# ID: svediakorp-gov2433
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1862--1863
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 113,320
# sentences: 2,488
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIHANG
TILL
lAsasrM©!! ttms-sftkiiiiKfiHa
PROTOKOLL
VID
liagtima Mikstlagen i stockholm
Åren neli 1@G3*
ÅTTONDE SAMUI«EI.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial,
Utlåtanden och Betänkanden.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 1
1V0 t.
Ank. till Exp.-Utsk. den 1 Dec. 1862, kl. 12 midd.
Memorial, angående tillökning af Utskottets Tjenstemanna-per sonal.
För att befordra skyndsamhet vid behandlingen af de ärenden, som blifva till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets åtgärd öfverlemnade, liar Utskottet inom
sig utsett tre afdelningar för ärendenas beredning innan dessa till slutlig handlägg-'
ning hos Utskottet förekomma, hvadan Utskottet, enligt 24 § Riksdags-ordningen,
eger att antaga tre Kanslister, en till biträde vid hvardera afdelningen; men då, enligt
hvad erfarenheten vid förflutna riksdagar, visat, dessutom oundvikligen erfordras
ett pålitligt biträde vid diariernas förande och för att gå tillhanda med Notarietjenst
vid Utskottets sammanträden, samt två Kanslister, att, i den mån göromålens
mängd och omfattning sådant erfordra, i tjenstgöring inkallas, så får Utskottet hos
Riks-Stånden vördsamligen anhålla,
det Utskottet må tillåtas att, utöfver hvad Riksdags-ordningen medgifver,
genast antaga en Notarie och, i mån af behof, två Kanslister.
Stockholm den 1 November 1862.
Å Höglofliga Ridderskapet och Adelns Å Högvördiga Preste-Ståndets
Ledamöters vägnar:
C. M. L. Björnstjerna.
A Vällofliga Borgare-Ståndets
Ledamöters vägnar:
C. E. Ljungberg.
Joh. Gust. Broomi.
Ledamöters vägnar:
H. G. Hultman.
Å Hedervärda Bonde-Ståndets
Ledamöters vägnar:
Jöns Persson,
från Blekinge Län.
Bih. till R St. Brot. 1862 A 1893. 8 Samt 1 Höft.
n
Allmänaa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 2.
M:« 2.
Memorial, » anledning af Herr Ditzingers motion om ett förslags-anslag
å 10,000 R:dr till aflöning åt instruktörer i militära öfningar
vid städernas läroverk.
Nämnde motion är af Välloflig* Borgare-Ståndet remitterad till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet; men som densamma åsyftar utgift från Statsverket och i
följd deraf, enligt Utskottets förmenande, icke tillhör Utskottets behandling,
får Utskottet densamma till Vällofliga Borgare-Ståndet återställa, med hemställan
till samtlige Riks-Ståndens pröfning, till hvilket Utskott motionen
rätteligen bör öfverlemnas.
Stockholm den 1 December 1862
Stockbolm, Trtircrr hos Sam. Rumstedt, )86v,
*
Allmänna Besvär*- och Ekonomi-Utskottet,* Betänkande N:o 3. 1
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Dec. 1862, kl. 2 e. na.
Betänkande, i anledning af vackt motion om förbud att utsätta trupps
samling till ådermöte eller dylikt, till lid då gudstjenst pågår.
Högvördiga Preste-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterat en af Herr Kontrakts-prosten Tegnér väckt motion, hvari
anföres huru som väl flera Kongl. Bref och Författningar af äldre och yngre
dato blifvit utfärdade i syfte att ur vägen rödja de hinder, som kunde möta
för iakttagandet och helgden af sabbatsbudet i allmänhet och särskildt för
bevistandet och deltagandet i den allmänna gudstjensten, såsom ett af de
vigtigaste medlen att väcka och underhålla de dygder, på hvilka samhällets
bestånd hvilar, såsom exempel hvaruppå motionären erinrat om föreskriften,
att tågande trupp skall på helgedag, under den tid gudstjenst förrättas i
den församling, genom hvilken tågandet sker, vara stilla och, när tillfälle
dertill gifves, då hålla gudstjenst. Men vid sådant förhållande förvånade
det motionären, att förbud saknades mot trupps samlande på morgonen af
sön- eller helgedag, och mot anställande af mönstring med truppen just vid
den tid, då gudstjensten som bäst påginge i socken-kyrkan. Till saknaden
af ett dylikt förbud ville motionären dock sluta deraf, att dels en militärmyndighet
skulle nyligen anmält, att en trupp-afdelning blifvit beordrad
att samlas klockan nio på söndagsmorgonen, dels ock, civilmyndigheten,
jemte tillkännagifvande häraf, utsatt mönstring med nämnde trupp, eller
s. k. ådermöte, till klockan elfva samma dag. Ett sådant förfarande —
hvilket efter motionärens tanke icke kunde hafva en ursäkt i någon tvingande
nödvändighet —- stötte det fromma, religiösa sinnet och torde icke
gillas ens af dem, som gerna ville benämnas »fördomsfria*. Det vore ock
svårt att inse, hvarföre eu dylik samling, som den nyssnämnda, skulle utsättas
till klockan nio förmiddagen, samt ådermötet till klockan elfva, hvarigenom
icke blott truppen utan äfven en god del af de rustande, som till
lith. Ull B. St. Fröt. 1862 #■ 1863. 8 Sami. 2 Haft.
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 3.
samlingsplatsen måste medfölja, förhindrades att bevista gudstjensten, E
synnerhet som vid ett dylikt möte icke förekoinme något som påkallade
längre tid, än att hela förrättningen kunde medhinnas på eftermiddagen. På
grund häraf och i förmodan, att den anmärkta bristen i hithörande författningar
vore lätt att afhjelpa, har motionären föreslagit, att Rikets-Ständer
måtte till Kongl. Maj:t ingå med underdånig anhållan om meddelande af
föreskrift derom, »att der tiden för samling af sqvadron eller kompani måste
utsättas på sön- eller helgedag, jemte den förrättning, som i sammanhang;
dermed kan Konungens Befallningshafvande åligga, samlingstidcn då alltid
må bestämmas till eftermiddagen.»
Utskottet, som tagit denna framställning i öfvervägande, anser sig likväl
icke kunna densamma understödja. 1 nu anmärkta hänseende förefinnes,
efter Utskottets förmenande, ingen brist i lagstiftningen, utan bör det
af motionären anmärkta missbruk utan svårighet kunna hänföras under redan
gällande bestämmelser. Om man nemligen jemför de i allmänna lagen
och i åtskilliga författningar förekommande förbud emot arbete på söndagarmed
5:te punkten i 198 § 2:a delen af Tjenstgöringsreglementet för arméen dea
12 April 1858, som, i likhet med det äldre reglementet af den 1 mars
1819, innehåller följande föreskrift: »På sön- eller helgedagar skall en tå
gande
trupp vara stilla den tiden på förmiddagen, då allmänna gudstjensten
pågår i den församling, derigenom tåget sker, samt, om tillfälle gifves,
då äfven hålla gudstjenst;» så lärer man svårligen kunna råka i tvifvel
derom, att den af motionären omförmälda embetsförrättnings utsättande
å en söndag, och i synnerhet å en sådan timma, då gudstjenst i närmaste
kyrka pågår, innebär en afvikelse från lagens rätta förstånd och mening.
Med »arbete» i förstnämnda lagrum måste nemligen författaren hafva åsyftat
lika väl utöfvandet af den offentliga embetsmannens tjenst, som den enskilde
medborgarens idkande af sitt yrke, så mycket heldre som det förra,
just för dess offentlighets skull, är egnadt att väcka större allmän förargelse,
än det sednare. Tillämpningen häraf visar sig deruti, att å sön- och helgedagar
alla embetsverk äro stängda. Men för offentliga, så väl som för enskilda
värf medgifver lagen undantag för sådant, som »vppslcof ej tåla kan»;
och bedömandet häraf torde, hvad de förra beträffar, oftast ligga lika
mycket utom den enskildes förmåga som utom hans befogenhet. Utskottet
anser emellertid erfarenheten bekräfta, att dfe fäll äro sällsynta, då offentlig
embetsmyndighet ger anledning till klagan öfver sabbatens störande,
och håller före, att, om sådant sker, rättelse kan vinnas utan lagstiftarens
mellankomst. Men i alla händelser synes det icke lämpligt att för hvarje
upptänkligt fäll meddela ett särskildt Jagstadgande, beträffande sabbatens iakttagande.
Ett nytt förslag till strafflag föreligger nu Rikets Ständer, uti
hvars 7 kap. 3. §. igenfinnes emot arbetes förrättande å söndag enahanda
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JV:o 4. 3
förbud, sorn vår nu gällande lag innehåller. Vid pröfningen af den omfattning,
som detta lagbud bör ega, blir det tillfälle att deråt gifva en ordalydelse,
som gör detsamma på hvarje åsyftadt fall tillämpligt; och Utskottet
hemställer fördenskull,
att nu ifrågavarande motion ej må till särskild åtgärd föranledat.
Stockholm den 2 December 1862.
Hfso 4.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Dec. 1862, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt förslag om tillstånd för beväringsskyldige
från Listers och Bräkne härader alt undergå vapenöfning
å mönstringsslätlen vid Asarum i stället för den vanliga exercisplatsen
Värnö i närheten af Carlskrona.
Berörda förslag är inom Hedervärda Bonde-Ståndet väekt af Ola Olsson
från Blekinge län, hvilken förmält sig dermed åsyfta minskning i kostnader,
nemligen för den sju mil långa marchen till Carlskrona, för inqvar
teringar
och för befälets inställelse så väl vid de beväringsskyldiges afhem
tande
som vid återfärden.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till hvars behandling Ola
Olssons motion blifvit remitterad, har tagit densamma i behörigt öfvervägande
; men anser, olika med motionären, att någon besparing af kostnad
genom hans förslag icke åstadkommes. Till en trupps öfvande i vapenfö
ring
användes mera befäl, än som tarfvas till densammas anförande till
och ifrån öfningsplatsen, hvadan resekostnaden för nödigt befäl, jemte spel,
äfvensom för utrednings- och beklädnadspersedlars, tälts och förråders
transporterande från Carlskrona till Asarum snarare skulle öfverstiga, än
understiga kostnaden för truppens förskaffande till och från nämnde stad,
oberäknadt de utgifter, som blefve en följd af nödvändigheten att vid sistnämnda
ställe uppföra erforderliga byggnader.
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 4.
Men härförutan får tagas i betraktande, att enär, enligt nu gällande
Författning om den allmänna beväringen, de beväringsskyldige skola under
det andra öfningsåret exercera tillsammans med stamtruppen (hvilken uti
ofvannämnda län är det i Carlskrona stationerade marin-regementet), tillämpningen
af motionärens förslag skulle medföra stora svårigheter. Utskottet
torde icke behöfva påpeka det olämpliga deri, att en del af ifrågavarande
beväringsskyldige fördes till ett annat ställe än de öfriga, eller att
genom en annan, ännu mindre välbetänkt, anordning, stamtruppen Irån sin
station förflyttades; och hemställer derför Utskottet vördsamligen,
att Ola Olssons omförmälda motion må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 2 December 1862.
Stockholm, Tryckt hos Sam. Rumstedt, 1862.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 5.
1
\:o 5.
Ank. till Exp-Utsk. den 4 Dec. 1862, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om uttjenta underofficerares och
soldaters befordrande till vissa tjenstebefattningar.
Uti en inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln väckt samt till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad motion har Herr Grefve Björnstjerna,
C. M., framhållit den vanlottade ställning, hvari äldre uttjenta underofficerare
och soldater förmenades sig befinna. Med den knappa aflöning,
de under tjenstetiden uppbära, kunde de ingenting bespara och när
deras krafter brutits, afskedades de med en pension, alltför otillräcklig att
skydda ens emot verklig nöd. Efter motionärens mening funnes intet annat
land, som så behandlar sina gamla krigare; och att desse egde rättmätiga
anspråk på förökadt understöd, vore ovedersägligt. Men då Statens
tillgångar för närvarande möjligen icke medgåfve sådant, har motionären
påpekat en utväg, hvarigenom, utan åstadkommandet af någon utgift från
Statsverket, anständig bergning kunde beredas åtminstone åt dem, som gjort
sig deraf mest förtjenta, nemligen genom utverkande åt dem af företrädesrätt,
efter viss tjenstetid, t. ex. 20 år, till erhållande af de i Kongl. Förordningen
eller Reglementet den 29 Oktober 1752 uppräknade och dermed
jemförliga, mindre tjenster, såsom konduktörer och banvaktare vid jernvägarne,
postiljoner, o. d.
Utskottet, som icke förbisett de billiga anspråk, äldre afskedade militärer
kunna ega att antingen erhålla ett understöd, som betryggar emot nöd
på deras ålderdom, eller, der de ännu äro användbara till någon annan
tjenst, få sig anvisad utväg till försörjning, anser likväl det af motionären
föreslagna medel dertill mindre lämpligt, på samma gång Utskottet hyser
den farhåga, att ett stadgande i ifrågavarande syftning skulle väcka missnöje
inom landet, såsom ingifvande föreställning om ett obehörigt gynnande
af den ena samhällsklassen på de öfrigas bekostnad; och då dessutom hinBih.
till Ii. St. Brot. 1862 Sf 1863. 8 Sami. 3 Haft.
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 6.
der af våra nu gällande befordringslagar icke möter för användande af uttjenta
underofficerare ocb soldater i sådane befattningar, der de inom den
militära tjenstgöringen sig utvecklande egenskaper, såsom punktlighet ocb
sträng disciplin, företrädesvis äro af vigt, hemställer Utskottet vördsamligen,
att ifrågavarande motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 December 1862.
Reserv ationer:
Af Herr Grefve Björnstjerna, C. M.
Af Herr Grefve Posse, K.
Yso 6.
Ank. till Exp.-TJtsk. den 4 Dec. 1862, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående ändring i 2 § lmom.
af Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862, rörande reglering
af Presterskapets löne-inkomster.
Uti en inom Bonde-Ståndet väckt samt till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion har Jöns Pehrsson från Blekinge län
anfört, att den ledamot, som enligt 2 § 1 mom. af Kongl. Maj:ts nådiga
Förordning af den 11 Juli 1862 angående ordnande af Presterskapets
inkomster, inom hvarje län utses af dess Hushållnings-sällskap, i stället
borde väljas af Landstinget. Såsom skäl härför har motionären dels antydt, att
vid tiden för den ifrågavarande Förordningens utarbetande Landstinget ännu
icke fanns i lag stadgadt, hvarföre Hushållnings-sällskäperna då närmast
representerade församlingarne eller den för Presterskapets aflöning skatt
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande N:o 6.
3
dragande allmänheten, dels ock anfört, att Hushållnings-sällskapernas ledamöter,
i motsats till Landstingets, ej utses af allmänheten utan väljas genom
kallelser, utgångna från Sällskaperna sjelfva, hvaraf följer, att hela
orter finnas, inom hvilka Hushållnings-sällskaperna icke ega någon ledamot,
på samma gång ledamöterna ej äro förbundna att tillstädesvara vid Sälb
skapernas sammanträden, hvilka derföre ofta blott bevistas af de närmare
samlingsorten boende, och äfven af dem ganska fåtaligt. I motsats härtill
vore Landstinget en enligt i lag gifna föreskrifter konstituerad representation
från ett läns alla städer och härader eller tingslag, och dess ledamöter
voro lagligen ålagda att deltaga i Landstingets sammanträden, hvarföre
ock Landstingets i hvarje fall uttalade mening med skäl kunde anses
bäst uttrycka den allmänna inom länet.
Utskottet har tagit denna fråga i öfvervägande och får, med stöd af
de skäl, hvilka motionären anfört, vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,
att 2 § 1 mom. af Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862, rörande
reglering af Presterskapets löne-inkomster, malle i så måtto ändras,
att den ledamot, som i berörde afseende nu väljes af länens Hushållnings-sä
Ilskaper, skall af Landstinget i hvarje län utses.
Stockholm den 4 December 1862.
Stockholm, Tryckt hos Sam. Rumstedt, 1862.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-V'iskallets Betänkande jV;o T.
1
N:ft 7.
Ank. till Exp.-Utsk. den 9 Dec. 1862, kl. 6 e. in.
Betänkajide, i anledning af väckt motion (N:o 128) om dels öfverlemnande
till Kongl. Maj:l af Herr G. M. Stjernsvärds
förslag till landtförsvarels ordnande, dals förändradt tillsättande
lills vidare af Regements-chefer m. fl. befattningar.
Högofliga Ridderskapet och Adeln har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
behandling öfverlemnat en af Herr Stjernsvärd, G. M., väckt motion, hvaruti han -— roed
erinran, hurusom han redan vid 1847—1848 årens riksdag afgifvit ett »Förslag till förändrad
organisation af landtförsvaret», hvilket förslag då icke lyckades vinna bifall, men
hvilket dock torde hafva bidragit dertill, attén för ämnets utredande utsedd Kommitté sistlidne
är af Kongl. Majrt erhållit nådigt uppdrag att utarbeta och till Kongl. Majit inkomma
med fullständigt betänkande, upptagande försvarsverkets närvarande brister samt huru
dessa på ett ändamålsenligt, för Staten minst betungande sätt måtte kunna afhjelpas, jemte
uppgift huru rikets försvarsväsende bör ordnas — hemställt, att Rikets Ständer måtte till
Kongl. Majit öfverlemna de af motionären vid nämnde riksdag afgifna förslag till förändrad
organisation af landtförsvaret, med underdånig anhållan, att den för detta försvars
ordnande af Kongl. Majit förordnade Kommitlé måtte anbefallas att, i hvarje ämne för sig,
granska så väl berörde förslag, som de mera omfattande förslag till förändring eller tillökning
i landtförsvaret, hvilka vid innevarande riksdag inom de olika Riks-Stånden blifva
väckta, samt till Kongl. Majit inkomma med fullständiga yttranden deröfver, förattRikets
Ständer vid nästa riksdag i sammanhang med Kommitténs eget betänkande delgifvas; hvarjemte,
enär det kunde antagas, att hvilken som helst ändamålsenlig förändring af landtförsvarets
organisation skulle komma att medföra dels minskning i antalet af det högre
armébefälet, dels upphörande af Militär-distrikt-befälhafvare-iustitutionen, motionären henr
Bih.
till R. St, Brot. 1863 & 1863. 8 Sami, 4 Häft. 1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 7.
ställt, att Rikets Ständer måtte till Kongl. Maj:t ingå med underdånig anhållan, »att alla
Milifår-befäl halvares samt Regements- och Korps-chefsbefattningar, hvilka varda lediga
uuder tiden, intilldess beslut med anledning af ofvanbernälda Kommittés åtgörande blifvit
i afseende på landtförsvarets organisation fattadt, måtte tillsättas endast på »tills-vidareförordnande»,
så framt ieke Kongl. Maj:t skulle anse lämpligt att låta flere elier färre af
nämnde ledigblifvande befattningar tills vidare stå otillsatte och de derigenom besparade
lönerna tillfalla Statsverket»; varande denna motion åtföljd af två exemplar af motionärens
till trycket befordrade »Anförande till Ridderskapet och Adeln riksdagen 1847 oell
1848, med förslag till förändrad organisation af landtförsvaret, jemte tillägg», upptagande
ett octavband på 77 sidor, förutom tabeller, kostnadsförslag och andra bilagor.
Hvad den förra delen af ifrågavarande motion angår, eller motionärens begäran
om den åtminstone ovanliga åtgärd, att den ena Statsmakten skulle till den andra öfverlemna
ett förslag i en vigtig statsangelägenhet, hvilket icke ens efter undergången granskning
vunnit den förras godkännande, anser Utskottet någon uppmärksamhet dervid desto
mindre böra fästas, sorn dels det kan för säkert antagas, att ett till trycket befordradt
arbete, rörande ifrågavarande ämne, äfven om detsamma icke, såsom med det nu åsyftade
är händelsen, varit föremål för öfverläggning vid föregående riksdagar, är tillräckligt
bekant för de män, hvilka af Kongl. Majit fått sig anförtrodt uppdraget att föreslå förändringar
i organisationen af landets försvar, dels motionären är oförhindrad att sjelf till
Kongl. Maj:t öfverlemna sitt berörda föslag; hvadan Utskottet hemställer, att motionen i
denna del
ej må till någon åtgärd föranleda.
Beträffande motionens sednare innehåll, är Utskottet ej i tillfälle att bedöma nödvändigheten
eller fördelarne af den ifrågasatta åtgärden, för hvilken motionären ej heller
gifvit skäl: dock synes det påtagligt, att derest chefsbeställningarne inom arméen, hvilka
redan nu äro sådana s. k. förtroende-embeten, från hvilka Kongl. Majit kan när som helst
entlediga, skulle, i afvaktan på landtförsvarets förändrade organisation, tillsättas allenast
medelst »tills-vidare-förordnanden», måste, såsom en följd deraf, en stor del lägre grader
också endast på enahanda sätt kunna tillsättas, en anordning, hvars olämplighet Utskottet
ej torde behöfva närmare utveckla; — om densamma ens är, i anseende till indelningsverkets
beskaffenhet, utförbar; och Utskottet får alltså jemväl i denna del
afstyrka allt afseende å motionen.
Stockholm den 8 December 1862.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Ulshotlels Betänkande N:o S.
3
jY o 8.
Ank. till Exp.-Utsk den 9 Dec. 1885, kl. 6 e. m.
Betänkande, i avledning af väckt motion (N:o 435) i fråga om Postförvaltares
arfvode för tidningars afsändning och utdelning.
Hos Höglofliga Ridderskapet och Adeln har af Herr Ehrenborg, R., blifvit väckt
en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad motiotn, deruti anföres att,
ehuru den medelst tidningsbevillningsstämplingen tidningar pålagde beskattning medförde
deri förmån, att de finge portofritt försändaa, så att en tidning, som afsändes under s. k.
korsband med utsatt adress, fortskafiades utan afgift från tryckningsorten till första adressorten,
vore likväl, i anseende till åtskilliga olägenheter vid nämnde expeditionssäft, vanliga
förhållandet, att postförvaltarne, emot särskildt arfvode utaf tidningsprenumeranten, ombesörjde
så väl tidningens afsändande från tryekningsorten sorn dess utlemnande till prenumeranten
å adressorten. Nämnde arfvode bestämdes genom Kongl. Brefvet den 17 December
1851 sålunda, att för tidningar, som utkomma fyra gånger i veckan eller oftare,
skulle erläggas 3 R:dr årligen för hyarje exemplar, samt för dem, sorn utkomma tre gånger
i veckan eller mindre ofta, 1 R:dr 50 öre, att lika fördelas emellan postförvaltarne & afsändnings-
och utdelnings-stället. Denna föreskrift syntes likväl obillig för de tidningar,
hvilka utkomma mindre ofta. Då nemligen för en tidning, som kostar 20 R:dr, utkommer
dagligen och orsakar dagligt besvär för posttjenstemännen, erlades i arfvode 3 R:dr, vore
obilligt att halfva denna summa skall i arfvode erläggas för den tidning, hvars prenumerationspris
endast utgör omkring 5 R:dr, som utkommer endast en gång i veckan och alltså
förorsakar posttjenstemänen långt mindre besvär. Annu orättvisare vore detta för de
tidningar eller tidskrifter, hvilka utkomma endast en eller två gånger i månaden; enär i
afseende på dem missförhållandet emellan postarfvodot och prenumerationspriset blefve
ännu större. Följden hade också varit, att de smärre fidningarne och tidskrifterna oftast
försändes i korsband, hvilket dock icke medförde samma säkerhet och ofta föranledde
missnöje och missförstånd. En mera jemn fördelning af postarfvodet skulle undanrödja
anledningen till detta försändningssätt och således jemväl bereda ökade inkomster för
postförvaltarne. Kongl. General-Post-styrelsen hade ock uti underdånigt memorial af den 1
December 1851 föreslagit en sådan tariff, att för tidningar, som utkomma sex gånger i
veckan, skulle i postarfvode för året erläggas 3 R:dr, fem gånger i veckan 2R:dr50öre,
fyra gånger i veckan 2 R:dr, tre gånger 1 R:dr 50 öre. två gånger 1 R:dr, samt för tidningar,
som utgifvas en gång i veckan eller mindre ofta, i postarfvode för året 50 öre,
allt för hvarje exemplar, att lika fördelas emellan postförvaltarne ä afsändnings- och ut
-
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskoltets Betänkande N:o 8.
delnings-stället. Detta förslag blef dock ej godkändt af Kongl. Maj:t, som i stället meddelade
de föreskrifter, hvilka förenämnde nådiga Bref innehåller. Ehuru saken vid första
betraktandet kunde synas obetydlig, vore den dock ej af så ringa vigt, enär lika rättvisa
borde ske så väl den mindre bemedlade mängden, som det förmögnare fåtalet medborgare,
äfvensom det vore af vigt att de fattigare för billigt pris erhöllo gagnande och
uppbygglig tidningsläsning. Om häremot skulle invändas, att mycken skadlig läsning
sålunda bibringades de obildade; sä ville motionären härvid anmärka, att tidningar af
kristligt och sedligt syfte spridas ut bland allmänheten i vida större antal, än tidningar
af sämre halt; och för öfrigt om man genom någon slags beskattning ville söka hämma
spridningen af irreligiösa och osedliga tidningar, borde denna beskattning lika drabba de
större som de mindre tidningarne. Motionären, som förmodade, att de orsaker, hvilka
föranledde omförmälda stadganden i Kongl. Brefvet den 17 December 1851, numera icke
förefinnas, har derföre föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånig
skrifvelse anhålla, att arfvodet till postförvaltare för tidningars afsändning och utdelning'
måtte bestämmas i öfverensstämmelse med den tariff, som finnes uppgjord i Kongl. Geueral-Post-styrelsens
underdåniga memorial af den 1 December 1851.
Utskottet har genom erhållna upplysningar rörande ifrågavarande ämne inhemfaf,
att motionärens uppgifter angående den af Kongl. General-Posf-stjrelsen föreslagna tariff
för omförmälde arfvode äro öfverensstämmande med hvad Styrelsens underdåniga memorial
af den 1 December 1851 derom innehåller, äfvensom att Kongl, Brefvet drrj 17 December
1851 är i afseende ä denna fråga fortfarande gällande till efterrättelse; och finnér
Utskottet sig ega anledning vitsorda det af motionären anmärkta missförhållande, hvilket
länder tili mehn för prenumeranter å sådana tidningar och tidskrifter, som mindre ofta
utkomma. — Då motionärens förslag, jemte det att derigenom ingen onödig beskattning
pålägges mindre bemedlade prenumeranter å periodiska skrifter, tillika, just genom nedsättning
af postarfvodet för dessa skrifter, lättar utvägen till deras ordentliga erhållande,
och således medelbarligen torde bidraga till förhöjning i posfförvaltarnes inkomster, samt
den föreslagna förändringen alltså synes medföra ömsesidiga fördelar, finner Utskottet sig
böra hemställa,
att Rikets Ständer måtte, i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit, anhålla,
att posfförvaltarearfvodet för tidningars och tidskrifters afsändande
från tryckningsorten och utlemnande å adressorten må
bestämmas sålunda, att för tidningar, som utkomma hvarje söcknedag,
erlägge3 för året 3 R.dr, för dem, som utkomma fem gånger i
veckan, 2 Ridr 50 öre, för dem, som utkomma fyra gånger, 2 R:dr,
för deni, som utkomma tre gånger, t R:dr50öre, fördem, som utkomma
två gånger, 1 R:dr, samt för tidningar eller tidskrifter, som
utgifvas en gång i veckan eller mindre ofta, 50 öre, allt för hvarje
exemplar, att lika fördelas emellan postförvaltarne å afsändningsoch
utdelnings-sfället.
Stockholm den 8 December 1862.
Allmänna Besvärs- seh Ekonpmi-VlskoUets Betänkande N:o 9.
JV:o .9.
Ank. till Exp -Iffsk. den 9 Dec. 1862, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion (l\:o / 90) om åtgärders
vidtagande lill beredande af sysselsättning och arbets[öi
tjenst åt .manskapet vid de värfvade trupperna.
Uti afgifven motion, som Högloflig!» Ridderskapet och Adeln remitterat till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, har Herr Paijkull, L. (?., anfört, att till det allmänt
kända förhållandet, att disciplinära förseelser myeket oftare inträffade vid de värfvade än
vid de indelta trupperna, äfvensom dertill att anskaffandet af dugliga rekryter vid de
förra vore förenadt med stora svårigheter, anledningen vore att söka dels i de
värfvade regementenas kasernering, dels också i den omständigheten, att manskapet
nästan aldrig hade någon stadigvarande sysselsättning och jemn arbetsförtjenst pä
de tider, då det icke af sin tjenstgöring vore hindradt att åtaga sig annat arbete.
Motionären ansåg derför, att någon anordning borde vidtagas, hvarigenom hvarje värfvad
soldat, åtminstone af infanteriet, kunde beredas en biförtjenst, den motionären trott kunna
lätteligen uppdrifvas till åtminstone 100 R:dr R:mt årligen. Då nu allmänna arbeten i stor
skala företoges i de flesta städer och garnisonsorter, borde det ej vara svårt att förskaffa
manskapet vid ifrågavarande regementen passande sysselsättning. Men till den ändan
erfordrades någon förändring i de nu brukliga värfningsförbindelserna, så att den, sorn
toge värfning, tillförband sig att arbeta vid sådana anläggningar och företag, der anställning
kunde honora beredas; och till vinnande af berörda syftemål har motionären föreslagit,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att, sä framt
efter en noggrannare granskning af förhandenvarande förhållanden det finnes lämpligt, och
dermed förenade svårigheter kunna undanrödjas, Kongl. Majit täcktes »utfärda befallning
om vidtagandet af sådana åtgärder, hvarigenom en jemn och ständig sysselsättning och
dermed förenad arbetsförtjenst skulle kunna beredas manskapet vid landets värfvade och
kasernerade trupper, då tjenstgöringen sådant medgifver.»
G
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Ko 10.
Såvida som detta förslag, enligt hvad motionären sjelf påminner, för att kunna
verkställas, betingar förpligtelse af hvarje rekryt vid sjelfva anvärfvandet att utom den
militära tjensten förrätta det arbete, som åt honom anvisas och emot en vedergällning,
hvilken koinme att bestämmas honom oåtspord, måste förslaget uppenbarligen försvåra
hvad detsamma till en del just är ämnadt att underlätta, nemligen rekryteringen. För
närvarande eger nemligen hvarje värfvad soldat rätt, då han är ledig från sin tjenstgöring
att fritt välja det arbete han kan sig förskaffa. Denna rättighe.t värderas af honom högt
och begagnas äfven, åtminstone af infanteristen och artilleristen, hvaremot kavalleristen,
som har sin häst att sköta, icke får någon tid öfrig till enskildt arbete. Af nämnde rättighet
beror ock i väsendtlig mån möjligheten för den värfvade soldaten att draga sig
fram, och att fråntaga honom densamma, vore att i hög grad försämra hans ställning och
närma densamma tili likhet med krono-arbets-korpsens. Så vidt Utskottet erfarit, saknas
icke heller tillfälle till arbetsförtjenst å de orter, der värfvade trupper äro förlagde, hvadan
Utskottet jemväl anser den af motionären föreslagna åtgärd obehöflig; och anser, på
alla dessa skäl, Utskottet sig böra
å ifrågavarande motion afstyrka allt afseende.
Stockholm den 8 December 1802.
Mo SO.
Alik. till Exp.-Utsk. den 9 Dec. 18G2, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner (N:ris 168 och 173)
rörande Polisväsendets ordnande i småstäderna och på
landsbygden m. m.
I detta ämne hafva motioner blifvit väckte inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln
af Friherre Greutz, St., och Herr von Koch, N. S., af hvilka den förre, under uttryckande
af den förmodan, att vnäst folkets theoretiska och praktiska uppfostran, det icke gåfves
något sä nödvändigt till tryggande af samhällets bestånd, som en god, ändamålsenligt
inrättad och vaksam polis», hvilken »djupt ingriper uti folklifvet» och hvars »blotta tillvaro
i en systematisk utveckling ger en aktning för Iagarne, som inverkar icke allenast
på folkets moralitet, utan äfven på det rent materiela af industrien och deraf följande allmänna
välmågan», föreslagit, att, en,är nuvarande polisinstitution för såväl småstäderna sorn
landsbygden vore föråldrad och icke motsvarade sitt ändamål, »ett konstapel-system måtte
inrättas både för swiei&täder och landsbygden efter samma mönster sorn det Engelska,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulshsilels Betänkande N.-o 10.
7
hvilket blifvit med så lyckliga resultater inrättadt i hufvudstaden». Tillämpningen deraf
skulle ske sålunda att »»nuvarande kronofogde- och länsmansbeställningar indragas, deras
boställen försäljas och kapitaliseras till kontanta löner åt en öfverkonstapel inom hvarje
härad och, i förening med behöfliga anslag, ett tillräckligt antal konstaplar under deni.
På liknande sätt borde ega rum med afseende på polisen ,i städerna. Beträffande landsbygden,
borde polispersonalen tillsättas af Landshöfdinge-embetet, på förslag af Landstinget.
Herr von Koch åter har fästat uppmärksamheten derpå, att erfarenheten ådagalagt,
hurusom högst sällan de egenskaper funnes hos en person förenade, hvilka gjorde honom
duglig att sköta både uppbörd och polis. Men äfven der sådant kunde uppletas, vore det
ej lätt att förena uppbördsmannens verksamhet i kontoret och vid kassakistan med den
yttre vaksamhet och tillsyn, som kräfdes af polismannen. Svårigheten att finna polistjenstemän,
som tillfredsställde de anspråk, man numera på dem egde, vore redan utomordentligt
stor, ehuru aflöningen på flera ställen blifvit ansenligen ökad. För vinnande af
förbättring härutinnan vore det dock, efter motionärens förmenande, ej nog, att aflöningssättet
förbättrades, utan erfordrades dertill jemväl andra åtgärder, samt deribland, att, så
vidt ske kunde, åklagare och polisbestyren afskiljdes från uppbördsrnanna- och exsekutionsgöromålen.
På grund häraf och med afseende jemväl på åtskilliga andra olägenheter,
deribland ökandet af tungan vid kronobrefbäringen, länsmännens oskäliga belastande med
de flesta och minst inbringande förrättningar m. m., har motionären — för den händelse
att hans erfarenhet i nu anmärkta hänseenden öfverensstämde med den, som annorstädes
allmänt vunnits, och hans åsigter i öfrigt pröfvades riktiga — ansett sig böra föreslå, att
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, »att Kongl. Majit täcktes
i nåder tillse, huruvida icke Kongl. Instruktionen den 10 November 1855 för landtstatens
tjenstemän kunde omarbetas och förändras i den riktning, att i möjligaste måtto kronofogde
befriades från befattning med äklagarekall och polis, men länsman deremot uteslutande
finge egna sig åt dessa bestyr inom det honom tilldelade distrikt; dervid det dock
torde blifva nödigt, att de inom hvarje län ställdes under uppsigt af en juridiskt bildad,
aflönad och af Kongl. Majit eller Justitie-kanslern tillsatt, men under Landshöfdiugens lydno
ställd ombudsman, åt hvilken svårare åtal, särdeles de som riktas emot tjenstemän, jemväl
kunde anförtros, hvarefter de nuvarande landsfiskalerna kunde indragas.
Hvad nu först Friherre von Oreutz’s motion angår, synes denne motionär hafva
förbisett, att kronofogde- och länsmansbefattningarne äro embeten med andra och vida
flera åligganden än att utöfva den polisvaksamhet, för hvars tillvägabringande motionären
önskar, med uppoffring af nämnda tjenster, inrättandet af en mångdubblad polis-korps, till
hvars talrikhet likväl, enligt Utskottets tanka, icke någon anledning kan hemtas af det
nuvarande ordnings- och rättstillståndet inom landet, och till hvars aflönande skulle erfordras
allt för betydliga summor. Utskottet hemställer fördenskull,
att Friherre Creutz’s motion må lemnäs utan afseende.
Beträffande Herr von Köchs förslag, får Utskottet erinra, att vid flera föregående
riksdagar framställningar blifvit gjorde, afseende en förändrad organisation af åklagaremakten,
antingen i dess helhet eller i vissa delar deraf. De flesta af dessa förslag hafva
väl åsyftat landsfiskalstjensternas indragning, hvarom motioner alltsedan dr 1823 väckts vid
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtskollsls Betänkande N:o 10.
hvarje riksdag, med undantag allenast för deri sistförflutna, och merendels med deri framgång,
att Rikets Ständer derom gjort förnyade underdåniga framställningar till Kongl. Maj:t,
som dock särskilda gånger afslagit desamma hufvudsakligen derför, att ombud med större
insigter, än som i allmänhet hos kronobetjeningen vore att påräkna, erfordrades för utförande
af Kronans talan i mera invecklade mål, och att skicklige personer dessutom stundom
kunde behöfvas till utförande af åtal emot kronobetjente sjelfve. Men äfven beträffande
kronofogde- och länsmansbefattningarnes reorganisation igenfinnas i föregående riksdagsförhandlingar
förslag och upplysningar. Utskottet hänvisar till livad Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottets Betänkande N:0 30 vid 1854 års riksdag samt Sammansatta Statsoch
Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 25 vid den nästföljande riksdagen härom innehålla,
och hvaraf hufvudsakligen inhemtas, att Justitie-kanslern till Kongl. Majit ingifvit förslag
om hela åklagaremaktens reorganisation och hela den dertill hörande personalens förseende
med löner, grundade till en del på tillgångar, som skulle beredas derigenom, att åklagares,
med fleres, andelar i böter och förbrutet gods skulle till Kronan ingå; att Justitiekanslers-embetet
und>fått nådig befallning att anskaffa de upplysningar, som funnes behöfliga
för utredning af nämnda organisationsärende, att af bemälde embetsmyndighet upplysningar
och uppgifter, som ansetts behöfliga, blifvit infordrade och till största delen äfven
afgifna: samt att vid berörda förhållande, och då ärendet rörande ny organisation af åklagaremakten
alltså redan vöre under Kongl. Maj:ts pröfning, Rikets Ständer sednast, i enlighet
med hvad Utskotten hemställt, ansett någon åtgärd tills vidare icke böra frän Rikets
Ständers sida vidtagas.
Under den tid ärendet sålunda gång efter annan gjorts till föremål för Rikets Ständers
uppmärksamhet, hafva, den 10 November 1855, för kronofogdar och länsmän, såväl
sorn för andre landtstatens tjenstemän, af Kongl. Maj:t utfärdals nya instruktioner, i hvilka
områdena för desse tjenstemäns verksamhet nogare än tillförene bestämmas och fördelas.
J öfrigt befinner sig ärendet i samma oaföjorda tillstånd som tillförene; men Utskottet
tvekar, huruvida tiden ännu är inne att, medelst någon förnyad påminnelse, påskynda
frågans utveckling, och än mer huruvida, medelst godkännande af de utaf motionären
för densammas lösning föreslagna grunder, Rikets Ständer böra gå pröfningen af
det från Regeringen förväntade förslag i förväg.
De anmärkningar, man hört framställas emot nuvarande organisation af politiväsendet
å landet, hafva icke gått ut derpå, att tjenstemännens antal är öfverflödigt stort; och
på samma gäng man, såsom motionären, erkänner svårigheten att finna dugliga polistjeostemän,
synes det mindre följdriktigt att från ett större till ett mindre antal tjenstemän
förflytta deras åligganden samt öfverlemna göromålen åt tjenstemän af den lägre graden,
uti hvilken icke kan påräknas samma mått af kunskaper, urskiljning och erfarenhet som i
den högre, hvars innehafvare ofta uppnått densamma genom befordran från just samma
lägre tjenstebefattningiir. Det förmanskap för länsmännen, som kronofogden för närvarande
utöfvar, anser Utskottet derför alldeles icke olämpligt, och då motionärens förslag
innebär, att åt kronofogden skulle bibehållas exsekutionsbestyren, — hvilka dock icke
medgifva denne tjenstemäns stillasittande å kontoret och vid kassakistan, utan medföra ett
ständigt kringresande inom fögderiet, — så låter ganska väl härmed förena sig tillsynen
derå, huru länsmännen handhafva den mera omedelbara polisvården, hvilken sednare
numera, först genom praxis och sedermera till följd af bestämmelserna i ofvannämnde
instruktioner, de der icke vidare innehålla ovilkorlig skyldighet för kronofogde att vid
Tingen tillstädesvara och såsom åklagare föra talan i brott- och ordningsmål, mestadels
öfvergått i länsmännens händer. Huruvida det grannlaga åklagarekallet härpå vunnit,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskollets Betänkande N:o 11.
9
må lemnäs oafgjordt; men för visso är det icke förmedelst den fördelning af kronobetjeningens
nuvarande göromål, motionären föreslår, som åklagare-institutionen skall kunna
närmas sin bestämmelse, utan beror detta hufvudsakligen på den moraliska lyftning, man
åt densamma förmår gifva. I denna riktning är ett vigtigt steg taget, såvida den i det
nya förslaget till Straff-lag (2 Kap. 8 §) införda grundsatsen, att alla böter skola tillfalla
Kronan allena, antages såsom lag och vinner tillämpning jemväl i andra mål, än som
under nämnde lag hänföras, enär genom densammas antagande och deraf föranledd förändring
i sättet för åklagarens aflöning deras ekonomiska ställning blir oberoende af saköresmedlens
belopp, hvarpå deras anseende måste vinna. Vidare står åklagare-institutionens
förändrade organisation jemväl i det närmaste samband med den förbättring i rättegångsväsendet,
som ej länge torde kunna uppskjutas, och Utskottet anser fördenskull ett
fristående förslag beträffande den förra icke under sakernas närvarande skick böra komma
under pröfning.
På dessa skäl får Utskottet, som vid det slut, hvartill Utskottet kommit, anser sig ej
behöfva afgifva särskildt yttrande öfver motionärens vilkorligtvis och endast under förutsättning
af bifall till hans framställning i öfrigt, gjorda antydan om möjligheten af landsfiskalstjensternas
indragning, vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion nu ej må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 December 1862.
IV: o 11.
Ank. till Exp.-Utsk. den 9 Dec. 1862, kl. 6 e. m.
Betunka/ule, i anledning af vackt motion (N:o i30) rörande ordnandet
af lasaretts- och kurhusväsendet i riket.
Härom har inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln fråga blifvit väckt af Herr
von Scheele, F. A. B., hvilken med åberopande hufvudsakligen af det missförhållande,
som egde rum emellan befolkningens storlek samt sjukvårdsanstalternas antal, läge och
förmåga att betjena dem, som af desamma vore i behof, föreslagit, att utredningen af
frågan om behofvet af nya lasaretter och lämpligaste ställena för inrättandet af sådana
måtte öfverlemnas åt eri Kommitté, bestående af personer, sorn med intresse för ämnet förenade
sakkunskap och lokalkännedom. Och då det syntes motionären vara af vigt, att
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami. 4 Uäft. 2
10
Allmänna llesvärs- och Ekonomi-Utskollets IJetänkande N:o H.
icke allenast särskilda delar af hvad till sjukvårdsvasendet hörde, utan ännu iner att det
hela i ett sammanhang betraktades och behandlades, helst det visat sig att instruktionen
för lasaretterna och deras tjenstemän hehöfde omarbetas, hvarvid tillika kunde komma
under pröfning de vid åtskilliga helsobrunnar och badinrättningar inrättade samt af allmänna
mede! bekostade och under offentliga myndigheters tillsyn ställda lasaretters behof
af nya reglementen, har motionären hemställt, att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit täcktes åt en af Fakkunnige och lämplige
personer sammansatt Kommitté uppdraga att till Kongl. Majit afgifva underdånigt förslag,
lio till ett allmänt ordnande af lasaretts- och kurhusväsendet inom riket och 2:o till
reglementen och instruktioner för dessa inrättningar och deras tjenstemän.
Denna motion har blifvit remitterad till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
som nu går att deröfver afgifva utlåtande. Beträffande dervid först frågan om sjukvårdsanstalternas
tillräcklighet och inrättandet af nya, der de kunna finnas af behofvet påkallade,
synes denna fråga icke väl egna sig för en Kommittés behandling, i anseende till
den mångfald af lokala och andra förhållanden, som för skilda orter medför helt olika
kraf. De ifrågavarande sjukyårdsanstalternas ordnande har hittills inom hvarje särskildt
län, jemlikt Kongl. Brefvet den 10 Oktober 1765, utgjort en angelägenhet, som länet
sjelf fått ombesörja och på egen bekostnad vidmagthålla, och att icke så äfven framdeles
skulle blifva fallet, är icke ifrågasatt. Men vid sådant förhållande måste det vara
lämpligast att inom hvarje län öfverlemna denna angelägenhet åt Landstinget, hvilket icke
heller lärer underlåta att deråt egna vederbörlig omsorg; och det är på denna grund,
som Utskottet finner sig
i nu berörda hänseende ej kunna tillstyrka bifall till motionärens
förslag.
I fråga åter om den af motionären förordade revision af nu gällande reglementen
och instruktioner för de vid lasaretterna och kurhusen anställde läkare och syssloman,
har Utskottet inhemtat, att sedan, efter Serafimer-ordens-gillets inrättande, genom
Kongl. Maj:ts för detsamma den 28 April 1791 utfärdade instruktion, öfverinseendet å
vhospitalen, barnhusen och lasaretterna» blifvit åt Gillet öfverlemnadt, med stadgad
skyldighet för dem, som vid dessa inrättningar egde några befattningar, att ställa sig
tili efterrättelse de föreskrifter, Gillet kunde dem meddela, så hafva i sådant hänseende
tid efter annan dels at Serafimer-ordens-giliet blifvit utfärdade instruktioner, såsom af
den 23 Mars 1798 för läkarne och af den 3 Juni 1801 för sysslomännen vid nämnda
inrättningar, dels för direktionerna för länslasaretterna och kurhusanstalterna af Kongl.
Maj:t meddelats en instruktion af den 17 December 1817. Men sedan, till följd af Kongl.
Maj:ts nådiga Bref den 9 September 1859, Serafimer-ordens-giliet upphört att för lasaretterna
och kurhusen hafva öfverstyrelsen, och denna i stället blifvit öfverflyttad på
Sundhets-kollegium, som fått sig uppdraget att utnämna läkare vid länslasaretter och
kurhus, har, i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den 25 November 1861, hvaraf jemte
densamma bilagde handlingar, Utskottet förskaffat sig del, bemälda Kollegium med uttalande
af den mening, att vid omförmälda Inrättningar läkarens ställning, särdeles med
hänsyn till vederbörande Direktioner och syssloman, vore mindre väl ordnad — hvaruppå
i den underdåniga sluifvelsen anföras flerfaldiga exempel — och att detta förhållande i
flera afseenden inverkade menligt på sjukvården samt gjorde densamma mången gång
Allmänna llesvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o t/. 11
mindre fullständig och mindre ändamålsenlig, än som med nutidens fordringar på offentlig
sjukvård öfverensstämde, till Kongl. Majds pröfning öfverlemnat ett, med begagnande af
frän åtskillige för insigter och tjenstemannaduglighet kände läkare infordrade utlåtanden,
upprättadt förslag till vinstruktion för läkare vid länslasarett och kurhus».
Ofver detta förslag äro Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och Lasaretts-direktionerna
i de särskilda länen anbefallde att afgifva yttranden, hvarmed likväl hittills endast
en del lärer hafva inkommit.
Då emellertid berörda förslag endast åsyftar instruktion för läkarne — och dertill
blott sådana, som betjena länslasaretterna och kurhusen; men för de ifrågavarande sjukvårdsanstalterna
det måste vara af vigt att jemväl den del af deras förvaltning, som är
uppdragen åt sysslomännen, ordnas på ett tidsenligt sätt, helst det ligger i sakens natur
att eljest till följd af förändrade bestämmelser i den af Sundhets-kollegium yrkade riktning,
hvarigenom åt läkaren skulle beredas större inflytande i afseende på anstalternas
verksamhet, läkarens befogenhet vid afgörandet af dithörande frågor skulle komma att
stå i strid med hvad genom de äldre, numera föråldrade ansedda instruktionerna vore
stadgadt, samt enhet och öfverensstämmelse i förvaltningsreglementena alltså komme att
saknas, synes det vara nödvändigt, att, på sätt motionären yttrat, i ett sammanhang behandlas
hvad till ifrågavarande ämne hörer, och hvartill Utskottet lika med motionären
jemväl räknar de förändringar i afseende på sjukvården å lasaretter vid helsobrunnar och
dylika anstalter, hvilka icke af de särskilda vilkor, under hvilka dessa välgörenhetsinrättningar
må hafva tillkommit och fortfarande ega bestånd, omöjliggöras. Men af enahanda
skäl, som ofvan är antydt, anser Utskottet nedsättandet af en Kommitté för detta ärendes
behandling mindre lämpligt eller åtminstone obehöfligt, och hemtar för denna mening stöd
deraf, att, på sätt förr är nämndt, ett förslag till instruktion för läkare vid de förnämsta
af de åsyftade sjukvårdsanstalferna redan kunnat genom Sundhets-kollegii föranstaltande
och efter öfriga vederbörandes hörande åstadkommas.
På grund af det nu anförda tillstyrker Utskottet i så måtto afseende å Herr von
Scheeles förslag, att Utskottet hemställer,
det måtte Rikets Ständer i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit
anhålla, att Kongl. Majit täcktes låta genom vederbörande utarbeta
de förändrade instruktioner, sorn finnas vara af behofvet påkallade
för såväl länslasaretter och kurhus, som öfriga sjukvårdsanstalter
i riket.
Stockholm den 8 December 1862.
Reservation,
af Frih. Gederström, R.: Från Utskottets i första punkten afgifna hemställan har jag icke
skiljt mig; men vid den sednare har jag trott att, derest i betraktande tagas de meningsskiljaktigheter,
hvilka, emellan vederbörande myndigheter sig yppat, angående lämpligaste
sättet att ordna den otvifvelaktigt ganska vigtiga och grannlaga frågan om revision af
reglementen och instruktioner för lasaretternas läkare och syssloman, Utskottet haft anled
-
12
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 11.
ning icke förklara för mindre lämpligt eller obehöfligt tillkallandet, genom Kongl. Majit,
af särskildt härtill utsedde Kommitterade, hvilka, ined sakkunskap i dessa ämnen förenade
full opartiskhet och insigter; utan hade, enligt mitt förmenande, Utskottet fastheldre egt
skäl, med uteslutande af de emot den föreslagna Kommittén uttalade åsigter, stanna i den
tillstyrkan, att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Majit
täcktes, vare sig genom tillkallande af sakkunnige män för att i frågan afgifva utredning
och yttrande, eller genom vederbörande myndigheter låta utarbeta de förändrade instruktioner,
som finnas vara af behofvet påkallade, för så väl länslasaretter och kurhus, sorn
öfriga sjukvårdsanstalter i riket.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1862.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-VIskottets Betänkande M 12.
i
\«© 12.
Ank. lill Exp.-Utsk. den 13 Dec. 1862, kl. 12 midd.
Betänkande•, i anledning af vackt motion (J\s 35) om upphdfvande
af 84 § i Kongl. Förordningen den 6 September
1842, angående truppers och persedlars fortskaffande.
Uti en inom Högvördiga Preste-Ståndet väckt, till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets behandling öfverlemnad motion, har Herr Prosten Sondén anfört,
att, dä syftet med de af Rikets Ständer förordade och af Kongl. Majit den 2i
Mars innevarande år utfärdade kommunalförfattningar otvifvelaktig! vore att framkalla
och underhålla en verksam kommunalanda, och svårligen något kunde vara
mera hinderligt för en gagnande verksamhet, än att krafterna togos i anspråk för
sådant, som vore af ringa eller ingen nytta, syntes skäl vara för handen att un
danrödja
sådane obetydligheter, som hittills tillhört sockenstämma, och, derest stadganden
derom qvarstodo, skulle komma till kommunalstämmas handläggning.
Enligt motionärens tanke vore ett sådant alldeles onyttigt besvär ålagdt socknestämma
genom 84 § i Kongl. Förordningen den 6 September 1842, der det föreskrifves,
att, efter verkställd kronoskjuts, förteckning öfver de skjutsande m. m.
skall å socknestämma granskas och sedermera biläggas Kronofogdens redogörelse.
Föreskrifterna uti denna vidlyftiga § skulle afse kontroll öfver Kronofogdens redogörelse.
Dock syntes denna kontroll kunna utan fara umbäras, då 78 § i samma
författning för berörda ändamål innehölle tillräckliga stadganden. Då något annat
än att liqvid för kronoskjutsen blifvit vederbörligen erlagd, ej behöfde styrkas, samt
onyttigt besvär sä väl för kommunal-stämma som kronobetjening och onödig tidsutdrägt
för de skjutsandes liqvid borde undvikas, har motionären hemställt, att Rikets
Ständer måtte i underdånighet anhålla, att 84 g af Kongl. Maj:ts nådiga
Förordning om truppers och persedlars fortskaffande af den 6 September 1842 må
till all kraft och verkan upphäfvas.
Bih. till R. St. Prol. 1862 & 1863. 8 Sami. 5 Iläjl.
1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskoltets Betänkande M 12.
De ofvanåberopade §§ i 1842 års Kongl. Förordning hafva följande lydelse:
§ 78. »Utgift af hvad beskaffenhet som helst, må ej ske annorlunda än
mot behörigt qvitto. Kan den, som betalning uppbär, ej sjelf skrifva, skall utbetalningens
vigtighet och bomärkets egenbändighet bestyrkas af två personer, hvilka
under namnen utsätta sina yrken och hemvist.»
§ 84. »Då skjutsning är verkställd och allmogen skjulslegan uppburit, bör,
för hvarje socken, en förteckning å de skjutsande husböndernas namn, hemvist och
hemmans nummer, vägens eller stationens längd, hästarnes antal samt skjutspenningarnes
belopp, specifikt för hvarje skjutsande, af Länsmannen i distriktet eller den
kronobetjent, som med skjutsen haft befattning, tillställas socknens Kyrkoherde, som
drager försorg att förteckningen varder vid genast derefter utlyst sockenstämma
uppläst. Sedan förteckningen med eller utan anmärkning blifvit af presten och
tvänne vid sockenstämman närvarande hemmansegare påtecknad, bör densamma genom
Länsmannen tillställas vederbörande Kronofogde, att dess redogörelse för durchtågsmedlen
biläggas. På enahanda sätt bör ock den till qvartervärdarne erlagda
betalning för truppers förplägning m. m. verificeras.»
De föreskrifter, som 84 § innehåller, afse åliggande för sockenstämma att intyga
rigtigheten af kronobetjeningens förteckningar å de skjutsande, miltalet, hästantalet,
skjutspenningarnes belopp, m. m., äfvensom kontroll derå att de skjutsande
rigtigt erhållit sin betalning; men under förutsättning att föreskrifterne i 78 § blifvit
behörigen iakttagne, till följd hvaraf de längder eller förteckningar, som innehålla
förenämnde uppgifter, tillika böra vara lörsedde med eller åtföljde af qvittenser
å den utbetalda ersättningen, samt dessa qvitterade längder eller dervid bilagde
qvittenser verificera de vid hvarje tillfälle utgifna kostnader, synes på sådant sätt
alij nödig kontroll för ändamålet vara vunnen. — Utskottet, som jemväl lika med
motionären anser kommunalstämma ej böra öfverflödigt betungas med bestyr, som
med mindre omvägar kunna mera ändamålsenligt handhafvas, anser sig på grund
häraf ega anledning föreslå,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla, att 84 § i Kongl. Förordningen om truppers och persedlars
fortskaffande den 6 September 1842 må varda upphäfd.
Stockholm den 12 December 1862.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 13 och 14.
Xto 13.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Dec. 1862, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af vackt motion (JM 67) om af skaffande
af nu brukliga biskopsskrud.
Riksdagsfullmägtigen Sven Rosenberg fran Christianstads län har uti afgifven
motion hemställt, alt Rikets Strinder mätte »för sin del besluta, att den frän påfve—
dömet ärfdn, så kallade biskopsskruden till begagnande alldeles afskaffas», eller också,
i händelse detta förslag ej kunde i sin helhet bifallas, »att det åtminstone må
lemnäs hvar och en biskop frihet att efter eget godtfinnande vid biskopliga förrättningar
begagna biskopsskruden eller icke.»
Efter vederbörlig remiss har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet till
behandling förehaft delta ärende, men anser, i betraktande af ämnets beskaffenhet
och underordnade vigt,
motionen icke böra till någon åtgärd från Rikets Ständers sida
föranleda.
Stockholm den 12 December 1862.
i\:0 14.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Dec. 1862, kl. i e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion (JM 137) om förändrad
grund för fördelningen af rotering sskyldig heten.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt och till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion, har Riksdagsfullmägtigen Josef Smedberg från
A
Allmänna Besvärs- och Elconomi-Utskottets Betänkande M 14.
Elfsborgs län hemställt, att Rikets Ständer ville besluta och hos Kongl. Maj:t anhålla,
att, med upphäfvande af hvad hittills i ämnet varit föreskrifvet, stadgas måtte,
det roteringsskyldigheten emellan de särskilda till en och samma rote indelade hemman
skall sålunda fördelas, att hvarje hemman deri deltager efter dess åsätta taxeringsvärde,
och utrotarne i samma mån bidraga till soldattorp med åtföljande mulbete,
rätt till gärdsel- och vedfångst m. m,; såsom skäl hvarför andragits, att ifrågavarande
onus olika hardt tryckte de roterade hemmanen, åtminstone inom Elfsborgs
län, i anseende till den förändring, som med hemmanen egt rum, i det somlige,
ifrån att, vid den tid roteringsbesväret hemmanen emellan fördelades, hafva
varit liggande ouppodlade och till och med »öde för fäfot», såsom det i indelnings—
rullan hette, samt till följd deraf fått sig åsatt ringa eller nästan ingen grundränta,
numera uppnått ett vida högre värde, än de öfriga, och förthy kunde lättare än
dessa bära roteringsbesväret; hvadan nuvarande taxeringsvärde, efter motionärens
åsigt, rätteligen borde tjena till grund för fördelningen af ifrågavarande börda.
Utskottet, som tagit denna framställning i öfvervägande, anser sig böra erinra,
att vid de flera tillfällen, då förslag om jemkning i rust- och roteringsskyldigheten
varit hos Rikets Ständer väckta, desamma blifvit afstyrkta på den grund, att, om
än dessa onera flerestädes tryckte rust- och rotehållare ojemriare, än vid den tid
indelningsverket inrättades, hvilket härledde sig mestadels deraf, att jordegendomars
värde och godhet i förhållande till hvarandra undergått oupphörliga förändringar,
det likväl hvarken vore rättvist eller billigt, att den, som genom kostsamma odlingar
förbättrat sitt hemman, skulle af sådan anledning få vidkännas ett ökadt onus;
samt att i allt fall en jemkning icke kunde så verkställas, att icke innan kort nya
ojemnheter i roteringsskyldigheten skulle uppkomma.
Enahanda åsigt har inom Utskottet äfven nu gjort sig gällande; och synes
desto mer grundad, då fråga är endast om en jemkning emellan de särskilda hemmanen
inom en och samma rote; hvarjemte Utskottet icke kan underlåta att anmärka
dels det betänkliga deri, att på nu ifrågaställa sätt lägga en förökad lunga
å hemman, vid hvilkas förvärfvande otvifvelaktigt tagits i beräkning, såsom på värdet
inverkande, den ifrågavarande, lika väl som andra skatter och onera, dels ock
det orimliga i förslaget att fördela roteringsskyldigheten efter de särskilda hemmanens
taxeringsvärde, hvilket sednare allestädes måste vara bestämdt just med hänsyn
till roteringsbesväret; finnande Utskottet på dessa skäl sig böra
afstyrka bifall till omförmälda motion.
Stockholm den 12 December 1862.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotlets Betänkande 15.
6
XtO 15.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 13 Dec. 1862, kl. A e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion (!S:o 6J angående
förändring i sättet for uppbörd af Augmentsräntorne.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har Höglofl. Ridderskapet och
Adeln remitterat en af Herr Palmcrantz, J. M., väckt motion, att alla till rustningsstam
vid de indelta kavalleri-regementen anslagne hemmansräntor måtte, i
likhet med hvad som eger rum i fråga om andra jordeboks- och hemmantalsräntor,
af vederbörande Landlstatstjenslemän de skattskyldige debiteras, vid kronoupphördssUimmorna
af dem uppbäras samt sedermera oafkortade få af räntetagarne
lyftas antingen hos vederbörande Kronofogde eller i länets ränteii; och har motionären
såsom skäl härför anfört, bland annat, dels att dessa räntor vore att betrakta
lika med andra fast egendom åsatte skatter, hvilka af Kronobetjeningen
upptagas, och dels att uppbörden af augmentsräntorna genom räntetagarnes egen
försorg, på sätt nu egde rum, medförde både för desse och för räntegifvarne
mångfaldiga besvär och kostnader.
Det af motionären uppgifna förhållande, att ifrågavarande ränta vore att betrakta
lika med andra fast egendom åsätta skatter, synes Utskottet likväl icke
ensamt böra föranleda till öfverflyttande på Kronouppbördsmännen af bestyret med
räntans upptagande, helst en mängd utskylder af jord förekomma, hvilkas liqviderande
är öfverlemnadt åt vederbörande sakegare sjelfva; och derest det icke kan
visas ligga i denna uppbörds beskaffenhet några hinder för nämnda liqvid, utan
sådana endast vara beroende af en eller annan räntegifvares tredska att fullgöra
sin skyldighet, lärer det vara desto mindre skäl att öfverlemna uppbörden åt
Kronobetjeningen, som flertalet af räntetagare måhända blefve dermed sämre betjente,
i det alt, i anseende till nödvändigheten att åt Kronofogde medgifva för
denna likasom för annan uppbörd, ett visst anstånd med redovisningen, alla de,
som eljest kunnat godvilligt utfå sin liqvid, skulle nödgas vänta på densamma ;
och får på dessa skäl Utskottet
afstyrka bifall till motionen.
Stockholm den 12 December 1862.
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 16.
IV:0 i®.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Dec. 1862, kl. 1 e. m.
Betänkande•, i anledning af väckt motion (N:o i 28) om ändring
i Kongl. Förordningen den 1 Oktober 185B, an
gående
tillverkning, vård och försäljning af krut.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet är af Riksdags-fuIImägtigen Jan Andersson
från Kopparbergs län, med hvilken förenat sig Sven Ersson, Lars Olsson och
Anders Andersson från samma län, afgifvet ett till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitteradt Memorial, deruti anföres, att ehuru ofvanberörde Kongl.
Förordning hufvudsakligen meddelade föreskrifter, genom hvilkas iakttagande skulle
i möjligaste måtto förebyggas de för menniskors lif och egendom vådliga följderna
af vårdslöshet eller oförsigtighet vid kruts handterande och transporterande, hade
dock erfarenheten visat, att åtskilliga stadganden, som i ordalydelsen äro tvetydiga
eller för trafiken med denna vara mer än nödigt hinderliga, behöfde en ändamålsenlig
förändring, särdeles hvad angick 20 och 21 §§.
Sålunda stadgades i 20 §, alt å de kärl, i hvilka krut för transportering
inslås, skall med tydliga bokstäfver finnas utsatt »dels ordet krut, dels ock bestämmelseorten
samt afsändarens och emottagarens namn.» Hvad beträffade den
sista bestämmelsen, hade den vid tillämpningen visat sig så tvetydig, att afsändare,
med full afsigt och vilja att ställa sig författningen till noggrann efterrättelse, dock
genom det obestämda i ordet »emottagare», äfventyrat icke allenast att förlora afsänd
vara, utan äfven att fällas till högst betydliga och i förhållande till den oafsigtliga
förseelsen ingalunda billiga böter. Om till exempel en reqvirent, boende
i Stockholm, anmodade en fabrikant i Dalarne att för sin räkning till uppgifven
kommissionär i Gefle för vidare fortskaffning afsända ett parti krut, kunde med
skäl frågas, hvilken vore den i författningen efsedde emottagare!), hvars namn
borde å krutfastaget utsättas; om det vore reqvirenten, som mottager varan i
sista hand, eller kommissionären, som mottager densamma för vidare afsändning.
Afsändaren, som icke kunde eller behöfde känna huru många och hvilka kommissionärer
reqvirenten hade nödigt att begagna, för alt den reqvirerade varan skulle
komma honom tillhanda, ansåg kanske rättast att 5 fastaget såsom emottagare
teckna reqvirentens namn. I anmälan till Konungens Befallningshafvande uppgaf
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtskotlets Betänkande JVs 16. 7
afsändaren derjemte, i öfverensstämmelse med 21 §, krutets vigt, antalet af de
kärl, hvari det förvarades, bestämmelseorten, emottagarens (reqvirentens) namn samt
den väg, transporten skulle framgå. Forbonden, som hade att forsla krutet från
fabriksstället till Gefle, medförde äfven behörig forsedel, som dock naturligtvis endast
hänvisade varan till aflemnande hos kommissionären. Nu trodde sig afsändaren,
då han ock i öfrigt iakttagit författningens föreskrifter, hafva samvetsgrannt
i alla delar ställt sig densamma till efterrättelse. Emedlertid hände att krutet i
Gefle logs i beslag och afsändaren icke allenast dömdes förlustig sin eganderätt
till den vara, han afsändt, utan äfven fälldes till betydligt bötesbelopp på den
grund, att forsedeln uppgaf annan emottagare än reqvirenten, hvars namn var å
de afsända krutkärlen tecknadt, men af hvilken krutet dock i första hand ej kunnat
emottagas.
Hvad nu exempelvis blifvit anfördt, hade äfven i verkligheten handt, att nemligen,
tvärt emot författningens syfte, till följd af tvetydighet i en af dess bestämmelser,
egaren blifvit dömd förlustig sin egendom och derjemte såsom brottslig
bötfälld, ehuru ingen afsigt kunnat honom påbördas eller han skäligen misstänkas
att hafva velat annorlunda förfara, än i enlighet med författningens föreskrift.
Derföre, och då lagen borde i främsta rummet afse betryggande af eganderätten,
syntes nödigt att 20 § så förändrades, att författningens syftemål vunnes, utan
att blottställa en i afsigten laglydig medborgare för möjligheten icke allenast att
beröfvas sin egendom, utan äfven att fällas till betydliga böter. Då således genom
vanlig forsedel eller annan behörig förpassning tillräcklig upplysning vunnes såväl
om krutets bestämmelseort som om afsändarens och emottagarens namn på olika
orter, syntes det för vinnande af den trygghet vid transporten, som författningen
egentligen åsyftade, vara fullt tillräckligt, om å kärlet, hvari krutet förvarades, allenast
funnes utsatt ordet krut.
Vidare och då i 21 § fem centner uppgåfvos såsom det största qvantum
krut, som finge transporteras utan iakttagande af de för trafiken hindrande omvägar
och omständigheter, som denna § föreskref, så syntes denna bestämmelse
icke hafva annan grund, än att fern centner blifvit ansedda såsom vanligt lass
efter en dragare. Men då icke blott fem utan ända till tio centner utgjorde
ett ganska måttligt enbetslass, och en möjligen inträffande olycka genom fem centners
explosion redan skulle medföra en sådan förödelse, att en explosion af tio
centner knappast kunde åstadkomma sorgligare följder, ansåg motionären att, till
de trafikerandes stora båtnad och utan att den allmänna tryggheten derigenom
föiminskades, för tio centner krut kunde och borde medgifvas samma rättighet i
afseende å dess transport, som hittills i nämnde § finnes föreskrifven för transport
af fem centner och derunder.
Slutligen och hvad beträffade kruts transporterande sjöledes, syntes författningen
erfordra sådana modifikationer uti nu gällande bestämmelser, att äfven denna
3
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtskotlets Betänkande M 16.
transport icke, utöfver hvad tryggheten kunde kräfva, måtte till de trafikerandes
skada försvåras.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har motionären föreslagit, att Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om följande förändringar
i Kongl. Förordningen den 1 Oktober 1858.
l:o att 20 § måtte erhålla följande förändrade lydelse: »krut, som — —
— — föreskrifver, och hvarå med tydliga bokstäfver skall finnas utsatt ordet
krut. Den som» etc.
2:o att 21 § måtte i l:sta punkten erhålla följande lydelse: »vill någon
från ort till annan landvågen fortskaffa krut i större myckenhet än tio centner,
gore» etc.
3:o att Förordningen, i hvad den rörer kruts transporterande sjöledes, må i
allmänhet så omredigeras, att den till trafikerandes skada och betungande icke
försvårar eller hindrar sådan transport utöfver hvad nödig och erforderlig försigtighet
kan kräfva.
De §§ af förenämnda Förordning, uti hvilka ändring är föreslagen, hafva följande
lydelse:
§ 20.
»Krut, som från ort till annan land- eller sjövägen försändes, skall, då det
öfverstiger tio skålpund, vara inneslutet uti väl instufvadt och öfvertäckt kärl, så
beskaffadt, som § 14 föreskrifver, och hvarå med tydliga bokstäfver skall finnas
utsatt dels ordet krut, dels ock bestämmelseorten samt afsändarens och emottagarens
namn. Den, som häremot bryter, bote från och med femtio till och med
ett hundra Riksdaler, och vare krutet förverkadt.»
§ 21-
»Vill någon från ort till annan landvägen fortskaffa krut i större myckenhet,
än fem centner, gore inom åtta dagar före transportens afgång derom anmälan
hos Vår Befallningshafvande i det län, inom hvilket eller hvarifrån afsändningen
är ämnad att verkställas och uppgifve dervid såväl krutets vigt och antalet af de
kärl, hvaruti det förvaras, som bestämmelseorten och emottagarens namn, samt den
väg, transporten skall framgå. Derest krutet är afsedt att försändas till ort utom
länet, varde afsändarens berörde anmälan genom Vår Befallningshafvandes försorg
delgifven Vår Befallningshafvande i det angränsande län, hvarigenom krutet skall
fortskaffas, med underrättelse derjemte om stället hvarest och tiden då krut-transporten
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-U(skottets Betänkande M 16.
0
porten kommer att vid länsgränsen inträffa. Uppgår krutqvantiteten til! mera än
tjugu centner, ankomme på Vår Befallningshafvande att, om så nödigt anses, förordna
tillsyningsman för krut-transportens beledsagande till bestämmelseorten på
afsändarens bekostnad. Arfvode och resekostnad för sådan tillsyningsman bestämmes
af Vår Befallningshafvande, derest ej öfverenskommelse derom med afsändaren
uppgöres. Fordon, hvarpå krut forslas, skall föra röd flagg och må aldrig lemnäs
utan tillsyn. Under färdandet genom stad eller köping får intet uppehåll ega rum.»
Vid sistförflutne riksdag väcktes af motionären ett på samma skäl som i
ofvanstående memorial grundadt och alldeles likartadt förslag, hvartill Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i afgifvet betänkande M 47 tillstyrkte bifall hvad
beträffade 20 och 21 <§§, men afstyrkte åtgärd i anledning af den yrkade ändringen
af stadgandena om kruts transporterande sjöledes. Beträffande den ifråga—
ställde förändringen af 20 § anförde Utskottet i dess förenämnda .betänkande,
hurusom Utskottet ansåg, det föreskriften, att å de för transport af krut beg3gnade
kärl skulle finnas utsatt, jemte ordet krut, bestämmelseorten samt afsändarens och
emottagarens namn, lätteligen kunde föranleda både oafsigtlig öfverträdelse af
författningen och obefogade beslags-åtgärder; att antagas borde, det krut i större
myckenhet än 10 skålpund icke afsändes utan frakt- eller forsedel, deraf upplysning
erhölles om bestämmelseorten samt afsändarens och emottagarens namn; samt
att en mera omfattande påskrift, som särdeles 3 mindre kärl svårligen kunde med
nödig tydlighet utsättas, afledde uppmärksamheten från det egentligen vigtiga ordet
»krut»; och då Utskottet nu icke finner anledning frånträda de i nyssnämnda
betänkande uttafade åsigter, hemställes vördsamligen:
att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att, i § 20 af förenämnda nådiga Förordning, orden: »hvarå med
tydliga bokstäfver skall finnas utsatt dels ordet krut, dels ock bestämmelseorten
samt afsändarens och emottagarens namn» måtte
förändras sålunda: »hvarå med tydliga bokstäfver skall finnas utsatt
ordet krut.»
Vidkommande den yrkade ändringen af 21 § yttrade Utskottet i dess ofvanberörda,
vid förra riksdagen härom afgifna betänkande, alt anledning vore att
antaga, det bestämmelsen, att icke mer än fem centner krut finge, utan föregående
anmälan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, från ort till annan landvägen
fortskaffas, haft sin grund hufvudsakligen i den omständighet, att denna
vigtqvarititet ansetts i allmänhet motsvara ett vanligt hästlass, men att enär, såsom
bekant vore, i bergslagsorter dubbelt så stor tyngd gemenligen fördes efter en
hast, bibehållandet af den nuvarande föreskriften kunde hafva till följd att för
åstadkommande af fullt lass andra effekter någongång forslades i förening med
krut, hvilket skulle gifva anledning dertill, att mindre försigtighet vid transporten
Bih. lill B. St. Brot. 1862 & 1863. 8 Sami. 5 Hafi. 2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-VIskottets Betänkande M 17.
iakttoges, och att derigenom större fara uppstod, än om en tillökad qvantitet krut
fördes i samma fordon utan sammanblandning med andra varor: och då Utskottet
jemväl i afseende härå finnér skäligt vidblifva hvad i nyssnämnda betänkande är
vordet yttradt, anser Utskottet sig äfven nu böra
tillstyrka Rikets Ständer att hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att föreskrifterna i 21 och 22 §§ af meranämnde Kongl.
Förordning beträffande den största qvantitet krut som, utan föregången
anmälan hos Konungens Befallningshafvande, får landvågen
fortskaffas, må ändras derhän, att samma belopp fastställes till
tio centner.
Vidkommande slutligen yrkandet om ändring i föreskrifterne i afseende på
kruts transporterande sjöledes, så enär motionären ej uppgifvit, i hvilka hänseenden
dessa föreskrifter, de der innefattas i Förordningens 25:te till och med 34:de §§,
förmenas böra förändras, finner Utskottet sig jemväl nu, i likhet med hvad vid sistlidne
riksdag af samma Utskott afgifna betänkandet M 47 innehåller, böra hemställa,
att motionen i denna del ej må till någon åtgärd föranleda
Stockholm
den 12 December 1862.
Xio 17.
: Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Dec. 1862, kl. 4 e. m.
Betänkandei anledning af väckt motion (JM 4iJ om tillägg
till Kongl. Kungörelsen den 22 Maj 1852, i afseende
pä minderåriga personers användande vid fabriker och
handtverk.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling har blifvit öfverlemnad
en inom Högvördiga Preste-Ståndet väckt motion af Herr Kontraktsprosten,
Doktor C. H. Rundgren, med hvilken Prosten Sondén och Komminister Afzelius instämt,
deruti motionären anfört, hurusom i en tid, då uppmärksamheten i hög grad
blifvit fästad på folkskolan, det icke vore utan vigt att tillse, det ungdomen hade
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtskottels Betänkande M 17.
11
icke blott rätt och pligt att besöka skolan, utan äfven skyldighet att der inhemta
åtminstone det mått af kunskaper, hvilket folkskolestadgan angåfve såsom det för
hvar och en oundgängligen nödvändiga. I detta hänseende föreskref visserligen
nämnde stadga i 7 §, att barnen »böra, då de lemna skolan, åtminstone hafva
inhemtat nödig kunskap i följande ämnen, nemligen: ren och flytande innanläsning,
religionskunskap och biblisk historia, kyrkosång, skrifning, och de fyra räknesätten
i hela tal.» Men å andra sidan lärde oss erfarenheten, att särdeles i städerne
ett mycket stort antal barn utginge ur skolan till handtverk och fabriker, utan att
hafva inhemtat detta minimum. Försöken ifrån skolstyrelsernas sida att hämma
detta missbruk skulle icke leda till något resultat, så länge fabriks- och handt
verksordningen
saknade den bestämmelsen att vilkoret för inträde i arbete vid
handtverk och fabriker utgjorde icke blott, såsom redan funnes föreskrifvet, ett
åldersmått af tolf år, utan äfven ett kunskapsmått af ofvan angifna innehåll.
Främmande länders lagstiftning innehöile nödiga föreskrifter i detta hänseende
I Preussen finge ingen anställas i arbete, med mindre han kunde läsa och skrifva
eller under tre år besökt en skola, så framt icke etablissementet sjelf holle skola
och sörjde för undervisningen. I Frankrike skulle intyg lemnäs att barnet besökte
en skola. Då vi i så mycket annat följde utlandets exempel, borde vi icke dröja
att tillegna oss hvad som otvifvelaktig! innebure fröet till rik välsignelse för det
uppvexande slägtets framtid. Man skulle visserligen erinra att fabriks- och handtverksordningen
af den 22 December 1846 ålade arbetsgifvare tillse, det de hos
honom antagne arbetare, om de ej begått Herrans heliga nattvard samt kunde skrifva
läsligt och räkua quatuor species i enkla tal, erhölle nödig undervisning; men det
vore klart, dels att kontrollen häröfver i de flesta fall vore omöjlig att verkställa,
dels att barnet, sedan det kommit i arbete, icke kunde godtgöra hvad som blifvit
försummadt, om försummelsen sträckt sig derhän, att sjelfva elementerna icke
blifvit förut i skolan inhemtade. Bristen i lagstiftningen låge just deri, att skolstadgans
föreskrift om ett visst kunskapsmått för utträde ur skolan icke understöddes
af en likartad föreskrift i fabriks- och handtverksordningen för inträde i
arbete. Om det vore en sanuing, att våra kunskaper samlades icke för skolan
utan för lifvet, vore det en försummelse af Staten, att låta skolstadgan gifva en
bestämmelse om kunskaper, som icke i det praktiska lifvet vunne sin tillämpning.
För vårdslösa föräldrar och sorglösa barn, som föraktade kunskaper och endast
afvaktade de fyllda tolf åren, gåfves icke något bättre korrektiv än det, som
skulle ligga i en föreskrift om oberättigande till arbete, så snart skolstadgans
föreskrift icke blifvit iakttagen. När Staten och kommunerna gjorde betydliga
uppoffringar för ungdomens uppfostran, borde man ock tillse att dessa uppoffringar
icke blefve fruktlösa. När man både offentligt och enskildt sträfvade till det stora
målet, att vår folkuppfostran måtte blifva en verklighet, borde man ej tveka om
uttagandet af ett steg, hvarigenom man beredde möjligheten för realiserandet af
12
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 17.
denna stora idé, ett steg, sora uti sig icke innefattade något annat än elementerna
för alla.
På dessa grunder har motionären föreslagit, att Rikets Ständer måtte uti
underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Majit täcktes, såsom tillägg till Kongl.
Kungörelsen den 22 Maj 18S2 g 5, föreskrifva, att vid samma ansvarspåföljd,
som är stadgad för deri, hvilken i arbete antager barn under tolf år, fabriks- och
handtverksidkare må förbjudas i arbete använda barn jemväl utöfver tolf års ålder,
hvilket icke kan förete intyg från skolstyrelse eller privat lärare, att det inhemtat
i 7 § af folkskolestadgan den 18 Juni 1842 föreskrifna minsta mått af kunskaper.
I anledning af en utaf motionären vid sednaste riksdag i enahanda afseende
väckt och af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet behandlad motion, afgaf
Utskottet Betänkandet J\s 71, deruti, på anförda skäl, motionen ansågs ej böra
föranleda till åtgärd. — Det är långt ifrån att Utskottet vill underkänna det ädla
syfte, det nit för folkuppfostrans befrämjande, som föranledt motionärens förnyade
framställning i ämnet. Vid behandlingen deraf torde dock vara nödigt tillse, att
ej andra till efterlefnad tjenande bestämmelser meddelas, än sådana, som i det
praktiska lifvet kunna vinna en allmännare tillämpning. Då det ansetts nödigt,
att uti näringsförfattningarne meddela bestämmelser angående den ålder, under
hvilken barn ej må i arbete antagas, synes man i lagstiftningen ej utan afsigt
hafva underlåtit stadga, att större eller mindre mått af kunskeper böra vara vid
viss ålder förvärfvade. Mångfaldiga exempel visa, att utvecklingen i andligt och
fysiskt afseende icke alltid går i jemnbredd. Barn finnas med så trög fattnings —
gåfva och af en så sen förståndsutveckling, att de ej vid tolf eller ens vid femton
år kunnat förvärfva det i folkskolestagan såsom minimum ansedda kunskapsmåttet.
Obilligt vore då, att desse, åt hvilka naturen i ersättning för intellektuela
brister kan hafva gifvit en stark kroppsbyggnad, skulle genom lag tvingas till
sysslolöshet. Om åter föräldrar, fattigvårds- eller skolstyrelse finnas så sorglösa
och likgiltiga, att de icke draga försorg derom, att barn, innan de uppnått tolf
år, bibringas berörda ringa mått af kunskap, torde svårligen vara att hoppas, det
vederbörande, sedan barnen blifvit äldre, skulle mera beflita sig om deras undervisning.
Under sådana förhållanden torde snarare vara för barnen en vinst att få
lemna föräldrahemmet, emedan då möjlighet kan för dem öppnas atl få åtminstone
någon undervisning. Om dessa barn eller sådana, som helt och hållet sakna
föräldraomvårdnad, skulle genom lag utestängas från rättighet till arbetes erhållande,
kunde de derigenom tvingas att beträda en väg, ledande derhän, att de antingen
såsom brottslinger eller fattighjon komme att falla samhället till last. De
exempelvis
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets^ Betan hände JVS 17.
13
exempelvis omnämnda föreskrifterna, hemtade från^främmande länders lagstiftningar
visa, att man ej heller der funnit lämpligt alt uti ifrågavarande afseende stadga
något ovilkorligt förbud. En motsvarighet till dessa föreskrifter finnes äfven hos
oss uti stadgandena i 36 § i gällande Fabriks- och Handtverksordning och Kongl.
Kungörelsen den 22 Maj 1832. Lagstiftaren har genom dessa stadganden sökt
närma sig det mål, motionären åsyftar. Att detsamma kunde närmare ernås, önskar
Utskottet lika lifligt som motionären; men då de föreslagna bestämmelserna,
i Utskottets tanke, ej skulle väsendtligen dertill bidraga, finner Utskottet sig
jemväl nu böra hemställa,
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 December 1862.
Reservation:
af Herr Doktor Emanuelsson.
\
Bilt. till B. St. Prol. 1862 & 1863. 8 Sami. 5 Häft.
STOCKHOLM, TRYCKT IIOS JOII, BECKMAN, 1862.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotetts Betänkande M 18.
I
N:o 18.
Ank. till Ejp.-Uuk. den 19 Dec. 1862, kl. 3 e. tu.
Betänkande, I anledning aj väckt motton (%\i 121) om Smålands Husar
regementes
afsitlande.
Härom har fråga vid en mängd föregående riksdagar varit väckt, alltid under åberopande
deraf, att rustningsskyldigheten vore för orten särdeles betungande, dels derigenom
att, i anseende till ortens olämplighet för hästafvel, nummerhästar derstädes icke funnes
att tillgå, utan måste med betydlig kostnad från angränsande provinser uppköpas, dels ock
i följd af rusthållshemmauens i allmänhet högst klena beskaffenhet. Vid riksdagarne 1828
—1830 samt 1834—1835 ansågo väl Rikets Ständer sig icke kunna bifalla de i sammanhang
med andra förslag om minskning af den indelda arméens storlek framställda och
pröfvade yrkandena på lindring i rustningsbesväret för ifrågavarande ort; men vid den
nästföljande riksdagen vunno de förnyade klagomålen erkännande, och Rikets Ständer auhöllo
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den 6 Februari 1841, att Kongl. Majit måtte,
i sammanhang med den förändrade organisationen af Rikets försvarsverk, hvarom Rikets
Ständer vid dåvarande riksdag gjort underdånig framställning, och derest Kongl.
Majit fann sådant lämpligt, i nåder tillåta att Smålands Husar-regemente finge, mot samma
vilkor och i likhet med hvad för Smålands Grenadier-bataljon förut egt rum, afsitta,
emot erläggande af hästvakans-afgift.
Efter hvad af sednare riksdagsförhandlingar inhemta.?, har Kongl. Majit, i anledning
Bih. tilt It. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami 6 Hält. 1
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottels Betänkande JVi 18.
af berörda underdåniga skrifvelse förklarat, att, med afseende å kavalleriets ringa styrka i
förhållande till de öfriga vapnen, Rikets Ständers omförinälda anhållan icke kunde bifallas;
och denna utgång af saken i förening med den omständigheten, att i allt fall icke
förr, än tiden för de afslutade hästvakans-kontrakten vid redan afsutna rusthållsregementen
tilländalupit, lämpligen kunde tagas i öfvervägande, om någon, och i sådant fall hvilken
af de berustade orterna företrädesvis kunde vara i behof att, genom befrielse från
rustningsbesväret in natura, komma i åtnjutande af lindring, har, då ämnet vid flera efterföljande
riksdagar å nyo blifvit väckt, af de Utskott, som frågan till behandling förehaft,
åberopats såsom skäl för det yttrande, att förslaget »för det närvarande» ej borde
till någon åtgärd föranleda; hvarvid ock Rikets Ständer låtit bero.
Vid innevarande riksdag har Riksdagsfullmägtigen Daniel Danielsson från Jönköpings
län genom afgifven motion, uti hvilken August Pettersson, J. Ericson och Johannes Andersson
från samma län, jemte C. J. Svensén från Calmar län instämt, å nyo fästat uppmärksamheten
å ämnets vigt för provinsen och med åberopande af de flera skäl, som tillförene
vore anförda och allmänt blifvit erkända, hemställt, att Rikets Ständer måtte hos
Kongl. Maj:t anhålla, att Smålands Husar-regemente måtte, i likhet med den redan af
sutna
delen eller Grenad ier-bataljo nen, få afsitta och förändras till infanteri, samt att
Kongl. Maj:t i följd deraf täcktes vidtaga den reglering, som för de rustande och fäderneslandet
kan vara lämplig och billig.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till hvars behandling motionen blifvit
hänskjuten, anser sig endast påpeka redan kända förhållanden, då Utskottet hänvisar till
bristen på dugliga hästar inom provinsen, och kostnaden för remonters anskaffande från
andra håll. Vid jemförelse af dessa förhållanden med dem, som äro förhanden inom angränsande
bördigare provinser, hvilkas kavalleri-regementen fått afsitta, men hvilka dock
synas bättre än Småland i stånd att fullgöra remonteringen på ett sätt, som tillfredsställer
vapuets anspråk, har Utskottet trott det med billighet mindre öfverensstämma att,
oaktadt de anförda skälen vinna erkännande, ytterligare hänvisa de klagande att afvakta
en långsam händelsernas utveckling. Och då Utskcttet, utan att förorda någon minskning
af kavalleriets i förhållande till de öfriga vapnen redan ringa styrka, likväl anser, i händelse
Smålands Husar-regemente finge afsitta, ersättning eller fyllnad kunna beredas vapnet
genom något annat nu tills vidare afsutet regementes återuppsittande; samt Utskottet
inhemtat, att de om hästvakans-spanmålens erläggande slutade kontrakter upphöra, vid
Lifregementets och vid Smålands kavalleri, för 500 nnmmer vid hvardera, med år 1871
samt vid Ostgöta och Westgöta kavallerier, för 1,000 nummer vid hvardera, med år 1870;
vid hvilket förhållande det synes lämpligt att de anordningar, som skulle blifva en följd
af den ifrågasatta förändringen, i tid förberedas; har Utskottet trott sig böra i anledning
af motionen tillstyrka,
att Rikets Ständer matte hos Kongl. Majit i underdånighet anmäla,
det Rikets Ständer, utan att ifrågasätta någon minskning i
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 18.
3
kavalleriets nuvarande styrka, funnit sig böra i underdånighet förorda
en sådan anordning, hvarigenom Smålands Husar-regemente
förvandlas till infanteri, i likhet med den redan afsutna delen af
detta regemente.
Stockholm den 16 December 1862.
Reservationer:
af Herr Grefve Rosen, Fr. »Då jag anser det vara af stor vigt det Rikets Ständer vid
afgifvande af sina underdåniga skrifvelser i allo iakttaga full konseqvens, så att icke,
genom att beträda en motsatt bana, hvilket jag finner Utskottet genom detta sitt betänkande
hafva gjort, det anseende och den betydelse Rikets Ständers underdåniga hemställanden
böra hafva derigenom till stor del gå förlorade och så småningom kunna blifva
värdelösa, har jag icke kunnat instämma uti Utskottets beslut i denna fråga. Rikets Ständer
hafva nemligen vid alla riksdagar ända sedan 1840, då en underdånig begäran om
Smålands Husar-regementes förvandlande till infanteri till Kongl. Maj:t afläts, hvilken dock
icke vann Kongl. Maj:ts nådiga bifall, ansett skäl icke vara för handen att biträda de
motioner, som i samma syftning blifvit väckta, utan ständigt lemnat dem utan afseende;
uti hvilket tillstyrkande jag finner Utskottet äfven denna gång bort stadna, helst inga
kända nya förhållanden gifva anledning till frångående af denna Rikets Ständers vid alla
riksdagar sedan 1840 uttalade åsigt.
Det finnes ock ett ytterligare skäl hvarföre Rikets Ständer för närvarande eller vid
nu pågående riksdag icke böra taga initiativet uti frågor af denna art, alldenstund den af
Kongl. Majit i nåder tillsatta Kommittéen för Landtförsvarsärenden möjligen torde komma
att afgifva något förslag rörande organisationen af de särskilda vapnen och blifver säkerligen
detta förslag Rikets Ständer delgifvet, då Rikets Ständer, så vidt ingen underdånig
anhållan i det afseende Utskottet föreslagit blir afgifven, både undvikit att gå den andra
Statsmagteu i förväg som ock hafva sin rätt mera öppen vid fattandet af de beslut, som
kunna blifva en följd af hvad nämnde Kommitté uti hithörande frågor kommer att föreslå,
derest Kongl. Majit finner skäligt i anledning deraf till Rikets Ständer göra nådig framställning.
I samma reservation hafva instämt:
Friherre Cederström, Ii.; Herr von Echstedt, J.; Herr Ros, A. Er, Doktor Runsten;
Prosten Bergwall; Kyrkoherden Ternström; Herr Isberg och Herr Börjeson, samt Riksdagsfullmägtige
J. M. Lundahl och Carl Tholson från Mariestads län och A. Jonsson
frän Wermlands län.
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 19.
N:o 19.
Auk, till Exp.-Utsk. den H1 Dec. 186?, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om vidtagande af åtgärder hll
veterinärväsendets fullständiga ordnande.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets yttrande är infordradt öfver dels en inom
Höglofliga Ridderskapet och Adeln af Herr Grefve Cronstedt, Fr., väckt motion (N:o
212), dels ock en till Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdagsfullmägtigen Anders Persson
från Malmöhus län inlemnad motion (N:o 480) i ofvanberörda syfte.
