt lärohus; men dessa motioner
afslogos.
Sedan Landshöfdinge-embetet i Christianstads län vid 1863 års landsting med
samma län, på sätt bifogade utdrag af det inför landstinget förda protokoll den 24-  September 1863, litt. C., utvisar, till landstinget hemställt, att landstinget ville anslå
medel såsom bidrag till uppbyggande af nytt lärohus; men detta ärende uppskjutits
till 1864 års landsting, blef läroverkets behof af större utrymme så trängande, att
läroverks-kollegium måste utom lärohuset förhyra två rum till lärosalar, emot årlig
afgift af 200 R:dr R:mt. Vid 1864 års landsting afslogs Landshöfdinge-embetets ofvanberörda
hemställan på skäl, som finnas upptagna uti landstingets bilagda protokoll
den 29 September 1864. litt. D.
Sådant oaktadt förnyade Landshöfdinge-embetet sin hemställning vid innevarande
års landsting; men, enligt hvad hosgående protokoll den 28 September innevarande
år, litt. E., gifver vid handen, blef samma hemställning ånyo afslagen.
Emellertid hade, på sätt närlagda utdrag af det inför stadsfullmägtige i Christianstad
den 13 sistlidne Oktober hållna protokoll under § 3, litt. F„ innehåller, läroverks-kollegium
måst för undervisningens fullständiga och lagenliga ordnande förhyra
ytterligare tvänne lärorum; äfvensom tillgripa vaktmästarens tvänne boställsrum för
inrymmande af läroverkets fysiska och kemiska samlingar och i stället ål vaktmästaren
hyra bostad utom lärohuset. — Genom medel, som landstinget och staden
Motioner hos Riddersltapet och Adeln 1865. N:o 41.
91
redan anslagit och staden till ett belopp af 264 R:dr 58 öre antagligen kommer att
ytterligare anslå, har åt läroverket, hvilket sjelf saknar medel att bekosta ifrågavarande
hyresafgifter, beredts och beredes möjlighet att under de tvänne nästkommande åren
1866 och 1867 bestrida de för fortfarande rättighet att begagna de hyrda lägenheterna
nödiga utgifter. Men det är ovisst om och knappt troligt att landstinget och
staden vidare bevilja anslag för bestridande af hyresafgifterna. — I sådant fall inträder
fÖV läroverket, hvilket för närvarande räknar 270 lärjungar, den sorgliga nödvändigheten
att öfvergifva de hyrda lägenheterna och sammankrympa inom det trånga lärohuset,
hvars otillräcklighet i afseende å rummens såväl antal som utrymme jemväl
blifvit vitsordad af den efter slutad årsexamen med läroverkets lärjungar innevarande
år församlade examenskommission, enligt hvad dess bilagda protokoll den 10 sistlidne
Juni, litt. G., utvisar.
Af stadsfullmägtige i Christianstad komiterade personer hafva föranstaltat om
uppgörande af ritningar till nybyggnad af lärohus och förslag å kostnaderna derför,
hvilket förslag, slutande sig å 76,959 R:dr 27 öre, härhos i afskrift bifogas, litt. H.
Med öfverlemnande af dessa handlingar hafva komiterade hos högvördiga domka
pitlet
i Lunds stift anhållit, att domkapitlet ville hos Kongl. Majit göra underdånig
hemställan om nådig Proposition till Rikets nu församlade Ständer rörande anslag till
byggnadsföretagets fullbordande; och domkapitlet lärer ock, med insändande till Kongl.
Majit af ritningar och kostnadsförslag, gjort underdånig hemställning i nyssberörda
syftning; men Kongl. Majits till Rikets Ständer aflåtna nådiga Proposition om Statsverkets
tillstånd och behof innehåller icke någon framställning till Rikets Ständer uti
ifrågavarande ämne.
Enligt den hos Kongl. Majit af domkapitlet förordade byggnadsplanen skulle en
del af nuvarande byggnaden qvarstå och denna del inrymma i öfra våningen rektors
bostad och i nedra vaktmästarens rum jemte flera lärorum. Hos stadsfullmägtiga i
Christianstad har, på sätt förut åberopade protokoll den 13 sistlidne Oktober utvisar,
blifvit väckt motion att stadsfullmägtige ville, sedan uppskattning till fulla värdet af
berörda del skett, anslå ett mot samma värde svarande penningebelopp såsom bidrag
till den nya byggnadens uppförande. Derigenom kunde staden anses hafva tillöst sig
ifrågavarande qvarstående byggnadsdel och dymedelst fullgjort den i 128 § af läroverksstadgan
fastställda skyldighet att bekosta embetsgård för läroverkets rektor.
Af hvad jag nu haft äran anföra och styrka torde behofvet af den föreslagna
nybyggnaden med oafvislig nödvändighet framgå. Stiftets byggnadskassa, hvilken, enligt
lag, bör bekosta byggande af lärohus, saknar de för ifrågavarande byggnad erforderliga
tillgångar, helst den har att bidraga till underhållande och byggande af tio
elementarläroverkshus. Läroverkets till följd af Kongl. Brefvet den 11 December
1862 bildade enskilda byggnadsfond, hvilken för närvarande utgör 2,925 R:dr och
har att framgent, så länge föreskriften om de terminliga afgifterna af lärjungarne qvarstår,
påräkna en årlig inkomst af omkring 1,500 R:dr, är alltför obetydlig att med
-
92
Motioner hos Riddershapet och Adeln 1865. N:o 42.
gifva företagande af byggnadsarbetet, hvilket, om det skulle grundas ensamt på denna
fond, komme att fördröjas åtskilliga årtionden. Staden Christianstad, som upptagit ett
lån å 600,000 R:dr för anläggande af jernväg emellan staden och Hessleholm, är så
djupt skuldsatt att från densamma icke är att påräkna något bidrag utöfver hvad som
kan anses motsvara dess skyldighet att bekosta rektors embetsgård. Christianstads
läns landsting har tvänne gånger skjutit denna fråga från sig; och båda dessa kommuner,
staden och länet, äro dessutom icke lagligen förpligtade att bekosta uppförande
af elementarläroverkshus.
På dessa grunder och under förutsättning, att staden Christianstad anslår ett
mot värdet af den qvarstående gamla byggnadsdelen svarande penningebelopp, hvilket,
tillsammans med läroverkets enskilda byggnadsfond, antagligen icke kan komma att
öfverstiga 16,959 R:dr 27 öre, vågar jag föreslå:
att Rikets Ständer, som vid flera förutgående riksdagar anslagit medel för
likartade ändamål, ville bevilja ett statsanslag af 60,000 Riksdaler till uppfö
,
rande af nytt läroverkshus i Christianstad.
Med förbehåll af rättighet för mig att framdeles få meddela besked om det be
slut,
stadsfullmägtige i Christianstad uti den på deras åtgärd beroende fråga kunna
fatta och med upplysning, alt ritningarne till det nya lärohuset blifvit af domkapitlet
till Kongl. Ecklesiastik-departementet insända, får jag anhålla, att denna motion måtte
till Stats-Utskottet varda remitterad.
Stockholm den 11 November 1865.
Axel Rappe.
N:o 42.
Af Herr von Strokirch, Jean Paul Fredrik Otto, om ändringar i
gällande förordning angående vilkoren för bränmns tillverkning.
Frihet att utan väsentliga, på förhand lagda hinder bereda sig inkomst af penningar,
arbete eller jordbruksprodukter utgör numera för hvar och en en dyrbar
tillhörighet. Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 18 December 1863, angående
vjlkoren för bränvins tillverkning, utesluter dock i viss mån härifrån alla dem, hvilka
idka denna handtering, enär nämnda förordning föreskrifver endast vissa tider af året,
då bränvins tillverkning får ske, äfvensom särskilda bestämmelser om ett högsta tillåtna
tillverkningsbelopp under ett dygn, samt om s, k. öfver- och under-bränning, m. m.
Motioner hos Eiddershapet och Adeln 1865. N:o 42.
93
Anledmngarne till dessa föreskrifter kunna vara mångfaldiga, men torde ega sin
hufvudsakliga orsak i farhågan att, derest de i lagen ej förefunnos,' svårigheten och
kostnaden i och för kontrollen af varutillverkningen skulle blifva förstora, äfvensom i
bemödandet, att genom hämmande åtgärder försvåra tillverkningen i afsigt att förmedelst
varans fördyrande förekomma dess missbruk; för nämnda föreskrifters bibehållande
under de sednast förflutna åren saknas ej heller skäl vid minnet af de fordom
så talrika mindre brännerierna, men sedan dessa numera upphört och då bränvinstillverknmgen
alltmer visar benägenhet att antaga formen af fabriksnäring samt när,
enligt hvad erfarenheten visat, dessa föreskrifter ej heller förmått under den sednare
tiden i någon nämnbar grad förminska beloppet af tillverkningen, som hållit sig omkring
1 4 å 1 5,000,000 kannor om året, hvilka i anseende till försvårad utförsel ur
riket, måst till största delen här i landet förbrukas, så torde ej samma skäl för vi
dare
bibehållande af dessa föreskrifter kunna med fördel anföras, utan torde, till gagn
för såväl det allmänna som den enskilde, rättigheten att tillverka bränvin hädanefter
böra, med skyldigt afseende fästadt på förekommande af missbruk, sättas i jemlikhet
med hvarje annat lofligt förvärf.
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, vågar jag vördsamt föreslå att, med
upphäfvande af gällande föreskrifter, det må stadgas:
1:o Tillverkning af bränvin vare, under kontroll och mot erlagd tillverkningsskatt,
tillåten under hvarje tid af året och vare en oafbruten månad den
kortaste tid, hvarunder en bränvinstillverkare eger att sig af denna rättighet
begagna.
- 2:o Lägsta tillåtna tillverkningsbelopp under ett dygn vare 300 kannor.
3:0 Skatt för bränvins tillverkning skall utgå med lika belopp och efter en
och samma beräkningsgrund för hvarje tillverkad kanna.
4:0 Vid bränvins utförsel ur riket må tillverkaren eller bans rätts innehafvare
från Statsverket återbekomma tillverkningsskatten.
De förändringar af förordningen i öfrigt, hvartill ofvanstående föpslager kunna
föranleda torde af vederbörligt Utskott vidtagas.
Om remiss till Bevillnings-Utskottet anhålles.
Stockholm den 11 November 1865.
Fredrik von Strokirch.
94
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 43.
N:o 43.
Af Herr Dalman, Wilhelm Predrik, om ändring i lagstadganden
rörande bysätlning.
Då genom en förändrad och redan i verket trädd konkurslagstiftning der tillräckliga
utvägar blifvit beredda för att, ulan något särdeles besvär eller omgång, förmå en
tredskande gäldenär att uppgifva sina tillgångar, torde tiden vara inne att äfven afskaffa
det både förhatliga och ändmålsvidriga tvångsmedel, som för sådant ändamål
qvarstår i vår lagstiftning, nemligen bysättning, en qvarlefva från de nu lyckligtvis försvunna
tider, då fordriogsegares rätt till gäldenärens egendom förblandades med rätt
öfver hans person.
Af sådan anledning och med hänvisande i öfrigt dels till Lag-Utskottets Betänkande
i ämnet, N:o 41, vid 1860 års riksdag, dels till Rikets Ständers vid samma
riksdag till Kongl. Maj:t i underdånighet aflåtna skrifvelse, N:o 176, anser jag mig
böra motionera, att,
i öfverensstämmelse med det af Ridderskapet och Adeln, Borgare- och
Bonde-Stånden vid nämnda riksdag fattade beslut, Rikets Ständer må för
sin del besluta en författning af följande lydelse:
»Med upphäfvande af de, angående borgenärs rätt att erhålla bysättning å
gäldenär, i särskilda författningar meddelade föreskrifter, så vidt de stå i
strid med nedanstående, förordnas som följer:
Finnes ej, vid utmätning hos gäldenären, full tillgång till gäldande af skuld
hvarför betalningsskyldighet honom ålagd är, eller finnes uppgifven tillgång tvistig,
eller kan den, för annan orsak, ej straxt till betalning i laga ordning användas,
då skall bysättning gäldenären åläggas, der borgenären det äskar, och gäldenä
ren
ej gitter hos Kouungens Befallningshafvande eller vid domstol, å tid, som
dertill honom föresättes, med ed styrka, att han ej eger annan tillgång än
hvad uppgifvet är. Har gäldenär, som ej gittat nämnda ed gå, bysatt blifvit, och
fullgör han edgången derefter; varde ur häktet lösgifven. Ej må i annan ordning,
än nu sagd är, bysättning gäldenär åläggas, utom i de fall, som i 5 § af
Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, äfvensom i Konkurslagen nämnda äro.
Denna förordning skall icke blifva gällande i de mål, som göras anhängiga
före utgången af December månad nästkommande år.» (Året efter det,
hvarunder förordningen utfärdas.)
Stockholm den 11 November 1865.
Wilhelm Fredrik Dalman.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 44.
95
N:o 44.
Af Herr Dalman, Wilhelm Fredrik, om upphörande af frälsemans särskilda
forum.
1 öfverensstämmelse med hvad Höglofliga Lag-Utskottet vid sistförflutna riksdag enhälligt
löreslagit samt de tre öfriga Riks-Stånden enhälligt bifallit, men hvartill Ridderskapet
och Adeln med en pluralitet af endast några få röster vägrat sitt bifall, anser jag mig böra
förnya min vid flera föregående riksdagar väckta motion om upphäfvande af Ridderskapet
och Adelns forum privilegiatum samt i sådant hänseende vördsamt hemställa att Rikets
Ständer måtte för sin del besluta en så lydande författning.
»Sedan Rikets Ständer öfverenskommit, att den i 6 § af Ridderskapet och Adelns den
16 Oktober 1723 utfärdade privilegier grundade samt i 8 och 9 mom. af 2 § i 8
Kap. Rättegångs-Balken stadgade rättighet, enligt hvilken frälsemän ega att få vissa dem
rörande mål och angelägenheter omedelbart af Hofrätt bedömde och handlagde, skall
upphöra, samt Kongl. Maj:t denna öfverenskommelse bifallit; så varda berörda rum i allmänna
lagen jemte dermed öfverensstämmande särskilda författningar upphäfda; dock
att derigenom någon inskränkning icke sker i den rätt, som jemlikt Kongl. Resolutionen
den 3 Oktober 1675, § 35, jemförd med Kongl. Förordningen den 1 Mars 1749, tillkommer
arfvingar i adliga sterbhus att till förrättande af bouppteckningar och arfskiften
i samma sterbhus kalla dem de helst dertill bruka vilja; i följd hvaraf Kongl. Brefven
den 26 Oktober 1748 och den 7 April 1805, hvarigenom utländske adelsmän,
som hit till riket inkommit, samt Svenska Akademiens ledamöter blifvit förunnade enahanda
förmåner i rättegångsmål, som Ridderskapet och Adeln, komma att till all verkan
upphöra; skolande de mål och ärenden, som, jemlikt förenämnda lagrum och författningar,
tillhört Hofrätt såsom första domstol, tillhöra vederbörande underdomstolar och
efter allmänna rättegånsordnmgen behandlas.
Denna författning kommer att gälla till efterrättelse från och med den i Januari
1867, men de mål och ärenden, sora då på Hofrätts pröfning bero, skola af Hofrätten
med slut afhjelpas.»
1 sammanhang härmed och då nödigt är, att Riddarhus-direktionen äfven hädanefter,
likasom hitintills skett, på grund af Kongl. Brefven den 30 Mars 1787 och den
9 Augusti 1818, varder underrättad om sådana omständigheter, som hindra adelsmän
att begagna sin representationsrätt, såsom om han råkar i konkurstillstånd, om han,
sedan han uppnått myndig ålder, sättes under förmyndare, om han dömes adelskapet
förlustig eller ställes under framtiden för brott, som medför sådan förlust; men berörda
96
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 45.
Kongl. Bref afse nuvarande förhållanden, hvadan annan ordning för underrättelsernas
meddelande, än den samma Kongl. Bref bestämma, är behöflig, derest Utskottets framställda
förslag vinner bifall, får jag hemställa,
att Rikets Ständer för den händelse de godkänna förslaget, ville hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anhålla, att, om förslaget äfven i nåder bifalles, Kongl.
Maj:t måtte, i sammanhang med utfärdandet af den föreslagna författningen,
meddela särskild föreskrift för vederbörande domstolar att, om någon af förenämnda
omständigheter inträffar, derom genast underrätta Advokatfiskalen
i vederbörande Hofrätt, som hade att fjorton dagar före början af hvarje
riksmöte lemna Riddarhus-direktionen del af de inkomna underrättelserna,
med åläggande derjemte för Advokatfiskalerne att hålla hand deröfver, att
domstolarne ordentligen fullgöra förenämnda föreskrift.
Stockholm den 11 November 1865.
Wilhelm Fredrik Dalman.
N:o 45.
Af Herr Du Rietz, Fredrik Gustaf, om uppförande på Statens bekostnad
af lämpliga bostäder vid lotsstationerna å Gotland.
Ar 1827 och följande uppgjordes med hemmansegarne kring Gotlands kuster
kontrakter om upplåtelse af jord till lotsarne vid hvarje lots-station, för hvilken Kronan
årligen, efter den tidens värden derpå, betalar en nu ringa s. k. jordskyld; —
Dessa större och mindre jordlotter till lots-stationerna, äro dels bebyggda af lotsarne
sjelfva, då deremot de mera försigtige hafva, endera inköpt eller arrenderat jord i närheten,
hvarpå de uppfört sin ofta trånga, osunda och kalla bostads-koja.
Större delen af dessa lotsjordar äro särdeles väl belägna för uppassning å ankommande
seglare, andra åter mera afsides. Då nu en lots, som nästan alltid på
skuld bebyggt sin boställsjord, faller undan eller afskedas, icke efterlemnande ogift son,
som är anstäld i Kongl. Lotsverkets tjenst vid samma station, och den afgångnes plats
rekryteras med oskyld person, har dels den antagne eller befordrade lotsen icke medel,
eller ens vill inköpa enkans och de oförsörjde, ofta minderårige, barnens gamla stuga,
deri vanligen hela deras förmögenhet består; eller och missbjuder han enkan för huset,
väl
Motioner hos Ridderslcapet och Adeln 1865. N:o 46. 97
väl vetande att det är tillträdaren af jorden, som ograverad har rätt att disponera densamma,
hvadan det icke sällan inträffat, att tillträdaren yrkat på stenkojans bortförande
från lotsjorden, af än ett, än ett annat skäl, då befälet måst jemka, medla, och icke
sällan vädja till barmhertigheten hos den tillträdande, för att skaffa tak öfver de värnlöses
hufvuden.
Med anledning häraf vågar jag vördsammast föreslå:
att kostnadsförslagen infordras från de lots-stationer som hafva sin lotsjord
för tjensten lämpligt utlagd, och att Staten å densamma på hvarje station
låter uppföra en tarflig bygnad af vanligast gagnad material: sten, kalk, och
sand, inredd till så många rum, med ett litet kök till hvartdera, som lotsar
finnas på platsen. Dock med skyldighet för lotsarne, att årligen efter syn
af lotsfördelningschefen, på egen bekostnad reparera den åsynta husrötan,
och gemensamt underhålla bygnaden tills nybyggnad erfordras, hvilket, om
huset från början väl och omsorgsfullt uppföres, icke skall på flera mansåldrar
kosta staden något vidare.
Jag är förvissad om att kostnaden för ifrågasatta bygnader, som skulle gifva trefnad
och sundhet åt iotsarne, på 20 lotsplatser, med 50 å 60 man, icke skulle uppgå till
hälften af det belopp, som de på sednare åren nyuppförda sex stycken tullinspektorsboställen
kostat, i hvilka dock en enda Staten tjenande person är inrymd uti hvartdera.
Vördsamt anhåller jag om remiss till vederbörligt Utskott af denna min motion.
Stockholm den \\ November 4865.
F. G. Du Rietz.
N:o 46.
Åf Herr Du Rietz, Fredrik Gustaf, om anbringande på Statens bekost -  nåd af en telegr afledning å Gotland.
En vis Regering och en nitisk och omtänksam Höfding skaffade provinsen Gotland,
för några år sedan, en lika önskvärd som nyttig och lätt kommunikation med
moderlandet; men inom ön saknas helt och hållet hvad fasta landet i detla hänseende
nästan öfverallt eger, nemligen telegrafledning, nu för tiden så oumbärlig både i militäriskt
Bih. till R. aSt. Prat. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 A/d. 13
98
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 47.
och merkantilt m. fl, hänseenden. Jag vågar, för afhjelpande af denna brist, vördsammast
föreslå:
att en telegraftråd måtte på Statens bekostnad sträckas från Fårösund öfver
Wisby till Burgsvik, och vidare från Wisby till Slite, samt från Wisby till
Ljugarn eller Rohneharnn
Distanserna äro ej långa, och kostnaden skulle snart nog inbringas Ett hastigt
meddelande om hvad anmärkningsvärdt som vid kusterna sig tilldrager, vore väl af
största nytta och behof, synnerligen i krigstid, för så väl Militär-befälhafvaren som för
Landshöfdinge-embetet, med flere.
Jag anhåller vördsammast om remiss häraf till behörigt Utskott.
Stockholm den 11 November 1865.
F. G Du Dietz.
N:o 47.
Af Herr Du Dietz, Fredrik Gustaf, om åstadkommande genom Statens
försorg af tjäru- och kolbränning & Gotska Sandön.
För flera år tillbaka inköptes, tid efter annan, af Staten, från Grosshandlaren
Patersons konkursmassa, en ö uti Östersjön, benämnd Gotska Sandö, hvarest, förrän
handeln derom blef afslutad, uppfördes på Statens bekostnad tvänne lentille-fyrar, utan
likväl att någon annan sorts nytta eller inkomst blifvit tagen af denna ö, än hvad
den ringa tomthyran för fyrstationen vill säga.
Meningen är dock ej nu, att ingå i detaljer rörande dessa fyrbyggnader med
dertill hörande ämnen, ej heller om gjorda försök till trädplantering på ön, m. m.
Jag tillåter mig blott i korthet fästa Höglofliga Ståndets uppmärksamhet vid den nytta
som Staten ovedersägligen skulle kunna ytterligare draga af denna handel, hitintdls
alldeles förbisedd.
Den vexande skogen på ifrågavarande ö, är visserligen ej af särdeles betydenhet,
emedan föregående egare deraf uthuggit det mesta och bästa, hvarjemte fyrbyggnaderna
medtogo en god del; men de flera tusende större och mindre träd som stormar
fällt samt den oräkneliga mängd af stubbar efter huggna block bprde tillgodogöras,
synnerligen som större delen deraf innehålla en otrolig mängd olje-artade ämnen,
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 48.
93
deraf med visshet kan tillverkas åtminstone högst betydliga qvantiteter tjära, för att
icke nämna terpentin, hartz och kol m. m., hvilka, med jemförelsevis ringa kostnad,
skulle gifva betydlig inkomst, af hvad nu endast ligger till förruttnelse och hinder för
vextlighet, m. m.
Jag vågar, i medvetandet häraf, vördsamligen föreslå:
Anläggning på Statens bekostnad, lill en början måhända i mindre skala,
men efter bästa method, af tjäru- och kolbrännings-aparater, hvilket otvifvelaktig!
skulle gifva god behållning, då för en tunna tjära uti Wisby blifvit
begärdt omkring 20 R:dr; i och med detsamma icke allenast vedbehofvet
till de på denna ö befintliga fyrar, skulle kunna af den otroliga tillgång
på kull-liggande träd, som ej dugde till annat, fyllas, utan äfven detta
behof för Gotlands öfriga fyra st, fyrar, till hvilka alla årligen vedförråden
inköpas efter stegrade priser, som troligen med hvarje år stiga, sedan på
gående
laga skiften och dermed åtföljande ödesdigra uthuggningar af skog
nalkas sitt slut.
En lämpligare och tryggare kommunikation emellan denna ö och Gotland, än
den som nu förefinnes, är af behofvet högt påkallad, och skulle lättare framkallas samt
åvägabringas genom vederbörande auktoriteters försorg, om flera anläggningar än endast
Gotska Sandös fyrar, dertill gåfve anledning.
Jag anhåller vördsammast om remiss till vederbörligt Utskott af denna motion,
samt kommunikation deraf med öfrige Stånden.
Stockholm den 11 November 1865.
F. G. Du Rietz.
N:o 48.
Af Herr Adlersparre, Rudolf, om ett tillägg till 1 morn. i 2% af Kongl.
Förordningen angående fattigvården i riket den 13 Juli 1833.
Kongl. Maj:ts nådiga Förordning angående fattigvården i riket af den 13 Juli
1853 säger:
2 § 1 morn.: På hvart och ett fattigvårds-samhälle ankommer att, under iakttagande
af föreskrifterna i denna författning, ordna fattigvården på sätt efter ortens
100 Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 49.
beskaffenhet och särskilda förhållanden lämpligast synes, dock så att betlande icke
må tillåtas, etc. etc.
Vilja samhällets samtlige vid sockenstämma i beslutet deltagande medlemmar i
afseende på fattigvården fördela samhället i kretsar och rotar, med åliggande för en'
hvar af dessa att försörja dit hörande fatiighjon, vare sådant ock tillåtet, etc. etc.
Häraf följer att om en eller flere egendomsegare inom ett fattigvårds-samhälle
försöka förekomma fattigdom bland sitt folk, eller vilja egna de fattige en större omsorg
ån de öfrige och af dessa orsaker önska utbrytning, bildandet af kretsar, så kan
det ej ske såvida ej samtlige vid sockenstämma i beslutet deltagande medlemmar det
önska och bevilja, d. v. s. att de som ej försöka förekomma fattigdom, eller ej vilja
påkosta de fattiga mera än lagen bestämdt föreskrifver, skola tvärt emot eget intresse,
bevilja de förres önskan. Om en domare har fördel af utgången af ett mål, så bör
han väl förklaras jäfvig, att detsamma afdöma.
Med anledning af denna min föreställning får jag vördsamt föreslå,
att Rikets Höglofliga Ständer i underdånighet anhålla, att i slutet af nämnda
moment må tillkomma ett stadgande för det undantagsfall att ej hela fattigvårdssamhället,
önskar indela sig i kretsar, men en del af detsamma önskar
utbryta sig till en sådan. Tillägget skulle hafva, enligt min öfvertygelse,
ungefärligen följande lydelse: Om egaren (egarne) af minst tre (3)
hela hemman önskar (önska) bilda krets, med afseende å fattigvården, så
kan ansökan derom inlemnas till Konungens Befallningshafvande, som, om lämpligt
synes, dertill bifall lemnar.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den \\ November '1865.
R. Adlersparre.
NtO 49.
Af Friherre von Schulzenheim, David, om upphäfvande af lagens sladganden,
rörande proprie-borgen.
Då, af de omständigheter, som närmast bestämma ett lands ställning i ekonomiskt
hänseende och dess fortskridande till välstånd eller nedsjunkande i ekonomiskt
betryck och beroende, onekligen dess kreditlagstiftning intager ett betydelsefullt rum
Motioner hos Ridder skåpet och Adeln 1865. N-.o 49.
101
samt den under sednaste penningekriserna vunna erfarenheten ovedersägligen gifver
vid handen, att flerfaldiga misstag och oefterrätthgheter vidlåda Sveriges ekonomiska
lagar, så att om ock individer inom nationen genom företagsamhet, sparsamhet och
omtanka, sträfsamt söka och understundom vinna en önskvärd förkofran, likväl oredan
i penningeväsendet, osäkerheten i affärerna och framför allt det allmänt överklagande
borgensväsendet förhindrar uppkomsten af ett allmännare välstånd, grundadt på en
ordentlig och sund kredit, så får jag härmed, riktande nu min anmärkning emot det
lagstadgande, som just förorsakat en osund kredit, en allmän intrassling, ett missaktande
af realsäkerhet och, vid inträffande penningekriser, förökad oreda och vidlyftigheter,
vördsamt föreslå en förändring af 10 Kap. af Handels-Balken.
Sverige är, mig veterligt, det enda land der borgensförbindelser af den art, som
hos oss benämnas proprie, finnas legaliserade.
Det är nu afskaffandet af skilnaden emellan s. k. proprie-borgen och vanlig eller
laga borgen, som jag åsyftar. Jag inser dock ganska väl, att i den internationela handeln
och vid hvad man egentligen benämner köpmansaffärer, vexelstadgans bestämmelser
kanske icke böra eller kunna ändras, utan måste bibehållas vid hvad de äro,
men då affärs- och penningerörelse är af mångfaldig art och fältet för penninge
transaktioner,
affärs- och låneförhållanden inom landet är tillräckligt vidsträckt för
att med afseende derå vidtaga åtgärder, som kunna åstadkomma en återgång från den
i moraliskt och ekonomiskt hänseende förkastliga missriktning, som föranledts af den
genom lag medgifna rätten, att direkte hos löftesmän infordra skuld, medan tillgång
till gäldens betalande ännu finnes hos den rätte gäldenären och på det att hädanefter
krediten så vidt möjligt är, måtte blifva inskränkt inom naturliga och rätta gränser
och möjligheten till vinglerier blifva förminskad, samt iångifvande såväl enskilde personer
som inrättningar tvingas, att mera afse personligt förtroende och realsäkerhet, här
med
vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer för sin del besluta, att 9 § af JO Kap. Handels-Balken
må helt och hållet utgå ur lagen, samt i följd deraf Kongl. Förordningen
28 Juni 1798, § 4, Kongl. Förklaringen 29 Juli 1812, Kongl.
Kungörelsen 9 Maj 1835 och Kongl. Förordningen 20 December 1851 äfven
till all kraft och verkan förfalla, och hädanefter endast 8 och 11:te §§
af samma Kap. erhålla tillämpning.
Anhållande jag vördsamt om remiss af denna min motion till Lag-Utskottet.
Stockholm den 11 November 1865.
David Schulzenheim.
102
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 186b. N:o 50.
N:o 50.
Af Herr Charpentier, Gustaf Reinhold, angående pension åt aflidne
Kammar rails-rådet Paul Roland Ferlins tre döttrar.
Uppå nådig Proposition af Kongl. Maj:t medgåfvo Rikets Stander vid sistförflutna
riksdag, att tillförordnade Kamereraren i Kammar-kollegii första Provinskontor, Kammarrätts-rådet
Paul Roland Ferlin, med bibehållande af pensionsrätt i Civil-statens Pensionskassa,
hvarigenom han hade att bekomma 750 R:dr årligen, skulle, ehuru han
endast på förordnande innehade omförmalda kamererare-befattning, vid entledigande
derifrån på allmanna Indragnings-staten undfå fyllnaden i det pensionsbelopp, som då
kunde vara för pensions-berättigade Kamererare i Kammar-kollegium fastställdt, Enligt
gällande författning utgjorde detta pensionsbelopp 3,000 R:dr, och fyllnaden, som på
Indragnings-stat kunde tillkomma Ferlin, uppgick sålunda till 2,250 R:dr årligen.
Det var Ferlins nit och skicklighet i tjensten, som hufvudsakligen beredde honom
ett sådant välvilligt medgifvande, men af denna i hans ställning betydande förmån
kom han aldrig i åtnjutande. Kongl. Maj:ts nådiga Rref i ämnet, gifvet den 1 1 December
1863, ankom till Kammar-.koIIegium den 9 Januari 1864, och redan den 15 i samma
månad afled Ferlin.
Enkling sedan några år tillbaka efterlemnade han såsom sterbbus-delegare fem
söner, af hvilka den yngste nu är omkring 17 år, och döttrarne Augusta Eugenia
Amanda, 35 år. Hildegard Louise, nära 27 år, samt Augusta Wilhelmina, 25 år; och
då vid boutredningen skulderna befunnos öfverstiga tillgångarne, nödgades dessa arfvingar
att till borgenärernes förnöjande afträda all sterbhusets egendom. A Civilstatens
enskilda Enke- och Pupillfond undfingo väl yngste sonen samt dottren Augusta
Wilhelmina pension af tillhopa 250 R:dr, men häraf har den sistnämndas andel, sedan
hon uppnått föreskrifven ålder, redan upphört, och det belopp af 27 R:dr för hvardera,
hvilket nyssbemälde son, till dess han fyller 21 år, samt döttrarna, så länge de
lefva ogifta, hafva att bekomma af Civil-statens allmänna Enke- och Pupillfond, är,
såsom en hvar finner, högst otillräckligt.
Ferlin var, då han afled, 68 år gammal. Sin ofvannämnda Kamererare-befattning
skötte han till sin död med en drift och en förkärlek, som få i lika grad visa.
Motioner hos RiddersTcapet och Adeln 1865. N:o 51.
103
Han hade kunnat ännu lefva flera år och bereda de sina den tarfliga bergning de
genom hans inkomst egde. Det var alltså för dessa det svåraste slag, då han hastigt
bortgick.
Den erfarenhet af Ferlins utmarkta duglighet såsom tjensteman, hvilken jag, i
egenskap af ledamot af Kammar-kollegium haft tillfälle att inhemta; den skickelse, som
betog honom och hans barn hela frukten af Rikets Ständers förenämnda välvilliga beslut;
förhoppningen att Rikets Ständer, i betraktande häraf, kunde finnas benägne att,
åtminstone i någon mån, låta de oförsörjda döttrarne af denne man, hvilken i Statens
tjenst utslitit sina krafter, tillgodonjuta hvad Staten icke behöfde på honom uppoffra;
samt slutligen kännedomen om det stora behofvet af något understöd för dessa medellösa;
allt detta gifver mig, såsom jag vågar tro, en väl grundad anledning föreslå,
att Rikets Ständer täcktes åt hvardera af aflidne Kammarrätts-rådet Ferlins
efterlemnade tre döttrar, Augusta Eugenia Amanda Ferlin, Hildegard Louise
Ferlin och Augusta Wilhelmina Ferlin, så länge de lefva ogifta, anslå en
årlig pension af 200 R:dr, eller tillsammans 600 Riksdaler Riksmynt.
Jag anhåller att denna motion måtte remitteras till Stats-Utskottet och mig tillåtas
att dit aflemna sådana handlingar, hvaraf mina uppgifter bestyrkas.
Stockholm den 14 November 1865.
Reinhold Charpentier.
N:o 51.
Af Herr Charpentier, Gustaf Reinhold, angående åtgärd lill underlättande
af jernvägsanläggning från Calmar till Lamhult.
Inom östra delen af Srnåland har en fråga blifvit väckt, som för denna ort är af
största vigt. Det är fråga om en jernvägs anläggande från Calmar till Statens stambana
i närheten af Lamhults station.
En hvar som eger kännedom om dessa trakter, har icke svårt att inse, hvilket
stort behof de hafva af förbättrade kommunikationsleder. Inga djupt i landet inskärande
hafsvikar, inga segelbara floder eller kanaler och inga jernvägar underlätta der
rörelsen; och dock är denna ganska betydlig. De vidsträckta skogstrakternas innebyggare
och de derstädes belägna bruk och fabriker söka sig alla med sina produkter ned
104
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 51.
till Östersjöns kust för att derifrån återhemta hvad de behöfva af spanmål, råvaror och
andra förnödenheter; men allt måste föras af forbönder. Den både ekonomiska och
moraliska skada, som härigenom förorsakas land och folk ligger för öppen dag.
Sådana omständigheter hafva framkallat tanken på en jernvägs anläggande från
Calmar till det inre af Småland, och härvid har för flertalet af ortens innevånare visat
sig tydligt, att sträckningen emot Lamhult skulle erbjuda de bästa förmåner af en
större trafik och förena de flesta och mägtigaste intressena. Den tilltänkta vägens rigt
ning
har redan blifvit undersökt och uttakad af Kapitenen vid Väg- och Vattenbygg
nads-korpsen
G. 'Nerman. Längden af jernbanan, hvilken ansetts böra gå öfver Nybro
köping, Brännhult, Lenhefda, Braås och Gynkelstorp, utgör 11 mil 32,700 fot och anläggningskostnaden
är beräknad till 4,925,552 Ridr, hvilket i rundt tal gör 414,000
R:dr. per mil. Jernvägen skulle blifva af samma spårvidd som stambanorna^ och af den
bärighet, att dessas lastvagnar kunde utan äfventyr ingå på densamma. Årliga driftförvaltnings-
och underhållskostnaden har antagits till , 220,000 R:dr, hvilket, med tillägg
af 250,000 R:dr till ränta och amortering af anläggningskostnaden, skulle erfordra en
årlig inkomst af omkring 470,000 R:dr. Denna inkomst har man äfven trott sig kunna
vinna.
Till detta betydande företag har jnbjudning till aktieteckning blifvit utfärdad, och
man hoppas på god framgång; men för vinnande häraf är äfven något deltagande från det
allmännas sida behöfligt. Utan tvifvel förtjenas det, men jag vågar ej sträcka mina
förhoppningar långt. Jag inskränker mig derföre till att föreslå, att såsom ett bevis på
Statens intresse för en mindre väl lottad landorts sträfvande att upphjelpa sin ställning
samt i och med detsamma äfven gagna det stora hela,
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit anhålla om åläggande för vederbörande
Styrelse öfver Statens jernvägar, att när arbetena å Calmar—Lamhult-linien
närma sig stambanan, åt detta företag lemna all den hjelp i materiel m. m.,
som kan finnas behöflig och med Styrelsens tillgångar vara förenlig uppå sådana
vilkor, som vederbörande komma att bestämma.
Jag anhåller vördsamt om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott och att
dit få aflemna de vidare upplysningar, som för sakens befrämjande kunna erfordras.
Stockholm den 14 November 1865.
Reinhold Charpentier.
N:o 52.
Motioner hos Riddtrskaptt och Adeln 1865. N:is 52 och 53.
105
N:o 52.
Af Herr von Knorring, Erik Oscar, om pension åt öfverste-löjtnanten,
Friherre Ulf Carlsson Sparres enka, Friherrinnan Kerstin Sparre,
född Vult von Steijern.
Den 30 December förlidet år afled en af Svenska arméens veteraner, f. d. Öfverste-löjtnanten
Friherre Ulf Carlsson Sparre, efterlemnande enka och sex oförsörjda
döttrar, deraf den yngsta endast 11 år gammal, i ytterst knappa omständigheter. Öfverste-löjtnanten
Friherre Sparre hade tjenat fäderneslandet såsom militär i öfver 40
år och derunder aktivt deltagit i 4843 och 1844 årens krig i Tyskland och Norge;
hade på slagfältet blifvit dekorerad med både Svenska tapperhetsmedaljen och Svärdsorden
samt den 3 Augusti 1814 i Norge illa blesserad i båda benen.
På grund af det nu anförda och hänvisande till bilagda handlingar, hvilka jag anhåller
må få medfölja denna min vördsamma motion till Höglofliga Stats-Utskottet, tager
jag mig friheten föreslå,
att Rikets Höglofliga Ständer behaga bevilja Enkefru Friherrinnan Kerstin
Sparre, född Vult von Steijern, för hennes återstående lifstid, en årlig pension
af Sexhundra Riksdaler Riksmynt.
Om remiss till Stats-Ulskottet anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
E. O. von Knorring.
N:o 53.
Af Herr von Knorring, Erik Oscar, om pension åt Protokolls-sekreteraren
Anton Ekmans enka, Magdalena Sofia Ekman, född Nauckhoff.
Protokolls-sekreteraren Anton Ekman, som tjenat i Landtförsvars-departementet med
nit och skicklighet i 36 år, efterlemnade vid sin död, den 3 December 1864, en sjukBih.
till R. St. Brot. 1865 & 1866. 11 Saml.l Afd. 14
106
Motioner hos BiddersJcapet och Adeln 1865. N:o 54.
lig maka och 5 barn, deraf det äldsta 13 och det yngsta 5 år gammalt, i det mest
ömmande ekonomiska betryck. Allt detta styrkes af vidfogade handlingar, litt. Å, B.
På grund häraf får jag äran föreslå,
all Rikets Sländer behagade tilldela Enkefru Magdalena Sofia Ekman, född
Nauckhoff, under hennes återstående lifstid, en årlig -pension af Fyrahundra
Riksdaler Riksmynt.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet. af denna min vördsamma motion jemte
bifogade handlingar anhålles ödmjukligen.
Stockholm den 14 November 1865.
E. O. von Knorring.
H:o 54.
Af Friherre Cederström, Rudolf, angående organiserandet af en representation
för häradet.
En uråldrig samhällskrets saknar, till skada för sig och det allmänna, ett lagbundet
målsmanskap. Denna brist synes nu omsider böra hos oss afhjelpas. Vid sistlidne riksdag
väcktes af mig en motion, deri, med åberopande af de, vid öfverläggningarne om kommunallagens
stadganden, inom Riks-Stånden afgifna yttranden, dels ock af åsigter, yttrade
inom den för besagda lags beredande tillsatta komité, lill stöd för denna lags förfullsländigande
medelst införande deri af tjenliga föreskrifter angående organiserandet af en
representation för häradet, till utvecklande af dess kommunala betydelse och till befrämjande
af dess speciela förkofran, yttranden, till hvilka, såsom allmänt tillgängliga,
endast hänvisades, jag vördsamt föreslagit, »att Rikets Ständer, — derest eget underdånigt
förslag i ämnet »ej ansågs lämpligt för» då »närvarande afgifva, — ville medelst underdånig
»skrifvelse till Kongl. Majt anhålla om dess nådiga Proposition för nästinstundande riks»möte.
i ändamål af denna angelägenhets ordnande på ett, för denna form af vårt sam»hällslif,
mest tillfredsställande sätt.»
Allmänna Besvärs- och Ekonomi Utskottet, till hvars handläggning nämnda motion
hänvisades, yttrade i Utlåtandet, N:o 22, »sig ej betvifla, att en representation för häradet
kunde blifva för denna kommun af väsendtlig nytta», men ansåg, »att innan någon
erfarenhet af de (då) nyligen tillkomna kommunal-institutionerna erhållits, några vidare
åtgärder uti denna gren af lagstiftningen icke borde vidtagas». — Det var på sådan
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 55.
107
grund, men under ett sådant, sorn mig synes, betydelsefullt, ja värderikt erkännande af
sakens vigt och gagn, som Utskottet fann motionen ej vid nämnda riksdag böra till bifall
anmälas.
Då nu emellertid tvänne års ytterligare erfarenhet är vunnen, och då den alltjemt
fortskridande utvecklingen af våra kommunala institutioners lif och verksamhet synes göra
behofvet mera kännbart af att den hittills felande länken i den lefvande kedjan af
dessa institutioner bringas till stånd, har jag trott mig böra härmed vördsamt förnya
den framställning här ofvan blifvit anförd; anhållande om remiss å denna motion till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
Stockholm den 14 November 1865.
B. Cederström.
N:o 55.
Af Grefve Lewenhaupt, Claés Magnus, om nedsättande af en komité
för granskning af alla privilegii-bref å stockfångst från Sta
tens
skogar i Norrland, m. rn.
Under sednaste riksdag väcktes af mig motion om undersökning och uppmätning
af Statens skogar. Genom Ständernes då fattade beslut lemnades denna motion
så godt som utan afseende. För att ej under denna riksdag utsätta mig för ett lik
artadt
resultat, ehuru nödvändigt jag anser det vara att känna hvad man eger, vill
jag dock ej återkomma med densamma, sedan nu Regeringen, genom tillsättandet af
en Skogs-inspektör för de nordligaste länen, vidtagit kraftiga åtgärder för att stäfja
skogs-åverkningarne, hvilka, efter hvad allmänna tidningarne tillkännagifvit, äfven under
detta år bedrifvits uti ganska stor skala.
Ehuru stora dessa under året gjorda beslag äro, torde de dock utgöra en ringa
del af hvad under året blifvit åverkadt, då den fåtaliga jägeribeljeningen under den
korta tid af året beslagen kunna göras, på långt när ej hinner att fullgöra sina skyldigheter,
och besöka de otroliga vidder, som äro dem anförtrodda att vårda.
Såsom exempel vill jag anföra, att en enda öfverjägare, efter hvad han mig
sjelf sade sistlidet år, hade under sin vård mer än 300,000 tunnland skog, och till
biträde under sig fyra st. kronoskogvaktare, hvardera med den ringa lön af ett för
108
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 55.
allt Trehundra R:dr R:mt, samt en och annan rese-ersättning. Vid en enda embetsresa
fick en kronoskogvaktare inom sitt distrikt tillryggalägga 67 mil.
Uti Norr- och Westerbotten äro ännu större bevakningsområden ; der finnas revierförvaltare,
som hafva under sin vård anförtrodda cirka 150 qvadratmil, och uppsyningsman
finnas med en bevakningsareal ända till 100 qvadratmil, m. fl. d. ex. Mången
torde göra sig den frågan, hvem är det som gör den enorma åverkan på Statens
skogar uti de norra länen? Derpå vill jag svara, att det i allmänhet icke är sågverksegaren,
utan landets fattigare befolkning, som utförer åverkan och till elen bättre
lottade sågverksegaren icke i allmänhet emot penningar, utan emot höga priser på
mjöl och andra lifsmedel, utbyter hvad han från Statens egendom tillgripit; det går
till och med så långt att den som verkställt åverkan till och med märker sågblocken
med det sågverks märke, till hvilket han ämnar att afyttra den på ett mindre lofligt
sätt förvärfvade egendomen.
Då jag nu uti min ego innehafver i afskrift tvänne privilegiibref för sågverksegare
uti Norrland, utfärdade af Rikets Kammar- och Kommers-kollegium på 1760-talet,
och af dessa finner att privilegierna för erhållande af utsyning från Statens odisponerade
skogar icke äro för evärdeliga tider bindande, om privilegierna öfverträdas,
då der nemligen står: Icke får öfverskridas mindre slorverkslrän, mäster, spiror eller
ämnen dertill vid privilegii förlust tillgripas och fållas etc. etc. Och då jag nu
känner att den på sednare åren tillkomna fåtaliga jägeribetjeningen på långt när icke
hinner att verkställa utsyningarne, eller ens behöfver att dem verkställa, så vida det
icke är uti privilegiibrefvet föreskrifvet, utan att sågverksegaren, som innehafver privilegium
på 1,000 å 20,000 träd årligen, får sig anvisade trakter för den bestämda
stockfångsten inom en skogsvidd, sorn kan uppgå till 30 å 40,000 tunnland och sedan
öfverlåter fällningen och timrets framforslande till flottled, till den eller dem, som
åtaga sig arbetet för bästa priset, eller ock till dem som för i förskott erhållna lifsmedel
stå i skuld till sågverksegaren, kan man af ett dylikt förfaringssätt sluta till,
med hvilken ringa urskilning denna fällning för skogens framtida bestånd verkställes,
sedan, då virket blifvit framfördt till flodstranden sker afräkningen och afstämplingen,
men äfven denna afräkning och afstämpling kan icke öfver allt medhinnas af jägeritjenstemännen,
utan måste anförtros åt andra personer utom jägeri-staten.
Privilegierna för stockfångst beviljades ifrån början till sågverken för att underlätta
och uppmuntra desamma och på det att skogen skulle för landet genom export
göras fruktbärande samt för att de stora landsträckorna i Norrland, i följd af erforderliga
arbetare till sågverkens drifvande, äfven skulle blifva befolkade och odlade.
Sågverk hafva nu uppstått till så stort antal, att skogarne hotas med total undergång,
och de nybyggare, som nedsätta sig i skogarne, försumma i allmänhet all odling och
lefva nära nog uteslutande af skogsåverkan.
Tiden tyckes derföre vara inne att för dessa menliga förhållanden sätta en skyndsam
gräns,
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 56.
109
Privilegierna, som för flera sågverk ärc orimligt tilltagna, böra kunna nedsattas
och lampas efter nuvarande skogstillgångar.
På grund af hvad jag har i största korthet öfver detta för vårt land vigtiga
amne vågat anföra, förbindande mig att till det Utskott, dit jag hoppas att Ridderskapet
och Adeln remitterar denna min motion, lemna ytterligare stöd och upplysningar
för densamma, vågar jag vördsamt föreslå,
att Rikets Stander måtte ingå till Kongl. Majit med underdånig anhållan om
nedsättandet af en komité, hvilken får sig uppdraget anförtrodt att undersöka
och granska alla de privilegiibref, hvaruppå sågverksegarne uti de
norra länen grunda sina anspråk på stockfångst från Statens skogar och
med dem verkställa en noggrann revision samt uppgöra förslag till förekommande
af de nuvarande missbruken och misshushållningen med Statens
ifrågavarande gemensamma egendom.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den '14 November 1865.
C. M. Lewenhaupt.
N:o 56.
Af Grefve Lewenhaupt, Claés Magnus, om vidlagande af åtgärd till
förekommande af åverkan på Statens skogar i Norrland.
För att till en början i någon ringa mån söka förekomma den enorma åverkan,
som årligen sker på Statens odisponerade skogar uti de norra länen, vågar jag vördsamt
föreslå,
att Rikets Ständer måtte ingå till Kongl. Majit med underdånig anhållan att
Kongl. Majit må förklara
den sågverksegare sina innehafvande privilegier på stockfångst från Statens
skogar förlustig, om bevisligen kan styrkas att sågverksegaren, eller hans
ombud, befattar sig med uppköp, eller byteshandel af sådant virke, som
blifvit åverkadt frän Statens skogar.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 14 November 1865.
C. M. Lewenhaupt.
110
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 57.
N:o 57.
Af Herr Cederschiöld, Fredrik August, om beviljande a/ ett ärligt
anslag å 2,000 R:dr till löner ål två biträdande lärare vid under
visnings-anstallerna
för barnmorskor i Slockholm och Göteborg.
Ehuru nedslående för mig det varit att bevittna det ringa deltagande barnmorskeundervisningen
i landet af Rikets sist församlade Ständer lyckades tillvinna sig, så att
de måttliga anslag, som jag ansåg alldeles nödvändiga för att på det tarfligaste sätt
kunna uppehålla densamma, afslogos; så nödgas jag dock ännu en gång återkomma
till detta ämne, med vördsam anhållan, att Rikets Ständer måtte behjerta hvad jag
har äran framställa och icke lemna ensamt denna del af folkundervisningen utan det
stöd och den uppmuntran, hvaraf den torde vara förtjent, såsom för hela landet af
stor betydelse, med afseende på allmänna sundheten. Jag vill icke upptaga tiden med
detaljerad uppgift på de brister, som vidlåda denna undervisning; jag vill icke trötta
med några framställningar af mina åsigter om hvad som för densamma är nyttigt;
jag skall uteslutande hålla mig till hvad som är alldeles nödvändigt för att icke barn
morske-undervisningen
skall, till föga båtnad för den lidande menskligheten, aftyna;
jag menar behofvet af ökade lärarekrafter.
Hvar och en, som blott vill egna ett ögonblicks uppmärksamhet åt detta ämne,
skall säkert inse svårigheten, för att icke säga omöjligheten, för en enda person att
uppehålla en undervisning för omkring 50 elever årligen och som fortgår hela året
om. Äfven den starkaste fysik kan dock stundom försvagas af tillfälliga sjukdomar
och då detta drabbar barnmorskeläraren måste undervisningen under tiden afbrytas.
Blir sjukdomen långvarig, så kan måhända någon mer eller mindre lämplig person
finnas benägen åtaga sig att uppehålla den sålunda afbrutna undervisningen. Men dels
är det icke alltid så säkert att finna någon, som dertill är villig; dels hafva elever
af den låga bildningsgrad som dessa svårt att genast fatta och förstå en för dem ovan
lärares framställningssätt, och dels kan ett dylikt förordnande endast komma i fråga
vid ett långvarigt afbrott af undervisningen, men låter sig ej verkställa vid kortare
sjukdomsfall. Derföre måste barnmorskeläraren också mången gång, så länge som
möjligt kämpa mot feberglöden, till dess han icke längre förmår uppfylla de pligter,
hvartill hans föga bemärkta kall manar honom. När härtill kommer, att behofvet af
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 58.
lii
skickliga barnmorskor och förtroendet för dem med hvarje år är i stigande, så att
snart sagdt ingen församling numera godkänner en barnmorska, som icke eger de
högre insigter att hon kunnat lära sig äfven den instrumentala förlossningskonsten ;
att mellan 200—300 instrumentförlossningar årligen af barnmorskor verkställas och
att ansökningarne för inträde vid läroverken oupphörligt öka sig, så att t. ex. denna
termin till Kongl. Sundhets-kollegium inkommit omkring 420 ansökningar, under det
blott 24 kunnat, i anseende till utrymmet, antagas; så synes det mig, som någon
tvekan om verkliga behofvet af ökade lärarekrafter icke bör kunna uppstå.
Jag vågar derföre, med fullt förtroende till Rikets Ständers aldrig tröttnande omvårdnad
om folkundervisningen, på ofvan anförda grunder, föreslå:
att Rikets Ständer måtte bevilja ett årligt anslag af 2,000 R:dr R:mt att
lika fördelas mellan tvänne biträdande barnmorskelärare, en vid läroverket
i Stockholm och en vid läroverket i Göteborg.
Jag anhåller om remiss till Stats-Utskottet.
Stockholm den 14 November 4 865.
F. A. Cederschiöld.
N:o 58.
Af Herr Cederschiöld, Fredrik August, om beviljande af 250,000
R:dr lill påbörjande af en kasern-byggnad, för Svea Artilleri-regemente,
med vilkor att den förlägges på en af motionären uppgifven
tomtplats.
Att Kongl. Svea Artilleri-regemente är i behof af en kasern har man länge insett
och många gånger offentligen uttalat. Redan för mera än tvänne decennier sedan upprättades
ritningar lill en sådan, men de qvarstadnade i arkiverna. 1861 och 1862
års Statsrevisorer vitsordade, efter besök i de nuvarande spridda batteri-kasernerna,
och efter tagen kännedom om deras beskaffenhet, behofvet och nödvändigheten af
en sådan kasernbyggnad, och vann frågan ett sådant behjertande, att Regeringen sistnämnda
år, för Rikets då församlade Ständer, framlade ett förslag härom, hvilket likväl
af flera skäl ej lyckades att denna gång vinna gehör.
Vid innevarande riksdag har Kongl. Maj:t inkommit med anhållan om ett anslag
af 250,000 R:dr R:mt för år 4867 till påbörjande af en kasernbyggnad för Kongl.
112
Motioner hos Ridderskapet, och Adeln 1865. N:o 58.
Svea Artilleri-regemente. Den plats, hvilken nämnda Kongl. Förslag tyckes afse, nemligen
Artillerigården, är dock ensamt för sig alldeles otillräcklig för ifrågavarande kasernbyggnad,
men skulle deremot med fördel kunna användas till ett fullständigt verkstadsetablissement,
och i den händelse stallet och den lokal der regementets gymnastik och
matinrättning nu inrymmas äfven användes för inrättandet af verkstäder och förrådshus,
så skulle Mariebergs läroverk möjligen kunna förläggas till Artillerigården — en anordning,
som efter flere sakkunnige personers vittnesbörd vore af oberäknelig fördel, såväl
med afseende på sjelfva undervisningen, som ock med hänsyn till den bildande inverkan
det skulle utöfva på militärer i allmänhet inom hufvudstaden.
Rikets sednast församlade Ständer afslogo den till förra riksdagen inlemnade Kongl.
Propositionen om uppbyggandet af en kasern på den utanför Artillerigården liggande
tomten, eller s. k. Artilleriplanen, af det skäl, bland andra, alt denna tomt ansågs alltför
behöflig för trafiken för att man skulle kunna medgifva att den upptogs af en kasern
med flera dertill hörande byggnader.
Redan på denna grund anser jag det ej lämpligt, att till detta ändamål föreslå
användandet af denna plats. Men ännu andra skäl finnas, hvarföre jag skulle önska
att åt detta etablissement en bättre lokal kunde anskaffas. Skall en artillerikasern i
någon mån motsvara sitt ändamål, bör invid densamma äfven utrymme finnas för stallar
åt det i och för exercisen nödiga antalet hästar. Vid regementet användes vanligen
under exercistiden minst 260 hästar. Men att vid denna lid på året till en af
Stockholms mest befolkade och i starkaste tillvext varande stadsdelar förlägga en eller
flera stallar med sådant utrymme, som här erfordras, kan naturligtvis vålla en accumulation
af spillning och orenlighet, som lätteligen blefve af menligt inflytande på helsotillståndet
inom de närmast liggande stadsdelarne. Lägger man' härtill de ohelsosamma
inverkningar af tätt sammanträngda byggnader, förlagda å ett litet område och med
ett inskränkt utrymme inom sig, så måste jag, både för hufvudstadens bästa och för
regementets skull, anse högst önskvärdt, att till denna så vigtiga och under nuvarande
förhållanden ytterst nödvändiga kasernbygnad, en från den tätare befolkade delen
af staden mera afskild plats måtte utses. Dessutom torde det vara lämpligare att
trupp i allmänhet och artilleri i synnerhet icke inqvarteras aflägse från den plats, som
begagnas för dess exercisöfningar, på det man nemligen må undvika såväl att trötta
manskapet med onödiga marscher, som ock att genom de dagliga uppställningarne, inoch
utryckningarne m. m., lägga hinder i vägen för trafiken å hufvudstadens gator.
Af dessa skäl får jag, såsom en i min tanke ändamålet fullt motsvarande plats för en
artillerikasern, föreslå den höjdsträcka, som är belägen ofvanför och emellan Svea Lifgardes
och Lifgardets till häst kaserner, och hvilken å bifogade planritning närmare angifves.
Denna plats förenar med ett vackert samt särdeles friskt och tillräckligt afskildt läge,
förmånen af att, ligga nära intill exercisplatsen, samt medgifver dessutom den militäriskt
vigtiga fördelen att artilleriet förlägges nära intill de öfriga vapnen. Denna plats lemnar
dessutom
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 59.
113
dessutom fullt utrymme icke allenast åt alla de lokaler, som för det närvarande erfordras,
utan kan derjemte tillfredsställa alla de anspråk på utvidgning, som till och med i
en aflägsen framlid möjligen skulle kunna uppkomma,
Jag får derföre härmed öfverlemna ritningar med beskrifning och kostnadsförslag
till en kasern för Kongl. Svea Artilleri med flera dertill hörande byggnader, som uppfyller
alla de fordringar man nu rimligtvis kan ega och som motsvarar alla billiga
anspråk på sundhet och beqvämlighet.
Kostnadsförslaget uppgår lill det högst betydliga belopp af 867,174 R:dr 80
öre R:mt.
Detta är otvifvelaktig! en stor summa, men om man kunde besluta sig för denna
ansenliga utgift, så vunne man säkerligen den väsendiliga förmånen att bespara sig mer
än en oförutsedd kostnad för framtiden; ty det är en gammal erfarenhet, att oupphörliga
lappningar, förändringar och utvidgningar af gamla bygnader blifva i längden vida
kostsammare, än att på en gång utföra ett stort byggnadsföretag, men ett, som lämpar
sig för alla tider, då deremot de förra under ingen tid motsvara sitt ändamål.
Med stöd af hvad här ofvan blifvit motiveradt, får jag vördsamligen anhålla,
att Rikets Ständer måtte, i likhet med hvad Kongl. Maj:t i Sin Proposition vid
innevarande riksdag begärt, anslå 250,000 Ihdr ali utgå under år 1867 till
påbörjande af en kasernbyggnad /ör Kongl. Svea Artilleri, men tillika fästa
som vilkor för anslagets beviljande att den förlägges å den af mig nu före
slagna
tomtplats eller i dess närmaste granskap, och framdeles anvisa nödiga
medel till dess fullbordande.
Om remiss till Höglofliga Siats-Utskottet anhålles.
Stockholm deu 44 November 4865.
F. A. Cederschjöld.
N:o 59.
Af Herr von Axelson, Johan Fredrik, om ändring i 27 § af gällande
Förordning, angående vdkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller distillerade spirituösa drycker.
Uti 4 857 års bränvinsförfattning stadgades, att på apothek må ej bränvin,
med eller utan droger eller andra tillsatser, i minut säljas, utskänkas eller annorledes
till förtäring på stället utdelas.
Bih. till R. St. Prot. 1865 8i 1866. 11 Sami. 1 Afd. 15
114
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. No 59.
Af skäl, som af Bevillnings-Utskottet finnas anförda, hemställde 1862 års riksdag
till Kongl. Majit om förändring i lydelsen af nyssnämnda stadgande I enlighet härmed
blef lydelsen af motsvarande stadgande uti den år 1863 utfärdade bränvinsförordning
följande: På apothek må ej annorlunda än i medicinal-författningarne
föreskrifves, bränvin, med eller utan droger eller andra tillsatser, i minut säljas, etc.
Nu stadgar emedlertid medicinal-författningarne, nemligen Kongl. Maj:ts resolution
och förklaring af den 1 Augusti 1698, § 5, att apothekare äro berättigade att
sälja tinkturer, elixirer, spiritus, m. m., af hvilka nu gällande pharmakopé, bland andra,
upptager såväl rått bränvin (spiritus frumenti), som renadt (spiritus frumenti depuratusj,
samt sprit (spiritus concentratus).
Genom bränvinsförordningen af år 1863 har följaktligen bränvinshandeln å
apothek blifvit fullkomligt frigifven. Flerestädes hafva klagomål blifvit anförda mot
detta förhållande, som totalt motverkar kommunernas sträfvan att genom krogars indragning
minska förtäringen af bränvin inom orten.
Det enda sätt att undanrödja det genom förra riksdagsbeslutet tillkomna missförhållande
i bränvinsförsäljningen från apothek, synes vara att totalt förbjuda allt
utlemnande af bränvin från apothek utan läkares recept.
Intet af de sprithaltiga läkemedlen äro så vigtiga inom läkekonsten, att någon
våda för menniskors helsa och lif kan orsakas af ett sådant förbud. I grannskapet
af hvarje apothek finnes dessutom läkare, hvarigenom recept på sprit eller spritbaltigt
medikament lätt kan erhållas, då det verkligen behöfves. Den sprit åter, som
fordras för tekniska ändamål, torde utan svårighet kunna erhållas från andra ställen
än apotheken, Äfven om förbudet skulle vålla dröjsmål för snickaren att anskaffa
den för honom behöfliga polityrsprit, så är detta en ringa olägenhet, som fullt uppväges
af förbudets fördelar.
Jag tillåter mig således vördsamt föreslå, att motsvarande punkt i bränvinsförordningen
må erhålla följande lydelse:
Från apothek må ej bränvin, sprit eller sprithaltiga drycker, med eller
ulan droger eller andra tillsatser, ullemnas utan läkares recept.
Stockholm den 14 November 1865.
J. von Axelson.
Motioner hos Hidderskapet och Adeln 1865. N:o 60.
115
N:o 60.
Af Herr Nordenfelt, Enar Wilhelm, om beviljande af ett låneunderstöd
å 933,000 R:dr för anläggning af en jernväg emellan Sölvesborg
och Christianstad.
Ju flera jernbanor, som blifvit anlagda och begagnade, dess mer har längtan
att komma i åtnjutande af samma fördelar uppkommit och gjort sig gällande i de
orter inom landet, der jernbanor icke ännu finnas. Sådant är förhållandet inom Blekinge
län och har fråga derföre uppstått om åstadkommande af tre särskilda jernvägar,
utgående en från Carlskrona, en från Carlshamn och en från Sölvesborg. Denna sistnämnda
stads innevånare hafva föreslagit att en jernväg skulle byggas till Christianstad
och der komma i samband med Christianstad—Hessleholms-banan och sålunda
med Statens södra stambana. För detta ändamål beslutades en undersökning, hvilken,
verkställd af Majoren och Riddaren Adelsköld och till största delen bekostad af
Blekinge läns landsting, ådagalagt, att hela våglängden är 2 mil 30,000 fot i oafbruten
fortsättning af Christianstad—Hessleholms-banan, att kostnaden uppgår till
1,400,000 R:dr, under antagande att Christianstad—Hessleholms-bolaget besörjer trafiken
emot skälig ersättning, derom öfverenskommelse sedan blifvit träffad. Aktieteckning
har sedan blifvit börjad och fortgår ännu, samt hade, då sista underrättelse
ingick, uppgått till 200,000 R:dr, dock voro ett stort antal teckningslistor då ännu
ute på cirkulation. Bolagsordning för det blifvande Sölvesborg—Christianstads jernvägs-aktie-bolaget
är redan förslagsvis uppgjord och tryckt.
Fördelarne af denna bibana, ej mindre för städerne Sölvesborg och Christianstad
än för den omkringliggande orten, äro lika betydande, som lätt insedda. För
den vestra delen af Blekinge län skall en snabb och ordnad gemenskap med det
bördiga rika Skåne otvifvelaktig! bidraga till hastig utveckling af åkerbruk och boskapsskötsel,
hvarigenom bränvinsbränningen, som nu är ortens hufvudnäring, sannolikt
kommer att småningom utträngas och skola de stora qvantiteter sill, sora vid
tillfällen af rik fångst nu måste afyttras till underpris, i brist af fortskaffningsmedel,
då denna bana blir färdig, kunna betinga ett högre och jemnare pris på Wexiö torg
och på landsbygden omkring södra stambanan. Fördelarne för Christianstad och hela
nordöstra delen af Skåne äro ej mindre betydande. TDen redan anlagda bibanan
116
Motioner hos RiddersTcapet och Adeln 1865. N:o 61.
från Hessleholm till Christianstad skall aldrig komma att tillskynda denna ort de
åsyftade fördelarna, förr än den blifvit utsträckt till hafvet.
Att särskildt för Sölvesborg ljusare utsigter för framtiden sålunda öppnas, torde
vara obestridligt. Efter att hafva blifvit en ändpunkt vid hafvet på rikets jernvägsnät
och såmedelst hafva fått sitt handels- och trafik-område betydligt vidgadt, skall
inom kort tid en behöflig lyftning gifvas åt dess handel, sjöfart och industri och
detta idoga samhälle skall blifva satt i tillfälle att använda och utveckla inom detsamma
befintliga arbetskrafter, verksamhetshåg och företagsamhet.
På grund af dessa m. fl. skäl, hafva ortens innevånare genom en utsedd direktion
till Kongl. Majit ingifvit en af Konungens Befallningshafvande understödd
underdånig ansökning om nådig Proposition till Rikets Ständer att med lån understödja
detta företag, men, då det ännu är ovisst hvad Kongl. Majit täckes härom besluta,
får jag vördsamt föreslå och anhålla,
att Rikets Höglofliga Ständer ville anslå såsom lån två tredjedelar af den
beräknade kostnaden för anläggning af en bibana mellan Sölvesborg och
Christianstad med samma spårvidd och öfverbyggnad som på Christianstad—
Hessleholms-banan, eller Niohundra tretiotre tusen (933 000) Ridr R:mt,
mot sådan ränta och amortering, som blifvit bestämda för Christianstad—
Hessleholms-banans bolag.
Stockholm den 14 November 1865.
E. W. Nordenfelt.
N;o 61.
Af Herr Olivecrona, Knnt, om uppförande på ordinarie stat af ett anslag
å 4,000 R:dr, till löneförbättring ål Adjunkterna inom de verldsliga
fakulteterna vid Upsala universitet.
Vid de Irenne sista riksdagarne hafva Rikets Ständer lemnat betydande understöd
åt Rikets undervisningsverk. Detta gäller isynnerhet de lägre undervisningsanstalterne
såsom folkskolor och elementarläroverken, hvilka erhållit ansenliga anslag
så väl till lärarnes anständiga aflöning som ock till läroverksbyggnader och skolmateriel.
Mot Upsala universitet hafva Rikets Ständer äfven visat sin bevågenhet
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 61.
117
genom anslag dels till upprättandet af flera nya lärostolar och adjunktsbeställningar,
dels till förökandet i någon mån af materielen vid de vetenskapliga institutionerna,
dels ändtligen genom det förslagsanslag af 25,000 R:dr, hvarigenom så väl adjunktslönerna
inom de verldsliga fakulteterna kunnat höjas från i allmänhet 65 tunnor
spanmål eller cirka 8—900 R.dr till 2,500 R:dr för de 10 äldste adjunkterne och
till 2,000 R:dr för de öfrige, som ock professors-lönerne i juridiska, medicinska och
philosophiska fakulteterna kunnat uppehållas vid 4,500 R.dr, så att de sedan 1859
icke understigit denna summa.
Ehuru genom dessa anslag, hvad löner angår, de akademiska lärarne vunnit
icke obetydande fördelar, i jemförelse med förhållandet före 1859, torde isynnerhet
adjunkternas inom de verldsliga fakulteterna lönevilkor vid Upsala universitet dock
icke kunna anses tillfredsställande, vare sig att man betänker de verkliga och ganska
dryga lefnadsomkostnaderna i Upsala, eller den samhällsställning, som adjunkterna
såsom universitetslärare intaga, eller man anställer en jemförelse med andra lärares
eller embetsmäns löneförmåner.
I afseende härpå torde först böra erinras derom, att ifrågavarande lärares tjenster
icke numera, såsom fordom, äro allena att betrakta såsom exspektans-platser.
Dessa läraretjenster hafva fått en förändrad betydelse för universitetet, sedan statuterna
ålagt adjunkterna /örelåsnings-skyldighet samt några äfven fått uppdrag att examinera
i vissa examina. Med en mera sjelfständig ställning än förut, utgöra i alla
fall akademi-adjunkterna den plantskola, hvarifrån skicklige professorer hufvudsakligen
skola utgå. Men erfarenheten har flera gånger visat exempel, att dessa akademiska
lärare, till följd af ogynnsamma förhållanden, nödgats qvarstanna på adjunktsplatsen
10 ä 20 år, ja stundom ännu längre, innan en ledighet uppstått, hvilken kunnat
föra dem till professuren. Att inträda på den akademiska lärare-banan kan derföre
ur många synpunkter synas föga lockande för unga talangfulla män, då de, efter
ofta flera års lönlös docentur, hafva för sig perspektivet af adjunkts-tjenstgöring för
en oviss tidslängd med lön af 2,000 R:dr, som, efter tur, visserligen kan ökas, men
blott till 2.500 R.dr för de 10 äldste adjunkterne. De fleste befordras icke till
professorer förr än vid 40—50 års ålder och, om de under tiden ingått äktenskap
och fått familj att försörja, kunna de omöjligen utan skuldsättning år efter år med
så ringa löneinkomster förskaffa det nödvändigaste åt de sina. Förut egde ock flere
akademi-adjunkter en icke för dem oansenlig inkomst såsom examinatorer i studentexamen.
Men denna inkomst har nu alldeles försvunnit efter en ny reglering af
afgångs-examen från elementarläroverken. Det må derföre ingalunda vara oväntadt
att för närvarande se unga vetenskapsidkare tveka att qvarstanna vid universitetet,
när antingen elementarläroverken eller den praktiska embetsmannabanan, eller de
industriela yrkena lofva dem långt mera och säkrare än hvad vid universitetet kan
vinnas. En ung man, som blir skoladjunkt, har tydligen i ekonomiskt hänseende
en vida bättre framtid för sig, när han ingått vid skolan, än akademi-docenten eller
118
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 61.
akademi-adjunkten, som dröjer vid universitetet; ty såsom skoladjunkt kan han efter
20-årig väl vitsordad tjenstgöring avancera till 3,000 R:dr i lön, och i händelse han
befordras till lektor eller rektor schöl® bekomma till och med 4,000 R:dr och i
sednare fallet äfven boställe eller ersättning för boställe. En föreståndare för ett folkskolelärare-seminarium
kan likaledes från 3,000 R:dr i lön, efter viss tjenstetid, se
sina löneförmåner ökade till 4,500 R:dr. Unge läkare, förenande skicklighet med
utmärkta anlag, finna vanligen inom få år anställningar i hufvudstaden eller i landsortsstäderna
med inkomster, vida öfverstigande den nuvarande högsta lönen för en
akademi-adjunkt. Och skicklige jurister med arbetsförmåga och ordningssinne behöfva
i de flesta fall icke gå i så många år lönlösa inom rättegångsverken som en
docent vid universitetet, innan de kunna förskaffa sig på deD praktiska embetsmannabanan,
eller såsom sakförare, emolumenter långt utöfver högsta adjunktslönen, 2,500 R:dr.
Det synes derföre billigt, att en akademi-adjunkt borde ega minst lika god utsigt
all avancera till större lön sorn en skoladjunkt för närvarande redan eger; och
då bland elementarläroverkens adjunkter redan finnas flera lönegrader, torde det
icke anses origtigt att äfven föreslå flera lönegrader för akademi-adjunkterna.
När nu härtill lägges att vice bibliothekarien vid universitetet redan eger en
lön på stat af 3,000 R:dr och då denna tjensteman icke synes ega en mera ansträngande
befattning än akademi-adjunkter, som hafva föreläsnings-skyIdighet, torde
rättvisan fordra att dessa lärare icke lemnäs i en sämre ställning än nämnde funktionär.
Universitetets stat upptager för närvarande, utom enskilda donationsmedel för
den till Skytteanska stiftelsen hörande adjunkturen:
8 adjunkts-löner  å 2,000 R:dr samt
10 adjunkts-löner 5 2,500 R:dr
samt dessutom de af Rikets Ständer vid riksdagen 1856—58 beviljade tvänne s. k.
rörliga adjunktslöner, hvilka för närvarande äro fixerade till 2,000 R:dr hvardera.
Men då innehafvarne af dessa löner hafva alldeles lika tjenstgöringsskyIdighet med
de öfriga ordinarie adjunkterna vid universitetet, synes det verkligen vara billigt, att
åt dem bör medgifvas att i, tur med de 18 ordinarie adjunkterna få avancera till
högre lön. Man inleder eljest dem, som erhållit dessa platser, på en bana, der utsigterna
till befordran kunna vara mycket aflägsna, och der de under en lång följd
af år kunna nödgas qvarstå vid en lägre adjuoktslön, utan hopp, att, äfven med ansträngdt
arbete, kunna tillkämpa sig en bättre ställning förr, än någon lärostol hän
delsevis
blir ledig.
Med den ringa uppoffringen från Statens sida af 4,000 R:dr årligen skulle emellertid
en högre lönegrad, lika stor med den högsta skoladjunkls-lönegraden, kunna
vinnas och akademi-adjukternas ekonomiska ställning bättre betryggas än nu är
händelsen.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. No 61.
119
Om derföre de s. k. rörliga adjunkturerna komme att räknas till de på universitets
stat upptagna 18 ordinarie fasta adjunkterna, skulle de sammanräknade 20
adjunkterna inom de verldsliga fakulteterna komma efter tur intaga plats i 3 lönegrader
sålunda:
i första lönegraden 8 adjunkter å 2,000 R:dr i lön;
i andra lönegraden 6 adjunkter å 2,500 R:dr i lön; samt
i tredje lönegraden 6 adjunkter å 3,000 R:dr i lön.
Jag fäster en synnerlig vigt vid inrättandet af en tredje lönegrad för adjunkterna.
Ty såvida universitetet skall för framtiden kunna påräkna, att, vid inträffande
ledighet bland professorerna, finna skicklige män att intaga de vakanta platserna, måste
något göras, ali icke akademi-adjunkterna förblifva, såsom nu år händelsen, sämre
lottade än skoladjunkter. Alla tecken tyda derpå, att unga docenter icke längre vilja
qvarstanna vid universitetet, utan skynda att i tid vinna inträde vid elementar-läroverken,
för att der få beräkna lönetur, hellre än att gå lödöse såsom docenter, för
att vänta på en adjunktur vid universitetet, som, då den sent erhålles, på sin höjd
lofvar 2,500 R:dr, men förespeglar ovisshet om vidare befordran. Under förlidet
år hafva, om jag ej misstagit mig, ej mindre än 7 docenter inom philosopbiska fakulteten
vid Upsala universitet sökt inträde vid elementarläroverken. Icke någon kan
undra derpå under närvarande förhållanden. Men detta faktum måste vara en allvarlig
påminnelse om nödvändigheten att i tid vidtaga åtgärder, som i någon mån må
kunna leda till undanrödjande af den orsak, som på ett så betänkligt sätt hotar att
beröfva universitetet den tillgång på yngre, friskare lärarekrafter, hvilken är nödvändig,
om icke universitetet, inom en icke aflägsen framtid, skall deraf röna svåra följder.
På grund af hvad jag nu haft äran andraga, vågar jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer behagade pä ordinarie stat uppföra ett årligt
anslag af 4,000 R:dr R:mt till förbättrande af adjunkternas inom
de verldsliga fakulteterna vid universitetet i Upsala lönevilkor, så
att åt de sex efter tjensteälder äldste adjunkterna en årlig lön af
3,000 R:dr kunde beredas, äfvensom att det måtte tillåtas innehafvarne
af de tvänne s. k. rörliga adjunktslönerna att, i tur med öfrige
akademi-adjunkter, avancera till högre lönegrad
Om
remiss till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukligen.
Stockholm den 14 November 1865.
K. Olivecrona.
120
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 62.
N;o 62.
Af Grefve Cronstedt, Fredrik, om beviljande a/ ett anslag å en million
R:dr, för påbörjande af en från jernbanan emellan Stockholm och
Upsala utgående stambana i sträckning genom Upland och Westman
land
lill Dalarne.
Snart äro 10 år förflutna sedan inför Rikets Ständer framlades en omfattande
plan för de jernvägsbyggnader, hvilka ansågos böra på Statens bekostnad utföras och
redan äro 98 mil stambanor dels för trafiken öppnade, dels under byggnad utan att
det ännu lyckats att få af Rikets Ständer erkänd rättmätigheten af de framställda
anspråken på en statsbana, ledande ifrån rikets hufvudstad till de landsdelar, inom
hvilka denna eger sina förnämsta handelsförbindelser. Likaså hafva dessa landsdelar,
om hvilkas behof af lättare kommunikationer för vidare utveckling af deras för fäderneslandet
högst vigtiga näringar, så många ovedersägliga intyg blifvit gifna, allt hittills
nödgats stå tillbaka.
