# ID: svediakorp-gov2429
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1862--1863
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 102,897
# sentences: 2,634
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Ilanko-Ut skottets Memorial N:o 44.
35
dergått någon sådan akademisk examen, som berättigar till inträde i Konungens
Kansli eller Rikets Rättegångs- eller Räkenskapsverk. Flertalet af dem, som egna
sin tjenstemannaverksamhet åt Banken, har före sitt inträde på denna bana icke dokumenterat
någon högre allmänt humanistisk bildning, än den, som fordras för tillträde
till universitetet, eller andra tillämpningsstudier, än de för kameralexamens anläggande
erforderliga; men dessa innefatta en högst ringa grundläggning för duglighet
såsom banktjensteman, hvaremot den ovilkorliga fordran af nämnda examina utesluter
alla dem, hvilka vid praktiska undervisningsanstalter kunna hafva förvärfva! både allmän
bildning och bankgöromålen närmare berörande specialinsigter. Utskottet håller
före, att örn företeendet af bevis öfver aflagda universitets-examina för antaglighet
till tjensteman i Banken borttages såsom ett nödvändigt vilkor, hvaraf dock ingalunda
följer att personer med underhaltiga kunskaper och bildning skola komma att i Bankens
tjenst anställas, något menligt inflytande på tjenstemannapersonalen deraf alldeles
icke skall visa sig, och anser annat intyg, än om sådana kunskaper, som för dimission
till universitetet fordras, icke behöfva föreskrifvas. Det hufvudsakliga af de invändningar
Under-styrelsen uti förevarande fråga framställt, torde med det anförda
vara bemött, men oanmärkt torde icke böra lemnäs föreställningen att en förändring
i den afsedda syftningen skulle i den allmänna opinionen nedsätta Bankens tjenstemän.
Korporationens anseende lärer i sjelfva verket föga bero derpå, att kameraleller
annan embetsexamen af dess medlemmar aflagts, hvilket ock bestyrkes deraf,
att hvarken mindre eller mindre berätligadt anseende tillerkännes samhällsklasser och
yrkesidkare, som annorstädes än vid universiteten inhemta! bildning och duglighet.
Med uteslutande af sednare punkten i § 50, om infordrande af Under-styrelsens
yttrande öfver ansökningar till anställning såsom extra-ordinarie tjensteman, föreslår
alltså Utskottet följande stadgande:
23:o.
Tdl extra-ordinarie tjenstemän inom Banko-verket ega Fullmägtige att,
i mån af behof, antaga skicklige och lämplige personer; börande dock vid
ansökan om anställning företes intyg om allagd sådan examen, som fordras
för att såsom studerande vid rikets universiteter antagas.
Med åberopande af hvad ofvan i punkten 10:o rörande Tryckeriföreståndaren
och Sedeltryckarne föreslagits, hemställer Utskottet att, i stället för hvad nu i
51 och 52 angående nämnda konstidkare samt antagning al Vaktbetjening är före
skrifvet,
följande må stadgas:
24:o.
Öfvervaktmästare, tillika Brandmästare, samt nödig vaktbetjening tillsättas
medelst konstitutorial af Fullmägtige.
Verkställande Direktör eger att, i samråd med Chefen för Revisions
kontoret,
utse och antaga extra vaktbetjening.
36
Banlio-Utskottets Memorial N:o 44.
Med uteslutande af hvad § 53 innehåller, angående Under-styrelsens beslut i
befordringsmål samt besvärs anförande öfver dylika, torde berörda § i öfrigt få bibehållas
oförändrad, så lydande:
25:o.
Den, som ej åtnöjes med Fullmägtiges beslut i befordringsmål, vare berättigad
att sig deröfver besvära hos nästblifvande Banko-Utskott eller,
emellan riksdagarne, hos Revisionen af Bankoverket; skolande, vid talans
förlust, ett sådant missnöje hos Fullmägtige anmälas inom 14 dagar efter
det beslutet blifvit anslaget, samt besvären till Fullmägtiges expedition inlemnas,
i förra fallet, sist å den dag. Rikets Ständers sammankomst inträffar,
och i sednare fallet, eller vid Banko-revision, sist 14 dagar före
Rikets Ständers Revisorers sammanträdande, allt före klockan 12 å dagen.
Men är Fullmägtiges beslut i så beskaffadt mål meddeladt sednare, än
14 dagar före utgången af den sålunda bestämda tiden, böra besvären till
Banko-Utskottet eller Revisorer omedelbart ingifvas, innan klockan 12 å
14:de dagen efter det klaganden af Fullmägtiges beslut erhållit del, den
oräknad.
Någon ändring i grunderna för pensions-ber åkning, som innehållas i tredje Afdelningen
af tredje Artikeln, <§§ 54—59, har Utskottet icke funnit nödig.
Af samma Artikels fjerde Afdelning, upptagande allmänna ordnings-stadganden
och straffbestämmelser, innefattar <§ 60 föreskrift om undersökning hvarje qvartal
huru sysslorna inom Banken blifvit bestridda, och § 64 att, om något vid denna
finnes eftersatt, hvarå rättelse ej genast kan förskaffas, innehållning skall ske å den
försumliges lön.
Då, på sätt Utskottet redan anmärkt, så beskaffad undersökning blifver obehöflig
genom den dagliga tillsyn å göromålens gång, som skall åligga en bland verkställande
Direktörerne, och då arbete således icke, såsom under nuvarande förhållanden varit
möjligt, lärer kunna eftersättas, får Utskottet tillstyrka:
26:o.
att §§ 60 och 64 må ur Reglementet uteslutas.
I § 61 föreslås endast den ändring, som följer af Under-styrelsens upphörande,
då §:n erhåller följande uppställning:
27:o.
I händelse en för öfrigt oförvitlig tjensteman finnes ega mindre fallenhet
eller icke vara tjenlig och passande för den syssla, till hvilken han erhållit
befordran, skola verkställande Direktörerne förhållandet anmäla hos Fullmägtige,
som angående tjenstgöringen förordna på sätt de för Verkets och
allmänhetens betjenande nyttigast anse och lämpligast ske kan, utan att
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
sr
någons tur och löningsrätt förnärmas eller Verkets förvaltningskostnad
förökas.
Ändamalet med den omflyttning af extra-ordinarie tjenstemännen mellan Bankens
särskilda kontor och afdelningar, som 62 § omförmäler, att de nemligen må inhemta
kännedom om samt färdighet i de olikartade göromålen och förrättningarne,
vinnes genom de förordnanden till förrättande af ordinarie sysslor inom än en, än
en annan afdelning, hvilka åt extra-ordinarie tjenstemännen uppdragas, utan att någon
allmän jemkning af placeringarne behöfves; och Utskottet hemställer, med anledning
häraf, att berörda föreskrift såsom obehöflig och under sednare åren icke tillämpad,
28:o.
må ur Reglementet utgå.
Uppställningen af Irsta mom. i g 63, om huru med uppehållande af tjenst vid
sjukdomsförfall för ordinarie innehafvare förhållas skall, erfordrar förändring i följd af
Under-styrelsens upphörande, hvarförutan genom försvinnandet af nuvarande olika sätt
för tillsättning af vissa tjenster, 2:dra stycket i nämnde mom. bör utgå; äfvensom
dels ordalydelsen i öfrigt kan lämpligen förkortas, dels den summa, som för vikariatet
får af Bankens medel användas, bör till siffran bestämmas, sedan olika löner inom
lägsta tjenstegraden komma att finnas.
Den förändrade uppställningen af 3:dje momentet härflyter deraf, att då tjensteman,
som söker ledighet i och för tjenstgöring hos Rikets Ständer, deras Utskott
eller Revisorer, för sådan tjenstgöring uppbär särskildt arfvode, bör han ock vidkännas
den utgift, som i och för uppehållandet af hans tjenstebefattning erfordras.
Morn. 2, 4 och 5 torde deremot böra blifva oförändrade, endast med utbytande
i det sistnämda af uttrycket: »Chefen för Revisions- och Ekonomi-afdelningen»
mot »Chefen för Revisions-kontoret».
Och föreslår Utskottet för denna § följande lydelse:
29:o.
Morn. 1. Blifver någon tjensteman af sjukdom hindrad att sin syssla
förrätta och göromålens behöriga gång fordrar att föranstalta om vikariat,
ege verkställande Direktör alt, utnLr det i punkt. S här ofvan stadgade
förbehåll, om tjenstgöringen förordna och dervid använda ett arfvode af
4,000 R:dr, efter år räknadt.
Mom, 2. Sökes tjenstledighet för svag helsås förbättrande, utan egentligt
sjukdomsförfall, eller för enskilda angelägenheter, ankomme det på Full—
mägtige att bestämma om tjenstgöringen skall på Bankens eller sökandens
bekostnad bestridas.
Mom. 3. Tjensteman, som söker ledighet i och för tjenstgöring hos
Rikets Ständer, deras Utskott eller Revisorer, vare pligtig att sjelf vidkännas
kostnaden för tjenstens bestridande.
»8
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
Mom. 4. Dä vikariat för någon tjensteman erfordras i anseende dertill,
att lian sin egedom åt borgenärer afl rädt, eller ock blifvit för skuld i häkte
inmanad eller under förmyndare ställd, bör hälften af hans lön användas
till tjenstens bestridande undet den tid, vikariat i dylika fall, enligt nedanstående
§§ (68—70) kan komma att fortfara.
Morn. 5. Om någon af Bankens vaktbetjening blifver af sjukdom hindrad
att sin tjenst bestrida, ege Chefen för Revisions-kontoret förordna
extra vaktbetjent att tjensten förrätta mot åtnjutande för den tid, vikariatet
fortfar, af ett arfvode, motsvarande den inkomst pä lönestat, som lör Bankens
yngre Vaktmästare är bestämd.
Nuvarande uppställningen af 65 §, om anmälan af mindre tjensteförsummelser
hos den auktoritet, hvilken upptagandet af frågan, med afseende å den felaktiges grad
eller tjenstebefattning, tillkommer, erfordrar förändring i följd deraf att, efter Understyrelsens
upphörande, alla dylika frågor böra Fullmägtige underställas; hvadan Utskottetet
hemställer att åt §:n må gifvas denna lydelse:
50:o.
Om någon tjensteman antingen vid mindre förseelser i tjensten, ej låter
sig rätta af vederbörande förmäns tillsägelse och varningar eller ock beträdes
med verklig vårdslöshet eller försummelse i sin tjenstgöring, vare förmannen
skyldig att förhållandet anmäla hos Fullmägtige, som bestämma
huruvida sådan anmälan bör till åtal föranleda.
De straffbestämmelser, som, enligt 66 § nu få tillämpas för tjenstefel eller ovärdigt
uppförande, äro: första gången föreställning inför protokollet jemte åtvarning
att för framtiden sitt uppförande rätta; andra gången suspension under längre eller
kortare tid, och tredje gången skiljande från tjensten.
Lämpligheten af att såsom första straffgrad ovilkorligen böra använda varning
kan i flera afseenden ifrågasättas, synnerligen när denna skall tilldelas en tjensteman,
hvilken i anseende till ålder eller eljest står färdig att från Bankens tjenst afgå; och
Utskottet anser derföre böra åt Fullmägtige lemnäs öppet att, efter för handen va
rande
omständigheter, kunna tillämpa antingen denna bestraffning eller suspension,
samt hemställer derföre att åt denna § må gifvas följande redaktion;
31:o.
Den som, efter anstäldt åtal, förklaras skyldig lill försummelse eller fel
i tjensten eller ock med ett ovärdigt uppförande i allmänna lefvernet var
der
beträdd, erhålle antingen inför protokollet en allvarsam föreställning
eller ock afhålles lian pä längre eller kortare tid, med förlust af större
eller mindre del af lönen, från tjenstgöring i Verket.
Varder han sedermera till ny förseelse förvunnen, afhålles lian på längre
eller kortare tid, med förlust af större eller mindre del af lönen, från
Éahko-Uts/ioltels Memorial A7:o 44.
39
tjenstgöring i Verket, eller ock skiljes han från derstädes innehafvande
tjenst.
I händelse af bifall till förslaget om förändring af nyssomförmälda 66 §,
32:o,
torde stadgandet i 67 § böra utgå.
För att bringa § 73, angående fel, som begås af Bankens vaktbetjening, i öfverensstämmelse
med förut föreslagna stadgande!), föreslår Utskottet, som anser åläggandet
af böter i dylika fall sällan, om någonsin, leda till det med straffet åsyftade
ändamål, att denna § må komma att lyda sålunda:
33:o.
Om någon af Bankens vaktbetjening visar ohörsamhet mot förmäns befallningar
eller på annat sätt felar i tjensten eller utom densamma förhåller sig
tadel värdi, ankomme det på verkställande Direktör att, efter anmälan af
Chefen för Revisions-kontoret, efter omständigheterna, antingen afhålla den
felaktige från tjenstgöring under längre eller kortare tid med förlust af
större eller mindre del af lönen eller ock genast anmäla honom till skil
jande
från tjensten.
Förra delen af stadgandet i 74 § förfaller, derest Under-slyrelsen kommer att
upphöra; och sednare delen synes ej tillhöra Banko-reglementet; hvadan Utskottet
vördsamt föreslår:
34:o.
att omförmälda stadgande ej må i blifvande Banko-reglemente inflyta.
Som den Under-styrelsen hittills tillkommande behandling af de i denna Afdelning
omförmälda angelägenheter kommer att i vissa fall tilläggas verkställande Direktörerne,
böra mom. 1 och 2 i § 75 i öfverensstämmelse härmed ändras, hvaremot
mom. 3 torde få förblifva af orubbadt innehåll; och föreslår Utskottet följande redaktion
af denna §:
35:o.
Mom. 1. Öfver verkställande Direktörs beslut, hvarigenom vaktbetjent
dömes till suspension, kunna hesvär hos Fullmägtige anföras innan kl. 12
å 14:de dagen elter af beslutet bevisligen erhållen del, den oräknad, och
må sådant beslut ej sättas i verkställighet förr, än det vunnit laga kraft,
eller är vordet af Fullmägtige gilladt.
Mom. 2. Öfver Fullmägtiges beslut i mål, som i denna afdelning af
Reglementet uppräknas, må besvär endast i det fall anföras, att någon
bhfver från tjensten dömd. Den, som med sådant Fullmägtiges beslut ej
åtnöjes, bör, vid förlust af talan, sitt missnöje emot beslutet hos Fullmägtige
anmäla inom 14 dagar efter deraf bevisligen erhållen del, den oräk*
40
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
nåd; hvarefter ban vare berättigad att hos nästblifvande Banko-Utskott
eller, emellan riksdagarne, hos Revisorer öfver Banko-verket sin klagan fullfölja,
derest besvären till Fullmägtiges expedition inlemnas, i förra fallet,
sist å den dag, Rikets Ständers sammankomst inträffar, och i sednare fallet,
eller vid Banko-revision, sist 14 dagar före Rikets Ständers Revisorers
sammantiäde; men är beslutet af Fullmägtige meddeladt sednare än 14
dagar före utgången af den sålunda bestämda tiden, böra besvären till
Banko-Utskott eller Revision omedelbart ingifvas, innan kl. 12 å 14:de
dagen efter det klaganden af beslutet erhållit del, den oräknad.
De i åtskilliga föreskrifter, tillhörande Usta, 2:dra och 5:dje Artiklarne af Bankoreglementet,
nu tillstyrkta förändringar kunna ej tillämpas förr än i mån, som tjen—
ster och göromål blifvit i öfverensstämmelse med de af Rikets Ständer redan fattade
och vidare meddelande beslut ordnade. Dessa föreskrifter äro §§ 17, 31, 52, 33,
35, 36, med de här ofvan föreslagna undantag, 49, 50, 52, 60, 61, 63, 64, 73,
74 och 75.
Utskottet hemställer derför vördsamt:
36:o.
att i Reglementet må inflyta detta stadgande:
De i Banko-reglementet af den 30 Oktober 1860 under Usta, 2:dra
och 3:dje Artiklarne intagna föreskrifter, angående Banko-verkets indelning,
Under-styrelsen, embets- och tjenstemännens ansvarighet, indelning och löneförmåner,
med de här ofvan i afseende å de sistnämnda föreslagna undantag,
kassaskrifvares, extra-ordinarie tjenstemäns och vaktbetjentes antagning,
qvartals-undersökningar, vikariats-förordnanden, tjenstemäns och betjentes
förseelser samt ordningen för besvärs anförande i hvarjehanda mål, skola
tillämpas intilldess tjenster och göromål blifvit ordnade i öfverensstämmelse
med Rikets Ständers vid innevarande riksdag meddelade förordnanden.
Stockholm den 21 Juli 1865.
Reservationer:
af Riks-arkivarien Nordström: »Den föreslagna, nya institutionen, af tre verkställande
Direktörer jemte tvä Suppleanter, så ordnad som Utskottets Betänkande utvisar,
har jag, för min del, icke kunnat godkänna. Hade det varit fråga om, att mot
särskild ersättning uppdraga åt några ledamöter af Riksbankens Öfver-styrelse den
»dagliga tillsynen öfver göromålen i Bankens samtliga afdelningar», (eller kontor)
tillika
Uanko-Ut sköttel» Memorial N;o 44.
41
tillika mod de göromål oell bestyr, som iiro förenade med vexelhandel för Bankens
räkning oell nu, enligt li i § i Reglementet af år 1860, ombesörjas af två Deputerade
bland Fullmägtige, skulle förslaget utan tvifvel varit förtjent af mycken uppmärksamhet.
Den »dagliga tillsynen» skulle, vid sådant förhållande, kommit att utölvas
af dem, som uro de grundlagsenliga Cheferne för Bankens förvaltning, och sorn,
enligt Banko-reglementet (1860, g S,j, hafva sig uppdraget, ej blott att handhafva
»noga tillsyn öfver ordningens vidmagtbållande inom Verkets afdelningar» i allmänhet,
utan ock inom gränserna för de af Rikets Ständer gifna föreskrifter besluta och
»vidtaga de åtgärder, hvilka till befrämjande af Verkets rätt, säkerhet och förmån
finnas vara af nöden». De »verkställande» Direktörerne skulle sålunda kommit att
innehafva den ståndpunkt, de naturligen borde innehafva, nemligen att stå uti en direkt
och omedelbar förbindelse med de »beslutande», och derigenom äfven sättas i
tillfälle, att med större sakkännedom och klarhet utöfva »den dagliga tillsynen» öfver
verkställigheten.
Det är emellertid ej sålunda, som de »verkställande Direktörernes» ställning, enligt
Utskottets förslag, skulle ordnas. De skulle, äfven de, i förhållande till Fullmägtige,
ej blifva annat än underordnade agenter, med uppdrag visserligen att utöfva
»tillsyn» öfver alla andra, Fullmägtige underordnade, tjenstemän i Banken; men huruledes
i afseende å Direktörerne sjelfva, i anseende till äfven deras underordnade ställning,
den lika nödiga och oeftqrgifliga, dagliga tillsynen skulle upprätthållas, derom
yttras ej något i förslaget, ehuru sådant ur flera synpunkter vore af mycken vigt
för de fall, att de komme att utses af Fullmägtige bland andra^än dessas egna ledamöter.
Desse Direktörer skulle nemligen, enligt förslaget, kunna af Fullmägtige utses
antingen inom eller utom sin krets, och att det sednare är det, man egentligen åsyftar,
kan så mycket mindre betviflas, som eljest förslaget hade nära nog varit obe
höfligt
och utan allt ändamål, enär det förra redan nu står Fullmägtige fullkomligen
öppet. Direktörerne skulle, vidare, tillsättas endast för ett år i sender, och således,
ehuru åter valbara, ej kunna med säkerhet påräkna att få bibehålla sin plats för
mer än ett år. Valet af dem skulle ej heller vara bundet vid vissa, i lag på för
hand
bestämda, qvalifikationer, utan helt och hållet bero af Fullmägtiges godtfinnande.
Handelskontorister, Bokhållare, med flere, skulle således lika väl dertill kunna utses,
som män, hvilka i bankaffärers och räkenskapers handhafvande synnerligen utmärkt
sig. Men hvad som i alla händelser vöre visst, är, att de bland personer utom Banken
nyvalde Direktörerne, åtminstone under det första året, ganska litet vore vuxna
att i ett Verk, sådant som Riksbanken med sin lika omfattande som invecklade förvaltning,
utöfva tillsyn och kontroll öfver de mäns embetsverksamhet och göromål,
hvilka der under en ilerårig tjenstetid förvärfvat sig erfarenhet, eller måhända grånat
i utöfningen af sin tjenst.
Den magt vid »den dagliga tillsynen» öfver Bankens samtliga embets- och tjen
liih.
(Hl /(. St- Prat. 1802 & 1803 0 Sami. I Afd. 19 Hafi, (5
42
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
stemäns göromål, som Direktörerne skulle tillkomma, föreslås emellertid ända till den
utsträckning, att de till och med skulle få till efterrättelse påbjuda och befalla åtgärder
i strid med de för embetsmännen af Fullmägtige utfärdade instruktioner. Väl
tillägges dervid, att Direktörerne i sådant fall borde derom göra anmälan hos Fullmägtige
\id dessas nästa sammanträde, och Fullmägtige således ega att pröfva befallningens
halt. Men lätt är att inse, att om instruktionerna äro med vederbörlig omsorg
uppsatta, något så tvingande behof af åtgärder i strid med dem knappt bör
kunna förekomma, att det ej af Fullmägtige kunde hinna pröfvas, innan befallning
om verkställighet utfärdas.
Något bestämdt årligt arfvode för Direktörerne är icke föreslaget, utan endast
den begränsning af Fullmiigtiges rätt att derom efter omständigheterna besluta uppdragen,
att tills vidare beloppet af den afiöningsstat, som för det närvarande är fastställd,
ej må öfverskridas. Efter afdrag af de till ordinarie tjenstemönrien utgående
löner, kan lik\al, i följd af de flera under denna riksdag beslutade indragningar, öfverskottet
blifva betydligt, och sålunda öka de tillgångar, öfver hvilka Fullmägtige
skulle få disponera för de års-ackord, som de med Direktörerne skulle afsluta, och
hvarvid, allt efter omständigheterna, åt den ene kunde beviljas mer, åt den andre
mindre. Äfven denna del af förslaget står således i strid med de allmänt antagna
grundsatserna för regi ringen af de löner, som Statens embetsmän böra tillkomma.
Enligt förslaget skulle Bankens s. k. Under-styrelse upphöra, och Utskottet bemödar
sig om att söka visa, att en del af Kommissariernes göromål bättre skulle
kunna skötas af Direktörer, och de bland göromålen, som erfordrade kollegial behandling,
lämpligast öfvertagas af Fullmägtige. Ehuru, då Fullmägtige sjelfve icke
innehafva fasta platser, utan väljas för tre år, en ständig Under-styrelse för kontinuiteten
i detaljförvaltningen just derföre särskildt ansetts eiforderlig, hindrar likväl detta
ej, att äfven Under-styrelsen må kunna reformeras, och en sådan reform har äfven
under denna riksdag blifvit beslutad. De förr s. k. afdelningarne hafva blifvit fördelade
i kontor, och i spetsen för hvarje kontor ställd en Chef, som är ansvarig för,
alt alla kontoret åliggande göromål ordentligen af dess tjenstemän fullgöras. Hvarje
sådan A'ontors-chef blir sålunda i sjelfva verket Direktör för sitt kontor, samt, då
han säkciligen ej till en sådan plats kunde vinna befordran, ulan att åtminstone några
år hafva inom Banken (jent i lägre grader, en Direktör, utrustad med vida större
kännedom af förvaltningen derstädes, än någon af dessa af Utskottet föreslagna Direktörer,
som skulle antagas endast för ett år, och kunna väljas äfven bland personer,
som dittills med Bankens förvaltning ej haft något att skaffa; och om någon
härvid skulle uppställa frågan: hvem skall utöfva tillsyn öfver Kontors-cheferne; så
kan den besvaras med en annan, fullt lika befogad: hvem skall utöfva tillsyn öfver
de föreslagna Direktörerne?
Bland de göromål, som skulle tillkomma de nya Direktörerne, upptages äfven:
förberedande handläggning och utredning, i samråd med vederbörande tjenstemän, af
ärenden, öfver hvilka Fullmägtige ega besluta. Obestridligt torde dock vara, att in
-
Bunko-Ulskoltcts Memorial Avo 44.
43
gen vöre mera egnad att med full sakkännedom afgifva sådan utredning, än de Kontors-chefer,
hvilkas departement frågan närmast rörde, och som derföre, allt efter ärendenas
beskaffenhet, derom kunde anmodas, så vida ej vissa af dem på förhand kunde
utses, att sådana utredningar och betönkanden meddela; och hvad slutligen angår bestyret
med vexelhandel, torde det så mycket mindre, allena för sig, utgöra tillräckligt
skäl för de ifrågasatta Direktörernes anställande, som det sätt, hvarpå detta bestyr hittills
fullgjorts, synes visa, att föreskriften derom motsvarat ändamålet.
Vid öfvervägande af allt detta, och då de af Utskottet för öfrigt anförda motiver
för sitt förslag väl icke torde kunna sägas utmärka sig genom slående bevisnings
kraft,
kan jag, för min del, ej annat, än afstyrka antagandet af detta förslag, som,
efter mitt omdöme, väl skulle leda till nya, obestämda utgifter, men icke innefatta
någon garanti för, att det åsyftade ändamålet dermed skulle befordras.
I händelse af afslag, skulle en återremiss blifva nödig för de omarbetningar i
åtskilliga punkter, som deraf blefve en följd.
Vidkommande grunderna för tjenslemäns anställande och befordran inom Bankoförvaltningen,
föreslår Utskottet, bland annat, att, med upphäfvande af 50 och 91
§§ i nu gällande Banko-reglemente, som föreskrifva såsom vilkor för anställande i
Bankens tjenst, att den sökande skall hafva aflagt någon sådan akademisk examen,
som berättigar till inträde i Konungens Kansli, eller Rättegångs-, eller Räkenskapsverken,
endast aflagd studentexamen skall vara tillräcklig, med undantag allenast af
advokatfiskal- och ombudsmans- samt kanslist-tjensterna i dessas expeditioner, för
kompetens till hvilka tjenstår juridisk examen skulle erfordras. Sjelfve Banko-sekreteraren
skulle således i framtiden icke behöfva hafva dokumenterat andra kunskapsprof,
än dem som fordras i studentexamen.
Spörjer man efter skälen till detta retrograda förslag i en tid, då anspråk på
studier och vetande hos Statens tjenare likväl allt mer göra sig gällande, så svarar
Utskottet, att »vinsten af en akademisk examen vore ringa». Att härom tvista med
Utskottet skulle knappt löna mödan. Ganska amnärkningsvärdt är emellertid, alt då
Utskottet i frågan om Direktörerne och Kommissaricrnes lämplighet dertill talar om
angelägenheten för Bankens tjenstemän af »en eggelse att vinnlägga sig om förvärfvande
af insigter i bankväsende i allmänhet», en eggelse, som desse tjenstemän skulle
sakna, det åter nu fäster så liten vigt dervid, att det anser redan studenter utan akademiska
studier och examina kunna i Riksbankens förvaltning anställas, för att sedermera,
med uteslutande af alla andra sökande, der befordras. Det vore i sanning illa,
om detta förslog blefve lag, och ynglingar derigenom lockades att öfvergifva studier,
för alt i Banken söka anställning. För dem sjelfva vore sådant en ännu större förlust,
måhända, än för Banken. De skulle äfven derigenom för sig afskära möjligheten
att på någon annan bana i Statens tjenst söka sin fortkomst, emedan ingen sådan
numera finnes, för inträde hvarpå både allmänna och speciela studier ej skulle erfor
-
44
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
dras; och om äfven för det närvarande fordringarne i de administrativa examina ej
äro synnerligen höga, kan dock detta ej åberopas såsom skäl för förslaget, enär en
reform i detta likaväl som i andra hänseenden kan ega rum, och fråga derom vid
denna riksdag äfven blifvit väckt.
Utskottets förslag, att tjensterna inom Banko-verket uteslutande skulle vara förbehållna
dem, som en gång der blifvit såsom extra-ordinarier inskrifna, kan jag, för
min del, ej heller finna grundadt på tillfyllestgörande skäl, och än mindre, då derbredvid
ställes förslaget om verkställande Direktörer, som skuile kunna kallas hvarifrån
som helst. Det ligger både en monopolistisk syftning och en motsägelse deruti ehuru
det må medgifvas vara i viss mån följdrigtigt med hänsigt till vilkoren för kompetensen.
Förslaget, slutligen, att tjensterna tills vidare skulle tillsättas endast på förordnande,
finner jag äfven oförenligt med grundsatserna i grundlagarne i afseende å
tjensters tillsättande. . Det förbehåll i fullmagterna, att tjenstemännen skulle vara plig—
tige att underkasta sig de förändringar i tjenstgöringsskyldigheten, som af förändrade
andra förhållanden kunde påkallas, borde för ändamålet hafva varit tillräckligt.»
Af Kyrkoherden Wennerström: »Den del af Banko-reglementet, som Höglofliga
Utskottet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Herrar Fullmägtiges förslag, nu omarbetat,
har visserligen genom de föreslagna ändringarne vunnit i korthet och systematisk
uppställning; men jag fruktar att ganska vådliga grundsatser derjemte gjort
sig gällande vid denna omarbetning.
Hvad först vidkommer förslaget om tre verkställande Direktörer, som Fullmägtige
antingen inom eller utom sig årligen skulle utse, så synes dels antalet af desse
Direktörer för stort, dels tiden för deras verksamhet alltför kort, — andra olägenheter
att förtiga. Af förslaget visar sig nemligen, att meningen är att de så kallade Vexeldeputerade
skola, med bibehållande i det närmaste af hittillsvarande åligganden, upphöjas
till värdighet af verkställande Direktörer — förmodligen med ökadt arfvode.
Om nu desse Direktörer utses inom Fullmägtiges krets, så innebär förslaget i denna
del egentligen ingenting annat än en namnförändring, ledande tili missförstånd om
sjelfva institutionen och till en onödig utgift för Banken. Väljas de deremot utom
Fullmägtige, så kan man sannerligen icke utan en viss farhåga motse följderna af ett
främmande inflytande på en af Bankens vigtigaste rörelsegrenar. — Beträffande åter
den tredje Direktören, som, enligt förslaget, skulle komma att specielt öfvervaka tjenstemännen
i utöfningen af deras skyldigheter samt leda affärerna i sin helhet, så torde
nyttan af en sådan kontrollerande och ledande myndighet kunna medgifvas, utan att
man derföre behöfver erkänna nödvändigheten af att, såsom här skett, tillägga densamma
en magtfullkomlighet, som, om den skulle missbrukas, lätteligen kan, oaktadt
föreskriften om skyldighet för Direktören att hos Fullmägtige anmäla vigtigare förfoganden,
leda till Bankens skada samt till stor våda och osäkerhet för de underordnade
tjenstemännen, hvilka ovilkorligen måste ställa sig till efterrättelse hvad verkställande
Direktören för tillfället behagar, äfven muntligen, föreskrifva. — Direktörs
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
45
arfvodet borde väl ock af Rikets Ständer pä förhand bestämmas och icke, såsom bär
föreslås, ställas på en slags entrepenad-auktion, veikstäPd genom Herrar Fullmäg
tige,
hvilka, då de sjelfva äro valbare, kunna vara personligen intresserade i frågan. —
Det beter visserligen i förslaget, att nu gällande aflöningsstat icke får vid regleringen
öfverskridas; men det tillägges, att Fullmägtige må under öfvergångsperiodeu ega att
derutöfver anvisa för ändamålet nödiga medel, motsvarande beloppet af vid denna riksdag
beviljade lönetillökningar. Då man nu icke kan förneka sannolikheten af att
denna öfvergångsperiod skall blifva ganska lång och de kostnader, som i följd af den
föreslagna regleringen sålunda tillskyndas Banken, komma att uppgå till betydligt belopp,
så torde äfven den ekonomiska sidan af saken böra tagas i betraktande. I
sammanhang härmed står förslaget att Direktörerne årligen skola väljas. Klart är
nemligen, att, så länge årliga val ega rum, skola till den egentliga direktörsplatsen,
som kräfver en man, hvilken, utrustad med sällsynta egenskaper, frånträder egna af
färer
för att odeladt egna tid och krafter åt Bankens tjenst, inga fullt kompetente
sökande anmäla sig, såvida icke ett högt arfvode, kanske 25 å 30 tusen R:dr, dertill
anslås. Vöre deremot Direktören förvissad om, att åtminstone i 3 år få behålla
sin plats, så skulle utan tvifvel hans pretentioner i detta hänseende betydligen nedsättas.
Olämpligheten af att Direktörerne skola tillsättas blott för ett år i sender
blir ännu mer i ögonen fallande, om man besinnar dels svårigheten för äfven den
öfverlägsnaste förmåga att inom en så kort tid som ett år hinna, efter tagen kännedom
om alla förvaltningens detaljer, deri på ett afgörande sätt och till Verkets fördel
ingripa och på samma gång leda den yttre affärsverksamheten, — dels vådan af täta
rubbningar i de grundsatser, hvarpå Bankens styrelse och förvaltning samt affärernas
gång hvila. Om således verkställande Direktörer ansetts vara af behofvet påkallade,
så hade Utskottet, efter min tanke, åtminstone bort föreslå deras tillsättande för tre
år eller lika lång tid, för hvilken Fullmägtige äro valde.
Afskaffandet af Bankens Under-styrelse har vidare varit en älsklingstanke, som
föresväfvat pluraliteten både ibland Fullmägtige och inom Utskottet, och som med
kraftig hand blifvit uti ifrågavarande förslag tillämpad. Det förhämsta af de skäl,
som Utskottet för sin åsigt förebragt, att nemligen nyssnämnda auktoritet skulle vara
dels obehöflig, dels i följd af sin sammansättning hinderlig för ärendenas skyndsammare
behandling, — delta skäl må nu gälla hvad det kan, men för mig har det förlorat
all sin vigt, då jag besinnat, att det är hos Under-styrelsen, som den största
detaljkännedom i Bankens alla angelägenheter naturligen måtte finnas, — att den ensam
möjliggör en nödig kontinuitet i förvaltningen, hvilken eljest, enär Ofver-styrelsen
ständigt kan ombytas, hädanefter skulle komma att saknas, äfvensom att nu gällande
Banko-reglemente föreskrifver, att Under-styrelsens förslag och betänkanden endast
i vissa bestämda vigtigare frågor böra infordras till det afseende de kunna förtjena.
Under sådana förhållanden anser jag Under-styrelsen hvarken kunna blifva
hinderlig eiler för framtiden obehöflig. Tvärtom skall behofvet för Fullmägtige att
hafva en sakkunnig rådgifvande myndighet vid sin sida ofelbart ökas i samma mån,
46
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
sorn de nu föreslagna Direktörerne komma att kraftigt ingripa i Bankens angelägenheter.
Det ligger nemligen i sakens natur, att Fullmägtige derigenom måste blifva
mer och mer främmande för affärerna, under det att alla saker af vigt dock i sista
hand skola såsom hittills till dem hänskjutas och af dem afgöras. Hvad garanti har
man då, att icke, i en hastig vändning, omogna förslag kunna genomdrifvas och halsbrytande
finans-operationer vidtagas, till oberäknelig skada för Banken och hela landet?
Flera andra skäl för Under-styrelsens bibehållande skulle lätt kunna anföras,
men det redan sagda är för mig åtminstone tilllyllestgörande. Mot den invändning,
som jag förutser från deras sida, hvilka komma att uppträda till försvar för Utskottets
hemställan i denna del, att nemligen det ju alltid står Fullmägtige fritt, att, när
behofvet påkallar, infordra vederbörandes utlåtande, vill jag endast anmärka, att det
är en väsendtlig skilnad mellan rättighet och skyldighet, samt att det i tillvaron af
en rättighet ingalunda ligger någon säkerhet för att densamma verkligen kommer att
i rätt tid utöfvas.
I afseende på tjenstemännens ställning och de qvalifikationer, som erfordras för
inträde i Bankens tjenst, har Utskottet föreslagit förändringar af den mest genomgripande
och, efter min tanke, vådliga beskaffenhet. Med 2:ne rösters öfvervigt har del
nemligen lyckats pluraliteten, alt, med underkännande af hittills gällande föreskrifter,
utom hvad Advokatfiskalen och Ombudsmannen samt deras Kanslister vidkommer, genomdrifva
det förslaget, att för kompetens till öfriga tjenster inom Banken (bankosekreterare-tjeristen
icke ens undantagen) fullt absolverade skolstudier hädanefter skola
vara tillräckliga, och har sålunda velat reducera Riksbanken, ifrån att vara ett Statens
embetsverk, till likhet med ett större handelskontor eller en privat bankinrättning,
under det att samma Utskotts—pluralitet på andra ställen i detta Betänkande
och för andra sylten, till jemförelse och upplysning i afseende på regleringen, framhållit
förhållandena inom de öfriga embetsverken. — Emot grundtanken i förslaget,
att nemligen för embetsmannaduglighet akademiska studier äro obehöfliga, måste jag
inlägga min allvarliga protest. Yäl vill jag erkänna, att man möjligen kan vara en
skicklig affärsman, utan att hafva tagit akademisk examen; men jag kan icke medgifva
rigtigheten af den slutkonst, som på grund af enstaka undantagsfall vill proklamera
en allmän regel. Och utan att underkänna bildningens vigt och värde, lärer
man väl icke kunna neka att studier i allmänhet, ju grundligare och vidsträcktare
desto bättre, dock lemna en viss garanti för den skicklighet, som Staten med rätta
fordrar af sina tjenare. Ar nu detta en sanning, så torde väl Rikets Ständer svårligen
kunna, med iakttagande af sin egen värdighet samt Bankens och det allmännas
sannskyldiga bästa, frånträda densamma i fråga om befordringar och inträde i det
Verk, som omedelbarligen står under deras vård.
Då Utskottet slutligen föreslår, att vid tjensters tillsättande förslag hädanefter
icke må upprättas och att de sökande endast då må tillgodonjuta tur ocb anciennitet,
när öfriga befordringsskäl äro lika, äfvensom att en felande tjensteman må kun
na,
utan föregången varning, genast suspenderas, så skulle, genom dessa förslags an
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
47
tagande, tjenstemännen i Banken komma i en så vansklig ställning, att helt säkert
hvarje person med duglighet och sjelfkänsla skall betänka sig mer än en gäng, innan
han söker inträde i Bankens tjenst. Väl vet jag, att någon godtycklighet i afseende
på tjenstemännens behandling icke gerna är tänkbar, så länge Batiken, såsom nu, styres
af Rikets Ständers Fullmägtige; men i samma mån, som magten och inflytandet
komme att öfvergå ur deras Itänder i verkställande Direktörens, blefve faran för de
underlydande större, hvarföre jag mot Utskottets förslag så val i nyssnämnda hänseende
som i öfriga, här ofvan angifna punkter samt mot olla föreslagna ändringar i
nu gällande Banko-reglemente, hvilka deraf äro beroende, härmed får anmäla mitt
reservation.»
Med Kyrkoherden Wennerström hafva instämt Riksdagsfullmägtige Olof Nilsson
från Westerbottens och Lars Guslaf Andersson från Elfsborgs län.
Af Riksdagsfullmägtigen Jolian Lekberg från Orebro län, hvilken såsom sin reservation
upptagit det af Bankens Under-styrelse till Banko-Utskottets kansli- och
finans-afdelning afgifna utlåtande, så lydande:
»Sedan Höglofliga Banko-Utskottets kansli- och finans-afdelning den 13 innevarande
Mars beslutat, att Under-styrelsen egde att sednast å den 30 i samma månad,
till Höglofliga Afdelningen inkomma med yttrande öfver ett af Herrar Bankofullmägtige
afgifvet förslag till ändringar i Esta, 2:dra och 3:dje Artiklarne af nu
gällande Banko-reglemente, så får Under-styrelsen, till fullgörande häraf och med
remisshandlingnrnes återställande, ödmjukast anföra följande:
Ibland de uti ifrågavarande förslag förekommande ändringar i Banko-reglementet
är den, hvilken afser Under-styrelsens upphörande och inrättandet af en alldeles ny
myndighet inom Rikets Ständers Bank, bestående af tre så kallade »verkställande
Direktörer», den vigtigaste och till sin verkan mest omfattande.
Innan Under-styrelsen går att närmare yttra sig häröfver, är det dock nödigt,
alt ingå i en kort undersökning rörande uppkomsten samt vigten och betydelsen
uf Riksbankens nuvarande Under-styrelse.
Bland de åligganden, som, alltifrån inrättandet af Rikets Ständers Bank för snart
200 år sedan, tillhört och ännu tillhöra Riksbankens främste ernbetsmän, de ordinarie
Banko-kommissarierne, — och hvilket hufvudsakligen föranledt sjelf'a benämningen
af »Kommissarie» i Banken, — är den af dem under ansvarighet, en för
alla och alla för en, om händer hafvande vården af Riksbankens ansenliga tillgångar
och förråder af ädla metaller, myntadt och omyntadt, Banko-sedlar, värdepapper, deposita
in. m., eller den så kallade större General-kassavården med dithörande förvaltningsbestyr,
det ojemförligt vigtigaste och ansvarsfullaste, likasom utan all fråga det
besvärligaste. Denna vård, som icke har och icke kari hafva någon jemförlig motsvarighet
iuom något annat Statens eller publikt embetsverk, och hvilken hitintills
aldrig fått utöfvas eller delas af någon underordnad tjensteman, äfven om denne på
förordnande förrättat Kommissarietjenst i öfrigt, står visserligen under en fortlöpande
48
Hmiio -Utskottets Memorial N:o 44.
kontroll så til! vida, som Bankens räkenskaper städse noggrannt utvisa, huru stor
qvantitet af livarldera slaget skall finnas under General-kassavårdarnes förvar; men
att denna qvantitet vid hvarje tillfälle också verkligen orubbadt finnes, det kari endast
kontrolleras genom de särskilda slagens noggrannare uppvägning och genomräkning,
det vill med andra ord siiga, genom en speciel inventering, hvilken sednare
äter, <18 den naturligtvis måste ske i vårdarnes närvaro och upptaga en längre tid,
hvarunder de vårdande
är praktiskt overkställbar. Banko-verkets egen säkerhet i afseende å största delens
af dess tillgångar orubbade bibehållande hvilar således ytterst på ett oinskränkt förtroende
lill de embetsmäns osvikliga personliga redbarhet, nit och pålitlighet, hvilka
hafva alt ombesörja denna för Riksbanken egendomliga vård. För Banko-verkets
egen trygghet och båtnad måste det alltså vara af högsta vigt, att del ställes så till
icke allenast att, då å ena sidan till desse embetsman måste hysas ett så s'ort, man
kan utan öfverdrift säga, obegränsadt förtroende och då i ansvarighetsväg på dem
göres så oerhörda anspråk, nämnde embetsman, å den andra sidan, försättas i en
någorlunda sjelfständig, således endast af Verkets Ofver-styrelse omedelbart beroende
ställning, utan äfven att deras öfriga embetsverksamhct så nära och fast som möjligt
sammanknytes med ansvarigheten för Verkets egentliga, inre administration i dess
helhet, på det att deras enskilda intresse allt fortfarande må sammanfalla med ett
verksamt, gemensamt nit för det helas säkra gång. Detta har ock allt hitintills varit
fallet sedan man i föreskrifterna för Banko-verkets förvaltning städse fasthåjlit den
hufvudprincip, som redan vid Verkets första inrättning stadgades (punkterna 7, 14,
36, 42, 43 och 72 i 1668 års Banko-ordning), nemligen att samma under Bankofuilmägtige
omedelbart sorterande personer, de ordinarie Kommissarierne, hvilka om
liander hafva den större General-kassavården och hvilka, såsom Bankens främste embetsman,
representera den största erfarenheten och detaljkännedomen om Verket, tillika
utgöra den myndighet, som, under Banko-fullmägtiges »Ofver-inspektion», kollegialt
besörjer den egentliga förvaltningen af Banko-verket på det hela. Vid alla de organisationer
och reorganisationer, Riksbanken i tidernas längd undergått, har denna
hufvudprincip hållits i helgd; ty fastän densamma i sednare tider blifvit i någon mån
modifierad derigenom att, från Juni år 1837, endast de af Bankens ordinarie Kommissarier,
hvilka tillika äro Chefer för Verkets aldelningar, utgöra den kollegiala Understyrelsen,
så har dock sjelfva principen bibehållits, enär Cheferne endast äro att betrakta
såsom de ordinarie Kommissariernes delegerade samt de öfrige ordinarie Kommissarierne,
hvilka äro Cheferne koordinerade, icke subordincrade, dels, lika med desse,
sortera omedelbart under Banko-fullmägtige, och dels äro sjelfskrifne vikarier lör Cheferne
vid de sednares förfall eiler frånvaro. Häruti är att söka den kraftigaste orsaken
till den frihet från förluster för Verket, som hitintills så fördelaktigt utmärkt
den inre förvaltningen af Rikets Ständers Bank. Sjelfva fasthållandet allt hitintills af
nämnda, vid Riksbankens första grundläggning stadgade hufvudprincip innefattar i och
för
RanJio-Utskottets Memorial N:o 44.
49
för sig, afven för don ytlige betraktaren, ett tydligt bevis, att den mäste vara af någon
stor oell framstående vigt för Verket sjelft.
Emellertid är det hvarken mer eller mindre än ett fullkomligt upphäfvande af
omförmälda, under snart två århundraden, såsom rigtig befunnen, tillämpade hufvudprincip,
sorn genom det nu väckta förslaget blifvit ifrågasatt. Enligt detsamma skulle
först och främst den inre administration af Banko-verket på det hela, som det för
närvarande tillkommer de Bankens ordinarie Kommissarier, hvilka tillika äro förvaltande
Chefer, hvar för sin afdelning, atl, i egenskap af Bankens Under-styrelse, kollegialt
besörja, fråntagas dessa embetsman och öfverflyttas pä en ny myndighet, beslående
af tre, inom eller utom Banko-fullmägtige utsedde, så kallade verkställande
Direktörer. Desse skulle — heter det i motiverna — »stå öfver Afdelnings-cheferne
»och vara befriade från handläggning af sådana bestyr, hvilka de (Cheferne) hafva att
öfvervaka». Vidare skulle de verkställande Direktörerne, hvilka kunna, på sätt lämpligast
synes, sig emellan fördela dem åliggande göromål, men hvilka Direktörer dock
kunna årligen eller möjligen oftare ombytas, ega att, under tiden mellan Bankofullmägtiges
sammankomster, äfven oberoende af framställning från Kontors-chef, till
omedelbar verkställighet meddela föreskrifter, som de funne leda till förenkling och
forlskyndande af göromålens behandling. Förslag till lediga tjenstebefaltningar för
dessas tillsättande af Banko-fullmägtige, hvilka förslag nu uppgöras af Under-styrelsen,
med öppen rätt för vederbörande att deröfver besvära sig hos Banko-fullmägtige,
skulle, såsom »obehölliga» försvinna, helst det borde, utan förslag af Under-styrelsen,
blifva lika lätt att finna den för Bankens tjenst mest skicklige och lämplige personen.
Tjenste-vikariater, hvilka nu upprättas af Afdelnings-cheferne samfäldt efter gemensam
pröfning i Under-styrelsen skulle, enligt förslaget, uppgöras lättast och med minsta
omgång af Direktörerne, eller, sedan fördelning dem emellan af göromålen skett, förmodligen
af blott en verkställande Direktör.
Häraf framstår, att de i alla tider hos Riksbankens ordinarie Kommissarier priu—
cipielt förenade bestyren: den större General-kassavården och den kollegiala inre administrationen
af Verket hädanefter skulle sålunda särskiljas, att, å ena sidan, administrations-
och beslutanderätten, som är det minst tidsödande och relativt mera angenäma
bestyret, skulle tillkomma de verkställande Direktörerne ulan skyldighet till
besörjande af General-kassavård, hvaremot, å andra sidan, Cheferne och Kommissarierne
skulle få behålla den större General-kassavården, som är det utan all jemförelse
mest ansvarsfulla och besvärliga bestyret, ulan beslutanderätt. Ifrån att vara,
på grund Banko-reglemente, instruktioner och Banko-fullmägtiges förordnanden, under
Banko-fullmägtiges öfver-inspeklion, lagbundet verkande och inför dem ansvarige
embetsmän skulle hädanefter Cheferne, (hvilka öfverallt i förslaget benämnas »Kontorschefer»)
blifva, likasom de öfriga Kommissarierne, fastän anförtrodde det aldra ansvarsfullaste
och vigtigaste bestyret inom Verket, blott underordnade, mer eller mindre
viljelösa, hörsamma redskap för en emellan dem och Banko-fullmägtige stående, icke
Bih lill It St. Prat. 1802 A 1803. 0 Sorni 1 A/d. V.) Höft. 7
äo
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
permanent, utan tidtals ombytlig, befallande myndighet, nemligen den verkställande
Direktören, hvars — förmodligen äfven blott muntliga — föreskrifter i afseende å
tjenstgöringens förrättande de endast hade att blindt lyda och ställa sig till ögonblicklig
efterrättelse. Huruvida nedflyttning till en så betydelselös och underordnad
ställning vore synnerligen egnad, att bos Chefer och Kommissarier framkalla och fortfarande
underhålla nit för Verkets bästa, torde lätt inses vara mer än tvifvelaktigt.
Fastheldre innebär den sålunda organiserade nya institutionen i sig ett frö till utbildande,
i första rummet bos de den vigtigaste inre förvaltningsfuuktionen (Generalkassavården)
ombesörjande Cheferne och Kommissarierne, af verklig likgiltighet för
Verkets angelägenheter; ty den skulle ofelbart verka derhän, att en hvar, städse kännande
sig i en oegentlig, obillig, nedtryckt och underordnad ställning, utan utsigt
att genom drift, skicklighet och välförhållande någonsin komma till en bättre, blott
af tvång sökte i bästa fallet nätt och jemnt sköta sina enskilda oundgängliga tjenstepligter
någorlunda ansvarsfritt, men deremot förlorade allt intresse för det helas gagn.
Den sporre till gemensamt fortfarande nit för Banko-verket i dess helhet, likasom
den så att säga moraliska solidaritet för göromålens inom Verket framför allt säkra
gång, som ligger uti Chefernes både rättighet och pligt, att kollegialt samråda med
hvarandra om Verkets angelägenheter och deröfver kunna fatta beslut, för hvilka de
deruti deltagande äro en för alla och alla för en juridiskt ansvarige — detta skulle
genom den nya institutionen gå helt och hållet förloradt.
Om den verkställande Direktör tillerkända magt att, äfven sjelfrådigt, meddela
ofvanbeskrifna föreskrifter till omedelbar verkställighet, blefve tillämpad på till exempel
sättet för besörjande af General-kassavården, då slika föreskrifter lätt kunde få ett
störande inflytande på sjelfva säkerheten i afseende å denna vård, så skulle ju en sådan
magtutöfning icke allenast innebära en verklig orättvisa, för att icke säga olaglighet,
dä Chefer och Kommissarier skola solidariskt ansvara lör nämnda vård, utan
äfven kunna medföra betänklig våda för Banken sjelf.
Uti förslaget är, bland annat, bibehållet mom. 3 af § 33 i nu gällande Bankoreglemente,
hvilket moment stadgar för hvarje Chef ett ytterst strängt ansvar lör arbetets
ordnande samt göromålens behöriga och oafbrulna gång inom hans afdelning
eller kontor. Ett sådant ansvar blefve uppenbart hvarken rimligt eller rättvist, sedan
en verkställande Direktör skulle ega, att, jemväl oberoende af framställning från Kontorschef,
till omedelbar verkställighet meddela äfven blott muntliga föreskrifter, som, enligt
Direktörens åsigt, ledde till förenkling och fortskyndande af göromålens behandling.
Enligt vanlig rättsgrund är väl ensamt den skyldig att bära ansvar, hvilken
eger att befalla och fordra omedelbar hörsamhet Här åter skulle den underordnade
(Kontors-chefen) åläggas att ansvara för hvad en annan (den befallande Direktören)
när som helst kunde finna för godt att egenmyndigt, äfven muntligen, anordna och
föreskrifva i afseende å göromålen inom den förres kontor, äfven om Kontors-chefen
funne dessa föreskrifter än aldrig så skadliga och hinderliga för »göromålens behöriga
pch Qafbrutna gång» inom kontoret, och sådant utan att det funnes någon möjlighet
Banko-Utskottets Memorial N:o 44,
51
för Kontors-cliefen att framdeles kunna, till sitt fredande, styrka, att det vore den
(kanske då redan mot en annan utbytte) verkställande Direktören, men icke Kontorschefen,
som vällat tilläfventyrs sig yppande oordning inom kontoret.
Med upphörandet af förslags upprättande hos en kollegial Under-styrelse till
återbesättande af sädana lediga tjenster, hvilka icke äro af egenskap att utgöra sä
kallade förtroendebefattningar, skulle Riksbankens underordnade ordinarie tjenstemän
i allmänhet äfvensom extra-ordinarierne blifva förlustige den för dem så vigtiga legala
garanti mot möjlig väld och orättvisa vid befordringar, som sedan längre tid tillbaka
varit dem i utfärdade Banko-reglementen tillförsäkrad. Utom det obilliga uti att beröfva
tjenstemännen denna förmän, skulle — synes det Under-styrelsen — Bankoverket
sjelft icke kunna undgä, att deraf framdeles röna ett skadligt inflytande. Vill
man hafva verkligt redbara och pälitliga tjenstemän och icke så kallade ögontjenare,
hvilkas förnämsta syfte alltid ä~, att, för befrämjande af enskild fördel, på hvad sätt
som helst, komma i gunst hos den eller de för tillfället magtegande, hvars tillfälliga
önskan är deras enda lag, så blifver det ett oeftergifligt vilkor derför, att det måste
ordnas så, att äfven tjenstemännens billiga anspråk på fortkomst i mån af verklig
förtjenst tillgodoses och skyddas så vidt sådant står tillsammans med Verkets egen
fördel. Ett sådant billigt tillgodoseende och skydd förefinnes i den rättighet, tjenstsökande
nu ega att få sina ansökningar och anspråk först kollegialt pröfvade af personer,
hvilka sjelfva äro permanenta embetsmål! i Verket, äfvensom att, i händelse
af afslag, få deremot besvärsvis andraga sina skäl, innan tillsättning hos Öfver-styrelsen
sker. Någon anmärkningsvärd olägenhet för Verket härigenom har hittills icke
uppstått. I händelse deremot förslaget i denna del blefve godkändt, kunde med skäl
befaras, att den sanna dugligheten och redharheten dädanefter ryggade tillbaka för
att egna sig åt ett Verk, der någon egentlig garanti mot godtycklig behandling i
befordringsväg icke mera funnes.
Då tjenste-vikariater ofta icke kunna föranstaltas inom den afdelning, der vikariats-orsaken
är för handen, utan dertill måste användas tjenstemän, tillhörande
särskilda afdelningar, hvilket således påkallar kommunikation emellan flere Chefer, så
är den nuvarande Under-stvrelsen, hvilken just utgöres af samtlige Chefer, den mest
lämpliga och sakkunniga myndighet att handlägga dessa ärender.
Med anledning af hvad de förslaget vidfogade motiver innehålla utöfver hvad
som här ofvan är vordet till bemötande upptaget, får Under-styrelsen vidare i ödmjukhet
förklara:
att det lika litet hädanefter, som hittills, möter den ringaste svårighet, att lämpa
tiden för Under-styrelsens sammankomster så, ali de icke blifva hinderliga för Chefernes
departemental åligganden, hvadan påståendet, att åt den egentliga förvaltningen
på det hela nu icke skulle kunna egnas hvarken lämplig eller erforderlig tid
samt alt derigenom göromålens behandling skall förblifva i ett alltför stationärt tillstånd,
saknar grund, helst »göromålens förenkling, förändrade fördelning och skyndsammare
behandling» äro ämnen, som, dels i följd af, dels utan remiss från Banko
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
fullmägtige, ofta utgjort och utgöra föremål för Under-stvrelsens öfverläggningnr och
förfoganden;
att den omständigheten, att en mängd af de på Under-styrelsens handläggning
beroende mål i Under-styrelsens protokoll icke upptagas annorlunda än genom hänvisning
till Under-styrelsens diarium, helt och hållet grundar sig på komiterades för
Bankens sednaste reorganisation (hvaribland framlidne Presidenten m. m. Friherre C,
I). Skogman) uppgjorda, af så väl Herrar Banko-fullmägtige som Höglodiga BankoUtskottet
gillade, uti Höglodiga Utskottets Betänkande N:o 61 vid 1853 och 1854
årens riksdag, pag. 28 och 29, närmare beskrifna, förslag till en sedermera högst lämplig
befunnen och till indragning af en notarie- och en kanslist—tjenst ledande förenkling
af den förut följda vidlyftiga protokollsförings-methoden, så att af berörda
omständighet ingalunda kan hemtas något slags bevis, än mindre (såsom i motiverna
uppgifves) det »säkraste» beviset för det besynnerliga påståendet, att dessa mål vore
af den natur, att Under-styrelsen långt före detta skall hafva bordt tillse, att desamma
blifvit från Under-styrelsen afskiljda;
att påståendet, att den Under-styrelsens vissa ledamöter åliggande »inventering
»af dagvexlings- och special-kassorna ej nu har den omfattning, densamma bör ega,
»men ej kan erhålla, utan att förrättas af personer, icke deltagande i vården af Ban»kens
förvaringsrum,» ingalunda synes kunna hafva någon rimlig tillämplighet på dessa
ledamöter, hvilka icke deltaga i vården af nämnda kassor, utan äro i förhållandet till
desamma alldeles oberoende;
att det synes ligga för öppen dag, att Under-styrelsen, hvars permanenta ledamöter
besitta den största detalj-kännedomen, är den mest behöriga myndigheten, att,
såsom första instans, handlägga fråga om anmäld förseelse, begången of tjensteman,
som efter förslag af Under-styrelsen tillsättes, eller af vaktbetjent;
att, — beträffande hvad som i motiverna ordas om »vidtagandet af förändrin»gar,
som främja det ändamål, att bättre betjena den allmänhet, som med Riksban»ken
har beröring» och beredandet af större »rörlighet i förvaltningen» — det icke
torde böra förbises, att, i ett under publik kontroll stående, inför Rikets Ständer eller
dess delegerade årligen redovisande allmänt penningeverk, sådant sorn Riksbanken, förvaltningens
säkra gång nödvändigt måste afses i första rummet och den omnämnda
»rörligheten» i det andra, att således den speciela administrationen icke kan eller för
plötsligt eller våldsamt rubbas, hvilket dock ingalunda behöfver utesluta den påpekade
»rörligheten», så vidt nemligen denna kan åstadkommas utan uppoffring af nödig kontroll,
samt att, särdeles med den sammansättning, som Riksbankens Ofver-slyrelse
(Banko-fullmägtige) grundlagsenlig! eger, det, till förekommande af omogna åtgärder
och förfoganden, hvilkas på förhand icke insedda eller beräknade menliga följder i
detalj efteråt icke så snart och lätt låta sig rättas och i ordning bringas, i Riksbanken
är nödvändigt att, för såväl ärendenas utredning sorn den egentliga inre ad"
ministrationen, det finnes en kollegial Under-styrelse, bestående af permanenta em«
betsmön, hvilka äro j besittning af nödig ckta/j-kännedom om Verket; och anser
Ilanko-Utskottels Memorial N:o 44.
53
Under-styrelsen si" tillika höra i sammanhang härmed i minnet Återkalla hvad Höglofliga
Banko-Utskottets ofvanåberopade Betänkande N:o 61, afgifvet för endast åtta
Ar sedan, A pag. 22 innehåller, nemligen att organisations-komiterade, hvilkas Åsigt
Höglofliga Utskottet och sedermera Rikets Ständer sjelfve godkänt, förmält sig »af
»skäl, som vid förcgäende tillfällen blifvit fullständigt utvecklade, anse (den nuvarande)
»Under-styrelsens fortfarande vara af oundgängligt behof, för handläggning af de niång»faldiga,
Verkets inre angelägenheter rörande, frågor, hvilkas afgörande icke kunna At
»Cheferne, hvar för sig, öfverlemnas och hvarmed Fullmägtige icke omedelbarligen
»kunde taga befattning.»
Uti förslaget till aflöningsstat förekommer under rubriken: »arfvoden» följande:
tdl
»verkställande Direktörerne»:
(»Arfvodesbeloppet bestämmes af Fullmägtige.»)
I anledning häraf torde det tillätas Under-styrelsen fästa Höglofliga Afdelningens
uppmärksamhet derpå, att de nuvarande Chefernes aflöningar äro afsedda endast i
och för den departementala förvaltningen eller deras egenskap af dels ordinarie Kommissarier
i Riksbanken och dels Chefer hvar för sin afdelning. Under-styrelsen, såsom
kollegial myndighet, kostar alltså för det närvarande Banko-verket, hvad ledamöterne
angår, icke det ringaste. Den de verkställande Direktörerne, såsom sådane,
tillkommande aflöning skulle således i alla händelser blifva ett verkligt plus i Bankoverkets
förvaltningskostnad.
Såsom åtminstone indirekt berörande detta ämne torde i sammanhang härmed
böra omförmälas, att inom Rikets Ständers andru Finans-verk, nemligen Riksgäldskontoret,
för några år sedan förslag väcktes om en, med den nu för Riksbanken ifrågasatta
likartad, förändring af den inre förvaltningen, gående derpå ut, att Riksgälds-kontorets
Tre Kommissarier, hvilka gemensamt ännu utgöra det Verkets kollegiala Understyrelse,
skulle komma att subordinera under en emellan dem och Riksgälds-kontorets
Fullmägtige stående nyskapad myndighet, till hvdken, såsom en sorts Öfver-kommissarie,
den egentliga inre förvaltningen af Verket på det hela skulle öfverflyttas, men att dock
detta förslag, efter vederbörande auktoriteters noggranna ompröfning, blef, såsom olämpligt,
förkastadt och sådant, oaktadt Kommissariernes i Riksgälds-kontorets embelsåligganden
i afseende på vård och ansvarighet naturligtvis äro af ojemförligt mindre
omfattning och risk, än de som tillhöra Riksbankens ordinarie Kommissarier.
Sammanfattningen af det redan anförda blifver således, att Under-styrelsen anser,
att det nu föreslagna införandet af verkställande Direktörskap — om ock sådant för
en enskild Bank med dess enkla rörelse såsom hufvudsakligen blott Diskont-inrättning må
n t?
vara lämpligt — för Rikets Ständers Bank, i anseende till de flera derstädes existerande,
för densamma helt egendomliga, förhållanden, icke är af något behof påkalladt
och ännu mindre till principen rigtigt och nyttigt; och kan Under-styrelsen lika litet
för sig sjelf dölja som pligtenligt underlåta, alt härigenom öppet uttala sin åsigt, att
54
Ti anko-U( skottets Memorial N:o 44.
förslaget i denna del skulle, om det bifölles, kunna föranleda följder för Banko-verket
af den betänkligaste art.
I händelse hvad Under-styrelsen nu i ödmjukhet yttrat skulle godkännas, blefve
deraf en följd, dels att alla de i förslaget förekommande, uti nu gällande Bankoreglementes
stadganden vidtagna förändringar, hvilka stå i omedelbart samband med
projektet om tillsättande af verkställande Direktörer, komme att förfalla och dels att
såväl omförraälda stadganden, som ock alla de reglements-§§:r, hvilka, i anledning af
samma projekt blifvit föreslagna att utgå, skulle komma att i det nya Banko-reglementet
oförändradt qvarstå.
Uti förslaget är uteslutet bela moment 2 af 33 § i Banko-reglementet, hvilket
momeut innefattar sjelfva ansvarighets-lagen för Chefer och Kommissarier samt vederbörande
Kamererare, i hvad angår såväl General-kassavården som annan vård. I stället
förekomma i förslaget följande punkter:
»Kontors-cheferne och de Verkets öfriga tjenstemän, som deltaga i nyckelvården,
»skola, en för alla och alla för en, eller, der blott två äro anställde, en för begge
och begge för en, ansvara för de under deras vård förvarade tillhörigheter.»
»Om fördelningen emellan tjenstemännen af denna vård stadgas i de särskilda
»instruktionerna.»
För den oförmodade händelse att härunder skulle kunna vara förborgad den
mening, att blifvande instruktioner, hvilka, enligt förslaget, Banko-fullmägtige skulle
ega, att äfven under mellantiden intill nästkommande riksdag provisoriskt tillämpa,
komme att innehålla bestämmelser, enligt hvilka den så kallade större Generalkassavården,
för hvilken vårdarne äro underkastade genomsam solidarisk ansvarighet till alldeles
oberäkneligt belopp, skulle utöfvas eller delas utom af Banko-verkets främste och följaktligen
jemförelsevis mest oberoende permanenta embetsmän, nemligen ordinarie eller
konstituerade Kommissarier, jemväl af underordnade tjenstemän, ser Under-styrelsen
sig nödsakad att för ej mindre Banko-verkets än vårdarnes säkerhet i ödmjukhet
protestera mot ett sådant frånträdande af en från början fastställd, i högsta grad vigtig
princip. Förenämnda i 33, mom. 2 af Banko-reglementet intagna ansvarighetsstadgauden,
hvilka blifvit af Rikets Ständer till ordalydelsen pröfvade och derefter
till efterrättelse fastställda, måste, enligt Under-styrelsens åsigt, nödvändigt t sm helhet
inflyta äfven i det nu upprättande nya Banko-reglementet, såsom varande för ej mindre
Banko-verket sjelft än ock dess ämbets- och tjenstemän af den stora vigt, att de
icke kunna eller böra i ringaste mån ändras, än mindre i förändradt skick tillämpas,
utan föregående pröfning och samtycke af Rikets Ständer sjelfva.
Under Litt. E. i förslaget finnas Kassörer upptagna ibland de tjenstemän, som
komme att tillhöra den nija andra graden, hvilken åter motsvarar den nuvarande
bokhållaregraden.
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
55
Under-styrelsen, som inser nyttan deraf att yngre tjenstemän befordras till kassörsbefattningar,
finnér sig böra lästa uppmärksamhet derpå, att dessa befattningar i
andra allmänna Verk tillböra kamereraregrad.
Under Litt. O. är, i stället för moment 2 af § 44 i Banko-reglementet föreslaget
följande:
»Till de i §:n upptagna tjenstebefattningar utnämna Fullmägtige bland kompe»tente
sökande den för Verkets tjenst mest skicklige och passande; dock att sökande,
»hvarandra fullt jemngoda, i afseende på skicklighet och lämplighet, må få tillgodo»njuta
sin inom Verket egande tur och anciennitet, som räknas från första fullmagts
»eiler förordnandes datum inom hvarje tjenstegrad.»
Hvad här föreslås innefattar, enligt Under-styrelsens omdöme, en verklig förbättring,
hvadan Under-styrelsen, under åberopande af hvad ofvan blifvit vttradt i (råga
om bibehållandet af tjenste-förslags upprättande hos Under-styielsen, i ödmjukhet tillstyrker
dess antagande endast med dels följande tillägg vid momentets början: »Vid
sä väl förslags upprättande som utnämningar till öfriga i § uppräknade tjänster
utses bland kompetente &c.» och dels den ändring vid slutet af momentet, att ordet:
»förordnandes» utbytes emot: »konstitutorials», rörande hvilken ändring åberopas hvad
här nästnedan förekommer.
Uuder Litt. Q. föreslås, bland annat:
»Fullmägtige berättigas att, intilldess tjenstemannapersonalen blifvit i öfverens»stämmelse
med nya instruktionerna ordnad och slutligen bestämd, endast genom för—
»ordnande tillsätta ledigblifvande Ijenster.»
Att under en mellantid, som kommer att räcka liera år, tillsätta tjenster endast
på förordnande i vanlig mening, det vill säga utan anslag och förslag och således utan
att vederbörande ordinarie och extra-ordinarie tjenstemän blifva satta i tillfälle att i
förut bestämd ordning anmäla sig såsom sökande och få sina anspråk pröfvade, medförer
både för Banko-verket sjelft och tjenstemännen de största olägenheter och skulle,
ju längre ett sådant tillstånd fortfore, lända lill verklig oreda och oordning inom
Verket. Till förekommande häraf har derföre under de mellantider, som förlöpte näst
före de 2 sednaste reorganisationerna af Riks-banken, nemligen de organisationer, som
af Rikets Ständer fastställdes vid dels 1840 och 1841 årens och dels 1853 och
1854 årens riksdagar, vidtagits det, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, fullt ändamålsenliga
förfogande, att de ledigblefua och de nya tjenstebefattningarne, under iakttagande
af enahanda ordning, som vid ordinarie befordran, tillsatts medelst konstitutorial,
medförande för tjenstemännen samma rättigheter och förmåner i öfrigt som
fullmagt, dock med den vigtiga skilnad, att den konstituerade uttryckligen är tillsatt
endast tillsvidare och således skyldig att, om och när Banko-styrelsen sådant askar,
56
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
återgå til! antingen förut innehafel tjenst eller extra-ordinarie tjensteman. Understvrelsens
sednast i detta ämne till Herrar Banko-fullmägtige allåtna, af dem bifallna
memorial af den 30 September 1851 upptager omständligt de flera härför talande
skäl, hvilka Under-styrelsen, för undvikande af onödigt upprepande, nu åberopar; och
får, på grund af detta allt, Under-styrelsen i ödmjukhet tillstyrka elen ändring uti
det här föreslagna stadgandet, att, i stället för ordet: »förordnande», insattes ordet:
konstitutorial.
Enligt § 50 samt mom. 3 af § 91 i nu gällande Banko-reglemente fordras,
lör att kunna antagas till extra-ordinarie tjensteman vid Banko-verket äfvensom till
tjensteman vid Banko-diskontverket, att hafva undergått någon sådan akademisk examen,
som berättigar till inträde uti Konungens Kansli eller Rikets Rättegångs- eiler Räkenskapsverk.
I stället för dessa stadgandet), hvilka nu äro ämnade alt från Banko-reglementet
utgå, föreslås umler Litt. 11. endast ett sä lydande stadgande:
»Till extra-ordinarie tjenstemän inom Banko-verket ega Fullmäktige att, i mån
»af behof, antaga skicklige och lämplige personer;»
»hvarförutan under Litt. N. förekommer följande mening: »dock att, för erhållande
»af befordran till advokatfiskal- eller ombudsmans-befattning samt till kanslist-tjenster
i Advokatfiskals- eller Ombudsmans-expeditionen fordras att hafva undergått examen
för inträdes vinnande i rikets rättegångsverk.»
Häraf visar sig, att — med nyssberörda obetydliga undantag för endast tjensfemäonen
vid Advokatfiskals- eller Ombudsmans-expeditionen — för att vara qvalificerad
till ordinarie eller extra-ordinarie tjensteman i Riksbanken skulle icke vidare
erfordras någon theoretisk bildning, eller, åtminstone, att all garanti för att tjenstemännen
egde någon sådan komme att saknas. — Förslaget i denna punkt icke blott
innebär en återgång till förhållandet före år 1830, då akademisk examen för inträdes
vinnande i Riksbauhen försl påbjöds, ulan går i tillbakaskridande ännu längre, ty under
den närmaste tiden före år 1830 var åtminstone genomgåendet af en slags humanistisk
examen inför Banko-fullmägtige gjordt till vilkor för antagning till extraordinarie
i Verket, — och, såsom följd af förslaget, komme Rikets Ständers Bank
att framstå såsom det enda Statens embetsverk, hvaruti akademisk examen vore öfverflödig.
Af det eller de skäl, hvilka må förefinnas för en så egen och radikalt omstöpande
förändring af det nu existerande förhållandet, är Under-styrelsen betagen tillfället
att ingå i någon granskning, då icke ett ord derom förekommer i motiverna.
Icke står något sådant skäl att finna i yppad eller befarad brist på nu kompetente
sökande till extra-ordinarie anställning, ty under en lång följd af år har tillgången
på extra-ordinarier varit snarare för ymnig än för ringa. Det lärer emellertid icke
kunna
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
57
kunna undfalla någon, att den uu föreslagna förändringen står i uppenbar strid med
tidens rigtning och kraf på allt mer ökad bildning. Det skulle lända till Riksbankens
tjenstemannakorps’s — och, hvad den nuvarande personalen angår, orättvisa och oförskylda
— nedsättning i den allmänna opinionen samt inverka nedstämmande på de
embets- och tjenstemän, hvilka, under andra förhållanden, redan egnat sig åt Verket,
men nu icke äro i tillfälle att kunna taga afsked från sina befattningar. Rikets
Ständer sjelfve synas åter hylla en förslaget motsatt åsigt, eftersom, i samband med
den sednaste reorganisationen (1854) kompetensfordringarne, utöfver hvad förut fanns
stadgadt, skärptes så till vida, att, för erhållande af befordran lill Kanslist-tjenst i
Fiskals-kontoret, dåmera erfordrades, att hafva undergått examen för inträdes vinnande
i rikets rättegångsverk och, beträffande tjensterne vid Banko-fullmägtiges och Understvrelsens
expeditioner, att sökande aflagt antingen dylik examen eller examen för inträde
i Konungens Kansli, hvilka tillökade och skärpta föreskrifter jemväl Rikets sednast
församlade Ständer godkänt och låtit inflyta i g 42 mom. 1 litt. d. i 1860
års Banko-reglemente. Det mätt af theoretisk bildning, som de nu föreskrifna akademiska
examina förutsätta, synes ock vara det minsta, hvarpå i våra dagar anspråk
bör kunna göras hos en Statens tjensteman. Då för öfrigt, enligt hvad erfarenheten
under de 33 sistförfluten åren vitsordat, de nu gällande examens-föreskrifterna haft
ett på så väl tjenstgöringen i allmänhet som Banko-verkets och dess tjenstemannapersonals
anseende i ailo mycket gynsamt inflytande, vågar Under-styrelsen hysa den
förhoppning, att den ifrågavarande förändringen icke kan vinna Höglofliga BankoUtskottets
godkännande.»
Med Riksdagsfullmägtigeu Lekberg har instämt Riksdagsfullmägtigen Anders
Persson från Malmöhus län.
Af Riksdagsfullmägtigen R. F. Gross från Calmar län: »Höglofliga Banko
Utskottets
beslut, rörande en förändrad styrelse för Rikets Ständers Bank, har jag
icke kunnat biträda, så vidt detsamma alser tillsättande af verkställande Direktörer.
Utskottet har, såsom skäl för den föreslagna förändringen, uti motiveringen uttryckt
den åsigt: att det för en reorganisation af Bankens nuvarande förvaltning och
verksamhet, vore nödvändigt att i spetsen för Bankens styrelse hafva personer med
kännedom om bankoväsendet och en öfvad affärsverksamhet, om Banken skall kunna
ordnas så, att den uppfyller sitt ändamål, hvilket hufvudsakligast skulle bestå i en
förökad inkomst till Bankens och det allmännas nytta.
Men månne Riksbankens ändamål kan vara att draga den största möjliga vinst
på sin rörelse? Efter mitt förmenande, har Banken i första hand det åliggande att
upprätthålla myntvärdet och dernäst skyldigheten att bispringa lånesökande med, för
deras rörelse eller näring, nödiga kapitaler emot en billig ränta; och om denna supposition
är rigtig, så är den nuvarande Styrelsen fullt ändamålsenlig.
Den dagliga tillsynen vid och ordnandet af bankrörelsen skulle, efter Utskottets
Ilik. till R. St. Prat. 1862 * 1863. 6 Sami. 1 Afd. 19 Haft. 8
58
Banko-Utskottets Memorial N;o 44.
förslag, tillkomma de verkställande Direktörerne, och de åtgärder och förändringar,
som Direktörerne anse erforderliga, skulle underställas Fullmägtiges pröfning, hvilka
derefter hade att besluta öfver verkställandet af Direktörernes förslag. Då man nu
förutsätter större kännedom i facket hos Direktörerne, så är det. också tydligt, att
Fullmägtige måste böja sig under deras vilja, och det blir följaktligen Direktörerne,
som der vid lag blifva de allena styrande, och hvartill tjenar det då alt jemväl utse
Fullmägtige? Skola åter Fullmägtige blifva de, som föreskrifva huru Bankens affärsverksamhet
skal! ordnas, hvarför behöfvas då äfven verkställande Direktörer?
Säkert är det, att Fullmägtige och verkställande Direktörerne komma att få en
skef ställning till hvarandra, hvilket snarare skall förlama än upplifva Bankens verksamhet.
Lägger man härtill, att Direktörerne skulle blifva fullkomligt ansvarsfrie, såvida
de icke väljas inom Fullmägtige sjelfve, då de endast draga det på deras lott
som Fullmägtige belöpande ansvaret, så blir detta ännu mer i ögonen fallande.
Jag vill icke bestrida, att ju icke en reform af och en närmare tillsyn vid
Bankens förvaltning kan vara af behofvet påkallad, men sådant tror jag kan ske på
annat sätt.
Den nuvarande aflöningen för Herrar Fullmägtige är allt för obetydlig, för att
man af dem skulle kunna fordra alt de skulle uppoffra sin tid med en daglig tillsyn
vid Banken, och att de skulle kunna sätta sig in i alla dervarande förhållanden;
men om, mot förbindelsen att dagligen vara närvarande, hvar och en för sig i hvar
sin afdelning eller gren af förvaltningen inom Banken och derom söka inhemta fullständig
kännedom, Fullmägtige så aflönades att ett dylikt anspråk på deras verksamhet
billigtvis kunde göras gällande, så är jag förvissad om, icke allenast att den aflöning,
som eljest skulle komma att utbetalas till de verkställande Direktörerne, för
ofvannämnda ändamål blefve fullt tillräcklig, utan ock att Fullmägtige skulle blifva
så hemmastadda i bankoväsendet, att förslag till förbättringar i förvaltningen säkrare
skulle kunna framställas af dem, lin af hvilken verkställande Direktör som helst.
Under-styrelsen i Banken har öfver förslaget afgifvit utlåtande, som till större
delen blifvit intaget i motiverna till Utskottets betänkande; och ehuru mycket ännu
kunde vara att anföra emot förslaget, inskränker jag mig i öfrigt till åberopande af
detta utlåtande.»
Med Kiksdagsfullmägtigen Gross har instämt Riksdagsfullmägtigen Olaus Ericsson
frän Göteborgs och Bohus län.
Af Herr Doktor Björkman och Herr Kontraktsprosten Tegnér emot 23:dje
punkten, i fråga om fordringarne för att kunna till extra-ordinarie tjensteman i Banken
antagas.
Af Riksdagsfullmägtigen Niis Svensson från Blekinge län emot punkten l:o, i
fråga om anställande af verkställande Direktörer.
Stockholm, tkyckt hos Sam. Rumstedt, l&o.i.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
1
i\:o 45.
Ank. till Exp.-Utsk. den !>7 Juli 18C3, kl. l e. m.
Betänkande, med förslag till förändrad uppställning af föreskrifterna,
angående Bankens metalliska kassa, m. m.
Vid den af Utskottet verkställda granskning af föreskrifterna i Banko-reglementets
5:te Artikel, angående vexlings-, kassa- och depositions-rörelsen, äro dessa föreskrifter,
nu blandade om hvarandra, sålunda ordnade, att, sedan förut angifvits
hvad såsom metallisk kassa anses och beräknas samt minimum för densamma och
åtgärderna för kassans förstärkning, derefter upptagas föreskrifterna: om inlösen
af Bankens sedlar, om utmyntning af silfver och guld, om Bankens sedelstock,
densammas tillökning och förminskning, om Bankens sedlar och dermed gemenskap
egande ämnen, om in- och utvexling af kopparmynt, om depositions- och
postvexel-rörelserna samt om emottagande af s. k. deposita; dock är allt hvad
angår vexel handeln bibehållet i en enda §, enär såväl köp af vexlar, som tillgodogörandet
af den derigenom uppkommande tillgång förutsätta, till större delen,
samma stadganden, hvilka, derest köp af vexlar upptagits för sig och försäljning
af vexlar samt indragning af silfver hänförts till sin behöriga plats, måst inflyta
på två särskilda ställen, hvilket kunnat leda till förvillelse för såväl de verkställande,
som de granskande.
Under pröfning har, i följd häraf, först förekommit den föreskrift, som skall
motsvara 109 § i nu gällande Reglemente; i afseende hvarå Utskottet skolat anföra,
att sedan Rikets Ständer bifallit Utskottets i Memorialet N:o 31 gjorda framställning
att såsom metallisk kassa får anses och beräknas icke allenast uppköpta,
oremitterade vexlar å .£ sterling, utan äfven det guld, som genom vexelköp blifvit
eller blifver hos kända och säkra handelshus eller bank-inrättningar i London, för
Bankens räkning nedsatt samt det guld, hvilket är under transport från utrikes
ort till Banken; så har, af sådan anledning och med någon jemkning i ordställningen,
nämnde föreskrift ansetts böra erhålla denna lydelse:
Bih. till 11. St. Brot. 1862 fy 1863. 6 Sami. 1 Afd. 20 Häft. 1
2
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
1:0.
Såsom Bankens metalliska kassa
anses och beräknas:
a) Såväl gångbart, som aflyst
Svenskt silfvermynt;
b) Svenska och Holländska dukater;
c)
Utländskt silfvermynt;
d) Omyntadt silfver och guld;
e) Silfver- och guldposter, som
Kongl. Myntverket af Banken eller
för Bankens räkning emottagit och
under sin vård eger;
f) det silfver, vare sig Hamburger
Banko eller Preussiska thaler och
det guld, som genom vexelköp blifvit
hos kända och säkra handelshus
eller bank-inrättningar i Hamburg,
Altona, Berlin eller London, för Bankens
räkning, nedsatt samt det silfver
och guld, som är under transport
från utrikes ort till Banken;
och
g) beloppet af uppköpta vexlar
hvilka icke till liqvid förfallit eller
blifvit för inkassering till de i nästföregående
moment omförmälda handelshus
eller bank-inrättningar afsända.
Jemf. § 109. “Såsom Bankens metalliska
kassa anses och beräknas:
a) gångbart Svenskt silfvermynt;
b) Svenska och Holländska dukater;
c) aflyst Svenskt silfvermynt;
d) utländska silfvermyntsorter;
e) omyntadt silfver och guld;
f) silfver- och guldposter, dem Kongl.
Myntverket af Banken eller andra, för
Bankens räkning, enligt dit ingångna, af
Myntverket utgifna qvittenser och bevis,
emottagit och under sin vård eger;
g) det silfver, vare sig Hamburger
Banko eller Preussiska thaler, som genom
vexelköp blifvit hos något eller
några kända och säkra handelshus eller
bank-inrättningar i Hamburg, Altona eller
Berlin för Bankens räkning nedsatt, samt
det silfver, som är under transport från
utrikes ort till Banken; och
h) beloppet af uppköpta vexlar, hvilka
icke till liqvid förfallit eller blifvit för
inkassering till de i nästföregående moment
omförmälda handelshus eller bankinrättningar
afsända.14
För att åt stadgandet i 110 § må gifvas tydlighet och en mera ordnad uppställning,
tillstyrker Utskottet att motsvarigheten dertill må lyda sålunda:
2:o.
Den del af metalliska kassan, som
omförmäles i litt. a) b) c) d) och
e) af förestående § må ej bibehållas
vid ett belopp, som understiger Tio
millioner Riksdaler Riksmynt; bö
-
Jemf. § 110. “Bankens metalliska
kassa må ej bibehållas vid ett belopp,
som understiger 2,500,000 R:dr i silfver,
oberäknadt den del af nämnda kassa,
som i § 109 mom. litt. g) och h) omför
-
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
3
rande Fullmägtige, när kurs eller andra
förhållanden gifva anledning att
befara uttag af metallisk valuta, i
tid, vidtaga nödiga åtgärder, för att
hindra metalliska kassans nedsjunkande
till berörda minimum af Tio
millioner Riksdaler.
mäles; börande Fullmägtige, när kurs
eller andra förhållanden gifva anledning
att befara uttag af metallisk valuta, i
tid begagna de utvägar, som blifvit dem
lemnade, för att afböja metalliska kassans
nedsjunkande till berörda minimum af
2,500,000 R:dr i silfver.-
De i § 101 mom. 1 och § 102 intagna föreskrifter äro, med någon förändring,
som icke torde påkalla särskild utveckling, införda under en punkt, så lydande:
-
3:o.
Såväl i Banken, som vid Lånekontoren
i Göteborg, Malmö och
Wisby invexlas, mot Bankens sedlar,
Svenskt silfvermynt.
Äfven inköpas, efter de pris, som
Fullmägtige hafva att bestämma, utländska
silfvermyntsorter, med undantag
af skiljemynt; dock ej mindre
parti af någon utländsk myntsort,
hvarje gång, än ett skålpund.
Skulle, vid Låne-kontoren, större
qvantiteter utländska silfvermyntsorter
erbjudas till inköp, än som
kan ske med de tillgångar, Lånekontorens
kassor, för tillfället, ega;
ärö dessa Kontor berättigade att, för
inköpets verkställande, assignera på
Banken å en för sådant ändamål
öppnad särskild räkning, under förbehåll
likväl, att Kontoret för det
assiguerade beloppet, så fort ske kan,
redovisar.
Jemf. § 101, mom. 1. “Såväl i Banken,
som vid Låne-kontoren i Göteborg
och Malmö, invexlas mot Bankens sedlar
ej mindre Svenskt silfvermynt efter
den i § 98 för utvexlingen deraf fastställda
grund, utan äfven utländska silfvermyntsorter,
med undantag af skiljemynt,
efter de pris, som Fullmägtige,
med ledning af officiela upplysningar,
hafva att bestämma, samt under iakttagande
i öfrigt deraf, att minsta belopp
af någon utländsk myntsort, som på en
gång invexlas, utgör ett skålpund.“
Jemf. § 102. “Skulle vid Låue-kontoren
i Göteborg och Malmö större qvantiteter
silfver erbjudas till invexling, än
som kan ske med de tillgångar, Lånekontorens
kassor för tillfället ega, äro
dessa Kontor berättigade att för invex
T»
lingens
verkställande assignera på Banken
å en för sådant ändamål derstädes
öppnad särskild räkning; dock under förbehåll,
att dylika förskott icke få till
förökande af lånerörelsen vid nämnda
Låne-kontor användas, utan böra Banken
vid första lämpliga tillfälle godtgöras.“
Likaledes äro den del af 103 §, som angår inköp af dukater och dessas
bokföring samt 104 § sammanförda i en paragraf, med den ändring af 104 §,
att det åt Fullmägtige öfverlemnats, att bestämma priset å kontrolleradt silfver,
på det att detta pris må kunna jemkas efter de omständigheter, hvilka vid sådan
prisbestämning böra tagas i betraktande.