Men innan Utskottet går att närmare redogöra för och utlåta sig öfver dessa motioners
innehåll, vill Utskottet förutskicka några upplysningar om veterinärväsendets utveckling
och närvarande ståndpunkt i vårt land, hemtade utur för Utskottet tillgängliga
handlingar. Enligt dessa leder den veterinära undervisningen i riket sin upprinnelse från
en enskild persons nit och frikostighet. Ar 1774 inrättade nemligen Professoren Petter
Hernqvist å sin egendom Brogården i närheten af Skara stad en undervisningsanstalt,
den han sjelf förestod ända till år 1808, då han afled. Före sin död hade han likväl,
genom ett år 1807 upprättadt gåfvobref till undervisningsanstalten, skänkt en viss jordvidd,
med åbyggnader, äfvensom en samling böcker, instrumenter m. m., allt under vilkor
att »gåfvan till everdelig ägo för artis veterinarice läroverket i Skara komme att anses och
förblifva.» Sedan denna donation, efter den tidens uppskattning ansedd i värde till mer
än 50.000 R:dr Banko, efter Hernqvists död, kommit under offentlig tillsyn, fastställdes
för densamma af Kongl. Maj:t den 31 Mars 1813 en ordningsstadga, enligt hvilken anstaltens
styrelse uppdrogs åt en direktion, allenast med den inskränkning, att Collegium
Medicum skulle yttra sig öfver ansökningar till förste lärare- och lektors-befattningarne.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtshotlets Betänkande JVs 10. 5
Under tiden hade beraälda Kollegium erhållit nådig befallning att afgifva utlåtande rörande
»utvidgning af läroverk för veterinärkunskapens inhemtande», och afgaf år 1812 ett
sådant, jemte förslag till upprättande af en veterinär-inrättning i Stockholm. Sedan jemväl
Rikets år 1818 församlade Ständer hos Kongl. Majit gjort underdånig framställning
om behofvet af veterinärvetenskapens större befordran, anbefallde Kongl. Majit under den
24 Augusti 1819 inrättandet af en veterinär-anstalt i hufvudstaden, och Archiatern von
Weigel samt dåvarande Lektorn vid veterinärskolan i Skara S. A. Norling erhöllo nådigt
uppdrag att utse plats för den nya inrättningen och utarbeta fullständigt förslag för dess
verksamhet. Då likväl befintliga tillgångar ej medgåfvo ett fullständigt ordnande deraf —
hvarför kostnaden beräknades till öfver 93,000 Ridr Banko — blefvo plan och förslag
upprättade till ett provisoriskt läroverks anläggande, hvilka af Kongl Majit gillades och
fastställdes. I följd häraf blefvo sedermera den till koppympningsinrättning å Ladugårdslandet
begagnade byggnad och plats, äfvensom den vid saltsjön belägna delen af samma
tomt, upplåtna och öfverlemnade åt den nya veterinär-inrättningen, som, provisoriskt ordnad
mot en till 29,000 Ridr Banko inskränkt kostnad, till en början ställdes under Kommitterades
för Garnisons-sjukhuset öfverinseende. Ar 1821 trädde denna inrättning i verksamhet,
och det för densamma föreslagna reglementet erhöll Kongl. Majits stadfästelse den
28 Maj 1824. Enligt detta sednare uppdrogs nu Styrelsen öfver veterinär-inrättningen åt
Suudhets-kollegium, på hvars stat de för densamma anslagna medel jemväl uppfördes; och
inrättningen i sitt nydanade skick fortfor under några tiotal af år dels såsom sjukvårdsanstalt
att betjena allmänheten, dels såsom läroanstalt att uppamma veterinärer. I anledning
af ökadt behof af djurläkare i förening med stegrade fordringar på deras insigter,
har likväl Sundhets-kollegium förnyade gånger hos Kongl. Majit gjort underdåniga framställningar
om en ändamålsenligare reglering af veterinärundervisningen och af förvaltningen
af de för densamma befintliga läroanstalter; och sedan en den 13 December 1850
nedsatt Kommitté under det nästföljande året afgifvit ett underdånigt betänkande, uti hvilket
uttalades den åsigt, att läroanstalterna i Stockholm och i Skara borde hvar för sig
vara fristående, men att, för bibehållande af samband dem emellan, Sundhets-kollegium
borde öfver undervisningen och sjukvården hafva inseende, utfärdade Kongl. Majit, efter
bemälda Kollegii hörande, den 20 Juli 1855, för hvardera undervisningsanstalten ett provisoriskt
reglemente af hufvudsakligt innehåll, att hvardera anstalten skulle hafva särskild
direktion, men Suudhets-kollegium inseende öfver det vetenskapliga vid båda. Dessa reglementen
skulle vara gällande till 1858 års slut, hvarförinnan det ålåge Sundhets-kollegium
att, efter direktionernas hörande, till Kongl. Majit inkomma med förslag till sådana
ändringar, till hvilka under tiden vunnen erfarenhet kunde föranleda. Sedan Sundhetskollegium
afgifvit förnyadt underdånigt förslag, utfärdade Kongl. Majit den 6 Augusti 1859
för veterinär-inrättningen i Stockholm det nu gällande reglementet, med befallning att för
Skava läroanstalt skulle fortfarande gälla till efterrättelse ofvannämnda provisoriska reglemente
af år 1855, intilldess ny stat för inrättningen blefve bestämd.
Redan ifrån dessa särskilda reglementens innehåll är det ej svårt att sluta dertill, på
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JW 10.
hvilken ståndpunkt ifrågavarande bildningsanstnlter i vetenskapligt hänseende sig befinna.
Fordringarne för inträde såsom elev äro: att hafva åldern emellan 18 oell 25 år; vara
konfirmerad; ega frisk och stark kroppsbyggnad; god frejd och nödiga skolkunskaper. Vid
veterinär-inrättningen i Stockholm (som står under förvaltning af en direktion, i hvilken
en af Sundhets-kollegii ledamöter skall vara medlem) böra lärokurserna så inrättas, att
fullständig djurläka. e-bildning kan förvärfvas på fyra år. Undervisningsämnena äro, förutom
förberedande läroämnen i naturalhistoria och kemi; läran om husdjurens byggnad
och sjukdomar samt sättet att dem behandla, läran om läkemedel, oro operationer och
förlossningskonst samt rätts- och polis-veterinftrkunnighet. Lärarne äro fyra, nemligen tre
professorer och en adjunkt (hvarjemte till lärarnas antal äfven hörer instruktions-smeden,
sorn bör undervisa i det praktiska af hofbeslagskonsten). Såsom kompetensvilkor för erhållande
af nämnda fyra lärareplatser stadgas att hafva undergått fullständig student-examen
och ega »för lärarekallet inom veterinärfacket erforderliga kunskaper och skicklighet.»
— Läroämnena äro emellertid ej bestämdt fördelade på hvarje särskild lärostol, utan föreståndaren
(en af professorerna) åligger att i samråd med öfriga lärare uppgöra förslag
till fördelning af undervisningsämnen, hvilket, efter Direktionens fastställelse, hos Sundhets-kollegitim
anmäles. —• Sedan en elev genomgått inrättningens fyra klasser, pröfvas
han vid utgångsexamen uti de till den praktiska djurläkare-vetenskapen hörande ämnen, i
hvilka han vid inrättningen erhållit undervisning. Efter godkänd examen tilldelas den sålunda
utexaminerade bevis såsom legitimerad djurläkare.
Vid veterinär-inrättningen i Skara åter, som, i öfverensstämmelse med grundläggarens
föreskrifter, har för ändamål att lemna undervisning i veterinärvetenskapen och bilda skickliga
hofslagare för landsortens behof, och som står under en direktion, inför hvilken föreståndaren
föredrager ärendena, medan deremot Sundhets-kollegium har öfverinseende öfver
sjukvården och undervisningen, bestrides denna sednare af tvänne lektorer (af hvilka den
ene tillika är föreståndare) en adjunkt samt en instruktionssmed. Såsom kompetens stadgas
för lektorer och adjunkt att hafva ådagalagt grundliga studier, jemte för veterinärlärare
erforderliga kunskaper och skicklighet. För att antagas såsom lärling äro vilkoren enahanda
som de för veterinär-inrättningen i Stockholm ofvan angifna. Men ehuru lärokursen
skall innefatta undervisning i hela veterinärvetenskapen, får dock utgångsexamen ej
omfatta andra kunskaper, än sådana, som erfordras för utöfning af hofslag ar e-yrket, hvadan
ej heller de i Skara utexaminerade eleverna hafva kompetens till tjenster med lön af
allmänna medel.
Med kännedom af dessa förhållanden skall man lätt fatta betydelsen och vigten af de
anmärkningar, som i afseende på veterinärundervisningen blifvit framställda. De förnämsta
af de anmärkta bristerna äro: saknaden af samband emellan undervisningsanstalterna
i Stockholm och Skara; det provisoriska i den sednares verksamhet; derstädes utexaminerade
djurläkares obehörighet till beställningar med aflöning af allmänna medel; lärarnes
vid begge anstalterna ringa antal; de alltför låga fordringarne på förkunskaper hos ele
-
Allmänna Besvärs- oeh Ekonomi-UIsköttets Betänkande M 19.
7
verna, då de vinna tillträde till undervisningen; och brist på tillfälle för djnrläkare-eleverna
att förvärfva praktisk öfning i husdjursskötsel.
Efter hvad Utskottet inhemtat, har giltigheten af dessa anmärkningar i allt väsendtligt
blifvit erkänd af alla deni, hvilkas yttrande i ämnet blifvit af nedannäninda anledning
infordradt.
Sedan nemligen Bestyrelsen för det år 1860 i Göteborg hållna Nionde allmänna Svenska
Landtbruksmöte! den 5 Maj nämnda år till Kongl. Maj:t ingifvit ett underdånigr memorial,
hvari anförts, att enär den utveckling, som ladugårdsskötsel pä sednare tider vunnit,
stegrat anspråken på de från veterinär-inrättningarne utgående elever, hvilka anställdes
dels såsom djurläkare och dels såsom lärare vid landtbruksskolorna, Mötet uppdragit åt
Bestyrelsen att hos Kongl. Majit göra underdånig framställning om behofvet deraf, att dels
veterinärväsendet i allmänhet och dels veterinär-läroverken ordnades på ett sätt, som motsvarade
nuvarande tids förhållanden; samt att Mötets önskan i berörda hänseende hufvudsakligen
innefattade, att nödiga medel måtte blifva anslagna till veterinärväsendets förbättrande;
och Kongl. Majit i anledning häraf anbefallt Sundhets-kollegium att öfver omförmälda
framställning infordra vederbörandes yttrande samt dermed jemte eget underdånigt
utlåtande till Kongl. Majit inkomma; så har bemälda Kollegium till Kongl. Majit ingifvit
underdånigt utlåtande den 16 sistlidne Juni, åtföljdt af särskilda yttranden af Direktionerna
för veterinär-inrättningarne i Stockholm och Skara; hvarefter jemväl Kongl.
Landtbruks-akademien, uppå nådig befallning, afgifvit underdånigt utlåtande öfver samtliga
förenämnda framställningar och de dem föijaktiga, af lärarne vid de begge veterinärskolorna
upprättade förslag till veterinär väsendets förbättrande; äfvensom Svenska Veterinärläkare-föreningen
till Kongl. Majit ingifvit ett underdånigt memorial, hvari, med instämmande
hufvudsakligen i de åsigter rörande sättet för veterinärväsendets reorganisation,
som af Direktionen för Stockholms veterinär-inrättning blifvit uttalade, föreningen anhållit,
att Kongl. Majit måtte i ämnet aflåta nådig Proposition till Rikets Ständer; varande målet
ännu icke inför Kongl. Majit i Stats-Rådet föredraget.
Med hänvsning till den allmänna uppmärksamhet det vigtiga ärendet sålunda ådragit
sig, och med åberopande dels deraf, att Kongl. Majits till nu församlade Ständer aflåtna
nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof icke innefattar något förslag
i ifrågavarande ämne, dels ock deraf, att de i saken hörda auktoriteters uttalade åsigter
beträffande sättet för veterinärväsendets slutliga ordnande icke med hvarandra öfverensstämma,
har Herr Grefve Gronstedt i sin ofvanberörda motion hemställt, att Rikets Ständer
måtte till Kongl. Majit aflåta en underdånig skrifvelse, med begäran, »att Kongl. Majit
måtte utse en Kommitté för uppgörande af definitivt förslag i ämnet och Kongl Majit derefter
täcktes, om möjligt till nu församlade Ständer aflåta nådig Proposition om veterinärväsendets
och den veterinära undervisningens fullständiga ordnande.
Anders Persson åter har i sin motion anhållit att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Majit göra underdånig framställning, det Kongl. Majit »ville genom en Kommitté af sak
-
8
Allmänna liesnärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 19.
kunniga personer till nästa riksdag låta utarbeta ett förslag till veterinärväsendets allmänna
utveckling och ordnande, så att det motsvarar alla en väl ordnad husdjursskötsel
behof i detta afseende»; hvilket förslag motionären ansett böra gå ut på »l:o veterinärläroverkens
reorganisation på ett tillfredsställande och tidsenligt sätt; 2:o veterinär-läkares
anställning så allmänt som möjligt i landet, helst i hvarje härad; 3:o en nödig lockelse åt
personer att vända sin håg och sina studier till detta vigtiga yrke genom åstadkommande
af nödiga aflöningsmedel; och måhända 4:o afskiljande af det militära veterinärväsendet
från det civila och det sistnämndas tillika med veterinär-läroverkens hänförande
under Civil-departementets myndighet och tillsyn.»
De särskilda förslagen till veterinärväsendets höjande från den ståndpunkt, hvarpå
detsamma för närvarande befinner sig i vårt land, kunna sammanfattas i följande hufvudpunkter.
Direktionen öfver Veterinär-inrättningen i Stockholm föreslår:
l:o Att Öfverstyrelsen för veterinärväsendet i sin helhet anförtros åt en chef, som,
lydande närmast under vederbörande Departements-chef, kunde egna hela sin verksamhet åt
veterinärväsendets behof och utveckling, och i hvilken landets samtlige veterinärer kunde hafva
en stödjepunkt såväl för deras vetenskapliga som för deras medborgerliga existens; hvaremot
de nuvarande direktionerna, som äro sammansatta af personer, upptagna af andra befattningar,
de der hindra dem att åt ifrågavarande uppdrag egna behörig omsorg, skulle försvinna;
2:o att vid läroverken nödigt antal lärare måtte anställas, nemligen 4 professorer med
hvar sin adjunkt, med bestämda läroämnen och med tillräckliga löner, motsvarande dem,
som för universiteten äro anslagna; att fordringarne på elevernas kunskaper rnåtte utsträckas
åtminstone derhän, att eleverna måste ega godkända insigter i de för afgång till
6:te klassen vid elementarläroverk på realliuien bestämda ämnen; och att för utgångsexamen
jemväl må erfordras en genomgången särskild praktisk kurs; 3:o att en förbättring
i djurläkarnes samhällsställning och löneförmåner måtte utverkas; 4:o att löner å 1,000
R:dr måtte anslås åt 24 distrikts-djurläkare, att utgå i den mån behofvet deraf visade sig
och distrikter bildade sig, hvilka anskaffade och för framtiden underhölle, kostnadsfritt,
lämplig bostad för distrikts-djurläkare; 5:o att till chefens disposition må ställas medel, att
årligen användas till stipendier för veterinärer. — Ett berörda förslag åtföljande förslag
till stat för veterinärväsendet i liket och veterinär-läroverket i Stockholm upptager en
utgiftsstat å 107,000 R:dr, jemte ett årligt förslags-anslag å 24,000 R:dr.
Lårarnes vid Veterinär-inrättningen i Stockholm förslag är i allt hufvudsakligt öfverensstämmande
med det nu omförmälda.
Direktionen
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Afl 19.
9
Direktionen öfver Veterinär-inrättningen i Skara har anfört: att fordringarna på
kunskaper hos de ynglingar, som söka inträde vid veterinär-läroverken borde ökas till
likhet med fordringarne för student-examen; att veterinärläkarnes löner vid de på stat uppförda
tjenstebefattningar borde ökas till likhet med hvad mosvarande andra tjenstemän innehafva;
att deras ställning och anseende i samhället borde höjas derigenom att åtskilliga
af dem erhölle rang åtminstone lika med underlöjtnant; att medel borde anvisas till resestipendier
åt veterinärläkare eller elever, som utmärkte sig för studier och praktisk duglighet;
att de begge veterinär-inrättningarne borde åtskiljas såsom tvänne särskilda läroverk
med lika åliggande att i fullständiga kurser meddela undervisning i alla till veterinärläkarebildningen
hörande läroämnen, och med lika rättigheter för de utexaminerade eleverna;
att genom utvidgande af veterinär-inrättningens i Skara verksamhet borde beredas
ökad tillgång på veterinärläkare; samt att desses skyldigheter och rättigheter borde genom
ny instruktion, lämpad efter nuvarande tidsförhållanden, närmare bestämmas.
Öfver dessa förslag har Sundhets-kollegium afgifvit underdånigt .utlåtande och för sin
del ansett begge de nuvarande läroverken böra upprätthållas, lärarnes antal, likasom fordringarne
på inträdande elevers förkunskaper böra ökas, samt tillfälle beredas de sednare
att vid mejeri eller holländeri genomgå en viss kurs i husdjursskötsel^ derest icke vid
veterinär-inrättningen i Stockholm kunde för sådant ändamål anläggas en större ladugård.
Derjemte har Kollegium vitsordat, att det af Staten aflönade antal civile djurläkare
är alltför ringa, och jemväl åt dem tillstyrkt förhöjd aflöning. Veterinärväsendets
ställande under en särskild chef har Kollegium deremot afstyrkt.
Slutligen har Landtbruks-akademien i dess ofvanberörda underdåniga utlåtande, bland
annat, sökt ådagalägga fördelarne deraf, att veterinär-inrättningen i Stockholm egde tillgång
till någon större ladugård, samt för sådant ändamål och enär inrättningens nuvarande
lokal, på anförda skäl, ansågs mindre lämplig, föreslagit inrättningens förläggande i grannskapet
af Landtbruks-akademiens experimentalfält, eller åtminstone utom hufvudstadens område,
eller närmare dess gräns mot landsbygden, på sätt vore fallet i de länder, der veterinärväsendet
vunnit någon större utveckling, såsom i Frankrike, Belgien och Danmark; hvarjemte Akademien
uttalat den mening, att något behof af tvänne fullständiga veterinär-inrättningar icke vore för
handen, hvadan och enär den i Skara befintliga anstalt, i anseende till bestämmmelserna i dess
stiftares donationsbref, möjligen icke kunde, såsom ändamålsenligt skulle varit, med den i
Stockholm sammanslås, Akademien ansett den förra kunna till ett tvåklassigt läroverk
anordnas med samma undervisningskurser som i de två första klasserna i Stockholm, så
att elever kunde under de första åren af deras studier efter behag söka undervisning i
Stockholm eller i Skara och från sistnämnda ställe afgå till Stockholm att der genomgå
återstående tredje och fjerde klasser, i hvilket fall och med en för begge inrättningarne
gemensam öfverstyrelse, uppdragen åt Sundhets-kollegium, det icke borde möta svårighet
att få de första klassernas undervisning vid begge inrättningarne ordnad efter samma
Bih. till It. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami. 6 Uäft. 2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 19.
plan, men dock så, att inrättningen i Skara komme att utgöra ett sjelfständigt fristående
läroverk; anseende Akademien deremot den omedelbara styrelsen för veterinär-lärverken
kunna uppdragas åt en, bland lärarne vid hvardera inrättningen af Kongl. Maj:t för vissa
år utnämnd, rektor eller föreståndare med biträde af öfriga lärare, på sätt nu egde rum
vid alla andra läroanstalter.
Utskottet, som icke ämnar ingå i någon pröfning af dessa förslag eller af deras företräde
sins emellan, har dock trott sig böra för dem icke alltför ofullständigt redogöra,
dels emedan Utskottet från deras tillvaro hemtar stöd för den mening, som inom Utskottet
gjort sig gällande beträffande lämpligheten af den utaf motionärerna ifrågasatta åtgärd,
dels ock för att ådagalägga, till hvilken ringa grad ej mindre veterinärväsendets än jordbruksnäringens
målsmän anse de nuvarande veterinär-undervisnings-anstalterna i stånd att
tillfredsställa landets behof.
Riktad från början hufvudsakligen på danandet af hästläkare för arméen och företrädesvis
omfattande hästvården, erhöll den veterinära undervisningen, sådan densamma
på Statens bekostnad inrättades, nästan ingen anvisning på en bestämmelse för jordbrukets
gagn. De medel, hvarmed man, på ett märkvärdigt provisoriskt sätt, försökte ifrån början
upprätta den nya institutionen, voro ock alltför obetydliga. För densammas behof af
tillfällig beskaffenhet hafva väl statsanslag, tid efter annan, beviljats; men för dess utveckling,
kan föga sägas vara gjordt. Under tiden hafva landthushållningens framsteg fortgått
med en fart, till hvilken säkerligen icke mången anade vid veterinär-inrättningarnes uppkomst,
och jordbruket, som kom till insigt derom, att dess framgång beror af en förbättrad
ladugårdsskötsel, har, efter en lycklig förening med denna sednare, tagit jättesteg. Det
kallar nu till biträde i sin skyndande utveckling alla de hjelpmedel vetenskaperna erbjuda; men
af dessa har djurläkarekonsten, ehuru i så hög grad egnad att gagna nämnda näring, stam
nät på sin låga ståndpunkt. Huru långt densamma inom vårt land blifvit efter, derom
vittnar dess målsmäns erkännande, »att veterinärväsendet ej har säte och stämma bland
andra vetenskapliga institutioner», derom jemväl det förhållande, att på de flesta ställen
i riket den olärde qvacksalfvaren oftare än den examinerade djurläkaren anlitas.
Att afhjelpa denna brist anser Utskottet vara ett trängande behof; men sättet derför
tillkommer det ej Utskottet att anvisa. Att uppoffringar från Statens sida till en början
erfordras, kan ej fördöljas, men att frukterna, här om någonsin, skola ersätta dem, är
lika visst. Då emellertid det magtpåliggande ärendet redan är föremål för Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet, kunde det synas, som någon åtgärd från Rikets Ständers sida för närvarande
ej påkallades. Härtill har likväl Utskottet trott sig finna anledning dels i det
förhållande, att, på sätt ofvan är nämndt, Sundhets-kollegium gjort särskilda underdåniga
framställningar »med anledning af det ökade behofvet af veterinärläkare i förening med
stegrade fordringar på deras insigter», och redan tillförene en Kommitté haft uppdrag att
utarbeta förslag i hithörande ämnen, utan att likväl någon reorganisation af större om
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 19. 11
fattning deraf blifvit frukten, dels ock deri, att sedan numera en stor del af landets jordbrukare
vid allmänt möte uttalat sina önskningar samt veterinär-institutionernas vårdare
instämt i begäran om en reorganisation af veterinärväsendet, vidare dröjsmål härmed synes
böra undvikas. Beträffande åter motionärernas hemställan att hos Kongl. Majit begära
tillsättandet af en Kommitté för uppgörande af definitivt förslag i ämnet, anser Utskottet
sig ej böra sådant tillstyrka, enär det nemligen synes antagligt, att, då från sakkunniga
korporationer och myndigheter utförliga förslag till veterinärväsendets ordnande blifvit till
Kongl. Majit ingifna, samt den år 1851 upplösta Kommittéens utlåtande jemväl torde kunna
tjena till upplysning, någon sådan förberedande åtgärd, sora den ifrågasatta, ej lärer vara
behöflig.
Utskottet inskränker sig fördenskull till att, i anledning af ofvannämnda motioner,
hemställa,
det måtte Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit,
anhålla, att Kongl. Majit täcktes låta genom vederbörande utarbeta
och för Rikets Ständer framlägga ett förslag, hvarigenom, i öfverensstämmelse
med tidens fordringar och landets behof, ej mindre
undervisningen i veterinärkunskapen måtte höjas och utvidgas, än
äfven djurläkarnes antal förökas och deras vilkor förbättras
Stockholm den 18 December 1862.
n
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 20.
N:o 20,
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Dec. 1862, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion (N:o 6') om utarbetande af en
ecklesiastik boställs' ordning.
Uti en till Högvördiga Preste-Ståndet inlemnad samt derifrån till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet remitterad motion, har Herr Doktor Thyselius anfört, att allmänna
lagens sladganden så väl om de ecklesiastika boställenas bebyggande, som om deras häfd,
vore föråldrade, ofta otillämpliga samt till och med stundom framkallande just det, som
man med dem velat förekomma; erinrande motionären i dessa hänseenden dels om den
mängd hus, som vid en prestgård måste finnas, och hvilka, särdeles i skogfattiga trakter,
medförde en utomordentlig tunga, dels om det på sin tid nödiga, men nu alldeles olämpliga
stadgandet, att från bostället foder ej får af bole föras, ett stadgande, som väl omöjliggjorde
ett tidsenligt närmande till ett bättre ordnadt jordbruk, men ej hindrade, att jorden
kunde vanhäfdas, och dessutom lätt eluderades derigenom, att, i stället för foder, odlades
och såldes tobak, vissa frösorter m. m. Af boställen inom riket voro de ecklesiastika
snart de enda, hvilka fortfarande drabbades af dessa olägenheter. De militära boställena
hade redan 1836 fått en ny boställs-ordning, som man dock redan funnit böra förbättras;
och för de civila boställena vore en ny ordning på väg att utgifvas. Vid dessa förhållanden
ansåg motionären det ej vara för tidigt, att lagstiftningen rörande de ecklesiastika
boställena äfven formerades i öfverensstämmelse med den närvarande tidens erfarenhet och
anspråk, hvarföre han föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla om utarbetandet af en ecklesiastik boställs-ordning.
Utskottet — som till en början erinrar, att det af motionens innehåll saknar grundlagsenlig
anledning att utlåta sig beträffande frågan om hvem som skall bygga och underhålla
prestgårdar eller om grunden för denna skyldighet och dess fördelning, utan att den
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JYi 20. 13
un väckta frågan afser endast sättet för husbyggnad å de ecklesiastika boställena, äfvensom
ordningen för deras häfd, — torde i afseende härå för nödvändigheten af en ny boställsordning
knappt behöfva åberopa mer än ett skäl: att nemligen de hufvudsakligaste nu gällande
lagstadganden äro icke mindre än 100 år äldre än de, som gälla för ett annat slag
af boställen, eller militie-statens. Det ligger i sakens natur, att de förra ej kunna vara
lämpliga för nu varande förhållanden, enär efter en så lång tidrymd, med hänseende ej
mindre till förändrade lefnadsvanor och behof, än till ett alldeles omgestaltadt jordbrukssätt,
dels boställshusen, sådana de efter den gamla lagen skola till antal och beskaffenhet,
uppföras, befinnas ömsom otillräckliga, ömsom öfverflödiga, dels ock åtskilliga bestämmelser
rörande vilkoren för tillgodogörande af ett boställes afkastning måste i våra dagar förefalla
onyttiga och föråldrade, om ej till och med menliga. Det torde vara allom bekant, att,
enligt 26 Kap. 2 § Byggninga-balken, till prestgårdsbyggnad höra följande hus, dem församlingen
skall uppföra, nemligen: stufvubyggnad, brygghus, bod med loft, visthus, lada
med loge, fähus och stall; samt att boställshafvarén skall, jemlikt Kongl. Resolutionen på
Presterskapets besvär den 10 Augusti 1762, sjelf hålla: källare, drängstufva, torkhus eller
badstufva, svinhus, vagnshus eller redskapslider, hemlighus, fårhus och sädeslada med loge.
Till följd af sättet för dessa många byggnaders uppförande ifrån början samt svårigheten
att utverka en öfvergång till något bättre, enär vid af- och tillträdessyner antingen någon
af parterne icke velat, eller det allmännas målsmän icke vågat något eftergifva, och man
sålunda gång efter annan låtit vid det gamla förblifva, befinnas mångenstädes äunu, likasom
för ett och ett halft sekel tillbaka, flertalet af nämnda hus, jemte ytterligare några
s. k. öfverloppshus, under hvar sitt tak. Tungan häraf är lika stor för dem, hvilka skola
bygga, som för den, hvilken skall underhålla; men för en förändring till något bättre lägger
lagen merändels sjelf hinder i vägen.
Provinsen Skåne gör visserligen härifrån ett undantag; men detta härleder sig från
ett förhållande, som i sig sjelf icke är för lagstiftningen önskvärdt, att nemligen denna
provins eger i fråga om denna byggnadsskyldighet annan lag än det öfriga riket.
Då af det ofvan anförda torde vara uppenbart, att en ny byggnadsordning är lika
mycket för de byggnadsskyldige, som för boställsinnehafvarne, ett trängande behof, samt
tidpunkten för åvägabringandet af en sådan nu synes lämplig, då, efter hvad kändt är, en
boställs-ordning för de civila boställena innan kort lärer kunna motses, har Utskottet funnit
sig, i anledning af motionen, böra föreslå,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Rikets Ständer fram
lägga
förslag till en, om än i vissa delar, efter' särskilda förhållanden
inom olika orter lämpad, likväl, såvidt sådant sig göra låter,
för hela Riket gällande ecklesiastik boställs-ordning.
Stockholm den 18 December 1862.
14
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JVS 21.
N:o 21.
Ank. till Exp.-Utsk den lil Dec. 1862, kl. 3 c. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion (N:o kl) om reglering af klockares
löne inkomster.
Tili Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har frän Hedervärda Bonde-Ståndet
blifvit remitterad en derstädes af Carl Ifvarsson från Hallands län väckt motion, hvari
hemställes, att, enär klockares lönevilkor, åtminstone i vissa delar af riket, icke blott
stöde i nära samband med, utan i flera hänseenden vore beroende af presterskapets inkomster,
såsom vid barndop, lysning, brudvigsel och begrafning, för hvilka förrättningar
klockarne vanligen erhölle hälften eller en tredjedel emot hvad pastorerna bekomme; samt
hvarken det vore passande, att klockare uppbure sina inkomster på det förr öfliga sättet,
sedan detsamma utdömts hvad presterskapet anginge, ej heller offer på altaret borde vidare
tillåtas, Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes i nåder förordna, det reglering af klockarnes lönevilkor pastoratsvis bör ega
rum, antingen i sammanhang med regleringen af presterskapets löner, eller ock särskildt,
då sådant å någondera sidan påyrkas; samt att detta må verkställas af den kommitté,
som det tillhör att taga befattning med reglering af presterskapets löner.
Utskottet, som inhemtat, att på olika orter inom riket olika bruk följes i afseende på
sättet för klockares aflönande, dervid ofta hänsyn måste hafvas till de befattningar (såsom
organist, skollärare o. d.), som stundom äro med klockare-sysslan förenade, samt att frivilliga
öfverenskommelser utan svårighet pläga kunna åstadkommas, hvartill vederbörande
ock äro af hittills gällande bestämmelser hänvisade, finner alltså, och enär ej heller de
skäl äro för handen, hvilka vid frågan om nödvändigheten af ändring i sättet för presterskapets
aflöning hufvudsakligen gjordes gällande, sig ej ega tillräcklig anledning att understödja
ifrågavarande motion, utan anser, att densamma
ej bör till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 December 1862.
Allmänna Besvära- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 22.
15
N:o 22.
• Ank. till Exp.-Uuk. den 19 Dee. 1862, k!. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion (N:o 249) om organiserandet aj
en representation för häradet.
Ridderskapet och Adeln har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterat
ett memorial, deruti Herr Friherre Cederström, R, hemstäldt, att, enär koramunal-lagens
stadganden först blefve fullständiga genom införande deri af tjenliga föreskrifter angående
organiserandet af en representation för häradet, till utvecklande af dess kommunala betydelse
och till befrämjande af dess speciela förkofran, Rikets Ständer måtte, derest eget
underdånigt förslag i ämnet nu icke ansåges lämpligt att afgifva, genom underdånig skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anhålla om Dess nådiga proposition i ämnet till näst sammanträdande
Ständer.
Utskottet, som tagit berörda framställning i öfvervägande, betvifla)- ej, att en representation
för häradet kunde blifva för denna kommun af väsendtlig nytta; men anser likväl,
att innan någon erfarenhet rörande resultaterna af de nyligen tillkomna kommunalinstitutionerna
erhållits, några vidare åtgärder uti denna gren af lagstiftningen icke böra
vidtagas, hvadan Utskottet får vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion ej må bifallas.
Stockholm den 18 December 1862.
le
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Jttl 2B.
Reservation:
af Friherre Cederström, R.: »Då Höglofliga Utskottet, i sjelfva saken, så till vida med mig
instämt, att Utskottet förklarat sig anse »en representation för häradet kunna blifva för
denna kommun af väsendtlig nytta,» — ett erkännande, för hvilket jag är tacksam —
har jag dervid ingalunda kunnat finna inrättandet af en sådan representation böra uppskjutas
till den tidpunkt, då de nyligen införda kommunal-institutionerna hunnit lemna
praktiska resultater. Mig vill tvärtom det synas fastheldre just uti närvarande tidpunkt
önskvärdt, att våra kommunala varfs handläggning ordnades på det fullständigaste och
ändamålsenligaste sätt, i ändamål att, genom en efter förhållandenas kraf afpassad samverkan,
göra dessa institutioner i möjligaste män fruktbringande för kommunernas allmänna
bästa. Häradet är i många fall en enhet, en helhet för sig, och förtjenade derföre,
till vinnande af en kraftigare och mera koncentrerad utveckling af dess samhällslif,
sin särskilda representation, hvars inrättande alltså, när detta erkännes, synts böra, utan
afvaktan af öfriga kommunal-förhållandens verkningar, nu beredas.
N:o 23.
Ank. til! Exp.-Utsk, den 19 Dec. 1862, kl. 3 e. itt.
Betänkande, i anledning af väckt motion (N:o 200) i fråga om upphäfvande
af 3 moni. i 47 § af Kongl. Förordningen om landsting.
I motion, som Höglofliga Ridderskapet och Adeln remitterat till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet, har Herr Friherre Sprengtporten, J. W., föreslagit, att 3 momentet i
47 §.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-V t skottet s Betänkande JW 24. 17
47 § af Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 21 Mars 1862 otn landsting, måtte ur författningen
utgå, enär landstinget eljest skulle beklädas med obegränsad magt att ålägga
sä väl stad som landsbygd inom länet huru stor skattebörda som helst och till hvad ändamål
som helst. Då något skydd mot missbruk af denna magt eller mot missförstånd
vid dess tillämpning icke blifvit gifvet; och då landstinget svårligen med rättvisa skulle
kunna urskilja hvad som vid ett företag inom länet gagnade stad eller land, eller den ena
landsbygden framför den andra, ansåg motionären, att man genom det ifrågavarande momentets
bibehållande samt deraf följande ojemn beskattning skulle framkalla emellan ett
landskaps olika delar en afund, hvilken skulle tillintetgöra den enhet i tänkesätt och sträfvanden
inom ett och samma län, som man genom författningen velat framkalla.
Enligt hvad motionären sjelf erinrar, har Kongl. Förordningen om landsting ännu icke
trädt i verkställighet. Att vidtaga en ändring i densamma beträffands en grundsats, som
så nyligen varit Rikets Ständers pröfning underkastad, och det innan de föregifna olägenheterna
af någon erfarenhet bekräftas, finner Utskottet sig för ingen del kunna tillstyrka,
utan hemställer,
att motionen ej må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 December 1862.
Wto 24.
Ank. till Exp.-Utsk. deu 19 Dec. 18B2, kl. 3 e. m.
anledning af väckt motion (N:o 260) om uppgörande af
billiga taxor å a/gt/ler lill kyrka- och kyrkobetjente m. fl.
Uti en hos Höglofliga Ridderskapet och Adeln väckt samt till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion har Herr Drake, C. A. W., anfört, att sterbhus i vårt
Bih tilt B. St. Brot. 1862 & 1863. 8 Sami. 6 Haft. 3
Betänkande i
nya
18 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 24.
land finge för begrafningar vidkännas särdeles stora och betungande kostnader till kyrkan
och dess tjenare. Till presterskapet och kyrkobetjeningen utginge rundliga gratifikationer
efter anspråk, som ville stödja sig på häfd och på »hvad andra plägade gifva», och uti vissa
församlingar skulle dryga taxor finnas uppgjorda öfver hvad som borde betalas för klockringning,
grafs öppnande, mull, hyra för prestafver etc., och dessa afgifter drabbade fattiga
sterbhus mången gång ganska tungt, men detta oaktadt betalade de flesta allt som fordrades,
heldre än att pruta. Till undanrödjande af dessa missförhållanden har motionären
föreslagit, att Rikets Ständer måtte, i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes anbefalla Biskopar och andre vederbörande, att tillse, det nya billiga
taxor i församlingarne uppgöras å hvad som vid begrafningar skall af sterbhus erläggas,
med ett för hvarje fall bestämdt minimum, äfvensom att öfvervaka, det icke någon emot
sin vilja betungas med afgifter derutöfver, samt att de kyrkans tjenare, hvilkas aflöning
är grundad på tillfälliga inkomster af sterbhus, varda på annat sätt, helst genom bestämda
löner, godtgjorda.
Då det bör antagas, att genom Kongl. Förordningen den 11 nästlidne Juli, angående
allmänt ordnande af presterskapets inkomster, de nu från sterbhus till presterskapet vid
begrafningar utgående, ofta ganska dryga kostnader småningom skola regleras på bestämda,
med billighet och rättvisa öfverensstämmande grunder, synes någon vidare åtgärd i detta
hänseende ej erforderlig.
Beträffande åter de andra af motionären öfverklagade, i och för begrafningar uppkommande
afgifter, såsom för klockringning, likvagn, prestaf ra. m., har Utskottet väl erfarit,
att, på sätt motionären anfört, dessa afgifter, särdeles i hufvudstaden uppgå till ett
belopp, som äfven för icke alldeles obemedlade sterbhus synas nog betungande; men enär
dessa afgifter kunna i hvarje församling vid kyrkostämma fastställas af församlingsboerne
sjelfve, anser Utskottet någon lagstiftningsåtgärd, ej heller i sistberörda hänseende erforderlig;
hvadan Utskottet föranlåtes
afstyrka bifall till ifrågavarande motion.
Stockholm den 18 December 1862.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-V Iskottets Betänkande •>! 25.
19
N:o 25.
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Dec* 1862, k). 3 e. m.
Betänkande, t anledning af väckt motion (N:o 86) angående tre årliga
häradsting i Wermland.
Herr Friherre Cederström, li., har genom en till Höglofliga Ridderskapet och Adeln inlemnad
motion, som till detta Utskott remitterats, yrkat, att Rikets Ständer måtte göra
underdånig framställning till Kongl. Majit derom, att provinsen Wermland, hvarest nu blott
hållas två lagtima ting om året, måtte i likhet med andra län, hvilka ej äro mera tätt befolkade,
hädanefter hänföras under den allmänna bestämmelsen, enligt hvilken tre sådana
ting skola årligen hållas; varande ändamålet härmed att till någon del motverka den långsamhet
i anhängigjorda rättstvisters och ärendens slutliga afgörande, som vore en gifven
följd af mindre täta domstols-sessioner, och som äfven utöfvade ett menligt inflytande på
andra i sammanhang med rättsskipningen stående förhållanden, såsom lagfart med köp om
fast egendom, derå fastebref stundom ej utfölle förr än efter 1', å U år, då deremot i
orter med 3:ne ting örn året samma ärende kunde bringas till slut på 6 å 9 månader.
Vid behandlingen af denna motion har Utskottet inhemtat, att frågor af ifrågavarande
art under sednare åren blifvit af Kongl Majit afgjorda på framställning af menighet i den
ort saken rört, utan att underdånig anhållan derom af Rikets Ständer framförts. Så har
skett med Westerdalarne, som förr blott hade ett lagtima ting om året, men hvarest två
ting hållas allt sedan år 1858, då socknarne efter stämmobeslut hos Kongl. Majit anhöllo
om denna förändring i deras rättegångsordning. Denna väg för dylika frågors afgörande
anser Utskottet ock vara den lämpligaste, enär derigenom säkrast kan utrönas, huruvida
förändringen är af den större allmänheten åstuudad. Genom landstingen erhålla dessutom
menigheterna äfven snart nya tillfällen och utvägar att få sina behof och önskningar i
dylika angelägenheter dragna under vederbörlig pröfning.
På dessa grunder får Utskottet vördsamt föreslå,
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 December 1862.
20
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 26.
Reservation:
af Friherre Cederström, R.: Ehuru Höglofliga Utskottet, det jag bör med belåtenhet förnimma,
behagat lemna obestridda erforderligheten och gagnet af 3:ne Häradsting om året,
i stället för endast 2:ne, i en numera folkrik och lifligt rörelseidkande provins, der rättsskipningens
fortskyndande onekligen synes af affärslifvets stigande utveckling vara påkaliadt,
har Utskottet likväl ansett framställning derom lämpligen böra af menigheterna i orten,
t. ex. genom landstingen, afgifvas till Kongl. Maj:t. Jag vågar dock i motsats härtill
föreställa mig, att Rikets Ständer i egenskap af Svenska Folkets ombud, vore fullt befogade
att med befrämjandet af denna angelägenhet taga befattning; och tror jag, att, derest
den utväg vidtagits, en, om ock i alla händelser sannolikt icke länge uteblifvande, förmån
torde kommit den ifrågavarande delen af riket desto förr, eller redan under den närmaste
framtiden, till godo; ett resultat, som nu först efter anlitande af den utaf Utskottet, såsom
den rätta vägen, anvisade omväg, lärer kunna vinnas.
N:o 26.
An k. till Eip.*Ut»k. den 19 Dec. 1862, kl. 3 e, na.
Betänkande, i anledning aj väckt motion (N:o 486) örn förbud mot befä
lets
inblandning vid a/slutande af kontrakt emellan rotehållare
och soldal.
I en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet från Hedervärda Bonde-Ståndet
remitterad motion har Riksdagsfullmägtigeu J. O. Sundgren från Stockholms län, med
erinran, att klagan vid föregående riksmöten blifvit förd öfver inblandning från befälets
sida vid kontrakters uppgörande emellan rust- eller rotehållare och soldat, föreslagit, att
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, »att vid knektars —
vare sig soldaters, husarers eller båtsmäns — tillsättande, befälet måtte förbjudas att i
något afseende lägga hinder i vägen för rust- eller rotehållare att med karlen öfverens
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 27. 21
komma och uppgöra så väl om lönevilkoren, som eljest bäst han gitter, eller att annorledes
inblanda sig i detta bestyr, då nemligen visadt är, att karlen är välfrejdad, frisk
och inom den föreskrifna åldern, samt, i fråga om soldat, att han har erforderlig längd»;
och har motionären derjemte anfört, att motion i samma ämne skulle vid denna riksdag
hafva blifvit väckt inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Per Nilsson från Christianstads
län.
Utskottet, till hvilket icke blifvit öfverlemnad någon annan motion i berörda ämne,
än den, för hvilken Utskottet nu redogjort, har inhemtat, att vid sistlidne riksdag ett
alldeles likartadt förslag blifvit väckt, men af det Utskott, som detsamma pröfvat, alstyrkt
af det skäl, att då Rikets Ständer tillförene, med anledning af en dylik motion,
hos Kongl. Majit i underdånighet anhållit om rättelse i berörda afseende Kongl. Majit
förklarat samma hemställan ej böra föranleda till någon Kongl. Majits åtgärd, emedan,
enligt Krigs-kollegii uppgift, några klagomål i omförmälda syfte hvarken vid generalmönstringar
eller eljest afhörts, och det för öfrigt berodde på rust- och rotehållare att
i laga ordning öfverklaga dylika missbruk, der de möjligen kunde ega rum.
Af sistnämnda skäl och då gällande författningar icke gifva anledning till att befäl
eger rättighet inblanda sig i de aftal emellan rotehållare, och soldat, motionären åsyftar,
anser Utskottet någon särskild föreskrift i ämnet ej behöflig; hvadan Utskottet
hemställer,
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 December 1862.
N:o 27.
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Dec. 1862, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion (JVs. 510) om ändring i bestäm
melserna
rörande soldattorp.
Från Hedervärda Bonde-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
blifvit remitterad en motion, hvaruti Per Persson från Wermlands län föreslagit, att, enär
skyldigheten för rotehållare att bygga och underhålla hus å soldattorpen samt anskaffa
ved och gärdsel åt soldaten vore i skoglösa orter särdeles betungande, Rikets Ständer
måtte för sin del besluta en sådan förändring i 1688 års knektekontrakter, att det må stå
roteintressenter och soldater fritt att sins emellan, utan befälets inblandning, öfverenskom
-
22
Allmänna Besvärs- och Ekonom i-U Isko t tets Memorial JV? 28.
ma antingen om årlig kontant ersättning åt soldaten i stället för bostad, eller ock om tillhandahållande
åt honom af torp, hvar som helst inom kompaniet.
Detta förslag innebär en rubbning af Indelningsverket i sjelfva dess grund; hvadan
Utskottet redan af detta skäl finner sig ej kunna tillstyrka detsamma. Det enda fall, der,
enligt Utskottets tanke, berörda medgifvande kunde lända till verklig fördel för begge kontrahenterna,
inträffar, då soldaten besitter eget torp eller hemmansdel inom korporalskapets
stånd. Men i sådan mindre vanlig händelse lärer vederbörande befäl ej förvägra soldaten
att bo på sin egen jordlägenhet. Att åter bostaden skulle få vara belägen utom
samma område, såsom motionären föreslagit, är oförenligt med disciplinens fordringar; och
utan att vidare söka ådagalägga de missbruk, hvartill förslaget kunde leda, eller de olägenheter,
som deraf kunde härflyta ej mindre för den derigenom på en alltför obeständig
fot försatta soldaten, än för rotehållarne, hvilkas skyldighet att anskaffa och underhålla
boningshus å soldattorpet ömsom skulle tillämpas, ömsom eftergifvas, allt efter d.' hvarandra
efterträdande rotesoldaternas olika behof och fordringar, anser Utskottet sig ega giltiga
anledningar att
afstyrka bifall till ifrågavarande motion.
Stockholm den 18 December 1862.
N:o 28.
Ank. till Eip.-Utsk. den 19 Dec, 1862, kl. 3 e. m.
Memorxal, i anledning af väckt motion (JM 35J om dels förändrade vilkor
för lärares vid elementarläroverken uppflyt/ning i högre lönegrad,
deras pensionering m. m., dels ock rättighet för läraren t teckning
vid Skara höyre elementarläroverk Mankell att vid fråga
om uppflytlning till högre lönegrad, få beräkna äfven de år lian
före år J860 vikarierat i nämnda befattning
Ifrågavarande motion, som är väckt af Herr Alander, har af Vällofliga Borgare-Ståndet
blifvit remitterad till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet; men då densamma,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial M 29. 23
åsyftande hufvudsakligen ett organisationsärende af allmännare uppfattning, jemväl upptager
fråga om förbättring i lönevilkor för en namngifven lärare, hvilket sednare ämne, —
oafsedt att detsamma, i strid med 51 § Riksdags-ordningen, är med ett och annat mål i
en och samma motion sammanblandadt— icke, .enligt 34 § Riksdags-ordningen, tillhör detta
Utskotts pröfning, får, med återlemnande af motionen till Vällofliga Borgare-Ståndet, Utskottet
hemställa till samtlige Riks-Ståndens pröfning, till hvilket Utskott
omförmälda motion bör öfverlemnas.
Stockholm den 18 December 1862.
N:o 29.
Auk. till Eip.-Utsk. den 22 Dec. 1862, kl. 1 e. m.
Memorial, * anledning af väckt motion om inrättandet af en pensionsfond
för handelsflottan.
Omförmälda, af Herr Eneqvist väckta motion, hvari föreslås, att Rikets Ständer
måtte besluta bildandet ef en pensionskassa för handelsflottans skeppare, styrmän och
öfriga sjömän, till hvars åstadkommande, förutom den så kallade föringen, som redan skulle,
genom Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers sammanstämmande beslut, vara för ändamålet
tillgänglig, borde dels anvisas den så kallade plåtafgiften, dels ock, derest dessa medel icke
försloge, tillhandahållas fyllnad af tullmedlen, har af Vällofliga Borgare-Ståndet blifvit remitterad
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet. Men som förslaget innebär förfogande
öfver och användande af statsmedel, samt följaktligen ej faller inom det i 34 §
Riksdags-ordningen utstakade område för detta Utskotts pröfningsrätt, får, med densammas
återlemnande till Borgare-Ståndet, Utskottet
hemställa till samtlige Riks-Ståndens pröfning, till hvilket Utskott
motionen rätteligen bör öfverlemnas.
Stockholm den 22 December 1862.
24
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial M 30.
N:o 30.
Auk. til! Exp.-Utak. den 22 Dec. 1862, kl, i e. tu.
Memorial, i anledning af väckt motion rörande manufakturdiskontens upphörande.
Vällofliga Borgare-Ståndet har infordrat Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
yttrande öfver en af Herr Wallenberg väckt motion, hvari hemställes, att Rikets Ständer
måtte, med underdånig anmälan hos Kongl. Majit om deras förfogande i afseende på ifrågasatt
minskning af manufakturdiskontens kreditiv i Rikets Ständers Bank, hos Kongl. Majit i
underdånighet anhålla, det Kongl. Majit, medgifvande, att manufakturdiskont-inrättningen och
dess allmänna lånerörelse finge upphöra, täcktes i nåder förordna om de förberedande åtgärder,
som kunde påkallas i detta hänseende och för det syfte, att denna inrättnings egna
behållning må varda öfverflyttad till vård af Stats-kontoret för att, enligt Kongl. Majits
föreskrifter, fortfarande användas till förlagslån eller annorledes till ett tidsenligt främjande
af industriela företag; men då den pröfning, beträffande lämpligheten af minskning utaf
manufakturdiskontens nuvarande kreditiv eller hela denna lånerörelses upphörande, hvilken
bör föregå en sådan underdånig hemställan till Kongl. Majit, som motionären föreslagit, icke,
enligt 34 § Riksdags-ordningen, tillhör detta Utskott, får, jemte det motionen till Vällofliga
Borgare-Ståndet återlemnas, Utskottet
hemställa till samtlige Riks-Ståndens pröfning, till hvilket Utskott
samma motion rätteligen bör öfverlemnas.
Stockholm den 22 December 1862.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1862.
Tillägg till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 21.
W:o ÄI.
Ank. till Exp.-Utsk. den 3 Jan. 1863, kl. 2 e. m.
Emot detta Betänkande har anmälts
Reservation:
af Riksdagsfullmäktige Ola Jönsson från Malmöhus, Jöns Persson från Blekinge o<
Olof Olsson från Wermlands län.
i tlMH » •
lith. till R St. Prof. 1802 4 1803. 8
••.'■il •. I i ■ •
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1863
Allmänna Besvärs- »eli lik o n o mi-Ul skulten telänkande lS':o 31,
1
u\:o 31,
Auk. till Exp.-L't»k. din 13 Jaa. ISO3, kl. 3 e. m
Bntänkande i anledning af väckt motion (N:o 93) om tillägg till
5 § i Kongl. Förordningen, angående allmänt ordnande af
Presterskapets inkomster, den 11 Juli 1863.
Till behandling af Ailmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har från
Höglofliga Ridderskapet och Adeln blifvit remitterad en derstädes af Herr Grefve
Taube, H. E., väckt motion hvari han hemställt, att Rikets Ständer måtte för
sin del besluta samt hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det 5 § i ofvanberörda
Kongl. Förordning måtte erhålla följande tillägg.
»Ar bostads-boställe af den storlek, att derifrån kan skiftas eller författ»ningsenligt
afsöndras en lägenhet, tillräcklig att förse löntagare med hans behof
»af jordbruksalster, må skifte eller afsöndring ske och återstoden af bostället i
»stadgad ordning utarrenderas, då församlingen, på Domkapitlets yrkande, dertill
»samtycker och åtager sig bestridandet af de med åtgärden förbundna kostnader.
»Arrende af sådan jord, som i denna punkt oinförmäles, må ej kunna till annan
»församling öfverflyttas.»
Motionären har erinrat, att nu föreslagna stadgande, med undantag af dess
sista punkt, redan uti det af Kongl. Maj:t vid nästlidna riksmöte till Rikets
Ständer öfverlemnade förslag till grunder för en förändring i sättet för utgörande
af Presterskapets aflöning, fanns upptaget samt ej allenast tillstyrktes af del
Utskott, som behandlade ärendet, utan äfven oförändradt antogs af Riks-Stånden
med undantag af Prcste-Ståndet; och som motionären ansett afseende böra fäBili.
lill 11. Si. Pral. 186i & 1863, 8 Sami. 8 Häfl. 1
2
Allmänna Besvär/- och Ekonomi U(/holtet/ Betänkande N:o Si.
stas å de inom sistnämnde Stånd yppade betänkligheter, hvilka vållat Ståndets
afslag, hade detta varit anledningen till det tillägg, som momentet af motionären
erhållit, och genom hvilket omförmälda betänkligheter förmodades vara undanröjda.
Till stöd för sin mening beträffande nödvändigheten af den sålunda
ifrågasatta bestämmelsen har motionären ytterligare åberopat och citerat följande
vid sednaste riksmöte af då varande Chefen för Ecklesiastik-departementet inom
Ridderskapet och Adeln i ärendet afgifna yttrande: »Ifrågavarande stadgande
afser hufvudsakligen de nordligare provinserna och en del af Wermland. Förhållandet
är der sådant, att prestgården i och för sig sjelf är en temligen liten lägenhet,
men med ganska betydliga egovidder på ansenliga afstånd, så att en prestgård,
utan att gifva pastor betydliga inkomster, dock kan hafva flera tusen tunnland
jord, hufvudsakligen skogsmark, men deribland en betydlig del odlingsbar. Det
bidrag till Presterskapets aflöning, som församlingarne i dessa trakter måste utgöra,
skulle kunna fyllas, om dessa jordvidder uppodlades, samt dessutom någon
förbättring ske i Presterskapets inkomster. Det är med afseende hufvudsakligen
härpå, som jag velat i förslaget öppna en utväg för Domkapitlen att bereda en
fordel både åt församlingen och Presterskapet, utan att tvinga till en utarrendering,
som detta sednare ej önskade. Det synes emellertid, att, oaktadt denna
försigtighet, jag gått längre än presterskapet önskat, då det afslagit denna punkt.
Jag tror dock att detta grundat sig på något missförstånd om sjelfva punktens
mening och bestämmelse. Det är klart, såsom förut är sagdt, att enligt första
punkten skulle icke ett bostads-bosiälle upphöra i denna sin egenskap derföre,
att en viss del af detsamma kunde utarrenderas. Omöjligheten att flytta inkomsten
af ett pastorat från en församling till en annan förefinnes dessutom, då i
aldra flesta fall bostads-bostiillena uppkommit på det sätt, att församlingarne inköpt
dem eller de donerats af enskilde personer. Således utgöra de församlingens
egendom och det är följaktligen icke möjligt att vid en reglering af lönen
flytta inkomsterna deraf från den ena församlingen till en annan. Den farhåga,
som förmodligen föranledt Preste-Ståndets afslag, är således efter min mening
ogrundad.»
Det torde för flertalet af Riks-Ståndens ledamöter vara bekant, att ibland
de grunder för Presterskapets aflöning, hvilka vid sistlidne riksdag af Kongl.
Maj:t underställdes Rikets Ständers pröfning, äfven var inrymd en bestämmelse
derom, att — förutom sådan till Presterskapet anslagen jord, som icke utan
©lägenhet kunde i förening med det boställe, som vore ämnadt till innehafvarens
bostad, brukas — äfven sjelfva bostads-boställets jord skulle, derest detta vore
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtskottels Betänkande N.o 31.
3
af den storlek, att derifrån kunde skiftas eller författningsenligt afsöndras en
lägenhet, som vöre tillräcklig, att förse löntagaren med hans behof af jordbruksaktör,
kunna till återstående del utarrenderas, såvida församlingen, på Domkapitlets
yrkande, dertill samtyckte och åtoge sig bestridandet af de med åtgärden
förenade kostnader. Detta förslag förordades äfven af det Utskottet, som behandlade
ärendet och blef af tre Stånd antaget Men Högvördiga Preste-Ståndet
motsatte sig detsamma; och häri måste då anledningen sökas dertill att den
omförmälda bestämmelsen ej influtit i den numera i ämnet utfärdade Kongl. För
ordningen.
— Då alltså förslaget i dess ofvanangifna form så nyligen blifvit pröfvadt
och ansetts böra öfvergifvas, torde det desto mindre befinnas lämpligt att
nu åter ifrågasätta dess genomförande i oförändrad form, som detsamma, efter
hvad Utskottet tror sig hafva anledning att antaga, fortfarande lärer möta motstånd
inom det Riks-Stånd, hvars rätt saken närmast rörer. De betänkligheter,
som inom bemälda Stånd yppades, gällde nemligen alldeles icke, på sätt motionären
synes föreställa sig, ensamt eller ens hufvudsakligen den omständigheten,
att den ifrågasatta bestämmelsen om boställsjords utarrendering förmodades ej
lemna nödig säkerhet deremot, att ju inkomsten af arrendet kunde användas till
aflöning af en annan församlings presterskap; och det af motionären föreslagna
tillägg i berörda syfte lärer alltså ej göra tillfyllest för att häfva samma betänkligheter;
utan fastmer gällde inkasten sjelfva hufvudgrunden för förslaget och
ville finna stöd i den af Rikets Ständer förut, i underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit den 6 Juli 1857 uttalade mening, det någon vidsträcktare utarrendering
af Presterskapets boställen, än hvad beträffade sådana dertill anslagna hemman
och lägenheter, hvilka ej lämpligen kunde i förening med boställena brukas, ej
borde ega rum, enär för presten, lika väl som för hvarje annan å landet bosatt
person, vore af icke ringa vigt att sjelf vara försedd med de jordbruksalster,
som eljest mången gång endast med största svårighet eller till höga pris kunde
till fyllandet af de dagliga lefnadsbehofven erhållas, jemte det att fortskaffningsinedel
vore för honom behöfligare än för mången annan och han således icke
borde blifva beroende af närboendes beredvillighet eller af stegrade foderpris,
hvarförutan skötandet af ett mindre landtbruk hvarken kunde vara oförenligt
med elier särdeles hinderligt för de presterliga embetsgöromålen.
Ehuru Utskottet således anser sig oaktadt de många skäl, som tala för
det omförmälda förslaget och hvilkas öfvervägande giltighet Utskottet fortfarande
hyser benägenhet att erkänna, ej kunna nu åter förorda dess antagande i den
utsträckning, som Kongl. Majit funnit sig ej böra, emot Preste-Ståndets bestridande,
sanktionera, har Utskottet likväl af motionen hemtat anledning att föreslå
en sådan anordning, hvarigenom åtminstone från de talrika, särdeles i rikets
norra orter belägna boställen, hvilka äro af den stora vidd och betydenhet, att
deras skötsel visat sig hvarken stå väl tillsammans med den för Presterskapet
4
Allmänna llcsvärt- och Ekonomi-Vt skollelt Hclänhande N:o 31.
vida angelägnare andliga verksamheten, till hvars försummande i någon matto
en stor frestelse likväl deri förefinnes, ej heller kunna i allmänhet af boställenas
innehafvare på ett ändamålsenligt sätt ombesörjas, ofta endast i anseende till
det betydliga förlagskapital, som påfordras för tillgodogörande af omfattande odlingstillfällen
och hvars användande å boställsjorden icke gerna af en innehafvare
med oviss besinningstid kan vedervågas, må i likhet med hvad redan angående
Presterskapct anslagen, men sjelfva bostads-bostället icke tillhörande jord
är stadgadt, kunna frånskiljas sådana egor och lägenheter, hvilka dels äro för
boställsinnehafvaren snarare umbärliga än för sambruk ined de öfriga egorna
beqvämliga, dels eljest skulle komma att ständigt förblifva ouppodlade. Kongl.
Förordningen om hemmansklyfning och jordafsöndring den 19 December 1827
medgifver redan innehafvare af boställe rätt att i enlighet med de i samma förordning
stadgade (men genom sednare författningar något ändrade), grunder
upplåta jord på viss tid, sedan det embetsverk, under hvars inseende bostället
är stäldt, efter vederbörandes hörande, dertill meddelat tillåtelse och bestämt
vilkoren; och lägenhetsafsöndringar från de ecklesiastika boställena kunna alltså
redan nu ske, då löntagaren sjelf sådant åstundar. Det synes då vara så mycket
större skäl, att, äfven på yrkande af församlingen eller nyssnämnda embetsverk
(som i förevarande fall är Domkapitlet), må kunna för församlingen och
det allmänna beredas den förmån, som af ett för boställshafvaren öfverflödigt
egoområdes upplåtande till annan kan, utan att den förre tillskyndas
någon förlust, åstadkommas, i det att dels denna jordvidd varder uppodlad
eller, derest densamma redan blifvit det, åtminstone skött med mera omsorg
och till större vinst, än i boställshafvarens hand. dels ock församlingen genom
inkomsten af arrendet vinner ett bidrag till aflöningen åt dess presterskap. På
det att medlen ej må dragas ifrån berörda ändamål, har Utskottet trott sig
böra till den bestämmelse, Utskottet går att föreslå, göra ett tillägg i berörda
syfte, och i enlighet jemväl med motionärens förslag.
Att något missbruk af den sålunda ifrågastälhla rättigheten till utarrendering
af öfverflödiga eller obeqvämt belägna egor skulle kunna, till boställsinnehafvarens
verkliga förfång, ega rum, deremot är, enligt Utskottets förmenande,
tillräcklig säkerhet nedlagd dels i det vilkor, att framställning om afsöndringen
skall göras från Domkapitlets sida, som ej kan antagas skola förbise löntagarens
rätt och i de aldra flesta fall ej torde ifrågasätta någon delning af ett boställe vid
andra tidpunkter, än vid inträffande kyrkoherdeledighet, dels ock i den föreskrift
att församlingen skall åtaga sig alla med åtgärden förenade kostnader, hvartill en församling
i allmänhet torde befinnas mindre benägen, ju större den till utarrendering
ifrågasatta jordvidden är och ju kostsammare det alltså måste bli att förse densamma
med åbyggnader, hvilket väl oftast torde af en arrendator påkallas och
Allmänna Besvärs- ech Eltanomi-Ulskoitets Betänkande N:o 31. 5
joni väl vara ur synpunkten af jordens ändamålsenliga häfd önskvärdt. Ilvad
åter angar den farhåga, sorn torde hos någon yppas, att nemligen boställets
skog härigenom skulle komma att nog hardt anlitas, torde samma inkast befinnas
mindre giltigt, enär skogen på ett hemman ej lärer hafva annan bestämmelse
än att tjena till hjelp och gagn åt den, som odlar jorden å dietsamma.
På grund af hvad Utskottet sålunda anfört, anser sig Utskottet i anledning
af motionen böra hemställa, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att 5 § af Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862, angående
allmänt ordnande af Presterskapets inkomster, må erhålla ett så lydande tillägg:
Ar bostadsställen af den storlek eller beskaffenhet, att derifrån
kan författningsenligt afsöndras någon lägenhet, utan att
afkastningén af de återstående egorna i medeltal derigenom
kommer att understiga en pastors vanliga behof af jordbruksaktör,
må afsöndring ske, och den afsöndrade delen af bostället
i stadgad ordning utarrenderas, när, på framställning
af Domkapitlet, församlingen dertill samtycker och åtager sig
bestridandet af de med åtgärden förenade kostnader. Arrendeinkomst
för sådan jord, som i denna punkt omförmäles,
må ej till aflöning åt annan församlings presterskap användas.
Stockholm den 12 Januari 1863.
Be servaliotier:
af Herr Bos, fl, E, ”Uti Afdelningens beslut, att tillstyrka det af motionären
föreslagna tillägget uti författningen om ordnande af Presterskapets löner,
kan jag icke instämma. För min del anser jag detta tillägg hvarken förmånligt
eller nyttigt. Formstridigt är det, enligt min åsigt, derföre, att, genom ett sådant
tillägg, andra bestämmelser skulle få plats uti författningen, än som dit
rätteligen höra. Då, i afseende härpå, nämnda författning klarligen gifver stöd
för den mening, att all åt Presterskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet
kan i förening med bostads-boställe brukas, och hvilken jord alltså, för så
vidt inkomsten deraf ej är erforderlig för den beställning, hvarmed jorden hittills
varit förenad, skall utarrenderas för löneförmåners beredande åt andra prester,
anser jag samma författning innehålla allt hvad den bör med hänsyn till
förevarande fråga. Stadganden om brukningssätt, utarrendering eller afsöndring
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskoltets Betänkande N:o 31
från bostads-boställe af större eller mindre del utaf den jord, som vid regleringsförrättning
anses lämpligen utan olägenhet kunna brukas under bostället, höra
otvifvelaktig^ till härom gällande författningar, nemligen Boställs-ordningen och
Förordningen om hemmansklyfning och jordafsöndringar.
Hvad åter angår nyttan af dylika afsöndringar i fråga utöfver hvad, angående
dem, vid lönereglerings-förrättningarne, må kunnat öfverenskommas och beslutas,
så finnér jag densamma vara mycket problematisk. Jordafsöndring för
en längre tid skulle, genom den afsöndrade lägenhetens bebyggande, utom andra
olägenheter, föranleda boställs-skogens större anlitande till byggnad, stängsel och
vedbrand. Vid de boställen, iler jordbruket under sednare tider erhållit större
utveckling och omfång och i sammanhang dermed ökadt behof af arbetskraft,
kunna aflägsnare delar af boställsjorden med tiden behöfvas för anläggning af
dagsverkstorp, hvarigenom tillfälle äfven ofta lemnäs för boställsinnehafvaren att
fullgöra den honom, enligt lag och författningar, åliggande odlingsskyldighet;
och enär härtill kommer, att en boställsinnehafvare, som hvarken är road af
jordbruk eller för sin utkomst behöfver befatta sig dermed, är oförhindrad att
för sin tjenstetid utarrendera hela bostället eller delar deraf, synes ingen större
fördel böra honom beredas. Denna fördel står också bäst tillsammans med en
efterträdares rätt, den der tilläfventyrs af rent intresse för jordbruket eller af
behof att göra sig till godo en arrendators vinst, sjelf bruka sin boställsjord.
Jag afstyrker således bifall till motionen.
Häruti instämde Friherre Cederström R., Herr af Klint E., samt Kontraktsprosten
Palmlund, Doktorerne Runsten och Thyselius, Prosten Bergvall och
Kyrkoherden Ternström samt Herr Börjeson;
af Doktor Collén;
af Kontraktsprosten Janzon.
Allm/tnna besvärs- och Ekonomi-Ulshollels betänkande N.o 33.
7
No 32.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Jan 1863, kl. 3 e. ni.
Betänkande i anledning af väckt mation (I\7:o 50) om periodiska
undersökningar af hälsotillståndet i Fosfor tändsticksfa
briker,
till förekommande af sjukdomen »Fosforn ekros ».
Uti en inom Vällofliga Borgare-Ståndet väckt och till behandling af Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad motion har Herr C. F. Ridderstad
anfört hurusom till nya företag af praktisk vigt, sorn under de sednare
decennierna blifvit föremål för industrien, med skäl måste hänföras tillverkningen
af fosfortändstickor. Fabrikerna för dessa tillverkningar hade under sednare
åren sa tillvext, att antalet deraf, som år 1850 utgjorde 6 med 287 arbetare,
uppgick år 1860 till 14 med en arbetsstyrka af tillsammans 1,167 personer.
Men jemte de ökade näringsutvägarne, som den nya industrien således skapat,
hade densamma äfven medfört ett ondt af betänklig art. Man hade nemligen
iakttagit, att bland de arbetare, som dagligen vore sysselsatta med denna tillverkning
och ständigt blottställde för inandningen af fosforångor, yppat sig en
förut okänd sjukdom, hvilken fått benämningen Fosfornekros. Denna sjukdom,
enligt deröfver meddelad beskrifning uti en år 1855 från trycket utkommen
akademisk afhandling, karakteriserades af ett på inandning af fosforgaser beroende
sjukdomstillstånd i käkbenen, tenderande till desammas försättande utom
delaktighet af den organiska lifsproce*sen, och hade i flera Europas länder ådragit
sig en väl förtjent uppmärksamhet, så väl derför att den inom pathologien
framstår såsom ett egendomligt, nytt, knappt tvänne tiotal af år gammalt fenomen,
som ock med fästadt afseende på de svåra lidanden och dessas ofta nog
olyckliga utgång, för hvilka de af densamma angripna individer blifvit offer; och
oaktadt alla bemödanden å fysiologiens, kemiens och den praktiska läkarekonstens
sida i ändamål att, örn ej fullkomligt förebygga, åtminstone inskränka och
8
Allmänna Besvärs- och Ekimomi-lllskotlets Betänkande N:o 31.
mildra det onda, hade detsamma hitintills i flertalet af fall, der ej en förtidig
död hindrat hvarje kurativt åtgörande, blott kunnat afhjelpas genom ett lika
djerft som ingripande förfarande af kirurgien.
Motionären hade dock ej för afsigt att föreslå någon begränsning i tändsticksfabrikationens
frihet, eller uppställa några svårigheter och hinder för dess
utöfvande; men ined fästadt afseende derå, att denna handtering hufvudsakligen
sysselsatte minderåriga personer, samt då den närvarande tiden i allmänhet visade
sig så omsorgsfull i afseende på vården om det uppvexande slägtet och
både mensklighet och nationalekonomiska skäl manade att tillse, det den yngre
arbetande klassen ej i förtid uppoffrades, ville motionären fästa uppmärksamheten
på behofvet af en allvarligare och noggrannare uppsigt öfver helsotillståndet vid
tändsticksfabrikerna, samt af iakttagande af aila de försigtighetsmått medelst
luftvexling m. m., sorn kunde bidraga till inskränkande af sjukdomen. Af sådan
anledning har motionären föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit
i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit täcktes anbefalla Sundhets-kollegium
förständiga underlydande Stads- och Provincialläkare att månadtligen elier oftare,
om så påfordrades, undersöka helsotillståndet i fosfortändsticks-fabrikerna samt
att deröfver till Kollegium afgifva rapport, på det att åtgärder i tid må kunna
vidtagas till förhindrande af sjukdomens framsteg.
Utskottet har tagit ifrågavarande framställning i öfvervägande och genom
inhemtade upplysningar erfarit, att under de sednast förflutna fem åren på
Kongl. Serafimer-lasarettet härstädes behandlats 13 fall af sjukdomen, utaf hvilka
7 från Finland, 5 från Stockholm och 1 från Örebro stad. Dessa sjukdomsfall
hafva förekommit bland olika åldrar och äldre personer i allmänhet ej
förr än efter längre tids, 8 å 9 års, arbete med tändstickstillverkning, men barn
efter 2 å 3 år af sjukdomen angripits. Af dessa anförda förhållanden synes
emellertid, att sjukdomen är temligen sällsynt och att tändstickstillverkningen
ej torde böra blifva föremål för särskild lagstiftning mera än andra handteringar,
såoin blyhvitts-, svafvelsyre- och tapetfabriker samt andra handtverk,
der arsenik och qvicksilfver till ej obetydlig del ingå bland råämnena. Likväl
med afseende på sjukdomens förstörande inflytande på dem, som för densamma
blifvit offer, torde den förevarande framställningen ej böra helt och hållet lemnäs
utan afseende. Om ej det skadliga inflytandet af fosforgaserna kan fullkomligt
förebyggas, skulle detsamma åtminstone i många fall genom ändamålsenliga åtgärder
kunna i betydlig mån inskränkas och mildras. Sålunda skall erfarenheten
hafva visat, att en längre tids, åtminstone ett par års, oafbrutet blottställande
för inandningen al de skadliga gaserna åtgår innan någon angripes af
sjukdomen. En preventiv åtgärd vore således att ingen oafbrutet sysselsättes
längre tid än 3 å 4 månader med sådant arbete, vid hvilket fosforgaser utvecklas,
utan efter nämnde tid användes till andra för helsan ej menliga göromål.
Likaledes
Allmänna Besvärs- och FJionomi-Vlskollets Betänkande N:o 32.
9
Likaledes har det visat sig, att barn äro mera blottställda för sjukdomen än fullvexta
personer. Det torde väl i allmänhet få antagas, att hvarje fabriksidkare
skall ej mindre anse såsom en moralisk pligt än äfven finna förenligt med sitt
eget intresse att hafva en noggrann vård om sina fabriksarbetares helsotillstånd;
men ä andra sidan torde, der underlåtenhet i sådant afseende visar sig, det
vara ur synpunkten af allmänt väl angeläget att härom meddela nödiga föreskrifter.
Rikets Ständer hafva äfven tillförene, i anledning af väckt förslag vid
1856—1858 årens riksdag angående vidtagande af åtgärder för befordrande af
den allmänna sundheten, ansett en omfattande lagstiftning rörande sundhetspolis
m. m. vara af behofvet påkallad och för sådant ändamål, i underdånig skrifvelse
den 9 Mars 1858, anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag
till lag rörande sundhetsförhållandenas ordnande inom riket samt, sedan vederbörande
deröfver blifvit hörde, i ämnet aflåta nådig Proposition till Rikets näst
sammanträdande Ständer. I anledning häraf har Kongl. Maj:t för ändamålet i
nåder förordnat en Kommitté, som den 17 Juni 1859 afgifvit förslag till lag i
ämnet, hvarefter och sedan Sundhets-kollegium inkommit med infordradt utlåtande,
detta ärende är på Kongl. Majits nådiga pröfning beroende. — Uti nämnda
förslag till Sundhetslag äro i 4:de Kap. intagne föreskrifter rörande handteringar,
hvilka kunna vara för helsan menliga; och i Utskottets tanke torde lämpligast
böra här införas de stadganden, som i afseende å tändsticks-fabrikationen finnas
erforderliga. Utskottet anser sig derföre böra föreslå, det
Rikets Ständer i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa,
att i sammanhang med aflåtande af nådig Proposition
till Rikets Ständer om den lag angående sund hets-förhållandenas
ordnande i riket, som är på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
beroende, Kongl. Majit täcktes taga i öfvervägande,
hvilka föreskrifter i ändamål att förekomma sjukdomen
Fosforrieliros må anses böra i nämnde lag inflyta.
Stockholm den 12 Januari 1863.
Bih. till R. St. Prot. 1S62 & 1863. 8 Sami. 8 Haft
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 33.
No 33.
Ank. till. Exp.-Utsk. den 15 Jan. 1863, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckte motioner (N:o 91 hos Ridderskapet
och Adeln och N:o 357 hos Bonde-Ståndet), angående
dels skyldighet för Postverket att ansvara för enskildes
lösväskor och dels förhöjning i afgiften till postförare
för dylika väskors forsling m. rn.
Till behandling af Allmänna Besvärs- oell Ekonomi-Utskottet hafva blifvit
öfverlemnade två i detta ämne väckta motioner, dels hos Ridderskapet och Adeln
af Friherre Hermelin, F., och dels inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Fredrik
Hallström från Stockholms län; varande dervid anfördt:
af Friherre Hermelin', att Postverket, som ansvarade för bref, tidningar
och paketer m. m., som från det ena postkontoret till det andra genom postverkets
försorg afsändas, deremot för så kallade löspostväskor, som äfven genom
postverket fortskaffades, undandroge sig ali ersättning, beträffande så väl sjelfva
väskorna sorn deras innehåll, i händelse de förlorades, på den grund att dessa
väskor icke vore under postverkets hägn. Då landtbygdens befolkning utgjorde
mer än l af hela rikets, och denna, lika väl som städernas, bidroge till postverkets
inkomster samt dessutom v®re betungad med dryga utgifter och onera
för postens fortskaffande, fordrade billigheten att landtbefolkningen, i likhet med
stadsboerna, erhöllo någon säkerhet för sin brefvexling och ersättning för sådane
förluster, som genom postverkets mer eller mindre direkta förhållande kunde inträffa.
Enär för dessa mindre väskor erlades särskildt arfvode till vederbörande
postförvaltare, och dessutom vore förordnadt, att postförarne skulle erhålla godtgörelse
för väskornas emottagande och aflemnande, syntes de föreskrifter, som
åberopats till stöd för vägran att ersätta förkomna postväskor, tarfva ändring.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- ölskotleIs Betänkande N:o 33,
11
Vid nu inträffande dylika fall och förlust, hänvisades man af General-poststyrelsen
att, bäst man gitte, af postiljon eller postbonde utsöka ersättning, hvilket dock
snarare borde tillkomma Poststyrelsen, och då äfven skulle försiggå med mindre
omvägar, alldenstund postiljonerne voro i styrelsens tjenst och postbönderne ålåge
ansvarighet för postens säkra förskaffande. Den anmärkta bristen på föreskrifter
om skyldighet för Postverket att ansvara för löspostväskor verkade för öfrigt
menligt i så måtto att sparbanker i de landtkommuner, som icke befunno sig i
städernas omedelbara grannskap, vore, i anseende till den med penningars afsändande
förmedelst lösväskor förenade risk, förhindrade att begagna dessa postbefordringsmedel.
Det syntes motionären vara af vigt, att några ändamålsenliga
åtgärder vidtoges för att förekomma dessa mindre postväskors borttappande eller
bortstjälande, hvilket ofta inträffade, till följd deraf att passagerare och paketer
inrymdes i postvagnarne, men postväskorna deremot forslades lösa på skjutskärror.
För vinnande af detta ändamål, hvartill ej kunde erfordras betydliga
utgifter, och då för öfrigt stora anslag voro ställda till Poststyrelsens förfogande
i och för nödiga förbättringar af postväsendet, har motionären föreslagit, att
Rikets Ständer ville till Kongl. Maj:t ingå med underdånig anhållan, att Postverket
måtte åläggas ansvara äfven för enskilde eller kommuner tillhöriga så kallade
löspostväskor, så länge de befunnes under de i Postverkets tjenst antagne postiljoners
eller posttjenstemäns uppsigt och vård, så att, i händelse dylik väska
förkomme, ersättning skulle tillerkännas dess egare i ett för allt med t. ex 50
R:dr R:mt, samt att, om styrkas kunde, det penningar eller penningevärde utöfver
50 R:dr R:mt varit i väskan inneslutne, afsändaren äfven härför skulle
af postverket erhålla godtgörelse, dock till högst 150 R:dr; i sammanhang
hvarmed motionären jemväl med afseende derå, att enskildes postväskor till olägenhet
för postbefordringen ofta befunnos vara af olika storlek och tyngd samt
äfven af dålig beskaffenhet, ansåg böra stadgas, att Postverket skulle för egen
beqvämlighet och säkerhet, mot skälig ersättning, hålla löspostväskor allmänheten
tillhanda: samt
af Fredrik Hallström från Stockholms län: att den enligt Kongl. Brefvet
den 29 Oktober 1823 bestämda ersättning till postförare af 16, 24, 32 skill,
till och med 1 till högst 2 R:dr B:ko om året för forsling af enskildes lösväskor
vore, under nuvarande förhållanden och i anseende till dermed förenadt
besvär och ansvar, alltför ringa, samt att derför minst 6 R:dr R.mt för är
borde af lösväskas egare till postföraren erläggas, så framt ej särskild öfverenskommelse
dem emellan träffades.; hvarförutom motionären föreslagit, att egare
till dylik väska måtte tiliförbindas att å något passande ställe invid landsvägen
hålla brefbärare postföraren till mötes, för att direkte afhemta posten, på det
att så litet uppehåll som möjligt för den skjutsande måtte förorsakas.
12
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande N:o 33.
Enligt Öfverpost-direktionens, på grund af Kongl. Brefvet den 29 Oktober
1823 utfärdade, kungörelse den 8 Mars 1824 åligger det postförarne, att,
man från man, med allmänna brefposten fortskaffa de lösa väskor, som till dem
blifva aflemnade, och äro de derför, jemlikt berörda nådiga Bref. berättigade till
ersättning af 13, 24, 32 skillingar till och med 1 till 2 Riksdaler Banko om året;
hvarjemte, på grund af Poststyrelsens Cirkulär den 11 Maj 1832 och den 2t>
Oktober 1857, för lösväska skall af korrespondent eller af kommun, som begagnar
en gemensam väska, erläggas till postförvaltaren i årligt arfvode från 4 till
och med 12 riksdaler banko, allt efter brefvexlingens större eller mindre betydlighet
samt med afseende å väskans emottagande och afsändande en eller flere
gånger i veckan. Sedan lösväska med dess innehåll blifvit till allmän poststation
af postiljonen aflemnad, gälla visserligen för de deri inneslutna bref samma
kontroller, som för dem, hvilka omedelbarligen til! stationen aflemnns.
I samma män den industriela rörelsen i flera rigtningar vidgas, lifligheten
i affärsförbindelser ökas, torde ej böra helt och hållet förbises det yrkade behofvet
för korrespondenter att, medan väskorna äro under postiljonens vård, erhålla
en i någon mån betryggande garanti, äfven för de ofta ganska vigtiga
försändningar, som genom dessa lösa väskor i alla landsorter komma poststationerna
tillhanda. Ett mede! till befordrande af detta ändamål erbjuder motionärens
ifrågavarande förslag, det Utskottet derföre trott sig böra understödja. För
att emellertid Poststyrelsen må kunna åläggas ansvar och ersättningsskyldighet
för de lösa väskor, sorn. efter det de aflemnats till postiljonen, förkommit, torde
erfordras bestämmande af någon mindre afgift, att för hvarje lösväska ingå till
Postverket. Genom en dylik assuransafgift, som kunde bestämmas helt låg
med afseende å det stora antalet löspostväskor i förhållande till de möjliga förlusterna,
hvilka det hufvudsakligen berodde på Postverket att söka förekomma,
skulle Styrelsen dels hållas skadeslös för inträffande förluster och dels blifva i
tillfälle att åstadkomma nödiga förbättringar i afseende å postbefordringen för
egare af lösa väskor. Det torde jemväl böra för sådant fall öfverlemnas åt
Poststyrelsen att efter egen pröfning vidtaga de förfoganden, sorn syntes Styrelsen
för ändamålet mest lärn pläga. I Utskottets tanke bör ersättningen för bevisligen
till postiljon aflemnad lös postväska, som förkommit, bestämmas till det af motionären
föreslagna beiopp af 50 R:dr Runt; och för beredande af kontroll å
postiljonen och möjlighet för allmänheten att åstadkomma den erforderliga bevisningen,
skulle kunna användas polletter eller kontramärken, aflemnade af stationseller
expeditions-föreståndare till postiljoner till det antal, som af behofvet påkallades.
Med anledning af Friherre Hermelins förslag, angående Postverkets skyldighet
att utgifva ersättning för löspostväska, som, efter aflemnande i posttjensteman
vård, förkommit, anser sig Utskottet alltså böra hemställa
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskoltcls Betänkande AT:o 33.
13
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Majit täcktes taga i öfvervägande,
huruvida General-Poststyrelsen må förpligtas att för enskilde
eller kommun tillhörig löspostväska, derest den, efter att bevisligen
hafva blifvit öfverlemnad i postiljons eller posttjenstemans
vård, förkommer, till egaren utgifva ersättning med
50 Ridr R:mt.
Beträffande det af samme motionär väckta förslag att, derest lösväska innehölle
penningar eller penningevärde utöfver 50 till högst 150 R:dr Rimt, afsändaren
skulle härför vara berättigad till godtgörelse af Postverket, så synes Poststyrelsens
ansvarsförbindelse icke kunna i vidsträcktare mån tagas i anspråk,
än på sätt i förra punkten är vordet föreslaget. Derjemte skulle vid tillämpningen
af en dylik föreskrift möta flera olägenheter, härledande sig från svårigheten
att åstadkomma bevisning om det belopp penningar, som verkligen funnits
i en väska inneslutna vid det tillfälle då hon förlorades; att icke förtiga
den omständigheten att, derest med lösväska, tillhörig en kommun, från flere
korrespondenter afsändes bref, innehållande ofvannämnda penningebelopp, i fall
af förlust någon grund icke funnes för bestämmande af företrädesrätten till ersättning
dem emellan. Utskottet får alltså i denna fråga, äfvensom beträffande
den mera underordnade, rörande yrkad skyldighet för Poststyrelsen att draga
försorg om tillverkning och försäljning af brelväskor, hvilket torde böra förblifva
hvarje enskilds egen angelägenhet, hemställa
att hvad motionären i sednare hänseenden föreslagit, ej må
till åtgärd föranleda.
I fråga om Fredrik Hallströms motion må väl medgifvas, att de nu för
lösväskors fortskaffande bestämda ersättningsbelopp icke fullt motsvara det myntvärde,
desamma egde, dä samma ersättning genom Kongl. Brefvet den 29 Oktober
1823 fastställdes; men å andra sidan har begagnandet af dylika väskor
under tiden erhållit en sådan utsträckning, att Utskottet anser postförarne genom
den betydliga tillökningen i väskornas antal och den dymedelst förökade inkomsten
vara fullt ersatte både i afseende å nyss antydda skilnad i myntvärdet
och för den större tyngd de skjutsande uti det ökade antalet väskor fått att.
fortskaffa.
Vidkommande åter samme motionärs framställning i fråga om förbindelse
för egare till löspostväska att å lämpligt ställe hålla brefbärare postföraren till
möte för väskans afheintning, lärer det fä anses vara den enskildes egen angelägenhet
att, på sätt honom lämpligast synes, draga försorg om väskans aflemnande
till postföraren och afheintning å de ställen, som kunna för sådant ändamål
varda anvisade.
Bill. lill B. St. Brot. 1862 & 1863. 8 Sami. 8 Häft. 3
14 Allmänna besvärs- och Ekonomi-Utskottets betänkande N‘.o 33.
På dessa skäl hemställer Utskottet vördsamt,
att Fredrik Hallströms ifrågavarande motion må lemnäs
utan afseende.
Stockholm den 1 .'5 Januari 1 863.
Hese r v åttone r:
af Herr Ros, A. E.: »Utskottets beslut att tillstyrka Postverkets ersättningsskyldighet
för bortkomna lösväskor har jag icke biträdt. Denna ersättning,
utgående icke efter värdet af den lidna förlusten, utan med ett en gång för alla
bestämdt belopp, som i de aldra flesta fall öfversegel- detta, är således i sjelfva
verket icke någon skade-ersättning, utan en plikt under uttryckets förklädnad.
Men att ålägga ett embetsverk böter för en underordnad betjents försummelse
är orimligt, på samma gång syftet dermed, att nemligen deri skulle ligga en
sporre till iakttagande af ordning inom verket och tillsyn å dess underlydande,
icke lärer kunna vinnas, då, såsom meningen med förslaget är, »ersättningen”
skulle utgå af postmedlen och alltså ej drabba Styrelsens ledamöter personligen.
Af dessa m. fl. skäl får jag för min del afstyrka bifall till ifrågakomma förslag.”
af Herr C. E. Ljungberg: »I den af Utskottet beslutade hemställan har
jag icke kunnat instämma, emedan jag anser Postverket icke kunna tillförbindas
större ansvarsskyldighet för lösväskor eller hvad deruti fortskaffas, än den, samma
verk iklädt sig för annan postbefordring. Jag hyser dessutom den öfvertygelse
att det, i fall såsom detta, då meningarne synas vara mycket delade om
hvad för ändamålet må vara mest gagneligt och praktiskt, samt Kongl. Majit,
är i tillfälle att af en nitisk och sakkunnig myndighet inhemta nödiga upplysningar,
är på en gång ändamålsenligast och med Rikets Ständers värdighet mest
förenligt, att de hos Kongl. Majit endast uttala sin önskan om en viss angelägenhets
utförande, men till Regeringen öfverlemna att, på sätt denna, efter vederbörandes
hörande, finnér tjenligast, bringa saken till väga. För min del skulle
jag derföre, med anledning af ifrågavarande motion, velat hemställa, att Rikets
Ständer, uti underdånig skrifvelse, hos Kongl. Majit anhölle, det Kongl. Majit måtte
i nåder anbefalla vederbörande att tillse, det åtgärder, ledande till större säkerhet
för de i lösväskor befordrade postförsändningar, än den, som för närvarande kommer
dessa till del, måtte, der ske kan, varda vidtagna.»
Häri instämde Friherre Alströmer, Grefve von Rosen, Herr af Klint och
Herr Törnebladh, Biskop Hultman, Doktor Thyselius och Kyrkoherden Ternström
samt Herr Bohmansson.
af Herr Börjeson.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskollels Betänkande M 34.
1
JU: O 3#.
Anli. till Exp.-Utsk. den 14 Jan. 1863, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion (N:o 121) om upphörande
af expeditionslösen för kontrakt eller protokollsutdrag
rörande leveranser för Kronans rakning.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit remitterad en inom
Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr Ditzinger vackt motion, hvari motionären föreslagit,
att Rikets Stander mätte hos Kongl. Majit göra underdånig hemställan derom,
att all expeditionslö en för kontrakt eller protokollsutdrag om leveranser för Kronans
räkning må upphöra, eller åtminstone lösen för sådana handlingar icke vidare
utgå i de fall, då densamma, enligt gällande föreskrifter, skall lill Kongl. Majit och
Kronan redovisas. Motionären har uppgifvit, att nämnda lösen numera i de flesta
lall ingår ti'l Kronan, som således, i egenskap af deu ena kontrahenten, betungar
den andre, eller leverantören, med erläggande af en viss afgift för erhållande af
bevis om hvad dem emellan aflalats, utan att Kronan derför åtnjuter någon pekunier
fördel, enär hvarje leverantör, med kännedom om detta förhållande, naturligtvis
beräknar högre pris å de prestationer, hvilka utgöra kontraktets föremål;
hvarjemte motionären ansett, att uppbörd och redovisning af ifrågavarande lösen föranledde
onödigt besvär för vederbörande tjenstemän.
