# ID: svediakorp-gov2428
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1862--1863
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 125,450
# sentences: 3,194
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIHANG
TILL
SAHTCPM©!! IMIKfiMOTÅitDMiWI
PROTOKOLL
VID
Ladima Rikidagen i Ntackliolm
Åren 1.8G3 neli 1803#
§J£TTE §AMLlM€rEll*
1= IfdeSniogeji:
Banko-Utskottets Memorial, Utlåtanden och Betånkanden,
Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
1
H:0 1.
Ank. lill Exp.-Utsk. den 3 Nov. 1862, kl. 6 e. tn.
Memorial, med öfverlemnande af Banko-Fullmäktiges till Utskottet
afgifna berättelse.
Till åtlydnad af föreskriften i 1 § af den för Utskottet gällande instruktion,
får Utskottet härjemte till Rikets Ständer vördsamt öfverlemna Banko-Fullmäktiges
berättelse, angående Bankens tillstånd, rörelse och förvaltning, samt derjemte
meddela följande upplysningar, angående Bankens metalliska kassa, utelöpande
sedlar och depositions-skuld samt obegagnade andelar af kreditiv- och låneiörlag
den 25 nästlidne Oktober.
Sedelskuld:
Dukater. it: dr R:mt.
Utelöpande sedlar, invisningar och insättningsbevis ... — 36,495,7(54: 69.
Depositionsskuld:
Behållning, tillhörande allmänna verk och inrättningar, samt
bolag och enskilde personer  303. 5,954,371: 82.
Sedel- och depositionsskuld 303. 42,450,136: 51.
Obegagnade andelar af kreditiv- och låneförlag:
tillhörande Depositions-Afdelningen — 6,061,910: 60.
„ Låne-Afdelniugen, eller Bankens Reserv-fond — 5,565,181: 70.
Summa 303. 54,077,228: 81.
Härifrån afgå, jemlikt § 118 i Banko-Reglementet:
Riksgälds-Kontorets kreditiv  1,500,000.
Förskott till invexling af förslitna sedlar . . . 69,775.
Transp. 1,569,775. 303. 54,077,228: 81.
Bill. till R. St. Prot. 1862 1863. 6 Sami. 1 A/d. 1 Haft. 1
2 Banko- Utskottets Memorial N:o 1.
Dukater. R:dr R:mt.
Transp. 1,569,775. 303. 54,077,228: 81.
Inlösta, otydliga sedlar .
5,775.
Förskott till postvexel-räkningen  2,800,000. 4,375,550: —
Summa 303. 49,701,678: 81.
Skillnad häi-imellan och maximi-beloppet af sedelstock . . — 928,445: 71.
Summa 303. 50,630,124: 52
Bankens guld- och silfver tillgång:
Dukater. R:dr R:mt
* i silfver.
Myntadt, gångbart, i kassa liggande  14,600. 4,364,528: —
Utländskt mynt, efter evalvation
— 689,664: 92.
Hos Kongl. Myntverket innestående  . 9,774 269,635: 07.
Omyntadt  — 6,563,834: 37.
På utrikes ort innestående och ännu ej lörfallet ... — 8,543,876: 41.
Summa 24,374. 20,43^538^77.
Guldtillgången 24,374, efter afdrag af dukatskulden 303, belöpande
till 24,071, utgör å 8,y.>J pr dukat  198,585: 75.
Summa R:dr R:mt i silfver 20,630,124: 52.
Sedelstocken får derutöfver högst utgöra  30,000,000: —
Summa 50,630,124: 52.
Stockholm den 1 November 1862.
På Högl. Ridderskapet och Adelns vägnar:
E. W. Nordenfelt.
På Högv. Preste-Ståndets vägnar:
Isr. Bergman.
På Vällofl. Borgare-Ståndets vägnar:
Jon. Vict. Abom.
På Hederv. Bonde-Ståndets vägnar:
0. Ericsson.
C. O. Ossbahr.
Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
3
Berättelse till Rikets Högloft. Ständers Banko-Utskott, avgående
Rikets Ständers Banks förvaltning; gifven i Stockholm
den 24 Oktober 4862.
Enligt det för Bankoverkets styrelse och förvaltning, under den 30 Oktober
1860, utfärdade reglemente, åligger det Banko-Fullmäktige att, vid riksdagens
början, till Höglofl. Utskottet afgifva berättelse, dels om Bankens tillstånd, rörelse
och förvaltning i sin helhet samt de hos Fullmäktige förekomna, hufvudsakliga
ärenden, jemte öfversigter af Bankens ställning, dels ock angående förvaltningen
af Tumba bruk.
Till följd häraf, få Fullmäktige afgifva följande berättelse, omfattande tidrymden
från den 16 Oktober 1859, intill hvilken dag Fullmäktige undfått décharge
för de af dem vidtagna beslut och åtgärder, till nedanstående dag; och har i
denna berättelse den ordningsföljd för ärendenas redovisning blifvit iakttagen,
hvartill uppställningen af ej mindre Banko-Reglementet, än äfven Rikets Ständers
Revisorers åren 1860, 1861 och innevarande år afgifna berättelser föranleder.
I sistberörda berättelser är redogörelse visserligen redan lemnad för det
hufvudsakliga af hvad vid förvaltningen under omförmälda tid förekommit; men
ehuru ett upprepande häraf skulle leda till en icke gagnande vidlyftighet, hafva
Fullmäktige likväl ansett sig ej kunna underlåta att ånyo upptaga åtskilliga af
de ärenden, som i Revisorernes berättelser äro af handlade.
Angående Bankens Öfver-Styrelse och några allmänna föreskrifter rörande
Bankens förvaltning.
§ 1.
Öfver-Stvrelseus ordinarie personal har ej undergått förändring. Samtlige öfver-Styreiför
nämnde personal utsedde Suppleanter hafva vid serskildta tillfällen i Styrelsensens personal.
deltagit i stället för ordinarie ledamöter.
§ 2.
Om sättet för utöfning af den Fullmäktige åliggande tillsyn öfver ordnin - Insp aktion och
gen» vidmakthållande inom Verkets afdelningar och angående verkställighet af inventeringar.
föreskrifven inventering af förvaringsrum och besigtning af hus och inventarier
är upplysning meddelad i Revisorernes berättelser.
4 Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
§ 3.
Berättelser tili Följande, på grund af 20 § i Reglementet, till Höglofl. Utskottet afgifna
JJtskottet. berättelser öfverlemnas härjemte, nemligen:
l:o Direktioner nes öfver Banko-Diskonten och Låne-Kontoren, om dessa Diskont-inrättningars
rörelse;
2:o Bankens Under-Styrelses, om den samma Styrelse äfvensom departementalstyrelserna
åliggande förvaltning, och
3:o Bankens Fiskals-Embetes, om de till samma embetes befattning hörande
ämnen.
§ 4.
Besvär, antör- Inom behörig tid till Fullmäktige inlemnade besvär af på Indragnings-stat
da hos ut- förflyttade Kontorsskrifvaren Nils Ohlsson, öfver Fullmäktiges beslut, hvarigenom
skottet. dels hans begäran om ljuspenningar och ersättning för mistad inkomst af sedelnumerering
och dels hans klagan öfver honom ålagd tjenstgöring lemnats utan
afseende, skola, jemte Fullmäktiges utlåtande, Höglofl. Utskottet tillställas.
§ 5-
Angående an- I serskildt memorial komma Fullmäktige att meddela Höglofl Utskottet
slagen i Regie- uppgift å de från Banken utgående, i Artikeln 7 af Reglementet upptagna, anslag,
mentets 7:de jemte yttrande om och hvilka så beskaffade anslag, Fullmäktige anse böra under
rti,ei. tidrymden intill Rikets Ständers nästa sammankomst fortfara.
Ansökningar Nedan upptagna till Höglofl. Utskottet ställda och till Fullmäktige ingifna
hos utskottet, ansökningar skola, jemte Fullmäktiges utlåtanden, till Höglofl. Utskottet framdeles
insändas, nemligen: Kontorsskrifvaren C. F. Billmanssons, om rätt till befordran i
Banken med bibehållande af tjenst utom Verket;
förre Notarierne B. J. Bergers och G. E. Tranas, om förhöjd pension;
e. o. Kontorskrifvaren vid Malmö Låne-Kontor C. G. Lohmans, om understöd,
samt
Vaktmästarne vid Banko-Diskontverket E. Wahlstedts, C. E. Ericssons och
C. A. Stahlins, om lönetillökuing.
§ 6.
öfversigt af Sorn i denna berättelse öfversigter skola framläggas af Bankens ställning
Bankens ställ- vid riksdagens början, få Fullmäktige först, beträffande Bankens ansvarighet, d.
ning. v. s. dess vid anfordran betalbara förbindelser, å ena sidan, och dess metalliska
kassa, å den andra, meddela följande uppgift öfver förhållandet den 11 dennes:
Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
5
Sedelskuld:
Utelöpande sedlar  36,799,761: 92.
d:o invisningar och attester  1,772, 21.
36,801,534: 13.
Depositionsskuld:
Behållning å Postvexel- samt några smärre räkningar, beroende
af Banko-Styrelsens disposition  459,647: 92.
Behållning å räkningar, tillhörande Staten samt
dess Allmänna Verk och kassor  4,843,841: 36.
Behållning å räkningar, tillhörande de under
Stockholms stads Styrelse hörande embetsverk
och kassor samt allmänna inrättningar, välgörenhetsanstalter,
konkursmassor m. fl. 763,681: 85. 6,067,171: 13.
42,868,705: 26-
Obegagnade andelar af kreditiv oell låneförlag:
Tillhörande Depositions-Afdelningen  5,728,352: 30.
„ Låneafdelningcn, eller den disponibla
delen af Bankens Reservfond .... . . 5,189,203: 01. 10,917,555: 31,
Sgr R:dr 53,786,260: 57.
Härifrån afgå:
Riksgälds-Kontorets Kreditiv  1,500,000: —
Vcxlingsförskott till landsorterna  86,750: —
Inlösta otydliga sedlar  5,775: —
Förskott till Postvexelräkningen  2,800,000: — 4,392,525: —
Summa R:dr 49,393,735: 57.
Skillnad härimellan och maximibeloppet af Sedelstock, beräknad
enligt 116 § i Reglementet, och utgörande hufvudsakligen
under året influten vinst, som ej blifvit till Reservfonden
öfverförd  864,049: 96.
Summa R:dr 50,257,785: 53.
Bankens guld- och silfvertillgäng.
Dukater. Rdr Rmt i Silfver.
Myntadt, gångbart, i kassa liggande  15,144. 4,454,528: —
Utländskt mynt, efter evalvation  — 689,664: 92.
Omyntadt, efter prof och uträkning  — 6,563,834: 37.
Hos Kongl. Myntet innestående till förmyntning . . 9,774. 269,635: 07.
Sgr 24,918: 11,977,662: 36.
6
Banko- Utskottets Memorial N:o 1.
Transport 24,918. 11,977,662: 36.
Dukatsumman 24,918, efter afdrag af dukatskulden
303 dukater, belöpande sig till 24,615,
utgör å 8,25 per dukat  203,073: 75.
R:dr 12,180,736: 11.
På utrikes ort innestående och oremitterade vexlar . . . 8,077,049: 42.
Summa 20,257,785: 53.
Sedelstocken får derutöfver utgöra  30,000,000: —
Summa R:dr 50,257,785: 53.
Under de tre år. som förflutit sedan Fullmäktige afgåfvo berättelsen till då
sammanträdande Banko-Utskott, har Bankens guld- och silfvertillgång vunnit en
tillökning i R:dr Rmt ai  5,766,280: 54.
Tillgången utgör nemligen, enligt förestående
utredning,  20,257,785: 53.
men uppgick den 15 Oktober 1859 till  14,491,504: 99. 5,766,280: 54.
Denna tillgång har under omförmälde tid varit lägst å sistberörde dag och
högst den 1 Mars detta år, då densamma utgjorde 28,768,771: 55.
För metalliska kassans förändringar redovisas vidare här nedan i 9 §.
Hvad dernäst angår Bankens liela ställning, eller dess tillgångar och fordringar
jeinförda med dess skulder, åberopa Fullmäktige de efter hvarje års bokslut
upprättade, tryckta och med allmänna tidningarne utdelade öfversigter, hvaraf inhemtas,
att Bankens ränteutgifter, förvaltningskostnader, välgörenhetsbidrag och
1859, 1860, 1861,
förluster utgjort  547,262: 41. 635.930: 90 525,440: 71.
att behållna vinsten uppgått till 1,738,036: 57. 1,560,039: 17. 2,099,122: 74.
och således inkomster och tillfälliga
vinster på det hela . . 2,285,298: 98. 2,195,970: 07. 2,624,563: 45.
Sammandrag af Bankens utgifter och förluster, å ena sidan, samt inkomster
och vinster, å den andra, upptager:
Utgifter och Förluster: 1859. 1860. 1861.
Ränteutgifter  20,101:32. 19,667:73. 18,330:52.
Förvaltningskostnad:
Öfverstyrelse-staten  18,000: — 17,750: — 18,000: —
Aflönings-staten
227,830:80. 227,629:56. 228,397:48.
Pensions-staten
40,160:60. 38,898:10. 41,116:84.
Obestämda Supp! emen tar-sta ten eller:
arfvoden för vikariat vid sjukdomsoch
andra förfall, för sedlars skrifning,
granskning och korsning, ljuspenningar
samt arfvoden öfver stat m. m. 57,388:73. 43,481: 13. 42,940:57.
Skrifmaterialier .
2,358:35. 2,615:03. 2,250:08.
Transport 365,839: 80. 350,041: 55. 351,035: 49.
Sanko- Utskottets Memorial H:o 1.
7
350,041: 55.
71,613: 82.
4,636: 37.
4,987: 60.
4,225: 90.
33,199: 65.
16,350: —
136,827:29.
351,035:99.
99,571:60.
6,512: 54.
6,886; 22.
6,141:16.
14,048: 72. 10,829: 66.
Transport 365,839:80.
Sedel-, dokuments- och bokförings-material . . 92,844:24.
Konsum tions-artiklar  4,675:65.
Effekter och stående inventarier  8,765:02.
By ggnadsunderhåll  3,506:75.
Kostnad för olikartade behof, såsom renhållning,
upplysning, postporto, tidningsprenumeration,
annonser, utgifter i rättegångs-ärenden, transportkostnader,
sedelvexlingskostnader, m. m. 14,879:11.
Husonera .... 1,304:56. 1,649:22. 1,253:47.
Pump- och uppfordringsverk
et samt
brand-anstalterna 2,224:70. 2.060:25. 2,230:89.
Tillfälliga anslag . 16,552:10.19,787: 83.15,134: 27.
Revisions- och riks
dagskostnad
. . . 11,075: 46. 9,141: 35.10,922: 03.
Hel- och halfårsuppgifter
.... 199:80. 1,944:75. 730: —
ggr” 31,356:62. 34,583: 40. 30,270:66.
Härifrån afgå vid
Lånckontoren influtna
afgifter för
utfärdade postanvisningar
. . . 1,437:42. 1,383:75. 2,860:05. 29,919:20.
Yälgörenhetsbidrag
16,350:
Afskrituingar och
förluster  10,482:64.
Behållning, som
ökat Bankens ka-
1,738,036:57. 1,560,039:17. 2,099,122:74.
2,285,298: 98. 2,195,970: 07. 2,624,563: 45.
Inkomster och Vinster:
27,410:61.
16,350: -
703: 43.
för lån på rörlig pant
för lån till städer och korporationer .
för lån mot inteckning i fastighet och
talning i silfver
för lån mot inteckning i fastighet och
talning i sedlar
„ skiftes- och odlingslån
„ kreditiv till manufaktur-diskonten
„ dito till Jernkontoret . • •
„ försträckningar till Eilial-banker .
,, räntebärande papper
Yinst på Bankens diskoutrörelse . . •
Tillfälliga inkomster och kapitalvinster .
2,615: 04.
616: 51.
589: 92.
419: 52.
214: 33.
79:15.
återbe-
3,158:19.
2,153: 31.
1,383: 38.
återbe-
349,965: 19.
347,654: 44.
337,978:11.
2,202:21.
1,689: 90.
1,191: 16.
64,911: 91.
63,461: 05.
63,211:85.
24,128: 40.
24,767: 39.
25,212: 41.
94,693: 40.
155,904:65.
193,052: 67.
343,345: 75.
343,385: 75.
375,629: 99.
1,105,640: 79.
1,222,271:10. 1,111,315:80.
294,218: 58.
33,851: 64.
514,919: 11.
ö umma
2,285,298:98. 2,195,970. 07.
2,624,563: 45.
8
Banko-Utskottets Memorial N:o J.
Statslanefonden.
Hufvudräkningen för år 1861 utvisar till år 1862 denna balans :
Bankens tillgångar och fordringar utöfver dess skulder vid 1861 års slut:
Grundfond R:dr 15,000,000: —
Återstående behållning derutöfver, från år 1859 .... „ 8,955,524: 42.
Vinst år 1860
„ 1,560,039: 17.
dito år 1861  „ 2,099,122: 74.
Summa R:dr 27,614,686: 33.
Utredning öfver vinsten för detta år kan ej uppgöras förr än efter årets
utgång, sedan räkenskaperna blifvit afslutade.
§ 7.
Jemlikt 9 § i den af Rikets Ständers innevarande år församlade Revisorer
afgifna berättelse, utgjorde det oliqviderade beloppet af statslånefonden 1,100,000: —
Härå äro sedermera vid slutet af nästlidne September
månad lefvererade  R:dr R:mt 350,000: —
eller fyllnaden i det Riksgälds-Kontoret för 3:dje
qvartalet detta år tillkommande belopp.
De ännu återstående ....
750,000: —
skola till bemälde Kontor öfverlemnas sednast vid utgången af December månad.
Af dessa medel äro utlånade:
Vid Diskont-Verket i Stockholm  403.093: 29.
„ Låne-Kontoret i Götheborg  103,541: 24.
„ »lito i Malmö  110,230: —
„ dito i Wisby  14,725: —
R:dr 631,589: 53.
Sålunda oanvända
„ 118,410: 47.