En stambana ledd ifrån hufvudstaden till hjertat af Dalarne hade redan år 1856
af sedermera chefen för Statens jernvägsbyggnader, Herr Öfversten Ericson blifvit
förordad. Dess behöflighet har af 1859 års jernvägsundersökningskomité blifvit
uti underdånigt betänkande af den 8 November samma år utredd; en jernvägsförbindelse,
ledd genom södra Upland, Westmanland till Dalarne har blifvit tillstyrkt af
den år 1862 utaf Kongl. Majit förordnade komité för utredande af norra stambanans
ändamålsenligaste sträckning, och på grund af den skedda utredningen, blef förslag
härom af Kongl. Majit framstaldt genom nådig Proposition till Rikets Ständer
vid sistförflutne riksdag. Vidare hafva provinserna Westmanland och Dalarne, genom
sina landsting och desses deputerade, uti gemensam underdånig petition, afgilven i
sistlidne Juli månad, inför thronen uttryckt sin önskan att nådig framställning måtte
vid innevarande riksdag till Rikets Ständer göras om anslag till påbörjande af en
stambana, utgående från den under anläggning varande jernbanan emellan Stockholm
och Upsala och sträckande sig genom Upland, Westmanland och Dalarne i rigtning
emot sjön Siljan; och slutligen har Dalarnes detta år församlade landsting uti särskild
underdånig skrifvelse förnyat sistnämnda underdåniga anhållan. Fullständiga undersökningar
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 62.
121
sökningar uti trafikens hufvudrigtning äro på båda provinsernas gemensamma bekostnad
utförda under loppet af detta år, af Chefen för medlersta Yäg- och Vattenbyggnadsdistriktet,
Majoren C. Adelsköld.
Är 1856 yttrade sedermera Chefen för Statens jernvägsbyggnader uti sitt då
afgifna underdåniga betänkande rörande dessa byggnader, den åsigt, att »provinserna
norr om Stockholm med den industri och utveckling, som dessa gå till mötes, icke
kunna vara belåtna med mindre än, att en jernbana genomskär deras inre delar.»
Är 1859 anförde jernvägsundersökningskomitéen uti dess underdåniga betänkande
af'den 8 November sagda år, rörande rigtningen af stambanorna norr om Mälaren
att »bristen på spanmål i det bergs- och skogsbrukande distriktet jemte öfverskottet
deraf söder om’ dess gränsor hafva af ålder gifvit spanmålsrörelsen ifrån
Mälaretrakten sin rigtning ifrån söder till norr;» att »likasom spanmålsrörelsen har
sm rigtning emellan norr och söder, så hafva ock bergsprodukterna sökt sig kortaste
vägen ifrån norr till söder, för att med minsta kostnad träffa de närmast belägna
hamnarne vid Mälaren, hvarifrån desamma billigast kunna föras till hufvudstaden, för
export, eller till sådana konsumtionsorter, dit sjötransport erbjuder sig» — vidare att
»samma rigtning ifrån söder till norr råder äfven för handeln med import och- fabriksvaror»
och slutligen att då »hela den större rörelsens rigtning inom den del af landet,
som den norra stambanan jemte föreningsbanan derifrån till den vestra skola genomskära
och som begränsas af Östersjön, Mälaren och Hjelmaren, samt en linia dragen
ifrån sjön Siljan rätt i söder jemte Gefle-Dala jernväg, går i norr och söder, så
är det tydligt att berörde stambanor måste utläggas så att de, med iakttagande af
denna hufvudrigtning, dels genomskära midten af det spanmåls-producerande landet,
dels ock, särdeles med afseende å bergsbruket, på det sätt beröra dess distrikt, att
de såväl kunna upphemta större qvantiteter för att aflemnas antingen vid Gefle, Strömsholms
kanal, någon af Mälarens hamnar eller andra inre segelleder, som ock inom
sjelfva distriktet biträda med transport af råämnen, malm och tackjern för grufvor
och hyttor till förädlingsverkstäder.»
Härjemte har Konungens Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län, uti svar å
de af jernvägsundersökningskomitéen uppställda frågor, och med afseende å Gefle-Dala
jernväg samt Strömsholms kanal, yttrat: att »dessa transportleder uppfylla icke provinsens
behof af lättare transport för spanmål, som årligen måste uppköpas från Westmanland
och Upland, äfvensom för afsättning till sistnämnde provinser af Dalarnes
slöjdalster;» att »för detta ändamål erfordras en jernväg från någon punkt i trakten af
Sala till sjön Siljan, helst erfarenheten vitsordat att spanmål för ortens behof, under
vanliga förhållanden, alltid kunnat ifrån Westmanland och Upland erhållas för bättre
pris än ifrån Gefle;» att »denna jernväg borde, för att uppfylla länets bergsbrukidkares
önskningar och behof, antingen beröra Norbergs malmrika grufvefält och Strömsholms
kanal, eller ock genom en bibana med dem sammanbindas, samt sedermera utsträckas till
någon punkt, som genom sjötransport vore förenad med sjön Siljan.»
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 16
122
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 62.
År 1862 yttrade den af Kongl. Maj:t då förordnade komité för utredande af
norra stambanans ändamålsenligaste sträckning, bland annat, att »den ojemförligt större
rörelsens rigtning genom Westmanland och Dalarne från söder till norr och tvärtom
vöre ett obestridligt förhållande; att redan det dåliga skick, hvaruti den stora i denna
rigtning gående stråkvägen emellan Falun och Westerås till följd af de talrika varutransporterna
befinnes, vore i och för sig ett bevis, som måste vederlägga hvarje invändning
mot sanningen af berörda påstående; att om dock vidare bevis i detta afseende
erfordrades, så funnes det uti länsstyrelsens i Falun afgifna yttrande, hvilket, i
fråga om de inom provinsen mest begagnade transportlinier, här i korthet återgifvet,
innehölle att vägen från Westerås genom Grytnäs, Hedemora, stora Schedvi och Wika
socknar till Falun, äfvensom vägen förbi Grytnäs, Hedemora, Säters och Tuna socknar
till Båtstad, landvägen förbi 'Grådefallen, samt vidare vattenvägen på Dalelfven och
sjön Siljan till Mora och Orsa socknar, höra till de främsta vägarne, och att på dem
provinsens befolkning till större delen hemtar sitt behof af spanmål, specerier och manufakturvaror,
samt afsända en stor del af sina produkter af koppar, jern och hvarjehanda
slöjdalster,»
De fördelaktiga vitsord, som sålunda blifvit lemnade åt den ifrågavarande jernvägsrigtningen,
erhålla än ytterligare stöd af de statistiska uppgifter, som äro denna
motion bilagde och hvilka lemna ett fullständigt begrepp om den öfverlägsna varutrafik,
som strömmar uti den af jernvägsundersökningskomitéen antagna hufvudrigtningen.
Det bör villigt erkännas att de jernvägar, som på Statens bekostnad hittills blifvit
anlagda, icke varit ämnade att bereda något hufvudsakligt gagn åt den industri, som
näst landets modernäring, jordbruket, väl måste anses såsom den förnämsta, nemligen
jordhandteringen, och det torde med skäl kunna sägas vara på tiden att en så vigtig
näringsgrens billiga fordringar icke längre förbises.
Örn den betydelse för Sveriges jernhandtering provinserna Westmanland och Dalarne
ega, vittnar Kommers-kollegii årsberättelse rörande bergshandteringen i riket,
hvaraf upplyses att utaf de qvantiteter bergs- och brukseflfekter, som år 4 863 inom
hela riket frambringades, hade omkring f-idelar af jernmalmsbrytningen samt nära £:del
af tackjerns- och stångjernstillverkningen tillhört sagde provinser. Det enda medlet
för vidare utveckling af denna vidtomfattande och för hela riket vigtiga industri är
lätta och billiga kommunikationer, och knappast torde man för närvarande kunna göra
sig ett begrepp om de jättesteg jerntillverkningen skulle taga, ifall en jernväg med
billig transportkostnad öppnades, genom hvilken Dalarnes skogsrikedom kunde blifva
till gagn för Westmanlands ymniga malmtillgångar och må härvid nämnas att endast
Norbergs grufvefält i Westmanland, som genom en bibana lätteligen kan med här ifrågavarande
stambana förbindas, år 1863 iemnat 1,183,775 centner malm, eller mera
än |:del af hela rikets malrnuppfordring, och allmänt känd är äfven den stora betydenhet,
som Bispbergets grufvefält eger, i hvars närmaste granskap jernbanan skulle framgå-
De qvantiteter bergs- och brukseffekter, som blifvit under loppet af de sednare
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 62.
123
10 åren med vanliga fardon transporterade ifrån bergslagerna till Mälarehamn vid Westerås
uppgå, enligt här bifogad uppgift, i medeltal till icke mindre än 187,182 centner
årligen och under de sednare 5 åren bar, efter det Gefle-Dala jernväg blifvit
öppnad, medeltalet af den årliga landtransporten utgjort 158,647 centner.
Det är derjemte kändt att Westmanland af ålder varit Dalarnes kornbod, och de
uppgifter, hvilka äro denna motion bilagda, ådagalägga att förutnämnde provins ännu
fortfar att vara det. — Ifrån den 1 Augusti 1864- till samma tid 1865 har 280,310
kubikfot spanmål varit föremål för forsling landvägen till Dalarne, endast ifrån Westerås
stad, deraf omkring 100,000 kubikfot afgått direkte till Falun, och då med visshet
kan antagas att en minst lika stor qvantitet spanmål varit föremål för landtransport
ifrån södra och sydöstra delarne af provinsen, så kan den qvantitet spanmål, som utgjort
Westmanlands läns utbyte med stora Kopparbergs län, under sagde tid och å
denna rigtning skattas till omkring 500,000 kubikfot. Behofvet af en lättare förbindelse
emellan Siljans och Mälarens vatten har, sedan längre tid tillbaka vunnit ett allmänt
och lifligt erkännande och sex års erfarenhet har redan ådagalagt att Gefle-Dala
jernväg, oaktadt den på ett tillfredsställande sätt löst sin förnämsta uppgift, likväl icke
förringat behofvet af en jernvägsförbindelse emellan Dalarne och Mälarehamn.
Att en enda stambana skulle kunna tillfredsställa de norr om Mälaren belägna
landskapernas behof kan numera icke rimligtvis antagas sedan de Norrländska provinserna
uppträdt med starka anspråk på jernvägskommunikation med landet i söder.
Den vid sistlidne riksdag beslutade stambanan emellan Stockholm och Upsala
antyder ofelbart den rigtning en jernvägsförbindelse med Norrland bör följa och anläggningen
af en stambana i denna rigtning var äfven af den år 1856 tillsatta jernvägskomité
föreslagen. Deremot måste försöket att uppdraga en jernvägslinie, som vore
ämnad att på en gång betjena både Norrland och Dalarne, ofelbart misslyckas, emedan
ett sådant försök aldrig skall med den utsträckning dessa landsdelar ega, förmå nöjaktigt
tillfredsställa någonderas välförstådda intresse.
Det är nemligen uppenbart att, om Norrland och Dalarne hänvisas till en och
samma bana för sina varutransporter till Mälaren och hufvudstaden, så måste lika afseende
fästas på båda provinsernas rätt och banans rigtning med hänsyn dertill bestämmas.
Antages nu att 1859 års jernvägsundersökningskomité har uti jernvägsstationen
Robertsholm, belägen på Gefle-Dalabanan med ungefär lika långt afstånd ifrån hafvet
vid Gefle och Insjön i Dalarne, rättvist träffat den rätta punkten, der den gemensamma
norra stambanan ansåges böra anknytas till Gefle-Dala jernväg, så må man
med skäl fråga om det Norrländska intresset på allvar må anses tillfredsstäldt med en
sådan kommunikation, som, då raka vägen från Gefle öfver Upsala till hufvudstaden
utgör omkring 15 mil, men linien Gefle-Robertsholm-Sala-Stockholm omkring 25 mil,
skulle komma att tynga varutransporterne med ytterligare 10 mils frakt. En sådan
jernvägskommunikation vore i sanning icke mycket att tacka för. Förlägges åter sagde
124
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 62.
stambanas föreningspunkt med Gefle-Dalabanan närmare Gefle, så kommer Dalarnes
rätt att i samma mån lida.
Då söder om Mälaren och Hjelmaren förläggas två stambanor, den ena på vestra
och den andra på östra sidan om Wettern och hvilka banor komma att närma
sig hvarandra på mindre än sju mils afstånd, så kan det icke vara billigt eller ens
klokt att antaga att Norrland och Dalarne kunna, inom en längdsträcka af omkring
trettio mils bredd, ega nog af en enda stambana för utvecklingen af deras industri
— deras för fäderneslandet högst vigtiga näringar. Det stora bidrag af bruks- och
skogseffekter dessa provinser lemna till landets export, och den ofantliga trafik, som
deraf framkallas, måste gifva åt deras anspråk fullt lika stor giltighet, som må tillerkännas
de fordringar, hvilka någon annan, hvilken som helst del af riket kan framställa.
En jernvägsförbindelse emellan hufvudstaden och Siljans vattensystem i hjertat
af Dalarne måste oemotsägligen vara den, sorn på en gång kan bäst befrämja sam
färdseln
emellan hufvudstaden och dess förnämsta handelsterritorium och äfven bäst
gagna de landsdelar den kommer att beröra, genom att underlätta den stora trafik,
som der af ålder utbildat sig — en trafik, som eger sin grund uti beskaffenheten
af de vigtiga näringar, som der bedrifvas, och hvilkas alster likaledes af ålder brutit
sina oföränderliga naturliga vägar, så väl för export, som utbyte och konsumtion.
På alla dessa skäl, och under afvaktan derpå att Kongl. Majit täcktes i ämnet
göra nådig framställning till Rikets nu församlade Ständer, vågar jag föreslå:
1:o. att Rikets Ständer måtte bevilja ett belopp af en million Riksdaler, för påbörjande
af en stambana, utgående från den under byggnad varande jernbanan
emellan Stockholm och Upsala, och sträckande sig genom Upland
och Westmanland till Dalarne samt vidare i rigtning åt sjön Siljan.
2:0. att Rikets Ständer måtte till Kongl. Majit öfverlemna, att med, ledning af
vunnen utredning i tekniskt och ekonomiskt hänseende, i öfrigt närmare
bestämma de orter, sagda bana lämpligen bör beröra.
Stockholm den 14 November 1865,
Fredrik Cronstedt.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 62.
125
Uppgift å de qvantiteter spanmål, som transporterats ifrån Westerås till
Dalarne ifrån den 1 Augusti 1864 till samma tid 1865.
ifrån Westerås stad transporterade
till
till
till Vester-
Summa
Fahlu stad.
Nedre Dalarne.
bergslagen.
kubikfot.
knbikfot.
kubikfot.
kubikfot.
98,910
91,980
89,460
280,350
Summarisk uppgift å uppbörden vid Westerås hamn af Bro-, Mätare-och
Yågafgifter under nedanstående år.
(Kort seglation)
Hamn
och
Broafgifter.
Mätare-
och
Vågafgifter.
Summa
uppbörd.
Ar
1855
15,396
95
930
28
16,327
23
»
1856
15,318
10
1,963
16
17,281
26
»
1857
16,594
75
2,345
46
18,930
21
»
1858
14,542
74
724
9
15,266
83
»
1859
14,171
97
685
31
14,857
28
»
1860
14,541
28
792
14
15,333
42
»
1861
14,974
21
1,902
55
16,876
76
»
1862
14,004
93
1,536
70
15,541
63
»
1863
15,766
56
1,467
34
17,233
90
»
1864
12,926
7
1,350
94
14,277
1
126
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1863. N:o 62.
Uppgift på bergs- och brukseffekter, som transporterats ifrån Bergs
-
1855
1856
1857
1858
Centner.
Centner.
Centner.
Centner.
Rödfärg
Malm
Vitriol
Koppar och Messing .
Tackjern .....
Stångjern
Utan specifikation
1,902 | 4
803
730
13,371
25,721 28
162,419 4
Summa
204,947
30
3,800
16,464
26,825
167,506
214,595
5,862
102
313
10,651
54,657
175,163
1,442
13,944
55,115
152,423
14
246,749
90
222,924
Medeltal 187,182 centner.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. No 62.
i 27
lagen och Dalarne till Westerås hamn under åren 1855—1864.
1859
1860
1861
1862
1863
1864
Centner.
Centner.
Centner.
Centner.
Centner.
Centner.
906
—
560
—
—
. 5,265
12
5,811
14
1,396
8
—
—
9,925
44
6,914
88
7,588
58
—
53,558
52
34,299
62
27,099
86
27,244
42
14,043
—
11,687
10
119,710
8
125,664
—
134,809
8
—
—
—
—
132,389
10
120,603
11
143,128
65
189,365
16
172,689
64
171,453
60
159,633
52
134,646
il
154,815
75
Förestående uppgifter, hvilka grunda sig på tillförlitliga anteckningar, äro samlade af
Fredrik Cronstedt.
128
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 63.
N:o 63.
Af Grefve Cronstedt, Predrik, om beviljande af ett anslag å 160,000
H:dr ål Köping-Hult jernvägs-akliebolaget, såsom bidrag lill fortsättande
af örebro-Arboga-jernvägen till Köping.
Det bolag, hvars uppgift varit att medelst en jernbana förena Mälaren och Hjelmaren,
har, såsom bekant är, till följd af linanciela motgångar, icke förmått fullborda
detta företag i vidsträcktare mån, än att för åtta år sedan emellan Orebro och Arboga
för trafiken öppna en jernväg, som blef den första lokomotivbana i Sverige. —
Utsträckandet af denna jernväg till Wenern är numera af mindre vigt, sedan förbindelsen
med Statens vestra stambana kommit till utförande, hvaremot den del af det
ursprungliga förslaget, som afser vägens fortsättning österut till Köping, har vunnit en
ökad betydelse icke allenast genom förbindelsen med vestra stambanan, utan äfven
genom anläggningen af den snart fullbordade Köping-Utterbergs jernväg.
Att jernverk vid Hedströmmen kunna med fördel välja Göteborg till sin afsättningsort
för export, har visat sig deraf, att oaktadt landtransport ifrån Köping begagnats
till jernvägen vid Arboga, har likväl under loppet af de sednare tvänne åren
ifrån ett af dessa jernverk tusentals centner jern tagit denna väg lill Göteborg.
Om således genom Örebro-Arboga-banans utsträckande till Köping en billigare
transportkostnad kan beredas, skall ofelbart vestra stambanan erhålla en ganska betydlig
tillökning i trafik ifrån de jernverk, som betjena sig af Köping-Utterbergsbanan:
Ganska betydliga kostnader hafva redan vid jernvägsföretagets början blifvit nedlagde
på linien emellan Arboga och Köping; erforderlig mark har blifvit inköpt; en
del af terrasseringen och ballastningen har blifvit utförd jemte murning för tvänne
större broar, men arbetets fulländande har sedermera måst, i brist på nödigt bygg
nadskapital,
öfvergifvas.
Kostnaden för de återstående arbetena hafva blifvit beräknade att uppgå till
320,000 R:dr, men bolaget befinner sig i anseende till de alltför välkända missöden,
som drabbat detsamma, urståndsatt att bekosta dessa arbeten utan främmande bidrag.
Efter underhandling med uti orten boende för företaget intresserade personer,
anser man sig med säkerhet kunna påräkna att hälften af det behöfliga kapitalet kan
anskaffas emot erläggande af ränta och amortering, och det är för fyllande af den
erforderliga summan, som man nu vågar begära Statens mellankomst.
Exemplet
Motioner hos liidclerskapet och Adeln 1S65. N:o 64.
129
Exemplet af ett bolag som, utan n^got enskildt syfte, har utan ringaste bidrag
å Statens sida anlagt och föi allmänna trafiken öppnat en jernbana af 5 mils
längd med en kostnad af lika många millioner R:dr. står utan like inom vårt land;
och då det nu visat sig att denna jernväg medfört det gagn för produktionen och
den allmänna rörelsen, att godslrafiken å densamma på några år fördubblats, bör
ett sådant företag icke vara oförtjent af landets sympatier. De tilldragelser, som
vållat den financiela förlägenhet med hvilken bolaget under flera år haft att kämpa,
har då bolagets missöde icke varit sjelfTörvålladt, icke heller bort minska dessa
sympatier. — Det borde sålunda knappast behöfva i minnet återkallas, huru som
representationen villigt gått till mötes likartade önskningar framställda från annat
håll, der så talande skäl eller någon sådan kalamitet som här icke funnits att
åberopa, för att billigheten af den begäran bolaget nu går att genom inig framställa
bör lyckas att vinna Representationens erkännande.
Jag vågar nemligen föreslå,
att Rikets Ständer måtte bevilja Köping—Hults jernvägs-aktiebolag ett
anslag för en gång af 160,000 R:dr utan återbetalningsskyldighet, såsom
bidrag till fortsättande af Örebro—Arboga jernväg till Köping, emot
det att bolaget lemnar fullständig garanti för arbetets fullbordande inom
ett år efter det anslaget blifvit lyfladt och under vilkor att, i fall Staten
framdeles skulle besluta inlösen af Köping—Hult-bolagets jernväg,
det sålunda beviljade anslaget kommer att å köpesumman afräknas.
Stockholm den 14 November 1865.
Fr. Cronstedt.
N:o 64.
Af Herr von Koch, Nils Samuel, om utverkande af rätt för Svensk
undersåte alt utrikes idka handel eller annat yrke, m. m.
Rikets Ständer anhöllo den 20 Oktober 1860, att Kongl. Majit täcktes tillse
i hvad mån utvidgade rättigheter för utländingar att härstädes idka handel och annan
näring må kunna, genom en förändrad lagstiftning, beredas, samt derom lill
nästkommande Ständer aflåta nådig Proposition.
Det embetsverk hvars utlåtande blifvit häröfver infordradt och som lärer ansett
för sin pligt, att redogöra för de mångfaldiga, till en del uråldriga, hvarandra
Bilt. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 17
130
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 64.
korsande föreskrifterna i ämnet, hade vid början af 1862 års riksdag icke hunnit
afgifva sitt underdåniga utlåtande. Häraf och af det förhållande, att några af dessa
föreskrifter erhållit plats i 1734 års allmänna lag, derför möjligen kunde anses
vara af civil-lags natur, hvarigenom formela svårigheter och hinder kunde uppstå,
samt på det Kongl. Proposition till Rikets Ständer ej måtte blifva af nöden, föranleddes
jag, att den 26 November 1862, i motion (N:o 76) angående utvidgad
näringsfrihet, äfven äska upphäfvande af 5:te Kapitlet Handels-Balken om »huru utländsk
man köpenskap drifva må» jemte flera lagrum och författningar i detta ämne.
Rikets Ständer gjorde derpå (Lag-o. Ek.-Utsk. Bet. N:o 17 och R. St. Skr. N:o
132) underdånig framställning hos Kongl. Majit, som den 18 Juni 1864, med förklarande
att alla äldre deremot stridande lagstadganden upphört vara gällande, i nåder
bestämde »den rätt till idkande af handel eller annat näringsfång som kan förvärfvas
af utländning», genom 25 — 31 §§ uti den samma dag utfärdade förordning
om utvidgad näringsfrihet.
Vännerna af denna frihet måste alla vara synnerligen tacksamma äfven för
hvad i afseende derå för utländning är gjordt. Och ehuru jag uti min nämnda
motion gått vidare samt påyrkat, att Norsk eller utländsk man som erhållit tillstånd
alt i riket vistas, skulle i afseende å rätt att idka handel eller handtverk anses lika
med Svensk man, vill jag gerna medgifva, att uti en för alla utländningar gällande
författning det måhända var bättre att tills vidare bibehålla några inskränkningar.
En dyrköpt erfarenhet har nemligen de sista åren, visat, att det icke alltid är nog,
för att af utländska Magter blifva behandlad med rättvisa och liberalitet, alt gifva
vackra föredömen i detta hänseende. Okunnighet och gamla fördomar förblinda
ännu till den grad åtskilliga nationer, att äfven deras upplysta Regeringar icke
kunna eller icke våga bevilja ens en för deras eget land otvifvelaktig! nyttig frihet
ål en främling, derest icke denna frihet köpes, genom en verklig eller inbillad uppoffring
af främlingens hemland. Det är af detta skäl som några tidehvarfvets mest
praktiske män, Napoleon lil, Rouher, Chevalier, Gladstone och Cobden, måst beqväma
sig, att på omvägen af mindre principenliga och ofta olägenheter medförande
traktater och fördrag åt folken bereda fördelar, dem de ännu icke lärt sig att
uppskatta.
Enligt 26 och 27 §§ af nämnda förordning finnas för utländningar som erhållit
Kongl. Maj:ts tillstånd att i riket vistas två inskränkningar, som icke ega rum
för Svenskar. Särskild pröfning i hvarje fall om utländsk man eller qvinna, må
här idka handel, handtverk eller annan handtering, samt skyldighet att då ställa vederhäftig
horgen eller annan säkerhet för ulskylder till Staten och kommunen under tre år.
Rättighet att bestämma om utländning må i riket vistas kan emellertid icke
utan fara eller olägenhet af någon Stat för närvarande eftergifvas. Men sedan främling
erhållit rätt att vistas i ett land, torde det vara svårt utfinna något skäl, att
lägga andra hinder i vägen för honom, att genom arbete sig ärligen försörja än för
*
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 64. 131
landets barn. Bruket har dock hittills varit sådant och är ännu sådant, på de
flesta ställen, ehuru de grunder hvarpå detta bruk hvilar, väl icke på många ställen,
vid anställd pröfning tillerkännas giltighet. Skydd emot täflan af utländning
tror jag icke ens de ifrigaste skyddsvänner i della fall påyrka. Jag förmodar deremot,
att äfven bland dessa många af egen erfarenhet veta, att det för industriens
utveckling är af särdeles stor vigt-, att arbetsskicklige personer lätt kunna fås för
hvart yrke, från de ställen inom eller utom landet, der sådana finnas.
Att åter en arbetsskicklig person icke gerna begifver sig till ett land, der
han såsom utländning mötes af hinder och olägenheter dem hans mindre skicklige
inhemske yrkesbröder icke äro underkastade, det torde vara påtagligt.
Men, såsom antydt är, restriktionerna qvarstå på de flesta ställen, och om icke
naturligaste torde nog ännu det mest praktiska sättet, att förstöra dem hemma och
borta vara traktater eller fördrag.
Denna väg har redan blifvit beträdd af vår Regering. Enligt första artikeln
af den i år med Frankrike afslutade traktat skola »de privilegier, friheter och andra
förmåner hvaraf i /råga om handel och industri den ena af de kontraherande Magternas
undersåter äro i åtnjutande, likaledes tillkomma det andras.» Detta vare
sig alt de nedsätta sig eller blott tillfälligtvis uppehålla sig i det andra landet.
Jag vågar på grund af hvad jag nu anfört, för att vinna hvad mitt förslag
förra riksdagen åsyftat, nu vördsamt föreslå Rikets Ständer:
alt hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att Han täcktes, genom fördrag
med andra nationer söka utverka, att Svensk man hvilken i det
främmande landet får vistas, der, i afseende å rätt alt idka handel, handtverk
eller annat yrke samt således jemväl rätt att i sjötjenst antagas,
må tillerkännas samma friheter och förmåner med det landets egna innevånare,
emot det, att, här i riket, från sådant land kommen person, hvilken
erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att i riket vistas, tillförsäkras enahanda
frihet, som Svensk man i afseende å rätt att idka handel, handtverk eller
annat yrke och således jemväl att i sjötjenst antagas.
Derjemte och då enligt 31 § af ofvannämnda den 18 Juni 1864 utkomna
förordning är att vänta särskildt stadgande »om och i hvad mån Norsk man eller
qvinna må tillerkännas vidsträcktare rätt» än utländning och med afseende å det
egendomliga förhållande, att Fransk undersåte nu, enligt traktat, måhända torde befinnas
i vissa afseenden hafva bättre rätt än Svensk i Norge och än Norsk i
Sverige, anser jag mig ock böra hemställa det Rikets Ständer jemväl i underdånighet
anhålla:
att Kongl. Maj:t täcktes i nåder vidtaga sådan åtgärd, dels all jemte det
Svensk man får vistas och bosätta sig i Norge och Norsk man i Sverige,
utan särkildt tillstånd eller annat vilkor än som i afseende å fattigvård
och sjukvård för medellösa är nödigt, alldeles enahanda rätt tilläggas
132
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 64.
båda ländernas undersåtare i afseende å rätt, att idka handel, handtverk
eller annat yrke, samt således jemväl att i sjötjenst antagas, dels alt den
kompetens, som, efter aflagda kunskapsprof, blifvit vunnen i det ena af
de förenade rikena, till utöfvande af läkarekonst, apotheksrörelse, tjenstgöring
å fartyg, såsom befälhafvare, skeppare eller styrman af en eller
annan grad, äfven får i det andra riket tillgodonjutas, utan annan inskränkning
än möjligtvis den af komplelteringsprof angående kännedom
af vissa författningar eller annat, som för yrkes-utöfning i någotdera riket
särskildt kan finnas nödig.
Slutligen och sedan förhållandena i dessa frågor emellan Sverige och Norge
blifvit reglerade, torde böra tagas i betraktande om icke, roed afseende å likheten
i ursprung, folklynne, språk, seder, odling och lagar, jemte den redan lifhga trafik,
hvilken redan eger rum mellan de Svenska och Danska folken, jemväl för
Sverige och Danmark kunde till vägabringas öfverenskommelser angående rätt, att
idka handel, handtverk eller annat yrke, samt att begagna kompetens vunnen efter
i ena riket aflagda kunskapsprof äfven i det andra, utan annan skiljaktighet med
dem som emellan Sverige och Norge träffas, än den som betingas af föreningen
emellan sistnämnda riken under en gemensam Konung. Danmark har, säges det,
redan tagit initiativ för underhandling i detta syfte. Det har blifvit uppgifvit att
nyligen från Dansk sida är gjordt erbjudande att om Svenska Regeringen funne
godt bevilja Danska undersåter samma rätt till handelsidkande i Sverige, som är
Svenskar medgifven, Danska Regeringen ville i detta hänseende sätta Svenska un
dersåter
i Danmark på samma fot med Danska.
Men den härom öppnade underhandling skall vara afbruten, och Kongl. Maj t
lärer den 9 December 1864 funnit framställningen icke då till någon åtgärd föranleda.
Om, såsom det uppgifvits, anledningen härtill varit den, att genom bifall
till Danska Regeringens förslag, ett företräde skulle tillerkännts Danska undersåter
framför Norrmän, så utgör detta ett ytterligare skäl, att snart reglera förhållandena
med broderriket.
Jag tillstyrker ändtligen Rikets Ständer i underdånighet anhålla,
att, sedan i afseende å rätt till idkande af handel, handtverk eller annan
näring samt kompetens, efter aflagda kunskapsprof för utöfvande af vissa
yrken, förhållandena blifvit reglerade emellan Sverige och Norge,
Kongl. Majit täcktes taga i nådigt öfvervägande i hvad mån likartade
bestämmelser voro lämpliga emellan Sverige och Danmark, samt, efter
upptagande af de afbrutna underhandlingarne i detta ämne, söka tillvägabringa
den öfverenskommelse, som för båda grannfolken pröfvas
fördelaktigt. „
En särskild anledning till att göra den nu skedda framställningen i afseende
å Norge och Danmark samt hoppas välvilligt tillmötesgående i dessa ' länder har
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 65.
133
jag hemtat derutaf, att vid den sammankomst af män från de tre Nordiska Konungarikena,
som hölls i Göteborg år 1863, uttalades enhälligt följande önskan: att inbyggare
i hvart och ett af dessa länder måtte berättigas, att i hvart och ett af de öfriga,
a) lika med inföding idka handel, handtverk eller annat näringsyrke, således
äfven i sjötjenst antagas;
b) tillgodonjuta de inom något af rikena aflagda kunskapsprof, sorn för utöfning
af yrke erfordras.
Stockholm den 14 November 1865.
N. S. von Koch.
N:o 65.
Af Herr von Koch, Nils Samuel, om upphörande af lastpenningars
erläggande.
Jag föreslår Rikets Ständer:
att för sin del besluta det lästetals-afgifter eller s. k. lastpenningar, ifrån
1867 års början, icke vidare skola erläggas af Svenska fartyg, samt icke
heller af fartyg tillhörande nation, som Kongl. Maj:t finner för godt bevilja
denna förmån, emot det att Svenska fartyg, af densamma, beviljas
befrielse för lastpenningar motsvarande »tonnage» eller annan afgift.
Motivet härtill är, att lästetals-afgiften utgör en orimlig beskattning, en beskattning
å ett kommunikationsmedel och hårdt trycker vår skeppsrederi-rörelse, då den
icke är lagd på den vara som föres och icke ens på redarnes behållna vinst å
sin rörelse, utan på den maskin med hvilken han drifver sin rörelse — fartyget.
Dessutom äro vi tillförsäkrade befrielse frun »tonnage» i Frankrike, så snart vi
borttaga lastpenningar å Franska fartyg, hvarigenom våra fartyg skulle tillskyndas ej
obetydlig fördel.
Statsinkomstens minskning, om än i början betydlig, blifver småningom ersatt
genom högre heskaltbar behållning å sjöfart, skeppsbyggeri, m. m.
Stockholm den 14 November 1865.
N. S. von Koch,
134
Motioner hos Ridderskcipet och Adeln 1865. N:o 66.
N:o 66.
Af Herr von Koch, Nils Samuel, angående skjutnings-besvärels ordnande.
Angående ordnandet af skjtdningsbesväret föreslår jag att Rikets Ständer må för
sin del besluta:
att gästgifveri-, håll- och reserv-skjutsen bör upphöra att betunga jorden.
att, i öfverensstämmelse med hvad Rikets Ständer sistlidne riksdag
beslutat, angående ny skjutsinrättning å farväg, äfvensom vid jernvägs- eller
kanal-station, den grundsats äfven bör följas vid alla gamla skjutsombytsställen,
att skjutsningsskyldigheten, efter entreprenad-auktion öfverlemnas tili
den, som erbjuder sig att för minsta lega per mil befordra resande och
resande betala för hvarje mil det belopp för hvilket entreprenören vid
auktionen förbundit sig att bestrida skjutsen.
Emellertid och, för att lätta öfvergången från nuvarande förhållanden samt på
det icke innan tillräckligt antal entreprenörer tillkommit för att, genom täflan, hindra
skjutslegans oskäliga stegring, anser jag Rikets Ständer böra medgifva i afseende å de
gamla gästgifvaregårdarne eller skjutsombyts-ställena, att först vid 1870 års slut, vid
dessa, ofvannämnda grundsats bör vinna allmän tillämpning, utom i fall här nedanför
omförmälas; men besluta i sammanhang dermed ytterligare:
all skjutslagen såväl i stad, som å landet, sådana de nu äro eller framdeles
blifva indelade, böra intill 1870 års utgång bekosta skjutsningens
bestridande genom entreprenad; dervid Statsverket dock vill komma skjutslagen
till hjelp med ^:del af entreprenadkostnaden;
att vid de gamla gästgifvaregårdarne skjutslegan intill 1870 års slut
icke får öfverstiga 1 R:dr 50 öre per mil;
alt, derest inom något län eller landstings-distrikt landstinget vill åtaga
sig ordnandet af skjutsväsendet intill 1870 års slut, mot erhållande från
Statsverket af lika årligt bidrag, som det hvilket för år 1864 till länet
eller distriktet utgick och vilkor att skjutslegan på alla ställen blir lika hög,
dock högst 1 R:dr 50 öre per mil, att skilnaden mellan hvad vissa entreprenörer
betala och andra betalas för att bestrida skjuts, mot stadgade skjuts
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. No 67.
135
penningar, tillfaller eller utgår af landstingets skjutsfond, att till denna fond
i öfrigt icke något annat tillskott må ega rum än dels visst anslag af landstingets
andel i utskänknings-afgiften, dels fidelar utaf de belopp som till skjutsentreprenörer
utgifvas, dessa å hvarje ställe mellan de skjutsningsskyldige,
efter hittills vid entreprenader vanliga grunder fördelade, så bör landstinget
dertill lemnäs tillfälle i den ordning Kongl. Majit för öfrigt finnér lämpligt
besluta;
ali i de delar här icke omförmälas i möjligaste måtto iakttagas allt,
derom Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet vid -1859—1860 års
riksdag i denna fråga voro ense;
alt Rikets Ständer till betäckande af Statsverkets andel i kostnaden
för skjutsningsbestyrets ordnande medelst entreprenad anvisa å sjette Hulvudtiteln
ett förslagsanslag af 200,000 R:dr årligen under fyra år från
1867 års början, då den nya regleringen bör träda i verket och Statsverket
jemväl med J-:del inträder i de förpligtelser, som, enligt då ännu gällande
skjuts-enlreprenad-kontrakt, åligga skjutslagen mot entreprenörerne;
ali för tiden efter 1870 års slut, då skjutsväsendet bör vara fullständigt
ordnadt enligt grundsatsen, att resande betalar hvad skjutsen kostar,
alla tillskott upphöra från jordegare och andra nu skjuts-utgörande, samt
jemväl från Statsverket, derest icke för i obebyggd eller mindre bebyggd
trakt inrättad skjutsanstalt något understöd af allmänna medel pröfvas nödigt.
Stockholm den 14 November 1865.
N. S. von Koch.
N:o 67,
Af Herr von Koch, Nils Samuel, angående vägunderhållnings-skyldighelens
ordnande.
Lika öfvertygad jag alltid varit, att skjutsen icke lagligen är eller bör vara ett
onus å jorden eller kommunen, lika öfvertygad är jag, att allmänna vägars anläggning
och underhåll lagligen varit och framdeles bör blifva en börda å jord eller kommun
i vårt glest bebodda land. Men tungan är nu särdeles tryckande och fördel
-
136
Motioner hos Riddershapet och Adeln 1865. N:o 67.
ningen af densamma ej mera passande lill nuvarande förhållanden. Emellertid och
då man icke bör kasta en börda från en å en annan medborgareklass, när sådant
kan undvikas, tror jag, att man måste förfara med största varsamhet då man skrider
till verket med reglering af vägunderhållet, en reglering, som icke länge iåter
sig undanskjutas.
Regeln för denna, likasom för andra kommunalpålagors fördelning, när de hittills
utgått efter hemmantal, men äro af egenskap att med ökad folkmängd och od
ling
tillvexa, bör enligt min tanke blifva den, att dylika pålagor, så snart ske kan,
fixeras sålunda att hvart hemman ålägges fortfarande fullgöra eller bekosta hvad det
då fixeringen sker, i medeltal under t. ex. tio nästföregående år fullgjort eller bekostat,
men att all den ökade kostnad som sedermera uppkommer, bestämmes att
utgå efter en för nuvarande tidsförhållanden mera rättvis och lämplig grund än det
gamla hemmantalet kan utgöra för nya eller ökade pålagor.
Den som verkligen vill snart komma till lösning af denna, hvarje riksdag återkommande
fråga, afråder jag på det högsta att kasta sig in på den radikala utvägen,
att äska det Staten nu skall öfvertaga vägarnes bekostande. Ett dylikt förslag kan
icke genomdrifvas, om det ock vore lämpligt. Vid lämpligheten, de oberäknade och
oberäkneliga kostnaderna vill jag derför nu icke vidare fästa mig.
Hvad som bör sökas är att få bättre vägar, med minsta möjliga kostnad och
kostnaden fördelad, utan större rubbning uti bestående förhållanden, efter de rättvisaste
grunder inom kommunen, denna må blifva län, härad eller socken, ensamt eller
hvarför sig, eller kanske hvardera kommunen för särskilda slag af vägar, lands-, härads-
eller sockenvägar.
Om man blir ense angående målet, återstår sättet att finna det. Jag hoppas i
ämnet mera förfarne kunna finna enklare och bättre medel än jag. Då skall jag
med glädje låta falla, hvad jag kunnat utfinna vara det bästa förslaget, nemligen:
Rikets Ständer besluta, för sin del, att den uti 25 Kap. 8 § Byggnings-Balken
och särskilda författningar alla som å landet hemman ega eller bruka, ålagda skyldighet,
att rödja vägar och bygga broar, må, när minst en tredjedel af ett härads
eller en sockens nu väghållningsskyldige, räknade efter deras andelar i besväret, sådant
yrka, fördelas och ordnas på följande sätt:
alla häradets eller alla socknens vägar lemnäs till underhåll åt den eller de vid
offentligt utrop minstbjudande för hela väghållningsskyldigheten eller viss andel deraf;
till betäckande af entreprenadkostnaden, användas i första rummet de bidrag hvarje
hittills väghållningsskyIdig bör lemna, och som bestämmas uti penningar en gång för
alla, efter medeltalet af hans utgifter och arbete å vägarne under de tio åren 4853 —
1862, dock så, att bidraget må lemnäs i stället för penningar uti ett deremot svarande
antal, efter den väghållningsskyldiges eget val, antingen af mansdagsverken eller
ökedagsverken, beräknade till värde efter medeltalet af länets markegångsvärde för
nyssnämnda 10 år, och att fullgöras genom arbete å vägarne på sätt och å ställe
inom
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 68.
137
inom socknen, som entreprenören eger bestämma, men å tider, som för hvarje ort
lastställes så, att minsta olägenhet för landtbruket deraf orsakas;
rättighet att lemna bidrag för väghållning uti dagsverken i stället för penningar,
tillkommer hvar och en, som anmäler, att han sådant åslundar, hos vederbörande, som
första gången eller framdeles bör låta utlysa entreprenadauktion, inom viss behörigen
kungjord tid före auktionens ut lysning;
å andra rummet och derest nämnda bidrag icke blifva tillräckliga till betäckande
af kostnaden för väg- och brobyggnad inom häradet eller socken, skall kostnaden
hestrid,is genom afgift å alla inom häradet eller socken belägna jordbruks- och andra
fastigheter, utan något undanlag, utgående efter behof med ett eller flera ören af
hvarje fullt tusen R:dr, dertill fastighet vid sednaste fastställd taxering till bevillning
efter 2:dra art. bevillningsstadgan blifvit uppskattad;
till Kongl. Maj:t öfverlemnas af Rikets Ständer i underdånighet att meddela de
vidare föreskrifter, hvilka för detta ärendes ordnande enligt dessa grunder finnas
erforderliga.
Stockholm den 14 November 1865.
N. S. von Koch.
N:o 68.
Af Herr Liljenstolpe, Axel Fredrik, angående åtskilliga ändringar i
gällande Bevillningssiadga.
De omstörtande förändringar, hvilka nyligen blifvit vidtagna uti kredit-lagstiftningen
och dermed sammanhang egande och af densamma helt och hållet beroende ämnen,
hafva till sina följder gjort en rubbning uti en mängd förhållanden, ja äfven, till en
del, försökt att kullkasta sådana moralens sanningar, de der tillförene ansetts såsom
axiomer och särdeles hos oss egt rotfäste uti nationens innersta; samt med en skamfläck
brännmärkt dem, hvilka i praktiken låtit komma sig till last hvad af moralen
så strängeligen förbjudits; jag åsyftar härmed synnerligast: ocker med penningar, eller
hvad som i dagligt tal benämnes procenteri.
Bilu till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 18
138
Motioner hos Ridderskapet och Adelil 1865. N:o 68.
Att fritt och obegränsadt drifva köpenskap med penningen, såsom med en annan
handelsvara, har nu blifvit legaliseradt i hvad denna handel rörer s. k. »korta papper;»
och tyvörr! är denna rörelse redan uti fullt flor och anseende, dragande med sig,
hvad värre ar, äfven de fasta papperen, eller inteckningar.
Någon förändring härutinnan torde för närvarande vara lika omöjlig att vinna,
som det är för den febersjuke att upphöra med sina feberfantasier; spekulations-raseriel
är, såsom all febers begynnelse, för närvarande så uppdrifvet, att detsamma icke
kan hejdas annat än af sig sjelf och sedan otaliga offer fallit för detsamma, hvdket
ock bäst förspörjes utaf myckenheten af lagsökningar samt mängden af konkurser, och
dessa till oerhörda belopp emot tillförene (den Holmska i främsta rummet på omkring
17,000,000 R:dr uti ett såsom fattigt städse åberopadt land); icke att förgäta den
ohejdade njutninglystnadens många offer: oftast en följd af, eller eli ondt, som åtminstone
plägar åtfölja spekulations-raseriet.
Men då nu de, som magten ega: Representationen och Regeringen, i afseende
å denna lagstiftning gifvit vika för tidsandans s. k. kraf, då deras, som utgöra samhällets
flertal, de så kallade »stilla i landena,» — tankar angående denna magtpåliggande
fråga icke gifvit sig tillkänna och således ej eller kunnat följas (i fall detta
flertalets åsigter skulle hafva härutinnan, såsom ock uti mången annan vitalfråga,
varit med skränets olika) — torde dock, hvad på representationen beror, någon
motvigt böra söka åstadkommas, för att icke de, hvilka ej ega penningar, eller också
icke älska denna nya penningehandel, skola alltför mycket drabbas utaf den motsatta
sidans spekulationsanda;
Och uti detta afseende tror jag ett af de möjliga botemedlen, kanske väl homöopatiskt,
finnes uti Bevillnings-förordningens betydliga förändrande.
För landet och staden torde enahanda bekymmersamma tid hafva inträdt till
följd af den förändrade kredit- och penninge-lagstiftningen; och icke blott på de höga
egendomsköpen och skuldsätlmngarne all anledning till det allmänna betrycket och den
allestädes (äfven uti våra rikaste provinser, såsom Skåne och Östergötland till exempel)
rådande penninge-förlägenheten kastas.
Så väl å landel, som i städerna, fordra ständigt nya behof ökade inkomster med
deraf följande drygare pålagor för dessa lands- och stads-behofs tillfredsställande;
huru skall det blifva möjligt att bära dessa efter nuvarande beräkningen af den så
högt uppdrifna taxeringen på så väl landt- som stadsegendom, äfvensom å kapital
och arbete?
Som sagdt är: grunderne för denna beräkning anser jag böra förändras och anspråken
på de skattdragande något nedsättas; så framt icke den riks-bankrutt vill
frammanas, som af djupsinniga tänkare å det financiela området för länge sedan be
farades
?
Jag vill blott uti detta hänseende åberopa hvad angår inrättandet af de enskilda
bankerna, i stället för filial-banker af riks-banken; dervid i främsta rummet torde böra
Motioner hos Ridder skaf) et och Adetn 1863. No 68.
139
ihågkommas (för att icke uti diskussionen neddraga en stor och ädel tänkare, som för
icke länge sedan var prydd med Sveriges och Noriges dubbel-kronor) — Grefve
Fredrik Bogislaus von Schvjerin och hans beklagligen besannade spådom i afseende å
dessa bankers, i stället för riksbanks-filialbanker, riksförderfliga grundande: »Såsom
de giftigaste svampar uppvexa» etc., Grefve von Schwerins egna ord. Dock icke om
orsakerna till det för närvarande olyckliga förhållandet, utan om medlen och försöken
att bota eller åtminstone lindra detsamma, är oss nu af nöden att diskutera; ty såsom
det beklagligen uti många fall nu är bestäldt med samhället, hvarinom icke allenast
moralens, utan äfven religionens sanningar äro i fara att betänkligt rubbas af den
s. k. tidsandan, känna vi oss nära nog främmande.
I våra fäders land med sina enkla seder,
Der sann gudsfruktan fanns och allt var tro och heder!
Beklagligtvis uti strid med den så ofta åberopade s. k. tidsandan, föreslår jag
vördsamt:
Do Att eden för ordförande och ledamot uti taxerings- och pröfningskomité
bör äter införas, möjligen med förändrade ordalag,
men uti samma anda med den, som förefanns uti äldre
bevillnings-förordnin gar;
Sä att »hvarken Kronan eller den skattdragande förnärmas i
deras tillständiga rätt.»
En påminnelse härom för så väl komitéernas ledamöter, som ock Kronans ombud,
torde icke skada, .helst inkomsters anskaffande äro så af behofvet påkallade och tyckes
gemenligen nu främst åsyftas, dervid de skattdragandes förmåga någon gång kanske
för högt, om ock ofrivilligt, beräknas och tages' uti anspråk af så väl taxerings-, som
pröfningskomitéerne och hvaruti rättelse icke står att vinna af Kongl. Kammarrätten,
der icke billighet, utan naturligtvis stride lagens bokstaf måste följas; och att söka
Konungen kostar mycket samt förstås icke alltid utaf mängden af de oskälig bevillning
påförda.
Vidare föreslås:
2:o Att med tydligare ord böra bemärkas bestämmelserna angående hvad
rätteligen förstås med »behållna inkomstbeloppet,» i afseende å Art.
2 B. § 6, eller »En procents bevillning för all inkomst vare sig af
kapital och arbete;» Och huru dermed står tillsammans det bevillning för
närvarande åsättande oa/korlade beloppet af tjenstemans lön, o, s. v., ehuru
honom åligger (således icke godvilligt) att erlägga dess fullmagtslösen,
betala pensions-afgifter, (äfven om han aldrig kan komma i åtnjutande
deraf, hvarken för sig — eller för hustru och barn, de der icke
finnas, åtminstone icke sådana, som lagen antager: jag menar för den
140
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 68.
tjensteman, som aldrig varit gift) m. fl. afdrag för sjukdom etc.; hvadan
afven föreslås:
3:o nedsättning uti så väl sådan bevillning och afräkning, uti hvilka fall
som helst, för tjensteman, som ej har embetslägenhet: för sadan
uti Stockholm af 300 R:dr och utom, hufvudstaden af 100 R:dr;
som ock uti beräkningen för 'pension, lifränta, o. s. v., icke öfverstigande
1,000 R:dr;
samt ytterligare och särdeles efter hushyrornas nu mera rättvisliga stegrande,
sedan förut icke förefunna afgifter blifvit husegare pålagda, såsom uti framsta rummet
anmärkningsvärdt och afven öfverklagadt, att för fastighet betala till församlingens
själasörjare, ehuru egaren t. ex. hor uti annan församling och möjligen afven tillhör
en tredje församling; samt oafsedt att »själasörjaren» får, med ali billighet och rättvisa
öfverensstämmande, godtgörelse af de uti egendomen boende hyresgasterne. För »själasörjaren»
vore således beqvämligast, om huset stöde obebodt, då ej befunnes någon
»själ» att sörja för?
I afseende å progressionen å hyresbeloppet, eller å den supponerade inkomst till
följd af erläggande hyra, föreslås således vördsamt, särdeles då någon annan beräkningsgrund
icke förefinnes:
4:o En betydlig förändring i grunderna, äfvensom nedsättning, såsom
både billig och rättvis-, så att, med upphörande af friheten ifrån
bevillning för lägenhet till och med 300 R:dr (emedan alla böra
beskattas, äfven den fattige, ehuru uti särdeles ringa mån; några
afkortning ar, eller befrielse ifrån bevillnings erläggande, ej må
ega rum); eller t■ ex- med följande progression:
att för till och med 100 R:dr hyresbelopp
erlägges efter supponerad inkomst af 400:
200:
300:
800:
1,500:
1,800.
2,000:
3,000:
5,000:
6,000:
samt för hvarje i00 R.dr utöfver sistnämnda belopp, 1,000 R:dr, beräknas
500 R:dr supponerad inkomst.
Dock är det egentligen för principens riktighet, att en hvar i mån af sin inkomst
bör erlägga skatt till Staten, som jag borttagit befrielsen för till och med 300 R:dr; hållande
jag ingalunda strängt häruppå. Denna progression egentligen afseende Stockholm
» zuu
» 300
» 400
» 500
» 600
» 700
» 800
» 900
» 1,000
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 69. 141
och Göteborg, Uti öfriga städer och å landet torde, med billigare hyra, den supponerade
inkomst-progressionen ökas.
Härigenom blefve en hvar efter billighet och rättvisa beskattad och icke såsom
för närvarande alltför högt, då, såsom jag ofvan sökt visa, genom de, emot tillförene nu
mera rättvisligen, stegrade hyrorna, äfven ett mindre hushåll knappast kan bo under
500 Rdrs hyra uti Stockholm, eller trenne rum och kök, hvarför hyran till och med
ofta öfverstiger sistnämnda belopp 500 R:dr Runt; och slutligen samt med afseende
å räntefotens stigande, hvarigenom äfven inteckningsegaren nödgas erlägga ofta högre,
än den lagliga räntan härför, eller sex procent, och således den för närvarande såsom
billig och rättvis antagna beräkningsgrunden, att blott två procent afdragas i och för
onera, reparationer, o. s. v. å fastighet samt egendomen derefter taxeras, — nu mera
synes mig alltför låg, — föreslås:
5:o Äfvenledes nedsättning uti fastighetsbevillningen, så uti stad, som
ä landet, och att således härför hufvudsakligen tages i betraktande,
såsom tillförene stadgats, brandförsäkringsbeloppet och sista köpeskillingen
samt dessas jemförande med andra fastigheters taxeringsvärde,
derå brandförsäkring sednare är tagen och sednare underkastats
köp.
Om remiss till Höglofliga Bevillnings-Utskottet och de respektive Riks-Ståndens
kommunicerande af motionen anhålles vördsamt.
Stockholm den 14 November 1865.
A. F. Liljenstolpe.
N:o 69.
Af Herr af Wirsén, Thure, om Jernkontorets bibehållande vid dess inneha/vande
kreditiv å liikets Sländers Bank.
Alltsedan 1817 —1818 årens riksdag har Jernkontoret egt att, under stadgade
vilkor, på Rikets Ständers Bank begagna ett kreditiv af 900,000 Riksdaler mot tre
procent ränta.
Enligt berörda vilkor skall skilnaden emellan den ränta, som Kontoret till Banken
erlägger, och den ränteafkomst Kontoret genom kreditivets utlånande erhåller, särskildt
142
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 70.
bokföras och, utan att sammanblandas med Jernkontorets egen behållning, utgöra en
särskild fond, öfver hvilken Jernkontorets Fullmägtige ega att disponera för anställande
af rön och försök till jernhandteringens framgång och förkofran; varande Banken berättigad
att, genom ett dertill utsedt ombud, deltaga i den årliga revisionen af kreditiv
fondens
förvaltning och räkenskaper.
Då vid sistförflutna riksdag Banko-Utskottet hos Rikets Ständer hemställde om
ifrågavarande krediti vs förnyande, anförde Utskottet såsom skäl derför det nogsamt
kända förhållande, att detta kreditiv numera »utgör den enda fördel, som från det all
»männas
sida är jernhandteringen förunnad, under det att andra landets näringar af
»Staten åtnjuta understöd af flerahanda slag.»
Beloppet af den ränte-inkomst, som genom kreditivets utlåning uppkommer, efter
afdrag af den ränta, som för detsamma till Banken erlägges, uppgår till omkring
15,000 R:dr årligen, hvilket således, förutom ett obetydligt bidrag till Bergsskolan i
Falun, hvars unnderhåll i öfrigt af Jernkontorets egna medel bekostas, utgör hela det
understöd, som för det närvarande är för den ena af landets hufvudnäringar anvisadt.
Detta förhållande synes, åtminstone så länge statsverket icke genom erforderliga
anslag understödjer och medverkar till den inhemska jernhandteringens utveckling, innefatta
tillfyllestgörande skäl för fortsatt beviljande af den jemförelsevis ringa förmån, som
nämnda handtering genom kreditivet på Banken hittills åtnjutit, och jag hemställer derför
vördsamt:
att Jernkontoret måtte äfven vid denna riksdag bibehållas vid ifrågavarande
kreditivrätt å Banken, under nu stadgade vilkor.
Stockholm den 14 November 1865.
Th. af Wirsén.
N:o 70.
Af Herr Weidenhielm, Ernat August, om beviljande af eli anslag å
7,600 R:dr för en väganläggning från lastageplatsen vid östra ändan
af Stödesjön lill allmänna landsvägen åt Sundsvall.
Vid sistlidne riksmöte framlades för Rikets Ständer en plan, i sammanhang hvarmed
anslag jemväl äskades, för fortsättning från Bräcke till Sundsvall af den stora
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 70.
143
kommunikationsleden emellan Westerhafvet och Bottniska viken, hvilken plan innefattade
dels Ljunga elfs kanalisering, dels anläggning af åtskilliga chausséer och omlastningsställen,
och dels slutligen byggandet af en jernväg från lastageplatsen vid östra
ändan af Stödesjön till Sundsvalls stad. Vid pröfningen häraf ansågo Rikets Ständer
något understöd till jernvägen icke kunna, i saknad af tillgångar, bifallas, men behagade
deremot för kanaliseringen och väganläggningen i öfrigt bevilja ett statsanslag
utan åter betalningsskyldighet af tvåhundrafemtiotretusen Riksdaler Riksmynt, på grund
hvaraf ett bolag, under benämning »Bräcke-Sundsvalls kommunikations-aktiebolag»,
sedermera blifvit bildadt, som med Kongl. Styrelsen öfver allmänna Väg- och Vattenbyggnader
upprättat vederbörligt kontrakt rörande beloppets uppbärande och arbetets
utförande i enlighet med det af Kongl. Majit i nåder gillade förslag.
Genom förbiseende vid ärendets handläggning liar emellertid den oegentlighet inträffat,
att, i stället för den i sammanhang med det öfriga arbetet föreslagna, men utan
uppmärksamhet lemnade jernvägen, någon annan utfarlsväg från lastageplatsen vid Stödesjöns
östra ända till den allmänna landsvägen åt Sundsvall, icke blifvit påtänkt eller
ifrågasatt, än mindre i kostnadsförslaget eller planen inbegripen och bestämd, hvaraf
åter måste följa, alt äfven då bolaget en gång hunnit att slutligen fullgöra hvad det
enligt kontraktet sig åtagit, ändamålet med kommunikationsleden likväl i så måtto
förfelas, som densamma vid dess nedra slutpunkt finnes snart sagdt stängd från förbindelse
med den allmänna landsvägen, hvilken skulle utgöra dess fortsättning till
Sundsvall,
Den gamla, förfallna utfartsvägen, som för närvarande leder från platsen, är nemligen,
på sätt bifogade profilritning och kostnadsförslag närmare visa, så slingrig och
brådstupa, att den icke utan våda och synnerlig svårighet kan af vägfarande begagnas,
— och då följaktligen en ny beqvämligare utfartsväg utmed Ljunga elfvens strand
måste anläggas, har den i sådant afseende anställda undersökningen ådagalagt att, med
hänsigt till lokala olägenheter, kostnaden icke kan understiga den betydliga summan af
7,600 R dr nämnda mynt. — Uppoffringen af ett dylikt, det ursprungliga anslaget
öfverskjutande belopp hvarken ingår i bolagets förbindelse eller kan skäligen af detsamma
fordras, — och då, utan detta bidrag, det med förra anslaget afsedda syfte
icke skulle fullständigt vinnas, får jag vördsamt äran anhålla:
att Rikets Ständer täcktes för anläggande af en ny väg, i enlighet med
ifrågavarande ritning och kostnadsförslag, från lastageplatsen vid östra ändan
af Stödesjön till allmänna landsvägen åt Sundsvall, anvisa ett statsanslag
utan återbetalningsskyIdighet af 7,600 Riksdaler Riksmynt, att ställas till
disposition af Kongl, Maj:t, sorn i nåder torde genom dess styrelse för allmänna
Väg- och Vattenbyggnader låta vidtaga de vidare förfoganden, hvilka
för arbetets verkställande kunna finnas af nöden.
Stockholm den 14 November 1865.
Aug. Weidenhielm.
144
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 71.
N:o 71.
Af Herr Ankarsvärd, Theodor Wilhelm, om beviljande af eli anslag
å 44,000 R:dr till Diakoniss-anslalten i Slockholm.
Då Rikets Högloflig;! Ständer städse med frikostiga anslag bistått allmänna skolor.
sjukhus, hospitaler, med flera andra barmhertighets-mrättningar, vågar jag till behjertande
frsmställa behofvet af dylikt bistånd till en, sedan år 1848 mom hufvudstaden
befintlig vård- och läroanstalt, bildad af den enskilda välgörenheten, till gagn
för såväl den enskilda som det allmänna, och hvilken, i den mån den utvecklat sig,
också med vexande förtroende blifvit omfattad och anlitad.
Diakoniss-anstalten i Stockholm är till sin verksamhet en läroanstalt, dels för
bildandet af skickliga sjuksköterskor, dels för bildandet af lärarinnor för folkskolan.
För dessa ändamål innehåller denna inrättning för närvarande ett sjukhus med 45
sjuksängar, hvaraf omkring halfva antalet upplåtes till friplatser, och ett barnhem, hvarest
uppfostras 25 värnlösa barn, hvaraf en del utan afgift, samt en skola, besökt af
omkring 80 barn; hvarförutom äfven ett räddningshem för i lastbarhet fallna qvinnor.
Sjukvården, äfvensom undervisningen i skolan, bestrides uteslutande af qvinnor,
hvilka inträda i anstaltens tjenst och derifrån få sin lön, för att inom inrättningen
offra sin tid och sina krafter tili barmhertighetens tjenst.
Efter inhemtad skicklighet utsändas de till spridda delar af landet och verka
såsom sjuksköterskor och lärarinnor i så väl allmän som enskild tjenst, samt som
förestånderskor för sjukhus, räddningshem, med flera andra välgörenhets-inrätlnmgar,
och äro för närvarande ej mindre än 60 sådana utsända lill landsorterna. Att de
härtill hafva visat sig synnerligen lämpliga bör således icke betviflas, hvarom vittnar
bland annat det utmärkta vitsord åtta af anstaltens utsända sköterskor er höllö för sitt
deltagande i den Danska arméens sjukvård under det sista kriget, äfvensom kändt
torde vara hurusom, efter jernvägsolyckan vid Sandsjö, tvänne sköterskor på jern
vägsstyrelsens
begäran genast dit afsändes och gagnade.
Diakoniss-anstalten har allt hittills endast fria gåfvor af enskilda att tacka för
sin uppkomst och tillvaro, men dess småningom försiggående utveckling erfordrade
för några år sedan utbyte af dess alltför trånga plats på Kungsholmen mot en rymligare
och mera lämplig sådan på Södermalm, hvarå nya, väl inrättade byggnader
sedan
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 72.
145
sedan dess hafva blifvit uppförda, hvarefter kostnaden för hela egendomen i närvarande
stund står till 130,000 Riksdaler R:mt. — På denna kostnad häftar anstalten
i skuld för 44,000 Riksdaler, hvarför alltså räntebetalniag förutom dagkostnaden,
hvilken sednare för en personal uppgående till 120 å 130 är betydlig, måste genom
enskildes gåfvor bestridas, men hvilka, — ehuru välvilligt anstalteu af den enskilda
välgörenheten varit omfattad, dock ej motsvarat behofvet, hvarföre ny skuldsättning
för äfven dagkostnaden har måst anlitas, hvilket väcker bekymmer för anstaltens fortgående
och utveckling. Man vågar derföre vädja till den statsmagt, som för andra
inrättningar i nyttig och ädel syftning alltid medverkat; och är nu min ödmjuka hemställan:
att
Rikets Ständer täcktes, med behjertande af de här anförda förhållanden,
till Diakonissanstalten i Stockholm för en gång och ulan återbetalningsskyldighet
anslå en summa af Fyratiofyratusende Riksdaler Riksmynt, lill
betäckande af den för egendomen häftande skulden.
Stockholm den 14 November 1865.
Theodor Ankarsvärd.
N:o 72.
Af Herr von Francken, Alfred Angust, om ett anslag å 100.000 R:dr
till uppförande af en [yrbyggnad på Svenska Högarnes håkland i
Stockholms skärgård.
För sjöfartens betryggande vid våra kuster har under sednare åren ganska
mycket blifvit uträttadt. Staten har med betydliga uppoffringar låtit uppföra dyrbara
fyrinrättningar, fyrfartyg blifvit utlagda, der farliga grund legat så långt ut från
land att på närmaste kust anlagd fast fyr ej skulle kunnat vara den sjöfarande till
nytta; men landets vidsträckta och skäruppfvllda kuster lemna i detta afseende ännu
mycket öfrigt alt önska, hvarföre man bör söka fortfarande att i den mån och ordning
de för den allmänna sjöfartens gagn kunna anses vara af vigt, få fyrar först
uppförda i de trakter der behofvet angelägnast fordrar. Ett område liggande oss
temmeligen nära, och som i detta fall förtjenar uppmärksammas, är yttre ostligaste
Bilt. till R. St. Prot. 1865 å 1866. 11 Sami. 1 Afd. 19
146
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 72.
hafsbandet af Stockholms skärgård. — Förbi denna kust måste hvarje fartyg passera,
kommande från eller gående till norrom belägna hamnar, och sjöfarandes fruktan för
denna högst farliga trakt synes äfven vara naturlig, då man får kännedom om der
rådande förhållanden och de ofta inträffande strandningarne. Under innevarande år
har dervarande yttre skärgård och djupet utanför blifvit uppmätt och upplodadt och
dervid farliga, förut okända undervattensgrund påträffade liggande öfver en geografisk
mil till sjös utanför synbar öfvervattensklippa.
Af tillhörande sjökort synes att ett större område mellan Svenska och Åländska
skärgårdarne här förefinnes dit skenet från någon fyr ej räcker, men hvarigenom
det ofta kan hända att fartyg, uppehållna af motvind, bli nödgade att kryssa. Tager
man då tillika i betraktande en mörkare årstid och den här, under ombytliga och
våldsamma vindar alltid rådande, starka strömsättning, omöjlig att med någon säkerhet
beräkna, så må man mera förundra sig öfver, det ej fråga blifvit väckt om att
här uppföra fyr förr, än på månget annat ställe der så väl antalet passerande fartyg
varit betydligt mindre, som svårigheterna för navigermgen mindre påfallande.
Fartyg, kommande söder ifrån med destination till någon af Bottniska hamnarne,
söka oftast alt komma i sigte af fyrarne vid Sandhamn för att korrigera sin beräkning
innan de våga angöra Svenska Högarne, men, oberäknadt de vådliga följder som
kunna uppstå för den, som med jelakligl bestick derunder i stället påträffar de omgifvande
obelysta delarne af denna öfverallt så farliga kuststräcka, så kan, under lånande
ostliga vindar och strömsättning, härigenom möjligen uppstå svårighet att ligga
ut långt nog från land, för att sedan utan på annat sätt än medelst kryssning gå fri
för alla utskjutande undervattensklippor, och sålunda anledningar till faror och tidsutdrägt
framkallas, som sällan borde komma i fråga, om på t. ex. Svenska Högarnes
största skär, eller der nuvarande känningsbåk af trä står, uppfördes en fyrbyggnad
med lentille-apparat af första ordningen, eller dylik med den som finnes vid Häradskärs
fyrinrättning En sådan fyr, och med lysvidd af omkring 28 Engelska mil,
vore derföre i denna trakt af ovärderlig nytta för fartyg, synnerligast kommande från
Östersjön, hvilka derigenom erhålla en utmärkt och tidigt synlig angöringspunkt för
inseglingen till Ålands haf, och möjligen utgör äfven denna punkt för närvarande
den, som skulle på vår kust kunna anses såsom den för sjöfarten vigti^aste att blifva
med fyr försedd.
För de flesta äro naturligtvis många maritima förhållanden svåra att bedöma.
Farans storlek och medlen att afvärja densamma, kan till sin fulla vidd endast
uppfattas af den som sett förhållandena på närmare håll, och sjelf är sjöman, hvarföre
jag i öfrigt hänvisar, för ytterligare bekräftelse af omnämnda förhållanden, till mera
sakkunnige personers yttranden, deribland den officiela rapport som af Herr Kommendörkapitenetf
och Riddaren Herkepé afgafs efter slutad expedition med Hans Maj:ts korvett
af Chapman förlidet år, intagen uti första häftet af tidskrift i sjöväsendet för innevarande
år, innehåller några anmärkningar om sjömärken m. m. i en del af de
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 13.
147
farvatten som besöktes under samma expedition, och hvilka framställa denna erfarne
och för sjöyrket varmt nitälskande officers tankar i här nu väckta fråga. Under förflutna
sommar har Kongl. Sjökarte-kontoret, som nämndt är, låtit anställa mätningar och
lödningar på kusten mellan och utanför »Svenska Högarne» och »Svenska Björn». De
officerare som härvid varit använda, hafva derunder ofta fått tillfälle att bevittna farorna
af navigeringen i denna trakt, så val genom flera inträffade sirandmngar, dervid
sjömätare-fartygen' varit i tillfälle att lemna biträde, som dessutom handt att seglare
blifvit afvisade, hvilka sig ovetande redan råkat inom de farliga grunden. Ett meddelande
från Chefen för Sjökarte-kontoret om hvad desse officerare sålunda fått erfarenhet
af, torde äfven kunna lemna ytterligare bidrag till ämnet.
Med afseende på kostnaden för en fyranläggning, sådan den skulle erfordras, så
bar utgifterna för Häradskärs fyrinrättning utgjort, inberäknadt alla byggnader jemte
fyrapparat och inventarier, 104,835 R:dr 39 öre. Klippans höjd, hvarpå detta fyrtorn
står, är dock endast 34 fot, och fyrljusets deröfver 86 fot, men skenet derifrån
synes till Häfringe båkland, ett afstånd af 29 Engelska mil. Som Svenska Högarnes
skär är betydligt högre, skulle följaktligen tornet i förhållande kunna göras lägre,
med bibehållande af samma lysvidd. De tillhörande inventarierna uppgå till ett värde
äf 3 å 4,000 R:dr.
Jag får, efter hvad nu anfördt blifvit, föreslå:
ett anslag af 100,000 R:dr till uppförande af en fyrbyggnad med lentilleapparat
af första ordningen på Svenska Högarnes båkland, tillhörande Stockholms
skärgård.
Stockholm den 14 November 1865.
/
N:o 73.
Af Herr Bennich, Axel Gustafsson, om utarbetande af förslag till
samtliga Landlr anter iers indragning och ö/verflyllande af deras kassaförvaltning
på b ankinr bitning arne, m. m.
Den hvarje år på vissa tider återkommande ebb och flod i landels rörelsekapital
är till sina orsaker nästan lika allmänt bekant som till sina verkningar all
-
August von Francken.
148
Motioner hos Ridder skap et och Adeln 1865. N:o 73.
mänt öfverklagad. Samtidigt ingående större bidrag till statsbehofvens fyllande
blifva i de allmänna kassorna hopade och hinna endast småningom att åter spridas.
Under tiden tryckes allmänna rörelsen af brist och derigenom uppjagadt pris på
det nödiga rörelsekapitalet. Ofta återkommande förslag till uppbördens fördelning
på flera terminer hafva afsett att förmildra dessa olägenheter, men måst vika för
de praktiska svårigheterna vid fördelningens tillämpning. Lyckades man ock att utfinna
något i detta hänseende antagligt förslag, skulle visserligen de öfverklagade
olägenheterna, såsom jemnare fördelade på hela året, mindre bemärkas, än nu är
fallet, men likväl derutinnan qvarstå, att en betydligare andel af rörelsekapitalet
alltid vore skrinlagdt i Statens kassor och på samma gång både ofruktbart och undandraget
den allmänna rörelsens behof. Det är, enligt min tanke, mindre i uppbördsterminernas
fördelning, än i sättet för uppbördens förvaltning, som grundfelet
ligger.
Under förra tider nödgades hvarje affärsman och snart sagdt en hvar, som
icke lefde endast för dagen, att hålla sig en egen, efter omfattningen af hans utgifter
lämpad kassa för utgifternas bestridande. Kassan var ett för tillfället dödt kapital
och fordrade dessutom, der affärerna egde någon större omfattning, sin
egen förvaltare.
Med bankväsendets utveckling och sedan denna industrigren mer och mer
insett sin rätta bestämmelse att vara allmänhetens kassaförvaltare, hafva de enskdde
börjat till denne öfverlemna sina särskilda kassor och deraf hemtat den dubbla fördelen
att på samma gång göra sitt nödiga rörelsekapital ständigt fruktbärande och
tillika bespara kassörsaflöningen samt derjemte undgå risken af förluster genom
olyckshändelser eller brott emot eganderätten. Det är otvifvelaktigt att denna
kassaförvallningsmethod med hvarje dag skall mer och mer allmänt omfattas och
i hela hushållningen tillvägabringa den mest helsosamma reform. På en penning,
som alltid är räntebärande och ändock när som helst disponibel, hushållas bättre
än på den alldeles ofruktbara penningen i plånboken.
Yore det icke för annat ändamål, än att föregå de enskilde med exempel af
klok kassaförvaltning, borde visserligen Statsverket endast derföre skynda att öfvergå
från sitt gamla, af då varande förhållanden oundvikligt förestafvade förvaltningssystem,
alt uppsamla och under egna kassörers vård för långa tider skrinlägga sina
inkomster. Men då detta system derjemte oundgängligen framkallar periodiska
tryckningar i penningemarknaden, till stort men för den allmänna rörelsen, samt
för Statsverket medför ränteförlust å det skrinlagda kapitalet och betydliga omkostnader
för vården om det skrinlagda tillika med äfventyr af mångfaldigt slag, synes
Statsverket för det allmännas och sin egen skull böra i all sin kassaförvaltning
tillegna sig de stora fördelar och beqvämligheter, som nutidens bankinrättningar
erbjuda.
\
Motioner hos Ridder skåpet och Adeln 1865. No 73.
149
Möjligen torde svårigheter, dem jag icke kan förutse, möta ett fullständigt
genomförande på en gång af en sådan förändring; men det tror jag mig dock
kunna med visshet påstå, att denna förändring, sedan numera hvarje residensstad
i riket har minst en bankinrättning, väl låter sig genomföra i afseende å den del
af Statens kassaförvaltning, som för närvarande ombesörjes af Landtränterierna. Och
derföre tillåter jag mig vördsamt föreslå,
ali Ilikets Ständer, derest denna i sig sjelf mycket enkla fråga icke skulle
kunna redan nu till slutligt afgörande företagas, åtminstone måtte besluta
en underdånig hemställan, det Kongl. Majit täcktes låta utarbeta och
till Rikets näst sammanträdande Ständer öfverlemna förslag till indragning
af samtliga Landtränterierna, med öfverflyttande af deras kassa
förvaltning
på bankerna, och att emellertid ledigblifvande landtränlmästaretjenster
måtte endast efter förordnanden tills vidare bestridas.
Icke är det möjligt att förutse och således ej heller att på förhand till bemötande
upptaga alla slags invändningar, som komma att möta detta förslag. Men
en invändning motser jag bestämdt, nemligen att förslaget skulle gynna det enskilda
bank intresset och att med förslagets godkännande Statsverket komme att,
emot andan i det uttryckliga vilkoret för enskilda bankers oktrojerande, indragas
i en för Statens kredit och trygghet menlig ansvarighet för de enskilda bankernas
framtida bestånd.
Jag är öfvertygad att de enskilda bankerna skulle draga fördel af förslagets
tillämpning, likasom de måste hemta gagn och styrka af all verklig förbättring i
landets financiela anordningar; men jag inser ej att detta vore något förnuftigt
skäl emot sådana förbättringars införande, om de verkligen i och för sig äro
förbättringar.
Hvad åter angår farhågan att Statsverket genom den ifrågasatta anordningen
komme att invecklas i alltför nära och för dess bästa äfventyrlig förbindelse med
de enskilda bankerna, så torde böra erinras, ätt Statsverket icke blefve ansvarig
för, utan fordringsegare hos dessa banker, och att den fara, som en fordringsrätt
kan medföra, redan är för handen, i följd af Statsverkets godkännande af liqvider
medelst enskilda bankernas postremiss-vexlar. Dessutom, huru obetydlig voro icke
— om man tänker sig ett allmännare obestånd bland de enskilda bankerna —
Statsverkets direkta förlust genom inneslåendet hos dylika banker af flera eller
färre ränterikassor emot den indirekta, som Statsverket omöjligen kunde undgå,
derest någon allmännare olycka skulle träffa det öfver hela landet utsträckta nätet
af enskilda banker! — Kunde väl i en sådan olycklig händelse Staten, huru främmande
den än eljest vore för dessa banker, afhålla sig från en mellankomst till
hela folkets och den allmänna rörelsens hjelp?
150
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 74.
Det är Staten, som oktrojerar de enskilda bankerna, som lagstiftar för deras
verksamhet och som kontrollerar efterlefnaden af denna lagstiftning. Men den,
som utöfvar ett dylikt inflytande på bankinriittningarne, åt hvilka .allmänheten sålunda
föranledes att förtro sig, bör väl minst sjelf frukta att förtro sin egen kassa
åt samma inrättningar. En försigtighet som sträcker sig ända derhän att den
för möjligheten af en föga sannolik olycka underlåter obestridligen gagneliga företag,
är visserligen icke prisvärd. Nu har dessutom Statsverket redan öfvergifvit
denna okloka försigtighet icke blott genom ofvan antydda åtgärd att för sina liqvider
anlita de enskilda bankernas postremiss-vexlar, utan ock genom flera offentliga
inrättningar medgifvet tillstånd att på upp- och afskrifnings- eller depositionsräk''ning
i bankerna göra sina kassabehållningar räntebärande. Att utsträcka detta
medgifvande äfven till ränterikassorna blefve följaktligen endast ett nytt steg på
den redan beträddda banan. Med uttagande af detta steg skulle, såsom här förut
är antydt, Statsverket icke blott bespara sig onödiga ränleriomkostnader och, såsom
en sorglig erfarenhet fordom visat, förluster af upprörande beskaffenhet, samt bereda
sig direkt ränteinkomst, på samma gång rörelsekapitalet fortfarande blefve för
sitt ändamål hufvudsakligen oförryckt bibehållet, utan ock — hvilket knappast
vore mindre vigtigt — snart lära befolkningen i rikets alla delar den helsosamma
methoden, att genom en blott öfverföring från de enskildes till Statens räkning i
banken verkställa sina liqvider till det allmänna, hvaraf åter följde, att liqviderna
man och man emellan på samma sätt verkställdes och att Svenska folket och de
Svenska bankerna ömsesidigt utvecklade sina financiela anordningar till samma välgörande
ståndpunkt, som så fördelaktigt utmärker Skottland och grundlagt det stora
anseende, som Skottska bankväsendet öfver hela verlden åtnjuter.
Jag förnyar således mitt här ofvan framställda förslag, under vördsam anhållan
om remiss derå till Höglofliga Stats-Utskottet.
Stockholm den 14 November 1865.
A. G:son Bennich.
N:o 74.
Af Herr Bennich, Axel Gustafsson, om löneförhöjning åt Landshöfdingarne
i Jemtlands och Norrbottens län, rn. m.
Lika angeläget som det, å ena sidan, är att Staten alls icke använder eller aflönar
flere tjenstemän, än Staten för sina ändamål behöfver, lika angeläget är det ock,
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 74.
151
å andra sidan, att de Statens tjenare, som verkligen behöfvas, efter måttet af dem förelagd
verksamhet och ansvarighet och efter den samhällsställning, som deras tjenst anvisar,
så tillräckligt aflönas, att de utan uppoffring af egna medel och med bibehållande
af ekonomiskt oberoende kunna egna sina krafter åt utöfningen af dem anförtrodda värf.
