# ID: svediakorp-gov2430
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1862--1863
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 145,655
# sentences: 3,564
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIHANG
TILL
S^HMTMGUfi »BIM-BffÅiimasiB
PROTOKOLL
VID
Lagtima Riksdagen i Stockholm
Åren 1.80Ä och 1863«
§JLKDfi SAMIilMREM.
1= Afdelningen:
Lag-Utskottets Memorial, Utlåtanden och Betånkanden.
Lay-Utskotteti Memorial N:o 1.
1
W:o 1.
Ank. till Exp.-Ulsk. den 21 Nov. 1862, kl. 6 e. m.
Memorial.
Lag-Utskottet, som, i öfverensstämmelse med Riksdags-ordningens 24 §, till
biträde antagit en Sekreterare och en Kanslist, har derjemte, enär detta biträde ansetts
otillräckligt, denna dag, i enlighet med hvad vid föregående riksmöten egt
rum, ytterligare antagit en Kanslist; och då Utskottet förordnat en af Kanslisterna
att i egenskap af Notarie föra Utskottets protokoll, samt det dessutom för behandlingen
af de ärenden, som under riksdagens lopp komma att handläggas af Utskot
tets
och andra Utskotts deputerade gemensamt, efter all anledning erfordras biträde
af en Notarie, föranlåtes Utskottet vördsamt hemställa,
dels att utom det arfvode, som varder bestämdt för en Kanslist i Lagutskottet,
ett Notarie-arfvode måtte Utskottet beviljas att från och med
denna dag utgå, dels ock att, derest vid behandlingen af de ärenden, som
af deputerade från Lag-Utskottet och annat Utskott gemensamt komma
att handläggas, särskilt biträde skulle erfordras, en Notarie måtte få an
tagas
med arfvode, beräknadt från antagningsdagen.
Stockholm den 31 Oktober 18-J2.
På Ridderskapet och Adelns Ledamöters
vägnar:
Eric Sparre.
På Borgare-Ståndets Ledamöters
vägnar:
N. H. Quiding.
C. G. Strandberg.
På Preste-Ståndets Ledamöters
vägnar:
E. G. Bring.
På Bonde-Ståndets Ledamöters
vägnar:
01. Pehrsson.
Uih till R. St. Prot. 1862 A 1863. 7 Sami. 1 Åfd. 1 Haft.
1
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
M:o S8.
Ank. till Exp.-Ut*k. den 21 Nov. 1862, kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning af verkställd granskning af Rikets Ständers Justitieombudsmans
embetsförvaltning från sednaste till innevarande
riksmötes början.
Samtlige Riks-Stånden hafva till Lag-Utskottet hänskjutit Justitie-ombudsmannens
embetsberättelse för år 1860, äfvensom hans till detta riksmöte afgifna allmänna redogörelse;
och har, i sammanhang med remissen från Bonde-Ståndet, Utskottet jemväl
fått emottaga ett af Riksdagsfullmäktigen P. F. Mengel algifvet yttrande, hvaruti
flere af Bonde-Ståndets ledamöter instämt. Derjemte hafva Justitie-ombudsmannens
embetsdiarier och registratur för ifrågavarande tid blifvit till Utskottet öfverlemnade;
och går Utskottet nu, efter granskning af de Utskottet sålunda tillställda handlingar,
att till Rikets Ständer afgifva det i Riksdags-ordningens 34 § anbefallda utlåtande,
dervid Utskottet anser sig böra förutskicka den anmärkning, att under den tid, som
granskningen afsett, ifrågavarande embete förvaltats först af Häradshöfdingen C. Wester
och efter dennes i Augusti månad 1861 inträffade död af embetets nuvarande
innehafvare, samt att Utskottet ansett med granskningens ändamål närmast öfverensstämmande,
att hufvudsakligast rikta sin uppmärksamhet å det sätt, hvarpå den nuvarande
Justitie-ombudsmannen sitt ansvarsfulla värf fullgjort.
Justitie-ombudsmannens verksamhet, sådan den i grundlag och särskild instruktion
är utstakad, omfattar två väsentligen skiljaktiga riktningar. Till sina allmänna
drag är denna dubbla verksamhet angifven i Regeringsformens 96 och 100 §§,
Jemlikt förstnämnde § åligger det Justitie-ombudsmannen att, enligt den för honom
utfärdade instruktion, hafva tillsyn öfver lagarnas efterlefnad af domare och embetsmän
samt att vid vederbörliga domstolar tilltala dem, som i sina embetens utöfning
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
3
af väld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begå eller underlåta att sina
embetspligter behörigen fullgöra. Detta är Justitie-ombudsmannens väktarekall, —
och betydelsen deraf är närmare antydd genom instruktionens bud att Justitieombudsmannen
bör förnämligast anmärka och beifra sådana fel, som synas honom
antingen härröra från egennytta, vrångvisa, väld eller grof försumlighet, eller bereda
en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter, hvaremot, då någon domare eller
tjensteman, utan vrång afsigt, endast af ovarsamhet felat, han må sådant Konungens
Justitie-kansler vid handen gifva. Det är således icke ett vanligt åklagarekall, som
Rikets Ständer uppdragit åt sitt ombud. Det är icke den tillfälliga ovarsamheten,
icke den bristande uppmärksamheten, icke det felande omdömet, äfven då de ej
kunna lemnäs ostraffade, som lagstiftaren velat göra till föremål för Justitie-ombudsmanneus
beifran. Det är sådana fel, som, så att säga, hotande ingripa i statsmachinens
gång eller rubba grundvalarna för det allmänna rättstillståndet, — det är
den grofva försumligheten, det uppsåtliga åsidosättandet eller kränkandet af statens
lagar, som påkalla uppträdande af Rikets Ständers ombud. Deraf skyldigheten för
Justitie-ombudsmannen att hafva blicken oaflåtligen fästad på det helas gång, statsförvaltningens
så väl som lagskipningens, — och deraf åter det initiativ i lagstiftningsfrågor,
som, i förening med skyldigheten alt visa huru lag i landet skipas, är
Justitie-ombudsmannen i Regeringsformens 100 § uppdraget. Enligt denna åligger
det honom nemligen, att i sin allmänna redogörelse till Rikets Ständer utreda lagskipningens
tillstånd i riket, anmärka lagars och författningars brister samt uppgifva
förslag till deras förbättring, — och härmed är det andra hufvudföremålet för Justitie-ombudsmannens
verksamhet angifvet.
Huru nu Justitie-ombudsmannen uppfattat och utöfvat sitt väktarekall, visas dels
af de anställda åtalen, hvarför Justitie-ombudsmannen, i enlighet med hvad tillförene
egt rum, ansett sig böra lemna omständlig redogörelse i sina embetsberättelse^ och
dels af hans diarier och registratur. Åtalen, af hvilka dock de flesta anhängiggjorts
af den nuvarande Justitie-ombudsmannens företrädare, hafva väl icke alla gällt fel
eller försummelser af den beskaffenhet, att de kunna ansetts störande inverka på
den allmänna rättssäkerheten; men med några har dock detta varit förhållandet. Så
hafva åtal måst anställas för obehöriga dröjsmål med utfärdande af domar och utslag,
för olaga häktningsåtgärder, för en exsekuliv myndighets förfarande att till främmande
lands polismyndighet utlemua en Svensk ransakningsfånge m. m. I hvilka fall åter
enskilde påkallat Justitie-ombudsmannens mellankomst, men han ansett sådan icke
böra ega rum, inhämtas af hans utaf Utskottet granskade embetsdiarier och registratur.
Väl hafva de enskilda klagomålen öfver förmenta lidanden ofta saknat fog;
men tillvaron af sådana klagomål utmärker dock att allmänhetens förtroende för institutionen
icke sjunkit, och Justitie-ombudsmannen har icke vägrat sin åtgärd, der
den skäligen bort lemnäs. Såsom ett vigtigt moment i Justitie-ombudsmannens väk~
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
tarekall ingår äfven den honom ålagda uppsigt öfver fångvården; och för fullgörande
af denna pligt har Justitie-ombudsmannen jemväl, i enlighet med instruktionens föreskrift,
besökt ej mindre fängelserna i hufvudstaden, än äfven, under sina embetsresor,
dem i landsorterna. De dervid gjorda iakttagelser synas berättiga ett gynnsamt
omdöme rörande denna del af förvaltningen, åtminstone så vidt de nyare fängelserna
angår.
Beträffande åter Justitie-ombudsmannens skyldighet att för Rikets Ständer utreda
lagskipningens tillstånd i riket samt uppgifva förslag till afhjelpande af brister i
lagar och författningar, så har Justitie-ombudsmannen icke förbisett denna pligt; men
han har, efter hvad han i sin till riksmötet afgifna embetsberättelse förklarat, i den
korta tid, som han embetet förestått, och de löpande göromål, som derunder jemväl
tagit hans uppmärksamhet i anspråk, funnit en »undskyllan för det han icke hade
att framlägga någon allmännare öfversigt öfver lagskipningen och ej heller några förslag
till mera omfattande lagreformer». Utskottet kan ej heller annat än medgifva
giltigheten af denna ursäkt. Emellertid saknar icke berättelsen yttranden jemväl i
ifrågavarande hänseenden. Till utredande af lagskipningens tillstånd torde nemligen
redogörelsen för anställda åtal kunna anses innefatta åtminstone något bidrag, och
Justitie-ombudsmannen har dessutom till granskning upptagit åtskilliga åsigter och
tendenser, som inom lagskipningen sökt göra sig gällande, såsom i fråga om tillämpning
af latitudsystemet, verkan af stämning, ersättningsfrågors behandling m. m. Det
ligger i sakens natur att något fullständigt och tillförlitligt omdöme om rättsskipningen
icke härpå kan byggas; men om äfven de anmärkningar, Justitie-ombudsmannen
härutinnan framställt, medgifvas vara grundade, och de åtal, som vunnit framgång,
jemväl tagas i betraktande, så motsäges dock icke deraf det antagande, att lagskipningens
tillstånd på det hela är tillfredsställande och att oegennytta och rättrådighet
utmärka landets domarekorps. — Afven i fråga om brister i lagstiftningen innehåller
berättelsen strödda yttranden och reflexioner, och Justitie-ombudsmannen har jemväl
kritiskt behandlat åtskilliga lagstadganden. Så vidt den i embetsberättelse!! härvid
begagnade ordställning må anses föranleda dertill, att Justitie-ombudsmannen framställt
förslag till förändring i lagstiftningen, äro hans framställningar af beskaffenhet att påkalla
särskild pröfning af Rikets Ständer, och Utskottet vill deröfver framdeles meddela
utlåtande. Utskottet blir jemväl i sammanhang dermed i tillfälle att yttra sig i
anledning af Riksdagsfullmägtigen Mengels förenämnde framställning, hvartill anledning
blifvit hämtad från Justitie-ombudsmannens yttrande om långsamheten i
lagskipningen och hvilken framställning går derpå ut, att Lag-Utskottet måtte
taga något initiativ till upphörande af de täta ombytena af tillförordnade domare i
Härads-rätterna.
Slutligen anser sig Utskottet, på grund af den granskning, Utskottet, enligt
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.
5
hvad ofvan blifvit förmäldt, verkställt af Justitie-ombudsmannens embetsforvaltning,
böra angående hans verksamhet i dess helhet uttala det omdöme,
att Jushtie-ombudsmannen, genom nit, oväld och skicklighet i sin embetsförvaltning,
visat sig förtjent af Rikets Ständers förtroende.
Stockholm den 17 November 1862.
Bih. till R. St. Prot. 1862 A 1863. 7 Sami. 1 Afd. 1 Haft.
2
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1862.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.
1
N:o 3.
Ank. till Exp-Utsk. den 26 Nov. 1862, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af remiss utaf Kongl. Maj:ts nådiga. Proposition
angående ersättning lill domare och målsegare i de fall, då
flera härader hafva gemensam tingsstad i brottmål.
Vällofliga Borgare-Ståndet har till Lag-Utskottet öfverlernnat omförmälda
nådiga Proposition, hvarigenom Kongl. Maj:t föreslagit, dels att i öfverensstämmelse
med hvad redan vore i Kongl. Förordningen dea 17 September
1851 stadgadt om ersättning till nämndemän i de fall, då flera
ra härader hade gemensam tingsstad i brottmål, vederbörande domare,
som der holle ransakning med häktad person, måtte ega att af allmänna
medel, till det belopp, som för resor i Kronans angelägenheter enligt författningarna
domare tillkomme, undfå ersättning, beräknad efter den väglängd,
hvarmed afståndet från hans hemvist till den gemensamma tingsstaden
kunde öfverstiga det till häradets eller tingslagets vanliga tingsställe,
dels ock att till målsegare, som å gemensam tingsstad personligen sig inställde
vid ransakning angående gröfre, för allmänna säkerheten vådliga
brott, ersättning, beräknad efter skilnaden i väglängd, som nyss är sagdt,
finge för resekostnad och uppehälle, derest den tilltalade icke frikändes,
af allmänna medel utgå efter enahanda grund, som angående sådan ersättning
åt vittnen vore föreskrifven. Men enär de af Kongl. Majit således
väckta frågor icke kunna hänföras till allmän civil, kriminal- eller kyrkolag
och således icke falla inom omfånget för Lag-Utskottets i 53 § Regeringsformen
och 33 § Riksdagsordningen utstakade verksamhet, i anseende
hvartill ock, såsom Utskottet inhemtat, den nådiga Propositionen blifvit
från öfriga Riks-Stånd till annat Utskott remitterad, föranlåtes Utskottet,
som den 19 i denna månad emottagit Borgare-Ståndets remiss, att den
Bih. till 11. St. Prot. 1862 Sf 1863. 7 Sami. 1 Afd. 2 Eäft.
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.
Kongl. Propositionen till Borgare-Ståndet återlemna; hvilket, i enlighet
med 44 § Riksdagsordningen, för samtliga Riks-Stånden vördsamt tillkännagifves.
Stockholm den 21 November 1862.
1\:o 4.
Ank. till Exp.-Utsk. den 5 Dec. 1862, kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning af vacht motion angående en revision af lagarne
om edgång.
Hos Vällofliga Borgare-Ståndet har Herr B. F. Elterot uti ingifvet memorial
fästat uppmärksamhet å det missbruk, som ännu i lag funnes tillåtet,
genom »de så kallade lofliga ederna, hvilka i tid och otid vid våra
domstolar och embetsverk ofta flera gånger aflades vid befordringar i samma
embete», hvarjemte motionären, hvad särskildt beträffade läkare, anmärkt,
att det syntes gränsa till det löjliga att i läkarebetygen behöfva
upprepa edsförpligtelsen; i anseende hvartill motionären föreslagit, «att den
lagliga edgången måtte inskränkas till de fall, som efter nutidens fordringar
kunde vara lämpliga, äfvensom att de nu varande långa edsformulärerna
måtte i väsendtlig mån revideras, samt slutligen, att edsförpligtelserna
i läkareattester helt och hållet borde utgå.»
Detta memorial har blifvit till Lag-utskottet remitteradt och den 27
sistlidne November hit ankommit; men då förslaget, efter Utskottets uppfattning,
afser förändring i de delar af lagstiftningen, som genom grundlagarne
uppdragits åt Konungen allena, och hvilken lagstiftning ej faller
inom omfånget för Lag-Utskottets i 53 § Regeringsformen och 33 § Riksdagsordningen
utstakade verksamhet, anser sig Utskottet böra omförmälde
memorial till Borgare-Ståndet återlemna; hvilket för samtliga Riks-Stånden
vördsamt tillkännagifves.
Stockholm den 1 December 1862.
Lag- Utskottets Utlåtande N:o 5.
3
MT: o 5.
Ank. till Exp.-UtBk. den 5 Dee. 1862, kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning af vackt motion dels om tätare hållande af häradsting,
dels ock om förändradl aflöningssätt för häradshöfdingar,
m. fl.
Uti ett till Vällofliga Borgare-Ståndet ingifvet memorial,som blifvit till
Lag-Utskottet remitteradt och den 27 sistlidne November hit ankommit,
har Herr P. G. Alander, i afsigt att åstadkomma en skyndsammare lagskipning
å landet, dels föreslagit, att Rikets Ständer måtte för sin del genom
ett lagstadgande föreskrifva tätare häradsting, i hvilket hänseende motionären
såsom sin motion npptagit åtskilliga §.§. af Lag-kommitténs förslag till Rättegångs-balk,
dels ock hemställt, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t måtte nedsätta en Kommitté, som, efter vederbörandes
infordrade uppgifter, gjorde upp förslag till samtlige landtdomares
löner, äfvensom till lämpligaste sättet för domlösens ingående till Staten,
samt att detta förslag, efter Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, hlefve till antagande
framlagdt för Rikets näst sammanträdande Ständer; varande af
motionären jemväl uttryckt den önskan, att bemälde Kommittés verksamhet
borde, om möjligt, äfven omfatta frågan om indragning till Staten af domlösen
såväl för stadsrätter och för landssekreterare, som för alla andra
rätter och embetsverk. Men enär motionären således, i strid med 51 §.
Riksdagsordningen, i en och samma skrift framställt förslag af väsendtligen
olika beskaffenhet, och af hvilka det sednare, eller frågan om förändradt
aflöningssätt för häradshöfdingar m. fl., uppenbarligen utgör ett ämne,
hvarmed det icke tillkommer Lag-Utskottet att taga befattning, föranlåtes
Utskottet att omförmälda memorial till Borgare-Ståndet återlemna; hvilket
för samtliga Riks-Stånden vördsamt tillkännagifves.
Stockholm den 1 December 1862.
4
Loff-Utskottets Utlåtande N:o 5.
Reservation:
Åf Herr Grefve Hamilton, G. K., med hvilken Herr Henschen instämt: Då, enligt
min öfvertygelse, ett Utskott icke eger att bedöma, huruvida 51 §. Regeringsformen
af ett Riks-Stånd blifvit öfverträdd, utan endast afgöra, om
ett till Utskottet remitteradt mål, såsom ej till dess befattning hörande, bör
återlemnas, anser jag mig böra reservera mig emot Lag-Utskottets sätt att
motivera sitt beslut, att till Borgare-Ståndet återlemna Herr Alanders motion
i dess helhet, enär befattningen åtminstone med en del af de i nämnde
motion behandlade ämnen, tydligen tillkommer Lag-Utskottet.
Stockholm, Tryckt hos Sam. Rumstedt, 1862.
Lag-Utskottets Utl&tandf M 6.
\
N:o 6.
Aak. till Ejp.-Ut6k. den 8 Dec. 1862, kl. 3 t a
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ett tillägg lill Kongl. Förordningen
den 7 December 4860, angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker.
Riksdagsfullmäktige!! Lars Ersson från Södermanland har uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet
ingifvet memorial, som blifvit till Lag-Utskottet remitteradt, yrkat att till omförmälde
Kongl. Förordning måtte göras ett tillägg af innehåll, »att den person, som blott
äger rättighet att försälja bränvin i parti om 15 kannor, men likväl afyttrar detta minsta
belopp till flera personer, som förenat sig om att köpa detsamma, må, då han ägt kännedom
om ett dylikt sammanskott, stanna i det ansvar, som 41 § föreskrifver, samt att han,
om han är handlande, må varda, då han dermed andra gången beträdes, sin handelsrättighet
förlustig, på sätt 42 § 2 mom. stadgar, äfvensom ock, att den, som stod i spetsen för
sammanskottet och hvilken uppenbarligen för emottagna penningar utdelar mindre partier
bränvin, måtte anses såsom den der oloflig minutering eller utskänkning utöfvat.» — Men
enär berörde fråga icke är att hänföra till allmän civil-, kriminal- eller kyrkolag och således
icke tillhör den lagstiftning, hvarmed, enligt 53 § Regeringsformen och 33 § Riks
dagsordningen,
Lag-Utskottet äger att taga befattning, föranlåtes Utskottet att omförmälda,
denna dag hit ankomna memorial till Bonde-Ståndet återlemna; hvilket, jemlikt 44 §
Riksdags-ordningen, för samtlige Riks-Stånden vördsamt tillkännagifves.
Stockholm den 1 December 1862.
Eili. till R. St. Brot. 1862 & 1863, 7 Sami. 1 Afd. 3 Häft.
1
2
Lag-Utskottets Utlåtande M 7.
Reservationer:
af Herr Henschen, sorn reserverat sig blott i afseende å motiveringen, hvilken, efter hans
förmenande, bort stödja sig icke derpå, att det föreslagna stadgandet ej vore kriminallag,
utan endast derpå att frågor'om ändring i eller tillägg till den författning, i hvilken ett
tillägg af motionären föreslagits, dels, i följd af samma författnings hufvudsakliga syfte,
hörde till annat Utskott, dels ock att sådana frågor derföre hittills remitterats till annat
Utskott än Lag-Utskottet; — samt
af Riksdagsfullmäktigen Olof Persson från Gefleborgs Län.
N:o 7.
Ank. till Exp,-Utsk. den 8 Dec. 1862, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om utvidgad näringsfrihet.
Uti ett till Höglofliga Ridderskapet och Adeln ingifvet memorial, sorn blifvit till Lagutskottet
öfverlemnadt och den 3 innevarande månad hit ankommit, har Herr A7. S. von
Koch, i afsigt att undanrödja åtskilliga nu stadgade inskränkningar i näringsfriheten, dels
hemställt att, med ändring och upphäfvande af 2, 3, 4, 5, 6 och 7 Kapitlen Handels-Balken,
åtskilliga af motionären föreslagna stadganden angående sättet och vilkoret) för vinnande
af burskap samt uppsägning deraf måtte antagas, dels ock föreslagit förändrad lydelse
af vissa §§ i gällande Handels-ordning samt Fabriks- och Handtverks-ordning. Men
då de af motionären sålunda vidrörda frågor äro att hänföras till den ekonomiska lagstiftningen
och således icke falla inom omfanget för Lag-Utskottets i 53 § Regeringsformen
och 33 § Riksdags-ordningen utstakade verksamhet, anser sig Utskottet, sorn inhämtat
att inom annat Riks-Stånd väckt förslag till förändring i näringslagstiftningeu blifvit till
Lag-Utskottets Betänkande J\t 8. 3
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet hänvisadt, böra Herr von Köchs ifrågavarande
memorial till Ridderskapet och Adeln återlemna; hvilket för samtlige Riks-Stånden vördsamt
tillkännagifves.
Stockholm den 4 December 1862.
N:o 8.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 Dee. 1862, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af Kongl. Maj.ts Nådiga Proposition om antagande
af en författning angående giftermål emellan kristen och mosaisk
trosbekännare.
Denna nådiga Proposition, hvilken blifvit af samtlige Riks-Stånden till Lag-Utskottets
behandling öfverlemnad, är af följande lydelse:
»Genom särskilda hos Kongl. Maj:t å olika tider anhängiggjorda mål har till Kongl.
Maj:ts pröfning liänskjutits frågan, huruvida giftermål emellan mosaisk trosbekännare och
medlem af Svenska kyrkan vore enligt gällande lag tillåtet eller icke; och sednast genom
beslut den 20 Juli 1861 har Kongl. Maj:t förklarat det i Kyrkolagen emot så beskaffade
giftermål ursprungligen innefattade förbud fortfarande vara i lagstiftningen qvarstående.
Kongl. Maj:t har dock icke kunnat undgå att finna ett sådant förbud, fastän giftermål af
omförmälde slag, likasom i allmänhet äktenskap emellan personer af olika trosbekännelse,
väl icke kunna anses önskvärda, likväl ur andra synpunkter, förnämligast sedlighetens,
böra betraktas såsom medförande större olägenheter än fördelar, hvadan Kongl. Maj:t ansett
berörda förbud böra ur lagstiftningen utgå samt sättet och vilkoren för ingående af
äktenskap utaf ifrågavarande art böra genom särskild lag bestämmas Dervid har Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet tillika blifvit fästad derå, att samma brist i lagstiftningen, som
4
Lag-Utskottets Betänkande M 8.
äger rum i fråga om sättet och vilkoren för äktenskap emellan medlem af Svenska kyrkan
och mosaisk trosbekännare, jemväl förefinnes i afseende å äktenskap emellan mosaisk
trosbekännare och medlem af annat främmande religionssamfund, som i riket tillåtet är,
fastän något förbud emot äktenskap af sistnämnda slag väl icke lärer kunna anses i lag
uppstäldt; och Kongl. Maj:t har funnit jemväl denna brist böra afhjelpas genom det lagförslag,
som i förevarande ämne blifvit uppgjordt och hvarför närmare motiver innefattas
i bilagda Stats-Råds-protokoli.
Kongl. Maj:t vill alltså, med öfverlemnande jemväl af Högste Domstolens i ämnet förda
protokoll, jemlikt 87 § Regeringsformen, till Rikets Ständers antagande framlägga följande
förslag till
»Förordning angående giftermål emellan kristen och mosaisk trosbekännare.
I afseende å giftermål emellan kristen och mosaisk trosbekännare förordnas som följer:
§ 1*
Medlem af Svenska kyrkan vare ej förment att ingå äktenskap med mosaisk trosbekännare.
§2.
Om lysning till |sådant äktenskap, äfvensom till äktenskap emellan mosaisk trosbekännare
och medlem af annat främmande religionssamfund, som i riket tillåtet är, gälle
hvad i Kongl. Kungörelsen den 19 Januari 1847 och i 9 § af Kongl. Förordningen angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning af den 23 Oktober 1860 stadgadt
finnes.
§ 3.
Äktenskap, hvarom nu sagdt är, skall i slägtingars eller andra vittnens närvaro
ingås inför Magistrat i stad eller inför Kronofogde å landet. Magistrat eller Kronofogde
åligge dervid i afseende å mannens och qvinnans ledighet till äktenskap den tillsyn, som
enligt lag tillkommer prest, den der vigsel förrätta skall: sedan affordras såväl mannen
som qvinnan deras frivilliga ja och samtycke till giftermålet, och vardén de derpå för äkta
makar förklarade. Hvad sålunda förekommit skall i protokoll upptagas; och varde det,
om äktenskapet är inför Kronofogde ingånget, jemväl af vittnen bestyrkt. Det giftermål
vare lika gildt, som vore äktenskapet med vigsel fullkomnadt.
Magistrat och Kronofogde åligger, att inför dem afslutade äktenskap hos vederbörande
presterskap anmäla, på sätt om anmälan af vigsel för vigselförrättare stadgadt är.
Lag-Utskottets Betänkande JV3 8.
5
§ 4.
I fråga om den religion, hvari harn bör uppfostras, vare lag, som i 10 § af Kongl.
Förordningen den 23 Oktober 1860, angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning,
sagdt är.»
Derjemte har Utskottet erhållit del af Stats-Rådets och Högste Domstolens i ämnet
hållna protokoll, äfvensom Utskottet fått emottaga ett inom Högvördiga Preste-Ståndet i anledning
af den nådiga Propositionen afgifvet yttrande; och går Utskottet nu att sitt utlåtande
i frågan afgifva.
I 1686 års Kyrkolag, 3 Kap. 10 §, var stadgadt, att »judar, turkar, morianer och
hedningar, som här i riket inkomma, skola undervisas om vår rätta lära och befordras
till dop och christendom.» Om man med detta stadgande jemför andra ställen i Kyrkolagen,
såsom 15 Kap. 8 §, hvilken innehåller, att »giftermål med fremmande religionsförvandter
måste flitigt afrådas, fastän de icke blefvo alldeles förbjudna, för hoppet om deras
omvändelse till vår lära och när de ingingos med sådana vilkor, som våra stadgar påbjöde,
» så lärer det böra antagas att Kyrkolagen innebar ett förbud för jude att här i riket
ingå äktenskap.
Enligt Riksdagsbeslutet den 26 Januari 1779 erhöllo väl judar sedermera tillstånd att
hit till riket inflytta och härstädes utöfva sin religion; men ehuru Kyrkolagens nyssnämnda
föreskrift, angående tillåtelse till ingående af blandade äktenskap, ytterligare stadfästades
genom den derpå utkomna, numera upphäfda Kongl. Kungörelsen, rörande religionsfriheten,
af den 24 Januari 1781, innehöll dock denna författning tillika, att af »hvad
derutinnan stadgadt och förordnadt vore, blefve intet gällande angående judarna.» För
dem utfärdades af Kommers-Kollegium ett särskildt reglemente af den 27 Maj 1782, och
i 23 § deraf stadgades, att »judarne måge här i landet ingå giftermål blott med sina religionsförvandter,
men ej med några andra.» Detta reglemente var gällande till år 1838.
Den 30 Juni sistnämnde år utfärdades en Kongl. Förordning angående mosaiska trosbekäunares
skyldigheter och rättigheter. Ingressen till denna Kongl. Förordning upphäfver
uttryckligen 1782 års förenämnde reglemente jemte de i anledning deraf särskildt meddelade
föreskrifter, — utan undantag eller inskränkning, — och Förordningens 1 § stadgar,
att mosaiske trosbekännare, som äro Svenska medborgare, »skola hädanefter i alla hänseenden
vara ställda i lika rättsförhållanden med öfrige Svenska undersåter, enligt Svensk lag,
samt åtnjuta enahanda rättigheter och förmåner, som tillkomma Svenska undersåter i allmänhet,
utan andra inskränkningar än Sveriges grundlagar för utrikes födde män eller
fremmande trosbekännare bestämma eller i Förordningen särskilt stadgas.» Och hvarken
i denna förordning eller i någon sednare utfärdad författning är något yttrande meddeladt
angående giftermål emellan judar och kristna.
6 Lag-Utskottets Betänkande M 8.
Emellertid har, enligt hvad den nådiga Propositionen gifven vid handen, 1838 års
omförmälda, i administrativ väg tillkomna författning af Kongl. Maj:t ansetts icke hafva
rubbat det i Kyrkolagen ursprungligen innefattade förbud mot äktenskap emellan mosaisk
trosbekännare och medlem af Svenska kyrkan; och det är detta förbud, som ifrågavarande
författningsförslag är afsedt att undanrödja, jemte det samma förslag innebär det vidsträcktare
syfte, att bestämma formen och vilkoren för äktenskap emellan mosaisk trosbekännare
och medlem af annat främmande religionssamfund, som i riket tillåtet är, — äktenskap,
mot hvilkas ingående något positivt förbud icke finues i lag uppstäldt.
Af Kyrkolagens öfriga, af Utskottet ej redan vidrörda föreskrifter synes icke någon
hafva direkt inflytande på förevarande fråga. Väl har Utskottet icke förbisett stadgandet
i Kyrkolagens 15 Kap. 11 §, att »ingen skall trolofvas, som icke kan Lutheri catechismum
och häfver begått Herrans nattvard.» Men ehuru hvad sålunda blifvit stadgadt angående
trolofning, väl äfven måste gälla för äktenskapets fullbordande, torde det dock vara uppenbart
att detta stadgande endast har afseende på medlemmar af Svenska kyrkan, enär
meningen väl ej kunnat vara att t. ex. en katolik skulle, för rättigheten att ingå gifte med
medlem af statskyrkan, vara förbunden att lära sig Luthers katekes.
Vid pröfning af frågan, huruvida det medgifvande, som i förslagets 1 § är uttaladt,
bör i vår lagstiftning adopteras eller icke, har Utskottet tagit i öfvervägande hvad deremot
blifvit anfördt i det yttrande, sorn, enligt hvad ofvan är förmäldt, jemte remissen
från Högvördiga Preste-Ståudet till Utskottet öfverlemnats. Detta yttrande är afgifvet af Herr
Doktor Rundgren, med hvilken åtskillige af Ståndets ledamöter instämt. Herr Doktorn
har afstyrkt hela förslaget och deremot hufvudsakligen anmärkt: att genom detsamma en
okristlig princip infördes i vår Svenska kyrkolagstiftning och att kyrkans oberoende således
på det allvarsammaste hotades; att redan den omständighet, att den föreslagna förändringen
innebure i sig nödvändigheten att införa civil-äktenskapet borde tala deremot, men
att, oafsedt dettn, förslaget innebure ett förbiseende af den grundval, hvarpå äktenskapet,
familjen och samhället hvilade, nemligen den kristliga grunden, enär religionen icke längre
erkändes såsom det samband, sorn förenade makarnas hjertan; att i afseende å barnens
uppfostran strider inom familjen skulle uppstå och att, i det fall att ladern tillhörde den
mosaiska trosbekännelsen och honom vore efterlåtet att uppfostra barnet i den troslära,
han bekände, kristen moder skulle se sitt barn uppfostra stil lförakt för den Frälsare, hvars
återlösta barn hon vore; hvarförutan blifvit anmärkt, att de omständigheter, som enligt
den nådiga Propositionen och dervid fogade Stats-Råds-protokoll föranledt förslagets framläggande,
icke utgjorde några starka grunder för ett i sina följder så genomgripande lagförslag.
Af hvad sålunda och i öfrigt blifvit anfördt, har dock Utskottet icke funnit sig öfvertygadt
hvarken om förkastligheten af den princip, hvarpå förslaget hvilar, eller om obehöfligheten
af densammas upptagande i vår lagstiftning. Herr Doktor Rundgren synes utgå
från det antagande, att förevarande förslag är att betrakta mera som en kyrklig än
som en borgerlig lag eller att det hufvudsakligen ar en kyrklig fråga, som deri beröres;
Lag-Utskottets Betänkande JM 8.
7
men denna uppfatfning torde vara mindre riktig. Icke såsom skulle förslaget ej beröra
ett ämne, som är i ännu gällande kyrkolag upptaget; men det är längesedan insedt och
jemväl af sednast nedsatta Kyrkolags-konunitté antaget, att denna lag innehåller en mängd
stadganden, som, enligt en sednare tids åskådningssätt, ingalunda äro af kyrklig, utan af
rent borgerlig natur. Sammanblandningen af så olikn lagstiftningsämnen var mindre förvillande
år 1686 än den blifvit under tidernas lopp. Då var ännu principen om kyrklig
enhet — grundvalen för Upsala mötes beslut — strängt vidhållen, och en lag för Svenska
kyrkan var jemväl en lag för Svenska staten och dess samtlige medborgare. Men
grundsatsen om kyrklig enhet, uttalad flerestädes i vår äldre lagstiftning, bland annat genom
Kyrkolagens bud (3 Kap. 8 §) att »alla af främmande religion, sorn här i riket bo
och vistas, skola låta döpa sina barn af våra prester, med våra ceremonier och boner,»
har sedermera blifvit i väsendtlig mån rubbad, förnämligast genom tillåtelsen för här bosatta
främmande trosbekännare att uppfostra sina barn i den lära, de bekänna, samt genom
upphäfvande af laudsförvisningsstraflet för affall från den Svenska kyrkan. Härigenom
hafva uppstått särskildta klasser af Svenska medborgare, som ej bekänna statskyrkans
lära, men om hvilkas sedliga lif staten icke destomindre är pligtig att sig vårda. Då nu
de äktenskap, som statens lagar medgifvit främmande trosbekännare att ingå, följaktligen
måste af staten auses lika bindande och således af lagstiftaren lika respekteras som äktenskap
emellan statskyrkans medlemmar inbördes, följer ock deraf, att lagstiftaren, hvars
uppfattning af äktenskapet alltid måste vara enahanda, icke kan annat än lagstifta för
detsamma såsom en blott sedlig institution, bygd på en allmänt religiös grund, men icke
nödvändigt på en evangeliskt kristlig. Väl må lagstiftaren anse det etiska bandet makarna
emellan — bandet af inbördes kärlek, förtroende och uppoffring — säkrast befästas
genom en gemensam bekännelse af den lära, staten antagit såsom den högsta; men han
kan ej, med bibehållen konseqvens, anse detta band endast derigenom kunna befästas.
Men med den sålunda för lagstiftningen i detta ämne angifna utgångspunkt — den
enda, hvilken ej torde jäfvas hvarken af traditionerna från den. kristna kyrkans äldsta
tider eller af främmande folks historia, minst ifrån våra dagar, — inser man man lätt,
att staten, utan afseende å skiljaktiga trosbekännelser, måste tillåta äktenskaps ingående
emellan alla de statsmedlemmar, hvilkas qvalifikationer ej hindra antagandet att deras
äktenskap kan blifva hvad staten af ett äktenskap fordrar eller en sedlig institution.
Derföre äro ock blandade äktenskap emellan kristna trosbekännare redan i våra lagar
medgifna. Och då mosaismen jemväl är en i Sverige tillåten kult och dess uppfattning
af äktenskapet godkänd genom statens erkännande af giftermål emellan judar inbördes,
synes det Utskottet vara en konseqvens i lagstiftningen att den jemväl tillåter äktenskap
emellan statens kristna och mosaiska medlemmar. Epitetet »okristlig» till dessa slags äktenskap
lärer lika litet bevisa något deremot, som benämningen »oprotestanfisk» skulle
kunna ådagalägga förkastligheten af ett äktenskap emellan en lutheran och en katolik.
Äktenskapet är ock äldre än kristendomen och aktades ofta till och med af hedningen
lika högt som sedermera i kristna stater. — Att, såsom anmärkt blifvit, svenska kyrkans
8
Lag-Vtskottets Betänkande M 8.
oberoende skulle genom medgifvande af ifrågavarande slags äktenskap på det allvarsammaste
hotas, kan Utskottet icke antaga. Utskottet anser henne tvärtom, genom sanningen
och styrkan af sin lära, vara nog mäktig icke allenast att värna sitt eget oberoende,
• utan äfven att afhålla mången af dess medlemmar från ingående af dessa äktenskap,
hvilka Utskottet, lika med Kongl. Maj:t, medgifver icke vara önskvärda.
Och det är blott detta — eller att dessa äktenskap, liksom blandade äktenskap i
allmänhet, icke äro att önska — som de i öfrigt inom Högvördiga Preste-Ståndet emot förslaget
framställda anmärkningar synas ådagalägga. Att makar icke bekänna samma religion,
är onekligen ett beklagligt förhållande, icke minst för de konflikter i afseende å barnens
uppfostran, som deraf kunna framkallas. Men jnosaismens karakter, sådan den af våra
dagars historia är vitsordad och enligt hvilken densamma städse utmärkt sig för frihet
från proselytmakeri och aktning för andras religiösa öfvertygelse, gifver icke någon skälig
anledning att befara, det sådana konflikter skulle snarare uppstå i dessa äktenskap än i
dem, som ingås t. ex. emellan lutheraner och katoliker.
Men om ock, på de af Utskottet nu anförda skäl, — hvartill kunde läggas att dessa
slags äktenskap redan nu kunna uppkomma, om af två judiska makar den ena öfvergår
till kristendomen, — något hinder ur principiel synpunkt icke kan anses förefinnas emot
det i förslagets 1 § uttalade medgifvande, återstår dock att tillse, huruvida ett sådant
medgifvande nu är af omständigheterna påkalladt. I motsats mot hvad Herr Doktor
Rundgren antagit, finner Utskottet de af Kongl. Maj:t derför åberopade skäl ganska
starka och talande. Ty det gäller här att uppställa ett skyddsvärn för den allmänna
sedligheten, — att söka förvandla det konkubinat, som, enligt vår allmänna lags stadganden,
kan på vissa vilkor grundlägga familjerättigheter, till ett lagbundet äktenskap, —
att skänka de barn, som af ett sådant konkubinat kunde födas, det stärkande inflytandet
af ett ordnadt familjelif. Behofvet häraf, om det ock hittills endast undantagvis gifvit
sig tillkänna, synes Utskottet vara ett bland de starkare skäl, som kunna för en ny
lag anföras. Och, enligt hvad Utskottet inhämtat, lära flera sådana äktenskap, fastän
ingångna i främmande land, redan nu hos oss existera. Olika tankar kunna måhända
uppstå om rättsverkningarna inför Svensk lag af dessa äktenskap; men blotta tillvaron
af desamma utmärker dock ett behof af friare lagstiftning i ämnet.
I afseende å förslagets detaljer eller frågorna om lysningen, om formen för äktenskapets
fullbordande samt om den religion, hvari barn bör uppfostras, får Utskottet hänvisa
till de motiver, som äro anförda i det vid den nådiga Propositionen fogade Stats-Rådsprotokoll,
hvilket redan är i tryck bland Riks-Ståndens ledamöter utdeladt. Det genom 3
§ föreskrifna s. k. civila äktenskapet är visserligen en i vår lagstiftning hittills okänd
institution; men denna form för ingående af ifrågavarande slags äktenskap synes Utskottet
vara en så gifven följd af tillåtelsen till samma äktenskap, att någon tvekan derutinnan
ej torde uppstå. Att uppdraga förrättande af vigsel i dessa fall åt Svenska kyrkans
presterskap, vore, såsom Herr Justitie-Statsministern ock yttrat, en »tvångsåtgärd»,
som
Lag-Utskottets Betänkande M 8.
Ö
sora ej synes berättigad. En sådan vigsel skulle nemligen aldrig kunna blifva en kristligt
religiös akt, huru man än förändrade vigselformuläret: den blefve alltid en civil handling,
en borgerlig embetsåtgärd, och i sådant fall torde ej finnas något skäl, hvarför presterskapet
snarare än en civil myndighet borde dermed belastas.
Slutligen anser sig Utskottet böra tillkännagifva, att det icke undgått Utskottets
uppmärksamhet, det förslaget icke innehåller några bestämmelser, huru förfaras bör vid
skilnad i ifrågavarande äktenskap, hvaraf synes följa, att de i allmän lag för sådana fall
gifna föreskrifter jemväl här böra iakttagas. Men om ock några af dessa föreskrifter,
såsom i fråga örn varning för oenighet i äktenskap och skiljobrefs utfärdaude af Svenskt
domkapitel, må för ifrågavarande fall synas mindre egentliga, så förefinnes dock samma
oegentlighet i afseende å de äktenskap, hvarom förmäles i den af Riket sednast församlade
Ständer beslutade och af Kongl. Maj:t den 23 Oktober 1860 utfärdade Förordning angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning. Och Utskottet har ansett
konseqvensen i lagstiftningen fordra att de förändrade stadganden, som må finnas för omförmälde
fall nödiga, icke annorlunda än i ett sammanhang meddelas. Till en sådan
vidsträcktare omarbetning af ifrågavarande lagstiftning saknar dock Utskottet för närvarande
grundlagsenlig anledning; och får Utskottet, på grund af hvad nu blifvit anfördt, vördsamt
tillstyrka bifall till Kongl. \laj:ts ifrågavarande Proposition.
Stockholm den 5 December 1862.
Reservationer:
Af Herr Biskopen, Doktor Bring: »Mot Höglofl. Lag-Utskottets beslut att hos Rikets Ständer
till antagande förorda den genom nådig Proposition föreslagna författningen »angående giftermål
mellan kristen och mosaisk trosbekännare» måste jag af följande skäl mig reservera.
Den föreslagna författningen står, såsom hvar och en ser, i strid mot de grundsatser,
på hvilka hela vår hittills bestående samhällsordning hvilar, men vill icke desto mindre
behålla denna samhällsordning orubbad och dermed förenas. Häraf har, enligt min uppfattning,
blifvit en oundgänglig följd, att förslaget sjelft kommit att utgå från grundsatser,
hvilka sins emellan befinna sig i en oupplöslig motsägelse.
Vårt samhälle har hittills varit och är ännu ett kristet samhälle. Men samhällets
rot är familjen, och familjens äktenskapet. Huru skulle då vårt samhälle, med bibehållande af
sin egen kristna karakter, kunna för sina kristna medlemmar legalisera okristna äktenskap?
Den motsägelse, som redan här visar sig, framstår ännu större, om den föreslagna
lagen betraktas icke blott i sitt förhållande till den kristna staten, utan också i sitt förhållande
till kyrkan, till församlingen. Staten kan, utan att upphöra att vara till, lemna
de kristliga grundsatserna å sido; men Christi kyrka kan icke uppoffra sin kristlighet,
utan att med detsamma döda sig sjelf. Och likväl vill den föreslagna lagen, till följe af
det nära samband, som hos oss ännu eger rum mellan Stat och Kyrka, blifva lag icke
Bih. till 11 St. Brot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 3 Baft. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande M 8.
blott för staten, utan ock för kyrkan. Den vill och den kan, då den en gång ifrågasattes,
i sakernas nuvarande skick icke annat än vilja ålägga Christi församling ej blott att respektera
de äktenskap, som byggas på en helt annan grund, än den enda, som enligt församlingens
tro lagd är, utan också att såsom i kristligt hänseende fullkomligen oförvitliga
anse och behandla de församlingsmedlemmar, hvilka uppenbarligen visa sig akta kristendomen
så ringa, att det är dem likgiltigt, om den person, med hvilken de knyta äktenskapets
heliga band, tror och bekänner med dem en gemensam Frälsare eller icke, och
om det familjelif, de grundlägga, får vara och fortfarande blifva genom Christi ord och
anda lifvadt, renadt och välsignadt eller icke. — Att i detta hänseende svåra betänkligheter
kunna möta det ifrågavarande förslaget, har icke undgått Herr Justitie-Statsministerns
uppmärksamhet. Men den åtgärd, som ansetts tjenlig till betänkligheternas undanrödjande,
och det yttrande, hvarmed denna åtgärd motiveras, hafva blifvit af den beskaffenhet,
att de alldrabäst bevisa verkligheten af den inre, oupplösliga motsägelse, som
jag i hela förslaget trott mig finna. Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern har nemligen
afstyrkt ett påtänkt stadgande om de ifrågavarande äktenskapens besegling genom
vigsel och såsom skäl till detta afstyrkande anfört, att »äktenskap emellan kristna och
judar kunna möta betänkligheter /rån kyrklig sida», samt att »den lagstiftande magten,
som icke kan ålägga främmande bekännares presterskap att fullgöra en vigsel, som de
anse af religionen förbjuden, icke heller synes böra föreskrifva en sådan tvångsåtgärd emot
den Svenska kyrkans presterskap.» Erkännes nu här, såsom ock onekligen visst är, att
ett påbud om äktenskapsvigsel mellan en judisk och en kristen kontrahent skulle i förhållande
till Svenska presterskapat innebära en otillbörlig »foårc^såtgärd»; så synes väl
med detsamma vara medgifvet, att de religiösa åsigter, som ogilla äktenskaps ingående
mellan jude och kristen, icke bero blott på några enskilda, tillfälliga tycken och infall,
utan verkligen äro, ur svenska kyrkans synpunkt sedde, fullt giltiga och välgrundade.
Ty vore de ej detta, så förtjenade de väl icke, att lagstiftningen för kyrkans presterskap
fogade sig efter dem. Aro åter nämnde åsigter välgrundade, och kunna alltså, enligt kyrkans
lära, de omberörda äktenskapen icke godkännas; så är saken tydligen icke hulpen
dermed, att presterskapet befrias från skyldigheten att i ty fall vara vigselförrättare. Ty
den »tvångsåtgärd», som icke särskildt tillämpas på presterskapet, qvarstår i en allmännare
form icke desto mindre i förhållande till kyrkan, till församlingen sjelf. Församlingen
blifver nemligen icke desto mindre genom lagen »tvingad» att alldeles oanmärkt och
oklandrad låta en förbindelse fortgå, hvilken inför henne är och förblifver högligen förargelseväckande;
och på samma gång som hennes egna grundsatser bjuda henne att med
de medel, som stå henne till buds, offentligen i en eller annan måtto beifra den väckta
förargelsen, blifver hon af lagens arm hindrad att taga ett enda steg, som på fullgörandet
af denna skyldighet syftar. I sanning — hafva någonsin de äfven bland oss ofta höjda
klagomålen öfver det tvång, hvarmed statens lagar hämma den kyrkliga friheten, varit
berättigade, så blifva de det i fäll, sådana som det ifrågavarande. Ar det då välbetänkt
att åt dessa klagomål gifva så skäliga anledningar?
Lag Utskottets Betänkande M 8.
11
Sedlighetens intresse fordrar den ifrågavarande lagstiftningen — säger man. Hvilar
då icke sedligheten på religionen? Och är icke den irreligiös», mot religionen stridande
handlingen med detsamma en osedlig? Sannt är, att religion och sedlighet kunna vara
till i annan gestalt, än kristendomens. Men den, som bekänner och fortfarande säger sig
vilja bekänna kristendomen, kan dock väl icke bryta mot kristendomens fordringar, utan
att med detsamma bryta mot allmän sedlighets. Skall då samhället, för att undanrödja
osedligheten i en form, legalisera densamma i en annan? Eller handlar icke samhället
rättast, om det låter den enskilde bära sin skuld, men icke gör sig i denna skuld delaktigt
genom att påtrycka den otillbörliga handlingen laglighetens prägel?
Af nu i korthet antydda skäl har jag ansett mig öfvertygad, att det framlagda lagförslaget
icke väl låter sig förena med de samhällsgrundsatser, hvilka ännu bland oss
bestå och hvilka förslaget ingalunda åsyftar att rubba. Så vidt jag förmår inse, har den
föreslagna lagen till sin nödvändiga förutsättning en helt annan samhällsordning, än den
nuvarande svenska. Den har till sin förutsättning ett samhälle, som förklarat sig sjelft
religiöst-indifferent och till följe deraf inom sig tillvägabringat eller beslutat tillvägabringa
en fullkomlig skilsmessa mellan stat och kyrka. Med ett sådant samhälles natur öfverensstäinmer
det väl att medgifva ingående af äktenskap utan allt afseende på ens de största
religiösa skilaktigheter; och då inom ett sådant samhälle kyrkan eller de särskilda religiösa
samfunden åtnjuta fullkomlig frihet, så lida dessas grundsatser af det nämda medgifvandet
ingalunda något intrång, emedan de hvar för sig städse hafva sin rättighet förvarad
att inom sig genom sin ordning afgöra, om och på hvad vilkor deras medlemmar
kunna tillåtas att, med bibehållna församlingsrättigheter, i de blandade äktenskapen ingå.
Skulle alltså hos oss en sådan skilnad, som den nu angifna, mellan det borgerliga och
det kyrkliga området framdeles komma att i lagstiftningen uppdragas, så hänger dermed
den nu föreslagna lagen följdrigtigt tillsammans. Införes den åter dessförinnan, så kan
den genom sin inre inkonseqvens och genom sitt bristande sammanhang med vårt samhälles
hela öfriga ordning lätteligen föranleda förvecklingar af vida svårare art, än de olägenheter,
som man nu genom densamma velat undanrödja.
En särskild fråga är, om en författning af sådan art, som den föreslagna, kan vara
att tillstyrka med uteslutande hänseende till äktenskap mellan mosaisk trosbekännare och
medlem af främmande kristet religions-samfund. Huruvida så beskaffadt äktenskap är att
anse såsom i vårt land tillåtet, har hittills synts mig tvifvelaktigt. Men utgår man från
det antagande, hvilket den nådiga Propositionen gifver vid handen, att för nämnda äktenskap
redan nu intet hinder förefinnes, så tyckes äfven i sist omberörda hänseende den
föreslagna författningen vara öfverflödig och till och med för sjelfva sitt angifna ändamål
mindre lämplig. Då nemligen, såsom Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern rigtigt
anmärker, det ligger utom den Svenske lagstiftarens befogenhet att öfver ett främmande
religions-samfund utöfva någon episkopalmagt, och då således svensk lagstiftning ingalunda
kan hafva för afsigt att påtruga främmande religions-samfund erkännandet af äktenskap,
som stå i strid med dessa samfunds stadgar: så är häraf en nödvändig följd, att
12
Lag-Utskotteta Betänkande Jlf 8.
äktenskap mellan mosaisk trosbekännare och medlem af främmande kristet religions-samfund
aldrig här kan i andra fall ifrågakomma, än då sistnämnda samfund efter sina grundsatser
kan äktenskapet godkänna och då sålunda icke heller från dess sina något hinder
möter att detsamma, efter sin sed, med religiös handling besegla. Att för dylikt äktenskaps
ingående stadga en ny rent borgerlig form tyckes derföre af intet behof vara påkalladt
och skulle till och med kunna få utseendet af ett sådant ingripande i det främmande
religiöns-samfundets inre angelägenheter, som man dock förklarat sig vilja undvika.
Man skulle nemligen dermed lätt kunna synas vilja öppna en väg för den enskilde
medlemmen af ett främmande religions-samfund, att på sidan om detta samfunds ordning
kunna ingå äktenskap, som samfundet af religiösa grunder ansåge sig förhindradt att bekräfta.
Till följe af allt detta, och framför allt med afseende på den i det framlagda förslaget
inneburna motsägelse, att detsamma å ena sidan, genom borttagande af vigseln, erkänner
de föreslagna äktenskapen kunna af kyrkan med skäl ogillas, men likväl å andra
sidan, genom en äfven inför kyrkan gällande och äfven i kyrkans namn företagen lagstiftning,
vill dem legalisera, anser jag mig böra vördsamt hemställa, att Kongl. Maj:ts
förevarande nådiga Proposition icke måtte af Rikets Ständer bifallas.
Af Herr Doktor Forssell: Jemte det jag uti Herr Biskop Brings förstående reservation
instämmer, hufvudsakligen i afseende på dess syftning, att visa det vår kyrkas rätt
blifvit för nära trädd genom det beslut, som Utskottets pluralitet fattat, har det synts
mig, i öfverensstämmelse härmed, vara angeläget ådagalägga, att, likasom man undvikit
åt svenska kyrkans presterskap uppdraga förrättandet af vigsel mellan jude och kristen
och detta skett af det fullt giltiga skäl, att vigseln är en kristligt religiös akt, hvars
verkställande det icke syntes lämpligt och billigt att ålägga detta presterskap i afseende på
nu ifrågavarande äktenskap, så hade man ock nära nog på samma grunder bort gå till
väga i fråga om lysningen till sådana äktenskap. I detta fall har dock motsatsen inträffat.
Man har icke dragit i betänkande ålägga vårt presterskap att utfärda lysning till
äktenskap mellan jude och kristen, samt att för en sådan lysnings laglighet ansvara,
(Jeni för Kongl. Kungörelsen den 19 Januari 1847). Det har åtminstone inom Utskottet
blifvit påstådt, som skulle lysning till äktenskap endast innebära en publikation om det
tillämnade äktenskapet, och att på sådan grund både utfärdande och uppläsande
deraf skulle kunna, med lika skäl som mången annan kungörelses, åläggas presterskapet.
Denna uppfattning är dock så till vida felaktig och ofullständig, som den afser blott den
minsta delen af hvad som med äktenskapslysning efter Svensk Kyrko- och Civillags bestämmelser
åsyftas. På dessa bestämmelser i hela deras vidd måste väl en svensk prest
känna sig skyldig göra afseende hädanefter, såsom hitintills, då han anlitas om äktenskapslysnings
utfärdande, särskildt då honom uttryckligen förehålles ansvaret för lysningens
laglighet. Denna laglighet beror alldeles väsendtligen deraf, att i vårt land uttagandet af
äktenskapslysning är den allmännaste form, hvarunder stadgandena i Kyrkolagens 15 Kap.
10—12 §§ samt Giftermalsbalkens 3 Kap. om trolofning, måste komma i fråga att tilläm
-
Lag-Utslcottels Betänkande JM 8.
13
pas på förut enskildt ingångna aftal om äktenskap. Likasom således äktenskapskontrahenter
blifva fästehjon i detta ords lagliga betydelse om ej förr, åtminstone från den
stund de hos pastor anmäla sig till erhållande af lysning, så måste, hvad dem beträffar,
om ej förr, åtminstone då ifrågakomma, huruvida de vilkor förefinnas, som qvalificera dem
att anses såsom trolofvade och på samma gång såsom berättigade till lysning. Dessa
vilkor äro, utom upphunnen laga ålder (Giftermålsbalken 1: 6.), hufvudsakligen, enligt ofvan
åberopade lagrum, tvänne, nemligen giftomans jemte kontrahenternas frivilliga ja och samtycke
samt desse sednares egenskap att »kunna Lutheri Catecliismus och hafva begått
Herrans Nattvard.» Detta sistnämnda stadgande, ovilkorligt såsom det är i sig sjelft, och
derjemte hittintills icke upphäfdt eller ens för nära trädt genom stiftade dissenterlagar,
om man nemligen tolkar både dessa och stadgandet efter deras syftning och rätta mening,
innehåller vårt samhälles och vår kyrkas sammanstämmande grundsats om den innersta beskaffenheten
af de äktenskap, man hos oss velat anse såsom lagliga och för hvilkas stadfästande
man anlitat vårt presterskaps embetsåtgärd så väl vid lysning, som vid vigsel.
Afseendet på båda kontrahenternas kristliga kunskap och kristliga bekännelse, således
på kristen tro, har alltså hitintills varit oundgängligt för svensk prest i dess embetsutöfning
med utfärdande af lysning till äktenskap. Han kan icke anses hafva handlat
lagligt om lian hitintills underlåtit ett sådant afseende; och kan väl icke hädanefter anses
annorlunda, så länge Kyrkolagens 15 Kap. 11 § icke är upphäfd. Nu vill man likväl, utan ett
sådant upphäfvande, ålägga honom att med lagligt ansvar utfärda lysning till äktenskap
för mosaisk trosbekännare. Detta strider, enligt min uppfattning, icke stort mindre mot billigheten,
än om man velat ålägga honom äfven vigseln. — Men frågan har äfven en annan
sida. Lysning till äktenskap har, såsom sådan, enligt svensk lag, olikt de aldraflesta publikationer,
en bestämd rättsverkan. De, för hvilka lyst är, kunna ej skiljas eller annat
äktenskap ingå, så vida ej deras förbindelse blifver genom Domkapitlets skiijobref upplöst.
(Jemför Kyrkolagens 15: 1, 16: 1., Giftermålsbalkens 4: 4., Kongl. Brefvet den 8 Mars 1797.)
Om nu svensk prest ålägges utfärda lysning för jude och kristen, är ju han redan derigenom
satt i nödvändighet att i väsendtlig mån genom sin embetsåtgärd bidraga till en så
beskaffad deras förening, att en möjligen önskad upplösning deraf ej kan tillvägabringas
utan Domkapitlets mellankomst. Men ett Svenskt Domkapitels befattning roed en medlem af mosaiska
trosbekännelsen måste ju för en svensk prest vara lika otänkbar, som den synes hafva
varit otänkbar för nu ifrågavarande lagstiftning, om till sådant får slutas deraf, att dervid
all hänsigt till upplösning så af trolofningen som äktenskapet blifvit lemnad derhän. —
Af hvad jag sålunda tagit mig friheten anföra, jemfördt med hvad i Herr Biskop Bringa
reservation tydligen är ådagalagdt, tror jag tillräckliga skäl vara framhållna för den öfvertygelse,
som bestämmer mig att först och främst yrka på afslag till förevarande lagförslag.
Men under förutsättning att ett sådant afslag ej står att vinna, hemställer jag
vördsamt, att förslagets 2 § måtte återremitteras till ändring af Utskottet i den syftning,
att utfärdandet af kungörelse om tillämnadt äktenskap mellan jude och kristen äfvensom
ansvaret för en sådan kungörelses laglighet måtte åläggas samma myndigheter, hvilka en
-
14
Lag-Utskottets Betänkande S.
ligt 3 § ega att taga befattning med förbindelsens lagliga afslutande, samt att det skall
åligga pastor i den församling, der qvinna» bor, att föranstalta det sådan kungörelse, efter
inhändigandet, varder under tre på hvarandra följande söndagar från predikstolen
uppläst, hvarom han sedermera, på särskild begäran, skall meddela intyg. Mot detta
mitt förslag kan anmärkas, att det undanskjuter all hänsigt till möjligheten af nu ifrågavarande
äktenskapsförbindelsers upplösning. Samma anmäl klling framhåller dock jag emot
sjelfva lagförslaget, och anser bristen i detta hänsende så stor, att jag ensamt deraf skulle
vilja hemta ett väsendtligt skäl till dess förkastande. Men då det väl torde, äfven med
denna sin stora brist, böra förutsättas varda antaget, och i följd deraf äfven måste förutses,
att innan kort en särskild lagstiftning måste komma i fråga för ordnande af dylika
förbindelsers upplösning, skall det, efter mitt förmenande, blifva till åtminstone någon lättnad
vid denna lagstiftning, om man icke nu binder sig vid sådana former, som då kunna
blifva besvärliga. Det skall nog visa sig, att denna lagstiftning ändå blir tillräckligt svår,
så vida man på allvar vill undgå sådana förfoganden, som göra äktenskapet endast till
ett tillfälligt, verldsligt bolag, oberoende af den högre grundsats, som kristendomen ensam
har uppställt och förmår göra gällande.
Af Herr Domprosten, Doktor Björling: Emot ofvanstående lagförslag reserverar jag
mig af följande skäl.
l:o Förslaget måste förkastas från den kristliga statens ståndpunkt. En stat, som
vill vara kristlig, och det vill ju den Svenska staten ännu vara, affaller på ett väsendtligt
sätt från sina kristliga grundsatser, om den genom sin lagstiftning förklarar sig vara
likgiltig för kristligheten i familjen, som är den grund, från hvilken staten uppkommer.
Då familjen åter har sin rot i äktenskapet, så är alldeles klart, att den stat, som genom
lag tillåter att äktenskap får ingås emellan kristen och icke-kristen, har förklarat
att den ej längre anser kristendomen vara sin nödvändiga grundval. Man talar om att
ofvanstående lagstiftning skulle befordra sedlighet; men man må besinna att en kristlig
stat alltid måste anse kristendomen för sedlighetens grund, samt att den derföre aldrig
kan skilja sedlighet från kristendom eller befordra den förra med åsidosättande af den
sednare. Uppstår ett osedligt förhållande emellan en icke kristen man och en kristen
qvinna eller tvärtom, så blir förhållandet ingalunda sedligare derigenom att staten, i strid
emot det kristliga äktenskapets väsende, förklarar detta förhållande vara ett äktenskap;
utan derigenom blifver fasthellre sedlighetens kristliga grund i det stycket antastad och
rubbad.
2:o Förslaget måste förkastas från den kristna kyrkans ståndpunkt. Mot vår Lutherska
kyrkas grundsatser är det stridande att stadga, att ett äktenskap får ingås, som ej kan af
religionen helgas. Äktenskapet afslutas för sedliga och himmelska ändamål. Dessa ändamål
kunna, enligt vår kyrkas tro, ej uppnås utan i och genom Christum; och derföre afsluta
vi alla äktenskap i Christi namn. Kyrkan kan således icke, utan att affalla från
sina grundsatser, erkänna att ett äktenskap får ingås mellan en jude och en christen; och
Lag-Utskottets B etänkande M 8.
15
derföre måste jag från den kristna kyrkans ståndpunkt protestera emot ofvanstående lagstiftning,
som vill vara en lagstiftning ej blott för den Svenska staten, utan äfven för den
Svenska kyrkan. Jag måste protestera såväl emot den i lagförslaget uttryckta allmänna
grundsatsen, att förbindelse emellan jude och kristen är att anse såsom ett äktenskap,
hvilket blifvit med vigsel fullbordadt, som ock emot alla de följder, som deraf kunna dragas.
Af nämnde grundsats följer nemligen, att kyrkan i många stycken tvingas att handla
emot sin tro och sina grunder. Kyrkan tvingas att genom sina tjenare, medelst lysningens
utgifvande, erkänna kristligheten af en trolofning emellan jude och kristen, samt
medelst lysningens afkunnande från predikstolen bland kristliga trolofningar äfven offentligen
gifva denna förbindelse prägeln af ett kristligt äktenskap. Kyrkan tvingas att
kyrkotaga kristen qvinna, som ingått förening med en icke-kristen man och sålunda
genom en handling, hvilken kyrkan bestämt endast för qvinnor, som ingått kristliga
äktenskap, förklara äfven ifrågavarande förening för kristlig. Kyrkan tvingas att äfven
i allt öfrigt såsom sin oförvitliga medlem behandla den, som, likgiltig för det kristliga
äktenskapets betydelse och dess dyra pligter, ingått ofvannämnda förbindelse.
Kyrkan tvingas ock måhända att, vid fråga om skilnad, genom sina auktorite
ter,
kyrkoråd och konsistorium, bereda och fullborda upplösningen af ett äktenskap, hvilket
den icke kaq erkänna och derföre icke kunnat afsluta. Lika litet som kyrkan kan
tvingas att genom vigsel afsluta ifrågavarande förening, lika litet kan den tvingas att genom
skiljobref upplösa den, enär nämnde förening ej för kyrkan finnes till såsom ett
kristligt äktenskap.
3:o Förslaget har stora formella brister. Dels i det hänseende att enligt regel ansvaret
för lysningens utgifvande och för giftermålets afslutande är fästadt vid helt olika auktoriteter;
hvaraf följer att, enligt författningarne, både presten, sorn utfärdar lysningen och
kronofogden eller magistraten, som afslutar giftermålet, skola forska efter allt som hörer
till hinderslösheten, hvadan onödig vidlyftighet och oreda uppkommer; dels ock i det hänseende
att intet finnes stadgadt huru skall tillgå vid upplösningen af ifrågavarande förening;
enär meningen väl ej kan vara, att kyrkan skall tvingas att upplösa en förening,
som den ej genom vigsel afslutat.
Denna sednare brist är så stor, att ensam den bör föranleda afslag å förevarande
lagförslag.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1862.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.
1
X.o 9
Arik. till Exp.-Utsk. den 12 Dec. 1862, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning dj vädd motion om, ett tillägg till 11 Kap.
16 § Rättegångs-Balken samt om ändring i föreskrifterna
rörande embetsmannaed odi läkareattester.
Riksdagsfullmägtigen Sorn Rosenberg från Christianstads län har uti ett lill
Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet memorial, med anmärkning, hurusom det ständiga
upprepande af eder, hvilket af våra lagar lillstaddes, skulle borttaga sjelfva det hög
tidliga
och betydelsefulla, som lagstiftaren velat deri inlägga, föreslagit:
“l:o följande tillägg vid slutet af 16 § i 17 Kap. Rättegångs-Balken: “Är det
för Rätten kändt eller kan vittne vid tillfället behörigen styrka, att det förut vittnesed
aflagt, vare vittne då för edgång frill"; hvarjemte edslormuläret borde till följd häraf
efter behofvet ändras."
“2:o rörande embetsmannaeden, att en förklaring måtte utfärdas af innehåll,
att den vid inträde i embete aflagda ed må vara förbindande och lill fyllestgörande för
hela embelstiden, utan afseende på stället, hvar embetel utöfvas, samt de vanliga edsförsäkringarna
på läkareattester förklaras obehöfliga."
Öfver detta memorial har Lag-Ulskoltets yttrande blifvit infordradt; men dåden
del af motionen, som alser ett tillägg till 17 Kap. 16 § Rättegångs-Balken, berör den
lagstiftning, hvilken tillkommer Konung och Ständer gemensamt, hvaremot det af motionären
jemväl väckta förslag om förändring i föreskrifterna angående embelsmannaederna
samt pdsförsäkringarna å läkarealtester är att hänföra till den lagstiftning, hvilken
genom grundlag är uppdragen åt Konungen allena, och motionären således, i strid
med 51 § Riksdags-ordningen, i ett och samma memorial sammanfört väsendtligen olika
frågor, af hvilka blott den förstnämnda skulle kunna af Lag-Utskottet behandlas, föranlåtes
Utskottet, som emotlagit remissen den 6 i denna månad, att ornförmälda memorial
till Hedervärda Bonde-Ståndet återlemna; hvilket för samtliga Riks-Stånden vördsamt
tiilkännagifves.
Stockholm den 8 December 1862.
Reservation:
af Herr Henschen, hvilken åberopat grunderna i den af honom och Herr Grefve
Hamilton vid Utskottets Utlåtande N:o 5 afgifna reservation.
Bih. till 11. St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 4 Hatt.
2
Lag-Utskottets Memorial Näs 10 och 11.
H o lO.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 Dec. 1862, kl. 11 !'. m.
Memorial, med äterlemnande af vacht motion om ändring i föreskrifterna
angående ajlöningen åt folkskolelärare och deras
tjensteåligganden.
Till Lag-Utskottels behandling har Högvördiga Preste-Ståndet öfverlemnat ett
af Herr Biskop Björck dit ingifvet memorial, deruti Herr Biskopen förmält, dels att
han förenade sig med den ledamot af Hedervärda Bonde-Ståndet, hvilken nyligen föreslagit,
att de examinerade folkskolelärarnes lön i allmänhet borde uppgå till ett belopp
ar 600 R:dr R :mt, dels ock att Herr Biskopen tillika motionerade, att det må åligga
den examinerade folkskolelärare, som af Pastors-embetet derom anmodades, att efter
gudstjenslens slut biträda med uppläsande af kungörelser, hvilket, då det skedde på
Paslors-embetets ansvar, måtte gälla såsom det vore af den tjenstgörande preslen sjelf
utfördt, och alt för öfrigt efter Pastors förslag eller med dess bifall Stiftets Biskop må
ega att åt en eller annan af församlingens examinerade skollärare, äfven om han ej
vore prestman, uppdraga att i kyrkan uti församlingens närvaro hålla katechisation med
skolbarnen på lämplig tid af söndagen, så ock undantagsvis eller erhållen venia i kyrkan
hålla bibelförklaring eller predika. Men då motionären, i strid med 51 § Riksdagsordningen,
i en och samma skrift sammanfört väsendtligen olika frågor, af hvilka
den om förändrad aflöning för folkskolelärare uppenbarligen utgör ett ämne, hvarmed
det icke tillkommer Lag-Utskottet att laga befattning, anser sig Utskottet böra omför
mälda,
den 11 i denna månad hit ankomna memorial till Högvördiga Preste-Ståndet
återlemna; hvilket för samtliga Riks-Stånden vördsamt tillkännagifves.
Stockholm den 12 December 1862.
Re ser nation:
af Herr Henschen, hvilken åberopat grunderna i den af honom och Herr Grefve
Hamilton emot Utskottets Utlåtande N:o 5 algilna reservation.
N: O 11.
Arik. lill Exp.-Ulsk. den 18 Dec. 1862. kl. 2 e. m.
Memorial', med återlemnade af väckt motion om efterskänkande af
Kronans rätt till ekeskog.
Hedervärda Bonde-Ståndet har infordrat Lag-Utskottets utlåtande öfver ett af Riksdagsfullmägtigen
Guslaf Bjerkander uti ingifvet memorial väckt förslag derom, “att
Lag-Utskottets Betänkande N:o 12.
3
ek å kronoskattehemman, berustade säterier och stadsjord af kronoskattenatur må tillhöra
egaren med samma rätt som egare af frälsehemman, och alt nu gällande författningar
i afseende å ekeskogen måne ändras i öfverensstämmelse härmed." Men då
detta förslag, hvilket går derpå ut, att kronans rätt till omförmälda ekeskogar måtte
varda af Rikets Ständer efterskänkt, icke är att hänföra till allmän civil-, kriminaleller
kyrkolag, och således icke faller inom omfånget för Lag-Utskottets i 33 § Regeringsformen
och 33 § Riksdags-ordningen utstakade verksamhet, föranlåtes Utskottet, att
ofvannämnda memorial, som den 12 innevarande månad hit ankommit, till Hederv.
Ronde-Ståndet återlemna; hvilket, jemlikt 44 § Riksdags-ordningen, för samtliga RiksStånden
vördsamt tillkännagifves.
Stockholm den 15 December 1862.
NtO 19.
Ank. till Kxp.-Utsk. den 18 Dec. 1868, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning aj Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om
antagande af en f(infattning, angående J orny ande af Svensk
myndighets heslut, sorn förlorat sin exsekutiva hrajt i
främmande stat.
Samtliga Riks-Stånden hafva infordrat Lag-Utskottets yttrande öfver berörda
nådiga Proposition, hvilken är af följande lydelse:
“Sedan de, efter ömsesidiga meddelanden emellan Sveriges och Danmarks regeringar,
utarbetade förslag till internationela lagar, enligt hvilka domar och utslag, meddelade
inom det ena riket, skulle kunna inom det andra verkställas, blifvit såsom
gällande lagar antagna, i Sverige genom nådig Förordning den 15 Juni och i Danmark
enligt Kungörelse den 13 Juni 1861, erfordras, på sätt Kongl. Maj:t i Dess vid sistförflutna
riksmöte lill Rikets Ständer aflålna Proposition i detta ämne omförmäll, att i
en särskild författning stadgas på hvad sätt en Svensk myndighets beslut, som, enligt
de i Danmark gällande lagar, der förlorat sin exsekutiva kraft, må kunna inför Svensk
myndighet förnyas. Och då med hänsyn dertill att omständigheterna framdeles kunna
föranleda stiftandet af internationela lagar jemväl i förhållande til! andra stater än
Danmark, hvilka, i fråga om lörtvaron af domars exsekutiva kraft, ega dermed likartade
institutioner, det synts Kongl. Maj:t gagnelig! om den författning, hvaraf beholvet
nu närmast är förhanden, affattades i så allmänna ordalag, alt författningen
kunde äfven å dylika möjligen uppkommande förhållanden ega tillämplighet, har Kongl.
Maj:t låtit ett efter denna syftning lämpadt lagförslag uppgöras; och vill Kongl. Maj:t
alltså, med öfverlemnande af de i Stats-Rådet och Högsta Domstolen i ämnet förda
protokoll, härmed, enligt 87 § Regeringsformen, föreslå Rikets Ständer antagande af
följande Förslag till Förordning angående förnyande af Svensk mvndighets beslut, som
förlorat sin exsekutiva kraft i främmande stat:
“Vill någon å svensk embetsmyndighets dom eller utslag söka verkställighet genom
utmätning i gods, som finnes i främmande stat, hvars lag medgifver sådan verkställig
-
4
Lag-Utskottets Betänkande N:o 12.
het; och har från det domen eller utslaget meddelades den lid förflutit, efter hvars
förlopp beslutet, enligt den främmande statens lag, ej må verkställas, med mindre detsamma
varder genom nytt beslut åter försatt i exsekutiv kraft; då må sådant nytt beslut
sökas hos Öfverstålhållare-embetet elier annan Konungens Befallningshafvande; och
varde gäldenären, så vida han, efter erhållet tillfälle att öfver ansökningen sig yttra,
icke deremot framställer sådana jäf, alt handräckning till domens eller utslagets verkställande
ej skulle enligt Svensk lag kunna beviljas, å nyo ålagdt alt utgifva hvad genom
förra beslutet blifvit honom ådömdt.*
Utskottet, som derjemte erhållit del af de inför Högsta Domstolen och i SiatsRådet
hållna protokoll i ämnet, finner, lika med Kongl. Majit, en författning i ifrågavarande
syfte vara af behofvet påkallad, enär de fördelar, som genom omförmälda
med Danmark öfverenskomna internationefa lagstiftning varit för Svenska medborgare
åsyftad, eljest i vissa läll skulle gå förlorade. [ Danmark är nemligen sedan lång tid
tillbaka den grundsats i lagstiftningen fastställd, att en dom, hvarigenom någon blifvit
förpligtad att utbetala penningar, icke bibehåller sin exsekutiva kraft längre än ett år
och sex veckor efter afkunnandet, utan måste förnyas, för att efter nämnde tid kunna
vinna verkställighet, en regel, hvilken äfven gäller för en dom, meddelad af Hoieste
Ret. Någon rubbning i denna grundsats till förmån för svenska domar, hvarå verkställighet
blefve sökt i Danmark, kunde ej genom konventionen angående omförmälda
internationela lagstiftning vinnas i vidsträcktare mån, än att ett undanlag gjordes till
förmån för de svenska domar, som stadgade förpligtelse att lemna bidrag till frånskiljda
eller öfvergilna hustrur eller lill äkta eller oäkta barn. 1 allt öfrigt äro, enligt
3 § i den Danska lagen af den 13 Juni 1861. “domar och utslag, afsagda i Sverige,
med hänsyn till exsekution i konungariket Danmark, underkastade samma reglor om
forwldelse, som domar afsagda derstädes.“ Nu innebär visserligen det sätt, som Kongl.
Maj:t föreslagit för förnyelse af dom, eller att gäldenären skulle genom nytt beslut
ånyo åläggas tilt utgifva hvad genom förra beslutet blifvit honom ådömdt, en i vår
lagstiftning hittills okänd princip; men något annat sätt att vinna målet, eller alt till
försäkra
ifrågavarande svenska domar exekution i Danmark, torde näppeligen gifvas.
Den Danska lagstiftningen innehåller nemligen, i afseende å förnyelsedom, hufvudsakligen,
att målet skall instämmas antingen efter förutgången behandling vid förlikningskommission
till gäldenärens “Vaerneting“, då ny dom gifves, eller ock till den Rätt,
som är närmaste instans öfver den, som fäll t domen, i afsigt att å domen måtte meddelas
fastställelse. Efter de fordringar, som sålunda äro i Dansk lag uppställda, synas
bestämmelserna i Kongl. Majcts förslag, så vidt med afseende å våra former i öfrigt
lämpligen kunnat ske, vara afpassade. Och då någon våda eller förvillelse icke kan
uppkomma deraf, att förslaget blifvit affattadt i så allmänna ordalag, att det kan ega
tillämplighet jemväl i förhållande lill andra stater än Danmark, med hvilka öfverenskommelser
om internationela lagar framdeles kunna komma att alslutas, får Utskottet
vördsamt hemställa,
att Kongl. Maj-.ts ifrågavarande Proposition måtte af Rikets Ständer
bifallas.
Stockholm den 5 December 1862.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1862.
Lag-Utskottets Memorial N:o 13.
1
N:o 13.
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Dec. 1802, kl. 10 f. m.
Memorial, med återlemnande af väclct motion om förändring i stadgandena
angående edgång.
Uti ett till Vällofliga Borgare-Ståndet ingifvet memorial har Herr L. V. Henschen
föreslagit, l:o att Rikets Ständer måtte för sin del besluta, att ur 1 § 3 kap. HandelsBalken
skola uteslutas orden »och gore så vanlig borgare-ed»; — 2:o att Lag-Utskottet
måtte utarbeta och Rikets Ständer för sin del besluta vissa ändringar och tillägg i 17 kap.
Rättegångs-Balken och öfriga dithörande författningar, i fråga om skyldighet för vittnen
att aflägga ed; — 3:o att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit anhålla, att Kongl.
Majit täcktes nådigst pröfva, »om några och hvilka af de eder, rörande hvilka Kongl.
Majit, i följd af 89 § Regeringsformen och 1 mom. 34 § Riksdags-ordningen, anses ega
ensam besluta, kunna upphäfvas genast och utan vidare förberedelser; hvarom då ock
Kongl. Majit torde utfärda nödiga föreskrifter»; — 4:o att Kongl. Majit rörande öfriga eder
täcktes åt sakkunnige män uppdraga, att afgifva ett fullständigt motiveradt utlåtande med
förslag tili de särskilda föreskrifter, som kunna anses lämpliga till förekommande och
minskning af edgångar, — samt 5:o, att sedan vederbörande deröfver hörts, Kongl. Majit
behagade till Rikets näst församlade Ständer göra de framställningar, sorn påkallades af
Ständernas önskan, att ofvanberörda syftemål måtte ju förr dess heldre ernås.
Detta memorial har blifvit till Lag-Utskottet öfverlemnadt; men då föreskrifterna om
edgång tillhöra dels den del af lagstiftningen, som tillkommer Konung och Ständer gemensamt,
dels ock den del, hvilken genom grundlagarne är uppdragen åt Konungen allena,
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 5 Haft.
2
Lag-Utskottets Memorial N:o 13.
och motionären, hvars förslag går ut på förändring i begge dessa delar af lagstiftningen,
således, i strid med 51 § Riksdags-ordningen, i sitt memorial sammanfört olika frågor, af
hvilka de, som beröra den Konungen ensam förbehållna lagstiftning, icke falla inom omfånget
för Lag-Utskottets i 53 § Regeringsformen och 33 § Riksdags-ordningen utstakade
verksamhet, anser sig Utskottet, i öfverensstämmelse med hvad tillförene i likartade
fall egt rum, böra omförmälda, den 19 i denna månad hit ankomna, memorial till Vällofliga
Borgare-Ståndet återlemna; hvilket för samtliga Riks-Stånden vördsamt tillkännagifves.
Stockholm den 22 December 1862.
Reservation:
af Herr Henschen: »Motionen innefattar ett enda ämne: edgång. Om grundlagsstiftarne
mellan olika myndigheter fördelat rättigheten att ändra författningarne angående de olika
edgångarne, kan denna fördelning, som är en tillfällig yttre omständighet, icke ändra sakens
inre beskaffenhet och natur, eller göra, att ett ämne förvandlas till flera, lika litet
som den på lagstiftarnes godtyckliga anordning beroende omständighet, att en lag innehåller
flera ämnen, hörande till olika lagstiftningsbrancher, kan göra dessa flera ämnen till
ett enda. Just på det att dels ett enda sådant ämne, om hvilket stadgauden finnas i flera
författningar, dels ock flera ämnen, som af någon tillfällig omständighet måste, åtminstone
tills vidare, sammanföras i en enda författning, måtte blifva i Utskott konseqvent och
efter samma princip behandladt, hvilket ej gerna, eller så säkert, kunde ske, om frågan
skulle handläggas af flera Utskott, — hafva de sammansatta Utskotten tillkommit. Exempelvis
må erinras, att ett sådant sammansatt Utskott handlägger författningarne om
bränvins tillverkning och försäljning, ehuru dessa författningar innehålla dels beskattningslag,
som Bevillnings-Utskottet eljest skulle handlägga, dels kriminal-lag, som eljest Lagutskottet
skulle utarbeta, dels ock polisstadganden samt andra sådana saker, sora tillhörde
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets utredning. För att nu få dessa frågor ändamålsenligt
och konseqvent behandlade blifva motioner, rörande bränvins tillverkning och
försäljning, remitterade till Bevillnings-Utskottet, såsom det i afseende å ämnet priucipala;
hvarpå deputerade från detta sammanträda med deputerade från Lag- samt Allmänna
Besvärs— och Ekonomi-Utskotten; derefter desse deputerade från tre Utskott, såsom ett
särskildt Utskott, behandla hela frågan, ehuru den ostridigt kunde behandlas i hvardera
af de tre Utskotten, som då skulle taga hvar sin del af ämnet. Men, såsom nyss omförmäldt
är, detta har grundlagsstiftaren ej velat, emedan det hela (förslagen till dessa
begge författningar) då skulle lätt kunna blifva mindre sammanhängande och principenligt.
På samma sätt behandlas .åtskilliga sammansatta frågor, t. ex. frågorna om beväringsskyldigheten,
vissa ämnen rörande tull-lagstiftningen, m. m. Frågor om ändring af
Lag-Utskottets Memorial N:o 13.
3
6 § 9 kap. Ilandels-Balken (rörande räntan) äro ock behandlade af sammansatta Lagoch
Banko-Utskottet. Jag vet icke hvarföre sammansatta Utskott skulle finnas, om de
ej skulle behandla sammansatta frågor och motioner, som innehölle »mål af olika beskaffenhet»,
äfvensom de »mål», hvilka förhålla sig till hvarandra såsom orsak och verkan, eller
stå till hvarandra i ett innerligare kausal-förhållande. Den i Usta punkten 51 § Riksdagsordningen
meddelade bestämmelse: »I en skrift böra ej flera mål af olika beskaffenhet
sammandragas», får ej tolkas så, att den upphäfver andra klarare och mera utvecklade
grundlags-stadganden angående målens behandling. Dessutom torde med skäl kunna ifrågasättas,
huruvida, när ett Riks-Stånd och dess Ordförande ansett en motion icke innehålla
»flera mål af olika beskaffenhet», samt derföre emottagit och remitterat motionen, Utskottet,
till hvilket den kommit, må söka korrigera en af sina principaler äfven med förment
stöd af nyss intagna föreskrift i 51 § Riksdags-ordningen, enär Utskottets rätt att
återlemna mål enligt 3 mom. 44 § Riksdags-ordningen endast grundas derpå, att de äro
»till dess befattning ej hörande». Dessutom bör anmärkas, att 2 mom. 34 § Riks
dags-ordningen
gifver Rikets Ständer rätt att »till Besvärs- och Ekonomi-Utskottet eller
till något af de förut tillsatta Utskott remittera sådana mål, som till visst Utskott icke
höra.»
Att frågan om denna motion bör afgöras i öfverensstämmelse med det beslut, Rikets
Ständer fatta angående Lag-Utskottets memorial JVl 9, med återlemnande af Riksdags
mannen
Rosenbergs motion angående edgångar, torde vara öfverflödigt anmärka.
På dessa allmänna grunder, och enär min ifrågavarande motion blott i ett enda af
dess 4 mom. innehåller ämnen, som böra behandlas af annat Utskott, nemligen Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, med hvilket Lag-Utskottet dessutom genom dessa Utskotts
deputerade sammanträder för en mängd andra ämnens behandling, — får jag, mot
Lag-Utskottets nu fattade beslut, mig reservera, med hemställan,
att Rikets Ständer besluta, att Lag-Utskottet skall handlägga min
ifrågavarande motion.
Om sådant beslut af Ständerna fattas, torde Lag-Utskottet, vid behandling af de delar
af motionen, hvilka icke uteslutande tillhöra Utskottet, genom deputerade sammanträda
med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.»
4
Lag-Vtskottets Betänkande N:o 14,
N:o 14.
Auk. till Exp.-Utsk. den 29 Dec. 1862, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphö/vande al 2 kap. 5 och
6 §§ Giftermåls-Balken
Ilögvördiga Preste-Ståndet har infordrat Lag-Utskottets yttrande öfver berörda motion,
hvilken ’ blifvit väckt af Herr Kyrkoherden Ternström.
De ifrågavarande §§:na innefatta förbud emot giftermål i svågerlag å sidone samt i
andra svågerlaget. Enligt 5 § må man nemligen ej i svågerlag å sidone gifta sig »med sin
broders enka, brodersons, eller systersons, broders eller systers sonasons, eller dottersons
enka, sin faderbroders, eller moderbroders, faderfaders eller fadermoders broders enka, sin
moderfaders, eller modermoders broders enka,» eller med andra i §:n uppräknade, i enahanda
svågerskapsled befryndade personer. Och åberopade 6 § bjuder att man ej må i andra
svågerlaget bygga äktenskap »med sin hustrus stjufmoder, eller sin stjuffaders enka, ej heller
med sin döda dotters mans enka, eller med sin stjufsons, eller stjufsons sons enka.»
Dessa äktenskapshinder voro, enligt den ursprungliga lydelsen af omförmälda §§ ovilkorliga;
men genom Kongl. Förordningen den 10 April 1810 modifierades denna princip
derhän, att Konungen må gifva lof till giftermål i omförmälda svågerskapsled. Det är
denna lagstiftning, som är den nu gällande; men Herr Kyrkoherden Ternström har funnit
densamma irrationel, enär ifrågavarande äktenskap måste efter högre rättsgrund vara antingen
lofliga eller olofliga samt de i förra fallet icke kunde förbjudas och i det sednare
icke borde på något vilkor kunna tillåtas. Derför och då, enligt motionärens åsigt, ifrågavarande
svågerskap icke borde hänföras till forbudna leder, har motionären föreslagit,
»att Rikets Ständer måtte för sin del besluta, att till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse
med anhållan, det täcktes Kongl. Maj:t genom utfärdad nådig Kungörelse förklara,
Lag-Utskottets Betänkande N:o i4. 5
att 5 oell 6 §§ i 2 kap. Giftermåls-Balken till all kraft och verkan upphört att vara gällande
samt att, med tillkännagifvande, det svågerlag å sidone, äfvensom andra svågerlaget,
icke mer äro äktenskapshinder, Konungens lof dertill ej vidare erfordras.»
Lika med motionären, anser Utskottet ifrågavarande äktenskapshinder utan våda kunna
ur lagstiftningen uteslutas. Då den i 1734 års lag uttalade princip om absolut förhud
emot dessa äktenskap redan genom 1810 års ofvannämnda författning blifvit bruten, har
lagstiftaren nu endast att tillse, huruvida några fullt giltiga skäl vidare förefinnas för bibehållande
af det uppställda vilkoret af Konungens lof. Utskottet har dock ej kunnat inse
detta. Det är nemligen kändt, att Konungens bifall till de ganska talrikt inkommande
ansökningar af detta slag aldrig förvägras, och ifrågavarande vilkor qvarstår således nu
mera i lagstiftningen blott såsom en ändamålslös formalitet, hinderlig för alla, känbart
kostsam för den mindre bemedlade. Väl har såsom ett inkast emot full frihet i ifrågavarande
fall tillförene blifvit anmärkt, att exemplet af äktenskapsförbindelser inom dessa
svågerskapsled vore för bevarande af sedligheten inom familjerna vådligt. Men dessa
exempel äro, såsom nyss blifvit antydt, redan nu ganska talrika, utan att, så vidt Utskottet
försport, sedligheten derigenom i någon mån lidit. Och då dertill lägges det af sednaste
riksdags Lag-Utskott vitsordade faktum, att mången ej ens anar tillvaron af ifrågavarande
förbud, ja, att ej sällan den, som sjelf står i begrepp att knyta äktenskap inom anförda
svågerskapsled, öfverraska^ af underrättelsen att han dertill måste söka Konungens tillstånd,
anser sig Utskottet jemväl i allmänna tänkesättet ega stöd för sin vördsamma
hemställan,
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta en författning, hvarigenom
förklaras, att de i 2 kap. 5 och 6 §§ Giftermåls-Balken,
sådana de lyda i Kongl. Förordningen den 10 April 1810, förekommande
förbud för der uppräknade personer, att idan Konungens
tillstånd med hvarandra ingå äktenskap, upphört att vara gällande;
dock att derigenom icke sker någon ändring i lagens stadganden i
13 kap. 1 § Rättegångs-Balken, om jäf emot domare, och i 17 kap.
7 § samma Balk, om jäf emot vittnen, i hvilka fall det kommer att
förblifva vid hvad hittills föreskrifvet varit.
Stockholm den 22 December 1862.
6
Lag-Utskottets Betänkande N:o 15.
N:o 15.
Ank. till Exp.-Utsk. den 29 Dec. 1862, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning a/ väckta motioner om förändring i föreskrifterna
angående skyldighet för prest att pröfva vilkor en för lysning och
vigsel.
I sådant syfte hafva motioner inom Ilögvördiga Preste-Ståndet blifvit väckta af Herr
Kyrkoherden Wennerström och Herr Doktor Falck. Lag-Utskottet, till hvars behandling
dessa framställningar blifvit öfverlemnade, har derjemte erhållit del af den öfverläggning,
som i anledning af desamma inom nämnde Riks-Stånd egt rum.
Herr Kyrkoherden Wennerström har, i afsigt att afvända den fara, hvaraf hvarje
prest, som hade pastoralvård sig anförtrodd, vore hotad genom lagens stadgande om embetets
förlust i händelse han, i fråga om lysning och vigsel, förbisåge några i lag uppställda
vilkor, föreslagit, »att, med upphäfvande af alla hithörande lagstadganden, Rikets
Ständer måtte för sin del besluta, att pröfningen af vilkoren för ett äktenskaps ingående,
af hvad namn de vara måtte, skulle hädanefter uteslutande tillhöra Domaren i den ort, der
lysningen borde afkunnas, och att, sedan han lemnat bevis att hinder ej mötte för ett
tillämnadt äktenskap, vederbörande prest kunde ansvarsfritt utfärda lysning och förrätta
vigsel.»
För den händelse åter att Herr Kyrkoherden Wennerströms berörda förslag icke skulle
vinna framgång, har Herr Doktor Falck, »såsom ett alternativ och kanske till någon del
som ett supplement», föreslagit:
l:o »att Pastor fortfarande skulle granska de förhållanden, af hvilka ett äktenskaps
laglighet berodde, dock med rättighet för honom att, derest rörande slägtskap eller afvit
-
Lag-Utsliottets Betänkande N:o 15.
7
tring skäl till tvekan förefunnes, få hänvisa parterne till Härad s-rätten och afbida dess afgörande
;»
2:o »att då äktenskaps-kontrahenter icke kunna på föreskrifvet sätt styrka sin hinderslöshet,
det .finge anses tillfyllestgörande om de i vittnens närvaro skriftligen förklarade
att de icke annorstädes ingått någon sådan förbindelse, hvarigenom ett tilltänkt äktenskap
kunde förhindras, samt för följderna af ett sådant intyg lagligen ansvarades;»
3:o »att när Pastor kunde förete ifrågavarande kontrahenters erkännande, att inga
hinder, dem lag förmådde, emot deras äktenskap förekommo, det vore dem och icke honom
ansvaret öfverhufvud borde drabba, för hvad deri kunde vara falskeligen intygadt;»
— och
4:o »att det skulle anses sorn en laglig afvittringshandling, som vore försedd med
alla i boupptecknings-instrumentet uppräknade arfvingar eller deras förmyndares godkännande,
äfvensom deraf att intet varit att dela eller ock att testamente blifvit upprättadt och
delgifvet.»
Derjemte har Herr Doktor Falck föreslagit förändrade straffbestämmelser för prest,
som viger dem, hvilka äktenskap ej bygga må; men Utskottet har ansett denna del af
motionen böra behandlas i sammanhang med Kongl. Maj:ts till nu församlade Ständer afgifna
Proposition om antagande af ny strafflag, hvaröfver Utskottet kommer att framdeles
meddela utlåtande. I 25 kapitlet af detta lagförslag är nemligen omförmälda ansvarsfråga
berörd.
Då nu Herr Kyrkoherden Wennerströms framställning blifvit uteslutande grundad å
strängheten af det straff, hvarmed prest för fel i ofvanberörda hänseende af gällande lag
hotas, och Herr Doktor Falck under diskussionen hos Högvördiga Preste-Ståndet förklarat,
att hans förslag, i hvad det afsåge rättighet för prest att i fråga om äktenskapshinder begära
domstolens utlåtande, »kunde utan synnerlig olägenhet falla, derest det i hufvudsaken, de
förändrade ansvarsbestämmelserna, vunne afseende», så synes som skulle hufvudändamålet
med motionärernas framställningar vara uppnådt, derest lindrigare straffbestämmelser för ifrågavarande
fall varda, i anledning af Kongl. Maj:ts omförmälda Proposition, af Rikets Ständer
antagna. Men Utskottet anser sig dock böra i korthet angifva, hvarföre Utskottet,
oberoende af frågan om förändrade ansvarsbestämmelser, finner motionerna icke vara af
beskaffenhet att kunna bifallas Skyldigheten för prest att pröfva kontrahenters hinderslöshet
till äktenskap sammanhänger nemligen på det närmaste med den i vår lagstiftning
såsom regel antagna princip, att kyrklig vigsel är ett vilkor för giltigheten af ett äktenskap,
och synes icke utan oegentlighet kunna öfverflyttas på civil myndighet, utan att
jemväl de borgerliga rättsverkningarne af äktenskapet varda genom sådan myndighets åtgärd
bestämda. För öfrigt är Pastor, såsom inom Högvördiga Preste-Ståndet ock blifvit anmärkt,
i de flesta fall den, som med största säkerhet och minsta besvär för vederbörande
kan utröna, huruvida hinderslöshet till ett ifrågasatt äktenskap förefinnes eller icke, enär det
vanligen är i kyrkans handlingar, som bevisen för en sådan hinderslöshet måste sökas.
Men i intet fall anser Utskottet lämpligt att uppdraga ifrågavarande pröfning åt domaren,
8
La g-Utskottets Betänkande N:o 75.
än mindre åt domstolen. Ett sådant hänskjutande till domaren eller domstolen af en fråga,
som ej är af tvistemåls egenskap, vore för den egentliga domareverksamheten främmande,
hvarjemte den olägenhet dermed vore förknippad, att domaren komme att på förhand yttra
sig i ett ämne, der han sedermera, i fall att tvist uppstode, kunde blifva skyldig att
meddela utslag. Icke heller finnes för närvarande annan civil myndighet, på hvilken ifrågavarande
pröfning lämpligen kunde öfverflyttas, och förrän presterskapet blifvit befriadt
från skyldigheten att föra förteckningar öfver födelser, äktenskap och dödsfall, torde det
svårligen kunna befrias från nu ifrågavarande skyldighet, fastän Utskottet villigt medgifver
att samtliga dessa bestyr jemväl för den egentliga presterliga verksamheten äro främmande.
Hvad särskildt angår Herr Doktor Falcks förslag, att då hinderslöshet icke på annat
sätt kunde styrkas, det finge anses tillfyllestgörande, om kontrahenterna i vittnens närvaro
skriftligen förklarade, att de icke annorstädes ingått sådan förbindelse, hvarigenom ett tilltänkt
äktenskap kunde förhindras, så vore detta i sjelfva verket ej annat än att förklara
all undersökning om kontrahenternas hinderslöshet i berörda fall öfverflödig, hvadan förslaget
i denna del icke torde tarfva vidare vederläggning. Och då, beträffande samme
motionärs förslag om förklaring af hvad med en laglig afvittringshaudling bör förstås, något
behof af lagstiftningens mellankomst i detta fall icke torde vara för handen, hemställer
Utskottet vördsamt,
att ofvanberörda framställningar icke måtte till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 December 1862.
Reservation:
af Herr Henschen.
STOCKHOLM, (ryckt hos E. Westrell, 1863.
i.«j-U(ik<i$sls Uelänkandt N.» IS,
l
j\:o 1&.
Ank. til! Exp.-Utsk. den 12 Jan. 1863, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrande eller
upphäfvande af föreskrifterna angående den s. k Ja/tigprocentens
utgående från sterbhus.
Redan i Kongl. Stadgan och Förordningen den 21 Oktober 1698, "huru
nied tiggare och fattige, sorn rätt allmosa behöfva, så ock med landsstrykare
och lättingar, förhållas skall», var föreskrift om utgörande af omförmälde
afgift meddelad. Denna författning innehåller nemligen, bland annat, att »enär
inventarier uti något sterbhus upprättas och qvarlåtenskapen kommer antingen
att ärfvas ejler gå i gälds betalning, hvilket i begge händelserna är för vederbörande
en lycka och förde], då skall af boets förmåga eller invenfariimassan
gifvas till de tattiga en åttondedel för hundrade, eller 4 öre af hvarje hundrade
Daler, hvilken contingent af dem, som inventeringen förrätta, straxt emottagas
och till de fattigas föreståndare emot qvitto lefvereras skall.» I 1734 års lag,
17 Kap. 4 § Handels-Balken, blef denna afgift jemväl omförmäld och upptagen
bland de der stadgade tysta förmånsrätter, med prioritet till och med framför
tjenstehjonslöner. Väl var ifrågavarande |:dels procent derefter, enligt Kongl.
Maj:ts förordnande den 18 November 1783, anslagen till understöd för allmänna
arbetsinrättningar inom länen; men, jemlikt Kongl. Resolutionen på PresteStandets
besvär den 20 November 1786, blef den sedermera, utan allt undantag
och för alltid, till försatnlingarnes disposition öfverlemnad, för att, jemte
öfriga inflytande fattigmedel, till uslingars hjelp och understöd inom socknarne
nyttjas och bibehållas. Angående ordningen för afgiftens utbetalande, äfvensom
liih. lill It. St. rrol. IS63 & 1863. r Saini. I Afd. 6 Haft.
2
Leg-Ulskotleis Btiänkandi N:o 18.
kontrollen derå, äro föreskrifter meddelade i särskilda författningar, såsom Kongl.
Resolutionen den 23 September 1741, Kongl. Brefvet den 29 April 1761 och
Instruktionen för Justitie-kollegium och Förmyndare-kammaren den 12 December
1764.
Billigheten af denna afgift har dock nu blifvit ifrågasatt genom tvänne
inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckta motioner, den ena af Riksdagsfullmägtigen
Carl Dahlgren från Elfsborgs län (motionen N:o 172) och den andra af Riksdagsfullmägtigen
P. A. öijström från Westerbottens län (motionen N:o 196).
Då emellertid den förre påyrkat hela afgiftens afskaffande, har den sednare inskränkt
sig till att blott föreslå den förändring i stadgandena derom, att den
måtte utgå, icke af summa inventarii, utan af behållningen i boet samt att
den, för att bättre lämpa sig för decimalräkning, måtte beräknas till blott dels
procent.
I följd af remiss åligger det Lag-Utskottet att meddela yttrande öfver dessa
framställningar; och Utskottet har funnit sig böra understödja den af Riksdagsfullmägtigen
Dahlgren väckta, om hela fattigprocentens upphörande. Ifrågavarande
afgift synes nemligen nu mera svårligen kunna försvaras och är ur teoretisk
synpunkt isynnerhet förkastlig derför, att den ganska ofta eller i alla de
fall, Så skulderna i ett sterbhus öfverskjuta tillgångarne, drabbar, icke sterhusdelägarne,
utan den dödes borgenärer. På sådan grund har dess upphörande
ock föreslagits såväl af Lag-komitén som af Lagberedningen, af hvilka den förra
motiverat sitt förslag dermed, att »till fattigas försörjning sådana utvägar böra
vidtagas, att den ej kommer att grundas på uppoffring af borgenärers rätt.» Sådana
utvägar äro ock genom de på sednare tider utfärdade författningar, sorn
reglera fattigvården, anvisade; och vid sådant förhållande synes det, äfven om
behållning finnes i boet, likväl, såsom motionären anmärkt, innefatta en orättvisa
»att rid inträffande dödsfall en ny utgift skall påläggas samina förmögenhet,
för hvilken förut erlagts iättigunderhållsafgift och för hvilken arftagarne
genast inträda i skyldighet att alltjemt framdeles erlägga dylik fattigskatt.» En
väl ordnad fattigvård, hvilken i äldre tider saknades, gör således numera ifrågavarande
afgift icke allenast öfverflödig, utan i vissa fall jemväl obillig; hvaremot
dess upphörande skulle medföra äfven den för civillagstiftningen ingalunda
ovigtiga förmån, att en af de tysta förmånsrätterna försvunne.
Af det nu anförda följer att Utskottet icke anser det al Riksdagsfullmägtigen
Nyström väckta förslag tillfyllestgörande, — ett förslag, i afseende hvarå lör
öfrigt bör erinras, att så vida motionären, såsom antagligt synes, med uttrycket
»behållningen i boet» afsett den behållning, som bouppteckningen utvisar, förslaget
icke med säkerhet kan antagas uppfylla det dermed hufvudsakligen af.-edda
ändamål eller att skydda borgenärers rätt, enär borgenärer ofta blifva kända först
e/ler bouppteckningen.
Lag-UMcottelt Iielånkande N-.o 47.
3
Utskottet hemställer alltså vördsamt,
del Rikets Ständer måtte för sin del besluta en författning,
hvarigenom förklaras, att hvad 17 Kap. 4 § Handels-Balken
och särskilda författningar innehålla, angående
utgående till de fattige af viss andel af död mans bo,
upphört att vara gällande.
Stockholm den 29 December 1862,
Herrar Doktorer Schram och Forssell samt Herrar Lemchen oeh Staaff
hafva begärt få antecknadt, det de ej i detta ärende deltagit.
M O 17.
Ank. till Exp.-Dtsk. dea 12 Jan, 1803, kl. 2 e. ra
Betänkande, i anledning af väckt motion om föreskrift derom, att
arfskiften skola inom viss lid till domstol ingifvas.
Riksdagsfullmägtigen J. Rundbäck från Göteborgs och Bohus län har uti ett
till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet memorial (motionen N:o 125), under erinran
om de svårlösta tvister, som icke sällan uppstode till följd deraf, att upprättade
arfskiftes-instrumenter icke voro tillgängliga, samt med anmärkning, att sådana
instrumenters ingifvande till Domaren voro så mycket vigtigare, som arfskiften
utgjorde lagliga åtkomsthandlingar i fråga om ärfd fastighet, föreslagit ett lagstadgande
af följande innehåll: »Alla arfskiften skola i stad inom tre månader
efter deras upprättande och å landet å det ting, som näst efter tre månader från
upprättandet infaller, till Rätten ingifvas i 2:ne exemplar, det ena exemplaret
för att, i Rättens arkiv förvaras, det andra att till sterbhusdelegare återlemnas,
sedan det med domarens bevis försedt blifvit, allt vid bot, som för bouppteckningar
stadgadt är».
Detta förslag har blifvit till Lag-Utskottet öfverlemnadt, tillika med de inom
Hedervärda Bonde-Ståndet deröfver afgifna yttranden. De flesta af dessa yttranden
t
Lag-lllthoUelt IUlänkandt N:o 17.
innebära val ett tillstyrkande af förslaget, men Utskottet har likväl ansett sig
icke kunna understödja detsamma. Framställningar i enahanda syfte, som den
förevarande, voro redan vid sistförflutna riksmöte väckta, men blefvo, på då varande
Lag-Utskotts hemställan, af Rikets Ständer afslagna. De skäl, hvarpå nämn
de
hemställan grundades, synas jemväl Utskottet talande. Det är nemligen uppenbart,
att den med ifrågasatta anordning åsyftade fördel af trygghet och säkerhet
för framtiden skulle hufvudsakligen endast falla sterbhusdelegarne sjelfva
till godo, — och vilja de komma i åtnjutande deraf, så är sådant dem icke
enligt gällande lag förmenadt, enär det redan nu står dem fritt att, såsom icke
heller så sällan sker, låta upprättade arfskiftes-instrumenter till domstolarna in
gifvas.
Men att föreskrifva detta såsom en skyldighet, vore ett slags förmynder
skap
från Statens sida, som icke synes vara af trängande behof påkalladt och
hvilket i detta fall så mycket mindre torde böra ega runi, som det föranledde
till kostnader och besvär, de der måhända skulle kännas betungande för månget
sterbhus. I allt fall skulle för kontrollen öfver efterlefnaden af ett sådant stadgande,
som det föreslagna, möta ganska betydande praktiska svårigheter, enär
ingenstädes i lag finnes stadgad viss tid, inom hvilken arfskiften skola hållas,
och de stundom till och med alldeles uteblifva, hvilket städse inträffar, då arfvingar
besluta lefva samman i bo oskifto. Förklarade nu arfvingar, som til 1-  höllos att förete arfskifte, det de icke upprättat något sådant, så synes det som
åklagare eller domstol icke skulle kunna något dervid åtgöra, — och lagbudet
klefve då utan betydelse
Hvad särskilt angår frågan om lättade utvägar att vinna visshet om rätt
egare till fastighet, så äro derför andra, mer genomgripande förändringar föreslagna
i en af Rikets sednast församlade Ständer tili Kongl. Majit ailåten och på
regeringens pröfning ännu beroende underdånig skrifvelse, hvilken ingalunda kan
antagas blifva lemnad utan afseende. Och anser sig Utskottet derföre ega så
mycket större skäl, att
afstyrka bifall till ifrågavarande motion.
Stockholm den 29 December 1862.
Herrar Doktorer Schram och Forssell samt Herrar Henschen och Staaff
hafva begärt få antecknadt, det de ej i ornförmälda ärende deltagit.
Lag-Vtskirileh Uttänkande A:o IS.
5
)
M-o IS.
Ank. till Exp.-Utsk. den 12 Jun. 1SG3 kl. 2 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrad lagstiftning
i fråga om upprättande af bouppteckning m. m.
I 9 Kaj». 1 § Arfda-Balken är stadgadt, att om afliden persons bo lyder
under stadsdomstol eller egendomen är fastighet i stad, skola, när ej annorlunda
särskildt är stadgadt, Borgmästare och Råd nämna tvä elier flere redlige män,
som egendomen uppteckna och värdera, men att, om boet lyder under annan
domstol eller egendomen är fastighet å landet, sterbhusdelegarne ega kalla Gode
Män, som efter bästa förstånd uppteckningen och värderingen förrätta, äfvensom
att i prestahus arfvingar ina kalla och bruka dertill den de helst sjelfvc vilja. Och
12 Kap, 2 § samma Balk föreskrifver, att »alla arfskifte!! skola ske i redliga
och trovärdiga mäns närvaro, på lika sätt, som tillförene om egendomens uppteckning
sagdt är». Enahanda frihet, som, på sätt nyss nämndt är, medgifvits
arfvingar i presthus, tillkommer äfven, enligt särskilda författningar, adeliga
sterbhus samt arfvingar efter de till Amiralitetsstaterna hörande ofrälsemän m. fl,
I afseende å det arfvode, som för omförmälde uppdrag tillkommer städernas
Magistrater, är i Kongl, Förordningen den 10 December 1756 stadgadt, »att i
alla städer, utom Stockholm och Göteborg, må i inventeringsarfvode uppbäras en
procent af all i boet befintlig fast och flis egendom samt en half procent för
delningen». I afseende å Stockholm åter är, enligt särskilda författningar, den
regel gällande, att arfvodet utgör en half procent af summa inventarii, hvilken
beräkning ock lärer följas i Göteborg.
Orättvisan af det tvång och den beskattning, som genom omförmälde anordningar
pålagts vissa klasser af städernas innevånare, har nu blifvit framhållen
af särskilda motionärer, nemligen inom Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr J. Sundvallson
(motionen N:o 119) samt inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Rik sdags full
-
6
Lag-fSlskottels Betänkande N:o 48.
mägtige Carl Nettelbladt från Stockholms Ilin (motionen N:o 117) oell P. F
Mengel från Upsala län (motionen N:o 440).
Herr Sundvallson har föreslagit »den ändring af 9 Kap. 1 § och 12 Kap.
2 § Arfda-Balken, att äfven sterbhusdelegare i städerna må åtnjuta samma rättighet
som alla rikets öfriga innebyggare, nemligen att till boupptecknings- och
arfskiftesförrättare välja den, de hafva förtroende för; sämjas de ej om valet,
varde, då anmälan derom sker; förrättningsman af Rätten förordnad. Den, sorn
bouppteckning förrättar, tage sig till biträde två ojäfvige män». Men som hela
9 Kap. Arfda-Balken, enligt motionärens åsigt, vore mindre tillfredsställande
och tidsenligt, har motionären för samma kapitel föreslagit en ny, förändrad
lydelse, i adit hufvudsakligt öfverensstämmande med 6 Kap. i Lagberedningens
förslag till Arfda-Balk; hvarjemte motionären slutligen, för att häfva ali betänklighet
emot den föreslagna reformen, hemställt om ett så lydande öfvergångsstadgande:
»Denna förändring inträder icke i full kraft och allmän tillämpning
inom de särskilda stadskomunerna förrän deras skattskyldige innevånare genom
laga kraftvunnet beslut bestämt den ersättning till nuvarande Magistratspersoner
eller det vederlag till städernas drätselverk, hvarest dessa sednare nu uppbära
eller komma att uppbära dessa sterbhusprocenter, med hvilka ersättningar vederbörande
åtnöjas; och böra öfverenskommelser härom vara träffade inom 1864
års slut.»
Riksdagsfullmägtigen Nettelbladt åter har föreslagit, »att uti 1 § af 9
Kap. Arfda-Balken orden Lyder boet under stadsdomslol ete. mätte utgå och
i stället ett moment införas af följande lydelse: Till boupptecknings förrättande
ege sterbhusen välja hvem helst de hafva förtroende för och kalle Gode Män,
som efter bästa förstånd egendomen värdera samt skrifva bouppteckningen under.»
Och slutligen har Riksdagsfullmägtigen Mengel jemväl yrkat »afskaffande
af nu varande sättet att i städerna förrätta bouppteckning efter afliden ofrälse
person samt af bouppteckningsprocenten, eller åtminstone att denna hädanefter
mätte utgå efter behållningen i boet, sedan skulderna blifvit afräknade».