Sgr R:dr 750,000: —
dock voro, af de utlånade, på lagsökning beroende:
vid Diskont-Verket i Stockholm  111,293: 29.
„ Låne-Kontoret i Götheborg  68,391: 24.
„ dito i Malmö  39,210: —
„ dito i Wisby  1,740: —
eller tillhopa
R:dr 220,634: 53.
i följd hvaraf, och då, före sistberörde tid, endast någon del af nämnde summa
kan vara att införvänta, hvaremot det icke är osannolikt att åtskilliga ännu ej
förfallna lån komma att, efter samma tid, qvarstå obetalda, behållningen å statslånets
vinst- och förlusträkning måste till en del tagas i anspråk för fullgörande
af sista kapital-inbetalningen.
Sistomförmälda behållning, utgörande enligt åberopade § i
Revisionsberättelsen -  R:dr 413,479: 10.
är ökad genom vinst å utlåningen, för tredje qvartalet, vid
Banko-Diskontverket i Stockholm  „ 5,508: 89.
till
. R:dr 418,987: 99.
Banko-Utskottets Memorial, N:o 1. 9
hvaraf till Banken inlefvereradc ...... 220,028: 30.
och å Diskontverkets i Stockholm räkning i Depositions-afdelningen
qvarstående  198,959: 69. 418,987: 99.
Från öfriga Diskontverk är vinsten för 3:dje qvartalet ännu ej aflemnad.
Som Banko-Reglementet icke innefattar föreskrift om sättet för dispositionen
af behållna vinsten, tillhörande statslånefonden, afbida Fullmäktige Höglofl. Utskottets
förordnande i detta afseende, ehuru af det vid statslånets öfvertagande
fästade vilkor, att Banken för härvid tilläfventyrs uppkommande förluster skulle
af staten till fullo godtgöras, lärer följa, att uppkommande vinst till staten öfverlemnas
och sålunda inlefvereras till Riksgålds-Kontoret.
§ 8.
Sednast församlade Revisorer omförmäla i 11 § af berättelsen, att Fullmäk-Reorganisation
tige, inom sig, utsett komiterade, för att tillse om och hvilka förändringar i Ban- af Bankenkens
organisation kunna anses erforderliga samt med yttrande och förslag i ämnet
till Fullmäktige inkomma, öådant förslag är ock numera till Fullmäktige inlemnadt;
och då Fullmäktige, vid framläggandet deraf för Höglofl. Utskottet, komma
i tillfälle att uttala sitt omdöme angående åtskilliga af de i Revisorernes berättelser
intagna framställningar och att tillstyrka nödiga ansedda ändringar af
och tillägg till föreskrifterna i gällande Banko-Reglemente, hafva Fullmäktige i
denna berättelse endast undantagsvis vidrört berörde framställningar och de delar
af samma reglemente, som Fullmäktige, under förvaltningen, funnit vara af
beskaffenhet att påkalla förändring; börande Fullmäktige härvid tillika anmäla,
att ehuru instruktionerna för de serskilda afdelningarne, kontoren och expeditionerna
inom Banken, i många fall, erfordra jemkningar, ledande till mera skyndsamhet
vid expeditionernas handläggning och till'större beqvämlighet för den allmänhet,
som med Banken har beröring, Fullmäktige likväl, då instruktionernas
uppställning väsendtligen är beroende af don reorganisation, som kan komma att
fastställas, ansett granskningen af dessa instruktioner lämpligen böra tills vidare
anstå.
Avgående vcxlings- och kassarörelsen, m. m.
§ 9.
Af de i Revisionsberättelserna förekommande uppgifter angående metalliska Metalliska kaskassans
förändringar, meddelas följande sammandrag för: mns
1859. 1860. 1861. dringar
Inkomna
dukater  50,982: 20. 1,476: — 1,254: —
Utgifna d:o
17,595: — 21,837: — 39,794: 20.
Ökning  33,387: 20. —-
Minskning
20,361: — 38,540: 20.
Enär från sammanräknade minskningen  58,901: 20,
afdrages ökningen  33,387: 20,
företer sig en minskning af  Duk:r 25,514: —
Blh. till B. St. Prot. 1862 Sf 1863. 6 Sami. 1 A/d. 1 Höft. 2
10 Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
Dukattillgången utgjorde den 31 Dec. 1858 .... 49,607:
ock samma dag 1861
. 24,195:
25,412:
hvartill kommer:
skillnad imellan depositionsskulden i dukater sistberörde
dag 385,
ock den 31 Dec. 1858  • 283. 102 duk:r 25,514:
Under innevarande år till och med den 11 dennes:
Inkomna dukater
25,144.
Utgifna d:o
24,339.
Ökning  333.
Utvexladt Sillvermynt: 1859. 1860. 1861.
i silfver Specie  237,300: — 291,000: — 688,950: —
eliel i Riksmynt  949,200: - 1,164,000: - 2,755,800: -
Till och med den 11 dennes:
i silfver Specie  230,200: —
eller i Riksmynt .... 920,800: —
Bankens metalliska kassa i silfver, myntadt och omyntadt, har effektivt:
1859. 1860. 1861.
Minskats R™t 6,171,018: 07.  973,182: 87.
7,144900: 94.
Ökats
. .6,699,401:04.
Minskning på det hela R:mt 444,799: 90.
Kassan i silfver utgjorde:
den 31 December 1858  R:mt 22,045,045: 81.
„ „ „ 1861
„ 21,600,245: 91. 444,799: 90.
Till och med den 11 dennes har kassan förminskats
med  R:mt 1,545,534: 13,
eller, efter afdrag af guldtillökningen 805 dukater
å 8: 25
• • »  6,641: 25,
med R:mt 1,538,892: M
Metalliska kassan i silfver och guld uppgick den 31 Dec.
1861 till R:mt 21,796,678: 41,
och den 11 dennes till
• • • » 20,251,785: 53.
Minskning R:mt 1.538,892: 88.
Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
11
I utländska silfvermyntsorter: 1859. 1860. 1861.
invexladt  R:mt 266,125: 46. 73,754: 54. 13,021: —
utvexladt „
16,110: 08.
352,901: —
När utvexlingen afräknas med 16,110: 08
visar det sig att, under dessa tre år, tillgången af utländskt
mynt effektivt ökats med R:mt 336,790: 92.
Denna tillgång utgjorde den 31 Dec. 1861, 689,664: 92.
s. d. 1858, 352,874: — 336,790: 92.
Det af Banken, oafbrutet till pris af 27 mark 12 jJ. Hamb. Banko eller
37 R:dr R:mt, pr mark finsilfver kölnisk vigt, försålda omyntade silfver har uppgått
i R:mt till
1859. 1860. 1861.
R:dr 4,220,874: 82. 70,778: 64. 291,242: 07.
4,582,895: 53.
å hvilken försäljning vinsten utgjort R:mt R:dr 78,815: 53.
Under detta år till och med don 11 dennes är, till enahanda pris, dylikt
silfver försåldt till R:mt R:dr 80,469: 96, med en vinst af R:mt R:dr 1,385: 75.
§ io.
I Revisionsberättelserna omförmälas de förändringar, in- och utvexlings- Priset å
priset å dukater undergått. Tillämpningen af den i 103 § af Reglementet intagna dukaterföreskrift
har understundom mött svårighet, till följd af bestämmelsen, att utvexlingspriset
skall med 10 öre pr dukat öfverstiga invexlingspriset; och Fullmäktige
få, med åberopande af hvad 1860 års Revisionsberättelse § 17 härom innehåller,
hemställa, huruvida icke det må kunna åt Fullmäktige öfverlemnas att
bestämma utvexlingspriset med ledning af de förhållanden, som dervid böra tagas
i betraktande.
§• Il
För
uppköp och försäljning af vexlar, eller Bankens utländska vexelrörelse, Vexelhandel».
är redovisning lemnad i 1860, 1861 och 1862 årens Revisionsberättelser för tiden
från den 15 September 1859 till och med den 10 i samma månad detta år, då
behållningen å utrikes ort utgjorde i Banko mark 4,714,446: — Till den 16
dennes är, genom köp af vexlar, behållningen ökad till Banko mark 6,057,787: 1.,
hvaraf innestodo:
hos Handelshuset Sal. Heine i Hamburg . . .
„ D:o P. Siemsen & C:o i d:o . . .
„ D:o II. J. Merck & C:o i d:o . . .
,, D:o Joh. Beren berg Gossler & C:o i d:o
„ Norddeutsche Bank i d:o
„ Bankirhuset Gebrilder Schickler i Berlin . .
Oremitterade vexlar
1,218,610: 2.
69.788: 12.
1,696,114: 10.
501,541: 11.
933,640: 13.
294,750: —
1,343,341: 1. 6,057,787: 1.
12 Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
Öfver ifrågavarande rörelse meddela Fullmäktige nedanstående sammandrag
för åren 1859—1861:
1859. 1860. 1861.
Behållning vid årets ingång Hamb.
B:ko *02$.
689,211: 7. 2,532,167:12. 6,177,010:12^.
Ökning.
Uppköpta vexlar  2,379,892. — 7,311,022: 11. 9,671,100.
Ränta å och utlottning af Bankens
egande, i utländskt mynt ställda,
Hvpothcks-Förenings-obligationer 15,920. — 19,511. 51,756.
Räntaåbehållningarne på utrikesort 8,722: 10. 16,549: 13. 192,021: 7.
I Hamburg influten afbetalning å
protesterade vexlar  815: 12. 2,364: 1.
Öfverförda statslånefonds-behållnin
gar
. . . 253,810: 10.
S:gr 3,121,621: 13. 10,198,759: 5. 16,095,218: 3*.
Minskning. „
Sålda vexlar  219,062: 8. 423,658: 912. 8,Ilo,305: 3.
Afbetalning å protesterade vexlar . 281,285: 1-
„ å Statslånet  1,330,965:13.
Provision, stämpel och porto å ut
rikes
ort  8,397: 5^. 3,173: i. 4,011: An
Protesterade vexlarnes afföring från
vexelräkningen  80,409: 3.
Indragning af silfver å  2,262,723: 3.
Diverse omkostnader i Lubeck för
indraget silfver
Behållning vid årets slut 2,532,467: 12. 6,117,040:12 A- /,61 o,899.
S:gr 3,124,621: 13. 10,198,759: 5. 16,095,218:3^.
Angående inkomst och utgift i följd af vexelhandeln förefinnas detaljerade
upplvsningar i ofvan åberopade Revisionsberättelser, hvaraf inhemtas:
■' 1859. 1860. 1861.
att Inkomsten utgjort .... Rmt 55,576: 15. 129,660: 98. 307,544: 43.
och Utgiften . .
16,759: 49. 68,697: 87. 38,267: 61.
Behållning således Rmt 38,816: 66. 60,963: 11. 269,276: 82.
eller för åren 1859—1861, tillhopa 369,056: 59.
Uppgift i berörde hänseende för detta år kan först efter årets utgång
meddelas.
Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
13
Indragning af silfver in natura har ifrågakommit under 1860 och innevarande
år.
I Revisionsberättelserna lör nämnde år äro intagna utredningar öfver kostnaderna
för indragning af silfver, hvilka kostnader, fördelade på det antal Riksdaler,
som det indragna silfret vid utmvntning lenman Banken, angifva följande
resultat:
1860. 1862.
För skillnaden imellan Hamburger Banko och
Svenskt Silfver Specie  Rmt 0,00901. 0,00902.
För Myntskatten  „ 0,00755. 0,00755.
För Omkostnaderna
„ 0,00653. 0,00589.
S:gr Rmt 0,02309. 0,02246._
och således för hvarje 4 R:dr Rmt-stycke  „ 0,9,236. 0,8,984.
eller utöfver 9 öre för 1860, men något under 9 öre för 1862 för hvarje 4 R:dr
Rmt-stycke; härledande sig skillnaden derifrån, att Fullmäktige detta år lyckats
något nedsätta de med indragning af silfver förenade kostnader.
De med vexelköp och försäljning i Stockholm förenade göromål och bestyr
äro utöfvade under lista qvartalet 1860 af undertecknade Lilliehöök och Selander,
och derefter oafbrutet af den sistnämnde jemte undertecknad Schwan, med undantag
endast för de korta tider, hvarunder ordinarie deputerade innehaft ledighet,
då undertecknade Hierta och Björck hesörjt ifrågavarande uppdrag.
Bankens vexel-ärenden i Götheborg hafva fortfarande varit anförtrodda
Grosshandlarne Chr. Arvidson och A. W. Lewgren samt, i händelse af förfall för
någondera af dem, Grosshandlaren J. O. Gréen.
För vexeldeputerade i Stockholm äro Fullmäktige ej genom Reglementet
berättigade att utse Suppleant, att inträda i händelse af inträffande sjukdomsfall
för endera af deputerade, hvarå Fullmäktige ansett sig böra fästa Högloft. Utskottets
uppmärksamhet, under anhållan att, derest ej sådana förändringar i sättet
för utöfningen af ifrågavarande bestyr skulle komma att vidtagas, hvarigenom
det blifver obehöfligt utse Suppleaut för vexeldeputerade, åt Fullmäktige måtte
inrymmas rättighet att för besörjande af dessa ärenden i Stockholm, likasom händelsen
är i Götheborg, välja tre deputerade.
I 1861 års Revisionsberättelse § 17 är redan omförmäldt att, såväl för Bankens
vexeldeputerade, som ombuden i Götheborg, nya instruktioner blifvit af
Fullmäktige upprättade, och att dels nya dels förändrade föreskrifter angående
Bankens vexelhandel öfrige vederbörande till efterrättelse meddelats.
Genom berörde instruktioner och föreskrifter, utfärdade den 22 November
1860 och den 14 Februari 1861, hafva Fullmäktige icke allenast åsyftat att vinna
mera enkelhet i förevarande ärendens handläggning, utan förringande af dervid
14
Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
Myntning
silfver.
nödig kontroll, utan äfven sökt att gifva dessa instruktioner och föreskrifter förut
saknad fullständighet.
De vilkor, hvarunder affärsförbindelser blifvit inledda med den enskilda
Bank i Hamburg samt de Bankirhus derstädes och i Berlin, hos hvilka Banken
har depositioner, behagade Högloft. Utskottet inhemta af de hos Fullmäktige förda
serskildta protokoll, och Fullmäktige anse sig böra här inskränka sitt meddelande
i berörde hänseende dertill, att berörde vilkor äro för Banken mera fördelaktiga,
än de förut gällande.
Som kursen å £ Sterling ej lemnat tillfälle till köp af denna myntsort,
har träffad öfverenskommelse med Bankirhus i London om depositioner för Bankens
räkning på nämnde plats måst lemnäs obegagnad. Af berörde öfverenskommelse
vill det synas, som skulle å behållningar derstädes kunna påräknas högre
afkomst, än å dem i Hamburg och Berlin.
I Malmö har för Bankens räkning hvarken köp eller försäljning af vexlar
ifrågakommit.
§ 12-
, De åtgärder, Fullmäktige vidtagit för att kunna uppehålla Bankens tillgäng
af myntadt silfver äro omförmälda i Revisionsbcrättelserne, och torde således icke
fordra ett upprepande. Ehuru under detta år, till och med den 11 dennes, myntadt
silfver från Banken utvexlats till belopp i Rmt af 920,800, utgjorde likväl
förrådet berörde dag:
i 4 R:dr Rmt-stycken  Rmt 2,199,600.
t 2
46,800.
il" ” ” '
470,400.
i 50 öre I I . :
238,800.
i 25 d:o „ „
548,400.
i 10 d:o „ „
71,400.
R:dr Rmt 4,175,400.
samt
i 4 Hdr Silfver-Specie-stycken » » 81,000.
; i
„ 12,000.
i si „ >! » »  ”  :
S:gr R:dr Rmt 4,268,400.
Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
15
Räkning för 3:dje qvartalet detta år öfver Bankens kos Kongl. Myntverket
innestående behållning är till Banken insänd, derstädes granskad ock riktig
befunnen.
§ 13-
Till följd af Rikets Ständers vid sednaste riksdag fattade beslut om ange- Nytt sedellägenbeten
deraf att Fullmäktige, så fort ske kunde, måtte vidtaga åtgärder till papper.
införande af nödiga förbättringar vid tillverkning af det till Riksmyntsscdlarne
begagnade papper, halva Fullmäktige, efter det donna vigtiga fråga vunnit fullständig
utredning, lastställt prot å nytt sedelpapper, som, för närvarande under
tillverkning, oförtöfvadt kommer att användas lör de minsta sedelvalörerne och
framdeles, sedan i lörråd varande papper blifvit användt, äfven för öfriga sedelvalörer.
Lane- och Krediliv-rörelsen.
§ 14-
För denna rörelses ställning vid serskilda tidpunkter under sednast för- Lane- ochkreflutna
tre år hafva Rikets Ständers Revisorer redogjort i de af dem afgifna be- dit™^™}*enns
rättelser, med hänvisning hvartill Fullmäktige meddela följande jemförelse:
ställning.
I lane- och krediti vrörelsen
Utestående.
44,334,073
06
enligt 19 § i Fullmäktiges
berättelse till Banko-Utskottet
af den 20Oktober
1859, d, 8 i samina månad
„ 39 § i 1800 års Re v is i o n sberättclse,
d. 8 September
samma år
„ 39 § i 1861 års d:o, den
14 September samma år
„ 38 § i 1862 års d:o, den
13 September detta år . j45.341,011 j64| 3,692,485)08
den 11 i denna månad . . . |44,952,064j92j 4,017,239)55
43,507,467 83
44,084,078
50
Oanvändt.
Förlag.
Använda upp- |
och afskrifnings-j
samt deposit- |
medel.
2,823,542
3,688,344
3,785,832
06
58
16
44,050,000
44.209.500
44.365.500
43.428.0001-
44.108.0001-
0 !
3,107,615 12
2,986,312
| 3,504,410
5,605,496 72
4,861,304)47
*) I summan ingå vid Banko-Diskontverket utlånta vinstmedel 921: 86.
Öf ver ifrågavarande rörelses föräudringar för hvarje vecka är upplysning
att vinna af tabellariskt sammandrag, som föres i Fullmäktiges Expedition, och
hvilket angifver ställningen å sistberörde dag sålunda:
16
Banko-TJtskottets Memorial N:o 1.