Asidosättes denna regel, så inträffar lätt att grundlagens föreskrift om de enda befordringsgrunderna,
skicklighet och förtjenst, måste lemna rum jemväl för en tredje befordringsgrund,
enskild förmögenhet, hvilken icke alltid finnes med de förra förenad.
Allmängiltigheten af dessa grundsatser lärer icke röna motsägelse; men att samma
grundsatser ändock sakna sin behöriga tillämpning vid vissa löneregleringar, såsom den
för landshöfdinge-embetet i Jemtlands län, känner jag af erfarenhet. Lönen för detta
embete, äfvensom för Landshöfdingen i Norrbottens län, fastställdes vid '1860—'1861 årens
riksdag i ett för allt till 8,000 R:dr, hvaraf, efter afdrag för ackordsamortering och
kronoutskylder, endast återstår omkring 7,500 Rdr. Att detta belopp nu mera icke
kan, äfven med den strängaste hushållning, förslå till bestridande af en Landshöfdings
lefnads- och resekostnader inom dessa aflägsna och vidsträckta län, torde en hvar utan
betänklighet medgifva. Länens nordliga lägen tillåta icke produktion derstädes af en
mängd oundgängliga förnödenheter, hvilka följaktligen måtte anskaffas från andra aflägna
håll och genom en dryg transportkostnad fördyras. Man kan, hvaff Jemtland angår,
i allmänhet uppskatta denna fördyring till omkring \ R:dr per lispund, hvilket öfver
hufvud ökar priset från 10 till 20 procent och deröfver. Länens vidsträckthet gifva
åt nödiga embetsresor en utsträckning, hvartill det södra och mellersta Sverige icke
torde erbjuda någon motsvarighet Den årliga resan för beväringsmönstringar inom
Jemtlands län uppgår ensam till omkring 100 mil. Och en Landshöfding kan knappast
för mycket resa omkring i sitt län, aldraminst i sådana, der så oändligen mycket
är att uträtta, som fordrar noggrann lokal-kännedom, och der befolkningen eljest, just i
följd af de stora afstånden, har svårt att träffa länets styresman.
Emot beviljandet af särskilda löneförhöjningar åt en eller annan Landshöfding har
man ofta invändt, att genom allmän reglering af landshöfdinglönerna inom dertill redan
anvisade tillgångar lämplig och billig godtgörelse åt de svagast aflönade borde beredas.
Huruvida detta i en framtid må låta sig göra, vågar jag ej bedöma; men i hvad fall
som helst synes mig hvarken rättvisa eller billighet, icke ens klokhet tillåta, att man
uppskjuter en redan väl behöflig åtgärd derföre att den förmodas framdeles, på annat
för tillfället icke tillgängligt sätt kunna tillvägabringas. Rättelse framdeles godtgör icke
stundens orättvisa, minst om det ena och andra trälfar olika individer.
En annan invändning plägar ock möta enskilde motionärers förslag af ifrågavarande
beskaffenhet, nemligen att Rikets Ständer böra afbida Regeringens framställning i ämnet.
Men om Regeringen å sin sida afbidar löntagarens framställning och denne åter,
hvilken åtminstone såsom Landshöfding alltid har så mycket och så tvingande att begära
för sitt län, heldre lider än för egen del tillika anmäler behof, så kan lätt inträffa,
hvad redan här inträffat, att en alltför sentidig rättvisa utöfvas
152
Motioner hos Ridder skalet och Adeln 1865. N'.o 75.
Då jag icke längre kan hafva något personligt intresse i frågan, men deremot
eger fullkomlig visshet om otillräckligheten af den nu varande landshöfdinge-lönen i
Jemtlands län, samt ingen anledning förefinnes att icke samma förhållande eger rum i
afseende å den lika reglerade lönen för Landshöfdingen i rikets nordligaste och vidsträcktaste
län, tillåter jag mig vördsamt föreslå,
att dessa bägge löner mätte förhöjas till 12,000 R:dr, såsom det minsta
belopp, hvilket, efter min under fem år vunna erfarenhet, erfordras för ett
enkelt lefnadssätt, sådant Landshöfdmgens ställning samt folkets billiga anspråk
på uppbärandet af samma ställning kräfver.
I sammanhang härmed och på de angående lefnadskostnaden i Jemtland här ofvan
antydda skäl tillåter jag mig jemväl vördsamt hemställa, att den i omvändt förhållande
till samma kostnad undantagsvis för Landskamereraren i Jemtland bestämda lägre lön
måtte förhöjas till samma belopp, som för Landskamrerarne i allmänhet utgår. Den
antagna skiljaktigheten i göromålens mängd, som man må hafva afsett att genom nedsättningen
under normal-Iönen utverka, torde icke, åtminstone hvad det sportel-lösa
arbetet vidkommer, vara af någon nämnvärd betydelse, och följden af mindre sportelgifvande
arbete är i och för sig nog kännbar för denne embetsman, som dock måste
på en dyr ort egna hela sin duglighet och sin tid åt det vigtiga embete han bekläder.
Om remiss härå till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
A. G:son Bennich.
N:o 75.
Af Friherre Cederström, Claes Henrik, om anvisande af eli årligt anslag
å 30,000 ll.dr lill understöd åt mindre undervisningsanstalter
för döfstumma barn.
För hvar och en, som lifligt känner värdet af uppfostran och bildning, kan det
icke annat än vara särdeles glädjande att se, med hvilken frikostighet Rikets Ständer,
synnerligast under de sednaste riksdagarne, ihågkommit icke blott universiteten och
elementarläroverken, utan äfven folkskolorna och de för mera speciela studier afsedda
tekniska och landtbruksskolorna.
Med varmt intresse omfattas också öfver hela riket dessa nya utvägar till kunskapers
inhemtande, och yärdet af upplysning och bildning har mer och mer bland
• Sveriges
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 75.
153
Sverges befolkning gjort sig gällande. Den sålunda numera allmänt erkända angelägenheten
af alla samhällsmedlemmars bildande till, hvar på sin plats, gagnande medborgare,
ingifver mig den tillförsigt, att det förslag, jag nu vågar underställa Rikets Ständers
prölning till förmån för en icke liten del af fäderneslandets barn, hvilka äro i
den olyckliga belägenheten att icke kunna begagna de vanliga undervisningsanstalter,
som med så välvillig hand öppnas för alla deras mera lyckligt lottade jemnåriga, utan
behöfva en helt annan ledning vid danandet till för fäderneslandet och sig sjelfva
nyttiga medborgare, — icke skall lemnäs utan all uppmärksamhet.
Enligt officiela uppgifter funnos vid 4 860 års slut inom Sverige icke mindre än
690 barn under 4 5 år, som voro döfstumma, samt 34 barn, som på en gång voro
döfstumma och blinda.
Huru stort antalet af dessa olyckliga nu är, kan väl icke med full visshet uppgifvas,
men sannolikt har förhållandet mellan dessa och hela folkmängden i öfrigt icke
under tiden i väsendtlig mån förändrats. Antages detta sednare, skulle för närvarande
antalet af döfstumma här i Sverige under 15 år utgöra till det minsta 750.
Af dessa äro endast 300 i tillfälle att kunna erhålla undervisning vid nu befintliga
allmänna och enskildta anstalter för detta ändamål.
Ofver halfva antalet af dessa våra så vanlottade likar äro således utan möjlighet
att kunna förvärfva den ringaste bildning, lemnade i ett nära djuriskt tillstånd, en
börda för sig sjelfva och det samhälle de tillhöra.
Staten — ty endast genom dess mellankomst kan detta missförhållande på ett
någorlunda tillfredsställande sätt rättas — har sålunda ännu stora pligter ouppfyllda
mot dessa sina olycksbarn.
Rikets Ständer hafva också icke tillslutit ögonen för denna mörka tafla, utan vid
flere föregående riksdagar erkänt Statens förbindelser härutinnan, och vid sednaste
riksmöte till Kongl. Majit aflålit underdånig skrifvelse med anhållan, »att Kongl. Majit täcktes,
efter vederbörandes hörande, aflåta nådig Proposition om inrättandet af ytterligare ett
institut för döfstumma och blinda».
Uti Kongl. Majits nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof, har Kongl.
Majit i så måtto bifallit Rikets Ständers ofvannämnda önskan, att Kongl. Majit, på
grund af Direktionens öfver Allmänna Institutet för döfstumma och blinda hemställan,
dels föreslagit ett högre anslag till utvidgning af det redan befintliga Institutet vid
Manilla, hvarigenom för de blindas undervisning ansåges /ullkomligl sörjdt. dels ansett
ett tillräckligt utrymme kunna beredas de döfstumma genom att af allmänna medel
understödja de i landsorten redan befintliga anstalterna för detta ändamål; tillfölje hvaraf
Kongl. Majit i sistnämnda afseende äskat ett årligt anslag af 4 5,000 Ridr.
Direktionen öfver Allmänna Institutet för döfstumma och blinda har emedlertid
i sitt utlåtande anfört, att antalet döfstumma inom undervisnings-åldern minst kunde
antagas uppgå till 400; att, under förutsättning af bifall till den gjorda begäran om
höjdt anslag till Institutets vid Manilla utvidgning, iOO döfstumma der skulle kunna
Bih. till R. St. Prot. 1865 åt 1866. 11 Sami. 1 Afd. 20
i
154 Motioner hos Bidderskapet och Adeln 1865. N:o 76-
undervisas; att vid de öfriga anstalterna för detta ändamål i riket för närvarande
135 döfstumma njöto undervisning och vård; samt att direktionen, för platsers beredande
åt de 65, som sålunda för närvarande voro utan möjlighet att erhålla någon
bildning, ansåge ett ärligt belopp af 30,000 R:dr vara erforderligt.
Härutinnan är jag af direktionens mening; ty tager man i betraktande att flere
af dessa undervisningsanstalter i landsorten (såsom t. ex. skolorna i Carlskrona och
Hjorthed) uppehållas helt och hållet af enskildas välgörenhet, hvarigenom en fortfarande
verksamhet vid desamma, utan Statens mellankomst, icke i samma skala, som
hittills, gerna kan förutsättas, samt derjemte ihågkommer, att det beräknade antalet
döfstumma barn i undervisningsåldern är, enligt all sannolikhet, alltför lågt tilltaget,
enär beräkningen är gjord efter 1855 års officiela uppgifter, torde ett årligt anslag
af 30,000 R.dr vara det minsta, som, för vinnande af ett något så när tillfredsstäl
lande
resultat, erfordras.
På grund af hvad jag sålunda anfört, och stödjande mig på nämnda direktions
motivering i öfrigt, får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer ville anvisa ett ärligt anslag af 30,000 R:dr att, efter
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, användas till understöd för sådana mindre
anstalter, i hvilka medellösa döfstumma barn till vård och undervisning
blifva intagna.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsammast.
Stockholm den 14- November 1865.
Clas Henrik Cederström.
N:o 76.
Af Herr Boy, Adolf Fredrik, om utfärdande af ny Skogslag, m. m.
1 underdånig skrifvelse af den 5 December 1854 anhöllo Rikets Ständer om
Regeringens åtgärd för påbjudande af ett på vetenskapliga grunder bygdt skogshushållningssätt,
till införande icke allenast å de under Kronans omedelbara disposition ännu
varande skogar, utan äfven å alia till civil- och militär- samt ecklesiastikstaten hörande
boställens skogar.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 76.
155
Sedan Regeringen med anledning af denna anhållan tillsatt under följande året en
komité, med lemnad instruktion att afgifva utlåtande och förslag om och hvilka åtgärder,
som från lagstiftande eller verkställande magtens sida mätte vara alt vidtaga för
att förekomma den öfverklagade skogsförödelsen samt att i allmänhet befrämja en förbättrad
, skogshushållning; afgafs under den 28 Juni 1856 från denna komité, såväl
fullständiga upplysningar om den öfverhandtagande skogsförödelsen i riket och om skogarnes
hotande undergång, som afven förslag till ny skogsförordning, med till-tyrkan
af äfven de Norrländska skogarnes intagande under en regelbunden skogshushållning;
hvarjemte kornitéen afgaf förslag för en derefter lämpad organisation af skogsstaten,
jemte dertill hörande aflöningar.
Med öfverlemnande till Ständerne af komitéens omförmälda utlåtande och förslag,
förklarade Kongl. Maj:t uti meddelad skrifvelse af den 30 Maj 1857 Sig i nåder
instämma uti de uttalade åsigterna om angelägenheten af en förbättrad skogshushållnings
»snara» införande i riket; föreslog Ständerne de hufvudbestämmelser, som borde
läggas till grund för nya skogslagstiftningen och begärde af Ständerne anslag för dess
genomförande. Uti skrifvelse den 16 Februari 1858 förklarade sig Rikets Ständer biträda
Kongl. Maj:ts gjorda framställningar, att alla kronoskogar och planteringar jemte alla kungsgårds-,
boställs- och äilmännings-hemmans skogar skulle ställas under vård och förvaltning
ef en särskild styrelse och behandlas efter vetenskaplig hushållningsplan, att lägre skogsskolor
skulle inrättas i landsorterna, samt att ett förökadt antal af förvaltande tjenstemän
skulle tillsättas för det nya husbåiissättets införande, hvarjemte Ständerne för dessa
åtgärderö verkställighet beviljade ett reservations-anslag af 75,000 R:dr per år.
Oaktadt detta biträdande frän Ständernes sida för de beslutade förbättringarnes
sättande i verket, har dock af Regering och Ständer erkända bristfälligbeter sedan dess
fått fortfara samt den öfverklagade skogsförödelsen, i stället för att förminskas, fått
taga en alltmera intensiv fart, genom starkt förökad timmerförbrukning samt underlättad
utförsel af yngre virkes-sorter, företrädesvis och till oerhörda qvantiteter från de
Norrländska skogarna, hvilka skogar dock äro mest i behof af en med skogens framtida
bestånd förbunden hushållning, för att på detta enda sätt modifiera klimatets stränghet
och derigenom befrämja ett lönande åkerbruk inom dessa orter. Väl har en skogsstyrelse
blifvit under år 1859 inrättad, men då denna, efter nära 7 års tillvaro,
ännu icke eger någon bestämd instruktion för sin verksamhet, utan allt sedan dess
tillkomst varit inskränkt till att blott öfvervaka den egentliga skogshushållningen, vid de
odisponerade stats-skogarna samt att afge utlåtanden i skogsfrågor, har det med denna
institution afsedda bidrag till det beslutade nya skogshushållningssättets införande
vid boställs-skogarna och kronomarkerna verkats högst obetydligt-, helst dessa skogar
till behandlingsätt och förvaltning hittills lemnats qvarstående under sina gamla styrelseverk.
Afven den förvaltande skogsstatens medverkan för en reglerad hushållnings
inrättande å bibehållne öfverloppsmarker samt å boställs- och allmänna hemmanens
skogar, har måst förblifva i sitt gamla passiva skick, dels genom brist af erforderliga
156
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 76.
föreskrifter från Statens sida, dels genom en alltför ringa personal. Inom Norrländska
kronomarkerna bedrifves sålunda den gamla utblädningen, utsyningarne och särskilda
upplåtelser utur skogarna lika oregelbundet och obegränsadt som förr, samt utan tecken
till någon märklig öfvergång till en reglerad behandling af skogen. Dessa omständigheter
har föranledt att större delen af de utaf Rikets Ständer till förbättringsåtgärder
vid rikets skogshushållning anvisade medel lemnats oanvända och återgått till Slaten.
Efter flera vid nästföregående riksdag väckta motioner, till en förbättrad skogshushållning,
afläto Rikets Ständer vid slutet af år I 863, en förnyad underdånig skrifvelse om
vidtagande af åtgärder för en regelbunden skogshushållnings införande vid Kronans öfverloppsmarker,
vid kronans hemmans och lägenhets skogar, vid boställs-skogar, samt vid
krono- och allmänna inrättningars hemmans-skogar; hvarjemte Ständerne ytterligare anvisade
ett reservations-anslag af 75,000 R:dr per år, att af Kongl. Majit disponeras
till utgifter för skogsläroverken och skogstjenstemännens aflöningar, samt anhöllo att
Kongl. Majit täcktes »dels vidtaga de åtgärder, som på Kongl. Majit bero, och kunna
med de till Kongl Majits disposition ställda medel verkställas, dels ock för Rikets nästsammanträdande
Ständer framlägga nådig Proposition i de delar af ämnet, der Rikets
Ständers beslut kunna erfordras.» I följd af dessa af Rikets sistförsamlade Ständer
återupprepade önskningar och å nyo beviljade anslag, skulle man egt skäl till förhoppningen
om åtminstone en början till de beslutade åtgärdernas utförande, genom utarbetningen
af ett nytt skogslagförslag, såsom grund och rättesnöre för den beslutade
nya skogshushållningen, samt af ett tjenstgöringsreglemente och löningstat för skogstjenstemännen,
såsom nödiga vilkor vid organisationen och den ifrågavarande nya hushållningens
sättande i verket. Efter hvad som Kongl Majits till nu församlade Ständer
afgifna nådiga berättelse om hvad vid rikets styrelse sig tilldragit sedan sista riksdag
omförmäles, lärer dock ingendera af ofvannämnda grundläggande och företrädesvis nödiga
åtgärder för en bättre skogshushållnings införande blifvit vidtagne eller ens vara under
riksdagens lopp att förvänta; i följd hvaraf den magtpåliggande frågan om en förbättrad
skogshushållning befinner sig för närvarande uti samma obestämda tillstånd, som
vid slutet af nästföregående Riksdag.
Då således de af Rikets Ständer vid tvänne föregående riksdagar framställda anhållanden,
om Regeringens förordnande af en regelbunden skogshushållnings införande vid
kronomarkerna och boställsskogarna icke medfört det önskade resultatet, samt då den
under tiden tillväxande skogsförödelsen antager allt större och hotande dimensioner, utan
att kunna förekommas, eller hämmas under nuvarande erkändt bristfälliga organisation
af vårt skogsväsende, tror jag mig häruti finna tillräckligt talande skäl, att påkalla
Rikets Ständers förnyade handläggning af den särdeles vigtiga frågan om förbättrad organisation
af rikets skogshushållnirigsväsende. Jag får på dessa föranledningar vördsamt
väcka motion om beslut af Rikets nu församlade Ständer,
att, med anledning af den obämmadt fortgående förödelsen inom rikets skogar,
hvilken under ett jemnt tilltagande hotar med allmän förhärjelse och
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 77.
157
framtida olyckor, ingå till Regeringen med underdånig anhållan om åtgärds
vidtagande för verkställighet af Regeringens för 1857 års Ständer till hufvudbestärnmelser
föreslagna och af samma års samt 4863 års Ständer bifallna
förslag att ej mindre å Norrländska kronomarkerna än å rikets boställs- och
allmänna hemmans skogar införa en på vetenskapliga grunder byggd regelbunden
skogshushållning. Till detta förslags sättande uti verkställighet, anser
jag företrädesvis och såsom grundval böra räknas:
4 :o Utfärdande af en ändamålsenlig skogslag, som bestämmer det nya
vetenskapligt regelbundna skogshushållningssättets egenskap och stadgar om
utsträckningen för dess tillämpning.
2:o Utfärdande af Reglemente för Skogs-styrelsens och Skogsstatens tjensteverksamhet
vid det nya hushållssättets införande.
3: o Organisationen af Skogsstyrelsens och Skogsstatens personals- och aflöningsstat,
lämpade efter det förbättrade hushållningssättets fordringar.
Vördsamt anhålles om motionens remiss till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 4 4- November 4 865.
Ad. Fr. Boy.
N:o 77.
Af Herr von Geijer, Bror, angående ändring i gällande stadgande om
betalning för å mililie-b o ställe för Kronans behof huggen ek.
Uti min hemort i rikets sydligaste provins har jag varit i tillfälle iakttaga hurusom
de nu gällande författningar rörande lösen af för Kronans behof upphuggen ek
medför en högst sällsam verkan.
Innehafvare af kronohemman och boställen ega, såsom bekant, icke fri dispositionsrätt
öfver ekskogen, men för ek, som på egorne upphugges för Kronans behof
att t. ex. användas till Flottan érhåller hemmans- eller boställshafvaren betalning efter
en fastställd taxa.
Detta förhållande eller att författningen tillerkänner betalningen för ek icke åt
bostället utan åt boställshafvaren, torde böra förändras.
Nyligen har det handt i Skåne att en innehafvare af militie-bostälie, uppskatladt
vid 4 833 års lönereglering till några hundra Riksdalers årlig afkastning, fått i lösen
158
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 78.
för ek ej mindre än 5,000 ja nära 6,000 R:dr på en gång. Det finnes väl ingen billighet
för att den boställshafvare, som tillfälligtvis just då när ekupphuggning i stor
skala sker, innehar bostället på lön, skall få disponera lösmngssumman till både ränta
och kapital, filans efterträdare emottager bostället med ingen eller jemförelsevis ringa
tillgång på ekskog, men får ej det minsta godt af den utaf Staten utbetalda ersättningen
för det under företrädarens dispositionstid upphuggna eket.
Jag får derföre vördsamt till Rikets Ständer hemställa,
det Rikets Ständer täcktes vidtaga lämpliga åtgärder för åvägabrin
gande
af en sådan förändring i stadgandena rörande betalning för ek,
som å militieboställe upphugges för Kronans behof, att denna betalning
kommer bostället till nytta och i sådant ändamål erlägges till vederbörande
regementes Boställs-direktion att af densamma förvaltas
Jag anhåller att denna motion måtte blifva till vederbörligt Utskott remitterad.
Stockholm den '14 November 1865.
B. von Geijer.
N:o 78.
Af Herr Fåhraeus, Edward, angående anslags beviljande till ett nytt,
fullständigt elementarläroverk i Stockholm.
Under det, med högsint frikostighet och ädel nitälskan för bildningens sak, anslag
tid efter annan anvisats till utvidgande af redan befintliga eller upprättande af
nya läroverk i alla landsändar, samt inom några få år tilloppet af lärjungarnes antal
vid elementarläroverken nära fördubblats, har hufvudstaden jemförelsevis fått i detta
afseende stå tillbaka. Ehuru folkmängden sedan år 1828, då ett högre elementarläroverk
under benämning Nya Elementarskolan i Stockholm inrättades, tillvuxit med omkring
50 procent och fortfarande är i raskt stigande, har dock sedan berörda skolas
stiftande intet nytt offentligt elementarläroverk i hufvudstaden uppstått. Följden
häraf har varit, att en mängd föräldrar måst anlita en dyrbar enskild undervisning,
enär de offentliga skolorna icke på långt när förmått rymma alla dem, sorn derstädes
sökt inträde. På grund deraf har Direktionen för Stockholms stads undervisningsverk,
alldenstund det visat sig, att de hittillsvarande fyra femklassiga läroverken i
Motioner hos Riddershapet och Adeln 1865. N:o 78.
159
Stockholm redan voro till utrymmet alldeles otillräckliga för den stora mängden af
lärjungar mom dessa klasser, hvilka lärjungars antal dessutom syntes med hvarje år
vara i tilltagande, hos Kongl. Majit i underdånighet anhållit om inrättande af ett nytt
femklassigt läroverk i hufvudstaden, hvarom ock nådig framställning gjorts i Kongl.
Majits Proposition om Statsverkets tillstånd och behof. Men om vid de gamla läroverken,
hvilka lyda under bemälda Kongl. Direktion, inträffat, att »icke alla, som sökt
inträde i skolorna, kunnat der intagas, emedan en och annan af skollokalerna saknat
nödigt utrymme», är dock detta i ojemförligt högre grad händelsen med Nya Elementarskolan,
hvilken, såsom bekant, står under tillsyn af en särskild Kongl. Direktion.
Till inträde i detta läroverk, hvilket sedan år 1862 eger utrymme för ett antal af
300 lärjungar, äro, utom de i skolan intagne, under loppet af år 1 862 anmälde 103.
år 1863 100, år 1864 130 och under innevarande år 92 gossar, summa 4-25,
hvilka på grund af bristande utrymme ej kunnat i skolan intagas, utan fortfarande
afvakta att så småningom der vinna inträde; än ytterligare hade detta antal icke obetydligt
ökats, derest ej vederbörande föräldrar eller målsmän af den i allmänhet till
fyra år beräknade väntnmgstiden låtit sig afskräckas från försöket att i. bemälda skola
fö sina barn intagna. Då detta förhållande, som på samma gång visar otillräckligheten
af de i Stockholm befintliga läroverk och ådagalägger hos hufvudstadens innevånare
ett särskildt förtroende för Nya Elementarskolan och den vid detta läroverk
följda method, måste anses i hög grad olämpligt, har under loppet af innevarande år
hos Stockholms Stadsfullmägtige förslag framställts derom, att för åstadkommande
af ett nytt fullständigt högre elementarläroverk här i hufvudstaden, inrättadt i likhet
med Nya Elementarskolan och beräknad för 300 lärjungar, dels Stockholms stad
måtte åtaga sig att för denna nya skola anskaffa tomt och uppföra erforderlig byggnad
eller ock för sådant ändamål anslå erforderliga medel, förslagsvis beräknade till
200,000 R:dr, dels Stadsfullmägtige hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om
Proposition hos Rikets Ständer om anslag till uppförande på stat af löner åt lärare
och öfriga utgifter i och för det föreslagna, efter Nya Elementarskolans plan och
method inrättade läroverket, och hafva Stockholms Stadsfullmägtige, med anledning
deraf, för sin del åtagit sig att för det sålunda föreslagna nya fullständiga högre elementarläroverket
anskaffa tomt och erforderlig byggnad samt hos Kongl. Majit, med
anmälan af sitt beslut i ämnet, i underdånighet anhållit, det Kongl. Majit i nåder
täcktes hos Rikets Ständer göra Proposition om anslag till uppförande å stat af löner
åt lärare och öfriga utgifter i och för det föreslagna helst efter Nya Elementarskolans
plan och method inrättade läroverket. Som emellertid Herrar Stadsfullmägtiges
underdåniga framställning härom till Kongl. Ecklesiastik-departementet för sent inkommit,
för att kunna i sammanhang med öfriga anslagsfrågor under åttonde Hufvudtiteln
behandlas, lärer nådig framställning i berörda ämne ej vara att under nu pågående
riksmöte emotse; att den utmårkte, af Sveriges läroverk högt förtjente och
högt uppburne man, som för närvarande står i spetsen för Kongl. Ecklesiastik-depa'
160
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 78.
temeritet, äfven med värme omfattar denna fråga, derom ingifver dock hans vid mer
än ett tillfälle för Nya Elemantarskolan visade välvilja lika osvikliga förhoppningar,
som hans oaflåtliga omsorger för Svenska uppfostringsväsendet i allmänhet.
Då, enligt hvad jag ofvan sökt visa, erfarenheten ådagalagt behofvet af ett nytt
läroverk efter samma plan och med samma lärometbod, som Nya Elementarskolans,
samt bemälda skola, som tvifvelsutan på ett berömvärdt sätt verkat för den allmänna
medborgerliga bildningen, på samma gång den gifvit uppslag till flera vid våra äldre
läroverk införda förbättringar, ingalunda i egenskap af profskola torde för all framtid
böra stå ensam uti sitt slag, helst, jemlikt § 20 uti nu gällande nådiga stadga för
rikets allmänna elementarläroverk, ämnes-läsmng för lärjungar enligt den vid Nya
Elementarskolan använda method under vissa vilkor må vid andra läroverk införas;
då en ytterligare utvidgning af nuvarande Nya Elementarskolan skulle, enligt
erfarne skolmäns uppgifter, menligt inverka på undervisningen, samt i alla fall hela
det derstädes inträdessökande lärjungeantalet omöjligen skulle kunna erhålla plats;
då upprättandet af blott ett femklassigt läroverk, efter Nya Elementarskolans
method, strider mot grundtanken i hela den nya skolan, som just haft till en af
sina uppgifter att inom samma läroverk förena det lägre skolstudiet med gymnasialåldern,
äfvensom att undervisningen skall från början till slutet meddelas af samma
lärare i dess särskilda ämne, eller, om lärjungarnes antal härtill vore för stort, åtminstone
samma hufvudlärare bör skolan igenom ansvara för sitt läroämne, hvartill kommer
att den för Nya Elementarskolan egna s. k. »fria flyttningen,» i sjelfva verket
icke skulle kunna konseqvent tillämpas i ett ofullständigt läroverk, samt då Stockholms
kommun redan åtagit sig de för erforderlig skollokal behöfliga utgifter, och
statsanslag till skolmaterielen icke torde särskildt för detta läroverk böra ifrågasättas,
helst genom terminsafgifterna, m. m., inkomster böra på annat sätt kunna till dylika
ändamål anskaffas, hvadan alltså Statsverkets utgift för berörda läroverk kan inskränkas
till löner åt det för 300 lärjungar erforderliga antalet lärare, får jag vördsamt
föreslå:
det Rikets Ständer behagade till upprättande af ett fullständigt högre elementarläroverk
i Stockholm, efter Nya Elementarskolans plan och method,
beräknadt för c 00 lärjungar och stäldt under en af Kongl. Majit förordnad
direktion, å åttonde Hufvudtitelns ordinarie stat uppföra till löner åt
rektor (4,000 R:dr jemte 500 R:dr i hyresersättning), 7 lektorer (ä 2,000
R:dr), 11 adjunkter (å 1,000 R:dr), och Irenne öfningslärare (tillsamman
1,800 R:dr), ett årligt anslag af summa 31,300 R:dr Runt.
Anhålles vördsamt om remiss af denna motion tili Höglofliga Stats-Utskottet,
Stockholm den 14 November 1865.
Edward Fåhreeus.
N:o 79.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:is 79 och 80.
161
N:o 79.
Af Herr Belfrage, Johan Gustaf Wilhelm, om förhöjning af aen åt
aflidne Majoren Lönnroths enka beviljade pension.
Härmed får jag vördsammast föreslå:
att den pension, stor 200 R:dr R:mt, som aflidne Majoren m. m. Lönnroths
enka af statsmedel åtnjuter, måtte höjas till 400 R:dr.
Majoren m. m. Lönnroth afled år 1858 vid 89 års ålder och efter en tjenstetid
i officersgraden af 57 år.
Hans efterlemnade enka är för närvarande 65 år gammal och stadd i mycket
knappa omständigheter.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 14 November 1865.
J. G. W. Belfrage.
N:o 80.
Af Friherre Baab, Adam Christian, om pension åt Majoren Carl Wilhelm
Brauns enka, Christina Braun, född Hård af Thorestorp.
Då f. d. Andre Majoren vid Kongl. Calmar regemente, Riddaren af Kongl. Svärdsorden
Carl Wilhelm Braun, född år 1788, afled den 3 November år 1839, efterlemnade
han sin enka Christina Hård af Thorestorp, jemte fyra minderåriga barn, uti
en bekymmersam och tryckande ekonomisk ställning. Boets skulder öfverstego nemligen
tillgångarna, hvilka derföre måste afträdas åt borgenärerne, utan att enkan derBih.
till R. St. Prat. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 A/d. 21
162
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 81.
vid egde någon enskild egendom att undanskifta. Enkans ställning försvårades ytterligare
derigenom att mannen underlåtit att bereda henne delaktighet i någon pensionsinrättning.
Endast genom egen arbetsamhet och enskild välgörenhet har det varit
henne möjligt att hittills kunna försörja sig; men numera hunnen till en ålder af nära
60 år, är hon, med försvagad helsa och krafter, ej mera i tillfälle att såsom hittills
kunna sörja för sitt uppehälle och är derför i stort behof af något understöd för sin
framtida bergning.
Af denna anledning och emedan framlidne Majoren Braun, hvilken såsom officer
tjenat Staten i nära 29 år, med utmärkelse deltagit i tvänne fälttåg, såväl åren
1808 och 1809, som åren 1813 och 1814, under hvilket sednare han blifvit benådad
med guldmedaljen för tapperhet i fält, vågar jag derföre föreslå:
att Rikets Ständer, med behjertande af ofvannämnda af bifogade handlingar
styrkta omständigheter, ville, i enlighet med hvad flera gånger tillförene
under liknande förhållanden egt rum, bevilja bemälda enka en årlig pension
på Allmänna Indragmngsstaten af Fyrahundra R:dr R:mt.
Om remiss lill vederbörligt Utskott af denna min motion anhålles vördsamt.
Stockholm den 14 November 1865.
A. C. Raab.
N:o 81.
Af Herr af Klercker, Carl August, angående pension ål Majoren Nils
Johan Gierlz's enka, Lona Fredrika Giertz, född Bahr.
Med vördsam anhållan att Rikets Ständer täcktes bevilja ett ärligt understöd åt
enkan efter Fängelse-direktören och Kommendanten vid Straff- och Arbetsfängelset
på Långholmen, Herr Majoren Nils Johan Giertz, får jag till stöd härför äran anföra:
att enkefru Giertz, nu hunnen till 59 år, lider af kronisk sjukdom, att hon ej
vidare med arbete förmår sig sjelf försörja, samt dessutom befinner sig i knappa
lefnadsomständigheter, emedan tillgångarne efter framlidne Majoren Giertz voro ganska
ringa. Enkefru Giertz åtnjuter visserligen 120 R:dr R:mt i årlig pension från Tullstaten,
emedan Major Giertz, efter afskedstagandet ur Kongl. Fångvårdsstyrelsens
tjenst, varit Tullinspektor i Waxholm, samt äfven tillförene tjenstgjort inom Tullver
-
t
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1866. N:o 82. 163
ket; men då dessa medel äro nästan de enda hon nu i sin tryckande fattigdom och
nödställda belägenhet har att tillgå, får jag vördsammast äran föreslå:
att Rikets Ständer, i anseende till det hedrande sätt, utmärkta nit, skicklighet
och ordningssinne, hvarpå Herr Major Giertz under en lång följd
af år bestridt den i allo svåra och ansvarsfulla, ehuru i förhållande till de
oundgängliga lefnadsbehofven ej mycket inbringande Kommendants- och
Direktörs-befattmngen på Långholmen, måtte bevilja enkan efter nämnde
Herr Major Giertz, Fru Lona Fredrika Giertz, född Bahr, för lifstiden ett
årligt understöd, uppgående till tredjedelen af mannens såsom Kommendant
och Fängelse-direktör innehafda lön eller Femhundrade (500) Riksdaler
Riksmynt.
Om remiss af denna motion till Stats-Utskottet anhålies vördsammast.
Till bestyrkande af det ofvananförda får jag härhos äran bifoga följande bevittnade
handlingar, nemligen:
a) Enkefru Giertzs prestbevis.
b) Läkarebevis att enkefru Giertz lider af kronisk sjukdom och derigenom är
oförmögen att sig sjelf försörja.
c) Bouppteckningen efter framlidne Major Giertz.
d) Tullstatens pensionsbref.
e) Major Giertz’s afsked från Tullverket.
f) Dito meritförteckning.
g) Dito afsked från Fångvårdsstyrelsens tjenst.
Stockholm den 14 November 1865.
Carl Åugust aj Klercker.
N:o 82.
Af Herr Dalman, Wilhelm Fredrik, om upphörande af den för de
Kongl. Personerne och Utrikes Sändebuden stadgade tullfrihet och
restitution af de utaf dem erlagda tullafgifter.
Då allmänt veterligt är, att den tullfrihet eller reklamationsrätt af till riket införda
varor, som för närvarande är medgifven ej mindre de höga Kongl. Personerne
164
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 83.
än härvarande Utrikes Sändebud, föranledt och i följd af saknade och alltid med både
svårigheter och obehag förenade kontroller, lätt kan fortfarande föranleda missbruk,
tager jag mig friheten vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer må besluta upphörande af ofvanberörda tullfrihet och
att i stället de tullafgifter, som af de Kongl Personerne och Utrikes Diplomater
erläggas, måtte, efter i behörig ordning afgifvande räkningar, till
vederbörande restitueras.
Jag anhåller att denna min motion må till Bevillnings-Utskottet remitteras.
Stockholm den 14 November 1865,
W. F. Dalman.
N:o 83.
Af Herr Dalman, Wilhelm Fredrik, om ändring i lagen för åhörare
vid Riks-Ståndens sammanträden.
Som den af Kongl. Majit och Rikets Ständer gemensamt stiftade och den 1
Mars 1830 utfärdade lag för åhörare vid Rikets Ständers sammanträden innehåller
åtskilliga hänvisningar till Missgernings-Balken i 1734 års Lag, men denna
Balk numera är upphäfd och ersatt af den nya Strafflagen, får jag vördsamt föreslå,
att åt Lag-Utskottet måste uppdragas att verkställa en sådan omarbetning
af förutnämnda lag, att densamma i afseende å straffbestämmelserna blifver
öfverensstämmande med nya Strafflagens innehåll i motsvarande delar.
Stockholm den 14 November 1865.
W. F. Dalman.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 84.
165
N:o 84.
Af Friherre Koskull, Anders Magnus, om anslags beviljande för en
kanal anläggning emellan Alshult och sjön Salen, samt en jernvåg
emellan Alshult och Carlshamn.
Inför Rikets Ständer, såväl som inför Kongl. Majit, har långt före detta blifvit
ådagalagdt, likasom ock af bägge statsmagterna uttalats, att ibland kommunikationsanstalter,
hvilka i sednare tid blifvit föreslagna, den, som är ämnad att förbinda de inre
delarne af Kronobergs län med hafvet och med deras gamla naturliga afsättningsort
vid kusten, är en af de vigtigaste och förtjent af största uppmärksamhet. I enlighet
med det ampla förord, som af Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, i underdånigt betänkande
angående arbeten, som borde med statsbidrag understödjas, den 15 September
1856 afgafs, och hvari Styrelsen uti första klassen af dylika arbeten uppförde den
kommunikationsled jag åsyftar, föreslog Kongl. Majit, i Dess till Rikets Ständer vid
1856 års riksdag aflåtna Proposition angående statsverkets tillstånd och behof, att
till anläggande af kanaler, genom hvilka sjöarne Åsnen, Salen, Helgasjön och Asasjön
med flera vattendrag deromkring skulle förbindas med hvarandra samt med en jernväg
emellan Almundsryd och Carlshamn, måtte anslås ett statsbidrag af 525,000 Ridr och att
såsom låneunderstöd till nämnda /erauäysanläggning måtte anvisas ett belopp af
825,000 Ridr Rimt. Detta förslag, som finnes behandladt i särskildt utlåtande af
Stals-Utskottet (Nio 163), tillstyrktes af Utskottet under vilkor, som vid dylika understöds
beviljande voro vanliga, och blef också, i enlighet dermed, af Rikets Ständer
bifallet i slutet af år 1857.
Tyvärr inträffade just vid nämnda tid den svåra penningekris, hvars hämmande
inverkan på företagsamheten i alla rigtningar vi alla minnas, och hvilken äfven up
penbarade
sitt inflytande på ifrågavarande angelägenhet. De vilkor för åtnjutandet af
de beviljade understöden, dem Rikets Ständer föreskrifvit, och bland hvilka äfven
fanns det, att det tillämnade bolaget, med aktieteckning för En million R:dr, skulle
innan den 1 Oktober 1858 vara bildadt och föreskrifna förbindelser och säkerhetshandlingar
deponerade samt arbetet å kommunikationsleden jemväl dessförinnan påbörjadt,
kunde icke uppfyllas; och af denna orsak ensam förföll för' den gången det
vigtiga företaget; hvarefter de för ändamålet anvisade medlen vid nästföljande riksdag
af Riksgälds-kontoret återställdes till Rikets Ständers disposition.
166
Motioner hos Riddersleapet och Adeln 1865. N:o 84.
Genom löftet om understöd af Staten till utförande af ifrågavarande kanal- och
jernvägsarbeten — hvilket löfte man ej kunnat anse återtaget, änskönt nödvändigheten
att icke låta statsmedel ligga obegagnade föranledde till fastställande af viss tid för
medlens begagnande — hafva de i omförmälda företag intresserade uppmuntrats till
ansträngningar för ändamålets vinnande; dock som det härunder visat sig vara omöjligt
att för närvarande genom aktieteckning åstadkomma ett så stort belopp, som erfordrades,
derest hela den föreslagna kommunikationsleden skulle på en gång tillvägabringas,
helst kostnaden för densamma, beräknad efter nu gällande priser och efter
de fordringar, som numera i fråga om sättet för dylika anstalters ordnande göra sig
gällande, öfverstiger den ifrån början beräknade, har man måst nöja sig med att söka
ernå en förbindelse mellan de ifrågavarande orterna, genom hvilken det hufvudsakligaste
ändamålet vinnes, samt öfverlemna åt gynnsammare tidpunkt att fullborda återstoden.
Den södra stambanan har, sedan ärendet hos Rikets Ständer förevar, hunnit färdigbyggas,
och en af stationerna vid densamma, Alfvesta, är belägen vid sjön Salens
norra ända.
Likasom bestämmandet at denna stambanas dragande åt Salens strand otvifvelaktig!
skett med afseende på möjligheten att hit anknyta en vigtig kommunikationslinie
genom förenämnda delar af Kronobergs län; så öfvertygar ock en enda blick på
kartan derom, att i fall en kommunikationsled för samma trakter och de angränsande
i Blekinge kan, med Alfvesta och Carlshamn till ändpunkter, åstadkommas, så är det
hufvudsakligaste vunnet af det ändamål, för hvilket Rikets Ständer vid nyssberörda
riksdag beviljade understöd och lån af statsmedel.
Då jag nu går att påkalla Rikets Ständers uppmärksamhet på denna angelägenhet,
bör jag icke underlåta att genast bemöta den enda anmärkning af vigt jag väntar
att få höra, nemligen att milt förslag bort underställas Kongl. Maj:ts pröfning och bana
sig väg till Rikets Ständer genom en Kongl. Proposition. I detta hänseende erinrar
jag då, att, på sätt jag ofvan nämnt, Kongl. Majit redan, genom dess nådiga
framställning till 1856 års Ständer, i allt hvad som uti mitt förslag utgör hufvudsak,
gifvit det äskade vittnesbördet om ifrågavarande företags vigt och behöflighet samt
om befogenheten af anspråket på Statens mellankomst till detsammas understödjande;
och att det endast är i fråga om den sedermera vidtagna förändringen i planen, som
ett dylikt vittnesbörd saknas, hvilket ej heller skulle blifvit händelsen, derest sednast
anställda lokalundersökningar, de der utförts af chefen i södra Väg- och Vattenbyggnadsdistriktet
A. Remmer, hunnit fullbordas så tidigt innan riksdagens början, att underdånig
framställning i ämnet till Kongl. Majt kunnat medhinnas. Men af den beskrifning
på ifrågaställa kommunikationsled, som af bemälde chef upprättats och den
jag här vill endast i korthet vidröra, torde det befinnas, att icke någon omständighet
i nu förevarande förslag är af beskaffenhet att göra ärendets pröfning beroende deraf,
plt detsamma icke ånyo underkastats andra auktoriteters utlåtande — en omgång,
Motioner hos Ridder skaf) et och Adeln 1865. N:o 84.
,167
genom hvilken icke blott frågans afgörande skulle fördröjas till en oberäknelig tidpunkt,
utan måhända till följd deraf hela det vigtiga företagets framgång, i hvad det beror på
enskildas medverkan och förmågan af sådan, äfventyras samt hittills gjorda ansträngningar
och uppoffringar vara förspillda.
Enligt det äldre förslaget skulle, såsom jag antydt, genom kanaler åstadkommas
en sammanhängande, för mindre ångbåtar och andra farkoster segelbar, nära tio mil
lång vattenkommunikation, ända från Asasjön i Norrvidinge härad till Almundsryd,
beläget på något mer än 3| mils afstånd från Carlshamn, derför kostnaden beräknades
till '1,050,000 R:dr, och emellan de bägge sistnämnda punkterna skulle en jernväg
anläggas med en beräknad kostnad af 1,301,500 Rdr.
Emedlertid har genom nu sednast anställda undersökningar blifvit ådagalagdt, att
om, i stället för föreslagna kanaler och slussar emellan de söder om sjön Asnen belägna
smärre vattendragen, jernvägen utsträcktes icke fullt tre åttondedels mil längre
norr om den förut föreslagna godsstationen vid Almundsryd, eller till Ålshults beqvämare
lastageplats vid Brosjön, hvars vattenyta ligger allenast en och en half tum under
Äsnens, så skulle derigenom vinnas icke allenast den högst vigtiga fördelen, att
tvänne slussar undvekes, med deras underhållskostnad och den tidsutdrägt de för
trafiken orsaka, utan äfven en besparing i anläggningskostnad af omkring 30,000 R:dr.
I anledning häraf och med afseende på sannolikheten att nämnda jernväg i en
framtid torde komma att knytas till det nät af andra jernvägar, vare sig Statens eller
enskilda, som äro föreslagna eller påtänkta, i hvilket fall, af numera allmänt erkända
skäl, man nödgas medgifva lämpligheten, att icke säga nödvändigheten deraf,
att denna bibana erhåller samma spårvidd som de redan anlagda, har det ursprungligen
beräknade kostnadsbeloppet för ifrågavarande jernväg, hvars spårvidd förut var
föreslagen till allenast fyra fot, befunnits otillräckligt, utan kommer anläggningen af denna
jernväg, enligt bilagda handlingar, att kosta 2,650,000 R:dr.
Deremot lemnäs nu å sido planen att genom de dyrbara kanaler och sltlssar,
som skulle erfordras emellan Åsa-, Helga- och Bergunda sjöarna samt emellan den sednare
och Salen, möjliggöra en segelled emellan dessa med flera mindre vattendrag; utan
inskränker sig förslaget till att från Brosjön, medelst en så kallad bestämmande sluss,
bereda segelled till Asnen och medelst kanal- och slussbyggnader samt med begagnande
i öfrigt af redan befintliga vattendrag, till enahanda ändamål förbinda Asnen
med Salen, vid hvars norra ända denna kommunikationsled anknyter sig lill Statens
jernvägar, utgörande längden af denna vattenväg omkring 4j mil; och härigenom minskas
den för kanalarbeten å förstnämnda kommunikationslinie beräknade kostnaden
från 1,050,000 till allenast 214,000 R:dr.
För vinnande af det ändamål jag nu omförmält, har staden Carlshamn anslagit
ett belopp af 500,000 R:dr, och hvad som derutöfver erfordras, i händelse statsbidrag
efter enahanda grunder som tillförene erhålles, eger man numera "visshet att
kunna anskaffa genom aktieteckning.
168
Motioner hos Bidderskapet och Adeln 1865. N:o 85.
I öfrigt åberopande dels Kongl. Maj:ts förenäranda nådiga Proposition, Stats-Utskottets
deröfver afgifna utlåtande samt Rikets Ständers underdåniga skrifvelse i ämnet
den 5 Januari 1858, dels ock det särskilda betänkande, jemte dervid fogade
kostnadsförslag, som förrbemälde Chef i södra Väg- och Vattenbyggnadsdistriktet den
12 sistlidne Oktober afgifvit, och hvilket skall tillhandahållas Stats-Utskottet, hemställer
jag vördsamligen,
att Rikets Ständer behagade till utförande af ifrågavarande vattenkommunikation
emellan Alshult och sjön Salens norra ända, anslå ett bidrag af
107,000 R:dr och till anläggning af omförmälda jernväg emellan Alshult
och Carlshamn bevilja ett lån af 1,766,000 R:dr, på vilkor, som för dylika
understöd varit öfliga.
Stockholm den 14 November 1865.
A. Koskull
-
N:o 85.
Af Herr Treffenberg, Curry, om utfärdande af ny Skiftes-stadga.
En af de allmänna författningar, som utöfvat och ännu i mänga år kommer att
utöfva stort inflytande på landets odling och befolkningens å landet välbefinnande är
Kongl. Stadgan om Skiftesverket i riket af den 4 Maj 1827.
Men denna stadgas föreskrifter finnas numera icke, såsom ursprungligen var förhållandet,
i en enda författning, utan de måste nu uppsökas i ganska många, nära 20
särskilda Kongl. Kungörelser och Bref, och genom dessa har mera än en tredjedel af
paragrafernas i den ursprungliga stadgan lydelse blifvit förändrad.
Detta är svårt för vederbörande tjenstemän, men ännu mer för vederbörande
jordegare, helst sjelfva Skiftes-stadgan och somliga af de äldre tillaggsförfattningarna
icke mera kunna få köpas och någon säker kodifikation af alla de ifrågavarande författningarna
icke finnes i tryck att tillgå.
Härtill kommer, att de gällande skiftesstadgarne äro på icke få ställen otydliga, hvilket
förklarar, att deras tillämpning icke är tillfredsställande, utan stundom olika alla
instanser igenom; ja meningarne skola vara till och medi Högsta Domstolen, åtminstone
i en principfråga, den om processen rörande egoutbytens överklagande, så bestämdt
olika, att Domstolens två afdelningar lära döma tvärtemot hvarandra.
Och
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 85.
169
Och samma stadgar äro äfven ofullständiga, ty de innehålla knappt något om
bräntorfsmossar, hvilka år 1827 å de flesta ställen ansågos såsom, snart sagdt, impedimenter,
men nu, med rätta, anses såsom härligheter af högt värde; och det som de
innehålla om provisionel planläggnings upprättande och om vilkoren för vanhäfds- och
odlingsersättningar, är allmänt erkändt såsom allt för otillräckligt.
Slutligen innefattar följande förhållande en ganska betänklig sak.
Enligt 22 § i Kongl. Landtmäteri-instruktionen den 4 Maj 1827, hade Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande rättighet och skyldighet att vidtaga alla dé åtgärder, som
i ett eller annat afseende till landimäteriförrättningars fortgång och behöriga verkställighet
leda kunna och med gifna föreskrifter öfverensstämma »samt att vid vilen tillhålla
landtmätarne att sina skyldigheter med flit och noggrannhet uppfylla samt tillförordnade
förrättningar, så fort ske kan, företaga och fullborda;» men denna, som en hvar vet,
väl behöfliga magt, har blifvit Kongl. Majits Befallningshafvande i väsendtlig mån beröfvad
genom 13 § 1 mom. i den förnyade nådiga Landmäteri-instruktionen den 6
Augusti 1864; ty enligt detta författningsrum, har väl Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ofvannämnda allmänna »rättighet och skyldighet», men icke den speciela rättigheten
att genom vitén tillhålla landtmätare att med flit och noggrannhet företaga och fullborda
laga skiften, utan blott alla andra slags landtmäteri-förrättningar, hvaremot det, beträffande
laga skiftena, som dock äro de vigtigaste af alla slags landtmäteri-förrättningar,
endast säges, att Kongl. Majits Befallningshafvande bör förfara i öfverensstämmelse
med Skiftes-stadgans föreskrifter.»
Dessa föreskrifter innehålla dock intet annat hit hänförligt, än att om en landtmätare
icke företager ett honom uppdraget laga skifte inom fyra månader, så »må Kongl.
Maj;ts Befallningshafvande, om en eller flere delegare sådant begära, utse annan landtmätare,
att det begärda skiftet, så fort som möjligt ske kan, verkställa.»
Således derest landtmätaren allenast börjar skiftet inom fyra månader efter förordnandets
datum, kan ban fördröja fortsättningen och afslutandet, hvilket thyvärr allt för
ofta händer, utan att Kongl Majits Befallningshafvande eger magt att, genom vite eller
annan verksam påföljd, förhjelpa de jordegare till en skyndsammare handläggning af
skiftet, som klaga öfver och till och med bevisa, att landtmätaren oskäligen försummar
fullgörandet af sin skyldighet i sådant afseende.
Detta var visserligen icke meningen med Rikets Ständers underdåniga skrifvelse
den 2 December 1863, hvaruti de anhöllo, icke allenast om förändring af fyra uppgifna
§§ i Skiftesstadgan, hvilken fråga ännu beror på nådig pröfning, utan äfven, att Kongl.
Majit måtte taga i nådigt öfvervägande, om icke ändamålsenligare och mera verkande
åtgärder, än de dittils stadgade, kunde påbjudas för befordrande af tillsynen, huru de
till landtmäteri-staten hörande tjenstemän uppfylla dem i tjensten åliggande skyldigheter.
Till sådana åtgärder kan äfven räknas en förbättrad lagstiftning, och jag hemställer
för den skull, samt i öfrigt med stöd af, hvad i det föregående blifvit anfördt,
om de nu gällande skiftesförfattningarnes mängd och beskaffenhet,
Bih. till li. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 22
170
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 86.
att Rikets Stander ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdandet
af en förnyad Skiftesstadga, i hvilken alla nu gallande lampliga
och tidsenliga föreskrifter om skiftesverket skulle sammanföras och nuvarande
föreskrifter af annan beskaffenhet ersättas med sådana, som må anses vara
nyttiga och nödvändiga.
Om remiss till behörigt Utskott anhålles vördsamligen.
Stockholm den 4 4 November 4 865.
Curry Treffenberg.
N:o 86.
Af Herr Treffenberg, Curry, om ändring i A § af Förordningen angående
slämpelpappers-afgiften.
Som Kongl. Majit, utan känd anledning och på sätt och vis i strid med den
mening, som vid sistlidne riksdag hos Rikets Ständer gjorde sig gällande, ändrat en
bestämmelse rörande stämpelpappers-afgiften, hvarigenom olägenheter såväl för den
enskilde som för Statens embetsman uppstått, hemställer jag att Rikets Ständer måtte
söka utverka ändring i berörda hänseende.
I anledning af väckt motion vid sistlidne riksdag, att domarne måtte alldeles befrias
från besväret med uppbörden af nämnda afgift — hvilket förslag ej vann bifall
— tog sig Sevillnings-Utskottet anledning föreslå, att det måtte tillåtas en rättssökande
att kontant till ränteriet inbetala stämpelafgiften, när denna öfversteg 500 R:dr, hvilket
ansågs stundom kunna »blifva af någon fördel för den enskilde», ett motiv, som dock
ej vidare utvecklades, och hvars giltighet naturligtvis är beroende af detta »stundom»,
och huru sällan eller ofta det finner tillämpning. Utskottets hemställan blef emellertid
godkänd af Rikets Ständer i hvilkas aflåtna underdåniga skrifvelse med förslag till ny
förordning om ifrågavarande afgift det stadgande, hvarpå jag syftar, nemligen i 8 §, innehåller,
att der stämpelafgift för en handling skall på en gång utgöras med mer än 500
R:dr, afgiften må kunna erläggas genom leverering i landtränteriet etc.
Detta »må kunna» har Kongl. Majit i den utfärdade författningen ändrat till »s/ta//».
Det är alldeles klart, att härigenom inträffar motsatsen af hvad som med Rikets
Ständers förslag åsyftades. Motionen om domares befrielse ifrån ifrågavarande uppbörd,
som i stället skulle omhändertagas af de vanliga uppbördsmännen, förkastades hufvud
-
Motioner hos RiddersJcapet och Adeln 1865. No 86.
171
sakligen just på det skälet, att det skulle medföra ett ökadt besvär för den enskilde
att resa till kronofogden, hvilken dock bor inom fögderiet. Nu deremot tvingas i uppgifna
fall den enskilde att verkställa stämpelliqviden i länsresidenset, dit han merändels
har ädnu längre väg än till fogden.
För domaren åter har stadgandet orsakat, att han går miste om den väsendtligaste
anparten af den ringa förmån, som uti karte-provisionen kom honom tillgodo såsom
vedergällning för det odiösa besväret med ett för hans egentliga befattning alldeles
främmande göromål, men deremot får hafva qvar sjelfva besväret. För öres- och öfriga
kartor af mindre valör, som han fortfarande får sälja, erhåller han provision, men
för hela karteringen har han såsom förut fortfarande redovisningen och ansvaret. För
de större kartebeloppen som gåfvo honom någon provision, värd att nämna, har han
nu ingenting annat än skyldigheten att redovisa dem medelst landtränteriets qvittenser,
i stället för de fordna verifikationskartorna. I hvad mån detta orsakar minskning af
hans inkomster, kan inbemtas af följande exempel. I ett härad af en domsaga, som
jag känner till, uppgingo lagfarterna för ett af de sednare åren till ett antal af 79. För
dessa, med undantag af en enda, steg kartebeloppet till allenast 614 R:dr och domarens
provision på försäljningen af samma kartor således till 30 R:dr 70 öre. Det
nämnda undantaget deremot gick i stämpelvärde ensamt lill 6,000 R:dr. Nu får domaren,
der proportionen så förhåller sig, allt framgent hafva hela besväret med redovisningen
för stämpelpappers-afgiften och ansvaret för dess rigtiga beräknande, mot den
lumpna ersättningen af 30 R:dr 70 öre istället för 330 R:dr 70 öre, som skulle utgjort
hans vedergällning i detta hänseende, derest ej omförmälda ändring i författningen
egt rum.
Någon kunde kanske förmoda, att jag valt det ofördelaktigaste exempel jag kunnat
finna; och jag vill derför nämna, att jag, utan att välja, framtagit och undersökt
de första så kallade småprotokoller jag fick tag uti, men för ett af de bästa häraderna
i domsagan; samt att det sednaste sommartinget i ett annat härad af samma domsaga
gaf domaren en karte-provision af 2 R:dr %al öre. Att sålunda kringskära våra domares
inkomster torde hvarken vara billigt eller eljest välbetänkt, då icke något annat
vigtigare ändamål "dermed ernås. Att detta sednare ej inträffar i förevarande fall, torde
vara klart; hvadan jag på nu anförda skäl, och då domarnes befrielse från hela den
ifrågavarande uppbörden, att döma af frågans utgång vid flera föregående tillfällen, ej
torde vara att hoppas, vördsamt hemställer,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om förändring
af 8 § i meranämnda författning till den lydelse Rikets Ständers
förslag i ämnet vid sistlidne riksdag innehöll.
Stockholm den 14 November 1865.
Curry Treffenberg.
172
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 87.
N:o 87.
Af Herr Treffenberg, Curry, om åtskilliga Landtmäteri-statens tjensiemäns
pensionering.
Under den fleråriga och nära beröring, som jag i mera än ett län, dels såsom
t. f. domhafvande och dels såsom landssekreterare, haft med samma läns landtmätare,
har jag funnit, hvad ock från alla län i riket förnimmes, att desse tjenstemäns ställning
allmänneligen är i högsta grad betryckt och utsigterna för deras bergning redan
mycket mörk samt verkligen hotfull på gamla dagar, då de måste dragas med icke
allenast sjuklighet, såsom.en naturlig följd af deras svåra tjenstgöring, utan äfven fattigdomens,
helst vid sådant förhållande, tungt tryckande börda.
Derföre, och jemväl särskildt ombedd af landtmätare i Westmanlands län, har
jag, som af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition den 27 sistlidne Oktober, angående Statsverkets
tillstånd och behof, inhemtat, att Landtmäteri-stvrelsen hos Kongl. Majit i underdånighet
gjort framställning om förbättrade pensionsviikor för landtmätarne, men icke funnit
denna framställning refererad i något af Statsråds-protokollen vid högstberörda nådiga
Proposition, förskaffat mig afskrift af samma framställning, hvilken bilägges denna
motion, på det att densamma må komma till Rikets Ständers kännedom, hvarjemte jag
får för egen del vördsamt yttra följande:
Landtmäteri-styrelsens ifrågavarande framställning visar, att Styrelsen noga kännt
sitt ansvarsfulla åliggande gent emot sina talrika och på allt sätt illa lottade underlydande.
Till följd häraf har ock Styrelsen med stor utförlighet och med öfvertygelsens
hela värma sökt häfda sina vanlottade underlydandes rätt, att på gamla dagar blifva
hugnade med pensioner af sådan beskaffenhet att de motsvara sitt ändamål och äro
jemförliga med andra tjenstemäns, hvilka lämpligen kunna anses för landtmätarnes vederlikar.
Denna framställning har ock lyckats på det sätt vinna Kongl. Maj:ts nådiga behjertande,
att Kongl. Majit »af Rikets Ständer äskat, att, äfven om pensionsväsendet i
sin helhet icke vid innevarande riksdag hinner ordnas, förhöjda pensioner åt landtmätarne
likväl må beviljas, nemligen för förste landtmätare, lika med kronofogdar, eller 2,500
R:dr R:mt, samt för andre landtmätare och kommissions-landtmätare 1,200 R:dr.
Det förra innebär visserligen att Landtmäteri-styrelsen lyckats öfvertyga Kongl.
Maj.t derom, att verklig nöd är för handen, derest dröjsmål eger rum med förbättring
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 87.
173
af landtmätarnes pensionerande, men jag vågar befara, att denna nöd icke förekotnraes
på det af Kongl. Maj:t i nåder föreslagna sättet, dels derföre, att storskiftesoch
afvittrings-landtmätarne blifvit helt och hållet förbigångne, utan att något skäl
härför uppgifvits och fastän desse landtmätare äro de, som hafva den mödosammaste
tjenstgörmgen samt omedelbart och uteslutande stå i Statens tjenst ända derhän, att
de äfventyra förlust af sina befattningar, derest de sysselsätta sig med landtmäteri-göromål
för enskilde, — och dels derföre, att andre landtmätarnes pensioner blifvit föreslagna
till, såsom det synes mig, allt för ringa belopp.
Hvad härvid först beträffar storskiftes- och afvittrings-landtmätarne, så anser
jag mig icke behöfva mer än dels åberopa Landtmäteri-styrelsens yttrande i ämnet,
dels hänskjuta desse till granskning och samvelsgrannt behjertande af, i främsta rummet,
de Stats-Utskottets Herrar ledamöter, som äro nksdagsfullmägtige från de nona länen,
och dels hemställa, att storskiftes- och afvittrings-landtmätarne må komma i åtnjutande af
åtminstone samma pensionsvilkor, som alla andra Statens tjenstemän, det vill säga, att, då
de äro lagligen berättigade till pension, erhålla en sådan å rikets allmänna indragningsstat
till lika belopp med innehafvande årslön, derest ej denna, som den visserligen
icke på långt när gör, öfverstiger 3.000 R:dr; varande det min öfvertygelse, att om
så icke sker, de ifrågavarande landtmätarne blifva rent af orättvist behandlade.
Hvad härefter vidkommer andre landtmätarne. så är det kändt, dels, att de hafva
900 R:dr i årlig lön och dels att de. enligt Kongl. Brefvet den 30 December 1864,
hafva lika embetsvärdigbet med häradsskrifvare.
Om man än icke vill säga, att, emedan förste landtmätarne, hvilka, enligt nyssnämnda
nådiga Bref, hafva lika värdighet med kronofogdar, nu af Kongl. Maj t i nåder
förordats till erhållande af lika stor pension, som de sednare, jemväl andre landtmätarne
borde förordats till pension af lika belopp med häradsskrifvarnes, eller 2,000
R:dr, så bör man dock icke förglömma, att, likasom förste landtmätarnes pensioner, i
anseende till deras ringa löner å endast 1,800 R:dr, men betydliga extra inkomster
af tjensten, föreslagits till 2,500 R;dr, så borde af samma orsak äfven andre landtmätarnes
pensioner föreslagits till högre belopp, än som skett, och hvilket icke öfverstiger
lönen med mera än 300 R:dr.
Emedan hvarje andre landtmätare, som qvarstår i sin tjenst, efter uppnådd pensionsålder
och icke af svår sjuklighet hindras, bör kunna å landtmäteri-förrältningar
för enskilde årligen förtjena mera än 300 R:dr, så är det klart, att han då icke afgår
från tjensten. Också visar den nyligen utkomna matrikeln öfver Landtmäteri-staten
att, fastän andre landtmätare nu äro berättigade till 900 R:dr pension vid 65 års ålder
och sjuklighet, — derom de lätt kunna få erforderligt betyg, — samt ovilkorligen
vid 70 års ålder, likväl i tjensten qvarstå andre landtmätaren i Gotlands län ehuru
75 år gammal, i Blekinge län öfver 65, i Malmöhus län 68, i Wermlands län 67, i
Örebro län 66 och i Wester-Norrlands län 71 år gammal.
Men härvid förekommer icke allenast, att Statens tjenst lider deraf, att öfverårige
*
174
Motioner hos Bidderskapet och Adeln 1865. N:o 88.
tjenstemän deruti qvarstå, utan äfven, hvad särskildt angår Landtmäteri-staten, som, i
anseende till dess betryckta stallning i allmänhet och att många landtmätare hotas med
arbetslöshet, behöfver verksamt hjelpas, om den ej skall ådragas ett oförskyldt, hårdt
lidande och många familjer bringas till tiggarestafven, att en sådan hjelp kunde beredas,
i fall, — hvad jag härmed vågar föreslå,
andre landtmätarnes pensioner förhöjdes till 2,000 R:dr, uller lika med häradsskrifvares,
emedan derigenom alla andre landtmätare otvifvelaktigt skulle
förmås till afskedstagande så snart de inträdt i pensionsåldern och kunde
efterträdas af lönlösa kommissions-landtmätare, som sålunda bereddes den lilla
andre landtmälarelönen å 900 R:dr, och hvilket vore så mycket mera billigt,
som Kongl. Majit ej i nåder velat, såsom Landtmäteri-styrelsen. på flera behjertansvärda
skäl, hemställt, hos Rikets Ständer utverka löner å 400 R:dr
årligen åt 48 de äldste kommissions-iandtmätarne i riket.
Om remiss af denna motion till Stats-Utskottet anhålles vördsamligen.
Stockholm den Ii November '1865.
Curry Treffenberg.
N:o 88.
Af Herr Granfeldt, Adolf Fredrik, om ändring i 4/ § af Förordningen,
angående vilkoren för bränvins försäljning.
Om än de i Kongl. Förordningen den 18 December 4 863 för oloflig minutering
och utskänkning af bränvin stadgade böter kunna, då de ådömas personer med tillgång
att dem gälda, anses stå i ett behörigen afpassadt förhållnnde till förbrytelserna,
så har dock erfarenheten visat, att i de allmännast förekommande fall då sådana böter,
i anseende till de sakfälldes fattigdom, ej kunna utgå utan måste till motsvarande
kroppsstraff förvandlas, detta straff, utgörande, enligt nya strafflagen, endast några få dagars
fängelse vid vatten och bröd, oftast verkar så föga afskräckande på förbrytaren,
att straffdomen, långt ifrån att afhålla från lagöfverträdelsens förnyande, mottages med
öppet hån och förakt. Också har detta förhållande mångenstädes medfört den högeligen
öfverklagade följd, alt det förut minskade eller nästan helt och hållet utrotade lönkrögeriet
nu, sedan nämnda strafflag blifvit gällande, åter börjat tilltaga och frodas, bidragande i
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1863. N:o 89.
175
högst betänklig grad till brott, nöd och elände af mångfaldigt slag. Nödvändigheten
af verksamma åtgärders vidtagande för hämmande af detta onda synes ligga i öppen
dag; och vågar jag i sådant afseende vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta, samt hos Kongl. Majit anhålla
om utfärdande af en författning, hvarigenom 41 § af ofvanberörda Kongl.
Förordning sålunda ändras, att första momentetjderi erhåller följande lydelse:
»Den, som genom minuthandel eller utskänkning föryttrar bränvin, utan
att i stadgad ordning hafva dertill förvärfvat rättighet, eller som, på sätt i
3 § sägs, mellan flere köpare fördelar bränvin, straffes med fängelse i högst
ett år, eller böter.»
Samt att sista momentet i samma § upphörer att vidare gälla.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott anhåller jag vördsamt.
Stockholm den 14 November 1865.
.4. Granfeldt.
N:o 89.
Af Herr Du Rietz, Fredrik Gustaf, om uppförande af en fyr på Faluddsre/vet
vid Gotland.
Ehuru Gotlands kuster tyckes vara nog upplysta på Statens bekostnad, af sex
stycken fyrar, från fem fyrstationer; finnes dock en punkt på denna ö, hvarest och
i hvars grannskap de flesta olyckshändelser i grundstötningsväg inträffa, nemligen på
det så kallade Faluddsrefvet, utanför Slockviks lots-station; — ty under loppet af åtta
år hafva icke mindre än tretiofyra fartyg, till större delen af högre lästetal, strandat
deromkring, hvaraf de flesta blifvit vrak.
En så kallad kornprick, bekostad af Staten, är visserligen utlagd på ofvannämnda
ref, men den har, oaktadt säker förankring, dock blifvit åtskilliga gånger bortförd
från sin plats, både under storm och i vackert väder, hvilket tydligen ger tillkänna att
denna varning för sjöfarande icke duger, eller är ändamålsenlig, hvadan jag vördsam
mast
får föreslå,
att en så kallad led-fyr, åtminstone ej mindre än den af Kongl. Postverket
på Westergarns Etholm uppförda, måtte byggas på Faludden och att en
176
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 90.
större ringklocka bredvid densamma placeras, för att under mist och sjömörker
dermed kunna varna seglare från förestående faror i detta grannskap
Kostnaden för anläggning af en sådan fyranstalt kunde ej mätas med de oerhörda
summor, som försäkringsbolagen förlorat genom de många olyckshändelser,
som timat och troligen framdeles skola inträffa i närheten af det uppgifna stället,
och Engelska Regeringen skulle blifva vår synnerligen tacksam för en sådan anläggning,
hvarigenom sjöförklaringarne åtminstone skulle försvåras, för att blifva nöjaktige.
Om vördsam remiss häraf till vederbörligt Utskott vågar jag ödmjukast anhålla.
Stockholm den 4 4 November 1865
F. G. Du Rietz.
/
N:o 90.
Af Herr Du Rietz, Fredrik Gustaf, om de s. k. frälse-roterings-båls■mans-numrens
ställande på vakans.
Då numera båtsmanshållets nummerär anses för sjöförsvaret mer än tillräcklig,
helst kompanier deraf i sin helhet äro föreslagna till öfverflyttning på arméen; så
vågar jag vördsammast föreslå:
att de få s. k. frälse-roterings-båtsmans-nummer, placerade på indelningskompanierna,
måtte hädanefter, i mån af afgång, få under fredstid förblifva
vakante, mot erläggande af vakans-afgift tili Kronan, så vida rotehållarne
sådant önska; men i händelse af krig borde de ifrågavarande rotehållarne
förpligtas, att, inom lämplig kort tid, hafva de sålunda vakante blifne numren
rekryterade.
Om remiss häraf lill vederbörligt Utskott får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 14 November 4 865.
F. G. Du Rietz.
N.o 91.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865.
N:o 91.
177
N:o 91.
I
Af Herr Du Rietz, Fredrik Gustaf, om uppmuddring af Fårösunds
hamn å Gotland, m. m.
Till föga nyttigare ändamål skulle väl penningar kunna användas, än att något
påkosta en Sverige tillhörig hamn, ovedersägligen den bästa som Östersjön har att
framvisa.
Jag menar härmed den af så många Fransyska, men ännu flera Engelska sjöofficerare,
lika högt värderade som välkända Fårösunds hamn på Gotland, genom
hvars södra inlopp nu 21 ä 22 fots fartyg kunna passera; men genom dess norra
endast 10 å 11 fots djupgående. En uppmuddring af denna sednare farled, till 17
ii 18 fots djup, vore nu för tiden ett ganska vanligt arbete; men af troligen oberäknelig
nytta i händelse af ett krig uti våra farvatten, då denna hamn kan lemna säkert
skydd åt en allierad flotta, bestående om än af flera hundrade fartyg, hvilka,
uti den rymliga bassmen, egde säker ankargrund och vore bevarad från sjö, samt
med en Monitor i hvartdera inloppet, otvifvelaktigt tryggad för hvarje anfall; men endast
tvänne omständigheter anser jag oundgängligen böra förbättras och afhjelpas,
nemligen:
1:0 Norra inloppets uppmuddring, dervid troligen någon sprängning, som nu
för tiden är en ganska vanlig företeelse, erfordras, till det djup att 16 fots fartyg
derigenom kunna passera; och
2:0 alt en vattenledning af sött vatten anlägges från det sundet helt nära belägna
s. k. Hyle-träsk, för fartygs beqvämligare förseende med erforderligt friskt
vatten, hvilken vattenledning, om endast i ändamålsenlig och erforderlig rigtning utförd,
icke skulle öfverstiga 2,000 högst 3,000 R:dr Runt, helst 1854—1855 Engelska
örlogsfartyg åsladkommo en sådan medelst sammanskrufvande af flera skeppsslangar.
Jag vågar med anledning häraf vördsammast föreslå:
att en noggrannare undersökning rörande ifrågavarande uppmuddring, på
Statens bekostnad, måtte nästa sommar företagas af dertill skicklig person,
till ett säkert bedömande af kostnaden för detta arbete, och i fall den
icke öfverstiger sådan, för t. ex. en sluss i Göta kanal, Rikets Ständer
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 23
178
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 92.
måtte underdånigt anhålla hos Hans Maj:t Konungen om arbetets utförande,
äfvensom den föreslagna vattenledningens.
Jag har härmed endast velat fästa Höglofliga Rikets Ständers uppmärksamhet
derpå: att naturen har inom vårt kära fädernesland bildat denna ovärderliga hamn
nästan fullfärdig, säkert mera värderad af utländningar än af oss, dervid dock så
ringa återstår för konsten att uträtta, som jag ofvan dristat anföra, för att vara ett
mästerstycke, utan like i våra nordiska farvatten, synnerligen behöflig, i händelse af
krig emellan sjömagter derstädes.
Om remiss häraf till vederbörande Utskott vågar jag vördsammast anhålla.
Stockholm den 14 November 1865.
F. G. Du Rietz.
N:o 92.
Af Herr Printzensköld, Axel Carlsson, om pension för e. o. Kanslisten
Christian Möller Allesson.
Om den, som sjelf vållat sin olycka, är beklagansvärd, huru mycket mera måste
ej detta vara händelsen med den, som efter sina yttersta krafter sträfvat att från sig
afvända elände och nöd, men till följd af sjukdom eller dylika omständigheter arbetat
förgäfves och vid slutet af sin bana ser sig oförmögen att förskaffa sig äfven de
aldra nödvändigaste medlen till lifvets uppehälle. För extra ordinarie Kanslisten
Christian Möller Allesson, en man, stadd i denna sorgliga belägenhet, vågar jag ödmjukast
påkalla Rikets Höglofliga Ständers ädelmod. Denne åldrige tjensteman är
född den 2 September 179-3 och har, såsom i afskrift bifogade handlingar utvisa,
sedan den 2 Oktober 1826 varit i Rikets tjenst anställd, derunder han tjenstgjort
dels i Kongl Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, dels äfven uti Kongl. Maj:ts Ju
stitie-revisions-expedition
och i Kongl. Kammar-rätten, hvars för Möller den 27 Maj
1864 utfärdade betyg utvisar anledningen till den gamle mannens motgångar på
tjenstemannabanan. men derjemte att han under sin tjenstgöring ådagalagt synnerlig
flit och ordentlighet i de göromål, som i anseende till honora åkommen svår döfhet
kunnat inom sistnämnda embetsverk honom anförtros. Han har således icke sjelf
varit orsaken dertill att han ej med sitt trägna arbete kunnat se sin ålderdom till
-
Motioner hos Bidderskapet och Adeln 1865. No 93.
179
godo, men böra väl, då förhållandena så olyckligt gestaltat sig, den numera gamles
mångåriga tjenst och redliga bemödanden att i sin mån gagna det allmänna icke i
allt fall behjertas och bereda honom på hans höga ålderdom åtminstone skydd mot
allt för tryckande fattigdom. För min ringa del är jag af denna åsigt och i öfvertygelse
att densamma skall delas jemväl af Rikets Höglofliga Ständer, vågar jag vördsammast
hemställa:
att den mer än 72 år gamle extra ordinarie Kanslisten Christian Möller
Allesson måtte tilläggas för sin återstående lifstid pension å allmänna indragningsstaten
med ett belopp, svarande emot hvad civile tjenstemän uti
Kollegierna i lägsta lönegraden i slikt afseende åtnjuta.
Stockholm den 14 November 1865.
Axel Carlsson Printzensköld.
N:o 93.
Af Friherre Duwall, Carl Gustaf, om ställande af ett årligt anslag å
10,000 R:dr till Banko-fullmägtiges disposition, för att utdelas såsom
arfvoden åt Bankens tjugu äldste e. o. tjenstemän.
Den fråga jag nu, om ock endast i rätta drag, går att behandla, är en fråga,
som kräfver alla rättänkandes varma behjertande.
Arbete och betalning äro tvänne begrepp, som fullt uppväga hvarandra. Rättigheten
att för ett verkstäldt arbete fordra en viss betalning hör till de sanningar,
som ej fordra någon bevisning. Det är ock på denna grundsats, som samhället ytterst
hvilar och alla dess medlemmar i deras ömsesidiga förhållanden till hvarandra, äro
underkastade denna nödvändighetslag.
Det samhälle, som vi tillhöra, fritager sig tyvärr mången gång från uppfyllandet
af denna allmänna regel och den Svenska Staten har tillegnat sig en på häfd
grundad rätt att under många år af sina blifvande tjenare fordra ett lönlöst arbete.
Om någon tvekan skulle uppstå hvarest ett så hårdt prof måste genomgås, kan jag,
med den kännedom jag eger om Rikets Ständers Bank, tryggt svara att så är förhållandet
der. Det är således om dess extra ordinarie tjenstemän jag vill tala.
180
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 93.
Sedan den unge mannen slutat sina studier, och ledd antingen af egen böjelse
eller målsmäns råd, beträdt den mödosamma tjenstemannabanan, möter honom bekymren
i sin nakna verklighet. Han söker och finner väl arbete, men ingen ersättning
derför. Med ungdomens tillit och hopp tror han sig kunna bekämpa den snart
mötande nöden. Aren gå, men någon ändring i hans hjelplösa belägenhet inträder
ej. Den hand som ledt hans ungdomsstig, har antingen kallnat eller förlorat sin
förmåga att hjelpa. Brist och behof äro snart hans enda trogna följeslagare. Så
fortlöpa 42 till 15 år och först vid 36 å 40 års ålder erhåller extra ordinarien en
liten lön å 1,000 R:dr.
Den tillitsfulle ynglingen är förvandlad lill en modlös man och såsom sådan
mottager han förtroendet att sköta det allmännas värf.
Tron icke, mine Herrar, att jag öfverdrifva i denna min teckning. En fyratiosju
årig
tjenstgöring i Rikets Ständers Bank bar lemnat mig ett dagligt tillfälle att skåda
den sorgliga verkligheten.