4
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
Jemte anmälan att frågan om utvexling af dukater förekommer här nedan,
får Utskottet för den blifvande föreskriften tillstyrka följande lydelse:
4:o.
I Banken emottagas:
l:o. Svenska och Holländska dukater,
efter det pris, Fullmägtige,
med ledning af priset å guld på utrikes
orter, tid efter annan, bestämma;
skolande dylika dukater vid
bokföring beräknas till 8 R:dr 25
öre stycket; och
2:o. Kontrolleradt verksilfver eftet
det pris, Fullmägtige bestämma,
äfvensom kontrolleradt dukat- och
arbetsguld eller annat omyntadt guld
efter det för tillfället gällande invexlingspris
på dukater; dock ej
mindre partier hvarje gång, än 2
skålpund silfver, eller, hvad guldet
angår, en qvantitet, motsvarande 20
dukater.
Jemf. § 103. “Svenska och Holländska
dukater emottagas i Banken efter det
pris, Fullmägtige, med ledning af priserna
å guld på utrikes orter, tid efter
annan, bestämma, samt må jemväl, så
länge sådant finnes för Banken och allmänna
penningerörelsen fördelaktigt, i
mån af tillgång och rörelsens behof, från
Banken utvexlas till ett pris, som med
10 öre pr dukat öfverstiger det för tillfället
gällande invexlingspriset.
Yid bokföring i Banken beräknas
Svenska och Holländska dukater till 8
R:dr 25 öre Runt stycket. “
Jemf. § 104. “Uti Banken emottages
oj mindro kontrolleradt verksilfver
efter ett pris af 1 R:dr 70 öre Runt per
lod, utan äfven kontrolleradt dukat- och
arbetsguld eller annat omyntadt guld efter
det för tillfället gällande invexlingspris
på dukater, dock ej mindre partier
hvarje gång, än 100 lod silfver, eller,
hvad guldet angår, en qvantitet, motsvarande
20 dukater.14
I den § lil i Reglementet motsvarande föreskrift äro åtskilliga ändringar
erforderliga.
Då Fullmägtige hafva sig anförtrodt att bestämma kursen vid köp af
Preusiska Thaler och Pund Sterling, bör det väl ock kunna, med fullt förtroende,
till Fullmägtige öfverlemnas att vidtaga sådan bestämning, i fråga om köp af
vexlar å Hamburger Banko, enär det destomindre kan antagas, att Fullmägtige
öfverskrida den i Banko-reglementet nu fastställda maximi-kurs, som deraf lätte
ligen
kunde följa, att Banken komme att upptaga en vexeltillgång, bildad på
Bankens eget förråd af guld och silfver.
l:sta momentet är, med anledning såväl häraf, som på grund af Rikets
Ständers beslut, att beloppet af vexlar å Pund Sterling får såsom metallisk kassa
anses och beräknas, till uppställningen förändradt.
Sedan vexelhandeln blifvit ordnad, böra de delar af omförmälda §, hvilka
tillkommo då denna handel först vidtog, lämpas efter redan inträdda förhållanden.
Detta, äfvensom Rikets Ständers nyss omförmälda beslut, förklarar ändringen af
2:dra, 3:dje och 4:de momenterna.
Hvad särskildt angår uteslutningen från 2:dra momentet af deri nu förekommande
bestämmelse, att vexlar å Hamburger Banko icke få afgifvas förr än
vexelbrist gifvet- sig tillkänna genom kursens stigande så högt, att remittenter hafva
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
5
mera fördel af uttagande och användande af silfver för sina utländska liqvider, än af
vexlar, och då sålunda silfverexport kan, i följd af en sådan åtgärd, förekommas, får
Utskottet fästa uppmärksamhet å de förändrade förhållanden, som inträdt, sedan
denna bestämmelse meddelades. Köpet af utländska valutor, då inskränkt till Hamburger
Banko, omfattar nu jemväl Preussiska Thaler och Pund Sterling. För realisering
af dessa sednare valutor lämpa sig icke sådana föreskrifter som den ofvanberörda
angående försäljning af vexlar å Hamburger Banko, och ett omständligt reglementerande
skulle, utan att gagna sjelfva saken, lätt kunna leda till villrådighet hos
de förvaltande vid besörjande af dessa angelägenheter. Det är gifvet att Banken
i allmänhet ej behöfver uppträda såsom vexelförsäljaro vid andra tillfällen, än då
vexelbrist gifver sig tillkänna, men det år ock lika gifvet att Banken då bör genast
mellankomma, på det att vexelförsäljningen må leda till åsyftadt ändamål,
eller förekommande af silfveruttag. Den lättade kommunikationen med utlandet
betingar ovilkorligen en skyndsamhet, som tillförene, särdeles under vintermånaderna,
icke var behöflig. Omständigheter kunna likväl inträffa, som berättiga till
en af befarade silfveruttag icke påkallad vexelförsäljning. Bankens behållningar
å utrikes ort stiga tidtals till ganska betydliga summor, i följd af låns upptagande
på utrikes ort, och det bör då vara för det allmänna mera nyttigt om Banken
tillfredsställer börsernas behof af vexlar, än om fritt spelrum lemnäs åt spekulationerna
i denna rigtning. Bankens vexelhandel frånträder derigenom icke sin
egentliga egenskap att utgöra ett medel lör metalliska kassans förstärkning och
något stegrande af kursen kan ej ifrågakomma i vidsträcktare mån, än som nu
eger rum eller kursens hållande så låg att uttag af silfver, så vidt ske kan, förebygges.
Under förutsättning af Rikets Ständers bifall till Utskottets framställning
i Betänkandet N:o 44, punkterna l:o, 5:o och 12:o äro momenterna 5:o, 8:o, 9:o,
10:o och 12:o ändrade.
Som det torde vara lämpligast att i Malmö, likasom i Götebo"g, utöfningen
af de med vexelhandoln förenade bestyr uppdrages åt två eller tre der bosatta,
sakkunnige och redbare män, af hvilka åtminstone en bör vara ledamot af
Styrelsen öfver dervarande Lånekontor; så har Tale momentet blifvit uteslutet
samt 6:te, 8:de, 9:de, 10:de och 12:te momenterna undergått deraf härflytande förändring.
Jemte erinring att verkställande Dircktörerne upptagas i aflöningsstaten
och att deras biträden komma att anställas vid Banko-fullmägtiges expedition,
har Utskottet skolat upplysa att under moment 12:o inrymts allt hvad som angår
arfvodesbestämningen i och för vexelhandoln och att följaktligen sednare delen af
andra punkten i mom. 8:o blifvit dit hänförd.
Särskildt stadgande om sättet för liqviden af vexlar, som köpas i Göteborg
och Malmö, erfordras icke i Banko-reglementet. De nödiga bestämmelserna
härutinnan tillhöra de instruktioner för ombuden och för Lånekontors-styrelserna,
som Fullmägtige dels redan fastställt och dels vidare kunna komma att fastställa.
Möjligen må det anses att bokföringsvärdet å Hamburger Bauko och Preussiska
Thaler är nog högt, men det bör härvid erinras att denna värdebestämmelse
är mera likgiltig, enär vinst- och förlusträkningen, som godtgöres det belopp,
hvilket vid köp af vexlar understiger bokföringsvärdet, påföres, såsom förlust,
vid försäljning af köpta vexlar den kursskilnad, som utfaller under bokföringsvärdet.
6
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
Det nu anförda torde förklara orsaken till den uppställning, motsvarigheten
till lil § i reglementet ansetts böra erhålla, så lydande:
5:o.
Mom. 1. Fullmägtige bemyndigas
att, af välkända och solida trassenter
eller endossenter, låta i Stockholm,
Göteborg och Malmö, efter
den kurs, Fullmägtige bestämma,
köpa vexlar å Hamburger Banko,
Preussiska Tlialer och Pund Sterling
dragna på tre månader eller
kortare tid och betalbara i Hamburg,
Altona, Berlin eller London.
Mom. 2. Den fond, som till följd
af vexelköp eller andra aftal finnes
i Hamburg, Altona, Berlin eller
London, för Bankens räkning, stående,
ega Fullmägtige att, på tjcnligaste
vis, disponera, antingen genom
indragning af silfver eller guld
eller ock medelst afgifvande af vexlar.
Införskrifvet silfver och guld skall
alltid mot sjöfara försäkras.
Såväl beloppet af de vexlar, hvilka
få afgifvas, som kursen å desamma
bestämmes af Fullmägtige.
Mom. 3. Fullmägtige ega att förordna
hos hvilket eller hvilka handelshus
eller bank-inrättningar i Hamburg,
Altona, Berlin och London
Jemf. § lil.
Mom. 1. För bibehållande och förstärkning
af Bankens metalliska kassa
bemyndigas Fullmägtige att af välkända
och solida trassenter eller endossenter
låta köpa, dels å Stockholms och Göteborgs
börser samt i staden Malmö, efter
en kurs af högst 4 R:dr R:mt för
hvarje R:dr Hamburger Banko, vexlar
å denna myntsort, dragna på 3 månader
eller kortare tid, och i Hamburg eller
Altona betalbara, dels ock på Stockholms
börs, när sådant med fördel för
Banken kan ske, efter den kurs, Fullmägtige
för hvarje tillfälle bestämma,
vexlar å Preusiska Thaler, likaledes
dragna på 3 månader eller kortaro tid
och betalbara i Berlin, Hamburg eller
Altona.
Mom. 2. Fullmägtige bemyndigas
likaledes att på tjenligaste vis disponera
den fond, som genom föregångna
vexelköp eller andra aftal finnes i Hamburg,
Altona eller Berlin för Bankens
räkning stående, antingen medelst afgifvande
af vexlar eller indragning af silfver.
— ® .
V exlar å Hamburger Banko afgifvas dock
icke förr än vexelbrist gifver sig tillkänna
genom kursens stigande så högt,
att remittenter hafva mera fördel af
uttagande och användande af silfver för
sina utländska liqvider, än af vexlar,
och då sålunda silfverexport kan, i följd
af en sådan åtgärd, förekommas. Såväl
beloppet af de vexlar, hvilka få angifvas,
som kursen å desamma bestämmes
af Fullmägtige.
Silfver indrages till Banken när
Fullmägtige så nödigt pröfva; och skall
införskrifvet silfver alltid mot sjöfara assureras.
Mom. 3. För att vinna de förbindelser
i Hamburg, Altona och Berlin,
som för ifrågavarande affärers bedrifvande
blifva nödiga, vidtaga Fullmägtige
Sanko-Utskottets Betänkande N:o 45.
7
depositioner för Bankens räkning
få verkställas.
Morn. 4. I de angående bokföringen
och redovisningen nu gällande
föreskrifter äro Fullmägtige
berättigade att vidtaga sådana förändringar,
hvarigenom reda och enkelhet
i förening med säker kontoll
bäst må vinnas.
Mom. 5. De med vexclköp och
försäljning i Stockholm förenade
göromål och bestyr utöfvas af Bankens
verkställande Direktörer.
Mom. 6. Enahanda göromål och
bestyr i Göteborg och Malmö må
Eullmägtige kunna uppdraga åt två
eller tre der bosatta, sakkunnige och
redbare män, som vilja ett sådant
uppdrag sig åtaga och af hvilka åtminstone
en bör vara ledamot af
Styrelsen öfver dervarande Lånekontor.
Mom. 7. Verkställande Derektörcrno
skola, vid hvarje tillfälle, då
Fullmägtige sammanträda, för de
under tiden från föregående sammankomst
besörjda vexelärenden redogöra.
Mom. 8. Ombuden i Göteborg
och Malmö ega antaga och entlediga
nödigt biträde i göromålcn.
lämpliga åtgärder; egande Eullmägtige
derjemte att bestämma hos hvilket eller
hvilka handelshus eller bank-inrättningar
i berörda städer depositioner för Bankens
räkning få ega rum.
Mom. 4. Fullmägtige hafva att, i
afseende å bokföringen och redovisningen,
meddela de föreskrifter, hvarigenom
reda och enkelhet i räkenskapen, i förening
med säker kontroll, bäst må kunna
vinnas.
Mom. 5. För utöfningen af de med
vexelköp och försäljning i Stockholm
förenade göromål och bestyr utse Fullmägtige
inom sig två såsom Deputerade.
Mom. 6. Enahanda göromål och
bestyr i Göteborg må Fullmägtige kunna
uppdraga åt två eller tre der bosatta,
sakkunnige och redbare män, som vilja
ett sådant uppdrag sig åtaga, och af
hvilka åtminstone en bör vara ledamot
af Direktionen öfver dervarande Lånekontor.
För dessa ombud ega Fullmägtige
fastställa instruktion, hvarvid tillses att
nödigt samband mellan vexelärendena i
Stockholm och Göteborg må vinnas.
Liqviden af de i Göteborg köpta
vexlar ombesörjes af dervarande Lånekontor,
som för sådant ändamål må af
Fullmägtige berättigas att, på sätt de
lämpligast finna, utställa invisningar på
Banken.
Mom. 7. Köp och försäljning af
vexlar i Malmö besörjas af Direktionen
öfver Låne-kontoret derstädes i enlighet
med de föreskrifter, som af Fullmägtige
meddelas.
Mom. 8. Deputerade, hvilka sig
emellan fördela de dem tillhörande göromål,
såsom dem lämpligast synes, skola
vid hvarje tillfälle, då Fullmägtige sammanträda,
för de under tiden från föregående
sammankomst besörjda vexelärenden
redogöra.
Deputerade så väl som Ombuden i
Göteborg ega antaga och entlediga nö
-
8
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
Mom. 9. Yal till Ombud i Göteborg
och Malmö anställes före hvarje
qvartals utgång, då de afgående
kunna åter inväljas.
Mom. 10. Fullmägtige, verkställande
Direktörerne samt Ombuden
i Göteborg och Malmö äro för deras
utöfning af ifrågavarande vexelhandel
ansvarige enligt allmän lag
och särskildt gällande författningar.
Mom. 11. De protokoller, som, i
afseende på denna rörelse, föras hos
Fullmägtige, hållas hemliga, och få
icke, utan särskildt af Banko-Utskottet
eller Fullmägtige lemnadt
tillstånd, offentliggöras.
Morn. 12. Åt Fullmägtige öfverlemnas
att, med afseende på omfånget
af de göromål, som tillkomma
Ombuden i Göteborg och Malmö,
bestämma icke allenast det arfvode
för bemälde Ombud, hvaraf de anses
hafva gjort sig förtjente, utan
äfven ersättningen till Ombudens biträde;
och ega Fullmägtige i öfrigt
att anvisa de arlvoden, som för vexelhandel
kunna erfordras.
Mom. 13. Inkomster och utgifter
vid uppköp och försäljning af vexlar
samt indragning af silfver upptagas
i särskild vinst- och förlusträkning.
Mom. 14. Yid bokföring i Bankens
räkerskaper beräknas 300 mark
Hamburger Banko eller 150 Preussiska
Thaler till 400 R:dr R:mt och
1 Pund Sterling till 17 R:dr.
digt biträde i göromålen, men på Fullmägtige
ankommer att bestämma beloppet
af det arfvode, som för sådant biträde
kan påkallas; egande Fullmägtige
i öfrigt att anvisa de arfvoden, som för
vexelhandeln kunna erfordras.
Mom. 9. Yal till Deputerade och
Ombud i Göteborg anställes för hvarje
qvartals utgång, då de afgående kunna
åter inväljas.
Mom 10. Fullmägtige, Deputerade
och Ombuden i Göteborg samt Direktionen
öfver Lånekontoret i Malmö äro för
deras utöfning af ifrågavarande vexelhandel
ansvarige enligt allmän lag och
särskildt gällande författningar.
Jemf. Mom. 11 (oförändradt).
Mom. 12. Åt Fullmägtige öfverlemnas
att, med afseende på omfånget af de
göromål, som tillkomma Deputerade och
Ombuden i Göteborg, bestämma det
arfvode för bemälde Deputerade och Ombud,
hvaraf de anses hafva gjort sig förtjente.
Mom. 13. De kostnader, som vid
uppköp och försäljning af vexlar samt
indragning af silfver uppkomma, drabba
vinst- och förlusträkningen.
Mom. 14. Yid bokföring i Bankens
räkenskaper beräknas Preussiska Thaler
till 2 R:dr 62 öre Runt stycket.
112 § innehåller denna föreskrift: Fullmägtige ega att i Hamburg, Altona
eller Berlin hafva för Bankens räkning stående ett belopp, motsvarande Två
millioner Riksdaler Hamburger Banko, med rättighet likväl för Fullmägtige att
under vintermånaderna låta den utländska behållningen uppgå till Tre millioner
Riksdaler
Banko- Utskottets Betänkande N:o 45.
9
Riksdaler samma mynt, under vilkor att, när årstiden sådant medgifver, Fullmäktige
sjöledes till Banken indraga den del af behållningen, som öf v erstiger förstnämnda
belopp.“
“Så länge indragning pågår af det utländska lån, hvilket, på grund af Rikets
Ständers beslut vid innevarande riksdag, blifvit till fortsättning af Statens
järnvägsbyggnader upptaget, ega Fullmägtige att, på utrikes ort, hafva för Bankens
räkning nedsatt ett belopp, motsvarande Tre millioner Riksdaler Hamburger
Banko och att låta behållningen under vintermånaderna uppgå till Fyra millioner
Riksdaler samma mynt; börande det här ofvan föreskrifna förhållandet återställas
så snart sjöfarten, efter det utländska lånets indragning, blifvit öppnad.“
De inskränkande bestämmelser, denna § innefattar, kunna lätteligen hindra
Fullmägtige att upptaga bela det öfverskott, Börserne må hafva att erbjuda eller
som på annan väg kan uppstå; och enär genom fördelning på flera banker och
handelshus af behållningen å utrikes orter, äfventyret af förlust minskas, och sådan
förlust kau undvikas då affärsförbindelser inledas endast med sådana bankinrättningar
och handelshus, hvilka erbjuda fullkomlig säkerhet; hafva Fullmägtige
hemställt att berörde § må från Banko-reglementet uteslutas. Då upptagandet
af lån å utrikes ort för fortsättning af Statens jernvägsbyggnader. förestår och
det, i följd häraf, kan inträffa, att Banken kommer i tillfälle att uppköpa det belopp
i vexlar å utrikes ort, att för någon tid större behållning uppstår än Fullmägtige
äro berättigade att utrikes bibehålla, har Utskottet, för sin del, jemväl
funnit ifrågavarande bestämmelser kunna leda till utgifter, som böra besparas. Å
de utländska behållningarna tillgodogör Banken sig ränta, hvaremot behållningarnes
förvandling till silfver, som indrages till Banken, förorsakar ganska betydliga
kostnader. På dessa af Utskottet vid sednaste riksdag i Betänkandet N:o 27 närmare
utvecklade skäl, får Utskottet vördsamt tillstyrka
6:o.
att stadgandet i 112:te §:n af Banko-reglementet, må få derifrån
uteslutas.
Så länge Fullmägtige äro berättigade att köpa utländska vexlar och på
sådant sätt bereda sig behållningar, hvilka kunna disponeras genom indragning af
silfver, då sådant för Bankens ändamål erfordras, bör aldrig tillämpning af föreskriften
i 113 § i Banko-reglementet kunna komma i fråga, och Utskottet tillstyrker
alltså,
7:o.
att nämnde föreskrift måtte få uteslutas, så lydande:
“Fullmägtige bemyndigas att, genom inköp af silfver från främmande länder,
förstärka Bankens metalliska kassa, då sådant icke medför större utgift eller
erfordrar förskott på längre tid, än som för silfvers anskaffande till Banken genom
vexelköp, enligt punkt är medgifvet.“
Banken innehar redan och torde komma att framdeles erhålla obligationer,
som noteras i Hamburg, och såväl der, som på andra utrikes orter böra kunna, i
händelse af behof, afyttras; men Fullmägtige sakna för närvarande rättighet till
Bih. till K. St. Prot. 181)2 <$f 1863. 6 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 2
10
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
sådan försäljning, hvilken brist i föreskrifterna skulle afkjelpas genom bifall till
följande förslag:
8:0.
Fullmägtige berättigas att på utrikes ort försälja sådana af
Banken innehai vande obligationer, som fördelaktigast kunna
derstädes afyttras.
Föreskriften i 116 §:n torde böra bibehållas, så lydande:
9:0.
Då Bankens säkerhet det brafver,
ega Fullmägtige att, till förstärkande
af metalliska kassan, å utrikes
ort upptaga lån eller bereda
Banken kreditivrätt till belopp i
silfver, motsvarande högst Tolf millioner
Riksdaler Riksmynt.
I sådant afseende hafva Rikets
Ständer bos Kongl. Majit i underdånighet
anhållit, det Kongl. Majit,
uppå Fullmägtiges anmälan i ämnet,
täcktes låta bemedla det af Fullmägtige
för Bankens säkerhet nödigt
ansedda lånet under den form,
som för ändamålet kan finnas erforderlig
samt å ett sådant lån
meddela Dess nådiga garanti.
Jemf. § 116. “Fullmägtige berättigas
att, då Bankens säkerhet det
kräfver, till förstärkande af metalliska
kassan, å utrikes ort upptaga lån eller
bereda Banken kreditivrätt till ett belopp,
motsvarande högst Tre millioner
Ridr silfver.
I sådant afseende hafva Rikets Ständer
hos Kongl. Majit i underdånighet
anhållit, det Kongl. Majit, uppå Fullmägtiges
underdåniga anmälan i ämnet,
i nåder täcktes låta bemedla det af
Fullmägtige för Bankens säkerhet nödigt
ansedda lånet under den form, som
för ändamålet kan finnas erforderlig,
samt å ett sådant lån meddela Dess nådiga
garanti.
ö O
Som vexlar å £ sterling och deraf bildade depositioner få såsom metallisk
kassa anses och beräknas; erfordrar föreskriften i 114 § en förändrad uppställning,
hvilken föreslås att lyda sålunda, hvarvid uppmärksamheten torde böra fästas derå,
att med silfvertillgång förstås hvad som uppräknas i punkten T.o här ofvan under
Litt. a) c) d) och e).
IO10.
Inköp af dukater samt af omyntadt
och kontrolleradt guld må ej
ega rum då tillgången deraf uppgår
till en tiondedel af silfver-tillgången.
Jemf. § 114. “Fullmägtige vare
förbjudet att inköpa guld till Banken
vid de tillfällen, då tillgången deraf uppgår
till en tiondedel af Bankens metalliska
kassa."
Stadgandet i 115 §:n torde böra bibehållas, så lydande:
Banko-Utskottets betänkande N:o 45.
11
ll:o.
Allt silfver, som till Banken eller
för dess räkning levereras, med undantag
af koutrolleradt verksilfver,
äldre Svenska silfverinyntsorter och
sädant utländskt mynt, som erbjudes
till omedelbar invexling, efter de af
Fullmägtige fastställda pris, äfvensom
allt g'uld, hvilket likaledes varder
levereradt, med undantag af
koutrolleradt dukat- och arbetsguld,
kommer hädanefter, att, i likhet med
hvad hittills vanligt varit, undergå
prof af vederbörande vid Kongl.
Myntverket, hvilkas deröfver utfärdande
attester skola utvisa ej mindre
verkliga beloppet i fint. än äfven
värdet i Riksdaler eller dukater;
beroende det af Fullmägtige att bestämma
huruvida silfver och guld
under den i allmänhet bestämda
lägsta halt må emottao-as.
Jemf. § 115. “Allt silfver, som
till Banken eller för dess räkning levereras,
med undantag af kontrolleradt
verksilfver, de äldre Svenska Riksdalerssorterna
och sådant utländskt mynt, som
erbjudes till omedelbar invexling, efter
de af Fullmägtige fastställda pris, äfvensom
allt guld, hvilket likaledes varder
levereradt, med undantag af kontrolleradt
dukat- och arbetsguld, kommer hädanefter,
att, i likhet med hvad hittills
vanligt varit, undergå prof af vederbörande
vid Kongl. Myntverket, hvilkas
deröfver utfärdande attester skola utvisa
ej mindre verkliga beloppet i fint, än
äfven värdet i Riksdaler eller dukater;
beroende det af Fullmägtige att bestämma
huruvida silfver och guld under
den i allmänhet bestämda lägsta halt må
emottagas eller icke.“
Som, enligt punkten 10:o här ofvan, inköp af dukater samt af omyntadt
och kontrolleradt guld icke får ega rum, då guld-tillgåugen, d. v. s. det guld,
hvilket omförmäles i Litt. b) d) och e) af l:a punkten, uppgår till en tiondedel af
härstädes varande silfvertillgång, har tillägg ansetts erforderligt till föreskriften i
99 §:n, hvilken, i öfrigt något förtydligad, torde erhålla följande uppställning:
12:o.
De attester, som från Kongl.
Myntverket utställas öfver derstädes
af enskilde, för Bankens räkning,
till myntning aflemnadt silfver
och guld, skola af Banken inlösas
med den myntsort, hvarå de
lyda. Attester å guld dock icke i
det fall att derigenom det i punkt
10:o fastställda maximum för guldtillgången
öfverskrides.
Till fortsatt bibehållande föreslås detta stadgande:
Jemf. § 99. “De attester, som från
Kongl. Myntverket utställas öfver derstädes
för Bankens räkning till myntning
levereradt silfver eller guld, skola
af Banken inlösas med den myntsort,
hvarå de lyda.“
13:o.
(Jemf. § 106, oförändrad.)
Fullmägtige berättigas att, efter särskild pröfning för
hvarje fall, kunna, om de finna sådant lämpligt och för Ban
-
12 Banko- Utskottets Betänkande N:o 45.
ken fördelaktigt, befria den eller dem, som till Banken aflemna
silfver eller guld i plants, från erläggande af slagskatt.
I samband med föreskrifterna om inlösen af Bankens sedlar, har Utskottet
till pröfning förebaft en inom Yällofl. Borgare Ståndet, under N:o 251, af Herr
A. O. Wallenberg väckt motion, innefattande det förslag, att “Rikets Ständers Bank
ovilkorligen skall, vid anfordran, infria Rikets Ständers Banks sedlar med bela
Riksdaler silfver eller som dessa förut benämndes bela Speciel’, då sedelhafvaren
sådant äskar.“ Enär i allmänna rörelsen, med få undantag, silfvermynt å högre
valör än 50 öre icke användas, och i liqviderna man och man emellan silfvermynt
å 4 Riksdaler eller “hela Riksdaler silfver11 endast med motvilja emottagas; så
skulle det ovilkorlig^ tillhandahållandet af största silfvermyntsorten ieke afse rörelsens
underlättande inom landet, utan mera uteslutande att bereda fördel åt den
eller de enskilde, hvilka hafva utländska liqvider att verkställa och som kunna
tillgodogöra sig skilnaden i värdet mellan 4 R:dr R:mt stycket i silfver och 1
R:dr Hamburger Banko. Omöjligheten att, på förhand, beräkna till hvilken höjd
dylika affärer kunna uppdrifvas, förutsätter bchofvet af en ständigt fortgående,
stark myntning, och enär mvntningen för Banken och för Statsverket medför
ganska betydliga förluster, har Utskottet icke kunnat understödja förslaget om ovilkorlig
skyldighet för Banken att vid vexling tillhandahålla största silfvermyntet;
och som Fullmågtige redan hafva sig ålagdt tillse, att, så vidt ske kan, prägladt,
silfvermynt af alla fastställda sorter ständigt finues i förråd; så får Utskottet vördsamt
tillstyrka: ,
14:o.
att föreskriften i 98 § af Reglementet må bihehållas, oförändrad,
vid denna lydelse:
Enligt § 1 i Lagen för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830, jemförd
med §§ 1 och 2 i Lagen, angående myntbestämuingen af samma dag, är
Banken ovilkorligen skyldig att, när så'påfordras, dess sedlar med Svenskt silfvermynt
inlösa efter den grund, att 128 skillingar Banko eller 4 R:dr R:mt gälla lika
med en Riksdaler i silfver, efter den, med afseende å slagskattens beräkning i
myntet, af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer förändrade 1664 års myntfot; börande
Fullmägtige tillse att, såvidt ske kan, prägladt silfvermynt af alla fastställda sorter
ständigt finues i förråd.
Enär de äldre Specierne, hvaraf 100
försäljas till derå nu faststäldt pris af 4,05,
minskadt i följande förslag till föreskrift:
15:o. j
De i Bankens förråd redan varande
och genom vexling dit ingående
Speciel' af äldre prägel må af
Fullmägtige utlemnas efter stycke
-
st. inrymmas i hvarje påse, icke kunna
iv priset nedsatt och minimi-antalet för
-
Jemf. § 105.
“De i Bankens förråd redan varande
och genom vexling dit ingående
Specicr af äldre prägel må af Fullmägtige
till dem, sådant åstunda, kunna
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
13
tal emot ett pris, icke understigande
4 R:dr 3 öre lör hvarje Specie, dock
ej mindre parti hvarje gång, än 100
Specier.
Till fortsatt bibehållande med
denna föreskrift:
utlemnas efter stycketal emot ett pris,
icke understigande 4 R:dr 5 öre R:mt
för hvarje Specie, dock ej mindre parti
hvarje gång, än 500 Specier.“
igon jemkning i redaktionen, hemställes
16:o.
Det Svenska silfvermynt, som vid
Låne-kontoren kan ingå, må jemväl
derstädes i låne- eller vexlingsrörelse
åter utgifvas, efter ofvan
stadgade grund; dock utan skyldighet
lör Låne-kontoren att silfvermynt
tillhandahålla.
Den del al 103 §, som angår uti
tagas. Nu bestämda prisskilnadcn har
öfverlemnande till Fullmägtige att lasts
förhållanden. Föreskriften skulle, med
sådant finnes för Banken och allmänm
att lyda sålunda:
17:o.
Svenska och Holländska dukater
må, i mån af tillgång och rörelsens
behof, från Banken utvexlas till det
pris, Fullmägtige finna skäligt derå
fastställa.
Till följd af Rikets Ständers b
N:o 26, kommer nedanstående föreskrift
Jemf. § 100.
“Det Svenska silfvermynt, som vid
Låne-kontoren i Göteborg, Malmö och
Wisby kan ingå, må jemväl derstädes i
låne- eller vexlings-rörelse åter utgifvas,
efter ofvan stadgade grund; dock utan
skyldighet för Låne-kontoren att silfvermynt
tillhandahålla. “
mnandet af dukater, torde böra här uppUtskottet
ansett kunna uteslutas, med
:älla utvexlingspriset, efter sig företeende
uteslutning derjemte af orden: “så länge
i penningerörelsen fördelaktigt", komma
Jemf. § 103.
“Svenska och Holländska dukater
— — — — — må jemväl, så länge sådant
finnes för Banken och allmänna
penningerörelsen fördelaktigt, i mån af
tillgång och rörelsens behof, från Banken
utvexlas till ett pris, som med 10
öro per dukat öfverstiger det för tillfället
gällande in vexlingspriset. — — —“
dut, i anledning af Utskottets Memorial
att erhålla denna lydelse:
18:o.
Åt Fullmägtige öfverlemnas att
kunna, i stället för Svenskt silfvermynt,
från Banken utgifva icke
allenast utländska silfvermynt sorter
emot det af Fullmägtige fastställande
utvexlingspris, utan äfven
silfver- och guldplantsar mot det
pris, sorn Fullmägtige, med afseende
Jemf. § 101 mom. 2.
“Åt Fullmägtige öfverlemnas att,
uppå derom gjord anhållan och när de,
efter särskild pröfning för hvarje fall,
finna sådant, med afseende å förekommande
omständigheter, lämpligt och för
Banken fördelaktigt, kunna, i stället för
Svenskt silfvermynt, från Banken utgifva
icke allenast utländska silfvermynt
-
14
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
å Bankens fördel ock med ledning sorter emot det vid hvarje tillfälle af
af priset å silfver och guld pä ut- Fullmägtige fastställande utvexlingspris,
rikes orter, bestämma. ) utan äfven silfver- och guldplantsar, de
förra emot 37 fl:dr Runt, motsvarande,
efter en kurs af 4 R:dr Runt, 27 mark
12 sk. Hamb. B:ko för hvarje mark finsilfver,
kölnisk vigt, som det omyntade
silfret, enligt Hamburgerprof, innehåller,
eller mot lägre pris, dock icke understigande
det i myntbestämningslagen för
hvarje Riksdaler i silfver stadgade af
128 sk. Banko eller 4 R:dr R:mt, med
tillägg af slagskatten f procent, samt de
sednare, eller guldplantsar, efter det vid
utvexlingen gällande pris å dukater, likaledes
med tillägg af slagskatten tk procent“.
I de angående utmyntningen nu gällande bestämmelser, meddelade i §§ 120
med 125, har Utskottet ansett annan hufvudsaklig ändring ej böra vidtagas, än
att, då Kongl. Förordningen af den 3 Februari 1855, angående utmyntningen
finnes i sin helhet införd framför Banko-reglementet, någon del af samma Förordnings
innehåll ej må upprepas i sjelfva reglementet och att då ordnandet af de
förhållanden, hvilka omnämnas i 123 §, kan åt Fullmägtiges omtanka öfverlemnas,
särskildt reglementerande härom icke synes vara af nöden.
Med hemställan således att § 123
19:o.
måtte få uteslutas från blifvande Banko-reglemente, så lydande:
“När
silfver och guld finnes å Myntverket för Bankens räkning innestå
ende
till större belopp, än som kan medhinnas till uppmyntning inom en tid af
sex veckor, föranstalta Fullmägtige, att öfverskottet genast varder till Banken
aflemnadt i plantsar, hvilkas halt och värde af Myntverket attesteras, under iakttagande
derjemte, att hvarje plants, till behörig kontroll och säkerhet, blifver med
Myntverkets stämpel försedd11,
får Utskottet vördsamt föreslå, att nedanstående föreskrifter må erhålla denna
uppställning:
20:o.
(Jemf. § 120, oförändrad.)
Fullmägtige ega att, efter hand och i mån af behof, låta
uppmynta Bankens silfverförråd, så att icke något afbrott i
utvexlingens jemna gång må inträffa, eller hinder möta att
med Svenskt gångbart silfvermynt förskottsvis infria Myntverkets
attester, på sätt i punkt 12:o är vordet stadgadt;
Banko-lJtskottets Betänkande N:o 45.
15
egande Fullmägtige att, etter eget ompröfvande, vid myntningen
låta använda det Bankens silfver, myntadt eller omyntad
t, som dertill anses för Banken förmånligast.
Fullmägtige låta jemväl föranstalta, att Bankens behållningar
i guld varda, i mån af behof, till dukater utmyntade.
21:o.
Silfvermynt präglas af de i Kongl.
Förordningen under den 3 Februari
1855, oeh guldmynt af de i Kongl.
Förordningen under den 9 Maj 1835
uppräknade valörer.
22:o.
Bankens silfver och guld skall i
räkning Myntverket påföras till intrinscka
värdet, efter gällande myntfot
och bör inom möjligast korta
tid i mynt återlevereras; ankommande
det på Fullmägtige att, i
mån af sådan skeende återleverering,
nya qvantiteter utgifva.
Jemf. § 121.
Mom. 1. De särskilda silfvermynten
skola, i öfverensstämmelse med Kongl.
Förordningen om Rikets mynt af den 3
Februari 1855, utmyntas som följer:
1 å 4 R:dr R:mt eller 400 öre = 1 R.dr silfv.
Iå2 „ „ eller 200 öre = J „ „
1 å 1 „ „ eller 100 öre = i „ „
1 å 1 „ „ eller 50 öre — 4 »
läi ,, » eller 25 öre = A „ „
1 å it, „ „ eller 10 öre ~ .jV, ,, „
Mom. 2. Af guld präglas enkla
dukater, dubbla dukater och fyrdubbla dukater
i enlighet med Kongl. Förordningen,
angående myntfoten af den 9 Maj 1835.
Jemf. § 122.
Bankens silfver och guld skall i
räkning Myntverket påföras till intrinseka
värdet, efter gällande myntfot, och
bör inom möjligast korta tid i mynt
återlevereras; ankommande det på Fullmägtige
att successive, i mån af sådan
skeende återleverering, nya qvantiteter
utgifva.
23:o.
(Jemf. § 124, oförändrad.)
Fullmägtige ega att, för hvarje qvartal, utaf Myntverket
erhålla en tabellarisk öfversigt, som fullständigt redovisar för
det af sistnämnda verk från Banken eller för densammas räkning
emottagna silfver och guld; och skall, vid hvarje års utgång,
räkning emellan Banken och Myntverket upprättas
samt i begge Verken till ömsesidigt godkännande afslutas.
24:o.
Af Fullmägtige skola minst fyra,
en af hvartdera Riks-Ståndet, deltaga
i den inventering å Myntver
-
Jemf. § 125.
“Fullmägtige skola, till ett antal af
minst fyra, en af hvartdera Riks-Ståndet,
deltaga i den inventering å Mynt
-
10
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
ket, som i Januari månad hvarje år
och oftare, der så nödigt pröfvas,
auställes, på sätt Kongl. Maj:t finner
godt förordna. Skulle dervid, i
hvad Banken rörer, något finnas att
erinra, må Fullmägtige hos Kongl.
Maj:t derom göra underdånig anmälan.
verket, som i Januari månad hvarje år,
och oftare, der så nödigt pröfvas, anställes,
på sätt Kongl. Maj:t finner godt
förordna. Skulle dervid, i hvad Banken
rörer, något finnas att erinra, må Fullmägtige
hos Kongl. Majit derom göra
underdånig anmälan. “
Innan Utskottet öfvergår till behandling af föreskrifterna angående Bankens
sedelstock, har Utskottet ansett sig böra afgifva yttrande i anledning af 108
§ i Reglementet, så lydande:
“Fullmägtiges första pligt är att bibehålla Bankens sedlar vid deras
rätta värde:
a) genom reglering af Bankens sedelutgifning, med fortfarande uppmärksamhet å
metalliska kassans ställning samt vexelkursens förhållande;
b) genom inlösen, efter fastställd grund, af Bankens sedlar,
autingen med Svenskt mynt,
eller med utländskt mynt.
eller med omyntadt silfver och guld,
eller med vexlar å den metalliska valuta, Banken kan hafva å utrikes ort
nedsatt;
det första, ovilkorligen, i de andra formerna, efter sedelinnehafvarens önskan
och Fullmägtiges pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt fall; samt
c) genom ändamålsenliga åtgärder till metalliska kassans förstärkning, eller till
förminskning af Bankens förbindelser och utlåningar, allt på sätt och i den
ordning, detta reglemente föreskritver.“
Denna § innefattar icke någon föreskrift, utan allenast en anvisning åt
Fullmägtige om sättet för tillämpning af de bestämmelser, som på sina vederbörliga
ställen förekomma i "den under granskning varande afdelningen af Bankoreglemcntet,
hvilket ock i slutet af §:n angifves genom dessa ord: “allt på sätt och
i den ordning, detta reglemente föreskrifver.“ Skulle denna anvisning kunna anses
erforderlig, så bör den lämpligast intagas i den skrifvelse, som Utskottet aflåter
till Banko-fullmägtige vid reglementets öfverlemnande och hvilken är införd
framför reglementet; men Utskottet kan ej, för sin del, inse nyttan eller behofvet
af en sådan anvisning. Rikets Ständers Banks ovilkorliga pligt att med silfver
infria sina sedlar är stadgad och bestämd i Lagen för samma Bank och i Lagen
angående myntbestämningen, hvilka lagar åberopas i 98 § af reglementet (se ofvan
punkten 14:o) och de utvägar, som blifvit Fullmägtige lemnade på det att Banken
alltid må kunna fullgöra nämnde sin ovilkorliga pligt, inrymmas under de
stadgar, hvilka angå metalliska kassans bibehållande och förstärkning, samt inlösen
af Bankens sedlar. Sålunda angifves: i punkten 28:o, sättet för “reglering af
Bankens sedelutgifning®; i punkten 14:o, skyldigheten att inlösa Bankens sedlar
med Svenskt mynt; i punkten 18:o, verkställandet af denna inlösen med utländskt
mvnt eller med omyntadt silfver och guld; i punkten 5:o, inlösen af sedlarne med
vexlar; i punkterna 3:o, 4:o, 5:o, 8:o och 9:o, åtgärderna för metalliska kassans förstärkning
-
Sanko-Utskottets Betänkande N:o 45.
17
stärkning samt i nyssberörda punkt ‘2S:o, åtgärderna till förminskning af Bankens
förbindelser och utlåningar, eller, såsom det i början af 108 § benämnes, “regleringen
af Bankens sedelutgifning“.
Af sådan anledning och då §:ns bibehållande i Reglementet, såsom en föreskrift,
lätteligen kan leda till förvillelse, beträffande rätta sättet och ordningen
för tillämpning af de stadganden, hvilka i §:n allenast omförmälas; har Utskottet,
instämmande i Fullinägtiges förslag härom, skolat vördsamt tillstyrka
25:o.
att ofvanberörda
uteslutas.
108 §, måtte få från Banko-reglementet
Sedan Rikets Ständer, med bifall till Utskottets i Betänkandet Nio 35 afgifna
tillstyrkan, beslutat att Riksgälds-kontorets kreditiv från Banken å 1,500,000
R:dr, skall utgå från Diskont-kontoret af fonden för Handels- och Närings-diskoutcn;
så hemställer Utskottet, att den föreskrift, som skall motsvara 118 § i gällande
Reglemente, må erhålla följande i öfrigt till uppställningen något förändrade
lydelse:
26:o.
Såsom Bankens sedelstock anses
och beräknas:
a) utelöpande sedlar, invisningar
och insättningsbevis;
b) innestående medel på räkningar
i Depositions-kontoret, och
c) obegagnade andelar af låne- och
kreditiv-förlagen, beräknade i enlighet
med Bankens räkenskaper;
dock skall från sålunda beräknad
sedelstock af dragas:
l:o förskott till invexling af förslitna
sedlar;
2:o invexlade otydliga sedlar, och
3:o förskott till postvexelräkningen.
Jemf. § 118. Såsom sedelstock anses
och beräknas:
a) alla utelöpande bankosedlar samt
invisningar och insättningsbevis;
b) alla på räkningar i Depositions-afdelningen
innestående medel;
c) alla obegagnade andelar af låneoch
kreditiv-förlagen, beräknade i enlighet
med Bankens räkenskaper;
härifrån afräknas:
l:o krcditivet till Riksgälds-kontoret;
2:o inlemnade förskott till invexling
af förslit na sedlar;
3:o otydliga sedlar, som blifvit af
Låne-afdclningen infriade, och
4:o förskott till postremiss-medelsräk
nin gen.
I § 119 uppgifves maximum för den del af sedelstocken, som saknar motsvarighet
af metallisk kassa, hvarjemte Fullmägtige berättigas att derutöfver öka
sedelstocken i den genom § 171 antagna händelse att Privatbank antingen helt
och hållet inställer, eller ock, i följd af fattadt beslut att upphöra, i betydlig mån
inskränker sin verksamhet såsom låneanstalt.
Bih. till B. St. Brot. 1862 A 1863. 6 Sami. 1 A/d. 20 Haft,
3
18
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
Denna tillåtelse till ökning af maximum för sedelstock tillkom vid en tid
då Banken saknade andra utvägar för att ersätta den minskning i rörelsekapitalet,
som skulle härflyta deraf att enskild, sedelutgifvande bank inställde eller inskränkte
sin verksamhet såsom låneanstalt. Genom ett bättre ordnande af förlagen för
Bankens låne- och kreditiv-rörelse och genom bibehållande i Banken af besparad
vinst, har Banken numera inom maximum för sedel utgifning bildat en reservfond,
hvarifrån, i händelse af ovilkorlig^ behof, rörelsekapitalet kan förstärkas; så att,
ehvad föreskriften i 171 § af Banko-reglementet bibehålies eller icke, tillåtelse ej
bör vidare lemnäs för öfverskridande af berörda maximum; och Utskottet har således,
under anmälan att, angående 171 § yttrande meddelas i särskildt memorial
N:o 46, nu skolat hemställa att motsvarigheten till 119 § må få lyda, som följer:
27:o.
Maximum för den del af sedel- Jemf. § 119. Maximum för den del af sestocken,
beräknad enligt förestående delstocken, beräknad enligt förestående §,
punkt, som icke motsvaras af Ban- som icke motsvaras af Bankens metalliska
keus metalliska kassa, fästställes till kassa, fästställes till ett belopp af Tretio
ett belopp af Tretio millioner Riks- millioner R:dr R:mt; egande dock Fulldaler.
; mägtige att derutöfver öka sedelstocken,
j på sätt i § 171 här nedan vidare förmäles.
Åt stadgandet i 117 § hafva Fullmägtige sökt gifva mera tydlighet och bestämdhet
genom följande förslag, hvilket härmed underställes Rikets Ständers bepröfvande,
med tillkännagifvande, att sedan vid denna riksdag det är vordet b&-  slutadt att utlåningen mot pant af inteckning i fast egendom skall upphöra, mom.
litt. e af nämnde S bör utgå:
28:o.
Oberoende af de åtgärder, Fullmägtige,
enligt punkterna 3:o, 4:o,
5:o, 8:o och 9:o nu hafva att vidtaga
till förstärkning af Bankens metalliska
kassa, åligger det Fullmägtige,
att, när berörda kassa fortfar att
minskas, eller Bankens ställning i
öfrigt det påkallar:
a) indraga förstärkningar, anvisade
till Handels- och Närings-diskontfonden;
b)
minska diskonteringen och utlåningen
från nyssnämnda fond, samt
kassa-kreditivrörelsen;
Jemf. § 117. Oberoende af de åtgärder,
Fullmägtige hafva att vidtaga
till förstärkning af Bankens metalliska
kassa, åligger det Fullmägtige att, när
större uttag af silfver från Banken ega
rum, eller Bankens ställning i öfrigt det
påkallar:
a) upphöra med förstärkningars anvisande
till Handels- och Närings-diskont
fonden;
b) minska diskonteringen och utlåningen
från nyssnämnda loud, afslå ansökningar
om kas^ak red i tiv, samt
uppsäga till inbetalning inom tre
månader redan beviljade dylika kreditiv;
-
Banko-Utakottets Betänkande N:o 45.
19
c) alldeles inställa omförmälda diskontering'
och utlåning samt kassa-kreditivrörelsen,
mod undantag dock
hvad angår de kreditiv, som här
nedan omförmäla#, äfvensom indraga
större eller mindre del af utlåningen
från allmänna diskontfonden;
d) till inbetalning inom den i hvarje j
särskildt fall bestämda tid, uppsäga t
de Kongl. Kommers-kollegium och
Jern-kontoret beviljade kreditiv, äf- 1
vertsom Filialbanker meddelade iörsträckningar,
samt
e) uppsäga det Riksgälds-konforet beviljade
kreditiv; och höra dessa till
förminskning af Bankens sedelstock
anvisade utvägar begagnas i den ordning,
de här ofvan äro uppräknade;
Fullmägtige likväl öppet lemnadt
att derförmnan eller samtidigt dermed
försälja större eller mindre del
af innehafvande obligationer; kommande
de medel, som inflyta, att
öfverföras till Bankens reservfond,
hvarifrån desamma, när Bankens
ställning det medgitver, må till sina
ursprungliga ändamål återlöras.
j c) alldeles inställa omförmälda diskontering
och utlåning, samt indraga
större eller mindre del af utlåningen
från allmänna diskontfonden; egande
Fullmägtige, samtidigt med de i mom.
b och c föreskrifna åtgärder, att antingen
försälja innehafvande obligationer
eller upptaga lån mot lägsta
ränta, som kan betingas;
d) oförändrad.
e) genom vägran af nya lån, efter hand
minska utlåningen mot pant af inteckning
i fast egendom; samt
f) uppsäga till inbetalning det Riksgälds-kontoret
beviljade kreditiv ; och
böra dessa för metalliska kassans
bibehållande, medelst förminskning
af Bankens vid anfordran betalbara
förbindelser, anvisade utvägar begagnas
i den ordning, de här ofvan
äro uppräknade; kommande de medel,
som från låne- och kreditivrörelsen
indragas, att öfverlemnas
till Bankens reservfond, hvarifrån
medlen, när Bankens ställning det
medgitver, må till sina ursprungliga
ändamål återföras.
De angående Bankens sedlar och dermed gemenskap egande föreskrifter i
Reglementet intagna §§ 127 och 128, torde oförändrade kunna bibehållas, så lydande:
-
29:o.
(Jemf. § 127, oförändrad).
Mom. 1. Banken utgifver sedlar, att med silfver inlösas å
nedannämnda valörer, nemligen:
å
1 E:dr R:mt,
att inlösas
med \
R:dr,
i silfver eller 2 Ort tolflödigt
myntadt silfver.
å
5
ii
v
, ii
ii
51
10
ii
V a
å
10
V
a
* 2l
ii
ii
20
a
ii ii
å
50
H
a
■ 121
n
100
ii »
å
100
V
a
* 25
a
a
200
ii
ii ii
å
500
ii
a
„ 125
ii
n
1000
ii
H a
å
1000
M
a
„ 250
a
ii
2000
ii
a a
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
skolande texten å dessa sedlar lyda sålunda: Sveriges Rikes
Ständers Bank inlöser, vid anfordran, denna sedel å Riksdaler
00 Riksmynt med 00 Riksdaler i silfver, eller 00 Ort tolflödigt
myntadt silfver. Hvarjemte lagen emot Bankosedlars efterapning
och förfalskning saint den deruti tillika stadgade belöning
för upptäckandet af sådant brott bör å sedeln åberopas.
Mom. 2. De högre sedelvalörerna, eller de från och
med 50 R:dr R:mt och derutöfver, skola i Bankens räkenskaper
specificeras; hvaremot sedlarne under 50 R:dr Runt i räkenskaperna
bokföras endast till antal och summa, dock hvarje
valör särskildt; och iakttages att sedlar, sorn tid efter annan
1 Bankens kassor inkomma och icke befinnas förslitna, skola
till utvexling åter begagnas och således icke nnnulleras samt
i räkenskaperna afföras förr, än de, i följd af nötning, äro till
vidare gångbarhet ibland allmänheten otjenliga.
Morn. 3. Sedlarne underskrifvas af tvänne Bankens
tjenstemän och hållas på förhand färdiga, för att kunna genast
och utan omgång till allmänheten utvexlas.
O o
30:o.
(Jemf. § 128, oförändrad).
Mom. 1. I afseende på granskningen af förslitna och
bristfälliga sedlar från och med 8 skillingar till och med 3
R:dr på ofärgadt papper, komma följande allmänna grunder
att fortfarande tjena till efterrättelse, nemligen:
a) att en sedel antingen till tulla värdet antages eller ock
helt och hållet kasseras;
b) att den fjerdedel nedantill åt höger, hvarå namnteckningarne
befinnas, och hvilken, genom olikheten i fina trjmket,
ensam för sig utvisar sedelns rätta valör, inlöses, då denna
fjerdedel är fullständig och sammanhängande, utan afseende
å de stycken af andra sedlar, som må vara vidfogade;
c) att om på denna fjerdedel antingen båda namnen eller
fina trycket saknas, eller om delar af någotdera eller af
dem alla blifvit från det qvarvarande skiljda och icke kunna
företes, sedeln likväl är inlösningsbar, såvida då det öfriga
af sedeln, eller åtminstone, det återstående af dess nedra
hälft, är helt och hållet sammanhängande;
d) att deremot sådana hopfogade, ofullständiga bitar, af hvilka
ingendera för sig är inlösningsbar, ej kunna genom blotta
sammanklistringen vinna ett eljest saknadt värde, utan ovilkorligen
måste kasseras.
Mom. 2. Vid inlösen af sedlar å färgad! papper, ställda
i Banko, förfares enligt Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse den
5 Mars 1836.
Mom. 3. Rörande inlösen af sedlar å Riksdaler Riksmynt,
gäller till efterrättelse hvad i Kongl. Kungörelsen den
4 Februari 1859 är stadgadt.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
21
Mom. 4. Frågor om inlösen af sådana sedlar, hvilka
genom olyckshändelser blifvit så stympade och skadade, att
denna inlösen beror icke af sedlarnes granskning, utan på
undersökning och pröfning af särskilda skäl och omständigheter,
hänskjutas till afgörande af Banko-Utskottet.
Med gillande af Fullmägt.iges framställning, enligt hvilken det skulle åt
dem öfverlemnas att vidtaga nödiga åtgärder för in vexling i landsorten af förslitna
sedlar och att således do i detta hänseende, genom § 129 i Reglementet meddelade
bestämmelser ej må behöfva tillämpas i andra delar, än der sådant kari
anses nödigt, har Utskottet destohellre funnit sig böra till Rikets Ständers bifall
förorda det framlagda förslaget till ändrad uppställning af nämnde §, som, för
närvarande, det genom densamma afsedda ändamål icke befrämjas; och Utskottet
tillstyrker fördenskull att denna punkt må lyda sålunda:
31:o.
För invexling i landsorten af förslitna
sedlar å Fem Riksdaler och
derunder i utbyte mot silfvcrmynt
å 10, 25 och 50 öre samt sedlar å
1 Riksdaler och 5 Riksdaler, äfvensom
för spridning i landsorten af
sist.berörda två sedelvalörer, ega Fullmägtige
att vidtaga nödiga åtgärder.
Jeml. § 129, mom. 1. För invexling
i landsorten af sedlar från och med 8
sk. till och med 3 R:dr på ofärgadt papper
samt förslitna sedlar dels å 32 sk.
och 2 R:dr Banko på färgadt papper, och
dels å 1 och 5 R:dr Runt, i utbyte mot
silfvcrmynt å 10, 25 och 50 öre samt
sedlar å 1 och 5 R:dr Runt, godtgör Banken
J procent å de summor, hvilka genom
Läns-styrelscrna, mot ställd behörig
säkerhet, såsom förskott reqvircras och
sedermera behörigen redovisas; kommande
förskottet, som för hvarje särskildt län,
i ett för allt, ej får öfverstiga 5,000 R:dr
Runt, att lämpas efter ortens och rörelsens
behof, med rättighet för vederbörande
att, sedan minst hälften af erhållet
förskott blifvit redovisadt, från Banken
utbekomma ytterligare förskott inom
det medgifna beloppet, äfvensom att, enligt
Kongl. Majus, uppå Rikets Ständers
anhållan, i nåder meddelade tillåtelse,
för vexlingsmedlens fram- och återsändande
njuta portofrihet, under den kontroll
emot missbruk, som Kongl. General-poststyrelsen
egor föreskrifva. Yexlingsinedlen
skola omedelbart från och
till Banken insändas; och ega Fullmägtige
att till den person, som af dem utses
för att besörja vexlingsmedlens afsändning
och öfriga med denna rörelse
förenade göromål, anvisa något lämpligt
arfvode, hvars belopp Fullmägtige, med
22
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
j fästadt afseende å göromålens mängd,
hafva att årligen bestämma.
Mom. 2. Vid Låne-kontoren i Göteborg,
Malmö och Wisby besörjes ofvanberörda
invexling och utbyte i enlighet
med de föreskrifter, som al Fullmägtige
meddelas.
Till bibehållande vid oförändrad lydelse, hemställas nedanstående föreskrifter
om in- och utvexling af kopparmynt.
32:o.
(Jemf. § 126, oförändrad).
Fullmägtige böra, i mån af behof och åtgång af kopparskiljemynt,
sig hos Kongl. Stats-kontoret anmäla till erhållande
deraf, på det att rörelsen ej må blifva i saknad af dylikt
mynt; skolande Banken utan deltagande i vinst eller förlust
å sjelfva präglingen, vid skeende leveranser, godtgöra
Statsverket kopparmyntets åsätta värde.
33:o.
(Jemf. § 107, oförändrad).
Det från Statsverket eller Kongl. Myntverket inlösta
kopparskiljemynt utgifves ocb emottages i Banken för silfver
eller sedlar.
Riksgälds-kontorets kopparskiljemyntspoletter invexlas
i Bankens kassor och aflemnas sedermera till Kongl. Myntverket
emot bestämdt pris; skolande skilnaden mellan detta
och prägelvärdet påföras Bankens vinst- och förlust räkning.
Banko-reglementets 130—133 §§ afhandla Bankens depositionsrörelse, hvilken
icke får förblandas med den enahanda rörelse, som genom Diskont- och Lånekontoren
bedrifves.
Den förra besörjes af Bankens Depositions-afdelning och är trefaldig.
Depositioner, bildade dels af insättarne sjelfvc, dels af Banken samt dels af
både insättarne och Banken.
Till det första slaget räknas: medel, tillhöriga Staten samt dess allmänna
verk och kassor, do under Stockholms stads Styrelse hörande embetsverk och
kassor, allmänna inrättningar, välgörenhetsanstalter, konkursmassor samt alla med
beräkning af vinst för den enskilde grundade stiftelser och bolagsföreningar, äfvensom
enskilde personer; till det andra: dels medel, insatta af Banko-styrelsen å
särskilda räkningar för vissa bestämda föremål, såsom till anslag åt de i § 178
af Reglementet uppräknade personer, till förlag för Tumba bruk m. m., dels iåneoch
kreditivförlag, anvisade åt Diskonterne, Filialbanker, Kommers-kollegium för
Manufaktur-diskonten samt Jern-kontoret, och till det tredje slaget, medel, insatta
mot utbekomna postremissvexlar och förskott till förstärkning af postvexelräkningen.
Banko-Utskottets Betänkande \:o å5.
23
Å det första slaget af depositioner är grundad cn del af den sedclutgifning,
som saknar motsvarighet i metallisk valuta och för dessa depositioner erlägges ej
ränta till insättarne. Såväl härutinnan, som jemväl i det hänseendet,, att de insatta
medlen skola, vid anfordran, insättarne tillhandahållas, särskilja sig berörda
depositioner från dem, som emottagas i Diskont- och Lånekontoren. Dessa sednare
insättas på viss, vid insättningen, bestämd tid, eller att, efter föregången
uppsägning, å någondera sidan, betalas och mot ränta; hvadan Diskont- och Lånekontoren
i utlånings-rörelsen använda sådana depositioner. För en del af de depositioner
hvarom nu är fråga, erlägga för närvarande depouenterne till Banken
folii-afgift för räkningsförandet, men sedan desse deponenter numera kunna på
upp- och afskrifnings-räkning mot ränta hos Diskont- och Lånekontoren verkställa
dylika insättningar, har Utskottet delat den af Bunkofullmägtige uttalade åsigt,
att folii-afgift hädanefter ej bör vederbörande affordras.
Jemväl å den del af det andra slaget af Bankens depositioner, som utgöres
af låne- och kreditiv-förlag är omförmälda, metalliska kassan överskjutande, sedelutgifning
grundad, såsom af sedelstocks-beräkningen i 26:te puukten här ofvan
synes. Första afdelningen af detta slags depositioner torde icke påkalla närmare
förklaring, än som ligger i angifvandet af deras egenskap af medel, som Bankostyrelsen
och vederbörande densamma underlydande kunna vid anfordran disponera.
De i andra afdelningen omförmälda kreditiv äro af helt annan natur, än de
kreditiv, som ut gifvas af Diskont- och Lånekontoren, i det att de förra kunna
begagnas såsom stående lån, hvilket ock i allmänhet eger rum. Visserligen kan
i ... _. , O
det af Bankens räkenskaper synas, som skulle krediti ven till Filialbanker vara
till en ringa del anlitade, men detta är ej händelsen; ty vanligen motsvaras det
i Banken inneståendo oanvända beloppet af utelöpande vexlar och assignationer.
Af det nu anförda inses skälet, hvarför ifrågavarande kreditiv icke blifvit till
Dis kont- och Lånckontorens kreditivrörelse hänförda.
Det tredje slaget af depositioner, eller postvexel-medel, kan ej heller lämpligen
sammanföras med Diskont- och Lånckontorens depositionsrörelse, enär dessa
kontor ej kunna, såsom händelsen är med enskilda banker, i låne- och diskonterings-rörelse
använda de för lifgifvande postvexel ingångna medel intilldess desamma
erfordras för inlösen af den utgifna vexeln, emedan, i sådant fall, maximum
för Riksbankens sedelutgifning kunde komma att öfverskridas; hvilket ock är
anledning till det i 37:de punkten litt. d) här nedan stadgade bestämda förbud
mot sådana medels användande i låne- och kreditiv-rörelse.
Den nu lemnade utredningen torde gifva stöd åt Utskottets här nedan upptagna
förslag till ändring i klassifikationen af Depositions-kontorets räkningshafvare;
i afseende hvarå Utskottet bort tillägga, att den föreslagna l:sta klassen
motsvarar nuvarande 3:dje och 4:de; den 2:dra klassen, nuvarande 5:te; den Salje
klassen , nuvarande 2:dra, samt den dale klassen, nuvarande lista klass.
Anmälan om räknings upptagande har, såsom varande af alltför enkel beskaffenhet
att erfordra pröfning och beslut af en Stju-else, ansetts kunna hänföras
tilli Depositions-kontoret.
Förändringen af mom. 4 och 5 i 131 § samt uteslutningen af 132 § och 2
mom. af 133 §, äro föranledda af den ändrade klassifikationen och af folii-afgiftens
upphörande. Hvad särskildt 5 mom. angår, har Utskottet ansett att deri omförmälda
räkningshafvure böra få begagna antingen anvisning eller vexlar, till hvilka
sednare Banken tillhandahåller blanketter, afgittsfritt; och bör genom denna tillåtelse
missbruk af assignerings-rätteu icke vara att befara.
21
Banko-Utskottets Betänkande l\:o 45.
Som det i 1 inom. af 133 § stadgade bötesansvar för underlåten koll tionering
inom utfäst tid af räkning i Banken icke torde böra bibehållas sedan enskilde
blifvit betagna rättigheten att förmedelst tryckta assignationer å det låga beloppet
af 20 R:dr B:ko assignera på Banken, har föreskriften ansetts kunna helt och
hållet uteslutas, helst hvarje räkningshafvares egen fördel bjuder att förvissa sig
om öfverensstämmelsen emellan Bankens och hans egen räkning.
På grund häraf allt, hemställer Utskottet, dels att §§ 130 och 131 i Reglementet
må erhålla denna uppställning:
34:o.
Banken må emottaga och å räkning
föra såväl Svenskt silfvermynt
eller Bankens sedlar, som Svenska
och Holländska dukater, under förbindelse
att, vid anfordran, tillhandahålla
räkningshafvaren det insättningen
motsvarande belopp mynt
eller sedlar eller det antal dukater,
som insatt blifvit, likväl med rättighet
att, efter egen läglighet, lemna
antingen Svenska eller Holländska
dukater, utan åtskilnad dem emellan.
För sådana insättningar erlägger
Banken ej ränta.
35
Mom. 1. De i nästföregående §
omförmålda räkningar skiljas under
fyra klasser:
Till den första höra:
Räkningar, tillhöriga Staten saint
dess allmänna verk och kassor, de
under Stockholms stads styrelse hörande
embetsverk och kassor samt
allmänna inrättningar, välgörenhetsanstalter
och konkursmassor.
Till den andra:
Räkningar, tillhöriga alla med
beräkning af vinst för den enskilde
Jemf. § 130. Banken må emottaga
och å räkning föra:
a) Svenskt silfvermynt eller Bankens
sedlar, under förbindelse att tillhandahålla
åt den, lör hvars räkning insättningen
blifvit gjord, en dermed lika
stor summa, som det står honom fritt
att efter behag uttaga, antingen i silfvermynt
eller i Bankens sedlar.
b) Svenska och Holländska dukater,
under förbindelse för Banken att åt räkningshafvaren
tillhandahålla ett lika stort
antal, som insatt blifvit, men med rättighet
att, efter egen läglighet, lemna
antingen Svenska eller Holländska, utan
åtskilnad dem emellan.
:o.
Jemf. § 131, mom. 1. Fordringsegare
hos Depositious-afdelningen (räkningshafvare)
skiljas under fem klasser:
Till den första höra:
Medel, som bero af Bankens egen
styrelses disposition (fria från foliiafgift).
Till den andra:
Alla varande eller blifvande konti,
tillkomna under egenskap af kreditiv
eller
Banko- Utskottets betänkande N:o 45.
25
grundade stiftelser och bolagsföreningar
äfvensom enskilde personer.
lill den tredje:
Räkningar öfver låne- och kreditiv-förlag,
af Bankon anvisade åtskilliga
verk och inrättningar.
Till den fjerde:
Räkningar öfver medel, dels beroende
af Banko-styrelsens eller densamma
underlydandes disposition
samt dels insatta för utgifna och
inlösta postremiss vexlar.
Mom. 2. Före räknings upptagande,
göres skriftlig anmälan hos
Bankens Depositioils-kontor.
Mom. 3. Räkningshafvare är förbjudet
att å Banken utställa invis
Bih.
till II. St. Prat. 1862 fy 1863. 6
oller förlag af Bankon, vare sig räntefritt
eller mot utstakad ränta (fria från
folii-afgift).
Till den tredje:
Medel, tillhöriga Staten samt dess
allmänna verk och kassor, ej egande natur
af kreditiv eller förlag från Banken
(fria från folii-afgift).
Till den fjerde:
Alla under Stockholms stads styrelse
hörande embetsverk och kassor samt
sådana allmänna inrättningar, välgörenhetsanstalter
och konkursmassor, som
begagna Depositions-baukcn till förvaringsställe,
samt jemväl sådane enskilde,
som antingen, innan folii-afgiftcn vidtog,
behörigen anmält sig hafva upphört med
assignoringen på Banken, eller ock derefter
fortfarande bibehållit eller upptagit
ny räkning i Depositions-afdelningen,
men framdeles göra anmälan om samma
räknings upphörande, och insätta det
mot utelöpande assignat.ioner svarande
belopp (från folii-afgift befriade, de sistnämnde
likväl ej förr än under året efter
det anmälan om assigneringens upphörande
blifvit gjord).
Till den femte:
Medel, tillhöriga såväl alla med beräkning
på vinst för den enskilde grundade
stiftelser och bolagsföreningar, som
och alla enskilde personer, med de här
ofvan gjorda undantag (underkastade folii-afgift).
Mom. 2. Före räknings upptagande,
göres skriftlig anmälan hos Dnder-Styrelsen,
som, enligt nyssnämnda grunder,
hänför räkningen till sin behöriga klass.
Morn. 3. Räkningshafvare vare ovilkorligen
förbjudet att å Banken utställa
Sami. 1 Afd. 20 Haft. 4
26
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
ningar å högre sammanräknadt belopp,
än han å räkningen har i behåll.
Mom. 4. Å räkning, tillhörande
2:dra klassen, får icke insättas oller
uttagas mindre belopp hvarje gång,
än Etthundra Riksdaler.
Mom. 5. För uttag å räkning,
tillhörande 2:dra klassen, får begagnas
antingen handskrifven invisning
eller till viss man eller ordres ställd
vexel, hvilken ieke får in blanco
transporteras; skolande behörigen
foliera de och numererade vexelblanketter
räkningsbafvaré, emot qvitto,
tillhandahållas, utan afgift.
och dels att §§ 132 och 133
invisningar å högre sammanräknadt belopp,
än han å räkningen har i behåll.
Mom. 4. Å räkning, tillhörande
5:te klassen, får icke insättas eller uttagas
mindre belopp hvarje gång, än 100
R:dr Runt.
Mom. 5. Yid assignering å Banken,
må råkningshäfvarc af 5:te klassen ej
begagna andra, än handskrifna invisningar.
36:o.
må från blifvande Banko-reglemente uteslutas.
Varande dessa §§ af följande lydelse:
§ 132. Såsom folii-afgift erlägges Sex R:dr R:mt för hvarje folium i debet
om 40 räder af den löpande räkningen; dock blifver den minsta afgiften, som för
hvarje år beräknas, 30 R:dr R:mt, motsvarande 5 folier.
§ 133. Mom. 1. Den assignant, som försummar att, sednast vid Januari
månads utgång, hafva sin räkning för det tilländalupna året med Bankens bok
behörigen kollationerat, vare förfallen till 30 R:dr R:mt böter, hvaraf två tredjedelar
tillfalla den tjensteman, som felet anmärkt, och en tredjedel Banken, att
ingå på räkningen: bötesmedel till disposition åt do fattiga.
Mom. 2. Sedan assignant sin räkning med Banken för det förflutna året
mot Bankens bok behörigen kollationerat, bör vederbörande Kamererare genast
tillställa assignauten eller hans ombud granskad räkning å den för samma år belöpande
folii-afgift, hvilken, så framt densamma icke sist inom Mars månad blifvit
insatt i Banken och insättnings-attesten till Låne-afdelningen aflemnad, skall
å don på räkningen innestående behållning afskrifvas.
Instämmande i Fullmägtiges hos Utskottet gjorda tillstyrkan, att på vederbörande
må få ankomma att bestämma, huruvida de önska att från Banken och
dess Lånekontor utbekomma, antingen anvisning eller vexel, för att begagnas i
stället för remiss af kontanta penningar, samt om sådan anvisning eller vexel
skall vara ställd till inlösen i Banken eller uppgifvet Lånekontor eller ock i
Banken eller Lånekontoren, får Utskottet föreslå följande förändring af 134 §.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
27
37:
Till undvikande af penninge-försändningar
med posterne särskilda
orter emellan, ege en hvar att i Banken
och Lånekontoren insätta penningar
å belopp från ocn med Etthundra
Riksdaler, mot erhållande af
till viss man eller ordres ställd vexel
eller anvisning, att, vid uppvisandet,
inlösas antingen i Banken eller uppgifvet
Lånekontor eller ock i Banken
eller i någotdera Lånekontoret;
och gäller i afseende å denna rörelse
för öfrigt till iakttagande följande,
nemligen:
a) Hvarken vexel eller anvisning
får in blanco transporteras;
b) Såväl vexel, som anvisning
skall, då den af Banken utställes,
med först afgående post aviseras
Lånekontoren eller vederbörande
Lånekontor. Lika beskaffad avis
åligge det Lånekontor, som vexel
eller anvisning utfärdat, att till Banken
och öfriga Lånekontoren eller
till Banken eller vederbörande Lånekontor
insända.
c) Öfver rörelsen i sin helhet föres
i Banken sammanfattad och fortgående
räkenskap.
d) De penningar, som för ifrågavarande
ändamål insättas i Banken
och Lånekontoren, få icke under något
vilkor i låne- eller kreditiv-rörelse
användas
e) Om vid någotdera Lånekontoret
penningar insättas till högre belopp,
än som för vexlars och anvisningars
infriande anses erforderligt
åligge det Eullmägtige att sådana
medel derifrån till Banken infordra,
med Fullmägtige lemnad rätt att
kunna, der så nödigt anses, tillåta
vederbörande Lånekontors Direktion
att, vid afsändning af Bankens sedlar,
desamma makulera genom derå
med trycksvärta anbragta ord: “Inlöst
vid Lånekontoret i N. N.“
Jemf. § 134. Till undvikande af
penningeförsändningar med posterne särskilda
orter emellan, ege en hvar att i
Banken och Lånekontoren insätta penningar
å belopp från och med 100 R:dr
Runt, emot erhållande af till viss man
eller order ställd vexel, att vid uppvisandet
inlösas antingen i någotdera Lånekontoret
eller i Banken; och gäller, i
afseende å denna rörelse, för öfrigt till
iakttagande följande, nemligen:
a) Postremiss-vexel får ej in blanco
transporteras.
b) Sådan vexel skall, då den af
Banken utställes, med först afgående
post adviseras Lånekontoren. Lika beskaffad
advis åligge det Lånekontor, som
vexel utfärdat, att till Banken och öfriga
Lånekontor insända.
c) oförändrad.
d) oförändrad.
e) Om vid någotdera Lånekontoret
penningar insättas till högre belopp, än
som för postrcinissvexlars infriande anses
erforderligt, åligge det Fullmägtige att
sådana medel derifrån till Banken infordra,
med Fullmägtige lemnad rätt att
kunna, der så nödigt anses, tillåta vederbörande
Lånekontors Direktion att, vid
afsändning af Bankens sedlar, desamma
makulera genom derå med trycksvärta
anbragta ord: “Inlöst vid Lånekontoret
i N. N.“
28
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
f) Företes till inlösen vid någotdera
Lånekontoret vexel eller anvisning
å större summa, än hvartill
de hos Kontoret gjorda insättningar
uppgå, ege Lånekontoret att för
liqvidens verkställande utgifva assignationer
å Banken; gällande härvid
till efterrättelse hvad som i afseende
å Lånekontorens assignering i öfrigt
är eller varder stadgadt.
g) I händelse åter de i Banken
insatta medel skulle vid något tillfälle
vara otillräckliga för infriande
vare sig af vexlar, anvisningar eller
af sådana assignationer, som, enligt
föregående moment, kunna afLånekontoren
utfärdas, må Fullmägtige
begagna förskott, hvilket genast då
tillgången det medgifver återbetalas.
f) Företes till inlösen vid någotdera
Lånekontoret postremissvexel å
större summa, än hvartill de hos Kontoret
gjorda insättningar uppgå, ege Lånekontoret
att för liqvidens verkställande
utgifva assignationer å Banken; gällande
härvid till efterrättelse hvad som i afseende
å Lånekontorens assignering i öf
-
rigt är
eller varder stadgadt.
g) I händelse åter de i Banken insatta
medel skulle vid något tillfälle
vara otillräckliga för infriande, vare sig
af postremissvexlar, eller af sådana assignationer,
som, enligt föregående morn.,
kunna af Lånekontoren utfärdas, må
Fullmägtige genom anordning på Låneafdelningen
begagna förskott, hvilket genast
då tillgången det medgifver till
Låne-afdel ningen återbetalas.
ar egen
-
Stadgandet om emottagande i Banken af paketer eller annan flytt b
dom, tillstyrker Utskottet till bibehållande af denna lydelse:
38:o.
(Jemf. § 135 oförändrad.)
Banken må, så vidt lägligt är och utrymme dertill inom
Banken gifves, under försegling af inlem narén, till förvar emottaga
paketer eller annan flyttbar egendom, utan att om innehållet
undfå uppgift och utan ansvarighet, å Bankens sida,
för oförvållad skada eller tillfällig olycka; skolande till Banken
erläggas följande, i förhållande till det nedsatta godsets
rymd och den tid det i Bankens förvar innestått, bestämda
afgift, nemligen, efter månad räknadt:
för depositum af l£ kubikfot eller derunder
„ depositum derutöfver till och med i ä
kubikfot:
första kubikfoten
hvardera af de öfriga
„ depositum derutöfver till och med8å8|
kubikfot:
första 4 kubikfot
hvardera af de öfriga
„ depositum derutöfver, till hvad storlek
som helst:
första 8 kubikfot
hvardera af de öfriga
R:mt — 50 öre.
50
25
1: 25
— 20
2:
- 12
Denna
Banko-Utskottets Betänkande N:o 45.
29
Denna afgift, utgår för minst en hel månad, och halfva
månader upptagas icke, men livad deröfver är anses för hel
månad.
Ej heller upptagas halfva kubikfot, men hvad som öfverstiger
half, räknas såsom hel kubikfot,
Uppmätning af hvarje depositum sker vid dess inlemnande
till Banken, då äfven aigiften, till sitt månatliga belopp uträknad
och vederbörligen kontrollerad, införes i depositionsbeviset,
hvilket, å viss man utställes.
Vid det nedsatta godsets återtagande erlägges till Banken
belöpande afgift, hvilken dock årligen till Banken infordras
för sådana deposita, som under ett eller flera år derstädes
innestått; kommande afgifternas belopp att redovisas på särskildt
konto i Bankens hufvudbok.
Skulle någon inlemnare ej åtnöjas med den afgift, som i
depositionsbeviset blifvit bestämd, utan väcka tvist om kubikinnehållet
och hvad afgiften, på grund deraf, rätteligen utgöra
bör, återställes genast hans depositum.
Stockholm den 21 Juli 1863.
Reservation:
Riks-arkivarien Nordström ville för sin del få antecknadt, att han ej fann
något giltigt skäl vara förhanden, att från punkten 2:o utesluta det i föregående
Reglementen och sednast äfven det af år 1860 (§ 110) intagna bestämmandet i silfver
specie af metalliska kassans minimum, äfvensom deremot att uti punkten 12:o
bibehålla uttrycket: “128 skillingar banko“ såsom utvexlingsgruud för silfvermynt
mot Bankens sedlar, enär bankoräkningen numera är genom lag upphäfd och
riksmyntsräkningeu i stället införd.
Bih. till R. St. Prof. 1862 Sf 1863. 6 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 5
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1863.
|
Banko-Utskottets Memorial JVst' 46.
I
JW
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Juli 1863, kl. 1 e. m.
Memorial, angående i‘7l:sla § i nu gällande Banko-reglemente.
Banko-reglementet af den 30 Oktober 1860 ålägger, i 171 §, Banko-fullmägtige
att, i händelse Privatbank antingen helt och hållet inställer, eller ock, i följd
af fattadt beslut att upphöra, i betydlig mån inskränker sin verksamhet såsom låneanstalt
samt derest icke å sådan ort enskildt bolag skulle bilda sig för bedrifvande
af bankrörelse med Riksbankens sedlar, antingen derstädes inrätta en afdelning af
Rikets Ständers bank, för att bedrifva låne- och kreditivrörelse samt hålla upp- och
afskrifningsräkning enligt ungefärligen enahanda grunder, som den Privatbank, hvilkens
rörelse skall ersättas, eller ock för berörda ändamål, och i mån af det genom
Privatbanks indragning minskade rörelsekapital, anvisa nödiga medel åt Bankens vederbörande
lånekontor; egande Fullmägtige att för detta ändamål, utöfver det eljest
fastställda maximum för sedelstock, använda 3,800,000 R:dr på sätt omförmälda §
vidare bestämmer.
Ett så beskaffadt stadgande intogs först i det reglemente för förvaltningen
af Rikets Ständers Bank, som vid riksdagen 1844—1845 upprättades, och har i
följande Banko-reglementen bibehållits med några förändringar i uppställningen.
Anledning till berörda stadgande utgjorde, enligt hvad Banko-Utskottets Betänkanden
J\ii 29 och 44 vid förstnämnda riksdag gifva vid handen, att, enär dåvarande
Privatbankers oktrojer tilländagingo är 1847 och det, med afseende på den lagstiftning
för Privatbanker, som förmodades komma att af Rikets Ständer vid nämnda
riksdag beslutas och af Kongl. Maj:t antagas, vore möjligt att en eller annan
Privatbank icke begärde förlängd oktroj, utan före då nästföljande riksdag verkställde
utredning af rörelsen, behofvet påkallade beredandet af utväg att ersätta
den minskning i rörelsekapitalet, som deraf skulle uppkomma.
Då emellertid, enligt hvad Utskottet i sitt Betänkande M 45 anfört, det för
Bankens sedelstock utöfver metallisk kassa fastställda maximum icke bör i någon händelse
fä öfverskridas, och dä det ifrågavarande stadgandet hvarken under den för
Bih.
till B. St. Prot, 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 21 Håft. 1
Banko-Utskottets Memorial JW
flutna tiden blifvit tillämpadt, eller under den närmast följande lärer blifva behöflig!,
emedan ingen af hittills varande enskilda Banker inställt sin rörelse, utan
tvärtom flera sådana efter hand tillkommit, linner Utskottet sig böra till Rikets
Ständer hemställa,
att 171 § i nu gällande Banko-reglemente må ur det blifvande
reglementet uteslutas.
Stockolm den 27 Juli 18G3.
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Juli 1863, kl. 1 e. m.
Memorial, angående föreskrifterna i Usta Artikeln af Banko-reglementet.
Efter granskning af föreskrifterna i nu gällande Banko-reglementes Usta Art.,
innefattande under §§ 1—30 stadganden rörande Bankens Öfverstyrelse och några
särskilda åt densamma gifna uppdrag, får Utskottet under åberopande, hvad angår
nuvarande §8 5, 17 och 20, af de förslag, Utskottet, i Memorialet jiis 44 rörande
dessa gg framställt, Rikets Ständers pröfning underställa de förändringar i öfrigt
uti nämnda stadganden, Utskottet ansett höra vidtagas.
För så väl ledamöter af Banko-Utskott, som Rikets Ständers Revisorer af
Bankoverket var tillförene afläggande af tysfhets-ed, enligt faststäldt formulär, föreskrifvet,
men detta åliggande har numera upphört hvad angår nämnde Rikets
Ständers delegerade; och då samma skäl, som härutinnan rörande dem gjordt sig gällande,
äro tillämpliga äfven i afseende på Fullmägtige i Rikets Ständers Bank, hemställer
Utskottet att, med borttagande ur 4:de g af föreskriften om eds afläggande,
åt denna g må gifvas följande innehåll:
Bo.
Fullmägtige äro pligtige att, vid förvaltningen af Banken,
sorgfälligt ställa sig till efterrättelse ej mindre rikets
grundlagar, än äfven de, i afseende på Bankoverket, särskildt
utfärdade lagar, ordningar, stadgar och reglementen, samt. doldt
och förtega dt bålla hvad sorn rörer enskilde personers förhållanden
till Banken, eller i öfrigt vid förvaltningen kan före
-
Banko-LJtskottets Memorial 47.
3
falla af sådan beskaffenhet, att det, enligt Rikets Ständers beslut,
tyst vara bör.
Den enligt reglementets § 9 en hvar af Fullmägtige åliggande skyldighet
att, när eldsvåda yppar sig inom stadens broar, genast infinna sig i Banken, så
vidt lian ej genom laga förfall är derifrån hindrad, torde så mycket hellre böra
upphöra, som de åtgärder ä Fullmägtiges sida, hvilka vid sådana tillfällen kunna
ifrågakomma, lämpligare utloras af den, enligt Bankens Brand-reglemente, af Fullmägtige
ibland sig utsedde Inspektör öfver brand-anstalterna, hvilken det åligger
att vid sådana tillfällen infinna sig i Banken; hvadan Utskottet föreslår, att sednare
punkten af berörda 9 § må utgå och denna § komma att lyda sålunda:
2:o.
Fullmägtige sammanträda en gång i hvarje vecka och
oftare, om ärendenas beskaffenhet och oafbrutna gång sådant
fordra.
Enligt sednare punkten i litte § eger Banko-sekreteraren att till vederbörandes
utlåtande, utan föregången anmälan, remittera sådana emellan Fullmägtiges sammanträden
inkomna mål, hvilka påtagligen fordra dylik åtgärd.
Denna bestämmelse synes snarare tillhöra 'den instruktion, hvilken skall
lända nämnde tjensteman till efterrättelse, och derföre frän nu förevarande § i reglementet
böra uteslutas.
Med iakttagande af omförmälda uteslutning skulle U:te § komma att lyda
sålunda:
3:o.
I sammankomst skola alla Fullmägtiges behandling tillhörande
mål och ärenden föredragas och afgöras. Beslut får
icke af Fullmägtige tagas, sä framt icke två tredjedelar af deras
hela antal och deribland åtminstone en af hvarje Riks-Stånd
tillstädes äro; gällande denna föreskrift jemväl i afseende på
sammanträden med Fullmägtige i Rikets Ständers RiksgäldsKontor.
Expeditioner i Fullmägtiges namn må ej utgå, utan till
följd af beslut, fattadt i Fullmägtiges sammankomst.
Till reglementets nuvarande § 21, sorn rörer besvär, hvilka af Bankens embets-
och tjenstemän eller betjente hos Banko-Utskott eller Revisorer kunna anföras
öfver förment lidande vid befordringar, eller andra dem rörande, af Fullmägtige
vidtagna åtgärder och beslut, synes 2:dra mom. af 22:dra § vara närmast hänförligt,
såsom angående ansökningar från personer inom Verket om arfvoden utöfver stat,
gratifikationer, eftergifter eller afskrifningar; hvarföre Utskottet föreslår, att, med
uteslutande för öfrigt af de i detta mom. förekommande orden: ”på en gång” detsamma
må intagas i § 21, hvilken i följd deraf skulle komma att lyda så:
4:o.
Mom. 1. Öfver de inom behörig tid till Fullmägtige
inlemnade besvär, som af Bankens embets- och tjenternän eller
4
Banlco-Utskottets Memorial Jty? 47.
betjente hos Rikets Ständers Banko-Utskott eller Revisorer
kunna anföras öfver förment lidande vid befordringar eller
andra dem rörande, af Fullmägtige vidtagna åtgärder och beslut,
böra Fullmägtige, i ett sammanhang, till Rikets Ständers
Revisorer eller Banko-Utskott utlåtande afgifva.
Mom. 2. Ilos Rikets Ständers Banko-Utskott anmäle Fullmägtige,
jemväl vid hvarje riksdags början, med bifogade Utlåtanden,
alla inom behörig tid till Fullmägtige inkomna ansökningar
från personer inom Verket, rörande arfvoden öfver fastställd
stat, gratifikationer, eftergifter eller afskrifningar.
Af § 22 kommer alltså nuvarande mom. 1, deri Utskottet icke föreslår någon
ändring, att ensamt i en särskild § upptagas.
I afseende på § 23 får Utskottet föreslå att, med bibehållande af sakinnehållet
oförändradt, redaktionen må blifva följande:
5:o.
Beträdes någon Fullmägtig med förseelse i den honom
anförtrodda vigtiga befattning med Bankoverkets förvaltning,
ställes han af Rikets Ständer eller deras Revisorer, genom
Justitie-ombudsmannen, till ansvar inför Kongl. Svea Hofrätt,
och dömes enligt den af Kongl. Majit och Rikets Ständer fastställda
ansvarighetslag.
Rikets Ständers år 1860 församlade Revisorer hafva i 6:te § af deras Berättelse
angående Bankoverket hemställt, att ljuspenningar hädanefter ej måtte utgifvas
till Fullmägtige i Rikets Ständers Bank; och som ljuspenningar numera upphört
för embets- och tjenstemän i allmänhet, anser Utskottet sig, lika med Revisorerne,
böra föreslå:
6:o.
att ljuspenningar till Fullmägtige i Rikets Ständers Bank
icke för framtiden böra utgå.
Deremot får Utskottet, med upplysning att berörda ljuspenningar de sednare
åren uppgått till 80 R:dr årligen, hemställa att, till ersättning för derigenom uppkommande
minskning i godtgörelsen till Fullmägtige, det genom Banko-reglementets
§ 24 till 1,500 R:dr ärligen fastställda honorarium må höjas med ett nämnda
minskning ungefär motsvarande belopp, eller till 1,600 R:dr, och att sålunda reglementets
24:de § må erhålla följande lydelse:
7:o.