Lån mot pant af fast egendom
på landet
d:o d:o i städerna
d:o d:o och åter
betalning
i silfver, approximat.
Filialbanken i Blekinge, lån
kreditiv
d:o i Borås, lån
kreditiv
d:o i Calmar, lån
kreditiv
d:o i Carlshamn, lån
kreditiv
d:o i Christianstad, lån
kreditiv
d:o i Gefle, lån
kreditiv
d:o i Helsingborg, lån
kreditiv
d:o i Hernösand, lån
kreditiv
d:o i Hudiksval 1, lån
kreditiv
d:o i Lund, lån
kreditiv
d:o i Norrbottens Län,
kreditiv
d:o i Nyköping, lån
kreditiv
d:o i Piteå, kreditiv
d:o i SkaraborgsLän,lån
kreditiv
d:o i Sundsvall, lån
kreditiv
d:o i Uddevalla, lån
kreditiv
d:o i Westerbottens Län,
lån
kreditiv
d:o i Wisby, lån
kreditiv
d:o i Örebro Län, lån
kreditiv
d:o i Östersund, lån
kreditiv
Utestående.
Oanvändt.
6,884,234 83
1,057,249 19: ! 187,315
10,000 —
420.000
69.000
250.000
71.400
435.000
67,100
260.000
63.800
500.000
22,250
600.000
9.000
250.000
49.600 —
230.000
84.600
200.000
46.200
500.000
94,750
233.000
290.000
52,700
1,100
450.000
25.600
500.000
126,850
300.000
44.800
375.000
80.000
17.200
260.000
95.400
200,000
63,650—
98
141.000
53,600
150.400
66,200
227,750
141.000
75,400:
30,400
53,800
155,250
236.200
92,300
248,900
199.400
123,150
105.200
187,500
I Medel insatta
deposit-ralsn.
22,800
34,600
36,350
8,138,800
| 630,000
l> 375,000
652.500
390.000
750.000
750.000
375.000
345.000
300.000
750.000
469,200
435.000
250.000
675.000
750.000
450.000
562.500 —
120,000—
390.000
300, Oqo
Transport jl5,289,484|02|2,5ö8,515|93|17,858,000j—|
Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
17
Utestående.
Transport
15,289,484 02
Kreditiv till Riksgälds-Kontoret
500,000
—
d:o till Kommorse-Kollegium
1,884,043
13
d:o till Jern-Kontoret
832,240
—
Vid Banko-Diskont- Verket.
Diskonterade vexlar
2,629,494
34
Lån på löpande förskrifning. .
2,271,873
89
d:o på aktier och publika papper
223,230
—
d:o på vågförda effekter....
2,327,913
99
A beviljade kassakreditiv, Rdr
4,847,600, utestående
2,856.011
12
Utlåning med omsättningsrätt
5,876,617
23
Vid Låne-Kontoret i Götheborg.
Diskonterade vexlar
34,972
06
Lån på löpande förskrifning. .
2,391,553
56
d:o påaktieroch publika papper
31,400
—
d:o på vågförda effekter
692,200
—
A beviljade kassakreditiv, Rdr
1,536,000, utestående
1,042,910
—
Utlåning mod omsättningsrätt
2,514,849
07
Vid Låne-Kontoret i Malmö.
Diskonterade vexlar
804,277
72
Lån på löpande förskrifning. .
324,100
—
d:o påaktieroch publika papper
7,500
—
Å beviljade kassakreditiv, Rdr
969,700, utestående
706,557
79
Utlåning med omsättningsrätt
1,279,517
—
Vid Låne-Kontoret i Wisby.
Diskonterade vexlar
136,820
—
Lån på löpande förskrifning . .
12,000
—
A beviljade kassakreditiv, Rdr
195,500, utestående
133,490
Utlåning med omsättningsrätt.
149,010
—
Oan vändt.
Förlag.
2,568,51519817,858,000|
Medel, insatta
jpå npp- och afjskrifnings
samt
| deposit räkn.
1,000,000
365,956
67,760
87
1,500,000
2.250,00(1
900,000— —
13,38277
6.700.000
5.890.000
3.600.000
150 93; 2,515,000
1.200.000
483
990
1,280,000
265,000
150,000
3,608,523
34
593,035 62
642,435 51
17,310
Summa |44,952,004 92 |4,017,239|55|44,108,000 — 4.861,304 47
48,909,304: 47\
Bih. till II St. Prot. 1862 Sf 1863. 6 Samt. 1 Åfd. 1 Höft.
3
18
Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
§ 15.
Innehaiining I 143 § af Reglementet är föreskrifvet, att följande innehålla ingar skola
alfasJ1'ff/‘ets:- verkst allas af fonden till utlåning mot inteckning i fast egendom, nemligen af
ane on en. iall(j, fasti„.|ietsf'0n(|cll 125,000 Rdr under hvartdera året 1800, 1801, 1802 och 1803
samt af stadsfastighetsfonden 40,000 Rdr under hvartdera året 1801 och 1862 samt
45,000 Rdr, allt Riksmynt, under år 1863.
Sålunda stadgade innchållningar äro verkställda för åren 1860 och 1801,
och för detta år hafva till Reservfonden blifvit öfverförda, af landtfastighetsfonden
72,900 Rdr och af stadsfastighetsfonden 23,300 Rdr.
Dessutom, och med anledning af den genom 173 § i Reglementet Fullmäktige
lemnade rättighet att, om och när någon dol af fastighetslånefonden, handelsoch
närings-diskontfonden eller allmänna diskontfonden befinnes obegagnad, öfverflytta
de icke använda medlen till Reservfonden, med förbindelse för Fullmäktige
att dessa medel återställa då de varda för det ursprungliga ändamålet erforderliga,
hafva Fullmäktige, sedan ansökningarne om lån från landtfastighetsfonden
icke upptaga det tillgängliga beloppet, från denna fond till Reservfonden öfverfart:
den 24 nästlidne Juli Rdr 100,000.
och den 18 dennes „ 100,000.
Ofvanberörde fond, som, enligt 143 § i Reglementet, utgjorde Rdr 8,625,000.
hvaraf för inteckningar i egendom å landet . . . 7,500,000.
och för inteckning i hus och jord i städerna, utom
Stockholm  1,125,000. 8,625,000.
har till och med den 18 dennes nedgått till  8,038,800.
hvaraf för inteckningar i egendom å landet . . . 6,977,100.
och för inteckning i hus och jord i städerna, utom
Stockholm  1,061,700.
S:gr Rdr 8,038,800.
samt således förminskats med  Rdr 586,200.
Yid det af Fullmäktige nu upplysta förhållande, torde innehållningarne af
landtfastighetsfonden kunna för de kommande åren icke obetydligt förhöjas, och
fastän stadsfastighetsfonden icke lernnar tillgång för utgifvande. genast af sökta
lån, synes dock anledning oj förefinnas att afvika från den åsigt, som vid föregående
riksdagar, på goda skäl, gjort sig gällande, att, efter hand, minska denna
del af Bankens lånerörelse.
§ 16.
Angående be- I så väl 1860, sorn innevarande års Revisions-berättelse förordas återinförande
laoch3silfverd 1 Hiln^on g»ld- och silfverbelåningen och af ett sistnämnde berättelse bifogadt
oei si vet. ai,jöran(jei hvilket innefattar närmare utveckling af skälen för det väckta för
slaget,
vill det synas, som skulle sednast församlade Revisorer anse, att för belåning
af guld och silfver hufvudsakligen enahanda grunder böra uppställas, som
voro gällande då denna belåning vid 1853—1854 årens riksdag afskaffades.
Då Höglofl. Utskottet, vid pröfning af det sålunda väckta förslaget, icke
lärer underlåta att i minnet återföra de orsaker, som föranledde Rikets Höglofl.
Ständer att, vid berörde riksdag, afskaffa denna belåning, hvilken väl ånyo, men
på alldeles förändrade grunder och af serskilda för tillfället tvingande omständig
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
19
heter, för bestämd kort tid, vid 1858—1860 årens riksdag upplifvades; så torde
Fullmäktige icke behöfva att häröfver afgifva utlåtande.
§ 17-
För handels- och närings-diskont fondens fördelning på de serskilda Diskont- Sandels- och
verken är, likasom angående beloppet af de till nämnde fond anvisade förstärk- närings diningar,
fullständig redogörelse meddelad i Revisorernes berättelser, hvadan Full- *
mäktige här omförmäla endast de förändringar, som inträffat efter den 1:3 nästlidne
September, intill hvilken dag innevarande år församlade Revisorer sträckt
den af dem afgifna redovisning.
Sedan Banko-Diskont-verkets kassa erfordrat förstärkning, är återstoden
af den indragna delen utaf bemäldta Yerks ifrågavarande fond från Reservfonden
återtagen; så att detta Yerk nu innehar hela fondandelen, enligt Reglementets
151 §, R:dr 6,700,000.
Låne-Kontoret i Malmö har af förstärkningsmedlen ytterligare inbetalt
50,000 R:dr och Låne-Kontoret i Wisby 20,000 R:dr. För lefvcrering af återstoden
har sistnämnde Låne-Kontor undfått anstånd till nästa år.
Då hos Låne-Koutoren på upp- och afskrifnings- samt depositräkning insatta
medel lernnat Låne-Kontoren tillfälle att till en del ersätta den genom förstärkningsmedlens
indragning minskade utlåning, hafva Fullmäktige ansett sig
icke kunna i vidsträcktare mån medgifva förändring i de af dem, på grund af
117 § i Reglementet, tid efter annan, fattade beslut, angående berörde medels återbetalning,
än att bifall lemnats till vederbörande Låne-Kontors Direktioners begäran
om uppskof med samma återbetalning, helst, metalliska kassan allt ifrån
böljan af Mars till medlet af September detta år varit i nedgående.
I fördelningen af ordinarie fonden hafva Fullmäktige ej funnit anledning
att göra förändring. På sättet för utlåningens verkställande måste alltid fondernas
mer eller mindre tillräcklighet blifva ytterst beroende.
§ 18.
Genom 152 § i Reglementet äro vederbörande Diskont-Direktioner berätti- Anordningar
gade att afgifva anvisning på Bankens Reservfond, då uttagningar af upp- och a Reserv
afskrifningsmedel ifrågakomma till belopp, öfverstigande de i kassa eller på räk- on en'
ning varande medel.
Detta stadgande är sålunda tillämpad! att, vid berörde tillfällen, vederbörande
Diskont-Direktioner hos Fullmäktige genast, hvad Låne-Kontoren angår,
pr telegraf, anmäla bebofvet af förstärkning, som då af Fullmäktige insättes på
vederbörlig räkning i Bankens Depositions-Afdelning, hvarå assignering kan
omedelbart verkställas.
De, tid efter annan, till Banko-Diskont-verket i Stockholm och LåneKontoret
i Götheborg, i sådant afseende, anvisade förstärkningar äro Reservfonden
återställda och vid öfriga Låne-Kontor har så beskaffad förstärkning icke
erfordrats.
§ 19.
Den i mom. 2 af Reglementets 153 § föreskrifna innehållning af allmänna diskont- InnMUning
fonden är verkställd för 1861 till hela beloppet 200,000 R:dr och för detta år till 165,000
fonden.
20
Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
R:dr; kommande återstoden att före detta års utgång till Reservfonden öfverföras;
hvarefter fördelningen af denna fond å de serskilda Diskont-Verken blifver
följande:
på Bauko-Diskont-Yerket
. . . 5,890,000.
„ Låne-Koutoret i Götheborg  2,500,000.
„ Dito i Malmö  1,260,000.
„ Dito i Wisby  150,000.
Sgr R:dr 9,800,000.
Rikets Ständers detta år församlade Revisorer uttala i 56 § af berättelsen
den åsigt, att ytterligare indragning af den för allmänna diskontens lånerörelse
anslagna fond icke bör ifrågakomma.
Fullmäktige tillåta sig, i anledning häraf, erinra att, enligt berörde mom.
och § i Reglementet, 200,000 R:dr skola af ifrågavarande fond innehållas, jemväl
under år 1863, och att fonden äfven under de följande åren bör kunna vidkännas
årlig förminskning, derest utlåningen inskränkes till den del af allmänheten, som
företrädesvis anses vara berättigad att från ifrågavarande fond tå sina lånebehof
tillfredsställda.
§ 20.
Siskont-ver- Sorn Diskont-verken i de af dem afgifna berättelser till Höglofl. Utskottet
ens stallning. ]emlia( upplysning angående samma Verks upp- och utlåning, hvaraf sammandrag
jemväl äro intagna i Rikets Ständers Revisorers berättelser; anse Fullmäktige
sig icke behöfva att här redovisa för denna del af Bankens rörelse vidare,
än som skett genom de i föregående §§ meddelade uppgifter, i fråga om de till
Diskont-verken anvisade fonders fördelning, förminskning och användning i låneoch
kreditivrörelse.
§ 21.
Förändringar Med stöd af föreskriften i 154 § mom. 1 och 2 af Reglementet, äro följande
at utlånings- förändringar vidtagna, beträffande räntan för lån från handels- och näringssamt
allmänna diskontfonderna.
Bäntan för lån från den förra fonden, som alltifrån den 16 Maj 1859 till
den 26 Augusti 1861 bibehölls vid 6 procent, sänktes då till 5 procent, men höjdes
åter, från och med den 18 November samma år, till 6 procent, hvarvid densamma
förblef till den 10 Februari detta år, med hvilken dag räntan nedsattes
till det ännu oförändrade beloppet af 5 procent.
Den med 5 procent utgående räntan för lån fiån allmänna diskontfonden
höjdes från och med den 1 Juli 1861 till 6 procent, men nedsattes åter, från
och med den 1 Mars detta år, till 5 procent, hviken räntefot fortfarande är
gällande.
Af såväl nästlidet, som innevarande år församlade Revisorer är den åsigt
uttalad, att räntan för lån från sistnämnde fond bör fortfarande bibehållas vid 5
procent. Om ock, hvilket Fullmäktige ej vilja bestrida, många skäl finnas för
den mening, att förändring af räntan i förevarande lånerörelse icke är lämplig,
hysa Fullmäktige likväl mycken tvekan, i fråga om det belopp, hvartill denna
ränta bör bestämmas. Då för lån mot pant af real säkerhet räntan utgör exem
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
21
pelvis sex procent, måste det förekomma serdeles eget, att lån mot borgen utgifvas
till 5 procent ränta; men Fullmäktige, sorn i samband med förslaget till förändrad
uppställning, i åtskilliga delar, af nu gällande Banko-reglemente, komma
i tillfälle att yttra sig öfver såväl denna, som en i 1861 års Revisionsberättelse
tillika gjord framställning, att räntan för lån mot pant af vågförda effekter alltid
bör bestämmas till något lägre belopp, än som gäller vid diskontering af vexlar
och vid utlåning mot hypotkek af löpande förskrifningar samt aktier och publika
papper, finna sig, vid sådant förhållande, nu ej böra afgifva något tillstyrkande i
anledning af berörde framställningar.
~ o
§ 22.
Den för medel insatta å Depositräkning hos Diskont-verken bestämda Räntan å deränta
af 4 procent å 3 månader, och 5 procent å 6 månader, nedsattes från och ,f°si< 0^”^f
med den 1 Augusti 1860 till 31 procent å tre månader och till 11 procent å sex ups,krifningsmånaders
uppsägning; hvarefter förändring i denna räntefot icke ifrågakommit. rättningar.
Från och med samma dag har räntan å upp- och afsk ritnings räkning, derförut
fastställd till tre procent, vid Banko-Diskont-verket utgått med två procent,
hvilken räntenedsättning tillämpats vid Låne-Kontoren i Götheborg och
Wisby med den 15 Mars 1861 och vid Låne-Kontoret i Malmö med den 1 September
samma år.
§ 23.
Inom de gränser, som af stadgandet i Reglementets 160 § angifvas, hafva BelåningsFullmäktige
väl, såsom af § 59 i 1861 års Revisionsberättelse och § 58 i den inne- vu'grimer U'
varande år afgifna enahanda berättelse inhemtas, fastställt belåningsvärdet å åtskilliga
der uppräknade obligationer; men som, genom berörde Reglements-§, belåning
icke är medgifven å åtskilliga, serdeles i sednare tider tillkomna obligationer,
hvilka likväl måste anses innebära lika fullgod säkerhet, som flertalet af
de obligationer, hvilka till belåning antagas; få Fullmäktige härå fästa Höglofl.
Utskottets uppmärksamhet, på det att ofvanberörde stadgande måtte erhålla den
utsträckning, att Diskont-Direktionerna ej må hädanefter, såsom hitintills, nödgas
tillbakavisa äskad belåning af säkra papper.
§ 24.
I 2 mom. af 172 § Reglementet är stadgadt att det belopp, som återstår -Anslaget till
oanvändt af do till försträckning åt Filialbanker, vid föregående riksdagar, anvi- Bthaibanker.
sade 9,000,000 R:dr Runt må, efter Fullmäktiges bepröfvande och under de i
173 § af 1858 års Bankoreglemente stadgade vilkor, såsom försträckning, meddelas
sådana redan oktrojerade Filialbanker, som till försträcknings erhållande
äro berättigade.
Med stöd häraf äro berörde 9,000,000 R:dr fördelade på de före sednaste
riksdag oktrojeräde Filialbanker.
Till Filialbanker, sedermera oktrojerade, för hvilka, enligt mom. 3 i samma
§, Fullmäktige kunna använda 1,000,000 R:dr, äro öfverlemnade:
till Filialbanken i Norrbottens län, med säte i Luleå .... R:dr 469,200
„ Filialbanken i Piteå „ 250,000
och , Filialbanken i Oskarshamn
230,000
22
Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
hvaremot Filialbanken i Skellefteå ännu ej fullgjort hvad som erfordras, för att
komma i åtnjutande af kreditivförsträckning.
För de äldre Filialbanker, hvilka hädanefter undfå ny oktroj och hvilkas
reglemente är uppstäldt i öfverensstämmelse med de i meranämnde § utstakade
grunder, hafva Fullmäktige ansett hinder ej möta för erhållande af försträckning
inom det anvisade äldre anslaget af 9,000,000 B:dr, hvadan detsamma kommer
att tagas i anspråk för nya Filialbanker, till den del, hvartill sednast beviljade
anslag af 1,000,000 R:dr icke lemnar tillgång.