öfver dessa framställningar har Lag-Utskottets yttrande blifvit infordradt;
och Utskottet liar icke kunnat undgå, att, lika med motionärerna, finna, det
ifrågavarande undantagslag är till sjelfva sin grund obillig och ofta för ett sterbhus
måste kännas tryckande. Afven Lagberedningen har delat denna åsigt och
ansett friheten i val af boupptecknings- och arfskiftesförrättare böra göras allmän,
»enär den på ståndsskilnad grundade nu varande olikheten ej kunde komma
i fråga att bibehållas». Men oafsedt det missnöje, som en sådan olikhet
alltid måste väcka hos de tillbakasatte och hvilket icke för första gången blifvit
genom ifrågavarande motioner tolkadt, lärer obilligheten af sjelfva beräkningsgrunden
för bouppteckningsprocenten utan svårighet af en hvar inses. Ty då
denna grund är summa iuvenlarii. utan afdrag för skulderna, kan lätteligen in
-
Lag-Vtskollets Betänkande N:o 4S.
7
träffa, ehvad boet är stort eller ringa, att deri behållning, som eljest skulle
uppstått, åtgår till bouppteckningsarfvodet, — ja, att till och med, såsom en af
motionärerna anmärkt, boet just för detta arfvode stundom måste afträdas till
konkurs. Och för öfrigt ligger onekligen, såsom jemväl blifvit erinradt, en
oformlighet deruti, att, fastän Magistraternas ledamöter kunna hafva nytta eller
skada af värderingen, de likväl icke anses jäfviga att till och med sjelfva verkställa
densamma.
Afven vid de flera föregående riksdagar, då denna fråga varit underställd representationens
pröfning, har obilligheten af omförmälda afgift varit i viss män
medgifven af det Utskott, som behandlat ämnet. Men enär ifrågavarande, af
Konung och Ständer medgifna arfvode utgjorde en väsendtlig del af Magistraternas
aflöning och vid bestämmande af magistratspersonernas löner, hvilka bekostades
af städerna allena, tagits i beräkning, så har häruti städse funnits ett hinder
emot. förändring af ifrågavarande lagstiftning. En sådan förändring har nemligen
ansetts påkalla förutgående åtgärder för betryggande deraf att någons tillförsäkrade
rätt icke blefve inskränkt, och att sådana löner i annan ordning
komtne att utgå, att städerna kunde påräkna att fortfarande ega skickliga inagistratspersoncr.
Afven Utskottet anser väl å ena sidan de sålunda anförda omständigheter
fortfarande utgöra giltigt hinder för ett enkelt bifall till den af motionärerna
nu påyrkade lagförändring. Men å andra sidan har Utskottet trott
tiden vara inne, att från representationens sida taga initiativ till åstadkommande
af sådana åtgärder, sorn, enligt hvad nyss blifvit antydt, synas böra förutgå en
ny författning i ämnet. Det nedbrytande af de emellan städernas innevånare
frän fordom uppställda skrankor, som nyss begynt, och det deraf betingade jemnandet
af rättigheter och skyldigheter dem emellan synes oafvisligen kräfva likställighet
jemväl i nu ifrågavarande hänseende. Utskottet anser ock de för frågans
lösning nödiga förberedelser säkrast och snabbast kunna vinnas, derest
Kongl. Majit med anlitande af de utvägar, som stå regeringsmakten till buds,
vidtager verksamma åtgärder till beredande af ersättning åt städernas Magistrater
för ifrågavarande sportler; och Utskottet har derföre, med föranledande af
förevarande motioner, ansett sig böra föneslå en underdånig skrifvelse i sådant
syfte.
I följd häraf och då den omarbetning af hela 9 Kap. Arfda-Balken, som
Herr Sundvallson föreslagit, väl icke, äfven om den skulle finnas nödig, torde
böra ifrågakomma förr, än i sammanhang med förenämnde jemväl af Herr Sundvallson
i första rummet påyrkade lagförändring, hemställer Utskottet vördsamt,
det Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t, — med tillkännagifrände, det Rikets Ständer
för sin del anse den Borgmästare och Råd nu tillkommande
rätt, att, när ej annot lunda stadgadt är, nämna
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o Ift.
Gude Män att författa bouppteckning och arfskifte samt
derför uppbära visst arfvode} böra försvinna, — i underdånighet
anhålla, det Kongl. Maj:t läcktes vidtaga
åtgärder till beredande af ersättning åt vederbörande
städers Magistrater för den sportelinkomsf, de genom en
sådan anordning kunna förlora, äfvensom att Kongl.
Maj:t täcktes lill Rikets näst sammanträdande Ständer
framställa nådig Proposition om den förändring i allmän
lag, som för omförmälde ändamål varder nödig.
Stockholm den 29 December 1862.
Herrar Doktor Schram och Forssell samt Herrar Lemchen och Staaff
hafva begärt få antecknadt, det de ej i detta ärende deltagit.
STOCKHOLM, TYPOGRAFISKA FÖRENINGENS BOKTRYCKERI., 1 863.
Lag-Utskottets Memorial J\3 19.
1
N:o 19.
Ank. till Exp.-Utsk. Jen 19 Jan. 1803, kl. 12 miJJ.
Memorial, i anledning a/ återremiss af Utskottets Betänkande .M 8, rörande
Kongl. Mag-.ls Nådiga Proposition om antagande af en
författning angående giftermål emellan kristen och mosaisk trosbekännare.
Omförmälda Betänkande, hvarigenom Utskottet tillstyrkt bifall till berörda nådiga
Proposition, har blifvit af Högv. Preste-Ståndet till Utskottet återremitteradt; men
som detsamma, enligt hit ankomna protokolls-utdrag, är vordet af de öfriga tre RiksStånden
bifallet, och tre Stånds mening i frågor af förevarande beskaffenhet utgör
Rikets Ständers beslut, anser Utskottet något vidare utlåtande i anledning af återremissen
ej erfordras; hvilket Utskottet får hos Högv. Preste-Ståndet vördsamt anmäla.
Stockholm den 19 Januari 1863.
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 7 Haft.
1
2
Lag-Utskottets Betänkande M 20.
N:o 20.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Febr. 1863, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ett tillägg, rörande inbördes
testamente, till 16 Kap. 3 § Arfda-Balken.
I 1734 års lag finnas icke meddelade några särskilda föreskrifter angående s k.
inbördes testamenten eller sådana förordnanden, hvarigenom två eller flera personer
gemensamt eller i en och samma handling tillförsäkra vissa förmåner ål den eller
de efterlefvande Af denna brist lärer man dock ej, i strid med en urgammal praxis,
kunna draga den slutsats, att dylika testamenten skulle hos oss, liksom annorstädes,
t. ex. i Frankrike (Code Civil art. 968,) vara förbjudna. Men verkan af dessa testamenten
i afseende å den efterlefvandes rätt att disponera om sin egendom har blifvit
olika bedömd. I enlighet med en Kongl. Maj:ts dom af år 1798 har i lagskipningen
den åsigt länge gjort sig gällande, att sådana testamenten vore att anse för konlrakler,
så att den ene vore oberättigad att utan den andras samtycke sitt förordnande åter
kalla,
i följd hvaraf ock den efterlefvande, så vida han begagnat sig af testamenlet,
ansetts icke hafva egt befogenhet att genom ett sednare testamente förordna om sin
enskilda egendom, — naturligtvis under förutsättning att i det inbördes testamentet
föreskrift varit meddelad, huru med egendomen efter testalorernas död förhållas borde.
På sednare tider har dock en brytning i dessa åsigter egt rum, åtminstone i så måtto,
att dels Lagberedningen i dess förslag till Ärfda-Balk (9 kap 11 §) uppställt en
motsatt princip, dels ock från Högsta Domstolen, om ock undantagsvis, emanerat beslut,
stridande emot prejudikatet af år 1798. På den osäkerhet i afseende å eganderälten,
som blifvit en följd af dessa stridiga åsigter, är uppmärksamheten nu vorden
fästad af Herr Friherre Armfelt, M., hvilken, uti ett till Höglofl. Ridderskapet och
Adeln ingifvet och till Lag-Utskottet remitteradt memorial, med anmärkning, det Herr
Friherren ansåge uppfattningen af ifrågavarande förordnanden såsom kontrakter icke
vara riktig, samt under åberopande af Lagberedningens förslag, hemställt, att till 16
Lag-Utskottets Betänkande Jtä 20.
3
Kap. 3 § Ärfda-Balken måtte göras följande tillägg: »Hafva två eller flera i samma
handling gjort testamente, vare sig till hvarannan inbördes, eller till tredje man; ege dock,
hvar för sin egendom, den rätt, som nu sagd är, ändå att han, der inbördes testamente
gjordt var, begagnat sig af hvad deri till hans förmån är förordnadt».
Lika med molionären, anser Utskottet ifrågavarande förordnanden ingalunda vara
att hänföras till kontrakter i den bemärkelse, man vid detta ord vanligen fäster. Ett
testamentes egenskap af gåfvoaftal kan nemligen icke förändras af den yttre formen
för detsamma, eller deraf att flera antingen i en och samma skriftliga handling eller,
såsom enligt gällande lag ock kan ske, muntligen på samma gång uppgöra testamente.
Ar skriftligt testamente uppsatt och af flera undertecknadt, lärer detta icke rättsén
ligen kunna betraktas annorlunda än såsom en uttrycksform för hvar testators särskilda
vilja, och hvarje af de deri innefattade förordnanden synes böra bedömas fri
stående
för sig eller såsom vore detsamma i en särskilt handling uppfattadt. En annan
åsigt om betydelsen af ett inbördes testamente torde ej heller stå rätt tillsammans
med det lagrum, hvartill motionärens förslag är afsedt att utgöra ett tillägg,
eller 16 Kap. 3 § Ärfda-Balken, hvilken lyder: »Nu häfver man sitt testamente ändrat
eller återkallat; gäfle då det hans yttersta vilja var, ändå att han i det förra
sig förbundit, det ej att ändra eller återkalla». Här göres ingen skilnad på inbördes
testamenten eller andra, och till och med den, som i ett inbördes testamente uttryckligen
förbundit sig att sitt deri innefattade förordnande ej ändra, är således enligt
det otvetydiga stadgandet i anförde § icke af ett sådant förklarande bunden i den
fria testamentsrätt, honom eljest tillkommit. Detta stadgande hvilar ock på en osviklig
rättsgrund, — densamma, som bjuder att löfte om gåfva ej är förbindande, —
men synes lika mycket förestafvadt af billighet och ett tillbörligt afseende på de i
oändlighet skiftande omständigheter, som kunna förmå en person att den ena dagen
göra en gåfvoutfästelse, som han den andra kan få giltiga skäl att ångra.
Man förbiande ej med nu vidrörda fråga den i 1 § af Arfda-Balkens omförmälda
kapitel medgifna rättighet alt göra testamente med vilkor. Sådana vilkor
måste naturligtvis vara bestämdt uttalade; och har i ett inbördes testamente endera
testatorn uppställt något förbehåll eller vilkor för testamentets tillgodonjutande, måste,
i enlighet med hvad redan är anfördt, verkan deraf bedömas så, som om samma
testators förordnande i dess helhet vore i en särskild handling affattadt Om således
ett i ett enkelt testamente inryckt förbehåll derom, att testamentstagaren ej må genom
testamente förordna om sin egendom, bör anses medföra den verkan, att, i
händelse testamentstagaren under sin lifstid begagnat sig af testamentet, ett efter honom
tilläfventyrs befintligt förordnande förklaras kraftlöst, så medför enahanda förbehåll,
inryckt i ett inbördes testamente, likaledes den effekt, att testamentstagaren beröfvas
rättigheten att göra nytt testamente, — och, tvärtom, är ett sådant vilkor i
ett enkelt testamente utan betydelse, blir det så äfven i ett inbördes. Men, såsom
redan är antydt, i hvad fall som helst lärer väl vilkoret böra uttryckligen uttalas.
4
Lag-Utskottets Betänkande JU 20.
Emot den åsigt, att inbördes testamenten äro kontrakter, tala, förutom de redan
anförda, jemväl åtskilliga andra skäl. Så kan, i afseende å de vanligast förekommande
bland dessa testamenten eller dem, som upprättas emellan äkta makar,
erinras, att något juridiskt bindande kontrakt icke kan uppgöras emellan dem, —
emellan målsmannen och den, som under hans målsmanskap står, — en princip, som
vi jemväl igenfinna i lagens stadgande om äktenskapsförord, hvilka skola upprättas
före vigseln, äfvensom i föreskriften att morgongåfva likaledes före vigseln skall utfästas.
Och för öfrigt bör erinras, att för rättigheten att göra testamente icke erfordras
samma qualifikationer i afseende å myndighet, som för giltigheten af andra
aftal äro i lag uppställda.
Utskottet gillar således i allo den i motionärens förslag uppställda princip och anser
äfven nödigt att densamma i positiv lag fastställes. Frågan är nemligen allt för djupt
ingripande i samhällsmedlemmarnas eganderättsförhållanden för att vidare kunna lemnäs
till pris åt doktrinära stridigheter och den osäkerhet, som framkallas af vexlande
domslut. En bestämd lag, bygd på en origtig princip, vore måhända i detta fall
till och med bättre än ingen lag. Utskottet hyllar dock derföre icke den åsigt, att
en vacklande lagskipning bör i allmänhet föranleda lagstiftningens mellankomst eller
att det i allmänhet är önskvärdt, det lagstiftaren griper in i de strider, som kämpas
inom rättsvetenskapens område. Men förevarande fråga synes Utskottet vara af den
vigt för eganderätten, hvars betryggande, såsom motionären anmärkt, är ett bland grundvilkoren
för samhällets bestånd, att ett undantag i detta fall måste anses af omständigheterna
påkalladt. Samma åsigt synes ock i viss man hyllad till och med af 1734
års lagstiftare; ty just den i åberopade 3 § af 16 Kap. Arfda-Balken uttalade grundsats,
om full frihet att ändra ett redan upprättadt testamente, torde i sjelfva verket ej
vara annat än en regel, som af en utbildad doktrin jemväl kunnat uppställas. Frågans
vigt lärer ej dessmindre få anses hafva utgjort ett giltigt skäl för dess slitande
genom positivt Jagbud.
Utskottet, som, till förekommande af missförstånd, slutligen anser sig böra erinra,
att nedanstående författningsförslag ingalunda afser den egendom, som den bland
testatorerna först aflidne efterlemnat och i afseende å hvilken hans förordnande naturligtvis
förblifver gällande, får, på grund af hvad nu blifvit anfördt, vördsamt hemställa,
det Bikels Ständer mätte för sin del besluta en författning, hvarigenom
förklaras att, såsom tillägg till i6 Kap. o § Ärfda Balken,
för ordnas som följer:
»Hafva två eller flere gemensamt gjort testamente, vare sig
lill hvarannan inbördes eller lill tredje man; ege dock, hvar forsin
egendom, rätt att testamentet ändra eller återkalla, ändå att
han, der inbördes testamente gjordt var, begagnat sig af hvad deri
till hans förmån är förordnadt»
Stockholm den 29 December 1862.
Lag-Utskottets Betänkande JVf 20.
5
Reservationer:
af Grefve Sparre, E.
af !Ierr Carlén: »I 16 Kap 3 § Arfda-Balken är redan den regel stadgad, att man
eger ändra eller återkalla testamente, ändå att man förbundit sig alt så ej göra
Denna regel är allmän och omfattar följaktligen alla slag af testamenten, jemväl
de s. k. inbördes.
Den är derjemte ovilkorlig och upphäfves således ingalunda af den omständigheten
i och för sig, att man, der inbördes testamente gjordt är, deraf sig begagnat.
Enär alltså de stadganden, som innefattas i det af Lag-Utskottet föreslagna tillägg
till ofvannämnda lagrum, såvidt detta tillägg tolkas efter bokstafven, redan äro
i befintlig lag inrymda, synes mig samma tillägg fullkomligt öfverflödigt.
Endast på sådan grund hade, i min tanke, Lag-Utskottet varit fullt befogadt
alt afstyrka bifall lill ifrågavarande motion. Men äfven en annan, ännu vigtigare,
anledning dertill finnes.
Ingen, aldraminst den, som har sig ålagdt att tillämpa lagarne, torde föreställa
sig att tillägg göres till en redan förut fullständig och oförtydbar lag. N r derföre
någon, som ej haft tillfälle att taga kännedom om detta Lag-Utskottets betänkande,
får se föreslagna tillägget till den särdeles lättfattliga 3 § af '16 Kap Ärfda-balken,
så väckes tvekan, huruvida icke dermed afses annat eller mera, än hvad §:n förut
innehöll. Denna tvekan alstrar sannolikt hos mången den tanken, att begagnandet
af ett inbördes testamente under intet förhållande lägger hinder i vägen för den
fria testamentsrätten. Och en sådan tanke föranleder i sin ordning det mot 1 § af
ifrågavarande kapitel och balk uppenbart stridande domslut-, alt — fastän det af
tvänne personer gemensamt gjorda testamentet klarligen befinnes förutsätta, såsom
vilkor för dess tillgodonjutande, att begges qvarlåtenskap skall tillfalla en viss tredje
person — den efterlefvande testatorn dock, tvärtemot vilkoret, eger att fritt disponera
om sm egendom.
På dessa skäl, hvilka Lag-Utskottets pluralitet i motiveringen af sitt betänkande sjelf
framhållit och understödt, reserverar jag mig mot det slut, hvartill Utskottet kommit,
och hemställer, för mm del, att motionen icke må till någon åtgärd föranleda.
Delta sednare gör jag dessheldre, som jag är förvissad, att den olikhet i domslut
rörande inbördes testamenten, hvaröfver såväl motionären som Utskottet klagar, ingalunda
härledt sig från någon brist i lagstiftningen, knappt nog från olika lagtolkning,
utan helt enkelt från skiljaktig uppfattning hos särskilda domare af ett och annat
dylikt testamentes innehåll. Under det nemligen den ene ansett testatorernes samstämmigt
uttalade vilja derom, att en viss tredje person skulle åtnjuta begges qvarlåtenskap,
hafva varit uttryckt i så bindande ordalag, att den var att anse såsom ett
6
Lag-Utskottets Betänkande M 21.
testamentsvilkor, lorde deremot den andre funnit ordalagen sådana, att de endast inneburit
ett af teslatorerne, hvar för sig, uttaladt gåfvolö/te. Och i en så beskaffad
fråga lärer det icke kunna ifrågasättas annat, än att det tillkommer domaren — icke
lagstiftaren — att urskilja hvad rätt är, dessheldre, som det för den sednare är
alldeles omöjligt att på förhand, i skiljda grupper, klassificera hvart och ett af de
uttryckssätt, som i mångfaldigt vexlande former kunna ifrågakomma i en handling
af förevarande beskaffenhet.»
Herrar Doktorer Schram och Forssell samt Herrar Henschen och Staaff halva
begärt få antecknadt alt de ej i detta ärende deltagit.
N:o 21.
Ank. till Exp.*tJtsk. den 2 Febr. 1863, kl. 2 e. ra.
Betänkande, i anledning af vackt motion om ett tillägg till lagstiftningen
angå en de äktenskapsskiln ad.
Sedan, genom Kongl. Förordningen den 20 November 1 860, den förändring skett i
14 Kap. 1 § Gift er måls-bal ken, angående det fall alt hat och bitterhet uppkommit emellan
man och hustru, att sådana makar skola varnas först af Kyrkoherden i församlingen
och derefter inför Kyrkorådet, samt alt, om de ej låta sig rätta deraf, Rätten eger
döma till skilnad på ett år till säng och säle, med föreläggande för makarna, der
så nödigt pröfvas, att, vid vite af fängelse, hvarandra under tiden icke besöka; så
har hos Riksdagsfullmägtigen Nils Olsson från Malmöhus län, enligt hvad han uti
ett till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet memorial (motionen JV2 71) förmält, tvifvel
uppstått om hvad som följa bör, sedan förberörde varningar och skilnadstid
fruktlöst aflupit, — en tvekan, som, enligt motionärens påstående, jemväl skulle
delas af flera rättslärde och prester. »Kan meningen månne vara» frågar motio
nären,
»att makarna skola derefter opålaldt lemnäs åt sitt ömsesidiga hat med ty
Lag-Utskottets Betänkande M 21.
7
åtföljande husliga elände och okristliga exempel för barn och samhällsmedlemmar;
eller må domaren, på endera makans anmälan och efter den andras hörande, döma
till skilnad i deras äktenskap; eller bör frågan derom, enligt Kongl. Förordningen
den 27 April 1810, till Kongl. Maj:ts nådiga afgörande öfverlemnas? Utan
något stadgande i denna eller dylik syftning,» fortfar motionären, »anser jag förstnämnde
nådiga förordning ofullständig och föreslår alltså, att till densamma må bestämmas
ett tillagg, som antingen tillåter domaren att, då ofvannämnda varningar
och skilnad ej verka till ändamålet, döma till äktenskapsskilnad, eller utsätter att
frågan derom bör till Kongl. Maj:ts nådiga afgörande i underdånighet öfverlemnas.»
Sådant är innehållet af denna motion, hvilken Lag-Utskottet, i följd af erhållen
remiss, har till pröfning förehaft. Dervid har Utskottet icke kunnat undgå att
finna motionärens framställning vara grundad antingen på förbiseende af ett stadgande
i den af motionären sjelf åberopade Kongl. Förordningen den 27 April 1810,
eller ock på en alltför inskränkt tolkning af densamma. Denna författning innehåller
nemligen, att utom deri omförmälda händelser, då frågor om äktenskapsskilnad
böra af vederbörlig domstol upptagas och afgöras, skilnad ock må sökas, när
sig dertill förete andra anledningar, bland hvilka uttryckligen omförmäles det fall,
att »en sådan stridighet i lynne och tänkesätt hos begge makarna sig yppar, som,
under beständiga tillfällen till utbrott, slutligen öfvergår till afsky och hat.» Förordningen
innehåller vidare, att i dessa fall underdånig ansökning om Kongl. Maj:ts
tillåtelse till skilnaden må ingifvas till Kongl. Maj.ts Justitie-Revisions Expedition,
hvarvid i de händelser, då skilnad ej sökes för brott och undergången bestraffning,
bör företes behöriga bevis, efter omständigheterna, om undergångna sådana varningsgrader,
som 77 Kap. 7 § Gifter måls-Balken och andra lagrum anvisa. Dessa stadganden
synas Utskottet oförtydbara och icke lemna rum för någon tvekan om tillämpligheten
deraf å del i motionen omförmälda fall. Och då det ena af de alternativa
förslag, motionären framställt till afhjelpande af den brist, han ansett i lag
stiftningen
förefinnas, således redan är i lag sanklioneradt, samt motionen icke innefattar
förslag alt, med ändring af Kongl. Förordningen den 27 April 1810, fråga
orri skilnad i äktenskap på grund af hat och bitterhet makar emellan skall af
domaren handläggas och pröfvas, hemställer Utskottet vördsamt,
alt ifrågavarande motion icke måtte lill någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 Januari 1863.
8
Lag-Utskottets Betänkande M 2i.
Reservationer:
af Herr Grefve Hamilton, G. K.: »Som Utskottets pluralitet genom dess, hufvud
sakligen
på formela skäl grundade, beslut angående förevarande motion kommit
att undanskjuta den enligt min tanke vigtigaste delen deraf, får jag häremot vördsamt
reservera mig. Enligt Grundlagen åligger det Utskottet, att i hela deras vidd
behandla, ja, till och med »utarbeta» de ifrån Riks-Ståndens plena dit remitterade
förslag i hithörande ämnen. Är ett förslag alternativt, såsom förhållandet hur är,
torde Utskottet böra pröfva båda de gjorda förslagen samt hos Rikets Ständer förorda
det af dem, som är ändamålsenligast. Skulle vid denna pröfning det ena alternativet
finnas redan vara lag, utesluter detta likväl icke Utskottets pligt att una
dersöka, om genom antagandet af det andra alternativet en olämplig lag tilläfventyrs
kan rättas. Ännu ögonskenligare torde det oriktiga i Utskottets förfaringssätt
framstå, om man besinnar, att ett alternativt förslag helt enkelt är ett för beqvämlighets
skull gjordt sammanförande i en motion af tvänne hvarandra uteslutande förslag,
som jemväl kunnat i tvänne särskilda motioner framläggas, utan att detta föranledt
ringaste skilnad i sak. Hade nu motionären i en särskild motion föreslagit
det först af honom framstälda alternativet — att Domstol i förevarande fall må
döma till äktenskapsskilnad — samt i en annan motion det andra alternativet —
att, derest icke det förra antoges, uttryckligen skulle stadgas, att sådan skilnad må
af Kongl. Maj t beviljas — skulle väl tvifvel icke kunnat uppstå om Utskottets
pligt att behörigen pröfva hvartdera af dessa förslag. Vid en sådan pröfning hade
Utskottet, enligt mitt förmenande, i afseende å det sednare förslaget, om pröfningen
inskränkt sig till detta, nödgats stanna vid just samma resultat, som det nu
ansett sig kunna utsträcka till begge, eller att förslaget, såsom redan varande lag,
icke borde lill någon åtgärd föranleda. Hade delta varit rigtigt för den händelse
att motionen omfattat allenast ett enda förslag, är det ögonskenligt att det icke
kan vara rigtigt, när motionen verkligen omfattar mera. Det nya förslag, som
icke är lag, måste, om det förkastas, förkastas på något annat skäl än att ett annat
stadgande nu är gällande. Något sådant annat skäl har Utskottet emellertid
icke framlagt och således icke pröfvat motionen i denna del. Detta förslag — äktenskapsskilnads
öfverlemnande åt domstol i förevarande fall — är emellertid, enligt
min tanke och på skäl, som af Lag-Utskottet vid föregående riksmöte utförligen
framlades, ojemförligt att föredraga framför bibehållande af nu gällande lag, att
sådan skilsmessa endast kan vinnas såsom en af Kongl. Maj:t] sökanden beviljad nåd.
I det fall att sådan stridighet i lynne och tänkesätt emellan makar förefinnes,
som icke genom de i lagen föreskrifne Irenne särskilda varningsgrader kunnat bi
läggas,
Lag~Utshottets Betänkande M 21.
9
läggas, utan, på sätt Kongl. Förordningen den 27 April 4 810 angifver, »under ständiga
tillfällen lill utbrott slutligen öfvergått till afsky och hat», saknas helt och
hållet den sedliga grunden för äktenskapet. Delta är då icke längre en för sam
hällets
bestånd och utveckling verkande helig institution, grundad på kärleksfull
enhet mellan makar, utan fastmera, enligt Lag-kommittéens uttryck, en »straffanstalt»,
och det en af värsta slag, der straffet icke verkar till förbättring utan till
försämring, icke till samhällets båtnad utan till dess förderf, genom förstörande af
aktningen för äktenskapets helgd och sedliga värde, samt genom en sådan sammanlefnads
vådliga inverkan på den moraliska riktningen af de unga samhällsmedlemmar,
hvilkas värdiga uppfostran eljest just utgör ett af äktenskapets förnämsta mål.
I detta fall innebär fortfarandet af en sådan förbindelse en verklig rältskränkning,
ej mindre af individen än af samhället, och förbindelsens upplösning bör alltså ej
bero på nåd, utan vara en rättighet, hvilken af vederbörande domstol må bedömas.
Att i detta fall, mera än i andra, betunga den till äktenskapsskilnad berättigade med
de större kostnader och den större omgång, som oundgängligen medföres af pröfningens
hänskjutande till Kongl Maj:t, är obilligt, på samma gång det ifrån allmän
synpunkt är olämpligt att påkalla den högsta samhällsmagtens omedelbara ingripande
i andra fall, än der det är oundgängligen nödvändigt. Då, efter hvad jag erfa
rit,
Kongl. Maj:t på sednare tider aldrig afslagit äktenskapsskilnad, som af förevarande
sköl blifvit sökt, hemtar jag i denna omständighet ett ytterligare stöd för min åsigt om
olämpligheten deraf, att Kongl. Maj:t dermed besväras. Denna åsigt öfverensstämmer
ock med hvad af Lag-koinmittéen och Lagberedningen blifvit föreslaget.
På alla dessa skäl får jag, på grund af den gjorda motionen, vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer måtte, med upphäfvande af Kongl. Förordningen den 27
April 1840, i nedannämnde delar för sin del besluta en författning, så lydande:
Der sådan stridighet i lynne och tänkesätt emellan makar sig
yppat, att den under ständiga tillfällen till utbrott slutligen öfvergåll
lill afsky och hal, må domstol, efter företedi bevis om undergångne
sådane varningsgrader, som i di Kap. i § GiftermålsBalken
sägs, till äktenskapsskilnad döma.
Sedan ofvanstående blifvit skrifvet och till Utskottet aflemnadt, har den förändring
uti det redan justerade betänkandet blifvit af Utskottet vidtagen, att efter
orden »således redan är i lag sanktioneradt» tillagts orden »samt motionen icke innefattar
förslag att, med ändring af Kongl. Förordningen den 27 April 4810, frågan
om skilnad i äktenskap, på grund af hat och bitterhet makar emellan, skall af
Domaren handläggas och pröfvas.» Härigenom har Utskottet visserligen undgått
oegentligheten af att alldeles förbigå motionens första alternativ men på det be
Bih.
till R. St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 7 Haft. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande M 21.
qvarna och egendomliga sätt, att detta alternativs tillvaro helt enkelt förnekas. Denna
tillvaro är likväl ett uppenbart faktum. Eller kan någon föreslå, att domstol i
förevarande fall må döma till äktenskapsskilnad, utan att derigenom också hafva
föreslagit förändring af nu gällande lag? Åtminstone Utskottet, som förut i samma
betänkande tydligt ådagalagt att Kongl. Förordningen den 27 April 1810 ännu
är gällande, borde icke låtit en sådan motsägelse komma sig till last.»
af Herr Carlén: »Lika med Herr Grefve Hamilton anser jag, att Utskottet bort
ingå i bedömande af den utaf motionären uppkastade fråga, huruvida icke domstol
bör blifva äktenskapsskilnads-forum. Jag hemtar ett ytterligare stöd för denna åsigt i den
omständighet, att af motionärens framställning klart framstår, att han förmenat det
vara oeniga makars ovilkorliga räll att befrias från ett band, som, sedan kärlekens
trådar brustit, förvandlats till en olidlig boja.
Enär jag i sistnämnde hänseende delar motionärens uppfattning, följer deraf att
jag, äfvenledes lika med Grefve Hamilton, för min del skulle vilja tillstyrka bifall till
det af honom framlagda förslag till lagförändring.
Då likväl Utskottets majoritet, i följd af dess uppfattning af motionens syfte,
icke ingått i bedömande af lagförändringens ändamålsenlighet, torde frågan derom ännu
icke kunna anses så utredd, att den omedelbart kan komma under Rikets Ständers
pröfning. En återremiss synes mig derföre för närvarande vara rätta åtgärden.»
af Herr Staaff: »Som Lag-Utskottet, vid det nu ifrågavarande motion första
gången behandlades, efter votering beslutat, att densamma skulle till hufvudsaklig pröfning
företagas, — hvilket beslut, derest det icke skall sakna all betydelse, väl måste
anses innebära alt Utskottet funne sig böra ingå i pröfning af de utaf motionären
förelagda alternativer, — finner jag, som i öfrigt också delar de åsigter, hvilka legat
till grund för Utskottets berörda rätt tolkade beslut, mig förhindrad att, på sätt Utskottet
sedermera gjort, undandraga den af motionären framställda fråga, huruvida ej
domstol i uppgifna fall vore rätt forum för äktenskapsskilnadsmål, ali pröfning; och
förenar jag mig i sjelfva saken med Herr Grefve Hamilton i det slut, hvartill han i
sin reservation kommit.»
af Riksdagsfullmägtige Olof Pehrsson från Gefleborgs län och Paul Andersson
från Jemtlands län, hvilka instämt med Herr Grefve Hamilton.
Riksdagsfullmägtigen Johannes Nilsson från Göteborgs och Bohus län har begärt
få antecknadt, att han ej i detta ärende deltagit.
Lag-Utskottets Betänkande JW 22.
11
N:o 22.
Ank. till Exp.-Utsk. flen 2 Febr. 1863, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om införande af civil-äklenskapet.
Härom har yrkande blifvit framstäldt af Herr Friherre Creutz, S., uti ett till
Höglofliga Ridderskapet och .Adeln ingifvet memorial (motionen N:o 199). Motionären
har hemställt: att Lag-Utskottet måtte, med upphäfvande af de gamla statskyrkliga
äktenskapslagarna och i öfverensstämmelse med andra civiliserade länders förändrade
lagstiftningar i denna väg, för Rikets Ständer framlägga ett lagförslag, hvarigenom det
borgerliga eller civila äktenskapet blefve infördt äfven i vårt Iand; att detta lagförslag
måtte gå derpå ut, att äktenskapets legitimitet grundades endast och uteslutande
på frivillig öfverenskommelse eller kontrakt inför Notarius Publicus eller annan verldslig
och juridisk auktoritet, med frihet för kontrahenterna att först derefter, om
de sådant åstundade, få begagna sig af andliga och kyrkliga välsignelser och äfven
vigsel, men att ingen kyrklig åtgärd måtte få vidtagas, med mindre kontrahenterna
för prest eller församlingsföreståndare, vid ansvar, styrkt äktenskapets konfirmation
inför juridisk auktoritet; att äktenskapskontraktet ingenting annat finge innehålla, än
kontrahenternas ömsesidiga öfverenskommelse om en hela lifvets obrottsliga sammanlefnad
i kärlek och trohet, då öfriga äktenskapförord hörde till andra juridiska
områden; och »alt, der hemligt äktenskap varit, det på samma sätt måtte legitimeras
samt med barnen»
öfver denna framställning har Lag-Utskottets yttrande blifvit infordradt; men Utskottet
har ansett densamma icke böra till någon åtgärd föranleda. Visserligen har
riktigheten af den princip, hvarpå motionärens förslag hvilar, redan blifvit af den
lagstiftande makten i vårt land i så måtto erkänd, att, genom den af Konung och
Ständer nyligen beslutade författning angående giftermål emellan kristen och mosaisk
12
Lag-Utskottets Memorial M 23.
trosbekännare, den civila formen blifvit för giltigheten af sådana äktenskap stadgad.
Der var likväl denna form af förhållandena oundgängligen påkallad: det var skiljaktigheten
i trosbekännelse, som dikterade ett undantag från regeln om kyrklig vigsel,
såsom den normala formen för ett lagligt äktenskap. Men att nu, såsom motionären
föreslagit, helt och hållet upphäfva denna, genom traditionen med folkets föreställningssätt
införlifvade regel och sätta det nyss medgifna undantaget i dess ställe, — dertill
anser Utskottet något verkligt behof icke förefinnas. Den allmänna rösten har ej
heller, så vidt Utskottet försport, påkallat någon sådan reform. Det torde tvärtom,
utan fara för misstag, kunna antagas, att densamma för närvarande skulle mötas med
ovilja af en temligen kompakt opinion, hvilken måhända skulle förblanda ett under
sådan form ingånget äktenskap med ett vanligt konkubinat, hvadan den allmänna
sedlighetskänslan skulle kunna såras af reformen. Utskottet hemställer alltså vördsamt,
alt ifrågavarande motion måtte lemnäs ulan vidare afseende.
Stockholm den 23 Januari 1863.
N:o 23.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Febr. 1803, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Lag-Utskottets Betänkande
N:o L7, rörande väckt motion om föreskrift derom, att arfskiften
skola inom viss tid till domstol ingifvas.
Omförmälda Betänkande, hvarigenom Utskottet afstyrkt bifall till berörda motion,
har blifvit af Vällofliga Borgare-Ståndet till Utskottet återremitteradt; men som detsamma,
enligt hit ankomna protokolls-utdrag, är vordet af de öfriga tre Riks-Stånden
bifallet, och tre Stånds mening i frågor af förevarande beskaffenhet utgör Rikets
Ständers beslut, anser Utskottet den skedda återremissen icke till vidare åtgärd föranleda;
hvilket för Vällofliga Borgare-Ståndet vördsamt anmäles.
Stockholm den 26 Januari 1863.
Lag-Utskottets Memorial J\s 24.
13
N:o 24.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Febr. 1863, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Lag-Utskottets Betänkande N:o 48
öfver väckta motioner om förändrad lagstiftning i fråga om upprättande
af bouppteckning m m.
Enligt till Utskottet ankomna protokolls-utdrag har nämnda Betänkande, hvarigenom
Utskottet tillstyrkt en underdånig skrifvelse till Kongl. Majit i ofvanberörda ämne,
blifvit af Preste-, Borgare- och Bonde-Stånden bifallet, hvaremot detsamma är vordet af
Ridderskapet och Adeln, på grund af gjorda anmärkningar, till Utskottet återremitteradt.
Men som tre Stånds mening i frågor af förevarande beskaffenhet utgör Rikets
Ständers beslut, anser Utskottet de gjorda anmärkningarna icke till vidare åtgärd föranleda;
hvilket för Elöglofliga Ridderskapet och Adeln vördsamt tillkännagifves.
Stockholm den 26 Januari 1863.
14
Lag-Utskottets Betänkande J!3 25.
N:o 25.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Febr. 1863, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i lagens sladganden
angående morgongå/va
Dessa stadganden återfinnas i 9 Kap. Giftermåls-Balken af 1734 års lag. Enligt
det ursprungliga innehållet af detta kapitel, var rättigheten att åtnjuta morgongåfva
olika efter landsrätt och efter stadsrätt. Efter landsrätt egde nemligen hustru,
som öfverlefde mannen, rätt att njuta sin morgongåfva, ehvad de hade barn samman
eller ej, hvaremot efter stadsrätt hustrun ej fick taga morgongåfva, der hon hade
barn efter mannen Genom Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845, hvarigenom
den lika arfs- och giftorätten stadgades för alla, äfven för landsbygdens innevånare,
modifierades äfven föreskrifterna om morgongåfva sålunda, att hvad förut var gällande
i afseende å förhållandet efter stadsrätt upphöjdes tiil generel lag, så att morgongåfva
nu mera ej eger rum, då hustrun har barn efter mannen.
Emellertid var redan vid 1844—1845 årens riksmöte fråga väckt att, i sammanhang
med införande af den lika giftorätten, helt och hållet upphäfva hustrus rätt
till morgongåfva; men denna förändring afstyrktes af då varande Lag-Utskott och vann
ej heller Rikets Ständers bifall. Förnyad vid följande riksmöte, rönte frågan då enahanda
öde. Förslaget har dock nu blifvit åter upptaget genom en inom Hedervärda
Bonde-Ståndet väckt motion (N:o 77), deruti Riksdagsfullmägtigen Håkan Nilsson från
Christianstads län, likaledes med åberopande af den lika giftorätten, hemställt, att
lagens stadgande om morgongåfva måtte belt och hållet utgå, så att enka icke tillkomme
någon sådan rätt; dock har motionären såsom ett alternativ till detta förslag framställt
det yrkande, att morgongåfva måtte tillerkännas jemväl enkling
I följd af erhållen remiss utaf detta förslag, jemte de yttranden, hvartill detsamma
inom Hedervärda Bonde-Ståndet gifvit anledning, har Lag-Utskottet tagit denna
fråga i öfvervägande, men har icke funnit skäl att frångå den åsigt, som af föregående
Lag-Utskottets Betänkande M 25.
15
Ständer blifvit i ämnet uttalad. Utgår man endast från den synpunkt, att, för befordrande
af full jemlikhet i makars eganderättsförhållanden, alla andra grunder måste
vika, då tala onekligen för motionärens förslag giltiga skäl. Men ehuru morgongåfva
för sednare tiders lagstiftning förlorat sin ursprungliga betydelse och följaktligen icke
ur sådan grund vidare kan försvaras, är den dock betingad af andra omständigheter,
hvilkas vigt icke kan af lagstiftaren förbises. Ty utom det att det är mannen ensam,
som under äktenskapet disponerat öfver boets egendom, försättes hustrun i allmänhet,
genom mannens död, i en ställning, helt olik den, hvari mannen, vorden enkling,
sig befinner. De utvägar till bergning, som stå mannen till buds, öppna sig icke lika
lätt för qvinnan, huru man än må söka att genom lagar och författningar undanrödja
hindren för hennes sjelfförsörjning och vidga hennes verksamhetssfer. Qvmnans verksamhet,
mindre än mannens af naturen riktad utåt, får en än trängre krets, då hon
är gift; och den nyss blifna enkan står ofta vida mer redlös än den ogifta qvinnan,
som kanske sedan länge varit myndig och är i full utöfning af ett näringsfång
Väl kände icke 1734 års lagstiftare någon myndig mö; men att enkans nyss angifna,
från enklingens skiljaktiga ställning egt väsentligt inflytande på de föreskrifter, han
uppställde om morgongåfva, kan icke betviflas. Man spårar denna uppfattning i stadgandet,
att om hustrun dog före mannen, morgongåfvan då ock var död, — i föreskriften,
att om morgongåfva gafs i fast egendom, denna skulle hemfalla till mannens
arfvingar vid hustruns död eller då hon trädde i annat gifte, — men framför allt
i medgifvandet att barnlös enka egde morgongåfva jemväl efter stadsrätt, fastän efter
densamma giftorätten för man och hustru var lika. Föreskrifterna om morgongåfva
voro således icke ens af 1734 års lagstiftare ställda i oskiljaktigt sammanhang med
stadgandena om giftorätten, — och att nu, i en tid, då den ogifta qvinnans rättigheter
blifvit utsträckta i en mån, som ej kunnat ske för den gifta, beröfva denna sistnämnda
ifrågavarande förmån, hvilken i de flesta fall icke utgör mer än en tjugondedel
af mannens lott i boet, och detta endast der barn ej finnas, skulle icke vara
med billighet öfverensstämmande; hvadan och då, på sätt redan är antydt, samma skäl,
som tala för morgongåfvas medgifvande åt hustrun, icke gälla i afseende å mannen,
Utskottet tillstyrker,
att ifrågavarande motion icke måtte af Rikets Ständer bifallas.
Stockholm den 23 Januari 1863.
Reservationer:
af Riksdagsfullmäktigen Sven Rosenberg från Christianstads län, med hvilken Riksdagsfullmäktige
Nils Magnus Pettersson från Calmar län och Paul Andersson från
16
Lag-Utskottets Betänkande M 26.
Jemtlands län sig förenat: «Då Utskottet erkänt, att de orsaker, som ursprungligen
föranledt lagstadgandet om morgongåfva, äro genom sednare tiders lagstiftning undanröjda,
så anser jag alt äfven stadgandet derom bort ur lagen utgå. De medlidsamhetsprinciper,
hvarpå Utskottet grundat sitt beslut, äro, efter min uppfattning, icke lämpliga
i lagstiftningen, och stadgandet om morgongåfva är, efter min åsigt, alldeles onödigt,
då testamentsrätten medgifver mannen att, i den mån han anser nödigt, betrygga
sin blifvande enkas framtid.»
Riksdagsfullmäktigen Johannes Nilsson från Göteborgs och Bohus län har begärt
få antecknadt att han ej i detta ärende deltagit
N:o 26.
Anie, till Exp.-Utsk. den 3 Febr. 18G3, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring i lagens stadganden
angående giftorätt i bo.
Enligt 10 Kap 2 § Giftermåls-Balken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen
den 19 Maj 1815, hafva man och hustru giftorätt till hälften hvardera i ail den
lösa egendom samt den fasta egendom i stad eller å stadens mark, som de ega
eller ega få, så ock den fasta egendom på landet, hvilken de i hjonalag afla tillsammans.
I den fasta egendom på landet, som man eller hustru före eller under
äktenskapet ärft, eller förut förvärft, eger deremot ej andra makan giftorätt, — och
denna inskränkning bar nu af Riksdagsfullmäktigen P. O. Hörnfeldt från Wester-Norrlands
län, enligt ett till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet och till Lag-Utskottet remitteradt
memorial (motionen N:o 370), blifvit ansedt vara för vår tids förhållanden
olämplig, så mycket heldre, som i fråga om testaments- och gåfvorätt skilnaden emellan
ärfd och förvärfd fastighet nu mera upphört. Och då motionären ansåge makarna
vara att betrakta såsom en personlighet och i följd deraf fullkorn lig gemensam
het
-
Lag-VIskottets Betänkande M 26.
17
het i äganderättsförhållanden borde ega rum, har motionären föreslagit, »att, med upphäfvande
af öfriga stadganden i 10 Kap. Giftermåls-balken, 1 § af samma Kapitel
hädanefter måtte få följande förändrade lydelse: När man och hustru äro sammanvigda,
då äger hvardera giftorätt till hälften i så väl den lösa som fasta egendomen i boet.»
Lag-Utskottet kan dock icke förorda denna rubbning af en utaf de väsendtligaste
principerna i vår civil-lagstiftning, — och sådant hufvudsakligen af det skäl, att
förslagets godkännande icke vore ett steg framåt, utan snarare ett tillbaka. Det synes
nemligen som om vid en i framtiden möjligtvis skeende förändring i ifrågavarande
stadganden lagstiftningen komme att gå i en riktning, alldeles motsatt den, sorn
motionärens förslag utvisar. Att egendomssamfällighet emellan makar icke är något
väsendtligt moment i äktenskapet, och att det etiska bandet dem emellan derigenom ingalunda
starkes, utan snarare slappas, är en grundsats, som, på sednare tider alltmera yrkad,
icke varit utan inflytande på den nyligen hos oss utfärdade nya boskilnadslag, hvari
den regel är uppställd, att makars ömsesidiga giftorätt genom boskilnaden upphör.
Icke heller Lag-komitén har hyllat motionärens princip, utan tvärtom, med bibehållande
af ifrågavarande, nu gällande inskränkning, jemväl från giftorätt undantagit ärfd
eller före äktenskapet förvärfd faslighet i stad, — och Komitén yttrar i detta ämne:
»När bolaget emellan makarna uppkommer, är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga
insatserna, som böra sammanblandas, utan det är förkofringen eller hvad under
äktenskapet förvärfvas, som skall utgöra det samfälda boet. Man skulle kunna
lämpa detta förhållande äfven till penningar eller annan lös egendom, som hvardera
sidan vid äktenskapets början medförde, om det gåfves en möjlighet att med säkerhet
urskilja beloppet deraf; men hvad angår fast egendom, vare sig å landet eller i
stad, så kan för detta urskiljande ingen svårighet möta. Då man följaktligen måste
låta ankomma på de bestämda formaliteter, under hvilka förord ega rum, huruvida
hvad af hvardera maken enskildt i lös egendom införes må kunna från samfälligheten
afsöndras, är man deremot oförhindrad att bibehålla det ursprungliga förhållandet
makarna emellan i afseende på fastighet Genom det att man undantager viss
egendom från samfälligheten, afskär man alla anspråk af ena makens skyldeman på
sådan egendom, tillhörig den andra. Utan att misskänna makarnas egen böjelse att
med hvarannan dela sin förmögenhet eller att gemensamt bibehålla den åt sina barn,
bör man likväl betänka, att de svårligen med likgiltighet skulle kunna föreställa sig
möjligheten, att deras egendom kunde omedelbarligen frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas
till personer i en annan slägt»
Delande dessa åsigter, anser sig Utskottet endast böra tillägga, att grunden för
den i gällande lag uppdragna skilnad i ifrågavarande hänseende emellan fastighet i stad
och fastighet å landet synes vara den af Lag-komitén jemväl angifna, att lagstiftaren
utgått från den synpunkt, att hus och tomt i städerna icke i allmänhet utgjorde
borgarens redbaraste förmögenhet, men att deremot å landet, der näringssättet egentBih.
till 11 St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 7 Häft. 3
18
Lag-Utskottets Betänkande M 27.
ligen bestode i jordbruk, fastigheten eller jorden vore brukarens förnämsta egendom,
den der således åt honom eller hans slägt borde förvaras. Huruvida det åter vöre
lämpligt, att för närvarande hos oss upphäfva berörde skilnad, är en fråga, till hvars
lösning motionärens förslag icke gifver grundlagsenlig anledning.
Afven i främmande länders lagstiftning är ärfd eller före äktenskapet förvärfd
fastighet undantagen från den egendomssamfällighet, som eljest, enligt lag, är för
makar bestämd. Så t. ex. innehåller Frankrikes Code civil (art. 1,404), i afsende å
de äktenskap, som äro ingångna under förutsättning ef egendomsgemensamhet (régime
en communaute), enahanda stadganden, som, på sätt förut nämndt är, blifvit af
Lag-Komitén föreslagna.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då stadgandena om testamentsfriheten
icke äga och icke heller tillförene i vår lagstiftning ansetts äga något oskiljaktigt
sammanhang med reglorna om giftorätt, men den utsträckning, testamentsrätten
vunnit, deremot anvisar en utväg att förändra det i lag stadgade förhållandet angående
egendomsgemensamhet emellan makar, hemställer Utskottet vördsamt,
alt ifrågavarande motion måelt lemnäs utan vidare afseeend.
Stockholm den 23 Januari 1863.
Reservation:
af Riksdagsfullmäktigen Paul Andersson från Jemtlands Län.
N:o 27.
Ank. till Exp.-Utsk. den 3 Febr. 1863, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändring i föreskrifterna
angående Nattvardens begående.
Dessa motioner,- som blifvit till Lag-Utskottets behandling öfverlemnade, hafva
blifvit väckta, inom Höglofl. Ridderskapet och Adeln, af Herr Friherre Alströmer, J.
(motionen n:o 174) och, inom Högv. Preste Ståndet, af Herr Doktor Emanuelsson
(motionen n:o 27.)
Lag-Utskottets Betänkande Jtä 27.
19
Begge motionärerna utgå från en erinran om det missbrukande af den heliga
Nattvarden, som blifvit en följd af den lagstiftning, hvilken gjort medborgerliga rättigheter
och förmåner i viss mån beroende af nattvardsgång; men motionärernas förslag
äro dock af väsendtligen olika utsträckning. Så har Herr Doktor Emanuelsson endast
hemställt, »att Rikets Ständer måtte för sin del besluta en så beskaffad förklaring
af 1 I Kapitlets 2 § i Kyrkolagen, att ingen må, af fruktan för sina medborgerliga
rättigheters förlust eller minskning, behöfva anse sig tvungen att begå Herrans
Heliga Nattvard;» — hvaremot Herr Friherre Alströmer förreslagit:
»1:0 att alla lagbestämmelser, så väl 11 Kap. 2 § Kyrkolagen, om den heliga
Nattvardens begående, som sådana, hvilka göra timliga förmåner och rättigheter eller
timliga olägenheter och förluster beroende af den heliga Nattvardens begagnande, måtte
upphäfvas,
2:o att prestbetyg ej må innefatta något meddelande om nattvardens bruk, utan
blott om kristendomskunskap och vandel;
3:0 att i de fall, der nattvardsbetyg erfordrats för edgång, gäller härefter förnyadt
betyg om kristendomskunskap;
4:0 att all ungdom omkring 14 års ålder skall af presten undervisas i kristendomen
minst 2:ne år, men längre om han pröfvar sådant nödigt; — efter så fullbordad
undervisning lemnäs betyg öfver den inhemtade kristendomskunskapen; — detta betyg
berättigar till bruket af den heliga Nattvarden, hvartill den, som åstundar komma
i åtnjutande deraf, så väl första gången, som de följande, må sjelf fritt anmäla sig;
men, före nattvardens begående första gången, skall trosbekänelsen icke förestafvas,
utan fullständigt, långsamt och ljudeligen med egen mun afläggas inför församlingen;
5:0 att detta betyg om kristendomskunskap berättigar till äktenskap och till alla
de borgerliga rättigheter och förmåner, för hvilka prestbetyg förr bort innefatta meddelande
om nattvardens bruk: samma lag gälle äfven för militären;
6:0 att den, som visar vanvördnad eiler förakt för den heliga Nattvarden eller ock
försummar eller missbrukar densamma, skall af Pastor kallas till förhör inför Kyrkorådet,
och, der han då ej befinnes ådagalägga ett ödmjukt hjertås uppriktiga sinnesförändring,
eller vägrar att inställa sig, skall han, i enlighet med 10 Kap. 2 § Kyrkolagen,
skiljas ifrån den heliga kristeliga kyrkans delaktighet, till dess han sig omvänder
och bättrar.»
Vid besvarande af dessa framställningar anser sig Utskottet böra till en början
anföra innehållet af den utaf motionärerna åberopade 2 § i 11 Kap. Kyrkolagen.
Denna § lyder: »Den som motvilleligen sig, öfver år och dag, ifrån Herrans Nattvard
håller, skall anses och tilltalas som en okristen, emot hvilken må förfaras på
det sätt, som här ofvanföre, om uppenbara Skrift och Bann, förmäldt är; med mindre
en vore fallen uti någon sådan rättegång, att han derföre ej kunde, med godt
samvete, härtill träda och tillåtas, eller ock ens samvete vore af någon sådan anfäkt
-
20
Lag-Utskottets Betänkande M 27.
ning besväradt att det ej vore rådligt släppa honom dertill, förr än han, genom bättre
undervisning, föres till rätta igen.»
Söker man åter efter de stadganden, hvarpå den genom ordet »ofvanföre» här
gifna hänvisning syftar, så igenfinnas de uti det nästföregående eller 10 Kapitlet af
Kyrkolagen. Der meddelas föreskrifter om bannlysning. Bannlysningen är der delad
i den mindre och den större. Genom det mindre bannet sättes den bannlyste, »till
en bestämd tid, ifrån den heliga Nattvardens bruk och andra kyrkans friheter,» hvaremot
det större bannet innebär, att den bannlyste jemväl »skall vara utesluten ifrån
alla samqväm och umgänge med annat folk, förutan sin hustrus, barns och tjenstehjons;
och om någon derutom, som vet att han är bannlyst, honom herbergerar,
eller med honom äter och dricker, den skall stå uppenbar skrift; dock må man med
honom handla och vandla, i köp och byten, men icke som med en kristen broder.»
Sådana äro de påföljder, hvarmed Kyrkolagen hotar den, som »motvilligt sig,
öfver år och dag, från Nattvarden håller.» Men om ock det allmänna tänkesättet
gör tillämpningen af dessa stadganden nu mera omöjlig, och man således kan anse
hotet om bannlysning vara i berörda hänseende kraftlöst, så qvarstår dock i ofvanförstberörda
lagrum det ovilkorliga stadgande, att ett försummadt upprepande af nattvardens
begående medför äfventyret att anses för okristen. Och det är det härigenom
uttalade hot, sorn icke kan anses betydelselöst. Samma uttryck, »okristen,» möter
redan bland de i 17 Kap. 7 § Rättegångs-balken upptagna vittnesjäf, och det torde
jemväl kunna ifrågasättas, huruvida ej, på sätt Herr Doktor Emanuelsson antydt, den,
som enligt Kyrkolagens definition är okristen, i och med detsamma borde anses
förlustig de rättigheter, för hvilkas åtnjutande den borgerliga lagen såsom vilkor uppställer
egenskapen att vara kristen. Häraf har ock inträffat det af motionärerna
omförmälda, beklagligen allt för väl kända faktum, att mången, utan det religiösa
behof, utan den sjelfpröfning, som vår lära fordrar, begår nattvarden endast af fruktan
att eljest förlora sina borgerliga rättigheter. Vådan för det kristliga lifvet inom kyrkan
af dessa dagligen upprepade missbruk lärer icke inför en kristen representantförsamling
behöfva vidare bevisas; men det förargelseväckande i exemplet påkallar
lagstiftningens mellankomst, och Utskottet har ansett denna böra ske genom ett enkelt
upphäfvande af 11 Kap. 2 § Kyrkolagen. Bortfaller detta lagrum, undanryckes ock
i och med detsamma sjelfva stödet för de öfverklagade missbruken, hvaribland jemväl
det, att, om icke af tvång, dock af vana emottaga sakramentet.
Hvad nu blifvit anfördt afser icke, såsom man lätt finner, den första nattvardsgången,
utan blott de följande. I afseende å denna första nattvardsgång finnes väl
icke i Kyrkolagen något direkt bud; men att densamma ändock enligt vår lagstiftning
är obligatorisk, åtminstone för tillgodonjutande af vissa rättigheter och förmåner,
visar sig af flera spridda stadganden, bland annat af Kyrkolagens bud i 15 Kap. 11 §,
att »ingen skall trolofvas, som icke begått Herrans Nattvard,» hvarförutan Kyrkohandboken
-
Lag-Utskottets Betänkande JW 27.
21
handboken innehåller särskilda föreskrifter om nattvardsungdomens konfirmation. Herr
Friherre Alströmer har dock yrkat utstrykande ur vår lagstiftning jemväl af alla dylika
stadganden; men derutinnan kan Utskottet icke understödja hans framställning. Behof
af förändring härutinnan har icke, så vidt Utskottet försport, i allmänhet gjort sig
gällande. Något tvång i afseende å nattvardens begående första gången lärer ock
redan ur -psykologiska grunder, vara mindre antagligt Barnets öppna, böjliga sinne,
som ännu icke hårdnat i verldsbestyren, lärer val kunna förutsättas lätteligen uppfatta
och med sig införlifva kristendomens hufvudläror på ett sätt, att den första nattvardsgången
i de aldra flesta fall blir en akt af fri sjelfbestämning. Visst är, att, om ock
undantag gifvas, en allmännare erfarenhet likväl icke jäfvar denna förutsättning. För
öfrigt lärer det väl kunna antagas, att en lag, som öppet proklamerade den af Herr
Friherre Alströmer i ifrågavarande hänseende yrkade frihet, skulle af folket uppfattas
såsom ett proklamerande af likgiltighet för en af dess mest betydelsefulla religiösa
högtider och följaktligen såra dess känslor. Och är, såsom Utskottet tror, detta antagande
riktigt, så lärer väl häri ligga ett af de starkaste skälen emot en lagförändring
i berörda syfte.
Härmed har Utskottet besvarat allt det hufvudsakliga af Herr Friherre Alströmers
motion. Återstår endast 6:te punkten deraf, hvarigenom motionären hemställt om
åtgärder emot den, som visar vanvördnad eller förakt för Nattvarden, eller ock försummar
eller missbrukar densamma. Då motionären tydligen härmed åsyftar en anordning,
sådan han anser den böra ega rum i afseende på de rent kyrkliga förhållandena,
lärer denna hans afsigt få anses vara väsendtligen och nöjaktigt motsvarad genom de
stadganden, som i gällande Kongl. Förordning om Kyrko-Råd, jemförd med Kyrkolagens
1 0 Kap. 2 §, redan finnas och hvilka, enligt Utskottets öfvertygelse, göra en
särskild lagstiftning i detta hänseende öfverflödig; hemställande Utskottet alltså vördsamt,
Lo alt Rikets Ständer måtte för sin del besluta en författning, hvarigenom
förklaras att 11 Kap. 2 § Kyrkolagen upphört att vara gällande; — men
2:o att hvad Herr Friherre Alströmers motion i öfrigt innehåller, måtte
lemnäs utan afseende.
Stockholm den 16 Januari 1863.
Reservationer:
af Herr Henschen.
af Riksdagsfullmägtigen Sven Rosenberg från Christianstads län: »Då jag icke i allo
kunnat instämma i de åsigter, som ligga till grund för förestående Betänkande, så
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Af i. 7 Höft. 4
22
Lag-Utskottets Betänkande M 27.
anser jag nödvändigt att deremot anmäla min reservation. Jag tror nemligen — dels
att kyrka och stat måste uppfatta nattvardsfrågan från helt olika synpunkter och alt
således det af molionärerne afsedda ändamål kunnat uppnås på annan väg än genom
upphäfvande af en enda paragraf i Kyrkolagen, hvilken åtgärd ändå efter mitt förmenande
icke gör lill fyllest, och dels att, då den heliga nattvarden är en nådegåfva,
som erbjudes åt alla Kristi läras bekännare, hvarje skymt af tvång eller påtrugande,
vare sig under hvilken menniskans ålder som helst, bör derifrån strängt afskiljas, således
icke ens första nattvardsgången vara obligatorisk, aldraminst för uppnående af
medborgerliga rättigheter. Deremot anser jag att i ett kristligt samhälle statskyrkans
ungdom bör af församlingslärarne så undervisas att den vid 14 å 16 års ålder kan
af presterskapet förklaras vara i detta afseende till den heliga nattvardens åtnjutande
oförhindrad. Sannolikt skola icke många af ungdomen afhålla sig från nattvardsgången
sedan nattvardsundervisningen blifvit afslutad; och blir den sednare obligatorisk,
icke behöfver den förra vara det, hvilket dessutom uppenbarligen strider mot nattvardens
både instiftelse, egenskap och ändamål.»
Herr Biskopen Doktor Bring och Herr Domprosten Doktor Björling hafva begärt
få antecknadt, att de ej i detta ärende deltagit.
STOCKHOLM, tryckt hos Eric Westrell, 1863.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 28.
1
W:o 28.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Mars 1863, kl. 2 c. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring i föreskrifterna
rörande ogift qvinnas myndighet.
Frågan huruvida ogift qvinna borde af lagen tillerkännas rätt att, efter uppnådd
viss ålder, vara myndig, hade ofta utgjort föremål för Rikets Ständers öfverläggningar,
innan Kongl. Förordningen den 15 Juni 1858 utfärdades. Den väcktes redan vid
1810 års riksmöte och förnyades vid de flesta af de dJrpå följande, utan att finna
sin lösning. Den ekonomiska lagstiftningen öppnade dock alltmer nya banor för
qvinnans verksamhet, och den af 1810 års Ständer Konungen tillstadda rätt att förklara
ogift qvinna myndig togs alltmer i anspråk. Den omgång och de kostnader,
som likväl voro förenade med sökande af Konungens dispens, föranledde Rikets år
1854 församlade Ständer att för sin del besluta en författning, enligt hvilken ogift
qvinna, som fyllt 30 år och ville blifva myndig, egde att derom göra ansökning hos
domstol. Kongl. Maj:t ansåg sig väl icke kunna meddela sanktion å detta Rikets
Ständers beslut, men fann deri en anledning att vid derpå följande riksmöte till Rikets
Ständer aflåta nådig Proposition i ämnet, hvari Kongl. Maj:t förklarade denna
fråga »utgöra en af dessa samhällsfrågor, som, en gång väckta, icke kunde tillbakavisas»,
samt föreslog ovilkorlig myndighet för ogift qvinna, som fyllt tjugufem år.
Skilnaden emellan detta förslag och den af föregående Ständer beslutade författning
var således ganska väsendtlig, och tvänne Riks-Stånd tvekade ock att på en gång taga
steget så fullt ut, som Kongl. Majit föreslagit. Följden af Rikets Ständers öfverläggningar
blef ett förmedlingsförslag, enligt hvilket ogift qvinna, som fyllt tjugufem år,
väl vore berättigad att sig och sin egendom sjelf råda och förestå, dock med vilkor,
att hon hos den domstol, hvarunder hon i förmyndaremål lydde, först gjorde anmälan
att hon myndigheten sjelf utöfva ville. Detta Rikets Ständers beslut vann ock
Bih. till B St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 8 Baft. t
2
Lag-Utskottets Betänkande N:o '28,
Kongl. Maj:ts sanktion och promulgerades som lag genom 1858 års ofvannämnda
förordning.
Huruvida frågan härigenom erhållit en tillfredsställande lösning, har dock blifvit
ifrågasatt; och i tvänne särskilda vid detta riksmöte inom Hedervärda Bonde-Ståndet
väckta och till Lag-Utskottet remitterade motioner (N:ris 55 och 78) hafva Riksdagsfullmäktige
Per Nilsson från Christianstads län och Johannes Nilsson från Göteborgs
och Bohus lön föreslagit, att ogift qvinna, som fyllt tjugufem år, måtte vara myndig,
utan någon så beskaffad anmälan, som Förordningen af 1858 föreskrifver. En sådan
anmälan har nemligen ansetts nu mera öfverflödig och ledande till åtskilliga förvecklingar,
hvarjemte den kostnad, som derigenom uppstode, ofta vore för mindre
bemedlade qvinnor ganska känbar, helst då de hade sin bostad på långt afstånd från
den Rätt, der nämnda anmälan borde ske, — och i denna åsigt bar, enligt protokollsutdrag,
som till Utskottet ankommit, Bonde-Ståndets samtlige ledamöter förklarat
sig instämma.
Den fråga, som sålunda underställts representationens pröfning, eger väl icke
samma principiela betydelse nu, som den hade år 1858, då det gällde att bryta en
sedan uråldriga tider med vår lagstiftning införlifvad princip och, med undanrödjande
af det absoluta förbudet i detta hänseende, göra den tjugufemåriga qvinnans myndighet
beroende endast af hennes egen uttalade vilja. Men att borttagandet af den
formalitet, som 1858 års författning uppställt, likväl är af sin praktiska vigt, bevisas
af Bonde-Ståndets enhälliga instämmande i förslaget. Det ligger ock i sakens natur,
att det friare deltagande i borgerliga yrken, som näringslagstiftningen medgaf qvinnan,
skulle utöfva ett allt mägtigare inflytande så väl på riktningen af hennes uppfostran
och första bildning, som på hennes sednare utveckling, och att, i följd deraf, ett allt
större antal qvinnor skulle för hvarje år finna med sin fördel öfverensstämmande att
sjelfva utöfva myndigheten. De förflutna årens erfarenhet torde ej heller hafva ådagalagt
någon våda af den qvinnan genom gällande lagstiftning lemnade frihet, utan
tvärtom bekräftat den vid lagens antagande gjorda anmärkning, att i qvinnans natur
låge en till räddhåga gränsande försigtighet i ekonomiska angelägenheter, som gjorde
att hon mera sällan än mannen utsatte sig för förluster i företag eller för vådliga
spekulationer, äfvensom en större idoghet och sparsamhet, hvarigenom det en gång
förvärfvade så mycket snarare bevarades och förökades. Men vid dessa förhållanden
är ock den formalitet, som gällande lag uppställer för myndighetens inträdande, redan
förkastlig ur teoretisk synpunkt, och då den derjemte, såsom motionärerna anmärkt,
stundom kan vara förenad med jemförelsevis känbara kostnader, synes den böra försvinna,
så mycket heldre som redan vid lagens antagande erkändes inom representationen,
att »den innefattade en lämplig öfvergång från det dåvarande absoluta
förbudet till den ovilkorliga frihet, som det Kongl, förslaget sökte införa.»
Men det är ock en annan omständighet, som, måhända med än större kraft,
talar för det resultat, hvartill Utskottet kommit. För den myndighet, som 1858 års
Lag-Utskottets Betänkande N:o ‘28.
3
förordning vilkorligt tillerkänner qvinnan, fordras nemligen att den der föreskrifna anmälan
af henne skett »vid den domstol, hvarunder hon i förmyndaremål lyder.»
Sker nu, hvilket lätt kan inträffa, en sådan anmälan vid obehörigt forum, — och
domaren, som emottager densamma, eger dervid ej pröfva sin kompetens, utan hans
förfarande inskränker sig till den notarial-åtgärden att i sitt protokoll inregistrera
qvinnans anmälan, — så är qvinnan i sjelfva verket fortfarande omyndig, men kan,
måhända sjelf bedragen på betydelsen af det protokolls-utdrag, hon erhållit, dermed
jemväl bedraga andra till transaktioner, de der icke ega juridisk giltighet. Och har
en sådan transaktion rört fast egendom, är vådan så mycket större, enär verkningarna
deraf kunna sträcka sig till och med till en långt aflägsen framtid och sedan
egendomen gått genom flera händer. Väl meddelar Kongl. Förordningen den 24
September 1861, angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom,
i dess 1 g förut saknade föreskrifter angående forum i förmyndaremål, och väl kommer
Utskottet att i annat betänkande föreslå ytterligare förtydligande af dessa föreskrifter;
men huru än nämnda reglor uppställas, så kunna kompetenstvister i detta
hänseende dock svårligen förekommas, synnerligen i det ganska vanliga fall att qvinnans
fader uppgifves vara okänd eller sakna stadigt hemvist, och qvinnans forum
domicilii således skulle vara hennes forum jemväl i förmyndaremål; ty ådagalägges
det sedermera att fadren icke varit okänd eller att han haft stadigt hemvist, så vore
ock dermed ådagalagdt, alt qvinnans forum domicilii icke varit hennes rätta förmyndaredomstol.
Vigten af det sålunda anförda skäl torde icke behöfva vidare framhållas.
Utskottet förutser dock mot sitt förslag den anmärkning, att för ganska många
qvinnor, synnerligen sådana, som äro i den samhällsställning att icke för sin bergning
nödgas utöfva borgerlig näring, ifrågavarande lagförändring ingalunda vore önskvärd,
utan tvärtom i vissa hänseenden menlig. Medgifvande möjligheten häraf, får
dock Utskottet erinra, att dessa qvinnor väl icke kunna anses utgöra en pluralitet
af den qvinliga befolkningen i riket och att afseendet å dem således icke får utöfva
någon afgörande vigt på denna lagstiftning, men att i allt fall kostnaden vid ett
omyndighetsförklarande är för dem i allmänhet vida lättare att bära än kostnadeii
för en myndighetsanmälan är för öfriga qvinnor. Och i öfverensstämmelse med
Kongl. Maj:ts omförmälda, vid 1856—1858 årens riksmöte afgifna Proposition, har
Utskottet i nedanintagua författningsförslag infört ett stadgande om ovilkorlig rätt för
ogift qvinna att afsäga sig myndighetens utöfning, — ett stadgande, som, i enlighet
med anmärkningar från Högste Domstolens sida, blef i nämnda Proposition intaget.
Det är ock i öfverensstämmelse med samma Proposition, som Utskottet slutligen
ansett en viss något rymlig tid böra bestämmas för författningens trädande i
kraft; hemställande Utskottet alltså vördsamt,
det Mikels Ständer måtte för sin del besluta en så lydande författning,
angående ogift qvinnas rätt alt vid viss alder vara myndig:
»Med upphäfvande af hvad Kongl, Förordningen den 15 Juni 1858
4
Lag-Utskottets Memorial N:o 29.
innehåller derom, att ogift qvinna, som fyllt tjugufem år och vill myndigheten
sjelf utöfva, skall derom göra anmälan hos den domstol, hvarunder
hon i förmyndaremål lyder, och, intill dess sådan anmälan skett,
varda såsom omyndig ansedd, för ordnas som följer:
Ogift qvinna, som fyllt tjugufem år, vare myndig att sig och sin egendom
sjelf råda och förestå.
Vill ogift qvinna, som ofvannämnda ålder uppnått, afsäga sig myndighetens
utöfning; gore derom anmälan lios domstol; och varde hon af
domstolen under förmyndare ställd.
Dessa stadganden träda i verksamhet från och med den i Januari
1865.»
Stockholm den 6 Mars 1863.
M:o 39.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Mars 1863, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Utskottets Betänkande N:o TI,
öfver väckta motioner om förändring i föreskrifterna angående
Nattvardens begående.
Enligt protokollsutdrag, som till Utskottet ankommit, har omförmälda Betänkande,
hvarigenom Utskottet dels tillstyrkt upphäfvande af 11 Kap. 2 § Kyrkolagen, dels
ock afstyrkt de i öfrigt i ämnet framställda förslag, blifvit af Ridderskapet och Adeln
samt Borgare- och Bonde-Stånden bifallet, hvaremot detsamma är vordet af PresteStåndet
till Utskottet återremitteradt. Men som tre Stånds mening i frågor af förevarande
beskaffenhet utgör Rikets Ständers beslut, anser Utskottet den skedda återremissen
icke till vidare åtgärd föranleda; hvilket för Högvördiga Preste-Ståndet
vördsamt tillkännagifves.
Stockholm den 13 Mars 1863.
I¥:o 30.
Lag-Utskottets Memorial N:o 30.
5
JV:o 30.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Mars 1863, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Utskottets Betänkande N:o 25,
öfver väckt motion om ändring i lagens stadganden angående
morgongåfva.
Omförmälda Betänkande, hvarigenom Utskottet afstyrkt bifall till den i ämnet
väckta motion, har, på grund af gjorda anmärkningar, blifvit af Hedervärda BondeStåndet
till Utskottet återremitteradt; men som detsamma, enligt hit ankomna protokollsutdrag,
är vordet af de öfriga tre Riks-Stånden god kändt, och tre Stånds mening
i frågor af förevarande beskaffenhet utgör Rikets Ständers beslut, anser Utskottet
något vidare utlåtande i anledning af återremissen ej erfordras; hvilket^för
Hedervärda Bonde-Ståndet vördsamt tillkännagifves.
Stockholm den 15 Mars 1865.
MA. till R. St. Prot. 1862 A 1863. 7 Sami. 1 Afd. 8 Baft.
2
r'vA.•■'i * \u"v. \v\ yimtmutvj v ,n >
■’•■/ tv*mlv. y» vnv ä-,m. »i V.vy»/.y
',v:.\•,*
■ ■-: ; .  \ . ■ ■: ■■ ■■• ■ '
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1863.
_—  _ p
^r,-TrT-—TT-r-T . i -‘4 • i—wJ '
■•.or >finiiifc -nt (i-i. ,JhniiJi>o^ i!'>lsn§J?-*diH oi) . ('lö oi lii lobio/ lii .yr•ihÄiPlluiloJ
■j I löiifll lOJlOoliKjlriod ;>l ilK "IF./‘nöl ii. i ^001
öl Joil-1 *i| :> tino^t1» j- o: .-■'i;?!-.'" >!;'• 1: saini • «< i »baMr.ilu 'ni.l.if ’< -jut Jöllö .i-f
^'.yiisBoniUHiJ iiniit-biö > JobuSlri-oiiiioH !
,S**81 n, \l f,| «-b li.io.l 4->o}''
,U H \,\f. t \mv& v :<M\ i> S$tt Vyt‘\ Ä ft W*\ <U‘A
Lag-Utskottets Betänkande ,JVd 31.
1
JW 31.
Ank. till Exp.-Utsk, den 19 Mars 1863, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om
antagande af en författning angående allmänt kyrkomöte, dels
ock enskild motion i enahanda ämne.
Omförmälda Nådiga Proposition, hvilken blifvit af samtlige Riks-Stånden till
Lag-Utskottets behandling öfverlemnad, är af följande lydelse:
”Uti underdånig skrifvelse den 6 Mars 1858 hade Rikets då församlade
Ständer anfört, hurusom vår tids rörelser inom kyrkan och de stridigheter i afseende
på religionsbegrepp och kyrkliga bruk, som städse förekommo, uppenbarande
inom församlingen ett alltjemt vexande andligt behof, ådagalade nödvändigheten
deraf, att tillfälle bereddes församlingen att uttala sina åsigter i omförmälda ämnen:
i anseende hvartill Rikets Ständer funnit en kyrklig representation, sammansatt af
prester och lekmän, såsom Svenska kyrkans ombud, böra genom lag erkännas och
regleras, samt för sin del beslutat en författning angående allmänt kyrkomöte. Sedan
samtliga Domkapitlen och Högste Domstolen blifvit hörde öfver Rikets Ständers
berörda förslag, fann Kongl. Majit, hufvudsakligen på grund af formela brister
i detsamma, sig icke kunna derå meddela stadfästelse.
Då emellertid behofvet af en kyrklig representation gifvit sig allt starkare
tillkänna, och detta icke blott för behandlingen af sådana frågor, sorn, på sätt
omförmäldt är, blifvit af Rikets Ständer afsedda, utan äfven för utredningen afkyrkolagsfrågor
i allmänhet, har Kongl. Maj:t låtit utarbeta ett förslag till Förordning
i ämnet, hvaruti de emot Rikets Ständers förberörda förslag framställda anmärkningar,
så vidt de funnits grundade, blifvit iakttagna. Med erinran, att, då verkan af
kyrkomötes beslut mäste bestämmas af grundlag, någon beslutanderätt enligt detta
förslag icke kunnat kyrkomöte tilläggas, men att, då den ifrågavarande institutionen
icke synes i fullt mätt kunna motsvara sin bestämmelse, med mindre kyrkomötet
tillerkännes rätt att deltaga i stiftandet af kyrkolag, ordalagen i förslaget blifvit
så affattade, att de lämpa sig jemväl för den utsträckning af kyrkomötets befogenhet,
som genom en grundlagsförändring möjligen kan komma till stånd, vill
Bih. till JR. St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 A/d. 9 Håft. 1
2
Lag-Vtslcottets Betänkande ,JVs‘ 31.
Kongl. Majit alltså, jemte öfverlemnande af de i Stats-Rådet och Högste Domstolen
i ämnet förda protokoll, härmed, enligt 87 § Regeringsformen, till Rikets Ständers
antagande framställa följande förslag till Förordning angående allmänt kyrkomöte:
§1-
Till
allmänt kyrkomöte sammanträda Svenska kyrkans ombud hvart femte
år, å dag och ort, som Konungen utsättter; Konungen dock obetagct att mötet of
tare
sammankalla.
§ 2.
Svenska kyrkans ombud skola vara samtlige Biskopar i stiften, eller, der
någon af dem har förfall, den af Domkapitlets ledamöter, som kapitlet i hans ställe
väljer; Pastor Primarius i Stockholm eller, derest han är hindrad, annan ledamot
af Stockholms stads Konsistorium, den Konsistorium utser; fyra bland theologiska
fakultetens professorer eller ordinarie adjunkter, tvä från hvartdera af rikets universiteter;
en vald, med fullmagt å ordinarie embete eller tjenst försedd, prestman
från hvart stift och en från Stockholms stad; så ock tretio af lekmän valde ombud,
ett från Stockholm och ett från hvart län, samt öfriga fem från det eller de valdistrikt,
Konungen med afseende å för handen varande förhållanden bestämmer.
Chefen för Ecklesiastik-departementet må ock vid mötet närvara och deltaga i öfverläggningarne,
men ej i besluten.
§ 3.
Vid hvartdera af rikets universiteter viilje förenämnde till theologiska fakulteten
hörande lärare inom sig, pä sätt de sig emellan öfverenskomma, de ombud,
som för samma fakultet skola vid allmänt kyrkomöte tillstädesvara.
§ 4.
I val af de presterliga ombuden för stiften och Stockholms stad deltaga
de prestmän, sorn innehafva fullmagt ä ordinarie embete eller tjenst inom distriktet
eller sådant embete eller tjenst förestå.
Valet förrättas i den ordning Domkapitlet föreskrifver.
§ 5.
Inom hvarje pastorat ega samtlige ä kyrkostämma röstberättigade lekmän
inom sig, vid sammanträde inför kyrkostämmans ordförande, utse en elektor.
Om kallelse till det sammanträde, äfvensom ställe derför, galle hvad i afseende å
kyrkostämma särskildt är stadgadt.
Med iakttagande, att hvarje pastorat anses tillhöra det län, hvarinom
moderkyrkan är belägen, må tvä eller liera pastorat inom samma län om gemensam
elektor sig förena.
Samtlige de sålunda inom ett län utsedde elektorer skola på kallelse
inför Konungens Befallningshafvande för val af ombud sammankomma. Elektorerne
Lag-TJtskottets Betänkande ,JV$ 31.
3
skola, medelst slutna sedlar, hvar för sig till ombud föreslå en å kyrkostämma röstberättigad
man. „Falla dervid rösterna till mera än hälften pä en man, vare han
behörigen vald. Aro åter rösterna så delade emellan flera, att sådan röstöfvervigt
för någon icke eger rum, anställes ny omröstning till antagande af den, som de
liesta rösterna erhållit, eller, om han icke antages, af den, som näst honom blifvit
af de flesta kallad och sä vidare. Skulle, sedan alla omröstningarna sålunda försiggått,
likväl ingen hafva erhållit den här föreskrifna öfvervigt, anställes ny omröstning
öfver alla dem, som vid den första omröstningen blifvit satta i fråga;
skolande den, som erhållit de flesta rösterna, anses behörigen vald. Hafva tvä
eller flera vid någon af dessa omröstningar erhållit de flesta och lika många röster,
afgöres frågan genom lottning dem emellan.
För hvarje ombud utses ock på lika sätt en suppleant att, i händelse af
ombudets förfall, i dess ställe i mötet deltaga.
Val för Stockholms stad verkställes på ofvan föreskrifna sätt inför Of
verståthållaren.
§ c.
Vid omröstningar till val af ombud vid kyrkomöte och af elektorer för
sådana ombuds utväljande beräknas hvarje röst lika; och skola rösterna afgifvas
med slutna sedlar.
§ 7.
Kla gan öfver val till ombud vid kyrkomöte fullföljes hos Konungen genom
underdåniga besvär, som inom tretio dagar efter valet skola i Kongl. Maj:ts
Justitié-Revisions-expedition ingifvas för att i Konungens Högste Domstol skyndsamt
föredragas och afgoras.
§ 8.
Vid kyrkomöte föres ordet af Erkebiskopen eller den bland öfriga Biskopar,
som Konungen, för den händelse att Erkebiskopen har förfall, dertill i nåder
förordnar.
§ 9.
Allmänt kyrkomöte tillkommer att upptaga kyrkliga mål, som Konungen
till detsamma öfverlemnar eller hvarom fråga af någon dess ledamot väckes. Mötet
ege dock ej att, utöfver hvad i grundlag kan varda medgifvet, annat eller mera
besluta än underdåniga utlåtanden, samt föreställningar och önskningar att hos Konungen
anmälas.
§ 10.
De från Konungen hänskjutna mål böra företrädesvis till behandling
förekomma.,,
Ar fråga om antagande af ny Psalmbok, Evangeliibok, Kyrkohandbok eller
Katekes, böra de af mötets medlemmar, som till Preste-Ståndet höra, betänkande öf
-
4
Lag-Utskottets Betänkande JV§ 31.
ver frågan afgifva, innan den af mötet till slutlig behandling företages. Arbetsordning
i öfrigt eger mötet sjelft bestämma.
§ 11.
Hvarje mötets ledamot eger i alla frågor en röst. Askas omröstning; då
skall den med slutna sedlar anställas. Före rösternas uppräknande skall en ibland
dem uttagas och förseglad afläggas. Befinnas, vid de öfrigas uppsummerande, rösterna
lika delade, må denna sedel öppnas och gifva utslaget: är pluralitet redan vunnen,
bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.
§ 12.
Äro ej mötets förhandlingar afslutade inom en månad; eger Konungen
ändock efter den tid att mötet upplösa.
§ 13.
Arfvode till mötets valde ledamöter, så ock öfriga kostnader derför, skola
af allmänna medel gäldas.”
Utskottet, som derjemte erhållit del af de i Stats-Rådet och Högsta Domstolen
i ämnet hållna protokoll, har i sammanhang härmed till behandling företagit
en inom Högv. Preste-Ståndet af Herr Prosten Sondan i förevarande ämne,väckt
motion, hvilken, jemte de deröfver inom samina Riks-Stånd afgifna yttranden, likaledes
blifvit till Lag-Utskottets behandling öfverlemnad. I denna motion (N:o 154)
är vordet anmärkt, hurusom betydelsen af det i ofvanintagna författningsförslags
9 §, sista punkt, förekommande stadgande först framstode genom den i Kongl.
Maj:ts till innevarande riksmöte afgifna Nådiga Proposition N:o 61. i sammanhang
med förslag till ny Riksdags-Ordning, föreslagna förändring af 87 och 88 §§ Regeringsformen,
så att kyrkomötets samtycke skulle erfordras till stiftande, ändring
eller upphäfvande af Kyrkolag samt till att gifva en af Konungen meddelad förklaring
af sådan lag en för framtiden gällande kraft. Men dä, pä det att den beslutanderätt,
som således skulle tillkomma kyrkomöte, icke måtte kunna snart nog
utan kyrkomötets begifvande detsamma fråntagas och derefter alldeles främmande
elementer vår evangeliskt Lutherska kyrka emot dess vilja påtrugas, det
vore nödigt att dess konstituerande lag innehölle något bestämdare bud om
kyrkomötets behörighet, än en blott hänvisning till Statens grundlagar, har
motionären föreslagit, ”att Rikets Ständer, jemte det förklarande, att lagen om
kyrkomöte är af kyrkolags natur, för sin del besluta, att i berörde lag, till exempel
i 9 S, införas tvänne nya momenter, hemtade ur de af Kongl. Majit i Dess
Proposition N:o 61 föreslagna stadgandena i Regeringsformens 87 och 88 §§ af
ungefär följande lydelse:
”Riksdagen ege gemensamt med Konungen att stifta, förändra och upphäfva
kyrkolag, dock att dervid fordras samtycke jemväl af allmänt kyrkomöte.
Med förklaring af kyrkolag förhålles såsom med sådan lags stiftande. De
förklaringar, som till svar på inkomna förfrågningar om lagens rätta mening Konungen
gifver, kunna ogillas af det allmänna kyrkomöte, som efter förklaringens af
-
Lag-Utskottets Betänkande JW 31.
gifvande först hålles, och må dylika förklaringar, der de sålunda ogillade blifvit,
ej längre gälla eller af Domstolarna iakttagas eller åberopas.”
Det är öfver denna framställning samt förutnämnda Nådiga Proposition,
som Utskottet nu går att i ett sammanhang meddela utlåtande.
Det lagförslag, som sålunda blifvit af Kongl. Majit förelagd t Rikets Ständer,
vinner väl, pä .sätt Herr Prosten Sondén i sin motion antydt, en särskild betydelse
af det jemväl till innevarande riksmöte af Kongl. Majit afgifna förslag om nationalrepresentationens
ombildning, hvilket redan förklarats hvilande till grundlagsenlig
behandling vid nästa riksmöte och enligt hvilket Preste-Ståndet skulle upphöra
att utgöra ett särskildt Riksstånd. Men ehuru Utskottet, vid pröfning af de
särskilda stadgandena i den föreslagna lagen om kyrkomöte, icke lemnat ur sigte
denna förslagets, sä att säga, politiska sida, har det dock icke varit, endast ur denna
synpunkt]—ur synpunkten af ett surrogat förPreste-Ständets nu varande, borgerliga reprcsentationsrätt
— som Utskottet egt att bedöma förslagets antaglighet. Ty detsamma
är ämnadt att erhålla kraft af lag redan innan Rikets Ständer ens kunna grundlagsenligt,
fatta definitivt beslut angående det framlagda representationsförslaget,
äfvensom att bibehålla denna kraft, jemväl om sistnämnda förslag skulle falla. Det
är ock hufvudsakligen ur rent kyrklig synpunkt, som frågan i Kongl. Majits ofvanintagna
Proposition blifvit betraktad.
Frågans betydelse i detta hänseende har ock blifvit tillförene erkänd, ej
mindre af sednast nedsatta Kyrkolags-komité, hvilken år 1846 afslutade sina arbeten,
än afven af Rikets Ständer. Såsom H. Ex. Ilerr Justitie-Statsministern i
sitt anförande tili omförmälda Statsråds-protokoll anmärkt, hade nemligen nyssnämnda
komité redan föreslagit organiserande af kyrkomöten, under förmälan att
hvarken en riksdag eiler en särskild komité vore rätta stället för tillvägabringande
af beslut i fråga om församlingens liturgiska angelägenheter, samt att äfven beklagligare
anledningar, t. ex. sådana söndringar inom kyrkan, hvilka dittills uteblifvit,
kunde välla behofvet af en sådan sammankomst. Och, såsom i den Nåd. Propositionen
är omförmäldt, bcslöto Rikets vid 1856—1858 årens riksmöte församlade
Ständer jemväl för sin del en författning angående allmänt kyrkomöte, hvarå dock
Kongl. Majit, hufvudsakligen på grund af formela brister i förslaget, fann sig icke
kunna meddela fastställelse. Emellertid har Kongl. Majit nu ansett behofvet. af en
kyrklig representation, och det för behandling af kyrkliga frågor i allmänhet, hafva
gifvit, sig allt starkare tillkänna, — och Utskottet kan icke annat än dela denna
åsigt. Ju mer de kyrkliga frågorna träda i förgrunden, ju bjertare framstår ock
behofvet af en särskild organ för kyrkan, — ostördt verkande för dess höga mål,
tolkande dess önskningar och pröfvande dess behof, utan inflytande af de politiska
meningsskiftningar, som alltid vexla i en riksförsamling och hvilka icke kunna
undgå att i mer eller mindre män gifva färg ät dess beslut jemväl i icke-politiska
frågor. Och äfven om den särskilda kyrkorepresentationens röst endast vore konsultativ,
lärer derutaf ingalunda följa att den skulle sakna en afgörande vigt. Afven
Rikets Ständers röst i ekonomiska lagstiftningsfrågor är endast konsultativ;
men att de af Ständerna derutinnan uttalade åsigter ändock hafva sin tyngd, är
obestridligt. På kyrkomötets sammansättning beror i första rummet dess betydelse
härutinnan. Förslagets stadgande om ett lika antal andliga och verldsliga ledamöter
har synts Utskottet utgöra en lämplig proportion för att mötets yttranden i
6
Lag-Utskottets Betänkande JW 31.
allmänhet skola kunna anses för ett uttryck af läroständets och församlingarnas
gemensamma tanke. Samma proportion var ock iakttagen i den af Rikets Ständer
tillförene beslutade författning i ämnet, — och den enda skilnaden emellan de
begge förslagen i denna del är, att då, enligt Ständernas förslag, lekmännens ombud
skulle utses stiftsvis, desamma deremot, enligt Kongl. Maj:ts förslag, korinne
att väljas länsvis, Men äfven om den förra anordningen må anses i visst hänseende
egentligare, så synas dock praktiska skäl, jemförd a med de anmärkningar,
som emot det förra förslaget blefvo framställda, hafva talat för den nu föreslagna
valordningen; och Utskottet har sä mycket mindre funnit skäl att afvika derifrån,
som valen af lekmännens ombud alltid äro medelbara och hvarje elektor utgår just
frän en i ecklesiastikt hänseende bildad kommun, nemligen pastoratet.
Af de i öfrigt i förslaget uppställda hufvudprinciper är det blott en, som
väsendtligen afviker från hvad i den af 1858 års Ständer beslutade författning var
antaget: det är stadgandet i förslagets 1 § att mötets sammanträden skola återkomma
pä bestämda tider, nemligen hvart femte år, medan det förra förslaget gjorde
mötets sammanträden beroende af Konungens kallelse. Men föreskriften om periodiska
sammanträden, hvilken föreskrift erhåller en förökad vigt i händelse ofvan
omförmälda grundlagsförändringar varda bifallna, sammanhänger i allt fall med
den enligt förslagets 9 § mötets tillerkända initiativrätt. Hade nemligen mötet blott
att meddela utlåtanden i frågor, hvaröfver Konungen ansåge sig behöfva inhemta
mö tets råd, är det uppenbart att något sammanträde ej kunde ifrågakomma annorlunda
än på Konungens kallelse. Men då mötet tillägges initiativrätt, och således
erhåller jemväl det betydelsefullare uppdraget, att upplysa Konungen såsom summus
episcopus, om kyrkans behof, följer deraf att mötets sammanträden icke kunna
bero af Konungens godtfinnande, enär initiativrätten i sådant fall kunde blifva i
viss mån undertryckt. Och dä denna rätt, pä sätt Herr Justitie-Statsministern
ock anmärkt, ”synes vara för kyrkomötet behöflig i samma män som nationalrepresentationen
är mindre lämpligt sammansatt för att lemna ett sannt uttryck af kyrkans
alla önskningar och behof", har Utskottet icke kunnat annat än gilla jemväl
förslagets stadgande om mötets periodiska sammanträden.
Emellertid har Utskottet funnit förslaget i några andra hänseenden lemna
rum för anmärkningar. Så stadgas väl i 5 §, som meddelar reglor för valen af
lekmännens ombud, att ”för hvarje ombud skall på lika sätt utses en suppleant att,
i händelse af ombudets förfall, i dess ställe i mötet deltaga”. Men i afseende å
de presterliga ombuden är ingen sådan föreskrift meddelad. Väl synes ock sådant
öfverflödigt i afseende å de ombud, om hvilka i 3 § förmäles, enär theologiska fakultetens
lärare, som äro på samma ställe bosatta, lätteligen kunna, vid inträffande förfall,
utan tidsutdrägt anställa omval. Men annorlunda gestaltar sig förhållandet i
afseende å de i 4 S omnämnda ombud eller dem för stiften. Der synes nemligen,
huru än valordningen uppställes, ett omval icke alltid kunna komma att
verkställas utan en tidsutdrägt, som, med afseende å den korta tid, mötet enligt
12 § eger att sammanvara, kunde blifva alltför betydlig och som, i händelse förfallet
inträffade efter mötets början, till och med kunde göra nytt val omöjligt.
Utskottet har derföre funnit sig böra jemväl i 4 § införa ett stadgande om val af
suppleant, lika lydande med det i 5 § förekommande.
I 0 § stadgas, bland annat, att jemväl elektorsval skall anställas med slutna
sedlar. Med bibehållande af denna grundsats såsom regel, har dock Utskottet trott,
ett undantag härifrån böra, i afseende å de i 5 t; omförmälda elektorsval, få ankomma
pä de väljandes beslut. Den stora mängd af röstberättigade, som dervid
Lag-Utskottets Betänkande JV2 31.
?
kunna sammankomma, och den möjliga ovanan hos flera af dem vid den slutna
omröstningen, torde utgöra ett tillfyllestgörande motiv för det tillägg, Utskottet i berörda
syfte till G § föreslagit.
Af de i 11 § rörande omröstning meddelade föreskrifter följer, att i alla
frågor endast enkel pluralitet skulle erfordras, för att en omtvistad mening skulle
anses för ett uttryck af kyrkorepresentationens och följaktligen äfven af Svenska
kyrkans äsigter. Utskottet har dock funnit af synnerlig vigt att ett undantag göres
äfven från denna regel. Några af de frågor, som falla under kyrkomötets ompröfning,
äro nemligen af beskaffenhet att så beröra kyrkans innersta lif och hela
folkets religiösa åskådningssätt, att en enkel pluralitet bland sextio röstande, —
en pluralitet kanske ofta beroende af den förseglade sedeln, — icke utan fara för
misstag skulle kunna anses som ett verkligt uttryck af den Svenska kyrkans, både
läroståndets och församlingarnas, tanke. De frågor, hvarpå Utskottet syftar, äro
de, som röra bekännelsen, eller antagande af de i 10 § omförmälda böcker. Icke
ringa vore faran af ett misstag i detta hänseende; men ringa vore deremot vådan
af ett uppskof härutinnan intill dess en mer kompakt opinion hunnit bilda sig inom
kyrkan. Vore en enkel majoritet afgörande, sä kunde, emot hela läroståndets enhälliga
bestridande, detta likväl blifva förpligtadt att förkunna en bekännelse, som
vore stridande emot den läras symbola, det med cd förbundit sig att följa; och
på samma sätt kunde, emot ett enhälligt bestridande af alla ombuden för församlingarna,
dessa sednare likväl påtrugas kyrkliga formulärer och böcker, stötande,
om ock endast genom sin nyhet, för deras religiösa uppfattning, — i hvilket hänseende
kan erinras om det vid förra riksmötet behandlade förslaget till ny Kyrkohandbok,
som mötte motstånd just hos de verldsliga Stånden. Emellertid fä dessa
begge kyrkomötets elementer, läroståndet och lekmännen, icke af lagstiftaren betraktas
såsom ställda emot hvarandra med skiljda åsigter eller intressen, utan är
det fastmera en sammansmältning af dem båda till ett harmoniskt helt, som lagstiftaren
bör söka befordra. Utskottet har i följd deraf ansett, att i omförmälda
frågor borde, för bifall till ett framstäldt förslag, erfordras en majoritet af tvåtredjedelar
bland närvarande ledamöter. Dervid har Utskottet icke förbisett, att mötets
röst jemväl i dessa frågor mäste till en början blifva endast konsultativ. Men
med afseende å den tyngd, som, enligt hvad Utskottet ofvan antydt, en blott rådgifvande
församlings mening jemväl kan ega, har Utskottet ansett den föreslagna
majoriteten icke vara mindre vigtig, då fråga blott är att inhemta den Svenska
kyrkans eller dess representanters opinion i fråga om föreslagna förändringar i
kyrkans liturgi eller läroböcker. Och har för öfrigt det af Utskottet i ifrågavarande
hänseende föreslagna tillägg till 11 § blifvit så affattadt, att det synes lämpa
sig jemväl för den händelse, att beslutande rätt kan varda mötet tillerkänd.
Slutligen har Utskottet att meddela yttrande öfver Ilerr Prosten Sondéns
förenämnda motion. Dervid anser sig Utskottet böra till en början erinra, att det
af motionären äskade förklarande, det lagen om kyrkomöte vore af kyrkolags natur,
synes alldeles öfverflödigt, enär något tvifvel derom icke skäligen bör kunna uppstå.
Men beträffande förslaget i öfrigt mäste Utskottet förklara, att de af motionären
föreslagna stadganden äro af ren grundlagsnatur och att de följaktligen icke
utan oegentlighet skulle kunna inrymmas i en kyrkolag; men att, om sådant ändock
skedde, det af motionären åsyftade ändamål likväl ingalunda derigenom vunnes,
enär, om grundlagens bud förändrades, det vore utom allt tvifvel att det dermed
likartade, i den speciela lagen intagna bud i och med detsamma jemväl vore ändradt.
Och i alla händelser vore det olämpligt att innan den grundlagsförändring,
8
Lag-Vtskotlets Betänkande A/s 31.
hvarpå motionären syftar, ännu kommit till stånd, intaga ifrågavarande stadganden
i lagen om kyrkomöte.
Utskottet hemställer alltså vördsamt,
det Rikets Ständer, med afslag å Herr Prosten Sondéns framställning
samt med förklarande att Kongl. Maj:ts Proposition ej
kan oförändrad bifallas, måtte för sin del besluta en författning,
lika lydande med den af Kongl. Majit föreslagna, utom i fråga
om nedannämnde §§, för hvilka Rikets Ständer antaga följande
förändrade lydelse:
”§ 4.
I val af de presterliga ombuden för stiften och Stockholms
stad deltaga de prestmän, som innehafva fullmakt å ordinarie embete
eller tjenst inom distriktet eller sådant embete eller tjenst
förestå.
Valet förrättas i den ordning Domkapitlet föreskrijver. För
hvarje ombud utses på lika sätt en suppleant att, i händelse af
ombudets förfall, i dess ställe i mötet deltaga.
§ 6.
Vid omröstningar till val af ombud vid kyrkomöte och af
elektorer för sådana ombuds utväljande beräknas hvarje röst lika:
och skola rösterna afgifvas med slutna sedlar; dock må vid val
till elektor, hvarom i <5 § förmäles, de väljande besluta, att valet
genom öppen omröstning verkställas skall.
§ 11.
Hvarje mötets ledamot eger i alla frågor en röst. Askas omröstning;
då skall den med slutna sedlar anställas. Före rösternas
uppräknande skall en ibland dem uttagas och förseglad afläggas.
Befinnas, vid de öfrigas upp summerande, rösterna lika
delade, må denna sedel öppnas och gifva utslaget: är pluralitet
redan vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast förstöras.
1 fråga om antagande af ny Psalmbok, Evangeliibok, Kyrkohandbok
eller Katekes erfordras, för bifall, att två tredjedelar af
närvarande ledamöter äro ense. Vid omröstning i fråga, hvarom
nu sagdt år, varde ej någon röstsedel aflagdA
Stockholm den 6 Mars 1863.
Reservationer:
Af Herr Biskopen Doktor Bring:
”Uti de motiver, som Utskottet anfört för sitt tillstyrkande af den föreslagna
lagen om kyrkomöte, har jag icke kunnat till alla delar instämma. Lika litet som
vid föregående riksdagar, dä jag deltagit i behandlingen af kyrkomötesfrågan, har
Lag-Utskottets Betänkande JVs 31.
9
jag nu kunnat tor mig fördölja, att en sådan institution, som den föreslagna, icke
passar väl tillsammans med vår bestående ordning, och att densamma lätt kan
komina att hafva med sig större och svårare olägenheter, än man nu i allmänhet
torde vara benägen att förmoda. Endast med afseende derpå, att så många tidstecken
visa, huru en större åtskilnad, än hittills hos oss funnits, emellan den borgerliga,
och den kyrkliga författningen alltmera blifver för vår kyrka oundgängligen
nödvändig, har jag icke vägat med min röst motsätta mig det steg, som man nu
åt ett sådant håll vill taga.
Utom de förändringar, som Utskottet uti den nådiga propositionen föreslagit
och hvilka alla jag biträdt, har jag tillika önskat en annan, såsom mig synes,
ganska vigtig förändring, och hvilken angår den föreslagna förordningens 2:dra paragraf.
Då nemligen kyrkomötet är en rent kyrklig institution, har jag trott sakens
natur fordra, att, på sätt äfven Rikets Ständer vid 1857 års riksdag föreslogo, icke
blott de presterliga, utan äfven lekmans-ombuden väljas, icke läns- utan stiftsvis.
Skall kyrkomötet handla i kyrkans namn, så bör redan sjelfva valet af dervid fungerande
personer framträda, äfven till sin yttre form, såsom en kyrklig handling
och således utföras inför kyrkliga auktoriteter. Och är det efter stiften, men ingalunda
efter länen, som de kyrkliga förhållandena, sedvänjorna, behofven gestalta
sig olika, så bör ock tillses, att församlingarnas ombud blifva efter en bestämd
måttstock på de särskilda stiften fördelade. Att så kommer att ske, är icke af
den nu föreslagna lagen tillräckligen betryggadt. Tvärtom kommer det, om andra
paragrafen oförändrad antages, att för de flesta stift bero af en tillfällighet, huru
många lekmanna-ombud derifrån komma att sändas. Inom ett eller annat stift kan
, antalet variera emellan fyra och ett; ja för tvänne stift — Linköpings och Calmar
— kan. det till och med inträffa, att dithörande församlingars talan blifver förd af
inga andra ombud, än de presterliga. De svårigheter för valens verkställande
stiftsvis, som ligga uti stiftens större territoriala omfång, kunde lätt undanrödja*,
örn stiften indelades i till antalet bestämda valdistrikter, hvilkas inbördes gränser
Kongl. Maj:t närmare ville reglera, och hvilka hvar för sig skulle ega att välja ett
ombud. Valen kunde då verkställas dels inför vederbörande Domkapitel och dels,
nemligen i de distrikt, der stiftsstaden ej vore belägen, inför någon af Domkapitlet
till valförrättare förordnad, distriktet tillhörande Kontraktsprost. Om sålunda t. ex.
Hernösands stift fördelades i trenne, Wisby stift och Stockholms stad utgjorde
hvardera ett, samt de tio nu icke uppräknade stiften hvardera tvänne valdistrikt,
sä skulle antalet af de till bestämda orter hörande lekmanna-ombuden på detta sätt
blifva alldeles enahanda, som det i den nådiga propositionen föreslagna, utan att
man för nödig beqvämlighet uti valförrättningen behöfde uppoffra eller i betydlig
mån rubba den visst icke ovigtiga grundsatsen, att till ett kyrkligt möte det är de
kyrkliga, och icke de borgerliga, kretsarna af landet, som böra sända representanter.
I likhet med kyrkolags-kommittéen har jag trott fragan om antagandet af
ny bibelöfversättning böra behandlas i samma ordning som de likartade frågor,
hvilka i lagförslagets 10:de paragraf omtalas. Och har jag derföre påyrkat, att ett
tillägg i sådan syftning måtte i nyssnämnda paragraf införas.”
Af Herrar Doktorer Forssell och Domprosten Björling, hvilka instäint i Herr
Biskop Brings anmärkning derom, att frågan om antagande af ny bibelöfversättning
borde behandlas i samma ordning som de likartade frågor, hvilka i förslagets 10 §.
omtalas.
Bill. till ti. St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami, 1 Åfd. 9 Håft. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande j\l> 31.
Af Herr Staaff, med hvilken Herr Lemchen samt Riksdagsfullmägtige Johannes
Nilsson från Göteborgs och Bohus län och Paul Andersson från Jemtlands län sig
förenat:
”Mot Lag-Utskottets betänkande angående lag om allmänt kyrkomöte nödgas,
i vissa delar, jag nedlägga min vördsamma reservation.
Jag kan nemligen ingalunda godkänna det tillägg Utskottet föreslagit vid
lagens 6:te §, att vid val till elektor, hvarom i 5:te g förmäles, de väljande må besluta
att valet genom öppen omröstning verkställas skall. Detta tillägg anser jag
skadligt, då det i de flesta fall kominer att föranleda till öppen votering, ett omröstningssätt,
som särdeles i fråga om val af personer lägger band på den fria
viljan och .sålunda medför en olägenhet långt större än den, som må innefattas i
de tillfällen till bearbetningar, som valsättet med slutna sedlar kan medföra.
Lika litet kan jag biträda de åsigter, sorn grundat Utskottets tillägg vid den
af Kongl. Majit föreslagna ll:te § derom att, i fråga om antagande af ny Psalmbok,
Evangeliibok, Kyrkohandbok eller Katekes, erfordras förbifall att två tredjedelar af
de närvarande ledamöterne äro ense.
Då kyrkomötet är icke en beslutande utan en rådgifvande församling, som
blott har att tillstyrka eller afstyrka ifrågasatta förändringar och åtgärder, så synes
mig i högsta grad orimligt ett stadgande, till följd hvaraf, dä bland 60 röstande
39 yttrat sig tillstyrkande men 21 afstyrkande, desse sistnämndes mening bör, förqväfvande
det stora flertalet, anses uttrycka mötets åsigt. Ett sådant förhållande,
oegentligt i sig sjelft, blir det i ännu högre grad, då man ihågkommer, att Kongl.
Majit och Rikets Ständer såsom afgörande icke lära underlåta, att, efter tagen del af
mötets förhandlingar och vunnen upplysning om voteringens verkliga beskaffenhet,
åt det stora flertalets åsigter egna välförtjent uppmärksamhet, oberoende deraf att,
i följd endast af ifrågavarande stadgande, fåtalet tillagts kraft och verkan såsom
majoritet.
Utskottet åberopar, att, om enkel majoritet gällde, kunde, mot hela läroståndets
enhälliga bestridande, detta ”blifva förpligtadt” förkunna en bekännelse, stridande
mot den besvurna läran, samt tvärtom församlingarne mot deras ombuds enhälliga
bestridande ”påtrugas” formulärer och böcker, stridande mot folkets religiösa
uppfattning; men utom det att, i kraft af tidsförhållandena, den sistnämnda händelsen
väl aldrig numera skulle kunna inträffa — hvaraf följer att den förmenta faran
skulle qvarstå endast för läroståndet — så har Utskottet här glömt att kyrkomötet
hvarken kan ”förpligta” eller ”påtruga” utan endast gifva en ledning för bedömandet.
Att Kongl. Majit och Rikets Ständer, nå hvilka frågan ytterst berodde, skulle
på grund af en enkel majoritet fatta beslut i den af Utskottet antydda orimliga
syftning, torde väl ej heller kunna rimligtvis befaras.
På^grund af det anförda uttalar jag vördsamt den åsigt, att 6:te och Urte
§§ af ifrågavarande lag böra, utan de iföreslagna tilläggen, antagas, sådana de af
Kongl. Majit föreslagits.”
Af Herr Henschen, hvilken förenat sig med Herr Biskop Bring i dess anmärkning
vid 2 § samt med Herr Staaff i hans reservation emot den föreslagna förändringen
af 6 §; hvarjemte Herr Henschen ansett viss tid, t. ex. slutet af år 1866,
böra bestämmas, hvarförinnan författningen ej trädde i kraft.
Af Riksdagsfullmägtigen Sven Rosenberg frän Christianstads län, hvilken instämt
i Herr Biskop Brings anmärkning emot 2 §.
STOCKHOLM, tryckt hos a. l. norman, 1863.
Lag-Utskottets Betänkande M 32.
1
N:o 32.
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Mars 1863, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrad lagstiftning angående förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom, äfvensom kontrollen derå.
I detta ämne hafva motioner blifvit väckta inom Vallöf]. Borgare-Ståndet af
Herr Carlén (motionen JYs SI) och af Herr Lallerstedt (JYs 204), — samt inom
Hederv. Bonde-Ståndet af Riksdagsfullmägtige J. Bundbäck från Göteborgs och
Bohus län (JYi. 285), Sven Nilsson från Christianstads län (JV2 40), P. O. Hörnfeldt
från Wester-Norrlands län (A2 68), Jöns Andersson från Malmöhus län
52), Johan Johansson från Ostergötlands län 273), och Jonas Christopherson
från Wermlands län (J>2 342); — hvarförutan Rikets Ständers Juslilie-ombudsman
i sin till riksmötet afgifna embetsberättelse (pag. 135) jemväl framställt
lagstiftningsförslag i ifrågavarande ämne.
Af samtlige dessa framställningar är Herr Carléns motion den mest omfattande.
Med anmärkning, hurusom 22 Kap. 4 § Ärfda-Balken i afseende å de medel,
hvilka oftast och lättast äro utsatta för sköfling, nemligen den omyndiges reda
penningar, icke innehåller annan föreskrift, än att de skola »så förräntas och förkofras,
som bäst och säkrast pröfvas», har motionären till en början hemställt, att
nämnda lagrum måtte erhålla följande förändrade lydelse: »De lösören, som omyndig
ej sjelf behöfver, böra till hans nytta föryttras, men ej må förmyndare sjelf
handla till sig något af den omyndiges gods, löst eller fast. Omyndigs redbara
penningar skall förmyndaren så förränta och förkofra, som bäst och säkrast pröfvas;
och vare, der han sjelf dem innehar, skyldig att ställa säkerhet derför, om så
Bih. lill i11. St. Prut. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 10 lläft. 1
2
Lag-U (skottets Betänkande M 32.
nödigt anses.» Men det hufvudsakligasle af Herr Carléns motion utgöres dock af
det författningsförsiag, som motionären, på grund af gjorda anmärkningar emot åtskilliga
stadganden i Kongl. Förordningen den 24 September 1861, angående tillsyn
å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, uppgjort och till antagande i
stället för berörda Kongl. Förordning framställt. Detta förslag är af följande
lydelse:
»§ 1. Förmynderskap stånde under vårdnad af den Rätt, hvarunder den omyndiges
fader, der han död är, vid dödsfallet lydde eller, om han lefver, sitt
hemvist häfver. Ar under faders lifstid annan till förmyndare förordnad,
eller har den, som uppnått myndiga år, blifvit under förmyndare ställd;
lyde förmynderskapet under den Rätt, som förmyndare förordnat. Är fader
okänd eller häfver han ej stadigt hemvist eller är detsamma obekant; värdes
förmynderskapet af den Rätt, hvarunder den omyndiges moder lyder
eller, der hon död är, vid dödsfallet lydde. Äro både fader och moder
okände eller ulan stadigt eller kändt hemvist, ligge vårdnaden å den Rätt,
hvarunder den omyndige vistas.
Finner, i följd af gjord framställning, Rätten skäl vara förhanden att
vårdnaden af förmynderskap öfverflyttas till annan Rätt, meddele derom
beslut och gifve det den andra Rätten tillkänna
§ 2. För hvarje stad, äfvensom för hvarje härad, skola finnas minst tre gode
män, att hafva tillsyn å förmynderskap Af desse gode män väljer Rätten en,
som blifver ordförande, och de på kommunalstämma röstberättigade välja,
på landet genom socknefullmägtige, inför Rätten de öfrige. Den sorn till
god man väljes vare pligtig alt minst fyra år uppdraget förrätta, såvida
lian ej, enligt Rättens bepröfvande, af ålderdom, trägen tjenst eller annat
laga förfall hindrad är.
Då god man vald är, varde det, efter Rättens eller domarens anmälan,
af Konungens Befallningshafvande inom länet allmänneligen kungjordt.
§ 3. Rätten i stad och domare å landet hålle, i enlighet med förmynderskaps
protokollen,
särskild längd öfver förmynderskap, utvisande de omyndigas
födelseår samt förmyndarnes namn och hemvist. Af denna längd skall
Rätten i stad för hvarje fjerdedels år samt domaren å landet för hvarje
Ting gifva ordföranden för gode männen del.