Såsom honorarium åtnjuter hvarje Fullmägtig 1,600 R:dr
R:mt årligen; hvarförutan Fullmägtig, som ej är i Stockholm
bosatt, eger att för en resa ärligen till och från hemorten
uppbära kostnadsersättning, beräknad efter skjuts för två
hästar.
Som de mot återbetalning i silfver utgifna, ännu oliqviderade fastighetslån
numera icke ingå i kreditiv- och låne-förlagen, torde 4:de stycket af 25:te § angående
den uppgift, som, enligt 5 § i lagen för Rikets Ständers Bank af den 1
Mars 1830, för hvarje halft år skall upprättas samt tryckas och med allmänna tidningarne
utdelas, böra erhålla följande förkortade lydelse:
8;o,
Banko-Utskottets Memorial JV& il.
5
8:0.
enligt 5 § i lagen för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830,
att för hvarje halft år låta, efter faststäldt formulär, upprätta
samt derefter trycka och med allmänna tidningarne utdela uppgift
öfver förhållandet emellan Bankens metalliska kassa samt
utelöpande sedlar och depositionsskuld, jemte obegagnade andelar
af kreditiv- och låne-förlag.
De öfversigter af Bankens hela ställning, som, jemlikt
åberopade § i Banklagen, likaledes skola, efter hvarje års bokslut,
tryckas och utdelas, böra uppgöras efter faststäldt formulär;
Fullmägtige likväl obetaget, att för framtiden låta uti
detsamma iakttaga sådana förändringar, som kunna medföra
ökad enkelhet och tydlighet.
I 27:de § bör benämningen ”Direktörer” vid Lånekontoren, utbytas mot
”Styrelseledamöter”, hvilken benämning på öfriga ställen i reglementet är iakttagen:
hvadan denna § kommer att lyda sålunda:
9:o.
Skulle, före nästföljande riksdags början, någon af dem,
som blifvit af Ridderskapet och Adeln utsedde till Styrelseledamöter
och Suppleanter vid Lånekontoren, med döden afgå
eller genom laga förfall sättas ur stånd att detta uppdrag bestrida,
böra Ridderskapet och Adelns Fullmägtige i Banken
och Riksgälds-kontoret tillika med Riddarhus-direktionen, genast
efter erhållen underrättelse derom, gå i författning om
nytt val i den afgångne Suppleantens ställe.
n Anmäles hos Fullmägtige sådan ledighet ibland PresteStåndets
eller Bonde-Ståndets Styrelseledamöter eller Suppleanter
vid Lånekontoren, åligge det Ståndets Fullmägtige i Banken
att förhållandet till Ståndets Kansli-direktion inberätta.
Sker hos Fullmägtige anmälan om dylik ledighet ibland
de af Borgare-Ståndet valde Styrelseledamöter eller Suppleanter
vid Lånekontoren, skall den lediga platsen tillsättas genom
val af Ståndets Fullmägtige i Banken och Riksgälds-kontoret,
dervid de rösta per capita och ordet föres af den främste
ibland Ståndets Fullmägtige i Banken.
Skulle åter de af Riks-stånden, i och för granskningen af
Lånekontorens räkenskaper, valde Revisorer och Suppleanter
mellan riksdagarne afgå eller af laga förfall hindras att berörda
uppdrag utöfva, ege Ståndets Fullmägtige i Banken och Riksgälds-kontoret
att, så framt icke vederbörande Riks-Stånd derom
annorlunda förordnat, genom omröstning per capita, välja
annan Revisor och Suppleant; börande dervid den främste
ibland Ståndets Fullmägtige i Banken föra ordet.
Jemlikt föreskriften i 6 mom. af 30:de § nu gällande Banko-reglemente, har
det vid sednaste riksdag återstående belopp af den så kallade statslänefonden,
6,000,000 R:dr, blifvit till Riksgälds-kontoret från Banken levereradt; men som
slutlig utredning af denna fond icke ännu kunnat ega rum, i följd deraf att åtskil
Bik
till R. St. Brot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 21 Häft. 2
6
Banko-Utskottets Memorial J\$ ål.
liga utgifna Ian äro på indrifning beroende, så måste vissa bestämmelser angående
ifrågavarande fond i det blifvande Banko-reglementet införas; och Utskottet föreslår
således att, i stället för nuvarande 30:de §, följande må stadgas:
10:o.
De medel, som från och med detta år inflyta ä den s. k.
statslånefondens utestående fordringar, skola, efter afdrag af
nödiga förvaltnings-utgifter, till Riksgälds-kontoret aflemnas
vid slutet af hvar tredje månad.
Denna fonds räkenskaper vid de särskilda Diskont- och
Lånekontoren granskas fortfarande af samma Revisorer, som
årligen utses till granskning af nämnda Kontors förvaltning.
Derest före nästinstundande riksdags början slutlig utredning
af statslånefondens återstående fordringar kunnat verkställas,
skola Fullmägtige till Kongl. Majit i underdånighet insända
sammanfattad redogörelse öfver inkomster samt utgifter
och förluster i och för statslånefonden.
Stockholm den 27 Juli 1863.
STOCKHOLM, tryckt hos a. l. norman, 1863.
Banko-Utskottets Utlåtande JM 48.
\
N:o 48.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Ang. 1863, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af f. Handlanden J. A Carlqvisls ansökning om
eftergift af upplupen ränta å en till Banko-diskonlverket inbetald
skuld.
Hos Utskottet har förre Handlanden Johan August Carlqvist, under åberopande
af sin medellöshet, anhållit om eftergift af upplupna räntan å en af Handlanden J.
F. Bohman i lifstiden den 30 April 1861 på sökanden dragen och af denne accepterad
vexel å 4,375 R:dr 25 öre R mt, hvilken, ställd alt betalas 4 månader från
utgifningsdagen, blifvit af Bohman hos Banko-diskontverket under JM 710 diskonterad;
varande vid ansökningen fogade bevis, dels af Ordningsmannen i 11:le distriktet,
S:t Jacobs församling här i staden, att Carlqvist befunne sig uti knappa omständigheter,
men detta oaktadt, genom oaflåtligt sträfvande, sökte att bereda sina 4
barn en kristlig och för samhällslifvet nyttig uppfostran, dels ock af Sysslomannen i
Carlqvisls konkursmassa, att vid utredning af nämnde massa, densamma icke lemnade
mera än 10 procent för de bevakade fordringarne.
Bankodiskont-direktionen, hvars yttrande häröfver blifvit infordradt, har upplyst,
ali innan berörda vexel förföll till betalning, icke allenast Bohman med döden afgick
och hans sterbhusdelegare sökte urarfvaförmån, utan äfven sökanden afträdde sin
egendom till borgenärers förnöjande; alt, sedan vid förfallotiden vexeln blifvit för
bristande betalning i vederbörlig ordning protesterad och bevakning derefter i berörda
2:ne konkursmål egt rum, Diskontverkets förevarande fordran till betalning
fastställts genom Stockholms Rådslufvu-rälts särskilda domar af den 28 April 1862,
i urarfvamålet efter Bohman och af den 30 Juni samma år i sökandens konkurs;
varande genom förstnämnda dom urafvaförmån Bohmans sterbhusdelegare beviljad;
att från Bohmans urarfvabo, som blifvit slutredovisadt, till Diskontverket influtit den
Bih. till R. St. Prat. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 22 Hä[t.
2
Banko-Utskottets Utlåtande JVS 49.
80 Januari 1862 R:dr 2,852: 20 öre och den 25 April 1863 R:dr 903: 92 öre,
hvarefter sökanden den 15 nästlidne Maj inbetalt vexelns hela kapitalåterstod 619
R:dr 13 öre; samt att den å vexeln upplupna ränta, hvilken ännu vore ogulden,
utgjorde 224 R:dr 41 öre; och har Diskont-direktionen, beträffande den sökta eftergiften,
med afseende derå att, ehuru, enligt hvad Sysslomannen i sökandens konkurs
intygat, tillgångarne deri endast lemna en utdelning af 10 procent å de i konkursen
bevakade fordringar, sökanden likväl för atl möjliggöra ett ackord med sine
öfrige borgenärer, dels sjelf, dels genom vänners biträde till Diskontverket inbetalt
ett högre belopp, än sorn sålunda kunde vara från konkursmassan alt i utdelning
förvänta, hvarigenom Diskontverkets fordran blifvit till kapitalel fullt betald, funnit
sig ega anledning tillstyrka, atl Diskontverkets ofvanberörda ränlefordran måtte sökanden
efterskänkas.
I betraktande ej mindre af hvad sålunda anfördt blifvit än ock af öfriga i ansökningen
uppgifna och till rigtigheten vitsordade, bevekande omständigheter, får Utskottet
vördsamt hemställa,
att Diskonlverkels ifrågavarande räntefordran må sökanden eftergifvas
och ur Verkets räkenskaper få afskrifvas.
Stockholm den 3 Augusti 1863.
N:o 49.
Alik. till Exp.-Utsk. den 4 Aug. 1863, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i fråga om ett af f. Apothekaren C. P. Lidmans hustru, Jenny
Lidman, jodd Bentzelstjerna, gjordt ackordsanbud.
Till Utskottet har förre Apothekaren C. P. Lidmans hustru, Jenny Lidman,
lödd Bentzelstjerna, inlemnat en skrift, deruti hon anfört, alt, sedan hennes man, i
följd af borgen för ett af Domprosten Sven Lidman i lifstiden den 16 Januari 1845
hos Banko-diskontverket upptaget lån. stort 1,800 R:dr Banko, nödsakats i April
månad 1846 afstå all sin egendom till borgenärers förnöjande, och konkursmassans
Banko-Utskottets Utlåtande M 49.
3
hufvudsakliga tillgång, bestående af Apotheket i Södertelje med dertill hörande privilegier,
blifvit å auktion försåld till ett pris, understigande dess verkliga värde, hvaraf
inträffat, att de oprioriterade borgenärerne endast till en del erhållit godlgörelse för
sina fordringar, så hade makarne Lidman beredt sig ett tarfligt uppehälle genom den
undervisningsanstalt för flickor, som sökanden med stor ansträngning och under
många bekymmer i nämnda stad inrättat, men hvarken genom arf erhållit eller annorledes
kunnat förvärfva några medel till liqviderande af den graverande skulden,
nu utgörande i kapital 1,367 R:dr 4 öre; i anseende hvartill, och då C. P. Lidman,
hvilken ensam iklädt sig borgen för lånet, icke af detsamma haft någon enskild
fördel samt makarne Lidmans oförmåga att gälda skulden blifvit af vederbörande
exekutor under loppet af mera än 15 år intygad, sökanden anhållit att, emot vilkor
alt 500 R:dr, hvilket belopp några för dem sig intresserande personer lofvat sammanskjuta,
inom någon viss föreskrifven tid till Diskontverket inbetaltes, Verkets
återstående fordran måtte få afskrifvas.
Bankodiskont-direktionen, som i häröfver afgifvet utlåtande ansökningen tillstyrkt,
har upplyst, att, innan ifrågavarande af Domprosten Sven Lidman under Jtä
515, emot borgen af dåvarande Apothekaren C. P. Lidman, hos Banko-diskontver
ket
upptagna lån å 1,800 R:dr Banko den 16 Juli 1815 förföll till betalning, hade
Domprosten Lidman aflidit och hans sterbhusdelegare sökt urarfvaförmån, hvilken
ock af Rådstufvurätten i Linköping, genom dom den 15 Juni 184-6, med faststäl
lande
af Diskontverkets fordran, beviljades; att fordringen jemväl är vorden bevakad
och till betalning fastställd i C. P. Lidmans konkurs genom Rådslufvu-rättens i
Södertelje den 26 April 1847 deri meddelade dom, samt att Diskontverket frän
dessa slutligen utredda konkursmassor bekommit följande utdelningar, nemligen:
från låntagarens:
den 16 Januari 1847  B:ko R:dr 600: — —
den 31 December 1847  » » — 18. 8.
den 7 Januari 1853  » » 129: 27.11.
från löftesmannens:
den 31 Maj 1849  » » 158: 32. —
Tillsammans B:ko R:dr 888: 30. 7.
hvarigenom Diskontverkets ifrågavarande kapitalfordran, 1,800 R:dr Banko, blifvit
förminskad till 91 I R:dr 17 sk 5 r:st. Banko, eller 1,367 R:dr 4 öre Riksmynt
Alldenstund, enligt hvad Bankodiskont-direktionen jemväl meddelat, vid de
undersökningar, som tid efter annan och sednast den 15 Februari 1862 i vederbörlig
ordning hos C. P Lidman egt rum till uttagande af hvad genom konkursdomen
honom blifvit ålagdt att till Diskontverket gälda, städse vitsordats att gäldenä
ren
dertill saknade all tillgång; och då det synes vara föga sannolikt, att genom
fortsatta exekutiva åtgärder Diskontverket skall kunna beredas liqvid för dess fordran,
har Utskottet, i betraktande såväl häraf som af öfriga i ansökningen uppgifna
4
Banko-Utskottets Memoriale JV5 50.
omständigheter, ansett sig böra. i likhet med hvad Bankodiskont-direktionen tillstyrkt,
vördsamt hemställa,
att, derest 500 R:dr R:mt inom en månad, efter det Rikets
Ständers beslut härom varder sökanden delgifvit, till Diskontverket
inbetalas i afräkning å Verkets hos förre Apothekaren
C. P. Lidmans egande fordran, utgörande i kapitel 1,367 R:dr
4 öre R:mt, återstoden af samma fordran i såväl kapital som
ränta måtte eftergifvas och ur Diskontverkets räkenskaper få
afskrifvas,
Stockholm den 3 Augusti 1863.
N:o ÖO.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Aug. 1863, kl. 1 e. m.
Memorial, angående föreskrifterna i 8:de artikeln af Banko-reglementet.
Vid verkställd granskning af nämnde artikel i Banko-reglementet, hvilken omfattar
stadganden rörande Bankens pappersbruk Tumba, har Utskottet icke funnit
annan förändring af nöden, än att, sedan Utskottet, på derom af Banko-fullroägtige
gjord framställan, beslutat att andre bokhållare-befattningen vid Tumba bruk finge
indragas, med rättighet för Fullmägtige att af derför anvisade löne-inkomst använda
hvad som för den nya regleringen af göromålen erfordrades, §§ 182 och 183 i
Reglementet måtte, i öfverensstämmelse med detta beslut, förändras; med iakttagande
hvaraf berörda §§:r i blifvande Banko-reglemente skulle erhålla följande lydelse:
1:0.
(motsvarar § 182.J
Brukets egentliga förvaltning besörjes på stället af en förvaltare,
som på förordnande tills vidare af Fullmägtige tillsattes.
Banko-Utskottets Memorial JV3 50.
5
Förvaltaren skall för den uppbörd, som kan blifva honom
anförtrodd, ställa godkänd borgen eller annan säkerhet, till det,
belopp Fullmägtige bestämma.
Till förvaltarens biträde äro anställde, för papperstillverkningen,
en verkmästare och en pappersmästare, samt vid räkenskapsgöromålen
och den öfriga förvaltningen, en bokhållare, hvilka alla.
uppå förvaltarens förslag, tillsättas på förordnande tills vidare af
Fullmägtige.
För förvaltaren och öfriga bruksbetjeningen gäller till efterrättelse
den af Banko-Utskottet den 15 December 1857 fastställda
instruktion; med den ändring, som af andre eller materialbokhållare-tjenstens
indragning följer.
2:0.
(motsvarar § 183.)
I afseende å de Tumba bruks tjenstemän och vaktmästare
tillkommande löne- och öfriga förmåner kommer den af BankoUtskottet,
på grund af Rikets Ständers beslut, den 11 Oktober
1860, utfärdade aflöningsslat att tjena till iakttagande; dock med
rättighet för Fullmägtige att af lönen för andre Bokhållaren använda
det belopp, som för den nya regleringen af göromålen
kan erfordras.
Stockholm den 3 Augusti 1863.
6
Hank o-U t skot tels Utlåtandet JSQ St.
N:o 51.
Auk. till Exp.-Utsk, den 4 Aug. 1863, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning a/ väckt motion att granskningen af B aidi o-diskont
verkets
räkenskaper och förvaltning hädanefter må verkställas af
Rikets Ständers Revisorer öfver Stats-, Banko- och Riksgäldsverken.
I en mom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt, till Utskottet remiterad, motion (N:o
442) bar Riksdagsfullmägtigen P. F. Mengel från Upsala län föreslagit, att revisionen af
Banko-diskontverkets räkenskaper och förvaltning hädanefter årligen måtte förrättas
af Rikets Ständers Revisorer för granskning af Stats-, Banko- och Riksgälds-verkens
tillstånd, styrelse och förvaltning, samt till stöd härför hufvudsakligen anfört, att föreskriften
om särskild revision af Banko-diskontverket tillkom på den tid, då det ansågs
af särdeles vigt att nämnda låne-inrättnings jemte lånekontorens verksamhet både ofta
och noggrannt kontrollerades, och då granskningen af Statsverkets samt Bankens och
Riksgälds-kontorets tillstånd, styrelse och förvaltning allenast hvart tredje år egde rum
samt sålunda, jemväl i anseende till det nya statsskickets ännu outvecklade tillstånd,
medtog mycken tid, men att, sedan Kongl. Kammar-rätten fått sig uppdraget att utöfva
den mödosamt minutiösa siffergranskningen, med hvilken Revisorerne nu mindre,
än förr, behöfva sysselsätta sig, Stals-revisionerna, som nu årligen förrättas, kunna
med vida större lätthet än tillförene verkställas, till följd hvaraf sistbemälde Revisorer
borde kunna medhinna att, på den i 68 § Riksdags-ordningen fastställda tid, äfven
granska Banko-diskontverkets förvaltning.
Jemlikt nu gällande föreskrifter, skola Banko-diskontverkets i Stockholm och Lånekontorens
i orterna räkenskaper och förvaltning granskas af särskildt dertill utsedde
Revisorer, hvilka årligen å första helgfria dag i Mars månad sammanträda i hvartdera
Verket, med undantag hvad angår Lånekontoret i Wisby, hvarest revisionen börjar
örsta helgfria dag i Juni månad, och, enligt 2 § i den för bemälde Revisorer utfärdade
instruktion, åligger dem att taga noggrann kännedom om Verkets styrelse
och förvaltning samt granska det föregående årets afslutade räkenskaper, kassabehåll
-
Banko-Utskottets Utlåtande M 51.
7
ning, handlingar och lånedokument, dervid sorgfälligt tillses: att lånen blifvit inom
fastställda tider antingen till fullo betalda, eller, med erläggande af föreskrifna kapital-,
afbetalningar, omsatta; att förskotts- och öfverräntor, rigtigt beräknade, kommit Verket
till godo; att lagsöknings-ärendena blifvit med all erforderlig skyndsamhet och nit
handlagda och bedrifna, samt Verkets rätt och bästa, genom nödiga bevakningars anställande,
med noggrannhet iakttagna; hvarförutom det tillkommer Revisorerne att bestämma
hvilka lån skola, såsom osäkra, inom linien föras, samt hvad Lånekootoren
angår, afgifva yttrande angående de fordringar, som af Kontorens Direktioner hos
Banko-Utskottet föreslås till afskrifning.
Så länge Banko-diskonten utgjort och utgör ett från Banken afskiijdt verk, kan
det väl, beträffande så väl detta, som Lånekontoren, hafva skäl för sig, att räkenskaper
och förvaltning granskas af särskilde, utaf Rikets Ständer utsedde Revisorer;
men sedan Rikets Ständer, med bifall till Utskottets Betänkande N:o 35, beslutat, alt
Banko-diskonten skall utgöra en afdelning af Bankoverket, framstår nödvändigheten
af ändring i föreskrifterna derom, att revision af Banko-diskontverket skall af särskildt
utsedde Revisorer förrättas, enär ringaste anledning icke förefinnes dertill, att styrelsen
och förvaltningen af denna Bankoverkets blifvande afdelning skall vara underkastad
annan revision, än öfriga Bankoverkets redan varande afdelningar. isynnerhet som i
dessa sednare förekomma ärenden, hvilka påkalla möjligen omsorgsfullare eftersyn, än
göromålen i Diskont-kontoret, de der i många fall kontrollera sig sjelfva. Då Bankens
Revisions-kontor besörjer all kontroll och moträkning samt förrättar granskningen
af fullt färdig räkenskap ej blott till sifFran, utan äfven medelst undersökning om anordningars
och verkstäilighetsålgärders enlighet med gifna författningar och föreskrifter,
har, vid Rikets Ständers Revisorers öfver Stats-, Banko- och Riksgälds-verken årliga
revisioner, någon mera fullständig sifFergranskning lika litet ifrågakommit belräfFande
Riksbankens, sorn öfriga, bemälde Revisorers granskning underkastade räkenskaper,
och då Diskont-kontorets, likasom andra afdelningars af Banken räkenskaper, skola
granskas af Revisions-kontoret, erfordras af Rikets Ständers meranämnde Revisorer
icke noggrannare granskning af Diskont-kontorets än af Bankens räkenskaper i öfrigt,
hvadan för dem hinder ej bör möta alt öfvertaga granskningen af Diskont-kontorets
räkenskaper och förvaltning, hvarigenom den ej ringa utgift, revisionen af Bankodiskontverket
nu medför, kommer att besparas
Emellertid och som de med Banko-diskontverkets förvandling till en afdelning
af Bankoverket förenade förberedande åtgärder icke lära under detta år kunna
medhinnas, hvaraf följer att, för nästa år, nu gällande föreskrifter, angående revisionen
af nämnde Verks räkenskaper komma att fortfarande tillämpas, skulle revisionen
af omförmälda räkenskaper först år 1865 tillkomma då sammanträdande Revisorer
af Stats-, Banko- och Riksgälds-verken. Derest det dervid skulle visa sig att bemälde
Revisorer ej kunna med tillbörlig noggrannhet, inom den för revisions-förrättningens
afslutande fastställda tid, verkställa granskningen af Diskont-kontorets förvaltning; så
8
Banko-Utskottets Utlåtande JW 51.
och enär lagtima riksdag mot slutet af samma år inträffar, blifva Rikets Ständer
genast i tillfälle att förordna om lämpligaste sättet för besörjandet af berörda granskning,
intill dess möjligen tiden, som Stats-, Banko- och Riksgäldsverks-revisionen nu
får omfatta, blifvit förlängd eller andra förfoganden blifvit vidtagna.
Utskottet anser sig dock böra erinra derom, att det granskningsbestyr, hvarom
fråga är, att Revisorerne öfver Bankoverket skulle öfvertaga, redan till en del af
dem utöfvas, enär de af de särskilde Revisorerne afgifvande berättelser ställas till
och granskas af Revisorerne öfver Stats-, Banko- och Riksgälds-verken, hvilka, efter
granskning och pröfning af förekomna förhållanden i de af dem till Rikets Ständer
afgifvande berättelser intaga allt hvad af de särskilde Revisorerne blifvit omförmäldt
af egenskap att böra allmänheten meddelas eller Rikets Ständers afgörande underställas.
Då fråga icke är eller kan vara om borttagande af den särskilda revisionen af
Låne-konlorens räkenskaper, komme från nu gällande instruktion för Rikets Ständers
Revisorer öfver Banko-diskontverket samt Låne-kontoren att uteslutas endast de lör
förstnämnda Verk ensamt gällande föreskrifter, af hvilka till Instruktionen för Rikets
Ständers Revisorer öfver Banko-diskontverket skulle öfverflyltas bestämmelsen derom,
hvilka län skola, såsom osäkra, inom linien föras.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att granskningen af Diskont-kontorets i Rikets Ständers Bank
förvaltning och räkenskaper för nästinstundande och derpåföljande
år, må, intilldess annorlunda kan varda förordnad!, verkställas
af Rikets Ständers år 1865 och följande åren sammanträdande
Revisorer öfver Stats-, Banko- och Riksgälds-verken;
skolande Utskottet, i händelse af bifall härtill, hos Rikets Ständer föreslå ändringar i
såväl ofvan åberopade instruktioner, som i Banko-reglementet, hvilka må anses erforderliga;
hvarförutan och som de respektive Riks-Stånden redan torde hafva för Kongl.
Majit i underdånighet uppgifvit antingen grunderna för val af de särskilda RiksStåndens
Revisorer för granskning af Banko-diskontverkets räkenskaper och förvaltning
för detta och kommande år intill nästa riksdag eller ock de dertill inom Riksstånd
omedelbart valde personer, på det att två Revisorer för hvartdera Riks-Ståndet
må, i enlighet med berörda grunder, blifva till förrättningen utsedde och kallade,
Utskottet skolat hemställa,
att Riks-Stånden, hvar för sig, måtte hos Kongl. Majit göra den
underdåniga anmälan, hvartill Rikets Ständers beslut i anledning
af Utskottets föregående framställning må föranleda.
Stockholm den 3 Augusti 1863.
Rese r va ti o n:
af Herr J. Lindström.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1863.
Banko- Utskottets Utlåtande N:o 52.
1
H:o 59.
Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Sept. 1 863, kl. 12 mield.
Utlåtande, i anledning aj Kamer er ar en G. P. Dahlgrens ansökning
om eftergift af ojverräntor å åtskilliga a.f honom, i
egenskap af inlemnare, till Banlco-diskontverket inbetalda
lån.
Sedan, med anledning af en emot numera aflidne Kronolänsmannen A.
Thiman, Kyrkoherden i Boda församling på öland A. Gr. Kjellberg och Skrifvaren
A. Pettersson anhäugiggjord rättegång, angående ansvar och ersättning för förfalskning
af, bland annat, 42 stycken hos Banko-diskontverket belånade reversaler,
för hvilkas vigtighet Kamcreraren C. P. Dahlgren iklädt sig ansvarighet, Kongl.
Maj:ts och Rikets Svea Hofrätt dels, genom utslag den 14 Mars 1861 förklarat
Diskontverket berättigad t att ur Thimans cftcrlemnado tillgångar, med iakttagande
af hvad domen i Thimans konkurs stadgade och i den mån betalning icke
kunde hos vissa uppgifna personer utbekommas, undfå godtgörelse lör 15 stycken af
berörda reversaler, dels ock, i följd af Diskontverkets efter stämning framställda
yrkande, medelst dom den 16 Januari 1862 förpligta! Kamcreraren Dahlgren, på
grund af hans om förmälda ansvarighet, att, om och i den mån brist i full betalning
af Diskontverkets fordran enligt ifrågavarande 15 stycken reversaler så till kapital
som ränta skulle uppstå vid uttagande af godtgörelse i öfverensstämmelse
med hvad Kongl. Hofrättens förenämnda utslag af den 14 Mars 1861 innchölle,
samma brist ersätta, samt Kamcreraren Dahlgren, som under den 20 och 29 September
samt den 30 Oktober nästlidet år till kapitalet fullt inbetalt samtliga de
lånerevcrsaler, hvilka, enligt hvad deri hållna ransakningen gåfve vid handen, i ett
eller annat afseende, falskeligen tillkommit, hos Banko-diskont-direktionen anhållit,
att Direktionen, i öfverensstämmelse med hvad förut i likartade fall varit vanligt,
måtte hos Banko-Utskottet göra hemställan om afskrifning af de å, omförmälda
15 stycken reversaler till liqvidationstiden upplupne räntor, utgöranda 1,228 R:dr 83
öre, och till stöd för denna anhållan hufvudsakligen åberopat den stora risle, hvarBlh.
till R. St. Prof, 1862 §■ 1863. 6 Sami. 1 Afd. 23 Höft.
2
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 52.
uti inlenmare af lånehandlingar till Diskontverket i allmänhet stöde, på, samma
gång denna ansvarighet i ej ringa mån betryggade Diskontverkets säkerhet och
underlättade lånehandlingarnes granskning och pröfning; så och efter det Diskontdirektionen,
vid pröfning af Kamerorarcn Dahlgrens berörda ansökning, funnit densamma
icke böra från Direktionens sida till någon framställning hos Utskottet föranleda,
har Kamereraren Dahlgren, i en till Utskottet ingifven skrift, förnyat sin
hos Diskont-direktionen gjorda anhållan att varda från betalningen af de å omförmälda
15 stycken lånereversaler upplupna öfverräntor befriad.
Banko-diskont-direktiouen, hvars yttrande häröfver blifvit infordradt, har
beträffande den sökta afskrifningen anfört att, ehuru Diskontverket egde ovilkorlig
rätt att, på grund af Kongl. Hofrättens ofvan åberopade laga kraftvunna dom
af den 16 Januari 1862, af Kamereraren Dahlgren utbekomma jemväl den uti ifrågavarande
15 stycken lånereversaler förskrifua ränta, hvilken, beräknad å 6 procent från
lånens förfallotider till liqvidationsdagarue, utgjorde 1,228 R:dr 83 öre; likväl och
då i de fall, der inlemnare af sedermera origtiga befunna lånedokumenter, efter
stämning, förpligtats att hålla Diskontverket skadeslöst för hvad Yerket på grund
af samma dokumenter ntgifvit, annau ränta än efter 5 för 100:de från stämningsdagen
hittills icke blifvit inlemnare till betalning ålagd, samt Kamereraren Dahlgren
omedelbart efter det slutlig utredning för Kronolänsmannen Tliimans konkursmassa
erhållits och sålunda så snart Dahlgrens betalningsskyldighet lagligen inträdt,
till kapitalet fullt inbetalt icke allenast de 15 lån, hvarom hår är fråga,
med tillsammans 4,615 Ralr, utan ock öfriga falska befunna lånereversaler, funne
Diskont-direktionen, i betraktande jemväl af den betydliga förlust, som genom
Thimans bedrägliga förfarande redan drabbat Kamereraren Dahlgren, uppgående
till icke mindre än 13,290 R:dr, sig böra hos Utskottet tillstyrka, att Kamereraren
Dahlgren måtte befrias från erläggande af högre ränta å meranätnnda lånereversaler
än efter 5 procent från stämningsdagen, den 13 Juni 1861, till de särskilda
liqvidationsdagarue, utgörande
å 1,785 R:dr för 1 år, 3 mån. 7 dagar R:dr 113: 30.
„ 2,245 „ „ 1 år, 3 mån. 16 dagar  „ 145: 30.
„ 585 „ „ 1 år, 4 mån  „ 39: —
allt Runt.
Med anledning af hvad sålunda förekommit och då Rikets Ständer vid ett
under innevarande riksdag förekommande likartadt fall, då handlingarne för utgifna
lån sedermera befunnits vara af origtig beskaffenhet, ansett ansvarige inlem
naren,
enär lian sjelfvillig! liqviderat kapitalbeloppen, icke kunna åläggas att
godtgöra jemväl de upplupna öfverräntorna, hvadan Rikets Ständer, uppå Utskottets
tillstyrkande, bifallit afskrifning af desamma, har Utskottet funnit sig böra i
så måtto understödja den gjorda ansökningen, att Utskottet vördsamt hemställer,
att Kamereraren Dahlgren må befrias från erläggande af annan
eller högre ränta å meranätnnda 15 stycken lånereversaler, än ef
ter
5 procent från stämuingsdagen, den 13 Juni 1861, till de särskilda
liqvidationsdagarne, utgörande å ett kapitalbelopp af
4,615 R:dr tillsammans 297 R:dr 60 öre.
Stockholm den 17 Augusti 1863.
Banko-Utskottets Memorial N:o 53.
3
Ank. till
Memorial, med förslag till Votering s-proposition, i anledning af
framställningen i 28 punkten, 2 morn., af Betänkandet
N:o 35.
Utskottets i Utlåtandet N:o 43 afgifna förnyade framställning på grund af
erhållen återremiss af punkten 28, mom. 2, af Betänkandet N:o 35, angående innehållning
af allmänna diskont-fonden, hvilken punkt och moment förut bifallits af
Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet, men afslagits af Preste-Ståndet, är,
enligt Protokolls-utdrag af den 25, 27 och 29 nästlidne Juli, af Ridderskapet och
Adeln, Preste- samt Borgare-Stånden lagd till handliugarne och af Bonde-Ståndet
afslagen, med förklarande det Ståndet ansåge frågan vid den utgång, hon nu fått,
icke böra blifva föremål för omröstning i Förstärkt Banko-Utskott.
Då likväl tillförene frågor af förevarande beskaffenhet, der två Riks-Stånd
stadnat emot två, hänskjutits till afgörande af Förstärkt Banko-Utskott, som vid
1859—1860 årens riksdag, enligt Memorialet N:o 37 af den 28 Augusti 1860 röstat
öfver jemväl då ifrågasatt innehållning af ofvanberörda fond; så och enär dessutom
tro Riks-Stånd, utan anmärkning, lemnat Utskottets i Utlåtandet N:o 43
gjorda anmälan derom, att Utskottet skall uppsätta förslag till proposition för frågans
afgörande genom omröstning i Förstärkt Banko-Utskott, har Utskottet icke
kunnat underlåta att till Rikets Ständers bepröfvandc vördsamt hänskjuta följande
förslag till proposition, hvaröfver omröstning skall i Förstärkt Banko-Utskott anställas.
Den som bifaller Utskottets af Ridderskapet och Adeln samt BorgareStåndet
gillade framställning om införande i blifvande reglemente af detta stadgande:
“Af
allmänna Diskont-fonden skola Fullmägtige, under hvartdera året 1864,
1865 och 1866, innehålla Tvåhundratusen Riksdaler, hvilken innehållning verkställes
på sätt och i den ordning, Fullmägtige lämpligast anse; dock under förbehåll,
att någon minskning icke sker i den andel af fonden, som med 150,000 Riksdaler
är för Wisby Lånekontor afsatt, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
4 Banko-Utskottets Memorial N:o 54.
Tinner Nej, besluta Rikets Ständer, att berörda stadgande icke skall i Bankoreglementet
inflyta.
Stockholm den 10 September 1863.
1U:o 54.
Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Sept. 1863, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning aj erhållen återremiss aj Memorialet
N:o 46.
Framställningen i Utskottets Memorial N:o 46 om uteslutning från blifvande
Bankoreglementet af 171 § i det nuvarande är, likmätigt Protokollsutdrag
af den 12 och 15 nästlidne Augusti, bifallen af Ridderskapet och Adeln samt
Preste- och Borgare-Stånden, men återremitterad af Bonde-Ståndet; dock enär, i
frågor af förevarande beskaffenhet, tre Rik-Stånds sammanstämmande mening utgör
Rikets Ständers beslut,
kan berörda återremiss icke föranleda till någon åtgärd.
o ö
Stockholm den 10 September 1863.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1863.
Banko-Utskottets Memorial M 55.
I
\:0 55.
Ank. till Exp.-Utsk. den IS September 1865, kl. 3 e. m.
Memoriali anledning af erhållen dterremiss af åtskilliga punkler
i Memorialet M AA, med förslag till förändrade föreskrifter
i l:sta, 2:dra och "Ö:dje Artiklarne af Banko-reglementet.
Genom protokolls-utdrag af den 12 nästlidne Augusti, har Utskottet undfått
del af Riks-Ståndens beslut, i anledning af Memorialet J\s 44, med förslag till
förändring af åtskilliga föreskrifter i lista, 2:dra och 3:dje Artiklarne af Bankoreglementet.
I detta memorial har Utskottet föreslagit, jemte annat, dels i l.sta punkten,
följande tillägg till 5:te §:n af nu gällande Banko-reglemente, nemligen:
»För den dagliga tillsynen öfver göromålen inom Bankoverket utse Fullmägtige,
nom eller utom sig, tre verkställande Direktörer och två Suppleanter för desse».
»Nytt val anställes före hvarje års utgång, då de afgående kunna åter inväljas»;
dels i 5:te punkten att, i stället för 32 § i Banko-reglementet, som angår Understyrelsens
sammansättning och åtskilliga dithörande föreskrifter, i blifvande reglemente
må inflyta några allmänna stadganden, beträffande verkställande Direktörerne och dels
i några af de följande punkterna, förändringar och uteslutningar, som ansetts erforderliga,
i följd deraf att, genom Under-styrelsens upphörande, vissa denna styrelse
nu tillhöriga förvaltningsbestyr skulle komma att till Fullmägtige eller verkställande
Direktörerne öfverflyttas.
Som uppställningen af en och annan föreskrift i lista Artikeln af Bankoreglementet
och flertalet föreskrifter i 2:dra och 3:dje Artiklarne af samma reglemente
är beroende af Rikets Ständers beslut, i fråga om anställande i Banken af
verkställande Direktörer och Under-styrelsens upphörande såsom kollegial myndighet,
Bih. till 11. St. Prut. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 A/d. 24 Uä/t 1
2
Banko-Utskottets Memorial M 55.
har Utskoitet ansett till forlskyndande af göromålens handläggning leda, derest Utskottet
nu, till en början, efter lemnad redogörelse för Riks-Sfåndens i berörde delar
fattade beslut, deröfver afgifver det förnyade utlålande och förslag, hvartill samma
beslut må anses föranleda
Ofvanomförmälda förslag i Usta punkten är bifallet af Borgare-Ståndet, men
afslaget af Bonde-Ståndet; och har Ridderskapet och Adeln, med afslag å detsamma,
sfi vidt dermed afses att Fullmägtige skulle ega att utom sig utse verkställande Direktörer,
återremitterat förslaget i öfriga delar, hvarförutan Preste-Ständet
återförvisat hela Usta punkten; varande inom sistnämnda Riks-Stånd den åsigt uttalad,
att derest verkställande Direktörer tillsättas, desse böra utses inom Fullmägtige;
att benämningen verkställande Direktör bör mot annan mera lämplig benämning
utbytas samt att antalet Direktörer bör från tre till en förminskas.
1 det återremitterade betänkandet har Utskottet redan anmält att genom anställande
af tre Direktörer afsåges, att två af dem skulle utöfva de göromål och bestyr,
som nu besörjas af två inom Fullmägtige utsedde deputerade, att åtminstone två af
Direktörerne borde deltaga i styrelsen öfver Diskont-kontoret samt att en af Direktörerne
skulle hafva den dagliga tillsynen öfver göromålen inom Banko-verket. Det
innefattar således icke någon hufvudsaklig afvikelse från Utskottets förra förslag att,
med bibehållande af deputerade för vexelärenden och Diskont-styrelsens nuvarande
sammansättning, anställa allenast en verkställande Direktör i Banken. Det afsedda
ändamålet att erhålla daglig tillsyn öfver göromålen vinnes fullkomligt, äfven om
antalet Direktörer förminskas från tre till en och de erinringar, som mot förslaget
blifvit i denna del framställda inom både Riks-Stånden och Bankens Under-styrelse
varda derigenom undanröjda. Om endast en Direktör utses, förfaller ock det skäl,
hvilket hufvudsakligen föranledde Utskottets framställning att Direktörerne måtte få
utses jemväl utom Fullmägtige, eller att möjligen inom dem icke skulle finnas att
tillgå tre, på samma gång, villigo och lämplige, att emottaga Direktörs-befattning
På benämningen anser Utskottet föga vigt böra fästas. Då Bankens Öfver-styrelse
utgöres af Rikets Ständers Fullmägtige och då inom desse Fullmägtige Direktör
skulle utses, så kan benämningen af Deputerad synas mera riktig, än den af verkställande
Direktör, och Utskottet har således, för sin del, desto hellre antagit benämningen
Deputerad, som de af Fullmägtige, hvilka besörja vexelärendena, alltid
benämnts Deputerade.
Arfvodel torde för denne, såsom för Deputerade i och för vexelärenden, kunna
bestämmas af Fullmägtige, med afseende å göromålens omfång och föreskriften derom
intagas i samma §, der valet af Deputerad omförmäles För bemötande af den
anmärkning, att arfvoden till verkställande Direktörerne skulle komma att betydligt
föröka Bankens förvaltningsulgift, bör erinras, dels att blott ett arfvode skulle ifrågakomma
och dels att för detta arfvode fullt tillräcklig tillgång sannolikt uppstår genom
Banko-Utskottets Memorial M 55.
3
iudragning af den tjenstemanna- och vaktbetjeningspersonal, som ensamt i och för
Under-styrelsen användes.
Den dagliga erfarenheten vitsordar nogsamt behofvet deraf att inom Banken
städse må vara att tillgå en person, som, nitälskande för Yerkets bästa, tillser alt den
i beröring med Verket stående allmänheten betjenas både skyndsamt och beredvilligt
och som är icke allenast berättigad att undanrödja inträffande hinder och uppehåll
vid göromålens handläggning, utan äfven förbunden att tillhandagå såväl allmänheten,
som vederbörande inom Verket med upplysningar i hvarjehanda förekommande fall,
för erhållande af hvilka upplysningar man för närvarande hänvisas från den ene
till den andre, utan att blifva tillfredsställd.
Således och under förhoppning att förslaget skall hos Rikets Ständer vinna
önskvärd framgång, derest åt detsamma gifves en förändring i ofvan antydda syftning,
har Utskottet icke bort tveka att frångå det förra förslaget samt tillstyrker att
den föreskrift i Banko-reglementet, som skall motsvara 5:te §, må erhålla denna
lydelse:
l:o.
Fullmägtige böra hålla Banko-verket i den jemna och oafbrutna gång, som
med ändamålet af denna inrättning och de af Rikets Ständer meddelade förordnanden
öfverensstämmer samt, i enlighet dermed, vidtaga de åtgärder, hvilka
till befrämjande af Verkets rätt, säkerhet och förmån finnas vara af nöden; och
åligger det Fullmägtige att hafva noga tillsyn öfver ordningens vidmagtbållande
inom Verkets afdelningar. Utöfningen af nämnda åliggande må Fullmägtige sig
emellan fördela på sätt d m bäst och lämpligast synes; dock äro de, en för alla
och alla för en, ansvarige för den skada och förlust, som genom en eller flere
Fullmägtiges försummelse härutinnan Banken möjligen tillskyndas.
För den dagliga tillsynen öfver göromålen inom Banko-verket utse Fullmägtige
inom sig en Deputerad och en Suppleant för denne.
Nytt val anställes före hvarje års utgång, då den afgående kan åter inväljas.
Fullmägtige bestämma arfvodet för deputerad med afseende å omfånget af
de honom tillkommande göromål.
Bankens pappersbruk, Tumba, förvaltas af Fullmägtige samfäldt, under specielt
inseende af en deras ledamot.
Innan Utskottet öfvergår till de öfriga punkter i ofvanomförmälda betänkande,
hvilka Utskottet trott sig böra i ett sammanhang nu behandla, bör Utskottet
tillkännagifva, att dessa punkter, bifallna af Borgare-Ståndet, blifvit af öfriga Riksstånd
återförvisade, såsom följd af de beslut, dessa Stånd fattat, rörande förslagen om
verkställande Direktörer och Under-styrelsens upphörande, såsom kollegial myndighet.
4
Banko Utskottets Memorial JYi 55.
För att kunna med säkerhet bedöma, huruvida, genom nu föreslagna förändring
i sättet för utöfning af de inre förvaltningsbestyren, de Bankens Understyrelse
tillhöriga åligganden må kunna dels till annan myndighet öfverflyttas och
dels besörjas af Fullmägtige, deras deputerad och Kontors-cheferne inom Verket, har
Utskottet ånyo ingått i granskning af arten och beskaffenheten af berörde åligganden
samt dervid stadgat sin öfvertygelse derom, att Under-styrelsen, såsom kollegial
myndighet, bade kan och bur upphöra.
I det följande hoppas Utskottet komma i tillfälle ådagalägga, att de högst få
egentliga förvaltnings-bestyr, som på Under-styrelsen bero, kunna öfvertagas af Fullmägtige,
deras deputerad och Kontors-cheferne, utan att derigenom hvarken Bankens
säkerhet i något hänseende äfventyras, vare sig, såsom följd deraf, att Fullmägtige
af ärenden öfverhopas eller att någon kontroll förlamas, och ej heller, att
tjenstemännens »legala garanti» i någon mån förringas.
De ärenden, hvilka förekomma i Under-styrelsens diarium och protokoll, utgöras,
med få undantag, af sådana, som icke böra behandlas kollegialt, enär desamma
ej förutsätta någon föregående pröfning af Under-styrelsen. Sådana äro:
räkningar af tjenstemän och betjente å ersättning för vikariats-förordnanden, grundande
sig denna ersättning på beslut, fattade af Bikels Ständer eller Fullmägtige,
och hvilka räkningar, innan de hos Under-styrelsen företes, äro bestyrkta af vederbörande
Chefer inom Verket samt beträffande såväl siffran, som grunden för påföringen,
granskade af Verkets Revisions-kontor; vidare, reqvisitioner å förskott till
Lånekontoren och vexlings-förrättare i landsorterne, för invexling af förslitna småsedlar,
hvilka reqvisitioner, derest de, efter vid denna riksdag beslutad förändring
af föreskriften i Banko-reglementets 134 g, framdeles skulle ifrågakomma, kunna
handläggas omedelbart af vederbörande Kontors-chef, samt slutligen, hvarjehanda
andra verkställighets— åtgärder, som mera vinna, än förlora deraf, att desamma gå
på sidan om Under-styrelsen, eller, med andra ord, delgifvas vederbörande Kontorschefer
omedelbart. De få ärenden, sorn påkalla kollegial behandling, kunna mer
än väl öfverflyttas till Fullmägtige, hvilka ingalunda äro af göromål öfverhopade.
Sådana ärenden äro: upprättande af tjenste-vikariater; anordning af förskott till
hvarjehanda personer och föremål; emottagande af redovisning för dessa förskott;
tillsättning af vaktbetjening samt de mål, som någongång kunna förekomma, an
gående
den inre ordningen inom Verket. Häraf torde det visa sig, att Bankens
säkerhet icke kan äfventyras genom göromåls hopande på Fullmägtige; och Utskottet
bör dernäst ådagalägga, att förmedelst öfver Hy ttning från Under-styrelsen af de
denna åliggande bestyr till Fullmägtige, dess deputerad samt Kontors-cheferne
någon nu befintlig kontroll icke antagligen kan varda förlamad.
Den föreställning finnes, att Under-styrelsen utan en återhållande kraft mot
förhastade åtgärder af Öfver-styrelsen i frågor, de der afse realisationens upprätthållande
och framtida bestånd, och, än mera, att Under-styrelsens frånvaro kunde
Banko-Utskottets Memorial JM 55.
5
åt Öfver-styrelsen lemna en frihet i dessa hänseenden, som, okontrollerad af Understyrelsen,
möjligen till Bankens skada missbrukades. Denna föreställning saknar emellertid
all grund. Under-styrelsen är, hvad dylika ärenden angår, blott verkställare
af Fullmägtiges beslut och har alltid varit samt kommer fortfarande att vara fullkomligt
ansvarsfri, beträffande alla dylika ärenden, hvilka för åtminstone flertalet af
Under styrelsens ledamöter äro så fullkomligen främmande, att det, utan tvifvel,
skulle försätta Under-styrelsen i förlägenhet, om Fullmägtige infordrade Under-styrelsens
utlåtande i någon af de många financiela frågorna, som behandlas till Fullmägtiges
särskilda protokoll, och hvilka komme att erhålla enahanda handläggning
hädanefter som hitintills, ehvad Under-styrelsen, såsom kollegial myndighet, qvarstår
eller icke. Det bör föröfrigt ej förbises, att då de Chefer, som bilda Understyrelsen,
bibehållas och desse Chefer fortfarande skola besörja hufvudsakligen enahanda
göromål, som nu tillkomma dem, i egenskap af ledamöter i Under-styrelsen,
kontrollen å göromålen inom Verket, i stället att förminskas, skall skärpas, då
Fullmägtige, genom en af dem utsedd deputerad, blifva i tillfälle att städse med
uppmärksamhet följa samma göromål.
En annan föreställning har ock hos mången föranledt obenägenhet mot Utskottets
förslag om Under-styrelsens upphörande, den nemligen att, derigenom, vården
af Bankens redbarheter skulle undergå någon förändring, hvaraf äfventyr för
Banken vore att befara. Äfven denna föreställning är fullkomligen oriktig. Understyrelsen
har, såsom kollegial myndighet, icke det ringaste att skaffa med vården
af Bankens redbarheter eller med någon annan slags vård
Banko-reglementets
33 § innehåller i mom. 1.: Cbeferne skola, i egenskap
af ledamöter uti Bankens Under-styrelse, en för alla och alla lör en, ansvara för
de beslut och åtgärder, som de öfvervarit och hvaremot de icke, enligt protokollet,
sig reserverat; och i mom. 2.: Likaledes skola Cheferne och de biträdande Kom
missarierne
samt de af Verkets öfrige tjenstemän, som deltaga i nyckelvården, en
för alla och alla för en, eller, der blott tvänne äro anställde, en för begge och
begge för en, ansvara för de under deras vård förvarade tillhörigheter, sålunda,
bland annat, att större general-kassan vårdas af de för Kassa-afdelningen, Depositions-afdelningen,
Låne-afdelningen, Låne-kansliet samt Revisions- och Ekonomiafdelningen
utsedde Chefer ock de biträdande Kommissarier ne i Depositions-afdelningen,
Låne-afdelningen och Låne-kansliet.
Såväl häraf, som af den beskrifning å de Under-styrelsen tillhöriga göromål,
som förekommer i Utskottets Betänkande JVs 44 sidd. 7 och följande, visar det sig
bestämdt, dels att Under-styrelsen, såsom kollegial myndighet, icke har någon den
ringaste befattning med större general-kassa-vården; dels att flere än Cheferne,
nemligen de fleste biträdande Kommissarierne, af hvilka ingendera är ledamot af
Under-styrelsen, deltaga i berörde vård och dels att en af de Chefer, som bilda
6
Banko-Utskottets Memorial M 55.
Under-styrelsen, eller Chefen för Sedel-kontoret, icke deltager i vården af större
general-kassan.
Under-styrelsens förvaltning är ett; General-kassavården ett annat. Den
sednare kan omöjligen vinna eller förlora deraf om Under-styrelsen bibehålies eller
upphör. Hos de vårdare af större general-kassan, som icke äro ledamöter af Understyrelsen,
och desse äro nu till antalet lika många, som de vårdare, hvilka deltaga
i Under-styrelsen, har ej, efter hvad Utskottet kunnat erfara, spårats mindre nit
för Yerkets säkerhet, än hos öfrige vårdare, och egenskapen af ledamot i Understyrelsen
kan ej alltid och ovilkorligen antagas med sig förena de egenskaper, som
utmärka en skicklig vårdare af redbarheter. Beredandet åt ett fåtal tjenstemän
inom Verket af det förmenta högre anseende, som förmenas utmärka ledamoten af
Under-styrelsen, rättfärdigar ingalunda bibehållandet af en styrelseform, som befunnits
vara för Verket olämplig.
Det återstår nu för Utskottet att ådagalägga, det tjenstemännens »legala garanti»
icke kan förnärmas genom indragning af Under-styrelsen. Tili hvad i detta
afseende redan blifvit yttradt i Betänkandet J\l 44, hör Utskottet foga, att om, såsom
Utskottet här nedan föreslår, Fullmägtige få sig ålagdt att, före tillsättning af
lediga tjenster, höra Kontors-cbeferne, vederbörande ordinarie och extra ordinarie
tjenstemän icke gå i mistning af någon sådan fördel, som kan komma dem till del,
i följd af Under-styrelsens nuvarande rätt och skyldighet att förslag upprätta, hvilket
jemväl kan slutas deraf, att hitintills, i de fall, der Ilere sökande anmält sig,
Under-styrelsens förslag vanligen blifvit öfverklagade.
I Betänkandet JV2 44 har Utskottet framhållit de flera fördelar, som skulle
härflyta deraf att Under-styrelsen såsom förvaltande och verkställande myndighet
upphörde, och i de följande delarne af detta memorial har Utskottet sökt att visa
huru de Under-styrelsen nu åliggande göromål skola, som Utskottet hoppas, till
fördel för samma göromål och således för Verket, besörjas; och Utskottet kommer
alltså att i punkten här nedan förnya det i 5:te punkten af nämnda betänkande
framlagda förslag, att 52 § i reglementet, som omförmäler Under-styrelsens sammansättning
med hvad dertill hörer, må från reglementet utgå och ersättas af
några allmänna bestämmelser för den deputerad, som Utskottet i l:a punkten hemställt,
att Fullmägtige må berättigas inom sig utse.
I 5 § af den för Fullmägtige i Rikets Ständers Bank gällande Ansvarighetslag
stadgas, bland annat, att Fullmägtige, »vid någon fråga af vigt», skola höra
Under-styrelsen, hvars skriftliga utlåtande derom bör Fullmägtiges protokoll biläggas;
men den häraf föranledda föreskrift i Banko-reglementet innefattar allenast,
i 17 §, att, i de Fullmägtiges pröfning tillhörande mål, Under-styrelsens utlåtanden
skola infordras, derest Fullmägtige anse sådant för målets utredning nödigt.
Motsvarigheten till nämnde § har Utskottet i punkt 2:o af Betänkandet N:o 44
föreslagit till följande lydelse:
Hanko-Utskottets Memorial M 55.
7
I de Fullmägtiges pröfning tillhörande mål skola verkställande Direktörernes
eller vederbörande Kontors chefers utlåtande infordras, derest sådant för målets
utredning nödigt anses
Då nu, enligt Utskottets förändrade förslag, tillsynen öfver göromålen inom
Verket skulle komma att utöfvas af en bland Fullmägtige, och denne är i tillfälle
att vid hvarje ärendes behandling inför Fullmägtige omedelbart derom tillkännagifva
sina åsigter, så återstår det alt tillse, huru Fullmägtige, i händelse af Understyrelsens
upphörande, skola erhålla nödig ansedd utredning af Fullmägtiges behandling
tillhörande mål. Och som Under-styrelsen utgöres af Cheferne för Bankens
aldelningar och kontor, hvilka Chefer fortfarande bibehållas, samt Fullmägtige
böra vara oförhindrade likasom förpligtade att infordra utlåtanden från en
eller flere eller samtlige desse Chefer; så förminskas, genom Under-styrelsens
upphörande, ingalunda tillfället för Fullmägtige, att hädanefter från samma källa,
som hitintills, erhålla de upplysningar och utredningar, som må anses nödiga.
Utskottet tillstyrker alltså, att den föreskrift i Banko-roglementef, som skall
motsvara 17:de § i det nuvarande, må erhålla följande från förslaget i punkt 2:o
afvikande lydelse:
2:o.
I de Fullmägtiges pröfning tillhörande mål skola en eller flere eller samtlige
Kontors-chefers utlåtande infordras, derest sådant för målets utredning
nödigt anses.
Skolande Utskottet, i händelse af bifall härtill, icke underlåta att hos Rikets
Ständer föreslå den ändring i ofvanberörda Ansvarighetslag, som må anses
erforderlig, för att bringa nämnde lag i öfverensstämmelse med Banko-reglementet.
Morn. 5 af 32 § i reglementet innehåller, att Under-styrelsen har att, dels
på grund af hållna protokoll, diarier och anteckningsböcker, dels ock med ledning
af de utaf Cheferne, hvar för sin afdelning, för tillfället ombesörjda och till Understyrelsen
aflemnade uppgifter, redogöra för Verkets förvaltning i berättelser till
Banko-Utskottet och Rikets Sätnders Revisorer.
Enär dessa berättelser hufvudsakligen utgöra en sammanfattning af upplysningar,
meddelade och lill uppställningen fullständigt ordnade af Afdelnings- och
Kontors-chefer, så hade Utskottet i punkten 5:o mom. 5 af Betänkandet M 44
föreslagit detta stadgande: »med ledning af uppgifter från Kontors-cheferne uppgör
Direktör förslag till de berättelser, Fullmägtige skola afgifva till Rikets Ständers
Banko-Utskott och Revisorer»; hvarjemte Utskottet vidare, med anledning deraf
att särskilda berättelser af Under-styrelsen och Fiskuls-embetet icke borde ifrågakomma,
i punkt 3:o af betänkandet hemställt, alt stadgandet i 20 § af reglementet
mötte uppställas sålunda: »Såväl till Rikets Ständers Revisorer öfver Stats-,
8
Banko Utskottets Memorial M 55.
Banko- och Riksgälds-verken, när de sammanträda, som till Rikets Ständers
Banko-Utskott, vid hvarje riksdags början, öfverlemna Fullmägtige:
l:o af dem författade berättelser, dels om Bankens tillstånd, rörelse och förvaltning
i sin helhet, och dels angående Tumba pappersbruk, samt
2:o Styrelsernas öfver Diskont- och Låne-kontoren berättelser, om dessa
diskont-inrättningars rörelse och förvaltning.
Med öfriga af Utskottet nu ifrågasatta förändringar kan det anses närmare
öfverensstämma, om vederbörande Kontors-chefers uppgifter aflemnas omedelbart
till Fullmägtige och om, såsom nu är fallet, förslag till Fullmägtiges berättelser upprättas
inom Fullmägtiges expedition, till undvikande deraf att den af Fullmägtige,
som, i egenskap af deputerad, har tillsyn öfver göromålen inom Verket, icke onödigtvis
må betungas med detalj-bestyr. Utskottet tillstyrker fördenskull, att, i
stället för ofvanberörda punkt 3:o, motsvarigheten till 20 § i reglementet må
lyda sålunda:
3:o.
Såväl till Rikets Ständers Revisorer öfver Stats-, Banko- och Riksgäldsverken,
när de sammanträda, som till Rikets Ständers Banko-Utskott vid hvarje
riksdags början, öfverlemna Fullmägtige:
l:o af dem, med ledning af uppgifter från Kontors-cheferne, författade
berättelser, dels om Bankens tillstånd, rörelse och förvaltning i sin helhet
och dels angående Tumba pappersbruk, samt
2:o Styrelsernas öfver Diskont- och Låne-kontoren berättelser, om dessa
Diskont-inrättningars rörelse och förvaltning.
I händelse af bifall till sistupptagne punkt, komme 5:te momentet af punk
ten
5:o att uteslutas. I öfriga momenler af samma punkt erfordras jemkning i
uppställningen i följd deraf, att en inom Fullmägtige utsedd Deputerad skulle utöfva
tillsyn öfver göromålen inom Verket. Detta gäller momenterna 1, 2, sednare
punkten, 3 samt 6 och 7. Hvad särskildt angår andra punkten af mom. 2, har
Utskottet ansett sig böra föreslå densammas uteslutning, med fästadt afseende dels
å de farhågor, som uttalats derom, att vederbörande skulle, genom missbruk af den
honom lemnade rättighet, kunna förordna angående åtgärder, menliga för Verket
och dess säkerhet och dels derå att en deputerad af Fullmägtige lätt är i tillfälle
alt från Fullmägtige erhålla den föreskrift, som må anses nödig till förenkling
och fortskyndande af göromålens behandling. Beträffande deremot mom. 3; så och
enär det torde vara lämpligast, att vikariat af Fullmägtige upprättas icke allenast
för chef och biträdande kommissarie, utan äfven för öfrige tjenstemän, har ett tillägg
ansetts erforderligt vid nämnde moment. Som, hvad slutligen angår 7:de momentet,
deputeraden har att undfå nödigt tjenstemannabiträde inom Fullmägtiges
expedition; erfordras icke särskildt stadgande härom. Utskottet får, på grund
häraf
Banko-Ulskottets Memorial M 55.
9
häraf och under åberopande af hvad ofvan anfördt blifvit om Under-styrelsens indragning,
till Rikets Ständers bepröfvande hänskjuta följande förslag till föreskrift
att i utbyte mot punkten 5:o och i stället för 32 § i reglementet, hvilken komme
att utgå, inflyta i blifvande reglemente.
4:o.
Morn. 1. Den af Fullmägtige utsedde Deputerad besörjer den dagliga förvaltningen
af Banko-verket i öfverensstämmelse med detta reglemente samt
de instruktioner och förordnanden, som varda af Fullmägtige utfärdade.
Mom. 2. Öfver framställning af Kontors-chef, i fråga om åtgärder och
föranstaltanden i och lör hans kontor, eger Deputerad att förordna, der ej
framställningen afser ändring af stadgade kontroller eller i öfrigt är af beskaffenhet
att böra Fullmägtiges pröfning underställas, hvarom Deputerad
då besörjer.
Mom. 3. För Chef, biträdande Kommissarie eller annan tjensteman, som
af sjukdom eller annat laga förfall hindras från tjensteutöfning, föranstaltar
Deputerad angående tjenstgöringen. intilldess Fullmägtige vikariat upprättat.
Mom, 4. Deputerad är berättigad att, när som helst, anställa inventering
i en eller flera eller alla Bankens kassor och öfriga förvaringsrum.
L punkten 6:o af betänkandet synas följande ändringar vara af nöden, nemligen:
att i moment 1 hänvisning sker till de instruktioner, som komma att upp
rättas;
att från moment 2 uteslutas orden: verkställande Direktörer; samt att i
mom. 4 orden verkställande Direktörer utbytas mot: deras Deputerad.
Med iakttagande häraf, skulle motsvarigheten till § 33 i nu gällande reglemente
komma att undfå denna lydelse:
S:o.
Mom. 1. Kontors-chelerne, de biträdande Kommissarierne samt de af Verkets
öfrige tjenstemän, som deltaga i nyckelvården, skola, en för alla och
alla för en, eller der blott två äro anställde, en för begge och begge för
en, ansvara för de under deras vård förvarade tillhörigheter; kommande
vården af större generalkassan för dukater och silfvermynt, magasiner för
utländskt mynt och ädla metaller i omyntad form samt för färdiga sedlar,
depositionshvalfvet och det s k. jernskåpet att fortfarande utöfvas af de
Kontors-chefer och biträdande Kommissarier, hvilka i instruktionerna för
de särskilda kontoren omförmälas.
Om fördelning emellan Chefer, biträdande Kommissarier och tjenstemän af
vården utaf mindre generalkassan, dagvexlingskassan, sedelkontorets behållningar
i färdigskrifna sedlar, sedelblanketter, sedelmakulatur samt inlösta
Bilt. till B. St. Prat. 1862 å 1863. 6 Sami. 1 Åfd. 24 Haft. 2
10
Banko-Utskottets Memortal M 55.
sedlar af både äldre och nyare formulärer, kopparmynts-generalkassan,
fastighets-, skiftes- och odlings-lånehandlingar, samt uppköpta, icke förfallna
och remitterade vexlar, betalbara å utrikes ort, stadgas i de särskilda
instruktionerna ; varande det Fullmägtige förbehållet, att, derest sådant
skulle anses leda till göromålens fortskyndade behandling, sammanslå
förstnamda två kassor, hvilka då lämpligen kunna, särdeles med förhöjd
behållning, ställas under vård af tre tjenstemän.
Mom. 2. Cheferne skola, hvar för sig, ansvara för arbetets ordnande samt
göromålens behöriga och oafbrutna gång inom hvar sitt kontor, med skyldighet
att, för befrämjande deraf, noga handhafva och iakttaga de kontroller
och den tdlsyn, som hvar och en af dem, enligt instruktionen för samma
kontor eller andra af Rikets Ständer eller deras Fullmägtige gifna föreskrifter,
åligga; och blifver Chefen i sista rummet ansvarig för den skada eller
förlust, som kan tillskyndas Banken genom de i kontoret biträdande Kommissariers
eller underordnade tjenstemäns fel eller förseelser, i händelse
han, genom ett noggrannt iakttagande af föreskrifna kontroller och samvetsgrann!
uppfyllande af öfriga embetspligter, kunnat, men underlåtit att
förekomma, rätta eller i tid upptäcka samma fel eller förseelser.
Mom. 3. Såväl Chefer, som biträdande Kommissarier och tjenstemän skola i
öfrigt, hvar för sig, ansvara för hvad hvar och en tillhör att verkställa,
kontrollera eller vårda, och då två eller flere handlägga samma expedition
eller ärende, skall ansvaret för den skada och förlust, som tillskyndas
Verket, dem emellan sålunda fördelas, att den, som haft första handläggningen,
kommer att ersätta en tredjedel och den eller de kontrollerande
två tredjedelar; börande ersättningen, då de kontrollerande äro flere, af
hvardera med lika belopp utgöras, men skulle densamma icke kunna hos
en eller annan af de ersättningsskyldige uttagas, skola de öfrige, en för
begge och begge för en, eller en för alla och alla för en, godtgöra bristen.
Mom. 4. Den, som, enligt instruktionen elier förordnande af Fullmägtige,
deras Deputerad eller vederbörande Kontors-chef, förrättar en annans embete
eller tjenst, står under tiden i samma ansvar, som ordinarie innehafvaren
deraf; men om någon eljest, med Chefens tillstånd, sätter annan
i sitt ställe, ansvarar han sjelf för vikariens åtgärder.
Dessutom är hvar och en Bankens embets- eller tjensteman, likmätigt sin
ed, vid eget personligt ansvar, förbunden alt i tid upptäcka och tillkännagifva,
om han förmärker något å färde vara, som kan lända Banken till
skada eller förlust.
Under åberopande af hvad Utskottet anfört i Betänkandet J\s 44, sidd. 8, 11
och 12, till stöd för den af Utskottet uttalade åsigt, att samtliga tjenstebefaltningarne
inom Banko-verket böra af Fullmägtige omedelbart tillsättas, får Utskottet tillkän
-
Banko-Utskottets Memorial M 55.
nagifva, att Under-styrelsens bibehållande ingalunda är nödigt i och för förslags
upprättande till de tjenster, hvilkas tillsättning nu icke verkställes af Fullmägtige
omedelbart. Genom Under-styrelsen kunna Fullmägtige icke angående sökanderne
erhålla andra upplysningar, än som Fullmägtige äro i tillfälle inhemta genom Kontorscheferne;
men på det att den föreställning ej må söka göra sig gällande, att Fullmägtige
skola underlåta att förskaffa sig alla de upplysningar, som för ett rätt
bedömande af sökandes skicklighet och lämplighet må finnas erforderliga, har Utskottet
ansett sig böra föreslå, att i den föreskrift af Banko-reglementet, hvilken
skall motsvara 43 och 44 §§ i det nu gällande reglementet, intages det stadgande,
att utnämning sker först efter det Kontors-cheferne blifvit hörde, och Utskottet
hemställer alltså, att 17:de punkten må lyda, som följer:
6:o.
Mom. 1. Till de i punkt 16:o upptagna tjenstebefattningar ega Fullmägtige
att, efter Kontors-chefernes hörande, bland kompetente sökande, utnämna den
för Verkets tjenst mest skicklige och passande; dock att sökande, hvarandra
fullt jemngoda i afseende på skicklighet och lämplighet, må få tillgodonjuta
sin inom Verket egande tur och anciennitet, som räknas från första fullmagts
eller förordnandes datum inom hvarje tjenstegrad.
Mom. 2. Tjensteman inom fjerde graden, som erhåller transport till Kommissarie-beställning,
ege tur till högre Kommissarie-lön efter första (ullmagts
datum inom graden.
I 20:de punkten af betänkandet har Utskottet yttrat och hemställt, att af
Under-styrelsens upphörande följer, att stadgandet i 47 § af reglementet utgår.
Denna § lyder sålunda:
»Skulle Fullmägtige frångå Under-styrelsens förslag till Kassörs-befattning samt
Kamererare-sysslan i Kassa-afdelningen, vare Under-styrelsen fredad från ansvar för
de olägenheter, som kunna uppstå genom dessa tjensters besättande med andra personer,
än dem, för hvilka Under-styrelsen förklarat sig ega förtroende; dock under
förutsättning, att något å dess sida icke är vid uppsigten och kontrollen uraktlåtet»
Derest Under-styrelsen upphör, så skall naturligtvis stadgandet i berörda §
uteslutas; men fråga är, huruvida icke, äfven oberoende deraf, det må finnas lämpligt
borttaga en föreskrift, som i sig innebär en väsendtlig inskränkning i den Fuliinägtige
tillagda rättighet att tillsätta alla tjenster inom Verket. Det är icke osannolikt,
att Fullmägtige vid utnämning till Kassörs-befattning och Kamererare-sysslan
i Kassa-afdelningen hellre godkänna Under-styrelsens lörslag, om ock med detta
Verkets fördel mindre än personens främjas, än att de utsätta sig för det klander,
som möjligen, om ock ej antagligen, skulle kunna uppkomma till följd af ett frångående
af nämnda förslag och det är ej heller otänkbart, att på delta sätt de ifrågavarande
tjenstebefattningarne komme att innehafvas af personer, som, i hvad ali
-
12
Banko-Utskottets Memorial M 55.
mänhetens betjenande angår, dertill icke vore lämpliga. Således och då det å andra
sidan icke kan befaras, att Fullmägtige, utan giltiga skäl, frångå Under-styrelsens
förslag i fråga, får Utskottet, ehvad Under-styrelsen bibehålles eller icke, förnya det
tillstyrkande
7:o.
att 47 § må från blifvande Banko-reglemente uteslutas.
Då enligt Utskottets, utan anmärkning lemnade, förslag, Kassaskrifvare skulle
komma att bland ordinarie tjenstemän upptagas, så förfaller föreskriften i 49 §, som
berättigar Kassör att föreslå Kassaskrifvare samt ålägger Under-styrelsen att om
den af Kassören föreslagne person hos Fullmägtige göra anmälan, och Utskottet
hemställer fördenskull, att utan afseende derå om Under-styrelsen bibehålles eiler
icke, förslaget i 22:dra punkten af betänkandet må godkännas, så lydande:
8:o.
Att stadgandet i 49 § af reglementet må derifrån uteslutas.
Det i punkten 23 af betänkandet framlagda förslag till förändrad lydelse af
SO § i reglementet är bifallet af Borgare-Ståndet, men afslaget af öfriga tre Riksstånd,
af hvilka två förmält sig bibehålla nuvarande fordringar hos den, som söker
inträde i Verket.
Enär det, om ock Under-styrelsen skulle komma att bibehållas, i allmänhet
varder stadgadt, att Fullmägtige kunna i förekommande frågor infordra utlåtande;
så synes någon särskild bestämmelse härom, beträffande ansökningar om anställning
vid Verkel icke vara erforderlig, och det af Rikets Ständer, genom tre Biks-Stånds
sammanstämmande mening, fattade beslut, torde således kunna erhålla denna uppställning
:
9:o.
För att kunna antagas till extra ordinarie tjensteman vid Banko-verket,
fordras att hafva undergått någon sådan akademisk examen, som berättigar till
inträde i Konungens Kansli eller Rikets rättegångs- eller räkenskapsverk.
Med afseende å hvad här ofvan anfördt blifvit, angående tjenstemäns tillsättning,
och då antagning af extra vaktbetjening bör kunna anförtros Fullmägtiges
deputerad och vederbörande Cbef, får Utskottet, under anmälan att Ridderskapet och
Adeln samt Preste- och Borgare-Stånden samt således tre Riks—Stånd, med bifall
till Utskottets förslag i 10:de punkten, förordnat att nuvarande Tryckeri-föreståndare
och Sedeltryckare må från indragningsstat uppbära nu innebafvande löner,
hemställa att motsvarigheten till 51 och 52 §§ i reglementet må erhålla följande
från punkt 24:o i betänkandet något afvikande lydelse:
Banko-Utskoltels Memorial M 55.
13
10:o.
Övervaktmästare, tillika Brandmästare, samt nödig vaktbetjening tillsättes
medelst konstitutorial af Fullmägtige, efter det vederbörande Kontors-chef i ämnet
hörd blifvit.
Deputerad eger att, i samråd med Chefen för Revisions-kontoret, utse och
antaga extra vaktbetjening.
I händelse Rikets Ständer lemna bifall till förslaget derom, att Fullmägtige
inom sig må utse deputerad för tillsyn öfver göromålen; så lärer, om ock Understyrelsen
kommer att bibehållas, sådan undersökning, som omförmäles i 60 § af
reglementet, kunna undvaras; och Utskottet anser sig fördenskull böra förnya tillstyrkandet
i punkt 26:o af betänkandet,
1 l:o.
att §§ 60 och 64 må från reglementet uteslutas.
Då deputerad af Fullmägtige lämpligast är i tillfälle hos dem göra den anmälan,
hvarom förmäles i 61 § af reglementet, torde punkt 27:o af betänkandet
kunna antagas, så lydande:
12:o.
I händelse en för öfrigt oförvitlig tjensteman finnes ega mindre fallenhet
eller icke vara tjenlig och passande för den syssla, till hvilken han erhållit befordran,
skall Fullmägtiges deputerad förhållandet anmäla hos Fullmägtige, som
angående tjenstgöringen förordna på sätt de för Yerkets och allmänhetens betjenande
nyttigast anse och lämpligast ske kan, utan att någons tur och löningsrätt
förnärmas eller Yerkets förvaltningskostnad förökas.
Utskottet har vid punkt 4:o här ofvan anmält sin åsigt, att Fullmägtige böra
föranstalta om vikariat för samtlige de tjenstemän, som af en eller annan anledning
hindras att tjensten bestrida. Det är af sådan anledning Utskottet nu föreslår, att,
med ändring af 29:de punkten 1 momentet i betänkandet, motsvarigheten till 63
§:n i reglementet må lyda sålunda:
13:o.
Mom. 1. Blifver Chef, biträdande Kommissarie eller annan tjensteman af
sjukdom hindrad att sin syssla förrätta och göromålens behöriga gång fordrar
att föranstalta om vikariat, ege Fullmägtige att om tjenstgöringen förordna
och dervid använda ett arfvode af 1.000 R:dr, efter år räknadt.
Mom. 2. Sökes tjenstledighet för svag helsås förbättrande, utan egentligt
sjukdomsförfall, eller för enskilda angelägenheter, ankomme det på Fullmägtige
att bestämma om tjenstgöringen skall på Bankens eller sökandens bekostnad
bestridas.
14
Banko-Utskottets Memorial M 55.
Mom. 3. Tjensteman, som söker ledighet i och för tjenstgöring hos Rikets
Ständer, deras Utskott eller Revisorer, vare pligtig att sjelf vidkännas kostnaden
för tjenstens bestridande.
Mom. 4. Då vikariat för någon tjensteman erfordras i anseende dertill, att
han sin egendom åt borgenärer afträdt, eller ock blifvit för skuld i häkte inmanad
eller under förmyndare ställd, bör hälften af hans lön användas till tjenstens
bestridande under den tid, vikariat i dylika fall, enligt nedanstående §§
(68—70) kan komma att fortfara.
Mom. 5. Om någon af Bankens vaktbetjening blifver af sjukdom hindrad
att sin tjenst bestrida, ege Chefen för Revisions-kontoret förordna extra vaktbetjent
att tjensten förrätta mot åtnjutande för den tid, vikariatet fortfar, af
ett arfvode, motsvarande den inkomst på lönestat, som för Bankens yngre vaktmästare
är bestämd.
Punkten 30:o i betänkandet innefattar förslag till förändrad uppställning af 63
§ i reglementet. 1 detta förslag anser Utskottet förändring ej vara erforderlig,
äfven om Under styrelsen skulle komma att bibehållas; och Utskottet får alltså förnya
detsamma, så lydande:
14:o.
Om någon tjensteman, antingen vid mindre förseelser i tjensten, ej låter sig
rätta af vederbörande förmäns tillsägelse och varningar eller ock beträdes med
verklig vårdslöshet eller försummelse i sin tjenstgöring, vare förmannen skyldig
att förhållandet anmäla hos Fullmägtige, som bestämma huruvida sådan anmälan
bör till åtal föranleda.
Om nästförestående punkt af Rikets Ständer bifa lies, torde, på sätt Utskottet
i punkten 34:o af betänkandet redan hemställt,
15:o.
Stadgandet i 74 § af Banko-reglementet ej böra i blifvande reglemente
inflyta.
Som frågor angående vaktbetjentes förseelser lämpligen kunna af Fullmägtige
behandlas, tillåter Utskottet sig föreslå, dels att motsvarigheten till 73 § må erhålla
denna från punkt 33:o i betänkandet något afvikande lydelse:
16:o.
Om någon af Bankens vaktbetjening visar ohörsambet mot förmäns befallningar
eller på annat sätt felar i tjensten eller utom densamma förhåller sig
tadelvärdt, ankomme det på Fullmägtige att, efter anmälan af Chefen för Revisions-kontoret,
efter omständigheterna, antingen afhålla den felaktige från tjenst
-
Banko-Utskoltels Memorial M 55.
15
göring under längre eller kortare tid, med förlust af större eller mindre
del af lönen, eller ock genast skilja honom från tjensten.
Dels ock, att, med uteslutande från 35:te punkten i betänkandet af mom. 1,
motsvarigheten till 75 <§ må gifvas denna uppställning:
17:o.
Öfver Fullmägtiges beslut i mål, som i denna afdelning af reglementet uppräknas,
må besvär endast i det fall anföras, att någon blifver från tjensten
dömd. Den som med sådant Fullmägtiges beslut ej åtnöjes, bör, vid förlust
af talan, sitt missnöje emot beslutet hos Fullmägtige anmäla inom 14 dagar
efter deraf bevisligen erhållen del, den oräknad; hvarefter han vare berättigad
att hos nästblifvande Banko-Utskott eller, emellan riksdagarne, hos Revisorer
öfver Banko-verket sin klagan fullfölja, derest besvären till Fullmägtiges expedition
inlemnas, i förra fallet, sist å den dag, Rikets Ständers sammankomst
inträffar, och i sednare fallet, eller vid Banko-revision, sist 14 dagar före
Rikets Ständers Revisorers sammanträde; men är beslutet af Fullmägtige meddeladt
sednare än 14 dagar före utgången af den sålunda bestämda tiden, böra
besvären till Banko-Utskottet eller Revision omedelbart ingifvas, innan klockan 12
å 14:de dagen efter det klaganden af beslutet erhållit del, den oräknad.
Af ifrågavarande betänkande äro nedanstående punkter, nemligen :
15:o angående förändrad uppställning af 37 § i reglementet;
28:o deri till uteslutning från reglementet hemställts 62 §, angående extra
ordinarie tjenstemäns omflyttning;
31:o om förändrad uppställning af 66 § i reglementet; och
32:o rörande 67 §:ns uteslutning från reglementet,
af samtliga Riks-Stånden bifallna; samt följande punkter, nemligen:
7:o om uteslutning från reglementet af 34 <§;
10:o deri föreslås, att nuvarande Tryckeri-föreståndare och Sedeltryckare må
från indragningsstat uppbära nu innehafvande löner;
ll:o angående arfvode till Notarien vid Fullmägtiges expedition;
14:o om förändrad lydelse af 58 § i reglementet;
18:o angående uteslutning från reglementet af 45 §;
19:o om förändrad uppställning af 46 § i reglementet; samt
2i:o innefattande förslag till motsvarighet af 48 § i reglementet,
af tre Riks-Stånd godkända och af ett Stånd dels återremitterade, dels afslagna;
dock som, i frågor af förevarande beskaffenhet, tre Riks-Stånds sammanstämmande
mening utgör Rikets Ständers beslut.
16
Banko-Utskottets Memorial JVs 55.
18:o.
kail berörda återremisser och afslag icke föranleda till någon åtgärd;
börande Utskottet härvid anmäla, att de i nu uppräknade punkter till antingen
uteslutning eller förändrad uppställning föreslagna §§ äro oberoende af det beslut,
som i afseende på Under-styrelsens bibehållande kan komma att fattas.
Öfver förslagen i nedannämnde af dels två, dels tre Riks-Stånd återremitterade
och dels genom fattade beslut förändrade punkter, nemligen:
4:o om motsvarigheten till 31 § i reglementet;
8:o om d:o till 33 § i d:o;
9:o angående tiden för tillträdandet af föreslagna förhöjda löner;
12:o om motsvarigheten till 36 och 91 §§ i reglementet eller afiöningsstaten;
15:o
om d:o till 41 § i reglementet;
16:o om d:o till 42 § i d:o;
25:o om d:o till 53 § i d:o; samt
36:o med förslag till föreskrift, angående tillämpning af äldre stadgande!) intilldess
de nya förhållandena inträdt,
skall Utskottet icke underlåta att afgifva förnvadt utlåtande, sedan Utskottet fått
emottaga underrättelse om Rikets Ständers beslut i anledning af Utskottets här
ofvan gjorda framställningar.
Stockholm den 15 September 1863.
Reservation:
Af Prosten L. Westerlund:
»I öfverensstämmelse med Utskottets förslag anser jag nödigt och nyttigt, att
Banko-fullmägtige, utom de tvänne vexeldeputerade, ibland sig utse en Deputerad för
att å deras vägnar utöfva de åligganden, som innefattas i Banko-reglementets 5 §.
Då denne Deputerad, enligt sakens natur och Utskottets förslag, måste blifva icke
blott inspekterande utan äfven verkställande, innebär delta en verklig förbättring.
Emot
Banko-Ulskollels Memorial M 55.
Emot Utskottets beslut om Under-styrelsens upphörande utan att sätta något
annat i stället, måste jag reservera mig, emedan derigenom inom den inre administrationen
uppkommer en brist eller en lucka, som icke fvlles genom hvad nu
föreslaget är. Med denna min reservation åsyftar jag dock icke Under-styrelsens
ovilkorliga bibehållande i sitt närvarande skick, utan har jag reserverat mig endast
i den öfvertygelse!), att en kollegial myndighet, upplysande, utredande, rådgifvande
och biträdande bör stå vid sidan af verkställande Deputerad för att bibehålla orubbad
enhet inom Banko-verket och en oafbruten kontinuitet inom den inre förvaltningens
detaljer. Denne Deputerad skall göra vexelverkan emellan Öfver- och
Under-styrelsen intimare och lifligare och derigenom befordra drift och raskhet
inom förvaltningen. En sådan lifligare vexelverkan synes mig i högsta måtto önskvärd.
Å ena sidan bör derföre denne Deputerad väljas ibland Fullmiigtige, men
å andra sidan bör han såsom Chef ställas öfver, men icke helt och hållet utom
Bankens embetsrnannapersonal. Detta mål vinnes, i min tanke, fullkomligt om den
vaide får anses vara sjelfskrifven ordförande i Under-styrelsen. För att ådagalägga
detta, anhåller jag vördsamt att få fästa uppmärksamhet vid följande omständigheter.
Ansvarighetslagen för Banko-fullmägtige af den 19 Augusti 1845, utfärdad af
Konung och Ständer gemensamt och således egande kraft af civillag, föreskrifver,
§ 5, såsom skyldighet och vid ansvar om sådant underlåtes, att vid någon fråga
af vigt höra Under-styrelsen, hvars skriftliga utlåtande derom bör Fullmägtiges protokoll
biläggas.
Detta Under-styrelsens åliggande, att före inflytelserika besluts fattande utreda
frågan i de mål. som angå den inre administrationen, är ett af de vigli ■
gaste, som tillkommer densamma. Det är på en gång en skyldighet och en
rättighet enligt den grundsats i vårt statsskick, att ingen underordnad, ehuru ringa
lian må vara, kan dömas ohörd. Att iakttaga detta må någongång vara mindre
vigtigt, ja rent af likgiltigt, men skadligt kan det ju aldrig blifva, då ju Qfver
styrelsen
blott är pligtig att höra Under-styrelsens åsigter i vigtigare fall, men
med full rätt att ensam pröfva och besluta. Orsaken till denna föreskrift i ansvarighetslagen
är tydlig. Upplysningar böra sökas der insigterna finnas, och der de
gifvas med fullt ansvar. Detta är ock en grundsats. Nu är Under-styrelsen sammansatt
af Verkets erfarnaste tjenstemän, hos hvilka måste förutsättas en säker
och noggrann detalj-kännedom om Riksbankens förvaltnings-, räkenskaps- och kontrollerings-förhållanden.
Jag vill icke förneka att Öfver-styrelsen kan söka nödiga
upplysningar äfven ifrån annat håll, men de gifvas då utan ansvar och detta kan
medföra våda både för Banken och de Fullmägtige.
O O
Riksbankens underordnade tjenstemän stå icke i den närmare beröring med
Öfver-styrelsen, att de Fullmägtige om desse kunna ega tillräcklig kännedom. Desse
tjenstemän skola icke heller komma i direkt beröring med verkställande Deputerad.
Hill. lill IL St. Prof. 1862 & 1803. (i Sami. 1 A/å. 24 Haft. 3
18
Banko-VIskoUetf Memorial M 55.
Vili man nu befria Under-styrelsen från skyldigheten att upprätta förslag och låta
de sökande anmäla sig omedelbart bos Öfver-styrelsen, så böra väl ändock Kontorscbeferne
icke blott en och en tillfälligtvis, utan alla samfäldt och till protokollet, d.
ä. kollegialt och officiell, yttra sig öfver de sökandes förtjenst och skicklighet. Huru
nödigt detta är både för Verkets och de sökandes trygghet är lätt att inse. Betager
man Cheferne allt inflytande på de underordnades befordran, så äro de icke
längre verklige förmän och kunna svårligen göras fullt ansvarige för deras verksamhet.
Att detta utlåtande gifves kollegialt är så mycket nödigare som icke blott
extra-ordinarierne, utan äfven de ordinarie tjenstemännen tjenstgöra än pä en än
på en annan afdelning inom Verket.
Afven i fråga om vikariater, åtminstone för längre tid. torde icke dessa upplysningar
kunna eller böra undvaras; så mycket mindre, som vikariater ofta hafva
ett vigligt inflytande på framtida befordran.
Möjligtvis kunna flera Under-styrelsens administrativa bestyr öfverflyttas på
verkställande Deputerad ; men säkerligen skall han i de allroflesta fall med mera
trygghet både för sig och Verket ombesörja dessa, sedan han inhemtat Understyrelsens
yttrande.
Fullmägtige innehafva icke fasta platser; så väl de som inom dem vald Deputerad
kunna ständigt ombytas. Skulle nu Under-styrelsen upphöra, så borttages
äfven all kontinuitet i den inre detalj-förvaltningen och all enhet emellan Verkets
afdelningar. Frågas då: kari det med den sammansättning Bankens Öfver-styrelse
grundlagsenligt eger, vara rådligt och klokt att nu låta Under-styrelsen försvinna
och med den enhet och kontinuitet inom Verket? Jag kan icke bejaka detta,
äfven om man vill anse den närvarande organisationen såsom en öfvergång till
något mera rationelt.
Är det icke fastmera för Verkets egen trygghet både nyttigt och behöflig t att
Öfver-styrelsen i rent administrativa frågor, som beröra flera afdelningar inom Verket,
har en kollegial korporation att hålla sig till? Och huru skall den föreskriften
att »Kontors-cheferne skola ansvara en för alla och alla för en» kunna iakttagas,
om intet samband finnes dem emellan. Häraf vill synas huru nödigt det är, att
den högre förvaltningen går till råds icke blott med en eller annan Kontors-chef,
utan sakernas natur fordrar en oafbruten kommunikation med och emellan Kontorscheferne.
Någon anstalt måste således finnas, som gör en sådan kommunikation
möjlig på ett för alla vederbörande officielt och ansvarigt sätt.