Till den uppgift, Filialbank, vid hvarje räkenskapsårs slut, angående sin
dervid befunna ställning samt rörelse under förflutna året, skall, jemlikt Reglementets
172 § mom. 1, litt i), till Riksbanken aflemna, är formulär under granskning
och kommer, efter skedd fastställelse, att delgifvas de Filialbanker, som
det åligger att sådan uppgift ingifva, för att i officiela tidningarne meddelas.
Angående Tumba Bruk.
§ 25.
Inspektionen Bruket förvaltas, enligt 5 § i Reglementet, utan Under-Styrelsens delta
öfver
bruket, gande, af Fullmäktige samfäldt, under spccielt inseende af en deras Ledamot.
Detta speciela inseende har fortfarande utöfvats af undertecknad Nordlund,
som sednast den 9 dennes till samma uppdrag återvaldes.
§ 26.
Behållna vin- Af Brukets räkenskaper för åren 1859—1861 äro sammandrag intagna i
sten af bruks- Revisor emes berättelser, hvaraf det visar sig, att vinsten å bruksrörelsen uppgått
rörelsen. 1859 tiU R:dr 74,659: 87.
1860
32,604: 42.
1861
8,711: 63.
Orsakerna till förminskningen af brukets behållna vinst äro angifna i 80 §
af 1862 års Revisionsberättelse.
§ 27.
inventarier- Med anledning af den i 1860 års Revisionsberättelse § 76 förekommande
nes bokföring. anmärkning, bland annat, derom att brukets inventarier i räkenskaperna upptagas
till deras ursprungliga inköps- eller tillverkningsvärde, hafva Fullmäktige ansett
sig böra föreslå förändradt sätt för inventariernes bokföring; hvarom serskildt
Memorial kommer att till Högloft. Utskottet aflåtas.
§ 28.
Användning I 85 § af 1861 års Revisionsberättelse hemställa Revisorerne om använ
af
bränntorf. dande af den vid Tumba befintliga bränntorf, till vinnande af besparing i utgifterna
för ved.
Banko-Utskottets Memorial N:o 1.
23
Som det vid gjorda förbrännings-försök med torf, upptagen å en bruket
tillhörig sumpig äng, visat sig att, med eldstädernas nuvarande konstruktion,
denna torf dels med svårighet förbrinner och dels gifver föga värme, så att den
för att med nytta kunna användas till den å bruket befintliga ångpannas upphettning
behöfver blandas med ved, hafva Fullmäktige, enär Bruksförvaltaren
tillika upplyst, att den regniga väderleken under sommaren detta år icke egnat
sig för bränntorfs upptagande och torkning, i anledning af Revisorernes hemställan,
för närvarande, ej kunnat vidtaga någon åtgärd, men skola åt förevarande
angelägenhet egna fortsatt uppmärksamhet.
§ 29.
Vidare hemställa Revisorerne, i 88 § af 18(51 års berättelse, att sista punk- . -Ändring t
ten i 34 8 af instruktionen och arbetsordningen för Tumba Bruks Förvaltare och
s /, . i-i ii i i i oc'1 (trbeUora
betjening
måtte från samma instruktion uteslutas; oell ehuru angående berördQ ningen för be
stadgandes
lämplighet och behöflighet tvekan lätteligen kan uppstå, enär såväl tjeningen vid
inspekterande Fullmäktigen öfver bruket, som Bankens Revisions-Afdelning å bruket
bruksförvaltningen utöfva en tillsyn, hvilken måste vara af större inflytelse, än
den kontroll, som enligt instruktionen är ålagd Förste Bokhållaren, hvilken derigenom,
fastän Förvaltaren underordnad, sättes i jemnbredd med om ej öfver
samma Förvaltare, som åter häraf betages möjligheten att, utan befarad kollision,
kunna till brukets nytta och fördel begagna sig af Förste Bokhållarens arbetsbiträde,
om och när behof deraf möjligen kan uppstå; likväl och som det klandrade
stadgandet, tillkommet på grund af förnyade framställningar om det oundgängliga
behofvet af en fortgående kontrollerande tillsyn på bruket å Bruksförvaltarens
tillgöranden och meddeladt af Banko-Utskottet den 15 December
1857, hitintills, efter hvad inhemtas kunnat, icke medfört någon olägenhet, anse
Fullmäktige, under nuvarande organisation af tjenster och göromål vid bruket,
stadgandet både kunna och böra bibehållas.
§ 30.
Öfver Revisorernes yttranden och förslag i 1861 års berättelse § 89, angå
-
Om barna
-
ende barnaundervisningen vid bruket och § 90, om brukspersonalens lånbibliothek,
komma Fullmäktige att afgifva serskilda utlåtanden till Högloft. Utskottet,
Stockholm den 24 Oktober 1862.
A. F. N. Gyldenstolpe.
C. B. Lilliehöök.
F. Åkerman.
gen vid bruket
och ett
derstädes bildadt
lånbibliothek.
N. H. Selander.
Th. Wensjoe.
J. Nordlund.
J. G. Schwan.
Frik Mallmin.
L. J. Hierta.
J. Holm.
A. W. Björck.
And. Gudmundsson.
C. O. Ossbahr,
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1862.
Banko-Utskottets Memorial N:o 2 och Utlåtande N:o 3.
1
i\:o 2
Ankom lil] Exp.-Ulsk. den 1 Dec. 1862, kl. 3 e. m.
Memorial, med hemställan om arfvoden till Notarier och Kanslister.
Sedan Utskottet beslutat att, i och för ärendenas förberedande handläggning,
fördela sig i två afdelningar och att, såsom Notarier på afdelningarne, anställa de
Kanslister, en för hvardera afdelningen, soin Utskottet, med slöd af 24 § 1 mom. i
Riksdags-ordningen, den I dennes, antagit; men Utskottet, för besörjande af Kansligöromålen
i öfrigt, har behof af två Kanslister; så får Utskottet vördsamt anhålla om
rådighet,
att använda två Notarie-arfvoden från och med den 1 och två
Kanslist arfvoden från och med den 10 i denna månad.
Stockholm den 7 November 1862.
Y o 3.
Ank. lill Exp.-Ulsk. den l Dec. 1862, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i fråga om afskrifning af Låne-kontorets i Göteborg
återstående fordringar hos afvikne jörre Ombudsmannen
W. M. Stenberg.
I den berättelse, Utskottet från Direktionen öfver Låne-kontoret i Göteborg
emottagit, har Direktionen, jemte förmälan att hittills ingen underrättelse om afvikne
Ombudsmannen IV. lil. Simberg kunnat erhållas elier det han lemna! landet och anBih.
till B. St. Prot. 1862 Sf 1863. 6 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 1
2
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3.
kommit til! Norra Amerika, hemställt, att Låne-kontorets hos bemälde Stenberg egande
återstående fordringar, utgörande:
a) den andel af Stenbergs proprie balans, för hvilken godtgörelse icke tillkommit Kontoret,
R:dr 207: 91 öre;
b) sådana lån, hvilka Stenberg, i egenskap af inlemnare eller af andra orsaker, blifvit
dömd att inbetala till Låne-kontoret, R:dr 9,212: 64 öre samt
c) åtskilliga lör nyssnämnde lån balanserade räntor och lagsökningskoslnader, hvilka
Stenberg förklarats skyldig godtgöra med R:dr 3,453: 3 öre,
måtte få afskrifvas, enär godtgörelse icke kunde förväntas för berörde fordringar, hvilkas
årliga bevakning vore ulan ändamål och endast tillskyndade Låne-kontoret betydliga
utgifter.
I afseende å ifrågavarande balansmål bar Utskottet inheintat ali sedan, i November
månad 1846, Låne-konlorels dåvarande Ombudsman, vice Häradsböldingen W. M.
Stenberg från riket alvikit och det vid i anledning deraf verkställd inventering, befunnits,
att Stenberg tillgripit medel, som han i egenskap af Ombudsman för Kontoret
uppburit; så, och efter del nödiga åtgärder blifvit vidlagne med Stenbergs qvarlemnade
egendom, för alt derutur söka bereda godtgörelse för hvad Stenberg, efter utredning
af bans balans, kunde kännas skyldig Kontoret återgälda, bade sådan utredning,
under ledning af ett utaf Ranko-fullmäglige utsett ombud, egt rum, hvarvid bliIvit
ådagalagdt, att Stenberg tillgripit och förskingrat af honom, eller anställd lagsökning,
uppburne inbetalningar å lån lill belopp af 14,407 R:dr 15 sk. Banko; att Stenberg
dessutom häftade i skuld till Kontoret dels för den ersättning lian vore skyldig utgifva
såsom ansvarig inlemnare af åtskilliga hos Kontoret belånade, sedermera lälska befunne,
reverser, dels för af Stenberg uppburne, oredovisade expensmedel, samt att Stenberg
jemväl underlåtit bevakningsålgärder, till följd hvaraf Låne-kontoret förlorat rättigheten
att af åtskilliga dess gäldenärer undfå godtgörelse för egande fordringar.
Sedan utredningen af Stenbergs balans blifvit alslulad och Kongl. Göta Hofrätt,
medelst dom den 17 Januari 1851, hvilken vunnit laga kraft, fastställt Rådstufvurättens
i Göteborg i Stenbergs konkursmål meddelade beslut, hvarigenom Låne-kontoret
är vordet tillerkändi förmånsrätt för följande fordringar, nemligen: uppburna och
oredovisade expensmedel 403 R:dr 12 sk., hushyra 166 R:dr 32 sk., verklig balans
14,384 R:dr 9 sk. 4 r:st, jemte ådömd ränta derå 664 R:dr 39 sk. 4 r:st, eller tillsammans
15,618 R:dr 44 sk. 8 r:st, allt Ranko, samt Låne-kontoret, till betäckande
af dessa fordringar, innehållit Stenberg tillkommande lönemedel 922 R:dr 19 sk. 6
r:st samt erhållit utur Stenbergs konkursmassa 9,366 R:dr 32 sk. och af löltesmännen
för Stenbergs uppbörd 5,131 R:dr 12 sk. nämnde mynt: så beGnnes den del af Stenbergs
proprie balans, hvarför Låne-kontoret icke undfått godtgörelse inskränka sig till
198 R:dr 29 sk. 2 r:sl Ranko, motsvarande 297 R:dr 91 öre Runi.
RelräfTande Låne-kontorets öfrige ofvan omförmälda, i Stenbergs konkurs bevakade
fordringar, för hvilka förmånsrätt icke blifvit tilldöind, bar Utskottet af utdrag
af Låne-kontorets lagsöknings-diarium, funnit desamma utgöras af:
l:o 3:ne lån, för hvilka, oaktadt ådagalagdt blifvit, alt gäldenärerna allt sedan lånens
förfallotid varit alldeles utfattige, Stenberg, i följd af försummelse att inom 10 år,
efter den dag utslagen i dessa mål blifvit gifne, söka förnyad verkställighet deraf
mot gäldenärerna, ålagts att ansvara, med sammanräknadt belopp af R:dr 645;
2:o 8 st., mot sedermera falska befunna dokumenter, ulgifna lån, hvilka Stenberg, såsom
inlemnare af lånehandlingarne, förklarats skyldig att betala, med tillsammans
R:dr 7,386: 85 öre;
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3.
3
,3:o 3 lån, för hvilka Stenberg, i följd af dels försummad lagsökning mot en gäldenär,
dels underläten bevakning i en annan gäldenär» konkurs och dels försuten lid i
ett rättegångsmål, blifvit ådömd betalningsskyldighet, med tillhopa R:dr t,180: 79 öre;
äfvensom
4:o åtskilliga räntor och lagsökningskostnader för berörde lån, hvilka Stenberg förklarats
skyldig inbetala med R:dr 3,454: 3 öre.
Då numera icke ringaste utsigt förefinnes att för ofvan omförmälda fordringar
erhålla godlgörelse, får Utskottet, i öfverensstämmelse med hvad 1852 och 1860 års
Revisorer af Låne-kontoret, uti deras öfver revisionsförrältningarne algifne berättelser,
hemställt, tillstyrka, att följande vid Låne-kontoret i Göteborg, såsom osäkra, inom
linien balanserade fordringar, nemligen:
a) återstående beloppet af förre Ombudsmannen W. M. Stenbergs proprie balans R:dr
297: 91 öre,
b) nedan uppräknade lån:
N:o
1857.
J. F. Molin, förfallet
1834
150
2783.
Anna Svensson
315
5849.
Dito
ti
51
180
924.
Anna v. Krassow,,
1842
388
2384.
A. F. Lindsfeldt
1,493
3648.
Dito
ti
ti
240
3657.
Dito
450
4075.
Dito
ti
2,250
5033.
Dito
ti
540
6877.
Dito
1843
1,800
8722.
A. Andersson
ti
1844
225
8019.
A. Smedberg
»
1842
59
4508.
C. F. Greiffe
ti
1841
268
Hampus Jacobsson i Kolleng.
och
853
25.
60.
77.
2.
c) beloppet af räntor och lagsökningskostnader för förenämnde lån R
måtte lä utur räkenskaperna afskrilvas.
tillsammans Runt R:dr 9,212
dr 3,453: 3
64.
ore
Stockholm den l December 1862.
4
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 4.
\ 0 4.
Ank. till Exp.-Utsk. den 1 Dec. 1862, kl. 3 e. tn.
Utlåtande, i fråga om afskrifning af åtskilliga vid Låne-lcontoret
i Göteborg upptagna diskontlån, äf vensom af derstädes
balanserade öfverräntor å dylika lån.
Direktionen öfver Låne-kontorel i Göteborg har hos Utskottet hemställt om
afskrifning af 51 lån, utgifna från allmänna DiskontfonrJen, och 2 lån från Handelsoch
Närings-diskontfonden äfvensom af upplupna öfverräntor å 10 lån, för hvilka,
sedan kapitalen blifvit indrifna, ytterligare liqvid icke kan vinnas.
Af de för hvarje särskildt lån meddelade upplysningar har Utskottet inhemtat:
l:o alt återstående kapitalbeloppen af 38 stycken län från allmänna Diskontfonden
å tillsammans R:dr 12,203: 79 öre, och de 2:ne lånen från Handels-och Näringsdiskonllbnden
å tillhopa R:dr 1,687: 5 öre äro af beskaffenhet, alt något vidare icke
kan derå indrifvas, enär så väl låntagare, som löftesrnännen och hypotheks-ulgifvare
antingen redan i utfattigt tillstånd aflidit eller, der de ännu lefva, äro tiggare, boende
inhyses och saknande det nödvändigaste eller åtnjuta understöd af fatligvårds-inrältningar,
och följaktligen vid hållna undersökningar befunnits sakna all förmåga att rätt
för sig göra, hvadan ifrågavarande under åren 1838—1855, såsom osäkra, inom linien
förda lån jemväl blifvit af Låne-konlorets åren 1860 och 1861 församlade Revisorer
föreslagna till afskrifning;
2:o ali, vidkommande 5 lån å tillhopa R:dr 1,286: 30 öro, de derför af gäldenärerna
indrifna medel blifvit förskingrade af vederbörande executor, Kronofogden
Chr. Öhbom, som numera aflidit och hvars elterlemnade tillgångar vid verkställd bevakning
i urafvamälet efter honom, icke ens befunnits tillräckliga till betäckande af
hans^hos^Kongl. Maj:t och Kronan ihäftande balans;
3:o alt, i afseende å 6 lån, som likaledes af vederbörande executor, Kronofogden
A. J. Ström indrifvits och förskingrats, kapital-beloppen för 5 lån blifvit genom utdelningar
i hans konkurs inbelalde, men att sedan Ström numera aflidit och slututdelning
från hans urarfva-bo erhållits, af berörde lån uteslår oredovisadt 1 till återstående
kapital af R:dr 137: 15 öre, samt å öfriga 5 lån upplupen ogulden öfverränta
till en sammanräknad summa af R:dr 274 : 40 öre, samt
4:o ali återstående till afskrifning föreslagna belopp, R:dr 684: 58 öre, utgör
sammanlagda öfverräntorna å 5 stycken mot sedermera falska befunne dokumenter
utgifna lån, hvilka, efter målens utredning, blifvit, vid anfordran, till kapital-beloppen
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 4.
5
fullt betalde af låne-dokumentens inleranare, sorn, enligt Kongl. Maj:ts i dylika frågor
gifna nådiga beslut, icke äro skyldige att vidkännas annan ränta, än 5 procent från
den dag de, efter inträdandet af deras betalningsskyldigdet, blifvit för sina förbindelser
sökte.
Under sådana förhållanden och då fortsatt bevakning af ofvan omförmälde fordringar
endast skulle tillskynda Låne-kontoret kostnader, finner Utskottet sig böra
tillstyrka, att nuvarande kapital-återstoden å följande 46 stycken lån, nemligen:
från allmänna Diskont-fonden;
å lånet N:o 3094. J. B. Bergström, förfallet 1834  R:dr 431: 62.
„ 7090. O. Mathiasson, „ 1837
„ 954: 41.
„ „ 7096. J. Holmstedt, „
„ 600: —
„ „ 207. P. Nordström, „ „
„ 116: 25.
„ „ 721. A. Heljesson, „ „
„ 632: 73.
„ 5194. J. P. Longberg, „ 1838
1,753: 90.
„ 5802. B. A. Mattsson, „ 1839
349: 25.
„ „ 5803. J. Hansson, „ „
„ 334: 25.
„ 9200. S. Nilsson, „ 1842
„ 180: —
„ 6468. J. Stenvall, „ 1843
„ 360: -
„ 5320. B. Brattberg, „
240: —
„ „ 8585. A. Tolander, „ 1844
„ 360: —
„ „ 2448. C. P. Johansson, „ „
„ 49: —
,, „ 419. Th. Resling, „ „
„ 240: —
„ „ 1289. J. C. Almstedt, „ „
„ 114: 61.
„ „ 11001. A. Svensson, „ 1845
180: —
„ „ 1428. A. Andersson, „ 1834
„ 300: —
„ „ 8190. B. Svensson, „ 1836
„ 300: —
„ 1205. J. Persson, „ 1838
„ 118: 88.