§ 4. Vid de årliga husförbören skall äfven presterskapet till namn och ålder
särskildt anteckna de i husförhörsboken upptagne omyndige samt efterforska
och i anteckningen införa förmyndarnes namn och hemvist. Denna anteckning
insändes ofördröjligen till Rätten i stad eller domaren å landet, att
af dem öfvorlemnas till gode männens ordförande. Finnas i denna anteckning
upptagna förmynderskap, som lyda under annan Under-rätts vårdnad,
gore Rätten eller domaren, till gode männens efterrättelse, anmärkning derom
Lag-Utekottets Betänkande M 32.
3
oc!i gifve an de förmynderskap hos den Rätt, hvarunder de lyda, för att
komma till dervarande gode mäns kännedom
5. Förmyndare skall, för hvart år, afsluta räkning öfver allt det han har om
händer, med uppgift å den säkerhet, hvaremot den omyndiges reda penningar
utsatte äro; och ingifve före Januari månads slut följande år den räkning,
jemte styrkt afskrift af de fordringsbevis, hvaremot penningarne äro
utsatte, till ordföranden för de gode män, som blifvit valde att hafva tillsyn
å förmynderskapet.
(5. Ordförande för gode män skall, med ledning af erhållna utdrag ur förmynderskapslängden
och anteckning ur husförhörsboken, årligen upprätta förteckning
öfver de i staden eller häradet befintlige förmynderskap samt deruti
anteckna, när förmyndareräkning aflemnats och huruvida densamma föranledt
anmärkning eller ej.
7. Gode män gemensamt åligger, att granska inkomna förmyndareräkningar
med dertill hörande bevis och, om de finna att förmyndaren bör ställa säkerhet
för innehafvande penningar eller, äfven om han sådant fullgjort, icke
är skicklig eller vederhäftig, att omhänderhafva den omyndiges egendom,
eller att han densamma ej rätteligen förestått eller eljest brustit i hvad honom
enligt lag ålegat, sådant hos Rätten i stad eller domaren å landet
skyndsamligen anmäla. Underlåter förmyndare att behörigen aflemna räkning,
vare ock det anmäldt.
8. Omyndiges fränder ege att hos gode män taga del af förmyndareräkning;
och ege de i afseende derå samma rätt, som i 7:de § omförmäles.
Ar omyndig till de år kommen, att han sjelf finna kan, det förmyndaren
ej väl hans egendom förvaltar; stånde ock honom fritt att det hos Rätten
eller domaren angifva.
9. Till gode män varde, såsom arfvode, af förmyndare inbetalt ett för hundra
af den omyndiges räntor eller inkomster. Häraf åtnjuter ordföranden hälften
och de öfrige den andra hälften.
10. Sker sådan anmälan, som i § 7 sagd är, pröfve Rätten af omständigheterne,
huruvida annan förmyndare genast må förordnas. Tål saken uppskof
och har förmyndare underlåtit att afgifva räkning, ullbälle honom Rätten,
vid lämpligt vite. att fullgöra sin skyldighet Innefattar den skedda anmälan
annan anmärkning mot förmyndareförvaltning, förelägge rätten förmyndaren,
derest hans hörande finnes af nöden, vid vite eller att ärendet
ändock pröfvas, viss rättegångsdag till förklarings afgifvande; och bifoge
förmyndaren, derest säkerhet för innehafvande penningar fordras, vid sin
förklaring styrkt afskrift af säkerhetshandlingar, vid äfventyr att han anses
hafva vägrat att säkerhet ställa.
4
La g-Ut skot tets Betänkande M 32.
§11- Protokoll, hvarigenom förklaring infordras, skall, genom exekutors försorg,
förmyndare delgifvas minst alta dagar förut, der han bor inom staden eller
häratlet, fjorton dagnr, der han bor aflägsnare, men inom länet, hvarvid
Stockholms stad anses belägen inom Stockholms län, samt tre veckor, der
han bor längre bort. Är förmyndare utom riket, håfve tre månaders tid.
§ 12. Kostnad för Rättens protokoll, hvilka skola förmyndare delgifvas, äfvensom
för sådant delgifvande, förskjutes af den omyndiges medel, men ersättes af
den tredskande eller eljest felakt;ge förmyndaren Finner Rätten gode männens
anmälan af beskaffenhet att ej föranleda åtgärd, bör väl anteckning i
protokollet derom ske, men gode männen vare ej skyldige att detsamma
utlösa, såvida de ej vilja klaga i högre Rätt; och må i intet fall ersättningsskyldighet
dem ådömas, utan så är, att de, efter klagan i högre Rätt, finnas
dertill skyldige och omständigheterna ej föranleda dertill, att ersättnin
gen
bör af den omyndiges medel gäldas.
§13- 1 afseende å de förmynderskap, som äro under Hofrätts vårdnad, galle för
Hofrätt hvad i § 3 angående förmynderskapslängd blifvit för Rätt i stod
och domare å landet stadgadt. Men tillsynen å dessa förmynderskap utöfvas
af de enligt § 2 valde gode män i den stad eller det härad, der omyndig
är i husförhörsbok antecknad. Finnes rörande dessa förmynderskap
fog till anmälan enligt § 7, ege gode männen att inlemna densamma, ställd
till Hofrätten, hos Rätten i stad eller domaren å landet, att befordras till
Hofrätten, som vidare förfar enligt hvad i §§ 10 och 11 är förordnadt.
§ 14. Der Förmyndare-kammare finnes, lände hvad derom särskildt stadgadt är
till efterrättelse.»
En fullständig revision af 1861 års omförmälda författning är jemväl yrkad af
Riksdagsfullmägtigen Rundbäck, hvilken såsom ledning derför dels åberopat de af
Rikets Ständers Justitie-ombudsman i dess embetsberättelse emot samma författning
framställda anmärkningar, dels ock sjelf anmärkt: att stadgandet i Förordningens 4-
§ att förmyndare skulle för hvart år afsluta räkning öfver allt det han har om
händer, vore för förmyndaren ganska svårt och ofta overkställbart, enär han med
bästa vilja icke alltid kunde indrifva myndlingens räntor och inkomster på bestämd
dag; att det dessutom syntes bårdt, det förmyndaren skulle kunna tvingas att låta
sin egendom till myndlingens säkerhet intecknas, hvaremot myndlingen fått vidkännas
förökade utgifter, ehuru säkerheten icke blifvit större; att socknenämnden
lämpligen syntes kunna öfvertaga hela förmyndareförvaltningen; samt att vissa domare
ansågo sig berättigade icke allenast att, utan förmyndarens begäran, emot lösen
utfärda bevis öfver det summariska utdrag, som förmyndaren skall till Rättens
ordförande inlemna, utan äfven att deröfver emot lösen lemna protokollsutdrag.
Riksdagsfullmägtigen Sven Nilsson åter har ansett den genom 1861 års Förordning
åsyftade, högst nödiga kontroll öfver förmyndareförvaltning kunna både
Lag-Utskottets Betänkande M 32.
förbättras och förenklas genom några få tillägg och ändringar i samma författning,
så att skyldigheten att till Rätten eller domaren inlemna utdrag af förmyndareräkningen
öfverflyttades från förmyndaren på gode män och socknenämnd, medskyldighet
för dem att föra enahanda förteckning som domaren, samt alt lemna honom
del af förteckningen; i anseende hvartill motionären för nedannämnde §§ i 1861
års åberopade författning föreslagit följande förändrade lydelse:
»§ 2.
Rätten i stad och domaren å landet hålle öfver förmynderskap särskild förteckning,
utvisande tiden då förordnande utfärdades, förmyndarens namn och hemvist,
de omyndiges födelseår och namn samt deras behållning i fast och löst.
§ 4-
Förmyndare skall för hvart år afsluta räkning öfver allt det han har om
händer, med uppgift af den säkerhet, hvaremot den omyndigas reda penningar äro
utsatte, och ingifve, vid början af följande år, den räkning, jemte ett utdrag
derur, innehållande summarisk uppgift på den omyndigas behållning så i fast som
lös egendom, lill gode männen eller socknenämnden. Det utdrag, hvarom nu sagdt
är, skall, försedt med gode männens eller socknenämndens intyg, att förmyndareräkning
jemväl blifvit aflemnad, till förmyndaren återlemnas.
Öfver inkomna fönmyndareräkningar hålle gode män eller socknenämnd sådan
förteckning, som i 2 § föreskrifven är, och lemne af denna förteckning del, i stad
till Rättens ordförande eller den, som å Rättens vägnar handlingar emottaga bör,
före den 1 September och å landet till domhafvanden före eller sednast å första
rättegångsdagen af sista tinget året näst efter det, då räkningen bort afslutas, eller,
der allenast ett ting om året hålles, före slutet af samma ting.
Sker det ej, eller har förmyndare icke lemnat räkning, förelägge Rätten god
man, socknenämnd eller förmyndare, vid lämpligt vite, att sin omförmälda skyldighet
fullgöra; och förfare i öfrigt efter omständigheterna.
8 5.
Öfver hvad sålunda förekommit, skall anmärkning göras uti den förteckning,
hvarom ofvan i § 2 är stadgadt.»
Äfven Riksdagsfullmägtigen Hörnfeldt har erkänt fördelarna af den tillsyn å
förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, som genom oftanämnda förordning
blifvit föreskrifven, men har ansett denna tillsyn kunna ske på ett för den omyndiga
mindre kostsamt sätt; hvadan motionären, som bland öfverflödiga kostnader
6
Lay-Utslwttets Betänkande JV? 32.
Jemväl räknat uppgörandet af årliga förmyndare-redovisningar, framställt det förslag,
att Förordningens i § måtte erhålla ungefär följande lydelse:
»Förmyndare skall för hvart tredje år afsluta räkning öfver allt det han har
om händer, och, derest sådant af gode män, socknenämnd eller närmaste fränder
äskas, uppgifva den säkerhet, hvaremot den omyndiges reda penningar utsatte äro,
och ingifve sist fjorton dager derefter den räkning jemte en duplett deraf till gode
männen eller socknenämnden. Den duplett, hvarom nu sagat är, skall, försedd
med gode männens eller socknenämndens intyg att förmyndareräkningen aflemnad
och granskad blifvit, till förmyndaren återställas och af honom ingifvas i stad till
Rättens ordförande eller den, sorn å Rättens vägnar handlingar emottaga bör, sist
inom fjortonde dagen efter det räkningen från gode männen vederbörligen påtecknad
återfåtts, och å landet till Häradsrätten sist å det Ting, sorn infaller näst
efter det, då räkningen, på sätt förut föreskrifvits, från gode männen eller socknenämnden
återfåtts. Sker det ej, förelägge Rätten förmyndare vid lämpligt vite, att
sin omförmälda skyldighet fullgöra. Öfver hvad sålunda förekommit, skall anmärkning
göras i den förteckning, hvarom ofvan är stadgadt.
Tillägg:
A de till Rätten inkomna redovisningar teckne ordföranden bevis om af
Rätten verkställd granskning, men må icke särskildt protokoll deröfver utskrifvas.
Saknar omyndig tillgång, meddelas sa väl Rättens bevis, som gode männens eller
socknenämndens granskning gratis.»
Riksdagsfullmägtigen Jöns Andersson åter har inskränkt sig till alt föreslå
»ett sådant tillägg till ifrågavarande författning, att protokollsutdrag öfver de inlemnade
summariska uppgifterna hvarken må utfärdas eller lösas, derest förmyndare
sådant icke begär eller sjelf bekostar», — ett tillägg, som motionären ansett behöfligt,
enär det skulle visat sig att till och med protokollsutdrag öfver hvarje till
Rätten inlemnadt summariskt utdrag måst lösas.
Deremot har Riksdagsfullmägtigen Johan Johansson icke allenast vidrört frågan
om kontroller å förmyndareförvaltningen, utan äfven i sin motion uppkastat spörsmål
om förändrade reglor för sjelfva denna förvaltning. Motionären har nemligen
yrkat, att Rikets Ständer måtte i ifrågavarande ämnen besluta en förändrad lagstiftning
i öfverensstämmelse med följande, af motionären uppgifna grunder: nemligen
:
» i:o Förmyndare skall författa rigtig räkning öfver det han om händer häfver,
med uppgift på den säkerhet, hvaremot den omyndiges reda penningar utsatta äro,
så att förmyndare vid hvart års slut för den omyndiges nästa frände eller för
dem, till granskning af förmyndareförvaltning satte äro, må kunna redogöra, om
så fordras. Förmyndare vare Ock pligtig, att sådan räkning, omfattande redogö
-
Lag-Utskottets Betänkande M 32.
7
reise för de tre näst förut förflutna årens förvaltning, I början af följande året aflemna
till gode männen eller kommunalnämnden; bifoge ej mindre ett utdrag derur, innehållande
summarisk uppgift om den. omyndiges behållning så i löst som fast, än
ock alla de handlingar, som styrka de i räkningen uppförda poster.
2:o. Rätten vare skyldig att i början af hvarje år tillställa gode männen eller
kommunalnämnden förteckning öfver de personer, som blifvit inom distriktet till
förmyndare utsedde, och må lösen för en sådan förteckning beräknas såsom för
Rättens protokoll i tvistemål i expeditionsstadgan upptages.
3:o. Förmyndare vare i allmänhet skyldig att hvart tredje år lägga den
behållna räntan till kapitalet.
4:o. Förmyndare njute skäligt arfvode, sorn dock högst må beräknas till i-del
af influtna räntor, men A-del af arrendemedel af omyndigs fasta egendom.»
Herr Lallerstedt åter har, under erinran om fördelarna af ett inhemskt fondsystem
och med anmärkning, att det vid förvaltningen af omyndiges medel vore
af större vigt att kapitalet mot skälig ränta säkert och utan äfventyr bibehölles,
än att något högre ränta tillfälligtvis vunnes, föreslagit, «att Rikets Ständer för sin
del måtte besluta, att omyndiges medel, der de icke voro nedlagda i fastighet,
skulle göras fruktbärande genom säkra inteckningars belånande eller inköp af Statsverkets
eller andra med Kongl. Maj:ts fastställelse försedda inrättningars obligationer,
som å inköpspriset lemnade minst 4j procent årlig afkastning, men att, derest beloppet
vore så ringa att det icke lämpligen kunde på ena eller andra sättet placeras,
det måtte insättas i någon af Kongl. Majit sanktionerad sparbank.»
Riksdagsfullmägtigen Jonas Christopherson framställning afser -bestämmande af
en viss arfvodesprocent för förmyndareförvaltningen; i hvilket hänseende motionären,
med anmärkning om den olika praxis, som till och med inom en och samma ort
följdes, hemställt, »att förmyndare må ega rätt att, för förvaltningen af myndlings
medel, beräkna sig till godo sjettedelen af hans årliga räntor och inkomster.»
Slutligen anser sig Utskottet böra här återgifva det lagstiftningsförslag, som,
enligt hvad ofvan blifvit anmärkt, Rikets Ständers Justitieombudsman i sin embetsberättelse
framställt. Anmärkande att 9 § af 1861 års författning varit föremål
för olika tolkning, i ty att man frågat, om Förmyndarekammare skulle utöfva enahanda
granskning af förmyndareräkningar sorn den, hvilken Förordningen ålade gode
män eller sockne-nämnd, och om, i sådant fall, Förmyndarekammare finge sig tillgodoberäkna
det granskningsarfvode, Förordningens 7 § bestämde, har Justitieombudsmannen
förklarat sig anse nödigt, att till 9 § gjordes ett tillägg, lydande
ungefär sålunda: »I afseende på tiden och ordningen för redogörelses ingifvande
till Förmyndarekammare, galle för förmyndare hvad om dylik redogörelses inlemnande
till gode män eller socknenämnd här ofvan är stadgadt.»
8
Lag-Utskottets Betänkande JV2 32.
Öfver samtliga dessa framställningar åligger det Lag-Utskottet, i följd af erhållne
remisser, att meddela yttrande. Såsom af den nu lemnade redogörelsen för de
väckta förslagen synes, afse desamma förändringar dels i kontrollen öfver förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom, dels ock i reglorna för sjelfva förmyndareförvaltningen
samt beräkningen af förmyndares arfvode. Utskottet anser sig till
en början böra till besvarande upptaga framställningarna i förstnämnda hänseende.
Det är ock emot lagstiftningen derutinnan, som de flesta anmärkningarna blifvit
rigtade.
Svårigheten af denna lagstiftning — tillförene insedd — har äfven nu framstått
för Utskottet, vid de i ämnet hållna öfverläggningar, — och denna svårighet
vitsordas äfven af de lagstifningsförsök, som under en följd af år blifvit gjorda
eller ifrågasatta. I äldre tider var vården af omyndiges rätt uteslutande en
slägtens omsorg, och denna grundsats blef hufvudsakligen bibehållen i 1734 års
lag. Enligt 23 Kap. 1 § Ärfda-Balken, sådan den ursprungligen lydde, var
granskningsrätt i afseende å förmyndareräkning förbehållen den omyndiges nästa
fränder allena, och först i händelse fränden ej funnos eller de vägrade att sådan
granskning sig åtaga, egde Domaren förordna någon annan i deras ställe. Domarens
administrativa befattning med förmyndarevården inskränkte sig i öfrigt till öfvervakande
af förmyndares tillsättande för dem, som deraf voro i behof. Ytterligare
föreskrift härom meddelades genom Kongl. Förordningen den 31 Maj 1793, deri det
ålades Häradshöfdingarne att hafva noga och tillbörlig vårdnad derå, att omyndige
blefvo med förmyndare försedde, samt presterskapet att för sådant ändamål till
hvarje lagtima Ting lemna uppgift på de inom församlingen timade dödsfall. Förmyndarekammare
inrättades i Stockholm redan år 4 667, och sådana institutioners
myndighet i förmyndaremål blef ock, hvad städerna beträffade, i 6 Kap. Rättegångs-Balken
erkänd, ehuru institutionen sedermera icke vunnit något allmännare
insteg.
Sedan erfarenheten tillräckligt ådagalagt vådan för de omyndige af att ej från
det allmänna åtnjuta mer omfattande skydd, började man åter egna lifligare deltagande
ät detta ämne. Dervid utgick man dock från tvänne olika synpunkter, i
det en del förfäktade den mening, att det åsyftade ändamålet blott kunde ernås
genom inrättandet af Förmyndarekamrar, andra åter understödde den åsigt att det
vore tillfyllestgörande att ställa den enskilda förmyndareutöfningen under inseende
och kontroll från det allmännas sida. Den förra utvägen erkändes redan af de
vid 4 834 års riksmöte församlade Ständer vara den lämpligaste; men den
komité, åt hvilken Kongl. Majit, på samma Ständers begäran, uppdrog att utarbeta
förslag angående Förmyndarekammares organisation och åligganden, sökte i underdånigt
utlåtande visa, att inrättandet af sådana kamrar icke vore af behofvet påkalladt
eller kunde verkställas, utan att medföra olägenheter. Kongl. Proposition i
ämnet
Lag-Utskottets Betänkande M 32.
9
ämnet uteblef ock vid 1840 års riksdag, och först vid Ständernas nästpåföljande
sammanträde, år 1844, bragtes saken af båda statsmagterna ånyo till lif. Fastän
man äfven då ansåg, alt den största säkerhet skulle beredås de omyndiga genom
införande af Förmyndarekamrar, dock endast i egenskap af kommunalanstalter, trodde
man likväl tiden derför ej vara inne, och följden af de öfverläggningar, som i ämnet
höllos, blef antagande af Kongl, Maj ts förslag, i enlighet hvarmed Kongl Förordningen
den 19 Maj 1845 utfärdades och gaf förändrad lydelse åt så väl 20 Kap. 7
§, som 23 Kap 1 § Arfda-Balken. Genom nämnde Förordning stadgades, att stad,
socken och härad skulle eget utse gode män, en eller flera, att hafva tillsyn öfver
förvaltningen af dithörande omyndigas egendom och utöfva enahanda granskningsrätt,
som vore närmaste fränder tillagd; —• och dermed var steget sålunda taget alt ål
kommunerna inrymma rättighet lill ingripande i förmyndarevården. Men redan vid
den riksdag, som börjades år 1850, hade det hunnit visa sig, att verkligheten ej
motsvarat den nytta, man af berörda åtgärd väntat sig, enär kommunerna underlåtit,
att, i enlighet med förutnämnde lagstadgande, utse gode män Flera röster höjde sig
derföre med yrkande om ytterligare revision af ifrågavarande lagstiftning, ooh dåvarande
Lag-Utskott framställde jemväl ett förslag i ämnet, hvilket dock icke vann
framgång hos representationen
Emellertid och då vid sistförflutna riksmöte förslag väcktes om upphäfvande af
den 1 tysta förmånsrätt, som i visst fall tillkom barnaarf framför inteckning i förmyn
dares
fasta gods, kunde det ej fela, att uppmärksamheten skulle rigtas jemväl på
beskaffenheten af de garantier i öfrigt, som för bevarande af omyndiges rätt voro i
lag uppställda. Man var ense derom, att dessa garantier ingalunda voro
tillfredsställande; och utan någon synnerlig meningssplittring beslöto Rikets då för
samlade
Ständer en författning i ämnet, som Kongl. Majit, efter Högste Domstolens
hörande, sedermera sanktionerat och hvilken blifvit promulgerad såsom lag genom
den ofvannämnde Kongl Förordningen af den 24 September 1861.
Denna författning utgår från den redan i 1845 års omförmälda Förordning
antydda grundsats, att uppdraga tillsynen öfver förmyndarevården åt kommunerna;
men denna tillsyn, som, enligt sistnämnda författning, var för kommunerna en rättighet.
har genom den nya lagen blifvit förvandlad lill en pligt, och äfven omfånget för
kommunernas verksamhet är vorden utvidgad Men på det den institution, sorn
sålunda infördes, måtte kunna fritt och sjelfständigt utvecklas, allt efter som olika
förhållanden kräfde, och icke intvingas i former, som kunde qväfva dess verksamhet
och förslappa kommunernas möjligen vaknande intresse derför, ansåg lagstiftaren
endast de yttre konturerna af denna institution, eller dess yttersta gränslinier, böra i
lagen uppdragas och smärre reglementariska föreskrifter, så vidt möjligt var, undvikas.
Sålunda äro hufvuddragen af denna lagstiftning, att Rätten i stad och Domaren
å landet skall öfver förmynderskap hålla särskilt förteckning, utvisande de omynBih.
lill IL St. Prat. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 10 Haft. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande JYs 32.
diges födelseår samt förmyndares namn och hemvist; att stad skall välja gode
män, men att, om det ej sker, tillsynen hörer socknenämnd till; att förmyngare skall
för hvart ar afsluta räkning med uppgift af den säkerhet, hvaremot den omyndiges
reda penningar utsatta äro, samt ingifva räkningen till gode männen samt ett utdrag
derur, försedt med gode männens påskrift, till Rätten eller Domaren, som derom
gör anmärkning i omförmälda förteckning; att om gode män anse nödigt att förmyndaren
lemnar inteckning eller annan säkerhet för de medel, som hos honom
innestå, Rätten eger derom förordna såsom nödigt och skäligt pröfvas, hvarjemte
Rätten, i följd af gede männens anmärkningar, kan förordna annan förmyndare; samt
att till gode männen skall såsom arfvode af förmyndaren inbetalas ett för hundrade
af den omyndiges räntor och inkomster. Derjemte innehåller författningens 'I §
förut saknade föreskrifter om forum i förmyndaremål.
Sådan är, till sitt hufvudsakliga innehåll, gällande lagstiftning i ifrågavarande
ämne. Ser man på de anmärkningar, som deremot nu blifvit framställda, finnér man
att de flesta af dem icke gälla den princip, hvarpå författningen hvilar, eller kontrollens
uppdragande åt kommunerna eller af dem valde gode män, utan synes lämpligheten
häraf fastheldre vara af flera motionärer erkänd. Herr Carléns förslag gör
dock härifrån ett undantag i så måtto, som, enligt hvad 2 § deraf utvisar, motionären
ansett att å landet en vidsträcktare kommunalkrets än socknen, nemligen häradet,
borde öfvertaga förmyndare-inseendet och att jemväl Rätten borde i viss mån tillerkännas
inflytande på valet af gode män, såväl på landet som i staden. Då detta
är den grundtanke, hvarpå hela nämnde förslag är byggdt, och ifrågasatta anordning
skulle, om den bifölles, utöfva väsentligt inflytande på innehållet af ifrågavarande
lagstiftning i öfrigt, anser sig Utskottet böra först till besvarande upptaga framställningen
i denna del.
Såsom motiv derför har motionären anfört, »att de mindre kommunerna i vårt
land redan så tillräckligt uppenbarat bristande nit och förmåga i tillsyn öfver förmynderskap,
att man längesedan kommit i erfarenhet deraf, att på dem ingenting
vöre att i det hänseendet bygga, och att det, såsom sporre på nitet, gode männen
tillerkända arfvode, efterstäfvansvärdt i mån af kontrolleringskretsens storlek, skulle
otvifvelaktigt endast i ganska sällsporda fall uppfylla ändamålet, så vida denna krets blefve
mindre än hela domkretsen.» — Utskottet kan icke dela denna åsigt, utan anser
ifrågasatta rubbning af bestående, nyss ordnade, förhållanden hvarken vara af omständigheterna
oundgängligen påkallad, eller ens utan våda för de omyndiga för närvarande
kunna vidtagas. I motsats mot motionären anser nemligen Utskottet, det
intresset för de omyndigas rätt bör påräknas vara lifligare inom en trängre krets
än inom en vidsträcktare, och att, om detta intresse icke förefinnes inom socknen,
det än mindre kan förutsättas annorstädes inom häradet. Och det är just på detta
intresse, — på en vaknande kommunalanda, hvartill lagstiftningen nyss gifvit en så
kraftig impuls, — mera än på arfvodet, som ifrågavarande institution bör byggas.
Lag-UIskottets Betänkande M 32.
11
Äfven fattigvården ordnas socknevis, — och en annan omständighet, som ej heller
får förbises, är den större obekantskap med förmyndarne, och den minskade kännedomen
om deras vederhäftighet, som genom det längre afståndet skulle uppkomma.
För öfrigt synes det föreslagna stadgandet att Rätten skulle välja en god man, hvilken
tillika blefve ordförande, vara mindre egentligt och mer egnadt att qväfva, än
lifva kommunalandan till förmån för dessa institutioner, hvarjemte en praktisk svårighet
måhända stundom skulle möta för att, med afseende å det i förslagets 6 §
åt ordföranden uppdragna bestyr, finna en dertill lämplig person, som ej af egna
angelägenheter vore hindrad att åtaga sig ett sådant, allt efter kretsarnes storlek
mer eller mindre tidsödande arbete. På dessa skäl och ehuru Utskottet icke vill
bestrida den större enkelhet, som i vissa hänseenden skulle uppkomma, derest kontrolleringskretsen
vore densamma som domkretsen, anser dock Utskottet betänkligheterna
emot förslaget vara öfvervägande, hvadan Utskottet funnit sig icke kunna understödja
detsamma.
Vid pröfning åter af öfriga anmärkningar emot 1861 års ifrågakomne förordning,
har Utskottet i första rummet fästat sin uppmärksamhet vid de af Herr Carlén
framställda, rörande beskaffenheten af den i % § anbefallda förteckning samt domarens
befattning med densamma; i afseende hvarå Herr Carlén anfört, bland annat, att
en så beskaffad förteckning, löpande år efter år och upptagande jemväl en mängd
förmynderskap, som upphört, utan att domaren derom erhållit kännedom, »slutligen
skulle blifva så voluminös, att domarens tid omöjligt kunde räcka till alt i densamma
uppsöka de befintliga förmyndarnes namn hvarje gång sådant för hvar och en särskildt
påkallades.»
Enahanda anmärkningar hafva äfven utom representationen blifvit framställda;
och ehuru Utskottet ingalunda kan medgifva domarens berörda kontroll vara omöjlig,
lärer dock, med afseende å angelägenheten att göra densamma så lätt verkställbar
som möjligt, anmärkningarnes vigt ej kunna förnekas. Betydelsen af nyssnämnde,
i författningen meddelade föreskrift, som endast var en tillämpning af den redan
förut i lagstiftningen uppställda princip, att högsta inseendet öfver förmyndarevården
ålåge domaren, kunde dock ej, vid föreskriftens meddelande, för lagstiftaren framstå
i ali sin omfattning; ty inga materialier funnos för ens en aproximativ beräkning af
antalet utaf de inom en jurisdiktion existerande förmynderskap. Den genom förteckningarnes
uppläggning nu mera vunna erfarenhet har dock ådagalagt, att detta
antal flerestädes är högst betydligt; och då man besinnar att för hvarje gång en
förmyndare till domaren aflemnar bevis öfver fullgjord redogörelse, domaren, för att
derom göra anmärkning i sin, hela domkretsen omfattande förteckning, ofta måste,
innan han återfinner förmyndaren, genomgå flera tusen namn, af hvilka många äro
lika, och att han sedermera måste företaga en ny genomgång af den för hvarje
rättegångsdag vexande förteckningen, för att efterforska, hvilka förmyndare försummat
att aflemna redogörelse, så inser man lätt, hvilket betungande och för den egentliga
12
Lag-Utskottets Betänkande JV» 32
domareverksamheten fremmande arbete blifvit, genom ifrågavarande anordning, domarecorpsen
ålagd.
Sådant synes dock icke endast vara obilligt emot domaren, och menligt såsom
inkräktande på den ofta knappa tid, han i första rummet bör egna åt sitt kall
såsom lagskipare, utan äfven oklokt i afseende å skyddet för de omyndige. Ty det
ligger i sakens natur, att det för domaren odiösa i omförmälde diarii-föring skall
Oö o
afkyla hans intresse för sjelfva institutionen, — och denna omständighet, i förening
med hopade andra tjenstegöromål, skulle möjligen kunna föranleda honom att till
sina biträden öfverlåta förteckningarnes förande, hvaraf med skäl kan befaras, det
dessa förteckningar icke alltid komma att blifva förda eller genomgångna med den
omsorg och konseqvens, att ingen anteckning försummas och ingen försumlig förmyndare
undgår att erhålla föreläggande att sin skyldighet fullgöra. Och kan ett
sådant förhållande uppstå, då är ock ändamålet med förteckningarne förfeladt.
Det är således jemväl i de omyndigas intresse, att förändrade stadganden angående
dessa förteckningars förande meddelas, — och Utskottet har i Riksdagsfullmägtigen
Sven Nilssons framställning, jemförd med 3 och 6 §§ i Herr Carléns förslag,
trott sig finna ledning för en tillfredsställande lösning af denna fråga. Utskott
har nemligen ansett det böra stadgas, att Rätten i stad skall för hvart fjerdedels
år och domaren å landet för hvart Ting låta gode männen tillställas uppgift på
entledigade och förordnade förmyndare samt på deras myndlingar; att gode män
skola, med ledning af dessa uppgifter samt inkomna förmyndareräkningar, årligen
upprätta förteckning öfver förmynderskap och före den \ September till Rätten eller
domaren insända afskrift af samma förteckning, med särskilt anmälan om de förmyndare,
som försummat att aflemna räkningar, eller mot hvilkas räkningar anmärkning
skett, i hvilket sednare fall den klandrade räkningen jemväl bifogas; samt att
om gode männen underlåta att förete sådan förteckning eller att göra anmälan, som
sagdt är, Rätten eger tillhålla gode männen att sin skyldighet fullgöra. De enda
förteckningar, domaren således skulle vara skyldig att föra, blefvo konsepterna till
de uppgifter, han tid efter annan vore skyldig att tillställa gode männen; men han
hlefve befriad från det mest betungande af hans nuvarande arbete, nemligen att i
de af honom nu förda, hela domkretsen omfattande förteckningar uppsöka den förmyndare,
som inger redogörelsebevis, för att sådant i förteckningen anmärka, — en
skyldighet, hvars utöfvande deremot för gode männen blefve vida mindre betungande,
i anseende till det ringare omfånget af deras förmyndarelängder och den större personliga
bekantskap med förmyndarne, de kunna förutsättas ega. Deremot vore det
domarens pligt, att granska de af gode männen honom tillställda förteckningar, och
den kontroll, som härigenom vunnes, vore, utöfvad af en samvetsgrann domare,
otvifvelaktigt större, än om, såsom nu, förmyndarelängden fördes af honom sjelf. I
afseende å det besvär, som genom ifrågavarande anordning skulle tillskyndas gode
männen, anser sig Utskottet böra åberopa hvad Riksdagsfullmägtigen Sven Nilsson
Lag-Utslcottets Betänkande JVi 32.
13
derutinnan anfört, eller att »de gode män, som vilja med nit fullgöra sitt vigtiga
uppdrag, icke lära underlåta att, för egen lättnad och reda, uppställa en så beskaffad
förteckning, hvadan det endast för de försumliga eller mindre ordentliga blefve en,
under sånana förhållanden högst nödig tillökning i deras göromål. Besväret för
gode män», fortsätter motionären, »att insända ett exemplar af denna förteckning öfver
granskade förmyndareräkningar, är jemförelsevis så obetydligt emot det derigenom
öfverflödigt blilna besväret för en mängd aflägset boende förmyndare att lemna
hvar sitt summariska utdrag, att någon tvekan att antaga det föreslagna, i stället för
det nu gällande, ej borde förutsättas.» På detta sistnämnda, af motionären anförda
motiv, eller lättnaden för förmyndare, anser Utskottet jemväl en ej ringa vigt böra
fästas; ty genom ett stadgande om skyldighet för gode männen att hos Rätten anmäla
de förmyndare, som försummat att ingifva räkning, undgår förmyndaren den
honom enligt gällande lag åliggande, ej sällan med jemförelsevis dryga kostnader
förenade skyldighet att hos Rätten styrka, det han lill gode männen aflemnat
redogörelse.
De förändrade stadganden, Utskottet i nu anmärkta hänseenden funnit nödiga,
återfinnas i 3, 5 och 6 §§ af nedanintagna författningsförslag. Men i dessa §§,
likasom i den 4:de, återfinnes jemväl en annan ny princip af framstående vigt, nemligen
bestämmande af kontrollerings-forum, eller för hvilka gode män en förmyndare
är pligtig att redovisa. Gällande lag iakttager tystnad i detta fall, — och på
denna brist är uppmärksamheten vorden fästad ej mindre af Herr Carlén i dess
ifrågavarande motion, än äfven af Rikets Ständers Justitie-ombudsman i hans embetsberättelse.
Tvifvel kan nemligen uppstå, huruvida, då förmyndaren är boende
inom annan stad eller socken än der den omyndiges fader aöidit, eller der den
omyndige eljest, vid förmyndarens förordnande, bodde, räkningen bör granskas antingen
af gode männen i den ort, der förmyndaren bor, eller af de inom myndlingens
nyssnämnde boningsort tillsatte gode män. Det sista alternativet synes väl,
vid närmare eftersinnande, vara en följd af de i 4 § af 1861 års Förordning
uppställda reglor om domstolsforum i förmyndaremål, i analogi hvarmed kontroileringsforum
jemväl, med sträng konseqvens, kunde synas böra bestämmas. Öfvervägande
praktiska skäl tala dock för fastställande af den motsatta åsigten, och Utskottet
har derföre funnit densamma böra genom positivt lagbud uttryckas. Dessa
skäl äro hufvudsakligen tvänne. Det första är den lättnad för förmyndaren och de
i följd deraf minskade kostnader för myndlingen, som uppkomma, derest förmyndaren
eger lemna sin räkning till gode männen i den ort, der han sjelf bor, i stället
att göra en resa eller anskaffa kommissionär i den måhända långt aflägsna, för
förmyndaren obekanta ort, der myndlingens fader aflidit; — och att lätta förmyndarens
besvär och minska kostnaderna för den omyndige, synas, i sanning, vara
mål, så eftersträfvansvärda, att en teoretisk betänklighet af ringa eller ingen vigt
derför måste vika. Det andra, kanske än vigligare, skälet är den närmare känne
-
14
Lag-Utskottets Betänkande M 32.
dom af förmyndarens vederhäftighet, som måste förutsättas hos gode männen i den
ort, der förmyndaren bor. än hos granskningsmän, hvilka om förmyndaren måhända
icke känna annat än namnet. Och det är dock på förmyndarens vederhäftighet,
som skyddet för myndlingens rätt ytterst hvilar. Ar denna vederhäftighet gifven,
betyda felen i förmyndareräkningen jemförelsevis föga; ty någon décharge för förmyndareförvaltningen
vinnes ej genom gode männens godkännande af redogörelsen.
Det är på dessa grunder, som Utskottets förslag bestämmer förmyndarens boningsort
till kontrolleringsforum, och för tillämpningen af denna princip är i öfrigt af Utskottet
föreslaget: att Rätten eller domaren skall låta uppgifterna på entledigade och
förordnade förmyndare tillställas gode männen i den ort, der förmyndaren bor; att
alla gode män väl skola insända sina förteckningar och göra sina anmälanden hos
Rätten eller domaren i den ort, der gode männen sjelfva blifvit valda, men att, om
anmärkning göres mot någon förmyndare, som har sitt hemvist utom den Rätts
domvärjo, hvarunder förmynderskapet lyder, Rätten eller domaren skall låta samma
anmälan delgifvas den Rätt, under hvars vårdnad förmynderskapet står, likasom, för
den händelse att förmyndaren ombyter vistelseort, underrättelse derom i enahanda
ordning meddelas den Rätt, som har inseende öfver förmynderskapet och hvilken
Rätt i öfrigt, i afseende å förmyndare-inseendet, utöfvar samma funktioner, som i afseende
å andra förmynderskap, hvarå Rättens vårdnad ligger, — nemligen att tillhålla
försumlige förmyndare att aflemna räkning, — pröfva gode mäns anmärkningar
emot redogörelserna m, m. Några praktiska svårigheter vid tillämpningen af denna
anordning synas ej möta; ty besväret för den Rätt, hvarunder förmyndaren bor, att
till den andra Rätten öfversända gode männens anmälanden, lärer väl vara alltför
obetydligt, att förtjena något vidare afseende.
I sammanhang härmed anser sig Utskottet böra anmärka några smärre förändringar,
dem Utskottet funnit nödigt föreslå i nu gällande lagstiftning i ämnet.
Så har Utskottet ansett att i 'I § borde tydligen bestämmas forum i förmyndaremål
för den händelse, att den omyndiges fader är okänd eller ej har stadigt hem
vist.
Det stadgande, Utskottet derutinnan föreslagit, är dock icke någon förändring,
utan endast ett förtydligande af lagen, i enlighet med de i 10 Kap. Rättegångsbalken
redan fastställda principer. I 2 § af Utskottets förslag, motsvarande den 3
i gällande lag, har Utskottet uteslutit föreskriften att, om ej gode män på landet
äro valde, tillsynen öfver förmynderskap hörer socknenämnden till, och i stället
ålagt socken att alltid välja gode män. Socknenämnderna äro nemligen nu mera
upphäfda; och antalet ledamöter i de i stället loreskrifna kommunalnämnderna är ej,
såsom i de förra socknenämnderna, obegränsadt, utan inskränkt till högst elfva, hvadan
ett af de skäl, hvarpå förra riksdagens Lag-Utskott grundade ifrågavarande stadgande,
sålunda bortfallit. I 4 § af Utskottets förslag ålägges förmyndaren att till
gode männen inlemna sin räkning i två exemplar, af hvilka det ena förvaras af
gode männen och det andra, försedt med bevis om uppvisandet, till förmyndaren
Lag-Utskottets Betänkande M S2.
15
återställes. Denna form för meddelande af recepisse å aflemnad räkning, den beqvämligaste
för gode männen, synes ej heller vara synnerligt besvärande för förmyndaren,
helst det ena exemplaret måhända stundom kan utgöras af hans konsept och
han i allt fall blir befriad från aflemnande af det summariska utdrag, hvarom i gällande
förordning stadgas. Och slutligen har Utskottet i 5 § af sitt förslag, i enlighet
med Riksdagsfullmägtigen Sven Nilssons framställning, föreskrifva, att i förteckningarne
öfver förmyndare jemväl skall anmärkas de omyndiges behållning i löst
och fast, — en åtgärd, lätt verkställd och hvarigenom en öfversigt af samtlige förmynderskapens
omfattning på ett ställe vinnes.
Dessa äro de förändringar i ifrågavarande lagstiftning, som Utskottet funnit vara
nödiga och för närvarande kunna vidtagas utan en alltför stor rubbning af bestående
förhållanden, hvarigenom åter förvirring vore att befara. De i öfrigt af motionärerna
framställda förslag har Utskottet ansett dels vara af beskaffenhet att ej
lämpligen kunna bifallas, dels ock förfalla genom det af Utskottet uppgjorda författningsförslag.
Så hafva tre af motionärerna, Riksdagsfullmägtige Rundbäck, Hörnfeldt
och Johan Johansson, ansett förmyndaren icke böra af lag förpligtas att oftare än
hvart tredje år aflemna räkning öfver sin förvaltning. Men en sådan återgång till
1845 års här ofvan omförmälda författning vöre, enligt Utskottets åsigt, ingalunda
välbetänkt. Skall gode männens kontroll öfver förvaltningen uppfylla det dermed
afsedda ändamål, hvarför erfordras, bland annat, att gode männen sättas i tillfälle
att någorlunda oafbrutet följa förvaltningens gång, lärer räknings aflemnande en gång
om året ingalunda vara någon obillig fordran. En ordentlig förmyndare lärer ej
heller kunna undgå, att för egen reda och säkerhet årligen afsluta räkning, och besväret
med räkningens utskrifvande och öfverlemnande till gode männen synes vara
alltför obetydligt att härvid kunna tillerkännas någon afgörande vigt, så mycket heldre
som förmyndaren icke, enligt hvad en af motionärerna antagit, torde vara berättigad
att debitera myndlingen särskilt arfvode för räkningens uppgörande. Och
den af en annan motionär uppgifna omständighet att förmyndaren med bästa vilja
icke alltid kunde på bestämd dag indrifva myndlingens räntor och inkomster, är väl
icke, såsom motionären förmenat, något hinder för årligt afslutande af redogörelseräkning.
Riksdagsfullmägtigen Rundbäck har dessutom anmärkt, att det syntes hårdt, det
förmyndaren skulle kunna tvingas att låta sin egendom till myndlingens säkerhet intecknas;
och en anmärkning i ungefär enahanda syfte är jemväl af annan motionär
framställd. Men då genom det i 5 § af 1861 års Förordning förekommande, jemväl
af Utskottet bibehållna stadgande, förmyndaren, der han ej vill lemna inteckning,
måste anses berättigad att för myndlingens medel ställa annan säkerhet och således
jemväl att, i stället för att sjelf innehafva medlen, utlåna dem emot pant eller inteckning
eller derför uppköpa obligationer, lärer anmärkningen i denna del icke vara
förtjent af vidare afseende.
16
Lay-Utskoitets Betänkande J\l 32.
Anmärkningar hafva jemväl blifvit gjorda om de förökade kostnader, som ge*
nom det i ifrågavarande författning föreskrifna kontrolleringssystem skulle tillskyndas
de omyndige. Så vidt dermed afses det arfvode, som af myndlingens medel skall till
gode männen inbetalas, så bör erinras, att detta arfvode endast utgör en procent,
icke af den omyndiges kapital, utan af räntan å kapitalet och följaktligen, i jemförelse
med den nytta, som deraf tillskyndas myndlingen, är så ringa att det icke
för denne bör kännas tryckande. Kostnaden åter för ingifvande af redogörelsebevis
till domaren försvinner, i händelse Utskottets nedan intagna författningsförslag bifalles.
Beträffande det af Riksdagsfullmäktige Rundbäck och Juns Andersson öfverklagade
förhållande att vissa domare skola, utan förmyndarnes begäran, emot lösen tillställa
dem bevis öfver fullgjord redovisningsskyldighet, så lider det ej tvifvel, att ett
sådant förfarande, i enlighet med hvad förra riksdagens Lag-Utskott jemväl anmärkte
och Justitie-ombudsmannen i sin embetsberättelse nu ock antagit, är lagstridigt och
kan på annat sätt än genom lagstiftningens mellankomst rättas; och Utskottet anser
sig endast böra fästa motionärernas uppmärksamhet derå, att, enligt det af Utskottet
nu uppgjorda system, utfärdandet af dylika bevis måste af sig sjelft upphöra.
Slutligen har Utskottet att till besvarande upptaga Justitie-ombudsmannens förenämnda
hemställan om ett tillägg, till 9 § af 'I8G1 års Förordning. Denna §, som
icke endast gäller i afseende å förhållandena i hufvudsladen, hvilka Justilie-ombudsmannen.
i sin framställning synes närmast hafva afselt, ulan äfven för öfriga orter i
riket, hvarest förmyndarekamrar kunna vara eller framdeles blifva inrättade, har
följande lydelse: »Der förmyndarekammare finnes, lände hvad derom särskildt stadgadt
är lill efterrättelse». Således uttalar denna § endast det> bud att de särskilda
stadganden, som kunna vara meddelade för vissa förmyndarekammare, fortfarande
skola vara gällande, men undantager icke de i förordningen förut meddelade föreskrifter
från tillämpning jemväl på sådana orter. Detta har så mycket mindre kunnat
vara lagstiftarens mening, sorn han icke på förhand kunnat känna innehållet af de
reglementen, som för nya förmyndarekamrar möjligen blifva fastställda, — reglementen,
hvilka icke antagas i den ordning, som för stiftande af allmän civil-lag är i
grundlag föreskrifven, Författningens allmänna reglor för kontrollen öfver förmyndareförvaltningen
kunna således icke anses böra vika för de speciela föreskrifterna i
en förmyndarekammares reglemente, utan så vidt de af dessa sednare göras öfverflödiga,
genom der stadgade, motsvarande kontroller. Vid sådant förhållande och då,
för den händelse att en förmyndarekammares reglemente icke föreskrifver årlig redogörelses
aflemnande af förmyndaren, det är uppenbart att en sådan skyldighet ändock,
enligt den allmänna lagen, honom åligger, anser Utskottet det af Justitie ombudsmannen
förordade tillägg till ifrågavarande § icke vara erforderligt, hvaremot Utskottet
icke finner författningen gifva någon anledning dertill, att då den granskning, som
eljest tillkommer gode män, kan, på grund af det särskilda reglementet, anses tillhöra
förmyndare
-
Lag-Utskottets Betänkande M 32.
17
förmyndarekammare, denna skulle vara berättigad till det arfvode, som för granskningen
blifvit gode män tillförsäkradt. Justitie-Ombudsmannen har ej heller, ehuru
han vidrört denna fråga, framställt något bestämdt yrkande om lagförklaring derutinnan.
Ehuru vid uppställande i lagform af de förändringar, Utskottet, på sätt ofvanberördt
är, beslutat föreslå Rikets Ständer, Utskottet sökt sluta sig så nära som möjligt
till innehållet af 4864 års Förordning, har det dock funnits leda till största ordning
och reda alt gifva en sammanhängande paragrafföljd åt samtlige stadgandena,
så val de nya, som de äldre, hvilka Utskottet ansett böra bibehållas, och således omskrifva
hela författningen; hvadan Utskottet vördsamt hemställer,
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta en författning angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom,
så lydande:
Med upphäfvande af Kongl. Förordningen den 24 September 4861, angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, förordnas som följer:
§ <•
Förmynderskap stånde under vårdnad af den Rätt, hvarunder den omyndiges
fader, der han död är, vid dödsfallet lydde eller, om han lefver, sitt hemvist häfver.
Ar under faders lifstid annan till förmyndare förordnad, eller har den, som uppnått
myndiga år, blifvit under förmyndare ställd; lyde förmynderskapet under den Rätt,
som förmyndare förordnat. Ar fader okänd, eller häfver lian ej stadigt hemvist;
värdes för myndor skåpet af den Räll, inom hvars domvärjo den omyndige bor, då
behof af förmyndare för honom yppas, eller, om han ej stadigt hemvist häfver, der
dylikt behof försl anmäles.
Finner, i följd af gjord framställning, Rällen skäl vara för handen, att vårdnaden
af förmynderskap öfverflyttas å annan Räll; meddele derom beslut och gifve
det den andra Rätten tillkänna.
§ 2.
Stad välje gode män, en eller flere, all hafva tillsyn å förmynderskap inom
staden, och åligge Magistraten att om valet besörja. A landet skall socken, eller
flera socknar gemensamt, gode män, sorn sagdt är, för tillsynen å förmynderskap utse.
Då god man vald är, varde det Rätten eller domaren tiltkännagilvet.
§ 3.
Rällen i stad läte för hvart fjerdedels år, och domaren å landet för hvart ting,
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 3
18
Lag-Utskottets Betänkande M 32.
gode männen i den ort, der förmyndaren bor, tillställas uppgift på entledigade och
förordnade förmyndare, äfvensom på deras myndlingar.
§ *■
Förmyndare skall, för hvart år, afsluta räkning öfver alli del lian har om händer,
med uppgift ä den säkerhet, hvaremot den omyndiges reda penningar ulsalla
äro, och ing ifve vid början af följande år till gode männen i den ort, der förmyndaren
bor, den räkning i två exemplar, af hvilka del ena förvaras af gode männen
och det andra, försedt med bevis om uppvisandet, till förmyndaren ålerslälles. Byter
förmyndare om hemvist, anmäle sådant hos gode männen.
§ 5.
Gode män skola, med ledning af de från Rätten eller domaren erhållna uppgifter
samt inkomna förmyndareräkningar, årligen upprätta förteckning öfver förmynderskap,
upptagande, jemte förmyndarnes namn och hemvist, de omyndigas namn
och ålder samt I ehållning i löst och fast, och insände före den 1 September till
Rätten eller domaren i den ort, der gode männen valde blifvit, afskrift af nämnda
förteckning, med särskild anmälan om de förmyndare, som försummat att aflemna
räkningar, eller mot hvilkas räkningar anmärkning skett; börande i sednare fallet
räkningarna, försedde med anteckning om anmärkningarna, jemväl bifogas Har förmyndare
ombytt hemvist, varde äfven det af gode männen anmäldt
Har förmyndare, om hvilken anmälan, såsom nu är sagdt, göres, sitt hemvist
utom den Rätts domvår jo, hvarunder förmynder skåpet lyder; låle Rätten eller domaren
samma anmälan delgifvas den Rätt, under hvars vårdnad förmynderska pel står;
och förfare Rätten eller domaren, i afseende ä de förmyndare, som ombytt hemvist,
enligt hvad i 3 § sägs.
§ 6.
Underlåta gode män, alt hos Rätten eller domaren förete förteckning, såsom i
föregående § sagdt är, eller ali göra sådan anmälan, som eler stadgas, eller har förmyndare
underlåtit att räkning aflemna; lillhälle Rätten gode männen eller förmyndaren
att sin om förmälde skyldighet fullgöra; och förfare i öfrigt efter omständigheterna.
Hafva gode män hos Rällen anmält, att förmyndare den omyndiges egendom ej
rätteligen förvaltat; pröfve Rätten af omständigheterna, huruvida annan förmyndare
Lag-Utskottets Betänkande M 32.
19
förordnas må. Anmäla gode männen, alt de funnit nödigt, del förmyndaren lemnar
inteckning eller annan säkerhet för de medel, som hos honom innestå; förordne
derom Rätten, efter förmyndarens hörande, såsom nödigt och skäligt pröfvas.
§ 8.
Den omyndiges fränden ege alt hos gode män laga del af förmyndareräkning,
och ege de i afseende å anmärkningars afgifvande deremot samma rätt som gode
männen. Ar omyndig lill de år kommen, att han sjelf hnna kan, det förmyndaren
ej väl hans egendom förvaltar; stånde ock honom fritt att det hos Rätten angifva.
§ 9.
Till gode män varde, såsom arfvode, af förmyndare inbetaldi ett för hundrade
af den omyndiges räntor eller inkomster.
§ 10-
1 afseende å de förmynderskap, som äro under Hofrätts vårdnad, gälle, med
hänseende till Hofrätt, hvad här ofvan blifvit om annan Rätt eller domaren å landet stadgadt.
§ W
Der Förmyndarekammare finnes, lände hvad derom särskildt stadgadt är till
efterrättelse.
Härefter har Utskottet att besvara framställningarna angående förändrade reglor
för sjelfva förmyndareförvaltningen och bestämmande af visst förmyndarearfvode.
Hvad dervid angår Herr Carléns förslag om ett tillägg till 22 Kap. 4 § Ärfda-Balken,
så synes ett sådant, i följd af stadgandet i 7 § af nyss intagna författningsförslag.
öfverflödigt; hvadan Utskottet anser vidare utlåtande deröfver icke erfordras.
Beträffande åter Herr Lal/ersledls förslag, så torde det knappt behöfva erinras,
att fördelarna af ett inhemskt fondsystem, dem motionären framhållit, val icke, huru
stora de än må vara, kunna ega någon afgörande vigt vid fastställande af reglor för
förvaltningen af omyndiges medel. Men motionären har utgått från den grund, att
det vore af större vigt för den omyndige, alt hans kapital mot skälig ränta säkert
och utan äfventyr bibehölles, än att något högre ränta tillfälligtvis vunnes. Afven
med godkännande af denna grundsats kan dock ej antagas, att ett sådant mål skulle
vinnas genom de föreslagna stadgandena. Förmyndaren vore nemligen deraf icke
20
Lag-Utskottets Betänkande M 32.
urståndsätta att såsom hypotek för sina egna lån utsätta myndlingens inteckningar och
obligationer; hvarjemte en uttrycklig tillåtelse af lagen att mot 4} procent utlåna
omyndigs medel otvifvelaktigt skulle leda dertill, att mången förmyndare icke skulle,
anse sig förbunden att bereda myndlingen högre ränta, äfven då sådan, mot lika stor
säkerhet, vore lätt att erhålla. Stadgandena i 22 Kap. 1 § Arfda-Balken, alt för
myndaren skall mårda barnagodset som sitt eget eller gälda skadan», samt i 4 § af
samma Kap. att omyndigs »reda penningar skall förmyndaren så förränta och förkofra
sorn bäst och säkra t pröfvas», lära derföre, jern förda med de föreskrifter angående
kontrollen öfver förmyndareförvaltningen, om hvilka ofvan är förmäldt, vara
de enda, som i ifrågavarande hänseende lämpligen kunna meddelas; i anseende hvartill
Utskottet får hemställa,
att Herr Lallersledts ifrågavarande motion icke måtte bifallas.
Till enahanda resultat har Utskottet kommit vid pröfning af Riksdagsfullmägtigen
Johan Johanssons förslag, att förmyndaren skulle i allmänhet vara skyldig att
hvart tredje år lägga den behållna räntan till kapitalet. En sådan tidsbestämning, hvartill
någon rationel grund icke kan uppgifvas, komme säkerligen i de flesta fall att
förnärma, om icke förmyndarens, så åtminstone myndlingens rätt. Någon annan regel
än den i Ärfda-Balkens nyss åberopade 22 Kap. \ § uppställda, att förmyndaren
skall »vårda barnagodset som sitt egel», synes den positiva rätten icke heller i
detta fall lämpligen kunna meddela; minst synes en så lång tid, som motionären
föreslagit, böra i lag sanktioneras. Förmyndarens åtgärder i detta fall måste alltid
blifva beroende af mångfaldigt skiftande omständigheter, — af de influtna räntemedlens
belopp, af de väntade utgifterna för myndlingen, af tillgången på lånesökande
och den säkerhet, som erbjudes, m. m. I en ort, der säkra banker och pennmgeverk
finnas, kan det tilläfventyrs vara förmyndarens pligt att genast på upp- och afskrifningsräkning
insätta influtna medel, tilldess tillfälle yppas att placera dem mot
högre ränta På andra ställen åter kan myndlingens rätt häst. vara betryggad dermed
att medlen någon tid förvaras hos förmyndaren. Allt detta synes icke lämpligen
kunna på förhand genom någon lag regleras, — och genom ett stadgande i
sådant syfte, som det nu föreslagna, skulle således den materiela rättvisan oftast komma
att uppoffras för en blott formel. På dessa skäl afstyrktes ock af sist förflutna
riksdags Lag-Utskott ett då föreslaget stadgande i enahanda syfte, och det då väckta
förslaget vann ej heller Rikets Ständers bifall. Utskottet anser sig derföre hafva så
mycket större skäl, att nu
afstyrka bifall lill ifrågavarande framställning.
Icke heller kan Utskottet förorda antagande af Rikdagsfuflmägtige Johan Johans
tD
O O O
sons och Jonas Chrislophersons förslag om bestämmande i lag af en viss procent af
den omyndiges inkomster såsom arfvode åt förmyndaren. Ett sådant förslag, jemväl
väckt vid förra riksmötet, afstyrktes ock af Lag-Utskottet och afslogs af Rikets Ständer.
Det åberopades då, alt de hinder, som förefunnos emot stadfästande i lag af
Lag-Gtskottets Betänkande JM 32.
21
ett sådant visst arfvodesbelopp, lågo i den vanligen högst väsendtliga olikheten af särskilda
förmyndarebefatlningar; att samma skilnad, som vanligen egde rum emellan
den ena individens affärer och den andras, val ock i fråga om förmynderskap förefunnes;
och att, der tillgångarna voro små, förmyndaren dock ofta kunde hafva ett
vida större besvär och således vara förtjent af ett jemförelsevis högre arfvode än i
de fall, då myndlingens tillgångar voro stora. Samma skäl gälla ännu, — och då
bestämmande af ett blott maximum, såsom den ene motionären föreslagit, säkerligen
skulle leda derhän att detta maximum alltid blefve regel, jemväl i afseende å de
lättast skötta förmynderskap, tillstyrker Utskottet vördsamt,
att ifrågavarande förslag malte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 19 Mars 1863.
Reservationer:
Af Herr Grefve Sparre, E.: »Efter mångåriga bemödanden, dels genom en
redan 1834 tillsatt Komité, dels ifrån regeringens sida och dels inom representationen,
att ordna förmyndarevården eller tillsynen öfver densamma, och sedan de flera försök,
som gjorts alt åstadkomma fullständiga förmyndarekamrar, fruktlöst aflupit, samt
ådagalagt de svårigheter, hvarmed lösningen af denna fråga är förenad, tillkom omsider
1861 års författning, Ilvars afsigt, såsom Utskottet rigligt angifver, var: »att
uppdraga denna tillsyn åt kommunerna; men på det den institution, som sålunda infördes,
mätte kunna sjelfständigt utvecklas, allt efter som olika förhållanden kräfde,
och icke intvingas i former, som kunde qväfva dess verksamhet och förslappa kommunernas
möjligen vaknande intresse derför, blefvo endast de yttre konturerna af
institutionen eller dess yttersta gränslinie!' i lagen uppdragna och närmare regiementariska
föreskrifter undvekos». Då likväl den erfarenhet, som vunnits genom den i
samma syftning redigerade men dödfödda Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845,
innebar en varning mot att genom lag meddela föreskrifter, utan att tillse att desamma
bragles i verkställighet, blef det nödvändigt att, åtminstone till en början, med
bibehållande af den redan antagna grundsats att hos domaren låge ett slags öfverförmyndarevård,
utbilda denna grundsats i så måtto, alt honom ålades medverka dertill
att kommunerna verkligen fullgjorde hvad genom den nya lagen dem uppdragits.
Det gafs nemligen icke någon annan utväg för att förvissa sig om att kommunerna
22
Lag-Utskottets Betänkande JW 32.
fullgjorde sin granskningsskyldighet, en visshet som lagstiftaren måste anse nödvändig,
helst kommunal-institutionerna då ännu icke visat den lifaktighet, som nu börjar
uppenbaras, samt lagstiftaren samtidigt upphäfde den förmånsrätt, som framför inteckningar
dittills tillkom myndlingar i förmyndarnes fasta egendom, och man således
borde tillse att något surrogat derför, genom en nogare tillsyn öfver förmyndares förvaltning,
icke allenast i lag stadgades, men äfven i verkligheten komme till stånd.
Man hade ingalunda förbisett att denna, såsom ett af nödvändigheten framkalladt stadium
vid ölvergången till en ny sakernas ordning, stadgade medverkan från domarens
sida, i någon mån skiljde sig från de egentliga domaregöromålen, likasom att derigenom
ökades arbetet för domaren, som likväl genom de förelägganden, han i form af
protokollsutdrag komme att göra försumliga förmyndare, icke blefve utan ali lön
för sin möda. Men man måste, för att vara säker om att den nya institutionen
komme till lif, ålägga en ansvarig embetsman att i början dertill medverka. Huf
vudsaken
var att få den till lif. Och detta har också i allmänhet inträffat Kommunerna
hafva redan gjort en vacker början att taga om hand tillsynen öfver för
myndarnes
förvaltning af myndlingarnes egendom och. der det försummats, hafva erinringar
från domstolarne ej uteblifvit. Frågan blir då om det vore välbetänkt att
redan nu ändra en ännu icke I\ år gammal författning, som visat sig nog verksam
alt inom denna korta tid framkalla till verkligt lif en ny, länge önskad, institution,
och detta endast derföre att den medför besvär för domaren. Jemför man med domarens
åligganden enligt denna författning de skyldigheter i afseende å förmyndarevården,
som i våra grannstater Norrige och Danmark samt jemväl i Tyskland åligga domstolarne,
så äro dessa vida större och mera utom sferen för de egentliga domaregöromålen.
Lagstiftningen härom vittnar också om den vigt, man der fäster vid kontrollen öfver
förmyndarevården, hvilken kontroll man der helt och hållet pålagt Domaren, då man
här uppdragit den åt kommunerna. En stor del af det genom författningen tillkomna
besväret för domaren borde ock nu vara undangjordt, då de, som vilja fullgöra
sm pligt, måste hafva de omtalade förteckningarne öfver förmynderskap färdiga.
Emot dessa förteckningar hafva anmärkningar hufvudsakligen riktats.
Inom Utskottet har blifvit upplyst att flerstädes så tillgår, sorn vid förslagets upprättande
också afsågs: att gode männen för de särskilda socknarna föra särskilda förteckningar
öfver förmynderskap, hvar för sin socken; att dessa gode män infinna sig hos domaren
före eller vid höstetingen och dervid, efter anmodan af förmyndarne, medtaga och aflemna
de bevis öfver räkningarnes ingifvande tili gode männen, som af förmyndarne böra företes
för domaren, samt att gode männen vid detta besök hos domaren medföra sina förteckningar
öfver förmynderskapen i socknen, i hvilka de naturligtvis hafva antecknat
hvilka förmyndare aflemnat räkning, eller om denna föranledt till anmärkning Om nu
domaren låter upprätta sin förteckning öfver förmynderskap socknevis och med gode
männen öfverenskommer att i deras förteckning förmynderskapen upptagas i samma
ordning som i hans egen, så blir domarens besvär ganska ringa, enär han blott eger
Lag-Utskottets Betänkande J\i 32.
23
alt utur gode männens förteckning, efter jemförelse med berörda bevis, i sin förteckning
anmärka för hvilka förmynderskap räkenskaper blifvit aflemnade, samt förelägga
de försumlige att fullgöra sin skyldighet.
De flera olägenheter, besvär och vedermödor för domare och förmyndare, sorn
i detta afseende förespeglats såsom följder af författningen, synas mig härigenom betydligt
reducerade. Att i öfrigt åtskilliga tvifvel, betänkligheter och svårigheter måste
uppstå vid införandet af en ny institution — ty det måste medgifvas att tillsynen
öfver förmyndares förvaltning hittills varit nästan ingen — kan väl ej väcka
förvåning. Sådant inträffar vid hvarje ny lagstiftning, men jemnar sig småningom;
en viss praxis utbildar sig, betänkligheterna upphöra och arbetet blir vana.
Vissa förenklingar kunna också med tiden vidtagas. I den mån dessa af
gode männen, hvar för sin socken, förda förteckningar blifva allmänna och föras ordentligt,
hvarom med tilltagande kommunalanda jag ej hyser tvifvel, blir domarens
förteckning umbärlig och förpligtelsen dertill, ehuru vid institutionens införande nödvändig,
kan borttagas. Jag skulle till och med för min del, med afseende å den
klagan Häradshöfdingar fört öfver detta besvär, varit benägen att redan nu eftergifva
den, ehuru, vid det förhållande att dessa förteckningar redan måste vara upplagda,
de torde hafva kunnat bibehållas åtminstone någon tid, under hvilken gode
männens förteckningar kunna med säkerhet påräknas vara i ordning.
Mot den nya princip, som genomgår 3, i och 5 §§ i förslaget, eller att gode
männen i den ort, der förmyndaren bor, icke der han förmynderskapet sig åtog,
skola granska förmyndareräkningen, synas mig åter följande betänkligheter möta:
1:o synes stadgandet oklokt. Det ligger i sakens natur att intresset för de
omyndige är lifligast i den ort, der deras aflidne fader vistats och der således dennes
flesta bekantskaper och vänskapsband blifvit knutna. Dessa skäl äro ock af Utskottet
rätteligen åberopade för afslag å Herr Carléns motion om institutionen af Häradsförmyndare-kamrar,
och Utskottet synes mig således i delta afseende ej hafva varit
fullt konseqvent. Rörande förmyndares vederhäftighet synes ej svårt för gode männen
att erhålla underrättelse; men genom den af Utskottet föreslagna anordning förlorar,
efter min uppfattning, kontrollen en väsendtlig del af sin betydelse, och gode
männen, i stället att efter lagens grund och mening utgöra en slags öfverförmyndare,
som skulle hafva inseende öfver förmynderskapen inom kommunen, blifva endast
revisorer, som, utan allt intresse för myndlingarne, inskränka sig till att efterse om
något fel finnes i räkningen. Nu kan likväl ett förmynderskap på mångfaldiga sätt
vanvårdas, ehuru räkenskaperna äro rigtigt förda. Men huru skall denna vanvård
kunna uppdagas, då t. ex. två förmyndare, boende hvar på sin ort, begge skilda
från den, der myndlingens egendom är belägen. kontrolleras hvar af gode männen i
sin ort, hvilka lita de ena på de andra, och dessutom anse sig hafva fullgjort sitt
åliggande, då räkningarne granskats och befunnits utan fel?
24
Lag-Utskottets Betänkande JM 32.
2:o Huru skall det dessutom tillgå i nu antydda fall, då flera förmyndare med
gemensam förvaltning bo å olika orter? Meningen, ehuru den bort uttryckas, är
väl att hvarje förmyndare skall till sina gode män gifva en afskrift af den gemensamma
räkningen. Men detta kan komma att ske på olika tider; och i följd deraf
kunna särskilde anmärkningar af särskilda gode män i samma sak komma att pröfvas
på olika tider, kanske 2 å 3 gånger. Och om Domstolen, vid pröfning af de
först afgifna räkningarna, anser alla förmyndarne böra afsättas, kan den, på anmälan
af den ene förmyndarens gode män, afsätta äfven den andre förmyndaren, hvars
gode män ännu icke yttrat sig? Vidare: då flera förmyndare, boende å olika orter,
linnas, och granskning således skall ske af hvarderas gode män, huru skall granskningsarfvodet
utbetalas? Skall myndlingen belastas med dubbelt eller tredubbelt
granskningsarfvode? eller skola de särskilda gode männens granskningsarfvode i detta
fäll minskas, ehuru deras besvär är lika stort? Denna omständighet allena synes
mig nog för förslagets förkastande, helst hvad som dermed afses eller undvikande
af besväret för förmyndaren att lemna räkningen till granskning af andra gode män
än den kommuns, i hvilken han bor, kan vinnas genom medgifvandet att vårdnaden
af förmynderskapet öfverflyttas å annan Rätt.
3:0. I stället för den förteckning öfver förmynderskap inom hvarje härad eller
stad, som enligt 1861 års Författning skall föras af Domaren, och hvilken förteckning
för denne är af vigt, på det han må veta öfver hvilka förmynderskap vårdnad
honom åligger, skulle, efter Utskottets förslag, af gode männen endast föras förteckningar
öfver de förmyndare, som äro boende inom deras krets, ehvar förmynderskapet
än fallit. Och, hvilken garanti finnes derför att dessa förteckningar blifva
fullständiga? att ej gode män, som från Domare i olika orter emottaga notiser om
förordnade förmyndare, stoppa en eller annan sådan notis i fickan, utan alt införa
den i förmyndarelängden? Huru skall sådant kontrolleras? Utskottet talar väl i motiverna
om Domarens koncepter till de uppgifter å förmyndare, han skall sända till
de särskilda gode männen; men det kan betviflas om han utan särskildt åläggande
kommer att förvara dessa koncepter, och i allt fall finnes intet stadgadt om deras
sammanförande till ett helt.
i o. Hvilket oerhördt besvär uppstår icke för Domaren för att få veta hvart
alla förmyndare hafva flyttat, hvaraf åter beror hvarthän han skall sända sina uppgifter?
Och hvilken flygande korrespondens uppstår icke hvarje gång en förmyndare
flyttar! Genom en så vanlig åtgärd som flyttning sätter han gode män och
domare i rörelse, likasom hade en rymning inträffat. Jag befarar att Domare,
hvilka nu ställt sig föreskrifterna i 1861 års förordning till efterrättelse, skola i
de förändrade och för Domaren lika främmande åligganden de erhålla till följd
af Utskottets förslag, finna en ännu mera grundad anledning till klagan, än
som försports öfver 1861 års förordning; hvarjemte oreda och förvirring skulle
uppstå
Lag-Utskottets Betänkande JM 32.
25
uppstå samt ändamålet med hela institutionen komma att förfelas, genom den
brist på kontinuitet i gode mäns öfverblick af förvaltningen som blefve en följd
af den ambulatoriska granskningen. Mig synes således skäl förefinnas att tills vidare
låta författningen vara, och först, sedan omdömet kunnat stadgas rörande de deri nödvändiga
förordningar, vidtaga dessa.
Af Herr Staaff.
Af Herr Carlén, med hvilken Herr Lemchen instämt: »Sedan, genom Kongl.
Förordningen den 8 Oktober 1861, barnaarfvet frånkändes all förmånsrätt i den
gäldbundna förmyndarens fasta gods, åtnjuter detsamma i allmänhet intet annat skydd
af lag, än det, som innefattas i tillsynen derå, att förmyndaren årligen afslutar räkning
öfver allt det han har om händer, samt i den domaren tillerkända magt att, då omständigheterna
dertill föranleda, på anmälan, skilja förmyndaren från målsmansskapet.
Besinnar man, att en sådan magt icke får utöfvas på grund af subjektiv uppfattning
om förmyndarens redbarhet och vederhäftighet, icke ens på enskildt inhemtad
kännedom om befintliga brister i berörda hänseenden, utan endast på grund af
officielt kända och bevista fakta, hvilka kunna gälla äfven inför öfverdomaren; så inser
man lätt, att hela det skyddsvärn, som omgärdar barnaarfvet, så vidt detsamma
utgöres af lös egendom, numera ytterst består i kontrollen deröfver, att myndlingens
utgifter och tillgångar af förmyndaren ordentligen bokföras.
Besinnar man derjemte, alt ett bokfördt saldo af t. ex. 100,000 R:dr icke alltid
betyder detsamma, som 100,000 R:dr i penningar eller värdepapper, och att
föröfrigt just den förmyndare, som förskingrat dessa 100,000 R:dr, sannolikt skall
vara mest angelägen att ordentligen bokföra dem såsom en tillgång, för att dölja förskingringen;
så torde man jemväl utan svårighet inse, att icke ens den ordentligaste
förmyndareräkning innefattar garanti derför, att myndlingens i densamma upptagna
behållning verkligen finnes i behåll.
Och ändå synas hvarken de lagstiftare, som frånkände barnaarfvet dess sekelsgamla,
tysta förmånsrätt, ej heller nuvarande Lag-Utskott, vilja erkänna, att något annat
behöfs, för att skydda den omyndige från ekonomisk ruin, än att reglementera för
att framtvinga förmyndareräkningar, hvilka under den mest oklanderliga formrigtighet
kunna dölja den mest beifransvärda oredlighet.
Anledningar, att bedöma frågan från annan synpunkt och att föreslå mera tillförlitliga
garantier, hafva dock icke saknats för Lag-Utskottet. Både Herr Lallerstedts
och min motion samt Herr Dahms amendement till den sednare innefatta sådana
anledningar.
Hvad särskildt min motion angår, så framhöll jag i första rummet angelägenheten
att någon säkerhet ställdes för den omyndiges reda penningar och det i motionen
framlagda författningsförslag var grundadt, bland annat, på den princip, att
öfverförmyndaren skulle ega rätt att af förmyndaren utkräfva sådan säkerhet.
Bih. till R. St Brot. 1862 & 1863. 7 Sam. 1 Afd. 10 Haft. 4
2G
Lag-Utskottets Betänkande JVI 32.
Fåfängt skall man invända att denna rättighet redan finnes. I motiverna till
min motion har jag sökt visa, att det stadgande i sådan syftning, som återfinnes i
5 § af Kongl. Förordningen den 24 September 1861, är stridande mot annan gällande
lag, nemligen Inteckningsförordningen; och jag kan nu ytterligare tillägga, att
om det också, sådant oaktadt, kunde anses bindande, domaren icke lärer kunna begagna
sig af denna rättighet, så länge ingen auktoritet finnes, i hvars vård säkerbetshandlingarne
kunna med trygghet öfverlemnas. Sjelf kan han ej emottaga dem och
de socknevis valde kontrolleringsmän lära i allmänhet ej kunna antagas dertill skickade,
om de också skulle vara dertill villige; hvaremot den af mig föreslagna kontrollerings-nämnd,
i följd af dess organisation och det vidsträcktare förtroende, som
föranledt dess utväljande, allestädes torde komma att bestå af sådane personer, åt
hvilka ett dylikt uppdrag utan ringaste våda kan öfverlemnas.
Att fylla denna lucka i det skyddsvärn, hvarmed lagstiftaren bör omhägna de
omyndiges egendom, var dock icke det enda, knappt det väsendtligaste ändamålet
med min motion. Jag afsåg derjemte att bereda en lätt öfvergång till ett helt annat
system i afseende å vården af berörda egendom, än det som nu gäller, — till det
system nemligen, som i de flesta andra länder anses såsom det enda rationela, emedan
det är det enda för de omyndige fullt betryggande, och hvilket innefattas i det
enda ordet: förmyndarekammare.
För att hinna detta, äfven i vårt land länge såsom eftersträfvansvärdt ansedda
mål, erfordras, efter antagande af mitt förslag, endast tvänne, knappast märkbara
steg.
Det första skulle bestå deruti, att kontrolleringskretsen vidgades från häradet
till domsagan och att förmyndaren, med bibehållen rätt att disponera öfver myndlingens
medel, alltid och ovilkorligen ålades att aflemna säkerhet för desamma. Och
det andra steget vore, att vidga kretsen till länet, ifall sådant ens behöfdes, samt att
infordra medlen till den dåmera fullständigt bildade förmyndarekammarens förvaltning:
Öfvertygad, som jag är, att dylika kamrar förr eller sednare måste inrättas öfver
allt i landet, men derjemte inseende vådan att med ett enda penndrag ombilda
sekelsgamla, i den enskildes affärslif djupt ingripande vanor, har jag dock i detaljerna
byggt mitt förslag på den nu befintliga grunden, under det jag derjemte i detsamma
sökt inlägga en tendens till utveckling i ofvan antydda rigtning.
Men äfven utan en sådan utveckling, tror jag, att detta förslag skall inför den
sakkunniges omdöme befinnas innefatta tillförlitligare garantier i afseende å förmyndarekontrollen,
än såväl den nu gällande, som den af Utskottet föreslagna förordning.
Och jag hemtar deraf ytterligare stöd för mitt vördsamma yrkande: att Rikets Ständer,
med godkännande af hufvudgrunderna för mitt oftanämnda förslag, behagade
återförvisa ärendet till ny behandling af Utskottet.
Lag-Utskottets Betänkande J\i 32.
27
För den händelse afseende icke fästes å denna framställning, utan Rikets Ständer,
lika med Lag-Utskottet, finna att kontrollen öfver förmyndareförvaltningen hufvudsakligen
bör inskränka sig till kontroll öfver räkenskapsföringen, anser jag mig
böra tillkännagifva, att äfven jag, för min del, anser det inom Utskottet utarbetade
förslag till förändrad lagstiftning derutinnan i alla stycken ega betydliga företräden
framför nu gällande förordning. Det utgår nemligen från den rigtiga synpunkt, att
domaren icke bör, mera än oundgängligen nödigt är, belastas med notarial-bestyr och
fiskals-åligganden, samt är derjemte konseqvent genomfördt och praktiskt verkställbar^
hvilket deremot, såvidt jag förmår fatta, icke kan sägas om den redan så allmänt
öfverklagade 1861 års Förordning.»
Herr Henschen har begärt få antecknadt att han, i anseende till sjukdom, varit
hindrad att deltaga i Utskottets öfverläggning och beslut angående förevarande ämne.
Herr Friherre Wrede, F. C. och Riksdagsfullmägtigen Johannes Nilsson från
Göteborgs och Bohus län hafva ej heller i detta ärende deltagit.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1863.
V
Lag-Utskottets Betänkande N:o 33.
1
\:o 3.3.
Ank. lill Exp.-Ulsk. den 27 April 1863, kl. S e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändring i stadgandena
angående giftomannarätt.
I detta ämne äro motioner väckta inom Höglofliga Riddei-skapet och Adeln
af Herr Friherre Creutz, S. (motionen N:o 236), inom Yällofliga Borgare-Ståndet
af Herr Staaf (motionen N:o 75) samt inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdagsfullmägtigen
August Carlberg från Hallands län (motionen N:o 192). Förstnämnde
motionär har förklarat sig yrka hela giftoinannarättens upphäfvande, hvaremot
Herr Staaff och Riksdagsfullmägtigen Carlberg inskränkt sig till att föreslå en
författning, hvarigenom stadgades, att ogift qvinna, som fyllt tjugufem år, egde
sjelf utöfva den rätt, som hennes giftoman eljest enligt lag tillkommit, dock att
om sådan mö äfven gällde hvad om enka i 6 Kap. 2 § Giftermåls-Balken vore
stadgadt.
Ofver dessa framställningar har Lag-Utskottets yttrande blifvit infordradt,
hvarjemte Utskottet erhållit del af den, i anledning af Riksdagsfullmägtigen Carlbergs
motion, inom Hedervärda Bonde-Ståndet hållna diskussion, utvisande att en
stor del af nämnda Riks-Stånds ledamöter instämt i motionen.
Vid besvarande af de sålunda väckta förslag, torde det icke vara nödigt
att ingå i någon vidlyftigare framställning om den väsendtligen olika karakter, giftomannarätten
eger nu emot fordom. Dess första uppkomst är att söka i den
oinskränkta magt, familjefadern i äldsta tider utöfvade öfver familjens medlemmar
och hvarigenom han till och med egde att, emot sin dotters vilja, öfverlemna henne
åt den, han behagade. I en sednare tid, då mannen borde, förr än han ingick
giftermål, hafva inhemtat franders råd och qvinnan hafva erhållit deras samtycke,
var dock giftomannarättens utöfvande en slägtangelägenhet, berättigande slägten
att från svågerskapsförhållande ' utestänga en för den misshaglig person. Någon
sådan slägtens rättighet kan dock ingalunda anses åsyftad genom giftomannarätten,
sådan den blifvit bestämd i 1734 års lag. Dess enda grund lärer numera vara
den af Lag-komitén jemväl antagna, eller qvinnans behof af ledning och råd utaf
en erfarenhet, som hon sjelf icke kan antagas hafva förvärfvat. I den mån detta
Bih. till 11. St: Prot. 1862 §■ 1863. 7 Sami. 1 Afd. 11 Haft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande N:o 33.
behof fortfarande kan anses förefinnas, i den mån lärer äfven giftomannarätten
böra, icke såsom en rättighet för familjen, utan såsom en förmån för qvinnan sjelf,
qvarstå, — och tvärtom: der behofvet ej längre må anses ega rum och giftomannens
veto således icke längre kan betraktas såsom en förmån för qvinnan, der
bör ock detta veto försvinna, såsom endast innebärande ett tvång, förhatligt i
samma mån som de känslor äro heliga, hvilka genom dess utöfvande kunna
våldföras.
Den sannare uppfattning af qvinnans karakter och förmåga att råda öfver
sig sjelf, som på sednare tider gjort sig gällande, lärer väl ock böra läggas till
grund för en revision af lagstiftningen i detta ämne. Redan Lag-komitén, hvilken
ansett qvinnan, sedan hon fyllt tjugufem år, skicklig att råda öfver sin egendom,
hade också såsom följd deraf antagit, “att hon efter denna ålder ej vidare borde
stå under förmynderskap i frågor, som anginge bennes person11, samt yttrade, att
“föreställningen om en beständig oförmåga hos qvinnan att, i möjlig strid emellan
böjelser och förnuft, besegra de förra, och om ett äfven i hennes mognare år fortfarande
behof af andras biträde, syntes innefatta ett misskännande af hennes värde
och af erfarenhetens verkningar till hennes upplysning.11 Det är nära fyra decennier,
sedan dessa ord uttalades af berömde rättslårde, — och de torde icke af en
sednare tids erfarenhet vara jäfvade. Det torde tvärtom kunna antagas, att det
friare deltagande i borgerliga yrken, som näringslagstiftningen på sednare åren
alltmer öppnat för qvinnan, — rättigheten för henne att vid viss ålder vara myndig,
— den nya rigtning, som dessa förhållanden gifvit åt hennes uppfostran och
bildning, samt den förändrade samhällsställning, qvinnan sålunda intagit, alltmer
vidgat hennes vyer öfver det yttre lifvet och skärpt hennes blick för dess företeelser,
så att, för lossande af giftomannarättens band för den till en mognare ålder
hunna qvinnan, än mindre tvekan bör förefinnas nu än då Lag-komiténs förslag
afgafs.
Och att lossandet af detta band är af den enklaste rättvisa och billighet
förestafvadt, lärer än klarare framstå vid en rätt uppfattning af hvad giftomannarätten
innebär och af det odiösa i korrektivet emot dess missbruk. I förra hänseendet
är den irring icke sällan spord, att giftomannens yttrande blott vöre ett
råd och, såsom sådant, ofta nyttigt, aldrig tryckande. Men häruti ligger ett misstag.
Ty det lärer väl ej kunna anses för blott ett råd, som man ej eger att utan
vidare omständigheter följa eller förkasta. Sådant innebär något mera, och giftomannens
vägran är derföre ock en befallning, ett förbud eller ett veto, — absolut
i det fall att domarens mellankomst ej anlitas, men suspensivt i den händelse att
process uppstår och giftomannens vägran af domaren ogillas. Men det är just
detta korrektiv eller domarens mellankomst, som, ehuru anlitad icke af qvinnan
sjelf, utan af den, hvilken begärt henne till äkta, likväl för den finkänsliga mön
är så motbjudande och som väl ofta föranledt en dotter, att heldre uppoffra sitt
lifs sällhet än att göra sig sjelf och sin fader till föremål för en rättegång, — och
något annat val än emellan begge dessa ytterligheter eger hon icke enligt gällande
lag.
Men af hvad nyss blifvit anmärkt följer ock, att ju närmare anförvandt
den är, som eger utöfva giftomannarätten, desto svårare är det ock att söka lagens
skydd emot dess missbruk och att således, om man eljest anser den tjugufemåriga
qvinnan böra befrias från giftomans inseende, det i första rummet är
för henne af vigt att erhålla denna frihet från juridiskt tvång af sina närmaste
skyldeman. Det är ock derföre som Utskottet ingalunda kunnat finna lämpligt,
Lag-Utskottets Betänkande N:o 33.
3
att, såsom ifrågasatt blifvit, fortfarande förbehålla giftomannarftttens utöfvande åt
föräldrar. En sådan inskränkning vore OCk en skärande inkonseqvens étnot giftömannarättens
här ofvan sist angifna grund; ty hunt skulle öian väl kunna försvara
en lag, hvilken proklamerade den tjugufemåriga qviöiian skicklig ätt råda
öfver sig sjelf, om föräldrarne äro döda, men sakna denna förmåga, om föräldrarné
händelsevis ännu lefva? — Man åberopar häremot nödvändigheten att upprätthålla
familjebandets helgd och pietetsförhållandet mellan föräldrar och bal-n. Men
utom det att gällande lag icke anser detta förhållande rubbas, i händelse den tjuguettårige,
ur föräldrarnes bostad utträdde ynglingen gifter sig utan sina föräldrars
samtycke, — och enahanda rättighet att utträda ur familjekretsen och tälja sig
ett eget hem, som 1734 års lag tillerkände ynglingen af nämnde ålder, tillkommer
nu mera jemväl den tjugufemåriga qvinnau, derest hon förklarar sig myndig,
— måste tillika erinras, att det sanna förtroendet inom familjen icke upprätthålles
genom de borgerliga lagarnes tvång. En yttre tvångslag lärer icke kunna
stärka det inre, etiska bandet familjetnedlcmmarne emellan. Der åter förhållandena
inom familjen äro hvad de böra vara, der lian Ock en fader eller moder vara
viss att öfver sin dotters beslut i förevarande hänseende utöfva ett inflytande, vida
större än lagen någonsin kan medgifva och hvarifrån någon appel till domstol
icke ifrågakommer. Men der en sådan appel måste gifvas, månne icke dess anlitande
omöjliggör eller åtminstone synnerligen försvårar återknytandet af ett brustet
familjeband? Har en dotter ingått äktenskap emot sina föräldrars vilja, och
medgifver lagen att denna schism må förblifva obekant för andra än dem sjelfva,
så synes en framtida försoning vida lättare att åstadkomma än om föräldrarnes
vägran måst öfvervinnas genom skandalen af en rättegång, hvars minsta detaljer
måhända i tidningarnes spalter flugit öfver land och rike. Och att, då rättegångar
af detta slag någon gång uppstått, det vanligtvis alltid varit giftömannen som
fått orätt, är af erfarenheten vitsordadt, hvaremot erfarenheten sannolikt skulle
hafva att framvisa ytterst få fall, då en giftomans vägran varit för efi till mognare
ålder hunnen qvinna förmånlig, — om eljest några erfarenhetsrön i detta fall
stöde att vinna.
Emellertid och ehuru Utskottet, som med afseende å giftomannarättens ofvan
angifna grund icke ansett sig kunna förorda dess upphäfvande i den utsträckning,
Herr Friherre Creutz föreslagit, deremot, på redan anförda skäl, funnit sig böra
gilla principen i öfrige motionärers förslag, har dock Utskottet trott sig kunna,
utan rubbning af den konseqvens, som redan finnes i gällande lag, fortfarande
förbehålla åt föräldrar de rättigheter, som i 2 Kap. 10 §, 3 Kap. 10 § och 6 Kap.
1 § Giftermåls-balken omförmälas. Att dessa rättigheter ej ansetts helt och hållet
beroende af giftomannarätten, torde vära uppenbart. Så tala begge de förstnämnda
lagrummen ej om annan frände eller giftoman än fader och moder, och
ordställniugen i 3 Kap. 10 § är så omfattande, att den äfven inträffar på enka,
ehuru hon eljest är sin egen giftoman. Och vid en jemförelse af 1 och 3 §§ i 6
Kap. finner man, att den magt att göra mö arflös, som enligt den förra paragrafen
tillkommer fader och moder, är vida mer utsträckt och följaktligen måste
hvila på en annan grund, än den enahanda magt, som enligt 3 § tillkommer annan
giftoman. — De rättigheter, som Utskottet sålunda ansett böra förbehållas
föräldrar, och synnerligen den i 6 Kap. 1 § omförmälda, eller rättigheten att göra
en dotter, som gift sig emot deras vilja, arflös, synas i sanning icke vara ringa
och böra betaga all fruktan för ifrågavarande reform hos dem, som äfven i den
4
Lag-Utskottets Betänkande N:o 33.
borgerliga lagen vilja finna ett uttryck för en dotters pligt att vid giftermåls ingående
hemta ledning och råd af sina föräldrar.
För öfrigt anser sig Utskottet böra, i afseende å innehållet af nedanintagna
författningsförslag, erinra dels att giftomannarät,tens utöfvande af den tjugofemåriga
qvinnan sjelf så mycket mindre hort göras beroende af hennes myndighet,
som sådant skulle stå i strid med grunderna i gällande lag, enligt hvilken enka,
äfven om hon förklaras omyndig, likväl fortfar att vara sin egen giftoman, och
dels att ordställniDgen bort så affattas att den utmärker, det alla en giftomans
funktioner, således äfven den, att enligt 8 Kap. Gfiftermåls-Balken upprätta äktenskapsförord,
öfvergår på qvinnan sjelf, då hon uppnår sitt tjugufemte år; hemställande
alltså Utskottet vördsamt,
det Rikets Ständer måtte för sin del besluta en så lydande författning
angående ändring i lagens stadganden rörande giftomannarätt:
‘■‘■Med
ändring af hvad i lag och särskilda författningar finnes
stadgadt angående giftomans inseende öfver mö, förordnas
som följer:
Ogift qvinna, som fyllt tjugufem år, stånde ej vidare under
giftoman; dock sker härigenom ej någon ändring i hvad lagen i
2 Kap. 10 §, 3 Kap. 10 § och 6 Kap. 1 § Giftermåls-Balken
stadgar.“
I sammanhang härmed anser sig Utskottet böra fästa uppmärksamheten,
särskildt Ridderskapet och Adelns, å innehållet af 29 punkten i Ridderskapet och
Adelns privilegier af den 16 Oktober 1723, hvari stadgas, bland annat, “att ingen
son, som icke fyllt sina ett och tjugu år, eller står under sina föräldrars vård, såsom
ock icke heller någon dotter af adligt stånd skall efter denna dag drista sig
till att inlåta sig i något åktenskapsförbund utan sina föräldrars ja och samtycke-,
och att, om fader eller moder äro döde, då tages dertill rätte giftomans råd och
samtycke.41 — Hvad sålunda blifvit särskildt för Rid lerskapet och Adeln stadgadt,
står dock icke i harmoni med den allmänna lagstiftning i ifrågavarande ämne,
som Utskottet, på säl t ofvanberördt är, föreslagit; men denna fråga, såsom varande
af privilegii-natur, beror, enligt grundlagen, på bifall af samtlige Riks-Stånden;
och Utskottet hemställer alltså vördsamt,
det samtlige Riks-Stånden måtte för sin del besluta, att, derest
of vanintagna författningsförslag varder af Rikets Ständer bifallet,
jemväl ett nytt moment deri införes, af följande lydelse:
44Hvad i 29 punkten af Ridderskapet och Adelns privilegier
finnes stadgadt i strid med de i denna Förordning gifna föreskrifter,
varder härmed till kraft och verkan upphäfdt.“
Stockholm den 25 April 1863.
Reservationer
Lag-Utskottets Betänkande N:o 33.
Reservationer:
Af Herr Grefve Sparre, K, med hvilken Herr Domprosten Björling instämt
“Då det är en regel i lagstiftningen att man ej bör lagstifta för en ny princip,
utan endast i det fall att ett verkligt behof förefinnes;
då något behof af förändring i lagstiftningen om giftomannarätt icke, så
vidt jag förnummit, gifvit sig allmännare tillkänna;
då i allt fall en sådan rubbning, sorn Utskottet föreslagit, af sjelfva de
grundvalar, hvarpå den för familjerätten vigtigaste balken af vår gällande lagcodex
är byggd, icke i min tanke lämpligen eller utan att förrycka hela systemet
kan vidtagas partielt, utan måste, i händelse den skulle finnas nödig, ske i sammanhang
med en omarbetning af hela Giftermåls-Balken;
så har jag med min röst icke kunnat bidraga till det resultat, hvartill Utskottet
kommit, utan finner mig föranlåten att hos Rikets Ständer vördsamt af
styrka
bifall till ifrågavarande reform, såsom i min tanke hvarken nödig eller
nyttig.11
Af Herr Biskop Bring och Herr Doktor Forssell.
Riksdagsfullmägtigen Olof Persson från Gefleborgs län har begärt få antecknadt
att han ej i detta ärende deltagit.
Bih. till R. St. Prat. 1862 f 1863. 7 Sami. 1 Afd. 11 Haft.
o
STOCKHOLM, TBYCKT HOS ISAAC MALCUS, 1863.
Memorial N:o 34.
I
Ann. till Exp.-Utak. den 19 Maj 1863, kl. 1 e. m.
N:o 34.
Sedan Revisions-sekreteraren C. (x. Strandberg, som i början af riksdagen blifvit
af Utskottet till Sekreterare antagen, nu mera, i anseende till annat honom af
Regeringen anförtrodt uppdrag, förklarat sig förhindrad alt med Sekreterare-befattningen
hos Utskottet fortfara i vidsträcktare mån än att afsluta uppsättandet af det utaf
Utskottet redan beslutade Betänkande öfver Kongl. Maj:ts Proposition med förslag
till ny Straff-lag, hvilket ansetts kunna inträffa under loppet af denna månad, äfvensom
tillse expedierandet deraf, hvartill jemväl hörer inseende öfver tryckningen af
den utaf Utskottet föreslagna lagtext; så får Utskottet, som, för att vara oförhindradt
att under tiden företaga behandlingen af andra ärenden, denna dag till Sekreterare
antagit annan person, hos Rikets Ständer vördsamt anhålla,
alt förutom det arfvode för en Sekreterare, som redan blifvit af
Rikets Ständer Lag-Utskottet beviljadt, ett Sekreter ar e-arfvode till
lika belopp mätte varda stäldt till Utskottets disposition att utgå
frän och med denna dag intilldess Utskottets Betänkande öfver
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition med förslag till ny Straff-lag
blifvit till Riks-Ständen expedieradt.
Stockholm den 15 Maj 1863.
Bih. till R St. Brot. 1862 & 1863. 7 Sami 1 Afd. 12 Höft.
1
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcus, 1865.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35
1
i\:o 35.
Auli. lill Exp.-Ulsk. den 10 Juni 18G3, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning aj dels Kongl. Majis nådiga Proposition
med Jörslag till ny Straff-Lag, dels och enskilda motioner
rörande b rottmålsl ags t ij i n ing e n.
Samtlige Riks-Stånden hafva till Lag-Utskottet öfverlemnat omförmälda
nådiga Proposition, hvilken, jemte det dervid fogade förslag, redan blifvit i tryck
bland Riks-Ståndens ledamöter utdelad. Derjemte har Utskottet erhållit del ej
mindre af de i Stats-Rådet och Högste Domstolen i ämnet hållna protokoll, än
äfven af de yttranden, hvartill förslaget gifvit anledning inom Ridderskapet och
Adeln samt Preste- och Borgare-Stånden. Och har, i sammanhang med pröfningen
af denna fråga, Utskottet jemväl till behandling företagit åtskilliga af enskilde
motionärer inom brottmålslagstiftningens område väckta och till Utskottet remitterade
förslag, för hvilka här nedan närmare skall redogöras.
För den nya brottmålslag, hvars antagande sålunda blifvit af Kongl. Majit
föreslaget, har väg redan blifvit banad genom de flera genomgripande förändringar
inom kriminal-lagstiftningen, som under sednaste decennium af Konung och Ständer
beslutats. Af de 61 kapitel, hvaraf Missgernings-Balken i 1734 års lag ursprungligen
bestod, äro redan ej mindre än 27, hvaribland några af de vigtigaste,
helt och hållet upphäfda; och i flera af de öfriga hafva under tidernas lopp väsend
t liga förändringar blifvit vidtagna. Det äldre straffsystemet är ej blott brutet
i sina grundvalar: det är redan så godt som undanträugdt af ett nytt, som uppvuxit
vid dess sida och om hvars företräden erfarenheten redan lemnat. tillförlitliga
vitsord. Ofvergången till en helt ny brottmålslag är derföre numera icke
förenad med några vådligare rubbningar: det bör icke skäligen kunna hos någon
uppstå tvekan att ur denna del af vår lagstiftning utplåna de få, ännu återstående
spåren af ett redan genomgånget kulturstadium.
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 7 Sami. I Å/d. 13 Haft. 1
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
Ser man på den del af 1734 års lag, som innehöll den egentliga strafflagen,
eller Missgernings- och Straff-Bal k arna, så är den visserligen för en sednare tids
civilisation i hög grad stötande genom den mängd af affliktiva kroppsstraff, som
der möta på hvarje blad. Men bedömer man, som sig bör, en historisk företeelse
efter dess egen tids måttstock, så tinner man att denna strafflag i humanitet ingalunda
stod efter, utan tvärtom framfor nästan hela det öfriga Europas kriminallagar,
likasom densamma, i jemförelse med den äldre svenska kriminal-lagstiftningen,
var ett vigtigt steg framåt. Förmildrade seder och en högre kulturutveckling
åtföljas dock alltid af mer eller mindre genomgripande förändringar i brottmålslagarna;
och det var en Svensk Konung förbehållet att icke allenast kraftigt bidraga
till nationens intellektuela utveckling, utan äfven sjelf taga initiativet till
den mest genomgripande reform i vår kriminal-lagstiftning, som egt rum under
hela det århundrade, som följde näst efter 1734. Vid en återblick på utvecklingen
af denna lagstiftning kan Gustaf den lILs namn icke utan orättvisa förbigås,
Yäl voro stundom hans åsigter härutinnan för mycket framom sin tid för att kunna
i allo genomföras. Så t. ex. i fråga om dödsstraffet, hvartill Utskottet här nedan
återkommer. Men Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779 är dock tillräckligt
märklig för att göra epok i vår brottmålslagstiftnings historia. Icke allenast att
den innebar en i förhållande till tiden ganska omfattande och genomgripande reform:
don uppmärksamme granskaren skönjer der äfven lätt de första dragen af
ett straffsystem, som det blef en sednare tid förbehållet att fullständigt utbilda.
Genom nämnda Förordning upphäfdes straffet för trolldom, — dödsstraffen inskränktes,
— den juridiska presumtionen om barnamord mot qvinna, som födt oäkta
foster och lagt det å lön, borttogs, — påföljden af ärans förlust afskaffades för
vissa brott, — och frihetsstraffet, högst sparsamt användt af 1734 års lagstiftare,
vann en utsträckt tillämpning.
Under det sista stormigare skiftet af nämnde Konungs regering fick fortsättningen
af den påbörjade lagförbättringen stå tillbaka, fastän cn sådan fortsättning
visserligen varit påkallad af den bildningsgrad, hvartill nationen blifvit
höjd. Icke heller sjmes någon uppmärksamhet deråt blifvit, egnad under det derpå
följande tidskiftet intill regementsförändringen år 1809. Ty såsom något synnerligt
steg till kriminallagarnas förbättring lärer man svårligen kunna anse Kongl.
Förklaringen den 23 Mars 1807, hvarigenom, bland annat, den sedermera så förhatliga
kyrkoplikten vann ytterligare stadga och utveckling. Men 1809 års Ständer
fästade genast sin uppmärksamhet å behofvet af ytterligare reformer på detta
lagstiftningsområde, och anböllo hos Kongl. Maj:t om nedsättande af en Komité
för ändamålet. En sådan Komité förordnades ock år 1811, och uti underdånigt
betänkande hemställde komiterade, om ej flere af gällande straffarter, synnerligast
spö och ris, borde såsom ändamåls vidriga försvinna och kroppsstraffen i allmänhet
utbytas emot fängelse, arbets- och korrektionsstraff, hvilka voro använda hos
Europas mest upplysta folk. Detta förslag godkändes af Kongl. Maj:t och blef
af honom öfverlemnadt till Rikets år 1815 församlade Ständer, hvilka jemväl uttalade
sitt gillande af detsamma. Lag-ki mitéen fortsatte derföre sitt arbete på redan
angifna grundval eller det så kallade penitentiärsystemet.
Sorn bekant är, sönderfaller detta system i två underafdelningar, det äldre
eller Auburnska, så benämnd! efter straffanstalten vid Auburn i Nordamerikanska
Staten Newyork, och det yngre eller Philadelphiska, som fått sitt namn efter
straffanstalten i Philadelphia i Pennsylvanien. Det förra fordrade såsom hufvuavilkor
dels fångarnas inneslutande hvar i sin cell nattetid, dels ock sträng tyst
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
3
nåd under gemensamt arbete om dagen. Det sednare åter, hvilket icke räknar
sin ålder längre tillbaka än från slutet af år 1829, hvilade på principen af fångarnas
fullständiga afskiljande från hvarandra både dag och natt. Af dessa systemer
var endast det Auburnska mer allmänt kändt, då Lag-komitéens arbete
fortgick, och på detta var ock bygdt det förslag till kriminallag, som, under benämning-
Straffbalk, Lag-komitéen år 1832 från trycket utgaf och som. efter ytterligare
undergången revision af samma Komité, allmängjordes år 1839.' I detta
föi-slag voro endast fyra straffarter upptagna, nemligen enkelt dödsstraff, straffarbete,
fängelse och böter. Förslaget granskades sistnämnda år af Högste Domstolen,
som, jemte framställande af åtskilliga detaljanmärkningar, tillika hemställde,
att det under tiden mer utbredda och bepröfvade Philadelphia-systemet måtte, i
stället för det Auburnska, läggas till grund för en blifvande ny Strafflag.
Emellertid blefvo, i följd af Rikets Ständers beslut och Konungens sanktion,
särskilda författningar utfärdade den 10 Juni 1811, hvarigenom dels alla qvalificerade
dödsstraff afskaffades dels förbjöds att, i brist af tillgång hos sakfälld person
till böter, dessa finge förvandlas till spö- eller ris-straff, dels ock i vissa andra
fall inskränkning skedde i användandet af sistnämnde straffarter. Rikets
Ständer hemställde jemväl vid riksmötet 1810—1811, det Kongl. Majit måtte, innan
Lag-komitéens förslag till slutlig pröfning förekom, förordna en Beredning att
ytterligare öfverse och jemka förslaget. En sådan Beredning blef ock tillsatt och
afgaf år 1811 ett förslag till strafflag, upptagande endast tre straffarter, nemligen
dödsstraff, fängelse, antingen i gemensamt rum eller i enrum, och böter. Detta
förslag, som sålunda icke var uteslutande bygdt hvarken på det ena eller andra
af förutnämnda straffsystemer, blef, efter åtskilliga smärre af ‘Kongl. Maj: t deri beslutade
afvikelser, genom Kongl. Proposition framlagdt för Rikets Ständer vid
riksmötet 1811—1815. Dervid kunde dock ej fela att tvekan skulle hos mången
uppstå för att obetingadt och på en gång antaga hela det nya lagverket. Den
föreslagna lagen var nemligen bygd på så godt som alldeles nya, i tillämpningen
ännu icke pröfvade grundsatser samt till form och uppställning högst väsendtligen
olik den gällande. Bland dessa principer var icke allenast sjelfva straffsystemet
till större delen nytt: många andra grundsatser voro det äfven, och deribland det
så kallade latitudsystemet, hvilket innebär rätt för domaren att inom vissa af lagen
stadgade gränser, ett maximum och ett minimum, bestämma straffet efter de försvårande
eller mildrande omständigheterna vid brottet. Denna princip, hvilken
väl flerestädes, fastän endast såsom undantag, förekommer i 1734 års lag, var här
deremot regel och väckte såsom sådan farhågor. Emellertid framlade då varande
Lag-Utskott för Rikets Ständer ett Betänkande, deri fullständigt redogjordes för
de väsendtligaste af de principer, hvarpå förslaget var bygdt. Dessa godkändes
väl af Rikets Ständer, men tiden medgaf icke en vidare pröfning af förslaget.
I nämnda godkännande fann Kongl. Maj:t likväl anledning att för 1847 års
Ständer ånyo framlägga förslaget. Äfven då möttes det dock af tvekan. LagUtskottet
ansåg sig ej heller kunna tillstyrka förslagets antagande oförändradt,
utan uppgjorde ett nytt, visserligen i mycket öfverensstämmande med det förra,
men dock i åtskilligt väsendtligen afvikande derifrån. Emellertid förföll så väl
det Kongl, förslaget som det af Utskottet uppgjorda. Två Riks-Stånd medhunno
nemligen icke granskningen, och de öfriga två afslogo begge förslagen, likväl med
erkännande af det trängande behofvet af brottmålslagens förbättring och med uttryckande
af den åsigt, att denna förbättring borde ske partielt och att början
lämpligast kunde ske med lagstiftningen om stöld och rån samt bedrägeri och
4
Lag-Utskottets Hetänkande N:o 35.
förfalskning, äfvensom, och förnämligast, med ordnande af straffsystemet, i synnerhet
hvad anginge frihetsstraffen.
Härigenom var en antydan gifven derom, att för uppnående af det utaf
alla önskade målet — en ny brottmålslag — ingen annan väg med säkerhet kunde
beträdas än den med traditionerna från vår äldre lagstiftning öfverensstämmande,
eller den partiella lagförbättringens. Vid riksmötet 1850—1851 blef dock ingenting
för sådant ändamål åtgjordt. Det var först vid det derpå följande, eller 1853
års riksmöte, som ett nytt blad i vår kriminal-lagstiftnings häfder öppnades. Då
varande Lag-Utskott företog sig nemligeu, på grund af enskild motionärs framställning,
att utarbeta förslag till en författning om ansvar för stöld och snatteri
samt rån, dervid Utskottet väl egde ledning af Lag-Beredningens förslag, men ej
kunde uteslutande bygga derpå, enär, såsom Utskottet ock anmärkte, det vid denna
partiela lagförbättiing icke kunde blifva fråga om antagande af ett helt nytt
straffsystem, utan endast om öfvergång från ett system till ett annat. Emellertid
var genom Utskottets förslag dels en vidt utsträckt tillämpning gifven åt frihetsstraffet,
under benämning af straffarbete, dels ock latitudsystemet antaget; hvarjemte
Utskottet föreslog upphäfvande helt och hållet af spö- och ris-straffen samt af
kyrkoplikten. Samtliga dessa förslag blefvo af Rikets Ständer, ehuru efter någon
modifikation i fråga om lagen för stöld och rån, antagna och derefter af Kongl.
Majit under den 4 Maj 1855 sanktionerade.
De rent affliktiva kroppsstraffen voro således nu helt och hållet afskaffade:
frihetsstraffet var antaget såsom regel och det så mycket fruktade latitudsystemet
äfvenledes såsom regel infördt i en vigtig del af brottmålslagen. Denna reform —
den vigtigaste, som egt rum i vår kriminal-lagstiftning sedan år 1779, — vitsordades
snart af erfarenheten såsom gagnelig, och detta gaf Kongl. Maj:t anledning
att vid riksmötet 1856—1858 framlägga förslag till en ytterligare partiel reform,
nemligen i afseende å lagstiftningen om bedrägeri och förfalskning. Med någon
förändring biet äfven detta förslag af Rikets Ständer antaget, och promulgerades
såsom lag den 7 September 1858. Genom denna författning är det i 1855 års
förordning om ansvar för stöld och rån redan antagna straffsystem ytterligare utveckladt.
Fängelse vid vatten och bröd förekommer nemligen icke i 1858 års
förordning såsom ett sjelfständigt straff, utan endast såsom förvandlingsstraff vid
brist af tillgång till böter, och frihetsstraffet finnes indeladt i straffarbete och fängelse,
hvilka begge straffarters skiljaktiga karakterer redan hade blifvit bestämda
genom Kongl. Förordningen den 21 December 1857, angående straffarbetes och
fängelsestraffs verkställande i enrum.
Ännu en större partiel reform ansågs dock af Kongl. Maj:t nödig, innan en
hel brottmålslag kunde ånyo till Rikets Ständers antagande framläggas, — och
Kongl. Majit afgaf derföre vid sistförflutna riksmöte förslag till förordning angående
mord, dråp och annan misshandel. Samma principer i afseende å straff- och
latitudsystemen, som utgjort lagstiftarens ledning vid de föregående nya författningarna.
voro äfven här följda; och några delade meningar om lämpligheten häraf
gjordes icke inom representationen gällande. Förslaget, med några få förändringar
antaget af Rikets Ständer, upphöjdes till lag genom Kongl. Förordningen den 29
Januari 1861 och bildar således den tredje flocken af de större partiella reformer,
som banat vägen för den fullständiga brottmålslag, hvars antagande 1848 års
Ständer lemnade i arf åt en med rikare erfarenhet utrustad framtid.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
5
Af denna korta historiska öfversigt visar sig, ej allenast huru flera af de
äldre straffarterna antingen helt och hållet eller för vissa hrott småningom bortfallit
och huru nya principer, med varsamhet inympade på lagstiftningen, alltmer
slagit rot och vunnit allt större terräng, än äfven huru omfattande förberedelserna
till den nu föreslagna lagen varit och huru stora de krafter, som dertill medverkat.
Det är mer än ett halft århundrade sedan den första komité för detta
ändamål nedsattes, och landets utmärktaste rättslärde hafva sedan dess, mer eller
mindre omedelbart, medverkat till lagverkets fullbordande. Äfven den utveckling,
som kriminalrätten på sednare tider vunnit i fremmande länder genom der antagna
strafflagar, såsom i Österrike, Sachsen, Bayern, har ej kunnat undgå att härpå
öfva inflytande En lag får dock icke vara ett uttryck endast af de rättslärdes
åsigter: den måste fastmer återgifva äfven det allmänna tänkesättet och folkets
rättsuppfattning. Det är ock derföre som Utskottet, för framgången af det nu
väckta förslaget, måste anse såsom mest betydelsefullt den medverkan, som dertill
egt rum af Rikets Ständer genom de- vid sednaste tre riksmöten beslutade
reformer. Dessa reformer, om än straffsystemet må anses genom dem stadgadt,
hafva dock lemnat ovidrörde flera af kriminallagens vigtigaste delar, såsom de
egentliga statsbrotten, de flesta af fridsbrotten, ärekränkningarna, sedlighetsbrotten
m. m. Utskottet kan således icke betrakta den föreslagna lagen såsom blott ett
kodifieringsarbete. Ett sådant sammanförande af förut gällande spridda stadganden
till ett organiskt helt skulle visserligen, äfven det, kräfva omsorgsfull pröfning af
representationen; men en sådan pröfning påkallas i än högre grad af det nya, som
här förekommer, — och för denna pröfning är en förberedande granskning af
Rikets Ständers Lag-Utskott- i grundlagarna föreskrifven. Det är denna granskning,
som Utskottet nu fullbordat, och hvars resultater härmed för Rikets Ständer
framläggas, dervid Utskottet, med erinran att det väl icke kan tillkomma Utskottet
att anföra motiver för Kongl. Maj:ta förslag, anser sig hufvudsakligen endast
böra angifva skälen för de jemförelsevis få förändringar, som Utskottet deri funnit
nödiga, samt bemöta några emot förslaget framställda anmärkningar. Några
allmänna erinringar dervid må dock här först finna plats.
Vid utbyte af en äldre lag mot en ny lärer det ofta ej kunna förekommas
att man förlorar i ett hänseende, under det man vinner i andra. Lyckligtvis torde
dock, hvad nu ifrågavarande utbyte angår, förlusten gälla endast lagens formella
beskaffenhet eller det lättfattliga i uppställningen och språket.
Hela 1734 års lag är i detta hänseende märklig. Uppställningen, ehuru
anordnad på en tid, då jurisprudensen inom Sverige ingalunda stod lägre än i vår
tid, år dock icke strängt vetenskaplig, utan kasuistisk, lämpad efter folkets rättsbegrepp,
liknande deruti Sveriges äldsta lagar. Särskildt gäller detta om Missgernings-Balken.