Utskottet har inhemtat, dels att — sedan genom Kongl. Majits nådiga reglemente
den 20 December 1825, § 20, blifvit föreskrifvet, det kontrakt om till
Kronan åtagna leveranser bör af vederbörande myndighet upprättas i 2:ne exemplar,
hvaraf det ena till leverantören öfverlemnas, såvida leveransen ej är af mindre
betydenhet eller sådan, att den genast kan verkställas, då endast protokollsutdrag
meddelas, om sådant äskas — lösen för ifrågavarande kontrakt genom Kongl. FörBih.
till R. St. Brot. 1862 & 1863. 8 Sami. 9 Häfl. 1
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulsliotlels Betänkande M 34.
ordningen den 30 November 1833 blifvit bestämd till 1 R:dr 30 öre, då detsamma
utfärdas af til! förordningens första afdelning hänför lig myndighet, men till
4 R:dr, då expedition deraf sker från embetsverk, som upptagas under andra afdelningen,
samt för protokollsutdrag i förra fallet till 73 öre, och i det sednare till
1 R:dr 30 öre; dels ock, att genom Kongl. Maj:Is nådiga cirkulär den 9 November
1860 stadgats, det löntagare endast, sä vid t de tillhöra rikets Kollegier samt
komma i åtnjutande af löner på ordinarie stat till högre belopp, än hvartill de på
grund af innehafvande fullmagter dittills varit berättigade, icke derefter skola åtnjuta
några sportler af lösen för verkens utgående expeditioner (diariibevis och afskrifter
deri dock icke inbegripna), utan att dessa sportler årligen skola till Kronan redovisas
och till Statskontoret öfverlemnas emot provision af sex procent utaf de influtna
beloppen. Då meranämnde lösen således ej. på sätt motionären uppgifvit, i de
flesta fall ingår till Kronan, utan utgör en del af vederbörande tjenstemän» sportler,
såsom hos Öfverståthållare-embetel och öfrige Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med
flera under första afdelningen af gällande expeditionstaxa uppriiknade myndigheter,
anser Utskottet, att motionärens förslag, så framt detsamma bifölles, sannolikt för
längre tid skulle betunga Kronan med ersättnings utgifvande till de ernbets- och
tjenstemän, hvilkas tjensten åtföljande inkomster derigenom minskades, ulan att
Kronan tillskyndad s någon motsvarande fördel. Att ifrågavarande lösen, högst uppgående
till 4 B:dr R:mt, är för en leverantör betungande, synes ej allenast öfverensstämma
med motionärens egen uppgift, att den sednare vid bestämmandet af
sitt anbud, tager densamma i betraktande. På dessa skäl får Utskottet vördsamt
hemställa,
att motionen måtte lemnäs utan afseende
Stockholm .den 13 Januari 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-VIskottets Betänkande M 35.
3
X:o 35.
Ank. till Exp.-Utsk. d. 14 Jan. 1863, kl. 3 e. m
Utlåtande, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande
(N:o o) angående utljente Underofficerares och Soldaters
befordrande till vissa tjenstebefattning ar.
Omlörmälda Betänkande har, enligt Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag,
blifvit af Höglofliga Ridderskapet och Adeln till Utskottet återremitteradt, men af
öfriga Riks-St,1Inden bilället; och kan vid detta förhällande
berörda återremiss ej till vidare åtgärd föranleda.
Slockholm den 12 Januari 1863.
Nto 36.
Ank. till Exp.-Utsk, den 14 Jan. 1863, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion (N:o 240) om ändring
i gällande stadganden rörande skyddskoppympning en.
Med förnyande af sin vid nästlidne riksdag väckta motion och med upprepande
af de redan då andragna skäl, nemligen:
l:o att enligt de utmärktaste både hydropatiska och äfven bomöopatiska läkares
utlåtanden, som ock af erfarenheten bekräftades, vaccineringen icke är något
ofelbart preservativ mot koppsjukdomen;
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 36.
2:o att den, som skall vaccineras, utsattes för möjligheten att, jemte de artificiella
kopporna, få på sig öfverflyttade alla de sjukdomsämnen, hvilka kunna ligga
förborgade uti dens organism, ifrån hvilken koppympningsämnet blifvit taget;
3:o att det är lika absurdt som orimligt att vilja tvinga en menniska att i
detta enda fall begagna sig af ett föregifvet preservativ-medel, om hvilket man sjelf
möjligen är öfveilygad, att det ovilkorligen skall medföra mer eller mindre ondt
utan att verka något godt; då deremot i alla andra fall, till och med när döden
står för dörren, menniskan har frihet att välja eller förkasta de läkemedel man
räcker henne och icke ens med våld kan tvingas att intaga dem; samt
4:o att det numera är en inkonseqvens i vår lagstiftning att hafva qvar stad
gandet
om tvångskoppning såsom skydd emot en sjukdom, hvilken haft så lång lid
på sig att modifieras och acklimatiseras, då man deremot insett behofvet af att
upphäfva karantäner och gränskordonger emot koleran, hvilken uppträdt såsom en
lika härjande men vila yngre epidemi än kopporna,
har Friherre Creutz Stephan hemställt, att Kongl. Maj:ts nådiga reglemente
om skyddskoppympnirigen i riket den 29 September 1853 mätte så lill vida varda
upphäfdt, att det icke blir bindande för någon annan än den, som sjelf vill för
sig eller barn underkasta sig dess förordnanden.
Vid begge de näst föregående riksdagarne yttrade Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet, till skäl för sitt afstyrkande af ifrågavarande förslag, att om det
blefve antaget, hvar och en skulle kunna underlåta vaccineringens begagnande, under
förebärande af misstroende till densamma, roen att då erfarenheten under den
längre tid vaccinationen varit här i riket allmännare begagnad, fullkomligen bekräftat
nyttan af detta försigtighetsmått mot koppsmittan, det torde vara i hög grad
betänkligt att sålunda borttaga omförmälda skyddsmedel, hvilket jemväl blifvit af
regeringen, efter sakkunnig myndighets hörande, kort tid förut ånyo påbjudet, och
ansåg Utskottet lagstiftningen böra i sådana fall, med åsidosättande af enskildes
åsigter och tycken, afse det allmännas säkerhet och fördel.
Utskottet anser sig kunna, med instämmande häri, tillägga, att om än del ej
kan jäfvas, att någou gång vaccination visat verkningar, som enligt vetenskapens
vittnesbörd kunna tillskrifvas den af motionären antydda anledning, äro dock dessa
fall ganska sällsynta och ingalunda jemförliga med de ständiga exempel på koppsjukdomens
fruktansvärda följder, hvilka, under form af obotlig blindhet och andra
svåra lyten, bevittnades af en snart alldeles afgången generation. — Men likasom
i allmänhet ett för något visst ändamål gagneligt medel, hvilket, vårdslöst användt,
möjligen kan verka skadligt, icke derför bör förkastas men försigtigt handteras;
likaså måste förekommandet af de skadliga verkningar motionären åberopat, så vidt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 37.
5
möjligt är, beredas genom sträng tillsyn att de för sådant syfte genom Kongl.
Maj:ts förnyade reglemente den 29 September 1853 redan meddelade föreskrifter
noggrannt iakttagas. För öfrigt och då motionären yrkar frihet och sjelfbestämningsrätt
i detta fall, begår han samma fel, som han klandrar, i det han nemligen
derjemte fordrar, att en hvar skall för sig och sina barn ega att antaga eller
förkasta ifrågavarande skyddsmedel. Ty antingen motionären medgifver eller förnekar
Statens rätt att, utan afseende på mindre upplysta föräldrars godtycke, äfven
till de späda barnen utsträcka den allmänna helsovården, och antingen han
betraktar det viljelösa barnet såsom en individ i samhället med sjelfbestämningsrätt,
eller icke, lärer del befinnas lika inkonseqvent att åt en fader eller målsman
öfverlemna rätt att i omförmälda hänseende förfoga öfver barnet, hvilket,
hunnet till mogen ålder, tilläfventyrs kan omfatta annan åsigt än den af dess fader
och motionären hysta Att den af motionären gjorda jemförelse med karan
tänsinrättningarne
lemnar något stöd för hans förslag, måste Utskottet jemväl bestrida,
alldenstund dessa anstalter afskafFats just af det skäl, att de befunnits ej
befordra ändamålet, hvilket icke kan sägas vara förhållandet med ifrågavarande
skyddsmedel, som också med stort förtroende af allmänheten omfattas; och att
koppsmittan, hvars härjningar, efter att hafva fortvarat i sekler, afstadnade i
samma mån vaccinationens användande vann utbredning, skulle hos oss numera
vara »acklimatiserad» i den mening motionären derunder begriper, hvilar på en
lös förmodan, men är i ingen måtto bevisadt. Utskottet hemtar också af det
redan anförda tillräcklig anledning att
afstyrka allt afseende å ifrågavarande motion.
Stockholm den 13 Januari 1863.
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 37. ‘
NiO 37.
Ank, till Exp.-Utsk. den 14 Jan. 1865, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion (N:o 91), rörande
tiden får auktioners hållande på landet.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Erik Hansson från Gefleborgs län,
med hvilken Pehr Ericsson från samma län sig förenat, väckt samt till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad motion har blifvit föreslaget, att tiden
för auktioners hållande å landet mätte under hela året få utsträckas till kl. 9
på aftonen och ej, såsom nu, enligt Kongl. Förordningen den 22 September 1848,
från den 13 Oktober till den 1 Mars vara inskränkt till kl. 7 e. m. Såsom
skäl härför har motionären anfört, att någon våda för denna förändring nu mera
icke förefunnes då spirituosa vid auktioner ej få försäljas, samt denna anledning
till oordningars framkallande, sedan mörker inbrutit, således vore undanröjd. Det
vore allmänt kändt, att allmogen, mån om sin arbetstid, icke infinner sig vid en
auktion förr än på eftermiddagen; och tiden för auktionen, när densamma skall
aflysas kl. 7 på aftonen, vore alltså knappare, än att äfven en mindre auktion
derunder kunde hinna afslutas. Mången gång återstode endast få utrop, när auktionen
måste afbrytas för att följande dagen afslutas, hvadan blott ett färre antal
spekulanter tillstädeskommo. Häraf vållades förlust för säljaren, dels genom de
ökade kostnader auktionens utdragande till 2:ne dagar medförde, dels ock genom
det lägre pris, hvartill mången gång å andra auktionsdagen försåld egendom måste
afyttras.
Vid öfvervägande häraf har Utskottet inhemtat, att motioner af liknande
syfte förekommit vid flere riksdagar, samt att Utskottet vid sednaste riksmöte tillstyrkt
bifall till en motiou af samma innehål! som den, hvilken nu utgör föremål
för Utskottets pröfning. I öfverensstämmelse med hvad Utskottet då anförde, finner
Utskottet äfven nu, det dessa upprepade framställningar, rörande utsträckningen
af den för auktioners hållande å landel bestämda tid, vittna, det allmogen anser
en sådan utsträckning vara för sig af synnerlig vigt. Det egentliga skälet för
den inskränkning i auktioustiden, som under den mörka årstiden ännu är gällande,
eller svårigheten att bibehålla ordning bland auktionsmenigheten, sedan mörker
inbrutit, förmenar Utskottet nu mera hufvudsakligen vara undanröjdt genom
Allmänna Besvärs- och Ekonomi■ Utsksttets Betänkande JYi 37.
7
förbudet mot bränvinsförsäljning å auktioner. Som detta förbud genom dess tillämpning
under en längre tidsföljd öfvergåtl till vana för menigheten att vid dy
lika
tillfällen umbära spirituosa, tror Utskottet, att någon kränkning af samma
förbud ej vore att i högre grad befara deraf, att tiden för auktioners hållande
vunne af motionären åsyftad utsträckning. Snarare torde då, efter hvad inom
Utskottet blifvit upplyst, den kortare auktionstiden å många orter vara en anledning
till vid auktioner förekommande oordningar, såsom spel och dobbel. I glest
befolkade trakter stadnar nemligen en stor del af auktionsmenigheten qvar öfver
natten på auktionsstället från den ena auktionsdagen till den andra, och då ali
egentlig sysselsättning för menigheten upphör med auktionens aflysande, sökes
mången gång tidsfördrif i skadliga och ordningen störande nöjen, hvilka icke ifrågakommit,
derest auktionen fått fortgå till kl. 9 på aftonen, inom hvilken tid auktioner
i de flesta fall torde hinna afslutas. Detta förhållande torde äfven i sin
mån hafva bidragit dertill, att, efter hvad kändt, auktioner å många orter fortsättas
om aftnarne utöfver den för deras afslutande bestämda tid, utan att sådant
beifras; och tillämpningen af ifrågavarande förbud synes således på väg att,
till följd af sin olämplighet, af sig sjelf upphöra. Utskottet får i anledning häraf
vördsamt hemställa,
det måtte Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla
om utfärdande af en kungörelse, hvarigenom stadgas, att auktioner
å landet få under alla tider af året fortgå till klockan 9 på
aftonen.
Stockholm den 13 Januari 1863.
Reservation :
af Grefve von Rosen, Fr.: Emot Utskottets beslut att tillstyrka utsträck
ning
af tiden för auktioners hållande på landet till klockan 9 om aftonen, äfven
den mörka årstiden från den 15 Oktober till den 1 Mars, får jag vördsamt mig
reservera. Vid sistlidne riksdag blef Utskottets Betänkande, då affattadt i enahanda
syftning som vid denna, genom Ridderskapet och Adelns samt Preste
Ståndets
beslut förkastadt, och då jag anser skälen dertill, grundade på då af
gifne
reservationer, så fullgiltiga, får jag desamma återupprepa:
l:o Att nu gällande Kongl. Kungörelse af den 22 September 1848 är utfärdad
i full öfverensstämmelse med Rikets Sländers vid 1847 och 1848 årens
riksdag aflåtne underdåniga skrifvelse i ämnet och att inga förändrade förhållanden
inträffat, som böra föranleda rubbning i hvad då ansågs rigtigt;
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 38.
2:o Att nu medgifna tid för auktioners hållande i allmänhet blifver fullt tillräcklig,
om auktionsförrättarne iakttaga att börja auktionerna vid lämplig tid på
förmiddagarne, och icke dermed uppskjuta, såsom nu ofta sker, ända till 12, 1
å 2 på dagen;
3:o Att kontrollen mot utskänkning, vid auktioner, af bränvin eller andra
brända eller distillerade drycker blifver betydligt svårare, dä auktionstiden får utsträckas
till sent på aftonen, sedan mörkret inträffat;
4:o att äfven sedeslöshet och andra oordningar, dels på stället, dels vid hemfärden
från auktioner), mycket lättare inträffa om nätterna samt då äro mycket
svårare både att förekomma och att upptäcka, än om folksamlingen åtskiljes tidigare
om aftonen;
S:o Att frågan, enligt min tanke, är af alldeles för liten vigt för att böra
föranleda till någon förnyad framställning af Svenska folkets representanter.»
\:0 38.
A.nU. till Exp.-Utsk. den 14 Jan. 1863, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion (N:o 277) om ändring
i gällande författningar rörande skyldighet för rusthållare
att hålla klippare.
Johan Lekberg från Örebro län har, uti en hos Hedervärda Bonde-Ståndet
väckt motion, hemställt, att enär det i Tjenstgöringsreglementet för arméen den
1 Mars 1819 förekommande stadgande, att, om remonthäst är vakant, sjuk eller
eljest obrukbar, ryttaren bör förses med annan tjenstbar häst eller »klippare»,
enligt motionärens förmenande vore alltför betungande för rusthållarne, Rikets Ständer
måtte besluta, »att då rusthållaren icke är vållande till remonthästs obrukbarhet
för blifvande möte, han ock må vara fri från att anskaffa klippare.»
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som fått till sig remitterad denna
motion, anser sig vid densammas besvarande böra till en början erinra, att det
för arméen utfärdade tjenstgöringsreglemente icke är den urkund, på hvilken rusthållares
skyldigheter beträffande vidden af rustningsprestationen grundas. I nu
ifråga
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulslcotlels Betänkande JVs 38. 9
ifrågakomne hänseende, eller rörande skyldigheten att hälla s. k. klippare, gäller
till efterrättelse Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 9 December 1766,
72:dra punkten, som uti den genom de gamla knektekontrakten bestämda skyldigheten
innefattar följande eftergift enligt ordalydelsen: »Vidkommande de hästvakanser,
som ändå» (d. v. s. utöfver det i författningen medgifoa antalet vakanta
nummer) »eller genom rusthållarnes försummelse kunna tima; så kan väl Kongl.
Maj:t emot de om rustningar tagna författningar så mycket mindre tillåta befrielse
från klippares hållande, som ryttarne på sådana nummer i brist af häst skulle
sakna all exercice och öfning, hvilket vid påkommande händelse af krig skulle
lända både kronan och rusthållarrie till last. Dock tillåter Kongl. Maj:t, alt de
rusthållare måge vara frie från klippares hållande på möten, hvilkas rustningshästar
för sjukdom eller annat hinder ej kunna derstädes nyttjas.»
Härmed öfverensslämmer visserligen ej alldeles sednaste af Kongl. Maj:t utfärdade
tjenstgöringsreglemente (af den 12 April 1838), hvilket, i likhet med det
af motionären åberopade äldre reglemente af 1819, i Sidje del. lista kap. 11 §
6 punkt, innehåller, att om nummerhäst är »vakant, sjuk eller af annan orsak
obrukbar, skall ryttaren af rusthållaren förses med annan tjenstbar häst eller klippare»;
uti hvilken punkt måhända bort uttryckas, att den afser de fall, då nummerhästs
obrukbarhet härrör af rusthållarens försummelse. Men det måste antagas,
att genom berörda, af Kongl. Majit i kommandoväg utfärdade reglemente,
som i hithörande delar är ämnadt allenast att innefatta underrättelse för vederbörande
befäl om innehållet af gällande författningar och utgöra ett sammandrag
af desamma, någon ändring i de fastställda grunderna för rustningstjenstens fullgörande
icke kan vara ens åsyftad; och Utskottet har också erfarit, att ifrågavarande
bestämmelse, rörande klippares tillhandahållande, tillämpas i öfverensstämmelse
med andan och meningen i 1766 års ofvanberörda Resolution sålunda, att
då nummerhäst är sjuk, utan att rusthållaren är dertill vållande, klippare af honom
ej påfordras; hvaremot, derest hindret för hästens begagnande vid mötet uppenbarligen
härflyter från fel eller försummelse å rusthållarens sida, denne ålägges
tillhandahålla annan tjenstbar häst. Qvarståendet af denna sednare skyldighet har
befunnits desto nödvändigare, som i annat fall likgiltigheten att förekomma, det
nummerston olofligen varda betäckta, skulle, efter hvad af vunnen erfarenhet lärer
bekräftas, föranleda till allt för talrika hästvakanser vid inträffande möten.
Då Utskottet således anser gällande bestämmelser i förevarande hänseende
öfverensstämma med den af Riksdagsfullmägtigen Lekberg motiverade mening, finner
Utskottet sig böra hemställa,
att hans motion ej må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 Januari 1863.
Bih. till B. St. Prat. 1862 åc 1863. 8 Sami. ,9 Haft.
t
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-VIskoltets Betänkande JVI 39.
Xio 39.
t
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 Jan. 1863, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion (N:o 264) i fråga
om rättighet får egare af hemman, hvarvid gästgifverirörelse
är förenad, att samma rörelse sig afsäga.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion, som blifvit till behandling
af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad, har Riksdagsfullmägtigen
Anders Andreasson från Elfsborgs län, jemte det han fästat uppmärksamheten
på behofvet af en ny och tidsenlig författning rörande gästgifverier och dertill hörande
bestyr, tillika anfört att, der förhållandet så medgåfve, der till exempel gästgifvaregård
till följd af nyare kommunikationsmedel eller andra förändrade förhållanden
skulle kunna indragas, det borde vara gästgifvare obetaget att gästgifveri
rörelsen
sig afsäga, men att, der indragning af gästgifveriet icke utan olägenhet
kunde ske, det borde åligga kommunen eller de blifvande landstingen att ordna
dessa bestyr. Det syntes nemligen motionären obilligt att å en ort, der trafiken
vore ringa eller ingen, gästgifvare skulle vid vite vara ålagdt att enligt taxa ständigt
hålla till hands en mängd varor, hvarå ej funnes någon afsättning. Denna
förbindelse, utan ersättning af kommunen för derigenom uppkommande förluster,
vore desto obilligare som det stöde hvar och en fritt att, i likhet med gästgifvare,
sälja öl och kaffe m. m., men utan de motsvarande skyldigheter, hvilka ålågo den
sednare. Då således en gästgifvares skyldigheter voro stora, men hans rättigheter
inga, och gästgifverihållning åtminstone ofta kunde anses såsom ett svårt onus för
det hemman, hvarvid en sådan skyldighet vore fästad, har motinären föreslagit, att
egare af hemman, hvarmed gästgifverirörelse är förenad, må vara berättigad att, i
likhet med hvad rörande bränvinsutskänkning eger rum, samma rörelse sig afsäga.
Enligt gällande författningar skola Häradsrätterne i krooobetjentes och gästgifvares
närvaro sätta lämplige taxor på alla för gästgifverirörelsen nödvändiga varor,
samt tillika bestämma huru mycket deraf bör finnas i förråd, för att till salu hållas;
hvilka taxor sedermera insändas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som dem
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JVf 39.
11
bekräftar och till allmän efterrättelse utfärda låter. Då sålunda genom den föreskrifna
undersökningen vid Häradsrätten, dervid gästgifvaren eger bevaka sin rätt,
behörigt afseende kan fästas å hvarje orts särskilda förhållanden samt i enlighet
härmed bestämmas gästgifvares skyldigheter att förse resande med de för dem nödvändigaste
lefnadsbehof, för hvilkas erhållande mången gång hinder kan möta, derest
ej någon finnes skyldig att dem mot skälig ersättning allmänheten tillhandahålla,
torde de af motionären anmärkte med gästgifverihållningsskyidigheten förenade besvär
i de flesta fall kunna ordnas så, att de ej varda mera betungande än att desamma
uppvägas af de gästgifverierna förunnade förmåner, bland hvilka må nämnas
frihet från rotering, hvilken frihet är af högt värde och jemväl så uppskattas. Utskottet
finner sig alltså böra hemställa,
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 Januari 1863.
Rättelser:
i Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JVs 28:
pag. 23 rad. 1 står: uppfattning; läs: omfattning
» 23 » 3 » med ett och annat; läs: med ett annat
STOCXHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1862.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JW 40.
1
N:o 40.
Ant. till Eip.-Utsk. flen 16 Jan. 1863, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion (JM 155) om rättelse i gällande
föreskrifter, beträffande ersättning åt läkare-lcorpsens medlemmar
efter res-reglemenle och för inqvartering.
I detta ämne har Herr Cederschjöld, F. A., inom Höglofl. Ridderskapet och
Adeln väckt en motion, hvaröfver Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets yttrande
är infordradt. I densamma föreslås 1:o att i Statens tjenst anställde, så väl
militäre som civile läkare måtte i rese-reglementet uppföras i samma klass, som de
Statens militära tjenstemän, med hvilka de innehafva lika tjenstegrader, allt i öfverensstämmelse
med Kongl. Brefvet den 5 Juli 1855,, och med iakttagande deraf att
sjukhus-läkare och provincial-Iäkare komma i samma klass som regements-läkare;
och 2:o att den Fältläkare-korpsen tillkommande rätt att erhålla inqvartering i Kronans
hus, efter de dem tillagde militärgrader, skall utsträckas jemväl till sådan inqvartering,
för hvilken kontant ersättning tillgodonjutes.
Motionen berör således två särskilda frågor, hvilka, ehuru beslägtade med hvarandra,
likväl torde lämpligast hvar för sig behandlas.
I afseende på ersättning för skjuts och dagtraktamente åt läkare i allmänhet,
tillämpas Kongl. Maj:ts förnyade Rese-reglemente den 31 Oktober 1851, som är
uppstäldt med hänsyn lill den rang en hvar vid nämnde tid innehade, sålunda att
t. ex. en öfver-fultläkare åtnjuter ersättning för skjuts och dagtraktamente enligt 5:te
klassen, till hvilken jemväl Öfverste-löjtnanter i fråga härom hänföras. Enligt Kongl.
Brefvet den 5 Juli 1855 innehar likväl Öfver-fältläkare numera lika rang med Öf
Bih.
till R. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami. 10 Haft. 1
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 40.
verste. Men öfverstar tillböra i afseende på ifrågavarande ersättning 4:de klassen af
ofvanberörda rese-reglemente. Sammalunda åtnjuta fältläkare, enligt 6:le klassen,
enahanda ersättning som majorer, oaktadt de nu hafva öfverste-löjtnants rang, regements-läkare
med majors rang lika ersättning med kaptener, enligt 7:de klassen, o. s.
v.; hvarförutan provincial-läkare i rese-reglementet hänföras lika med kaptener under
sistberörde klass.
Då det, enligt Utskottets tanke, icke gifves något skäl att, i afseende på ofvanbemälde
tjenstemän och deras rätt till resekoslnads-ersättning, afvika från den i allmänhet
följda, förut antydda grundsatsen i fråga om beräknande af dylik ersättning,
att nemligen tjenstemän af lika värdighet tillägges lika godtgörelse, och den anmärkta
oegentligheten i nu omförmälda hänseende uppkommit endast deraf, att rese-reglementets
bestämmelser derutinnan ej blifvit ändrade samtidigt med meranämnde tjenstemäns
uppfattning i högre tjenstegrad, finnér Utskottet sig böra till motionen i
denna del förorda bifall sålunda, att Utskottet tillstyrker,
det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla
om utfärdande af den nådiga förklaring, att, då resereglementet
skall i afseende på de i Statens tjenst anställde
civile eller militäre läkare tillkommande resekostnads-ersättning
tillämpas, sådan ersättning må för en hvar af dem beräknas
efter den klass i samma reglemente, enligt hvilken dylik erersättning
utgår till tjenstemän, med hvilka han är i lika
värdighet.
I fråga åter om inqvartering eller ersättning derför, företer sig den olikhet
mellan gällande föreskrifter, att, medan, jemlikt Kongl. Brefvet deh 11 Juli 1782,
m. fl. författningar, inqvartering, då sådan in natura presteras, skall medelst föreskrifva
antal rum m. m. utgöras lika till dem, som hafva lika rang, hvilket dels för
hvarje tjenstegrad uttryckes i tariffen genom tillägg af orden ”med vederlikar", dels
stadgas särskildt genom följande bestämmelse: ”Kongl. Fältläkare-korpsen erhåller inqvartering
efter de den tillagde militärgrader”, samt Kongl. Brefvet till Krigs- kollegium
och Stats-kontoret, angående inqvartering i de Skånska städerna och i Göteborg
den 19 Juni 1845, jemväl i öfverensstämmelse härmed innehåller, beträffande den
kontanta ersättning, som i sistnämnde stad skall, i stället för inqvartering, utgifvas
till der förlagda garnison, enahanda stadgande, betecknadt medelst uttrycket ”med vederlikar”;
så befinnes deremot den för Stockholms stad den 28 Februari 1856
fastställda inqvarterings-ordning uti den dervid fogade ”Tariff, hvarefter inqvarteringsersättning
i kontant för öfver- och underbefäl samt gemenskap, med vederlikar, årligen
skall beräknas” uppföra regements-läkare (som jemlikt ofvannämnda Kongl. Bref
den 3 Juli 1855 hafva majors rang) i samma rum som kaptener, eller i 4:de klassen,
med 225 R:dr ersättning, hvaremot majorer, efter en högre klass i samma ta
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 40. 3
riff, uppbära 400 R:dr; och enligt motionärens uppgift skall jemväl regements-läkaren
vid det i Göteborg förlagda artilleri-regemente icke åtnjuta högre inqvarterings-ersättning
än i likhet med kaptener eller 183 R:dr 75 öre, då deremot majorer, hvilkas
vederlike han är, uppbära 397 R:dr 50 öre.
Om än sistberörda förhållande, efter hvad antagligt är, torde finna sin förklaring
i det mellan staden Göteborg och dervarande garnison upprättade särskilda kontrakt
rörande inqvartering, så att den genom 1845 års ofvanomförmälda Kongl.
Bref fastställda inqvarterings-ersättning fortfarande beräknas i afseende å Regementsläkaren
efter den värdighet, han vid nämnde tid innehade, utan afseende derå, att
han genom en sednare författning erhållit högre rang, hvilket eljest måhända icke
efter vanliga tillämpningsreglor skulle alldeles öfverensstämma med den i samma
Kongl. Bref gifna föreskrift om lika ersättning åt vederlikar; så utvisar det anförda
likväl onekligen en brist på öfverensstämmelse mellan gällande föreskrifter i likartade
ämnen, hvilken det måste vara angeläget att undanrödja; i anledning hvaraf och på
här ofvan i fråga om motionens förra del angifna skäl, Utskottet hemställer, att motionen
jemväl beträffande förevarande fråga, måtte på det sätt bifallas, att
Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anhålla,
det Kongl. Majit täcktes meddela sådan rättelse i de, rörande
inqvartering och kontant ersättning derför, gällande bestämmelser,
att fältläkare-korpsens medlemmar komma i det ena så väl som
det andra hänseendet i åtnjutande af samma rätt, sorn deras
vederlikar i motsvarande tjenstegrader.
Stockholm den 15 Januari 1863.
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-V(skottets Betänkande M 41.
N:o 41.
Ank. till Eip.-Utsk. den 16 Jan. 1863, kl. 1 e. tn,
Betänkande, i anledning af väckt motion (JM 106) om upprättande af
normalritningar, alt tjena till ledning och efterrättelse vid folk
skolors
uppbyggande.
Domprosten Björling har i berörda inom Högvördiga Preste-ståndet väckta
motion föreslagit, att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
begära, det Kongl. Majit ville dels genom sitt Öfverintendents-embete låta upprätta
en normalritning för folkskolors uppbyggande, hvarvid, med iakttagande af den största
möjliga sparsamhet, afseende fastades såväl på barnens helsa, som på deras undervisning,
dels utfärda en författning, hvarigenom förordnades, att öfverallt der nya
folkskolehus skola byggas, dessa böra efter nämnda ritning uppföras, samt att för
detta ändamål, innan skolhusbyggnad verkställes, förslag till densamma måtte uppgöras
samt underställas vederbörande Domkapitel till granskning och fastställelse.
Motionären säger sig hafva till detta förslag hemtat anledning dels af beskaffenheten
hos en del redan uppförda skolhus och till sådant ändamål använda lokaler,
dels ock af de i hufvudstaden sistlidet år församlade folkskole-inspektörernas
mötesbeslut; uti hvilket sednare uttalades den önskan, att ”skolhusens höjd borde
bestämmas till minst 5 alnar och att dimensionerna i öfrigt borde vara sådana, att
minst 160 kubikfot luft komme på hvarje barn, med beräkning tillika af något öfverskott
af rum för den framtida tillökningen af skolbarnens antal.”
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som fått till sig remitterad nämnda
motion, har vid pröfningen af densamma icke kunnat undgå att bemärka den fördel,
som vunnes deraf, att genom Statens föranstaltande normalplaner blefve upprättade
och funnes tillgängliga, att tjena till ledning vid byggandet af nya skolhus, särdeles
på landsbygden, der ännu icke kan anses utbredd kännedomen om lämpligaste sättet
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 41. 5
att vid skolhusbyggnad tillgodose skolungdomens behof i sanitärt hänseende och dermed
förena vilkoren för ett ändamålsenligt undervisningssätt. Man torde här och
der väl ha hört talas om, att så och så många kubikfot luft anses behöfliga för
hvarje barn, att så och så stor fönsteryta är vilkor för tillräcklig dager o. s. v.
Men icke mångenstädes anträffas insigt, huru vunnen erfarenhet i dessa afseenden
skall med bästa framgång, men derjemte med minsta kostnad tillgodogöras, hvadan
ofta händer, att med de bästa afsigter och med dryga utgifter icke ernås ett resultat,
som med mindre uppoffringar kunde vunnits.
Utskottet anser fördenskull såsom en vigtig och samhällsnyttig, samt i följd
deraf påkallad åtgärd att på allmän bekostnad genom sakkunnig myndighet normalritningar
eller planer för folkskolehus, jemte beskrifningar och upplysningar angående
dervid följde grunder, upprättas och vederbörande jemväl kostnadsfritt tillhandahållas.
Men härvid synes man ock böra stadna. Ty då det icke lärer befinnas möjligt
att förutse alla de omständigheter, som, utan att leda till ifrågavarande hufvud
ändamåls
förfelande, likväl göra så väsendtliga ändringar i en föreslagen ritning nödvändiga,
att denna sednare svårligen skulle igenkännas af den myndighet, som finge
sig uppdraget att hålla tillsyn å efterlefnad af den föreslagna föreskriften, måste det
vara otjenligt att ovilkorligen påbjuda ifrågavarande ritningars efterföljd. Den ena
kommunen önskar förena under samma tak både skolhus och annan allmän byggnad,
en annan kommun skulle kuQna till det förra ändamålet lämpligen inreda ett
redan befintligt hus o. s. v. Att dervid lägga band på deras beslutanderätt, torde
få anses desto mer obehörigt, som man ej har skäl att hos kommunal-styrelserna
förutsätta annat än tillbörlig omtanka och nit för ifrågavarande angelägenhet. Och
af sistnämnda skäl synes ock Utskottet det böra blifva tillfyllestgörande att endast
bereda utväg för vederbörande att erhålla utan kostnad lämpliga förslag till skolhusbyggnad,
hvilka säkerligen komma att med begärlighet emottagas och äfven tillämpas
om ock med sådana nödvändiga förändringar, som af lokala eller andra förhållanden
påkallas.
Utskottet hemtar således af motionen anledning att vördsamt hemställa,
det Rikets Ständer måtte, i underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit anhålla, att Kongl. Majit täcktes låta genom sakkunnige
upprätta och derefter vederbörande kostnadsfritt tillhandahålla
normalritningar, jemte beskrifningar öfver folkskolehus af olika
storlek, så af sten som af trä, hvarvid, med iakttagande af tillbörlig
sparsamhet, afseende fästes säväl på barnens helsa som
på undervisningens lämpliga ordnande.
Stockholm den 15 Januari 1863.
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 42.
N:o 42.
Ank. till Eip.-Utsk. den 17 Jan. 1863, kl. 3 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motion (M 156) om indragning af
sjötullen vid Blockhusudden, m. m.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet har Joh. Gust. Wasmuth från Stockholms
län, med hvilken J. O. Sundgren och Matts Persson från samma län sig förenat,
uti väckt motion, som blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfver
lemnad,
anfört, hurusom, sedan sjötullen vid Långholmen, såsom ansedd obehöflig,
blifvit för omkring 8 å 9 år sedan indragen, den vid Blockhusudden varande sjötullen
likväl fortfarande bibehölles, ehuru densamma icke allenast vore af lika litet
gagn som den förra, utan äfven förorsakade stora olägenheter och tidsutdrägt för de
trafikerande, som nödgades derstädes taga land. Sedan hamnafgiften numera upp
bures
af de i Stockholm stationerade hamnfogdarne, vöre sjötullen vid Blockhusudden
icke uppbördsställe utan endast visitationsplats för den der förlagda tullbetjeningen.
Anlöpandet af tullen vore emellertid under storm och mörker förenadt med stora
svårigheter och föranledde ej sällan olyckor. Det vore dessutom obehöfligt, enär
visitation i allt fall skulle ske vid framkomsten till Stockholm. Motionären ansåg
för öfrigt afseende böra fästas å den vinst, som genom indragning af nämnde tullstation
komme att beredas Staten dels medelst besparing af aflöningen till der an
ställde
bevakning och dels genom afyttrande på förmånliga vilkor af de å Blockhusudden
belägna tullhusbyggnader. Af sådan anledning har motionären föreslagit, att
sjötullen vid Blockhusudden måtte indragas och alt, för sådant fall, derstädes anställde
tullinspektören magister Ekbohrn, hvilken vöre af en framskriden ålder, kunde
få för sin återstående lifstid vid innehafvande lön och öfriga förmåner bibehållas.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 42. 7
Redan innan indragningen af sjötullen vid Långholmen skedde, hade motionären
vid 1850—1851 årens riksdag väckt förslag om upphörande ej mindre af denna
än af den ännu bibehållna sjötulls-stationen vid Blockhusudden. Bevillnings-Utskottet,
som då behandlade förslaget, hemställde, i afgifvet betänkande JV2 21, att förslaget
ej måtte tili någon Rikets Ständers åtgärd föranleda. Såsom hufvudsakligt skäl för
berörda hemställan anfördes, att, derest de af motionären anmärkte olägenheter befunnes
ega rum, desamma, efter derom i vederbörlig ordning skeende framställning,
lämpligast skulle kunna genom administrativa åtgärder undanrödjas.
Genom upplysningar, som blifvit Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i
ämnet meddelade, har Utskottet också inhemtat, att i administrativ väg tid efter annan
blifvit sjöfarande beredde flere lättnader i afseende å visitations-skyldigheten vid
Blockhusudds tullstation, der det af ålder ålegat alla saltsjövägen inkommande både
större och mindre fartyg att anlägga. Sålunda har Kongl. Majit, i anledning af åtskilige
skeppares derom gjorda underdåniga ansökning, genom nådigt Bref till Generaltullstyrelsen
den 18 September 1829, på det att den inrikes seglationen ej skulle
svårare betungas än den utrikes sjöfarten till Stockholm, för hvilken den föreskrifna
visitations-behandlingen vid inlopps-tullkammaren alltid funnits göra tillfyllest, intill
dess in visitation skett i stadens hamn, medgifvit, att från inrikes orter ankommande
däclcade fartyg, som på ingåendet passerat någon af de i seglations-ordningen bestämda
inlopps-tullkamrar och der underkastats författningsenlig visitation, finge fråD
anläggandet vid Blockhusudds tull befrias. Till följd af ytterligare gjord underdånig
ansökning om vidsträcktare befrielse för inhemske sjöfarande från skyldighet att anlägga
vid nämnde tull har Kongl. Majit, efter General-tullstyrelsens hörande, genom
nådigt Bref den 24 Mars 1840, bifallit, att äfven odäckade fartyg af minst 15 lästers
drägt, som vid inloppsstationen undergått tullvisitations-behandling, skulle vara
från berörde anläggande frikallade, hvaremot Kongl. Majit, med afseende å hvad
General-tullstyrelsen anfört, icke funnit skäl medgifva ifrågaställd frikallelse från
nämnde skyldighet för odäckade farkoster under 15 lästers drägt. General-tullstyrelsen
bade, uti sitt i ärendet afgifna utlåtande, icke ansett sig kunna i hänseende till
farkoster af sist omförmälde beskaffenhet tillstyrka enahanda frikallelse, enär dylika
båtar, kvilka till stort antal från skärgårdssidan anlände samt vanligen verkställde
lossning vid enskilde personers sjögårdar och bryggor, genom befrielse från skyldigheten
att vid tullen anlägga, skulle kunna undgå all uppsigt från tullbevakningens
sida, äfven då de möjligen annorlunda än i laga farled inseglat till skärgården eller
der intagit upplagdt smuglingsgods.
De af motionären omförmälde olägenheter i följd af skyldighet för trafikerande
att anlägga Blockhusudds tullstation ega således numera rum endast för odäckade
farkoster under femton lästers drägt; men det lärer ej kunna bestridas, att äfven för
desse anlöpandet af stationen vid mångfaldiga tillfällen medför besvär och vid bårdt
väder kan vara förenadt med svårigheter samt till och med våda, äfvensom det med
-
8 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 42.
för för trafiken i allmänhet ett stort hinder, hvadan Utskottet anser, att derest berörda
sätt för utöfvande af tullkontroll ej är oeftergifligen nödvändigt, detsamma bör
undanrödjas. I detta hänseende bar det synts Utskottet, det skyldigheten att anlägga
vid stationen ej medför någon säkerhet enär den, som deraf har att befara någon
upptäckt af smuglingsförsök ej lärer underlåta att ilandföra smuglingsgodset innan
han anlöper stationen, hvartill rymligt tillfälle erbjudes. Men då, efter hvad inom
Utskottet upplyst blifvit, Blockhusuddens tullstation derjemte utgör en länk i den
bevakningskedja, som medelst förläggande här och der af en rörlig tullbevakning, är
dragen rundt omkring hufvudstaden, samt handhafvandet af den nödiga uppsigten
till förekommande af smuglingsförsök uti en vidsträckt skärgård och längs de strandsträckor
utom stationens bevakningsområde, hvarifrån landväga kommunikation med
staden eger rum, enligt Utskottets åsigt, också lämpligast verkställes genom dylik
rörlig tullbevakning, vill Utskottet, utan att ingå i bedömande deraf, huruvida sjelfva
tullstationen vid Blockhusudden kan eller bör indragas, inskränka sig till att, i anledning
af motionen, hemställa,
det Rikets Ständer måtte, i underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit, anhålla, att den ännu för mindre fartyg och båtar qvarstående
skyldighet att vid insegling till Stockholm anlägga Blockhusudds-tullen,
må upphöra.
Beträffande derefter motionärens framställning att, i händelse af indragning af
Blockhusudds tullstation, den der anställda tullinspektören måtte förflyttas på indragningsstat,
så och enär, med anledning af hvad Utskottet här ofvan yttrat och föreslagit,
frågan härom nu ej bör blifva föremål för pröfning, hemställes,
att motionärens förslag i denna del må förfalla.
Stockholm den 4 5 Januari 4 863.
Reservation:
af Friherre Cederström, R.\ »Då, enligt hvad inför Utskottet, efter inhemtade
upplysningar, anfördt blifvit, Blockholms-uddens tullstation är att anse såsom Stockholms
hamnbevaknings längst mot Saltsjön framskjutande förpost, på samma gång
den utgör en länk i den kedja, som bildas af den vid stadens periferi anställda s. k.
rörliga
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 42. 9
rörliga bevakning, och indragandet af denna station följaktligen vore att icke allenast
blotta hela den stora segelleden på nödig uppsigt och kontroll från tullverkets sida,
men äfven att bortrycka en länk ur den omförmälda bevakningskedjan, har jag icke
kunnat biträda Utskottets hemställan om underdånig skrifvelse, i ändamål att den för
odäckade båtar under 15 lästers drägt qvarstående skyldighet, att vid insegling till
hufvudstaden anlägga ifrågavarande station, måtte förklaras framgent böra upphöra.
Redan tillförene är frågan härom af Kongl. Majit pröfvad och sålunda afgjordt att,
jemte det större båtar befriades från det öfverklagade åliggandet, detsamma dock
fortfarande skulle, till förekommande och hämmande af smugleriförsök, bibehållas
för bålar under besagde drägtighet. Utskottet har visserligen inskränkt sig till att,
ulan att ingå i bedömande af frågan huruvida tullstationen kan eller bör indragas,
afgifva sin ofvanberörde hemställan. Men det torde icke böra förnekas, att smärre
båtar möjligen, enligt öfverenskommelse, på en gång inlöpande i sundet, skulle åt
olika håll kunna draga och vilseleda den rörliga bevakningens uppmärksamhet, just
under det en och annan liten båt, lastad med oförtulladt gods, hemtadt från något
upplag i nejden, beredde sig tillfälle att obemärkt smyga sig förbi den med de
öfrige båtarnes efterjagande sysselsatta bevakningen. På sådant sätt beröfvades det
allmänna sin tillbörliga inkomst, medan lagbrytarens demoraliserande verksamhet
vunne en beklaglig framgång. På det stationens n. v. visitationsrätt medelst båtarnes
anläggande skulle kunna genom rörlig bevaknings utsträckta verksamhet ersättas,
torde måhända böra antagas, att denna bevakning framgent skulle genom ökad personal
utöfvas? Dess aflönande torde i sådant fall uppgå till ej obetydligt belopp; och
hvar blefve då vinsten för det allmänna af denna förändring? Jag tror fördenskull,
och enär den åberopade vådligheten af båtarnes anläggande vid Blockhusuddens
brygga väl ej torde vara större än äfventyret af olyckstillfällen vid visitation i öppna
sjön, under sjögång och mörker, mig böra hemställa, att Rikets Ständer behagade
finna den väckta motionen icke må till åtgärd föranleda.
Häruti instämde Herr Ros, A. E.
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami. 10 Bäft. 2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JVs 43.
N:o 43.
Ank. till Exp.-Utsk. den 17 Jan. 1863, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion (JVs 4-24) angående meddelande
af föreskrifter i afseende på sättet för postdiligensers fortskaffande.
Inom Hedervärda Bonde-Slåndet har Jöns Persson från Blekinge län uli afgifvet
memorial anfört, att, ehuru genom flere äldre och nyare stadganden föreskrifter vore
meddelade angående den tyngd, som finge läggas efter skjutshäst, antalet personer,
som dermed finge färdas, och tiden för tillryggaläggande af viss väglängd, saknades
dock allt stadgande i afseende på beskaffenheten af resande tillhöriga åkdon, hvilka
en skjutsande kunde åläggas fortskaffa. Ett sådant stadgande syntes dock särdeles
behöfligt, enär det vore väl bekant, att ett stort och tungt åkdon ansträngde hästarne
mera än ett lämpligt lass på ett mindre och ändamålsenligt fordon Anmärkningen
i berörda hänseende gällde hufvudsakligen de af Postverket använda nya
diligenser, för hvilka, enligt Kongl. Brefvet den 21 Juni 1861, Post-styrelsen numera
egde anlita gästgifveri-, håll- och reservskjutsen. I anledning af åtskiliige skjutsskyldiges
hos Kongl. Maj:t gjorda underdåniga framställning, att, i anseende till de
med befordrandet af de nya postdiligenserna förenade olägenheter, skjutslega för fyra
hästar måtte för deras förskaffande få uppbäras, hade Kongl. Majit i nådigt Bref till
General-poststyrelsen den 31 Januari 1862 förklarat berörda framställning icke föranleda
till annan åtgärd, än att, då för diligensbefordringen anlitades gästgifveri-, hålleller
reservskjuts, skulle, i afseende på utgörandet af densamma, tillämpas de för befordran
af resande i allmänhet gällande författningar, samt Postverket följaktligen icke
ega påkalla hastigare befordran än en mil på en och en half timme, men deremot
de skjutsande också icke uppbära annan ersättning än vanlig skjutslega. Ä den underdåniga
ansökningen om tillökning i hästantalet hade således ej kunnat fästas nådigt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JYs 43.
11
afseende. Men att förändrade stadganden äfven i denna del vore erforderliga, visades
ej mindre af ofvannämnda klagomål, än äfven af en memorialet bilagd, motionären
från hans kommittenter tillhandakommen skrifvelse, afseende, att framställning måtte
hos Rikets Ständer göras derom, att för befordrande af postdiligenserna, hvilka icke
vore afsedda att köras med två hästar, skulle få begagnas höst- och vintermånader
fyra, samt vår- och sommarmånader tre hästar. Motionären har med anledning
häraf föreslagit, att Rikets Ständer ville för sin del besluta, att de postdiligenser,
hvilka äro afsedde att befordras med gästgifveri-, håll- eller reservskjuts, skola, innan
sådan skjuts utgår, besigtigas af sakkunnige personer, hvilka böra lemna utlåtande
angående minsta antalet hästar, hvarmed sådan vagn får fortskaffas; att bland besigtningsman
nen bör vara minst en skjutsskyldig; samt att å vagnen skall utsättas minsta
antalet hästar, som dertill må begagnas.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till hvars behandling denna motion
blifvit remitterad, har inhemtat, att, enligt Kongl. Brefvet till General-poststyrelsen
den 21 Juni 1861, å de linier, der postdiligens-förbindelser blifvit inrättade, diligenserna
skola å vissa linier befordras vintertiden med tre och under sommaren med
två hästar, men å andra linier under hela året med endast två hästar, hvaremot någon
förhöjning i betingslegan blifvit bestämd. Det torde emellertid ej kunna nekas,
att, till följd af vägarnes olika beskaffenhet i särskilda orter, under olika årstider, det
sålunda bestämda hästantalet måste, med afseende å de ifrågavarande vagnarnes egen
tyngd och konstruktion, mången gång befinnas otillräckligt. De anförda klagomålen
af en mängd skjutsskyldige, så väl hos Kongl. Majit, som nu hos Rikets Ständer,
torde vitsorda behofvet af den sökta lindringen, som, jemte det den afser besparing
af den skjutsskyldige jordbrukarens arbetsmedel, tillika har till mål att skona djuren
från en grym behandling. Sålunda tvekar Utskottet ej i uttalandet af den åsigt, att
undanrödjandet af de öfverklagade olägenheterna är af omständigheterna påkalladt.
För att emellertid bereda lika rätt till talan åt alla parter, synes den af motionären
föreslagna besigtning böra verkställas af en utaf Postverket förordnad person, en
skjutsskyldig och en kronobetjent, den sistnämnde utsedd af Kongl. Majits Befallningshafvande,
som kunde låta verkställa besigtning å de diligenser, som befara inom
länet varande postlinier. Utskottet hemställer alltså,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit
anhålla, det Kongl. Majit täcktes anbefalla Sine Befallningshafvande
i de särskilda länen att, efter vederbörandes hörande, in
komma
med förslag till det antal hästar, som postdiligenserna
inom olika delar af länet böra under olika årstider begagna,
samt derefter utfärda nådig föreskrift i ämnet.
Stockholm den 15 Januari 1863.
Rättelser
i
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Bet. 31: sid. 5 rad. 10 uppifrån slår: bostadsställen
läs: bostadsboställe
Bet. JKs. 34: sid. 2 råd 6 nedifrån står: allenast
läs: alldeles
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskollels Belänkande N:o 44,
1
JU: o 44.
Arik. till Exp.-Utsk. den 19 Jan. 1863, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om åtgärders vidtagan
de
med afseende å grindars uppförande öfver allmänna
vägar.
I detta ämne hafva motioner blifvit väckte hos Väilofliga Borgare-Ståndet af
Hr Bovin (motionen N:o 286), som anfört, det åtgärder borde vidtagas till undan
rödjande
af de hinder för trafiken å landsvägarne, som nu vållades genom öfver
dem anbringade grindar, hvilkas antal i åtskilliga orter vore i ständigt tilltagande,
allt efter som laga skiften hunne fullbordas; och har motionären till den
ändan föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla
om utfärdande af en förordning, hvarigenom grindars eller annan stängsels
anbringande öfver landsvägar förbjudes;
och hos Hedervärda Bonde-Ståndet af O. Thorell från Elfsborgs län (motionen
N:o 187), som öfverklagat det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, tvärt
emot syftet med de i lagstiftningen fastställda grunder för stängselskyldigheten
och dess fördelning, förbjudit att uppföra grind öfver allmän väg, så väl emellan
särskilda hemman, som emellan olika egor; hvarigenom jordegare tvingades
att å ömse sidor om allmän väg, som genomskär deras egor, uppföra hägnad.
Denna sednare åtgärd vore både kostsam och skogödande, hvarjemte den under
vintern vid inträffande snöyra orsakade svårighet att hålla vägen öppen. Nämnde
olägenheter voro större än den, grindarnes bibehållande medförde. Men då å andra
sidan ej kunde nekas, att flera grindar funnes,-hvilka utan stor skada eller
Bilt. lill R. Sl. Prol. 1862 il 1863, 8 Sami 11 Uäft.
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande A:o 4 4.
olägenhet kunde borttagas, har motionären föreslagit, att afgörandet hvarest grind
får finnas eller ej, måtte öfverlåtas åt kommunalstyrelsen, eller åtminstone att
Kongl. Majits Befallningshafvande ej i detta hänseende må ega att besluta förr,
än kommunalstyrelsen i frågan blifvit hörd.
Dessa motioner hafva till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling
blifvit remitterade.
Att den af Hr Bovin ifrågasatta åtgärd, att nemligen förbjuda alla grindar
å allmän landsväg, icke är möjlig, så länge enahanda grundsatser tillämpas i
afseende på stängselskyldigheten, som de, hvilka i nu gällande författning
rörande detta ämne äro uttryckta, lärer knappast behöfva ådagaläggas. Så
länge nemligen det s. k. stängselvitsordet bibehålles, och den ene grannen alltså
eger rätt att af den andre påfordra hägnads uppförande emellan deras särskilda
egoområden, kan denna stängselskyldighet, derest begges egor möta å ett
ställe, der landsväg genomskär dem begge, ej fullgöras annorledes, än medelst
en grind. På grund af laga kraftvunnen dom eller lika giltig hägnadsfördelning
finnes ock sådan grindhållningsskyldighet öfverallt inom riket redan till; och
lika litet som hvarje annan lagligen förvärfvad rättighet, kan ifrågavarande rätt
till omförmälda prestation innehafvaren frånhändas, så länge som, på sätt redan
är nämndt, hägnadsskyldighet qvarstår. Mot invändningen att grindar endast i
ringa måtto betrygga egofriden, enär vägfarande ofta lemna dem öppna efter sig,
får erinras, att då det ej går an att uppföra gärdesgård tvärtöfver landsvägen,
måste grindar uppfylla desse sednares bestämmelse så godt de kunna, samt att
lagstiftningen emot dylika grindars olofliga öppnande satt böter och ersättningsskyldighet,
så väl som emot all annan dermed jemförlig skadegörelse.
Utskottet finner sig, på dessa skäl,
under nuvarande förhållanden ej kunna tillstyrka bifall till
Herr Bovins motion.
Beträffande åter Thorells förslag, lärer det väl vara utom allt tvifvel, att
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eger magt att låta undanrödja det hinder för
trafiken, som åstadkommes genom den mängd onödiga grindar, hvilka mångenstädes
påträffas; men jemte det Utskottet åberopar, hvad ofvan är af Utskottet
anfördt, och hvilket gäller ej mindre de egentliga landsvägarne än andra allmänna
vägar, erkänner Utskottet, att omständigheter kunna förete sig, på grund
af hvilka bibehållandet af en grind å en mindre väg kan vara antingen för en
samfällighet af nytta eller för enskilde af så stort behof, att afseende derå bör
fästas. PrÖfnings- och afgöranderätten i fråga derom, hvarest grind å väg bör
finnas eller ej, bör väl, till följd af sin administrativa beskaffenhet, ej tillhöra
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskollets Betänkande N:o 44,
3
någon annan myndighet än Kongl. Majrfs Befallningshafvande; men då Utskottet
anser att kommunalstyrelsen inom hvarje ort är i tillfälle att lemna Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande de bästa och tillförlitligaste upplysningar, rörande hvilka
grindar å allmän väg böra bibehållas eller borttagas, vore det alldeles icke
olämpligt att kommunalstyrelsens yttrande i ämnet af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
infordrades. Utskottet får derför vördsamt tillstyrka, det motionen
så tillvida bifallos,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla 0111 utfärdande af en författning, hvarigenom stadgas
det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall, vid uppkommande
fråga om borttagande af grind öfver allmän väg, före
besluts afgifvande, inhemta vederbörande kommunalstyrelses
yttrande.
Stockholm den 15 Januari 1863.
lie servationer:
af Herr (Vitt, som ansett Utskottet böra formulera sin hemställan i sista
punkten sålunda: att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla
om utfärdande af en författning, hvarigenom dels anbefalles obehöriga grindars
anskaffande, dels föreskrifves, det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall
vid uppkommen fråga om grinds anbringande öfver allmän väg inhemta vederbörande
kommunalstyrelses yttrande i ämnet.
af Herr C. E. Ljungberg: »Uti den af Utskottet i första punkten af dess
ofvanstående Betänkande uttalade åsigt har jag endast vilkorligen kunnat förena
mig. Jag hyser nemligen den öfvertygelse att, ehuru Rikets Ständer icke under
närvarande förhållanden kunna obetingadt äska undanrödjandet af de öfver landsvägarne
anbragta. grindar, det likväl i anseende till de stora olägenheter och
hinder för trafiken dessa stängsel medföra, icke vöre skäl att lemna den väckta
motionen i denna del utan allt afseende, utan har jag, för min del, ansett att
Rikets Ständer borde hos Kongl. Majit anhålla, det samtlige Konungens Befallningshafvande
blefve anbefallde tillse, att af behofvet ej påkallade grindar icke
varda å landsvägarne upprättade eller bibehållna. Det är mig välbekant att i
ett och annat län åtgärder redan blifvit, i denna syftning, af Konungens Befallningshafvande
vidtagna; men jag tror att en altman erinran härom från Regeringens
sida skulle vara gagnelig, desto heldre som det särskilda bemyndigande
Länsstyrelserna derigenom erhöllo, och den uppmärksamhet å denna angelägenhet
från Statsstyrelsens sida. en sådan erinran ådagalade, sannolikt skulle i någon
mån förminska den obenägenhet landtbrukarne nu ofta visa att efterkomma ve
-
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 45-
derbörandes uppmaningar uti ifrågavarande afseende. Då, med anledning af
Utskottets hemställan i sednare punkten af dess utlåtande, en underdånig skrifvelse i
detta ämne i allt fall torde komma att af Rikets Ständer till Kongl. Maj:t aflåtas,
har det synts mig, som någon hemställan om åtgärders vidtagande, för undnnrödjande
af så tidsvidriga och allmänt öfverklagade hinder för trafiken som
de ifrågavarande, icke borde uti en sådan skrifvelse saknas,
af Herr Börjeson och Herr Rydin.
iV.-o 43.
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Jan. 1863, kl. 5 e. ta,
Betänkande, i anledning af räckt motion de rom, att Lifregementets
Husarkorps mätte till en del ställas på vakans.
Påminnande om den åsigt, som för snart femtio år sedan gaf sig tillkänna
i afgifna förslag att till betydlig del ställa den indelta arméen på vakans emot
utgifter, genom hvilka, i händelse systemet antagits, Staten i denna stund kunde
haft en besparad summa af femtio millioner R:dr till anskaffande af krigsmateriel,
har Johannes Svensson Irån Skaraborgs län uti en inom Hedervärda Bondeståndet
väckt motion (N:o 398). föreslagit »den partiela tillämpning af berörda
system, att hela Wadsbo-^qvadron af Lifregementets Husarkorps jemte 25 man
af Vestra Nerikes sqvadron måtte ställas på vakans, så till häst som karl,
emot en årlig afgift per nummer så stor som Kongl. Maj:t kan finna lämpligt
att fastställa;» såsom skäl för hvilken framställning motionären i öfrigt endast
anfört att Wadsbo sqvadron är förlagd i Westergötland, och alltså på långt
afstånd från korpsens hufvudorter Nerike och Westmanland, hvilken aflägsenhet
gåfve flera anledningar till förluster för rusthållarne och »större defekter i mundering
m. m.», än för den öfriga delen af korpsen.
AllmännaBesvärs- och Ekonomi-Utskottet, som efter vederbörlig remiss behandlat
ärendet, har redan uti ett föregående Betänkande (rörande ifrågasatt afsittning af
Smålands Husarregemente) uttalat den mening, att landets kavalleri ej tålde
minskning; och då beträffande Lifregementets Husarer det ej kunnat åberopas
samma skäl, som, berörda mening oaktadt, ansågs innebära en tvingande anledning
att medgifva Smålands Husarregementes upphörande såsom kavalleri,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskollcls Betänkande N:o 4 6.
5
finner Utskottet desto mindre uppmärksamhet kunna egnas nu ifrågakomne indragning,
som dels den föreslagna sönderdelningen af förstnämnda korps äfven
ur andra synpunkter måste befinnas olämplig, dels Rikets Ständer, ehuru de vid
ett föregående tillfälle bifallit, nu deremot, icke ens medgifvit Smålands Husarregementes
afsittning, i det två Riks-Stånd afslagit Utskottets derom gjorda
framställning; på grund häraf hemställer Utskottet,
att motionen ej må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den ld) Januari 1863.
Mo 46,
Atik. till Exp.-Utsk. den 19 Jan. 18 63, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt mation om indragning af Karantäns-anstalten
å Känsö.
Härom har Jöns Rundbäck från Göteborgs och Bohus län väckt förslag i enftill
o o »
Hedervärda Bonde-Ståndet inlemnad motion (N:o 284), som blifvit till Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet remitterad. Motionären har åberopat dels »redan kända
och erkända skäl, sorn derföre icke behöfva upprepas» till stöd för den åsigten
att alla karantäns-inrättningar äro obehöfliga, dels den omständigheten~att Statsverket
får vidkännas en icke ringa årlig utgift för karantäns-inrättningen vid
Känsö, till hvars undantagande från ilen numera skedda indragningen af dylika
anstalter, efter motionärens förmenande, ej gåfves något talande skäl.
Genom Kongl. Förordningen, angående hvad till förekommande af smittosamma
sjukdomars införande i riket iakttagas bör, den 20 September 1859, har
blifvit stadgadt, att, i fråga om Koleran och Gula Febern, hvad i sista momentet
af 7 §:n i Kongl. Förordningen den 30 December 1857, angående
farsoters hämmande inom riket funnes föreskrifvet, borde tillämpas jemväl på
fartyg, som från utrikes ort, belägen på denna sidan Cap Finisterre, till Svensk
hamn anlända, men att i öfrigt karantäns-åtgärder emot utrikes gängse smittosamma
sjukdomar icke vidare skulle ega rum, med undantag allenast för Pesten, i
6
Allmänna Besvärs- och E k uno m i- Vl skottets Betänkande N'.o 47.
afseende hvarå 4 §:n i Förordningen stadgar, att alia från Barbaresk-staferna,
Egypten och öfriga Turkiska stater vid Medelhafvet och Svarta hafvet saint från
Grekland ankommande fartyg äro (så framt de ej från annan karantänsplats medföra
bevis om undergången karantän och derefter haft friskt om bord samt hvarken
besökt smittad ort eller haft beröring med smittadt fartyg) skyldige att,
utan föregången gemenskap med Svenska landet och dess innevånare, anlöpa
Känsö karantänsplats för att der undersökas och, derest det befinnes nödigt, undergå
karantänsbehandling,
Utskottet tilltror sig icke att tillstyrka indragning äfven af berörda karantänsanstalt,
som så nyligen, efter sakkunnige myndigheters hörande, af Kongl, Majit
funnits böra till förekommande af pestsmittans införande i landet bibehållas, helst
Utskottet erfarit, att äfven från grannriket Ryssland blifvit hos vår Regering gjord
framställning, som utmärker att Känsö karantänsanstalt betraktas såsom en behöflig
utpost emot alla till Östersjön ankommande fartyg, som kunna misstänkas hafva
nämnda smitta ombord. I det förnyade nådiga Reglementet för karantänsinrättningen
å Känsö, af ofvanförstnämnda datum, angifves också, att anstalten må,
emot fastställda afgifter anlitas af fartyg, som äro destinerade till främmande
hamnar, så framt efter öfverenskommelse derom med vederbörande Regering, Kongl.
Majit dertill meddelat nådig tillåtelse; och de afgifter dylika främmande fartyg erlägga,
utgöra alltså ett bidrag till underhållande af en inrättning, förutan hvilken
alla till Sverige destinerade fartyg, som hafva pestsmitta ombord, skulle nödgas
omedelbarligen inlöpa i den hamn, dit de sig ämna. Det betänkliga i en sådan
likgiltighet från Statens sida för vådorna af ifrågavarande sjukdoms spridning
har Utskottet ej kunnat förbise; utan hemställer vördsamligen,
att motionen ej må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 Januari 1863.
J%:o 47.
Ank. till Exp.-Utsk, den 19 Jan. 1S63, kl. 5 e. ta.
Betänkande i anledning af väckt motion om förändrad klassifikation
af städerna i riket.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterat berörda motion (Nio 374), sorn är väckt af C. J. Svensén från
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-UtskoUels Belänltande N:o 47.
7
Calmar län. Motionären anser det rigtigt och önskvärd!, att städernas klassifikation,
som måste förutsättas icke sakna all vigt och betydelse, tid efter annan
undergår en revision, så att de städer, hvilka i afseende på folkmängd, rörelse
m. fl. förhållanden stå långt efter andra, icke få fortfarande »ega ett vida högre
rum» än dessa, hvilket icke sällan torde inverka på omdömet rörande de sednares
vigt och betydelse; varande af motionären såsom exempel anfördt, att Oscarshamn,
som eger större folkmängd och rörelse, än mer än halfva antalet af Sveriges
öfriga städer, innehar det aldra sista rummet bland dem, och att östersund,
fastän hufvudorten för en provins med stigaude blomstring och med tillvexande
folkmängd, står i ordningen städerna emellan långt efter Wimmerby, Thorshälla,
Sigtuna, Öregrund, Östhammar, Falsterbo, Skanör m. fl. Motionären har fördenskull
föreslagit, att städerna i riket ofördröjligen och derefter hvart tionde år
måtte undergå ny klassifikation, på grund af försiggångne förändringar i folkmängd,
rörelse in. fl. förhållanden, som vid klassifikationen anses böra komma
i fråga.
Städernas indelning i vissa klasser eger numera ej vigt i något annat hänseende,
än beträffande rätt att till riksdagen sända en eller flera representanter;
och då städerna vid riksdagarne representeras af Borgare-Ståndet, synes det vara
detta Stånds enskilda angelägenhet att utverka de förändringar, som i berörda
hänseende kunna tidtals af förändrade förhållanden påkallas. Utskottet har ock
inhemtat, att så tillgått vid de efter år 1809 inträffade tillfällen, då fråga om
förändring i städernas klassifikation uppstått, sednast vid 1851 års riksdag, då
Borgare-Ståndet, efter att hafva för sin del och utan de öfriga Ståndens hörande,
beslutat förändring i klassifikationen för vissa städer, till Kongl. Maj:t ingick
med underdånig anmälan derom och derå erhöll fastställelse genom Kongl. Maj:ts
nådiga Resolution den 11 April 1853, sedan de då ifrågakontna städernas Borgerskap
och Magistrater samt Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande,
äfvensom Kommers-kollegium, afgifvit underdåniga yttranden i ämnet.
Utskottet anser sig alltså, på grund af det anförda, åtminstone sakna anledning
att, på framställning från annat Stånd än Borgare-Ståndet, tillstyrka Rikets
Ständer att ingå i pröfning af frågan, utan hemställer, att
motionen ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 Januari 1863.
8
Allmänna besvärs- och Ekonomi-Utskottets betänkande i\:o A8.
JV:o 4$.
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Jan. 1863, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, röt ande sättet för kasserade
beklädnads- och utredningspersedlars försäljning för
Kronans räkning.
Under uppgift, att då förslitne och kasserade persedlar för såväl knektesom
kavalleri-regementena för Kronans räkning skola försäljas, det icke är t i SI -  låtet, att sådan försäljning får ske vid de på landet befintliga förrådsbodar, utan
att auktionen] skall i Stockholm af Krigs-kollegium verkställas, hvaraf stundom
blefve följden, att transportkostnaden uppslukade större delen af persedlarnes värde,
har Johan Lekberg från Nerikes län i väckt motion (N:o 195) föreslagit, att
Rikets Ständer måtte besluta, det alla kasserade persedlar skola, der de äro
förvarade, genom auktion försäljas; och har Liss Lars Olsson från Kopparbergs
län häri instämt.
Då uppgiften, att det icke är tillåtet att försälja ifrågavarande persedlar
vid förrådsbodarne, utan att de alltid måste föras till Stockholm, beror af något
misstag, i så måtto som, efter hvad Utskottet erfarit, Krigs-kollegium låter försäljningen
ske genom auktion ömsom vid förråden i landsorten, ömsom i Stockholm,
och detta förfarande jemväl synes lämpligare, än om bemälda Kollegium,
på sätt motionären föreslår, genom ovilkorlig föreskrift, det alla kasserade persedlar
skola å sina förvaringsställen försäljas, blefve urståndsatt att tillgodogöra
Kronan den vinst, som i många fall kunde uppstå dels genom försäljning på en
gång af en mängd persedlar, som, delade i mindre partier, skulle ega jemförelsevis
ringare värde och derföre svårligen finna köpare, dels genom persedlars transporterande
till en ort, der de funne efterfrågan, hvilket mera sällan på landet inträffar,
anser Utskottet sig ega full anledning att
afstyrka bifall till omförmälda motion.
Stockholm den 19 Januari 1863.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 49.
1
N:o 49.
Ank. till Exp.-Utsk. den 20 Jan. 1863, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om ändringar i nu gällande
föreskrifter rörande underhåll af allmänna vägar.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet hafva blifvit väckte och till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet öfverlemnade följande motioner i detta ämne, nemligen:
1:o af Ola Olsson från Blekinge län (motionen M 67) med förslag, att jordbrukaren
måtte befrias från den honom nu åliggande skyldighet att utan ersättning
underhålla allmänna vägarne, och i stället, på sätt i andra stater egde rum, vägarnes
underhåll bestridas genom vägpenningar till något mindre belopp, som de resande
kunde åläggas betala;
2:o af Carl Anders Larsson frän Östergötlands län (motionen JV2 516), som i
afseende på rätt till begagnande af vinterväg, der sådan af ålder funnits, anfört,
hurusom enskilde egendomsegare vid odling af mossar och kärr ofta »med flit»
anlagt flodgrafvar på det sätt, att vintervägarne blifvit ofarbare och transporten af
skogsprodukter omöjlig. Då sådant föranledt många tvister och stora olägenheter
genom trafikens hindrande uppkommit, har motionären föreslagit, alt Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t läcktes förständiga
Dess vederbörande Befallningshafvande att, efter innevånarnes hörande, låta
genom vederbörande kronobetjente anställa utredning, om och hvarest sådane allmänna
vintervägar öfver sjöar och mossar, som omförmälas i 25 kap. 7 § Byggningabalken,
skola utstakas och underhållas; börande det derefter på Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes pröfning bero, huruvida de sålunda bestämda vintervägarne
må kunna ändras eller borttagas; samt
Bih. till R. St. Brot. 1862 & 1863. 8 Sami. 12 Haft. 1
2
Allmänna Besvärs- och Ehonomi-Vtskottets Betänkande M 49.
3:0 af P. 0. Hörnfeldt från Wesler-Norrlands län (motionen JY° 369), som
uppgifvit, att genom föreskrifter, som blifvit af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
nämnda län meddelade angående fullgörande af vägplogningsskyldigbeten, delta i och
för sig, särdeles i de nordliga länen tryckande onus, blifvit ännu mer betungande.
Sålunda skulle vara stadgadt, dels att vägarne, för att anses vara i laggildt skick,
borde efter snöfall upplogas och skottas till den bredd, att två med parhästar
förspända åkdon obehindradt kunde komma förbi hvarandra, och att snö icke finge
ligga i vägen till större djup, än sex tum, dels att vägarne borde vara i sådant
skick försatte två timmar efter det snöfall upphört eller, såvida snöfallet upphört
under natten, två timmar efter dagningen. Då denna föreskrift i allmänhet ej vore
verkställbar, med afseende derå. att det ofta för en del af de plogningsskyldige
ej vore möjligt, att inom den för plogningens fullbordande bestämda tid af två
timmar ens hinna fram till det vägstycke, som skulle plogas, har motionären, i
ändamål att få dessa olägenheter undanröjde, hemställt, att Rikets Ständer ville
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj t täcktes låta utfärda en
författning i fråga om ordnandet af plogningsskyldigheten inom de nordliga länen,
och dervid stadga, att vägarne skola fyra timmar efter det snöfall upphört, eller,
derest snöfallet nattetid upphört, inom fyra timmar efter dagningen, vara i farbart
skick försatte; och har Per Östman från Wester-Norrlands län i sistberörda motion
instämt.
Vid hvarje af de sednaste riksdagarne hafva mer och mindre omfattande förslag
blifvit framställda angående ändring af gällande stadganden i fråga om skyldighet
att bygga och underhålla vägar, och vid 1856—1858 årens riksdag har
sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i Betänkandet
JVs 5 åt en då gjord framställning om vägunderhållets bestridande genom vägafgifter
egnat en utförlig behandling. Under förutsättning att våghållningsskyldigheten
komme att bestridas antingen genom entreprenad eller genom en styrelse,
som för vägarnes underhåll vore ansvarig, föreslog Utskottet vissa bestämmelser
såsom grund för ett dylikt stadgande; och med antagande af den princip, att, i
anseende till landets storå arealinnehåll i förhållande till trafikeh, afgiften icke
kunde helt och hållet aflösa, utan endast lindra jordegarnes väghåTlningsskyIdighet,
hemställde Utskottet, att såsom maximum skulle till en början bestämmas 4 öre
per mil för hvarje dragare. Till följd af skiljaktiga meningar inom Riks-Stånden
föranledde dock detta förslag ej till någon åtgärd från Rikets Ständers sida.
Utskottet, som för sin del ej kunnat komma till öfvertygelse om den praktiska
fördelen af förslaget att genom vägpenningar underhålla de allmänna vägarne,
åtminstone så länge förhanden varande förhållanden icke medgifva ifrågavarande
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 49.
3
bestyrs handhafvande genom Statens försorg, torde, till stöd för denna sin åsigt,
endast behöfva anföra, dels att, derest afgiften skulle bestämmas så hög, att densamma,
efter afdrag af uppbördskostnaden, kunde blifva tillräcklig för vägens underhåll
eller dertill lemna väsendtligt bidrag, uppbärandet af denna afgift komme
att för trafiken verka allt för hämmande, dels ock att de väghållningsskyIdige
sjelfve, hvilka dagligen och stundligen behöfva begagna de allmänna vägarne, skulle
till deras underhåll alltså komma att lemna det ojemförligt största kontanta bidraget,
hvilket särdeles i aflägsna orter, och der, hvarest sjökommunikationer eller
jernvägar äro inrättade samt landsvägarne sällan af resande begagnas, kunde blifva
vida kännbarare, än om efter läglighet väghållningsskyIdigheten får in natura fullgöras.
I anledning häraf finner Utskottet sig böra hemställa,
att Ola Olssons berörda förslag icke må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Beträffande Carl Anders Larssons motion angående meddelande af bestämmelser
i afseende å rätt till begagnande af vinterväg, så har jemväl ett härmed
likartadt förslag varit föremål för pröfning vid sistlidne riksdag. Det då väckta
förslaget innefattade yrkande, alt jordegare, derest skälig ersättning honom tillerkändes,
icke måtte vara berättigad att i följd af odling eller annorledes hindra
fortsatt nyttjande af en förut allmänneligen begagnad vinterväg. Men då bifall till
en dylik framställning ansetts kunna föranleda till obehörig inskränkning af eganderätten,
blef densamma, enligt sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottets hemställan,
af Rikets Ständer afslagen. Enligt hvad motionären visat, har äfven Östergötlands
läns Hushållningssällskap, i ändamål att få bestämmelser meddelade i den syftning
sistnämnde förslag omfattar, hos Kongl. Majit i underdånighet anhållit, det Kongl.
Majit täcktes till Rikets Ständer aflåta nådig Proposition om antagande af följande
utaf Hushållningssällskapet föreslagna tillägg till 25 kap. 7 § Byggningabalken:
»Enskild vinterväg öfver annans egor må man ock nyttja, der den nödig finnes,
dock emot ersättning för den skada egorna derigenom lida; allt efter Rättens be
pröfvande»;
men Kongl. Majit har, med jemväl fästadt afseende på eganderättens
framför enskildes beqvämlighet giltigare anspråk, och då det borde antagas, att
utfartsväg frän skogslotter och andra aflägsnare egor, der den ej redan blifvit
genom laga skifte beredd, kunde genom begäran af laga skifte beredas, medelst
nådigt beslut den 17 Juni 1862 förklarat sig ej finna skäl att lill Hushållningssällskapets
berörda framställning lemna bifall. Motionärens nu väckta förslag befinnes
åsyfta utfärdande af föreskrifter för vederbörande alt hålla hand deröfver,
att den allmänna trafiken ej må lida mehn genom afstängande af sådana vägar,
som pröfvas för densamma nödvändiga. I afseende härå äro stadganden meddelade
genom 7 § i 25 kap. Byggningabalken, Kongl. Kungörelsen den 27 November
1845 samt Kongl. Förordningarne den 20 November 1845 och den 27 November
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 49.
1854; innehållande nämnda Kongl. Kungörelse, bland annat, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eger pröfva, huruvida väg är för varutransporten af allmän nytta
och nödvändighet. Skulle åter särskilde lokala förhållanden påkalla andra endast
för viss tid behöfliga föreskrifter, torde sådant ej böra blifva föremål för allmän
lagstiftning, utan öfverlernnas till hvarje orts egna embetsmyndigheter, hvilka
mäste förutsättas bäst känna ortens behof; äfvensom, på grund af 2 § i Kongl.
Förordningen om landsting, frågor af denna natur numera kunna utgöra ämne för
dess förhandlingar.
Utskottet hemställer alltså,
att Carl Anders Larssons ifrågavarande förslag ej må till någon
åtgärd föranleda.
Hvad slutligen angår P. O. Hörnfeldts framställning, så enär de af motionären
omförmälde, för en viss ort gällande föreskrifter, om än, äfven i Utskottets
tanke, för allmogen ej blott olägliga, utan äfven i åtskilliga fall mindre verkställbara,
likväl, hvad t. ex. angår den korta tidsbestämmelsen i fråga om vägs försättande i
farbart skick efter snöfall, äro af beskaffenhet att kunna, enligt den för administrativa
måls handläggning stadgade ordning, öfverklagas och, der fog till klagan finnes,
undanrödjas, hemställer Utskottet,
att ej heller denna motion må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 19 Januari 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 50.
5
N:o 50.
Ank. till Eip.-Utsk. dcu 20 Jan. 1863, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väclct motion om ändring i Kongl. Reglementet
för Telegrafverket den 2 Augusti 4856.
Enligt § 62 i berörda reglemente kunna tjenstemännen vid telegrafstationerna,
äfven utan deras medgifvande, förflyttas från en station till en annan, om sådan flyttning
af behofvet påkallas, hvilket pröfvas af Chefen för Telegrafverket. Denne sednare
har likväl, enligt § 51 i samma reglemente, en ännu vidsträcktare magt, i det
han ensam eger till- och afsätta bemälde tjenstemän.
Förstnämnda förfogande har Josef Almqvist från Norrbottens län, uti en inom
Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion (N:o 508), gjort till föremål för Rikets
Ständers uppmärksamhet, i det han, jemte det han sökt utveckla det, efter hans
förmenande, orättvisa och obilliga deri, att en telegraftjensteman skall, utan att hafva
genom någon förseelse gjort sig förtjent af straff, likväl kunna drabbas af en dermed
jemförlig och i ekonomiskt hänseende för honom högst menlig förflyttning från ena
ändan af landet till den andra; och har motionären fördenskull och med afseende
derå, att berörda stadgande skulle lemna utrymme åt väld, godtycke och förföljelse,
hemställt, det Rikets Ständer ville hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, »att det
för Telegrafverket utfärdade reglemente i så måtto må blifva ändradt, att ingen tjensteman
må, utan eget begifvande kunna från den ena till den andra stationen förflyttas,
samt att fullmagter för alla tjenstemännen utfärdas, och att deri tjenstemännen
blifva på viss bestämd station placerade.»
6 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JM 50.
Utskottet anser ifrågavarande förslag hvarken befrämja det allmännas bästa eller
de ifrågaställde tjenstemännens sannskyldiga nytta och fördel. Ehuruväl telegrafanstalter
redan äro inrättade i alla rigtningar inom landet, ifrågakomma dock alltjemt
nya anläggningar; nya linier och nya stationer uppstå, och gamla förändras antingen
till följd häraf, eller af andra anledningar. Att behofvet af tjenstemän på de olika
stationerna rättar sig derefter och är underkastadt ständig vexling, ligger i sakens
natur; och det är redan i anledning häraf nödvändigt, att stationspersonalen ställes
under Telegrafstyrelsens förfogande. Andra skäl härför hemtas af ifrågavarande
tjenstebefattnmgars beskaffenhet och af tjenstemännens olika förmåga att uppfylla de
olika behofven på särskilda stationer, hvilken förmåga ej genast kan pröfvas. Det
vore utan tvifvel mindre fördelaktigt, att på en plats, som kräfde bättre kunskaper,
t. ex. i främmande språk, eller större arbetsförmåga, nödgas bibehålla en person,
hvilken ej vore samma plats fullt vuxen, men hvilken kunde befinnas användbar i
enahanda befattning vid en mindre station, och tvärtom att ej kunna tillgodogöra en
förmåga, som ej funne användande på en plats af underordnad betydelse.
För tjenstemännen sjelfve kan det likaledes ej anses annat än förmånligt, att
deras Chef, hvars rätt att afsålla dem motionären ej ens ifrågasatt, undgår att tillämpa
denna stränga påföljd i anledning af anmärkningar, som kunna afhjelpas genom
en tjenstemans förflyttning till annan ort, men måhända äro af beskaffenhet att ej
medgifva hans bibehållande der, hvarest han till sådane gjort sig skyldig, att icke
nämna, det genom förflyttning från en mindre till en mera magtpåliggande station
tillfälle beredes att ådagalägga skicklighet, som leder till befordran.
Slutligen anser Utskottet, att åtminstone intilldess klagomål öfver magtmissbruk
afhörts, hvilket i nu omförmälda hänseende, Utskottet veterligen, ej är förhållandet,
bör hos innebafvarne af Statens högre embeten förutsättas icke benägenhet för väld,
godtycke och förföljelse, utan desses motsats.
Med stöd af det anförda hemställer alltså Utskottet,
att omförmälda motion må lemnäs utan afseende.
Stockholm den '19 Januari 1863.
Reservationer:
Af Herr Berggren, med hvilken Herr H. E. Falhem instämt. Det är mot god
tyckets
grundsats jag reserverar mig. Alt en tjensteman ej må kunna utan egen
ansökan flyttas, har hittills ansetts vara af den vigt, att ett särskildt stadgande derom
blifvit intaget i 36 § Regeringsformen. Det synes mig derföre betänkligt alt i närvarande
tid, då aktningen för individens rätt alltmera göres gällande, förvägra ett sådant
Grundlagens skydd åt tjenstemännen vid telegrafen, hvilken just är en produkt af vår
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 51. 7
tids högre kulturutveckling. Att platser genom sjukdom, dödsfall o. d. behöfva skyndsamt
fyllas, lärer inträffa vid alla slags tjensler. Äfven vid telegrafverket finnes ett
antal obefordrade, måhända lika skickliga som villiga att i sådant fall användas. Om
ock tillfälliga ledigheter ej alltid kunna genom dem nöjaktigt fyllas, så följer väl ej
deraf nödvändigheten, att hvarje tjensteman inom korpsen städse skall hålla sig resfärdig.
Det må vara nog, alt enhvar, efter först vunnen ordinarie anställning, under 5,
högst 10, år är skyldig att äfven mot sin vilja flyttas till annan ort; men må han
derefter, aldrahelst som hans lott ändock icke är afundsvärd, åtminstone få tillgodonjuta
förmånen af en fast plats. Medvetandet af en sä prekär ställning, som
Utskottet här godkänt, framkallar ingalunda duglighet och utöfvar i öfrigt icke något
godt inflytande hos tjenstemännen.
Af Ola Jönsson från Malmöhus län.
N:o 51.
Ank, till Eip.-Utsk. den 20 Jan. 1863, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande föreskrifter,
rörande skyldighet för ångfartyg att laga lots, äfvensom i
lots-laxan.
Under åberopande af sina föregående motioner och med förmälan, att befrielse
från skyldigheten att taga lots numera vunnits emot erläggande af half afgift —
hvilket skulle utmärka, att afgiften ansetts vara hufvudsaken, och icke den säkrare
ledning af fartyget, som lotsen erbjöd — har Herr Wallenberg, i en inom Yällofliga
Borgare-Ståndet väckt motion (N:o 259), föreslagit, »alt ångfartyg, som göra regelbundna,
på förhand annonserade resor, må befrias från skyldigheten att taga lots
8 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 51.
eller betala infartsafgift, samt att lotstaxan må ändras så, att endast en tariff finnes,
grundande sig på fartygets djupgående och antalet sjömil, som lots begagnas, utan
allt afseende på hvarifrån fartyget kommer eller dylikt».
Då motionären åberopat »sina föregående motioner», torde Utskottet böra erinra,
att han, ej i fråga om nu föreslagna ändring i sjelfva lotstaxan, men beträffande
skyldigheten att taga lots, väckt motioner vid begge de nästföregående riksdagarne. —
Vid det ena tillfället blef motionärens förslag af Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
till en början afstyrkt; men, efter skedd återremiss och förnyad pröfning
af frågan, beslölo Rikets Ständer att hos Kongl, Majit i underdånighet anhålla, »att
Svenska ångfartyg, som, enligt på förhand upprättade reseturer, göra reguliera resor,
måtte befrias från skyldigheten att, kommande från sjön, taga lots» I den underdåniga
skrifvelsen yttrades såsom skäl härför, att Rikets Ständers uppmärksamhet
blifvit fästad derå, att då ångfartyg, äfven under reguliera resor inrikes orter emellan,
hade med fartyg, som anlände från främmande länder, det gemensamma åliggande
att anlita lots för anlöpande af kustplatser, hvilka äro vid öppen redd belägna,
detta förhållande, hvad förstnämnda fartyg beträffade, likväl icke syntes vara af behof
påkalladt, men deremot ofta föranledde menligt uppehåll och tidsutdrägt i resan,
hvarjemte förekomme, att flertalet af de ångfartyg, som, gående utomskärs, gjorde
reguliera resor, blifvit, efter underdåniga ansökningar, nådigst befriade från skyldigheten
att, när de komma från sjön, lots begagna. Vid sisllidne riksdag hade Kongl.
Majit öfver berörde framställning ännu icke resolverat; och Herr Wallenberg förnyade
i anledning deraf sin motion; men densamma blef då af sammansatta Statssamt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, uti dess Betänkande N:o 27, afstyrkt;
hvilket Betänkande af tre Riks-Stånd bifölis.
Sedermera har, genom Kongl. Förordningen om Lots- och Fyrinrättningarne den
9 Juli 1862, beträffande skyldigheten att taga lots, blifvit meddelade sådana föreskrifter,
att, i öfverensstämmelse med Rikets Ständers vid förstnämnde riksdag framställda
åsigt, Svenska ångfartyg, sorn göra reguliera resor mellan inrikes orter, äro
befriade från den förut allmänna skyldigheten att, då de komma från öppen sjö,
taga lots; hvilken förmån jemväl blifvit beviljad de ångfartyg, som göra regelbundna
resor mellan orter på de Svenska och Danska kusterna vid Öresund. Hvarje fartyg,
som af denna förmån sig begagnar, måste likväl erlägga, under namn af infartsafgift,
i vissa fall hälften, i andra åter fjerdedelen af den i lotstaxan fastställda lotsningsafgift.
Deremot är ej mindre i nämnde förordning än i gällande tullstadga bibehållet
stadgandet att utrikes ifrån kommande fartyg skall vid ankomsten till lots-station vara
skyldigt laga lots, hvilken, enligt sistnämnda stadga, behålles intilldess tulltjensteman
kommer ombord; och har lotsen derunder skyldighet att utöfva den tillsyn å tullförfattningarnes
efterlefnad, som eljest åligger tullbevakningen.
Det
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande J\fl 51.
9
Det är således endast för ifrån utrikes ort kommande fartyg, som skyldigheten
att taga lots qvarstår. De fartyg åter, som derifrån äro befriade och sådan frihet
sig begagna, erlägga en viss s. k. infarts-afgift.
Så vidt Utskottet förstår, är det motionärens afsigt, att föreskrifterna i begge
sistberörda hänseenden skola upphäfvas i fråga om sådana ångfartyg, som göra regelbundna,
på förhand annonserade resor. Sådana gå numera emellan England och
Göteborg, emellan Holland och Stockholm, emellan Hamburg och Göteborg, emellan
Tyska städer vid Östersjön och Svenska kusten, från St. Petersburg och Finska städer
till Stockholm o. s. v. Men detta förslag anser Utskottet sig ej kunna understödja.
De genom Statens försorg inrättade lotsanstalter äro nemligen lika mycket
till fördel för nämnda ångfartyg, som för andra dylika och för seglande fartyg; och
lotsbiträde kan ej heller af de förra alltid undvaras. Det är icke för lotsarne en
ovilkorlig skyldighet att gå alla ankommande fartyg, af hvad slag som helst, till
mötes utanför inloppen i så god tid, att fartyget ej utsattes för fara af de yttersta
grunden, och denna skyldighet måste qvarstå, enär det för lotsen är omöjligt att
från sin bostad bedöma, huruvida icke ett annalkande fartyg, äfven om, efter hvad
han tror sig veta, det är ett sådant, som vanligen ej tager lots, likväl kan för tillfället
vara i behof af honom. Det är detta påpassande, som är för den sjöfarande
af det största värdet; ty sedan han väl fått lots ombord, anser han sig i de aldra
flesta fall säker, och på samma gång är lotsens mödosammaste arbete äfven öfverståndet.
Att nu fråntaga lotsarne all ersättning härför i de fall, då fartyg försmått
deras biträde, och de sjelfve, ofta i hårdt väder och under ansträngande arbete, få
söka sig hem till stationen bäst de gitta, synes lika obilligt som att belasta endast
den seglande handelsflottan med kontant bidrag till upprätthållande af en anstalt, som
är till gagn för de sjöfarande i gemen. Man har såsom ett vigtigt skäl för bifall
till förslaget anfört, alt ångfartyg stundom uppehölles genom fåfäng väntan på dessa
för tillfället kanske icke behöflige lotsar, af anledning, antingen att alla lotsarne varit
utgångna, eller alt de ej gjorde sig brådtom, då de i allt fall vore säkra att bekomma
sin afgift; men utom det att häremot måste erinras, att sådana olägenheter, beroende
af brister i lotsanstalterna eller försummelse å lotsarnes sida, mäste afhjelpas
på annat sätt än genom den ifrågasatta åtgärden, som ej leder till förbältrirg derutinnan,
finnes det i ofvanberörde författning särskildt stadgadt, att derest fartygsbefälhavare
förgäfves inväntat lots, som han på föreskrifvet sätt (medelst hissande af
s. k. lotsflagg e. d) reqvirerat, honom är obetaget alt anmoda någon annan att åtaga
sig lotsningen, den han alltså kan låta genom någon ombord varande förestå — Nu
är det väl sannt, att skyldigheten att taga lots eftergifvits våra inhemska, utefter inrikes
kusterna gående, ångfartyg som derför endast betala s. k. infartsafgift; men denna
eftergift kan anses hafva något berättigande, dels deri, att befälhafvare å dessa sednare
fartyg, som göra täta, stundom dagliga, resor emellan vissa stationer, kunna an
Bih.
till R. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami. 12 Baft. 2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JV1 51.
tagas vara med farvattnet tillräckligt förtroliga, dels ock den, att det skulle blifva för
dem, och för den genom dem bedrifna inrikes handeln, alltför betungande att för
hvarje resa betala full lotsningsafgift. — Att utsträcka nämnda befrielse ända derhän
att genom ett allmänt stadgande eftergifva ifrågavarande försigtighetsmått, hvaraf hundradetals
menniskolif ofta på en gång äro beroende, finner Utskottet sig ej kunna
tillstyrka och aldraminst på det af motionären föreslagna sätt, nemligen för de ångfartyg,
som göra på förhand annonserade reguliera turer, alldenstund just dessa användas
för personaltrafiken, samt dessutom det ej synes följdriktigt att förutsätta mindre
behof af försigtighetsmått beträffande dessa och mindre behof för dem af lotsbiträde,
än för dem, som sysselsätta sig med godsfrakt, allenast emedan dessa sednare
icke reguliert annonsera sina turer.
Hvad beträffar den skilnad i lotsafgiften, som äfven i sednaste taxa är bibehållen,
att nemligen utrikes ifrån kommande fartyg, ej mindre de seglande än ångfartygen,
betala högre lolsafgifter, än de, som komma från inrikes ort, har denna
skilnad säkerligen ej, såsom motionären förmenar, sin grund deri, att det skulle anses
»konstigare att lotsa ett fartyg», kommande från utrikes ort; utan åsyftar densamma
att bereda lättnad åt den inrikes varuomsättningen, likasom i flera andra
hänseenden den utrikes, import afseende, handeln anses kunna bära drygare umgälder;
hvarjemte bör tagas i betraktande, alt, medan ett utrikes ifrån kommande fartyg
en gång får betala lotsafgift, måste ett mellan inrikes orter gående fartyg, som
medhinner tätare resor, flera gånger vidkännas samma afgift.