„ 9735. A. Olsson. „ 1840
„ 259: 17.
„ 2309. B. Göransson, „ „
229: 53.
„ 4723. O. Andersson, „ 1841  „ 225: —
„ „ 8608. A. Basmusson, „ 1843
„ 280: —
„ „ 8543. E. Andersson, „ „
„ 326: 45.
„ „ 2928. C. P. Johansson, „ „
„ 174: 65.
„ „ 2649. B. Larsson, „
„ 429: 63.
„ „ 7287. J. Christensson, „ „
„ 165: —
„ „ 8523. S. Larsson, „ 1844
„ 67: 9.
„ „ 3199. C. Johansson, „ „
. . „ 225: —
„ „ 7638. A. Andersson, „ „ . . '  „ 135: —
„ „ 9018. C. Johansson, „ 1845
„ 240: —
„ 621. C. G. Torell, „ 1843
237: 53.
„ 7621. J. Larsson, „ „
„ 270: —
„ 1870. A. P. Svensson, „ 1845
„ 148: 50.
„ „ 3446. E. Persson, „ 1848
„ 360: —
„ „ 2783. A. Andersson, „ 1847
„ lil: 34.
„ ,, 7225. J. Andersson, „ 1830
„ 150: —
„ „ 4915. S. Andersson, „ 1850
„ 555: —
Transport 12,203: 79.
6
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 4.
Transport 12,203: 79.
å lånet N:o 2819. C. F. Kråsslius, förfallet 1833  R:dr 708: 60.
„ „ 7492. J. Forsberg, „ 1833
223: —
„ „ 6271. A. Andersson, „ 1836
„ 72: —
„ 7069. A. Ljungqvist, „ „
„ 220: 70.
„ „ 7613. S. Andersson, „ „  , . „ 60: —
„ „ 453. A. N. Wikman, „ 1844
„ 137: 15.
= R:dr 13,627: 24 öre. =
och frun Handels- och Närings-dishontfonden.
å lånet N:o 343. J. M. Löfqvist, förfallet 1843  : . R:dr 101: 2.
„ 574. J. Lagergren, „ „
H 1,586: 3.
= R:dr 1,687: 5 öre. =
måtte få med tillsammans R:mt R:dr 15,314: 29.
utur räkenskaperna afskrifvas;
äfvensom alt öfverräntorna å nedannämnde 10 sticken lån från allmänna Diskontfonden,
nemligen :
å lånet N:o 6416. J. Bengtsson, förfallet 1844  R:dr 96: 6.
„ 6508. P. Olsson, „
27: 45.
* „ 10299. P. Olsson, „ „
„ 12: 18.
„ „ 10817. A. Johansson, „ „
109: 76.
„ 4049. O. Andersson, „ „
n 28: 95.
„ „ 3199. H. Johansson, „ 1852
„ 120: 76.
„ „ 3152. J. Nilsson, „ 1853
„ lil: 40.
„ 1159. A. Johansson, „ „
„ 117: 77.
„ „ 2308. J. Johansson, „ „
,, 149: 65.
„ „ 6301. J. Andersson, „ „
„ 185: —
med en sammanräknad summa af  R:dr 958: 98.
mätte få från räkenskaperna afföras.
Hvad deremot beträffar öfriga, lill afskrifning anmälda 7 lån å tillsammans
R:dr 2,508: 30 öre, har Utskottet ansett ytterligare åtgärder eller upplysningar erforderliga
för lilllörlitligt bedömande, huruvida någon albetalning å desamma kan framdeles
vara att förvänta och af sådan anledning icke kunnat förorda den af Direktionen
och Revisorerne om afskrifning af jemväl dessa lån gjorda hemställan.
Stockholm den 1 December 1862.
Banko-Utskottets Utlåtanden Nås 5 & 6.
\ » 5.
Arik. lill Exp.-Ulsk. den i Dec. 1862. kl. 3 e. m.
Utlåtande, i Jråga om aj skrif ning aj tvånne vid Låne-kontoret i
Malmö upptagna diskont-län.
Hos (Jtskoltet har Direklionen öfver Låne-kontoret i Malmö i afgilven berättelse
hemställt, att (vänne af Fällkamereraren A. C. Hahr, med borgen af Handlanden
W. Hahr och Kapitenen A. Hahr, af allmänna Diskont-fonden upptagne lån, hvaraf
det ena N:o 209L, förfallet 1839, på återstående kapitalbelopp af 141 R:dr 50 öre
och det andra N:o 310-i. förfallet 1840, på 3,000 R:dr, mätte få alskrifvas ur Låneko
ntorets räkenskaper, der de äro såsom osäkra förda inom linien.
Och enär Låne-konlorets Revisorer, vid det upplysta för hållande, alt låntagaren
är oförmögen alt sig försörja och den ene iöftesmannen, A. Hahr, för andra gängen
gjort konkurs, hvarur någon utdelning icke kunnat erhållas, samt den andre löftesmannen,
W. Hahr, aflidit i Ryssland, ulan att efterlemna någon tillgång, understöd! Direktionens
förslag om lånens afskrifning, finner Utskottet sig böra vördsamt tillstyrka,
att förenämnda (vänne lån till deras återstående belopp, R:dr
3,741: 50 öre, få ur räkenskaperna a floras.
Stockholm den 1 December 1862.
X.o il
Ank. till Exp.-Ulsk. den l llcc. 1862, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af förre Vaktmästaren J. Johanssons ansökning
om understöd från Bankens pensions-stat.
Sedan Vaktmästaren i Banken Johan Johansson, jemte anmälan att han, i följd
af iråkadt sjukdomstillstånd, ansell sig böra utbyta den mera ansträngande Ijenstgöringen
i Banken mot befallning utom densamma, hos Bankens Under-styrelse anhållit
om afsked från innehalvande vaklmästaretjenst, under förhoppning alt vid afskedstagandet
komma i åtnjutande af någon efter tjensteliden i Banken och hans derunder
ådagalagda förhållande lämpad pension, samt Under-styrelsen den 1 näsllidne Februari
beviljat Johansson det sökta afskedet, men, beträffande Johanssons begäran om
pension, förmält sig ej böra dermed laga någon omedelbar befattning. Så har Johansson,
uti en till Banko-fullmägtige ingifven skrift, på anförde skäl och under
åberopande af ett utaf Medicine Doktor C. O. Ekecrantz under vanlig edlig förpligtelse
den 31 näslförutgångna Januari utfärdadt betyg, innehållande, ” att Johansson,
som lider af kronisk bronkialkatarr och ledgångsrheumatism, derigenom ej utan fara
8
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 6.
för ytterligare försämring af ofvannämnda sjukdomstillstånd kan fortfara med den mera
ansträngande tjenstgöring, som lär vara förenad med den tjenstebefattning, hvilken han
för närvarande i Rikets Ständers Rank innehar1', begärt att Fullmägtige, med ledning
af stadgandet i Ranko-reglementets 58 § mom. 2, ville tillerkänna honom någon del af
hans i Ranken förut innehafvande lön såsom pension under hans öfriga lifstid.
I häröfver afgilvet utlåtande har Under-styrelsen anfört, att, ehuru, vid öfvervägande
af Johanssons anhållan, det förekomme att Johansson ännu icke uppnått den
lefnads- och tjensteålder, att han vore till pensions erhållande berättigad, äfvensom att
han, efter hvad Under-styrelsen hade sig bekant, blifvit anställd såsom Vaktmästare
vid Stockholms Rörs, hvarmed sådana vilkor syntes vara förenade, att han, så länge
denna anställning forlfore, icke borde sakna nödtorftig utkomst, likväl och enär Johansson,
jemlikt det åberopade läkarebetyget, icke utan fara för ytterligare försämring
i sitt sjukdomstillstånd kunnat fortfara med tjenstgöringen i Bankoverket, och, om
han det gjort, antagligen deraf skolat följa, att han, efter tidtals åtnjuten tjenstledighet
på Bankens bekostnad, omsider blifvit af sjuklighet helt och hållet urståndsalt alt gagna
Verket, i hvilket fall han, på grund af 2 mom. uti 58 § af Banko-reglementet, egt rätt
att undfå ända till |:delar af sin då iunehafvaude lön i pension, Under-styrelsen, i
betraktande jemväl deraf, all Johansson under den lid af 21 år, han i Verket tjenstgjort,
städse ådagalagt ett särdeles godt uppförande, ansåge sig böra till Fullmägtiges
bepröfvande öfverlemna, huruvida icke, med stöd af ofvannämnda § i Reglementet, åt
Johansson, under hans återstående lifstid, kunde förunnas en årlig pension af åtminstone
100 R:dr Runt, motsvarande J:del af den lägre vaktmästare-lönen; och hafva
Fullmägtige, med fästadt afseende å del fördelaktiga vitsord, som Under-styrelsen, angående
sökandens tjenstgöring i Banken, honom meddelat, och dä ofvanåberopade
mom. 2 af Reglementets 58 § stadgade, att, derest någon af vaklbetjeningen, före
uppnådda, för pensions åtnjutande i Reglementet föreskrifna lefnads- och tjensteår,
skulle finnas af sjuklighet urståndsalt eller eljest oförmögen att längre gagna Verket,
Fullrnägltge egde att, efter noggrann pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt
fall, honom pä pensionsslat förflytta, med bibehållande under hans öfriga lifstid af en
årlig pension, motsvarande högst två tredjedelar af lönen och i öfrigt lämpad efter den
afgåendes tjenstetid inom Verket och under tjenstgöringen derstädes ådagalagda förhållande
samt större eller mindre förmåga att kunna till sin bergning sjelf bidraga,—
i anledning af sökandens ofvannämnda anhållan och på grund af det företedda läkarebetyget,
hos Utskottet tillstyrkt, att sökanden under sin återstående lifstid måtte tillerkännas
en årlig pension af 100 R:dr Runt, att utgå från och med månaden näst
efter afskedstagande!.
På grund af hvad sålunda anfördt och hemstäldt blifvit, samt med hufvudsakligen
fästadt alseende derå, att, derest Johansson såsom vilkor för sitt afskedstagande
sökt att komma i åtnjutande af pension, Fullmägtige, med stöd af 58 § 2 mom. i
Banko-reglementet, varit oförhindrade alt bevilja honom en sådan förmån, ehuru han,
som är (ödd den 11 Maj 1818 och antagen i Bankens tjenst den 20 Februari 1841,
icke uppnått föreskrifna lefnads- och tjensteår, får Utskottet vördsamt tillstyrka
att förre Vaktmästaren i Banken Johan Johansson må under sin
öfriga lifstid undfå en årlig pension af Ett Hundra Riksdaler
Riksmynt, att utgå och beräknas (rån och med den 1 Mars
innevarande år.
Slockholm den 1 December 1862.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1862.
Bank*-ilsk»!lett Berättelse j\:a T,
1
a o r.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Dec 1862, kl. 2 e. m.
Berättelse, angående verkställd undersökning och granskning af
Banko-Ferkels tillstånd, styrelse och förvaltning.
Sedan Banko-Utskottet, genom remisser af den 25 Oktober samt 1 och 8 November
detta år, frän resp. Riks-Stånden fått emottaga de af Rikets Ständers åren 1860 och
1861, samt innevarande år församlade Revisorer afgifna berättelser, angående verkställd
granskning af Banko-Verkets räkenskaper och förvaltning, har Utskottet företagit den,
enligt 4 § i gällande Instruktion, Utskottet åliggande undersökning af Banko-Verkets tillstånd,
och huru detsamma, efter nästförflutne riksdag, styrdt och förvaltadt blifvit, och
får Utskottet, efter fulländandet af denna undersökning, derom afgifva följande berättelse,
omfattande tidrymden från och med den 16 Oktober 1859, intill hvilken dag decharge
är vorden Banko-Fullmägtige meddelad, till och med den 15 nästlidne Oktober.
Angående Banko-Verkets tillstånd vid riksdagens början är upplysning redan lemnad
i Banko-Fullrnägtiges till Utskottet afgifna och jemte Memoria! N:0 1 till Rikets Ständer
öfverlemnade berättelse och för de af Fullmägtige vidtagna hufvudsakliga åtgärder är
redogörelse intagen i såväl berörde, som Rikets Ständers Revisorers ofvanomförmälde
berättelser; hvadan Utskottet här allenast vidrört sådana frågor, som ansetts påkalla särskildt
yttrande af Utskottet och dervid bibehållit den af Revisions-berättelsernas uppställning
föranledda ordningsföljd.
§ 1-
(Bcvisions-Berättelsen för 1860, § 2 sednare punkten och Fullmägtiges
förklaring vid samma berättelse, sid. 67.)
I anledning af Revisorernas förmälan, att ett af Fullmägtige, den 29 September 1836,
fattadt beslut, alt före September månads utgång hvarje år, utse den Ledamot af BankoStyrelsen,
som, enligt 5:te § i Bankoreglementet, skall utöfva det speciela inseendet öfver
Bih. till R. St, Prot. 486i 8 4863, 6 Sami , 4 AJd. 3 Hält. 1
Val af inspekterande
Fullmägtig
ifver Tumba
bruk.
2
Banka-Utskottets Berättelse 7V:o 7.
Indragning
af Ijuspenningarne
för
fullmägtige.
Statslåne
fanden.
Tumba bruk, icke synes hafva, under 1859, blifvit iakttaget; upplysa Fullmägtige att,
till följd af afsägelse, nytt val af inspekterande Ledamot öfver bruket är vordet anstäldt
i Mars månad nästberörde år, hvarigenom Fullmägtige ansett öfverenskommelse» i det
åberopade beslutet vara, äfven för sistnämnde år, fullgjord.
Vid denna förklaring har Utskottet funnit sig böra desto heldre låta bero, som någon
föreskrift om tiden för anställande af omförmälda val ieke är genom Banko-reglementet
meddelad.
§ 2.
{Revis.-Ber. för 1860, § 6.)
Under åberopande af en i 1860 års Berättelse, angående granskning af Riksgäldskontorets
förvaltning upptagen, men först i 1861 års enahanda Berättelse förekommande,
framställning, att de för Fullmägtige i nämnde Kontor utgående ljuspenningar mätte indragas;
hemställa Revisorerne, i ofvanberörde §, att ljuspenningar hädanefter oj må utgifvas
till Fullmägtige i Rikets Ständers Bank.
Häröfver skall Utskottet i samband med frågan om arfvodet till Banko-Fulimägtige
afgifva utlåtande till Rikets Ständer.
§ 3.
(Revis.-Ber. af 1860, § 9, af 1861. § S, af 1862, § 9, och
Futimiigliges Ber., § 7.)
Med redogörelse icke allenast för slutliga liqviden af det i Hamburg upptagna tillfälliga
Statslån å 9,000,000 mark H:bgr Banko, utan äfven för utlåningen och återbetalningen
af den häraf bildade fond af 12,000.000 R:dr R;mt, hafva sednast församlade Revisorer
förmält, att såväl hufvudförbindelsen för statslånet, sorn de tillika utfärdade partial-obligationerna,
med dertill hörande ränte-kuponer blifvit frän Banken till Kongl.
Stats-kontoret aflemnade och att, efter hvad Revisorerna af Kongl. Stats-kontorets protokoll
för den 22 April detta år inhemtnt, partial-obligationer och räntekuponer äro,
den 11 i nämnde månad, i Kongl. Myntet, under behörig tillsyn, uppbrända; hvarförutan
Fullmägtige, med anmälan, att återstående delen af statslänefonden, R:dr 750,000 R:mt,
kommer att till Riksgulds-kontoret aflemnas sednast vid utgången ai December månad
detta år, tillkännagifvit, att som Banko-reglementet icke innefattar föreskrift om sättet
för dispositionen af behållna vinsten, tillhörande statslänefonden, Fullmägtige afbida
Utskottets förordnande i detta afseende.
Enär Rikets Ständer, i underdånig skrifvelse N:o 39 af den 10 Mars 1860, redan
beslutat, att räntevinsten ä statslänefonden skall tillfalla Riksgälds-kontoret, kommer Utskottet
att, för behörigt iakttagande, härom meddela Fullmägtige underrättelse, 3edan Utskottet
till hufvudsaklig pröfning förehaft en vid sednaste riksdag väckt och i BankoUtskottets
då afgifna Berättelse. N:o 6, § 4 omförmäld fråga om eftergift till visse låntagare
i statslänefonden af skilnaden emellan 9 och 8 proc. af den ränta och provision,
sorn af dem blifvit erlagd för upptagna lån från berörda fond.
Banko-Ulsketltls Berättelse X:» 7.
S
§
(1860 års Revis -Ber. § 11.)
Fullrnägtiges i ofvanberörde § af 1860 års Revisionsberättelse omförmälda och Förflyttning
den 19 Juli samma år vidtagna åtgärd, att förflytta sedermera aflidne kontorsskrifvaren J. F. V& PensionsRydberg
på Bankens Pensionsstaf, med rättighet för honom att. under sin återstående lifstid, stat'
uppbära en hans lön på ordinarie stat motsvarande årlig pension af 750 R:dr R:mt, har
Utskottet funnit öfverensstämmande med föreskriften i 57 § 1 morn. af Banko-reglementet
under den 10 Mars 1858, hvilket Reglemente dä tjenade till efterrättelse.
§ 5.
(Revis.-Ber. af 1860, § 18, af 1861, § 17 och af 1862, § 18 samt Fullm:s
Ber. § 11.)
A anförda ställen i berättelserna meddelas resultatet af Bankens utländska vexel- Uppköp och
handel för tiden från den 14 September 1859 till och med den 15 Oktober detta år, försäljning
hvarförutan saväl Rikets Ständers ar 1861 församlade Revisorer, som Fullmägtige anmäla af vexlar.
att, för Bankens Vexel-deputerade och Ombuden för vexelärenden i Göteborg, nya instruktioner
äro upprättade och att dels nya, dels förändrade föreskrifter, angående Bankens
vexelhandel blifvit öfrige vederbörande till efterrättelse meddelade.
Af dessa instruktioner och föreskrifter har Utskottet tagit kännedom och derjemte
inhemtat upplysning om de vilkor, hvarunder affärsförbindelser blifvit inledda med den
enskilda bank i Hamburg samt de bankir-hus derstädes och i Berlin, hos hvilka Banken
har depositioner.