Annars måste ju inträffa att utom den lagliga förvaltningen stående personer,
oåtkomliga för allt ansvar, företrädesvis komma att inverka på besluten. Till och
med Kontors-cheferne, om deras tanke blott tillfälligtvis och muntligt inhemtas,
skola komma att yttra sig utan ansvar och således äfven utan trygghet för den
rådförande.
Banko-Utskottets Utlåtande M 56'.
19
Verkställande Deputerad antages för ett år i sender; han skall i de flesta
fall inträda på en ny bana; hans verksamhet torde i icke ringa mån tagas
i anspråk af egna angelägenheter. Afven för honom utgör det ett vilkor för klok
och välbetänkt förvaltning att han har en sakkunnig, officiel t ansvarig myndighet
att hålla sig till och i saknad deraf torde en försigtig och omtänksam man knappt
våga åtaga sig detta magtpåliggande uppdrag.
Huru saken än betraktas, kan Under-styrelsens borttagande för ögonblicket
icke innebära någon förbättring.
För att nu å ena sidan tillvägabringa större drift och raskhet i den inre
förvaltningen, hvilket ju afses med en verkställande Deputerad lör de inre göromålen;
för att bibehålla enhet och kontinuitet; för att emellan Öfver- och Understyrelse
åstadkomma den närmare kommunikation och vexelverkan, som för det
helas trygghet, gagn och båtnad är så önskvärd, slutligen för att utestänga allt
oansvarigt och således obehörigt och vådligt sidoinflytande, synes mig ändamålsenligt
och naturligt:
i:o att, enligt Utskottets förslag, Fullmägtige ibland sig utse en verkställande
Deputerad.
2:o att denne Deputerad varder sjelfskrifven ordförande inom Under-styrelsen.
3:o att åtskilliga Under-styrelsens åligganden, som likaväl eller bättre kunna
skötas af en person, öfverflyttas på verkställande Deputerad.
4:o att Kontors-cheferne förblifva sjelfskrifne ledamöter i Under-styrelsen, hvilken
i öfrigt ombildas enligt detta förslag.
5:o att verkställande Deputerad erhåller all den magt och myndighet, som
hans magtpåliggande befattning kräfver och hvilken bör tillkomma honom såsom
ledamot af Öfver-styrelsen.
6:0 att Banko-reglementet förändras till full öfverensstämmelse med detta
förslag.»
X.o
Ank. till Kxp.-Ulsk. den 16 September 1863, kl. 11 f. in.
Utlåtande, i anledning a[ erhållen återremiss å
åtskilliga delar af Betånkandet J\s 45.
Betankandet 45, med förslag till förändrad uppställning af föreskrifterna
angående Bankens metalliska kassa, är, enligt protokolls-utdrag af den 12:te och
20
Banko-Utskottets Utlåtande M 56.
15:de Augusti detta år, godkändt af B or g are-Ståndet, hvaremot öfriga Riks-Stånd
stadnat i följande beslut:
Ridderskapet och Adeln har bifallit hvad i betänkandet föreslagits, med undantag
af 5:te, 7:de och 10:de momenterna i 5:te punkten, hvilka momenter återremitterats
;
Presle-Stundel har återförvisat den del af mom. 8 i Hl § af nu gällande
Banko-reglemente, som rörer Deputerade för vexel-ärenden, äfvensom mom. 5, 7,
9, 10 och 12 af 5:te punkten samt frågan om uteslutande af mom. 7 från berörde
lil §; hvarförutan Ståndet erinrat om iakttagande af den rättelse i 12:te
punkten, hvarigenom skiljetecknet »punkt» förändras till semikolon; och
Bonde-Ståndet har återremitterat 5:te, 27:de och 28:de punkterna.
Sorn, i frågor af förevarande beskaffenhet, tre Riks-Stånds sammanstämmande
mening utgör Rikets Ständers beslut,
kan Bonde-Ståndets återremiss af 27:de och 28:de punkterna, innefattande
förslag till förändrad uppställning af Banko-reglementets
119 och 117 §§, icke till någon åtgärd föranleda; börande Ut
skottet,
med anledning af återremissen af berörde 27 punkt, anmäla,
att Utskottet genom förslaget i denna punkt och dermed i samband
stående Memorial M 46, angående uteslutning från reglementet af
171:sta §, ansett sig hafva besvarat Riksdagsfullmagtigen Carl Ifvarsons
från Hallands län motion, om privatbankernas ersättande, i mån
som de upphöra, med Lånekontor af Riks-banken.
Och enär Utskottet ej skall underlåta att rätta den af Preste-Ståndet anmärkta felaktigheten
i 12:te punkten, återstår för Utskottets förnyade handläggning allenast 5, 7, 8,
9, 10 och 12 momenterna af 5:te punkten, innehållande förslag till motsvarighet af
enahanda momenter i lil af nu gällande Banko-reglemente, och hvilka momenter
blifvit återremitterade, i följd af anmärkningar, som inom sistbemälde tre RiksStånd
framställts vid Utskottets i Betänkandet M 44 framlagda förslag om anställande
i Rikets Ständers Bank af verkställande Direktörer.
Sedan Utskottet nu, pä sätt af l:a punkten i Memorialet M 56 inhemtas,
med frånträdanda af berörda förslag, beslutat hos Rikets Ständer tillstyrka, att
Fullmägtige må berättigas att, för den dagliga tillsynen öfver göromålen inom Bankoverket,
inom sig utse en deputerad; så och då, under förutsättning af Rikets Ständers
bifall härtill, särskilde Deputerade i och för besörjande af de med köp och försäljning
af vexlar förenade göromål och bestyr måste bibehållas, har Utskottet, med
förordande af Fullmägtiges i 11 § af deras lill Utskottet afgifna och jemte Memorial
JVs 1 till Rikets Ständer öfverlemnade berättelse, framlagda förslag om utseende
för bemälde Deputerade af en Suppleant, att inträda vid förfall för någondera af
Deputerade, skolat hemställa, att momenterna 5, 7, 8, 9, 10 och 12 af 5:te punkten
i Betänkandet M 45, må erhålla denna förändrade uppställning:
Mom.
Banko-Utskottets Utlåtande JYs 56.
21
Mom. 5. För utöfningen af de med köp oell försäljning af vexlar i Stockholm
förenade göromål och bestyr, utse Fullmägtige inom sig tvä såsom De- det Jtä 45, moputerade
oell en Suppleant för desse.
Mom. 7. Deputerade, hvilka sig emellan fördela de dem tillhörande göro-M»». t och. 8.
mål, såsom dem lämpligast synes, skola vid hvarje tillfälle, då Fullmägtige sammanträda,
för de under tiden frän föregående sammankomst besörjda vexelärenden
redogöra.
Såväl Deputerade, som Ombuden i Göteborg och Malmö, ega antaga och
entlediga nödigt biträde i göromålen.
Mom. 8. Val till såväl Deputerade, som Ombud i Göteborg och Malmö, Mom. 9.
anställes före hvarje qvarlals utgång, då de afgående kunna åter inväljas.
Mom. 9. Fullmägtige, Deputerade samt Ombuden i Göteborg och Malmöhl». to.
äro för deras utöfning af ifrågavarande vexelhandel ansvarige enligt allmän
lag och särskildt gällande författningar.
Mom. 12. Åt Fullmägtige öfverlemnas att, med afseende på omfånget af Mom.
de göromål, sorn tillkomma deputerade samt Ombuden i Göteborg och Malmö,
bestämma icke allenast det arfvode för bemälde Deputerade och Ombud, hvaraf
de anses hafva gjort sig förtjente, utan äfven ersättningen lill Deputerades och
Ombudens biträden; och ega Fullmägtige i öfrigt alt anvisa de arfvode», som
för vexelhandel kunna erfordras.
Stockholm den 11 September 1863.
Bih. till /<’. St. Prut. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 24 Haji
4
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOIL BECKMAN, 1863.
Banko-lllakollcts Utlåtande iV.-o 57.
t
J%:o SF.
Ank. till Exp.-Utsk. den 21 Sept. 1S03, kl. 6 e. m.
Vilåtande, i anledning af väckt motion om inhemtande af upplysning
huruvida stadgandet i G % af Banko-reglementet,
angående årlig inventering i Bankens kassor, blifvit iakttaget
Af
Höglofliga Ridderskapet och Adeln har till Banko-Utskottet remitterats
en af Herr Cederschiöld, B. T., väckt motion, N:o 271, deri motionären, under
anförande hurusom han af Utskottets Betänkande N:o 44 inheintat, att inventering
af Bankens större general-kassa under en längre tidrymd icke skall hafva
egt rum, föreslagit, att från Banko-Utskottet mätte infordras upplysning om tiden
när Riks-bankens samtliga kassor blifvit inventerade, samt att, derest sådant
icke egt rum under loppet af nästlidet år, Banko-Utskottet mätte anmodas
från vederbörande infordra upplysning och förklaring öfver orsaken dertill att
stadgandet i 6 § af Banko-reglementet derom, att alla Bankens kassor minst en
gång hvarje år skola inventeras, icke blifvit iakttaget.
Anledningen till ifrågavarande motion skall vara hemtad af upplysningar,
meddelade i Utskottets Betänkande N:o 44. I detta betänkande förekommer
likväl ej annat, beträffande inventering af Bankens kassor och öfriga förvaringsrum,
än dels å sidan 8, i fråga om den Under-styrelsen åliggande skyldighet,
att minst en gång i månaden, på obestämd dag, inventera såväl dagvexlingskassan
som specialkassorna, följande yttrande: »Denna inventering är
inskränkt till dagvexlingskassan och specialkassorna, hvaremot i afseende på inventering
af alla öfriga kassor och förvaringsrum annan föreskrift ej finnes, än
lii k. lill R. St. Prat. 1362 & 1863, 6 Sami. 1 Afd. 25 Haft. 1
2
Banho-Uislsottets Ullålande N;o 57.
att Fullmägtige, till åtlydnad af reglementets 6 §, skola minst en gång hvarje
år deri förrätta inventering, enligt dertill af vederbörande uppgjorda fullständiga
och verifieerade inventarii-förteckningar» ; dels å sidan 11, i afseende på större
generalkassavården, det förklarande, »att, såsom sedlar och myntadt silfver nu
äro ordnade i derför använda lokaler, inventering af generalkassans alla förråder
icke kan utan afställande för någon tid af Bankens rörelse, specifikt verkställas»,
och dels å sidan 16, i samband med redogörelsen för arten af de i Rikets Ständers
Bank förekommande göromål, det erkännande, att vården af redbarheterna
oeftergifligen fordrar kontroller, som kunna vara enklare i enskild bankinrättning,
der principalerne sjelfve äro i tillfälle att utöfva sådan vård, med det, för motivering
af behofvet af verkställande Direktörer tillagda, yttrande: »I sistberörda
afseende nu saknad kontroll å vårdarne af Bankens kassor och öfriga förvaringsrum
skulle, på sätt förut är antydt, vinnas derigenom att Direktörerne blefve
berättigade att anställa inventering.» »Den af Direktörerne, som hade att utöfva
den dagliga tillsynen, kunde å sådan tid, då vederbörande vårdare icke voro
upptagna af expeditionsgöromål, inventera, hvarje gång någon del af förråderna
och på sådant sätt förvissa sig om öfverensstämmelse]!, lör tillfället, emellan
innehållet i förrådet och den deröfver förda räkenskap.»
Af dessa Utskottets yttranden, med hvarandra sammanställda, lärer väl svårligen
annan slutsats, rimligtvis, kunna dragas, än att, under nuvarande förhållanden,
specifik inventering af åtskilliga delar utaf Bankens förvaringsrum icke kan,
utan att Bankens rörelse för någon tid afställes, ega rum, och att således fullständig
kontroll å vårdarne af dessa förvaringsrum, genom anställande af de
föreskrifna invenleringarne, ej är att vinna. Emellertid och på det att ytterligare
måtte varda upplyst, i hvad mån föreskrifterna, angående inventering af
Bankens kassor och öfriga förvaringsrum, blifvit fullgjorda, har Utskottet öfver
motionen inhemtat utlåtande af Fullmägtige, som anfört: att Fullmägtige sednast
den 15 Juni detta år inventerat berörda kassor och förvaringsrum med ledning
af följande, till Fullmägtiges expedition aflemnade, verifieerade inventarii-förteckningar,
nemligen öfver:
l:o) Större Generalkassan A och B,
2:o) Magasinet för ädla metaller i omyntad form,
3:o) Magasinet för utländskt mynt,
4:o) Kopparmynts Generalkassan,
5:o) Deposita, qvarstående i Bankens förvar,
G:o) Handlingar och obligationer, som förvaras i Bankens allmänna jernskåp,
7:o) Magasinet för färdiga sedlar,
■S:o) Mindre Generalkassan,
9:o) I Låneafdc Iningcn befintliga sekunda-vcxlar och originalförbindelser,
10:o) Sedelkontorets behållningar af sedelpapper och sedelblanketter,
Banko-UttkolleU Utlåtande N:o 57.
3
11 jo) Sedelkontorets behållningar af förslitna sedlar från och med 10 R:drs till
och med 8 skillingars valör,
12:o) Magasinet för ehart® sigillat® papper,
13:o) Dagvexlingskassan,
14:o) Expeditionskassorna 1, 2 och 3 samt Vexlingskassorna 5, 6 och 7, samt
15:o) Bankens Pappersmagasin;
att denna förrättning verkställts på tillförene vanligt sätt, eller sålunda: att,
i expeditions- och vexlingskassorna, behållningarne uppräknades; att, i förråden
af mynt, ädla metaller, sedelblanketter m. m., antalet påsar, plantsar, fjerdingar
och bundtar kontrollerades; att, i depositionshvalfvet och allmänna jernskåpet,
qvarvarande deposita samt de särskilda konvoluten uppräknades och granskades,
äfvensom att, efter slutad inventering, samtliga inventeringsinstrument blifvit förserida
med hittills bruklig påskrift: »inventeradt och befunnet på sätt protokollet
utvisar», hvilken påskrift af de i inventeringen deltagande Fullinägtige undertecknats;
samt att af 3 och 4 §§ i den utaf Rikets Ständers nästlidet år
församlade Revisorer afgifna, till trycket befordrade och med såväl allmänna tidningarne,
som hillänget till Riks-Ståndens protokoll vid denna riksdag utdelade
berättelse, hvilken åberopas i den af Banko-Utskottet den 2 December 1862
under N:o 7 aflåtna berättelse, angående verkställd undersökning och granskning
af Bankoverkets tillstånd, styrelse och förvaltning, inhemtades, att sådan inventering
jemväl blifvit under sistlidet år förrättad af icke allenast Fulimägtige utan
äfven Rikets Ständers Revisorer, hvadan och då således, rörande verkställighet,
under är 1862, af den i Banko-reglementets 6:te § föreskrifna årliga inventering
af Bankens kassor och öfriga förvaringsrum, officiel upplysning vore Rikets
Ständer meddelad, ofvanberörda motion icke kundfe föranleda till förklaring öfver
ett förhållande, som bort vara för motionären kändt.
Till hvad i denna fråga här ofvan är anfördt, får Utskottet allenast tilllägga,
att Utskottet icke underlåtit att, innan det till Rikets Ständer vid innevarande
riksdag afgaf sin berättelse om Banko-verkets tillstånd, styrelse och förvaltning,
noggrannt undersöka huru de Fulimägtige genom reglementet uppdragna
åligganden blifvit af dem ombesörjda och deribland huruvida den i 6 § föreskrifna
årliga inventering är vorden verkställd, och att Utskottet först efter det
vid denna undersökning befunnits att någon anledning till anmärkning ej förrfanns,
för Fulimägtige tillstyrkt decharge, hvilken ock blifvit af Rikets Ständer
meddelad; på grund hvaraf Utskottet vördsamt hemställer,
att Herr Cederschiölds ifrågavarande motion ej må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 September 1863.
4
llanko-Ulsknltels Memorial N:o SK
iV.o SS.
Auk. till Exp -Utsk, den 21 Sept. 1863, kl. 6 e. itc,
Memorial, angående ersättning till Konsuln L. W. Olde för kostnader
i och för prof å eli af honom uppfunnet sedelpapper.
I cn till Banko-Utskottet ingifvcn skrift har Konsuln L. W. Olde, med
förmälan att han tvänne gånger, nemligen åren 1848 och 1861, till Banko-fullmägtige
hembjudit ett af honom uppfunnet nytt slag af sedelpapper, hvilket
genom sjelfva sättet för dess tillverkning skulle betrygga mot eftergöring, emedan
tillverkning af sådant papper icke kunde ske annorlunda än med dertill särskildt
inrättade pappersformar, men1 att Fnllmägtige, ehuru de, efter granskning af de
till dem sednast inlemnade prof, funnit det af Olde begagnade tillverkningssätt
förtjent af synnerlig uppmärksamhet, likväl förklarat sig anse uppfinningen, i
anseende till vissa brister dervid, icke kunna till Bankens sedelpapper användas,
hos Utskottet anhållit att, med afseende å de vitsord, hvilka dels Bankofullmägtige,
på sätt nyss är ornförmäldt, dels ock åtskiliige sakkunnige personer,
enligt hvad ansökningen bifogade intyg gåfvo vid handen, öfver uppfinningen
lemnat. någon ersättning måtte honom beredas för hans, under ospardt bemödande
att gagna det allmänna, halda ganska betydliga kostnader.
Öfver denna framställning har Utskottet inhemtat utlåtande af Banko-fnllmägtige,
som t ämnet anfört: att enär Konsul Olde icke, efter hvad till Fuilmägtiges
kunskap kommit, sökt undanrödja de flera brister, som, efter Fulltnägtiges
omdöme, vidlåda den ifrågavarande uppfinningen, Fullmägtige fortfarande
ansett någon särskild ersättning icke kunna beviljas Olde för en uppfinning,
hvilken syntes lemna så mycket öfrigt att önska, innan densamma kunde komma
Banken till godo; men att, då det icke finge förnekas hvarken att det af
lianko-Utskottets Memorial K;o SS.
5
Olde begagnade sätt för tillverkning af papper vöre förtjent af uppmärksamhet
och kunde för Banken blifva af fördel, derest Olde, genom anställande af ytterligare
försök, lyckades åt tillverkningen gifva nödig fulländning, och ej heller
att den redan nådda utvecklingen af den idé, som ligger till grund för uppfinningen,
för Olde medfört uppoffring af både tid och penningar, men det icke
vore osannolikt, att han, i saknad af all uppmuntran, nödgades afstå från de
försök, sorn ovilkorligen erfordrades för att undanrödja mot hans pappersprof
anmärkta felaktigheter och brister, Fullmägtige till Utskottets bepröfvamle öfverleinnat
huruvida icke någon lämplig ersättning kunde tillerkännas Olde för de
kostnader han fått vidkännas för åstadkommandet af de inlemnade pappersprofven,
och hvilken ersättning Fullmägtige, med afseende å den af Olle lemnade
uppgift angående berörde kostnader, föreslagit till 2,000 R:dr.
Då de flere sakkunnige personer, hvilka öfver den ifrågavarande uppfinningen
sig yttrat, förklarat, att det papper, som efter Oldes method tillverkas, kunde
erhålla en sä egen beskaffenhet, att de deraf förfärdigade sedlars skiljaktighet
från dylika å annat papper blefve lätt i ögonen fallande och igenkänlig, samt
att, ehuru de nu företedda profven visserligen icke vore att såsom fullkomliga
anse, förbättringar deri lätt kunde åvägabringas, hvarigenom tillika sedlarne finge
ett vackrare utseende, äfvensom att för öfrigt uti Oldes papper kunde anbringas
alla vattenmärken af förut känd beskaffenhet, som för ytterligare säkerhet anåges
behölliga; så och enär det alltså synes vara skäl att lemna Olde en ersättning,
som antagligen bör föranleda honom att söka åt ifrågavarande papperstillverkning
gifva nödig och önskvärd fulländning, finner Utskottet sig böra hos
Rikets Ständer tillstyrka,
att åt Konsuln L. W. Olde må, i ersättning för de kostnader,
som varit förenade med åstadkommandet af de till
Banko-fullmägtige inlemnade prof å ett nytt slag af sedelpapper,
beviljas ett belopp af Tvåtusen R:dr.
Stockholm den 21 September 1863.
6
Banko-Utskottets Memorial Aro 89.
JM:O 59.
Ank. till Exp.-Utsk. den 21 Sept. 1803, kl. 6 e. m.
Memorial, angående föreskrifterna i lule Artikeln af Banko-reglementet.
Jemlikt föreskriften i 22 § 1 mom. af Banko-reglementet, hafva Bankofullmägtige
meddelat Utskottet uppgift å de från Banken utgående, i 7:de Årt.
af reglementet omförmälda anslag, och dervid tillika yttrat sig om och hvilka
så beskaffade anslag FuIImägtige ansågo böra under tiden intill Rikets Ständers
nästa sammankomst fortfara; och får Utskottet, efter att vid granskningen af
berörde Artikel i reglementet hafva tagit under öfvervägande såväl Fullmägtrges
nyss omförmälda yttrande, som hit hörande framställningar, härmed afgifva förslag
till de ändringar och tillägg, hvilka Utskottet funnit af omständigheterna
påkallade.
Uti de i § 176 upptagna årliga gratifikationer till personer utom Bankoverket
för meddelande af upplysningar och biträden m. in. har någon anledning
till förändring icke förekommit; hvarföre Utskottet, i likhet med hvad Fuilmägtige
hemställt, anser
1 :o.
§ 176 i nuvarande Banko-reglemente böra i det nya reglementet
oförändrad intagas.
Förutom bibehållande intill nifsta riksdag af samtliga i 177 § upptagna
årliga välgörenhetsbidrag, har fråga väckts derom, att Rikets Ständer mätte bevilja
årligt bidrag af 1,000 R:dr till barnauppfostringsanstalten vid stora Skinnarviksgatan
här i staden.
Banho-Utskolleli Memorial N:o SS),
7
Angående uppkomsten och utvecklingen af berörda uppfostringsanstalt har
Utskottet inhemtat, bland annat, att Klockaren vid härvarande Hofförsamling,
Malmqvist och hans hustru, till en början, åren 1852 och 1853 till underhåll
och uppfostran upptagit några små värnlösa barn af qvinnokönet, utan andra
medel till deras försörjande, än som af tillfälliga bidrag utaf enskilda välgörande
personer lemnades; att nämnde makar hösten 1853 åtagit sig vården af ytterligare
16 å 17 barn bland dem, som genom kolerafarsoten nämnda år blifvit
föräldralösa, hvarefter allt flera barn emottagits sedan utrymme beredts genom
nybyggnader å makarne Malmqvists egendom på Södermalm här i staden, hvilka
nybyggnader utförts till en del genom tillskott af enskilda för det välgörande
ändamålet nitälskande och för stiftarnes menniskoälskande uppoffringar och
arbete deltagande personer, till en del åter genom upptagna lån; att i denna
anstalt nu uppfostras och vårdas omkring 100 barn, samt att inkomsterna i
underhållsafgifter och tillfälliga gåfvor de sednare åren icke varit tillräckliga för
utgifternas bestridande, så att redan 1861 en brist uppkommit af öfver 1,000 R:dr.
Erfarenheten har städse bestyrkt, hvad som äfven ligger i sakens egen
natur, att, när inrättningar af förevarande beskaffenhet skola skötas af legda föreståndare
och betjening, de blifva mycket kostsammare och ofta sämre uppfylla
sitt vigtiga ändamål, än när de stiftas och ledas af enskilda personer, som deråt
egna kärleksfull omvårdnad utan alla anspråk pä ersättning för möda, omsorger
och uppoffringar; och då Utskottet af de upplysningar, Utskottet varit i tillfälle
inhemta, är öfvertygadt att här ifrågavarande uppfostringsanstalt på en gång är
i hög grad förtjent af understöd och jemväl deraf för sitt fortfarande bestånd i
verkligt behof, så finnér Utskottet sig uppmanadt till den vördsamma hemställan:
2:o.
att till den vid stora Skinnarviksgatan här i staden varande
Malmqvistska uppfostrings-anstalten för fattiga, värnlösa barn
må årligen intill nästa riksdag från Banken utbetalas Ett
Tusen lf:dr.
I händelse Rikets Ständer härtill lemna bifall, skulle motsvarigheten till
177:de § komma att erhålla denna lydelse:
3:o.
Följande årliga valgörenhets-bidrag, nemligen:
a) till Allmänna Barnhuset i Stockholm . . . 4,500:
b) till Frimurare-barnhuset i Stockholm . . . 2,250:
c) till allmänna fattigvården i Stockholm . . . 1,500:
d) till Frimurare-barnhuset i Göteborg . . , 450:
8
Banko-Utskolteti Memorial N:o 39.
e) till Gustavianska barnhuset i Norrköping . . 150:
/) till Barnhuset i Gefle  150:
g-) till Barnhuset i Carlshamn  150:
k) till Malmqvistska barnauppfostrings-anstalten i
Stockholm  1,000:
i) till Banko-statens Enke- och Pupill-kassa . . 200:
k) till smärre julgåfvor åt fattiga såväl i huf
vudstaden
som i orterna ....... 3,000:
eller tillsammans R:mt R:dr 13,350:
komma intill nästa riksdag att, under stadgade vilkor, utbetalas.
Fullmägtige hafva anmält, att, af de i 178 § mom. 1, punkten 1 förekommande
anslag, det till förre e. o. kammardrängen och vedsågaren i Banken
O. Lagerström anvisade, stort 180 R:dr, numera upphört, sedan Lagerström den
(3 September 1860 med döden afgått.
I sammanhang härmed har fråga uppstått att bereda enkan efter aflidne
Revisorn i Banken A. G. Örling, något understöd från Banko-fullmägtiges dispositions-räkning;
i hvilket afseende är vordet anfördt följande:
Under sin 30-åriga tjenstetid i Banken har Örling haft anställning: såsom
sekreterare hos Rikets Ständers Revisorer öfver Banko-diskont-verket vid fem
revisions-förrättningar och såsom notarie: hos Rikets Ständers Revisorer öfver
Banko-verket vid tolf dylika förrättningar och hos Högh Banko-Utskottet vid
sex riksdagar, deri inräknad den ännu pågående riksdagen; hvarförutan han från
1859 till 1862 års utgång tjenstgjort vid Banko-diskont-verket i egenskap af
räkenskapsförare och kassör för Statslånefonds-ärendcn.
Dessa mödosamma och ansvarsfulla uppdrag hindrade honom att emottaga
kassörsförordnanden inom Banken, hvilket åter föranledde, att han, vid en kort
före hans död skedd tillsättning af kassörs-befattning blef förbigången af en honom
till tjensteålder och tjenstemanna-skicklighet underlägsen kamrat, som af
Under-styrelsens fleste ledamöter till erhållande af samma kassörsbefattning, hufvudsakligen
af nämnde anledning, på förslag uppfördes.
Då Örling, som den 25 Februari detta år afled, i knappa omständigheter
efterlemnat enka och två barn, af hvilka det ena är 4 och det andra 2 år, och
då den enkan Örling från Banko-statens enke- och pupillkassa tillkommande
pension är otillräcklig för hennes och barnens underhåll och de sednares uppfostran
; så och enär Örling ådagalagt mera sällsynta tjenstemanna-egenskaper
samt i flera afseenden gagnat det verk, åt hvilket han egnade sin odelade verksamhet,
omfattar Utskottet med nöje det tillfälle, som erbjuder sig att erkänna
hans förtjenster, i det att Utskottet hos Rikets Ständer vördsamt tillstyrker
4:o
Banko-Vlskoltets Memorial N;o 39.
9
4:o
att Revisoren Örlings efterlemnade enka, Anna örling, född
Bayard, må, från och med månaden näst efter den, i hvil
ken
Örling afled, eller Mars månad detta år, och så länge
hon lefver ogift, från Banko-fullmägtiges dispositions-räkning
tilldelas ett årligt anslag af 200 riksdaler, eller skilnaden
emellan den pension, hon från Banko-statens enkeoch
pupillkassa nu åtnjuter, och den, som skulle hafva tillfallit
henne, i händelse Örling erhållit den kassörsbefattning,
hvartill han kort före sin död sökte befordran.
Vidare hafva beträffande det uti samma mom:3 punkt 2:o, förra delen, rnedgifna
anslag af högst 900 R:dr till understöd åt pensionsanstalten för enkor och
barn efter tjenstemän och betjente vid Banko-diskonten, Lånekontoren och Tumba
bruk, att utbetalas vid hvarje års slut, intilldess ifrågavarande pensionsanstalt
vunnit full stadga och säkerhet, Fullmägtige, med tillkännagifvande att nämnde
belopp, 900 R:dr, till och med för nästlidet år till pensionsanstalten utgifvits,
yttrat, att sedan anstaltens kapital numera vuxit till nära 58,000 R:dr, hvars
ränteafkomst vore fullt tillräcklig för bestridande af de från anstalten utgående
pensioner, så att genom öfverskottet af nämnde afkomst, genom delegarnes års
afgifter
och genom vakansbesparing, tillökning i kapitalet årligen bör uppkomma,
ifrågavarande understöd hädanefter kunde upphöra; och anser Utskottet sig med
anledning häraf böra tillstyrka:
5:o
att den nu omförmälda delen af punkten 2:o i lista mom.
af 178 § må från reglementet uteslutas.
Under förutsättning af bifall till nu gjorda framställningar i 4:de och 5:te
punkterna, skulle berörda § komma att lyda sålunda:
6:o
Mom. 1. Af Fullmägtiges s. k. dispositions-räkning, till
hvilken en summa af 4,000 R:drR:mt vid hvarje års slut, på
sätt hittills skett, från Bankens förvaltningskostnadsräkning
öfverföres, skola tills vidare utgå:
l:o Följande af Rikets Ständer fastställda årliga anslag
under de vid hvartdera fästade vilkor, nemligen:
a) till Bokhållaren vid Banko-diskont-verket G. A. Oudars
enka, Annette Rundquist .... R:mt R:dr 300: —
b) till Vaktmästaren vid Banko-diskont-verket
Forssboms enka, Sara Gustafva Hagberg . 112: 50.
Bih. lill R. St. Prot. 1892 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 23 Hafi. 2
10
Banko-Ulsliollels Memorial N.o S9.
c) till Kanslisten vid Banko-diskont-verket
Assessoren Th. Claessons enka, Wendela Margaretha
Malmberg
225: —-
d) till Kamereraren vid Läne-kontoret i Malmö
S. G. de Mares enka, H. C. Redewegh . . . 500: —
e) till Bokhållaren vid Låne-kontoret i Göteborg
J. P. Anderssons enka, Charlotta Tronell 300: —
f) till Registratorn vid Låne-kontoret i Malmö
H. Gullanders enka, Jacobina Christina Nobelius 300: —
g) till Vaktmästaren vid Banko-diskont-verket
Erik Sjöberghs enka, Catharina Christina Sundgren 75: —
h) till Banko-ombudet vid Låne-kontoret i
Malmö Carl Adolf Nordströms enka, Clara Sofia
Nordström 475: —-
i) till Kamereraren i Banken A. A. Drakes
enka, S. Löfvenius .  175: —
k) till enkan Louise Wigström, född von
Schwerin  300: —
l) till Advokat-fiskalen i Banken N. A. Heurlins
enka, II. C. Lind . . . . . . . 175: —
m) till aflidne Revisorn i Banken A. G. Örlings
enka  200: —
tillsammans R:mt R:dr 3,137: 50.
2:o Af besparingarne på anslaget till ofvanberörda dispositionsräkning
ega Fullmägtige utgifva ersättning för utarbetande
af fortsättning intill närvarande tid af det register
öfver Bankens handlingar, som tili och med år 1822 blifvit
upprättadt.
Mom. 2 oförändradt.
Som ändring eller tillägg till 179 § icke erfordras, torde
7:o
denna § oförändrad bibehållas.
Stockholm den 21 September 1863.
Ilanho-Ulskoltets Utlåtande N:o 60.
11
A:o 60.
Ank. till Exp.-Utsk. den 21 Sept. 1863, kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning af ett utaf f. Bryggaren N. Boberg och f.
Kryddkramhandel'en J. C. Nording gjordt ackords-anbud.
Hos Utskottet, hafva förre Bryggaren Nils Boberg och förre Kryddkramhandlaren
Jonas Christian Nording anhållit, att, emot erläggande af omkring
400 R:dr, varda befriade från betalningen af deras återstående skuld till Bankodiskontverket,
utgörande 1,866 R:dr 18 öre i kapital, förutom oguldna räntor;
och har till stöd för denna anhållan hufvudsakligen blifvit anfördt, att sedan
sökanderne år 1847 nödgats till borgenärers förnöjande afstå sin egendom, hade
de fortfarande varit försatta i betryckta ekonomiska omständigheter samt att de,
af hvilka Boberg vore 54 år gammal med hustru och 7 oförsörjda barn att
underhålla samt Nording uppnått 57 års ålder och med hustru befunne sig i
mycket sjukligt tillstånd, icke inägtade att å skulden göra afbetalning till större,
än det nu erbjudna beloppet, hvartill utväg endast genom vänners bidrag blifvit
dem beredd.
Uti häröfver infordradt utlåtande har Banko-diskont-direktionen upplyst,
att de lån, för hvilka sökanderne hos Diskont-verket häfta, utgöra
från Allmänna Diskont-fonden:
ett upptaget af Nording, mot Bobergs borgen, under N:o 14,067 å 2,400 R:dr,
hvarå i kapital återstår R:mt 107: 98.
ett upptaget af Boberg, mot Nordings borgen, under N:o
1,567 å 900 R:dr, hvarå i kapital återstår  639: 66.
från Handels- och Närings-diskont-fonden :
ett upptaget af Boberg, mot hypothek af Nordings revers under
N:o 803 å 3,000 R:dr, hvarå i kapital återstår . . . 1,028: 54,
hvilka samtliga lån år 1847 förföllo till betalning, hvarförinnan begge gäldenärerne
gjorde konkurs, deri Diskont-verkets omförmälda fordringar bevakades och
12
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 60.
fastställdes. 1 anseende till ett af Boberg erbjudet ackord med hans borgenärer
medgaf emellertid Diskont-direktionen den 5 April 1848, att Boberg skulle
medelst successiva inbetalningar få liqvidera sin skuld, och dessa inbetalningar
blefvo äfven några år af honom fullgjorda, men upphörde år 1851, i följd af
hans då inträffade andra konkurs, uti hvilken Diskont-verket jemväl blifvit för
sin fordran tillerkändt betalningsrätt. Vid derefter sökt verkställighet af konkursdomarne
har icke något i utmätningsväg funnits att tillgå, hvaremot, genom dels
erhållna utdelningar från Bobergs och Nordings konkursmassor, dels hvad gäldenärcrne
sjelfvilligt, tid efter annan, inbetalt å förenämnda lån, ursprungligen
uppgående till ett sammanräknadt kapital af 6,300 R:dr, influtit ett belopp af
tillhopa 4,433 R:dr 82 öre, så att kapitalskulden, på sätt ofvan omförmäles,
blifvit förminskad till 1,866 R:dr 18 öre Runt.
Då, med afseende å här ofvan uppgifna omständigheter, hvilka, beträffande
Nording, ytterligare vitsordas i ett af honom till Utskottet ingifvet betyg, det
synes föga sannolikt att genom fortsatta exekutiva åtgärder Diskont-verket skall
kunna beredas liqvid för dess fordran, anser Utskottet sig, i enlighet med Diskontdirektionens
tillstyrkande, böra i så måtto understödja den gjorda ansökningen,
att Utskottet härigenom vördsamt hemställer,
att, derest sökanderne inom en månad efter erhållen del af
Rikets Ständers beslut i ämnet, till Diskont-verket inbetala
en tredjedel af hvad å ifrågavarande tre lån finnes i kapital
oguldet, så väl återstående kapitalskulden som oguldna
öfverräntorna måtte eftergifvas och utur räkenskaperna få
afskrifvas.
Stockholm den 21 September 1863.
Rättelser-,
i Banko-Utskottets Memorial l\7:o 1)5.
Sid.
1
rad. 14 uppifrån står
norn
»
3
))
16 nedifrån
»
d m
))
4
»
3
d:o
»
utan
»
5
))
8 uppifrån
))
frågorna,
))
))
))
9
d:o
»
komme
))
6
»
11
d:o
»
det förmenta
))
10
»
1
d:0
»
formulärer,
läs inom
» dem
» utgör
» frågor
» komma
» det högre anseende
» formulären.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1863.
Banko-Utskottets Memorial (il.
i
N:o 61.
Ank. till Exp.-Utsk. den 21 Sept. 1863, kl. 6 e. m.
Memorial, nied förslag till ändring af åtskilliga föreskrifter i 4:de Artikeln
af Banko-reglementet.
Utskottet har, vid granskning af föreskrifterna i ofvannämnda artikel, funnit åtskilliga
förändringar i desamma erforderliga och går nu att dertill afgifva förslag.
Första afdelningen af berörda artikel omfattar under §§ 76—90 Diskontverkens
organisation, jemte föreskrifter i afseende på förvaltningen af dessa verk.
I följd af Rikets Ständers beslut, med anledning af framställningarne i Betänkandet
JV° 35, kommer Banko-diskonlverket att förvandlas till en afdelning af Bankoverket,
under benämning: »Diskont-kontor», och ordet »Direktion» att utbytas mot
»Styrelse», hvilket föranleder det förslag till förändrad uppställning af motsvarigheten
till § 76, hvilket härmed underställes Rikets Ständers bepröfvande:
1:o. Jemf. § 76.
De för Bankens diskontrörelse anslagna De fonder, som äro anslagna för Banfonder
stå under förvaltning af Styrelserne kens diskontrörelse, slå under förvaltning
öfver Diskont-kontoret i Stockholm samt af Direktionen öfver Diskontverket i StockLånekontoren
i Göteborg, Malmö och holm, hvilken benämnes Banko-diskontWisby.
direktionen, samt Direktionerne öfver Di
skontverken
eller de så kallade Lånekontoren
i Göteborg, Malmö och Wisby.
I sammansättningen af Diskont-styrelsen är den ändring föreslagen, att två af
Bankens verkställande Direktörer skulle af nämnde Styrelse vara ledamöter; men sedan
Utskottet numera, enligt Memorialet JV2 55 punkten 1:0, frånträdt förslaget om
Bih. till R. St. Prof. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 26 Haft. 1
2
Banko-V t skottets Memorial JM 61.
anställande i Banken af verkställande Direktörer, synes, under förutsättning att Rikets
Ständer gilla hvad Utskottet i berörda hänseende hemställt, Diskont-styrelsens sammansättning
böra libehållas oförändrad.
Morn. 4 och 5 af 77 § stadga huruledes tjenstemännen vid Banko-diskontverket
antagas och entledigas, äfvensom om beloppet af den säkerhet, vederbörande tjenstemän
böra ställa för den uppbörd, som kan blifva dem anförtrodd. Då, genom Diskontverkets
ofvanomförmälda förvandling till en afdelning af Banko-verket, enahanda föreskrifter
beträffande tjenstemäns och betjentes till- och afsättning komma att tjena till
efterrättelse, som varda stadgade i fråga om Bankens öfriga betjening och då bestämmelser
angående beloppet af åtskillige tjenstemäns uppbördsansvarighet torde böra,
såsom nu är händelsen, hvad angår tjenstemännen inom Banken i öfrigt, intagas i upprättande
instruktion, torde dessa momenter böra från reglementet uteslutas och Utskottet
tillstyrker alltså, att allenast 'Irsta, 2:dra, 3:dje och 4:de momenterna af berörda § må bibehållas,
så lydande:
2:0.
Morn 1. Styrelsen öfver Diskont-kontoret
i Stockholm består af åtta ledamöter, deribland
fyra Fullmägtige, en af hvartdera RiksStåndet.
Till öfrige fyra ledamöter utse
Fullmägtige minst två ibland Bankens Kommissarier
samt den eller de återstående
inom eller utom Banko-verket och dess
Öfverstyrelse. Vid dessa val skall hufvudsakligt
afseende fästas derå, att inom Styrelsen
alltid bör finnas någon ledamot, som
eger lagkunskap och någon, som har kännedom
om näringarne och den större rörelsen.
Morn. 2. Af de Fullmägtige, hvilka i
denna egenskap äro ledamöter i Styrelsen
öfver Diskont-kontoret, utgår en vid hvart
års slut i stadgad ordning Det lediga
rummet tillsättes af Fullmägtige genom omröstning
per capita, och kan den afgångne
dervid ånyo inväljas. Kommissarierne ombytas
allt eftersom Fullmägtige pröfva förverket
och det allmänna gagnelig!. Annan
Styrelse-ledamot väljes för ett år i sender,
Jemf § 77.
Mom 1. Banko-diskont-direklionen består
af åtta ledamöter, deribland fyra Fullmägtige,
en af hvartdera Riks-Ståndet. Till
öfrige fyra ledamöter utse Fullmägtige minst
två ibland Bankens Kommissarier samt den
eller de återstående inom eller utom Bankoverket
och dess Öfverstyrelse. Vid dessa
val skall hufvudsakligt afseende fästas derå,
att inom Direktionen alltid bör finnas någon
ledamot, som eger lagkunskap och någon,
som har kännedom om näringarne och den
större rörelsen.
Mom 2 Af de Fullmägtige, hvilka i denna
egenskap äro ledamöter i Banko-diskont-direktionen,
utgår en vid hvart års slut i stadgad
ordning. Det lediga rummet tillsättes
af Fullmägtige genom omröstning per capita,
och kan den afgångne dervid ånyo inväljas.
Kommissarierne ombytas allt eftersom Fullmägtige
pröfva för verket, och det allmänna
gagneligt. Annan Direktions-ledamot väljes
för ett år i sender, men kan äfven
Banko-Ut skot tets Memorial JM 61.
3
kan äfven deremellan ombytas, när deremellan ombytas, när Fullmägtige finna
men
Fullmägtige finna sådant lämpligt.
Mom 3. Ledamoten af Ridderskapet och
Adeln är Ordförande i Styrelsen. 1 hans
frånvaro föres ordet af den honom, efter
ståndsordningen, närmaste ledamoten.
(Utgår.)
(Utgår.)
sådant lämpligt.
Morn 3. Ledamoten af Ridderskapet och
Adeln är Ordförande i Direktionen. I hans
frånvaro föres ordet af den honom, efter
ståndsordningen, närmaste ledamoten.
Mom. 4. Tjenstemännen vid Banko-diskontverket
antagas och konstitueras af Fullmägtige,
efter af Direktionen afgifvet förslag;
och ega Fullmägtige, när så fordras,
ifrån tjensten och densamma åtföljande förmåner
entlediga den, med hvilken Direktionen
finner verket icke vara belåtet.
Vaktbetjeningen till- och afsättes af Direktionen.
Mom 5. Ombudsman, Kamererare och
Kassör skola för den uppbörd, som kan
blifva dero anförtrodd, ställa af Direktionen
godkänd borgen eller annan säkerhet, Ombudsmannen
till belopp af 7,500 R:dr R:mt,
samt Kamererare och Kassör hvardera till
belopp af 6,000 R:dr nämnda mynt.
Mom. 4. Alla lånedokumenter, hypo- Mom. 6. Alla lånedokumenter, hypotheker
och kontanta penningar förvaras theker och kontanta penningar förvaras
under tre lås, hvartill två af Styrelsens under tre lås, hvartill två af Direktionens
ledamöter och Kamereraren hafva hvar sin ledamöter och Kamererare^ hafva hvar sin
nyckel. nyckel.
I afseende på uppställningen af 78 § får Utskottet, med erinran om förut
motiverade ordförändring i flera momenter, anföra:
Genom öfverlemnandet i 5 mom. åt Fullmägtige att bestämma arfvodesbeloppet,
är afsedt att kunna, i fall omständigheterna sådant medgifva, förminska den utgift,
vikariat för Banko-ombud nu ådrager Lånekontor.
Enligt mom. 7 eger hvardera Direktionen att åt de komiterade, som af Fullmägtige
ibland Bankens t.jenstemanna-personal utses för besörjande af Lånekontorens
angelägenheter i Stockholm, vid hvarje års slut bestämma arfvoden, med afseende å
omfånget af de göromål, som under året komiterade ålegat. Som det emellerid icke
är osannolik!, att, vid förändrad reglering af tjenster och göromål inom Banken, Lånekontorens
angelägenheter i Stockholm kunna öfverlåtas åt personer, de der ej böra
4 Banko-Utslwttets Memorial M 61.
f
ör dermed förenade bestyr tilläggas särskild ersättning; så bar Utskottet ansett
nämnda moment desto hellre böra uteslutas, som, derest arfvode fortfarande erfordras,
det är lämpligast att bestämmandet af detsamma® belopp tillkommer den auktoritet,
eller Fullmägtige. som utser de komiterade, hvilka skola besörja Lånekontorens angelägenheter
härstädes.
J mom. 8 af nyssberörda § föreskrifves att de af Lånekontorens tjenstemän, som
innehafva uppbörd, skola ställa borgen eller annan säkerhet till ett visst bestämdt
belopp. Enär Styrelserne äro berättigade att bestämma beloppet af den säkerhet,
Kamereraren vid hvartdera Lånekontoret skall ställa, synes det ock vara lämpligast
att, beträffande öfrige tjenstemän, som innehafva uppbörd, sådan bestämmelse jemväl
öfverlemnas åt Styrelsen, hvilken bäst är i tillfälle bedöma de omständigheter, som
dervid måste tagas i öfvervägande och således kan affordra vederbörande borgen eller
annan säkerhet till högre, än det i reglementet utförda, belopp.
Som Filialbankerna numera äro berättigade å kreditiv i Riksbanken jemväl utfärda
vexlar, samt Rikets Ständers Bank och Lånekontoren hädanefter kunna komma att
utfärda vexlar, ställda till inlösen å uppgifvet Lånekontor, men hinder deraf ej hörmöta
för annat Lånekontor att sådan vexel infria; så är 1 l:te momentet ändradt
och till detsamma hänfördt den del af 12:te momentet, som angår skyldigheten att
genast till Banken insända de af Lånekontoren å Banken utfärdade assignationer samt
Filialbankers assignationer och vexlar; hvarförutan Utskottet föreslagit ett tillägg till
detta moment, som skulle bereda möjlighet för Lånekontors-styrelserne att äfven inlösa
af enskilda banker utfärdade och r Stockholm betalbara vexlar.
Detta tillägg är föranledt af en inom Yällofliga Borgare-Ståndet af Elerr A. O. Wallenberg
väckt motion, J\1 214, innefattande att Lånekontoren i Göteborg och Malmö
borde erhålla föreskrift att för sådana medel, som af en eiler annan orsak skola till
Riksbanken insändas, uppköpa tillgängliga, af behörigen oktrojerade Svenska bankinrättningar
utställda vexlar, betalbara å vista i Stockholm.
Allt sedan postvexel-rörelsen i Riksbanken och Lånekontoren inrättades, har det
visat sig att vid Lånekontoren i Göteborg och Malmö betydliga kassabehållningar uppstått,
hvilka ofta måst i kontanta medel derifrån indragas. Detta skulle kunna till ej
ringa del förebyggas, derest Lånekontoren vore berättigade att emottaga enskilda bankers
i Stockholm betalbara vexlar och en lättnad skulle häraf äfven beredas allmänna
rörelsen, sedan numera sistnämnda banker utfärda s. k. postvexlar.
Utskottet har fördenskull ansett vederbörande Styrelser böra bemyndigas att
emottaga dyhka vexlar för inneliggande kassabehållningar, sorn skola till Banken insändas,
hvilket jemväl skulle leda derhän att Rikets Ständers Banks sedlar längre
tid, än nu är händelsen, stadnade i landsorterna och att det med postvexlar afsedda
ändamål bättre befrämjades. På Styrelsens pröfning bör emellertid emottagningen alltid
bero, eqär skäl ej förefinnes att infria postvexlar vid andra tillfällen, än då remisser
Banlto-Utskottels Memorial M 61.
5
till Riks-banken förestå. Händelser kunna ock inträffa, påkallande nödvändigheten att
afse Lånekontorets säkerhet.
På grund af hvad sålunda är anfördt, hemställer Utskottet att den föreskrift,
som skall motsvara 78 § i reglementet, må erhålla denna lydelse:
3:0.
Mom. 1. Styrelsen öfver hvartdera Lånekontoret
består af fem ledamöter, nemligen
en mom Kontorets distrikt boende, af hvarje
Riks-Stånd, samt ett Banko-ombud
Mom. 2. Riks-Ståndens ledamöter, äfvensom
suppleanter för desse ledamöter, utses
af Rikets Ständer, på sätt, som vid valen
af Fullmägtige i Banken och Riksgälds-kontoret
iakltaees.
O
Banko-ombudet i hvardera Styrelsen förordnas
af Fullmägtige.
Mom. 3. Ledamoten af Ridderskapet och
Adeln är Ordförande i Styrelsen. I hans
frånvaro föres ordet af den honom, efter
stånds-ordningen, närmaste ledamoten.
Mom. 4. I händelse antingen någon af
de genom Ridderskapet och Adeln, Presteoch
Borgare-Stånden, hvar för sig, utsedde
Styrelse-ledamöter och suppleanter vid Lånekonloren,
eller Styrelse-ledamoten jemte en
suppleant af Bonde-Ståndet, eller ook begge
suppleanterne af sistnämnda Riks-Stånd skulle,
före nästa riksdags början, med döden afgå,
eller sättas ur tillfälle att delta uppdrag bestrida,
förliAlles på sätt vid riksdagen år
1829 blifvit förordnadt, så alt den Lånekonlors-styrelse,
der sådan ledighet uppstått,
derom gör anmälan hos Fullmägtige,
derest den afgångne tillhört Ridderskapet
och Adeln, Preste- eller Borgare-Stånden,
samt hos Ståndets Kansli-direktion, om ledigheten
yppats ibland Bonde-Ståndets ut
-
Jernf. § 78.
Mom. 1. Direktionen öfver hvartdera
Lånekontoret består af fem ledamöter, nemligen
en inom Kontorets distrikt boende, af
hvarje Riks-Stånd, samt ett Banko-ombud.
Mom. 2. Riks-Ståndens ledamöter, äfvensom
suppleanter för desse ledamöter,
utses af Rikets Ständer, på sätt, som vid
valen af Fullmäktige i Banken och Riksgälds-kontoret
iakttages.
Banko-ombudet i hvardera Direktionen
förordnas af Fullmägtige.
Mom. 3. Ledamoten af Ridderskapet
och Adeln är Ordförande i Direktionen. I
hans frånvaro föres ordet af den honom,
efter ståndsordningen, närmaste ledamoten.
Mom. 4. I händelse antingen någon af
de genom Ridderskapet och Adeln, Presteoch
Borgare-Stånden, hvar för sig, utsedde
Direktörer och suppleanter vid Lånekontoren,
eller Direktören jemte en suppleant af
Bonde-Ståndet, eller ock begge suppleanterne
af sistnämnda Riks-Stånd skulle, före
nästa riksdags början, med döden afgå eller
sättas ur tillfälle att detta uppdrag bestrida,
förbålles på sätt vid riksdagen år
1829 blifvit förordnadt, så att den Lånekonlors-direktion,
der sådan ledighet uppstått,
derom gör anmälan hos Fullmägtige,
derest den afgångne tillhört Ridderskapet
och Adeln, Preste- eller Borgare Stånden,
samt hos Ståndets Kansli-direklion, om ledigheten
yppats ibland Bonde-Ståndets ut
-
6
Banko-Utskottets Memorial JV2 61.
sedde ledamöter, hvarefter med val till ny sedde ledamöter, hvarefter med val till ny
suppleant förhålles på sätt § (27) stadgar, suppleant förhålles på sätt § 27 stadgar.
Morn. 5. Blifver någon ledamot af Riks- Mom. 5. Blifver någon ledamot af RiksStånden
för lungre tid än tre veckor hin- Stånden för längre tid än tre veckor hindrad
att i Styrelsens sammankomster deltaga, drad alt i Direktionens sammankomster delinkallas
i Styrelsen den för honom utsedde taga, inkallas i Direktionen den för honom
suppleanten. utsedde suppleanten.
Derest Banko-ombudet af sjukdom eller Derest Banko-ombudet, af sjukdom eller
annat laga förfall hindras att uppdraget be- annat laga förfall, hindras att sin tjenst bestrida,
förordna Fullmägtige antingen någon strida, må på Fullmägtiges pröfning anaf
Styrelsens öfrige ledamöter eller ock komma, antingen Banko-ombudets göromål
annan person att uppdraget under tiden skola uppdragas någon af Direktionens öfutöfva,
mot ersättning, som af Fullmägtige rige ledamöter, som kan och vill ett slikt
bestämmes. uppdrag sig åtaga, emot åtnjutande under
tiden af skilnaden emellan hans eget arfvode
och de för Banko-ombudet anslagna
löne-inkomster, eller ock annan person må,
för tjenslens bestridande, under tiden förordnas.
Mom. 6. Tjenstemännen och vaktbetje- Mom. 6. Tjenstemännen och vaktbetje
ningen
vid hvartdera Lånekontoret antagas ningen vid hvartdera Lånekontoret antagas
och förordnas af Lånekontorels Styrelse, och konstitueras af Lånekontorels Direksom
eger alt, när så fordras, från tjensten tion, som eger att, när så fordras, från
och densamma åtföljande förmåner entlediga tjensten och densamma åtföljande förmåner
den, med hvilken Styrelsen linner Lane- entlediga den, med hvilken Direktionen finner
kontoret icke vara belåtet. verket icke vara belåtet.
(Utsår.) Mom. 7. Hvardera Direktionen eger att
åt de komiterade, som af Fullmägtige
ibland Bankens tjenstemanana-personal utses
för besörjande af Lånekontorens angelägenheter
i Stockholm, vid hvarje års slut bestämma
arfvoden, med afseende å omfånget
af de göromål, som under året komiterade
ålegat.
Mom. 7. De af Lånekontorens tjenste- Mom. 8. Ombudsmannen vid hvartdera
män, som innehafva uppbörd, skola ställa Lånekontoret skall, för den uppbörd, som
af Styrelsen godkänd borgen eller annan kan blifva honom anlörtrodd, ställa al Direksiikerhet
till belopp, hvilket vederbörande tionen godkänd borgen eller annan sakerStyrelse
finner godt bestämma. het, Ombudsmannen vid Lånekontoret i
Banko-Utskottets Memorial M 61.
7
Mom. 8. Alla lånedokumenter, hypotheker
och kontanta penningar förvaras
under tre lås, till hvilka en af Styrelsens
ledamöter, Banko-ombudet och Kamereraren
hafva hvar sin nyckel.
Mom. 9. Banko-ombudet föredrager i
Styrelsen ärendena och besörjer brefvexImgen
emellan Styrelsen och Fullmägtige,
i öfverensstämmelse med Styrelsens beslut;
och tillhör det Lånekontorets Kamererare
att biträda Banko-ombudet med ärendenas
beredande till utlåmngsdagens expedition.
Skulle Banko-ombudet någon gång vara
frånvarande, kunna målen af annan ledamot
föredragas; dock må Banko-ombudet
icke, utan laga förfall eller af Styrelsen
erhållet tillstånd, från Styrelsens sammanträden
uteblifva.
Mom. 10. Vid inbetalningar till Lånekonloret
emoltagas icke andra medel, än
det i riket fastställda gångbara mynt samt
Rikets Ständers Banks, Lånekonlorens och
Filialbankernas anvisningar, assignationer och
vexlar.
På pröfning af Lånekontorets Styrelse
må dock ankomma, att vid inbetalningar
jemväl emottaga enskilda sedelutgifvande
bankers vid uppvisandet i Stockholm betalbara
vexlar.
Göteborg till belopp af 7,500 R:dr, vid
Lånekontoret i Malmö till belopp af 3,000
R:dr samt vid Lånekontoret i Wisby till
belopp af 1,500 R:dr R:mt.
Kamereraren vid hvartdera Lånekontoret
skall ställa sådan säkerhet till det belopp,
Direktionen finner godt bestämma.
Kassören vid Lånekontoret i Göteborg
ställe enahanda uppbördssäkerhet till belopp
af 7,500 R.dr Riksmynt.
Mom. 9. Alla lånedokumenter, hypotheker
och kontanta penningar förvaras
under tre lås, till hvilka en Direktör, Bankoombudet
och Kamereraren hafva hvar sin
nyckel.
Mom. 10. Banko-ombudet föredrager i
Direktionen ärendena och besörjer brefvexlingen
emellan Direktionen och Fullmägtige.
i öfverensstämmelse med Direktionens beslut;
och tillhör det Lånekontorets Kamererare
all biträda Banko-ombudet med ärendenas
beredande till utlåningsdagens expedition.
Skulle Banko-ombudet någon gång vara
frånvarande, kunna målen af annan ledamot
föredragas; dock må Banko-ombudet
icke, utan laga förfall eller af Direktionen
erhållet tillstånd, från Direktionens sammanträden
uteblifva.
Mom. 11. Direktionen emottage icke,
vid inbetalningar till Lånekontoret, andra
medel, än det i riket fastställda, gångbara
mynt samt Lånekontorens och Filialbankernas
assignationer.
8
Banko-Utsliottets Memorial M 61.
Då inbetalningar ske i Lånekontorets
egna assignalioner eller i Filialbankernas
assigriationer eller vexlar, skola desamma
makuleras och, likasom enskilda sedelutgifvande
bankers vexlar, såsom kontant leverering
till Banken genast insändas.
Mom. 11. Styrelsen eger rättighet att
på Banken utfärda assignationer, dock under
vilkor, att assignationerna, hvartill blanketter,
med deri utsatt valör, efter reqvisition,
från Fullmägtige utlemnas, icke må
utgifvas å andra summor, än Ett hundra
R:dr, Fem hundra R:dr och Ett tusen R:dr
R:mt. Börande härvid för öfrigt iakttagas,
att assisnationerna underskrifvas af minst
O
två Styrelse-ledamöter och Banko-ombudet,
samt kontrasigneras af Kamereraren; att
några assignationer ej på förhand förfärdigas
till upptagande ibland kassabehållningen,
utan underskrifvas endast i den
mån, som de i och för Lånekontorets rörelse
erfordras, samt att med först afgående
post, efter assignationernas ulgifvande,
förteckning på desamma, innefattande nummer,
datum och summa, till Banken insändes.
Öfverflyttning af medel från ett till annat
Lånekontors räkning i Bankens depositionskontor
eller från Lånekontor till någon
Bankens räkning i depositionskontoret
verkställer Lånekontorets Styrelse medelst
utfärdande af handskrifven assignation å beloppet.
Mom. 12. Så väl Fullmögtige i Banken,
som Rikets Ständers Revisorer ega
att, om anledning dertill förefinnes, anmäla
en
Mom. 12. Direktionen eger rättighet
att på Banken utfärda assignationer, dock
under vilkor, att assignationerna, hvartill
blanketter, med deri utsatt valör, efter reqvisition,
från Fullmägtige utlemnas, icke
må ulgifvas å andra summor, än Ett hundra
R:dr, Fern hundra R:dr och Ett tusen R:dr
R:mt. Börande härvid för öfrigt iakttagas,
att assignationerna underskrifvas af minst
två Direktörer och Banko-ombudet samt
kontrasigneras af Kamereraren; att några
assignalioner ej på förhand förfärdigas till
upptagande ibland kassabehåilningen, utan
underskrifvas endast i den mån, som de
i och för Lånekontorets rörelse erfordras;
att med försl afgående post, efter assignationernas
utgifvande, förteckning på desamma,
innefattande nummer, datum och summa,
till Banken insändes, samt att, då inbetalningar
i kontorets egna assignationer
ske, desamma genast öfverkorsas och såsom
kontant leverering till Banken insändas.
Öfverflytlning af medel från ett till annat
Lånekontors räkning i Bankens Depositions-afdelning,
eller från Lånekontors till
någon Bankens räkning i nämnda afdelning,
må af vederbörande Direktion kunna verkställas
medelst utfärdande af handskrifven
assignation å beloppet.
Morn. 13. Så väl Fullmägtige i Banken,
som Rikets Ständers Revisorer ega
att, om anledning dertill förefinnes, anmäla
en
Banko-Utskottets Memorial JYI 61.
9
en eller flere af Lånekontorens Styrelse- en eller flere af Lånekontorens Direktörer,
ledamöter, att ställas under laga tilltal af att ställas under laga tilltal af Rikets StänRikets
Ständers Justitie-ombudsman och af- ders Justitie-ombudsman; och afhålle sig
hålle sig den eller de sålunda under tilltal den eller de sålunda under tilltal ställde
ställde Styrelse-ledamöter från all befattning Direktörer från all befattning vid Lånevid
Låoekontoret, intilldess målet blifvit kontoret, intilldess målet blifvit, genom laga
genom laga kraftvunnet utslag afgjordt; bö- kraftvunnet utslag, afgjordt; börande i thy
rande i thy fall suppleanter i de afgångne fall suppleanter i de afgångne DireklörerStyrelse-ledamöternes
ställe uti Styrelsen in- nes ställe uti Direktionen inträda. Banträda.
Bankens ombud i Styrelsen ega kens ombud i Direktionen ega Fullmägtige,
Fullmägtige, när så lämpligt pröfvas, att när så lämpligt pröfvas, att från dess befrån
dess befattning återkalla. fattning återkalla.
Under åberopande af hvad ofvan angående benämningarnes förändring är vordet
erinradt, tillstyrker Utskottet att föreskrifterna i 79 och 80 §§ må erhålla följande
uppställning:
4:0. Jemf. § 79.
Mom. 1. Ledamöterne i Diskont- och Mom. 1. Ledamöterne i samtliga DiLånekontorens
Styrelser vare det uttryck- skont-direktionerne vare det uttryckligen
ligen förbjudet att, såsom kommissionärer, förbjudet, att, såsom kommissionärer, taga
taga någon befattning med låne-ansökningar någon befattning med låne-ansökningar hos
hos det kontor, i hvars styrelse de deltaga, det Diskont-verk, i hvars styrelse de delehvad
dessa ansökningar afse nya eller om- taga, ehvad dessa ansökningar afse nya eller
sättning af redan erhållna lån, åliggande det omsättning af redan erhållna lån; åliggande
hvar och en ledamot af Styrelsen att ali- det så väl Ordföranden, som en hvar ledavarligen
tillse, det denna föreskrift noggrannt mot i Direktionen, att allvarligen tillse, det
efterföljes och förhållandet i annat fall hos denna föreskrift noggrannt efterföljes och förStyrelsen
anmäla. hållandet i annat fall hos Direktionen anmäla.
Fullmägtig, som icke är ledamot af Fullmägtig, som icke är ledamot af
Diskont-kontorets styrelse, vare det lika- Diskont-direktionen, vore det likaledes förledes
förbjudet att, såsom kommissionär, bjudet att, såsom kommissionär, taga nåtaga
någon befattning med ansökningar, rö- gon befattning med ansökningar, rörande
rande beviljande af nya eller omsättning af beviljande af nya eller omsättning af förut
förut erhållna lån. erhållna lån.
Finnes förbudet vara öfverträda gore Finnes förbudet vara öfverträda gore
vederbörande Styrelse derom anmälan hos vederbörande Direktion derom anmälan hos
Fullmägtige, hvilka ombesörja, att, i hän- Fullmägtige, hvilka ombesörja, att, i hänBih.
till R. St. Brot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 2
10
Banko-Utskottets Memorial JW 61.
delse den felaktige är ledamot i någon af
förutnämnda Diskont- eller Lånekontorsstyrelser,
annan ledamot i hans ställe skyndsamligen
förordnas och insattes, samt att,
om förbudet blifvit öfverträdt af någon Fullmäktig,
med honom kommer att förfaras,
enligt gällande ansvarighetslag.
Mom. 2. Hvarken ledamot af Diskont-kontorets
Styrelse, ej heller någon af
Kontorets tjenstemän eller betjente, må sätta
sig i skuld hos Diskont-kontoret, härifrån
dock undantaget, hvad angår lån på aktier,
publika papper eller vågförda effekter.
Mom. 3. Yarder till ledamot af Lånekontor
Styrelse någon vald, som sjelf häftar
för skuld eller annan förbindelse till
Lånekontoret, godtgöre han, efter sitt inträde
i kontorets förvaltning, denna skuld
till fulla beloppet genast då den är förfallen,
så vidt han vill vid nämnda förvaltning
qvarblifva; ledamöterne dock obetaget
att innehafva eller upplaga lån hos Diskontkontoret
i Stockholm; och må hvarken
Styrelsens ledamöter eller Kontorens tjenstemän
och betjening skuldsätta sig hos
något af Lånekontoren, genom egna lån eller
andra förbindelser till betalningsansvar; egande
likväl tjenstemännen och betjeningen
frihet att mot pant af aktier, publika papper
eller vågförda effekter, erhålla lån hos
Diskont-kontoret i Stockholm.
5:0.
Mom. \. Pröfningen af ansökningar om
lån från allmänna diskont/onden sker en
delse den felaktige är ledamot i någon af
förutnämnda Diskont-direktioner, annan ledamot
i hans ställe skyndsamligen förordnas
och insättes, samt att, om förbudet
blifvit öfverträdt af någon Fullmägtig, med
honom kommer att förfaras, enligt gällande
ansvarighetslag.
Mom. 2. Hvarken ledamot af Bankodiskont-direktionen,
ej heller någon af verkets
tjenstemän eller betjente, må sätta sig
i skuld hos Diskont-verket; härifrån dock
undantaget, hvad angår lån på sådana aktier
och publika papper eller vågförda effekter,
hvilka, enligt Rikets Ständers beslut,
få belånas.
Mom. 3. Yarder till ledamot i Lånekontors
Direktion någon vald, som sjelf
häftar för skuld eller annan förbindelse till
Lånekontoret, godtgöre han, efter sitt inträde
i kontorets förvaltning, denna skuld
till fulla beloppet, genast då den är förfallen,
så vidt han vill vid nämnda förvaltning
qvarblifva; Direktörerne dock obetaget
att innehafva eller upptaga lån hos
Banko-diskontverket i Stockholm; och må
hvarken Direktionens ledamöter eller Kontorens
tjenstemän och betjening skuldsätta
sig hos något af Lånekontoren genom egna
lån eller andra förbindelser till betalningsansvar;
egande likväl tjenstemännen
och betjeningen frihet att, mot pant af aktier
och publika papper, äfvensom vågförda
effekter, erhålla lån hos Banko-diskonlverket.
Jemf. § 80.
Mom. 1. Pröfningen af ansökningar om
lån från allmänna diskontfonden sker en
Banko-Utkottets Memorial JV2 61.
11
gång i veckan, vederbörande Styrelser likväl
förbehållet att, derest för räkenskapernas
afslutande så nödigt pröfvas, vid hvarje
års utgång, för högst två veckor nämnda
utlåning inställa.
Ansökningar om kassa-krediliv pröfvas
en gång i månaden.
Pröfningen af ansökningar om diskontering
ock lån från handels- och näringsdiskont-fonden
verkställes: vid Diskontkontoret
i Stockholm alla söcknedagar, vid
Lånekontoren i Götebor» och Malmö två
O
gånger och vid Lånekontoret i Wisby en
gång i hvarje vecka.
Vid pröfning af alla ofvanberörda ansökningar
skola i Styrelsen öfver Diskont-kontoret
minst fyra ledamöter, hvaribland åtminstone
en Fullmägtig, och i Lånekontors-styrelserne
minst tre ledamöter vara
närvarande. För bifall till ansökning fordras
afgjord röstpluralitet.
Mom. 2. För behandling af öfriga, Diskont-
och Lånekontoren tillhöriga ärenden,
sammanträda Styrelserne in pleno en gång
i månaden eller oftare, om göromålen sådant
påkalla.
Vid dessa sammanträden skall protokoll
föras.
För besluts fattande vid plenisammanträden
erfordras att i Diskont-styrelsen minst
sex och i Lånekontors-styrelserne minst
fyra ledamöter äro närvarande. Yppas härvid
skiljaktiga meningar, gälle de flesta rösterna
och, då dessa äro lika, ege Ordföranden
afgörande röst.
Mom. 3. Hvar och en bland Fullmägtige
är öppet lemnadt att, när som helst
öfvervara Styrelsernes sammankomster, men
gång i veckan; vederbörande Direktioner
likväl förbehållet att, derest för räkenskapernas
afslutande så nödigt pröfvas, vid
hvarje års utgång, för högst två veckor
nämnda utlåning inställa.
Ansökningar om kassakreditiv pröfvas en
gång i månaden.
Pröfningen af ansökningar om diskontering
och lån från handels- och näringsdiskont-fonden
verkställes: vidBanko-diskontverket
alla söcknedagar; vid Lånekontoren
i Göteborg och Malmö två gånger och
vid Lånekontoret i Wisby en gång i hvarje
vecka.
Vid pröfning af alla ofvanberörda ansökningar
skola i Banko-diskont-direktionen
minst fyra ledamöter, hvaribland åtminstone
en Fullmägtig, och i Lånekontors-direktionerne
minst tre ledamöter vara närvarande.
För bifall till ansökning fordras afgjord
röstpluralitet.
*'i!om. 2. För behandling af öfriga, Diskont-verken
tillhöriga, ärenden sammanträda
Direktionerne in pleno en gång i månaden
eller oftare, om eöromålen sådant påkalla.
Vid dessa sammanträden skall protokoll
föras.
För besluts fattande vid pleni-sammanträde
erfordras i Banko-diskont-direktionen
att minst sex ledamöter och i Lånekontorsdirektionerne
att minst fyra ledamöter äro
närvarande. Yppas härvid skiljaktiga meningar,
gälle de flesta rösterna och, då
dessa äro lika, ege Ordföranden afgörande
röst.
Mom. 3. Hvar och en af Fullmägtige är
öppet lemnat att, när som helst, öfvervara
Direktionernes sammankomster, men utan
12
Banko-Utskottets Memorial M 61.
utan rättighet att i beslut och omröstnin- rättighet att i beslut och omröstningar delningar
deltaga. taga.
Den i § 81 af Reglementet intagna föreskrift om avisering Diskont-verken emellan
har qvarstått sedan den tid då maximum för hvarje persons ansvarighet var inskränkt
till ett jemförelsevis ganska lågt belopp. Numera är denna avisering alldeles ändamålslös,
ty högsta tillåtna skuldsättningsbeloppet afser, enligt den vid oförändrad lydelse
bibehållna föreskriften i 161 § af reglementet, allenast låntagare och acceptant;
och om äfven understundom inträffar, att acceptant tillhörande annat kontorsdistrikt
antages, kan ej sådant komma att ske till en summa, hvarigenom del i samma
§ bestämda maximum för låntagare och acceptant varder öfverskridet; hvilket äfven
på annat sätt än genom den stadgade aviseringen kan förebyggas.
Dessutom och då denna avisering samt deraf föranledda tredubbla registrering
icke obetydligt ökar förvaltnings-utgifterna, hemställer Utskottet
6:o.
att 81 § i Banko-reglementet måtte derifrån uteslutas,
så lydande:
»Diskont-direktionerne skola, hvardera efter sista sammanträdet i veckan, lemna
hvarandra underrättelse ej mindre om hvilka personer, som under veckan blifvit för
förbindelser till handels- och närings-diskont-fonden af Direktionen antagne, dock med
undantag för lån mot pant af vågförda effekter, hvarom någon avis ej meddelas, än
äfven om de personer från annat lånedistrikt, hvilka, såsom löftesmän eller hvpotheksutgifvare,
antagits för förbindelser till allmänna diskont-fonden, med uppgift tillika om
beloppet af de förbindelser, hvarför hvardera personen blifvit godkänd; dock kommer
detta åliggande, hvad beträffar Lånekontoret i Wisby, att inskränkas dertill, att nämnda
Kontor insänder så beskaffad underrättelse allenast till Diskont-verket i Stockholm.
På samma sätt förhålles, der kussakreditiv af någondera Diskont-direktionen
beviljas.
Till Fullmägtige skola aflemnas icke allenast, för hvarje vecka, rapport angående
hvartdera Kontorets rörelse, utan äfven för hvarje månad, utdrag af kassaräkningen; och
Utskottet tillstyrker fördenskull, att föreskriften i 82 §, må erhålla denna uppställning:
7:o. Jemf. § 82.
Till fullmägtige aflemnas hvarje vecka Fullmägtige tillställas hvarje vecka en
rapport angående vederbörande Diskont- och allmän, i enlighet med godkända formulär
Lånekontors-rörelse och hvarje månad ut- upprättad, öfversigt af hvartdera Diskontdrag
af Lånekontorens kassa-räkning. verkets ställning.
Banko-Utskottets Memorial M 61.
13
§ 83 Mom. 2 stadgar att Diskont-verkens Direktioner icke ega att å diskontlån
efterskänka något af hvad, enligt gifna föreskrifter och gällande författningar, bör
erläggas, utan att alla frågor om antagande af ackorder eller beviljande af eftergifter
skola underställas nästblifvande Banko-Utskott; men som nu gällande konkurslag bestämmer
att, vid frågor om ackord, pluraliteten af fordringsegarne har att afgöra om sådant
skall antagas eller icke, har Utskottet, för att åt Diskont- och Lånekonloren bibehålla
rösträtt i dylika frågor, funnit nödigt inrymma åt Diskont- och Lånekontors-slyrelserne
rättighet att, efter noggrann pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt fall, bevilja
de Kontorens gäldenärer, som lill borgenärers förnöjande afträdt sin egendom, ackord
vid liqviden af sina skulder till Kontoren. Deremot torde hädanefter, såsom hittills, alla
frågor om eftergift i öfrigt af någon fordran böra, med det undantag, som är särskildt
medgifvet, beträffande åtskilliga äldre inom
För motsvarigheten af § 83 föreslår
8:o.
Mom. I. De å Diskont- och Lånekontorens
lånerörelser inflytande räntor och
öfriga vinstmedel få icke utlånas, utan skola,
hvad Lånekonloren angår, efter afdrag af
utgifterna för Lånekontorens förvaltning
och beloppen af de lån, hvilka vid de årliga
revisionerna kunna varda inom linien
förda, efter utgången af hvarje qvartal, så
fort ske kan, till Banken inlevereras. Styrelserne
öfver Lånekontoien åligge det jemväl
att till Banken insända de kassabehållningar,
som icke i och för rörelsen ovilkorligen
erfordras.
Mom. 2 Diskont- och Lånekontorsstyrelserne
berättigas att, efter noggrann
pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt
fall, bevilja de Kontorens gäldenärer,
som till borgenärers förnöjande sin egendom
afträdt, ackord vid liqviden af sina skulder
till Kontoren, men ega för öfrigt icke, med
undantag dock, hvad angår vissa, inom
linien förda, fordringar, att å diskontlån
efterskänka något af hvad, enligt gifna föreskrifter
och gällande författningar, bör er
-
hnien förda lån, underställas Banko-Utskottet.
Utskottet denna lydelse:
Jemf. § 83.
Mom. \. De å Diskont-verkens lånerörelser
inflytande räntor och öfriga vinstmedel få
icke utlånas, utan skola, efter afdrag af
utgifterna för Diskont-verkens förvaltning
och beloppen af de lån, hvilka vid de årliga
revisionerna kunna varda inom linien
förda, efter utgången af hvarje qvartal, så
fort ske kan, till Banken inlevereras.
Direktionerne öfver Diskont-verken i orterna
åligge det jemväl alt till Banken insända
de kassabehållningar, som icke i och för
rörelsen ovilkorligen erfordras.
Mon. 2. Der ej annorlunda, i afseende
på vissa inom linien förda lån, finnes vara
af Rikets Ständer särskild föreskrifvet, ege
Diskont-verkens Direktioner icke att å diskontlån
efterskänka något af hvad, enligt
gifva föreskrifter och gällande författningar,
bör erläggas, utan skola alla frågor örn
antagande af ackorder eller beviljande af eftergifter
underställas nästblifvande Bankoutskott
till afgörande, i den ordning, instruk
O
’ C7
tionen för detta Utskott stadgar.
14
Banho-Utskoltets Memorial M 61.
läggas, utan skola alla frågor om eftergifter
underställas nästblifvande Banko-Utskott till
afgörande i den ordning, instruktionen för
detta Utskott stadmar.
O
De i § 84 intagna föreskrifter tillhöra instruktionerna för Diskont- och Lånekontoren,
men icke Banko-reglementet, och Utskottet hemställer alltså
9:o.
att 84 § må från blifvande reglemente uteslutas; så lydande:
Mom. 1. De till Ombudsmännen, i och för indrifning, utiemnade lånedokumenter
upptagas i lagsökmngs-diarium, uppstäldl enligt antaget formulär.
Mom. 2. A alia medel, som ingå till Ombudsmännen för Diskont-verkens räkning,
utfärdas af Ombudsmannen qvitto, hvilket, för att såsom gällande anses, skall vara
annoteradt, hvad Banko-diskontverket i Stockholm angår, af någondera utaf de i
Direktionen deltagande Kommissarier samt, beträffande Lånekontoren, af vederbörande
Banko-ombud; börande om denna föreskrift upplysning meddelas uti de qvittenser, som
af Ombudsmännen afgifvas.
Mom. 3. Vid granskning af Ombudsmännens leverermgslistor tillses, att de deruti
upptagna af- och slutbetalningar till lid och belopp öfverensstämma med den bok, som
föres olver den verkställda annotationen.
Till fortsatt bibehållande vid denna lydelse föreslås § 85:
10:0 Jemf. § 85.
Tvänne eller flera gånger om året skola Tvänne eller flera gånger om året skola
två af Styrelsens ledamöter verkställa in- två af Direktionens ledamöter verkställa
ventering af de hos Ombudsmännen bcfint- inventering af de hos Ombudsmännen heliga
säkerhetshandlmgar samt tillse, huru de, fintliga säkerhetshandhngar, samt tillse, huru
Ombudsmännen tillhöi ande, löpande ärenden de, Ombudsmännen tillhörande, löpande
handhafvas. Egande dessutom Fullmägtige, ärenden handhafvas. Egande dessutom
om och när så nödigt anses, att åt någon Fullmägtige, om och när så nödigt anses,
af Styrelsens ledamöter med juridiska kunska- att åt någon af Direktionens ledamöter
per eller annan i juridiska värf erfaren person med juridiska kunskaper eller annan i juuppdraga
att, emot särskild, efter upp- i idiska värf erfaren person uppdraga att,
dragets vigt och omfattning lämpad ersätt- emot särskild, efter uppdragets vigt och
ning, med noggrannhet genomgå och gran- omfattning lämpad ersättning, med nogska
Ombudsmännens åtgärder samt om grannhet genomgå och granska Ombuds
förloppet af den verkställda granskningen männens åtgärder, samt om förloppet af
till Styrelsen afgifva berättelse, deruti jern- den verkställa granskningen till Direktionen
Banko-Utskotlets Memorial JYS 61.
15
väl, vid hvarje tillfälle, upptages, hvilka af afgifva berättelse, deruti jemväl, vid hvarje
de under lagsökning då varande lån synas tillfälle, upptages hvilka af de under lagböra
antingen, såsom osäkra, inom linien sökning då varande lån synas böra antinföras,
eller ock till afskrifning anmälas, gen, såsom osäkra, inom linien föras, eller
med fullständiga upplysningar rörande de ock till afskrifning anmälas, med fullstänomständigheter,
som i afseende på så be- diga upplysningar, rörande de omstandigskaflade
lån förekommit. heter, som i afseende på så beskaffade
lån förekommit.
I 86 § stadgas, att till upplysning för vederbörande låntagare hos Diskont-verken,
skall, vid så väl utgifning af nytt lån med omsättningsrätt, som omsättning af redan
erhållet, honom eller hans ombud meddelas tryckt promemoria, upptagande lånets belopp
och förfallotid, jemte formulär till de borgens- och vitnes-meningar, som för Diskont-reversals
antagande erfordras.
Som delta stadgande icke är af egenskap att böra tillhöra Banko-reglementet,
tillstyrker Utskottet
11:0.
att 86 § ej må i blifvande reglemente införas.
Af Diskont-verkets förändring till en afdelning af Banko-verket, föranledes följande
förslag till förändring af 87 §:
12:o. Jemf. § 87.
Fullmägtige ega vidtaga sådana rättelser Fullmägtige ega att vidtaga sådana rätoch
meddela de reglementariska föreskrif- telser och meddela de reglementariska företer,
som finnas behöfliga till befordrande skrifter, som finnas behöfliga till befordrande
af större ordning, säkerhet och kontroll af större ordning, säkerhet och kontroll
vid Lånekontoren; och skola Lånekontors- vid Diskont-verken; och skola Diskonl-direkstyrelserne
ställa sig till ovilkorlig efter- tionerne ställa sig till ovilkorlig efterrättelse
rättelse hvad Fullmägtige i detta hänseende hvad Fullmägtige i detta hänseende stadga
stadga och förordna. och förordna.
Sedan Rikets Ständer, med bifall till Utskottets i Utlåtandet As 51 gjorda tillstyrkan,
beslutat, att granskningen af Diskont-kontoret i Rikets Ständers Bank förvaltning
och räkenskaper för nästinstundande och derpå följande år må, intilldess annorlunda
kan varda förordnadt, verkställas af Rikets Ständers år 1 865 och följande åren sammanträdande
Revisorer öfver Stats-, Banko- och Riksgälds-verken; påkallas ändring af88§,
hvilken Utskottet föreslår till erhållande af en sådan lydelse:
16
Banko-Utskottets Memorial M 61.
13.o. Jemf. § 88.
Mom. 1. Till den revision, som för- Mom. 1. Till den revision, som årligen
rättas öfver Lånekootoren, aflemnas berat- förrättas öfver bvartdera Diskont-verket,
telse ej mindre af Lånekontorets Styrelse aflemnas berättelse ej mindre af Diskontöfver
bvartdera Kontorets ställning, än äfven verkets Direktion öfver verkets ställning,
af vedebörande Ombudsman öfver hans än äfven af vederbörande Ombudsman öfver
behandling tillhörande bevaknings- och utsök- de hans behandling tillhörande bevakningsnings-ärenden.
och utsöknings-ärenden.
Mom. 2. Öfver Diskont- och Låne- Mom. 2. öfver Diskont-verkens lånerö
kontorens
lånerörelse afgifva samtliga Sty- reise afgifva samtliga Direktionerne berätrelserne
berättelser till Rikets Ständers telser till Rikets Ständers Banko-Utskott och
Banko-Utskott och Revisorer öfver Banko- Revisorer öfver Banko-verket, under iakltaverket,
under iakttagande, att dessa berät- gande, att dessa berättelser till Fullmägtige
telser till Fullmägtige inlemnas, i förra fal- inlemnas, i förra fallet, sednast å dagen före
let, sednast å dagen före Rikets Ständers Rikets Ständers sammankomst, och i sedsammankomst,
och, i sednare fallet, åt- nare fallet, åtminstone fjorton dagar före
minstone fjorton dagar före Rikets Stan- Rikets Ständers Revisorers sammanträdande,
ders Revisorers sammanträden.
Till föreskrifterna is 89 § torde lämpligast kunna hänföras mom. 2 af 90 §
och i mom. 3 af 89 § erfordras föreslagen ändring, af den anledning, som här ofvan
uppgifves vid 83 §.
Med iakttagande häraf, skulle motsvarigheten lill 89 § komma all lyda sålunda:
1 4:o. Jemf. § 89.
Mom. 1. De i nästföregående § mom. Mom. 1. (oförändradt),
1 omnämnda revisioner taga sin början
den 1 Mars hvarje år, utom hvad angår
Lånekontoret i Wisby, der revisionsförrättningen
börjar den 1 Juni.
Mom. 2. I dessa revisioner få, i öfver- Mom. 2. (oförändradt).
ensstämmelse med 70 § Riksdagsordningen,
ej andra deltaga, än sådane af ett Stånds
medlemmar, hvilka kunna för detsamma
vara riksdagsman och ledamöter af Utskott;
ej heller kan någon Bankofullmägtig, om
ock Jemf.
Banko-Utskottets Memorial JV3 61.
17
ock för tilllället icke redovisande ellerinkomstuppbärande,
å något Riks-Stånds vägnar, till
Revisor utses eller dertill behörig anses.
Mom. 3. Fullmägtige förordna ett sär- Jemf. § 90 Mom. 2. (oförändradt.j
skildt ombud till deltagande i de årliga revisionerna
öfver Lånekontoren; oell är det
Fullmägtige derförutan förbehållet att antingen
genom någre af deras egne ledamöter,
eller genom ombud, när som helst,
anställa eftersyn vid Lånekontoren.
Mom. i. Revisorerne kunna icke bevilja Jemf. § 89 Mom. 3. Revisorerne kuneftergifter
af Diskont- eller Lånekontors na icke bevilja ackorder eller eftergifter af
fordringar, utan skola frågor härom, på sätt Diskont-verkets fordringar, utan skola fråi
punkt. 8:o mom. 2 för Diskont- och gor härom, på sätt i § 83 mom. 2 för
Lånekontorens Styrelser stadgadt är, öfver- Diskont-verkens Direktioner stadgadt är, öflemnas
till afgörande af Rikets Ständers verlemnas till afgörande af Rikets Ständers
Banko-Utskott. Banko-Utskott.
Pä grund af hvad här ofvan, för ändring af 88 § är vordet anförd t,
15:o.
torde föreskriften i mom. 1 af 90 § böra utgå;
lydande detta moment, som följer:
Fullmägtige böra hvarje år hos Kongl. Maj:t göra underdånig araälan om för
rättande
af den nästpåföljande revisionen af Rikets Sländers Banko-diskontverk, på det
att två Revisorer för hvartdera Riks Ståndet må blifva till denna förrättning utsedde
och kallade, enligt de grunder, Riks-Stånden, hvar för sig i sådant afseende utstakat
och till Kongl. Majit i underdånighet uppgifvit; men någon anmälan till Kongl. Majit
om Revisorers utväljande eger ej rum, såvida Fullmägtige, innan December månads
början föregående året, fått säker kunskap, att riksdag året derefter, under loppet af
de första tre månaderna, kommer att inträffa.
Andra Afdelningen af ifrågavarande 4:de artikel upptager, under §§ 91—97,
föreskrifterna om Diskont-verkens aflöningsstater och de tjenstemännen vid dessa verk
i öfrigt tillkommande förmåner.
I följd deraf att Banko-diskont-verket kommer att utgöra en afdelning af Bankoverket,
är aflöningsstaten för den derstädes anställda personal hänförd till aflöningsslaten
för Banko-verket För antagning af tjensteman i Diskont-kontoret blifva fordnngarne
enahanda, som för öfriga kontor inom Banken; och enär hädanefter en och samma
person ej kan innehafva tjenst i såväl Diskont-kontoret, som annat kontor af Banken,
Bih. lill B. St. Prot. 1862 åt 1863. 6 Sami. 1 Afd. 26 Haft. 3
18
Banko-Utskottets Memorial M 61.