Alltid har jag ansedt och anser äfven i denna stund det vara klokast handladt
af det allmänna, att i tid taga vara på det unga slägte, som en dag skall blifva det
allmännas tjenare. Detta tillvaratagande skulle icke bestå i något annat än att betala
dess arbete. Dymedelst skulle modet upprätthållas, hoppet bevaras och den unge
skyddas från behof och deraf sig härledande skuldsättning. En gång blifven ordinarie
tjensteman kunde han lefva, om ock sparsamt, af sin ringa lön, såvida han ej
hade några skulder, ådragna under en lönlös tjenstetid, att gälda.
Uti 98 § af nu gällande Banko-reglemente finnes till extrakt-arbeten och extra
ordinarie tjenstemän upptaget ett arfvodes-belopp af 4,000 R:dr. Afsedt som detta
anslag är till båda dessa uppgifna ändamål är det alldeles otillräckligt. De gratifikationer,
som deraf, äfven under tillämpning af den aldra största rättvisa, blifvit utdelade,
hafva derför vexlat mellan 20 och 100 R:dr årligen. Detta är således den
uppmuntran Banken bestått sina extra ordinarie tjenstemän.
När lill följd af täta indragningar inom den ordinarie tjenstepersonalen i Bankoverket,
arbetet för denna personal blifvit ökadt, och således behofvet af extra ordi
nariers
biträde nu är större än - tillförene, på samma gång utsigten till befordran för
dessa sednare än vidare förmörkats, synes tiden vara inne att äfven se dem något
till godo; och det är af denna anledning jag nu hos Rikets Ständer vördsamt föreslår:
att till Herrar Fullmägtiges disposition måtte ställas ett årligt anslag af
10,000 B:dr B:mt, att, mot den tjenstgörmgsskyIdighet Herrar Fullmägtige
kunna finna skäligt att bestämma, tilldelas tjugu af Rikets Ständers Banks
äldste extra ordinarie tjenstemän.
Om remiss till Banko-Utskottet anbålles.
Stockholm den 4 4 November 1865.
Carl Guslaf Duwall.
Motioner hos Ridderslcapet och Adeln 1865. N:o 94.
181
N:o 94.
Af Grefve Lewenhaupt, Claés Magnus, om ändring i Jagt-sladgan
för så vidt den rörer ejder-skylte.
Hindrad att vara närvarande då en motion af Herr von Feilitzen, rörande ejderfogeln,
remitterades till Ekonomi-Utskottet, måste jag besvära Ridderskapet och Adeln
med afhörandet af en ny motion om ifrågavarande nyttiga fogel. Herr von Feilitzen
begär att ejderfogeln i östra skärgården åter skall frigifvas på så sätt, att hannarne,
eller, som lian behagar kalla dem, gubbarne, skola få skjutas sedan honorna lagt sig
och förlidet års ungar under den tid de gästa våra klippor, samt strängt förbud emot
äggningen och förbud att skjuta värpådan från den tid hon börjar att söka land. Jag
måste med min röst motsätta mig hvad Herr von Feilitzen i sin motion begär, till
den kraft och verkan det kan medföra. Om ungfogeln af ejdern, det vill säga, förlidet
års ungar, som först i sitt tredje år äro fröbara, skulle få skjutas, och jagten efter
dessa foglar, utan lagens skydd, fick fortfara, eller åter blefve så godt som frigifven,
så måste ovilkorligen inträffa hvad redan i östra skärgården beklagligen inträffat, nemligen
att ejderfogeln år från år minskas.
För ett eller annat tiotal af år sedan, häckade ejderfogeln mycket talrikt uti
Calmare sund, synnerligast på ön Jungfrun, i Småländska skärgården lika så. Nu
deremot är den häckande fogeln i betydligt aftagande i Calmare sund och förekommer
häckande ejder mycket sparsamt i den öfriga, mer nordligt liggande Småländska skärgården.
Uti Östergötlands, Södermanlands, Stockholms och Uplands läns skärgårdar
förekommer häckande ejder något mera, men efter alla de upplysningar jag förskaffat
mig, så väl från jägare som kronobetjening och fiskare, öfverensstämma alla uti den
åsigten, att denna nyttiga och för vår skärgård praktfulla fogel, år från år i antal aftager.
Detta aftagande vill en eller annan jägare tillskrifva äggplundringen så väl af
menniskan som af kråkan; jag deremot vill endast kasta orsaken på menniskan och
af henne oförståndigt utöfvad jagt. I fordna tider, då skärgårds-jagten utöfvades med
flintlåsgevär, blef fogeljagten ej aå mördande som nu, sedan bättre skjutgevär användas
och skjutfärdigheten stigit.
Ejderfogeln anländer, som Herr von Feilitzen säger, uti April och således efter
sedan förbudet i den nådiga jagtsstadgan inträdt. I slutet af April eller början af
182
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 95.
Maj utsöker den sina häckningsplatser, ofta i närheten af fiskrarnes båthus. Så snart
ungarne blifvit utliggade, begifver sig honan med dem til! yttre hafsbandet, och är
då, när den tillåtna tiden inträder, svårt för jägaren eller skytten att dem åtkomma.
Långt ifrån att vilja söka få denna jagt åter fri eller ens så, som den af mig
åberopade motionären önskar, vågar jag, på det att någon möjlighet må finnas att
idka ejderskytte uti den östra skärgården, föreslå:
att Rikets Ständer måtte ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan, att
förbudet af ejderskytte icke må taga sin början förrän den Usta Maj.
Härigenom blefve en möjlighet att under April månad, eller den egentliga sträcktiden,
idka detta skytte.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott får jag vördsamt
anhålla.
Stockholm den '15 November 1865.
Claés M. Lewenhaupt.
N:o 95.
Af Friherre Gederström, Rudolf, om beviljande af anslag till fullbordande
af nordvestra stambanan, med sträckning jrån Christinehamn
öfver Carlstad till Arvika.
Nordvestra stambanan, hvars »förnämsta ändamål är», enligt Kongl. Maj:ts i dess
vid sistlidne riksdag aflåtna nådiga Proposition angående jernvägars byggande, begagnade
uttryck, »att åstadkomma en förbindelse mellan de förenade rikenas hufvudstäder»,
torde vid innevarande riksmöte ega utsigt att med kraftigare åtgärd fullföljas, än sorn
kunde ega rum så länge ej rikets vestra och södra stambanor blifvit fullbordade. Numera,
och då besagda banor fulländats, synes ordningen vara kommen till den nordvestra,
den i politiskt hänseende så vigtiga bana, nyss nämndes. Redan har brödrariket,
med berömvärd beredvillighet, å sin sida fullgjort den andel i den förenade banan,
som vester om riksgränsen är belägen. Det är oss äfven i Konungens, vid riksdagens
början, å rikssalen hållna tal en hugnesam antydan gifven, att Rikets Ständer
hafva att förvänta, det nordvestra stambanan kommer i åtanka medelst nådig Proposition
vid innevarande riksmöte. Men då tiden ej medgifvit dess aflåtande före motionsdagarnes
utgång, ock icke med full visshet är kändt till hvad omfång och i hvilken
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 95.
183
sträckning den ifrågavarande stambanan blifver till utförande nådigst föreslagen, synes
det böra tillåtas enskilde riksdagsledamöter, att inför Rikets Ständer framställa sin önskan
och sina åsigter i förevarande hänseenden.
En utförligare utredning af de olika meningar, sorn inom det län, det återstående
af nordvestra stambanan är ämnad att genomlöpa, hafva sig yppat i afseende å särskilda,
alternatift ifrågasatta liniers inbördes anspråk på företrädet, skulle här blifva för
vidlyftig och öfverskrida omfånget af en motion, men jag ber att få, såsom upplysande
härom, åberopa innehållet af en till Chefen för Civil-departementet ingifven skrift, deri
dessa förhållanden blifvit så tydligt, man förmått, återgifna, och hvilken skrift säkerligen,
vare sig från Regeringens sida eller genom de undertecknade ingifvarnes försorg, blifver
Iiöglofliga Stats-Utskottet delgifven. Vare det nu nog sagdt, att bland sådana, tid efter
annan förekomna linier, jag härmed vördsamt föreslår utförandet af den, hvilken, förordad
af den i ämnet af Kongl. Majit sednast tillsatte komité, förenar fördelen af kortare
väglängd, betydligt billigare anläggningskostnad, vida förmånligare lutnings- och kröknings-förhållanden
med ojemförligt bördiga nejder att genomlöpa, alltså lofvande en
öfvervägande personaltrafik, att ej tala om godstrafiken, som visar sig fullt jemngod,
och enligt andras tanke, jemväl mera betydande, än på någon annan linie. Den af
mig nu förordade linie kallas »den södran, och eger, jemte alla de bärofvan uppräknade
fördelar, den att beröra länets hufvud- och residensstad, sätet för dess administration,
bank, hypoteksförening, stiftets högre elementarläroverk, m. m. Att denna, af Carl IX
så visligt anlagda stad, nu, efter en flerårig tillvext i handel, rörelse och välstånd, har
innevarande års sommar genom en förfärlig eldsvåda ödelagts och förhärjats, innebär
icke någon minskad anledning för stambanans dragande till densamma, tvertom, och
då med visshet kan antagas, att den nyss så olyckliga stadens idoga innevånare,
kraftigt understödda, såsom de blifvit af det medborgerliga deltagandets verksamma
hjelp, från alla delar af landet, skola med förnyade bemödanden uppresa nya boningar
utur gruset; och hvilken kraftigare väckelse till lif och uppblomstring skulle val derutöfver
dem räckas än just genom nordvestra stambanans ledande, på sätt som föreslagits,
till och genom Carlstad!
Jag ville således, under förutsättning att Rikets Ständer finna utväg till fullbordande
af nordvestra stambanan, vördsamt föreslå:
denna banas sträckning från Christinehamn öfver Carlstad till Arvika i den
rigtning, som blifvit innevarande år på Statens bekostnad utstakad, och att
den emellan Arvika och Charlottenberg nära riksgränsen redan bearbetade
8tambane-del må blifva likaledes fullbordad. Till dessa arbeten äro, enligt Kongl.
Maj:ts vid sednaste riksdag till Rikets Ständer aflåtna Proposition, erforderliga
för stambanan: emellan Christinehamn och Arvika . . . R:dr 10,519,866.
och till fullfärdigande af banan emellan Arvika och riksgränsen » 2,893,998.
således tillsammans en anslagssumma af R:dr 13,4 13,864.
Skulle likväl vår financiela ställning, hvilken det tillhör Stats-Utskottet och Rikets
184
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 96.
Ständer, att sorgfälligt afväga och bedöma, icke medgifver en så storartad ansträngning
för ett i sanning storartadt mål, det jag lifligt önskar att den måtte tillåta, men ej vågar
tilltro mig med visshet förklara, så nödgas jag alternatift inskränka min hemställan
derhän,
att åtminstone måtte anslås nödiga medel dels tills fullbordande af bandelen
emellan Arvika och Charlottenbergs station, dels till utförande af stambanna
emellan Christinehamn och Carlstad, hvarmedelst en ny och hel länk fogades
till den redan, dels beslutade, dels färdiga sträckan af Statens jernvägssystem,
och hvilken nya länk alltså kan förutses skola i sin mån tillföra detta system
näring och gagn.
Stockholm den 15 November 1865.
11. Cederström.
N:o 96.
Af Friherre af Ugglas, Gustaf, angående sättet jör anskaffande af medel
till nordvestra ock östra stambanornas fullbordande.
Ehuru Rikets Ständer, i anledning af väckt fråga om antagande af ett visst
system, som skulle omfatta alla de jernvägsanläggningar, hvilka uteslutande borde
af Staten bekostas, vid föregående riksdagar förklarat sig derom icke vilja fatta något
beslut, enär kommande Ständer i allt fall vore oförhindrade att i dessa ämnen
meddela sådana bestämmelser, som kunde i väsendtlig mån afvika från föregående
Ständers beslut, har likväl det system för anläggande af Statens stambanor, som
blifvit framlagdt uti det under den 8 November 1859 af särskilde komiterade afgifna
underdåniga betänkande och förslag, hittills blifvit hufvudsakligen följd t. I
detta betänkande antagas följande sex stambanor:
1:0 Södra stambanan från Malmö öfver Nässjö och Jönköping till Falköping;
2:0
Vestra stambanan emellan Stockholm och Göteborg med föreningsbana
från Örebro;
3:o Ostra stambanan från Cathrineholm öfver Norrköping och Linköping till
Nässjö;
4:o ISorra stambanan från Stockholm öfver Upsala till Gefle—Dala jernväg;
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 96.
185
5:0 Nordvestra stambanan från trakten af Porla öfver Christinehamn och Arvika
till Norska gränsen, samt
6:o Sammanbindningsbanan genom Stockholm.
Alla dessa banor hafva numera dels blifvit färdigbygda, dels påbörjade. De
anslag, som af föregående Rikets Ständer härtill blifvit anvisade, hafva utgjort:
För den numera färdigbygda Vestra stambanan jemte föreningsbanan emellan
Örebro och Hallsberg, 45 mil R:mt 37,504,368: —
För den likaledes färdigbygda Södra stambanan från
Malmö öfver Nässjö och Jönköping till Falköping 35,6 mil „ 24,745,632: —
Summa färdigbygd väglängd 80,6 mil, för en kostnad af R:mt 62,250,000: —
För påbörjande af Ostra stambanan
emellan Katrineholm och Norrköping, utgörande
omkring 4,75 mil  4,030,000: —-
För Norra stambanans byggande från
Stockholm till Upsala 6,25 mil ... 4,672,000: —
För Sammanbindningsbanan genom
Stockholm omkring 0,25 mil  3,070,000: —
För Nordvestra stambanan emellan
Porla och Christinehamn 5,25 mil ... 5,374,000: —
samt för påbörjande af jernvägsanläggningen
emellan Arvika och Norska gränsen
3,75 mil  1,000,000: —
Summa under arbete varande väglängd 20,25 mil, hvartill
blifvit anslagne R:mt 18,146,000: —
Tillhopa R:mt R:dr 80,396,000: —
De delar af de påbörjade stambanebyggnaderna, som, sedan förenämnde vid
sistlidne riksdag anvisade 18,146,000 R:dr blifvit för ändamålet använde, enligt
Jernvägs-komitéens förslag, skulle återstå att bygga, äro således:
Af Östra stambanan: linien emellan Norrköping och Nässjö, utgörande 1 4 mil
32,220 fot, beräknad till en kostnad af R:mt R:dr 10,609,487: —
Af Norra stambanan: linien emelian Upsala och Gefle—Dala
jernväg, utgörande enligt 1859 års Jernvägs-komités betänkande
a) för vägen emellan Upsala och Sala, 5 mil
22,500 fot  4,217,239: —
b) för vägen emellan Sala och Robertsholm,
8 mil 22,450 fot  5,491,133: — 9,708.372;
Transport 20,317,859: —
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 24
186
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. No 96.
Transport 20,317,859: —
Af Nordvestra banan:
a) vägen emellan Christinehamn och Arvika, 1 0
mil 23,100 fot 10,519,866: —
b) vägen emellan Arvika och Norska gränsen,
3 mil 31,000 fot .... 3,893,998: —
hvarifrån afgå beviljade . . . 1,000,000: — 2,893,998: — 13,413,864:
Tillhopa 4-3 mil 23,270 fot för R:mt R-.dr 33,731,723: —
Visserligen har redan under sistförflutna riksdag den åsigt sökt göra sig gällande,
att, sedan Vestra, Södra och Nordvestra stambanorna blifvit fardigbygda.
Staten borde upphöra med all vidare anläggning af jernvägar, äfvensom röster höjts
för den åsigten, att Staten nu borde hvila sig efter de ansträngningar, den förmenas
hafva måst underkasta sig för att kunna åstadkomma dessa dyrbara anläggningar.
Hvad beträffar förstnämnda åsigt, så blef dock densamma helt och hållet underkänd
af Rikets sednast församlade Ständer; i thy att anslag sisllidne riksdag
beviljades, dels för påbörjande af icke blott Nordvestra stambanan, utan ock af
Östra och Norra stambanorna, dels för anläggningen af sammanbindningsbanan genom
hufvudstaden.
Den åsigten, att man nu icke borde färdigbygga någon annan stambana, än
den Nordvestra, hvilken af politiska skäl synts företrädesvis böra fullbordas, torde
hufvudsakligen grunda sig på tvänne antaganden, nemligen: det ena, att de redan anlagda
stambanorna icke gifva någon direkt afkastning eller netto-inkomst, utan
knappast bära dagkostnaderna samt banans och materielens underhåll; det andra,
att Staten icke skulle, utan allt för betungande vilkor, kunna upplåna de förstambanornas
fullbordande nödiga kapitaler, eller bestrida de för en sådan upplåning
erforderliga kapital- och räntebetalningar. Det torde derför vara skäl att närmare
undersöka huru härmed sig förhåller.
Beträffande först frågan om den afkastning de redan färdiga stambanorna lemna,
så finnas väl inga fullständigt afslutade räkenskaper för den tid, som förflutit sedan
Södra stambanan i början af December sistlidet år öppnades, intill närvarande
stund; men genom sammanställning af officiela uppgifter, som förekomma i Trafikstyrelsens
från trycket utgifna underdåniga berättelser från åren 1862 och 1863,
samt de summariska redogörelser öfver trafiken, som varit införda i officiela tidningen
under sistlidne och innevarande år, torde med full tillförlitlighet kunna ådagaläggas,
att de färdigbygda Vestra och Södra stambanorna redan nu icke blott
gifva en inkomst tillräcklig att bestrida banornas och trafikmaterielens underhåll,
utan ock derutöfver lemna ett ganska betydligt öfverskott, hvilket lofvar att inom
Motioner hos liidderskapet och Adeln 1865. N:o 96.
187
en icke aflägsen framtid blifva tillräckligt att belacka ranta och amortering af banornas
anläggningskostnad.
Inkomsterna och utgifterna samt behållningen af trafiken å stambanorna hafva
nemligen utgjort:
År 1860
„ 1861
„ 1862
„ 1863
„ 1864
Inkomster.
887,042: 31.
1,175,927: 50.
1,607,454: 77.
2,889,111: 29.
3,462,018: 72.
Utgifter.
666,026: 99.
954,329: 02.
1,172,673: 22.
1,981,003: 61.
2,267,817: 98.
Behållning.
221,015: 32.
221,598: 48.
434,781: 55.
908,107: 68.
1,194,200: 74.
Om inkomsler och utgifter fördelas på hvarje mil, som under de särskilda
åren varit trafikerad, uppstår följande förhållande:
Ofverskottets förhällande
till anläggningskapitalet,
anläggningskostnaden
upptagen till 772,332
R:dr 54 öre för hvarje mil.
1,197 procent.
0,980
1,386 „
1,843
2,161
Inkomster.
Utgifter.
Öfverskott,
År 1860
. . 37,114: 74.
27,867: 24.
9,247: 80.
„ 1861
. . 40,161: 46.
32,593: 20.
7,568: 26.
„ 1862
. . 39,572: 99.
28,869: 36.
10,703: 63.
„ 1863
. . 45,283: 88.
31,050: 21.
14,233: 67.
„ 1864
. . 48,379: 24.
31,691: 14.
16,688: 10.
Under de
nio första månader
na af innevarande
år hafva inkom-
sterna af trafiken utgjort tillhopa
och om inkomsterne under de tre återstående månaderna af året
antagas till 400,000 R:dr i månaden, eller
3,255,695: 62.
1,200,000: —
skulle årsinkomsten komma att bestiga sig till R:dr 4,455,695: 62.
Beräknas utgifterna komma att utgöra 60 procent af inkomsten,
skulle de alltså uppgå till
2,673,417: 37.
samt således öfverskottet för året blifva R:dr 1,782,278: 25.
som fördelade på banans hela längd, 80,6 mil, lemnar en behållning
per banmil af  22,112: 63.
eller 2,863 procent af anläggningskostnaden.
Om nu redan under första året sedan Vestra och Södra stambanorna blifvit
förenade, ett så vackert resultat vunnits, att dessa banor lemna nära 3 procent på
anläggningskostnaden, bör icke ett sådant förhållande utgöra ett giltigt skäl att
skyndsamt fullborda Ostra stambanan och dymedelst tillgodogöra Staten den högst
betydliga inkomst, som måste uppstå genom en jernvägsanläggning, som icke allenast
med 10 mil förkortar den nuvarande jernvägslängden mellan Stockholm och
188
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 96.
Malmö, utan derjemte framlöper genom en af rikets bördigaste provinser, med en
redan nu högt uppdrifven industri, såväl i landtbruk, som i bergsbruk och fabriker
af mångfaldig art?
Efter att sålunda hafva ådagalagt, att något skäl lill uppskof med Ostra stambanans
byggande icke kan hemtas från det antagandet att Statens jernvägsanläggningar
icke lemna någon nettovinst, som kan användas till anläggningskostnadens
amorterande, återstår att till besvarande upptaga den andra invändningen, eller att
Staten icke skulle kunna, utan alltför betungande vilkor, upplåna de förstambanornas
byggande nödiga medel eller bestrida de för en sådan upplåning erforderliga
ränte- och kapitalbetalmngar.
I detta afseende torde endast böra erinras, att om ock stora svårigheter yppats
för Riksgälds-kontorets Fullmägtige, att, oaktadt alla sina bemödanden, på ett
fullt nöjakligt sätt verkställa den upplåning, som af Rikets sednast församlade Ständer
beslutades, så torde dock med temlig visshet kunna antagas, att, derest ombesörjandet
af framtida upplåningar för Statens räkning här, såsom i andra länder, öfverlemnas
till Kongl. Maj:t, den för fullbordandet af Statens stambanor erforderliga
upplåning skall kunna tillvägabringas på fullt antagliga vilkor. Beträffande Statens
förmåga att bestrida utgifterna till ränta och amortering, så torde blott behöfva
lemnäs den upplysning, att Svenska Statens fonderade utländska skuld för närvarande
uppgår till Runt 54,574,420: —
och med tillägg af det lånebelopp, Fullmägtige i Riksgälds-kontoret,
enligt sednaste Ständers beslut äro berättigade att ytterligare
upptaga, eller  26,000,000: —
skulle komma att utgöra R:mt R:dr 80,574,420: —
Den annuitet, som erfordras för att bestrida utgifterna till ränta och amortering
af denna skuld, uppgår till omkring 4,580,000 R:dr, hvaraf en stor del, måhända
hälften, kan påräknas hädanefter komma att inflyta af trafiken å stambanorna
(sedan dessa dock först erhållit fullständig, mot rörelsens omfång fullt svarande
materiel); hvarförutan ganska betydliga summor redan ingå för lån, beviljade till
enskilda jernvägsanläggningar, hvilka summor med hvarje år komma att ökasiden
mån de vid sednaste riksdag till dylika anläggningar beviljade lån, uppgående till
icke mindre än 9,644,000 R:dr, — hvilka till stor del utgått af de utrikes upplånta
medlen — blifva räntebärande och till betalning förfalla.
Att Svenska Staten, som hittills med lätthet kunnat fullgöra de i och för de
utländska lånen belöpande årliga utbetalningarne, hädanefter, sedan banorna börjat
lemna öfverskott, skall ännu lättare kunna verkställa dessa liqvider, faller sig så
klart att någon tvekan derom icke kan uppstå hos andra, än dem, som om de här
upplysta förhållanden sakna kännedom.
Efter att sålunda hafva besvarat de invändningar, som i allmänhet kunna göras
emot ett oafbrutet fortskyndande af de påbörjade stambanornas fullbordande,
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 96.
189
torde böra undersökas om, i afseende på någondera af de ofvanberörda påbörjade
stambanorna, förefinnas några särskilda skäl, sorn föranleda till uppskof med deras
fullbordande. I detta hänseende förekommer, att, om man med hvarandra jemförer
de ofvan omförmälda ännu icke fullbordade delarne af de påbörjade Östra, Norra
och Nordvestra stambanorna, så företer sig emellan de ofullbordade delarne af
Östra och Nordvestra banorna den likhet, att dessa äro afsedda att förena redan
färdigbyggda delar af Statens stambanor, hvaremot Norra banan, om den ifrån dess
nuvarande ändpunkt från Upsala fortsattes, icke träffar någon annan stambana eller
någon annan i norr och söder löpande jernväg. Vidare förekommer i afseende på
fortsättningen af Nordvestra och Norra stambanorna, att man ännu icke lärer blifvit
fullt ense om den rigtning dessa banor böra erhålla, hvaremot, hvad Östra
stambanan beträffar, densammas rigtning numera är af båda statsmagterna bestämd,
sedan Rikets sednast församlade Ständer bifallit Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
»att till påbörjande af Östra stambanan, från Katrineholm öfver Norrköping och
»Linköping, vester om sjön Sommen lill trakten af Nässjö, anvisa det för anläggnin»gen
af sträckan mellan Katrineholm och Norrköping erforderliga belopp.»
Bland de ifrågavarande påbörjade stambanorna är således Östra stambanan
den, som, derest endast inhemska förhållanden tagas under öfvervägande, ur alla
synpunkter synes i främsta rummet böra fullbordas.
Kongl. Majit har ock, uti Sin vid sednaste riksdag om Statens jernvägsbygg
nader
afgifna nådiga Proposition (N:o 17) upptagit Östra stambanan närmast efter
den numera fullbordade Södra stambanan, samt har, i afseende på angelägenheten
af Östra stambanans fullbordande, uti nämnda Proposition, bland annat, yttrat följande:
»De många vigtiga fördelar, som genom den Östra stambanans anläggning
»skulle för det allmänna uppkomma, kunna icke af Kongl. Majit förbises. Så länge
»denna bana ännu icke kommit till verkställighet, är Östergötland, en af rikets
»bördigaste och mest befolkade provinser, med dyrbara industriela anläggningar,
»betydande jern- och kopparverk ssmt rika odlingstillfällen, i saknad af all jernvägs»förbindelse
med det öfriga landet. Den vattenkommunikation, provinsen eger i
»Göta kanal, ehuru för vissa trakter af väsendtlig vigt, kan dock endast i ringa
»mån uppväga de fördelar, som en under alla tider af året tillgänglig jernvägs
»kommunikation
erbjuder. Men ej blott för Östergötland utan äfven för en stor
»del af Nerike, Södermanland och Norra Småland utgör Östra stambanans anläg»gande
en fråga af stor framtida betydenhet. Medelst denna bana skulle nemligen
»för dess orter beredas en lätt och beqväm förbindelse med Norrköping, hvilken
»stad sålunda komme att blifva den naturliga stapelorten för en betydande del af
»dessa landskap. Den Vestra stambanan skulle ock härigenom otvifvelaktig! till»föras
en stor både personal- och varutrafik, och Statens inkomster af denna bana
»sålunda i samma mån ökas.»
Redan i 1859 års Jernvägs-komités betänkande förekommer, i fråga om rigt
-
i
190
Motioner hos Bidderskapet och Adeln 1865. N:o 96.
ningen af Södra stambanan, den erinran, att, då nämnda bana i första rummet afsåge
att på korlaste väg förbinda det norra och mellersta Sverige samt hufvudstaden
med Malmö och utlandet, så borde Nässjö bestämmas till föreningspunkt
mellan Södra och Östra stambanorna, enär afståndet mellan Stockholm och Malmö
derigenom blefve 57 mil 13,150 fot, i stället för 67 mil 18,540 fot, som utgör
väglängden, så länge trafiken måste följa Södra och Vestra stambanorna till Falköping.
Förutom de nu anförda skälen för Östra stambanans fullbordande torde böra
komma under öfvervägande:
att så länge östra stambanan icke blifvit färdigbygd, stor svårighet möter att
på ett ändamålsenligt sätt ordna snälltågen mellan Stockholm och Malmö, så att
denna väglängd på en dag kan tillryggaläggas;
att postföreningen mellan Stockholm och Malmö genom Östra stambanans fullbordande
blir synnerligen underlättad;
att, så snart Östra stambanan blir anlagd till Mjölby, bibanor dels till Wadstena,
dels till Motala på enskildes bekostnad sannolikt komma till stånd, hvilka
banor komma att i hög grad öka trafiken på stambanan;
att, om den föreslagna jernvägsanläggningen emellan Södra stambanan samt
Carlskrona och Calmar kommer att utföras, det synes i hög grad orimligt att trafiken
mellan dessa orter samt Stockholm och de norra orterna skall ledas vester
om sjön Wettern;
att likaledes för den betydliga industri, som bedrifves inom Norrköpings samhälle,
den under byggnad varande sträckningen till Katrineholm visserligen är af
stort gagn, för så vidt densamma underlättar kommunikationen med Stockholm och
de norra orterna samt Nerike och i allmänhet de trakter, som ligga utefter vestra
stambanan, men att deremot hela den. öfriga delen af Östergötland och Småland
samt i allmänhet de södra orter, hvars naturliga afsättningsplats är Norrköping,
icke hafva något gagn af jernvägen till Katrineholm, då väglängden från Norrköping
till Nässjö öfver Katrineholm utgör 30,1 mil, men vägen från Norrköping öfver
Linköping och Mjölby till Nässjö icke uppgår till fullt 15 mil, hvadan afståndet
mellan Norrköping och alla orter söder om Nässjö är 15 mil längre än det
blir, sedan Östra banan blifvit fullbordad;
att Staten genom afbrott af arbetena å Östra stambanan — ett arbete, derom
meningarne väl torde vara eniga, att det snart åter kommer att vidtaga — sjelf
skulle tillskyndas en icke oväsendtlig förlust.
För att nu återkomma till frågan om Nordvestra och Norra stambanornas
fullbordande, så lära väl undersökningarne i afseende på den förra banans sträckning
antingen redan vara verkställda eller hinna afslutas så tidigt, att Rikets Ständer
i fråga om denna bana kunna fatta sitt beslut. Men hvad åter angår Norra
stambanans fortsättande från Upsala, så synas meningarne om jernvägskommunika
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 96.
191
tionernas lämpligaste riglning norr om Stockholm ännu vara så delade och frågan
derom så outredd, att något annat beslut I detta afseende vid innevarande riksdag
svårligen torde kunna fattas, än att anvisa nödiga medel för en fullständig undersökning
till utredande af alla dermed sammanhängande och på beslutet derom inverkande
omständigheter.
På grund af hvad nu blifvit anfördt, får jag vördsamt föreslå:
1 :o) att Rikets Ständer måtte besluta att verkställandet af all den upplåning,
som hädanefter erfordras för utförande af Statens jernvägsbyggnader,
måtte öfverlemnas till Kongl. Maj:t, att genom Chefen för Finans-departementet
ombesörjas; dock att, sedan aftal om de erforderliga lånesummorna
blifvit afslutadt, det ankommer på Kongl. Majit att förordna, huruvida
de upplånta penningarne böra direkte genom Fullmägtige i Riksgäldskontoret
indragas eller på annat sätt komma Riksgälds-kontoret tillgodo,
i utbyte mot i behörig ordning af bemälde Fullmägtige utfärdade
räntebärande obligationer, af den lydelse, som låneaftalet bestämmer och
hvilka derefter' i hittills vanlig ordning böra med de till Riksgälds-kontoret
inflytande medel af nämnda kontor behörigen till kapital och ränta
liqvideras;
2:o) att Rikets Ständer jemväl måtte åt Köngl. Majit öfverlemna att bestämma
under hvilka vilkor upplåning för sagda ändamål må ega rum,
äfvensom tiden för lånets afslutande;
3:o) att, om och när lån kan erhållas på sådana vilkor, som Kongl. Majit
anser för Svenska Staten förmå nliga, Kongl. Majit må ega att afsluta ett
eller flera sådana lån, uppgående till ett sammanlagdt belopp af 24 millioner
Riksdaler Riksmynt;
4:o) att, om och när nödiga medel på sådant sätt erhållas, deraf må, i mån
af behof och på de tider, Kongl. Majit eger bestämma, användas de för
Nordvestra och Östra stambanornas fullbordande erforderliga medel, nemligen
för den förra 13,413,864 Ridr
och för den sednare
10.609.487 „
eller tillhopa Rimt 24,023,351 Ridr.
5:o) att Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit, på
sätt Honom lämpligast syntes, täcktes låta anställa undersökning:
a) huruvida det norra Sveriges billiga anspråk på förbättrade kommunikationer
kunna anses uppfyllda derigenom att den nu påbörjade stambanan
till Upsala derifrån fortsattes till någon af de hittills ifrågasatta
platser å Gefle—Dala jernväg, eller om icke
192 Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 97.
5) jemte denna stambana, hvars ändpunkt då torde böra blifva Gefle
eller någon annan plats i närheten deraf, en annan i vestligare rigtning
bör ifrån Stockholm eller lämplig punkt å Stockholm—Upsala banan utgå
och sträcka sig till Falun eller Insjön, samt
c) att Kongl. Maj:t till Rikets näst sammanträdande Ständer täcktes
afgifva de förslag i ämnet, hvartill berörda undersökningar föranleda.
Stockholm den 15 November 1865.
Gust. aj Ugglas.
N:o 97.
Af Herr Fitinghoff, Conrad Bleckert, om beviljande af elt anslag å
76,250 R:dr för våganläggning från Ramsele socken till Tåsjö kyrka.
Få eller inga trakter af vårt kära fädernesland, äro så vanlottade på kommunikations-anstalter,
som den del af norra Ångermanland, hvilken sträcker sig från Ramsele
socken till Tåsjö kyrka, en ort, som oftast lider af missvext och all möjlig brist; och då
det är endast genom underlättade kommunikationer, som handeln, industrien och företagsamhetsandan
inom en provins skola väckas till lif och full blomstring, så vågar jag
hos Höglofliga Ridderskapet och Adeln vördsamt anhålla, att såsom min egen få
upptaga, den motion, som inom Hedervärda Bonde-Ståndet blifvit väckt af Riksdagsfulimägtigen
P. Engman derom:
att ett statsanslag af 76,250 R:dr utan återbetalnings-skyldighet måtte beviljas
för dels omläggning och förbättring, dels ny anläggning af väg ifrån
Ramsele socken till Tåsjö kyrka.
Fullständiga handlingar och kostnadsförslag, förut förordade af såväl Konungens Befallningshafvande
som Kongl. Väg- och Vattenbyggnads-styrelsen, komma att till Höglofliga
Stats-Utskottet i behörig tid öfverlemnas; och anhåller jag vördsammast om remiss
häraf till nämnda Höglofliga Utskott.
Stockholm den 15 November 1865.
Conr. B. Fitinghoff.
N:o 98.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 98.
193
N:o 98. »
\
Af Herr Fitinghoff, Conrad Bleckert, om anslag lill ett nytt lägre
elementarläroverk i Sollefteå.
Ett lands största lycka är en stigande bildning hos dess befolkning. — Bildningen
kan icke spridas och förökas bland ett folk, om ej tillfälle till det uppvexande slägtets
undervisning, så mycket som möjligt, underlättas. I första rummet bör detta ske
inom de orter der folkmängden är talrikare, än på de öfriga. Det har i anledning
häraf redan vid tvänne föregående riksdagar genom inlemnade motioner till olika Riksstånd
blifvit föreslaget, att förändra den högre folkskolan i Sollefteå till ett läroverk
med tvänne klasser, under ledning af en rektor och en kollega. Sollefteå, beläget
10 mil från Hernösand, utgör föreningspunkten emellan Angerman-elfvens norra och
södra ådalar samt till en del äfven af Indals-elfvens. Folknummern inom de socknar,
som omgifva Sollefteå på 4 mils afstånd, uppgår till öfver 17,000. Inom sjelfva
Sollefteå finnes postkontor, apothek, bäijerskt ölbryggeri, gästgifveri, 7 å 8 öppna
handelsbodar, ett större jernbruk, jemte sågverk, en mängd med ståndspersoner, tvänne
repslagare, tvänne sockerbagare, tvänne bagare, tvänne urmakare, tvänne skräddare,
tvänne skomakare, en kopparslagare, en bleckslagare, en glasmästare, med flere. För alla
dessa personers barn äro de läroämnen, som behandlas i folkskolan, alldeles för otillräckliga.
Föräldrarne hafva således intet annat val, än att antingen afsända sina
barn till det 10 mil aflägsna Hernösand, der underhållet för barnen är särdeles kännbart,
eller ock att, i följd af mindre goda ekonomiska omständigheter, icke kunna lemna
dem några högre kunskaper, än hvad som kan bibringas i folkskolan. På grund af
hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsamt föreslå:
att Rikets nu församlade Ständer behagade bevilja anslag till löner åt en
rektor och en kollega för ett nytt läroverk i Sollefteå, under förutsättning
att de omkringliggande socknarne sjelfva bekosta uppförande af lämplig skolbyggnad
och bostad för lärarne, hvartill såsom hjelp begäres ett statsanslag
för en gång af Fem Tusen Riksdaler, hvarefter naturligtvis den högre folkskolan
skulle indragas.
Stockholm den 15 November 1865.
Cour. B. Fitinghoff.
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 A/d.
25
194
Motioner hos Ridder skap et och Adeln 1865. N:o 99.
4
N:o 99.
Af Herr Fitinghoff, Conrad Bleckert, om ändring i 1 § 15 Kap.
Rättegångs-B diken.
Det är visserligen att hoppas, att förslag till ny rättegångsordning framdeles varder
Rikets Ständer eller då varande representation förelagd; men som man icke vet,
när detta sker, har jag redan nu ansett mig böra påkalla uppmärksamhet å ett lagstadgande,
som tarfvar skyndsam ändring; jag menar bestämmelsen i i 5 kap. 1 §
Rätlegångs-Balken, att »i brottmål svare den sjelf som anklagad är.»
Då angifvelsen bestämmer målets beskaffenhet, så är ock klart hvilken rättighet
är genom förenämnda stadgande gifven en illasinnad person, som vill trakassera. Den
tilltalade, han må vara fullkomligt oskyldig, måste på angifvarens yrkande personligen
tillstädeskomma, och domstolen, äfven med full öfvertygelse om den tilltalades oskuld,
kan icke vägra angifvarens begäran om den tilltalades föreläggande af hemtningsäfventyr,
derest han ej personligen sig infinner. Bor den tilltalade helt nära der domstolen
sitter, undgår han åtminstone ekonomisk förlust och slipper med obehaget af per
sonlig
inställelse, men bor han aflägse, så kan han varda bragt på betydiiga penningeutgifter
som icke fås åter, om angifvaren saknar tillgångar till ersättning.
För att nu icke tala derom att en i Ystad boende person kan blifva tilltalad
för brott begånget i Haparanda, der han aldrig varit, men dit han ändock för angifvelsens
skull måste för personlig inställelse sig begifva, vill jag framhålla ett exempel
från Stockholms Rådstufvu-rätt. Dit hade nemligen en välbekant snickare instämt två
personer från Gotland med ansvarspåstående för bedrägligt förfarande. Begge måste
ock resa 3 å 4 gånger fram och tillbaka; de frikändes; och dömdes snickaren att betala
dem flera hundra Riksdaler rättegångskostnad; men han saknade tillgångar, gjorde konkurs,
och de förorättade fingo intet.
Detta är visserligen ett enstaka fall, men flera exempel finnas nog på likartade
angifvelser; och äfven om icke flera än detta enstaka fall hittills finnas, är detta nog,
för att bevisa behofvet af en ändring uti ett lagstadgande, som kan gifva laga rätt till
dylika trakasserier, särdeles som korrektivet ligger nära till hands, dermed att domaren
finge, likasom i civila mål, rätt att äfven i brottmål medgifva den.tilltalade, om han
ej är häktad, att svara genom laga fullmägtig, och han sjelf vara skyldig iakttaga per
-
Motioner hos Ridder skap et och Adeln 1865. N:o 100.
195
sonlig inställelse först då, när domaren det fordrar. En sådan i domarens hand lagd
magt, är vida mindre än den domaren redan har i latiluden vid bestämmandet om
påföljden för brott; den är af behofvet påkallad för att förekomma hämdlystnad och
prejeri, ty i de flesta fall, der angifvaren yrkar personlig inställelse, är motivet dertill
någondera af sagda lidelser.
För den skull föreslår jag att ifrågavarande lag-paragraf måtte ändras i öfverensstämmelse
med denna min nu uttryckta åsigt,
alt »i brottmål må den tilltalade, derest han ej är häktad, genom laga
ombud sig infinna och först då vara skyldig iakttaga personlig inställelse,
när domaren del fordrar.»
Och begäres remiss häraf till Lag-Utskottet.
Stockholm den 15 November 1865.
Conr. B. Fitinghoff.
N:o 100.
Af Herr Liljenstolpe, Axel Fredrik, om Charta-sigillala-förordningens
reviderande, m. m.
På det att sportelsystemet så småningom må kunna helt och hållet upphöra,
föreslås vördsamt:
att all expeditionslösen måtte, i likhet med hvad som redan eger
rum inom Stats-expeditionerna, upphöra att vara en sportel- eller
löne-inkomst för tjenstemän, och densamma utgå medelst åsättande
Charta-sigillata samt således ingå till Statsverket;
Blifvande häraf en följd, så framt denna förändring ej komme
att småningom införas efter de tjenstemäns afgång, hvilka äro uti
åtnjutande af expeditionslösen, — att nuvarande innehafvaren deraf
må tillerkännas godtgörelse medelst fast löns bestämmande i jemförelse
med mistningen af denna förmån;
hvarförutan, lika vördsamt, föreslås:
nedsättning af nuvarande expeditionslösen uti alla instanser, eller
åtminstone vid mellaninstans, deraf såsom följd blifver Chartasigillata-för
ordning ens totala reviderande.
196 Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 101.
Skälen härför, så uti ena, som andra hanseendet, äro så uti ögonen fallande, alt
desamma icke af mig uti motionen synas vara behöfliga att mera, än som skelt,
vördsamligen påpekas.
Om remiss till Höglofliga Bevillnings-Utskottet och kommunikation af motionen
med de respektive Med-Stånden anhålles vördsamt.
Stockholm den 15 November 1865.
Ax. Fr. Liljenstolpe.
\
N:o 101.
Af Herr Liljenstolpe, Axel Fredrik, om tillerkännande af någon
godtgörelse åt Mamsell Octavia Carlén för arbetet »Anteckningar
ö/ver Kongl. Lifrustkammarens och Kongl. Klädkammarens samlingar.
»
Under sommaren 1859 utgafs här i Stockholm ett litet tryckt arbete: »Anteckningar
öfver Kongl. Lifrustkammarens och Kongl. Klädkammarens samlingar».
Denna bok upptager alla vapen, kläder och öfriga saker, som hafva historiskt
värde, eller sorn- för sin ålder och sina traditioner ifrån folkets läppar blifvit helgade,
och således dyrbara för nationen.
Den lärer vara det första försök som någonsin blifvit gjordt för att inför allmänheten
offentliggöra och meddela en fullständigare uppgift på de inom dessa samlingar
förvarade, i så många hänseenden för oss Svenskar kära och dyrbara minnen
ifrån det stora antalet utmärkte hädangångne regenter, härförare, hjeltar, statsmän och
fosterlandsvänner, både manliga och qvinliga, hvaraf Sverige haft att fägna sig. Man
känner sig stolt att vara Svensk, då man genomgår salarne, der ofvannämnda saker
förvaras och betraktar alla dessa värderika minnen, af stort historiskt värde, samt, med
den här påpekade broschyren i hand, gör sig förtrogen med hvad som vid hvarje utinärktare
artikel finnes omförmäldt.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N;o 101. 197
Och likväl hafva dessa så ytterst dyrbara historiska samlingar från långt förflutna tider
(afven i pekuniärt varde uppgående till millioner' Riksdaler) ligat undangömda och undanstufvade
under långa, flydda tider på platser och ställen, der de endast högst
sällan och undantagsvis fått beskådas af en större allmänhet. Huru många voro väl
de, som för en 10 å 20 år sedan hade sett något af dessa dyrbarheter? Det är
först under de sednaste åren de blifvit så ordnade och uppställda att de kunna
beskådas af en större allmänhet. Men så länge det icke fanns någon närmare beskrifning,
någon kort historik, som vitsordade hvarje förnämligare artikels högre eller
lägre värde, dess större eller mindre historiska betydenhet, kunde icke, och blefvo
icke eller, dessa Sveriges stora minnen föremål för en allmännare uppmärksamhet;
men, genom utgifvandet af den här ofvan nämnda boken, har denna brist blifvit i de
flesta fall afhjelpt. Följden häraf har också på ett särdeles märkbart sätt visat sig,
sedan boken kommit i allmänhetens händer och innehållet blifvit mera allmänt bekant.
I stället för att förut salarne till Kongl. Livrustkammaren och Kongl. Klädkammaren
stodo, förevisningsdagarne, nästan tomma och endast besöktes af en eller
annan, som hade en större kärlek eller nitälskan för våra stora fosterländska minnen,
äro nu dessa salar uppfyllda med ofta öfver 100 besökande nästan hvarje förevisnings
dag,
och dessa äro tvänne i hvarje vecka, hela tiden, då ej strängare köld eger rum,
och då hvarje person betalar 25 öre vid inträdet, inses lätt hvilken fördel så väl all
mänheten
som Staten kommit i åtnjutande af genom denna lilla bok.
Men denna vinst är endast af relativt obetydligare omfång, mot den stora, så
öfvervägande förmån, som redan kommit och otvifvelaktigt fortfarande kommer Staten och
allmänheten till godo genom frivilliga skänker till Kongl. Lifrustkammaren af värdefulla
historiska föremål af många slag, och sålunda ett ständigt förökande af dessa samlingar
på ett ställe.
Uppmaning till dylika gåfvors aflemnande gör boken i följande ord: »Man bör
hoppas, att mången relik, som nu ligger undangömd och glömd, dels i gamla grafkor,
dels hos enskilde familjer framsökes och öfverlemnas till Lifrustkammaren, då det allmännare
blir bekant med hvilken tacksamhet allt sådant der emottages.»
Nog kunde man förutse att redan en och annan värdefullare sak, genom en
dylik uppmaning, skulle såsom gåfva blifva dit inlemnad; men föga kunde man föreställa
sig att inom den så korta tiden af knappt ett år sedan denna hemst ällanblef gjord, så
högst betydliga gåfvor skulle lemnäs, som likväl redan nu är fallet.
Sålunda har på endast få månader Kongl. Lifrustkammaren till skänks fått emottaga
mellan 100 och 200 särskilda artiklar, alla passande föremål att bevaras bland
dess samlingar, och till ett penningevärde, som säkerligen kan uppskattas till omkring
30,000 R:dr R:mt, oberäknadt deras till en del oskattbara historiska värde. Denna
uppgifts riktighet kan säkert bekräftas både af Intendenten, Herr Friherre Georg
Fleetwood och af Rustmästaren vid Museum.
198
Motioner hos Ridder skåpet och Adeln 1865. N:o 101.
Då redan på denna korta tid en sådan betydlig vinst skördats åt Staten och
det allmänna, hvad har man ej då att förvänta under en lång följd af år och då
det öfver hela landet blifver allmännare bekant att passande gåfvor för samlingarne
med tacksamhet emottagas?
Men hvilken vinst har då författaren, eller rättare sagdt författarinnan, ty den
förtjenstfull boken är utgifven af Mille Octavia Callén, — af detta mödosamma
arbete? Säkerligen alldeles ingenting, ty det ringa arfvode hon kunnat betinga sig
för öfverlåtelsen till en bokhandlare, som på eget förlag sedan utgifvit denna skrift,
motsvarar sannolikt endast föga den tid och möda, hon måst uppoffra för att få reda
på alla de historiska data och uppgifter hvaraf detta arbete öfverflödar nästan på
hvarenda sida. För sjelfva författareskapet har sannolikt ingenting såsom ersättning
kunnat återstå.
Då Staten på detta sätt, genom en enskild persons bemödanden och nitälskan (samt
dertill en qvinna) att framdraga i ljuset och inför offentligheten de allt hittills nära
nog okända bevisen ifrån vårt lands vackraste och ärorikaste bedrifter och handlingar
— alldeles opåtänkt och opåräknadt redan kommit och allt framgent kommer i åtnjutande
af de stora förmåner, som här blifvit visadt, kan då Staten undgå att visa
sin erkänsla genom meddelandet af någon godtgörelse åt den, som härtill i så betydlig
mån bidragit? Visserligen icke! Det skulle vara under dess värdighet.
Detta har också blifvit insedt af en ledamot af Vällnfliga Borgare-Ståndet, Herr
Rydin, som vid 1860 års riksdag väckte en motion om en ringa belöning åt Mille
Octavia Carlén. Uti sin motion i ämnet yttrar Herr Rydin, bland annat:
»Den här omnämnda boken medför tvänne fördelar för Staten: för det första får
allmänheten genom densamma reda på och intresse för hvad Sverige eger af historiska
märkvärdigheter; för det andra utgör den inom Kongl. Lifrustkammaren och Kongl.
Klädkammaren ett slags kontroll på desamma; den bidrager äfven till Kongl. Lifrustkammarens
och Kongl. Klädkammarens förkofran, genom den i bokens inledning omnämnda
uppgift att, till samlingarnes förökande, härtill passande gåfvor med tacksamhet emottagas.»
Vidare: »då man tager i betraktande det högst ovanliga att en obemedlad qvinna,
som icke haft, har och sannolikt aldrig kan få någon tjenstebefattning vid, eller någon
inkomst af Kongl. Lifrustkammaren, utan endast af ett lågande nit för saken och kärlek
till fäderneslandets stora historiska minnen och bragder, företagit detta säkerligen ganska tröttande
och tålamods-pröfvande arbete, anser jag det som en pligt af samhället, att för detsamma
gifva sin erkänsla tillkänna, genom någon liten nationalbelöning;» och slutligen: »jag
föreslår alltså att Rikets Ständer måtte förära Mamsell Octavia Carlén en gratifikation af
1,000 å 500 Ridr R:mt.»
I öfverensstämmelse med nämnda vid 1860 års riksdag inom Vällofliga BorgareStåndet
väckta motion, som dock icke under riksdagen hade lyckan erhålla slutlig behandling,
— vågar jag härmed vördsamligen fästa Rikets nu församlade Höglofliga Ständers
uppmärksamhet å detta Mamsell Octavia Carléns vackra bemödande i och för
Motioner hos Ridder skåpet och Adeln 1865. N:o 102. 199
i
KoDgl. Li/rustkammaren och Kongl. Klädkammaren och det särdeles gagnande resultat
hennes ifrågavarande skrift medfört; hvadan jag vördsamt föreslår:
att Rikets Höglofliga Ständer behagade anslå en summa af. 500 R:dr, eller
helst Ett Tusen, att Mille Octavia Carlen, för en gång, såsom godlgörelse
härför, eller såsom gratifikation, meddelas.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottel samt motionens kommunicerande med
de respektive Med-Stånden anhålles vördsamt.
Stockholm den 15 November 1865.
Ax Fr. Lilienstolpe.
N:o 102.
Af Herr Liljenstolpe, Axel Fredrik, angående e. o., tjenslemännen, deras
ställning samt befordringslagarne.
Genom Kongl. Majrts nådiga Kungörelse den 12 Maj innevarande år är bestämdt
hvilka examina berättiga till inträde uti Kongl. Maj:ts och Rikets tjenst i allmänhet.
Den unge tjenstemans-aspiranten har derigenom en slags lockelse till inträde på
tjenstemannabanan; så framt han fullgör dessa prestanda, eller tager föreskrifna examina,
de der icke kunna absolveras, utan stora ansträngningar af föräldrars eller andra
målsmäns kassa och af den unge mannens (ja nu mera i vissa fall, äfven qvinnans,) så
väl själs, som kroppskrafter.
Men hvad har tjenstemans-aspiranten för egentlig vinning häraf? År han förvissad
om befordran, eller ens om ringaste utkomst för den närvarande eller framtiden?
Svaret kunna vi bäst erhålla af de många, hvilkas hela lif blifvit förspildt under
denna aspirans-, af de många, hvilka, istället att gagna ett varmt älskadt fädernesland
och just för denna varma kärlek kanske, genom tvånget att söka att lefva af deras
goda hufvud och varma hjerta, alldeles gått uti motsatt rigtning, eller, tyvärr!
skadat detsamma.
Å hvilka personer samt hvilken yrkesgren jag syftar, torde icke behöfva närmare
bemärkas.
Hvad är således att härvid tillgöra? Månne icke, under det tidsandan oupphörligt
påyrkar borttagandet af alla skrankor inom den ekonomiska lagstiftningen och
uti denna, så alt säga, försökens tid, — vore bäst, att äfven härutinnan upphäfva alla före
-
200
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 102.
skrifter och stadgade prestanda, såsom examina, betyg, o. s v., för vinnande af inträde
uti enskilda verk och uti Statens tjenst??
Staten, med flera, finge då taga sina tjenstemän, så att säga, ifrån gatan, såsom
andra yrkesmästare ra. m. Allt göras efter beting och på kontrakt.
Hvarthän detta dock i längden skulle bära, inses nog, ifall man vill se med
öppna ögon.
Det vinnes dock, att man ej lockas till förutsättningen att, efter fullgjorda prestanda,
befordran skall vinnas genom fortsatt arbete naturligtvis; och icke, såsom nu
i allmänhet, till följd af relationer, tillfälligheter och omständigheter; åtminstone icke,
såsom nu, mången afstängas ifrån befordran och utkomst af ofrivilliga omständigheter
och förhållanden: allmänna och enskilda verks täta omorganisationer, indragningar af
tjenster, o. s. v., denna nutidens omslörtnings-lusta och förändringar såsom
exempel inom så vä! Statens, som ock enskilda korporationers, verk och inrättningar,
af hvilka inom ett, hvilket jag dock icke vill namngifva, på sednare tid vidtagits (förmodligen
för att få dffgliga och passande tjänstemän): att indraga hela lägre tjenstegraden,
hvarigenom mhesparad pensionering vunnits för principalerne, under det de
s]el/ve aspirera högre pensioner ifrån Statsverket; samt tjenstemän efter 30 och 40
års tjenstetid förlorat all utsigt till befordran, dervid tidsandans vanliga jargon åberopas,
att den, som är missnöjd kan taga afsked och att arbetsgifvaren måtte väl få bestämma
om arbetet o. s. v. huru han behagar samt taga sig tjenare, hvarest de fås för billigaste
pris; — ja, sådana yttranden kunnat fällas, som att »lägsta gradens göromål
kunna bestridas af verkets vaktmästare, eller ock kunna under-officerare kommenderas
att verkställe renskrifningen.»
Vinsten af dylika förhållanden är tydlig; såsom ock hvarthän det leder.
Bort derföre, så gerna först som sist, med alla bestämmelser af examina och
betyg, samt kunskapsprof i ock för inträdes-vinnande uti Statens och enskilda verk.
Ynglingen vet då hvad han har att vänta, och föräldrar hvilken uppfostran de skola
gifva de barn, hvilka äro ämnade att blifva tjenstemän, det vill säga allmän humanistisk
bildning, som kan erhållas uti de allmänna högskolorna; hvarefter aspiranten får
söka inhemta hvad som erfordrades att blifva tjensteman pä hvad sätt sorn helst, —
troligen genom att, som man kallar det, auskultera och uppvakta uti de verk, inom
hvilka han vill söka utkomst och möjlig befordran, utan likväl ringaste anspråk på
någondera, utan blott beroende af sjellförvärfvad kunskap och möjligen skicklighet
samt — chefernas godtycke eller välvilja och otvifvelaktigt äfven den påtryckning,
som kamraters omdöme kan åstadkomma.
Om någon komité således skulle anses behöflig; så vöre del väl i detta afseende,
tillsatt af några få sakkunnige personer för att bedöma förhållandena sådana
de äro och sådana de borde vara, samt med fästadt afseende å så väl Statens, som
tjenstemans-aspiranlens väl och fromma;
Hvadan jag en sådan komités tillsättande vördsammast föreslår, eller:
alt
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 103.
201
att Rikets Höglofliga Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet framställa
den önskan, att en komité uti förevarande fråga och med görligaste
första varder tillsatt.
Om motionens remitterande till Höglofliga Ekonomi-Utskottet samt de respektive
Med-Ståndens kommunicerande anhålles vördsamt.
Stockholm den -15 November J 865.
Ax. Fr. Liljenstolpe.
N:o 103.
Af Herr Linroth, Carl Johan Gustaf, om be/rielse från bevillning för
pensioner.
I Svenska bevillnings-principen har den vackra grundsatsen gjort sig gällande,
att pensionstagare icke blifvit betungade med att betala bevillning på sina små pensioner.
Pensionstagare äro af tvcänne slag, en del åtnjuta pensioner hvilka tilldelats dem endast
af mensklighetens välgörenhetskänsla, och utgå ömsom på grund af Rikets Ständers
beslut och ömsom af enskilde personers till välgörande ändamål donerade fonder,
en annan del åter åtnjuta dem såsom frukter äf ett mångårigt trälande i Statens
tjenst, hvars små löner icke medgifva löntagare att samla några kapitaler, af hvilka de
kunnat bereda sig, icke ens, en tarflig utkomst för sin ålderdom, hvarjemte en del
af Statens embetsman under mansåldrar, genom årliga afdrag utaf de små lönerna,
samlat kassor, hvarifrån en ringa pensionssumma kan blifva en räddning från hunger
och nöd på gamla dagar, sedan de, utslitne i Statens tjenst, slutligen ej längre, hvarken
af fysiska eller psykiska orsaker, orka förtjena Kronans kaka. Den minsta tanke
på deltagande för pensionstagare inom alla kategorier i vårt land borde val, synes det
mig och mångfaldige andre, inspirera Rikets Ständer att icke förtynga desses lott på
gamla dagar derigenom, att man lägger bevillning på de små pensionerna, och derigenom
minska deras, ändock högst ringa, tillgångar för lefnadsbehofven Jag kan dessutom
ej för min del finna att någon samvetsgrann statsmannaprincip kan åberopas
derför att man lägger bevillning för inkomster på andra personer, än sådana, hvilka
på ett eller annat sätt draga personlig fördel af den rörelse som finnes i Staten, vare
sig genom egande af fastigheter, idkande af handel och industri eller innehafvande af
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Samt. 1 Afd. 26
202
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 103.
Statens embeten, civila eller militära, och till ingen af dessa kategorier kunna pensionstagare
hänföras; deras tid att draga fördelar af Staten är förbi, och de lefva endast,
om jag så må säga, för att lefva tills de dö, hvaremot hvad pensionerade em
betsman
angår, Staten af dem dragit så mångårig fördel att minnet af hvad den utslitne
embetsmannen verkat till Statens bästa, torde böra framkalla ett mera ömmande
för deras tarfliga, ofta torftiga, belägenhet, än att man belägger deras små pensioner
med en i förhållande till deras ekonomiska ställning dryg bevillning.
Rikets Ständer vid sista riksdag hafva dock förbisett dessa grundsatner, då de,
som jag skulle tro, för första gången i Sverige, beslöto, och i Bevillnirgsförordningen
intogo, att bevillning skulle erläggas å alla pensioner, som öfverstiga 300 R:dr R:mt.
Jag är dock öfvertygad derom, att detta tillkommit derigenom, att man ej tänkt på
huru vidsträcktare detta påbud om bevillning å pensioner verkade utöfver sjelfva bevillningssumman,
hvilken kanhända mången bland Rikets Ständer ansåg såsom en småsak.
Den nya kommunal-lagen var en splitter ny nrättning då Rikets Ständer sednast
voro församlade, och var då icke pröfvad i någon enda af dess verkningar och hade
erfarenheten satt Rikets Ständer i tillfälle veta huru förtyngande kommunal-lagens
57 § verkar på en pensionstagares lott, är jag öfvertygad att man icke haft hjerta
att, frångående de urgamla grundsatserna, pålägga pensionstagare bevillning. Enligt
denna 57 § skola alla deltaga uti kommunal-utskylder hvilka erlägga bevillning enligt
andra Art, i bevillningsförordningen, och härigenom blifva pensionstagare så betungade
att få, som ej hafva särskild kännedom om de utgifter, hvilka sålunda för dem tillkommit
efter sista riksdag, derom kunna göra sig en föreställning
För att sätta Rikets Ständer i tillfälle att på grund af fakta kunnä inse rigtigheten
af hvad jag här ofvan sagt, har jag trott mig vördsammast böra för Rikets
Ständer framlägga här bifogade vidimerade afskrifter utaf mina i Cristinehamn behörigen
qvitterade debetsedlar å stadsutskylder både före och efter sistpasserade riksdag. Man
finner häraf att jag före den sista riksdagen, för år 1862, der betalade i stadsutskylder
3 R:dr 32 öre, men efter densamma, år 1863, 24 R:dr 34 öre, eller åtta
gånger så stor kommunalskatt emot hvad jag förut erlagdt i stadsutskylder, och något
tydligare bevis uppå den obilliga beskattning, som drabbat pensionstagare efter
sista riksdag, torde alla inse ej beböfvas för vinnande af en billig förändring, enär,
naturligtvis, förhållandet är lika för alla pensionstagare inom riket som för en, hvad
principen beträffar, om ock olika lokaler kunna förorsaka några mindre olikheter i
siffran. Jag bifogar härjemte i vidimerad afskrift min qvitterade debetsedel å kronoutskylderna
för år 1863, hvaraf synes att jag för det året icke, enligt andra Art. Bevillningsförordningen,
betalat bevillning för något annat än min kapitens-pension, och
att således de dryga kommunalutskylderna endast tillkommit derföre att Rikets Ständer
lagt bevillning på pensioner.
Betänker man ytterligare hvilken obetydlig inkomst både för Staten och kommunen
uppkommer genom att lägga bevillning på pensioner, så vågar jag hoppas att
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N\o 10i.
203
Rikets Ständer ville fästa afseende på hvad jag i denna motion tillåtit mig framställa;
likasom jag äfven vågar hoppas det Rikets Ständer icke ville tyda dessa, en gammal
gubbes här uttalade ord såsom en egennyttig anläggning på Rikets Ständers frikostighet.
Mina dagar kunna räknas och jag kan ju icke göra några, hvad man kal
lar
affärer på hvad jag här tillåtit mig föreslå, men frågan, principfrågan, gäller dels
efterkommande och dels många pensionerade, som ännu kunna hafva många år att
lefva i bekymmer.
Med anledning af hvad här ofvan blifvit uttaladt får jag vördsammast väcka
den motion:
det Rikets Ständer ville besluta att föreskriften uti nu gällande Bevillningsförordning
om bevillning å pensioner utgår ur den Bevillningsförordning,
hvilken kommer att uppgöras af nu församlade Rikets Ständer, så att alla
pensioner, af hvad namn och beskaffenhet de vara må, hädanefter icke
komma att med bevillning beläggas.
Stockholm den 4 5 November 4865,
C. J. G. Linroth.
N:o 104.
Af Herr Treffenberg, Curry, angående ändringar i Instruktionen för
Landshö/dingarne i rikets län, samt de vid Läns-styrelserna an
ställde
tjenstemän.
Det torde vara kändt, att, som jag tror, samtlige, men säkert de fleste landskamererare
i riket för icke längesedan ingått till Kongl. Majit med underdånig framställning
i ändamål att, i sammanhang med blifvande definitiv reglering af landtstatens
löneförmåner, söka utverka tillökning i landtstatens personal, förhöjning i dess aflöning,
viss tids semester och förbättrade pensionsvilkor för landskamererare o. s. v.
Uti denna underdåniga framställning förekomma följande yttranden:
»Det torde neppeligen kunna bestridas, ty de årliga arbetsredogörelserna bära
derom vittne att läns-styrelserna äro de myndigheter, som, i förhållande till den
på stat aflönade tjenstemannapersonalen, mest äro betungade af göromål, till större
delén af mångsidig, maglpåliggande och ansvarsfull beskaffenhet. Att landskontoren
204
Motioner lios Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 104.
hafva sin • dryga del af dessa göromål lärer lika litet kunna ifrågasättas, om man besinnar,
att till deras åligganden hörer» o. s. v., hvarefter en del af dessa åligganden
uppräknas;
och vidare:
»Landskamereraren hvilken, såsom chef för landskontoret, står i ansvar för allt
hvad inom kontoret handlägges, äfven om tiden omöjligen medgifver granskning af
biträdens arbeten, utan jemväl för underlydande uppbördsman, har visserligen till sitt
biträde en länsbokhållare och en landskontorist, aflönade af Staten; men göromålen
äro af den omfattning och hafva under de sednaste tjugo åren blifvit till den grad
förökade att — äfven om nämnde biträdens hela arbetsförmåga tages i anspråk,
hvilket dock, i anseende lill lönernas otillräcklighet och det deraf härledda behofvet
att använda en del tid för annan sysselsättning, skulle menligt inverka på deras ekonomiska
existens och hafva till följd mindre benägenhet hos skicklige personer att
söka anställning vid landskontoren — i de flesta län ett, två å tre extra biträden
måste på vår egen bekostnad, dagligen, året igenom anlitas såvida anspråken på
skyndsamhet vid ärendenas handläggning skola kunna uppfyllas.»
Om nu landskamererarne klaga så och med rätta, hvad skola då landssekreterarne
säga, landssekreterarne, hvilka, efter hvad arbetsredogörelser utvisa och dessutom
samtlige herrar landshöfdingar äro i tillfälle vitsorda, taga brorslotten af de
ärenden, hvilka tillhöra Kongl. Majlis Befallningshafvandes befattning,
Göromålen vid landskanslierna ökas nästan regulariter efter hvarje ny riksdag,
visserligen ofta till följd af samhällsinstitutionernas naturliga tendens till utveckling,
men måhända lika ofta jemväl derför att man vid behandlingen af förslag till nya
lagar och författningar icke fäster tillbörligt afseende å det ökade besvär som deras
handhafvande måste tillskynda vederbörande myndigheter och tjenstemän, i hvilket
afseende exempelvis må åberopas del faktum att, till följd af de tvänne uppå Rikets
Ständers framställningar under sistlidne riksdag den 30 December 1863 utfärdade
nådiga Kungörelse angående kostnadsersättningar till nämnde- och fjerdingsman, samt
åtskillige militäre, civile och ecklesiastike tjenstemän för vissa extra förrättningar, endast
anordningarne, vid Landskonloret i Westerås, hvilka tillförene vanligen hvarje
år uppgått till något öfver 800, år 1864 vuxit med 33j:de!s procent, så att de nyssnämnda
år utgjort öfver 1,100. Också hafva landskansligöromålen i de flesta län
numera antagit sådana dimensioner, att det helt enkelt är en absolut omöjlighet, att
äfven med de yttersta ansträngningar sköta dessa göromål på ett sådant sätt, som
lagen bjuder, det allmännas väl kräfver och den pligt trogne tjenstemannens samvete
befaller.
Det hade varit min önskan att, till bestyrkande häraf redan vid detta tillfälle
kunna utbyta mina försäkringar emot officieia siffror, sådant har likväl tiden icke
medgifvit, men helt visst skola dessa siffror icke komma att saknas hos det Utskott,
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 104.
205
till hvilket denna motion grundlagsenligt bör öfverlemnas och af hvilket Utskott jag
har äran vara medlem.
Säkerligen skall man härvid anmärka, att en stor del af de ifrågavarande göromålen
äro af så enkel beskaffenhet, alf deras handläggning blifver rent af mekanisk
och följaktligen icke kan upptaga synnerligt lång tid, men denna anmärkning får jag
bemöta med den erinran, att många bäckar små göra en stor å och att jemte de
der dussmmålen, hvilka kunna på ett machinmessigt sätt affärdas, förekomma andra af
den vidtomfattande och maglpåliggande art, att expedierande af ett enda sådant mål
erfordrar dagars, ja stundom veckors oafbrutna arbete.
Det är emellertid ingalunda min mening alt för afhjelpande af denna olägenhet,
hvaraf såväl det allmänna som tjenstemannen lider, begära, vare sig löneförhöjningar
eller tillökning i den vid landskanslierna anställda tjenstemannnpersonalen. En framställning
i förra hänseendet skulle innebära ett väl oblygt anspråk, då landssekreterarnes
aflöningsförmåner äro. såvida jag vet. på intet ställe otillräckliga, i de flesta
län goda, och i några vida utöfver behofvet stora. Billigare kunde då den begäran
synas, att, på de grunder Kongl. Kammar-kollegium uti ett redan den 22 Juni
1835 afgifvet underdånigt yttrande andragit, söka bereda anslag för tillökning uti den
nuvarande tjenstemannapersonalens antal, då det är en känd sak att i de flesta län
landssekreteraren i likhet med landskamereraren nödgas aflöna ett eller flere extra
biträden. Men äfven en dylik förstärkning af arbetskrafterna vid landskanslierna
skulle icke kunna i väsendtlig mån bidraga att förbättra ställningen., så länge den
juridiska, och följaktligen äfven den moraliska ansvarigheten för alla mål och ärenden
åligger landssekreteraren; ty, äfven om jag antager, hvad dock i verkligheten
icke inträffat eller ens kan inträffa vid något landskansli, att uppsättningen af alla
utslag, protokoller, skrivelser med mer3 kunde ombesörjas af länsnotarien och landssekreterarens
enskilda biträden så att landssekreterarens tid och krafter endast behöfde
tagas i anspråk för föredragningen af målen och justeringen af de i koncept
uppsatta expeditionerna, så skulle dock redan ett sådant arbete, om det skulle anställas
med erforderlig grundlighet och noggrannhet, gå vida utöfver en mans höfva,
och så länge ansvarigheten för alla göromålen åligger landssekreteraren, skall han,
med den höjd hvartill dessa göromål stigit, i sjelfva verket alltid blifva försatt i det
dilemma, att antingen söka åstadkomma ett försvarligt arbete, men då få höra allmänhetens
jemmerrop öfver expeditionssöl och derför få plikta eller ock så småningom
beqväma sig till en sådan uppfattning af tjenstens kraf, som tillåter honom att
icke ställa högre fordringar på sitt arbete, än att han kan undgå ansvar, och sedan
få heta ferm expeditionskarl och hafva sina penningar i behåll.
För att nu kunna häfva detta missförhållande, hvars demoraliserande inflytande
på tjenstemannen lätt inses, gifves lyckligtvis åtskilliga andra utvägar än löneförhöj
ningar
och ökade arbetskrafter.
Såsom sådana utvägar erbjuda sig:
20G
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 104.
1:o Göromålens förminskning derhän, att en del mål och ärenden, hvilka för
närvarande tillhöra Kongl. Majrts Befailningshafvandes befattning, allt efter målens art
öfverflyttas antingen till domstolarne eller andra myndigheter och embetsman.
2:o Göromålens förenkling medelst ett förändradt expeditionssätt; och ändtligen
3:0 Göromålens fördelning emellan landssekreteraren och länsnotarien med
hvardera åliggande ansvarighet för de honom anvisade göromål.
Då emellertid de åtgärder, hvilka torde böra vidtagas, till handskansligömålens
förminskning och förenkling i de rigtningar jag här ofvan angifvit, äro af beskaffenhet,
att de lämpligen böra blifva föremål för särskilda motioner, hvilka jag äfven, i
den mån tiden sådant medgifver, ämnar underställa Rikets Ständers pröfning, öfver
går
jag till närmare utveckling af det sista af mig föreslagna sättet att underlätta
landssekreterarens göromål, genom att fördela dessa göromål emellan landssekreteraren
och länsnotarien.
För detta ändamål torde del tillåtas mig först erinra om den ställning i förhållande
till landssekreteraren, som uti den nu gällande nådiga Landshöfdinge-instruktionen
blifvit länsnotarien anvisad. Enligt 61 § af denna instruktion skall läns
notarien
efter de föreskrifter sorm landshöfdingen eger meddela, biträda landssekreteraren
med de til! landskansliet hörande göromål, samt vid landssekreterarens laga
förfall, då ej annorlunda derom förordnas, hans tjenst förrätta; men då landssekreteraren
är föredragande i alla mål sorn handläggas å landskansliet och hvarje från
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utgående expedition, för att vara gällande, måste
vara kontrasignerad af föredragande, så är häraf klart, att, med undantag af de tillfällen,
då länsnotarien, i följd af landssekreterarens laga förfall, förrättar dennes
tjenst, allt öfrigt arbete hvarmed länsnotarien tillhandagår landssekreteraren är af
alldeles samma natur som detr landssekreterarens enskilda biträden kunna åstadkomma,
d. v. s. utan all officiel karakter, och följaktligen utan någon juridisk ansvarighet,
hvilken sålunda i hvarje, äfven den minsta och mest underordnade detalj, hvilar uteslutande
på landssekreteraren. Det är i sanning icke lätt att utgrunda orsaken hvarföre
hela bördan af göromålen blifvit lagd på landssekreteraren, då likväl på landskontors-sidan
densamma åtminstone i någon mån blifvit fördelad emelian landskamereraren
och länsbokhållare^ hvilken i öfrigt intager samma ställning i förhållande
till landskamererare som länsnotarien till landssekreteraren, men derjemte uti 62 §
af instruktionen fått sig anvisad en särskild detalj af göromålen, för hvilken han ensam
är ansvarig, hvaribland, jemte annat, det tidsödande revisionsarbetet. Förhållandet
kunde förklaras om alla de på landskansliet förekommande målen vore af den
invecklade och omfattande beskaffenhet, att det allmännas intresse öfverhufvud icke
kunde anses medgifva att befattning med någon del af dessa mål uppdrages åt annan
än landssekreteraren, hvilken presumeras innehafva större insigter, skicklighet
och erfarenhet än länsnotarien. Denna förklaringsgrund håller likväl icke streck,
då nemligen — utom det att instruktionens stadgande derom att länsnotarien vid
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. No 104.
207
landssekreterarens förfall skall förrätta hans tjenst, måste förutsätta att lagstiftaren
ansedt länsnotarien vara för ett dylikt uppdrag qvalificerad — en hvar vet, att en
stor del af landskansligöromålen äro af den enkla art, att till deras ombesörjande
erfordras endast ordningssinne, vanligt förstånd, högst obetydlig lagkännedom och en
lätt förvärfvad routine; och härmed är också den grund angifven, efter hvilkee den,
efter min tanke, förr eller sednare oundgängligen nödvändiga fördelningen af göromålen
emellan landssekreteraren och länsnotarien måste uppgöras.
De åligganden, hvilka jag således skulle vilja öfverflytta från landssekreteraren
till länsnotarien, äro följande:
1:o. Föredragning och expedition af alla sådana utsökningsmål i hvilka gäldeoären
antingen uteblifvit med förklaring (de så kallade tredskomålen) eller utan allt jäf
eller invändning krafvets rigtighet erkännt, äfvensom sådana utsökningsmål uti hvi ka,
efter hvad derom särskildt finnes stadgadt, Konungens Befallningshafvande eger att
meddela vilkorlig utmätningsresolution. Behandlingen af dessa utsökningsmål erfordrar
icke någon synnerlig vidsträckt eller djup lagkännedom, koncepterna til! dessa
mål uppsättas vanligen efter formulär af landskanslisten eller annat enskildt biträde,
hvilka häri snart nog förvärfva sådan vana, att ringa eller ingen justering erfordras.
2:0. Granskningen al inkommande exekutions-diarier. Äfven denna detalj kräfver
endast kännedom om några få författningar rörande utmätningsväsendet.
3:o. Ombesörjandet af all förekommande vidimation, hvarvid endast noggrannhet
tages i anspråk.
4:0. Tillsynen deröfver att föreskrifna rapporter, uppgifter och andra handlingar,
som på bestämda tider böra till landskansliet ingå, i rätt tid inkomma. För detta
ändamål äro vanligen särskilda tabeller upprättade, utvisande de tider, då ifrågavarande
handlingar böra ingå, hvadan fullgörandet af detta uppdrag endast förutsätter
ordentlighet.
O
5:0. Skyldigheten att i mål och ärenden af enklare beskaffenhet efter de enskilda
föreskrifter, som landshöfdingen meddelar, föra Konungens Befallningshafvandes
protokoll.
Mål och ärenden af detta slag, i hvilka protokollsförandet med all trygghet
kan öfverlemnas till länsnotarien, förekomma ofta; dit höra exempelvis mål, som angå
tro-, huldhets- och tjenste-edens afläggande, anmälda protester i enlighet med 4 Kap.
3 § Utsöknings-Balken, anmälanden till rättighet att utöfva handel och handtverk,
erkännanden af löftesskrifter, förhör med betlande personer, o. s. v.
Den lättnad, som genom ofvannämnda göromåls öfverflyttande till länsnotarien
skulle beredas landssekreteraren, vore icke obetydlig och skulle följaktligen medföra
den fördel, att landssekreteraren kunde uteslutande egna tid och krafter åt öfriga,
mera omfattande och invecklade mål.
För den händelse någon kunde föreställa sig att genom den nu föreslagna fördelningen,
länsnotariens göromål blefve öfver böfvan många och tryckande, så an
-
208 Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 104.
\ ,
ser jag mig kunna med full förvissning uttala den öfvertygelsen, att länsnotariens
krafter för närvarande på de flesta ställen säkerligen tages i anspråk lika mycket
som skulle blifva fallet, i händelse mitt förslag vinner framgång; samt alt följaktligen
hela skilnaden skulle blifva den, att allt det arbete hvarmed länsnotarien för närvarande.
biträder landssekreteraren, skulle genom den af mig föreslagna förändringen
ifrån att vara af rent privat natur erhålla officiel karakter.
På grund af hvad jag nu haft äran andraga får jag föreslå:
att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anhålla
dels att 61 § af Kongl. Maj:ts nådiga Instruktion för landshöfdmgarne i
rikets län samt de vid läns-styrelserna anstälide tjenstemän den 10 November
1855 måtte erhålla följande förändrade lydelse, nemligen:
Länsnotarien åligger:
1:0 att föredraga och expediera alla sådana utsökningsmål i hvilka
gäldenären antingen uteblifvit med förklaring, eller, utan allt jäf, krafvets
rigtighet erkannt, äfvensom sådana utsökningsmål, uti hvilka, efter hvad
derom särskildt finnes stadgadt, Konungens Befallningshafvande eger att meddela
vilkorlig utmätningsresolution;
2.0 att granska inkommande exekutionsärenden och, om felaktigheter
eller försummelse hos exekutorer dervid upptäckas, derom till landshöf
dingen
göra anmälan;
3:o att ombesörja all förekommande vidimation;
4:0 att vaka deröfver att rapporter, uppgifter, och andra handlingar
som på bestämda tider böra till landskansliet ingå, i rätt tid inkomma
samt annars förhållandet hos landshöfdingen anmäla;
5:o att i ärenden af enklare beskaffenhet enligt de närmare föreskrifter,
som landshöfdingen eger att meddela, på eget ansvar föra protokollet
inför Kongl. Maj ts Befallningshafvande;
6.0 att äfven i öfrigt, såvidt de sålunda bestämda åliggandena det
medgifva, enligt de föreskrifter landshöfdingen eger meddela, biträda landssekreteraren
med de till landskansliet hörande göromålen;
7:0 att vid landssekreterarens laga förfall, och då ej annorlunda förordnas,
hans tjenst förrätta.
dels ock att, för den händelse denna underdåniga hemställan vinner
Kongl. Maj:ts bifall, jemväl öfriga vederbörande §§:r i landshöfdinge-instruktionen,
och tilläfventyrs endast 1, 4, 5, 42, 50 och 58 §§ måtte erhålla
en derefter lämpad förändrad lydelse.