Ännu i berättelsen af deri 24 nästlidne Oktober anmäla Fullmägtige att kursen å
£, Sterling ej lemnat anledning till köp af denna myntsort; men Utskottet ser
sig med nöje i tillfälle att för Rikets Ständer anmäla att, sedermera, vexlar å £. Sterling
blifvit för Bankens räkning uppköpte till belopp, nu utgörande 80,209 £. 18 sh. 5 d.
Sterling.
8 6.
(Revis.-Ber. af 1860, § 18, sid. 21, af 1852, § 19 och Fullm:s
Ber. § 11, sid. 11.)
A kostnaderna för indragning af Silfver in natura är uppgift intagen i Revisorer- indragning
nas berättelser och Fullmägtiges berättelse innefattar en öfver dessa kostnader upprättad af Silfver in
jemförelse, hvaraf ingår, att skilnaden imellan Hamburger-Banko och Svenskt Silfver- natura.
Specie för år 1860 med TöVä^dels öre pr Riksdaler R:mt Silfver skall understiga samma
skilnad för detta år.
Denna skiljaktighet härflyter deraf att i 1860 års berättelse förminskning i värdeskilnaden
skett af 648 R:dr 96 öre R:mt, motsvarande det beräknade afdraget i Kongl.
Myntverket af hvarje till probering inlemnad Silfver-plants, en förminskning, som icke
iakttagits i 1862 års berättelse.
4
Banko-Utskottets Berättelse N:o 7.
8 7.
(Bevis-Ber. af 1860, § 21, af 4861, § 20 samt af 1862 § 22.)
Myntning af omförmälandet för Fullmägtiges åtgärder, för Bankens förseende med myn ta dt
Silfver. Silfver, hafva Revisorerne anmält att sedan, i anledning af inträffndt dröjsmål med fullgörandet
af Bankens reqvisitioner å myntadt Silfver, Fullmägtige lins Kongl. Majit och Rikets
Stats-kontor anhållit, bland annat, att myntningen matte med all möjlig skyndsamhet bed
r i f v a s; men bemälde Kontor, i svar härå meddelat att, enär Öfver-direktören för Myntoch
Kontrollverket, jemlikt 3:dje punkten i Kongl. Brefvet, den 10 Augusti 1838, oberoende
af Kongl. Stats-kontoret, egde beslutanderätt i allt hvad som rörer nämnde
Verks drift och underhäll samt hushållningen och ordningen dervid, Kongl. Stats-kontoret
ansett sig icke kunna vidtaga annan åtgärd, än att infordra bemälde Ofver-direktörs yttrande
i ämnet, hvilket till Fullmägtige öfverlemnades, —och Fullmägtige vid sådant förhållande,
hos Kongl. Majit i underdånighet anmält ärendet, med anhållan, att Kongl.
Majit täcktes anbefalla Ofver-direktören vid Mynt- och Kontrollverken, med den skyndsamhet
fullgöra från Banken dädanefter ingående reqvisitioner å myntning af Silfver för
Bankens räkning, att prägladt silfvermynt af alla fastställda sorter städse måtte finnas i
förråd; så har Kongl. Majit, i nådig skrifvelse till Fullmägtige af den 1 November 1861,
gifvit tillkänna, att Kongl. Stats-kontoret blifvit i nåder anbefäldt förständiga Ölver-direktören,
att, i främsta rummet, de af Fullmägtige för allmänna rörelsens behof nödiga befunne
och meddelade reqvisitioner å mynt alltid må vara inom behörig tid verkställde.
Då sedermera myntningen för Bankens räkning med skyndsamhet bedrifvits och
Utskottet är förvissadt derom, att Fullmägtige, derest omständigheterne framdeles sådant
påkalla, icke lära underlåta att hos Kongl. Majit förnya sin underdåniga framställning i
förevarande afseende, finner Utskottet hvad sålunda förekommit ej erfordra särskild åtgärd
af Rikets Ständer.
Angående
Mynt~ och
Berys-proberarens
riitt
till ersättning
för probering
af
silfver och
guld.
5 8.
(Bevis-Ber. af 1861, § 25.)
Med omförmälande af Fullmägtiges beslut, i anledning af t. f. Mynt- och Bergsproberaren
F. Wretman förvägrad ersättning, enligt Kongl. Brefvet den 26 Mars 1831,
för probering af 624 st. från Banken till Kongl. Mynt-verket afleinnade Silfverplantsar,
uttala Revisorerne den åsigt, att enär Kongl. Brefvet af den o Mars 1858 uttryckligen
- innehåller, att Mvntproberarens "hittills åtnjutna sportelinkomst af verkställda proberingar»
skall upphöra, Revisorerne funnit Fullmägtiges åtgärd att bevilja den äskade ersättningen
icke vara med nyssberörde nådiga föreskrift förenlig; och ehuru det at innehållet i sist
åberopade nådiga Bref kan dragas den slutsats, att Mvntproberarens tillförene åtnjutna
inkomst af verkställde proberingar blifvit till lön förvandlad och att han således numera ej
är berättigad att uppbära särskild ersättning för probering af Silfver, som, i sådant afseende,
till Kongl. Myntverket inlemnas; likväl och då efter hvad Utskottet kunnat finna
Myntproberare^ på grund af det för Kongl. Myntverket gällande Reglemente, icke är
pligtig att utan ersättning probera annat, än tili förmyntning ärnnadt Silfver; hvadan
hans rätt till ersättning, likmätigt förstberörda nådiga Bref, för Silfver inlemnadt endast
för probering och värdering, måste anses qvarstå; kan Utskottet ej instämma i den af
Revisorerne uttalade åsigt; men enär desait föreskrifter gifvit anledning till olika tydning
Banko-VlskoHels Berättelse N:o 7.
5
har Utskottet sett sig föranlåtet anmoda Fullrnägtige hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla örn förklaring, huruvida, i följd af den för Kongl. Myntverkets ernbets- och tjenstemän
sednast fastställda, nu gällande, aflöningsstat, Myntproberarens på Kongl. Brefvet
af den 26 Mars 1831 grundade anspråk på ersättning för probering af silfver och guld,
som endast för probering och värdering till Kongl. Myntverket inlemnas, må anses hafva
förfallit.
§ 9.
(Revis.-Ber. af 1860 § 55, af 1861, § 55, af 1863 § 55 samt Fullnv.s
Ber. % 18.)
I hvad mån, Diskontverken begagnat den, genom 152 § i Reglementet, dem lemnade
rättighet att, för vinnande af kassaförstärkning, assignera å Reservfonden, inhemtas af
åberopade §§ i berättelserna; tillkännagivande Fullrnägtige, att berörda Reglemenls stadgande
blifvit sålunda (illämpadt att, vid tillfälliga behof af sådan förstärkning, vederbörande DiskontDirektioner
hos Fullrnägtige genast, hvad Låne-kontoren angår, pr telegraf anmält beböfligheten
af förstärkning, sorn då af Fullrnägtige är vorden insatt å vederbörlig räkning
i Bankens Depositions-afdelning, hvarå assignering kunnat omedelbart verkställas.
Utskottet, sorn, för sin del, gillat detta sätt för tillämpning af ifrågavarande stadgande,
skall ej underlåta att, vid granskning af Banko-reglementet föreslå den förändring
i hithörande föreskrifter, sorn må anses erforderlig.
§ 10.
(Revis.-Ber. af 1861, § 69.)
Då det för såväl rörelsen i den ort, hvarest Filialbank utöfvar sin verksamhet,
som Filialbanken sjelf måste vara af fördel att få å kred i ti vet. i Riksbanken assignera jemväl
förmedelst vexel, hvilken ock sannolikt förr ingår till Banken, än assignation; så,
och roed anledning af det i ofvanåberopade § af Revisions-berättelsen omförmälda, af
Fullrnägtige fattade, beslut, vill Utskottet, vid granskning af Banko-reglementets föreskrifter,
taga i öfvervägande, huruvida icke det må medgifvas före sednaste riksdag oktrojerade
Filialbanker, att å kreditivet i Riksbanken utfärda icke allenast assignationer, utan
äfven till viss man eller ordres stälde vexlar.
§ 11-
(Revis.-Ber. af 1861, § 10.)
Som publika papper, hvilke af Filialbank till Riksbanken aflemna?, såsom säkerhet
för derifrån erhållen försträckning, skola beräknas till enahanda värde, hvartill de i Riksbanken
belånas: hafva Revisorerne ansett sig böra för Rikets Ständer anmäla, att, ehuru
Svenska Hypotheks-föreningars i Svenskt mynt stälda obligationer, löpande med i procents
ränta edler derutöfver och betalbara efter utlottning, enligt Fullmägtiges beslut, i
intet, fall, belånas till mera än högst 85 procent af kapital- eller nominal-värdet, Fullmägtige
likväl, såsom säkerhet för Filialbanken i Sundsvall meddelad försträckning, till
Assigneringar
af Diskont-Verken
å Reservfonden.
Om FilialBankens
i
Sundsvall
begäran att
för dragning
ä kreditiv i
Riksbanken
få begagna
vexel.
Angående
säkerheten
för FilialBankens
i
Sundsvall
försträckning.
Banko- (Jtskollels Berättelse AT:o 7.
90 procent af berörda värde, antagit Östgötha Hypotheks-förenings obligationer, löpande
med 4-j procents ränta och stälda pä amortering; men då, efter hvad Revisorerne jemväl
upplyst, oinförmälda obligationer åtföljas af en utaf Direktionen öfver Stockholms Enskilda
Bank utfärdad förbindelse, deri Direktionen utfast sig, alt till 93 procent afnominal-värdet
öfvertaga samma obligationer den 15 Augusti 1865, då bemälde Filialbanks
oktroj tilländagår, och således närmast kunna jeni föras med sådana Hypotheks-föreningsobligationer,
som, stälda på uppsägning eller några få års förfallotid och derefter skeende
uppsägning, i öfverensstämmelse med Banko-reglementets föreskrift i 160 § mom. 1, och
Fullmägtiges derå grundade beslut, vid belåning antagas till 90 procent al kapital- eller
nominal-värdet; finner Utskottet hvad sålunda förekommit icke böra till någon åtgärd
föranleda.
§ 13.
(1860 års Revis.-Ber. § 75.)
Rättegången I den hos Kongl. M ij:t fullföljde tvist emellan Rikets Ständers Bank, å ena, samt
emellan Rån- Byggmästaren Claes Wallman, å andra sidan, angående af ömsesides parter till Kongl.
mälsta relf ~ Maj:ts och Rikets Svea Hof-Rätt instämde fordrings-påståenden, härledande sig från de
Wallman Wallman vid Tumba Pappersbruk verkställde byggnads-arbeten, har berättelse blifvit
angående utfärdad, och afvaktas för närvarande kallelse till mundtligt förhör, som för sakens slutreparationen
liga utförande blifvit af begge parterne äskadt.
af macliineriet
uti nedra
verkhuset vid
Tumba. § 13.
(1860 års Bevis-Ber. § 76 ock Fullnäs för kl. sith/. 97—109. 1861 års
Revis.-Ber. § 83. Fullm:s Ber. § 27.)
Slittet får Den Öfver Revisorernes anmärkning, i fråga om sättet för beräkning af vinsten å
beräkning af Tumba bruks rörelse, af Förvaltaren afgifna och af Fullmägtige biträdda förklaring, finner
vinsten å Utskottet fullkomligen utreda förhållandet, och anser således något annat yttrande i anförelse
samt 'et^,lulB häraf icke erfordras, än att Utskottet framdeles vill till pröfning upptaga ett af
viirdet af Fullmägtige afgifvet förslag till förändradt satt för bokföring af brukets lösa inventarier.
brukets inventarier.
§ 14.
(1860 års Revis.-Ber. § 80. 1861 års Revis.-Ber. § 87. 1862 års
Revis.-Ber. § 85.)
Försäljning Sedan det Tumba bruk tillhöriga, i qvarteret Skinnarviksberget mindre, inom
af ett Tumba Maria Magdalena församling här i staden belägna Magasinshus med tomt numera, på sätt
bruk tillhö- af ofvan åberopade § i 1862 års Revisions-berättelse inhemtas, blifvit försåld t, skall Ufrigt
maga- skottet taffa
under öfvervägande huruvida icke den såsom brukets fastighetsvärde i räken
GJjj
eh.Tl V
skaperne balanserade summa af 375,000 R:dr bör nedsattas med ett mot den behållna
köpeskillingen för berörde fastighet svarande belopp.
Banko-Utskottets Berättelse JS:o 7.
7
§ 15.
('186 i års Revis.-Ber. § 88. Fullm:s Ber. § 29.)
Vid granskning af instruktionen och arbetsordningen för Tumba bruks förvaltare Förändring
och betjening, skall Utskottet taga under bepröfvande den af Revisorerne gjorda bern- af instruktion
ställan oin förändring af 34 § uti berörda instruktion. nen för Tum
ba
bruks föi—
valtare och
g I y betjening.
I öfrigt skall Utskottet framdeles till Rikets Ständer afgifva yttranden öfver följande
i Revisorernes och Fullmägtiges berättelser gjorda framställningar och förslag, nemligen:
§ 10 i Fullmägtiges berättelse, angående utvexlingspriset å dukater;
§ 11 i Fullmägtiges berättelse sid. 11, om berättigande för Fullmägtige att utse tre Vexeldeputerade
i Stockholm;
§ 30 i 1860 års Revisions-berättelse, angående indragning af Bankens sedlar ä 1 rdr:
.§ 31 i 1860 års Revisions-berättelse, om förbud för Enskilda Banker att utgifva sedlar å
lägre valör än 10 rdr;
§ 15 i Fullmägtiges berättelse, rörande fastighetslånefondens förminskning;
§ 49 i 1860. § 48 i 1862 årens Revisions-berättelser och § 16 i Fullmägtiges berättelse,
i fråga om belåning af guld och silfver;
§ 56 i 1862 års Revisions-berättelse och § 19 i Fullmägtiges berättelse, angående reglering
af Allmänna Diskontfonden;
§§ 57 i 1861 och 1862 årens Revisions-berättelser och § 21 i Fullmägtiges berättelse, om
utlånings-räntau;
§ 23 i Fullmägtiges berättelse, angående belåningsrätt för åtskilliga i Bankoreglementet
ej upptagna obligationer;
§ 60 i 1860 års Revisions-berättelse, beträffande utlåningen af Riksgälds-kontorets kassabehållningar;
§
24 i Fullmägtiges berättelse, rörande anslaget till Filialbanker;
§ 90 i 1861 års Revisions-berättelse, om årligt bidrag till det vid Tumba bruk bildade
länbibliothek ;
§ 81 i 1860, § 87 i 1862 års Revisions-berättelse, i fråga om beräkningen af ersättning
för resor i allmänna angelägenheter; samt
§ 82 i 1860 års Revisions-berättelse, angående ändring i instruktionen för Revisorerna af
Bankoverket.
Som Banko-FuIImägtige, vid Rikets Ständers Banks förvaltning under den tid, Decharge.
hvarom nu är fråga, i alla afseenden, motsvarat det dem lemnade vigtiga och ansvarsfulla
förtroende, får Utskottet vördsamt tillstyrka,
att Fullmägtige må tillerkännas full decharge för de af dem från
den ,15:de Oktober 1859 till och med den 15:de Oktober detta år
vidtagna beslut och åtgärder.
Stockholm den 2 December 1862.
s
bank»- Ultketlfls Ullålande N:o S.
Mo &.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Deo, IS82, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i fråga om afskrifning af Låne-kontorets i Malmo återstående
fordran hos förre Kamereraren E. P. Lindstedt.
Direktionen öfver Låne-kontoret i Malmö har, jemte förmälan, att, i afseende på
Kontorets inom linien förda fordran hos dess förre Kamererare E. P. Lindstedt, utgörande
återstoden af dennes balans-skuld och uppgående till i kapital R:dr 17,630: 38 öre,
hvilket belopp förre Banko-ombudet J. A. Björkman, genom Kongl. M8j:ts och Rikets
Svea Hot-rätts den 3 Maj 1849 gifna, laga kraft vunna dom, är vorden ålagd att jemte
ränta till Låne-kontoret utgifva, den förändring, under tiden från sednaste riksdag, inträffat,
att bemälde Björkman den 22 December 1860 i medellöst tillstånd med döden
afgått, — hos Utskottet hemställt, att, dä någon utsigt icke vidare förefinnes att till större
eller mindre del kunna indrifva förberörda fordran, densamma måtte ur räkenskaperne få
afskrifvas.
Af de berättelser, angående Låne-kontorets förvaltning, som, tid efter annan, afgifvits,
har Utskottet, rörande detta balans-mål inhemtat, att, sedan Kamereraren vid Lånekontoret
i Malmö Fältkamereraren E. P. Lindstedt, som, vid iråkadt obestånd, befunnits
häfta för betydliga förbindelser, hvilka han, såsom ombud för åtskillige personer, uraktlåtit
att till Låne-kontoret inbetala, af sådan anledning blifvit, den 30 Mars 1830, frän
Kamererare-tjensten entledigad, samt, vid derefter hållen provisorisk eftersyn, icke allenast
erkänt sig hafva begått åtskilliga bedrägerier och förfalskningar, utan äfven såsom
medveten och delaktig deraf angiivit Bankens Ombud i Direktionen, Banko-kassören
Björkman ; så hade Banko-fullmägtige öfverlemnat handlingarne i målet till Rikets Ständers
Justitie-ombudsman, med anhållan om anställande af laglig undersökning, hvilken
ock blifvit inför särskild Rådhus-rätt i Malmö företagen.
Efter det, med anledning af omförmälda undersökning, åtal blifvit anstäldt mot icke
allenast Lindstedt för af honom föröfvade försnillnings- och förfalskningsbrott, utan äfven
i sammanhang dermed mot Banko-ombudet Björkman; så har Kongl. Svea Hof-rätt,
genom utslag den 12 Juli 1831, dömt Lindstedt till laga bestraffning samt derjemte förpligtat
Lindstedt att ersätta Låne-kontoret de af honom tillgripne 1,840 R:dr Banko, med
6 för hundradet i årlig ränta och att, så vida Låne-kontoret skulle kunna varda i laga
ordning kändt skyldigt att hålla en eller flere af dess låntagare skadeslöse för dem tillhörige
medel, som Lindstedt i Låne-kontoret åtkommit och förskingrat, godtgöra Låne
kontoret
-
Rnnko-Ulslcallets Utlåtande N:<> fl.