16:o
torde 91 § böra från reglementet uteslutas,
så lydande:
Mom 1. Banko-diskont-direktionens ledamöter, utom Kommissarierne, uppbära
hvardera i årligt arfvode 750 R:dr R:mt.
De af Bankens Kommissarier, som äro i Banko-diskonten tjenstgörande, åtnjuta på
Diskontens stat sm iöne-inkomst, efter den ålder, de mom kommissarie-graden innehafva.
Mom. 2. De vid Banko-diskont-verket anställde tjenstemän äro:
I Kansliet :
Ombudsmannen, lön  3,000.
arfvode  450. 3,450.
3 Kanslister, lön å 1,000. . . 3,000.
arfvode å 150
450. 3,450.
I Kontoret:
Kamereraren, lön  3,000.
arfvode  450.
missräkningspenningar . . . 450. 3.900.
Kassören, för kassakreditiv- deposit- samt
upp- och afskrifnings-rörelsen,
lön  3,000.
arfvode  450. 3,450.
5 Bokhållare, lön å 2,000 . 10,000.
arfvode å 300
1,500. 11,500.
Registratorn, lön  2,000.
arfvode  300.
dito för trägen tjenstgöring . 450 2,750.
2 Kontorsskrifvare, lön ä 1,000. 2,000.
arfvode å 150
300 2 300.
Vaktbeljening:
2 Vaktmästare, lön å 700 . . 1,400.
arfvode å 75  150. 1,550.
3 dito, lön å 600 . . . . . 1,800.
arfvode å 50  150. 1,950.
Summa R:mt R.dr 34,300
De under lönerna utförda arfvoden och missräkningspenningar skola åtfölja utöfvandet
af sjelfva tjenstebefattnmgen.
Banko-Utskottets Memorial JVf 61.
19
Mom. 3. För att kunna antagas till tjensteman vid Banko-diskont-verket, fordras
att hafva undergått någon sådan akademisk examen, som berättigar till inträde uti
Konungens kansli eller Rikets rättegångs- eller räkenskapsverk.
Mom. 4. Den Bankens tjensteman, som till tjenstebefattning vid Banko-diskont
verket
redan blifvit eller hädanefter varder förordnad, och derigenom kominer att frånträda
tjenst i Banken, må, i händelse han skulle önska att, vid inträffande ledighet, i
Bankens tjenst återgå, derstädes tillgodonjuta den tour- och befordringsrätt, han i samma
verk innehade, då han det lemnade.
Direktionen öfver Lånekontoret i Göteborg har, uti dess till Utskottet afgifna berättelse,
hemställt att, sedan under den tid, som förflutit från sednaste riksdag, Herrar
Fullmägtige på Direktionens anhållan fortfarande bifallit att tvänne arfvoden, motsvarande
minsta aflöningen vid Kontoret, eller 800 R:dr hvartdera, årligen fått utbetalas
till de biträden, som, med anledning af Kontorets ökade verksamhet och för åstadkommande
af en fullständig kontroll, m. m., alltsedan år 1858 varit anställde hos Kamereraren
och Kassören derstädes, nämnda arfvoden måtte framgent få bibehållas.
Då i händelse af bifall till Utskottets framställning i punkten 6 här ofvan, om
upphörandet af nu föreskrifven avisering, det för denna avisering och för registering
af gäldenärer hos Diskont-kontoret i Stockholm och hos Lånekontoret i Malmö, nu erforderliga
tjenstemannabiträde kan till annat arbete användas, och då, under förutsättning
alt Rikets Ständer antaga förslaget i punkten 20 bär nedan, Fullmägtige kunna i
och för medels emottagande på upp- och afskrifnings-räkning anvisa nödiga, arfvoden,
tror Utskottet det icke vara lämpligt att på stat upptaga arfvoden för ytterl1 gare Kontorsskrifvare-biträde
vid Göteborgs Lånekontor.
Sedan, vid sednaste riksdag, med anledning af Direktionens öfver Malmö Lånekontor
gjorda hemställan, att, enär kassarörelsen vid Kontoret ökats ifrån icke fullt 8
millioner för 1852, till närmare 24 millioner R:dr för år 1858, en Kassör måtte få
anställas vid Kontoret, Rikets Ständer i så målto lemnat bifall till denna hemställan, att
Direktionen berättigades att till och med år 1863 använda ett belopp af 1,200 R:dr
Runt årligen, för att, jemte de till Lånekontorefs Kamererare förut anslagna missräkningspennmgar,
anvisas åt den tjensteman, som hade att besörja de vid Lånekontoret
förefallande kassörsgöromål; så har Direktionen, uti dess till Utskottet afgifna berättelse
under förmälan, att kassarörelsen sedermera än ytterligare ökats, så att densamma under
förlidet är utgjort nära 44 millioner, oberäknadt liqviderna i och för utlåningen
från Statslånefonden, hvadan behofvet af en särskild tjensteman för kassarörelsen sålunda
vore alldeles oafvisligt, hemställt att vid Lånekontoret måtte få anställas en Kassör
med årlig lön af 1,600 R:dr och 300 R:dr i missräkningspenningar.
I betraktande af den utvidgade verksamhet Lånekontoret i Malmö erhållit och
då, efter hvad Direktionen ådagalagt, kassörsgöromålen vid Malmö Lånekontor de sednare
åren betydligen ökats och ständigt äro i stigande, till följd hvaraf det under tiden
från 1858 års början begagnade särskilda tjenstemannabiträde måst bibehållas,
20
Banko-Utsholtets Memorial JM 61.
ulan att dock derigenom kunnat vinnas samma nödiga kontroll, som om uppbörden
varit anförtrodd St en särskild tjensteman på stat, hvilken dessutom egt att för densamma
ställa borgen eller annan säkerhet, bar Utskottet ansett att vid Lånekontoret i
Malmö bör anställas en Kassör med årliga förmåner af lön 1,600 R:dr och 300 R:dr
i missräkningspenningar; kommande, genom bifall härtill, en tillökning i aflöningsstaten
för Malmö Lånekontor att uppstå till belopp af allenast 400 R:dr.
Ehuru lönerna för tjenstemännen vid Länekontoren i Göteborg och Malmö äro
lägre, än för tjenstemännen i Banken, anser Utskottet likväl löneförhöjning ej böra de
förra beredas, enär för särskilda grenar, såsom poslvexel-, upp- och afskrifnings- samt
depositrörelserna äfvensom jernbelånmgen, äro anvisade arfvoden, som lämpligen borde
med lönerna förenas, men hvilket ej låter sig verkställa annorlunda än i samband med
en fullständig reglering af tjenster och göromål.
Om ändring för öfrigt i 92 § af reglementet är fråga ej väckt, och Utskottet
hemställer fördenskull, att föreskrifterna i samma § må undfå denna uppställning:
17:o. Jemf. § 92.
Mom, 1. Aflöningsstaten för Lånekon- Mom. 1. Aflöningsstaten för Lånekon
toren
i Göteborg och Malmö är fastställd toren i Göteborg och Malmö är fastställd
på sätt som följer, nemligen: på sätt som följer, nemligen:
A. För Länekotonret i Goleborg: X. (oförändradt.)
Styrelse-ledamöterne, utom Banko-ombudet,
hvardera arfvode, i ett för allt,
1,000 R:dr . . .
4 000.
Banko-ombudet, arfvode
.
4,800.
Kamereraren, lön .
2,000.
arfvode
600.
2,600.
Kassören, lön .
1,600.
arfvode
300.
missräkningspenningar.
500.
2,400.
Förste Bokhållaren, lön .
1,600.
arfvode
300.
1,900.
Andre Bokhållaren, lön .
1,600.
arfvole
150.
1,750.
Tredje Bokhållaren, lön
1,600.
Regislratorn, lön.
1,600.
arfvode ....
600.
2.200.
T
ransport:
21,250.
Banko-Utskottets Memorial M 61.
21
Transport:
21,250.
Kontorsskrifvaren .
.
800.
Ombudsmannen, lön
1,600.
arfvode
300.
1,900.
Kanslisten, lön .
800.
1 Vaktmästare, lön .
. 600.
arfvode ....
75.
675
1 dito, lön. . .
. 500.
arfvode ....
. 75.
575.
Summa
Ruut R:dr
26,000.
Dessutom må till Lönekontorets
perso-
nal, såsom arfvode för
belåning af vågförda
effekter, utgå 600 R:dr
R:mt.
B. För Lånehonloret i Malmö
B. För Lönekontoret i Malmö:
Stvrelse-ledamöterne. utom Banko-ombudet
Direktörerne, utom Banko-ombudet,
livar-
hvardera arfvode, i
ett för allt
dera arfvode, i ett
för allt,
1,000 R:dr . . .
•
4.000.
1,000 RdrJ . . .
* . .
4,000.
Banko-ombudet, arfvode .
4,000.
Banko-ombudet, arfvode
• •
4,000.
Kamereraren, lön .
, 2,000.
Kamereraren, lön .
. 2,000.
arfvode ....
. 300.
2,300
arfvode ....
. 300.
2,300.
Kassören, lön . .
. 1,600
Förste Bokhållaren, lön
. 1,600.
missräkningspenninga
r 300.
1,900.
arfvode ....
. 300.
1.900.
Förste Bokhållaren, lön
. 1,600.
Andre Bokhållaren, lön
1,600.
arfvode ....
. 300.
1,900.
Registratorn, lön .
. 1,600.
Andre Bokhållaren, lön
1,600.
arfvode ....
. 300.
1,900.
Registratorn, lön .
. 1,600.
Ombudsmannen, lön .
1,200.
arfvode ....
. 300.
1,900.
Missräkningspenmngar
och för
Ombudsmannen, lön .
1,200
kassörsgöromålens förrättande
300.
Vaktmästaren, lön .
600.
Vaktmästaren, lön .
.
600.
Husdrängen, lön
335
Husdrängen, lön
335.
Summa
R:mt R:dr
19,735.
Summa
R:mt R:dr 18,135
Dessutom eger Direktionen att, till och
med år 1863, använda ett belopp af 1,200
R:dr R:mt årligen, för att, jemte här ofvan
upptagna missräkningspenmngar, anvisas åt
den tjensteman, som bar att besörja de
22
Banko-Utskottets Memorial M 61.
Moni. 2. Så länge inkallad suppleant
bestrider ordinarie ledamots befattning i
Styrelsen, åtnjute han det för den sednare
bestämda arfvode, lämpadt efter den lid,
han i Kontorets styrelse och förvaltning deltager.
Mom. 3 Person utom Banko-verket
eller extra ordinarie tjensteman i Banken,
som förordnas till Banko-ombud, må, efter
8 års tjenstgöring i nämnde egenskap, vara
berättigad till tour såsom Kontorsskrifvare;
vidare, efter I års förlopp, uppflyttas
i bokhållaregraden och. efter ytterligare
4 års tjenstetid, erhålla tour såsom Kamererare,
allt likväl med vilkor, att Bankoombudet
fullkomligen motsvarat det honom
lemnade förtroende, samt under tiden icke
blifvit från sin befattning ålerkalladt; egande
den af verkets ordinarie tjenstemän, åt
hvilken ett dylikt förordnande meddelas,
att beräkna sig till godo den tid, han dessförinnan
såsom ordinarie i Banken tjenat,
så att, om Banko-ombudet vid utnämningen
redan under 3:ne år i verket innehaft kontorsskrifvare-
eller bokhållare-syssla, endast
ett års tjenstetid, i egenskap af ombud, erfordras
för erhållande af tour, i förra fallet
inom bokhållare- och i det sednare inom
kamererare-graden.
Mom. 2. Så länge inkallad suppleant
bestrider ordinarie ledamots befattning i
Direktionen, åtnjute han det för den sednare
bestämda arfvode, lampadt efter den
tid, han i verkets styrelse och förvaltning
deltager.
Mom. 3. (oförändradt.)
För Banko-ombud, som, vid utnämningen
dertill, innehar, eller sedermera får tour
i kamereraregrad, bör lourberäkningen inom
graden på vanligt sätt fortgå; men ombud,
som. på grund af ansökning, befordras
till syssla inom högsta tjenstegraden,
vare skyldig att densamma genast tillträda.
vid Lånekontoret förefallande kassörsgöromål.
Banko-Utskottets Memorial JVS 61.
Banko-ombud, som, utan eget förvållande,
varder entledigadl, eger att, intilldess
han till någon ledig tjenst i Banken vinner
befordran, årligen på expektansstat tillgodonjuta
ett belopp, motsvarande lönen i den
grad, han vid entledigandet innehade.
Mom. 4. Erhåller någon af Bankens
tjenstemän annan befattning vid Lånekontoren
än den i nästförestående moment omförmälda,
bibehålle han den tour i Banken,
som tillkommer hans der innehafvande lönegrad.
Åt stadgandet i 93 § torde kunna gifvas
denna lydelse:
I 8:o.
Tjenstemännen vid Lånekontoren äro förbundna
att underkasta sig den vidsträcktare
tjenstgöringsskyldighet eller jemkning
i åligganden, som vid förändrad Organisation
af Lånekontoren eller eljest kan varda
stadgad.
Mom. 4. (oförändradt.)
Jemf. § 93.
Vid uppförande på ordinarie stat af den
Banko-diskont-verkets i Stockholm samt
Lånekontorens i Göteborg och Malmö tjenstemän
oell betjente under sednaste riksdag
beviljade tillfälliga löne- och arfvodesförhöjning,
hafva Rikets Ständer fästat det
vilkor, alt den, som ingår på nya staten,
skall vara förbunden att underkasta sig den
vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller
jemkning i åligganden, som vid en blifvande
förändrad organisation af Banko- och
Diskont-verken eller eljelst i allmänhet kan
varda stadgad.
Direktionen öfver Lånekontoret i Wisby har, uti dess till Utskottet afgifna berättelse,
hemställt, att, i anseende till obetydligheten af de arfvoden, som för närvarande
tillkomma Lånekontorets tjenstemän, en förhöjd aflöning till vissa bestämda belopp
måtte dem beviljas, eller att, derest Banko-Utskottet icke skulle anse sig böra tillstyrka
att tjenstemännens löner, i likhet med dem vid öfriga Lånekontoren, uppfördes å
ordinarie stat, anslaget för Kontorets förvaltningskostnader måtte bestämmas, i ett för
allt, till 6,000 R:dr R:mt, alt efter Direktionens bepröfvande användas.
Till stöd härför är vordet anfördt, att, sedan Rikets Ständer år 1855 till Bankofullmägtige
öfverlemnat reglerandet och fastställandet af förändrad aflöningsstat för
Lånekontorets tjenstemän, så afslogs härom väckt förslag genom Fullmägtiges beslut
24
Banko-Utskottets Memorial Jtä 61.
af den 2 Augusti 1856; att det missförhållande emelian lånerörelsens utsträckning sedan
Lånekontorets öppnande och göromålens i följd deraf ökade mängd, samt tjenstemännens
obetydliga ersättning, hvilket genom detta beslut framkallades, visserligen i
någon mån sedermera lättats, då Utskottet vid 1857 års riksdag meddelade Fullmägtige
uppdrag att åt Banko-ombudet och tjenstemännen vid Lånekontoret, till förhöjande
af aflönmgen med 33]f proc., låta under åren 1857, 1858 och 1859 använda
hvad å de i och för förvaltningen anvisade medel kunde utöfver kostnaderna under hvardera
året besparas, och detta medgifvande äfven för följande åren genom Fullmägtige
utsträckts; att denna, i sig sjelf alltför obetydliga och af billighet samt göromålens gång
högst påkallade tillökning, hvilken endast utgått på så sätt, att ersättning för upp- och
afskrifnings- samt postremiss-rörelsen deruti inberäknats, likväl vore oviss och otillräcklig,
samt att, sedan den ersättning af 750 R:dr, som af Statslånefonden för dess förvaltning
utgått, med 1862 års slut upphört, Lånekontorets tjenstemän följaktligen skulle
återgå till de ursprungliga ringa arfvoden, som vid Kontorets öppnande bestämdes, nemligen
för Banko-ombudet 600 R:dr, för Kamereraren 500 R.dr, för Bokhållaren och Registratorn
450 R:dr, för Ombudsmannen 200 R:dr och för Vaktbetjenten 75 R:dr, allt Riksmynt
att ännu under andra året af Kontorets verksamhet detsamma var öppet endast en dag
i veckan, då lånerörelsen, omfattande å de särskilda fonderna endast 487 nummer, var,
motsvarande aflöningen, obetydlig, hvaremot lånenummern under år 1861 utgjorde å
allmänna fonden 594, å vexlar och handelslån 324 och å kreditiv 108, eller tillsammans
1,020, till följd hvaraf och då göromålen sålunda blifvit dubbelt ökade, Kontoret
nu måste hållas för allmänheten öppet 4 dagar i veckan; att fondernas ringhet, ehuru
beloppen å desamma under sista åren ökats, äfven förorsakat lånerörelsens utvidgning
medelst utlemnande till största delen af små lån, hvilkas behandling vore underkastad
alldeles enahanda bestyr, somför de större lånen; att ofvan ifrågavarande arfvoden derföre,
vid jemförelse af fondernas ökande emot hvad de ursprungligen varit och lånerörelsens
utsträckning under de tio sistförflutna åren, nu vida mera än förut stöde i
ett till göromålens mängd och ansvarsfullhet alltför oproportionerligt förhållande; att
detta förhållande, som besannades af den ständiga afgången och omsättningen af Kontorets
tjenstemän, synnerligen beträffande kamererareplatsen, snart torde göra det omöjligt
för Direktionen att för tjensternas bestridande och lånerörelsens upprätthållande erhålla
pålitliga och skickliga personer; samt att Direktionen ock redan flera gånger, vid
tillfälliga hinder för ordinarie tjenstemännen, satts i förlägenhet att erhålla lämpliga biträden,
oaktadt hela lönen, ersättningen för Statslånefonden inberäknad, derlöre erbjudits;
hvadan och då sålunda, ur angifna skäl, de nuvarande tjenstemännen eller, när
desse älgå, andre personer, till hvilka Direktionen kunde hysa förtroende, billigt vis icke
kunde åtnöjas med så ringa ersättning, Direktionen ansett sig ur förhållandena sjelfva
uppfordrad att göra ofvannämnda hemställan om en jemnare aflöning för Kontorets tjenstemän.
När
Banko-Utskottets Memorial M 61.
25
När vid 1850—-1851 årens riksdag förslag väcktes till bestämmelser rörande
organisationen af Lånekontoret i Wisby, yttrade Utskottet i då afgifna memorial
JVs 67 sig anse lämpligast att Rikets Ständer öfverlemnade åt Fullmägtige att, efter
Direktionens hörande, bestämma lönevilkoren och öfriga förmåner för så väl Bankoombudet,
som tjenstemännen och vakt-betjente vid Lånekontoret.
De för denna åsigt i åberopade memorial utvecklade skäl äro fortfarande tilllämpliga,
i följd hvaraf Utskottet, utan att ingå i bedömande af frågan angående det
arfvodesbelopp, som skäligen bör hvardera af de vid Lånekontoret anställde tjenstemän
tillkomma, nu allenast tagit under bepröfvande, huruvida anledning må förefinnas
att tillstyrka någon förhöjning i anslaget på det hela för Lånekontorets förvaltning;
och alldenstund, oaktadt Rikets Ständer under de sednare åren beviljat Bankens,
Banko-diskont-verkets samt Lånekontorens i Göteborg och Malmö tjenstemän löneförhöjning,
enahanda förmån icke tillkommit tjenstemännen vid Lånekontoret i Wisby,
hvars anslag för förvaltningskostnaden ännu är detsamma, som när Lånekontoret inrättades,
men deremot, till följd af Rikets Ständers beslut angående förhöjning i fonden
för kassakreditiv-rörelse, öppnande af upp- och afskrifnings-räkning samt åtgärders
vidtagande till förekommande af penninge-remisser med posterna emellan Stockholm
och de orter, der Banken har Lånekontor, göromålen vid Lånekontoret i Wisby blifvit
i så betydlig grad ökade, att, enligt hvad Direktionen upplyst, Lånekontoret måst
hållas öppet för allmänheten 4 dagar i veckan i stället för en dag, som under första
åren af Kontorets verksamhet erfordrades, har det synts Utskottet med rättvisa och
billighet öfverensstämmande, att någon löneförhöjning bereddes kontorets tjenstemän
och att således anslaget för Lånekontorets förvaltningskostnad höjes från 4,500 R:dr
till 6000 R:dr.
Utskottet föreslår alltså att stadgande härom må uppställas sålunda:
4 9:o Jemf. § 94.
Förvaltningskostnaderna för Lånekonto- Förvaltningskostnaderna för Lånekontoret
i Wisby få, i ett för allt, icke öfver- ret i Wisby få, i ett för allt, icke öfverstiga
6,000 R:dr. stiga 4,500 R:dr Riksmynt.
Af denna summa anslås till hvardera Af denna summa anslås till hvardera
af de fyra, utom Banko-ombudet, i Styrel- af de fyra, utom Banko-ombudet, i Direksen
deltagande ledamöter arfvode, i ett tionen deltagande ledamöter arfvode i ett
för allt, 375 R:dr = 1,500 R:dr; och ega för allt, 375 R:dr = 1,500 R:dr Riksmynt;
Fullmägtige att, efter Styrelsens hörande, och ega Fullmägtige att, efter Direktiobestämma
lönevilkoren och öfriga förmå- nens hörande, bestämma lönevilkoren och
ner för så väl Banko-ombudet, som tjen- öfriga förmåner för så väl Banko-ombustemännen
och vaktbetjenten vid Lånekon- det, som tjenstemänen och vaktbetjenten
Bih. till R. St. Prof. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Åfd. 26 Haft. 4
26
Banko-Utskottets Memorial Al 61.
toret, under vilkor och förbehåll, att det vid Lånekontoret, under vilkor och föranvisade
anslaget för Lånekontorets för- behåll, att det anvisade anslaget för Lå
valtning,
6,000 R:dr, icke må öfverskri- nekontorets förvaltning, 4,500 R:dr Riks
das
med mera, än som erfordras till be- mynt, icke må öfverskridas med mera,
stridande af kostnaderna för de årliga re- än som erfordras till bestridande af kost
visionerna
af Lånekontorets räkenskaper naderna för de årliga revisionerna af Låoch
förvaltning. nekontorets räkenskaper och förvaltning,
Med anledning af de under denna riksdag angående Banko-diskont-verket beslutade
förändringar, hemställes åt 95 § denna lydelse:
20:o.
I de för tjenstemännen och vaktbetjeningen
vid Lånekontoren i § upptagne
löne- och arfvodesbelopp ega hvarken Ful 1-  mägtige eller Lånekontorens Styrelser att
tillökning meddela; dock ega Fullmägtige
att anvisa oundvikligen nödiga arfvoden
för det ökade tjenstemannabiträde, som i
och för medels emottagande på upp- och
afskrifningsräkning vid Lånekontoren kan
erfordras.
På enahanda grund torde § 96 böra
2 ho.
Då tjensteman vid någotdera Lånekontoret
af sjukdom eller annat laga förfall
hindras att tjensten bestrida, ege vederbörande
Lånekontors-Styrelse att efter de
grunder, som i detta afseende äro inom
Banken gällande, bestämma arfvodesbeluppet
för den, som varder till tjenstens bestridande
förordnad.
Jemf. § 95.
Uti de för tjenstemännen och vaktbetjeningen
vid Banko-diskont-verket och.Lånekontoren
i §§ 91 och 92 upptagna lönebelopp,
ega hvarken Fullmägtige eller
vederbörande Direktioner att någon tillökning
meddela. Skulle fråga derom uppslå,
underställes densamma Rikets Ständers
pröfning och afgörande; dock ega Fullmägtige
att anvisa oundvikligen nödiga arfvoden
för det ökade tjenstemanna-biträde,
som genom jernlånerörelsens öfverflyttande
till Banko-diskont-verket samt medels emottagande
på upp- och afskrifningsräkning
vid diskont-verken kunna erfordras.
sålunda förändras:
Jemf. § 96.
Då tjensteman vid någotdera Diskontverket
af sjukdom eller annat laga förfall
hindras att tjensten besörja, ankomme det
på vederbörande Diskont-direktion, att efter
de grunder, som i detta afseende äro
inom Banken gällande, bestämma arfvodesbeloppet
för den, som varder till tjenstens
bestridande förordnad.
må erhålla denna
Likaledes och på samma skäl, tillstyrker Utskottet att 97
uppställning:
Banko-Utskottets Memorial JM 61.
27
22:o. Jemf. § 97.
Då tjensteman eller vaktbetjent vid Då någon tjensteman eller vaktbetjent
Lånekontor, efter ådagalagdt välförhållande som finnes uppförd, antingen å Bankoi
tjensten, nödsakas för ålderdom eller diskontverkets eller Lånekontorens stat,
sjuklighet från Lånekontorets tjenst afgå, efter ådagalagdt välförhållande i tjensten,
eger han att undfå lämpligt understöd på nödsakas för ålderdom eller sjuklighet från
Bankens pensions-stat till belopp, som verket afgå, ege han att undfå lämpligt
Fullmägtigebes tämma, med fästadt afseende understöd på Bankens allmänna pensionså
såväl den lön, han i Lönekontoret upp- stat, efter de beräkningsgrunder, som för
bär, som de grunder, hvilka äro gällande Bankostaten äro gällande, dock så, att om
för pensionering af Bankens tjenstemän en person, som varit tjensteman både i
och betjente. Banken och Banko-diskonten, från begge
tjensterna afgår och tili pension finnes berättigad,
pensionen bestämmes i förhållande
till den högsta utaf de löner, som han inom
ettdera af dessa begge verk innehaft.
Som åtskillige af de reglements-stadganden, Utskottet nu föreslagit till uteslutning
eller förändring, måste tillämpas intilldess de nya förhållanden inträdt, hvilka föran
ledt
samma förslag eller stadgarne i 77 § mom. 4 och 5, 83 § mom. 4, 88 §
mom. 1, 90 § mom. 4, 91 §, 95, 96 och 97 §§; så tillstyrker Utskottet
23:o
att i blifvande reglemente må införas
följande föreskrift:
De i 4-:de artikeln af Banko-reglementet
under den 30 Oktober 1860 befintliga
stadganden angående icke allenast
Banko-diskontverkets tjenstemän och betjente
samt deras löner och arfvoden utan
äfven om granskningen af nämnda verks
räkenskaper och förvaltning komma att
tjena till efterrättelse, intilldess de af Rikets
Ständer vid denna riksdag i berörda
hänseende beslutade förändrade förhållanden
t rädt i verksamhet.
Stockholm den 21 September 1863.
Tryckt hos E. Westrell, 1863.
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 62.
1
N:o 62.
Ank. till Exp.-Utsk. den 3 Okt. 1863, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af ett utaf Possessionaten N. Kemner gjordt
ackordsanbuä.
Uti en till Utskottet ingifven skrift har Possessionaten N. Kemner förmält,
hurusom han, i egenskap af utredningsman i sterbhuset efter sin aflidne broder,
Civil-konduktören Johan Carl Kemner, erfarit, att Banko-diskontverket. i boet
anmält en fordran af 1,743 Kalr 31 öre Emit, grundande sig på en af bemälde
J. C. Kemner den 22 Augusti 1840 utfärdad och i hans konkurs år 1841 bevakad
skuldsedel; att den enda tillgång, som i boet funnes och hvilken tillkommit
genom slutliga afgörandet af en långvarig rättegång, utgjordes af^del
af fasta egendomarne här i staden uti qvarteret Trivia under N:o 2, qvarteret
Pinehus under N:o 3 och qvarteret Juno under N:o 4, men att ovisst vore när
och huru dessa fastighetsandelar kunde realiseras, och ännu mera ovisst om
tillgångarne blefve tillräckliga till gäldande af skulderna, hvilka, enligt konkurs
domen af den 15 Juni 1842, uppgingo till 4,832 K:dr 39 öre, förutom räntor, och
sedermera ytterligare tillvext, samt att sökanden, med afseende härå och för att
undvika urarfvagörelse, sökte tillvägabringa ackord med fordringsegarne och, i
sådant ändamål, ville erbjuda sig att inom en månad till Diskontverket inbetala
det af verket bevakade kapitalbelopp, 1,743 R:dr 31 öre, emot det att upplupna
öfverräntan eftergåfves.
Uti dess, till följd af erhållen remiss, häröfver afgifna utlåtande, har Bankodiskont-direktionen
meddelat, att nyssnämnda kapitalbelopp utgör återstoden af
ett under N:o 12,119 till J. C. Kemner, emot borgen af Enkefru S. W. Kemner,
beviljadt och den 15 April 1841 förfallet lån å 1,500 R:dr Banko, hvarå, sedan
detsamma bevakats och fastställts i båda gäldenärernes under åren 1842 orh
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 6 Sami 1 Åfd. 27 Eäft.
2
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 62.
1843 afdömda konkurser, såsom utdelningar till Diskont-verket influtit, från låntagarens
konkursmassa 9 R:dr 26 sk. och från kautionistens tillsammans 328
It:dr 12 sk., allt Banko, hvaremot vid sedermera tid efter annan anställda utmätningsförsök
icke något kunnat hos gäldenärerne uttagas; att efter det Enkefru
Kemner aflidit, lånets återstod år 1854 bevakats jemväl i den efter henne
uppkomna konkurs, deri tillgångarne varit otillräckliga till betäckande af förmånsrätt
egande fordringar, men arfvingarne tillerkänts urarfvaförmån; att sedan
äfven låntagaren den 11 December 1861 med döden afgått, en mångårig rättegång
i fråga om fideikommissrätten till de s. k. Reijmerska egendomarne här i
staden blifvit af Kongl. Maj:t i nåder afgjord och J. C. Kemner derigenom tillerkänd
2i:del i berörda egendomar, samt att Diskont-verkets kapitalfordran med
ränta deruppå bevakats i låntagarens årsproklamamål, äfvensom inteckningssäkerhet
för samma fordran blifvit af verket sökt hos Stockholms Rådstufvurätt,
hvilken ansökning är vorden utställd till kommunikation med hans sterbhusdelegare
till den 28 instundande December; i anledning hvaraf nu hos Direk
tionen blifvit upplyst, att sterbhusdelegarnes hufvudlotter äro 6, hvaraf en lott
tillhör 3 och en annan lott 4 arfvingar, af hvilka åter några vistas utrikes och
andra på okänd ort.
Då, oberäknadt de svårigheter och den tidsutdrägt, som med afseende härå
måste uppstå för vinnande af den sökta intecknings-säkerheten, det torde vara
ganska tvifvelaktigt, huruvida, efter det inteckningen omsider kommit till stånd,
realiseringen af ifrågavarande särskilda fastighetslotter kanske med den fördel,
att Diskont-verket varder godtgjordt icke blott för sin kapitalfordran, utan äfven
för den derå upplupna räntan, anser Utskottet, lika med hvad Diskont-direktionen
tillstyrkt, antagandet af nu gjorda ackordsanbud vara med Diskont-verkets
fördel öfverensstämmande, och Utskottet hemställer fördenskull,
att, derest sökanden inom en månad efter det Rikets Ständers
beslut i ämnet blifvit honom delgifvet. till Diskontverket
inbetalar kapitalåterstoden 1,743 R:dr 31 öre R-.mt å
ofvanberörda lån, öfverräntan å detsamma må eftergifvas
och utur Diskont-verkets räkenskaper få afskrifvas.
Stockholm den 2 Oktober 1863.
Banko- Utskottets Memorial N:o 63.
3
N:o 63.
Ank. till Exp.-Utsk. den 3 Okt. 1863, kl. 1 e. m.
Memorial, med anmälan angående en verkställd omröstning.
Soin, enligt protokollsutdrag af den 14:de, 15:de och 19:de nästlidne September,
Ridderskapet och Adeln samt Preste- och Borgare-Stånden, och således
Tre Riks-Stånd godkänt Banko-Utskottets i Memorial N:o 53 framlagda förslag
till voterings-proposition, i anledning af framställningen i 28 punkten, 2 moni.
af Betänkandet N:o 35, hvilket Memorial blifvit af Bonde-Ståndet afslaget; så
har Förstärkta Banko-Utskottet, denna dag, anställt omröstning öfver omförmälda
Proposition, så lydande:
Den som bifaller Utskottets af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet
gillade framställning om införande i blifvande reglemente af detta stadgande:
“Af allmänna Diskont-fonden skola Fullmägtige, under hvartdera året 1864,
1865 och 1866, innehålla Två Hundra Tusen Riksdaler, hvilken innehållning
verkställes på sätt och i den ordning, Fullmägtige lämpligast anse; dock under
förbehåll, att någon minskning icke sker i den andel af fonden, som med
150,000 Riksdaler är för Wisby Lånekontor afsatt;" röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, besluta Rikets Ständer, att berörda stadgande icke skall i
Banko-reglementet indvta.
Omröstningen, deri 118 ledamöter deltagit, har, sedan en sedel blifvit aflagd
och förseglad samt en sedel kasserats, utfallit med 36 Ja och 80 Nej; i
följd hvaraf Rikets Ständer beslutat i öfverensstämmelse med Nej-propositionen;
hvilket Förstärkta Utskottet får hos Rikets Ständer anmäla.
Stockholm den 2 Oktober 1863.
4
Banko-Utskottets Memorial N:o 64,
N:o 64.
Ank. till Exp.-Ulsk. den 3 Okt. 18ö3, kl. 1 e. m.
Memorial, med anledning af Riks-Ståndens beslut öfver Betänkandet
N:o 36, angående uppställningen af 5:te och G:te afdelningarne
i Banko-reglementets 6:te artikel.
Af protokolls-utdrag för den 22, 25 och 27 Maj detta år har Utskottet inhemtat,
att samtliga Riks-Stånden bifallit l:a och 2:a punkterna af Betänkandet
N:o 36, hvaremot 3:e punkten, godkänd af Bonde-Ståndet, blifvit återförvisad af
öfriga tre Riks-Stånden. I nämnda punkt föreslog Utskottet grundfondens bestämmande
till Tretio millioner R:dr, hvilket förslag likväl var bygdt på förutsättning
af Rikets Ständers bifall till Utskottets framställningar i 44:de och 45:te
punkterna af Betänkandet N:o 35, om bibehållande i Banken af den sedan 1860
års början upplupna bankovinst och om användande af minst Fem millioner
R:dr af nämnde vinst till inköp af lätt realisabla obligationer.
Omförmälde återremisser voro föranledda af det beslut, tre Riks-Stånd sammanstämmande
fattade, att af berörda vinstmedel, Fem millioner R:dr, skulle
från Banken aflemnas, i följd hvaraf grundfonden ej kunde till den ifrågasatta
summan uppbringas. Utskottet har i ofvannämnda Betänkande» utvecklat skälen
för den föreslagna förhöjningen af grundfonden och torde således nu kunna
inskränka sitt yttrande till meddelande af följande upplysningar:
Bankens kapital öfverskott utgjorde vid nästlidet års slut R:dr 29,628,066: 10.
eller:
Grundfond  19,000,000: —
Återstående behållning derutöfver från åren
före 1860
8,955,524: 42.
Behållen vinst för åren 1860—1862 .... 5,672,541: 68.
S:gr 207628,066: 10.
Transport Rulr 29,628,066: 10.
Banko-Utskottets Memorial N:o 64.
5
Transport R:dr 29.628,066: 10.
Af behållna vinsten för åren 1860—1862 skall, såsom nyss
är förmäldt, ett belopp af „ 5,000,000: —
från Banken aflemnas; hvadan kapital-öfverskottet, utan beräkning
af behållna vinsten för detta år, uppgår till . . R:dr 24,628,066: 10.
men som detta aflemnande sker med 3:del hvartdera året 1863, 1864 och 1865
samt under tiden ny vinst ingår; så och enär för uppbringande af grundfonden
till 25,000,000 R:dr allenast 371,933 R:dr 90 öre erfordras, anser Utskottet hinder
ej möta för grundfondens fastställande till belopp af 25,000,000 R:dr.
Maximum för den del af sedelutgifningen, som saknar motsvarighet i metallisk
valuta, är bestämd till Tretio millioner R:dr. Inom detta maximum lig
ger likväl reservfondens behållning, hvilken i allmänhet torde komma att bibehållas
vid en summa af omkring Fem millioner R:dr; så att, om grundfonden
utgör Tjugofem millioner R:dr, denna fond, under vanliga förhållanden, kan antagas
fullt motsvara omförmälda sedelutgifning utöfver metalliska valutan; ty
beloppet af de Staten samt allmänna verk och kassor tillhöriga och på depositionsräkning
i Banken innestående medel bör uppväga den förminskning af
reservfondens behållning under den antagna normala summan, som tidtals kan
inträffa.
Då försigtigheten bjuder att Banken förses med en grundfond, tillräckligt
stor, att kunna betrygga Bankens förmåga att infria sina sedlar, föreslår Utskottet
att, i stället för 174 §:n i Reglementet, följande stadgande må införas,
nemligen:
l:o.
Bankens kapital-öfverskott eller grundfond skall, utan beräkning
af Bankens fasta egendom och inventarier, myntoch
medaljkabinettet deruti inbegripet, utgöra en summa af
Tjugofem millioner R:dr, hvadan möjligen inträffande kapitalförminskning
under året, af vinsten ersättes.
Och skall Utskottet, i händelse af bifall härtill, icke underlåta att afgifva
förslag till förändring af 4:de §:n i Lagen för Rikets Ständers Bank af den 1
Mars 1830, sådan denna § lyder i Kongl. Kungörelsen af den 19 Augusti 1845.
I 4:de punkten hade Utskottet hemställt om uteslutning från Reglementet
af dess 175 §, innefattande att Banken skall vara innehafvare af 7,500,000 R:dr
i lätt realisabla obligationer.
Mot Utskottets hemställan i nämnde punkt, hvilken är vorden bifallen af
Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet, har anmärkning ej blifvit gjord
inom öfriga Riks-Stånd, hvilkas återremisser synas vara föranledda af här ofvan
6
Banko-Utskottets Memorial N:o 64.
omformälda beslut, angående bankovinstens aflemnande från Banken till Riksgälds-kontoret.
Vid sådant förhållande förnyar Utskottet den tillstyrkan,
2:o.
att 175 § må från Reglementet, uteslutas.
Under punkt 5:o i Betänkandet N:o 36 hade Utskottet framlagt förslag till
uppställning af föreskrifter angående reservfonden. Denna uppställning är beroende,
bland annat, af besluten om innehållningen af allmänna diskont-fonden
och i fråga om bankovinsten. I följd af dessa beslut har Utskottet förändrat
en del af föreskriften, till hvilken Utskottet nu anser sig böra tillstyrka ett
tillägg, erforderligt på det att reservfonden må redovisa för hela skilnaden
emellan sedelstocken och maximibeloppet af densamma, hvilket nu ej är händelsen.
För motsvarighet af 173 § i Reglementet hemställer Utskottet alltså följande
lydelse:
3:o.
Skilnaden emellan beloppet af högsta tillåtna sedelutgifning
och beloppet af beräknad sedelstock, utgör Bankens
Reservfond.
Till denna fond skola öfverföras:
l:o. inbetalningarne å det vid 1856—1858 årens riksdag
Kongl. Myntverket beviljade räntefria lån, stort 50,000 R;dr;
2:o. inbetalningarne å utestående lån: mot inteckning i
fast egendom på landet samt hus och jord i städerna, till
skiften och odlingar samt på äldre låne-banko-obligationer;
3:o. återbetalda filialbanks-försträckningar;
4:o. inbetalningar å obligationer, samt
5:o. inflytande vinstmedel.
Och berättigas Fullmägtige derjemte att, om och när någon
del af handels- och närings-diskont-fonden eller allmänna
diskont-fonden befi irnes obegagnad, öfverflytta de icke använda
medlen till reservfonden, med förbindelse för Fullmägtige att.
derest Bankens ställning det medgifver, dessa medel återställa,
då de varda för det ursprungliga ändamålet erforderliga.
Från reservfonden skall afföras:
l:o. det belopp, 5,000,000 R:dr af Bankens sedan 1860
års början upplupna vinst, sorn under detta och nästföljande
åren 1864 och 1865 med en tredjedel hvartdera året skall
till Riksgälds-kontoret aflemnas;
Banko-Utskottets Memorial N:o 64.
7
2:o. den förstärkning af handels- och närings-diskont-fonden
vid Diskont- och Låne-kontoren, sora erfordras, då uttagningarne
på upp- och afskrifningsräkning öfverstiga i kassa
eller på räkning innestående belopp;
3:o. de Filial-banker beviljade kreditiv, och
4:o. de för Bankens ränteutgifter, förvaltningskostnader
m. m. erforderliga medel; äfvensom, då Bankens säkerhet
det medgifver och allmänna rörelsen sådant påkallar: förstärkningar
af handels- och närings-diskont-fonden samt medel
för liqvid af obligationer, som Banken, på grund af uppgjordt
kontrakt eller eljest, öfvertager eller inköper; allt
under vilkor att det stadgade maximum för sedelstock ej
öfverskrides.
Stockholm den 3 Oktober 1863.
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcus, 1863.
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 65.
1
A:o 05.
Auk. till Exp.-Utsk. den 5 Okt. 1863, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af erhållen återremiss af åtskilliga fram
ställningar
i Utskottets Betänkande N:o 44, i fråga om
förändrade föreskrifter i Usta, 2:dra och 5:dje artiklarne
aj Banko-reglementet.
Sedan, enligt protokollsutdrag af den 28, 29 och 30 nästlidne September,
samtliga Riks-Stånden bifallit Utskottets förslag i Memorialet N:o 55, har Utskottet
till förnyad behandling företagit de punkter af Betänkandet N:o 44, angående förändrade
föreskrifter i l:sta, 2:dra och 3:dje artiklarne af Banko-reglementet, som
omförmälas i berörda Memorial N:o 55 eller punkterna 4:o, 8:o, 9:o, 12:o, 15:o,
16:o, 25:o och 36:o.
I punkten 4:o hade Utskottet afgifvit förslag till föreskrift, motsvarande
31 § i Banko-reglemeutet.
Denna punkt är bifallen af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet,
men återremitterad al öfriga två Riks-Stånd, i följd af det enahanda beslut, som
af dem fattats, beträffande frågan om Under-styrelsens upphörande; varande någon
erinran emot uppställningen af det föreslagna stadgandet icke gjord.
Yid sådant förhållande får Utskottet förnya det i 4:de punkten framlagda
förslag till motsvarighet af ofvannämnda 31 § i reglementet, så lydande:
l:o.
Göromålen inom Banko-verket äro fördelade på följande
kontor, nemligen:
a) Kassa-kontoret, hvartill hänföres:
l:o vården af Bankens behållningar:
i ädla metaller,
i sedlar och
i kopparmynt:
2:o insättningar,
3:o uttagningar,
4:o myntvexling,
5:o redovisning för kontorets dagliga verksamhet i berörda
hänseenden;
Bih. till B. St. Prot. 1862 1863. 6 Sami. 1 A/d. 28 Höft.
2
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 65.
b) Depositions-kontoret, som emottager insättningar å såväl
Bankens egna, som allmänna verks och inrättningars, bolags
och enskildes räkningar, dessa insättningar, vid anfordran, utgifver
och för det hela redovisar;
c) Sedel-Jcontoret, dit allt hänföres, som angår nya sedlars tillverkning
samt obrukbara sedlars inlösen och annullering med all
i samband dermed erforderlig redovisnings- och arbetsåtgärd;
d) Räkenskaps-kontoret, hvilket redovisar för Bankens utlåningar
till Staten och allmänna inrättningar, besörjer utredningen
af upphörda lånegrenar, bokför Bankens samtliga tillgångar
och skulder, inkomster och utgifter af alla slag och
upprättar Bankens generela bokslut;
e) Diskont-kontoret, inom hvilket handläggas alla de tjenstegöromål,
som härflyta af diskontrörelson samt upp- och afskrifnings-
och depositrörelsen mot ränta;
f) Revisions- och Ekonomi-kontoret, som besörjer kontroll- och
moträkning samt förrättar granskningen af fullt färdig räkenskap,
ej blott till siffran, utan äfven medelst undersökning om
anordningars och verkst ällighetsåtgärders enlighet med gifna
föreskrifter, hvarjemte Bankens ekonomiska ärenden af detta
kontor ombesörjas.
Hvartdera af dessa kontor står under en af Fullmägtige
dertill förordnad Chef.
g) Fullmägtiges Expedition;
h) Advokatfiskal- eller Ombudsmans-expeditionen.
För ofvan upptagna kontor och expeditioner skola nya
instruktioner upprättas och vid nästkommande riksdag till
Banko-Utskottets pröfning och fastställelse öfverlemnas; Fullmägtige
likväl förbehållet att låta under mellantiden samma
instruktioner tillämpa i alla med föreskrifterna i detta reglemente
öfverensstämmande delar.
Beträffande punkten 8:0, som är vorden bifallen af Borgare-Ståndet samt
återförvisad af Preste- och Bonde-Stånden, har Ridderskapet och Adeln beslutat,
att en dol af deri förekommande mom. 1 skall erhålla denna lydelse: “Tredje graden:
Kamererare, Fjerde graden: Kommissarier, Banko-sekreteraren och Advokatfiskalen
eller Ombudsmannen.“
Förändringen består således deri, att Advokat-fiskalen eller Ombudsmannen,
af Utskottet hänförd till 3:dje graden, upptagits af Ridderskapet och Adeln i 4:de
graden, hvarom yrkande jemväl skett inom Preste-Ståndét, hvarest den åsigt dessutom
af en och annan ledamot uttalats, att Kassörerne böra bibehållas i den
tjenstcgrad, hvartill de nu höra, eller 3:dje graden.
Efter hvad Utskottet inkemtat, hafva göromålon för Bankens Advokatfiskal
redan betydligen förminskats och för den händelse Bankens fordringar mot
pant af fast egendom på landet komma att öfverlåtas till allmänna hypotkeksbanken,
bör Advokat-fiskals-befattningen kunna indragas och dertill hörande
göromål öfverflyttas till Ombudsmannen, som, nu anställd vid Banko-diskontverket,
aldrig tillhört annan än 3:dje tjeustegradon och icke lämpligen kan till
högre tjenstegrad hänföras, enär honom åligger, jemte annat, att vara Sekreterare
och Notarie hos Diskont-styrelsen samt att ställa sig till efterrättelse de före
-
Banlco-Utskottets Utlåtande N:o 65.
3
skrifter, sorn meddelas af hans närmaste förmän, de i nämnda styrelse deltagande
Kommissarier, hvilka, såsom tjenstemän i Banken, tillhöra 4:de graden. Den föreslagna
förändringen att hänföra Advokat-tiskalen till 3:dje graden verkar ieke på
närvarande innehafvaren af Advokat-fisbals-tjensten, som bibehåller sin tur inom
högsta graden; men om, vid bemälde innehafvares afgång, den nuvarande Ombudsmannen
kommer att öfvertaga dennes göromål och lämpligen anses böra benämnas
Advokat-fiskal; så förefinnes lika litet härutinnan, som i den omständigheten, att
han är skyldig att åtala sina förmän, ringaste anledning för hans upptagande i en
tjenstegrad, hvari Advokat-fiskalon i Banken icke bort uppflyttas; och Utskottet
finner sig alltså böra, med inbjudning till Ridderskapet och Adeln att frångå sitt
i denna fråga fattade beslut, ånyo underställa Rikets Ständers bepröfvande förslaget
i punkten 8:0 oförändradt, helst, hvad angår Kassörerne, Utskottets framställning
derom bifallits af två Riks-Stånd och lemnats utan all anmärkning af
Bonde-Ståndet; hemställande Utskottet att, i stället för 35 § i reglementet, må
inflyta detta stadgande:
2;o.
Mom. 1. Tjenstegraderna inom Banko-verket äro fyra, nemligen:
Första graden: Kontorsskrifvare, Kassaskrifvare och Kanslister.
Andra graden: Bokhållare, Revisorer, Kassörer, Notarier,
Registratorer och Aktuarie.
Tredje graden: Kamererare och Advokal-fiskal eller Om
budsman.
Fjerde graden: Kommissarier och Banko-sekreteraren.
Mom. 2. Såväl tjenstemäns som konstidkares och vaktbetjentes
antal, äfvensom tjenstemännens fördelning på Bankens
kontor och expeditioner kommer att slutligen bestämmas, sedan
nya instruktioner för berörda kontor och expeditioner
blifvit upprättade, tillämpade och af Banko-Utskottet fastställda.
Utskottet har i ett sammanhang behandlat punkterna 9:o, angående tiden
för tillträdandet af de förhöjda lönerna i de tre lägsta tjenstegraderna, samt 12:o,
innefattande förslag till aflöningsstat.
Den förra af dessa punkter är bifallen af Borgare-Ståndet, med följande
tillägg: “hvarjemte Fullmägtige äro oförhindrade att tillägga de nuvarande Kassörerne
tillökning i missräkningspenningar“, hvaremot öfriga Riks-Stånd återförvisat
punkten, dock utan någon dervid gjord anmärkning.
Sednare punkten är jemväl bifallen af Borgare-Ståndet och återförvisad af
öfriga Riks-Stånd; varande inom Ridderskapet och Adeln uttalad den åsigt, att
billigheten syntes tala derför att nuvarande Kassörer må komma i åtnjutande af
samma löneförhöjning, som blifvit föreslagen för öfrige tjenstemän i tredje graden;
hvaremot Preste- och Bonde-Ståndens återremisser föranledts af de beslut, som
vid föregående punkter i betänkandet blifvit fattade.
I följd af Rikets Ständers förordnande dels att Diskont-styrelsens sammansättning
skall bibehållas oförändrad och dels att i samma föreskrift af reglementet,
som berättigar Fullmägtige att inom sig utse en deputerad för tillsynen öfver
göromålen inom Verket, inrymma tillåtelsen för Fullmägtige att bestämma arfvodet
för bemälde deputerad, erfordras en här nedan jemväl iakttagen jemkning
i den föreslagna staten. Utskottet har väl för öfrigt, i anledning af BorgareStåndets
beslut vid punkten 9:o och återremisserna af punkten 12:o tagit i förnyadt
öfvervägande frågan derom, huruvida nuvarande Kassörer böra tilläggas ena
-
4
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 65.
handa förmån, som för öfrige tjenstemän inom kamererare-graden blifvit ifrågasatt,
eller att efter vissa års tjenstgöring komma i åtnjutande af förhöjd lön; men som,
derest Rikets Ständer bifalla att missräkningspenningarne bestämmas för hvarje
Kassör till 2,000 R:dr, nuvarande Kassörer kunna, genom erhållande tillökning i
de för dem nu utgående missräkningspenningar, undfå lika stor löneinkomst, som
högst lönade Kassörer, enligt nya staten, komma att uppbära; anser Utskottet
skäl ej vara för handen att för nuvarande Kassörer tillfälle må beredas att komma
i åtnjutande af förhöjd lön efter vissa års tjenstgöring, enär derigenom Kassörerne,
om än för bestridandet af befattningarne alldeles olämplige, qvarstå dervid, för att
komma i åtnjutande af högsta lön inom graden; likväl och som Fullmägtige,
utan att särskildt stadgande derom meddelas, möjligen må anses icke vara berättigade
att, innan tjenster och göromål blifvit ordnade och den nya aflöningsstaten
kan i sin helhet tillämpas, tilldela nuvarande Kassörer den förhöjning i missräkningspenningar,
hvarigenom desse Kassörer komma i åtnjutande af den löne
inkomst,
som skulle hafva tillfallit dom, om do varit till lönförhöjning berättigade
eller tillhört en lägre tjenstegrad; har Utskottet, med ledning af Borgare-Ståndets
beslut, något jemkat förslaget i 9:de punkten samt tillstyrker, dels att motsvarigheten
till 36 och 91 §§ i reglementet må erhålla denna lydelse:
3:0.
Morn. 1. Löneförmånerna äro å löuestat:
Första tjenstegraden.
Kontorsskrifvare, Kassaskrifvare och Kanslister:
de yngre, hvardera R:dr 1,000: —
de äldste, „
„ 1,500: —
Till de äldste hänföres halfva antalet samt den öfver
skjutande,
derest hela antalet är ojemnt.
Andra tjenstegraden.
Bokhållare, Revisorer, Kassörer, Notarier,j Registratorer och
Aktuarie:
de, som tjenat i graden kortare tid än 5 år och alla, som
innehafva befattning utom Verket, hvardera . R:dr 2,000: —
de, som tjenat i graden 5 år och deröfver
till 10 år, hvardera  „ 2,500: —
de, som tjenat i graden 10 år och deröfver,
hvardera  „ 3,000: —
Tredje tjenstegraden.
Kamererare, Advokatfiskal eller Ombudsman:
de, som tjenat i graden kortare tid än 5 år och alla, som
innehafva befattning utom Verket, hvardera . R:dr 3,000: —
de, som tjenat i graden 5 år och deröfver
till 10 år, hvardera  „ 3,500: —
de, som tjenat i graden 10 år och deröfver,
hvardera  „ 4,000: —
Fjerde tjenstegraden.
Kommissarier: de yngre, hvardera R:dr 4,000: —
de äldste och Banko-sekreteraren, hvardera „ 4,400: —
Banko-Utslcottets Utlåtande N:o 65.
5
(Till de äldste Kommissarierne hänföres halfva antalet samt
den öfverskjutande, derest Kommissariernes hela antal är ojemnt.)
Konstidkare.
Tryckeri-föreståndare 1 . . , „ „ _ ,
Förste sedeltryckare '■ uPPbäril sina löner från Bankens inAndre
d:o | dragningsstat.
Förvaltaren vid Tumba bruk (uppbär sin lön på brukets stat).
Ölvervaktmästaren, tillika Brandmästare, lön . R:dr 800: —
(Jemte fria husrum och nödig vedbrand.)
Vaktbetjening:
Vaktmästare: de yngre, hvardera R:dr 600: —
„ de äldste, „
700: —
(Till de äldste Vaktmästarne hänföres halfva antalet samt
den öfverskjutande, derest Vaktmästarues hela antal är ojemnt.)
och å Ar/vodesstat.
Tj enstgöringspenni ngar:
till Tjenstemännen i första tj enstegraden, hvardera
„ d:o i andra d:o „
„ d:o i tredje d:o „
„ d:o i fjerde d:o „
„ Vaktmästare med 600 R:drs lön
„ .. d:o med 700 „ „ „
„ Ofvervaktmästaren i hans egenskap tillika af
Brandmästare
Missräkning spenningar till
Kassörerne, hvardera R:dr 2,000: —
Vårdarne af dagvexlingskassan, i händelse denna
kassa kommer att bibehållas, hvardera . . . „ 300: —
Arfvoden till
Extrakt arbeten och extra-ordinarie tjenstemän R:dr 4,000: —
Registratorn i Diskont-kontoret „ 450: —
Notarien vid Banko-fulhnägtiges expedition för
bestridande af kanslistgöromålen „ 1,000: —
Kontors-cheferne, hvardera „ 600: —
Braudchefen, så länge denna befattning anses
fortfarande behöflig n 400: —
Diskont-styrelsens ledamöter, utom Kommissarierne,
hvardera
750: —
Garde des Médailles „ 300: —
Mom. 2. Vid reglering af tjenstemanua- och vaktbetjeniugspersonalen
böra Fullmägtige tillse, att sammanräknade
beloppet af de för Bankens och Banko-diskontverkets förvaltning
på det hela, enligt nu gällande stat, utgående löner, arfvoden,
anslag och missräkningspenningar ej må öfverskridas,
R:dr 150: —
w
300: —
y
450: —
n
600: —
r>
50: —
75: —
55
450: -
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 65.
dock får under tiden, intilldess denna reglering hunnit träda
i verket, utöfver nämnda stat användas en summa, motsvarande
nu beviljade förhöjningar i löner, arfvoden och missräkningspenningar;
4:o.
att, i öfverensstämmelse med de i förestående punkt utstakade
grunder, lönförhöjning må från och med ingången af år 1864
tilläggas Bankens ordinarie tjenstemän i de tre lägsta graderna,
med Fullmägtige förbehållen rätt att kunna samtidigt tillägga
Bankens nuvarande Kassörer förhöjda missräkningspenningar.
Ridderskapet och Adeln samt Preste- och Borgare-Stånden hafva bifallit
Utskottets hemställan i 15:de punkten, hvilken blifvit återremitterad af BondeStåndet;
dock har Preste-Ståndet i denna punkt vidtagit den ändring, att de på
Usta och 2:dra raderna förekommande orden: ui någondera af de i punkten 8 uppräknade
tjenstegrader“ utbytts mot orden: “i någon af tjenstegraderna inom Bankoverket.
“
Med iakttagande af denna, af Utskottet ändamålsenlig ansedda ändring,
skulle den af tre Riks-Stånd i öfrigt gillade motsvarighet till 41 § i reglementet
komma att lyda, som följer:
5:o.
Före återbesättande af uppkommen ledighet i någon af
tj enstegraderna inom Banko-verket skall sådant tillkännagifvas
genom anslag å lämpligt ställe inom Banken och genom kungörelse
i officiela tidningarne.
Ansökningstiden beräknas till tretio dagar från ledighetens
kungörande.
Af Fullmägtige beror att ny ansökningstid utsätta, derest,
inom den först bestämda tiden, fullt skicklig och lämplig sökande
sig icke anmält.
För 42 § i reglementet hade Utskottet föreslagit förändrad lydelse genom
16:de punkten, hvilken är bifallen af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet,
men återremitterad af Preste-Ståndet, inom hvilket det yrkande är vordet framstäldt,
att föreskriften borde ställas i närmare öfverensstämmelse med stadgandet
i 42 §, hvilken Bonde-Ståndet, med alslag å 16:de punkten, ansett böra bibehållas.
Som två Riks-Stånd gillat Utskottets förslag och de inom Preste-Ståndet
mot detsamma gjorda anmärkningar hufvudsakligen förfallit, sedan Rikets Ständer
förordnat att för anställningen i Bankens tjenst nuvarande fordringar skola bibehållas;
får Utskottet, med inbjudning till Bonde-Ståndet att frångå sitt rörande
16:de punkten fattade beslut, förnya sin hemställan derom, att den föreskrift, som
skall motsvara 42 § i reglementet, må erhålla denna uppställning:
6:o.
Mom. 1. För kompetente sökande anses:
a) till tjensterna i lista, 2:dra och 3:dje graderna: tjenste
männen
inom samma och nästföregående grader samt extra
ordinarie tjenstemän; dock att, för erhållande af befordran till
advokat-fiskals- eller ombudsmans-befattning samt till kanslisttjenst
i Advokat-fiskals- eller Ombudsmans-expeditionen, fordras
6
och dels
Banko-Utslcottets Utlåtande N:o 65.
7
att hafva undergått examen för inträdes vinnande i rikets
rättegångsverk; och
b) till Kommissarie- samt Banko-Sekreterare-befattningarne:
samtlige ordinarie tjenstemän inom Yerket.
Mom. 2. Sökande till kommissarie-befattning skall skriftligen
förbinda sig att ställa Banken vederhäftig borgen eller
annan säkerhet för den uppbörds-ansvarighet, som, till belopp,
hvilket Fullmägtige hafva att bestämma, kan komma att honom
afförd ras.
Af Under-styrelsens upphörande följer, att lata och 2:dra punkterna af
53 § skola uteslutas; och Utskottet hemställer alltså, att den nämnda § motsvarande
25:te punkten, af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet redan bifallen,
men ar öfriga Riks-Stånd återförvisad, må uppställas sålunda:
7:0.
Don som ej åtnöjes med Fullmägtiges beslut i befordringsmål,
vare berättigad att sig deröfver besvära hos nästblifvande
Banko-Utskott eller, emellan riksdagarno, hos Revisionen af
Bånko-verket; skolande, vid talans förlust, ett sådant missnöje
hos Fullmägtige anmälas inom 11 dagar efter det beslutet
blifvit anslaget, samt besvären till Fullmägtiges expedition
inlemnäs, i förra fallet, sist å den dag, Rikets Ständers sammankomst
inträffar, och i sednare fallet, eller vid Bankorevision,
sist 14 dagar före Rikets Ständers Revisorers sammanträdande,
alli före kl. 12 å dagen.
Men är Fullmägtiges beslut i så beskaffadt mål meddeladt
sednare, än 14 dagar före utgången af den sålunda bestämda
tiden, böra besvären till Banko-Utskottet eller Revisorer omedelbart
ingifvas, innan klockan 12 å 14:de dagen efter det
klaganden af Fullmägtiges beslut erhållit del, den oräknad,
De i åtskilliga punkter af Betänkandet N:o 44 dels vidtagna och dels nu
föreslagna förändringar inverka icke på uppställningen af det öfvergångs-stadgande,
hvartill Utskottet afgaf förslag i 36:te punkten, som redan är bifallet af BorgareStåndet,
och Utskottet tillstyrker, såsom följd häraf, att berörda stadgande må
godkännas, så lydande:
8:o.
De i Banko-reglementet af den 30 Oktober 1860 under
l:sta, 2:dra och 3:dje artiklarne intagna föreskrifter, angående
Banko-verkets indelning, under-styrelsen, embete- och tjenstemännens
ansvarighet, indelning och löneförmåner, med de här
ofvan i afseende å de sistnämnda föreslagna undantag, kassaskrifvares,
extra ordinarie tjensternäns och vaktbetjentes antagning,
qvartals-undersökningar, vikariats-förordnanden, tjenstemäns
och hetjentes förseelser samt ordningen för besvärs
anförande i hvarjehanda mål, skola tillämpas intilldess tjenster
och göromål blifvit ordnade i öfverensstämmelse med Rikets
Ständers vid innevarande riksdag meddelade förordnanden.
Stockholm den 5 Oktober 1863.
8
Banko-Utskottets Memorial N:o 66.
HT:0 tift
Ank. till Exp.-Utsk. den 5 Okt. 1863, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af erliollen åter remiss af Memorialet N:o 6 i.
Berörda Memorial N:o 61 är, enligt protokolls-utdrag af den 29 och 30
nästlidne September, i sin helhet bifallet af Ridderskapet och Adeln samt BondeStåndet,
och har Preste-Ståndet likaledes gillat samma memorial, dock med erinran
vid punkten 3:o om rättelse af det tryckfel, hvarigenom, å sidan 8, raden 8
nedifrån, ordet “Lånekontor11 i ll:te momentet influtit i stället för “Lånekontors“,
och med den ändring i punkten 8:o, mom. 2, att efter ordet “fordringar“ tillädes
orden: “i afseende på hvilka blifvit af Rikets Ständer särskildt föreskrifvetvarande
af Borgare-Ståndet memorialet godkändt utom hvad angår nyssberörda punkt och
moment, som återremitterats, för att ändras i den af Preste-Ståndet beslutade
syftning.
Den anmärkta rättelsen vid punkten 3:o skall blifva iakttagen vid Bankoreglementets
sammanfattning, och ehuru två Riks-Stånd gillat Utskottets förslag
till uppställning af 2:dra mom. i 8:de punkten; likväl och som föreskriften, med
iakttagande af det utaf Preste-Ståndet beslutade tillägg, bör erhålla mera tydlighet,
hemställer Utskottet, att omförmälda moment må undfå denna lydelse:
Diskont- och Lånekontors-styrelserne berättigas att, efter
noggrann pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt fall,
bevilja de Kontorens gäldenärer, som till borgenärers förnöjande
sin egendom aft.rädt, ackord vid liqviden af sina
skulder till Kontoren, men ega för öfrigt icke, med undantag
dock hvad angår vissa, inom linien förda, fordringar, i afseende
på hvilka blifvit af Rikets Ständer särskildt föreskrifvet,
att å diskontlån efterskänka något af hvad, enligt gifna föreskrifter
och gällande författningar, bör erläggas, utan skola
alla frågor om eftergifter underställas nästblifvande Bankoutskott
till afgörande i den ordning, instruktionen för detta
Utskott stadgar.
Stockholm den 5 Oktober 1863.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1863.
Banko-Utskottets Memorial JW 67.
1
JW 67.
Ank. till Exp.-Utsk. den 5 Okt. 1863, kl. 2 e. m.
Memorial, med förslag till Instruktion för Rikets Ständers Revisorer
öfver Banko-verket.
För att bringa den af Rikets Ständer vid sednaste riksdag fastställda Instruktion
för deras Revisorer öfver Banko-verket i öfverensstämmelse med de vid innevarande
riksdag rörande detta verk i åtskilliga delar fattade beslut, har Utskottet
granskat berörda instruktion, och får härmed afgifva förslag till de ändringar
deri, som funnits erforderliga.
Föreskriften i instruktionens 2:dra §, angående de berättelser, Revisorerne
ega att, vid deras första sammanträde, af Banko-fullmägtige emottaga, bör uppställas
i enlighet med den af Rikets Ständer godkända 3:dje punkten af Utskottets
Memorial N:o 55.
Det har hitintills, jemlikt gällande instruktion, tillkommit de af Rikets Ständer
särskildt förordnade Revisorer öfver Banko-diskontverket i Stockholm att bestämma
hvilka vid detta verk utgifna lån skola, såsom osäkra, inom linien föras;
men då Rikets Ständer beslutat, att Banko-diskontverket i Stockholm skall förvandlas
till en afdelning af Banken, under benämning af Diskont-kontoret, samt att, på
sätt Utskottet i dess Utlåtande N:o 51 föreslagit, granskningen af detta kontors förvaltning
och räkenskaper för nästinstundande och derpå följande år må, intilldess
annorlunda kan varda förordnad!, verkställas af Rikets Ständers år 1865 och följande
åren sammanträdande Revisorer öfver Stats-, Banko-och Riksgälds-verken; så
bör bestämmandet af hvilka lån skola såsom osäkra inom linien föras, upptagas
bland de åligganden, som i 3:dje § punkt, a) af instruktionen för bemälde Revisorer
äro uppräknade. Tillämpningen af detta stadgande kan likväl icke ega rum
förrän vid revisionen af 1864 års förvaltning, som år 1865 skall förrättas, enär
Banko-diskontverkcts förvaltning under nu löpande år kommer att i hittills vanlig
ordning af särskilda Revisorer under nästa år granskas.
Då Diskont-kontoret äfven hädanefter, liksom hittills, skall förvaltas af en
särskild styrelse, sammansatt pä enahanda sätt, som den nuvarande Diskont-direk
Bih.
till R. St. Prot. 1862 & 1863 6 Samt. 1 Afd. 2.9 Häft.
2
Banko-Utskottets Memorial j\b' 61.
tionen, nemligen af ledamöter, valde dels bland Fullmägtige dels äfven utom dem,
samt af de i kontoret anställde Bankens Kommissarier, så bör den i punkten b) af
nyssberörda 3:dje § Revisorerne ålagda tillsyn, hururuvida så väl Fullmägtige, som
Bankens samtlige embets- och tjenstemän, ställt sig de för detta verk gällande lagar,
ordningar och reglementen till efterrättelse, samt behörigen iakttagit och vårdat
hvad dem för öfrigt ålegat eller varit anförtrodt, utsträckas äfven till ledamöterna
af Diskont-kontorets styrelse, och Utskottet har derföre infört ett tillägg härom
såväl i nämnda punkt, som i punkten d) af samma g.
Jemlikt sednare punkten i 7:de § af instruktionen skola af Revisorernes berättelse
två exemplar utskrifvas, af Revisorerne undertecknas samt aflemnas, det
ena under försegling till Riddarhus-arkivet och det andra till Banko-fullmägtige
för att befordras till trycket och, så fort sig göra låter, till allmänhetens kännedom
med officiela tidningarne utdelas. I den för Rikets Ständers Revisorer vid granskningen
af Riksgälds-kontorets tillstånd och förvaltning gällande instruktion är deremot
icke föreskrifvet att särskildt exemplar af berättelsen skall utskrifvas, för att
till Riddarhus-arkivet öfverlemnas: och ett sådant berättelse-exemplar synes äfven
hvad revisionen af Banko-verket angår kunna undvaras, så mycket heldre, som Fullmägtige
i Banken, liksom fallet är med Fullmägtige i Riksgälds-kontoret, kunde få
sig älagdt att till Rikets Ständer öfverlemna det af Revisorerne undertecknade
exemplar af berättelsen, hvilket Revisorerne skola tillställa Fullmägtige. Utskottet
anser således att 7 § af instruktionen för Revisorerne öfver Banko-verket må undfå
enahanda lydelse, som motsvarande § 5 i instruktionen för Revisorerne öfver
Riksgälds-verket, hvilken äfven i öfriga delar är fullständigare, än anförda § i förstnämnda
instruktion.
Som Rikets Ständer godkänt de af Sammansatta Stats- och Banko-Utskottet
i Utlåtandet N:o 41, under punkterna 2:o) och 3:o), gjorda framställningar dels att
någon resekostnadsersättning icke må till Revisor utbetalas, om han, i följd af annat
allmänt uppdrag, under den tid revisionen pågår, vistas å revisionsorten samt
för sådant uppdrag åtnjuter dylik ersättning; och dels att, då revision af Statsverkets
samt Bankens och Riksgälds-kontorets tillstånd, styrelse och förvaltning eger
rum under pågående riksdag, de ledamöter af revisionen, som tillika utöfva riksdagsmannakallet,
icke må vara berättigade att i egenskap af Revisorer åtnjuta arfvode;
så hafva dessa bestämmelser blifvit införda i instruktionens 8 §.
Med tillkännagivande att Utskottet anser öfriga delar af instruktionen böra
blifva oförändrade, får Utskottet framlägga följande förslag till:
Instruktion för Rikets Ständers Revisorer öfver Banko-verket.
§ i.
Revisorerne, utsedde och förordnade på det sätt och till det antal, Riksdagsordningen
uti 68 och 70 Sjg stadgar, skola a den i förstberörda § bestämda tid i
Banken sammanträda och styrka sin behörighet att i revisionsförrättningen deltaga.
§ 2.
Revisorerne ega att, vid deras första sammanträde, emottaga följande berättelser,
nemligen:
Banko-Utskottets Memorial J\s' 67.
3
l:o) af Banko-fullmägtige, dels om Bankens tillstånd, rörelse och förvaltning
i sin helhet och dels angående Tumba pappersbruk; samt
2:o) af Styrelsen öfver Diskont- och Lånekontoren. om dessa Diskontinrättningars
rörelse och förvaltning.
8 3.
Revisorerne åligger:
a) att granska Banko-verkets tillstånd i alla dess delar, och huru detsamma,
efter den tid, som sednast församlade Banko-Utskotts eller Revisorers granskning
omfattat, blifvit styrdt och förvaltadt samt att bestämma hvilka lån skola, såsom
osäkra, inom linien föras;
b) att härvid noga tillse, huruvida sä väl Fullmägtige och öfrige Styrelseledamöter,
som Bankens samtlige embets- och tjenstemän ställt sig de för detta verk
gällande lagar, ordningar och reglementen till efterrättelse, samt behörigen iakttagit
och vårdat hvad dem för öfrigt ålegat eller varit anförtrodt:
c) att, derest något skulle finnas vara försummadt eller eljest kräfva rättelse,
härå fästa Fullmägtiges uppmärksamhet och derjemte hos Rikets Ständer förhållandet
anmäla samt föreslå de åtgärder, som, till vinnande af behörig verkställighet,
eller rättelse härutinnan, böra vidtagas;
d) att dessutom till laga beifran af vederbörande befordra sä beskaffade förseelser
af Fullmägtige, öfrige Styrelse-ledamöter eller Bankens embets- och tjenstemän,
att Revisorerne anse åtal i anledning deraf böra ofördröjligen anställas;
e) att öfver sådana frågor, derom Fullmägtige kunna vilja med Revisorerne
rådgöra, sina åsigter och utlåtanden Fullmägtige meddela;
f) att pröfva och afgöra besvär, som af Bankens embets-och tjenstemän eller
betjente blifvit i befordrings- eller andra, dem rörande, mål hos Revisorerne i föreskrifven
ordning anförda; dock kan, genom Revisorernes i följd häraf fattade beslut,
någon befordran icke återgå; och
g) att, om anledning dertill skulle förefinnas, äfven utan anförda klagomål
göra erinringar vid åtgärder och beslut, som i frågor rörande tillsättning af tjenster,
löner eller pensioner blifvit af vederbörande vidtagna.
§ 4.
För öfrigt skola Revisorerne vid deras förrättning noggrannt iakttaga hvad så
väl Riksdags-ordningen i afseende å dem innehåller, som den för Banko-fullmägtige
utfärdade ansvarighetslag stadgar och förmår; börande Revisorerne doldt och förtegadt
hålla hvad som rörer enskilde personers förhållanden till Banken, eller för
öfrigt, i afseende å detta verks förvaltning, enligt Rikets Ständers beslut, tyst
vara bör.
§ 5.
Revisorerne vare det förbjudet att, med undantag af de i 8 och 9 §§ af denna
instruktion omförmälda arfvoden och ersättningar, ingå i någon slags disposition af
Bankens medel, under hvad titel eller till hvad behof det vara må. Revisorerne
4
Banko-Utskottets Memorial JVst 67.
ega icke heller att på annat sätt, än i ofvanstående 3 g stadgadt är, befatta sig
med befordringsärenden eller frågor om tillsättning af tjenster, löner eller pensioner.
§ 6.
Till befordrande af revisionsförrättningens skyndsammare gång kunna Revisorerne
sammanträda på afdelningar för ärendenas beredning, men alta frågor om anmärkningar
eller anmälanden skola slutligen in pleno föredragas och afgöras. Uppstå
vid öfverläggningarne skiljaktiga meningar, skola Revisorerne till protokollet afgifva
sina röster, hvilka, enligt Riksdags-ordningens 66 §, beräknas per capita,
med afgörande röst för Ordföranden, då rösterna äro lika; hvarje Ledamot dess
reservationsrätt dock förbehållen.
§ 7.
Efter fulländad revisionsförrättning böra Revisorerne, öfver hvad dervid förekommit,
till Rikets näst sammanträdande Ständer afgifva utförlig berättelse, som
tillika skall innehålla upplysning om Bankens ställning, samt huruvida något emot
detta verks förvaltning varit att erinra; börande denna berättelse, sedan den blifvit
af Revisorerne underskrifven, tillställas Banko-fullmägtige, hvilka ofördröjligen
låta till trycket befordra och sedermera med allmänna tidningarne utdala densamma,
jemte de upplysningar, som af deruti anmärkta förhållanden möjligtvis kunna
påkallas; hvarförutan berättelsen, med tillhörande bilagor, skall af Fullmägtige, vid
derpå följande riksdags början, till Rikets Ständer öfverlemnas, äfvensom tryckta
exemplar deraf Rikets Ständers näst sammanträdande Revisorer tilldelas.
§ b.
Hvarje Revisor bestås skjuts efter två hästar från sitt hemvist till Stockholm
och åter, samt derjemte traktamente af Sex R:dr R:mt om dagen under så väl sjelfva
revisionsförrättningen som fram- och återresan, efter beräkning af åtta mii för
hvarje resedag, och med iakttagande att, derest miltalet icke jemnt motsvarar resedagarne,
må för öfverskottet, så vida det uppgår till minst en mil, ytterligare beräknas
en dags traktamente; men resekostnadsersättning tillkommer icke Revisor,
som, i följd af annat allmänt uppdrag, under den tid revisionen pågår, vistas å revisionsorten
samt för sådant uppdrag åtnjuter dylik ersättning; och traktamente
utbetalas ej till Revisor, som tillika utöfvar riksdagsmannakallet; kommande hädanefter,
likasom hittills, halfva beloppet af utgående traktamenten och resekostnader
att af Banken godtgöras.
§ 9.
Lämpliga arfvoden åt den i och för revisionsförrättningen vid Banko-verket
anställda kansli- och vaktbetjening ega Revisorerne att, i mån af arbetets vidd
och beskaffenhet, bestämma, samt anordnandet deraf åt Fullmägtige uppdraga.
Under förutsättning att Rikets Ständer godkänna detta förslag till instruktion,
hemställer Utskottet,
11 anko-Utskottets Memorial JYs' 68.
5
att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att samma instruktion varder genom nådig kungörelse
till allmän kännedom meddelad.
Stockholm den 5 Oktober 1863.
JW 68.
Ank. till Exp.-Utsk. den 5 Okt. 1863, kl. 2 e. m.
Memorial, med förslag lill Instruktion för Rikeis Ständers Revisorer
öfver Låne-kontoren i orterna.
I följd af Rikets Ständers vid denna riksdag fattade beslut, att Banko-diskontverket
i Stockholm skall förvandlas till en afdelning af Rikets Ständers Bank,
under namn af Diskont-kontoret, samt att granskningen af detta kontors förvaltning
och räkenskaper för näst instundande och derpå följande år, skall, intilldess annorlunda
kan varda förordnadt, verkställas af Rikets Ständers år 1865 och följande
åren sammanträdande Revisorer öfver Stats-, Banko- och Riksgälds-verken, kommer
den för Rikets Ständers Revisorer öfver Banko-diskontverket i Stockholm samt
Låne-kontoren i orterna nu gällande instruktion att, i hvad den angår förstnämnda
verk, tillämpas endast för den revision af Banko-diskontverkets räkenskaper, som
för det nu löpande året skall verkställas. Deremot erfordras fortfarande dylik instruktion
för granskningen af Låne-kontoren i orterna; och Utskottet har, vid granskning
af den nu gällande, nyss omförinälda instruktionen, funnit densamma kunna bibehållas
oförändrad, med undantag allenast dels af sådana redaktionsförändringar, som
följa deraf, att instruktionen skall tillämpas endast pä Låne-kontoren, samt att uttrycken
”Direktion” och ”Direktörer”, enligt Rikets Ständers förut fattade beslut,
skola utbytas mot ”Styrelse” och ”Styrelse-ledamöter”, dels deraf att Utskottet, sedan
Rikets Ständer genom bifall till Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets i
fråga om Revisorerne af Stats-, Banko- och Riksgäldsverken gjorda framställningar
i punkterna 2:o) och 3:o) af dess Utlåtande N:o 41, beslutat att någon resekostnadsersättning
icke må till Revisor utbetalas, om han, i följd af annat allmänt uppdrag,
under den tid revisionen pågår, vistas å revisionsorten samt för sådant uppdrag
åtnjuter dylik ersättning, och att traktamente ej skall få åtnjutas af Revisor,
som tillika utöfvar riksdagsmannakallet, ansett dessa stadganden böra gälla äfven
6
Banko-Utskottets Memorial JW 68.
beträffande Revisorerne öfver Låne-kontoren; hvarföre Utskottet infört ett tillägg
härom i § 7 af följande, till Rikets Ständers pröfning härmed öfverlemnade förslag till
Instruktion för Rikets Ständers Revisorer öfver Låne-kontoren i orterna,
§ i.
Revisorerne sammanträda årligen uti Låne-kontoren i Göteborg och Malmö
första helgfria dag i Mars månad samt i Wisby första helgfria dag i Juni månad.
Revisions-arbetet bör vara verkstäldt och afslutadt i de två förstnämnda Lånekontoren
inom en månad, samt i det sistnämnda inom åtta dagar.
§ 2.
Revisorerne skola taga noggrann kännedom om Läne-kontorets styrelse och
förvaltning samt granska det föregående årets afslutade räkenskaper, kassabehållning,
handlingar och lånedokument, dervid sorgfälligt tillses: att lånen blifvit inom fastställda
tider antingen till fullo betalda, eller, med erläggande af föreskrifna kapital-ajbetalningar,
omsatta; att förskotts- och öfverräntor, rigtigt beräknade, kommit Lånekontoret
till godo: att lagsökningsärendena blifvit med all erforderlig skyndsamhet
och nit handlagda och bedrifna, samt Läne-kontorets rätt och bästa, genom nödiga
bevakningars anställande, med noggrannhet iakttagna. Revisorerne tillkommer älven
att bestämma, hvilka lån skola, såsom osäkra, inom linien föras, samt afgifva
yttrande angående de fordringar, som af Kontorens Styrelser hos Banko-Utskottet
föreslås till afskrifning.
§ 3.
Finna Revisorerne under förrättningen sådana förseelser eller afvikelser
från gifna föreskrifter vara begångna, antingen af Styrelsen eller af Låne-kontorets
tjenstemän och betjening, att åtal derå följa bör, ega Revisorerne, i förra fallet att
derom omedelbart hes vederbörande göra anmälan, och, i sednare fallet, att mot
den eller de felaktige åtal anbefalla.
§ 4.
I öfverensstämmelse med Rikets Ständers beslut böra Revisorerne tyst. och
förtegadt hålla hvad som rörer enskilde personers förhållanden till Låne-kontoret.
Revisorerne vare derjemte förbjudet att ingå i någon slags disposition af Lånekontorets
medel, under hvad titel och till hvad behof det vara må, utöfver de anordningar,
som här nedan i 7 och 8 §§ omnämnas.
§ 5.
Vid förrättningens slut meddela Revisorerne, om anmärkning ej förekommit,
Styrelsen decharge, hvilken dock kommer att till Banko-fullmägtiges godkännande
Banko-Utskottets Memorial .jfyfi ffS.
7
öfverlämnäs, samt låta författa och Banko-fullmägtige tillställa berättelse öfver det
verkställda revisionsarbetet och Låne-kontorets dervid befunna ställning, åtföljd af
alla dit hörande protokoll, för att, genom Banko-fullmägtige, aflemnas till Rikets
Ständers Revisorers öfver Stats-, Banko- och Riksgälds-verken närmare granskning.
§ 6.
De för året utsedde Revisorer kunna ock när sorn helst under årets lopp
anställa revision, i hvilket afseende de äro berättigade att på stället taga kännedom
af Låne-kontorets alla handlingar och räkenskaper, dock under iakttagande,
att derigenom någon rubbning eller uppehåll i kontorets vanliga göromål icke må
förorsakas; skolande dylik revision förrättas af minst två Revisorer.
§ 7.
Hvarje Revisor bestås skjuts efter två hästar från sitt hemvist till revisionsorten
och åter, samt derjemte traktamente af Sex R:dr Riksmynt om dagen, så väl
under sjelfva revisions-förrättningen som under fram- och återresan, efter beräkning
af 8 mil för hvarje resedag, och med iakttagande att, derest miltalet icke jemt motsvarar
resedagarne, må för öfverskottet, sä vida det uppgår till minst en mil, ytterligare
beräknas en dags traktamente; men resekostnadsersättning tillkommer icke
Revisor, som, i följd af annat allmänt uppdrag, under den tid revisionen pågår, vistas
å revisionsorten saint för sådant uppdrag åtnjuter dylik ersättning, och trak
tamente
utbetalas ej till Revisor, som tillika utöfvar Riksdagsmannakallet.
§ 8.
Lämpliga arfvoden åt den i och för revisionsförrättningen, anställda kanslioch
vaktbetjening ega Revisorerne att, i mån af arbetets vidd och beskaffenhet,
bestämma, samt anordnandet deraf åt Styrelsen uppdraga.
I händelse Rikets Ständer godkänna detta förslag till instruktion, hemställer
Utskottet.
att Rikets Ständer må hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att samma instruktion varder, genom nådig kungörelse,
till allmän kännedom meddelad.
Stockholm den 5 Oktober 1863.
8
Banko-LJtskottets Memorial JV& 69.
JW 09.
Ank. till Bxp.-Utsk. den 5 Okt. 1863, kl. 2 e. m.
Memorial, med förslag lill Ansvarighetslag för Rikets Sländers
Fullmägtige i Banken.
Den af Kongl. Majit och Rikets Ständer under den 19 Augusti 1845 utfärdade
Ansvarighetslag för Rikets Ständers Fullmägtige i Banken innehåller i 5:te
§ följande stadgande: ”Underlåta Fullmägtige att, vid någon fråga af vigt, höra
Under-styrelsen, hvars skriftliga utlåtande derom bör Fullmägtiges protokoll biläggas,
eller åsidosätta Fullmägtige den noga tillsyn, som dem åligger, att Bankoverket
efter Banko-ordningarne och den antagna arbetsmethoden blifver förvaltadt,
förhålles med deras ansvarighet, i hvarje af dessa fall, på sätt i 2 § omförmäles”.
Som emellertid, i följd af Rikets Ständers bifall till de förslag Utskottet i
Memorialet N:o 55 framställt, Under-styrelsen kommer att upphöra, och, i fråga
om inhemtande af förberedande yttranden i de Fullmägtiges pröfning tillhörande
mål, allenast är föreskrifvet, att en eller flere eller samtlige Kontorschefers utlåtande
skall infordras, derest sådant för målets utredning nödigt anses, så bör förra delen,
af nyss anförda 5:te § i Ansvarighetslagen derifrån uteslutas, hvarjemte den redaktionsförändring
i öfrigt, som här nedan återfinnes, torde vara lämplig; och får Utskottet,
som icke funnit anledning till ändring i öfriga delar af ifrågavarande lag,
hemställa,
att Rikets Ständer måtte för sin del besluta samt hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla om utfärdande af följande:
Ansvarighetslag för Rikets Ständers Fullmägtige i Banken.
§ i
Underlåta
Fullmägtige att, vid det tillfälle, då, enligt Regeringsformens 50
§, Konungen, i samråd med dem och med Fullmägtige i Riksgälds-kontoret, annan
riksdagsort
Banko-Utskottets Memorial JW 69.
9
rikdagsort än hufvudstaden utsätter, noga iakttaga och tillstyrka hvad de för det
allmänna finna mest lämpligt och nyttigt, ankomme det på de sammankommande
Rikets Ständer att pröfva, huruvida Fullmägtige. en eller flere,1 gjort sig oförtjente
af Rikets Ständers förtroende, eller böra under ransakning till laga ansvar ställas.
§ 2.
Bcträdes Fulimägtig att, af försummelse eller egennytta, hafva underlåtit, öfverskridit
(dier afvikit från de föreskrifter, sorn Banko-Utskottet eller Revisorer,
enligt 72 § Regeringsformen och 70 § Riksdags-ordningen, meddelat, eller i gällande
Banko-ordningar till bestämd åtlydnad stadgade äro, må målet genast hos
Rikets Ständers Justitie-ombudsman anmälas, hvilken åligger, att detsamma skyndsamt
hos Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätt åklaga. Skulle, efter anställd
laga undersökning, den anklagade befinnas brottslig, fälles han, utom i de fall, denna
Lag särskildt uppgifver, till ansvar och ersättning efter omständigheterna, enligt 18
kapitlet Ilandels-Balken.
§ 3.