Utskottet föranlåtes alltså vördsamt hemställa,
att omlörmälda motion, så i det ena, som i det andra hänseendet
måtte afslås.
Stockholm den 19 Januari 1863.
Reservation:
af Friherre Alströmer, C. J. O., som var i så måtto af skiljaktig mening, att
han ansåg ångfartyg, som göra regelbundna, på förhand bestämda turer, böra befrias
från den i vissa fall ännu qvarstående skyldigheten alt taga lots.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande AA 52.
13
N:o 52.
Ank. till Exp.-Utsk. den 20 Jan. 1863, kl. 3 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motion, dels om, ansvarsbestämmelser för
underlåtenhet att nattetid å fartyg, som ligger lill ankars, hafva
lanterna, dels om styrning och manövrering till undvikande af
ombordläggning, m. m.
Malts Persson från Stockholms län har uti en till Hedervärda Bonde-Ståndet
inlemnad motion [m 476) hemställt, att Rikets Ständer ville hos Kongl Majit i
underdånighet anhålla, att de i ofvanberörda ämnen gällande författningar måtte, till
förekommande af olyckshändelser under sjöresor, undergå nödiga förändringar, i hvilket
afseende motionären för sin del föreslagit:
1:o alt Kongl. Förordningen (angående användande af signal-lanternor nattetid å
såväl ångfartyg som seglande fartyg) den 1 December 1858, som i § 1 Litt. B.
innehåller följande bestämmelse: »Alla sjögående fartyg, som ligga till ankars å redder
eller i farleder, skola på lämpligt ställe, högst 20 fot öfver däcket, föra en lanterna
med hvitt sken, hvilket bör kunna synas kring hela horizonten på minst en minuts
afstånd,» mätte erhålla följande tillägg: »Den fartygsbefälhafvare, som underlåter att
hafva lanterna uppe nattetid, bote, om fartyget drager 20 läster eller derutöfver,
50 R:dr, och för mindre fartyg 10 R:dr; hvilket ansvar tillämpas försl då någon
olycka inträffat;»
2:0 att 1 § af Kongl. Förordningen den 15 Mars 1859, angående styrning å
fartyg, måtte komma att innehålla: »För fartyg, seglande bidevind, viker fartyg, som
seglar för rum vind. Ångfartyg viker för alla seglande fartyg, åt styrbordssida;» och
12 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskoltets Betänkande M 52.
3:0 att hvarje befälhafvare å ångfartyg och seglande fartyg ålägges, vid äfventyr
af 10 R:dr böter, hafva ombord å fartyget nyssnämnda författningar, hvilka å hvarje
tullkammare böra af fartygsbefälhafvare mot betalning kunna erhållas.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som fått berörda motion till sig remitterad,
har förehaft densamma till pröfning och finner motionärens förslag i ett hänseende
förtjent af uppmärksamhet. Det kan nemligen icke nekas, att åt sådana stadganden,
som hafva till ändamål att i möjligaste måtto förekomma olyckshändelser och
föreskrifva försigtighetsmått deremot, gifves ett lämpligt eftertryck genom ansvarsbestämmelser
för öfverträdelse eller åsidosättande af samma föreskrifter, hvilka sednare
utan tvifvel mera noggrannt iakttagas, om vederbörande äro utsatte för böter
hvarje gång de göra sig skyldige till försummelse. Men att, såsom motionären, göra
tillämpningen af ansvar beroende deraf, att olycka inträffar, synes ej leda till målet,
minst i nu ifrågakomna fall, der den skada, som sker, vanligen är, ensamt med hänsyn
lill penningvärdet, så ojemförligt mycket större än de föreslagna böterna, att desse
sednare icke påaktas Tvärtom måste bötesbestämmelsen hafva till ändamål att /örekomma
olyckshändelse, så vidt sådant genom iakttagande af bestämda försigtighetsmått
sig göra låter. Utskottet har inhemtat, att någon annan ansvarspåföljd ej är, i
de rörande ifrågavarande ämne gällande författningar, bestämd, för underlåtenhet att
desamma efterlefva, än att ångfarlygs-hef'a\halvare, jemlikt Kongl. Förordningen den
'IG November 1849, är underkastad 6 R:dr 32 sk. Banko plikt för försummelse att
iakttaga de i samma författning meddelade »särskilda föreskrifter för ångfartygs begagnande.
» Bland dessa föreskrifter igenfinnas väl sådane, som de nu ifrågakomna,
rörande signalering medelst lanternor, men då nämnde plikt ej drabbar seglande fartygs
befälhafvare, hvilkas befrielse från ansvar i dessa mål likväl saknar giltigt skäl,
har, på grund af det ofvan anförda och enär underlåtenhet att iakttaga de i 4858
års förenämnda Kongl. Förordning, rörande signalering med lanternor m. m. meddelade
föreskrifter, är lika straffvärd, antingen fartyg ligger till ankars eller befinner
sig under segel eller i gång för machin, Utskottet trott sig, med föranledande af motionen,
böra tillstyrka Rikets Ständer
att, i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj.t, anhålla, det Kongl.
Majit täcktes utfärda en Förordning, hvarigenom stadgas, att
den fartygsbefälhafvare, som underlåter att ställa sig till efterrättelse
de i Kongl. Förordningen den 'I December 1858 meddelade
föreskrifter, rörande signalering ombord nattetid medelst
lanternor, skall för hvarje gång vara förfallen till vitesbot från
och med Tio till och med Femtio Riksdaler Riksmynt.
Hvad
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JM 52.
13
Hvad åter angår motionärens förslag om meddelande af den förändrade bestämmelse
rörande fartygs styrning och manövrering, att ångfartyg alltid skall vika för
seglande fartyg åt styrbordssida, är det påtagligt, att sådant blefve för ångfartyg
omöjligt att iakttaga i alla de fall, då ett i trångt farvatten mötande seglande fartyg
befinner sig så nära land eller grund å sin babordssida, att ångfartyget skulle, genom
skyldigheten att vika styrbordhän, tvingas att gå rätt på landet eller grundet. I
öfrigt är det angeläget, att dylika föreskrifter öfverensstämma med dem, som hos
andra nationer äro gällande; och i enlighet med denna regel är äfven nu gällande
Förordning i ämnet, af den 15 Mars 1859, affattad.
Utskottet anser således
motionen i denna del ej böra bifallas.
Vidkommande slutligen motionärens förslag, att hvarje fartygsbefälhavare må vid
vite åläggas hafva ombord ofvan uppgifne författningar, har motionären för behofvet
af ett dylikt stadgande ej uppgifvit något skäl; och som Utskottet ej heller lyckats
utleta något sådant, hemställes vördsamligen,
att sistnämnda förslag må lemnäs utan afseende
Stockholm den 19 Januari 1863.
0 il ..il- 7/ .:•! aud .!UOH2;X)TH
Reservation:
af Grefve Posse K.: Mot Utskottets förslag, att Rikets Ständer skulle hos Kongl.
Majit anhålla om utfästande af böter för de fartyg, som uraktlåta att enligt förordningen
föra lanterna, då de ligga till ankars, får jag reservera mig.
Jag anser förslaget om böter vara både olämpligt och outförbart, då på våra
kuster en stor del af kustfarten bedrifves af mindre fartyg, hvilkas besättning utgöres
af endast skepparen och en man. Dessa små fartyg befinna sig merendels till
ankars om nätterna å redder och ankarsättningar, hvarest föga trafik finnes. I händelse
hvad Utskottet föreslår bifölles, så skulle kanhända dessa kustfarares hela förtjenst
knappt betäcka kostnaden att under de flesta nätter underhålla lanterna samt
gälda böter, hvartill de genom angifvelser kunde förklaras skyldige. Jag tror dessutom,
att meraberörda fartyg i alla fall ej underlåta att föra lanterna enligt förordningen,
då de ligga på sådane platser der trafiken är större, f Kongl. Majrts förslag
till ny Sjölag finnes stadgadt ansvar för olyckshändelser på sjön, och då detta förslag
snart torde komma under Rikets Ständers pröfning, anser jag det äfven olämpligt
att i förväg aflåta skrifvelse i detta ämne.
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 8 Sami. 12 Höft. 3
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande jV.-o 53.
1
M-o 53.
Ank. till. Exp.-Ut»k. den 27 Jan. 18G3, kl. G e. na.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i Kongl, Kungörelsen
den 48 Mars 4845, i fråga om ersättning åt
särskildt tillförordnad domare för syn å militie-boställe.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet har Paul sindersson från Jemtlands län,
uti en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad motion (N:o 484).
hemställt, att som, jemlikt Kongl. Kungörelsen den 18 Mars 1843, särskildt
tillförordnad domare i och för syneförrättning å militie-boställe för närvarande
icke tillgodonjuter högre traktamentsersättning än dervid biträdande nämndeman,
eller 1 R:dr 50 öre, ehuru sådana förrättningar oftast äro vida besvärligare än
andra domare-göromål, 1 § af nämnde Kongl. Kungörelse mätte erhålla följande
lydelse:
»Då antingen ordinarie eller för viss tid förordnad domare å landet, samt
ordinarie eller för viss tid tillförordnad auditör af laga förfall är hindrad att å
militie-boställe förrätta af- och tillträdessyn, särskildt anbefalld laga syn. eller
syn å karaktershus, samt, uppå derom skedd anmälan, vederbörande Hof-Rätt
pröfvat nödigt för tillfället förordna extra domhafvande i och för uppgifven syneförrättning,
vare sistnämnde förrättningsman berättigad att åtnjuta resekostnadsersättning
och dagtraktamente till lika belopp, som är för häradshöfding i gällande
rese-reglemente stadgadt.»
Utskottet har inhemtat, att det dagtraktamente ordinarie domhafvande åtnjöt,
då 1843 års här ifrågavarande Kongl. Kungörelse utfärdades, uppgick, utan afseende
på förrättningens beskaffenhet, till 2 R:dr 75 öre, samt att en näinndeBih.
till R. St. Prol. 1S62 & tS63. S Sami. 13 Haft.
2
Allmänna Besvärs- och Ekonosni-Utskottets Betänkande A:o Si.
mans dagtraktamente vid samma tid utgjorde 1 R:dr. Sedermera har, på grund
af Rikets Ständers derom gjorda framställning, Kongl. Majit, genom Kungörelsen
den 13 Mars 1857, förordnat, bland annat, att Iläradshöfdings dagtraktamente
skall utgå med 3 R:dr 25 öre och Nämndemans med 1 R:dr 50 öre, samt genom
Kungörelsen den 24 November sistnämnda år, att så väl de extra domare,
hvilka förordnas att i ordinarie, domares ställe hålla ransakning i brottmål, som
de i vissa domsagor tillförordnade ständige brottmålsdomare ega åtnjuta resekostnadsersättning
och dagtraktamente till lika belopp, som är för Häradshöfding
i gällande rese-reglemente stadgadt, äfvensom att den Häradshöfdingar tillkommande
ersättning för skjuts och dagtraktamente till skrifvarebiträde skall enligt
rese-reglementet beräknas. Då häraf framgår, att det dagtraktamente, extra domare
vid syneförrättning å militie-boställe åtnjuter, både är lågt i förhållande
till hvad Häradshöfdingar och Nämndemän i dagtraktamente ega uppbära, och
äfven vida understiger hvad extra domare vid andra, ej besvärligare förrättningar
erhåller, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte, i underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit, anhålla, det 1 § af Kongl. Kungörelsen den 18 Mars
1843 måtte erhålla den förändrade lydelse, att extra domare
vid syn å militie-boställe eller å hvad dertill hörer, skall
åtnjuta Häradshöfding tillkommande resekostnads-ersättning
och dagtraktamente.
Stockholm den 26 Januari 1863,
JVso 54.
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Jan. 1863, kl. fi e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om en ny lag rörande
vattenrätten.
Uti en hos Höglofliga Ridderskapet och Adeln väckt samt till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad motion (N:o 45), har Herr Friherre
von Schulzenheim, l)., framhållit, hurusom den så kallade vattenrätten intager
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Vtskollets Betänkande N:o Si,
3
ett betydande runi bland de ämnen, hvilka för närvarande både till forin och
innehåll kräfva tillfredsställande bestämmelser. Uti ett land, sådant, sorn Sverige,
med en kuperad natur i allmänhet, och med terasslika, af floder genomskurna
afsatser från fjellen ned till hafvet, förekomma ofta, emellan de många vattensamlingarne
och sjöarne, så väl vattenfall som andra dem sjelfva och de omgifvande
trakterna bestämmande omständigheter. Tillgång på skogar och malm
samt behofvet af qvarnar förorsakade tidigt ett temligen vidsträckt begagnande
af den naturkraft, som genom vattenfallen stod till buds, ehuru den till stor del
är ännu alldeles icke, eller blott till ringa grad begagnad.
Otillräckligheten af lagbestämmelser rörande vattnets egande och användande
i allmänhet, äfvensom, i dithörande frågor af mera speciel art, såsom beträffande
vattnets afdikning från åkerjorden, om kungsådra m. m., framkallade dock småningom
i berörda hänseende förordningar och lagbud, hvaribland Kongl. Förordningen
af den 20 Januari 1824, angående utrifning af vattenverk, hvilka genom
uppdämning skada jord, intager ett framstående rum. Denna förordning har
sedermera flera gånger blifvit ändrad. Sednast år 1858 bestämdes skyldigheten
för undandikning af vatten. Men då dessa lagbestämmelser och förordnanden
äro sinsemellan stridande samt osammanhängande och ofullständiga, hafva både
domare och parter vid uppkomna vattentvister sväfvat i okunnighet och villrådighet
om lagens mening och tillämpning. Denna ställning har isynnerhet varit
betungande för jordbruket; och ingick derföre Allmänna Svenska Landtbruksmöte!
i Göteborg med anhållan till Kongl. Majit om tillsättande af en komité
af sakkunnige män för utarbetande af förslag till en ny lag i förevarande ämnen.
Dessa åtgärder hafva emellertid ej ledt till något resultat, hvarföre jordbruket
fortfarande lider af oredan och obestämdheten i lagbestämmelserna, så
mycket mera, som täckdikning och ängsvattning alltmera vinna insteg, fordrande
det ena djupa floddiken för vattnets hopsamlande, och det andra vattnets fördelning
och utledande, vid hvilka olika åtgärder grannars oeh angränsandes olika
åsigter och fördel ofta stå i strid både med hvarandra och de gamla författningarne
i ämnet.
På dessa skäl, och enär en omfattande lag rörande vattenrätten är af behofvet
i högsta grad påkallad, har motionären föreslagit: watt Rikets Ständer
mätte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit täcktes åt
.sakkunnige män uppdraga att utarbeta förslag till en ny lag, såväl för afledning
af vatten, som ock för tilledande deraf, uti hvilken sednare ej allenast borde
bestämmas jordegares ömsesidiga rättigheter sinsemellan, utan ock deras rättigheter
i förhållande till egare af vattenverk”, samt att desse sakkunnige män,
så vidt möjligt är, mätte tillförbindas att hafva sitt förslag så tidigt färdigt, att
detsamma kan ännu under riksdagens lopp till Rikets Ständer öfverlemnas.
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-VIskotlets Betänkande N:o SS.
I likhet med motionären finnér Utskottet en ny lag uti ifrågavarande ämne
vara af behofvet påkallad; och då utarbetandet af förslag dertill synes böra uppdragas
åt sakkunnige män, får, med instämmande uti de af motionären åberopade
skäl, Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes åt sakkunnige män
uppdraga att utarbeta förslag till en ny lag, så väl för afledandc,
som tilledande af vatten, och hvaruti bestämmas
jordegares rättigheter i förhållande såväl till hvarandra som
till egare af vattenverk.
Stockholm den 2G Januari 1863.
JM: o åå*
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Jan. 1863, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om npphufvande af hittills
gällande reglementen för vården af sockenmagasiner, samt
Öfverlemnande åt kommunal-slyrelserna att öfver samma
magasiner förfoga.
Denna motion (N:o 116), som blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
remitterad, är inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt af C. C. Nettelbladt
från Stockholms län, hvilken andragit, att, då socken-lånemagasinerne
genom odlingens och sädesproduktionens framsteg numera voro öfverflödiga, samt
dels kräfde stora kostnader för deras behöriga förvaltning, dels ock genom sin
höga ränta af fyra kappar på tunnan för lån från våren till påföljande höst,
vore, i stället för en hjelp åt den fattige eller mindre bemedlade, af hvilken
dessa låne-inrättningar egentligen anlitades, ett ocker på deras nöd, Rikets Ständer
måtte, i skrifvelse till Kongl. Maj:t, i underdånighet anhålla om upphäfvande
af nu gällande reglementen för sockenmagasiners förvaltning, samt medgifvande
af rättighet för vederbörande kommunalstämma att besluta om dylika ihrättnin
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskolteis Betänkande N:o SS.
5
gars bibehållande eller indragande, och i förra fallet om de förändringars vidtagande,
som tidsförhållandena i hvarje fall kräfva.
Utskottet har inhemtat, att så väl distrikt- sorn sockne-magasinerna till
Största delen tillkommit under sista århundradet, i ändamål att lindra den nöd,
som bristen på spanmål då ofta framkallade, och hvilken åter härledde sig
från åkerbrukets, till följd af föregående långvariga krig, iråkade vanskötsel.
Af Kongl. Maj:ts nådiga Cirkulär den 18 Oktober 1834 till samtlige Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande upplyses, att uti Malmöhus, Christianstads och Blekinge
län, der från längre tid tillbaka sädesproduktionen varit större samt tillgången å
spanmål mera rik och jemn, ifrågavarande magasiners antal ännu nämnda år
uppgick till blott elfva, hvarutöfver det sannolikt sedan dess icke stigit. Uti
Göteborgs och Bohus län funnos vid samma tidpunkt inga dylika inrättningar,
ej eiler i Norrbotten och Westerbotten, der de dock sedermera tillkommit. Att
dessa magasiner vid sin uppkomst voro af en obestridlig nytta, anser Utskottet
ovedersägligt; men att de numera i flera orter kunna umbäras, torde böra medgifvas.
Beviset härför ligger tydligast i den ringa grad dessa låneanstalter anlitas,
och vid hvilket förhållande det kapitalvärde, som i den magasinerade spanmålen
förefinnes, lemnar en obetydlig ränta. Har ett dylikt förhållande redan
inträffat, synes det Utskottet, som magasinets indragning och dess spanmåls
förvandling uti fruktbärande kapital skulle genom dettas afkomst bereda socknen
eller kommunen större understöd till de med detsamma afsedda ändamål, än som
med magasinets bibehållande står att deraf vinna. Men för sådana åtgärders
vidtagande finner Utskottet hinder möta i nu gällande lagstiftning angående ifrågavarande
magasiner. Genom Kongl. Cirkuläret den 6 April 1842 till Konungens
Befallningshafvande är nemligen föreskrifvet, att på dem må bero att fastställa
förslag till nya, eller ändringar och tillägg i redan varande reglementen för
socknemagasinerna, så vida dessa förslag äro med lag och laga stadgar förenliga.
Dessa förändringar kunna således icke blifva så genomgripande, att sjelfva magasins-inrättningen
derigenom upphäfves, äfven der denna åtgärd vore önsklig. Att
behofvet eller fördelen af magasinernas bibehållande är olika inom olika kommuner,
ligger i sakens natur, då så väl sädesproduktionen som andra förhållanden
äro så väsendtligt olika uti olika delar af riket; men Utskottet förmenar,
att dessa förhållanden i hvarje fall säkrast kunna bedömas af kommunalstämman,
som härutinnan bör ega full beslutanderätt, dock med den inskränkning att,
derest ett distrikt- eller socken-magasin indrages, det derigenom erhållna kapitalet
ställes under vederbörlig förvaltning, och att dess ärliga ränta ej ryckes
till några för magasins-inrättningen främmande ändamål.
I enlighet härmed får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte, i underdånig skrifvelse till Kongl,
Maj:t, anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes utfärda en författning,
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o S6.
hvarigenom stadgas, att vederbörande kommunalstämma må
ega att vidtaga de förändringar med distrikt- och sockenmagasiner,
som af stämman nyttiga anses; dock att, derest
ett dylikt magasins rörelse minskas eller alldeles indrages,
det derigenom erhållna kapital under behörig kontroll bibehålies,
samt räntan deraf fortfarande användes till samma
ändamål, hvartill afkastningen från magasinet hittills utgått.
Stockholm den 26 Januari 1863.
M-o 36*.
Ank. till Exp.-Utsk. don 27 Jan. 18 63, kl, 6 e. m.
Betänkande., i anledning af väckt motion om lämpligare fördelning
emellan socknar inom samma pastorat af den återvunna
helgonskylden.
Anders Pehrsson från Christianstads län har uti en inom Hedervärda BondeStåndet
väckt motion (N:o 200) fästat uppmärksamheten derpå, att ehuru, på
grund af Rikets Ständers beslut vid riksdagen 1854, genom Kongl. Brefvet
till Kammar-kollegium den 17 September 1856 blifvit stadgadt, att den helgonskyld,
som utgått från socknar, belägna inom två mil från städerna Lund, Malmö,
Landskrona, Helsingborg, Ystad, Christianstad, Cimbrishamn och Sölvesborg inom
Lunds stift, samt från Halmstad, Warberg och Falkenberg inom provinsen Halland
och varit anslagen till inom samma städer befintliga lärdomsskolor, skall
från skolorna skiljas och till församlingarne återställas, för att till deras egna
behof, i öfverensstämmelse med det ursprungliga ändamålet, användas; samt, enligt
motionärens förmenande, ostridigt är, att detta ursprungliga ändamål vore
klockares aflöning eller, i händelse helgonskylds-spanmålen derför kunde umbäras,
folkundervisningens befrämjande; så hade dock vid emellan församlingar
af samma pastorat, hvilka hafva gemensam klockare, uppkomna tvister om den
återvunna spanmålens användande, ofvanberörda Kongl. Bref sålunda tillämpats,
att ifrågavarande helgonskyld väl skulle uteslutande återgå till den församling,
som förut levererat densamma till stadsskolorna, men med full frihet att använda
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskollels Betänkande N:o SG.
7
den till hvilket som helst af sina behof. Genom denna tolkning skall, enligt
motionärens åsigt, det orättvisa förhållande hafva inträffat, att då tvänne församlingar,
hörande till samma pastorat och med gemensam klockare, återvunnit
helgonskyld, samt annexförsamlingen anslagit hvad den sålunda erhållit till församlingens
gemensamma klockares aflöning, sä hade moderförsamlingen deremot
anvisat sin helgonskyld till andra, sistnämnda församling enskildt gagnande inrättningar,
hvarigenom annexförsamlingen ensam aflönade pastoratets klockare.
För rättelses vinnande uti sådana, efter motionärens uppfattning, skedda misstag,
samt för deras förekommande i framtiden, liar motionären föreslagit, att orden
■»återställas till församlingarne» i ofvanberörda nådiga Bref måtte erhålla den
tolkning, att ifrågavarande helgonskyld skall återställas till de församlingar, hvilkas
klockarelön den fordom utgjort, och att, der två eller flera församlingar i
ett pastorat gemensamt bidraga till klockarens aflönande, densamma fördelas
dessa församlingar emellan i förhållande till deras bidrag i helgonskyld.»
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till hvars behandling denna motion
blifvit öfverleinnad, har icke kunnat finna, att någon större rättvisa skulle
utöfvas derigenom att återvunnen helgonskyld, i stället att, på sätt Kongl. Brefvet
till Kammar-kollegium den 17 September 1856 stadgar och hittills tillämpats,
återgå till den församling, hvarifrån helgonskylden utgjorts, komme, på
sätt motionären föreslagit, att fördelas emellan denna och öfriga till samma pastorat
hörande församlingar, hvilka hafva gemensam klockare. För Utskottet
synes det, som sistnämnda tolkning af berörda Kongl. Bref deremot innebär en
orättvisa, enär derigenom möjligen kan inträffa, att i pastorat, bestående af flera
församlingar, af hvilka blott en återvunnit helgonskyld, denna församling ensam
finge aflöna en för hela pastoratet gemensam kyrkobetjent. Hafva åter alla till
samma pastorat hörande församlingar återvunnit helgonskyld, men blott den ena
församlingen anslagit hvad den erhållit till pastoratets gemensamme klockare,
kan, äfven om detta anslag vore tillräckligt att utgöra klockarens hela aflöning,
ej deraf följa, att helgonskylden i all framtid dertill skall utgå, ej eller att pastoratets
öfriga socknar derför befriats från deltagande i nämnda aflönings utgörande.
Vid dessa förhållanden, och då regleringen af ifrågavarande helgonskyld
dessutom lärer vara öfverallt både afslutad och stadfästad, samt det enskilda
fall motionen afser, efter hvad Utskottet af vid densamma fogade handlingar
inhemtat, redan blifvit på administrativ väg afgjordt, finner Utskottet giltig
anledning icke förekomma till ändring eller förklaring af ofvannämnda Kongl.
Bref; och får Utskottet derföre vördsamt hemställa,
att motionen ej må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 2G Januari 1863.
Rättelse
i Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 51.
Sid. 9 rad. 12 uppifrån står: Det är icke för lotsarne
läs: Det är ock för lotsarne
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1863.
Allmänna besvärs- och Ekommi-Vukoilets Relänhande N:o $7.
t
J%:o sr
Ånk, till Exp.-Utsk. den 2 Fabr. 1803, kl. II f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om anställande af undersökning
till utrönande deraf, huruvida dispositionsrätten
till åtskilliga jordlotter pä Gottland, hvilka förmodas vara
kyrkornas tillhörighet, rätteligen tillkommer kyrkoherdarna
eller icke.
Olof Lagergren från Gottlands län har i en motion (N:o 481), sorn Hedervärda
Bonde-Ståndet remitterat till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
uppgifvit, att i General-Landtmäteri-kontoret förvarade, i början af 1700:talet upprättade
specialkartor öfver Gottland, jemte beskrifningar, utmärka, att i vissa
socknar befintliga jordlotter, som nyttjas af prestboställenas innehafvare, i sjelfva
verket äro kyrkornas tillhörigheter, hvilka blifvit af enskilde personer kyrkorna
förlänade, men, med undantag endast för en församling, sedermera på oförklarligt
sätt kyrkorna afhände. Då hitintills, oaktadt derom i särskilda fall anställda
processer, ej kunnat erhållas visshet, på hvad grund dispositionsrätten tili
ifrågavarande lägenheter blifvit kyrkorna fråntagen och på nämnde boställsinnehafvare
öfverflyttad, har motionären hemställt, »det Rikets Ständer måtte hos
Kongl. Maj:t anhålla, att undersökning måtte anställas, för utrönande hvem dispositionsrätten
af ifrågakomna jordlotter rätteligen tillkommer, på det att kyrkorna
åter må komma i åtnjutande af den dem, som det vill synas, orättmätigt
frånhända rätt att af dessa lägenheter erhålla den inflytande, för kyrkornas underhåll
erforderliga, afkoinsten»; och har motionären till Utskottet inlemnat UtIfih.
lill R. Sl. Erot. IS62 & iS63. S Sami. ii Uäfl. i
2
Allmänna. Besvärs- och Ekonomi-Utshollels Betänkande N:o 67.
drag af cn karta, upprättad år 1703 af Landtmätaren Burmester, öfver »de åkeroch
ängfigurer, sorn hemmanen Gannarfve, Smiss, Bopparfve, Lijkmeda, Oxarfve,
Arges, Mullvalds och Asarfve samt Hemse kyrka tillkomma», jemte beskrifning,
hvaraf dock icke hemtas annan upplysning, än sorn kan anses innefattad i de
uti kartcbeskrifningcn förekommande uttryck: »kyrkägorna, brukas af kyrkoherden»
....
Inom Utskottet har väl af flere ledamöter blifvit upplyst, att i många socknar
på Gottland kyrkoherdeboställena, sådana de nu till sina områden af kyrkoherdarne
innehafvas, till större eller mindre del utgöras af jordlotter, hvilka å
gamla kartor benämnas »kyrkägor», men ehvad häraf kan hemtas giltig anledning
för det antagande, att till kyrkorna anslagen jord blifvit i större eller mindro
utsträckning dem frånhänd, eller icke, kan Utskottet för sin del alldeles icke
tillstyrka någon annan åtgärd för vinnande af rättelse deri, än som för urskiljande
af rättstvister i allmänhet är i lag anvisad, nemligen anställande af rättegång,
under hvilken utan tvifvel kan, så vida inan derom vinnlägger sig, åstadkommas
lika fullständig upplysning rörande det omtvistade förhållandet, som derest
undersökningen uppdrogs åt en särskild kommission, helst af en dylik ej kan
förväntas någon på personlig kännedom om förhållandena beroende utredning,
utan denna sednare skulle grundas på tillgängliga handlingar, hvilkas innehåll i
allt fall måste af domstol, oberoende af kommissionens utlåtande, pröfvas, innan
den omtvistade jorden kan någon af innehafvarne fråndömas.
Utskottet, som för öfrigt anser sig knappast behöfva påpeka det ovanliga i
anspråket, att genom statens omedelbara föranstaltande må åt enskilde eller menigheter
anskaffas den bevisning, de anse sig behöfva i en tilltänkt rättegång,
hemställer, på grund af det ofvan anförda,
att berörda motion må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 29 Januari 18G3.
Reservation anmäld: af Oluf Lagergren från Gottlands län:
»Då Utskottet stödjer sitt tillstyrkande, att motionen må lemnäs utan afseende,
på den omständigheten, att förhållandet skulle kunna utredas och rättelse,
i händelse af behof, vinnas genom rättegångar, så anser jag mig böra anmärka,
att här icke är fråga om en rättstvist mellan blott enskilde, utan att frågan
rörcr kyrkotillgångarnes förvaltning, som, då den icke blott i enstaka afseenden
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o SS.
3
till sin vigtighet ifrågasattes, utan i en hel ort tros hafva inslagit en orätt och
olaglig väg, väl måste anses vara en allmän fråga, värd att göras till föremål
för en allmän utredning. Svårigheterna för enskilda kommuner att i så beskaffad!
fall, som det ifrågavarande, med stora kostnader åvägabringa enskilda rättegångar
och anskaffa alla de bevis, som de offentliga myndigheterna med större
lätthet och utan väsendtliga kostnader förmå åstadkomma, kunna icke förbises,
och då det icke kan vara i det allmännas intresse, att kyrkornas tillgångar äfventyras
på processer, hvilkas utgång kan vara osäker; men det deremot är det
allmännas ovedersägliga kraf, att alla dylika tillgångar må blifva använda till
det ändamål, hvartill de äro afsedda, så reserverar jag mig emot det slut, hvartill
Utskottet kommit och hemställer
att motionen, såsom afseende ett allmänt ortbehof, måtte
bifallas.a
Häruti instämde E. J. Rudberg från Calmar län.
J\r:o
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Febr. 1863, kl. 11 f. tn.
Re tänkande, i anledning af väckt motion am skiljande af Landshofdinge-
och Alilitär-bcfä/hafvare-cmbetena på Gottland.
Olaus Svebilius från Gottlands län har vid denna, likasom vid förra riksdagen,
uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt samt till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet öfverlornnad motion (N:o 491), hemställt, ratt, i enlighet
med Regerings-Formens 46 §, det hittills, sedan nationalbeväringens upprättande på
Gottland, i strid mot nämnde grundlags-paragraf befintliga, guvernörskap, genom
Landshöfdinge- och Militärbefälhafvare-befattningarnes uppdragande åt en person,
måtte upphöra och afskalläs;» varande af motionären gjordt förbehåll att till Utskottet.
få inkomma med de upplysningar, han aktade nödigt förete till vederläggning
af de skäl, på hvilka Utskottet vid sistlidne riksdag grundade sitt afstyrkande
af bifall till motionen.
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:n 58.
I enlighet (ned berörda förbehåll har motionären sedermera till Utskottet
inlemnat följande handlingar, nemligen:
l:o En af Landshöfdinge-einbetet å Gottland deli 9 April 1 811 utfärdad kungörelse
om antagandet af den med ön upprättade militär-konvelition. hvars innehåll
är allmänt bekant;
2:o Ett exemplar af tidningen »Gottlands Tidning» för den 5 Juni 1862,
hvaruti finnes intagen en af TO innevånane på ön till Konungens Befallningshafvande
derstädes ställd skritt, innefattande klagomål öfver åtskilliga af dåvarande
t. f. Militär-befälhafvare vidtagna åtgärder, som förmenades dels stå i
strid med gällande militärkonvention och dels eljest leda till onödigt besvär för
allmogen;
3:o Afskrift af Konungens bemälde Befallningshafvandes den 17 September
1862 aflåtna skrifvelse till Militär-befälbafvaren på Gottland, hvari, med förmälan,
att Konungens Befallningshafvande, som ansett den i ofvanberörda skrift
anförda klagan afse ett ämne, hvarmed det ej tillhörde Konungens Befallningshafvande
att taga befattning, öfverleinnat skriften, jemte ett af t. f. Militär-befä 1-  hafvaren deröfver afgifvet yttrande, till Kongl. Maj:t, för den händelse Kongl.
Maj:t skulle i nåder finna densamma till någon åtgärd föranleda, men att Kongl.
Maj:t genom nådigt Bref förklarat, att. då det tillhörde Länsstyrelsen och Militärbefälet
på Gottland att tillse, det de för nationalbeväringen derstädes gällande
författningar eller meddelade nådiga föreskrifter behörigen iakttoges, samt ifrågavarande
skrift icke vät e lill Houg/. AJaj:t stiilld, så blefve densamma, såsom
icke för närvarande påkallande någon Kongl. Maj:ts åtgärd, till Konungens Befallningshafvande
återställd — Konungens Befallningshafvande, jemte meddelande
häraf, ansett sig böra framställa, att, hvad beträffade tiden för vapenöfningarne,
det, enligt Konungens Befallningshafvandes åsigt, syntes vara med den angående
nationalbeväringens upprättande ingångna konventionens innehåll mest öfverensstämmande
och lämpligast att derom förhandlades och öfverens kommes vid sammanträden
med Militär-befälbafvaren och ombud från länets socknar; att, hvad
anginge sättet för vinnande af permission från vapenöfning, Konungens Befallningshafvande
ansåge denna sak icke utgöra föremål för något dess bestämmande,
utan tillhöra militärbefälet; och att Konungens Befallningshafvande funne hvad
ifrågavarande skrift i öfrigt innehölle icke erfordra något yttrande; samt
4:o Ett skriftligt anförande, hvaruti motionären utvecklat sin åsigt, att det uti
4 6 § Regeringsformen omförmälda General-guvernörskap är af enahanda karakter
som Landshöfdingen-Militärbefälhafvarens myndighet på Gottland, och till
stöd härför åberopat de i Konstitutions-Utskottets Memorial den 2 Juni 1809
upptagna motiver, nemligen att Utskottet sökt bilda nen styrande magin, verksam
inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft att dem utföra;
en lagstiftande magt, visligt trög till verkning, men fast och stark tili mot
-
Allmänna Besvärs- ne/t Ek o ti o m i-Ut skulle Is Betänkande N:o SS,
5
stånd; och ev domaremakt, sjelfständig under lagarne, men ej sjelfherrskamle
öfver dem, och att Utskottet sökt rikta dessa magter till inbördes bevakning, till
inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lemna den återhållande
något af den återhållnas verkningsförmåga-’, samt att ^pä dessa hufvudgrunder af
statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motvigt skall den författning
hvila, som Utskottet föreslagit”; anseende motionären hvarje försök att
sammanblanda den militära myndigheten med den civilt administrativa innefatta
en betänklig afvikelse från de statsmaximer, hvilka fått sitt uttryck i det ovilkorlig^
grundlagsförbudet emot hvarje General-guvernörskap och hvilka endast i
Konungens hand förenat och sammanfattat såväl det civilt-administrativa som det
militära chefskapet, dock med lagbestämda former för detsammas utöfvande genom
skiljda organer under olika Stats-Departementer; samt att, om den styrande
magten skulle börja handla utom de för densamma bestämda former, så funnes
icke mera någon garanti, att de lagstiftande och dömande statsmagterna kunde
utöfva det återhåll, som grundlagsstiftaren afsett, en afvikelse, till hvilken motionären
dock trott sig finna början uti vigtiga civil- och militärbefattningars förening
i en hand; hvarjemte motionären förmält, att det. icke allenast vore frun
synpunkten af grundlagens helgd, som man funne anledning att önska det nu på
Gottland rådande förhållandet i ofvanberörda hänseende ändradt till öfverensstämmelse
med grundlagens anda och ord, utan att det äfven från den praktiska
nyttans synpunkt vore icke blott ensidigt utan rent af nödvändigt, att civil-magten
på Gottland handhafves af annan person än Militär-befälhafvaren, enär begge
befattningarne fordrade helt skiljda egenskaper och insigter. Öns rika naturliga
tillgångar hade antagligen just till följd af ifrågavarande förening i en persons
hand af den civila och den militära myndigheten med sina olikartade skyldigheter
blifvit försummade och på långt när icke så utvecklade, som de kunnat, vara,
om under det sistförflutna halfva seklet Landshöfdingar med juridiska, administrativa
och statsekonomiska insigter fått odeladt egna sig åt jordbrukets och
näringarnes angelägenheter, i stället, för att offra en dyrbar tid ät de militäriska
anordningarna och öfningarna, för hvilka sednare Landshöfdingarne, enär till
dem alltid tagits militärer, hvilka bibehållit sin ställning såsom sådana, hyst en
naturlig förkärlek; varande skriften i öfrigt uppfylld med klagomål öfver förmenta
magtmissbruk och olagligheter, åt hvilka, såsom ej ens beledsagade af
någon utredning, Utskottet ej kan egna någon uppmärksamhet och för hvilkas
innehåll Utskottet alltså ej anser nödigt redogöra.
Genom motionärens framställning anser Utskottet för ingen del vara vederJagdt
hvad af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet vid sistlidne riksdag i
förevarande ämne blifvit yttradt och vunnit Rikets Ständers godkännande. Motionären.
ifrån början stödjande sig allenast derpå, att 40 § Regeringsformen skulle
innehålla ett stadgande, med hvilket uppdragandet åt en person af både den
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-ltskotlels Belänkande N:o 58.
administrativa och den militära myndigheten inom ett län skulle stå i uppenbar
strid, har slutligen jemväl sökt gifva skäl för sin åsigt om <le praktiska olägenheterna
af en sådan förening af tvänne olikartade embeten.
Att emellertid något General-guvernörs-embete icke finnes på Gottland
inrättadt, hvarken i den mening denna benämning i andra länder innebär, eller
i den betydelse densamma i vår Grundlag eger, derom torde den, som i detta
hänseende är böjd för tvifvel, kunna öfvertyga sig allenast genom en blick på
den för den siste General-guvernören i vårt land, nemligen den i Skåne år 1801
tillsatte, utfärdade instruktion, af den 9 Februari nämnda år. Till hans magt
och myndighet kan man sluta riktigast af de i 1 § af instruktionen förekommande
ordalag, att nemligen han till lugnets upprätthållande, lagarnes efterlefnad
och allmänna säkerhetens betryggande egde vidtaga alla »nödiga anstaltem
samt alla »tjenliga mått och steg», som med lag och författningar vore förenliga.
Till den ändan ställdes Domare och andra Embetsman under hans lyduo,
Fiskaler och andra åklagare egde han af- och tillsätta, kronans magasiner ställdes
under hans inseende och förvaltning, tullverkets tjenstemän blefvo likaledes
honom underordnade, och när han anlände till residensstad, upphörde Landshöfdingens
funktioner, hvilka af honom öfvertogos, etc. I utöfningen af denna
med högsta militärbefälet förenade magt, hade han icke ens vid sin sida någon
ansvarig embetsman till rådgifvare eller föredragande, utan egde han till sitt
biträde, antaga en Sekreterare, hvars bibehållande vid sysslan ankom allenast på
General-guvernörens #förtroende’».
Om denna myndighet, hvars tilldelande icke kan ifrågakomma utom under
en envåldsregering, icke, på sätt annorstädes med General-guvernörer varit fallet,
äfven sträckte sig till ecklesiastik-ärendena och till utöfvandet af någon domsrätt,
så var densamma likväl med det år 1809 införda nya statsskick så oförenlig, att det
förbud deremot, som blifvit i 46 § Regeringsformen intaget, synes temligen
öfverflödigt. Att något försök att öfverskrida detta förbud således icke gjorts
genom att åt Landshöfdingen på Gottland öfverlemna, jemte den rent administrativa
myndigheten, äfven befälet öfver den derstädes inrättade beväring, torde
ock redan af det anförda vara klart.
Hvad åter angår de olägenheter, som de begge embetenas förening i en
person förmenas medföra, har motionären väl framlagt några klagomål öfver
åtgärder, sorn han ansett antingen stå i strid med den på ön upprättade s. k. militärkonvention,
eller eljest lemna ur sigte befolkningens behof och fördelar; men då det ej
lärer kunna ifrågakomma, hvad ej heller motionären begärt, att göra Konungens
Befallningshafvande på ön till en instans, hos hvilken Militär-befälhafvarens
åtgärder skulle kunna öfverklagas, och hvilken skulle ega magt att dem undanrödja,
kan Utskottet ej inse, att åtskiljandet af de begge embetsbefattningarne
skulle innefatta någon borgen för att icke samma förment obefogade åtgärder
Allmänna Beivdrs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o
7
kunde fortfarande af Militärbefiilhafvaren beslutas, eller att ieke inncvånarnc
blefve fortfarande, likasom nu, hänvisade att på högre ort förskaffa sig rättelse.
I öfrigt vill Utskottet, med hänvisning till hvad sistlidne riksdags EkonomiUtskotts
ofvan omförmälda Betänkande innehåller, såsom tillägg dertill endast
fästa uppmärksamheten derå, att ifrågavarande Militärbefälhafvare-befattning icke
är fullt jemförlig med motsvarande befattningar i distrikten å fasta landet.
Under det nemligen de trupper, som stå under de sednares befäl, bestå af indelta
och värfvade regementen med den fullständiga militäriska organisation, som
utgör kännetecknet på en stående aimée, är deremot det manskap, Öfver hvilket
den förstnämnde har befälet, allenast ett slags milis, hvars åtagna, genom den
s. k. konventionen på det strängaste begränsade, skyldigheter i afseende på krigstjenst
blifvit afpassade efter möjligheten att tillika sköta de befattningar, som
utgöra medlemmarnes egentliga näringsfång, en förening af civilt yrke och militärisk
tjenstgöringsskyldighet, som har sin motsvarighet i föreningen af den civila
och militära styrelsen och förvaltningen. Att denna sednare under fredstid bör
af en och samma person kunna handhafvas till öns fromma, synes desto heldre
antagligt, som länsstyrelsen i öfrigt är inom detta, rikets minsta, län inrättad
på samma sätt som i de öfriga länen, och Landshöfdingen alltså har till rådgifvare
och biträde i den civila förvaltningen både Lands-sekreterare och Landskamererare.
Att åter för händelsen af ett hastigt påkommande krig denna förening
af begge befattningarne är i anseende till öns belägenhet och svårigheten
att komma densamma till undsättning, högst lämplig, och att genom dessa befattningars
åtskiljande icke skulle befordras utan snarare motverkas den nödvändiga
skyndsamheten i erforderliga försvars-åtgärder, lärer vara ovedersägligt.
Utskottet hemställer alltså jemväl nu,
att omförmälda motion ej må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 Januari 1863.
Reserva tioner;
af Herr Falhem, Antlers Medin från Kronobergs, Ola Jönsson från Malmöhus,
Jöns Persson från Blekinge, Eric Johan Rudberg från Calmar, Lars Ersson
från Södermanlands och Olof Lagergren från Gottlands län:
»Då Utskottet förklarar den ifrågavarande sammansatta civil-militära styrelsen
icke vara något General-guvernörskap i grundlagens mening, emedan Landshöfdingcn-Militärbcfälhafvaren
icke skulle ega fullt så omfattande myndighet, som
8
Allmänna llcsvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande ,\:o SS.
ilen för General-guvernören i Skåne 1801 utfärdade instruktion tilläde den sistnämnde,
så nödgas jag anmärka, att jag icke kan anse ett sådant skäl fullgiltigt,
enär grundlagen icke med ett enda ord antyder att det förbjudna Generalguvernörskapet
skulle vara just ett dylikt, som det, hvilket varit tillsatt i Skåne,
utan i största allmänhet förbjuder allt hvad som kan anses såsom Generalguvernörskap.
Ett General-guvernörskaps tillvaro bestämmes hvarken af namnet, ty en
myndighet med ett General-guvernörskaps egenskaper kan lätt gifvas en annan
benämning och förblifver dock en sådan institution, som grundlagen förbjuder,
eller genom den mer eller mindre utsträckta myndighet, dess innehafvare får sig
tilldelad, ty sådant beror på bestämmelser för hvarje gång och på den utnämnandes
syftemål med institutionen för tillfället. Den omständighet, sorn konstaterar
Gcneral-guvernörskapets tillvaro, är tvärtom, enligt mitt förmenande,
föreningen af den civila och militära myndigheten, den civila må nu vara
mer eller mindre utsträckt till domareväsendet och andra grenar af statslifvet,
det befintliga General-guvernörskapet mer eller mindre absolutistiskt och allsin
äg tigt.
Då Utskottet förklarar, att General-guvernörskap icke kan ifrågakomma utan
under en envåldsregering och att således förbudet deremot i 46 § Regeringsformen
»synes tern ligen öfverflödigt», så hemtar jag deraf ett ytterligare stöd för
min åsigt, att Utskottet icke rätt uppfattat begreppet »General-guvernörskap»,
ty om icke det i den mening, som grundlagen alser, kunde »ifrågakomma under
nuvarande konstitutionela styrelsesätt, så hade väl icke grundlagsstiftarne enkom
för förbudet emot detsamma i grundlagen infört en ny paragraf. Att ett sådant
General-guvernörskap, som det i Skåne af 1801, icke under nuvarande konstitutionela
förhållanden kan upprättas, utan att. kränka äfven andra grundlagens
bud, än ifrågavarande 46 g af Regeringsformen, vill jag hålla för sannolikt;
incn deraf synes ock antagligt, att nämnde paragraf icke blott afsåg sådana Generalguvernörskap,
som det i Skåne, hvilket redan nämnde paragraf förutan, enligt Utskottets
egen åsigt, vore omöjligt i sin gamla omfattning, utan äfven alla andra
slags General-guvernörskaper och således äfven ett så till magten inskränkt och
begränsad!, sorn det, hvilket jag anser nu vara till finnandes på Gottland genom
den högsta civila och militära magtens förening i en hand.
Men afgörandet af frågan om grundlagens mening i detta fall, hvarom Utskottet
och jag hysa olika tankar, tillhör ett annat forum, och jag vill derföre
blott framhålla, att jag äfven i afseende på motionen, såsom innefattande ett
önskningsmål, kommit till annan slutsats än Utskottet. Motionen afser icke att
göra Landshöfdinge-embetet till en högre instans öfver Militärbefälhafvaren, hos
hvilken högre instans de under militärbefälet i militäriskt hänseende lydande
skulle
Allmänna Besvärs- och Ekonomi Utskottets Betänkande A',o S8.
'3
skulle kunna klaga öfver militåriska förfoganden, sorn de ansågo oberättigade,
utan, efter mitt förmenande, att den civila myndigheten skulle få en sidoordnad
ställning till den militära och utgöra den länk, hvarigenom innevånarnes borgerliga
förhållanden förmedlades med försvarsväsendet, alldeles såsom Landshöfdingarne
på fasta landet utfärda de kungörelser och vidtaga de förfoganden, hvarigenom
till viss ålder komna ynglingar öfverflyttas från en rent civil ställning
till en plats inom militärväsendet såsom beväringsskyldiga. Det tillkommer härvid
icke Landshöfdingarne på fasta landet att upptaga klagomål öfver regementsbefälets
åtgärder; men det tillkommer dem att på förhand tillse, det icke någon
obehörigen pålägges annan beväringspligt, än de^la gstadgade, och på samma
sätt har motionärens syfte varit, att Landshöfdingen på Gottland måtte vara ojäfvig
och i tillfälle att genom vägrad kungörelse och verkställighet af mot bevärings-konventionen
stridande militär-föreskrifter förekomma Gottländska beväringspligtens
utsträckning utöfver den genom konventionen stadgade gräns. Att lian
icke kan såsom Landshöfding vara i tillfälle at mot sig sjelf såsom militärbefälhafvare
utöfva en sådan emot misstag skyddande magt, bör vara så mycket mera klart,
som Landshöfdinge-instruktionen gör Landshöldingens enskilda åsigt till bestämmande
och afgörande inom Landshöfdingeembete!. Hvarföre Landshöfdingen på
Gottland skulle mera än Landshöfdingarne i rikets öfrige län göras jäfvig i fråga
om att förhindra oberättigade anspråk på beväringspligtens fullgörande utöfver
stadgade gränser, kan jag åtminstone icke inse, och jag linner derföre också
motionärens önskan om rättelse i detta fall fullkomligt befogad.
Men för detta för Gottlands innevånare vigtiga önskningsmål talar icke blott
rättmätigheten af lika ställning med fastlandet i fråga om kontroll på militärbefälets
anspråk på de beväringsskyldiges fullgörande af sina militära pligter och
civil-myndighetens rätt och skyldighet att icke gå militärbefälet tillhanda utöfver
gällande beväringsföreskrifter, utan äfven rättmätigheten i länets innevånares anspråk,
att Gottlands Landshöfding måtte få odeladt egna sig åt sitt civila värf,
liksom alla andra Ländshöfdingar i riket. Det är för öfrigt, enligt mitt förmenande,
vid lönestaternas fastställande afsedd regel, att en embetsman i en
Landshöfdings ställning icke skall upptagas af annan befattning, hvarföre den
begagnade utvägen att åstadkomma en afvikelse härifrån genom ett blott förordnande
synes mig föga värd att godkännas och anlitas.
Då Utskottet för händelse af krigstid framhåller behofvet och fördelen af
den militära och civila magtens förening, tror jag det utgår från ohållbara ut
gångspunkter,
enär, om någonsin, den militära chefen behöfver vara fri från
annan omtanka, än den om truppens taktiska förande, detta inträffar under kriget
inför fienden, och om någonsin den högsta civila myndigheten behöfver få
ostördt egna sig åt sitt administrativa kall, så är det under ett krig, sein
Bih. till 11. St. Brot, {862 & {863. 8 Sand. ii Uäfl. 3
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vlskottets Betänkande N:o S9.
erfordrar så utomordentligt stora uppoffringar af det borgerliga samhällets tillgångar,
och hvilka det tillhör honom att anordna och fullgöra.
Jag hemställer således att Rikets Höglofliga Ständer må
besluta i öfverensstämmelse med motionens syfte.
A: o 5.9,
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Febr. 18 63, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af vackla motioner angående dels enskilda
bankers upphörande, dels vilkor en för mj oktroj, dels ock
privatbanksedlars användbarhet i den allmänna uppbörden.
De motioner i berörda ämnen, öfver hvilka, i följd af vederbörlig remiss,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har att afgifva yttrande, äro alla
väckta inom Hedervärda Bonde-Ståndet och innefatta följande skärskilda förslag,
nemligen
af Per Eriksson från Gefleborgs län (motion N:o 93): vatt alla enskilda
banker vid nuvarande oktrojera tilländagående måtte upphörav;
af Per Persson från Carlstads län (motionen N:o 504): vatt Rikets Ständer,
med afseende på den stora vinst de enskilda bankerna lemnade delegarne, måtte
för sin del besluta samt i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Majit ville, bland vilkoren för nya oktrojera meddelande åt enskilda banker,
föreskrifva, att när årliga vinsten å bankrörelsen uppgår till iner än tio
procent å det kontant insatta kapitalet, öfverskottet skall af vederbörande bankstyrelse
redovisas till Landstinget för att användas till industriela och allmänt
nyttiga företag inom bankens distrikt, hufvudsakligen till förbättring af kommukations-anstalter
och beredande af arbetsförtjenst»;
samt af Liss Lars Olsson från Stora Kopparbergs län (motionen N:o 400):
vatt då Staten genom oktrojerande af enskilda banker i allmänna rörelsen framkallat
deras sedlar, hvilka numera till en stor del undanträngt Riks-bankens,
Staten äfven måtte i krono-uppbörd och annan liqvid desamma mottaga så länge
sedelutgifningsrätt är dessa banker medgifven.»
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskoilels Belänkande A!.o 39.
Den förstnämnda af ofvanberörda motioner har inom Ståndet framkallat en
diskussion, hvarunder, enligt hvad Utskottet tillhandakommet protokollsutdrag
utvisar, en mängd ledamöter, såsom det vill synas, nära nog hälften af Ståndet,
yttrat sig instämma i motionen antingen ovilkorligt eller under vilkor, som åtminstone
tillkännagifva önskan om de nuvarande privatbankernas utbytande mot
andra dylika anstalter; hvarjemte åtskilliga talare förklarat sig benägne att biträda
förslaget om privatbankernas upphörande, så framt Riks-banken förmådde
öfvertaga deras penningerörelse.
Ehuruväl röster, inom nämnda Stånd äfven höjt sig till försvar för privatbankerna,
vittnar dock nämnda diskussion inom det Stånd, som representerar allmogen
i landet, att privatbankerna mångenstädes uppväckt ett ganska starkt
missnöje, hvars orsaker väl äro lätta att finna, men hvars undanrödjande synes
för dessa banker angeläget, såvida de vilja försäkra sig om det förtroende hos
allmänheten, hvilket är vilkoret för en privatbanks fortfarande tillvaro. Nämnda
orsaker måste vara, att den mängd sedlar, de särskilda bankerna utsläppa i allmänna
rörelsen, äro till utseendet af en alltför stor mångfald och brokighet, hvilket
på landsbygden ger anledning till förvirring och oro beträffande hvad som bör
anses verkligen representera mynt eller icke; att dessa sedlar icke äro i all
slags liqvid användbara, i det de nemligen hvarken i Kronans uppbörd eller
såsom betalning för bördad jord emottagas; samt att tillgång icke är beredd
att, utan besväret af en alltför långväga resa, få dessa sedlar invexlade i verkligt
mynt.
(I öfrigt har man väl hört klagas öfver att de lättade lånetillfällen, som
öppnas genom inrättande af enskilda banker, uppmuntra till skuldsättning, och
att privatbankerna draga en oskälig vinst på sina penningar; men det är klart
att i det förra hänseendet skulden ej bör kastas på bankerna, och att det sednare
inkastet snarare bevisar motsatsen af hvad dermed vill bevisas, eller att
antal flera dylika anstalter äro för kreditcirkulationen behöfliga.)
Ofvan anförda olägenheter äro deremot visserligen af beskaffenhet att förtjena
uppmärksamhet. Men då de äro beroende ensamt af bankernas sedclulgifnings-rult,
synes det yrkande, som nu är föremål för pröfning, åtminstone
böra inskränkas dertill, att sådan rätt må upphöra och privatbankerna alltså
lemnäs i fortfarande besittning af andra operationsgrenar, hvilka ovedersägligen
äro till gagn för allmänna rörelsen.
Frågan vänder sig således egentligen omkring den omförmälda sedelutgifningsrätten.
I afseende härå hyser Utskottet likväl tvekan att understödja en motion,
som går ut derpå, att alla nuvarande privatbanker skola betagas denna rättighet.
Samtliga dessa bankers så kallade oktroj tilländagå]'under loppet af år 1867,
och ehuru Utskottet ej är i tillfälle att bedöma, hvilka medel Riksbanken för
närvarande eger att ersätta en eller flera upphörda privatbanker, är det likväl
Allmänna Besvärs och Ekonomi Utskottets Betänkande N:0 59
påtagligt att en indragning på en gång af alla dessas sedlar skulle för allmänheten
innebära en verklig olycka, emedan det är utom allt tvifvel, att Riksbanken
och de på understöd från denna grundade filial-bankerna icke skulle förmå att i
allmänna rörelsen hålla ett rörelsekapital, som i någon väsendtlig mån ersatte det
inan droge ur densamma. Indragning af privatbankerna, såsom sedelutgifvande
banker, är dessutom ej på kalladt af någon sådan anledning, som innebär verkliga
vådor för det allmänna. Den för dem gällande lagstiftning innefattar i sådant
hänseende tillräckliga garantier och en tillförlitlig gradmätare för bankernas
förmåga att inlösa sina förbindelser, är det förtroende hvarmed deras sedlar
i handel och vandel emottaga*, och användas såsom betalningsmedel, likasom
man ej bör förbise, att det i sednare tid och under nuvarande banklagstiftning
saknas exempel på att privatbank vägrat eller varit urstånd att inlösa sina
sedlar. Utskottet föreställer sig fördenskull, att privatbankerna, dertill manade
ej allenast af fosterlandskärlek utan äfven af omtanka om egen fördel, som bjuder
dem att söka förvärfva allmänhetens välvilja, derest de skola kunna påräkna
att fortfarande få utöfva den vinstgifvande rättigheten att utsläppa sedlar, skola
vidtaga sådana åtgärder att ofvanotnförmälda olägenheter för allmänheten undanrodjas,
och att de vilkor privatbankerna vid begäran om förnyad oktroj erbjuda,
blifva härpå beräknade, hvarmed tillfälle yppas att lemna företräde åt dem, sorn
visa sig rigtigast uppfatta sina förbindelser mot det allmänna.
Med stöd af det anförda, anser sig Utskottet emellertid
för närvarande sakna giltig anledning att understödja Pehr
Erikssons ofvanberörda motion.
Vidkommande Per Perssons förslag, att privatbankerna skulle åläggas till
det allmänna afstå den vinst, som öfverstigpr 10 procent å det af delegarne
insatta kapital, torde Utskottet kunna undgå att ådagalägga den påtagliga orättmätigheten
af ett så ovanligt beskattningssätt, hvilket motionären sjelf sannolikt
ej skulle önska tillämpadt på näringar och industrigrenar i allmänhet; utan hemställer
Utskottet,
att denna motion må lemnäs utan afseende.
Hvad slutligen angår Liss Lars Olssons motion, må till en början anmärkas,
hurusom det förslag, som deri framställes, leder till just det, som de begge
öfriga motionärerna velat förekomma eller minska, nemligen en oerhörd vinst för
privatbankerna. Den vinst de nu draga på sin sedelutgifning — förklarlig ur
det enkla faktum, att dessa sedlar, som ej äro annat än privatbank-bolagens
skuldförbindelser, löpa utan ränta — komme naturligtvis att ökas i samma mån,
som bankerna undginge att dessa sedlar invexla. En sådan invexling skulle
mera sällan ifrågakomma, än då man åtminstone för att kunna verkställa liqvid
Allmänna Besvärs- och Ekonomi Utskottets Betänkande N:o 59.
13
ned Kronan nödgas förskaffa sig verkligt mynt. Och då man känner af erfarenhet,
det svårigheten för en banks sedlar att å en drt hålla sig ute i allmänna
rörelsen är till ej ringa grad beroende af bankens närbelägenhet, är det lätt
att inse, att Riksbankens sedlars cirkulationsområde ej skulle sträcka sig långt
utom Stockholm och de få platser, der densamma har lånekontor, och att samma
sedlar åtminstone i de orter der privatbanker finnas, skulle af dessas sedlar alldeles
utträngas, hvarigenom Riksbankens vinst på sedelemissionen minskades för
att på privatbankerna öfvergå. Detta är dock en omständighet af ringa vigt
i jemförelse med de äfventyr förslaget i öfrigt innebär. Genom detsammas antagande
omintetgjordes nemligen den förnämsta kontrollen på privatbankernas för
måga
att inlösa sina förbindelser, hvilken nu utöfvas genom den ständigt påkallade invexlingen
af deras sedlar; och lockelsen att utsläppa ett för stort antal sådana
skulle sakna nödigt återhåll. — Utskottet, som hittills endast betraktat frågan
ur synpunkten af de förmåner, sorn skäligen kunna privatbanker beviljas, och
wider förutsättning af deras vederhäftighet, lärer ej behöfva framhålla de
oberäkneliga följderna af ifrågavarande förslag, i händelse af en penningkris, under
hvilken en eller flera banker blefve insolventa. Det torde bland annat vara
klart, att i händelse Statsverkets tillgångar befunnos till stor del utgöras af dylika
bankers icke genast realisabla sedlar, sådant till och med skulle medelbarligen
inverka på Riksbankens förmåga att upprätthålla myntvärdet, hvilket är dess
förnämsta uppgift: och under en sådan kris skulle liela provinsers befolkning,
hvars förnämsta betalningsmedel utgjordes af dylika sedlar, störtas i olycka. Förtroendet
till privatbankernas vederhäftighet är nu visserligen stort, emedan denna
stundligen håller profvet i följd af den kontroll, hvars uppliäfvande ifrågavarande
förslag likväl skulle medföra. Men att under intrycket af detta förtroende förändra
lagstiftningen i afseende på sådan kontroll, utan hänsyn till en i fram
tiden
möjligen inträffande förändring i penningeställningen, lärer ej kunna försvaras;
och Utskottet föranlåtes på dessa och andra skäl, som ej torde behöfva framläggas,
vördsamt hemställa,
att Liss Lars Olssons ifrågavarande motion ej rnå bifallas.
Stockholm den 29 Januari 1863.
Reserv a tion er:
af Friherre Alströmer, C. J. O.: »Sedan Utskottets majoritet, i strid med
min åsigt, beslutat att, utan sammanträde med Banko-Utskottet och utan att ens
taga närmare kännedom om dc genomgripande förslag till omorganisation af Rikets
14
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande iV:o 59.
Ständers Bank och landets bankrörelse i allmänhet, hvilka blifvit till sistnämnda
Utskott remitterade, till behandling företaga den i första punkten af detta Betänkande
förekommande motion om de, enskilda bankernas upphörande vid nuvarande
oktrojers utgång, vill det synas mig som Utskottets yttrande i denna del åtminstone bort
inskränkas till följande: Utskottet har tagit motionen i betraktande och då frågan,
huruvida de nuvarande enskilda banker böra vid oktrojernas utgång upphöra och
genom andra mera ändamålsenligt organiserade bankanstalter ersättas, står i oskiljaktigt
samband med ordnandet af Rikets Ständers Bank och bankväsendet i allmänhet
och Rikets Ständer, vid pröfning af de i detta mera omfattande ämne väckta
och till annat Utskotts behandling öfverlemnade förslag, blifva i tillfälle att taga
under öfvervägande om eller på hvad vilkor förnyade oktrojer må enskilda banker
medgifvas, hemställer Utskottet vördsamt, att nu förevarande motion
icke må till någon särskild Rikets Ständer såtgärd föranleda.»
Häruti instämde: Herr Grefve v. Rosen, Fr., Doktor Collén, Herrar Sommelius
och Cygnaeus, samt Gustaf Hultman från Nerikes, Ola Jönsson från
Malmöhus, Eric Hansson från Gefleborgs och Antiers Jonsson från Wermlands län.
af General-direktör Ros, A. E.: »De skäl, sorn Utskottet åberopat för afstyrkande
af bifall till Liss Lars Olssons motion, kan jag för min del icke godkänna. Jag
anser motionen förtjent af synnerlig uppmärksamhet samt att, genom bifall till densamma
i viss man och på restriktiva vilkor, en behöflig lättnad i kronoutskyldernas
utgörande skulle beredas de skattskyldige, på samma gång som den risk förekommes,
hvilken är att befara af den numera inom flere län rådande godtycklighet, hos
Uppbördsförvaltnimgarne att i kron ouppbörd en låta sig nöja med nrivatbankssedJar,
oaktadt gällande föreskrifter att deruti må emottagas endast Riksmynt. Jag
föreställer mig att, med den erfarenhet, som i hvarje län vunnits, till hvilket
belopp privatbankssedlar ungefärligen ingått i kronouppbörden och med den upplysning
härom, som hädanefter mera fullständigt vinnes, i fäll den åsyftade förmånen
åt de skattskyldige medgifves, privatbankstyrelserna af eget välförstådt
intresse heldre än att tilläfventyrs se ett förbud mot den antydda godtyckligheten
upplifvadt, — skola finnas beredvillige så väl att, på vederbörande Kongl. Befallningshafvandes
reqvisition, årligen näst före uppbördsterminens början tillhandahålla
länsränterierna ett lämpligt belopp Riksmynt till utbyte af i uppbörden
fsmottagne privatbanksedlar, som ock att genom öfverenskommelse sins emellan
om invexling af hvarandras sedlar, så ordna ifrågavarande angelägenhet, att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande ej behöfde vända sig med reqvisitionerna till alla eller
flere privatbanker, utan blott till en eller högst två. På dessa skäl anser jag
att motionen så till vida bör understödjas, att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-V iskollels Betänkande N-o 59.
15
det Kongl. Majit täcktes, efter vederbörandes hörande, vidtaga
de åtgärder för ordnande af ifrågavarande angelägenhet,
hvilka kunna lör de skattskyldige befordra lättnad vid liqvi
derande
af kronoutskyldcrna samt förekomma förluster för
Kronan.
Häruti instämde: Friherre Cederström, B., Herrar Ljungberg, Berggren,
Isberg, Beronius och Ekerot.
af Doktor Runsten: »Förmedelst rikliga låneförsträckningar och de i oerhörd
mängd dervid såsom mynt utgifna och cirkulerande privata kreditsedlar, hafva väl de
enskilda bankerna främjat en verksammare industri och en lifligare både varuafsattning
och varukonsumtion. Men dermed harju ändå riket i det hela taget icke blifvit
rikare, utan mycket skuldbelastadt, under det att den stora, ehuru emot riksskulden
obetydliga, vinsten deraf kommit bankdelegarne sjelfve till godo ur alla
deras händer, som anlitat deni.
Visserligen skulle, i de oktrojerade penningeverkens ställe, om de upphörde,
äfven hos oss uppkomma enskilda Bankirhus för bedrifvande af nödiga vexeltransaktioner.
Men sådana vore dock af rent enskild natur; och, såsom blott
tjenande inom mobilierförmögenhetens eget gebit, samt utan all rätt till egen
sedelutgifning, blefve väl desamma ändå för landsbygden mindre skadliga, än
dessa på en gång enskilda och dock offentligen på statsfot vida kringgripande
pantlånebolag med deras ymniga sedeltillverkningar och lätta lånetillgångar samt thy
åtföljande lyx och skuldsättningar. Som nemligen allt sådant på landsbygden
ytterst drabbar bondehemmanen, måste ock desamma, ju mera det nya låneoch
skuldsystemet får hafva framgång, dess förr förvandlas, i nya egares händer,
till salu- och arrendegods, slafviskt skötta af landtbönder, stattorpare och daglönare,
i stället att deras förre undanträngde egare, med rikedomen af små behof,
heldre försakade, än de för kostsam flärd skulle offrat åt Mammon arfvet af fädernejorden,
sjelfva Stånd-fästet för deras borgerliga sjelfständighet.
Också äro väl Rikets städer, särdeles sjö- och stapelstäderna, icke bestämda
till säten för landets in- eller utrikes skuldsättning, men att vara de Borgar,
hvarifrån ett väl ordnadt Borgerskap, i eget välförstådt intresse, bort emot vådan
af lössläppt handelsmissbruk taga all landsbygden i försvar, att icke sådan öfverimport.
af lyx finge någorstädes rum, som för blott enskild vinst kunde fordra,
jemte landets skogar och jern, jemväl sjelfva landets pantförskrifning å verldsmarknaden.
Och samma högvigtiga burskaps - ål i gg ande, fastän åsidosatt nu för
tiden, bör väl ändå nu om någonsin tagas af dem, det vederbör, allvarligen i
behjertande, eller åtminstone tagas ad notam hos deni. hvilka det mest gäller.
Det gäller nemligen all rikets så frälse- som ofrälse-jord, enär deraf redan större
delen, eller af det hela, med ett taxeringsvärde af 490 millioner, redan mer än
16
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Visko lie Is Betänkande N:o 60,
halfparten, till ett värde af 288 millioner, lär vara in- och utomlands förpantad,
statslånens alla millioner oberäknade.
Fördröje sig likväl den stund, då Svenska jorden ej längre sköttes af Odalmannens
egna fria händer, — då väl landets jordbruk vore upphjelpt med lån,
men dermed stjelptes dess odlare sjelfva! —Och, hvad beträffar en Börds-adelns ersättning
med en penning- eller Börs-adel, betänke man Historiens vittnesbörd från det
land, der med en rikedom byggd på skuld följt lättsinne och öfverdåd, och på frigjordt
Sjelfsvåld en sjelfva pressen tystande Envåldsmagt, som väl icke hos ett ännu
christligen fritt folk må böra med ett imaginärt myntöfverflöd befordras.
På antydda skäl vågar jag vördsammast tillstyrka bifall till Pehr Erikssons
motion,
att alia enskilda banker vid nuvarande oktrojers tilländagående
måtte upphöra.»
X:o 60.
Ank. till Exp.-Utsk. den % Febr. 1863, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om Biskops-embelens
indragning.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion (N:o 466) har Per Nilson
från Malmöhus län hemställt, att Rikets Ständer måtte besluta, »att Erkebiskopsoch
alla öfriga biskops-embeten i Sverige måtte vid nuvarande innehafvares afgång
indragas och med em betena förenade prebendepastorater med egna kyrkoherdar
besättas, samt öfriga löneinkomster användas till det lägre presterskapets
och elcmentarlärarnes löneförbättringar, öfver hvars fördelning Rikets Ständer
framdeles ega att besluta.»
Sedan denna motion blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
behandling öfverlemnad och derstädes föredragen, har, efter det motionstiden till
ändagått,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 60.
17
ändagått, motionären i sitt Stånds plenum den 13 sistlidnc December till protokollet
andragit, att enär till hans kunskap kommit, det Utskottet skulle hysa
någon tvekan att med hans motion sig befatta, enär densamma skulle kunna
anses stå i strid med några i grundlagarne förekommande stadganden, och saken
fördenskull möjligen böra såsom grundlagsfråga behandlas, ville motionären,
till förekommande af tidsutdrägt, i så måtto ändra sitt ifrågavarande förslag, att
han i stället hemställde, »att biskopslönerna måtte till Statsverket indragas i
mån af nuvarande innehafvares af sagda embeten afgång och att de härigenom
erhållna medlen måtte användas till aflöning åt det lägre presterskapet och lärarne
vid elementarläroverken, äfvensom att Rikets Ständer måtte framdeles ega
att besluta angående fördelningen af de sålunda inflytande medlen».
Enligt hvad Utskottet tillhandakommet protokolls-utdrag- innehåller, har Hedervärda
Bonde-Ståndet, på framställning af Talmannen beslutit, »att Per Nilssons
ofvan intagna muntliga anförande skulle genom utdrag af protokollet remitteras
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.»
Slutligen har Rob. Fr. Gross från Calmar län i Hedervärda Bonde-Ståndets
plenum den 17 December 1862, i anledning deraf att Per Nilsson återkallat sin
ofvanberörda motion, så vidt den afsåg indragning af biskops-embetena, under
åberopande af 56 § Riksdags-ordningen, väckt den motion (N:o 523) »att med
bibehållande af biskopsembetena i Upsala, Lund och Hernösand, öfriga biskopsembeten
i riket, nemligen i Westerås, Strengnäs, Carlstad, Göteborg, Skara.
Linköping, Wexiö, Calmar och Wisby, vid nuvarande innehafvares afgång, indragas,
och att lönerna anslås till fattiga studerandes understöd eller ingå till
Statsverket, för att till nyttigare ändamål användas;» och har jemväl denna motion
tillika med protokolls-utdrag Öfver den diskussion, som i anledning af densamma
inom Ståndet uppstått, till Utskottet remitterats,
Då sålunda Hedervärda Bonde-Ståndet beviljat remiss ej mindre å Per Nilssons
sednare framställning än å Gross’ nyssnämnda motion, anser Utskottet grundlagsenligen
sig åligga att öfver begge de omförmälda förslagen, Per Nilssons dock
endast i dess ofvannämnda förändrade skick, afgifva utlåtande.
Härvid kan Utskottet likväl undgå att utveckla de skäl och omständigheter,
som, enligt Utskottets tanke, ådagalägga det i anseende till Svenska kyrkoförfattningens
organisation oafvisliga behofvet af biskoplig öfverstyrelse i allmänhet,
alldenstund hvarken någondera motionen yrkar alla biskopsembetens afskäffande,
eller någon anledning förefinnes till det antagande, att Rikets Ständer skulle vara
benägna för indragning af alla dessa vigtiga embeten, i afseende å hvilkas upprätthållande
medelst passande lönevilkor Rikets Ständer vid sistlidne riksdag, i enlighet
med af Kongl. Maj:t afläten nådig Proposition, fattat beslut; utan inskränker
sig Utskottet till att skärskåda lämpligheten af motionärernas nyssberörda
förslag.
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami. 14 Haft. 3
18
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtslcotlets Betänkande N:o 60.
Hvad dervid först angår Per Nilssons, hvilket ej kan annorlunda förstås, än att,
efter nuvarande biskopars afgång, nya sådana väl må tillsättas och utöfva
embetet, men ej njuta någon lön;—ett förslag, väsendtligen olika Per Nilssons i
ämnet först väckta motion, och hvarken af dennas innehåll eller sedermera på
annat sätt af motionären motiveradt — torde deråt icke kunna egnas uppmärksamhet,
enär Staten ej mindre i fråga om dessa ansvarsfulla embeten, än andra
offentliga befattningar, måste vara skyldig att bestå innehafvaren en mot hans
embetes vigt svarande lön; utan hemställer Utskottet,
att Per Nilssons berörda förslag må lemnäs utan afseende.
Vidkommande åter Gross’ motion om indragning af ej mindre än nio biskopsembeten,
så har motionären ej annorlunda uppgifvit på hvad sätt de till
dem hörande funktioner — hvilka väl måste qvarstå i dessa nio stift likaväl som
i de trenne, för hvilka motionären velat bibehålla biskopsembeten —- i stället
skola bestridas, än att han hänvisat till en af honom vid sistiidne riksdag i
samma ämne afgifven motion, i hvilken befinnes vara anfördt, att en dåmera afliden
prestman skall hafva yttrat den åsigt, att Biskoparnas göromål kunde
skötas af domprosten. I Carlstad, Calmar och Wisby finnas likväl inga domprostar;
och i de städer, der sådana finnas, ega de naturligtvis redan i sina embetsbefattningar
full sysselsättning, helst de jemte den pastoralvård, som åtföljer
hvarje kyrkoherdebeställning, tillika hafva skyldighet att deltaga i domkapitelgöromålen.
Deras embeten skulle således öfverlemnas åt andra, såvida de sjelfve
skulle öfvertaga Biskoparnes befattning. Men det är klart, att härigenom
vunnes intet annat, än en namnförändring i så måtto, att stiftstyrelsens chef blefve
i nio stift kallad domprost och i de tre öfriga deremot, såsom hittills, biskop.
— Skulle åter meningen vara att indela riket i allenast tre stift, med en biskop
såsom chef för hvartdera, så erhölle hvarje af dessa tre chefer en verkningskrets,
som vore större, än att han förmådde i öfverenstämmelse med kyrkolagens
föreskrifter fullgöra sina åligganden, de der sträcka sig ej allenast till uppsigt
öfver själavården, utan äfven till undervisningsväsendet och det sedliga tillståndet
inom stiftet.
Utskottet förmodar något vidare ej behöfver andragas till stöd för dess
hemställan,
att ej heller å Gross’ motion något afseende må fästas.
Stockholm den 29 Januari 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskoltets Betänkande N:o 61.
19
A© lii.
Ank. till. Exp.-Utsk. den 2 Febr. 1863, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om utvidgad rätt för
qvinna till anställning i sådan tjenstebefattning, sorn för
henne är passande.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
behandling hänskjutit denna af C. J. Svensén från Kalmar län väckta motion
(N:o 459). i hvilken Rob. Fr. Gross från samma län yttrat sig instämma, och
hvaruti blifvit förnyadt ett af samme motionär vid sistlidne riksdag framstäldt
förslag, ratt qvinna, som visar sig innehafva erforderliga kunskaper, må, lika väl som
man, kunna förordnas till sådana Statens tjenstebefattningar, som för henne kunna
vara passande», hvaribland motionären ansett särskildt böra nämnas »telegraf- och
post-expeditions-befattningar samt befattningar inom den allmänna sjukvården».
Med åberopande af skäl, som förut vid flera tillfällen varit i detta ämne anförda,
samt af yttranden af utmärkte författare, har motionären tillika erinrat om det
förhållande, att, på sätt vår befolknings-statistik utmärker, den 31 December
1855, af qvinnor, hvilkas antal i allmänhet öfversteg männernas med 11 1,096,
voro 1,272,901 hunna till den ålder, då äktenskap är qvinna tillåtet eller i
16:de året och derutöfver, hvaremot antalet männer i den ålder, då de få gifta
sig eller i 22:dra året, utgjorde endast 989,323; hvadan inom landet vid nämnde
tid funnes 283,578 flera qvinnor än männer i mogen ålder. Slutligen har motionären,
i anledning af de anmärkningar och uppgifter, som förekomma i ett af
Telegrafverkets styrelse till Kongl. Maj:t afgifvet underdånigt utlåtande i förevarande
ämne, att nemligen man i Norrige skulle funnit sig föga belåten med utgången
af de försök, som gjorts med att anställa en del fruntimmer såsom telegrafister,
åberopat Norska tidningar för Juli och Augusti månader 1861, hvilka
förklara nämnda uppgifter ogrundade och redogöra för den tillökning i den qvin
-
20 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vlskoitels Betänkande N'.o St.
li/ra telegrafpersonalen, som samma år skulle ega rum, äfvensom motionären
hänvisat til! det förhållande, att i England, särdeles i dess hufvudstad, den inrikes
telegrambefordringen nästan uteslutande bestriddes af fruntimmer.
Enär, enligt Utskottets tanke, Staten bör, i den mån det kan stå tillsammans
med ändamålet af dess framåtgående i andlig och materiel utveckling, lemna utväg
åt qvinnan att bereda sig den förbättring i ekonomisk ställning, hvartill hennes
anlag och insigter kunna berättiga henne; och då nu inom landet finnes ett högst
betydligt antal qvinnor, hvilka redan i följd af den omständigheten att männens
antal understiger det andra könets, icke kunna erhålla den verkningskrets, som i
äktenskapet är dem anvisad, anser Utskottet Staten ej böra undandraga sig att
åt dessa bereda medel till förvärf; och det är endast i valet af dessa medel
någon tvekan ännu kan uppstå. 1 detta hänseende torde det väl vara tjenligast
att, i saknad af egen erfarenhet till en början taga ledning af andra länders,
med hvilka våra egna förhållanden äro jemförliga. Men detta synes böra
blifva Regeringens omsorg; och Utskottet anser Rikets Ständer, vid fattandet af
sitt beslut i ämnet, endast hafva att tillse, att formen för detsamma ger uttryck
åt den numera utbildade allmänna meningen rörande ifrågavarande vigtiga angelägenhet.
I enlighet med hvad sålunda är anfördt hemställer Utskottet,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t, med anmälan, det Rikets Ständer för sin del anse tidpunkten
vara inne att utvidga qvinnans rätt till anställning
i det allmännas tjenst, och att Rikets Ständer hafva
sig bekant, det qvinnor i andra länder med fördel användas
vid telegraf-anstalter, post-expeditioner m.fl. dylika inrättningar,
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder, hvarigenom
tillfälle beredes qvinna att erhålla anställning i sådan tjenstebefattning,
som kan för henne vara passande, och till hvars
skötande hon visar sig ega erforderliga kunskaper och skicklighet.
istockholm den 29 Januari 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskoltels Betänkande iV:o 62.
21
Mo 62.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Febr. 1863, kl. 11 f. m.
Betänkande: i anledning af väckt motion i fråga om utsträckt
fribrefsrätt för Länsmän.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt och till Allmänna Besvärsoeh
Ekonomi-Utskottet remitterad motion (N:o 59) har Olof Olsson från Wermlands
län, med erinran hurusom, enligt gällande författningar, Länsmän njöto
befrielse från erläggande af postporto endast för bref i tjensteärenden till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i länet och Kronofogden i fögderiet, men att, med
afseende å den vidlyftiga brefvexling de å tjenstens vägnar hade med många
andra tjenstemän, denna fribrefsrätt vore allt för inskränkt, föreslagit, att fribrefsrätt
måtte beviljas Länsmän för alla bref i tjensteärenden, vare sig inom
eller utom länet.
Ehuru visserligen må medgifvas att Länsmän någon gång hafva nödigt att.
brefvexla med tjenstemän utom länet, lärer det för närvarande dock ej befinnas
nödigt bevilja dem något vidsträcktare begagnande af fribrefsrätten, än som eger
rum för flere andre tjenstemän af lika och högre tjenstegrader, hvilka denna
rätt ej oinskränkt är förunnad. Den Länsmännen nu tillkommande fribrefsrätt
beviljades genom Kongl. Cirkuläret den 30 November 1849, före hvilken tid
deras bref i tjensteärenden fortskaffades genom den vissa hemman åliggande
kronobrefbäring. Att emellertid nu ingå i pröfning om behofvet af denna rättighets
utsträckning, torde vara så mycket mindre skäl, som, enligt hvad Utskottet
har sig bekant, på Kongl. Maj:ts pröfning är beroende ett af Generalpoststyrelsen
väckt förslag till ny Fribrefs-författning; hvadan Utskottet hemställer,
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 29 Januari 1863.
Bi/i. lill 11. St. Brot. 1862 & 1863. 8 Sami. ti Haft.
4
‘22
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskollels Belånkamle N:o 63.
J\ :o 63,
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Febr. 1 863, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, angående förändring
i sättet för kronobrefb&ringens utgörande.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet hafva blifvit öfverlemnade
två i detta ämne inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckta motioner (N:ris 239
och 327), nemligen:
af Nils Petter Bäckström från Calmar län, som föreslagit, att den flir
jordbruket särdeles betungande kronobrefbärings-skyldigheten måtte helt och hållet
besörjas af Staten; samt
af Per Nilsson från Christianstads län, hvilken yrkat, att kronobref må,
så vidt möjligt är, med allmänna posterna fortskaffas, eller, der sådant ej kunde
ske, säterier, rå- och rörshemman samt allmänt frälse åläggas att, lika med
krono- och skattehemman, i kronobrefbärings-skyldigheten deltaga.
Beträffande först det af Nils Petter Bäckström väckta förslag, synes Staten
ej hafva vidsträcktare förbindelse att besörja kronobrefbäringen än andra kommunen
åliggande skyldigheter, vid hvilket förhållande och då genom nyare
tiders förbättrade postkommunikationer och det ökade antalet af poststationen
på landsbygden denna skyldighet blifvit och kommer att blifva allt mindre betungande,
Utskottet hemställer,
att detta förslag må lemnäs utan afseende.
Hvad derefter ängår Per Nilssons motion och hans yrkande, att kronobref
skola med allmänna posterna fortskaffas, så är redan genom Kongl. Cirkuläret
den 30 November 1849 stadgadt, att ordinarie kronobrefbäringen skall, så vidt
utan olägenhet ske kan, inskränkas till hvad som erfordras för brefvens förtskaffande,
der posterna icke kunna dertill användas. I fråga åter om förpligtande
för säterier, rå- och rörs-hemman samt allmänt frälse att jemväl deltaga
i kronobrefbärings-skyldigheten, medgifver väl Utskottet, ätt det vore med rättvisa
och billighet öfverensstämmande, att all enskild jordegendom i behörigt förhållande
deltoge i alla besvär och skattebördor; men ändring uti dessa sedan
längre tid bestående förhållanden lärer icke kunna ske utan allmän jemkning
i jordnaturen och för sådant fall erforderliga undersökningar. På grund häraf
hemställes,
att hvad motionären sålunda föreslagit ej må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 Januari 1863.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1 863.
Allmänna Besvärt- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JYi. 64.
J
JW 04.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Febr. 1808, kl. 11 f. m
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring i nu gällande resereglemente
m. m.
Inora Välloflig,a Borgare-Ståndet har Herr Eneqvist (motionen Jtä 95) samt
inom Hedervärda Bonde-Ståndet J. M. Lundahl från Skaraborgs län ("motionen
Mi 146) och Garl Nettelbladt från Stockholms län ("motionen JVi 388) i omförmälda
ämne väckt nedannämnda förslag, hvilka, till följd af erhållen remiss, Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har att besvara.
Samtlige motionärerne hafva fästat sig vid det förhållande, att gällande resereglemente
medgifver dem, som enligt detsamma åtnjuta godtgörelse för resekostnad,
rätt att beräkna denna ersättning efter ett för hvar och en bestämdt antal
hästar, och det utan afseende derå, att den till godtgörelse berättigade tilläfventyrs
ej begagnat skjuts utan färdats på ångbåt eller på jernväg; hvilket motionärerne
ansett böra rättas derhän, att omförmälda godtgörelse ej må beräknas efter andra
fortskaffningsmedel, än som verkligen af den resande begagnats; hvarjemte dels
Herr Eneqvist hemställt, att den, som färdas i Statens ärenden och på dess bekostnad
till och ifrån Gottland, icke må ega rättighet att såsom nu sker, beräkna
skjutsersättning för omvägen öfver Öland, utan allenast få åtnjuta sådan ersättning
med beräkning för kostnaderna å den väg, hvilken nu trafikeras och hvarpå allmänna
posten fortskaffas, dels ock Lundahl ansett, det ej heller annan ersättning än den
ofvan föreslagna bör till någon utgå för den del af vägen, som han medelst tillgänglig
ångfartygslägenhet eller jernväg kunnat begagna.
Då emellertid frågan om ett förändradt resereglemente, under hvars bestämmelser
samtliga ofvanberörda förslag äro hänförliga, med föranledande af Rikets
Ständers Revisorers gjorda anmärkningar i hufvudsakligen enahanda syfte, som motionärernas
redan af annat Utskott gjorts till föremål för Rikets Ständers pröfning,
anser Utskottet
motionerna i omförmälda hänseenden ej böra till särskild åtgärd
föranleda.
Deremot innehåller Nettelbladts motion jemväl andra förslag, hvilka icke torde
komma under öfvervägande vid omarbetandet af resereglementet, och öfver hvilka alltså
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863, 8 Sami, 15 Håft. 1
ii Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande >M 64.
särskildt yttrande erfordras. Sålunda har denne motionär, utan att underkänna
nyttan af det allmänna skärskådandet af offentliga inrättningars tillstånd ochtjenstemäns
förehafvanden i orterna, hvilket beverkades genom vissa Chefers inspektionsresor,
likväl trott sig finna, ”det bruket i detta fall börjat närma sig ett missbruk”,
och att de kostnader, som derigenom tillskyndades Staten uppgingo till alltför
betydliga belopp, hvadan och enär nog ringa resultater af dessa många resor
förspordes, motionären ansett sig böra föreslå, dels att hvarje inspekterande chef
eller annan i sådant ärende stadd embetsman skall inom 2 månader efter sin hemkomst
eller, om flera resor under året företagas, inom hvarje års slut till Kongl.
Maj ;t afgifva berättelse om hvad han under resorna iakttagit, och hvad i anledning
deraf blifvit tillgjordt, hvilken berättelse bör, utom hvad angår personela förhållanden,
i olficiela tidningar publiceras, dels att orri någon chef vill dervid begagna
skrif- eller annat biträde, sådant bör ske på hans egen bekostnad, dels ock
att något dagtraktamente ej må tillerkännas embetsman, sorn har öfver 0,000 Riksdalers
lön.
Utskottet, som ej erhållit något bevis för uppgiften, att den vissa högre embetsmän
och chefer, enligt särskilda instruktioner, åliggande skyldigheten att genom
resor inom landet förvissa sig om de under deras inseende ställda embetsverk^ och
institutioners tillstånd m. m. utöfvas på ett sätt, som bör få namn af missbruk,
anser jemväl, att då denna skyldighet ej lämpligen kan upphöra, Staten i så fall
äfven måste vidkännas de dermed förenade kostnader, hvilka dock i väsendtlig
grad komma att minskas genom den förändring i beräkningsgrunden, hvarom ofvan
är nämndt. Med hänsyn till ändamålet med dessa inspektion sresor, egnar sig likväl
det. som motionären benämner resultatet af desamma, icke väl till föremål för
en sådan särskild underdånig embetsberättelse, som han föreslagit, och Utskottet
inser ej heller, hvartill det utan tvifvel tidsödande arbetet dermed skulle gagna.
Ej heller förefinnes, efter Utskottets tanke, något skäl (det motionären ej heller
angifvit) för att beröfva ifrågavarande embetsman det skrifbiträde, som under resorna
är för dem nödigt, eller att belasta dem med sådant biträdes resekostnad,
då biträde författningsenligt får af dem begagnas och alltså är, lika med dem
sjelfve, stadt i en embetsutöfning, för hvilken Staten likasom i alla andra fall, bör
bestrida kostnaden; likasom det lärer befinnas obilligt, att ålägga en embetsman af
en viss lönegrad att med sin innehafvande lön, som ej är med afseende härpå anpassad,
bestrida de kostnader, hvilka med traktamentsersättningen åsyftas, under
sina ofta långvariga resor, hvilket skulle till ej obetydlig del medtaga lönen och
försätta en sådan embetsman i sämre ställning i afseende på lönevilkor, än flere af
de honom underordnade tjenstemän.
Utskottet föranlåtes alltså hemställa,
att Nettelbladts motion i nu berörda delar må lemnäs utan
afseende.
Stockholm den 29 Januari 1863.
-4Umänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 65.
3
JW 65.
Ank. till Exp.-Utek. den 2 Febr. 1863, kl. 11 f m.
Betänkande, i anledning af väckt' motion om förbud för fatligvårdsstyrelserna
alt utackordera fattiga barn genom entreprenad-auktion,
Uti en inom Välloflig» Borgare-Ståndet väckt samt till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion (JV2 298), har Herr Henschen anlört, att fat—
tigvårdsstyrelserna flerestädes hafva, för att minska kostnaderna för fattiga hains
underhäll, utackorderat dem efter offentliga utrop, hvaraf följt, att inroparen vid
sådana s. k. auktioner, ju mer ersättningsbeloppet nedsättes, desto mera svälter och
desto sämre kläder det barn, hvars vård sålunda blifvit honom anförtrodd, på det
inropet måtte lemna någon vinst, som ofta är hans enda afsigt. Dä detta hemska
och demoraliserande bruk ej syntes väl förenligt med 2 mom. 6 § i Kongl. Maj:ts
den 13 Juli 1853 utfärdade nådiga Förordning angående fattigvården i riket, har
motionären för dess tillintetgörande, der det ännu fortfar, föreslagit, att sådana s.
k. auktioner till fattiga barns utackorderande måtte ovilkorligen förbjudas.