I korta kapitel med särskilda rubriker sammanför den i grupper
endast sådana brott, hvilkas sammanhang med hvarandra kan antagas vara klar
äfven för den i vetenskapen oinvigde. Hänvisningar från en paragraf till en
annan förekomma högst sparsamt, och man behöfver i allmänhet icke söka på
mer än ett ställe i lagen för att finna alla straffpåföljderna för ett brott. Redan
härigenom lättfattlig, har den blifvit det än mer genom språkets beundransvärda
enkelhet, klarhet och epigrammatiska uddighet, hvarigenom lagbuden liksom rista
6
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
sig i läsarens minne och ej sällan öfvergå till ordspråk. I detta hänseende yttrar
sig på följande sätt en utmärkt språkforskare i nyare tider: ”Yår nu gällande
lagbok”, säger han. ”är sista lemningen af den gamla storheten: den är utan jemförelse
det största konststycke i stilistisk väg, hvilket Svenska språket på flera
sekler har att uppvisa. Intet af hvad vår tid eger bäst i den vägen, kan närmas
derintill. Framställningen är naiv, lefvande oell pittoresk som hos Homerus och
Herodotus, — stark och storsint som hos Livius, — kort som hos Tacitus. I
gedigenhet, i uttryckets afmatta korthet, rundning och träffande bestämdhet, öfvergår
detta arbete den trenne århundraden äldre Landslagen, — en märklig företeelse
under en nästan successiv förslappning." I detta vitsord lärer den opartiske granskaren
ej kunna undgå att instämma; och att denna språkets förtjenst äfven var
af lagstiftaren sjelf med ytterlig omsorg sökt, bevisar ett yttrande af den man,
hvilken, enligt hvad sednare forskningar ådagalagt, äran deraf i första rummet
tillkommer, nemligen lagkommissionens ordförande, Riksrådet, Grefve Gustaf Cronhjelm,
som vid Ständernas första sammanträde för öfverläggning om det nya lagverket
utlät sig: ”Verket är ej stort och vidlyftigt, utan litet och kort, men
kortheten är just det, som särdeles har förorsakat möda och ombugsande, ja så,
att man ofta har måst använda några timmars tid till att påfinna ett enda laggillt
och lämpligt ord, eftersom det ock heter: lea; brevis estö et imperiosa.”
Genom dessa vår gällande lags nu angifua förtjenster har denna lag ock
blifvit, hvad hvarje sådant verk bör vara, en bok för folket, och det på ett sätt
som en lag sällan, om ens någonsin, blifvit det i andra länder. Icke såsom skulle,
hvad en kriminallag särskildt beträffar, denna vara en bok för folket i den mening,
att det vore deraf, som folket skulle behöfva inhemta hvad som vore rätt eller
orätt, lofligt eller icke, — ej heller att man skulle kunna i lagen efterse för huru
pass godt pris man kunde föröfva den eller den förbrytelsen. Men den bör vara
en “bok för folket“ derföre, att folket i ett fritt samhälle eger att kontrollera
jemväl domstolarnes verksamhet, — att tillse huru det dömes, äfvensom att anmärka
brister i lagen och yrka dess förbättrande. — Nyare främmande kriminallagar,
synnerligen de Tyska, hafva ej alltid, såsom ofta från utlandet försporda klagomål
vitsordat, uppfyllt denna fordran på lättfattlighet för folket och derföre flerstädes
förblifvit för detsamma helt och hållet främmande. De framträda nemligen ofta,
dessa lagar, så väl till uppställning som språk, i full vetenskaplig rustning, — och
stundom skulle man, om man i sjelfva texten blott inskjuter de latinska termini
technici, vara frestad att tro, det man har framför sig, icke en lag, utan en rent
rättsvetenskaplig afhandling. Man kan loförda det strängt systematiska i dessa
lagars uppställning, det minutiöst noggranna i bemödandet att förmå språket att
återgifva de finaste begreppsskiftningar och att söka uttrycka alla konseqvenserna
af ett lagbud; men dessa loford egnas då åt vetenskapsmannen, icke åt den praktiske
lagstiftaren. Rättsvetenskapen har nemligen sin sfer och den positiva rätten
sin. Det tillhör den förra att, stå bakom eller stå öfver och vara den osynliga
diktatorn af lagbuden, likasom den enda säkra tolken deraf, men icke att sätta
sig sjelf i den positiva rättens ställe. Det var dock detta som skodde, då i början
af detta århundrade den nyare kriminalrätten framstod såsom vetenskap.
Den har dock derigenom icke endast skadat sig sjelf och hämmat sin egen utveckling,
utan äfven åstadkommit förvillelse både i lagstiftningen och i lagskipningen.
Klagan öfver detta för lagskipningen menliga förhållande har ock försports från
vårt grannrike Norige i anseende till den mängd doktrinära satser, som äro inblandade
i dess nya kriminallag, och en reaktion emot ifrågavarande tendens har
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
7
jemväl uppstått i sjelfva Tyskland, kvars förnämste nu lefvande kriminalist, den
berömde Mittermaier, varnat för ett vidare fortgående på denna väg, och ur hvars
sednaste strafflagar dylika satser ock äro uteslutna.
Det kan ej nekas att nu antydda olägenheter i icke oväsendtlig mån vidhäftade
de hos oss uppgjorda äldre strafflagförslag; och denna omständighet utgjorde
ock, såsom debatter a från 1848 års riksmöte utvisa, en af de största betänkligheterna
emot det då framlagda förslaget. Hvad det nu förevarande beträffar,
torde ej kunna förnekas att detsamma icke, så vidt lättfattligheten för folket af
det hela samt språkets enkelhet beträffar, kan mäta sig med 1734 års lag. Men
rättvisan fordrar det erkännande, att, — genom utelemnande af åtskilliga allmänna
bestämmelser, som förekomma i Lagberedningens förslag, såsom om försök till brott,
om vållande samt om de omständigheter, hvilka skola såsom försvårande eller
mildrande anses, äfvensom derigenom att, med uteslutande af de s. k. grader, hvari
Lagberedningen indelat frihetsstraffet och hvartill för kvartenda brott hänvisning
förekom, straffet i stället blifvit vid hvarje brott utsatt, — förslaget icke obetydligt
vunnit i enkelhet och lättfattlighet, hvarjemte det, framför 1848 års förslag, eger
fördelen att till en del redan vara till stil och form bekant genom de förut omförmälda
större partiela reformerna. Hvad särskildt språket angår, så, om än medgifvas
måste, att detsamma i naivitet och korthet står efter språket i 1734 års
lag, lärer å andra sidan ej böra förbises den svårare uppgift, lagstiftaren härutinnan
erhållit, till följd af de finare begreppsskiftningar, som rättsvetenskapen nu
mera fordrar. Och att i detta hänseende lagförslaget i allmänhet tillfredsställer
alla billiga anspråk på klarhet och noggrannhet, torde icke af den sakkunnige
granskaren förnekas. Utskottet har ock derföre i det närmaste lemnat redaktionen
ovidrörd öfverallt, der förändring i sak icke funnits nödig.
Detta beträffande formen för den föreslagna lagen och dess förhållande derutinnan
till den äldre. I fråga åter om det väsendtligare eller innehållet, så har,
ej mindre genom kriminalrättens vetenskapliga utveckling i sednare tider, än äfven
genom förändrad civilisation, stafven blifvit oåterkalleligen bruten öfver den strafflag,
som innefattas i 1734 års codex. Man har i hänseende till innehållet
af en strafflag att iakttaga två hufvudmomenter: brottens karakteriserande och
sträf systemet, till hvilket, sednare äfven latitudsystemet blifvit, häufördt. Brottens
rätta karakteriserande har betecknats såsom den vigtigaste delen af en strafflag,
enär det i första rummet är derigenom, som lagen garanterar beståndet af medborgarens
heligaste och dyrbaraste rättigheter. Det måste erkännas att det framlagda
förslaget härutinnan utmärker sig för en särdeles fullständighet och att man
deri omsorgsfullt sökt fylla de brister, som vidlåda gällande lag. Icke något till
den allmänna strafflagen hörande ämne synes deri förbigånget; och i följd deraf
finnas här straffbestämmelser, hvilka tillförene måst sökas på särskilda ställen i
civillagen. Brottens rätta karakterer, deras olika nyanseringar synas med noggrannhet
och skärpa angifna; och en påfallande skilnad härutinnan från 1734 års
lag röjer sig i den större uppmärksamhet, som blifvit egnad åt uppsåtet och motiverna
till en handling, don der blifvit af lagstiftaren stämplad såsom brott. Att
straffen härigenom med större noggrannhet kunna afpassas efter graden af gerningsmannens
brottslighet och således bättre tillfredsställa fordringarna på rättvisa, är
8
Lag-Utskottets Betänkande No 33.
obestridligt. Utskottet har dock härvid icke förbisett don i afseende å de nya
strafflagarna ofta gjorda anmärkning, att desamma förutsätta en ny rättegångsordning
och mindre trånga bevisningsteorier än de direkta, som äro uppställda i
vår nu gällande lag. Men äfven om rigtigheten häraf medgifves, — och till ett
närmare yttrande härutinnan återkommer Utskottet framdeles i anledning af en
utaf enskild representant väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion angående
förändrade bevisningsteorier, — måste dock Utskottet härvid erinra att, ehuru tillförene
den åsigt inom representationen blifvit förfäktad, att en förbättring af rättegångsväsendet
borde föregå förbättrandet af brottmålslagstiftningeu, den motsatta
vägen redan blifvit af den lagstiftande makten i vårt land, liksom flerestädes i
främmande länder, beträdd, och att ett fortgående på denna väg nu, för vinnande
af en helgjuten brottmålslag, är af omständigheternas kraf betingadt. Samma anmärkning,
eller om behofvet af rättegångssättets förbättring, har dock blifvit framställd
icke endast i följd af de finare skiftningar i brottens karakterer, som de
nyare kriminallagarna uppställt, utan äfven i anseende till det af dem antagna
latitud-system vid straffets mätande för brottet. Samilia svar gäller äfven föranmärkningen
i denna del; men det är om nyssnämnde system i öfrigt, som Utskottet
finner sig föranlåtet att yttra några ord, innan Utskottet afgifver det utlåtande
angående de i förslaget antagna straffarter, hvartill omständigheterna föranleda.
Uti en hos Ridderskapet och Adeln väckt oell till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 239) har nemligen Herr Friherre Creutz, S., bland annat, hvarom Utskottet
här nedan skall utlåta sig, yrkat, att “latitudsystemet må borttagas och
absolut bestämda straff företrädesvis införas, med domaren förbehållen rättighet,
att när straffet utgör minst två år, kunna minska eller höja detsamma högst sex
månader, med uppgifvande af skälen dertill i utslaget.“ Och såsom motiv härför
har motionären anfört, att systemet vore “alldeles odugligt, enär det vore stridande
emot sjelfva menniskonaturen att hvarje domare vore lika skarpsinnig och samvetsgrann,
hvarjemte detta system lemnade i domarens händer en magtfullkomlighet,
som för en sann medborgerlig frihet vore af största våda.“
Så vidt Utskottet kunnat inhemta, har dock erfarenheten, jemväl i vårt
land, gifvit detta system ett vitsord, alldeles motsatt det, som motionären tilldelat
detsamma; och Utskottet hade trott systemet redan vara så häfdvunnet i vår lagstiftning,
att någon strid om detsamma nu icke skulle uppstå. I följd af den
väckta motionen anser sig dock Utskottet böra i korthet angifva de grunder, hvarpå
latitudsystemet hvilar, så mycket heldre som Utskottet i sammanhang dermed blir
i tillfälle att fästa uppmärksamheten å en irring, som i fråga om systemets tillämpning
någon gång i teorien försports.
Detta system är hufvudsakligen betingadt af den i oändlighet skiftande
vexling af meuskliga förhållanden, sorn har tili följd, att sällan, om ens någonsin,
två handlingar, fastän till slaget lika, i alla dess yttre och inre beståndsdelar fullt
motsvara hvarandra, samt af omöjligheten för lagstiftaren att vid uppställande af
ett lagbud ej allenast förutse, utan äfven korrekt uttrycka alla nyanser af de konkreta
fall, som derunder kunna komma att hänföras. Genom ett försök härutinnan
skulle lagstiftningen komma att fördjupa sig i en kasuistik, sorn ofta bleive förvillande,
alltid ofullständig, — och sjelfva språkets resurser skulle snart vara uttömda.
Det är derföre man öfverallt afstå 11 från ett, så äfventyrligt försök, och i
stället, då man i enlighet med den nyare kriminalrättens kraf velat art straffet
skulle drabba den brottslige icke allenast efter sjelfva effekten af handlingen, utan
jemväl
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
9
jemväl efter graden af viljans förderf, åtnöjt sig med att i lagen bestämma straffarten
för hvart brott samt ett maximum och ett minimum derinom, men öfverlemnat
åt domaren att inom de uppdragna gränslinierna mäta straffet efter omständigheterna
vid brottet. Det är sannt att domaren han misstaga sig: det är
sannt att olika domare kunna bedöma ett och samma fall olika; -- sådana olägenheter
höra till ofullkomligheten af allt menskligt; — men visst är, att lagstiftaren
sjelf, genom att stadga ett bestämdt straff för hvart brott, jemväl boginge ett
misstag, enär, i anseende till redan antydda skiljaktighet emellan brottsliga handlingars
yttre och inro karakterer, straffet derigenom ofta, ja i de flesta fall blefve
orättvist, — icke tillfredsställande rättvisans kraf, — icke afpassadt efter brottsligheten.
Men medgifves detta, då inses ock lätt att vådan af latitudsystemet är
ringare än vådan af bestämda straff; ty det lärer väl ej kunna förnekas att domaren
åtminstone ofta bör kunna träffa det rätta. Och att sådant hittills i allmänhet
ock inträffat, är ett förhållande, som Utskottet anser vara, till heder för vår domare-korps’
insigter och urskilning, af de förflutna årens erfarenhet vitsordadt.
Den nu föreslagna lagen lemnar ock domaren en närmare ledning för sin pröfning
härutinnan genom sjelfva den ordning, hvari de för ett brott alternativt bestämda
straffarter, då sådana finnas stadgade, i lagtexten förekomma. Den uppmärksamme
granskaren finner nemligen lätt att den anordning, hvarigenom än den
strängare, än den lindrigare straffarten blifvit satt i första rummet, icke kunnat
bero af slump eller af vårdslöshet vid lagens uppställning: han måste deraf finna
lagstiftarens mening hafva varit den, att domaren skall använda den straffart, som
först finnes utsatt, när den svårare är, om ej mildrande omständigheter äro öfvervägande,
och när den lindrigare är, om ej försvårande omständigheter öfverväga.
Denna regel var visserligen med uttryckliga ord angifven i Lag-beredningens förslag,
men Utskottet har, lika med Kongl. Maj:t, ansett den snarare genom doktrinen
än genom ett uttryckligt lagbud böra göras gällande. På dessa grunder och
framför allt derföre att latitudsystemet, hvilket redan i många fall var antaget af
1734 års lagstiftare, som till och med stundom öfverlemnade åt domaren en vida
större pröfningsrätt än nu är i fråga, sedermera blifvit i vår lagstiftning häfdvunnet,
utan att någon allmännare olägenhet deraf försports, anser Utskottet Friherre
Creutz’ motion icke förtjena vidare afseende.
I sammanhang härmed anser sig likväl Utskottet, på sätt ofvan är yttradt,
böra angifva en irring i fråga om systemets tillämpning, som, dock mera i teorien
än i praxis, stundom förnummits. Man hör nemligen någon gång påstås, att, såsom
man uttrycker sig, i vanliga fäll, eller då hvarken försvårande eller mildrande
omständigheter förekomma, domaren borde uträkna ett medium af den för brottet
stadgade latitud, och bestämma detta medium såsom straffpåföljd för brottet. Denna
sats, till sjelfva sin grund oriktig, skulle ock, om den vunne allmännare insteg,
kunna föranleda åtskilliga vådor, bland hvilka jemväl den att ransakningarne icke
komme att blifva förda med den större omsorg och noggrannhet, sorn latitudsystemet
kräfver. Att brott skulle kunna förekomma utan hvarken försvårande
eller mildrande omständigheter, är en orimlighet; men väl kau det någongång inträffa,
att dessa olika slags omständigheter så uppväga hvarandra, att det för mensklig
blick är svårt att afgöra, hvilka äro de öfvervägande. Hvad som dock ingalunda
kan medgifvas, är att dessa fall skulle vara de vanligast förekommande.
Skulle lagstiftaren ansett detta vara förhållandet, hade han väl för hvart brott
utsatt ett bestämdt straff, endast medgifvande domaren att vid försvårande omstänBih.
till jR. St. Prat. 1862 1863. 7 Sami. 1 Afd. 13 Haft. 2
10
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
digheter höja och vid mildrande sänka straffet intill en viss gräns. Så har dock
icke skett: den redan angifna, i oändlighet skiftande mångfalden af menskliga förhållanden
har derför varit en fullgiltig grund. Samma grund föranleder ock dertill.
. att, om pluraliteten af ransakningar i brottmål skulle göra det intryck att
försvårande och mildrande omständigheter väga jemnt, orsaken dertill stundom
måste sökas i något helt annat än brottens natur, nemligen i ransakningens ofullständighet.
Förgätas må ej heller, att vid vissa brott, t. ex. barnamord, omständigheterna
ottast äro öfvervägande mildrande: vid andra åter, t. ex. af arghet
gjorda falska angifvelser, öfvervägande försvårande. Åter andra förete sig så mångskiftande,
att någon hutvudkarakter af de dermed förenade omständigheter svårligen
kan betecknas såsom den vanligaste. Så är t. ex. förhållandet med slagsmål,
äfvensom med en mängd stölder, synnerligen då de första gången begås.
Bör väl i alla dessa fall ett medium af strafflatituden antagas såsom det normala?
Ett enda exempel visar bäst orimligheten häraf. Enligt den nu föreslagna lagen
är t. ex. en skuffning eller ett slag, hvaraf ringa eller ingen skada följt, att hänföras
under en §, deri straffbestämmelsen är böter från och med 5 till och med
500 Riksdaler eller fängelse från och med en till och med sex månader. Skulle
således 500 Riksdaler i böter eller en månads fängelse böra antagas såsom det
normala straffet för en skuffning? Man säge icke att skuffningen är en förmildrande
omständighet: den är ingen omständighet vid brottet, —den är brottet sjelft, sjelfva
faktum; men detta faktum kan hafva inträffat under omständigheter, så försvårande
att gerningen ej bör kunna försonas med ringare straff än fängelse, likasom,
å andra sidan, flera slag, äfven då ringare åkomma deraf följt, kunna hafva utdelats
under så mildrande omständigheter, att det ringaste i lagen bestämda bötesbelopp
vore ett efter graden af brottslighet derför afpassadt straff. — Utskottet
anser sig således böra varna för ett misstag, som, om det vunne allmännare utbredande,
skulle i väsendtlig mån tillintetgöra fördelarne af latitudsystemet, och i
sjelfva verket utgöra en maskerad återgång till det redan öfvergifna systemet af
fixa straff.
I fråga åter om straffarterna, hvartill Utskottet nu öfvergå)-, så upptager förslaget,
såsom dess 2 Kap. utvisar, fyra allmänna straffarter, nemligen dödsstraff,
straffarbete, fängelse och böter. Bland dessa har dödsstraffet i första rummet påkallat
Utskottets uppmärksamhet.
Det är snart ett århundrade, som frågan om dödsstraffets rättmätighet debatterats
af tänkare och rättslärde. I förra seklet uppkastad af den berömde
Becearia, hvilken med kraft bekämpade rättmätigheten af detta straff, omfattades
den med värma af tvänne bland Europas regenter, hvilka sökte i lagstiftningen
genomföra de nya teorierna. Storhertigen Leopold i Toscana afskaffade ock dödsstraffet
derstädes helt och hållet. Hos oss ville Gustaf den Hl jemväl i allmänhet
afskaffa detsamma och endast bibehålla det för några få af de aldra grofsta
brotten, såsom förräderi och fadermord, — ett försök, som, ehuru i viss män understödt
af Riks-rådet, såsom Rådsprotokollerna för år 1778 utvisa, likväl icke
kunde genomföras i vidsträcktare mån än som skodde genom 1779 års ofvan omförmälda
förordning. Erågan var nemligen för ny, — för litet förberedd i allmänna
tänkesättet, hvilket i detta straff såg icke allenast en af religionen sjelf påbjuden
rättvisa, utan äfven ett för ordningens upprätthållande inom samhället nödvändigt
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
11
vapen. Att det var en framtidstanke, sorn blifvit utkastad, visade sig dock snart,
då i alla civiliserade länder en betydlig inskränkning i dödsstraffets användande
småningom skedde. Icke allenast i lagstiftningarne förekommer detta straff alltmer
sparsamt. Äfven då det af domstolarne ådömes, förvandlas det oftast genom
regenternas nåd i annat straff. Så i främmande länder, så jemväl hos oss. De
rättslärde sluta sig alltmer till dödsstraffets motståndare; och äfven folkens rättsmedvetande
börjar småningom uttala sig deremot. Allt häntyder derpå, att detta
straff är starkt på återgång, och att detsamma inom en måhända icke aflägsen
framtid skall helt och hållet försvinna ur månget folks lagstiftning. Att här söka
återgifva de skäl, som emot dödsstraffens rättmätighet förekomma i den rika litteraturen
i detta ämne, vore för det resultat, hvartill Utskottet kommit, öfverflödigt.
Den enda omständighet, att dödsstraffet icke medgifver någon slags upprättelse, i
händelse, efter straffets verkställande, den dömdes oskuld uppdagas, — och erfarenheten
vitsordar, att dylika s. k. juridiska mord, fastän lyckligtvis, åtminstone i
sednare tider, ytterst sällsynta, likväl icke kunna helt och hållet förekommas ens
genom de varsammaste bevisningslagar, — tyckes egnadt att åtminstone förmå
lagstiftaren i möjligaste mån inskränka detsammas användande. Och att en sådan
inskränkning utan farhåga för brottens ökande kan ske, ådagalägges af statistiska
uppgifter från de länder, der dödsstraffet antingen totalt eller partielt afskaffats,
— uppgifter, som bestyrka att de brott, som tillförene varit belagda med
dödsstraff, sedermera icke allenast icke ökats, utan tvärtom ofta minskats. Så
t. ex. i England, der antalet af de slags brott, hvilka i lag belagts med dödsstraff,
ifrån att i slutet af förra århundradet hafva uppgått till 160, nu mera utgör
knappast tjugu.
Genom det nu anförda har Utskottet endast velat antyda, att lagstiftningarnes
historiska utvecklingsprocess kräfver inskränkning i dödsstraffens antal, och
att sådant utan våda kan ske, men icke att tiden för närvarande är inne att hos
oss helt och hållet upphäfva detta straff. I detta hänseende instämmer nemligen
Utskottet i det af förra riksdagens Lag-Utskott afgifna yttrande, att, 9om älven
striden om dödsstraffets rättmätighet vore slutad inom vetenskapens verld, och
segern vunnen för den åsigt, att detta straff borde alldeles försvinna, det likväl
vore vådligt för lagstiftaren att genomföra denna teori förr, än den jemväl upptagits
utaf och införlifvat sig med det allmänna tänkesättet, hvaraf lagen städse
bör vara ett uttryck, — och att det med visshet torde kunna antagas, att den
allmänna meningen ej ännu hos oss uttalat en ovilkorlig förkastelsedom öfver
dödsstraffet.,, Emellertid blef, genom den vid förra riksdagen beslutade lagen om
mord och dråp, en mängd al de i 1734 års lag stadgade dödsstraff afskaffade,
såsom för särskilda arter af dråp, äfvensom för barnamord, hvarjemte domaren
medgafs att för mord, som skett under synnerligen mildrande omständigheter, i
stället för dödsstraffet döma till straffarbete på lifstid. Samma bana är fullföljd i
den nu föreslagna strafflagen, hvarigenom flera ännu qvarstående dödsstraff äro
föreslagna till upphäfvande, såsom för hädelse emot Gud, för åtskilliga af de i 4
Kap. Missgernings-Balken bland förräderi upptagna brott, för tidelag, för mordbrand
och röfveri, då ej lif blifvit spildt, jemte flera af de brott, som omförmälas
i 21 Kap. Missgernings-Balken, för blodskam, för falsk angifvelse, som å lif går,
så vida den tilltalade ej blifvit sakfälld och straffet verkstäldt, m. m. De jemförelsevis
få brott, för hvilka i förslaget dödsstraffet fortfarande qvarstår, hafva
synts Utskottet i allmänhet vara sådana, att den allmänna rättskänslan icke skulle
finna sig tillfredsställd, om ej detta straff kunde å dem följa. Men det grofva och
12
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
upprörande i dessa brott utesluter dock icke möjligheten att jemväl vid dem mildrande
omständigheter kunna vara öfvervägande. Brottmålslagskipningens annaler
ådagalägga tvärtom att det just är vid de grofsta brotten som omständigheterna
kunna vara som mest skiftande, — och det är derföre, samt såsom en konseqvens
af latitudsystemet, som Utskottet ansett dödsstraffet icke någonstädes böra vara
absolut, utan som Utskottet öfverallt, der det i Kongl. Maj:ts förslag blifvit sålunda
bestämdt, ställt såsom ett alternativ, vid sidan deraf, straffarbete på lifstid.
Det är nemligen, såsom en af Lag-beredningens mest framstående ledamöter inom
nämnde komité yttrat, ”en stor och knappast försvarlig afvikelse från latitudsystemet,
att man, genom bestämmande af absoluta dödsstraff, utesluter en sådan
efter det konkreta fallet lämpad straffmätning för de svåraste brotten, då man ej
blott tillåter, utan föreskrifver den för de ringare.” Man invände icke, att Konungens
benådningsrätt här bör mellankomma. Denna kunde med lika stort skäl
mellankomma jemväl vid de lindrigaste brotten, — och någon latitud i straffbestämmelserna
vid dem borde således ej heller i lagen medgifvas. Men nu innebär
just latitudsystemet, såsom af ett föregående riksmötes Lag-Utskott blifvit anmärkt,
en af de skarpaste protester emot benådningsrättens utsträckning. Yådorna af
ett för vidt utsträckt benådningssystem äro nemligen för lagarnes anseende och
kraft synnerligen stora. Ju mera nåden kan göras öfverflödig, ju bättre uppfyller
lagen sitt ändamål. Det är till ovanliga fall, — till dem. som lagstiftaren
ej kunnat i hela deras konkreta omsländlighet förutse, — som nåden bör sparas.
Det var ock dessa åsigter, som lågo till grund för sednaste riksdags redan omförmälda,
af Konungen sanktionerade beslut att medgifva straffnedsättning äfven vid
mord. Då en hel fullständig strafflag nu är i fråga att antagas, fordrar sammanhanget,
harmonien i det hela, att steget tages fullt ut, och att, på sätt Utskottet
redan yttrat, några absoluta dödsstraff’ icke vidare bibehållas.
Samma skäl har ock föranledt Utskottet att, i afseende å den andra straffarten,
eller straffarbete, anse sådant arbete på lifstid icke heller böra såsom absolut
straff förekomma, hvadan Utskottet på de ställen, der sådant i förslaget varit
stadgadt, såsom alternativ derbredvid uppställt straffarbete på viss tid.
Kör öfrigt har Utskottet funnit de i förslaget antagna allmänna straffarter
icke till någon anmärkning föranleda. Mon i anledning af den i 2 Kap. stadgade
princip att böter skola, vid brist af tillgång till deras gäldande, förvandlas till
fängelse vid vatten och bröd, har Herr Friherre Creutz i sin omförmälda motion
yrkat, att detta fängelsestraff måtte helt och hållet borttagas, enär det drabbade
brottslige så betydligt olika och tillika, såsom beröfvande arbetaren hans förnämsta
kapital eller hans arbetsförmåga, vore i högsta måtto otjenligt. Under medgifvande
att skäl förefinnas, fastän ingalunda de af motionären anförda, som kunna
väcka tvekan om lämpligheten af förslagets berörda princip, hvarigenom ett fysiskt-affliktivt
straff' kan sägas vara i lagstiftningen bibehållet, bar dock Utskottet
funnit de af Herr Justitie-Statsnnnistern till Stats-Rådets protokoll till försvar
derför angifna skäl öfvervägande. Dessa äro hufvudsakligen, att, genom böters förvandlande
till vanligt fängelse, frihetens förlust under längre tid kommo att drabba
den bötfällde, hvaraf stora olägenheter ej mindre för det allmänna än för enskilde
skulle uppkomma, hvaremot, genom användande af fängelse vid vatten och bröd
såsom förvandlingsstraff friheten endast under kortare tid behöfver den bötfällde beröfvas,
utan att likväl straffet derför kommer att sakna tillbörlig stränghet. Och
då, enligt förslaget, längsta tiden för tillämpning af straffet blifvit inskränkt till
tjugu dagar, synes större fara för den sakfälldes helsa eller arbetsförmåga inga
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
13
lunda vara att bofara af detta straff, än af ett tro gånger så långt straff af vanligt
fängelse. På grund häraf, och då, beträffande motionärens anmärkning att
ifrågavarande straff drabbar olika individer olika, alldeles enahanda förhållande
och det i lika grad kan auses ega rum jemväl i afseende å fängelse och straffarbete,
har Utskottet ej funnit skäl att frångå förslagets stadgande i denna del.
Af nu gällande straffarter skulle genom förslaget helt och hållet upphäfvas
landsförvisningsstraffet och de s. k. skamstraffen, — och Utskottet tvekar icke ätt
härutinnan understödja Propositiouen. Öfver landsförvisningsstraffet bröts redan
stafven vid sistförflutna riksmöte genom den af Rikets Ständer då beslutade förordning
angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder
till eller utsprider villfarande lära. Ej allenast att erfarenheten ådagalagt svårigheten
att alltid verkställa detta straff: det är äfven af beskaffenhet att i vida
högre grad än någon annan straffart verka olika på olika individer. För den
rike och för sitt fosterland likgiltige kännes det knappt såsom en straffpåföljd:
för den fattige, äfvensom för den, hvars hjerta är mest fästadt vid hem och fädernesland,
innebär det stundom en stränghet, nästan glänsande till grymhet. Det
qvarstår ock nu mera endast på högst få ställen i lagen. — Skamstraffen åter,
stämplande förbrytaren med offentlig vanära, utesluta nära nog möjligheten af hans
förbättring, och, så vidt varning dermed åsyftas, förfela de helt och hållet sitt
ändamål. Sedan brottslings utställande vid påle att skämmas, äfvensom stockstraffet
redan blifvit upphäfda, återstår nu af skamstraffen endast ärans förlust, så vida
man ej för ett straff vill anse jemväl offentlig afbön. Den allmänna och oinskränkta
ärelöshet, som genom den förra påföljden afkunnas af domaren, ''motsvaras dock
ej", såsom Uag-komitéen anmärker, "af något bestämdt begrepp och kunde föranleda
den föreställningen, att brottslingen skulle försättas i ett absolut rättslöshetstillstånd
och anses förlustig den från menniskaus förnuftiga natur oskiljaktiga
rättigheten att behandlas såsom person." Afbönen åter är afsedd att utgöra en
upprättelse åt den förolämpade. Men den egentliga upprättelsen består, såsom
nyssnämnde komité yttrar, i domarens förklarande att den tilltalade gjort sig till
ärekränkning skyldig. Ett ytterligare erkännande deraf å den sakfälldes sida
synes öfverflödigt, och derigenom undanrödjes så väl svårigheten att genom tvångsmedel
kunna honom dertill förmå, som de stötande uppträden inför Rätta, hvilka
af den skyldiges tredska och motvilja kunna orsakas. Enligt 14 § i förslagets
16 Kap. kan dock den för falsk angifvelse eller annan ärekränkning dömde förpligtas
att erlägga kostnad till tryckning i allmän eller ortens tidning af den dom,
hvarigenom den förolämpade upprättelse vunnit, der denne det äskar, — och denna
påföljd synes Utskottet vida förnuftsenligare än afbönen.
Men då Utskottet sålunda, lika med Kongl. Maj: t, finner de ännu i lag
qvarstående skamstraffen böra försvinna, anser dock Utskottet nödigt att, till förekommande
af missförstånd, yttra några ord angående den i förslagets 2 Kap. 19
§ stadgade princip att vissa brott medföra den påföljd att den dömde förklaras
hafva förverkat medborgerligt förtroende, — för alltid eller för viss tid. Det ligger
visserligen i sakens natur, att den ene medborgarens omdöme om den andres moraliska
värde icke, såsom beroende endast af iure öfvertygelse, låter befalla sig af
någon domstols beslut, och att ett sådant individernas omdöme om hvarandra
förty hvarken kan eller bör blifva föremål för yttre lagstiftning. Men å andra
sidan ligger det lika mycket i sakens natur, ej mindre att vissa brott äro af den
nesliga beskaffenhet att de redan faktiskt i det allmänna omdömet stämpla förbrytaren
med vanfrejd, än äfven att bestämmandet af borgerliga företräden, rättigheter
och förmåner ligger inom lagstiftningens befogenhet. Detta är redan nu i
14
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
lagstiftningen antaget. Saknad af god frejd eller af medborgerligt förtroende är
nemligen förutsatt både i grundlag, i allmänna lagen samt i åtskilliga andra författningar,
såsom kommunallagar, näringsförfattningar, m. m„ — och förslagets
antagande af förlusten utåt ett sådant förtroende är följaktligen ingen nyhet.
Men ingenstädes finnes bestämdt uttryckt hvad med vanfrejd bör förstås, ingen
allmän begränsning är deråt gifven, och denna brist i lagstiftningen har gifvit
anledning till en stundom ganska vådlig utsträckning af uppfattningen härom,
hvarjemte den såsom vanfrejdad ansedde ofta icke egt någon utväg att återvinna
sina genom ett felsteg förlorade medborgerliga rättigheter. Så har t. ex. erfarenheten
ådagalagt, huru en person, hvilken i sin ungdom gjort sig skyldig till en
stöld, icke, oaktadt en mångårig hedrande vandel, kunnat vinna burskap å borgerligt
yrke. Det lärer nemligen vara tvifvelaktigt, huruvida han i detta fall kan
fly till Konungens nåd, enär det ej är fråga om någon honom ådömd straffpåföljd
för ett brott och hans rehabiliterande således icke torde falla inom sferen för den i
25 § Regeringsformen Konungen medgifua rätt att "i brottmål göra nåd, mildra
lifsstraff samt återgifva ära och till Kronan förverkadt gods.” Genom att i strafflagen
införa definitionerna på vanfrejd, gifves deremot ej allenast åt detta begrepp
en nödig begränsning, utan äfven åt den sakfällde den förmånen att kunna återvinna
sina genom brottet förverkade medborgerliga rättigheter. Ifrågavarande stadgande,
närmare betraktadt, innefattar nemligen jemväl en rehabilitationslag; ty
ådömes förlusten af det medborgerliga förtroendet på viss tid, så innebär detta ett
förklarande på förhand, att den sakfällde efter den utsatta tidens förlust är rehabiliterad,
återinsatt i lulla medborgerliga rättigheter, — ett förklarande, som, om
man så vill, kan, genom den anticipation på framtiden, som det innebär, synas
oegentligt, mon som dock har öfvervägande karakter af en förmån för den dömde,
— och om ifrågavarande påföljd åter är ådömd lör alltid, så innebär just den omständigheten
att förlusten af det medborgerliga förtroendet förekommer i domen
6åsom en straffpåföljd, att återskänkandet deraf kan blifva föremål för Konungens
i grundlagen stadgade rätt att gifva nåd i brottmål. Makten att rehabilitera är
således vid brott af mindre grof beskaffenhet lagd i domstolarnes hand, men i afseende
å de gröfre brotten uteslutande förbehållen åt Konungen, hvilken naturligtvis
jemväl eger att i afseende å de förra med nåd mellankomma, så att ett
korrektiv till förmån för den dömde alltid gifves emot de missförhållanden, hvilka
jemväl i ifrågavarande hänseenden kunna genom lagens tillämpning uppkomma.
Namnet på denna påföljd — "förlust af medborgerligt förtroende" — må efter
olika åsigter finnas mindre lyckligt, ehuru Utskottet ej, för att rätt uttrycka begreppet,
kunnat finna något egentligare; men sjelfva saken kan svårligen stöta,
så vida nödig varsamhet vid principens genomförande i lagen iakttages. I hvad
mån Utskottet funnit jemkning i förslagets stadganden härutinnan nödig, skall
här nedan omförmälas.
Genom hvad nu blifvit anfördt anser sig Utskottet ock hafva besvarat ett
inom Hederv. Bonde-Ståndet af Riksdagsfullmäktigen Fredrik Hallström från
Stockholms län uti väckt motion (N:o 358), framstäldt yrkande angående rättighet
för straffad person att inom viss tid återförvärfva medborgerligt förtroende.
Innan Utskottet afslutar dessa mera allmänna anmärkningar i afseende å
förslaget och de detamma genomgående hufvudprinciper, har Utskottet att här
upptaga en emot detsamma ej mindre under diskussionen inom Borgare-Ståndet än
äfven af Herr Friherre Creutz i hans förenämnda motion rigtad generel beskyllning
för öfverdrifven stränghet i straffbestämningarne, hvadan nedsättning i straffen
yrkats. Utskottet kan ej heller annat än medgifva denna anmärkning vara i
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
15
viss mån befogad. Detta förhållande är ock, hvad frihetsstraffen angår, lätt förklarligt,
då man tager i betraktande, att förslaget i väsendtlig mån är uppgjordt
efter Lag-beredningens förslag, och att på den tid, detta sednare afgafs, den åsigt,
att frihetsstraffet icke innebar synnerlig stränghet, var temligen allmän, hvilken
åsigt icke kunde undgå att utöfva inflytande på strafftidens längd. Utskottet
har ock — och dessa äro de väsendtligaste förändringar, som Utskottet i
förslaget funnit nödiga — på flera ställen föreslagit nedsättning i straffen, hvaremot
Utskottet på andra, fastän få; ställen funnit skärpning deraf nödig. Att
särskildt motivera en hvar af de sålunda gjorda förändringar, lärer icke kunna
ifrågakomma, enär, såsom Lag-beredningen i sina motiver ock anmärker, "grunderna
för afvikande straffbestämmelser svårligen kunna uppgifvas annorlunda än
genom åberopande af skiljaktiga begrepp om brottens mer eller mindre svåra natur
och om rättvisan, i förhållande dertill, af det straff, som för hvarje särskildt
brott bör utsättas'’, samt det lärer vara öfverflödigt att på hvart ställe, der sådan
afvikelse förekommer, upprepa denna allmänna grund. Endast de speciela skäl,
som någon gång för förändring i straffbestäinningarne förekommit, äro derföre här
nedan uppgifna.
Då Utskottet nu öfvergår till de mera speciela anmärkningar, som vid förslaget
förekommit, följer Utskottet den kapitelordning, som i förslaget är iakttagen,
och gör således början med
1 KAP.
Om dem, som Svensk straffrätt underkastade äro.
I 1 § af detta Kap. uttalas, bland annat, den ovilkorliga regel, att inländsk
man skall efter Sveriges lag och vid Svensk domstol varda dömd jemväl för
brott, som han begått utom riket; och något annat undantag finnes härifrån icke
gjordt än det i 3 § förekommande eller att han förut för samma brott straff å
annan ort undergått.
Som bekant är, finnas i afseende å den förbindande kraften af ett lands
kriminallagar tvänne olika grunder: den s. k. territorial-principen, enligt hvilken
Statens straffrätt blott sträcker sig till brott, utöfvadé inom dess eget territorium,
hvartill älven räknas landets eller uågon dess medborgares fartyg, fastän det
finnes utom rikets gränser; —- och den s. k. personal-principen, enligt hvilken
Statens straffrätt sträcker sig jemväl till brott, som af dess innebyggare föröfvas
utom rikets gränser. Den förra principen har hittills i vår lagstiftning varit regel,
ehuru undantag derifrån visserligen gifvits. Så innehåller 10 Kap. 22 §
Bättegångs-Balken, att örn Svensk man gör dråp eller annan svår gerning å
Svensk man utrikes, och varder ej der gripen, utan kommer hit i riket in, han
skall dömas der han fångas, efter Svensk rätt, om gerningen är uppenbar." De
mångå restriktioner, som detta lagbud innebär, utmärka lagstiftarens omsorg att
så litet som möjligt öfverträda territorial-principen. Genom förslagets ofvan anmärkta
stadgande deremot är personal-principen antagen i en utsträckning, som i
få främmande lagstiftningar torde deråt gifvits. Enahanda stadgande förekom ock
i det af Lag-komitéen utarbetade förslag till Straff-Balk; men vid granskning
deraf framställde Högste Domstolens fleste ledamöter deremot, bland annat, följande
anmärkningar:
16
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
”Allmänna regeln måste vara den, att straffrätten tillhör den stat, inom
hvars territorium brott varda föröfvade. Yäl måste ett och annat undantag
från denna regel göras; men både rättvisa och statsklokhet fordra, att sådana
undantag ej utan yttersta nödfall medgifvas — — —. Hvarje stat inrättar och
omskapar, efter eget godtfinnande, sin samhällsordning, af hvilken kriminallagstiftningen
allestädes utgör ett hufvudstycke. Ehuru det bör medgifvas, att olikheterna
mellan särskilda staters kriminallagar icke gerna kunna vara så stora
eller många, som emellan deras civillagar, lärer dock ännu saknas exempel att
tvänne sjelfstäudiga stater ens i de förstnämnda lagarne fullt öfverensstämt. Sannt
är, att skiljaktigheterna visa sig större, ju längre man går tillbaka, och att do
aftagit i följd af en stigande och allmännare utbredd civilisation; men äfven vid
de mest sanguiniska förhoppningar, att dessa skiljaktigheter skola i en ännu aflägsen
framtid nära nog utplånas, visar sig dock ett hinder för fullkomlig harmoni
ohjelpligt qvarstående, nemligen det, som härleder sig från staternas lokala egenheter.
Yerkan af dessa skall sannolikt ensam vålla, att hvarje stat går sin egen
väg, till och med i fråga om rätta skiljelinien här och der emellan det lofliga och
olofliga, och än mer vid gradationen af det olofligas straffbarhet. Något vidsträcktare
syftemål med positiva lagstiftningen kan således ej vinnas, än att en och
samma norm för yttre rätt gäller inom hvarje samhälle, lika yttre frihet, lika skydd
under dennas tillbörliga begagnande, och att lika ansvar, då dess gränser öfverskridas,
måtte vederfaras en hvar, som der befinner sig, och det utan mannamån,
utan skilnad emellan ständiga innevånare och på besök kommande främlingar.
Don som lemnar sitt hemland, han försakar under tiden hägnet af dess lagar, och
genom inträdet inom en annan stats område har han, å ena sidan, förpligtat sig
till efterlefnad af dess lagar, å den andra förklarat sig belåten med den säkerhet,
dessa lagar beskära honom. Ej kan han, utrikes stadd, för der begångna
brott, till sitt urskuldande åberopa fäderneslandets möjligen olika lagar. Ej heller
bör han, efter hemkomsten, underkastas någon räfst för sitt handlingssätt utrikes,
om detta der var fullständigt. Om han alltid, enligt det gamla ordspråkets lärdom,
tagit seden der han kommit, så har han hvarken hemma eller borta brutit
någon samhällsordning. Den stat, som afviker från denna allmänna åsigt, förråder
dermed anspråk, att göra sina lagar gällande äfven inom andra stater, och
de skäligen befarade följderna häraf kunna blifva missförstånd och osämja sjelfva
staterna emellan, och för de enskilda, som vågade se sig omkring utrikes, eller
hemma sammanträffade med utländska män, skyldigheten att på en gång efterlefva
tilläfventyrs oförenliga lagar, en belägenhet föga bättre än rättslöshetens.”
Delande dessa åsigter, har Utskottet funnit en begränsning af förslagets
vidsträckta stadgande i denna del oundgängligen nödig, hvarföre Utskottet, jemte
ett tillägg i fråga om brott, begånget å Svenskt fartyg utom riket, i öfrigt föreslagit
den förändring härutinnan, att Svensk man, för brott som han utom riket
begått, skall här dömas blott i de fall att gerningen, der den föröfvades, är med
straff belagd, eller ock innefattar brott emot Sverige. Man kan lätt tänka sig
andra handlingar, brottsliga enligt vår lag, men icke allenast straff-fria annorstädes,
utan till och med sådana att till deras begående den allmänna opinionens
påtryckning i det främmande landet kan vara så stark, att den skulle stämpla
med vanära den främling, som i detta fäll icke höjde sig för det främmande landets
sed. Så t. ex. i fråga om dueller. Ju ifrigare man i ett sådant fall, till
sitt försvar för afslag å en utmaning, åberopade sitt hemlands lag, och det straff,
hvarmed
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
17
hvarmed den hotade, ju mor skulle man förföljas af smädelsen och åtlöjet; — och
ändock vore man måhända i den ställning att ej kunna genom att lemna landet
reda sig ur den kollision, hvari man genom sedernas olikhet i de hegge länderna
blifvit försatt. Vore det väl billigt att den, som sålunda blifvit genom omständigheternas
tvång ledd till en handling, för hvilken han måhända till och med prisats
i det främmande landet, skulle vid hemkomsten emottagas med bojor och
fångdrägt? Skulle ej den allmänna rättskänslan uppresa sig emot ett sådant förfarande?
— Eller ett annat exempel! Det låter lätt tänka sig, att en Svensk
kan uppehålla sig i ett land, hvars lagar icke anvisa honom annat korrektiv emot
en uppstudsig och tredskando tjenare, än den hos oss otillåtna husagan? Bör då
den anses brottslig, som, med anlitande af denna enda honom i lag anvisade utväg,
söker återställa friden och ordningen inom sin familj? — Exemplen kunde
fullföljas; och om än andra kunde deremot uppställas, då den af Utskottet antagna
princip skulle föranleda till en straff-frihet, för hvilken lika starka skäl ej
kunde åberopas; så må dock billigtvis frågas, hvilket vore bättre att lemna en
brottslig gerning, begången utom statens territorium och icke riktad mot Staten
sjelf, ostraffad, än att med straff belägga handlingar, de der enligt allmänna rättskänslans
uppfattning icke innehålla något brottsligt. Och att med ledning af
främmande lagar, t. ex. den Bayerska, söka uppdraga en mängd nyanseringar,
hvilka skulle i det fall, som nu blifvit förutsatt, göra en handling straffbar eller
icke, deremot varnar det iuvecklade och ändock alltid otillfredsställande i do försök,
som i sådant syfte annorstädes blifvit gjorda. — Man åbcrope icke emot Utskottets
anmärkningar vid det Kongl, förslagets stadgande den sannolikhet, att i
de af Utskottet åsyftade fall åtal icke skulle komma att ega rum. Det är alltid
ett svagt argument att såsom korrektiv emot en lags stränghet förutsätta åklagares
och målsegandes moderation. Beviset på en god lag är just det, att den
kan i alla sina konseqvenser kousiderationslöst tillämpas, utan att den allmänna
rättskänslan deraf finner sig sårad.
Af den förändrade ordställning, som, på grund af hvad nu blifvit anfördt,
Utskottet funnit sig böra föreslå i 1 §, har blifvit en följd att Otskottet uteslutit
ordet "jemväl” ur 2 §.
2 KAP.
Om straff, som efter denna lag ådömas må.
I 9 § af detta Kap. stadgas hvad från utmätning af böter undantagas skall.
Väl kan det icke helt och hållet förekommas, att, i följd af olika förmögenhetsvilkor,
bötesstraffet drabbar särskilda sakfällde med olika tyngd; men den ytterliga
ojemnhet, att genom böters uttagande den ene försänkes i nöd för framtiden,
då den andre lider en förlust, som vål för ögonblicket kan kännas tryckande,
men dock icke betager honom möjligheten af framtida existens, synes böra genom
lagstiftningen, så vidt möjligt är, undanrödjas. Och det är derföre som Utskottet
gifvit åt denna § en förändrad redaktion, hufvudsakligen öfverensstämmande
med hvad två af Högste Domstolens ledamöter föreslagit. Såsom närmare
motiver härför åberopar Utskottet de af bemälde Justitieråd till Högste
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 7 Sami, 1 A/d. 13 Höft. 3
18
Lag-Utslcottets Betänkande N:o 35.
Domstolens protokoll anförde skäl; erinrande endast att den hufvudsakliga skilnaden
emellan Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag består deri, att Utskottet från
utmätning undantagit jemväl den sakfälldes enda fasta egendom, hvaraf han
sin nödiga bergning häfver, — nödig bostad, — till jordbruket nödiga lösören
samt hvad den sakfällde eljest till sin närings bedrifvande behöfver.
15 § upptager såsom särskildt straff för embetsman endast afsättning. Det
nu brukliga suspensionsstraffet eller ”förlust af embete på viss tid” skulle således
ej komma att bibehållas. Sådant har likväl af Högste Domstolens fleste ledamöter,
på de i dess protokoll upptagna skäl, yrkats; och hvad till vederläggning
deraf blifvit anfördt, har synts Utskottet icke vara fullt öfvertygande. Den omständighet,
att suspension eller afhållande från tjenst kan ega rum redan innan
dom fallit, såsom följd allenast af åtal, har sin tulla motsvarighet i det fängelse,
som användes emot en för brott allenast misstänkt person, och torde ej utgöra
något giltigt skäl emot suspensionens användande jemväl som straff. Att suspensionen
skulle nedsätta embetsmannens anseende inom den krets, der han är satt
att verka, är ett antagande, som, enligt hvad Högste Domstolens yttrande ock
innebär, ingalunda må anses vara af erfarenhetens vitsord bekräftadt, hvaremot
med visshet torde kunna antagas, att om i följd af det högre bötesbelopp, som
vid saknad af suspensionsstraffet ofta måste en felande tjensteman ådömas, förvandlingsstraff,
som väl ofta blefve fallet, skulle behöfva tillämpas, sådant vore i
vida högre grad än suspensionsstraffet ej allenast förödmjukande för tjenstomannen
sjelf, utan äfven nedsättande för embetcts värdighet; hvarföre, och då i allt fall
det armod, hvari, genom lifgifvande af ett högt bötesbelopp, en tjensteman alltför
ofta kunde blifva försatt, stundom ej kunde undgå att utöfva ett menligt inflytande
på tjenstens behöriga skötande, Utskottet ej ansett rådligt att utesluta suspensionsstraffet.
Det är dess bibehållande, som föranledt den förändrade redaktionen
af 15, 16 och 17 §§.
3 KAP.
Om delaktighet i brott.
Den enda förändring, Utskottet i detta Kap. funnit nödig, rörer 1 § och
utgör endast en redaktionsförändring. I nämnde § stadgas nemligen, att den,
som på der angifna sätt främjat en brottslig gerning, skall "straffas efter ty som
han pröfvas hafva till brottet bidragit, dock högst med det straff, som är närmast
under det, som honom drabba bort, om han sjelf gerningsman varit." Dessa ord —
”det straff som är närmast under" — synas Utskottet lemna rum för en skälig
tvekan, huruvida dermed åsyftas en lägre straffart, eller hvilken gräns för straffets
maximum eljest är dermed uppdragen. Utskottet har derföre utbytt ifrågavarande
sats mot orden "dock mindre än om han sjelf gerningsman varit", hvilka Utskottet
ansett på ett mera lättfattligt sätt återgifva förslagets mening.
4 KAP.
Om sammanträffande af brott och om förening dier förändring af straff,
så ock om återfall i brott.
I sednare mom. af 8 § har Utskottet vidtagit en mindre redaktionsföråndring
derigenom att i ordställningen ”äro straffen af beskaffenhet att de, efter ty i
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
19
föregående §§ stadgadt är, ej kunna jemte hvarandra fullt verkställas11 ordet fullt
blifvit uteslutet. Detta ord har nemligen synts Utskottet oegentligt för det tall
att fråga är t. ex. om både straffarbete och fängelse, hvilka straff, enligt hvad i
6 § är stadgadt, icke ens till någon del kunna verkställas jemte hvarandra. Ordet
är i allt fall öfverflödigt. — För öfrigt är i samma moment uttrycket “vederbörande
Hof-Rätt" af Utskottet förändradt till “ Elof-Rätten."
I 11 § har Utskottet deremot gjort en förändring i sak. Lika med Högste
Domstolens fleste ledamöter, har nemligen Utskottet ansett giltig anledning icke
förefinnas, att frångå don hittills följda regeln, att förhöjdt straff för återfall i
brott ej må tillämpas med mindre det nya brottet blifvit begånget, sedan det
förra straffet blifvit till fullo verkstäldt, och detta således visat sig vara för
återhållande från förnyad brottslighet otillräckligt. Deraf förändringen i 11 §.
5 KAP.
Om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva straffbarhet.
Såsom följd deraf att dödsstraffet icke någonstädes i Utskottets förslag förekommer
såsom absolut, utan att straffarbete på lifstid städse blifvit såsom alternativ
stäldt vid sidan deraf, har Utskottet ansett den i 3 § af detta Kap. anbefallda
straffnedsättning kunna och böra bestämmas enahanda, för så väl dödsstraff som
straffarbote på lifstid, hvarjemte strafflatitudens minimum blifvit, i likhet med
hvad framdeles flerestädes förekommer, nedsatt från åtta års straffarbete till sådant
arbete i sex år.
Genom 14 § 2 inom. i Kongl. Maj:ts förslag har blifvit stadgadt, att straff
skall vara förfallet för brott, som ej blifvit åtaladt inom tio år, om det ej i lagen
med svårare straff än straffarbete i två år belagdt är. Sjelfva tidsbestämningon i
ett preskriptionsstadgande är visserligen alltid mer eller mindre godtycklig —,
beroende af en hvars uppfattning af det billigaste. Men vid jemförelse af den i
1 mom. af ifrågavarande § stadgade preskriptionstid af två år har den i sednare
mom. bestämda tid af tio år synts Utskottet icke vara betingad af skiljaktigheten
i de förutsätta straffen — två års fängelse enligt det förra och fika lång tids
straffarbete enligt det sednare momentet —; hvadan Utskottet, i likhet med hvad
Lag-beredningens förslag innehåller, utbytt siffran tio emot fem.
6 KAP.
Om skadestånd.
Då skada är gjord af person under femton års ålder eller sådan, som eljest
ej är tillräknelig, och skadestånd icke kan erhållas hos någon, som för underlåten
vård öfver den person är till ansvar för vållande förfallen, skall, jemlikt 6 § i
detta Kap., skadeståndet utgå af dens egendom, som skadan gjorde; meni sammanhang
dermed har i samma § blifvit föreskrifvet, att beloppet skall jemkas, efter
ty som skäligt pröfvas, med afseende så väl på gerningsmannens större eller min
-
20
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
dre förmåga att sin handlings skadlighet inse, sorn på de tillgångar han eger till
skadeståndets gäldande, äfvensom att till skadestånd i berörde fåll ej skall tagas
hvad till uppfostran för barn eller underhåll för afvita nödigt finnes. De sålunda
gjorda restriktioner har dock Ut skottet funnit mindre rationela. Det kan visserligen
synas hårdt för den icke i kriminelt hänseende tillräknelige, att nödgas
utgifva ett skadestånd, hvarigenom tilläfventyrs alla hans tillgångar medtagas.
Men han är dock skyldig till skadan, och den, som lidit henne, är oskyldig. Och
då fråga uppstår, hvilkendera af dessa två bör vidkännas följderna af gerningen,
kan Utskottet ej finna annat än att desamma böra drabba den förre eller gerningsmannen
heldre än den alldeles oskyldige, och någon dispache af skadan icke
ifrågakomma. Det är derföre som Utskottet ur sitt förslag uteslutit omförmälda
restriktioner.
7 KAP.
Om religionsbrott.
De här upptagna förbrytelser voro visserligen af Lag-komitéen rubricerade
såsom fridsbrott; men då Utskottet icke funnit skäl att frångå den af Lag-beredningen
för desamma antagna och i Kongl. Maj:ts förslag jemväl bibehållna benämningen
religionsbrott, är det dock af vigt att inse rätta karakteren af dessa brott
och grunden för Statens straffrätt i afseende å desamma. Smädliga yttranden om
Gud, Dess heliga ord och sakramenten voro, såsom Lag-komitéen anmärker, i äldre
lagar betraktade såsom brott, omedelbart eller medelbart riktade emot det Högsta
Väsendet, och förekomma således i en del författningar under benämningen af
erintina leesee Majestatis Divince. Då lagstiftningen utgick från denna synpunkt,
skulle ock naturligtvis straffens stränghet derefter lämpas. Men man har alltmer
i alla länders lagstiftningar frångått denna uppfattning af dessa brotts karakter.
Man har funnit att de, betraktade endast såsom synder, icke hemfalla under
mensklig straffrätt. Brottet blir föremål för den borgerliga lagstiftningen, icke på
grund af det immoraliska i handlingen, utan endast för den förargelse, det i samhället
uppväcker genom religionskänslans sårande och vanhelgandet af föremålet
för allmän dyrkan, äfvensom genom den moraliska skada, som kan följa af den
religiösa känslans förslappande. Som brottet likväl medför vida ringare våda för
samhället än många andra omedelbara angrepp på allmän eller enskild rätt och
säkerhet, har Utskottet icke allenast gillat den straffnedsättning, som i det Kongl,
förslaget egt rum emot hvad nu är stadgadt i afseende å hädelse emot Gud, utan
jemväl ansett den ytterligare straffnedsättning, som 1 § i Utskottets förslag utvisar,
böra och kunna medgifvas.
Ur enahanda synpunkt böra öfriga i detta Kap. upptagna förbrytelser bedömas.
Emellertid har inom Riks-Stånden 3 §, som stadgar böter, högst femtio
Riksdaler, för idkande af handtverk, annat arbete eller handel å sabbat, varit föremål
för anmärkningar, alldeles motsatta hvarandra. Inom Högv. Preste-Ståndet
har nemligen detta bötesbelopp ansetts vara alldeles för lågt, hvaremot detsamma
inom Vallöf]. Borgare-Ståndet ansetts för högt, så att, om stadgandet skulle bibehållas,
bötesbeloppet borde ansenligen nedsättas. Att bibehålla stadgandet anser
väl Utskottet oundgängligen nödigt, ej mindre i anseende till det synnerligen
Lag-Utslcottets Betänkande N;o 35.
21
förargelseväckande och för andras frid störande uti utöfvandet pä sabbat af vissa
slags arbeten, än äfven och i synnerhet pä det husbönder, fabriksidkare m. fl.
icke måtte kunna förmå underhafvande, med eller mot dessas vilja, att arbeta å
söndag, hvilken sistnämnde omständighet jemväl utgjort ett väsentligt hinder för
Utskottet att gifva lagbudet en strängare begränsning än det äger genom uttrycket
“utan det sker till egen eller andras nödtorft, som uppskof ej tåla kan“, — ett uttryck,
hvars elasticitet synes böra betaga all farhåga för lagbudets tillämpning emot den
fattige handtverkaren, som använder några timmar af sin hvilodag för att bereda
sig och de sina ett knappt bröd. Men deremot har Utskottet, med afseende å
grunden för statens straffrätt i detta fall, ansett bötesbeloppets maximum kunna
nedsättas till tjugu Riksdaler, hvarigenom böterna i alla fall kunna blifva fyra
gånger högre än enligt nu gällande lag. — Hvad särskildt angår handel å sabbat,
anser väl Utskottet, lika med en talare inom Preste-Ståndet, sådan kunna vara
för andras frid störande och förty ingalunda böra i allmänhet lemnäs onäpst. Men
äfven här anser Utskottet fall kunna gifvas, då nämnde grund — fridens störande
eller förargelses väckande — icke förefinnes, — och utöfver lagens grund bör icke
dess stadgande sträckas. Brödbodar, mjölkmagasiner, sockerbagerier och andra
dylika butiker, hvaruti en handel drifves, som till rörelsens omfång och art ingalunda
är jemförlig med den, som idkas i egentliga kramlådor, hållas redan nu
ofta öppna å sabbat, utan att, så vidt Utskottet försport, någon förargelse derigenom
åstadkommits. Por att utmärka, det sådana försäljningsställen icke äro under
det i sista punkten af förevarande § stadgade förbud inbegripna, har Utskottet
vid uttrycket “Icramlåda eller annan bod“ emellan de två sista orden inskjutit
ordet dylik. Dervid har Utskottet icke förbisett, att de i början af samma punkt
förekommande orden “lag samma vare“ kunna tolkas såsom hänförande sig jemväl
till den nyss förut gjorda restriktionen “utan det sker till egen eller andras nödtorft,
som uppskof ej tåla kan“; men Utskottet har ansett en sådan nödtorft icke
höra behöfva särskildt bevisas, då fråga ej är om andra försäljningsställen än de af
Utskottet nyss åsyftade,
8 KAP.
Om förräderi, sä och om andra för Rikets säkerhet menliga brott.
Utbyte af absolut dödsstraff eller andra straffnedsättningar hafva af Utskottet
föreslagits i 1, 2, 4, 5, 6, 7, 9, 11, 13, 18, 21, 22 och 27 §§ af detta kapitel.
I 22 § är dock jemväl en annan väsendtlig förändring af Utskottet föreslagen.
Så som denna § är uppställd i Kongl. Maj:ts Proposition, lemnar den skälig anledning
till den tolkning, att man vore underkastad straff, om man icke upptäckte
allt hvad man om ett tillämnadt förräderi visste, således äfven den brottsliges
namn, och detta oaktadt man icke vore i tillfälle att förebringa någon bevisning
emot personen, utan kunde blifva af denne tilltalad för falsk angifvelse. Sista punkten
i §:n “ej skall dock någon af de i 3 Kap. 11 § nämnda personer till straff i ty
mål fällas, der brottets upptäckande icke utan angifvelse till åtal ske kunnat“ utmärker
nemligen just, att andra personer skulle vara skyldige att upptäcka ett å färde
varande förräderi, äfven då sådant upptäckande icke kunde ske utan angifvelse
till åtal, hvilket åter förutsätter att man namngifver personen. Dertill synes dock
22
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
ingen böra förpligtas, utan att han har bevis emot don brottslige: denna grundsats
är iakttagen i nu gällande lag, och det är med ledning af dess stadganden i
3 och 4 §§ af 4 Kap. Missgernings-Balken, som Utskottet föreslagit förändrade
karakterer å det i nu förevarande § uppställda brott.
I 30 § är förlust af medborgerligt förtroende för alltid stadgad såsom påföljd
för åtskilliga af de i detta Kap. omnämnda brott, — Men med tillämpning
af deu åsigt, Utskottet här ofvan framställt om rätta karakteren af denna påföljd,
hvartill hörer att, så vidt möjligt, utgöra en återspegling af den allmänna meningen
och af dess uppfattning om det mer eller mindre infamerande i ett brott, samt
med afseende å de högst väsendtligen olika intryck, ifrågavarande brott, föröfvade
under olika omständigheter, kunna utöfva på den allmänna meningen i ett
samhälle, har Utskottet ansett det vara af vigt, att domaren icke af lagen
förklaras ovilkorligen pligtig att ådöma ifrågavarande påföljd för alltid, hvadan
Utskottet i §:n jemväl infört alternativet på viss tid. Ett dylikt alternativ
finnes redan på ett ställe i Kongl. Maj:ts förslag, nemligen i 3 Kap.
13 §, — och den latitud i domarens pröfningsrätt, hvarom Utskottet nu hemställt,
är följaktligen icke någon afvikelse från det Kongl, förslagets principer, hvilka
dessutom i fråga om påföljdens ådöinande för viss tid lemnat domaren valet emellan
fem eller flera, till och med tio, år. Svårt vore ock att finna orsaken, hvarföre
domaren skulle i fråga om mätningen af de egentliga straffen tillerkännas en vidsträcktare
pröfning än i fråga om en påföljd, på hvars olika tidslängd väl böra
inverka en mängd andra omständigheter än de mera objektiva, som hufvudsakligen
bestämma sjelfva straffets mått. — Utskottet befarar således icke några grundade
anmärkningar emot ifrågavarande förändring.
9 KAP.
Om Majestätsbrott; så ock om brott emot Riksstyrelse eller Rikets Ständer.
I detta kapitel har Utskottet ansett sig icke böra föreslå andra förändringar
än straffnedsättningar i §§ 1, 2, 4, 7 och. 8. Hvad särskildt straffbestämmelsen
i 8 § angår, så har Utskottet ansett den böra jemkas till närmare likhet med 10
kapitlets 2 §, dock så att straffet i den förra vore något högre ån i den sednare.
10 KAP.
Om brott mot offentlig myndighet.
Straffnedsättningar äro af Utskottet tillstyrkta i 1, 3, 5, 8 och 10 §§ af
detta kapitel.
I 14 § beröres ett synnerligen vigtigt ämne eller don s. k. församlingsrätten.
Stadgandet är visserligen, så när som på en obetydligare förändring af bötesbeloppet,
ordagrannt lika med 8 § i Kongl. Förordningen den 6 Februari 1849; men
denna omständighet har så mycket mindre kunnat afhålla Utskottet från att nu,
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
23
då fråga är om en ytterligare bekräftelse derå, pröfva lämpligheten af dess innehåll,
som åtminstone i ett afseende klagan deröfver försports. Ser man på det
medgifvande, som i denna § uttalas, så inskränker det sig till det i första meningen
förekommande: “ej vare menighet å landet eller i stad förment att sammankomma
till öfverläggning om mål eller ärende, som menigheten rörer.'1 Allt det öfriga utgör
restriktioner. Men restriktioner synas innefattade jemväl i det nyssnämnda medgilvandet.
Ty för det första synes ordet menighet, om man dermed jemför uttrycket
mål eller ärende, som menigheten rörer, samt den längre ned i § gjorda förutsättning,
att sammankomsten redan kan vara “genom lag eller särskildt stadgande
bestämd11, endast afse en sådan menighet, som utgör en i judicielt-administrativt
hänseende redan bildad kommun, såsom ett härad eller en socken, hvaraf
man skulle kunna förledas till den slutsats att offentliga sammankomster af personer,
som icke representera någon sådan menighet, skulle vara förbjudna. Och
för det andra synes uttrycket “mål eller ärende, som menigheten rörer“ syfta endast
på frågor, som direkt röra menigheten såsom sådan, — såsom kommun,
hvarifrån åter skulle kunna hemtas stöd för den mening att bland föremålen iör
sammankomstens öfverläggning ej skulle få förekomma frågor t. ex. om afgifvando
af opinionsyttringar i andra för fäderneslandet vigtiga frågor, såsom politiska m. fl.
Sådana restiiktioner äro dock icke af förhållandena hos oss betingade: de strida
emot Svenska folkets urgamla frihet samt äro öfverflödiga med afseende å den
sans, hvaraf folket vid dess utöfvande visat sig mägtigt. Seden har ock i detta
fall gått före lagen: offentliga sammankomster för hvarjehanda ändamål föranstaltas
öfver allt i riket, utan att den allmänna ordningen deraf störes. De äro tvärtom
ett bland vilkoren iör denna ordning, såsom utgörande luftrör, hvarigenom den
allmänna meningen får andas ut. Genom att belt enkelt utstryka ifrågavarande
§ skulle väl följden blifva, att sammankomster af alla slag, enär de icke voro i
lag förbjudna, borde anses tillåtna; men då beröfvades ock polismagten alla vapen,
i händelse samlingsfriheten skulle någon gång missbrukas till brottsliga företag.
Utskottet har derföre och då det förty är af vist att tillträde till sådana sammankomster
varder genom lag tillförsäkradt den offentliga myndigheten och att denna
må ega upplösa desamma, så framt dervid företages något, som emot lag stridande
är eller eljest allmän ordning störcr, gifvit åt denna § en redaktion, hvarigenom
dessa rättigheter fortfarande förbehållas den offentliga myndigheten, men som för
öfrigt icke direkt uttalar något medgifvande i afseende å samlingsfriheten, utan
förutsätter denna såsom gifven. Och bar Utskottet derjemte funnit nödigt att
stadga straff för den, som underlåter att hörsamma myndighetens bud med afseende
å sammankomstens upplösning.
Deremot har Utskottet ansett stadgandet, att sammankomst skall hos den
offentliga myndigheten förut anmälas, böra ur förslaget utgå. Klagan har nemligen
försports öfver den omgång och den tidsutdrägt, som härigenom å landet
ofta förorsakas, då den offentliga myndighetens representant är boonde på långt
afstånd eller ej kan anträffas; och med den utsträckning, offentligheten bos oss
vunnit, lärer ej, skäligen kunna befaras att sådan sammankomst skulle kunna
hållas hemlig. Åsyftades någon gång sådant, i afsigt att träffa brottsliga rådslag,
vore den återhållande kraften i detta lagbud säkerligen ingen, så vida man ej
ville skärpa straffet för underlåtenhet till en grad, som åter för vanliga fall vore
alltför obillig.
24
Lag- Utskottets Betänkande N:o 35.
J1 KAP.
Om fridsbrott.
Endast ett par mindre förändringar äro i detta Kap. af Utskottet föreslagna.
I 9 § talas, bland annat, om våldsgerning vid sockenstämma. Då emellertid genom
de nya kommunalförfattningarna sockenstämmor äro aftysta, har Utskottet,
med uteslutande af nämnde ord, i stället infört orden kommunal- eller kyrkostämma.
Bland de i 15 § omförmälda fridsbrott har Utskottet ansett äfven böra upptagas
det fall, att friden på det i denna § augifna sätt störes vid auktion. Do
oordningar, som ej sällan ega rum vid dessa af en större menniskomassa ofta besökta
offentliga sammankomster, synas i förening med den likhet, auktioner ega
med de i § redan omförmälda marknader, utgöra ett tillfyllestgörande motiv för
tillägget härutinnan.
Vid pröfningen af detta Kap. har dock Utskottet jemväl fästat sin uppmärksamhet
vid ett under diskussionen inom Högvördiga Preste-Ståndet framstäldt yrkande
derom, att här måtte införas straffbestämmelser för svordom å allmän väg,
gata eller torgplats eller der allmän marknad hålles, samt för oljud, oväsende eller
svordom å allmänt värdshus, källare, krog eller dylika för allmänheten upplåtna
ställen. — Så vidt genom svordomar förargelse åstadkommes å förstnämnde
ställen, nemligen å allmänna platser eller der marknad hålles, finnes dock redan
i förslagets nyssnämnde 15 § ansvar derför bestämdt; men för det fall att förargelse
derigenom ej åstadkommits, faller svärjandet ej, af skäl som i fråga om
religionsbrotten blifvit antydda, inom den borgerliga straffrättens område. Att
åter, på sätt jemväl blifvit ifrågasatt, lysa särskild frid öfver värdshus och dylika
ställen, dertill anser Utskottet den omständighet, att dessa ställen äro för allmänheten
upplåtna, icke utgöra tillfyllestgörande motiv. Med större skäl borde
då åtskilliga andra ställen, der vida ädlare nöjen erbjudas, såsom allmänna expositioner,
tbeatrar, koncerter, fridlysas; men sådant har dock ej blifvit ifrågasatt;
och de reglor, som för ordningens vidmagthållande på dylika ställen erfordras,
lära ej heller falla inom den allmänna kriminallagens område.
12 KAP.
Om förfalskningsbrott.
I 2 § af detta Kapitel är straffbestämmelsen af Utskottet jomkad till likhet
med gällande lag; och hafva slraffnedsättningar i öfrigt af Utskottet föreslagits i
kapitlets 3, 5 och 7 §§, hvarjemte en särskild straffnedsättningsgrund införts i 12
§:s sista moment.
Den förändrade redaktion, Utskottet gifvit åt 9 §, öfverensstämmer med den
af Högste Domstolen föreslagna och har funnits nödig, på det att denna § ej måtte
behöfva åberopas i den 21:sta. Ett åberopande derstädes af 9 §, sådan denna är
uppställd i Kongl. Maj:ts förslag, medför den oegentlighet, att enär jemväl 3 § är
åberopad
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
25
åberopad i den 9:de, men icke särskildt i den 21:sta, förlust af medborgerligt förtroende
skulle ådömas den, som förfalskat ett af Norsk myndighet utgifvet frejdbetyg,
fastän sådan påföljd icke voro stadgad för förfalskning af dylikt betyg, utgifvet
af Svensk myndighet. Genom redaktionsförändringen i 9 § blir deremot
dess införande i den 21:sta öfverflödigt.
För öfrigt är i 21 § ingen annan ändring af Utskottet föreslagen, än att
förlusten af medborgerligt förtroende skulle kunna ådömas på viss tid i de fall,
der, enligt sista mom. af 12, 13, 14 och 16 §§, nedsättning af straffet eger rum.
Denna påföljds bestämmande för alltid har Utskottet nemligen ansett i dessa fall
stundom kunna blifva för strängt och icke stå i skäligt förhållande till brottet.
13 KAP.
Om mened.
Yid 5 § af detta kapitel har af Högste Domstolens fleste ledamöter blifvit
anmärkt, att då grunden för straffbarheten i de fall, hvarom här är fråga, icke
vore edens vanhelgande, utan störandet af den säkerhet, som måste tilläggas lagligt
vittnesmål, vore, så länge lagen stadgade, det gifven ed vore så god som
gången, nämnde straffgrund äfven tillämplig på falskt vittnesmål, då ed vore
eftergifven; hvadan tillägg till denna § i sådant syfte borde ske. Delande denna
åsigt om grunden för Statens straffrätt i förevarande fall, har Utskottet derföre i
sitt förslag infört det tillägg, hvarom Högste Domstolens fleste ledamöter sålunda
hemställt.
14 KAP.
Om mord, dråp och annan misshandel.
I enlighet med Utskottets här ofvan uttalade åsigter om latitudsystemets
fordringar i afseende på upphäfvande af alla absoluta straff, har Utskottet i 1 §,
3 § 1 morn., 28, 30 och 38 §§ förändrat de der förekommande absoluta bestämmelser
om dödsstraff eller straffarbete på lifstid till blott alternativa; och har i
sammanhang dermed särskilda straff för mord och dråp å de i 35 § omförmälda
personer icke ansetts böra bestämmas, utan sådan misshandel å dessa personer
blott utmärkas såsom en synnerligen försvårande omständighet.
För öfrigt äro straffnedsättningar af Utskottet föreslagna i 3 § 2 mom. och
såsom konseqvenser deraf jemväl i 4, 5, 10 och 11 §§, — samt vidare i 38, 39
och 41 §§.
I afseende å 4 § har Utskottet ej funnit skäl att frångå den redaktion af
densamma, som finnes i gällande lag och som blef af sednast församlade Ständer
beslutad. Utskottet har derföre utbytt orden den han ej dräpa ville mot uttrycket
•men utan afsigt att dräpa. Härigenom lärer dock ej, såsom Högste Domstolen på
grund af de utaf förra riksdagens Lag-Utskott anförde motiv befarat, någon viss
Bih. till II. St. Brot. 1862 1863. 7 Sami. 1 Afd. 13 Raft. 4
26
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
uppfattning af begreppen ”i uppsåt att döda” och ”utan afsigt att dräpa” kunna
anses sanktionerad. En definition af dessa begrepp kan ej tillfyllestgörande lemnäs
i ett lagstadgaude och bör ej heller der förekomma. Det tillhör doktrinen
att bestämma hvad dermed rätteligen bör förstås och domaren att i hvarje särskildt
fall pröfva den brottsliga viljans större eller mindre omfång. Det är derföre
att gällande lags redaktion synts Utskottet vara att föredraga framför den
föreslagna, som Utskottet funnit den förra böra bibehållas.
Ur 6 §, som stadgar att ”om lifstidsfånge begår dråp, som i 3 eller 4 §
sägs, och omständigheterna ej äro synnerligen mildrande, skall han mista lifvet”,
har Utskottet uteslutit ordet synnerligen, hvarigenom detta stadgande blifvit stäldt
i harmoni med hvad på andra ställeu blifvit i afseende å dödsstraffet af Utskottet
föreslaget; och torde det för öfrigt knappt behöfva erinras att det här förekommande
dödsstraff är absolut endast till utseendet.
Åt 43 § har Utskottet ansett böra gifvas den lydelse, som den eger i gällande
lag, d. v. s. att det i förslaget befintliga lista mom. deraf skulle utgå. Ett
sådant moment var jemväl föreslaget, då den härutinnan gällande lag, eller Förordningen
om mord, dråp och annan misshandel, af Rikets Ständer autogs; men
då varande Lag-Utskott afstvrkte detsamma på de skäl, att det vore af vigt att
ur lagstiftningen utesluta hvad som tillhörde doktrinen eller rättsvetenskapen, —
att redan språket i detta moment häntydde derpå, som skulle den deri uttryckta
sats vara uttalad, icke af lagstiftaren, utan af rättsläraren, — att satsen ock re
dan
vore antagen i lagskipningen och således öfverflödig i lagen, — samt att den
vore öfverflödig äfven derföre att §:ns sista moment för den uppmärksamme granskaren
indirekt tillkännagåfve hvad genom det första velat uttryckas.
I enlighet med hvad Lag-komitéens och Lag-beredningens förslag innehålla,
har Utskottet ansett sådan misshandel, som i 12 eller 13 §§ sägs, icke böra, utan
angifvelse af målsegandon, få af allmän åklagare åtalas ens i det fall, att misshandeln
skett mot skyldeman i rätt uppstigande led, i följd hvaraf en restriktion
jemväl i sådant hänseende blifvit af Utskottet införd i 45 §. Det är i familjens
rätt förstådda intresse, som denna inskränkning funnits nödig. Ty har det felak
tiga
barnet erhållit sina föräldrars förlåtelse, samt frid och försoning åter blifvit
rådande inom familjen, skulle den felaktiges ryckande derutur och bortsläpande
i fängelse ofta drabba lika tungt föräldrarna som barnet. Äfven en annan inskränkning
har af Utskottet blifvit i 45 § föreslagen, — nemligen den, att allmän
åklagare ej skulle få, utan målsegandes angifvelse, åtala ringare misshandel föröfvad
å sabbat. Den omständighet, att brottet skett å sådan tid, utmärker nemligen
icke, att det åstadkommit förargelse hos någon annan än målseganden, hvilket
deremot kan antagas vara förhållandet, då brottet blifvit föröfvadt vid sådant tillfälle
eller å sådan ort, som i 11 Kap. 9 och 15 §§ omförmäles.
15 K AP.
Om brott emot annans frihet.
De absoluta straffbestämmelserna i 1, 12 och 15 §§ hafva, på förut angifna
grunder, töranledt de af Utskottet i samma §§ föreslagna straffnedsättningar. En
annan straflmildring är af Utskottet föreslagen i 9 §, i anseende till de synuer
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
27
ligen mildrande omständigheter, som ej sällan visat sig vara förenade med detta
brott, hvilket till och med stundom begåtts af rent oförstånd, utan all dolus.
I 20 § har Utskottet utbytt ordet sin emot hennes, såsom grammatikaliskt
rigtigare.
Yid detta kapitel har Utskottet jemväl haft att pröfva en under diskussionen
inom Högvördiga Preste-Ståndet deremot gjord anmärkning. I sammanhang med
framstäldt yrkande om utsträckning af allmän åklagares åtalsrätt i afseende å de
brott, som i 1 och 2 §§ af 17 Kap. omförmälas, till hvilket yrkande Utskottet här
nedan återkommer, har en talare jemväl yrkat en tjenlig omarbetning af de delar
utaf 15 Kap., som angå ”förbud mot åtals anställande.” Anförandet utmärker, att
det egentligen är kapitlets 16 §, som talaren afsett. Denna §, som, i afseende å
våldtägt och andra dermed likartade brott emot qvinnofrid, gör allmän åklagares
uppträdande beroende af målsegandens angifvelse, kan dock Utskottet ej finna
annat än af tvingande omständigheter förestafvad. Utskottet känner ej någon
nyare kriminallag, hvaruti ifrågavarande princip icke är iakttagen, och redan i den
nu hos oss gällande lag är stadgadt: ”Nu är qvinna våldtagen, och gifver det ej
genast tillkänna, och kärer ej derå vid nästa Häradsting, eller inom en månad
inför Rätten i staden; håfve ej sedan makt att öfver våldet klaga, der hon ej
laga förfall viser.” Skälen för ifrågasatta inskränkning äro flerehanda. Ett af
de vigtigaste ligger i brottets egen natur, hvilken innebär, att det är hardt nära
omöjligt för någon annan än qvinnan sjelf att veta, huruvida brottet verkligen
blifvit begånget, och att det, emot hennes förnekande derutaf, vore nästan omöjligt
att bevisa detsamma. Ett annat är den ytterligare skymf, qvinnan sjelf måhända
stundom skulle anse sig lida, om handlingen emot hennes vilja gjordes till
föremål för offentligheten, en åtgärd, hvarigenom, i sådant fall, emot hennes blygsamhets-
och sedlighetskänsla skedde en moralisk förgripelse, jemförlig med den
fysiska, mau genom rättegången ville straffa. Ett tredje skäl är, att den försoning,
— den upprättelse genom äktenskap, — som kunde vara i fråga, gjordes genom
rättegången snart sagdt omöjlig; och skulle man väl vilja beröfva den våldförda
qvinnan möjligheten af en sådan upprättelse, om hon dermed vore tillfreds?
— Utskottet måste således gilla förslagets stadgande i denna del.
16 KAP.
Om falsk angifvelse; så ock om annan ärekränkning.
Do onda förändringar, Utskottet i detta kapitel funnit nödiga, äro dels
jemkning i straffbestämmelserna i 3 §, i följd af Utskottets åsigt att ej stadga
absoluta straff samt i anledning af Utskottets beslut att föreslå suspensionsstraffets
bibehållande, — dels ock en, i följd af förändringen i 14 Kap. 35 §, dermed likartad
förändring af 12 § i förevarande kapitel.
17 KAP.
Om äktenskapsbrott.
På sätt ofvan är antydt, har under diskussionen inom Högvördiga PresteStåndet
anmärkning blifvit gjord emot detta kapitels 3 §, och äfven utaf en leda
-
28
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
mot af Ridderskapet och Adeln hafva dermed likartade anmärkningar blii vit framställda.
En talare inom förstnämnda Riks-Stånd har till och med yrkat hela §:ns
uteslutande, under förmälan att densamma skulle “förbjuda åklagare uppträda i
horsbrott förr än äktenskapsskilnad vore vunnen.11 En enda blick på §:ns innehåll
vederlägger dock detta antagande. Den stadgar fyra fall, då allmän åklagare eger
uppträda: l-.o då den oskyldiga makan brottet till åtal angifvit; 2:o då för det
brott skilnad i äktenskapet blifvit sökt; 3:o då mannen efter lagsökning ålägges
att gilva underhåll till barn, som blifvit i hordom afladt; och 4:o då brottet eljest
under allmänt åtal hörer. I intet fall är således sjelfva åtalsrätten allmän åklagare
beröfvad; men då ej något af de tre sista fallen äro för handen, är, såsom
förstberörda stadgande utvisar, hans uppträdande betingadt af en föregående angifvelse
af den oskyldiga makan. Det är då denna enda rätt — rättigheten att
angifva — som man ej ens i detta fall ville förbehålla åt den förnärmade makan
allena, utan som skulle lösgifvas åt en hvar, som spejade i makarnas husliga lif.
Men härigenom skulle lagstiftaren gifva sig ut på ett fält, hvarifrån han, vid närmare
eftertanke, icke lärer undgå att rygga tillbaka.
Han skulle nemligen härigenom prisgifva det husliga lifvets eljest fridlysta
område åt skandalen och den allmänna skadeglädjen. Den enskilda hämnden, afunden,
förföljelselustan skulle ej allenast strafflöst, utan liksom uppmuntrade dertill
af lagen, kunna intränga i familjens innersta förhållanden och afslöja desamma
för offentligheten. De skulle ega att tillintetgöra den möjligen återställda friden,
den träffade försoningen inom familjen, — att sönderslita ett, efter den ena makans
felsteg, redan återknutet familjeband. Ty otvifvelaktigt äfventyrade man,
att försoningen blefve tillintetgjord, familjebandet sönderslitet, om man, i ett fall
som detta, egde rycka den ena makan ur den andras armax1, bortföra henne i fängelse
och på begge makarnas, äfven den oskyldigas, bekostnad gifva näring åt
allmänhetens skandallystnad. Äfven den oskyldiga makan kunde nemligen derigenom
blifva straffad och det på dubbelt sätt: först genom förlusten af sin återförvärfvade
husliga sällhet, och sedan genom den skymf, som enligt det allmänna
föreställningssättet jemväl drabbade den oskyldige genom offentligheten. Det må
vara sannt, att exempel kunna anföras, då den brottsliges befordrande till ansvar,
utan den oskyldiges medgifvande, icke skulle medföra nyss antydda vådoi', utan
endast utgöra ett önskvärdt skipande af rättvisa. Men man får ej se saken endast
från den ena sidan. Exemplen från den motsatta böra äfven framhållas; och enligt
Utskottets öfvertygelse skulle de blifva vida talrikare. Men en hvar torde
i allt fall åtminstone medgifva det, att ett sådant lösgifvando af rättigheten att
angifva dessa brott, sorn nu blifvit ifrågasatt, skulle kunna medföra vådor för familjelifvets
helgd; och huru vigtigt det än må vara att en felande icke blifver
onäpst, lärer man dock böra tillse, att man icke stiftar en lag, hvarigenom man
på samma gång äfventyrar ett större ondt, nemligen kränkande af friden inom
familjen, som dock är roten till Statens eget bestånd och hvarutur hela dess framtid
uppvexer. Det är ur denna högre synpunkt, ur synpunkten af familjens rätt,
som ifrågavarande stadgande måste ses för att erhålla sin rätta belysning. Och
att det etiska bandet inom familjen icke sammanhålles af strafflagens hot, lärer
knappt behöfva ei-inras.
På dessa grunder samt jemväl med afseende derå, att straffet för ifrågavarande
brott, ehuru högst betydligen skärpt utöfver det i gällande lag stadgade,
likväl ingalunda är högre än för många andra brott, hvaremot allmän åklagai-e
enligt förslaget icke skulle ega att uppträda utan på angifvelse af målseganden,
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
29
bar Utskottet icke funnit skäl att föreslå annan förändring i ifrågavarande §, än
att i sista punkten deraf Utskottet ändrat ordet vunnit till sökt. Detta synes nemligen
vara en konseqvens af första punktens innehåll. Och har, genom ansökning
om äktenskapsskilnad af den ena utaf de oskyldiga makarna, brottet blifvit lemnadt
åt offentligheten, tinnes intet giltigt skäl att ej befordra begge de brottslige
till straff.
18 KAP.
Om sedlighetsbrott.
Emot detta kapitel hafva inom Högvördiga Preste-Ståndet framställts åtskilliga
anmärkningar, gående hufvudsakligen derpå ut, att detsamma icke vore
tillfredsställande för en strängare sedlighetskänsla, enär, förutom det att lönskaläge
vore i allmänhet lemnadt strafflöst, der saknades straff för konkubinat, för
lägersmål med flera personer, för qvinna, som håller sin kropp fal, m. m.
I detta hänseende är det dock i första rummet af vigt att man för sig uppställer
gränserna för kriminalrättens territorium; ty att sådana gränser böra finnas,
lärer väl icke förnekas. I förevarande förslag är, i enlighet med rättsvetenskapens
kraf och andra länders exempel, den grundsats uppenbarligen antagen, att
endast egentliga rättskränkningar falla inom kriminallagens område och att ogudaktighet
eller laster icke lyda derunder, så vida de icke, framträdande i yttre
handling, tillika åstadkomma allmän förargelse eller störa andras frid. Tille man
åter med verldsligt straff belägga hvarje i yttre handling framträdande ogudaktighet
eller last, så vore man ute på ett fält, som antingen vore obegränsadt eller
också icke hade andra gränser än godtyckets. Slösaren t. ex., som i lättja, under
nattliga orgier, förspiller ej allenast det nödvändiga för sin fysiska existens, utan
äfven sin både fysiska och moraliska helsa och kraft, — eller den girige, som
med en till grymhet öfvergående hårdhet behandlar en redlig, fastän olycklig gäldenär,
— är icke dessas moraliska förderf lika stort som dens, hvilken fallit ett offer
för frestelsen till otukt? Och hvarföre skulle då icke äfven de förres laster inregistreras
i kriminallagen? Hvilken vore den gräns, som derifrån uteslöte dem? —
Meningen är ej. såsom en talare synes hafva antydt, att genom lastens undandöljande
“befrämja sedlighetenmeningen är, att icke genom dess offentliggörande
såra den allmänna sedlighetskänslan. Äfven denna känsla har nemligen sina anspråk
på att blifva aktad, — och det är ock derföre, som i detta kapitels 13 §
(Kongl. Maj:ts förslag) stadgas ansvar för den, hvilken „sprider ut skrift, målning,
teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar. “ Konseqvensen häraf fordrar,
att lagstiftaren sjelf icke gifver anledning till sedlighetskänslans kränkning.
Hvad särskildt konkubinatet beträffar, så är, såsom rätteligen blifvit anmärkt,
dess juridiska karakter synnerligen svår att bestämma. I Norges kriminallag
— den enda för Utskottet bekanta nyare brottmålslag, som derför stadgar särskildt
straff, — är frågan ingalunda på ett tillfredsställande sätt löst; och de mest olika
tillämpningar af lagbudet hafva ock derstädes yppats. Norges förnämste jurister
lära ock, såsom Utskottet försport, ingalunda försvai'a lämpligheten af detta stadgande,
liksom icke heller i allmänhet den afdelning af dess lag, som behandlar
sedlighetsbrotten. — Beträffande åter frågan om ansvar å qvinna, som håller sin
30
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
kropp fal, så stadgar 11 § i Kongl. Maj:ts förslag straff för qvinna, sorn i hus,
der otukt drifves, låter bruka sig till skörlefnad. Längre lärer ej heller kriminallagen,
för att vara klar och bestämd i sina bud, kunna komma, — på skäl,
som i Högste Domstolens protokoll äro vidare utvecklade. — Och får Utskottet
slutligen, till bemötande af ifrågavarande anmärkningar, erinra om det vidsträckta
stadgandet i sednare momentet af 13 § (Kongl. Maj:ts förslag), hvarunder falla
alla de ej med särskildt straff belagda gerningar, som såra tukt och sedlighet, så
att allmän förargelse deraf kommer.
Ehuru Utskottet sålunda ansett de inom Högvördiga Preste-Ståndet emot
detta kapitel framställda anmärkningar icke föranleda någon ändring deri, har dock
Utskottet funnit några andra förändringar nödiga. Så i 4 §, enligt hvilken, för
otukt emellan ett syskon och det andras afkomling, straffet ovilkorligen skulle
vara högre för den förra än för den sednare. Detta synes dock obilligt i händelse
den, som vore af ett lägre led, likväl vore äldre till lefnadsåren. En brorson
t. ex. kan vara en äldre man, då hans fadersyster ännu är en helt ung flicka. —
Utskottet har derföre i denna § föreslagit en gemensam straffbestämmelse, — öfverlemnande
åt domaren att efter omständigheterna i hvart fall afgöra i hvad mån
den ene är mer eller mindre brottslig än den andra.
Under förutsättning att den af Rikets Ständer för sin del, i enlighet med
Lag-Utskottets Betänkande N:o 14, redan beslutade författning om upphäfvande
af 2 Kap. 5 och 6 §§ Giftermåls-balken vinner Kongl. Mapts sanktion, har Utskottet
ansett förevarande kapitels 5 §, såsom i sådant fäll oegentlig, böra utgå
och derföre ur sitt förslag uteslutit densamma. Men då, för den händelse att nyssberörda
författningsförslag icke varder af Kongl. Maj:t sanktioneradt, ifrågavarande
§ lärer böra bibehållas, har Utskottet ansett sig böra framställa det alternativa
förslag, som Utskottets under N:o 2 här nedan gjorda hemställan innehåller.
Straffnedsättningar äro för öfrigt af Utskottet föreslagna i 7, 10 och 15 §§
(nummerordningen enligt Kongl. Maj:ts förslag); hvarjemte Utskottet ansett redaktionen
af sistnämnde § böra jemkas till närmare likhet med den i nu gällande
lag antagna.
19 KAP.
Om eldskada af uppsåt elley' vållande; sä ock om annan skadegörelse
å egendom.
Straffnedsättningar äro af Utskottet föreslagna i 3, 11 och 13 §§ af detta
kapitel.
I 17 §, som stadgar straff för den, som uppsåtligen sprider ut kreaturssjuka,
som smittosam och farlig är, har Utskottet jemväl infört ansvarsbestämmelse för
det fall, att någon veterligen bryter emot de föreskrifter, som till förekommande
eller hämmande af kreaturssjuka äro gifna. Ett sådant stadgande förekommer ock
i det kapitel af Lag-beredningens förslag, som motsvarar det förevarande, — och
stadgandet har synts Utskottet så mycket mindre kunna öfverlemnas åt den ekonomiska
lagstiftningen, som gerningen, i det fäll att skada deraf följt, väl bör beläggas
med högre straff än som med egenskapen af polisförbrytelse i allmänhet är
förenligt.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35. 31
1 följd af clet sålunda gjorda tillägg till 17 §, har i kapitlets 22 § hänvisningen
till 17 § blifvit från första punkten förflyttad till den andra, hvarigenom
någon sakförftndring i Kongl. Maj:ts förslag dock icke skett.
20 KAP.
Om stöld och snatteri.
Emot detta kapitel hafva blifvit framställda åtskilliga anmärkningar, gående
hufvudsakligen derpå ut, att många af de häri meddelade bestämmelser voro för
stränga. 8å har Herr Friherre Creutz i sin förut omförmälda motion yrkat, att
”allt olofligt tillgrepp af högst 50 Riksdaler Riksmynt borde anses såsom snatteri”;
och äfven under disltussioneu inom Borgare-Ståndet har yrkande blifvit väckt om
höjande af det nu bestämda quantum furti. Inom sistnämnda Riks-Stånd har derjemte
yrkats, att, i enlighet med hvad 1734 års lag innehöll, först tredje resan
snatteri borde betraktas såsom stöld; att straffen för itererad tjufnad borde nedsättas,
m. m.
I hufvudsakligt syfte af hvad sålunda blifvit yrkadt, har Utskottet ock ansett
sig böra föreslå väsendtliga förändringar i detta kapitel. Den i ämnet, nu gällande
lag, Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, hvarifrån någon annan hufvudsaklig
afvikelse icke i förevarande förslag skett, än att straffarbete allena och icke tillika
böter stadgats såsom straffpåföljd för stöld, var den första af de större reformer
inom vår brottmålslagstiftning, hvarigenom den nyare kriminalrättens principer i
någon vidsträcktare mån hos oss adopterades, — och den hos mången då rådande
föreställning om den alltför öfvervägande mildheten i frihetsstraffen måste föranleda
lagstiftaren till en skärpning i ansvarsbestämmelserna, som eljest måhända
icke ifrågakommit, likasom jemväl farhågorna för latitudsystemet synas hafva föranledt
till ett detaljerande i föreskrifter, som gjort uppställningen af lagen något
invecklad. Åsigterna hafva sedan dess förändrat sig, — och det är derföre som
Utskottet ansett sig kunna föreslå dels mindre stränga ansvarsbestämmelser i vissa
af de i detta kapitel upptagna fall, dels ock en något förenklad uppställning i
fråga om åtskilliga qvalificerade stölder.
Den af ålder med vår lagstiftning införlifvade princip att skilja emellan
stöld och snatteri har så mycket mindre kunnat komma i fråga att uppliäfvas,
som, om än en sådan skilnad må synas mindre rationel och gränslinien alltid
måste blifva i viss mån godtycklig, det allmänna omdömet likväl stämplar den
för stöld straffade med en vanära, som det är af vigt att afvärja från den i mindre
mån felande, den der eljest skulle blifva så godt som utstött från samhället
och föras allt längre in på hrottets väg. Denna omständighet har ock föranledt
Utskottet att föreslå höjandet af quantum furti från 5 R:dr, hvilket belopp ända
sedan år 1734, oaktadt penningevärdets fall, varit i vår lagstiftning qvarstående
såsom gränsskilnad, till 15 R:dr, hvilket belopp närmare motsvarar värdet af de
tio daler, som år 1734 i detta afseende bestämdes. Någon högre siffra har nemligen
Utskottet härvid ansett sig icke våga bestämma, men ej heller trott sig böra
stadna vid en lägre, för att ej den, som blott af okynne eller i följd af en tillfällig
frestelse gjort sig skyldig till ett brott mot eganderätten, måtte drabbas af
den vanfrejd, som benämningen tjuf medför. Till man anse äfven denna siffra för
32
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
hög och befarar man att den någon gång kan komma att från ett rättvist straff
skydda den, hvars gerning uppenbarar ett redan inrotadt moraliskt förderf, så får
Utskottet dertill svara, att denna våda är ringare än om man äfventvrade att
såsom tjuf stämpla den, hvilken eljest skulle haft både vilja och kraft att återvända
från brottets väg. Af enahanda skäl har Utskottet ock ansett en återgångnödig
till 1734 års princip, att icke andra, utan först tredje resan snatteri tager
karakteren af stöld.
Emellertid och med afseende å de sålunda vidtagna förändringar har Utskottet
ansett maximum af det för snatteri stadgade straff böra höjas till högst
ett hundra Riksdaler i böter eller fängelse i högst sex månader. Minimum deremot
skulle enligt Utskottets förslag blifva oföräudradt; men genom höjandet af maximum
vinnes ett korrektiv emot det missförhållande emellan brottet och straffet, som
kunde befaras uppkomma genom förut föreslagna ändringar.
I enlighet med nu uttalade åsigter har nödig rättelse blifvit iakttagen i
de §§ af Utskottets förslag, som motsvara 1, 2, 9, 12 och 14 §§ i det Kongl,
förslaget.
Till 3 § har Utskottet från § 5 uppflyttat dess 4 morn., angående mjölkande
af annans ko, m. m. Den vigtigaste följden häraf blifver, att jemväl för dessa
brott snatteribot skulle kunna ega rum, - en straffmildring, som torde vara af
brottens natur betingad.
6, 7 och 8 §§ af Kongl. Maj:ts förslag har Utskottet ansett kunna sammanföras
till en enda med en gemensam straffbestämmelse, hvars maximum funnits
lämpligen kunna sättas något lägre än maximum i det Kongl, förslagets 8 §.
Den i berörda förslag gjorda gradation af ifrågavarande försvårande qvalifikationer
vid stöld synas nemligen icke kunna på en fullt giltig teoretisk grund försvaras,
och den bidrager att göra kapitlet inveckladt. — Äfven den ordning, hvari de
uppräknade qvalifikationerna förekomma, har Utskottet något förändrat, så att
till arten liknande qvalifikationer, t. ox. stöld från posten och stöld ur försegladt,
bref, ställts bredvid hvarandra, hvarigenom Utskottet ansett öfversigten blifva
lättare.
I följd af denna förändring, har jemväl förändring i de följande §§:nas nummerordning
och de i desamma gjorda hänvisningar till andra §§ blifvit nödig.
Särskild redovisning derför lärer icke tarfvas.
I 13 § af Koiigl. Maj:ts förslag (den ll:te i Utskottets) hafva två förändringar
blifvit af Utskottet föreslagna. Den första är, att Utskottet, i anseende
till de synnerligen mildrande omständigheter, som kunna förekomma vid en andra
resan föröfvad stöld, icke ansett det böra dervid bestämmas något minimum,
utan blott ett maximum för höjande af det straffarbete, som å gerningen, första
gången föröfvad, bort följa. Den andra, vigtigare förändringen rörer straffet för
fjerde resan stöld. Utskottet har i sådant hänseende föreslagit straffarbete från
och med sex till och med tio år eller på lifstid. Det är icke blott i följd af Utskottets
åsigt, att absoluta straff ej böra bibehållas, som denna afvikelse från det
Kongl, förslaget ansetts nödig. Brottmålslagskipningens annaler hafva nemligen
att uppvisa en mängd fall, då ej allenast sammanlagda värdet af det vid de tre
första resorna tillgripna varit högst obetydligt, utan värdet af det fjerde gången
stulna endast uppgått till några skillingar; och att vid sådana fall brottet ej skulle
kunna försonas med mindre än straffarbete på lifstid, deremot lärer den allmänna
rättskänslan ej kunna undgå att uppresa sig.
I slutet
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
33
I slutet af 14 § i Kongl. Maj:ts förslag (den 12:te i Utskottets) har Utskottet
utbytt orden då skall ock iakttagas emot orden gälle ock, såsom mer egentliga
med afseende derå att den bestämmelse om straff-förhöjning, hvartill §:n hänvisar,
endast är fakultativ.
20 och 21 §§ af Kongl. Maj:ts förslag stadga ansvar för den, som utan loflig
anledning innehar dyrk eller falsk nyckel, äfvensom för smed, hvilken vanvårdar
dyrk m. m. Utskottet har dock funnit dessa §§ böra utgå. Orden dyrk
och falsk nyckel äro nemligen så sväfvande begrepp, att den orimligaste tillämpning
af dessa lagbud skulle kunna ega rum. Innehafvande af en dyrk kan ej
heller betraktas såsom ett sjelfständigt brott, — ej heller såsom ett försök till
brott, utan blott såsom en aflägsen förberedelse dertill. Men denna förberedelse
lärer ej kunna anses af den allmänt farliga beskaffenhet att dess bestraffande står
tillsammans med de principer i öfrigt, som i förevarande lagförslag äro följda.
I följd deraf, att 6, 7 och 8 §§ i Kongl. Maj:ts förslag blifvit af Utskottet
sammanförda till en enda, har förändring i kapitlets sista § ock blifvit nödig.
Utskottet har dervid ansett sig böra i förra delen af §:n såsom alternativ införa
förlust af medborgerligt förtroende på viss tid, så mycket heldre som denna § eljest
skulle i vissa fall blifva strängare än Kongl. Maj:ts förslag, nemligen i fråga
om de stölder, som i sistnämnda förslags 6 § omförmälas.
21 KAP.
Om rån.
I anseende till de väsendtligen olika slag af våld, som vid ett rån kunna
utöfvas och som stundom göra gränsen emellan rån och annat tillgrepp svår att
uppdraga, har Utskottet i 1 § infört ett nytt moment, hvarigenom, vid synnerligen
mildrande omständigheter, nedsättning af straffet medgifves.
För öfrigt är, i analogi med hvad i föregående kapitel egt rum, straffmildring
af Utskottet föreslagen i 2, 3, 6, 7 och 8 §§; hvarjemte Utskottet ansett
sig böra i 10 § föreslå den ändring att den, som gjort sig skyldig till straff efter
1, 3, 4 eller 5 §, icke ovilkorligen skulle förklaras förlustig medborgerligt förtroende
för alltid, utan att sådan påföljd blott för viss tid jemväl i dessa fall skulle
kunna ådömas.
Då det i 4 § omförmälda brott icke eger de karakterer, som genom den i
1 § å rån gifna definition blifvit uppställda, har Utskottet funnit den i 4 § förekommande
ordställning dörnes för rån vara mindre egentlig, hvadan Utskottet förändrat
densamma till “dömes såsom för rån.“
22 KAP.
Orri bedrägeri och annan oredlighet.
I likhet med hvad i Kongl. Förordningen den 7 September 1858 finnes
stadgadt, innehåller 2 § 2 mom. af detta kapitel, att såsom bedrägeri skall anses
Bih. till B. St. Prot. 1862 $ 1863. 7 Sami. 1 Afd. 13 Baft. 5
34
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
och efter 1 § straffas, om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring
för brand- eller sjöskada eller annat. Häremot har dock uti en till Borgare-Ståndet
ingifven motion (N:o 295) Herr J. Brun anmärkt, att stadgandet vöre ofullständigt
och att dertill borde göras ett tillägg al innehåll, att såsom bedrägeri
jemväl skulle anses och straffas, om någon efter timad skada sökte, att, på veterligen
falsk uppgift, skaffa sig högre ersättning än rätteligen utgå borde. Utskottet
har dock icke funnit skäl biträda detta yrkande, enär, om på sådan uppgift
skadeersättning vinnes, 1 §:n uppenbarligen är tillämplig, hvaremot, om ersättning
icke erhålles, den gjorda uppgiften endast är att anse såsom ett försök att
tillnarra sig penningar, men ett sådant försök icke, med afseende å det obetydliga
straff, som å det fullbordade brottet enligt 1 § kan följa, synes, utan afvikelse
från de i öfrigt i förevarande förslag antagna principer, kunna med straff
beläggas. För öfrigt lära väl försäkringsbolagen genom sina reglementen kunna
förekomma vådorna af dylika försök.
Straffnedsättningar äro af Utskottet föreslagna i 3 och 12 §§ af detta kapitel,
hvaremot, i anseende till det synnerligen förhatliga uti att öppna andras bref,
Utskottet funnit sig böra ur 10 §:ns andra punkt utesluta det der stadgade maximum
af böter, så att bötesbeloppet vid försvårande fall skulle kunna uppgå till
500 Riksdaler.
I 5 §:n 2 mom. talas, bland annat, om edsvuren mätare, som med uppsåt gör
orätt i mätande. Då emellertid erfarenheten ådagalagt, att mången sådan mätare,
som här afses, af en eller annan orsak ej kommit att aflägga ed, har Utskottet
utbytt ordet edsvuren emot uttrycket af offentlig myndighet antagen.
Bland de i 21 § uppräknade brott, hvilka ej må åtalas af annan än målsegande,
finnes ej upptaget det i 5 § 3 mom. omförmälda fall, att någon vid handel
eller eljest, då varor efter mått eller vigt skola aflemnas eller emottagas, brukar
sådant mått eller vigt, som ej är behörigen stämpladt eller märkt. Då emellertid
jemväl detta fall icke synes vara af någon allmänt vådlig beskaffenhet, så
vida ej handeln skett i Kronans magasiuer, vid in- och utlastning å fartyg, eller
i öppna bodar eller magasiner, der handel och rörelse idkas, — såsom orden lyda
i 12 § af Kongl. Stadgan om mått och vigt den 31 Januari 1855, — har Utskottet
ansett sig, dock med berörda restriktion, böra från allmän åklagares åtalsrätt
undantaga de i 5 § 3 mom. af detta kapitel omförmälda fall. Deraf redaktionsförändringen
i 21 §.
I 22 § har Utskottet ej föreslagit annan förändring än att den, som gjort
sig skyldig till straff efter 3 eller 4 §, skulle kunna förklaras förlustig medborgerligt
förtroende för alltid, — en förändring, betingad lika mycket af brottens
natur, som af de straff, derå kunna följa.
23;; KAP.
Om bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär i konkurs.
De här förekommande bestämmelser äro i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den af Rikets sednast församlade Ständer beslutade och af Kongl. Majit utfärdade
nya Konkurs-Lag. Några få, i Utskottets tanke mindre lämpliga, afvikelser deri
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
35
Irån hafva dock egt rum, hvarjemte Utskottet funnit ett par förändringar i öfrigt
vara i detta kapitel nödiga.
En afvikelse af mindre vigt, men som dock Utskottet ansett kunna föranleda
tvetydighet, förekommer i 1 § 1 mom. genom ordställningen annorledes förskingrat,
hvilken Utskottet derföre, i enlighet med nämnde Konkurs-Lag, förändrat
till “annorledes svikligen förskingrat."
I afseende å 2 § har Utskottet funnit, i analogi med hvad på andra ställen
i lagförslaget är antaget, förlust af medborgerligt förtroende icke böra ådömas i
annat fall än att brottet är af den beskaffenhet att till straffarbete dömes, hvadan
en inskränkning i sådant syfte blifvit i §:n gjord.
4 § stadgar ansvar för gäldenär, som för skuld rymt och ej kommit åter
inom tre månader. Enligt Konkurs-Lagen är dock tiden bestämd till sex månader,
och Utskottet har ej funnit skäl att afvika derifrån. Den omständighet, att anslagstiden
enligt den nya Konkurs-Lagen är förkortad, synes ej utgöra något giltigt
motiv ätt skärpa ansvarsbestämmelserna emot gäldenären.
Förslaget saknar den i 1862 års Konkurs-Lag, i enlighet med äldre sådana
lagar, införda bestämmelse, att om gäldenär, som blifvit dömd för vårdslöshet mot
sina borgenärer, styrker att han dem tillfullo förnöjt, han är från vidare ansvar
fri, likasom det i förstnämnde lag förekommande stadgande, att om gäldenär, som
blifvit dömd för oredlighet, förnöjt sina borgenärer, han blifver i medborgerligt
anseende återställd. Utskottet har dock ej funnit skäl till dessa afvikelser. Den
omständighet, att sådan gäldenär betalar sin gäld, innebär en slags vederläggning
eller annullerande af de grunder, hvarpå domen stödjes. Yäl qvarstår det att han
ej kunnat betala sina borgenärer genast; men det är ej derför, som straffet blifvit
honom ådömdt; hvadan och då den straff-frihet, som i Konkurs-Lagen således
blifvit i ifrågavarande fall medgifven för vårdslös gäldenär, synes på enahanda
grunder böra utsträckas jemväl till sådan gäldenär, som ej blifvit dömd för annan
oredlighet, än i 2 § omförmäles, äfvensom till gäldenär, som rymt och ej kommit
åter, stadgande i sådant syfte blifvit af Utskottet föreslaget genom en ny §, som
införts näst efter § 4.
Af enahanda skäl, som, enligt kapitlets sista §, brott, som i 2 och 3 §§
omförmälas, ansetts ej böra få åtalas af annan än målsegande, lärer väl äfven det
i 4 § upptagna fall böra från åklagarens åtalsrätt undantagas, hvadan rättelse i
sådant syfte af Utskottet föreslagits.
24 KAP.
Om åverkan; så ock om olofligt jagande eller fiskande.
Yid pröfningen af detta kapitel har Utskottet jemväl till behandling förehaft
två särskilda inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdagsfullmägtige J. E.
Rudberg från Calmar län och A. J. Sandstedt från Jönköpings län väckta motioner
(N:ris 60 och 457) i fråga om ansvaret för skogsåverkan. Riksdagsfullmägtigen
Rudberg har, såsom det enda medel för skogens skyddande, yrkat “att all
åverkan å skog måtte, allt efter det tillgripnas värde, anses såsom stöld eller
snatteri och i detta yrkande hafva, enligt hvad den deröfver inom nämnda
Riks-Stånd hållna diskussion utvisar, åtskilliga af Ståndets ledamöter instämt,
36
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
hvaremot andra motsatt sig detsamma. Riksdagsfullmägtigen Sandstedt åter, anmärkande
att, genom åverkans betraktande såsom stöld, detta brott i sjelfva verket
skulle blifva snart sagdt ostraffadt, enär annan bevisning i dessa mål sällan
eller aldrig kunde åstadkommas än sådan att den tilltalade dömdes till värjemålsed,
men ett sådant bevisningsinedel deremot icke kunde ifrågakomma vid stöld,
har i stället yrkat, att ansvaret för skogsåverkan måtte ansenligen förhöjas medelst
stadgande af höga penningeböter eller deremot svarande kroppsstraff, samt att
åverkaren måtte förklaras skyldig att gifva egaren af den åverkade skogen ersättning
för densamma med t. ex. tre gånger dess värde eller, vid bristande tillgång
dertill, aftjena ersättningen med arbete vid någon allmän arbetsinrättning, hvarifrån
målseganden borde lå sig beloppet tillstäldt.
Utskottet, som tagit i öfvervägande hvad sålunda blifvit yrkadt, har funnit
sig icke kunna förorda Riksdagsfullmägtigen Rudberga omförmälda förslag, hvarigenom
begreppet stöld skulle erhålla den för vår lagstiftning hittills främmande
betydelse, att afse icke allenast lös egendom, utan äfven sådana adpertinenser till
fast egendom, hvarå menskligt arbete icke blifvit nedlagdt, utan som genom naturens
egen åtgärd framalstrats. Så vidt Utskottet har sig bekant, finnes ej
heller, med undantag af Norge, något Europeiskt land, hvars lagstiftning rubricerar
åverkan å vildt vexande skog såsom stöld, och i intet af de tillförene hos
oss upprättade förslag till kriminallag har en sådan grundsats varit antagen.