Slutligen och i sammanhang med hvad jag nu föreslagit, har jag jemväl ansedt
mig böra söka utverka någon utsträckning i tiden i afseende å den tjenstledighet som
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på grund af 38 §, 2 morn., i landshöfdinge-instruk
tionen
-
Motioner hos Riddershapet och Adeln 1865. N:o 104.
209
tionen eger att bevilja landssekreteraren och landskamererare^ och hvilken tid är
bestämd till högst en månad. Neppeligen torde många tjenstemän finnas, hvilka, i
följd af ansträngande arbete, så väl behöfva någon tids hvila som landssekreterare
och landskamererare; också hafva de sistnämnde uti deras ofvannämnda underdåniga
petition anhållit att en årlig tjenstledighet, eller semester, af minst två månader måtte
landskamereraren beviljas, med skyldighet för länsbokhållarne, att emot åtnjutande
af den högre lön, som dem kunde blifva tillerkänd, och utan rättighet till annan eller
särskild ersättning, landskamereraretjensten under tiden bestrida. Om jag icke nu
väcker förslag om enahanda förmån för landssekreterarens räkning, så afhölles jag
derifrån, icke af öfvertygelsen om det obilliga i en sådan begäran utan endast af
hopplösheten att åt densamma bereda framgång. Deremot torde landshöfdingens rätt
att bevilja landssekreteraren och landskamereraren tjenstledighet, utan våda kunna något
utsträckas. Det är kändt, att Kongl. Majit hvarje år vid vårtiden blifver öfverbopad af tjenstledighetsansökningar
ifrån landssekreterare och landskamererare, som under sommaren
önska besöka badorter, brunnar o. s. v., för att sköta helsa och enskilda angelägenheter.
Från detta onödiga besvär kunde Kongl. Majit väl befrias. Missbruk
af en sålunda utsträckt rättighet för landshöfdingen att permittera de närmast honom
stående tjenstemännen, torde icke kunna befaras, då, äfven om det kunde antagas,
att en eller annan sådan tjensteman hade nog liten känsla för det anständiga,
för att kunna begära tjenstledighet oftare och under längre tid, än af verkligt behof
vore påkalladt, under det han med god smak -droge inkomsten af tjensten, det i allt
fall torde kunna förväntas, att landshöfdingens veto skulle verka tillräckligt åter
hållande.
Med anledning häraf får jag sålunda föreslå:
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla
om sådan förändring af 38 §, 2 morn., och 39 §, 4 morn., af lands
höfdinge-instruktionen,
att landshöfdingen måtte förklaras berättigad, alt
under högst två månader bevilja landssekreteraren och landskamereraren
tjenstledighet och att förordna länsnotarie eller annan skicklig och kompetent
person, att deras tjenster under ledigheten förrätta.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålies vördsamt.
Stockholm den 45 November 4 865.
Curry Treffenberg.
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd.
27
210
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865, N:o 105.
N:o 105.
Af Herr Treffenberg, Curry, om erforderlig inskränkning uti onödigt
mångskrifveri vid Landskanslierna.
Uti en annan af mig väckt motion har jag utförligare utvecklat de skäl 'hvarför
jag anser lagstiftningens mellankomst oundgängligen nödvändig, till förminskande af de
hopade göromålen vid landskanslierna, och jag angaf dervid de utvägar som för detta
ändamåls vinnande stodo till buds, nemligen dels göromålens förminskning genom åtskilliga
måls och ärendens öfverflyttande till underdomstolarne samt andra myndigheter
och tjenstemän, dels göromålens förenkling medelst ett förändradt expeditionssätt och
dels göromålens fördelning mellan landssekreteraren och länsnotarien; hvarjemte jag
slutligen antydde att jag ämnade i den mån tiden sådant medgaf i särskilda motioner
föreslå de åtgärder som borde vidtagas till landskansligöromålens förminskning och förenkling;—
och är det nu en af dessa åtgärder som utgöra föremål för denna motion,
hvilken afser att förenkla landskansligöromålen, medelst ett förändradt expeditionssätt i
en del ärenden, som utgöra föremål för korrespondens emellan Konungens Befallningshafvande
å ena, och andra myndigheter och tjenstemän å andra sidan.
Det är kändt att 5\ § af landshöfdinge-inslruktionen lemnar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
rättighet, att, då omständigheterna sådant medgifva, expediera sitt beslut
genom å handlingarne tecknad resolution. Denna rättighet — hvaraf man likväl,
i förbigående sagdt, icke kan begagna sig i andra fall, än då ansökningen antingen icke
rörer annans än sökandens rätt, eller, då annans rätt är i fråga — bör a/slås, har
redan medfört en icke obetydlig lindring i föredragandens besvär och skulle om den
blefve utsträckt jemväl till de beslut, sorn för närvarande i form af skrifvelser meddelas,
verka än mer välgörande icke blott i nyssnämnda syftning, utan äfven i andra
hänseenden, såsom, exempelvis till förekommande af misskrifnmgar, inbesparande af
skrifmaterialier o. s. v. För att åskådliggöra hvilka tidsbesparande genvägar utan uppoffrande
af några vigtigare intressen, utan fastheldre till sjelfva sakens och samtlige vederbörande
myndigheters fromma, kunna åstadkommas genom ett i ofvannämnda rigtning
förändradt expeditionssätt, må det tillåtas mig att framställa ett exempel på ett
ärende behandladt å ena sidan på nu brukligt sätt, och å andra sidan efter den af
mig föreslagna metoden; — dervid jag förutskickar den erinran att jag väl nogsamt vet
Motioner hos Padder skåpet och Adeln 1865. N:o 105.
211
att denna framställning blifver fullkomligt öfverflödig för alla de tjenstemän under
hvilkas ögon motionen kommer att läggas, men då motionens öde icke beror på desse
tjenstemän allena, utan på flere andre i tjenstepraktiken alldeles obevandrade personer,
så torde denna digression ursäktas.
Antag sålunda att General-tullstyrelsen vill försälja en tullverket tillhörig, men för
verket obehöflig tomt i Arboga. Styrelsen expedierar då en skrifvelse (N:o \) till
Konungens Befallningshafvande i Westmanland med anmodan att vidtaga erforderlig åtgärd
för försäljningen. Konungens Befallningshafvande beordrar åter i sin ordning medelst
skrifvelse (N:o 2) Magistraten i Arboga att föranstalta om försäljningen, men efter
någon tid besvarar Magistraten denna ordres med skrifvelse (N:o 3), hvaruti Magistraten
tillkännagifver att den ansett sig icke kunna gå i författning om tomtens försäljning.
enär General-tullstyrelsen icke styrkt sig hafva eganderätt till tomten. Om
detta förhållande underrättas nu General-tullstyrelsen medelst skrifvelse (N:o 4) från
Konungens Befallningshafvande. Denna underrättelse har till påföljd, att Styrelsen uti
ny skrifvelse (N:o 5), med bifogande af erforderliga handlingar eller upplysningar till
styrkande af Tullverkets rätt till den ifrågavarande tomten, fortfarande påyrkar åtgärd
om densammas försäljning. Härpå följer ny skrifvelse (N:o 6) i ämnet från Konungens
Befallningshafvande till Magistraten o. s. v. Det är för ändamålet obehöfligt att
ytterligare fullfölja ärendets gång, som naturligtvis kan föranleda många fler än här
ofvan uppgifna skrifvelser.
Det bör observeras, att i alla dessa särskilda skrifvelser måste man mer eller
mindre fullständigt angifva ärendets rubrik, åberopa äldre skrifvelser i ämnet o. s. v.
Låt nu se huru det af mig föreslagna expeditionssättet skulle taga sig ut, om
det nemligen blefve medgifvet att under korrespondens emellan högre och lägre myn
digheter,
å sjelfva den skrifvelse, som innefattar initialen i hvarje ärende, teckna beslutet
om den åtgärd hvartill denna skrifvelse föranleder. I sådant fall skulle skrifvelsen
härofvan N:o 2 utbytas mot följande rader:
»Remitteras till Magistraten i Arboga, som, derest laga hinder ej möter, eger att
»vidtaga den af Kongl. Tullstyrelsen äskade försäljningsåtgärd.»
Skrifvelsen N:o 3 skulle utbytas mot dessa rader:
»Återsändes till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, med tillkännagifvande att i an»seende
dertill att Tullverkets eganderätt till ifrågavarande tomt icke blifvit styrkt,
»Magistraten tills vidare anser sig förhindrad att den äskade försäljningsåtgärden
»vidtaga.»
Skrifvelsen N:o 4 skulle utbytas mot följande rader:
»Öfverlemnas till Kongl. General-tullstyrelsen, af anledning, Magistratens i Arboga
»förestående remiss antyder.»
Skrifvelsen N:o 5 skulle utbytas mot följande räder:
»Ålerställes jemte härvid fogade åtkomsthandlingar till Konungens Befallningshaf
-
212
Motioner hos liidderslcapet och Adeln 1865. N:o 105.
»vande i Westmanlands län till den åtgärd, som af Styrelsens ofvanstående skrifvelse
»föranledes.»
Skrifvelsen N:o 6 skulle ändtligen utbytas mot dessa rader:
»Öfversändes jemte ofvan åberopade åtkomsthandlingar för den åtgärd, som i an»ledning
af Konungens Befallningshafvandes ofvanstående remiss och Kongl. Tullstyrelsens
»förnyade begäran om ifrågavarande tomts försäljning på Magistraten beror o. s. v.»
Huru enkelt och vigt och hvilken besparing i tid, skrifmaterialier o. s. v.!
Norrmännen, som icke hålla på etiketten, då genom dennas uppoffrande praktiska
fördelar kunna vinnas, hafva ock längesedan skyndat att adoptera det ifrågavarande
expeditionssättet. Hos dem expedieras ärendena på detta sätt emellan höga och låga
myndigheter fram och tillbaka. Jag har för icke lång tid tillbaka sett svart på hvitt
härpå. Det gällde då en Norrman, som för betlande blifvit häktad i Westerås och om
hvilken Konungens Befallningshafvande för upplysningars erhållande hade expedierat
skrifvelse till Stifts-amtmannen i Christiania. Efter någon tid återkom samma skrifvelse,
men då icke blott fullskrifven med, jag tror väl ett dussin remisser af ofvannämnda
behändiga slag, utan derutöfver åtföljd af ett vidhäftadt stycke papper, likaledes försedt
med samma sorts remisser, utvisande att vår skrifvelse cirkulerat emellan alla möjliga
civila och ecklesiastika tjenstemän, hvilka å densamma meddelat tillgängliga upplysningar
om den ifrågavarande personen.
Dessutom nu, sedan, till fasa för männen af den gamla curiala skolan,. Kongl. Maj:t
brulit isen genom nådigt förklarande att hinder icke möter för utbytande af embetstiteln
mot de mera lätthandterliga »I och Eder,» nu torde den förväntan icke kunna
anses öfverspänd, att man tager steget fullt ut, genom medgifvande af det utaf mig
föreslagna expeditionssättet, hvarigenom icke en chimerisk, utan en verklig fördel kunde
uppnås.
Slutligen lärer jag icke behöfva erinra derom, att det ifrågavarande expeditionssättet
icke är användbart i alla ärenden, hvilka kunna blifva föremål för korrespondens,
utan endast i sådana, hvilka, till följd af deras natur, påkalla, att dithörande
handlingar varda i läns-arkiven förvarade.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, och ehuru jag är fullt öfvertygad
att det ifrågavarande expeditionssättet, till stor fromma för ärendenas skyndsamma behandling,
skulle kunna användas inom alla administrationens grenar, likväl och då jag
med denna motion företrädesvis åsyftat att åstadkomma någon lindring, der jag vet,
att för närvarande skon mest klämmer, eller för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, får
jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anhålla,
att Kongl. Majit antingen medelst nådigt tillägg till 5J § Landshöfdinge-instruktionen,
eller genom nådigt Cirkulär i ämnet, måtte förklara dess Befallningshafvande
oförhindrade att uti alla sådana ärenden, som kunna blifva föremål
för korrespondens emellan Kongl. Maj.ts Befallningshafvande, å ena, och
Motioner hos Ridder skap et och Adeln 1865. N:o 106. 213
samtliga embetsverk, myndigheter samt embets- och tjensteman, å andra sidan,
då omständigheterna det medgifva, expediera sina beslut genom resolution
tecknad å handlingatne.
Jag anhåller vördsamt om remiss till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 15 November 1865.
Curry Treffenberg.
N:o 106.
Af Herr Treffenberg, Curry, om befrielse från åtskilliga Läns-slyrelserna
nu åliggande göromål.
Uti en annan af mig väckt motion har jag utförligare utvecklat de skäl, hvarför
jag anser lagstiftningens mellankomst oundgängligen nödvändig till förminskande af de
hopade göromålen vid landskanslierna, och jag angaf dervid de utvägar, hvilka för detta
ändamåls vinnande stöde till buds, nemligen dels göromålens förminskning, genom åtskillige
måls och ärendens öfverflyttande till underdomstolarne samt andra myndigheter
och tjenstemän, dels göromålens förenkling medelst ett förändradt expeditionssätt, och
dels göromålens fördelning emellan Landssekreteraren och Länsnotarien; hvarjemte jag
slutligen antydde, att jag ämnade, i den mån tiden sådant medgaf, i särskilda motioner
föreslå de åtgärder, som borde vidtagas till landskansligörornålens förminskning och
förenkling; och är det nu en af dessa åtgärder, som utgör föremål för denna motion,
hvilken afser Landskansligörornålens förminskning derigenom, att Konungens Befallningshafvande
blefve befriad från befattning med åtskilliga ärenden, hvilka icke nödvändigt
påkalla dess mellankomst — och sådana ärenden äro af flerahanda slag och förekomma
nästan postdagligen och i sådan mängd, att landskanslierna hafva blifvit förvandlade
till ett slags publika kommissions-kontor, dit alla möjliga allmänna och kommunala myndigheter
och tjenstemän adressera sig för att, alla med anspråk på största skyndsamhet,
få sina ärenden uträttade. Det tyckes dock icke vara för mycket begärdt, att
Konungens Befallningshafvande finge påräkna någon förskoning i alla de fall, då ändamålet
kan vinnas, utan att Konungens Befallningshafvandes åtgärd anlitas; och dessa
fall äro alltid förhanden, då både myndighet, som äskar viss åtgärd och myndighet
på hvilken det i sista hand ankommer att sådan åtgärd vidtaga, efteragällande
214
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. No 106.
förhandlingar skola vara stationerade på bestämd ort. Hvad nu är sagdt om myndighet
gäller naturligtvis äfven om embets- och tjensteman. Men icke förty har inträffat
icke en, utan flere gånger att stadsdomstol i Westmanland, som hos behörig
myndighet utom länet begärt upplysningar angående inför domstolen tilltalad häktad
person, icke bevärdigats med direkt svar från denna myndighet, som i stället anmodat
Konungens Befallningshafvande att meddela domstolen de äskade upplysningarne, — en
högst malplacerad förnämitet, som lämpligen bort besvaras med angifvelse till åtal, då
genom ett sådant förfarande ransakningstiden för den häktade onödigtvis blifvit för
längd.
Det nuvarande oefterrättlighetstillståndet i ofvan antydda hänseende visar
sig dock bäst vid en blick på de onödiga omvägarne med flera årligen återkommande
ärenden af samma beskaffenhet, hvaribland företrädesvis de, som afse inteckningsförny
elser.
Ett penningeförvaltande allmänt verk till exempel här i Stockholm vill förnya en
inteckning i en landtegendom. Advokatfiskal i Svea Hofrätt är alltid i tillfälle att
lemna upplysning om domhafvandernes adresser, och hvad synes då enklare än att
direkt till domhafvanden öfversända härvarande Rådhus-rätts protokoll rörande originalskuldsedelns
uppvisande, jemte den till beloppet lätt uträknade lösen för diariibevis
och Häradsrättens blifvande protokoll öfver intecknings-förnyelsen, hvilka sedermera å
sine respektive tider komma verket tillhanda, hvarigenom den affären blifvit lyckligen
bragt till slut, utan att mer än tre skrifvelser, nemligen en från verket och två från
domhafvanden erfordrats. Nej, i stället får Konungens Befallningshafvande en skrifvelse
(N:o 1) med anmodan att låta emot införväntade diariibevis tillställa domhafvanden
verkets ansökningshandlingar rörande inteckningsförnyelsen; dessa sändas nu till domhafvanden
med skrifvelse (N:o 2) från Konungens Befallningshafvande; så kommer
det äskade diariibeviset från domhafvanden med skrifvelse (N:o 3) och afsändes med
Konungens Befallningshafvandes skrifvelse (N:o 4) till verket; efter någon tid kommer
från domhafvanden Häradsrättens protokoll med skrifvelse (N:o 5), hvari domhafvanden
begär protokollets öfversändande till verket, mot åtecknad lösen; så sker, och
detta föranleder Konungens Befallningshafvandes skrifvelse (N:o 6), som efterföljes af
verkets skrifvelse (N:o 7) med den äskade lösen, hvilken andeligen öfversändes till
domhafvanden med Konungens Befallningshafvandes skrifvelse (N:o 8), som då ändtligen
afslutar den långa och onödiga skriftvexlingen i delta enkla ärende, som, på sätt
här ofvan blifvit antydt, kunnat affärdas med tre skrifvelser, om man ansett sig kunna
förbigå Konungens Befallningshafvande.
På grund af hvad jag nu haft äran andraga, får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t måtte, medelst nådigt Cirkulär, till vederbörandes efterrättelse
förklara, att vederbörande embetsverks, myndigheters samt embets- och tjenstemäns
genom lag, samt särskilda författningar, reglementen och instruktioner
medgifna rättighet att i tjensteärenden äska Konungens Befallningshafvandes
medverkan till vinnande hos annan myndighet eller tjensteman af åtgärd,
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 107.
215
som på den sednare beror, är inskränkt till de fall, då antingen samma
myndighet eller tjensteman icke, efter hvad derom särskildt finnes förordnadt,
är stationerad på bestämd ort, eller ärendet i och för sig är af beskaffenhet,
att detsamma anses böra komma till Konungens Befallningshafvandes
kännedom.
Om remiss till vederbörligt Utskott får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 15 November 1865.
Curry Treffenberg.
N:o 107.
Af Herr Treffenberg, Curry, om ändring i 2 § £ Kap. Strafflagen.
Det har mången gång förefallit mig ofattligt, att vid sednaste riksdag, under
öfverläggningen om dödsstraffets bibehållande i den nya Strafflagen, så vid t jag vet,
ingen stämma höjdes till protest emot den råhet, som midt in i nittonde seklet
bjuder menniskokraftens omedelbara användande vid verkställandet af detta fasansfulla
straff. Det vill dock synas mig som borde både vedersakare och förfäktare
af dödsstraffet kunna komma öfverens deruti, att sjelfva sättet, på hvilket straffet
verkställes, utgör en skam för vår civilisation, och att för hvarje gång en schavott
nu reses, på samma gång schavottera!' också en lagstiftning, som låter den ena
menniskans hufvud falla för hugget af den andras svigtande hand.
Man har sagt att Statens majestät uppenbarar sig mest imposant uti dödsstraffet.
Ar det så, må man då åtminstone tillse, att intrycket häraf icke forlryckes
af sådana anordningar vid straffets utförande, som kränka icke blott den esthetiska,
utan äfven den moraliska känslan.
Är detta argument från den sunda oförvillade känslans område nog, eller behöfver
jag framtaga ett annat från praktikens blodade rustkammare? Jag frammanar
då eder, vålnader af alla lifdömda, som genom skarprättarens osäkert mättade
hugg blifvit i bokstaflig mening slagtade på galgbackarne, jag frammanar eder,
för att anklaga samhället, som, då det dömde eder till döden, låtit eder undergå
tusende dödar.
Dessa vålnader anropa nu eder, som magten hafva, för deras skull, som hä
-
216
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 108.
danefler skola lägga sina hufvuden under bilan, alt, då all annan nåd för dem är
ute, I åtminstone måtten förunna dem den, att det hugg, som skall sända dem in
i evigheten, måtte träffa snabbt, skarpt och säkert.
Jag föreslår derföre att Rikets Ständer måtte, för deras del, besluta:
alt 1:sla punkten 2:dra § 2:dra Kapitlet Strafflagen skall erhålla följande
förändrade lydelse: »Dödsstraff skall offentligen verkställas genom halshuggning
medelst fallbila eller så kallad »Guillotine.»
Stockholm den 15 November 1865.
Curry Treffenberg.
N:o 108.
Af Grefve Sparre, Erik, om medgifvande af tre års råntefrihet för det
åt bolaget för Borås jernväg beviljade låneunderstöd.
För anläggande af Borås jernväg beviljade Rikets Ständer vid 1859—1860 årens
riksdag ett låne-understöd, motsvarande två tredjedelar af den verkliga anläggningskostnaden,
som då beräknades till 2,558,000 R:dr och statslånet således lill
1.700.000 R:dr.
Till följd deraf att vägen gjordes smalspårig nedsattes kostnadsförslagel lill
2.155.000 R:dr och två tredjedelar af detta belopp eller 1,436,000 R:dr äro så
ledes
lyftade i Riksgälds-kontoret.
Den verkliga anläggningskostnaden utgör nu f 1,994,086: 63.
hvartill bör läggas kostnaden för 30 stycken godsvagnar, med hvilkas
anskaffande Kongl. Maj:t lemnat bolaget anstånd till detta års
slut, i kostnadsförslaget upptagna till .
64,000: —
samt diverse kompletteringsarbeten  2,913: 37.
hvadan verkliga anläggningskostnaden blir R:dr 2,061,000: —
Två tredjedelar häraf utgör ....... 1,374,000: —
Skilnaden emellan detta belopp och det i Riksgälds-kontoret
lyftade  1,436,000: —
eller R:dr 62,000: —
skall således till Riksgälds-kontoret återbetalas.
Detta
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. No 108.
217
Detta vilkor, om återbärande af det belopp, hvarmed kostnadsförslaget öfversteg
den verkliga anläggningskostnaden, har icke fästats vid beviljande af låneunderstöd
till öfriga bibanor i riket.
Derjemte fordrade Rikets Ständer vid beviljande af detta lån ränta under anläggningstiden,
ett anspråk, som icke gjorts gällande vid låns beviljande för andra
jernvägsbolag, hvilka åtnjutit räntefribet under tre år från den dag hvarje särskildt
belopp lyftats.
Borås jernväg anlades, såsom bekant är, förnämligast med afseende å bomullsväfnads-industrien
i de sju häraderna af Elfsborgs län. Det Amerikanska kriget och
den deraf föranledda oerhörda stegringen i bomullspriserna hafva till den grad nedtryckt
denna industri, att den under den tid, som förflutit från det jernvägen öppnades
för trafik, kan sägas hafva nästan legat neder.
Deraf har blifvit en följd, att trafik-inkomsterna af jernvägen icke. kunnat uppgå
till beräknadt belopp.
Trafik-inkomsterna för år 1864 utgjorde
86,909: 83.
Förvaltnings-, drift- och underhållskostnad .... 51,127: 36.
Ränta och amortering å statslånet ....... 71,800: — 122,927: 36.
således brist, som af bolagets medel måst fyllas, R:dr 36,017: 53.
Trafik-inkomsterna för år 1865 beräknas förslagsvis till .... 102,000: —
Förvaltnings-, drift- och underhållskostnad, hvilken något ökats, dels
till följd af ökad trafik, dels ock hufvudsakligen, till följd af
vunnen erfarenhet om nödvändigheten af större personal, då den
personal, som, anställd vid anläggningsarbetena, jemväl biträdde vid
trafiken, blifvit förafskedad, beräknas förslagsvis till 68,000: —
Ränta och amortering å statslånet  71,800: — 139,800:
således brist att af bolaget fyllas R:dr 37,800: —
Det är uppenbart, att ett bolag icke i längden kan stå ut med att årligen
utbetala 36,000 R:dr öfver sina inkomster.
Det är likväl att förutse, alt om trafik-inkomsterna ökas, såsom nu, oaktadt
de ogynnsamma konjunkturerna, skett, med 15,000 R:dr årligen, bolaget efter loppet
af tre år, under hvilken tid andra jernvägs-bolag fått åtnjuta räntefrihet af
Staten, skulle kunna gälda ränta och amortering till Statsverket.
Frågan är således, om detta bolag visat sig förtjent af att åtnjuta samma rätt
som andra jernvägs-bolag fått åtnjuta.
I detta afseende förekommer:
att bolaget uppburit 264,000 R:dr mindre än såsom lån till detsamma
anslogs;
Bih. till B. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 28
218
Motioner hos Ridckrskapet och Adeln 1865. N:o 108
att bolaget af det mindre belopp det uppburit kommer att återbära 62,000
frdr, hvilket andra bolag ej gjort;
att bolaget, som före den bestämda tiden fullbordat vägen, punktligt hittills
fullgjort sina inbetalningar; och slutligen
att, enligt härhos vördsamt bifogade intyg af Kongl. Styrelsen för Statens
järnvägstrafik, den stambanan tillskyndade brutto-inkomst genom Borås-banans anläggning
utgör för år 1864
144,967: 86.
eller, enär samtliga utgifter för Statens jernvägslrafik utgjort 65,5
procent af brutto-inkomsten, och således från berörda bruttoinkomst
afräknas  94,953: 95
en netto-inkomst af frdr 50,013: 91.
hvarvid trafikstyrelsen tillika uttryckt den åsigt: dels »att Borås-banans trafikerande
under år 1864 tillskyndat Staten minst 50,000 frdr större inkomst än om nämn
da
bana icke varit för trafik öppnad», dels att »då det med säkerhet kan antagas
att i synnerhet godstrafiken lill och ifrån Borås jernväg, hvilken begynt under särdeles
ogynnsamma förhållanden för Borås-traktens egentliga industri, skall, i mån
dessa förhållanden förbättras, ganska betydligt till vexa, samt när likaledes utgifterna
för Statens jernvägstrafik fortfarande komma att nedgå i förhållande till inkomsterna,
så kan det ej heller förnekas att Statens jernvägar af den tillökning i rörelsen
på desamma, som genom Borås jernväg åstadkommes, skulle hemta ailt större fördelar,
såvida ej en betydande del af godstrafiken, för att undvika den nu vödvändiga
omlastningen, tager vägen öfver den snart färdiga Uddevalla—Herrljungabanan.
»
Då således Staten, oberäknadt den ränta af fyra procent den uppbär af Boråsbolaget
för det lån detta bolag erhållit al 1,374,000 R:dr genom ökad trafikinkomst,
till följd af denna banas anläggning uppbär ytterligare minst 50,000 R:dr
årligen, motsvarande nära fyra procent, hvilken nettoinkomst otvifvelaktig! kommer
att betydligt ökas; då till följd häraf Staten af det lån, som lemnats detta bolag,
årligen uppbär minst åtta procent ränta, så hemställes om det är billigt att det
bolag, som tillskyndar Staten en så betydlig omedelbar vinst, behandlas strängare
än något annat jernvägsbolag, och om Stalén billigtvis bör af detta bolag fordra,
under de år, som andra bolag njuta räntefrihet, en årlig uppoffring af 36,000 R:dr.
Man har invändt att det vore ett farligt prejudikat, att efterskänka något af
de vilkor, under hvilka lånet beviljades. Men då man icke begär annat än att få
åtnjuta samma 'rätt med alla andra, och ådagalagdt är, att Staten genom detta bolag
skördar en högst betydlig vinst, som likväl under de första åren af bolagets tillvaro
ej kan utgå utan uppoffring för bolaget, så vore prejudikatet icke äfventyrlig!,
att göra bolaget rättvisa genom att för tre år afstå denna vinst, helst
Staten detta oaktadt uppbär den beräknade räntan eller fyra procent genom ökad
trafik-inkomst. Lånet utlemnades nemligen till en del under år 1862, men till
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 109.
219
större delen år 1863, och redan med den 29 Juli nämnda år började den ökade
trafikinkomsten på stambanan, hvilken inkomst sannolikt redan detta år om icke
motsvarade, dock icke så särdeles betydligt understeg räntan å statslånet. Om
en låntagare, som emot fyra procent ränta af Staten eller en annan långifvare mottager
ett lån för ett industrielt företag, hvaraf, oberäknadi den indirekta förmån
landet vinner genom en ny kommunikationsled, långifvaren redan under anläggningstiden
skördar en direkt vinst, som, enligt intyg af hans egna embetsman, redan på
tredje året uppgår till nära fyra procent å lånesumman samt kommer att högst
betydligt ökas; men låntagaren till följd af ogynnsamma förhållanden icke utan äfventyr
för sitt bestånd kan undvara den räntefrihet under anläggningstiden, som
långifvaren beviljat alla andra låntagare, men genom en oförklarlig nyck vägrat
denne; månne ett medgifvande af denna likhet i rättigheten kan anses annorlunda
än såsom en gärd af rättvisa och billighet, Staten fullt värdig?
Jag vågar således vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer, med afseende på de ogynnsamma förhållanden, under
hvilka Borås jernväg öppnats för trafik, måtte bevilja det för berörda
jernvägsanläggning bildade bolag enahanda räntefrihet under tre år för
det bolaget beviljade lån, som blifvit andra jernvägsbolag förunnadt; hvilken
räntefrihet, då ränta för den förflutna tiden redan blifvit erlagd, må
beräknas från och med år 1866.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
Erik Sparre.
N:o 109.
Af Grefve Sparre, Erik, om ändring i bestämmelserna rörande statsbidraget
lill segelleds öppnande från Hattefura vid Wenern till Stora
Lee, m. m.
För segelleds öppnande från Hattefura vid Wenern förbi Köpmannabro genom
sjöarne Akelången, Rågvarpen, Laxsjön och Leelången till Stora Lee, samt anläggning
af jernväg vid Hofverud, beviljade Rikets sednast församlade Ständer ett statsbidrag
220
Motioner hos Riddersleapet och Adeln 1865. N:o 109.
af en million Riksdaler, deraf 200,000 R:dr såsom anslag och 800,000 R:dr såsom
lån, utaf hvilket statsbidrag halfva anslagssumman 100,000 R:dr och af lånet 450,000
R:dr anordnades, att under då nästkommande statsreglerings-period utbetalas.
Då kostnaden för omförmälde kommunikationsled blifvit beräknad till 1,208,367
R.dr R:mt, uppskattades den summa, som genom aktier skulle anskaffas, i rundt tal
till 200,000 R:dr, men Rikets Ständer föreskrefvo likväl att aktie-teckningen skulle
uppgå till minst 400,000 R:dr, deraf hälften var afsedd att utgöra säkerhet för lånesummans
återbetalning, hvadan aklie-egarne, derest kommunikationsleden genom bolagets
försorg varder på föreskrifvet sätt och inom stadgad tid fullbordad, icke erlägga
denna hälft af teckningssumman i annan händelse än derest trafik-inkomsten icke blir
tillräcklig till att bestrida de årliga ränte- och amorteringsliqviderna.
Rikets Ständer förutsatte sjelfva att denna sednare del af aktieteckningen skulle
förorsaka bolagets styrelse svårighet, och det befanns snart fullkomligt omöjligt att
erhålla den, utan att först bereda säkerhet derför att företaget skulle kunna mot beräknade
kostnadssumrnan utföras, så att vilkoret för ansvarets inskränkning till fyllande
af bristen i de årliga liqviderna till statsverket — eller »att kommunikationsleden
varder på föreskrifvet sätt och inom stadgad tid fullbordad» — icke för denna teckning
medförde några vådor.
Utan beredande af en sådan säkerhet, hade ovilkorligen hela det vigtiga och för
stora delar af tvänne provinser ytterst angelägna företaget fallit, men genom Ofverste
N. Ericsons välvilja och kraftiga medverkan har det icke blott lyckats erhålla garanti
för att kostnadssumrnan ej skulle öfverskridas, derigenom att Öfverstens son, Löjtnant
Werner Ericson med sin fars ansvarighet och borgen åtagit sig att för kostnadsbeloppet
utföra kanal-arbetet, utan har ock företaget erhållit en vida större betydelse,
än det förut hade, derigenom att dels den föreslagna jernvägen utbytes mot kanal
och aqvadukt tvärt öfver vattenfallet vid Hofverud, så att hela kommunikationsleden
blir en sammanhängande vattenväg, och dels kanalens och slussarnes dimensioner fölstörre
delen af kommunikationsleden betydligt utvidgas, så att den i hela sin
längd blir tillgänglig för fartyg, hvilka utan våda kunna passera Wenern.
Men såsom oefterglfligt vilkor för sin medverkan hafva Öfverste Ericson och
hans son fordrat Dalslands kanal-aktiebolags begifvande att arbetet finge i hela sin
utsträckning på en gång företagas och bedrifvas, samt att kostnadsförslagets hela belopp
under åren 1865, 1866 och 1867 tillhandahålles Löjtnant W. Ericson.
Blott för händelse af naturhinder eller oväntade för arbetets fortgång ogynnsamma
omständigheters inträffande har den möjlighet blifvit förutsatt att arbetet ej förrän
under loppet af år 1868 kunde fullbordas, och af detta skäl har i kontraktet intagits
att Löjtnant Ericson ej förrän under år 1868 är skyldig aflemna den fullbordade
kanalen till bolaget.
Blotta förvaltningskostnaderna vid byggnadsarbetet uppskattas nemligen till minst
40,000 R:dr årligen och förlusten af denna summa skulle blifva så mycket mer
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 109. 221
kännbar, sora kostnadsförslagets belopp, hvaremot inga anmärkningar kunnat göras,
nu likväl skall betäcka äfven den ytterligare kostnad, som af de utvidgade dimensionerna
måste blifva en följd.
Bolagets styrelse kunde ej hafva något val i afseende på mgåendet på detta
vilkor.
A ena sidan omöjligheten alt utan den hjelp, som erbjöds det, sjelft åstadkomma
det storartade företag, hvarpå hela ortens hopp grundades, att ur fattigdom och svårighet
för arbetsförtjenster inträda i en, af förbindelser med andra orter understödd,
förmåga till välsignelsebringande verksamhet; å andra sidan fullständig säkerhet för
att företaget ej blott blefve utfördt utan ock utfördt på större och bättre sätt än
någon dittills vågat tänka sig. Och styrelsen hade så mycket mindre tvekan vid
att påräkna statsmagternas benägna medverkan för att sätta bolaget i stånd att honorera
de förbindelser det måste ikläda sig, som Kongl. Majit för det stora önskningsmålets,
en oafbruten vattenvägs, vinnande i nåder medgaf att den summa, hvarmed
kostnaden för slussar och aqvadukt vid Hofverud enligt kostnadförslag öfversteg det
för jernväg derstädes beräknade belopp, finge af Handels- och Sjöfartsfonden, dels såsom
anslag och dels såsom lån utgå, och Rikets Ständer redan gifvit så stora prof
på sin välvilja derför, samt, med angifvet motiv af vigten att skyndsamt bereda resultatets
vinnande, beviljat den del af statsbidraget, sorn vid sista riksdag anslogs, under
förutsättning att resten skulle vid nästa riksdag anvisas.
Men då emellertid möjligheten af sådana svårigheter i naturförhållanden, att kanalarbetet
ej skulle kunna till 1867 års slut fullständigt fullbordas, blifvit af Öfverste
N. Ericson och Löjtnant W. Ericson förutsatt, ansåg bolagets styrelse sig i det kontrakt,
som med styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader å Kongl. Majits
och Kronans vägnar skulle afslutas, ej kunna binda bolaget att, såsom vilkor för statsbidragets
åtnjutande, hafva kanalarbetet färdigt före 1868 års slut; och häraf har nu
det för bolaget olyckliga missförstånd inträffat, att året 1868 blifvit ansedt utgöra ett
af de för kommunikationsledens fullbordande beräknade arbetsår, i följd hvaraf Kongl.
Majit ej ansett lämpligt bifalla direktionens underdåniga anhållan om Proposition till
Rikets Ständer om återstående statsbidrags utfallande genast, utan i Sin nådiga Proposition
till Rikets Ständer om statsverkets tillstånd och behof blott föreslagit anvisande
af halfva återstående anslaget, 50,000 Ridr, och af lånet —derå 350,000 R:dr återstå
— blott 180,000 Ridr, eller tillsammans 230,000 Ridr, och det först för år 1867.
Såsom föremål för Rikets Ständers beslut vid en blifvande riksdag skulle då
qvarstå af anslaget 50,000 Ridr och af lånet 170,000 Ridr, eller tillsammans
220,000 Ridr.
För betäckande af den opåräknade och högst betydliga ränteförlust, som härigenom
skulle drabba detta bolag, saknar bolaget all tillgång, ty kostnadsförslaget, hvars
belopp, såsom nämndt, skall i sin helhet utgå till byggnadsarbetet, öfverskjuter redan
statsbidraget, 1,000,000 Ridr, och den effektivt påräknade aktiesumman, 200,000
22?
Motioner hos R.idderskapet och Adeln 1865. N:o 109.
R:dr, med 8,367 R:dr, och likväl upptager kostnads förslaget alldeles ingenting för expropriations-
och administrations-kostnader, hvilka, ehuruväl nästan hela den för kanalen
behöfliga mark blifvit till bolaget skänkt och direktörerna arbeta utan aflöning, ej
kunna undvikas, enär byggnader i kanallmien måste flyttas, ersättningar för skador
betalas samt en flerårig förvaltning af ett stort bolag ovilkorligen föranleder omkost
nader;
och uttaxering af den af aktie-egarne gjorda dubbelteckning kan ej härför ega
rum, enär Rikets Ständer uttryckligen föreskrifvit att bolagets direktion endast i det
fall att trafikinkomsten blir otillräcklig att bestrida de årliga ränte- och amorteringsliqviderna
å statslånet, men icke eljest, eger uttaga så stor del af denna teckning,
som för bristen i dessa liqvider erfordras.
En fördelning af utbetalningen af återstoden utaf statslånet på flera år vore ock
för bolaget så mycket hårdare, som Rikets Ständer alltsedan '1850—1851 årens riksdag
för utbetalning af lån till allmänna arbeten, för hvilka ej särskilda föreskrifter varit
gällande, lemnat Riksgälds-kontorets Fulimägtige den föreskrift, att »lånemedel få, sedan
behöriga handlingar aflemnats, lyftas på en gång vid den tid de, som åtagit sig arbetets
fullgörande, sådant åstunda.»
Min vördsamma anhållan är derföre,
att Rikets Ständer ville anvisa hälften af återstående anslagssumma, eller
50.000 R:dr, att af Riksgiilds-kontoret utbetalas år 1866, och den derefter å
terstående
resten af anslagssumman, 50,000 R:dr, samt hela lånesumman
350.000 R:dr eller tillsammans 400,000 R:dr för år 1867.
På derom af Dalslands kanal-aktiebolag genom dess styrelse gjord framställning
har Kongl. Majit i Sin nådiga Proposition om statsverkets tillstånd och behof föreslagit
Rikets Ständer att för sjöarne Vestra och Östra Pilens förening medelst kanal
och slussar bevilja ett statsbidrag af 63,950 R:dr, deraf 12,750 R:dr såsom anslag
och 51,200 R:dr såsom lån, hvaraf dock under år 1867 endast skulle utbetalas
35,000 R:dr, men då det, på sätt ock blifvit af föredragande Departementschefen för
Civilärenden anfördt och af Kongl. Majit i nåder gilladt, är af väsendtlig vigt att detta
kanaliserings-arbete får utföras samtidigt med de öfriga nu pågående arbetena inom
Dalsland, hvilka enligt kontraktet med Löjtnant W. Ericson skola af honom under år
1867 fullbordas,så får jag slutligen äfven vördsamt anhålla,
att hela det nämnda statsbidraget 63,950 R;dr mätte af Rikets Ständer
anvisas för år 1867.
Stockholm den 15 November 1865.
Erik Sparre.
Motioner hos Bidderskapet och Adeln 1865. N:o 110.
223
N:o 110.
/
Af Grefve Sparre, Erik, om beviljande af eli anslag å 150,000 R:dr till
■uppförande af ett nytt läroverkshus i Wenersborg.
De allmänna undervisningsverken hafva från Rikets Ständers sida åtnjutit förtjent
uppmärksamhet. Lärare-personalen är fördubblad, och lärjungarnes antal flerdubbladt.
Men de gamla läroverks-byggnaderna kunna omöjligen rymma det tilltagande antalet
lärjungar. Det är en pligt för Staten att tillse, icke allenast att dessa blifva i intellektuel!
afseende utvecklade, men äfven att de icke genom hoppackande i osunda rum
blifva fysiskt förstörda.
Man har velat vältra denna omsorg, för somliga fattigare orter, på kommunerna,
upder det Staten bygger skolhus åt de större. I Göteborg, Örebro, för att icke nämna
tiotal af andra städer, hafva läroverkshus bekostats af Staten; och sedan detta skett,
pålade man skolungdomen en skatt, som skall kapitaliseras och förvaltas för hvarje läroverk
särskildt, och sålunda för de större, som redan fått byggnader, är öfverflödig och
för de mindre otillräcklig. Från äldre tider tillbaka har Statens förbindelse att underhålla
läroverksbyggnader varit erkänd, och en särskild kassa, under namn af stiftsbyggnadskassa,
dertill bestämd samt serskilda inkomster dertill anvisade. Men denna
kassa, som förvaltas af stifts-styrelsen, användes till byggande af läroverkshus i stiftsstaden
och har icke kunnat räcka till vid den ofantliga tillvext i lärjungarnes antal, som
inom några år inträffat.
Wenersborgs läroverksbyggnad, af nyo uppfördt år '1841, med afseende å dåvarande
antal af lärjungar, som uppgick till 80, var ännu år 1861, då läroverket förändrades
till fullständigt, äfven på klassiska linien, fullt tillräckligt för lärjungarne, som då stigit
till 150. Men efter denna förändring steg tillvexten på en gång, så att antalet nu
öfverstiger 250. Det är omöjligt att dessa kunna rymmas i ett hus, som byggdes
för 80 å 100. Också, ehuru staden, för att fylla sitt åtagande att skaffa hus, hyrt
sex särskilda rum i ett annat hus, och derjemte låtit inreda rektors boställsvåning till
skolrum samt hyra särskild bostad till rektor, är lokalen så otillräcklig, att ungdomen
sammantränges i osunda rum, hvartill, med afseende å qvalmet, fönster och dörrar måste
hållas öppna, hvilket förorsakat sjukdom och dödsfall; att det icke finnes något gemensamt
samlingsrum för bön; och att, då ungdomen skall samlas, detta måste ske på
224 Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. No 110.
gården, under bar himmel, såsom skedde vid sednaste examen. Staden kan omöjligen,
då den för 24 år sedan byggde ett nytt skolbus, nu uppföra ett annat Den har
alltför många arbeten af kommunal beskaffenhet att utföra, särdeles som efter den fullkomliga
förödelse, som år 1834 öfvergick staden, densamma saknar och måste uppföra
alla slags offentliga byggnader, deribland folkskolehus, och kan således icke åtaga sig
hvad Staten bör utföra. Kommunerna äro redan nog betungade och, om Staten skulle
vilja påbörda dem några af sina egna åligganden, borde man icke till offer utse dem,
som ega minsta förmågan att bära dem, under det man gynnar de mägtigare kommunerna.
I Kongl. Maj:ts Proposition är ett anslag af 100,000 R:dr hegardt för Upsala
skolhus. Jag påminner mig att ungefär vid samma tid, då Wenersborgs stad, knappt
uppstånden ur askan, sjelf byggde sitt nya skolhus, fick Upsala af Konung Carl Johan
lill skänks den nuvarande läroverksbyggnaden. Upsala är en stad på 9 å 10.000
innevånare; Wenersborg på 4,500 å 5,000. Upsala har ej undergått eldsvåda, har
fått betydliga anslag. Wenersborg har brunnit, har aldrig fått anslag såsom andra
städer till hamn, kyrka, skolhus, m. m. Behofvet kan omöjligen vara så trängande i
Upsala som Wenersborg, der man måste taga sin tillflykt till Guds fria himmel, och
der, att döma af den nu började tillvexten, lärjungarnes antal snart omöjliggör undervisningen.
Då detta inträffar, så frågas: hvad är att göra; måste icke Staten mellankomma
eller skall allmänna åklagaremagten i domstolsväg tvinga staden att uppbygga ett skolhus,
hvari undervisning af Statens lärare meddelas?
Inseende omöjligheten häraf, får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer bevilja ett anslag af 150,000 R:dr till uppförande af
läroverkshus i Wenersborg, enligt plan och kostnadsförslag, som äro upprättade
och redan vid sednaste riksdag företedda.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
Erik Sparre.
N:o 111.
Motioner hos Bidderskapet och Adeln 1865. N:o lil.
225
N:o lil.
Af Herr von Mentzer, Carl Fredrik, om ändring i gällande förordning
angående bränvinstillverkning.
Då bränvinstillverkningen i riket, hvaraf statskassan årligen tillgodokommer en inkomst
af cirka 9 å 10 millioner Riksdaler, både i ekonomiskt och financielt afseende
utgör en ganska vigtig industrigren i landet, är allt skäl för hand att egna densamma
all möjlig uppmärksamhet.
Man synes hittills hafva vid lagstiftningen beträffande denna industri utgått från
ett antagande, att all den sprit, som i landet införtullades och här tillverkades skulle
ovilkorligt här förtäras: men origtigheten af ett sådant antagande synes numera hafva
vunnit temligen allmänt erkännande; och innevarande års landtbruksmöte i Malmö
har ock uttalat den åsigt, att en förändring i bränvinslagstiftningen, ledande till bestämmelse
om drawback för utfördt bränvin vore synnerligen tjenlig. För farhåga, att
derigenom en påräknad statsinkomst för bränvinstillverkningen kunde minskas, finnes
ingen giltig grund. Om vid beräkning, att en 44 millioner kannor bränvin i allmänhet
årligen i landet konsumerades, 3 å 4 millioner kannor Svenskt bränvin skulle utföras,
och derigenom en minskning i landets egen konsumtions behof inträffa, till den
följd att denna hrist måtte fyllas genom införsel från utlandet, så blefve Staten derigenom
tillskyndad en fördel i så måtto, som tullinkomsten för det införda bränvinet
vore betydligt högre, än drawbacken för det utförda. Skulle det förhållande uppkomma,
att mera bränvin blefve här tillverkadt. än som erfordrades att fylla konsumtionsbehofvet,
vore det ju särdeles gagneligt, alt öfverskottet blefve en exportvara?
I afseende på halten af det affall vid bränvinstillverkningen, hvilken benämnes
drank, har väl varit anmärkt, att det utgör ett giftämne; men genom nyare tiders
undersökningar har blifvit upplyst, att dranken är af oskadlig beskaffenhet. För jordbruket,
såväl i Sverige som äfven i Frankrike och andra länder, utgör den ett med
förmån användbart foderämne för kreatur; och å de orter der det under längre tider
finnes att tillgå och kan utan svårare transportkostnader spridas, drager landtmannen
deraf en god fördel, i afseende på tillfället att genom drankfodring uppdrifva gödning
af kreatur. Huruledes uppfödandet af slagtboskap i sednare tider äfven här i landet
blifvit en inkomstbringande landtmanna-omsorg, som, utom den vinst den lemnar geBih.
till B. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 29
226
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o lil.
norn kreaturens afsättning, tillika blir af väsendtlig, nytta för landtbruket, genom den
tillökning i gödseltillgång, som genom ladugårdsskötselns utvidgande jordbruket tillgodogöres,
är allmänt kändt.
Då således det är af vigt, att vilkoren för bränvinsbränningen icke böra vara
allt för mycket betungande, till hinder för jordbrukarne, att kunna, enhvar till nytta
för sitt jordbruk och derigenom gemensamt äfven medelbart till fördel för landet,
begagna bränvinshandteringen på ett ändamålsenligt sätt, utan fast heldre i sådan syftning
underlättas, får jag, stödjande mig på landtbruksmötets i Malmö uttalade åsigt
om bränvinsbränningstidens utsträckning, föreslå, dels att bränvinstillverkningen måtte
få, utan vidare inskränkning till tid, utöfvas från och med den 1 November till och
med April eller Maj månads slut, i sammanhang hvarmed det i 4 § af Kongl. Förordningen,
angående vilkoren för bränvinstillverkningen den 18 December 1863, be
stämda
högsta till verk ningsbeloppet för dygn kunde lämpligen nedsättas till 500 å
600 kannor; dels ock att 23 § i samma Kongl. Förordning må sålunda ändras, att
deri förekommande mening: »Hvad han sålunda återlyftar, får ej öfverstiga en femte»del
af den erlagda afgiften och» utgå. För befogenheten af detta sednare ändringsförslag,
torde jag ytterligare få åberopa det förhållande, att, enligt bränvins-kontrollbyråns
sammandrag för fjerde terminen år 1864 och andra terminen år 1865, bränvinsskatt
för dessa terminer blifvit erlagd för 13,601 kannor bränvin, som ej blifvit
tillverkade; ett förhållande, som troligen haft sin grund i vederbörande producenters
misstag vid förskottsvis skedd beräkning af det kannetal de ansett sig kunna åstadkomma.
Ingen industrigren i landet är så högt beskattad, som bränvinstillverkningen, hvilken
ofta drager en skatt, uppgående till 18 å 20 procent öfver värdet af rudimaterierna.
Denna beskattning, som städse tid efter annan stigit, har nu uppnått en
höjd, som i högsta måtto är tryckande för tillverkaren. Genom den af skattens förhöjning
jemväl förorsakade prisstegring å varan, träffas äfven konsumenten af denna
börda, hvilken naturligtvis är mest tryckande och kännbar för den mindre bemedlade
individen. För de mera bemedlade folkklasserna deremot, hvilka konsumera varor,
som införas från utlandet, vare sig viner, spritdrycker eller hvarjehanda andra förnödenheter,
är deremot i ymnigt mått besörjdt genom liberala tullbestämmeler och nederlagsrätt
med andra förmåner, som verka lindring i priser å de artiklar, som för
deras behof till riket införskaffas. I syftning af en billig jemnvigt i detta förhållande,
tillåter jag mig således föreslå, att, derest den sednast antagna skatt å bränvinstillverkning
bibehålies, tull på alla spritdrycker som i riket införas, måtte bestämmas i mån
af värdet och i lika förhållande hvari varande eller blifvande bränvinsskatten befinner
sig till bränvinets värde.
Då tillsyn och kontrollen vid bränvinstillverkningen, hvad öfverkontrollörerne beträffar,
medtager för Staten högst dyrbara omkostnader utan motsvarande gagn, torde
jag, synnerligen derest tiden för bränvinstillverkningen blefve utsträckt, få fästa upp
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 112.
227
märksamhet vid behofvet att kontrollens kandhafvande blefve ordnadt på ett mera
ändamålsenligt sätt; äfvensom i sammanhang dermed öfverkontrollörens rättigheter i
hans förhållande till bränvinstillverkare borde blifva mera determinerade till undvikande
af hvarjehanda alltför minutiösa, oförnuftiga, ofta besvärliga föreskrifter, dem
öfverkontrollör hittills meddeiadt, såsom af beskaffenhet, exempelvis, att från bränneriet
utrinnande drank skall rinna åt det eller det hållet i drankbingen, att gångjern å
en dörr i bränneriet böra flyttas till annan sida i dörrfodret än der de varit infästade,
att bränvinsfaten skola utföras igenom en annan dörr, än bränvinstillverkaren
dertill bestämdt, och så vidare. Genom bestämda gränser för öfverkontrollörens myndighet
i sådant afseende kan både obillighet och obehag af dylikt förfarande å kontrollörens
sida besparas, utan att sjelfva kontrollen lider något men för noggrannheten
i dess utöfvande.
För att ytterligare visa de såväl direkta som indirekta förluster, hvilka Staten
och den enskilde på hittills begagnad tre månaders bränvinsbränningstid drabbats, och
med en bränvinstillverkning under denna tid af 15 millioner, torde af bifogade tabell
upplysas.
Att denna motion med bifogad tabell måtte till behandling af vederbörande Utskott
hänvisas, får jag anhålla.
Stockholm den 15 November 1865.
C. F. von Mentzer.
N:o 112.
Af Grefve Björnstjerna, Carl Magnus, om beviljande af ett ärligt anslag
å 8,000 R:dr, för att användas lill arfvoden åt Norske och
Danske universitels-lärare och vetenskapsmän för föreläsningars
hållande vid akademierna i Upsala och Lund.
Skandinavismen må bedömas huru olika som helst, den må innesluta fröet till
storhet och lycka, eller blott och bart vara en skön drömbild, framtiden ensam kan
afgöra detta. Ett har den dock uträttat, den har hos nordboen väckt den slumrande
stamförvandtskänslan. De trenne folken känna sig numera i roten ett, om än i
228
Motioner hos Eichler skap et och Adeln 1865. N:o 112.
grenarne vidt åtskilda. I alla tre länderna röjes ett sträfvande att närma sig hvarandra.
Långt har man visst icke ännu kommit häri, åtminstone i det politiska lifvet,
men misstro och gamla fördomar försvinna dock dagligen. Redan detta är en stor
fördel, som vid hvarje tillfälle bör ytterligare stärkas och utvecklas. Intet bidrager
kraftigare härtill än att folken komma i närmare beröring med hvarandra. Man måste
lära känna för att rätt uppskatta hvarandra. Jernvägar och ångbåtar äro derföre
oskattbara hjelptrupper för nordens enhet. Materiel beröring ensam gör dock
icke tillfyllest, det fordras andlig dertill. Man måste lära högakta innan man fullt
kan förtrösta på hvarandra. Denna tankevexling har likväl, beklagligtvis, hittills varit
alltför ringa, synnerligast de båda förenade rikena emellan. Efter femtio års förening
äro det ena landets litteratur och vetenskapsmän för det andra mera obekanta än
månget främmande folks. Båda hafva dock så mycket att lära af, så mycket att
meddela åt hvarandra. Kongl. Norska Regeringen tillkommer äran att, just i dessa
dagar, hafva tagit ett vigtigt steg för att afhjelpa denna stora brist. I Budget-propositionen
till innevarande Storthing föreslås nemligen uppförandet på universitetets stat
af 1,000 Specier (4,000 R:dr R:mt) årligen »til dermed at honorere Iserere paa de
andre nordiske universiteter, som efter kollegiets opfordring holde forelaesninger ved
det Norske universitet.»
»Kirke-departementet» upplyser i propositionens bilaga att nämnda förslag, väckt '
af bestyrelsen för »det skandinaviske selskab i Christiania», blifvit af universitetskollegiet
förordadt, sedan det af samtliga fakulteter tillstyrkts. Kollegiet, hvars hela
yttrande meddelas, tillägger att sakens nytta skulle betydligt ökas »dersom samtlige
universiteter fik samme anledning til at laane hverandres laererkrafter, som den, der
nu foreslaas aabnet for Norges universitet.»
Kirke-departementet sjelf slutar sin framställning sålunda: »Departementet skal
tilläde sig_ at tilfoie, at det i sin Indstilling om Oprettelsen af en Lektorpost i
den Nordiske Litteratur (1857) udförligere har udtalt sig om vigtigheden af,
at der inden de tre Nordiske Riger udbredes et nsermere Bekjendskab til deres
Litteratur og Sprog, og Departementet antager fremdeles, at ethvert Middel, hvorved
en Tilnaermelse i denne Retning kan fremmes mellem disse Lande, har sin fulde
Berettigelse, naar den kan findé Sted uden forholdsvis store opofrelser.»
Hvad Kongl. Norska Regeringen här föreslagit, förefaller så välbetänkt och de
anförda skälen äro så talande att Sveriges Ständer, i denna sak, säkerligen hvarken
vilja eller böra stå tillbaka för Norrmännen. Jag vågar derföre tro både klokhet
och landets värdighet fordra det våra universiteter erhålla ett anslag motsvarande
det som äskats för Christianias, synnerligast som det Norska kollegiets åsigt säkerligen
är rigtig, att gagnet af en dylik vetenskaplig vexelverkan mellan nordens universiteter
först då blir fullständig, när samtliga dessa universiteter erhålla samma
möjlighet af tillgång till hvarandras lärarekrafter.
Då Sverige är nog lyckligt att ega tvänne universiteter mot Norges ena, och
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 113.
229
då båda dessa måste anses lika berättigade till ofvannämnda föreläsningar böra äfven
båda deraf komma i åtnjutande, anslaget således bestämmas till dubbelt mot det Norska.
Utgiften är i allt fall ringa mot de fördelar man afser vinna.
Jag föreslår derföre vördsamt,
att ett årligt anslag, stort 8,000 R:dr R:mt, ställes till Kongl. Maj:ts disposition,
för att, på förslag af Universitets-konsistorierna i Upsala och Lund,
honorera Norske och Danske universitets-lärare och vetenskapsmän, hvilka,
efter anmodan af nyssnämnda myndigheter, hålla föreläsningar i Upsala
eller Lund.
Stockholm den 15 November 1865.
C. M. Björnstjerna.
N:o 113.
Af Grefve Mörner, Carl Göran Detlof, om anslag lill lön samt reseoch
traklamenls-ersättning för en tredje landtbruks-ingeniör.
Då de reqvisitioner, som till Kongl. Landtbruks-akademiens förvaltnings-komité
ingå å agronomiskt biträde, på sednare tiden ansenligt ökats, och åtskilliga län redan
inkommit med ansökningar om erhållande till biträde, hvartdera länet, af en landtbruks-ingeniör
under hela årliga arbetstiden, dels för uppgörande af allmänna afdikningsplaner
efter orternas särskilda vattensystemer, dels för att tillhandagå enskilde
jordbrukare med råd och upplysningar rörande vattenaflednings-, odlings- och ängsvattningsföretag
samt för ordnande af jordbruket i allmänhet, så kunna de i Statens
tjenst anställde nio landtbruks-ingeniörerne ej förmå fylla behofvet af agronomiskt
biträde i förenämnda hänseenden; och för framtiden är det att emotse, att de ännu
mindre skola göra det, sedan Hushållnings-sällskapen och enskilde jordbrukare nu,
vida mera än förut varit händelsen, blifvit angelägna om att tillgodogöra sig de fördelar
som de genom landtbruks-ingeniörernes biträde kunna vinna för jordbruket.
Kongl. Landtbruks-akademien har derföre uti underdånigt memorial den 17 sistlidne
Juni hos Kongl Maj:t hemställt att för närmaste tiden till en början anslag måtte
begäras till aflöning åt ytterligare tre landtbruks-ingeniörer, under förmodan att, med
denna tillökning uti landtbruks-ingeniörernes antal, behofvet af agronomiskt biträde
skulle för tillfället kunna fyllas. Som emellertid uti Kongl. Maj:ts vid innevarande
230
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 114.
riksdag aflåtna nådiga Proposition till Rikets Ständers Stats-Utskott angående Statsverkets
tillstånd och behof, aflöning endast åt två nya landtbruks-ingeniörer begärts,
samt det är att förutse, att, som Landtbruks-akademien i underdånighet hos Kongl.
Maj:t framställt, minst tre landtbruks-ingeniörer för närmaste tiden skola, jemte de
förut anställde, komma att finna full sysselsättning, och det skulle för landtbrukets
fortgående utveckling och förkofran verka högst menligt, om äskadt agronomiskt
biträde ej skulle kunna lemnäs landets jordbrukare, så får jag härmed vördsamt
föreslå:
att, jemte den af Kongl. Maj:t för de tvänne nya landtbruks-ingeniörerne
föreslagna aflöning, sådan till ytterligare en tredje landtbruks-ingenior
måtte anvisas att utgå med .... 1,500 E:dr.
samt till rese- och traktaments- er sättning för honom 1,000 »
eller tillsammans
2,500 B:dr.
Om remiss af denna motion till Rikets Ständers Stats-Utskott får jag vördsamt
anhålla.
Stockholm den 15 November 1865.
Carl G. Mörner.
N:o 114.
Af Grefve Mörner, Carl Göran Detlof, om ett anslag å 2,000 R:dr
till understöd åt personer, som hos egare af välskötta ladugårdar
undervisas i boskapens skötsel, m. m.
Vid nästföregående riksdag anvisades 3,000 R:dr till stipendier åt sådane personer,
som, efter vederbörande Hushållnings-sällskaps förslag, kunna af Landtbruksakademiens
förvaltnings-komité utsändas till enskilda mejerier, för att efter fullständigt
genomgången lärokurs sedermera inom olika delar af riket gagna mejerihandteringen,
och är all anledning att hoppas att genom denna anordning, äfvensom genom
de förut upprättade tvänne mejeriskolorna, mejerihushållningen inom landet skall
högst väsendtligen förkofras. Men en brist, och denna ganska kännbar, återstår ännu;
— den att finna lämpliga och kunniga skötare för ladugårdarne, åt hvilka våra landt
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 115. 231
män numera börja att allt mera egna en prisvärd uppmärksamhet, öfverallt förspörjes
klagan öfver svårigheten att få tjenstehjon för hornboskapens vård, och då i
utlandet män villigt träda i tjenst såsom herdar och äfven bestrida såväl utfodringen
som mjölkningen uti koladugårdarne, samt derföre åtnjuta till och med framför andra
tjenare högre anseende och aflöning, hörer detta hos oss ännu till undantagen, hvilket
förhållande måste så mycket menligare inverka på ladugårdsskötselns utveckling,
som vid densamma förekomma, jemte mjölkningen flera sysslor, hvilka kräfva större
krafter, än som i allmänhet kunna påräknas hos qvinnan, som hittills nästan uteslutande-
fått ombesörja jemte mejerihandteringen äfven allt hvad som tillhör mjölkboskapens
utfodring, skötsel och vård. Val hafva försök tid efter annan blifvit gjorda
af åtskilliga bland Hushållnings-sällskapen samt enskilde personer, dels att foga anstalt
för bildande inom landet af »ladugårdsskötare» och »koryktare», dels att införskrifva
sådane från utlandet; men dels hafva desse sednare varit för dyrlegda för att finna
allmännare användning, isynnerhet som en längre tid för dem erfordrats för att blifva
förtrogna med härvarande seder och språk, dels hafva dessa försök ej som sig vederbort
fullföljts och handhafts, hvadan de icke heller ledt till några namnvärda
resultat. Skola sådana vinnas, måste åtgärder vidtagas, som under en längre tid
kunna följdrigtigt tillämpas, hvilket för närvarande synes icke kunna ske annat än
genom Statens mellankomst. Det är af dessa skäl och med kännedom om det stora
behof som uti landet förefinnes å dugligt tjenstefolk för ladugårdarne, som jag
hemställer,
att en summa af 2,000 R:dr må anslås til! understöd åt sådane personer
af mankönet, som af Hushållnings-sällskapen utsedde, genom Kongl. Landtbruks-akadcmiens
förvaltnings-komitées försorg utsändas till egare af välskötta
ladugårdar för att genomgå fullständig lärokurs uti allt hvad till boskapens
uppfödning, utfodring, rykt, mjölkning, gödning och skötsel i allmänhet,
äfvensom hvad till deras slagt och styckning dervid till afsalu hörer,
så att desse personer derefter må kunna bidraga till bildande af en
ny, mycket behöflig, men hittills hos oss saknad klass af tjenare för ladugårdarne
och behandlingen af såväl påläggs-, som mjölk- och gödboskapsdjur.
Om remiss af detta memorial till Rikets Ständers Stats-Utskott får jag vördsamt
anhålla.
Stockholm den 15 November 1865.
Carl G. Mörner.
232
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 115
N:o 115.
Af Herr von Ehrenheim, Per Jakob, om anvisande af medel för Enköpings
Ireklassiga elementarläroverks utvidgning till femklassigt.
Undervisningsverken hafva under de fyra sistförflutna riksdagarne haft att glädja
sig öfver Rikets Ständers särskilda uppmärksamhet och utmärkta frikostighet Medel
hafva blifvit anslagna, dels till nya läroverks grundande, dels till utvidgning af redan
för handen varande. De välsignelserika verkningarne häraf för fäderneslandet hafva
väl ännu ej hunnit i någon väsendtligare mån uppenbara sig, men redan det är ingen
ringa frukt, att de offentliga läroverken tillvunnit sig ett allt större förtroende, till
följd hvaraf många af dem ännu äro i behof af ytterligare statsanslag till nödig utvidgning
och till erhållande af förökad lärarestyrka för att de må kunna motsvara
detta förtroende och sin bestämmelse. 1 detta afseende vågar jag påkalla Rikets
Siänders välvilliga uppmärksamhet för Enköpings] elementarläroverk. Alltsedan hösten
1861, då detta läroverk trädde i verksamhet såsom trekiassigt i stället för en afty
nande
pedagogi, har detsamma tillvunnit sig ett allt större förtroende, så att enligt
vidfogade intyg lärjungarnes antal, som vid sagda tid eller höstterminen 1861 utgjorde
58, innevarande termin uppgår till icke mindre än 81. En sådan till vext vid
ett läroverk i lärjungarnes antal, då detta på den korta tiden af blott 4 år förökats
med nära hälften af det ursprungliga, till följd hvaraf en än ytterligare förökning är
att motse i närmaste framtid, vittnar redan tillräckligt om behofvet af en större lärarestyrka
vid detsamma och derom att det förtjenar, att till omfånget af undervisningen
utvidgas. Vid bedömandet af en sådan fråga bör dock ingalunda uteslutande ett
ökadt lärjungeantal, utan ock många andra förhållanden tagas i betraktande. Ett
synnerligt afseende förtjenar sålunda äfven det intresse, hvarmed det samhälle och
den ort, hvilka läroverket närmast är till gagn och nytta, omfattat detsamma, och i
detta hänseende intager Enköping med den omkringliggande orten ett utmärkt rum
genom de jemförelsevis stora uppoffringar, som de vidkänts såväl för läroverkshus,
som för sjelfva undervisningen. Utan statsanslag, endast med bidrag från stiftets
byggnadskassa af 5,000 Riksdaler Riksmynt, har Erköpings stad låtit uppföra ett skolhus,
som med afdrag af förenämnda summa, och af hvad som bör räknas på den i
samma byggning inrymda folkskolan, kostat minst 35,000 Riksdaler Riksmynt. Detta
skolhus
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 115.
233
skolhus, som är prydligt, ändamålsenligt, och afsedt för ett femklassigt läroverk, samt
eger en rymlig gymnastiksal blef hösten 1864 färdigbygdt, så att skolan då vid terminens
början kunde dit inflytta.
Beträffande äfven undervisningen, hafva Enköpings stad och orten deromkring, i
samma mån lärjungarnes antal sådant kräft, icke sparat på uppoffringar för erhållande
af tillräckliga lärarekrafter, enligt hvad härhos vidfogade intyg af läroverkets inspektor
och rektor gifva vid handen. Af dessa intyg visar sig att genom bidrag såväl af
staden som af enskilde i orten deromkring boende personer en lärare alltsedan höst
terminen
år 4 862, och från innevarande hösttermin tvänne lärare aflönats, så att för
närvarande i Enköpings skola undervisning meddelas af 5 lärare i 5 klasser, motsvarande
dem i ett femklassigt läroverk, äfvensom att dessa bidrag af staden och enskilde
sedan hösten år 4 862 till innevarande termins början uppgått tili 3,200 Riksdaler,
ett i sanning icke ringa belopp, jemfördt med hvad Staten under samma tid
till lärares aflonande derstädes tillskjutit eller 8,388 Riksdaler Riksmynt.
Af synnerlig vigt vid bedömande af nu ifrågavarande behof är vidare att taga
i betraktande vidden af det område, hvarifrån ett läroverk har att påräkna lärjungar,
och äfven i detta hänseende torde Enköpings läroverk ej stå efter de många andra
läroverk, hvilkas behof af utvidgning blifvit af Rikets Ständer erkändt och afhjelpt,
enär, enligt hvad en blick på kartan kan öfvertyga om och hvad sorn erfarenheten
under skolans fyraåriga tillvaro bestyrkt, detta läroverk har att påräkna lärjungar från
20 å 30 socknar i en af vårt lands mest odlade och bebyggda trakter.
Upsala fullständiga elementarläroverk är väl nära beläget intill Enköping och
kunde möjligen derföre behofvet af dess skolas utvidgning svnes vara mindre trängande,
men just i denna närbelägenhet ligger ett ytterligare och högst vigtigt skäl
för den ifrågasatta utvidgningen. Alltmer framstår nödvändigheten, att lägre läroverk
grupperas omkring de fullständiga, som äro belägna i de folkrikare delarne af landet,
på det ej genom ett alltför stort antal lärjungars tillströmmande till de sednare det
må blifva allt för svårt, ja! till sistone hardt nära omöjligt att derstädes rätt sköta
undervisningen och handhafva skoltukten. Allmänt bekant är, att ett sådant förhållande
hotar, bland andra, Upsala elementarläroverk, der, enligt den af dess rektor utgifna
redogörelsen för detsamma, lärjungarnes antal sistlidne vårtermin uppgick till
506. Olägenheten af ett alltför stort lärjungeantal i ett fullständigt läroverk afhjelpes
dock föga genom närbelägenheten af ett blott treklassigt, då öfverbefolkningen, att jag
så må uttrycka mig, gemenligen icke inskränker sig till de tre nedersta klasserna, utan
sträcker sig ända till och med den femte klassen, såsom förhållandet ock är i Upsala
läroverk, der enligt nyss anförda redogörelse antalet lärjungar i tredje klassen utgjorde
79, men i femte klassen ända till 424, hvaremot i sjette klassen antalet nedsteg
till 74 och i sjunde till 26. Understöddes ett sådant läroverk af ett närbeläget femklassigt,
skulle icke blott naturligtvis antalet lärjungar i fjerde och femte klasserna af
det fullständiga läroverket minskas, utan otvifvelaktigt skulle detsamma äfven röna ett
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 30
234
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 115.
mera välgörande inflytande i samma hänseende beträffande de tre nedersta klasserna,
enär tydligt är, att många målsmän förbigå för sina barn det blott treklassiga läroverket
och heldre insätta dem från början i det fullständiga, äfven om det förra är
dem närmare beläget, för att undvika de olägenheter, som äro förknippade med ombyte
af läroverk redan så tidigt som vid barnets förflyttning från tredje till fjerde
klassen. Detta skäl finnes ej för förbigående af det femkiassiga läroverket, utan skall
detta så mycket mer draga till sig lärjungar, då det är beläget i en mindre stad såsom
Enköping, der lefnadskostnaden är betydligt billigare än i den större staden. Ett
femklassigt läroverk i en sådan stad skall säkerligen ock, oberoende af det närbelägna
fullständiga läroverket, i allmänhet blifva mer anlitadt än det blott treklassiga, som ej
har att meddela någon afslutad undervisningskurs såsom det femkiassiga. Äfven torde
till bevis, att Enköping eger ett för ett större elementarläroverk tjenligt läge, förtjena
omnämnas, att på Upsala Domkapitels hemställan och Kanslers-gillets tillstyrkan
Kongl. Majit genom nådigt Bref den 22 April 1808 förordnade, att Upsala katedral
skola
skulle flyttas till Enköping, ett beslut, som dock af okända anledningar icke
blef verkstäldt.
Med afseende å hvad jag sålunda haft äran anföra, nemligen dels å det alltmer
tillvexande antalet lärjungar vid Enköpings elementarläroverk, dels derå, att derstädes
redan finnes ett skolhus, bygdt för ett femklassigt läroverk, dels å de stora uppoffringar
Enköpings stad och orten deromkring gjort såväl för detta skolhus, hvartill ej
något statsanslag begärts, som för undervisningens ändamålsenliga skötande i mån af
lärjunge-antalets tillvext, uppoffringar, hvarmed staden och orten ej länge torde mägta
uthärda, dels slutligen å det trängande behofvet för det närbelägna Upsala fullständiga
elementarläroverk af förminskning i lärjunge-antal jemväl i fjerde och femte klasserna,
får jag vördsammast föreslå,
att, i likhet med hvad som under väsendtligt enahanda förhållanden beviljats
åt andra treklassiga läroverk, såsom Norrtelje och Eksjö, Rikets Höglofliga
Ständer måtte bevilja medel till Enköpings nuvarande treklassiga elementarläroverks
utvidgande till femklassigt, med löner på stat för rektor och
fem kolleger.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
Pehr Ehrenheim.
Motioner hos Ridder skap et och Adeln 1865. N:o 116.
235
N:o 116.
Af Friherre Leuhusen, Alexander Magnus, om beviljande af ett anslag
ä 1,540,000 R:dr för en jernvägsanläggning från Hemgrafven
till Sundsvall.
Sedan Kongl. Maj:t år 1858 i nåder fastställt plan för den så kallade Jemtlandskommunikationsleden,
har med de anslag 244,500 R:dr utan återbetalningsskyldighet
och det särskilda lån 70,000 R:dr Rikets Ständer beviljat och det vida större bidrag,
sammanlagdt utgörande 575,560 R:dr, Norges Storting anslagit, kunnat ordnas en kommunikationsled
emellan Levanger i Norge till Bräcke i Jemtland vid Medelpads gräns,
29 mil lång, deraf \1\ mil öfver fem sjöar, emellan hvilka trafiken bestrides å vanliga
landsvägar.
Den delen af denna led, som sträcker sig inom Jemtlands område, 22 mil i
längd, blef enligt planen färdig år 1863 och har ett särskildt bolag derefter underhållit
trafiken efter taxa å denna del, men först i sistlidne Oktober månad fullbordades
den sex mil långa väganläggningen inom Norge. Såsom fortsättning af denna led
har Kongl Majit fastställt plan för dess utsträckning ända till Hemgrafven under benämning
Sundsvall—Bräckeleden enligt samma system, som gällt för Jemtlandsleden och
för arbetena å den delen, hvilka nu fortgå, hafva statsmagterna vid sistlidna riksdag
beviljat 253,000 R:dr och ett särskildt bolag bildat sig för trafikens underhållande
derå, när denna del af leden blir färdig.
Hela leden från Levanger till Hemgrafven kommer att utgöras af:
båtled med tolf omlastningar
22,00.
och landväg emellan sjöarne 46,38 3 8,38.
och skall, om jemväl kommer till stånd den jernväg för lokomotiv af
fyra fots spårvidd, af 2,41.
som enligt ursprungliga planen varit föreslagen emellan Hemgrafven och
Sundsvall, få en sammanlagd längd af  40,79 mil.
Man har velat förutsäga, att en så egendomligt ordnad led icke skulle kunna
blifva till någon egentlig nytta för orten, då transporten derå borde blifva dyr och
rimligtvis icke kunna bära omkostnaderna dervid. Men af den tablå, som den 10
236
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 116.
sistlidne Oktober vid ordinarie stämma af verkställande direktör afgifvits till det bolag.
som bestrider trafiken emellan Melen och Bräcke, inhemtas:
Juni, Juli, Aug.
och September.
1863. 1864. 1865.
att antalet passagerare utgjort .
10,147 — 10,922 — 9,567.
och gods, oberäknadt af den inre trafiken,
a) från Norge öfver Melen centner 6,877,00 7,683,00 14,666,75.
b) från Sundsvall — Bräcke » 3,412,00 6;175,oo 3,8 9 7,00.
Summa centner 10,289,oo 13,8 5 8,00 1 8,5 6 3,75.
— att trafikinkomsten för hela året 1864 uppgått till 25,984 R:dr, deraf för Juni,
Juli, Augusti och September till 19,899 R:dr, men för samma månader 1865 till
25,479,58 R:dr,
och att bela trafikkostnaden år 1864, deri inberäknadt alla aflöningar, ångbåtarnes
driftkostnad, forlöner vägunderhåll, reparationer, m. m, enligt bokslut utgjort 26,366 R:dr.
Om således trafiken ännu icke ernått någon jemförelsevis stor betydenhet, utvisa
nämnda fakta dock, med fästadt afseende derå att af seglationen innevarande år bör
återstå en icke obetydlig tid, att trafiken gått så stadigt framåt, att med all visshet
bör kunna förutses, att kommunikationsleden bar att gå till mötes en särdeles vacker
framtid, om och när den blir utsträckt till Sundsvall, i den mån den i öfrigt hinner
draga till sig rörelsen, som allt hitintills hufvudsakligen gått på sidan af leden.
Tages i betraktande att det bolag, som besörjer trafiken i Jemtlandsleden, fraktar
tyngre gods, såsom salt, spanmål, m. m, emellan Melen och Östersund, 16 mil, för
i medeltal 7,87 öre per centner milen enligt taxa, i stället att varutransporten
med vanliga formän under normala förhållanden minst kostar 15 öre och att för
hvarje centner gods, som med vanliga formän från Sundsvall till Östersund erfordras
1,25 hästdagsverke och till samma ort från Levanger 1,37; men att transporten å
kommunikationsleden verkställes med begagnande af blott respektive 0,60 å 0,61 hästdagsverken
öfver land mellan sjöarna, så synes det vara alldeles uppenbart, att denna
led redan i sitt nuvarande ofullkomliga skick är och i en snar framtid, äfven om
inga förbättringar vidare ifrågakomma, ehuru i det afseendet mycket kan göras, äfven
med hänseende till frågan att minska omlastningarnes antal, kommer att blifva till
ofantligt gagn icke allenast för de delar af Nordre Trondhjems arnt och provinserna
Jemtland, Herjeådalen och Medelpad, som tillhöra området för denna led, hvars areal
kan uppskattas till omkring 1,000 Svenska qvadratmil, deraf en icke obetydlig del
utgöres af goda odlingslägenheter med en befolkning af endast cirka 150,000 personer,
som till följe af sin glesa utsträckning på den stora ytan har största behof att
spara arbetskraft för jordens odling, utan jemväl, i mån bileder hinna anläggas, hvilket
af naturliga förhållanden underlättas, för Helsingland och Ångermanland, som otvifvelaktigt
till vissa delar deraf komma att anlita leden för sina behof af Norska
produkter, äfvensom för export till Norge af sina väfnader, när tullförhållandena e
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 116.