9
kontoret hvad i sådan händelse komme att utgifvas, och, beträffande Björkman, förklarat,
dels att, ehuru de under ransakningen emot honom inlupne besvärande omständigheter
syntes utmärka att Björkman, på sätt Lindstedt angifvit, haft kännedom om Lindstedts
försnillnings- och förfalskningsbrott, han dock, mot sitt enständiga nekande, icke kunde
för delaktighet i Lindstedts brott till laga ansvar fällas, dels ock att Kongl. Hof-rätten
ansåge frågorna, huruvida Björkman brustit i den tillsyn, honom, såsom Bankens Ombud,
ålegat, och huru det kunde anses, att han vid flera tillfällen upptagit lån af Lindstedt,
under det att denne var Kamererare och Björkman Bankens Ombud vid Låne-kontoret,
icke böra till pröfning företagas, annorlunda än i sammanhang med den talan Rikets
Ständers Justitie-ombudsman, på Fullmagtiges anmälan, förordnat Kongl. Hof-rättens
Advokat-fiskal att anställa mot de af Rikets Ständer valde Direktörer vid Malmö Lånekontor;
öfver hvilket Hof-rättens utslag besvär af så väl Lindstedt och Björkman, som
Kongl. Hof-rättens Advokat-fiskal och Bankens Fiskals-embete, hvar för sig, i underdånighet
anfördes, hvarefter Kongl. Majit, genom nådigt utslag den 4 Februari 1832, fastställt
Kongl. Hof-rättens domslut, med allenast den förändring, att vid den sednare pröfningen
äfven skulle tagas i betraktande hvad i förstnämnda afseende legat Björkman till last.
Till följd af sedermera anställd ansvars- och ersättnings-talan, har Kongl. Svea
Hof-rätt, genom utslag af den 17 December 1833, på anförde skäl, frikänt Direktionens
ledamöter af Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet från all ansvarighet i målet,
men deremot förklarat, att, då Frosten, Doktor Gullander och Borgmästaren Kjellander
gjort sig skyldige till försummelse vid förvaltningen af Låne-kontoret samt förre Bankoombudet
Björkman, i egenskap af Bankens Ombud vid nämnde Låne-kontor och ledamot
i Direktionen af samma Verk, genom sitt derutinnan ådagalagda försumliga och egennyttiga
förhållande, äfvensom genom sitt förfarande att under tiden hafva upptagit län af
en underordnad uppbördsman och redogörare, gjort sig ovärdig af så väl Rikets Ständers
som annat allmänt medborgerligt förtroende, det, utom annan ansvarspåföljd, skulle åligga
Prosten, Doktor Gullander, Borgmästaren Kjellander och förre Banko-ombudet Björkman,
vid bristande tillgång hos Låne-kontorets förre Kamererare Lindstedt, till gäldande af de
honom, genom Kongl. Hof-rättens ofvanberörda utslag under den 12 Juli 1831, ådömde
skade-ersättningar, att, gemensamt, eller hvilkendera bäst gälda gitte, godtgöra Lånekontoret
ej allenast de af Lindstedt tillgripne 1,840 R:dr Banko, med 6 för lOOidet i
ränta, utan äfven hvad Låne-kontoret kunde i laga ordning kännas skyldigt att utgifva
till en eller flere af dess låntagare, såsom ersättning för de dem tillhörige, men af Lindstedt,
efter 1828 års slut, i Låne-kontoret åtkomne och förskingrade medel.
Efter pröfning af de besvär, hvilka så väl förre Banko-ombudet Björkman, som
Doktor Gullander och Borgmästaren Kjellander hos Kongl. Majit i underdånighet anfört
öfver Kongl. Hof-rättens den 17 December 1833 meddelade beslut, har Kongl. Majit,
medelst utslag den 19 April 1836, dels fastställt Hof-rättens berörda utslag i hvad det.
Björkman anginge, dels åter af anförde skäl förklarat, att, '•enär det icke i förväg kunde
»pröfvas, om eller i hvad mån de utbetalningar, hvilka Kontoret kunde få vidkännas,
»vore att anse såsom påföljder af Gulianders och Kjellanders försummelse i deras befatt»ningars
handhafvande, hvaröfver omdömet, i följd af olika omständigheter, kunde, vid
»särskilda tillfällen, olika utfalla», Kongl Majit funnit Hof-rättens beslut för tidigt meddeladt,
och på sådan grund detsamma undanröjt.
Till godtgörande af hvad Björkman sålunda blifvit ålagd att, vid bristande tillgång
hos Lindstedt, Låne-kontoret ersätta, uppbar Låne-kontoret Björkmans redan förut med
lith. lill R. St. Prat. IS02 & 1*63. d Saini, i Afd. 3 Haft.
2
LO
Ilankri-Htsliollels Utlåtande N:n S.
qvarstad belagda dels löneinkomster såsom Kassör i Banken, dels Banko-ombuds-arfvode
för tvä månader, dels honom tillfällen utdelning i en konkursmassa, dels influtna hyresmedel
af hans sedermera försålda fastigheter i Malmö och dels behållna summan af Björkmans
fasta och lösa egendom, utgörande tillsammans alla Björkmans kända tillgångar;
men några ytterligare åtgärder mot Björkman hade icke kunnat vidtagas före verkställd
utredning af Lindstedts konkursmassa och afslutandet af alla de rättegångar, hvilka emellan
Låne-kontoret och åtskilige dess gäldenärer uppkommif, rörande betalning af de lån,
f. d. Kamereraren Lindstedt uppburit och förskingrat, eller till hvilkas Ilqviderande han
af låntagarne emottagil medel, som han för egen del användt.
I anseendé härtill och då, för bedömande af frågan, huruvida ytterligare ersättningstalan
mot Doktor Gullander och Borgmästaren Kjellander kunde anställas, nödvändigt
varit att få utredf, om och hvilka särskilda omständigheter i omförmälda rättegångar
möjligen förekommit, af beskaffenhet, att kunna siik ersättningstalan föranleda, uppdrogo
Fullmägtige den 30 Mars 1837 åt Advokat-fiskalen i Banken att till Malmö afresa, samt
ej allenast söka att i möjligaste måtto påskynda afgörandet af förenämnde oafslutade
rättegångar, utan ock, efter å stället tagen noga kännedom om alla i dessa rättegångar
vidtagne åtgärder, derom till Fullmägtige afgifva fullständig berättelse.
Af den berättelse, bemälde Advokat-fiskal afgifvit öfver det honom sålunda lemnade
uppdrag, inhemtas, bland annat, att vissa förekomna omständigheter väl syntes kunna
gifva anledning till ytterligare ersättningsanspråk mot Doktor Gullander och Borgmästaren
Kjellander, men att någon tillgång hos deni, till godtgörande af hvad dem kunde varda
ådömdt, då icke vöre-att påräkna.
Sedermera och efter det att Sysslomannen i Lindstedts konkursmassa afgifvit slutredogörelse
för deras förvaltning och Låne-kontoret för dess i Lindstedts konkurs bevakade
och till betalning, med förmånsrätt, fastställda fordran, uppburit den Låne-kontoret,
enligt samma redogörelse, tillkommande utdelning utur massan, med tillsammans
18,308 R:dr 2 sk. 9 rst. Banko, hade Direktionen öfver Låne-kontoret, uti dess till Rikets
Ständers år 1843 församlade Revisorer afgifna berättelse, upplyst, att till betäckande af
de förluster, Låne-kontoret genom Lindstedtska balansen fått. vidkännas, utgörande i
kapital 38,776 R:dr 10 sk. Banko, influtit tillsammans 27,022 R:dr 29 sk. 10 rst., hvadan
återstående skulden, för hvilken förre Banko-ombudet. Björkman, gång efter annan, blifvit,
vid särskilde exekutionssäten, sökt, utgjorde 11,753 R:dr 28 sk. 2 rst. Banko, motsvarande
17,630 R:dr 38 öre R:mt, deraf, i följd af bristande tillgång hos Björkman, icke
något kunnat indrifvas.
Hvad sålunda förekommit har Utskottet under öfvervägande tagit; och då, sedan
numera förre Banko-ombudet Björkman i medellöst tillstånd aflidit, Låne-kontoret icke
kan hafva att förvänta ringaste godtgörelse för återstoden af Lindstedts balans-skuld, får
Utskottet, med anmälan, att öfrige i förevarande balansmål invecklade personer äro aflidne,
hos Rikets Ständer vördsamt tillstyrka,
att den i Malmö Låne-kontors räkenskaper, såsom återstående fordran
hos förre Kamereraren E. P. Lindstedt, balanserade summa
af 17,630 R:dr 38 öre måtte få afskrifvas.
Stockholm den 1 December 1862.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri . 1862.
lianko-Utsknttets Memorial M 9.
I
N:o 9.
Auk. till Exp.-Utsk. den 9 Dec. 1862, kl. 2 e. tu.
Memorial, med återlemnande aj Hiksdagsjullmägtigen Cart Dahlgrens från
Elfsborgs län motion.
Hedervärda Bonde-Ståndet har den 26 nästlidne November till Banko-Utskottet remitterat
en, den 6:te dennes, till Utskottet ankommen motion af Riksdagsfullmägtigen
Carl Dahlgren från Elfsborgs län, innefattande det förslag, att »Rikets Ständer må hos
»Kongl. Maj:t anhålla om utfärdandet af den nådiga förklaring, att hypothekslån må kunna
»meddelas utan afseende på om åbyggnaderna äro brandförsäkrade, eller åtminstone om
»de äro brandförsäkrade i härads- och pastoratsbolag. blott dessa äro at vederbörande
»Konungens Befallningshafvande fastställda, samt att redan erhållna lån icke må kunna
»uppsägas på den grund att de upphört vara försäkrade i allmänna bolag, åtminstone icke
»då de i stället äro försäkrade i annat vederbörligen faststäldt bolag.»
Som denna motion afser förändring i Kongl. Maj:ts nådiga förordning, angående en
allmän Hypoteksbank tor riket, af den 26 April 1861, och således tillhör det Utskott,
som har att behandla frågor angående bemälda bank; så och ehuru, af särskilda anledningar
och på grund af tre Riks-Stånds remiss, Stats- och Banko-Utskottet vid sednaste
riksdag upprättade förslaget till organisation af Allmänna Hypotheks-banken, anser Utskottet
likväl det icke tillkomma sig att numera, hvarken ensamt eller i förening med
Stats-Utskottet, taga befattning med motioner af förevarande beskaffenhet, och får, i föfjd
häraf samt med stöd af 44 § 3 mom. i Riksdags-ordningen,
till Hedervärda Bonde-Ståndet återlemna ofvanberörda. motion.
Stockholm den 8 December 1862.
Bih. till II. St. Prat. 1862 & 1863. 6 Sami l Afd. A Haft.
'i
Banko-Utskottets Utlåtande JW 10.
N:o 10,
Ånk. till den 15 l)ee. I80V, k i. 1 t. m.
Utlåtande, i fråga om a/skri/niny af åtskilliga vid Låne-kontoret t IV isby
balanserade jordringar.
Hos Utskottet har Direktionen öfver Låne-kontoret i Wisby, jemte anmälan att, vid
de under n&stförflutna två år verkställda inventeringar af de hos Låne-kontorets Ombuds
man befintliga lånehandlingar, Direktionen funnit vidare godtgörelse icke vara att förvänta
för 5 lån å ett sammanräknadt kapital-belopp af 2,868 R:dr 72 öre och för återstående
öfverräntan 171 R:dr 54 öre å ett till kapitalet inbetaldt lån, hemställt, att berörde från
Banko-diskont-verket till fortsatt bevakning hos Låne-kontoret öfverflyttade, inom linien
förda, fordringar mätte få afsk ifvås.
Efter hvad Utskottet inhemtat, äro, af de såsom låntagare och löftesmän för ifrågavarande
lånefordringar ansvarige 18 personer, de fleste aflidne i utblottade omständigheter,
och af ännu lefvande 5 är en kronoarbetskarl och de öfrige backstugusittare och
inhyseshjon, vid hvilket förhållande och då fortsatt bevakning af dessa fordringar tillskyndar
Låne-kontoret kostnader, för hvilka, lika litet som för sjelfva fordringarne, liqvid
kan vara att i framtiden förvänta, Utskottet anser sig böra, i öfverensstämmelse med
hvad Låne-kontorets Revisorer jemväl tillstyrkt, hos Rikets Ständer vördsamt föreslå,
att ej allenast följande 5 stycken län till deras nuvarande kapitalåterstod,
utgörande ä
Banko-Utskottets Utlåtande, J>° II.
3
Länet .As 6,226, P. Boman, förfallet 1843 R:dr 1,569: 70.
» » 8,987, A. G. Norstedt, förfallet 1844 . . . 360: —
« » 15,883, C. Österberg, förfallet 1845 . . . 208: 2.
» » 12,081, J. P. Fredricsson, förfallet 1846 . . 461: —
» » 8,112, P. Levander, förfallet 1846 .... 270: —
eller tillsammans R:dr 2,868: 72.
än äfven det å Lånet JW 288, C. Briant, återstående öfverräntebelopp,
171 R:dr 54 öre, måtte få utur räkenskaperne afskrifva»!
Stockholm den 15 December 1862.
N:o 11.
Aok. lill Exp.-Utsk. der 15 Der. 1862, kl. 1 e. tn.
Utlåtande, i anledning af ett utaf Handlanden G. ,1 Waldberg gjordt ackords-anbud.
Handlanden C. .4. Waldberg har, uti en af Direktioneu öfver Lånekontoret i Wisby
till Utskottet insänd skrift, erbjudit sig att till Lånekontoret inbetala 500 R:dr å ett af
hans svärfader, Skepparen A. Westberg hos Banko-diskontverket upptaget och den 29
November 18 5 till betalning förfallet lån, hvarå i kapital nu återstå 1,695 R:dr 51 öre,
under vilkor att afskrifning beviljas för återstoden af samma lån.
Af ett till Utskottet insändt, utdrag af det vid Lånekontoret förda lagsökningsdiarium
inhemtas: att ifrågavarande, såsom osäkert inom linien förda lån, hvilket från
Banko-diskontverket för fortsatt bevakning öfverlemnats till Lånekontoret, utgått med
3,000 R:dr till Skepparen A. Westberg, mot borgen af Handlanden L. Odin och SkeppaC.
J. Hägg; att så väl Westberg, som Odin, redan vid lånets förfallotid gjort konkurs,
och att Hägg, som ådömdes betalningsskyldighet, gonom upprättad köpeafhandling, till sin
dotters förmyndare, Jernkramhandlanden M. Delander, afyttra! sin egendom, så att hos
honom annan tillgång ej funnits att för skulden i mät taga, än en af Delander å köpe
-
4
Banko-Utskottets Utlåtande Ai 11.
skillings-återstod, 1,500 R:dr, uthändigad skuldförbindelse, ställd att betalas efter nio år,
utan ränta; att, efter verkställde utredningar af Westbergs och Odins konkursraassor, å
lånet influtit från den förres massa, den 2 Augusti 1837, 63 R:dr 75 öre och från den
sednares, den 14 December 1844, 517 R;dr; att genom försäljning å auktion af den hos
Hägg utmätta skuldsedel, den 12 Oktober 1838, ingått 345 R:dr 75 öre; att vid sedermera
hos Hägg anställde utmätningsförsök, han befunnits sakna ali tillgång; men att,
genom försäljning af åtskillig hos Westberg utmätt lösegendom, erhållits, den 29 November
1858, en ytterligare afbetalning af 244 R:dr 33 öre; att sedan Odin aflidit och hans
sterbhus-delegare afstått boet till borgenärernes förnöjande, sysslomannen i konkursen, den
18 Oktober 1861, aflemna! slutredovisning jemte den Lånekontoret tillkommande utdelning
26 R:dr 41 öre, samt att, efter det Westbergs hustru med döden afgått, och hans bo,
i anledning deraf, blifvit i konkurs-tillstånd försatt, Lånekontoret den 14 Juni sistnämnde
år från massans sysslomän erhållit den för Lånekontorets fordran belöpande utdelning med
107 R:dr 25 öre, så att Låne-kontorets återstående fordran utgör 1,695 R:dr 51 öre.
Enär de änuu lefvande gäldenärerne, Skepparne Westberg och Hägg, fortfarande skola
sakna all tillgång, samt Utskottet, vid sådant förhållande, lika med Direktionen och Revisorerne
öfver Låne-kontoret, anser det med Låne-kontorets fördel närmast öfverensstämma
att antaga det för berörda osäkra fordran gjorda ackords-anbud, får Utskottet på det
sätt till ansökningen tillstyrka bifall,
att, såvida 500 R:dr af Handlanden C. A. Wahlberg till Lånekontoret
inbetalas, inom en månad efter af beslutet erhållen del, lånets
då blifvande återstod, 1,195 R:dr 51 öre må, jemte räntan, få
afskrifvas.
Stockholm den 15 December 1862.
Ranko-Utekottetf Utlåtande M 12.
5
N:o 12.
Ank. till Exp.-Utsk, den 15 T)ec. 1862, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i fråga om årligt understöd för e. o. Kontorsskri/varen vid
l.ane-kontoret t Malmö C. G. Lohman„
Extra-ordinarie Kontorsskrifvare» vid Låne-kontoret i Malmö Carl Göran lahman
har i en till Utskottet ställd skrift, under anförande, att lian, som vore född den 1 Fe
bruari
1791 och år 1826 antagits till biträde åt Registratorn vid nämnde Låne-kontor
samt alltsedan oafbrutet egnat sina krafter åt göromål vid Låne-kontoret, vid hvilket han
1831 antagits till e. o. Kontorsskrifvare och tre särskilda gånger innehaft förordnande
att förestå Bokhållaretjenst, hvilken lian, i anseende till sin långt framskridna ålder, icke
ansett sig böra söka, gått i mistning af honom ditintills tillagdt årligt arfvode af 300
R:dr, hos Utskottet anhållit att, i anseende tili hans höga ålder, sjuklighet och medel
löshet,
Utskottet måtte bereda honom något årligt understöd under hans återstående
lifstid.