Redan denna omständighet synes egnad att rubba tron på grundsatsens rigtighet;
och i detta hänseende kunde jemväl erinras, hurusom densamma i sina konseqvenser
skulle leda derhän, att äfven oloflig grustägt, olofligt plockande af bär eller af
blommor, så vida något värde derå kan sättas, borde, såsom stöld anses. Men
äfven om grundsatsens rigtighet i teoretiskt hänseende antages för afgjord, så vore
det icke destomindre betänkligt att, såsom Lag-komitéen uttrycker sig, "tillämpa
straff för tjufnad å handlingar, som, efter det hos menigheten allmänt rådande
begrepp, icke äro nesliga och hvilka så ofta inträffa, att, åtminstone till en början,
allt för många förbrytare kommo att stämplas med en vanheder, hvars följder
blefvo i alla afseenden menliga." Utskottet anser det ock, utan fara för misstag,
kunna antagas, att detta ännu är folkets rättsuppfattning, — åtminstone i flera
trakter af riket, såsom i Norrland och andra skogrika orter; och om detta antagande
är rigtigt, lärer deruti ligga ett tillräckligt skäl för afstvrkande af ifrågavarande
förslag. Något hvar torde för öfrigt, vid närmare eftertanke, finna att
hans rättsuppfattning icke kan helt och hållet frigöra sig från skilnaden emellan
stöld och åverkan. Så t. ex. skulle säkerligen få anse det lika nesligt att
bryta sig en käpp i en annans skog, som att tillgripa några ören ur hans ficka.
Borde väl då dessa begge handlingar af lagen stämplas med samma vanfrejd?
Deremot anser Utskottet det vara af synnerlig vigt att straffet för ifrågavarande
slags brott betydligen skärpes, och Utskottet har funnit de i förslaget
förekommande straffbestämmelser icke i detta afseende tillfyllestgörande; hvarföre
Utskottet, som, i fråga om Riksdagsfullmägtigen Sandstedts yrkande om tredubbel
ersättnings utgifvande af skogsåverkaren, får erinra, att ett sådant stadgande
skulle strida emot begreppet ersättning eller skadestånd, deremot i 2 § uteslutit
inskränkningen af fängelsetiden till blott sex månader, så att för der omförmälda
brott fängelse ända lill två år skulle kunna ådömas, äfvensom Utskottet för de i
första punkten af 3 § uppräknade förbrytelser, till hvilka Utskottet lagt olofligt
tagande af lark, ansett straffet höra blifva böter eller fängelse, eller, då omständigheterna
äro synnerligen försvårande, straffarbete i högst ett år. Genom att
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
37
sålunda alternativt stadga urbota straff, har man kunnat undgå dels den i Kongl.
Maj:ts förslag antagna särskilda beräkningsgrund för bötesbeloppet, dels oek särskild
straffbestämmelse för iteration af åverkan, i följd hvaraf 4 § i Kongl. Maj:ts
förslag blifvit af Utskottet utesluten.
Såsom en 4 § har Utskottet i stället infört det i 3 § 2 punkten af Kongl.
Maj:ts förslag omförmälda fall, att man olofligen tager vindfälle eller ris, gren
eller annat sådant, som ej till bruk upphugget eller beredt är; och med afseende
å det mindre vådliga i en sådan förbrytelse, har Utskottet ansett straffet derför
lämpligen kunna stadna vid böter, högst etthundra Riksdaler.
Till harmoni med hvad i dessa §§ sålunda blifvit af Utskottet föreslaget,
har jemkning oek skett i 6 och 7 §§:nes straffbestämmelser.
I 11 § stadgas ansvar för den, som tager “oloflig väg eller gångstig öfver
annans egor“. Utskottet har dock befarat, att det vidsträckta i denna definition
skulle kunna gifva anledning till en alltför vådlig tillämpning af stadgandet, så
att t. ex. den, som utan lof gått öfver en annans skog, skulle kunna fällas till
ansvar efter detsamma. Genom att inskränka förbudet till oloflig vägs eller gångstigs
tagande öfver “annans tomt, åker, äng, plantering eller andra egor, som
deraf kunna skadas®, har Utskottet ansett tillräckligt skydd vara tillförsäkradt
jordegaren, på samma gång lagbudet erhållit nödig begränsning.
Då, vid bibehållandet af skilnaden emellan stöld och åverkan, man utgått
från den grund, att det allmänna åskådningssättet icke anser åverkan för hvad
man benämner nesligt brott, kan Utskottet icke finna det annat än inkonseqvent,
att åverkans-brott skulle, på sätt i 17 § af Kongl. Maj:ts förslag är stadgadt,
kunna medföra förlust af medborgerligt förtroende, hvadan berörde § blifvit af
Utskottet utesluten.
25 KAP.
Om brott af embetsman.
Uti en inom Högvördiga Preste-Ståndet väckt motion har Herr Doktor
Falck, bland annat, hvaröfver Lag-Utskottet redan genom sitt Betänkande N:o
15 meddelat Utlåtande, tillika yrkat, att, med upphäfvande af 2 Kap. 12 § Giftermåls-Balken,
måtte stadgas: “Tiger prest dem, som äktenskap ej bygga må, men
hvilket, sedan det är ingånget, förklaras böra fortsättas, plikte från 50 till 200
Riksdaler, eftersom saken vara kan, och upprätte skadan, der sådant kan ske.
Är det olofligen slutade äktenskapet af beskaffenhet att ej få fortsättas, umgälla
presten sin förseelse med böter från 200 till och med 500 Riksdaler, dock detta
allt blott, så vida visas kan, att han gjort det mot bättre vetande eller under
åsidosättande af hvad härom finnes tydligen stadgadt.®
Detta yrkande har Utskottet nu tagit i öfvervägande, och finner, lika med
motionären, åberopade § i Giftermåls-Balken böra, såsom med afseende å det
vidsträckta i ordalydelsen allt för sträng, försvinna och ersättas af mera begränsade
samt efter särskilda förseelsers olika karakterer mer lämpade lagbud. Det är
ock detta som skett genom förevarande kapitels 4 och 17 §§, med hvarandra jemförda.
Så uppställda, som i 4 § karaktererna äro på de der omförmälda embetsfel,
lära de derför bestämda straff icke, med afseende å det för samhällsordningen
38
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
synnerligen vådliga och det groft försumliga i sådana fel, kunna förmildras. Finnas
deremot ej sådana karakterer å förbrytelsen, kan, enligt 17 §, till och med
det ringaste bötesbelopp derå följa. Utskottet anser således, att, genom bifall till
förslaget i dessa delar, hufvudsyftemålet med Herr Doktor Falcks förberörda
yrkande är vunnet.
De förändringar, Utskottet i detta kapitel funnit nödiga, äro antingen sådana,
som äro betingade af Utskottets förut angifna beslut att föreslå bibehållande
af suspensionsstraffet, eller ock andra smärre jemkningar i straffbestämmelserna.
De vidtagna förändringarna återfinnas i 3, 5, 6, 10, 13, 15, 16, 17 och
20 §§ af Utskottets förslag och torde ej tarfva vidare förklaring.
Med erinran att i det lagförslag, som, på grund af hvad nu blifvit anfördt,
Utskottet går att förelägga Rikets Ständer, afvikelserna från det Kongl, förslaget
äro med kursiv stil utmärkta, på det sätt, att då blott en ringare förändring, t. ex.
i en straffbestämmelse, blifvit vidtagen, blott den i följd deraf förändrade ordställning
är kursiverad, men att, då någon mer omfattande förändring i en § skett
eller ock någon hel mening derutur uteslutits, hela §:n eller momentet är med
sådan särskild stil utmärkt, får Utskottet härmed vördsamt hemställa,
l:o att Rikets Ständer, med förklarande, det Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition med förslag till ny Straff-Lag ej kan oförändrad
bifallas, måtte i stället besluta en Straff-Lag af det innehåll,
Utskottets härvid fogade förslag utvisar; — och
2:o att Rikets Ständer uti den underdåniga skrifvelse, hvarigenom
berörda lagförslag till Kongl. Maj:t öfverlemnas, derjemte
tillkännagifva, att, för den händelse Kongl. Majit skulle finna Sig
icke kunna meddela sanktion å den af Rikets Ständer vid detta
riksmöte beslutade författning om upphäfvande af 2 Kap. 5 och
6 §§ Giftermåls-Balken, Rikets Ständer för sin del beslutat, att
näst efter 4 § i 18 Kap. af den föreslagna Straff-Lagen skall
införas en §, lika lydande med 5 § i samma kapitel af Kongl.
Maj:ts förslag, samt att i följd deraf, med bibehållande i öfrigt
af den utaf Rikets Ständer för kapitlet beslutade lydelse, nummerordningen
å kapitlets §§ förändras.
Stockholm den 9 Juni 1863.
%
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
39
Reservationer:
Af Herr Grefve Sparre, Eric: “Vid antagandet af en lag- at den omfattning
som den ifrågavarande måste naturligtvis individuela meningar åsidosättas, och
jag har fördenskull vid behandlingen af detta förslag, utan att i allo uppgifva
mina åsigter, i flera fall, der de varit skiljaktiga från majoritetens, underordnat
dem under dennas. Endast i några få punkter har jag derföre ansett nödigt att
uttala min särskilda mening. Dessa äro:
1 Kap. 1 §. Utan att vilja bestrida att den utsträckning af Statens straffrätt
denna § i det Kongl, förslaget medgifver kunde något inskränkas, anser jag
likväl förslagets lydelse vara att föredraga den af Utskottet antagna. Enligt denna
skulle det gräsligaste brott, begånget af Svensk man på den del af jorden, der en
strafflag ej är publicerad, blifva strafflöst. Inländsk man borde väl åtminstone
lika med utländsk vara underkastad Sveriges lag. Likaledes skulle, enligt Utskottets
förslag, slafhandel bedrifven af Svensk man på ort, der sådan handel är tillåten,
blifva, der den bedrifves annorledes än å Svenskt fartyg, strafflös.
2 Kap. 15 §. I öfverensstämmelse med hvad Kongl. Maj:ts Proposition
innehåller, anser jag bland särskilda straff för embetsman suspension icke böra
intagas. Jag kan icke betrakta detta straff annorlunda än såsom ett slag af de
längesedan utdömda skamstraffen, hvarigenom emhetsmannens anseende nedsättes i
deras omdöme, inom hvilkas krets han efter någon tids förlopp åter skall förvalta
sitt embete. Det lidande eller den förlust, som, utom skammen, genom detta straff
drabbar honom, kan honom åläggas genom böter eller förlust af lön. Suspension
bör, efter min öfvertygelse, endast bibehållas såsom ett afhållande från embete
under pågående åtal.
10 Kap. 14 §. Jag har ej erfarit någon anledning till missnöje med innehållet
af Kongl. Förordningen den 6 Februari 1849 och förty ansett denna §, som
är redigerad i öfverensstämmelse med 8 § af nämnda Förordning, böra lemnäs
oförändrad.
14 Kap. 45 §. Vid sistlidne riksdag beslöto Rikets Ständer att misshandel
emot skyldeman i rätt uppstigande lod finge af allmän åklagare åtalas utan att
målseganden brottet till åtal angifver. Jag har ej funnit skäl att nu frånträda
detta beslut, helst de olyckliga föräldrarne af fruktan för mera stryk ofta ej
skola våga angifva ett barn, som misshandlar dem, och detta brott således enligt
Utskottets förslag blir strafflöst.
20 Kap. 12 §. Yid 1854 års riksdag beslöto Rikets Ständer att snatteri
andra gången föröfvadt skulle bestraffas såsom stöld. Jag anser denna grundsats,
som i Kongl. Maj:ts Proposition finnes bibehållen, vara att föredraga den af Utskottet
antagna, att först 3:dje resan snatteri bör så bestraffas.
Om den mildare tillrättavisning snatteriboten innebär icke väckt förbrytaren
till besinning, så är det bättre att genom ett allvarsammare straff söka åstadkomma
denna väckelse, än att vänja honom vid att begå förbrytelser med ringa
påföljd. Olämpligheten af Utskottets förslag bevisas ock genom följande exempel.
A. och B. begå tillsammans ett snatteri af gods värdt 14 R:dr. A. upptäckes och
40
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
straffas; men B. kan ej ertappas. De förnya samma dåd och tillgripa samma
summa samt ertappas begge. Nu skall, enligt Utskottets förslag, i fullkomlig strid
med grundsatsen i 4 Kap. 11 §, att man för iteration straffas strängare, sedan
man undergått straff utan att deraf låta sig rätta, A. dömas för snatteri, men B.
för stöld.
24 Kap. Den länge omtvistade frågan, huruvida fällning och tillgrepp af
annans skog bör bestraffas såsom annat tillgrepp, besvarades af Rikets Ständer
redan vid 1853—54 års riksdag jakande. Likaså af den år 1855 af Kongl. Maj:t
förordnade komité till afgifvande af förslag angående åtgärder för befrämjande af
en förbättrad skogshushållning samt, så vidt mig veterligt är, vid alla de tillfällen,
då frågan sedan dess blifvit bragt å bane.
Första vilkoret för förbättrande af denna för vårt land måhända företrädesvis
vigtiga hushållsgren är, efter min åsigt, att eganderätten till skogen tillerkännes
samma skydd som annan egendom. Förgäfves väntar man att den enskilde
skall vårda sin skog så länge lagstiftaren icke ens tillerkänner honom samma
skydd i eganderätten dertill, som till annan egendom. Så länge denna eganderätt
icke af lagstiftaren tillerkännes detta skydd, så respekteras den icke heller af
folket. Det allmänna förståndet tillämpar nemligen med oböjlig konseqvens de
grundsatser, sorn lagen godkänner.
Bland de grundsatser, som lagstiftaren i fråga om tillgrepp följt är en, som
återfinnes i 20 Kap. 3 §, att tillgrepp ute å mark af hvad som står under Guds
lås bestraffas strängare än annat tillgrepp, — emedan det af egaren ej kan värjas.
Men om en sådan svårighet finnes till, i fråga om hvad i denna 3 § omförmäles,
så gäller detta i ännu högre grad skogen, såsom merändels aflägse från
bostäderne. Enligt detta förslag skall den, som fäller och tillgriper ett masteträd
af måhända flera hundrade R:drs värde, betraktas såsom åverkare; men den, som
tillgriper skatarne eller brångnarne af trädet, med ett ord, hvad som, såsom odugligt,
upphugges till ved, då det i värde uppgår till 15 R:dr, straffas såsom tjuf.
Kunna väl dessa brott i någon mån jemföras med hvarandra, eller är icke den
brottsliga viljan, som ådagalägges, den större skadan, som tillfogas, genom det
förra, ojemförligt större än genom det sednare?
Man anför såsom skäl för dessa orimligheter den allmänna meningen. — Jag
anser den allmänna meningen vara uttalad af Rikets Ständer, af de af Kongl.
Maj:t särskildt förordnade komiterade enhälligt, af de vid 3 allmänna landt
bruksmöten
till tusental församlade rikets innevånare, af hela folket, som ger den
af lagen så kallade åverkaren sitt rätta namn : skogstjuf.
Man anför den bestående lagen. — Denna lag, tillkommen för 130 år tillbaka,
på en tid då skogen nästan betraktades såsom fiende, under det den nu
deremot utgör föremål för våra trägnaste omsorger, är, såsom icke mera öfverensstämmande
med vår tids åsigter, på väg att omarbetas. Bör man väl deraf bibehålla
hvad som måhända minst kan försvaras. Skogarnes förhärjande är icke
blott ett brott mot eganderätt, men emot kommande tider, emot samhället, för
hvars trefnad och bestånd de äro ett vilkor. Vi hafva hört talas om så kallade
åverkansmål, bedrifna i den skala, att de med nuvarande låga ansvarsbestämmelser
belagts med 30,000 R:drs böter; ett tillräckligt bevis att skogar härigenom
kunna förhärjas.
Man invänder att lagen hårdare bestraffar tillgrepp af annan egendom, emedan
derå år nedlagdt arbete. — Nedlägges då icke arbete på plantering och vård
af
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
41
af skogen? — och man skulle göra det ännu mera om den af iagen skyddades.
Det kapitäl, soöi användes till inköp af skog, representerar det icke arbete?
Man anmärker, att om äverkaren bestraffades såsom tjuf, antalet af tjufvar
blefve alltför stort i vårt länd. Jag har redan härtill genmält att så länge lagen ej
behörigen skyddar eganderätt till skog så respekteras den ej. Den s. k. åverkaren,
som drifver denna näring i stor skala, har ingen svårighet att finna dem, som åtaga
sig ansvarigheten, så länge denna inskränker sig till böter eller någon månads
fängelse. Många exempel gifvas derpå. Värre blefve det om tjuf vens vanfrejd
träffade ans varingen.
I fråga om denna vanfrejd såsom påföljd för tjufnad har man slutligen anmärkt
att denna påföljd skulle alltför hårdt drabba den, som tillgripit skogseffekter
af mindre värde. Härtill svaras: att ofvanomförmälda komité på ett efter mitt
omdöme särdeles lämpligt sätt beredt öfvergången från nu gällande lag, i det den
skiljt emellan fällning, i förening med tillgrepp af vexande träd, samt upptagande
af vindfälle, ris m. m. enligt följande 2 §§ i komitorades förslag.
§ 35.
”Om någon olofligen fäller vexande träd i uppsåt att sig det tillegna å
Kronans eller annans mark, dertill han ej har nyttjande- eller besittningsrätt,
det skall anses och bestraffas såsom stöld eller snatteri, efter thy derom i allmänhet
stadgadt är.
§ 37.
Tager man å annans mark olofligen torf, näfver, löf, bast, vindfälle, ris, gren,
eller annat sådant, som ej till bruk upphugget eller beredt är böte för åverkan
två gånger värdet.” — — —
§ 54.
Ofverträdelser, som blott förnärma enskild persons rätt och ej angå föreskrifter,
som till allmänt gagn gifna äro, må, då ansvar för stöld eller snatteri
icke ifrågakominer, endast af målsegaren åtalas”.
Genom antagandet af detta förslag hade lagstiftaren emellan tillgrepp
af vexande träd och af vindfälle eller ris stadgat en skilnad, som skulle väcka
folkets uppmärksamhet, och afhålla från lättsinnigt fällande af träd, som stå
på rot.
Tager man derjemte i betraktande att snatteri-bot enligt Utskottets förslag
eger rum vid tillgrepp af ända till 15 R:drs värde, samt att, med afseende å
det låga värde, som ännu åsättes skogseffekter, sådana effekter till detta värde
utgöra flera hästlass, så torde det vara uppenbart att den sorn tillgriper vexande
skog till ett sådant värde är en stortjuf, och förtjenar tjufvens näpst, då deremot
den fattige, som, i saknad af dragare, tager ris, grenar, vindfällen eller dylikt endast
straffas med böter; och, äfven om han fäller vexande träd, svårligen lärer
taga så mycket, att han kan bestraffas hårdare än för snatteri.
Men, äfven under erkännande af hvad här blifvit anfördt, skulle tiden icke
vara inne för denna förändring. I vårt naborike, Norige, som icke torde vara mindre
Bih. till B. St. Prot. 1862 §/• 1863. 7 Sami. 1 Afd. 13 Haft. G
42
Lag-TJtshottets Betänkande N:o 35.
skogrikt än Sverige, var likväl tiden för denna förändring inno redan för 20 år
tillbaka, eller 1843, vid antagandet af deras nya strafflag; och icke den ringaste
klagan bar deröfver försports. — När, om icke vid antagandet af en helt ny
strafflag, är väl tiden inne för en förändring, som, af allmänna meningen vid
flerfaldiga möten påyrkad, af Rikets Ständer formligen begärd, af en särskild
komité tillstyrkt, af sunda förståndet oeftergifligen fordrad, af tidsomständigheterna
framtvingas. Nu eller icke på länge kan denna förändring ske. Yill
man vid antagandet af denna nya lag för måhända ännu ett århundrade sanktionera
en fördom, som redan är till större delon försvunnen, och som hade sin
enda förklaringsgrund i förhållanden, hvilka för snart ett århundrade sedan, flytt?
Slutligen har man såsom skäl för bibehållandet af skilnaden mellan stöld
och åverkan anfört nödvändigheten att bibehålla värjemålsed såsom bevisvingsmedel
i det sednare fallet. Den theori i kriminal-lagstifningen, enligt hvilken
brottens karakter bestämmes med afseende å bevisningssättet, är hittills obekant.
För min del hade jag trott att värjemålseden borde snarligen utdömas ur straffprocessen,
icke att man för dess bibehållande skulle tillåta sig afvikelser från
oeftergifliga grundsatser, aldraminst att dessa skulle bestämmas just för bibehållande
af värjemålseden.
I de af Utskottet tillstyrkta afvikelser från Kongl. Maj:ts Proposition i
fråga om detta kap. har jag icke deltagit.v
af Herr Friherre Wrede, F. G.: "De punkter, hvari jag icke kunnat med Utskottets
pluralitet instämma, äro endast följande:
1 Kap. 1 §.
I enlighet med den antagna grundsats, som väl är med hvarje sjelfständig
Statsinrättnings idé och värdighet fullt öfverensstämmande, att Staten är befogad
att söka skydda sina medlemmar jemväl då de vistas utom Statens territorium,
har Utskottet, med godkännande af Kongl. Maj:ts Proposition, uti 2 § af ifrågavarande
Kap. förklarat att Svenska Statens straffrätt, eger rum emot här i riket varande
utländsk man, som utom Sverige förbrutit sig emot Svensk man; men, med åsidosättande
af den sålunda tillämpade regel, har Utskottets pluralitet gifvit åt 1 §
den lydelse, att derigenom vår Stats straffrätt emot Svensk man, som utrikes
begått brott emot Svensk man, blifvit satt i beroende deraf, huruvida gerningen
är å det ställe, der den begicks, straffbar eller icke.
Man tanke sig t, ex, det fall att Svenskar på resa kommit till ett sådant
land, hvarest något rättstillstånd ej finnes samt våldsamheter af hvad beskaffenhet som
helst der af en mot annan bland desse Svenskar föröfvades, så skulle, enligt Utskottets
pluralitets åsigt, gerningsmannen, om än han hit till riket återkom, vara
straff-fri.
Jag betviflar storligen att ett slikt förhållande enligt något annat civiliseradt
lands lagar kan ega rum, och för oss vore det, som det synes mig, ett
tillbakagående, ty redan uti 10 Kap. 22 § Rättegångs-Balken finnes föreskrifvet,
att, om Svensk man gör dråp eller annan svår gerning å Svensk man utrikes,
dömas skall efter Svensk lag.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
43
Enligt mitt förmenande, bör således uti den af Utskottet föreslagna
1 § näst efter der förekommande orden ”emot Sverige” införas dessa ord eller
Svensk man.
10 Kap. 14 § och 20 Kap. 10 §.
Härvid får jag instämma med Grefve Sparre.”
af Herr Friherre Armfelt, M.: ”1 de delar, der mina från Utskottets pluralitets
afvikande åsigter deremot öfverensstämt med hvad en eller annan reservant
för sin del anfört, liar jag ansett mig ej böra göra Utskottets Betänkande
vidlyftigare genom att afgifva särskilda yttranden, utan tager mig friheten i dessa
afseenden med annan reservant mig förena.
Beträffande således 2 Kap. 2 § samt 6 Kap. 4 § instämmer jag med Herr
Lemchen;
Hvad angår 10 Kap. 14 § med Grefve Sparre;
I afseende å 13 Kap. 5 § med Herr Lemchen; samt
Hvad angår 14 Kap. 45 § och 20 Kap. 10 § med Grefve Sparre.
Vidkommande åter 24 Kap., om åverkan, får jag anföra: Uti detta Kapitel,
likasom i det 22, har Kongl. Majit föreslagit att don, som gjort sig förfallen till
straffarbete efter vissa der förekommande §§, tillika skulle dömas medborgerligt
förtroende på viss tid förlustig. Utskottet, som bibehållit hvad härom i 22 Kap.
stadgas, har deremot vid den företagna förändringen af 24 Kap. uteslntit omförmälda
påföljd. Till denna åtgärd kan skälet icke sökas i den omständighet, att
åverkan skulle af Utskottet ansetts vara ett mindre brott, än hvartill den genom
det nådiga förslaget stämplats, ty ehuru Utskottet för sin del borttagit det i förslagets
4 § förekommande stadgande att tredje gången eller oftare föröfvad åverkan
ovilkorligen skulle umgällas med straffarbete i högst Sex månader, har Utskottet
i det stället föreslagit att för all åverkan af det slag Utskottets 3 § omförmäler må
vid synnerligen försvårande omständigheter dömas till straffarbete i högst ett år, hvilken
förändring, efter mitt omdöme, snarare måste anses innebära ett erkännande att
Utskottet funnit åverkan böra under vissa förhållanden bestraffas med svårare straff
än det högsta, som det Kongl, förslaget innehåller. Orsaken till Utskottets förfarande
måste således sökas deruti, att Utskottet ansett åverkan vara till sjelfva sin
karakter af den beskaffenhet, att förlust af medborgerligt förtroende derför aldrig
borde ådömas. Denna åsigt, som, med andra ord uttryckt, skulle innebära att
åverkan, äfven af svåraste och brottsligaste slag, aldrig kunde hos åverkaren utmärka
en lika brottslighet och, att jag så må säga, neslighet i viljan, som äfven
den ringaste stöld utvisar hos tjufven, — kan jag icke dela och anser således för
min del icke skäl att utur 24 Kap. utesluta den af Kongl. Majit föreslagna 17 §,
hvilken jag alltså föreslår måtte, med anledning af Kapitlets i öfrigt af Utskottet
föreslagna förändrade redaktion, erhålla följande lydelse:
II §. Den, som till straffarbete efter 3 eller 7 § sig förfallen gjort, varde
ock dömd medborgerligt förtroende på viss tid förlustig.”
af Herr Grefve Hamilton, G. K., hvilken dels instämt med Herr Grefve
Sparre i fråga om 20 Kap. 10 §, med Herr Domprosten Björling i afseende å
verkställigheten af dödsstraff, med herr Lemchen i fråga om 6 Kap. 4 § samt
med Herr Carlén i fråga om förlusten af medborgerligt förtroende, dels ock yttrat:
44
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
”Behofvet af en ny helgjuten strafflag är så oafvislig!, att jag, redan då jag
hedrades med uppdraget att deltaga i Lag-Utskottets arbeten, beslöt att för min
ringa del medverka till det väntade förslagets antagande, till och med om detta
till någon del skulle ske med uppoffring af min enskilda åsigt om det i hvarje
fall ändamålsenligaste. Jag hyser nejnligen den fasta öfvertygelse att blott straffsystemet
i sin helhet hvilar på rigtiga grunder, smärre felaktigheter dels vid lagskipningen
mildras, dels snart skola af lagstiftningen borttagas. I öfverensstämmelse
härmed har jag ock sökt att möjligast inskränka antalet af do punkter i
förslaget, emot hvilka jag ansett mig böra framlägga reservation.
Den vigtigaste af de anmärkningar, jag anser mig skyldig att framställa,
är rigtad emot de straffarter, som i den nya lagen finnas bestämda. Det är också
ögonskenligt, att, med antagande af latitudsystemet, jemförelsevis mindre vigt skall
ligga på do särskilda straffbestämmelser, som för hvarje brott finnas utsatte, enär
en insigtsfull domares pröfning kan afhjelpa och lindra alla smärre felaktigheter
härutinnan, blott de straffarter, emellan hvilka Domaren har att välja, äro väl
valde och stå i ett rigtigt förhållande till hvarandra. — De i förslaget antagna
straffarter äro 4: dödsstraff, straffarbete, fängelse och böter. Härigenom har det
stora steget framåt blifvit taget, att egentliga kroppsstraff oj vidare hos oss förekomma,
att vi kommit till insigt och erkännande deraf, att ett blott fysiskt straff
är för den utvecklade menniskan olämpligt och omoraliskt, att menniskan, äfven
när hon straffas, måsto behandlas såsom en förnuftig varelse och ej såsom ett
oskäligt djur. —■ Hvad nu dödsstraffet angår, vore derom mycket att säga, men
jag får inskränka mig till det förklarande, att jag för min del ingått på dess bibehållande
endast i den förhoppning, att insigten om obehöfligketen och skadligheten
af detta straff snart skall föranleda dess fullkomliga afskaffande, i hvilken
rigtning den nya strafflagen gjort ett vigtigt steg, derigenom att detta straff aldrig
ovilkorligt blifvit stadgadt, utan endast alternativt med andra straff.
Bibehållandet af böter såsom straffart kan icke heller föranleda till någon
väsendtlig anmärkning, då detta straff för vissa slag af smärre förbrytelser och polisförseelser
ännu länge torde vara det enda tillämpliga, ehuru det å andra sidan
icke kan förnekas att detta straff, åtminstone så bestämdt som för närvarande,
lätteligen drabbar den fattigare samhällsmedlemmen mera hårdt, än den rike, och
således innebär en afvikelse ifrån grundsatsen af allmän likhet inför lagen.
Återstå nu till granskning de mellanliggande straffarterna straffarbete och
fängelse. Frihetskänslan och sällskapsbcgäret äro tvänne djupt i menniskans väsende
nedlagda instinkter, hvilka just derföre sjelfmant erbjuda sig såsom lämpliga
medel att böja och straffa hennes onda vilja, när denna visar sig fiendtlig
emot samhället. Hon har missbrukat sin frihet, och straffas med förlusten deraf;
hon har brutit emot lifvet i samhället, och samhället straffar genom att för någon
tid utesluta den brottslige ur samhällslifvct. Genom användande af dessa
straff kan samhället hoppas, att den straffades onda vilja skall vara tillräckligt
kufvad och att brottslingen, när han återvänder i samhället, åter skall blifva en
nyttig samhällsmedlem. På dessa hufvudgrunder hvilar det s. k. penitentiärsystemet,
af hvars införande samhället redan börjat skörda välsignelserika frukter. I
detta system ingår, som sagdt, dels förlust af friheten dels straffet af ensamhet; i
det nya lagförslaget ingår jemte dessa ett tredje: straffarbete. Det är just emot
detta såsom en särskild straffart som jag vördsamt reserverar mig. Det är nemligen
bibehållet icke blott vid frihetsstraff på så lång tid, att cnsamhetsfängelse
under hola denna tid skulle vara våfiligt, dervid arbetstvång med en viss nödvän
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
45
dighpt måste inträda, utan är afsedt att vara en särskild dubbelt svårare straffart,
som, jemte och bredvid det enkla ensamhetsfängelset, på samma strafftider
som detta skall användas. Den sålunda uppställda skilnaden emellan dessa straffartey
saknar motsvarighet i verkligheten samt måste derföre inveckla så väl lagstiftning,
som, i följd deraf, äfven lagskipning i de svåraste motsägelser. För att
visa detta måste jag med några ord för den dermed tilläfventyrs obekante framställa
den afsedda lagstiftningens liufvuddrag. Tiden för fängelsestraff sättes icke
under en månad och i allmänhet icke öfver två år. Under vissa omständigheter
kan det dock höjas ända till fyra år. Det verkställes alltid i enrum eller s. k.
cell. Fängelsefången är tillåtet att af egna tillgångar skaffa sig bättre underhåll
och beqvämlighet, än i fängelset allmänligen bestås, att efter anmälan och tillstånd
under vissa kontroller emottaga besök, samt att sysselsätta sig med tjenligt
arbete, om han sjelf sådant sig förskaffar. Straffarbete på viss tid kan ådömas
ifrån 2 månader till 10 år, under vissa omständigheter till 12 år. Straffarbete
under två år (det enda som är med fängelse jemförlig!) skall, likasom fängelse,
verkställas i enrum. Fången eger icke annat än med egen arbetsförtjenst skaffa
sig särskilda beqvämligheter, ej utan tillstånd emottaga besök och skall sysselsättas
med det arbete hvarpå tillgång kan finnas. Är sådant arbete för längre
tid än tre månader ådömdt, skall likväl, då det verkställes i enrum, afdragas en
fjerdedel af den öfverskjutande strafftiden, så att t. ex. den som är dömd till två
års straffarbete endast 1 år 6 månader och 21 dagar hålles i fängelse. I afseende
på fängelsetidens längd är det alltså tydligen lindrigare att ådömas straffarbete
på viss tid, än att ådömas enkelt fängelsestraff på lika lång tid, hvaraf någon afkortning
icke eger rum. Återstår således att undersöka om de öfriga bestämmelserna
förändra detta förhållande och kunna föranleda dertill att sådant straffarbete
skall anses dubbelt svårare än fängelse. Den till straffarbete dömde är, säger man,
först och främst underkastad arbetstvång. Men hvad innebär väl detta i ett ensamhetsfängelse?
Hvem vet ej, att arbetet just är ensambetsfångens enda tillflykt, att
en bland detta straffs största fördelar just är den, att det lär den fallne att uppskatta
arbetets välsignelse och att deruti äfven framgent finna en tillflykt ej blott
emot nöden, utan äfven emot frestelsen? Hvad som sålunda kan betraktas såsom
en lindring i straffet saknar derigenom karakteron af straff. Också visar erfarenheten
nogsamt, att den ifrågavarande skilnaden i benämning, hvad arbetet angår,
O ' O 7 O '
icke motsvaras af någon verklighet. Arbetet är för ensamhetsfångarne en nödvändighet,
och de arbeta derföre lika mycket, den ene som den andre, fängelsefången
som arbetsfången. Om någon skilnad i arbetsqvantiteten finnes, torde den
snarare befinnas till fördel för den förre, som ej är tvungen, derföre ock arbetar
något villigare, än den sednare, som dertill betes vara tvungen. Men om arbetsfången
i ensamhetsfängelset vägrar? Huru skall han tvingas? Genom hvilka straff?
Hvilken besvärlig och kostsam tillsyn skulle icke behöfvas, om han verkligen
måste tvingas? Han behöfver icke tvingas, svaras med rätta, men då förfaller
också den skilnad emellan de ifrågavarande straffarterna, som man i arbetet sökt.
De öfriga i lagen uppstälda äro likaså blott skenbara eller ock olämpliga.
Hvad först beträffar den fängelsefången medgifna rättigheten, att af egna
tillgångar förbättra sitt kosthåll, inses lätt olämpligheten af en sådan tillåtelse.
“Den skulle i allmänhet blifva ett privilegium för den bemedlade brottslingen;
och om detta privilegium voro en verklig fördel, så skulle följaktligen derigenom
upphäfvas likheten i straff för brottslingar, dömda att straffas lika. Är åter fördelen
inbillad och fångförplägningen just den för fängelselifvet tjenligaste, så är
46
Lag-Utslcottets Betänkande N:o 35.
det häri, som skälet emot tillåtelsen ligger.1' Dessa ord af en utmärkt jurist
kunna vara nog tor att påpeka det olämpliga i att äfven inom fängelsets murar
låta penningen framkalla olikhet i behandling.
I fråga om rättigheten att emottaga besök finnes icke heller i verkligheten
någon skilnad. Att förneka en fånge beröringen med sina närmaste vore en ändamålslös
grymhet, tjenande snarare att förhärda än att förbättra. Äfven arbetsfången
torde väl också, enligt de upplysningar jag sökt skaffa mig, sällan om
någonsin förnekas denna moraliskt välgörande tröst. Och ej heller fängelsefången
må begagna sig deraf på ett sätt, som stör ordningen inom fängelset.
De i lagen angifna olikheterna emellan straffarbete och fängelse upplösa
sig alltså vid närmare granskning till ringa eller ingen betydelse. Den i lagen
medgifna afkortning i fängelsetiden för straffarbetsfånge är den enda skilnaden
ibland dessa, som vid en närmare granskning qvarstår, men en skilnad till fördel
för det straff, som lagen anser svårare. Men utom lagen torde likväl finnas en
skilnad, som är verklig, men tillika så mycket mera fördömlig. Straffarbetet,
säger man, medför större vanära och skam för den dertill dömde än det enkla
fängelset. Är det häruti, som skilnaden emellan ifrågavarande straffarter verkligen
finnes — och att den icke finnes annorstädes torde i det föregående vara utredt —
då utgör detta utan tvifvel det starkaste skäl emot straffarbetets bibehållande.
Skamstraff, såsom sådane, hafva för längesedan blifvit alldeles utdömda såsom
samhället ovärdiga och motverkande möjligheten af brottslingens återupprättelse.
Skammen åtföljer alltid i någon mån brottet, förbinder sig alltså också lätt med
det straff, som åtföljer ett nesligt brott, men bör icke, så vidt sådant kan undvikas,
utgöra ett väsendtligt element i sjelfva bestraffningen. Men om nu den
större skammen utgör den enda skilnaden af någon vigt emellan “fängelse" och
•‘straffarbete", är detta sednare utan tvifvel ett skamstraff och, såsom sådant, förkastligt.
Om denna skilnad i opinionen för närvarande verkligen förefinnes, hvilket
jag likväl icke är i tillfälle att med visshet afgöra, tror jag likväl att den
ej länge kommer att fortfara, sedan allmänheten fått fullt reda på, att de till
dessa olika straff dömde likväl straffas alldeles lika, i samma slags fängelse och
på samma sätt: och derföre vill jag icke på denna anmärkning emot straffarbetet
lägga någon synnerlig vigt. Afse vi alltså derifrån och undersöka de praktiska
följderna af dessa begge straffarters bibehållande bredvid hvarandra, straffarbetet
såsom svårare och fängelset såsom lindrigare, oaktadt de i verkligheten äro lika,
så skola vi finna dessa följder af särdeles betänklig art. En felaktighet i grunden
inverkar nödvändigt på hela det å denna grund bygdå systemet. Latitudsystemet
afser att domaren efter den olika beskaffenheten af brottet skall välja
dels emellan olika grader af samma straffart, dels ock emellan olika straffarter
samt dervid i svårare fall tillämpa svårare straff. Fängelsestraffet anses i lagen
så mycket lindrigare än straffarbetet, att, vid sammanläggning, en månad af det
sednare motsvarar två af det förra. Ett års straffarbete skulle alltså anses ungefärligen
emotsvara två års fängelse och halftannat års fängelse anses betydligt
lindrigare än ett års straffarbete. Om nu flera personer deltagit i ett brott, belagdt
med straff af fängelse eller straffarbete i två år, och endera begått det under
mera försvårande omständigheter än de andra, så att straffarbete på denne
måste användas, under det de andra icke anses böra straffas hårdare än med fängelse,
och den förre straffas med ett års straffarbete, som aftjenas med 9 månader
21 dagars fängelse i enrum, de sednare med fängelse i ett år och sex månader,
så hafva lagens bestämmelser ledt derhän, att den mindre brottslige i verklighe
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
47
ten straffas nära dubbelt hårdare än den brottsligare (18 månaders fängelse i
enrum emot 9 månader 21 dagar). Ännu hårdare kan tillämpningen blifva vid
sammanläggning af straff för flera smärre förbrytelser, hvilka hvar för sig ansetts
förtjena fängelse. Genom sådan sammanläggning af straff för smärre förbrytelser
kan en person komma att undergå ända till fyra års fängelse i enrum, under det
att han, vid sammanläggning af straff för gröfre förbrytelser, ej kan komma att
undergå längre tids sådant fängelse än ett år sex månader och 21 dagar. Har den,
som för flera smärre förbrytelser, efter sammanläggning, skolat straffas med tre
års fängelse i enrum, tillika lyckats begå ett brott, för hvilket honom ådömes
straffarbete i sex månader, skall han derigenom få sin fängelsetid förkortad till
ett år sex månader och 21 dagar. Inför dylika orimligheter måste lagskipningen
blifva vacklande, lagens och domarens anseende nedsättas och lagens syftemål förfelas.
Redan nu har man en daglig erfarenhet af brottslingars försök att genom
pådiktande af brottslighet förskaffa sig ett i lagen såsom svårare ansedt,
i verkligheten lindrigare straff. Inom straffarbetet, för sig betraktadt, förefinnes
samma olägenhet, som vid jemförelsen mellan fängelse och straffarbete, i följd
deraf att straffarbete under två år verkställes i enrum, derutöfver gemensamt; ett
allmänt öfverklagadt sträfvande finnes derföre hos brottslingar att komma utöfver
de två åren.
Dessa olägenheter kunna endast undvikas genom upphäfvande af skilnaden
emellan "fängelse" och “straffarbete11 samt derigenom att man vid alla frihetsstraff
använder ensamhetsfängelse så långt, som man i allmänhet anser detta kunna
användas, så att, om man antager sådant fängelsestraff utöfver två år vara fysiskt
eller psykiskt vådligt, det aldrig må tillämpas utöfver denna gräns, men deremot
alltid intill denna, när frihetens förlust för längre tid blifvit ådömd. Den, som
blifvit dömd till 4 års frihetsstraff, skulle, enligt denna grundsats, undergå två af
dessa i ensamhetsfängelse, do öfriga tvänne under gemensamt arbete. En sådan
behandling voro också i allo öfverensstämmande med det nu hos oss införda penitcntiär-systemets
grunder, ty, om den penitentiära behandlingen är den rigtiga,
är den det icke minst i afseende på grofva förbrytelser. Sedan den brottsliga viljan
under ensamhetstiden blifvit böjd och straffad, vore möjligen det gemensamma
arbetet en icke olämplig öfvergång till ett nytt inträde i samhällslifvet. Så som
det nu användes, utesluter det vanligen möjligheten af förbättring.
Utom detta grundfel i den nya strafflagen har man icke utan skäl emot
densamma anmärkt en nog långt drifven stränghet i straffbestämmelser. Denna
stränghet härleder sig här af samma orsak, som i åtskilliga andra nyare lagstiftningar
vid öfvergången ifrån affliktiva straff till penitentiära, nemligen fruktan
för do sednares otillräcklighet. Då fängelse ensamt för sig blef straff tyckte man
sig böra taga till så mycket deraf, att det rigtigt skulle förslå att ersätta både
hudflängning och lemlästande. Öfverallt har man också derföre i början tagit till
för mycket, men har också sedermera på de flesta ställen måst omarbeta hela
straffskalan. En sådan omarbetning bör så snart sorn möjligt företagas och kan
lämpligen ske i sammanhang med straffarbetets och fängelsestraffets sammanslående
till samma straffart, Dervid torde också böra iakttagas att straffgraderna
göras flera, så att jemväl latituder må kunna bestämmas på 1 till 3, 3 till 5,
5—7 och 7—9 år, i stället för att straffet nu alltid skall ligga emellan jemna årtal
2 till 4, 4 till 6 o. s. v. Härigenom skulle straffen noggrannare kunna afmätas
efter brotten, oaktadt man alldeles afstått ifrån en straffart.
48
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
Samtliga dessa anmärkningar äro af sådan art, att deras godkännande måste
medföra en mer eller mindre fullständig revision af den nya strafflagen. En
sådan omarbetning ginge likväl utöfver Lag-Utskottets höfva och verkliga uppgift,
som i förhållande till mera omfattande förslag, framlagda af Regeringen, enligt
min uppfattning måsto vara mera negativ. En sådan revision torde likväl
äfven derföre blifva nödvändig, att man knappast kan hoppas, att, efter lagförslagets
behandling i fyra Riks-Stånd och dervid fattade olika beslut, full konseqvens
skall hafva blifvit iakttagen. På grund häraf har jag i Utskottet föreslagit, att
Utskottet, jemte framläggande af strafflagsförslaget till Ständernas antagande,
skulle hos Rikets Ständer hemställa,
att Rikets Ständer, efter antagandet af den nya strafflagen,
hos Kongl. Maj:t i underdånig skrifvelse anhölle om en sådan
revision deraf samt af lagen om fängelsestraffs verkställighet,
att straffarten straffarbete borttoges, att alla till fängelse
straff
dömde underkastades penitentiär behandling samt att
straffbestämmelserna, der så lämpligen kunde ske, mildrades.
Detta förslag har i Utskottet mött formela betänkligheter, hvilkas rigtighet
jag icke helt och hållet kan jäfva, ehuru jag ansett dem böra vika för vinnande
af det stora målet, att sålunda verkligen kunna få en fullt ändamålsenlig
och konseqvent strafflag. Man har deremot, ibland annat, anmärkt, att det skulle
varit formenligare, om Utskottet, med afstyrkande af förslagets antagande för närvarande,
föreslagit en dylik anhållan hos Kongl. Maj:t. Skälen, hvarföre jag icke
kunnat dela denna åsigt, förefinnas dels uti min ofvau påpekade öfvertygelse om
olämpligheten och vådan af nuvarande halfhcts- och oefterrättlighetstillstånd, hvilket
blifvit en följd af den väsendtliga olikheten emellan de vid närmast föregående
riksdagar antagna delarne af lagförslaget samt ännu qvarstående delar af 1734 års
lag; dels deri att de nu framlagda olägenheterna redan förefinnas i nu gällande
lag och således icke kunna anses såsom fel i den nya lagen, utan såsom gamla
fel, hvilkas borttagande visserligen är önskligt, men hvilkas bibehållande likväl
ej bör förhindra införandet af de stora förbättringar, som den nya strafflagen i
sin helhet onekligen innebär. Det är utan tvifvel rigtigt att upphäfva en gammal
lag och antaga en ny bättre, äfven om ett och annat fel i den gamla lagstiftningen
jemväl kommer att qvarstå i den nya. •—- Under sådana omständigheter
har jag ansett mig böra inskränka mig till att på detta sätt till Rikets
Ständers allvarliga behjertande framlägga ofvananförda betänkligheter emot nu
gällande och i lagförslaget bibehållna ordnande af de båda straffarterna: straffarbete
och fängelse.
Vid 5 Kap. 13 §.
Då genom cn brottslings fällande till böter uppstår å' Statens sida en fordran,
å den brottsliges sida en deremot svarande skuld; då den omständighet, att
denna fordran icke blifvit uttagen är af rent tillfällig beskaffenhet och alltså icke
bör lända någon till befrielse eller inverka på det genom en laga kraftvunnen
dom afgjorda rättsförhållandet; och då denna grundsats jemväl vinner stöd af nu
gällande lag och det sätt, hvarpå den i allmänhet blifvit tillämpad, anser jag, i
öfverensstämmelse med den af Justitie-rådet Berg i Högsta Domstolens protokoll
uttryckta
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
49
uttryckta mening, böter jemväl böra utgå ur afliden sakfälds bo, om tillgång finnes
eller borgen derför blifvit stäld, så att ifrågavarande lagrum skulle lyda:
Dör förbrytare vare allt straff förfallet; dock gånge böter ut,
hvartill han dessförinnan genom laga kraft egande dom fäld
varit, om tillgång i boet finnes eller borgen för böternas gäldande
varit ställd. Har påföljd etc.
Vid 7 Kap.:
Att i lagen egna ett särskildt kapitel åt s. k. förbrytelser emot religionen
och emot det Högsta Yäsendet anser jag origtigt och vilseledande. Menniskans
inre beskaffenhet kan aldrig lämpligen göras till föremål för Statens straffbestäm
melser,
hvilka städse måste vara rigtade emot yttre, bestämda handlingar. Att
genom strafflagar omedelbart söka åstadkomma religiositet eller moralisk dygdförträfflighet
torde vara fåfängt. Menniskor kunna ej bestraffa synder såsom sådana,
utan ondast brott. Den nu nyskapade klassen “religionsbrott" förutsätter
likväl en sådan grundsats. De till kapitlet hänförda förbrytelser kunna ej lämpligen
bestraffas i annan händelse än att genom dem andra samhällsmedlemmars
religiösa känsla såras och deras religionsfrid brytes. De äro derföre hänförliga
till fridsbrotten och såsom sådana straffbara. Också inleddes med dem af Lagkomitéen
det kapitel som handlar om fridsbrott (det nuvarande ll:te, af hvilket
också flera paragrafer, de 4 första, med de i sjunde kapitlet införda stå i omedelbart
sammanhang). Dit har ock jag ansett detta kapitels paragrafer höra återföras
och får såsom skäl derför åberopa följande yttrande af en ledamot i Lagberedningen
:
“Enär man, såsom tillbörligt är, icke vidare tilltror sig att gå i förväg
Guds egen domsrätt och i egenskap af synd mot det Högsta Yäsendet underkasta
mensklig straffrätt Guds smädande samt gäckeri med Guds ord och sakramenten,
i följd hvaraf benämningen religionsbrott ej heller bör gifvas åt så beskaffade brott,
utan desamma blifva föremål för den borgerliga lagstiftningen endast på den grund
att de väcka förargelse hos en hvar, sorn tror på Gud, och kränka medborgerliga
samhället genom religionskänslans sårande och vanhelgande af det dyrbara föremålet
för allmän dyrkan; hvadan förbrytelser i denna del rätteligen må benämnas
för ett störande af annans religionsfrid, kan jag ej instämma i bildande af tvänne
särskilda kapitel, det ena om religionsbrott, det andra om fridsbrott, utan tillstyrker
bibehållande af lagförslagets 12:te kapitel “ (Detta innefattar båda).
“Skulle åter, i motsats häraf, straffet för de förbrytelser, åt hvilka man vill
gifva benämningen religionsbrott sättas i förhållande till helgden af det höga föremål,
sorn ansåges genom brottet förnärmadt; så vore en straffmätning, som föranledde
till jemförelse med straffen för förnärmelser i ord mot personer af konungahuset
och Statens embetsman, efter min tanke, ingalunda emot brottet svarande;
och i allt fall skulle jag ej vilja bland brotten emot Högsta väsendet upptaga idkande
af handtverk eller arbete å sön- eller högtidsdag."
I öfverensstämmelse härmed föreslås vördsamt:
att sjunde kapitlet i Lagförslaget borttages samt de fyra §§, af
hvilka det består, flyttas till lide kapitlets början, i följd af hvil
ken
förändring ej mindre paragrafernas nummer i detta sednare
kapitel, än äfven de följande kapitlens nummer torde derefter rättas.
Bih. till B. St. Prat. 1862 Sp 1863. 7 Sami. 1 Afd. 13 Haft. 7
50
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
8 Kap. 14 §, som jag anser vådlig och obehöflig, hvarför den torde kunna utgå.
9 Kap. 3, 4 och 5:te §§.
Latitudsystemet medger tillfälle att iakttaga alla vid ett brott förekommande
försvårande omständigheter. Såsom annat än en sådan omständighet kan
jag icke anse en persons mera upphöjda ställning, och anser alltså, att 3:dje och
4:de §§, äfvensom sista momentet af den 5:te kunna utgå.
11 Kap. 6 §, hvarest böterne för ett så ringa brott utan fara kunde nedgå
till det vanliga minimum af fem R:dr.
14 Kap.
16 Kap. 8 och 13 §§, vid hvilka jag hyllar de af Hans Excellens JustitieStatsministern
i Stats-Rådets protokoll, äfvensom af Justitierådet Berg i Högsta
Domstolen utvecklade åsigter. Att en person talar sanning kan i mina ögon aldrig
vara straffbart, såvida ej annan dermed i otid skymfas, en förbrytelse, som
likväl i förslaget icke är belagd med straff i öfverensstämmelse härmed; och då
ostridigt äfven skymfliga tillvitelser för verkliga brott, som redan blifvit genom
undergånget straff försonade, innefatta en straffbar ärekränkning, föreslås vördsamt
att jemte det 8 och 13 §§ rättas i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts ursprungliga
förslag, efter den 13 § införes en ny § af följande lydelse:
“Tillvitar man någon i oträngdt mål och i skymflig afsigt brott, derför
han redan straff undergått, vare lag, som i 9, 11 eller 12 § sägs.“
18 Kap. 11 §.“
af Herr Biskop Bring: “De flesta af de förändringar, som Höglofliga
Lag-Utskottet ansett böra vidtagas i den af Kongl. Maj:t nådigst föreslagna
Strafflag, har jag med min röst inom Utskottet icke kunnat understödja. - För
min del har jag utgått från den åsigt, att den kriminallagstiftning, som genom
Konungs och Ständers sammanstämmande beslut nyligen kommit till stånd, tillsvidare
borde förblifva orubbad, och att således de hithörande nya författningarna
borde, på sätt äfven i den nådiga Propositionen skett, i hufvudsakon oförändrade
intagas uti den Strafflagscodex, som nu är i fråga.
Uti Utskottets behandling af lagförslagets 17:de och 18:de Kapitel har jag
vid det slutliga afgörandet icke deltagit och har således icke heller någon rätt
att mot Utskottets förslag i dessa delar mig reservera. Jag anmärker blott, att
jag, vid den första behandlingen af den nådiga Propositionen, i nämnda stycken
inom Utskottet sökt, ehuru förgäfves, att göra gällande hufvudsakligen samma
åsigter, som af Justitierådet Adlercreutz i Högste Domstolen blifvit uttalade.14
af Herr Doktor Schram: “Hufvudsakligen emot 3 § i 17 Kap. om äkten
skapsbrott
samt 9 och 11 §§ 18 Kap. om sedlighetsbrott, uti det till Rikets Höglofliga
Ständer af deras Lag-Utskott nu afgifna förslag till ny strafflag, nödgasjag
mig vördsamt reservera. Med öppet erkännande af de svårigheter, som lagstiftningen
särskildt härvid har att besegra, förefaller det likväl mig och många
andra, såsom hade Utskottet skäligen bort tillse, att åtalsrätten emot de efter
dessa kapitel brottslige i allmänhet åtminstone icke blefve inskränkt mera härefter,
än hvad den varit i hittills gällande lag. Men efter det nya lagförslaget
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
51
skulle denna åtalsrätt, emot hvad nu är förhållandet, i ganska vigtiga fall komma
att helt och hållet bero på den ena partens angifvelse. Fara är likväl, att dylika
lagens fridlysningar öfver otuktslastens utöfvare ej långt härefter torde göra sedeslösheten,
ehuru uti denna lag visserligen endels förbjuden, dock i verkligheten
fullkomligt strafflös, samt sålunda, och emot Utskottets bättre afsigt, underlättad
och främjad. Ty just derigenom, -— dels att åtal af horsbrott, utom i det 4:de
undantagsfallet uti först omförmälda lagrum, ej finge af allmän åklagare sjelfmant
anställas, så vida ej den oskyldiga makan genom särskild angifvelse eller
efter sökt ägtentkapsskilnad, samt domfäst kraf af barnaunderhåll, sådant lagförande
mot den skyldige sjelf föranledt, — dels att för lönskalägcsbrott, enligt
9 § 18 Kap. ej heller finge till straff dömas och dessa således icke af allmän åklagare
åkäras, i annat fall, än då mannen, efter lagsökning af qvinnan eller hennes
målsman, ålägges att underhåll gifva till barn, hvarmed qvinnan i lägersmålet
rådd blifvit: — genom dessa, i vår gamla lag hittills okända, men af en nyare
tids jurisprudens förordadé, inskränkningar i åtalsrätten, lägges nu den för tukt
och sedlighet i ett kristet samhälle så vådliga magteri, att förekomma och afvärja
slika åtal samt hindra och borttaga de välförtjonta straffens både utkräfvande och
tillämpande, medelbart och nästan uteslutande i den samvetslöse brottslingens
egen hand. Lyckas han blott nemligen, att med lock eller hot, i godo eller ondo
förmå den i hordomen oskyldiga makan, oller den i lönskaläget delaktiga, men
dock, enligt lagförslaget, alldeles strafflösa qvinnan, att omsorgsfullt förhemliga
lagöfverträdclsen och stillatigande fördraga lidandet deraf; så blir ju brottet då
strafflöst. Utskottet har ryggat tillbaka, att vidare tillåta angifvelse- och åtalsrättens
bibehållande emot horsbrotten, och det af uppgifven omsorg för familjeli/vets
helgd, såsom om man, genom de förras undandöljande för åtal och straff,
skulle på något sätt befordra den sednare! I de flesta och vanligaste fallen skulle
det bero på den oskyldigas godtycke, säkerligen först regleradt af den skyldige,
om angifvelse borde ske eller ej, och såsom grund för det sednare alternativet,
eller åtals uteblifvande, lägger Utskottet en särskild vigt på förlåtelsens och försonlighetens
välsignelser deraf. Men huru skulle dock icke lagen sjelf understundom
komma att bli alldeles overksam och kraftlös? Der 2:ne gifta bjonelag drefvos af
den olyckliga lustan ända derhän, att de med gemensamt samtycke lefde i det fortsatta
otuktsförhållande mod hvarandra, som 17:de Kapitlets. 2:dra § förbjuder, samt
således alla fyra dessa makarna sjelfva vore brottsliga: — der blefve väl då ock
af ingendera bland dem någon angifvelse af brottet gjord, och kunde icke heller af
någon “oskyldig“ dervidlag göras, hvadan således icke heller något åtal emot dem,
utom enligt 3:dje §:s 4:de fall, kunde af allmän åklagare lagligen få anställas, huru
djupt deras iörargerliga lefverne än kränkte den allmänna rätts- och sedlighetskänslan.
Men genom sådana, till och med mycket uppenbai-a, äktenskapsförbrytelsers
ganska möjliga strafflöshet inför lagen, kan väl Staten icke sägas hafva
vårdat friden inom familjerna, och tillsett deras rätt. Ty stöder sig icke både den
ena och den andra alldrainnerst på den fasta grunden af sann Gudsfruktan, inbördes
kärlek, tillgifvenhet och obrottslig trohet makarna emellan; så äro alla andra
familjeband, huru prisade som holst, dock sköra och opålitliga. Och sådana, sedlighetskränkta
små familjer, bli då visst ingen betryggande rot för de stora familjernas,
för staternas lycka, välsignelse och bestånd. —
Hvad emellertid emot allmänna åtalsrätten för horsbrott än må kunna anföras
om familjefridens bevarande okränkt; så lärer detsamma dock icke kunna få
gälla till den stora inskränkning, som i lagförslaget skett uti allmänna åtalsrätten
52
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
emot ogift man och ogift qvinna för deras sedlighets-brott i lönskaläge, hvarom 9
§ i 18 Kap. handlar, och enligt hvilken §, såsom redan är anfördt, qvinnan går
alldeles strafflös. Men — utom i de fall, som i de 8 der närmast föregående §§
omförmälas och äro underkastade allmän åklagares sjelfkrafda embetsåtgärd — kan
ock den brottslige, ogifte mannen, enligt samma 9 §, bli lika straffri, der han nemligen
ej på qvinnans eller hennes målsmans lagsökning redan dömes eller ålägges
att utgifva sitt oäkta barns underhåll. Utskottet har ock i allmänhet befarat, att,
genom angifvelse- och åtals-rättens bibehållande vid den utsträckning, den hittills
haft emot lösaktigheten, eller genom lastens offentliggörande inför domstol, genom
allmän åklagare utan vilkor, “den allmänna sedlighetskänslan skidle såras.“ Men
skall då denna bättre känsla hos andra medmenniskor, när hon af de sedligen
brottsliges opåtalda lastfulla uppförande redan tagit allmän anstöt och blifvit på
det djupaste sårad: skall hon äfven då och derefter, just genom sjelfva strafflagens
förbud emot eller inskränkning af allmän åtalsrätt, beröfvas alla anspråk att få
bli aktad och tillfredsställd, under det att de sedeslösa brottslingarna sjelfva likväl
kunna fortfarande bli ostraffade? Hittills har dock vår Svenska lag, med sina
straffhud och en friare åtalsrätt, såsom ock det Svenska Folkets kristliga sedlighetsbegrepp,
med sitt sunda omdöme, sorgfälligt sökt att omgärda tukt och ärbarhet
ibland både gifta och ogifta samhällsmedlemmar i riket — utan undantag. De
bevisliga brotten häremot ha ock icke undgått, att, på allmän åklagares embetsbeifran
vid Domstol, beläggas med laga straffpåföljder och ansvar. För min fruk
tan, att likväl sådan erforderlig näpst mera sällan torde, efter det nya lagförslaget,
komma att å de brottslige i dessa afseenden utkräfvas, har jag här ofvan sökt
bjuda skäl. I enlighet med de inom Högvördiga Preste-Ståndet, vid remissen af
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet, välbetänkt yttrade åsigter härom, har
jag derföre inom Utskottet icke kunnat med min röst medverka dertill, att såsom
Lagförslaget nu synes mig göra, så väsendtligen rubba det hittills hos oss varande
sambandet emellan otuktsbrotten och deras allmänt medgifna offentliga åtal till
laga ansvar och bestraffning, äfvensom jag ansett Utskottet hafva bort, med afseende
på lönskalägesbrott stadga ansvar så för man som qvinna, måhända dock
med den inskränkning för qvinnan, att hon ej straffas förr, än hon, tredje resan
sig förbrutit. Dessutom anser jag det straff, som sednare momentet i 18 Kap. 11
§ stadgar för qvinna, som i skörlefnadsnästen låter bruka sig till otukt, böra utsträckas
i allmänhet till qvinna, som håller sin kropp fal. Ty genom att lemna
en mängd dylika sedlighetsbrott antingen helt och hållet eller ock ganska lätt
sträft lösa, såsom man nu är på väg att göra, dermed befordras, i stället för att
hindras och minskas, lösaktigheten till en betänklig grad ibland det Svenska folket.
Jag hemställer derföre vördsamt, dels
l:o att den 3:dje § i 17 Kap. af detta Lagförslag måtte af Rikets
Höglofliga Ständer förklaras böra alldeles utgå,
såsom ej blott för den sanna husliga friden menlig, utan ock olämplig att i kriminal-lagen
upptagas, jemväl i det afseendet, att i denna § ej innehålles någon
enda ansvars- och straffbestämmelse för brott, — dels ock
2:o att sednare momentet af 9 § i 18 Kap. måtte beslutas att likaledes
utgå, samt
3:o att lönskalägesbrotten måtte med särskilda straffpåföljder
beläggas för brottslingar af hegge könen, pä sätt hittills hos
oss varit förhållandet, äfvensom,
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
53
4:o att allmän åklagare oj måtte af lagen oskäligen inskränkas
nu mot förr, i sin mot samhället egande tjenstepligt, att, på
derom skedd angifvelse och med vunnen laga bevisning, otuktsbrotten
åtala och beifra.
I denna syftning föreslås ock lika vördsamt, att så väl omförmälda 9 § i
18 Kap. måtte, till sitt förra moment, som ock den 11 §:ns sednare moment,
varda återremiterade, till ny behandling af det Höglofliga
Lag-Utskottet. “
Af Herr Domprosten Björling, hvilken dels instämt med Herr Grefve Sparre
i afseende å 1 Kap. 1 §, äfvensom beträffande det resultat, hvartill Herr Grefven
kommit i afseende å 20 Kap. 10 §, samt med Herr Lemchen i fråga om 13 Kap.
5 §, dels ock yttrat:
“Vid 2 Kap.
Emot den bestämmelse i 2 Kap. 2 § att dödsstraffet skall offentligen verkställas
får jag reservera mig. Det skäl, som anföres lör denna offentlighet, nemligen
att straffet derigenom skall verka mera afskräckande, har intet stöd af erfarenheten.
Dels har nemligen det högtidliga i denna offentlighet i förening med
den lifdömdes väl beredda tillstånd någon gång frambringat en motsatt verkan,
i det de blifvit en uppmaning och anledning till brott; dels utöfvar det blodiga
skådespelet i allmänhet en förhärdande verkan på obildade åskådare. Dessa sednare
betrakta ej sällan en afrättning med samma intresse, som de mera bildade
en tragedi; och de gå derföre dit såsom till ett offentligt nöje. Derifrån härleder
sig att afrättsplatserna vid dessa förrättningar omgifvas af en otalig menniskomassa,
som med lifligaste uppmärksamhet betraktar, ja med begärliga ögon likasom
slukar det fasansfulla uppträdet. Den verkan, som detta uppträde, vid ett
sådant förhållande, åstadkommer, är derföre i de flesta fall att förhärda åskådarna
eller göra dem kalla och likgiltiga för utgjutande al menniskoblod. Yäl vet jag
att ett annat mera objektivt skäl än det ofvannämnda skulle kunna anföras för
bibehållande af dödsstraffens offentliga verkställande, nemligen det att lagen, såsom
en representant af rättvisan, bör vid utöfvandet af denna i dess strängaste
form uppträda med högtidlig offentlighet för att derigenom allmänneligen ådagalägga
sitt djupa sedliga allvar och sin öfver alla enskilda menskliga förhållanden
upphöjda karakter. Men lagen behöfver ej detta stöd för att uppehållas och erkännas
i siu värdighet och fulla sedliga betydelse; och det vore ock i detta hänseende
helt och hållet förfeladt och otillräckligt. Af dessa skäl får jag yrka att
offentligheten vid dödsstraffets verkställande måtte upphöra.
Vid 7 Kapitlet.
Emot Lag-Utskottets nedsättning af straffbestämmelserna i 7 Kapitlets lista
och 3:dje paragrafer får jag reservera mig. Samhället, så vida det ej förbiser att
religionen är dess innersta lifskraft, måste vaka öfver att det heliga aktas och
vördas och ej offentligen vanhelgas af samhällets medlemmar, och derföre måste
det ock med allvar bestraffa nämnda vanhelgande. Jag får derföre yrka att Kongl.
Maj:ts nådiga förslag i dessa paragrafer må blifva oföräudradt,.
Uti 7 Kapitlet finnes ej något stadgande angående den, som brister ut i
svordom och dermed åstadkommer allmän förargelse. Detta brott, så ringa det i
allmänna omdömet än må aktas, sårar dock, synnerligast genom sitt öppna fram
-
54
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
trädande, alla religiöst sinnade, emedan det bär vittne om lörakt för Guds bud och
ett trotsigt vanhelgande af Guds namn. Fordna tiders lagstiftare hafva ock derföre
i vår lag stadgat straff för nämnda brott, och jag tror att vördnaden för
Guds bud och namn ännu ej så utslocknat inom vårt laud, att man skulle kunna
borttaga detta stadgande och dermed förklara att ifrågavarande brott härefter vore
inför lagen tillåtet, utan att detta skulle hos många väcka djupt bekymmer.
På grund häraf får jag yrka att, i likhet med hvad vår nu gällande lag innehåller,
straff måtte i 7 Kapitlet af Kongl. Maj:ts nådiga förslag till strafflag stadgas
å den, som genom svärjande åstadkommer allmän förargelse.
Vid 10 Kapitlet.
De ändringar Utskottet föreslagit uti 10 Kapitlets 14:de paragraf finner jag
hvarken nödiga eller nyttiga. Utskottet har trott att menighet å landet eller i
stad genom denna paragraf vore förhindrad att sammankomma för att rådgöra om
allmänna ärenden, som ej röra denna menighet i dess mera enskilda förhållanden;
men mig synes att Utskottet deruti misstagit sig samt af allt för långt drifven
försigtighet, såsom ordspråket säger, sett spöken på ljusa dagen. Ej ett enda ord
finnes nemligen i denna paragraf, som antyder att med ärende, som menigheten rörer
skulle menas endast enskildt ärende; och en sådan tolkning förefaller oväntad i vårt
konstitutionela samhälle, der ingen sanning är allmännare erkänd af Konung och
folk än den, att angelägenheter, som röra hela samhället, äfven måste röra dess
särskilda menigheter och personer. Utskottet har vidare ur denna paragraf uteslutit
det stadgande att anmälan skall göras hos den offentliga myndigheten i orten
eller staden om tid och ställe för sammankomsten. Men detta stadgande är nödvändigt
för att tillbörlig ordning måtte kunna vidmagtliållas. Det skäl Utskottet
åberopar, nemligen att dröjsmål och andra olägenheter skulle kunna uppkomma
för menigheten genom nämnda stadgande, i fall den offentliga myndigheten vore
aflägset boende, synes mig vara af mycket underordnad vigt emot det skäl, att
ofvannämnda föreskrift är bögst behöflig för att förekomma de oordningar, som
lätteligen kunna uppkomma om dylika sammankomster få hållas utan föregående
anmälan. Med anledning häraf får jag yrka att Konungens nådiga förslag i denna
paragraf må blifva oförändradt.
Vid 14 Kapitlet.
De ändringar Utskottet föreslagit i 45 § af detta Kapitel synas mig vara
origtiga. Utskottet har nemligen tillagt den bestämmelsen att allmän åklagare
oj får åtala misshandel, som i 12 och 13 §§ sägs, ändå att den skett emot skyldeman
i rätt uppstigande led. Utskottets skäl för detta tillägg är att allmän åklagare
ej måtto opåkallad få inblanda sig i familjens angelägenheter och åklaga nämnda
brott äfven om den misshandlade fadren eller modren gerna vilja förlåta den
brottsliga och högeligen önska att hans förseelse ej måste offentliggöras. Härtill
svaras, att om man visserligen å ena sidan icke kan neka att sådana fall, hvilka
Utskottet här förutsatt, skola komma att inträffa, om den åklagaremagtcn i nu
gällande lag medgifna rätt bibehålles i hela dess utsträckning, så måste man dock
å andra sidan medgifva att, om denna rätt, enligt hvad Utskottet föreslagit, inskränkes,
de fall skola blifva långt flera, då gamla och orkeslösa föräldrar, som
lefva, såsom det kallas, på fördel hos barnen, af dessa komma att misshandlas
utan att de dock våga angifva eller åtala saken, och föräldrarna skola då på sin
ålderdom öfverlämnäs värnlösa åt obarmhertiga barns godtycke. Men vidare och
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
55
framför allt anmärkes, att denna sak ej bör bedömas från synpunkten af de tillfälliga
olägenheter, som enskilda personer, vare sig föräldrar eller barn, hafva af
den ena eller andra lagstiftningen; utan den bör ses från en högre och allmännare
synpunkt. Klart är nemligen att vördnaden och lydnaden för föräldrar är familjelifvets
innersta band, och utgör den grund, ur hvilken Statens väl uppvexer, och
att samhällets bestånd ytterst beror derpå att fjerde budet i Guds heliga lag ej
måtte allmänneligen öfverträdas. Den som ej från barndomen lärt sig att älska,
vörda och lyda föräldrar, han kan ej lära sig att älska, vörda och lyda öfverhet
och fosterland, han kan ej för allmänt väl uppoffra sin enskilda fördel och sitt
godtycke. Derför har samhället både rätt och pligt att vaka öfver att föräldrar
ej mål te af sina barn misshandlas, och det kan ej utan våda för sitt eget bestånd
öfverlemna denna rätt åt det enskilda godtycket. På grund häraf får jag yrka att
Konungens nådiga förslag i denna del må blifva oförändradt.
Utskottet har äfven från denna paragraf borttagit ordet Sabbat och derigenom
än ytterligare inskränkt den allmänna åklagaremagtens åtgärder i afseende
på de brott, som der omtalas, men emedan detta synes mig strida mot den helgd,
som Sabbatsdagen bör hafva, får jag yrka att Konungens nådiga förslag äfven i
denna del måtte oförändradt antagas.
Vid 17:de och 18:de Kapitlen.
Allmänt erkännes att de handlingar, som i 3 § af 17 Kap. och 9 § af 18
Kap. omnämnas, äro, betraktade ur den kristna religionens och sedlighetens synpunkt,
verkliga brott; och Lag-Utskottet har i sitt försvar för nämnda paragraf
ej heller förnekat detta. Men Utskottet har förbisett att dessa brott till sina
följder äro förstörande för hela samhället, emedan de angripa det i dess sedliga
grundvalar. Följden af detta förbiseende är att Utskottet tror att de nämnda
brotten egentligen angå endast den enskilda familjen och personen, eller att de
äro mera att anse såsom privatangclägenheter, hvarföre de ock icke böra på samhällets
vägnar af allmän åklagare åtalas. Äfvenså har Utskottet derigenom blifvit
förledt att i hänseende till verkan på samhället likställa otuktslasten med
girighet och slöseri m. m. Hela detta Utskottets betraktelsesätt är dock falskt.
Först och främst är nemligen klart att samhället har lika stor rätt och pligt att
skydda sina medlemmar emot den sedeslöse förföraren, som emot tjufven och
mördaren, emedan icke mindre dyrbara rättigheter äro i fråga i det ena än i det
andra fallet. Vidare upplösa dessa brott den sedliga institution, ur hvilken det
kristliga samhället fortfarande uppvexer. Klart är nemligen att ju allmännare
lönskaläge! och konkubinatet blifva, desto sällsyntare blifva äktenskapen, och
desto mera skall lösaktigheten, som genom dessa brott befordras, äfven verka
derhän att de afslutade äktenskapen genom äktenskapsbrott befläckas och upplösas.
Det kristliga familjelif vet, som endast genom äktenskapet grundas och
vidmagthålles, blifver på detta sätt i grunden förstördt; och då den kristliga
Staten uppkommer ur familjen och har sin rot i denna, så är tydligt att de
omnämnda brotten måste såra samhället i dess grundvalar. Hvarje kristen
stat, som ej förbiser sitt satina väl, måste derföre genom sin lagstiftning uttryckligen
förklara att de i Kapitlen 17 och 18 omnämnda handlingar äro verkliga
brott emot samhället, samt derföre anse sig ega både rätt och pligt att åtala och
bestraffa dem. Detta om de allmänna grunder, från hvilka Lag-Utskottet ut
-
56
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
går vid försvarandet af de ofvannämnda paragraferna i det nådiga strafflagsförslaget.
De motiver, som särskildt bestämt Utskottets pluralitet att låta 17 Kapitlets
3 § qvarstå äro, enligt dess eget förklarande, hufvudsakligen att åklagaremagten
ej bör få intränga i familjelifvets hemligheter, offentliggöra skandalen och
omintetgöra försoningen makarna emellan. Dessa motiver kan dock ej tillerkännas
stor betydelse, emedan här främst ifrågakommer samhällets rätt och pligt
att, efter dess förmåga, verka till den sedernas och familjelifvets renhet, hvarförutan
äfven samhället sjelf går sin upplösning till möte; och torde den stora vigt
Utskottet tillerkänt dessa motiver derföre ytterst härleda sig från slapphet i uppfattningen
af horsbrottets samhällsförstörande natur. Detta synes ock klart deraf,
att de grundsatser, angående åklagaremagten, hvilka Utskottet följt i afseende på
de brott, som 17:do Kapitlet omnämner, dock ej kunnat uppehållas i fråga om de
förbrytelser, hvarom de 8 första paragraferna i 18 Kapitlet handla, ehuru alldeles
samma skäl för deras användande kunna vid det sednare stället anföras, som vid
det förra. Dessutom torde den i nu gällande lag åklagaremagten medgifna rätt
att beifra horsbrott, tvärtemot Utskottets föreställning, verka derhän att dessa
brott dölja sig samt sky offentligheten; men om denna åklagarerätt upphör skall
i många fall brottet öppet bedrifvas, och skandalen derigenom på ett sedligheten högst
sårande sätt offentliggöras. Äfven anmärkes att, der äktenskapet blifvit genom
horsbrott befläckadt, föreningen emellan makarne är så godt som upplöst, samt
att försoningen dem emellan då oftast blott är skenbar. De skäl Utskottet anfört
till försvar för tredje paragrafen af sjuttonde Kapitlet synas mig derför
mycket underhaltiga och det förefaller högst oväntadt att Utskottet slutar sin
framställning med den försäkran att det sett saken från en högre synpunkt.
På grund af ofvanstående får jag yrka att 3 § af 17 Kapitlet må ur Strafflagsförslaget
utgå.
Hvad 18 Kapitlets 9 § särskildt beträffar, så är tydligt att i densamma
betraktas lönskaläget endast såsom en på den enskilde verkande synd, som ej
hörer till borgerliga lagen att beifra och bestraffa utan till själavården. Detta är
klart dels deraf att brottet i och för sig ej bestraffas, emedau qvinnan är fri från
allt lagens straff och mannen endast straffas i det fall att han förnekat eller försummat
barnaunderhållet, dels ock deraf att åklagaren ej eger rätt att å samhällets
vägnar åtala ifrågavarande brott. Lag-Utskottet, som försvarat denna paragraf,
sådan den lyder i det nådiga förslaget, har förbisett att lönskaläget är ett brott
emot samhällsordningen, emedan den lösaktighet, hvarom det vittnar, och som
det befordrar, är i sina följder högst förderflig och samhällsförstörande. Dessutom
begår Utskottet ett stort misstag då det tror att nämnda brott skall undandragas
skandalen och offentligheten och derigenom blifva mindre skadligt om
allmänna åklagaren ej får åtala det; ty följden deraf skall tvärtom blifva att
denna last. skall bedrifvas öppet och fräckt, och derigenom mera än något annat
befordra osedlighet samt äktenskapens sällsynthet och upplösning. På grund af
ofvanstående får jag yrka att straff måtte i lag utsättas för både man och qvinna,
som bedrifva lönskaläge, samt att allmänna åklagaren måtte få åtala detta brott.
Men då qvinna, som första gången begår nämnda förbrytelse, oftast faller ett offer
för förföraren, så får jag upptaga vår nu gällande lags bestämmelse att straff för
lönskaläge ej må å qvinna tillämpas förr än för tredje resan. Den i gällande
lags 53 Kapitels i § intagna skärpta straffbestämmelse för husbonde, som lägrat
sin
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
57
sin tjensteqvinna synes mig hafva sin goda grund, dels emedan husbondens pligt
är att hafva vård" om sina tjenares sedlighet, dels ock emedan han genom sitt
husbondevälde ar i tillfälle att lättare förleda sin tjensteqvinna och missbruket af
detta välde derföre hör vara underkastadt lagens särskilda beifran; och då en
bestämmelse härom synes mig rättast hafva sin plats i 9:dc §, får jag föreslå att
denna paragraf måtte få följande lydelse: Öfva ogift man och ogift qvinna otukt
med hvarandra, utom de fall, som förut sagda äro, varde straffade för lönskaläge med
böter högst ett hundra Riksdaler; dock må det straff ej tillämpas å qvinna förr än
hon tredje resan sig förbrutit. Begär husbonde otukt med sin tjensteqvinna; vare detta
för mannen ansedt såsom en försvårande omständighet.
Då qvinna, som bedrifver otukt för att dermed förtjena penningar, med
skäl anses hafva uppnått en hög grad af brottslighet, och sådan brottslighet kan
öfvas utan att det sker i hus, der skörlefnad bedrifves, får jag yrka att sednare
momentet af 11 § i 18 Kapitlet måtte, i enlighet med Lag-komitéens, Lagberedningens
och Konungens primitiva förslag, erhålla följande lydelse: Qvinna, som
låter bruka, sig till skörlefnad, straffes med fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år.”
af Herr Doktor Forssell, hvilken dels instämi med Herr Grefve Sparre i
fråga om 1 Kap. 1 §, 2 Kap. 15 §, 14 Kap. 45 § och 20 Kap. 10 §, — samt med
Herr Domprosten Björling i afseende å verkställigheten af dödsstraff, straffbestämmelserna
i 7 Kap. och frågan om straff för svordom, äfvensom beträffande
14 Kap. 45 §, med särskildt afseende å uteslutande af ordet ”sabbat”, dels ock
yttrat: ”Då jag härmed förklarar mig instämma i närmast föregående tvänne reservationer
i hvad de röra 17 och 18 Kapitlen, inskränker jag mig till att, i öfrigt,
i afseende särskildt på denna lagstiftning vördsamt anföra följande, som
jag ansett icke böra undanhållas de Högloft. Ståndens uppmärksamhet och
öfvervägande.
Den åsigten, att i vår lagstiftning en större del af könsförbrvtelserna borde
undandragas allmänt åtal, äfvensom att oqvalificeradt lönskaläge skulle lemnäs
alldeles ostraffadt, gjorde sig till och med i större utsträckning, än den eger i
förevarande strafflagsförslag, gällande redan i Lag-komitéen. Dess strafflagsförslag,
i öfverensstämmelse med denna åsigt affattadt, innehåller om horsbrott ett
stadgande ord för ord lika med det, som i 17 Kap. 3 § af Kongl. Majk förelädes
nu varande Högsta Domstol till granskning, samt om oqvalificeradt lönskaläge ej
ett enda ord. Lag-beredningen, som i hufvudsaken upptog samma åsigt såsom rigtig,
åstadkom blott den ringa modifikation deraf, beträffande lönskaläge, som
finnes uttryckt i förevarande strafflagsförslags 18 Kap. 9 §. — Vid sådant förhållande
väntar man med skäl att finna förslag, så väsendtligen afvikande från vårt
lands hittills bestående lagstiftning, utförligare motiverade antingen af Komitéen
eller åtminstone af Beredningen. Hvad som i detta afseende finnes är dock
jemförelsevis en obetydlighet. Komitéen innefattar sin motivering i de korta
orden att "när den förnärmade makan vill fortsätta sammanlefnaden med den
”brottsliga, och på sådan grund ej åtalar brottet, allmän åklagare ej bör kunna
”derå tala”, och Beredningen säger sig ”lika med Lag-komitéen, hafva ansett den
”otukt emellan ogifta personer, som i Svenskt lagspråk kallas lönskaläge, icke
”egentligen kunna, ehuru i moraliskt hänseende ganska lastbar, blifva föremål
”för bestraffning efter allmän brottmålslag”; dock tillägger Beredningen sig hafva,
Bih. till R. St. Prot. 1862 cj 1863. 7 Sami. 1 Afd. 13 Haft. 8
58
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
”på det äfven i sådan lag något band må finnas på den lättsinnighet och förförelse,
som på detta sätt kränker allmän sedlighet, föreslagit en ny §, hvari stad”gas
etc.” se 9 § 18 Kap. af förevarande strafflagsförslag. — Den kännbara brist imotiveringen
för nu ifrågavarande lagstiftning, som sålunda ända hitintills förcfunnits,
har dock nu varande Lag-Utskotts pluralitet sökt fylla, och dermed gjort sig
om frågans nu förestående slutliga lösning så mycket mera förtjent, som det af
Utskottet framlagda försvaret för lagförändringen är af beskaffenhet att utgöra en
väl behöflig utgångspunkt så för dess försvarare, som dess motståndare inom den
representation, som nu skall bestämma denna lagstiftnings, och med detsamma,
till en väsendtlig del hela vårt fäderneslands öde för en aflägsen framtid. I egenskap
af motståndare begagnar jag motiveringen för att, till det afseende sådant
kan förtjena, i största korthet framställa några anmärkningar, särdeles i afseende
på de delar deraf, som af andre reservanter äro mindre belysta.
Att andra länder på sednare tider uppställt sin lagstiftning så, som nu är
föreslaget att af oss vidtagas, hör icke på andra vilkor här något kunna gälla, än
så vida visas kan, dels att olikheten mellan den förut bestående och den nya
lagstiftningen varit i dessa länder lika stor, sorn den skulle blifva hos oss, dels
ock att det nya burit verkligen goda frukter. Intetdera är af Utskottet ådagalagdt.
Dessutom kan ej all nyare lagstiftning åberopas såsom stöd för hvad här
är föreslaget. Att den Baijerska och Sachsiska kan i detta afseende framhållas
medgifves; men redan förut är offentligen anmärkt att åtskilliga Stater i Nordamerika
på sednare tider uppställt sina lagar efter en helt annan grundsats, och
om vårt brödrarike Norges strafflag al år 1842 medgifver Utskottet sjelft detsamma,
ehuru under tillägg att landets rättslärde alltmera kommit till insigt om behofvet
af ändring i hvad sålunda stadgadt är. Med all aktning för de rättslärde torde
dock böra medgifvas att deras åsigt ej alltid inträffar med det, som är i praktiskt
hänseende det bästa. Det hade åtminstone varit af större betydelse, om
upplysas kunnat, hurudan Norska folkets uppfattning är af dess nuvarande lagstiftnings
lämplighet i detta hänseende. Såsom mig är berättadt lärer från den
sidan ingen missbelåtenhet hafva gjort sig gällande. — Att en del missbruk af
laglig rätt varit hos oss lemnade och måste af hvarje lands lagar lemnäs utan
direkt påföljd af straffbeslämmclse, medgifves gerna. Detta har sin tydliga grund
i omöjligheten att bestämma när det lagliga bruket upphör och missbruket inträder,
och till bevis härpå tjena just de anförda exemplen af slöseri och girighet.
Men deraf att ingen kan yrka straffbestämmelse för dem, såsom sådana, följer
icke obehörigheten att yrka straffbestämmelse för den otukt, som uppenbarar sig
i lönskaläge. Denna är icke något missbruk af laglig rätt, utan en obestridlig
rättslöshet och laglöshet, ända ifrån dess första början uppsprungen ur så vådliga
förutsättningar att, om de finge ohindradt göra sig gällande, deraf skulle följa
upplösning af allt ordnadt samhällslif. — Erkännes detta, så är ock dermed tillika
det skäl undanröjdt, som hemtas af omöjligheten att genom bestämmelser i en
strafflag väsendtligen verka bjertelagets eller den inre sedlighetens befrämjande.
Ingen har väl tilltrott sig att på sådan väg kunna vinna detta ändamål; men det
vore ett förräderi mot samhället att af sådan anledning icke tillåta det begagna
sin straffrätt emot allt, hvad under denna rätts behörighet hemfaller. Samhället
sjelft i dess helhet kan ju lika litet som någon dess lag eller lagparagraf omskapa
menniskohjertat, och skulle nu. på denna omöjlighet, en så beskaffad underlåtenhet
grundas, som man har velat här försvara, så följde deraf att hvarje bemödande
för sjelfva samhällsinrättningens uppehållande borde öfvergifvas. — Man
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
59
talar om skyldigheten att af den högre synpunkt, som skall vara betingad af
familjens rätt, låta bestämma sig vid förevarande lagstiftning. Härvid bör besinnas,
att detta skäl är åberopadt för afsigten, att i en betydlig mån undandraga
horsbrotten den allmänna åklagaremagtens beifran. Familjens rätt, hvarmed bär
förstås dess rättmätiga anspråk, att hafva sitt område fridlyst mot obehörigt intrång
af andra, skall således vara af den betydelse, att äktenskapsbrytaren der
må ega en asyl mot den borgerliga lagens hemsökelser och icke kunna under
dom hemlalla förr än ban blifvit genom en slags familjehandling dertill utlemnad.
Giltigheten af denna åsigt beror tydeligen af det sätt, hvarpå man uppfattar horsbrottens
straffbarhet. Yore ej åsigten af denna uppfattning, medvetet eller omedvetet,
betingad, skulle den ju hafva sökt, till familjerättens förmån, göra sig
gällande äfven i afseende på andra förbrytelser, vid hvilka den dock nu tegat
stilla, t. ex. en mängd brott mot andras frihet, ära och goda namn, egendom m. m.
Med anledning häraf tillåter jag mig anmärka, att familjens nu ifrågavarande
rätt, strängt taget, icke kan erkännas i afseende på andra än lagligen berättigade
eller åtminstone strafflösa handlingar, ehuru jag medgifver, att, såsom ock i lagförslaget
skett, afseendet derpå må kunna utsträckas till en del förbrytelser, dock
under intet vilkor till sådana, hvilka, till den grad som horsbrott, angripa samhällets
innersta rot och förnärma både gudomlig och mensklig rätt. — Man har
ock slutligen talat i sedlighetens namn och framhållit dess väsende så, som skulle
vilkoret för dess bestånd och således dess oeftergifliga fordran och rätt vara, att
lemnäs i ostörd obekantskap med osedlighetens bedrifter. I öfverensstämmelse
härmed skulle nu, i afseende på sedlighetsbrotten, lagstiftas heldre så att skandalen
undvikes, än att osedligheten hindras, och lagstiftaren skulle hafva åliggandet
tillse, mera att ej hans lagstiftning blir ett förment brott emot sedligheten,
än att osedligheten blir i sin rätta dager framhållen såsom ett brott. Mig vill
dock synas, som skulle den rätta och rena sedligheten icke ålägga lagstiftaren en
så tung pligt. Mot anständigheten, eller den känsla, som nöjer sig med den
yttre sedlighetens skick, kan lagstiftningen visserligen icke tillåta sig att bryta,
men den kan och får icke åtnöja sig blott dermed, att denna känslas fordringar
blifva tillfredsställda. Det ligger en stor och tänkvärd sanning uttryckt i de korta
och väl sagda ord, hvarmed en af våra skalder påminde att “anständigheten kom
och sederna försvunno". Derhän kan det ock komma hos oss, om man, misskännande
den rätta sedlighetens art och väsende och förbiseende det allmänna folkmedvetandets
rättmätiga anspråk, att i den borgerliga lagstiftningen finna ett uttryck
af sin tro på den lag, som icke fela kan, nu lagstiftar till förmån för den slags
sedlighet, som, för att förmena sig kunna bestå, till den grad behöfver vara obesvärad
af det ondas företeelse, att den icke ens vill medgifva användandet af de
medel, som kunna bidraga till dess afhjelpande.
Huru en på sednare tiden tillkommen och i förevarande hänseende synnerligen
märklig Svensk lagstiftning uttalat sitt åliggande i afseende på de nu så
kallade sedlighetsbrotten, synes af inledningen till Konung Gustaf III:s Cirkulär-Bref
af den 17 Oktober 1778, der det heter, att, “genom eftergift af straff, otukt och
“oordentlig leinad icke böra lemnäs tygelfria, så vida sådant strider emot sederna,
“och skulle medföra mycket ondt uti samhället.11 Denna grundsats lärer icke
kunna jäfvas. Icke heller är den i sin allmännelighet frånträdd genom den sedermera
tillkomna Kongl. Förordningen af den 10 April 1810. Den mildring, som
derigenom medgafs, gäller endast qvinna, som första och andra gången sig förbrutit.
Yid detta förhållande hafva de reservanter, med hvilka jag instämt, velat
60
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
äfven nu förblifva, öfvertygade att hvad, i strid deremot, nu kunde komma att
beslutas, skulle ske till vårt folks stora skada.*
af Herr Doktor Petrelli: “Enär jag icke deltagit uti Utskottets granskning
af de sexton första Kapitlen af förslaget till strafflagen och således icke delar
någon moralisk ansvarighet för den derstädes principielt bestämda samt sedan uti
hela strafflagen genomförda stora latituden i straffbestämningar; lärer det icke
åligga mig att här närmare påpeka, huruledes genom nämnda stora latitud i straffbestämningar
nästan oundvikligen måste uppkomma vådliga ojemnheter, ja, svåra
inkonseqvenser vid lagens tillämpning af olika lagskipare. Jag kan derföre här
inskränka mig till att blott reservera mig i afseende på 3 § i 17 Kap. och 9
samt 11 §§ i 18 Kap., åberopande härvid de grunder, som blifvit anförda uti
Domprosten Björlings reservation, hvaruti jag helt och hållet instämmer.*
af Herr Prosten Bobe, hvilken instämt med Herr Grefve Sparre i fråga
om ansvaret för åverkan och med Herr Domprosten Björling i afseende å
18 Kap.
af Herr Henschen: “Utskottet har beslutit, att alla reservationer mot detta
Betänkande och Förslag skulle aflemnas inom sju dagar efter den, då Betänkandet
justerades. Under denna tid, i alla händelser alltför kort vid jemförelse med
Betänkandets och Förslagets storlek och vigt, hafva dels nödig läsning af andra
vigtiga Betänkanden rörande bevillningen, elementar-läroverken, m. m., dels sammanträden
i Borgare-Ståndet, dels ock slutligen kroppsligt illamående hindrat
mig att i afseende å den mängd beslut, i hvilka jag varit och fortfarande är af annan
mening, än Utskottets majoritet, fullständigt utveckla skälen för min särskilda
mening; hvarföre jag ock ansett föga ändamålsenligt att uppräkna dessa beslut.
I följd af allt detta är denna reservation hvarken fullständig, ej heller i öfrigt, i
afseende å form eller innehåll, sådan, som jag önskat.
Moliver na i SS eltin /•' a et tlvi. uppsätta af Utskottets Sekreterare,
innefatta, i deras förra och alSmäilimre dels l:o) en ganska kort anmälan
2:o) en, jemförelsevis till föremålet, äfven mycket kort historisk “öfversigt”
om den allmänna svenska brottmåls-lagstiftningens utveckling från 1734, och om
åtgärderna för dess befrämjande eller förarbetena till ifrågavarande förslag. Derefter
kommer en jemförelse mellan då antagna och nu föreslagna strafflag, hvilken
jemförelse rörer ej blott det formela, i 3:o) uppställning och 4:o) språk, utan ock
det materiela eller innehållet, i afseende å 5:o) brottens karakteriserande och 6:o)
straffsystemet, till hvilket sednare äfven hänförts 7:o) latitudsystemet, i anledning
hvaraf en derom väckt motion besvarats; och har slutligen 8:o) valet af hittills
bibehållna straffarter motiverats.
I afseende å hvardera af dessa delar af de allmännare motiverna, som flerstädes
äro klart bevisande och i allmänhet författade med icke ringa talent,torde,
i samma ordning delarne förekomma samt här upptagits och numererats, kunna,
under motsvarande numror här nedan, göras några anmärkningar:
1:©) Berörde anmälan hade, enligt bruket hos flera Utskott, kunnat innehålla
uppgift å alla motionärernes namn, motionernas numror och en mycket kort
antydning om motionernas syften.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
61
*:«) I den historiska öfversigten tyckes inig Kongl. Förordningen den 20
Januari 1779 och dess auktor halva blifvit väl mycket framhållne och berömde.
I uppgifterna om förarbetena till ifrågavarande förslag finnas deremot icke
ens omnämnde:
a) Lagkomitéens den 19 December 1833 daterade, elter uppgift, hufvudsakligen
af den snillrike Zenius uppsatta, år 1834 tryckta, “Utlåtande, i anledning al
anmärkningar vid Förslaget till allmän Kriminallag";
b) Lagberedningens den 16 December 1842 daterade “Betänkande, angående de
straff, som i ny allmän Kriminallag böra bestämmas*;
c) det otryckta förslag, den äldre, ursprungliga Lagberedningen utarbetade innan
den reorganiserades 1844;
d) af Juridiska Fakulteterna och enskilda personer framställda, dels särskildt
tryckta, dels i 1833 års omförmälda Utlåtande delvis intagna anmärkningar
mot Lagkomitéens 1833 reviderade förslag, som bifogats berörda Utlåtande,
och således “aUmängjordes“ redan år 1834, ehuru fullständigare år 1839; samt
e) Kongl. Hof-Rätternas i 9:de baudet af Juridiskt arkiv tryckta och i den officiela
tablåen af år 1841 delvis intagna anmärkningar olver samma förslag.
3:w) Då uppställningen al föreskrifterna i Missgerningsbalken med rätta
omförmäles såsom “icke strängt vetenskaplig", hade skäligen kunnat äfven antydas,
att berörda uppställning synes vara hufvudsakligen rättad efter mosaiska
dekalogens i 2:dra Moseb. 20 kap.
I sammanhang med frågan om uppställningen eller ock annorstädes i motiverna
hade väl kunnat intagas något af eller om skälen för Utskottets särskilda
beslut att afslå inom Utskottet framställda yrkanden: a) att l:sta Kap. i förslaget
måtte dorifrån utgå, samt föreskrifter i ämnet införas i 10:de Kap. Rättegångsbalken;
b) att förslagets 7:de och 25:te Kap. måtte erhålla andra platser, och c)
att i förslaget måtte intagas allmänna bestämmelser, motsvarande dem, som innehållas
i dels 6:te Kap. af Lagberedningens förslag, dels ock 6 § 6:te Kap. af Lagkomitéens
förslag till ifrågavarande lag.
Men i Betänkandet finnas hvarken motiver till afslagen å de inom Utskottet
väckta och af pluraliteten förkastade förslag, ej heller ens underrättelse att
dylika blifvit väckta.
Deremot har Utskottet, i sammanhang med frågorna om uppställningen,
språket och latitudsystemet, sökt åtminstone i förbigående och indirekt försvara
åtgärden att från lagtexten utesluta de föreskrifter, hvilka, motsvarande dem
som i 6:te Kap. af Lagbereduingens förslag, äfvensom i den af Lagberedningen
uteslutna 6:te § i 6:te Kap. af Lagkomitéens förslag, jag i Utskottet sökt få nästan
till alla delar införda i förslaget. Och som i Betänkandet sålunda, både genom
frågan om ämnenas uppställning och i öfrigt, vidrörts den
plan,
sorn grundlagt uppställningen af hela ifrågavarande förslag, samt ordnandet af
ämnena deri, torde, bland åtskilligt annat, som för kortheten måste här förbigås,
kunna af mig nu här anmärkas följande:
a) Det som afhandlas i Usta Kap. kunde, enär det icke innefattar några straffbestämmelser,
måhända, på sätt äfven Högste Domstolen, vid granskning af
Lagkomitéens förslag till Straffbalk, antydt i protokollet för den 6:te December
1839 (tryckt 1840, sidan 14), oeh jag yrkat, anses heldre tillhöra Rättegångs
-
62
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
balken*) eller tillsvidare åtminstone den "författning om nya strafflagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall'', hvilken Kongl. Ma.j:t i
nådig Proposition af den 17 sistlidne Mars föreslagit, och hvilken man, för
vinnande af korthet, kan beteckna med namnet promulgationslag.
Jag vet väl, att både Lagkomitéen och Lagberedningen föreslagit, att, i likhet
med flera äldre och nyare tyska brottmålslagar, Sveriges blifvande Strafflag
skulle börjas med bestämmelser, rörande de ämnen, som innefattas i 1 Kap. af
ifrågavarande nådiga förslag; och jag inser äfven, att man till försvar härför
kunde uppgifva, att dessa bestämmelser äro högst vigtiga för afgörande af frågan,
om hvilka personer, som få stralfas, och hvilka gerningar alltså skola vid svensk
domstol anses såsom brott; äfvensom, i händelse territorialsystemet antoges, föreskrifterna
i l:sta Kap. vore nyttiga för bestämmande af det territorium, inom
hvilket lagen skall gälla. — Men detta allt har icke kunnat skingra mina tvifvel,
huruvida icke berörde föreskrifter böra, strängt taget, annorstädes placeras, helst
föreskrifterna om behörig domstol alltid tillhört Rättegångslagen, samt frågorna
om svensk jurisdiktion i allmänhet och svenska domstolars särskilda jurisdiktioner
icke torde böra alltför mycket skiljas.
b) Man har ifrågasatt om ej 3 Kapitlets 11 § bort införas i 5 Kap. af ifrågavarande
förslag.
c) De ämnen, som innehållas i 6 Kap., torde rätteligen tillhöra civillagen, och
hade kanske derföre bort tillsvidare införas i promulgationsförfattningen eller
såsom ett appendix fogas vid Brottmålslagen; men Utskottet, som velat undvika
hvarje, för innehållet icke nödig, ändring, beslöt att, i följd af detta och
andra s. k. "praktiska skäl, bibehålla föreskrifterna i sjelfva Strafflagen.
Detta får jag nu icke klandra.
d) Hvad i 7:de Kap. föreskrifvits hade otvifvelaktigt, för att icke missleda någon
rörande lagstiftarens nuvarande grundåsigt angående de s. k. “religionsbrotten“,
bort införas antingen och rättast i 11 Kap., bland bestämmelserna om
fridsbrott, på sätt Lagkomitéen föreslagit, eller i 18 Kap. om sedlighetsbrott,
eller åtminstone närmast intill ettdera af berörda två kapitel, t. ex. framför
fridsbrotten, såsom Lagberedningen gjort. Uti de norska förslagen voro föreskrifterna
“om Forbrydelser med Hensyn till Religionen” ställda mellan föreskrifterna
å ena sidan om “Eftergiörelse eller Förfalskning af offentlige Documenter,
Mynter, Penge-Sedler m. m.“ och å andra sidan “om Meeneed”(?!), samt innehöllos
i 12 Kap. uti “Udkast“ tryckt 1831 och i 11 Kap. uti "Förslag" tryckt
1835. Slutligen blef i Norges den 20 Augusti 1842 sanktionerade ”Lov angaaende
Forbrydelser’’ ifrågavarande föreskrifter sammanförde med några om “Saedelighed”
och liksom uti nu ifrågavarande förslag placerade framför kapitlet om
förräderi. — Omflyttningen tyckes således, ehuru icke fullständigt, vara gjord
efter norskt mönster, säkerligen för att visa “religionen" tillbörlig vördnad.
Men härvid bör man besinna: dels att i Norge kunnat, till stöd för den plats,
stadgandet fått i deras lag, åberopas, att dylik plats har i Norges Grundlov,
*) Jemför nu gällande Rättegångsbalks 10 Kapitels 21—2 5 §§ samt Kongl. Lagkomitéens
och Lagberedningens förslag till Rättegångsbalk, sednare delen, 1 Kap. 12 — 25 och
12—2 3 §§. (Obs. Rättegångslagen i brottmål kunde, till skilnad från rättegångs
lagen
i civilmål, kallas Ransakning slag, eller, om den infördes i en större codex, Ransakning
sbalk.J
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
63
ehuru i vetenskapligt afseende felaktigt, lemnats dithörande stadganden om
“religionen", dels ock att Guds rike icke behöfver sådant stöd, utan trifves
bäst utan verldslig ära (Joh. 18: 36. 15: 18—21. Math. 10: 21, 25. Ebr. 13: 13).
I öfrigt åberopas hvad Grefve Hamilton i sin reservation anfört deremot, att
föreskrifterna om s. k. religionsbroit skilts från kapitlet om fridsbrott.
e) Hvad i 25 Kap. föreskrifves “om brott af embetsmän" synes hafva föga sammanhang
med det 24:de Kap. "om åverkan, så ock om olofligt jagande och
fiskande.“ Föreskrifterna om embetsmäns brott tyckas, enär i allmänhet rättigheter
och pligter motsvara hvarandra, hafva närmare sammanhang med
föreskrifter, som finnes i det 10:de Kap. “om brott mot offentlig myndighet", och
hade således kanske kunnat införas i ett särskildt kapitel efter det 10:de.
Ehuru i visst afseende tillhörande frågan om innehållet af ifrågavarande
strafflag, torde här äfven kunna behandlas frågan, huruvida, på sätt ofvan omförmälts,
från strafflagen bort uteslutas
alla sådana allmänna bestämmelser, som angående grunderna för latitudsystemets
tillämpning meddelats i 6:te kapitlet af Svenska och Norska Lagkomitéernas
den 1 Augusti 1831, Svenska Lagkomitéens den 16 Januari 1832 och 19 December
1833, Kongl. Lagberedningens den 25 November 1844 och Rikets Ständers LagUtskotts
den 11 Augusti 1848, äfvensom Norska Lagkommissionernas den 31 Oktober
1831 och den 4 Juli 1835 afslutade förslag rörande ny brottmåls- eller strafflag,
och hvilka bestämmelser äfven finnas i 6:te Kap. af Norges “Lov angaaende
Forbry delser
Redan den omständighet, att dylika bestämmelser finnas ej blott i alla
svenska och norska förslag, som föregingo det ifrågavarande, utan ock i den för
brödrariket, — der juristerne i allmänhet torde få anses ännu hafva af den juridiska
“doktrinen" större lefvande förråd, än det de svenska praktiserande juristerne
vanligen ådagalägga, — nyligen antagna och ännu gällande Strafflag, utan att
mig veterligen någon ändring i detta afseende föreslagits, synes mig antyda det
betänkliga i alla dylika bestämmelsers uteslutande. — I afseende å en sådan yttrar
Utskottet sig hafva “lika med Kongl. Majit, ansett den snarare genom doktrinen
än genom ett uttryckligt lagbud böra göras gällande." Och uti det särskilda
protokoll, som öfver ett Justitie-departements-ärende den 23 sistlidne September
hållits inför Hans Majit Konungen i Stats-Rådet, och tryckt bifogats den Kongl.
Propositionen om Strafflag, har (nedre delen af sidan 109) bland skälen dertill,
att från det nådiga förslaget uteslutits omförmälda bestämmelser om vållande och
de allmänna grunder, hvarefter straff skulle mätas, anförts, att “i den bayerska
nyligen antagna Strafflagen" "förekomma" “hvarken några allmänna bestämmelser
om vållande eller några straffmätningsreglor“*). I fall jag kunde hoppas, att alle
domare här i landet eller åtminstone större delen af Sveriges praktiska jurister
egde den juridiskt-vetenskapliga bildning, som bayerska juristerne — den store
*) Under de korta stunder, jag haft tillfälle ögna i den härvid åsyftade bayerska strafflag,
som med början af sistlidne Juli skulle gälla för hela konungariket Bayern, har jag tyckt
mig finna, att denna strafflag innehåller vida mer af s. k. ”doktrin'', än det, som deraf
kan skäligen sägas vara upptaget i Lagberedningens och Lagkomitéens förslag. Don innehåller
ock i fjerde hufvudstycket åtskilliga straffbestämmelser angående försök till brott,
hvilka, gifna i allmänna ordalag, och icke för vissa brott, alltid blifva vådliga, och derföre
med rätta uteslutits från ifrågavarande förslag.
64
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
Feuerbachs elever — eller som juristerne i allmänhet uti Tyskland, hvilket förmodligen
gifvit anledning- dertill, att dylika bestämmelser blifvit uteslutna ur nyare
tyska strafflagar; så skulle äfven jag anse mindre vådligt att ur Strafflagen utesluta
sådana bestämmelser, helst det visserligen låter säga sig, att “de flesta egentligen
tillhöra doktrinen"*). Men om någon egentlig doktrin i detta afseende icke
finnes hos våra domare i allmänhet, så torde bestämmelsernas uteslutande kunna
medföra (eller öka sannolikheten deraf, att detta uteslutande medför) den beklagliga
följd, att samma brott med ungefärligen lika försvårande och mildrande omständigheter
komma att mycket oftare, än om bestämmelserna i 6:te Kap. af Lagberedningens
förslag bibehållits, vid särskilda domstolar beläggas med straff,
som äro högst olika vare sig i afseende å qvalitet eller qvantitet. Så torde ock
Högste Domstolens alle åtta den 6 December 1839 närvarande ledamöter hafva
uppfattat frågan och uppskattat den doktrinära bildningen hos Sveriges flesta
jurister, då, vid granskningen af 1 § 6 Kap. i Lagkomitéens förslag, enligt det
tryckta protokollet sidan 14, “Högste Domstolen trodde, att någon större utförlighet,
än förslaget nu innehåller, i afseende på uttrycken “försvårande och mildrande
“omständigheter1*, vore tlffltiff och hehöjfiif/**), såsom bidragande att när“mare
bestämma dessa begrepp, hvilka för ett relativt straffsystem äro af särdeles
“vigt, men som hittills, under tillämpning af absoluta straffbestämmelser, föga
“kommit att utbildas**). På grund häraf hemställde Högste Domstolen, om icke i
“1 § måtte“ meddelas ett stadgande, som Lagberedningen nästan enhälligt antog,
med föga redaktionsförändring, så lydande: “Straff skola, inom de i lagen derföre
satta gränser, mätas efter gerningens mer eller mindre svåra beskaffenhet och den
större eller mindre brottslighet i viljan, gerningsmannen ådagalagt. Sålunda ökas
eller minskas straffbarheten i mån af den större eller mindre fara, skada eller
förargelse, som brottet medfört: mängde-i eller vigten af de bevekelsegrunder, som
från brottet afhålla bort: gerningsmannens större eller mindre förmåga att brottsligheten
inse: den större eller mindre djerfhet, list eller ihärdighet, som till brottets
utförande varit använd: den inflytelse, som gerningsmannens egna elakartade
begär eller böjelser, eller andras bemödande att förleda, eller ock tillfälliga anledningar,
såsom nöd, öfverilning och mera dylikt, må anses hafva utöfvat på hans
vilja: hen kallsinnighet, gerningsmannen visat för den förfördelades lidande, eller
den omsorg han visat att hindra eller godtgöra gerningens onda följder; så ock
öfriga omständigheter, som försvårande eller mildrande äro.“
Cti 6 § 6 Kap. af Lagkomitéens begge förslag fanns en så lydande föreskrift:
“vid bestämmandet af böter skall afseende göras å gerningsmannens större eller
“mindre förmögenhet, efter hvad derom allmänt kunnigt är.“ Denna föreskrift
blef af Lagberedningen från dess förslag utesluten “emedan det vore“, efter Beredningens
förmenande, “att befara, att domaren deraf kunde taga sig anledning
“att vid böters bestämmande alltför mycket låta leda sig af den föreställning, han
“möjligtvis kunnat fatta om brottslingens förmögenhet/* Emot berörda, endast på
denna grund, fattade beslut, reserverade sig beredningens ena ledamot, Grefve
Spens, som trodde “de ostridigt rigtiga åsigter, som legat till grund, böra när
-
*) Med lika stort skäl skalle måhända de ämnen, hvarom bestämmelser finnas i 1 Kap.
anförda, höra uteslutas på den grund, att de tillhörde ”doktrinen".
**) Kursiveradt af reservanten, som ock tagit sig frihet kursivera ord i flera citationer.
mare
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
65
“mare utvecklas och bringas till en, ingalunda omöjlig, ehuru icke städse fullt
“ofelbar, verkställighet. Om någon gång domaren skulle låta leda sig allt för
“långt af den föreställning han fattat om brottslingens förmögenhet; så kan dock
“åtminstone deraf icke befaras större, utan oftast mindre, äfventyr för en skadlig
“orättvisa, än af flera andra misstag, hvartill anledningarne vid den åt domaren
“uppdragna, mer utsträckta, pröfuingsrätt icke lära kunna fullt undvikas. Såsom
“försök till en något bestämdare redaktion framställes:
“Nu är till böter dömdt, samt beloppet, inom de gränser i lag satta äro,
“bestämdt efter de omständigheter i öfrigt förekommit; ege då domstolen detta
“belopp öka eller minska, i mån af den till böterna fälldes större eller mindre
“förmögenhet, efter hvad derom allmänt kunnigt är.“
Jag anser ostridigt, att om i lagen införas bestämmelser om de grunder,
efter hvilka straffen skola mätas, bland dessa bestämmelser borde intagas en, redigerad
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nyss citerade förslag.
I följd af allt detta, och alldenstund Högste Domstolen och Lagberedningen,
i hvilka voro flere af landets yppersta jurister, ansett erforderligt att i lagen
borde inflyta bestämmelser otti vållande och om de allmänna grunder, efter hvilka
straff skola mätas, samt Högste Domstolens och Lagberedningens ledamöter måste
antagas hafva känt och insett, att den hos de de praktiska juristerne möjligen befintliga
doktrin i dessa ämnen icke gjorde lagbestämmelser derom öfverflödiga; och
härtill kommer, att den vetenskapliga bildningen, så vidt jag haft tillfälle att erfara,
tyvärr ännu icke stigit så mycket, eller någon praxis utbildats så bestämdt,
att de i 6 Kap. af Lagberedningens förslag intagna, men ur Utskottets förslag uteslutna
bestämmelser, kunna anses numera hafva blifvit öfverflödiga, helst de alltid
bidraga att fästa uppmärksamhet påi de omständigheter, som erfordras för en ransaknings
fullständighet, och dessutom genom de allmänna termer, i hvilka bestämmelserna
meddelats, icke kunna blifva skadligt bindande vid enskilda måls afgörande
(bestämmelsernas tillämpning in concreto); fördenskull, och då dessutom hvarken
allt det, som rätteligen tillhör doktrinen, blifvit ur 1734 års lag eller ifrågavarande
förslag uteslutet, ej heller lärer kunna från en fullständig lagbok Uteslutas,
enär några bestämda gränser emellan det, man behagat kalla doktrin, och lagtexten
torde svårligen kunna noggrannt och fullständigt uppgifvas; alltså, och med
afseende å hvad jag äfven antydt rörande lista, 6:te, 7:de och 25:te Kapitlena uti
ifrågavarande förslag, tager jag, jemväl med anledning deraf, att förslaget i alla
händelser säkerligen kommer att i flera andra afseenden återremitteras, mig frihet
att, ehuru utan synnerligt hopp om framgång, hemställa, huruvida Rikets Ständer
skulle finna tjenligt
att till Utskottet återremittera frågan om planen för lagtexten, på
det att i det förslag, som, i följd af åt.erremissen, Lag-Utskottet
kommer att “utarbeta14, *) Utskottet måtto
a) till lia tteg ångs- Balk ens 10:de Kap. 21 — 25 §§ flytta det,
som iinses böra uttryckligen bestämmas rörande de ämnen,
som behandlas i 1 Kap. af Utskottets ifrågavarande förslag;
b) i annan ordning, än den, som iakttagits i samma förslag,
intaga kapitlen om “religionsbrott“ och “brott af embetsmän“ i
embetsärenden;
*) Se 3 3 § Riksdags-Ordningen.