Bcträdes en eller flere af Fullmägtige att, i hvad till Bankens angelägenheter
hörer, hafva emotfagit och åtlydt någon annan befallning eller föreskrift, ifrån
eho det vara må, än af Rikets Ständer, deras Banko-Utskott, eller, med de i Riksdags-ordningen
och instruktioner utstakade vilkor, af Rikets Ständers Revisorer,
utan att deremot hafva gjort alla de föreställningar och protester, det af BankoUtskottet
vid 1809 och 1810 arens riksdag för Fullmägtige utfärdade reglemente
föreskrifver, vare den eller de, som till beslutet bidragit, förlustige så väl Rikets
Ständers, som ock annat allmänt medborgerligt förtroende. Tillskyndas genom Fullmägtiges
förhållande, härvid Banken eller dess kredit något lidande, skola den eller
de brottslige, jemte skadeersättning, dömas till fästning pä två till högst fem år.
efter omständigheterna, dock utan arbete.
8 4.
Som Banko-fullmägtige ej ega att öfverlägga i närvaro af något ombud från
Konungen eller Regeringen, och det är föreskrifvet, att, derest bein ähle ombud, efter
derom gjord föreställning, vägrar att sig aflägsna, Fullmägtige då böra uppskjuta
öfverläggningen och afsluta sessionen; hafva den eller de, som denna föreskrift
brutit, förverkat Rikets Ständers förtroende; och bör en sådan förseelse af
nästkommande Revisorer genast anmälas hos Rikets Ständers Justitie-ombudsman
och dermed förfaras på sätt i 2 § stadgadt är.
§ 5.
o
Åsidosätta Fullmägtige den dem enligt Banko-reglementet åliggande noga
tillsyn öfver ordningens vidmagthållande inom Banko-verkets afdelningar, förhälles
med deras ansvarighet, på sätt i 2 § omförmäles.
Bih. till 11. St. Prot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 29 Bäft. 2
10
Banko-Utskottets Memorial JW 69.
§ 6.
Reser Fullmägtig bort, utan behörig skedd anmälan hos Ordföranden, eller
han eller Ordföranden "utan med öfrige Fullmägtige gjord öfverenskommelse, och
derigenom försummar sammanträde, eller annorledes afhäller sig från Fullmägtiges
sammankomster, utan att ega och tillkännagifva laggiltigt förfall, vare han för
hvarje försummadt sammanträde förfallen till Femton Riksdaler Riksmynt böter, som
afdragas arfvode!, och tillfalla Bankens arrnbössemedel.
§ 7.
Fatta Fullmägtige beslut, dä icke två tredjedelar af deras fulla antal är närvarande,
eller utan att hvar och en till protokollet kunnat, på sätt 66 § af Riksdags-ordningen
föreskrifver, yttra sin mening, eller hindras någon att, vid underdåniga
expeditioner till Kongl. Majit, bifoga sin särskilda mening, derest^ Bankens
hemligheter derigenom icke röjås, ege samma ansvar rum, och förfares på sätt i 2
§ stadgadt är; och skall, i dessa och alla andra fall, den, som sig icke till protokollet
yttrat, anses hafva bejakat, pluralitetens beslut.
§ «•
Förbryter Fullmägtig sig i något af förutnämnda läll emellan revisionerna,
eller då Rikets Ständer ej äro tillstädes, anmäles och beifras sådant af Rikets Ständers
Justitie-ombudsman; och afhålle sig tilltalad Fullmägtig frän utöfningen af sin
befattning, intill dess han blifvit genom laga kraftvunnen dom frikänd.
§ 9.
Ar den tilltalade eller åklagaren missnöjd med Hofrätten» dom i dessa mål,
ege han att deröfver, i den ordning i allmänhet för brottmål stadgadt är, anföra
underdåniga besvär, hvilka hos Kongl. Majit, uti Dess Högste Domstol, upptagas och
pröfvas.
Stockholm den 5 Oktober 1863.
Banko-Utskottets Memorial J\f 10.
11
JW 70-
Ank. till Exp.-Utsk. den 5 Okt. 1863, kl. 2 e. m.
Memorial, med förslag till Ansvarighetslag för de af Rikets Ständer
förordnade Styrelse-ledamöter för Låne-konloren
i orterna.
Sedan Rikets Ständer godkänt de af Utskottet i dess Betänkande N:o61 afgifna
förslag till föreskrifter rörande Rikets Ständers Läne-kontor i orterna, i hvilka
förslag de förut begagnade benämningarne ”Direktion” och ”Direktörer” äro förändrade
till ”Styrelser” och ”Styrelse-ledamöter”; sä har Utskottet i ändamål att
bringa ordalydelsen i nu gällande Ansvarighetslag för de af Rikets Ständer förordnade
Direktörer för Lånc-kontoren i orterna till öfverensstämmelse med det blifvande
Banko-reglementet, skolat, jemte tillkännagifvande att, enär samma reglemente
innehåller föreskrift rörande det antal ledamöter, som vid besluts fattande
bör vara närvarande, början af 4:de § uti förevarande lag bort bringas i öfverensstämmelse
härmed,
att Rikets Ständer må för sin del besluta och hos Kongl. Majit
i underdånighet anhålla om utfärdande af följande:
Ansvarighetslag för de af Rikets Ständer förordnade Styrelse ledamöter för
Låne-kontoren i orterna.
§ i.
Finnes någon eller flere af de utaf Rikets Ständer förordnade Styrelse-ledamöter
vid Låne-kontoren i orterna hafva af försummelse underlåtit, öfverskridit eller
afvikit från de föreskrifter, hvilka dels Rikets Ständer, angående Låne-kontorens
styrelse och förvaltning, uti Banko-reglementet meddelat, dels Rikets Ständers Fullmägtige
i Banken, på sätt samma reglemente i vissa fall medgifver, ega att utfärda,
samt dels Rikets Ständers, till öfverseende och granskning af Låne-kontorens förvaltning
och räkenskaper, utsedde Revisorer finna nödigt att stadga, vare en sådan
eller sådane af Ledamöterne frän denna befattning skiljde, och gälde dessutom all
derigenom timad skada och förlust.
§ 2.
Beträdes en eller flere af Ledamöterne att, af egennytta eller väld, hafva
ett slikt underlåtande, Öfverskridande eller afvikandc från reglementet, Fullmäg^iges
i Banken eller Revisorernes föreskrifter sig tillåtit, skall den eller de sålun da
brottslige, utom de i nästföregående § stadgade påföljder, förklaras förlustige så väl
Rikets Ständers, sorn ock annat allmänt medborgerligt förtroende.
12
Banko-Utskottets Memorial JW 70.
§ 3.
lieser Ordföranden elier någon annan af Ledamöterne bort, utan behörigen
skedd anmälan, af den förre hos Styrelsen och af den sednare hos Ordföranden eller
Styrelsen, och derigenom försummar något ordinarie sammanträde, eller annorledes
afhåller sig från Styrelsens sammanträden, utan uppgifvet förfall, vare han. lör hvarje
försummad sammankomst, förfallen till Femton Riksdalers böter. Ar han under
Atta dagars tid, eller deröfver, frånvarande, bote Tretio Riksdaler, hvilka böter afdragas
arfvodet och tillfalla stadens fattige. Uteblifver han frenne veckor, utan
anmäldt laga förfall, skall han dessutom från sin befattning såsom Ledamot skiljas.
§ 4.
Fattar Styrelsen beslut, dervid icke det i Banko-reglementet föreskrifna antal
Ledamöter är närvarande, eller hindrar pluraliteten någon Ledamot att fä sin
mening i protokollet antecknad, ege samma ansvar rum, som i 1 § föreskrifves: och
varder i allmänhet stadgadt, att den af Ledamöterne, som, vid förekommande frågor
i Styrelsen, sig icke till protokollet särskildt yttrat, anses hafva instämt uti pluralitetens
mening.
SS 5.
Upptäckes af Fullmägtige i Banken, eller af Revisorerne, sådant underlåtande,
öfverskridande eller afvikande från reglementet och öfriga förekrifter, hvarå
åtal följa bör, anmäle de det genast hos Rikets Ständers Justitie-ombudsman, hvilken
åligger att ställa den eller dem af Ledamöterne, om hvilken eller hvilka en
sådan anmälan skett, under tilltal inför Svea Hofrätt: och afhälle sig denne eller
desse af Ledamöterne från utöfningen af ledamots-befattningen, från det anmärkningen
af Banko-fullmägtige eller Revisorerne skett, intilldess den tilltalade blifvit
genom laga kraftvunnen dom frikänd.
§ 6.
Är den tilltalade eller åklagaren missnöjd med Hofrättens dom i dessa mål,
ege han att deröfver, i den ordning i allmänhet för brottmål stadgadt är, anföra
underdåniga besvär, hvilka hos Konungen, uti Dess Högste Domstol, upptagas och
pröfvas.
§ 7.
I alla andra förekommande händelser, hvilka här ofvan icke äro nämnda,
galle allmän Lag till efterrättelse.
Stockholm den ä Oktober 1863.
STOCKHOLM, tryckt hos a. l. norman, 1863.
Banko-V t skott tt t Memorial N:o 71.
1
M:o 91.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Okt. 1863, kl. 2 e. m.
Memorial, med förslag till förändring af Aide § af Lagen för Rikets
Ständers Bank.
Sedan Rikets Ständer, med bifall till Utskottets framställning i lista punkten af
Utlåtandet N:o 64, lorordnat att Bankens kapital-öfverskott eller grundfond skall utgöra
en summa af Tjugufem millioner Riksdaler och att 174 § i Banko-reglementet
kommer att erhålla dermed öfverensstämmande Uppställning; så och då det är
af vigt att beloppet af nämnde grundfond må varda bestämdt i Lagen för Rikets
Ständers Bank, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte, för egen del, besluta och hos Kongl. Majit i
underdånighet anhålla, att 4 § i åberopade Lag, sådan densamma lyder i
Kongl. Kungörelsen af den 19 Augusti 1845, må förändras till följande
lydelse:
»Bankens kapital-öfverskott eller grundfond skall, utan beräkning af
Bankens fasta egendom och inventarier, mynt- och medaljkabinettet deruti
inbegripet, utgöra en summa af Tjugufem millioner Riksdaler, hvadan
möjligen inträffande kapital-förminskning under året, af vinsten ersättes.»
Stockholm den 15 Oktober 1863.
Bih. tiU B. St. Brot. 1802 & 1863. 6 Sami. 1 Åfd. 3U Hafi.
2
Banko-Utskottets Memorial N:o 3£2.
M:o TM.
Ank, till Exp.-Utsk. den 15 Okl, 1868, kl. 2 e. m.
Memorial, angående instruktion för Rikets Ständers Banko-Utskott vid
nästa riksdag.
Som det, enligt den för Utskottet gällande instruktion, åligger Utskottet att,
före riksdagens slut, med fästadt afseende å de angående Banko-verket vidtagna för
ändringar,
hos Rikets Ständer föreslå instruktionen för Banko-Utskottet vid nästföljande
riksdag, hvilken instruktion, sedan densamma blifvit af Rikets Ständer pröfvad och
fastställd, kommer att tjena till efterrättelse intilldess Rikets Ständer, efter Utskottets
hörande, någon förändring derutinnan besluta; så har Utskottet granskat nu gällande
instruktion och dervid funnit, att §§ 1 och 8 böra, med anledning af åtskilliga under
innevarande riksdag fattade beslut, förändras.
I 1 § uppgifves dels hvilka berättelser Utskottet eger att vid sitt första sammanträde
emottaga och dels att Utskottet skall meddela yttrande och förslag om användande
af den sedan 1860 års början upplupna bankovinst.
Genom Rikets Ständers bifall till 3:dje punkten i Memorialet N:o 83, komma
hädanefter berättelser endast af Banko-fullmägtige och Styrelserna öfver Diskont- och
Låne-kontoren att till Banko-Utskottet afgifvas, och genom disposition af den sedan
1860 års början upplupna bankovinst till dels Riksgälds-kontoret och dels uppbringande
af grundfonden till Tjugufem millioner R:dr bör, i stöllet för 1860, införas
1863; hvadan 1 § måste i berörda afseenden erhålla förändrad uppställning.
Enär, hvad dernäst angår 8 §, Rikets Ständer gillat 8:de punkten i Memorialet
N:o 61 och det således, på der anförda skäl, öfverlemnats åt Diskont- och Lånekontors-styrelserna
att bevilja de Kontorens gäldenärer, som till borgenärers förnöjande
sin egendom afträdt, ackord vid liqviden af sina skulder till Kontoren, har
andra punkten of sistberörda § jemkats till öfverensstämmelse med den reglementsföreskrift,
som innefattas i omförmälda 8:de punkt.
Med bibehållande af öfriga delar af instruktionen oförändrade, hemställer Utskottet
att §§ 1 och 3 i instruktionen för Banko-Utskottet vid nästa riksdag må undfå
följande lydelse:
Banko-Utskottet» Memorial N:o 72.
3
% »•
Utskottet eger att vid sitt första sammanträde emottaga följande berättelser,
nemligen:
l:o) af Banko-fulimägtige, dels om Bankens tillstånd, rörelse och förvaltning
i sin helhet, och dels angående Tumba pappersbruk; samt
2:o) af Styrelserna öfver Diskont- och Låne-kontoren, om dessa diskontinrättningars
rörelse och förvaltning; åliggande Utskottet att förstnämnda
berättelse, jemte öfriga upplysningar till befordrande af fullständig kännedom
om Bankens ställning, vid riksdagens början, Rikets Ständer skyndsammeligen
meddela. Och bör Utskottet, i sammanhang med det förslag
till reglering af Bankens låne- och krediliv-rörelse, som Utskottet har att
till Rikets Ständer afgifva, meddela yttrande och förslag om användande
af den sedan 1863 års början upplupna bankovinst.
§ 8.
Rörande sådana administrativa, ekonomiska, eller räkenskaps-ärenden,
som endast afse tillämpning af redan utaf Rikets Ständer gifna stadganderi,
eger Utskottet att med Rikets Ständers rätt besluta och förordna, hvarvid
Riksdags-ordningens 38 § länder till efterrättelse.
Ofver anbud och ansökningar, som af Bankens och Låne-kontorens gäldenärer
hos Utskottet kunna blifva gjorda, i fråga om liqvid af skulder
till Banken och Låne-kontoren, har Utskottet att definitivt besluta, såvida
dervid blott afses förlängning i den föreskrifna tiden för skuldens betalande,
utan minskning eller afskrifning i sjelfva fordringsbeloppet, hvaremot om
eftergift å kapital- eller räntefordran anses böra få ega rum, sådant skall
af Utskottet till Rikets Ständers slutliga pröfning och afgörande anmälas.
Så skall ock, i allt hvad som afser upp- eller utlåning genom Banken,
eller de utstakade allmänna grunderna för Verkets förvaltning och styrelse,
eller nya anslags beviljande, eller balanserade fordringars afskrifning i räkenskaperna,
intet förordnande af Utskottet meddelas utan Rikets Ständers
föregående|bifall;t hvadan; Utskottet ^åligger att, i afseende på de förändringar,
som i dessa fämnen kunna pröfvas nödiga, ingå med utlåtande och
förslag till Rikets Ständer, iakttagande dervid, uti dess tillstyrkanden, den
öfverensstämmelse med hufvudgrunderna för Banko-inrättningen, hvilken
uti 5 § här ofvan finnes föreskrifven.
Stockholm^den 15 Oktober 1863.
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1863.
Banko-Utskottets Memorial N:o 73.
1
Ank. till Exp.-Utsk. den 81 Okt. 18 63, kl. 2 e. m.
Memorial, om kungörande af åtskilliga föreskrifter i Banko-Reglementet.
På, det att allmänheten må erhålla kännedom, angående do nya eller förändrade
föreskrifter, hvilka komma att inflyta i det Reglemente för Rikets Ständers
Banks Styrelse och Förvaltning, som Utskottet, på grund af 8:de §:n i den för
Utskottet gällande instruktion har att sammanfatta och utfärda; hemställer Utskottet,
att Rikets Ständer må, såsom tillförene iakttagits, till Kongl.
Majit i underdånighet öfverlemna samma Reglemente, med anhållan,
att Kongl. Majit i nåder täcktes låta till allmänhetens
kännedom och efterrättelse kungöra de deri befintliga eller
förändrade föreskrifter, för hvilkas tillämpning sådant kan
anses erforderligt.
Stockholm den 26 Oktober 1863.
Bih. till B. St. Prot. 1862 1863. 6 Sami. 1 A/d. 31 Häft.
2
Banko- Utskottets Memorial N:o 14.
Xto 94-
Ank. till Exp.-Utsk. den 31 Okt. 1863, kl. 2 e. m.
Memorial, angående förhöjd "pension för Kassören i Banken G.
M. Sehön.
Med öfverlemnande af en utaf Kassören i Banken 0. M. Schön till BankoFullmägtige
ingifven skrift, deri han, sedan Rikets Ständer numera beslutat tilllägga
de Bankens tjenstemän inom Kamereraregraden, som tjenat 10 år och deröfver,
en årlig lön af 4,000 R:dr, hvilken lön vid afskedstagandet utgör grunden
för pensionens bestämmande, anhållit att, ehuru dessa förmåner icke komma Bankens
nuvarande Kassörer tillgodo, han, som mora än 16 år i egenskap ai Kassör
tjenstgjort inom omförmälda tjenstegrad, måtte vid afträdandet ur Bankens tjenst
erhålla pension till belopp af 4,000 R:dr, hafva Fullmägtige hos Banko-Utskottet
denna anhållan till Rikets Ständers bifall törordat.
Rikets Ständer hafva vid innevarande riksdag angående Bankens tjenstemäns
indelning och deras löneförmåner beslutat, jemte annat, dels att Kassörerne,
nu tillhörande Kamereraregraden, skola hänföras till Bokhållaregrad, dels att lönen
för tjenstemännen i berörde 2:ue grader kommer att höjas efter 5 års tjenstgöring
med 500 R:dr och efter ytterligare 5 år med enahanda summa, så att högsta lön
blifver i Bokhållaregraden 3,000 och i Kamereraregraden 4,000 R:dr, och dels att,
i öfverensstämmelse med dessa grunder, löneförhöjning må från och med ingången
af år 1864 tilläggas de ordinarie tjenstemännen i meranämnde grader, hvaraf följer,
icke allenast, att hvar och en tjensteman i Kamereraregrad, som vid nästa års
början tjenat i graden 10 år och deröfver samt icke innehar befattning utom verket,
är berättigad till lön af 4,000 R:dr, utan äfven att, enär såsom grund vid
pensionering fortfarande tjenar den för tjenstemans vid afgången innehafvande befattning
å lönestat uppförda lön, tjensteman i Kamereraregrad med högsta lön inom
graden eger att, vid uppnådda föreskrifna lefnads- och tjensteår, från pensionsstat
uppbära pension till ett lönen motsvarande belopp. Emellertid kunna, af ofvan
omförmälda anledning, eller att Kassörerne i nya staten upptagas i Bokhållaregrad,
i hvilken högsta lönen utgör 3,000 R:dr, Bankens nuvarande Kassörer,
fastän tillhörande Kamereraregrad, icke komma i åtnjutande af de nyss anförda
förmånerna; och ehuru Rikets Ständer, genom medgifvandet för Fullmägtige att
kunna tillägga de nuvarande Kassörerna förhöjda missräkningspenningar, beredt
möjlighet för dem att, under tjenstetiden, undfå enahanda lönevilkor, som skulle
hafva tillkommit dem, derest ide, lika med Kamereraregradens tjenstemän, finge
efter vissa års tjenstgöring tillträda löneförhöjning, så bärfiyter likväl icke någon
rätt till högre pension från detta medgifvande.
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 75.
3
Det hufvudsakliga skälet, hvarföre lönetillökning efter vissa års tjenstgöring
icke ansetts böra tillkomma de nuvarande Kassörerne, att nemligen de derigenom
skulle iöranledas till att, om än för bestridandet af befattningarnc alldeles olämplige,
ändock qvarstå dervid för att komma i åtnjutande af högsta lön inom graden,
kan icke ega tillämplighet på Kassören Schön, hvilken, född den 24 April
1794 och antagen i Bankens tjenst den 23 Februari 1815, snart uppnår en lefnadsålder
af 70 år och tjenat nära 50 år, deraf 16 år såsom Kassör; och då bland nuvarande
Kassörerne Schön är den ende, hvilken uppnått den ålder, som berättigar
till erhållande af hela lönen såsom pension, samt då hans tjenstgöring blifvit af
vederbörande särdeles fördelaktigt vitsordad, anser Utskottet sig höra hos Rikets
Ständer tillstyrka
att Kassören O. M. Schön vid afskedstagandet från Bankens
tjenst må tilläggas pension till enahanda belopp, hvartill, på
grund af Rikets Ständers ofvanberörda beslut, hans vederlikar,
då de tjenat inom graden 10 år och icke innehafva tjenst utom
Verket, äro ovilkorligen berättigade, eller Fyratusen Riksdaler
årligen.
Stockholm den 31 Oktober 1863.
N:0 75.
Ank- till Exp.-Utsk. den 31 Okt. 1863, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af Handlanden D. Schedwins enkas ansöhning
om eftergift af skuld till Banko-Diskontverlcet.
Hos Utskottet har Handlanden D. Schedwins enka, Margaretha Liljeberg
gjort, ansökning om afskrifning af oguldna räntan å ett af henne hos Banko-Diskontverket
upptaget lån, stort 1,200 R:dr R:mt, hvilket i ansökningen förmäles
vara till kapitalet fullt betaldt; och efter det, i anledning häraf, Direktionen öfver
Banko-Diskontverket upplyst, att ifrågavarande under N:o 7,770 till sökanden,
emot borgen af Sadelmakaren G-. Lindahl och Slagtaren N. Ållongren, utgifna och
den 18 November 1840 förfallna lån blifvit, sedan samtelige gäldenärerne under
nyssnämnda och följande året till borgenärers förnöjande afträdt sin egendom, bevakadt
och till betalning faststäldt genom Westerås Rådstufvurätts särskilda domar,
af den 13 Juni 1842 i sökandens, den 28 December samma år i Lindahls
4
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 75.
och den 14 Juni 1841 i Ållongrens konkurs; att såsom utdelning från Lindahls
berörda konkursmassa till Diskontverket influtit 56 R:dr 83 öre, hvaremot, sedan
han aflidit och hans Sterbhusdelegare genom Westerås Rådstufvurätts dom den
10 December 1855 tillerkänts urarfva förmån, hans då afträdda bo icke lemnat
tillsråno- till någ:on utdelning å Diskontverkets jemväl i denna konkurs fastställda
n O O
o ou
fordran; att, efter det Diskontverket från Allongrens konkursmassa bekommit
325 R:dr, ut.måtningsförsök blifvit utan framgång hos honom anställda, sednast i
Upsala den 15 Januari 1862, dervid upplystes, att han, sorn var 65 år gammal
och i sjukligt tillstånd, ej idkade någon handtering eller rörelse, utan beredde sig
lifsuppehälle genom tillfälligt biträde åt slagtare, samt att hvad slutligen sökanden,
enkan Schedwin beträffar, hon dels genom utdelningar från sin konkurs dels medelst
årliga inbetalningar allt sedan år 1847 af en henne anslagen lifränta, på sätt
Diskontverkets räkenskaper utvisa, till Yerket erlagt ett sammanräknadt belopp
af 811 R:dr 22 öre, så att af skulden nu återstår 6 R:dr 95 öre i kapital förutom
ogulden ränta; så har Utskottet tagit denna ansökning i öfvervägande, hvarvid
och då sökanden, som sålunda till största delen inbetalt kapitalet, enligt ansökningen
följaktiga betyg, numera är nära 73 år gammal, sjuklig och oförmögen att
med arbete sig försörja, samt det icke är antagligt, att den ännu lefvande medgäldenären
någonsin kan blifva i tillfälle att gälda större eller mindre del af skulden,
Utskottet lika med bemälda Direktion finner dessa omständigheter innefatta
giltig anledning till den vördsamma hemställan,
att Diskontverkets ofvanberörda återstående kapitalfordran,
jemte den å lånet upplupna ränta, måtte eftergifvas och utur
Yerkets räkenskaper få afskrifvas.
Stockholm den 31 Oktober 1863.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1863.
REGISTER
Ofver Banko-Utskottets afgifna Betänkanden, Utlåtanden och Memorialer
under Riksdagen i Stockholm åren 1862 och 1863.
A.
Nm Sid. N:o Sid.
Ackord, vederbörande Styrelser ega att sådana bevilja 61: 13.
Ackords-anbud: se Eftergift.
Aflöning, Banko-statens
44: 29. 65: 4.
Afskrifning af Låne-kontorets i Göteborg återstående fordringar hos
f. Ombudsmannen W. M. Stenberg  3:
— — » lån och öfverräntor vid Låne-kontoret i Göteborg . . 4:
— — » lån vid Låne-kontoret i Malmö  5:
— — » Låne-kontorets i Malmö återstående fordran hos f. Ka
mereraren
E. P. Leidstedt
8:
— — » åtskilliga vid Låne-kontoret i Wisby balanserade for
dringar
10:
Ansvarighetslag för Rikets Ständers Fulimägtige i Banken ...... 69:
— — » de af Rikets Ständer förordnade Styrelse-ledamöter
för Låne-kontoren i orterna .  70:
Ansökningstid tili ledig tjenst
44: 31. 65: 6.
Arfvoden till personer utom Verket, för upplysningar och biträden . 59: 6.
Arfvodesstat, Bankens
44: 30. 65: 5.
II.
Bank, Rikets Ständers, angående förändrad organisation af densamme.
Se: Orgamsatiun.
— , » » , dess indelning i kontor  44: 14. 65: l.
— , » » , omfattningen för dess verksamhet  36: 62.
m. Ull H. St. Prot. 1802 <S 1863. 0 Samt. 1 Afd. 32 Bä/i. 1
2
Banko-diskont—verket: ^:o Sld‘ N:o s“,■
ackordsanbud å dess fordran hos Skepparen A. Westberg . . 11.
— — å d:o hos f. d. Faktoren C. G. Schöldström 20.
— —
å
d:o
»
f. d. Klädeskramhandlaren G.
Westlind J:son
21.
— —
å
d:o
»
f. d. Viktualiehandlande!! P. Wei-  denhaijn
22.
— —
å
d:o
»
Häradshöfdingen V. Ulfsparre . .
24.
— —
å
d:o
»
f. Bruksegaren H. Dillner....
59.
— —
å
d:o
»
f. Handlanden I. A. Carlqvist. .
48.
— —
å
d:o
»
Apothekaren C. P. Lidman . . .
49.
— —
å
d:o
»
f. Bryggaren N. Boberg . . . .
60.
— —
å
d:o
»
f. Kryddkramhandlaren I. C. Nor-  ding
60.
å
d:o
»
Civil-konduktören J. C. Kemner
62.
afskrifning
af åtskilliga lån
och öfverräntor
40:
7 och 10.
eftergift af dess fordran hos Handlanden D. Schedvins enka . 78.
gratifikation åt Vaktmästarne vid 41.
organisation, förändrad för. Se: Organisation.
Bankoreglemente. Se: Reglemente.
Bankovinst. Se: Vinst.
Berger, B. J. om förhöjdt årligt understöd till  16.
Berättelse, Banko-fullmägtiges till Utskottet  1.
, Utskottets till Rikets Ständer  7.
, till Banko-Utskott och Revisorer, föreskrift om öfverlemnande
vid hvarje riksdags början af 88: 8.
Besvär i befordringsmål  44: 36. 68: 7.
— i hvarjehanda ordningsmål  44: 39- 88: 15.
Bladin, F., om ersättning för en utrikes resa 29.
Boberg, Nils, f. Bryggare, ackordsanbud å Banko-diskontverkets fordran
hos
60.
€.
Carlqvist, J. A., f. Handlande, om eftergift af Banko-diskontverkets
fordran hos 48.
Carlstad, om anslag till kreditiv för en tillämnad Filialbank i . . . 19.
I>.
Dahlgren, Carl, från Elfsborgs län. Se: Hypotheks-bank, Allmänna.
Dahlgren, C. P., Kamererare, ansökning om eftergift af öfverräntor 82.
3
N:o Sid.
Deposit-räkning, derå insatta medels användande  35: 33.
— — , räkningshafvare  45: 24.
Deputerad för den dagliga tillsynen inom Banko-verket, om val af 55: 3.
— — göromål  55: 9.
Dillner, H., ackordsanbud å Banko-diskont-verkets fordran hos. . . 39.
Direktörer, verkställande, om val af 44: 13.
— — , — — , deras utlåtande infordras 44: 13.
— — , — — , göromål 44: 17.
— — , — — , tjenstemän till deras biträde 44: 18.
Diskont-kontoret i Rikets Ständers Bank, angående granskningen af
dess räkenskrper och förvaltning 51.
Diskont- och Låne-kontoren:
— — distriktsfördelning 35: 31.
— — fonder: Handels- och Närings-diskont-fonden ( förändring 35: 32.
— Allmänna Diskont-fonden J deraf. 35: 35.
— — föreskrifter angående Iåns utlemnande  35: 37.
— — förslag till ändring af åtskilliga föreskrifter angående . . . 61.
— — föreskrift om ackords beviljande åt dess gäldenärer .... 66.
Dispositions-räkning, Fullmägtiges, anslag dertill 59: 9.
Dukater, Svenska och Holländska, invexlingspris derå 45: 4.
, » » » utvexlingspris »  45: 13.
E.
Eftergift af Bankens eller Diskont-verkens fordringar hos:
Boberg, N 60.
Carlqvist, J. A 48.
Dillner, H 39.
Kemner, J. C 62.
Lidman, C. P 49.
Nording, J. C 60.
Röhss, E 34.
Schedvin, M 75.
Schöldström, C. G  20.
Ulfsparre, V. och C. J 24.
Weidenhaijn, P 22.
Westlind, G. Lson 21,
Eklund, J. M. Se: Pension,
4
F.
N:o
Fastighet, lån mot pant af. Se: Lån.
Filial-banker, angående förhöjning i innehafvande försträckning
för Filial-bankerna i Borås, Carlshamn,
Hernösand, Nyköping, Wisby, Orebro län och
Skellefteå 35:
— — , den del af anslaget dertill, som icke varder
använd, ingår till Bankens reservfond 35:
— — , föreskrifter angående Filial-banks bildande . . 35:
— — , nya sådane må ej hädanefter undfå kreditiv 35:
— — , oktrojerade 1858 och följande åren må icke
efter oktrojtidens slut hafva att påräkna försträckning
35:
— — , om anslag af kreditiv för en tillämnad Filial
bank
i Carlstad 19.
— — , om ifrågasatt förhöjning af försträckning till
Örebro läns samt Filial-bankerna i Carlshamn,
Wisby och Borås 23.
— — , om tillåtelse jemväl för de före sednaste riks
dag
oktrojerade, att å kreditiv i Riks-banken
utfärda icke allenast assignationer, Jutan äfven
vexlar 18.
— — t till kreditiv åt dem må ej ytterligare medel
anvisas  35: 11. 42: 2.
Fullmägtiges honorarier, förhöjning deraf 47: 4.
Förmyndare-kammaren i Stockholm. Se: Kreditiv.
©.
Grundfond, Bankens, dess belopp  36: 63. 64: 5. 71.
Guld, depositioner deraf i London. Se: Metallisk kassa.
— , i plants, försäljning deraf 45: 13.
— , när sådant icke får för Bankens räkning inköpas . . 45: 10.
— och silfver, belåning i Banken deraf. Se: Lån.
M.
Hahr, A. C., afskrifning af Låne-kontorets' i Malmö återstående
fordran hos
8: 7,
Sid. N:o Sid. N:o
13o. 18. 43.
13 o. 18. 43.
14 — 18.
11. 42: 2.
5
Handels- och Närings-diskont-fooden:
om afskrifning af 6 stycken lån derstädes 40: 7.
Se i öfrigt: Diskont- och Låne-kontoren.
Hypotheks-banken, Allmänna, Carl Dahlgrens från Elfsborgs län motion
om förändring i Förordningen angående . . 9.
I, J.
Instruktion för Rikets Ständers Banko-Utskott vid nästa riksdag . . 72.
— — » » » Revisorer öfver Banko-verket.... 67.
— — » » » » o Läne-kontoren . . . 68.
Jern-kontoret, kreditiv dertill 55: 8.
Johansson, J. Se: Pension.
M.
Kansli-betjening, Utskottets, angående arfvoden m. m  2.
Kassa-kreditiv. Se: Kreditiv.
Kassörer, Bankens, missräkningspenningar till
44: 30. 68: 5.
Kemner, J. C., Civil-konduktör, ackordsanbud å Banko-diskont
verkets
fordran hos 62.
Kompetens till lediga tjenster  44: 32. 65: 6.
Kontors-chefer, när utlåtande infordras af , . 44: 13. 58: 7.
— — , deras ansvarighet  44: 18. 55: 9.
Kreditiv, angående begärdt anslag dertill för en tillämnad Filial-bank
i Carlstad  19.
— — , Förmyndare-kammarens i Stockholm ansökning om begag
nande
af dylikt hos Banken  35: 46.
— — , till Jern-kontoret . .
35: 8.
— —, » Kommers-kollegium 35: 7.
— —, » Riksgälds-kontoret 55: 60.46.
— — , vilkor för erhållande af  35: 46.
Jiji«
Lidman, C. P., Apothekare, ackordsanbud å Banko-diskont-verkets
fordran hos 49.
Lindstedt, E. P., f. d. Kamererare, afskrifning af Låne-kontorets i
Malmö återstående fordran hos  8.
Lohman, C. G., e. 0. Kontorsskrifvare, ansökning om årligt understöd 12.
6
N:o Sid; N:o
Lån, mot pant af guld och silfver 35: 5.
— , till städer och korporationer
35: 20.
— , mot inteckning i fast egendom  30, 35: 21.
-— , till skiften och odlingar  35: 30.
— , från Handels- och Närings-diskont-fonden:
mot löpande förskrifning, aktier och publika
papper 35: 41.
mot pant af vågförda effekter  35: 43.
— , från allmänna Diskont-fonden  35: 48.
Låne-kontoret i Göteborg:
ackordsanbud å dess fordran hos Grosshand
landen
E. Röhss 34.
afskrifning af lån och öfverräntor derstädes. . 4.
» af dess fordran hos f. Ombudsmannen
V. M. Stenberg  3.
eftergift af öfverräntor å dess fordran uti C.
J. Ulfsparres konkurs  24.
— — i Malmö:
afskrifning af lån derstädes  5.
» af dess fordran hos f. Kamereraren
E. P. Lindstedt
8.
— — i Wisbij:
afskrifning af åtskilliga dess balanserade fordringar
10.
Låne- och Kreditiv-rörelse, Bankens, reglering deraf .... 35, 42, 43, 53 och 63.
— — — — , » af hvilka den besörjes 35: 2.
Lönförhöjning för Bankens tjenstemän i de tre lägre graderna
44: 26. 65: 6.
Lönestat, Bankens  44: 29. 65: 4.
M.
Malmqvistska uppfostringsanstalten, årligt anslag till 59: 7.
Metallisk kassa, Bankens, förslag till förändrad uppställning
af föreskrifterna angående 45.
— — , » hvad såsom sådan anses och beräknas 45: 2.
— — , » minimum för densamma 45: 2.
— — , » åtgärder för densammas bibehållande 45: 18.
— — , » såsom sådan må anses jemväl vex
lar
å Pund Sterling samt depositioner
af guld i London 31.
f
N:o Sid. N:o Sid.
Missräkningspenningar
44: 30. 65: 5.
Myntverket, Kongl., vilkor för inlösen af dess attester 8 guld . . . 45: 11.
IV.
Nording, J. C., Kryddkramhandlare, ackordsanbud å Banko-diskont
verkets
fordran hos 60.
Notarien vid Fullmägtiges expedition, arfvode åt, för bestridande af
kanslist-göromålen derstädes 44: 28.
©.
Obligationer, berättigande för Fullrnägtige att pä utrikes ort försälja 45: 10.
Olde, L. W., Konsul, angående ersättning till honom för kostnader
i och Tor prof å nytt slag af sedelpapper . . 58.
Organisation, förändrad, för Banken 32 och 38.
— — , » » Diskont-verket
61.
— — , » » Under-styrelsen, dess göromål komma
att utöfvas af Fullrnägtige, deras Deputerad
och Kontors-cheferne 55: 7 11.
i®.
Pension, om erhållande af, ansökning utaf:
Eklund, J. M., Vaktmästare 13.
Johansson, J., d:o
6.
Schön, C. M., Kassör 74.
Trana, G. E., Notarie 17.
Peosions-anstalten för enkor och barn efter tjenstemän och betjente
vid Banko-diskonten, Låne-kontoren och Tumba bruk,
upphörande af anslaget till 59:
Postvexlar, förändrade föreskrifter derom 45: 27.
Privat-bank, om ersättande af upphörd sådan 46.
il.
Reglemente, Banko-, gamla, tillämpning tillsvidare af 65: 7.
— — , » nya, om kungörande af åtskilliga föreskrifter i 73.
Reservfond, Bankens, förändrade föreskrifter derom  36: 63. 64: o
Respit-tid, angående ifrågasatt utsträckning deraf för lån med om
sättningsrätt
35: 48.
N:o Sid. N:o Sid
Revision of Banko-diskont-verkets räkenskaper, berättelse angående
förrättad .
40.
Revisorer för Diskont-verken, val af 15.
Rikets Ständers Bank, förändrad organisation af, Se: Organisation.
Riksgälds-kontorets skuld till Banken för förskjutne krigskostnader 35: 3.
— — kreditiv å Banken. Se: Kreditiv.
Räkenskaps-kontoret, hvad dess rörelse omfattar 35: 2.
Ränta, Bankens utlånings 35: 37.
— , » upplånings 35: 52.
Röhss, E., Grosshandlare, ackordsanbud å Låne-kontorets i Göteborg
fordran hos 34.
s.
Schedvins Enka, Margaretha Liljeberg, eftergift af Banko-diskont
verkets
fordran hos 75.
Schöldström, C. G. f. d. Faktor och Handlande, ackordsanbud å
Banko-diskont-verkets fordran hos 20.
Schön, C. M. Se: Pension.
Sedelstock, Bankens, hvad såsom sådan anses och beräknas 45: 17.
— — , o maximum för densamma 45: 18.
Sedeltryckare: uppföras på indragnings-stat  44: 26.
Sedlar, förslitne, invexling i landsorterna af 45: 21.
— , å 1 R:drs valör, förslag om indragning af 27.
Silfver i plants, försäljning af 45: 13.
— omyntadt, Bankens skyldighet att till ett bestämdt pris ut
lemna
sådant 26.
Silfvermynt, Svenska, förändrad grund för utmyntningen af 25 och 30.
Specier, af äldre prägeln, försäljas elter stycketal  45: 12.
Statslånefonden, framställning om eftergift till åtskilliga låntagare i
fonden af skilnaden emellan 9 och 8 procents ränta
och provision  28.
— — , utestående fordringar å, föreskrifter angående . . . 47: 6.
Stenberg, W. M., f. d. Ombudsman, afskrifning af Låne-kontorets
i Göteborg återstående fordringar hos  3.
Södertelje Kanal-bolag, Bankens fordran hos 35: 4.
T.
Tjenst, ledig, tillkännagifves genom anslag
— , tillsättning af
44: 31. 65: 6
44: 33. 55: li
Tjenste
-
9
N:o Sid. N:o Sid.
Tjenstegraderna inom Banken 44: 21. 63: 3.
Tjensteman, extraordinarie, vilkor för antagning af  44: 35. 35: 12.
Tjenstgöringspenningar  44: 30. 65: 5.
Tjenstledighet, tjensteinans i Bankens  44: 37. 53: 13.
Trana, G. E. Se: Pension.
Tryckeriföreståndare, uppföres på indragnings-stat  44: 26.
Tumba pappersbruk, stadganden rörande 50.
— » årligt anslag till inköp af böcker för Läsebiblio—
theket vid i4.
u.
Ulfsparre, V. och C. J., angående eftergift af Bankens fordran i deras
konkurser 24.
Upp- och afskrifnings-räkning, användandet af derå ingående medel 35: 82.
— — — — , vilkoren för insättningar och uttag . 55: 51.
w.
Vaktbetjeriing, Bankens, tillsättning  44: 35. 55: i3.
Vederhäftighet, ifrågasatt förändring i sättet för bestyrkande af låntagares
och löftesmäns  35: 48.
Vexlar, diskontering af  55: 40.
— , uppköp och försäljning af 45: 6.
— , å Pund Sterling. Se: Metallisk kassa.
Vinst, Banko-, om användande af upplupen  55: 56. 52: 3.
Vården af Bankens kassor och öfriga förvaringsrum; af hvilka den
utöfvas  44: 18.
w.
Weidenhaijn, P., f. Viktualiehandlande, ackordsanbud å Banko-diskont
verkets
fordran hos 22.
Westberg, A., Skeppare, d:o å d:o II.
Westlind, J:son, G., f. d. Klädeskramhandlande, eftergift af d:o . . 21.
fr
O.
Öfverstyrelse, Bankens, stadgande rörande 47.
Örling, Anna, född Baijard, Revisorsenka: om årligt anslag till . . 59: 9.
Uih. till JR. St. Prot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 32 Höft
-
2
Stockholm, tryckt hos Sam. Rcmstedt, 1863.
BIHANG
TILL
PROTOKOLL
VID
Iiagtisaia jUiksdag-eii i stockholm
Åren 1862 weja 186».
—
SJETTE §AMLII€iEI.
2~ A fdel bi i ngen:
Banko- och Lag-Utskottets gemensamma Betånkanden.
Sammansatta lianko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
1
M:o t.
Ank. till Exp.-Utsk. elen 28 Atig. 1863, kl. 7 e. m.
Betänkande, med förslag till lag om enskilda banker med rätt att utgifva
egna banksedlar.
Vid innevarande riksdag hafva, genom motioner, väckta inom Höglofliga Ridderskapet
och Adeln af Herr Friherre Tersmeden, W. F., (N:o 186) och inom Vällofliga
Borgare-Ståndet af Herr A. IV. Björck (N:o 69), framställts särskilda förslag till förändrad
lagstiftning angående enskilda banker; hvarjemte, hos förstnämnda Riks-Stånd,
Herr Hammarhjelm, C., i motion N:o 209, gjort hemställan om förändring i nu gällande
bestämmelser angående de säkerheter, af hvilka enskilda bankers grundfonder
skola utgöras.
Att väl ordnade enskilda bankinrättningar gifva ett verksamt understöd åt handel
och näringar, lärer numera få antagas såsom erkänd t; och sedan Rikets Ständer
vid denna riksdag fattat beslut, i följd af hvilka nuvarande filialbanker komma att
efter hand upphöra, torde bestämmandet af de allmänna grunder, på hvilka enskilda
bankinrättningar hädanefter må kunna uppstå, påkalla särskild uppmärksamhet.
Uppkomsten af dylika bankanstalter här i landet härleder sig från Kongl. Kungörelsen
af den 14 Januari 1824, på grund af hvilken och sedan myntväsendet, genom
de år 1830 rörande detsamma vidtagna beslut, vunnit stadga, flera sådana efter
hand bildades. Då emellertid fullständigare och ändamålsenligare bestämmelser i afseende
på dylika inrättningar, än nämnda Kongl. Kungörelse innehöll, samt visade sig
erforderliga, afgåfvos af Rikets Ständer vid riksdagarne 1834—1836 samt 1844—-  1845 förslag till lag för enskilda banker, hvilka förslag dock icke erhöllo stadfästelse
af Kongl. Majit, som likväl den 9 Januari 1846 utfärdade nådig Kungörelse angående
enskilda banker, som utgifva egna kreditsedlar, hvilken Kongl. Kungörelse, med
deri den 10 November 1855 gjorda ändringar och tillägg, jemte Kongl. FörordninBih
lill ii. St. Prat. 1862 & 1863. 6 Sami. 2 Afd. I Baft. 1
2 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 7
gen den 6 Oktober 1848, angående vissa lagbestämmelser med afseende på enskilda
banker, fortfarande länder till efterrättelse, ehuru Rikets Ständer vid såväl 1853—
1854 som 1856—1858 årens riksdagar för sin del beslutat och till Kongl. Maj:t
öfverlemnat nya förslag i ämnet, afseende dels att fullständigare och ändamålsenligare
bestämma grunderna för enskilda banker, dels att uti en lag sammanföra alla dithörande
föreskrifter. Det vid sistnämnda riksdag utarbetade förslag öfverlemnades af
Kongl. Maj:t till den år 1858 i nåder tillförordnade Finans-komité, hvilken, i dess
den 30 Juni 1860 afgifna Betänkande, med tillkännagifvande att Komitéen ansåge
förslaget innefatta ett ganska stort framsteg i denna del af lagstiftningen, likväl deri
tillstyrkte vissa förändringar, hufvudsakligen föranledda af den förändrade organisation
utaf Rikets Ständers Bank, som Komitéen i samma Betänkande ifrågasatt, samt utarbetade
ett nytt förslag till förordning angående enskilda banker, hvilket blifvit understäldt
Rikets Ständers pröfning förmedelst Friherre W. F. Tersmedens nu ifrågavarande
motion.
Det af Herr Björck i samma ämne gjorda förslag ansluter sig hufvudsakligen
till det nyssnämnda, utom i afseende på bankernas sedelutgifningsrätt, hvilken skulle
grundas på hypothek, nedsatta i den af Herr Björck tillika föreslagna s. k. Allmänna
Svenska Banken, samt af denna kontrolleras. Då emellertid dels förslaget om sist—
berörda bankinrättning förlällit, dels i allt fall de enskilda bankernas ställande i ett
så beskaffadt beroende, som det ifrågasatta, af skal, hvilka Banko-Utskottet i dess
Betänkande N:o 32 antydt, icke torde vara lämpligt, har Sammansatta Banko- och
Lag-Utskottet, ehuru instämmande deri, att banksedelutgifning bör grunda sig på
verkliga och så vidt möjligt lätt realisabla säkerheter, samt noggrann! kontrolleras,
likväl icke kunnat tillstyrka den utväg härtill, som Herr Björck föreslagit.
Deremot har Utskottet, vid utarbetande af det förslag, som här nedan följer,
tagit till ledning såväl det af Rikets Ständer vid 1856—1858 årens riksdag antagna,
som Finans-komitéens förslag; dock att, i motsats till dessa, enligt hvilka enahanda
bestämmelser såväl i afseende på bolagsmännens ansvarighet, som i öfriga delar,
skulle gälla för bankbolag både med och utan rätt att utgifva egna banksedlar,
Utskottet anser nämnda rättighet vara af den hufvudsakliga beskaffenhet, att bestämmandet
af bankbolags skyldigheter i öfrigt väsendtligen beror deraf, huruvida bolag
vill af denna rättighet komma i åtnjutande eller icke, och i följd deraf utarbetat särskilda
förslag till lagar för hvartdera af dessa slags banker.
Lagförslaget Det har ifrågasatts om tillåtelse att idka bankrörelse fortfarande, såsom hittills,
bör bero på Kongl. Maj:ts pröfning i hvarje fall huruvida bankanstalt, om hvars inrättande
anmälan göres, må vara för landet nyttig; eller om icke erhållandet af tillstånd
dertill bör ankomma allenast derpå, att de uppgjorda bolagsreglorna öfverensstämma
med lag och förordningar. Men äfven under medgifvande att behofvet af
och tillfället till nyttig verksamhet för en bank, om hvars inrättande på någon ort
öfverenskommes, svårligen lärer med mera säkerhet kunna bedömas af allmän myndighet,
än af dem, hvilka vilja i en sådan nedlägga sina kapital, bör likväl tagas i
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
3
betraktande att såväl detta bedömande, som utöfningen af frihet uti näringar i allmänhet
fordrar erfarenhet till korrigerande af öfverdrifter och misstag i spekulation.
Annu torde likväl inom vårt land erfarenheten i fråga om bankväsende icke vara så
utvecklad, att denna ensam för sig innebär ett tillräckligt korrektiv; och anledningar
torde särskildt, hvad beträffar banker med rätt att utgifva egna banksedlar, icke saknas
att, i anseende till den högre vinst, begagnandet af nämnda rättighet antages
förmå inbringa, befara, det en öfverdrifven ifver till bildande af sådana banker möjligen
kunde till en början föranleda uppkomsten af ett större antal, än som vore i
stånd att bibehålla sig, men hvilkas inställande, genom den ofördelaktiga verkan deraf
på förtroendet äfven till solida banker, komme att skada både dessa och näringarne
öfverhufvud. Under en vidare utveckling af bankväsendet komma sannolikt nya förhållanden
att uppstå, hvilka det tillhör lagstiftningen att reglera. Men om regeringsmagtens
pröfningsrätt biefve inskränkt allenast till granskning af bolagsreglornas öfverensstämmelse
med lag och förordningar, så skulle densamma icke kunna, efter inträffande
behof, i bankbolagsreglor, som dess pröfning underställdes, införa bestämmelser,
hvilka dock funnes af behof påkallade, men till hvilka ett bankbolag,
om pröfningsrätten vore på nämnda sätt inskränkt, icke kunde förbindas. De ojemn
heter
och det missnöje, som, i händelse en större eller mindre monopoiisering af
bankrörelsen skulle komma att ega rum, biefve följden af den ifrågavarande pröfningsrättens
utöfvande, behöfva icke befaras, när densamma med urskiljning begagnas
endast såsom ett medel att förekomma missbruk eller öfverdrifter; och Utskottet anser
fördenskull i den lag för enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar,
hvilken Utskottet nu för Rikets Ständer föreslår, böra stadgas, att tillåtelse till inrättande
af dylik bank meddelas af Kongl. Maj:t, efter pröfning huruvida bankinrättningen
finnes vara för landet nyttig eller icke.
Att ansvarigheten för ingångna förbindelser icke inskränkes allenast till bankbolags
grundfond och öfriga egna tillgångar, utan deremot att bolagsmännen skola
vara ansvariga, en för alla och alla för en, för Bankens samtliga förbindelser, innebär,
genom att bidraga till förtroende från allmänhetens sida, för Banken en fördel,
och för allmänheten ökad säkerhet uti den enskilda förmögenhet, hvilken bolagsmännen
kunna ega. Visserligen förekomma å andra sidan mot den solidariska ansvarigheten
anmärkningar, hvilkas betydelse icke torde kunna förnekas; men då tillämpningen
af dylik ansvarighet med all sannolikhet bör blifva ytterst sällsynt, synnerligen
när det tillika föreskrifves att i hvarje bank skall bildas en reservfond och att den
bank, som gjort så stora förluster, att reservfonden och en viss mindre del af grundfonden
gått förlorade, skall ställas under utredning, lärer ett upphäfvande af nämnda
ansvarighet, i hvad angår banker med rätt att utgifna egna banksedlar, så mycket
mindre böra nu ifrågasättas, som detsamma knappast skulle af det allmänna tänkesättet
godkännas.
Deremot tror Utskottet en dylik ansvarighet icke vara behöflig för bankbolag,
4
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N;o 1,
Lagförslaget
§ 3.
Lagförslaget
§ 9.
sorn ej vilja utgifva egna banksedlar; hvarom Utskottet i sitt betänkande angående
sådana banker vidare skall yttra sig.
Bankinrättningars förmåga att bidraga till idoghet och välstånd beror icke ensamt
på den verksamhet de utöfva, genom upp- och utlåning af kapital, som användas
i den mera rörliga omsättningen, samt såsom bemedlare af liqvider, utan äfven
derpå, att de uti sina grundfonder upptaga och göra fruktbärande de kapital,
hvilka söka en fast placering. Ansträngning och håg till samlande af besparingar
befordras framför allt genom möjligheter att af dem vinna en tillfredsställande afkomst;
och ju mera bankerna äro i tillfälle att åt samhällsmedlemmar af olika ställning
och vilkor erbjuda en sådan, desto vidsträcktare kunna de sprida nytta och
desto mera förbindas deras egna och allmänhetens intressen med hvarandra.
Om den solidariska ansvarigheten i viss mån lägger hinder häremot, genom att
inskränka antalet af dem, som vilja och kunna ikläda sig en så vidsträckt förbindelse,
så vinnes dock, äfven när sådan ansvarighet är föreskrifven, det omförmälda syftet
genom tillåtelse att i bankbolag jemväl upptaga lottegare med en till beloppet af
deras insatser i banken inskränkt ansvarighet, eller s. k. kommandit-delegare; och
härigenom erhålla tillika bankerna större lätthet att, när det behöfves, föröka sina
grundfonder och rörelsemedel, än om oinskränkt ansvarighet måste fordras af en hvar,
som i bankbolag inträder.
Då inrymmandet i bolag, grundade på solidarisk ansvarighet, äfven af delegare
med en till lotternas belopp begränsad ansvarsskyldighet ej synes gifva anledning till
någon olägenhet, torde betänklighet deremot icke möta; och ehuru allmänna lagen
om en så beskaffad bolagsform, som denna, icke innehåller några bestämmelser, har
densamma dock här i landet redan vunnit erkännande i så måtto, som dels de för
Wermlands provincialbank den 17 November 1832 af Kongl. Maj:t stadfästade bolagsreglor
medgåfvo intagande i nämnda bolag af kommandit-deleg8re, dels Rikets
Ständers förslag vid 1836—1838 årens riksdag, äfvensom Finans-komitéen, densamma
upptagit.
I Kongl. Kungörelsen af den 9 Januari 1846 är föreskrifvet att sedelutgifvaride
banks grundfond skall utgöra minst En million Riksdaler Riksmynt, hvilket belopp,
äfven antaget i de sedermera uppgjorda lagförslagen, torde böra såsom minimum bibehållas.
1 fråga deremot huruvida ett bolags teckningssumma ej må få öfverskrida
något visst i lag bestämdt maximum, har Kongl. Maj:t uti nämnda Kungörelse förbehållit
sig att, vid pröfning af ingifna bolagsreglor, i hvarje fall bestämma sådant
maximum. Det vid 1836—1858 årens riksdag antagna förslag åter föreskrifver ett
dylikt af Fyra millioner Riksdaler, hvaremot Finans-komitéen ansett någon inskränkande
föreskrift i detta afseende icke vara behöflig, på den grund, bland annat, att i bankdelegares
egen fördel att med möjligen minsta kapitaltillskott bedrifva bankrörelsen
otvifvelaktigt ligger en så stark maning att icke för högt tilltaga gruridfondsbeloppet,
att lagstiftaren ej behöfver derutinnan gå det enskilda intresset i förväg; hvarförutan
Finans-komitéen funnit öfvervägande skäl talu emot en dylik inskränkning, då, oak
-
Sammansatta Banko- och Lag-Vtskoltets Betänkande N:o 1.
5
tadt lagen icke bör uppställa andra gränser för den fria associationsrätten, än det
allmännas fördel nödvändigt kräfver, denna inskränkning skulle hindra uppkomsten af
en starkare bank-association, äfven om rörelsens omfattning pä en eller annan ort
gjorde en sådan både nödig och nyttig. I öfverensstämmelse med sist anförda mening
har Utskottet ansett någon inskränkning af bankbolags grundfond inom ett visst
maximum icke böra föreskrifvas.
Med grundfondens ändamål att, på samma gång lemna medel till rörelsens drifvande
och till en del utgöra en säker tillgång, hvilken får tagas i anspråk endast i
händelse andra genom rörelsen uppkomna tillgångar icke förslå till fullgörande af
bolagets förbindelser, öfverensstämmer hvad som väl äfven i de flesta fall af delegarne
betraktas såsom en fördel, att nemligen endast en del af grundfonden får utgöras af
kontanta penningar, men den öfriga delen skall bestå af säkra, för det särskilda ändamålet
användbara, räntebärande fordringsbevis, i vården af hvilka ett å det allmännas
vägnar utsedt ombud jemte bolaget deltager.
Såväl gällande Kongl. Kungörelse, som de sedermera uppgjorda lagförslag, medgifva
inbetalning af grundfonden på det sätt, att allenast en viss del kontant insättas
och återstoden aflemnas af delegarne omedelbart i säkerheter af föreskrifven beskaffenhet,
och har detta förfaringssätt i de flesta banker begagnats, under det några
bolag kontant inbetalt hela grundfondsbeloppet och genom sin styrelse låtit förvandla
i hypotheker den del, som af sådana skolat utgöras. Ehuru af det förstnämnda förfaringssättet
någon olägenhet icke synts kunna befaras, har det likväl visat sig, att
aktiebref, hvilkas ordalydelse varit affattad i öfverensstämmelse dermed, när de kommit
i tredje mans hand, för denne föranledt tvister och oförskyIda förluster, dem han
icke haft den aflägsnaste anledning alt befara. Till förekommande af dylika, både
utom bolaget stående personer och dettas delegare drabbande olägenheter, anser Utskottet
det vara af vigt att uttryckligen bestämma, det all inbetalning å bankbolags
grundfond skall ske i kontanta penningar; ankommande det derefter på bolaget att
genom dess Styrelse förvandla vederbörlig del deraf i föreskrifna säkerhetshandlingar.
Häremot kan väl invändas, att mången delegare skall finna svårighet vid anskaffande
af hela sin teckningssumma i penningar, i stället för att få aflemna den betydligare
delen deraf i säkerhetshandlingar, hvilka han i de flesta fall på förhand har tillreds;
men om också icke denna betänklighet i allt fall borde vika för den väsendtliga fördelen
för bankbolaget sjelft och för tredje man, som möjligen kan komma i besittning
af dess aktiebref, att dessa ej lemna rum för någon tvetydighet, så kan den
befarade olägenheten i verkligheten undvikas dymedelst, att Styrelsen träffar öfverenskommelse
med de delegare, som önska använda innehafvande värdepapper, att vid
aktie-inbetalningen omedelbart öfvertaga dessa i stället för penningar. Någon obeqvämlighet
för delegarne skall så mycket mindre af skyldigheten att kontant inbetala hela
aktiebeloppet uppstå, som det bör varu bolaget fritt att endast småningom under det
första året af bankens rörelse och efter hand som rörelsemedel i denna kunna användas,
inbetala nämnda belopp.
6
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
Då en del af grundfonden skall utgöra särskild säkerhet för bolagets förmåga
att fullgöra sino förbindelser, bör det icke stå bolaget fritt att utöfver ett visst belopp
inskränka den härtill afsedda del. I nu gällande författning är väl föreskrifvet,
att minst 25 procent skola kontant inbetalas, men deremot icke huru stor del, som
minst skall i hypotheker bibehållas, hvadan denna sistnämnda del kunnat huru mycket
som helst inskränkas. Till förekommande häraf, anser Utskottet det böra stadgas, att
minst sextio, högst sjutiofem procent af grundfonden skola i hypothek på föreskrifvet
Sätt förvandlas och bibehållas.
Om anlitande af grundfonds-säkerheterna för någon bank blifver behöfligt, lärer
dock, i händelse en fortgående kontroll emot vårdslöshet och missbruk i förvaltningen
vederbörligen iakttagits, sådant anlitande knappast ifrågakomma annat än under
svåra rubbningar i penninge- och affärsförhållandena i allmänhet eiler på någon särskild
ort. Vid sådana kunna enskildes skuldförbindelser antingen alldeles icke eller
blott med ytterlig svårighet realiseras, äfven om de erkännas såsom fullgoda; och deras
afyttrande måste alltid ännu mera öka olägenheterna och förlusterna på den ort,
der det ifrågakommer. Räntebärande obligationer hafva deremot en vidsträcktare
marknad och kunna, lättare än andra slag af värden, när som helst försäljas, om äfven
med någon förlust; och det ligger derföre i sakens natur, alt grundfondssäkerhelerna
för bank-inrättningar rätteligen böra bestå af lätt säljbara räntebärande obligationer-
Denna grundsats har redan blifvit erkänd i afseende på Rikets Ständers
Bank, för hvilken det är föreskrifvet, att en betydlig del af dess grundfond skall utgöras
af nämnda slags valutor. Utskottet anser sig likväl icke böra föreslå tillämpning
för närvarande af denna grundsats i hela dess vidd, af den anledning att, då
här i landet jordbruksidkarne utgöra ett så öfvervägande antal och dessa företrädesvis
hafva att erbjuda fastighets—iriteckningar, samt då dessutom en betydlig del af
landets kapital i öfrigt är fruktbargjordt i lån mot inteckningssäkerhet, det torde böra
lemnäs ett icke alltför inskränkt tillfälle att i bankbolags grundfonder använda jemväl
detta slags säkerheter. Om dessutom föreskrifves att, i händelse en mindre del
af grundfonden gått förlorad, bankrörelsen skall upphöra och utredning verkställas,
anser Utskottet del vara tillräckligt, om allenast en tredjedel af de nedsalta grundfondshypotheken
utgöras af räntebärande obligationer.
Genom del nu anförda, torde Utskottet få anses hafva besvarat den af Herr
C. Hammarhjelm väckta, ofvan omförmälda, motion, hvari hemställts: att när, före
1868 års början, fråga förekommer om beviljande af oktroj för banker, må föreskrifvas
att minst hälften af det grundfondsbelopp, för hvilket säkerhet ställes, skall bestå
i räntebärande obligationer, samt att för alla banker, hvilka efter nämnda års början
söka oktroj, hela ifrågavarande del af grundfonden skall af obligationer utgöras.
I pröfningen och godkännandet af ofta omförmälda hypothek bör, jemte bolaget,
ett ombud å det allmännas vägnar deltaga, på sätt äfven för närvarande är föreskrifvet.
Men i afseende på antagligheten af enskildes intecknade skuldförbindelser, torde
dessutom vissa allmänna bestämmelser böra i lagen stadgas; och Utskottet föreslår i
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o i.
7
denna del, att inteckningar i andra slags fastigheter, än jordegendom på landet och
fastigheter i stad icke må kunna godkännas, samt att inteckningar i förstnämnda slags
egendom må få uppgå till högst hälften af egendomens sednast fastställda taxeringsvärde
och dylika uti stadsfastigheter till högst hälften antingen af brandförsäkringsvärdet
eller af det sist åsätta taxeringsvärdet, likväl i båda fallen med förbehåll, att
byggnaderna skola vara brandförsäkrade i någon med vederbörligen stadfästadt regle
mente
försedd brandförsäkringsinrättning inom landet.
Från grundfondshypotheken har Utskottet, som icke ansett ovilkorlig skyldighet
för enskilda banker att med silfver inlösa sina sedlar böra åläggas, så länge Rikets
Ständers Banks sedlar, enligt grundlagen, såsom mynt i riket erkännas, uteslutit guld
och silfver, enär sådant, om det i myntad form inlemnas, bör räknas till den kontanta
kassan, samt inläggande i grundfonden af omyntadt guld eller silfver, knappast
torde ifrågakomma, i anseende till den dermed förenade ränteförlust å grundfondshypotheken.
Likaledes har Utskottet från ifrågavarande hypothek uteslutit aktier, på de väl
grundade skäl, Finans-komitéen härutinnan anfort,, nemligen att deras värde beror af
de mångahanda inflytanden, hvilka den industriel verksamhet, som med aktieföretag
i allmänhet afses, är underkastad, hvadan ock detta värde undergår vida betydligare
förändringar, än andra slag af värdepapper; att, äfven om aktierna äro grundade på
fast egendom, denna dock kan vara eller blifva besvärad med gravationer, hvilkas belopp
icke kan med visshet på förhand bestämmas, men hvarigenom den säkerhet
aktien skulle innehålla, minskas, samt att, oaktadt ett och annat slag allmänt bekanta,
till ett visst minimivärde under aila förhållanden betryggade aktier genom ett sådant
allmänt stadgande uteslutas, olägenheten deraf för sådanas innehafvare icke bör
blifva af betydenhet, då de sätta sina egare i tillfälle att med lätthet anskaffa kontanta
medel eller säkerhetshandlingar af oomtvistadt värde.
Bankernas hufvudsakligaste uppgift, att nemligen uppsamla befintliga kapital hos Lagförslaget
dem, hvilka icke sjelfva vilja eller kunna använda desamma, och att åter utlemna ^ 24—26.
dessa kapital i försträckningar åt dem, hvilka för underhållande af produktionen äro
i behof deraf, innebär väl icke egentligen nödvändighet för bankerna att sjelfve få
utgifva myntrepresentativ, eller banksedlar, enär, såvida rörelsemedel ändock finnes att
tillgå, bankerna kunna inskränkas tili begagnandet af det befintliga beloppet deraf.
Men cirkulationsmedlets massa bör alltid stå i ett afpassadt förhållande till verksamheten
och omsättningen vid hvarje tid och på hvarje ort; och åtgärder eller allmänna
bestämmelser, hvilka utan afseende på näringarnes vexlande ställning och behof vilja
reglera cirkulationsmassan, eller motverka dennas spridning och förflyttning efter omständigheterna,
kunna icke annat än verka störande. En mot ändamålet svarande
tillgång på och fördelning af cirkulationsmedel torde knappast kunna åstadkommas annorlunda
än genom en åt enskilda, öfver landet spridda banker öfverlemnad, på rig—
tiga grunder fotad och rätt använd sedelutgifning; och ett förbud för de enskilda
bankerna mot sedelutgifning skulle för öfrigt så förringa deras verkningsförmåga, att
Sammansatta banko- och l.ay -Utskottets betänkande N:o 1.
de nödgades betydligt inskränka, om icke alldeles inställa åtskilliga, för allmänheten
nyttiga rörelsegrenar, såsom kreditiv-, upp- och afskrifnings- samt postvexelrörelserna.
Just genom dessa och andra likartade rörelsegrenar, med hvilka åtagandet af vid
anfordran betalbara förbindelser till betydliga belopp är förenadt, särskilja sig egentliga
bankinrättningar från andra kreditinrättningar, såsom diskontkassor, hypotheksföreningar,
sparbanker med flera; men för deras underhållande fordras ovilkorligen en
ganska betydlig kassa, hvilken åter medför en stor ränteförlust, såvida hon icke kan
få till en de! bestå i egna banksedlar.
Det har väl anmärkts, att nyssomförmälda rörelsegrenar af de enskilda bankerna
försummats, och att deremot den vidsträckta sedelutgifning, som varit tillåten, gjorts
till hufvudsak samt utsträckts så långt som möjligt. Nekas kan väl icke att skäl
till denna anmärkning förefunnits; men dessa skäl torde under sednare tider hafva
allt mera försvunnit, då de aldra Hesta banker numera ej allenast emottaga penningar
på deposit- samt upp- och afskrifningsräkning emot vilkor, som kunna uppmuntra
allmänheten att af dessa räkningar sig begagna, utan äfven tillhandahålla kassakreditiv
samt biträda vid liqvider genom postvexlar och på Hera andra satt. Hvad i nyssnämnda
afseende kunnat emot bankerna anmärkas, är äfven mera att tillskrifva en
origtig förvaltning, än sjelfva scdelutgifningsrätten; och den omförmälda missrigtningen
har varit möjlig endast derigenom, att bankrörelsen bedrifvits af ett fåtal banker,
hvilka allenast i ringa mån varit underkastade konkurensens inflytande, och hvilkas
banksedlar kunnat få en stor spridning samt hållas i rörelsen till stora belopp just
derföre, att bankerna varit fåtaliga. Förhållandena hafva, såsom nämndt är, efter
uppkomsten af ett större antal banker, dels med, dels utan sedelutgifningsrätt, betydligt
förändrats; och på ju flera banker det belopp af cirkulationsmedel på det
hela, som kan finna användning, fördelas, desto mindre skall hvarje banks andel blifva
och desto större säkerhet skola banksedlarne erbjuda, då såväl hvarje särskild banks,
som samtliga bankernas sammanlagda grundfonder blifva större i förhållande till hela
summan af de utelöpande sedlarne. Desto mindre skall äfven sedelutgifningen kunna
göras till hufvudsak, men desto mera skola bankerna blifva hänvisade till ett rigtigare
förvaltningssätt, under det de ändock blifva i stånd att kunna lämpa sig efter allmänna
rörelsens på vexlande förhållanden beroende större eller mindre behof af undsättning.
En så utsträckt sedelutgifningsrätt, som nu är tillåten, torde dock icke böra för
framtiden medgifvas. För närvarande äro nemligen de enskilda bankerna berättigade
att utgifva egna banksedlar till belopp, motsvarande: l:o) behållningen i deras kassor
af rikets gångbara mynt i silfver och sedlar; 2:o) i Rikets Ständers Bank för deras
räkning deponerade medel; 3:o) grundfonds-hypotheken; och 4:o) innehafvande säkerhetshandlingar
för lemnade kassakreditiv, i den mån dessa anlitas, dock härför icke
till större belopp, än 50 procent af bankens hela grundfond.
Hvad nu först angår bankernas riksmyntskassa, så synes den omständigheten,
att
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
9
att kassan är underkastad en ständig förändring till sitt belopp, innebära ett giltigt
skäl för att densamma ej må utgöra grund för sedelutgifning, då på kassan utgifna
sedelbelopp möjligtvis icke kunna vid inträffad hastig minskning af denna i lika förhållande
genast indragas, samt kontrollen öfver denna del af sedelutgifningen äfven
är förenad med svårighet. Dessutom låter en sedelemission, grundad på förut af
Riks-banken utgifna sedlar, icke, oaktadt dessa skola såsom laggildt betalningsmedel
gälla, kunna väl försvaras. Om deremot det ovilkorliga betalningsmedlet, och i följd
deraf bankernas riksmyntskassa, vore endast klingande mynt, skulle en derpå grundad
sedelutgifning vara fullkomligt rigtig, enär valutan för sedlarne då vore på en
gång verklig och med största lätthet realisabel.
Depositioner af de enskilda bankerna i Rikets Ständers Bank böra lika litet,
som kassan, berättiga till sedelutgifning, enär de, på samma gång som sedlar å dem
utsläppas, kunna disponeras genom direkta invisningar och således användas, utan
motsvarande minskning i sedelmassan.
En säker grund för sedelutgifning innebär deremot den del af grundfonden,
som utgöres af värdepapper och är under allmänt förvar nedsatt. Rikets Ständers
vid 1856—1858 årens riksdag antagna förslag medgifver väl sedelutgifning på hela
grundfonden, och Finans-komitéen har föreslagit, att sådan må uppgå till 75 procent
deraf; men då den del, som utgöres af kontanta penningar, och hvilken, enligt förslaget,
får omvexla mellan 25 och 40 procent af hela grundfonden, kan omedelbart
i dess befintliga form uti rörelsen användas, är ett tillskapande af ytterligare cirkulationsmedel
derpå icke förenligt med den rätta grunden för sedelutgifning.
Tillhandahållandet af kassakreditiv bereder allmänheten den största fördel, men
är deremot för bankerna sjelfva mindre vinstgifvande, till följd af nödvändigheten att
ständigt hålla en betydlig, räntelös kassa. Af denna anledning hafva bankerna berättigats
att på grund af beviljade kassakreditiv utgifva sedlar inom ett visst, begränsadt
belopp, och Utskottet anser enahanda berättigande äfven för framtiden böra lemnäs.
Men såsom vilkor härför bör dock föreskrifvas, att de säkerheter, mot hvilka
kassakreditiv beviljas, böra vara af enahanda beskaffenhet med dem, som kunna till
grundfonds-hypothek antagas; och torde för öfrigt sedelutgifningsrätten på denna
grund böra inskränkas til! högst hälften af bankens hela grundfond samt få användas
endast i den mån kreditiven äro anlitade.
Af Finans-komitéen har den grundsats framställts, att innehafvare af banksedlar Lagförslaget
böra framför bankens öfriga fordringsegare hafva förmånsrätt i bankens grundfondshvpotbek.
Detta synes ega giltigt skäl deruti, att i allmänhet emottagaren af en
banksedel icke i samma mån, som den, hvilken på annat sätt blifver fordringsegare
hos banken, kan efter omständigheterna pröfva huruvida han vili med densamma inlåta
sig i förbindelse. Det skulle emellertid lända till skada både för sedelinnehafvaren
och banken, om grundfonds-hypotheken icke under något förhållande finge
tagas i anspråk för inlösen af bankens sedlar, förrän denna vore ur stånd att med
Bih. tili ti St. Brot. 1802 & 1803. 0 Sami. 2 A/d. 1 Haft. 2
10
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o i.
den riksmyntskassa, som förmedelst andra tillgångar kunde anskaffas, fullgöra banksedlarnes
inlösen. Omständigheter kunna inträffa, då ett så starkt och hastigt tillströmmande
af banksedlar för inlösen uppstår, att äfven den med största klokhet och
försigtighet förvaltade bank bringas i en tillfällig förlägenhet. Bankens styrelse bör
derföre vara i tillfälle att, när en dylik svårighet kan befaras, på lämpligt sätt använda
det medel, som just är afsedt att i sista hand betrygga inlösningsförmågan,
nemligen grundfonds-hypotheken. Finans-komitéen har ock föreslagit, att bankbolag
skall ega för infriande af sina utelöpande sedlar, om behofvet sådant kräfver, försälja
större eller mindre del af de grundfondssäkerbeter, som bestå i räntebärande obligationer.
Att denna del af hypotheken i allmänhet skall i första hand anlitas, är väl
antagligt med afseende derpå, att obligationer gemenligen äro lättare användbara, än
inteckningar; men fullgiltigt skäl alt ovilkorligen föreskrifva, det endast denna del
får begagnas, synes ej förefinnas. Deremot bör beslutet om ett sådant användande
icke få bero af bolaget eller bankstyrelsen ensam, utan bör tillstånd dertill erhållas
af den myndighet, som närmast har att öfvervaka banken, nemligen Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande. Härigenom förebygges hvad som eljest kunde befaras, att en
bank, som vore i den ställning, att utredning ovilkorligen borde verkställas, och icke
endast i tillfällig förlägenhet, kunde begagna denna utväg till att för någon tid undanskjuta
den slutliga uppgörelsen.
Lagförslaget För att bankernas upplåningsrörelse må kunna bedrifvas med den möjligast stör§
31' sta både säkerhet och nytta för såväl allmänheten, som bankerna sjelfva, bör denna
rörelse icke underkastas andra inskränkningar, än som till förekommande af missbruk
må finnas oundvikliga, men för öfrigt all frihet lemnäs åt aftalet inom de af lagen i
allmänhet utstakade gränser. Kongl. Kungörelsen af den 9 Januari 1846 föreskrif—
ver i detta afseende allenast, att förbindelser, hvari ränta är utfäst, ställda till innehafvaren,
eller till viss man eller ordres, ej må lyda å mindre belopp än 333 Riksdaler
16 sk. Banko; men Finans-komitéen har härförutan föreslagit, alt sådana förbindelser,
derest betalningstiden ej räknas efter uppsägning, icke finge ställas å längre
förfallotid äu högst tolf månader. Om, med afseende derpå, att ifrågavarande slags
förbindelser, utställda å små summor, skulle genom deras löpande egenskap kunna
sättas i omlopp såsom banksedlar och derigenom en sedelutgifning till större omfång,
än lagen medgifver, åvägabringas, det ifrågavarande förbudet mot utställande af depositionsbevis
å lägre summa än 500 R:dr eger giltig grund, så synes derutöfver
icke behöfvas deu ytterligare inskränkningen i afseende på förfallotiden. Denna inskränkning
verkar deremot ofördelaktigt, både för insättare och för bankerna sjelfva.
Mången insättare, som vili för längre tid placera ett kapital, önskar att vara försäkrad
mot möjligheten af en nedsättning i den ränta, han vid penningarnes insättande
kan hafva betingat sig, och finner sig dessutom besvärad af alt nödgas tid efter
annan låta omskrifva förbindelsen. Bankerna åter röra sig med desto större säkerhet
och kunna desto mera lämpa sig efter rörelsens behof, ju mindre de äro underkastade
hastiga förändringar i ullåningstillgångarne; och för dem är det derföre
Sammansatta Sanko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
11
långt ifrån likgiltigt, om de tvingas att ställa återbetalningen af insatta medel på korta
uppsägnings- eller förfallotider. På dessa skäl har Utskottet uteslutit den ifrågavarande
inskränkningen i afseende på lorfallotiden för medel, som på deposition i
bankerna insättas.
Den, som, innan han inlåter sig i förbindelse med en bank, vill söka bilda sig Lagförslaget
ett omdöme om det förtroende densamma må förtjena, kan finna en icke oväsendtlig §§ och 7'
ledning härvid i kännedomen om de personer, af hvilka bolaget utgöres, och tillfälle
att erhå'Ja denna kännedom bör derföre alltid stå öppet. Men för att en hvar må
med lätthet kunna förskaffa sig sådan, är hvarken intagandet af delegarnes namn i
vederbörande Rådstufvurätts inteckningsprotokoll, eller ett i någon allmän tidning infördt
tillkännagifvande tillfyllest; och Utskottet föreslår derföre att bankerna skola
åläggas föra en förteckning öfver samtlige sina delegare, innehållande tillika uppgift
om skedda förändringar, och att alltid ovägerligen hålla densamma tillgänglig för hvem
som önskar deraf taga kännedom.
Den enskilda bankbolag hittills tillagda rätt alt få afdraga låneränta i förskott, Lagförslaget
anser Utskottet böra försvinna; hvaremot rättigheten till handräckning vid fordringars '
utsökande, lika med Rikets Ständers Diskontverk, äfven för framtiden bör bibehållas.
I fråga om de valörer, hvarå enskilda banksedlar må utställas, har Utskottet ta- Lagförslaget
.. £ 27
git under öfvervägande en af Rikets Ständers år 1860 församlade Revisorer i deras
berättelse gjord framställning, att enskilda banker icke måtte berättigas utgifva sedlar
å lägre valör, än 10 R:dr; men Utskottet har, på de skäl, som i denna vid flera
föregående tillfällen afhandlade fråga andragits, ansett hvad nu i detta afseende är
medgifvet, äfven hädanefter böra blifva oförändradt.
Den ränta, som bör tillkomma innehafvare af banksedel, i händelse inlösen der- Lagförslaget
af vägras, eller banken råkar i konkurstillstånd, har Finans-komitéen föreslagit att be- ^ orh 38'
stämmas till hvad banken under sin verksamhet högst må hafva betingat; men Utskottet
anser för sin del, att, på sätt äfven Rikets Ständers förslag vid 1856—1858
årens riksdag innehåller, denna ränta bör bestämmas till sex procent.
Till de i Finans-komitéens förslag bankstyrelse ålagda skyldigheter i afseende på Lagförslaget
allmän myndighets kontroll å och offentliggörande af bankens ställning, har Utskottet t0'
tillagt stadganden, som afse upplysningar om den ränta och disconto, hvilka hos banker
varit gällande såväl vid upp- som utlåning.
Finans-komitéen har föreslagit, att om hela den del af bankbolags grundfond, Lagförslaget
som af räntebärande obligationer skall utgöras, blifvit föryttrad, eller bolaget gjort så- '
dana förluster, att reservfonden och 10 procent af den grundfond, som de solidariske
bolagsmännen insatt, gått förlorade, då skal! banken ställas under utredning och bolaget
derefter upplösas, så framt ej bankdelegarne, på en utaf någon af dessa anledningar
sammankallad bolagsstämma, inför protokollet förklara sig villige att inom 6
månader, genom erforderligt tillskott å sina lotter, återställa grundfonden till dess behöriga
belopp.
Men då, enligt hvad Utskottet ofvan anmärkt, behof att för något tillfälle an
-
12
Sammansatta Banko- och Lag-Uiskottets Betänkande N'o i.
vända en del af grundfondssäkerheterna kan uppstå, utan att banken hvarken gjort
ens någon förlust eller annat skäl till dess upplösning är förhanden, så torde en
ovilkorlig skyldighet för bankbolag att ställa sig under utredning böra åläggas endast
1 det fall att reservfond och 10 procent af grundfonden gått förlorade samt den sistnämnda
icke inom någon kort tid återställes till dess behöriga belopp. I såväl bankens
eget som allmänhetens intresse anser Utskottet det likväl ligga, att denna tid
så mycket möjligt inskränkes, och föreslår Utskottet derföre att den må bestämmas
till tre månader. Det kunde för öfrigt väl synas, som om ett beslut af denna beskaffenhet
icke borde kunna få åvägabringas allenast af en pluralitet bland bolags
männen,
utan att samtliges medgifvande dertill vore erforderligt. Men då det kontrakt,
förmedelst hvars antagande bolagsmännen bestämma sina ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter, skall innehålla bestämmelser om rösträtt och vilkoren för fattande
af bolagsbeslut, samt i detta kontrakt särskilda vilkor för åvägabringande af giltigt
beslut i nu förevarande fråga kunna bestämmas, så lärer lagen för enskilda banker
icke böra genom en föreskrift att enhälligt bifall härutinnan skall erfordras, i så hög
grad försvåra möjligheten af en åtgärd, som väl i de aldra flesta fall måste vara fördelaktigare
än en tvungen utredning, och hvilken icke heller innefattar ett förnärmande
af bolagsmännens rätt eller en tillökning af deras ansvar, enär de i allt fall
äro skyldige att svara en för alla och alla för en för bolagets förbindelser.
Lagförslaget I sammanhang med den åt innehafvare af enskilda bolags banksedlar tillerkända
38- förmånsrätt i bankens grundfonds-hypothek, har Finans-komitéen föreslagit att, när
dylikt bolag råkar i konkurstillstånd, någon utdelning ej må få ega rum till de borgenärer,
hvilka icke njuta förmånsrätt, förrän efter tilländagåendet af den tid utaf
2 år, inom hvilken banksedel-innehafvare böra anmäla sin fordran. Men då förmånsrätt
icke tillkommer banksedel-innehafvare i andra tillgångar än grundfonden, samt
ett uppskof med utdelning i mån af skeende realisation föranleder nödvändighet att
fortsätta en rörelse, hvilken just i och med konkursen bort inställas, och vid hvars
fortfarande än ytterligare förluster för fordringsegarne äro under sådana förhållanden
nästan oundvikliga, har Utskottet ansett denna föreskrift icke vara lämplig.
För öfrigt torde Utskottet allenast behöfva omförmäla att ännu några mindre
förändringar ansetts ändamålsenliga, äfvensom att vissa uteslutningar af stadganden,
som äro antagna i Finans-komitéens förslag, föranledts dels deraf att Utskottets nu
ifrågavarande förslag afser allenast banker med rätt att utgifva egna banksedlar, dels
deraf, att den utaf nämnda Komité ifrågasatta s. k. Allmänna Svenska Banken icke
kommit till stånd.
På grund af hvad anfördt blifvit, får Utskottet vördsamt tillstyrka, att
Rikets Ständer dels för sin del besluta, dels ock hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla att, med upphafvande af Kongl. Kungörelsen angående
inrättande af enskilda banker eller diskonter af den 14 Januari 1824, för
så vidt densamma afser dylika anstalter med rätt att utgifva egna banksedlar;
Kongl. Kungörelsen angående enskilda banker, hvilka utgifva egna
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
13
kreditsedlar, af den 9 Januari 1846; Kongl. Förordningen angående vissa
lagbestämmelser med afseende på enskilda banker af den 6 Oktober 1848,
och Kongl. Kungörelsen om vissa ändringar och tillägg vid Kongl. Kungörelsen
deri 9 Januari 1846 angående enskilda banker, som utgifva egna
kreditsedlar, af den 10 November 18S6, må utfärdas en så lydande:
Lag om enskilda banker, med rätt att utgifva
egna banksedlar.
% 1.
Enskilde, som vilja ingå bolag i ändamål att genom en vald styrelse drifva
bankrörelse med rätt att utgifva egna banksedlar, skola hos Kongl. Majit om nådig
tillåtelse dertill sig anmäla och dervid inlemna de af bolaget antagna bolagsreglor.
Befinnas dessa öfverensstämma med denna lag samt lag och förordningar i öfrigt, och
finner Kongl. Majit den bankinrättning vara för landet nyttig, meddelas tillåtelse till
bankrörelsens drifvande under en tid af högst tio år, räknade från bankens öppnande.
Önskar bankbolag förlängning af oktrojen erhålla, gore i den ordning, som nu
är sagd, ansökan derom aderton månader innan den löpande oktrojen tilländagår.
§ 2.
Delegarne i sådant bankbolag böra vara Svenske medborgare, till antalet minst
tretio, och svare de, en för alla och alla för en, för uppfyllandet af alla bankbolagets
förbindelser. De kallas solidariske bolagsmän.
§ 3-
De solidariske bolagsmännen stånde öppet att, till förstärkande af bankens grundfond,
med sig förena lottegare, hvilkas ansvarighet för bolagets förbindelser begränsas
af deras lotters fulla belopp. De kallas kommundit-delegare; och må sådane icke i
bolaget inrymmas för mer än högst hälften af det belopp, de solidariske bolagsmännen
uti grundfonden insatt.
§ 4.
Kommandit-delegare må ej tillerkännas rättighet att deltaga i andra beslut å
bolagsstämma, än val af revisorer, till hvilket uppdrag jemväl de må kunna utses.
§ S.
Mom. 1. Solidarisk bolagsman, dess arfvinge eller sterbhusdelegare vare ej berättigad
att under oktrojtiden ifrån bolaget afgå, eller någon af sina lotter å annan
person öfverlåta, med mindre bolaget dertill samtyckt. Begäran derom anmäles skrift
-
14
Sammansatta Sanko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
ligen hos styrelsen och pröfva* å den ordinarie bolagsstämma, som hålles under nästföljande
räkenskapsår.
Mom. 2. Kommandit-delegare må sina lotter till annan person öfverlåta, efter
anmälan hos bolagets styrelse och under iakttagande i öfrigt af de föreskrifter, bolaget
i sådant afseende bestämt.
§ 6.
När solidarisk bolagsman från bolaget afgått eller ny sådan deri vunnit inträde,
skall uppgift härom, genom styrelsens försorg, efter hvarje ordinarie bolagsstämma,
såväl aflemnas till vederbörande Rådstufvurätt, för att i dess intecknings-protokoll
intagas, som ock i allmänna tidningarne kungöras.
§ 7.
Mom. 1. I banken skall finnas en förteckning öfver samtlige såväl solidariske
bolagsmän som kommandit-delegare, hvilken förteckning tillika skall innehålla uppgift om
det antal lotter, en hvar innehar.
Mom. 2. I denna förteckning skola alla behörigen skedda förändringar i egan
derätten
till lotter genast antecknas.
Mom. 3. En hvar, som sådant önskar, stånde fritt att, å de tider banken hålles
för allmänheten öppen, af denna förteckning taga kännedom, äfvensom att, emot
afgift, erhålla till rigtigheten af vederbörande tjensteman bestyrkt utdrag derutur.
§ 8.