Det af motionären åberopade 2 momentet i 6 § af Kongl. Förordningen den
13 Juli 1853 har denna lydelse: ”barn, som tillhöra fattigvården, skola icke allenast
förses med uppehälle, utan äfven kristligen uppfostras och undervisas. De
må icke försörjas genom så kallad kringgång, utan skall stadig bostad dem anvisas,
der uppsigten å deras uppfostran kan behörigen handhafvas.” Med den hvarje
lättigvårdssamhälle sålunda ålagda pligt, som derförutom har en annan och högre
grund i den kristliga kärleken och barmhertigheten, stöde det visserligen illa tillsamman,
om en församling med fästadt afseende uteslutande vid det billigaste priset,
ät den minstbjudande öfverläte omhändertagandet af församlingens utfattiga
barn: men Utskottet förmodar, att måhända endast en ensidig uppfattning af det sätt,
hvarpå fattigvårdsstyrelse]na i flera orter sökt vinna kännedom om dem, hvilka
äro hugade att sig åtaga ifrågavarande barns underhåll och vård, torde åt sjelfva
handlingen kunna gifva en sådan pregel, som den af motionären framhållna. Då
det nemligen å ena sidan åligger fattigvårdsstyrelsen att utackordera församlingens
fattiga barn samt dervid tillse, att en kristlig uppfostran varder i det nya hemmet
dem gifven, är det å den andra äfven styrelsens pligt att fästa afseende vid kostnaden,
så att församlingen vid fullgörandet af ifrågavarande skyldighet ej öfver
höfvan betungas. För att kunna förena dessa håda aligganden, blifver det för sty
-
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JV2 66.
reisen ofta nära nog en nödvändighet att offentligen förut tillkännagifva, det anbud
i berörda hänseende, enskildt eller å särskildt utlyst sammanträde, emottagas
af styrelsen, som det derefter tillkommer att pröfva, hvilket af de gjorda anbuden
lemnar församlingen bästa säkerheten, att de barns uppfostran, hvilka utackorderas,
varder behörigen handhafd mot den skäligen minsta ersättning, som under sådant
vilkor kan betingas. Sker så, synes hvarken lagen vara öfverträdd, eller
känslan för det passande anses sårad; sker annorlunda, innebär det en lagöfverttädelse,
som då torde böra och kunna i laga ordning beifras. Utkottet får derföre
vördsamt hemställa,
att motionen ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 Januari 1863.
Ank till
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående ändringar och /tillägg
i nu gällande stadganden om fattigvården i riket.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet hafva uti detta ämne blifvit väckta, samt
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterade följande motioner, nemligen:
af
O. J. L. Lönnberg från Östergötland (motionen M 90), som föreslagit,
att Rikets Ständer måtte, i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att,
med ändring af §§ 14 och 23 i Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 13 Juli 1853,
angående fattigvården i riket, skattskrifning ä tjenstgöringsorten må för manskap
af värfvade arméen och flottan samt handtverkare och arbetare vid Kronans varf
och verkstäder gälla till bestämmande af deras försörjningsort: samt att Rikets
Ständer i sammanhang dermed måtte anslå en tillräcklig summa för sådan fattigförsörjning
att användas efter Kongl. Maj:ts nådiga ompröfning;
af Jöns Rundbäck från Göteborgs och Bohus län (motionen JYi 286), som yrkat,
att 10 § af Kongl. Majrts nådiga Förordning af den 13 Juli 1853, rörande fattigvården,
må erhålla ett tillägg i det syfte, att bolag, som ega fabrik ä en ort,
men fabrikens styrelse förlagd ä en annan, icke mätte kunna undandraga sig fattigskatts
erläggande till hvarje kommun, der de sin rörelse bedrifva; att hvarje fabriksidkare,
som drifver den rörelse, att mera än tio arbetare dertill erfordras, må
kännas skyldig att för hvarje sådan arbetare mänadtligen afsätta 25 öre till en
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande ,JV$‘ 66.
5
pensions- oell understöd sfond, som af kommunal-nämnden och fabriksidkaren gemensamt
förvaltas på så sätt, att kapitalfonden icke utom vid inträffande svårare
nöd må tillgripas, men den ärliga räntan deremot till understöd utdelas; samt att,
slutligen en fattigvårds-inspektör, med hvilken befattning skol-inspektörsbefattningen
möjligen kunde förenas, mätte för hvarje stift eller län utses för att öfvervaka så
väl fattigförsörjningens handhafvande, som dertill anslagne medels förvaltning; och
af Olof Olsson frän Wermlands län (motionen 339), som framhållit, hurusom
de fattiges eller af kommunerna understöd tagandes antal under sednare åren
betydligt tillvext, oaktadt arbetslönerna under samma tid stigit med minst 50 procent.
Orsaken till detta bekymmersamma förhållande trodde motionären kunna
sökas i nu gällande fattigvårdslagstiftnings brister. Stadgandena i Kongl. Förordningen
den 13 Juli 1853, § 7, om fattigvårdsstyrelsens målsmans-och husbonderätt
öfver den, som sjelf uppbär bidrag af fattigvården till sitt uppehälle, eller för
hustru och barn åtnjuter full fattigförsörjning; om fattigvårdsstyrelsens rätt till ersättning,
vare sig af arbetsförtjenst eller annan egendom utaf den, som genom lättja
eller liknöjdhet förorsakar, att hustru eller barn till sitt uppehälle behöfva bidrag
af fattigvården; om fattigvårdsstyrelsens magt att öfverlåta sig tillkommande husbonderätt
ä annan; samt om dens behandling, som står under fattigvårdsstyrelsens
husbondevälde, förlorade, enligt motionärens förmenande, ali beräknad kraft
och verkan genom samma förordnings 1 §, hvarigenom hvarje socken är ovilkorligen
ålagdt att lemna vård och försörjning åt sådana dess nödställda medlemmar,
hvilka i anseende till bristande arbetsförmåga, vanförhet eller sjukdom äro urständsatte
att sig sjelfva försörja, enär, med kännedom härom, mången dels lättsinnigt
ingår äktenskap, dels ock handlöst öfverlemnar åt den socken, han tillhör, all omsorg
om hustru och barn under det han sjelf å aflägsna orter söker arbete, hvars
hela förtjenst han för sig sjelf använder. Till stäfjande af detta sednare oskick,
och på det fättigvårds-förordningen icke framgent, som hittills, må kunna kringgås
och gäckas, har motionären föreslagit, att 7 § 2 mom. mätte efter orden: ”och
eger styrelsen rättighet att af hans arbetsförtjenst eller annan hans egendom erhålla
ersättning för sålunda uppkomna kostnader” erhålla följande tillägg: ”och
skall för sådant ändamål en hvar, som utom det fattigvårdssamhälle, dit han hörer,
söker anställning i arbete, vara pligtig att, sedan han hos pastor uttagit så
kallad arbetsattest, uppvisa densamma hos ordföranden i fattigvården, hvilken derå
skall meddela betyg, i fråga om personen har hustru och barn att försörja, de der
således äro beroende af hans arbete, omtanke och flit, eller om han i öfrigt är
känd för den stadga, omtanke och ordentlighet, att han kan och vill vårda sitt.
Skulle sökanden vara känd för liknöjdhet och oordentlighet, påtecknar ordföranden,
att eho, som intager denne i sitt arbete, vare pligtig att qvarhålla hans halfva arbetsförtjenst
samt öfversända densamma till ordföranden i det fattigvårdssamhälle,
hvarifrån han utgått, för att användas till hans familjs nödtorftiga underhäll eller,
om han ogift är. insättas i sparbank för dennes räkning eller ock öfverlemnas åt
honom sjelf, om han visar verkligt behof af medlens nyttiga användande vid hemkomsten.
För vinnande af ordning och stadga härutinnan, skall det åligga en
livar, som från annat fattigvårdssamhälle emottager arbetssökande, att, inom åtta
dagar efter arbetarens anställning, till fattigvårdsstyrelsen der arbetet förrättas, lemna
förteckning öfver antagne främmande arbetare, och skall dess ordförande genom skrifvelse
till ordföranden i det fattigvårdssamhälle, hvarifrån arbetaren utgått, underrätta
denne om vistelse och anställning. Underlåter den, som arbetaren intagit,
att lemna sådan uppgift, vare han förfallen till 10 R:dr Runt böter till fattigvår
-
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 66.
den, der arbetet skett, samt dessutom pligtig att ersätta halfva arbetsförtjensten till
arbetarens fattigvårdssamhälle. Tillika vare han förbunden, vid 5 R:dr R:mt böter,
till fattigvården på stället, till arbetaren utfärda betyg öfver det belopp, som
blifvit innehållet och öfversändt till arbetarens hembygd. Ingen vare berättigad vid
15 R:dr R:mt bot till fattigvården på arbetsstället i sitt arbete emottaga och använda
den person, som ej är försedd med pastors och fattigvårdsstyrelsens ordförandes
betyg från hembygden, sådant nu nämndt är, utan skall denne, hvarhelst
han uppträder, anmälas hos vederbörande kronobetjening, som åligger att, enligt
författningarne, honom till hembygden förpassa.
Utskottet har tagit i öfvervägande hvad inotionärerne hvar för sig sålunda
framställt. Hvad nu först angår C. J. L. Lönnbergs motion, anser Utskottet visserligen,
i likhet med motionären, att stadgandet i nu gällande fattigvårdsförordning,
det skattskrifning å tjenstgöringsorten ej för manskap af värfvade arméen
och flottan samt handtverkare och arbetare vid Kronans varf och verkstäder vid
a (skedstagandet bestämmer deras försörjningsort, icke öfverensstänuner med den
allmänna grundsats, som i fattigvärds-förordningen uttalas, att en hvar skall tillhöra
det fattigvårdssamhälle, der han, dä behof af fattigunderstöd för honom uppstår,
författningsenligt är eller bort vara mantalsskrifven; men Utskottet förmenar, att
detta undantag från den allmänna regeln svårligen kan undvikas, enär derförutan
de kommuner, inom hvilka dylikt manskap har sin tjenstgöring, skulle komma att,
utöfver hvad billigt är, betungas med omsorg om den af samma manskgp. som vid
afskedstagandet befunnes vara i behof af fattigunderstöd. Någon väsendtlig tunga
kan det ej eller blifva för ett fattigvårdssamhälle, ^ att inom sig åter upptaga
en person, hvilken förut tillhört detsama, enär, i fråga om detta slag af understöds
behöfvande, ersättning för deras underhåll utgår af allmänna medel, på sätt
förordningen uttryckligen föreskrifver. Att denna ersättning ej bör, såsom uppgifves
hafva skett, understiga de kostnader, hvilka derigenom skola betäckas, synes
redan vara med den derom gällande föreskriftens innehåll fullkomligt öfverensstämmande,
ehuru Staten ej kan eftergifva sin rätt att granska , ett anspråk,
hvilket afser en statsutgift .Men härförutom torde äfven billigheten fordra, att ett
fattigvårdssamhälles omsorg om ifrågavarande fattighjon icke vidtager förr, än de
till kommunen anlända, samt att deras återsändande till försörjningsorten af Staten
ombestyres och bekostas. Pä detta sätt medför äfven förflyttningen den minsta utgift,
enär Staten genom sina ombets- och tjenstemän lättare är i tillfälle att densamma
verkställa, än en möjligen långt aflägsen församling, hvilken härför sällan
eger annan utväg, än att genom särskildt ombud verkställa äterhemtningen, hvarigenom
de med ett fattighjons transporterande förenade utgifter ej obetydligt ökas.
På dessa skäl får Utskottet till motionen i så måtto tillstyrka bifall,
att Rikets Ständer måtte, i underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit anhålla om det tillägg i nu gällande fattigvårds-förordning
den lii Juli 1853. att afskedadt Kronans manskap, dess
hustrur och barn, som för framtida vård böra återtagas af den
kommun, hvilken desamma i fråga härom författningsenligt
tillhöra, skola på Statens bekostnad och genom föranstaltande
af vederbörande i den ort, der de sig befinna, till nämnda kommun
åferförsändas.
Beträffande sedermera Jöns Rundbäcks motion, sä synes det Utskottet, hvad
första punkten angår, eller att bolag skall åläggas utgifva fattigskatt i den kommun,
der det fäbriksrörelse bedrifver, som någon särskild åtgärd härför icke erfordras,
Allmänna Besvära- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JVs> 66.
7
då denna skyldighet redan nu förefinnes, och dess utgörande, i händelse af tredska,
på laglig väg kan framtvingas.
Beträffande andra punkten i samma motion, medgifver Utskottet, det fabriker
eller andra inrättningar, för hvilkas behöriga drifvande en större arbetspersonal erfordras,
mången gång, vid missgynnande konjunkturer för industrien, framkalla,
synnerligen ä landsbygden, allvarsamma bekymmer för fattigvårdsstyrelsen inom
den kommun de tillhöra, men Uskottet anser ej, att fabriksidkaren eller den, sorn
af omständigheterna tvingas att lemna af honom eljest använda arbetare utan sysselsättning,
rättvisligen kan, utöfver hvad nu i lag är bestämdt, åläggas att bidraga
till deras underhåll. 10 § 2 mom. af nu gällande fattigvårds-förordning stadgar
nemligen, att egare af fabriks-, bruks- eller grufve-rörelse, der ett större antal arbetare,
som utgöra egna matlag, begagnas, eller innehafvare af jord å landet, som
1 sin tjenst antagit statfolk eller å egorna upplåtit bostad eller plats dertill åt s.
k. inhyseshjon eller backstugusittare, vare, då sådant finnes för fattigvården medföra
väsendtlig större tunga, än som motsvaras af de bidrag, hvilka, enligt samina
§:s 1 moment skola utgöras, pligtig att derutöfver särskildt bidraga, samt att sådant
bidrag, då öfverenskommelse derom ej kan träffas, skall af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
bestämmas, dock högst till 5 R:dr 16 sk. Banko för hvarje matlag af
ofvannämnda beskaffenhet. Att vid detta förhållande ytterligare ålägga fabriksidkare
en särskild årlig afgift för hvarje af honom använd arbetare, för att vid förefallande
behof användas till understöd åt samma arbetare, finner Utskottet, då
fabriksidkaren detta oaktadt är lika förpligtad att bidraga till kommunens öfriga
understödstagares underhåll, ej öfverensstämma med den billighet samt rättigheters
och skyldigheters noga afvägande mot hvarandra, som, i fråga om beskattning, böra
ligga till grund för all lagstiftning.
Att förordna inspektörer, hvilka skulle tillse, huru fattigförsörjningen i allmänhet
handhafves samt dithörande medel förvaltas, anser Utskottet ej vara af behofvet
påkalladt. Genom dessa tjenstemäns aflöning skulle dessutom omkostnaderna
för fattigvården ytterligare stegras, enär sannolikt vore, att denna och skol-inspektörs-befattningen
ej i de flesta fall komme, på sätt motionären föreslagit, att
förenas.
Af nu anförda skäl hemställer Utskottet:
att Rundbäcks motion må lemnäs utan afseende.
Hvad slutligen angår det af Olof Olsson öfverklagade oskick, att fullt arbetsför
person mången gäng, under förevändning att ä annan ort söka arbete, liknöjdt
öfvergifver de sina lör längre tider, kastande hela omsorgen om dem på fattigvårdsstyrelsen,
samt utan att under sin bortovaro eller ens när han till hemmet slutligen
återvänder, bidraga till deras uppehälle, är väl sådant, efter hvad Utskottet
har sig bekant, icke sällsynt. Ett lagstiftande i detta grannlaga ämne möter dock,
efter Utskottets förmenande, väsendtliga svårigheter, och man skall genom ett misstag
om lämpligaste sättet för afhjelpande af det onda, lätt kunna framkalla ett
värre. Utan att underkänna motionens vackra syfte, fruk'ar Utskottet, att ett antagande
af det föreslagna tillägget till nu gällande fattigvärds-förordnings 7:de §:s
2 mom. snarare skulle aflägsna än närma hvad man dermed eftersträfvat. äfven om
det i öfrigt vore utförbart. Men äfven häremot möta svårigheter, dels för arbetssökanden
att erhålla arbete, då han icke egde rent frejd-bevis, dels för arbetsgifvaren
att kunna kontrollera af arbetssökanden företedda attester, att sedermera
kunna innehålla en del af arbetsförtjensten, då denna till en början merändels måste
förskjutas, samt slutligen att den till vederbörande öfversända, och dels för fattig
-
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande. J\p 67.
vårdsstyrelsen att i hvarje särskildt läll utreda, hvar den person arbetat, till andel
i hvars arbetsförtjenst styrelsen vore berättigad, hvilket sednare till och med
ofta blefve omöjligt, när arbetaren, såsom i gränsprovinserna ej sällan händer, i
något af grannrikena sökt och erhållit arbete. Skulle dock nu uppräknade olägenheter
kunna undanrödjas, anser Utskottet, det andra sådana at ännu betänkligare
art genom motionens antagande skola framkallas. Om det redan nu inträffar,
att personer, hvilka en gång öfverlemnat sig åt lättja, liderlighet eller liknöjdhet
om sin familj, sällan återvända till ett ordentligt och arbetsamt lefnadssätt, vore
detta än mindre att hoppas, om de en gång genom sitt. uppförande kommit derhän,
att de ej längre sjelfva fingo uppbära sin arbetsförtjenst. Otvifvelaktig! skulle
denna ställning äfven minska deras omtanke om deras egen framtid. — Utskottet
anser emellertid nu gällande lagstiftning i ämnet, der den rigtigt tillämpas, lemna
åt fattigvårdsstyrelserna ali den magt öfver deras understödstagare, sorn lämpligen
kan åt dem uppdragas, enär dessa sednare ej blott stå under styrelsernas målsmans-
och husbondevälde, utan äfven vid visad tredska, sjelfsvåld, oordentlighet
eller sturskhet kunna, efter anmälan af vederbörande styrelse, komma att behandlas
såsom försvarslösa. Med stöd af hvad Utskottet sålunda anfört, får Utskottet hemställa,
om icke Olof Olssons motion må lemnäs ut n afseende.
Stockholm den 29 Januari 1863.
JW 07.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Febr. 1S63. kl 11 f. ro.
Betänkande, i anledning af väckt motion om inrättande af ett ÖfverKonsistorium.
Till förnyande af de förslag, som i detta ämne tid efter annan varit väckta,
har Herr Bogeman, C. A., uti en inom Höglofliga Ridderskapei och Adeln afgifven
motion {JW 261) trott sig finna ökad anledning dels i de söndringar inom kyrkan,
som alltmera allmänt förspörjas, dels i nödvändigheten att bevaka den förestående
vigtiga angelägenheten: presterskapets lönereglering, så att densamma ”inom de
olika stiften någorlunda enstämmigt utföres”, dels i bristande öfveruppsigt derå,
huru de rika anslagen till folkskolan användas, ”så att icke till och med inom samma
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande J\G 67.
stift, såsom från Dalarne det lärer inberättats, i den ena socknen undervisning och
upplysning främjas, under det att i den andra, straxt bredvid, trolldomshistorier i
mörker florera.” Anseende, att tillsynen ä allt detta är öfver en enda mans (Ecklesiastik-ministernsj
höfva, så framt han ej har under sig ett rådgörande och rådgifvande
kollegium, som ”bereder, skiljer eller sammanför ärendena, allt efter deras
lika eller olika beskaffenhet”, har motionären, med åberopande tillika af äldre
förslag i ämnet, deribland det af framlidne Stats-sekreteraren för Ecklesiastikärenden,
sedermera Presidenten von Hartmansdorff, vid 1853 års riksdag afgifna,
hemställt, att Rikets Ständer måtte förnya deras underdåniga anhållan om inrättande
af ett Ofver-konsistorium efter de grunder, som den framlidne store Konungen
Gustaf Adolf och hans Riks-kanceller Axel Oxenstjerna utstakat, sammansatt
till hälften af andliga och till hälften af verldsliga män såsom ledamöter.”
Då med ornförmälda hemställan säges åsyftas ett ”förnyande” af en utaf Rikets
Ständer hos Kongl. Majit förut gjord underdånig anhållan, mäste till en början
erinras, att den af Rikets Ständer vid 1854 års riksdag beslutna underdåniga framställning,
hvilken motionären torde afse, icke hade alldeles samma innehåll, som
motionärens nu väckta förslag i det att nemligen Rikets Ständer dä endast beslöto
att i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit täcktes låta utarbeta och till nästsammanträdande
Ständer afgifva ”förslag till inrättande af ett embetsverk, som
kunde handlägga och i andra instansen besluta öfver de till Ecklesiastik-departeinentet
hörande ärenden, och å hvilket de Universitets-kanslererna, Serafirner-ordensgillet
och Sundhets-kollegium tillkommande ärenden således skulle öfverflyttas.”
Detta beslut framkallades hufvudsakligen af ett utaf motionären åberopadt, af
Herr von Hartmansdorff väckt förslag, enligt hvilket den ifrågasatta instansen, åt
hvilken föreslogs benämningen Ecklesiastik-kollegium, skulle omfatta ej mindre kyrkoväsendet
och den allmänna undervisningen, än äfven fattig- och helsovården:
men Kongl. Majit fann, efter det utlåtanden från vederbörande blifvit afgifna, berörde
underdåniga anhållan ej föranleda till vidare åtgärd. — Vid påföljande riksdag
väcktes ånyo motion i ämnet; men allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
afstyrkte all åtgärd i anledning deraf; och Utskottets Betänkande godkändes af Rikets
Ständer.
Redan dä voro nemligen flera förslag väckta, åsyltande att, genom tillvägabringandet
afen kyrklig representation, bereda försa mlingarne mera deltagande, än som
dittills egt rum, i handhafvandet af de kyrkliga angelägenheterna; och detta deltagande
ansågs göra en ytterligare instans i sådana angelägenheter mera obehöflig.
Hvad undervisningsväsendet angick, hade Kongl. Majit redan föreslagit aflöning ät
en särskild Expeditions-sekreterare, som skulle hafva till åliggande att med sorgfällig
uppmärksamhet följa alla frågor, som rörde allmänna uppfostran och undervisningen
eller dermed egde sammanhang, samt för Departements-chefen föreslå de
åtgärder, som i dessa afseenden ansåges behöfliga och gagneliga; att utarbeta de
förslag och utlåtanden i dithörande ämnen, hvarom han af Departements-chefen
erhölle uppdrag; samt att, efter derom af bemälde Chef erhållen befallning, verkställa
inspektionsresor till läroverken, för att om deras tillstånd och de vid dem
följda undervisningsmethoder m. m. afgifva redogörelse. För sä vidt alltså med förslaget
om det särskilda cmbetsverket, eller Ecklesiastik-kollegium, åsyftades att
bereda en noggrann tillsyn ä undervisningsväsendet och en pä sakkännedom grunBih.
till B. St. Brot. 1862 & 1863. 8 Sami. 15 Hå/t. 2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande j\t> 67.
dad utredning af dithörande ärenden, ansågs behofvet af berörde rnellaninstans
kunna blifva, genom bifall till Kongl. Maj:ts förslag, afhjelpt.
Om dessa skäl till afböjande af ifrågavarande ånyo upplifvade förslag redan
tillförene för Rikets Ständer egt giltighet, så synas nuvarande förhållanden ännu
mera egnade att befästa öfvertygelsen om det föga ändamålsenliga i ett sådant
förslag,,
Andamålet .med inrättandet af ett central-förvaltningsverk för ecklesiastikärendena,
d. v. s. de ärenden, som tillhöra nuvarande Ecklesiastik-departement,
var, då förslaget lyckades vinna Rikets Ständers uppmärksamhet, att dels i denna
förvaltningsgren vinna nödig enhet, jemte kontroll och tillsyn, dels ock att bereda
Departements-chefen erforderligt biträde vid utredandet af dessa ärenden. Men 0111
man betraktar mångfalden af dessa ärenden, deras olikartade beskaffenhet samt de
skiljda vägar, på hvilka, i fråga orri hvartdera slaget, förvärfvas den insigt och erfarenhet,
som i ett kollegialt embetsverk i andra instans påkallas, torde man nödgas
erkänna, att om än en dylik instans under äldre tider kunnat medföra utomordentligt
gagn, helst när Konungen af utländska krig var hindrad att egna kyrkans
foch den i hennes sköte dä ännu anförtrodda skolans) angelägenheter de omsorger,
hvarpå hon af honom, i egenskap af hennes högste styresman, gjorde anspråk;
så hafva likväl de ifrågavarande samhällsförhållandena utvecklat sig i en
rigtning, som påfordrar helt andra åtgärder. — På sätt nyss är antydt, egde tillförene
kyrkan den hufvudsakliga vården om folkundervisningen. Men numera stå
de offentliga uppfostringsanstalterna ej mer under hennes omedelbara vård. Oell
förvaltningen af de rent kyrkliga ärendena och af undervisningsväsendet lär aldrig
mer kunna sammanföras. Annu mer främmande för kyrkan äro, med hänsyn till
förvaltningsmethoden, fattigvården och helsovärden, hvilka begge i fordna tider
voro ställda under kyrkans skydd. Den förra kunde, så länge den betraktades såsom
ett barmhertighetsverk, i följd af sitt inre samband med religionen, hafva sin
plats bland kyrkans angelägenheter; och emedan det oförskylda armodet vanligtvis
härrör från sjukdom, fann man häri ett skäl att förena fattigvård och sjukvård.
Men den förra har numera öfvergått till en beskattningsfråga, och den sednare intager
i politie-väsendet sitt eget vigtiga rum. Hvar för sig kräfver också anstalter
af väsendtligen olika art.
Att nu ånyo sammanlöra, såsom under en central-förvaltning, alla dessa olika
angelägenheter, de kyrkliga, undervisnings-väsendet (både det högre och lägre), fattigvården
och den allmänna helsovärden, torde väl redan, pä grund af hvad ofvan
är i korthet antydt, icke kunna befinnas lämpligt, äfven om man leinnar ur sigte
de olägenheter, som ökandet af instansers antal i allmänhet medför. Det synes Utskottet
sä mycket mindre behöfligt, som den enhet, kontroll och tillsyn, man med
förslaget uppgifvit sig åsyfta, numera genom förhanden varande institutioner i allmänhet
torde kunna åstadkommas. I fråga om undervisningsväsendet har efter
inrättandet af ofvanberörda, vid 1856 års riksdag föreslagna, embetsmannabefattning
under Ecklesiastik-departementet, jemväl beslutits tillsättandet af skolinspektörer.
I hvad män man härmed lyckats uppnå nyssnämnda ändamål, eller
hvilka åtgärder i sådant hänseende ytterligare kunna erfordras, derom förbehåller
Utskottet sig att framdeles, i sammanhang med andra väckta förslag till undervisningsväsendets
ordnande, få afgifva yttrande. Fattigvården deremot är redan till
sin natur en kommunal-angelägenhet, som numera torde pä ett tillfredsställande
sätt kunna ombesörjas af kommunal-styrelserna utan behof af en rnellaninstans, hos
hvilken, sådan som den föreslagna, icke kan förutsättas den kännedom om alla de
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande J\S 68.
11
olika förhållanden inom särskilda kommuner i riket, förutan hvilken i dithörande
frågor en dylik instans skulle sakna sitt förnämsta värde. — För helsovärdsanstalterna
åter finnes redan en mellaninstans i Sundhets-kollegium, och helsovården är
numera, sedan Serafimer-ordens-gillets öfverinseende öfver lazaretts- och kurhusinrättningarne
i riket blifvit på bemälda Kollegium öfverflyttad!, ej så splittrad sorn
vid den tid, då meranämnda förslag till en ny instans väcktes.
Hvad deremot de egentligen kyrkliga ärendena beträffar, torde, sedan numera
Rikets Ständers inför Kongl. Majit tillförene uttalade önskan, om inrättande af kyrkomöten
vunnit nådigt afseende, i det Kongl. Majit vid denna riksdag till Rikets
Ständer aflåtit nådig Proposition med förslag till lag i ämnet, det af motionären
och hans föregångare åsyftade ändamål i väsendtlig mån kunna genom nyssnämnda
institution ernås; hvadan Utskottet kan undgå att yttra sig angående lämpligheten
att hos ett underordnadt embetsverk koncentrera förvaltningen af kyrkans så väl
inre som yttre angelägenheter; utan hemställer Utskottet, med stöd af det redan
anförda,
att ifrågavarande motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 29 Januari 1869.
JW 68.
Ank. tili Exp.-Utsk. den 2 Febr. 1863, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i Kongl. Förordningen
den 12 Januari 1855 angående Svenska jerneffeklers stämpling.
Till behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit öfverlemnad
en inom Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr Berger väckt motion {<Ms. 301),
hvaruti, med anledning af stadgandet i 7 § i förenämnda förordning, att jern- och
ståleffekter skola, innan de sjöledes må ur riket utföras, så framt i utskeppningsorten
metallvåg finnes, der uppläggas och vägas, motionären anfört, att för dem,
hvilka i allt fall behöfde å en sådan våg upplägga sina effekter, innan de utskeppades,
detta, stadgande icke medförde något besvär, men att åter för dem, sorn kunde
vara i tillfälle att från egen eller annan närbelägen hamn direkte utskeppa sina effekter,
föreskriften vore ett tvång, lika obilligt som stridande mot konseqvenserna
12
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-V tskoltets Betänkande ,yW 68.
af en fri narin »s-lagstiftning; med anledning hvaraf motionären föreslagit Rikets
Ständer, att i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla, att den skyldighet,
som enligt nu gällande författningar ålåge en hvar att vid jern- och ståleffekters
utförsel sjöledes ur riket låta desamma upplägga och väga å metallvågarne i rikets
stapelstäder, måtte för framtiden upphöra, samt hvar och en, som det önskade, berättigas
att frän hvad hamn eller plats som helst ur riket utföra dessa effekter, under
den kontroll och de vilkor i öfrigt, som kunde anses erforderliga och Kongl.
Majit funne lämpligt föreskrifva.
Åberopade stadgande i 7 g afser uppenbarligen i främsta rummet underlättandet
af kontrollen derå. att effekterna äro behörigen stämplade. Men äfven om
den ovilkorliga föreskriften angående effekternas uppläggande och vägande å utskeppningsortens
metallvåg undanrödjes, synes afsigten med de i författningen gifna
föreskrifter till beredande af garantier mot försök till utförsel af ostämplad och underhaltig
jernvara i allt fall kunna vinnas. Då bruksidkare har tillfälle till begagnande
af egen eller i hans grannskap belägen lastageplats, måste alltid en onödig
kostnad komma att tillskyndas honom genom åliggandet att föra sitt jern till ut
skeppningsortens
metallvåg. I sådant fall skola säkert alla utan tvekan underkasta
sig den med mindre utgift förenade förbindelsen att, såsom vid utskeppning af skogsprodukter
från enskildes lastningsställen eger rum, på egen bekostnad å lastningsorten
underhålla en tulltjensteman, hvilken äfven kunde åligga uppsigt öfver jernets
vägning och stämpling. En dylik frihet, medgifven de bruksidkare, hvilka
lokalförhållandena erbjuda tillfälle till dess begagnande, skall äfven i alla händelser
lemna hvar och en obetaget att vågföra sina effekter, derest afsigten är att belåna
desamma. Då, med afseende å de invändningar, som för öfrigt kunna mot förslaget
framställas, motionären inskränkt sig att yrka dess bifallande endast under de
vilkor, Kongl. Majit kan finna erforderliga och lämpliga, och Kongl. Majit, efter
vederbörandes hörande, icke lärer underlåta att tillse, det de för ändamålets vin
nande
mest tjenliga föreskrifter varda meddelade, hyser Utskottet icke någon betänklighet
att understödja motionärens framställning, i följd hvaraf hemställes,
att Rikets Ständer mätte, i underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit, anhålla, att den nu stadgade skyldighet för en hvar att,
vid jern- och ståleffekters utförsel sjöledes ur riket, låta upp
lägga
och väga desamma å metallvågarne i rikets stapelstäder
mätte upphöra, samt hvar och en berättigas att från hvad hamn
eller plats som helst ur riket utföra dessa effekter, under den
kontroll och de vilkor i öfrigt, sorn Kongl. Majit kan finna er
forderliga
och lämpliga.
Stockholm den 30 Januari 1863.
Allmänna Besvär»- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JVP 69.
13
,\r 6»
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Febr. 1863. kl. II f. m.
Memorial. i anledning af ålerremiss af Utskottets Betänkande 19.
Berörda Betänkande, uti hvilket Utskottet hemställt ”det måtte Rikets Ständer,
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta genom
vederbörande utarbeta oell för Rikets Ständer framlägga ett förslag, hvarigenom, i öfverensstämmelse
med tidens fordringar och landets behof, ej mindre undervisningen i veterinårkunskapen
måtte höjas och utvidgas, än ufven djurläkarnes antal förökas och deras
vilkor förbättras,” har enligt Utskottet tillhandakomma protokollsutdrag, blifvit af
Högloiiiga Ridderskapet och Adeln bifallet, på så sätt, att uttrycket ”genom vederbörande”
bör ur den underdåniga skrifvelsen utgå. äfvensom att hvad i motiveringen
af be i örda hemställan blifvit yttradt, ifråga om tillsättande af en Kommitté för
uppgörande af förslag till veterinär-väsendets o>dnande bör utelemnas. -- Högvördig;!
Preste-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet hafva, hvar för sig, till en
början godkänt Utskottets framställning oförändrad, men derefter, på inbjudning
från Ridderskapet och Adeln, förenat sig i dess beslut.
Vällofliga Borgare-Ståndet har deremot till Utskottet återremitterat ärendet
och i anledning af Ridderskapet och Adelns omförmälda inbjudning förklarat, att
”protokollsutdraget derom skulle hvila på Ståndets bord, tiil dess svar på nyssnämnde
återremiss ankommit”.
Då emellertid vid ofvanberörda förhållande, att nemligen tre Stånd fattat sammanstämmande
beslut i ärendet, återremissen ej kan till någon vidare åtgärd från
Utskottets sida föranleda, får,
med tillkännagifvande härom. Utskottet hemställa, att Vällofliga
Borgare-Ståndet ville fatta beslut i frågan.
Stockholm den 30 Januari 1863.
14
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet» Betänkande JW 70.
JW 90.
.Ank. till Bxp.-Utsk. den 2 Febr. 1863, kl. 11 f m
Betänkande, i anledning af väckt motion i fråga om utfärdande af en
Författning angående försäljning af maltdrycker, kaffe och thé
samt andra icke sprilhalliga drycker.
Åberopande hvad som vid sistlidne riksdag- förekommit i eri Hikets Ständers
pröfning underställd fråga om rättighet att, utan anmälan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eller annan myndighet, å landet brygga öl och svagdricka samt. dermed
idka försäljning, har, med anledning af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
då yttrade åsigt i Betänkandet JHl 88, att, enär det icke kunde anses vara
någon förmenadt att, efter den anmälan hos vederbörande, som upprätthållandet af
nödig ordning kunde kräfva, å landet utöfva tillverkning och försäljning af maltdrycker,
nämnda förslag icke borde till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda,
Herr Prosten A. F. Sondén uti en inom Högvördiga Preste-Ståndet väckt och till
Utskottots behandling öfverlemnad motion {JVs. 97) anfört, att, äfven enligt motionärens
tanke, en alldeles obetingad frihet i nämnda afseende icke borde vara medgifven,
utan att till förekommande af betänkliga oordningar och missbruk vid dylik
försäljning nödigt vore, att vederbörande polismyndighet derom egde kännedom
och utöfvade tillsyn derå, att icke öl- och svagdricks-försäljningen blefve en förevändning
för lönnkrögeriet. Sjelfva försäljningen af maltdrycker kunde dessutom
antaga och hade redan flerstädes antagit en utsträckning långt utöfver de gränser,
som billigtyis borde tillerkännas en skattefri husslöjd. Enligt härom meddelade upplysningar
i Rikets Ständers Justitie-ombudsmans berättelse för år 1862, sidorna
136—139, hade Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län, till förekommande
af öfverklagade oordningar af allehanda art på en mängd godtyckligt inom
länet anlagda näringsställen, hvilka ofta tillika utgjorde lönnkrögeri-nästen, genom
utfärdad kungörelse den 23 Augusti 1861 stadgat ett vite af 15 R.-dr R:mt, hvartill
den skulle göra sig skyldig, som. utan dertill i behörig ordning erhållet till
stånd,
företoge sig att dryckes- eller matförsäljning såsom ett slags värdhusrörelse
bedrifva. Sedan emellertid Justitie-ombudsmannen ifrågasatt lagligheten af denna
kungörelse, och förklaring infordrats, hade Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vid sitt
svar bifogat intyg af samtlige Domhafvande i länet, att de ansett den genom ifråga
-
Allmänna Besoårs- och Ekonothi-Utskottéts Betänkande J\f 70.
15
varande kungörelse vidtagna åtgärd hafva varit för ordningens och sedlighetens vidmagthållande
af verkligt behof påkallad.
Då samina behof förefunnes i flera andra orter än Kronobergs län, syntes
det motionären vara tid att afhjelpa den ofullständighet i närings-lagstiftningen.
som jemväl Justitie-ombudsmannen ansett vara af nämnda förhållanden ådagalagd.
Erfarenheten hade, enligt hvad i omförmälda embetsberättelse vidare yttrades, visat
behofvet af den ifrågavarande näringen derigenom att talrika ölstugor och s. k.
nykterhetsvärdshus både i städerna och pä landet uppstått, och när sålunda en ny
näringsgren utvecklade sig, finge den icke undgå en vaksam lagstiftning, ehvad det
gällde att motarbeta eller uppmuntra densamma. Motionären ansåg dock meningarne
kunna vara delade beträffande Justitie-ombudstnannens åsigt, att denria näring,
under vissa vilkor, borde uppmuntras, enär faran för missbruk dervid vore ganska
stor. hvaremot ej borde kunna uppstå någon tvekan att biträda Justitie-ombudsmannens
mening i afseende på de vilkor, hvilka af honom förutsattes för att näringen
skulle kunna anses oskadlig och till och med gagnelig, nemligen, att den
skötes ärligen och ordentligen samt af välfrejdade personer och icke begagnas såsom
täckmantel för lönnkrögeri och sedeslösa utsväfningar, och i följd häraf inrättas
efter sådana ordningsföreskrifter, som till förekommande af missbruk kunna finnas
nödiga.
Som emellertid Justitie-ombudsmannen icke gifvit någon anvisning för bestämmande
af dessa nödiga ordningsföreskrifter, ville motionären fästa uppmärksamheten
pä behofvet i detta hänseende. I motionärens tanke borde icke allenast god
frejd utan äfven ordentlighet och lämplighet i öfrigt vara de egenskaper, som skulle
erfordras för den, åt hvilken rättighet till en dylik näringsrörelses utöfvande kunde
beviljas. Med tillämpning af dessa grunder och på det att det mätte blifva möjligt
att öfvervaka ordning och skick hos de trafikerande, hvilket, enligt 3g § i Kongl.
Förordningen den 21 Mars 1862, på landet ålåge Kommunal-nämnden, har motionären
föreslagit följande ordningsreglor, att, behörigen pröfvade och med de ändringar,
som i ett eller annat afseende kunde finnas nödiga, såsom författning utfärdas:
l:o
Rättighet att till förtäring på stället försälja maltdrycker, kaffe och thé, eller
andra icke sprithaltiga drycker må ej tilldelas annan än den, som har god frejd,
gjort sig känd för ordentlighet och sedlighet samt pröfvas i öfrigt tjenlig vara.
Sådan försäljning må icke utöfvas af krono- eller kyrkobetjent, ej eller af
folkskolelärare.
2:o Den, som vill erhålla rättighet att sådan försäljning idka, anmäle sin önskan,
med uppgift om stället, der han ernar den utöfva, i stad hos Magistraten, pä
landet hos Kommunal-nämnden, och afbide dess bifall eller afslag.
Bifalles ansökan, meddelas deröfver protokolls-utdrag, hvilket sedan gäller
såsom hehörigt tillståndsbevis.
Förmenar någon att tillstånd utan skäl blifvit honom vägradt, anmäle sitt
missnöje med afslaget hos Magistratens eller Kommunal-stämmans ordförande,
hvilken vare pligtig att saken vid näst inträffande ordinarie sammanträde till
stadsfullmägtiges, allmän Rådstugas eller Koinmunal-stäinmas afgörande hemställa,
och förblifver vid hvad vederbörande Kommunal-representation i hvarje
fall beslutar.
3:o Vid läger, eller der trupp är för flera dagar sammandragen, må rättighet till
försäljning af nämnda drycker meddelas af Konungens Befallningshafvande, när
16
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JV§ 10.
vederbörande rnilitär-chef derom gör anmälan. Vid allmänna landtbruks- eller
dylika möten, der från ett helt län eller ännu mera skiljda orter en mängd
folk för en eller annan dag lagligen sammankommer, galle tillståndsbevis, utfärdadt
antingen af Konungens Befallningshafvande eller af Kommunal-myndigheten
i orten.
4:o Angående rörelsens inställande på sön- och helgedagar gälle detsamma, som
om utskänkning al bränvin stadgadt är.
5:o För utöfningen af ifrågavarande rörelse erlägges ingen särskildt skatt utöfver
den, som, enligt allmänna författningar, bör till Staten eller kommunen för inkomsten
erläggas.
6:o Den. sorn utan vederbörligt tillstånd sådan rörelse idkar, bote första gängen
5—20 R:dr, andra gången 20—40 R:dr, tredje gången eller oftare 40— 80 R:dr,
7:o Beträdes idkare af ifrågavarande rörelse med oloflig bränvinsförsäljning, vare,
utom ansvar efter lag, sin rättighet förlustig.
8:o Rättighet kan oek fråntagas idkare af sådan rörelse af den myndighet, som tillståndsbevis
utfärdar, då den finner att rättigheten så missbrukas, att deraf uppkommer
oordningar eller utsväfningar.
Öfvergångs-stadgande.
Sä snart denna Författning utkommit, åligge det i staden Magistrat och ä
landet Kommunal-nämnd att draga försorg derom, att de, som dylik försäljning begynt
att veterligen utöfva, derom erhålla nödig kännedom, med antydan till dem,
som icke linnas tjenlige att med densamma fortfara, att dermed upphöra. Den som,
oaktadt sådan tillsägelse, dermed fortfar, vare förfallen tili det i § 6 stadgade
ansvar.
I hufvudsakliga syltet af denna motion hafva Biskop Bring och Kontraktsprosten
Janzon instämt.
Utskottet har tagit den gjorda framställningen i öfvervägande; och ehuru
saknaden af bestämda föreskrifter, i synnerhet hvad landsbygden beträffar, i afseende
på försäljning till förtäring på stället af maltdrycker och andra icke sprithaltiga
drycker, kan föranleda tvekan och osäkerhet hos vederbörande myndigheter, om
och i hvad utsträckning sådan försäljning må ega rum. hvarför ock så beskaffad
handtering i en del orter betraktas såsom en helt och hållet fri näring, då den deremot
å andra endast under vissa vilkor och efter erhållet särskildt tillstånd får utöfvas,
samt medgifvas mäste, att öppnandet hvar och af hvem som helst af s, k.
ölstugor skulle kunna leda till sådana missbruk och oordningar, sorn pålandet, der
någon kraftigare polisuppsigt icke är att påräkna, svårligen kunna förhindras, finner
likväl Utskottet, sedan Rikets Ständer, enligt hvad ofvanberördt är, så nyligen
som vid sistlidne riksdag godkänt dåvarande Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskotts
uttalade åsigt, att ”det icke kunde anses vara någon förmenadt, att efter
”den anmälan hos vederbörande, som upprätthållandet af nödig ordning må kunna
”kräfva, å landet utöfva tillverkning och försäljning af maltdrycker”, desto mindre
skäl att tillstyrka bifall till motionärens förslag, som de deri nedlagda bestämmelser,
rörande pröfning pä förhand af en persons ordentlighet, sedlighet m. m. såsom
vilkor hädanefter för utöfningen af en i allmänhet ät hvem som helst medgifven
rättighet att såsom försörjningsmedel idka en så oskyldig försäljning, som den af
öl och dricka, innebär ett märkligt tillbakagäende i vär näringslagstiftning, hvartill
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande J\& 70.
17
de förhållanden, som under densamma utvecklat sig, ej gifva anledning. Men då,
på sätt af Rikets Ständers Justitie-ombndsmans ofvan åberopade embetsberättelse
inhemtas, missbruk och störande oordningar i en betänklig utsträckning verkligen
uppkommit i följd af den obegränsade tillåtelsen till ifrågavarande försäljnings utöfning,
har Utskottet ansett allmänna ordningen kräfva, att, till stäfjande af missbruket,
hvilket icke alltid kan undanrödjas genom de medel, som stå den fåtaliga
polispersonalen i landsbygden till buds, må medgifvas verksammare åtgärder; och
det torde innebära en billig fordran, att en kommun, hvars trefnad störes derigenom,
att en dylik rättighet, som den ifrågavarande, utöfvas på ett sätt, som uppenbarligen
icke är med lagstiftningens afsigt öfverensstämmande, men likväl för åkla
garemagten
ofta oåtkomligt, erhåller tillåtelse att göra sig qvitt en sådan källa till
oordningar, enär det icke är näringsfrihetens grundsats, sorn derigenom förnärmas,
utan endast sjelfvåldets anspråk, som tillbakavisas. Utskottet anser sig derföre böra,
med föranledande af motionen, men
med afstyrkande af densamma i öfrigt, hemställa, att Rikets
Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anhålla,
att Kongl. Majit täcktes utfärda en förordning derom, att, i händelse
vid ölstugor eller dylika ställen oordningar och utsväfningar
antingen i följd af försäljningen eller af ställets belägenhet
uppkomma, må, der så nödigt aktas, Magistrat eller Kommunal-nämnd
ega att vid lämpligt vite, hvars maximi-belopp
Kongl. Majit täcktes i förordningen bestämma, försäljningen förbjuda;
samt att missnöje öfver sådant förbud, hvilket dock genast
må träda i gällande kraft, må kunna anmälas hos Kongl.
Majits Befallningshafvande, som, innan beslut meddelas, skall
inhemta vederbörande Stadsfullmägtiges, allmän Rådstugas eller
Kommunal-stämmas yttrande.
Stockholm den 29 Januari 1863.
Reservationer:
af Herr Falhem, Herr Beronius, Anders Jonsson från Carlstads, Lars Ersson från
Nyköpings, E. J. Rudberg från Calmar och Olof Lagergren från Gottlands län.
Bih. tili R. Bt. Proc 1862 k 1063. 8 Sami. 13 Raft.
;i
18
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande ,Ai*' 71.
JW 71.
Ank. till Erp.-Utsk. den 3 Febr. 1863, kl. 12 midd.
Betänkande, t anledning af väckta motioner, i fråga om förändrade bestämmelser
rörande mått och vigter samt justering deraf, m. m.
Uti hithörande ämnen har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet till behandling-
erhållit följande, dels inom Vällofliga Borgare-Ståndet, och dels inom
Hedervärda Bonde-Ståndet väckta motioner, nemligen:
l:o af Herr Wallenberg (motion ,JW 255), som anfört, hurusom, då den nära
handelsberöring, i hvilken de Skandinaviska länderna kommit, vid flera tillfällen
visat olägenheterna af skiljaktiga bestämmelser inom de särskilda rikena, en stor
vinst skulle beredas genom införande af ett för dem gemensamt system för mått,
vigt och mynt. Då likväl intetdera af rikena i detta afseende egde något system,
så fullständigt, att dess antagande af de öfriga skäligen kunde ifrågasättas, har motionären
ansett det vara lämpligast att genom föregående utredning inhemta, hvilket
system kunde hafva största sannolikhet att vinna bifall i samtliga de Skandinaviska
länderna, och med anledning häraf föreslagit Rikets Ständer, att i underdånig
skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Majit täcktes vidtaga nödiga
åtgärder för tillvägabringande af ett gemensamt mått-, vigt- och mynt-system för
Sverige och Norrige samt konungariket Danmark.
2:o if Gustaf Hultman från Nerikes län (motion JVs' 228) sorn, med afseende
derå att föreskriften i Kongl. Stadgan den 31 Januari 1855, angående årlig
omjustering af målkärl och vigter medförde stora olägenheter, isynnerhet för befolkningen
å landet, der mätnings- och vägnings-redskapen vore underkastad mindre
slitning, hemställt, att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla
om den ändring i författningen, att omjustering af målkärl och vigter icke
må ega rum oftare än hvart tredje är; uti hvilken hemställan Daniel Danielsson
från Jönköpings län sig förenat; samt
3:o af Herr Hedman (motion JW 276), som anfört, hurusom det för den stora
allmänheten vore af särdeles vigt, att i en enda författning hafva tillgängliga alla
de stadganden, som angå mått och vigter och deras justering, men att, efter antagandet
af ett nytt system i nämnda afseende och utfärdandet af Kongl. Stadgan
den 31 Januari 1855 och Instruktionen af samma dag för justerare af mått och vigter,
dessa förordningar, hvilka icke skulle gälla till efterrättelse förr än från och
med den 1 Januari 1863, dock redan i mångav styökert genont särskilda författningar
och Kongl. Bref blifvit ändrade, nemligen:
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande , /VI 71.
19
Stadgan om mait och vigt genom
l:o Kongl Brefvet den 19 September 1856, angående upphörarde af de särskildt
meddelade föreskrifterna om kolmåtten inom Stora Kopparbergs bergslag;
2:o Kongl. Kungörelsen den 6 November 1857, angående upphörande af den
särskilda medicinal-vigten;
3:o Kongl. Förordningen den 7 September 1858 om förfalskning, så ock om
bedrägeri och annan oredlighet, genom hvilken förordnings 7, 8, 19, 26 och 28 §§
straffbestämmelserna i 2 mom. af 16 § uti ifrågavarande stadga, äfvensom 3:dje och
4:de mom. af 26 § i instruktionen för justerare blifvit väsendtligen ändrade, utan att
sådant blifvit i nämnda förordning särskildt erinradt; samt
4:o Kongl. Kungörelsen den 29 November 1861, hvarigenom 13 § i stadgan
örn mått och vigt fått en helt och hållet ny redaktion; och
Instruktionen för Justerare genom
l:o Kongl. Kungörelsen den 9 December (856 angående förändrad lydelse af 14,
15 och 17 §§ i samma instruktion;
2:o Kongl. Kungörelsen den 6 November 1857, angående upphörande af den
särskilda medicinal-vigten;
3:o Kongl. Kungörelsen den 23 April 1858, angående ändring af 9 och 19 §§ i
Instruktionen;
4:o Kongl. Brefvet den 13 Maj 1859, med förändrade föreskrifter i afseende på
kröning af förvarings- och transport-kärl för saltad fisk;
5:o Kongl. Brefvet den 3 Februari 1860, angående begagnande vid Statens jernvägar
af bro- och deciinal-vågar;
6:o Kongl. Brefvet den 3 Februari 1860, angående föreslagen ändring i föreskrifterna
om formen och justeringen af förvaringskärl för tjära och vissa sorter
saltad lisk;
7:o Kongl. Kungörelsen den 29 November 1861, angående ändring af 18 och 21
§§ uti justerare-instruktionen;
8:o Kongl. Brefvet den 29 November 1861, angående justering och begagnande
af särskilda postvigter, samt
9:o Kongl. Kungörelsen den 6 Juni 1862, angående vissa ändringar uti instruktionen.
Då, i följd häraf, för allmänheten mötte stora svårigheter att göra sig förtrogen
med alla dessa nya förhållanden af stort inflytande på all slags handel och rörelse,
och det vore af vigt att fä dessa svårigheter så snart som möjligt undanröjda, har
motionären föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla om utfärdande af en enda förordning om mätt och vigter samt derasjustering
och arfvodet härför, i hvilken författning, med upphäfvande af allt hvad hittills
blifvit i dessa ämnen föreskrifvet, alla erforderliga stadganden meddelades.
Beträffande Herr Wallenbergs förslag, skulle onekligen tillvägabringande af
enhet och gemensamhet i anförda hänseendet vara af särdeles vigt för handelsverlden
och bespara mycken tid, som under nuvarande förhållanden erfordras för vidlyftiga
och besvärliga reduktioner. Enligt hvad inhemtas af Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets vid sistlidne riksdag afgifna och af Rikets Ständer gillade Betänkande
Jl/s 36, som afstyrkt ett då väckt förslag om vidtagande af åtgärder för
att fä antaget ett universelt system för mätt, mål och vigt, har det erkända behofvet
häraf utgjort föremål för uppmärksamhet inom flera länder, utan att dock nå
-
20
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande ,JVs> 71.
got resultat kunnat vinnas. Oaktadt den inskränkning, motionären gifvit åt det närvarande
förslaget, kan likväl detsamma ej heller af Utskottet förordas. De för ändamålet
erforderliga förberedande åtgärder skulle genom inledande af underhandlingar
förorsaka kostnader, som efter all sannolikhet blefvo utan ändamål använda, då
ännu så ringa visshet finnes, att ett dylikt förslag, om dess genomförande ilrågasättes,
komme att understödjas af den allmänna meningen inom de tre Staterna.
Utskottet hemställer derföre,
att ifrågavarande förslag ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Hvad angår Gustaf Hultmans förslag att målkärl och vigter icke måtte behöfva
omjusteras oftare än hvart tredje år, så har Allmänna Besvärs-och Ekonomiutskottet.
vid sistlidne riksdag i Betänkande 43, som vunnit Rikets Ständers
godkännande, afstyrkt en i samma afseende väckt motion, bland annat på den grund,
att, i händelse den i Kongl. Stadgan om mått och vigt meddelade föreskrift angående
ärlig omjustering ej iakttages, ansvar härför ej eger rum i annat fall, än då
målkärlen och vigterna befinnas origtiga; och då föreskriften härom uti 2:dra mom.
16 § af nämnda stadga, jemförd med 26 § i Kongl. Förordningen den 7 September
1858 om förfalskning, så ock om bedrägeri och annan oredlighet, är tydlig och klar
samt lagstiftningen icke kan förekomma origtig tillämpning af tydliga stadganden
på annat sätt än genom beredande af tillfälle till talans fullföljd i högre instanser,
finner Utskottet sig jemväl nu böra hemställa,
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Vidkommande slutligen Herr Hedmans framställning derom, att alla nu befintliga
stadganden om mått och vigt och deras justering måtte sammanfattas uti
en enda förordning, finner Utskottet detta förslag förtjent af uppmärksamhet. Det
måste medgifvas, att vid ändring af förhållanden, vid hvilka allmänna begreppet
sedan längre tid vant sig, och då härvid tillämpas nya grunder lör de sålunda ändrade
bestämmelserna, svårighet möter och någon tid erfordras för allmänheten att
göra sig förtrogen med dessa nya förhållanden. Denna svårighet ökas ännu mer,
om de till efterrättelse ländande föreskrifterna, hvilka ofta behöfva rådfrågas och
tillämpas, måste sökas uti många olika författningar. Ifrågavarande stadganden,
allt efter hvar och ens olika lefnadsställning, för allmänheten särdeles vigtiga, böra
ej heller lemna anledning till någon tvetydighet i afseende på de mer och mindre
stränga bestämmelserna om ansvar för öfverträdelse af föreskrifterna. Utskottet anser
sig derföre, med understödjande af motionärens förslag, ega anledning hemställa,
att Rikets Ständer ville i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta uti en stadga och
en instruktion sammanfatta alla nu gällande stadganden om
mått och vigter samt deras justering och arfvodet härför.
Stockholm den 30 Januari 1863.
Reservationer .-
Af Grefve Posse, K.
Af Herr Pålhem: ”Instämmande i Utskottets medgifvande, att det af Herr Wallenberg
föreslagna gemensamma mått-, vigt- och myntsystemet för de förenade rikena
och konungariket Danmark skulle åvägabringa enhet och gemensamhet och
vöre af särdeles vigt för handelsverlden såsom besparande mycken tid och långa re
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande AS 71. 21
duktioner; och likaledes instämmande i Utskottets medgifvande, att det erkända behof
vet häraf utgjort föremål för uppmärksamhet inom flera länder, kan jag dock icke
förena mig med Utskottet härutinnan, att, oaktadt dessa medgifvanden, likväl på
grund deraf, att de för ändamålets vinnande erforderliga kostnader möjligen kunde
blifva af betydenhet, eller att samma kostnader, i anseende till möjligen ringa sympathier
för systemets antagande i de öfriga rikena, kunde blifva ändamålslöst använda,
skäl vore för handen att tillstyrka afslag på Herr Wallenbergs motion.
Ehuru jag visserligen tror, att för vinnandet af det med Herr Wallenbergs
motion åsyftade mål det kunde vara väl värdt att äfven göra några pekuniära uppoffringar,
vågar jag emellertid hysa den öfvertygelsen, att, dä inom flera länder,
inom den vetenskapliga och en betydlig dei af handelsvcrlden det franska metriska
systemet blifvit antaget såsom varande pä naturliga, vetenskapliga och fullt praktiskt
tillämpliga förhållanden grundadt, det torde kunna med säkerhet antagas att,
lika litet som någon tvekan om detta systems förträfflighet eller om dess antagande
äfven för Sverige, Norge och Danmark rimligtvis bör kunna ifrågakomma, lika säkert
torde man kunna beräkna att några afsevärda kostnader, för åvägabringandet
af detta till alla sina detaljer redan gifna systems införande, icke kunna uppstå;
och vägar jag äfven föreställa mig, att man med full tillförsigt kan hysa den säkra
förhoppning, det de nordiska rikena, inseende att deras nuvarande systemer, i likhet
med Sveriges, äro onaturliga, icke vetenskapliga och jemförelsevis högst opraktiska,
skola med varmt intresse omfatta ett nytt system, som blifver för dem af största
nytta och reda i afseende pä såväl deras inre förhållanden som deras ställning
till andra nationer; och pä grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, vågar jag
vördsamt tillstyrka bifall till Herr Wallenbergs motion i dess helhet, eller, om hinder
derför skulle möta, åtminstone för så vidt det angår de förenade konungarikena
Sverige och Norge.”
Af Herr Isberg: ”Då det lärer få anses obestridligt att stora fördelar vore att
förvänta af gemensamhet i systemet för mätt, inål, vigt och mynt för de tre med
hvarandra i så många fall närslägtade Skandinaviska folken, särdeles i den mån
ett sådant system kunde komma att öfverensstämma med de i så fall allmännast
inom Europa antagna grunder; — samt något hinder för åtgöranden i slik riktning
ej torde böra sökas i den omständigheten, att Sverige derutinnan så nyligen för sig
antagit nya grundsatser, helst dessa, just i följd deraf, ej ännu] hunnit genom tillämpningen
blifva så införlifvade med folkets vanor, att svårighet, på grund deraf,
kan förefinnas att dem mot andra utbyta; så anser jag, för min del, mig böra, i
anledning af Herr Wallenbergs motion, vördsamt tillstyrka Rikets Ständer:
att i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t, efter genom
sakkunnige män verkställd undersökning och utredning,
hvilket system för mått, mål, vigt och mynt må finnas lämpligast
för Sveriges bringande, i afseende derå, till likställighet,
i möjligaste måtto, med de länder i det öfriga Europa, som re
dan
för sig godkänt ett på vetenskapliga grunder bygdt system
i förenämnda hänseende, — ville vidtaga de åtgärder, som kunna
leda till antagande i de tre Skandinaviska rikena af ett gemensamt
system för mått, mål, vigt och mynt. ”
Häruti instämde Herr Nordenfelt, L., Grefve Rosen, Fr., Professor Agardh,
Herr Berggren, Herr Bovin och Herr Fahlerantz.
Af Herr Beronius. Herr Sommelius, Herr Rydin, Herr Börjeson och Herr Cygnaius.
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami. 15 Käft.
4
STOCKHOLM, tryckt hos a. l. norman, 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 72.
l
2T:o 72.
Ank. till Eip.-UtBk. den S Febr. 1863, kl. 3 «. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder lill
hämmande af tiggeri.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt, samt till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad, motion (JY2 259) har Olof Lindström från Westerbottens
län andragit, att, med passkyldighetens borttagande, tiggare och så kallade
tartarer blifvit synnerligen besvärliga å landsbygden, der de ofta uppträdde i stora
flockar samt än under betlande, än under hotelser begärde allmosor, dem man af
fruktan för följderna af ett afslag sällan vägrade. Dylika vandringar borde dock icke
få företagas utan giltiga skäl, eller, så framt icke den vandrande medförde tillräckliga medel
att, utan anlitande af andras hjelp, under resan sig uppehålla. Enligt fattigvårdsförordningen
den 13 Juli 1853 finge väl en betlande såsom försvarslös behandlas,
men detta stadgande förlorade all kraft uti glest befolkade provinser, enär dess tilllämpning
lätt nog kunde blifva olycksbringande för den, som deraf vågade sig begagna.
En blott anmälan hos vederbörande polismyndighet, att någon blifvit beträdd
med betlande, vore dessutom onyttig, då den felande antingen ej kunde namngifvas,
eller, om han vore känd, lemnade orten innan åtgärd till hans gripande hunne vidtagas,
möjligen för att, sedan faran vore öfverstånden, återkomma och utkräfva hämnd
på den, som vågat göra en dylik anmälan. Motionären har erkänt sig ej kunna
sjelf uppgifva något medel till det öfverklagade ofogets omintetgörande, men hoppades,
att Rikets Ständer bättre skulle lyckas uttänka erforderliga åtgärder.
Det kraftigaste medlet till det öfverklagade oskickets hämmande anser Utskottet
redan vara i lag vidtaget, då den, som med betlande beträdes, kan, enligt gällande
fatligvårds-förordnmg, såsom försvarslös behandlas. Om detta stadgande i vissa orter
genom lokala förhållanden göres kraftlöst, synes det Utskottet, som samma omständigheter
äfven skulle förlama andra föreskrifter, hvilka i berörde syfte möjligen kunde
i lag upptagas. De så kallade tattares eller ziguenares kringstrykande lärer dock, efter
hvad Utskottet inhemtat, vara i starkt aftagande. Utan tvifvel kan detta gynnsamma
Bih. tilt R. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami. W Haft.
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 73.
förhållande tillskrifvas sednare tids lagstiftning i fråga om fattigvård och dithörande
ämnen; och i samma mån tillämpningen deraf vinner stadga, torde de anledningar
lili klagan, som bland annat i förevarande motion gifva sig tillkänna, allt mindre
uppenbaras. Att med ens undanrödja desamma, dertill känner Utskottet lika litet
som motionären någon utväg; hvadan Utskottet af ifrågavarande motion ej hemtar
anledning att någon åtgärd tillstyrka. På dessa skäl hemställer Utskottet,
att förenämnda motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 5 Februari 1863.
N:o 73.
Ank. till Exp.-Utsk. den Ö Febr. 1863, kl. 3 e, m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om revision af jordeboken.
Sven Heurlin från Kronobergs län har i en inom Hedervärda Bonde-Ståndet
väckt motion 469) gjort framställning härom i följande ordalag: »att, Rikets
Ständer för sin del besluta, att jordeboken skall undergå en revision och ursprungliga
krono- eller kronoskattelägenheter, som förut innehafts med full åborätt, men
af en eller annan orsak hvad Kronans rätt öfver dera beträffar, öfverlåtits åt enskildt
verk eller inrättningar, och ännu af förre åboernes rättsinnehafvare brukas,
skola återställas uti sin egenskap af krono- eller kronoskatte och åboerne bibehållas
oförskränkta i sin besittningsrätt till hemmanen, ehvad Kronans rättsinnehafvare sökt
förvandla dem till landtbönder eller ej, och de ej kunna betungas med andra gärder,
afgälder eller tjenstbarheter, än de som ålåge hemmanen, innan Kronan öfverlät sitt
dominium öfver dem till enskildta.»
Någon anledning tili detta förslag har motionären i öfrigt ej uppgifvit och har
således ej satt Utskottet i tillfälle att bedöma detsammas angelägenhet. Utskottet bekänner
derjemte, att förslagets mening ej heller för Utskottet klart framgår ur ordalydelsen;
men så framt dermed syftas på sådana misstag och origtigheter, beträffande
egendomarnes namn, nummer, natur, äldre räntor och kronotionde, som tid efter
annan insmugit sig i jordeböckerna till följd af felaktiga eller bristande uppgifter eller
af misskrifningar eller af underlåtenhet att iakttaga gifna föreskrifter, lärer, på sätt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JM 74. 3
af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition Jfå 19, angående anslag för det nya jordeboksverkets
fortgång, inbemtas, granskning och rättelser deraf under Kamraar-kollegii inseende
för närvarande ännu pågå; och Utskottet hemställer alltså,
att motionen ej må till vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 Februari 1863.
N:o 74.
Ank. till Eip.-Utsk. den C Fehr. 1863, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrade bestämmelser i
fråga om den lill inre tullbevakningen hörande personal.
Uti en inom Vällofliga Borgare-Ståndet väckt, lill Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
remitterad motion (M 58) har Herr Bohmansson anfört, att till vidmagthållande
af det genom nuvarande tullsystem uppkomna särdeles fördelaktiga förhållande
i afseende på tulluppbörden erfordrades ännu åtskilliga åtgärder, till hvilka
hörde i främsta rummet upprättandet af en stark och omutlig bevakning, i synner
het
å de platser, der trafiken vore betydligare. Den Svenska tullbevakningen utgjordes
nu af den yttre och inre, af hvilka den förra bestode af kustvakter, under
befäl af kustsergeanter och kustchefer, samt den sednare af vaktmästare, och vid
de större tullkamrarne en och annan uppsyningsman. Organisationen af den inre
bevakningen syntes motionären olämplig; den ena stunden skulle vaktmästarne tjenstgör
såsom tullkammareföreståndarnes uppassare, vid ett annat tillfälle hålla hand
öfver tullförfattningarnes efterlefnad, utan alt, åtminstone i de flesta fall, känna samma
författningars innehåll. Att vaktmästare-korpsen vid tullverket vore en förfelad
tjenstemannagrad ansåg motionären vara utan allt tvifvel. För att erhålla en sådan
tjenst fordrades icke något annat, än att vara välfrejdad och gynnad af någon tullkammareföreståndare,
hvadan vaktmästarne vid tullverket oftast vore personer utan
all bildning; på grund hvaraf de icke heller kunde, om de än sjelfva derom bemödade
sig, uppehålla sitt anseende såsom tjenstemän; och för att, om möjligt, äf
ven
hos dem sjelfva nedsätta anseendet, vore de underkastade förmännens orlofssedel',
hvilka årligen under namn af personela berättelser skulle till styrelsen afgifvas.
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 74.
I anledning häraf har motionären afgifvit följande förslag:
»a) Den s. k. inre lullbevakningen bör vid hvarje större tullkammare utgöras
af en öfveruppsyningsman, två uppsyningsman (den ene för utrikes och den andre
för inrikes sjöfarten) samt så stort antal underuppsyningsmän, som anses erforderligt,
hvarjemte för uppassningen i tullkammaren bör finnas två vaktmästare.
b) Vid hvarje mindre tullkammare bör finnas en uppsyningsman och nödigt antal
underuppsyningsmän samt en vaktmästare.
c) För kompetens till öfveruppsyningsmans, uppsyningsmans och underuppsyningsmans
befattning fordras, att den sökande genomgått antingen något allmänt
elementarläroverk på reala linien eller ock någon teknisk skola. Högre bildning berättigar
till företräde.
d) Till uppsyningsman och öfveruppsyningsman må endast den befordras, som
minst tre år oförvitligt tjenstgjort såsom underuppsyningsmän.
e) Till vaktmästare antager hvarje tullkammare lämplig person.
f) Inom nu befintlig vaktmästare-korps eger Tulldistrikts-chefen föreslå till underuppsyningsmän
de vaktmästare, hvilka oförvitligt skött sina befattningar i tre år
samt kunna förete tillförlitligt intyg öfver skicklighet i Svenska språkets skrifning
och räkning, oansedt de icke genomgått allmänt läroverk.
g) De inom tullverket nu brukliga s. k. personela berättelser afskaffas.
h) De tullvaktmästare, hvilka icke anses lämpliga till underuppsyningsmän, komma
att såsom vaktmästare qvarstå i tullverkets tjenst tills de varda pensionsmessiga,
då de från tjensten entledigas.»
Utskottet, som tagit denna framställning i öfvervägande, har likväl ej kunnat
genom densamma komma till öfvertygelse derom, att den lägre tullbeljeningens duglighet
är så beroende af ett visst mått bokliga kunskaper, som motionären håller
före. Ifrågavarande tjenstebefattningar fordra nemligen förnämligast praktisk duglighet
hos sina innehafvare; och de dermed förenade åligganden och förrättningar äro
sådana, att personer, på hvilkas intellektuel uppfostran äro använda kostnader och
omsorg, icke lära befinnas hugade att egna sig deråt. Den förändring motionären
föreslår, skulle fördenskull och i afseende till det stora antalet af ifrågavarande tjenstemän
medföra svårighet att besätta platserna med kompetenta personer.
Att i öfrigt Rikets Ständer skulle sysselsätta sig med att åt ett embetsverk
upprätta ett detaljeradt reglemente så beskaffadt, som det motionären föreslagit,
torde få anses mindre lämpligt; och Utskottet föranlåtes alltså, med stöd af det redan
anförda, hemställa,
att berörda motion må lemnäs utan afseende.
Slockholm den 5 Februari 1863.
Allmänna Besvärs- oek Ekonomi-Utskottets Betänkande M 75.
5
N:o 75.
Alik. till Eip.-UUk. den 7 Febr. 1863, kl, 2 e. ro
Betänkande, i anledning af vackt motion om förbud mot gesällvandring.
Anders Andreasson från Elfsborgs län har, uti en inom Hedervärda BondeStåndet
väckt samt till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad motion,
437) andragit, att gesällvandringen medförde en verklig pålaga för allmänheten,
synnerligen för dem, hvilka bodde nära landsvägarne, enär kringstrykande gesäller,
till följd af oduglighet, lättja och sedeslöst lefnadssätt, måste uppehålla sig med allmosor,
hvilka mången gång så flitigt begärdes, att de, då de ej kunde nekas, öfverstego
gifvarens bidrag till egna fattigas underhåll samt en stor del af stadsbördorna.
Med anledning häraf har motionären föreslagit, att Rikets Ständer måtte
hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställning derom, »att all gesällvandring, hvartill
gesällerna numera icke eller erhålla pass, måtte förbjudas, och att vederbörande
kommun måtte åläggas draga försorg om gesällers underhåll, då de sakna arbete
eller icke äro i tillfälle att sig sjelfve försörja, på sätt om fattige i allmänhet är
stadgadt.»
Om än gesällvandring, i den af motionären framhållna mening, ännu förekommer,
synes dock, att då gesällen ej mer än andra billigtvis kan förbjudas att, på sätt
honom bäst synes, så vidt i öfrigt laga hinder derför icke möta, begifva sig från en
ort till en annan, hvilket för fullkomning i hans yrke, för vinnande af arbetsförtjenst
eller af flera andra orsaker ofta kan ifrågakomma, torde ett lagstadgande i den af
motionären antydda syftning desto mindre befinnas påkalladt eller lämpligt, som den
gesäll, hvilken under dylika resor eller eljest faller allmänheten besvärlig genom
betlande, derigenom gör sig förfallen att behandlas såsom försvarslös person; hvar
-
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 76.
emot han, i händelse af verkligt behof, ej mindre än andra fattiga skall underhållas
af det fattigvårdssamhälle, till hvilket han i sådant hänseende hörer. På dessa skäl
föranlåtes Utskottet vördsamt hemställa,
att motionen må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 6 Februari 1863.
N:o 76.
Auk, till Eip.-Utsk. den 9 Febr. 1865, kl. F e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upplåtande på entreprenad
lill den minstbjudande utaf tryckningen af allmänna författningar
och kungörelser.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit remitterad en inom
Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr Lindeström väckt motion (JVe 302). deruti blifvit
föreslaget, att, då det vore af icke ringa vigt inom ett lagbundet samhälle, att allmänna
författningar och kungörelser hölles tillgängliga till möjligast billiga pris, för
att kunna desto mera spridas bland folket, som är skyldigt att dem lyda, samt då
det icke torde vara mer än en tanke derom, att den officiela upplaga af författningar,
hvilken sedan längre tid utgifvits från det Kongl, tryckeriet, icke uppfyllde
berörda fordran, såsom varande i allmänhet både genom ett onödigtvis glest tryck
och genom priset, efter ark räknadt, dyrare, än hvartill en samling, som kunde påräkna
en så betydlig afsättning, borde kunna lemnäs, Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, att tryckningen af nämnde författningssamling, likasom
af andra officiela kungörelser, måtte, i likhet med hvad om arbeten för allmän räkning
vore stadgadt, upplåtas på entreprenad till den minstbjudande, vare sig för sjelfva
tryckets verkställande, eller för rättigheten till förlaget af de officiela exemplaren,
efter ark räknadt, med iakttagande af de förbindelser och vilkor, som nu äro gällande.
Allmänua Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 7G. 7
Utskottet har inhemtat, att de nuvarande förläggarne af Svensk författningssamling,
som äfven verkställa tryckningen deraf, uti ett med dem uppgjordt kontrakt,
stäldt på viss uppsägningstid, förbundit sig att leverera hvarje af de för
Statens behof erforderliga exemplar af nämnda författningssamling för ett faststäldt
pris af 2 öre per ark räknadt, samt att tillhandahålla allmänheten densamma emot
ett likaledes faststäldt pris af 10 öre per ark, eller ock ett prenumerationspris af G
R:dr R:mt för hel årgång. Då det största antalet exemplar af författningssamlingen
levereras till allmänna embetsverk och kommunerna å landet, samt till ett så lågt
pris som det ofvan uppgifna, anser Utskottet, att för närvarande någon prisnedsättning
för dessa icke biliiglvis kan begäras; och då det dessutom finnes stadgadt, att
allmänna författningar och kungörelser i hvarje kyrka skola finnas för allmänheten
tillgängliga, synes äfven vara, i hvad på lagstiftaren ankommer, sörjdt derför, att
författningarne må komma till folkets kännedom. Hvad åter angår priset å de exemplar,
som hållas allmänheten till salu, så torde, vid jemförelse med priset å andra
tryckta arbeten, lika litet prenumerationspriset för hel årgång, som priset för spridda
nummer af samlingen skäligen kunna anses vara så högt, att den, som af någondera
är i verkligt behof, skulle anse sig för dyrt betala desamma. Och då härtill kommer,
att det måste vara af högsta vigt, att tryckningen af allmänna författningar och
kungörelser med omsorg och ordentlighet verkställes, synes det Utskottet mindre
välbetänkt, att, genom att till den minstbjudande på entreprenad upplåta tryckningen
af dessa, utsätta sig för möjligheten att erhålla ett sämre arbete för ett måhända
föga billigare pris än det nuvarande. På dessa skäl hemställer Utskottet alltså,
att motionen må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 5 Februari 1863.
Reservation:
af Ola Jönsson från Malmöhus län: »Såvida det anses såsom angeläget för ett folk
att känna sitt lands lagar och författningar, är äfven angeläget att dessa hållas allmänheten
tillhanda för det möjligt billigaste priset. Att Svensk författningssamling
kunde till allmänheten lemnäs för ett vida billigare pris än som nu sker, utan större
utgift för Statsverket om författningarnes tryckning vore föremål för fri täflan, och
8 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 76.
blefve till den minstbjudande upplåten, vågar jag antaga, helst som förläggaren icke
har att vidkännas annat än trycknings- och papperskostnaden, enär redaktionen besörjes
af en person, som är aflönad medelst arfvode af Staten. Öppen täflan och
fri konkurrens i alla produktiva företag, är också den enda rigtiga princip, och hvarje
afvikelse härifrån, är afvikelse från en grundsats, som aldrig kan förnekas.
Den invändning, som någon möjligen kunde göra att papper och tryck icke
blefve lika godt, eller tryckningen ordentligt verkställd om den öfverläts åt entreprenör,
förfaller af sig sjelft; enär entreprenören i detta liksom andra fall ej borde undgå
att ställa säkerhet för åtagne förbindelsers fullgörande.»
STOCKHOLM, tryckt hos Eric Westrell, 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 77.
1
A:o 77.
Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Febr. 1863, kl. 10 f. ra.
Betänkande, i anledning af' vuckt motion om Kronofogde tj ens lernas
indragning m. rn.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterat en af Daniel Danielsson från Jönköpings län väckt motion, hvaruti
anföres, hurusom den under sednare tid förökade aflöning åt landtstatstjenstemännen
i allmänhet till betydlig del kommit Kronofogdarne tillgodo, utan att det
arbete, som af dessa tjenstemän förrättas, i samma mån berättigade dem att komma
i åtnjutande af en så stor förhöjning i lönevilkoren. Tvärtom hade de sednast
utfärdade instruktioner för alla till landtstaten hörande tjenstemän ledt derhän,
att man numera knappast försporde någon annan verksamhet af Kronofogdarne,
än att de infunno sig vid de utlysta uppbördsstämmorna, enär deras instruktion
medgåfve dem rätt att på Länsmannen vältra alla de öfriga bestyr, som
förut tillhört deras befattning. Sjelfve kunde de alltså i all beqvämlighet sköta
sin tjenst hemma vid skrifbordet. hvarifrån de expedierade Konungens Befallningshafvandes
ordres, marcherouter, restlängder och levererings-reversaler samt besvarade
Konungens Befallningshafvandes skrifvelser, sedan Länsmännen uträttat hvad
till kronofogdetjensten rätteligen hörde — ett förhållande, sorn skulle hos allmänheten
stadgat öfvertygelsen, att Kronofogdarne numera vore öfverflodiga, och att
deras göromål lämpligen kunde på Länsmännen öfverflyttas. Desse sednare vore
likväl otillräckligt aflönade och befunne sig för närvarande genom det förhållande,
hvari de stodo till Kronofogdarne. i en »nedtryckt ställning», som ej förskaffade
dem anseende och ej vore förenlig med det oberoende, en Statens emIIih.
till R. St. Prut. 1863 & 1863. S Sami. 17 lUft. 1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskoltels Betänkande i\:o 77.
betsman borde ega. För att uppmuntra unga män med intellektuel bildning och
redbar karakter att söka länsmansbefattningar, fordrades att gifva åt dessa en
bättre aflöning; men sådant kunde ej ske utan ytterligare tunga för Statsverket,
så vida ej kronofogdetjensterna indroges. Detta sednare syntes motionären för
den skull lämpligt äfven ur ekonomisk synpunkt; och har han sökt ådagalägga
att medelst nuvarande kronofogdelöner, 112 till antalet med 2,500 R:dr hvar,
samt den besparade inkomsten af deras boställen, den han skattat till 500 R:dr
för hvarf, skulle man icke allenast uppnå ofvanberörda syfte, nemligen genom att
fördela Kronofogdarnes göromål på Länsmännen och Häradsskrifvarne och i ersättning
derför öka länsmans-lönen med 400 R:dr och häradsskrifvare-lönen med
200 R:dr, äfvensom för den tillökning i göromål, som uppkomme vid Landskansliernas
expedition, vid hvarje af dessa anställa ytterligare en extra Kanslist med 1,000
R:dr aflöning, utan äfven åstadkomma en årlig besparing åt Statsverket af 87.600
R:dr R:mt. Motionären har alltså föreslagit, alternativt,
l:o •’att kronofogdetjensterna icke måtte vidare besättas, utan vid blifvande
ledighet indragas; och att i den mån göromålen öfverflyttades på Länsmän och
Häradsskrifvare, desse borde tillförbindas hvar för sig ställa sådan uppbördsborgen
som Kronofogdarne; hvaraf borde följa, att i mån af göromålens större och
vigtigare beskaffenhet lönerna åt Länsmän och Häradsskrifvarne meddelst den gjorda
besparingen, på sätt motionären antydt, förbättrades;’)
eller, i händelse detta förslag ej vunne Rikets Ständers bifall,
2:o ^att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit anhålla, att denna fråga,
äfvensom den om utarbetaude af ett utaf behofvet högligen påkallad t enklare,
tydligare och ändamålsenligare redovisningssätt för den så kallade fögderiuppbörden
måtte uppdragas åt en af Kongl. Majit i nåder utsedd kommitté; men pä det
att äfven tillfälle måtte lemnäs åt ett större antal af fögderiredogörarne i olika
orter af riket att uttala sina åsigter om räkenskapssättets förändrande, torde kunna
föreslås att utarbetade framställningar i förutnämnda syftning finge inom en viss
icke allt för kort tilltagen tidrymd inlemnas å Lands-kontoren i länen för att sedermera
tillställas den kommitté, som egde att hos Kongl. Majit föreslå lämplig
ersättning åt någon eller några af de landtstatstjenstemän, hvilka genom ådagalagt
arbete och sakkännedom kunna anses hafva genom ingifna förslag gjort sig
deraf förtjenta.»
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 77,
3
Denna motion ankoin till Utskottet, efter det Utskottet, den 8 December
niistlidet år, afgifvit sitt Betänkande N:o 10 rörande andra väckta förslag om
polisväsendets ordnande i småstäderna och på landsbygden; hvilket alltså är anledningen
dertill att särskildt yttrande öfver Daniel Danielssons motion nu mäste af
Utskottet afgifvas.
I berörda Betänkande, som blifvit af samtlige Riks-Stånden godkändt, har
Utskottet med erinran derom, att på grund af hvad vid flera föregående riksdagar
oell i öfrigt i ämnet förekommit, Rikets Ständer egde anledning att från
Regeringen förvänta förslag till förändrad organisation af åklagaretjensterna
å landsbygden, på anförda skäl förklarat sig ej kunna tillstyrka Rikets Ständer
att för närvarande egna någon pröfning åt enstaka förslag i ämnet. Någon anledning
till afvikande från denna mening kan. enligt Utskottets tanke, ej hemtas
af förevarande motion, i afseende å hvilken, så vidt den afser beslutandet af
kronofogdetjensternas indragning, Utskottet, med åberopande i öfrigt dels af hvad
i förenämnda Betänkande är derom anfördt, dels af Ekonomi-Utskottets vid 1856
—1858 årens riksdag afgifna Betänkande N:o 31, endast vill tillägga, att den
besparing åt Statsverket, som motionären förespeglar, otvifvelaktig! icke kan vinnas
på det af honom föreslagna sätt, alldenstund det icke lärer vara möjligt att,
såsom motionären föreslår, emot en så obetydlig löneförhöjning som 200 R:dr,
på Häradsskrifvarne öfverflytta en så stor del af de till uppbördsväsendet å landet
hörande, af Kronofogdarne nu bestridda göromål, som af motionärens förslag
blefve en nödvändig följd, ej heller att emot den af motionären föreslagna ringa
löneförhöjning ålägga Länsmännen det ansvar och de göromål, som i öfrigt tillkomma
Kronofogdarne, och hvilkas mångfaldiga vigt och beskaffenhet inhemtas
af den för de sednare gällande instruktion — att icke till vidare granskning
upptaga den motionärens beräkning, som grundar sig på det origtiga antagandet,
att alla Kronofogdar skulle vara försedda med boställen, hvilket endast med en
del af deni är förhållandet.
Hvad åter angår motionärens alternativt gjorda hemställan om nedsättande
af en kommitté för afgifvande af förslag till ett ändamålsenligare redovisningssätt
beträffande fögderiuppbörden, har motionären icke ens uppgifvit, i hvad mån
sjelfva redovisningssättet är förenadt med olägenheter eller bör förändras. Efter
Utskottets omdöme är det ej heller förnämligast i detta hänseende, som uppbördsväsendet
lider af bristfälligbeter, men då detta ämne ej har med frågan om kronofogdetjensternas
bibehållande eller indragning det sammanhang, motionären i
uppställningen af sina begge alternativer sökt åstadkomma, torde Utskottet desto
heldre kunna för närvarande undgå att häröfver yttra sig, som åt sistberörda
ämne kommer att egnas en mera omfattande pröfning i anledning af, bland annat,
en inom Högiofliga Ridd ersk a pet och Adeln väckt motion (N:o 57), hvilken
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 78.
blifvit till Stats-Utskottet remitterad. Utskottet anser sig således endast böra tillkännagifva,
det Utskottet af Daniel Danielssons motions innehåll icke funnit anledning
förorda nedsättandet af en kommitté för utredning i det af honom antydda
hänseende, utan hemställer Utskottet,
att denna motion ej må till någon åtgärd föranleda*
Stockholm den G Februari 136 3.
JM: o 7&.
Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Febr. 18C3, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande ellet' ändring
af Kongl. Serafimer-Ordens-gillets cirkulärbref den
2 Mars 1804, i hvad det angar fattiga patienter.
I en inom Vällofliga Borgare-Ståndet väckt motion (N:o 234) har Herr
Berggren fästat uppmärksamhet derå, att medan Kongl. Serafimer-Ordens-gillets
cirkulärbref den 2 Mars 1804, upplifvadt genom Kongl. Maj:ts nådiga Bref den
23 December 1852. föreskrifver, att lasarettet »fritt och utan afgift» skall mottaga
och vårda fattiga patienter äfven från annat distrikt, än lasarettets, så är
deremot genom Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om fattigvården i riket den 13
Juli 1853, § 18, stadgadt, att då någon blifver i bebof af fattigunderstöd å
främmande ort, detta skall lemnäs af dess fattigvårdsstyrelse efter samma grunder,
som äro antagna för underhållet af dess egna fattiga. Om en fattig arbetare
insjuknar å främmande orl, blifver han alltså genom dervarande fattigvårdsstyrelses
försorg, af hvilken han skall behandlas såsom »egna fattiga», intagen å
lasarett, da behofvet det påkallar, och kostnaden drabbar fattigvården. Den
främmande skall behandlas efter »samma grunder» och fattigvårdsstyrelsen söker
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulsliollels Betänkande N:o 78. 5
gedan ersättning från den kommun, dit patienten hörer. Men nu vägras, under
åberopande af det ofvannämnda cirkuläret, denna ersättning, hvilken ovilkorligen
måst utgå, om den sjuke blifvit, till hvad pris som helst, till enskild vård utackorderad.
Skall kostnaden drabba lasarettet, blifver följden, att detsamma,
enär dess kassa ej uthärdar kostnaden lör ett större antal sjuklingar från andra
områden än dess eget, vägrar att emottaga sådana sjuka, för att icke duka
under för obegränsade utgifter, under det inkomsterna äro limiterade.
På dessa skäl har motionären hemställt, att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, att ofvannämnda cirkulär, i hvad det angår fattiga
patienter, antingen må, sedan lattigvårds-förordningen numera tillförsäkrar nödig
vård åt sådana sjuka, hvarhelst de vistas, upphäfvas, eller ock med sistberörda
förordning sättas i nödig öfverensstämmelse.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till hvars behandling motionen
blifvit öfverlemnad, synes det, att Kongl. Serafimer-Ordens-gillets cirkulärbref
den 2 Mars 1804 och Kongl. Cirkuläret den 23 December 1852, så vidt fattiga
patienter från annat distrikt än lasarettets deri afses, icke öfverensstämma med
Kongl. Förordningen om fattigvården i riket den 13 Juli 1853, till stöd för
hvilken åsigt äfven förekommer, att berörda författningar i förekomna fall olika
tolkas och tillämpas af vederbörande Lasaretts-direktioner; och då Utskottet anser,
att den i fattigvårds-förordningen antagna grundsats, att ett fattigvårdssamhälle
skall gälda den kostnad dess fattiga förorsaka främmande fattigvårdssamhällen,
är fullkomligt rigtig och äfven tillämplig på den kostnad, ett lasarett
kan komma att vidkännas för fattiga patienter från annat distrikt än dess eget;
så får Utskottet, på det tvetydighet i berörda hänseende måtte undanrödjas, vördsamt
tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit anhålla, det Kongl. Serafimer-Ordens-gillets cirkulärbref
den 2 Mars 1804 och Kongl. Cirkuläret deu 23 December
1852 kunde erhålla den förklaring, att lasarett, mot
fortfarande skyldighet att derstädes, så vidt utrymmet medgifver,
till vård intaga fattiga sjuka jemväl från annat distrikt
än lasarettets, skall för sålunda lemnad sjukvård ersättas af
det fattigvårdssamhälle, hvartill patienten hörer.
Stockholm den 6 Februari 1863.
fi
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande A:o 79.
X:o 79,
Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Febr. 1863, kl. 10 f. m.
B ti län linnde, i anledning af väckt motion om åtgärders vidtagande
till försvarande af prestbelygs för falsk/ting.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit remitterad en af
Herr Staaff inom Välloflig» Borgare-Ståndet väckt motion (N:o 169), hvari anföres,
att då lockelsen till förfärdigande af falskt prestbetyg vore särdeles stor
i anseende till lättheten att verkställa en dylik förfalskning, så borde Staten,
hvars pligt det vore att undanrödja eller aflägsna frestelsen till brott, vidtaga åtgärder,
hvarigenom en sådan förfalskning försvårades: och har motionären i berörda
hänseende föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
begära en författning, hvarigenom stadgas:
»l:o Att för hvarje församling skall tryckas eller lithografieras, på församlingens
bekostnad, formulärer till prestbetyg, upptagande vid formulärets början
församlingens, stadens elier häradets samt länets namn, så att den ena församlingens
formulär ej kan användas till betyg från annan församling;
2:o Att prestbetyg ej må, vid ansvar såsom för tjenstefel, utfärdas å annat
papper än det för församlingen tryckta eller lithografierade formulär;
3:o Att de nu gällande prestbetygen böra, inom fem år från författningens
utfärdande, utbytas emot andra, skrifna å sådana formulärer, som nu äro föreslagna,
och om utbekommande af hvilka nya betyg anmälan bör göras i den
församling, der man då är boende.»
Det är i allmänhet icke lagstiftarens uppgift att genom uppställande af
yttre hinder söka förekomma eller försvåra brottsliga handlingar. Han förbjuder
brotten, i det han belägger dem med straff, men öfverlemnar åt den enskilde att
skydda sig emot desamma genom mekaniska hjelpmedel. Och lika litet värde
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:0 79.