237
mellan de båda rikena så ordnas att äfven sådana varor må tullfritt dit införas landvägen.
I samma mån kommunikationen till lands emellan tvänne orter förbättras, ökas
handelsförbindelserna och som följd deraf utbytet emelian de båda. Detta är en regel,
som beklagligen varit nära nog främmande för folken i de båda förenade rikena,
för så vidt frågan rört förhållandena dem emellan. Lyckligtvis synes man numera
vara beredd att vilja beträda en annan bana. Under den öfvertygelsen att,
i den mån kommunikationerna emellan de båda folken förbättras, skall utbytet dem
emellan vexa, och icke vara i ett tillbakagående, såsom närmast de sista åren varit
förhållandet, enligt hvad statistiken ger vid handen.
Erfarenheten utvisar det redan nu, enär under loppet af detta år sådana Svenska
fabriksvaror, som landvägen kunna tullfritt till Norge införas, varit föremål för
export dit å leden; och jag tror att, i den mån man lyckas att bereda billigare transport
emellan Sundsvall och Levanger, skall denna export af Svenska fabriksvaror för
nordliga delens af Norge behof i stor skala tilltaga.
Det är med fästadt afseende derå, och då för både Jemtlands och Medelpads
framåtskridande i kultur och utveckling behofvet oundgängligen kräfver att kommunikationen
förbättras, som jag anser mig böra fästa Rikets Ständers uppmärksamhet
på vigten deraf, att här ofvan omförmälda jernväg emellan Hemgrafven och Sundsvall
varder byggd.
Denna jernväg är att betrakta såsom slutstenen i en led af stor framtida betydelse.
Utan denna jernväg kan den öfriga leden aldrig någonsin nå den utveckling,
som lyckliga naturförhållanden eljest måtte framkalla. Det är ock svårt att inse,
huru det bolag, som kommer att ombesörja trafiken emellan Bräcke och Sundsvall
skall kunna göra detta fullt nöjaktigt, förr än denna jernväg varder anlagd.
Utaf hela väglängden från Nordsjön öfver Jemtland till Bottniska viken har
hittills ingen del varit så lifligt trafikerad som den östligaste mellan Hemgrafven och
Sundsvall. — Här är således ett lättare kommunikationsmedel företrädesvis af behofvet
påkallad. Enligt den af Herr Majoren Adelsköld uppgjorda kalkyl skulle en jernväg
här vid ändan af den stora linien redan till en början ega att påräkna en trafik af
4 5 å 20,000 passagerare och 4,000,000 centner gods om året; och denna godstrafik
skulle vid tillfällen af inträffande missvext i de efter linien belägna orter, såsom
t. ex. förhållandet nu är i Jemtland, i högst betydlig mån ökas, då fördelen af en
förbättrad kommunikation blefve till stor båtnad för de af missvexten hemsökte, hvilka
derigenom lättare erhålla sina förnödenheter af spanmå! till billigare pris.
Måste nu här den gamla landsvägen, hvilken dels besväras af en mängd backar,
dels eljest i anseende till en lös jordmån är, särdeles höst- och vårtiden svår att
befara, fortfarande begagnas, så är det fara värdt, dels att de fördelar, som Rikets
Ständer genom anslag till kommunikationsledens utsträckning från Bräcke till Hemgrafven
åsyftat, komma att till hufvudsaklig del uteblifva, dels ock att Jemtlands handel
238
Motioner hos Bidderskapet och Adeln 1865. N:o 116.
tvingas att taga sin rigtning åt Norge, dit en lättare farled redan är färdigbygd ända
till hafvet.
Enligt det af Majoren och Riddaren C. Adelsköld under sommaren 1859 i och
för utsträckning af kommunikationsleden riksgränsen — Bräcke till Sundsvall uppgjorda
och afgifna förslag, hvilket i hvad det rörer chausséanläggning från Bräcke till Torp
samt kanalisering af Ljunga eif från Torp till Hemgrafven redan är under utförande,
skulle kostnaden för den jernväg, hvilken han ansåg böra blifva liniens fortsättning
från sistnämnda ställe till Sundsvall, utgörande 2,41 mil af fyra fots spårvidd för lokomotiv,
uppgå till 1,540,000 R:dr, af hvilken kostnad adelar troddes böra beviljas såsom
lån åt det bolag, som kunde vilja försträcka återstående tredjedelen, åtaga sig
utförandet af anläggningen, framtida underhållet och besörja trafiken efter fastställd
taxa.
Med ledsnad måste här anföras, att de bemödanden, som inom Jemtland och
Medelpad blifvit gjorda att genom aktieteckning bilda ett sådant bolag, icke rönt önskad
framgång, samt att affärsförhållandena inom dessa orter icke äro sådana, att
man ännu under många år har att hoppas, det denna jernväg kan komma till stånd,
derest kostnaden skall till |:del inom orten anskaffas.
Här hotar sålunda det beklagliga förhållande att inträffa, att en sträcka af 2,41
mil vid östra ändan af den 42,36 mil långa kommunikationsled, som skulle sammanbinda
Westerhafvet med Östersjön, det vill säga knappt mer än TV:del af hela leden,
att lemnäs ofullbordad till en måhända aflägsen framtid.
Rikets Ständer hafva redan anvisat och torde under innevarande riksdag komma
att ytterligare anvisa medel till fortsättning af den stora jernvägsanläggning, som öfver
Wermland har till ändamål att såsom unionsväg närma de båda brödrafolken hvarandra
och främja samfärdseln dem emellan.
Kommunikationsleden öfver Jemtland, ehuru till art och beskaffenhet vida ofullkomligare,
men derföre också mycket mindre kostsam än den förra, skall för visso
tjena till enahanda ändamål. Då denna led redan blifvit af Kongl. Maj:t och Rikets
Ständer betraktad såsom en statslinie, för hvars anläggning ända från riksgränsen till
Hemgrafven, kostnaden bestridts af allmänna medel, så synes Rikets Sländers mellankomst
med fog kunna påräknas för fullbordandet af jemväl den återstående delen, äfven
om densamma skulle befinnas kräfva en jemförelsevis drygare omkostnad.
öppnandet af en transitoled mellan Wester- och österhafven torde med lika
skäl i norra som i södra Sverige böra anses såsom ett företag af för stor betydelse,
att detsamma skulle lemnäs åt enskild företagsamhet. — Då nu ifrågavarande jernväg
just genom sin egenskap att ingå i en transitoled bör i viss mån kunna jemföras
med en Statens stambana, så lärer väl den omständigheten att den skulle blifva kort
och sålunda fordrar en jemförelsevis mindre kostnad, icke böra föranleda dertill, att
densamma anses förtjena mindre afseende. Det lärer väl ock kunna antagas, att den
tjd en gång skall nalkas, då norra delen af Sverige och Norge kommit derhän i odling
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 117.
239
och välstånd, att en stambana från Sundsvall öfver Jemtland ej längre kan umbäras.
Denna stambana skulle, när tiden för dess anläggande är kommen, blifva en fortsättning
af den jernväg, hvarom här är fråga.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer måtte till en 2,41 mil jernväg af 4 fots spårvidd för
lokomotiv från Hemgrafven till Sundsvall bevilja såsom anslag utan återbetalningsskyldighet
1,540,000 R:dr.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
A. Leuhusen.
N:o 117.
Af Herr Dardel, Fritz Ludvig, om stiftande a/ en lag angående efterbildningar
af fotografier, m. rn.
Då Kongl. Maj:t af så väl Öfverintendents-embetet som Akademien för de fria
konsterna begärt utlåtande öfver ett förslag om skydd för den artistiska eganderätten
och en nådig Proposition i detta ämne således torde vara att emotse, har jag på anmodan
af åtskilliga i hufvudstaden bosatta fotografer trott mig böra till Rikets Ständers
samtidiga pröfning jemväl hemställa ett förslag till lag om efterbildningar i fotografi;
och får jag för sådant ändamål och med åberopande af de motiver, som finnas anförda
uti en motionen bilagd skrift från bemälde fotografer, härmed vördsammast
föreslå:
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta en så lydande lag:
Lag angående efterbildningar af fotografi, m. m.
§ L
Den, som för egen räkning har förfärdigat en original-fotografi efter naturen eller
ett fotografiskt aftryck af ett konstverk, till hvars mångfaldigande ingen har uteslutande
240
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 118.
ratt, eger att för en tidrymd af fem år förmena alla andra att verkställa, för alt tili
salu hålla, fotografiska efterbildningar af den utaf honom förfärdigade fotografi; i hvilket
afseende honom dock åligger att, på tid, ort och satt, som framdeles bestämmes, anmäla,
det han förbehåller sig uteslutande ratt till efterbildning af samma fotografi, äfvensom
att förse hvarje af honom utgifvet exemplar af fotografien med sitt namn och
ordet »registrerad».
Är fotografien utförd efter beställning af annan person, vare dennes samtycke
erforderligt såväl för förvärfvandet af dylik uteslutande rätt till fotografien, som nu
sagdt är, som ock för att till salu hålla aftryck af samma fotografi.
§ 2.
Den, som gör ingrepp i de uti 1 § stadgade rättigheter, böte från och med 20 till
och med 500 Riksdaler och vare dessutom skyldig gifva målseganden full ersättning.
Plåtar och alla andra uteslutande för den olofliga efterbildningen begagnade materialier,
äfvensom alla här i riket anträffade till salu bestämda exemplar af efterbildningen, vare
likaledes förbrutne; dock ege målseganden att det förbrutna godset utbekomma, i hvilket
fall afdrag derför göres i den honom tillkommande ersättning. Samma straff och ersättningsskyldighet
drabbe äfven säljaren, likasom ock den, hvilken i riket införskaffar,
för att till salu hållas, utomlands förfärdigade, enligt denna lag otillåtna fotografi-efterbildningar.
§ 3-
Öfverträdelser mot denna lag må ej åtalas af annan än målsegaren. För öfver
trädelser,
som ej åtalas inom natt och år, vare allt straff förfallet.
Stockholm den '15 November 1865.
Fritz Ludvig Dardel.
N:o 118.
Af Herr. Ulfsax, Adolf Fredrik, om den personliga frihetens skyddande.
I fria länder, till exempel i England, kan icke en person på något sätt beröfvas
sin frihet, så framt han ej gjort sig skyldig till brott. Hos oss åter vågar man
döma
Motioner ho» Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 119. 241
döma personer förlustiga deras frihet, hvilka ej ega hvad polisen behagar kalla för laga
försvar, och det oaktadt i Regeringsformen uttryckligen säges, det Konungen bör ingen
förderfva, eller förderfva låta, till lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen
förvunnen och dömd är.
Jag föreslår nu:
det Rikets Ständer måtte särskildt uttala den åsigten, att hvarken någon
polis- eller annan domare eger rätt, att beröfva personer friheten på
hvad sätt som helst, så framt de icke gjort sig skyldiga till förseelser, för
hvilka de enligt allmänna lagen skola straffas med fängelse.
Jag anhåller vördsamt om remiss till vederbörligt Utskott af denna min motion.
Stockholm den 15 November 1865.
A. F. Ulfsax.
N:o 119.
Af Herr Ulfsax, Adolf Fredrik, angående ändring i lagens stadganden
om giftomannarätt.
I Sverige är ogift qvinna i ekonomiskt hänseende myndig vid 25 år. Men
hon får aldrig sjelf bestämma om sitt giftermål, utan hon mäste dertill förskaffa
sig sina föräldrars eller andra målsmäns samtycke. I alla civiliserade länder eger
dock alltid qvinnan rätt att, vid en viss ålder, vara sin egen giftoman. I Finland är
hon det vid 25 år. Skola vi då neka henne det, som blifvit henne medgifvet i en
provins, som fordom tillhört oss.
Jag föreslår,
det ogift qvinna, som uppnått 21 år, må berättigas att sjelf bestämma
om sitt giftermål, utan att dervid behöfva rådfråga hvarken föräldrar eller
andra målsmän.
Jag anhåller vördsamt om remiss till vederbörligt Utskott af denna min
motion.
Stockholm den 15 November 1865.
A. F. Ulfsax.
Bih. till R. St. Prof. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 A/d.
31
242
Motioner hos Ridderskap et och Adeln 1865. N:o 120.
THiO 120.
Af Herr von Ehrenheim, Per Jakob, om pension åt Häradshöfdingen
Fredrih Wilhelm Strandbergs enka, Fredrika Strandberg.
Då Rikets Ständer vid flera föregående tillfällen behjertat det behof, hvaruti
aflidne, förtjente erabetsmäns enkor och oförsörjda barn befunnit sig, vågar jag i
sådant hänseende ytterligare taga Rikets Ständers välvilja i anspråk och vördsamt
hemställa om pension åt aflidne Häradshöfdingen F. W. Strandbergs efterlemnade
enka, fru Fredrika Strandberg.
Häradshöfdingen Strandberg, som afled under innevarande år, var född 4793
och inträdde i Statens tjenst år 1819 samt erhöll sitt första domareförordnande den
5 Juni ‘1822. Från sistnämnda tid och intill den 16 November 1841, då han
befordrades till häradshöfding i Bro, Håbo, Åsunda och Trögds häraders domsaga
i Upsala län hade han nästan ständigt förordnande att förestå domare-embeten och
hans oförvitliga och redbara verksamhet i ett af de mödosammaste och mest ansvarsfulla
kall omfattar således en ganska lång period, äfven om man afser att Häradshöfdingen
Strandberg under de sednaste åren af sin lefnad, i anseende till en
genom ansträngdt arbete ådragen sjuklighet, åtnjöt tjenstledighet. Vid sin död efterlemnade
han, jemte sin enka, en son, född 1845, som ännu icke utan allt understöd
från föräldrahemmet kan försörja sig, samt en oförsörjd dotter och två yngre
söner, hvilkas uppfostran ännu icke på långt Där är fullbordad. Tillgången i boet,
som inför Stats-Utskottet skall styrkas, uppgår till omkring 2,700 R:dr R:mt och
lemnar således enkefru Strandberg ej större behållning än värdet af ett tarfligt
lösörebo. Väl erhåller fru Strandberg 600 R:dr i pension från Civilstatens pensionskassa
och 450 R:dr från häradshöfdingarnes enskilda pensionskassa, men oberäknadt
att dessa pensionsbelopp väl icke kunna anses motsvara familjens behof, skall
från förstnämnda pension under de två första åren afgå tillsammans mellan 5 och
600 R:dr för afgifter, som ytterligare skola inbetalas och är den sednare
pensionen helt och hållet beroende på kassans ställning och kan således komma
att nedsättas,
Med afseende härpå får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer bevilja enkan efter aflidne Häradshöfdingen Fredrik
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 121.
243
Wilhelm Strandberg, fru Fredrika Strandberg en för hennes lifstid utgående
årlig pension å allmänna indragningsstaten af 500 R:dr R:mt.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 15 November 1865.
Pehr Ehrenheim.
N:o 121.
Af Friherre Liljencrantz, Johan, om ett årligt anslag å 6,000 R:dr
att användas till stipendier åt studerande vid rikets universiteter,
som vilja under loppet af minst ett läse-år idka studier
vid universiteten i Christiania eller Köpenhamn.
De nordiska rikena hafva redan genomstorartade och kostsamma kommunikationslinier
kommit och skola, när dessa vunnit sin fullbordan, ytterligare komma i den
lifligare samfärdsel, som utgör vilkoret för en närmare folkens bekantskap med
hvarandra, hvilken bekantskap åter, jemte dermed följande aktning och förtroende,
utgör den tryggaste grundvalen för allt arbete, som syftar till deras fastare sammanslutning.
Men detta lättade materiela samqväm, vigtigt isynnerhet för utvecklingen
af gemensamma materiela intressen, är dock ej ensamt tillräckligt att fostra
det enhetsmedvetande, som, iklädt fasta yttre former, engång skall utgöra det bästa
värnet för deras gemensamma hem, frihet och ära. Dertill fordras ytterligare,
att de nordiska folken, genom att intränga i hvarai^dras vetenskap, litteratur och
konst, i hvarandras politiska, rättsliga, kyrkliga och sociala institutioner och förhållanden,
lära sig att i dessa nationalitetens uppenbarelseformer se och erkänna det
myckna och väsendtliga, som är ett och gemensamt, samt att ej tillmäta de under
tidernas lopp utvecklade skiljaktigheterna större vigt och betydelse än de förtjena.
För vinnande af detta mål kan man ej sätta sin lit allena till de utvidgade
affärsförbindelser eller till de talrikare turist-färder, som tvifvelsutan skola föranledas
af de lättade kommunikationer, hvilkas fulländning man med förhoppning mot
-
244 Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 121.
ser inom en ej aflägsen tidrymd. De nordiska kultur-institutionerna böra bringas i
närmare beröring och vexelverkan med hvarandra. Särskildt gäller detta om universiteterna,
hvilka hafva sig det höga värfvet ålagdt att bilda de män, hvilka såväl
skola på vetenskapens och litteraturens fält representera den nordiska odlingen,
som ock på statslifvets område handlägga och vårda de offentliga intressen, hvilka
i följd af sakernas egen natur och den närvarande tidens anda och rigtning, alltmer
och mer måste blifva gemensamma för nationer, som både af grannskap och
slägtskap dragas till hvarandra.
Den lifliga beröringen mellan de tyska universiteten — hvilka obehindradt
täflat att vid sig fästa lärarekrafter och till sig locka lärjungar från hvarje nejd,
der en tysk munart talas, och hvilka ej af statsgränsorna isolerats från hvarandra —-  hafva tyskarne i väsendtlig mån att lacka derför, att dem emellan, trots den politiska
sönderstyckningen, en nationel enhet upprätthållits, hvilken otvifvelaktigt en
gång skall hinna fram lill den enhet i yttre former, hvarför redan under loppet af
några årtionden betydande förarbeten utförts. Impulsen till dessa förarbeten har
utgått från den nationela enhet på det vetenskapliga och litterära området, som de
tyska universiteternas inbördes gemenskap och samverkan hållit vid magt och utvecklat.
Huru mycket mer bör ej en sådan verkan härflyta ur en likartad orsak
hos de nordiska folfgrenarna, hvilka ej — såsom i hög grad är fallet inom det
tyska statsförbundet — söndras af någon politisk antagonism!
Ett litet, men ej ovigtigt, steg till detta mål vore taget, om de svenska universiteten
sattes i stånd att årligen till brödra-universiteten i Christiania och Köpenhamn
utsända en eller flere af sina mer framstående alumner, för att der studera
Norges eller Danmarks politiska, kyrkliga, rättsliga eller ekonomiska förhållanden,
eller vetenskapliga och litterära odling. Denna tanke synes hafva ledt Hans Majit,
vår nu regerande Konung, som ställt till det norska studenter-samfundets disposition
ett stipendium för studerande från Christiania universitet, som önska fortsätta
sina studier vid något af de öfriga skandinaviska universiteterna, och samma tanke
låg till grund för Upsala universitets studerande ungdoms varma upprop till
svenska allmänheten på femtionde årsdagen af Sveriges och Norges förening, att
genom penningebidrag bilda en under akademiska konsistoriets förvaltning stående
fond, hvaraf årliga räntan skulle utgå såsom stipendium till en universitetets lärjunge,
åt hvilken derigenom tillfälle bereddes att vid Norges högskola fortsätta sina
studier.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag äran föreslå:
att Rikets|Höglofliga Ständer ville anslå sex årliga riksstatens stipendier,
fyra för Upsala och två för Lund, hvarje å 1,000 Ridr R:mt, att af
Consistoria Academica i Upsala och Lund, under de vilkor, som af vederbörande
närmare bestämmas, tilldelas skicklige studerande, som önska
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 122. 245
under loppet af minst ett läseår fortsätta sina studier i Christiania elier
Köpenhamn.
Örn remiss till Stats-Utskottet anhålles vördsammast.
Stockholm den 15 November 1865.
Johan Liljencrantz.
N:o 122.
Af Herr Kuylenstjerna, Carl Johan Gammal, angående upphäfvande
af afradsafgiften för tillverkning af de s. k. ädla metallerna,
eller åtminstone för koppartillverkningen.
Vid sista riksmötet väcktes tvänne motioner om upphäfvande af afrads- eller
tionde-afgiften för tillverkning af de så kallade ädlare metallerna. Remitterade till
vederbörligt Utskott, blefvo dessa motioner allt för knapphändigt behandlade och
affärdade dermed: att frågan i sitt outredda skick ej kunde till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda; hvaremot Utskottets ordförande dock afgaf sin reservation.
Detta utlåtande vann Rikets Ständers bifall.
Till stöd för motionerna hade anförts: att tackjernstillverkningen och stångjernssmidet
redan år 1861 blifvit befriade från tackjerns- och hammarskatten genom
nådigt utfärdade Kungörelsen den 14 December 1860; hvari stadgas:
»att från och med år 1865 stångjernstillverkningen inom hela riket befrias
»från hammarskatt samt att tackjernstionden af alla hyttor, belägna utom de privi»legierade
bergslagen, likaledes skall vid nämnda tid upphöra.»
De skatter, som tillverkningen af förenämnda ädlare metaller nu drager, i likhet
med och efter samma grunder, som jernlillverkningen, äro:
1:o) Grundskatten af den jord, hvarå verken äro anlagda;
2:o) Bevillningen af samma jord;
3:o) Bevillningen af verkens afkastning;
4:o) Bevillning af värdet för alla till dessa verk hörande byggnader med undantag
af verkstäderna för sjelfva tillverkningen;
5:o) Kommunalskatt, som, enligt nu gällande kommunalförfattningar, hårdare
drabba verk och fabriker än tillförene.
246 Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 122.
Men drabbas dessutom fortfarande af:
afraden eller tionden, som utgår med minst en trettiondedel af tillverkningen
och från hvilken motsvarande skatt jerntillverkningen, rättvisligen, numera är befriad.
För att visa, huru betungande meranämnda afradsskatt är, torde efterföljande
kalkyl, exempelvis, vara tillräckligt upplysande: ett verk, som producerar, t. ex.
3,000 centner koppar årligen till ett värde af 67 R:dr per centner eller 201,000
R:dr, beräknas vid bevillnings-taxering lemna i inkomst en niondedel af samma
värde eller 22,333 R:dr 33 öre (hvilken dock i de flesta fall är alldeles för högt
antagen) och betalar i skatt: en trettiondedel af tillverkningsbeloppet = 100 centner
å 67 R:dr = 6,700 R:dr eller trettio procent af inkomsten, utöfver hvad
jernverken skatta.
Utom bränvinstillverkningen och dermed i sammanhang stående rörelse, lärer
ingen handtering i Sverige vara så högt beskattad, som tillverkningen af ifrågavarande
ädlare metaller. Men härvid måste i betraktande tagas, att bränvinsbeskattningen
afser förminskning i tillverkningen af en öfverflöds- och förderflig vara, som
konsumeras helt och hållet inom riket. Ett sådant ändamål kan ej afses med beskattningen
af ifrågavarande metalltillverkning, som årligen inbringar landet en ä
två millioner Riksdaler och som väl under alla, isynnerhet under närvarande tider,
då import och ränteliqvider behöfva allt hvad landet kan åstadkomma i exportväg,
ej borde förtryckas med en både obillig och orättvis skattebörda.
För de verk af nämnda beskaffenhet, som antingen mistat sina bergslagsprivilegier
eller aldrig åtnjutit sådana, är orättvisan af afradens bibehållande förtydligad
just genom den af Kongl. Maj:t i nåder utfärdade Kungörelsen af den 14 December
1860, derigenom Kongl. Maj:t upphäfver tackjernstionde-afgiften för alla
hyttor, belägna utom de privilegierade bergslagen; sådant innebär ju ett tydligt medgifvande,
att afraden är en skatt på eller för den fördel, som bergslagsprivilegierna
gifvit och hvilken skatt således borde försvinna, då fördelen upphörde.
Ett bibehållande af afraden öfverensstämmer ej eller med nu gällande tulltaxa,
som upphäfver all utförsel-tull, således äfven den på malm. Hvarje egare af grufvor,
deri ädla metaller brytas och som ej genom öfverdrifven transportkostnad afhålles
från malmutskeppning, skall nogsamt finna sin förde! i att sälja och utskeppa
den råa malmen, för att derigenom undgå den dryga afradsskatten. Derigenom
går dock landet i mistning af den arbetsförtjenst, som genom malmens smältning
inom riket skolat komma det till del, och anläggning af nya verk, der malmtillgångar
möjligen kunna upptäckas, blifver, genom förenämnda missförhållande emellan skatt
och tullfrihet, icke tänkbar. Ett exempel på sanningen häraf lemnar det af de
praktiska engelsmännen nyanlagda Wirums kopparverk i Calmar län, som, ehuru
åtnjutande frihetsår, dock finner sin bättre fördel dervid, att utskeppa all malmen,
i stället att utvidga verket för att efter frihetsårens slut betala afrad. Vid flera
andra af rikets kopparverk äro försök i samma hänseende gjorda, hvilka, om de,
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 122.
247
såsom det tyckes, lyckas, komma att afse kringgående af afradens utgörande; att
till utrikes orter utföra skärstenen, den första produkten af smältningen, pågå nu
försök vid Gustafs och Carlbergs kopparverk i Jemtland.
Att tillverkningen af de ädlare metallerna är i behof af den lättnad, som upphörande
af afraden skulle tillskynda dem, torde finnas klart af det förhållande, att
de smärre verken sedan lång tid befunnit sig i ett tvinande tillstånd, och de större
gemensamt med dem, hafva utan undantag högst fattiga malmer att tillgodogöra.
De under sednare åren skedda upptäckter af stora lager synnerligen rik
kopparmalm i Australien och Norra Amerika *) — dit svenska grufarbetare i stor
mängd utvandra — hota dessutom kopparn med ytterligare prisfall, hvarpå de redan
innevarande år så nedtryckta kopparprisen i England **) gifva ett lika obestridligt,
som beklagligt intyg.
På grund häraf får jag vördsamt anhålla:
att Rikets Ständer ville taga detta ärende i öfvervägande samt för sin
del besluta upphörandet af afradsafgiften för de ädla metallerna eller åtminstone
för kopparverken, hvilka böra utgöra och kunna blifva en af
fäderneslandets hufvudnäringar.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
C. Kuylenstjerna.
') Produktionen vid »Lake Superiors» grufvor utgjorde, år 1846
59 Tons
uppgick år 1855 till 3,196 „
ock år 1861 till
10,337 „
eller öfver 235,000 Centner Svensk vigt; således en tillökning i marknaden af 5 gånger
Sveriges hela kopparproduktion sistnämnda år.
**) Kopparprisen, som under flera år fallit, noterades i England år 1864 pr medium för svenskt
Centner och »best selected» till 74 R:dr 69 öre Riksmynt och år 1865 till 65 R:dr 85
öre Riksmynt.
248
Motioner hos Ridderkapel och Adeln 1865. N:o 123.
N:o 123.
Af Herr af Pontin, David Fredrik Constans, om beviljande af ett
anslag ä 61,000 R:dr för omläggning af landsvägen emellan
gästgifvaregårdarne Serarp och Hvetlanda i . östra härad af
Jönköpings län.
Sedan nu mera de stora jernvägslinierna inom södra delen af vårt land i det
närmaste nått sin fullbordan, och dess utomordentliga nytta till detsammas förkofran
borde utvisa, att Staten gjort nog för lättade kommunikationer åtminstone inom de
provinser, der jernvägar framgå, så finnes dock trakter uti södra Sverige, belägna ett
par mil från stambanan uti Jönköpings län och Östra härad, emellan Serarps och
Hvetlanda gästgifvaregårdar, hvars naturbeskaffenhet med derigenom utomordentligt
backiga och svåra vägar, icke allenast hämmande inverkar på den vanliga kommunikationen
inom orten, utan äfven omöjliggör transporter af tyngre varor: såsom malmer
och virke, m m., samt förorsakar att orternas egentliga utförsel-effekter, bestående af
spanmål och ladugårdsprodukter, endast i små qvantiteter och med många dragare kunna
fortskaffas till jernvägen eller ock på många mils väg till Oscarshamn och Calmar,
hvarföre sålunda dessa svårigheter blifva ett ständigt hinder för ortens befolkning att
göra sig till godo fördelarne af den stora odlingsflit, som der börjat vakna.
Ifrågavarande förhållande, som på detta sätt förhindrar en arbetsam befolkning
uti en bördig ort att till sin nytta begagna sig af landets jernvägskommunikationer,
skulle försvinna, genom att landsvägen mellan ofvannämnda gästgifvaregårdar, Serarp
och Hvetlanda, blefve omlagd på en sträcka af två och en qvarts mil, en förbättring,
som redan för längesedan bordt komma denna ort till godo, hvilken utgör cirka £00
hemman med 8,000 innevånare.
Dessutom anhåller jag särskildt få fästa uppmärksamheten på de stora fördelar,
som skulle beredas don mera allmänna kommunikationen till jernvägen, i det att, för
hela sydöstra delen af Calmar län, denna väg är den kortaste till södra stambanan,
men begagnas ej af ofvananförda skäl. Jag får alltså, instämmande i det kostnadsförslag
och öfriga detaljbeskrifning, som åtföljer en motion i samma ämne, hvilken blifvit
väckt inom Hedervärda Bonde-Ståndet, anhålla:
det
Motioner hos Ridderskapet ock Adeln 1865. N:o 124.
249
det Rikets Ständer, för omläggning af landsvägen emellan gästgifvaregårdarne
Serarp och Hvetlanda i Östra härad af Jönköpings län, behagade bevilja ett
oafkortadt anslag af 61,000 Riksdaler Riksmynt.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 15 November 1865.
Fr. af Pontin.
N;o 124.
Af Grefve Mörner, Carl, om -pension åt Provincial-läkaren, Doktor
David Billengrens enka, Fredrika Wilhelmina Billengren, född
Dahlberg.
Då framlidne Provincial-läkaren i Sunnerbo härad af Kronobergs län, Doktor
David Billengren, som i nära 30 års tid med sällsynt nit och skicklighet förvaltat
provinical-läkaretjensten derstädes, samt derunder uppoffrat mycken tid och möda i
kommunala bestyr, efterlemnat enka och irenne oförsörjda barn, en dotter och tvänne
söner, i knappa vilkor, tvekar jag ej att hos Rikets nu församlade Ständer på det högsta
förorda den i lifstiden verksamme mannens efterlefvande enka, Fru Fredrika Wilhelmina
Billengren, född Dahlberg, till en årlig pension på stat, hvars belopp jag torde få föreslå
till 300 R:dr.
Med biläggande af nödiga handlingar, anhåller jag att denna min motion må
varda till Stats-Utskottet remitterad.
Stockholm den 15 November 4865.
Carl Mörner.
Bih. till R. St. Prot. 1865 dz 1866. 11 Sami. 1 Afd. 32
/
250
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 125.
N:o 125.
Af Herr Nisbeth, Adolf Fredrik Hugo, rörande musik- och sånglärares
vid elementarläroverken lönevilkor och pensionering.
Enligt nu gällande Kongl. Skolstadgas 76 § äro lärare i musik, teckning och
gymnastik uteslutna från den rättighet till pension, som genom föregående §§ blifvit
tillerkänd öfrige lärare vid elementarläroverk, då de till följd af ålderdom eller sjuklighet
äro oförmögne att längre sköta sina befattningar.
Kongl. Brefvet den 30 December 1859 till Domkapitlet i Strengnäs förklarar
detta ytterligare, enär det bestämmer, att endast de musiklärare som före 1857 års
slut blifvit i behörig ordning tillsatte, må ega att för sina enkor och oförsörjda barn
tillgodonjuta tjenste- och nåd-år i likhet med lektorer, kolleger med flere, men att för
öfrige öfningslärare vid elementarläroverken arfvodena må upphöra att utgå med den
månad, hvaruti dödsfall eller afgång från tjensten inträffat. Häraf vill synas, som
skulle dessa tjerister blifvit ansedda såsom sådana, de der alltid, eller i de aldra flesta
fall, sköttes antingen af personer, som, egande annat yrke till sitt uppehälle, tjenslgjorde
såsom öfningslärare endast tillfalligtsvis för att tidtals ega någon bi-inkomst, eller af så
dana,
som af sina sysselsättningar kunde skörda så riklig vinst att de lätt kunde genom
gjorda besparingar betrygga såväl sin ålderdom, som sina familjers framtid. Så är
likväl icke förhållandet. Öfningslärarne måste, i de aldra flesta fall, helt och hållet
egna sig åt sina lärarebefattningar såsom hufvudyrke, och de biförtjenster, de kunna
genom träget arbete förskaffa sig, äro sällan så betydliga, att de tillåta dem att samla
någon förmögenhet, utan vanligen knappt förslå, att bekosta det nödtorftiga underhåll
som tjensten ej lemnar. När dertill kommer att studier, som afse skön konst, icke
kunna med framgång idkas af den som saknar anlag derför, och att dessa studier efter
nutidens fordringar påkalla ofta lika trägna och mångåriga bemödanden som många
andra studier, så vill det synas, som skulle detta uteslutande från nåd-år och pensionsrätt
ej stödja sig på samma rättvisa och billiga grunder som sednare tiders anordningar
rörande tjenstemäns löner och pensioner.
För den nyare lagstiftningen rörande läraretjenster ligger tydligen den åsigt till
grund, att lärarens ställning skall vara så betryggad att han kan egna hela den kraftiga
delen af sitt lif åt skolan, på det att hvarje vunnen erfarenhet måtte i en längre
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 126. 251
tid komma skolan till godo. Har denna anordning ländt skolan till gagn vid undervisningen
i bokliga konster, så torde det ock vara säkert att det skulle vara gagneligt
för undervisningen i sång och musik, om lärarne i dessa ämnen också hade en sådan
ställning inora läroverket, att de kunde mera odeladt egna sin tid åt sitt lärarekall. En
lång erfarenhet skulle göra äfven musikläraren skickligare både att undervisa och att
behandla ungdomen, än nu kan ske, då han måste egna sig än åt ett, än åt ett annat,
för att vinna sin utkomst. Det är derföre hufvudsakligen skolan som lider genom denna
anordning. Och för skolan måste det vara vigtigt, att undervisningen i hvarje dess
ämne blir så väl och jemnt ledd som möjligt, ty för ungdomen är det bättre att ett
ämne alldeles elimineras ur skolan, än att det står i författningen, men i praktiken,
genom för lärarne menliga föreskrifter, blott blir en skugga af hvad det kunde vara.
Det torde likväl, i betraktande af den höga plats musiken innehar bland menskliga
kulturmedel, få anses såsom för ungdomens bildning ingalunda gagneligt, att hänvisa
musikundervisningen till den privata omtankan; utan bör den fortfarande räknas
tili skolans ämnen och höjas till den betydelse den förtjenar.
Men detta lärer ej kunna ske så länge musikens målsmän inom skolan, musik
lärarne,
blott hafva tillfällig anställning.
På grund af hvad jag ofvan anfört får jag vördsamt anhålla om remiss till vederbörligt
Utskott af min motion,
att lärare i musik och sång må ställas lika med öfrige lärare vid elementarläroverken,
samt att de måtte erhålla lika rätt till pension som andra
med dem jemförlige lärare.
Stockholm den 15 November 1865.
Ad. Fred. Hugo Nisbeth.
N:o 126.
Af Grefve Posse, Arvid, om anvisande af 600,000 R:dr för Malmö
hospitals förflyttning till annan tjenlig plats inom Skåne.
Malmö hospital, afsett för Sveriges folkrikaste provins och näst Wadstena hospital
inrymmande det största antal sinnessjuka, har, oaktadt hospitalsdirektionens berömda
bemödanden, till följd af sitt läge och sin beskaffenhet i öfrigt, icke kunnat bringas i ett
sådant skick som sednare tiders mera menniskovänliga åsigter om sinnessjukas behand
-
252
Motioner hos Ridderskap et och Adeln 1865. N:o 127.
ling ovilkorligen erfordra. Dess lage midt uti en stad, är för en dylik sjukvårds-anstalt
alldeles otjenligt, hvilket blifvit uttryckligen anmärkt redan af de komitéer som åren
1845 och 1850, pä Kongl. Majlis befallning, afgåfvo utlåtanden om sinnes-sjukvårdens
ordnande i riket. Hospitalets byggnader äro, utan plan, på olika tider, uppförda och
de flesta, särdeles till det inre, så bristfälliga att dess förbättring icke kan löna möda
och kostnad, till följd hvaraf General-direktören öfver hospitalen i riket, uti den berättelse
angående af honom år 1863 verkställd inspektion till Seraphimer-ordens-gillet
afgifvit, yttrat, bland annat, att Malmö hospital, huru det än må ordnas eller förvalttas,
icke kan blifva annat än »helt och hållet otjenligt såsom vårdanstalt för sinnessjuka».
Med anledning häraf får jag vördsamt föreslå,
att Rikets Ständer ville för sin del besluta flyttning af Malmö hospital till
annan tjenlig plats inom provinsen Skåne, samt för ändamålet anslå dertill
erforderligt belopp, Sex Hundra Tusen Riksdaler Riksmynt.
Stockholm den 15 November 1865.
Arvid Fr:son Posse.
N:o 127.
Af Herr Silfverstolpe, David Willielm, om beviljande af ett anslag
å 200,000 R:dr för uppförande af en byggnad för Topografiska
korpsen.
Att ett offentligt embetsverk med en vidsträckt sysselsättning har behof af en
egen embetslokal, är lika uppenbart, som det äfven är erkändt. Men om det i allmänhet
hvarken är nyttigt eller ens är Staten värdigt, att låta sina embetsverk vara
underkastade flyttningar, med dessas osäkerhet och alla obehag, är sådant olämpligare
i samma mån den embetsverket åtföljande materiel är skrymmande, är dyrbar, måste
aktsamt handteras, och af alla dessa skäl är mindre flyttbar. Detta är händelsen med
Topografiska korpsens tillhörigheter och Krigsarkivet.
För det närvarande har korpsen åt sig upplåtna endast fyra eldrum samt ett
hvälfdt rum i Kammar-rättens hus å Riddarholmen I denna lokal förvaras Krigsarkivet
med kartor, karlplåtar, bibliothek, instrumenter och öfriga samlingar. Men för korp
-
Motioner hos Riddcrskapet och Adeln 1865. N:o 128. 253
* sens arbetande personal, för dess officerare, underofficerare, ritare och gravörer har
sedan Sr 4 858 en särskild större våning blifvit hyrd S Norrmalm, och pS ett annat
ställe lokal för korpsens koppartryckeri. Dess fotografiska apparater, för hvilka förut,
genom enskild välvilja, en kostnadsfri lokal uppläts, hafva under en längre tid icke
kunnat begagnas, emedan ingen lokal på billiga vilkor kunnat anskaffas.
Alla olägenheterna af att icke pS ett ställe hafva korpsens alla arbeten och alla
dess materialier samlade, behöfva icke omständligt utvecklas. Kartplåtar och kartor
måste oupphörligen skickas mellan Riddarholmen och de båda å Norrmalm belägna
lokalerna, befälets vederbörliga uppsigt öfver arbetsdetaljerna göres nästan omöjlig.
Meddelandet af råd och upplysningar, så vigtigt vid dessa arbeten, försvåras på det
högsta. De ökade kartsamlingarne rymmas icke mera i den trånga åt Krigsarkivet
upplåtna lokalen.
Chefen för korpsen har derföre så väl till föregående som till denna riksdag hos
Regeringen anhållit om dess Proposition till Ständerne om anslag för byggandet af
eget hus. Till innevarande riksdag har en sådan anhållan ingått med ritningar och
kostnadsförslag, slutande sig på en summa af 210,000 R:dr, utom inköpet af en tomt,
som skulle kosta 40,000 R:dr. Regeringen har, erkännande det magtpåliggande behofvet
af en lokal för Topografiska korpsen, dock med afseende på de många öfriga
erforderliga anslagen icke ansett sig för närvarande kunna begära äfven detta.
Då likväl Regeringen måste med nöje se, om Rikets Ständer af välvilja för en
vigtig angelägenhet, hvilken Regeringen erkännt, sjelfva behjerta denna, och då jag förmodar
att genom anskaffandet af en mindre dyr tomt och genom någon inskränkning
i byggnadsplanen någon besparing kunde uppstå, eller ock att möjligen ett redan fär
digbygdt
hus af lämplig beskaffenhet kunde inköpas, får jag föreslå:
att ett anslag af 200,000 R:dr måtte beviljas till en byggnad för Topogra
fiska
korpsen.
Om remiss af denna motion till Stats-Utskottet får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 15 November 1865.
D. W. Silfverstolpe.
254
Motioner hos Ridder skap 11 och Adeln 1865. N:is 128 och 129.
N:o 128.
Af Herr Gyllenram, Henrik, om upphäfvande af den för Gotland
gällande undantag s-lag stiftning, rörande tiden för fullföljd
af talan i vadesaker och besvärsmål.
Då postförbindelsen emellan Sveriges fastland och Gotland numera blifvit så ordnad
att, äfven under den kallare årstiden, kommunikationen dessa orter emellan blott
undantagsvis är för någon postdag afbruten och således den egentliga orsaken till de
tillförene utfärdade undantags-lagstiftningarne för Gotland, hvad beträffar besvärs- och
vade-tiden i ekonomiska och civila mål, icke mera förefinnes och undantagen alltså
icke heller äro af behofvet påkallade; så får jag vördsamt föreslå:
att alla de författningar, hvilka blifvit utfärdade särskildt för Gotland om
besvärs- och vade-tid till Kongl. Maj:t, Hofrätt, Kollegium eller förvaltande
embetsverk varda upphäfna och att Gotland härutinnan ställes lika med de
provinser, till hvilka detsamma, med hänsyn till kommunikations-anstalter,
närmast kan jemföras.
Stockholm den 15 November 1865.
H. Gyllenram.
N:o 129.
Af Friherre Alströmer, Jonas, om utsträckt pensionsrätt för aflidne
Konrektor Jon Eberhardt Lyths söner
Sistlidne
riksdag beviljade Rikets Ständer en årlig pension af 125 R:dr R:mt
åt hvardera af framlidne Konrektor Jon Eberhardt Lyths och hans äfven aflidna hustru3,
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 129. 255
Christina Elisabeth Anna Lyth, irenne efterlemnade barn: sönerna Pehr Gustaf och
Johan Axel, samt dottern Emma Carolina.
Denna pension skulle å allmänna indragningsstaten, enligt Kongl. Brefvet den 11
December 1863, utgå åt sönerna, tills de uppnått aderton års ålder, och åt dottern,
intill dess hon fyllt tjugufem år, såvida hon ej dessförinnan trädt i äktenskap.
Då sistlidne års förmyndareräkning visar, att dessa barns knappa tillgångar, endast
i ganska ringa mån kunna bidraga till deras årliga utgifter, har nämnda pension %
varit dem en god hjelp, för hvilken de äro af hjertat tacksamma. Men, äfven med
denna inberäknad, kunna likväl icke inkomsterna förslå till utgifternas bestridande på
långt när, ehuru dessa sednare äro ställda så hushållsaktigt som möjligt. Det lilla
kapitalet måste derföre årligen anlitas, och skall snart försvinna, då pensionstiden
gått tillända.
För den äldre sonen, Gustaf, har denna tid förflutit redan mera än ett år innan
han kommer att utgå utur skolan. Han blir således säkerligen nära utblottad på
medel, vid den tid då han bäst behöfde dem, nemligen då han inträder i en ny studiiperiod,
och måste anskaffa både dyra böcker och allt öfrigt af det aldra nödvändigaste
för en vistelse vid akademien, och dertill utan föräldrar elier andra anhöriga
att kunna påräkna något understöd utaf.
Den yngre sonen, Axel, får visserligen behålla pensionen nätt och jemnt den
tid han stadnar i skolan, om ingenting kommer att hindra fortgången af hans studier
och fördröja hans afgångsexamen, hvilket likväl vore lätt tänkbart, då han är af en
klenare fysisk beskaffenhet. Skulle något sådant inträffa, då blefve äfven hans tillgångar
medtagna.
Med afseende på dessa omständigheter, får jag hos Rikets nu församlade Ständer,
vördsamt anhålla, att pensionstiden för sönerna måtte utsträckas, i likhet med den
för dottern bestämda tiden, intill dess de uppnått myndig ålder.
Utom förut anförda skäl, får jag vördsamt tillägga, att båda dessa ynglingar äro
utmärkt stilla, ordentliga och hushållsaktiga, med stor håg och allvarligt sträfvande
att inkomma på en bana, der de kunna gagna ett älskadt fosterland, så att samhället
kan påräkna, att de, med tacksamt erkännande af den hjelp dem räckes, en gång,
såsom gagnande medlemmar derinom, skola rikligen återgälda, med frukterna af sina
förvärfvade kunskaper, den välvilja de i ungdomen fått röna.
Men, utom detta, torde ej böra förbigås, att deras hädangångne fader gjort Svenska
skolorna en allmänt känd, icke obetydlig tjenst, genom utarbetandet af sin Tyska
grammatika. Dock icke blott detta, utan kanhända en ännu större, och för Sverige
och dess litteratur af mera omfattande betydelse, då han öppnat en brygga för Svenska
språkets kännedom i utlandet, medelst en på Tyska språket utgifven Svensk
grammatika.
Skulle icke detta kunna anses innebära en tyst förbindelse för Svenska samhället,
hvilken det känner sig manadt att infria med en sådan tacksamhetsgärd, hvar
-
256 Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N\o 130.
igenom de efterlemnade fader- och moderlösa sönernas utkomst i någon mån underlättas
intill deras myndiga ålder.
Stockholm den 4 5 November 1865.
J. Alströmer.
No 130.
Af Herr Treffenberg, Curry, angående vilkorliga utmätnings-resolutioner
i utsökningsmål, der krafvel grundas å skuldförbindelse, accepterad
räkning eller vexel.
Till följd af en af Herr Lars Hjerta vid riksdagen 1840—1841 i ämnet väckt
motion tillkom Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841 rörande Konungens Befallningshafvandes
rätt att i utsökningsmål, der fråga är om fordringsanspråk, som
härleder sig från inrop af varor på offentlig auktion, meddela så kallade vilkorliga
utmätningsresolutioner; och gagnet af denna författning har bäst visat sig deruti,
att förklaringar i mål af denna beskaffenhet högst sällan förekomma, hvarigenom
naturligtvis vunnits den dubbla fördelen, att borgenären skyndsammare utfått sin
fordran, och att gäldenären fått vidkännas betydliga mindre utsökningsumgälder, än
hvad som skulle hafva blifvit fallet, om dessa ärenden skulle hafva undergått den
för öfriga utsökningsmål föreskrifna behandling.
Då nu en hvar måste medgifva, att ibland de mål, hvartill en god kreditlagstiftning
måste sträfva, företrädesvis framstår just det här ofvan antydda, hvarigenom
tillfälle beredes borgenären, att med största möjliga skyndsamhet och utan
annat uppehåll, än ett tillbörligt afseende å gäldenärens rätt kräfver, utfå sin fordran,
så ock då det stora antal utsökningsmål, som af de exekutiva myndigheterna afgöras
tredskovis uppenbarligen häntyder derpå, att den princip, som ligger till
grund för ofvanberörda nådiga förordning, utan våda kan vinna ytterligare utsträckt
tillämpning på alla sådana utsökningsmål, i hvilka krafvet grundas i skuldförbindelser,
accepterade räkningar och vexlar, samt dertill kommer att genom en
i sådan syftning förändrad lagstiftning de hopade göromålen å landskanslierna skulle
icke obetydligt förminskas, får jag vördsamt föreslå:
att
Motioner hos Riddershapet och Adeln 1865. N:o 131.
257
att Rikets Ständer måtte för deras del besluta utfärdandet af en författning
af följande innehåll:
I utsökningsmål, der fråga är om skuldfordringsanspråk, som grundas
å skuldförbindelse, accepterad räkning eller vexel, ege Konungens
Befallningshafvande magt att förständiga vederbörande under-exekutor, att
i händelse gäldenären, då sökandens påstående, enligt hvad i UlsökningsBalkens
2 Kap. \ § sågs, varder honom delgifvet, icke bestrider rigtigheten
af krafvet, eller deremot något invänder, uttaga beloppet, jemte af
Konungens Befallningshafvande bestämd ränta och kostnadsersättning,
samt sökanden detta tillhandahålla: dock att utmätning, enligt så beskaffadt
beslut, ej må verkställas innan utmätningsförrättaren tagit skriftligt
bevis, det gäldenär emot krafvet ej gör invändning, antingen af gäldenären
sjelf, eller, derest han ej är skrifkunnig, eller ej vill beviset meddela,
af två ojäfvige män.
Om, till följd af hvad jag sålunda föreslagit, förändring erfordras i 2:dra Kap.
1:sta och 2:dra §§ Utsöknings-Balken, motionerar jag äfven om en sådan förändring.
Stockholm den 15 November 1865.
Curry Treffenberg.
N:o 131.
Af Herr Treffenberg, Curry, om ändring i 2:dra Kap, Strafflagen.
Jag har ända in i sista stunden väntat, att någon annan skulle väcka den
motion, jag nu nödgas framställa. Den har till föremål att söka återställa ett gammalt
välbeprölvadt förhållande, som blifvit rubbadt genom den vid sistlidne riksdag
uppfunna, fullkomligt obehötliga och i flera hänseenden olämpliga nyheten, som från domstolarne
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfverflyttar befattningen med böters förvandling.
Tidens knapphet har ej medgifvit mig att utveckla de skäl, hvarpå jag
grundar förevarande motion, men om någon medlem af detta Höglofliga Stånd ville
visa mig den välviljan, att begära min motion på bordet, kunde jag under nästa
plenum få tillfälle att redogöra för dessa skäl. Jag måste nu inskränka mig till att
vördsamt föreslå:
Bih. till R. St. Fröt. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 33
258
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 132.
att Rikets Stander måtte för deras del besluta, att alla de stadganden i
Strafflagen oell Kongl. Förordningen om samma lags införande, hvarigenom
befattningen med böters förvandling blifvit åt Kongl. Majrts Befallningshafvande
uppdragen, skola upphäfvas och ersättas med nya stadganden,
hvarigenom berörda förvandiingsbestyr kommer att åligga domstoiarne.
Stockholm den 15 November 1865.
Curry Treffenberg.
N:o 132.
Af Herr Cederschiöld, Budolf, rörande Bank-lagstiftningen.
En tilltagande förlägenhet i allmänna rörelsen utgjorde vid 1823 års riksdag
ett af de vigtigaste föremålen för Rikets Ständers omsorg; och man stadnade omsider
i den åsigt, att, till afhjelpande deraf, nödigt vore, att söka förena de kapitalegandes
och kapitalbehöfvandes intressen uti upprättade enskilda bolag för diskontrörelse,
oberoende af Rikets Ständers penningeverk.
I enlighet härmed förordnades genom Kongl. Kungörelsen den 14 Januari 1824:
1:0 att bolag, för utlåning af penningar till enskilde personer, finge bildas med
rättighet att, vid penningeförsträckningars meddelande, afdraga den högsta lagliga ränta,
dock ej för längre tid än högst ett år; äfvensom att, efter förfallotiden, uppbära
samma öfverränta, som för Banko-diskonten vore stadgad;
2:0 att sådana inrättningar finge, till sina fordringars utsökande och indrifvande,
njuta enahanda handräckning som Banko-diskonten;
3:o att de personer, hvilka voro sinnade att, i nämnda ändamål, upprätta bo
lag,
egde alt sig hos Kongl. Maj:t anmäla samt bolagsreglor och utlåtningsreglemente
förete; hvarefter Kongl. Maj:t ville, derest dessa funnes af den beskaffenhet
och bolagets fond af den betydlighet, att det åsyftade ändamålet, nemligen lättade
lånetillgångar af enskilda medel till förlag för handel, näringar och jordbruk, derigenom
vunnes, i nåder förunna bolaget rättighet att begagna ofvannämnda förmåner
under en oktrojtid af högst tio år, vid hvilken tids förlopp bolaget borde om nytt
tillstånd sig anmäla; och
4:0 att för öfrigt skulle för diskontbolagen lända till efterrättelse allt hvad för
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 132.
259
handelsbolag vore eller blefve stadgadt, rörande vederbörligt anmälande, intagande
uti Rättens intecknings-protokol! och kungörande uti allmänna tidningarne angående
bolagets ingående samt bolagsmännens ansvarighet, en för alla och alla för en, tillika
med hvad som särskildt, i afseende på invisningars utställande af enskilde eller bolag,
vore eller kunde blifva föreskrifvet.
Denna författning, hvars syftemål var att, till beredande af ökad fruktbarhet på
verksamhetens särskilda fält, jemnare fördela större och mindre på strödda händer
mera och mindre liflösa kapitaler, men hvilken författning ingalunda afsåg att, för
sådant ändamål, bereda en ej mindre på allmänna förbrukningen och varupriset än
äfven på sedermera genomförda myntrealisationens bestånd möjligen influerande tillökning
i utelöpande värde-representanterna, förmådde först sju år derefter göra sin
afsigt praktiskt gällande.
Det första, enligt denna författning, stiftade bankbolaget, Skånska privatbanken,
erhöll nemligen sin oktroj den 14 Oktober '1830, hvilken förnyades först den 14
December 1839 med högst väsendtlig utöfver författningens gräns medgifven rättighet,
och derefter den 25 November 1846, den 11 April 1856 samt sednast den
5 Maj innevarande år.
Exemplet följdes nu snart i andra orter, så att, inom en tidrymd af mindre
än sju år efter Skänka bankens tillkomst, ytterligare bildades fem banker, nemligen:
Wermlands den 17 November 1832, hvars oktroj förnyades den 17 Oktober
1840, den 19 November 1846 och den 16 Maj 1856;
Stora Kopparbergs med oktroj af den 14 November 1835, förnyad den 15
Februari 1844, den 15 Maj 1846, den 12 Maj 1857 och den 22 September
detta år;
Östgöta, oktrojerad den 24 Februari 1837 med förnyelse den 4 November
1846 och den 16 Maj 1856;
Smålands, oktrojerad den 17 Mars 1837, förnyad den 26 Maj 1846 och den
19 Augusti 1856; samt
Örebro, beviljad den 14 April 1837 och förnyad den 26 Maj 1846, den 16
Maj 1856 och den 26 Maj detta år.
Ehuru 1824 års författning endast afsåg att gifva större och lättare rörlighet
åt redan befintliga på särskilda händer hopade representanter af Stats-bankens kapitalfond,
men ingalunda hade för syftemål att derjemte öka redan befintlig myckenhet
kapitalrepresentanter, enär författningen icke medgaf bankbolagen rättighet att utgifva
egna tryckta eller graverade sedlar, en rättighet, som icke heller ifrågasattes vid
stiftandet af den första banken eller den Skånska, så erhöllo icke desto mindre såväl
denna bank, då oktrojen 1839 förnyadas, som öfriga ofvannämnda banker, vid oktrojerandet,
en sådan rättighet, hvilken sedermera, när frågan förevarit vid 1845 års
260
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 132.
riksdag, i allmänhet beviljades förmedelst Kongl. Kungörelsen angående enskilda banker
den 9 Januari 1846, hvilken, bland annat, stadgade: att till bankbolags stiftande
erfordrades en teckningssumma af minst 1,000,000 R:dr R:mt; — att i rikets
gällande mynt icke behöfde inbetalas mera än 25 procent af teckningssumman, ja!
att banken finge öppnas om blott 10 procent deraf voro inbetalda, — att såsom
säkerhet för den del af grundfonden, hvilken icke ovilkorligen borde bestå af kontanta
medel, d. v. s. 75 procent eller adelar af hela teckningssumman finge begagnas
ej allenast rikets gällande mynt samt kontrolleradt guld och silfver, utan äfven
sådana fastighelsinteckningar, aktier eller allmänna verks och inrättningars räntebärande
obligationer, som, för sådant ändamål, af bolaget godkändes; — att sådan
bank finge utgifva egna tryckta eller graverade kreditsedlar (enligt sednare kungörelsen
af den 10 November 1855, å 5 R:dr R.mt valör) till sammanräknad summa,
motsvarande:
1:0 behållningen i bankens egna kassor af rikets gångbara mynt i silfver eller
sedlar;
2:0 återstoden af depositionen i Rikets Ständers Bank;
3:0 sådana bolagets odisponerade tillgångar i guld och silfver samt hypothek,
som utgjorde säkerhet för den del af grundfonden, hvilken ej blefve kontant inbetald,
och
4:o innehafvande säkerhetshandlingar för lemnade kassakreditiver i den mån
dessa anlitades; dock härför icke till större belopp än 50 procent af bankens hela
grundfond.
Sedan denna författning utkommit, uppstodo följande banker, alla med rättighet
att utgifva egna sedlar, nemligen:
Göteborgs, oklrojerad den 12 Januari 1847, förnyad den 13 Februari 1857;
Mälareprovinsernas, oktrojerad den 19 Januari 1847, förnyad den 13 Februari
1857;
Stochholms, den 1 Juli 1856, varandes åtskilliga förändringar uti ursprungliga
bestämmelserna fastställda under den 24 Juli 1857, samt oktrojen förnyad den 13
September 1864;
Norrköpings, beviljad den 25 September 1856, med förnyad oktroj den 3 Mars
innevarande år;
1 t
Wadstena, oktrojerad den 25 September 1856, förnyad den 26 Maj detta
år, samt
Hallands, beviljad den 13 Februari 1857 och förnyad den 22 September
innevarande år.
Efter en sedermera förfluten tid af sju år och sedan, med upphäfvande af ofvannämnda
Kongl. Kungörelser af den 14 Januari 1824, den 9 Januari 1846 och
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 132.
261
den 10 November 1855, ny författning den 20 Maj 1864 utkommit, angående enskilda
banker, med rättighet att utgifva egna banksedlar, hafva, under loppet af endast
nio månader från den 18 Juni sistlidet år till den 17 Mars innevarande år, tio
sådana enskilda banker blifvit oktrojerade, nemligen Sundsvalls, Wenersborgs, Skaraborgs
läns, Uplands, Norrköpings industri-bank, Gefleborgs läns, Christianstads, Malmö,
Westerbottens och Christinehamns; så att antalet enskilda banker numera uppgår
till icke mindre än 22.
Jemte dessa 22 enskilda banker, alla berättigade att utgifva egna sedlar till
högst betydliga belopp, finnes oktroj lemnad för ett antal af 21 så kallade filialbanker,
nemligen i Gefle, Halmstad, Mariestad, Carlskrona och Christianstad år 1852,
i Sundsvall och Hudiksvall år 1855, i Umeå, Jönköping, Helsingborg. Borås, Calmar,
Uddevalla, Wisby, Wenersborg, Hernösand och Nyköping år 1858, i Östersund år
1859, i Luleå 1860 samt i Oscarshamn, Piteå och Skellefteå år 1862.
Dessa sednare banker, hvilka grunda sig på de vid riksdagarne 1851, 1854,
1858, 1860 och 1863 fattade beslut, offentliggjorda genom Kongl. Kungörelserna
den 20 September 1851, den 22 Januari 1855, den 4 Maj 1858, den 21 December
1860 och den 18 December 1863, äro berättigade att från Riksbanken
bekomma försträckningar till belopp af 500,000 R:dr R:mt, emot två så kallade kreditivprocent,
sorn å belopp, som uttagas, höjas till fyra procent.
Då dessa kreditanslalter icke ega rättighet att utgifva egna tryckta eller graverade
sedlar och då låneprocenten å Riksbankens försträckningar, som intill 1860
års riksdag var tre procent, sedermera är höjd till fyra procent, så synas desamma
i afseende på fördelen deraf för dem, hvilka om dylika inrättningar sig förena, icke
innebära något ingrepp i allmän medborgerlig rätt; — men helt annat är förhållandet
med så kallade enskilda bankerna.
De sistnämnda, hvilka före 1845 års riksdag icke egde rättighet, enligt 1824
års författning, att utgifva egna tryckta eller graverade sedlar (skuldsedlar) ehuru,
såsom ofvan är nämndt, sex sådana banker före 1845 af den ena Statsmagten beviljades
en sådan förmån, erhöllo denna rättighet af båda Stalsmagterna, först genom
Rikets Ständers beslut vid förenämnda riksdag samt Kongl. Kungörelsen den 9 Januari
1846 och sedermera genom beslut vid 1863 års riksdag och Kongl. Kungörelsen
den 20 Maj 1864.
Rättighet att utgifva skrifna skuldsedlar, ställda till innehafvaren å huru ringa
belopp som helst och lill alldeles gränslöst antal egde en hvar, bolag eller icke bolag,
redan förut, men att utgifva sina skuldsedlar tryckta eller graverade, dertill egde
man, enligt 71 § Regeringsformen, ej rättighet; ty om man hade egt sådan rättighet,
så hade Statsmagternas beslut derom varit öfverflödigt.
Genom detta Statsmagternas beslut erhöllo en del medborgare en högst betydlig
förmån på öfrige medborgares bekostnad.
Den rättighet Staten uteslutande egde att, å alla samhälls-medborgares vägnar
262
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 132.
och till fördel för alla medborgare utgifva skuldsedlar, för hvilka ränta af skuldsedlarnes
utgifvare icke erlägges, utan i låneväg erhålles, öfverflyttades, genom Statsmagternas
nämnda beslut, icke på rikets alla medborgare, utan blott på kapitalegande
medborgare, men icke på alla kapitalegande medborgare, utan blott på den
del af dem, som innehafva materiela kapitaler, guld, silfver, fastigheter etc. etc.
Fabrikanten, handtverkaren, konstnären, vetenskapsmannen, embetsmannen, läraren
m. fl., hvilkas kapitaler icke bestå uti fastigheter eller metaller, utan bestå uti
inhemtade kunskaper och färdigheter, hvaraf erhålles en årlig inkomst, som, då den
kapitaliseras å fem eller sex procent, visar ett motsvarande kapital med materiel afkastning,
ega visserligen nö, såsom tillförene, rättighet att utgifva skrifna skuldsedlar
å huru ringa belopp som helst och till hvad antal de behaga; — men att trycka
eller gravera sina skuldförbindelser är dem ej tillåtet, af den orsak, att deras kapital
ej är materiell.
Följden af denna till utseendet mycket obetydliga skiljaktighet i rättighet emellan
egare af materiela kapitaler och egare af icke materiela kapitaler blifver den, att
de förre förkofra sig på de sednares bekostnad, hvilket kan gå ända derhän, att
hela befolkningen omsider delas i tvänne klasser; — den ena: de, som ega materiela
kapitaler och utgifva tryckta eller graverade skuldsedlar, för hvilka de bekomma
ränta, hvilka blifva Herrarne, de befallande, de styrande; — och den andra klassen:
de som till Herrarne utgifva skrifna skuldsedlar, för hvilka de betala ränta, och
för hvilka skrifna skuldsedlar de bekomma Herrarnes tryckta eller graverade skuldsedlar
och för hvilka skuldsedlar Herrarne ej allenast icke betala, utan tvärtom bekomma
ränta af den orsak att deras skuldsedlar äro tryckta eller graverade.
Den sednare klassen eller de, som utgifva skrifna skuldsedlar blifva påtagligen
Herrarnes trälar, särdeles om lagstiftningsrätten omsider öfvergår uteslutande i deras
händer, som disponera materiela kapitaler, hvilka då kunna göra kreditlagarne för
sig så gynnsamma som de behaga.
Ett exempel skall göra detta klarare.
Materialisten (om uttrycket tillätes) och vetenskapsmannen hafva hvardera en
årlig inkomst af t. ex. 6,000 R:dr, motsvarande ett kapital af 100,000 R:dr. Den
förre erhåller sina 6,000 R:dr af sin fasta egendom, och vetenskapsmannen bekom
mer
sina 6,000 R:dr för sina skrifter eller för sin undervisning. Dessa inkomster
äro otillräckliga. Begge behöfva de t. ex. 7,000 R:dr. För att fylla bristen behöfver
egaren af det materiela kapitalet blott begagna den rättighet Staten lemnat honom
att utlåna tryckta eller graverade skuldsedlar, till belopp motsvarande t. ex.
halfva egande kapitalet, eller 50,000 R:dr; ty derföre att skuldsedlarne äro tryckta
eller graverade bekommer han tre eller flera tusen R:dr i årlig ränta på sina egna
skuldförbindelser, och han har då två eller flera tusen R:dr mera än han årligen
behöfver.
Den andra kapitalisten deremot, eller vetenskapsmannen, utgifver äfven skuld
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 132.
263
sedlar för att fylla bristen i årliga behofvet; men som honom ej är tillåtet att utgifva
skuldsedlarne tryckta eller graverade, så bekommer han ej ränta på dem, utan måste
tvärtom erlägga ränta på de sedlar han utgifver.
Begge få sålunda sitt årsbehof fyldt genom sina skuldsedlar; men med den
stora skilnad att då egaren af det materiela kapitalet, såsom frukt af sina tryckta
eller graverade skuldsedlar, bekommer ej blott de 1,000 R:dr, som erfordrades till
fyllnad i årsbehofvet utan, äfven ett årligt öfverskott af flera eller färre tusen R:dr,
för hvilket ytterligare fastighet kan inköpas, då motsvarande myckenhet tryckta skuldsedlar
kunna utgifvas, och sådant snart sagdt i oändlighet; så måste deremot vetenskapsmannen,
till följd deraf att hans skuldsedlar äro skrifna och icke tryckta, årligen
skuldsätta sig först för 1,000 R:dr och sedermera för större belopp, i den mån
räntorna öka skuldkapitalet; med ett ord: materialisten förkofrar sig årligen genom
att utgifva skuldsedlar; ty han får ränta för dem; men vetenskapsmannen ruinerar
sig genom sina utgifna skuldsedlar derföre att han ej allenast icke får ränta för dem,
utan tvärtom måste betala ränta på desamma; och orsaken, hvarföre den ena får
ränta och den andre får betala ränta, är i grunden ingen annan än den, att den
enes skuldsedlar äro tryckta eller graverade, och den andres skrifna.
En till utseendet så obetydlig orsak kan hafva till följd först att vetenskapsmannen
(för att förblifva vid exemplet) blir allt mera och mera beroende af materialisten,
hvilket till och med möjligen skulle kunna gå så långt att, med tillämpning af 1 mom.
i 5 § af Kongl. Förordningen den 29 Maj 1846, vetenskapsmannen kunde blifva af
materialisten hållen till förrättande af sådana de aldra lägsta sysslor, som i forntiden
besörjdes af så kallade trälarne; och sedermera att vetenskapen i allmänhet allt mera
och mera aftynar till dess att allt ljus, som ej inbringar materiela kapitaler omsider
helt och hållet utsläckes.
Härvid torde tilläfventyrs kunna erinras, att grunden till missförhållandet ej är
att söka uti den omständighet, att den enes skuldsedlar äro tryckta och den andres
skrifna, men att orsaken dertill är den att den enes kapital är åtkomligt (det materiela
kapitalet) och den andres oåtkomligt (vetenskapsmannens).
För att skingra en sådan invändning torde blott behöfva erinras, att om någon
lånebehöfvande vände sig till en fastighetsegare med en skuldsedel å t. ex. 1,000 R:dr
och fastighetsegaren såsom lån derpå, erbjöd 200 stycken af honom till innehafvaren
utfärdade, icke tryckta eller graverade, utan skrifna skuldsedlar, lydande å 5
R:dr, låntagaren svårligen torde finna sig belåten med ett sådant utbyte af skuldförbindelser,
enär ändamålet att för dessa skrifna skuldsedlar å 5 R:dr, inköpa hvarjehanda förnödenheter
påtagligen icke skulle uppnås.
Häraf torde synas hvad vigt som ligger blott på rättigheten att utgifva sina
skuldsedlar tryckta eller graverade; ett förhållande, som ännu tydligare framträder om
man föreställer sig tvänne bolag, bestående, det ena af egare utaf materiela kapitaler,
utgifvande skrifna skuldsedlar på 10 eller 5 R:dr, och det andra bestående utaf egare
264
Motioner hos Bidderskapet och Adeln 1865. N:o 132.
af icke materiela kapitaler, utgifvande tryckta eller graverade skuldsedlar på samma
valör.
Månne icke det sednare bolaget företrädesvis skulle anlitas af lånsökande, särdeles
om bolagsmännen gjort sig kände för redbarhet och bolagets verksamhet ständigt
kontrollerades, hufvudsakligen för att ega visshet derom att, mot myckenheten af
utgifna tryckta eller graverade skuldsedlar, svarade sammanräknade beloppet, för
hvilket bolaget innehade låntagarnes skuldsedlar eller kontanta medel i Riksmynt; ty
så länge bplagets tillgångar, i kontant och innehafvande skuldförbindelser af låntagarne,
balanserade myckenheten af bolagets utgifna tryckta eller graverade sedlar, behöfde
ingen frukta att bolaget ej skulle ega bestånd; och så länge man hade tillit
till bolaget, egde äfven dess sedlar kredit.
Något giltigt skäl torde derföre icke finnas, hvarföre en del medborgare, bestående
af de i materielt hänseende lyckligare lottade, skola på nu omnämnda sätt ytterligare
genom lagstiftning gynnas på de materielt mindre lyckligt lottades bekostnad,
och sådant på dubbelt sätt, nemligen ej blott derutinnan, att dem medgifves att draga
ränta på sina utgifna skuldsedlar då de materielt mindre lyckligt lottade deremot måste
betala ränta på sina skuldsedlar, utan äfven derigenom, att deltagandet i statsutgifterna
drabbar tyngre i den mån Staten går miste om den vinst, som öfverlåtits
på innehafvare af materiela kapitaler.
Alla medborgare i Staten borde derföre ega rättighet att få förena sig i grupper
för utgifvande af skuldsedlar, som i låneväg afkasta ränta till skuldsedels-utgifva
ren,
nemligen tryckta eller graverade sedlar; men då följden deraf, förutsatt, att sådana
föreningar vore i verkligheten möjliga i så vidsträckt omfattning, skulle blifva
den, att icke alla sådana grupper eller bolag för skuldsedel-utgifning blefve i proportionerlig
mån anlitade, helst tillgången på dylika sedlar blefve vida större än behofvet
deraf, så borde, för beredande af billighet och rättvisa, samtlige medborgarne
förena sig uti ett enda bolag eller ett bolag för hela Staten; men då organisationen
af ett sådant tänkbart bolag icke är möjligt att i sjelfva verket tillvägabringa och då
i allt fall hvarje bolagsdelegares vinst af bolaget, i följd af missförhållandet emellan
tillgången och behofvet, sannolikt ej blefve större än bolagsmannens indirekta vinst,
när Staten besörjer sådana skuldsedlars utgifvande, så följer deraf att det är Staten,
som, i alla medborgarnes intresse, bör taga sådan inrättning om hand, desto hellre
som Staten derigenom lättare kan undgå att nödgas hos utländningen skuldsätta sig
för sådana stora lån, hvilka tryckande hvila på industrien och de skattdragande;
derest nemligen anordningen sker med nödigt förutseende och med sådana iakttagelser,
att sjelfva grunden derför alltid må ega tillräcklig fasthet; allt, under förutsättning,
att landets, för dess eget behof öfverflödiga, tillgångar i alla slags kapitalers
afkastning uppväga myckenheten af de behof, för hvilka främmande länders kapitalafkastning
måste anlitas.
Ehuru,
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 132.
265
Ehuru, under nämnda förutsättning, något tvifvel om fastheten af ett sådant stotsbestyr
icke bör kunna uppstå för den, som följt utvecklingen af våra rådande kreditförhållanden,
helst fråga egentligen icke är om annat än att förmedelst en funktion af
Staten göra alla samhällets medborgare delaktige af en förmån, som, förmedelst åtskilliga
grupper af enskilde funktionärer, hittills uteslutande kommit desse enskilde till godo,
torde likväl några reflexioner, egnade att sprida dager öfver förhållandet, måhända icke
vara öfverflödiga; hvarvid, såsom grundsats torde få gälla: att antagligheten står i direkt
förhållande till enkelheten, och att den kortaste vägen till målet är den förmånligaste.
För allt hvad sorn eger värde bekommes värden i krafter, eller varor eller ting
i allmänhet.
Yärden i ting eller arbete erhålles derföre för penningar, emedan penningen antingen
sjelf utgör ett värde (guld eller silfver) eller representerar värden.
Häraf följer, att jemväl Statens stora arbeten, — fästningar, kanaler, jernvägar,
m. m., — kunna erhållas för det slags penningar, som representerar värden samt böra
kunna åstadkommas i den mån värden finnas att representera.
Eger nu Staten sådana värden, hvaraf nya värden på indirekt sätt kunna frambringas,
så är det ej nödigt att, för syftemålet att alstra nya värden, anlita utländningen
om lån af sådana reproducerande värden; hvadan hon ock kan undgå att med
utländningen dela vinsten eller frukten af sin verksamhet och idoghet.
Sådana reproducerande värden eller värden, som kunna representeras i allmänna
rörelsen och derigenom frambringa nya värden, eger Staten dels uti löst gods (silfver
och guld) och dels uti fast gods, nemligen först uti rikets domäner, hvilka
kunna ökas förmedelst grundskatternas kapitalisering och för kapitalen förvärfvade fastigheter,
hvilkas värde och afkastning ökas genom stegrade arrenden i följd af tilltagande
odling och förbättrad skötsel, — vidare uti sina mycket betydliga skogar, hvilkas
värde ökas i den mån desamma blifva, förmedelst jernvägar och öppnade flottleder,
mera tillgängliga och på ett mera vetenskapligt sätt tillgodogjorda, — samt hufvudsakligen
och företrädesvis uti sina jernvägar, hvilka för sig allena äro för ändamålet mera än
tillräckliga.
Löst gods (silfver och guld) är redan representeradt; och Statens fasta gods kan
Och bör representeras i den mån sådant erfordras. Representanterna af Statens fasta
gods böra blifva mera begärliga än enskilda kredit-anstalters utfärdade representanter
af enskilde personers gods af det skäl att enskilda bolags fasthet och bestånd icke är
jemförligt med hela stats-bolagets fasthet; likasom stats-bolagets utfärdade representanter
af Statens fasta gods, med skäl, böra få åtminstone samma förtroende som representanterna
af Statens lösa gods (silfver och guld), helst det lösa godset på långt när
Bih. till R. St. Fröt. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 34
266
Motioner hos Ridder skap et och Adeln 1865. N:o 132.
icke finnes till belopp motsvarande detsammas utelöpande representanter, då deremot
det fasta godset alltid funnes till belopp, vida öfverstigande den myckenhet representanter,
som kunde komma i fråga att utfärdas.
Utaf hvad nu blifvit yttradt torde få följa: att i stället för att dels hos utländningen
upplåna värden i löst gods (silfver och guld) af t. ex. ett belopp utaf 50 millioner
Riksdaler, hvarmed rörelsekapitalet ökas, förmedelst utgifvande, lör jernvägseller
andra arbeten, antingen af sjelfva det lånla lösa godset eller ock af representanter
af samma gods, och å hvilket lån ränta måste erläggas, måhända öfverstigande frukten
af det använda lånet, hvilket äfven till hufvudstol omsider måste återgäldas; — och
dels tillåta enskilda grupper eller bolag att öka rörelsekapitalet med utgifna representanter
(tryckta eller graverade sedlar) af enskilda värden i löst eller fast gods, —
Staten deremot sjelf bör successivt utgifva representanter af sina fasta värden till erforderligt
belopp; hvarigenom Staten, d. v. s. alla rikets medborgare erhålla vinsten af
det kapital, som blifver frukten utaf de af Staten utgifna representanterna (tryckta eller
graverade sedlar) af Statens egande fasta värden, och hvilken vinst följaktligen hvarken
kommer att gå till ulländningen eller blott lill en del af landets medborgare, nemligen
till dem, som, i besittning af materiela kapitaler, förena sig till utgifvande af
tryckta skuldsedlar.
Man kan häremot invända: att genom den successiva utgifningen af fastgodsrepre
sentanter rörelsekapitalet kan blifva alltför stort och derigenom leda till stegrade varupriser,
hvaraf följden blir industriens nedtryckning af oförmåga att täfla med utländska
fabrikationen.
Härtill svaras först, att sådant ej är att befara, enär erfarenheten visat alt rörelsekapitalet,
utan olägenhet, kunnat vidkännas högst betydliga tillökningar genom sednare
tidens många kredit-anstalters sedelutgifning, utan att nämna de flera millioner i utländska
lån, hvarmed rörelsekapitalet ökats, förutsatt att dessa lån verkligen inkommit
i landet.
Vidare svaras, att folkmängdens ökning, tilltagande odlingar, industriens utveckling
och lättade kommunikationer, med deraf följande starkare omsättning, äfvensom
de nu en gång stegrade varuprisen dels hafva framkallat behofvet af och dels fortfarande
kräfva tillökning i rörelsekapitalet.
Skulle dock symptomer visa sig dertill, att rörelsekapitalet blefve för stort i följd
af dess successiva ökning genom utgifvande af fastgods-representanter, så borde dessas
belopp småningom minskas med hvad som funnes för mycket förmedelst desammas
indragning uti inkomsten af jernvägstrafiken.
Härvid förutsattes dock att enskilda banker hvarken må utgifva egna tryckta
eller graverade skuldsedlar eller grunda sina kredit-anstalter på utländska lån, emedan
dessa banker, i motsatt fall, skulle genom rörelsekapitalets ökning, förminska fördelarne
Motioner hos Riddevslcapet och Adeln 1865. N:o 132.
267
och jemväl öka de möjliga olägenheterna för Staten af den rörelse-beloppets ökning, som
Staten vidtog. Rörelse-beloppets ökning medför alltid fördel för den (enskildt bolag eller
Staten) som vidtager densamma; men dermed kunna äfven förenas olägenheter, hvilka, i afseende
på omsorgen för myntrealisationens upprätthållande, drabbar Staten allena och icke
de enskilda bolagen, hvilka derföre, i förenämnda tvänne hänseenden, icke böra tillmätas
en rättighet, hvarmed de, utan att sjelfva äfventyra något, deremot öka Statens från
tillfälliga förhållanden möjligen uppkommande förlägenhet uti dess financiela verksamhet.