Bih. till B. St. Prot. 1862 §r 1863. 7 Sami. 1 Afd. 13 Häft.
9
66
Lag-Utskottets Betänkande N.-o 35.
c) infora ett nytt kapitel, motsvarande det i Lagberedningens
förslag befintliga b':te “om de allmänna grunder, hvarefter straff
mätas skola; så ock om nedsättning eller förändring af straff i
vissa fall"; saint att
d) i samma kapitel införa en bestämmelse, motsvarande den
ur en reservation mot Lagberedningens förslag här ofvan citerade,
angående en af grunderna för bestämmandet af det belopp,
hvartill böter böra ådömas.
Språket eller stilen i lagtexten kunde hafva varit, ifall uttrycket tillåtes,
mindre tyskt, om orden, isynnerhet hjelpverberna, fått intaga den mer logiska ordning,
sorn de hafva under dagligt tal i allmänhet, och icke onödigtvis kastats i
ändan af meningarne. 8å t. ex. hade första kapitlets rubrik varit lika lättfattlig
och, då lagen skall vara “en bok för folket", närmare öfverensstämt med folkets
uttryckssätt, ifall rubriken, som 1111 lyder: “om dem, som Svensk straffrätt underkastade
äro“, hade i stället lydt sålunda: “om dem, sorn äro underkastade Svensk
straffrätt.“ Bibeln och Lagboken vördas och älskas, icke för några deri bibehållna
gammaldags uttryck och konstruktioner, utan för dessa böckers, särdeles Bibelns,
omätligt vigtiga innehåll. Men Lag-komité och Lagberedning, ehuru bestående af
fördomsfrie män, hafva, kanske af konsideration lör motståndare, nyttjat dylika
ordställningar; och granskande myndigheter och embetsman hafva bibehållit dessa
konstruktioner med alltför stor pietet.
Bland fordringarna på god lagstil är en af de vigtigaro den, att samma begrepp
alltid återgifvas med samma ord, emedan det verkar till stor säkerhet och
reda vid lagens tillämpning. Dessutom är det sällsynt, att ett vigtigare uttryckssätt
kan ändras, eller ens att ett ord kan mot ett annat utbytas, utan att derigenom
begreppet, som skall uttryckas, verkligen något, ehuru litet eller obetydligt
det än må vara, ändras eller nyanseras. Nu lyder l:sta § i Utskottets förslag
sålunda:
“Inländsk man varde efter Sveriges lag och vid Svensk domstol dömd etc.“
Orden “Inländsk", “Sveriges" och “Svensk11 beteckna här samma begrepp, och
borde, enligt nyssanförda regel, återgifvas med samma uttryck t. ex. Svensk. Uti
5 §, samt 2:dra och 3:dje mom. 6 § nyttjas tro olika ord: “sägas“, “omtalas“ och
“skils", ehuru någon skilnad mellan de begrepp, som med dessa ord åsyftas, svårligen
torde kunna bestämdt uppgifvas. Det välljud, som kommer af uttryckens
variation, är tjenligt i poesi, men icke i lagtext, der så stor vigt måste ligga å
bestämdheten i begrepp.
Öfverallt nyttjas ordet: “ändå" på de ställen, der, efter mitt förmenande,
bort nyttjas ordet: ändock. Adjektivet och pionominet “båda" liknar alltför mycket
konjunktionen “både", och torde hafva kunnat utbytas mot ordet “begge". —
Uttrycket: '■‘af beskaffenhet“, som i civila embetsspråket under sednare decennier
börjat nyttjas i stället för det äldre, kortare och, efter mitt förmenande, rigtigare:
“sådan", med dess böjningar, hade kunnat mot detta utbytas. Dygn hade varit
rättare än "dag" (kap. 2 § 10.) Flerstädes finnas dels öfverflödiga ord t. ex.:
“månads tid“, i stället för blott månad i 2 Kap. 9 §, dels något längre uttryck
än behöfts, t. ex. i 4 Kap. 9 §: “nu kan så hända att någon — — — — varder
“öfvertygad", hvilka flere ord ej beteckna annat än orden: “ Varder någon — —
öfvert3'gad“. Mångenstädes äro öfverflödiga partiklar.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
67
Med sådana exempel, sorn nyssanförda, utan närmare studium i det afseendet
hemtade blott af första kapitlen, vill jag ej fortsätta, ehuru jag tror, att
skörden kunde blifva temligen rik. Men jag kan ej sluta utan att anmärka, att
lagspråket icke vunnit genom det af 1848 års Lag-Utskott införda bruk, att i
föreskrifter om straffens latitud nyttja orden: “från till och med“, hvil
ket
ordasätt 1854 års Lag-Utskott ökade med orden: “och med“ t. cx. “hållas till
straffarbete från och med två till och med sex månader". Mig tyckes, att man i
stället kunnat nyttja blott ordet: till, som lätt kunnat vid latitudsystemets införande
få sin tekniska betydelse om det konseqvent nyttjats i sådana uttryck, som
t. cx. “straffarbete i två till sex månader11: “bote 50 till 100 R:dr“. Säkerligen
hade deraf icke uppstått någon tvekan eller några misstag. Och hade sådana förmärkts
hos någon mindre begåfvad domare, så skulle de lätt blifvit för alltid rättade.
Genom en förklaring i promulgationslagen hade ock möjligheten af missförstånd
kunnat förokommas under det lagspråket i korthet vunnit betydligt.
5:©) I fråga om “brottens karakteriserande“ yttrar Utskottet, bland annat:
“brottens rätta karakteriserande har betecknats såsom den vigtigaste delen af en
“strafflag, enär det i första rummet är derigenom, som lagen garanterar beståndet
"af medborgarens heligaste och dyrbaraste rättigheter. Det måste erkännas att
“det framlagda förslaget härutinnan utmärker sig för en särdeles fullständighet och
“att man deri omsorgsfullt sökt fylla de brister, som vidlåda gällande lag. Icke
“något till den allmänna strafflagen hörande ämne synes deri förbigånget; och i
“följd deraf finnas bär straffbestämmelser, hvilka tillförene måst sökas på särskilda
ställen i civillagen. Brottens rätta karakterer, deras olika nyanseringar
“synas med noggrannhet och skärpa angifna."
Utan att i allmänhet förneka rigtigheten af detta omdöme, i synnerhet om
jemförelse göres blott med 1734 års lag, bör jag dock anmärka, att i förslaget
saknas all beskrifning om beskaffenheten af det brott, som bland alla mest sysselsätter
våra underdomstolar, nemligen tjufnad. Då jag med afseende härå i Utskottet
fästade uppmärksamheten på denna brist, och på flerahanda grunder yrkade,
att Utskottet borde åtminstone försöka beskrifva och bestämma detta brott likaväl
som så i förslaget gjorts mod nästan alla andra, hvilka på ett eller annat sätt
något när karakteriserats; bestridde Utskottets Ordförande min mening, hufvudsakligen
på den redan af 1854 års Lag-Utskott godkända grund, att, emedan man ej
kunde åstadkomma, en fullt vigtig definition, häst vore afhålla sig från alla försök att
någon sådan föreslå. Om denna grundsats alltid skulle gälla, borde intet menskligt
försökas, emedan allt menskligt är ofullkomligt, Jag, som dock är öfvertygad,
att klokhet och konseqvens fordra, att man ej lemnar brottets bestämmande
åt domarens subjektiva tycke, eller beroende af bans större eller mindre bildning
i kriminal-rätten, anser det vara bättre att här ilandet, liksom i andra civiliserade
länder, åtminstone göres något försök till beskrifning om hvad tjufnad egentligen
är, och att således i lagen uppgifvas åtminstone de allmännaste kännetecken, genom
hvilka detta brott skiljer sig från dermed närmast beslägtadc, såsom rån,
bedrägeri, förskingring af anförtrodt gods, m. m. dylikt.
Men som, för detta ändamål, saken fordrar närmare utredning och jag dessutom,
i brist på tid, icke kommer att yttra mig öfver lagtexten i 20 Kap., om
stöld och snatteri, vill jag bär begagna tillfället att yttra mig om samma Kap.
1 §, samt, för att sätta andra i tillfälle att lättare och sjelfständigt bedöma frågan,
68
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
först framställa en kort historik om de försök, som i detta afseende gjorts under
för-arbetena till ifrågavarande lagförslag.
Lag-komitéen hade i dess år 1832 tryckta förslag till allmän kriminallag,
uti Straff-balkens 22 kapitels 1 §, definierat tjufnadsbrottet sålunda: “tillgriper
man olofligen lös egendom, den man vet höra annan till, i uppsåt att den sig
tillegna“•
Sedan icke allenast Juridiska Fakulteternas betänkanden öfver förslaget infordrats,
utan ock enskilde fått tillfälle derom framställa sina anmärkningar, yttrade
Fakulteten i Upsala sig mot nyss anförda beskrifning sålunda: “sker icke
“sådant tillgrepp också om uppbördsman lägger sig till uppbördsmedel, om man
“tillgriper och skingrar, om man tillgriper och sig tillegnar, det man contractu
“legitimo emottagit, pant, lån, inlagsfä, det annan har i sin possession. Men icke
“är det stöld. Deremot är väl det stöld, om man tar i besittning pant, lån, depositum,
som man eger, men ej har i possession, och under förtigande deraf, sådant
“återfordrar. Man kan ock tänka sig att någon stjäl för en annans räkning, för
“att tjena en annan“.
En anmärkare, A. L. v. S., sedermera utnämnd till ett vigtigt domareembete,
förmente, att komitéens definition vore felaktig, emedan l:o) derifrån uteslutits
“det för tjufven väsendtliga kriterium, att tillgreppet skall ske hemligen“,
och 2:o) den “kunde fullkomligen passa till flera andra förbrytelser, såsom tillgrepp
af hittegods och depositum“; hvarjemte anmärkaren erinrade, att det icke vore
tjufveri, om “forman, skeppare eller deras folk tillgripa något af hvad dem an“förtrodt
är att föra och förvara'1, ej heller “om postförare tillegnar sig något af
“den egendom, som är under hans vård11. Fakulteten och anmärkaren, som ansågo
definitioner i allmänhet farliga, hade ock på sådan grund afstyrkt den ifrågavarande.
I sitt utlåtande af den 19 December 1833 besvarade komitéen berörda anmärkningar
med bland annat följande: “Hvad ofvannämnde anmärkare erinrat,
“dels på svenska och dels på latin, nemligen att “definitioner i en lag äro farliga",
är ganska vigtigt; men Komitéen måste deremot påminna, att det vore ännu
“farligare, om i en brottmålslag ej bestämdt och noga uppgåfves, hvari det brott
“består, som i hvarje särskildt fall med straff belägges. Det synes hafva undgått
“bemälde anmärkares uppmärksamhet, att sådant skett på alla andra ställen, ej
“mindre i 1734 års lag, än i förslaget; och Komitéen har ej trott sig kunna, i
“fråga om stöld, afvika från den allmänna regeln att karakterisera brottet, eller
“utmärka de kännetecken, genom hvilka det skiljer sig från andra brott, till exempel
bedrägeri, derföre att. man 1731 underlåtit att meddela en dylik karakteristik.
Att den verkligen är behöflig lika så väl för detta, som för andra brott,
“kan man inhemta af sjelfva anmärkningarne. Professorerne i Upsala anse för
“stöld om man tar i besittning pant, lån, depositum, som man eger, men ej har i
“possession, och under förtigande deraf, sådant återfordrar. Detta åter anser
“Komitéen för bedrägeri, emedan brottet egentligen ligger i förtigandet och återfordrandet,
hvarföre det ock blifvit upptaget i 21 Kap. 2 § af förslaget. 1731
“års lag räknar bland nidingsstölder, om formän, skeppare eller deras folk tillgripa
något af hvad dem anförtrodt är. Detta hänförer åter A. L. v. S. till
“bedrägeri; ocb så hade Komitéen äfven gjort i sina första utkast; men den upp“tog
slutligen brottets karakteristik, såsom en försvårande omständighet vid stöld,
“i 2 § af förevarande Kapitel, endast för att mera närma sig det i 1731 års lag
“rådande begrepp. Då det likväl är obestridligt, att brottet innefattar bedrägeri
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
69
“och ej egentlig stöld, har Komitéen nu återfört det till 24 Kap. 2 §, der det i
“de första förslagen haft sitt runi."
“Af allt detta kan dömas, att tjufnadsbrottet fordrar en bestämd och noggrann
karakteristik, och att man ej får förlita sig på det allmänna begreppet
“mera här än annorstädes i brottmålslagen. Huruvida åter den af Komitéen gif“na
karakteristik må gillas, är en annan sak. Komitéen torde äfven i denna del
“hafva alltför nära följt 1734 års lag, då den icke gjort tillräcklig skilnad emelian
tillgrepp af hvad man häfver eller icke häfver i besittning. Att sådant va“rit
fallet i nämnde lag, kan slutas dels af hvad förut är anmärkt, rörande for“mäns
tillgrepp af förtrodt gods, och dels af 42 Kap. 1 § Missgerningsbalken, der
“det kallas stöld, om tjenstehjon uppsåtligen förfar något af hvad husbonden tillhörer.
Genom den i nya texten föreslagna ändring har Komitéen sökt gifva en
“rigtigare och mera sträng karakteristik på tjufnadsbrottet. Om bemödandet i
“detta afseende icke eller nu skulle hafva fullkomligen lyckats, får deraf ej slu“tas,
att någon karakteristik på stöld icke är nödvändig, utan endast att den är
“svår; men svårigheten måste förr eller sednare öfvervinnas, om lagtillämpningen
“ej skall blifva lika vacklande för framtiden, som begreppen synas vara för närvarande.
"
På sätt häri uppgifvits ändrade äfven Komitéen sin definition till följande
lydelse: “Tager man olofligen i besittning lös egendom, den man vet höra annan
“till, i uppsåt att den sig tillegna.“
Hof-rätten öfver Skåne och Blekinge samt Högste Domstolen ausågo att
från beskrifningen borde utgå orden: “i besittningHof-rätten, emedan dessa ord
syntes icke stå tillsammans med det af Komitéen uppgjorda förslagets 10:de §, så
lydande: “Snatteri eller tjufnadsbrott är fullbordadt, när gerningsmannen till sig
“tagit eller af stället flyttat det tillgripna, ändå att han ej hunnit det bortföra."
Högste Domstolen deremot ansåg att mau borde utesluta orden “i besittning“, såsom
öfverflödigt och ledande till den origtiga föreställning, att här kunde vara fråga
om bruk och nyttjande.
Don reorganiserade Lagberedningen beskref ifrågavarande brott sålunda:
“Tillgriper man olofligen lös egendom, den man vet höra annan till, i uppsåt att
“sig eller annan den tillegna — — dömes, för stöld — — der ej gerningen såbom
annat hrott efter denna lag straffas.“
Och uti motiverna härtill yttrade Beredningen: “Den för stöld och snat
teri
gemensamma karakteristiken finnes i 1 §. Början af denna karakteristik
“blef, i anledning af gjorda anmärkningar, ändrad vid lagförslagets revision 1833.
“Ändringen har framkallat nya anmärkningar, och Beredningen har funnit sig
“föranlåten att föreslå en återgång till den i först utgifna lagförslaget antagna
“lydelse: “ “Tillgriper man olofligen lös egendom." “ Afsigten mod ändringen 1833
“var, att från tillgrepp af det man ej har i besittning, skarpt skilja sådant, som
“begås å egendom, hvilken i gerningsmannens besittning finnes; och till förekommande
af all förvexling i detta hänseende blefvo vissa brott, som förut varit an“sedda
och straffade såsom stölder, upptagna i 24 Kapitlet om bedrägeri, med uteslutande
ur kapitlet om stöld och snatteri af hvad der yarit sagdt om de sålunda
“till annan klass hänförda brotten. Vid granskning af sednare lagförslaget, der
“karakteristiken å stöld lydde så: “Tager man olofligen i besittning lös egendom“,
“har Högste Domstolen ansett orden: i besittning böra utgå såsom öfverflödiga och
“möjligtvis ledande till den origtiga föreställning, att här kunde vara fråga om
“bruk och nyttjande. Och Beredningen bar, med instämmande i tanken om obe
-
70
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
“höfligheten af de anmärkta orden: “i besittning“, till ytterligare förebyggande af
“all förvexling med andra brott, i 1 och 2 §§ tillagt, att de der utsatta straffbestämmelser
för stöld och snatteri endast gälla när gerningen ej efter lagen straf“fas
såsom annat brott. Till undanrödjande af tvifvelsmål är i 1 § också föresla“get
ett tillägg, hvilket uttryckligen förklarar olofligt tillgrepp lika straffbart,
“ehvad det är sig sjelf eller annan man vill tillegna det som tillgripes.“
En af Beredningens ledamöter reserverade sig häremot, och yttrade: “Uti
“1 § af detta Kapitel, som innefattar definitionen å stöld, anser jag ordet “penningar*
äfven böra intagas. Både uti 40 Kap. 1 § af nya Norrska lagen har det
“funnits af nöden att omnämna penningar särskildt, jemte löst gods eller lös egen“dom;
och såvida sådant icke iakttages uti ifrågavarande 1 §, synes det mig vara
“mindre lämpligt att i 7 § omtala tillgrepp af penningar, liksom skulle blott i det
“der förutsatta fall tillgrepp af penningar för stöld anses.41
“I följd af hvad nu sagdt blifvit tillstyrker jag, att, i stället för de af plu“raliteten
föreslagna 1 och 2 §§, förevarande Kapitel må börjas mod en § af följande
lydelse:
““Tillgriper man olofligen hvad man vet höra annan till, antingen det är
“penningar eller löst gods, eller det genom tillgreppet från fast egendom afsöndras,
“i uppsåt att sig eller annan det tillegna, dömes för stöld till fängelse i sjunde
“eller sjette grad (enligt det af mig föreslagna straffsystem: fängelse eller tukt“husstraff
i femte grad), der ej gerningen med någon af do i 5 eller 7 § nämnda
“omständigheter utmärkt är, eller såsom annat brott efter denna lag straffas.“
Lag-Beredningens förslag godkändes af 1848 års Lag-Utskott, som således
tillstyrkte, att definitionen, som Beredningen uppgjort, måtte af Rikets Ständer
gillas.
Då nu gällande förordning af den 4 Maj 1855 om ansvar för stöld och
snatteri af 1854 års Lag-Utskott bereddes, och Utskottet rörande denna fråga i
Utlåtandet N:o 37 föreslagit, att, i öfverensstämmelse med 1734 års lag, tjufnad
skulle karakteriseras blott sålunda: „Stjäl någon gods eller penningar14, samt Utlåtandet
skulle behandlas i Borgare-Ståndet; yrkade jag återremiss på det en beskrifning
på ifrågavarande brott måtte af Utskottet föreslås.
I anledning häraf blef af Utskottet i Utlåtandet N:o 48 afgifven följande
förklaring: “Vidkommande följaktligen 1 §, så har Herr Henschen inom Borgare“Ståndet
anmärkt såsom en brist, att i denna § saknas en definition på stöld,
“helst meningarne angående betydelsen af detta ord skulle vara synnerligen skilj“aktiga
emellan jurister och andra. Juridiska fakulteten i Upsala hade t. ex. härutinnan
varit af annan mening, än f. d. Lag-komitéen. Om man likväl icke
“kunde träffa det absolut rätta, så borde dock uågot åstadkommas, på det icke
“någon måtte dömas för stöld, oaktadt den handling han begått ej är ett sådant
“brott; och man hade dessutom många definitioner att välja emellan.“
“Andra hafva deremot hemställt om icke orden “gods eller penningar44
“borde antingen utbytas emot ordet “lösegendom44 eller utgå. Hvad nu angår
“saknaden af definition på stöld; så får Utskottet i denna del hänföra sig till
“hvad Utskottet förut anfört. Att med sådan precision beteckna den handling,
“som kallas stöld, att icke missförstånd kan uppstå, hörer till en bland de svåraste
uppgifter. Lag-komitéen lyckades ej heller så härutinnan, att den undgick
“grundade anmärkningar; och Lag-beredningen har ansett sig endast derigenom
“kunna förekomma misstag, att den förklarat, att den definierade eller beskrifna hand44
ling en skall anses för stöld så framt den ej såsom annat brott bör straffas. Detta
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
71
'■'■förklarande torde ock vara för ändamålet tillfyllestgörande; men det förutsätter en
"beskrifning på hvarje brott, som ej finnes i fffillilintc lag. Denna utväg kan
“således ej till begagnas; och då lärer det vara försigtigast att undvika definition
„När en handling är att hänföra till stöld, derom har, så vidt Utskottet
“känner, domare-magten aldrig tvekat(?!); men annat är att bedöma, huruvida en
“handling fäller under en viss art af brott, än att i allmänna ordalag definiera
“brottet, så att icke anledning till misstag förefinnes. Ingen läror betvifla det ju
“icke Lag-komitécn fullkomligt fattade hvad med stöld förstås, och likväl var dess
“beskrifning på brottet ej nöjaktig; men kan man ej åstadkomma hvad som är rätt,
“är bäst att afhålla sig från alla försök, ty eljest inträffade säkerligen den af Herr
“Henschen befarade händelse, att en handling, som ej är stöld, likväl såsom så“dant
brott anses, — en händelse, som svårligen nu kan tima (?!).“
“Ej heller kan Utskottet gå in på att orden “gods eller penningar" ut“bytas
emot ordet “lösegendom" eller ock utgå. Då endast olofligt tillgrepp
“af lösegendom är stöld, vore utbytet visserligen ej någon origtighet; men som
“Utskottet ansett den föreslagna författningen ej böra upptaga definition på stöld,
“såsom ett till begreppet allmänt kändt brott, har Utskottet ej eller funnit råd“ligt
att förändra de ord, hvarmed vår lag hittills betecknat brottet och genom
“hvilken beteckning det uppfattats. “Hvar som stjäl gods eller penningar öfver
“tio daler" heter det nemligen i 40 Kapitlet Missgernings-Balken; och detta uttryckssätt
har Utskottet således bibehållit."
Och således misslyckades då mitt försök att i den provisionel författningen
erhålla en beskrifning på detta brott.
Att likväl en sådan är högst nödig, framlyser teinligen klart, då man af
ofvanstående historik ser, att landets ypperste jurister, under längre tid, varit och
säkerligen ännu äro, af ganska skiljaktiga meningar i denna för medborgares
trygghet vigtiga fråga. Kunna de, som utaf den af Utskottet åberopade "doktrinen"
säkerligen hafva största portion, likväl icke reda sig i denna “doktrinära"
fråga; så kan man än mindre vänta klarhet och reda hos de mindre begåfvade
och mindre juridiskt bildade. Säkerligen hafva ock i detta afseende otaliga
misstag skott, så vida man antager, att misstag kunna i sådant afseende ske, då
här icke funnits någon bestämd lag, efter hvilken skolat bedömas, hvad som kan
kallas misstag eller rätt. Endast “af lagen känner man synden". Och att ovilkorligen
påstå, att antingen Juridiska Fakulteten eller Lag-beredningen misstagit
sig i en fråga, derom ingenting är i lagen bestämdt, synes mig nog djerft, då
otvifvelaktigt är, att lagen, tolkad efter dess “rätta mening och grund" (Rättegångs-Balkeus
1: 11.), samt enligt “hvad hans uppsåt var, som lagen gjorde (12:te
Domareregeln), — är enda grunden, efter hvilken en sådan tvist bör afgöras.
Att äfven 1854 års Lag-Utskott indirekt erkänt nyttan om icke nödvändigheten
af ifrågavarande definition, synes af Utskottets ofvanintagna af mig
kursiverade yttrande, deri det motiverar sitt afstyrkande med, bland annat, det
skäl, att “beskrifning på hvarje brott" “ej finnes i“ då “gällande lag“; i följd
hvaraf den utväg, Lag-beredningen visat, ej för tillfället, vid den partiela lagförbättringen
1854 ("nu") kunde af Utskottet begagnas. Med dessa uttryck har Utskottet
gifvit en vink, att utvägen borde framdeles, det är nu, vid hela lagens
kodifiering begagnas.
Slutligen torde till upplysning meddelas,
l:o att Expcditions-Sekretcraren och Riddaren Richert, hvilken länge och
med rätta erkänts såsom en stor auktoritet i allt hvad sorn rörer Sveriges civil
-
72
Lag- Utskottets Betänkande N:o 35.
och kriminallagars förbättring, derå han arbetat nära fyratio år, har, rörande nu
ifrågavarande förslag yttrat: “Stöld är ett så allmänt brott, att det tros vara tillräckligen
kändt, utan att i lagen beskrifvas. Och likväl äro begreppen äfven om
detta brott ej sällan vacklande. Man säger t. ex. att en uppbördsman stjäl, om
han tillgriper allmänna medel, att en förmyndare stjäl, om han tillognar sig sin
myndlings medel genom felaktig redogörelse, att en syssloman stjäl, om han undansticker
penningar, som rätteligen tillkomma hans iiufvadmau, o. s. v. Dessa
försnillningar kunna i visst utseende betraktas som tjufnader; men de höra ej till
förevarande kapitel, hvarföre man ock, då man här i 4 och 5 §§ intagit ett par
fall af sådan art, förklarat, att do skola straffas såsom stöld. Den egentliga stölden
bör i lagen bestämdt karakteriseras, lika med hvad som skett för alla andra brott;
och jag anser den karakteristik, som blifvit gifven i lagförslaget, kunna antagas.
En dylik förekommer jemväl i Norska lagen, ehuru Norrmännen troligen ej äro
mera obekanta med stöld, än vi.“
2:o att i de norska lagförslagen, som grundlagt nu gällande “Lov angaaende
Forbrydclser“, definitioner föreslagits så lydande, nemligen i förslaget af år
1831: “IIvo som ulovligen, euten hemmelig eller aabenbare, dog uden at
“anvende Vold eller Trusler, saaledes som i 21:de Capitol er sagt, stetter sig eller
“Andre i Besiddelse af Andens Gods, enten det er Penge eller Penges Vaerd, for
“at beröve Nogen samme imod hans Villie, eller som ved falskt Foregivendc, eller
“anden List, i saadan Hensigt forleder Nogen til at give Godset fia sig, bliver,
“enten det er Lösöre, eller det som saadant af Gjerningsmanden vorder fast
“Eiendom fraskil let, og enten det er i Eierens eller Andens Vterge, at ansee med
“Strafarbeide i femte Grad for simpelt Tyverie, hvortil euhver saadan Gjerning
“henregnes, naar den ikke i Loven enten til nogen anden Art af Forbrydelser er
“henfört, eller som grovt Tyverie betegnet.“
1835: “Hvo som ulovligen, enten hemmelig eller aabenbare, srntter sig eller
“Andre i Besiddelse af Andens Gods, for at beröve hain Eiendomsretten över
“samme, bliver, enten Godset bestaaer i Penge, Lösöre, eller i hvad der som saa‘daut
af Gjerningsmanden vorder fast Eiendom fraskillet, at ansee med Fsengsel
“eller Strafarbeide i femte Grad for simpelt Tyverie, hvortil enhver saadan Gjerding
henregnes, naar den ikke i Loven enten til nogen anden Art af Forbry“delser
er henfört, eller som grovt Tyverie betegnet.“
Denna sednare beskrifning antogs af Storthinget, och sanktionerades af
Kongl. Majit uti berörde Lov af den 20 Augusti 1842, utan att, mig veterligen,
några klagomål öfver definitionen försports.
Ifrågavarande ämne är slutligen af nuvarande Juris Professorn i Upsala
J. U. D:ru Fil. Mag. Olivecrona med en utmärkt fullständighet behandladt uti en
den 18 November 1846 offentligen försvarad akademisk afhandling: “om de känne“
tecken, hvilka karakterisera 1jufnadsbrott“. Men att redogöra för innehållet af
berörda afhandling, tryckt å 74 täta oktavsidor med fin stil, blefve i en reservation,
sådan som denna, alldeles för vidlyftigt och skulle dessutom nu icke
kunna medhinnas.
På grund af allt hvad jag här anfört, och med afseende jemväl å den af
Professor Olivecrona i nämnda afhandling uppgifna definition, tager jag mig fri
het
föreslå,
att t:sta %:n HO: de Kap. af Utskottets förslag återremitteras,
pä det att en beskrifning ä tjufnadsbroltet m<i der
insättas. ,7.,
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
73
Vid denna beskrifnings uppgörande torde kunna tagas i närmare öfvervägande,
om ej §:n borde erhålla ungefärligen följande lydelse:
Den, som, utan våld å gerson, eller hot som innebär trängande
fara, olof lig en a.) tillgriper b) annan veterligen tillhörig, och c,) uti
annans d) besittning befintlig, lös egendom, värd mer än femton
riksdaler, i uppsåt att den sig, eller annan obehörig person, tillegna,
— dömes, för stöld, till straffarbete i högst sex månader,
der ej annorledes här nedan är stadgadt.
Huruvida härvid vore nödigt tillägga den af Lagberedningen och 1848 års
Lag-Utskott begagnade inskränknings- eller säkerhetsterm, att brottet ej skulle
anses såsom tjufnad, der det ej “såsom annat brott efter denna11 (allmänna straff-)
“lag straffas41, anser jag mig icke nu, då jag alltför knapp tid nödgats uppsätta
denna reservation, böra söka att bedöma.
Af samma orsak binner jag icke nu motivera min särskilda mening, rörande
en oller annan beskrifning på andra brott.
(ilo) “-straff sy st ernet, till hvilket sednare äfven hänförts
7:ö) latitud systemet, i anledning hvaraf en derom väckt motion besvarats44.
Sedan latitudsystemet blifvit af alla Beredningar och Myndigheter, som
yttrat sig under förarbetena till ifrågavarande förslag, enhälligt tillstyrkt, samt
af Kongl. Majit och Rikets Ständer år 1845 antaget, och dessutom af lagstiftande
Magten i Sverige under innevarande decennium konseqvent tillämpadt, på sätt
Kongl. Förordningarne den 4 Maj 1855, deu 21 December 1857, den 7 December
1858, den 23 Oktober 1860 och den 29 Januari 1861 samt en mängd andra författningar
visa, — har Utskottet med rätta ansett detta system så häfdvunnet att
någon strid om dess vidare tillämpning ej bort väntas.
1 sammanhang med frågan härom har Utskottet besvarat omförmälda motion,
innefattande yrkande, att latitudsystemet måtte hufvudsakligen borttagas eller
ändras. Men som Utskottet icke genom den typografiska anordningen, på vanligt
sätt, fästat Talmännens och Ståndets uppmärksamhet derå, att Utskottet ansett
hvad motionären yrkat
'■'■icke förtjena vidare afseende44;
så har jag, till förekommande af ett möjligt förbiseende rörande denna
fråga, hvilken, efter mitt förmenande, bör först och särskildt afgöras, ansett mig
härå böra fästa Herrar Talmäns och Riksdagsmäns särskilda uppmärksamhet.
8:o) I fråga om 44valet af hittills bibehållna s t i'ti iler får jag,
rörande dödsstraff, straffarbete och fängelse hufvudsakligen instämma i Grefve G. K.
Hamiltons reservation.
a) ”Olofligen” innefattar här äfven begreppet olagligen.
b) "Tillgriper" betecknar ej blott apprehensionen utan, jemfördt med orden ”uti annans besittning
befintliga, äfven (lepossessionen, Samt förutsätter fullt medvetande och ondt uppsåt,
ej det som sker i distraktion. Jfr ordet '"veterligen.”
c) En aktad jurist har ansett att i stället för ”och" kunde sättas eller-, men då skulle man
kunna stjäla det man verkligen eger, fastän annan det sig tillegnat.
d) "Annans" är här begagnadt såsom motsats till tillgriparens, emedan icke någon kan i
egentlig mening stjäla det han besitter.
Bih. till B. St. Prot. 1862 § 1863. 7 Sami. 1 Afd. 13 Raft. 10
74
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
I framtiden torde, till befordrande af medborgares jemlikhet inför lagen,
penningeböter komma att antingen direkte bestämmas efter den brottsliges behållna
årliga inkomst, beräknad efter föregående årets bevillningstaxering, och fördelad
samt ådömd för vissa dagar, der ej belt års inkomst kunde ifrågakomma, eller ock
endast få begagnas såsom förvandlingsstraff efter dylik grund, när den brottslige,
dömd till fängelse, önskade derifrån njuta befrielse. Om jag icke minnes felaktigt,
hörde jag för nära trettio år sedan sakkunnig och trovärdig person uppgifva,
att bestämmelser i dylikt syfte funnes uti en i Brasilien utgifven Handels- och
Sjöfarts-lag ("Code de commerce”).
^ Till frågan om val af straffarter hörer frågan om den särskilda påföljd eller
tillwtiniHfp i Straff, sorn under namn af
fortast af in ed fforker! i g i förtroende varder ’för alltid eller
för viss tid" ådömd ''för vissa i lagen bestämda brott.'’' Enligt 2:dra Kap. 19 §
skall denna påföljd medföra vanfrejd, och den dömde hafva förverkat embete, tjenst
eller annan allmän befattning, samt vara utestängd från alla sådana rättigheter
och förmåner, för hvilkas åtnjutande god frejd erfordras.
I Utskottet har jag flera gånger sökt ådagalägga det okristliga, oädla (att
icke säga grymma) samt skadliga och okloka uti att ej blott bibehålla en sådan
påföljd för de jemförelsevis få brott, i afseende å hvilka det nu kan vara uttryckligen
bestämdt, utan ock, genom ny allmän strafflag, ytterligare utvidga och befästa
området för en lyckligtvis redan vacklande, samt för kristendomens ljus om
det allmänna menniskoförderfvet och kärlekens kraf alltmer förbleknad och försvinnande
opinion. Men alldenstund mina åsigter häruti, fastän delvis understödda
af flera Utskotts-ledamöter, och gillade af andra, hvilka dock ansett dem icke nu
kunna tillämpas, hittills ej lyckats vinna bifall vidare, än att ifrågavarande påföljd
blifvit för åtskilliga brott vilkorligen eller alternativt, och för andra ovilkorligen,
bestämd att fortfara endast för viss tidf fördenskull, och ehuru jag icke nu medhinner
framställa mina skäl för borttagandet af påföljden vid straffbestämmelserna
om de särskilda brotten, — finner jag mig skyldig söka i allmänhet ådagalägga
otjenligketen och det felaktiga i stadgandet om en sådan påföljd. Och som för
sådant ändamål äfven i detta ämne erfordras en kort framställning om de hufvudåsigter
och särskilda meningar, som af utmärkta män blifvit under förarbetena
till ifrågavarande förslag yttrade rörande denna fråga, anser jag mig ej böra rygga
tillbaka för den vidd, reservationen derigenom erhåller. Lagbestämmelserna äro
vigtiga, inverkande på tusentals medborgares framtid: än vigtigare är att en falsk
grundsats ej befästes i en ny lag-codex, emad att gälla för längre tid.
Svenska och Norska Lag-komitéernas ledamöter, som vid sammanträde den
18 Juni 1830 fulländade granskningen af förslag till de sju första kapitlen, hvilka
sedan intogos i svenska Lag-komitéens år 1832 tryckta och år 1833 reviderade
förslag till Straffbalkens första afdelning, innefattande allmänna bestämmelser,
hade i 2:dra Kap. föreslagit följande stadgande:
“40 §. Der förlust af medborgerligt förtroende, såsom påföljd af brott, i
“lagen stadgas, skall dermed förstås ovärdighet:
“1. att innehafva embete, tjenst eller allmän befattning, att deltaga i val
“till dylik befattning, så ock att tillgodonjuta rättigheter eller förmåner,
“som af embete, tjenst eller allmän befattning följa;
“2. att innehafva adelskap, riddareorden eller annan offentlig utmärkelse.
“Brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende följer, medförer vanfrejd.“
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
75
Denna redaktion ändrades af Svenska Lng-komitéen redan i dess år 1832
tryckta förslag så, att förlust af medborgerligt förtroende skulle ådömas antingen
för fl fl tid, eli 6i föi 'iJt.&S tid, ej under 5 oell gj öfver 10 år. Ock redigerades
föreskrifterna sålunda:
“10 §. Der förlust af medborgerligt förtroende för alltid, såsom påföljd af
“brott, i lagen stadgas, skall dermed förstås ovärdighet:
“1. att innehafva embete, tjenst eller annan allmän befattning, och att till
godonjuta
pension eller andra rättigheter eller förmåner, som deraf
“följa;
“2. att innehafva adelskap, riddareorden eller annan offentlig utmärkelse;
“3. att deltaga i val till allmän befattning.
"41 §. Är förlust af medborgerligt förtroende å viss tid, såsom påföljd af
“brott stadgad; då skall den åläggas ej under fem och ej öfver tio år. Den döm“de
håfve förverkat embete, tjenst eller annan allmän befattning, med deraf följande
pension, rättigheter eller förmåner, så ock adelskap, riddareorden eller an“nan
offentlig utmärkelse; och vare, under den tid, som i domen utsättcs, ovärdig
“att deltaga i val till allmän befattning, och att dertill väljas eller förordnas.
“42 §. Förlust af medborgerligt förtroende för alltid medförer vanfrejd."
Häraf synes att endast förlust af medborgerligt förtroende för att tid skulle
medföra ”vanfrejd”, som således ej åtföljde förlusten af medborgerligt förtroende för
viss tid.
Motiverna härtill skola här nedan anföras och granskas.
I det af den äldre Lagberedningen den 16 December 1842 afgifna underdåniga
“Betänkande, angående de straff, som i ny allmän kriminallag böra be“stämmas",
har Beredningen, bland grunderna för afskaffande af spö-och ris-straff,
yttrat, att do borde försvinna, “enär, på sätt Högste Domstolen anmärkt, sådana
“straff obestridligen undertrycka den straffades hederskänsla, hvilken dock utgör det
“motiv, som, näst gudsfruktan, är mägtigast att upplyfta“ (?!) “den fallne och bevara
“honom från nya afsteg, och meningarne allt mera enhälligt och högt uttala sig
“mot dessa straff, hvilka således upphört att i allmänna omdömet ega det stöd,
“utan hvilket straffets ändamål i väsendtlig mån måste förfelas.“
I frågan om ärans förlust instämde äldre Beredningen i Lag-komitéens förslag
att sådant straff borde afskaffas, samt erinrade att Lag-komitéeu andragit,
“att de i en stat sammanlefvandes omdöme om hvarandras moraliska värde, så“som
fritt och beroende endast af inre öfvertygelse och känsla, hvilka hvarken
“kunde förbjudas eller påbjudas, rätteligen icke vore föremål för yttre lagstiftning.“
En af Beredningens medlemmar Häradshöfdingen, J. U. D:rn, Pil. Mag:n
Grefve J. M. Spens deremot yttrade: “Jag har icke — — deltagit i gillandet
“och tillstyrkandet af hvad Lag-komitéens förslag till straffbalk innehåller, att
“den, som gjort sig till straff efter vissa lagrum skyldig, äfven må dömas medborgerligt
förtroende för alltid eller på viss tid förlustig. De påföljder, detta
“ådömande skutte medföra, afvika föga från hvad som förut tillhört det gamla ogillade
“straffet af ärans förlust; och ombytet af benämningen ökar snarare än minskar olämp“ligheten.
Den nya motsvaras lika litet sorn den gamla af något bestämdt begrepp;
“och det har också derföre funnits nödigt att genom särskildt bud förklara hvad der“med
skatt förstås, äfvensom att, enär detta strafflagens bud ej kunnat omfatta atta de
“fatt, då uti åtskilliga civila förhållanden derå måste fästas afseende, för den högsta
“graden af denna additionela straffpåföljd antaga ännu en olika benämning: Vtiålfrejd,
hvartill vid stadganden rörande dessa förhållanden refererats, fåran
76
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
“sammanfaller ostridigt till begreppet derom i det yttre, med det „i en stat sam“manlefvandes
omdöme om hvarandras moraliska värde11, hvarom Lag-komitéen i
“motiverna anmärker, “att det, såsom fritt och beroende endast af inre öfvertygelse
och känsla, hvilka hvarken kunna förbjudas eller påbjudas, icke kan blifva
“föremål för yttre lagstiftning11; men dessutom kan äran äfven i och för sig sjelf
“betraktas såsom något, hvarföre hvarje samhällsmedlem har att fordra lika ovil“korligt
skydd, som för lif, frihet och egendom. Ett dylikt vid ordet ära fästadt
“begrepp måste åtminstone antagas hafva föranledt upptagande af „ärekränkniug“
“bland de personliga förnärmelsernas antal. Likasom lifvet, friheten eller någon
“egendomsandcl, skulle då äfven äran kunna, sedan den genom brott förverkats,
“till straff fråndömas. Bet medborgerliga förtroendet deremot kan aldrig antagas
“såsom något allmänneligen tillhörande personligheten. Bet beror, oaktadt all perso“nens
verkliga värdighet dertill, af andras fria vilja att hysa och lemna vedermälen
“af eller icke. Ganska många oförviteliga personer hafva aldrig egt, och torde ej
“komma att ega, medborgerligt förtroende; ännu mer bör man kunna antaga sådant
“om dem, hvilkas förderfvare böjelser yttrat sig genom brottsliga gerningar.
“Dessa skulle dä dömas till förlust af hvad de icke egt. Till man åter tyda förlustens
ådömande såsom blott ett förklarande af ovärdighet; så innefattar ju
“detta, lika mycket om ej mera, ett förbud för andra att hysa förtroende för den
“straffade, som för denne att tillgodonjuta verkningarne deraf, och rörer sålunda
“vid det som hvarken kan förbjudas eller påbjudas. — Jag inser visserligen att,
“enligt hvad Lag-komitéen vidare anförer, “lagstiftaren måste fästa synnerlig uppmärksamhet
på den vanheder, hvarmed en del brottsliga gerningar i allmänna
“omdömet stämplas“; äfvensom jag icke bestrider lämpligheten och rättmätigheten
deraf att “förlust eller inskränkning af vissa borgerliga företräden, rättigheter
och förmåner, hvilka af statsinrättningen bero och derigenom bestämmas“,
“förenas såsom påföljd med dessa brott. Jag anser detta fastmer så nödvändigt
“för sjelfva statsinrättningen, som infört dessa företräden, rättigheter och förmå“ner,
äfvensom för en mängd samhällsförhållanden, hvilka beträffa, icke brottslin“garnes,
utan andre medborgares personer, att jag icke vill göra förlusten, såsom
“straff ådömd, beroende af restitution genom nåd. Jag tror dock för min del icke
“annat tillhöra strafflagen, än att bestämma, hvilka brott är o af den beskaffenhet, att
“till sådana särskilda påföljder för g emin g smännen kan vara anledning. I de lagar
“åter, hvilka närmare beträffa de ifrågaställda företrädena, rättigheterna och förmå“nema,
äfvensom de öfriga förhållanden, der afseende å någons personlighet måste
“göras, anser jag deremot böra på samma gång stagdas de sätt, hvarpå“ [så välj “för“verkande,
som de, hvarpå förvärfvande, kan ega rum, och i sammanhang bestämmas,
“så väl hvilka personer deraf må komma i åtnjutande, som hvilka derifrån böra vara
“uteslutne; äfvensom, vid ordnande af hvarje personligt förhållande i öfrigt, jern“väl
bör bestämmas den rubbning, det kan undergå i följd af någon ifrågavaran“des
brottsliga gerningar. Undantag härifrån blir derigenom lika omöjligt, som
“från hvarje annat lagbud; vanhedern bibehålles, såsom egentligen tillhörande
“sjelfva brotten, utan att såsom egenskap öfvergå till personlighetens område,
“der dess betydelse alltid måste blifva obestämd, samt utan att någon annan
“qvalifikation tillägges personen, än den, som han sjelf tillagt sig, och som från
“honom aldrig kan skiljas, nemligen att han gjort brottet; och de påföljder häraf,
“hvilka för särskilda statsinstitutioners upprätthållande oundgängligen erfordras,
“drabba honom endast i de fall, der en sådan, i sammanhang med qjelfva institutionen
lämpligast pröfvad, oundgängelighet eger rum“.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
77
Vid slutlig revision af Lag-komitéens förslag bar den nya reorganiserade
Lag-beredningen yttrat, i fråga om den vanära, som åtföljde vissa fängelsestraff,
och om ifrågavarande särskilda påföljd, andragit: “Af hvad nu sagdt är om uteslutande
från allmänna strafflagen af de bestämmelser, som kunna tid efter
“annan göras angående verkställighet af fängelsestraff, synes det vara en följd,
“att särskilda straffgrader ej böra med olika benämningar utmärkas. Häremot
“kan väl invändas, att lagstiftningen, örn den icke med olika namn betecknar
“högre och lägre straffgrader, underlåter att utpeka skilnaden i grofhet mellan
“de brott, som skola bestraffas; men denna invändning måste vika för den å andra
'''‘sidan obestridliga vådan och skadligheten deraf, att hvar och en, som på ett visst
“ställe undergått sitt straff, skulle kunna, liksom genom, påtryckning af en från sjelfva
“namnet å straffinrättningen hemtad, i allmänna omdömet förnedrande stämpel, betagas
“den möjlighet af framtida upprättelse, hvartill allt förbättring ssystem syftar.“ — — —
“Hvad åter angår den nyss omtalade påföljden af vanheder för vissa brott,
“så har Beredningen ansett denna påföljd bättre betecknas genom lagens förklarande,
att den, som dertill gjort sig skyldig, ej må i allmänt värf brukas, än
“genom talesättet, att han skall dömas förlustig medborgerligt förtroende. Lag“
stiftning en kan svårligen tillegna sig rättigheten att råda öfver allmänna förtroendet. För“lusten
deraf, uttalad såsom bestraffning för brott, synes nog mycket närma sig till ärans
“förlust: ett straff i nu gällande lag, hvilket blifvit, efter Beredningens tanke, på goda skäl
“ur lagförslaget uteslutet.“ — — — —
“Vid bestämmandet af hvad som skall förstås med den ifrågavarande påföljd,
har Beredningen i så måtto frångått hvad lagförslaget i 40 § innehåller,
“som andra punkten deraf, om förlust af adelskap, riddareorden och annan offentlig
utmärkelse, blifvit i den motsvarande 21 § utelemnad. I afseende på adel“skapet
under sin politiska betydelse, eller såsom medförande rättigheten att del“t.
aga i Bikets lagstiftning, gör bestämmelsen att. ej få brukas i allmänt värf tillfyllest
för den dömdes uteslutande från en sådan rättighet; och till rubbning i
“civila rättsförhållanden eller förmåner, hvarpå någon, i följd af sitt adelskap, kan ega
“anspråk, har Beredningen trott förenämnda påföljd, såsom bestraffning, ej böra utsträckas.
“Hvad åter angår förlust af riddareorden eller annan dylik utmärkelse, så kar
“Beredningen ansett hvad härom kan finnas nödigt att förordna, tillhöra de särskilda stad“gar,
som angående sådana ordnar är o eller blifva gällande“.
På dessa grunder, som till en del skola här nedan granskas, beslöt Nya
Lag-beredningen att i den slutligen reviderade textens 2:dra Kap. intaga följande
föreskrifter:
“20 §. I vissa fall straffas brott med påföljder, utom dem, som nu sagda
“äro, efter ty derom i lagen särskildt stadgadt finnes.
“21 §. En af de påföljder, som i 20 § omtalas, är, att den dömde ej må i
“allmänt värf brukas; och vare den, som till sådan påföljd gjort sig förfallen,
“oberättigad att utöfva embete, tjenst eller annan allmän befattning, att till all—
“män befattning välja, så ock att föra annans talan inför Rätta.“
Häremot åberopade en af Beredningens ledamöter Grefve Spens sitt ofvanintagna
yttrande, och en annan, Juris Professorn, J. U. D:rn, Filos. Mag:rn C. J.
Schlyter, afgaf följande reservation:
“21 g. Denna §, tillika med allt hvad i det följande härpå har afseende,
“anser jag böra uteslutas.
“Att genom allmänna stadganden utstaka en gräns för brott, som böra
“medföra förlust af rättigheten att brukas i allmänna värf, anser jag vara omöj
-
78
Lag-Utskottets Betänkande JS:o 35.
“ligt, i synnerhet som förhållandet i detta afseende är ganska olika med allmänna värf
“af olika slag. Huruvida den sorn, för begånget brott, blifvit till straff dömd, må brukas i
“ett allmänt värf, bör, i min tanke, öfverlemnas åt pröfningen i hvarje särskildt fall, med
“afseende ej blott pä brottets beskaffenhet, utan äfven pä arten af det ifrågavarande varfvet,
“på den tidslängd, som förflutit sedan brottet begicks, och på personens förhållande under den
“sedan förflutna tiden. Skulle i afseende på något visst allmänt värf en bestämmelse af
“ifrågavarande slag vara erforderlig, så må den få sin plats i den författning, som för öfrigt
“stadgar vilkoren för rättigheten att utöfva ett sådant värf. — Hvad åter angår vilkoren
“för rättigheten att inför Rätta föra andras talan, anser jag derom böra stadgas i
“Rättegångs-Balken.“
Vid den granskning, som, för beredande af nådig Proposition till Rikets
Ständer om njr strafflags antagande, Beredningens förslag undergick i Högsta
Domstolen den 6 December 1844, hemställde Högste Domstolen om icke ofvanintagne
§§ måtte under ombytt nummerordning erhålla följande lydelse:
“20 §. Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde
“ej må i allmänt värf brukas; och vare den, som till sådan påföljd gjort sig förfallen,
oberättigad att utöfva embete, tjenst eller annan allmän befattning, att
“till allmän befattning välja, så ock föra annans talan inför Rätta.
“21 §. I några fall straffas brott med påföljder, utom dem, som nu sagda
“äro, efter thy derom i lagen särskildt stadgadt finnes14.
Yid förslagets pröfning i Stats-Rådet den 17 December 1844 synes, enligt
det protokoll, som vidfogats den nådiga Propositionen af samma dag till Ständerna,
om antagande af ny strafflag, Kongl. Majit icke hafva gjort afseende å
nyssanförda redaktionsförslag.
Uti Lag-Utskottets den 29 Mars 1845 afgifna Betänkande i anledning af
berörda nådiga Proposition, ansågs påföljden, att den dömde ej må i allmänt värf
brukas, “vara ett utbyte emot det i nu gällande lag antagna straffet, ärans förlust,
hvilket blifvit ur förslaget uteslutet; och till detta utbyte11 hade “man, efter
“Utskottets tanke, haft giltiga skäl.11
Till stöd härför har Utskottet äfven åberopat de grunder, som ur Lagberedningens
Betänkande af den 16 December 1842 anförts här ofvan.
Som bekant är blef Utskottets omförmälda Betänkande om straffarterna af
Rikets Ständer bifallet.
Då Kongl. Majit den 17 September 1847 ånyo beslöt till Rikets Ständer
framställa nådig Proposition om ny strafflags antagande, ifrågakom icke någon
ändring af Lag-beredningens förslag angående ifrågavarande påföljd.
Lag-Utskottets, i anledning af denna sednare Proposition, den 11 Augusti
1848 afgifna Betänkande innehåller, i stället för Beredningens ofvanintagna förslag,
ett redigeradt alldeles så, som Högste Domstolens ofvan citerade af den 6
December 1844.
Uti det förslag till Strafflag, som uti Justitie-departementet uppgjorts såsom
förberedelse till den Proposition i samma ämne, Kongl. Majit den 23 sistlidne
September beslutit, blef det af Lag-beredningen uppgjorda samt af Högsta
Domstolen och 1848 års Lag-Utskott med ringa redaktionsförändring tillstyrkta,
äfvensom ej allenast af Rikets Ständer till principen, utan ock af Kongl. Majit
två gånger, nemligen åren 1844 och 1847, till både redaktion och princip godkända,
förslaget öfvergijvet; och i stället har nu föreslagits följande:
“19 §. Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde
“förklaras hafva medborgerligt förtroende för alltid eller för viss tid förverkat.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
79
“Då sådan påföljd för viss tid stadgad är, må den ej under fem och ej
“öfver tio år ådömas.
“Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, bafve förver“kat
embete, tjenst eller annan allmän befattning, som af honom innehafves ; vare
“ock, under den tid påföljden honom ådömd är, såsom vanfrejdad ansedd och förty
“utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutando
“god frejd erfordras.14
Vid närmare jemförelse mellan detta förslag och de ofvanomförmälda, finner
en hvar lätt, att påföljden uti ifrågavarande förslag är, för den som deraf
drabbas, svårare, än påföljden skolat blifva enligt
l:o) Lag-komitéeus förslag, af åren 1832 och 1833, enär i Komitéens icke
uttryckligen blifvit utsatt, att vanfrejd åtföljde förlust af medborgerligt förtroende
endast i det fall att denna ådömts för ali tid, men icke för viss tid: och
2:o) Lag-beredningens samt 1845 och 1848 års Lag-Utskotts, 1845 års Ständers,
äfvensom Kongl. Maj:ts åren 1844 och 1847 framställda förslag, enär dessa
icke innehöllo någon föreskrift om vanfrejd, eller afsågo att påtrycka brottslingen
någon stämpel derom, och såmedelst utstöta honom från de s. k. välfrcjdades antal,
betaga honom hoppet om möjligheten att återvinna medborgerlig aktning och
förtroende, såmedelst göra honom fiendtlig mot samhället och fresta honom att
fortsätta brottets bana.
Herr Expeditious-Sekreteraren Richert, som fått del af det i Justitie-departementet
utarbetade förslag, bar i en enskild promemoria härom yttrat följande:
“Efter min öfvertygelse, vore det illa, mycket illa, om man nu skulle gå baklänges
och återkomma till det sväfvande och obestämda talet om medborgerligt
“förtroende, om vanfrejd, i motsats med god frejd, o. s. v. Man måste veta hvad
“man vill och säga det rätt fram, hvarken mer eller mindre. Förlust af medborgerligt
förtroende är ett straff, som blifvit härs och tvärs inflickadt i sednare
“tiders lagstumpar, utan klart och tillräckligt besinnande af hvad det rätteligen
bara och skall betyda. Det drabbade t. ex. den bekante Ola Månsson, för det
“han, efter vanligt bruk, tagit kommissions-arfvode, såsom ledamot i en diskont“direktion.
Han dömdes för ”egennytta” till ett vauärande straff, hvarigenom han
“förlorade bela sin framtida välfärd; men hans domare hade kunnat taga mutor,
“den vederstyggligaste af all egennytta, och hade ändå ej gjort sig skyldige till
“annat straff, än att ”mista embetet” eller till annan påföljd för framtiden, än
“att ”aldrig få det åter”, efter 1 Kap. 12 § Rättegångsbalken. Detta sednare går
“åtminstone rakt på saken, lika med Lag-beredningens förslag (2. 21.) och Kon“kurslagens
45 §, om påföljd af straff för bedräglig gäldenär. I Norska lagen
“finnes ingenting om vanfrejd, eller något deremot svarande: den säger blott hvad
“påföljd afsättning från embete medförer; (2 Kap. 34 §), och detta instämmer i
“det närmaste med lagförslaget.
“Genom ett stadgande, som under nytt namn bibehåller den gamla smuts“titeln
af vanfrejd, ger man vårt olycksaliga jäfsväsende ett ytterligare stöd.“
Detta allt oaktadt, blef det i Justitie-departementet uppgjorda förslag den
23 sistlidue September inför Kongl. Majit förordadt på skäl, som här nedan skola
omlörmälas, och af Kongl. Maj:t godkändt, samt är nu af Lag-Utskottet tillstyrkt
På det en hvar än säkrare må kunna bedöma denna fråga, utan forskning
i handlingar, som ej äro allom tillgängliga, torde, enär frågan i brödrariket er
-
80
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
hållit en motsatt utgång, ej vara otjenligt meddela några drag, rörande frågans
behandling i Norge.
De kommissioner, som dels utarbetade det år 1831 tryckta “Udkast til en
“Lov for Kongeriket Norge angauende Förbindelser", dels ock, efter det utkastet
blifvit offentligen granskadt, omarbetade detsamma till ett “Förslag”, tryckt år
1835, frårigingo den af Svenska och Norska Lag-komitéernas ledamöter den 18
Juni 1830 godkända, härofvan först intagna redaktion, och antogo i stället följande:
“§ 40“ (§ 40 i 1835 års förslag). “I Förbindelse med andre Straffe anvendes,
“i de Tilfaelde, for hvilke det udtrykkelig er bestemt, Sträf af at vasre uvaerdig
“til offentlig Tillid. Denne Sträf er vanasrende.
§ 41 (§ 47 i 1835 års förslag) “Den, som dömmes til Sträf efter före“gaaende
§, er uvaerdig til al offentlig Udmterkelse, saavelsom til at beklaede uoget
“Enibede, Bestilling eller Ombud, og blive med Hensyu til de offentlige Stillinger,
“bvori han er eller har vaaret, Bestemmelserne i § 38 paa harn at anvende. Ej
“heller maa han benyttes til, eller tage Deel i nogen Forretning, hvartil Lovene
“fordre gode og oprigtige Ma3nd.“
I motiverna härtill anmärktes bland annat: “Ligesaa lidet som det hörer
“til Kriminalloven at bestemme de i Almindelighed fastsatte Straffes Yirkninger
“i de borgerlige" (civile) “Forhold, saasom paa Myndigheds Standen og iEgteskabs“Forbindelsen,
kan det ligge indenfor Graendserne af bemeldte Lov, naermere end
“i Lovforslaget er skoet, at fastsaette Yirkniugerne i bemeldte Forhold af Straffen
“af at dömmes uvaerdig til offentlig Tillid. Disse Yirkninger maae bleve at
“bedömme efter de civile Loves Indkold.“
Omförmälda 1835 års förslag blef ytterligare revideradt af en den 12 Augusti
1837 anordnad Kommission, som i motiver, tryckta 1839, inledde sitt yttrande
rörande detta ämne med följande:
“§ 46, 47 og 48.
“Commissionen har fundet overveiende Grunde til at lade Straffen af at
“vaere uvaerdig til offentlig Tillid, hvilken efter Lovforslaget kun skulde komme
“til Anvendelse i Förbindelse med andre Straffe, udgaae. Man antager nemlig:
“1 at Bibeholdelse af nogetsomhelst Slags JEressträf ikke förmedelst Grund“lovens
Bestommelse i § 53 a er nödvendig;
“2 at Uddelingen af en saaden vanaerende Sträf, som af Commissionen
“forcslaaet, ikke kan skee retfserdigen; samt
“3 at Förbindelsen af saadan Sträf med andre Straffeander virker Skade
“istedetfor Gavn.
“Hver af diss© Saetninger skal Commissionen nu bestraebe sig for
“at begrunde:“ —
Som de afhandlingar, hvilka härpå följa, ehuru lärorika, åro alltför vidlyftiga
att här ordagrannt intagas, nödgas jag här endast antyda deras innehåll på
följande sätt:
I den första afdelningen visar Kommissionen att hinder för uteslutandet
icke möter i det citerade grundlags-stadgandet.
I den andra afdelningen erinrar Kommissionen, att den föregående Kommissionen
anmärkt, att det icke är storleken af straffet, utan ondskan i brottslingens
vilja och lågheten af hans bevekelsegrunder, som härvid borde komma i
betraktande. Det
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
81
Det äldre lagförslaget visade likväl, att hänsyn till straffets storlek oemotståndligen
gjorde sig gällande vid pröfningen af förslag, huruvida det ifrågavarande
skamstraffet (JErestraf) borde med det andra straffet förbindas; ty, då lagen
bestämmer ett mindre straff än straffarbete, går det icke an, att, ehuru låga än
motiverna till förbrytelsen kunde förutsättas vara, påbjuda, att, i förbindelsen med
det lindrigare straffet, förlust af medborgerligt förtroende skall å det mindre brottet
följa. Den uppenbarade sedeslösheteu medgifver möjligheten af förbättring och
återvinnande af medborgerlig aktning; och derföre skulle det vara allt för hårdt
att med ett straff, genom hvilket brottslingen icke undergår någon för bans framtida
borgerliga anseende lederande behandling, förbinda en påföljd, som nedsatte
aktningen för honom och upphäfde de deraf beroende rättigheter, genom hvilka
bans lifs lycka kunde för alltid blifva belt och hållet eller åtminstone väsendtligen
förspild.
Derefter visar Kommissionen en mängd inkonseqvenser och svårigheter,
som af straffpåföljdens stadgande skulle uppkomma.
Slutligen i 3:dje afdelningen yttrar Kommissionen, bland annat, följande:
“I materiel Henseeiide anser Man det skadeligf, at nogensombelst Forbryder ved
“Dom bclsegges med et van at ren de Prsedicat, der som Straffeonde vedbliver, efteråt
“den Sträf, han ilvrigt bar forskyldt, er udstaaet. Det staaer eSe&8Vtvm°e
“ikke i Statens Magt at forebygge, at den, der har udstaaet Straffarbeide, i detmindste
“under den ntervterende og i Grundlovens §53 a forudsatte Fovestillning om
“denne Strafs Beskaffenked, derved ansees vanceret; og den, der bar udstaaet saadan
“Sträf, bar folgelig, om han siden alvorlig bestrteber sig for ved retsindig Vandel
“at gjenvindc sine Medborgeres Agtelse, i den blotte Erindring om den Behandling,
han engang har vteret undergifven, en vtesentlig Hindring at overvinde.
“Men Staten maatte formeentlig önske, at dette kunde vasre anderledes, og der
“er ialfald ingen Grund til at foröge Ondet ved at belmgge Forbryderen med et
„vanajrende Predikat, der som Straffeonde skulde folge hain til Graven. I Frygtou
“for Strafarbcidet er det dog Staten maa söge det ätsk raak leende Motiv, der skal
“afbolde fra at begaae Forbrydelser. Ved i visse Tilfaelde dermed at förbinde en
“saarskiit og vedvarende Vanaare, opnaaes fölgclig Intet for Statens eller Samfun“dets
Sikkerbed, og fra etbvert andet Syuspunct bär Stratfeloven, som saadan,
“slet Intet med Forbryderens Agtelse at bestille. Saafremt isaardeleshed de huma“nere
Grundsaatninger, bvorefter Forfsegterne af det saakaldte pbiladelpbiske System
“villo bave Strafarbeidet indretet, maatte vinde almindeligt Herredömme, skulde
“det synes aldeles modsigende, i samme Oienblick, som man paastaaer, at Arbcids“straffen
bör og skal bringe det derben, at Forbryderen, virkelig forbedret, gjen“gives
til Samfundet, at belaegge barn med et vedvarende vanaareude Priedicat. Naar
“bertil kommer, hvad ovenfor er berört, at Tildelingen af et saadaut Praadicat
“aldrig vil kunne ved almiudelige Regler saaledes bestemmes, at det i Resultatet
“vil fyldestgjöre det almindelige medborgerlige Omdömme, saa formener Commissio“nen
at bave godtgjort den Paastand, at en saadan eumulativ Sträf, som den
“omhandlede, skulde vaere til Skade istedetfor til Gavn.
“Commissionen skal endnu blot tilföie, at den bär fundet den Anskuelso,
“at den herombandlede Straffeart bör udgaae, deelt af den paa ottende ordentlige
Stortbing nedsatte Committec“.
Sedan Kommissionen sålunda afstyrkt ifrågavarande tillökningsstraff, blef
all föreskrift om detsamma uteslutet från det förslag, som slutligen antogs, och
Bih. till R. St. Prot. 1862 S? 1863. 7 Sami. 1 Afd. 13 Haft. 11
82
Lag-Vtslcottets Betänkande N:o 35.
utgör nu gällande Lov angaaende Forbrydelser, gifven Drottningholms Slot
den 20 Augusti 1842.
Såvidt jag känner har inga olägenheter uppstått af detta uteslutande, ehuru
lagen gällt öfver 20 år: och detta bör vid frågans afgörande vara ett hufvudsak
ligt
skäl för Rikets Ständer att, lika som Norges Stortking tillämpa den kristna
humanitetens och den sanna statsklokhetens i detta ämne sammanstämmande
grundsatser.
Vid frågans afgörande måste dock först öfvervägas, huruvida bestämmel
serna,
om hvilka som böra få emottaga allmänna befattningar, tillhöra allmänna
strafflagen; eller ock den organiska deleu af regeringsrätten, som vanligen finnes
i särskilda författningar om kompetens till tjenster och andra allmänna befattningar.
Man kan härvid svårligen undgå finna:
l:o att, liksom Lagberedningen ansett det, som kunde vara nödigt att förordna
om förlust af riddareorden eller annan dylik utmärkelse, rätteligen tillhöra
de stadgar, som angående sådana ordnar äro eller blifva gällande, — samma förhållande
bör gälla med tjenster och dylika befattningar, så att dels i allmännare
författningar, dels ock i särskilda reglementen och instruktioner bör finnas bestämdt
hvad som erfordras för befattningarnes erhållande.
2:o att, såsom Professor Schlyter jemväl anmärkt, härvid måste fästas afseende
ej blott på brottets beskaffenhet, utan ock på befattningens art, på tidslängden,
som förflutit sedau brottet begicks, och på personens förhållande under den
sedermera förflutna tiden; om hvilket allt bestämmelserna, så vidt de äro nödige,
tillhöra tjenstereglementen och instruktioner, men ej allmän strafflag. Härom har
äfven Grefve Spens erinrat i sin ofvanintagna reservation vid Betänkandet af den
16 December 1842.
Men om än bestämmelser, rörande dels de qvalifikationer, hvilka måste
egas af dem, som innehafva allmänna befattningar, dels ock civila följder af s. k.
vanfrejd, icke egentligen, eller i och för sig, tillhöra allmän strafflag, — är dock
ostridigt, att sådane bestämmelser höra dit, och således böra i strafflagen upptagas,
i händelse förlust af allmän befattning och af rättighet att sådan framdeles erhålla,
samt så kallad vanfrejd böra användas såsom straffarter. Dels för att undersöka
detta, dels, och isynnerhet, emedan vanfrejdeu samt dermed förenad dylik förlust
har af Utskottet föreslagits såsom straffpåföljd, bör man närmare skärskåda deras
tjenlighet i sådan egenskap. Och då den strängt logiska orduiugen för en sådan
undersökning torde vara mindre nödvändig, samt dessutom svår att noggrannt uppgifva,
skola skälen för användandet af dessa straffpåföljder af mig upptagas ungefärligen
i samma ordning, som de under förarbetena till ifrågavarande strafflags
förslag blifvit framstälde.
A) Detta skedde först af Wj($gfhotHilé€*lf som i motivcrna till sina begge
likalydande förslag yttrade sig på nedan citerade sätt:
a) “Jemte bestämmandet af de egenliga straff, hvarmed brottsliga geruingar skola
“beläggas, bör lagstiftaren fästa synnerlig uppmärksamhet på den vanheder,
“hvarmed en del af dem i allmänna omdömet stämplas11.
Anmärkningen är ostridigt rigtig: lagstiftaren måste känna det folk, för
hvilket han stiftar lag, och “lästa synnerlig uppmärksamhet på“ det bland folket
gängse “allmänna omdömet11. Men skulle lagstiftaren, som bör vara öfver folket
upphöjd i visdom och moralisk kultur, finna, att “det allmänna omdömet11 rörande
något specielt ämne bland massan af folket dels är i strid med den religion och
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
83
deraf flytande sedlighets grundsatser, som detta folk allmänt antagit och godkänt,
dels ock ogillas och förkastas af dem bland folket, hvilka detta sjelft erkänner
vara do mest upplyste, bildade och sedlige, samt derföre utgöra samtidens representanter,
eller ett slags exponenter, som visa huru folkmassans omdöme i ämnet
skall framdeles utvecklas; sä är klart, att lagstiftaren måste “fästa synnerlig
uppmärksamhet på“ dessa mer bildades opinion. Skulle t. ex. folket både legalt
och allmänneligen hafva antagit kristna religionen, eller åtminstone erkänna
rigtigheten af dess grundläror angående a) ett uråldrigt fall och deraf orsakadt
allmänt förderf samt menniskans medfödda benägenhet, till det onda, b) de yttre
legala brotten, såsom, i religiöst afseende och i jemförelse med hela förderfvet,
blott enstaka utbrott af detta förderf, denna benägenhet, (man åtskilje orsaken,
syndighet, och dess verkningar, synder) samt c) möjligheten för enhvar att lill
sin innersta vilja omskapas (“pånyttfödas"); och skulle folket i öfverensstämmelse
härmed hylla de af Jesus Kristus uttalade grundsatser om ödmjukheten, fåfängligheten
och faran af all jordisk ära; m. m.: så måste lagstiftaren äfven göra
afseende på allt detta, samt efterforska, huruvida “det allmänna omdömet11 rörande
den särskilda fråga, som lagstiftaren skall behandla, är fullt öfverensstämmande
med berörda grundläror, eller om det deremot är en qvarlefva från den tid, då
dessa grundläror mindre genomsyrat massan, och deras stränga konseqvenser icke
varit för lagstiftaren uppenbare. Vid denna forskning torde lagstiftaren lätt upptäcka,
att “den vanheder11, å hvilken Komitéen syftat, dels är grundad på den
opinion, som, under de hedniska och början af de s. k. kristna, men mörka tiderna,
ansåg vikingalifvet med dess röfverier för särdeles hedrande, dels i öfrigt är i
strid med kristendomens lära om kärleken, synnerligen till de fallna och i moraliskt
afseende uslaste, hvilka bäst behöfva hjelp, dels ock tillkommit genom en
förvexling af brottens art och brottens orsaker (motiver, den subjektiva brottsligheten),
så att “allmänna omdömet11 i sjelfva verket icke bryr sig om brottets art,
utan nästan blott om “bevekelsegrunden11 dertill ock “sättet att11 det “utföra11.
Derföre fortfar ock Komitéen sålunda:
b) “Några brott anses, hufvudsakligast för bevekelsegrunden, eller för sättet att dem
11utföra, allmänneligen så nesliga, att gerningsmannen genom dem förverkar
“allt medborgerligt förtroende“. Jag är förvissad, att nästan endast “bevekelse“grundeu11
och “sättet att11 “utföra brotten11 “hufvudsakligast* och “allmänneligen11
utgöra den rätta och nästan enda orsaken dertill, att “åtskilliga
“brott i allmänna omdömet stämplas11 med “vanheder11. Några få exempel
bland de ganska många, som äro lätt påfunne, skola göra detta klart. Så
t. ex. äro slagsmål i allmänhet och s. k. skällsord, genom hvilka icke någon
viss brottslig gerning tillvites, icke bland de brott, som i ”allmänna omdömet.
stämplas11 med “vanheder11. Men om en karl i ett s. k. bildadt sällskap, i
en salong, utan vidare anledning, går fram till en finbildad dam, och, för att
kränka hennes stora ömtålighet, tilldelar henne ett par örfilar, eller utöser
mot henne grofva oqväden, eller så behandlar en åldrig, allmänt vördad, gubbe,
eller annan värnlös, så är säkert, att. dessa gerningar, ehuru icke enligt lagförslagen
belagda med någon förlust af medborgerligt förtroende eller dylik
påföljd, likväl “i allmänna omdömet stämplas11 med “vanheder*. Den, sorn,
för att håna och såra en ädel qvinna, i ett sällskap bemöter henne brutalt
och med grofva oanständigheter, eller, utan att ljuga, utsprider rykle om de
svagheter, till hvilka hon, i följd af en passionerad kärlek eller en låtsad
älskares list, gjort sig skyldig, eller ock till otukt förför och sedan öfver
-
84
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
g'ifver en sådan qvinna, eller af hämd, för att skada makars inbördes kärlek,
förleder hustrun till otrohet, — en sådan skall visserligen “i allmänna omdömet
stämplas" med “vanheder", utan att han likväl, enligt något af Lagförslagen,
om do blefvé gällande lagar, kunde dömas till “vanheder11 d. v. s.
“förlust af medborgerligt förtroende". Orsaken till dessa och dylika inkonseqvenser
är uppenbarligen den omständighet, att hvarken “i allmänna omdömet11
eller i Lagförslagen med “vanheder® “stämplas" örfilar, skällsord och
lägersmål i allmänhet. “Allmänna omdömet11 gör i sina domar afseende icke
på brottens art, eller på den rubrik, de i strafflagen hafva, utan nästan endast
på '■'■bevelcelsegnmden eller sättet att “dem11 (brotten) “utföra". Häraf följer,
att, om Lagstiftaren skulle konseqvent lyda allmänna omdömet", han borde
med straffpåföljden vanfrejd belägga alla brott, som ”för bevekelsegrunden
eller sättet att dem utföra" i allmänna omdömet ”stämplas" med ”vanheder".
Men denna konseqvens af den allmänna grundsatsen har Lagförslagens författare
visligen undvikit.
Ivomitéen fortfar:
c) “Det tillhörer så mycket heldre lagstiftningen att genom uttryckliga förfaranden
gifva sanktion åt allmänna omdömet i dessa fall, som Staten sjelf må“ste
anse den, hvilken förlorat enskildes aktning och förtroende, äfven vara ovär“dig
hvarje embete, utmärkelse eller annan företrädesrättighet, som af Statens
“Styrelse utdelas." Men skulle denna grundsats konseqvent följas, så borde förlusten
af medborgerligt förtroende, såsom nyss antydt är, åtfölja icke vissa arter
af brott (brott in abstracto), utan endast dem (in concreto), hvilka domaren vid
rausakningar finner vara sådana, att den tilltalade endast genom sjelfva brottet,
hevekelsegrunderva derför och sättet att det utföra, ”förlorat enskildas aktning och
”förtroende”. Domaren skulle då i slutet af utslaget tillägga en mening, lydande
ungefärligen sålunda: Och emedan N. N. genom ifrågavarande brott, med hänse
ende
till bevekelsegrunden dertill (eller sättet att det utföra) “förlorat enskildas
“aktning och förtroende"; ty varder han ock dömd förlustig “allt medborgerligt
“förtroende". Men en sådan dom kunde sedan komma i en svår kollision, just
med det “allmänna omdömet11 i orten, om nemligen den menighet, större eller
mindre, i hvilken den dömde bodde och länge lefvat, till någon allmän befattning
eller till ombud valde den dömde af den orsak att menigheten, sorn noga kände
personen och förhållandena, äfven visste att han vore den ende, som till det allmänna
värfvet egde dels tillräcklig skicklighet, hvartill hörer noggrann kunskap
om de lokala förhållandena, dels ock nog intresse, nit och drift för menighetens
bästa i detta afseende. Den Domstol, inför hvilken ett sålunda valdt ombud, för
uppdragets fullgörande, framträdde, borde väl då meddela ett beslut, som, om än
det icke vore af följande lydelse, dock innehöll dessa tankar: Alldenstund N. N.
(ill ifrågavarande befattning (ombudsmannaskap) blifvit af N. N. menighet enhälligt
vald, på grund af medborgerligt förtroende, som han således eger; men han
genom utslag, det han försummat att i rätt tid öfverklaga, blifvit fråndömd medborgerligt
förtroende, sorn han således ie/ie eger; fördenskull, och ehuru, enligt
logikens lag, icke någon kan på samma gång ega och icke ega medborgerligt
förtroende, nödgas dock Rätten, enligt Sveriges lag, som i detta afseende strider
mot, men gäller mer än logikens, förklara bouoin, som enligt Sveriges lag
icke eger medborgerligt förtroende, endast derför obehörig att i detta mål föra
N. N. menighets talan. — Dylika orimligheter uppkomma lått, då lagstiftningen
grundas på fiktioner och falska förutsättningar, hvilka icke i allmänna medvetan
-
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
85
det hos de klart, fördomsfritt och sjelfständigt tänkande, elior i yttre förhållanden
ega någon säker grund. Det uppgifna exemplet visar ock, att olägenheten af den
ådömda vanfrejden kan lätt träffa dem, hvilka behöfva den dömde såsom ombud
och vittne, och således drabba i detta afseende oskyldiga; ty i lagförslaget är fråga
icke blott om sådana allmänna befattningar och företrädesrättigheter, “som af
“Statens Styrelse utdelas11, utan ock om kommunala uppdrag.
Komitéen fortfar:
d) “De fleste lagstiftningar i sednare tider hafva fästat en sådan påföljd vid
“sjelfva straffen. Når desse varit af svårare beskaffenhet, hafva de ovilkorligen
“medfört förklarande af gerningsmanneus vanheder.11
Detta, som ”de flesta lagstiftningar” gjort, visar, mer äu mycket annat, orimligheten
af ifrågavarande straffpåföljd eller additionela straff, enär detta, enligt
dess ofvanuppgifna grund, skulle följa endast de brott, hvilka i allmänna omdömet
stämplas med vanheder. Men sedt från en annan och rigtigare synpunkt, nemligen
från lagstiftarens egon, hafva desse 'flesta lagstiftningar i sednare tider” betraktat
alla gröfre brott såsom vanhederliga; då ock straffpåföljden kan tillämpas
mer konseqvent, såsom af Herr Carléns reservation synes.
e) “Komitéen har11 [deremot] “ansett ej sjelfva straffet, utan fast mera brot11tets
egenskap, med hänsigt i synnerhet till ondskan i gerningsmannens vilja och
“lågheten i bevekelsegrundcn, böra tågås i betraktande. En gerning Iean, i anseende
till dess objektiva straffbarhet, beläggas med svårt straff, utan attgernings“mannen
ådrager sig sådan vanheder, som nu är i fråga. Detta inträffar t. ex.
“vid dråp af hastigt mod.“ Denria anmärkning kunde kompletteras dermed, att
mången gerning, som med afseende å den dervid ådagalagda stora “ondskan i
“gerningsmannens vilja11, och lågheten i bevekelsegrunderi, borde, enligt Komitéens
åsigt, straffas med förlust af medborgerligt förtroende, deremot icke ådrager gerningsmannen
en sådan påföljd, emedan lagstiftaren, i anseende till ringheten af
gerningens objektiva straffbarhet (i anseende till den ringa yttre skada, gerningen
medlört eller kunde medföra) öfverallt ryggar tillbaka för konseqvensen af Komitéens
grundsats, och detta desto heldre, som den subjektiva strattbarheten (gerningsmannens
ondska och nedrighet) alltid särskildt afses vid bestämmande af straffgraden.
Om Komitéens grundsats skulle konseqvent tillämpas, borde, såsom ofvan
visats, vanfrejden ådömas, icke för vissa arter af brott, utan endast i de konkreta
fall, der domaren finner gerningsmannens nedrighet vara ådagalagd. Men en sådan
konseqvens torde ingenstädes vara försökt oller ens på allvar ifrågasatt.
f) Komitéen har antagit “tvånno arter11 af ifrågavarande påföljd: “Den ena,
“under benämning af förlust af medborgerligt förtroende för alltid11, skulle medföra
vanfrejd: men den andra, “eller förlust af medborgerligt förtroende å viss tid“,
skulle icke medföra vanfrejd. Redan denna besynnerliga indelning af samma sak
med motsatta verkningar, tyckes mig visa, att Komitéen ej kunnat värja sig från
kristendomens sednaste inflytande i samhällslifvet. Det. visar uppenbarligen att
den gamla åsigten, om ärans förlust och brottslingens irreparabla fall, börjat förblekna
och förvirras, samt att den grund, hvarpå hela lagstiftningen om vanfrejd
hvilat, börjat svigta under lagstiftarens fö t ter. Man har nemligen så småningom
i sednare tider börjat betänka, känna och erkänna, att brottslingen, ehuru han för
ett enstaka fall, som kommit att åtalas, och icke, likt de flesta, leinnats opåtaldt,
måste, till uppehållande af lagens auktoritet och inflytande, straffas, likväl är en
menniska, vår like, som vi böre icke utstöta eller onödigtvis brännmärka, utan
heldre söka hjelpa och förbättra. Den gamla åsigten deremot om ärans förlust
86
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
grundade sig på öfvertygelsen om något irreparabel i menniskoanden, eller att
en viss “character indelebilis11 uppkomme genom vissa slags utbrott nf menniskoförderfvet.
Enhvar, som erkänner den rena evangeliska lärans grundsanningar, måste
ogilla en sådan hednisk åsigt.
B) WjUffbcwtMnieiigfBt har ogillat förlust af medborgerligt förtroende
och vanfrejd såsom straffpåföljder, emedan omförmälde förlust, “uttalad såsom bestraffning
för brott, synes nog mycket närma sig till ärans förlust: ett straff i
“nu gällande lag, hvilket blifvit, efter Beredningens tanke, på goda skäl ur lagförslaget
uteslutet. Deremot har Lagberedningen föreslagit en dylik straffpåföljd,
nemligen att den dömde ej finge i allmänt värf brukas. Detta additionel a straff skulle,
enligt Beredningens mening, icke medföra vanfrejd. I följd af de origtiga meningar,
hittills varande lagstiftning dels alstrat, dels underhållit, fruktar jag dock att
anstrykning af vanfrejd komme att åtminstone i opinionen onödigtvis följa den
straffade. Och då Beredningen förklarat “allmänt värf11 innefatta ej blott embete
och tjenst, utan ock hvarje annan allmän befattning, äfven af den aldra obetydligaste
art, torde kanhända Beredningen icke hafva erinrat sig, att i vissa kommuner
tillsättas befattningar af den art, att befattningarne ganska väl kunna skötas af
dem, som begått ett af de brott, för hvilka, enligt Beredningens förslag, stadgas
förlust att i allmänt värf brukas. Om jag icke bedrar mig, hafva ock större eller
mindre kommuner antagit Vallackare, s. k. Sokne-lappar och huddragare. Deras
befattningar att kastrera hästar och hundar samt flå huden af sådana döda djur,
hafva af Sveriges allmoge från uråldrig tid ansetts, oaktadt påbud deremot, vara
vanhederlige för “en ärlig man1', samt kunde derföre lämpligen bestridas af dem,
hvilka dömts för brott, som ansetts medföra vanfrejd. Skulle nu en sådan person,
derföre att han förklarats ovärdig att i allmänt värf brukas, mista sin befattning,
och således kanske sin enda utväg att försörja sig och de sina, vore detta
både oädelt, okristligt och i alla afseenden oklokt. Flere andra allmänna befattningar,
såsom att vara skarprättare, dödgräfvare, brandvakt, sprutslagare, banvaktare,
m. m. som af lägre myndigheter och menigheter tillsättas, torde kunna af pålitliga
män bestridas, äfven om do fordom begått ett politiskt eller annat brott,-som, enligt
Beredningens förslag, skulle medföra förlust af rättigheten att brukas i allmänt
värf.
Lagberedningens förslag har dock varit nyttigt, i ty att det visat att den
gamla idéen om ärans förlust, af hvilken Beredningens förslag är ett vanslägtadt
barnbarn, icke har någon framtid att hoppas, utan säkerligen skall utdö, när allmänheten
får närmare begrunda ämnet. Föreskriften derom, att vissa brott medförde
förlust af rättigheten “att föra annans talan inför rätta11, bade Beredningen,
efter mitt förmenande, bort placera i Rättegångsbalken, heldre än i allmänna
Strafflagen. Hans Excellens Hr Justitie-statsministern har ock, i nedanåberopade
protokoll, yttrat:
“Hvad angår rättigheterna att till allmän befattning välja och att föra an“nans
talan inför Rätta, tillhör det, efter mitt omdöme, rätteligen icke Strafflagen
“att derom meddela bestämmelser."
C) Hans Excellens Justitie-statsministern har inför Kongl. Maj:t, den 23
sistlidne September, i afseende å Lagberedningens nyss omförmälda förslag, angående
påföljden att den dömde ej finge i allmänt värf brukas, yttrat följande:
“Emot ifrågavarande stadgande förekommer, efter min åsigt, utom hvad
“jag här ofvan redan anmärkt, att villrådighet skulle uppstå huruvida omförmälda
“påföljd vore att anse för vanfrejdaude eller ej, hvarom likväl visshet borde ega rum,
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
87
“bland annat vid tillämpning t. ex. af föreskrifterna i 17 Kap. 7 och 29 §§ Rättegångsbalken
samt de särskilda författningar, som bestämma god frejd såsom vilgor
för utöfvande eller erhållande al vissa rättigheter. Vid stiftande af strafflag
“kan gällande lagstiftning i öfrigt, om hvars ändring ej är fråga, icke lemnäs
“åsido, utan strafflagen måste sluta sig till densamma; och förty torde i straffla“gen
böra bestämmas, hvilka brott medföra vanfrejd eller ej. På dessa skäl grunda
sig de i det nu af mig i underdånighet anmälda förslag, i stället för Lagberedningens
ofvanberörda stadgande, förekommande bestämmelser. Desamma afse
“dessutom, att genom lagen, hvad särskilda brott angår, hinder ej må läggas för
“den dömde att efter viss tid kunna medborgerligt anseende återvinna.®
Början af detta yttrande visar, att det är rigtadt egentligen blott emot
Lagberedningens förslag, att de, som dömdes för vissa i sådant afseende särskildt
bestämda brott, ej finge i allmänna värf brukas. Under förutsättning, dels att, af
ett sådant stadgande, "villrådighet skulle uppstå", huru vissa hittills gällande
föreskrifter om frejd borde tolkas, dels ock att dylika föreskrifter komma att, åtminstone
tillsvidare, finnas, och icke nu borde upphäfvas, har Haus Excellens, så
vidt jag kan förstå, ansett för närvarande öfverflödigt att nu anföra några skäl i
hufvudfrågan, huruvida dylika föreskrifter böra finnas, d. v. s. huruvida det är
nödigt att för vissa brott fortfarande bestämma ett additionel straff, eller om icke
de allmänna straffen åro tillräcklige att, så vidt genom straff ske kan, afhålla
personer från att föröfva berörda brott. Det höga yttrandet, i hvilket ’ StatsRådets
öfrige ledamöter", men icke Justiticrådet Södergren, instämt, synes derföre,
i egenskap af motiv för det ifrågavarande nådiga förslaget, vara blott negatift,
icke innefattande ens ett försök att försvara den principiela rigtigheten af
det additionela straff, som blifvit föreslaget. De som hoppas, att Haus Excellens
skall få tillfälle fortsätta och kanske fullborda den påbörjade stora förbättringen
och kodifikationen af Sveriges "allmänna civil- och kriminal- samt kyrko-lag",
kunna således trösta sig dermed, att Hans Excellens, — som nu icke velat ens försöka
positift försvara lämpligheten eller nyttan, än mindre nödvändigheten, af ifrågavarande
särskilda straffpåföljd, utan endast antydt, att Hans Excellens, till förekommande af
"villrådighet", för närvarande vore nödd och tvungen att sådant tillökningsstraff föreslå,
— skall, i händelse Ständerna föreslå, att denna sista qvarlefva af skamstraffen här,
liksom i Norge skett, från strafflagen utplånas, förorda nådigt bifall till sådant
tidsenligt och för nationen hedrande förslag. Under hopp om ett dylikt, äfven
hos Ständerna mycket gällande, att icke säga afgörande, förord, vågar jag, då
mitt samvete kräfver, att jag söker verka för ändringens införande genast, så att
ej den falska idéen må besmitta den nya lagen, fästa uppmärksamheten derå
l:o att straffets hufvudändamål (att genom lagens hot förekomma brott)
kan, äfven i afseende å de brott, för hvilka Utskottet föreslagit förlust af medborgerligt
förtroende, vinnas lika mycket och lika litet genom de allmänna straffen,
i tillräckligt mått föreskrifna, som genom dem i mindre mått, men tillökade med
ifrågavarande straffpåföljd;
2:o) att straffarterne böra i allmänhet vara så få sorn möjligt, och att undantags-
eller specialbestämmelser i detta, så väl som i andra afseenden, böra, så vidt
ske kan, undvikas;
3:o) att straffets sekundära ändamål, brottslingens förbättring och återgifvande
till samfundslifvet, i hög grad motverkas af ifrågavarande additionela straff;
88
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
4:o) att, såsom Norska Lag-kommissionen visat, ifrågavarande straffpåföljd
dessutom aldrig kan rättvist, d. v. s. i förhållande till brottets objektiva och subjektiva
straffbarhet, bestämmas;
5:o) att, såsom Lagberedningen anmärkt, straffet ”synes nog mycket närma
”sig till ärans förlust: ett straff i nu gällande lag hvilket blifvit, efter Beredningens
tanke, på goda skäl ur lagförslaget uteslutet."
6:0) att, om icke nu något bestämmes i frågan, hvilka brott medföra vanfrejd,
villrådighet" torde hädanefter föga mer än hittills i detta afseende uppkomma,
och dessutom kunna lätt förek om mas genom några enkla bestämmelser,
införda antingen, i pronauIgationslagen, eller, om all legal vanfrejd genast afskaffas,
i en särskild författning derom. I detta sednare fall skulle naturligtvis antingen
icke någon, eller icke någon annan än den, som till vanfrejdande brott
redan dömts, hädanefter inför lag anses vanfrejdad, utan alla få inför domstol aflägga
ed, åberopade vittnen dock endast så vida hvarken do vore "menedare”
(början af 7 § och 2 p. 18 § 17 Kap. Kättegångs-balken) eller domaren eljest
funne, att eden ej kunde dem anförtros. Sistnämnda regel skulle naturligtvis
äfven gälla i fråga om andra eder, än vittnes-ed. Men ej kunde, såsom hittills,
en vanfrejdad lättare än andra undslippa den samvetstortyr, som genom 29:de
och 30:de §§ 17 Kap. Rättegångs-balken tillåtits, men från hvilken legalt vanfrejdade
hittills varit befriade. Det vore ock rätt och nyttigt, att ingen rättegångsförmån
kunde vinnas genom vanfrejdande brott, mer, än genom andra. — Att
legalt vanfrejdade hittils sluppit beediga sina fordringar i konkurser, torde
kunna slutas af sista punkten 80 § i 1830 års konkurslag.
På grund af allt detta och hvad i öfrigt af utmärkta juristers samt Norska
Lag-kommissionens Utlåtande ofvan anförts, vågar jag föreslå:
att frågan, om och huru myclcet skall i Strafflagen intagas,
rörande förlust af medborgerligt förtroende, såsom
särskild straffpåföljd, varder i hela dess vidd till Lag
utskottet
återremitterad, på det att Utskottet måtte ändra
sitt nu ifrågavarande förslag så, att
a) antingen berörde straffpåföljd icke kominer att någonstädes
1 Strafflagen föreskri/vas eller ens antydas; i följd hvaraf 19 §
2 Kap., 13 § 3 Kap., 30 § 8 Kap., 21 § 12 Kap., 6 § 13
Kap., 46 § 14 Kap., 25 § 15 Kap, 16 § 16 Kap., 22 § 19
Kap., 18 § 20 Kap., 10 § 21 Kap., 22 § 22 Kap. och sista
mom. 1 § 23 Kap. i Utskottets förslag skulle utur förslaget
borttagas; samt 3 § 1 Kap. och 21 § 2 Kap. ändras;
b) ellery om det ej kan ske, Lag-beredningens förslag uti ifrågavarande
afseende antagas;
c) CllCV O C lif om icke heller detta kan bifallas, antalet af de
brott, för hvilka ifrågavarande påföljd skall ådömas, betydligt
minskas, samt dessutom förlust af medborgerligt förtroende ådömes
aldrig för ali tid utan endast för VISS tid.
Hvad Herr Carlén föreslagit anser jag mig ej här behöfva vidröra.
Ehuru
Lag-Utslcottets Betänkande N:o 35.
89
Ehuru jag, af förut angifna orsak, icke medhinner här anteckna min enskilda
mening i de öfriga delar, samt rörande dc
siirsftiltia .§,§ och bestämmelser, i afseende å hvilka jag
varit af annan åsigt, än Utskottets pluralitet; torde mig dock tillåtas anmärka
följande:
1 Kap.
I händelse, mot hvad jag ofvan föreslagit, bestämmelser om de ämnen, som
i detta kapitel afses, skola i sjelfva strafflagen intöras; måste först afgöras, huruvida
de brottsliges egenskap af in- eller utländningar bör afses, eller om icke,
såsom, i öfverensstämmelse med 21—25 §§ 10 Kap. Rättegångs-Balken och flera
författningar, här i riket hittills kunnat i allmänhet antagas, rörande hvarje brott
bör dömas efter den lag, som gällde, då och der brottet föröfvades, d. v. s. huruvida,
i detta afseende, hufvudsakligen bör gälla territorial- och icke personal-principen.
Till stöd härför kan jag åberopa ej blott hvad i Utskottets motivering för
ett tillägg till 1 § ai detta Kap. här ofvan förut anförts ur Högsta Domstolens
protokoll för den 6 December 1839, då granskningen af motsvarande § i Lagkomitéens
förslag af den 19 December 1833 afslutades (se Utskottets motiver sid.
16), utan ock följande, i samma protokoll derefter intagna, stycken, som i det
officiclt tryckta exemplaret af protokollet sidd. 5, 6 och 7, finnas så lydande:
“Det synes vara betänkligt att, på sätt i 1 § föreslås, göra svensk raan
“ansvarig efter Sveriges lag och vid svensk Domstol för alla de brott, han utri“kes
föröfvat. Rättvisligen anses han så för utrikes begångna brott, antingen
“omedelbarligen mot Svenska Staten, eller emot medborgare, som i och för Stadens
angelägenheter måste uppehålla sig utrikes, och således icke frivilligt af“sagt
sig skydd af fäderneslandets lag. Men tillvites honom, att hafva utrikes
“begått andra brott, vare sig emot infödingarne der, eller emot dit ankomne främlingar,
så bör det stå houom öppet att, tilltalad vid Svensk domstol, invända,
“antingen att anklagelsen vore falsk och att de löreburna skälen emot honom
“kunde vederläggas endast å den främmande orten, eller ock att den klandrade
“geruingen vore loflig på det ställe den begicks, och efter de lagar, han då hade
“att efterlefva. För det gjorda förslaget, att han, utan afseende på allt detta,
“skulle dömas efter Svensk lag och vid Svensk domstol, har Komitéen ej underlåtit
att åberopa, ibland andra motiver, som lätt undanrödjas, äfven ett skäl,
“som förtjenar största uppmärksamhet, nemligen att Staten ej annorlunda kunde
“undandraga sig, att till den utländska Staten utleverera den förmente brottslingen.
Att sådan utleverering af medborgare ej bör ega rum, derom finnas på
“flera ställen uttryckliga städgandon, och grundsatsen för dessa stadganden måtte
“ingenstädes motsägas, men häraf följer ej, att det borde vara den antastade medborgaren
förment, om han sjelf så ville, att heldre underkasta sig utleverering
“till den utländska domstolen, der han förmodade sig kunna, på det ena eller
“andra sättet, ådagalägga sin oskuld; och endast i den händelse, att han aisade
“sig denna rättegångsförmån, borde skyldighet för honom uppstå, att svara vid
“den Svenska domstolen; men äfven då borde han ej kunna fällas till svårare
“straff, än det, hvartill styrkas kunde att han gjort sig skyldig efter lagen, som
“gällde der gerningen timade. Detta sednare bletvo analogt med Lag-komitéens
“förslag i 8 Kapitlet 10 § af Rättegångs-Balkens förra del, att främmande lag får
“ till grund för dom åberopas, då saken beror på förhållande, sorn utomlands tillkommit.
Bih. till R. St. Prot. 1862 f 1863. 7 Sami. 1 Afd. 13 Haft. 12
90
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
“Lika anmärkningsvärdt förekommer att, enligt Kapitlets 2 §, utländsk
“man skulle, då han i Sverige ertappas, efter Sveriges lag och vid Svensk dom“stol
ansvara för brott, utrikes begångna emot Sverige eller svensk man. Någon
“förpligtelse af svensk lag får den utländske mannen icke annorledes eller förr,
“än om och då han begifver sig inom svenska området, ej eller för längre tid,
“än han der qvarblifver. I det land han tillhör, eller annorstädes utrikes, kan
“han väl tillskynda Sverige eller svensk man oförrätter och ådagalägger dermed
“ett fiendtligt sinnelag, men huru fiender, då man lyckas få dem i sitt våld, skola
“behandlas, är ej ämne för strafflagen; det onda man finner sig befogad att tillskynda
honom, kan ej få namn af straff, och uppenbar orättvisa blefve det, att
“behandla honom lika strängt, som om han varit svenska lagen underdånig och
“trotsat den. Äfven från en annan sida betraktad, tyckes denna del af 2 §, visa
“sig mindre välbetänkt. Såsom allmänt giltig maxim torde få anses, att en Stat
“ej bör gifva sig andra lagar, äu sådana han önskar måtte äfven af andra Stater
“antagas. Blefve nu en lag hos alla andra nationer införd, lik det här gjorda
“förslaget, så kunde deraf' följa, att svensk man, som här hemma komme i beröring
med bitkommaude främlingar från alla Väderstreck, och som sorgfälligt
“bemödade sig att ej i någon måtto förfördela dem, samt vore beredd att, om
“det gällde, när som helst vid svensk domstol redogöra för sitt förhållande, icke
“dess mindre kunde, vid företagna utländska resor, om han råkade sina hemma
“gjorda bekantskaper, dragas för Rätta och blifva misshandlad för gerningar, hvilka,
“oförvitliga der de timade, lätt kunde efter t. ex. spanska, turkiska etc. lagar vara
“förgripelse!-, eller åtminstone få färg deraf. På detta sätt kunde en lag, som
“åsyftade svensk mans fördel, i sjelfva verket blifva en för honom utlagd snara.
“Härvid kunde invändas, att det ej beror å Svenska Staten, att förekomma en
“dylik lags antagande hos andia Stater; men att icke kunna hindra, är helt an“nat,
än att uttryckligen godkänna och föregå med exempel. Rådligast tyckes
“derföre blifva, att utur 2 § helt och hållet utesluta det här anmärkta förslaget,
“och att man för oförrätter, som utländsk man utrikes tillskyndar Sverige eller
“svensk man, åtnöjer sig med den upprättelse, som i ministeriel väg kan utverkas.
“I stället för det i slutet af 2 § gjorda tillägg, angående utläudsk mans å
“svenskt fartyg begångna brott emot utländsk man, ett tillägg, som ej skulle
“motsvara sitt ändamål, om den näst förut tillstyrkta ändring skulle godkännas,
“kunde en särskild § intagas, af innehåll, att brott, föröfvade å svenskt fartyg,
“skulle i alla händelser anses som vore de inom landet föröfvade. En sådan §
“blefve beståndande, ehvad föreskrifter man godkänner för de 4 i de 2 första §§
“upptagna täll.
“Den 3:dje § tyckes ej tillhöra detta Kapitel. Icke bestämmer den, om en
“förbrytare är svensk straffrätt underkastad eller ej. Han förutsättes höra under
“svensk straffrätt, och § går ut på att bestämma en grund, hvarföre straffrätten
“hade blifvit upphäfd. En sådan bestämmelse tillhör 7 Kapitlet och hade rättast
“der intagits, men kan ock förekomma såsom ett sednare moment till 11 Kapitlet
“6 § Rättegångs-Balkens sednare del.“
I öfverensstämmelse härmed tror jag rådligast vara, att, såsom hittills hufvudsakligen
skett, följa s. k. territorialprincipen, helst den, så vidt jag känner,
icke medfört olägenheter, i följd vare sig af reqvisitioner om utleverering af brottslingar,
eller af andra orsaker; och vågar jag på alla dessa grunder vördsammast
hemställa om icke för den omarbetning, som af territorialprincipens antagande
blefve en följd,
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
91
heda första kapitlet af Utskottets förslag må till Lag-Utskottet
återremitteras.
Skulle åter den mera moderna s. k. personalprincipen i detta afseende införas
i svenska lagstiftningen, eller vinna vidsträcktare tillämpning, än hittills,
enligt 22 § 10 Kap. Rättegångsbalken och åtskilliga författningar vanligen skett;
torde dock dels 1 § böra annorlunda redigeras, dels sednare delen af 2 § kunna
uteslutas, dels ock bestämmelsen om utländningars brott mot hvarandra å svenskt
fartyg i utländsk hamn eller vid utländsk strand närmare detaljeras samt icke
göras så allmän och ovilkorlig. Äfven för detta ändamål torde blifva nödigt,
att ifrågavarande 1 och 2:dra §§ af 1 Kap. till Utskottet återremitteras.
3 §
hade måhända kunnat redigeras i sådana ordalag, att ej någon, ens den
enfaldigaste, kunnat förledas till den villomening, att man för brott, begånget
inom riket kan lagligen straffas, om hail förut efter laga dom straffats för detsamma.
Härvid hade kanske ock kunnat göras det tillägg, att den som utrikes
begått brott, samt för detsamma der blifvit af laga domstol frikänd, eller ock
sakfälld men af vederbörande Öfverhet benådad, bör bär i riket tillgodonjuta den
utrikes i laga ordning erhållna frikännelsen, ehvad den skett genom domstol eller
sådan benådning.
2:dra Kap.
2 §. Något visst minimum af beredelsetid torde, till den dömdes säkerhet,
böra i denna § bestämmas, och tager jag mig frihet fördenskull nu föreslå,
att, efter de å andra raden i det tryckta förslaget befintliga
orden: “lämplig tid“, insättas orden: minst en månad.
4 §. På det icke denna § må synas komma i någon, om än blott skenbar,
strid med sista stadgandet i 25 § Regeringsformen, föreslås
att vid §:ns slut, punkten (.) ändras till ett komma (,) och
derefter sättes orden: eller den dömde det äskar.
9 §. Hå “böter hafva minsta rätt“, torde ej blott den sakfälldes oskyldiga
makas giftorätt, utan ock hvad som åtgår till betalande af den sakfälldes skulder,
böra undantagas från det, sorn får utmätas till böters gäldande. Och då förvandlingsstraffet,
(vatten och bröd) mäste antagas vara mot de ådömda böterna fullt
svarande, och lika verksamt för vinnande af straffets ändamål; kan fråga uppstå,
om ej den sakfällde, äfven i händelse han egde fulla tillgångar att med sin enskilda
behållna lott i boet gälda böterna, borde ega rätt, att i stället undergå deremot
svarande fängelse vid vatten och bröd.
10 §. Af nyss anförda öch flera andra lätt insedda skäl, torde äfven den,
som börjat afsitta böter genom fängelse vid vatten och bröd, när under tiden återstående
icke afsutoa böter erläggas af någon, eho det vara må, få scådant, enligt
tarifen, sig tillgodoräknadt, och således slippa vidare fängelse vid vatten och br öd
Nu gällande baijerska strafflag af den 10 Juli 1861 innehåller i 2:dra hufvudstycket
27 art, sista af sa t sen, följande: “Dem Gefangenen bleibt jederzeit die Befugniss.
“sich durch Erlegung des Strafbetrages, soweit derselbe durch die erstandene
“Freiheitsstrafe noch nicht getilgt ist, von der letzteren frei zu machen11.
92
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
15 §. I stället för ordet “ovärdig“ hade jag, på ofvan antagna grunder,
velat hafva ordet obehörig.
Hvad jag har att anmärka vid de följande 23 kapitlen ernar jag tillkännagifva
vid de öfverläggningar, som torde, dels utom Stånden, dels ock i det Stånd,
jag tillhör, komma att föregå de egentliga besluten.“
o
af Herr Lemchen, J. A. “Jag har icke kunnat biträda Lag-Utskottets beslut i
afseende på nedannåmnda delar af Kongl. Maj:ts nådiga Förslag till Strafflag och
får således i dessa delar reservera mig.
Enligt 2 Kap. 2 § i det Kongl. Förslaget skall dödsstraff verkställas
offentligen å så kallad afrättsplats, med rättighet för menigheten att dervid vara tillstädes.
Detta stadgande har Utskottets pluralitet, bestämd genom den förseglade
sedeln, godkänt, då förslaget andra gången af Utskottet genomgicks och granskades,
hvaremot Utskottet vid första granskningen med vida öfvervägande röstantal beslutat
föreslå den förändring, att dödsstraffet skulle verkställas icke offentligt, utan endast
i närvaro af vederbörande tjenstemän och tillkallade vittnen.
För dödsstraffets offentlighet kunna vål icke några andra skål, som förtjena
afseende, anföras, ån att derigenom vinnes l:o ett af straffets syftemål, att nemligen
varna och afskräcka samt föröka afskyn för brottet, och 2:o den säkraste kontroll
öfver straffets rigtiga verkställande. Jag tror icke att dessa skål vid närmare granskning
böra anses gällande.
Dödsstraffets varnande och afskråckande egenskap har, såsom mig synes, på
goda grunder blifvit bestridd; och erfarenheten visar med icke så få exempel, att
offentliga afråttningar ej väckt afsky för brottet eller utgjort någon verklig varning
för brottsliga gerningar utan (tvärtom) haft en motsatt verkan. Når en afråttning
verkstålles, infinner sig största delen af ortens mindre bildade invånare såsom åskådare
till ett antal af flera tusen. Handlingen betraktas såsom ett intressant skådespel,
hvilket retar inbillningskraften och utgör ett minne för lifvet, visserligen rysligt
och sinnesskakande, men icke derför obehagligt och varnande. Om den brottslige
år eller synes vara, hvad man kallar, vål beredd, väcker han icke afsky, utan
snarare sympati och medlidande, hvarigenom straffets afskråckande egenskap och af
skyn
för brottet förminskas, men ingalunda ökas.
I ett land med sådan tryckfrihet och sådana samhällsinstitutioner i öfrigt, som
Sverige eger, synas några särskilda stadganden i strafflagen till förekommande af
missbruk utaf den exekutiva magten vid dödsstraffs verkställande vara mindre behöfliga.
Tillfyllestgörande föreskrifter torde dessutom kunna meddelas utan bibehållande
af offentliga afråttningar, hvilka, enligt min åsigt, utgöra skadliga lemningar
från barbariets tider och visserligen böra afskaffas i vårt fädernesland, der civilisationen
hunnit den ståndpunkt, att en lag med så humana principer, som den nu ifrågavarande,
kan af regering och folk gillas och antagas.
Med afseende äfven derå, att i åtskilliga andra civiliserade länder offentliga
afråttningar blifvit afskaffade, föreslår jag,
att Rikets Ständer måtte antaga följande lydelse af 2 § i 2 Kap.
Straffbalken:
Dödsstraff skall verkställas genom halshuggning å tjenlig
instängd plats vid det häkte, der den dömde finnes, i närvaro
La g-Utskottets Betänkande N:o 35.
93
af exekutor, vederbörande prestman samt minst åtta af kommunalnämnd
eller stadsfullmågtige utsedde mån; vardén ock
de personer, som den dömde eljest må åska, dertill kallade.
Före straffets verkställande gifves den dömde lämplig tid att
sig bereda. Den afråttades kropp — — — — jordfäst. Skola
flere — — — — — närvaro.
6 Kap. 4 § innehåller, att om maka eller barn efter den, som dödad blifvit,
genom hans frånfälle komma i saknad af nödigt underhåll, dem skall tilläggas såsom
skadestånd livad som tarfvas till dess de eljest kunna försörja sig efter ty, med afseende
å så väl den brottsliges tillgångar som andra omständigheter, skäligt pröfvas.
Då, enligt detta stadgande, endast nödigt underhåll till makan eller barnen, eller
hvad som tarfvas till dess de eljest kunna försörja sig, skall dem tillerkännas, bör väl
ett sådant skadestånd ådömas, ehvad den brottslige har större, mindre eller inga tillgångar.
Om han år fattig för tillfallet, kan han ju framdeles och inom en ganska
kort tid blifva rik; och det synes ej öfverensstämmande med rättvisans kraf, att hans
ersättningsskyldighet göres hufvudsakligen beroende af ett sådant tillfälligt förhållande.
Visserligen kan det vara billigt att den rike ådömes större ersättning ån
den mindre bemedlade, hvilket säkerligen kommer att af lagski paren iakttagas, äfven
om det ej uttryckligen stadgas i lag; men icke utgör den brottsliges förmögenhetsvilkor
en så vigtig och hufvudsaklig omständighet, att den ensam framför alla andra
bör i lagen nämnas. Större afseende synes mig böra fästas på dt n öccsöc i a
hållsstållning och deraf beroende förmåga att bidraga till sin makas och sin
barns försörjning samt den förlust, dessa således genom hans död i ekonomiskt hänseende
lidit.
Jag föreslår:
att orden: “med afseende å så vål den brottsliges tillgångar
som andra omständigheter“ i denna § uttagas, och att §:n, i följd
deraf, erhåller följande lydelse:
Komma maka eller barn efter den, som dödad blifvit, att
genom hans frånfälle sakna nödigt underhåll; då skall dem,
efter ty skäligt pröfvas, tilläggas såsom skadestånd hvad för
dem tarfvas till dess de sig eljest försörja kunna; och må det
skadestånd efter omständigheterna sättas att utgå på en gång
eller å särskilda tider.
I 7 Kap. 3 § har Utskottet föreslagit endast den förändring, att böterna
skulle bestämmas till högst 20 K:dr och att framför ordet “bod“ skulle insättas ordet
“dylik. “
Onödigt arbete, likasom alla verldsliga nöjen och förströelser, å helgedag år
stridande mot vår religionslåras bud och således orått. Det utgör en syndig hand
-
94
Lag- Utskottets Betänkande N:o 35.
ling, men bör icke af Staten betraktas såsom ett brott, hvilket skall beläggas med
verldsligt straff, så framt icke derigenom allman förargelse åstadkommes eller andras
frid störes.
Enligt denna åsigt, som af Utskottet vid förslagets granskning första gången
utan votering antogs, hemställer jag,
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta följande förändring
af 3 § i 7 Kapitlet:
“Idkar någon handtverk eller annat arbete å sön- eller högtidsdag
emellan klockan sex om morgonen och klockan nio
“om aftonen och derigenom åstadkommer allmän förargelse eller
“störer andras frid, straffes med böter högst femtio R:dr, utan
“det sker till egen eller annans nödtorft, som uppskof ej tåla
“kan.“
Salubodars öppnande för varuförsåljning å sabbatstid år, enligt allmånna opinionen,
hos folket förargelseväckande, särdeles å landsbygden, der dylika bodar vanligen
åro belägna invid kyrkorna. Jag anser derför någon förändring i förslaget
rörande ansvar för bodars öppnande under sabbaten icke böra ske, men hemställer,
om icke stadgandet härom bör upptagas i en särskild §, så lydande
:
4 §: “Kramlåda eller annan dylik bod må ej å sådan sab“batstid
till salu öppnas, utan det sker till annans nödtorft, som
“uppskof ej tåla kan. Brytes häremot, vare straffet böter, högst
“femtio R:dr.“
I fall denna min hemställan möjligen vinner bifall, blifver deraf en följd att
nummerordningen å nästa § ändras till 5 i stället för 4.
Enligt 8 Kap. 28 , hvari Utskottet icke föreslagit någon förändring, skulle
smädelse i tal eller skrift, hotelse eller annan missfirmlig, men ej våldsam, gerning
mot främmande stats Regent eller främmande magts Sändebud hår i riket straffas
högst med straffarbete i två år. Detta straff anser jag vara alltför strängt. Vid
jemförelse med Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag i 9 Kap. 5, 9 och 10 §§ samt
10 Kap. 2 och 4 §§ finnes, att straff blifvit föreslagna för enahanda förbrytelse mot
person af Konungahuset, som Kongl, eller Furstlig värdighet inom riket åtnjuter, men
icke år Konung, Drottning, Enkedrottning eller Tbronföljare, mot Sveriges eller Norges
Riksstyrelse, Rikets Ständer eller Norges Storting eller deras Afdelningar, eller
mot Sveriges eller Norges högste embetsman i och för hans embete, till fängelse
eller böter; och i Norges Brottmålslag äfvensom i utländska lagar, t. ex. i Sachsiska
lagen, stadgas icke högre straff ån fängelse för smädligt angrepp i tryckt skrift mot
främmande stats Regent eller främmande magts Sändebud.