<let sedlighetstillstånd skulle ega, som uppehölles genom anstalter, de der omöjliggjorde
brottsliga tilltag, lika vanmägtiga lära försöken att åstadkomma något
dylikt befinnas. Det är ock uti öfvertygelse härom, som Utskottet anser sig ej
böra understödja ifrågavarande, visserligen välmenta, förslag. De svårigheter
efterapningen eller förfalskningen af ett betyg, hvarå en del bokstäfver vore tryckta
eller lithografierade, till en början medförde, skulle snart öfvervinnas. Denna
svårighet blefve ock relativt ringare för somliga personer. En boktryckerielev,
en lithograf, en bokbindarelärling, ja, hvar och en, som egde tillfälle att förskaffa
sig några gjutna stilar, skulle lätteligen kunna åt sig eller åt en god vän tillverka
den behöfliga etiketten till ett falskt betyg; då deremot sådant visserligen
blefve svårare för torparen på den aflägsna landsbygden. Men böjelse för förfalskningsbrott
förefinnes icke företrädesvis hos den klass af befolkningen, der
nämnde svårigheter skulle blifva som störst; och motionärens förslag innebär fördenskull
en emot denna klass utkastad misstanke, som erfarenheten lyckligtvis
visar vara oförtjent. Då emellertid hvarje församling nödgades förskaffa sig
sådana blanketter, sorn de ifrågaställa, skulle tillverkningen af dessa blanketter
innan kort blifva allmän öfver hela riket, och i samma mån ökades lättheten
att åtkomma en sådan. För förfalskaren vore det likgiltigt, hvilken församlings
namn å densamma stöde tryckt. Papperet vore i allt fall för den, som ville åt
sig sjelf skrifva ett prestbetyg, lika användbart; och dessa tecken till äkthet
skulle ofta afleda de misstankar, som beskaffenheten af det handskrifna eljest
merändels uppväcker. Men det är dessutom icke under formen af fullständigt diktade
prestbetyg, som förfalskningen allmännare förekommer. Vida talrikare äro de fall,
då antingen den brottslige tillegnat sig eller tillbytt sig en annans betyg, oell
utgifvit det för sitt eget, eller ock det rätta prestbetyget blifvit förfalskadt medelst
tillsättande, ändring eller utplånande af ord, bokstäfver eller siffror, och för
dessa händelser tjenar det af motionären föreslagna försigtighetsmått till intet. —rEmellertid
är det anledning att antaga, att förfalskningsbrottens antal skall alltmer
aftaga till följd af sednaste lagstiftning i ämnet, hvilken redan visat lyckliga
verkningar i detta hänseende; och den kontroll, motionärens förslag skulle
medföra, synes kunna uppnås genom användande af sådana stämplar, som, efter
hvad Utskottet erfarit, i de flesta orter inom riket af presterskapet påtryckas
ifrågavarande slags bevis, och hvilkas anskaffande icke är med någon svårighet
eller afsevärd kostnad förenadt.
Utskottet hemställer fördenskull vördsamligen,
om icke ofvanberörda motion må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 6 Februari 1863.
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskoltels Betänkande N:o SO.
N:o SO.
Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Febr. 1863, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring af gällande
reglemente för städernas auktionsverk.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har Vällofliga BorgareStåndet
remitterat en af Herr Hierta väckt motion (N:o 82) om förändring uti
Kongl. Maj:ts nådiga reglemente för auktionsverket i Stockholm och rikets öfriga
städer; och har motionären, under åberopande af sitt yttrande i frågan vid
sistlidne riksdag, anfört, att, enligt 1 § af nämnda reglemente, förnyadt för
Stockholm den 13 April 1858, auktionsverket, der ej annorlunda fnnnes stadgadt,
egde uteslutande rätt att inom hufvudstad en besörja försäljning genom
offentligt utrop af all slags lös egendom, äfvensom att enahanda privilegium i
allmänhet vore beviljad t auktionsverken i rikets öfriga städer. I afseende på
afgifterna tili auktionsverket i Stockholm vore vidare uti 25 § af förenämnda
reglemente stadgadt, bland annat, att desamma beräknades att utgå af köpesumman
af fastighet, skepp, ångfartyg samt däckad båt om 15 lästers drägtighet
och derutöfver, äfvensom af andelar deruti: för R:mt 15,000 R:dr och derunder
med 1J procent; för hvad af inropssumman belöpte från 15,000 R:dr till och
med 45,000 R:dr med 1 procent; för hvad af inropssumman belöpte från
45,000 R:dr till och med 150,000 R:dr med i procent; och för hvad af inropssumman
öfversteg 150,000 R:dr med j procent; af aktier och obligationer
med 1 procent; af juveler, guld, silfver, äfvensom alla slags handelsvaror, då
dessa såldes i så stora partier, att inropssumman uppginge till minst 100 R:dr
Runt för hvartdera, ined 2 procent; samt af all annan lös egendom med
3 procent.
Vidare vore stadgadt, att för återrop af fastighet, skepp, ångfartyg och
däckad båt om femton läster och derutöfver skulle betalas J af de för försäljning
ofvan stadgade belopp; men för all annan egendom beräknades afgifterna
lika för återrop som för försäljning. För hvarje utropadt parti erlades dessutom
i slag-afgift 6 öre och i sportelafgift 7 öre. För handelsvaror, som
således
Allmänna lictvärs- och Ekonotni-lilskollel» Betänkande N:o SO. §
såldes å börsen, erlades, jemte slag- och sportel-afgift, | procent provision för
hvad som såldes, men för det som återropades endast slag- och sportel-afgift.
Då, enligt motionärens tanke, det vore i hög grad obilligt, att icke blott
denna försäljning till den högstbjudande vore privilegierad för städerna, utan
ock att så höga afgifter, som de ofvannämnda, skulle beräknas, har motionären,
enär det ej torde vara möjligt att här i Sverige få införd fri täflan i berörda
hänseende, men en billig förändring i afgiftstaxorna likväl vore högligen påkallad,
föreslagit, att Rikets Ständer för sin del måtte besluta:
»l:o att afgifterna vid försäljning af fastigheter, skepp, ångfartyg samt
däckad båt 0111 femton läster och derutöfver måtte för samtlige städernas auktionsverk
bestämmas till en per mille af inropssumman;
2:o att för aktier och obligationer för hvarje inrop, som uppgår till 100
R:dr auktionsvärde och derutöfver, likaledes erlägges en per mille, men att för
aktier och obligationer under 100 R:dr endast erlägges slag- och sportel-afgift;
3:o att för återrop af fastighet, skepp, ångfartyg och däckad båt om femton
läster eller derutöfver, äfvensom för återrop af aktier och obligationer endast
erlägges slag- och sportel-afgift; samt
4:o att för handelsvaror, som säljas å börs-auktion, det må ankomma på
säljaren att anlita stadsmäklare eller annan edsvuren stadens tjensteman att
auktionen förrätta, utan att derför behöfva vända sig till stadens auktionsverk
eller, i sådant fall, till detsamma erlägga några afgifter.»
Vid sistlidne riksdag, då en likartad motion jemväl var föremål för Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling, yttrade Utskottet, att ordnandet
af auktionsväsendet i allmänhet varit betraktadt såsom en angelägenhet,
derom städerna sjelfva efter hvarje orts lokala förhållanden haft sig förbehållet
att besörja. Sålunda vore för Stockholms stad, på vederbörandes förslag, faststäldt
ett särskildt auktions-reglemente af den 13 April 1858, äfvensom för
åtskilliga andra städer reglementen blifvit i nämnda afseende tid efter annan
utfärdade. Olika förhållanden gjorde olika stadganden nödvändiga för skiljda
orter; men med afseende å den kommunala beskaffenheten af dessa ärenden,
syntes de, utan Rikets Ständers åtgärd, bäst kunna regleras efter öfverenskommelse
inom kommunerna sjelfva. Likasom Stockholms stad egde att hos Kongl.
Majit göra framställning om de förändringar, som kunde anses nödiga uti det
för nämnda stad gällande reglemente, så hade öfriga städer jemväl öppet att
inom sig ordna auktionsväsendet på sätt, som för hvarje ort ansågs ändamålseniigast.
Under åberopande af dessa, såsom det synes Utskottet, fullt giltiga skäl.
får Utskottet äfven denna gång vördsamt hemställa,
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 6 Februari 1863.
Bih. lill II. St. Erot. 1862 & 1863. 8 Sami. 17 Hafi. 2
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1868.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 81.
1
N:o 81.
Ank. till Exp.-Utsk. den 12 Febr. 1863, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckl motion om anställande af undersökning
rörande tdlkomsten af vissa åt läroverken anslagna prebenden.
Denna motion (JV2 137) är väckt inom Vallöf]. Borgare-Ståndet af Herr Alander,
hvilken anfört, hurusom af de hemman, jordar eller boställshus, som för närvarande
vore anslagna åt några lektorer vid flera af rikets äldre elementarläroverk, åtminstone
de flesta syntes hafva blifvit till detta ändamål skänkta eller på annan väg
disponerade före Konung Gustaf II Adolfs och Drottning Christinas dagar, ja måhän
da
redan före kyrkoreformationens införande; hvadan anledning funnes att antaga,
det de snarare varit bestämda för domkapitlen än för de gamla gymnasierna. Men
enär olika åsigter härom uppstått och velat göra sig gällande, har motionären ansett
sig böra föreslå, »att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att Kongl. Majit täcktes låta anställa en noggrann undersökning om dessa förr s k.
prebendens m. m. tillkomst, samt, i fall resultatet af densamma skulle så utfälla,
som motionären lörmodade, med anledning häraf i nåder utfärda en derefter lämpad
närmare förklaring af 72 § i den under den 29 Januari 1859 utfärdade nådiga
stadgan för rikets allmänna elementarläroverk.»
Då motionen icke innehåller vidare utredning i ämnet, än hvarför nu är redogjordt,
är Utskottet ej i tillfälle att bedöma, huruvida någon giltig anledning förefinnes
att påkalla en undersökning derom, huruvida ifrågavarande prebenden m. m.
i allmänhet blifvit till sina rätta ändamål använda. Skulle åter i något särskildt fall
ett donationsvilkor eller dylikt vara öfverträdt, anser Utskottet, på sätt i ett föregående
Betänkande (M 57) är antydt, det vara vederbörande målsegares ensak att,
genom rättegång eller annorledes, på sätt honom bäst synes, åstadkomma utredning
och rättelse; hvadan Utskottet finner sig böra
afstyrka bifall tili berörda motion.
Stockholm den 12 Februari 1863.
Bih. till H. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami. 18 Höft.
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial J\i 82.
N:o 82.
Ank. till Eip.-Utsk. den 12 Febr. 1863, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning aj ålerremiss af Utskottets Betänkande JYi 45.
Detta Betänkande, rörande väckt förslag om meddelande af föreskrifter i afseende
på sättet för postdiligensers förskaffande, har, enligt Utskottet tillhandakomna
protokollsutdrag, blifvit af Höglofl. Ridderskapet och Adeln till Utskottet återremitteradt,
men af de öfriga Riks-Stånden bifallet; och kan vid sådant förhållande återremissen
ej till vidare åtgärd föranleda; hvarom Utskottet skolat Höglofl. Ridderskapet
och Adeln underrätta
Slockholm den 12 Februari 1863.
Tillägg till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JV2 66,
i anledning aj väckta motioner angående ändringar och tillägg
i nu gällande stadganden om fattigvården i riket.
Emot delta Betänkande anmäldes
Reservation:
af Friherre af Schmidt, C. J. G., som ansåg 18 § af 1853 års fattigvårdsförfattmng
innehålla föreskrift, fullt tillämplig uti de fall, Utskottet afser, hvarför det är
både onödigt och olämpligt att besvära Kongl. Maj:t med någon underdånig skrifvelse
i ämnet.
Häruti instämde Friherre Alströmer, C. J, O., Herr von Echstedt, J. F., Herr
Ros, A. E. och Herr Ekerot.
STOCKHOLM, tryckt hos Eric Westrell, 1863.
Allmänna Besvärs• och Ekonomi-Utskottets Betänkande N'o 83. 1
JV:o 83.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 Febr. 1863, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om förberedelser till inrättande
af en homöopathisk kur-anstalt.
Allmänna Besvärs- oell Ekonomi-Utskottets yttrande har infordrats öfver en inom
Högvördiga Preste-Ståndet af Doktor Forssell väckt motion (N:o 89), hvaruti,
med åberopande af de upplysningar, som vid föregående riksdagar i särskilda motioner
meddelats rörande resultalerna af det homöopathiska sättet för läkekonstens utöfvande,
motionären hemställt, att tillfälle måtte beredas denna läkekonst att söka
ådagalägga sin praktiska användbarhet, samt för sådant ändamål föreslagit, »att Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit, om efter
vederbörandes hörande i nåder så skäligt pröfvas, täcktes låta uppgöra förslag till inrättande
af en särskild så beskaffad medicinsk kur-anstalt, helst och till en början i hufvudstaden
och ställd under Sundhets-kollegii närmaste uppsigt, att sjuka må kunna
uteslutande efter homöopathiska grundsatser der blifva behandlade, samt efter beräkning
af de oundgängliga kostnader, som för en sådan anordning erfordras, om anslag
dertill aflåta nådig Proposition till Rikets näst sammanträdande Ständer.»
Denna motion, uti hvilken Kyrkoherden Ternström och Doktor Schram instämt,
åtföljdes till Utskottet af en utaf den sistnämnde vid nästlidne riksdag algifven reservation
emot Stats-Utskottets då meddelade utlåtande öfver en i förevarande ämne
väckt motion, å hvilken nämnda Utskott afstyrkte bifall.
Utskottet har inhemtat, att förslag i nu omförmälda hänseende varit framställda
vid alla de tre sistförllutna riksmötena. Vid 1853—1854 årens riksdag egnades
häråt ingen uppmärksamhet. Vid den följande riksdagen tillstyrkte väl Stats-Utskottet,
i Utlåtandet angående åttonde Hufvudtiteln (Nio 148, punkt. 107), »att Rikets
Ständer måtte för hvartdera af de nästföljande tre åren till Kongl. Majlis disposition
Bilt. till B. St. Prut. 1862 A 1863. 8 Sami. 19 Haft,
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-V t skottets Betänkande Av o 83.
ställa en summa af 8,000 R:dr R:mt, för att användas till inrättande i hufvudstaden
af en poly klinisk anstalt för homöopathisk sjukvård, samt tillika hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, täcktes låta utlärda
stadgar eller reglemente för en dylik anstalt, hvilken torde ställas under Kongl.
Sundhets-kollegii inseende, med skyldighet för poly klinikens föreståndare att till bemälda
Kollegium årligen aflemna berättelse om anstaltens verksamhet.» Men denna
hemställan vann ej Rikets Ständers bifall; och då enahanda förslag vid sistlidne riksdag
förnyades, blef detsamma så väl af Stats-Utskottet afstyrkt, som ock af Rikets
Stäuder lemnadt utan afseende. — Det skäl, som hufvudsakligen föranledt berörda
utgång, synes hafva varit: svårigheten för Rikets Ständer att tillförlitligen bedöma en
fråga af denna beskaffenhet, deruti hvarken framställning blifvit af Kongl. Maj:t gjord,
eller vederbörande myndigheter haft tillfälle att sig yttra.
För Utskottet synes berörda skäl äfven nu medföra giltighet, helst den homöopathiska
läkekonsten icke under de sednast förflutna tre åren, så vidt Utskottet kunnat
erfara, lyckats tillvinna sig vidare erkännande, än tillförene varit händelsen; hvadan
och enär icke heller någon annan anledning torde förefinnas att antaga, det Rikets
Ständer skulle nu mera än förut egna uppmärksamhet åt förslaget i den ordning
detsamma kommit under Rikets Ständers ompröfning, Utskottet vördsamt hemställer,
att motionen ej må lill någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 Februari 1863.
Reservation:
af Kyrkoherden Ternström: »Också med fara att blifva ansedd såsom en för åtlöjet
mer eller mindre åtkomlig entusiast, kan jag icke annat än reservera mig emot Utskottets
betänkande. Den homöopathiska kurmethoden har en gång gjort mig en
alltför stor tjenst, för att den icke i mig skulle finna en varm förespråkare. Jag står
hos densamma i en större förbindelse, än att jag, på gifven^anledning, icke skulle
taga dess parti. Min medicinska trosbekännelse är, att sagde method i verkningskraft
och hastighet att medföra lyckliga resuitater vida öfverträffar allt hvad allopathien
förmår. Framför den sistnämnda har den det obestridliga företrädet att ej allenast
förkorta patientens lidande, utan ock att, i det den botar det lokalonda, icke
tillika, såsom de vanliga läkemedlen, angripa de friska delarne i menniskokroppen.
Den homöopathiska läkemethoden har icke ännu vunnit tillbörligt erkännande i vårt
land. De flesta torde kanske icke ens veta, hvaruti den består; och de vetande betrakta
den med ett slags förnämt förakt, rycka på axlarne, då man talar derom, och
göra åtlöje deraf — allt under det man låtsar den ömmaste menniskokärlek. Detta
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 83.
3
är lätt förklarligt. Homöopathien träder upp emot de mägtigaste intressen — hela
korpsers intressen, som se sig hotade, om läkemedlen skulle reduceras till T(?ö(1:del
mot hvad de nu äro, och läkarnes antal till lika proportion. Sjelfbevarelse—instinkten
är en stor magt, och man ser, att när den är i fara, filantropien, som är en annan
stormagt i vära dagar, mäste vika för den förra. Utskottet liar afstyrkt bifall till
motionen, bland annat af det skäl, att »det synes svårt för Rikets Ständer att tillförlitligen
bedöma en fråga af denna beskaffenhet, deri hvarken framställning blifvit
gjord af Kongl. Maj:t, eller vederbörande myndighet haft tillfälle att sig yttra.» Men
homöopathien är intet charlataneri; den har en litteratur och är en gren af den medicinska
vetenskapen med Hanemans frejdade namn i spetsen. Att förebära okunnighet
om ämnets beskaffenhet, stämmer illa in med »nittonde århundradets bepri
sade
upplysning». Men må den naiva bekännelsen gälla — jag tror nog, att den
är endels sann — så erbjudes här just ett tillfälle att blifva bättre underrättad.
Hvad motionären begärt skulle just leda dertill, ehuru hvarken han eller jag behöfva
en sådan föregående utredning, för att stadga vårt omdöme. Skulle en framställning
af Kongl. Majit just vara nödvändig? Skulle den enskilde motionärens förslag ej böra
påaktas och ha samma verkan? Den förda diskussionen har låtit förljuda, alt motionärens
petition, »att sjuka må kunna uteslutande behandlas efter homöopathiska grundsatseft),
vore alltför »strängt och exklusivt». Men afsigten är ju att få utrönt, hvartill,
i praktiskt och medicinskt afseende, homöopathien verkligen duger. Ilar man
nu gått tillbaka i stället för framåt — hvarför man i alia andra fall är så förskräckligen
rädd — sedan 18.56 års riksdag, då 8,000 R:dr R:mt anslogos för ändamålet?
Sedan Utskottet nu lemnat motionen utan afseende, har hoppet intet annat
stöd än Rikets Ständer, och detta stöd är kraftigt nog, om de insigtsfull män
ibland dem, hvilka ömma för den lidande menskligheten, vilja taga sig saken an.»
Häruti instämde Doktor Runsten.
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande IS-Q 84,
Kf:© 84.
Arik. till Exp.-Utsk. dtn 14 Febr. 1863, kl. 1 e. m
Betänkande, i anledning af väckt motion om behörighet för Kommunalnämnd
att upptaga och afdöma de mål, hvilka röra förseelser
mot 6 § i Kongl. Kungörelsen den 42 Juli 1861, angående
hundskatt.
Till behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit öfverlemnad
en inom Hedervärda Bonde-Ständet af Håkan Pettersson från Blekinge län
väckt motion (N:o 416), att enär genom den Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, enligt
Kongl. Kungörelsen angående skatt för hundar, den 12 Juli 1861, åliggande
skyldighet att upptaga och afdöma mål, rörande å landsbygden försummad skyldighet
att anmäla hundkreatur till beskattning, eller försök att dylik afgift sig undandraga,
de, hvilka i berörda hänseende tilltalades, måste till och från residensstaden företaga
ofta långa, alltid med uppoffring af tid och kostnad förenade resor, för hvilkas undvikande
mången saklös nu möjligen föranlåtes att heldre underkasta sig utgifvandet
af de böter, hvilka i förenämnde fall kunna honom ådömas; så skulle dessa måls
handläggning öfverilyttas till Kommunal-nämnden för att behandlas såsom öfverträdelser
af de särskilda ordningsstadgar, öfver hvilkas efterlefnad det, enligt 39 § i
Kongl. Förordningen den 21 Mars 1861 om Kommunal-styrelse på landet, tillkommer
Nämnden att vaka, helst denna myndighet eger att afgöra, om hundskatt skall
erläggas eller ej.
Förseelser mot Kongl. Förordningen den 12 Juli 1861, i fråga om hundskatt,
äro, enligt Utskottets förmenande, icke jemförliga med öfverträdelser af de särskilda
ordningsstadgar, öfver hvilkas efterlefnad det tillkommer Kommunal-nämndeu att vaka.
Då det i första rummet tillhör Polismyndigheterna att tillse, det i nämnde förordning
alsedt skydd vinnes emot lösa hundars otillbörliga kringströfvande samt deraf
härflytande olägenheter, synes det Utskottet äfven lämpligast, att alla på grund af
samma förordning väckta åtal, äfven å landsbygden, i första hand upptagas till; pröfning
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Några synnerliga kostnader lära icke derigenom
uppkomma för den tilltalade, enär personlig inställelse å Lands-kansliet sällan
dervid torde erfordras. Snarare skulle dessa kostnader förstoras, om nämnde mål i
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulsköttels Betänkande N.o 85. 5
första liand finge af Kommunal-nämnden upptagas till pröfning och afgörande, enär,
vid missnöje med dess beslut, besvär deröfver skulle] anföras hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
samt Kommunal-nämnden således endast komme att öka antalet af
de instanser, hvilka kunde komma alt berörde mål handlägga. På dessa skäl får
Utskottet vördsamt tillstyrka,
att motionen icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 Februari 1863.
Jfco 85.
Ank, lill lixp.-Ulsk. den 16 Febr. 1863, kl. 12 inidd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om befrielse för Ekesjö stad
frän framtida underhälls- och bgggnadsskgldighet af dervarande
elementarläroverks hus.
Herr Aschan liar uti en inom Vällolliga Borgare-Ståndet väckt motion (N:o 292)
anfört, att, då numera den åsigt gjort sig gällande, att de allmänna läroverkens nytta
icke inskränkte sig endast till den stad, der desamma vore belägna, utan till hela
nationen, hvars uppvexande ungdom, vare sig landt- eller stadsboer, bonde- eller
borgaresöner, både kunde önska och behöfva inhemta ett vidsträcktare kunskapsmått,
än de inom hvarje kommun befintliga så kallade folkskolorna vore i tillfälle att lemna,
så hade jemväl Statens skyldighet att till läroverkens vidmagthållande och förbättrande
bidraga blifvit erkänd. Detta torde få antagas hafva utgjort bevekelsegrunden
lill de tid efter annan beviljade anslag till den utvidgning eller nybyggnad af läro—
verkshusen, hvilken i de liesta städer blifvit en nödvändig följd af de förbättringar
och tidsenliga reformer undervisningsverket undergått, och hvilken man icke billigtvis,
med tillämpning af den föråldrade principen för städernas skyldighet att bygga och
underhålla skolhus, ansett sig kunna pålägga de redan förut af skattebördor nog betungade
stadsinnevånarne. Ekesjö stad, som hade ett femklassigt läroverk med sex
lärare, hade redan innan förstnämnda åsigt vunnit ett allmännare erkännande, verkställt
en för staden kostsam nybyggnad af ett skolhus, som fullt motsvarade äfven
vår tids stegrade fordringar på beskaffenheten af ett sådant, utan att staden härtill
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 85.
erhållit något statsbidrag, utan endast från stiftets byggnadskassa bekommit 2,800
R:dr, som Konung Oscar I. i nåder beviljat. Husen vore i städernas brandstodsbolag
försäkrade till 15,000 R:dr och tomten bade i inköp kostat 2,000 R:dr. Då
Ekesjö stad således icke anlitat Staten om anslagsbidrag, såsom många andra städer,
men billigheten kräfde, att äfven Ekesjö komme i åtnjutande af någon bland de fördelar
en rigtigare uppfattning al elementar-läroverkens allmännyttighet medfört, föreslog
motionären, »att Ekesjö måtte befrias från framtida byggnads- och underhållsskyldighet
af dervarande elementarläroverks hus, och att kostnaden för deras underhåll
eller nybyggnad hädanefter mätte ur stiftets byggnadskassa utgå;» och har denna
motion, jemte protokolls-utdrag öfver den i Vällofliga Borgare-Ståndet i anledning
deraf förda diskussion blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad.
I fråga om skyldighet att bygga och underhålla skolhus gäller för närvarande
enahanda föreskrift, som i äldre Skolstadgar igenfinnes. I likhet med 1820 års Skolordning
innehöll sålunda 126 t§ i Kongl. Maj:ts nådiga Stadga för rikets allmänna
elementarläroverk den 14 Augusti 1856 följande: »Byggnad och underhållande af
lärohus skola, der de icke, enligt gällande författningar, åligga städerna, ske på bekostnad
af stiftens byggnadskassör, genom vederbörande Biskops och Konsistorii försorg
och under deras tillsyn. Dock vare städerna alltid skyldiga att för lärohusen
kostnadsfritt upplåta fria, sunda och väl belägna byggnadsplatser, samt så vidsträckta,
att utrymme för gymnastik-inrättningar, äfvensom för lärjungarnes lekar och rörelse i
fria luften, der må finnas;» och Kongl. Stadgan den 29 Januari 1859 upprepar enahanda
bestämmelser i oförändrade ordalag.
Alt för staden Ekesjö göra ett undantag från den allmänna regeln, dertill förefinnes,
enligt Utskottets tanke, så mycket mindre skäl, som det af motionären i sådant
afseende uppgifna förhållande, att Ekesjö uppfört större lärohus, än som för
stadens eget behof erfordrats, och att en stor del af lärjungarne i stadens elementarläroverk
äro från landsbygden, utan tvifvel eger rum jemväl i de liesta andra städer,
som i sednare tider åt sig uppfört nya lärohus; och att på stiftets byggnadskassa —
hvilken, elter hvad för Utskottet blifvit upplyst, för närvarande är uttömd till följd af
kostsammare byggnadsföretag inom stiftet — för all framtid öfverflytta skyldigheten
att underhålla ifrågavarande lärohus i Ekesjö, lärer vid sådant förhållande vara lika
overkställbar!, sorn det vore obilligt i anseende till det sätt, hvarpå kassan bildas och
uppehälles. Utskottet föranlåtes alltså
afstyrka allt afseende å omförmälda motion.
Stockholm den 12 Februari 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 85.
/
Reservation:
af Herr Börjeson: Frågan huruvida oell i hvad mån Ekesjö stad kan ega giltigt anspråk
på stiftets byggnadskassa för bestridande i framtiden af reparationskostnader å
sitt skolhus utgör, efter mitt bedömande, en rättstvist, som borde till lagenlig behandling
vid vederbörlig domstol hänskjutas; och då ett yttrande, sådant Utskottet
föreslagit, gående ut på att afgöra, huruvida ett anspråk eller en hemställan af förevarande
beskaffenhet, hvad en stiftsbyggnadskassa angår, må finnas overkställbar och
obilligt eller icke, näppeligen lärer ligga inom omfånget af Rikets Ständers befogenhet,
enär nämnda kassor stå icke under Rikets Ständers, utan under Konsistoriernas
förvaltning och målsmanskap, anser jag, för min del, Utskottet hafva bort stanna vid
att hänvisa Ekesjö stad, att med dess ifrågavarande anspråk, i fall af befogenhet, vända
sig mot vederbörande stiftsbyggnadskassa i den ordning lag kan medgifva.
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 86.
1
N:o 86.
Ank. till Exp.-Utsk. den 21 Febr. 1863, kl. 12 raidd
Betänkande, i anledning af väckt motion, rörande rese-ersätlning till nämndemän
vid vissa syner, m. fl. förrättningar.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit remitterad en inom
Hedervärda Bonde-Ståndet af Johannes Andersson från Jönköpings län väckt motion
(M 246), hvaruti andragits, hurusom nämndemän vid syner, värderingar och extra
förrättningar i Kronans ärenden, när de dertill kallades, enligt Kongl. Kungörelsen
den 11 Augusti 1854, endast egde att tillgodonjuta skjutsersättning för den i och
för förrättningen tillryggalagda väglängd, som öfverskjuta- en half mil, från nämndemannens
hemvist räknadt. Då motionären icke kunde finna någon rättsgrund för
en dylik nedsättning uti beloppet af skjutsersättning, som i hvarje fall rätteligen bort
utgå, och som af enskilde, vid åt dem af nämndemän lemnadt tjenstebiträde, alltid
till fullo erlägges, så har motionären föreslagit, att nämndemän, vid syner, värderingar,
besigtningar, inventeringar och extra ting, m. m. för Kronans räkning, icke allenast
måtte erhålla det nu stadgade dagtraktamente och skjutsersättning, utan ock tilläggas
skjutsersättning för den halfva mil, som hittills icke fått af dem härvid beräknas.
Lika med motionären kan Utskottet ej finna någon antaglig grund för den
skilnad i afseende på nämndemäns rätt till ersättning, som förefinnes emellan olika
tjensteförrättningar. Då de biträda vid syner och andra tillfällen, för hvilka enskilde
sakegare skola utbetala ersättning, utgår denna enligt gällande resereglemente för fulla
våglängden ifrån Nämndemannens hemvist till förrättningsstället. Men då deras tjenstebiträde
påkallas för Kronans räkning i vissa uppräknade fall, få de blott ersättning
för den väglängd, som Öfverskjuter en half mil, från hemvistet räknadt.
Enär det är angeläget, att ej genom ett stadgande i berörda syftning afskräcka
dugliga nämndemän från att längre tid, än lagen ovilkorligen dem ålägger, bibehålla
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 8 Sami. 20 Höft. 1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 87.
sin befattning, i hvilken de ej kunna anses genom redan medgifna förmåner, än mindre
genom några ionevilkor godtgjorda för dylika extra besvär; får Utskottet vördsamt
tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla att, med ändring af Kongl Kungörelsen den 11 Augusti
1854, stadgas måtte, det nämndeman för biträde vid sådana
syner, värderingar, besigtningar, inventeringar och andra förrättningar,
som i 2 och 3 §§ af Kongl. Kungörelsen den 25 Januari
1842 omförmälas, hädanefter må åtnjuta, jemte redan stadgadt
dagtraktamente, skjutsersättning enligt resereglementet för hela
den väglängd, från nämndemannens hemvist räknadt, som i och
för förrättningen af honom tillryggalägges.
Stockholm den 20 Februari 1863.
Nto 87.
Ank. till Exp.-Utsk. flen 21 Febr. 1863, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, angående ändringar i nu gällande
taxa för expeditionslösen.
I detta ämne hafva motioner blifvit väckta inom Hedervärda Bonde-Ståndet af
Pehr Östman, från Wester-Norrlands län, som, med uttalande af det omdöme, att den
i Kongl. Maj:ts förordning den 30 November 1855 fastställda expeditionslösen vore
obilligt hög, hemställt, att Rikets Ständer måtte besluta att berörda förordning ändras
så, att expeditionslösen med 25 procent nedsättes, och att skrifvelse till Kongl. Maj:t
om dess nådiga bifall härtill måtte blifva i vanlig ordning expedierad; samt
inom Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr Ljungberg, som föreslagit, alt dels
de, som söka inteckningsförnyelser, måtte befrias från skyldighet att, utom lösen för
handlingens påskrift, lösa protokoll, så framt de ej sådant begära; dels ock, att den
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 87. 3
i sednare momentet af 8 § i taxan, rörande expeditionslösen, den 30 November '1855,
åt stadsdomstolar meddelade rättighet, att särskildt protokoll för hvarje rättegångsdag
utskrifva, måtte bortfalla, så att dylik utskrift blir beroende af derom gjord begäran.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till hvars handläggning dessa motioner
blifvit öfverlemnade, kan, hvad först angår Östmans motion (JW 214) icke instämma
i det deri uttalade omdöme, att den i ofvanberörda Kongl. Förordning fastställda expeditionslösen
är obilligt hög, för hvilket påstående motionären ej heller anfört något skäl. Då
förut gällande författning i ämnet af den 15 Maj 1821 befanns tarfva ändring, låg anledningen
dertill mindre i den då gällande expeditionslösens låga belopp, än i det expeditionssält,
som, utan hinder från författningens innehåll, allmänt i praxis blifvit vedertaget,
att nemligen expeditionerna utskrefvos med dragen stil. Den förändring till
ett bättre, som i sednare hänseendet genom 1855 års förordning bereddes, koi de
rättssökande till godo. Men dervid var det ock billigt, att de som i expeditionslösen
hade ett ofta väsendtligt bidrag till påräknad löneinkomst, ej blefvo lidande på förändringen;
och den lösen, som nu fastställdes, befmnes ock, om man jemför det afskaffade
expeditionssättet med det nya, endast afFattad så, att expeditionshafvande,
om densamma satts lägre, i många fall skulle lidit minskning i sina inkomster. Då
nemligen tillförene t. ex. för Underrätts protokoll, utskrifvet med dragstil, betalades
för Usta arket 36 sk. för andra arket 18 cch för det tredje 9 sk. banko, samt
lösen för tre ark skulle utgå, så snart expeditionen sträckte sig allenast till en ringa
del in på tredje arket, således med 1 R:dr 15 sk. banko; men en sådan expeditions
innehål! med nu föreskrifna tätare stil och flere rader på hvarje sida ofta inrymmes
på ett enda ark, är det klart, att ofvanberörda begge ändamål ej kunnat vinnas, derest
lösen för detta ark sattes lägre, än hvad den nu utgör, nemligen (för jemnhetens
skull) 1 R:dr 16 sk. banko eller 2 R:dr riksmynt.
För åtskilliga andra expeditioner har åter förhöjning i lösen egt rum. Men
för påståendet att denna förhöjning är betydligt högre, än billigt synes, torde finnas
desto mindre skäl, som den på långt när ej gifver den tillökning i löneinkomster,
att denna motsvarar samtidigt stegrade lefnadskostnader; hvarjemte vid Underrätter
anhängiggjorda rättegångar på de sednare åren så betydligt aftagit samt domböckerna
i följd deraf minskats, att den kostnad, som för dombokens uppsättning drabbar domhafvanden,
numera utan undantag torde öfverstiga genom densamma inbringad expeditionslösen.
Utskottet bar visserligen inbemtat, att sist församlade Rikets Ständer, på tillstyrkande
af Sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottet, hos Kongl. Majit anhöllo om
den förändring i expeditionstaxan, att lösen för protokollsutdrag, rörande förordnande
eller entledigande af förmyndare, skulle nedsättas till 1 R:dr; men då i anledning af
de numera genom Kongl. Förordningen den 24 September 1861 meddelade föreskrifter
i afseende å förmyndarevården och kontrollen derå, domares besvär med dessa
ärenden blifvit i väsendtlig mån ökade, utan att särskild vedergällning derför dem till
-
4 Allmänna. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JftS 87.
godokommer; så anser sig Utskottet nu mera icke heller beträffande denna lösen
kunna förorda nedsättning, hemställande alltså Utskottet vördsamt
att ifrågavarande motion måtte lemnäs utan afseende.
Beträffande Herr Ljungbergs motion (J\s 248) anser Utskottet sig äfven sakna
skäl att densamma förorda. Det protokoll, som föres öfver förnyandet af inteckning,
är för inteckningssökanden ej så utan all betydelse, att detsamma, blott för undvikande
af dermed förenad lösen, ej bör utskrifvas. Allmänna Iåneanstalter fordra
merendels att dylikt protokoll skall åtfölja inteckningsdokumentet, och i vissa fall är
det alldeles oundgängligt såsom vittnesbörd om vederbörligen verkställd förnyelse, t.
ex. då inteckningsdokumentet, på sätt 23 § i gällande inteckningsförordning medgifver,
ej blifvit uppvisadt vid den domstol, som meddelar förnyelsen. Men äfven då
denna domstol sjelf meddelat påskrift om åtgärden, är ej ett sådant bevis lika utförligt,
som hvad protokollet derom innehåller, och enär alltså detta sednare i all
mänhet
måste anses tjena till god rättelse, synes det ej vara skäl att för ifrågavarande
slag af protokoll göra undantag från den allmänna regeln, att kärande och
sökande part alltid skall vara skyldig lösa protokollsutdrag.
Att särskildt protokollsutdrag skall lösas vid Rådstufvurätt för hvarje dag ett
mål der förekommer, finner Utskottet äfven vara i sin ordning, enär en part derförutan
mången gång torde försumma iakttagandet af de föreskrifter, hvilka det blifvit
honom ålagdt att innan nästa rättegångstillfälle fullgöra, och hvilkas åsidosättande
i de flesta fall torde leda till ny tidsutdrägt och sålunda till förökad kostnad. Öfverensstämmelse
med hvad vid Häradsrätten i berörda hänseende eger rum torde
ock härmed rättast vinnas, enär en rättegångsdag vid Rådstufvurätt anses motsvara
ett ting vid Häradsrätt. På grund af det anförda hemställer alltså Utskottet vördsamt
att
ej heller denna motion må till någon Rikets Ständer åtgärd
föranleda.
Stockholm den 20 Februari 1863,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 88.
5
N:o 88.
Ank. till Exp.-Ut8k. den 21 Febr. 1803, kl. 12 raidd.
Betänkande, i anledning af vädd motion, rörande vissa till boställen åt
tjenstemän anslagna krono-hemman och rätt för arfvingarna efter
fordna äboer å desamma att dem till skatte lösa.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet har, uti väckt motion (238), Nils Peller Bäckström
från Calmar län anfört, att då till boställen åt civila embets- och tjenste-män
på Öland anslogos vissa krono-hemman, ledo arfvingarne efter åboerna å desamma en
uppenbar orättvisa, i det de, i olikhet med innehafvaren af åborätten till andra odisponerade
kronohemman, gingo miste om förmånen att genom åboskapets öfvertagande
få uppbära frukterna af det arbete och den kostnad, fäderne å hemmanet nedlagt. I
andra orter inom riket skulle, enligt motionärens uppgift, ett dylikt förhållande ej hafva
egt rum; och då Kongl. Kungörelsen den 15 December 1848, som stadgar om
rätt för innehafvare af krono-hemman och lägenheter att, utan föregången värdering,
mot erläggande af den efter grundräntans kronovärdi bestämda köpeskilling, få till
skatte inlösa desamma, icke syntes utestänga arfvinge till åboskapet å ett sådant hemman,
som blifvit till boställe åt någon embets- eller tjenste-man anslaget, från att, efter
tjenstemannens afgång, få inlösa den af förfäderna innehafda jorden, har motionären
ansett sig kunna föreslå, att sedan tjensteman, som nu innehar dylikt boställs
hemman,
afgått, laglig arfvinge till sednaste krono-åbo måtte komma i åtnjutande af
samma förmån, som ofvan åberopade Kongl. Kungörelse lemnar arfvinge till åboskapet
å vanligt krono-hemman.
Då ifrågavarande ärende vid sistlidne riksdag var föremål för Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottets pröfning, anmärktes, att motionären icke uppgifvit de särskilda
fall på Öland, hvilka med då väckta motion åsyftades; att Kronan aldrig efterskänkt
sin eganderätt till allmänna krono-hemman, och att först genom Kongl. Förordningen
den 21 Febr. 1789 den inskränkning uti hennes dispositionsrätt öfver dem
medgifvits, att de krono-hemmansåboer, som väl och försvarligen skölt sina hemman,
tillförsäkrades att för sig och arfvingar varda vid hemmanen bibehållna, hvadan
de före berörda tidpunkt skedda anordningar, hvarigenom krono-hemman anslagits till
6 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JVS 89.
boställen, enligt Utskottets tanke, icke kunde anses hafva förnärmat någons lagliga
rätt. Dessa anmärkningar, samt den utgång målet vid sistlidne riksdag fick, och hvarom
motionären visar sig ega kännedom, hade bort föranleda honom att närmare uppgifva,
huruvida de fall han åsyftar, då nemligen krono-hemman på Öland blifvit disponerade
till boställen, inträffat antingen efter 1789 års ofvan omförmälda författning,
genom hvilken åborätten till krono-hemman i allmänhet befästaues, eller ock eljest under
sådana förhållanden, som lemna stöd åt påståendet om en begången orättvisa mot
ifrågavarande åboer eller deras arfvingar. Men då motionären underlåtit sådant, nödgas
Utskottet fortfarande antaga, att de i motionen åsyftade heraman äro sådana, som
före nyssnämnda tidpunkt blifvit, i likhet med hvad öfverallt annorstädes inom riket
egt rum, till boställen anslagna, och i afseende å hvilka måhända icke ens genom vidlyftiga
rättegångar skulle kunna med visshet utrönas, hvem som numera i hvarje
särskildt fall kunde på grund af arfsrätt vara till åboskapet eller skattelösningsrätten
närmast berättigad; och föranlåtes Utskottet alltså instämma i de skäl, på hvilka vid
sistlidne riksdag Utukottet grundado det omdöme, att någon orättvisa icke visats vara
emot ifrågavarande åboers arfvingar begången; hvilket för Utskottet innebär giltig
anledning att vt Isamt hemställa,
det motönen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 Februari 1863.
N:o 89.
Ant. till Exp.-Utsk. den 21 Febr. 1863, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion, att utflyttningsaltesl för inhyseshjon
skall upptaga dess hela familj.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt, samt till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion (N:o 240) har Nils Petter Bäckström från
Kalmar län anfört, att det mångfaldiga gånger inträffat, att af presterskapet afgifna
utflyltningsattester åt inhyseshjon icke jemväl upptogo dess hustru och barn, om
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 90. 7
hvilka fattigförsörjningen derför måste taga vård, när mannen i ett dynkt hushåll på
nämnda sätt från församlingen sig aflägsnade. Till förekommande häraf har motionären
föreslagit, att utflyttningsattester för inhyseshjon skola upptaga dess hela familj,
och icke mannen eller fadren ensam.
Kongl. Förordningen, angående fattigvården i riket den 13 Juli 1853 stadgar,
uti dess 14 §, bland annat, att hustru tillhör samma försörjningsort som mannen
och äfven efter dennes död eller efter laga skilnad i äktenskapet bibehålies vid hans
sednaste försörjningsort. intill dess hon sjelf förvärfvar någon annan; att äkta barn,
yngre än femton år, tillhör, så länge fadren lefver, hans, eller om han är död, men
modren lefver, denna sistnämndas försörjningsort; att, om begge föräldrarne äro döda,
barnet tillhör den försörjningsort, som den sist aflidne vid sin död tillhört; samt att
oäkta barn, yngre än femton år, tillhör modrens försörjningsort. Då således tydlig
lag i berörda hänseende redan gifves, samt den omständigheten, att hustru eller barn
till ett inhyseshjon icke blifvit upptagna i ett för mannen eller fadren utfärdadt utflyttningsbevis,
icke kan leda till förändring af ett fattigvårdssamhälles i lag bestämda
skyldigheter, finner Utskottet det af motionären föreslagna stadgandet icke erforderligt;
hvarför ock Utskottet vördsamt hemställer,
alt motionen måtte lemnäs utan afseende.
Stookholm den 20 Februari 1863.
N:o 90.
Ank. till Exp.-Utsk. den 21 Febr. 1863, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väck motion, om upphörande af den i Slock
holm
utgående så kallade rasp- och spinnhus-afgiflen för testamenten.
I en inom Vällofliga Borgare-Ståndet väckt motion (N:o 229) har Herr Hesselgren
yrkat, att den med stöd af Kongl. Brefvet till Kommers-Kollegium den 22 Juni
1722 ännu, under namn af rasp- och spinnhus-medel, af alla testamenten i hufvudstaden
utgående afgift borde upphöra. Det synes visserligen för motionären, som
om denna afgift redan vore upphäfd, enär densamma hvarken omnämndes i publikationen
den 9 Oktober 1727, angående fondens förökande för rasp- och spinn-huset;
8 Allmänna Besvärs- oeh Ekonomi-Utskottets Betänkande M 90.
eller i Kongl. Resolutionen på Städernas besvär den 12 Juli 1731, § 19, hvarigenom
den af Rikets Ständer beviljade fond af tärande varor till rasp- och spinnhuset
komme att upphöra och en ny fond att dertill tagas; eller i Publikationen den
10 Juli samma år, angående den förbättrade fonden till rasp- och spinnhuset i
Stockholm, samt att den förra fonden dertill af tärande varor skulle upphöra, äfvensom
att under denna benämning afgiften för fastighetsköp jemväl ansågs inbegripen;
eller i en den 22 Juli 1735 utfärdad »Taxa till spinnhusfondens uppbärande istockholm»
med flera städer; eller i Kongl. Resolutionen på städernas allmänna besvär den
12 April 1739, § 9, enligt hvilken den förut bestämda rasp- och spinnhus-afgiften
för köp af fast egendom skulle upphöra; men som denna afgift ännu uppbures i
hufvudstaden, och sådant syntes motionären obilligt, då testamenten numera voro ganska
mycket betungade med bevillnings- och chartae-sigillatas-afgifter, samt någon emot
rasp- och spinnhus-afgiften svarande kontribution för testamenten i rikets öfriga städer
icke egde rum, så har motionären anhållit om Rikets Ständers medverkan dertill, att
ifrågavarande rasp- och spinnhus-afgift för testamenten icke vidare må debiteras och
uppbäras.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till hvars behandling motionen blifvit
Öfverlemnad, kan icke instämma med motionären deruti, att de utaf honom åberopade
stadganden upphäfva den, efter motionärens uppgift, i Kongl. Brefvet till Kommerskollegium
den 22 Juni 1722 omförmälda och till £ procent bestämda afgift, som
redan på grund af rasp- och spinnhus-ordningen af år 1698, § 8, till rasp- och
spinnhuset i hufvudstaden utgått. Att samma afgift ej af förbiseende, utan på grund
af lag, fortfarande utgår, synes äfven deraf, att densamma, efter att tid efter annan
hafva till olika ändamål blifvit anordnad, sednast genom Kongl. Brefvet den 17 Oktober
1851 öfverflyttats till Stads-nämnden från och med 1852 års början, dock med
vilkor, att medlen skola användas till den förbättrings-anstalt för vilseförd ungdom,
som i hufvudstaden finnes inrättad under benämning af »Stokholms Stads Uppfostringsinrättning
för värnlösa barn.» Men då testamentstagare lika litet i hufvudstaden, som
annorstädes i riket, äro befriade från erläggande af den för testamenten bestämda
bevillning, synes det Utskottet med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att den
för dessa handlingar jemväl i nämnde stad, under namn af rasp- och spinnhusmedel,
till £ procent bestämde afgift bör upphöra; och får Utskottet fördenskull vördsamt
hemställa,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det stadgas måtte, att någon afgift under namn af raspoch
spinnhus-medel icke vidare skall för testamenten i hufvudsladen
erläggas.
Stockholm den 20 Februari 1863.
N:o 91.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 91.
9
N:o 91.
Ank. till Exp.-Utsk. deu 21 Febr. 1863, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om ändring i sättet för prester
skapets
aflöning.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har Hedervärda Bonde-Ståndet
remitterat en af Nils Peter Bäckström från Calmar län väckt motion (JV2 241), deruti
anföres, att den förändring, som nyligen blifvit vidtagen i afseende på uppbörden
af presterskapets rättigheter icke kunde sägas hafva undanröjt alla de olägenheter,
hvilka ifrån äldre tider varit en följd deraf, att presterna sjelfva uppburit sina inkomster
af församlingarnes medlemmar, hvarjemte det vore af vigt, att den reform,
som i detta hänseende genomfördes, för århundraden egde bestånd; och har motionären
af sådan anledning föreslagit, att nämnde rättigheter hädanefter skulle, utan
något undantag, uppbäras af kronofogdarne och ingå till Staten, hvaremot presterna,
i likhet med de civile tjenstemännen, borde erhålla sin aflöning i kontant af Kronan.
Det synes Utskottet tvifvelaktigt, huruvida den af motionären föreslagna förändring,
att presterskapets aflöning skall uppbäras af kronofogdarne i stället för af presterna
sjelfve, innebär någon fördel för församlingarne, åtminstone under närvarande
tid. Genom Kongl. Maj:ts nådiga Förordning, angående allmänt ordnande af presterskapets
inkomster, den 11 Juli 1862, är tillfälle lemnadt åt församlingarne, så väl
att, efter tioårig medelmarkegång, i penningar få inbetala presterskapets lönepersedlar,
som ock att, med afseende på särskilda förhållanden, få till större eller mindre del
in natura dessa persedlar leverera. Då detta sednare aflöningssätt är en bestämd
fördel för de orter, hvilka uti ett mera afskiljdt läge ega stora svårigheter att få försälja
sina varor, lära å flera ställen ej ringa olägenheter komma att uppstå för löningsgifvarne,
så vidt ifrågavarande lönepersedlar ovilkorligen skola utbytas emot kontanta
lönebidrag, och hvilket utbyte väl ej kunde undvikas, om uppbörden öfverflyttades
till kronofogdarne, enär densamma för desse sednare i motsatt fall blefve
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami. 20 Häft. 2
10 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 92.
särdeles besvärlig. Det synes Utskottet derför, som om nämnda förordning uti ifrågavarande
fall vore mera än motionärens förslag egnad att tillfredsställa så väl församlingarnes,
som presterskapets fördelar; oberäknadt att tillämpningen af ett dylikt
förslag torde befinnas kunna komma i strid emot presterskapets privilegier. På dessa
skäl får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att motionen ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 Februari ISOS.
N:o 92.
Ank. till Exp.-Utsk. den 21 Febr. 1863, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om inrättande af ytterligare ett
institut för döfstumma.
Från Högvördiga Preste-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
blifvit remitterad en af Prosten Rabe väckt motion (Jfé 120), deruti framhållits
behofvet af att söka bereda tillfälle till undervisning åt det stora antal döfstumma,
för hvilket sådant tillfälle ännu fattades. Vid 1855 års slut funnos nemligen inom
Sverige, enligt officiela uppgifter, icke mindre än 608 barn under 15 år, som voro
döfstumma, 201 af samma ålder, som voro blinda, samt 31, som på en gång voro
döfstumma och blinda. Huru stort antalet af dessa olyckliga nu vore, kunde icke
med säkerhet ännu uppgifvas; men ingen anledning vore förhanden att förhållandet
mellan dessa och hela folkmängden hade under tiden förändrats; utan fastmer kunde
förmodas, att de förra förökats i samma mån som de sednare, och i så fall borde
antagas, att antalet af döfstumma vid nämnda ålder i förhållande till landets hela
folkmängd vid sistlidet års slut utgjorde 651, af blinda 216, samt af dem som på
en gång voro döfstumma och blinda 33, eller tillsammans 903, och af dessa till
sammans
således 687 döfstumma barn. För vården om dessa många olyckliga hade
Sverige gjort mindre, än hvad det bort göra, och mindre än hvad de fleste andra
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JW 92. 11
länder i Europa gjort. Då t. ex. Norrige redan underhöll 4 undervisningsanstalter
för döfstumma, då Frankrike för mer än 10 år sedan hade omkring 70, Preussen
40, England 30, Italien 20, så hade vi ännu blott en enda sådan anstalt, ehuru
antalet af döfstumma vore i förhållande till hela folknummern icke större hos dem
än hos oss.
Att åter den anstalt, som vi hafva för vården om sådana vanlottade barn,
vore för behofvet alldeles otillräcklig syntes uppenbarligen, när man betänkte, att
der för närvarande icke funnes plats för mer än 100 döfstumma samt 40 biinda.
Det visade sig äfven, när någon frielev-plats skulle tillsättas. Vid sådana tillfällen
anmäldes vanligen, åtminstone inom det stift motionären tillhörde, 15 å 20
sökande till erhållande af den lediga platsen; och likaså när någon plats efter betalande
elev blifvit ledig, skulle, enligt tillförlitlig underrättelse, det icke sällan inträffat,
att sökanden blifvit öfverårig, innan den långt förut ingifna, hvilande ansökningen
kunnat af styrelsen till pröfning företagas. Visserligen hade detta institut dels genom
egna tillgångar, dels genom anslag af statsmedel nu kunnat företaga en icke obetydlig
nybyggnad till utvidgande af vårdanstalten för de döfstumma, så att, när denna
byggnad för begagnande blefve färdig, rum för omkring 50 nya elever torde kunna
beredas; likaledes hade man inom Hjortheds församling i Calmar län nyligen börjat
anlägga ett sådant mindre institut, hvars framgång och bestånd dock vore helt och
hållet beroende af frivilliga gåfvor och bidrag; derjemte hade en prestman inom Göteborgs
stift under sednare åren af egen drift och håg att vara sina nödställda medmenniskor
till tjenst företagit sig att lemna några få döfstumma undervisning, och
en enskild man, för att bereda fast boplats åt dessa elever, helt nyligen inköpt och
för ändamålet upplåtit en mindre hemmansdel i närheten af nämnde prestmans bostad;
men med tacksamt erkännande af det lofvärda i dessa den kristliga barmhertighetens
bemödanden för ett så vackert ändamål och med tillönskan af all möjlig
framgång åt dem, motsvarade de dock på långt när icke behofvet. Af de 687
döfstumma barn under 15 år, som antagligen funnos i landet, vore säkert 400 mellan
8 och 15 år, eller inom den ålder, då de borde undervisas. Om också i lyckligaste
fall för 175 af dessa funnes plats i någon lämplig undervisningsanstalt, så
återstode likväl 225, hvilka samhället icke borde lemna åt det bittra ödet, att uppvexa
i hednisk okunnighet, beröfvade alla utvägar att komma i åtnjutande af det
andliga ljus, som ensamt förmår att rätt försona dem med deras olyckliga lott, ja
till och med den lägsta menskliga kunskap och bildning, samt följaktligen äfven medel
att försörja sig sjelfva. Otvifvelaktigt borde Staten här komma emellan och erkänna
sin förbindelse att, om icke med större, dock med lika stor beredvillighet
öppna tillfälle till undervisning och bildning för dem, lika väl som för deras jemnårige,
hvilka vöre nog lyckliga att hafva alla sina sinnens fulla bruk, och detta så
mycket heldre, som enskilda föräldrar, vare sig bättre eller sämre lottade, här icke
förmådde uppfylla sina förbindelser mot sina barn.
12 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 92.
Förvissad om, att Rikets Ständer skola behjerta ofvan anförda förhållanden,
har motionären föreslagit, att Rikets Ständer, till afhjelpande af bristen på undervisningsanstalter
för döfstumma, måtte ingå till Kongl. Majit med underdånig anhållan,
det Kongl. Majit, sedan undersökning skett, kostnadsförslag blifvit uppgjordt samt
andra för målets behöriga utredande nödiga åtgärder blifvit vidtagna, täcktes till
Rikets härnäst sammanträdande Ständer aflåta nådig Proposition om inrättande på
lämpligt ställe, på Statens bekostnad, af ytterligare ett institut för döfstumma, i hvilket
både sådana, som vore i tillfälle att kunna betala, kunde intagas, och äfven ett
icke alltför ringa antal friplatser funnes för sådana fattiga döfstumma barn, hvilka
icke vore i stånd att erlägga någon afgift.
Med Prosten Rabe hafva instämt Biskop Björck, Doktorerne Gumcelius, Nordlander
och Arrhenius samt Prosten Lundholm.
I underdånig skrifvelse den 20 Augusti 1851 anhöllo Rikets Ständer, att Kongl.
Majit täcktes taga i nådigt öfvervägande, huru de genom folkundervisningen åsyftade
välgerningar jemväl kunde utsträckas till de i hela landet till ej obetydligt antal
kringspridda döfstumma och blinda samt, derest sådant funnes lämpligt, åt de föreståndare
för folkskolelärare-seminarierna, som kunde finnas villiga att vid institutet
för döfstumma och blinda söka vinna kännedom om de derstädes begagnade undervisningsmethoder,
såsom understöd till kursens genomgående vid institutet låta utdela
stipendier af de för folkundervisningens befrämjande anslagna medel, äfvensom i
öfrigt nådigst vidtaga de åtgärder, som för ändamålets vinnande kunde erfordras;
hvarefter Kongl. Majit, som, efter vederbörandes hörande, fann det af Rikets då församlade
Ständer åsyftade ändamål icke kunna på annat sätt vinnas, än att särskilda
instituter inrättades, vid nästpåföljande 1853—1854 årens riksdag föreslog, att, för
uppförande af byggnader till ett institut för döfstumma i någon af rikets landsorter
samt detsammas bringande i verksamhet och underhållande under år 1857, en
summa af 20,000 Ridr måtte til! Kongl. Majits disposition anvisas; men denna nådiga
Proposition vann ej Rikets Ständers bifall.
Vid 1856—1858 årens riksdag väcktes ånyo fråga om samma behofs afhjelpande,
dock utan att leda till dermed åsyftadt mål. Ehuru således intet af berörda
förslag vid föregående riksdagar kunnat genomföras, och med erkännande deraf, att
genom det nuvarande enda institutets utvidgande tillfälle blifvit beredt för ett något
större antal elever än förr, att begagna sig af institutet, anser Utskottet likväl, på
sätt motionären sökt ådagalägga, att det magtpåliggande behofvet, som ännu på långt
när icke blifvit afbjelpt, ej längre kan lemnäs utan vidare afseende. Det skäl som
vid de nyssnämnda riksdagarne, då frågan varit å bane, anförts emot anläggning i
landsorten
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 92. 13
landsorten af ett nytt institut för döfstumma, nemligen att ett enda institut i ändamålsenligt
och väl vårdadt skick vore att föredraga framför flera dylika, ofullständigt
ordnade, för hvilkas tillvägabringande, utom den betydliga kostnaden, ett hinder mötte
genom bristen på lärare i den speciela undervisningsskicklighet, som för ändamålet
erfordrades, synes Utskottet vara giltigt endast i det fall, att det nuvarande institutet
vore af det utrymme, att det kunde intaga alla dem, som der söka vinna inträde.
Detta är likväl ännu icke fallet; och den omständigheten, att skicklige lärare ej skola
finnas till den ifrågasatta läroanstalten, utgör, enligt Utskottets tanke, en så mycket
kraftigare anmaning att ej längre dröja med vidtagandet af tidsenliga och lämpliga
åtgärder till bristernas afbjelpande; och, med åberopande i öfrigt af motionärens sakrika
framställning i ämnet, samt enär den ifrågasatta anstalten torde böra omfatta ej
mindre blinda än döfstumma, men Utskottet deremot ej kan tillstyrka att ytterligare
utvidga den redan befintliga anstalten till ett omfång, som otvifvelaktigt skulle försvåra
förvaltningen och lägga hinder i vägen för en lämplig uudervisningsmethod,
får Utskottet vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer måtte, i underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit, anhålla, det Kongl. Majit täcktes, efter behörig undersökning
och vederbörandes hörande, till Rikets härnäst samman
trädande
Ständer aflåta nådig Proposition om inrättande å lämpligt
ställe och på Statens bekostnad af ytterligare ett institut
för döfstumma och blinda.
Stockholm den 20 Februari 1863.
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami. 20 Haft. S
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1863.
lltmdnva Besvärs* och Eleonomi-liUkolleli Betänkande N:o ii,
1
JV:o 93.
Åak. till Exp.-Utsk. den 24 Febr. i 803, kl. 3 a. ut.
Betänkande, i anledning af vackt motion om revision af nu gällande
Landshöfdin ge-instruktion.
Det är med anledning af en utaf Per Östman från Wester-Norrlands län
inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion (N:o 4741, som Allmänna Besvärso<ch
Ekonomi-Utskottet har att meddela utlåtande i ett ämne, som alltsedan ofvanberörda
instruktion utfärdades, vid riksdagarne gjorts till föremål för Rikets
Ständers pröfning, men hittills mötts af sådan meningsskiljaktighet, att, till följd
af grundlagens föreskrift, de väckta frågorna förfall it.
Likasom denna gång motionären synes hafva hufvudsakligen fästat sig vid
den omständigheten, att Kongl. Maj:ts nådiga instruktion för Landshöfdingarne
den 10 November 1855, i 66 §, innehåller bemyndigande för Landshöfding att,
i händelse Lands-sekreterare eller Lands-kamererare i tjensten beträdes med
fel och försummelser, hvartill äfven hänföres att mot Landshöfdingen visa v vanvördnad
eller ohörsamhet’’, skilja den felaktige från tjenstens utöfning, på samma
gång Landshöfdingen låter emot honom anställa åtal; likaså har äfven tillförene
mesta vigt lagts uppå anmärkningen emot berörda förfogande.
Utskottet har också häråt egnat en omsorgsfull granskning, som ledt Utskottet
till det omdöme, att omförmälda stadgande icke väl öfverensstämmer med
grunden för vårt närvarande statsskick, på samma gång det innefattar en nyhet,
hvartill samhällslifvets utveckling inom vårt fädernesland icke gifver någon anledning.
Uti Sveriges likasom i hvarje verkligt konstitutionel stats samhällsförfattning
ingår såsom ett utmärkande drag grundsatsen, att embetsmännen i aliBih.
lill Ii. St. Prof. 1862 & 1863. S Sami. 2# Haft. 1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ltskut tel> Betänkande N:o 9J.
mänhet icke kunna afdätttas utan dom och ransakning. Det är dock omöjligt
att säga, det helgden af denna grundsats tillbörligen iakttages, så framt en embetsman
med den ansvarsfulla befattning, sorn t. ex. en Lands-sekreterares, kan
af sin förman skiljas från embetets utöfning på obestämd tid; och då ibland anledningarna
till utöfvande af en sådan magtfullkomlighet äfven upptages emot
Landshöfdingen visad vanvördnad eller ohörsamhet, synes man tillika hafva afvikit
från en annan grundsats, att nemligen ingen bör få vara domare i egen
sak. Skälen för dessa omdömen skulle kunna vidlyftigt utvecklas; men något
behof deraf synes för Utskottet desto mindre förefinnas, som Utskottet ej funnit
desamma hittills; utan hafva de, som tagit den klandrade bestämmelsen i försvar,
utgått från helt andra synpunkter, och i den nådiga Skrifvelse, hvarmed
Kongl. Majit besvarat Borgare-Ståndets vid 1856—1858 årens riksdag aflatna
underdåniga framställning i ämnet, åberopas allenast, att erfarenheten
icke skulle visat, det någon olägenhet följt af den ifrågavarande författningen.
Till detta motskäl fogas af andra dels det föregifvande, att såväl den äldre Landshöfdinge-instruktionen
innehållit en ungefär likartad bestämmelse åtminstone beträffande
Lands-kamererare, som ock instruktioner för andra förvaltande embetsverk
medgåfve vederbörande Chef att från tjenstens utöfning skilja de honom underordnade
tjenstemän, bland annat, för emot Chefen visad vanvördnad eller ohörsamhet,
dels ock den erinran, att författningen ej gjort ofvannämnda tjenster
mindre eftersökta af Hofrätts-assessorer och andra män med bepröfvad duglighet
och sjelfständighet. På så sätt öfvergifver man emellertid att diskutera principfrågan.
Invändningen att ingen olägenhet visat sig af ett anmärkt förhållande
är då också tillräckligt bemött dermed, att ingen olägenhet kan vara större
Un att principer åsidosättas, hvilka utgöra sarohällsinrättningens grundvalar; och
hvad angår hänvisningen till förut gällande instruktion för Landshöfdingar, äfvensom
till de för andra embetsverk utfärdade, kan en hvar genom läsning af den
förra öfvertyga sig om, att Landshöfdingens rätt att skilja Lands-kamererare
från tjenstens utöfvande var gifven endast för de fall, der anmälan skulle göras
hos Kammar-revisionen d. v. s. der det gällde uppbörds redovisande, och således
behof kunde förekomma att genom skyndsam och kraftig åtgärd undanrycka
det allmännas medel en osäker uppbördsmans vård för att hindra deras förskingrande;
hvarjemte suspensionstillståndets fortfarande blef beroende af »svar» från
Kammar-revisionen. Enahanda tvingande anledningar kunna ej anses förefinnas
till att för äfven andra fall utsträcka en sådan suspensionsrätt öfver Lands-kamererare
eller till att låta jemväl Lands-sekreterare deraf träffas. Men om det
äfven låter tänka sig, att deras embetsfel kunna vara af den grofva och för det
allmänna vådliga beskaffenhet, att en så sträng åtgärd, som den oftanämnda kan
behöfvas och böra anlitas, så synes det likväl för Utskottet otänkbart, att för
samhällets skull samina åtgärd måste vara tillåten i de fall, då en Landshöf
-
Allmänna Besvärs- beli Ekonomi-Utskottets Belänhande AT:o 93.
3
ding enligt egen pröfning anser sig bemött med vanvördnad eller ohörsamhet;
och just den omständigheten att, på sätt åberopadt blifvit, ifrågavarande landtstatstjenster
eftersträfvas af Assessorer, Revisions-sekreterare och andra, hos hvilka
kan förutsättas den pligtkänsla, till hvars framkallande hotet om sådan medfart,
som 66 § omförmäler, är ett vida vanmägtigare medel, än medvetandet att ega
skydd af lagen, synes Utskottet innebära snarare ett vittnesbörd, att för sistberörda
arter af embetsfel den meranämnda bestämmelsen är obehöflig, än ett bevis
för densammas föregifna oskadlighet. Utskottet kan ej heller undgå att anmärka
den anstöt ifrågavarande embetsmäns anseende och värdighet måste taga deraf,
att de, som i Landshöfdingens frånvaro sjelfva utgöra Landshöfdinge-embetet och
utöfva Konungens Befallningshafvandes funktioner, i samma stund Landshöfdingen
återvänder till residensstaden äro försatta i en sådan ställning, att de i sjelfva
verket äro beroende af den sistnämndes godtycke. Vidkommande åter likheten
med de instruktioner, som äro gällande för andra förvaltande verk, så förefinnes
emellan de ofvannämnde Landtstats-tjenstemännen samt bemälda verks underordnade
tjenstemän, hvilka äro underkastade enahanda äfventyr som de förra, ingen
likhet i afseende på embetsåligganden. Desse sednare äro nemligen endast
expeditionshafvande, då deremot Lands-kamererare och Lands-sekreterare med
Landshöfdingen deltaga i besluten och äro för desamma ansvarige, när de icke
i följd af skiljaktig mening reservera sig. Några andra skäl för bibehållandet
af ett stadgande, hvars tillämpning i allt fall vida mindre torde ifrågasättas, än
dess olämplighet och oförmåga att försona embetsinannen med hans pligter och
ansvar, har Utskottet ej afhört; och Utskottet öfvergår alltså till en annan bestämmelse
i oftaberörda instruktion, jemväl egnad att framkalla anmärkningar ur
principiel synpunkt, nemligen den, som i 12 § medgifver Konungens Befallningshafvande
att vgenom förelagda vitén förbinda» domare att fullgöra sina åligganden
beträffande vissa uppräknade och andra handlingars insändande till Konungens
Befallningshafvande. Det gifves utan tvifvel mångfaldiga andra domarebestyr
af vida större vigt för det allmänna, hvilkas åsidosättande likväl ej lagligen
kan beifras på annat sätt, än att den försumlige infor vederbörande Hofrätt
ställes under tilltal och af denne sin rätte öfverdomare tillhålles att fullgöra
sin skyldighet; hvadan de uti ofvanberörde § uppräknade fall icke synas
innebära någon tvingande anledning att gifva domaren under Konungens Befallningshafvandes
exekutiva myndighet och att såmedelst frångå den grundsats, som
under ett mera utbildadt sammhällsskick vunnit allt mera erkännande, att nemligen
domaren bör vara alldeles oberoende af den exekutiva magten och att således
hvardera bör hafva sin noga afskilda verksamhetssfer.
Vidare innehåller 67 § i fråga om Länsmäns afsättlighet ett stadgande,
hvilket, efter Utskottets förmenande, desto heldre kunde bortfalla, som dels tvifvel kan
uppstå, huruvida det ej saknar behörig öfverensstämmelse med i Kap. 7 § Ut
-
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande ATo 9d.
sökningsbalken, dels ock bestämmelsen är egnad att motverka en önskvärd moralisk
lyftning åt en i så nära beröring med folket stående tjenstebefattning.
Konungens Befallningshafvande eger genom nämnde 87 § rätt att från tjenstere
alldeles skilja en Länsman, då Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finner sig icke
vidare kunna för honom hafva förtroende. Länsmannens befattning, i och för
sig mindre angenäm, måate, till följd af ett stadgande, som ställer honom utan
det skydd, andra tjenstemän af lagen ega, blifva än mindre eftersökt af personer,
hvilkas duglighet kunde tillföra befattningen anseende; och då Länsmännen
numera hafva lön på stat, synas de hänförlige till dem, på hvilka syftas i förenämnda
lagrum, 1 Kap. 7 § Rättegångsbalken, hvilket lyder sålunda: « De, sorn.
af Konungens Befallningshafvande i bud och ärender brukas, skola vara edsvurne
och beskedlige, öfverskrida de af sjelftagen myndighet, eller eftersätta det, som
dem i hvarje mål befaldt är, eller för väld och vinning någon sak lindra; ege
då Konungens Befallningshafvande magt att dem med ord och varning näpsa eller i
böter af dem taga två eller tre månaders lön tili nästa fattighus, eller ock, der
brottet svårare är, det hos Rätten angifva.n
Att, såsom i 1855 års instruktion skett, medgifva åt Konungens Befallningshafvande
rätt att afsätta Länsman från tjensten, synes ej heller af
något skäl verkligen behöflig!, enär det kunde varit tillräckligt att, liksom hvad
i fråga om Kronofogde 66 § innehåller, medgifva Länsmans skiljande tills vidare
från tjensteutöfning, på samma gång åtal emot honom föranstaltas; hvarigenom
och då hans förseelse alltså komme under domstols pröfning, allt sken
af godtycke vore undanröjdt, i stället att nu författningen lemnar rum för anmärkning
beträffande möjligheten deraf.
I händelse åter bestämmelsen skulle befinnas nödig och sålunda komma att
qvarstå, måste Utskottet likväl såsom en högst väsendtlig brist anmärka det förhållande,
att Författningen ej meddelar tydlig föreskrift, på livad sätt ändring i
beslut angående Länsmans afsättning skall sökas. Efter hvad Utskottet erfarit har det
ock redan handt, att talan i berörda hänseende ej blifvit till pröfning upptagen
och om det än ej må anses tillkomma annat Utskott, än Lag-Utskottet att meddela
yttrande derom, huruvida det finnes något skäl att eftergifva de allmänna
öfverdomstolarnes rätt att pröfva dylika mål, så att dessa icke borde på administrativ
väg få fullföljas, nödgas Utskottet dock vidhålla, att saknaden af tydlig
föreskrift i detta hänseende innefattar en vigtig anledning till anmärkning emot
meranämnda instruktion.
Hvad sålunda är vordet anfördt torde få anses innebära tillräckliga skäl
för den vördsamma hemställan, hvartill Utskottet af motionen hemtar anledning,
att nemligen
Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
Allmänna Besvär»- och Ekonnmi-Ulskollets Betänkande iV.-o 9S 5
anhålla det Kongl. Majit täcktes låta öfverse och omarbeta
nu gällande Landshöfdinge-instruktion.
Stockholm den 20 Februari 1863.
Re s ervalioiier:
af Grefve Björnstjerna, C. M.: »Emot stadgandet beträffande Landshöfdingen»
rätt att från tjenstens utöfning i vissa fall skilja Sekreteraren och Kamereraren
har påmints, att det vore både olämpligt och obehöfligt, att det lemnar rum för
godtycke, neddrager embetsrnännens anseende och ställer dem i ett sådant beroende,
att män med duglighet och sjelfständighet icke skulle förmås söka de vigtiga
Lands-sekreterare- och Lands-kainererare-befattningarne, att det lade band
på den bestämdhet i åsigter, som fordrades hos en ansvarig embetsman, men
sorn icke skulle gifva sig uttryck, då man hade att befara att för förment vanvördnad
emot den olika tänkande Landshöfdingen blifva suspenderad o. s. v.
Enahanda anmärkningar förnyades vid sistlidne riksdag, och det åberopades, att
Justitie-Ombudsmannen uttalat sig i samma syfte i den af honom till förstnämnde
riksdag afgifna embetsberättelse.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som vid föregående riksdagar
prötvat de i ämnet väckta motioner, har hittills ansett dem ej påkalla någon
Rikets Ständers åtgärd. Af Utskottet har vid dessa tillfällen såsom skäl härför
anförts: att enahanda magt, som nu vore föremål för klander, hade, i fråga om
Lands-kamererare, varit Landshöfding medgifven i 24 § af 1734 års Landshöfdinge-instruktion:
att rättighet att suspendera underlydande tjenstemän blifvit
genom instruktioner för andra embetsverk tillagd dels Kollegier, dels Chefen personligen
och för Konungens Befallningshafvande länge varit gällande i afseende
på Jägeristaten» tjenstemän samt vore i vissa fall förenad med ännu strängare
påföljd, enär suspensionsrätten blifvit utsträckt än till hela, än till hälften af
den suspenderades löneinkomster, något som icke för Lands-sekreterare och
Lands-kamererare egde rum : att man, med fullt uppskattande af den stora vigten
deraf, att Statens tjenstemän icke ställdes under godtyckligt beroende, dock
ej finge förbise angelägenheten deraf, att vederbörande myndigheter egde nödig
magt att upprätthålla ärendenas ordentliga gång: att detta uppenbarligen vore
ändamålet med den särskilda myndigheter genom deras instruktioner tillagda rätt
att, då tjensteman ställdes under åtal, kunna skilja honom från tjenstens utöfning,
och att lika litet några anmärkningar deremot blifvit framställda, som olägenheter
deraf visat sig hafva inträffat: att så länge likväl denna suspensionstnagt
ansåges böra för andra embetsmyndighetcr bibehållas, kunde densamma
6
Allmänna Iletvän- och Ekonomi-Vlskoltels Betänkande N:o 93.
svårligen anses mindre behöflig eller Lämplig för Konungens Befallningshafvande,
hvars ernbetsåligganden fordrade den mest skyndsamma handläggning: att det
anmärkta stadgandet icke heller gåfve någon skälig farhåga, att Landshöfdingarne
skulle kunna fullkomligt godtyckligt skilja någon af ifrågavarande tjenstemän
från hans tjenst, enar det ej vore stadgadt, att suspension skulle åtfölja
hvarje åtal, utan endast ndå omständigheterna det påkallan, hvaraf ville synas,
som skulle suspension böra ega rum endast då felaktigheten vöre af sådan beskaffenhet,
att den åtalade ansåges icke kunna eller böra anförtros att under
tiden med tjenstgöring fortfara : att en deremot stridande uppfattning svårligen
kunde förväntas och dessutom skulle, om den vore att hänföra till vrångt eller
godtyckligt beslut, föranleda ansvar efter instruktionens 65 §: att ibland de fel,
som kunde föranleda åtal, väl nämndes vanvördnad och ohörsamhet emot Landshöfding,
men att detta stöde i full öfverensstämmelse med hvad andra instruktioner
för dylika fall innehölle: och att för öfrigt borde ihågkommas, att beslut
i omförmälda hänseende ej kunde af Konungens Befallningshafvande fattas annorlunda,
än efter behörig, inför protokoll och i närvaro af vederbörlig, ojäfvig
föredragande, hällen undersökning, dervid den tilltalade egde anföra allt hvad
han till sitt försvar aktade nödigt.
Dessutom hade erfarenheten redan vid sistlidne riksdag bekräftat, att den
farhåga ej vore grundad, att skicklige jurister ej skulle äfventyra att utsätta sig
för den Landshöfdingarne tillagda suspensionsrätt: det hade nemligen visat sig
att Lands-sekreteraretjenster allt oftare eftersträfvats af Assessorer i Ilof-rätterna,
ett förhållande som äfven ansågs ådagalägga, att den ifrågavarande suspensionsrätten
icke i tillämpningen visat sig innebära någon våda för duglige och sina
åligganden vuxne innehafvare af Lands-sekreterare- och Lands-kamererare
tjenster.
Denna Utskottets mening har hittills åtminstone af två Riks-Stånd god
kändts,
och frågan alltså förfallit.
Den erfarenhet, som sedan sistlidne riksdag vunnits beträffande de förmenta
vådorna af tillämpningen utaf ifrågakomma instruktion innebär, efter mitt omdöme,
ett ytterligare stöd för nämnda mening. Någon olägenhet af den åt Landshöfdingarne
uppdragna magt att, när omständigheterna sådant kräfva, skilja en
sin pligt åsidosättande embetsman från tjenstens utöfning, har icke afhörts, och
den omständigheten, att ifrågavarande tjenster fortfarande sökas af Revisionssekreterare,
Hofrätts-assessorer och andra embetsmän med bepröfvad duglighet
och känd sjelfständighet, utmärker utan gensägelse, att de, hvilka frågan gäller,
hysa mindre farhåga för det förmenta äfventyret af meranämnde magt, än de,
som härutinnan föra deras talan. Då motionären icke i något annat hänseende,
än beträffande 66 §, utvecklat sin åsigt om behofvet af revision och ändring
af gällande Landshöfdinge-instruktion, anser jag mig alltså under åberopande af
Allmänna Besvärs■ och Ekonomi-Utskottets Betänkande iV:o 9 i.
1
t»vad utaf föregående riksdagars Utskott blifvit i frågan anfördt, böra för min
del hemställa,
att Per Östmans motion ej må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.»
Häruti instämde Friherre af Schmidt, C. J. G., Friherre Cederström, B.,
Friherre Alströmer, C. J. O., Herr Nordenfelt, L. MGrefve von Rosen, Fr.,
Herr Hallenborg, B. M., Herr af Burén, I). P., Herr af Flint, E.M., Biskop
Hultman, Doktor Emanuelsson, Kontrakts-prosten Janzon, Doktor Thyselius,
Kontrakts-prosten Palmlund, Professor Agardh, Doktor Runsten samt Herr
Isberg.
Grefve Posse, K., Herr von Echstedt, J. F., Herr Ros, A. E., och Kyrkoherden
Ternström anmälde, att de ej varit tillstädes, då ärendet inom Utskottet
afgjorts.
IV: o 94.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Febr. 1863, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring i sednast
utfärdade Stadgar för Carolinska Medico-kirurgiska institutet.
Den uppmärksamhet, dessa inom de särskilda Riks-Stånden väckta motioner
redan tillvunnit sig; den diskussion, som desamma jemväl inom alla de respektive
Stånden redan före remissen framkallat; den omständighet att motionerna
äro tryckta utdelade bland Riks-Ståndens samtliga ledamöter; och slutligen
det förhållande att alla motionerna äro af alldeles samma innehåll; allt detta
i förening torde berättiga Utskottet att, då detsamma nu går att yttra sig i ämnet,
utelemna vidare redogörelse för motionärernas särdeles vidlyftiga anföranden.
Inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln är remissen föranledd af Herr Ccderschiölds,
F. A., motion (N:o 40), inom Högvördiga Preste-Ståndet af Kongl.
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskollets Betänkande N:o Si.
Hofpred ikanten Lilhners (N:o 86), inom Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr
Björcks (N:o 71) och inom Hedervärda Bonde-Ståndet af vice Talmannen Anders
Erikssons (N:o 153); och samtlige motionärerne hafva föreslagit, »att Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit,
med upphäfvande och ändrande af hvad i Kongl. Stadgarne för Carolinska Medico-kirurgiska
institutet den 26 April 1861 kan finnas deremot stridande,
ville åt nämnda institut medgifva rättigheten att, i likhet med universiteternaa
Medicinska fakulteter, anställa teoretisk medicinsk eller Medicine-kandidatexamen,
och sålunda, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kongl. Sundhetskollegii
förslag, ånyo ställa Carolinska institutet såsom ett sjelfständigt läroverk
i jemnbredd med de Medicinska fakulteterna vid universiteten.”
Till Utskottet hafva derjemte öfverlemnats protokollsutdrag öfver de diskussioner,
som, med anledning af berörda förslag, inom de särskilda Riks-Stånden
egt rum; och har Utskottet dessutom vid ärendets behandling haft tillgång till
diarierna öfver Medicinska fakulteternas i Upsala och Lund föreläsningar åren
1861 och 1862, redogörelser för undervisningen vid Kongl. Carolinska institutet
höstterminen 1861 samt vår- och höstterminen 1862, äfvensom tryckta berättelser
om undervisningen vid samma institut under de nästföregående tio åren, samt
slutligen »underdånigt betänkande angående medicinska undervisningens ordnande
inom riket, afgifvet den 30 Juni 1859 af dertill i nåder förordnade kommitterade.
Innan Utskottet afgifver utlåtande öfver motionerna, anhåller Utskottet att
få förutskicka följande anmärkningar.
Ifrån att vara endast en plantskola för militärläkare erhöll Carolinska Medico-kirurgiska
institutet, gonom Kongl. Reglementet den 11 December 1822,
sig anvisad en så vidsträckt verksamhet, att, såsom orden i samma reglemente
lyda, »pålitlige och tillvande praktiske läkare för alla grenar af medicinalverket
till Statens tjenst vid samma institut skulle kunna danas» ; hvilket mål ansågs
kunna ernås med den organisation institutet då erhöll och med de lärarekrafter
detsamma då redan egde, nemligen 6 Professorer och 6 Adjunkter, hvaraf 3
Professorer och 3 Adjunkter redan derförinnan voro afsedda för den theoretiska
undervisningen. Likasom tillförene den gamla skolan egt att med sådana universiteternas
Medicine Licentiater och Doktorer, som önskade kirurgisk befordran,
anställa en examen i vissa ämnen (den s. k. operations-exainen), så stadgades
äfven nu, att Medicine Licentiat eller Doktor borde, för erhållande af
kirurgie magistergrad och legitimation, aflägga berörda examen; i afseende
hvarå likväl redan genom Kongl. Kungörelsen den 30 Oktober 1828 vidtogs en
förändring, hvarigenom dels den så kallade kirurgie magisterexamen vid Carolinska
Medico-kirurgiska institutet i viss mån inskränktes, dels ock stadgades,
att Medicine Licentiater och Doktorer samt Kirurgie Magistrar skulle, innan de
till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtskoliets Betänkande N:o 94.
9
till offentlig läkare- eller lärarebefattning befordrades, inför Sundhets-kollegium
aflägga praktiskt prof på skicklighet att i den medicinska cmbetsutöfningen använda
och tillämpa deras kännedom i medicina legalis och politia medica, hvilka
vetenskapsgrenar likväl fortforo att vara ämnen såväl för licentiat-examen som
för den s. k. 2:dra examen vid Carolinska Institutet. Genom denna Institutets
nya organisation hade Universiteternas fakulteter, dittills i ensam och uteslutande
besittning af rättigheten att utbilda läkare, fått vid sin sida en med dem likartad
medicinsk bildningsanstalt, som, redan från början utrustad med fullständigare
lärarekrafter och förlagd på ett ställe, der vida rikare materiela resurser
än vid Universiteterna erbjödo sig till begagnande i och för undervisningen, hotade
att vexa fakulteterna öfver hufvudet. Dessa sednare måste ock såsom en
kontroll på beskaffenheten af deras egen undervisning betrakta den skärpta pröfning,
som deras utexaminerade elever, till och med om de af fakulteten fått sig
tilldelad den högsta lärdomsgrad, denna egde att meddela, nemligen doktorsvärdigheten,
måste, för vinnande af full kompetens till Statens tjenster, undergå, dels
inför Sundhets-kollegium, dels inför just samma läroverk, hvars egna utexaminerade
elever icke ansågos jemngoda med fakulteternas i fråga om kompetens till
tjenster. Härutinnan egde nemligen den oegentlighet rum, att, ehuru Carolinska
institutet förklarades böra dana skicklige läkare för alla grenar af medicinalverket
till Statens tjenst, erhöllo dock institutets utexaminerade elever icke kompetens
till andra Statens tjenster än bataljonsläkare-befattningar, hvilket, sedan
dessa slag af tjenster delats i tvänne lönegrader, tillämpades så, att endast den
i lägsta lönegraden (2:dra bataljonsläkaretjensten) kunde af dem ernås. Missbelåtenhet
uppstod å ömse sidor. Hos fakulteterna ökades densamma derigenom,
att kirurgie magisterexamen, ifrån att vara endast en pröfning i kirurgisk och
obstetrisk operationsfärdighet, såsom från början var ätnnadt, i tidens längd så
småningom förvandlades till en examen, omfattande hela den kirurgiska pathologiens
och therapiens fält och således kom att röra sig på ett område, som
till en stor del tillhörde medicine licentiat-examen, särdeles sedan Opsala universitet,
år 1839, och Lunds år 1844, fått lärostolar för kirurgi och obstetrik.
Slutligen blef kirurgie magisterexamen icke den enda pröfning som medicine
licentiater måste genomgå inför Carolinska institutets lärare, till vinnande af full
legitimation; ty äfven embetsprofvef, hvilket egentligen skulle afläggas inför Sundhets-kollegium,
kom under tidens lopp att till en del verkställas inför institutets
lärare i medicina legalis, ehuru profvet icke af institutet utan af bemälda Kollegium
bedömdes. A andra sidan måste institutet, som fått rättighet att dana
och utbilda sjelfständiga elever till läkare för alla grenar af medicinal-verket,
och som med flertaligare lärarekrafter och vida rikare undervisnings-materiel
Bih. lill 11. St. Brot. 1162 & t ,163. 8 Sami. 21 Uåft. 2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Nia 9i
kände »ig i stånd att meddela en medicinsk undervisning, fullt jemngod med
fakulteternas, såsom en orättvisa uppfatta den underordnade kompetens, som
tillerkändes dess utexaminerade elever.
I följd af nu antydda förhållande kunde icke någon enig samverkan uppkomma
mellan fakulteterna och institutet. Försök gjordes väl tid efter annan
att åstadkomma ett närmande mellan läroverken och en bättre inrättning af
dem; men dessa strandade mot den stridighet i åsigter, som uppenbarade sig
emellan universiteternas fakulteter, å ena sidan, samt Carolinska institutet å den
andra. Sedan genom de nya Statuterna för universiteten i Upsala och Lund
den 2 April 1852 samt Kongl. Majits nådiga Skrifvelse till Hans Kongl. II. Kronprinsen,
universiteternas dåvarande kansler, den 22 April 1853, blifvit uttryckligen
föreskrifvet, att medicine kandidat borde, för att kunna till undergående af
licentiat-examen emottagas, tjenstgöra vid hufvudstadens kliniska inrättningar
minst ett år (en föreskrift, hvarigenom stad fastades den redan utbildade praxis,
enligt hvilken dylik tjenstgöring egt rum äfven innan licentiat-examen absolverats)
hvaremot i fråga om klinisk tjenstgöring vid barnbördshuset fick förblifva
vid hvad derom tillförene vore stadgadt; samt Carolinska institutet alltså fått
åliggandet att undervisa universiteternas läkare-elever både före och efter licentiat-examen,
började man likväl allmännare inse behofvet af den medicinska undervisningens
ordnande i sin helhet.
Under tiden hade Rikets Ständers uppmärksamhet äfven varit rigtad på ifrågavarande
ärende. Vid pröfningen af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till 1840 års riksdag
angående förhöjdt anslag till Carolinska institutets stat, föreslog Stats-Utskottet,
efter att hafva påpekat den vidsträcktare verkningskrets och det inflytande på den
medicinska undervisningen institutet erhållit, att Rikets Ständer måtte icke allenast
bifalla Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, utan äfven ytterligare anslå 400
R:dr B:ko löneförhöjning till hvardera af de sex professorerne vid Carolinska institutet,
under vilkor likväl, »att vid den organisation institutet nu erhåller, en
yngling, som vid universitetet genomgått en förberedande filosofisk kurs, sedermera
må kunna vid berörda institut fullborda sin bildning i medicinska yrket
till erhållande af medicine doktors grad.» Till följd af anmärkningar emot formen
för det sålunda föreslagna vilkoret, som Stats-Utskottet, oaktadt erhållen
återremiss, vidhöll, kom dock Rikets Ständers underdåniga skrifvelse att endast
innehålla, det Rikets Ständer bifallit Kongl. Maj:ts nådiga Proposition och beviljat
ett ytterligare anslag till omförmälda löneförhöjning, »under vilkor likväl att institutet,
i öfverenstämmelse med Kongl. Maj:ts för detsamma utfärdade nådiga
reglemente af den 11 December 1822, erhåller en sådan organisation, att pålitlige
och tillvande läkare för alla grenar af medicinalverket till Statens tjenst
vid samma institut kunna danas.»
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskollets Betänkande N:o »4.
11
Vid 1847—1848 årens riksdag anhöllo Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t,
att en komité af sakkunnige män måtte blifva nedsatt med uppdrag att utarbeta
förslag till den medicinska undervisningens ordnande, samt att Kongl. Maj:t
derefter täcktes vidtaga de åtgärder, hvartill detta förslag kunde föranleda; och
då denna underdåniga hemställan allt intill 1856 års riksdag ej föranledt till
någon åtgärd, upprepade Rikets Ständer sin anhållan i underdånig skrifvelse den
10 December 1857, hvarvid tillika anfördes: »I sammanhang härmed och då,
enligt hvad Rikets Ständer inhemtat, de läkare, som genomgått lärokursen vid
Carolinska institutet, icke äro tillerkände enahanda kompetens till läkarctjenster,
som de, hvilka vid universiteten blifvit examinerade, få Rikets Ständer, enär
den vid bcmälda institut meddelade undervisning måste anses icke allenast motsvarande
utan ock i flera delar fullständigare, än den, som vid universitetens
medicinska fakulteter kan åstadkommas, i underdånighet hemställa, att de läkare,
hvilka genomgått alla vid institutet föreskrifna examina, måtte tillerkännas lika
befordringsrätt med dem, som, efter aflagd medecine licentiatexamen vid ettdera
universitetet, undergått den s. k. operationsexamen och erhållit kirurgie magister-diplom.
»
Härefter förordnade Kongl. Maj:t en komité, som den 30 Juni 1859 afgaf
underdånigt betänkande angående medicinska undervisningens ordnande, hufvudsakligen
af innehåll, att, med indragning af såväl de vid Upsala och Lunds
universitet befintliga medicinska fakulteter, som af Kongl. Carolinska medicokirurgiska
institutet, ett enda medicinskt läroverk borde inrättas i Stockholm,
för hvars behof således alla de vid ofvannämnde undervisningsanstalter befintliga
inrättningar och materiela hjelpmedel, så vidt möjligt vore, skulle komma att
användas; öfver hvilket förslag underdåniga utlåtanden afgåfvos af ej mindre
universitetens medicinska fakulteter och Carolinska institutets professorer än
äfven af Akademie-kansleren och Sundhets-kollegium, hvarefter Kongl. Majit i
ärendet fattade beslut och meddelade detsamma i nådigt bref till Sundhets-kollegium
den 26 April 1861, jemte det »Stadgar för Carolinska medico-kirurgiska
Institutet», af samma datum, utfärdades.
Ur dessa sednare torde följande, såsom för den nu förevarande frågans bedömande
af särskild vigt. böra återgifvas.
O " O
I lista §:n stadgas att Institutet »skall med medicinska fakulteterna i Upsala
och Lund deltaga i läkarebildningen, vid hufvudstadens kliniska inrättningar
bestrida den hufvudsakligaste delen af den praktiska undervisningen, så i
medicin sorn i kirurgi, samt, lika med nämnda fakulteter, ega att anställa praktisk
medicinsk eller medicine-Iicentiatexamen.»