Att denna åsigt rörande inskränkning uti enskilda bankers rättighet, på sätt som
ofvanföre är utveckladt, befinnes vara grundad på ett billigt afseende å alla medborgares
fördel, skall måhända tydligare visa sig då man besinnar, att delegare uti enskilda
banker draga dubbel inkomst af de fastigheter, med hvilka de såsom delegare
uti banken inträda, nemligen först den direkta landtbruksinkomsten af fastigheten och
sedermera räntan på de tryckta eller graverade skuldsedlar, som de få utgifva och till
låns utlemna blott derföre att de ega fastigheten.
Det torde äfven böra erinras att derest, genom sådan enskilda bankers skuld
sedels-utgifning,
hvarpå ränta erhålles i stället för att eljest ränta å skuldsedlar erlägges,
rörelsekapitalet till den grad ökas, att sådant verkar stegrade varupris, så tillskyndas
allmänheten derigenom ett lidande till enskilda bankernas fördel, då deremot,
i händelse rörelse-beloppets alltför stora ökning vore en följd deraf, att Staten utgifvit
för stor andel representanter af fastighetsvärden, fördelen af denna utgifning af fastighetsrepresentanter
tillfölle Staten, d. v. s. alla medborgarne, och således i viss mån
eller kanske helt och hållet uppvägde eller till och med öfvervägde olägenheten.
Blefve följden af enskilda bankers utgifning af tryckta eller graverade skuldsedlar
vidare hastigt tilltagande lyx och större förbrukning af utländska artiklar än som
kunde uppvägas af den för landet öfverflödiga delen af inhemska produktionen och
förädlingen, så att införsel-värdet öfversteg utförsel-värdet, hvilket har till påföljd antingen
skuldsättning eller silfver-export, så finge allmänheten, i sednare fallet till fördel
för enskilda bankerna, vidkännas den förlust, som vore förenad med de åtgärder,
hvilka erfordrades, för att återbringa värdet i löst gods eller metalliska kassan till
det förhållande som bör bibehållas” emellan denna kassa och dess utelöpande representanter,
nemligen bankens sedelmynt.
Statsverket eller de skattdragande i allmänhet förlora nemligen ej blott den vinst,
som delegarne i enskilda banker draga till sig af rättigheten att utgifva tryckta eller
graverade skuldsedlar, utan äfven hvad som för bibehållande af stats-bankens metalliska
kassa vid viss proportion till utelöpande sedelmassan, måste uppoffras, till följd af
det inflytande enskilda bankrörelsen utöfvar på rörelsekapitalet, som, då det hastigt
tillvexer i låneväg, medförande, eller, till följd af hastigt tilltagande lyx eller öfverdrifven
handelsspekulation på införsel af utländska varor, föranleder silfver-export; och
om de enskilda kreditanstalterna till någon del äro grundade på utländska lån, så förlorar
Staten den andel af frukten utaf produktionen, förädlingen och fliten, som årligen
268
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 132.
måste lemnäs till ränte- och kapital-afbetalning på dylika lån; hvilket i sin mån förlamar
landets förkofran i välmåga och folkmängd.
Utaf hvad som nu är anfördt torde finnas följa först att det ingalunda är farligare
hvarken för industrien eller för realisationens bestånd att öka utelöpande värde
representanter
genom Statens omedelbara åtgärd än att öka den medelbarligen genom
inrättade enskilda banker, — vidare att icke något äfventyras i afseende på realisationens
bestånd eller metalliska fondens säkerhet, så länge värdet af den för landets
egna behof öfverflödiga delen af dess produktion och industri, hvilken från landet utgår
till andra länder, uppväga värdet af hvad som från andra länder hit införes;— att
hvad som i detta afseende möjligen kan äfventyras icke är beroende deraf att sedelstocken
ökas omedelbarligen af Staten i stället för medelbarligen genom enskilda bankbolag;
samt att den utländska skuldsättningen icke blott tärer på landets krafter och
förhindrar en hastigare och kraftigare uppblomstring utan äfven kan innebära fara för
myntrealisationen och, särdeles i förening med några års mindre gynnsamma konjunktursförhållanden,
jemväl framträda uti en hotande skepnad af högst betänkliga dimensioner.
När man nemligen något närmare eftersinnar förhållandet med rörelsekapitalet
och den utländska skuldsättningen, kan man icke undgå att finna att, derest de mångfaldiga
millioner, för hvilka, efter sednast lyckligen tillvägabragt myntrealisation, dels
enskilda föreningar och dels Staten utfärdat skuldförbindelser till utländningen i sjelfva
verket,’d. v. s. i penningar inkommit i landet, dessa utländska penningar skulle hafva
varit i rörelsen synliga, och rörelsekapitalet redan för flera år tillbaka hafva vunnit en
så stor tillvext, att för de under sednare tiden behöfliga lån skulle hafva funnits riklig
tillgång uti ett för rörelsen öfverflödigt belopp; — men då sådant utländskt mynt, åtminstone
till något anmärkningsvärd! belopp, icke förekommit i allmänna rörelsen; och då
för sednare tidens behof af lån, tillgångarne inom landet icke varit tillräckliga, oansedt
enskilda bank-inrättningar ökat rörelsekapitalet med mycket betydliga belopp; — och då
man derjemte af olficiela handlingar känner, att kontraherade utländska lån i hufvudsaklig
mån, om ej helt och hållet, indragitsgenom utgifna vexlar;— och när man vidare
ställer dessa förhållanden i jemförelse dermed, att, i bredd med låne-transaktionerna,
tullintraderna mera än fördubblats, oansedt dels minskade tullsalser ech dels helt och
hållet borttagen tull å vissa artiklar, så kommer man från dessa premisser lätteligen
till den slutsats, att, för de af Staten eller enskilda föreningar till utländningen utgifna
skuldsedlar, i landet icke influtit och qvarstadnat utländskt mynt eller ädla metaller,
utan hufvudsakligen endast utländska varor; — hvaraf följer att, då vi hos utländningen
antagligen icke ega några betydliga fordringar för utskeppade varor, importen ganska
mycket öfverstigit exporten; — vidare att då sådant icke varit en följd af mindre gynnsam
årsvext eller andra tillfälliga inre förhållanden, underbalansen i handeln skall fortfara
så länge utländningen håller till godo med skuldsedlar i stället för varor. Vidare
finnér man häraf, att kapital-afbetalningar och ränteliqvider å upptagna lån antagligen
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 132.
269
försiggått, åtminstone på indirekt sätt, förmedelst de tillgångar man beredt sig uti
nya lån ; — men att sådant skuldsättningssvstem omöjligen kan fortsättas i oändlighet dels
å utländningens sida, för hvilken det tilltagande financiela svaghetstillståndet icke kan
förblifva obekant och dels å landets sida, då det kanske snart nog skall hafva hopat
öfver sig en sådan tyngd af låneförbindelser, som det omöjligen förmår att bära.
Vid den tidpunkt, då låne-afbetalningar och ränteliqvider icke längre kunna verkställas
förmedelst upptagande af nya lån, som då icke heller skola finnas att tillgå, för att
förmedelst derför utfärdade skuldsedlar betala det importerade utländska varubelopp,
som öfverstiger värdet af våra utskeppade varor, måste naturligtvis desto större svårighet
för oss uppstå att kunna göra afbetalningar på den utländska skulden, som, då
importen af utländska varor, till följd af oförmåga att desamma med egna varor betala,
påtagligen minskas, sådant jemväl verkar minskning i de för Statsverkets behof
påräknade tull-inkomsterna.
Häraf blir följden, att man å ena sidan måste inskränka förbrukningen af utländska
lyx- och öfverflöds-artiklar samt å den andra söka uppdrifva de inhemska förförvärfskällorna
— åkerbruket, boskapsskötseln, skogshandteringen, som ännu torde
kunna anses befinna sig i sin första gryning — vidare bergshandteringen, som sannolikt
innehåller högst betydliga tillgångar, samt fiskeri-näringen, hvilken förmodligen lärer
kunna bringas till flerdubbel afkastning; hvartill kommer ökad omsorg för tillgodogörande
af det ganska betydliga kapital vi ega i våra vattendrags drifkraft för mångfaldig
industriel verksamhet.
Målet hvartill denna motivering leder, framträder, såsom jag förmodar, tydligen för
en hvar, som deråt behagat egna någon uppmärksamhet, och kan ej vara annat än
detta, nemligen, att Rikets Ständer måtte hufvudsakligen besluta:
4:o
att enskilda bank-inrättningar hädanefter icke må ega rättighet att utgifva
egna tryckta eller graverade sedlar (skuldsedlar) samt att sådana banker ej
må grundas på utländska lån.
2:o
att från Rikets Ständers bank skola utgifvas dels silfversedlar, såsom hittills,
och dels statsfastighetssedlar.
3:o
att statsfastighetssedlarne böra till utseende och valör vara fullkomligt
lika med silfversedlarne blott med skilnad i afseende på innehållet,
270
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 132.
hvaruti bör ingå att de inlösas med silfversedlar å det ställe, sorn sedeln
tillkännagifver.
4:o
att uti de flera, eller till en början, kanske endast färre städer, der desamma
må finnas behöfliga, skola inrättas statslåne-kontor, grundade på fond af en
million eller mera eller mindre, allt efter ortens behof, från hvilka kontor
lån erhållas i statsfastighetssedlar.
5:o
att dessa lånekontor förses med erforderligt belopp silfversedlar, för inlösen
af statsfastighetssedlar, som möjligen ifrågakommer, men sannolikt icke i
någon betydligare mån ifrågasättes, och att lånekontoren, i detta afseende,
sättas i förbindelse med ränterierna.
6:o
att, jemte det belopp statsfastighetssedlar, som för lånekontoren är nödigt,
särskildt utgifves och ställes till Riksgälds-kontorets disposition, för jernvägsarbete!
m fl. föremål intill nästa riksdag, en summa af t. ex. 30
millioner Riksdaler statsfastighetssedlar, hvilka, i afseende på deras inlösen
emot silfversedlar, i den mån sådant möjligen ifrågasättes, lämpligen fördelas
på statslånekontoren, som besörjer inlösningen.
Detta är hufvudsaken af hvad som kan vara erforderligt. Detaljbestämmelserna
böra naturligtvis lämpas efter särskilda omständigheter.
Skulle af skäl, dem jag nu ej förmår förutse, detta förslag finnas icke vara antagligt
i sin helhet, utan enskilda bankerna anses böra få förblifva vid rättighet att
utgifva tryckta eller graverade skuldsedlar, så synes dock intet hinder deraf uppstå
för Staten att, bredvid de enskilda bankerna eller lika med dem, äfven utgifva sedlar,
grundade, likasom de enskilda bankernas sedlar, på värde i fast gods; och i denna händelse
försvinner blott 1:sta punkten af förslaget.
Derest, mot all förmodan, intetdera af dessa förslag kan vinna afseende, så torde,
för att undgå alltför stor utländsk skuldsättning, tillgång böra beredas på det sätt, att
Staten upptager ett utländskt lån af t. ex. 5 millioner Riksdaler som i ädla metaller
inlägges i bankens hvalf, och mot hvilken tillökning i metalliska kassan, banken utan
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 133.
271
fara bör kunna utgifva sex gånger så mycket i myntrepresentativer; förutsatt att importen
icke ständigt öfverstiger exporten; ty, i motsatt fall, kan ingenting annat än
upptäckten och tillgodogörande af guld- och silfvergrufvor inom landet upprätthålla finansväsendet
och förekomma en eljest omsider inträffande afgörande kris.
Tiden, som upptages hufvudsakligen af trägna embetsgöromål, har ej medgifvit
hvarken att nöjaktigt ordna motiveringen eller att behörigen redigera förslagspunkterna;
men härpå torde ej hvila synnerlig vigt blott ändamålet vinnes, hvilket afser dels att
förekomma samhällets fördelning uti tvänne sådana klasser af dominerande och beroende
medborgare, som ofvanföre äro antydda, och dels att tillvägabringa sådan anordning,
att vi icke behöfva ständigt offra åt utländningen frukten af vår idoghet och våra
mödor.
Stockholm den 15 November 1865.
Rudolf Cederschiöld.
N:o 133.
Af Herr Gyllenhammar, Carl Axel Napoleon, om beviljande af ett
låneunderstöd å Fem och en half millioner R:dr, för anläggning af
en jernväg från Frövi lill Falun.
Under en tid då man från flera håll inom landet klagar öfver betryckt penningeställning
anser jag mig med skäl böra påpeka vigten af att tillgodogöra de skatter i
ädla, jern och zinkmalmer, som nu ligga värdelösa i mellersta Sveriges rika bergslager,
men, som exporterade, betinga högt pris i England och Belgien samt spridda
till Sveriges skogsegande provinser skall väcka och underhålla en storartad jernverks
industri,
som skall mer än nägot annat i hög grad öka värdet på egendom och be
reda
tillfälle till arbete inom dessa provinser.
Då andra länder företrädesvis sträcka jernvägar till sina bergverksdistrikter hafva
vi till den stora bergslag, som begränsas af städerna Falun, Sala, Linde, Nora och
Filipstad, samt den sydliga delen äf Vester-Dalelfven, ännu ej jernvägsförbindelse med
272
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 133.
mera än sydligaste ändan deraf, Nora bergslag, men Nora-banan har ej uppdragits
till traktens spridda malmfält, hvarför dessa malmer betungas af en dryg landsvägsfrakt
samt hindras i sin spridning af en tryckande taxa å Köping — Hults jernväg; detta
oaktadt kan man finna vigten för landet att med banor beröra bergslagerna, i det
denna station gaf förlidet år 998,000 centner gods.
Äsigterna om fördelarne att sätta sig i mer direkt beröring med bergslagerna
synes allt mera börja göra sig gällande, att döma af de många dylika förslag som i
detta syfte framlagts vid innevarande riksdag från Wermland, Westerås, Nora bergslag
med flera, och som hvart för sig förtjenar all uppmärksamhet samt möjligt understöd.
Men genom sin mera begränsade malmtillgång och i allmänhet mindre rika
malmer hafva dessa mer lokalt intresse och kunna ej, såsom genom beröring med
Grängesberget samt denna trakts grufvefält, framkalla och för obegränsad tid gifva
näring åt en indrägtig industri för större delen af landet.
Som en banbyggnad i denna rigtning icke är i en särskild orts, utan i hela
landets intresse, vågar jag vördsammast föreslå:
det Rikets Ständer för anläggande af en föreslagen bredspårig jernväg från
Frövi station å Köping—Hull-banan till Falun måtte såsom lån, på de vilkor,
som för andra enskilda bolags banor inom landet blifvit bestämda, anslå
en tredjedel af anläggningskostnaden med 5,472,432 R:dr 70 öre, eller,
för att erhålla en jemnare summa, 51 millioner Riksdaler Riksmynt.
De Dna af mig nu föreslagna jernväg följer det stora malmfält, som hufvudsakligen
ligger inom Nya Kopparbergs och Grangärdes socknar och framgår pä mindre än
l:dels mil från alla dess större grufvefält, hvilka, enligt detaljerade kartor samt uppgifter
granskade af framstående vetenskapsmän, visa att ur dessa med blott en famns
afsänkning kan åstadkommas en malmbrytning utaf omkring 39 millioner centner
jernmalm af 45 å 70 procent samt nära 3 millioner centner silfverhaltig blyglans,
koppar och zinkmalm.
Då i dessa dagar till ledamöter af Riks-Stånden och samtliga ledamöterna af Höglofliga
Stats-Utskottet lemnäs en brochyr rörande bemälda bana med tillhörande tabeller
och kartor, sorn visar banans rigtning genom ett af jordens största malmfält
och de fördelar hela landet skulle förvärfva sig, genom denna banas byggande, vill
jag ej upptaga Höglofliga Ridderskapet och Adelns tid med upprepande af hvad i
denna brochyr finnes anfördt, men jag bör på det varmaste rekommendera den utomordentligt
vigtiga frågan till Rikets Ständers allvarliga pröfning och behjertande.
Nu må dock tillåtas mig påminna att; om Rikets Ständer, som jag önskar och
hoppas, vilja och kunna anslå berörda öl millioner, blir deraf en följd alt det till
hufvudsaklig del utländska bolag, som skulle komma att bygga denna jernväg, skulle
för samma ändamål komma att i landet införa och använda ett nära dubbelt belopp,
eller omkring Elfva millioner Riksdaler.
. * Af
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 13å.
273
Af förslaget synes vidare, att när halfva banan hunnit blifva färdig, hvartill ej
bör åtgå längre tid än 2 år, från ett enda malmfält kan inom kort exporteras 18
millioner centner rik jernmalm, hvilken, levererad vid Mälare- eller Östersjöhamn eller
Göteborg, bör betinga ett pris af 60 öre per centner, men hvilken, om man endast
beräknar den till 50 öre, dock i riket inbringar en summa af 9 millioner Riksdaler;
om man derjemte tager i betraktande de stora tillgångar af zinkmalm, hvilken i ver/dshandeln
villigt betingar ett pris af 3 R:dr per centner, torde man kunna antaga att
för export af sådana malmer, för att ej tala om utförseln af bly och koppar, jemväl
inom kort, några millioner skulle inflyta i landet; mot den jemförelsevis ringa uppoffringen
från Statens sida af 1 h 2 procents årlig ränteförlust å 51 millioner Riksdaler,
torde uppoffringen böra anses såsom en obetydlighet i förhållande till de fördelar,
den skulle komma att bereda.
Jag anhåller vördsamt om remiss af denna motion till Höglofliga Stafs-Utskottet,
dit jag önskar få inlemna de ytterligare upplysningar och beräkningar, hvilka kunna
behöfvas för frågans bedömande.
Stockholm den 15 November 1865.
C. A N. Gyllenhammar.
N:o 134.
Af Herr Danckwardt, Carl Gustaf, om jernvägsfondens förstärkning
medelst inhemsk kredit.
I den mån jernvägsanläggningar för Statens räkning, eller stambanor beslutas af
Statsmagterne, utgifver Riksgälds-kontoret för utgifternas bestridande sedlar på 100, 50,
10 och 5 R:drs valör.
Dessa sedlar kunna ega följande lydelse: Rikets Ständers Riksgälds-kontor för jernvägslånefonden
inlöser vid anfordran denna sedel å (00) R:dr Riksmynt med Riksbankens
eller privatbankernas sedlar af motsvarande värde.
Följden af denna Riksgälds-kontorets och jernvägslånefondens skuldsättning äro:
1:o. Att den räntevinst och Statens garanti, som nu åtnjutes af utländska mäklare
eller fordringsegare för jernvägsbyggnader, efter detta kommer hela samhället
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 35
274
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-.o 134.
till godo, och det är icke pä annan säkerhet, sora de utländska länen
erhållits.
2:o. Att jernvägslånefonden har samma lätthet som priviatbankerna, att genom
ömsesidigt utbyte af hvarandras sedlar hålla dem i omlopp.
3:o. Att privatbankernas lånerörelse härigenom, utan de afbrott, som nu vålla
så mycket enskildt lidande, kan mera jemnt bedrifvas.
4:o Att privatbankernas bemödande, att uppfånga hvarandras sedlar, som föranledt
vexlingskontors inrättande inom hvarandras naturliga område och
verksamhet, kan till deras och allmänhetens belåtenhet upphöra.
5:o. Ätt likaledes det nu brukliga utbytet emellan privatbanker, som ömsesidigt
fördröjer omloppet af deras sedlar och åtkomligheten af rörelsekapitalet, kari
försakas, då ett hastigare och kostnadsfriare utbyte med Riksgälds-kontoret
är öppet.
6:o. Att ett större belopp Riksbankens sedlar, som nu måste qvarhållas i kassa
kistan
hos privatbankerna, cirkulera i allmänna rörelsen, då Riksgälds-kontorets
sedlar kunna och böra godkännas såsom Riksmynt i inneliggande kassan.
Privatbankernas vedersakare, om sådane ännu finnas, torde möjligen anse alltför
mycken lättnad på förenämnda sätt beredd åt privatbankernas förvaltning; men dels
måste det vara i elt lands intresse, som har ett alltför inskränkt rörelsekapital, att utan
omgångar och afbrott befordra dess cirkulation, dels äro fördelarne fullkomligt ömsesidiga
för privatbankerna och den föreslagna lånefonden, och de äro säkerligen aldrastörst
på allmänhetens och de lånsökandes sida.
Amorteringen af dessa Riksgälds-kontorets sedlar tillgår på det sätt, att af det
anslagskapital sora för årets beslutade jernvägsarbete af Statsmagterne blifvit bestämdt,
hvarföre sedlar till fulla beloppet i Januari månad dateras; fem procent i sedelvärde
vid derpåföljande andra årets slut förbrännes i Rikets Ständers Bank i närvaro af Finansministern
och samtlige Fullmägtige i Rikets Ständers Bank och Riksgälds-kontor. En
lika förbränning sker alla följande år och då finnes efter 21 års förlopp ingen sedel
qvar med inlösningsrätt af förstnämnda års byggnadsskuld; i likhet hvarmed fond för
öfriga års arbeten å samma jern viig uppkommer och såsom räntefri skuld försvinner.
Det är med dessa sedlar som Jernvägs-styrelsen besörjer alla sina utgifter och
som den sålunda sprider dem öfver hela riket och det är med de bankens och privatbankernas
sedlar som inkasseras för trafik å de färdiga banorna, som den inlöser
hos Riksgälds-kontoret för nytt utgifvande dess egna sedlar. Kontoret bör dock beviljas
ett kreditiv i Rikets Ständers Bank för tillfälliga behof och utöfver detta kreditiv
bör det kreditivbelopp, som sparbankerna genom sista riksdagsbeslutet förunnades, öfverflyttas
på jernvägs-lånefonden och derifrån i dess sedlar förbehållas sparbankerna, hvilka
derigenom på ett alldeles ofelbart sätt befordra samma sedlars cirkulation och deras
qvarhållande inom sparbankernas verkningskrets, såväl genom utgifvande lån som insättningar
å sparbanksböckerna. Då de understöd som kunna beviljas åt enskilda bo
-
Motioner hos Riddershapet och Adeln 1865. N:o 134.
275
lags jernvägsbyggnader hädanefter alltid böra utgå från jernvags-lånefonden, som i sådant
afseende förstärkes efter samma ofvan föreslagna grunder, så sprides oeh uppehälles
sedlarne likaledes bland sådana arbetande menigheter och de böra för samma
andamål genom vexling med andra Riksgälds-kontorets fonder för andra of Staten understödda
företag utlemnas och spridas inom orterna.
Det kan dock inträffa lider under jernvägs-arbelets hvilostånd vintertiden, då
flera sedlar inströmma, än som för behofver kunna snart åter utgifvas, de utgifvas då
såsbm lån företrädesvis til! bränvins-fabrikanter i södra orterna för att i någon mån
förekomma det oerhörda procenteri, som blifvit en följd af bränvins-fabrikanlernes olämpliga
skyldighet att förskotlvis erlägga skallen innan ännu varan är tillverkad och produkterna
inköpta, hvarigenom oerhörda summor måste utan något nyttigt ändamål beröfvas
allmänna rörelsen till stor del under samma tidpunkt, som den öfriga allmänna
uppbörden pågår.
Det lärer finnas att delta förslag afser både till sina grunder och följder bildandet
af en låneinrättning för Statens rakning i nära likhet med privatbankernas. Den lår
två redan färdiga jernvägar till grundfond och hvarje i mantal satt person till ansvarig
aklie-egare och grundfonden förstärkes genom de nya jernvägsdelar, som uppkomma
genom de nya fonderna, sorn sålunda svara mot reservfondens bildande hos privatbankerna.
Våra statsbanor lära vara de enda i verlden, å hvilka man försakat alt draga
en endaste vexel å den oerhördt dyra men också oerhördt värde egande grundfond af
som jag förmodar närmare 100 millioner. Vi tillåta och se gerna att privatbankernas
aktie-egare skörda linda till 20 procent å sin inlecknade jord och det lilla tillskjutna
kapitalet, under det vi med armarne i kors liknöjdt åsett alt Statens, vår gemensamma
jord, icke inbringar den ett öres värde. Den ligger efter en fullkomligt jemförlig liknelse
i närvarande tidpunkt såsom ett oskiradt, för de utsvultne oåtkomligt skådebröd,
midt under sjelfva hungersnöden.
Stockholm den 15 November 1865.
C. G. Danckwardt.
276
Motioner hos lltdderakapet och Adeln 1865. N:o 185.
N:o 135.
Af Herr Danckwardt, Carl Gustaf, om anslag för åstadkommande
af tillverkning utaf jernvägsskenor inom riket
Jag
uteslöt med flit i motionen om jernvagsfondens förstärkning medelst inhemsk
kredit, en dithörande fråga, såvida den vinner önskvärdt afseende, men som i motsatt
fall fordrar särskild pröfning, nemligen ett af raddningsmedlen för ny utländsk skuldsättning
för de banor man byggt, nar den materiel som består af rails blir försliten, en
omständighet som Friherre af Ugglas icke synes ha öfvervagt i de förledande kalkyler vi
afhörde i förmiddagens plenum Det har länge varit allmänhetens önskan att dessa
rails borde tillverkas i jernets urgamla hemland och de finnas sorn lika med mig anse
för en blygd för vårt industriela lif att nödgas köpa denna dyra artikel från England
i brist af förmåga hos jernvägsegare alt åstadkomma de dyrbara anläggningar, hvarförutan
tillverkningen blir så dyr, att skilnaden i pris emellan bär tillverkade och de
Engelska har synts för stor, och man möter oss å handelsintressets sida med anförande
af den sats, att det är en nationel förlust att högre betala inhemska fabrikater,
som för billigare pris hunna erhållas hos utländningen; men denna theori har i praktiken
ofta sina stora undantag och knappast i något fall äro de åskådligare än i detta.
Vi bekosta dyrbara geologiska undersökningar, gifva understöd åt segelleders utförande för
att åtkomma malmer, som vi förut ega i sådant öfverflöd, att verkstäder antingen
måste delvis nedläggas eller svagt drifvas derför att vågarne icke kunna utskeppa ankommande
jernet och derföre sänkes i pris, men vi försmå, att i stället använda det
synbara öfverskottet af rudimaterien på en tillverkning hvaraf vi äro i ytterligt behof,
och som efter förslitningen har ett fullt värde till sin i behåll varande vigt såsom ämnesjern,
hvaremot den Engelska qvarlefvan lämpligast torde endast kunna begagnas för
nedsmältning i hytta såsom mindre tillsats till goda Svenska malmer.
Jag föreslår derföre:
att man beträder samma väg som Kongl. Maj:t i Sin nådiga Proposition anvisat
till erhållande af de 10-tums-kanoner för sjöartilleriet, medelst förskott
af 90,000 R:dr till den bruksegare, som vågat åtaga sig leveranserna, så att
ett lämpligt anslag må genom Stats-Utskottets eller Riksgälds-kontorets un
derhandling
helst med Disponenten af Motala verkstad, som har, i anseende
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 136.
277
till laget storsta lätthet att välja tackjern af alla slag och sålunda tillgodogöra
de Engelska öfverlefvorna, må ställas till vederbörandes disposition
lör anläggning i större skala af sådana verkstäder, som tillverkning af rails
efter Engelsk method erfordrar. Ett sådant anslag har likartadt föremål
som anslaget för kanongjutningen, eller att värja oss för fiender, hvarvid
jernvägar börjat utföra en så verksam rol.
Stockholm den 15 November 1865.
C. G. Danckwardt.
N:o 136.
Af Herr Danckwardt, Carl Gustaf, om beviljande af elt anslay å 150,000
R:dr för anläggning uj en väg emellan sjön Bolmen och Wieslanda
jernvägsstation.
Vid sistlidne riksdag väcktes motion af Prosten Palmlund om anslag för anläggande
af ny väg från sjön Bolmen till Wieslanda station vid södra stambanan genom
Ljungby köping, som, efter chefens inom södra distriktet för väg- och vattenbyggnader
förslag, beräknades till en anläggningskostnad af 227,039 B:dr. Den understöddes
af landshöfdingen i kronobergs län och uppfördes i styrelsens för allmänna väg- och
vattenbyggnader, under beräkning af kommunens eget bidrag bland fristående arbeten
till ett anslag af 50,000 R:dr; men Stats-Utskottet lärer ansett kostnadsförslaget för
högt och afstyrkte bifall, och motionen hade icke vidare framgång än att den återremitterades
med förord af Bonde-Ståndet och, vid omröstning inom Preste-Ständet
och Borgare-Ståndet, ej tillvann sig pluralitet, hvaremot Stats-Utskottets betänkande
lärer allmänt godkänts af Ridderskapet och Adeln. Det var den gången häradsboarne
i Sunnerbo sora uppdragit åt motionären att väcka frågan. Nu har sedermera ett
bolag bildat sig, som, enligt landshöfdingens i länet underdåniga hemställan om nådig
Proposition, derom länsstyrelsen i Jönköpings län sig förenat, förbundit sig, att med
jidel af förslagskostnaden bidraga till företaget och för utförandet ansvara, samt att
derutöfver ikläda sig skyldighet att vägen för framtiden underhålla: och länstyrelsen
har såsom ytterligare skäl för bifall till ansökningen åberopat det inom Ostbo angränsande
härad af Jönköpings län under öfverläggning varande förslag, att, efter inlösen
278
Motioner hos liidderskapet och Adeln ‘1805. N:o 136.
af qvarn- och dammverk vid sjön Widösterns utlopp i Laga å, bereda ej mindre möjligheten
för ultorkning och odling af flera tusende tunnland fördränkt mark än båtfart
å Lagan allt ifrån Wernamo köping öfver sjön och vidare å strömmens fortsättning
allt intill den punkt midtför Ljungby köping, der ifrågavarande nya väg borde
tillstöta Lagan; en vattenkommunikation af omkring mil. Jag. som mottagit bolagets
för väganläggningen uppdrag att inför Ståndet förorda ansökningen, eger visserligen
icke dess samtycke att eftergifva något i den anslagssumma, som styrelsen för
allmänna väg- och vattenbyggnader i dess underdåniga förslag utfört; men då jag är
häradsbo inom Ostbo och Westbo härader och distansen af vägsträckningen från Bolmen
till Ljungby egentligen är afsedd för alt bereda Westbo härad möjligheten att
åtkomma fördel af jernvägstrafik och den åt jernvägen bereda samt detta på eli lämpligare
sätt kan vinnas efter båtfarts uppkomst å Lagan och Widöstern, såväl vid Wernamo
som vid sjöns utlopp, så anser jag mig vara befogad, vid den fullkomliga visshet
jag hyser, att förenämnda båtfart kommer i fullbordan efter det hindret för sjösänkningen
upphört, att medgifva det afdrag i det af styrelsen för väg- och vattenbyggnader
föreslagna anslag, 150,000 R:dr, som svarar mot kostnaden efter Major
Remmers förslag för vägdelen mellan sjön Bolmen och Ljungby köping, hvilken lärer
vara beräknad till omkring 60,000 R:dr. Förenämnda hinder för sjösänkningen och
qvarnens uttagande utgöres af nödvändigheten atti underställa Kongl. Maj.ts nådiga
pröfning vattenverksegarens medgifvande till den förändring i Toftaholms fideikomiss,
som för den derunder lydande Ingelstads avarn- och dammverks utrifvande erfordras.
Derest Stats-Utskottet och Rikets Ständer med afseende å den mängd fordringar
på Statens understöd, som nu vid motionstidens afgång finnas framställda, anse sig
icke böra i sin helhet bifalla chefens för väg- och vattenbyggnader och länsstyrelsernes
hemställan, så vågar jag dock hoppas, att det för Staten sjelf så vigtiga företaget.
hvarigenom tre härader och en af jernvägsstyrelsen alldeles förglömd förut blomstrande,
nu till halfva tillverkningen reducerad hel bergslag kan motse möjligheten
alt åtkomma några fördelar af den Statens skuldsättning för jernvägssystemet, som i
hardt mått trycker dessa orter, derigenom att löftet hröts att leda södra stambanan
genom deras område, må, med ofvan föreslagna inskränkning, af Rikets Ständer understödjas.
Jag anhåller om remiss af motionen till Stats-Utskottet, för att der till pröfning
företagas i förening med dit remitterade motioner af Herr Prosten Palmlund och Riksdagsmannen
från Sunnerbo härad, samt att bifogade artikel i Jönköpingsbladet, som
upplyser frågan om sjön Widösterns förestående sänkning och Lagans kanalisering, må
åtfölja.
Stockholm den 15 November 1865.
C. G. Danckwardt.
Motioner lion liidderskapel och Adeln 1805. N:o 137.
279
M:o 137.
Af Friherre von Platen, Ludvig, angående beredande af s. k. semester
för civile embete- och tjenstemän, m. m.
Då, genom införande af s. k. semester, elter rätt till viss tids tjenstledighet årligen,
för civile embets- och tjenstemän, samt genom antagande af ett utaf samma
semester föranledt tillägg till bestämmelserna angående den till pension berättigande
lefnads- och tjensteålder, en väsendtlig fördel skulle kunna beredas det allmänna på
samma gång sorn tjenstemannen, får jäg i sådant afseende underställa Rikets Ständer
följande förslag;
»Civile tjenstemän uti de Statens embetsverk och förvaltningar, der tillräckligt
anta! finnes af e. o. tjenstemän, hvilka kunna vikariera, må berättigas att årligen åtnjuta
högst sex veckors tjenstledighet, efter den fördelning, som vid årets början af
vederbörande styrelse göres; hvaremot den tjensteman, som af sådan ledighet sig icke
begagnar, utan jemväl under ifrågavarande tid med tjenstgöring fortfar, må blifva pensionsberättigad
så lång tid före den genom gällande författning bestämda tid, som den
tidrymd, under hvilken han icke af den honöm förunnade ledighet sig begagnat; och
skall ordinarie tjensteman, utan särskild ersättning, bestrida den högre befattning, hvartill
han under tiden förordnas. Deri extra ordinarie tjenstemannen åter må tillgodonjuta
en efter graden af bestridt förordnande lampad skälig ersättning.»
Hvad bestämmelsen om någon kortare lids årlig tjenstledighet beträffar, torde
det förhållande, som i berörda hänseende redan eger rum i afseende å militäre tjenstemän,
rikets hofrätter och ledamöter uti åtskilliga af rikets kollegier vitsorda billigheten
af en sådan förbättring uti jemväl öfrige tjenstemäns ställning. Behöfligheten
af någon ledighet från dagliga göromål afven för de tjenstemän, hvilka ännu hafva oförminskade
arbetskrafter, skall säkerligen en hvar läkare villigt medgifva.
Den fördel Staten kunde påräkna af nu föreslagna anordning vore danandet af
skicklige och nitiske tjenstemän. Uti detta hänseende torde ofvan angifna åtgärd vara
bland de mest verksamma; och jag tviflar på att någon annan åtgärd skulle säkrare
leda till detta mål. — Redan från början af sin tjenstemannabana skulle nemligen
tjenstemannen genom den af dessa förordnanden följande handläggning af göromål,
hvilka taga hans kunskaper i anspråk, och genom vunnen erfarenhet derom, att det
280 Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865 N:o 137.
sålunda till största delen beror på honom sjelf att, medelst ådagaläggande af skicklighet,
fortskynda sin befordran, — erhålla en kraftig sporre att vinnlägga sig om förvärfvande!
af ytterligare och grundliga insigter för sin tjenstemannaverksamhet; och
den unge tjenstemannen skulle icke, såsom hittills, under en lång expektanstid, företrädesvis
åt renskrifnings- och dylika arbeten egna större delen af sina forsla tjenstemannaår
— Under de tillfälliga förordnanden, hvilka i följd af en sådan tjenstledighet
komme att den unge tjenstemannen tilldelas, skulle jemväl vederbörande styrelse
blifva i tillfälle att iakttaga den förordnades lämplighet för den bestridda tjensten och
kunna, vid en ordinarie tjenstemans afgång, till tjensten utnämna personer, hvilka redan
hunnit förskaffa sig bekantskap med och intresse för tjenstens göromål.
Vidkommande derefter det under vissa fall föreslagna tidigare inträdandet af
pensionsåldern, så enär någon ersättning för den tjenstledighet, hvartill tjensteman varit
berättigad, men deraf han sig icke begagnat, väl icke kan anses vara annat än
rättmätig, har denna efter verklig tjenstgönngstid lämpade grund för pensioneringen
här blifvit framställd.
På dessa skäl hemställes vördsammast:
att Rikets Ständer, i sammanhang med behandlingen af frågorna rörande
civile embets- och tjenstemans aflöningsstater eller de af Kongl. Majit nu
begärda anslag till lönereglering för nämnde embets- och tjenstemän, måtte
uttala den åsigt, att Rikets Ständer för sin del, och i den händelse Kongl.
Majit finner lämpligt att i ofvanuppgifna syftning framdeles framlägga förslag
till Rikets Ständer, vilja medelst anvisande för ändamålet af ett förslagsanslag.
dertill medverka.
Om remiss af denna motion till Stats-Utskottet anhålles.
i
Stockholm den 15 November 1865.
laudvig v. Platen:
I
N:o 138.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 138.
281
N:o 138.
Af Herr von Mentzer, Carl Fredrik, om upphäfvande af Kongl. Maj:ts
Nådiga Kungörelse den 22 Maj 1863, angående upphörande från
och med år 1864- al tullstämpling å varor, som /rån utrikes ort
inkomma. ,
Att lagarnes helgd må, så vidt möjligt, vidmagthållas och understödjas, är äfven
nödigt då fråga är, alt förekomma olofligt införande af varor från andra länder, i
hvilket afseende alla skyddande medel böra vidtagas, så att icke dessa i stället tillintetgöras
och frihandels-manien förvillar till den grad att föreskrifter till förekommande
af dessa varors olofliga införande i stället underlättas. Genom Kungörelsen af den
22 Maj 1863, som stadgar, att all tullstämpling af varor från utrikes orter, skall
med år 1864 upphöra, har det förhållande inträffat, att då tulluppbörden år 1863
utgjorde 14,631,603 R:dr, har den efter varustämplingens upphörande år 1864 utgjort
13,321,293 R:(jr och således en minskning mot föregående år med 1,310,320 R:dr,
ehuru af dessa utländska varors ymnigare tillgänglighet bort förutsättas motsatsen.—
Enligt tulluppbörden endast uti Haparanda, hvarest tullen år 1863 med stämplingsskyldighet
å dessa varor utgjorde 87,068 R:dr, nedgick derpå följande år, då stämp
lingen
var undanröjd, denna tulluppbörd till 28,276 R:dr och således 58,798 R:dr
mindre än året förut, ehuru man icke har skäl härför uti mindre införsel. Med
dessa fakta för ögonen, torde det vara skäl att tullstämpling å alla från utrikes orter
inkommande varor måtte verkställas, hvarföre jag vördsamt vågar föreslå,
att Kungörelsen af den 22 Maj 1863, sorn härifrån befriar, måtte upphäf
vas
till all kraft och verkan.
Om remiss till vederbörligt Utskott af denna min motion får jag vördsamt
anhålla.
Stockholm den 15 November 1865.
C. Fr. Mentzer,
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd.
36
282
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 139.
N:o 139.
Af Friherre Cederström, Budolf, angående gemensam behandling a/
frågorna om beskattning af bränvinstillverkning och tullen å sådan
vara.
Då bland de beskattningstitlar, hvarunder nationen utgör indirekta skatter
till Statsverkets uppehållande och gång, bränvinsskatten upptager ett af de största
beloppen, men denna skatt närmast kan anses utgå af jordbruket, såväl derföre,
att största delen af nationen sysselsätter sig med landets modernäring och såsom
konsumenter bidraga till utgörande af konsumtionsskatten, som ock de rudimaterier,
hvarpå sprit- och bränvinsfabrikationen grundar sig, utgöras af jorbrukets alster,
hvarå prisen i en icke obetydlig mån bero af den fördel, hvarmed bränvinsfabrikationen
kan drifvas, måste ock en klok, billig och fosterländsk anordning af de lagar
och vilkor, som bestämma nämnda fabrikation vara af den högsta betydelse för
jordbruket.
Enär likväl erfarenheten visat, att tull-lagstiftningen i hvad den rörer handel
med bränvin, icke varit beräknad med afseende å den skatt, som nämnda fabrikation
blifvit åsatt, har äfven blifvit en följd deraf, att grunderna för beskattning af
tillverkning och utminutering blifvit sammanblandade.
Då emellertid, å ena sidan, det fullkomligt rigtigt bör ligga i planen för en
klok bränvinslagstiftning, att genom verksamma och lämpliga stadganden för utminuteringen
söka att minska konsumtionen af bränvin i landet, men deremot det å
andra sidan icke kan vara hvarken med allmän eller enskild fördel, särdeles med
afseende å jordbruket, öfverensstämmande att sjelfva fabriks-industrien genom förvänd
lagstiftning blir nedsatt, förtryckt och omöjliggjord, så att den ej förmår, att
prestera, hvad som utgör nationens konsumtionsbehof, hvilket sålunda måste importeras,
än mindre förmår, att förvandla de alster af jordbruket, som öfverstiga
landets eget behof, till en säljbarare, mera transportabel vara för export, föranlåtes
jag deraf att hos Rikets nu församlade Ständer vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer behagade ålägga Bevillnings-Utkottet, att uti ett sammanhang
behandla och företaga frågorna om beskattning af bränvin
och tullen å sådan vara, så att dessa frågor likaledes i ett sammanhang
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N-o 140.
283
sedan må af Rikets Ständer kunna pröfvas, och en beskattning å bränvinsfabrikationen
icke af dem blifva medgifven och åtagen, utan att den
dermed i besagda sammanhang stående tull å varan äfven blir af Kongl.
Maj :t stadfästad.
Jag anhåller vördsamt, att denna min motion måtte delgifvas Med-Stånden, samt
att densamma, om den måste utgöra föremål för förberedande behandling i Utskott,
må blifva till vederbörligt Utskott remitterad.
Stockholm den 15 November 1865.
ti. Cederström,
N:o 140.
Af Herr Ulfsax, Adolf Fredrik, om de så kallade döda språkens
uteslutande från läroämnena vid elementarläroverken, m. m.
Att man i våra dagar har i många fall öfverdrifna kunskapsfordringar på
dem, scm skola inträda i embetsverken såsom tjenstemän eller blifva läkare, prester,
m. m., är en sanning, som alltmer gör sig gällande. Vi böra derföre inskränka
det otidiga examensläsandet.
Jag föreslår dock nu endast det de s. k. döda språken måtte utestängas från
skolorna och ej heller få ingå i examina för dem, som vid universiteten idka studier
för att blifva embetsmän i rättegångsverken och andra Statens verk och inrättningar.
Presterne behöfde väl ej heller lära sig de döda språken, då man har goda
öfversättningar på svenska och andra lefvande språk af den heliga skrift och de
förnämsta teologiska arbeten; men då den s. k. prestbildningen bör undergå en
total reform, så vill jag icke nu vidare yttra mig om deras studier.
Läkarne behöfva endast en ringa kännedom i latinska språket och hafva alls
intet behof af andra döda språk, hvarföre det äfven vore skäl att befria dem från
tvånget att studera grekiska och hebreiska.
284 Motioner hos Ridderkapet och Adeln 1865. N:o 141.
Vid universiteten kunde dock alltid finnas lärare i de döda språken för dem
som önskade frivilligt studera dem.
Jag anhåller vördsamt om remiss till vederbörligt Utskott af denna motion.
Stockholm den 15 November 1865.
A. F. Ulfsax.
N:o 141.
Af Herr Ulfsax, Adolf Predrik, om nedsättande af en komité för
utarbetande af förslag om jury i brottmål.
I nästan alla europeiska länder finnes det en jury, som afgör om en för brott
anklagad person är skyldig eller ej.
Jag föreslår, det äfven i Sverige måtte införas en jury jemväl för andra brottmål,
än tryckfrihetsmål.
Nödvändigheten deraf är påtaglig. Jag hemställer dock huruvida
icke Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t anhålla om tillsättande af en
komité, som närmare utreder frågan och äfven afgifver förslag till de förändringar
i lagstiftningen, som, om jury kommer att införas, kunna blifva
nödvändiga.
Jag anhåller vördsamt om remiss till vederbörligt Utskott af denna motion.
Stockholm den 15 November 1865.
A. F. Ulfsax.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:is 142 och 143.
285
N:o 142.
Af Grefve Posse, Knut, om beviljande af ett anslag & 111,000 R:dr för
tillbyggnad af Skeppsgosse-lcasernen i Carlskrona.
Enär det för närvarande ej finnes någon lämplig lokal i Carlskrona, hvarest
skeppsgossarne under den mörka, kalla årstiden kunna öfvas i gymnastik, bandgevärsexercis,
sång, m. m„ hvilket förhållande äfven blifvit anmärkt af Rikets Ständers sist
församlade Revisorer, och, då det väl får erkännas att, om någonsin gymnastik är
nödvändig, så måste det företrädesvis vara fallet för ynglingar, som uppfostras till
sjömän i Statens tjenst och för hvilka de kroppsöfningar, som under loppet af högst
fyra månader årligen erhållas å skeppsgosse-briggarne, icke äro tillräckliga, så får
jag vördsamt föreslå,
att nuvarande Skeppsgosse-kasernen i Carlskrona måtte blifva tillbyggd med
en samlingssal i öfre våningen och en gymnastiksal uti den nedra, hvartill
förslagsvis, enligt uppgjorda ritningar och kostnadsförslag, skulle erfordras
en summa af 42,000 R:dr R:mt, hvilken summa jag alltså anhåller, att
Rikets Ständer måtte för sagda ändamål bevilja.
Om remiss till Stats-Utskottet af denna motion anhålles.
Stockholm den 4 5 November 4865.
Knut Posse.
N:o 143.
Af Herr Ulfsax, Adolf Fredrik, om utvidgad religions-frihet.
Det är vanhedrande för Sverige att visa ofördragsamhet i religiösa frågor, isynnerhet
nu, då till och med Ryssland har religionsfrihet. Genom grundlagarne till
-
286 Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 143
försäkrades visserligen en hvar, att få fritt antaga och utöfva hvilken religion som
helst, med undantag endast för embets- och tjenstemän, hvilka skulle bekänna: em
betsmännen
den s. k. rena evangeliska eller lutherska läran, och riksdagsmännen antingen
den lutherska eller den reformerta läran.
Men, oaktadt dessa grundlagsbestämmelser, lät man fortfarande gälla en före
grundlagarnes stiftande utfärdad Kongl. Förordning, som stadgade äfven landsflykt
för den svensk, som öfvergått från Luthers till en annan lära.
Förstår 1860 fann man för godt, till följd af de påtryckningar, som gjordes från
utlandet, att upphäfva flera af de straff, som förekommo i den gamla Förordningen,
men i stället stadgades då åtskilliga andra straff för s. k. religiösa förbrytelser. Dessa
nya straffbestämmelser, som äro intagna i tvänne den 23 Oktober 1860 utkomna
Kongl. Förordningar, dels om främmande religionsbekännare och deras religionsöfning,
dels om ansvar för den, som »träder till eller utsprider villfarande lära,» gå
ut på att hindra öfvergången till främmande läror och att stäcka verksamheten af
här i riket befintliga bekännare af från Svenska statskyrkan afvikande trosläror.
Alla i förenämnde tvänne 1860 års Förordningar och i den nya strafflagen om
religionen förekommande stadganden, som äro i strid mot grundlagarne, måste anses
olagliga och grundlagsvidriga, hvarföre jag ock föreslår upphälvandet vid denna riksdag
af alla dessa stadganden.
Då Regeringen i sitt förslag till ombildning af representationen ej ansett inskränkningarne
i religiöst hänseende för embets- och riksdagsmännen böra för närvarande
upphäfvas, så vill jag icke heller nu tillstyrka några förändringar härutinnan,
emedan representationsförslaget måste vid denna riksdag oförändradt antagas eller
ock förkastas. Men det är en skyldighet för Rikets Ständer att bortrödja de religiösa
skrankor, som nu kunna borttagas. Landets ära fordrar det.
Jag anhåller vördsamt om remiss till vederbörligt Utskott af denna motion.
Stockholm den 15 November 1865.
A. F. Ulfsax.
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:is 144 och 145.
287
N:o 144.
Af Herr Ulfsax, Adolf Fredrik, om beviljande af ett årligt anslag å
30,000 R:dr, för vård och underhåll å Stochholms sjukhus af
fattiga sjuka från landsorten.
Då en mängd personer från rikets alla delar komma till Stockholm, för att
söka arbetsförtjenst och måste, då de insjukna, intagas på stadens offentliga lasarett,
så är det inte mer än billigt att kommunen här får en ersättning derför.
Jag föreslår derföre,
det Rikets Ständer måtte af statsmedel anslå årligen 30,000 R:dr R:mt,
för att användas till vård och underhåll å Stockholms allmänna sjukhus
af sådana från landsorten ankommande fattiga personer, som måste på dessa
sjukhus intagas.
Jag anhåller vördsamt om remiss till vederbörligt Utskott af denna motion.
Stockholm den 15 November 1865.
A. F. Ulfsax.
N:o 145.
Af Herr Lagergren. Anders, om tillsättandet af en generalinspektör
öfver samtliga gymnastik-inrättning arne i riket, utom Stockholm.
Sedan Pehr Henrik Ling här i hufvudstaden grundläde den inrättning, som
bär namn af Gymnastiska Central-institutet, hafva mer än 50 år förflutit, och
hans, till en början af få uppburna, af mängden hånade och förlöjligade ideer, ej min
-
288
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 145.
dre i afseende på gymnastikens inflytelse på det uppvexande slagtets fysiska styrka
och utbildning jemte deraf beroende andliga helsa och kraft, än ock beträffande aktiva
och passiva rörelsers verkan till botande af flerfaldiga kroppslidanden — dessa idéer
hafva rönt ett allt mer utbredt erkännande och tillämpning, så inom som utom fäder
landet.
Utan tvifvel är denna sakens framgång i främsta rummet att härleda ifrån
den lyckliga omständighet, att den man, som med snillets hänförande magt förmådde
för sina idéer elektrisera så väl härföraren på thronen som hvarje lifligt ynglingahjerta,
fick i 26 år qvarstå såsom vårdare af sin skapelse, och dernäst att, när döden
slutligen besegrade den viljestarke kämpen, han kunde öfverlemna denna skapelse till
fortsatt utveckling och vård af den mest bepröfvade bland sina lärjungar, samt att
denne jemväl i nära ett fjerdedels sekel kunde bibehålla ledningen af så väl den theoretiska
undervisningen som de praktiska öfningarne och den medikala sjukbehandlingen,
hvarigenom andans enhet inom denna disciplin i det längsta bevarats. Under tiden
hafva samtliga de högre elementarläroverken kommit i åtnjutande af statsanslag för
gymnastiklärares aflöning, och de fleste äro jemväl med sådane lärare försedda.
För kompetens till dessa platser erfordras att hafva genomgått en fullständig kurs
vid gymnastiska central-institutet med i examen ådagalagda kunskaper uti der föredragna
ämnen jemte skicklighet i den praktiska tillämpningen; men sedan gymnastikläraren
blifvit vederbörligen utnämnd till tjensten, finnes i verkligheten ingen kontroll
öfver sättet, hvarpå han utöfvar samma tjenst, hvilket ofelbart är en stor brist. Elementarläroverken
hafva hvart och ett sin inspektor och stå dessutom under öfverin
seende
af ephorus i stiftet. Till och med folkskolorna hafva sina »inspektörer» med
arfvoden af Staten, Men ingen af desse alla kan vara inspektör öfver gymnastikläraren;
och ehuruväl Kongl. Maj:ts nådiga Stadga för gymnastiska central-institutet den 8
Januari 1864 § 3 bland direktionens åligganden upptager i mom. d) »att ega inseende
öfver gymnastik-undervisningen vid rikets elementarläroverk och folkskolor» samt
§ 4 bestämmer huru detta inseende skulle utöfvas, har hittills någon sådan kontroll
icke kunnat sättas i verket och kan det icke heller framdeles af helt naturliga orsa
ker
Hos kontrollanten måste nemligen, om han skall uppfylla sitt ändamål, finnas
en öfverlägsenhet öfver den kontrollerade, ej blotf i kunskaper inom de olika fällen
för gymnastens verksamhet, utan äfven i vana och skicklighet uti dessa kunskapers
praktiska användning; och det är klart, alt personer med sådana egenskaper icke stå
att träffa hvar som helst, utan fastmera måste vara ganska sällsynta. När således i
förenämnde § 4 af den ofvan omförmälda nådiga Stadgan för gymnastiska centralinstitutet
säges, att direktionen eger »genom dertill lämpliga personer låta inspektera
gymnastik-inrättningarne», är detta utan allt innehåll och praktisk betydelse, så länge
de der »lämpliga personerne» ej äro till finnandes; och den kontroll, som icke kan
förnekas här vara af yttersta vigt, uteblifver helt och hållet. Men erkännes behofvet
deraf, så måste man ock vara betänkt på utväg till dess fyllande.
Efter
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 145.
289
Efter Professoren Bräntings afgång ifrån sin befattning att vara föreståndare och
styresman för gymnastiska central-institutet, har genom Kongl. Maj:ts ofvanäberopade
nådiga Stadga den 8 Januari sisllidne år styrelsen öfver institutet öfvergått till en af Kongl.
Maj:t tillsatt direktion; men af dennas ledamöter gör troligen ingen anspråk på att
kunna bestrida en gymnastik-inspektörs åligganden, och dessutom lärer val ingen af
dem hafva tid och ledighet dertill. Ibland institutets Professorer, emellan hvilka, i
ändamål att åt institutet bereda en utsträckt verksamhet, läroämnena blifvit fördelade,
lärer, äfven om nödig mångsidighet och skicklighet hos någon eller alla borde kunna
förutsattas, en inspektör icke heller vara att hemta, enär deras tid och krafter tagas
fullt i anspråk har på stallet i och för deras, hvar för sig, innehafvande tjenst. Det
är sålunda alldeles nödvändigt att utanför institutet och dess styrelse söka en person,
som ar vuxen en sådan befattning, så framt man vill uppnå det dermed afsedda andamålet.
Och lyckligtvis finnes äfven i närvarande stund en sådan person, om man vill
uppsöka och använda honom, men också blott en. Hans namn läses under förordet
till Ungs opus posthumum: »Den Svenska gymnastikens allmänna grunder», men går
derförutom nog till efterverlden genom alstren af egen sjelfständig verksamhet.
Med anledning af hvad jag här anfört, tager jag mig friheten föreslå:
det Rikets Ständer måtte bevilja en passande lön åt en Generalinspektör
för gymnastiken i riket, med åliggande att under besökande
af alla sådana orter, der gymnastik-lärare på stat finnas
anställde, tillse och vaka öfver, att gymnastiken efter rigtiga grunder
och i vederbörlig ordning handhafves, så väl hvad angår dess
tillämpning ur pedagogisk synpunkt som med hänseende till vapenföring
och sjukbehandling; börande såsom vilkor för kompetens till
denna befattning, och på det tjensten icke måtte kunna missbrukas
såsom en sinekur för den ene eller andre, uttryckligen bestämmas,
att personen måste genom ådagalagda utmärkta theoretiska kunskaper
och flerårig oafbruten verksamhet uti gymnastikens utöfning i
alla dess särskilda grenar hafva dokumenterat sig vara för befattningen
lämplig och dess åligganden vuxen.
Måhända vore det icke heller otjenligt, att denna inspektör erhölle säte och
stämma uti gymnastiska central-institutets direktion, med skyldighet att i densammas
förhandlingar deltaga, när han befinner sig i hufvudstaden.
Yidkommande lönebeloppet, så i betraktande ej mindre af embetets magtpåliggande
natur och de insigter, hvilka hos Gymnastikinspektören ovilkorligen måste finnas förenade
med öfverlägsen praktisk skicklighet inom alla gymnastikens grenar, än ock af
det mödosamma, ansträngande och ansvarsfulla i hans verksamhet, tager jag mig friheten
hemställa:
att den årliga lönen måtte bestämmas till Sextusen Riksdaler
Riksmynt;
Bih. till It. St. Prot, 1865 & 1866. 11 Sami. 1 Afd. 37
290
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 146.
ett belopp, hvilket så mycket mindre torde kunna anses för högt tilltaget, som
folkskole-inspektören för hufvudstarlen, med ett så inskränkt område för sin tjensteutöfning,
uppbär af kommunen i årlig lön 4,500 R:dr R:mt samt föreståndaren
för gymnastiska centralinstitutet för närvarande kan, med inbegrepp af hyresmedel
och andra förmåner, beräkna sin årliga aflöning till mer än 6,000 R:dr R:ml.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet af denna min motion anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
A. Lagergren.
N:o 146.
Af Friherre Nordenfalk, Johan, om utvidgning af Westerviks elementarläroverk.
Det kraftiga och nödvändiga bistånd, hvarmed båda statsmagterne, särdeles
under sednaste årtionden, tillmötesgått de alltjemnt ökade behofven af de olika läroanstalternes
inom landet utvidgning och fullständigande, har öfver allt burit rika
och glädjande frukter. Också ligger det i sakens natur att å intet fält uppoffringar
af del allmänna äro för framtiden mera vinstgifvande än detta. Att derföre
fortgå i nämnde rigtning skall tvifvelsutan äfven af nu församlade Rikets Ständer
uppfattas såsom en kär pligt.
Bland de större distrikt, som — i likhet med de många i afseende på undervisningen
redan behörigen hulpna — i främsta rummet torde förtjena erhålla
behöfligt understöd i sagda hänseende, är det vidsträckta, af cirka 95,000 menniskor
bebodda landtingsområde, i hvars ungefärliga midt staden Westervik är belägen,
På den 30 mil långa, folkrika kuststräckan mellan Calmar och Norrköping
finnes för närvarande icke något fullständigt elementarläroverk. Inrättandet af ett
sådant å nämnde orts dertill lämpligaste plats: Westervik, är derföre af behofvet
synnerligen påkailadt, helst sedan antalet af lärjungar vid stadens nuvarande läroverk
stigit till omkring 180, bland hvilka många i anseende till detsammas ofullständighet
måste i förtid afbryta sina studier, enär vanligen tillgångar brista att
vid ett aflägsnare läroverk fortsätta desamma. Till länets fullständiga läroverk i
Calmar är 18 mil; detta är dessutom likasom det närmaste, Linköpings, redan öfverfyldt.
Motioner hos Riddershapet och Adeln 1865. N:o 147.
291
Bland de förmåner Westervik har alt bjuda bildningssökande äro: erkändt
billiga lefnadskostnader och ovanligt rika underslödsmedel. I sistnämnda hänseende
kan stadens läroverk numera räknas bland de bäst lotlade, då detsammas till stipendier
och premier uteslutande donerade medel för närvarande uppgå till 39,000
R.dr Runt. Läroverket eger dessutom bibliothek och en vacker början till vetenskapliga
samlingar.
Med stöd af hvad ofvan blifvit anfördt, får jag derföre vördsamt föreslå:
att Westerviks elementarläroverk måtte, utöfver sitt nuvarande lärareantal,
erhålla löneanslag såväl till två lektorer och en adjunkt i
stället för en nuvarande extralärare, som tillden löneförhöjning
för rektor och nuvarande öfningslärare, som erfordras att
nämnda stads elementarläroverk må kunna blifva å båda bildningslinierna
fullständigt.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 15 November 1865.
J. Nordenfalk.
N:o 147.
Af Herr Ekensteen, Fritz Otto Ludvig, om ett anslag å 5,000R:dr
till inköp af afvelsdjur utaf ädlare kreaturs-racer.
Uti det stamhofiänderi-styrelsens underdåniga memorial, som finnes åberopadt
uti Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Rikets nu församlade Ständers Stats-Utskott,
angående Statsverkets tillstånd och behof, yttras bland annat följande:
»Såsom en åtgärd af synnerlig vigt för ett hastigare spridande af ädelt blod
»inom landets nötboskapsafvel, anser styrelsen önskligt vara, att tillfälle beredes styrelsen
till att mera verksamt än hittills bidraga till ett direkt spridande af tjurar
af förädlade racer, såmedelst, att sådane genom styrelsens försorg inköptes från de
ställen, der desamma kunde erhållas af fullgod beskaffenhet, samt derefter öfverlemnades
till de hushållningssällskap, dessas underafdelningar eller ock till de enskilde
djuregare, som häraf ville sig begagna, mot ett pris, ej öfverstigande djurens
kostnad, men betalningen deraf ställd på amortering. Vid denna åtgärd skulle
292
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 147.
Staten blott behöfva uppträda såsom förlagsman, och den begärlighet, med hvilken
likartade åtgärder, redan tillförene vidtagna af stamholländeri-styrelsen, ehuru i mycket
inskränkt måttstock, af allmänheten anlitats, i förening med den goda verkan
de visat, gifva styrelsen full anledning till den förmodan att anmälningar om delaktighet
af den fördel nämnda åtgärd innnebär icke skola saknas, och följaktligen
det med densamma afsedda ändamål uppnås. Ehuru den med inköpet af ett eller
annat ädelt djur förenade utgift visserligen ej kan i allmänhet anses öfverstiga den
enskilde landtmannens krafter eller erfordra Statens mellankomst, torde dock den
lättnad, som genom den föreslagna åtgärden beredes, under landtbrukets nuvarande
betryckta ställning vara af ej ringa värde, likasom ock dylika genom stamholländeristvrelsen
på en gång och i större skala verkställda inköp städse billigare och ofta
med större omsorg och sakkännedom utlöras, än hvad som för den enskilde djuregaren
låter sig göra.
Såsom ett ytterligare skäl för bifall till denna underdåniga framställning vågar
styrelsen hänvisa på den förändrade rigtning produktionen af ladugårdens alster
nu synes vara på god väg att erhålla.
I samma mån nemligen, som boskapsskötselns hufvudsyfte blir ej blott produktion
af mjölk, utan ock af slagtboskap, lämpad för en vinstgifvande export,
framstår allt kännbarare behofvet af en underlättad tillgång på handjur af den race
(korthorns), hvilken framför alla andra utmärker sig genom en med tidig utbildning
förenad riklig köttansättning. Att den enda Statens stamhjord vi af denna
race för närvarande ega — den vid Alnarp — ej förmår att genom der fallen
afvel tillfredsställande fylla detta behof, ligger i sakens natur, och något lättare samt
billigare utförbart sätt till fyllande af denna brist, än det ofvan föreslagna, känner
styrelsen ej.»
Instämmande i det Jkir ofvan anförda stamholländeri-styrelsens förslag får jag
vördsamt föreslå:
att Femtusen R:dr måtte för en tid af tre år ställas till stamholländeristyrelsens
disposition för att genom densammas försorg användas till inköp
af afvelsdjur af ädlare fäkreatursracer, hvilka emot en på amorte
ring
ställd betalning åter borde försäljas till inköpspris och till landtman,
af hvilka man har rätt förvänta, att djuren användas till förbättrandet af
de inhemska kreatursracerna.
Om denna min motions remitterande till vederbörligt Utskott tillåter jag mig
anhålla.
Stockholm den 15 November 1865.
F. Ekensteen.
\
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 148.
293
N:o 148.
V
Af Friherre Bonde, Knut, om anvisande af eli årligt anslag å 10,000
R:dr till Fabriks- och Handtverks-näringarnes befrämjande.
Under en tid, då på ena sidan våra näringar äro stadda i en rastlös och för
fosterlandsvännen glädjande utveckling, och å den andra, medelst genomgripande förändringar
i handels- och närings-lagstiftningen, mångfaldiga rubbningar i de nuvarande
industriel förhållandena äro att motse eller lill och med redan inträffat, synes det
vara af största vigt, att inga åtgärder försummas, som kunna vara egnade att stödja
och uppmuntra samt i en rationel riglning leda den inhemska industrien.
Att flera sådana åtgärder blifvit vidtagna genom goda undervisningsanstalter,
genom lättade kommunikationer och genom ökad tillgång på förlagskapitaler, är obestridligt;
men deremot felas för fabriks- och handtverks-industrien allt det stöd, som
skulle kunna vinnas genom ett fullt ordnadt samband mellan dess idkare, uti en
institution, till hvilken de hade att vända sig, för erhållande af råd och upplysningar
i ' såväl teknisk som ekonomisk väg, inom hvilken kunde väckas och diskuteras allmänna
industrien rörande frågor, och hvarifrån dylika frågor, med fullständig på
sakkännedom grundad utredning, skulle kunna till Regering eller Ständer öfverlemnas.
Landtmanna-näringarne hafva redan en sådan institution i Kongl. Landtbruks-akademien,
som jemte de i samband med densamma stående bushållningssällskaperna bildar
ett hela landet omfattande system.
Ingen vigtig förbättring inom landtbrukets område kan göras, intet försök eller
tillämpning af nya idéer kan utföras, utan att resultaterna häraf genom hushållningssällskaperna
eller akademien spridas öfver hela landet. Intet förslag rörande denna
näring behandlas af Regeringen utan alt förut hafva inom akademien blifvit af fullt
sakkunniga personer pröfvadt och bedömdt. Också torde den utveckling, som vårt
landtbruk under de sista femtio åren erhållit, under hvilken tid vårt land, oaktadt
en betydlig tillökning i folkmängd och oaktadt sitt hårda klimat, öfvergått från att
vara ett spanmåls-importerande till ett spanmåls-exporterande, i ej ringa mån få anses
såsom ett resultat af nyssnämnda akademis och sällskapers verksamhet.
Äfven bergsmanna-näringen har i jernkontoret en institution, som för denna
verkar i samma syftning och som för dess olika grenar utgör en föreningspunkt.
294
Motioner hos Eidderskapet och Adeln 1865. N:o 148.
För att ytterligare vinna bekräftelse i fråga om förenämnda institutioners gagneliga
inflytande, behöfver man endast genomgå den värderika, fullständiga och fullt
nationela litteratur, som i dessa afseenden vårt land eger, och som i samma institutioner
har sin förnämsta källa.
Tager man åter i betraktande fabriks- och handtverks-näringarne, så finner man
att för dessa saknas nästan helt och hållet hvad som skulle motsvara en dylik sammanhållande,
upplysande och ledande inrättning. Kongl. Kommers-kollegium emottager
visserligen infordrade statistiska uppgifter, hvilka med en berömvärd omsorg
inregistreras och till sina slutsummor offentliggöras; det använder en lika berömvärd
omsorg på meddelandet, enligt formulär, af patenter utaf alla möjliga slag, dock utan
att taga på sitt ansvar att den patenterade uppfinningen hvarken »är ny eller kan med
fördel användas», således utan att ingå i något bedömande; detta embetsverk beviljar
reseunderstöd, och meddelar äfven förlagslån, men ulan att, i allmänhet åtminstone,
vara i tillfälle pröfva särdeles mycket mera än den erbjudna säkerheten, likasom det,
i fråga om reseunderstöden, torde för Kollegii embetsman, de må vara huru skickliga
kollegiales som helst, falla sig svårt att granska vigten af ändamålen med särskilda
industri-idkares resor, äfvensom.' personernas lämplighet. Huru stort verkligt gagn genom
nuvarande anordningar kommer industrien till godo af äfven ganska betydliga
uppoffringar, tillåter jag mig icke att bedöma; men vågar tro att detta gagn kunde
blifva större, om industrien egde en sjelfständig målsman, hvilken vore som sådan erkänd,
ett sammanhållande föreningsband.
Följderna af bristen härpå ligga, åtminstone för mina blickar, i öppen dag. Yi
kunna nemligen icke neka att, med några få undantag, fabriks- och handtverks-näringarnes
utveckling varit långt mindre tillfredsställande än landtbrukets, oaktadt de
klimatiska förhållandena böra på de förra hafva en långt ringare inverkan. Mångfalldiga
allmänna anordningar bära vittne derom, att de ej varit underkastade en förberedande
sakkunnig granskning. Kännedom om uppfinningar och förbättringar i arbetsmethoder
sprides föga eller intet; och, framför allt, industri-idkaren har ingenstädes
att vända sig för att erhålla råd och upplysningar rörande frågor, som böra
till hans yrke, ledning för sitt omdöme vid valet af de medel och utvägar, genom
hvilka han skulle kunna bringa det till en tidsenlig utveckling. Också eger i vårt
land det egendomliga förhållande rum, att vi nästan sakna all rent teknisk litteratur.
Hvad vi i denna väg hafva, utgör förnämligast öfversättningar ur främmande arbeten;
men hvad våra egna industriela förhållanden beträffar, är det mera svårt att om
dem vinna någon tillförlitlig upplysning än om Spaniens eller Amerikas.
Det är sannt och måste med tacksamhet erkännas, att Konung och Ständer
hafva i viss mån sett industrien till godo genom inrättande af ändamålsenliga läroanstalter
såväl i Stockholm som i en och annan stad för öfrigt. Men utom det att
de båda förnämsta tekniska skolorna i riket hafva från början vuxit upp ur enskild
rot, så är det ej blott en sådan förberedande undervisning, som industriidkaren be
-
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 148.
295
hofver. Sedan denna blifvit honora meddelad i den tekniska skolan, om han nemligen
haft tid och tillfälle att en sådan besöka, så lemnäs han vind för våg, att på egen
hand reda sig, utan sakkunnig ledning och understöd, under det att hans yrkesbröder
i andra länder, med hvilka han dock måste uthärda en ansträngande täflan, hafva
att glädja sig åt en fortgående uppmuntran, en hjelp, som ständigt står dem öppen,
genom mångfaldiga väl organiserade institutioner. Såsom exempel härpå må det tilllåtas
mig att endast nämna: Sociélé d’Encouragement pour l'Industrie Nalionale, i
Frankrike; Preussiska, Hannoveranska och Baijerska slöjdföreningarne; för att ej omtala
alla liknande anstalter i de flesta andra Europeiska länder.
Det djupa och lifligt kända behofvet, som jag nu i korthet framhållit, har sökt och
funnit ett uttryck i en institution, som, ehuru egentligen af mera enskild natur, dock
i någon mån motsvarar detsamma. Denna institution är den Svenska slöjdföreningen.
Utsprungen från en ringa början, har den omkring sig förenat sju å åttahundra
industriens idkare och vänner, samt tid efter annan vunnit resultater, som innebära
rättmätig anledning till glädje och stolthet, resultater, som utvisa, att fältet för dess
verksamhet är rigtigt valdt, om ock oändligt stort i förhållande till föreningens krafter.
Sålunda är det nämnda förening, hvilken från början stiftat den här i Stockholm befintliga
slöjdskolan, som numera vuxit ut till det kanske mest omfattande och säkerligen
mest besökta läroverk i hela riket: det har nemligen under sisla läseåret haft
omkring i,300 elever; sålunda var det slöjdföreningen, som för tvänne år sedan tog
initiativet och inför Kongl. Majit framlade förslaget om en större industri-utställnings
anordnande i hufvudstaden; det var likaledes denna förening, som, när nyssnämnda
idé syntes falla i glömska och ej kunde komma till stånd i den utsträckning och under
den form, som blifvit föreslagen, gjorde en förnyad framställning, som lyckades
vinna bifall, och hvaraf resultatet om några månader skall visa sig uti den första
något storartade exposition af industrialster, som inom vårt land blifvit åstadkommen,
och utan hvilken vi skulle fått nöjet att nästa år resa till Köpenhamn till en Dansk
utställning, samt exponera våra resurser på den Danska marknaden, i stället för att
skapa oss en egen. Från slöjdföreningen har likaledes utgått en bankinstitution, som
har till ett af sina ändamål att tillgodose industriens idkare derigenom, att densamma
dels belånar deras arbetsprodukter, dels icke försmår att röra sig och verka äfven
med små belopp.
Men icke blott idéer af praktisk vigt hafva blifvit af slöjdföreningen framburna, för
att sedan af andra bringas till utförande: föreningen utvecklar äfven en stadigvarande
verksamhet, som är af ganska stor betydelse. Under tvänne år hafva af föreningen
blifvit anordnade offentliga föredrag i tekniskt vetenskapliga ämnen, afsedda för industriidkare
och arbetare, hvilka föredrag, hållna af våra utmärktaste vetenskapsmän,
kanske väökt mindre uppseende än de, till hvilka Rikets Ständer vid förra riksdagen
296
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 148.
beviljade anslag af '10.000 R:dr, men som säkerligen för sin publik medfört lika stort
gagn. För detta ändamål har föreningen åtnjutit ett bidrag af allmänna medel, utaf
inalles S,000 R:dr. En teknisk samling, der industriidkarne kunna erhålla tillförlitlig
kännedom och hafva tillfälle att se profver på såväl råämnen som fabrikater, hvilka äro
för deras yrken erforderliga, och der upplysning kan vinnas qm hvarest och till
hvad pris de äro alt tillgå, hålles af slöjdföreningen tillgänglig för allmänheten. Så
som
understöd för denna samlings ordnande och vård har föreningen under tvänne
år fått sig tillerkändt ett statsbidrag af '1,500 R:dr. Af sina inskränkta tillgångar
har föreningen tid efter annan utdelat understöd för nya uppfinningar, anordnat vissa
belopp till stipendier vid tekniska läroverk, m. m. Under dess förvaltning ar äfven
ställd en af framlidne Öfverdirektören Wallmark donerad fond, hvars afkastning an
vändes
till understöd åt yngre industriidkare. Denna fond uppgår till omkring
13,000 R:dr.
Att det mål, som Svenska slöjdföreningen för sig uppställt, ej kunnat vinnas
mera fullständigt än som skett, beror dels af de ringa medel, hvaröfver densamma
har att förfoga, dels deraf, att den hittills måst arbeta och verka alldeles på egen
hand. Det är för vinnandet af det ändamål, att denna redan organiserade förening,
som dock redan uträttat åtskilligt, måtte under statsmagternas hägn och offentliga
kontroll kunna utbildas till en sådan institution, hvars nödvändighet jag i början af
detta anförande sökte visa, som jag vågar vördsamt hemställa:
att Rikets Ständer behagade till Kongl. Maj:ts disposition, till en
början för den tid nästa statsregleringsperiod kommer att omfatta,
ställa ett årligt belopp af Tio Tusen Riksdaler, hvilket belopp, sedan
Svenska Slöjdföreningens styrelse till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
ingifvit en för ett år i sender uppgjord och af vederbörande myndighet
granskad plan och förslag samt derå vunnit Kongl. Maj:ts
nådiga fastställelse, må till berntilda styrelse utbetalas, för att af
densamma användas pä det sätt och för de ändamål, som salunda
blifvit i nåder godkända; mot åliggande för Slöjdföreningens styrelse
att aflägga behörig redovisning och vara underkastad den
kontroll, som Kongl. Majit han finna nödig
-
Jag bar ej velat vid denna min motion ingå i några närmare detaljer. Jag har
blott velat framställa ett behof, som ovedersägligen förefinnes, och antyda medlet att
detsamma fylla. De näringar, hvilkas talan jag här förer, hafva på sednare tider
blifvit — man måste erkänna det — något styfmoderligt behandlade; och det torde
vara af behofvet påkalladt att, då man släpper lös alla band, då man upphäft de åldriga institutioner,
som bildade en föreningspunkt för hvarje yrke särskildt, då man stadgat
grundsatsen af en fullkomligt fri täflan, — man också är betänkt på att sätta något
annat
Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 149.
279
annat i stallet, att man då åtminstone lemnar industri-idkaren tillfälle att erhålla råd,
ledning och upplysning, på det han icke må anse sig, och äfven verkligen blifva helt
och hållet öfvergifven.
Jag anhåller om remiss af denna min motion till Stats-Utskottet, dit jag äfven
skall hafva äran öfverlemna åtskilliga handlingar, sorn kunna tjena till närmare belysning
af denna fråga.
Stockholm den 4 5 November 4 865.
Knul Bonde.
No 149.
Af Friherre Boude, Enut, om lönejörhöjning åt Distriktläkaren vid Tumba
bruk.
Behofvet af en läkare inom Svartlösa och Öknebo, samt en del af Sotholms
härader i Södertörns domsaga har i denna folkrika trakt från längre tider varit känbart;
en okänd välgörare donerade derför i början af detta seklet ett kapital för detta
välgörande ändamål, hvaraf årliga räntan Etthundrafemtio Riksdaler skulle utgå till aflöning
åt en läkare, hvarjemte en del af kommunerna i förening med Rikets Ständers
Banks pappersbruk Tumba hafva uppbyggt bostad.
Detta oaktadt, och ehuru enskilde jordegare såväl sorn Tumba bruk bidragit
med så kallade årsackord, så har dock allt sammanlagdt sig visat, att någon läkare, i
följd af för små inkomster ej qvarstadnat någon längre tid, utan på de sista tjugu
åren dels nästan årligen varit ombyten, dels platsen måst skötas af oexaminerade läkare
och dels stått obesatt. Att för en del af domsagan erhålla läkare från hulvud
staden,
har visat sig vara nästan rent af omöjligt, synnerligast till dem af socknarne
som äro fem å sex mil långt bort belägna, och för de närmare bufvudstaden äfven
nära omöjligt eller åtminstone då emot ett pris så högt, att befolkningen ej haft råd
att använda en i alla fall så osäker utväg. Provincial-läkaren är visserligen boende i
Stockholm, men det har visat sig största svårighet att vid sjukbesök få reda på honom,
synnerligast då han vanligen är upptagen af tjensteåligganden för länet i allmänhet.
På grund af förenämnda motiver och, bland dessa, med synnerligt fästadt afseende
på att Tumba bruk med sin talrika personal ligger inom distriktet, och läkaren der
Bih. till R. St. Prot. 1865 & 1866. U Sami. 1 Afd. 38
298 Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1865. N:o 150.
är stationerad, att genom enskild välgörenhet Etthundrafemtio Riksdaler årligen till
aflöning ansloges och att kommunerna gemensamt med nämnda Statens bruk uppfört
läkarebostad, får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer anordnar ett statsanslag på ordinarie stat, stort Attahundrafemtio
Riksdaler årligen till en löneförhöjning för Distriktläkaren vid
Tumba, så att dennes lön kommer att blifva lika stor som de nuvarande
extra provincialläkarelönerna, mot samma åligganden för bemälde läkare
som nu är eller framdeles kunna komma att föreskrifvas för extra provincialläkare.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles,
Stockholm den 15 November 1865.
Knul Bonde.
N:o 150.
Af Herr von Francken, Georg Wolfgang, om tobakslullens förhöjning.
Om endast en ringa del af de anspråk på ökade anslag, som äro framställda
vid denna riksdag skulle vinna Rikets Höglofliga Ständers bifall, torde icke obetydliga
svårigheter uppkomma att dertill utfinna medel, så vidt ej lånesystemet ytterligare
skall anlitas.