Jag hemställer:
att Rikets Ständer måtte besluta den ändring i denna §, att
straffet bestämmes till böter från och med femtio till och med
ett tusen Riksdaler, eller fängelse i högst ett år.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35. 95
Med afseende å beskaffenheten af det i 10 Kap. 13 § omtalade brott och i
öfverensstämmelse med den af två ledamöter i Högste Domstolen vid lagförslagets
granskning uttryckta åsigt anser jag mig böra hemställa,
att i denna §, jemte det för anstiftare och anförare föreslagna
straffarbete i högst ett år, måtte alternativt tilläggas fängelse.
Vid granskning af Strafflagsförslagets 13 Kapitel om mened hafva Högste
Domstolens fleste ledamöter föreslagit ett tillägg till nu varande 5 § af innehåll,
att den, som vittnat falskt inför Råtta, då ed honom eftergifven varit, skulle så anses
som hade han ed gått; men sedan, vid lagförslagets föredragning inför Ii.
M. Konungen i Stats-Rådet, H. Exc:s Herr Justitie-statsministern i denna fråga
yttrat, att efter förevarande förslag, likasom efter Lagberedningens, ansåges menedsbrottets
hudvudsakliga karakter bestå deri, att edens helgd blifvit krånkt, och
mot en sådan uppfattning vore icke stridande, att, enligt 5 §, bekännare af låra, hvari
edgång ej vore tillåten, skulle, om han vittnat falskt, betraktas såsom hade han ed
gått, enär han på annat i stället för ed vedertaget sätt bekräftat sitt falska vittnesbörd,
hvaremot dermed icke öfverensståmde, att den som vittnat falskt, då ed honom
eftergifven varit, skulle såsom menedare anses; så har Kongl. Maj:t, utan vidare afseende
å Högste Domstolens omförmålda anmärkning, gillat det af H. Exc. Herr
Justitie-statsministern framställda förslag i denna del.
Nu har Utskottet, efter votering med åtta röster emot sju, beslutit tillstyrka
Rikets Ständer att, för sin del, antaga ett sådant tillägg till 5 § 13 Kap., som Högste
Domstolen föreslagit.
Det år visserligen ganska brottsligt och utgör ett tillförlitligt bevis på en ond
vilja och en dålig, opålitlig karakter, att ett vittne, som af parterna åtnjuter sådant
förtroende att eden honom eftergifves, afgifver falsk berättelse eller fördöljer hvad
honom till upplysning i målet veterligt år; men det kan och bör icke af Staten och
enligt verldslig lag anses för ett lika groft brott som mened eller falskt vittnesbörd
af den, som högtidligen vid Gud och Hans Heliga Evangelium förbundit sig att tala
sanning och icke fördölja hvad honom i saken veterligt år. Det förra brottet kan
ej heller vara af så samhållsvådlig beskaffenhet som det sednare, ty det beror ju på
parterna sjelfva att eftergifva eden eller icke; och det förekommer också ganska sällan
eller nästan aldrig; hvaremot falska vittnesmål efter aflagd ed, ty värr, icke åro
så sällsynta och kanske torde vara att framdeles befara allt mer och mer. I allmänna
opinionen betraktas också mened och falskt vittnesmål af den, som aflagt
vittnesed, såsom ett af de aldra grofsta brotten; hvaremot osann eller origtig utsaga
af den, som ej gått ed, ingalunda anses för en så svår förbrytelse, utan snarare jemförlig
med andra veterligen falska eller osanna yttranden i tal eller skrift inför
Råtta, derför ansvar finnes stadgadt i 14 Kap. 8 § Rättegångsbalken.
I följd häraf får jag vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer icke måtte antaga det af Utskottet föreslagna
tillägg till 5 § i 13 Kapitlet.
96
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
Utskottet har visserligen föreslagit nedsättning af straff bestämmelsen för fylleri
i 18 Kap. 15 § till högst 50 K:dr och borttagande af straff-förhöjningen för iteration;
men, enligt min åsigt, år äfven det af Utskottet antagna bötesbelopp för högt.
Fylleri utgör icke något verkligt brott emot andra eller samhället, utan endast
en så kallad polisförseelse, sorn bestraffas då den förorsakar förargelse och i synnerhet
derför att den ofta föranleder andra verkliga brott. Straffet drabbar i de ojemförligt
flesta fall den fattige och obemedlade; och om den förmögne beträdes med
och tilltalas för denna förseelse, utgör skammen mera ån böternas större eller mindre
belopp en betydlig tillökning i bestraffningen. Att höga straff icke motverka fyllerilasten
visar erfarenheten sedan den tid, då iteration af fylleriförseelse var belagd
med längre tids arbetsstraff å korrektionsinråttningen. Den tiden var fyllerilasten
ganska allmän; och det år hufvudsakligast en följd af upplysningens och civilisationens
spridning till alla samhällsklasser, att den i sednare tider minskats, ehuru straffet
varit och nu år ganska lindrigt. En indirekt bestraffning finnes dessutom deruti, att
den, som begår brott i fylleri, icke, enligt vår lag, undgår straff för sjelfva brottet
eller tillgodonjuter straffnedsåttning, fastän han till åfventyrs saknat förståndets fulla
bruk och råkat i sådan sinnesförvirring, att han ej till sig visste.
På grund af hvad jag sålunda anfört, föreslås vördsamt:
att böterna för fylleri bestämmas till högst tjugo R:dr,
hvilket belopp år fyra gånger högre ån de nu för denna förseelse stadgade böter. “
af Herr Carlén: “Från Utskottets pluralitet år jag skiljaktig i följande delar:
1 Kap. 1 §.
Enligt Utskottets förslag skulle alla privatbrott, äfvensom alla förbrytelser
mot främmande stat, vara inför Svensk lag straffria, såvida de icke åro med straff
belagda i det land, der de föröfvats.
I den del af Amerika, der slafveriet år tillåtet, skulle följaktligen svensk undersåte
kunna saklöst drifva negerhandel såsom yrke. I Kina skulle modren kunna
mörda sitt barn, i Turkiet fadren sålja sin dotter till den rike vållustingens harem.
Den af Svenska lagen skyddade skulle kunna i alla de länder, der ingen strafflag
finnes och sålunda ingen gerning kan betraktas såsom med straff belagd, kunna begå
alla möjliga slag af förbrytelser. På Afrikas kuster, Söderhafvets öar, med ett
ord, alla de ställen, dit civilisationen ännu icke trångt, men hvilka ändå i handelns,
vetenskapens eller sjelfva civilisationens intresse flitigt besökas af verldens mest upplysta
nationer, skulle en Svensk fartygsbesåttning kunna gå i land, bränna, råna
och röfva, plundra en engelsmans varumagasin, mörda den franske missionären, anlägga
en fabrik till förfalskning af Danskt mynt, ja! hänga i närmaste tråd sin egen
kapiten; och allt sådant utan att vid hemkomsten kunna ställas till ansvar derför.
En lag, sorn leder till dylika konseqvenser, har jag, för min del, icke kunnat
tillstyrka i ali synnerhet som derjemte
l:o, den kan föranleda betänkliga politiska förvecklingar, derest råttskrånkningen
skett mot t. ex. en stormagts undersåter och den Svenska regeringen skulle
vilja, såsom hitintills, iakttaga den i sig sjelf rigtiga regel att ej utlemna sina egna
undersåter, för att i annat land dömas och straffas.
2:o.
■ Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
97
2:o, den kan i motsatt fall, eller då ett utlemnande finnes af nöden, verka
derhån, att den brottslige kommer att undergå ett vida svårare straff, ån vår lag
erkänner såsom råttvist, eller ett sådant, som vi längesedan utdömt såsom barbariskt,
t. ex. hängning, i stället för straffarbete, och spöslitning i stället för några månaders
fängelse; och .iotöIä
3:o, den motverkar civilisationens framsteg, hvilka åro i hög grad beroende
deraf, att allestädes rättstillståndet uppehälles och straffet följer brottet i spåren.
På grund häraf hemställer jag vördsamt att Rikets Ständer, med ogillande
af Utskottets förslag, antaga ifrågavarande §, sådan den — utarbetad af Lagkomitéen,
upptagen af Lagberedningen och godkänd af Högsta Domstolen — blifvit
af Kongl. Maj:t föreslagen.
12 Kap. 21 §.
De goda skål, som tala för den föreslagna förändringen i 8 Kap. 30 §, hvarigenom
till domaren öfverlemnats att efter omständigheterna ådöma vanfrejds-påföljden
för alltid eller för viss tid, åro utan tvifyel tillämpliga äfven hår. Bestämmelsen
att ett förfalskningsbrott, som icke anses svårare ån att det kan försonas med
sex månaders straffarbete, ovilkorligen skall medföra lifstidsvanfrejd, synes dess mindre
antaglig, som icke något enda af de dermed fullt jemförliga, understundom vida
svårare, bedrägeri-brotten ansetts böra ovilkorligen medföra slik påföljd. Man jemföre
t. ex. de förbrytelser, som omnämnas i 12 Kap. 4 §, med dem, som afhandlas
i 22 Kap. 3 §. Både det inre förderfvet och den yttre faran torde befinnas i de
vanligaste fäll vida större med hänsigt till de sednare, ån till de förra; och ändock
åro dessa hårdare bedömda.
Äf sådan anledning och då jag i allmänhet anser lika ovisligt som okristligt,
att, utom i yttersta nödfall, beröfva den brottslige utsigten att kunna äfven inför
menniskor återupprättas, föreslår jag att förevarande §, sådan den i det Kongl. Förslaget
år formulerad, må antagas, dock med den förändring att emellan orden
“för alltid" och “förlustig'' i första punkten må införas orden “eller på viss tid“,
hvarigenom §:n skulle erhålla följande lydelse:
Den, sorn till straff efter 1, ' 2, 4, 7, 9, 11, 12, 13, 14 eller 16
fålles, vare ock dömd medborgerligt förtroende för alltid
eiler på viss tid förlustig. Pröfvas någon skyldig till straffarbete
efter 18 §, då skall han tillika dömas till förlust af
medborgerligt förtroende pä viss tid.
13 Kap. 6 §■
Den förändring, jag påyrkat i 12 Kap. 21 §, påyrkar jag äfven hår. Skålen
åro till större delen desamma. Jag tillåter mig dock tillägga ett nytt.
Så farliga och afskyvårda alla menedsbrott ån må anses, finnes dock en hel
grupp, sorn i allmänhet år det i vida mindre grad, ån en annan. Ty hvarken år
det för rätts tillståndet'så farligt, ej heller bevisar det en så hög grad af inre förderf
och elakhet, öm ett vittne, för att ej komma en arm syndare på fall, fördöljer
en fållande omständighet, sorn om vittnet af hat och hämnd uppdiktar en sådan.
Månne ej vid bedömandet af dylika fall latitud i straffpåföljden skulle befordra
rättvisan? •;; '••• ■ ■ •; :
Bilt. till R. St. Prot. 1862 1863. 7 Sami. 1 A/d. 13 Haft. 13
98
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
För öfrigt finnas bland alla de med vanfrejd stämplade förbrytelserna få, som
kunna begås under så mildrande omständigheter, som en mened af den fördöljande
iHMted-ra! uioKåfc uahbm nabeaannil it uma Jani
Man tånke sig t. ex. en fosterson, som tvingas att vittna mot sina fosterföräldrar.
^ Man tånke sig vidare, att desse åro tilltalade för en polisförseelse, hvaraf
ingen lidit, men hvars konstaterande skulle medföra deras ekonomiska ruin. År nu
den fostersonen, derföre att han uppsåtligen fördöljer en fållande omständighet, att
anse så moraliskt förkastlig, att han aldrig skall kunna återupprättas, att han skall
stämplas med outplånlig vanära, och sålunda hårdare bedömas ån mangen landsförrädare,
qvinnoskåndare, tjuf, rånare och bedragare?
Den, som lika med mig nekande besvarar denna fråga, torde äfven medgifva
att förevarande § gifves följande lydelse:
Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 §, skall
ock dömas medborgerligt förtroende för alltid eller pä 'viss tid
förlustig.
14 Kap.
Ehuru jag, för min del, icke godkänt andra förändringar i det Kongl. FörSlkgfet
förande detta Kapitel, ån dels sådana, som åro en följd af dödsstraffets borttagande
såsom absolut straff, och dels de i 45 § föreslagna, har jag dock ieke ansett
Utskottets i öfrigt gjorda, i min tanke vål svagt motiverade ändringar och om
ékrifningär
vara af den vigt, att de bort framkalla én särskild reservation. Deremot
synes mig, af ofvan antydda skål, en sådan förändring af
46 §.
böra ega rum, som öfverensståmmer med latitudsystemet och rehabilitations-princi
pen;
hvarföre jag föreslår att denna § må gifvas följande lydelse:
Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1 §, skall ock dömas
medborgerligt förtroende för alltid förlustig, och den, som
gjort sig förfallen till straff efter 2, 18, 19, 28 eller 40 §,
skall dömas förlustig medborgerligt förtroende för alltid eller
på viss tid. Till den påföljd sist sagd är skall ock dömas, om
läkare eller apothekare till straff efter 27 § fålles.
16 Kap. 16 §.
I enlighet med hvad jag Vid andra likartade stallen yrkat, föreslår jag att
äfven hår i första punkten emellan orden “för alltid“ och “förlustig" insättas: eller
på viss tid. Lagrummet skall då komina att lyda sålunda:
Den, som efter 1, 2 eller 3 § gjort sig förfallen till straffarbete
i två år eller till svårare straff, skall ock dömas medborgerligt
förtroende för alltid eller på viss tid förlustig. Pröfvas någon
efter 7 § skyldig till straffarbete eller efter 1, 2 eller 3 §
förfallen till sådant arbete under två år; varde tillika dömd
medborgerligt förtroende på viss tid förlustig.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 35.
99
19 Kap. 23 §.
Till de allmänna skål, som tala för lifstids-vanfrejdens borttagande såsom absolut
straffpåföljd, kommer, hvad angår flera af de i detta Kap. omförmålda brott,
det särskilda, som kan heintas från den ofta konstaterade tillvaron af eld-driften
(pyromani). Sällan, om någonsin, torde denna sjukliga drift kunna inför lag antagas
hafva varit så oemotståndlig, att straffrihet efter 5 Kap. 4 eller 5 §§ kan medgifvas,
hvaremot strafllindring efter 6 § i nämnde Kap. understundom torde böra
ega rum. Vid sådana fall åtminstone vore det vål icke råttvist, att belägga den
vanligtvis helt unge förbrytaren med lifstids-vanfrejd.
Den ändring, jag i förevarande § föreslår, består äfven hår deruti, att emellan
orden “för alltid*1 och “förlustig** insättas: eller på viss tid, hvarigenom §:n skulle
erhålla följande lydelse:
Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,
10 eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende för
alltid eller på viss tid förlustig. Lag samma vare, om någon
efter 6, 9 eller 17 § gjort sig skyldig till straffarbete i två år
eller till svårare straff.**
af Kiksdagsfullmågtigen Sven Rosenberg från Christianstads lån, hvilken instämt
med Herr Grefve Sparre i afseende å 14 Kap. 45 §, samt beträffande frågan
om ansvar för åverkan, med Herr Grefve Hamilton i afseende å 16 Kap. 8 och 13
§§, samt med Herr Carlén i fråga om förlusten af medborgerligt förtroende.
*jy
Ao o-Vi. Thito-tavVdTVV g&b&lVS -ciJ
\ V.S .qv>*A
-di! ruosåa obnisgnilTod aflabjailnBV-ahiislfl t bl niis! nio- ,!&>!- rtnriårnllfä oh IliT
,lloid .isfdåxmfxlmo .fjoll eliab i 9b lis Bish TÄgrts bxsvd .T.ammojl tlsjfölågSftiJö Juloa
nojlnh-fjlo 1« xiorevilil oEwnoiftJenoji silo n»h nihl aBixuöd tnrA oroa MuVdnnfe. toft
-islau get Toini »aatrå Hiib egild»!.* unnoh ah-ioi .xrisxtögBn no .ruslin .(uismoVYtj)
-höft! nxut 8 Töll ) 1 .<]nif ?, Tölin l9ilhiix;Tia xis .gHbfisi-roxiiöo fe lhs:v livlisd hk<»
m6d ohio? xnohmi mabins .qsvl obixniåit i % 9 Talla grfhbxrilfijsTift iocmevil .ejtvlig
froh sggMöd itu .taivitih sjfoi lAv lab otov ortotanianr Siel bxibLjs brV .nan liga
.bjnliixsv-ebitaii! bara rxoTSivTdTÖl ögfin ilad eivlgifnsjT
nallarna ite .iirmb Tlsxi novis låland ,ts[?,ot61 3 öbneievaTol i .gxtbbnA iraCl
allmia nte xnonaghnvfl ,5vs?i mW ■ s *«5\t saxs tiåsen “giianhöl'* doo “hillis vist" nabro
: o-,lab y t obiu;jJbt ellidia
,8 ,T ,8 .o .f Töllö Hene lii! nollslioi v.'H tiny* mo* .noll
•iöl oIxiöOTtTÖl igii-togTödhain >..«rxd>b >bo H A> .$ '6i wilo Of
Hogen rno ,otsv eninie* giul .gite.nluM V>ii »wi v>q v»$V> hill b;
tr å/i i oisduvÖBiiB firl gihlvda gi? tvojg jl VI Tölin 8 ,9 Talio
“litell* öTSTSVa lltl Töllö
-fri nodlivd .nål ahetannit-TT:!’) rii.O • ■•; >Y>v>•■■••■ V\ ny»’A nogilgjIxnlluiagBhadill Is
axrpM ahnsllxniöd lassa fU .qis>l 11 h ahnaaale i öTisqB ovIötx) nall horn Irnit*
81 xiao 8 ,qe>l 91 is abnaagle i noiliflwH ovlaiö naH barn .nsjliavi iol levaus mo
.öhu-wiöi ixdlTagTodhaxn tis rralsufToi nio sigert i naheO txöH harn irnea ,’fö
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1863.
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
I
Förslag
till
Straff-Lag.
1 Kap.
Om dem, som Svensk straffrätt underkastade äro.
1 §. Inländsk man varde efter Sveriges lag och vid Svensk domstol dömd
för brott, som han begått inom riket eller å Svenskt fartyg utom riket, så ock
för brott, som han utom riket begått, om den gerning, der den föröfvades, är med
straff belagd eller och innefattar brott mot Sverige.
2 §. Utländsk man, som bär i riket finnes, varde efter Sveriges lag och
vid Svensk domstol dömd för brott, som han begStt inom riket, eller å Svenskt
fartyg utom riket; så ock för brott, som han utom riket begått mot Sverige
eller Svensk man, der Konungen förordnar, att det brott här i riket åtalas må.
3 § Ej skall någon för brott, som han utom riket begått, här i riket
straffas, der han förut, för samma brott, straff å annan ort undergått. Om särskild
påföljd å sådana brott i vissa fall skils i 2 Kap. 21 §.
4 §. För främmande makts beskickning gälle hvad allmänt vedertaget är
eller genom fördrag stadgadt blifvit.
5 §. Om hvad emellan Sverige och Norge iakttagas skall i de fall, som i
detta Kapitel sägas, vare ock gällande hvad särskildt stadgadt är.
2 Kap.
Om straff, som efter denna lag ådömas må.
1 §. Allmänna straffarter äro:
1. Dödsstraff.
2. Straffarbete.
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 14 Häft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
3. Fängelse.
4. Böter.
Dessa straffarter anses, i förhållande till hvarandra, svårare eller lindrigare
efter den ordning, hvari de här nämnda äro.
2 g. Dödsstraff skall offentligen verkställas genom halshuggning. Förut
gifves den dömde lämplig tid att sig till döden bereda; oeh varde haii utan ståt
eller utmärkelse till afrättsplatsen utförd. Innan han dit kommer, skall domen der
offentligen uppläsas; men ej må tal till menigheten hällas. Den afrättades kropp
varde i stillhet å närmaste begrafningsplats jordfäst. Skola flere undergå dödsstraff;
då må det ej å endera verkställas i den andres närvaro.
3 g. Dödsstraff skall ej verkställas å qvinna, som hafvande är, utan upp
skjufas
till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat; ej heller å den, som för sjukdom
ej kan sig till döden bereda, innan med honom bättre varder.
4 g. Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen förordnat, att domen
verkställas må.
ä g. Straffarbete skall ådömas på lifstid, eller på viss tid ej under två månader
eller öfver tio år utom i de fall, som i 4 Kap. 5, 6 och 7 §§ sägas.
6 §. Fängelse kan antingen omedelbart för brott ådömas, eller i stället för
ålagda böter användas, om tillgång till deras gäldande saknas.
Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, må ej i andra fall, än som i 4
Kap. 5 och 7 gg omtalas, sättas under en månad eller öfver två år.
Om fängelse, hvartill böter förvandlas, skils i 10 §.
7 §. Den, som till straffarbete eller fängelse dömd är, skall insättas i allmän
straffinrättning; och varde der med honom förfaret, såsom särskildt stadgadt
är.
8 §. Böter skola i penningar ådömas och Kronan tillfalla. Minsta bot vare
Fem Riksdaler Riksmynt, ändå att beloppet, efter särskild i lagen utsatt beräkningsgrund,
kunde ringare blifva. Högsta bot vare Femhundra Riksdaler Riksmynt,
der ej antingen annorledes i lagen uttryckligen bestämdt är, eller ock ett
högre belopp, efter särskild, för vissa fall stadgad, beräkningsgrund, kan ega rum.
9 §. Ej må i mät för böter tagas den sakfälldes enda fasta egendom, hvaraf
han sin nödiga bergning häfver; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga lösören
eller hvad den sakfällde eljest till sin närings bedrifvande be höfner; ej nödiga
gång- och sängkläder för den sakfällde, hans hustru, och oförsörjda barn; ej heller
af det förråd, som i huset finnes, hvad till hans och hans husfolks underhåll i en
månads tid erfordras.
10 g. Saknas hos den, som blifvit till böter fälld, tillgång till deras fulla
gäldande; då skola böterna, utom i de fall, som i 11 g detta Kap. och 7 g 4
Kap. nämnas, till fängelse vid vatten och bröd förvandlas.
Vid sådan bötesförvandling svare hvarje dags fängelse vid vatten och bröd
Lag-Utskottets Betänkande JY2 35.
3
under de förslå fem dagarna mot fem, under de andra fem dagarna mot tio, under
de tredje fem dagarna mot tjugofem och under de derpå följande dagarna
mot femtio Riksdaler; dock med iakttagande, att fängelsestraffet ej må sättas un
-
der tre
och
ej öfver
tjugo daga
r, sa att
böter
till
och roed
15 Riksdaler svara
mot 3 dagars fängelse
vid
vatten och brö(
deröfver
»
» »
20 »
»
» 4 » »
»
» » »
»
»
» »
25 »
»
» 5 » »
»
» » »
»
»
» »
35 »
»
» 6 » »
»
» » »
»
»
» »
45 »
» 7 » »
»
» » »
»
»
» »
55 »
»
» 8 » »
»
» » »
»
»
» »
65 »
y)
» 9 » »
»
» » »
»
»
» »
75 »
»
» 10 » »
»
» » »
»
»
» »
100 »
»
»11 » »
»
» » »
»
»
» »
125 »
»
»12 » »
»
» » »
»
»
» »
150 »
»
» 13 » »
»
» » »
»
»
» »
175 »
»
»14 » »
»
» » »
»
»
» ».
200 »
»
»15 » »
»
» » »
»
»
» »
250 »
»
»16 » »
»
» » »
»
»
» »
300 »
»
»17 » »
»
» » »
»
»
» »
350 »
))
»18 » »
»
» » »
»
»
» »
400 »
»
»19 » »
»
» » »
deröfver
»
»
» 20 » »
»
» » »
11 §. För qvinna, som hafvande är eller barn ammar, eller för den, som
yngre är än aderton år. ege fängelse vid vatten ochj..bröd ej rum. Samma lag
vare, om någon finnes ej kunna, utan våda för helsan, sådant fängelse undergå.
I dessa fall skall den bötfällde hållas i annat fängelse tre gånger så lång tid, som
han eljest skolat fängelse vid vatten och bröd undergå.
12 §. Skola böter förvandlas, de der genom flera domar ålagda äro; varde
den förvandling efter böternas sammanräknade belopp gjord, på sätt i 10 eller 11
§ sägs. Har någon del af böterna redan blifvit till fängelsestraff förvandlad; vare
den förvandling förfallen och förvandling af samtliga böterna verkställd, såsom nu
nämndt är. Lag samma vare, om till verkställighet på en gång förekomma särskilda
fängelsestraff, hvartill böter efter 10 eller 11 § förvandlade blifvit.
13 §. Om förvandling af böter efter 10, 11 eller 12 § förordne Konungens
Befallningshafvande.
14 §. Är straff beroende af värdet å viss egendom; gäfle det värde egendomen
hade å den tid brottet föröfvades.
13 §. Särskilda straff' för embetsmän äro:
1. Afsättning, hvarmed i de fall, som i lagen utsatta äro, förenas den påföljd,
att den dömde förklaras ovärdig alt i rikets tjenst vidare nyttjas.
4
Lag-Utskottets Betänkande JM 35.
2. Mistning af embete pd viss tid.
16 §. Afsättning innebär förlust af det embete, hvari förbrytelsen skett.
Ilar den dömde tillika förklarats ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas; håfve
ock förlorat annat embete, som han innehafver; och må han ej embete, tjenst eller
annan allmän befattning vidare utöfva.
Mistning af embete på viss tid medför, under den tid, förlust af de rättigheter
eller förmåner, som med embetet följa.
Om rättighet till pension galle hvad särskildt stadgadt är.
17 §. Ar den, som till afsättning eller mistning af embete på viss tid gjort
sig skyldig, ej i besittning af det embete, hvari han sig förbrutit; då skall, i
stallet för embetets förlust, dömas till böter, efter ty i 25 Kap. 21 § sägs, eller
till fängelso i högst sex månader. Den, som till afsättning gjort sig förfallen,
varde ock underkastad den påföljd, som i 15 § 1 mom. sägs, om brottet med sådan
påföljd belagdt är.
18 §. Hvad om embete i 16 och 17 gg sagdt är, galle ock om tjenst
eller annan allmän befattning, ehvad den af förordnande eller medborgares val beror.
s 19 §. Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde
förklaras hafva medborgerligt förtroende för alltid eller för viss tid förverkat.
Då sådan påföljd för viss tid stadgad är, må den ej under fem och ej öfver
tio år ådömas.
Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, håfve förverkat
embete, tjenst eller annan allmän befattning, som af honom innehafves; vare ock,
under den tid påföljden honom ådömd är, såsom vanfrejdad ansedd och förty ute
stängd
frånfalla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god
frejd erfordras.
20 g. I några fall straffas brott med påföljder, utom dem, som nu sagda
äro, efter ty derom i lagen särskildt stadgadt finnes.
21 g. Är någon utom riket för brott straffad, och förty, efter 1 Kap. 3
g, från straff här i riket fri, må dock förlust of embete eller påföljd, som i 15
eller 19 § sägs, honom här ådömas, der brottet efter denna lag sådan förlust
eller påföljd medförer.
3 Kap.
Örn delaktighet i brott.
1 g. Hvar som bjuder, leger, trugar eller eljest uppsåtligen förleder annan
till brott; den anstiftare skall, för brottet, om det fullbordas, eller för försök, om
gerningen dervid stadnar och försöket är i lagen med straff belagdt, straffas som
Lag-Utskottets Betänkande JV2 35.
s
vore han sjelf gerningsman. Har anstiftaren så tidigt, att brottet afvärjas kunnat,
gjort hvad hos honom stätt för att förmå gerningsmanneu att från verkställigheten
afstå, och varder brottet ändå fullbordadt eller försökt; då må straffet för anstiftaren
nedsättas till hvad i 4 § sägs.
2 §. Förmår någon, på sätt i 1 § sagdt är, till brottslig gerning den,
som ej fyllt femton år, eller göra det föräldrar med sina barn, fosterföräldrar med
fosterbarn, förmyndare med myndling, husbondefolk med tjenstehjon, eller förman
med den, som under hans lydnad står; varde det, vid straffets bestämmande för
anstiftaren, såsom försvårande omständighet ansedt.
3 §. Den som, vid brotts utförande, annan med råd eller dåd uppsåtligen
hjelper, så att gerningen derigenom sker, straffes som vore han sjelf gerningsman.
4 §. Har någon, före brotts utförande, eller vid utförandet, dock i mindre
mån, än i 3 § sägs, med råd eller dåd gerningen främjat; straffes efter ty som
han pröfvas hafva till brottet bidragit, dock mindre än om han sjelf gernings
man
varit.
3 Hafva två eller flere i samråd beslutit verkställandet af något brott;
då skall hvar som i den stämpling deltagit och vid brottets utförande när varit
eller, före eller vid utförandet, gerningen främjat, eller efteråt gerningsmannen tillhandagått,
straffas som vore han sjelf gerningsman.
6 §. Har deltagare i stämpling ej vid brottets utförande när varit, eller det
främjat eller gerningsmannen tillhandagått, såsom i 5 § sägs; straffes efter 4 §,
der han ej anstiftare är och förty efter 1 § straffas bör.
7 §. Underlåta föräldrar, fosterföräldrar eller andre uppfostrare, eller för
myndare,
att från utförandet af brott, hvarom de vetskap ega, hindra den, som
under deras vård och lydnad står, när det utan angifvelse lill åtal ske kan; varde
straffade efter 4 <§, dock högst med fängelse i sex månader, der det ej skett för
egen vinning.
8 g. Har annan, än de personer, som i 7 § nämnde äro, vetat brott,
deraf någons lif, helsa, frihet eller egendom i synnerlig fara sattes, å färde vara,
och underlåtit att det i tid, så att faran afvärjas kunde, upptäcka, när det utan
angifvelse till åtal ske kunnat; varde ock han straffad såsom i 7 § sägs.
9 §. Nu har någon, utan att hafva sådan del i brott, som förr sagdt är,
sedan brottet timat, med vetskap derom gått den brottslige tillhanda, såsom att
han hulpit att honom dölja, eller varit behjelplig till hans flykt eller till döljande
af gerningen eller till undanrödjande af bevis derom, eller emottagit, dolt, köpt
eller föryttrat gods, som genom brottet åtkommet var, eller besörjt omarbetning
eller förändring deraf; straffes, efter som brottet var till, med fängelse i högst
sex månader eller böter: har det skett för egen vinning, och är brottet med
straffarbete öfver åtta år eller svårare straff belagdt; då må till straffarbete i högst
två år dömas.
6
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
10 §. Har någon, utan vetskap om brott, som annan föröfvat, honom
tillhandagått, på sätt i 9 ,§ sägs, ändå att han haft skäl att honom misstänka;
straffes med böter.
11 §. Make, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedsligande led, den som
med den brottslige i första svågerlag lika nära förenad är, eller foslerbarn, skall
ej till straff fallas efter 10 g; ej heller efter 9 § för den brottsliges döljande,
eller för befordrande af hans flykt
12 §. Vissa fall af delaktighet straffas efter ty derom i lagen särskildt
stadgadt finnes.
13 g. Har någon, efter 4, 7 eller 8 §, gjort sig skyldig till straffarbete
för delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende för alltid, såsom
påföljd, stadgad är; varde då ock den påföljd - eller förlust af medborgerligt förtroende
på viss tid honom ådömd, efter ty hans brottslighet är till.
4 Kap.
Om sammanträffande af brott och 0111 förening eller förändring af straff;
så ock om återfall i brott.
1 §. Innefattar en handling flera brott, och är straffet å ettdera svårare,
än å annat; då skall det svåraste straffet ådömas: är hvartdera brottet belagdt
med samma straff; varde det straff ådömdt. I båda dessa fall skall brott, för
hvilket särskildt straff ej ådömes, betraktas såsom försvårande omständighet. Är
någotdera brottet belagdt med förlust af embete eller påföljd, som i 2 Kap. IS,
19 eller 20 § omtalas; varde ock den förlust eller påföljd ådömd.
Der en handling innefattar brott, som i särskilda afseenden med olika straff
belagdt är; vare ock lag, som i denna § sägs
2 §. Har någon föröfvat flera brottsliga handlingar, och stå de ej till hvar
andra
i det sammanhang, att de innefatta fortsättning af en och samma förbrytelse,
utan äro, hvar för sig, till särskilda brott att hänföra; varde, för hvarje brott,
ändå att brotten af samma slag äro, till särskildt ansvar dömd, med iakttagande
af föreskrifterna i 4, 5, 6 och 7 §§.
3 §. Utgöra flera brottsliga handlingar fortsättning af ett och samma brott;
varde sådant, vid straffets bestämmande för det brott, såsom försvårande omständighet
ansedt.
4 §. Är någon till dödsstraff förfallen; då skola i den bestraffning anses
inbegripna böter eller frihetsstraff, hvartill den till döden dömde jemväl kan hafva
sig skyldig gjort.
Med straffarbete på lifstid må ej heller förenas annat frihetsstraff eller böter.
Lag-Utskottets Betänkande JH 35.
7
5 §. Är någon för särskilda brott förfallen till straffarbete på viss tid; då
må ej, vid förening af straffen, tiden för det af dem, som längst är, eller, om
tiden för hvartdera straffet är lika lång, den tid öfverskridas med mer än två år.
Lag samma vare, der någon för särskilda brott gjort sig till fängelse skyldig.
6 §. Har den, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid, tillika begått
brott, som med fängelse belagdt är; då skall fängelsestraffet till straffarbete
öfvergå, dervid på tiden för fängelsestraffet hälften afdrages, så att mot två månaders
fängelse svarar en månads straffarbete och så vidare. Uppkommer, vid sådan
öfvergång af straff, brutet månadstal; varde half månad till lemton dagar räknad.
Uppkommer dervid brutet dagatal; vare det förfallet. Det straff varde med öfriga
straffarbetet förenadt efter den i 3 § stadgade grund.
7 §. Är någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss
tid, tillika förfallen till böter, och saknar han tillgång till deras fulla gäldande; då
skall bötesstraffet, oberoende af det beslut, som om böternas förvandling förut må
vara meddeladt, öfvergå till fängelse efter ty i 2 Kap. 11 § sagdt är; och vare
det fängelsestraff, under iakttagande af de i 5 och 6 §§ här ofvan stadgade
grunder, med öfriga straffet förenadt.
8 §. De i 4, 3, 6 och 7 §§ om förening eller förändring af straff meddelade
föreskrifter skola tjena till efterrättelse ej blott dä någon på en gång för
flera brott lagföres, utan äfven då någon, som till straff dömes, förut blifvit ålagd
annan, icke verkställd, bestraffning; och skall domstolen alltid utsätta de särskilda
straff, sora å hvarje brott följa bort, och derefter, i händelse någon förändring af
straffen, efter hvad ofvan sagdt är, skall ega rum, derom meddela erforderliga
bestämmelser.
Förekomma till verkställighet på en gång flera domar, hvarigenom samma
person blifvit till straff dömd, och äro straffen af beskaffenhet, att de, efter ty i
föregående §§ stadgadt är, ej kunna, jemte hvarandra, verkställas; gore Konungens
Befallningshafvande om förhållandet anmälan hos Hof-Rätten, som förordnar
huru straffen sammanläggas skola.
9 §. Nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit till straff för ett brott
dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott; då skall han så
dömas, som hade han på en gång varit för båda brotten lagförd; och varde, vid
straffets tillämpning, afräknadt hvad han af det honom förut ådömda straff redan
kan hafva utstått.
10 §. Har nägon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det
till fullo undergått, föröfvat nytt brott; då bör straffet för detta brott, med
iakttagande af de här ofvan stadgade grunder, förenas eller sammanläggas med
hvad af det förra straffet återstod, då det nya brottet begicks; och skall å det
sålunda bestämda straffet afräknas hvad af sagda återstod kan vara verkstäldt
efter det nya brottets föröfvande.
8
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
11 §. Der lagen utsätter särskildt straff' för den, som ånyo begår brott,
skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige
till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.
12 §. Föröfvar den, som till straffarbete på lifstid dömd är, brott, som
dödsstraff ej medförer; varde straffet skärpt genom hans inneslutande i mörkt
enrum på högst tjuguen dagar; och må denna skärpning, i svårare fall, verkställas
tre gånger, dock med minst tre månaders uppehåll emellan hvar gång.
5 Kap.
öm särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva straffbarhet.
1 §. Gerning, som eljest straffbar är, vare, utom i det fall, som i 2 §
sägs, strafflös, om den begås af barn, innan det fyllt femton år; dock ege dom
stolen
efter omständigheterna förordna, att barnet af föräldrar eller annan, under
hvars vård och lydnad det står, med aga hemma i huset rättas skall, eller i allmän
uppfostringsanstalt insättas, om tillgång dertill finnes.
2 §. Har gerning, som i allmänhet är belagd med dödsstraff eller straffarbete
öfver två år, blifvit begången af den, som fyllt fjorton, men ej femton år;
och pröfvas han hafva egt nog urskilning att gerningens brottslighet inse; varde
då straffad, högst, med straffarbete i fyra år, om dödsstraff å gerningen följa
kunnat, och med straffarbete i två år, om sådant arbete på längre tid derför
stadgadt är.
Ej må sådan påföljd, som i 2 Kap. 19 § utsattes, ådömas brottsling af den
ålder nu sagd är. Ej heller skall brott, som någon i den ålder begått, honom
tillräknas till förhöjning af straff för återfall i brottet, der sådan förhöjning sär
skildt
i lagen utsatt finnes, efter ty i 4 Kap. 11 § sägs.
5 §. Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då skall dödsstraff
eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med sex till och med
tio är nedsättas.
4 Gerning, som begås af den, som är afvita, eller hvilken förståndets
bruk, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är beröfvadt, vare strafflös.
5 §. Har någon, utan egen skuld, råkat i sådan sinnesförvirring, att han ej
till sig visste; vare gerning, den han i det medvetslösa tillstånd föröfvar, strafflös.
6 §. Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af kropps
eller
sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring
saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses efter
4 eller 5 §; då gälle om dödsstraff hvad i 3 § sägs; och må, i ty fall, efter
om
-
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
9
omständigheterna, annat straff jemväl nedsättas under hvad i allmänhet ä gerniogen
följa bort.
7 g. Varder man af annan öfverfallen med väld eller hot, som innebär
trängande fara; dä ege man rätt till nödvärn och vare saklös för den skada, som
man till farans afvärjande gör.
8 §. Rätt till nödvärn ege ock rum, dä nägon begär inbrott eller eljest
tränger sig olofligen in i annans rum, hus, gärd eller fartyg nattetid, eller sätter
sig lill motvärn, ehvad del är natt eller dag, emot den, som sitt värja eller å bar
gerning återtaga vill.
|9 §■ Rymmer fänge eller häktad person, eller sätter han sig till motvärn
emot fängvaklare eller annan, som honom frän rymning hindra vill, eller emot
föresländare eller uppsyningsman vid straffinrättning eller häkte,, dä denne honom
lill ordning inom inrättningen eller häktet hålla skall, eller sätter sig någon, som
häktas skall, till motvärn emot den, som eger häktningen verkställa eller dervid
biträder; då må ock det våld brukas, som till rymningens förekommande, ord
ningens
bibehållande eller häktningens verkställande nödigt är.
Lag samma vare, der annan, än fånge, häktad person eller den, som häktas
skall, sätter sig med våld eller hot emot den, som rymningen hindra, ordningen
bibehålla eller häktningen verkställa vill.
10 <§. Finnes nägon i fall, som i 7, 8 eller 9 § sagdt är, hafva gjort
större våld, än nöden kräfde; pröfve domstolen, efter omsländigheterna, om han
för uppsåtlig gerning eller blott såsom för vållande straffas bör.
Var sä trängande nöd eller fara för handen, att han sig ej besinna kunde;
då må han från straff frias.
11 §• Kommer någon den till hjelp, som finnes i nöd stadd, efter ty förut
sagdt är; vare ock för honom lag, som hade han sjelf i den nöd sig befunnit.
12 För händelse, som pröfvas hafva mera af våda än af vållande timat,
skall ej någon till straff dömas.
13 §. Dör förbrytare, för falle allt straff. Äro böter, under förbrytarens
lifstid, genom laga kraft egande dom ålagda, och hafva äfven under hans lifstid
penningar eller andra lösören, för gäldande af de böter, blifvit i mät tagna eller
i allmänt förvar salta; gånge dock böterna af den egendom ut. Har påföljd, som
i 2 Kap. 20 g sägs, blifvit, under förbrytarens lifstid, genom laga kraft egande
dom ålagd; varde ock den påföljd, när så ske kan, tillämpad.
14 §. Straff vare förfallet för brott, som ej blifvit ålaladt
1. inom två år, om det ej i lagen med svårare straff, än fängelse, belagdt är;
eller
2. inom fem år, om det ej i lagen med svårare straff, än straffarbete i två år,
belagdt är.
Bih. till R. St. Prot. 1862 A 1863. 7 Sami. 1 A/d. 14 Haft. 9
10
Lag-Utskottets Betänkande JXs 35.
15 §. De i 14 § bestämda tider skola räknas i allmänhet från den dag
brottet begicks, men i de fall, som i 15 Kap. 18 eller 21 § sägas och ej åtalas
må innan till återgång af giftermål dömdt är, fran den dag laga kraft egande
dom derom gafs.
Åtal anses vara börjadt, då kallelse till svaromål är den, som tilltalas skall,
i laga ordning kungjord, eller han för brottet häktad blifvit.
16 §. Är åtal å brott, sorn i 14 § sägs, börjadt inom tid, som der bestämmes,
och har det åtal blifvit afbrutet, utan att den tilltalade dertill skuld
varit; då skall för rättigheten att åtalet fullfölja lika tid, som i samma § utsatt
finnes, räknas från den dag afbrottet skedde.
17 §. Är någon, genom laga kraft egande dom, fälld till straff, som ej
svårare är än straffarbete i två år, och verkställes ej domen inom tio år sedan
den gafs; vare det ådömda straffet förfallet.
18 §. För brott, som af embetsman begås i embetet, gälle ej viss tid till
åtal, der brottet med annat straff, än böter, i lagen belagdt är; ej heller viss tid
för doms verkställande, der annat straff, än böter, ådömdt blifvit.
6 Kap.
Om skadestånd.
1 §. Skada, som någon genom brott annan tillfogar, skall af den brottslige
gäldas, ehvad brottet skett med uppsåt eller af vållande. Har den, som skadan
led, genom eget vållande, dertill medverkat; varde skadeståndet jemkadt, efter ty
som skäligt pröfvas.
2 §. 1 mål, som kroppsskada angå, skall under skadeståndet räknas icke
allenast läkarelön och annan kostnad, utan äfven ersättning för hinder eller brist
i den skadades näring, för sveda och värk, så ock för lyte eller annat stadigvarande
men, om sådant blifvit honom tillfogadt.
3 §. För lidande, som genom brott emot personliga friheten, eller genom
falsk angifvelse eller annan ärekränkande gerning, må anses vara någon tillskyndadt,
skall ock vedergällning gifvas.
4 g. Komma make eller barn efter den, som dödad blifvit, att genom hans
frånfälle sakna nödigt underhåll; då skall dem, efter ty, med afseende å så väl
den brottsliges tillgångar, som andra omständigheter, skäligt pröfvas, tilläggas
såsom skadestånd hvad för makan eller barnen tarfvas till dess de sig eljest försörja
kunna; och må det skadestånd, efter omständigheterna, sättas att utgå på
en gång eiler å särskilda tider.
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
11
5 §. Hafva flere i brot t tagit sådan del, som i 3 Kap 1, 3, 4, S, 6
eller 7 § sägs; svare de, en för alla och alla för en, till skadestånd; vare ock
de, som efter 9 § i samma kapitel gjort sig delaktige i brottet, derigenom att
de dolt, köpt eller föryttrat det de vetat vara genom brott åtkommet, eller besörjt
omarbetning deraf, hvar för sig till sådan ansvarighet, som sagd är, med gerningsmannen
bundne för det, hvarmed de brottslig befattning tagit.
6 §. Är skada gjord af person under femton urs ålder, eller sådan, som i
5 Kap. 4 eller 5 § omtalas, och kan ej skadestånd erhållas hos någon, som för
underlåten vård öfver den person är till ansvar för vållande förfallen; gånge dd
skadeståndet ut af dens egendom, som skadan gjorde.
7 §. Har straff förfallit eller tid till afbrutet åtals fullföljd blifvit försuten,
efter hvad i S Kap. 13, 14 elier 16 § sägs; vare dock målsegande ej derigenom
betaget att det skadestånd söka, hvartill han eljest kan berättigad vara.
8 §. Målsegande är den, mot hvilken brott begånget är, eller som deraf förnärmad
blifvit eller skada lidit; så ock den, som för den förnärmade eller skadade
målsmannarätt eger eller eljest satt är att talan föra.
7 Kap.
Om rcligionsbrott.
1 §. Hvar som hadar Gud, eller lastar eller gäckar Guds heliga ord eller
sakramenten, dömes till straffarbete i högst tvä år. Sker det af obetänksamhet
eller lättsinnighet; vare straffet fängelse i högst sex månader eller böter.
2 §. Gör man gäckeri af gudstjensten; straffes med böter eller fängelse i
högst sex månader.
3 §. Idkar någon handtverk eller annat arbete å sön- eller högtidsdag emellan
klockan sex om morgonen och klockan nio om aftonen; straffes med böter,
högst tjugu Riksdaler, utan det sker till egen eller annans nödtorft, som uppskof
ej tåla kan. Lag samma vare, om kramlåda eller annan dylik bod å sådan sabbatslid
till salu öppnas.
4 §. Begår någon brott å sabbatstid; varde den omständighet såsom för
svårande
ansedd.
8 Kap.
Om förräderi; så ock om andra för Rikets säkerhet menliga brott.
1 §. Hvar sorn, i uppsåt:
1. att lägga Sverige eller Norge under främmande makt, eller från något af dessa
riken söndra en dertill hörande del eller besittning; eller
»2
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
2. att bryta rikenas förening, eller med våldsamma medel upphäfva eller ändra den
emellan rikena stadgade föreningsform, eller någon af deras grundlagar; eller
3. att Konungen lif eller frihet beröfva eller honom från thronen uthänga; eller
4. att Thronföljare eller annan Prins, som till thronen arfvinge är, lifvet beröfva,
eller någon af dem från thronföljden utestänga;
gör uppror, eller annan gerning, den der innefattar uppsåtets fullbordan eller försök
dertill; en sådan förrädare miste lifvet eller dömes lill straffarbete få lifstid. Var
faran ringa; då skall till straffarbete från och med sex ti/l och med tio år dömas.
2 §. Har stämpling till förräderi, som i 1 § sagdt är, blifvit gjord, utan
att förräderiet till försök kommit; då skall anstiftare af stämplingen dömas till straffarbete
från och med sex lill och med tio är, eller, der faran ringa var, från och
med två till och med sex är. Deltagare i sådan stämpling varde dömd till straffarbete
i högst sex år.
3 §. Har någon, muntligen inför menighet eller annan folksamling, eller i
skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanat till förräderi, som i i § sagdt
är; dömes, när uppmaningen ingeri straffbar verkan hade, till straffarbete i högst
sex år. Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida låtit, att
dermed komma sådant förräderi åstad.
4 Bär Svensk eller Norsk man vapen mot något af de förenade rikena,
eller mot någon med dem i krig förbunden makt, miste lifvet eller dömes till straffarbete
få lifstid.
5 §. Har Svensk eller Norsk man, genom uppmaning, eller eljest uppsåtligen,
förmått främmande makt att med krig anfalla de förenade rikena, eller makt, som
med dem i krig förbunden är; miste lifvet eller dömes lill straffarbete få lifstid.
6 §• Svensk eller Norsk man, som
till främmande makt förråder krigsfolk eller andra invånare i något af de förenade
rikena, eller land, stad, fästning, pass eller annan försvarspost, tyghus, magasin,
vapen- eller proviantförråd, fartyg, krigskassa eller annat dylikt, som tillhörer
något af de förenade rikena eller makt, som med dem i krig förbunden
är, eller något sådant, i förråd lig afsigt, förstörer eller förderfvar; eller
2. förleder de förenade rikenas eller med dem förbunden makts krigsfolk att till
fienden öfvergå, eller till uppror eller annan trolöshet; eller
5 i förr adlig afsigt hindrar användandet af de förenade rikenas eiler med dem för
bunden
makts krigsfolk emot fienden;
miste lifvet eller dömes till straffarbete få lifstid.
7 §. Gör någon försök till brott, som i 5 elier 6 § sagdt är, utan att brottet
till fullbordan kommit; dömes till straffarbete på lifstid eller från och med fyra
till och med tio år. Har han, af egen drift och ej för yttre hinder eller annan
tillfällighet, afvärjt all skadlig verkan af försöket; varde straffad högst med straff
arbete
i två år.
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
13
8 §. Om stämpling eller uppmaning till förräderi, som i 6 § omtalas, galle
ock hvad i 2 och 3 sngdt är.
9 §• Svensk eller Norsk man, som i krigstid understöder fienden med krigs—
förnödenheter eller lifsmedel, eller för honom uppenbarar krigsmaktens ställning eller
rörelser eller något rådslag eller beslut derom, eller genom teckning eller annorledes
meddelar honom underrättelse om försvarsverk, hamn, farled eller väg, eller bedrager
krigsmakten med underrättelse, den han vet falsk vara, eller i förrädlig afsigt
hyser eller döljer fiendens spejare eller krigsfolk, eller åt fienden värfvar eller anskaffar
sådant folk. eller på annat dylikt sätt honom tillhandagår, dömes till straffarbete
på lifstid eller från och med sex till och med tio år.
10 §. Ilar någon gjort försök till brott, som i 9 § sagdt är, och blef endast
genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets
fullbordan förhindrad; varde dömd till straffarbete i högst tio år.
11 §. Den, som i krigstid låter sig såsom spejare af fienden brukas, misto
lifvet eller dömes till straffarbete pä lifstid.
12 §. Begår utländsk man, medan han i något af de förenade rikena vistas
eller i dess tjenst anställd är, brott, som i 4, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 § sågs; varde
derför lika med Svensk eller Norsk man straffad.
15 Bådar någon upp krigsfolk eller håller manskap samman, som hemlof
fått, att dermed utföra brott emot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet; varde
dömd till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år. Var
faran ringa; då må tiden för straffarbetet till fyra år nedsättas.
14 §. Sprider någon kring landet ut lögner eller falska rykten, de der för
rikets säkerhet farliga äro, i uppsåt att dermed komma allmänt buller eller oväsende
åstad; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader,
der gerningen ingen verkan hade, som svårare straff medförer.
15 §. Har den, som uppdrag fått att i ärende, som riket rörer, med främ
mande
makt något afhandla eller sluta, uppsåtligen dess fördel ernot riket främjat
eller riket eljest skadat; dömes till straffarbete på lifstid eller från och med åtta
till och med tio år. Tager han, i sådan afsigt, gåfva eller förläning af främmande
makt; dömes, ändå att skada deraf ej kom, till straffarbete från och med sex till
och med tio år,
16 §. Tager annan, än den, som i 15 § sägs, gåfva eiler förläning af främmande
makt, för att dess fördel emot riket främja eller riket eljest skada; dömes
till straffarbete från och med fyra till och med ätta år.
17 §. Hvad den, som mot 15 eller 16 § sig förbrutit, af främmande makt
tagit, vare till Kronan förverkadt.
18 §. Har den, som betrodd är att veta hemliga underhandlingar, rådslag
eller slut i ärende, derå rikets säkerhet eller rätt emot främmande makt ligger, dem
uppenbarat, eller handling, som han i ty mål lönlig hålla bort, utan lof utgifvit
14
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
eller kungjort; dömes till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med
tio år. Skedde brottet utan uppsåt att skada göra, och var faran ringa; då må
tiden för straffarbetet till två år nedsättas.
19 §. Nu hafva sådana hemligheter eller handlingar, som i 1 8 § sägas, kommit
till annan persons kunskap eller i hans hand, och är honom veferligt, att de
böra lönliga hållas: uppenbarar, utgifver eller kungör han dem, i uppsåt att skada
göra; varde dömd till straffarbete från och med fyra till och med sex år. Sker
det utan dylikt uppsåt; vare straffet fängelse eller, der faran ringa var, böter.
20 §. Hvar som, i uppsåt att riket skada, förfalskar, undanhåller, förstörer
eller lorderfvar handling, sorn innefattar bevis för rikets säkerhet eller rättigheter
emot annan stat; varde dömd till straffarbete från och med åtta till och med tio
år eller på lifstid.
21 §. Den som, utan sådant uppsåt, som i 20 § sägs, men med kännedom
om vigten af handling, som der omtalas, den med vilja undanhåller, förstörer eller
förderfvar, dömes till fängelse eller till straffarbete i högst två år.
22 §. Hvar som vet förräderi eller sådant brott emot rikets säkerhet, som ofvan
sagdt är, å färde vara, och del ej i tid upptäcker, dömes till fängelse eller till
straffarbete i högst fyra år. Har han ej de skäl, hvarmed han tilltror sig kunna
den brottslige till gerningen binda; uppenbare då, utan att nämna personen, de
omständigheter, som honom kunniga äro, eller straffes sorn nyss är sagdt. Ej skall
någon af de i 3 Kap. 11 § nämnda personer till straff efter denna § fällas, der
brottets upptäckande icke utan angifvelse till åtal ske kunnat.
23 §. De i 13, 13, 16, 17, 18, 19, 20, 21 och 22 §§ gifna bestämmelser
skola ock tillämpas, om de der nämnda brott emot Norge föröfvas.
24 §. Svensk eller Norsk man, som utan Konungens tillstånd låter bruka
sig såsom sändebud från främmande makt, i angelägenhet, som något af de före
nade
rikena rörer, eller inlåter sig i underhandling derom med främmande makt
eller dess sändebud, dömes till fängelse.
23 §. Yärfvar man utan Konungens tillstånd folk i riket till främmande
krigstjenst; dömes till fängelse i högst sex månader eller böter.
26 §. Den, som förleder eller hjelper krigsman till rymning, dömes, om det
sker i krigstid, till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år,
och, om det skor i fredstid, till böter eller fängelse i högst sex månader.
27 §. Förgriper sig någon, med våld eller annan misshandel, å främmande
stats Regent, medan han här i riket vistas; dömes till straffarbete på lifstid eller
från och med sex till och med tio år. Sker slik förgripelse å främmande makts
sändebud här i riket; då må, om för lika våld eller misshandel i allmänhet straffarbete
ådömas bort, straffarbetet, der högsta strafftiden är bestämd till tio år, förhöjas
till sådant arbete på lifstid, och eljest till två år utöfver den för hvarje fall
bestämda högsta strafftiden: är brottet i allmänhet med fängelse eller böter belagdt;
Lag-Utskotlels Betänkande M 35.
15
må till straffarbete i högst två år dömas. Sker dråp, som i 14 Kap. 3 eller 4 §
sägs, å någon af de personer nu nämnda äro; miste dråparen lifvet eiler dömes till
straffarbete på lifstid.
28 §. Talar eller skrifver man smädligen mot person, som i 27 § nämnd
är, eller förgriper man sig mot honom med hotelse eller annan missfirmlig gerning;
straffes högst med straffarbete i två år.
29 §. Ej må brott, som i 27 eller 28 § sägs, der ej dråp skett, åtalas af
allmän åklagare utan att Konungen dertill lof gifver.
30 <§. Den, som till straff efter 1, 2, 3, 4, 3, 6, 8, 9, 10, 11, 13, 15,
16, 18 eller 20 § sig skyldig gjort, varde oek dömd medborgerligt förtroende för
alltid eller pä viss tid förlustig. Lag samma vare, om någon till straffarbete efter
7 § förfallen är.
9 Kap.
Om Majestätsbrott; så ock om brott emot Riksstyrelse eller Rikets Ständer.
1 §. Förgriper sig någon mot Konungen med våld eller annan misshandel å
hans person; miste lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.
2 §. Förgripelse, som i 1 § sägs, mot Drottning, Enkedrottning eller Thronföljare,
varde med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio
år belagd.
3 §. Begås förgripelse, som i 1 § sägs, mot annan person af Konungahuset,
som Konglig eller Furstlig värdighet inom riket åtnjuter, än de i 2 § nämnda; då
må, om för lika våld eller misshandel i allmänhet straffarbete ådömas bort, straffarbetet,
der högsta strafftiden är bestämd till tio år, förhöjas till sådant arbete på
lifstid, och eljest till två år utöfver den för hvarje fall bestämda högsta strafftiden.
Är brottet i allmänhet med fängelse eller böter belagdl; dömes gerningsmannen till
straffarbete från och med sex månader till och med två år.
4 §. Varder å någon af de i 2 eller 3 § nämnda personer dråp föröfvadt,
såsom i 14 Kap. 3 eller 4 § sägs, miste dråparen lifvet elier dömes till straffarbete
på lifstid. Sker å någon af dessa personer dråp, som i 5 § af samma kapitel
sägs; dömes gerningsmannen till straffarbete på lifstid eller från och med sex till
och med tio år.
5 §. Talar eller skrifver man smädligen mot Konungen, Drottning, Enkedrottning
eller Thronföljare, eller förgriper sig mot någon af dem med hotelse eller
annan missfirmlig gerning; dömes till straffarbete från och med sex månader till
och med fyra år eller fängelse från och med sex månader till och med två år.
16
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
Sker det mot person, som i 3 § nämnd är; vare straffet fängelse i högst ett år
eller böter från och med femtio till och med ett tusen Riksdaler.
6 Ej må brott, som nu sagda äro, der ej dråp skett, åtalas af allmän
åklagare, utan att Konungen dertill lof gifver.
7 §. Förgriper sig någon med våld mot Riksstyrelse, som, i de fall grundlagen
utsätter, i Konungens ställe regeringen förer, och sker brottet för att störa
friheten i sådan Styrelses öfverläggningar eller beslut, eller att dess sammankomster
hindra; dömes till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio
år: varder i det brott dråp å någon af Styrelsens medlemmar föröfvadt, såsom i 14
Kap. 3 eller 4 § sägs; miste dråparen lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.
Innefattar gerningen förräderi; galle hvad derom i 8 Kap. 1 § stadgadt är.
8 §. Förbryter man sig, på sätt i 3 § sägs, mot Riksstyrelse, som i 7 §
omtalas, eller mot Rikets Ständer eller deras Afdelningar eller Utskott; dömes till
fängelse eller böter frän och med femtio till och med ett tusen Riksdaler.
9 §. Gör någon mot Norges Riksstyrelse, eller mot Norges Storting eller
dess Afdelningar eller Utskott, brott, som i 7 eller 8 § nämnes; vare ock lag, som
der för hvarje fall stadgas.
10 Kap.
Om brott mot offentlig Myndighet.
1 §. Gör någon våld eller annan misshandel å embetsman, i embetsärende,
eller för att honom till någon embetsåtgärd tvinga eller derifrån hindra, eller att å
honom för sådan åtgärd hamnas; dömes till straffarbete från och med två till och
med sex år; dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för
straffarbetet till sex månader nedsättas.
Med embetsman förstås i denna lag den, som med Konungens fullmakt å embetet
försedd är, eller embete af lika värdighet innehafver, eller i sådan embets
mans
ställe lagligen satt är; så ock domare, ändå att han ej blifvit af Konungen
förordnad.
2 §. Talar eller skrifver man smädligen, eller förgriper sig med hotelse eller
annan missfirmlig gerning, mot embetsman, i eller för hans embete; vare straffet
böter från och med tjugofem till och med ett tusen Riksdaler eller fängelse i
högst ett år.
3 §. Hvad om brott emot embetsman i 1 och 2 §§ stadgadt är, galle äfven
för det fall, då ledamot i Taxerings- eller Pröfnings-komité eller Styrelse öfver
allmänt verk eller allmän inrättning eller den, som i nämud eller jury sitter, våldföres
-
Lag-Ulskollets Betänkande jy§ 35.
17
fores eller förolämpas, i eller för utöfningen af sådan befattning; dock må, der omständigheterna
i dessa fall äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet, om sådant
å gerningen följa bör, till två månader nedsättas.
4 §. Förgriper sig någon, såsom i 1 eller 2 § förmäles, mot Norsk embets
man;
vare lag, som i sagda §§ för hvarje fall skils.
5 §. Förbryter man sig, såsom i i eller 2 § sägs, emot tjensteman eller
annan, den der icke innehafver embete eller sådant uppdrag, som i 1 § omtalas,
men är förordnad eller vald att offentligt tjensteärende förrätta eller annan allmän
befattning utöfva, eller kallad att vid offentlig förrättning tillhandagå; dömes, i det
fall, som i 1 § sagdt är, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex
månader, men, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till böter, och i
det fall, som i 2 § sägs, till böter eller fängelse i högst sex månader. Samma
lag vare ock, om sådant brott begås emot Norsk tjensteman.
6 §. Gör någon, vid offentlig förrättning, våldsamt motstånd, utan att förrättningsman
våldföres; straffes med fängelse i högst sex månader eller böter.
7 §. Nu samlar sig folkmängd tillhopa, och lägger det uppsåt å daga att
med förenadt våld sätta sig upp emot verkställighet af offentlig Myndighets bud,
eller att den till någon embetsåtgärd tvinga, eller att för sådan åtgärd hämnas:
skingra sig de upprorsmän, på offentlig Myndighets befallning; då skola anstiftare
och anförare dömas till straffarbete från och med sex månader till och med två år;
men de öfrige vare från straff frie.
8 <§. Skingra sig ej upprorsmän, utan visa trotsighet emot offentliga Myndighetens
befallning; varde dömde, anstiftare och anförare till straffarbete från och
med två till och med fyra år, och annan deltagare i upproret till sådant arbete i
högst tvä år, eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse.
9 §. Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus, eller
plundra eller förderfva de annan egendom; då skola de dömas, anstiftare och anförare
till straffarbete från och med sex till och med tio år, och annan deltagare i
upproret till sådant arbete från och med två till och med sex år; varde ock, för
våld eller annan brottslig gerning, som vid uppror begås, gerningsmannen straffad
efter ty i 4 Kap. 1 § skils.
10 §. Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste lifvet eller dömes
till straffarbete på lifstid.
Varder upprorsman dräpen; ligge ogild.
11 §. Har någon, muntligen inför menighet eller annan folksamling, eller i
skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, till uppror uppmanat; straffes, när uppmaningen
ingen straffbar verkan hade, med fängelse i högst sex månader.
Samma lag vare om den, som annans skrift utspridt eller utsprida låtit, för
att dermed komma uppror åstad.
Bih. lill R, St. Prot. 1362 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 14 lläft. 3
18
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
12 §. Till upprors stillande må krigsmanskap användas; dock ege det ej å
upprorsmän vapen förr bruka, än den på stället varande Civilmyndighet tre gånger
ljudeligen i Konungens namn befallt dem att genast åtskiljas, vid äfventyr att vapenmakt
eljest användes. Öfvergå upprorsmän så hastigt lill våld, att Civilmyndigheten
ej kan så förfara, som nu sagdt är; då ege den Myndighet förordna, alt upproret
med vapenmakt genast stillas skall. Ej må dock i något fall vapen längre brukas,
än Civilmyndighet finner sådant, för upprorets stillande, nödigt vara.
Med Civilmyndighet förstås här Konungens Befallningshafvande, Borgmästare
eller Polismästare i stad och Kronofogde å landet, eller den, som i sådan embetsmans
ställe satt är.
Är ej Civilmyndighet tillstädes, och kan ej dess ankomst afbidas; då ege på
stället varande högste Militärbefälhafvare så förfara, som för Civilmyndigheten nu
stadgadt är.
15 §. Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna ordningen,
utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 7 § sägs, och skingrar
sig ej den folkmängd, på offentlig Myndighets befallning, utan visar trotsighet deremot;
då skola anstiftare och anförare af det upplopp till straffarbete i högst ett
år och annan deltagare i upploppet till böter från och med tio till och med tvåhundra
Riksdaler dömas. Öfvergå de till våld å person eller egendom; vare lag,
som i 9, 10 och 12 §§ om uppror sägs.
14 Sammankommer menighet å landet eller i stad till öfverläggning om
allmänt eller menigheten särskildt rörande ärende; dä må tillträde till sammankomsten
ej offentlig Myndighet förvägras. Ej må sammankomsten af Myndigheten
upplösas, sä framt dervid ej företages något, som emot lag stridande är eller eljest
allmän ordning störer. Den, som underlåter att hörsamma Myndighetens bud i ty
fall, straffes med böter från och med tio lill och med tvåhundra Riksdaler.
15 §. Säljer eller köper man röst vid val till allmänt värf; straffes med
böter från och med femtio till och med ett tusen Riksdaler eller fängelse i högst
sex månader. Lag samma vare, om någon, genom hot eller tubbande, valfriheten
störer, eller eljest i val obehörigen verkar.
16 §. Tager man häktad person eller fånge med våld lös af den, som honom
gripit eiler i vård häfver, eller befriar man honom genom häktes eller fängelses brytande;
varde dömd till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.
Gör man försök till brott, som nu sagdt är, och blef endast genom omstän
digheter,
som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad;
straffes högst med straffarbete i två år.
17 <§. Befriar man häktad person eller fånge, genom list eller annorledes,
utan våld; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.
18 §. Vid tillämpning af straff i fall, som i 16 eller 17 § sagdt är, skall
Lag-Utskottets Betänkande Jtt 35.
19
synnerligt afseende göras å beskaffenheten af brott, derför den häktade eller fångne
i häkte insatt eller dömd var.
19 Hvar som olofligen tager bort, rifver eller annorledes skadar offentlig
Myndighets kungörelse eller underrättelse, som till allmän kännedom anslagen är,
straffes med böter, högst etthundra Riksdaler.
20 §. Griper nägon Konungens Befallningshafvande i embetet, i ty att han
pantar nägot till sig eller egenmäktigt skiljer annan vid det han innehafver eller
eljest sjelf täger sig rätt; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.
21 §. Bryter man offentlig myndighets insegel, hvarmed saker eller skrifter
tillslutne äro, eller rubbar man lös egendom, som är satt i qvarstad eller utmätt;
vare ock straffet böter eller fängelse i högst sex mannder.
22 §. Bryter nägon mot förbud alt gods skingra eller mot förbud alt gifva
annans gods ut; straffes med böter.
23 §■ Vägrar man inträde, ehvar det vora mä, åt den, sorn, i offentlig
förrättning, eger att det fordra; bote från och med tio till och med tvåhundra
Riksdaler. Vägrar man honom handräckning, den han berättigad är att fordra;
bote högst etthundra Riksdaler.
11 Kap.
Om fridsbrott.
1 §. Gör man våldsgerning å den, som bevistar gudstjenst; dömes till straffarbete
i högst två år. Var våldet ringa, och kom ej deraf synnerlig förargelse;
då må til! fängelse i högst sex månader elier böter, dock ej under femtio Riksdaler,
dömas.
2 g. Störer man gudstjenst genom svordom eller oljud, eller kommer dervid
eljest förargelse åstad; straffes med böter, dock ej under tjugofem Riksdaler,
eller fängelse i högst sex månader.
3 §. Hvad i 1 och 2 §§ stadgadt är gälle ock, om der sagda brott för—
öfvas vid gudstjenst, som dem tillåten är, hvilka till främmande lära sig bekänna.
Åstadkommer man hos dem, vid annat tillfälle, förargelse genom gäckeri med deras
troslära; straffes med böter.
4 §. Störer man griftefrid, i ty att man olofligen upptager eller eljest misshandlar
lik, som i graf lagdt är; dömes till fängelse i högst sex månader eller
straffarbete i högst två år. Misshandlar man obegrafvet lik; straffes med böter,
dock ej under tjugofem Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.
5 §. Gör man våldsgerning å annan inom Konungens slott i hufvudstaden
eller annorstädes i slott, hus eller gård, der Konungen vistas, eller å rum, der
20
Lag-TJtskoltets Betänkande Jtä 35.
Rikets Ständer eller deras Afdelningar eller Utskott församlade äro, eller inför
sittande Rätt, Konungens Befallningshafvande eller annat allmänt Embetsverk; vare
lag, som i 1 § sägs.
6 §. Åstadkommer man å ställe, som i 3 § sagdt är, förargelse genom
svordom eller oljud, eller annorledes; straffes efter ty i 2 § skils.
7 §. Den, som i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmod, emot
annan drager knif eller svärd, eller spänner bössa, eller reser annat lifsfarligl vapen
vid gudstjenst, som i 1 eller 3 g sägs, eller å sådant ställe, som i 5 § omtalas;
varde, der ingen skada sker, ändock straffad med böter, ej under femtio
Riksdaler.
B §. Gör man våldsgerning å annan för det han i sak inför Rätta, hos
Konungens Befallningshafvande eller vid annat Embetsverk, sin eller annans talan
fört eller vittnesmål aflagt, eller för att honom från sakens utförande eller vittnesmålets
a Iläggande hindra; dömes till straffarbete i högst två år.
9 § Gör man våldsgerning å annan vid valförrättning, uppbörds-, kommunal-
eller kyrkostämma, läsförhör, landtmäteriförrättning eller annan sådan offentlig
sammankomst, eller då allmänt ärende eljest förehafves; varde den omständighet,
vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande ansedd.
För svordom, oljud eller annan förargelse vid sådant tillfälle vare straffet böter,
högst etthundra Riksdaler.
10 §. Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest mot
hans vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägrar
att derifrån, efter tillsägelse, sig begifva, eller ock dit sig insmyger eller der gömmer
sig undan, ulan alt kunna skälig anledning dertill visa; straffes med böter,
dock ej under tio Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader. Begår någon
sådant hemfridsbrott i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder
fulibordadt, till straffarbete i högst två år dömas.
11 §. Bry tes hemfrid genom husrunsakan af obehörig person eller i olaga
ordning; vare straffet böter, dock ej under tio Riksdaler, eller fängelse i högst
sex månader.
12 §. Bryter man hemfrid, i ty att man, af ondska eller öfverdåd, slår in
fönster i annans hus, eller kastar i annans gård, lius eller fartyg in sten eiler
annat; straffes med böter från och med tio till och med etthundra Riksdaler.
Sker det af okynne; vare bot högst femtio Riksdaler.
13 § Brott, som i 10, 11 eller 12 g sagdt är, må ej åtalas af allmän
åklagare, der det ej of målsegande till sådant åtal angifves.
14 §. Har man, utan sådant hemfridsbrott, som i 10, 11 eller 12 § sägs,
gjort våld å annan, i hus eller gård, der han sitt hemvist hade, eller dit han i
fara tillflykt tog, eller å fartyg, ehvad han till besättningen hörde eller eljest hade
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
21
lof eller lega för sig, eller ute å mark, då han sitt arbete förrättade; varde den
omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande ansedd.
15 g. Gör man oljud eller oväsende, eller far öfverdådigt fram, så att annan
deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, ä allmän väg, gata
eller torgplats, eller der allmän marknad eller auktion hålles; straffes med böter,
högst etthundra Riksdaler. Våldförer man annan å sådant ställe, som nu sagdt
är; då skall den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande
anses.
12 Kap.
Om förfalskningsbrott.
1 §. Den, som sig eller annan lill nytta eller att dermed skada göra, genom
tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör någon domstols
eller annan offentlig Myndighets dombok eller hufvudprotokoll, Kronans räken
skapsböcker
eller andra sådana handlingar eller skrifter, som till allmän nytta och
efterrättelse äro; dömes till straffarbete från och med fyra till och med ätta år.
2 §. Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är utgifven i
Konungens namn, eller i Rikets Ständers eiler deras Afdelningars, eller i domstols,
Konungens Befallningshafvandes eller annan offentlig Myndighets, eller i särskild
embets- eller tjenstemans uti ärende, som till hans embete eller tjenst hörer, eller
å falsk skrift tillsatt eller annorledes förskaffat sig underskrift eller besegling, hvarmed
sken af allmän handling deråt beredes; och har han af den falska handlingen,
sig elier annan till nytta eller att dermed skada göra, bruk gjort; dömes till straffarbete
från och med ett till och med fyra år.
5 §. Var handlingen af mindre vigt, såsom betyg om frejd, fattigdom, sjukdom,
eller annat dylikt; och har man deraf sig begagnat för att sig eller annan
forthjelpa eller underhåll, sjukvård eller annan slik förmån åt sig elier annan förskaffa;
då skall till straffarbete i högst ett år dömas.
4 §. Den som falskeligen i annan persons namn skrifver köpebref, testamente,
kontrakt, skuldebref, vexel, invisning, kredit- eller qvittobref, handelsbok
eller annan enskild handling, som till bevis om rättighet eller befrielse från förbindelse
tjenar, eller rigtig sådan handling genom tillägg, utplåning eller annorledes
förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter eller förskaffar sig underskrift, hvarmed
sken af gällande handling deråt beredes; varde, der han den handling, sig
eller annan til! nytta eller att dermed skada göra, begagnar, dömd till straffarbete
fran och med sex månader till och med fyra år.
5 g. Har man, på satt i 4 § sägs, skrifvit eller förfalskat och begagnat
annan enskild handling, än de der nämnda, såsom orlofssedel, betyg om frejd, fattigdom,
sjukdom eller annat dylikt; dömes till straffarbete i högst sea; månader
22
Lag-Vtsliottets Betänkande M 35.
6 §. Brukar någon, i afsigt som förut sagd är, allmän eller enskild hand
ling,
den han vet falsk vara; straffes så, som hade han förfalskningen sjelf gjort.
7 §. Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, a
papper, vara, mått, vigt eller annat, som med Statens eller andra allmänna stämplar
eller märken tecknas, falskeligen dylika stämplar eller märken anbringar; eller förfalskar
eller missbrukar stämpling eller märkning, som rätteligen gjord är; eller
förfalskar det, som i behörig ordning blifvit stämpladt eller märkt; dömes till
straffarbete från och med ett till och med fyra år.
Är ej bruk gjordt af det förfalskade; må tiden för straffarbetet nedsättas till
hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid. Har man, i fall som
sist sagdt är, af egen drift förstört det förfalskade eller genom vidtagna åtgärder
förebyggt ali skadlig verkan deraf; vare från ansvar fri.
8 §. Har någon, med vetskap om sådan förfalskning, som i 7 § sägs, i bedräglig
afsigt det förfalskade begagnat; straffes så, som hade han förfalskningen
sjelf gjort.
9 §. Norska allmänna handlingar, stämplar och märken vare, om förfalsk
ning
eller missbruk deraf sker, lika med Svenska ansedda.
10 §. I fråga om förfalskning af handling, som utfärdas af offentlig Myndighet
i annan Stat, än nu sagd är, eller bruk af sådan veterlig falsk handling,
gälle hvad om förfalskningsbrott, sorn i 4, 5 eller 6 § sägs, stadgadt är.
11 §. Rifver, flyttar eller vrider man, i bedrägligt uppsåt, rå och rör eller
annat gränsmärke, eller märke, som till betecknande af bestämd vattenhöjd satt är;
dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.
Samma lag vare om den, som sådant märke falskeligen sätter.
12 §. Eftergör någon guld- eller silfvermvnt, som inom eller utom riket
gångbart är; dömes till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.
Varder kopparmynt eftergjord!; då skall till straffarbete från och med sex
månader till och med två år dömas.
Ilar man ej myntet utgifvit eller begagnat, eller äro omständigheterna eljest
synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften af den eljest
för brottet stadgade minsta strafftid.
13 §. Den, som i bedräglig afsigt filar eller klipper guld- och silfvermynt,
eller det eljest pä något sätt minskar, eller gifver åt ringare mynt sken af det,
sora högre är; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med
fyra år.
Är ej bruk gjordt af det förfalskade; må tiden för straffarbetet nedsättas till
hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.
14 §. Eftergör man sedel, som af Rikets Ständers Bank eller annat rikets
allmänna penningeverk, af annan Stats Bank eller, med tillstånd af in eller utländsk
regering, af enskildt penningeverk utgifven är, för att såsom penningar all
-
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
23
manneligen gå och gälla; dömes till straffarbete från och med fyra till och med
tio år.
Lag samma vare, der man rigtig sådan sedel förändrar, så att derigenom åt
densamma gifves sken af högre värde, eller å dylik sedel, som upphört att gölla,
utplånar tecken, hvarigenom sådant ulmärkes, eller eljest dermed vidtager åtgärd,
hvarigenom sken af giltig sedel deråt beredes.
Har den, som sedel eftergjort eller, på sätt nu sngdt är, förändrat, sedeln
ej utgifvit eller begagnat, må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften af den
eljest för brottet stadgade minsta strafftid.
13 g. Har man eftergjort mynt eller penningesedel, eller sådan sedel, på
sätt i 14 § sägs, förändrat, och kan af omständigheterna pröfvas, att det ej i
bedräglig afsigt skett; straffes ändå, der han ej af egen drift det eftergjorda eller
förändrade förstört eller all skadlig verkan deraf förebyggt, med böter, högst etthundra
Riksdaler.
16 §. Utprånglar någon veterligen falskt mynt eller falsk penningesedel,
straffes så, som hade han förfalskningen sjelf gjort.
Varder bedrägeriet yppadt innan skada skett; må tiden för straffarbetet nedsättas
till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.
17 g. Har någon blifvit med falskt mynt eller falsk penningesedel bedragen
och, ändå att han sådant märkt, sedan det mynt eller den sedel till annan utgifvit
eller sökt utgifva; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år.
18 g. Har någon, antingen i uppsåt att begå förfalskning eller missbruk af
stämplar eller märken, som i 7 eller 9 g omförmälas, eller att eftergöra eller förfalska
mynt eller penningesedel, eller, med vetskap om annans uppsåt till sådant
brott, förfärdigat eller anskaffat stamp, märkjern, form eller annat verktyg, hvarmed
förfalskningen verkställas skulle, och kommer ej brottet till fullbordan;
varde ändock dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex
månader.
Har någon utan behörigt uppdrag förfärdigat sådana stampar, märkjern, formar
eller verktyg, som i föregående moment omtalas; varde, ändå att han om
uppsåt eller vetskap, som der sägs, ej öfvertygad varder, straffad med böter, högst
etthundra Riksdaler.
Har man, i fall som i denna g sägas, af egen drift det förfärdigade eller
anskaffade förstört eller obrukbart gjort; vare från straff fri.
19 g. Nu komma stampar, märkjern, formar eller verktyg, som i 18 g
omförmälas och äkta äro, någon lofligen tillhanda: hörer honom ej till att dem
vårda, bör han dem lill Konungens Befallningshafvande eller i annan allmän vård
aflemna: gör han det ej och varda de af annan, utan hans vetskap och vilja,
missbrukade; straffes med böter, högst etthundra Riksdaler. Samma lag vare, om
den, som efter behörigt uppdrag förfärdigat slika verktyg, underlåter att dem af
-
24
La g-Utskottets Betänkande M 35.
lemna till vederbörande, som dem beställt, eller dess kända bud, eller annorledes
dem missvärdar, och missbruk deraf sker.
20 § Med falska stampar, märkjern, formar eller andra till förfalskning
ämnade verktyg, sä ock med Inad genom förfalskning tillkommit, skall sä förfaras,
alt missbruk deraf ej ske kan.
21 g. Den, som till straff efter 1, 2, 4, 7, 11, 12, 13, 14 eller 16 §
falles, varde ock dömd medborgerligt förtroende för alltid förlustig; dock må i de
fall, der enligt sista mom. af 12, 13, 14 och 16 §§ nedsättning af straffet eger
rum, förlust af medborgerligt förtroende på viss tid ädömas. Till påföljd, som
sist sagd är, skall ock dömas, dä någon pröfvas skyldig till straffarbete efter
18 §.
13 Kap.
Om mened.
1 g. Har nägon, emot bättre vetande, burit falskt vittnesbörd eller eljest
afgifvit falsk utsaga, och det vittnesbörd eller den utsaga med laga edgång inför
domstol, eller annorstädes efter domstols förordnande, bekräftat; dömes, för mened,
till straffarbete från och med tvä tili och med sex år.
2 g. Har någon genom mened bidragit dertill, att den, som oskyldig är,
blifvit fälld till slratf, det han till fullo eller till någon del undergått; vare ock
menedaren förfallen till straff efter 16 Kap. 3 g; och gunge, vid straffens tillämpning,
som i 4 Kap. 1 g skils.
3 g. Återkallar menedare, af egen drift, falskt vittnesmål eller annan falsk
utsaga, förr än annan deraf skada lidit; vare straffet för hans brott fängelse
eller böter.
4 g. Förtiger den, som vittnar eller eljest på ed höres, hvad honom till
upplysning i mälet veterligt är, och pröfvas han halva det of obetänksamhet gjort;
straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.
5 g. Har bekännare af lära, hvari edgång ej tillåten är, på annat, i stället
för ed, vedertaget sätt, bekräftat falskt vittnesbörd eller annan falsk utsaga, eller
har någon vittnat falskt inför Rätta, dä ed honom eftergifven varit; varde så
ansedd, som hade han ed gått.
6 g. Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 g. skall ock
dömas medborgerligt förtroende för alltid förlustig.
14 Kap.
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
23
14 Kap.
Om mord, dråp och annan misshandel.
1 §. Den sorn, i uppsåt att döda, med berådt mod beröfvar någon lifvet,
skall, för mord, mista lif sitt eller dömas lill straffarbete på lifstid.
2 §. Har någon gjort försök till mord, och blef endast genom omständigheter,
som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan förhindrad;
varde han dömd till straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med
tio år. Kom af geruingen ringa eller ingen skada; då må tiden för straffarbetet
till två år nedsättas.
3 §. Hvar som, i uppsåt alt döda, men of hastigt mod, beröfvar annan
lifvet, dömes, för dråp, till straffarbete på lifstid eller i tio år.
Var gerningsmannen, utan egen skuld, genom svår förolämpning eller synnerlig
misshandel, af den driipne till vrede retad, eller öro omständigheterna eljest
synnerligen mildrande; dä må tiden för straffarbetet till fyra är nedsättas.
4 §. Har någon genom uppsåtlig misshandel dödat annan, och skedde den
misshandel med berådt mod, men ulan afsigt alt dräpa; dömes gerningsmannen till
straffarbete pä lifstid eller från och med sex till och med tio är. Aro omständigheterna
synnerligen mildrande; då mä straffet nedsättas lill straffarbete i två är.
5 §. Varder någon dråpen, såsom i 4 § sägs, men skedde misshandeln af
hastigt mod; dömes dråparen lill straffarbete från och med tvä till och med
sex år.
Var gerningsmannen, utan egen skuld, lill vrede af den drapne retad, såsom
i 3 § sägs, eller förekomma eljest synnerligen mildrande omständigheter; då må
straffet nedsättas till straffarbete i ett år.
6 §. Begår lifstidsfånge dråp, som i 3 eller 4 § sägs, och äro cj omstän
digheterna
mildrande; miste lifvet.
7 §. Hofva flere deltagit i misshandel, hvaraf någon ljutit döden; då skall
en hvar, som tillfogat den döde lifsfarlig skada, och, der ej viss skada var i sig
sjelf lifsfarlig, en hvar, som tillfogat den döde någon af de skador, hvilka i förening
orsakat döden, dömas till det straff, hvartill han, om den af honom åstad
komna
skadan ensam varit dödande, gjort sig förfallen. Den, som å den döde
gjort ringare misshandel, straffes för delaktighet i dråpet efter 3 Kap. 4 §, der
ej gerningen eljest är med högre straff belagd.
8 §. Kan ej utrönas hvilken eller hvilka tillfogat den döde skador, som i
och för sig eller i förening varit lifsfarliga; vare straffet för den, som i uppsåt
att döda gjort våld å den dräpne, straffarbete i högst sex år; för den, som med
Bih. tdl 11. St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. U Häft. A
26
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
berådt mod, men utan sådant uppsåt, som sagdt är, deltagit i misshandelo, straffarbete
i högst fyra är; och för den, som af hastigt mod och utan uppsåt att döda
varit i görningen delaktig, straffarbete i högst tvä år.
9 g. Är någon ouppsåtligen, genom vårdslö^-het, oförsigtighet eller försumme'se,
vållande till annans död; dömes till böter, dock ej under femtio Riksdaler, eller
fängelse i högst sex månader.
Var vållandet synnerligen groft; då må lill straffarbete i högst två år dömas.
10 g. Ilar någon misshandlat annan så, att han deraf fått svår kroppsskada,
och var sådan skada åsyftad; dömes, om skadan skedde med berådt mod, till
straffarbete från och med fyra till och med tio år, och, om den skedde af hastigt
mod, till straffarbete från och med ett till och med fyra år.
Var, i sednare fallet, gerningsmannen, utan egen skuld, af den misshandlade
till vrede retad, såsom i 3 § sägs, eller äro omständigheterna eljest synnerligen
mildrande; då må tiden för straff'arbetet nedsättas till sex månader.
Med svår kroppsskada förstas i denna lag förlust af talförmåga, syn eller
hörsel, svårt lyte eller annat svårt kroppsfel, stadigvarande svårt men ä helsa, eller
lifsfarlig sjukdom.
11 §. Har någon misshandlat annan, såsom i 10 § sågs, utan uppsåt att
åstadkomma sådan skada, som i samma § nämnd är; då skall gerningsmannen
dömas, om misshandeln skedde med berådt mod, till straffarbete från och med ett
lill och med fyra år, och, om den skedde af hastigt mod, till straffarbete i högst
två år.
12 g. Gör någon uppsåtligen sådan misshandel å annan, att deraf kommer
mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom, än i 10 g sägs; straffes högst
med straffarbete i tvä år.
13 g. För uppsåtlig misshandel, hvarå ringare eller ingen skada följt, vare
straffet böter eller fängelse i högst sex månader.
14 g. 11 alva flere deltagit i misshandel, hvaraf kommit skada, som i 10
eller 12 § sägs; då skola, vid straffets bestämmande, de grunder, som i 7 § äro
stadgade, tillämpas.
Kan ej utrönas af hvilken eller af hvilka skadan blifvit gjord, då skall en
hvar, som i misshandeln deltagit, dömas, om skadan var af beskaffenhet, som i
10 § sägs, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader, och,
om skadan ringare var, till böter eller fängelse i högst sex månader.
15 g. Har någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod, emot
annan dragit knif eller svärd, spännt bössa eller rest annat lifsfarligt vapen; då
skall den omständighet, om skada sker, vid straffets bestämmande, såsom försvårande
anses; och må, i ty fall, för sådan misshandel, som i 13 g sägs, till straffarbete
i högst sex månader dömas. Kommer ej skada, vare straffet böter från
och med tio till och med femtio Riksdaler.
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
27
16 §. Nu kan så hända, att någon, under utöfning af laga rättighet att aga
den, som under hans lydnad står, tillfogar honom skada, och är den så ringa, som
i 13 § sägs, derför må han ej till straff fällas.
17 §. Är någon ouppsåtligen, på sätt i 9 § sägs, vållande till kroppsskada,
som i 10 § nämnd är; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.
För vållande till skada, som i 12 § sägs, vare straffet böter, högst femtio
Riksdaler.
18 §. Har någon gifvit annan gift eller dylikt för att honom skada, och dör
ban deraf; straffes gerningsmannen efter 1 § såsom för mord. Kommer af den
förgiftning svår kroppsskada; dömes till straffarbete på lifstid eller, der omständigheterna
äro synnerligen mildrande, till sådant arbete från och med åtta till och med
tio år. Följer af gerningen ringare eller ingen skada, eller stadnar brottet vid försök;
då skall till straffarbete från och med fyra till och med åtta år dömas.
Har någon, i uppsåt att annan till lif eller helsa skada, tillredt gift eller dylikt,
men gitter ej att till fullbordandet af sitt uppsåt göra försök; varde till straffarbete
i högst två år dömd, der han cj, af egen drift och förr, än brottet blef upp
täckt,
giftet förstört.
19 §. Förgiftar någon, i uppsåt att skada andra till lif eller helsa, varor,
som till salu hållas, eller hvad annat som helst, så att allmän fara för menniskors
lif eller helsa deraf kommer; dömes till straffarbete från och med sex till och med
tio år. Får någon af den förgiftning död eller svår kroppsskada; vare lag, som i
18 § skils.
20 g. Har någon, utan uppsåt, orsakat förgiftning, som i 19 § sägs, och
söker ej, ändå att han det varse blifvit, att faran deraf, så vidt ske kan, genast
afvärja; vare förfallen till straffarbete från och med sex månader till och med två
år. Får någon of förgiftningen svår kroppsskada; då skall till straffarbete från och
med två till och med sex år dömas. Ljuter någon deraf döden; dömes lill straffarbete
från och med sex till och med tio år.
21 §. Bryter den, som till försäljning af gift berättigad är, mot föreskrift,
som lill förekommande af missbruk eller skada deraf blifvit gifven, eller säljer eller
utlemnar den gift, som dertill oberättigad är, och får någon af giftet döden; dömes
till fängelse eller straffarbete i högst två år. Får någon af giftet svår kroppsskada;
då skall till fängelse i högst sex månader dömas.
22 §. Har qvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln
eller derefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom bandavcrkan eller underlåtenhet
af det, som till fostrets bibehållande vid lif nödigt var; dömes, för barnamord,
till straffarbete från och med fyra till och med tio år.
23 §. Har qvinnan med berådt mod gjort försök alt döda fostret, och blef
endast genom omständigheter, som voro af hennes vilja oberoende, brottets fullbordan
förhindrad, eller har hon utsatt fostret eller det uppsåtligen från sig skilt och
28
Lag-Utslcottels Betänkande JYs 35.
i lijelplöst tillstånd försatt, och fanns foslret vid lif igen; varde bon dömd till straffarbete
frän och med sex mänader till och med två är. Fick fostret svår kroppsskada;
må tiden för straffarbetet höjas till fyra år. Sättes fostret ut å sådant stallo
eller under sådana omständigheter, som i 32 § sägas; vare lag, som der stadgas.
24 §. Har qvinnan sökt enslighet vid födseln och varder fostrets död, utan
hennes uppsåt, orsakad af det hjelplösa tillstånd, hvari hon sig försatt; dömes till
straffarbete från och med sex månader till och med två år.
23 §. Har qvinna, som af oloflig beblandelse hafvande varit, födt i enslighet
och fostret förstört eller å lön lagt; dömes, om hon den enslighet sökt, till straffarbete
från och med två till och med fyra år, och, om hon den ej sökt, lill straffarbete
från och med sex månader till och med två år, der ej i något af dessa fall
utrönes, alt fostret omkommit utan modrens vållande, eller att det varit dödfödt
eiler så ofullgånget, att det ej med lif framfödas kunnat.
26 §. Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt foster, nyttjar invärtes
eller utvärtes medel, som sådan verkan hafva kan; varde dömd, om fostret
kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med två till
och med sex år, och, i annat fall, till sådant arbete eller fängelse i högst sex
månader.
27 §. Den, som med qvinnans vilja, söker döda eller fördrifva hennes foster,
på sätt i 26 § sägs, straffes såsom i samma § stadgadt är.
28 Har någon, utan qvinnans vilja, sökt döda eller fördrifva hennes foster,
på sätt i 26 § sägs; dömes, om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram,
till straffarbete från och med sex till och med tio år, och, i annat fall, till sådant
arbete från och med sex månader till och med två år. Fick qvinnan of gerningen
svår kroppsskada; dömes till straffarbete på lifstid eller i tio år: fick hon deraf
döden; miste gerningsmannen lifvet eller dömes till straffarbete pd lifstid.
29 t§. Föröfvar någon å qvinna, den han vet hafvande vara, sådan misshandel,
att fostret förgås eller kommer ofullgånget fram, och hade han ej uppsåt att
fostret skada; dömes, om misshandeln skedde med berådt mod, till straffarbete från
och med två till och med fyra år, och, om den skedde af hastigt mod, till straffarbete
från och med sex månader till och med två år; dock må, der brottet är
med synnerligen mildrande omständigheter förenadt, straffet nedsättas i förra fallet
till straffarbete i sex månader och i sednare fallet till fängelse.
30 §. Har någon i annat fall, än i 23 § sägs, uppsåtligen satt ut barn,
det han pligtig var att vårda och som sig sjelf ej hjelpa kunde, eller det eljest uppsåtligen
från sig skilt och såmedelst i lijelplöst tillstånd försatt, och skedde det å
sådant ställe eller under sådana omständigheter, att gerningsmannen ej med sannolikhet
kunde vänta barnets räddning; dömes tili straffarbete från och med två till
och med sex år. Fick barnet svår kroppsskada; dömes till straffarbete från och
Lag-Utskottets Betänkande J\s 35.
29
med sex till och med tio år: Ijiit det döden; dömes till straffarbete på lifstid eller
i tio dr.
51 §. Blef barnet utsatt å sådant ställe eller under sådana omständigheter,
att fara för dess lif eller helsa väl var för handen, men gcmingsmannen dock med
sannolikhet kunde vänta dess räddning; då skall till straffarbete i högst två år dömas.
Fick barnet svår kroppsskada; dömes till straffarbete från och med två till och med
sex år: ljöt det döden; vare gerningsmannen förfallen till straffarbete från ocb med
sex till och med tio år.
32 §. Sattes barnet ut å sådant ställe eller under sådana omständigheter,
att fara för dess lif eller helsa ej syntes vara för handen; då skall till böter eller
fängelse i högst sex månader dömas. Fick barnet svår kroppsskada; dömes till
straffarbete från ocb med sex månader till och med två år: ljöt det döden; dömes
till straffarbete från och med två till och med fyra år.
33 §. Har någon, på sätt i 30 § sägs, utsatt eller från sig skilt sjuklig,
bräcklig eller eljest hjelplös person, den han pligtig var att vårda, och skedde det
å ställe eller under omständigheter, som i 30, 31 eller 32 § sägas; vare lag, som
der för hvarje fall stadgadt är.
54 §. Sätter någon ut eller öfvergifver den han sig åtagit eller eljest pligtig
är alt fortskaffa eller ledsaga, och sker det å sådant ställe eller under sådana omständigheter,
som i 30, 31 eller 52 § sägas; vare ock lag, som der för hvarje
fall stadgas.
35 §. Begär någon mord eller dråp å skyldeman i rätt uppstigande led
eller å sin maka, eller ock å stjuf- eller svärföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare,
husbonde eller annan, under hvars lydnad man slår; varde den omständighet
såsom synnerligen försvårande ansedd.
36 §. Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande
led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders straffarbete: äro omständigheterna
försvårande, må straffarbetet förhöjas till sådant arbete på lifstid, om
högsta strafftiden är i allmänhet bestämd till tio år, och, i annat fall, till två år utöfver
den i allmänhet bestämda högsta strafftiden. Sker sådan misshandel å annan
af de personer, som i 35 § äro nämnda; varde den omständighet såsom synnerligen
försvårande ansedd, och må ej lill lindrigare straff än fängelse dömas.
37 §. Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, mot någon af de personer,
som i 35 § äro nämnda; varde, der ingen skada sker, ändock straffad med fängelse
i högst sex månader.
38 §. Hafva tvänne, efter aftal, inlåtit sig i envig med hvarandra, och varder
någon deri dödad; dömes dråparen till straffarbete från och med fyra till och
med tio år. Var det aftal gjordt, alt enviget ej skulle utan enderas död slutas,
och kommer död deraf; dömes till straffarbete på lifstid eller i tio år. Får någon
i envig svår kroppsskada; vare gerningsmannen förfallen till straffarbete från och med
30
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
två till och med sex år: skedde ringare eller ingen skada; dömes till fängelse från
och med sex månader till och med två år.
59 g. Den, som utmanar annan till envig, eiler slik utmaning antager, skall,
ändå att enviget ej kommer till verkställighet, straffas med fängelse.
40 §. Förfar någon vid envig svikligen, och får den andre död deraf; vare
lag, som om mord i 1 § sägs. Blcf genom den enes svikliga förfarande svår kroppsskada
den andre tillfogad; dömes gerningsmannen till straffarbete från och med sex
till och med tio år. Kom deraf ringare skada; dömes till straffarbete från och med
två till och med sex år.
41 §. Låter någon bruka sig till biträde vid uppgörande af aftal om envig,
eller till vittne vid sådan strid; varde straffad med fängelse.
42 §. Har man, vid dråp eller annan misshandel, träffat annan, än den man
döda eller misshandla ville; straffes som vore gerningen föröfvad mot den, åt hvilken
den ämnad var; dock skall ej, till straffets förhöjning, afseende å särskild egenskap
hos denne eller å särskildt förhållande mellan honom och gerningsmannen göras annorlunda,
än såsom å en försvårande omständighet.
43 §. Ilar någon, genom uppsåtlig misshandel, tillfogat annan sudan kroppsskada,
att denne deraf ljutit döden, men lief skadan dödsorsak endast i för
ening
med omständigheter, de der, ulan gerningsmannens skuld, efteråt tillkommit,
såsom särskild sjukdom, dröjsmål med begagnande af botemedel, sedan sådant
användas kunnat, vårdslöshet eller oskicklighet vid botemedels användande, eller
annat dylikt ofall; då må, för dråpet, ej lill högre straff" dömas, än efter ty i 9
§ sägs.
44 §. De grunder, som i 43 § sägas, skola ock tillämpas i mål, som angå
kroppsskada, hvaraf död ej följt.
45 §. Misshandel, som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett mot skyldeman
i rätt uppstigande led, maka, stjuf- eller svärföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare,
husbonde eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej
åtalas af allmän åklagare, der ej målsegande brottet till sådant åtal angifver, eller
det blifvit föröfvadt vid sådant tillfälle eller å sådan ort, som i 11 Kap. 9 eller
15 § omförmäles.
Vållande, hvarom i 17 § sägs, må ej åtalas af annan än målsegande.
46 §. Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 18, 19, 28 eller
40 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende för alltid förlustig. Lag samma
vare, om läkare eller apothekare till straff efter 27 <§ fälles.
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
31
15 Kap.
Om brott emot annans frihet.
1 §. Försätter man uppsåtligen någon i slafveri, eller drifver handel med
neger eller annan, för att honom i sådant tillstånd försätta eller qvarhålla, eller
tager man veterligen om bord, anhåller eller inspärrar någon å fartyg för att ho
nom
såsom slaf bortföra; dömes till straffarbete på lifstid eller i tio är; och vare
fartyg, som till sådant ändamål begagnades, tillika med den laddning, som det då
innehade, till Kronan förbrutet.
2 §. Har någon antagit tjenst å fartyg, med vetskap att det till slafhandel
eller slafvars bortförande bestämdt var, och varder fartyget till sådant ändamål
begagnadt, medan han derå i tjenst är; straffes, såsom medhjelpare, efter 3 Kap.
4 §, ändå att han med slafvarne eller deras behandling sig ej befattat.
3 §. Utrustar, upplåter eller befraktar man fartyg till slafhandel eller slafvars
bortförande; varde, der fartyget ej till sådant ändamål begagnas, dömd till straffarbete
från och med fyra till och med åtta år.
4 §. Penningar eller deras värde, som någon till slafhandel eller befraktning
af fartyg till slafvars förande, eller till utrustning af fartyg, som i 3 § sägs,
användt eller sig betingat, vare till Kronan förbrutne.
5 §. Har någon med våld eller annorledes bemäktiga! sig annan och honom
å öde ort eller annat sådant ställe utsatt, att uppenbar fara var för hans lif;
dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år. Fick den utsatte
deraf svår kroppsskada; dömes lill straffarbete på lifstid eller från och med åtta
till och med tio år: ljöt han deraf döden; miste gerningsmannen lifvet eller dömes
till straffarbete på lifstid.
6 §. Den, som olodigen, med våld eller annorledes, bemäktigar sig annan
och honom, emot hans vilja, ur riket förer, så ock den, som, utan löräldrars eller
förmyndares samtycke, förer ur riket barn, som ej fyllt femton år, ehvad det sker
med dess vilja eller ej; dömes till straffarbete från och med två lill och med
sex år.
7 §. Har den, som annan bortfört, efter ty i 6 § sägs, tvungit honom till
främmande krigs- eller skeppstjenst, eller eljest i tvångstillstånd honom försatt;
dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på lifstid. För
öfvar
man sådant brott mot annan utrikes, utan att hafva honom dit fört, såsom
i 6 § sägs; dömes till straffarbete från och med två till och med sex ar.
8 §. Den, som olofligen bemäktigar sig och från föräldrars eller annans
vård skiljer barn, som ej fyllt femton år, ehvad det sker med barnets vilja eller
ej, dömes, när barnet ej ur riket föres, till straffarbete från och med sex må
-
32
Lag-Utslioltets Betänkande M 35.
nader till och med fyra år. Sker det för att begagna barnet lill tiggeri eller att
det eljest till vanart öfva; då skall till straffarbete från och med fyra till och med
åtta år dömas.
9 §. Hvar som olodigen, genom inspärrande eller fängslande, eller annorledes,
beröfvar någon friheten, dömes till straffarbete i högst fyra år eller, der omständigheterna
äro synnerligen mildrande, lill fängelse. Har, genom sådant brott, friheten
varit öfver år och dag någon beröfvad, eller har den, mot hvilken brottet
begicks, lidit svår misshandel, medan han inspärrad var; då skall lill straffarbete i
högst sex är dömas.
10 §. Nu har någon, för förment brott, annan utan laga skäl gripit: skedde
det ej af argt uppsåt, och blef med den gripne så förfaret, som om laga häktning
stadgadt är; då'skall lill fängelse i högst sex månader eller böter dömas.
H §• Pi nar man annan för att tvinga honom lill bekännelse i någon sak;
dömes lill straffarbete i högst två år. Ar brottet med synnerligen försvårande
omständigheter förenadt; då må tiden för straffarbetet höjas lill fyra år.
12 §. Tager man qvinna med våld och, mot hennes vilja, med henne öfvar
otukt, eller tvingar man henne dertill genom hot, sorn innebär trängande fara;
varde dömd till straffarbete från och med sex till och med tio år. Fick qvinnan
af den gerning svår kroppsskada; dömes till straffarbete på lifstid eller i tio år:
ljöt hon deraf döden; miste gcrningsmannen lifvet eller dömes till straffarbete pä
lifstid.
15 g. Har någon, genom döfvande eller annat medel, uppsåtligen försatt
qvinna i yrsel, sömn eller vanmakt, så alt hon saknat bruket af fri vilja eiler
varit ur stånd att sig värja, och har han med henne i den belägenhet otukt öfvat;
vare lag, som i 12 § stadgas.
14 §. Har någon, i uppsåt, som i 12 eller 13 § omtalas, våld, hot eller
list, som der sägs, mot qvinna brukat, utan att uppsåtet fullbordadt blef; varde
till straffarbete i högst sex år eller fängelse dömd. Fick qvinnan af den gerning
svår kroppsskada; då skall lill straffarbete från och med fyra till och med tio år
dömas: ljöt hon deraf döden; dömes till straffarbete på lifstid eller från och med
åtta till och med tio år.
15 §. Har någon öfva t otukt med qvinna, den der, honom veterligen, befanns
i yrsel, sömn eller vanmakt, så alt hon saknade bruket af fri vilja eller var
ur stånd att sig värja, och hade han ej i det tillstånd henne (örsatt; dömes till
straffarbete från och med två till och med sex år. Fick qvinnan svår kroppsskada;
dömes gerningsmannen till straffarbete från och med sex till och med tio
år: ljöt hon deraf döden; då skall till straffarbete på lifstid eller i tio år dömas.
16 g. Brott, som i 12, 13, 14 eller 15 § sagdt är, må ej åtalas of all
män
åklagare, der ej qvinnan af brottet död ljutit, eller det of henne eller hennes
måls
-
La g-Utskottets Betänkande M 35.
33
målsman till sådant åtal angifvet varder. Ej heller må sådant åtal anställas sedan
sex månader förflutit efter det brottet skedde, der ej laga förfall visas eller så är,
att döden genom brottet blifvit qvinnan tillskyndad.
17 §. Den, som tager och bortförer eller i sitt våld qvarhåller qvinna, mot
hennes vilja, i uppsåt att henne till giftermål eller otukt förmå, dömes till straffarbete
från och med två till och med sex år.
18 §. Bortförer man qvinna, som ej fyllt femton år, med hennes vilja, men
utan samtycke af målsman, i sådant uppsåt, som i 17 § sägs; dömes till straffarbete
från och med sex månader till och med två år. Bortföres omyndig qvinna,
som fyllt femton år, med sin vilja, från fader eller moder eller dem, som i deras
ställe äro, i sådant uppsåt som nämndt är; dömes gerningsmannen till fängelse
eller böter.
19 §. Brott, som i 17 § sägs, må ej åtalas af allmän åklagare, der ej qvinnan
eller hennes målsman det till sådant åtal angifven ej heller må brott, som
i 18 § sägs, åtalas af annan, än qvinnans målsman. Har i något af dessa fall
den, som brottet begick eller deri delaktig var, gift sig med qvinnan; då ege åtal
ej rum, der ej till återgång af giftermålet dömdt blifvit.
20 §. Förer någon bort hustru från hennes man, med hennes vilja, i uppsåt
att henne till otukt förmå; dömes till fängelse. Ej må dock, i ty mål, åtal af
annan än mannen ske.
21 g. Fader eller moder, som med våld eller hot tvingar dotler till giftermål,
straffes med fängelse i högst sex månader eiler straffarbete i högst två år.
Gör det annan giftoman; dömes till straffarbete från och med två till och med
sex år.
Brott, som nu sagdt är, må ej till bestraffning åtalas, der ej för det våld
eller hot, som emot qvinnan föröfvadt är, lill giftermålets återgång dömdt blifvit.
22 §. Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt, ge
nom
våld eller hot, annan alt något göra, tåla eller underlåta; straffes högst med
straffarbete i två år, i de fall, der gerningen ej med svårare straff särskildt belagd
är.
23 §. Hotar man annan, muntligen eller skriftligen, med misshandel eller
brottslig gerning, och sker det på sådant sätt eller under sådana omständigheter,
att anledning är att befara, det hotet verkställas skall; dömes, der ej det hot med
särskildt straff belagdt är, till böter eller fängelse i högst sex månader.
24 §. Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare, der ej
målsegande det till sådant åtal angifven ej heller må brott, som i 23 § sägs,
åtalas af annan, än målsegande.
23 §. Den, som till straff efter 1 eller 3 § fälies, skall ock dömas medhorgerligt
förtroende för alltid förlustig. Pröfvas någon skyldig till straff efter 3
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 A/d. 14 Haft. 5
34 Lag-Utskottets Betänkande M 35.
§ eller sista punkten i 8 §; varde tillika dömd medborgerligt förtroende på viss
tid förlustig.
16 Kap.
Om falsk angifvelse; så ock om annan ärekränkning.
1 §. Den, som falskeligen för brott annan vid domstol tilltalar eller genom
falsk angifvelse åtal vid domstol mot annan åstadkommer, dömes:
1. om det åtalade eller angifna brottet kunnat medföra dödsstraff eller straffarbete
på lifstid, till straffarbete från och med två till och med sex år;
2. om straffarbete på viss tid öfver två år eller ovärdighet att i rikets tjenst
nyttjas å brottet följa kunnat, till straffarbete i högst två år eller fängelse i
högst sex månader; och
3. i andra läll till fängelse i högst sex månader eller böter.
2 §. Har någon, för att ådraga annan straff, emot honom falskeligen före—
bragt besvärande omständigheter, så att åtal vid domstol derå följt, eller, i afsigt
ali komma tilltalad person på straff, undanröjt bevis för hans oskuld eller emot
honom falskeligen förebragt besvärande omständigheter; varde såsom falsk angifvare
straffad efter 1 §.
3 §. Blef den tilltalade till straff fälld, och straffet till fullo eller till någon
del verkstäldt; dömes den falske angifvare», om det var dödsstraff, till samma straff
eller straffarbete pä lifstid; om det var straffarbete på lifstid, till samma straff
eller sådant arbete i tio är; om det var straffarbete på viss tid, till enahanda
straff på lika tid eller till och med två år utöfver den, som för den tilltalade be
stämd
blifvit, dock ej öfver tio år; om det var ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas,
till straffarbete från och med två till och med sex år; om det var afsättning, till
straffarbete från och med sex månader till och med fyra år; om det var fängelse
eller mistning af embete på viss tid, till straffarbete från och med sex månader
till och med två år; och i andra fall lill fängelse i högst sex månader eller böter.
4 §. Pröfvas åtal eller angifvelse, som åtal åstadkommit, hafva af obetänksamhet
och utaö argt uppsåt skett, eller har någon gjort angifvelse, men åtal derå
ej följt; vare straffet, för det fall, som i första punkten af 1 § sagdt är, straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader; för det, som i andra
punkten sägs, fängelse i högst sex månader eller böter; och för öfriga fall böter.
Skedde angifvelse, hvarå åtal ej följt, af obetänksamhet och utan argt uppsåt;
vare straffet böter.
8 §. Ar någon förfallen till straff för åtal eller angifvelse, efter ty som nu
sagdt är, och har åtalet eller angifvelsen förorsakat, att den tilltalade eller angifne
Lag-Utskottets Betänkande J\Z 3.r\
35
häktad blef; då varde fängelse, dock ej öfver sex månader, ålagdt, der eljest böter
å brottet följa skulle.
6 §. Finnes den, som åtal eller angifvelse gjort, hafva sannolika skäl dertill
haft; vare från straff fri.
7 §. Hvar som, muntligen eller i skrift, den han utsprider eller utsprida
låter, beljuger annan, i ty att han af arghet pådiktar honom bestämdt brott eller
visst slag af brott; dömes, om dödsstraff, straffarbete öfver två år eller ovärdighet
att i rikets tjenst nyttjas å det pådiktade brottet följa kunnat, till straffarbete i
högst två år eller fängelse i högst sex månader, och, i annat fall, till fängelse i
högst sex månader eller böter.
Lag samma vare om den, som af arghet utsprider sådan ärekränkande dikt,
eller ock eljest så förfar, att den, som oskyldig är, må för skyldig hållas.
Pröfvas brott, som i denna g sagdt är, hafva af obetänksamhet skett; då må
ej i något fall dömas till svårare straff än fängelse i sex månader.
8 §. Utsätter man, i afsigt såsom i 7 § sägs, emot annan rykte om gerning
eller last, som ej efter lag straffbar, men eljest för hans ära, goda namn och
medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst menlig är, eller fortspricler
man af arghet sådant af annan utsatt rykte; dömes till fängelse i högst sex månader
eller böter.
9 §. Förolämpar man annan med smädligt yttrande i tal eller skrift, eller
med hotelse eller annan gerning, som missfirmlig är, och sker det å tid, ort eller
sätt, att ärekränkningen väcker synnerligt uppseende, eller är den eljest af svår
beskaffenhet; straffes gerningsmannen med böter eller fängelse i högst sex månader.
10 §. Böter, som efter någon af föregående §§ ådömas, må till ett lusen
Riksdaler sättas.
11 §. För smädliga yttranden, hotelser eller missfirmliga gerningar i andra
fall, än förut sagda äro, botes högst tvåhundra Riksdaler.
12 <§. Förgriper man sig med ärekränkning mot någon af de personer,
som i 14 Kap. 35 § nämnda äro; vare den omständighet såsom försvårande
ansedd.