Bolagsreglorna böra innefatta bestämmelser i följande hufvudsakliga ämnen:
a) om beloppet af grundfonden;
b) huruvida kommandit-delegare må inrymmas och på hvilka vilkor, deribland
särskildt om den andel i vinsten, som skall dem tillkomma;
c) om grunderna för rösträttighets utöfvande vid bolagsstämma;
d) om antalet af styrelsens ledamöter, hvilka vid hufvudkontoret böra vara
minst fem;
e) om antalet af revisorer och om tiden för revisionen, som årligen bör för
rättas;
fl
om bankens rörelsegrenar; börande uttryckligen stadgas, att egna eller andra
enskilda bankers lottbref ej få såsom säkerhet för försträckning emottagas;
g) om sättet för vinnande af ändring i bolagsreglorna;
h) om tiden för ordinarie bolagsstämma, som minst en gång årligen bör
hållas, och om vilkoren för sammankallande af extra bolagsstämma;
r) om bildandet af en reservfond och om den andel af årliga vinsten, som till
densamma skall öfverföras; samt
k) om de grunder, efter hvilka, med iakttagande af hvad § 13 här nedan före
-
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o i.
15
skrifver, de intecknade skuldebref oell räntebärande obligationer skola uppskattas,
hvilka få såsom grundfonds-hypothek antagas.
§ 9-
Bankbolags af de solidariske bolagsmännen insatta grundfond må ej understiga
En million Riksdaler Riksmynt.
§ io.
Mom. 1. Denna grundfond skall inom ett år, räknadt från den dag banken
för allmänheten öppnas, vara till fulla beloppet i rikets gäliande mynt inbetald, samt
den i § 13 här nedan bestämda andel deraf lill grundfonds-hypothek förvandlad och
i allmänt förvar nedsatt, i enlighet med hvad denna lag och bolagets reglor i öfrigt
derom närmare bestämma.
Har ej den grundfond blifvit inom nu stadgade tid på berörda sätt insatt, vare
oktrojen förverkad.
Mom. 2. Hafva kommandit-delegare blifvit i bolaget inrymde, varde likaledes
det belopp, hvarmed den ursprungliga grundfonden sålunda förstärkes, insatt inom
ett år, räknadt från den dag, den dertill öppnade teckning afslutats.
§ Il
Grundfonden
bör i lika lotter fördelas. Lottbref skall alltid ställas på en
namngifven person och må ej utfärdas förr än hvad till grundfonden hörer är vordet
insatt, såsom derom i § 10 stadgas.
§ 12.
Insatt grundfond må ej genom utdelning minskas, så länge bankrörelsen fortfar,
och icke heller vid dennas upphörande i vidsträcktare mån, än att återstoden
fullt motsvarar beloppet af bolagets utelöpande och gällande förbindelser af alla slag.
§ 13-
Mom. 1. Utaf grundfonden skall Styrelsen, enligt af bolaget meddelade närmare
föreskrifter, förvandla minst sextio, högst sjuliofem procent till grundfondshypothek
af sådan beskaffenhet, som här uedan säges.
Mom. 2. Dessa grundfonds-hypothek skola bestå till minst en tredjedel af lätt
säljbara, räntebärande obligationer och till den öfriga delen af skuldebref, intecknade
i jordegendom å landet inom hälften af sednast fastställda taxeringsvärde, eller uti
fastighet i stad inom hälften antingen af brandförsäkringsvärdet elier af sist fastställda
taxeringsvärdet; börande likväl alltid byggnad i stad, för att inteckning deri må
kunna såsom grundfondssäkerhet antagas, vara brandförsäkrad uti någon med vederbörligen
stadfästadt reglemente försedd brandförsäkringsinrättning inom 'landet.
ib
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
§ 14
Mom. 1. Grundfonds-hypotheken pröfvas af bolaget jemte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
eller den, han i sitt ställe förordnar att pröfningen öfvervara, samt
godkännas när de finnas vara af den beskaffenhet, förestående § omförmäler, och i
öfrigt anses innefatta full säkerhet.
Mom. 2. Vid utbyte af säkerheter, hörande till grundfonden, förfares pä enahanda
sätt, som vid den första pröfningen.
§ is.
Grundfonds-hypotheken skola uti Landtränteriet eller annat allmänt förvar nedläggas
i kassakistan, försedd med särskilda lås, hvartill styrelsen och ett af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande utsedt allmänt ombud hafva hvar sin nyckel.
§ 16.
Mom. 1. De solidariske bolagsmännen i bankbolag skola sig emelian utse en
styrelse, hvilken eger att, enligt den instruktion, som af bolaget utfärdas, och under
sådan kontroll af offentlig myndighet, som i denna lag stadgas, banken förvalta och
i alla mål för bolaget lagligen tala och svara.
Morn. 2. En hvar delegare, som till styrelseledamot utses, skall i bankens förvar
deponera minst ett lottbref, hvilket icke, så länge han i styrelsen qvarstår, får
från banken utlemnas.
§ 17-
Mom. 1. Ledamot af styrelsen kan från sin befattning skiljas genom i behö
rig
ordning fattadt bolagsstämmobeslut.
Mom. 2. Afgående styrelseledamot förblifver ansvarig för de åtgärder, i hvilka
han deltagit, tilldess, elter i vanlig ordning skeende revision, ordinarie bolagsstämma
beviljat decharge.
S 18-
Namnen på styrelsens ledamöter samt på dem, hvilka ega att underskrifva bolagets
banksedlar och öfriga förbindelser, skola efter hvarje ordinarie bolagsstämma,
äfvensom, då någon förändring i dessa afseenden eljest inträffar, anmälas hos Kongl.
Majlis Befallningshafvande och införas i allmänna tidningarne.
§ 19-
Styrelsen åligger:
att när som helst hålla bankens räkenskaper och handlingar tillgängliga för
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eiler dess ombud, samt för den särskilda undersökning
Kongl. Maj:t kan finna för godt att låta anställa;
att
Sammansatta lianko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
att genast efter hvarje qvartals slut, i närvaro af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eller dess ombud, upprätta och derefter ofördröjligen till Kongl. Maj:t insända,
äfvensom genom allmänna tidningarne offentliggöra en öfversigt af bankens ställning;
börande denna öfversigt jemväl innehålla uppgift om upp- och utlåningsränta samt
diskonto, som, under den tid öfversigten omfattar, varit i banken gällande;
att, så snart ändring i upp- eller utlåningsränta eller diskonto beslutes, genast
derom i allmänna tidningarne kungöra;
att, efter verkställd revision, till Kongl. Finans-departementet insända revisionsberättelsen,
äfvensom att låta införa densamma i allmänna tidningarne; och
att ställa sig till noggrann efterrättelse hvad denna lag bjuder samt de af
Kongl. Maj:t fastställda bolagsreglor föreskrifva.
Sker afvikelse härutinnan och varder ej det anmärkta förhållandet inom en månad
rättadt, ankomme på Kongl. Maj:t att i svårare fall förklara bolaget hafva förverkat
rättigheten att bankrörelse drifva.
§ 20.
Enskildes förhållanden till banken må ej för allmänheten yppas.
§ 21.
Bankkontor må endast i stad öppnas.
§ 22.
Genom kungörelse i allmänna tidningarne skall tillkännagifvas när banken öppnar
sin rörelse; och skall underrättelse om dagen, då sådant sker, till Kongl. Finansdepartementet
insändas.
§ 23.
Förr än banken öppnar sin rörelse, skall inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
styrkas:
а) att inför Rådstugurätten i den stad, der bolagets hufvudkontor är beläget,
blifvit i hufvudskrift förevisade och uti intecknings-protokollet ordagrannt intagne såväl
den af Kongl. Majit för bolaget utfärdade tillståndsresolution, som ock bolags
reglorna,
samt att Rätten, på bolagets bekostnad, låtit i allmänna tidningarne införa
kungörelse om det ingångna bolaget;
б) att uppgift å de bolagsmän, hvilka, i enlighet med denna lag, för bolagets
förbindelser äro solidariskt ansvarige, blifvit ej allenast aflemnad till samma Rätt och
i dess intecknings-protokoll intagen, utan ock i allmänna tidningarne kungjord;
c) att till banken blifvit å lotterna inbetalta minst tio procent af grundfonden
äfvensom att handlingar, hvilka bolaget efter pröfning godkänt, äro hos banken aflemnade
till säkerhet derför, att återstoden af grundfondeu varder, jemlikt § 10, inom
ett år i banken insatt.
lith. lill R. St. Brot. 1862 & 1863. 6 Sami. 2 Afd. 1 Häft. 3
18 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
§ 24.
Förrän banken börjar att utgifva egna banksedlar, skall tillika inför Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande styrkas:
а) att grundfonds-hypothek, i värde motsvarande minst 25 procent af grundfonden,
blifvit på föreskrifvet sätt i allmänt förvar nedsatte;
б) att profblanketter till banksedlarne, efter hvad derom i § 27 sägs, blifvit till
Kongl. Finans-departementet aflemnade;
c) att uppgift å de personer, som skola banksedlarne underskrifva, blifvit uti
allmänna tidningarne införd.
-S 25.
Varda, sedan bankbolag fullgjort hvad rörande rättighet till egna banksedlars
utgifvande är sagdt, kommandit-delegare i bolaget inrymde; vare bolaget, der det på
den sålunda vunna förstärkningen vill sedelutgifning grunda, pligtigt att, innan det
dertill må anses berättigadt, inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande särskildt styrka,
att grundfonds-hypothek, motsvarande minst sextio, högst sjutiofem procent af förstärkningen,
ytterligare blifvit i föreskrifven ordning nedsatta i allmänt förvar.
§ 26.
Mom. 1. Bankbolag, som till utgifvande af egna banksedlar är berättigadt, må
ej utlemna eller i allmänna rörelsen på en gång utelöpande hålla större belopp deraf,
än som sammanlagdt i värde motsvara de i allmänt förvar nedsatta grundfondshypothek,
enligt bankräkenskaperna för året. tiar bankbolag beviljat kassakreditiv
emot sådana säkerhetshandlingar, som, enligt hvad här förut är sagdt, pröfvas kunna
såsom grundfondssäkerheter godkännas, då må, i den mån samma kreditiv anlitas,
banksedlar ytterligare kunna utgifvas, dock härför icke till större belopp, än högst
hälften af hela grundfonden.
Mom. 2. Till bankbolags utelöpande sedelstock räknas alla af bankbolaget utgifna,
till innehafvare!) ställda, tryckta eller graverade förbindelser af hvad namn och
beskaffenhet som helst.
§ 27.
Mom. 1. De af bankbolag utgifna banksedlar skola utställas till innehafvare!)
att utan ränta vid anfordran inlösas, och underskrifvas af minst två bland styrelsens
ledamöter samt en bankens tjensteman, som dertill af styrelsen förordnas.
Banksedlar få endast lyda å fem, tio, femtio, etthundra och femhundra Riksdaler
Riksmynt.
Mom. 2. De skola lill storlek och form vara så beskaffade, att papperet till
dem å 5 och 40 Riksdaler är 4,5 turn i längd och 2,5 tum i bredd, till dem å
50 och 400 Riksdaler, 5 tum i längd och 4,5 tum i bredd, samt till dem å 500
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o i.
19
Riksdaler, 7,5 tum i längd och 4,5 tum i bredd, allt efter Kongl. Stadgan om mått
och vigt den 31 Januari 1853.
Mom. 3. Ranksedlar må tillverkas af ofärgadt papper, dock icke till likhet med
Rikets Ständers Banks sedlar. Om tryckning eller gravering ankomme på bolaget
att bestämma; dock bör banksedels valör alltid vara tydligen utmärkt.
§ 28.
Banksedel skall ovilkorligen, då den i bankens hufvudkontor till utvexling företes,
inlösas med Rikets mynt eller Rikets Ständers banksedlar. Vägras inlösen, vare
banksedel-innehafvaren berättigad att, jemte kapitalet, åtnjuta ränta efter sex för hundrade
om året, från den dag inlösen blifvit vägrad, intilldess betalning kan erhåilas.
§ 29
Brister bankbolag i skyldigheten att sina utgifna banksedlar vid anfordran inlösa,
ege innehafvaren, efter deremot genom Notarius Publicus verkställd protest, för
hvilken kostnaden skall drabba bolaget, om förhållandet anmälan göra hos Kongl.
Majits Befallningshafvande, hvilken, derest det ej genast kan visas, att hindret af tillfällighet
härrört, ofördröjligen skall om förhållandet till Kongl. Maj:t inberätta och
under tiden bankrörelsen inställa. På Kongl. Majit ankommer att besluta, huruvida
bankens oktroj i sådant fall skall vara förverkad.
§ 30.
För infriande af sina utelöpande banksedlar eger bankbolag att, om behofvet
sådant kräfver, efter dertill af Kongl. Majlis Befallningshafvande erhållet tillstånd, använda
större eller mindre del af bankens grundfondssäkerheter; i hvilket fall bankbolagets
sedel-utgifningsrätt dock skall minskas med det belopp, hvartill de föryttrade
säkerheterna varit uppskattade; skolande bankbolaget, så snart möjligen ske kan, åter
bringa dessa säkerheter till behörigt belopp.
§ 31-
Mom. 1. Enskild banks räntebärande förbindelse, ställd till innehafvaren, eller
till viss man eller ordres, må ej lyda å mindre belopp, än 500 Riksdaler Riksmynt.
Mom. 2. Insättningsbevis med eller utan utfäst ränta, stäldt till viss man, må
ej lyda å mindre belopp än 100 Riksdaler Riksmynt och bör innehålla, att öfver
låtelse
deraf skall till nye egarens säkerhet i banken anmälas.
§ 32.
Mom. 1. Bankbolag vare berättigadt att begagna tryckta eller graverade blanketter
ej blott till banksedlar, utan ock till lånereversaler, qvittenser, kontrakter och
bevis.
20 Sammansatta Banko- och Lag-Vtskottets Betänkande N:o i.
Mom. 2. De qvittenser, som af banken meddelas, gälla endast såsom verifikationer,
men må icke öfverlåtas eller i rörelsen utlemnas.
§ 33.
Bankbolag må ej drifva bandel med annat än guld och silfver, in- och utrikes
vexiar samt allmänna räntebärande papper, ej lieber ega annan fastighet, än som för
bankens inrymmande är behöflig; men vare oförhindradt att inropa pantsatt eller utmätt
egendom, som utbjudes på auktion, dervid bankens rätt och säkerhet kan vara
beroende, dock med iakttagande deraf, att sådan egendom åter varder försåld, så
snart delta utan förlust för banken kan ske.
§ 34.
Vid fordringars utsökande njute bankbolag samma rätt till handräckning, som
för Rikets Ständers Diskontverk nu är eller framdeles varder beviljad; börande lagsökning
för fordran inom en månad från förfallotiden anställas.
§ 35.
Rätter domstol i sak mot bankbolag, äfvensom då bankbolag råkar i konkurstillstånd
eller söker årsstämning å sina borgenärer, vare Rådstufvurätt i den stad,
der bolagets hufvudkontor är beläget.
§ 36.
Den genom Kongl. Förordningen den 4 Mars 1862 för skuldfordran i allmänhet
bestämda preskriptionstid af tio år ege ej rum i fråga om banksedlar, utgifna af
bankbolag, ej heller skall bevakning af dem enligt Konkurslagen erfordras, i händelse
bankbolag råkar i konkurstillstånd eller i anledning af årsstämning, som, vid bolagets
upplösande, må utfärdas å dess öfriga borgenärer.
§ 37.
Har bankbolag, enligt något räkenskapsårs behörigen reviderade bokslut, gjort
sådana förluster, att bankens reservfond och tio procent af den grundfond, som de
solidariske bolagsmännen insatt, gått förlorade, då skall banken ställas under utredning
och bolaget derefter upplösas, så framt ej bolaget, på en af denna anledning
sammankallad bolagsstämma, förklarar sig villigt att inom tre månader, genom erforderligt
tillskott å lotterna, återställa grundfonden till dess behöriga belopp.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande åligge noggrannt tillse, att sådant bolagsstämmobeslut
inom sagde tid blifvit fullgjordt. Har ej så skedt, varde bolaget ovilkorligen
under utredning stäldt.
§ 38.
Mom. 1. När bankbolag med rättighet att utgifva egna banksedlar utan kon
-
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o i. 21
kurs upplöses, äfvensom derest bolaget råkar i konkurstillstånd, vill Kongl. Maj:t, uppå
anmälan derom, genom allmän kungörelse, som två gånger årligen, ett halft år
emellan hvardera, från predikstolarne i hela riket uppläses och i allmänna tidningarne
intages, förelägga en hvar, som innehar bankens sedlar, att, vid förlust af all betalningsrätt,
inom två år från kungörelsens datum, banksedlarne, när bolaget utan konkurs
upplöses, förete till infriande i banken, men om banken råkat i konkurstillstånd
och betalning således ej genast ske kan, till bokföring och erhållande kostnadsfritt af
påskrift derom, uppvisa inför den eller dem, Rätten, der konkursmålet är anhängigt, i
sådant afseende förordnar.
Mom. 2. Bankens grundfonds-hypothek skola i främsta rummet användas till
infriande af de utelöpande banksedlarne samt, endast i den mån tillgång utöfver detta
behof förefinnes, för utredningen i öfrigt tagas i anspråk.
Mom. 3. För banksedel njute innehafvaren från den dag, sedelns inlösen vägrad
blef eller, om inlösen dessförinnan ej blifvit äskad, från den dag offentlig stämning
beslutes, intill dess inlösen vidtager, ränta efter sex för hundra om året.
Stockholm den 25 Augusti 1863.
Reservationer:
af Herr Grefve Sparre E.: »Emot Utskottets genom öppnande af den förseglade
sedeln tillkomna beslut, alt icke tillåta sedelutgifning för inneliggande kassa, får
jag anmäla reservation. Man må hysa olika meningar så väl om befogenheten i allmänhet
af denna sedelutgifningsrätt, som angående de grunder efter hvilka den bör
bestämmas; Ett synes mig åtminstone ovedersägligt: att dessa s. k. myntrepresentativer,
om de tillåtas, skola få representera det mynt utgifvaren har i sin kassa; och
detta är likväl hvad man vill förbjuda. — Sjelfva grundtanken för en sedelutgifvande
bank är ju att den i stället för mynt, släpper ut i rörelsen sedlar att vid uppvisandet
inlösas med mynt. Huru vill man då försvara den åtgärd att på samma gång man
medgifver bankinstitutionen denna rätt, förbjuda utgifvandet af sedlar för det mynt
hon har inne. Efter hvad grund bestämmes Riks-bankens sedelutgifningsrätt? —
Efter kassan. Efter hvilken grund måste hvarje bank bestämma sin sedelutgifning? —
Naturligtvis efter kassan. — Ar kassan stor, kan jag öka sedelutgifningen. Är den
liten, måste jag minska den. Och likväl vill man förbjuda sedelutgifning på grund
af denna kassa, som är sjelfva regulatorn för sedelutgifningen. Det är ju att vid
första steget förneka sjelfva principen.
Men detta oafsedt är stadgandet såsom hvarje falskt steg vådligt. En bank
med förbindelse att vid uppvisandet inlösa sina förbindelser måste vara försedd med
stor kassa. Detta blir så mycket nödvändigare i den mån banken har (lera afdel
nings-kontor,
emedan den vid hvart och ett af dessa måste vara beredd på betydliga
utbetalningar. Får banken för dessa kassor utgifva sedlar, så kan den utan uppoff
-
22 Sammansatta Banko- och Lag-Vtskoltets Betänkande N:o 1.
ring hålla denna betydliga kassa, för hvilken den ej uppbär ränta; då den för de
sedlar den på kassan utger får ränta. Men har banken ej rätt härtill, så förledes
den att hålla liten kassa, hvarigenom den kommer i fara att nödgas inställa sina betalningar.
Man framtvingar således dessa olyckor, som man mest af allt måste
befara. Långt ifrån att i lagstiftningen förbise vigten af att bankerna hålla stor kassa
borde man tilläfventyrs till förekommande af stoppning, föreskrifva ett ständigt
minimum af kassa, t. ex. 40 procent. Derigenom skulle de befarade vådorna säkrast
förebyggas. Tillfälliga omständigheter kunna föranleda ett starkt tillopp till banken.
Det är kändt att vid ett sådant tillfälle uttogs vid ett afdelnings-kontor af en privatbank
inom ett par dagar en million R:dr. Huru hade det varit möjligt för banken
alt hålla kassa vid de särskilda afdeluings-kontoren motsvarande ens till någon del
sådana behof, utan att hafva rätt att genom sedelutgifning tillgodogöra sig ränta derå?
Eller om banken med afseende å ränteförlust hade hållit för liten kassa, huru skulle
den i en landsort, der resurserna äro små, kunnat reda sig?
Det är en temligen allmänt spridd mening att privatbankerna »hålla för mycket
sedlar i rörelsen». Likasom detta berodde af bankerna!! Icke kunna de hålla sina
sedlar ute öfver behofvet! Inom en ganska kort tid vinner banken erfarenhet om
huru mycket af dess sedlar erfordras eller gå i rörelsen, och öfverskridandet af denna
gräns bestraffar sig snart sjelf. Hvad som bör iakttagas är att sedlar ej utgifvas utan
motsvarande valuta; men ingen lär förneka det mynt jag har i min kassa egenskapen
af valuta.
Under en lång följd af år har man fört ett slags krig emot privatbankerna, sednast
genom försöket att supplera dem med filialbanker. Detta försök har måst öf~
vergifvas. Nu försöker man ett nytt medel att omintetgöra deras för landet gagnande
verksamhet, och detta samtidigt med det man förklarar räntan fri, likasom för att
förekomma den konkurrens, som skall ersätta lagens stadgande om maximum af ränta.
För min del har jag inom Utskottet gått in på räntans frigifvande endast under den
förutsättning, att lagstiftningen underlättar tillkomsten af banker för att lätta rörelsen.
Men om man i stället derför omöjliggör tillkomsten af nya och inskränker de redan
bestående, hvilkas oktrojer snart tilländagå, så bäfvar äfven jag tillbaka för räntans
frigifvande. Man talar om privatbanks-delegarnes stora inkomst. Må man reducera
den genom tillåtelse till nya bankers uppkomst; på detta sätt skall konkurrensen naturenligt
nedsätta vinsten, det allmänna till gagn; men må man icke genom en ab
deritisk
lagstiftning arbeta ockraren i händerna.
Missunnar man privatbankerna deras höga inkomst (hvilket synes mig orätt, då
såmedelst kapitalbildningen ökas utan att någons rätt trädes för nära; jag skulle önska
att rätt mången i vårt land uppbar 10 å 12 procent på sin rörelse), så måste
man följaktligen befordra tillkomsten af flera banker, icke motverka den, hvarigenom
räntan hålles uppe och rörelsen hämmas.
För att åskådliggöra verkningarne af Utskottets förslag bilägges här en tablå öfver
bankernas sedelutgifningsrätt för närvarande, utvisande att den, enligt förslaget,
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o i.
23
minskas till 57 procent. Detta likväl under den förutsättning, att såsom säkerhet
för kreditiver kunna presteras sådana säkerheter, som godkännas såsom grundfondshypotheker
till halfva kreditivbeloppet. För närvarande finnes i bankerna icke sådana
säkerheter til! y0:del af kreditivbeloppen, och kunna icke af kreditivsökande anskaffas.
Sådana säkerheter utsättas för stående lån. Följden af stadgandet blir således alt
bankerna ovilkorligen fordra sådana säkerheter, hvarigenom kreditiverna, kanske den
för allmänheten mest gagnande delen af bankernas verksamhet, inskränkas. Jag öfverlemnar
åt en hvar att bedöma hvilket inflytande detta skulle utöfva på rörelsen,
och huru den samtidigt dermed frigifna räntan skall stiga.
Jag hemställer således vördsamt, att Rikets Ständer såsom tillägg till § 26, angående
bankernas sedelutgifningsrätt, måtte besluta i öfverensstämmelse med nu gällande
lag: att sedlar må utgifvas, motsvarande jemväl behållningen i bankens egna
kassor af rikets mynt i silfver eller sedlar, samt återstoden af depositionen i Rikets
Ständers Bank.
Nu befintliga enskilda bankers sedelutgifningsrätt, enligt Kongl. Förordningen
af den 9 Januari 1846, utgör, efter förhållandet med deras kassa och grundfondshypothek
den 31 December 1862 samt beräkning att kassakreditiv voro beviljade
och begagnade till halfva grundfondsbeloppet, följande:
På kussa och
deposition.
På grundfonds-  hypothek.
Pä beviljade kas-  sakreditiv inom
halfva grund-  fonden. |
Skånes Enskilda
Bank
1,796,951
—
1,462,500
975,000
Wermlands
d:o
439,568
—
1,500,075
1,000,050
Kopparbergs
d:o
712,388
—
1,014,000
702,000
Ostgöta
d:o
232,684
—
1,122,375
748,250
Smålands
d:o
1,059,918
—
2,250,000
1,500,000
Orebro
d:o
541,637
—
1,687,500
1,125,000
Mälareprovinsernas
d:o
1,174,212
—
2,923,350
1,948,900
Göteborgs
d:o
581,956
—
3,500,000
2,500,000
Stockholms
d:o
1,811,585
—
600,570
500,000
Norrköpings
d:o
680,015
—
750,000
500,000
Wadstena
d:o
245,519
—
750,000
500,000
Hallands
d:o
558,795
—
750,000
500,000
—
S u m m a
9,655,026
—
18,310,170
12,499,200
Alltså tillsammans: på kassa och deposition R:dr 9,635,026: —
» grundfonds-hypothek . . » 18,310,170: —
» kassakreditiv till halfva grundfondsbeloppet
. .
» 12,499,200: —
eller tillhopa R:dr 40,444,396: —
24
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
Den 31 December 1862 hade likväl vissa af de enskilda bankerna utestående
på beviljade kassakreditiv ett vida mindre belopp än som motsvarade hälften af deras
grundfond, hvaremot andra hade icke obetydligt derutöfver utestående.
Nämnde dag utgjorde sedelutgifningsrätten pä beviljade och begagnade kassakrediliv
inom halfva arund fondsbeloppet i sjelfva verket:
R:dr 973,000: —
» 927,500: —
» 138,200: —
» 748,250: —
» 1,500,000: —
» 1,002,330: —
» 1,948,900: —
» 1,463,000: —
» 500,000: —
» 154,790: —
» 575,190: —
» 457,840: —
för
Skånes Enskilda
Rank
»
Wermlands
d:o
»
Kopparbergs
d:o
a
Östgöta
d:o
»
Smålands
d:o
»
Örebro
d:o
»
Mälareprovinsernas
d:o
»
Göteborgs
d:o
»
Stockholms
d:o
»
Norrköpings
d:o
»
Wadstena
d:o
»
Hallands
d:o
R:dr 10,191,000
Och således hela sedelutgifningsrätten nämnde dag:
kassa och deposition R:dr 9,635,026
grundfonds-hypothek  » 18,310,170
kassakreditiv  » 10,191,000
eller tillhopa R:dr 38,136,196: —
Från nyssnämnda sedelutgifningsrätt skulle, enligt Utskottets
förslag, afgå:
för kassa och deposition
» 9,635,026: —
Och således sedelutgifningsrätten minskas till R:dr 28,501,170: —
under förutsättning likväl, att kreditiven till det här ofvan upptagna
beloppet voro beviljade emot sådan realsäkerhet, som är jemförlig
med grundfonds-hypotheken.
Om åter det antages att allenast hälften af hvad här upptagits
såsom sedelutgifningsrätt på kassakreditiv komrne att såsom sådan
qvarstå, i följd deraf att kreditivsäkerheterna icke äro af den
utaf Utskottet föreslagna beskaffenhet, så komme sammanlagda sedelutgifningsrätten
att ytterligare minskas med R:dr 5,095,000: —
eller till R:dr 23,406,170:
Det vill säga till ungefär 57 procent af dess nuvarande belopp.
Anm. Skilnaden emellan uppgiften i Brukspatron von
ende Örebro enskilda banks sedelutgifningsrätt
Hofstens reservation, angåoch
de här ofvan för denna
bank
Sammanfatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N-o 1.
25
hank uppgifna siffror härrör deraf, all i den förra förhållandet ör upptaget
för den 30 November, men här för den 31 December 1862 För öfrigt liar
Herr von Hofste'n antagit alt endast en femtedel af det utestående kreditivbeloppet
skulle vara heviljadt på antaglig realsäkerhet.»
Af Herr Nordenfelt, E. TE.: »Ehuru äfven jag anser den rätt att utgifva egna
hanksedlar, som är nuvarande enskilda banker medgifven, vara för långt utsträckt
och en inskränkning deruti för framtiden nödvändig, kan jag dock icke finna, att
denna inskränkning bör sträckas längre, än till förbud mot utgifvande af sådana sedlar
på kreditivkontrakt, men kan icke inse något giltigt skäl att förbjuda utgifning
af banksedlar på inneliggande riksmyntskassan. Ett sådant förbud, i fall det
blifver af Rikets Ständer godkändt, kommer sannolikt att tvinga framdeles uppkommande
banker att drifva en mycket inskränkt affärsverksamhet och hålla inneliggande
kassan så låg sorn möjligt, för att icke förlora alltför myckel på inneliggande penningar,
som icke gifva ränta, detta lill men för rörelsen i landsorterna och till våda för
bankerna i afseende på förmågan att vid anfordran inlösa sina sedlar och andra förbindelser.
Man har visserligen påstått, att det skall vara svårt att kontrollera den sedelutgifning,
som skulle grundas på inneliggande kassa, hvars belopp är underkastadt
dagliga förändringar; men för min del kan jag icke föreställa mig att denna svårighet
blir större vid en enskild bank, än vid Rikets Ständers Bank, hvars sedelutgifning
är grundad på den metalliska kassan, och då dessutom det orimliga förhållande
kan tänkas möjligt att en bank, som gått nära gränsen för sin sedel-utgifnirigsrätt
på grundfonds-hvpothek, skulle kunna blifva tvungen att vägra invexling af Riksbanksedlar
mot egna banksedlar, så har jag icke kunnat biträda Utskottets förslag, att
icke medgifva enskilda banker rätt att utgifva banksedlar på grund af inneliggande
riksmyntskassa, utan får deremot vördsamt anmäla min reservation.»
Af Herr von Hofstén, S. E.: »Sedan Sammansatta Utskottet, till följd af den
förseglade voleringssedelns utslag, beslutat alt föreslå Rikets Ständer en, enligt min
åsigt, alltför genomgripande nedsättning i enskilda bankernas sedel-emissionsrätt, får
jag anmäla min vördsamma reservation mot denna åtgärd i hvad den särskildt rörer
bankernas hittills gällande rättighet, att, såsom grund för sedelu»gifning, fä beräkna
inneliggande riksmyntskassa.
Vid ett föregående besluts fattande af Utskottet, rörande räntans frigifvande för
så kallade korta papper, var man temmeligen ense derom, att den enskilda bankrörelsen
borde i möjligaste måtto frigöras och underlättas, på det att konkurrensen
skulle motväga begäret hos kapitalisten att allt för högt uppdrifva priset på penningen.
Det beslut mot hvilket jag nu reserverar mig, är likväl af alldeles motsatt
tendens, då detsamma, så vidt jag kan fatta, i det närmaste skulle, om det godkännes,
omöjliggöra fortsättandet af den enskilda bankrörelsen i landsorterna.
Bih. till R. St. Prot. 1802 å 1863. G Sami. 2 Afd. 1 Haft. 4
26 Sammansatta Banko- ock Lag-Utskottets Betänkande N'o 1.
Det har visserligen visat sig att i Stockholm, der centralisationen af penningrörelsen
är starkast i värt land, enskild bankrörelse kan drifvas med stor vinst, utan
att sedel-utgifningsrätten i synnerlig mån behöfver anlitas, men så är ej händelsen i
landsortsstäderna. Den dagliga större penningerörelsen inskränker sig der till bankerna
och dessa måste, så framt de fortfarande skola vara nyttiga, besitta rättigheten att
utgifva' egna kreditsedlar i en icke allt för liten proportion, för att sålunda kunna
göra téte mot fordringsegares på upp- och afskrifningsräkningar samt kreditivtagares
pretentioner, de der å sin sida hafva rätt att å vista uttaga större och mindre summor.
Dertill kommer, att den numera ganska högt uppdrifna och för allmänna
affärsverksamheten särdeles gagnande postremis<-vexel-rörelsen fordrar en kassa till
icke ringa belopp, hvilken ej heller på förhand kan beräknas.
Om man nu, enligt Utskottets förslag, fråntager enskilda bankerna deras rätt att
utgifva sedlar, motsvarande högst hälften af beviljade och dragne krediliver, med undantag
af så stor del deraf, som kunna vara beviljade mot realsäkerheter, i godhet
motsvarande grundfonds-hypothekerna, så har man redan, åtminstone i landsorterna,
der tillgången på disponibla medel för uppköp eller anskaffande af dylika hypotheker
äro jemförelsevis obetydliga, icke så ringa nedsatt rätten till sedel-emissionen. Ehuru
denna åtgärd sannolikt kommer att medföra en betydlig inskränkning i den framför
andra gagnande kreditivrörelsen, då bankstyrelserna, af omtanke för de respektive bolagenas
bästa, måste afse att icke bevilja andra personer kreditiver än dem, som kunna
ställa så beskaffade säkerheter, som medföra rätt till sedel-emission, så har den
dock goda skäl för sig deruti, att sedelutgifning icke bör grundas på säkerheter, bestående
af borgensförbindelser. Deremot kan jag icke förstå, hvilken större säkerhet
de enskilda bankerna skulle kunna erbjuda, för alt på densamma grunda sedelutgifningsrätt,
än inneliggande kassa i riksmynt, som ju när som helst kan i Riksbanken
förvexlas till silfver, förutsatt att Rikets Ständers Rank förmår honorera sina förbindelser,
hvilket jag förmodar Rikets Ständer ej hafva skäl att betvilla.
Man invänder, att kassans egenskap af att vara mycket variabel och till följd
deraf svår att kontrollera icke qvalificerar den till grundfond lör sedelutgifning, men
man förbiser, att om riksmvntskassan minskas, så ingår på samma gång till banken
motsvarande belopp af dess egna sedlar, hvarigenom jemnvigten bibehålies; dessutom,
ville förfäktarne af denna sats vara konseqventa, så torde med skäl kunna ifrågasättas,
huruvida Riksbanken fortfarande bör få utgifva sedlar, grundade på den inneliggande
silfverkassan, som vi ju alla veta är ganska fluktuerande.
Det har hittills varit ett lofligt sträfvande hos de enskilda bankerna, att söka
hålla sin riksmyntskassa så hög, som möjligt, hvarigenom ock förmågan att invexla
större belopp af kreditsedlarne aldrig ännu svikit. Det noggranna uppfyllandet af
denna bankernas oafvisliga skyldighet har gifvit den trafikerande allmänheten trygghet
och bankerna kredit; men om man nu fråntager bankerna rättigheten alt beräkna
inneliggande riksmynt såsom fond för sedelutgifning, så minskar man i och med detsamma
också förmågan för dem att hålla riksmyntskassan hög, ily den blir liggande i
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 27
sin helhet räntelös och till följd deraf alltför dyr och ruineraode. Följden deraf
blir naturligen, att de bolag i landsorterna, som skulle våga ingå på den sagda inskränkningen,
måste firma med sin fördel mest öfverensstämmande, att söka hålla riks—
myntskassan så låg, som möjligt och utan tvifvel deraf ytterligare, att invexlingsförmågan
minskas och snart nog visar sig otillräcklig.
Icke lärer Rikets Ständers Bank kunna anses förlora derpå, att dess sedlar ligga
i enskilda bankernas kassor, hvilket man äfven velat framhålla; de lära ej finnas
der räntelösa för Riksbanken, som dessutom har den fördelen att de ej genera i bankens
vexlingslucka och icke så fort förslitas, som om de voro i allmänhetens fickor.
Man har förebrått de enskilda bankerna, att de ej anse som hufvudsak att upplåna
eller hopsamla mindre kapitaler, för att ånyo genom deras försorg göras fruktbärande,
och man vill äfven af detta skäl förminska sedelutgifningsrätten, för att tvinga
till upplåning. Jag tror att man i detta, som i många andra fall, varit orättvis
mot bankerna, och får såsom exempel framhålla följande fukta från den enskilda bank
jag närmast känner.
I Orebro enskilda bank har rörelsen på upp- och afskrifnings- samt depositions—
räkningarne under innevarande oktrojtid visat följande summor:
Pä upp- och afskrifning På depositiou
insatta: uttagna: insatta: uttagna:
Under året 1857—1858: 5,108,600:— 5,035,090:— 409,710:— 141,930: —
» »> 1858—1859: 5,873,465:— 5,910,130:— 379,380:— 464,170: —
» b 1859—1860:4,056,540:— 4,036,340:— 376,390:— 317,340: —
b b 1860—1861: 4,343,080:— 4,320,460:— 390,020:— 244,080: —
b b 1861—1862: 5,104,940:— 5,125,070:— 795,930:— 464,850: —
1863, den 30 Juni, var bankens skuld på upp- ocb aUkrifningsräk
ning
452,040: —
b depositionsräkning . . 584,130: —
Jag tror att man genom inskränkning af sedelutgifningsrätten i väsendtlig mån
förminskar möjligheten att uppsamla kapitaler på upp- och afskrifningsräkning, der
medlen å vista skola tillhandahållas insättaren.
Måhända finnes en eller annan bank, som hufvudsakligast sysselsatt sig med diskontering
af de fonder, som egen sedelutgifning medgifvit, men dels är antalet af så
skötta banker mycket ringa och dels har en förändring till det bättre börjat i detta
fall göra sig gällande hos denna eller dessa banker, hvadan man numera icke torde
hafva fullt skäl att framhålla ett dylikt fel hos enskilda bankerna.
Såsom exempel på huru stor förminskning i rättigheten att utgifva egna kreditsedlar
de enskilda bankerna skulle underkastas om Utskottets förslag antages, citerar
jag äfven från ofvannämda bank följande siffror:
Vid sista räkenskapsårets slut, den 30 November 1862, var Orebro enskilda
banks sedelutgifningsrätt följande:
28
Sammansatta Ranko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
grundfonds-hypotheker .
R:dr
1,687,500: —
kreditivbelopp ....
504,000: —
riksmyntskassa ....
1,009,574: —
Summa utgifningsrätt R:dr
3,201,074: —
Förutsatt att realsäkerheter lör kreditiver hade blifvit
nflemnade till sä högt belopp, att sedel-emissionen på sädan
grund bade kunnat beräknas till omkring 100,000 R:dr, så
linde, i öfverensstämmelse med Utskottets förslag, sedelutgifningsrätten
blifvit följande:
grundfonds-hypotheker R:dr 1,687,500: —
kreditivbelopp  » 104,000. —
Summa utgifningsrätt R:dr 1,791,500: —
Förminskning i sedel-emissionsrätten  » 1,409,574: —
en i sanning tillräckligt stor summa, för att ganska menligt och kännbart inverka på
ortens ekonomiska förhållanden.
Min öfvertygelse är dessutom, att under sådana vilkor och bestämmelser icke
något bankbolag med större solidité kan bildas i landsorterna, och jag hemställer
vördsammast, om det kan vara för allmänna rörelsen, industriens och landtmannanäringarnes
utveckling nyttigt, att samtidigt frigifva räntan, borttaga filialbankerna och
i det närmaste omöjliggöra enskilda bankrörelsen?
Ett önskningsmål må ett dylikt förfarande vara för kapitalisten, diskontören och
förläggaren, men för den arbetande delen af landets befolkning, lör jordegaren och
fabriksidkaren blir det ruinerande.
Jag föreställer mig att landets framtida väl och utveckling minst lika mycket
är beroende af dessa sednare medborgerliga kategoriers välbefinnande, som af de förras,
och jag vågar derföre föreslå:
Att enskilda banker, fortfarande som hittills, må vara berättigade att beräkna
inneliggande riksmyntskassa såsom fond för sedelutgifning.»
Af Herr Grefve Hamilton, G. K., emot § 1 i fråga om Kongl. Maj:ts pröfning
af bankinrättnings nyttighet.
Af Herr Riksarkivarien Nordström: »Det ligger i sakförhållandets natur, att uti en
lag rörande bankrörelse, bedrifven af bolag, mycket måste förekomma, som är gemensamt
för både bankbolag med och bankbolag utan rättighet att utgifva egna banksedlar.
Så uppfattades saken ock af Finans-komitéen, som för båda utarbetade ett
gemensamt förslag, med tillägg af sådana särskilda bestämmelser, som afsågo sedelutgifvande
banker. Utskottet deremot, för hvars förslag det af Finans-komitéen utarbetade
i väsendtliga delar ligger till grund, har ansett sig böra deraf göra två för
-
Sammanfatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o I.
29
slag: det ena om bankbolag med, det andra om bankbolag utan rättighet att utgifva
egna banksedlar. Deraf har blifvit en följd, att flera af de föreslagna stadgandena i
det ena förslaget måst upprepas i det andra; och för den, som i afseende å ett eller
annat af dessa stadganden vill anmäla siri reservation eller afvikande mening, blir det
derföre äfven oundvikligt, i vissa frågor att upprepa och i åter andra att åberopa
hvad han i sina reservationer vid det ena eller andra af de två förslagen anfört.
§ 1. Åberopande hvad jag vid förslaget 2, eller det om bankbolag, som
icke äro berättigade til! egna banksedlars utgifvande, kommer att anföra, anmärker
jag här, att icke endast »de af bolaget uppgjorda bolagsreglor», utan ock »reglemente
för bankens förvaltning», borde, enligt Finans-komitéens förslag, till Kongl. Maj:ts
pröfning öfverlemnas, då oktroj för bankbolaget sökes. Begreppsenligt äro bolagsreglorna
ej annat, än det egentliga bolagskontraktet; och ehuru visserligen grunderna
för bolagsrörelsens hela förvaltning deruti kunna så fullständigt intagas, att ytterligare
förvaltningsreglemente ej behöfves, är det dock för ingen del nödvändigt. Nu upptager
emellertid förslaget äfven många föreskrifter, som icke äro att hänföra till bolagsförbindelserna,
utan allenast afse förvaltningen, och om derföre jemte bolagsreglorna
äfven ett förvaltningsreglemente blifvit uppgjordt, blir det således nödigt, att både
bolagsreglor och reglemente pröfvas till sin öfverensstämmelse med banklagens föreskrifter
innan oktrojen meddelas; liggande häruti intet hinder för bolaget att dessutom
för sin del gifva bankstyrelsen instruktioner.
Befinnas nu, vid en sådan pröfning, bolagsreglor och reglemente till alla delar
öfverensstämma m^d banklagens fordringar, torde den pröfning, förslaget förbehåller
Kongl. Maj:t ur synpunkten »huruvida den bankinrättning må vara för landet nyttig»,
kunna bortfalla. Det ligger något af monopol uti denna bestämmelse. Gagnet af
en bankrörelse på någon ort bedömes säkrast af dem, som derpå vilja äfventyra sina
kapital och sin förmögenhet, och den naturliga begränsningen af sådana bankers antal
angifves af affärsrörelsen och cirkulationen. En betänklighet häremot kunde dock
uppställas, hemtad från grundfondernas storlek, hvarigenom några få banker med stora
grundfonder kunde hindra konkurrensen af flera mindre; men denna betänklighet
kunde afhjelpas genom en bestämmelse om grundfondens maximum likaväl som om
dess minimum. Jag föreslår på dessa skäl att uti 1 § efter orden: »uppgjorda bolagsreglor»
måtte införas orden: »samt reglemente för bankens förvaltning, så vida det
ej i bolagsreglorna är upptaget», och att bestämmelsen om pröfningen af bankens
nytta må utgå.
§ 4. Förbudet flir kommandit-delegare att deltaga i något beslut rörande förvaltningen,
utom i val af revisorer, går här längre än kommanditförhållandets princip
fordrar. Då kommandit-delegares så kallade ansvarighet för bolagets skulder eller
förluster egentligen består deruti, att hans insats går förlorad, om bolaget blir insolvent,
och således rätteligen ej innefattar någon ansvarighet, måste han visserligen såsom
sådan vara utesluten från allt deltagande i bolagsrörelsens förvaltning. Men om
30
Sammansatta Banko- ock Lag -Utskottets Betänkande N:o i.
han icke desto mindre, på anmodan eller af annan anledning, deruti tager del, är
följden endast den, att lian blir förbunden till samma ansvarighet, som de solidariske
bolagsmännen. Vdl han alltså sjelf taga del i förvaltningen, om han dertill af de solidariske
bolagsmännen kallas, bör endast följden deraf utsättas, men sjelfva saken så mycket
mindre förbjudas, som det väl i flera fall kan blifva för bolaget af mycket gagn, att
kunna bland kommandit-deiegare vinna för förvaltningen en man af utmärkt användbarhet.
Med hänsigt till hvad i § 16 förekommer, föreslås derföre här följande
tillägg: »Deltager kommandit-deiegare på ett eller annat sätt i förvaltningen, vare lag
som i § 16 sägs.»
§ 6. Enligt § 2 skola de, som förena sig om att stifta bolag för bankrörelse
med sedelutgifningsrätt, vara till antalet minst 30, alla solidariskt ansvarige. Med
denna föreskrift afses en af de åsyftade garantierna för dessa bolags vederhäftighet i
förhållande till allmänheten, och lika mycket det är af vigt, att en sådan garanti
finnes vid början af bolagets tillvaro, lika angeläget är, att den bibehålies under bela
dess fortgång. Derom upptager förslaget likväl ej någon föreskrift. Lämpligt rum
derför erbjuder emellertid denna 6 §, som handlar om bolagsmäns afgång och tillkomst,
och föreslås derföre ett så lydande 3 morn.: »Ej må i bankbolag med sedelutgifningsrätt
antalet af de solidariske bolagsmännen någonsin fä understiga det, sorn
i § 2 är stadgadt. Sker annorledes, vare oktrojen förverkad.»
§ 8. Man har hittills ansett det vara af vigt att deposit- och kreditivrörelse
skulle förekomma bland enskilda bankers rörelsegrenar. Finans-komitéen, sorn ej
förbisåg detta, upptog i sitt förslag en erinran derom under mom. g i motsvarande
§. Utskottet deremot har uteslutit den; men i stället infört förbud för enskild bank
att belåna ej blott sina egna, utan ock andra bankers lottbref. Förra delen af detta
förbud har, med hänsigt till bankbolagets ansvarighet, fullt skäl för sig; den sednare
deremot icke, och än mindre så vida förbudet ej utstiäckes till lottbref i hvad slags
bolag som helst. Men äfven då skulle det innefatta ett för långt sträckt förmynderskap
öfver bolagsstyrelsens pröfningsförmåga i afseende å valören af de papper, den
ville belåna. På dessa skäl föreslås, att i mom. / måtte efter orden: »om bankens
rörelsegrenar» införas orden: »samt bland dessa särskildt om deposit- och kreditiv—
rörelsen», och att i satsen: »belåna samma eller annan banks lottbref» orden »eller
annan» måtte utgå.
§ 9. Om den i g 1 omförmälda pröfning af en bankinrättnings nytta för
landet komme att bortfalla, kunde, med afseende på hvad i reservationen vid § 1
är anmärkt, här tilläggas: »och ej öfverstiga fem millioner Riksdaler Riksmynt, eller
1,250,000 R:dr Silfver Specie.»
§§ 10, 13, 23, 24. Finans-komitéen bade föreslagit: att grundfonden skulle
dels i kontant, dels i goda hypothek, efter visst procentförhållande, vara insatt, de
sednare under allmänt förvar, inom ett år från den dag oktrojen blifvit utfärdad
(§ 4 mom. 2); att den kontanta delen skulle bestå af minst 25 procent (§ 5); att,
Sammansätta Sanko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o i.
SI
förrän banken finge öppnas, visas skulle, att minst 50 procent af grundfonden blifvit
i godkända hypothek nedsalta i allmänt förvar (<§ 15, mom. 1, litt. d); och att,
innan banksedlar finge utgifvas, styrkas borde, att ytterligare 50, och således tillsammans
60, procent af grundfonden blifvit i allmänt förvar nedsatta (§ 15, mom. 2, litt. o).
Utskottet deremot löreslår: att grundfonden skall till fulla beloppet vara i rikets
gällande mynt inbetald samt den i 15 § bestämda andel deraf till grundlonds-hypothek
förvandlad och i allmänt förvar nedsatt, inom elt nr, räknadt från den dag,
banken för allmänheten öppnas (§ 10); att banken likväl må för allmänheten öppnas,
utan förbehåll, att någon del af grundfonden då skall visas vara i allmänt torvar
uedsatt (§ 25); och att banksedlar finge utgifvas, sedan visadt vore, att minst
25 procent al grundfonden blifvit i grundfonds-hypothek nedsatt (<§ 24).
För min del anser jag Finans-komitéens förslog mera öfverensstämma med hvad
allmänhetens säkerhet i dessa hänseenden erfordrar Dagen för begynnelsen af det
prseclusiva året i afseende å oklrojens giltighet under förberedelsetiden är i Finanskomitéens
förslag på förhand gifven och bestämd, då deremot terminus a quo, bestämd
lill dagen för bankens öppnande, är en obestämd tidpunkt, som skulle kunna
länge nog efter bolagets godtfinnande inskjutas på framtiden. — Att medgifva bankens
öppnande till allmänhetens tjenst, innan någon del af grundfonden blifvit till
grundfonds-hypotheker förvandlad och i allmänt förvar nedsatt, vore ock så mycket
mindre följdrigtigt, som det väsendtligen ingår i systemet för hithörande genom lag
fastställda garantier, att sådana grundfonds-hypothek under hela tiden för bankens
verksamhet skola finnas nedsatta; och då så är, vöre det än mindre följdrigtigt, att
medgifva banksedlars utfärdande, innan sådana garantier blifvit ställda. — Rättast torde
ock vara, att lemna åt bolagets eget godtfinnande och bestämmande, huruvida
grundfonden skall till fulla beloppet af bolagsmännen i kontant inbetalas och derefter
af styrelsen till antagliga grundfonds-hypothek i proportionerlig del förvandlas, eller
huruvida annan ordning för grundfonds-hypoihekens anskaffande må kunna medgifva».
Ehuru Utskottets förslag i denna de! må vara godt, torde dock dithörande bestämmelser
ej böra uppställas såsom ovilkorliga.
Förbehållande mig, att i afseende å §§ 15, 25, 24, i sin ordning här nedan
framställa nödiga ändringsförslag med anledning af det nu anmärkta, hemställer jag
nu, alt § 10 måtte erhålla följande lydelse: »Denna grundfond skall inom ett år
från den dag, oktroj för banken blifvit utfäidad, vara till lulla beloppet insatt samt
den i § 15 här nedan bestämda andel deraf till grundfonds-hypothek m. m.»
Mom. 5 borde, såsom onödigt, utgå. Förhållandet emellan bolaget och dess
kommanditärer är deras ensak.
§ 15. På grund af anmärkningarne vid § 10 föreslås, att lista momentet
skulle lyda: »Af grundfonden skola minst 25 procent i rikets gällande mynt inbetalas,
och af den öfriga delen minst 60, högst 75 procent förvandlas, enligt af bolaget
meddelade närmare föreskrifter, till grundfonds-hypotheker af sådan beskaffenhet
här nedan sägs.»
32
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
Vidkommande 2:dra momentet, föresläs der, att intecknade skuldebref ej skulle
kunna godkännas som grundfonds-hypothek för mer än hälften af »sednast fastställda»
taxeringsvärde o. s. v. Att inteckningsbeloppet hålles inom hälften af nämnda värde,
är med afseende på säkerheten utan tvifvel välgrundadt; men att värdet skall vara
det sednast fastställda taxeringsvärdet, torde så myckel mindre böra i banklagen såsom
regel bestämmas, som dertill något inre skäl ej torde kunna uppgifvas. Det
sednast fastställda taxeringsvärdet skulle sålunda i alla händeiser blifva för hvarje nytt
bolag eli annat än de äldres. Vid utbyte af hypothekshandling skulle ock, bokstafligen
taget, den nya handlingens värde kunna blifva olika mot den först nedsattas,
och föreskriften salunda mera komma att bidraga lill ojemnhet och osäkerhet, ä i !
uppnående af det åsyftade ändamålet. Då hvarje solidarisk bolagsmans eget in essi
är fästadt dervid, att ifrågavarand • grundfonds-hypotheker ej må uppskattas för ögt
torde rättast vara, att öfverlemna ål bolagets sjelfpröfning att bestämma det år, hvarf
taxeringsvärde inom hälften af dess belopp må antagas till regulator uti dessa hänseenden.
För min del kan jag ej tillstyrka, att skuldebref, intecknadt uti hus i stad må
utan all inskränkning kunna godkännas som grundfonds-hypothek, äfven om det stadnade
vid hälften af taxerings- eller brandförsäkringsvärdet. En öfverblick på trähusen
i våra mindre och små städer förklarar, utom annat, orsaken dertill. Skulle emellertid
denna min åsigt ej vinna bifall, anser jag mig dock böra fästa uppmärksamheten
vid den omständighet, att vilkoret af brandförsäkring för antagande af inteckning uti
hus i stad såsom grundfonds-hypothek ej gör tillfyllest, derest icke innehafvare!) af
inteckningen blifvit försäkrad om rättighet alt, i fall af brandskada, utbekomma ersättningsbeloppet
framför husegaren.
På grund häraf hemslälles, att 2:dra momentet må erhålla följande lydelse: »Dessa
grundfonds-hypothek skola — — — — öfriga delen af skuldebref, intecknade i
jordegendom på landet eller under någon stads domvärjo, inom hälften af taxeringsvärdet
för det år, som bolaget dertill antager och bestämmer.»
Om inteckning i stadsfastighet äfven anses kunna i banklagen godkännas som
grundfonds-hypothek, skulle tillkomma följande: — — — »eller uti fastighet i stad
inom hälften antingen af brandförsäkringsvärdet, eiler af taxeringsvärdet för det dertill
af bolaget bestämda år; börande likväl, för att inteckning uti byggnad i stad må
kunna såsom grundfonds-hypothek godkännas, byggnaden tillhöra någon af landets
städer och vara brandförsäkrad uti någon med vederbörligen faststäldt reglemente försedd
brandförsäkringsinrättning inom riket, samt rättighet till ersättningen, i fall af
brandskada, förbehållas bankbolaget framför byggnadens egare.»
§ 16. Åberopande anmärkningarne vid § 4, föreslår jag att vid slutet af denna
§ måtte tilläggas: »Inträder på kallelse kommandit-delegare i styrelsen, svare han
lika med solidarisk bolagsman för alla bankbolagets förbindelser.»
§ J8 innehåller, att namnen på ej allenast styrelsens ledamöter utan ock på
dem, som ega underskrifva bolagets banksedlar samt öfriga förbindelser, böra på uppgifvet
-
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o i.
33
gifvet sätt offentliggöras. Häraf skulle den slutsats kunna dragas, att icke hvarje ledamot
af styrelsen vore säsoin sådan omedelbart befogad att med laga verkan underskrifva
bolagets förbindelser, så vida ej bans namn pä förhand blifvit offeutliggjordt.
Detta må, med afseende på god ordning och säkerhet, gälla i fråga om underskrifvande
af banksedlar; men utsträckt äfven till andra förbindelser af olika slag, skulle
det, utan något verkligt ändamål, i hög grad försvåra och blifva hinderligt för bankrörelsens
raska gång. Sjelfva egenskapen af styrelseledamot bör för hvarje sådan utgöra
tillräckligt bemyndigande uti ifrågavarande hänseende. Den allrpänhet, som begagnar
banken, bör ej förpligtas att hvarje dag efterse, huruvida i dag personen A.,
i morgon personen B. o. s. v., erhållit bolagets uppdrag att underskrifva dess mångfaldiga,
olika förbindelser, och om ett misstag härutinnan skett, kan det ej gerna antagas,
att bolaget med heder kunde deraf vilja draga fördel. Jag föreslår fördenskull,
att orden: »och öfriga förbindelser» må utgå.
§ 23. Med anledning af hvad jag anmärkt vid § 10 och denna § i förening,
hemställer jag att i fråga om iakttagelserna vid bankens öppnande, följande moment
må tilläggas: d) »att uti allmänt förvar blifvit nedsatta i föreskrifven orduixig prof—
vade och godkända grundfonds-hypothek, till belopp motsvarande minst tretio procent
af grundfonden.»
§ 24. Likaledes på grund af anmärkningarne vid § 10 i förening med denna
§ rörande rättigheten att begagna sedelulgifning, hemställes, att momentet a) måtte
ändras till följande lydelse: »alt grundfonds-hypothek, i värde motsvarande ytterligare
minst tretio, eller tillsammas minst sextio procent af grundfonden blifvit på föreskrif\et
sätt i allmänt förvar nedsatte.»
§ 31 mom. 2. Att, såsom här skett, föreskrifva, att insättningsbevis ej skulle
få utställas på mindre belopp, än 100 Riksdaler Riksmynt, anser jag ur hvarje syn
punkt
sakna goda skäl. Det belopp, insättningsbeviset skall upptaga, måste naturligtvis
rätta sig efter insättningssumman för gången. Bolaget allena tillkommer att
bestämma minimum af det belopp, det som insättning vili emottaga, och om det dervid
fäster afseende på förhållandena inom de orter, der dess verksamhet företrädesvis
framträder, saknar lagstiftaren ur rättssynpankt ali befogenhet att deremot lägga hinder.
I anseende härtill föreslår jag följande lydelse för 2:dra momentet: »insättningsbevis
med eller utan ränta skall ställas tdl viss man och innehålla att öfverlåtelse deraf
skall tdl nye egarens säkerhet i banken anmäias.»
Af Herr Doktor A. Sandberg: »Hvad de enskilda sedelutgifvande bankerna angår,
så är uppkomsten af deras sedelutgifningsrätt ganska tvetydig. De stiftades på
grund af 1824 års författning och skulle blifva förmedlingsanstalter emellan kapitalegande
och kapitalbehöfvande samt således drifva en sammansatt upp- och utlåriingsrörelse.
Sedlarne, som utkommo från den första privatbanken, voro också endast depositionsbevis.
Den sedermera begagnade direkta sedelutgifningen skulle endast vara
i tik. lill R. St. Brot. 1862 å. 1863. 6 Sami. 2 Afd. I Haft. 5
34
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
ett hjelpmedel att möjliggöra en vidsträcktare upp- och afskrifnings- samt kreditiv—
och depositrörelse, pä det att en sådan hank vid uttagningar af deri insatta medel,
som voro utlånta, icke skulle komma i förlägenhet. Men denna sedelutgifning, som
skulle vara en nödfallsutväg i behofvets stund, har blifvit begagnad att drifva en
vinstgifvande lånerörelse med dessa räntelösa kreditsedlar, och detta på ett sätt, som
väl kan hafva åstadkommit något godt, derjemte i hög grad har utvecklat benägenhet
för lyx och öfverflöd och i allmänhet att lefva öfver sina tillgångar samt tillika för—
anledt öfverspekulation. Lättheten af att begagna den ofta utbjudna tillgång tiil
penningelån har aflägsnat både betänksamheten vid penningarnes användande och tanken
på återbetalningen. Att en onaturligt tillökad och uppdrifven sedelstock har en
skadlig inverkan på folkets hushållning kan man finna af förhållandet under och efter
de olyckligt—lyckliga åren 1854 och 1855, då Riksbankens sedelstock uppgick till
58 millioner R:dr, hvaraf dock blott 6 millioner R:dr öfver dess metalliska valuta,
men deremot hade privatbankerna utgifvit af sina sedlar 19 millioner R:dr utöfver
sin inneliggande riksmyntskassa. Vi minnas alla den derpå följande 1857 och 1858
årens penningekris, hvarunder den äldsta af dessa enskilda sedelutgifvare höll på att
stupa och skulle dragit med sig en stor del af sina yngre bröder i sitt fall om han
icke ögonblickligen fått ett af lagstiftningen icke lofvadt, men af yttersta nöden påkalladt
understöd af Rikets Ständers Bank.
Min enskilda öfvertygelse har alltid varit, att denna åt enskilda bolag medgifna
sedelutgifningsrätt i sjelfva verket icke är annat än ett kringgående af grundlagsstadgandet
i 72 § Regeringsformen, att Rikets Ständer allena ega att genom sin
bank utgifva sedlar, som för mynt i riket erkännas.
Jag kan derföre icke annat än åberopa hvad en insigtsfull och erfaren affärsman,
som deltog i Finans-komitéen, yttrar i sin reservation: »enskilda bankers sedel
»utgifning
är icke af nöden. Den kan under vissa tider innebära olägenheter och
»vådor, och intet skäl finnes att Staten beröfvar sig den med sedelutgifningen [örnbundna
inkomst, för att dermed nära ett antal privilegierade banker, hvilka genom
»detta privilegium snarare förledas att försumma än uppmuntras att bedrifva en verknlig
och sann bankrörese, den der i första rummet består uti uppsamlande och sprtdnning
af landets kapitaler, men icke uti ökandet af mynt förrådet», jemte den förklaring
»att en öfveremission af sedlar förser affärslifvet med ett större belopp af
konstlade rörelsemedel än det kräfver, hvarigenom det onaturligt uppdrifves, och deraf
framkallar ovilkorligen en reaktion, som visar att kapitalöfverflödet var en fiktion,
ett bedrägligt sken.»
Af Herr A. O. Wallenberg: »Emot Utskottets beslut att tillstyrka Rikets Ständer
besluta en så betydlig inskränkning uti hittills för de enskilda bankerna medgifna
sedelutgifningsrätt, att, om densamma blir lag, större förändringar komma att
inträffa än Utskottet kunnat föreställa sig, får jag mig vördsamt reservera.
Enligt nu gällande förordning ega de enskilda bankerna att utgifva banksedlar
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
35
till ett sammanräknadt belopp al' a) behållningen i enskilda bankens egna kassor af
rikets gångbara mynt i silfver och sedlar, 6) återstoden af depositionen i Rikets Ständers
Bank, c) gruudfonds-hypotheker nedsatta i alltmänt förvar, cl) de säkerhetshandlingar,
dem banken innehafver för lemnade kassakreditiver, dock härför icke till större
belopp än SO procent af bankens hela grundfond. Utskottet har deremot föreslagit
att kassan icke vidare bör inräknas bland de fonder, på hvilka banksedlar må utställas.
Jemväl har Utskottet förklarat, att till kassakreditivrörelsens underlättande
banksedlar må utgifvas endast i det fall, att de för dylika kreditiver lemnade säkerheter
äro med sjelfva grundfonds-hypothekerna jemförliga. Detta är tvänne inskränkningar,
hvilka hvar för sig gälla millioner.
Den gifna följden af dylika besluts verkställighet blefve antingen, att kreditiv—
rörelsen, som lagstiftningen förut sökt att främja, betydligt kommer att inskränkas
eller ock att ett stort antal bank-kontor i de smärre städerna måste upphöra, sedan
de icke vidare tillåtas att hafva kassareserv i banksedelutgifningsrätten.
Den mycket omtvistade sedelutgifningsrätten bör man väl se från mera än en
svnpunkt, den, huruvida densamma ökar de enskilda bankernas inkomst; man torde
jemväl böra taga i betraktande i hvad mån den är gagnande för allmänna rörelsen
eller kan utaf densamma umbäras. Dervid förekommer först, att man i alla kretsar,
hvarest denna fråga ventileras, åberopar Sir Robert Peel’s bank-akt i England, som
lastspikade sedelutgifningsrätten vid hvad den var år 1844. I sjelfva England äro nästan
lika många emot berörda bestämmelse, som för densiamma, och hade man icke der
den utväg att för någon tid upphäfva lagen, så hade den längesedan varit helt och
hållit undanröjd. Inom den jemförelsevis korta tiden af 14 år har berörda lag 2
gånger varit suspenderad. Låtom oss nu tillse i hvad mån våra förhållanden äro
jemförliga med Englands. Enligt de mest moderata beräkningar lägger England årligen
upp såsom besparingar omkring 80 millioner Pund Sterling. En så stark kapitalisering
kan icke ega rum utan att nästan hvarje bank får tillräckligt med rörelsemedel
mot 2 å 3 procents ränta. De betydliga belopp, som sålunda ständigt i
bankerna innestå, göra det för bankerna möjligt att hålla kassa, utan att behöfva biträde
af sedelutgifningsrätt och utan att göra ränteförluster. Om nu detta sakförhållande
icke kan bestridas, dristar man jemföra vår knappa tillgång på rörelsekapital
och i följd deraf svårighet vid ytterligare kapitalbildning med ett så rikt land som
England, der stundom penningar utlånas mot 2 procents ränta pro anno. I Skottland,
der bankväsendet nått sin högsta utbildning, och der man tillerkänner detsamma att
hafva medverkat till landets utveckling och välstånd, der vågar man ännu icke frånträda
den fullkomliga friheten uti sedelutgifningsrätt, emedan man anser Skottland ännu
ej ega tillräcklig kapitalstyrka för ett dylikt experiment. Månne vi ej skulle kunna
åtnöjas med att jemföra oss med Skottland, i detta afseende snarare än att fåfängt
eftersträfva en jemförelse med det rika England?
Utskottet har sagt, att kassan ej kan kontrolleras och att det är olämpligt emot
36
Sammansatta Banko- och Log-Utskottets Betänkande N:o 1.
inneliggande kassa utgifva egna sedlar, emedan det i sjelfva verket är att utgifva
banksedel mot banksedel.
Hvad är det som hindrar att kontrollera kassan? Derpå har aldrig gifvits annat
svar, än att Kronans ombud icke ofta nog inventerar densamma. För min del
känner jag ingenting, som hindrar Kronans ombud att oftare inventera kassan, och
den garanti, som otvifvelaktig! ligger uti rättigheten att öfvervaka bankernas sätt att
begagna sin sedelutgifningsrätt må väl anses tillfyllestgörande, då ingen uppsåtlig öfverträdelse
under mer än 30 års tid egt rum. Återigen att utgifva en privatbankssedel
och skrinlägga en Riksbankssedel, må väl, lindrigast sagdt, vara det mest oskadliga,
som kan tänkas! Cirkulationen ökas icke deraf, ingen våldsamhet i spekulationen
kan derigenom uppkomma vida mindre än att mot intecknade skuldebref
utgifva banksedlar, hvilket dock Utskottet ansett sig böra bibehålla. Om det är svårt
att kontrollera kassan, så torde det böra medgifvas att det är omöjligt att drifva
bankrörelse utan kassa och följaktligen torde man kunna spara sådana argumenter,
som ligger i förutsättningen att bankerna understundom skulle befinnas utan all verklig
kassa. Genom att fråntaga bankerna rätt att inräkna riksmyntskassan bland fonderna
för sedelutgifningsrätt, söker man i sjelfva verket inleda dem på den farliga
banan att ligga med för knapp riksmyntskassa och att derigenom råka i förlägenhet.
Man uppskattar icke till sitt rätta värde den lyckliga omständighet, att alla banker
inom landet hittills kunnat fullgöra punktligen sina förbindelser, att enhvar, som till
förräntande anförtrott sina penningar åt bankerna, kunnat med allt lugn förtrösta
uppå, att i rättan tid återfå desamma. Man tror att detta förhållande skall fortfara
huru än man tillskär banklags-paragrafer, äfven om det såsom nu icke bar någon
egentligare grund än några inflytelserika individers tycke och smak. Det har nemligen
icke kunnat bevisas att de hittills gällande bestämmelserna medfört några olägenheter.
Den Kongl. Finans-komitéen har genom grundliga utredningar undanröjt
den sista villfarelsen i detta afseende, som låg deruti att den nuvarande sedelutgifningsrätten
skulle göra svårt, om ej omöjligt för Riksbanken att infria dess banksedlar.
När Riksbanken minskar sin banksedelstock, så måste privatbankerna, antingen
de vilja eller icke, göra precis detsamma och skulle någon bank vilja importera
silfvertackor för att derå utgifva banksedlar, så borde man snarare tacka än tadla
densamma. De enskilda bankerna äro i detta afseende i fullkomligt beroende af
Rikets Ständers Rank, hvilket genom Finans-komitéens utredning blifvit satt utom
allt tvifvel. Man påstår, att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt vållar häftiga
fluktuationer i penningemarknaden. Detta är att förvexla orsak med verkan. Ranksedelstocken
tillvexer när affärsverksamheten är liflig, men den krymper tillhopa när
handel och industri förtvina. Lemnade man penningerörelsen åt sin naturliga fria
utveckling, så vore banksedelstocken en barometer på affärsställningen, och man plägar
ju icke skylla barometrar för att förorsaka häftiga fluktuationer i atmosferen.
Vi hafva här i landet en synnerlig smak för det storartade, så t. ex. hafva
Rikets Ständer uttalat sig för forcerade jernvägsbyggnader, för indragande af omkring
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
37
20 filialbanker och på samma gång vill man nu föreslå Rikets Ständer en ny banklag,
som skulle tvinga de enskilda bankerna att indraga minst lika många af deras
smärre bank-kontor vid de nu gällande oktrojernas tilländalöpande. Sverige är verldsberyktadt
för sin förmåga att uthärda, och jag betviflar ej att det skulle kunna tåla
äfven dessa stötar, men en gifven följd blir att den beqvämlighet bankrörelsen på de
sednare åren skänkt allmänna rörelsen betydligen kommer att inskränkas genom cirkulationsmedlets
inskränkning. Att detta jemväl kommer att utsträcka sina verkningar
till de fasta egendomarnas säljbarhet och pris torde icke vara en alltför vågad
förutsättning.
Man uppgifver jemväl såsom skäl, ehuru icke inom Utskottet, att bankerna lära
hafva för stor sedelutgifningsrätt, emedan den aldrig är tillfullo begagnad. Jag skulle
anse såsom en olycka, om hvarenda bank ständigt gnagde på yttersta kanten af sin
sedelutgifningsrätt och sålunda sjelfvilligt afhände sig den reserv af obegagnad sedelutgifningsrätt,
hvarpå, i sjelfva verket, samtliga de i landsorten förlagda, smärre bankkontoren
öro grundade. Det skäl, som skulle ligga uti den uppgifna omständigheten
att bankerna aldrig tillfullo begagnade sin nuvarande sedelutgifningsrätt och att de
derför icke behöfva densamma torde icke vidare behöfva bemötas.
Som min uppmärksamhet blifvit fästad på att tillfälligtvis det torde ifrågakomma
att de enskilda bankerna innehafva ädla metaller, och det icke torde hafva rönt
något motstånd inom Utskottet att tillerkänna de enskilda bankerna sedelutgifningsrätt
på silfver och guld, så har jag föreslagit ett tillägg i denna syftning.
Att jag upptagit i mitt förslag såsom kassalillgång de enskilda bankernas hos
Riksbanken innestående medel kommer deraf, att jag anser en fordran, som Riksbanken
förbundit sig att betala vid anfordran, vara lika god och värdefull, som en
Riksbnnks-sedel, och dessa böra väl åtminstone nf Rikets Ständer betraktas och anses
lika goda som silfver.
Slutligen, änskönt det för mången kreditivtagare torde blifva ganska kinkigt att
anskaffa kreditivsäkerhet efter de nya bestämmelserna, har jag dock bitriidt Utskottets
förslag, att endast de kreditiver, hvilka till beskaffenhet med grundfondssäkerheter
jemförliga äro, må berättiga till sedelutgifningsrätt. Jag har gjort detta, emedan
jag anser att de enskilda bankerna komma att vinna i styrka, utan att allmänna
rörelsen alltför kännbart deraf skulle lida och att genom detta medgifvande den sista
rimliga anledningen till erinran emot de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt skulle
bortfalla. Jag tillåter mig derföre vördsamt hemställa, att Rikets Ständer, med afslag
å § 26, i stället behagade antaga och bifalla följande redaktion:
§ 26.
»Rankbolag, som till lifgifvande af egna banksedlar är berättigad!, må ej utlemna
eiler i allmänna rörelsen på en gång utelöpande hålla större belopp, än som sammanlagdt
i värde motsvaras af:
a) det i allmänt förvar nedsatta grunfonds-hypothek, enligt enskilda bankens räkenskaper;
-
38 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o i.
h) behållningen i enskilda bankens egna kassor af rikets mynt och Rikets
Ständers banksedlar;
c) guld och silfver efter samma beräkningsgrund i afseende på värdet, som för
Rikets Ständers Bank nu är eller framdeles kan blifva föreskrifvet;
d) behållningen af i Rikets Ständers Bank insatte medel;
e) de för kassakreditiver lemnade säkerhetshandlingar, hvilka enskilda banken
innehar och som äro till beskaffenheten med grundfonds-hypotheket jemförliga, dock
aldrig till större belopp, än som motsvarar femtio procent af bankens hela grundfond.
Mom. 2. (lika med Utskottets förslag.)»
Af Herr J. Lindström: mot § 1: »Rikets Ständers vid denna riksdag fattade
beslut, hvarigenom handels- och näringsfrihetens vigtiga grundsats uti lagstiftningen
blifvit ytterligare erkänd; den i samma anda af Utskottet nu föreslagna frihet i afseende
på den ränta, som får tagas å vissa slag af förskrifningar; det alltmera af den
i stark utveckling varande industrien inom landet påkallade behofvet af ett bättre
ordnande af våra kredit- och penninge-anstalter borde, såsom mig synes, hafva manat
Utskottet att tillstyrka borttagandet af en of de inskränkningar, som i nu gällande
förordning för enskilda banker ingår, den nemligen, att rättigheten till dylik
banks stiftande skall vara beroende deraf, huruvida Kongl. Maj:t finner sådan bank
vara för landet nyttig.
Om det ock på sin tid varit nyttigt eller vid enskilda bankers första uppkomst
här i landet åtminstone af en nödig försigtighet påkalladt, att uti Regeringsmagtens
hand anförtro rättigheten att neka eller bevilja oktrojer för sedelutgifvande banker,
så kan numera, sedan dessa anstalter trädt ut ur sitt barndomstillstånd och vunnit
den stadga, som åt dem skänkt allmänhetens förtroende, genom det sätt hvarpå de
utöfvat sin verksamhet, detta förmynderskap alltför gerna undvaras, ja till och med
icke utan olägenhet bibehållas; ty hvarje band på bankverksamheten, af det slag som
det nu ifrågavarande, verkar lika mycket tryckande och förlamande på näringen och
industrien inom landet, som hvarje annat hinder, för hvilket dessa äro utsatte, i följd
af restriktiva och hämmande lagbestämmelser. Rättigheten eller magten att neka den
ena orten eller associationen hvad man anser sig böra bevilja den andra, gör också
hvarje sådan lagstiftning förhatlig, i en tid då privilegier och monopolier ej längre
tolereras och alstra ett missnöje, som verkar både till ett spändt förhållande mellan
Regering och folk och till afund och misstänksamhet medborgarne emellan. Att det
missnöje,3 som tidt och ofta försports emot privatbankerna, haft sin grund just uti
det privilegii-system, som uti vår banklagstiftning vunnit burskap, lärer ej eller kunna
nekas.
För den ifrågavarande inskränkningen torde det också hafva sig svårt att utfinna
några giltiga skäl, sedan man numera väl blifvit ense derom, att bankernas
egentliga ändamål icke är att gynna några få kapitalegande personer i landet, genom
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1. 39
att tillåta dem att, med andras uteslutande, bedrifva en i jemförelse med risk och
besvär ganska lukrativ penningerörelse, men att för landels industri, handel och öfriga
näringar vara den hjelpkraft, som underlättar utbytet af landets produkter och
åt näringarne bereder behöfliga förlager somt dymedelst åstadkommer en större produktion
och en lifligare affärsverksamhet. Hvarken ur theoretisk eller praktisk synpunkt,
ej heller ur synpunkten af det allmännas intresse, lärer man kunna försvara
densamma. Allt hvad man bör göra och måste göra är att tillse, att sådana kontroller
uppställas, som för den stora allmänhetens trygghet och säkerhet nödiga äro.
Ålägg bankerna att för de egna banksedlar de, inom en viss af lagen stadgad begränsning,
hafva i omlopp ställa och i allmänt förvar nedsätta sådan säkerhet, som
alltid betryggar sedelinnehafvaren för hans fordran hos bankerna; stadga, att sådan
säkerhet, som bör bestå af allmänna lätt realisabla värdepapper, skall ovilkorligen och
omedelbart försäljas i händelse bank vägrar sina sedlar inlösa; tillförbind dem att alltid
och när som helst hålla sina räkenskaper tillgängliga för den granskning och
undersökning Kongl. Majit kan finna skäl att låta anställa, samt föreskrif i öfrigt sådana
ordningsreglor, som i det allmännas intresse angelägna äro och min öfvertygelse
är, att man kan, till och med med mindre än så, utan fara, lemna bankrörelsen helt
och hållet fri. Fullkomligt otänkbart är, att så beskaffade banker skulle inom någon
ort kunna uppkomma, utan att verkligt behof deraf vore för hand och dess nytta i
orten insedd och hvad således nyttighetspröfningen beträffar, som hittills varit åt Kongl.
Majit öfverlemnad, tror jag, att densamma lämpligast bör åt kommunerna sjelfva kunna
öfverlåtas, likasom jag tror att desse bättre, än någon annan myndighet, kunna hvar
i sin stad bedöma ortens särskilda behof af banker. Nyttan i allmänhet för landet
af banker torde väl icke kunna bestridas.
Bankinrältningar, sådana som de med hvilka vi nu dragas, hafva det gemensamt
med alla andra privilegierade anstalter, att de blifva alltför stationära och, i följd
af sin egen inre natur, oförmögna af en större utveckling. I ett land, som skrider
oupphörligt framåt i odling och kultur, utgöra de således blott alltför svaga hjelpmedel
åt industrien och näringarne, hvilka deraf blifva lidande och jemväl i sin utveckling
hämmade. Vill man derföre att näringslifvet hos oss ej skall förblifva på
den ofullkomliga ståndpunkt hvarpå det ännu befinner sig, men göra sig till godo de
inånga naturliga resurser vårt land erbjuder, så fordras oundgängligen att göra bankrörelsen,
likasom hvarje annan loflig handtering, fri och ställa den under den fria tällans
aldrig uteblifvande, välgörande inflytande. Ty underligt vore, om den fria konkurrensen
på hvarje annat område af mensklig verksamhet vore nyttig och välsignelsebringande,
utom när det gäller sådan, som fått namn af bankrörelse.
Jag föranledes alltså tillstyrka Kikets Ständer att till Utskottet återremittera 1
af Utskottets förslag till lag för enskilda banker, i syftning att derutur må uteslutas
hvad som har afseende på Kongl. Majits rättighet att pröfva nyttan af bankinrättning,
att hvarje bolag, som lemnar garantier för uppfyllande af banklagens föreskrifter, äfven
berättigas åtnjuta dess förmåner och sålunda lagen för alla bhfver lika.»
40
Sammansätta Banko- och Lag-V t s'-ottets Betänkande N:o i.
Samt mot § 13: »Om eti sedelutgifvande banks grundfond har, bland andra,
det ändamål att betrygga innehafvare!) af bankens sedlar mot hvarje förlust å desse,
i händelse banken nödgas inställa sina betalningar, och man äfven af denna anledning
ställt sedelutgifningen i ett visst förhållande till grundfondsbeloppet, så är det också
klart, att detta ändamål först då fullkomligt uppnäs, när icke blott den ställda säkerheten
är af beskaffenhet att alltid kunna till dess antagna värde realiseras, utan äfven
realisationen deraf kan ske utan alltför stor omgång och tidsutdrägt. Derigenom att
en bank innehafver sådana värdepapper, som alltid och när som helst kunna uti reda
penningar förvandlas, behöfver man icke komma uti förlägenhet för sina sedlars inlösen,
likasom sedelinnehafvaren för sin del ej eller frukta, att icke banken skall vara
i tillfälle att prompt infria sina förbindelser. Den ömsesidiga tryggheten och fördelen
deraf är stor. Banken kan, utan fruktan för allvarsammare påkänningar på sin
kassa, friare operera och allmänheten, å sin sida, kan med större förtroende emottaga
bankens sedlar, för hvilka hon vet att uti banken finnes motsvarande reel valuta.
Frågan är nu den: utgöra skuldebref, ställda till viss man eller ordres, intecknade
uti fastighet i stad och på landet, så beskaffad säkerhet, som kari sägas vara
en fullt betryggande, eller: finnes ej något annat slag af värdepapper, åt hvilka företräde
bör gifvas? Vid valet emellan de tvänne, som Utskottet haft att uppställa,
nemligen intecknade skuldebref och obligationer, lärer man ej kunna neka, att de
sednare hafva ett gifvet företräde, ej derföre att de kunna sägas i sig innefatta bättre
säkerhet, men emedan de hafva den egenskap, som de förra sakna, att vara lätt
transportabla, men framför allt lätt afsätthga. Behöfver nemligen en bank, i en kritisk
tidpunkt, när andra medel saknas, tillgripa sina grundfoudssäkerheter, för att dermed
möta sina egna sedlar, så kari deri, om också med någon uppoffring, lätt nog
dertill sättas i tillfälle genom försäljning af innehafvande obligationer och således icke
behöfva göra något uppehåll i sin vexling; men är banken deremot försedd med blott
intecknade skuldebref, för hvilkas försäljning någon marknad icke gifves hvarken inom
eller utom riket, så tvingas banken att ställa sig under utredning och blir i tillfälle
att möjligen honorera sina förbindelser först då, när den kanske redan störtat ett stort
antal menniskor i förderf och oredan hunnit till det stadium, att fråga blir om ens
banken för sina inlecknade fordringsbevis kan räkna på någon liqvid. Man invänder
möjligen häremot, att i en sådan tid äfven obligationer skola vara svårafsättliga och
i värde högst betydligt nedgå samt att förlust för bankeu och i sista hand sedelinnehafvaren
icke kunde undvikas vid dessas tvungna realiserande; men deremot må
anmärkas, att det blott är i aldra sista rummet, som en sådan försäljning bör ifrågakomma,
och att banken dessförinnan har den utväg att belåna sina obligationer, hvilket
i de flesta fall ej torde möta svårighet, särdeles i fråga om obligationer, som på
den utländska penningemarknaden redan åtnjuta förtroende och på dess börser hafva
en noterad kurs. Hvad intecknade skuldebref beträffar, kan man val med trygghet
påstå, att sådana icke för ett sådant bruk läte sig använda och aldra minst utom
landet
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1.
41
landet skulle emottagas hvarken i köp eller såsom pant; och det år egentligen häruti,
som de sednares underlägsenhet i jemförelse med obligationer består. Det bar
också varit dessa, inom Utskottet temligen allmänt såsom rigtiga erkända, grundsatser,
som föranledt Utskottet tillstyrka, att en del af banks grundfond skall bestå af
räntebärande, lätt säljbara, obligationer, en grundsats, som dock förtjenst att uti hela
sin utsträckning tillämpas samt sålunda stadgas, att hela den del af grundfonden, som
i allmänt förvar skall nedsättas, bör bestå af obligationer. Derigenom hade, enligt
mitt förmenande, ingalunda, såsom man velat påstå, omöjliggjorts uppkomsten af
banker i landet, ty öfver brist på ofvansagda slags papper lärer man ej kunna skäligen
klaga, — tvärtom hade för desamma blifvit lagd en så säker grund att, hvad
man i första rummet bör afse, eller allmänhetens betryggande och deraf här fly tande
större förtroende för bankerna, hade i vida större mån vunnits, än nu efter Utskottets
förslag kan blifva fallet, och derigenom hade jemväl bortfallit många af de betänkligheter,
som nu ställt sig upp emot bankrörelsens fulla frigörande.
Då jag emellertid väl inser, att yrkandet på grundsatsens fulla tillämpande, för
närvarande, skulle möta motstånd inom de respektive Stånden, vågar jag dock, såsom
ett steg mot det eftersträfvansvärda målet, föreslå,
att Rikets Ständer behagade, för sin del, förordna, att minst hälften af
sedelutgifvande banks grundfond skall bestå af räntebärande, lätt säljbara,
obligationer samt den öfriga delen af grundfonden, som ej kontant inbetalas,
af intecknade skuldförbindelser, i likhet med Utskottets förslag.»
Af Herr Å. Lemchen och Riksdagsfullmägtigen Sven Rosenberg från Christianstads
län, som instämt i Herrar Norderifelts och von Hofsténs reservationer mot Utskottets
förslag att sedelutgifning ej skulle få grundas på inneliggande kassa.
Rättelser:
Sid. 9 rad.
5
uppifr. står: låter
läs: lärer
» t6 »
10
»
» kassakistan
» kassakista
» 18 »
20
»
» motsvara
» motsvarar
» 19 »
8
»
» banksedlar
» banks sedlar
» 20 »
4
nedifr.
» sked t
» skett
Bih. till R. St. Prat. 1862 & 1863. 6 Sami. 2 Afd.
1 Uäft.
6
Stockholm, tryckt hos Sam. Romstedt, 1863.
Sammansatta Banko- och Lag-Vtskottets Betänkande J\d> 2.
1
JW 2.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Äng. 1863, kl. 7 e. m.
Betänkande, med förslag lill lag om enskilda hanker ulan rätt att utgifva
egna hanksedlar.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet, sorn, med föranledande af de utaf
Herr Friherre Tersmeden, W. F., och Herr A. W. Björck väckta motioner angående
förändrad lagstiftning för enskilda bankinrättningar, i sitt Betänkande JW 1 afgifvit
förslag till lag om enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar, liar
deruti antydt det hufvudsakliga skälet, hvarföre Utskottet ansett sådana banker
böra vara grundade på solidarisk ansvarighet för delegarne. Genom banksedelutgifning
träda nemligen bankerna i förbindelser af en vida större utsträckning och
af helt olika beskaffenhet, än eljest; ty om äfven banksedlar icke enligt lag gälla
såsom ovilkorligt betalningsmedel, kan dock i de flesta fall emottagandet af sådana
vid liqvider knappast vägras, och emottagaren är till följd så väl af nödvändigheten
att begagna det slags cirkulationsmedel, hvilket erbjudes honom, som af flera andra
anledningar, ur stånd att med samma frihet och sakkännedom, som den, hvilken
på annat sätt blifver fordringsegare hos en bank, pröfva om och i hvad mån han
vill emottaga en bankens förbindelse.
Lagstiftningen har emellertid i de aldra flesta länder med en mera utvecklad
industri medgifvit bildandet af industriela associationer med en till visst belopp
begränsad ansvarsskyldighet för delegarne, en rättsgrundsats, som i svenska lagstiftningen
blifvit erkänd genom Kongl. Förordningen af den 6 Oktober 1848 angående
aktiebolag.