Till förekommande deraf och för att i någon mån minska sednare årens öfverdrifva
import, får jag föreslå:
att tullen å tobak i allmänhet och isynnerhet å cigarrer varder åtminstone
fördubblad.
Stockholm den 15 November 1865.
G. W. von Francken.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS E. WESTRELL. 1865.
k.
Motioner hos Ridder skåpet och Adeln 1866. N:o 151.
N:o 151,
Af Herr Nord6Ilf6lt, Enar Wilholm, om beviljande af en pension
å 450 Ii:dr R:mt åt aflidne öfversten m. m. Carl
Christian Kreugers enka och barn.
Sekund-chefen för Kongl. Marin-regementet, Öfversten och Kommendören af Kongl.
Svärds-orden Carl Christian Kreuger afled i Carlskrona den 16 sistlidne November och
efterlemnade enkan, Fru Carolina Kreuger, född Fries, sonen Johan August och dottren
Agda Carolina Augusta, af hvilka sonen, i anseende till lamhet i högra armen och
handen, är oförmögen att bidraga till sin framtida bergning.
Vid hållen bouppteckning har en brist i boets tillgångar af 1,121 R:dr 11 öre visat
sig, hvarföre ofvannämnda enka, oaktadt hon lärer komma att erhålla en årlig
pension ur Amiralitets-krigsmans-kassan af 750 R:dr, likväl med sina tvänne barn befinner
sig i torftiga omständigheter och i stort behof af ytterligare understöd. Jag vågar
derföre, med den rätt, som 56 § i Riksdags-ordningen medgifver i de fall, då någon
händelse inträffar under riksdagen, vördsamt föreslå och anhålla,
att Rikets Höglofliga Ständer täcktes bevilja Fru Carolina Kreuger, född Fries,
och hennes tvänne oförsörjda barn en årlig pension på Indragningsstaten af
Fyrahundrafemtio (450) Riksdaler Riksmynt.
Öfverste Kreuger, som var född i Finland och gjorde sina studier vid Åbo akademi,
har under en 40-årig tjenstgöring såsom Svensk militär gjort sig välförtjent
af fäderneslandet, icke allenast genom nit och skicklighet i sin egentliga verkningskrets,
särdeles såsom Sekund-chef vid Marin-regementet, utan äfven såsom föreståndare
för fattigvården i Carlskrona under flera års tid, hvilket samhälle visade sin
belåtenhet med och sin tacksamhet för hans nitiska och gagnande verksamhet i denna
befattning genom att vid hans afgång derifrån till honom öfverlemna en dyrbar äre
Bih.
till R. St. Brot. 1865 <$• 1866. 11 Sami. 1 Afd. 39
\
2 Motioner hos Ridderskapet och Adeln 1866. N:o 151.
skänk. Det vore derföre hårdt om hans efterlemnade enka och barn skulle komma att
sakna medel till anständig bergning.
Om remiss till Stats-Utskottet anhåller jag vördsamt och får härhos bifoga:
Prestbevis för enkan.
Utdrag ur bouppteckningen.
Afskrift af Öfverstens merit-förteckning och af
Läkarebetyg öfver sonens ofärdighet.
Stockholm den 31 Januari 1866.
K. W. Nordenfelt.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ERIC KÅHRE, 1860.
Motioner hos Uidderskapet och Adeln 1860. N-.o 152.
1
N:o 152.
Af Friherre af Ugglas, Gustaf, om anvisande af en årlig pension å 300
R\dr åt hvardera af framlidne Statsrådet Carl Ludvig von Hohen
hausens
ogifta döttrar, Hilda Maria Elisaheth, Clara Hedvig Sophia
och Constance Carolina Charlotta.
Nyligen har döden åter skördat en af Sveriges veteraner. F. d. Statsrådet Cari
Ludvig von Hohenhausen slutade sitt verksamma lif den 7 innevarande månad, och
då ställningen i boet efter honom visat sig vara sådan att, sedan skulderna blifvit till
fullo betalda, ingen annan tillgång finnes öfrig än ett tarfligt bohag, vågar jag påkalla
Rikets Ständers välvilja med afseende på hans tre efterlemnade ogifta döttrar.
Statsrådet von Hohenhausens långvariga, trogna och förtjenstfuila arbete i Statens
tjenst utgör, synes det mig, tillräckligt talande skäl för en sådan framställning, och
tillåter jag mig i detta afseende upplysa, att Statsrådet von Hohenhausen, son till den
Carl Johan von Hohenhausen, som under kriget med Ryssland 1789 sprängde sig i
luften för att icke med fartyg och flagga falla i fiendens hand, föddes -1787 och inträdde
redan 1803 i rikets tjenst sorn officer vid då varande Finska, nuvarande
Andra Gardet. Han deltog med utmärkelse i 1813 och 1814 årens krig och erhöll
för sitt välförhållande under träffningen vid Dessau medaljen för tapperhet i fält. 1841
Chef för Westerbottens Fältjägare, 1845 Chef för 1 :sta Lifgrenadier-regementet, kallades
von Hohenhausen år 1848 till ledamot af konungens Råd, såsom Chef för Landtförsvarsdepartementet,
en befattning som han lemnade år 1853, efter jemnt 50 års
allmän tjenst.
öfvertygad att Rikets Ständer behjerta den bekymmersamma ställning, hvaruti
hans döttrar skulle råka, derest icke Rikets Ständer med välvilja träda emellan, vågar
jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer behagade anvisa en årlig pension af Trehundra Riksdaler
åt hvardera af Statsrådet von Hohenhausens tre efterlemnade döttrar:
Hilda Maria Elisabeth,
Clara Hedvig Sophia och
Constance Carolina Charlotta,
att utgå från och med nästkommande års början.
llih. till /{. St. Prot. 1865 & 1866. 11 Samt. 1 Afd. 40
2 Motioner lios Ridderskapet och Adeln 1866. N:o 152.
Prestbetyg angående Fröknarna von Hohenhausens ålder, äfvensom och då bouppteckning
efter deras fader icke ännu hunnit verkställas, intyg angående boets
ställning efter honom, skola af mig till Stats-Utskottet inlemnas.
Stockholm den 25 April 1866.
Gust. af Ugglas.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1866.
3 herti A
öfver Motioner hos Ridderskapet och Adelil vid 1865 och
1866 års Riksdag.
A.
Adjunkter inom de verldsliga fakulteterna vid Upsala universitet, om uppförande
på ordinarie stat af ett anslag å 4000 R:dr till löneförbättring åt. Motion
N:o 61. Stats Utsk. Utlåt. N:o 66.
Adlersparre, Rudolf, Motion N:o 48, om ett tillägg till 1 mom. i 2 § af
Kongl. Förordningen angående fattigvården i riket den 13 Juli 1853.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:e 90. R. St. underdån. Skrify.
N:o 117.
Afrads-afgift, angående dess upphäfvande för tillverkning af de s. k. ädlare metallerna,
eller åtminstone för koppartillverkningen. Motion N:o 122.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 22, Litt. B. R. St. underdån. Skrifv. N:o 61.
Afvelsdjur, om ett anslag å 5,000 R:dr till inköp af sådana utaf ädlare kreaturs-racer.
Motion N:o 147. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60.
Alströmer, Friherre Jonas, Motion N:o 129, om utsträckt pensionsrätt för aflidne
Konrektor Jon Eberhard Lyths söner. Stats-Utsk. Utlåt N:o 74.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 97.
Anckarsvärd, Theodor Wilhelm, Motion N:o 71, om beviljande af ett anslag
å 44,000 R dr till Diakonissanstalten i Stockholm. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 66.
Andersin, om beviljande af pensioner åt aflidne Majoren Axel Reinhold Andersins
ogifta döttrar, Sofia Charlotta och Emma Christina. Motion
N:o 35. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74. R. St. underdån. Skrifv. N:o 97.
2
Arfvode, om ställande af ett årligt anslag å 10,000 R:dr till Bankofullmäktiges
disposition för att utdelas såsom arfvoden åt Bankens tjugu äldste e.
o. tjenstemän. Motion N:o 93. Banko Utsk. Mern. N:o 20.
Artilleri-regemente, Svea, om beviljande af 250,000 R:dr för påbörjande af en
kasernbyggnad för, med vilkor att den förlägges på en uppgifven tomtplats.
Motion N:o 58. Stats-Utsk. Utsk. N:o 51.
Arvika och Norska gränsen, om beviljande af medel för skyndsamt fullbor
dande
af Statens jernbana mellan. Se Jernbana.
Axelson, Johan Fredrik von, Motion N:o 3, om beviljande af medel för
skyndsamt fullbordande af Statens jernbana mellan Arvika oell Norska
gränsen. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 54. R. St. underdån. Skrifv. N:o 51.
— — Motion N:o 59, om ändring i 27 § af gällande förordning angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5 och Utlåt. N:o 9. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 119.
B.
Banker, enskilda sedelutgifvande, angående förändring i sättet för påförande af
bevillning. Motion N:o 20. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 3, Utlåt. N:o
9 och Mern. N:o 13. R. St. underdån. Skrifv. N:o 94.
Bank-lagstiftningen, rörande densamma. Motion N:o 132. Banko-Utsk. Mern.
N:o 15.
Barnhuset, Stora i Stockholm, om beviljande af 10,000 R:dr årligen i och för
inlösen af 100 barn efter högst 100 R:dr för hvarje. Motion N:o 13.
Stats-Utsk. Utlåt N:o 66.
Barnmorske-undervisningsanstalterna, om beviljande af ett årligt anslag
å 2000 R:dr till lön åt två biträdande lärare vid dem i Stockholm och
Göteborg. Motion N:o 57. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. under
dån.
Skrifv. N:o 81.
Befordringsväsendet, om undersökning af. Motion N:o 102. Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 9.
Belfrage, Johan Gustaf Wilhelm, Motion N:o 79, om förhöjning af den åt
aflidne ^Majoren Lönnroths enka beviljade pension. Stats-Utsk. Utlåt.
N;o 74. R. St. underdån. Skrifv. N:o 97.
3
Bennich, Axel Gustafsson, Motion N:o 73, om utarbetande af förslag till samtliga
Landtränteriers indragning och öfverflyttande af deras kassaförvaltning
på bankinrättningarne samt ledigblifvande Landträntmästare^ ensters
bestridande tills vidare efter förordnande. Allm. Besv.-och Ekon.-  Utsk. Betänk. N:o 35.
— —- Motion N:o 74, om löneförhöjning åt Landshöfdingarne i Jemtlands
och Norrbottens län samt åt Landskamereraren i förstnämnde län.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60.
Bevillning, angående förändring i sättet för påförande af sådan å enskilda sedelutgifvande
banker. Motion N:o 20. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 3,
Utlåt. N:o 9 och Mern. N:o 13. R. St. underdån. Skrifv. N:o 94.
— — om befrielse från sådan för pensioner. Motion N:o 103. Bevilln.-
Utsk. Betänk. N:o 3, Utlåt. N:o 9 och Mern. N:o 13. R. St. under
dån.
Skrifv. N:o 94.
Bevillningsstadga, angående åtskilliga ändringar i gällande. Motion N:o 68.
Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 3 och Utlåt N:o 9. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 94.
Billengren, om pension åt Provincialläkaren Doktor David Billengrens enka,
Fredrika Wilhelmina, född Dahlberg. Motion N:o 124. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 74.
Billmark, om beviljande af ett anslag å 800 R:dr årligen under nästa statsregleringsperiod
åt Lithografen Carl Johan, för fortsatt utgifvande af planschverket:
”Sverige, aquarell-lithografler och tontryck”. Motion N:o 19.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Björkman, angående pension åt Kaptenen i arméen Erik August. Motion N:o
1. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74.
Björnstjerna, Grefve Carl Magnus, Motion N:o 16, angående löneförbättring
åt gymnastiklärarne vid rikets högre elementarläroverk. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 66.
— — Motion N:o 112, om beviljande af ett årligt anslag å 8000 R:dr, för
att användas till arfvoden åt Norske och Danske universitets-lärare
och vetenskapsmän för föreläsningars hållande vid akademierna i Upsala
och Lund. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Bolmen och Wieslanda jernvägsstation, om beviljande af ett anslag å 150,000
R:dr för anläggning af en väg mellan. Motion N:o 136. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 78. R. St. underdån. Skrifv. N:o 83.
Bonde, Friherre Knut, Motion N:o 148, om anvisande af ett årligt anslag å
4
10,000 R:dr till fabriks- och handtverks-näringars befrämjande. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 60.
Bonde, Friherre Knut, Motion N:o 149, om löneförhöjning åt distriktläkaren
vid Tumba bruk. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Borgen, proprie, om upphäfvande af lagens stadgande angående. Motion N:o
49. Lag-Utsk. Betänk. N:o 55.
Borås jernvägsbolag, om medgifvande af tre års räntefrihet för låneunderstödet,
beviljadt åt. Motion N:o 108. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 102.
Boskapspesten, om beviljande af ett anslag å 50,000 R:dr för att användas
till ersättning åt ägare af husdjur, som, till förekommande af densammas
spridande inom landet, blifvit nedslagtade. Motion N:o 36. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 57. R. St. underdån. Skrifv. N:o 43.
Boskapsskötsel, om ett anslag å 2000 R:dr till understöd åt personer, som
hos ägare af välskötta ladugårdar undervisa deri. Motion N:o 114. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 60.
Boställs-hyresersättning, angående sådan för sqvadrons- och kompanichefer.
Motion N:o 28. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
Boställsvåningar, för samtlige statsråden, om anslag till uppförande af en byggnad
innehållande. Motion N:o 39. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60.
Boy, Adolf Fredrik, Motion N:o 76, om införande af en på vetenskapliga grunder
byggd regelbunden skogshushållning ej mindre å Norrländska kronomarkerna
än å rikets boställs- och allmänna hemmans skogar. Sammans.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
Braun, om pension åt Christina Braun, född Hård af Thorestorp, enka efter
Majoren Carl Wilhelm. Motion N:o 80. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 97.
Brunflo kyrka och Pilgrimsstads skjutsstation i Jemtland, angående anslag
till vägomläggning mellan. Motion N:o 17. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
55. R. St. underdån. Skrifv. N:o 42.
Bråkenhjelm, Per Reinhold, Motion N:o 31, Om ändringar i de för rikets
allmänna elementarläroverk gällande stadgar. Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk. Betänk. N:o 56. R. St. underdån. Skrifv. N:o 47.
— — Motion N:o 32, Angående en underdånig anhållan hos Kongl. Maj-.t
om meddelande af en förklaring öfver Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
på landet. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 80
och Mern. N:o 89. R. St. underdån. Skrifv. N:o 58.
5
Bråkenhjelm, Per Reinhold, Motion N:o 33, Om beviljande af ett årligt anslag
å 10,000 R:dr till aflöning åt 10 lärare för döfstumma. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 66.
— — Motion N:o 34, Om anslag till undervisning i modellritning vid folk
skolorna.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Bränvinöförsäljning, om ändring i 41 § af förordningen angående vilkoren för
densamma. Motion N:o 88. Sammans. Bevilln.- Lag- samt Allm.
Besv.- och Ekon.-Utslc. Betänk. N:o 5 och Utlåt. N:o 9. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 119.
— — om ändring i 27 § af Kongl. Förordningen angående vilkoren för för
säljning
af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker.
Motion N:o 59. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5 och Utlåt. N:o 9. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 119.
Bränvinstillverkning, om ändringar i lagstiftningen om. Motion N:o 30 och
lil. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 1 och Utlåt. N:o 7. R. St. underdån. Skrifv. N:o 118.
— — om ändringar i gällande förordning angående vilkoren för. Motion
N:o 42. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 1, Mern. N:o 3, Utlåt. N:o 7, Mern. N:o 10, Bevilln-Utsk.
Mern. N:o 16. R. St. underdån. Skrifv. N:o 118.
— — angående gemensam behandling af frågorna om beskattning af densamma
och tullen å sådan vara. Motion N:o 139. Bevilln. Utsk. Betänk.
N-o 8.
— — angående tillverkningsskattens återbekommande vid export af bränvinet.
Motion N:o 42. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 9 och Utlåt. N:o 12. R. St. underdån. Skrifv. N:o 115.
Ryggninga-Balken, angående ändring i 7 § 28 Kap. Motion N:o 11. Sammans.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 12.
Bysättning, om ändring i lagstadgandena rörande. Motion N:o 43.
Båtsmansnumren, s. k. frälse-roterings, om deras ställande på vakans. Mo
tion N:o 90. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 3. R. St. underdån. Skrifv. N:o 44.
Bältespännarne, om beviljande af ett anslag å 25,000 R:dr för gjutning i brons
af Professor Molins grupp. Motion N:o 10. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
6
Böters förvandling, om förändrade stadganden i afseende på. Motion N:o 131.
Lag-Utsk. Betänk. N:o 37.
C.
Carlén, om tillerkännande af någon godtgörelse åt Mamsell Octavia, för arbetet:
Anteckningar öfver Kongl. Lifrustkammarens och Kongl. Klädkammarens
samlingar. Motion N:o 101. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Carlshamn och Åhlshult, om anslags beviljande för en jernväg mellan, och för
en kanalanläggning mellan Åhlshult och sjön Salen. Motion N:o 84.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
Carlskrona, om beviljande af ett årligt anslag å 6,000 Ii:dr till institutet för
döfstumma i. Motion N:o 23. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66, Mern. N:o
95 och 116. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — om beviljande af ett anslag å 12,000 R:dr för tillbyggnad af Skepps
gosse-kasern
i. Motion N:o 142. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 52.
Cederschiöld, Fredrik August, Motion N:o 57, om beviljande af ett årligt
anslag å 2000 R:dr till löner åt biträdande lärare vid undervisningsanstalterna
för barnmorskor i Stockholm och Göteborg. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — Motion N:o 58, om beviljande af 250,000 R:dr till påbörjande af en
kasernbyggnad för Svea Artilleri-regemente, med vilkor att den förlägges
på en af motionären uppgifven tomtplats. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
Cederschiöld, Rudolf, Motion N:o 132, rörande en förändrad banklagstiftning.
Banko-Utsk. Mern. N:o 15.
Cederström, Friherre Claes Henrik, Motion N:o 75, om anvisande af ett
årligt anslag å 30,000 R:dr till understöd åt mindre undervisningsanstalter
för döfstumma barn. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66, Mern. N:o 95
och 116. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Cederström, Friherre Rudolf, Motion N:o 39, angående beviljandet af ett
anslag å 500,000 R:dr till uppförande af en byggnad innehållande boställsvåningar
för samtlige statsråden. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60.
— — Motion N:o 40, om vidtagande af åtgärder för beredande af lättnad i
myntcirkulationen emellan de förenade rikena. Sammans. Banko- samt
Allm.- Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 2 och Mern. N:o 3. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 120.
7
Cederström, Friherre Rudolf, Motion N:o 54, angående organiserandet af en
representation för häradet. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 27.
— — Motion N:o 95, om beviljande af anslag till fullbordande af nordvestra
stambanan, med sträckning från Christinehamn öfver Carlstad till Arvika.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 54, Mern. N:o 68 och 82. B. St. underdån.
Skrifv. N:o 51.
— — Motion N:o 139, angående gemensam behandling af frågorna om be
skattning
af bränvin still verkning och tullen å sådan vara. Bevilln.-UtskBetänk.
N:o 8.
Charpentier, Gustaf Reinhold, Motion N:o 50, angående pension åt aflidne
Kammarrättsrådet Paul Roland Ferlins tre döttrar. Stats.-Utsk. Utlåt.
N:o 74. R. St. underdån. Skrifv. N:o 97.
— — Motion N:o 51, angående åtgärd till underlättande af jernvägsanlägg
ning
från Kalmar till Lamhult. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
Christiania, om anslag till stipendier åt studerande, som vilja idka studier vid
universitetet i. Motion N:o 121. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Christianstad, om beviljande af ett anslag å 60,000 Rulr till uppförande af ett
nytt läroverkshus i. Motion N.o 41. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R.
St underdån. Skrifv. N:o 81.
— — och Sölvesborg, om beviljande af ett låneunderstöd å 933,000 R:dr
till anläggning af en jernväg mellan. Motion N:o 60. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 80.
Cronstedt, Grefve Fredrik, Motion N:o 62, om beviljande af ett anslag å en
million R:dr för påbörjande af en från jernbanan emellan Stockholm
och Upsala utgående stambana i sträckning genom Uppland och Westmanland
till Dalarne. Stats.-Utsk. Utlåt. N:o 80, Mern. N:o 119 och 131.
— — Motion N:o 63, om beviljande af ett anslag å 160,000 R:dr åt Köping—
Hult-jernvägsaktiebolag, såsom bidrag till fortsättande af Örebro—Arboga-jernvägen
till Köping. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 79.
I).
Dalkarlsbergs grufvor och sjön Möckeln, om beviljande af ett låneunderstöd
å 743,300 R:dr till en jern vägsanläggning mellan. Motion N:o 8. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 80.
8 i1
Dalman, Wilhelm Fredrik, Motion N:o 43, om ändring i lagstadgandena rörande
bysättning.
— — Motion N:o 44, om upphörande af frälsemans särskilda forum. Lag
Utsk.
Betänk. N:o 16 och Mern. N:o 47.
— — Motion N:o 82, om upphörande af den för de Kongl. Personerna och
Utrikes Sändebuden stadgade tullfrihet och restitution af de utaf dem
erlagda tullafgifter. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 7 och Utlåt. N:o 11.
— — Motion N:o 83, om ändring i lagen för åhörare vid Riks-Ståndens sam
manträden.
Lag-Utsk. Betänk. N:o 35.
Danckwardt, Carl Gustaf, Motion N:o 134, om jernvägsfondens förstärkning
medelst inhemsk kredit. Stats-Utsk. Mern. N:o 137.
— — Motion N:o 135, om anslag för åstadkommande af tillverkning utaf jern
vägssltenor
inom riket. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 67.
— — Motion N:o 136, örn beviljande af ett anslag å 150,000 R:dr för an
läggning
af en väg emellan sjön Bolmen och Wieslanda jernvägsstation.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78. R. St. underdån. Skrifv. N:o 83.
Dansk man, om rätt för honom att i Sverige vistas och bosätta sig samt der
idka handel, handtverk eller annat yrke m. m. Motion N-:o‘64. Allm'.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 36, Mern. N:o 64, 78 och 9^. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 73.
Danske och Norske universitetslärare och vetenskapsmän, om beviljande af ett
årligt anslag å 8000 R:dr, för att användas till arfvoden för föreläsningars
hållande vid akademierna i Upsala och Lund af. Motion N:o
112. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Dardel, Fritz Ludvig, Motion N:o 10, om beviljande af ett anslag å 25,000
R:dr för gjutning i brons af Professor Molins grupp ”Bältespännarne”.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — Motion N:o 117, om stiftande af en lag angående efterbildningar af
fotografier m. m.
Dellen, om beviljande af ett låneunderstöd å 295,000 R:dr för fortsättning af
Hudiksvall—Forsa-jernvägen till sjön. Motion N:o 26. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 80.
Diakoniss-anstalten i Stockholm, om beviljande af ett anslag å 44,000 R:dr
till. Motion N:o 71. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Distriktläkaren vid Tumba bruk, om löneförhöjning åt. Motion N:o 149. Stats
Utsk. Utlåt. N:o 66.
Du Rietz,
9
Du Rietz, Fredrik Gustaf, Motion N:o 14, om förhöjd pension åt Underlöjtnanten
i arméen Lars Samuel von Schantz. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 97.
— — Motion N:o 45, om uppförande på Statens bekostnad af lämpliga bo
städer
vid lotsstationerna å Gotland. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 52.
— -— Motion N:o 46, om anbringande på Statens bekostnad af en telegraf
ledning
å Gotland. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 53.
— — Motion N:o 47, om åstadkommande genom Statens försorg af tjäru
och
kolbränning å Gotska Sandön. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60.
— — Motion N:o 89, om uppförande af en fyr på Fahluddsrefvet vid Gotland.
Stats-Utsk. Utlåt N:o 52. R. St. underdån. Skrifv. N:o 68.
— — Motion N:o 90, om de s. k. frälseroterings-båtsmansnumrens ställande
på vakans. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 3. R. St. underdån. Skrifv. N:o 44.
— — Motion N:o 91, om uppmuddring af Fårösunds hamn å Gotland m. m.
Stats Utsk. Utlåt. N:o 78.
Duwall, Friherre Carl Gustaf, Motion N:o 93, om ställande af ett årligt an
slag
å 10,000 R:dr till Banko-fullmäktiges disposition, för att utdelas
såsom arfvoden åt Bankens tjugu äldste e. o. tjenstemän. Banko-Utsk.
Mern. N:o 20.
Dödsstraff, om dess verkställande medelst fallbila. Motion N:o 107. Lag-Utsk.
Betänk. N:o 26.
Döfstumma barn, om ett årligt anslag å 30,000 R:dr till understöd åt mindre
undervisningsanstalter för. Motion N:o 75. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66,
Mern. N:o 95 och 116. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — om beviljande af ett årligt anslag å 6000 R:dr till institutet i Carls
krona
för. Motion N:o 23. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66, Mern. N:o 95
och 116. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — om beviljande af ett årligt anslag å 10,000 R:dr till aflöning åt tio
lärare för. Motion N:o 33. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
E,
Ehrenheim, Per Jacob von, Motion N:o 115, om anvisande af medel för Enköpings
treklassiga elementarläroverks utvidgning till femklassigt. Stats
Utsk.
Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
2
10
Ehrenheim, Per Jacob von, Motion N:o 120, om pension åt Häradshöfdingen
Fredrik Wilhelm Strandbergs enka, Fredrika Strandberg. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 74.
Ejderskytte, om ändringar i Jagtstadgan, så vidt den rörer sådant. Motion
N:o 12 och 94. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 82.
%
Ek, om ändring i gällande stadgande om betalning för sådan, huggen å militieboställen
för Kronans behof. Motion N:o 77. Allm. Besv.- och Ekon.-
Utsk. Betänk. N:o 83 och Mern. N:o 85.
Ekenstéen, Fritz Otto Ludvig, Motion N:o 147, om ett anslag å 5,000 R:dr
till inköp af afvelsdjur utaf ädlare kreaturs-racer. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 60.
Ekman, om pension åt Protokoll-sekreteraren Anton Ekmans enka, Magdalena
Sofia Ekman, född Nauckhoff. Motion N:o 53. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
74. R. St. underdån. Skrifv. N:o 97.
Elementarläroverk, angående anslags beviljande till ett nytt, fullständigt i Stockholm.
Motion N:o 78. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
— — i Enköping, om anslag till dess utvidgande till femklassigt. Motion
N:o 115. Stats-Utsk. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — om anslag till ett nytt lägre i Sollefteå. Motion N:o 98. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 66. R. St. underdån Skrifv. N:o 81.
— — om ändringar i de för rikets allmänna gällande stadgar. Motion N:o
34. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 56. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 47.
— — om de så kallade döda språkens uteslutande från läroämnena vid dem,
in. m. Motion N:o 140. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 56.
Enköping, om anvisande af medel för dess treklassiga elementarläroverks utvidgning
till femklassigt. Motion N:o 115. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Extraordinarie tjenstemän, angående desse, deras ställning samt befordringslagarne.
Motion N:o 102. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 9.
— — i Banken, om ett årligt anslag å 10,000 R:dr att utdelas såsom arfvo
den åt de tjugu äldste. Motion N:o 93. Banko-Utsk. Mern. N:o 20.
11
F
Fabriks- och handtverks-näringarne, om anvisande af ett årligt anslag å
10,000 R:dr till befrämjande af. Motion N:o 148. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 60.
Fahluddsrefvet vid Gotland, om uppförande af en fyr på. Motion N:o 89-
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 52. R. St. underdån. Skrifv. N:o 68.
Fallbila, om dödsstraffets verkställande dermed. Motion N:o 107. Lag-Utsk.
Betänk. N:o 26.
Falun och Frövi, om beviljande af ett låneunderstöd å fem och en half millioner
Rdr för anläggning af en jernväg mellan. Motion N:o 133. Stats
Utsk.
Utlåt. N:o 80.
Fattigvården, om ett tillägg till 1 mom. i 2 § af Kongl. Förordningen angående
denna i riket den 13 Juli 1853. Motion N:o 48. Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 90. R. St. underdån. Skrifv. N:o 117.
Feilitzen, Johan August Carl von, Motion N:o 12, om ändring af 12:te §
i Jagtstadgan, för så vidt den rörer ejderskytte. Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 82.
Ferlin, angående pension åt tre döttrar efter aflidne Kammarrättsrådet Paul Roland.
Motion N:o 50. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 97.
Fitinghoff, Conrad Bleckert, Motion N:o 97, om beviljande af ett anslag å
76,250 R:dr för väganläggning från Ramsele socken till Tåsjö kyrka.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78. R. St. underdån- Skrifv. N:o 83.
— — Motion N:o 98, om anslag till ett nytt lägre elementarläroverk i Sol
lefteå.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — Motion N:o 99, om ändring i 1 § 15 Kap. Rättegångs-Balken. Lag
Utsk.
Betänk. N:o 19. R. St. underdån. Skrifv. N:o 34.
Folkskolorna, om anslag till undervisning i modellritning vid. Motion N:o 34.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Francken, August Alfred von, Motion N:o 15, angående löneförbättring åt
lärarne vid rikets navigationsskolor. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60.
— — Motion N:o 72, om ett anslag å Etthundra Tusen R:dr till uppförande
af en fyrbyggnad på Svenska Högarnes håkland i Stockholms skärgård.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 52. R. St, underdån. Skrifv-i K: o 68,
12
Francken, Georg Wolfgang von, Motion N:o 150, om tobakstullens förhöjning.
Bevilln. Utsk. Betänk. N:o 8, Mern. N:o 12 och 15. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 85.
Frälseman, om upphörande af dess särskilda forum. Motion N:o44. Lag-Utsk.
Betänk. N:o 16 och Mern. N:o 47.
Frälseroterings-båtsmansnumren, om deras ställande på vakans. Motion N:o
90. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o
3. R. St. underdån. Skrifv. N:o 44.
Frövi och Falun, om beviljande af ett låneunderstöd å fem och en half millioner
R:dr för anläggning af en jernväg mellan. Motion N o 133. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 80.
Fyrbyggnad, om ett anslag å 100,000 R:dr till uppförande af en på Svenska
Högarnes håkland i Stockholms skärgård. Motion N:o 72. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 52. R. St. underdån. Skrifv. N:o 68.
— — om uppförande af en på Fahluddsrefvet vid Gotland. Motion N:o 89.
Stats-Utsk. Utlåt. 52. R. St. underdån. Skrifv. N:o 68.
Fåhraeus, Edvard, Motion N:o 4, angående upprättande af ett universitet i
hufvudstaden. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 11.
— — Motion N:o 5, angående ändring i nu gällande författning rörande stäm
pelpappers-afgiften.
Bevilln.Utsk. Betänk. N:o 4. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 71.
— — Motion N:o 78, angående anslags beviljande till ett nytt fullständigt
elementarläroverk i Stockholm. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Fårafveln, om anslag till dess förbättring i Jemtland. Motion N:o 18. Stats
Utsk.
Utlåt. N:o 60. R. St. underdån. Skrifv. N:o 76.
— — om anslag till dito å Gotland. Motion N:o 38. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 60. R. St. underdån. Skrifv. N:o 76.
Fårösunds hamn på Gotland, om uppmuddring af. Motion N:o 91. Stats
Utsk.
Utlåt. N:o 78.
Föreläsningar, angående arfvoden åt Danske och Norske universitetslärare och
vetenskapsmän för hållande deraf vid akademierna i Upsala och Lund.
Motion N:o 112. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
13
G.
Geijer, Bror von, Motion N:o 77, angående ändring i gällande stadgande om
betalning för å militie-boställen för Kronans behof huggen ek. Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 83 och Mern. N:o 85.
General-inspektör, om tillsättande af en sådan öfver samtliga gymnastik-inrättningarne
i riket, utom Stockholm. Motion N:o 145. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 66.
Giertz, angående pension åt Lona Fredrika Giertz, född Bahr, enka efter Ma
joren Nils Johan. Motion N:o 81. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74. R. St.
nnderdån. Skrifv. N:o 97.
Giftomannarätt, angående ändring i lagens stadganden om densamma. Motion
N:o 119. Lag-Utsk. Betänk. N:o 60.
Gotland, om ett anslag å 6000 R:dr till förbättring af fårafveln å. Motion N:o
38. Stats Utsk. Utlåt. N:o 60. R. St. underdån. Skrifv. N:o 76.
— — om uppförande på Statens bekostnad af lämpliga bostäder vid lotssta
tionerna
å. Motion N:o 45. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 52.
— — om anbringande på Statens bekostnad af en telegrafledning å. Motion
N:o 46. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 53.
— — om upphäfvande af den för Gotland gällande undantagslagstiftning rö
rande
tiden för fullföljd af talan i vadesaker och besvärsmål. Motion
N:o 128. Lag-Utsk. Betänk. N:o 51. R. St. underdån. Skrifv. N:o 107.
Gotska Sandön, om åstadkommande genom statens försorg af tjäru- och kolbränning
derstädes. Motion N:o 47. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60.
Granfeldt, Adolf Fredrik, Motion N:o 88, om ändring i 41 § af förordningen
angående villkoren för bränvinsförsäljning. Sammans. Bevilln.-, Lagsamt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5 och Utlåt. N:o 9.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 119.
Guillotine, om dödsstrafiets verkställande dermed. Motion N:o 107. Lag-Utsk.
Betänk. N:o 26.
Gyllenhammar, Carl Axel Napoleon, Motion N:o 133, om beviljande af ett
låneunderstöd å fem och en half millioner R:dr för anläggning af en
jernväg från Frövi till Falun. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80,
.3,4
Gyllenram, Henrik, Motion N:o 128, om upphäfvande af den för Gotland gällande
undantags-lagstiftriing,, rörande tiden för fullföljd af talan i vadesaker
och besvärsmål. Lag-Utsk. Betänk. N:o 51. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 107.
Gymnastik-inrättningar, om tillsättande af en General-inspektör öfver samtlige
i riket, utom Stockholm. Motion N:o 145. Stat-Utsk. Utlåt.
N:o 66.
Gymnastiklärare, angående löneförbättring åt dessa vid rikets högre elementarläroverk.
Motion N:o 16. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
11.
Hallenborg, Magnus, Motion N:o 6, angående Ystads lägre elementarläroverks
utvidgning till ett fullständigt högre elementarläroverk. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 66.
Handtverks- och fabriks-näringarne, om anvisande af ett årligt anslag å
10,000 R:dr till befrämjande af. Motion N:o 148. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 60.
Hattefura och Stora Lee, om ändring i bestämmelserna rörande statsbidrag
till segelleds öppnande mellan. Motion N:o 109. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 78. R. St. underdån. Skrifv. N:o 83.
Hemgrafven och Sundsvall, om beviljande af ett anslag å 1,540,000 R:dr för
en jernvägsanläggning mellan. Motion N.o 116. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 80.
Hermelin, Friherre Carl Alfons, Motion N:o 36, om beviljande af ett anslag
å 50,000 R:dr., för att användas till ersättning åt ägare af husdjur,
som, till förekommande af boskapspestens spridande inom landet, blifvit
nedslagtade. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 57. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 43.
Hohenhausen, om anvisande af en årlig pension å 300 R:dr åt hvardera af
framlidne Statsrådet Carl Ludvig von Hohenhausens ogifta döttrar,
Hilda Maria Elisabeth, Clara Hedvig Sophia och Constance Carolina
Charlotta. Motion N:o 152. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 94. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 97.
Hospitalet i Malmö, om anvisande af 600,000 R:dr för dess förflyttning till an
nan tjenlig plats inom Skåne. Motion N:o 126. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
/
15
Hudiksvall, om utvidgning af dess högre elementarläroverk till fullständigt äfven
på den klassiska bildningslinien och i sammanhang dermed om
anslag till en lektor i klassiska språk vid nämnda läroverk. Motion
Nio 24. Stats-Utsk. Utlåt. Nio 66. R. St. underdån. Skrifv. Nio 81.
Hudiksvall—Forssa-jernväg, om beviljande af ett låneunderstöd å 295,000
Ridr för dess fortsättning till sjön Dellen. Motion Nio 26. StatsUtsk.
Utlåt. Nio 80.
Husdjurs nedslagtande, om anslag till ersättning derför, till förekommande af
boskapspestens spridande inom landet. Motion Nio 36. Stats-Utsk.
Utlåt. Nio 57. R. St. underdån. Skrifv. Nio 43.
Hvetlanda och Serarp, gästgifvaregårdar i Östra härad af Jönköpings län, om
beviljande af ett anslag å 61,000 R:dr för omläggning af landsvägen
mellan. Motion Nio 123. Stats-Utsk. Utlåt. Nio 78, Mern. Nio 118
och 131.
Häradet, angående organiserandet af en representation för. Motion Nio 54.
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk. Nio 27.
Hästafveln, angående anslag till dess förbättring i Jemtland. Motion N:o 18.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60. R. St. underdån. Skrifv. Nio 76.
J.
Jagtstadgan, om ändring af densamma, för så vidt den rörer ejderskytte.
Motion Nio 12 och 94. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. Nio 82.
Jemtlands län, om ett anslag å 100,000 R:dr till vägbyggnadsarbeten i, för
beredande af arbetsförtjenst åt länets till följd af inträffad missväxt
nödlidande innebyggare. Motion N:o 17. Stats-Utsk. Utlåt. Nio 55.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 42.
— — om anslag till häst- och fårafvelns förbättring i. Motion Nio 18.
Stats-Utsk. Utlåt. Nio 60. R. St. underdån. Skrifv. Nio 76.
Jernbana, Statens, om beviljande af medel för skyndsamt fullbordande af densamma
emellan Arvika och Norska gränsen. Motion Nio 3. Stats
Utsk.
Utlåt. Nio 54. R. St. underdån. Skrifv. Nio 51.
Jernkontoret, om bibehållande vid dess innehafvande kreditiv å Rikets Stän
ders
Bank. Motion Nio 69. Banko-Utslr. Mern. Nio 10.
Jernvägsfonden, om dess förstärkning medelst inhemsk kredit. Motion Nio
134. Stats-Utsk. Mern. Nio 137.
16
Jernvägsmedel, angående sättet för anskaffande af medel till fortsättande af
statens jernvägsbyggnader. Motion N:o 96. Stats-Utsk. Mern. N:o 137.
Jernvägsskenor, om anslag för åstadkommande af tillverkning utaf sådana
inom riket. Motion N:o 135. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 67.
Inhemsk kredit, om jernvägsfondens förstärkning medelst. Motion N:o 134.
Stats-Utsk. Mern. N:o 137.
Instruktion för Landshöfdingarne och de vid Länsstyrelserna anställde tjenstemän
angående ändringar uti. Motion N:o 104. Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
Jury, om nedsättande af en kommitté för utarbetande af förslag om sådan i
brottsmål. Motion N:o 141. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 17.
K.
Kalmar och Lamhult, angående åtgärd till underlättande af jernvägsanläggning
mellan. Motion N:o 51. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
Karta-sigillata-förordningen, om dess reviderande. Motion N:o 100. Bevilln.-  Utsk. Betänk. N:o 4.
Kasernbyggnad, för Svea Artilleri-regemente, om beviljande af 250,000 B:dr
till påbörjande deraf, med vilkor att den förlägges på en uppgifven
tomtplats. Motion N:o 58. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
Kavallerichef, angående nedsättning af det antal hästar, han är skyldig hålla.
Motion N:o 28. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
Klercker, Carl August af, Motion N:o 81, angående pension åt Majoren Nils
Johan Giertz’s enka, Lona Fredrika Giertz, född Bahr. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 74. R. St. underdån. Skrifv. N:o 97.
Knorring, Erik Oskar von, Motion N:o 1, angående pension åt Kapitenen i
arméen Erik August Björkman. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74.
— — Motion N:o 2, om pension åt Häradshöfdingen C. G. Levins enka,
Wilhelmina Levin, född Grönblad. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 97.
— — Motion N:o 24, om utvidgning af Hudiksvalls högre elementarläroverk
till fullständigt äfven på den klassiska bildningslinien och i sammanhang
dermed om anslag till en lektor i klassiska språk vid nämnda
läroverk. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
IT
Knorring, Erik Oscar von, Motion N:o 25, om beviljande af ett anslag å
100,000 R:dr till Norrlands kustförsvar. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
— Motion N:o 26, om beviljande af ett låneunderstöd å 295,000 R:dr för
fortsättning af Hudiksvall—Forssa-jernvägen till sjön Dellen. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 80.
— — Motion N:o 52, om pension åt Öfverstelöjtnanten, Friherre Ulf Carlsson
Sparres enka, Friherrinnan Kerstin Sparre, född Vult von Steijern.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74. R. St. underdån. Skrifv. N:o 97.
— — Motion N:o 53, om pension åt Protokoll-sekreteraren Anton Ekmans
Enka, Magdalena Sofia Ekman, född Nauckhoff. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 74. R. St. underdån. Skrifv. N:o 97.
Kock, Nils Samuel von, Motion N:o 64, om utverkande af rätt för Svensk
undersåte att utrikes idka handel eller annat yrke m. m. Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 36, Mein. N:o 64, 78 och 92. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 73.
— — Motion N:o 65, om upphörande af lastpenningars erläggande. Bevilln.-
Utsk. Betänk. N:o 8.
— — Motion N:o 66, angående skjutningsbesvärets ordnande. Sammans.
Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5. R. St. un
derdån.
Skrifv. N:o 50.
— — Motion N:o 67, angående vägunderhållnings-skyldighetens ordnande.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 2.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 40.
Kolbränning, om åstadkommande deraf på Gotska Sandön. Motion N:o 47.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60.
Kommunalstyrelse, angående en underdånig anhållan hos Kongl. Maj:t om
meddelande af en förklaring öfver Kongl. Förordningen om sådan på
landet. Motion N:o 32. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o
80 och Mern. N:o 89. R. St. underdån. Skrifv. N:o 58.
Kompanichefer, angående boställs-hyresersättning åt. Motion N:o 28. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 51.
Kongl. Personer, om upphörande af den för dem stadgade tullfrihet och restitution
af de utaf dem erlagda tullafgifter. Motion N:o 82. Bevilln.-  Utsk. Betänk. N:o 7 och Utlåt. N:o 11.
Koppartillverkningen, angående upphäfvande af afrads-afgiften för. Motion
N:o 122. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 22 Litt. B. R. St. underdån. Skrifv. N:o 61.
3
i
18
Koskull, Friherre Anders Magnus, Motion N:o 84, om anslags beviljande
för en kanal-anläggning emellan Ålshult och sjön Salen, samt en jernväg
emellan Ålshult och Carlshamn. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
Kreditiv, om Jernkontorets bibehållande vid dess å Rikets Ständers Bank innehafvande.
Motion N:o 69. Banko-Utsk. Mern. N:o 10.
Kreuger, om beviljande af en pension å 450 R:dr åt enka och barn efter aflidne
Öfversten m. m. Carl Christian. Motion N:o 151. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 74. R. St. underdån. Skrifv. N:o 97.
Kustförsvar, om beviljande af ett anslag å 100,000 R:dr till Norrlands. Motion
N:o 25. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
Kuylenstjerna, Carl Johan Gammal, Motion N:o 122, angående upphäfvande
af afradsafgiften för tillverkning af de s. k. ädla metallerna, eller åtminstone
för koppartillverkningen. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 22, Litt. B.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 61.
Köpenhamn, om anslag till stipendier åt studerande, som vilja idka studier
vid universitetet i. Motion N:o 121. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Köping—Hult-jernvägsaktiebolag, om beviljande åt detsamma af ett anslag
å 160,000 R:dr såsom bidrag till fortsättande af Örebro—Arboga-jernvägen
till Köping. Motion N:o 63. Stats Utsk. Utlåt. N:o 80. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 79.
L.
Lagercrantz, Carl Gustaf, Motion N:o 17, om ett anslag å 100,000 R:dr till
vägbyggnadsarbeten i Jemtlands län, för beredande af arbetsförtjenst åt
länets till följd at inträffådfönisBväxt nödlidande innebyggare. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 55. R. St. underdån. Skrifv. N:o 42.
— — Motion N:o 18, om anslag till häst- och fårafvelns förbättring i Jemt
land.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60. R. St. underdån. Skrifv. N:o 76.
Lagergren, Anders, Motion N:o 145, om tillsättande af en general-inspektör öfver
samtliga gymnastik-inrättningarne i riket utom Stockholm. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 66.
Lamhult och Kalmar, angående åtgärd till underlättande af jernvägsanläggning
mellan. Motion N:o 51. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
19
Landshöfdingarne i Jemtlands och Norrbottens län, om löneförhöjning åt. Motion
N:o 74. Stats-Utsk. Utlät. N:o 60.
— — i rikets län, angående ändringar i instruktionen för. Motion N:o 104.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
Landskamereraren i Jemtlands län, om löneförhöjning åt. Motion N:o 74. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 60.
Lands kanslierna, om erforderlig inskränkning uti onödigt mångskrifveri derstädes.
Motion N:o 105. Allm. Besv.-och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
Landtbruks-ingeniör, om anslag till lön samt rese- och traktan) ents-ersättning
för en tredje sådan. Motion N:o 113. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 76.
Landtmarskalkens riksdagskostnader, angående godtgörande af. Motion N:o
21. Stats-Utsk. Mein. N:o 5.
Landtmäteristaten, om åtskilliga dess tjenstemäns pensionering. Motion N:o
87. Stats-Utsk. Utlät. N:o 74.
Landtränterier, om utarbetande af förslag till samtligas indragning och öfverflyttande
af deras kassaförvaltning på bankinrättningarne, m. m. Motion
N:o 73. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 35.
Lastpenningar, om upphörande af desammas erläggande. Motion N:o 65. Bevilln.
Utsk. Betänk. Nro 8.
Leuhusen, Friherre Alexander Magnus, Motion N:o 116, om beviljande af
ett anslag å 1,540,000 R:dr för en jernvägsanläggning från Hemgrafven
till Sundsvall. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
Lewenhaupt, Grefve Claés Magnus, Motion N:o 55, om nedsättande af en
komité för granskning af alla privilegii-bref å stockfångst från Statens
skogar i Norrland m. m. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk. Betänk. N:o 16.
— — Motion N:o 56, om vidtagande af åtgärd till förekommande af åverkan
på Statens skogar i Norrland. Sammans. Lag- samt Allm. 'Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
— — Motion N:o 94, om ändring i Jagtstadgan för så vidt den rörer ejder
skytte.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 82.
Levin, om pension åt Häradshöfdingen C. G. Levins enka, Wilhelmina, född
Grönblad. Motion N:o 2. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74. R. St. underdåh,
Skrifv. N:o 97,
20
Liljencrantz, Friherre Johan, Motion N:o 121, om ett ärligt anslag å 6000
R:dr att användas till stipendier åt studerande vid rikets universiteter,
som vilja under loppet af minst ett läseår idka studier vid universiteten
i Christiania eller Köpenhamn. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Liljenstolpe, Axel Fredrik, Motion N:o 7, angående nedsättning af postportot
m. m. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 6. B. St. underdån. Skrifv.
N:o 38.
— — Motion N:o 13, angående beviljande af 10,000 R:dr årligen till Stora
Barnhuset i Stockholm i och för inlösen af 100 harn efter högst 100
R:dr för hvarje. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
— — Motion N:o 27, angående sparbanksräntans höjande till 51/2 procent
m. m. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 23.
— — Motion N:o 28, angående boställshyresersättning för sqvadrons och kom
panichefer,
m. m. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
— — Motion N:o 68, angående åtskilliga ändringar i gällande bevillnings
stadga.
Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 3 och Utlåt. N:o 9. R. St. under
dån.
Skrifv. N:o 94.
— — Motion N:o 100, om karta-sigillata-förordningens reviderande. Bevilln.-
Utsk. Betänk. N:o 4.
— — Motion N:o 101, om tillerkännande af någon godtgörelse åt Mamsell
Octavia Carlén för arbetet ”Anteckningar öfver Kongl. Lifrustkammarens
och Kongl. Klädkammarens samlingar”. Stats-Utsk. Utlåt. N:o66.
-—• — Motion N:o 102, angående e. o. tjenstemännen, deras ställning samt
befordringslagarne. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 9.
Linroth, Carl Johan Gustaf, Motion N:o 103, om befrielse från bevillning för
pensioner. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 3.
Lotsstationer på Gotland, om uppförande på statens bekostnad af lämpliga bostäder
vid. Motion N:o 45. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 52.
Lyth, om utsträckt pensionsrätt för sönerna efter aflidne Konrektor Jon Eberhard
Motion N:o 129. Stats-Utsk. Utlåt N:o 74. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 97.
Läns-styrelserna, om befrielse från åtskilliga dem nu åliggande göromål. Motion
N:o 106. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
— — angående ändringar i instruktionen för. Motion N:o 104. Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
21
Lärare, angående löneförbättring åt dem vid rikets navigationsskolor. Motion
N:o 15. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60.
— — om beviljande af ett årligt anslag å 10,000 R:dr till aflöning åt 10
sådane för döfstumma. Motion N:o 33. Stats-Utsk. Ulåt. N:o 66.
Läroveidfcsbyggnad, om beviljande af ett anslag å 150,000 R:dr till uppförande
af en ny i Wenersborg. Motion N:o 110. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
66. R. St. underdån. Skrif. N:o 81.
— — om beviljande af ett anslag å 60,000 R:dr till uppförande af en ny
i Christianstad. Motion N:o 41. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 81.
Läroverksstadga, om ändringar i den gällande. Motion N:o 31. Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk N:o 56. R. St. underdån. Skrifv. N:o 47.
Lönnroth, om förhöjning af den beviljade pensionen åt enkan efter aflidne Majoren.
Motion N:o 79. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74. R. St. underdånSkrifv.
N:o 97.
Lösdrifveriet, angående åtgärders vidtagande för inskränkning af detta och tiggeriet
i landet. Motion N:o 9.
Löwenborg, Johan Adolf, Motion N:o 38, om ett anslag å 6,000 R:dr till förbättring
af fårafveln å Gotland. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 76.
M.
Malmö, om anvisande af 600,000 R:dr för dess hospitals förflyttning till annan
tjenlig plats inom Skåne. Motion N:o 126. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Mentzer, Carl Fredrik von, Motion N:o lil, om ändring i gällande förordning
angående bränvinstillverkning. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 17. Sammans.
Bevilln.-, Lag.- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o
1 och Utlåt. N:o 7. R. St. underdån. Skrifv. N:o 118.
— Motion N:o 138, om upphäfvande af Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse
den 22 Maj 1863, angående upphörande från och med år 1864 af tull
stäinpling
å varor, som från utrikes ort inkomma. Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 38.
Metaller, angående upphäfvande af afradsafgiften för tillverkningen af de s. k.
22
ädla. Motion N:o 122. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 22, Litt. B. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 61.
Modellritning, om anslag till undervisning i sådan vid folkskolorna. Motion
N:o 34. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Molin, Professoi’, om beviljande af ett anslag å 25,000 R:dr för gjutning i brons
af hans grupp, ”Bältespännarne.” Motion N:o 10. Stats-Utsk. Utlät.
N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Musik- och sånglärare, vid elementarläroverken, rörande deras lönevilkor och
pensionering. Motion N:o 125. Stats-Utsk. Utlåt N:o 74.
Myntcirkulationen, om vidtagande af åtgärder för beredande af lättnad i,
emellan de förenade rikena. Motion N:o 40. Sammans. Banko- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 2 och Mern. N:o 3. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 120.
Mångskrifveri, om erforderlig inskränkning uti onödigt sådant vid landskanslierna.
Motion N:o 105. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
Möckeln och Dalkarlsbergs grufvor, om beviljande af ett låneunderstöd å
743,300 R:dr för en jernvägsanläggning mellan. Motion N:o 8. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 80.
Möller Alleson, om pension för e. o. Kanslisten Christian. Motion N:o 92.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74.
Mörner, Grefve Carl, Motion N:o 124, om pension åt Provincial-läkaren Doktor
David Billengrens enka, Fredrik Wilhelmina Billengren, född Dahlberg.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74.
Mörner, Grefve Carl Göran Detlof, Motion N:o 113, om anslag till lön samt
rese- och traktaments-ersättning för en tredje landtbruksingeniör. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 60. R. St. underdån. Skrifv. N:o 46.
— — Motion N:o 114, om ett anslag å 2000 R:dr till understöd åt personer,
som hos ägare af välskötta ladugårdar undervisas i boskapens skötsel
m. m. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60. •
Nisbetli, Adolf Fredrik Hugo, Motion N:o 125, rörande musik- och sånglärares
vid elementarläroverken lönevilkor och pensionering. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 74.
23
Nordenfalk, Friherre Johan, Motion N:o 146, om utvidgning af Westerviks
elementarläroverk. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Nordenfelt, Enar Wilhelm, Motion N:o 60, om beviljande af ett låneunderstöd
å 933,000 It:dr för anläggning af en jernväg emellan Sölvesborg
och Christianstad. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
— — Motion N:o 151, om beviljande af en pension å 450 R:dr åt aflidne
Öfversten, m. m. Carl Christian Kreugers enka och barn. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 74. R. St. underdån. Skrifv. N:o 97.
Norrland, om beviljande af ett anslag å 100,000 R:dr till dess kustförsvar. Mo
tion
N:o 25. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
k
— — om nedsättande af en komité för granskning af alla privilegii-bref å
stockfångst från Statens skogar i. Motion N:o 55. Sammans. Lagsamt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
— — om vidtagande af åtgärd till förekommande af åverkan på Statens sko
gar
i. Motion N:o 56. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.
Utsk. Betänk. N:o 16.
Norsk man, angående rätt för honom att vistas och bosätta sig i Sverige samt
der idka handel, handtverk eller annat yrke m. m. Motion N:o 64.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 36, Mern. N:o 64, 78 och
92. R. St. underdån. Skrifv. N:o 73.
Norske och Danske universitetslärare och vetenskapsmän, om beviljande af ett
årligt anslag å 8000 R:dr till arfvoden för föreläsningars hållande vid
akademierna i Upsala och Lund af. Motion N:o 112. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 66.
0.
Olivecrona, Knut, Motion N:o 61, om uppförande på ordinarie stat af ett anslag
å 4,400 R:dr till löneförbättring åt Adjunkterna inom de verldsliga
fakulteterna vid Upsala universitet. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
P.
Pensioner, om deras befrielse från bevillning. Motion N:o 103. Bevilln.-Utsk.
Betänk. N:o 3.
24
Pilgrimsstads skjutsstation och Branflo kyrka i Jemtland, angående anslag
till vägomläggning mellan. Motion N:o 17. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 55.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 42.
Planschverket ”Sverige aquarell-lithografier och tontryck”, om årligt anslag af
800 R:dr för fortsatt utgifvande af. Motion N:o 19. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o. 81.
Platen, Friherre Ludvig von, Motion N:o 137, angående beredande af så
kallad semester för civile embets- och tjenstemän. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 112.
Pontin, Daniel Fredrik Constans af, Motion N:o 123, om beviljande nf ett
anslag å 61,000 R:dr för omläggning af landsvägen emellan gästgifvaregårdarne
Serap och Hvetlanda i Östra härad af Jöuköpings län. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 78. Mern. N:o 118 och 131.
Posse, Grefve Arvid, Motion N:o 20, angående förändring i sättet för påförande
af bevillning åt enskilda sedelutgifvande banker. Bevilln.-Utsk.
Betänk. N:o 3, Utlåt. N:o 9 och Mern. N:o 13. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 94.
— — Motion N:o 21, angående godtgörande af Herr Landtmarskalkens och
Herrar Talmäns riksdagskostnader. Stats-Utsk. Mern. N:o 5.
— — Motion N:o 126, om anvisande af 600,000 R:dr för Malmö hospitals
förflyttning till annan tjenlig plats inom Skåne. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Posse, Grefve Knut, Motion N:o 23, om beviljande af en årligt anslag å 6,000
R:dr till institutet för döfstumma i Carlskrona. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
66, Mern. N:o 95 och 116. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
— — Motion N:o 142, om beviljande af ett anslag å 12,000 R:dr för till
byggnad
af Skeppsgosse-kasernen i Carlskrona. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 52.
Postportot, angående nedsättning af detsamma, m. m. Motion N:o 7. Bevilln,-  Utsk. Betänk. N:o 6.
Printzensköld, Axel Carlsson, Motion N:o 92, om pension för e. o. Kanslisten
Christian Möller Alleson. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74.
Proprie borgen, om upphäfvande af lagens stadganden, rörande denna. Motion
N:o 49. Lag-Utsk. Betänk. N:o 55.
25
R.
Baab, Friherre Adam Christian, Motion N:o 80, om pension åt Majoren Carl
Wilhelm Brauns enka, Christina Braun, född Hård af Thorestorp. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 74. R. St. underdån. Skrifv. N:o 97.
Ramsele och Tåsjö kyrka, om anslag till väganläggning mellan. Motion N:o
97. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78. R. St. underdån. Skrifv. N:o 83.
Rappe, Friherre Axel, Motion N:o 41, om beviljande af ett anslag å 60,000
R:dr till uppförande af ett nytt läroverkshus i Christanstad. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Regements-offiecrare, angående nedsättning af det antal hästar, de äro skyldige
hålla. Motion Nio 28. Stats-Utsk. Utlåt. N;o 51.
Rehbinder, Friherre Helge, Motion Nio 35, om beviljande af pensioner åt
aflidne Majoren Axel Reinhold Andersins ogifta döttrar, Sofia Charlotta
och Emma Christina. Stats-Utsk. Utlåt. Nio 74. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 97.
Rekommendation, sluten, angående nedsättning i afgiften för. Motion Nio 7.
Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 6. R. St. underdån. Skrifv. Nio 38.
Religionsfrihet, om utvidgad sådan. Motion N:o 143.
Representation, angående organiserandet af en sådan för häradet. Motion Nio
54. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. Nio 27.
Riksdagskostnaderna, angående godtgörande af Herr Landtmarskalkens och
Herrar Talmäns. Motion Nio 21. Stats-Utsk. Mern. N:o 5.
Riks-Ståndens sammanträden, om ändring i lagen för åhörare vid. Motion
Nio 83. Lag-Utsk. Betänk. Nio 35.
Rättegångs-Balken, om ändring i 1 § 15 Kap. Motion Nio 99. Lag-Utsk.
Betänk. N:o 19. R St. underdån. Skrifv. Nio 34.
S.
Salen och Ålshult, om anslags beviljande för en kanalanläggning mellan och
för en jernväg mellan Alshult och Carlshamn. Motion N:o 84. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 80.
4
26
Saltza, Grefve Carl Anton Philip von, Motion N:o 30, om ändringar i lagstiftningen
rörande bränvinstillverkning. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt
Allm. Besv.- oell Ekon.-Utsk. Betänk. N:o .1 och Utlåt. N:o 7. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 118.
Schantz von, om förhöjd pension åt Underlöjtnanten i arméen, Lars Samuel.
Motion N:o 14. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 97.
Schulzenheim, Friherre David von, Motion N:o 49, om upphäfvande af lagens
stadganden, rörande proprie borgen. Lag-Utsk. Betänk. N:o 55.
Schwerin, Grefve Carl Gustaf Philip von, Motion N:o 29, angående ändringar
i Kongl. Maj:ts nådiga Skiftes-stadga af den 4 Maj 1827. Sammans.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 22.
Semester, angående beredande deraf för civile embets- och tjenstemän, m. m.
Motion N:o 137. Stats-Utsk. Utlåt.N:o 112.
Serarp och Hvetlanda, gästgifvaregård ar i Östra härad af Jönköpings län, om
beviljande af ett anslag å 61,000 R:dr för omläggning af landsvägen
mellan. Motion N:o 123. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78, Mern. N:o 118 och 131.
Silen, sjöarne Östra och Westra, angående deras förening medelst kanal och
slussar. Motion N:o 109. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 83.
Silfverstolpe, David Ludvig, Motion N:o 37, om lön för en ny lärare vid
veterinär-inrättningen i Stockholm. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66, Mern.
N:o 95 och 116. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Silfverstolpe, David Wilhelm, Moöou N:o 127, om beviljande af ett anslag
å 200,000 R.dr för uppförande af en byggnad för Topografiska korpsen.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
Sillén, Lars Gabriel af, Motion N:o 19, om beviljande af ett anslag å 800 R:dr
årligen under nästa statsfegleringsperiod åt Lithografen Carl Johan Billmark,
för fortsatt utgifvande af planschverket ”Sverige, aquarell-litografier
och tontryck”, Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 81.
Sjuke, om beviljande af ett årligt anslag å 30,000 R:dr för vård och underhåll
å Stockholms sjukhus af fattige sjuke från landsorten. Motion N:o 144.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Skeppsgosse-kasern i Carlskrona, om beviljande af ett anslag å 12,000 R:dr
för tillbyggnad af. Motion N:o 1^2. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 52.
27
Skiftes-stadga, angående ändringar i Kongl. Maj:ts nådiga af den 4 Maj 1827.
Motion N:o 29. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 22.
— — om utfärdande af ny sådan. Motion N:o 85. Sammans. Lag- samt •
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 22.
Skjuts, om ansvar för försummelse att utgöra sådan. Motion N:o 11. Sammans.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 12.
Skjutsningsbesväret, angående detsammans ordnande. Motion N:o 66. Sammans.
Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5. B.
St. underdån. Skrifv. N:o 50.
Skogar, statens i Norrland, om nedsättande af en kommitté för granskning af
alla privilegii-bref derå. Motion N:o 55. Sammans. Lag- samt Allm.
Besv.- och Ekon. Utsk. Betänk. N:o 16.
— — statens i Norrland, om vidtagande af åtgärd till förekommande af åver
kan
derå. Motion N:o 56. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
Skogslag, om utfärdande af ny sådan, m. m. Motion N:o 76. Sammans. Lagsamt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
Sköldebrand, Friherre Knut Erik, Motion N:o 22, angående beviljande af
anslag för byggande af en stambana emellan Wexiö samt Kalmar och
Carlskrona. Stats-Utsk. Utlåt. N.o 80.
Sollefteå, om anslag till ett nytt lägre elementarläroverk i. Motion N:o 98.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Sparbanksräntan, angående dess höjande till 5'/2 procent, m. m. Motion N:o
27. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 23.
Sparre, om pension åt Öfverstlöjtnanten, Friherre Ulf Carlssons enka, Friherrinnan
Kerstin Sparre, född Vult von Steijern. Motion N:o 52. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 74. R. St. underdån. Skrifv. N:o 97.
Sparre, Grefve Erik, Motion N.o 108, om medgifvande af tre års räntefrihet
för det åt bolaget för Borås jernväg beviljade låneunderstöd. StatsUtsk.
Utlåt. N:o. 102.
— — Motion N o 109, om ändring i bestämmelserna rörande statsbidrag till
segelleds öppnande från Hattefura vid Wenern till Stora Lee m. m.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78. R. St. underdån. Skrifv. N.-o 83.
— — Motion N:o 110, om beviljande af ett anslag å 150,000 R:dr till upp
förande
af ett nytt läroverkshus i Wenersborg. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Spritdrycker, alt tallen derå måtte bestämmas i mån af värdet och i lika förhållande,
hvari bränvinsskatten befinner sig till bränvinets värde. Motion
N:o lil. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 17.
Sqvadrons-chefer, angående boställshyresersättning för sådane, m. m. Motion
N:o 28. Stats-Utsk- Utlåt. N:o 51.
Stambana, nordvestra, om beviljande af medel för dess skyndsamma fullbordande
mellan Arvika och Norska gränsen. Motion N:o 3. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 54. K. St. underdån. Skrifv. N:o 51.
— — om beviljande af anslag till dess fullbordande, med sträckning från
Christinehamn öfver Carlstad till Arvika. Motion N:o 95. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 54, Meni. N:o 68 och 82. R. St. underdån. Skrifv. N:o51.
— — om beviljande af ett anslag å eri million R:dr för påbörjande af en från
jernbanan mellan Stockholm och Upsala utgående stambana i sträckning
genom Uppland och Westmanland till Dalarne. Motion N:o 62.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80, Mern. N:o 119 och 131.
— — angående beviljande af anslag för byggande af en stambana mellan
Wexiö samt Kalmar och Carlskrona. Motion N:o 22. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 80.
Stambanor, nordvestra och östra, angående sättet för anskaffande af medel till
deras fullbordande. Motion N:o 96. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 54.
Statsråd, angående beviljande af ett anslag å 500,000 R:dr till uppförande af
en byggnad innehållande boställsvåningar för samtlige. Motion N:o 39.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60.
Stipendier, om ett årligt anslag å 6000 R:dr att användas dertill åt Studerande
vid rikets universiteter, som vilja under loppet af minst ett läseår
idka studier vid universiteten i Christiania eller Köpenhamn. Motion
N:o 121. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Stockfångst, om nedsättande af en komité för granskning af alla privilegiibref
å sådan från Statens skogar i Norrland m. m. Motion N:o 55.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
Stockholm, om lön för en ny lärare vid veterinär-inrättningen i. Motion N:o
37. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66, Meni. N:o 95 och 116. R. St. underdån.
Skrifv. N;o 81.
— — om beviljande af ett anslag å 44,000 R:dr till Diakoniss-anstalten i.
Motion N:o 71. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
— — fingående anslags beviljande till ett nytt fullständigt elementarläroverk
i. Motion N:o 78. Stats-Utsk. 'Utlåt. N:o 66.
29
Stockholm, om beviljande af ett årligt anslag å 30,000 R-.dr för vård- och underhåll
å dess sjukhus af fattiga sjuka från landsorten. Motion N:o 144-  Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
— — om tillsättande af en general-inspektör öfver samtliga gymnastik-inrätt
ningarna
i riket, utom Stockholm. Motion N:o 145.
Stora Barnhuset, angående beviljande af 10,000 R:dr årligen till detsamma i
Stockholm i och för inlösen af 100 barn efter högst 100 R:dr för
hvarje. Motion N:o 1.3. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Stora Lee och Hattefura, om ändring i bestämmelserna rörande statsbidraget
till segelleds öppnande mellan. Motion N:o 109. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 78. R. St. underdån. Skrifv. N:o 83.
Strafflagen, om ändring i 2 § 2 Kap. af densamma. Motion N:o 107. LagUtsk.
Betänk. N:o 26.
— — om ändring i 2 Kap. af densamma. Motion N:o 131. Lag-Utsk. Be
tänk.
N:o 37.
Strandberg, om pension åt Fredrika Strandberg, enka efter Häradshöfdingen
Fredrik Wilhelm. Motion N:o 120. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74.
Strockirch, Jean Paul Fredrik Otto von, Motion N:o 42, om ändringar i
gällande förordning angående vilkoren för bränvinstillverkning. Sammans.
Stats- samt Allm. Besv.- och Fikon.-Utsk. Betänk N:o 9 och
Utlåt. N:o 12. R. St. underdån. Skrifv. N:o 115. Sammans. Bevilln.-  Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 1, Mern. N:o 3.
Utlåt. N:o 7, Mein. N:o 10. Bevilln.-Utsk. Mein. N:o 16. R. St. underdån.
Skrifv. N:o .118.
Stämpelpappersafgiften, angående ändring i nu gällande författning rörande
densamma. Motion N:o 5. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 4. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 71.
— — om ändring i 8 § af Förordningen angående densamma. Motion N:o
86. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 4. R. St. underdån Skrifv. N:o 71.
— — om redviderande af förordningen om. Motion N:o 100. Bevilln.-Utsk.
Betänk. N:o 4.
Stödesjön, om beviljande af anslag för väganläggning från lastageplatsen vid
östra ändan af denna sjö till allmänna landsvägen åt Sundsvall. Motion
N:o 70. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78.
Sundsvall och Stödesjön, om beviljande af ett anslag å 7,600 R:dr för väganläggning
från lastageplatsen vid östra ändan af nämnde sjö till allmänna
landsvägen åt. Motion N:o 70. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 78.
30
Sundsvall och Hemgrafven, om beviljande af ett anslag å 1,540,000 B:dr fölen
jernvägsanläggning mellan. Motion N:o 116. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 80.
Svea Artilleri-regemente, om beviljande af 250,000 R:dr till påbörjande af en
kasernbyggnad för detta, med vilkor att den förlägges på en uppgif
ven
tomtplats. Motion N:o 58. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 51.
Svenska Högarne, om ett anslag å 100,000 R-.dr till uppförande af en fyrbyggnad
på dess håkland i Stockholms skärgård. Motion N:o 72. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 52. R. St. underdån. Skrifv. N:o 68.
Sverige, aquarell-litografier och tontryck, om beviljande af ett anslag å 800
R:dr årligen under nästa st.itsregleringsperiod åt Lithografen Carl Jo
ban
Billmark för fortsatt utgifvande af detta planschverk. Motion N:o
19. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Sång- och Musiklärare, vid elementarläroverken, rörande deras lönevilkor och
pensionering. Motion N:o 125. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74.
Sändebud, utrikes, om upphörande af den för dem stadgade tullfrihet och restitution
af de utaf dem erlagda tullafgifter. Motion N:o 82. Bevilln.-  Utsk Betänk. N:o 7 och Utlåt. N:o 11.
Sölvesborg och Christianstad, om beviljande af ett låneunderstöd å 933,000
R:dr för anläggning af en jernväg mellan. Motion N:o 60. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 80.
T.
Talmännens riksdagskostnader, angående godtgörande af. Motion N:o 21. StatsUtsk.
Mern. N:o 5.
Telegrafledning, om anbringande på Statens bekostnad af en sådan å Gotland.
Motion N:o 46. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 53.
Tjenstemän, civile, angående beredande af s. k. semester för. Motion N:o 137.
Stats Utsk. Utlåt. N:o 112.
Tjärubränning, om dess åstadkommande på Gotska Sandön. Motion N:o 47.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 60.
Tobakstullen, om dess förhöjning. Motion N:o 150. Bevilln.-Utsk. Betänk N:o
8, Mern. N:o 12 och 15. R. St. underdån. Skrifv. N:o 85.
31
Topografiska korpsen, om beviljande af ett anslag å 200,000 R:dr för uppförande
af en byggnad för densamma. Motion N:o 127. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 51.
Treffenberg, Nils Curry Engelbreckt, Motion N:o 9, angående åtgärders vidtagande
för inskränkning af lösdrifveriet och tiggeriet i landet.
— — Motion N:o 85, om utfärdande af ny skiftesstadga. Sammans. Lag
samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 22.
- — Motion N:o 86, om ändring i 8:de § af Förordningen angående stäm
pelpappersafgiften.
Bevilln.-Utsk, Betänk. N:o 4. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 71.
— — Motion N:o 87, om åtskilliga landtmäteristatens tjenstemäns pensione
ring.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 74.
— — Motion N:o 104, angående ändringar i Instruktionen för Landshöfdin
garne
i rikets län samt de vid Lans-styrelserna anställde tjenstemän.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
— — Motion N:o 105, om erforderlig inskränkning uti onödigt mångskrifveri
vid landskanslierna. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
— — Motion N:o 106, om befrielse från åtskilliga Läns-styrelserna nu ålig
gande
göromål. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
— — Motion N:o 107, om ändring i 2:dra § 2:dra Kap. Strafflagen. Lag
Utsk.
Betänk- N.o 26.
— —- Motion N:o 130. angående vilkorliga utmätnings-resolutioner i utsök
ningsmål,
der krafvet grundas å skuldförbindelse, accepterad räkning
eller vexel
— — Motion N:o 131, om ändring i 2:dra Kap. Strafflagen. Lag-Utsk. Be
tänk.
N:o 37.
Tullfrihet, om upphörande af den för Kongl, personerna och utrikes sändebuden
stadgade och restitution af de utaf dem erlagda tullafgifter. Motion
N:o 82. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 7 och Utlåt. N:o 11.
Tullstämpling, angående återinförande deraf å varor ankommande från utrikes
ort. Motion N.o 138. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 38.
Tumba, om löneförhöjning åt distriktläkaren vid detta bruk. Motion N:o 149.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Tåsjö kyrka och Ramsele, om beviljande af ett anslag å 76,250 R:dr för
väganläggning mellan. Motion N:o 97. Stats-Utsk. Utlåt N:o 78. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 83.
32
U.
Ugglas, Friherre Gustaf af, Motion N:o 96, angående sättet för anskaffande
af medel till nordvestra och östra stambanornas fullbordande. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 54 och Meni. N:o 137.
— — Motion N:o 152, om anvisande af en årlig pension å 300 R:dr åt livar
dera af framlidne Statsrådet Carl Ludvig von Hohenhausens ogifta döttrar,
Hilda Maria Elisabeth, Clara Hedvig Sofia och Constance Carolina
Charlotta. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 94. R. St. underdån. Skrifv. N:o 97.
Ulfsax, Adolf Fredrik, Motion N:o 118, om den personliga frihetens skyddande.
— — Motion N:o 119, angående ändring i lagens stadganden om giftoman
narätt.
Lag-Utsk Betänk. N:o 60.
— — Motion N:o 140, om de så kallade döda språkens uteslutande från lä
roämnena
vid elementarläroverken in. m. Allm. Besv.- och Ekon. Utsk.
Betänk. N:o 56.
— — Motion N:o 141, om nedsättande af en komité för utarbetande af för
slag
om jury i brottmål. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk; N:o 17.
— — Motion N:o 143, om utvidgad religionsfrihet.
— — Motion N:o 144, om beviljande af ett årligt anslag å 30,000 R:dr för
vård och underhåll å Stockholms sjukhus af fattiga sjuka från landsorten.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
Undersåte, om utverkande af rätt för Svensk sådan att utrikes idka handel eller
annat yrke, m. m. Motion N:o 64. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 36, Meni. N:o 64, 78 och 92. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 73.
Undervisnings-anstalter, om anvisande af ett årligt anslag å 30,000 R:dr till
understöd åt mindre sådana för döfstumma barn. Motion N:o 75. StatsUtsk.
Utlåt. N;o 66, Mern. N:o 95 och 116. R. St. nnderdån. Skrifv,
N:o 81.
Universitet, om upprättande af ett sådant i hufvudstaden. Motion N:o 4. Allm,
Besv.- och Ekon.-Utsk, Betänk. N:o 11.
Upsala, om löneförhöjning åt adjunkterna inom de verldsliga fakulteterna vid
universitetet i. Motion N:o 61. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
33
Utländningar, angående rätt för dem att i Sverige idka handel, handtverk och
andra yrken. Motion N:o 64. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 36, Mern. N:o 64, 78 och 92. R. St. underdån. Skrifv. N:o 73.
Utrikes, om utverkande af rätt för Svensk undersåte att utrikes idka handel,
handtverk eller annat yrke, m. m. Motioner N:o 64. Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 36, Mern. N:o 64. 78 och 92. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 73.
V. W.
Weidenhjelm, Ernst August, Motion N.o 11, angående ändring i 7 § 28 Kap.
Byggninga-Balken. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.. och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 12.
— — Motion N:o 70, om beviljande af ett anslag å 7,600 R:dr för en väg
anläggning
från lastageplatsen vid östra ändan af Stödesjön till all
männa
landsvägen åt Sundsvall. Stats-Utsk. Utlåt. N;o 78.
Wenersborg, om beviljande af ett anslag å 150,000 R:dr till uppförande af
ett nytt läroverkshus i. Motion N:o 110. Stats-Utsk. Utlåt. N;o 66.
R. St. underdån. Skrifv. N-.o 81.
Westervik, om utvidgning af dess elementarläroverk. Motion N.o 146. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 66.
Veterinär-inrättningen i Stockholm, om anslag till lön för en ny lärare vid.
Motion N:o 37. Stats-Utsk. Utlåt. N-.o 66, Meni. N:o 95 och 116. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 81.
Wieslanda jernvägsstation och sjön Bolmen, om beviljande af ett anslag
å 150,000 R-.dr för anläggning af väg mellan. Motion N o 136. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 78. R. St. underdån. Skrifv. N:o 83.
Wirsén, Thure af, Motion N o 69, om jernkontorets bibehållande vid dess innehafvande
kreditiv å Rikets Ständers Bank. Banko-Utsk. Mern. N:o 10.
Vägunderhållnings-skyldigheten, angående dess ordnande. Motion N:o 67.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 2. R.
St. underdån. Skrifv. N;o 40.
V
Ystad, angående dess lägre elementarläroverks utvidgning till ett fullständigt
högre elementarläroverk. Motion N:o 6. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
5
34
>o i ti / tb/md '{'ihtsfiii tal b i onrmvrt i rtr ;j f 't , i
d«&ba..2Ui:j..norbl /foo /w,H .„ir* ‘ !'"n 'rasmafaäftTJ
.tou .muA .*ö o:n aoi
A.
Åhörare af Riks-Ståndens sammanträden, angående ändringar i lagen för. Motion
N:o 83. Lag-Utsk. Betänk. N:o 35.
Åkerhjelm, Friherre Johan Carl, Motion N:o 8, om beviljande af ett låneunderstöd
å 743,300 R:di; för en jernvägsanläggning emellan Dalkarlsbergs
grufvor i Nora socken och sjön Möckeln. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 80.
a • - ' '
i| / • „ ^ A. . . . .
Ålshult och sjön Salen, om anslags beviljande för en kanalanläggning mellan,
samt för en jernväg mellan Ålshult oell Carlshamn. Motion N:o 84.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80.
Åverkan å-statens skogar i Norrland, om vidtagande af åtgärder till förekommande
deraf. Motion N:o 50. Sammaus. Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
• 0X .■■•i;'! ..!-)] n-);- /"* x, ‘J ■ irn ^todajeaeW
■-4
/ju mö ,»j virade© W
Örebro—Arboga jernvägs fortsättande till Köping, om beviljande af ett anslag
å 160,000 R-dr åt Köping—Hult jernvägsaktiebölå§ såsom bidrag till.
Motion N:o 63. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 80. R. St. uhderdån. Skrifv.
N:o 79.
Jp. 0);ioy neito'/ • >! ' •' »oxfefee^jsvrrTei abnjäleaiW
' y 'v.u fi hanignidm; rot (KKUVjl å
rrvflj, /)j, rf.X,,-:,ai/ ^ ^ “ ^ 1 -Li f
o.X ,y .bi'j <,-,!<..,<J- 3li,,dT .néa-UW
us.ii: *,‘)i .a!;/! \j jr >r - f
On.j-Uf .1-. j nödd rino "Äng
' -'‘ui vnnjirmncl
_
:  ■ '■ ----- —i ftn ,b r.fr.y
Stockholm,
tryckt hos E, Westrell, 1866.