13 Den, som för ärekränkning tilltalas, må ej till sitt fredande framställa
bevisning om sanningen af sådant tillmäle, som i 8 § sägs. Ar tillmäle
gjordt om bestämdt brott eller visst slag af brott, och vill den tilltalade styrka,
att den, emot hvilken tillmälet gjordes, är till sådant brott saker; vise då laga
dom dera. Har brottet ännu icke varit under åtal eller under pröfning i fråga
om skadestånd; då skall, derest den för ärekränkning tilltalade det vill och han
sjelf är målsegande eller har rätte målsegaudens uppdrag till talan eller ock brottet
hörer under allmänt åtal, och så framt tid till sådant eller till talan om skadestånd
ej är försuten, efter ty derom stadgadt är, domstolen lägga den tilltalade tid före
alt visa, att lagligt åtal då blifvit anstäldt eller påkalladt, såsom om missgerningars
36
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
angifvande och åtalande föreskrifvet är, eller att målsegandes talan om skadestånd
är anhängiggjord, och huru deröfver slutligen dömdt blifvit. Ej må till befrielse
från ansvar för tillmäle om brott annan bevisning vara tillåten.
14 g. Den, som till falsk angifvelse eller annan ärekränkning saker är, må
ock, efter omständigheterna, dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän
eller ortens tidning af den dom, hvarigenom den andre upprättelse vunnit, der
denne det äskar.
19 g. Ej må brott, som i 7, 8, 9 eller 11 g sagdt är, åtalas af annan
än målsegande, der ej ärekränkningen skett i eller för någons embete eller tjenst:
ej heller må brott, som i 12 g sägs, åtalas af allmän åklagare, der det ej af
målsegande till sådant åtal angifves.
16 g. Den, som efter 1, 2 eller 3 g gjort sig förfallen till straffarbete i
två år eller till svårare straff, skall ock dömas medborgerligt förtroende för alllid
förlustig. Pröfvas någon efter 7 g skyldig till straffarbete eller efter 1, 2 eller
3 g förfallen till sådant arbete under två år; varde tillika dömd medborgerligt
förtroende på viss tid förlustig.
17 Kap.
Om .äktenskapsbrott.
1 g. Gör gift man hor med ogift qvinna, eller gift qvinna med ogift man;
straffes den, som gift är, med fängelse i högst sex månader eller böter, och den
ogifte med böter.
2 g. Föröfva man och qvinna, som båda gifta äro, hor med hvarannan;
vare straffet fängelse från och med sex månader lill och med två år.
3 §. Horsbrott må ej af allmän åklagare åtalas, der ej den oskyldiga makan
brottet till åtal angifvit eller för det brott skilnad i äktenskapet sökt, eller mannen
efter lagsökning ålägges att underhåll gifva till barn, som blifvit i hordom afladt,
eller ock brottet eljest under allmänt åtal hörer. Var brottet emellan tvänne gifta
föröfvadt; då ege åtal emot dem båda rum, ändå att blott en af de oskyldiga
makarna skilnad sökt.
4 §. Gift man eller qvinna, som, innan dess äktenskap upphört, nytt äktenskap
med ogift person ingår, dömes, för tvegifte, till straffarbete från och med
sex månader till och med fyra år.
9 g. Göra man och qvinna, som båda gifta äro, med hvarannan tvegifte;
varde dömde lill straffarbete från och med två till och med sex år.
6 g. Ogift person, som ingår äktenskap med den han vet gift vara, dömes
till straffarbete i högst två år.
Lag-Utskolkts Betänkande M 35.
37
18 Kap.
Om sedlighetsbrott.
1 Fader eller moder, eller annan i rätt uppstigande led, som med barn
eller barns afkomling otukt öfvar, varde dömd till straffarbete på lifstid eller från
och med åtta till och med tio år. Barnet eller afkomlingen skall till straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år dömas.
2 §. Öfvar fader eller moder otukt med barns eller afkomlings maka, eller
stjuffader eller stjufmoder med sljufbarn eller dess afkomling; dömes till straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år. Barnets eller afkomlingens
maka, så ock stjufbarnet eller dess afkomling, skall till fängelse i högst sex
månader eller straffarbete i högst två år dömas.
3 §. Öfva syskon otukt med hvarandra; varde dömde till straffarbete från
och med två till och med sex år.
4 §. Otukt emellan ett syskon och det andras afkomling straffes högst med
straffarbete i tvä ur.
5 §. Öfva religions- eller skolelärare, uppfostrare eller läromästare otukt
med ungdom, som de till undervisning eller uppfostran hafva, eller göra det fosterföräldrar
med fosterbarn, eller förmyndare med myndling; varde dömde till straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år eller fängelse.
Öfvar styresman, föreståndare eller annan tjensteman, läkare, uppsyningsman
eller vaktbetjent vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus eller annan
sådan inrättning, otukt med qvinsperson, som der intagen är; dömes till straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader.
6 §. Öfvar man otukt med qvinna, som ej fyllt tolf år; dömes till straffarbete
från och med fyra till och med ätta år och, om hon af gerningen fick
svår kroppsskada eller död, lill straffarbete frun och med åtta till och med tio är
eller på lifstid. Sker det med qvinna, som fyllt tolf, men ej femton år; dömes
till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.
7 §. Den, som öfvar otukt med afvita qvinna, dömes till straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år.
8 §. Ogift man, som öfvar otukt med ogift qvinna, utom de fall som förut
sagda äro, straffes, för lönskaläge, med böter, högst etthundra Riksdaler. Ej skall
dock sådant straff ådömas i annat fall, än då mannen, efter lagsökning af qvinnan
eller hennes målsman, ålägges att underhåll gifva till barn, hvarmed qvinnan i
lägersmålet rådd blifvit.
9 §. Öfvar någon med annan person otukt, som emot naturen är, eller
öfvar någon otukt med djur; varde dömd till straffarbete t högst två år.
38
Lag-Vtskoltets Betänkande M 35.
10 <§. Främjar någon otuktig lefnad genom koppleri, eller häller sådant hus,
der otukt drifves; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med
fyra år.
Qvinna, som i dylikt hus låter bruka sig till skörlefnad, straffes med fängelse
i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.
41 §. Föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller andre, som genom
koppleri lill otukt förleda barn eller dem, som under deras lydnad eller uppsigt
ställde äro, skola dömas lill straffarbete från och med två till och med sex år;
vare ock dömde medborgerligt förtroende för alltid förlustige.
12 §. Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och
sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.
Lag samma vare, om man genom annan gerning sårar tukt och sedlighet, så
att allmäu förargelse eller fara för andras förförelse deraf kommer.
13 §. Håller någon hus, der äfventyr liga spel om penningar eller penningevärde
allmänneligen bedrifvas; straffes med fängelse i högst sex månader eller
böter. Tillåter den, som håller källare, värdshus eller annat allmänt näringsställe,
att sådant spel der bedrifves; dömes till böter. Hvar som å ställe, som
nu sagdt är, deltager i äfventyr ligt spel, straffes med böter, högst tvåhundra
Riksdaler.
14 §. Öfverlastar sig någon af starka drycker så, att af hans åtbörder
eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, del han drucken är, och
träffas han i sådant tillstånd å väg, gata eller annat allmänt ställe; straffes, för
fylleri, med böter, högst femtio Riksdaler.
15 §. Visar någon i behandling of egna eller andras kreatur uppenbar
grymhet; straffes med böter, högst etthundra Riksdaler.
19 Kap.
Örn eldskada af uppsåt eller vållande; så ock om annan skadegörelse å
egendom.
1 §. Sätter man uppsåtligen eld å hus, byggnad, fartyg eller annat, der
menniskor bo, eller vanligt eller veterligt är, att de eljest vistas, eller å något,
hvarifrån elden till sådana boningar eller vistelserum lätteligen spridas kan; dömes,
för mordbrand, till straffarbete från och med sex till och med tio år. Fick någon,
som å sådant ställe förevar, af branden svår kroppsskada; varde mordbrännaren
dömd till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år.
Fick den, som förevar, af branden döden; miste mordbrännaren lifvet eller dömes
lill straffarbete på lifstid
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
39
2 §. Föröfvar man mordbrand, som i 1 § sägs, då allmän farsot, uppror,
fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara för handen är, eller gör mord
brännaren
våld å någon, för att elden åsätta eller dess släckning hindra, eller sker
mordbrand å hus, byggnad eller fartyg, der mycket folk är, som för fara blottställes,
eller å kruthus, eller i stad, köping eller by, eller å annat sådant ställe,
der många sammanbo, eller å Konungens slott, fäste, fartyg, förråds- eller typhus
eller annan sådan Statens tillhörighet, eller å kyrka; då skall till straffarbete på
lifstid eller från och med åtta till och med tio år dömas.
3 §. Har någon uppsåtligen satt eld å uthus eller annan byggnad, fartyg,
skog, torfmosse, vexande eller skuren gröda, sädes-, hö- eller halmstack, ved-, kol-,
limmer- eller brädhög, eller dylikt, som annan tillhörde och så aflägse låg, att vån
ej var, att elden derifrån till menniskors boningar eller vistelserum spridas kunde;
dömes till straffarbete från och med två till och med sex år. Yar ringa egendom
i fara, och skedde ej synnerlig skada; då må tiden för straffarbetet till sex måna
der
nedsättas. Fick någon, som förevar, af branden svår kroppsskada eller död;
varde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.
4 g. Yisste gerningsmannen att å ställe, som i 3 g sägs, någon förevar
och för fara blottställdes; vare lag som för hvarje fall i 1 § sägs.
5 §. Sätter någon eld å sin egendom, i uppsåt att bedraga försäkrings
gifvare,
eller i annan sådan sviklig afsigt; dömes till straffarbete från och med
sex månader till och med fyra år. Var genom den eld annans boning, vistelserum
eller egendom i fara satt, eller fick någon deraf svår kroppsskada eller död;
straffes gerningsmannen efter ty för hvarje sådant fail i 1, 2, 3 eller 4 § skils.
6 §. Är eld åsatt och varder den släckt, innan den sig ulbredt och
skada gjort; vare straffet, för de fall, sorn i 1 och 4 §§ sägas, straffarbete från
och med två till och med sex år; för det fall, som i 2 § omförmäles, straffarbete
från och med fyra till och med åtta år; för det, som i 3 § nämndt är, straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader; och för det fall, som i
3 § sagdt är, fängelse, men, der brottet, om elden ej släckt blifvit, skolat straffas
på sätt i föregående §§ stadgadt är, straffarbete, efter ty förut i denna § bestämdt
blifvit.
Har gerningsmannen, af egen drift, sjelf eller genom tillkallad hjelp, släckningen
åstadkommit; då må straffet, efter omständigheterna, nedsättas under hvad
i allmänhet å gerningen följa bort.
7 §. Hvar som uppsåtligen sänker fartyg, deri folk är, eller det på grund,
klippa eller annat sätter, så att skeppsbrott eller annan sjöskada sker; dömes till
straffarbete från och med sex till och med tio år. Får någon af den gerning
svår kroppsskada; varde gerningsmannen dömd till straffarbete på lifstid eller från
och med åtta till och med tio år. Ljuter någon deraf döden; miste gerningsmannen
lifvet eller dömes till straffarbete på lifstid.
40
Lag-Utskottets Betänkande JVs;35.
8 §. Sänker man fartyg eller kommer skeppsbrott eller annan sjöskada åstad,
för alt bedraga försa kr ingsgifvare eller i annan sådan sviklig afsigt; dömes till
straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Var folk i fartyget;
då skall gerningsmannen straffas efter ty i 7 § stadgadt är.
9 j§. Har någon gjort försök till brott, som i 7 eller 8 § sägs, och blef
endast genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende, brottets
fullbordan förhindrad; vare straffet högst, för det fall, som i 7 § nämndt är,
straffarbete i sex år, och för det fall, sorn i 8 § omförmäles, straffarbete i två
år, men, om brottet, der det fullbordadt blifvit, skolat efter 7 § straffas, sådant
arbete i sex år.
10 §. Den sorn, i uppsåt att förleda eller skada sjöfarande, sönderbryter,
borttager eller förderfvar fyr- eller känningsbåk, prick, visare eller annat tecken,
som till sjöfarandes rättelse satt är, eller släcker eld, som till sjöfarandes rättelse
skall tänd vara, eller underlåter att upptända eld, den han till sådan rättelse tända
skall, eller gör falsk eld, eller sätter upp annat falskt tecken, eller fyller eller
stoppar rätt farled i sjö eller ström; dömes till straffarbete från och med två till
och med sex år. Sker skeppsbrott eller annan sjöskada; vare lag som för hvart
af dessa fall i 7 § sägs.
11 §. Hvar som uppsåtligen förstörer Statens kanal- eller slussverk eller
annan sådan vattenbyggnad, eller jernvägsanläggning, eller å desamma, dertill hörande
byggnader, verk elier inrättningar, eller de för framfarten å jernväg använda
vagnar eller andra fortskaffningsmedel gör sådan skada eller eljest vidtager sådana
åtgärder, att fara eller olycka vid kanal- eller jernvägsfartens begagnande eller allmänt
farlig öfversvämning deraf uppkomma kan; dömes till straffarbete från och
med två till och med sex år. Kom deraf ej olycka och var faran ringa; då må
tiden för straffarbetet till sex månader nedsättas.
Fick annan svår kroppsskada elier död, och var den brottsliges handling af
beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka deraf var att befara;
dömes gerningsmannen, i förra fallet, till straffarbete från och med sex till och
med tio år eller på lifstid, och, i sednare fallet, till straffarbete på lifstid eller
miste Iifvet. Var gerningen ej af sådan beskaffenhet, som nämnd är, men fick
annan deraf svår kroppsskada eller död, eller åstadkoms allmänt farlig öfversvämning;
varde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.
12 §. Gör man uppsåtligen å verk. byggnad eller anläggning, som i 11 §
sägs, eller u tillbehör dertill, skada, den der, utan att kunna medföra sådan fara
eller olycka, som i samma § nämnd är, likväl åstadkommer väsendtligt hinder
eller uppehåll i verkets, byggnadens eller anläggningens begagnande, eller vidtager
man eljest åtgärder, som till sådant hinder eller uppehåll leda; dömes till fängelse
eller till straffarbete i högst två år. I ringare fall må till böter dömas.
13 §.
Lag-Utskottets Betänkande JYt 35.
a
13 §. Hvar som uppsåtligen förstörer eller skadar Statens telegraf-inrättning,
någon dess beståndsdel eller tillhörighet, eller vidtager åtgärder, hvarigenom tele—
grafering hindras eller störes; dömes till fängelse i högst sex mannder eller straffarbete
i högst ina år. Var skadan ringa och förorsakades ej derigenom något
hinder i lelegraferingen, må till böter dömas.
14 §. Hvad i 11, 12 och 13 t§§ om Statens kanal- eller slussverk,
annan sädan vattenbyggnad och jernvägs- eller telegraf-inrättning är stadgadt,
må ock å dylik, af enskilde personer, menigbeter eller bolag inrättad, anläggning
tillämpas, om Konungen förordnat, att sädan anläggning skall lika skydd,
som Statens, njuta.
15 §. Förstörer eller skadar man uppsåtligen allmän minnesvärd, brygga,
bro, färja, brunn, vattenledning, gasledning, väg, gata eller farled; eller stängsel
eller märke, som, till afvärjande af fara eller (ill varning derför, vid allmän väg,
gata eller farled eller ä annat sådant ställe salt är; straffes med fängelse i
högst sex månader eller straffarbete i högst två år. I ringare fall må till böter
dömas.
Tidstänger man olofligen, ulan skadegörelse, som nu är nämnd, allmän väg,
gata, farled eller floltled, eller utkastar man i segelled eller lloltled barlast eller
annat, hvaraf uppgrundning förorsakas kan ; vare straffet böter.
16 <§. Förstörer eller skadar man uppsåtligen grufva, eller uppfordringseller
annat konstverk, som för grufvedrift inrättadt är; dömes lill fängelse i högst
sex månader eller straffarbete i högst två år.
17 §. Sprider någon uppsåtligen ut kreaturssjuka, som smittosam och farlig
är; dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.
Bryter någon veterligen emot de föreskrifter, som till förekommande eller hämmande
af kreaturssjuka gifna äro: kommer sjuka af den gerning; dömes till fängelse
eller till straffarbete i högst ett år: kommer ej sjuka deraf; vare straffet böter.
18 §. Förgiftar någon, i uppsåt alt annans kreatur skada, foder eller hvad
annat som helst, så att allmän fara deraf kommer; dömes till straffarbete från och
med två till och med sex år. Får menniska af sådan förgiftning svår kroppsskada
eller död; då må liden för straffarbetet höjas, i förra fallet, till åtta år
och, i sednare fallet, till tio år
19
<§. Har någon, utan uppsåt, orsakat förgiftning, som i 18 <§ sägs, och
söker ej, ändå att han det varse blifvit, att faran deraf, så vidt ske kan, genast
afvärja; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.
20 §. Förstörer eller skadar man uppsåtligen, i andra läll än nu sagda äro,
onnans egendom, fast eller lös, ehvad den till enskildt eller allmänt bruk eller gagn
eller till prydnad ämnad är; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.
Har af gerningen kommit synnerlig fara för någons lif eller helsa, eller grof skada
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. U Haft. G
43
Lag-Utskottets Betänkande JM 35.
fi egendom, eller är gerningen eljest med synnerligen försvärande omständigheter
förenad; dä må till straffarbete i högst två år dömas.
Brott, som i denna § sagdt är, må ej åtalas af annan än målsegande, der
ej skada skott å allmän egendom.
21 §. Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,
är vållande till eldskada å annans egendom eller till skeppsbrott, eller till
sådan skada eller öfversvämning, som i 11 g nämnd är, eller dertill att fara uppstått
för begagnande af verk, byggnad eller anläggning, som i sagda § omlormäles,
straffes med fängelse i högst sex månader eller böter.
Ar någon, på sätt nu sagdt är, vållande till skada å fyr- eller känningsbåk
eller annat sådant tecken, som i 10 § nämndt är; straffes med böter.
För dylikt vållande lill skada, hinder eller uppehåll, som i 12 eller 13 g
omförmäles, eller till skada, som i 15 § sögs; vare bot högst tvåhundra
Riksdaler.
22 §. Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,
10 elter 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende för alltid förlustig. Lag
samma vare, om någon efter 6, 9 eller 17 § gjort sig skyldig till straffarbete i
två år eller till svårare straff.
20 Kap.
Örn stöld oell snatteri.
1 <§. Ilvor, som stjäl gods eller penningar öfver femton Riksdaler, dömes,
för stöld, till straffarbete i högst sex månader, der ej annorledes här nedan
stadgadt är.
2 j§. Går värdet ej öfver femton Riksdaler och är gerningen ej utmärkt
med sådan omständighet, att den ändå, efter ty i 7, 10 elter 12 § sågs, för stöld
anses skall; då kallas den snatteri; och vare straffet derå böter, högst etthundra
Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.
3 §. Begår någon stöld eller snatteri af säd, skuren eller oskuren, hö eller
halm, stackadt eller ostackadt, ute å mark; vexande fruktträd; träd- eller jord
frukt
ur tiädgård eller på åker, eller annat, som der planterad t eller sådt är;
buggen ved, timmer, gärdsel eller annat dylikt i skog eller eljest ute ä mark
eller å fiol lied, åker-, kör- eller trädgårdsredskap ute å mark; uteliggandc malm
vid grufva eller redskap, som till gr ufved rift hörer och ej instängd är; utestående
bistock, fisk ur dammar, sumpar, nät, mjärdar, katsor eller annot fisketyg, eller
ock sjelfva fisketyget, som ute ligger; foglar eller andra djur ur jagt redskap elier
sjelfva redskapen ute å marken; ankare eller låg, hvarmed uteliggaude fartyg för
-
Lag-Vtskollels Betänkande Jt? 35.
43
töjdt är; eller ock saker, som lill blekning eller torkning eller för annan sädan
orsak utlagda eller utställda äro; eller mjölkar man annans ko, får eller get,
i uppsåt alt mjölken sig eller annan tillegna, eller tager man olofligen tagel ur
mahn eller svans på häst, under det kreaturet går i bete ute ä mark; det vare,
vid straffets bestämmande, såsom försvärande omständighet ansedt; och må, i ty
fall, vid stöld, liden för straffarbetet till ett år höjas.
Går, vid stöld, värdet af det tillgripna öfver ett tusen Riksdaler; då må ock
sådan förhöjning af tiden för straffarbetet ske, sorn nu sagd är.
4 §. Begår någon stöld eller snatteri i Konungens slolt eller af det, som
veterligen tillhörer Staten eller mild stiftelse eller inrättning till fattigas försörjning
eller sjukas vård; eller föröfvas stöld eller snatteri af tjenstehjon, köpmansbetjent,
gesäll, lärling eller annan enskild tjenare från sitt husbondefolk eller deras gäst,
eller af handtverkare eller annan arbetare från den, hos hvilken han arbetar; vare
lag, som i 3 § sägs.
Ilar tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild tjenare uppsåtligen
förskingrat eller, i uppsåt att sig eller annan det tillegna, undandolt hvad
i dess vård af husbondefolket eller deras gäst lernnadt är; vare ock derför, efter ty
nu är sagdt, såsom för stöld eller snatteri, straffad. Lag samma vare, om någon
försnillar gods, som annan i hans vård under lås, försegling eller annat dylikt stängsel
insatt, eller som blifvit honom förtrodt att vårda, då det ur eld, sjö eller från
fiende frälsadt är.
3 ,§■ Till straffarbete i högst ett år dömes:
1. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar resande eller för sin
näring eller vinning cmotlager gäster i sitt hus, stjäl från resande eller gäst,
eller om denne stjäl från värden;
2. om man stjäl från badande eller simmande, eller frän sofvande ute å marken,
eller från den i svär sjukdom ligger, eller från död menniska;
3. om man stjäl något i likhus eller graf eller, under gudstjenst, från annan inne
i kyrka eller annorstädes, der gudstjenst hålles, eller ute å kyrkovall.
Såsom för stöld, efter ty i denna § sögs, skall ock dömas, om skeppare, forman
eller deras folk tillgripa hvad dem förtrodt är att föra eller förvara, eller om
gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar resande eller för sin näring
elter vinning emottager gäster i sitt hus, tillgriper hvad i dess värd af gästen lemnadt
är; sa ock om man svikligen tager något frän barn, som ej fyllt tolf dr,
eller från afvita.
6 §. Till straffarbete frän och med sex månader till och med fyra år dömes:
1. om man stjäl något i kyrka, ehvad det kyrkan tillhörer eller af andra der i
förvar satt är;
2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrodt är, ehvad
det sker i posthus eller under forslingen;
44
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
3. Om man stjäl ur förseglade bref, som ej åt allmänna posten förtrodt är, eller
ur kläder, som någon bär pä sig;
4. Om man stjäl medelst inbrott, som i 9 § sägs, eller, för brottets föröfvande,
bortförer och med våld eller list Öppnar skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel,
som med läs, försegling eller annat dglikt stängsel tillsluten är;
5. om man stjäl nattetid i hus, som bebodt är, och gerningsmannen olofligen, dock
utan inbrott, dil inkommit eller der sig undangömt;
6. om gerningsmannen för stöldens föröfvande sig med vapen inställt eller eljest
användt ringare skräckmedel eller hot, än att gerningen till rån hänföras kan;
1. om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark;
8. om man stjäl af fartyg, som strandadt eller eljest förolyckadt är eller ulan folk
i sjö drifver, eller, under bergning, hvad till dylikt fartyg hörer eller derå fördt
var; eller
9. om man stjäl från den, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott,
uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är satt. ur
ständ alt sin egendom värja.
7 §. 1 de fali, soin här ofvan i 5 och 6 §§ nämnda äro, skall, såsom för
stöld, dömas efter ty der sägs, ändå att det tillgripnas värde ej går öfver femton
Riksdaler.
8 §. Nu kunna, vid samma stöld, två eller flera af de i 3, 4, 5 och 0 §§
sagda fall sammanträffa; då må tiden för straffarbetet ökas med högst ett år utöfver
det, hvartill den brottslige för det svåraste fallet pröfvas hafva gjort sig skyldig.
9 §• Har någon, i uppsåt att stjäla,
1. med våld å mur, vägg, golf, tak, lucka, fönster, port, dörr, lås eller annat dylikt
stängsel brutit sig in i gård, hus, rum eller fartyg; eller
2. medelst klättring öfver mur, vägg, port eller tak, eller medelst inkrypande genom
glugg, skorsten eller annan sådan ej till ingång ämnad öppning, eller ock genom
bruk af dyrk eller falsk nyckel förskaffat sig ingång i gärd, hus, rum eller fartyg;
eller
3. med väld eller list öppnat skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som
med lås, försegling eller annat dylikt stängsel tillsluten var, utan att den borttaga;
dömes, der tillgrepp ej sker, för inbrott, till straffarbete i högst sex månader
10 Begår någon snatteri tredje gången; varde ansedd såsom hade han
första resan stiihl föröfva t.
Snatteri af den, som förut begått rån, försök dertill, stöld eller inbrott, skall
ock såsom stöld anses.
11 §. Begår någon andra gången stöld; skall tiden för det straffarbete, hvartill
han för den gerning gjort sig skyldig, ökas med högst tvä är.
Begår någon tredje gången stöld; ökes tiden för straffarbetet med minst två
och högst sex år utöfver hvad lör den gerning första gången följa bör.
Lag-Utskottets Betänkande JV» 35.
45
Kommer han äter fjerde gängen eller oftare; dömes lill straffarbete från och
med sex till och med tio år elter pä lifstid.
Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning af straff,
efter ty nu sagdt är.
Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant förut begånget är af
den, som för stöld eller inbrott straffas skall.
12 §. Yarder någon, under en lagföring, förvunnen att hafva å särskilda ställen
eller tider föröfvat snatteri; skall han, der det tillgripnas sammanlagda värde
öfverstiger femton Riksdaler, för stöld straffas.
Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, derför han
på en gång logföres; varde straffad efter ty i 4 Kap. 3 g sägs; och må tiden för
straffarbetet ökas med högst ett år. Sammanträffa dervid sådana fall, hvarom i 8
§ sögs; galle ock hvad der stadgadt är.
13 §. Straffarbete, der det för stöld skall å viss tid sättas, må ej genom
sådan förökning, som i 8, 11 eller 12 § sägs, i något fall öfverskrida tio år.
14 § Har någon stöld, snatteri eller inbrott med råd eller dåd främjat, såsom
i 3 Kap 4 § sägs, och tillika i det tillgripna tagit de! eller eljest af brottet
vinning haft; straffes som vore han sjelf gerningsman.
lo Skola flere, som i stöld eller snatteri delaktige äro, såsom gerningsmän
straffas; varde, vid straffets bestämmande, det tillgripnas hela värde för hvar af dem
afsedt.
16 §. Den, som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit, dolt,
köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning eller förändring
deraf, skall, med afseende å värdet af det, hvarmed han dylik brottslig be
fattning
tagit, straffas för stöld eller snatteri efter 1 eller 2 §; vare ock lag som
i 10 eller 11 § sägs, der han förut stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill
begått.
17 §. Ilar man, i uppsåt att inbrott, som i 9 § sägs, föröfva, förfärdigat
eller förskaffat sig dyrk eller falsk nyckel, eller har man, med vetskap om annans
uppsåt till sådant brott, åt honom förfärdigat eller anskaffat slikt verktyg; straffes
med böter eller fängelse i högst sex månader.
18 §. Den, som gjort sig förfallen till straff efter 6 eller 11 skall ock
dömas medborgerligt förtroende för alltid eller på viss lid förlustig, och den, som
gjort sig förfallen till straff för stöld efter 1,3,4 eller 5 § eller till ansvar efter
9 § varde till förlust af medborgerligt förtroende på viss tid dömd.
M
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
21 ICap.
Örn rån.
1 §. Hvar, som medelst våld å person eller användande af hot, som innebär
trängande fara, af annan täger gods eller penningar, dömes, för rån, till straffarbete
från och med fyra till och med tio år, der ej annorledes här nedan stadgas.
Öfverfälle!- man annan, på sätt nu sagdt är, men gitter ej rånet genom tillgrepp
fullborda, varde, för försök till rån, dömd till straffarbete från och med två
till och med sex år.
Åro omständigheterna synnerligen mildrande; dd md liden för straffarbetet
nedsättas, i förra fallet, till lod ur och, i sednare fallet, lill ett ur.
2 <§. Med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med tio år
skall rån beläggas i dessa fall:
1. om två eller flere sällat sig samman att rån föröfva och dylikt brott begått;
2. om man rånat egendom, som åt allmänna posten förtrodd var;
3. om rånet skett å någon, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott,
uppror, fiendes ålrängande eller annan sådan nöd eller fara, var i den belägenhet,
alt han sig och sin egendom svårligen värja kunde;
4. om rånet skett nattetid] i bebodt hus och rånaren dit inkommit genom inbrott,
som i 20 Kap. 9 § sägs,
Har, i dessa fall, försök lill rån skett, på sätt i 1 g sagdt är, dömes ger
ningsmannen
till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.
3 §. Hvar, som föröfvar rån eller gör försök dertill, som i 1 § säg5» andra
gången eller sedan han andra gången stöld begått, dömes till straffarbete på lifstid
eller i tio är; och vare i detta fall inbrott utan tillgrepp så ansedt som i 20 Kap.
11 § stadgadt är.
4 § Begår någon stöld eller snatteri och, der han å bar gerning anträffas,
sätter sig med våld eller sådant hot, som i 1 § nämndt ar, till motvärn emot den,
som det tillgripna återtaga vill; dömes, såsom för rån, efter ty i 1, 2 eller 3 §
för hvarje fall skils.
5 §. Den, som öfverfaller annan med våld eller sådant hot, som i i § sägs,
för att dymedelst aftvinga honom skuldebref, qvittobref eller annan dylik hand ing,
hvarigenom hans eller annans egendomsrätt kränkas skulle, varde, om sådan handling
aftvingas, dömd för rån, men eljest, för försök till rån, efter ty i I, 2 eller 3
g för hvarje fall stadgadt är.
6 §. Gör vid rån eller försök dertill den brottslige så groft väld u annan,
att denne deraf får svår kroppsskada, eller hafva pinliga medel blifvit använda för
att tvinga till egendoms upptäckande eller ullemnande eller till utgifvande af sådan
handling, som i 5 § nämnd är; varde dömd till straffarbete på lifstid eller i tio år.
Lag-Vtskoltets Betänkande .W 35.
47
7 §. Anfaller man med våld eller hot, som i 1 § sägs, sjöfarande i öppen
sjö, för att bemägtiga och tillegna sig fartyg eller gods; dömes, för sjöröfveri, ehvad
tillgrepp sker eller ej, till stratiärbete pä lifstid eller i tio år.
8 §. Yarder, i något af de fall nu sagda äro, någon så våldförd, att han
deraf ljuter döden; miste gerningsmannen lifvet eller dömes till straff arbete på lifstid.
9 §. Har någon för delaktighet i brott, som i detta kapitel nämndt är, gjort
sig skyldig till straff efter 3 Kap. 4 §; då må det straff ej lägre sättas, än lill
straffarbete i sex månader. Om sådan delaktighet i rån, som i 20 Kap. 16 § om
stöld sägs, vare lag, som der stadgadt finnes.
10 g. Den, som gjort sig förfallen till straff efter 2, 6, 7 eller 8 §, skall
ock dömas medborgerligt förtroende för alltid förlustig, och den, som gjort sig skyldig
till straff efter 1, 3, 4 eller 5 §, varde till förlust af medborgerligt förtroende
för alltid eller på viss tid dömd.
22 Kap.
Om bedrägeri och amian oredlighet.
1 g. Hvar, som genom antagande af falskt namn, stånd eller yrke, eller genom
annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar, eller förlust
deraf annan tillskyndar; dömes, der ej annorledes här nedan stadgas, lill böter eller
fängelse i högst sex månader. Är bedrägeriet med synnerligen försvårande omständigheter
förenadt; då må till straffarbete i högst två år dömas.
2 §. Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas:
1. om man, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, begagnar eller
beropar sig 5 veterligen falska sådana handlingar, som i 12 Kap. 4 och 5 §§
omförmiilas och i diktade personers namn skrifna äro;
2. om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring för brand- eller sjöskada
eller annat;
3. om man sätter ut pant, som veterligen falsk är;
4. om man, under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal, egendom sig afhänder,
för att förekomma utmätning elier eljest hindra annan alt göra sin rätt till
egendomen gällande;
5. om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara de
handlingar, hvarå den sig grundar;
6. om man, för att något dermed sig tillegna, lagger märke å det, som hörer annan
till, eller utplånar annans märke.
3 §. Säljer man eller utlemnar eljest till annans begagnande veterligen förfal
skade
lifsmedel, och är vid den förfalskning ämne nyttjadt, som för menniskors lif
48
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
eller helsa farligt är; dömes till straffarbete fiän och med tvä till och med sex år.
Får någon af de lifsmedel svår kroppsskada; då skall till straffarbete från och med
sex till och med tio år dömas. Ljuter någon deraf döden; varder den brottslige
dömd till straffarbete på lifstid eller i tio år.
Bjuder man lill annan ut sådana veterligen förfalskade lifsmedel, som ofvan
sagda iiro; varde, der de ej emottagas, ändå dömd till straffarbete i högst två är.
Beträdes handlande eller annan, hvars yrke är att sälja eller bereda lifsmedel,
med brott, som i denna § sägs, miste han ock den näringsrätt.
4 §. Säljer man eller utlemnar eljest till annans begagnande, eller bjuder
man till annan ut veterligen förfalskade läkemedel, de der för menniskors lif eller
helsa farliga äro; vare lag som för hvarje fall i 3 § sägs.
3 §. Gör man med uppsåt orätt i mätande, vägande eller räknande vid handel
eller eljest, då varor emottagas eller allemnas; varde dömd efter ty i i § sägs,
der brottet ej efter i 2 Kap. 8 § straffbart är.
Beträdes Kronans uppbördsman eller af offentlig myndighet anlagen mätare
med sådant brott, som sagdt är, må lindrigare straff, än fängelse, ej ådömas.
Brukar någon vid handel, eller eljest då varor efter mått eller vigt skola
aflemnas eller emottagas, sådant mått eller vigt, som ej är behörigen stämpladt
eller märkt; straffes, ändå att han om ondt uppsåt ej öfvertygad varder, med böter,
högst etthundra Riksdaler.
Var måttet eller viglen behörigen stämpladt eller märkt, men ej omjusteradt,
der sådan åtgärd skolat ega rum; botes ock, om det origtigt befinnes, efter ty nu
sagdt är.
6 §. Tillvällar sig någon svikligen, i uppsåt att skada göra eller fördel sig
eller annan bereda, utöfning af embete eller tjenst; dömes till straffarbete från
och med sex månader till och med två år.
Gifver man sig eljest obehörigen ut för embets- eller tjensteman och utöfvar
något af hvad till dennes befattning hörer; dömes till böter, dock ej under femtio
Riksdaler, eller fängelse i högst ett år.
7 §. Har man genom antagande af falskt namn elier stånd beredt sig arf
eller andra familjerätligheter; dömes till fängelse eller till straffarbete från och
med sex månader till och med två år. Aro omständigheterna synnerligen försvårande;
må tiden för straffarbetet höjas till fyra år.
8 §. Gifver någon sig ut till namn eller stånd för annan än den han är
och bedrager derigenom qvinna till äktenskapsaftal; dömes till böter eller fängelse.
Kommer vigsel eller häfd dertill; varde dömd till straffarbete från och med
sex månader till och med fyra år.
Samma lag vare, der någon, som af naturen är vanför eller till äktenskap
ali
-
Lag-Vtskollets Betänkande JW 35.
49
alldeles obeqväm, eller drages med obotlig, smittosam sjukdom, förtiger det och
svikligen förleder annan till giftermål med sig.
9 §. Understicker eller förbyter man barn; dömes till straffarbete från och
med två till och med atta år. Aro omständigheterna synnerligen mildrande; må
straffet nedsättas till fängelse i sex månader.
10 §. Den, som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra,
olofligen bryter eller öppnar annans förseglade bref eller handling eller annat, som
honom enskildt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är; dömes
till straffarbete i högst två år. Sker det eljest med vilja utan ondt uppsåt; vare
straffet böter.
Tager någon olofligen från posten ut annans bref och det uppsåtligen förstör
eller undanhåller; vare lag som här ofvan i denna § sägs.
U § Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen
förskingrar annans gods, det man i besittning häfver; straffes med böter eller fängelse.
12 §. Brukar man eller låter bruka, utan lof, hvad annan tillhörer och det
man i besittning häfver; bote högst tjugofem Riksdaler. Tager någon eljest och
brukar, utan lof, hvad annan tillhörer; vare bot högst femtio Riksdaler.
13 §. Fordrar man betalning för gäld, deri man vet gulden vara, eller nekar
man emot bättre vetande sin hand och förskrifning eller till pantsatt, lånt, legdt
eller inlagdt gods, eller hvad eljest det är, som hörer annan till och man i besittning
häfver; eller återfordrar man det gods, som blifvit till annan utlegdt eller
förtrodt eller lemnadt såsom pant eller lån, ändå att man det veterligen återbekommit;
eller tager man svikligen åter det gods, man i pant till annan lemnat
eller denne eljest under panträtt innehafver; straffes med böter. Aro omständigheterna
synnerligen försvårande; då må till fängelse dömas.
Lag samma vare, der man säljer eller annorledes mot vedergällning föryttrar
ondt för godt, mängdt för omängdt eller det, hvaruti man vet fel vara, utan att
sådant uppenbara; eller säljer, städjer eller leger tvem ett, eller tager städja såsom
tjenstehjon hos två husbönder för samma tid.
14 §. Går fullmägtig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudmannens
vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller skäl,
eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin eller andras nytta, eller begår
syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet emot hufvudman; vare lag sorni
sägs; och vare fullmägtig, som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att
vidare föra andras talan inför Rätta.
Förleder man, i sviklig afsigt, annan till oskälig rättegång; straffes med böter.
15 §. Far någon med spådom, signeri eller annan vidskepelse, att dermed
bedrägeri öfva eller vinning sig förskaffa; straffes med böter eller fängelse i högst
ett år.
Bih. lill B. St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. U Baft. 7
50
Lag-Utskotlets Betänkande 5M 35.
16 §. Sätter man olofligen å tillverkning, som lill salu hålles, annans märke,
än rätte tillverkarens; straffes med böter eller fängelse, efter ty i 13 § stadgas.
Ar för brott, som sagd t är, tillverkningens förlust för visst fall särskildt stadgad;
galle ock det till efterrättelse.
17 §. Uppgifver någon i orlofssedel eller annan sådan enskild handling,
som i 12 Kap. 5 § nämnes, hvad han vet osannt vara, och deraf annan vilseledas
eller skadas kan; bote högst etthundra Riksdaler.
18 § Begagnar sig någon svikligen af orlofssedel, pass eller annat dylikt
bevis, som för annan ulgifvet är; straffes med böter frän och med tjugo till och
med tvåhundra Riksdaler.
19 g. Låter man ej så lysa fynd eller hittegods, som i lag stadgadt är;
bote högst dubbla värdet af det hittade.
Förtiger man fynd eller hittegods, då egaren eller annan dertill berättigad
sig anmäler eller eljest tillkännagifver; straffes som för bedrägeri i 1 § skils.
20 § Draga äkta makar något lönligen undan hvarandra; barn undan för
äldrar
eller fosterföräldrar; sterbhusdelegare eller andra, som i samfäldt bo eller
bolag äro, undan hvarandra; varde straffade med böter till högst dubbla värdet
af det undandragna. Ar brottet med synnerligen försvårande omständigheter förenadt;
må till fängelse i högst ett år dömas.
21 §. Brott, som i 2 § o morn., 8 § 1 morn., 11, 12, 13, 14, 19 och
20 §§ omförmälas, må ej åtalas af annan än målsegande; ej helter brott, hvarom
i 5 § 3 morn. förmäles, der det ej skett i Kronans magasiner, vid in- och ullastnmg
å fartyg, eller i Öppna bodar eller magasiner, der handel och rörelse idkas.
Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas of annan än den, som brefvet afsändt
eller till hvilken det skrifvet är, eller of den, som eger, i vård häfver eller
emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnadl blifvit.
Brott, som i 8 § 2 och 3 mom. omförmälas, må ej af allmän åklagare åtalas,
der ej förty återgång af fästning eller giftermål blifvit sökt eller, i fall fästning
eller giftermål ej skett, målsegande brottet lill åtal angifvit.
22 §. Den, som gjort sig skyldig till straff efter 3 eller 4 §, skall ock
dömas medborgerligt förtroende på viss tid elter för alltid förlustig; och vare
samma påföljd under viss lid ådömd den, som gjort sig förfallen lill straffarbete
efter 1, 2, 5, 6, 7, 8, 9, 10 eller 19 §.
23 Kap.
Oin bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär i konkurs.
1 §. Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hafva öfvat bedrägeri
mot sina borgenärer i något af dessa fall:
Lag-Utskottets Betänkande J\i 35.
51
1. att han under lånadt namn köpt egendom och den bland tillgångarne ej uppgifvit,
eller under falskt sken af köp, gäfva eller annat aftal egendom frän
konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen förskingrat, undandolt eller
ur vägen skaffat något af sina tillgångar; eller
2. att han i hemligt förstånd med någon föregifven borgenär uppgifvit eller vidgått
falsk skuld; eller
3. att han, der han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver bok hållas bör,
fört falska böcker, eller 9ina böcker svikligen förändrat eller uppsåtligen förstört,
undanstuckit eller oläsliga gjort;
en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två till och med sex
år, så ock till förlust af medborgerligt förtroende för alltid.
2 §. Har gäldenär oredlighet mot sina borgenärer brukat i ty
1. att han, sedan han sjelf sökt att få sin egendom afträda, eller, der konkursen
tvungen är, sedan borgenärs ansökning derom honom kunnig blef, något af
egendomen, borgenärerna till förfång, dock ulan sviklig afsigt att bereda sig
fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes förskingrat; eller
2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att rätt för sig
göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin följd dermed lika är, afhändt
sig egendom af sådant värde, att borgenärerna deraf märkelig skada haft eller
få kunnat;
dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse: vare ock, der han till straffarbete
dömes, förklarad medborgerligt förtroende på viss tid förlustig.
3 §. Pröfvas gäldenär hafva visat uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer
derigenom
1. att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter användt, eller på spel eller
andra dermed jemföi liga företag, der utgången berott af ren tillfällighet, eller
genom vingleri i vexelrörelse eller lättsinnigt ingångna ansvarsförbindelser förlorat
belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans ställning eller tillgångar;
2.
att han inom de sista tretio dagarne förr än han sin egendom afträdde eller
borgenärs ansökning derom honom kungjord blef, indragit penningar, borgat
varor eller sålt egendom och ej kan nöjaktig reda derför visa;
3. att han, der han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver bok hållas bör,
sådan bokföring icke ordentligen fullgjort;
4. att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse bort, det han ej
kunde rätt för sig göra, genom försäljning af egendom till uppenbart underpris
eller på annat sådant sätt beredt sig penningetillgång, eller gynnat någon
borgenär till de öfrigas förfång med betalning, pant elier annan säkerhet för
fordran, som ej förfallen varit eller hvarför viss förfallotid ej varit utsatt och
52
Lag-Utskottets Betänkande JY° 35.
kraf ej heller hos gäldenären skett, eller, i uppenbar afsigt att fördröja konkursens
utbrott, sin rörelse fortsatt och derunder penningar eller varor upplånat;
straffes med fängelse.
4 §. Har gäldenär rymt för skuld och ej kommit åter inom sex månader
från det han rymde; vare log som i 2 § sagdt är.
5 §. Styrker gäldenär, som gjort sig skyldig till ansvar efter 2, 3 eller 4
§, alt han sina borgenärer till fullo förnöjt; vare från allt vidare ansvar eller
påföljd fri.
6 §. Brott, som i 2, 3 eller 4 § omförmälas, må ej åtalas af annan än
målsegande.
24 Kap.
Om åverkan; så ock om olofligt jagande eller fiskande.
1 §. Hvar, som olofligen bygger, gräfver, plöjer, sår eller planterar å annans
jord, eller deraf något intager; straffes med böter. Det, som sadi eller planteradt
är, vare förverkadt till den, som jorden lagligen innehafver.
2 §. Den, som å annans skog eller mark olofligen svedjar eller verkställer
torf- eller ljungbränning, straffes med böter, dock ej under femtio Riksdaler,
eller fängelse.
3 §. Fäller, syrer eder bläcker man olofligen träd å annans skog eller mark,
i uppsåt att det sig eller annan tillegna, eller olofligen tager der vexande gräs,
torf, näfver, bark, löf, bast, allon eller nötter; straffes med böter eller fängelse,
ehvad han det bortfört eller ej. Aro omständigheterna synnerligen försvårande;
då må till straffarbete i högst ett år dömas.
4 §. Täger man olofligen vindfälle eller ris, gren eller annat sådant, som
ej till bruk upphugget eller beredt är; straffes med böter, högst etthundra Riksdaler.
5 §. Delegare i samfäld skog eller mark, som olofligen derå svedjar eller
verkställer torf- eller ljungbränning; bote från och med tjugo till och med tvåhundra
Riksdaler.
6 §. Säljer delegare i samfäld skog eller mark derifrån olofligen bort något
of hvad i 3 eller 4 § nämndt är, eller missbrukar han eljest sin rätt i sådan
samfällighet; straffes med böter.
7 §. Svedjar brukare eller verkställer torf- eller ljungbränning olofligen å
legd jord, eller gör han derå annan åverkan; vare lag, som i 2, 3 eller 4 § sägs.
Säljer han från legd jord bort något af hvad i 3 eller 4 § omtalas, eller öfverläder
eljest sin nyttjanderätt; varde straffad efter ty i samma §§ skils.
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
53
8 <§. Släpper någon med uppsSt olofligen kreatur på annans egor; bote från
och med tio till och med tvåhundra Riksdaler. Missbrukar man betesrätt å samfäld
mark; vare bot högst etthundra Riksdaler.
9 §. Den, sorn genom försummelse i den vård om egna eller andras kreatur
honom åligger, eller på annat sätt vållar, att kreatur olofligen på annans egor
inkommer; bote högst femtio Riksdaler.
10 §. Bryter eller nedkastar någon olofligen annans hägnad eller grind;
bote högst tjugo Riksdaler, der ej gerningen, efter 19 Kap. 20 §, med högre
straff beläggas bör.
11 § Tager någon oloflig väg eller gångstig öfver annans tomt, åker, äng,
plantering eller andra egor, hvilka deraf kunna skadas; bote högst femtio Riksdaler.
12 §. Jagar någon olofligen i annans hägnade jagtpark eller djurgård; dömes
till böter.
Har han dervid fällt, sarat eller fångat elg, hjort, rådjur, ren eller svan;
straffes med fängelse i högst sex månader eller böter, dock ej under femtio
Riksdaler.
13 g. För oloflig jagt å annans mark, som ej till jagtpark eller djurgård
inhägnad är, botes högst etthundra Riksdaler.
Är djur, som i 12 § 2 mom. sägs, dervid fäldt, sSradt eller fångadt; vare
bot från och med tjugo till och med tvåhundra Riksdaler.
14 §. Den, som olofligen fiskar i annans fiskevatten, eller genom gräfning
eller annorledes, drager till sig annans fiske, eller genom stängsel afhåller fisk från
annans fiskevatten; bote från och med tio lill och med tvåhundra Riksdaler.
Missbrukar delegare sin rätt i samfäldt fiske; vare bot högst etthundra Riksdaler.
15 §. De brott, som i föregående §§ sagda äro, må ej, der de endast
förnärma enskild persons rätt, åtalas af annan, än målsegande.
16 §. Sätter i något af de fall, som i 1, 2, 3, 4, 7, 8, 10, 11, 12, 13
eller 14 § sagda äro, förbrytare sig till motvärn emot den, som egendomen eger,
innehafver eller vårdar, eller emot dess folk, då någon af dem vill honom från
gerningen hindra, eller af honom taga åter hvad han åtkommit, eller ock fråntaga
honom det, som till vedermäle af gerningen qvarhåfas må; dömes (ill fängelse i
högst sex månader eller straffarbete i högst två år.
2,5 Kap.
Om Brott af embetsman.
1 §. Gör domare, Konungens Befallningshafvande eller annan embetsman i
dom eller beslut uppsåtligen orätt; varde afsatt och förklarad ovärdig att i rikets
tjenst vidare nyttjas.
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
2 §. Har domare uppsåtligen fällt till straff den han visste oskyldig vara;
då skall, utom afsättning och påföljd, som i 1 § sägs, honom ådömas straff efter
16 Kap. 1 § och, om den oskyldige undergått straffet till fullo eller till någon
del, efter 3 § i samma kapitel.
3 §. Ställer Konungens Befallningshafvande, eller annan, som å embetets
vägnar eger att brott åklaga, den, han vet oskyldig vara, under åtal vid domstol;
varde alsatt och straffad såsom i 16 Kap. om falsk angifvelse stadgadt är. samt
dessutom, om brottet det förtjenar, förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas.
4 §. Viger prest utan att laga lysning till äktenskap föregått; dömes till
afsättning. Viger prest dem, hvilkas äktenskap för laga hinder återgå måste, och
var det hinder honom veterligt; varde afsatt och förklarad ovärdig att i rikets
tjenst vidare nyttjas.
5 §. Har embetsman tagit eller betingat sig muta, för att i embetet orätt
främja; varde, ändå att ingen skada skedde, afsatt och förklarad ovärdig att i
rikets tjenst vidare nyttjas. Tager eller betingar han sig eljest för sin embetsåtgärd
någon belöning eller sportel, dertill han ej berättigad är; straffes med mistning
af embete på viss tid eller böter: äro omständigheterna synnerligen försvå
rande,
må lill afsättning dömas.
6 §. Embetsman, som, för egen vinning, sjelf eller genom annan, intalar
eller förleder rikets innevånare till sammanskott, utgift, kostnad eller arbete, dömes
till afsättning, mistning af embete på viss tid eller böter. Tager han sådant emot,
då det såsom af fri vilja bjudes; vare straffet böter.
7 §. Muta eller annat, som embetsman, den der efter S eller 6 g straffas,
olofligen tagit, tillfälle Kronan.
8 <§. Tager embetsman gåfva eller förläning af främmande magt, och har
han ej förut, eller straxt derefter, sökt Konungens lof dertill; varde afsatt. Lag
samma vare, om han, der lof vägradt blifvit, ej ställer sig till efterrättelse hvad
Konungen om gåfvan edler förläningen förordnar.
9 §• Embetsman, som uppsåtligen å annan lägger eller af honom uttager
annan eller högre skatt, tull eller annan allmän utskyld, än beviljad och påbuden
är, eller utfordrar hvad han vet af skatt, tull eller utskyld redan guldet vara;
varde afsatt och förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas. Gör han det
för egen fördel; då skall han dessutom till straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år dömas.
10 g. Gör embetsman uppsåtligen orätt genom afkortning, vid bestämmande
eller uppbörd af skatt, tull eller annan allmän utskyld; straffes med afsättning,
mistning af embete pä viss tid eller böter. Gör han det för egen fördel; varde
afsatt och förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dömes dessutom
till straffarbete i högst två år: äro omständigheterna synnerligen försvårande; må
tiden för straffarbetet till fyra år höjas.
Lag-Utskotlels Betänkande JYl 35.
55
11 §. Till griper och förskingrar embetsman penningar eller annat, vare sig
Statens eller annans tillhörighet, som han i kraft af sitt embete till förvarande,
förvaltning eller redovisning emottagit; dömes lill afsättning och straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år: vare ock förklarad ovärdig att i
rikets tjenst vidare nyttjas. Gitter han det förskingrade genast ersätta, eller sådan
säkerhet derför ställa, alt någon skada af tillgreppet ej komma kan; varde afsatt.
12 §. Har embetsman, som i 1! § omtalas, genom falska räkenskaper eller
böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller upptagit
dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som icke skett,
eller har han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar, företett veterligen
origtiga verifikationer, eller föröfvat annat sådant bedrägeri; dömes, ändå att han
det förskingrade ersätter eller säkerhet derför ställer, till afsättning och straffarbete
från och med sex till och med tio år: vare ock dömd medborgerligt förtroende
för alltid förlustig.
13 §. Lånar förman af underordnad embetsman veterligen sådana medel,
som honom å embetcts vägnar anförtrodda äro; dömes till afsättning och vare,
om skada af brottet kom, tillika förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare
nyttjas. Lånar förman i uppbördsverk medel af underordnad uppbördsman eller
redogörare; varde afsatt eller miste embetet på viss tid, ändå att de medel ej till
uppbörden hörde.
14 §. Släpper embetsman, som öfver fånge eller häktad person inseende
häfver, honom med vilja lös, eller hjelper honom att undkomma; dömes till afsättning
och straffarbete frén och med sex månader till och med fyra år: vare ock
förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas. Släpper han fången eller den
häktade af vårdslöshet; dömes, om vårdslösheten grof var, till afsättning, så ock
till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år, och, om den
mindre var, till böter.
13 §. Underlåter eller försummar embetsman vid Statens kanal- eller slussverk
eller annan sådan vattenbyggnad eller jernvägsanläggning hvad honom, till
förekommande af olyckshändelse, åligger att iakttaga, så att skada lätteligen ske
kan; varde afsatt och dessutom dömd, om skada sker, till straffarbete i högst två
år eller fängelse, men, i annat fall, till fängelse i högst sex månader eller böter.
Var vållandet gioft; må han ej vidare i dylik befattning nyttjas.
Sker sådan underlåtenhet eller försummelse uppsåtligen; då skall, utom afsättning,
straff efter 19 Kap. 11 § den brottslige ådömas, och vare han tillika
förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas.
16 §. Begår embetsman uppsåtligen, på annat sätt, än förut sagdt är, förbrytelse
i sitt embete, för egen fördel, eller för att annan gynna eller skada, eller
eljest till kränkning af allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter
embetsman uppsåtligen, i afsigt som sagd är, sin embetspligt; varde afsatt och, om
56
Lag-Utskottets Betänkande M 35.
brottet det förtjenar, tillika förklarad ovärdig alt i rikets tjenst vidare nyttjas:
var det af förhastande, som embetsmannen sig förgick, och kom deraf ingen eller
ringa skada; dä mä till böter eller mistning af embete pä viss tid dömas.
17 §. Visar embetsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i sitt embete, och är ej särskildt ansvar derå satt; straffes med böter eller mistning
af embetet pä viss tid. Åro omständigheterna synnerligen försvårande, md
till afsättning dömas.
18 §. Innefattar förbrytelse, som i 16 eller 17 § sagd är, tillika annat
nppsåtligt brott eller sådant vållande, hvarå straff efter denna lag följa bör; gånge
som i 4 Kap. 2 g stadgas.
19 §. Nu har embetsman, utan lof eller tillkännagifvet förfall, sig från
tjenstgöring afhållit och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas: kommer han
ej inom tre månader, sedan kallelse i allmänna tidningarne ågått; varde afsatt.
20 §. Begår embetsman brott, derför han till straffarbete eller svårare straff
dömes; varde tillika dömd lill afsättning från embete, som han innehafver, ändå att
brottet utom embetet begånget är: äro omständigheterna synnerligen mildrande:
då mä till mistning af embete pä viss tid dömas.
21 §. Böter, som efter 5, 6, 10, 14, 16 eller 17 § ådömas, må sältas
högst till beloppet för ett år af den lön och öfriga inkomst, som åtfölja det embete,
hvari den skyldige sig förbrutit. Är ej med det embete viss lön eller
annan inkomst förenad; vare bot högst ett tusen Riksdaler.
22 §. Hvad om Statens embetsman här stadgadt är, gälle ock om dem,
som äro satte att förvalta städers, menigheters eller allmänna af Konungen stadfästade
kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om
de tjenstemän, som under embets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda, och om
andre, som förordnade äro att embete eller tjensteärende förrätta.
Skall, till följd af Konungens förordnande, hvad i 19 Kap. 11 och 12 §§
om Statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad eller jernvägsanläggning
stadgadt är, tillämpas å dylik inrättning, som af enskilda personer, menigheter
eller bolag gjord är; varde ock dervid anställd person för brott af sådan
beskaffenhet, som i 15 § nämnd är, straffad efter de i samma § stadgade grunder;
och må den brottslige eller felaktige, om brottet uppsåtligen skett eiler skada
geuom groft vållande timat, ej sedermera kunna i dylik allmän befattning nyttjas.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOHAN BECKMAN, 1863.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
1
N:o 36.
Ank. till Exp.-Utsk. den 19 Juni 1863, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af dels Kongl. Majds nådiga Proposition, angående
antagande af en författning om nya Strafflagens införande och
hvad, i afseende derå, iakttagas skall, dels ock enskilda motioner
i dermed sammanhang egande ämnen.
Omförmälda nådiga Proposition, hvilken blifvit af samtliga Riks-Stånden till LagUtskottets,
behandling öfverlemnad, är af följande lydelse:
”Sedan Kongl. Maj:t vid riksdagens början till Rikets Ständer aflåtit Proposition
om antagande af ny Strafflag och dervid tillkännagifva, att Kongl. Majit vore
betänkt alt framdeles under riksdagens lopp göra nådig Proposition om särskild författning
angående den nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas
skall; så och efter det förslag till sådan författning numera blifvit ularbetadi och i
grundlagsenlig ordning granskadt, vill Kongl. Majit, med bifogande af Stats-Rådets
och Högste Domstolens protokoll i ämnet, härigenom, jemlikt 87 § Regeringsformen,
till Rikets Ständers antagande framställa följande
Förslag;
till
författning 0111 nya Strafflagens införande och hvad, i afseende
derå, iakttagas skall.
1 §. Den Strafflag, som nu gillad och antagen är, så ock hvad här nedan
stadgas, skall till efterlefnad gälla från och med den 1 Juli 1864.
,l Bih. till B. St. Brot. 1863 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 15 Haft. 1
2
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
2 §. Genom nya lagen upphäfvas, med de i 16 och 17 §§ gjorda undantag,
Missgernings- och Straff-balkarna i den å 1734 års riksdag antagna lag, tillika med
alla de särskilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af hvad sagda Balkar
innehålla eller tillägg deri.
3 §. Alla i de öfriga Balkarna af 1734 års lag eller i särskilda lagar eller
författningar gifna straffbestämmelser för brott, å hvilka i nya lagen straff salta äro,
varda likaledes genom denna lag upphäfna, med undantag af hvad i 18 § sägs.
4 §. Der hänvisning i lag eller särskild författning förekommer till straffbestämmelse,
som enligt 2 elier 5 § blifvit upphäfven, skall brott, hvarför sådan hänvisning
gifven är, straffas efter nya lagen, så Iramt straff å det brott deri utsättes:
finnes straff å brottet deri ej utsatt; vare hänvisningen förfallen.
5 §. Brott, som är föröfvadt innan nya lagen bliivit gällande, men för hvilket
dessförinnan straff ej är bestämdt genom dom, som vunnit laga kraft eller ej
öfverklagad varder, skall efter nya lagen straffas, om det straff, som efter samma
lag ådömas bör, är lindrigare, än det, som i äldre lag eller författning för brottet
stadgadt varit.
6 §. Är brott i äldre lag eller författning belagdt med afbön eller utställning
alt skämmas, må det straff ej ådömas. Har sådant straff blifvit, innan nya lagen
trädde i verksamhet, ådömdt, må det ej lill verkställighet befordras.
Landsförvisning eller förlust af ära må ej heller ådömas: finnes å brott, som
endast med landsförvisning straffas skulle, straff i nya lagen utsatt; då skall det
straff tillämpas: i stället för förlust af ära varde förlust af medborgerligt förtroende,
om brottet med sådan påföljd i nya lagen belagdt är, förbrytaren ådömd, efter ty
i samma lag för hvarje fall stadgadt är.
Der förlust af medborgerligt förtroende skulle efter äldre lag eller författning
å brott följa, må dylik påföljd ej åläggas i annat fall, än om förbrytaren dertill efter
nya lagen sig skyldig gjort.
7 §. Till fängelse med arbete skall ej vidare dömas, utan varde, i stället,
fängelse, hvarom i 2 Kap. 6 § af nya lagen skils, ålagdt på lika lång lid, som till
fängelse med arbete dömas bort, dock ej öfver två år: är, innan nya lagen gällande
blef, fängelse med arbete, antingen omedelbart eller såsom förvandlingsstraff, någon
ålagdt; vare det, i afseende på sättet för verkställigheten, så ock vid förening eller
sammanläggning af straff, lika med fängelse efter nya lagen ansedt.
8 §. För böter, som efter äldre lag eller författning äro eller blifva ådömda,
så ock för vitén, hvartill någon är eller varder fälld, skall, vid bristande tillgång,
utom i de fall, som i 9 § sägas, förvandling till annat straff, oberoende af det beslut,
som derom förut må vara meddeladt, ske efter nya lagen, med iakttagande att,
om brottet är föröfvadt innan samma lag gällande blef, vitén och sådana böter, som,
enligt äldre lag eller författning, bort med enkelt fängelse efter Utsöknings-balken
aftjenas, skola till fängelse efter 11 § i 2 Kap. af nya lagen förvandlas, dock att,
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
3
i ty fall, dylikt fängelse ej må på längre tid, än femtiosex dagar åläggas och att
all fråga om utgifvande eller förvandling af sagda böter och vitén kommer att förfalla,
i händelse den dertill dömde skall för andra böter, vid bristande tillgång, un
dergå
högsta lörvandlingsslraff vid vatten och bröd.
9 §. Är i särskild lag eller författning angående landets allmänna hushållning
sådan grund för vissa böters förvandling till annat straff utsatt, att frihetens
förlust kan, såsom förvandlingsslraff, ådömas på längre tid, än femtiosex dagar; då
skall förvandling af dylika böter, vid bristande tillgång hos den bötfällde, eftersagda
grund ske till fängelse; och vare i ty fall, gällande de särskilda föreskrifter, som i
sådan lag eller författning må finnas meddelade i fråga om uttagande och förvandling
af böter, då de till en del kunna af den bötfälldes egendom gäldas.
Förekomma på en gång böter, hvilka, enligt särskilda sådana lagar eller för
fattningar,
som nu nämnda äro, skola efter olika grunder till fängelse förvandlas;
då skall förvandling af hvartdera bötes-slaget särskildt ske och förvandlingsstraffen
sedan sammanläggas; dock må ej, i sådan händelse, tiden för sammanlagda straffet
öfverskrida den tid, som skolat åläggas, om böternas förvandling skett endast efter
den grund, som till längsta fängelsestraffet föranleder.
10 §. Hvad i 2 Kap. 12 och 13 §§ af nya lagen är i afseende å böters
förvandling stadgadt, vare ock, med iakttagande af hvad i 7, 8 och 9 §§ hår ofvan
sågs, gällande i fråga om förvandling af böter, som efter äldre lag eller författning
åro eller varda ådömda.
11 §. Angående förening eller sammanläggning af straff skall, med tillämpning
i öfrigt af hvad i 4 Kap. af nya lagen samt i 7 § här ofvan stadgadt är, till
efterrättelse lända:
1. att då någon, som är till straffarbete på viss tid eller fängelse förfallen, til
lika
gjort sig skyldig till böter, i afseende å hvilkas förvandling till annat
straff sådan grund, som i 9 § sägs, är särskildt bestämd, böterna, vid bri
stande
tillgång, skola, efter ty i nämnda § föreskrifves, först förvandlas och
förvandlingsstraffet sedan* enligt de i 4 Kap. af nya lagen stadgade grunder,
med öfriga straffet förenas;
2. att, om någon, som, i brist af tillgång till sådana böter, som i 10 § omför
mälas,
år till fängelse förfallen, tillika gjort sig skyldig till böter eller vitén,
de der, om de ensamt varit ådömda, bort till fängelse vid vatten och bröd
förvandlas, sistnämnda böter och vitén skola, oberoende af det beslut, som om
deras förvandling förut må vara meddeladt, öfvergå till fängelse, efter ty i 2
Kap. 11 § af nya lagen sägs, och de särskilda fängelsestraffen sedan sammanläggas
enligt 4 Kap. af samma lag;
3. att, vid förening af omedelbart ålagdt fängelse vid vatten och bröd med annat
frihetsstraff på viss lid, hvartdera straffet skall utan minskning ådömas;
4. att, om till sammanläggning förekomma särskilda fängelsestraff vid valten och
4
Lag-JJtskottets Betänkande N:o 36.
bröd, de högsla penringebelopp, som elter äldre lag mot hvartdera fängelsestraffet
svara, skola sammanräknas och straffet derefter enligt samma lag
bestämmas;
5. att, då någon är förfallen till fängelse vid vatten och bröd i tjugo dagar eller
längre tid, i nämnda bestraffning anses inbegripna alla de vitén och böter,
med undantag af sådana, som i 9 § afses, hvartill han i öfrigt må hafva
sig skyldig gjort;
6. att, om någon, som är förfallen till fängelse vid vatten och bröd på kortare
tid, än tjugo dagar, tillika är fälld till böter eller vilen, som ej för bristande
tillgång kunna utgå och förty böra till fängelse vid valten och bröd för
vandlas,
det penningebelopp, som emot fängelsestraffet vid valten och bröd,
efter 2 Kap. 10 § af nya lagen, högst svarar, bör med ådömda botes- eller
vilesbeloppet sammanräknas och fängelsetiden, i förhållande dertill, enligt
sagda lagrum bestämmas; kommande, i händelse den bölfälide, jemte fängelse
vid vatten och bröd, tillika är förfallen till annat frihetsstraff, hvad i af
seende
å böternas öfvergång till delta sednare straff är stadgadt, alt till efterrättelse
lända;
7. att, om någon, som för brott, begånget innan nya lagen gällande blef, är
vorden fälld till vitén eller sådana böter, hvilka, enligt äldre lag eller författning,
kunnat, vid bristande tillgång, aftjenas med fängelse efter Utsök
nings-Balken,
tillika är skyldig till frihetsstraff i minst två år, all fråga
om utgifvande eller förvandling af nämnda vitén eller böter kommer alt
förfalla;
8. att hvad 5, 6 och 7 punkterna innehålla skall tillämpas, ändå alt böter eller
vitén, hvarom der förmäles, förut blifvit, för bristande tillgång, till annat straff
förvandlade;
9. att, om till verkställighet på en gång förekomma flera domar, hvarigenom samme
person blifvit dömd till straff, som, efter ty i 2, 4, 5, 6, 7 och 8 punkterna
stadgadt är, ej kunna, jemte hvarandra, fullt verkställas, Konungens Befallningshafvande
åligger att om förhållandet göra anmälan hos vederbörande
Ilof—Rätt, som förordnar, huru straffen sammanläggas skola.
12 §. Der nya lagen utsätter särskildt straff för återfall i brott, skall det
straff ådömas, efter ty i 4 Kap. 11 § af samma lag sägs, ändå att straffet för förra
brottet efter äldre lag eller författning ådömdt varit.
15 §. De i 5 Kap. af nya lagen gifna bestämmelser skola ock tillämpas i
afseende på gerningar, som äro föröfvade innan nya lagen gällande blef. I fråga
om den i sagda kapitel stadgade tid för åtal eller doms verkställande, skall afseende
göras å det straff, hvarmed brottet i nya lagen belägges; dock så, alt den, som
fter äldre lag är lill frihet från åtal berättigad, njuter den frihet till godo, ändå
11 brottet efter nya lagen åtalas kunde.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
5
14 §. Har allmän åklagare, innan nya lagen blifvit gällande, talat å brott,
som efter äldre lag hört under allmänt åtal, men efter nya lagen endast af målsegande,
eller efter hans angifvelse, åtalas kan; varde öfver det åtal dömdt, ändå att
målseganden ej äskar fullföljd deraf.
15 §. Stadgande i äldre lag eller författning om skadestånds förvandling till
kroppsstraff skall ej vidare tillämpas.
16 §. Af Missgernings-Balken i 1734 års lag bibehållas följande stadganden:
1. Enär, ulan veterligen föregången sjukdom, någon linnes ligga död, skall när
maste
kronobetjent vara pligtig att genast, vid erhållen kunskap härom och i
närvaro af tvänne tillkallade trovärdige män, undersöka, om den döde af egen
elier andras handaverkan omkommit, samt, då minsta anledning dertill finnes,
förhållandet skyndsamineligen inberätta till Konungens Befallningshafvande eller
Domaren, som, efter omständigheterna, eger förordna, huruvida besigtning af
Provincial-medikus och undersökning vid domstol må finnas nödig eller icke,
innan den döde får begrafvas.
2. Hvar som något hittar, han bör det genast kungöra, och lysa låta tre sönda
gar
å rad, i närmaste kyrka å landet, eller i alla stadens kyrkor, så ock å
Häradsting eller Rådstufva. Kommer den, som mist häfver, och viser att det
hörer honom till; tage sitt åter, och gifve skälig hittelön. Kommer han ej
inom natt och år, sedan lyst är; tage Konungen två delar och tridiung den
som bitte.
5. Af nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat slikt, der ej finnes egare till, tage
jordegare halft och hallt den som hille. Är det gammalt mynt, guld, silfver,
koppar, metall eller andra konststycken; då bör han det Konungen bjuda. Löser
Konungen det in, gifve honom fulla värdet och en åttondedel dertill; den
lösen behålle han som hille. Om strandvrak och skeppsfynd urskils i Sjölagen.
1.'
4. Hittar man häst, oxe, ko, får, get eller hvad fä det är; låte en gång lysa, och
njute af egaren foderlön och all annan kostnad, sedan den nytta räknad är, som
han af ty halt. Nu är skälig misstanka mot den, som säger sig hittat hafva;
då skall han sig urtjufva göra nied' lysninga vittnen och sjelf sins ed att han
det fä ej af illvilja och list, utan som driftefä, upptog. Kommer ej han inom
natt och år, som rätter egare är; då ege han fä, som hille.
5. Klandras det, som stulet är, och säger man sig det köpt hafva, eller vill på
annat sätt genom fångesman, eller vittnen, visa sin rätt; då skall det gods i
Rätten, eller hos bofast man, insältasj.’ och fångésmannen eller vittnen framhafvas.
Sker det inom den lid, sorn Domaren förelägger; vare han saklös,
som ifrån sig leda gitter, och svare då den, som det ledes till. Kan han ej
visa laga fång; gifve ut det, som klandras, och gore sig urtjufva med sjelf
sins ed, om Domaren det skäligt pröfvar. Gitter han ej eden gånga; stånde
8 Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
tjufsrätt. Häfver han vittne, alt han det redligen köpt, ändå all han ej fångesman
framskaffa kan; vare saklös.
6. Ingen må sjelfvillig! taga åter det han vidkännes, ehvad det är från honom
stulet, eller lian det tappat häfver; utan lite Befallningshafvanden eller Domaren
derom till: dock må han det återtaga af den, som är lösker man eller misstänkt
att vilja rymma, eller der stulet gods å färsk gerning finnes.
7. Nu häfver man vån å, eller någon kunskap, hvart tjuf eller tjufnad är kommen;
begäre då lof af Häradsfogde eller Länsman å landet, eller af Borgmästare
och Råd i staden, att der ransaka, och säge hvad han häfver mist,
och hurudant, så ock sina skäl dertill: såsom, att den misstänkte förr stulit;
eller alt sådana tjufsaker hos honom sedda äro; eller alt han dem försålt; eller
att han håller sig undan och synes taga sak å bak; eller varit i sällskap
med andra, som tjufnaden med skäl tillvitas kan: i dessa och flera sådana
fall må ransakan honom ej nekas; utan färe han dit med tvänne Nämndemän
eller tvänne edsvurna Stadstjenare, eller ock andra goda män, och förkunne
der byamän eller husbonden, alt de dit sände äro. Finnes ej det man
ransakar efter; bevise då den, som ransakan begärde, eller gånge ed, att han
sitt mist häfver, och ej af illvilja ransakning sökt. Ej må man annorlunda ransaka
af sjelftagen magt.
8. Är ej husbonden sjelf hemma, utan hustrun; gånge ransakan för sig likafullt.
Är han ogift, och låter någon annan huset förestå; vare lag samma.
17 §. Genom hvad i 2 § blifvit förordnadt skola ej anses upphäfna
de i särskilda författningar förekommande stadganden om försäljning eller nllemnande
af gift, så ock om olofligt innehafvande af arsenik;
de i fråga om verkställighet af straffarbete och fängelsestraff i särskilda för
fattningar
meddelade föreskrifter;
Kongl. Förordningen den 26 Oktober 1858, angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning; och
Kongl. Förordningen den 23 Oktober 1860, angående ändring i gällande bestämmelser
om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära.
18 §. Från hvad i 3 § stadgadt är, undantagas straffbestämmelser för följande
fall;
1. efter krigslag, för brott af dem, som till krigsmagten höra eller i och för
embete eller tjenst under sådan lag lyda;
2. efter särskild lag, för fel, som af dem, hvilka i Konungens eller andra Kongliga
personers hof tjena, i sådan tjenst begås;
3. efter särskilda lagar, författningar, instruktioner eller taxor, för fel eller försummelser
af embels- eller tjenstemän, i vissa fall, de der i nya lagen ej
uttryckligen nämnda äro:
Lag-Utslcottets Betänkande N:o 36.
7
4. efter särskilda författningar, för sådana brott af ungdom vid skolor eller uni
versitetet
sorn med disciplinära straff beläggas må.
19 §. I stället för hvad 1 Kap. Straff-Balken af 1734 års lag innehåller,
skall följande, i fråga om åtal af brott och om häktning, till efterrättelsa lända:
1. Allmän åklagare skall tala å brott, som under allmänt åtal hörer, ändå att
angifvelse derom ej sker.
2. Under allmänt åtal höra alla brott, som ej i lag uttryckligen undantagna
finnas. Innefattar en handling flera brott, och hörer någotdera under allmänt
åtal; då ege ock slikt åtal för de öfriga rum, ändå att de eljest derifrån undantagna
äro.
3. Allmän åklagare vare ock pligtig att utföra åtal å brott, som hos honom af
målsegande angifves, der brottet ej är sådant, alt det endast af målseganden
åtalas må, efter ty i lag stadgadt finnes.
4. Sedan, på sådan angifvelse, som i 5 punkten sägs, den tilltalade svarat vid
domstolen eller bevisning emot honom blifvit der löredragen, må ej'återkallelse
af angifvelsen ligga i vägen för åtalets fullföljd. Har målseganden sjelf i sådant
mål talan anställt, och nedlägger han den, sedan ransakning börjad är,
bafve ock allmän åklagare rätt alt, på sitt ansvar, målet fullfölja, om han skål
dertill finner.
5. Den, som misstankes att hafva begått brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete,
dock ej under två år, elter lag följa kan eller för hvilket förlust af medborgerligt
förtroende för alltid stadgad är, skall i häkte tagas.
6. Misstankes någon alt hafva begått brott, som ringare är, än i 5 punkten sägs,
men hvarå dock straffarbete efter lag följa kan; den må ock i häkte lagas.
Häfver han embete eller tjenst, eller fast egendom, eller eljest stadigt hemvist
eller yrke, och kan det ej skäligen befaras, att han afviker, eller alt han, genom
undanrödjande af bevis eller egendom, sakens tillbörliga utredning hindrar; då
skall han på fri fot lemnäs.
7. Okänd person, som undandrager sig att uppgifva sitt namn eller sin hemort
eller mot hvilken skälig anledning förekommer, att hans uppgift derom är
osann, må, till dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseenden vinnes, i häkte
tagas, ändå alt brott, hvarför han misstänkes, endast med fängelse eller böter
belagdt är.
8. Ej må någon såsom misstänkt häktas, der ej misstanke på sannolika skål
grundad är.
9. Konungens Befallningshafvande i länet, så ock Borgmästare och Råd i stad,
ege förordna om häkte å viss person, som för brott misstänkt hålles, efter
ty i 5, 6 och 7 punkterna sägs: håfve ock Kronofogde eller Länsman å landet
och Stadsfiskal i stad magt att, på eget ansvar, sådan person häkta eller
häkta låta.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
10. Den, som begålt brott och å bar gerning eller flyende fot träffas, må af en
livar gripas, om brottet är sådant, som i 5 eller G punkten sägs, eller om
han, ändå att brottet ringare är, efter 7 punkten häktas kan.
En hvar håfve ock rätt att gripa den, sora, efter Konungens Befallningshafvandes
lysning, för brott häktas bör.
11. Är någon gripen efter 10 punkten, eller eljest utan att sådan åtgärd till hans
häktning vidtagen blifvit, sorn i 9 punkten sägs; då skall den, som honom
gripit, utan dröjsmål anmäla förhållandet hos Konungens Befallningshafvande,
eller Kronofogde eller Länsman å landet, eller Borgmästare och Råd i stad,
som pröfvar, om den gripne skall i häkte sältas eller genast lösgifvas.
12. Hvad om Konungens Befallningshafvande eller Borgmästare och Råd här.sagdt
är, gäfle äfven om Polisembetsman, der sådan för viss ort eller stad särskildt
förordnad finnes.
13. Varder embets- eller tjensteman häktad; då skall anmälan derom, ulan dröjsmål,
göras hos bans närmaste förman.
14. Ren, som häktad är, skall ock utan dröjsmål till allmänt häkte föras.
15. Inom hvad tid häktad person skall inställas vid den Rätt, som bar alt ransaka
om brottet, hvarför häktningen skett, derom lände till efterrättelse hvad särskildt
stadgadt är. . i
IG. Finner Rätten brottet vara af den beskaffenhet, alt den tilltalade derför ej häk
tas
bort, eller saknas eljest giltiga skäl för häktningen; varde den tilltalade
lösgifven. Är brottet sådant, alt han mot borgen må på fri fot vara, och
ställer han den säkerhet, vare lag samma.
17. Nu finner Rätten, emot tilltalad person, som på fri löt är, sådana omständigheter,
alt han förty häktas bör; förordne då om bans häktande.
18. Rätten ege alt häktad person lösgifva, när omständigheterna dertill föranleda,
utan hinder af beslut, som om häktningen förut fattadt varit.
19. Öfver Rättens beslut om häktning eller om häktad persons qvarhållande i
häkte må klagan af denne föras genom särskilda besvär; dock gånge beslutet
ej dess mindre i verkställighet. I ty mål vare klagan ej till viss tid inskränkt.
20. Varder den, som häktad är, frikänd; gifve Rätten honom lös, så framt han
ej skall i häkte hållas för annat brott, än det, hvarifrån han frikänd blef.
Hafva vid Under-Rätt synnerligen besvärande omständigheter mot honom förekommit;
ege Under-Rätten förordna, att han skall i häkte förblifva, till dess
Under-Rättens dom vunnit laga kraft eller Ilof-Rätt annorlunda förordnat.
21. Kan häktad person ej säkert vårdas utan särskildt fängsel; då må han dermed
beläggas, dock ej annorlunda, eller på längre lid, än säkerheten fordrar.
A häktad person må ock kroppsransakan företagas, till utrönande, om han
något
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
något på sig häfver, hvaraf säkerheten i häktet, eller under hans forslande,
äfventyras kan.
22. Häkte skall vara så beskaffad!, att det ej för den häktades helsa menligt är.
Ej skola flere personer i ett rum sättas, der det undvikas kan. Finnas ej
särskilda rum för alla, skola dock ej de, som för ringare brott häktade äro,
hållas tillsamman med dem, som för gröfre brott i häkte sitta; ej heller personer
af olika kön i ett rum förvaras. Ej må häktad person hållas tillsammans
med den, som straffarbete eller fängelsestraff undergår.
25. Hen, som häktad är, skall af allmänna medel förses med sund och nödtorftig
kost, så ock annan förnödenhet. Vill och kan han påkosta sig bättre underhåll
eller större beqvämlighet, än i häktet allmänneligen bestås; vare det honom
tillåtet, såvidt ej derigenom ordningen inom häktet störes eller säkerheten
i den häktades vård äfventyras kan.
24. Häktas qvinna, som spädt barn häfver, och kan det ej annorstädes uppehälle
och skötsel njuta; då må hon det hos sig hafva och tili dess föda undfå hälften
mot hvad henne sjelf hestås.
25. Blifver häktad person sjuk; njute på allmän bekostnad vård och läkemedel efter
sjukdomens beskaffenhet. Kan han ej inom häktet vårdas; varde då förvarad
å annat ställe, der han tjenlig vård njuta kan.
26. Ej skall häktad person till arbete tvingas. Vill han arbeta; bafve der lof till,
om han sjelf tjenligt arbete sig förskaffar, eller tillgång dertill inom häktet
finnes.
27. Häktad person vare ej förment att läsa eller skrifva; dock må han ej bref
afsända eller emottaga, utan att han lof dertill fått af häktets föreståndare.
Sådant lof må ej vägras, der den häktade medgifver, alt brefvet läsas må,
och dervid finnes, alt det ej innehåller något, som kan brottets upptäckt eller
ransakningens gång hindra, ellet hvaraf ordningen inom häktet störas eller
säkerheten i den häktades vård äfventyras kan, ej heller der brefvet är stäldt
till Konungens Befallningshafvande eller annan, som tillsyn öfver häktet häfver.
28. Häktad person vare ej heller förment alt besök emottaga, utan gifve häktets
föreståndare dertill lof, om ej sådan omständighet förekommer, som till vägran
af brefs emottagande föranleder efter 27:de punkten; ege dock föreståndaren
viss tid utsätta, å hvilken besöket ske skall, så ock låta en eller flere personer
dervid när vara, om så nödigt finnes.
20 §. Följande §§ i Bättegångs-Balken af 1734 års lag erhålla följande förändrade
lydelse:
20 Kap. 4 §.
pöftslfinol ne ;f sw^vilisskinöH fmgijgsmiiuhms* d fs BtfitöR? menn
I brottmål må förlikning med målsegande ej ligga i vägen för åtalsrätt, som
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afä. 15 Käft. 2
10 Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
allmän åklagare efter lag tillkommer. Vill målsegande förlikas om skadestånd;
håfve der iof till.
25 Kap. 5 §.
I brottmål, ehvad de äro svårare eller mindre, håfve ej någon lof att vädja,
antingen mot värjemålsed, böter, eller kostnad och skada, som Underrätt i ty fall
ålagt, utan må den, som ej nöjes åt dess dom, besvära sig deröfver i Hof-Rätten
inom hälften af den tid, som lagvadda saker der fullföljas böra. Gör han det ej;
bafve ej talan deri vidare. År någon tilltalad för brott, som i lagen med dödsstraff
belagdt är, eller är någon dömd till straffarbete på lifstid eller till förlust af medborgerligt
förtroende för alltid; då skall domen underställas Hof-Rättens pröfning.
21 §. I stället för hvad genom Kongl. Förklaringen den 29 Juli 1812 och
Kongl. Brefvet den 29 Januari 1817 är stadgadt i fråga om hemställan under
Konungens pröfning af Hof-Rätts dom, skall till efterrättelse lända, att Hof-Rätts
dom endast rörande den, som blifvit till dödsstraff dömd, skall Konungens pröfning
underställas.”
Härjemte har Utskottet erhållit del af de i Stats-Rådet och Högste Domstolen
i ämnet hållna protokoll; och har Utskottet, i sammanhang härmed, till behandling
företagit särskilda till Utskottet remitterade motioner, väckta
inom Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr Staaff, hvilken (motionen N:o 2 1) yrkat,
att 25 Kap. 5 § Rätlegångs-Balken måtte erhålla följande lydelse: ”1 brottmål —
— — f°gel och djurfång. Underrätts dom, hvarigenom någon blifvit ansedd saker
till döden eller lifstids fängelse, må ej i fullbordan gå, utan sände Underrätt ransakning
och dom genast in till Hofrätten, alt der vidare pröfvas och skärskådas”; —
inom samma Riks-Stånd af Herr Carlén, hvilken (motionen N:o 154) yrkat,
att, med upphäfvande af 1 Kap. 2 § Strall-Balken, mätte antagas den häktningslag,
som vore al Lag-beredningen föreslagen, med de ändringar, som påkallades af förslaget
lill strafflag, och de inskränkningar, som betingades af nu gällande rättegångsordning;
—
inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdagsfullmägtigen Erik Jonsson från Westmanlands
län, hvilken (motionen N:o 177) föreslagit, alt 1, 2 och 5 §§ af 15 Kap.
Missgernings-Balken måtte upphäfvas och ur lagen utgå; hvarjemte motionären yrkat
alt ”de hit hänförliga stadganden i kyrkolagen måtte i förhållande dertill ändras”, —
ett yrkande hvaröfver Utskottet kommer alt genom särskildt Betänkande meddela
utlåtande;
inom samma Riks-Stånd af Riksdagsfullmägtigen Paul Andersson från Jemtlands
län, hvilken föreslagit, att det stadgande, som genom Kongl. Förordningen den 7
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
11
Mars 1855 tillkommit i 1 Kap. 2 § Missgernings-Balken, måtte upphäfvas och
nämde § återföras till den lydelse, den förut egde; — samt
likaledes inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdagsfullmägtigen Erik Mallmin från
Westmanlands län, hvilken (motionen N:o 419) hemställt om upphäfvande af ”så
väl alla utaf domstol hittills meddelade vitesförbud mot åverkan m. m., som ock
domstolarnes rätt att vidare stadga dylika vitén.”
Såsom af ofvan intagna förfallningsförslag synes, kunna de deri meddelade stadganden
hänföras till följande hufvudämnen, nemligen:
1. tiden, från hvilken den föreslagna nya Strafflagen skall till efterlefnad gälla;
2. de stadganden, som genom nämnde strafflag skola anses upphäfda och, i sammanhang
dermed, hvad som är alt iakttaga i afseende å brott, hvilka blifvit
begångna, men ej straffade, under den tid de upphäfda lagarna ännu voro gällande,
samt huru förhållas skall i afseende på vissa slag af straff, som i den
nya lagen ej äro antagna;
3. de lagar, som framgent skola blifva gällande och således icke skola anses vara
upphäfda genom den nya lagen;
4. stadganden i fråga om åtal af brott och om häktning samt huru med häktad
person förfaras skall; och
5. några förändrade stadganden i afseende å rättegången, hvilka i sammanhang med
nya Strafflagen funnits nödiga.
Utskottet, som genom sitt nästföregående Betänkande meddelat utlåtande öfver
den af Kongl. Majit föreslagna nya Strafflag och dermed jemfört bestämmelserna
i nu förevarande förslag, bar funnit detsamma icke lemna rum för några väsendtligare
anmärkningar, och endast ansett några få förändringar, för hvilka här nedan
skall redovisas, deri nödiga. Med detta förslag sammanfalla ock Herr Carléns samt
Riksdagsfullmägtige Erik Jonssons och Paid Anderssons ofvanberörda framställningar;
och som Utskottet icke funnit skäl till afvikelse från förslagets stadganden i dessa
delar, anser Utskottet något vidare utlåtande öfver nämnda framställningar icke erfordras.
Hufvudsakligen enahanda är ock förhållandet med Herr Staajfs omförmälda
motion. Väl skiljer den sig ifrån det Kongl, förslagets stadgande så till vida, att,
enligt det sistnämnda, underställning alltid skulle ega rum, då någon vore tilltalad
för brott, som i lagen är belagdt med dödsstraff, ehvad sådant straff blifvit ådömdt
eller icke, hvaremot Herr Staaff föreslagit underställning blott i det fall alt ”någon
blifvit ansedd saker till döden”, — äfvensom deruti, att Herr Staaff förbigått det
fall, att någon blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende för alltid, hvilken
12
Lag- UisJcoiiels. Beiänlmnäc M:o. 86.
omständighet deremot enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle gifva målet karakteren af
underställningsmål. Detta sistnämnda synes dock betingadt af sjelfva påföljdens beskaffenhet,
hvilken ej heller för den mindre upplyste innebär samma eggelse till målets
fullföljd i högre instans, som då fråga är om något af de egentliga straffen.
Och i förra hänseendet synes något fullt giltigt skäl ej förekomma till afvikelse från
den hittills i lagstiftningen gällande, genom Kongl. Förordningen den 20 December
1851 sladfästade princip, hvilken är densamma, som blifvit antagen i Kongl. Maj:ts
förevarande förslag. De få brott, för hvilka, enligt förslaget till strafflag, dödsstraff
kan följa, äro nemligen af den svåra art, att de icke ulan våda för samhällsordningen
kunna lemnäs ostraffade, — och denna omständighet synes utgöra ett fullgiltigt
skäl för ifrågavarande undantag från den eljest följda grundsats, att betrakta underställningen
såsom ett skyddsvärn för den tilltalade.
Hvad åter angår Riksdagsfullmägtigen Erik Mallmins ofvanberörda motion, så
synes det visserligen ligga i sakens natur, att genom de i 24 Kap. af förslaget till
strafflag förekommande ansvarsbestämmelser för åverkan och med afseende å den
latitud, som jemväl dervid är iakttagen, någon vidare tillämpning af särskildt meddelade
vitesförbud elier något ytterligare meddelande af sådana förbud icke kan ifrågakomma.
Men för ytterligare tydlighet härutinnan har dock Utskottet i 5 § af förevarande
förslag, bland de stadganaen, som skulle upphäfvas, jemväl infört vitesförbud,
hvilket förtydligande Utskottet ansett utan olägenhet kunna ske. Deremot anser Utskottet
den enklaste doktrin kunna afgöra, att, om ofian ämna a strafflag och promulgationsförfattning
antagas, rättigheten för domstol att stadga särskildt vite mot deri
omförmälda förbrytelser jemväl förfallit. Synnerligast blir detta förhållandet, om, på
sätt Utskottet, enligt hvad nyss är nämndt, ansett sig böra föreslå, ordet vitesförbud
tillägges i förevarande författningsförslags 5 §; ty en hvar lärer väl inse, att sedan
lagstiftaren förklarat alla tillförene meddelade vitesförbud uppbäfda, en domstol icke
kan ega att annullera verkningarna af ett sådant förklarande genom att derefter meddela
nya sådana förbud.
De förändringar Utskottet för öfrigt funnit i förslaget nödiga, äro följande:
I t § har Utskottet, med afseende å den tid, som sannolikt kommer att förflyta
innan Rikets Ständers svar å Kongl. Maj:ts Proposition med förslaget till Strafflag varder
expedieradt, samt de omgångar, sorn sedermera kunna blifva förenade med lagens
promulgerande, förändrat tiden för strafflagens trädande i kraft till den 1 Januari
4865.
I 11 § 2 mom. af Kongl. Maj:ts förslag är på första raden hänvisning gifven
till 10 §. Som denna siffra uppenbarligen endast är ett skriffel i stället för § 9,
är rättelse härutinnan af Utskottet föreslagen.
I 11 § 9 mom. har Utskottet, i analogi med hvad Utskottet genom sitt nästföregående
Betänkande hemställt, rörande lydelsen af 4 Kap. 8 § af förslaget till
Strafflag
Lag- Utskottets Betänkande. N:o 36.
13
Strafflag, ur ordställningen ”jemte hvarandra fullt verkställas” uteslutit ordet fullt,
äfvensom förändrat uttrycket ”vederbörande Hof-Rätt” lill Hof-Rätten.
Slutligen har Utskottet ur 19 § 16 mom. uteslutit sista punkten, hvilken synes
från det först inom Justitie-departementet uppgjorda och Högste Domstolens pröfning
underställda förslaget hafva i det Rikets Ständer nu förelagda kommit att inflyta
blott genom en felskrifning, enär, enligt sistnämnda förslag, borgens ställande
icke i något fall är stadgadt för rättigheten att vistas på fri fot.
På grund af hvad nu blifvit anfördt, hemställer Utskottet vördsamt,
det Rikets Ständer, med förklarande att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
nådiga Proposition ej kan oförändrad bifallas, mätte, under
förutsättning att ny Strafflag varder antagen, för sin del
besluta en författning om nya Strafflagens införande och hvad,
i afseende derå, iakttagas skall, lika lydande med den af Kongl.
Maj:t i sådant hänseende föreslagna författning, utom i nedan
stående
delar, hvilka erhålla följande förändrade lydelse, nemligen:
i
ff.
Ben Strafflag, som nu gillad och antagen är, så ock hvad här
nedan stadgas, skall till efterlefnad gälla från och med den i
Januari 1865.
3 §.
Alla i de öfriga Balkarna af 1734 års lag eller i särskilda
lagar, författningar eller vitesförbud gifna straffbestämmelser för
brott, d hvilka i nya lagen straff satta äro, varda likaledes genom
denna lag upphäfda, med undanlag af hvad i 18 § sägs:
11 § 2 mom.
att, om någon, som, i brist af tillgång till sådana böter, som i
9 § omförmälas, är till fängelse förfallen, tillika gjort sig skyldig
till böter eller vitén, de der, om de ensamt varit ådömda, bort
till fängelse vid valten och bröd förvandlas, sistnämnda böter och
vilen skola, oberoende af det beslut, som om deras förvandling
förut må vara meddeladt, öfvergå till fängelse, efter ty i 2 Kap.
11 § af nya lagen sägs, och de särskilda fängelsestraffen sedan
sammanläggas enligt 4 Kap. af samma lag;
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 15 Eäft. 3
14
Lag- Utskottets Betänkande N:o 36.
ii § 9 mom.
att, om till verkställighet pä en gång förekomma flera domar,
hvarigenom samme person blifvit dömd till straff, som, efter ty i
2, 4, 5, 6, 7 och 8 punkterna stadgadt är, ej kunna, jemte
hvarandra, verkställas, Konungens Befallningshafvande åligger att
om förhållandet göra anmälan hos Hof-Rälten, som förordnar,
huru straffen sammanläggas skola.
i9 $ i6 mom.
Finner Rätten brottet vara af den beskaffenhet, att den tilltalade
derför ej häktas bort, eller saknas eljest giltiga skäl för häktningen,
varde den tilltalade lösgifven.
Stockholm den 18 Juni 1863.
Reservationer:
Af Herr Domprosten Björling, hvilken reserverat sig deremot, att genom förevarande
lagförslag skulle upphäfvas stadgandet i 1 Kap. 2 § Missgernings-Balken,
sådant detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 7 Mars 1855; yrkande Herr
Domprosten bibehållande af den i berörda lagrum stadgade straffbestämmelse för den,
sorn. utan att vara prest, i annat fall än särskildt medgifvet är, förvaltar sakramenten
och efter varning dermed ej afstår;
af Herr Doktor Forssell, som instämt med Herr Domprosten Björling.
Stockholm, tryckt hos N. Marcus, 1863.
Lag-Utskottets Utlåtande ,JS/f! 37.
1
JW 37.
Ank. till Exp.-Utsk. den 29 Juni 1863, kl. 12 midd
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af Kyrkolagens stadgande
i fråga om sättet att begrafva sjelfspilling ar och dem,
som i lifstiden fört ett ogudaktigt lefverne.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt och till Lag-Utskottets behandling
öfverlemnad motion (N:o 177) har Riksdagsfullmägtigen Erik Jonsson från
Westmanlands län yrkat, att 1, 2 och 3 §§ i 13 kapitlet Missgernings-Balken
mätte npphälvas samt de dit hänförliga stadganden i Kyrkolagen i förhållande
dertill ändras. Af nyssnämnda §§ innehåller Usta den föreskrift, att, der någon
med vilja förgör sig sjelf, dess kropp skall af skarprättaren till skogs föras ocl^ i
jord gräfvas, men att, om förgörelsen skett i hufvudsvaghet, raseri eller annan sådan
vånda, den döde må af annat folk handteras och begrafvas. I 2:dra § är straff
utsatt för den, hvilken kan frälsa hans lif, som upphängt sig sjelf, men icke goldet;
och 3:dje § bestämmer, att der någon, som fört ett ogudaktigt lefverne, finnes
ligga död och ingen vet, huru han omkommit, han skall i kyrkogård afsides läggas.
Något ställe, som afser det i 2 § omförmälda fall, finnes ej i Kyrkolagen.
De ämnen åter, som innefattas i 1 och 3 §§, förekomma jemväl i 18 kap. 12 §
Kyrkolagen, hvilket lagrum har följande lydelse: ”Med deras begrafning, sorn
hafva fört ett ogudaktigt lefverne och dö uti grofva synder, skall Prestep sig icke
förhasta, utan det hos verldslig rätt angifva, att deröfver må ransakas och dömas,
huru med deras begrafning förhållas skall, öfver sjelfspillingar ransakas och dömes
i lika måtto vid verldslig rätt”.
Den del af Erik Jonssons motion, hvari yrkas upphäfvande af de tre första
§§ i 13 kap. Missgernings-Balken, har redan blifvit af Utskottet besvarad i dess
Betänkande N:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition angående antagande
al en författning om nya Strafflagens införande; och som Utskottet i
samma betänkande tillstyrkt upphäfvande genom den af Utskottet föreslagna nya
Strafflagen af ifrågavarande tre §§, återstår nu för Utskottet att behandla motionens
sednare del rörande ändring af Kyrkolagen.
Af den anförda lydelsen utaf 18 kap. 12 § Kyrkolagen visar sig, att detta
lagrum har någon betydelse allenast i sammanhang med 1 och 3 §§ af 13 kap. Missgernings-Balken.
så att, om, på sätt Utskottet tillstyrkt, dessa §§ upphöra att vara
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 16 Haft.
2
Lag-Utskottets Utlåtande JVs> 31.
lag och det af Utskottet afgifna förslag till ny Strafflag, deri de i samma §§ omförmälda
fall icke förekomma, utan ändring i denna del antages, stadgandet i 18
kap. 12 § Kyrkolagen måste anses hafva med detsamma i sjelfva verket förlorat
ali gällande kraft.
Frågan är således om härvid bör få bero eller om och i hvad mån de i allmänna
lagen hittills inrymda bestämmelser rörande sättet för deras begrafning,
hvilka sjelfve beröfvat sig lifvet eller i lifstiden fört ett ogudaktigt lefverne, må
öfverffyttas till Kyrkolagen, der det eller de stadganden, som i detta afseende
kunna anses nödiga, torde, i följd af sakens beskaffenhet, rätteligen hafva sin plats,
pä sätt med flera i likartade fall meddelade föreskrifter redan nu eger rum.
Att genom fullkomlig tystnad härutinnan medgifva, det begrafning finge ske
med vanlig högtidlighet äfven efter den, som uppsåtligen sjelf beröfvat sig lifvet,
kornrne sannolikt att röna ett bestämdt ogillande hos en stor del af folket, sorn
hyser afsky för både sjelfmordet och sjelfspillingen och hvars religiösa känsla skulle
finna sig sårad, om icke någon skilnad iakttages i sättet för sjelfspillingens begrafning
och dess, som dött en naturlig död, synnerligen så länge Kyrkolagens 9 och
10 §§, af hvilka den förra stadgar mindre högtidlig begrafning för nyfödda barn, som
dött innan de fått döpelsen, och den sednare föreskrifver, att mördade oäkta barn
skola läggas afsides pä kyrkogården, fortfara att gälla.
A andra sidan anser Utskottet grundade anmärkningar kunna framställas
emot bibehållande af dels den skilnad, som enligt 13 kap. 1 § Missgernings-Balken
eger rum i afseende å sjelfmördares begrafning och dels hvad i samma kapitels 3
t; finnes stadgadt rörande dem, som i lifstiden fört ett ogudaktigt lefverne. Det
kan nemligen med skäl ifrågasättas, om den, som begår sjelfmord och sålunda beröfvar
sig det, hvars förlust lagen utsätter såsom det hårdaste straff, dervid någonsin
handlar alldeles frivilligt eller utan inverkan af de orsaker, som i sednare momentet
af 1 § utmärkas med orden: ”hufvudsvaghet, raseri eller annan sådan vånda”; och
säkert är, att i sednare tider detta morn. blifvit nästan uteslutande tillämpadt på
sjelfspillingar. Likaledes måste numera stadgandet i 3 § anses såsom fullkomligt
föråldradt. Åtminstone känner Utskottet knappt något fall, deri denna § hos domstolarne
vunnit tillämpning.
Utskottet, sorn, på grund af hvad nu blifvit anfördt, anser, att alla sjelfspillingar
böra på enahanda sätt i stillhet jordfästas samt att för det i 13 kap. 3 § Missgernings-Balken
omförmälda fall någon lagstiftning icke erfordras, får alltså vörd
samt
föreslå,
att för den händelse, Rikets Ständer bifalla Utskottets förslag
till ny Strafflag, hvarigenom 13 kap. 1 § Missgernings-Bal
ken
blifvit upphäfdt, Rikets Ständer måtte för sin del besluta
en författning af detta innehåll:
”Med upphäfvande af 12 kap. 18 § Kyrkolagen förordnas,
att detta lagrum skall erhålla följande lydelse:
Har någon förgjort sig sjelf, hans kropp skall i stillhet å
kyrkogård jordfästas;
Och kommer denna författning att tillämpas från och med
den dag, den föreslagna nya Strafflagen blifver till efterlefnad
gällande”.
Stockholm den 26 Juni 1863.
Lag-Utskottets Utlåtande JW 37.
Reserv ationer:
Af Doktor Petrelli: ”När viri granskningen af förslaget till Författning om
nya Strafflagens införande inom Lag-Utskottet fråga uppstod om de lagstad gande
n, som genom berörde Strafflags antagande komma att upphäfvas, så kunde
man ej underlåta att taga i betraktande äfven hvad vår nu gällande lag uti Missgernings-
och Straff-Balken stadgar angående vissa slag af begrafningar. Härvid
ansågs då tjenligt att låta dessa lagstadganden på det sättet abrogeras, att i deras
ställe lämpliga stadganden skulle i Kyrkolagen införas. Lag-Utskottet har nu
uppgjort ett förslag i berörda hänseende. Men mot detta förslag får jag vördsamt
reservera mig med anledning af dess ofullständighet. Utskottet har nemligen
endast ofullständigt behandlat frågan om sjelfspillingars begrafning, i thy att
det blott fästat afseende på sådana olycklige, som i lekamlig måtto afhändt sig lifvet.
Men beklagligtvis lärer det väi icke saknas sådana menniskor, hvilka, utan
att vara egentliga sjelfspillingar i lekamlig måtto, dock äro det i andelig: sådana
som uti ogudaktighet och nådeförakt framhärda till det lekamliga lifvets slut och
sä dö uti sin obotfärdighet. Men huru skall väl förhållas med sädanas begrafning,
sedan de derom nu gällande stadgar upphäfvas genom nya Strafflagens införande?
Frågan härom lärer väl icke få lemnäs obesvarad, om ej en lucka skall lemnäs i
vår lagstiftning, tillskyndande betänkliga olägenheter. Ty Kyrkolagen, sedan den
uti 1 § af 18 kapitlet stadgat, att de, som kristligen lefvat hafva, skola, når de dö
från denna verlden, ärligen och på behörigt sätt till grafven befordrade varda, bjuder
sedermera i 12 §, att med deras begrafning, som hafva fört ett ogudaktigt lefverne och
dö i grofva synder, skall pr esten sig icke förhasta, utan det hos verldslig Rått angifva,
att deröfver må ransakas och dömas, huru med deras begrafning förhållas skall. Men
om nu hvad den verldsliga lagen i sådant fall stadgar, upphäfves utan att lämpligt
stadgande i det stället intages i Kyrkolagen; efter hvad lagrum skall då väl
vid verldslig Rätt ransakas och dömas?
Af hvad jag nu i korthet antydt, föranlåtes jag att härmedelst vördsamt
yrka, att Utskottets nu framställda förslag måtte bringas till större fullständighet,
så att det kunde blifva tillämpligt äfven i afseende på deras begrafning, hvilka fört
ett ogudaktigt lefverne och utan botfärdighet dö i grofva synder”.
Af Domprosten Doktor Björling.
Härjemte har Biskop Bring gifvit tillkänna, att han i ärendets öfverläggning
ej deltagit.
STOCKHOLM, tryckt hos a. l. norman, 1863.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38
1
iV.-o 38.
Arik. till Exp.-Utsk. den 2 Juli 1863, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af 12 lia/j.
2 § Rättegångs-balken.
I första momentet af nämnde lagrum, sådant detta lyder i Kongl. Förordningen
den 18 April 1849, bestämmes, att part, som är förfallolöst borta, då
han af Rätten ropas fram att kära eller svara, skall böta två Daler, och i andra
momentet, att, om hvarken käranden eller svaranden kommer å landet innan
Härads-tingets slut eller i stad innan rättegångstimman ute är, hvardera skall
böta dubbelt.
Motioner, åsyftande ändring häri, hafva blifvit väckta dels inom Vällofliga
Borgare-Ständet (N:o 22) af Herr Staaff och dels inom Hedervärda Bonde-Ståndet
(N:o 141) af Riksdagsfullmägtigen Nils åndersson från Wermlands län, af
hvilka motionärer den sistnämnde föreslagit, att de i 12 Kap. 2 § Rättegångsbalken
stadgade böter af fyra Daler för den, som utan laga förfall uteblifver vid
Härads-rätt första Tinget, måtte höjas till 10 ll:dr R:mt, samt Herr Staaff yrkat,
att de två första momenten af kapitlet måtte erhålla följande förändrade lydelse:
”Ar någon förfallolöst borta, då han ropas af Rätten fram att kära eller
svara, bote fyra Daler. Kommer hvarken kärande eller svarande å landet innan
Härads-tingets slut eller i stad, innan rättegångstimman ute är. bote hvardera
från tjugo till etthundra Daler efter uppsåtet;” varande öfver dessa motioner
Lag-Utskottets yttrande infordradt.
Hvad angår den i 1 mom. omförmälda förseelse att vara borta vid upprop,
torde det derför redan bestämda ansvar kunna anses fullt motsvara beskaffenheten
Bih. lill R. St. Prot. 1862 & 1863. 7 Sami. 1 Afd. 17 Häft.
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 38.
af denna förseelse, som, i allmänhet icke härflyter af något begär hos parten
att uppehålla saken eller ens af någon bestämd afsigt att åsidosätta skyldigheten
att vid uppropet komma tillstädes.
I fråga åter om den föreslagna förhöjningen i ansvaret för förfallolöst uteblifvande
af parterne under hela Tinget å landet och under hela rättegångstimman
i stad, får Utskottet, under medgifvande att de för närvarande i 2 mom.
stadgade böter icke i och för sig kunna utgöra ett fullt verksamt medel för att
förmå parterne till inställelse, erinra, att dessa böter endast undantagsvis eller
i det fall, att båda parterne uteblifva, utgöra den enda påföljden för sådant uteblifvande.
Men i detta fall anses också all verkan af stämningen hafva förfallit
och parterne endast pliktfällas för den bristande aktning för domstolen, de
ådagalagt genom sin försummelse att iakttaga hvad i stämningen blifvit föreskrifvet.
Kommer deremot endera parten tillstädes, men den andre ej, är säkerligen nyssnämnda
bötesansvar, som äfven i detta fall skall tillämpas å den uteblifne parten,
icke för honom den kännbaraste påföljden. Är det nemligen käranden, som
uteblifver, är han derjemte skyldig att betala svarandens rättegångskostnad och
förlorar lätteligen genom underlåtenhet att inom stadgad tid ånyo instämma sin
talan all rätt dertill. Och blir svaranden ute, äfventyrar han att i saken dömes
på de skäl, käranden företer, utan att svaranden fått tillfälle att försvara sig
mot kärandens anspråk. Dessa påföljder utgöra i civila mål det rätta och verksammaste
medlet att afhålla en part från tredska. Begagnas det behörigen, erfordras
i sådant afseende icke någon förhöjning af det stadgade bötes-ansvaret.
Också var den genom Kongl. Förordningen den 18 April 1849 åvägabragta förhöjning
i ansvaret för utcblifvande från Härads-ting icke att tillskrifva någon
öfvertygelse om det förut varande lägre ansvarets otillräcklighet, utan endast en
följd af Lagmans-rätternas och Kämners-rätternas genom samma förordning anbefallda
indragning, hvarigenom Härads-rätt å landet kom att motsvara Rådstufvu-rätt
i stad, då ansvaret för samma förseelse icke lämpligen kunde vidare vara olika
vid dessa begge domstolar. Vid sådant förhållande får Utskottet vördsamt
hemställa,
att ifrågavarande motioner ej må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 Juli 1863.
Reservation:
af Riksdagsfullraägtigen Sven Rosenberg från Christianstads län.
Lag-Utskollels Utlåtande N:o 39.
3
A: o 39.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Juli 1863, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af IS Kap. 3 §
Rättegångs-balken.
I denna § förekommer följande stadgande:
”Nu kommer käranden till första Ting eller i staden å föresatt dag till
den Rätt, dit saken instämd är. men svaranden ej, och låter ej laga förfall
framte, viser käranden, att svaranden stämning i laga tid fått, döme då Rätten i
saken efter ty, som sanning deri utletas kan.»
Detta stadgande har Riksdagsfullmägtigen Ola Lasson från Christianstads
län i en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt och till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 161) förmält sig anse så till vida mindre lämpligt, som derigenom
någon ovilkorlig skyldighet icke vöre domaren ålagd att genast meddela utslag,
hvilket hade till följd, att svaranden medelst tredska att inställa sig kunde ia
saken uppskjuten i åratal, utan annan påföljd för uteblifvandet, än första gången
fyra Daler böter och sedermera utgifvande af något vite; och har af sådan anledning
motionären föreslagit, det stadgas måtte, att en förfallolöst uteblifven
svarande part skulle anses hafva medgifvit kärandens påstående eller ock, derest
detta förslag icke kunde vinna bifall, att domaren ovilkorligen ålades, att alltid
genast i saken döma, så vida ej käranden uttryckligen begärde uppskof deri.
Åberopade stadgande i 12 Kap. Rättegångs-balken synes väl Utskottet innefatta
i och för sig en tillräckligt bestämd föreskrift för domaren att icke låta
svarandens uteblifvande ensamt föranleda uppskof med saken. Lagens mening i
detta afseende blir dock ännu tydligare om berörda stadgande jemföres med 11
Kap. 1 § och 24 Kap. 1 § Rättegångs-balken, hvilka lagrum bjuda det förra,
att i stämning skall kungöras, att, om den, som stämd varder, ej sjelf eller dess
4
Lag-Ulslcollets Utlåtande A’:o 39.
laga ombud kommer till svars å utsatt tid, saken ändå skall företagas och afgöras,
samt det sednare, att domare ej bör uppehålla sakens slut med uppskofsdom,
utan så är, att vissa omständigheter det oundgängligen kräfva.
Någon mera ovilkorlig skyldighet för domare att icke i följd af svarandens
utevaro underlåta att döma i saken på de skäl, som blifvit företedda, än som
således redan förefinnes, kan svårligen bestämmas, enär det icke lärer af någon
förnekas, att, ehvad svaranden är tillstädes eller ej, omständigheter kunna förekomma,
som göra uppskof med saken alldeles nödvändigt.
Att åter såsom påföljd för svarandens underlåtenhet att begagna sig af en
rättegångsförmån eller den honom i lag tillförsäkrade rätt att få inför domstolen
med svar bemöta kärandens talan, framställa nödiga anmärkningar mot hans
bevisning och förete motbevisning, bestämma det af motionären föreslagna stadgande,
att svaranden skulle anses hafva medgifvit kärandens påstående, synes
så mycket mindre lämpligt, som svarandens uteblifvande säkerligen icke alltid
föranledes af tredska. Han kan till exempel vara så öfvertygad om obefogenheten
af kärandens talan och att denne icke kan styrka densamma, att svaranden
anser onödigt att underkasta sig den ofta ganska kännbara kostnad och
tidsförlust, inställelse vid domstol medför, o. s. v.
Utskottet får alltså vördsamt hemställa,
att Ola Lassons ifrågavarande motion icke må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 Juli 1863.
Reservation:
af Riksdagsfullmägtigen Sven Rosenberg från Christianstads län.