2:dra §:n ställer Institutet under öfverstyrelse af Kanslern för Upsala universitet,
och 3:dje §:n föreskrifver, att de för universiteten utfärdade statuter
skola för Institutet gälla till efterrättelse i alla de delar, som på detsamma ega
12
Allmänna Besvärs- och Elionomi-Vlskottels Betänkande N:o Si.
tillämplighet} och om hvilka ej i sfadgarne annorledes förordnas, Den 4:de §:n
och åtskilliga af de följande anordnar åt Institutet en styrelse af ett lärare-kollegium,
i närmaste analogi med universitets-fakultefernas. 31 § bestämmer
hvilka hufvudämnen äro föremål för den vetenskapliga undervisningen vid Institutet,
nemligen anatomi, histologi, physiologi, medicinsk kemi, toxicologi,
praktisk medicin, pharmacognosi och pharmacopé, pediatrik, syfilidologi och
dermatologi, psychiatri, praktisk kirurgi, ophthalmiatrik, obstetrik och gynmcologi,
pathologisk anatomi samt rätts- och stats-medicin. Den nästföljande §
ger anvisning på de sjukvårdsinrättningar i hufvudstaden, som skola vara för de
studerande tillgängliga till vinnande af klinisk undervisning och praktisk öfning,
nemligen Serafimer-lasarettet, Allmänna Barnhuset, Allmänna Barnbördshuset,
stadens och länets kurhus samt hospitalet för sinnessjuka å Konradsberg. Den
34 § föreskrifver, att vid Institutet skola finnas, underhållas och förfullständiga»
följande materiela hjelpmedel för undervisningen, nemligen bibliothek, anatomiskt
museum, samling af kemiska och farmaceutiska preparater och droguer med
tillhörande mineralier, samling af kirurgiska instrumenter och bandager, samling
af förlossningsinstrumenter, anatomisal med tillhörande lägenheter samt erforderliga
apparater och kemiskt laboratorium. Föreläsningarne såväl som undervisningen
i öfrigt och kontrollen derå äro ordnade på akademiskt sätt, examenspröfningen
sammalunda o.ch slutligen bemärkes, att i afseende på kompetens till
lärarebefattningar vid institutet föreskrifves, i likhet med hvad för universiteten
gäller: i allmänhet att sökande till lärarebefattningar skall hafva förvärfvat medicine
doktorsgrad eller fullgjort de för vinnandet deraf föreskrifna prof: att
sökande till professorsbeställning skall fullgöra de vanliga lärdomsprofven, bestående
af en disputation och två föreläsningar, hvilka prof bedömas af lärarekollegiet
vid institutet, likasom af fakulteterna vid universiteten: och att vid återbesättande
af lediga adjunkturer på enahanda sätt förfares: varande jemväl vid
institutet tillåtet att anställa docenter och amanuenser.
Så vidt det var möjligt att på Carolinska medico-kirurgiska institutet
tillämpa hvad som utgör kännetecknen på en akademisk fakultet, har sådant alltså
skett genom ifrågavarande stadgar, och de olikheter, som må förefinnas. kunna
ej anses annat än såsom oväsendtlig» i fråga om en högskolas organisation,
Och likväl har Carolinska institutet, åt hvars utrustning med lärarekrafter
på sednare tid egnats till och med mera omsorg, än i fråga om universiteten,
och hvars öfverlägsna styrka i afseende på materiela resurser är allmänt erkänd,
fråntagits allt annat inflytande på den theoretiska delen af läkarebildningen, än
som kan utöfvas under den företrädesvis praktiska undervisning, hvilken bereder
medicine-kandidaten till licentiat-examen.
Då Utskottet trott sig kunna uppsöka skälen till en sådan anordning uti de
anföranden, som inom de särskilda Riks-Stånden före remissen af hvarje motion
Allmänna Besvärs- och Ekonomi Utskottets Betänkande N:o 94.
13
afgifvits till förmån för den af Kongl. Majit beslutna åtgärd, anser Utskottet sig
lämpligen kunna uttala sin åsigt i ämnet, på samma gång som Utskottet till
granskning upptager de för den motsatta meningen andragna skäl, hvilka synas
kunna ega någon vigt eller verkligt inflytande på frågans bedömande.
Sålunda har till en början anförts, att den examensrätt Carolinska institutet
egt i theoretiska ämnen, endast föga varit begagnad, och att förändringen i
detta förhållande således ej kan medföra några vidt utseende följder. Detta
skäl synes dock Utskottet vederläggas af samma orsak som den förebråelsen, att
så få genomgått hela studiikursen vid Carolinska institutet, nemligen bristande
kompetensrätt för dess lärjungar; och då lika litet aflagd kirurgie kandidat-examen
vid Carolinska institutet berättigade till undergående af licentiat-examen
vid universiteterna, som aflagd medicine kandidat-examen vid universiteterna berättigade
till undergående af kirurgie licentiat- och kirurgie magister-examen vid
institutet, så inser man lätt, hvarför ingen annan aliade den theoretiska examen
vid institutet, än den, som genomgick hela kursen derstädes. Man skulle således
kunna på samma skäl påstå, att det föga betydt, om man äfven borttagit
den praktiska eller licentiat-examen från institutet, då så få äfvenledes aflade
denna examen derstädes. Men häri lag just en af bristerna i sambandet och
samverkan läroverken emellan, att icke motsvarande examina voro gällande vid
ile olika läroverken.
Änskönt Utskottet förmenar, att, tvärtemot hvad sorn är vordet emot Carolinska
institutet anmärkt, institutets theoretiska examen i det väsendtligaste motsvarat
medicine-kandidat-exainen — i afseende hvarå jemväl bör anmärkas, att
institutet sjelft 2:ne gånger, ehuru utan framgång, sökt. genom vederbörande få
den ändring, att de olikheter mellan dessa begge examina, som förefunnos, måtte
varda upphäfda — torde dock berörda omständighet för det förevarande ämnet
få anses mera likgiltig, alldenstund, på sätt Utskottet önskar vidhålla, frågan icke
gäller huru förhållandet varti, utan huru det hör vara, och det ordnande af
medicinska undervisningen, Rikets Ständer hos Kongl. Majit begärt, måste anses
hafva haft till ändamål att afhjelpa ofullkomligheterna, icke att på dem bygga
ett nytt system, samt Rikets Ständer dessutom tillräckligt uttalat sin mening och
afsigt att man barde göra en sanning af 1822 års löfte att gifva institutet en
sådan organisation, att derstädes kunde danas skicklige läkare i medicinalverkets
alla grenar för Statens behof; hvarförutan Rikets Ständer säkerligen ej skulle tid
efter annan beviljat medel till utvidgning af detta läroverk i en sådan skala, att
der nu finnas flere lärostolar i de till den medicinska vetenskapen hörande ämnen
än vid begge universiteterna tillhopa.
Man har ock såsom skäl för afslag å motionerna anfört, att komitéen för
medicinska undervisningens ordnande i sitt betänkande förklarat det vara tobe
-
14
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskottets Betänkande K:o 94.
Tänkt och ändamålslöst», att låta alla tre läroverken qvarstå och göra deni. hvart
och ett, sjelfständiga.
Hvad komiterade i sitt utlåtande afstyrkte var: att Utrusta alla tre läroverken
med så fullständiga lärarekrafter och materiela hjelpmedel att de hvart
och ett ensamt för sig skulle vara i stånd att utbilda skicklige läkare. Det
måste varit härpå som komiterade syftat med benämningen »sjelfständiga»,
enär komiterade visat sig nogsamt inse omöjligheten för fakulteterna att. få i
de smärre städerna, i brist på större sjukvårdsanstalter, tillräckligt tillfälle för
klinisk undervisning, Sundhets-kollegium har också afstyrkt en dylik »sjelfständighet»,
men ändock framhållit och förordat det förslag, som motionerna omfatta»
Vidare har det föregifvits, att Regeringens sednaste beslut om medicinska undervisningens
ordnande är i full öfverensstämmelse med Rikets Ständers skrifvelse
af den 10 December 1857.
Uti denna skrifvelse yttras, att medicinska undervisningen meddelas vid
frenne läroverk, af hvilka det Carolinska medäco-kirurgiska institutet i hufvudstaden
»visserligen vore med hänseende till såväl lärarnes antal, som tillgångar
af materiela hjelpmedel det fullständigaste» — — — — — — —
»att denna den medicinska undervisningens fördelning på flera läroverk visserligen
vore af vigt till förekommande af ensidighet och för undervisningens fullkomnande
genom täflan mellan flere lärare i samma vetenskap, hvarigenom ock
med mera säkerhet kunde påräknas, att om af en eller annan orsak vid någotdera
af läroverken en undervisningsgren vore mindre väl upprätthållen, densamma
likväl genom de öfrige lärarnes i samma ämne verksamhet icke helt och
hållet råkade i förfall; men att såsom lärokurserna vid dessa särskilda undervisningsverk
nu vore ordnade, blefve den medicinska kursen onödigtvis och utan
verklig vinst i vetenskapligt hänseende i hög grad förlängd och fördyrad» ;
»att således en ändamålsenligare samverkan mellan dessa läroverk borde tillväga
bringas för vinnande af deras gemensamma syftemål: en så fullständig läkarebildning
sorn möjligt.»
Utskottet inser ej, huru något stöd till borttagandet af den theoretiska stud
i ikursen och examen från Carolinska institutet kan sökas i denna underdåniga
skrifvelse från Rikets Ständer. Ty medicinska undervisningens fördelning på
frenne läroverk», som, enligt Rikets Ständers yttrande, skulle medföra fördelen dels
af täflan för undervisningens fullkomnande, dels att, om ett ämne lage nere vid
ett läroverk, samma ämne skulle kunna vid ett annat upprätthållas, lärer väl
icke få tolkas så. som att Rikets Ständer tänkt sig den theoretiska undervisningens
och examens borttagande från det ena läroverket — och det just från det
fullständigaste — hvarigenom begge fördelarne, nemligen såväl täflan som delaktighet
i upprätthållandet af de theoretiska läroämnena göras om intet, i hvad
på institutet ankommer. Någon »samverkan» mellan läroverken kan väl icke
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N.o 94.
15
helier befordras genom att det ena läroverkets verksamhet uti den theoretiska
undervisningen göres omöjlig. I betraktande häraf och af innehållet i såväl Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse vid 1840—1841 årens riksdag, hvarom
ofvan förmäles, som ock sednare delen af den underdåniga skrifvelsen den 10
December 1857, anser Utskottet borttagandet af den theoretiska undervisningen
och examen från Carolinska ruedico-kirurgiska institutet, långt ifrån att öfverensstämma
med Rikets Ständers uttalade önskan, tvärtom strida mot både ordalydelsen
och meningen i Rikets Ständers berörda skrifvelser. Dessutom kan man
ej undgå att i den ifrågavarande anordningen anmärka en annan inkonseqvens.
Emot komiterades hufvudförslag, att inrätta ett enda fullständigt medicinskt
läroverk i Stockholm, har erinrats, att det vore skadligt i vetenskapligt hänseende
att skilja medicinska fakulteterna från universiteten i och för det samband,
som finnes alla vetenskaper emellan; men en vida större skada måste tillskyndas
den medicinska vetenskapen och läkarebildningen, då från det fullständigaste medicinska
läroverket frånskiljes en del af de ämnen, som ingå i den medicinska
kursen och hvilka alla så nära sammanhänga med hvarandra — frånskiljas just
de ämnen, som äro de grundläggande uti den medicinska bildningen. Utskottet
anser det på detta ställe lämpligt anföra ett yttrande af komiterade, i hvilket
Utskottet till alla delar instämmer.
»Då det väl kan antagas såsom afgjordt, att mellan alla former af menskligt
vetande, mellan alla särskilda studier och forskningsarter, hvilka samtliga,
oaktadt sin skenbara olikhet, arbeta på att befordra kulturens gemensamma mål,
som är utvecklingen af njenniskans intellektuela och moraliska förmögenheter,
ett sammanhang eger rum, så måste naturligtvis detta sammanhang vara starkast
och tydligast mellan dem, sorn tillsammans bearbeta de olika delarne af ett och
samma forskningsfält, ty ju närmare ämnena eller föremålen för forskningen ligga
hvarandra, desto flera beröringspunkter erbjudas för de särskilda disciplinerna sinsemellan.
Detta sammanhang blifver således allt mera och mera innerligt, ju mindre
omfångsrikt detta fält är, och slutligen oupplösligt, der föremålet för forskningen är
en och samma sak, ehuru sedd från olika sidor och undersökt på olika sätt.
Emellan särskilda, men till en hufvudgrupp förenade vetenskaper, hvilkas innehåll
är i grunden detsamma, ehuru betraktadt från olika synpunkter, blifver berörda
sammanhang således så innerligt, i synnerhet om den i och för forskning
i nämnda hufvudgrupp inrättade vetenskapliga anstalt, tillika är undervisande,
att det verkligen påfordrar ett organiseradt, ovilkorligen till samverkan ledande
samband både mellan de särskilde lärarne samt melian lärare och lärjungar,
Detta samband åter kan knappast och endast ofullständigt vinnas utan sam-»
boende på samma ställe och härigenom möjliggjordt gemensamt begagnande af
alla till denna forskning och undervisning hörande oundgängliga hjelpmedel. Studium
och forskning i så innerligt förenade vetenskaper behöfva nemligen, för att
16
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskollels Betänkande N:o 9i.
harmoniskt och utan ensidighet utveckla sig, ej allenast de allmänna och i litteraturen
förvarade, utan äfven de omedelbara i detalj gående resultaterna af
hvarandras verksamhet. Sambandets innerlighet uppnår slutligen en så hög grad
och så en väsendtlig betydelse, att icke blott den ene läraren icke kan undvara
den andres medverkan, utan äfven att den helgjutenhet i forskning, lärdom
och undervisning, som personligheten hos en enda menniska kan åstadkomma,
är nödvändig för den behöriga sammanhållningen och friskheten i forskning och
lära. Detta slags sammanhang eger rum mellan theori och praxis i en sådan
vetenskap, sorn medicinen är. Den utgör en af flera discipliner bestående större
vetenskap, som väl står i aflägsnare eller närmare samband med andra vetenskapsgrenar,
allt efter dessas större eller mindre sammanhang med medicinen;
men framför allt måste, i öfverensstämmelse med hvad ofvan blifvit sagdt, mellan
dess egna discipliner förefinnas ett samband af vida innerligare eller organisk
art och beskaffenhet. Till följd häraf behöfva de alltid ock fullständiga hvarandra
samt kunna icke utan stor olägenhet för det hela skiljas och ensidigt bearbetas.
— Medicinens föremål är menniskan i hennes friska och sjuka tillstånd eller,
med andra ord, hennes organiska lif, såväl under normala sorn abnorma förhållanden.
Det är således oundgängligt både för studium och för forskning i
medicinen att ega tillfälle till iakttagelse af och om menniskor och framför allt
sjuka menniskor. Den ene eller andre läraren kan vara mer eller mindre sysselsatt
med elevernas inöfning i vissa af de mångfaldiga detaljer af insigter
och färdigheter, som äro nödvändiga för en rätt sjukvård; men alla böra de
ega tillfälle att ur denna det medicinska vetandets hufvudkälla eller sjukiakttagelsen
hemta innehåll och kärna för vetandet, impuls till vidare forskning och
berigtigande af möjliga misstag i analogier och slutsatser. Att skilja den medicinska
vetenskapen i theori och praxis är derföre olycksbringande och orimligt
och sker numera icke heller på annat sätt, än att under studiitiden en viss succession
af läroämnen lämpligen eger rum, samt att i anseende till kunskapsfältets
vidd vissa lärare få sysselsätta sig mera med det allmänna och förberedande,
andra med inlärande af de mångfaldiga detaljerna. Ej en gång studiet
af medicinens grundläggande discipliner såsom anatomi, physiologi, kemi och
pharmaeologi, kan utan skada drifvas för sig och på annat ställe, än de egentliga
medicinska studierna, emedan sambandet dem sinsemellan, saint mellan detri
och medicinen eger nästan samma karakter af oskiljaktig sammangjutning som
det, hvilket förefinnes mellan den egentliga medicinens theori och praxis. Endast
vid ett sådant fullständigt medicinskt läroverk kunna dessutom ensidighet och
förfall i undervisning och studier förhindras, derigenom att lärare-antalet blifver
tillräckligt och disciplinernas mångfald behörigen iakttagen, ty der så många lärare
verka och så vidsträckta studier bedrifvas, måste otvifvelaktigt behörigt lif
och
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande I\':o 94.
17
och omvexling i forskning och undervisning uppkomma. Undervisningens förfall
i någon eller några vetenskapsgrenar förekommes åter derigenom, att de kunskapsarter,
hvilka leda och kontrollera hvarandra, här genom samverkan och
förening till ett helt kunna utöfva denna inflytelse, hvilket åter icke låter sig
göra, om man åtskiljer dem».
Utskottet kan undgå att yttra sig angående tillräckligheten eller otillräckligheten
af redan befintliga lärarekrafter på det ena eller andra stället; men då
vid pröfningen af hvad som till utjemnande af förhållandet blifvit åtgjordt, företer
sig det egna förhållande, att det läroverk, åt hvilket Statsverket bestått
de flesta lärostolar, blifvit beröfvadt undervisning i en del ämnen, för hvilka
det eger serskilda lärare — ty rättigheten att undervisa måste anses illusorisk då
den undervisande ej tillerkänts rätt att i undervisningsämnena examinera eller
öfver lärjungarnes framsteg afgifva betyg — kan Utskottet ej undgå att åtminstone
anmärka, hurusom icke på något sätt tillgodogjorts den besparing åt Statsverket,
sorn derigenom kunnat vinnas, utan lärostolar bibehållits, hvilkas overksamhet
legaliserats, och hvilka derigenom förvandlats till sinekurer.
De ämnen, som ingå i medicine kandidat-examen, äro följande:
l:o
Anatomi och Histologi;
2:o
Physiologi;
3:o
Medicinsk och Physiologisk Kemi;
4:o
Pharmacologi;
5:o
Medicinsk historia, allmän Pathologi, Therapi och allmän Patliologisk
Anatomi;
6:o
Allmän Kirurgi;
7:o
Physiologisk Obstetrik ;
8:o
Propedeutisk medicinsk kirurgisk klinik.
De åter,
som ingå i Medicine Licentiat-examen, äro:
l:o
Speciel medicinsk Pathologi och Therapi;
2:o
Pediatrik;
3:o
Psychiatri;
4:o
Läran om Syphilis och hudsjukdomar;
5:o
Speciel kiurgisk Pathologi och Therapi;
G:o
Ophthalmiatrik;
7:o
Obstetrik och Gynsekologi;
8:o
Speciel patliologisk Anatomi;
9:o
Toxicologi och Pharmacodynamik;
10:o Medicina forensis.
Begge examina omfatta således aderton ämnen; och då medicinska fakulteterna
hafva sig uppdragen så väl undervisnings- som examensskyldighet för
Bih. lill R. Sl. Prot. 4862 & 4863. 8 Sami. 21 Hafi 3
18
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 9A.
båda dessa examina, äro .alltså de aderton ämnena fördelade vid Upsala på tio
lärare och vid Lund på sju. Det ville då synas rättare och för undervisningens
bästa mera fruktbringande att fördela <1 e aderton läroämnena på de aderton
lärare, som Carolinska institutet eger, än att fördela dessa aderton ämnen, såsom
t. ex. i Lund, på sju. Om det måste erkännas att Institutets öfverlägsenhet i
lärareantal och materiela resurser ligger lif verv ägande inom det praktiska gebitet,
så har Utskottet dock ej kunnat finna giltig grund för det påståendet, att Institutet
är underlägset medicinska fakulteterna i förmåga och lärarekrafter till att
meddela undervisning och anställa pröfning i de theorefiska ämnena. Af den
förteckning på lärare vid de olika läroverken, som motionär erne meddela, synes
nemligen, att Institutet äfven i detta hänseende är bättre lottadt än fakulteterna.
Om än i afseende på vilkoren för ernåendet af lärareplatser vid de olika läroverken
någon olikhet förefanns derutinnan, att till kompetens för det ena ej
kräfdes lika prof på lärareskicklighet, som vid det andra, så är denna olikhet
undanröjd genom de för Institutet utfärdade nådiga stadgar, som derom lemna
föreskrifter, hvilka synas tillfredsställande, såvida man icke vill på förhand antaga
det orimliga, att lärare vid det ena läroverket ovilkorligen skola vara eller
blifva underlägsna dem vid det andra. Men att bibehålla lärare i ett ämne,
som tillhör den theoretiska examen, utan att lemna honom i behåll rättigheten
att examinera, och att sålunda fortfarande kreera professorer i physiologi, i anatomi,
i kemi etc. med föreläsningsskyldighet men utan lärjungar, synes Utskottet
innebära ett förbiseende lika mycket af vetenskapens anspråk, som af det
allmännas rätt att ej se Statens medel gagnlöst använda.
Utskottet fattar ock lätt den ifver, Carolinska institutets lärare visat för att
få behålla den theoretiska undervisningen, hvars borttagande från Institutet kastar
på detsamma icke blott misstanken utan beskyllningen för otillräcklig vetenskaplighet;
och Utskottet vill icke hafva undanhållit det omdöme om denna deras strid
för hvad som blifvit benämdt Institutets förlorade rättigheter, att densamma just
synes innebära en borgen för de förhoppningar, man vore berättigad att bygga
på den fria täflan emellan de olika läroverken, enär det i sjelfva verket icke är
rättigheter, utan skyldigheter, Institutet vill återvinna; och man bör kunna förstå,
att det gifves pligter, lika dyrbara och oafhändliga som rättigheter.
Förlusten har emellertid, efter Utskottets omdöme, hårdast drabbat den medicinska
undervisningen och på samma gång samhället. På de mindre medicinska
läroverken hopas en alltför vidsträckt undervisnings-skyldighet, då man
deremot hindrar det fullständigare läroverket, att begagna de krafter, som det
eger till undervisningens fromma. Genom att monopolisera vid fakulteterna den
theoretiska undervisningen och examen, inskränker man den fria vetenskapliga
täflan med sina goda följder, och vållar dymedelst, att de tvänne minst fullstän
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N.-o 94.
19
diga läroverkens smärre krafter tagas i ett onaturligt stort anspråk, under det
att lärare vid Institutet i afseende på undervisningen i theoretiska läroämnen, sä
att säga. sättas på indragningsstaf.
I afseende på den fria täflan, motionärerne påyrkat, har man påstått, att
det vore omöjligt och obilligt att begära det de tvänne läroverken, eller universitetens
medicinska fakulteter, med betydligt mindre lärareantal skulle kunna
täfla med det tredje, eller Institutet, som eger flere lärare än de båda andra tillsammans.
Men om än universitetens medicinska fakulteter ega mindre lärareantal
än Institutet, åligger det likväl, så som den medicinska kursen för närvarande
är ordnad, minst åtta af Institutets lärare att under en viss tid af studiikursen
äfven lemna fakulteternas lärjungar klinisk undervisning på de större sjukvårdsanstalterna
i hufvudstaden, hvarigenom den förespeglade orimligheten af täflan
helt och hållet försvinner, enär dessa lärares undervisning således är gemensam,
eller hvad man kallar ett commune bonum, för alla tre läroverken. Om likväl
berörda farhåga egt grund, hade det, så vidt Utskottet kan inse, åtminstone varit
bättre, att man befriat de mindre läroverken från en del af undervisnings- och
pröfningsskyldigheten i de ämnen, som tillhöra den medicinska kursen, till exempel
från de praktiska ämnen, som ingå i licentiat-examen, än att fråntaga den starkaste
läroanstalten hela den theoretiska undervisningen. Häremot invändes dock
från förstnämnda läroverks sida, att det vore i hög grad skadligt att skilja de
praktiska läroämnena från de theoretiska, isynnerhet uti medicinska vetenskapen,
der alla ämnen så nära och intimt sammanhänga med hvarandra. Dessa läroverk
skulle dessutom genom ett sådant ordnande lätteligen blifva ensidiga, theoretiskt
spekulativa skolor. Men det är just detta skäl man förbisett, när man åt
Institutet anvisat en uteslutande praktisk verksamhet. Härigenom är denna läroanstalt
dömd till ensidighet och man framtvingar derigenom just det hulvudfel,
hvars undanrödjande med den medicinska undervisningens ordnande åsyftades,
och hvilket bestod deri, att såsom kommitteradc yttrat, åtskiljdt var, hvad sorn
aldrig utan olycksbringande följder kan åtskiljas i en vetenskap sådan som medicinen,
nemligen theori och praxis; och hvilket äfven var anledningen dertill
att universitets-fakulteterna kunnat tillvitas ensidighet i theoretisk rigtning,
Carolinska institutet åter i praktisk, hvilket i sin ordning alstrat brist på samverkan.
Genom Kongl. Maj:ts förenämnda nådiga Bref till Sundhets-kollegium är
numera förklaradt, att de läkare, som tillförene genomgått fullständig studiikurs
vid Carolinska institutet och aflagt såväl Kirurgie-magister-examen som dittills
stadgade embetsprof, äro kompetente att söka och vinna förslag och befordran
till alla läkarebeställningar i Statens tjenst, för hvilka ej särskilda kompetensvilkor
genom samma Kongl. Bref fastställdes, såsom akademiska lärarebefattningar
m. 11.
20 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 9i.
Härigenom måste anses vara erkänd t, att de läkare, som danats uteslutande
af .Carolinska institutet, ega tillräckliga kunskaper och skicklighet för att kunna
ernå den likställighet i afseende på rätt till befordran, hvarom så länge
tvistats.
För att likväl till sist undanrödja allt tvifvel om Carolinska institutets förmåga
att äfven i sitt nu nydanade skick bibringa tillräckligt vetenskaplig undervisning
äfven i de ämnen, som äro företrädesvis theoretiska, torde det vara nog
att påpeka, hurusom de samma lärare, hvilka frånkännes rätt att i den theoretisk-medicinska
examen bedöma elevernas kunskapsprof, tillmätes behörighet att
bedöma lärdomspr of, aflagda af dem, hvilka söka anställning såsom professorer
i just samma theoretiska ämnen.
På grund af hvad Utskottet nu anfört, tvekar Utskottet ej att såsom en
väsendtlig brist i sednast vidtagna anordning beträffande den medicinska undervisningen
och såsom icke öfverensstämmande med de afsigter, Rikets Ständer vid
särskilda tillfällen tillkännägifvit i fråga om en sådan organisation af Carolinska
medico-kirurgiska institutet, att skicklige läkare för alla grenar af medicinalverket
för Statens behof der kunde danas, anmärka det förhållande, att den theoretiska
och praktiska undervisningen vid detta läroverk blifvit åtskiljde; i anledning
hvaraf Utskottet ock vördsamt tillstyrker bifall till de i ämnet väckta motioner
sålunda, att
Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t,
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes medgifva Kongl. Carolinska
medico-kirurgiska institutet rätt att, i likhet med universitetens
medicinska fakulteter, anställa såväl den theoretisktmedicinska,
eller så kallade medicine-kandidat-cxamen, som
den praktiskSmcdicinska eller mcdicine-licentiat-examen, samt
att Kongl. Stadgan för bemälda Institut den 26 April 1861
måtte i öfverensstämmelse härmed varda ändrad, och de åtgärder
i öfrigt vidtagas, som för beslutets befordrande till
verkställighet må finnas nödiga.
Stockholm den 23 Februari 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 94.
21
Reservationer:
af Friherre Cederström, B.: »Uti en af regeringen så nyligen pröfvad och afgjord
fråga, som denna, har jag trott någon anhållan om ändring icke böra, utan synnerligen
tvingande skäl, af representationen nu aflåtas.
Efter min uppfattning äro de till stöd för yrkandet om den ifrågavarande förändringen
andragna förhållanden icke af sådan beskaffenhet. Vore läkarebildningen
i vårt land, under efterlefnad af gällande föreskrifter, af den bristfälliga och
mindre fullhaltiga art, att lärokursernes omreglering syntes, af sådan anledning,
vara utaf verkligt behof påkallad, då finge visserligen alla formela betänkligheter
vika. Men den läkaregeneration, som uppvext under åtnjutande af det hos oss stadgade
undervisningssätts fördelar, är i obestridd och säkerligen välförtjent besittning
af allmänhetens aktning och förtroende. Jag inser således ej, att detta undervisningssätt,
under ömsesidig inverkan af anbefallda, omsorgsfullt på de respektive
läroverken fördelade, theoretiska och praktiska lärokurser, kan anses otillfredsställande.
Rikets Ständer hafva tillförene önskat en »samverkan» emellan rikets universiteters
medicinska Fakulteter å ena sidan, samt Carolinska Institutet å den andra.
Likasom för en fullständig läkarebildning praktiska öfningar i hufvudstaden äro
föreskrifne, likaså torde den theoretiska universitetsundervisningens vigt ej böra förbises
eller underskattas. Allt hvad som till fullständighet i dessa ömsesidiga fordringar,
kan, medelst nödiga anslags beviljande, lända, det böra Rikets Ständer,
efter pröfning af landets tillgångar, beredvilligt åt de Medicinska undervisningsanstalterna
förunna. Men någon rubbning af de respektiva läroanstalternas stadgade
rättigheter synes ej häraf föranledas.
Läroverken samverka nu till ett gemensamt mål: den svenska läkarebildningen.
Denna samverkan synes, såsom nyss är antydt, lemna de mest nöjaktiga och för
dessa institutioners värde talande resultat. Jag har ej blifvit bringad från min öfvertygelse
om gagneligheten för den unga läkaren af hans vistande, någon del af
sin studiitid, vid ett universitet, der, genom umgänge med studerande af jemväl
andra studiifack och under åhörande af en och annan bland de utmärktaste lärare,
tillhörande öfrige Fakulteter, han måste vinna i mångsidig bildning, till gagn och
icke till mehn för hans hufvudsakliga vetenskapssyfte, enär erfarenheten på det mest
hedrande sätt tillräckligen ådagalagt verkställbarheten af en sådan, hos samma
individer, tillhörande vår högt aktade läkarekorps, lyckligen förenad grundlighet och
flersidighet.
Den med hvarje år ökade snabbheten af våra kommunikationer underlättar ock,
medelst tids och kostnadsbesparing, i väsendtlig mån de resor, som af nu stadgade
lärokursers fördelning föranledas.
22
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Pi:o 94.
Af ofvan antydda förhållanden föres jag till den åsigt, som jag äfven trott mig
härmed vördsamt böra utsäga, att de i detta ämne afgifna motioner synas mig
för närvarande icke böra till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.»
Häruti instämde Friherre af Schmidt, C. J. G.
af Friherre Alströmer, G. J. O.; »På det anledning icke måtte förefinnas till
det inkast att likställigheten mellan universitetens fakulteter och Carolinska meclicokirurgiska
institutet icke blifvit i Utskottets förslag tillbörligen iakttagen, har jag,
som i öfrigt biträdt samma förslag, ansett deri böra inflyta, att stadgandet i Kongl,
brefvet till Kanslern för rikets universiteter af den 26 April 1861, så lydande:
»egande dock Kanslern att på anmälan af Carolinska medico-kirurgiska institutets
lärare-kollegium förkorta den vid hufvudstadens kliniker föreskrifna tjenstgöring för
»medicine-kandidat, hvilken tjenstgjort såsom underläkare vid större sjukhus eller
»utöfvat läkareverksamhet på egen hand och sådant med behörigt intyg styrker»,
borde undergå den förändring att sådan dispens jemväl må på anmälan af universitetets
fakulteter kunna medgifvas.»
af Biskop Hultman, Kontraktsprostarne Janzon och Palmlund samt Doktor
Runsten ;
af Doktor Landgren: »Det beslut, hvartill Utskottet i medicinska frågan nu
kommit måste leda till samma resultat, sorn af Ständerna förordades vid 1856 års
riksdag, nemligen att medicinska bildningen om ock småningom drages ifrån akademierna
och koncentreras i hufvudstaden, utan att man vill beqväma sig att ditflytta
de öfriga fakulteterne; ty det synes mig ej möjligt för medicinska fakulteterne
att i längden kompetera med Carolinska Institutet, om detta eger åtminstone jenmgoda
theoretiska läkarekrafter, sedan Institutet blifvit alldeles sjelfständigt, men
fakulteterne framgent måste hos detta supplicera om klinisk undervisning för sina
alumner. Att under sådana förhållanden säga det man ställer fakulteter och Institut
på samma fot, liknar mera ironi än allvar. Men invänder man. akademiska
lärare påstå ju sjelfva att fakulteterna ingenting hafva att frukta. Mitt omdöme
bestämmes dock ej af hvad som å ena eller andra sida påstås, utan af hvad som
synes mig till följd af tingens natur ovilkorligen komma att inträffa.
Hufvudfrågan gäller således: kan det vara helsosamt i socialt hänseende att
naturvetenskapernas studium i vårt land rifves lös från den lefvande vexelverkan
med de öfriga bildningsgrenarne som vid ett universitet förefinnes? Och är det ej
en känd sak att läkarekorpsen är den enda, som drifver detta studium till någon
höjd och således kan anses här i landet representera detsamma? Är det ej en känd
sak att vetenskaper likasom individer lätt utveckla en samhällsskadlig ensidighet,
då de isolera sig och skilja sig från den dagliga lefvande vexelverkan med andra.
Om någon skulle göra försök att upprätta en prestbildningsinstitution i hufvudstaden
eller annorstädes alldeles afsöndrad från all beröring med andra vetenskapliga
institutioner, så skulle utan tvifvel hela verlden genast befara uppkomsten af en
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotlels Betänkande N:o 34. 23
munkaktig eller pietistisk anda, som inverkade skadligt både på presterskapet och
den theologiska vetenskapen. Hafva då naturvetenskapernas idkare något privilegium
derpå, att i tidens längd den materialistiska ensidighet, som hos dem någon
gång uppenbarat sig, ej i en isolerad institution skulle kunna få öfvertaget? och
skulle en sådan rigtning hos en i öfrigt så aktningsbjudande och inflytelserik del af
samhället som läkare-korpsen icke medföra någon skada och skulle sjelfva naturvetenskapen
derigenom icke förlora något af sin allmänna, upplyftande och förädlande
inflytelse på samhällslifvet? Jag ser i läkare-koi’psen icke blott ett verktyg för
sjukdomars botande utan en af nation albildningens vigtigaste stödjepelare.
Med anledning häraf och om en sådan fördelning af medicinska undervisningen
som regeringen beslutat, och som jag i min reservation 1857 förordade, skulle lägga något
hinder i vägen för meddelande af den bäst möjliga läkare-bildning, hvilket jag
ej kan inse, så återstår intet annat, än att i hufvudstaden upprätta ett fullständigt
universitet med nedläggande af universitetet i Upsala. Att juridiska studiet skulle
bedrifvas med mera lif och lust inom hufvudstaden, torde nog vara möjhgt. Att en
theologisk fakultet i hufvudstadeu, skulle mägtigare inverka på det religiösa lifvet
i hela riket torde väl ock kunna förmodas. Men anse sig Rikets Ständer till en så
genomgripande åtgärd ej ega tillgångar, som nog är ett afgörande skäl, så är det
väl ock ej rätt klokt att tillstyrka åtgärder, som dock skola föranleda nya och
ännu mägtigare agitationer för just en sådan flyttning.»
af Kyrkoherden Ternström: »I Utskottets tillstyrkande kan jag icke instämma.
Vore det endast frågan om medgifvandet åt Carolinska medico-kirurgiska institutet
af en examensrättighet, som det saknar, så kunde derpå måhända ligga föga vigt.
Men för inig åtminstone är det klart, att hvad man här söker att vindicera åt sagda
Institut, endast är första steget till större förändringar. Ingens rättigheter böra utvidgas
på andras bekostnad: — den grundsatsen skulle hvar och en hålla på, om
det gällde honom sjelf. Inrymma Rikets Ständer för sin del Carolinska institutet
rättigheten, att, såsom här är begärdt och föreslaget, examinera i medicinsk både
theori och praktik, således att i sjelfva verket kreera medicinedoktorer, så ströfvar man
för långt in på medicinska fakulteternas område och gör inskränkningar i deras hittills
och ännu innehafvande rätt. Man invände ej att afsigten blott är att framkalla
en likställighet, hvarigenom ej betages medicine studiosis friheten att söka
promotion på hvilketdera stället de vilja. Ty tydligt är, att, då de i allt fall skola
taga den kirurgiska graden vid Institutet, de då, med den nu beviljade rättigheten,
heldre absolvera hela den medicinska kursen derstädes, än för det öfriga återgå till
fakulteten. Deri kan ock vistelsen i hufvudstaden ingå såsom ett underordnadt lockande
motiv. Följden skulle således i sjelfva verket blifva en medicinska fakulteternas
tillintetgörelse, en utbrytning från universiteterna, ett lmderande af universitets-idéen
och af de akademiska konstitutionerna. Men huruvida sådant skulle vara
helsosamt och leda till bildandet af dugliga läkare, må öfverlemnas till deras prof
24 Allmänna Betvärs- och Ekonomi Vtikollels Betänkande N:o 94.
ning och bedömande, som veta, i huru nära samband det medicinska studium står
med de filosofiska, naturvetenskapliga och språkstudier, som endast vid universiteterna
kunna med framgång bedrifvas. Universitetssammansättningen af fyra fakulteter
har för sig, om möjligt, en ännu bättre grund än våra riksdagars sammansättning
af fyra stånd. Denna universiteternas ledfogning vittnar om de gamles
vishet och har historisk kontinuitet samt hela fornålderns häfd. Men konseqvenserna
af den medgifna rättigheten kunna och böra dragas ut ännu längre. Det är
mycket taladt och skrifvet om Upsala universitets förflyttning till hufvudstaden; dertill
vore ock det nu af Utskottet tillstyrkta bifallet till motionerna i ämnet ett första
steg; ty hvar man sticker in hufvudet, der följer gerna kroppen med. Här behöfver
förutseendet icke vara särdeles skarpt. Hvad man icke kan på en gång
åstadkomma, det söker man med ihärdighet att undan för undan tillvägabringa, tilldess
brytningen med den gamla tiden, som dock fostrat och bildat oss till hvad vi
äro, blifver fullständig. Man har icke här uttalat ordet: icke ens med den lättaste
häntyduing påpekat den af mig framhållna följden, och jag är derigenom frikallad
från vidare diskuterande af universitetsflyttningen; men behåller jag för ögonen de
för mig otvifvelaktiga följder, som förr eller sednare skola inträda; betänker jag, att
Carolinska institutets bestämmelse aldrig varit den nu föreslagna; tager jag i betraktande,
att en öfversigt och måhända reorganisation af hela medicinalväsendet
lärer komma under Kongl. Majds pröfning, och har jag ej funnit anledning till klagan
öfver oskickliga läkare med våra nu varande bildningsanstalter, så saknas icke
skäl för den reservation, som jag vördsamt utber mig måtte få åtfölja Betänkandet.»
af Professor Agardh: »Att Rikets Ständer skulle utan särdeles tvingande anledningar
söka rubbning af ett nyss förut fattadt regeringsbeslut, har jag för min del icke kunnat
tillstyrka. Man kan utan tvifvel vara förvissad derom att Regeringen i en fråga, som blifvit
ifrån så många olika håll skärskådad, icke utan moget öfvervägande fattat sitt beslut.
Är nu dertill detta beslut i full öfverensstämmelse med en föregående Rikets
Ständers skrifvelse, om det stödjer sig på alla förut hörda auktoriteters yttranden,
månne det kan vara lämpligt att Rikets Ständer på grund af ett, om också högljudt
uttaladt, missnöje på ett håll, genom en ny skrifvelse söka ändring i detta beslut,
mot hvars ändamålsenlighet den korta tid, som efter dess fattande förlupit, icke ens
kunnat lemna någon erfarenhet.
Regeringen hade trenne förslag att välja emellan:
l:o Det af komiterade för den medicinska undervisningens ordnande framställda
hufvudförslaget, åsyftande alla läroverkens sammanslående till en enda medicinsk
läroanstalt i hufvudstaden;
2:0 Att göra hvart och ett af de trenne läroverken till ett sjelfständigt, eller med rättighet
att utan samverkan med de andra utbilda sina elever;
3:o Att antaga det af komiterade framstälda s. k. interims-förslaget, åsyftande att
fördela undervisningen mellan fakulteterna och Institutet. Att
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskotlels Belänkande N:o Si.
25
Att antaga hufvudförslaget kunde väl svårligen komma i fråga, enär Eikets
Ständer sjelfve i sin skrifvelse uttalat »att den medicinska undervisningens fördelande
på dera läroverk visserligen vore af vigt till förekommande af ensidighet oeh för
undervisningens fullkomnande genom tädan mellan dera lärare i samma vetenskap.»
Hufvudförslaget hade dessutom blifvit afstyrkt af universiteternas fakulteter och Konsistorier,
af Kanslern, af Sundhets-kollegium, och således af alla sakkunniga myndigheter,
med undantag af Carolinska institutets professorer.
Att göra alla tre läroverken till sjelfständiga och af hvarandra oberoende läroanstalter
torde icke heller kunna komma i fråga, enär Rikets Ständer i sin skrifvelse
uttalat »att en ändamålsenligare samverkan emellan dessa läroverk borde tillvägabringas
för vinnande af deras gemensamma syftemål: en så fullständig läkarebildning
som möjligt.» Äfven komiterade afstyrka denna utväg.
Återstod således endast att antaga komiterades interimsförslag med de modidkationer,
som enligt deröfver afgifna utlåtanden möjligen kunde anses nödiga.
Enligt interimsförslaget skulle theoretiska (eller kandidat-) examen anställas inför
endera medicinska fakulteten i Upsala eller Lund; hvarefter lärjungen skulle tjenstgöra
4 månader på universitetsklinikerne och 12 månader på klinikerne i hufvudstaden,
samt derefter undergå praktisk (licentiat-) examen i 2 afdelningar: den föregående
muntlig inför en af fakulteterne, hvilken derefter skulle ega att af honom taga
läkare-ed och meddela honom -rätt till läkarekonstens utöfning; den efterföljande
bestående af praktiska prof vid läroverket i Stockholm, inför en examens-kommission,
sammansatt af de tre läroverkens dekaner och lärarne i de ämnen, hvari profven
skulle afläggas.
Då de komiterade för medicinska undervisningens ordnande i första rummet
förordat sitt hufvudförslag, så kunde de naturligtvis endast tills vidare föreslå interimsförslaget.
Men redan en af de kommiterade ansåg att interimsförslaget borde
såsom definitivt antagas. Carolinska institutets professorer, hörde öfver komiterades
förslag, förorda väl hufvudförslaget, men framställa, för den händelse att, innan
detta antages, en provisorisk åtgärd skulle vidtagas, det förslag att den theoretiska
examen skulle endast tagas vid fakulteterne, den ‘praktiska uteslutande vid institutet.
För den händelse Kongl. Maj:t skulle pröfva lämpligt att för längre tid sätta i verket
interimsförslaget, så anmärka de deremot, att läkare-ed icke borde afläggas, ej
heller rätt till läkarekonstens utöfning meddelas, förrän den praktiska examen i sin
helhet vore tagen. — Då detta betänkande afgafs hade således Institutets professorer
iugen invändning deremot att kandidat-examen endast inför fakulteterna aflades.
Sundhets-kollegium, i hvars betänkande motionären sökt ett hufvudsakligt stöd,
och hvilket skulle hafva yttrat att det vore bättre att förkasta hela förslaget, har
dock äfven tillstyrkt interimsförslaget eller, som Sundhets-kollegium benämner detsamma,
komiterades alternativa förslag, likväl med bestämdt yrkad förändring i de
Bih. lill Ii. Sl. Brot. 1862 & 1863. 8 Sami. 21 Hafi. 4
26
Allmänva Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 9i.
nyss anförda stadgandena om läkare-edens afiäggande och meddelande af rätt till
läkarekonstens utöfning på föreslaget sätt. Likaså förordar Sundhets-kollegium den
förenkling, att stadgandena om examenskommissionen borttagas och att de olika delarne
af den praktiska examen förrättas af hvar sitt läroverk. Det är endast
dessa förändringar, som Sundhets-kollegium gör till vilkor för sitt godkännande af
förslaget. Det säger uttryckligen att »till hvad komiterade i §§ 1—5 föreslagit
(och således äfven till det i § 4 förekommande stadgandet om theoretiska examens
afiäggande endast inför fakulteterne) finner Kollegium sig föranlåtet tillstyrka nådigt
bifall.» Slutligen yttrar Kollegium »att det hvarken kunnat tillstyrka utbildandet af
alla 3 nu befintliga, medicinska läroanstalterne till fullständiga, af hvarandra i alla
delar oberoende undervisningsverk, ej heller till antagande förorda komiterades
hufvudförslag, — — hvaremot Kollegium ansett komiterades alternativa förslag
vara förtjent af nådigt afseende, dock icke såsom, enligt komiterades åsigt, en blott
interimistisk anordning, utan snarare såsom en definitiv reglering af den medicinska
undervisningen i riket, samt med förutsättning att Kongl. Maj:t derjemte täcktes bifalla
de af Kollegium i underdånighet påyrkade förändringar i vissa bland de af
komiterade föreslagna bestämmelserna till planens utförande, synnerligast med hänsyn
till den praktiska examen och dess båda afdelningar, hvilka sistnämnda förändringar
Kollegium anser vara af så väsendtlig vigt att dem förutan hela den åsyftade
förbättringen i den medicinska undervisningen skulle genom förslagets antagande
tillintetgöras. Kollegium kan alltså icke underlåta att i underdånighet uttala dess
öfvertygelse att då (d. v. s. om läkare-ed och venia practicandi skulle efter mundtliga
förhöret meddelas och den praktiska examen förblifva så invecklad, som komiterade
föreslagit den) vore bättre att förkasta hela förslaget och lemna alla de
befintliga läroverkens organisation och verksamhet hufvudsakligen oförändrad.»
Långt ifrån således att, såsom motionären säger, Sundhets-kollegium förkastat
interimsförslaget, har det tvärtom förordat detsamma, och det är endast för den
händelse. Kongl. Maj:t icke täcktes gilla Kollegii underdåniga framställning om ändring
af komiterades förslag i hvad praktiska examen rörer, som Kollegium slutligen
framställer det förslag i 12 punkter, som motionären anfört.
Då Sundhets-kollegium icke haft något att erinra emot den theoretiska examens
undergående inför fakulteterne, så torde det redan deraf vara uppenbart, att det i
motionen citerade yttrandet: »att Carolinska institutet skulle bilda en underordnad
länk i undervisningssystemet» o. s. v., måste afse något helt annat än denna theoretiska
examen. Hvarken Institutets professorer eller Sundhets-kollegium fästade, då
deras yttranden afgåfvos, någon vigt vid denna examen. Men det var bestämmelserna
om lärare-edens afiäggande och tillåtelsen till läkarekonstens utöfning innan
pröfningen inför Institutets lärare försiggått, som förmenades skulle hafva satt Institutet
i en beroende ställning af fakulteterne.
Allmänna Besvärs- neli Ekonomi,-Utskottets Belänkande N'-o 9i.
27
Sunclhets-kollegii yttrande har således, i sin helhet betraktadt, en helt annan
syftning än motionären framställt. Sundhets-kollegium har förordat interims-förslaget
att antagas som definitivt, endast med förbehåll af vissa förändringar; och
hvad särskildt theoretiska examen beträffar har Kollegium i alldeles bestämda ordalag
tillstyrkt, att densamma skulle inför fakulteterne afiäggas. Universiteternas fakulteter
och konsistorier samt slutligen kansleren — högste styresmannen för både
Universitet och Carolinska institutet — hafva icke heller haft något emot denna anordning
att anmärka. Vill man således anse den theoretiska examens förläggande
till universitetet såsom »en inskränkning i Carolinska institutets verksamhet» så,
långt ifrån att, såsom motionären framställer förhållandet, denna inskränkning på
intet, håll blifvit ifrågasatt, har den tvärtom blifvit godkänd af alla myndigheter
som blifvit hörda, Carolinska institutets professorer icke undantagna. Kan man väl
vid sådant förhållande skäligen framställa denna, af alla sakkunniga myndigheter
obestridda, åtgärd såsom ett våld emot Carolinska institutets rätt, en stympning,
med hvad mera derom blifvit yttradt. Om borttagandet af denna theoretiska examen
skulle hafva ett så förderfligt inflytande på Institutet, kan det väl rimligtvis
antagas att olägenheterne icke skulle kunnat inses af Institutets professorer och af
Sundhets-kollegium, då de, utan all protest deremot, afgåfvo sina ofvan refererade
yttranden ?
Det torde dessutom icke vara omöjligt för hvem som helst, som känner till förhållandena,
att hilda sig ett omdöme öfver betydelsen af denna theoretiska examen
för Institutet. På de sednaste 30 åren hafva 24 af Institutets elever undergått densamma;
således icke ens En om året. Ar det då månne tänkbart att Institutets
verksamhet skulle i någon särdeles grad vara beroende af en examen, som så sällan
förekommit? Kanske ville någon invända att Institutet examinerat få, men undervisat
så många flera. Dessa sednare måste då hafva varit universiteternes elever.
Men om fordom många af dessa och nu ett ringare antal sökte undervisning vid
Institutet, så måste ju tydligen anledningarne dertill ligga antingen i undervisningens
olika beskaffenhet vid Institutet, eller uti förhållanden vid universitetet; ty icke kan
borttagandet af en examen, som endast Institutets elever, voro underkastade, ha inverkat
på universiteternas elever, som icke hade med denna examen att skaffa.
Men, säger man, anledningen hvarföre Institutets elever före den nya regleringen
varit så få, är att söka i den inskränkta kompetens-rätt, som varit åt Institutets
elever förunnad. Ehuru frågan om orsaken till elevernes ringa antal före omregleringen
tydligen icke förer till något svar derpå, huruvida borttagandet af den theoretiska
examen inverkat på elevernes antal efter omregleringen, så torde äfven frågan
om kompetensrätten förtjena en belysning. Man har sagt och så ofta upprepat att
Institutets elever haft sämre kompetens-rätt än universiteternes, att detta numera
antages som en trosartikel. Förhållandet är dock följande: Till Regementsläkare
-
28 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Aho 94.
tjenster kan ingen å förslag uppföras, sorn icke i 3 år varit Bataljonsläkare (Kongl.
Brefvet af den 28 Maj 1857.) Till förste Bataljonsläkare-tjenster ha de företräde,
sorn på en gång äro medicine doktorer eller licentiater och kirurgie magistrar samt
aflagt det så kallade embetsprofvet; men å förslag må äfven uppföras kirurgie magistrar,
ehuru de icke fullgjort de till medicine doktorsgraden hörande specimina hvaremot
medicine doktorer eller licentiater såsom sådane endast få uppföras å förslag
till andre Bataljons-läkaretjenster. (Kongl. Brefvet af den 26 April 1855.) För såvidt
således det väl icke kan bestridas att det är en större förmån att kunna befordras
både till förste och andre Bataljonsläkare, än att endast kunna befordras
till den ringare och sämre aflönade andre Bataljonsläkare-tjensten, så har Institutets
elever åtminstone sedan år 1855 haft bättre kompetensrätt än universiteternas.
Anledningen hvarföre den theoretiska examen öfverflyttades uteslutande på fakulteterne
ligger uppenbarligen deri, att man, i likhet med hvad Eikets Ständer föreslagit,
ville en samverkan af de olika läroanstalterne till åstadkommande af en så fullkomlig
läkarebildning som möjligt; man ville att i samma land det icke skulle finnas
läkare af 2:ne slag. För att vinna detta mål skulle intetdera af läroverken
ensamt kunna bibringa den på alla stadier nödiga undervisningen; intetdera oförändradt
förblifva vid förut föreskrifna åligganden, men hvart och ett i vissa delar
af sin verksamhet inskränkas, för att i andra utvidgas. Derföre skulle fakulteterne
allena öfvertaga den theoretislct medicinska bildningen, Institutet allena bestrida den
mera praktiska kliniska undervisningen, hvarefter det öfverlemnades åt examinandens
fria val att bestämma vid hvilkendera läroanstalten han ville undergå den slutliga
pröfningen i licentiat-examen.
Att dessa bestämmelser motsvara de ifrågavarande inrättningarnes inre natur
och beskaffenhet torde svårligen kunna bestridas. Det är, som jag vågar tro, af
stor vigt att den theoretiska medicinska bildningen inhemtas vid de läroverk, delden
sammanbindes med undervisningen i de naturvetenskapliga ämnena i allmänhet;
äfvensom att den studerande icke allt för tidigt ryckes ur kretsen af den allmänna
vetenskapliga verksamhet, som vid universitetet är rådande. Skulle deremot eleven
efter den filosofiska examens afläggande genast öfvergå till en fristående tillämpningsskola,
hvars stora utveckling på det praktiskt-kliniska området ingen lär förneka,
så synas grundade anledningar vara för handen till den farhåga, att den allmänt
vetenskapliga grundläggningen kunde komma att stå tillbaka för en stark utbildning
i det yrkesmessiga af konstens utöfning.
Utan att ingå i någon bevisföring för dessa åsigter, skall jag endast anföra
hvad Sundhets-kollegium i sitt utlåtande om interimsförslaget yttrar: »Detta förslag
hvilar på grundsatsen att utan våldsam rubbning i bestående förhållanden vinna
ändamålet: en förbättrad och förenklad undervisning för läkare, genom att förena
de 3 nu befintliga läroverken till enig och ordnad samverkan, dervid uppå lätt insedda
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 9 i.
29
sedda skäl den hufvudsakligen theoretiska undervisningen i förening med den praktiska
handledning, hvartill universitetsstädernes sjukvårdsanstalter lemna tillfälle, uppdrages
åt de medicinska fakulteterne, och den fullständigare praktiska läkarebildningen
kommer att åligga läroverket i hufvudstaden. Kollegium erkänner att den princip,
hvarpå detta förslag är grundadt, onekligen är vigtig, och att detsamma, behörigen
genomfördt, alltså bör kunna lända till väsendtliga förbättringar i den medicinska
undervisningen i riket.»
Om nu Sundhets-kollegium svårligen kan anses afvogt sinnadt emot det Carolinska
institutet, om det väl måste anses såsom den kompetentaste myndighet för
den föreliggande frågans bedömande, månne det för den lugne betraktaren bör återstå
någon tvekan derom huruvida den af Regeringen fastställda anordningen är i
det hela ändamålsenlig, huruvida den åt hvardera läroanstalten gifna verksamhet är
öfverensstämmande med densammas karakter och undervisningens fordringar — huruvida
Regeringen haft rätt eller motionären, som i 4, med några få obetydliga ändringar,
ord för ord lika motioner, uttalat sitt klander i alla fyra Stånden?
Att få åtaga sig, såsom motionären, förmodligen å Instituts-professorernes vägnar,
begär, nya skyldigheter synes visserligen vara en oskyldig begäran, liksom det
synes vara ett ödslande af krafter att låta flere professorer gå utan verksamhet.
Örn detta sednare äfven så vore, månne det för vårt Statsverk skulle vara så oförmånligt
att några professorsiöner, efter de nuvarande innehafvarnes afgång, skulle
kunna indragas. Vigten ligger väl icke deruppå att Institutet får behålla alla sina
professorer, utan fastmera derpå att läkarebildningen icke lider; om nu utan men
för denna, enligt den i vårt land kompetentaste myndighetens yttrande, vissa
professorsplatser skulle blifvit genom den antagna anordningen öfverflödiga, månne
icke detta snarare bort anses som en vinst. Men det torde kunna ifrågasättas,
huruvida någon af Carolinska institutets lärare genom den nya anordningen verkligen
blifvit satt i overksamhet. Enligt de diarier, som blifvit af Institutets ifrågavarande
professorer aflemnade, och således, enligt deras egen uppgift, hade före och efter
den nya anordningen följande antal lärjungar antecknat sig:
Hösten 1861. Våren 1862. Hösten 1862.
(före nya ordningen)
Wahlberg 20—30. omkring 20. omkring 20.
Stenberg 20. 30. 9.
Duben 12—20. 21. 15.
Såsom ett annat bevis för denna inskränkning i verksamhet anför man, att, sedan
den Kongl. Stadgan trädde i verket, ingen vid Institutet undergått licentiatexamen.
Men icke heller vid fakulteterne har någon enda af dem, som hade att ställa
sig den nya anordningen till efterrättelse, undergått licentiat-examen, och detta af det
ganska naturliga skäl, att det varit enligt den nya ordningens föreskrifter alldeles
Bih. lill II. St. Brot. 1862 & 1863. 8 Sami. 21 Hafi. 5
30 Allmänna Besvärs- och, Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 04.
omöjligt. Ifrån det den nya ordningen vidtog, med den 1 Januari 1862, hade vid
motionens afgifvande ännu icke ett år förflutit. Men enligt den nya stadgan fordrades,
att medicine kandidat tjenstgjorde först 4 månader å universitetets och derefter
12 månader å hufvudstadens kliniker, — hvarefter väl någon tid erfordrades för repetitioner
och egna studier — innan han kunde till licentiat-examen admittera®.
Just denna omständighet, att ingen enda licentiat-examen ännu kunnat afläggas,
gör det ock till en ren omöjlighet att ännu kunna afgöra den nya ordningens verkningar.
Den otålighet, som hemtar skäl deraf att händelser ej inträffa, hvilka omöjligen
kunnat ega rum, synes lika litet förtjena afseende, som den obeslutsamhet,
hvilken det ena året finner i hög grad förderflig samma anordning, sorn den under
ett föregående icke funnit innebära någon olägenhet.
Bifalles slutligen, enligt Utskottets förslag, motionärens begäran om rättighet för
Carolinska institutet att bestrida undervisning för och kreera medicine kandidater,
så måste nya institutioner (botanisk trädgård) och flera lärare (t. ex. för bestridande
af den förberedande kliniska undervisningen) anställas. Vill man göra uppoffringar
härför, så kan man väl från vetenskaplig synpunkt ej hafva något deremot att
invända. Men om åt Institutet inrymdes rättighet att kreera medicine kandidater,
så blir följden att väl Institutet, men icke universitetet, kan oberoende af det andra
läroverket bilda läkare. Den samverkan, som åsyftades, blir derigenom upphäfd. Vi
få åter 2:ne slag af läkare (Institutets egna, och universitetets i samband med Institutet
bildade) och sannolikt åter den gamla rivaliteten och med den nya strider
om företräden och om högre kompetensrätt, och slutligen detta jagande efter nya
professorsstolars inrättande, för att genom deras antal visa sin öfverlägsenhet öfver
den rivaliserande undervisningsanstalten.»
Med Professor Agardh förenade sig Doktorerne Emanuelsson, Collen och Thyselius
samt Herr Sommelius.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 18(53.
Allmänna Besvärs och Ekonomi-Utskottet» Betänkande i\ o 95. I
]tf:© 95.
Arik. lill Exp.-Utsk. den 26 Febr, 1863, kl. 8 e. m.
Betänkande, i anledning af vackla motioner, om utländska lotteri-kollektörers
samt in- och utländska försäkringsbolags verksamhet i
riket.
1 en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion (N:o 319) har Johan Gustaf
Dahlgren från Calmar län framhållit, hurusom ett större antal personer från andra
länder, synnerligen Tyskland, oaflåtligen, under det de utgåfvo sig för lotteri—
kollektörer, i vårt land kringspridde falska lotteri-prospekter och falska lottsedlar,
samt derigenom årligen tillnarrade sig ganska betydliga penningebelopp från spel
lystna
och lättrogna personer; äfvensom att dylika prospekter och lottsedlar i fullt
frankerade bref här utdelades. Till hejdande af dessa bedrägerier har motionären
hemställt att, såvida dessa utländska lotterispel icke alldeles kunde förbjudas, antingen
kringsändningen af utländska lotteri-prospekter samt försäljningen af utländska lottsedlar
öfverlemnades uteslutande åt en eller flere, för redbarhet kände, och inom
landet boende Svenske män, hvilka vore ansvarige för, att allmänheten härutinnan
icke blefve bedragen, eller ock att åt en person uppdrogs, att noggrannt följa lotteri*-  väsendet utomlands och för den Svenska allmänheten tillkännagifva, hvilka kollektörsfirmor
voro att anse såsom redbara och solida, samt hvilka lotterier erbjödo de bästa
fördelarne för de spelande, o. s. v. Derjemte har motionären andragit, att åtskilliga
utländska, fullkomligt insolventa försäkringsbolag lemnade här i riket hvarjehanda
försäkringar. Till hämmande af dessa bedrägerier har motionären föreslagit,
att Rikets Ständer måtte ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan om vidtagande
af sådana åtgärder, som kunde verksamt hämma utländska Jotteri—kollektörers
och försäkringsbolags bedrägliga affärsverksamhet i Sverige.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till hvars behandling denna motion
Bih. lill B. St. Prut. 1862- & 1863. 8 Samt. 22 Häft. 1
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o Ilo.
blifvit öfverlemuad, har i sammanhang med dess sednare punkt till handläggning företagit
en till Utskottet frän Vällolliga Borgare-Ståndet remitterad, af Herr Ridderstad
väckt, motion (N:o 225) med förslag till lagbestämmelser angående ut- och inländska
försäkringsbolag. Motionären har fästat uppmärksamheten derå, att de utländska
bolagen för brand- och lifförsäkriugar utan all kontroll från Statsmagternas sida och
snart sagdt utom lageu, här bedrefve sin verksamhet. Då allmänt vore bekant, att
försäkringsbolagen redan gjorde Sverige till en verklig marknad för sin industri, att
ett stort antal Svenskar, lockade af de vackra inbjudningarne, inläto sig uti affärer
med dem, att följaktligen många familjers väl, äfvensom ganska vackra kapitaler stodo
pä spel; så vore tiden inne, att Statsmagterna toge saken om hand och, förmedelst erforderlig
lagstiftning, öfvervaka den allmänna säkerheten. I berörda hänseende samt för upprätthållandet
af den likställighet i rättigheter och skyldigheter, som borde finnas emellan
alla med lika verksamhet och inom samma område, har motionären föreslagit
följande lagbestämmelser för alla försäkringsbolag, vare sig in- eller utländska, nemligen:
»l:o. Bolag eller enskild person, sorn här i landet vill teckna assuranser för
sjöskada, brand eller å lif, ränte- och kapitalförsäkriugar och andra dylika, hvarför
en viss premie i förskott erlägges, skall till vederbörande myndighet inlemna en ausökan,
åtföljd af en fullständig redogörelse öfver bolagets ställning, dess tillgångar och
förvaltning, jemte uppgift på den högsta risk bolaget tecknar på en gång.»
»2:o. Bolaget skall affatta alla sina prospekter och alla policer på Svenska och
i Svenskt mynt beräkna assuraus-summau och premierna.»
»3:o. Bolaget skall underkasta sig Svensk lag och domstol i händelse af tvister.»
»4:o. Bolaget skall årligen inlemna till vederbörande myndighet och offentligen
kungöra sina bokslut, och böra dessa redogörelser för Svensk beskickning eller konsul
vara uppvisade och af dem verificerade.»
»5:o. Agent skall hos vederbörande myndighet förete fullmagt, verificerad af
Svensk minister eller konsul, samt densamma härstädes lagföra och kungöra.» Slutligen
att
»6:0. Ansvar för agent, som icke ställer sig dessa reglor till efterrättelse, bör
stadgas i den ordning, som Kongl. Maj:t eller vederbörande myndigheter kunna finna
för godt att bestämma.»
Hvad nu angår första punkten i Dahlgrens motion, eller åtgärders vidtagande
för hämmande af utländska lotteri-kollektörers verksamhet i riket, så får Utskottet
blott erinra, att genom Kongl. Förordningen den 21 Mars 1844 en sådan verksamhet
förbjudits vid vite tili 500 R:dr, som vid bristande tillgäng kan förvandlas till
fängelse med arbete; och anser Utskottet vid detta förhållande,
någon vidare åtgärd i detta ämue icke erforderlig.
Beträffande sednare punkten af deuna motion, äfvensom den i samma ämne af
Herr Ridderstad väckta, får Utskottet i ett sammanhang sig deröfver yttra.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o .95. 5
Det är allmänt kändt, att, långt förr än Sverige egde något inhemskt försäkringsbolag,
flera utländska, synnerligen Engelska, hit utsträckte sin verksamhet. Att denna
bidragit till vår industris förkofran under de sednare årtiondena, lärer icke kunna bestridas,
och vid detta förhållande blifver den största varsamhet nödvändig vid hvarje
ny lagstiftning i ämnet, på det icke dervid afsedda fördelar skola omintetgöras af på
samma gång framkallade olägenheter. De förra skulle i främsta rummet bestå i den
större trygghet allmänheten tillförsäkrades, att med full tillit kunna vända sig till de
utländska försäkrings-bolagens här i landet varande agenter. Men då lagstiftningen
afser utländska bolag, får ej heller förbises, att densamma måste hvila på sådana allmängiltiga
och antagliga grunder, att icke ett upphörande af bolagens, åtminstone de
mera solidas, verksamhet inom riket deraf blifver en följd. Svårigheten att uppställa
en sådan lag har hittills i alla länder lemnat lika full frihet åt den enskilde att, vid
försäkrings tagande, vända sig till hvilket försäkrings-bolag honom godt syntes, som
åt bolagen att, efter egen ompröfning, utsträcka sin verksamhet. Konkurrensen
mellan de olika bolagen har ansetts såsom det säkraste medlet att åt den enskilde
bereda tillfälle till försäkring af sina tillhörigheter för lägsta pris och korrektiv på
bolagen att söka bibehålla sin kredit genom punktlighet i uppfyllandet af sina förbindelser.
Vid tillämpningen af denna grundsats, som inom Sverige hittills blifvit
iakttagen, har det visserligen händt, på sätt Herr Ridderstad anfört, att utländska
bolag, genom vägran att utbetala en fordrad försäkrings-summa, föranledt för försäkringstagaren
eller dess rättsinnehafvare rättegångar, men om detta hr en sanning,
får man äfven ihågkomma, dels att försäkrings-bolagen af flera försäkringstagares
bedrägliga förfarande haft full anledning att vara på sin vakt, dels ock att bedrägerier
genom ingen lagstiftning kunna förekommas. Beträdde man en annan väg
i berörda hänseende, och dervid till en början föreskref, på sätt Herr Ridderstad
föreslagit, att hvarje försäkrings-bolag, som här ville utöfva någon verksamhet, först
skulle derom hos vederbörande myndighet göra ansökan samt dervid bifoga en fullständig
redogörelse öfver bolagets ställning, dess tillgångar och förvaltning, samt sedermera
årligen uppvisa sina bokslut, så skulle i sjelfva verket derigenom från riket
afvisas alla de äldsta och solidaste Engelska bolag, enär dessa sannolikt ej skulle
underkasta sig några i berörda rigtning här träffade föreskrifter, hvilka ock i intet
annat land blifvit dem förelagda; hvarförutan lätt inses, att dylika redogörelser för
utländska bolags ställning ej äro särdeles tillförlitliga. Att på detta sätt således
minska försäkrings-bolagens antal och i följd deraf deras konkurrens, synes Utskottet
för närvarande mindre välbetänkt, då ej blott vissheten minskades för försäkringstagarne
att, när de dertill vore berättigade, utfå försäkrings-summan, utan omkostnaderna
för en försäkrings undfående ökades, antingen af stegrade premier, eller genom
nödvändigheten att å utländsk ort söka försäkring hos bolag, hvilka här icke
egde några agenter.
Att ett utländskt försäkrings-bolag affattar sina prospekter och policer på sitt
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 95.
eget lands språk, samt beräknar försäkrings-summan uti den enhet myntet der eger,
finnér Utskottet af mindre vigt, helst hvar och en försigtig och omtänksam försäkringstagare
icke lärer underlåta att på förhand härom göra sig underrättad samt
att derefter uppställa sina beräkningar, och de, hvilka sålunda icke gå till väga,
ändock icke lära genom lagstiftning kunna i detta mer än andra hänseenden af
Staten skyddas för förluster.
Emot förordandet af det stadgande, att alla försäkrings-bolag, hvilka inom
riket utöfva någon verksamhet, skulle, vid till följd deraf uppkommande rättstvister,
underkasta sig Svensk lag och domstol, får Utskottet åberopa samma skäl, hvilka
i första punkten blifvit andragna. Förhållan let är nemligen, att då de flesta bolag
redan nu medgifva, att genom eller emot dem anställda rättegångar handläggas
och afdömas efter det lands lagar, der tvisten uppstått, så göra några få utländska
bolag, synnerligen de äldsta och mest solida Engelska, härifrån ett undantag. Att
dessa bolag skulle göra medgifvanden åt Sverige, hvilka icke kommit något annat
land till del, är föga sannolikt, hvarförutan ett stadgande i berörda rigtning emot
dem mindre erfordras, då de derförutan, så vidt Utskottet har sig bekant, fullgjort
sina åtagna förbindelser.
På dessa skäl, och då Utskottet ej heller anser, att bedrägerier af ett försäkrings—bolags
agent kunna förekommas derigenom, att agenten härstädes skall lagföra
och kungöra erhållen fullmagt från bolaget i fråga, enär en entledigad agent ändock
skulle kunna lyckas att i bolagets namn lemna falska försäkringar, får Utskottet
vördsamt hemställa,
att jemväl i sednare punkten af Johan Gustaf Dahlgrens motion äfvensom i
Herr Ridderstads motion framställda förslag, ej måtte till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 Februari 1863.
Allmänna Besvära- och Ekonomi-Utskottets Betänkande S:o 96.
5
N:<> 96.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Febr. 1863, kl. 8 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om meddelande a/ allmänna
föreskrifter beträffande vilkoren för sparbankers stiftande, m. m.
Den motion i berörd;* syfte, öfver hvilken Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
till följd af vederbörlig remiss har att meddela utlåtande, är väckt inom
Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr Lallerstedt, och har, i 3:dje serien, nummern 206.
Uti det vidlyftiga och sakrika anförandet har motionären, sedan han framhållit
vigten och värdet af sparbanks-inrättningarne samt meddelat åtskilliga upplysningar
rörande dessa anstalters uppkomst, utveckling och nuvarande ståndpunkt inom vårt
land, äfvensom rörande de åtgärder till sparbanksväsendets befrämjande och befästande,
som i åtskilliga andra länder från Statens sida blifvit vidtagne, uttalat och sökt
utveckla den åsigt, att »det första vilkoret för ett ändamålsenligt ordnande af värt
sparbankssystem är, att en lag för sparbankernas inrättande och förvaltning utfärdas.»
Nödvändigheten häraf vore desto lättare att inse, då man betänker huru många formaliteter
befunnits behöfliga i afseende på inrättandet af filialbanker samt privatbanker,
och då man vet, att t. ex. vid slutet af år 1854 funnos i landets alla enskilda banker
på depositions- samt upp- och afskrilningsräkning insatta allenast 16,738,337
R:dr, men i sparbankerna deremot tillhopa 27,259,202 R:dr. — Såsom ett tillfredsställande
sätt att organisera sparbanksviisendet anser motionären att öfver hela landet
inrätta länssparbanker med sockenkommittéer samt insättningstillfällen i socknarne,
och filialkontor der sådana kunna erfordras, och han påpekar såsom »rigtigare
att, om en allmän organisation af sparbankerna skall ega rum, ställa dem under
kommunernas förvaltning, än att deruti inblanda Staten.» — När landstings-institutionen
kommer till stånd, kunna, enligt motionärens mening, sparbankerna, såsom en
länens allmänna angelägenhet, lämpligen ställas under landstingets inseende, och detta
sednare jemväl öfvertaga ansvarigheten för deras förvaltning. — Hufvudsaken vore
emellertid att bereda tillfällen på landsbygden till insättning; och för att dertill uppmuntra
samt tillika åstadkomma nödig säkerhet, föreslår motionären »att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t ville genom
en förordning meddela de allmänna föreskrifter, som böra tjena till efterrättelse vid
sparbankers stiftande samt i allt hvad på Kongl. Maj:t kan ankomma, söka befordra
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 96.
uppkomsten af ett öfver hela landet utbredt sparbankssystem, som erbjuder lättade
tillfällen till insättning, och, såvida Rikets Ständers medverkan dervid kan anses erforderlig,
derom hos Rikets näst församlade Ständer göra framställning.»
Utskottet, som åt detta förslag egnat den uppmärksamhet, ämnets stora vigt
kräfver, delar den af motionären uttalade mening, att en inblandning från Statens
sida i sparbankernas verksamhet och förvaltning icke kan för dem vara gagnelig;
men såsom en sådan inblandning måste det dock, enligt Utskottets omdöme, betraktas,
derest, såsom motionären yrkar, Staten företoge sig att beträffande vilkoren för
sparbankers inrättande och verkningssätt reglementera. Sådant kan icke heller annat
än anses ganska betänkligt i betraktande deraf, att den ganska hastiga utveckling,
sparbanksväsendet i vårt land vunnit, egt rum under ett fullkomligt oberoende af
någon derpå syftande lagstiftning, och man deremot saknar verklig, på erfarenhet
grundad anledning att antaga, det ändamålet skulle under ett omvändt förhållande
bättre elier ens i lika mån kunna uppnås; i hvilket afseende främmande länder, med
vida mindre spridd befolkning och olikhet i andra på ämnet inverkande förhållanden,
icke lära kunna lemna någon säker ledning. — En jemförelse mellan sparbanker
samt andra enskilda banker i afseende på behofvet af lagstiftning och kontroll från
Statens sida kan ej heller vara på sin plats, enär dessa sednare, tillkomna med syftemål
att förmedelst en mångartad penningerörelse åt delegarne förvärfva den högsta
möjliga vinst, antingen åtnjuta ett betydligt låneunderstöd från riksbanken eller ock
hafva rätt att sjelfva utgifva sedlar, hvilka omständigheter, hvar för sig, påkalla lagbestämda
vilkor för dylika bankers inrättande och verksamhet, då deremot sparbankerna,
ämnade att uppsamla, bevara och förkofra hufvudsakligen de mindre bemedlades
små besparingar, snarare äro att hänföra till välgörenhetsanstalter, i hvilkas
verksamhet och förvaltning man har desto mindre skäl att misstänka tillvaron af för
det allmänna vådliga afsigter, som förvaltarne innehafva sina lönlösa befattningar på
grund af allmänt förtroende, och, enär de icke hafva sina egna medel i banken samt
ej heller någon gemensam pekuniär fördel af bankens verksamhet, å hvarandra utöfva
en ömsesidig kontroll. Också har, ifrån berörda synpunkt, något behof af särskild
lagstiftning, så vidt Utskottet kunnat erfara, lika litet gifvit sig tillkänna, som allmänna
meningen torde genom ett opåkalladt försök dertill finna sig tillfredsställd;
hvadan Utskottet, som i den omständigheten, att nitet för sparbanksväsendet synes
alltmera utbredas, finner ett stöd för sin åsigt, att ifrågavarande nyttiga inrättning
bäst befrämjas derigenom, att densamma får utveckla sig fritt och utan alla band
från lagstiftningens sida, hvilka i mer eller mindre mån måste verka hämmande, på
grund häraf och af hvad i öfrigt nu är vordet anfördt, vördsamt hemställer,
att Herr Lallerstedts berörda motion ej må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 Februari 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande iV.o 96. 7
Reservationer:
af Hen' Isberg: »För niiu del finner jag motionen förtjent af synnerlig uppmärksamhet.
Med afseende ej mindre A det kapital sparbankerna redan ega, an ock A
dettas hastigare till vext i män af inrättningens större utbredning och tillgänglighet,
är lagstdtuing i ämnet bäue önsklig och behöflig. Ehuru sparbanks-väsendets framgång,
hädanefter som hittills, i första hand utan tvifvel blifver beroende af enskilda
personers nitälskan, kan dock inrättningen å Statens sida genom en ändamålsenlig
lag i ämnet uti väsentlig grad främjas och betryggas. Skälen härför hafva af motionären
med den klarhet och omfattning blifvit ådagalagda, att jag, instämmande
deri, ej anser mig här hafva något att tillägga.
Beträffande sättet för utsträckandet af sparbankernas verksamhet och tillgänglighet,
kan jag dock ej i allo instämma med motionären i att förorda det af honom
häriör åberopade exempels efterföljd. Det större afstånd hvarpå en i länsstaden förlagd
sparbank befinner sig till åtskilliga af länets mera aflägsna delar, skall i dem
minska den håg till insättningar i sparbanken, som, om banken befunnits på närmare
afstånd, varit att emotse. Personlig bekantskap med sparbankens direktörer
samt tillfälle att sjelf utan någon större olägenhet i banken insätta en sparad penning,
förlänar åt den större allmänheten en tillit till sjelfva sparbanken och trygghet
för der insatta medel, som, om banken befinnes på större afstånd, icke torde alltid
i lika mån komma densamma till del. Tilläfventyrs borde sparbankerna derföre omfatta
mindre distrikter än dem, hvilka genom läns-indelningen uppkommit; och måhända
vore det med dessa bankinrättningars fördel öfverensstämmande, om ordföranden
i hvarje socken-kommitté, som borde hafva för ändamål att iuom distriktets
socknar emottaga peuningar och dem till distrikt-sparbanken insända, tillerkändes
säte och stämma vid distrikt-bankernas och länssparbankens årliga sammanträden,
så ofta de af honom bevistades, enär hans nit för banken sannolikt derigenom blefve
större, än om han utan sådan del i förvaltningen blefve af inrättningen för dess ändamål
använd. Men på samma gång dessa distrikt-sparbanker, hvilka ytterst böra
hvila på socken-kommittéer, i allo till sin verksamhet lemnäs full frihet och sjelfständighet,
synes det mig, som om de böra ställas i den förbindelse med den till
länsstaden förlagda distrikt-sparbanken, att de der få efter behof insätta och uttaga
influtna medel. Derjemte torde alla distrikt-sparbankerna böra beredas tillfälle att,
antingen, så vida bankens kapital icke mot full säkerhet kan utlånas i den ort, der
banken är förlagd, få mot högsta möjliga ränta öfverlemna det överskjutande beloppet
till Statsverket, hvars direkta fördelar i mer än ett afseende torde sammanfalla
med sparbankernas, eller ock berättigas, eller måhända till och med förpligtas att
för en viss procent af sitt hela rörelse-kapital inköpa Statens eller af Kongl. Maj:t
fastställda inrättningars obligationer.
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 97.
På grund af allt detta tager jag mig anledning vördsamt tillstyrka Rikets Ständer,
att i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta förslag till en lag rörande sparbanker, samt vissa bestämda grunder för
deras organisation och verksamhet, samt, innan berörda lag utfärdas, lemna Rikets
nästsammanträdande Ständer tillfälle att sig deröfver yttra.»
Häri instämde Friherre Cederström, H., och Kontrakts-prosten Janzon.
M:o 9*.
Ank. till Exp.-Ulsk. den 26 Febr. 1863, kl. 8 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om inrättandet af skolor för
meddelande af undervisning i tjenstehjons-sysslor.
Denna motion (N:o 167) är väckt inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln af
Friherre Creutz, St., hvilken uti ett vidlyftigt anförande sökt ådagalägga nödvändigheten
af undervisningsanstalter, der de, som ämna stanna i den tjenande klassen,
kunna bildas till dygdiga, kunniga och skickliga tjenstehjon. Dessa anstalter skulle
dock företrädesvis afse landets moderniiring oell tjenstefolkets uppfostran till duglighet
i densammas mångartade sysslor samt i de göromål, som förekomma i det inre hushållet
i allmänhet.
»För detta ändamål» — så slutar motionären — »torde inom hvarje län en
tjenstefolksskola böra inrättas, der praktisk undervisning meddelas utaf dertill afsedda
kunniga och lämpliga lärare och lärarinnor uti till jordbruket hörande sysslor och
förrättningar, jemte till jordbruket hörande binäringar och allmännast nyttiga slöjder,
de der af en dräng eller piga böra kunna förväntas och af en husbonde billigtvis
fordras såsom motsvarande jordbrukets fordringar på sina arbetare och den lön och
föda de af hushållet draga, såväl som den kunnighet, snygghet och ordning, som det
inte
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 98. 9
inre hushållet så oafvisligen kräfver. Med dessa tjenstehjonsskolor böra dertill vara
förenade kommissionskontor, dit allmänheten hade att vända sig för erhållande af det
välartade och kunniga tjenstefolk, som nu allmänneligen saknas, men då tilläfventyrs
kunde stå till buds. — Det gifves kungsgårdar inom hvarje län, hvilka, nu öfverlåtna
åt arrendatorer, som för arrende, utkomst och högsta möjliga reveny under den
tid de af dem besittas, måste gräfva djupt in uti jordens märg, hvilka med fördel
för egendomarne och för den sak jag tagit mig friheten föreslå, lätteligen kunde appliceras
och användas till ett så välsignelsebringande ändamål.»
Utskottet torde kunna undgå att utveckla olämpligheten och outförbarheten af
berörda, visserligen välmenta, förslag, enär det lärer' vara för en hvar uppenbart, att
likasom ej annorstädes än inom den enskilda hushållningen finnes materiel till meddelande
af undervisning i der förekommande mångfaldiga sysslor,. likaså är det också
endast den dagliga och stundliga utöfningen af samma sysslor under husbondeus tillsyn,
som färdighet och skicklighet i desamma rätteligen förvärfvas. Motionären torde
ej hafva gjort sig reda för vidden af de anstalter och kostnader, som skulle erfordras
för tillvägabringande af offentlig undervisning åt den talrika tjenstefolksklassen i alla
göromål, som inom den enskilda hushållningen förekomma, helst motionären synes
önska, att denna undervisning skulle omfatta till och med de aldra obetydligaste bestyr.
Och som Utskottet anser denna motion icke förtjent af någon vidare uppmärksamhet,
än Utskottet nu deråt egnat, hemställer Utskottet,
att densamma må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 26 Februari 1863.
MT:o 98.
.S9S1 namdö! 92 n a b mkuLloolS
Ank. till Exp.-LJtsk. den 26 Febr. 1863, kl. 8 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o 50.
Enligt Utskottet tillhandakomna protokolls-utdrag har nämnda Betänkande, hvaruti
Utskottet afstyrkt bifall till väckt motion om ändring i Kongl. Reglementet för
Hih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami. 22 Häft. 2
10 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-V t skottets Memorial N:o 99.
Telegraf-verket den 2 Augusti 1856, blifvit af tre Riks-Stånd bifallet och af det
fjerde, nemligen Hedervärda Bonde-Ståndet, till Utskottet återremitteradt. Men då
vid berörda förhållanden återremissen ej grundlagsenligen kan till vidare åtgärd från
Utskottets sida föranleda, har Utskottet skolat sådant för Hedervärda Bonde-Ståndet
tillkännagifva.
Stockholm den 26 Februari 1863.
M:o 99.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Febr. 1863, kl. 8 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o 58.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Utskottet återremitterat berörda Betänkande,
hvari Utskottet yttrat sig öfver väckt motion om skiljande af Landshöfdinge- och
Militärbefälhafvare-embetena på Gotland; men som, enligt Utskottet tillhandakomna
protokolls-utdrag, samma Betänkande blifvit af de tre öfriga Riks-Stånden godkändt,
kan återremissen ej till vidare åtgärd föranleda; hvilket Utskottet skolat för Hedervärda
Bonde-Ståndet tillkännagifva.
Stockholm den 26 Februari 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 100.
n
M:o lOO.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Febr. 1863, kl. 8 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o 66.
Första punkten af detta Betänkande, eller den, hvari Utskottet, med anledning
af C. J. L. Lönnbergs från Östergötlands län motion, tillstyrkt Rikets Ständer att «i
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om det tillägg i nu gällande fattigvårdsförordning
den 13 Juli 1853, att afskedadt Kronans manskap, dess hustrur och barn,
som för framtida vård böra återtagas af den kommun, hvilken desamma i fråga härom
författningsenligt tilllhöra, skola på Statens bekostnad och genom föranstaltande
af vederbörande i den ort, der de sig befinna, till nämnda kommun återförsändas»,
har af Höglofliga Ridderskapet och Adeln blifvit till Utskottet återremitterad; men
då, enligt Utskottet tillställda protokolls-utdrag, Betänkandet i sin helhet blifvit af
de trenne öfriga Riks-Stånden bifallet, kan berörda återremiss ej till vidare åtgärd
föranleda; hvilket Utskottet skolat för Höglofliga Ridderskapet och Adeln tillkännagifva.
Stockholm den 26 Februari 1863.
12 Allmänna Besvär»- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 101.
M:o iOl.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Febr. 1863, kl. 8 e. in.
Betänkande, i anledning af väckt förslag om en embets-examen för in
trädet
% de förvaltande verken.
I en inom Högvördiga Preste-Ståndet väckt och till Utskottet remitterad motion
(N:o 128) har Professor Carlson, — med erinran om vigten deraf att de, som skola
handhafva Statens förvaltning, ega så väl insigt i de positiva rättsreglornas betydelse
och sammanhang som äfven kännedom af samhällets ekonomiska utveckling och af de
allmänna lagars natur, på hvilka denna beror, — anmärkt en lucka i den lagstiftning,
som för närvarande förefinnes i afseende på pröfningarne för inträdet i Statens
tjenst. Hvar och en, som ville egna sig åt domarekallet, mäste underkasta sig en
pröfning i kännedomen af landets lagar och företrädesvis af den civila och kriminela
lagstiftningen samt rättegångsordningen; men den som egnade sig åt den administrativa
embetsmannabanan oc'1. ville söka inträde i Konungens kansli eller i något af de
förvaltande verken, behöfde icke inhemta någon kännedom af den lagstiftning, han
komme att tillämpa. Detta vore en följd deraf, att den s. k. kansli-examen, hvilken
gifver rättighet att anställas inom alla grenar af statsförvaltningen, hufvudsakligen omfattar
endast vissa humanistiska kunskapsgrenar, hvilka kunde ega betydelse såsom
förberedande för en embets-examen, men ingalunda motsvarade de fordringar, man
med rätta gjorde på denna embets-examen sjelf. Motionären har derföre föreslagit,
att en pröfning skulle fastställas såsom vilkor för inträdet i Konungens kansli och de
förvaltande verken, samt att denna pröfning skulle omfatta dels national-ekonomiens
grundläror, dels vissa delar af lagstiftningen, hufvudsakligen stats-rätten, den administrativa
rätten och grunddragen af den civila lagstiftningen.
Att Staten väl har sörjt för en grundlig embetsmannabildning i en gren af offentlig
verksamhet, men alldeles icke i en annan, anser Utskottet, lika med motionären,
vara i hög grad olämpligt. Kännedomen af rikets administrativa och ekonomiska
lagstiftning är tvifvelsutan för en embetsman så oundgänglig, att han bör genom
grund
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 101. 13
grundläggande studier hafva förvärfvat sig bekantskap med denna lagstiftning, innan
han begynner utöfningen af sin verksamhet. Kunskapen om national-ekonomiens
grundsanningar — om de läror, som sprida ljus öfver de stora frågorna om rätta
grundvalarne för ett folks välstånd — kan ock svårligen umbäras af den, som är kallad
att utöfva inflytande på landets ekonomiska förhållanden och deras utveckling.
En helt annan uppfattning af dessa förhållanden, en klarare insigt i lagarnes inbördes
sammanhang, en större säkerhet vid deras tillämpning skulle ofelbart vinnas af den
unge embetsmannen, om han i dessa ämnen egde erforderliga, förberedande studier.
Också synas de författningar, hvilka ligga tdl grund för embetspröfningarnes inrättning
i vårt land, utgå från den förutsättning, att den kännedom af lagstiftningen,
utan hvilken en verklig embetsmannabildning icke kan finnas, är erforderlig icke mindre
för dem, som egna sin tjenst åt den egentliga statsförvaltningen, än för blifvande
domare. I Kongl. Förordningen den 10 Mars 1749 heter det, att «de af den
studerande ungdomen, som tänka att framdeles varda befordrade till sysslor, hvarvid
kunskap fordras om lag och rätt, skola förpligtas att icke taga afsked från akademien
utan erhållet vederbörligt vittnesbörd, att de ega tillräcklig insigt i lagfarenheten, särdeles
i de delar deraf, som förnämligast höra till det ämne, hvaruti de sig föresatt
att tjena det allmänna»; och i Kongl. Förordningen den 9 Mars 1750 förklaras,
att «den under den 10 Mars nästlidet år gifna författning om de studerande, som
ärna sig in i rättegångsverken, bör icke allenast noga verkställas, hvad dessa särskildt
beträffar, utan ock sträcka sig till dem, som lämpat sin håg att tjena vid de
andre Regeringens civile grenar». Under tidernas lopp hafva emellertid förhållandena
utvecklat sig så, att under det den rent juridiska pröfningen eller examen för inträde
i rikets rättegångsverk blifvit allt mera utbildad och omfattande, har pröfningen för
inträdet i Konungens kansli och de förvaltande verken bibehållits i så inskränkt omfång,
att den antingen endast omfattat några rent humanistiska ämnen i förening med
kännedom af grundlagarne, eller ock dessa nyssnämnda kunskapsgrenar jemte en
summarisk öfversigt af den civila lagstiftningen. Afhjelpandet af ett sådant missförhållande
synes vara af stort behof påkalladt. En grundlig embetsmannabildning, aldrig
mera behöllig än i våra dagar, då så stora förändringar försiggå på alla samhallslifvets
områden, måste genom åtgärder i denna syftning verksamt befrämjas.
Utskottet, som jemväl inhemtat, att förslag i förevarande ämne blifvit afgifna i
sammanhang med utarbetande af nu gällande statuter för rikets universiteter, men ännu
icke ledt till slutlig åtgärd, finner sig på anförda skäl böra förorda bifall till den
väckta motionen. Behofvet af en mera grundlig och utbredd kännedom af landets
lagstiftning gör sig med hvar dag mera gällande. Vid sådant förhållande och då det
skulle vara mindre lämpligt att af den blifvande administrativa tjenstemannen fordra
samma omfattande kunskap i deu civila lagstiftningens alla grenar, som för inträdet
i rättegångsverken bör inhemtas, synes den föreslagna åtgärdens behöflighet vara till
thh. till R St. Prot. 1862 A 1863. 8 Sami. 22 Haft. 3
14 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 101.
fullo ådagalagd. Utskottet, som icke funnit sig böra ingå i en pröfning af de enskilda
bestämmelser, som i detta afseende skulle komma att stadgas, får på grund
häraf föreslå,
att Rikets Ständer måtte hos Kougl. Maj:t i underdånighet hemställa om
meddelande af sådana föreskrifter, som för inträdet i Konungens kansli och
de förvaltande verken stadgade såsom vilkor en pröfning i national-ekonomi
och i de delar af lagstifningen, som finnas för ändamålet behöfliga.
Stockholm den 26 Februari 1863.
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 102.
1
N:o 102.
Arik. till Exp.-Utsk. ilen 2 Mars 1863, kl. 3 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande
N:o 81.
Nämnda Betänkande, hvari Utskottet afstyrkt bifall till väckt motion om anställande
af undersökning rörande tillkomsten of vissa ät läroverken anslagna prebenden,
har af Högvördiga Preste-Ständet blifvit till Utskottet återremitteradt; meri dä
samma Betänkande, enligt Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag, blifvit af de öfriga
Riks-Stånden godkändt, kan äterremissen ej till vidare åtgärd föranleda; hvilket
Utskottet skolat för Högvördiga Preste-Ständet vördsamt tillkännagifva.
Stockholm den 2 Mars 1065.
Bilt. till B. St. Brot. 1802 & 1803. 8 Sami. 23 Uäft.
Allmänna Besvärs- och Eliorwmi-Utskottets Betänkande N:o 103.
M:ö 103.