Utskottet behöfver icke erinra om denna bolagsforms betydelse för åstadkommandet
af företag utaf större omfattning: liksom Utskottet endast behöfver anmärka,
hurusom penningerörelse och bankverksamhet i sjelfva verket är fullkomligt
likartad med annan ekonomisk verksamhet, som afser frambringande eller utbyten
af föremål för förbrukning och nytta; ithy att penningen, liksom redskap, machiner,
kommunikationsanstalter och dylikt, allenast är ett medel för verksamhetens
lif och fortgång, samt att skilnaden emellan handel med penningar och med verkliga
varor hufvudsakligen är densamma, som vid annan arbetsfördelning.
Bih. till R. St. Fröt. 1862 & 1863. 6 Sami. 2 Afd. 2 Häft. 1
2 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande Jys 2.
Det torde då svårligen kunna bestridas att ju lagstiftningen i afseende på
bankinrättningar bör hvila på samma grunder, som tillämpas i fråga om andra industriföretag;
och att om, hvad beträffar banker med sedelutgifningsrätt, nyss anförda
omständighet föranleder ett undantag derutinnan, att oinskränkt ansvarsskyldighet
för delegarne ovilkorligen fordras, deremot banker, som icke vilja begagna
sig af egen sedelutgifning, böra få bildas på samma grund af en begränsad ansvarighet,
som är andra bolagsföreningar medgifven.
Vid banklagstiftningen lärer i första rummet böra tillses, det bankerna
må utveckla en för näringslifvet helsosam verksamhet och att allmänhetens
säkerhet för de fordringar densamma hos bankerna eger, må vara betryggad.
Detta ändamål torde förnämligast befordras derigenom, att allmänhetens och bankernas
intressen så nära som möjligt med hvarandra förenas; följaktligen bör delaktigheten
i bankföretag icke genom lagstiftningens föreskrifter inskränkas till endast
ett fåtal af samhällsmedlemmar, utan tvärtom tillfälle beredas sä många som
möjligt och af för öfrigt skiljaktig samhällsställning till deltagande i dylika företag,
hvarigenom dessa blifva föremål för en allmän både omsorg och kontroll, som å
ömse sidor måste vara i högsta grad nyttig. Men den solidariska ansvarigheten
medför onekligen både att ett stort antal kapitalegare afhålla sig från deltagande,
emedan de ej vilja ikläda sig en så vidsträckt förbindelse, och att de, som i dylikt
bolag förena sig, blifva benägne på samma gång att utestänga dem, som icke äro i
ungefär samma förmögenhetsvilkor, och att, till ersättning för den stora ansvarigheten,
i främsta rummet lägga an på en stor vinst af företaget för sig sjelfva. Det
stora flertalet får åtnöja sig med att insätta sina penningar emot en jemförelsevis
låg ränta, i stället a'*t lä deltaga i vinsten af bankrörelsen; depositionerna i bankerna
stiga till stora summor och föranleda svårigheter vid tider af hastiga rubbningar.
Den solidariska ansvarigheten förhindrar derjemte utländska kapital från
att anläggas här i landet uti bankrörelse, ett hinder, som icke kan anses undanröjdt
genom tillfället för främmande kapitalister att möjligen få ingå såsom commanditdelegare
i sedelutgifvande banker. Utländska kapitalister kunna nemligen
knappast antagas vilja placera små summor i många särskilda inrättningar; men
kommanditdelegare få inrymmas endast till bankernas halfva grundfondsbelopp och
då stora banker här i landet väl komma att blifva få, lärer något deltagande af
utländska kapitalister på denna väg, der de ej heller få i ringaste mån deltaga i
förvaltningen, icke vara att påräkna.
Dä Utskottet af dessa skäl tillstyrker medgifvande att bilda banker med begränsad
ansvarighet, anser Utskottet likväl att i allt fall vissa allmänna bestämmelser
böra vid detta, liksom vid andra slag af företag, utaf lagen uppställas till
allmänhetens betryggande mot de förluster, som genom sådana inrättningar kunna
uppstå, och Utskottet föreslår derföre åtskilliga tillägg och modifikationer vid aktiebolags-lagens
föreskrifter, hufvudsakligen såsom garantier, hvilka kunna ersätta
den solidariska ansvarigheten.
En sådan garanti innebär det af Utskottet föreslagna förbehåll, att dylik
banks grundfond skall utgöra minst Två millioner Riksdaler; ty för att sammanbringa
ett så betydligt belopp erfordras ett ganska stort antal personer, hvilkas
intresse manar dem att aktgifva på förvaltningen, som dessutom naturligen blifver
föremål för en så mycket vidsträcktare offentlighet och uppmärksamhet, ju mera
omfattande bankens verksamhet är. En annan hufvudsaklig garanti ligger uti den
kontroll, som af allmän myndighet utöfvas; och Utskottet föreslår i detta afseende
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande JW 2. 3
likartade föreskrifter, som för sedelutgifvande banker, äfven hvad angår bildandet
af en reservfond, deponerande i allmänt förvar af en del utaf grundfonden samt
inställande af bankrörelsen och bankens utredning när reservfond och tio procent
af grundfonden gått förlorade. För öfrigt föreslår Utskottet, att aktier icke få utställas
till innehafvaren, utan endast till viss person eller firma; att åtminstone ett
visst antal delegare bör vara svenske medborgare och att uppgift på delegarne
skall af banken hållas tillgänglig för en hvar, sorn önskar kännedom om de personer,
af hvilka bolaget utgöres; föreskrifter, som torde vara af någon betydelse med
afseende på den moraliska garanti, hvilken otvifvelaktigt ligger i bolagsintressenternas
personlighet.
Hänvisande till de stadganden, som det här nedan intagna förslaget till lag
innehåller, torde Utskottet i öfrigt kunna inskränka sig till följande anmärkningar:
Den del af sedelutgifvande bankers grundfond, som skall nedläggas i grundfondshypothek,
kan af dessa banker rörliggöras genom egna banksedlar, som till
motsvarande belopp få utgifvas och för hvilkas inlösen är stadgad förmånsrätt i
berörda del af grundfonden, som för sedlarne skall utgöra säkerhet. Någon sådan
säkerhet ifrågakommer ej för banker utan rätt att utgifva egna banksedlar; och då
dessa blefve i sin rörelse alltför inskränkta, om de ej finge deri använda största
delen af det sammanskjutna aktiekapitalet, har Utskottet ansett det vara tillräckligt,
om allenast tio procent af grundfonden undantagas från affärsverksamheten och
i förvar nedsättas. Men då sedelutgifvande banker kunna, i händelse af tillfälligt
behof för sedelinlösen, med vederbörligt tillstånd få, äfven utan bankens upphörande
och utredning, taga grundfondshypotheken i anspråk, finnes deremot intet skäl för
ett dylikt medgifvande åt banker utan egen sedelutgifning, utan böra de af dem
deponerade säkerheter ovilkorligen reserveras åt fordringsegarne, för den händelse,
att vid en utredning andra tillgångar till dessas fulla förnöjande saknas. Af denna
anledning har Utskottet äfven, ehuru uppställande samma fordringar för antagligheten
af värdepapper till grundfondshypothek, som i afseende pä sedelutgifvande
banker, ansett obehöfligt att föreskrifva huru stor del af hypotheken bör utgöras af
obligationer, utan lemnat fritt åt bolaget, att efter godtfinnande bestämma proportionen
emellan sådana och intecknade förbindelser.
För öfrigt har Utskottet för nu ifrågavarande banker föreslagit å ena sidan
hufvudsakligen enahanda reglementariska och kontroll-stadganden, som för banker
med sedelutgifningsrätt, och å den andra sådana bestämmelser i aktiebolags-lagen,
som med den begränsade ansvarigheten sammanhänga. Skälen, hvarföre Utskottet
anser någon pröfning af Kongl. Majit, huruvida bankinrättning må vara för landet
nyttig eller icke, i afseende på banker utan sedelutgifningsrätt ej böra utöfvas, torde
framgå af den i det föregående antydda åsigt, att detta slags banker närmast äro
hänförliga till andra aktiebolag med begränsad ansvarighet, vid hvilkas oktrojerande
sådan pröfning icke ifrågakommer.
Till förebyggande af möjligheten att i form af depositionsbevis åstadkomma
kreditpapper af samma beskaffenhet som banksedlar, föreslår Utskottet, att löpande
förbindelser icke få af här ifrågavarande banker utfärdas, ställda att betalas vid
anfordran eller å lägre belopp än 500 R:dr.
I öfverensstämmelse med nu anförda grunder, hemställer Utskottet, att Rikets
Ständer må dels för sin del besluta, dels ock hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla att, med upphäfvande af Kongl. Kungörelsen angående inrättande af
enskilda banker eller diskonter af den 14 Januari 1824, i hvad densamma rörer
4
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande ,Ns 2.
banker utan rätt att utgifva egna banksedlar, samt Kongl. Förordningen angående
vissa lagbestämmelser med afseende på enskilda banker af den 6 Oktober 1848, må
utfärdas en så lydande:
Lag om enskilda banker utan rätt att utgifva egna banksedlar.
§ i.
De, som vilja ingå bolag, i ändamål att genom en vald styrelse drifva bankrörelse,
utan rätt att utgifva egna banksedlar, skola hos Kongl. Majit om nådig
tillåtelse dertill sig anmäla och dervid inlemna de af bolaget antagna bolagsreglor.
Befinnas dessa öfverensstämma med denna lag samt lag och förordningar i öfrigt,
meddelas tillåtelse till bankrörelsens drifvande under en tid af högst tio år, räknade
frän bankens öppnande.
Önskar bankbolag förlängning af oktrojen erhålla, gore i den ordning, som
nu är^ sagd, ansökan derom aderton månader innan den löpande oktrojen tilländagår.
§ 2.
Delegare i sådant bankbolag, hvarom denna lag handlar, skola icke vara
förbundne till ansvar för bolagets skulder med större belopp, än en hvar till bolagets
grundfond insatt eller åtagit sig att insätta, derest de icke till vidare ansvarighet
sig särskildt utfäst, eller, enligt denna lag, vidsträcktare ansvarighet kan
komma att en eller annan delegare åligga.
§ 3.
Bland dem, hvilka om sådant bankbolag sig förena, skola finnas minst tjugu
svenske medborgare.
§ 4.
Delegare vare berättigad att till annan person öfverlåta eganderätt till sina
lotter; skolande likväl anmälan om sådan öfverlåtelse af den nye egaren hos bolagets
styrelse göras.
§ 5.
Mom. 1. I banken skall finnas en förteckning öfver samtlige delegare, hvilken
förteckning tillika skall innehålla uppgift om det antal lotter, en hvar innehar.
Mom. 2. I denna förteckning skola alla behörigen skedda och anmälda förändringar
i eganderätt till lotter genast antecknas.
Mom. 3. En hvar, som sådant önskar, stände fritt att, å de tider banken
hålles för allmänheten öppen, af denna förteckning taga kännedom, äfvensom att,
emot afgift, erhålla till rigtigheten af vederbörande tjensteman bestyrkt utdrag
derutur.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande ,JV$ 2.
5
§ 6.
Bolagsreglorna böra innefatta bestämmelser i följande hufvudsakliga ämnen:
a) om beloppet at grundfonden:
b) om den benämning, hvarunder bolaget drifver sin rörelse; börande deri utmärkas,
att delegarnes ansvarighet för bolagets förbindelser är begränsad;
c) om grunderna för rösträttighets utöfvandc vid bolagsstämma;
d) om antalet af styrelsens ledamöter, hvilka vid hufvudkontoret höra vara
minst feni.
é) om antalet af revisorer och om tiden för revisionen, som årligen bör förrättas;
/) om bankens rörelsegrenar; börande uttryckligen stadgas, att egna eller andra
enskilda bankers lotfbref ej få såsom säkerhet för försträckning emottagas;
g) om sättet för vinnande af ändring i bolagsreglorna;
h) om tiden för ordinarie bolagsstämma, som minst en gång årligen bör hållas,
och om vilkoren för sammankallande af extra bolagsstämma;
i) om bildandet af en reservfond och om den andel af ärliga vinsten, som till
densamma skall öfverföras, samt
k) om de grunder, efter hvilka, med iakttagande af hvad § 11 här nedan föreskrifver,
de intecknade skuldebref och räntebärande obligationer skola uppskattas,
hvilka få såsom grundfondshypothek antagas.
§ 7-
Grundfonden för bankbolag med begränsad ansvarighet, må ej understiga
Tvä millioner Riksdaler Riksmynt.
§ 8.
Denna grundfond skall inom ett år, räknadt från den dag, banken för allmänheten
öppnas, vara till fulla beloppet i rikets gällande mynt inbetald, samt den
i § 11 här nedan bestämda andel deraf till grundfondshypothek förvandlad och i
allmänt förvar nedsatt, i enlighet med hvad denna lag och bolagets reglor i öfrigt
derom närmare bestämma.
Har ej grundfonden blifvit inom nu stadgade tid pä berörda sätt insatt, vare
oktrojen förverkad.
§ 9.
Grundfonden bör i lika lotter fördelas. Lottbref skall alltid ställas på viss
person eller firma, och må ej utfärdas förr, än hvad till grundfonden hörer är vordet
insatt, såsom derom i nästföregående § stadgas.
§ 10.
Insatt grundfond må ej genom utdelning till delegarne minskas, så länge
bankrörelsen fortfar, och icke heller vid dennas upphörande i vidsträcktare mån,
än att återstoden fullt motsvarar beloppet af bolagets utelöpande och gällande förbindelser
af alla slag.
6 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande JW 2.
Medlemmar af styrelsen eller bolaget, hvilka i något häremot stridande beslut
deltaga, vare, i händelse af brist hos bolaget, skyldige ansvara, en för alla
och alla för en, för återbäring af hvad för mycket utdelt blifvit. Vare ock alltid
medlemmar af styrelsen eller bolaget, hvilka i annan måtto öfverträda de af Kongl.
Majit stadfästade bolagsreglor, skyldige ersätta all genom sådan öfverträdelse uppkommande
skada, en för alla och alla för en.
§ 11.
Mom. 1. Utaf grundfonden skall styrelsen, enligt af bolaget meddelade närmare
föreskrifter, förvandla minst tio procent till grundfondshypothek af sådan beskaffenhet,
som här nedan säges.
Mom. 2. Dessa grundfondshypothek skola bestå af lätt säljbara räntebärande
obligationer eller skuldebref, intecknade i jordegendom pä landet inom hälften af
sednast fastställda taxeringsvärde, eller uti fastighet i stad inom hälften antingen af
brandförsäkringsvärdet eller af sist fastställda taxeringsvärdet; börande likväl alltid
byggnad i stad, för att inteckning deri må kunna såsom grundfondshypothek antagas,
vara brandförsäkrad uti någon med vederbörligen stadfästadt reglemente försedd
brandförsäkrings-inrättning inom landet.
§ 12.
Mom. 1. Grundfondshypotheken pröfvas af bolaget jemte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
eller den han i sitt ställe förordnar att pröfningen öfvervara, samt
godkännas när de finnas vara af den beskaffenhet förestående § omförmäler och i
öfrigt anses innefatta full säkerhet.
Mom. 2. Vid utbyte af säkerheter förfares på enahanda sätt, som vid den
första pröfningen.
§ 13.
Grundfondshypotheken skola uti Landtränteriet eller annat allmänt förvar
nedläggas i kassakista, försedd med särskilda lås, hvartill styrelsen och ett af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande utsedt allmänt ombud hafva hvar sin nyckel.
§ 14.
Mom. 1. Delegarne skola sig emellan utse en styrelse, hvilken eger att, enligt
den instruktion, som af bolaget utfärdas, och under sådan kontroll af offentlig
myndighet, som i denna lag stadgas, banken förvalta och i alla mål för bolaget
lagligen tala och svara.
Mom. 2. En hvar delegare, som till styrelseledamot utses, skall i bankens
förvar deponera minst ett lottbref, hvilket icke, så länge han i styrelsen qvarstår,
får från banken utlemnas.
§ 15.
Ledamot af styrelsen kan frän sin befattning skiljas genom i behörig ordning
fattadt bolagsstämmobeslut.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande JV$ 2.
7
Afgående styrelseledamot förblifver ansvarig för de åtgärder, i hvilka han
deltagit, till dess, efter i vanlig ordning skeende revision, ordinarie bolagsstämma
beviljat decharge.
§ 16.
Namnen på styrelsens ledamöter samt på dem, hvilka ega att underskrifva
bolagets förbindelser skola, efter hvarje ordinarie bolagsstämma, äfvensom då någon
förändring i dessa afseenden eljest inträffar, anmälas hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och införas i allmänna tidningarne.
§ 17.
Styrelsen åligger:
att när som helst hålla bankens räkenskaper och handlingar tillgängliga för
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eller dess ombud, samt för den särskilda undersökning
Kongl. Maj:t kan finna godt att låta anställa;
att genast efter hvarje qvartals slut, i närvaro af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eller dess ombud upprätta och derefter ofördröjligen till Kongl. Maj:t insända,
äfvensom genom allmänna tidningarne offentliggöra en öfversigt af bankens
ställning; börande denna öfversigt jemväl innehålla uppgift om upp- och utlåningsränta
samt disconto, som, under den tid öfversigten omfattar, varit i banken
gällande;
att, så snart ändring i upp- eller utlåningsränta eller disconto beslutes, genast
derom i allmänna tidningarne kungöra;
att, efter verkställd revision, till Kongl. Finans-departeinentet insända revisionsberättelsen,
äfvensom att låta införa densamma i allmänna tidningarne; och
att ställa sig till noggrann efterrättelse hvad denna lag bjuder samt de af
Kongl. Maj:t fastställda bolagsreglor föreskrifva.
Sker afvikelse härutinnan och varder ej det anmärkta förhållandet inom en
månad rättadt, ankomme på Kongl. Maj:t att i svårare fall förklara bolaget hafva
förverkat rättigheten att bankrörelse drifva.
§ is:
Enskildes förhållanden till banken må ej för allmänheten yppas.
§ 19.
Alla skriftliga afhandlingar, som bolagsstyrelsen För bolaget ingår, skola undertecknas
å bolagets vägnar medelst utsättande af dess antagna benämning, vid
äfventyr att eljest styrelsens ledamöter, som afhandlingen underskrifvit, skola för
fullgörande af bolagets derpå grundade förbindelse ansvara såsom för egen skuld,
en för alla och alla för en.
§ 20.
Bank-kontor må endast i stad öppnas.
8 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande ,JY!‘ 2.
§ 21.
Genom kungörelse i allmänna tidningarne skall tillkännagifvas när banken
öppnar sin rörelse; och skall underrättelse om dagen, då sådant sker, till Kongl.
Finans-departementet insändas.
§ 22.
Mom. 1. Förr än banken öppnar sin rörelse, skall inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
styrkas:
a) att inför Rådstufvu-rätten i den stad, der bolagets hufvudkontor är beläget,
blifvit i hufvudskrift förevisade och uti inteckningsprotokollet ordagrannt intagne
såväl den af Kongl. Maj:t för bolaget utfärdade tillståndsresolution, som ock bolagsreglorna,
samt att Rätten, på bolagets bekostnad, låtit i allmänna tidningarne
införa kungörelse om det ingångna bolaget;
b) att till banken blifvit å lotterna inbetalte minst tio procent af grundfonden,
äfvensom att handlingar, hvilka bolaget efter pröfning godkänt, äro hos banken aflemnade
till säkerhet derför att återstoden af grundfonden varder, jemlikt § 8, inom
ett år i banken insatt.
Mom. 2. Inom tre månader efter det banken öppnats, skola grundfondshypothek,
efter hvad i § 11 här ofvan sägs, vara anskaffade, godkända och i allmänt
förvar nedsatta.
§ 23.
Mom. 1. Enskild bank, hvarom denna lag handlar, må ej utfärda tryckta
eller graverade förbindelser, ställda till innehafvaren eller till viss man eller order,
att betalas vid anfordran, utan endast efter uppsägning eller efter viss tid, och må
dessa förbindelser icke lyda å mindre belopp, än 500 Riksdaler.
Morn. 2. Insättningsbevis med eller utan utfäst ränta, stäldt till viss man,
må ej lyda å mindre belopp än 100 R:dr och bör innehålla, att öfverlåtelse deraf
skall till nye egarens säkerhet i banken anmälas.
§ 24.
Mom. 1. Till förbindelser, lånereversaler, qvittenser, kontrakter och bevis
må begagnas tryckta eller graverade blanketter.
Mom. 2. Qvittenser för insatta medel gälin endast såsom verifikationer, men
må icke öfverlåtas eller i rörelsen utlemnas.
§ 25.
Bankbolag må ej drifva handel med annat än guld och silfver, in- och utrikes
vexlar, samt allmänna räntebärande papper, ej heller ega annan fastighet, än
som för bankens inrymmande är behöflig; men vare oförhindradt att inropa pantsatt
eller utmätt egendom, som utbjudes på auktion, dervid bankens rätt och säkerhet
kan vara beroende; dock med iakttagande deraf, att sådan egendom åter
varder försåld, så snart detta utan förlust för banken kan ske.
§ 26
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande JW 2.
9
§ 26.
Vid fordringars utsökande njute bankbolag’ samma rätt till handräckning»
som för Rikets Ständers Diskontverk nu är eller framdeles varder beviljad; börande
lagsökning för fordran inom en manad från förfallotiden anställas.
§ 27.
Rätter domstol i sak mot bankbolag, äfvensom då bankbolag råkar i konkurstillstånd,
eller söker ärsstämning å sina borgenärer, vare Rådstufvurätt i den
stad, der bolagets hufvudkontor är beläget.
§ 28.
Ilar bankbolag, enligt något räkenskapsårs behörigen reviderade bokslut,
gjort sådana förluster, att bankens reservfond och tio procent af grundfonden gått
förlorade, då skall banken ställas under utredning och bolaget derefter upplösas, sä
framt ej bolaget på en af denna anledning sammankallad bolagsstämma förklarar
sig villigt att inom tre månader, genom erforderligt tillskott ä lotterna, återställa
grundfonden till dess behöriga belopp.
Kongl. Majjts Befallningshafvande äligge noggrannt tillse, att sådant bolagsstämmobeslut
inom sagde tid blifvit fullgjordt. Ilar ej så skett, varde bolaget ovilkorligen
under utredning stäldt.
§ 29.
Träder bankbolag, hvarom denna lag stadgar, i verksamhet utan att hafva
erhållit sådan stadfästelse, som i § 1 sägs; stånde hvar, som emellertid å det bolags
vägnar förbindelse ingår, derför i personlig ansvarighet till fordringsegaren, såsom
för annan sin förbindelse, efter allmän lag.
Stockholm den 25 Augusti 1863.
Reservationer:
af Herr Riksarkivarien Nordström: "§§. 1, 2. Det är en det allmänna rättsmedvetandets
fordran, att en hvar med alla sina tillgångar skall svara för den gäld,
han sig iklädt. Hafva två eller flere gemensamt ikläd t sig gälden, skola de ock
gemensamt med alla sina tillgångar svara för dess betalning. Detta är den enkla
principen för den solidariska ansvarigheten i de många förhållanden, der flere
handla gemensamt eller såsom en, Sålunda hafva äfven lagarne öfverallt uppfattat
och upprätthållit den ända in i nyaste tider, och så äfven hos oss. Denna ansvarighetsprincip
var en naturlig följd deraf, att medlemmarne af bolaget handlade och
beslöto gemensamt såsom en man, eller gäfvo åt förvaltningen af de intressen, som
Bih. tdl R St. Brot. 1862 & 1863. 6 Sami. 2 A/d. 2 Haft. 2
10
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande ,JV$ 2.
utgjorde bolagets föremål och gemensamhetsband, dess hela rigtning och drogo deraf
hela,, vinsten. Bolagets styrelse endast verkställde och handlade efter instruktion.
Afven de i vestra Europas lagar sedan länge omförmälda s. k. kommanditärer
i ett bolag utgjorde icke. dä deras ställning rätt betraktas, något undantag härifrån .
De voro och äro icke bolagsmän i verklig mening, utan endast insättare af fonder
i bolagets kassa (simples bailleurs de fonds, sorn de kallas) med rätt till proportionerlig
eller öfverenskommen andel i vinsten, men utan rått att på något sått deltaga
i förvaltningen; hvadan, om vinsten blir ingen, kommanditärerne ej heller hafva
någon rätt till utdelning, eller, om bolaget blir insolvent, någon rätt till utbekommande
af sina fonder, dem de pä vinst och förlust insatt. Kommanditärernes ställning
i bolaget hänför sig således uteslutande till bolaget, i hvars angelägenheters
förvaltning de såsom sådane ej få taga del. Den solidariska ansvarigheten i förhållande
till allmänheten drabbar deremot uteslutande principalerne, eller de egentliga
bolagsmännen.
Den stränga rättsregeln har emellertid fått vika tillbaka för den ekonomiska
nyttan i afseende å de för industriela ändamål ingångna, på aktier eller insatslotter
grundade, bolag, som, emedan deras benämning eller namnfirrna icke får innesluta
något personalnamn, utan tages frän något bland föremålen för deras verksamhet,
kallas anonyma, som derföre behöfva för sin tillvaro högsta magtens oktroj
och i hvilka hvarje bolagsman, samt således hela bolaget, enligt regeln ej svarar
för bolagets skulder med mer, än aktiebeloppet, sä vidt det finnes i behåll och ej
på obehörigt sätt blifvit användt; varande häraf en följd, att särskildt rum för kommanditärer
i dessa bolag lämpligen ej finnes. Legaliserade hos oss genom Kongl.
Förordningen den 6 Oktober 1848 under namn af aktiebolag — oaktadt denna benämning
så mycket mindre är fullt begreppsenlig, som alla slags bolag kunna ställas
på aktier, — hafva likväl bolag för bedrifvande af bankrörelse hittills ej derunder
varit inbegripna. Den solidariska ansvarighetens grundsats har deremot i fråga
om dem förblifvit vid kraft, och är det härutinnan, som Utskottet nu vill åstadkomma
en förändring genom förslaget om ansvarighetens inskränkning till aktiebeloppet
för bolag, som vilja bedrifva bankrörelse utan rätt att utgifva egna banksedlar,
under det att bibehållande af den solidariska ansvarigheten föreslås för bankbolag
med sedelutgifningsrätt.
Genom denna olikhet i de två förslagen måste Utskottet anses antaga, att
för allmänhetens säkerhet ligger uti den solidariska ansvarigheten en större garanti,
som vore nödig att fordra af ett sedelutgifvande bankbolag, men ej af ett
bankbolag utan rätt att utgifva egna banksedlar. Ett bankbolags sedelskuld är
emellertid endast ett visst slag af eller en viss form för dess förbindelser, och. om
bolaget med drift sköter sin rörelse, alltid en relativt mindre del af dessa. Den är
dessutom, enligt Utskottets förslag, särskildt garanterad genom grundfondshypotheken
och i fråga om sina förbindelser och förhållanden till allmänheten i öfrigt, befinna
sig således de båda slags bankbolagen i samma ställning. Om derföre den
solidariska ansvarigheten är något att hålla på i afseende å det ena, förtjenar den
ock att bibehållas för det andra.
När i England hagarne om bolag med förenade fonder åren 1855, 1856 och
1857 ånyo undergingo omständlig revision, och en till aktiebeloppet begränsad ansvarighet
under vissa förbehåll och förutsättningar medgafs, undantogos härifrån
bankbolag, ehuru sedelutgifningsrätt för sådana redan tidigare indragits. Den sednast
i Augusti 1882 gifna lagen om aktiebolag vare sig med obegränsad, eller med
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande ,JV? 2.
11
vissa förbehåll efter öfverenskommelse begränsad (limited by guarantee), eller till
aktiebeloppet begränsad ansvarighet (limited by shares), upptog väl äfven bankbolag
under sina bestämmelser; men dä man tager dessa bestämmelser i närmare öfvervägande,
den genomgripande offentlighet dessa bolag är o underkastade, den ytterliga
omsorg, hvarmed lagen söker vidmagthålla skyldigheten för bolag med begränsad
ansvarighet att alltid tillkännagifva detta förhållande, på det yttre af sitt
hus och i dess inre delar, i det minsta qvittobref och i de största skuldförbindelser,
det allvar, hvarmed den utkräfver fullgörandet af gifna föreskrifter eller öfverenskommelse!',
och ansvar för öfverträdelser eller försummelser deraf, så skall det
snart falla i ögonen, att det ej är nog att derifrån låna eller hemta stöd för en
begränsad ansvarighet, utan att på samma gång äfven införa alla de öfriga stadganden,
som dermed stå i sammanhang och afse att aflägsna de deraf eljest möjligen
härflytande vådor.
För min del anser jag visserligen ej den solidariska ansvarigheten i sig sjelf
medföra en i materiel! hänseende alltför gifven säkerhet, ehuru den alltid mäste
leda dertill, att bolagsmännen med större uppmärksamhet och omsorg än eljest förmås
att följa bolagets förvaltning; men, innan hela aktiebolagsförhällandet med begränsad
ansvarighet i allmänhet och särskildt hvad angår dess tillämpning på
bankbolag blifvit gjordt till föremål för en reviderad lagstiftning, tillstyrker jag, i
likhet med Finans-komitéen, att den solidariska ansvarigheten mätte tills vidare bibehållas
för bankbolag utan undantag. Den förbindelse, hvari de genom den för
värt lands cirkulation så vigtiga depositrörelsen komma till de fattigare folkklasserna,
såväl som till de förmögnare, torde ensamt vara tillräcklig att visa frågan
vara af ganska grannlaga natur.
Om dessa äsigter gillas, borde § 2 lyda: ”De hvilka förena sig om stiftande
af sådant bankbolag, hvarom denna förordning handlar, böra vara svenske medborgare
till antalet minst tjugo, och svarc de, en för alla och alle för en, för uppfyllande
af alla bankbolagets förbindelser. De kallas solidariske bolagsmän.”
§ 3. Utskottet har genom den lydelse, det gifvit denna §, velat öppna tillfälle
för utiändningar att här inrätta bankbolag; en omständighet, som för öfrigt
uti ej ringa mån inverkat pä dess beslut att föreslå den solidariska ansvarighetens
upphäfvande för hithörande bolag. Dervid har likväl blifvit tillagdt, att bland stifta rne
skulle finnas 20 svenske medborgare. Med ett sådant tillägg är dock ej mycket
vunnet, så länge det stöde de utländska kapitalisterne fritt, att bestämma aktiebeloppet
så lågt, att nämnde vilkor med ett par tusen Riksdaler kunde fullgöras, och
hvarigenom det således skulle kunna för dessa kapitalister till och med göras möjligt,
att blifva, om ej oåtkomliga, dock svårt åtkomliga, i fråga om deras förbindelser
och dispositionen af de medel, somt till dem genom bankrörelsen kunde inflyta.
Utan tvifvel vore det i många afseenden ensidigt, att utländska fonder kunde
vinnas för de svenska bankbolagen. Men dertill egnar sig kommanditförhållandet,
som ej medför någon direkt ansvarighet, särskildt såsom medel, och det egentligen
ansvariga bolaget förblefve sålunda ock beroende af svensk lag.
Med afseende å allt detta och den af mig föreslagna nya lydelsen af § 2
hemställes, att § 3 måtte få följande lydelse: ”De solidariska bolagsmännen stände
öppet att, till förstärkande af grundfonden, med sig förena” — — — etc. lika med
§ 3 i förslaget J\& 1.
Derest bibehållande af den solidariska ansvarigheten äfven för bankbolag
utan sedelutgifningsrätt varder godkändt, skulle §§ 4, 5, 6 behöfva omarbetas till
likhet med motsvarande §§ 5—8 i förslaget JVS 1,
12
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande ,JV$ 2.
§ 7. Grundfonden föreslås här till minst 2 millioner, eller dubbelt så stor,
som i fråga om bankbolag med sedelutgifningsrätt. Skälet dertill är, att uti sådan
större grundfond den förnämsta säkerheten för bolagets förbindelser skulle vara att
finna. Deraf skulle emellertid äfven kunna följa: att svårighet mötte för bildande
af bolag med så stor grundfond pä alla de orter, der de eljest vore behöfliga, och
att de, som komme till stånd, snart kunde få en mer eller mindre monopolistisk
ställning; och då, enligt förslaget i § 11, endast en tiondedel af grundfonden behöfde
till grundfondshypothek förvandlas, skulle dessutom den deri förutsatta säkerhet,
i synnerhet om utländska kapitalister blfefve bolagets förnämsta principaler,
kunna blifva ganska vansklig och otillfredsställande. Med solidarisk ansvarighet
åter kunde grundfonden nedsättas, och tillkomsten af flera, på olika orter spridda,
mindre banker sålunda underlättas. Om således den solidariska ansvarigheten äfven
för ifrågavarande bolag blefve antagen, skulle hvad i § 9 af förslaget JW 1
örn grundfondens belopp stadgas äfven här ega tillämplighet, och §§ 7—13 alltså
undergå omarbetning till likhet med motsvarande §§ 9—15 i förslaget JW 1.
§ 14. Hvad här om val af styrelse föreslås är så affattadt, att äfven utländske
delegare, till och med uteslutande, skulle kunna bilda densamma. I fall af solidarisk
ansvarighet skulle denna § omarbetas till likhet med § 16 i 1.
För öfrigt och dä, derest såväl det ena som det andra bankbolaget blefve
underkastadt solidarisk ansvarighet, endast rättigheten att utgifva egna banksedlar
skulle utgöra olikheten dem emellan, borde äfven §§ i förslaget JW 2 bringas till
likhet med korresponderande §§ i 1, och i det sednare således endast det särskilda
ingå, som afser sedelutgifningsrätten. En återremiss blefve för verkställigheten
af allt detta behöflig.”
af Herr Doktor Sandberg: ”Sparbanker medföra det största gagn och af alla enskilda
bankinrättningar kanske de enda, som för landet äro af någon väsendtlig
nytta. Under värt äfventyrliga skuldsättningssystem är det en hugnande företeelses
att vid 18601 års slut deras antal var 146 med en kapitaltillgäng af 29,093,000
R:dr R:mt, hvilket betydliga belopp 200,932 delegare hade insatt uti dessa banker
utan annan säkerhet än förtroende till de solida styrelseledamöternas heder och
redbarhet.
Men till följe af den princip, hvarpå de äro grundade, kunna de endast uppsamla
de allraminsta tillgångar, som kunna besparas. Här förefinnes således ett
behof af andra enskilda banker, som upptaga äfven större kapitaler och göra dem
fruktbärande, och dessa blifva af allmän nytta i samma mån som deras rörelse blir
likartad med sparbankernas.
jEnskilda banker utan sedelutgifningsrätt skola blifva sådana förmedlingsanstalter
emellan kapitalegande och kapitalbehöfvande, som afses i Kongl. Förordningen
den 14 Januari 1824, och uppkomsten af dylika inrättningar bör på allt sätt
underlättas jemte det depositiirernas säkerhet för deras insatta penningar betryggas.
Ilufvudsaken är, att de stiftas och förvaltas af förmögne och redlige män.
Då behöfver deras grundfond icke vara så stor; men både de första och de sedermera
ingående aktieegarnes personer vara i orten väl kända samt således deras
namn i tidningarne hvarje fjerdcdels är kungjorda, äfvensom förvaltningen från det
allmännas sida bör öfvervakas. Jag får alltså reservera mig emot de punkter uti
föregående lagförslag, som i mer eller mindre män afvika frän dessa åsigter.”
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande JW 3.
13
JW 8.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Aug. 1863, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående förändring af lagens
stadgande om ränta.
I en inom Vällofliga Borgare-Stund et väckt motion, N:o 18, har Herr S.
Benström föreslagit, antingen att Rikets Ständer för sin del, med upphäfvande af det
i allmänna lagen 9 Kap. 6 § Ilandels-Balken stadgade förbud mot beräkning af
ränta högre, än sex för hundradet om året, mätte besluta, att det må vara en hvar
tillätet taga den ränta för penningar, hvarom han kan blifva ense med låntagaren;
eller, om denna, lagförändring skulle anses vara för mycket genomgripande, att det
förslag till förordning angående ränta vid försträckning på viss kort lid, måtte antagas,
hvilket af Kongl. Maj:t i nådig proposition till Rikets Ständer vid sistlidne riksdag
afgafs, så lydande: ”Hvad i 9 Kap. C § Handels-Balken finnes stadgadt om förbud
att taga eller låta förskrifva sig större ränta, än sex för hundrade om året, ege ej
tillämpning vid försträckning pä viss tid, ej Öfverstigandc sex månader. Aftal om
större ränta vare likväl ej gällande, der det ej med gäldenärens skriftliga förbindelse
styrkes. Underlåter borgenär, som betingat sig större ränta, att inom en månad
från lörfallodagen medelst gäldenären delgiiven lagsökning eller stämning, gälden
kräfva, njute, för den tid han efter förfallodagen är till ränta berättigad, ej
mer än sex lör hundra om året. Ej må till högre belopp ränta i fast egendom
intecknas.”
Den vigtiga frågan hvad som i afseende på ränta bör af lagen stadgas och
om påföljden af lagens öfverträdande, beror utan tvifvel på en rigtig uppfattning
ej mindre af ränteaftalets betydelse från allmän ekonomisk och rättssynpunkt betraktad,
än äfven af de praktiska följder, som af lagbudet härflyta; oell dä sammansatta
Banko- och Lag-Utskottet nu går att, i anledning af ofvan omförmälda motion,
öfver denna fråga yttra sig, torde Utskottet först fä åberopa den framställning,
som, tillika med en öfversigt af frågans historiska gång, finnes i det utaf sednast
i nåder tillsatta Finans-komité den l Oktober 1859 afgilna tryckta utlåtande,
i hvilket Komitéen föreslagit bestämmelser, genom hvilka en öfvergång till fullständig
räntefrihet framdeles skulle beredas.
14
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande JV& 3.
Ej mindre de vid flera föregående riksdagar af enskilda motionärer gjorda
framställningar om medgifvande af frihet i ränteaftalet, än den af Borgare-Ståndet
vid 1856—1858 årens riksdag beslutade underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t i
samma syftning ådagalägga, att ett ganska allmänt tänkesätt hyllar denna åsigt,
hvars införande i lagstiftningen föreslagits redan för längre tid sedan af f. d. Lagkomitéen
och nu, på sätt nyss är nämndt, förordats af Finans-komitéen samt vunnit
godkännande uti den af Kongl. Majit till Rikets sednast församlade Ständer afgifna,
ofvan omförmälda nådiga proposition.
I samma mån, sorn en ständigt stigande verksamhet i alla rigtningar gifvit
åt peningar ökad användning, har äfven frågan om de naturliga och med samhällets
bästa öfverensstämmande lagarne för densammas begagnande vunnit allt större vigt.
Med den alltmer erkända grundsatsen om frihet i allmänhet för arbetet att sjelft
bestämma och utveckla sig, har ock synts öfverensstämma, att samma frihet bör finnas
i användandet af det genom arbetet förvärfvade kapital, af hvilket penningen
utgör en del och derjemte är det oundgängliga medlet för fortgången af verksamheten
och för utbytet af arbetets produkter, och att, enär försträckandet af penningar
i sjelfva verket är alldeles likartadt med öfverlåtelse af nyttjanderätt till
hva°d annat slag utaf kapital som helst, äfven härvid bör medgifvas rättighet att
om vilkoren öfverenskomma, en rättighet, som i sin grund mäste vara för båda de
kontraherande till fördel.
Asigten att frihet i aftalet om ränta öfverensstämmer med rigtiga allmänna
grundsatser synes vid de föregående tillfällen, då denna fråga utgjort föremål för
pröfning, icke eller hafva saknat erkännande; men betänkligheterna mot densammas
medgifvande i lagstiftningen synas hufvudsakligen hafva grundat sig på föreställningen
att de fördelaktiga verkningar, som at' denna frihet borde härflyta, kunde
omintetgöras genom brist på kapital, och att en ändring i denna del af vilkoren
för penningeförsträckningar ovilkorligen komme att förorsaka betänkliga rubbningar
1 de många af penningen beroende rigtiga förhållanden samt verka till förlamande
af landets hufvudnäi ingar och till enskildes undergång.
Man har nemligen antagit såsom en gifven följd af rättigheten för långifvare
tili betingande af högre ränta, än den nu i lag tillåtna, att räntefoten öfverhufvud
verkligen skulle komma att stiga och att fördenskull alla de näringsföretag
nödgades upphöra, hvilkas produkter icke kunna betinga ett pris, som motsvarar
den tillökning i produktionskostnaden, som uppkomme genom förhöjning af räntan.
Förstnämnda antagande har funnit sin förnämsta grund i den omständigheten att
räntan här i landet i allmänhet hållit sig vid dess nu medgifna maximum af 6 procent
och mera sällan derunder nedgått, hvaraf den slutsats dragits att, om detta
maximum höjdes, räntan äfven skulle uppgå. Men om också skulle medgifvas, att
en hög räntefot vore för landets välstånd i det hela hinderlig, — hvilket dock ingalunda
kan anses axiomatisk t, enär en fortfarande hög räntefot bevisar att näringarne
der äro inkomstgifvande, helst, under förutsättning att enhvar bäst bedömer
sin egen fördel, ingen lärer för penningen betala högre ränta än att han genom sin
näring kan bereda sig någon vinst, och räntefoten i detta afseende manar honom
till betänksamhet, — bör icke förbises, att det nämnda antagandet saknar stöd af
erfarenheten, och att deremot åtskilliga anledningar finnas för den förmodan, att
den höjd, vid hvilken räntefoten här i landet under vanliga förhållanden komme att
stadna, ungefär motsvarar dess nu i lag fastställda maximum. De flesta allmänna
inrättningar, som utlåna penningar på längre betalningstider, åtnöja sig med en ej
Sammansatta Banko- och Lag-Otskottets Betänkande JV$ 3.
15
obetydligt lägre ränta än 6 procent, och hrad erfarenheten gifver vid handen, att
nemligen försträckningar, hvilka den större affärsrörelsen begagnar, gemenligen erhällas
mot en ersättning, ungefär motsvarande sistnämnda räntefot, torde ingalunda
hafva sin förklaring ensamt deri, att denna ränta är den högsta tillåtna, utan i
väsendtlig män äfven deri, att kapitalen icke kunna betinga sig högre pris än detta.
Att vid mänga tidpunkter, och deribland just den närvarande, räntefoten
fallit under 6 procent, bevisar ovedersägligen att om man tillåter förhållandet mellan
tillgäng och efterfrågan att utöfva sitt naturliga inflytande på bestämmandet af penningens
pris, sådant ingalunda verkar uteslutande till detsainmas höjande; och när,
till följd af knapp penningetillgång, räntan stiger, äfven till en betydlig höjd, är
det för affärsmannen, som ovilkorligen mäste antingen anskaffa penningar till fullgörande
af sina förbindelser, eller under ogynsamma förhållanden realisera sina tillgångar
och ofta med detsamma upphöra med sin verksamhet, en vida mindre förlust
att för någon tid vidkännas en hög ränta, än att underkasta sig den sistnämnda
nödvändigheten. I allt fall eger han, om räntefrihet finnes, vida större tillfälle att
välja den utväg han linner förmånligast; ty onekligt och af erfarenheten bestyrkt
är det å ena sidan, att när rubbningar i affärslifvet och förtroendet inträda, penningarna
af fruktan för förluster undandragas rörelsen samt kunna framlockas endast
pä det vilkor, att ersättningen för deras begagnande ställes i förhållande till
den med deras utlånande förenade risk, och å den andra, att när konstlade hinder
häremot icke uppställas tillflöde af penningar eger rum dit, der de lör tillfället
linna vinstgifvande användning; hvarigenom äfven vinnes att förhållandena hastigare
återställas till sitt regelbundna skick och att räntan återgår till en lägre ståndpunkt.
Ju lifligare och bättre ordnade affärsförhållandena mellan skilj da orter och
länder, ju lättare kommunikationerna och ju ändamålsenligare kreditlagarna äro, i
desto högre grad skola dessa fördelaktiga verkningar af frihet i ränteaftalet framträda.
Dessutom är det af förhållandena här i landet under åren 1857 och 1858
ådagalagdt samt genom de af Statsmagterna sjelfva vidtagna beslut vitsordadt, att
räntefotens stegring icke kan af lagarna hindras, äfvensom att en dylik stegring icke
bl ifver långvarigare än omständigheterna oeltergifligen kräfva. När, under de ovanligt
svåra förhållandena nämnde år, ett undantag från lagstadgandet om ränta af
Statsmagterna gjordes, kunde den betydliga summa, sorn i anledning af berörde förhållande
anskaffades och tillhandahölls såväl jordbruket, som andra näringar, väl
till en början med lätthet utlånas mot en högre ränta, men denna måste likväl,
sedan ställningen återgått till sitt vanliga skick, snart nedsättas till G procent, hvaröfver
den sedermera svårligen skulle kunnat höjas.
Något tillfyllestgörande stöd för den omförmälda farhågan lärer icke heller
vara att hemta från erfarenheten i de flera andra länder, hvilka numera i mer eller
mindre vidsträckt män infört frihet i ränteaftalet. Deremot synes åsigten att en
sådan frihet är för näringarne fördelaktig kunna för sig åberopa förhållandet i
Norrige, hvilket land såväl till naturförhållanden och näringsgrenar, som i kapitaltillgång,
kreditinrättningar och öfriga hithörande omständigheter kan anses närmast
jemförligt med och ingalunda öfverlägset värt eget.
Obestridligt är, att räntefoten långt ifrån uteslutande, eller ens i första rummet,
beror af penningekapitalets storlek i och för sig, utan vida mera af, bland annat,
den industriel verksamhetens större eller mindre liflighet och dermed sammanhängande
behof utaf rörelsemcdel, samt deraf att de befintliga penningetillgängarnes
användning underlättas och deras verksamhet mångdubblas förmedelst till
-
16
Sammansatta Banko- och Lag-Vtskottcts Betänkande 3.
räckliga och ändamålsenligt ordnade kreditanstalter samt inrättningar för penningecirkulationcn.
Men ehuru företagsamhet och näringarnes utveckling i allmänhet utgör ett
vilkor för samhällets förkofran, får dock icke förbises, att dessa^ understundom taga
en alltför stor utsträckning eller en rigtning, som icke hvilar på naturliga grunder.
De medel till förekommande af härifrån oskiljaktiga vådor, hvilka man tillförene
sökt i en verksamheten reglerande allmän lagstiftning, hafva visat sig lika oförmögna
i detta hänseende, som nedtryckande pä näringarnes naturliga gäng; och det
har deremot blifvit allt mera klart, att den enda verksamma och helsosamma regulatorn
pä näringsverksamheten står att finna i konkurrensens inflytande. Hvad
näringarne behöfva är å ena sidan förlag af arbetskrafter och materiela medel, å
den andra utbyte af deras produkter, för att dymedelst underhålla och föröka arbetskraften
samt fortsätta produktionen; och dä penningen i allt detta utgör endast
ett medel för de erforderliga utbytena, mäste det innefatta en motsägelse att erkänna
nyttan af frihet i ändamålets vinnande, men icke i begagnandet af det dertill
oundgängliga medlet. Näringarnes sunda utveckling beror på ett rigtigt förhållande
mellan tillgängen pä törlag och möjligheten för afsättning; befintligheten af ett sådant
förhållande eller afvikelserna derifrån angifvas, om icke ensamt, åtminstone
förnämligast och säkrast genom det allmänna bytesmedlet, i afseende pä hvilket
äter räntans stigande eller fallande utvisar vexlingarne i förhållandet mellan tillgång
och efterfrågan. Men om lagen hindrar detta förhållande att fritt, gifva sig
till känna, så går ock den upplysning om näringarnes verkliga ställning, som förändringarne
i penningepriset antyda, förlorad, utan att kunna på något annat vis
ersättas; och i följd häraf bemärkas missförhållandena icke förr, än de nått en sådan
höjd, att våldsamma rubbningar blifva oundvikliga. Dessa s. k. handelskriser
kunna visserligen icke helt och hållet förekommas genom räntcfrihet, men onekligt
är att räntans vexlingar och stigande gifva anledningar till att förutse krisens annalkande;
och att nämnde frihet, när dessa stockningar i handelsverlden kommit till
utbrott, utgör det kraftigaste medlet till jemvigtens återställande, hvarföre också,
vid sådana tillfällen, antingen lagen suspenderat sig sjelf, eller räntan, den förra till
trots, ändock gått upp vida öfver den tillåtna gränsen.
En ökad våda af en under längre tid fortgående onaturlig näringsverksamhet
uppstår här i landet särskildt derigenom, att landets hela myntväsende är förknippadt
med en sedelutgifning från Rikets Ständers Bank, hvilken kan betydligt
öfverstiga den verkliga valutan ; i ty att hvarje kännbarare rubbning måste starkt
anlita Bankens metalliska förråd och derigenom kan bringa sjelfva myntvärdet i
fara. Begagnandet af de medel häremot, till hvilka Rikets Ständers Bank nu är
inskränkt, kan icke ske hvarken i lämplig tid, eller med tillräcklig kraft, eller pä
ett sätt, sorn ej medför andra verkningar, hvilka motarbeta ändamålet.
För att emellertid friheten i öfverenskommelse!- om vilkoren för penningens
användning skall kunna vara gagnelig, fordras dock att en verklig konkurrens i
detta afseende eger rum; men om ett fullgiltigt skäl till inskränkning i ränteaftalet'
förut funnits uti bristen på bankanstalter samt andra kreditinrättningar, sä bortfaller
detta i och med detsamma hindren för sådnnas uppkomst borttagas och dylika, väl
ordnade, uppstå. Då bankväsendet äfvensom andra kreditanstalter, afsedda för särskilda
slags lånebehof, såsom sparbanker och hypotheksföreningar, här i landet under
sednare tider redan hunnit den utveckling och tagit en sådan rigtning, att, om desamma
-
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande 3.
17
samma fortfarande få ega bestånd och än vidare fortgå, något förtryck af långifvare
mot de lånebehöfvande icke behöfver fruktas, synes icke heller någon betänklighet
härutinnan mera böra hindra tillämpningen af en i och för sig rigtig grundsats.
Det torde för öfrigt, hvad bankerna beträffar, visa sig vara en ogrundad farhåga
att de skola söka bibehålla en hög räntefot. Af vida större intresse för dem
är, att icke utlemna sina penningar annat än emot goda säkerheter, men dessa erbjudas
icke der hvarest en hög ränta fordras.
Nyss omförmälda fruktan för en förtryckande öfvervigt å långifvarnes sida
har mindre yppat sig beträffande bruks- och fabriks- samt handelsrörelsen, hvilka
näringsgrenar likväl företrädesvis äro i behof att hastigt kunna erhålla försträckningar
och derföre mäste kännbarast erfara inflytandet af vexlingar i penningemarknaden,
än i fråga om jordbruket. Man har befarat, att spekulationen på en högre
ränta, skulle föranleda egarne af penningekapital att uppsäga de lån, hvilka nu
tillgodokomma jordbrukaren, som derigenom skulle antingen gå miste om nödigt
förlag eller nödgas för detta betala en ränta, hvilken öfverstege jordens afkastning
och således måste undergräfva hans ställning.
Om äfven den anmärkningen häremot icke är tillfyllestgörande, att berörda spekulation
är förenad med alltför stor fara för förlust eller minskad afkastning, för
att egare af penningekapital här i landet skulle våga i någon betydligare män deråt
hängifva sig, blifver anmärkningen dock ej utan betydelse, när tillika tages i
betraktande, att en långvarig vana icke hasigt bortlägges och att spekulationen fordrar
en uppmärksamhet och oafbruten omsorg, hvaråt flertalet af de långifvare, som
önska att för längre tid placera penningar, svårligen finna räkning i, eller ens förmå
att egna sig. Hela den anförda betänkligheten hvilar emellertid på förutsättningen
att räntefoten i allmänhet skulle i någon betydligare mån stiga, och bortfaller
på samma gång som denna förutsättning.
Vigtigare är likväl att tillse, om icke räntans frihet är ett grundvilkor för
att jordbruksnäringen må kunna bibehålla en sund^ och säker grund för sin förkofran
och om sålunda icke, i sjelfva verket, den ifrågasatta förändringen skulle blifva
för jordbruksnäringen till nytta. Det må härvid först, beträffande påståendet
att jordbruket kan bära endast en jemförelsevis låg penningeränta, erinras, att när
afkastningen af en jordegendom jemföres med penningeräntan, så bör den penningesumma,
som uttrycker egendomens värde, utgöra grunden för beräkningen. Har
en egendom, hvaraf ett visst värde i afkastning kan erhållas, i inköp kostat en stor
summa penningar, så motsvarar afkastningen naturligtvis endast en låg ränta å
nämnda summa, hvaremot, om inköpspriset, eller i allmänhet den i egendomen nedlagda
summa, varit låg, afkastningsvärdet motsvarar en högre ränta derå; och häraf
följer obestridligen, att jordbrukaren kan med fördel gifva en högre ränta för
de penningar han behöfver upplåna, om priset på hans egendom varit lågt, än om
han betalt ett i förhållande till afkastningen högt pris, äfvensom att jordbruket sålunda
kan fördraga en högre penningeränta, om jordbrukaren vid bestämmandet af
egendomspriset ständigt måste aktgifva på förhållandet mellan jordens afkastningsförmåga
och den gängse penningeräntan, än om nämnde pris genom särskilda af
denna oberoende anledningar uppdrifves till en onaturlig höjd. Men en sådan öfverdrifven
stegring uteblifver knappast, när tillfällena till skuldsättning ökas, utan
att räntan tillåtes på samma gång, obehindrad af inskränkningar, angifva när missförhållanden
börja inträda, hvarigenom det äfven först blifver möjligt att kunna
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 6 Sami. 2 Åfd. 2 Höjt. 3
18 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande JW 3.
grunda både inköps- och driftkostnaden för jordegendom till aldra största delen på
lån, utan eget kapital. Långt ifrån likväl att hämmandet af tillfällen till erhållande
genom lån af nödigt förlag vöre för näringens förkofran nyttig, torde deremot
frigifvandet af ränteaftalet vara den enda rätta utvägen att undanrödja den öfverdrift
i egendomsprisen, jemförda med jordafkastningen, som allmänt öfverklagas
och gifva upphof till påståendet att jordbruket icke utan skada kan uthärda mera
än en viss låg ränta; ett påstående, som innebär sanning endast när det tillämpas
på jordegare, hvilka orätt beräknat det pris, hvarmed deras egendomar bort betalas.
Skulle åter betänklighet från jordbrukarens sida härröra af ett antagande
att ändamålsenliga lånetillfällen för jordbrukets behof ännu icke finnas i tillräcklig
mån, så torde allenast behöfva hänvisas på de numera öfver hela landet verksamma
hypotheksföreningarne samt erinras, att icke hvarje slag af skuldsättning och
till hvad belopp som helst bidrager till en helsosam utveckling af den vigtiga näringen,
eller till dess idkares varaktiga välstånd.
Den förändring, för hvars vidtagande några af de hufvudsakliga skälen här
blifvit framlagda, är emellertid af en så omfattande vigt, att varsamhet vid dess
införande icke bör underlåtas och att erfarenhet örn verkningarne deraf i en eller
annan rigtning är önskvärd, innan densamma i hela sin vidd genomföres.
Med afseende härpå och då landets vigtigaste hufvudnäring, jordbruket, torde
vara ömtåligast för verkningarne af förändringen, anser Utskottet denna för
närvarande böra inskränkas till sådana försträckningar, som i allmänhet företrädesvis
användas i den större fabriks- och handelsrörelsen och på kortare tider, men
deremot det nu i lag stadgade maximum för ränta å penningcförsträckningar böra bibehållas
för alla sådana på längre tid, än den som kan antagas vara inom förädlingsindustrien
och handeln vanlig, samt för sådana, som gifvits mot inteckningssäkerhet
i fast egendom, vare sig att sådan säkerhet för län är direkt lemnad, eller
att intecknad skuldförbindelse såsom pant bifogas förskrifningen.
Enär, för öfrigt, det icke bör förbises, att penningeförhållandena tidtals äro
sådana, att räntan, då aftalet derom är fritt, kan stiga utöfver dess nuvarande
gräns, men önskvärdt är att öfvergängen från bunden till fri ränta må ske utan
kännbar olägenhet och att derföre en så gynnsam tidpunkt för förändringen, som
möjligt, bör väljas, torde det vara af vigt, att åt Kongl. Majit öfverlemnas att bestämma
när densamma lämpligen bör försiggå.
På grund af hvad Utskottet nu anfört, finnér Utskottet sig böra hemställa:
l:o
att Rikets Ständer må, för sin del, antaga följande förslag till
förordning angående ränta vid försträckning på viss kort tid
utan säkerhet i fast egendom:
Hvad i 9 Kap. 6 § Handels-Balken är stadgadt om förbud
att taga eller låta förskrifva sig större ränta, än sex för hundrade
om året, ege ej tillämpning vid försträckning, som mot
förskrifning utan säkerhet af inteckning i fast egendom, eller
pant af i sådan egendom intecknadt skuldebref, lemnäs på viss
tid, ej öfverstigande sex månader.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande- JW 3.
19
och
2:o
att Rikets Ständer må till Kongl. Maj:t öfverlemna att, om
Rikets Ständers beslut vinner Kongl. Maj:ts nådiga bifall, utfärda
författning i ämnet när Kongl. Maj:t, med afseende på
för handen varande förhållanden, finner tidpunkten lämplig för
författningens trädande i verkställighet.
Utskottet anser sig härmed jemväl hafva besvarat den af Herr A. O. Wallenberg
i Vällofiiga Borgare-Ståndet väckta motion, JVi 250, i hvad den innehåller
förslag om medgifvande af fri ränta för Rikets Ständers Bank.
Stockholm den 25 Augusti 1863.
Reservationer:
af Herr Riksarkivarien Nordström, som afgaf den särskilda mening, att, på
det den förutsatta konkurrensen må kunna verka till fördel både för gäldenär och
borgenär, borde den fria räntan icke utsträckas åtminstone längre än till förbindelser
pä tre månaders förfallotid.
af Herr Doktor Sandberg: ”Det höglofliga Banko- och Lag-Utskottet har uppsökt
och sammanfört en stor mängd skäl, sorn skola tala för nyttan af det fria ränteaftalet;
men ändå icke vågat tillstyrka mera än en ganska liten portion af denna
frihet. En sådan frihet skulle vara nyttig för utvecklingen af landets näringar under
alla förhållanden, men man dristar icke nu medgifva densamma, utan vill Öfverlemna
åt Regeringen att välja en lämpligare tidpunkt för dess införande än den
närvarande är. Öfvertygelsen om dess ofelbara gagn, äfven med den föreslagna
inskränkningen, är således icke afgjord. Andra tidsförhållanden kunna inträffa då
den långt ifrån att gagna, skall meföra förderfliga följder.
Ehuru Folket bäst bör känna ”hvar skon klämmer”, skall dock nu Regeringen
välja rätta tiden dä det fria ränteaftalet skall taga sin början; och om det
då blir olycksbringande, är det Regeringens skuld, som misstagit sig om rätta tiden.
Under ymnig penningetillgång kan denna frihet gerna medgifvas; men då
är den onödig, ty föreskriften i 9 Kap. 6 § Handels-Balken hindrar icke på minsta
sätt räntan att sjunka huru lågt som helst till de lånebehöfvandes förmån.
Men under tider af financielt trångmål och penningeförlägenhet är detta lagbud
en skyddsmur emot det förtryck som kapitalister och penningebolag skulle eljest
i laga ordning kunna utöfva emot de skuldsatte och lånebehöfvande; och är
detta lagbud af beholvet påkalladt, så bör det väl icke upphäfvas derföre att det
kan kringgås.
Om den frihet i ränte-aftal för lån på 6 månader införes på det sätt Utskottet
föreslår, hvad verkan kommer den att utöfva under en tryckt penningeställning?
Man svarar att konkurrensen af låneinrättningar skall förekomma en
öfverdrifven uppstegring af räntan, och man säger tillika att om räntan stiger,
skall sådant blifva ett gif akt! en varning att icke låna eller att bättre beräkna
20
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande JW 3.
de företag, hvartill lånen skola användas. Kan man påräkna att följderna af fri
ränta skola gestalta sig sålunda? Jag tror det icke. Huru stor konkurrens a,(långifvare
man än vill antaga, så uppstår under svår penningenöd en ännu långt större
konkurrens af lånsökande. Det heter att en varas pris beror af tillgång och efterfrågan.
Penningen är väl icke en särskild vara, men den är ett medel för alla
möjliga varors erhållande; och derföre är den så mycket mera eftersökt. I en sådan
tid blir efterfrågan i synnerhet stor. Alla enskilda banker utlåna pä högst 6
månader. Hvem kan förtänka dem om de till sin fördel höja räntan mer och mer,
allt som efterfrågan ökas. Enskilda kapitalister, om några sådana finnas, som icke
ingått i bankbolag, göra på samma sätt. De som kunna röra sig med penningar
och hafva intecknade fordringar, uppsäga dem, för att dermed diskontera pä egen
hand eller bilda bolag för samma ändamål. Utsigten att pä denna väg erhålla en
vida större vinst skall föranleda dertill, särdeles då en allmän penningeförlägenhet
synes blifva långvarig och då gäldenären har svårast vid att betala. Den som förut
lefvat på större fot än verkliga tillgångar medgifva, kan icke förändra sitt lefnadssätt,
så länge penningar kunna få lånas, om de ock blifva dyrare. Industri-idkaren
som byggde ett företag på lånta penningar för 6 procent måste antingen öka räntan
till den höjd, att han blir ruinerad eller öfvergifva anläggningen ofullbordad.
En annan har tillökat sin jordegendom med lån, som han hoppats få behålla för
vanlig ränta, men lånet blir uppsagt, om han icke vill ställa sin förbindelse på 6
månader och högre ränta, som innan slutet af hvarje halfår måste omskrifvas,
kanske med ännu större ränteförhöjning. Gränsen bestämmes endast af den
enes vinningslystnad och den andres nöd, när under en kris lån ej kan fäs på annat
håll. De förut gäldbundne, som utgöra ett icke ringa antal i vårt land, kunna
icke beräkna fördelen af ett lån för högre ränta. De hafva intet val. De måste
fortfara att läna till hvad pris som helst, så länge möjligt är; och ju drygare ränta
de nödgas betala, desto förr stupa de.
Härvid invänder man att kreditlagarne i alla fall icke kunna förhindra prisstegringen
på penningar, likasom det är omöjligt att bestämma ett visst pris på andra
varor. Om också detta måste medgifväs, så ligger dock det högst betänkliga
deruti, att huru hög ränta som helst, hvartill en sträng fordringsegare kunnat tvinga
en nödställd gäldenär att utfästa sig, skall den kunna utdömas och i laga ordning
utkräfvas.
Men, säger man, om jag vill företaga en handels- eller industri-affär, hvaraf
jag kan skörda en laglig vinst af 10 till 15 procent, skall då en hederlig man icke
kunna försträcka mig detta kapital för 8 procent, utan att han derföre skall brännmärkas
såsom ockrare? Mig vill synas att ett sådant fritt aftal må utan hinder af
lagen kunna ega rum, men böra helt och hållet bero af inbördes förtroende och
enskildt uppgörelse. Deremot om företaget misslyckas eller låntagaren eljest råkar
i obestånd så att både kapital och ränta af det erhållna lånet måste såsom obetaldt
i laga ordning utsökas, så må i sådant fall icke högre ränta än efter 6 procent om
året ädömas eller hos gäldenären uttagas.
Om denna åsigt är rigtig, så skulle stadgandet om 6 procent såsom den
högsta årliga ränta, som efter lag kan utkräfvas, icke upphäfvas. Men deremot det
öfriga, som samma lagrum innehåller: ”hvar sorn tager eller låter förskrifva sig större
”ränta än 6 för hundrade om året, eller tager ränta på ränta, håfve förbrutit
”hela
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande 3.
21
hela räntan, och bote tiondedelen af hufvudstolen åt de fattiga”, ina antingen helt
och hållet utgå eller deruti göras en väsendtlig förändring.
En sådan eftergift åt anspråket pä frihet uti aftal 0111 vilkoren för penningeförsträckning
synes mig mera antaglig och mindre vådlig än Utskottets förslag, som
till sina följder kan under våra olta återkommande perioder af penningebrist blifva
särdeles olycksbringande för landets mänga gäldbundna innevånare, hvilka just
äro de, som i detta afseende behöfva skydd.
Slutligen beder jag att fä åberopa Herr Riksarkivarien Nordströms grundliga
och genomförda reservation vid Finans-komitéens underdåniga utlåtande angående
räntans digifvande.”
af Riksdagsfullmägtige Johan Lekberg från Örebro län och Bälter Sven Ersson från
St. Kopparbergs län.
Herr Doktor Forssell och Riksdagsfullmägtigen Johannes Nilsson från Göteborgs
och Bohus län hafva anmält, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende.
Bih. till R. St. Prot. 1362 & 1863. 6 Sami. 2 A/d. 2 Hå/t.
4
STOCKHOLM, tryckt nos a. l. norman, 1863.
Sammans. Banko- och Lag-Utskotlets Utlåtande JM 4.
1
\sO 4.
Ånk. till Exp.-Utsk. den 10 Oktober 1863, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af Riks-Slåndens skiljaktiga beslut, rörande
vissa delar af Utskottets Betänkande M i, med
förslag lill lag om enskilda banker med räll alt utgifva
egna banksedlar.
Dä Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet nu gär att, i enlighet med Riksdogs-ordningens
75 g, afgifva förslag till sammanjemkning of Riks-Ståndens skiljaktiga
beslut rörande vissa delar af Utskottets i ofvan omförmälda betänkande framställda
förslag till lag om enskilda banker med ratt att utgifva egna banksedlar, fär
Utskottet till en början anmäla: att samtliga Riks-Stånden godkänt de af Utskottet
föreslagna stadganden i §§ 2, 3, 4, 5, 6, 7, 9, 10 mom. 2, 11, 12, 14, 13,
16, 17, 20, 22, 23, 24, 27 morn 2 och 3, 28, 50, 51 mom. 1, 52, 55, 34,
55, 36, 57 och 38; samt att §§ 10 mom. 1, 13 mom 1, 18, 19, 25, 26
mom. 2, 29 och 31 mom. 2, äfvensom den å sidorna 12 —13 förekommande
hemställan blifvit af 3:ne Rihs-Stånd godkända; hvadan och då,-i frågor af förevarande
beskaffenhet, tre Stånds sammanstämmande mening utgör Rikets Ständers
beslut, de i sistberörda delar of ett Stånd fattade skiljaktiga beslut icke kunna
till någon åtgärd föranleda.
Vid Usta <§, som i sin helhet godkänts of Ridderskapet och Adeln samt BondeStåndet,
har Preste-Ståndet beslutat ett tillägg i slutet af första styckets första
punkt af orden: »samt reglemente för bankens förvaltning, så vida det ej i bolags
reglor
är upptaget». Borgare-Ståndet åter har lemnat denna del af §:ns innehåll
ulan anmärkning, men ur samma styckes sednare punkt uteslutit orden: »och finner
Kongl. Maj:t den bankinrättning vara för landet nyttig». Då emellertid de af
sistnämnda 2:ne Riks-Stånd vid lista § fattade, från Utskottets förslag afvikande
beslut röra särskilda, af hvarandra icke nödvändigt beroende delar utaf §:n, och
Bih. till Ii. St. Prot. 1862 & 1863 6 Sami. 2 Afd. 3 Iläjt.
2
Sammans. Banko- och Lag-Vtskolteis Utlåtande JYs 4.
således äfven dessa delar hvar för sig blifvit af trenne Riks-Stånd godkända,
anser Utskottet
l:o
Preste- och Borgare-Ståndens omförmälde särskilda beslut icke
föranleda ändring af innehållet uti ifrågavarande § 1.
§ 8 har godkänts af samtliga Riks-Stånden, med undantag af stadgandet
under litt. f), deri Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet beslutat ett tillägg,
af innehåll att bland bestämmelserna i bolagsreglorna om bankens rörelsegrenar
skola särskildt omförmäla» deposit- och kred i t i v-rörelse.
Ett dylikt stadgande finnes visserligen såväl i Kongl. Kungörelsen den 9
Januari 1846 angående enskilda banker, hvilka utgifva egna kreditsedlar, som
äfven i de liesta, om icke alla Filialbanks-reglementen; men då numera dessa
rörelsegrenar äro så allmänna, att väl ingen bank underlåter att om dem vinnlägga
sig, helst deposit- samt upp- och afskrifnings-rörelsen är en af bankernas hufvuduppgifter
och, någorlunda väl skött, inbringar en icke ringa vinst, samt kreditivrörelsens
drifvande medför fördel genom den deraf hiirflytande sedelutgifningsrätt,
har Utskottet ansett obehööigt att dessa rörelsegrenars drifvande i lagen särskildt
omförmäles; på grund hvaraf Utskottet, med vid blifva n de af sitt, utaf Borgare- och
Bonde-Stånden antagna förslag, hemställer,
2:o
att Utskottets förslag lill punkten litt. f) i § 8 må förblifva
oförändradi.
Såsom ofvan är nämnd t, har mom. 1 af 13 §, hvilket återremitterats af
Ridderskapet och Adeln, blifvit godkändt af de. Öfriga Riks-Stånden, Samma §:s
mom. 2 är deremot antaget endast af Borgare- och Bonde-Stånden; men Ridderskapet
och Adeln har återremitterat detsamma, och Preste-Ståndet har be
slutat
deråt gifva följande förändrade lydelse: »Dessa grundfonds-hypothek skola
bestå till minst en tredjedel af lätt säljbara, räntebärande obligationer och till den
öfriga delen af skuldebref, inteeknade i jordegendom på landet eller under någon
stads doiflvärjo, inom hälften af taxeringsvärdet för det år, som bolaget dertill
antager och bestämmer, eller uti fastighet i stad inom hälften antingen af brandförsäkringsvärdet,
eller af taxeringsvärdet för det dertill af bolaget bestämda år;
börande likväl, för att inteckning uti byggnad i stad må kunna såsom grundfondshypothek
godkännas, byggnaden tillhöra någon af landets städer och vara brandförsäkrad
uti någon med vederbörligen faststäldt reglemente försedd brandför
säkrings—inrättning
inom riket, samt. rättighet till ersättningen, i fall af brandskada,
förbehållas bankbolaget framför byggnadens egare.»
Skiljaktigheterna emellan Utskottets förslag och ofvan anförda stadgande bestå
dels deruti, att, då Utskottet föreslagit det sednast fastställda taxeringsvärdet böra
utgöra bestämningsgrunden för en egendoms antaglighet såsom grundfondssäkerhet,
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande JVS 4.
3
Preste-Ståndet deremot velat åt bolaget öfverlemna att bestämma, hvilket års taxeringsvärde
härvid skall lagas i betraktande, dels deruti att Preste-Ståndet ansett
lagen böra innehålla uttrycklig föreskrift att banken skall ega företrädesrätt till
utbekommande af brandskade-ersättningen.
I först berörda afseende bör Utskottet erinra, att då, enligt den nästföljande
14:de (§, bolaget jemte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande äro oförhindrade att fordra
äfven större säkerhet, än den, som en inteckning, uppgående till det sednast
fastställda taxeringsvärdet erbjuder, någon olägenhet icke bör genom det af Utskottet
föreslagna stadgande befaras, hvaremot, i händelse bolaget skulle ega bestämmanderätt
uti ifrågavarande afseende, Kongl. Majrts Befallningshafvandes pröfningsrätt
skulle blifva icke oväsendtligen inskränkt.
Ett ovi!korligt stadgande att företrädesrätt till braudskade-ersättning skall
förbehållas banken, komme att i tillämpningen medföra svårigheter, hvilkas framkallande
icke synes vara af något trängande behof påkalladt, enär bankbolagen sjelfve, hvilkas
egen säkerhet närmast är i fråga, synnerligen som de äro solidariska, icke lära
underlåta alt iakttaga all nödig försigtighet i afseende på de förbindelser, desamma
inköpa för alt i sina grundfonder inlägga.
På dessa skäl, samt då Borgare- och Bonde-Stånden gillat Utskottets förslag,
anser Utskottet sig
3:o
böra samma förslag vidblifva.
Stadgandet i § 21, att bank-kontor må endast i stad öppnas, hafva Ridderskapet
och Adeln samt Borgare-Ståndet beslutat böra förändras derhän, att gälla
endast om enskild banks hufvudkontor, och Bonde-Ståndet har återremitterat §:n
i enahanda syftning. I anledning häraf får Utskottet, med frånträdande af sitt
förra förslag, hemställa
4:o
att 21 § må erhålla följande lydelse: »Bankens hufvudkontor må
endast i stad öppnas.»
Utskottets förslag i mom. 1 af 26 §, angående enskilda bankers sedelutgifningsrätt,
har bifallits endast af Borgare-Ståndet; hvaremot: Ridderskapet och
Adeln antagit det förslag till stadgande, som Herr A. O. Wallenberg i sin reservation
uppställt; Preste-Ståndet likaledes antagit samma förslag, endast med undantag
af punkten litt. e), i hvars ställe Ståndet beslutat ett särskildt moment af
samma lydelse, som sednare punkten af mom. 1 i Utskottets förslag; och har
Bonde-Ståndet återremitterat berörda moment, hufvudsakligen i den syftning, att
de af Herr Wallenberg föreslagna bestämmelser måtte varda antagna.
I anledning af hvad sålunda inom trenne Riks-Stånd förekommit, finnér Utskottet
sig böra hemställa, att mom. 1 af 26 g må affattas i enlighet med Herr
Wallenberga förslag, med undantag likväl of punkten litt. e), för hvilken Utskottet
4
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande JY$ 4.
med iakttagande af den utaf Preste-Slåndct beslutade inskränkning, att sedelutgifning
pä de för kassakreditiv lemnade säkrrhetshandlingar mS ega rum endast i den
män kreditiven äro begagnade, men för öfrigt i öfverensstämmelse med Ilerr Wallenberg»
reservation, föreslär den redaktion, som här nedan återfinnes; kommande,
om dessa Utskottets framställningar godkännas, mom. 1 af 26 § att erhålla föl
jande
lydelse:
5:o
»Bankbolag, som till utgifvande af egna banksedlar är berättigadt,
må ej utlemna eller i allmänna rörelsen på en gång utelöpande
bålla större belopp, än som sammanlagdt i värde motsvaras af:
a) det i allmänt förvar nedsatta grundfondshypolhek, enligt enskilda
bankens räkenskaper;
b) behållningen i enskilda bankens egna kassor af rikets mynt
och Rikets Ständers Banks sedlar;
c) guld och silfver efter samma beräkningsgrund i afseende på
värdet, som för Rikets Ständers Bank nu är eller framdeles kan
blifva föreskrifven;
d) behållningen af i Rikets Sländers Bank insatte medel;
e) de för kassakreditiv lemnade säkerbetshandlingar, hvilka enskilda
banken innehar och som äro till beskaffenheten med grundfondshypothek
jemförliga, i den mån kreditiven äro anlitade; dock aldrig
till större belopp, än som motsvarar femtio procent af bankens hela
grundfond.
Vid § 27 morn. 4 hafva Preste- och Bonde-Stånden till stadgandet att banksedlar
få endast lyda å fem, tio, femtio, etthundra och femhundra riksdaler riksmynt
tillagt ett förbehåll alt, om Riksbankens sedlar å mindre valörer skulle
varda indragna, enskild bank i intet fall må utgifva sedlar å lägre valör än den,
hvarå Riksbankens lägsta sedelmynt lyder.
Då emellertid de öfriga två Stånden antagit Utskottets förslag oföränd rad t,
samt det ifrågasatta förbehållet icke, åtminstone under den närmaste framtiden,
kan komma i fråga att tillämpas, anser sig Utskottet böra hemställa
6:o
alt Utskottets förslag i denna del må blifva oförändradt.
Stockholm den 9 Oktober 4863.
Sammans. Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande M 5.
5
\:0 5.
Ank. lill Exp.-Utsk. den 10 Oktober 1863, kl. IS mldd.
Utlåtande, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, rörande
vissa delar af Utskottets Betänkande JM 2, med
förslag till lag om enskilda banker utan ratt att utgifva
egna banksedlar.
Vid den, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga bes'ut rörande vissa delar
af Utskottets i dess betänkande J\° 2 framlagda förslag till lag om enskilda banker
utan rätt att utgifva egna banksedlar, Utskottet, enligt 75 § Riksdags-ordningen,
åliggande förnyade behandling af detta ärende, har till en början förekommit, att
§ 1 i Utskottets förslag väl blifvit i sin helhet antagen af Borgare- och BondeStånden,
men att Ridderskapet och Adeln förändrat andra punkten i första stycket
lill följande lydelse: »Befinnas dessa öfverensstämma med denna lag somt lag och
förordningar i öfrigt, och finnér Kongl. Maj:t skäl att den sökta stadfästelsen meddela,
lemnäs tillåtelse till bankrörelsens drifvande under en tid af högst tio år, räknade
frän bankens öppnande»; och alt Preste-Ståndet godkänt denna § endast med den
ändring, att efter de å raden 3 förekommande orden: »antagna bolagsreglor» tilllades
orden: »samt reglemente för bankens förvaltning, såvida det ej i bolagsreglorna
är upptaget»
Betraktas de af Riks-Stånden rörande denna g fattade beslut ensamme för
sig, så kan det icke nekas, att, då de af Ridderskapet och Adeln samt PresteStåndet
gjorda ändringar röra särskilda, icke med hvarandra i ett nödvändigt sammanhang
stående delar, äfven dessa delar, sådane de af Ut skottet föreslagits, såsom
hvar för sig godkända af tre Riks—SlånJ, utgöra Rikets Ständers beslut, och alt
således vid anmälan hos Kongl. Maj:t om oktroj för bankbolag, som ej vill utgifva
egna banksedlar, någon annan pröfning af Kongl. Majit icke bör ifrågakomma, än
huruvida de antagna bolagsreglorna öfverensstämma med lag och förordningar.
Men då Preste-Ståndet i ett sammanhang behandlat det nu förevarande lagförslagets
§§ 1, 2, 3 och 7, och dervid, med förkastande af Utskottets förslag i
§ 2 att ifrågavarande slags banker skulle få bildas med en endast till visst belopp
inskränkt ansvarighet af delegarne, föreskrifvit, att dessa skola vara solidariskt ansvarige,
samt, i fråga om § 7, nedsatt minimum af grundfonden till 300,000 R:dr;
så kan med skäl anlagas, att nämnde Stånds bifall dertill att, enligt 1 §, någon
vidsträcktare pröfningsrätt hos Kongl. Majit, än den af Utskottet föreslagna, icke
6
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande JtfS 5.
bör ifrågakomma, äfvensom dertill att banker skulle få bildas med en grundfond af
endast 500,000 R:dr, lemnats endast under förutsättning af att bolagsmännen skulle
blifva solidariskt ansvarige för bolagets förbindelser.
Yid sådant förhållande skulle måhända behörigt afseende icke komma PresteSlåndets
beslut till del, om § 1 i Utskottets förslag betraktades såsom genom tre
Stånds beslut redan afgjord; i hvilket fall äfven § 7. i afseende hvarpå, utom
Preste-Ståndet, jemväl Borgare- och Bonde-Stånden antagit 500,000 R:dr såsom
grundfondsminimum, måste förklaras i enlighet härmed bestämd.
Utskottet har derföre ansett det åliggande att sammanjemka de skiljaktiga meningarne,
som omförmäles i 73 § Riksdags-ordningen, föranleda dertill, att till ny
pröfning horde upptagas å ena sidan huruvida, äfven om banker finge bildas med en så
låg grundfond, som 500,000 R:dr, och sålunda den garanti minskades, hvilken ett
betydligt aktiekapital innebure, rättigheten till inrättande af hanker horde icke desto
mindre vara obehindrad, och å andra sidan om icke, i händelse denna obehindrade
rättighet antoges, ett större aktiekapital borde fordras.
Utskottet finner sig likväl, på de skäl, som i betänkandet JVs 2 äro anförda,
böra fortfarande tillstyrka, att någon vidsträcktare pröfning, än den huruvida de antagna
bolagsreglorna öfverensstämma med hanklagen samt lag och förordningar i öfrigt,
icke må, i fråga om banker utan rätt att utgifva egna banksedlar, af Kongl.
Maj:t utöfvas; och då onekligen fordran på en betydlig grundfond lägger stora svårigheter
för dylika bankers uppkomst, hvilken deremot tre Stånd, genom heslutet att
nedsätta grundfondsminimum till 500,000 R:dr, hafva velat underlätta, har Utskottet
trott sig böra frångå sitt förra förslag att detta minimum borde utgöra två millioner,
samt tillstyrka bestämmandet af detsamma till 500,000 R:dr.
Utskottet får sålunda hemställa:
l:o
att § 1 må bibehållas oförändrad, sådan densamma i betänkandet
JVs 2 är föreslagen;
och 2:o
att § 7 må erhålla följande förändrade lydelse:
»Grundfonden för bankbolag med begränsad ansvarighet må ej understiga
femhundratusen riksdaler riksmynt.»
Af öfriga §§ i förevarande förslag äro de under N:ris 2—6,8—19, 21—25
samt 27—29 bifallna af Ridderskapet och Adeln samt Borgare- och Bonde-Stånden;
hvadan Preste-Ståndets beslut att återremittera desamma icke lärer till någon
åtgärd föranleda.
För § 20 får Utskottet, i Öfverensstämmelse med Ridderskapet och Adelns
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande M 5.
7
samt Borgare-Ståndets beslut, i syftning lill hvilka Bonde-Ståndet återremitterat §:n,
föreslå följande förändrade lydelse:
3:o
»Bankens hufvudkontor må endast i stad öppnas»
§ 26 har bifallits af Borgare- och Bonde-Stånden, men återremitterats af
Ridderskapet och Adeln samt Preste-Slåndet, af det förstnämnda Ståndet i ändamål
endast att deråt måtte gifvas en förtydligad redaktion; men då genom §:ns
nuvarande uppställning något missförstånd knappast behöfver befaras, samt den alldeles
lika lydande § 34 i lagen om enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar
är af samtliga Riks Stånden bifallen, anser sig Utskottet
4:o
böra vidblifva sitt förslag till uppställning af denna
Stockholm den 9 Oktober 1863.
Reservationer:
Af Herr Grefve Sparre, E.: »Instämmande i den af Herr Wallenberg afgifna
reservation i fråga om 7 <§, anser jag derjemte att, om grundfonden bestämmes lill
En million R:dr, l:sta § bör erhålla den af Ridderskapet och Adeln beslutade lydelse.»
Af Herr Riks-Archivarien Nordström.
Af Herr Doktor Forssell, söm instämde i Herr Wallenbergs reservation.
Af Herr A. O. Wallenberg: Emot Utskottets beslut att i § 7 nedsätta minimibeloppet
af grundfond för bankbolag med begränsad ansvarighet till En half million
ll:dr får jag mig reservera. Då Utskottet i sitt första betänkande förklarade sådan
grunfond ej böra understiga två millioner R:dr och detta förklarande blifvit af RiksStånden
så besvaradt, att Ridderskapet och Adeln bifallit detsamma, att PresteSlåndet
nedsatt gundfonden till en half million med bibehållande af solidarisk ansvarighet,
och att Borgare- och Bonde-Stånden, hvilka icke ifrågasatt solidarisk
ansvarighet, bestämt grundfonden till jemväl en half million Riksdaler, så anser jag
att Utskottet haft fullt skäl att bibehålla sitt förslag, såsom af 2 Stånd i sjelfva verket
godkändt. Ty Preste-Ståndets beslut att ställa grundfonden till en half million
med solidarisk ansvarighet kan fullkomligen anses i önskvärd säkerhet uppgå mot
två millioner utan solidarisk ansvarighet.
Då emellertid denna fråga är fullkomligen öppen, enär tre Stånd ännu icke
fattat öfverensstämmande beslut, så inträder ett uti grundlagens § 73 förutse dt för
-
8
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande JW 5.
hällande då Utskottet bort framkomma med ett sammanjcmkningsförslag; och det
så mycket heldre, som inkonseqvensen vore alltför slör, om man i lagstiftningen införde,
att bankbolag med begränsad ansvarighet må drifva sin rörelse med hälften
mindre grundfond, än bankbolag med solidarisk ansvarighet. För motsatsen har Utskottet
i sitt betänkande JVs 2 gifvit många och goda skäl, men dertill kommer,
att om lagstiftningen skall afse några bestämmelser för bankrörelses drifvande i bolag,
så är väl der främst i syftning att dylika bolag må erbjuda tillräcklig trygghet
för den allmänna rörelsen Väl har man bade hyst oell uttalat missbelåtenhet deröfver
att bankerna gifvit en jemförelsevis god afkastning, men ännu mindre belåtne
skulle både lagstiftare och allmänhet blifva, om banker uppkommo, hvars soliditet
man redan från början hade anledning ifrågasätta. Så blefve sannolikt förhållandet
med bankbolag utan solidarisk ansvarighet, som egde ett högst obetydligt grundkapital.
Då jemväl redan 1824 års författning satte minimibeloppet för solidarisk banks
grundfond till en million R:dr, och penningen, i jemförelse med andra värden, icke
kan anses hafva stigit, så saknar det allt stöd af skäl att nu nedsätta delta minimibelopp
till en half million för de icke solidariska bankerna. Väl hafva åtskilliga
filialbanker uppkommit med ringare grundkapital än en million, men under alla
diskussioner om föreskrifterna för filialbanker bar den solidariska ansvarigheten
blifvit åberopad. Det vore så mycket olämpligare att nu, då man i banklagsstiftningen
tager första steget på den begränsade ansvarighetens bana, gå till en sådan
ytterlighet, som föreliggande förslag innefattar, dels derutinnan att Regeringens prof—
ningsrätt är ringare an för vanliga aktiebolag, dels ock derutinnan att grundkapitalet
sättes lägre än för banker med solidarisk ansvarighet, då det likväl bort vara
tvärtom. 1 England, der man nyligen medgifvit banker med begränsad ansvarighet,
hafva alla dylika bolag sjelfva bestämt sin grundfond betydligt högre, än de förut
varande solidariska bankbolagens grundfonder. Det vore således mycket lämpligare
att icke i lagen införa någon siffra, än att bestämma denna så låg, som en half
million, ty igenfunnes icke detta belopp i lagen, så skulle sannolikt intet bolag
falla på den tanken alt upprätta en så beskaffad bank. Jag tillåter mig derföre
vördsamt föreslå, att § 7 af lagen för banker med begränsad ansvarighet måtte få
följande lydelse:
§ 7.
»Grundfonden för bankbolag med begränsad ansvarighet, må ej understiga En
million Riksdaler Riksmynt.»
STOCKHOLM, TRYCKT DOS JOD BECKMAN, 1863.