Ank. till Exp.-Utsk. den 3 Mars 1863, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om skyldighet för bruksegare att,
i mån af rösträtt, bidraga till klockares och orgelnisters af
1
en inom Hedervärda Bonde-Ståndet vackt samt till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion (N:ö 281) har Anders Medin från Kronobergs
län yrkat, att bruksegare, hvilka väl vore berättigade att deltaga i val af klockare
och orgelnist, men icke bidroge till dessa personers aflöning, måtte genom särskildt
stadgande tillförbindas att, i mån af sin rösträtt vid val af dessa kyrkobetjente, tili
deras aflöning lemna tillskott; och har motionären, till stöd för detta yrkande anfört,
att egare af masugnar samt stångjerns- oell manufaktur-smeder, hvilka, enligt kyrkolagen,
äro berättigade att deltaga i prestval, jemväl fått sig, genom Kongl. Resolutionen
den 10 Augusti 1762 och Kongl. Brefvet den 13 September 1788, ålagdt att
deltaga i presterskapets aflöning.
Rösträtt vid val af klockare eller orgelnist bör, enligt Utskottets förmenande,
utgöra grunden för bidrag till dessa personers aflöning. Utskottet anser derför, att
ej mindre bruksegare än egare af hvarjehanda andra bruk och inrättningar, hvilka
ega deltaga uti val af nämnda kyrkobetjente, böra i förhållande till deras röstetal
bidraga till deras aflöning. Men då i flera församlingar, hvarest jernbruk eller andra
vid val af klockare eller orgelnist röstberättigade verk eller inrättningar äro belägna,
frivilliga öfverenskommelser, efter hvad Utskottet inhemtat, redan blifvit träffade
angående alla röstberättigades skyldighet att deltaga i utgörandet af nämnda personers
aflöning, samt enär dylika öfverenskommelsers uppgörande, rörande presterskaps,
löning.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-(Jt sk ottels Betänkande N:o 103.
3
skollärares och kronobetjenings löneförmåner nu mera äro bland de ämnen, hvilka,
enligt Kongl. Förordningen angående kyrkostämma m. m. den 21 Mars 1862, höra
till dylik stämmas handläggning; så torde de missförhållanden, hvilka ä somliga orter
ännu kunna ega rum mellan rösträtt och lönebidrag med afseende å meranämnde
kyrkobetjeute, snart komma att afhjelpas, utan att något särskildt lagstadgande i
ämnet erfordras, hvarföre ock Utskottet vördsamt tillstyrker,
att motionen ej måtte tili någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 Mars 1863.
Rättelser
» Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 93:
sid. 2 rad 10 uppifrån står: hittills; utan läs: hittills motsagda; utan
» 4 » 10 » står: Rättegångsbalken läs: Ulsökningsbalken
» 5 » 15 » står: förstnämnde läs: nästföregående
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, lbfi3.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 104. 1
104.
Alik. till Exp.-Utsk. den 19 Mars 1863, kl. lä midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion derom, att, vid blifvande reglering
af presterskapets löne-inkomster, tionde icke måtte beräknas
af tullmjöl qvarnar, åtminstone ej i de förra Danska provinserna
Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt samt till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion (N:o 351) har Carl Ifvarsson från Hallands
län, med hvilken Anders Gudmundsson från samma län sig förenat, andragit, att som
stridiga åsigter uppstått i fråga om presterskapets rätt till tionde af tullqvarnar inom
vissa pastorater i Halland, der dylik tionde icke förr än under sednare åren varit
hvarken känd eller ifrågasatt, så skulle, med anledning häraf, utan tvifvel tvister och
tidsutdrägt uppkomma vid blifvande reglering af presterskapets löne-inkomster, derest
ej något bestämdt stadgande i ämnet derförinnan tillkom. Meningen med nämnda
reglering vore ej att åvägabringa en tillökning uti presterskapets inkomster; men detta
blefve dock händelsen, om tionde skulle utgöras af qvarnar, hvilka icke tillförene erlagt
sådan. Beträffande Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, vore presterskapet i
dessa provinser genom fredsfördragen emellan Sverige och Danmark den 18 och 26
Februari 1658 samt den 27 Maj 1660, Malmö recess den 18 September 1662
och presterskapets privilegier den 16 Oktober 1723 försäkrade om bibehållandet af
sina under Danska tiden hafda förmåner, hvilka således borde utgå efter Konung
Christian IV:s af Danmark stora recess den 27 Februari 1643; men som denna recess
icke innehöll, att någon qvarntionde skulle till presterskapet erläggas, så borde
den lika litet, som några andra nya onera till presterskapet, kunna åläggas allmogen
i nämnda län. Med anledning häraf, har motionären föreslagit: »att Rikets Ständer
måtte — med förklarande, det de för sin del anse, att alldenstund någon löneförhöjning
icke åsyftas hvarken med ofvanåberopade lagrum eller mod den sist utfärdade
ttih. till B. St. Prof. 1862 & 1863. 8 Samt. 24 Haft. t
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 105.
nådiga förordningen om reglering af presterskapets löner, inga andra inkomster af
församlingarne böra vid blifvande löneregleringar, räknas presterskapet till godo, än
sådana, som, enligt gammal bäfd och grundlagsenlig! tillkommen lag, förut blifvit till
presterskapet utgjorda — hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes i ämnet meddela nådig förklaring och dervid särskildt tillkännagifva, att tionde
icke bör beräknas af tullmjölqvarnar, åtminstone inom de fordna Danska provinserna,
Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, der sådan tionde ej förut blifvit
erlagd och åtagen.»
Kongl. Brefvet den 10 April 1811 till Kongl. Kammar-kollegium stadgar, att
för qvarnar skola afgifter till presterskapet utgöras, antingen efter de föreskrifter, som
gälla för vissa län, der öfverenskommelse!- blifvit ingångna och vissa grunder fastslällda,
eller, der sådana saknas, efter sig företeende omständigheter, billighet och rättvisa;
och Utskottet har jemväl inhemtat, att tionde af qvarnar å dera ställen inom
de fordna Danska provinserna, i synnerhet i Skåne, till presterskapet utgifves, samt
att, då tvist härom uppstått, pastorernas rätt till dylik tionde genom utslag, hvilka
vunnit laga kraft, blifvit förklarad obestridlig. Vid dessa förhållanden lärer det ej
tillkomma Rikets Ständer att, pä sätt motionären yrkat, förklara, det presterna inom
Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän icke skulle vara berättigade till tionde af
tullmjölqvarnar; hvarföre ock Utskottet vördsamt hemställer,
att motionen ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 Mars 1863.
M:o 105.
Ank. till Exp.-Utsk, den 19 Mars 1863, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motton om nedsättande af en kommitté
för uppgörande af förslag till omorganisation af straffanstalterna
i riket.
I en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt samt till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion (N:o 468) har Sven Heurlin från Kronobergs
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottels Betänkande N:o 105.
3
län, till förekommande af eller åtminstone minskning uti de ofta upprepade återfall
till brott, hvartill en gång straffade personer merendels gjorde sig skyldige, föreslagit,
att Rikets Ständer måtte till Kongl. Majit ingå med underdånig anhållan om utfärdande
af cirkulär till Dess samtlige Befallningshafvande i länen och Öfverståthållaren
i hufvudstaden, med befallning att sammankalla hvarje läns samt nämnda stads innevånare
genom deputerade, för att med dem öfverlägga om inrättande af arbetshus i
hufvudstaden och i hvarje län, eller åtminstone uti Malmöhus, Calmar, Jönköpings,
Wenersborgs, Linköpings, Carlstads, Westerås, Upsala och Gefleborgs län. Vården
och förvaltningen af dessa inrättningar, med hvilka slöjdskolor kunde förenas, borde
uppdragas och öfverlemnas' till länens hushållningssällskap i samråd med landshöfdingen,
som dock i polismål hade öfverinsigten och beslutanderätt. Stockholms stad
finge för sitt arbetshus bestämma särskild grund och ordning. Uti dessa arbetshus
skulle frigifna fångar, så vida de icke vore i tillfälle att på enskild väg bereda sig
arbete och ärlig utkomst, ega rättighet att blifva intagne för att användas till lämpligt
arbete, intilldess de kunde skaffa sig annan sjelfständig bergning eller hos enskild
vederhäftig person erhölle tjenst eller stadigt arbete. Till inrättande af dessa arbetshus
kunde den till hushållningssällskapen utgående andelen af bränvinsskatten användas.
Arbetshuset skulle jemväl emottaga välfrejdade personer, hvilka, enligt nu gällande
författning, behandlas såsom försvarslöse, samt i öfrigt så inrättas, att personer
af begge könen, fastän sinsemellan åtskiljda, der kunde intagas. I sammanhang härmed
skulle nuvarande arbetsfängelset äfvensom krono-arbetskorpser, med undantag
af soldatklassen, indragas, samt i stället två eller tre så kallade tukthus inrättas på
Statens bekostnad och ställas under Fångvårds-styrelsens öfverinseende och förvaltning.
Fångarne, hvilka der ej erhölio någon betalning för sitt arbete, skulle för högst tre
år ådömas tukthusarbete, som dock kunde förlängas, när fångens uppförande dertill
gaf anledning. Till tukthus med arbete skulle försändas frigifna, straffdömda fångar,
hvilka å arbetshus visat ett opålitligt uppförande, eller efter frigifningen beträddes
med sysslolöst kringstrykande, samt de fångar, hvilka i straffängelse eller gemensamhetslangelse,
minst tre gånger blifvit straffade för disciplinära brott af gröfre beskaffenhet.
Till religionslärare vid straffängelser och tukthus, borde endast erfarne prestmän
utnämnas, samt deras aflöning lämpas efter deras embetes stora vigt och betydelse,
så att de längre tid kunde vid fängelset bibehållas.
Men, som en dylik omreglering af fängelserna icke torde vid innevarande riksdag
kunna blifva afgjord, så har motionären hemställt, att skrifvelse måtte afgå till
Kongl. Majit med underdånig anhållan, att Kongl. Majit täcktes, efter riksdagens slut,
nedsätta en kommitté af sakkunnige personer, med uppdrag att uppgöra ett i allo
detaljeradt förslag, som skulle aflemnas, för slutligt afgörande, till nästsammanträdande
Ständer.
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o lött.
Innan någon ny, mera genomgripande åtgärd uti den af motionären antydda
rigtning beslutas, torde några mera bestämda resultater af del först under sed naste
åren fulländade cellfängelse-systemet böra afvaktas. Att återfall i tjufnadsbrott under
sednare åren betydligt aftagit, hvilket inhemtas af Kongl. Fångvårds-styrelsens årsberättelser,
lärer med rätta böra tillskrifvas nämnda system; och detta glädjande förhållande
från en så kort tidrymd, hvarunder systemet ännu icke varit till fullo genomfördt,
berättigar till än större förhoppningar af dess allmänna tillämpning. Utskottet,
som i öfrigt icke nu är i tillfälle att afgöra, hvilka åtgärder må, till fullkomnande
af det straff-system, som för närvarande hr föremål för lagstiftningsarbetet,
i vårt land, kunna blifva erforderliga, och hvilket först framdeles lärer kunna med
tillförlitlighet bedömas, hemställer fördenskull,
att motionen ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 Mars 1865.
M:o iflö.
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Mars 1863, kl. 12 midd.
Memorial till Högvördiga Preste-Ståndet, t anledning af dess återremiss
af Utskottets Betänkande N:o 44.
Vid behandlingen af berörda Betänkande, uti hvilket Utskottet meddelat yttranden
öfver särskilda motioner, rörande vidtagande af åtgärder med afseende på uppförande
af grindar öfver allmänna vägar, har inom Högvördiga Preste-Ståndet den
mening uttalats, att ärendet borde handläggas af Sammansatta Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hvarest frågor af likartad beskaffenhet snart skulle
komma under pröfning; och har, i anledning deraf, Betänkandet blifvit till Utskottet
återremitteradt.
Då likväl ärendet blifvit af de öfriga Riks-Slånden behandladt utan anmärkning
med hänseende till Utskottets behörighet att, utan sammanträde med Lag-Utskottet,
pröfva de väckta motionerna, lärer den inom Preste-Ståndet yppade mening i berörda
formfråga ej grundlagsenlig! kunna vinna afseende; men då Utskottet, som i anledning
af skiljaktiga beslut inom de öfriga Riks-Stånden, åligger att afgifva förnyadt,
utlåtande
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial M:o 107.
utlåtande i ämnet, saknar kännedom om den inom Högvördiga Preste-Ståndet rådande
mening beträffande sjelfva saken, föranlätes Utskottet — med tillkännagifvande för
detta Stånd, att dess återremiss i ofvanberörda ändamål ej kan till dermed åsyftad
åtgärd föranleda — vördsamt anhålla,
att Högvördiga Preste-Ståndet. måtte i sjelfva saken sig yttra.
Stockholm den 17 Mars 1863.
Mo flO?.
Ank. tiii Exp.-tJtsk. den 19 Mars 1863, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o 87.
Omförmälda Betänkande, uti hvilket Utskottet besvarat väckta motioner angående
ändringar i nu gällande taxa å expeditionslösen, har, enligt Utskottet tillhandakomna
protokollsutdrag, blifvit af Hedervärda Bonde-Ståndet till Utskottet återremitteradt,
men af de öfriga trenne Riks-Stånden godkändt; vid hvilket förhållande Utskottet
för Bonde-Ståndet skolat tillkännagifva,
att återremissen ej kan till vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 Mars 1863.
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami. 24 Baft.
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1863.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utsholtets Betänkande As 108. 1
N:o 108.
Atile, till Exp.-Utsk. dea 20 Mars 1803, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vackla motioner om förändrade bestämmelser
rörande militär-undervisningen i riket.
I underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den M Augusti 1860 lillkännagåfvo
Rikets Ständer den åsigt, att Krigs-akadenuen vid Carlberg borde blifva en tillämpningsskola
för armeens befäl af alla vapen, samt anböllo, alt Kongl. Majit täcktes,
så snart sig göra lät, vidtaga sådana förändringar i organisationen af krigsskolan vid
Carlberg, som för beFÖrda ändamåls uppnående blefve nödiga; oell anfördes till stöd
för nämnda begäran, bland annat, att med en dylik lillämpningsskolas bestämmelse
icke öfverensstämde att hon till en del förblefve en läroanstalt nästan endast för sådana
humanistiska ämnen, hvari undervisning meddelas i de allmänna elementarläroverken
och rättast der inhemtas, samt att genom den dittills bibehållna organisationen
tillämpningskursen för eleverna onödigtvis förlängdes, så att endast ett mindre
antal, än hvad eljest skulle blifva fallet, kunde vid Statens krigsskola utbildas, och,
till skada för officersbildningen, behof uppstode af en mängd enskilda läroanstalter
för nämnda ändamål.
Efter det Guvernörs-embelet vid Krigs-akademien och t. f. Kanslern för samma
Akademi afgifvit underdåniga utlåtanden öfver Rikets Ständers omförmälda framställning,
samt Chefen för Sjöförsvars-departementet tillika blifvit i ämnet hörd, och
ett af den utaf Kongl. Majit tillförordnade Landtförsvars-komité upprättadt förslag
till ofEcersbildningens lämpligaste ordnande till Kongl. Majit jemväl inkommit, samt
Guvernörs-embelet och t. f. Kanslern för Krigs-akademien deröfver afgifvit särskildt
yttrande, har Kongl. Majit, genom nådig Skrifvelse till t. f. Kanslern den 14 OktoBih.
till R. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami. 25 Häft. 1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 108.
ber 1862 anbefallt en ombildning af Carlbergs läroverk, grundad på hufvudsakligen
följande bestämmelser:
Krigs-akademien förändras till en militärisk tillämpningsskola, för bildande af
alla vid arméen och flottan behöfliga officerare, och under namn af krigsskola, in
delad
i två klasser, nemligen en landtklass, motsvarande Krigs-akademiens förutvarande
3:dje och 4-:de landtklasser, samt en sjöklass, motsvarande förutvarande
3:dje och 4:de sjöklasser.
I afseende på vilkoren för inträdet i landtklassen gäller, bland annat, att »för
att tillvägabringa ett sådant samband emellan Statens krigsskola och dess allmänna
elementarläroverk, att en yngling vid hvarje af de högre bland dessa sednare må
kunna beredas till inträde vid krigsskolan och således ej behöfva bestämma sitt
blifvande lefnadsyrke förr än vid afgången från det ena läroverket till det andra,
böra kunskapsfordringarne för inträde i krigsskolan så afpassas, att de motsvara for
dringarne
för inträde i den klass af elementarläroverket, dit lärjungarne ingå vid en
medelålder emellan 17 och 18 år, hvilken ålder devid krigsskolan inträdande elever
helst böra innehafva; och då, för närvarande, lärjungars uppflyttning från 6:te till
7:de klassen inom elementarläroverket i medeltal inträffar emellan 17:de och 18:de
åldersåret, bör alltså inträdesexamen vid krigsskolan omfatta:
1:0 för yngling, som åtnjutit undervisning vid högre elementarläroverk, det
kunskapsmått, sorn under genomgåendet af läroverkets sex klasser bör vara ir.bemtadt
af dem, som icke läsa klassiska språk; samt
2:0 för yngling, som åtnjutit enskild undervisning, vissa i den nådiga Skrifvel
se!]
uppräknade kunskapsämnen:
hvaremot med yngling, som aflagt godkänd studentexamen, med iakttagande af hvad
Kongl. Förklaringen den 14 Juli 1837 föreskrifver, eller, efter fullbordad lärokurs
vid högre elementarläroverk, derstädes undergått fullständig afgångsexamen i öfverensstämmelse
med Kongl. Stadgan den 1 I April 1862, ingen inträdespröfning anslälles
(med undantog allenast för ett ämne, nemligen mathematik, i händelse ynglingens
kunskap deri icke vid afgångsexamen blifvit godkänd).
Undervisningen inom krigsskolans landtklass skall omfatta följande läroämnen,
nemligen dels humanistiska, såsom logik och svensk ämnesskrifning, lefvande språk,
historia (allmän och fäderneslandets från 16:de seklet, med särskildt afseende pä
krigshändelserna) naturlära och mathematik; dels uteslutande mililäiiska, såsom krigsartiklar,
exercis- och tjenstgöringsreglementen, krigskonst, artillerilära, befästningskonst,
topografi o. s. v.; samt slutligen praktiska öfningar.
Läroämnenas och öfningarnes omfång afpassas så, att för genomgåendet af krigs
skolan
beräknas en lid af två och ett halft år; dock att denna tid, i mån af flit
och förmåga, kan förkortas; men hvarje elev bör deltaga i två somrars praktiska
öfningar.»
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 108.
3
På denna anordning har Rikets Ständers uppmärksamhet nu blifvit fastad uti
tvänne till Vällofl. Borgare-Ståndet ingifna memorial, det ena af Herr Dahm (motionen
M 90) och det andra af Herr Alander (motionen J\fs. 37).
Herr Dahm har emot de vid ombildningen af ifrågavarande läroverk meddelade
bestämmelser till en början anmärkt, att faslän för inträde i krigsskolan stadgades
det kunskapsmått, som eges vid afgången från elementarläroverkens sjette klass,
tillerkändes likväl icke vitsord åt de till sjunde klassen meddelade flyttningsbetyg,
utan särskild examen skulle vid Carlberg afläggas i samma ämnen, som de förut i
skolan genomgångna; hvilket motionären anser vara egnadt att väcka missnöje hos
samtliga elementarläroverkens lärare.
Vidare har denne motionär anfört att det ändamål, som åsyftats, då Rikets
Ständer tillkännagifva sin mening, att från den militära tillämpningsskolan borde afskiljas
de humanistiska läroämnen, som rättast inhemtades i de allmänna läroverken,
endast till hälften vunnits, då undervisningen vid krigsskolan fortfarande skulle omfatta
de humanistiska läroämnen, som tillhöra sjunde klassen i elementarskolan och rättast
der läsas. Härigenom gjordes en skilnad emellan de förkunskaper, som den blifvande
officern erhöll, och dem, som för alla andra samhällsklasser ansåges behöfliga,
hvadan berörda förordnande kunde anses såsom ett steg tillbaka och ingalunda öfverensstämma
med Rikets Ständers afsigt, helst det alltsedan Kongl. Förordningen
den 24 Januari 1835, med undantag allenast för dem, som undergått officersexamen
vid Carlberg, varit en regel att, för att kunna anmälas till första officersgraden fordrades
att hafva undergått studentexamen, och ändamålet med krigsskolans ombildning
måste varit att upphäfva icke regeln, utan undantaget. För vissa ynglingars
framtid kunde ock det anmärkta stadgandet medföra svåra följder, enär t. ex. den,
som ur skolans sjette klass ingått till Carlberg och sedan, af en eller annan anledning,
önskade lemna den militära banan, måste återgå till skolan, innan han kunde
vinna inträde vid universitetet, Skiljdes de humanistiska ämnena fullständigt från
krigsskolan, kunde ock kursen vid denna säkerligen minskas med ett år, hvilket
vore en obestridlig vinst.
Med anledning häraf och med oberopande af LandtfÖrsvars-komiténs i ämnet
afgifna yttrande, hvari på det kraftigaste afstyrkes den omförmälda åtgärden att till
krigsskolan förlägga de humanistiska läroämnena samt föreslås fullständig afgångsexamen
från elementarläroverk såsom vilkor för inträde vid krigsskolan; samt enär,
oaktadt krigsskolans ombildning, enligt den utfärdade författningen, väl skall börja
innevarande år, men Kongl. Majit dock förbehållit sig alt, uppå vederbörandes framställning
om den förändrade organisation, som kunde blifva nödvändig, rörande denna
organisation i dess helhet fatta sitt beslut, har motionären föreslagit, att Rikets
Ständer måtte i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit, vid krigsskolans slutliga ordnande,
behagade bibehålla nu gällande grundsats, att studentexamen, eller deremot
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande J\1 108.
svarande afgångsexamen från något af rikets högre elementarläroverk skali fordras
såsom vilkor för inträde vid krigsskolan.
Herr Alander åter har hemställt, att Rikets Ständer malle hos Kongl. Maj:t
i underdånighet begära, att, vid slutliga genomförandet af den ifrågavarande reformen
med Krigs-akademien, Kongl. Majit täcktes laga i öfvervägande följande förslag.
1:o att, vid intagandet af lärjungar i den nya krigsskolan, något företräde måtte
gifvas åt dem, som komma från öfre afdelningen af 6:te klassen i ett elementarläroverk;
i sammanhang hvarmed motionären antydt, att inträdesexamen vid krigsskolan
kunde göras öfverflödig, genom anställande vid elementarläroverken af formlig
afgångsexamen ifrån 6:te klassen med dem, som ämna lill krigsskolan afgå.
2:o att krigsskolans lärjungar måtte, utom i svensk ämnesskrifning, äfven minst
en timma hvarje vecka erhålla undervisning i svensk litteratur samt en timme i
kristendom
3:o att jemte kursläsningen också egentlig undervisning af vissa lexlag måtte
införas i nämnda tvänne föreslagna nya läroämnen.
4:o att kadett borde under sista undervisningsåret såsom underofficer deltaga i
mötena vid något regemente i landsorten för alt sålunda, innan han såsom officer
inträder i ett regemente, hafva vunnit någon erfarenhet alt slå i förhållande till sol
dater
och att sköta trupp.
5:o att med afseende på slutliga regleringen af ifrågavarande läroverk uppmärksamheten
borde fästas derpå, dels att antalet tjenstemän vid nuvarande Krigsakademien,
med Kansler, Guvernör o. s, v,, synes vara nog stort i förhållande till
det. såsom motionären förmodade, icke stort mer än tre gånger så stora lärjungeantalet,
dels huruvida icke den nya krigsskolan, både till vinnande af besparing i
statsutgifter och till mera enhet i offlcersbildmngen, kunde sättas i närmare sammanhang
med militärläroverket å Marieberg, så framt de icke kunde rent af förenas
tili ett enda läroverk, hvars öfre afdelning nuvarande Mariebergs läroverk då skulle
utgöra.
Utskottet kan ej undgå att erkänna vigten af de skäl Herr Dahm i sin motion
anfört för en fullständig tillämpning af den grundsats Rikets Ständer i sin underdåniga
skrifvelse den 11 Augusti 18G0 uttalat, att nemligen hvad som kan anses
rätteligen höra till elementarundervisningen bör skiljas från krigsskolan och denna
sednare allenast blifva en tillämpningsskoia. Dock tvekar Utskottet att obetingadt
understödja denne motionärs framställning, särdeles med afseende derå att, efter hvad
i den omförmälda nådiga skrifvelsen anlydes, den nu vidtagna förändringen i Krigsakademiens
organisation må betraktas såsom anbefalld endast för någon tid eller
intilldess en fullständig tillämpning af den för rikets allmänna elementarläroverk sednast
utfärdade stadga hunnit genomföras. Utskottet, som haft tillgång till ofvan antydda,
före ärendets afgörande till Kongl. Majit afgifna, underdåniga utlåtande och
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 108.
5
förslag, har inbemtat, att alla de sakkunnige, som yttrat sig i ämnet, erkänt det
betänkliga uti alt allt för länge uppskjuta inträdet i krigsskolan.
De hafva i sådant hänseende framhållit, att i händelse fullständig afgångsexamen
från elementarläroverken erfordrades, hvilken för närvarande aflägges först vid 19
och 20 års ålder, skulle utsigten att kunna blifva officer först vid en så sen ålder, som
vid pass 22 år, föranleda dem, som tidigt bestämma sig för den militära banan, att
ganska snart lemna elementarläroverket och söka genom privat undervisning så hastigt
sorn möjligt, men på bekostnad af grundligheten, bereda sig till det vanligen
efterlängtade inträdet vid krigsskolan, och sålunda det ändamål förfelas, som med
den ifrågasatta anordningen åsyftades. Den böjlighet i lynnet och mottaglighet för
militärdisciplinens lärdomar, som fordrades, derest dessa sednare skulle blifva rätt
fruktbärande, ansågos ej heller vara i lika mån tili finnandes vid så långt framskriden
ålder; hvartill kommer att, i händelse inträdet i krigsskolan skulle ega rum först
vid 19 eller 20 år, Staten skulle nödgas anlägga en särskild skola för sjöofficersbildningen,
enär den praktiska öfning, som för denna sednare vöre så oumbärlig
måste börja vida tidigare.
Det synes hafva varit på dessa skäl, sorn Kongl. Majit funnit sig böra gilla
det af Guvernörs-embetet och t f. Kanslern för Krigs-akademien framställda förslag
alt bestämma tiden för inträdet i krigsskolan till det 17:de eller 18:de året, och i
följd deraf såsom vilkor för samma inträde föreskrifva det kunskapsmått, som erfordras
för uppflyttmng i 7.de klassen af elementarläroverken, hvilken uppflyttning i
medeltal eger rum vid nämnde ålder.
Utskottet tilltror sig ej att helt och hållet underkänna omförmälda skäl för den
anordning, som blifvit vidtagen. Men då likväl syftemålet med Rikets Ständers före
niimnda
underdåniga skrifvelse ej bör eftergifvas, och man bör kunna hoppas, alt
med ledning af den erfarenhet, som under det nuvarande öfvergångstillståndet vinnes,
den slutliga organisationen af militärtillämpningsskolan må kunna verkställas med
iakttagande af grundsatsen om den egentliga elementarundervisningens skiljande från
nämnda läroanstalt, har Utskottet ansett sig ej böra, genom ett afstyrkande af bifall
lill motionen, lemna rum för en sådan uppfattning af ärendets utgång vid detta
tillfälle, som skulle Utskottet i någon mån frångått den vid nästlidne riksdag af
Rikets Ständer uttalade mening i ämnet; utan föranlåtes Utskottet i så måtto
tillstyrka afseende å motionen, att Rikets Ständer med anledning af densamma
i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anhålla, att, innan slutliga
organisationen af krigsskolan vidtages, Kongl. Majit täcktes
lemna Rikets Ständer tillfälle att öfver organisationsplanen sig
yttra.
Af det ofvan anförda följer, att Utskottet ej kan understödja Herr Alanders, i
de tre första punkterna af hans motion, framställda förslag, hvilka dels förutsätta
bibehållandet af humanistiska läroämnen vid krigsskolan, dels hafva för ändamål alt
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 108.
dit förlägga ännu flera ämnen, som ej rätteligen tillhöra tillämpningsskolan. Vidkommande
åter denna motionärs hemställan om meddelande af föreskrift derom,
att kadett skall, under det han genomgår krigsskolan, tjenstgöra såsom underofficer
vid något landsortsregemente, inser Utskottet ej, huru en sådan anordning skulle
kunna tillvägabringas, om den ock i något hänseende, emot hvad Utskottet förmodar,
kunde vara lämplig. Ty innan tjenstgöring såsom underofficer får ifrågakomma,
måste naturligtvis kunskap i exercis och tjenstgörings-reglementen m. m. vara
inhemtad, hvilka ämnen just äro föremål för undervisningen i krigsskolan. Dessutom
måste det af motionären uppgifna ändamålet med detta förslag bättre uppnås
derigenom, att, på sätt nu sker, den från krigsskolan utexaminerade eleven, hvilken
vid sjelfva skolan varit underkastad militärisk ordning, sedermera, innan officerstjenstgöringen
får laga sin början, genomgår en gradpassering, hvilken medtager i
allmänhet längre tid än ett möte. Hvad åter angår sista punkten af Herr Alanders
motion, så enär Utskottet har sig bekant, att krigsbildningen, så väl den högre som
den lägre, utgör föremål för den ofvannämnda Landtförsvars-komiténs öfverläggning,
samt någon särskild anledning ej synes förefinnas för Rikets Ständer att nu fästa
Kongl. Majits uppmärksamhet på detta ämne eller derå, att antalet tjenstemän vid
Carlbergs krigs-akademi bör kunna förminskas i den mån detta läroverks ombildning
hinner verkställas, anser Utskottet sig ej heller i dessa hänseenden kunna understödja
motionärens framställning; hemställande alltså Utskottet vördsamligen,
att Herr Alanders berörda motion ej må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 Mars 1863.
Reservationer:
af Grefve von Rosen, F. C., Kontraktsprosten Janzon, Kyrkoherden Ternström,
Herr Beronius, Herr Falhem, Herr Sommelius, Herr Berggren, Herr Ekerot, Herr
Bovin, Herr Cygnceus samt Riksdagsfullmägligen Anders Medin från Kronobergs län.
Af Herr af Klint E. M. »Emot Utskottets, genom öppnandet af den förseglade
sedeln, fattade beslut i anledning af Herr Dahms motion (JVs. 90) får jag
anmäla min reservation.
Allmänna Besvärs- oeh Ekonomi-Utskottets Betänkande M 108.
7
Kongl. Majit har hittills haft och eger fortfarande, som mig synes på giftiga
grunder, rättighet att, ulan Rikets Ständers hörande, gifva krigsskolan den organisation,
Kongl. Majit kan finna lämpligast. ■— Utskottets nu fattade beslut innebär ett
misstroende till Kongl. Majits organisationsförmåga, på samma gång som det, enligt
mitt förmenande, gör ett intrång i Kongl. Majits prerogativer.
Deremot instämmer jag i det hufvudsakliga af hvad Utskottet anfört i sin
motivering.
Jag hade visserligen helst sett att Herr Dahms ifrågavarande motion icke nu
blifvit afgifven. Öfvertygad, som jag är, att de deruti uttalade åsigter om fordringarne
för inträde i krigsskolan äro de enda rätta, såväl för denna som för öfriga
tillämpningsskolor, är jag ock viss alt de, i sinom tid och kanske innan kort, skola
göra sig gällande samt de svårigheter häfvas som mött vid deras tillämpning. —
Men motionen har emellertid blifvit väckt. Det beslut, som deröfver fattas, bör
då icke lemna tvifvel om hvad representationen i delta vigtiga ärende tänker. Med
anledning häraf, och då motionen innehåller en grundsats, som är vigtig för militärståndets
anseende,' hvilket, synnerligast under en tid då detta icke får sökas på
krigarens egentliga verksamhetsfält, måste grundas på kunskaper och bildning, och
i delta afseende fordrar åtminstone likställighet med andra samhällsklasser; — då
jag derjemte omöjligen kan inse att ett bifall till motionen behöfver innebära eller
skall kunna tydas som ett försök att nu genast åvägabringa en ändring uti ett nyss
fattadt, ännu ej tillämpadt Kongl, beslut i frågan, har jag icke dragit i betänkande
att, under sådana förhållanden, för min del i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
motionären, vördsamt hemställa:
att Rikets Ständer i underdånighet anhålla, det Kongl. Majit
vid krigsskolans slutliga ordnande behagade, med bibehållande
af den redan år 1835 stadgade grundsats för kompetens till
officersbefordran, nådigst anbefalla alt studentexamen, eller deremot
svarande afgångsexamen från rikets högre elementarläroverk,
skall fordras såsom vilkor för inträde i krigsskolan.»
Häruti instämde Grefve Björnstjerna, C. M. L.. Grefve Lagerberg, G. F. och
Herr Nordenfelt, L M.
Af Doktor Thyselius. »Ehuru äfven jag delar den åsigt, att en gemensam
skolbildning är att föredraga framför ett tidigare intagande uti en specialskola,
och att Krigs-akademien på Carlberg borde blifva en tillämpningsskola för bildande
af officerare, så väl vid arméen som flottan, så att behofvet af alla enskilda läroanstalter
för detta ändamål må upphöra, har jag likväl icke instämt med Utskottet
i dess hemställan, att Rikets Ständer mätte i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit
anhålla att, »innan slutliga organisationen af krigsskolan vidtages, Kongl. Majit täcktes
)einna Rikets Ständer tillfälle att öfver organisationsplanen sig yttra», enär jag anser
en sådan skrifvelse icke vara af behofvet påkallad, samt då det ej gerna låter sig
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 108.
förena med bibehållande af den gjorda motiveringen och uttryck sådana som dessa:
»Utskottet tilltror sig ej att helt och hållet underkänna omförmälda skal för den anordning,
som blifvit vidtagen» (nemligen af Kongl. Majit). »Men då likväl sy/lemålet
med Rikets Ständers förenämnda underdåniga skrifvelse» (den 1 1 Augusti 1860)
nej hör eltergifvas, och man bör kunna hoppas» m. m. — ett skrifsätt lika oväntadt
som, efter min uppfattning, af ett Rikets Ständers Utskott mindre befogadt, heist
i frågor, der Kongl. Majit, oberoende af Rikets Ständers uttalade önskan, eger sjelf
sitt beslut att låtta.
Det synes mig ock vara i viss grad betecknande, att när, på af Rikets Ständer
gjord underdånig anhållan, Kongl. Majit företager sig ordnandet af någon mera vigtig
Iråga, särdeles då den rörer de allmänna läroverken, man ej sällan genom enskilda
motioner söker utverka en ny Ständernas skrifvelse, i afsigt att upprifva och
förändra det fattade regeringsbeslutet, redan innan det hunnit tillämpas och genom
vunnen erfarenhet närmare pröfvas.
Så ock nu med det nådiga Brefvet den 14 October 1862, rörande allmänna
grunderna för Krigs-akademiens ombildning.
En motionär, som yrkat, att studentexamen, eller deremot svarande afgångsexamen
från något af rikets högre elementarläroverk, borde fordras såsom vilkor för
inträdet vid krigsskolan, anser regeringen hafva tagit ett steg tillbaka genom
stadgandet, att inträde der äfven kan vinnas efter att hafva genomgått den sjette
klassen af våra högre elementarläroverk, och förklarar derjemte att den utfärdade
»förordningen strider så väl mot den allmänna meningen, som mot Rikets Ständers
uttryckta önskan», och »Utskottet kan ej undgå att erkänna vigten af de skäl Herr
Dahm i sin motion anfört; men tvekar att obetingadt understödja dess framställning.»
Sedan jag i förbigående anmärkt, att Chefens för Landtförsvars-departementet
sakrika och upplysande framställning, rörande Krigs-akademien och dess ombildning,
af den 14 Oktober 1862, eller samma dag som regeringsbeslutet fattades, finnes
intagen uti Kongl. Majits nådiga Proposition den 24 Oktober 1862 och att den
motion, som afser förändring i detta beslut är den 26 sistlidne November, eller sex
veckor efter författningens utfärdande, afgifven, vill jag, med ledning af officiela handlingar,
söka ådagalägga, att regeringen, med fästadt afseende på sakkunniga mäns
afgifna utlåtanden, handlat i öfverensstämmelse med Rikets Ständers uttalade önskan
och derjemte sökt undvika de flera olägenheter och deribland äfven den ytterligare
kostnad för Staten, som upprättandet af en särskild sjöskola måste medföra, hvarföre
den ock borde varu fritagen ifrån den gjorda anmärkning att i denna fråga hafva
tagit ett steg tillbaka.
Utaf Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 11 Augusti 1860 framstår
helt tydligt, att Kongl. Majit, innan denna Ständernes skrifvelse afgick, förklarat, »alt
så snart klasskurserna i de olika läroämnena vid elementarläroverken hunnit blifva
så
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 108. 9
så bestämda, att ändringar deruti ej vore att befara, kunskapsfordringarne för inträde
vid krigsskolan ansetts böra på det sätt förändras, att de fullkomligt motsvarade
fordringarne vid afgången från den klass i de allmänna läroverken, der yng
Imgarne
befunne sig vid en medelålder af 17 år». (Bihang till Riks-Ståndens
Prot. 1859—1860. 10 Sami 1 Afd. sid. 2.51), hvarjemte uti slutet af sam
ma
underdåniga skrifvelse Rikets Ständer säga sig »böra hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, så snart sig göra låter, vidtaga
sådana förändringar i organisationen af krigsskolan på Carlberg, att inträdet
derstädes icke måtte ske vid så tidig ålder, som hittills» — medelåldern
var dä 15,8 år — »äfvensom att läroverket kan blifva en allmän tillämpningsskola
för bildande af officerare vid arméen, så att behofvet af enskilda
läroanstalter för detta ändamål må upphöra,» (anf. st. sid. 252). Detta afses just
och vinnes äfven genom Kongl. Brefvet den 14 Oktober förlidet år, och derjemte
den af Rikets Ständer icke uttalade önskan i afseende på bildandet af officerare för
flottans behof, och kan Kongl. Majit så mycket mindre sägas hafva handlat emot
Rikets Ständers önskan, enär dessa icke begärt, att studentexamen skulle blifva ett
nödvändigt vilkor för inträdet vid krigsskolan. Genom detta nådiga bref är, efter
målsmännens egen önskan, fritt val lemnadt ynglingar att inträda uti krigsskolan,
antingen efter genomgåendet af den 6:te eller den 7:de klassen vid våra elementarläroverk,
hvarvid med allt skäl stort afseende blifvit fästadt på medelåldern inom
dessa klasser. Kongl. Majit ansåg, såsom anfördt blifvit, redan före 1860 års om
nämnda
underdåniga skrifvelse, 17 år vara den lämpliga inträdesåldern vid krigsskolan;
Chefen för Sjöförsvars-departementet, Kanslern och Guvernören för Krigsakademien
hafva uttalat samma åsigt; Landtförsvars-kommittéen, som erkänner »olägenheten
af sednare inträdande vid krigsskolan och på arméen vara icke oväsendtlig,»
uttalar den förhoppning, att medelåldern vid afgången från skolan icke bör komma
att öfverstiga 19 år. För närvarande är, enligt officiela uppgifter, denna medelålder
inom den klassiska limens 6:te klass’ öfra afdelning 18,2, inom den 7:de klassens
samma afdelning 19,5 samt inom den 6:te klassen på den reala linien 18,3 och
inom den 7:de klassens öfra afdelning 20,1. Medelåldern af utexaminerade kadetter
har varit mellan 20—21 år.
Antages åldern för inträdet vid krigsskolan endast till 17 år, så är denna, enligt
Krigs-ministerns utredning, högre än vid Norriges, Danmarks, Frankrikes, Österrikes,
Preussens, Sachsens, Baierns, Wiirtembergs, Finlands och Nord-Amerikanska
fristaternas krigsskolor, der den föreskrifna inträdesåldern innehålles emellan medelgränserna
14,3 och 17,5, utgörande således i medeltal 15,9 år, ett förhållende, på
hvilket med rätta mycken vigt bör fästas, liksom den omständighet ej må förbises,
att ett sednare inträde i krigstjensten fördröjer rättigheten till pension, hvarigenom
och då en mängd gamla kapitener nödgas vid regementen qvarstå, en menlig inverkan
på officerarnes tjenstbarhet nödvändigt måste uppstå.
Vid bedömandet af denna vigtiga fråga synes mig hufvudsakligt afseende
Bih. lill /{. St. Prot. 1862 & 1863. 8 Sami. 25 Haft. 2
10 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande J\s 108.
böra fästas på Kongl. Majrts afgifna nådiga proposition; Utskottet har gjort det mindre
än jag skulle önskat, och har äfven förbigått frågan om sjöofficerares bildande,
hvarföre jag anser mig böra derpå fästa särskild uppmärksamhet.
Chefen för Sjöförsvars-departementet yttrar, bland annat, att en ålder af '19—
250 år vore alldeles för sen för att uppfostran till sjöofficerare då först skulle begynna;
hvarföre, om sjöofficers-bildningen fortfarande skulle ega rum vid den på
ifrågastäldt sätt förändrade Krigs-akademien, lägre så väl ålder som kunskapsmått
måste särskildt bestämmas för sjökadetters inträde derstädes, hvaraf dock väsendtliga
olägenheter skulle uppstå.
Skulle åter kunskapsmåttet för inträdet i allmänhet så bestämmas, att detta
kunde inträffa vid \ 7 års ålder, så ansåg Departements-chefen sjökadettskolans inpassande
i Krigs-akademien blifva åtminstone möjligt, om än önskas kunde, att inträdesåldern
vore något lägre m. m.
För den händelse att arméens och flottans officerare komma att fortfarande
bildas vid ett gemensamt läroverk, synas flera väsendtliga fördelar deraf vara att påräkna,
såsom, utom andra, ett fastare vänskapsband och ett moraliskt samband mellan
krigsmaktens särskilda delar, ett större fält för valet af sjöofficersämnen, och, då
dessa samlas ifrån landets alla delar, ett lifligare väckt intresse öfver hela landet för
sjöförsvaret, för att icke nämna den icke obetydliga besparing, som för Staten härjemte
skulle uppstå.
Den begränsning, inom hvilken denna reservation måste affattas, medgifver icke
att detta närmare utföra; detta är ock mindre af nöden, då den af Kongl. Maj:t
under den 22 December 1853 förordnade komitéen för att närmare granska de för sjökrigsundervisningen
i vårt land gällande föreskrifter enhälligt uttalat den åsigt, att
»sjökadetterne böra uppfostras gemensamt med landkadetterne vid Kongl. Krigs-akademien
på Carlberg,»
samt att »någon annan sjökrigsskola för officerares uppfostran ej behöfves inom
fäderneslandet,» hvilken åsigt en i dessa frågor erkänd kompetent domare, framlidne
General Lefrén, i dess berättelse öfver Krigs-akademien år 1824 redan förut utvecklat
och framställt.
Då således Kongl. Majit, hvilken det ensam tillkommer i denna fråga beslut att
fatta, redan afsett Rikets Ständers den 11 Augusti 1860 uttalade önskan, och derjemte,
som mig vill synas, på ett högst tillfredsställande sätt börjat ordnandet af denna
vigtiga fråga, anser jag mig af skyldig aktning så väl för ett helt nyligen fattadt
regeringsbeslut, som för Rikets Ständers egen värdighet, böra uttala den åsigt,
att den föreslagna underdåniga skrifvelsen malte, såsom fullkomligt
obehöflig, af Rikets Ständer afslås.»
Häruti instämde Friherre af Schmidt, C. J. G., Grefve Posse, K. samt Herr
von Echstedt, J. F.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1863.
Allm. JBesv.- och Ekon.-Utslc. Utlåtande. N:o 109.
1
N:o 109.
Arik. till Exp.-Utsk. den 26 Mars 1863, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af ålerremiss lill viss del af Ulskottels Betänkande
N:o 71.
Vid behandling af berörda Betänkande, uti hvilket Utskottet besvarat, bland annat,
en af Herr Wallenberg väckt motion om tillvägabringande af ett gemensamt
mått-, vigt- och myntsystem för de Skandinaviska länderna, hafva Höglofliga Rid—
derskapet och Adeln samt Vällofliga Borgare-Ståndet sammanstämmande, med ogillande
af del slut, hvartill Utskottet i frågan kommit, och med bifall lill hvad Herr
Isberg i sin vid Betänkandet lögade reservation föreslagit, beslutat att i underdånig
skrifvelse anhålla, ”det Kongl. Majit, efter genom sakkunnige män verkställd undersökning
och utredning, hvilket system för mått, mål, vigt och mynt må finnas
lämpligast för Sveriges bringande i afseende derå lill likställighet i möjligaste måtto
med de länder i del öfriga Europa, som redan för sig godkänt ett på vetenskapliga
grunder bygdt systern i föronämnda hänseende, ville vidtaga de åtgärder, som kunna
leda till antagande i de tre Skandinaviska rikena af ett gemensamt system för mått,
mål, vigt och mynt.”
Högvördiga Preste-Ståndet åter liar lill Utskottet återremitterat ärendet i denna
del, enligt hvad det Utskottet tillhandakomma uiskussions-protokoll utmärker, i syfte
att få motionärens förslag antaget. Hedervärda Bonde-Ståndet åter har godkänt Utskottets
Betänkande i förevarande hänseende. — Vid sedermera dels från Ridderskapet
och Adelns, dels från Borgare-Ståndets sida gjord inbjudning till Preste-Ståndet
att förena sig i bemälda begge Riks-Stånds beslut i ämnet, har Preste-Ståndet,
med afslag härå, vidhållit sitt i frågan fattade beslut.
Då alltså inom tre. Riks-Stånd meningarne synas ense derom, att, i enlighet
med det i Herr Wallenbergs motion gjorda förslag, Rikets Ständer böra hos Kongl.
Majit anhålla om vidtagande af åtgärder för tillvägabringande af ett för Sverige,,
Norrige och Danmark gemensamt system för mått, mål, vigt och mynt, och hvad!
två Stånd derutöfver beslutat, beträffande likställighet jemväl med de länder, som
redan för sig godkänt ett på vetenskapliga grunder bygdt system i nämnda bänseBih.
till 11. St. Fröt. 1862 & 1863. 8 Sand. 26 Höft. * 1
2
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Utlåtande. N:o 110.
ende, redan af Preste-Ståndet uttryckligen förkastats, saknar Utskottet grundlagsenlig
anledning till annat förslag till sammanjemkning af de skiljaktiga besluten, än
det Utskottet härmed får vördsamt framställa, nemligen alt samtliga Riks-Slånden
måtte förena sig i det beslut:
alt i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t, efter genom sakkunnige
män verkställd undersökning och utredning, ville vidtaga de åtgärder,
som kunna leda lill antagande i de tre Skandinaviska rikena af eli gemensamt
system för mått, mål, vigt och mynt.
Stockholm den 24 Mars 11103.
N:o 110.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Mare 1863, kl. 2 e. m.
Belänkande, i anledning af väckt motion angående en underdånig anhållan
hos Kongl. Maj.t om vissa ministeriela ärendens meddelande till Rikets
Ständers kännedom.
Från llöglofliga Ridderskapct och Adeln har Allmänna Besvärs och Ekonomiutskottet
fått till sig remitterad en motion (N:o 2G4) af Friherre Raab, Adam
Christian, hvilken på anförda skäl och i anledning af Rikets Ständers nyligen fattade
heslat att ställa ett visst årligt belopp af 5:dje Hufvudtiteln till Kongl. Maj:ts nådiga
disposition till så kallade hemliga utgifter, föreslagit, ”alt Rikets Ständer ville i underdånig
skrifvelse anhålla, alt Kongl. Maj:t läcktes låta, på sätt Kongl. Majit finner
lämpligt, till Rikets Ständers kännedom komma de ministeriela mål af allmänt intresse,
hvilka kunna utan mehn för pågående underhandlingar offentliggöras.”
Jemte denna motion har till Utskottet blifvit öfverlemnadt ett utaf Hans Excellens
Herr Friherre Manderström, i anledning af samma motion, inom Ståndet algil—
vet yttrande, för hvars innehåll Utskottet torde till en del böra redogöra, enär detsamma
icke på annat sätt kommit, i likhet med den tryckta motionen, till samtliga
Riks-Ståndens kännedom, men, i förening med den omständighet, alt regeringen redan
låtit offentliggöra åtskilliga diplomatiska aktstycken rörande ärenden, hvilka företrädesvis
kunna anses utgöra föremål för folkets lifliga uppmärksamhet och deltagande,
ej kunnat undgå att på Utskottets behandling af motionen utöfva inflytande.
Eller en erinran derom, att det vore första gången en sådan framställning,
Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk. Utlåtande. N:o 110.
3
sorn den ifrågavarande, inom representationen blifvit gjord, yttrar Hans Excellens, det
lian för sin del ansåg förslaget — med bibehållande af de inskiänkningar, sora i
motionen vore antydda, och med öfverlåtande till Kongl. Majis regering af bedömandet
utaf både hvilka handlingar, sorn kunde allmängöras, och tidpunkten när
de borde meddelas — långt ifrån att innebära någon olägenhet, snarare erbjuda en
fördel. Orsakerna, hvarför ej redan hos oss blifvit infördt, ett bruk i dylikt hänseende,
vore af flera än ett slag. Detta bruk hade förut under de sednare åren gjort,
sig gällande i andra Europeiska länder, aldraförst i England, som alltid gått främst
vid de sanni konstitutionela grundsatsernas tillämpning, ehuru, äfven der, denna
praxis ej räknade särdeles gamla anor. I öfriga länder hade densamma först under
de sednaste åren vunnit insteg. Orsaken till den betänksamhet, som hittills hos
oss uppenbarats, vore möjligen att söka uti kännedomen af den anda, uti hvilken
vår grundlag blifvit affattad; Iv förgäfves skulle man i denna kunna söka något
stöd för motionärens begäran. Långt lättare skulle det ulan tvifvel blifva att der
finna tillräckliga bevis på en motsatt afsigt; och skälen dertill voro i ögonen fallande.
För ett halft århundrade sedan skulle hvad man i våra dagar anser för ett
öppet handlingssätt hafva stämplats såsom en oförlåtlig indiskretion. En annan orsak,
som kunde anses hafva verkat hindrande mot ett initiativ från Kongl. Maj:ts
regerings sida — och som väl ännu kunde anses bilda ett långt ifrån oväsendlligt
hinder — berodde af nationalrepresentationens sammansättning och dess fördelning
på fyra rum, der Kongl. Maj:ts regering på sin böjd inom ett enda hade tillfälle
yttra sig, för att lemna upplysningar, som kunde åstundas, och bemöta anmärkningar,
som kunde framställas. Att sjelf gifva anledning till en meningsstrid, hvaruti
man icke hade tillfälle att deltaga och hvaruti man, i sin frånvaro, af motståndare
misstyddes och möjligen nedgjordes, utan alt ens kunna rälta misstagen och framhålla
de bevekelsegrunder, som ofta nog kunde rättfärdiga ett eljest oklart och
oblidt bedömdt förhållande, vore en så betänklig sak, att det väl måste ursäktas,
om man med någon farhåga blottställde sig — om icke för illvilja, som icke bor
de
antagas förefinnas — men för missförstånd, som, då man ej vore i tillfälle att
desamma genast undanrödja, kunde tillfoga en ofta obotlig skada. Det förhållande,
att våra diplomatiska förhandlingar vore med det förenade rikets oskiljaktigt sammanhängande,
företedde en ytterligare anledning till betänksamhet. Hvad som till
Sveriges Ilikes Ständer meddelades, borde äfven till Norriges Slorthing öfverlemnas;
och inom denna sednare representativa församling saknade den gemensamma organen
för de utrikes ärendena all möjlighet att göra sig hörd.
Efter några anmärkningar, som icke egentligen tillhöra det ämne, hvarmed
Utskottet nu har alt sysselsätta sig, har Hans Excellens slutat sitt anförande med
ett tillkännagifvande, att han, redan innan förevarande fråga inom representationen
uppstått, varit betänkt på ett meddelande till densamma i ofvanberörda afseende,
angående ett af de vigtigaste föremålen för Sveriges utländska politik, och dertill
i
Alim. Besv.- och Ekon.- Utsk. Utlåtande. N:o 110.
utbedt sig Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd; samt till sist förmält sig vara nödsakad
att reservera Kongl. Maj:ts initiativ så väl med afseende, å tidpunkten för, som å
innehållet af hvad som kan komma att anföras.
I enlighet med nyssberörda tillkännagifvande hafva ock sedermera åtskilliga
diplomatiska aktstycken blifvit Rikets Ständer meddelade. — Målets skick är härigenom
väsendtligen lörändradt.
Det måste erkännas, alt på sätt i Hans Excellens Herr Statsministerns för Utrikes
Ärendena ofvan omförmälda yttrande antydes, nu gällande grundlagar icke lemna
något stöd åt det anspråk, som i förevarande motion innefattas. 105 § i Regeringsformen,
som tillerkänner Rikets Ständers Konslitutions-Utskott rätt att för den granskning, hvars
ändamål i de begge nästföljande §§ angifves, äska de Protokoll, som uti Siats-Rådet
blifvit förda, gör dock undantag, bland annat, för dem, som angå ministeriela
ärenden, i afseende hvarå det heter, att Protokoll ”endast i det, som rörer allmänt
kända och af Utskottet uppgifna händelser”, må kunna fordras. Jemföras härmed
7 och 11 §§ i nämnda grundlag, enligt hvilka de diplomatiska ärendena ej ens
skola i Stats-Rådet föredragas, utan Konungen, sedan Iian, uppå föredragning af
Statsministern för Utrikes Ärendena och efter inhemtandet af dennes samt en an
nan
tillkallad Statsrådsledamots råd, fattat sina beslut, må låta lill det öfriga
Stats-Rådets kunskap komma hvad af sådana beslut Honom nyttigt synes; och tages
derjemte i betraktande frånvaron i öfrigt af alla andra bestämmelser i afseende
på handbafvandet af de mål, som angå rikets förhållande till främmande magier,
än den i sistnämnda § förekommande, att Konungen må låta bereda och handhafva
dem, på det sätt Honom lämpligast synes, så lärer det böra medgifvas, att grundlagen,
hvars egenskap alt utgöra enda rättesnöret i afseende på begge Slatsmagternas
ömsesidiga förhållande till hvarandra icke i något förekommande fall bör förbises,
i den nu väckta frågan ej kan åberopas.
Med så mycket större varsamhet torde fördenskull Rikets Ständer böra begagna
den rättighet att besluta, såsom det i 89 § Regeringsformen heter: ”föreställningar
och önskningar, att hos Konungen anmälas”, hvilken rättighet enligt samma
§ afser frågor, som röra rikets allmänna hushållning, samt grunderna för allmänna
inrättningar af alla slag, men icke lärer egentligen kunna sägas omfatta frå
gor
af sådan art, som den, hvilken är föremål för förevarande motion.
Utskottet skulle ock redan till följd häraf tvekat alt understödja motionärens
framställning i det grannlaga ämnet, änskönt Utskottet för sin del helt och hållet
instämmer i den åsigt, som i motionen uttalas och uti Stats-Ministerns för Utrikes
Ärendena ofvanberörda yttrande jemväl i viss mån biträdes, att med det konstitutionela
samhällslifvets utveckling svårligen låter förena sig bibehållandet af den förbehållsamhet
och det förhemligande inför folket och för dess representanter i afseende
på landets utrikes politik, som vid den tid, då vår grundlag stiftades, ansågs
så vigtigt, att grundlagen måste deraf bära den prägel han nu eger. Men
Allm. Besvoch Ekon.-Ulsk. Utlåtande. N:o 110 5
ännu mindre kari, sedan Kongl. Maj-.ts regering i ofvanberörda måtto tillmötesgått
den i motionen uttalade och vilkorligt framställda begäran, Utskottet tillstyrka Rikets
Ständer alt i önskningsväg hos Kongl. Maj t göra en hemställan, hvars syftemål
alltså redan kan anses vunnet; utan föranlåtes Utskottet af sådan anledning föreslå,
det motionen
ej må till vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 Mars 1865.
Bik. till R. St. Prat. 1862 <$• 1866. 8 S,unl. 26 Häft.
i
STOCKHOLM, tryckt hos N. Mareus, IJStijL
Allm. Besv.- och El<oii.-Utshottet$ Betänkande N;o lil.
I
N:o lil.
Ank. till Exp.-Utsk. den 1 April 1863, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om Upsala universitets förläggande
till hufvudstaden.
1 likhet med hvad vid några föregående riksdagar egt rum, har äfven vid den
innevarande förslag blifvit väckt om flyttning till hufvudstaden af nämnde universitet.
Detta förslag har blifvit framstäldt inom Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr Ljungberg,
sorn uti ett längre anförande, tryckt under N:o 159 i tredje motions-serien,
sökt utveckla lördelarne af berörda åtgärd och slutligen hemställt: det Rikets Ständer
måtte ”hos Kongl. Maj t begära Upsala universitets förläggande till hufvudstaden samt
alt, lill öfvervägande af de för detta ändamål nödiga åtgärder och förslags afgifvandc
för deras verkställande en kommitté måtte nedsättas, hvars Betänkande jemte
Kongl. Majits nådiga Proposition i ämnet Rikets Ständer torde utbedja sig få vid
nästa riksmöte mottaga.”
1 sammanhang härmed föreslog motionären äfven, att, i anseende till den tidsutdrägt
nyssberörda åtgärder medförde, och då det syntes vara tid, alt Sveriges hufvudstad
i någon mån försattes i åtnjutande af fördelar, hvaraf andra Europeiska
hufvudståder längesedan varit i besittning, Rikets Ständer måtte för innevarande
statsreglcringsperiod bevilja ett mindre anslag till föreläsningars hållande i hufvudsladen
uti vissa vetenskaper, på sätt af annan ledamot inom Ståndet skulle komma
att motioneras; men detta sednare förslag har Herr Ljungberg, enligt hvad ett Utskottet
tillsläldt utdrag af Borgare-Slåndels protokoll den 4 sistlidne Februari utmärker,
uti Ståndet återkallat; och som Ståndet vid denna återkallelse låtit bero,
påkallas, i anledning af sistherörda del af motionen intet yttrande.
Då, såsom ofvan år antydt, förevarande fråga flera gånger tillförene varit föremål
för Rikets Ständers pröfning, och utgången vid dessa tillfällen alltid blifvit den»
Bih. till B. St. Brot. 18612 & 1863. 8 Sami. 37 Haft. \
Allm. Besv.- och Eicon.-Utshottets Betänkande N:o lil.
samma, samt Utskottet äfven nu för sin del icke funnit anledning frångå den mening,
som af föregående riksdagars Ekonomi-Utskott blifvit i ämnet uttalad, torde
Utskottet i sjelfva saken kunna inskränka sig till att åberopa de skäl, som tillförene
och sednast vid 1859—1860 årens riksdag af Rikets Ständer gillats. Lika med
dåvarande Ekonomi-Utskott anser Utskottet väl, att tillvaron af ett universitet i rikets
hufvudstad ur flera synpunkter kunde vara önsklig, och alt, derest fråga uppstod
om inrättande af ett nytt universitet, någon annan plats för detsamma, än hufvudstaden,
icke borde ifrågakomma; men att då upprättandet af ett nytt universitet icke
är, med hänsyn till landets folkmängd, af behofvet påkalladt eller, i betraktande a!
landets tillgångar, för närvarande skulle kunna tillstyrkas, frågan om fördelarne af
att till hufvudstaden förflytta eli äldre, på annat ställe inom landet redan förlagdt
universitet, i väsendtlig mån är beroende af vidden utaf de uppoffringar från Statens
sida, som från en sådan åtgärd äro skiljaktiga. I detta hänseende har motionären,
lika litet som sådant tillförene försökts, erbjudit någon utredning, hvarpå
Utskottet skulle kunna grunda sitt omdöme i detta ämne; men uppenbart vill del
synas för Utskottet, att för den förmodan motionären uttalat, att de kostnader, som
för Upsala universitets förläggande till Stockholm erfordrades, ej skulle uppgå ens
till fjerdedelen af en million, icke kan bernias stöd af den erfarenhet, statsregleringen
vid riksdagarne lemnar i fråga om åtgärder, som med den nu löreslagna äro
jemförliga. Man erinre sig nemligen, alt kostnaden allenast för Lunds universitets
botaniska trädgårds flyttande inom sjelfva stadens område, hvartill Rikets Ständer
vid sisllidne riksdag beviljade anslag, uppgår till 42,000 R:dr; alt till ett ”ändamålsenligare
växthus” vid detta universitet vid nämnda riksdag anslogs 33,000 R:dr;
att en ”tillbyggnad” af Kongl. Vetenskaps-akademicns hus vid samma riksdag ansågs
erfordra 225,000 R:dr, som ock dertill beviljades; alt allenast ”reparation och
inredning af Vetenskaps-akademicns äldre hus”, enligt Kongl. Majlis lill denna riksdag
allålna nådiga Proposition N:o 1, är beräknad att kosta öfver 98,000 R:dr
o. s. v.; och det lärer blifva för en hvar tydligt, att med den summa motionären
tilltrott sig alt uppgifva, föga skall kunna uträttas, när fråga uppstår att verkställa
en flyttning lill Slockholm af alla de mångfaldiga institutioner, hvilkas sammanfattning
utgör Upsala universitet.
Man må om beholvet eller fördelarne af en sådan flyttning hysa hvilken mening
som helst, så bör man likväl icke dölja för sig eller andra, hvilka medel
dertill erfordras.
Också kan Utskottet ej af motionen draga den slutsats, att motionären anser
frågan oberoende af vidden och beskaffenheten af de uppoffringar förslagets genomförande
påkallar, eller alt han skulle vidhålla detsamma, i händelse en fjerdedel af
en million befunnes, såsom Utskottet förmodar, utgöra en helt ringa qvot af den
verkliga kostnaden.
Då det vid sisllidne riksdag synes hafva, för alt bestämma Rikets Ständers
Allm. Uesv - och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o lil. 3
beslut, ej behöfts mer än det flyktiga påpekande af frågans ekonomiska sida, som
innefattas i Ekonomi-Utskottets då afgifna Betänkande N:o 174, och, jemväl med
stöd deraf, det torde få antagas, att man nog allmänt inser, det landets ekonomiska
ställning, i hvilken någon slörre förändring sedan sistlidne riksdag ej inträdt, för
närvarande ej medgifver att inlåta sig på så kostsamma ombildningar som den ifrågasatta,
åtminstone innan meningen om dess oundviklighet funnit eli allmännare uttryck
äfven inom representationen, anser Utskottet del ej heller nödigt alt söka genom
en kommitté — vore än sådant det lämpligaste sältet —■ få utredt, hvilka
medel och åtgärder må lili förslagets genomförande erfordras; och Utskottet föranlåtes
alltså all å Herr Ljungbergs berörda motion så i ena som andra hänseendet
afstyrka bifall.
Slockholm den 30 Wars 1065.
Reservationer:
af Grefve von Rosen, Fr.: ”Innan man ingår i hufvudsaklig pröfning om de förmodade
fördelarne utaf Upsala universitets förflyttning till lmfvudstaden eller ock upprättande
af ett nytt sådant derstädes samt derom fattar ett omdöme, anser jag nödigt,
alt först måste inhemlas upplysning om de ungefärliga kostnaderna härför, helst
dessa möjligen kunna blifva så stora att endast af detta skäl, åtminstone för närvarande,
frågan derom måste förfalla, —• och är det på grund häraf och då motioner
om universitets—flyttningen vid hvarje riksdag väckas och af Rikets Ständer
hufvudsakligast på ofvan uppgifna skäl afstyrkas, som jag linner det Rikets Ständer
böra i en underdånig skrifvelse begära:
Del Kongl. Majit ville, genom kommitterade eller på hvad
annat sätt som kan finnas lämpligt, låta verkställa och för Rikets
vid nästa riksdag sammanträdande Ständer framlägga en
utredning om och med anlitande af hvilka medel och kostnader
ett universitet må kunna åstadkommas i lmfvudstaden, vare sig
medelst inrättande af ett nytt sådant eller medelst del nu i
Upsala förlagda universitetets förflyttande hit.”
af Herr Nordenfelt, L.: ”Med Grefve F. von Rosen instämmer jag uti det yrkande
han ofvan framställt, hufvudsakligen derföre, att jag icke allenast, i likhet
med nuvarande och förutvarande Ekonomi-Utskott, anser tillvaron af ett universitet
i lmfvudstaden önsklig, utan äfven för en hastigare utveckling af fäderneslandets andliga
krafter, än hittills egt rum, i hög grad nödvändig, samt att frågan icke lämpligen
kan afgöras utan kännedom af dermed förenade kostnader.
Allm. Besa.' och Ekon.-UtsJcdttets Betänkande N:o lil.
af Herr C. E. Ljungberg: ”Om det är sanni al! det gifves tankar, sorn, en
gång väckta, aldrig dö, och hvilka, huru ofta de än må undertryckas, likväl icke
desto mindre snart ånyo stå upp, lör att slutligen vinna seger; så bör visserligen
den utgång, den af mig väckta motion om Upsala universitets förflyttning inom Utskottet
erhållit, icke gå någon af dem djupt till sinnes, som åro öfvertvgade alt i
denna fråga innebor en på förnuft och nödvändighet grundad tanke af mågtig lifs—
krall. Men för en nation, som på kulturens väg icke vill slå alltför långt tillbaka,
torde likväl icke vara likgiltigt, om en sann och nationel idé efter längre eller Mortare
tid kommer lii! ulförande; och, limu myckel jag än misströstade alt kunna i delta
hänseende något verka, ville jag likväl, genom ifrågavarande motion, fästa uppmärksamheten
derå, alt Sverige, om detta Iand må kunna inlaga en detsamma värdig plats
bland civiliserade Stater, icke borde underlåta alt, såsom dessa, göra sig till godo de
intellektuela krafter det eger och de uppoffringar för den andliga kulturen, som nationen
underkastar sig. De stora fördelar närvaron af ett universitet i landats hufvudstad
i dessa hänseenden innebär hafva i andra odlade länder vunnit så allmänt
erkännande, att vårt fädernesland numera är eli af de ytterst få, hvilka ännu sakna
ett sådant i sin hufvudstad; och då upprättandet af en Salje högskola härstädes icke
syntes mig kunna på allvar ifrågasättas, enär Statens kostnad, förmedelst en mängd
nya lärarelöners och nya samlingars anskaffande dervid blefve betydligt större, utom
det att 2:ne universiteter, så närbelägna hvarandra, som det i Upsala och det i Stockholm,
sannolikt icke skuile länge ega bestånd, ansåg jag mig böra föreslå Upsala
universitets (utflyttning.
Denna tanke må vara ovigtig; men af mången så inom som utom representationen
betraktad såsom en af de för vår nationela utveckling vigtigaste frågor, torde den måhända
förtjenat att behandlas med den sorgfällighet, att Utskottet pröfvat ej blott
svårigheterna, utan äfven de utvägar, sorn erbjuda sig till deras öfvervimande samt
den vinst landet skulle hemta af detta företag.
Uti Utskottets Betänkande äro emellertid båda dessa sednare omständigheter förbisedda,
såsom man äfven deruti saknar all redogörelse för de skäl, hvarpå den väckta motionen
sig grundar. Det må vara af intresse för Rikets Ständer alt erfara, del Utskottet
inser, att, ”derest fråga uppstod om inrättande af eli ny It universitet, någon
annan plats för detsamma än hufvudstaden icke borde ifrågakomma;” men den fråga,
som i min motion blifvit framställd, nemligen om Upsala universitets förflyttning,
är väl i förevarande fall den enda af vigt, och lör dess pröfning torde vät Utskottet
hafva bort framlägga de motiver, som blifvit lill stöd derför anförda, helst dessa
tilläfventyrs i mångens ögon kunde vida öfverväga de betänkligheter, som anföras
mot förslagets antagande.
Det är nu ganska märkligt att eli Utskott, som har lill uppgift att handlägga
en af de största kulturfrågor, som i vårt land förekommit, endast, och delta på det
lösligasle sätt, sysselsätter sig med denna frågas ekonomiska sida. Visserligen ligger
Allm. Besv.- och Ekon.-Uukotteti Betänkande N:o lil.
5
häruti clt erkännande att, såsom äfven sisllidne riksdags Ekonomi-Utskott ansåg,
det endast är från financiel synpunkt betänkligheter emot förslaget kunna mota;
men det år icke nog att fråga sig hvad en sak kostar; man bör väl äfven se till
hvad den är tärd; och om Utskottet icke föi bisett denna sida af ämnet, hade Utskottet
otvifvelaktig! måst komma till ett helt annat resultat, än det nu bfifna.
Detta sistnämnda resultat lärer emellertid icke kunna försvaras, äfven från den
ensidiga ståndpunkt Utskottet intagit. Det är nemligen icke på grund af egen,
sjelfständig utredning af kostnaderna för universitetets Hyllning, som Utskottet afstyrkt
alla åtgärder för densammas åstadkommande, utan det är på en lös förmodan,
ali de af mig förslagsvis antagna kostnader för berörda Hyllning skulle vara
för lågt beräknade, som majoriteten grundat sitt beslut.
Det ligger i sakens natur, att den utredning af kostnaderna lör ifrågavarande
åtgärd, sorn jag sökt lemna, måst blifva ganska ofullständig; och om, i en fråga
af så omfattande och invecklad beskaffenhet som denna, en för sakens motståndare
tillfredsställande utredning bör från den enskilde motionärens sida förbidas, innan
bifall kan lemnäs ; så lärer väl enahanda beslut, som del nu fattade, för alltid kom
ma
all förnyas. Men då nu icke är fråga om medels beviljande, ulan endast om
förberedande åtgärders vidtagande, nemligen en kommittés nedsättande — ty min
hemställan, innehåller väl ali Dikets Ständer skulle hos Kongl. Maj l i underdånighet
begära Upsala universitets förläggande lill liufvudstaden, men derjemte alt, till öfvervägande
af de för delta ändamål nödiga åtgärder, en kommitté mätte nedsättas, hvars
betänkande, jemte Kongl. Majrts nådiga Proposition i ämnet. Rikets Ständer borde
utbedja sig lä vid nästa riksmöte emottaga — lärer väl knappast någon vidare utredning
hafva för närvarande erfordrats, än den antydan om universitetets behof
samt dertill bär i staden tillgängliga och påräkneliga lokaler, som jag lemnat. Om
fullständigare upplysningar i ämnet ansetts nödiga, hade väl Utskottet, med den rått
42 § R. 0. tillägger detsamma, varit lättare än jag i tillfälle alt ansknfla dem; måhända
hade det äfven, enligt 28 och 37 §§ R. 0., bort anse sig dertill förpligtadt.
Hvad angår de anmärkningar, som Utskottet framställt emot det af mig gjorda öfverslag
af de utgifter och behof, som universitetets upprättande härstädes skulle föranleda;
så bör det mindre förundra ali Utskottet funnit j:dels million vara ett för
ändamålet alltför otillräckligt belopp, då Utskottet, tvärt emot min uttryckliga förklaring
uti motionen, betraktat denna summa såsom afsedd alt fylla alla universitetets
behof af lägenheter bär i staden. Af sidan 310 af den tryckta motionen hade Utskottet
likväl kunnat finna, huruledes jag anser nämnde behof kunna i väsendtlig mån
fyllas genom redan befintliga lokaler, så t. ex. för den fakultet, som kräfver den
största myckenhet sådana, uti Carolinska institutets byggnader, och för de öfriga
uti Vctenskaps-akademiens stora hus och en del andra offentliga byggnader, bland
hvilka t. ex. eli i alla fall nödvändigt och vid riksdagen motioneradt Oibliothekshus.
6 Allm. Betv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o ill.
Skulle aili della icke blifva tillräckligt, så bar jag antydt den utväg nian i andra
länder, bland andra, ända (ill sednastc tiden, i Norrige, begagnat, alt förhyra nödiga
lågenheter; och sedan Kongl. Majit nu föreslagit Itiks—arkivets föiflyttning lill annat
lius, hvarigenom den byggnad, sorn nu inrymmer samma arkiv, blir för annat
ändamål disponibel, egde Slaten deruti en till Konsistoriihus samt ett eller annat
auditorium tjenlig byggnad. Det bar således varit med antagande att, åtminstone
under det första årtiondet, knappt någon enda nybyggnad behöfde för universitetets behof
uppföras, samt ali storartade boställshus icke bär behöfde uppbyggas, som jag
kunnat beräkna kostnaderna för flyttningen lill ^ niels, eller (såsom jag, sid. 513,
tillagt, men Utskottet förbisett) högst 1 million. Det torde vara för en hvar klart,
alt omdömet om ett företags utförbarhet icke får grundas på godtyckliga uteslutningar
af de våsendtligasle momenter i de dertill uppgjorda förslag.
Utskottet bar emellertid icke allenast förbigått de gynnsamma förhållanden och de
utvägar att af redan befintliga institutioner begagna sig, hvilka jag påpekat såsom ledande
till mindre kostnad vid universitetets upprättande härstädes. Utskottet har äfven
med enlika absolut tystnad lemnat de besparingar å sido, som jag ansett kunna genom
den föreslagna flyttningen vinnas, i så måtto att de betydliga kostnader, som nu pä 5:ne
ställen utgå för vetenskapliga ändamål (såsom för bibliotheker, observatorier, laboratorier,
zoologiska och botaniska m. (1. samlingar, medicinsk undervisningsmateriel och lärarepersonal
m. m.) kunde endast på 2ine ställen behöfva utgöras. Detta år, för
sig allena, ett så stort förbiseende, att bela Utskottets yttrande om det hinder, de
höga kostnaderna af flyttningen emot detta företag uppställa samt dermed äfven
hela motiveringen af Utskottets Betänkande derigenom förfaller. Då man vet att betydliga
summor — omkring 70 å 80,000 ltidr — årligen utgå för underhållet och
kompletterandet i Upsala af institutioner, sorn, vid en förflyttning af universitetet
till hufvudstadcn, der likartade inrättningar finnas, skulle kunna indragas eller, förenade
med de härvarande, erfordrade en jemförelsevis obetydlig kostnad; så inses
lått att, äfven om anspråken i byggnadsväg ställdes långt högre, än jag ansett skäligt
och nödigt, kostnaden för dessa företag, hvilken dock endast en gäng utginge,
skulle knappast kunna öfverstiga kapitalsumman af del belopp, sorn, genom föreningen
af en myckenhet i Upsala varande institutioner med likartade i Stockholm,
skulle ärligen besparas. Om då derjemte i betraktande tages, hvad Utskottet äfven
förbigått, att de kostnader, för hvilka man hyser en så öfverdrifven fruktan, när
fråga är om deras nedläggande på eli ställe, der universitetet kunde bereda stort
och varaktigt gagn, sannolikt i allt fäll komma att utgå i en stad, der universitetet
ändock icke lärer för alltid förblifva, men hvarest nya akademiska byggnadsföretag allt—
jerant bringas å bane; så lärer det väl åtminstone icke vara någon ekonomisk fördel att
bibehålla det Gustavianska universitetet på sin nuvarande plats. Om, såsom antagligt
är, förvaltningen af akademiens stora jordegendomar, vid den omreglering som
då, men sannolikt icke i annat fall, torde komma att företagas, skulle lemna vida
Allm. Stav.- och Ekon.-UtahoUets Betänkande. N:o lil. 1
högre afkomst än för närvarande, så alt denna akademi dåmera kunde lill största
delen, om ej hell och hållet, umbära de betydliga statsbidrag, som nu till henne
utgå; och om, genom en sådan ombildning af nämnde förvaltning, de akademiske
lärarne blefve i tillfälle alt egna sin tid odelad åt undervisningen och vetenskapen,
torde väl icke heller deruti ligga någon förlust.
Beträffande Utskottets yttrande om landets ekonomiska ställning, hvilken ej skulle
tillåta så kostsamma ombildningar, som den ifrågasatta; så lärer det väl icke vara
Ekonomi-, utan Stals—Utskottet, som har alt bedöma denna ställning, ett bedömande,
hvaruti förstnämnde Utskott desto mindre bort här ingå, som landets ekonomiska
ställning kan till den lid, då statsanslag erfordrades, undergå hvarjehanda
förändringar.
Vid de stora positiva fördelar för vetenskapernas utveckling, för vårt högre undervisningsväsende,
den allmänna bildningens befrämjande och nationalandans lyftning,
som universitetets förläggande lill hufvudstaden skulle medföra, behöfver jag icke uppehålla
mig, då Utskottet icke hestrid! hvad jag i min motion derom yttrat, utan
tvärtom, lika med nästlidne riksdags Ekonomi-Utskott i viss mån erkånnt detsamma,
ehuru Utskottet ej tagit det i beräkning. Jag vill endast tillägga, att jag äfven
för universitetets egen skull, på det att detsamma mätte kunna så fullkomnas och
utvidgas, som tidsförhållandena och undervisningens behof kräfver, yrkat alt detsamma
måtte förläggas till en ort, der rikare tillfällen härtill erbjuda sig.
Hvarje bildad främling, som anländer till Sveriges hufvudstad, förundrar sig
alt icke der, såsom i andra Europeiska hufvudstädcr, (inna ett universitet; han ser
numera en liflig verksamhet på det materiela området; och den kraft, med hvilken
nationen på denna väg söker arbeta sig upp till jemnhöjd med andra folk, väcker
hans deltagande och, måhända, beundran. Men vill iian se något Svenskt universitet,
skall han söka det i småstäder, der någon vexelverkan emellan vetenskapen och
det praktiska lilvet icke kan ega rum, och der en högskola icke heller kan uppnå
önskvärd utveckling i andliga och materiela resurser; forskar han vidare efter vetenskapligt
lif, efter litterär samverkan emellan våra högre intellektuella krafter,
efter universitetets inflytande på del offentliga lifvel och den allmänna andan i hufvudstaden
och landet, så torde tillfredsställande upplysningar knappast kunna af honom
erhållas. Jag vågar hemställa, om icke något, ledande till ett bättre resultat
i dessa och förut antydda hänseenden, kunde och borde göras. Om emellertid Rikets
Ständer ännu tveka i afseende på nyttan af att förlägga Upsala universitet till
Slockholm, och om de således icke skulle kunna nu besluta sig till att begära
en kommittées nedsätlande, ensamt för alt öfverväga, hvilka åtgärder, som för nämnde
förflyttning erfordras; så torde man likväl vara derom ense, att frågan om uppratlandet
af en högskola i hufvudstaden förtjenar att tagas i öfvervägande; och jag vill
under förstnämnde förutsättning, gerna förena mig med dem, som inskränka sig till
den hemställan, att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
8
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 112.
ali Kongl. Maj i behagade, genom sakkunnige män, låta verkställa och derefter Rikets
Sländer, vid nästa riksdag, meddela utredning, huruvida samt med hvilken kostnad
och hvilka åtgärder eli universitet må kunna åstadkommas i hufvudstaden, vare sig
medelst upprättande derstädes af en ny högskola eller genom det i Upsala förlagda
universitetets boflyttning.”
af Herr Falhem, Herr Ekerot och Herr Isberg.
N:o 112.
Ank, till Exp.-Utsk, den 8 April 1863, kl. 12 midd.
Betänkande, % anledning af vackt motion om utarbetande af förslag tili ny
Rilts-akl.
I ett till Höglofliga Ridderskapet och Adelns protokoll afgifvet anförande, tryckt
under N:o 64 i 4:de motions-serien, har Grefve Anckarsvärd, Carl Henrik, med erinran
om den underdåniga skrifvelse, Rikets Ständer den 2 April 1860 till Kongl.
Majit aflat angående Sveriges och Norriges ömsesidiga förhållanden, och på i öfrigt
anförda skäl, föreslagit, alt Rikets Ständer malte i underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit ”dels förklara, att Rikets Ständer, sedan Norrige tillbakavisat hvarje försök till
en öfverenskommelse om revision af föreningsfördraget melian de båda rikena, lika
med hvad Hans Excellens Justitie—Statsministern lill protokollet den 9 April 1861
yttrat, anse omsorgen om Sveriges ära fordra alt afslöja grundlöshelcn af de mot
detsamma rigtade beskyllningar, genom framläggandet från dess sida af ett förslag,
som ådagalägger, alt Sverige icke vill återtaga ett ord af hvad det vid föreningens
ingående underskrifva, och alt äfven i de delar, der intet är lofvadt, Sverige vill se
Norriges frihet bevarad såsom sin; dels ock på grund häraf anhålla, att Kongl. Maj:t
måtte i nåder läckas genom sitt Svenska Statsråd låta utarbeta ett fullständigt förslag
-
Allm. Besv- och Ekan.- Utskottets Betänkande N:o 112.
9
slag Sill Riksakt, grundadt på det program, Hans Excellens Justitie-Statsministern
uppställt uti sitt till nyssnämnde dags sammansatta Stats-Råds-protokoll afgifna yttrande,
och att samma förslag måtte i nåder delgifvas Rikets Ständer, innan Norska Regeringens
eller Storthingets yttrande deröfver infordras.”
Denna motion har Ståndet remitterat till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet,
som jemväl fått del al de öfver densamma före remissen afgifna
yttranden.
Vid ärendets behandling har Utskottet dessutom haft tillgång till de handlingar
angående frågan om revision af föreningsfördraget emellan Sverige och Norrige,
hvilka på Kongl. Majlis befallning blifvit af trycket utgifna. Af dessa handlingar
har Utskottet inhemtat. att, sedan Rikets Ständer i olvanberörda underdåniga skrifvelse
den 2 April 1860, beträffande det ämne, sorn nu åter blifvit föremål för
motion vid riksdagen, anhållit, att ”Kongl. Majit måtte täckas genom en af Svenske
och Norske män beslående komité eller på annat sått låta verkställa revision af
stadgarne för föreningen emellan Sverige och Norrige och uppgöra förslag till nytt
fullständigt föreningsfördrag samt derefter till Riksens Ständer och Norriges Storlhing
aflåta nådig Proposition med förslag till fullständigt ordnande af föreningsförhållandena
de båda rikena emellan”; och detta ärende blifvit inför Kongl. Majit föredraget
dels i Svenskt Stats-Råd den 7 April 18(50, dels i sammansatt Svenskt och
Norskt Stats-Råd den 9 April 1861, vid hvilket sednare tillfälle, i anledning af de
närvarande ledamöternes af Norska Stats-Rådet gjorda underdåniga hemställan, Kongl.
Majit beslutat infordra den i Norrige varande regerings underdåniga Betänkande i
ämnet; så och efter det bemälda regering med sådant betänkande inkommit, samt
målet ånyo blifvit i sammansatt Stats-Råd den 18 Februari 1862 inför Kongl. Majit
föredraget, dervid föredraganden, Sveriges Justitie-Statsminister, så väl som samtlige
ledamöter af de begge Stats-Råden, på anförda skäl hemställt, att Kongl. Majit för
det närvarande icke mätte förordna om någon åtgärd lör verkställandet af föreningsfördragets
revision, men att, i ändamål att utbreda en sann uppfattning af förhållandena
och upplysning om de svårigheter, som för frågans lösning vore att besegra,
Kongl. Majit täcktes anbefalla att Protokollen öfver det sammansatta StatsRådets
sammanträden den 9 April 1861 och 18 Februari 1862 jemte Kongl. Norska
Regeringens i ämnet afgifna Betänkanden, med bilagor, äfvensom önions-komitéens
förslag med motiver och reservationer samt Kongl. Norska Regeringens deröfver den
2 7 Februari 1847 afgifna Utlåtande måtte i båda rikena tryckas och spridas; har
Hans Majit Konungen tillkännagifvit sin nådiga mening vara, att en revision af Riksakten
är af båda de förenade rikenas sanna intresse påkallad, och att en sådan revision
icke med framgång kan företagas på annat sätt, än att en komité af insigtsfull,
med högt medborgerligt förtroende omfattade mån från båda rikena, efter öfvervägande
af ämnet, framställa förslag lill de föreuingsstadgandeu, som anses böra
Bih. till II. St. Brot. 1862 & 1863. 8 Sami. 27 Haft. %
ID
Allm. Eesv- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 112.
ersätta de nu gällande; men att Hans Maj t, det oaktadt, icke ännu ville fatta beslut
om att låta en revision sältas i verket, emedan det närvarande ögonblicket icke vore
derför gynnsamt. Hans Majit har derjemte uttalat den förhoppning, alt båda rikenas
representationer skulle understödja Hans Majlis sträfvanden att bringa detta
ärende till en lycklig utgång, samt att derföre den tid ej vore aflägsen, då Hans
Maj:t, med full förtröstan till ders upplysta meningen i båda länderna, kunde skrida
till verket; och behagade Hans Majit emellertid bifalla hvad det sammansatta StatsRådets
ledamöter tillstyrkt i afseende på offentliggörandet af handlingar, som belyste
revisionsfrågans behandling intill den dag berörda nådiga beslut fattades.
Deremot har Utskottet icke i de omförmälda handlingarne funnit bevis för det
antagande, att, på sätt motionären yttrat, Norrige tillbakavisat hvarje försök lill en
öfverenskommelse om revision af föreningsfördråget emellan de båda rikena. I den
underdåniga adress, som Storthinget den 23 April 1860 til! Kongl. Maj:t aflat i an
ledning
af Kongl. Maj:ts åt Storthinget delgifna beslut att icke meddela någon sanktion
å de al Storthinget beslutade förändringar af åtskilliga paragrafer i grundlagen,
bland annat, angående Stafhållare-erabetets upphäfvande och inrättande i dess ställe
af ett Stntsmiriisters-embete, är väl äfven den af Rikets Ständer då nyss förut å bane
väckta frågan om revision af Riksakten i korthet vidrörd, i det Storthinget — med
erinran hurusom en sådan revision redan för lång lid tillbaka blifvit genom en af
Norske och Svenske män sammansatt kommission förberedd, och att kommissionens
arbete redan år 1847 skulle blifvit frän den Norska Regeringen expedieradt, utan
att sedermera i Sverige något, ytterligare blifvit åtgjord! för ärendets befrämjande —
förklarat sig ”anse närvarande tidpunkt icke vara gynnsam för alt upptaga de förhandlingar,
som från Svensk sida under så lång tid vant afhrutna.” Men hvarken
dessa ordalag eller hvad i öfrigt yttras i berörda underdåniga adress synes berättiga
till den uppfattning, som ligger till grund för Grefve Anckarsvärds ifrågavarande
framställning. Sedan Rikets Ständers underdåniga begäran om revision af Riksakten
afgafs, har någon framställning i sådant syfte ej officiell blifvit till Storthinget gjord;
och då Storthinget ifrån nyssberörda tid, och intilldess förevarande motion väcktes,
ej varit sarnladt; kan först under det sedermera infallna, ännu pågående Storthinget
förväntas det yttrande i ämnet, hvartill granskningen af det sammansatta Stats-Rådets
Protokoll lern nar en anledning.
Om således den förutsättning, från hvilken motionären utgår, och med hvilken,
enligt hans förslag, Rikets Ständer skulle motivera den underdåniga framställning,
han påyrkar, befinnes ej vara fullt grundad, eger Utskottet redan deri tillräckligt
giltig anledning alt afstyrka bifall till motionen. Härtill tror Utskottet sig likväl
äfven hemta skål både af ämnets egen beskaffenhet och af den, efter Utskottets omdöme,
påtagliga olämpligheten af de mätt och steg motionären tillstyrker. Sedan
nemligen Rikets Ständer erhållit visshet derom, alt, på sätt Kongl. Majit jemväl
täckts yttra i det tal, hvarmed Kongl. Majit helsat Rikets Ständer vid öppnandet af
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande Ro 112. 11
denria riksdag, Kongl Majit anser en revision af Riksakten påkallas af de förenade
rikenas sanna intresse, och Kongl. Maj:t, till hvars pröfning Rikets Ständer öfverlemna!
att bestämma lämpligaste sältet för åstadkommande af ett förslag till ordnande
af föreningsförhållandena, gilvit tillkänna sin nådiga mening, att en sådan
revision, som den ifrågaställda, icke med framgång kan företagas på annat sätt, än
att åt en komité af insigtsfull män från begge rikena öfverlemnas att framställa
förslag till de föreniugsstadganden, som böra ersätta de hittills gällande; måste det
med Rikets Ständers värdighet bäst öfverensstämma att, i förlitande på Kongl. Maj:ts
omsorg att bringa ärendet till en lycklig utgång — åtminstone innan från Norriges
sida visat sig, huruvida under den sednaste tiden, och förmedelst ofvanberörda offentliggjorda
handlingar rörande revisionsfrågan, uppfattningen af föreningens betydelse
och vilkoren för befrämjandet af de begge rikenas gemensamma intressen närmat
sig den, som derom är rådande i Sverige — icke förnya en framställning, som
ej kan vinna utan snarare måste förlora i kraft genom alt i otid upprepas. Beträffande
den form, hvarunder sådant, enligt motionärens, hemställan skulle ske, torde
det knappt behöfva framhållas, att sedan Rikets Sländer så nyligen uttalat sig i ämnet
på ett sätt, som icke lemnar tvifvel derom, att Rikets Ständer anse revisionen
af föreningsfördraget rättast böra beredas genom en komité, ehuru Rikets Ständer
till Kongl. Majit öfverlemnat att bestämma, huruvida ändamålet kunde vinnas
äfven på annat sätt, det måste vara högst olämpligt att, med frångående af nyssberörda
åsigt, nu bos Kongl. Majit begära, del Svenska Stats-Rädet skulle utarbeta
förslag till ny Riksakt: så mycket mindre, som ett sålunda ensidigt uppgjordt förslag
ej lämpar sig för behandling af en komité.
Utskottet, sorn fortfarande anser det vara af behufvet högt påkalladt, att de
unionela stadgandena bringas till klarhet och jemväl i öfrigt den revision af föreningsfördraget
eger runi, som af Rikets Ständer vid sisllidne riksdag begärdes, finner
sig också, på grund af det ofvan anförda, föranlåtet tillstyrka Rikets Ständer
att tills vidare jemväl vidblifva deras uttalade mening beträffande lämpligaste sättet
för åstadkommande af en sådan revision; hvartill Utskottet hemtar ytterligare anledning
deraf, att Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern Friherre de Geer, uti ett
inom Ridderskapet och Adeln afgifvet. yttrande öfver förevarande motion, förklarat
sig, efter siri uppfattning af nu rådande tänkesätt i Norrige, hafva skäl tili del antagande,
att utsigterna för revisionsfrågan äro ljusare, ån de på länge, måhända någonsin,
varit. Vid sådant förhållande kunde intet vara mera egnadt att motverka
frågans lösning, än om, i olikhet med hvad, beträffande sättet derför, Sveriges Ständer
nyligen begärt och dess Konung ansett lämpligt, ett försök å Sveriges sida vidtoges
att ensidigt uppgöra förslag til! ny unions-akt.
Utskottet får alltså vördsamt hemställa,
att omförmälda motion ej må lill någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 April H185.
STOCKHOLM, tryckt bos N. Marcus, 1865.