I ett till Utskottet afgifvet memorial, som tillika med omförmälda ansökning blifvit
tili Utskottet insändt, har Direktionen öfver Låne-kontoret i Malmö vitsordat de af
Lohman uppgifna förhållanden samt tillkännagifvit, att Lohman, hvilken städse med nit
och ordentlighet fullgjort sina åligganden och alltifrån år 1831 till och med 1854 i och
för tjenstebiträde uppburit ett af Fullmägtige årligen bestämdt arfvode, utgörande de sista
åren 300 R:dr, samt således , varit i Låne-kontorets eller Bankens tjenst anställd, ehuru
ej på ordinarie stat, och både förut och sedermera i Låne-kontoret biträd t, vid nu uppnådda
71 år och tilltagande sjuklighet saknade förmåga att sig försörja: hvadan Di re k
-
6
Itanko-Utskottets Utlåtande. M 13.
tionen ansett sig böra föreslå, att han under sin öfriga lifstid måtte erhålla ett årligt understöd
af Trehundra Riksdaler Riksmynt, eller det belopp, han till och med 1854 årligen
uppburit.
Då, efter hvad sålunda upplyst blifvit, Lohman under en tid af omkring 31årtjenstgjort
vid Låne-kontoret i Malmö och vid nu uppnådda 71 lefnadsår saknar förmåga att
sig försörja, får Utskottet, i öfvensstämmelse med Lånekontors-Direktionens, af Fullmägtige
i afgifvet utlåtande jemväl förordade framställning, tillstyrka,
att e. o. Kontorsskrifvaren C. G. Lohman må af Låne-kontorets i
Malmö medel, under sin öfriga lifstid, få uppbära ett årligt understöd
af 300 R:dr R:mt.
Stockholm den 15 December 1862.
N:o 13.
Ank. lill Exp.-Utsk. den 15 Dec. 1862. kl. 1 e. m.
Ulla tande, t anledning oj förre Vaktmästaren vid Banko-diskontverket J. 1/
Eklunds ansökning om erhållande af pension.
Uti en till Banko-fullmägtige ingifven, till Utskottet ställd skrift, har förre Vaktmästaren
vid Banko-diskontverket Johan Magnus Eklund — jemte förmälan att, sedan
han efter tjenstgöring dels såsom e. o. Vaktmästare i Kongl. Kommers-kollegium och dels
under några och tretio år såsom ordinarie Vaktmästare vid Banko-diskontverket, till följd
af godtrogenhet och olyckliga omständigheter gjort stora ekonomiska förluster och år 1860
nödgats till borgenärers förnöjande afträda sin egendom, samt icke kunnat sex månader
efter det domen i hans konkurs vunnit laga kraft förnöja fordringsegarne, eller med dem
uppgöra antagligt ackord, Direktionen föranlåtits att från verkets tjenst skilja honom vid
den höga åldern af några och sextio år —r anhållit att, då Eklund i utblottadt tillstånd,
genom sjuklighet vore oförmögen att kunna försörja sig sjelf, hustru och 2:ne barn, hvilka
hittills icke kunnat förskaffa sig bergning, Eklund måtte beviljas pension i öfverensstämmelse
Banko-Utskottets Utlåtande JM 13.
7
med hans inånga lefuads- och tjens te-år saint öfrige härvid förekommande omständigheter;
varande denna ansökning åtföljd af ett af Andre Stadsläkaren, Med. Doktor C. J. Blachet,
den 27 nästlidne September, under föreskritven edsförpligtelse, utfärdadt betyg, af
innehåll, att Eklund, 62 år gammal, har ett organiskt hjertlidande och dubbelsidigt
ljumskbråck, hvilka sjukdomar äro obotliga oell göra honom oförmögen att kunna, sorn
sig bör, sköta sin tjenst eller förrätta något tyngre arbete.
Direktionen (ifver Banko-diskontverket har, i anledning häraf, uti afgifvet utlåtande,
meddelat, att Eklund, som är 1827 antogs till e. o. Vaktmästare i Kongl. Kommerskollegium,
den 23 Juni 1831 erhöll förordnande att under 2 månader vid Banko-diskontverket
förrätta Vaktmästaretjenst, hvartill han den 10 November sistnämnde år på ordinarie
stat befordrades; att Eklund, så väl då som sedermera under en lång följd af år,
städse utmärkt sig för ordning och pålitlighet vid fullgörande af sina åligganden, men omsider
börjat visa försumlighet i tjensten, hvarför han den 30 December 1856 undfått varning
och den 18 Mars 1859, för oordentlighet och oskickligt uppförande vid en inom Diskontverkets
lokal förrättad brandsyn, blifvit från tjensten med åtföljande lön på 6 månader
suspenderad; att Eklund derefter för sjukdom åtnjutit oafbruten tjenstledighet och, sedan
han den 14 Maj 1860 blifvit i konkurs'tillstånd försatt, från tjenstgöring inom Verket
afhållits, samt att, efter det Stockholms Rådstufvurätt den 28 Oktober 1861 i konkursen
meddelat dom och Eklund den 9 Maj innevarande är hos Direktionen anhållit att, ehuru
det ännu icke lyckats honom att träffa uppgörelse med 2:ne af hans borgenärer, hvilka
förkastat alla i sådant afseende af honom gjorda anbud och förklarat sig ej vilja åtnöjas
med mindre än att de för sina fastställda fordringar erhöllo full liqvid, dertill Eklund likväl
saknade tillgång, honom måtte tillåtas att få i tjenstgöring åter inträda, eller att han
kunde varda på pensionsstat förflyttad, eller ock att honom måtte beviljas tre månaders
ytterligare rådrum för att, om möjligt, få sin konkurs uppgjord, Direktionen sistnämnde
dag, enär Eklund genom åberopade dom, hvilken vunnit laga kraft, icke blifvit cessionsförmån
tillerkänd och Eklund ej kunnat visa, att han under den derefter förflutna tid blifvit
från sina borgenärers kraf befriad, utan fastheldre förklarat sig dertill icke ega någon
utsigt, funnit skäligt, utan afseende ä Eklunds hos Direktionen gjorda ofvanberörda anhållan,
att, med stöd af 77 §. 4 mom. i Banko-reglementet, entlediga Eklund från dess vid
Diskont-verket innehafvande Vaktmästare-tjenst; och då Eklund således, efter föregången
varning och suspension samt derefter iråkadt konkurs-tillstånd blifvit från Diskont-verkets
tjenst skiljd, har Direktionen, för sin del, ansett hans ansökning om erhållande af pension
icke kunna till något afseende föranleda; men, i betraktande deraf att Eklund tjeuat Verket,
omkring 30 är, att lian uuder denna långa tjenstetid utmärkt väl och till förmäns belåtenhet
sig förhållit allt intill sednare tiden, då i hans uppförande en anmärkningsvärd
förändring inträffat, som synes helt och hållet kunna tillskrifvas olyckliga enskilda förhållanden,
samt att Eklund, nu vid 62 års ålder, är obotligt sjuk och derigenom oförmögen
att i väsendtligare mån bidraga till sitt uppehälle, hos Utskottet hemställt, huruvida icke
8
Banko-Utskottets Utlåtande JYl 13.
Eklund må kunna för sin återstående lifstid från Banken beviljas något understöd, hvars
belopp Direktionen förslagit till 200 R:dr om året.
Med fastadt afseende å hvad sålunda anfördt och hemstäldt blifvit, och enär Fullmäktige
förklarat sig instämma i Direktionens yttrande och förslag, samt Eklund, enligt
hvad Banko-diskont-direktionen tillika ypplyst, befinnes i den beklagansvärda belägenhet,
att han, utan erhållande af något bidrag till sitt uppehälle, kan komma att råka i verklig
nöd och falla allmänna välgörenheten till last, har Utskottet ansett sig i ofvan anför
da
ömmande omständigheter ega anledning hos Rikets Ständer tillstyrka,
att förre Vaktmästaren J. M. Eklund må under sin öfriga lifstid
från Banken undfå ett årligt understöd af 200 R:dr R:mt, att utbetalas
till Eklund personligen, utan rätt för hans borgenärer att
derå väcka anspråk.
Stockholm den 15 December 1862.
STOCKHOLM, (ryckt hos E. Westrell, 1862.
Banko-Utskottets Utlåtande JYs. 14.
1
.M 14.
■Ani». till Exp...Ulsk. den 15 Jan. 1863, kl. 12 midd.
Utlåtande, i fråga om årligt anslag till inköp af böcker för läsebibliotheket
vid Tumba.
I 90 § af revisions-berättelsen hafva Rikets Ständers år 1861 församlade
Revisorer omförmält, att i skolsalen vid Tumba bruk förvaras ett lånbibliothek
för arbetarne, hvilket tillkommit hufvudsakligen genom gåfvor af tjenstemän
vid bruket, och att det begagnades af brukspersonalen mot en årsafgift
af 1 R:dr för äldre personer och 50 öre för barn; att dylik afgift, enligt
räkenskaperna, blifvit af omkring 30 personer erlagd; att det innehölle åtskilliga
goda böcker, men äfven några, sorn för ändamålet syntes vara mera skad-'
liga, än gagneliga; att, derest från Brukskassan ett årligt bidrag af omkring
50 R:dr Runt lemnades till ifrågavarande bibliothek för inköp af godkända religiösa
och historiska skrifter samt af populära arbeten i naturkunnighet o. d.,
årsafgiften kunde blifva mindre behöflig oell boksamlingen, i följd deraf, ännu
mera allmänt begagnad, dock att inköpet af de nya böckerna borde ställas under
vederbörlig kontroll.
Förvaltaren vid Tumba, hvars utlåtande häröfver Banko-fullmäetie-e in
o
o
fordrat har, — med öfverlemnande i afskrift af en öfver bruksarbetarnes läsebibliothek
upprättad katalog, deri anmärkt är antingen böckerna blifvit skänkta
eiler för de af bruksarbetarne lemnade årliga bidrag inköpta, — i anledning
af Revisorernas förordande af ett årligt bidrag från Brukskassan af omkring
50 R:dr till inköp af böcker, yttrat betänklighet att, under nuvarande mindre
gynnsamma konjunktur för Bruket, öka förutvarande ständiga och ofruktbara utgifter,
men förmenat det af Revisorerna afsedda ändamål kunna sålunda vinnas,
att, enär det vid 1840 års riksdag beviljade anslaget 50 R:dr årligen
för den ä Bruket varande sparbank icke til! hela beloppet erfordrats för att
Bill. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 5 Häft. 1
2
Banko-Utskottets Utlåtande J\@ 14.
betacka den ränteförlust, som uppstått under det att insatte medel afbidat placering,
hos sparbanken uppkommit en behållning af något öfver 500 R:dr,
hvars ränteafkomst vore i det närmaste tillräcklig för ersättande af dylik ränteförlust,
den del af berörda anslag,"sorn icke vore behöflig för behållningens
bibehållande vid ett belopp af 500 R:dr, kunde användas till inköp af böcker
för brukspersonalens läsebibliothek, med dervid fästadt förbehåll att inköpet af
böcker ställes under kontroll af inspekterande Fullmägtigen öfver Bruket.
I anledning häraf och då anslag från Brukskassan till inköp af böcker
för ett läsebibliothek vid Tumba bruk skulle fullt berättiga till utöfvande af
tillsyn öfver valet af de böcker, som för läsebibliotheket inköpas, hafva Fullinägtige,
i ett till Utskottet ailåtet memorial, tillstyrkt, att den del af det för
sparbanken vid Bruket anvisade årliga anslag af 50 R:dr, som icke erfordras
för bibehållande af den uppkomna besparingsfonden vid en summa af 500 R:dr
R:mt, måtte få användas till inköp af böcker för läsebibliotheket vid Tumbay
men att, då förhöjning i berörda fond utöfver 500 R.:dr R:mt måste anses vara
obehöflig, årsräntan ä besparingsfonden, så vidt den icke erfordras till ersättning
af ifrågakommande ränteförlust, må, efter hvarje års bokslut, till Brukets
kassa inbetalås.
Då det med ifrågavarande framställning åsyftade ändamål, att förskaffa
Bruketsarbetare en nyttig och bildande sysselsättning på deras fristunder, kan
vinnas utan något ytterligare anslag från Brukskassan, har Utskottet, i betraktande
jemväl af de icke obetydliga uppoffringar, som vid enskilda bruk och
inrättningar i enahanda ändamål förekomma, funnit sig böra hos Rikets Ständer
vördsamt tillstyrka:
att den del af det för Tumba bruks sparbank anvisade årliga
anslag af 50 R:dr, som, jemte årsräntan å besparingsfonden,
icke erfordras för sitt ursprungliga ändamål eller
ock för bibehållande af den uppkomna besparingsfonden vid
en summa af 500 R:dr Ruut, må, från och med nästa är
och tills vidare, få användas till inköp af böcker för det
redan bildade läsebibliotheket vid Tumba bruk; dock under
vilkor, att ifrågakommande inköp af böcker för det från
bruket utgående anslag Underställas inspekterande Fullmägtigens
bepröfvande.
Stockholm den 19 December 1862.
Banko-Utskottets Memorial %\s 15.
3
.JW
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Jan. 1863, kl 12 midd
Memorial om utseende af Revisorer och Suppleanter för granskning aj
Diskont-verkens räkenskaper och förvaltning.
I första § af den för Rikets Ständers Revisorer öfver Banko-diskontverket
i Stockholm samt Lånekontoren i orterna gällande instruktion är stadgadt,
att Revisorerna sammanträda i hvartdera Verket den 1 Mars hvarje år,
eller, om helgedag då infaller, nästföljande söknedag, med undantag af hvad
angår Lånekontoret i Wisby, hvarest revisionen börjar den 1 Juni hvarje år,
eller, om helgedag då infaller, nästkommande söknedag.
Vid sådant förhållande och jemte anmälan, att Utskottet, i likhet med
hvad tillförene egt rum, kommer att granska de Banko-diskontverkets räkenskaper,
hvilka under Utskottets. sammanvaro afslutas, eller räkenskaperna för
nästlidet år. får Utskottet, som icke erfarit att Revisorer för granskning af
ifrågavarande Verks räkenskaper blifvit utsedde, härigenom hos Rikets Ständer
vördsamt hemställa:
dels att grunderna för val af Revisorer och Suppleanter
till granskning af Banko-diskontverkets i Stockholm räkenskaper
och förvaltning för innevarande och följande år intill
nästa lagtima riksdag måtte bestämmas och för Kongl.
Maj:t i underdånighet uppgifvas, på det att två Revisorer
lör hvartdera Riks-Ståndet må blifva till omförmälda förrättning
utsedde och kallade, och dels att, i och för granskningen
af Lånekontorens räkenskaper och förvaltning för
nästlidet och följande är intill nästa lagtima riksdag, en
Revisor och én Suppleant af de särskilda Riks-Stånden
mätte för hvartdera Lånekontoret, för hvarje år utses.
Stockholm den 8 Januari 1863.
j
4
Banko-Utskottets Utlåtande ,j\i' 16.
.M 16.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Jan. 1863, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af förre Notarien B. ,/. Bergers ansökning om förhöjd'l
årligt understöd.
Hos Utskottet har förre Notarien i Banken B. J. Berger, med omförmälande
hurusom han är 1835 blifvit förflytta»! pä Bankens pensions-stat mc-d
en årlig pension af 600 R:dr Banko och sedermera vid 1853—1854 ärs
riksdag hugnats med ett ärligt understöd af 120 R:dr samma myntslag, anhållit
att,- då han, i anseende till de högt uppdrifna prisen pä alla ljfsförnödenheter
samt, såsom sjuklig och redan 76 år gammal, saknande förmåga att
förvärfva någon biförtjenst, dagligen måste vidkännas bekymren af bristande
utvägar att förskaffa sig och sin familj nödtorftigt uppehälle, någon förhöjning
i omlormälda ärliga understöd mätte honom meddelas.
I häröfver afgifvet yttrande, har Bankens Under-styrelse anfört: att
Berger den 17 December 1835, utan eget förvållande och endast till följd af
ohjelpligt sjukdomstillstånd blifvit, före uppnåendet af de för pensions erhållande
föreskrifna lefnads- och tjensteår, förflyttad pä Bankens pensions-stat
med åtnjutande under sin öfriga lifstid af 600 R:dr Banko såsom pension ; att
han sedermera, med afseende på den tryckande fattigdom, deri han jemte en ålderstigen
hustru och ett sjukligt barn sig befunne, fått sig af Rikets Ständer vid 1853—
1854 ärs riksdag beviljadt ett årligt understöd af 120 R:dr Banko, motsvarande
skilnaden emelian den honom förut tillerkända löneinkomst och den pension, han
pä Bankens stat innehade; att. sedan sökanden jemte åtskilliga andra på Bankens
pensions-stat förflyttade tjenstemän, deribland förre Kamereraren A. W. Wäsström
och förre Bokhållaren A. Köhler, hos Banko-Utskottet vid sistförflutne riksdag begärt
att, i likhet med Bankens i tjenst varande embets- och tjenstemän, hugnas med
33 £ procents förhöjning i egande pensionsbelopp, Utskottet förklarat, att ehuru,
enligt hvad de inkomna handlingarne utvisade, ömmande omständigheter syntes
Banko-Utskottets Utlåtande. JVs' 16. 5
tala för beviljandet af åtminstone något * understöd åt en eller annan af de
sökande, Utskottet likväl ansåge sig icke kunna å den ingifna ansökningen
fästa afseende; men att ofvanbemälde Wäsström och Köhler sedermera, på förnyade
ansökningar, af Rikets Ständer tillerkänts tillfälliga årliga understöd utöfver
deras pensioner, den förre till ett belopp af 500 R:dr och den sednare
300 R:dr, allt R:mt; och har Under-styrelsen, då Berger, hvilken under sin
tjenstgöring i. Banken städse med skicklighet och ordning fullgjort sina åligganden,
endast genom ohjelpligt sjukdomstillstånd blifvit oförmögen till tjenstgöring
och dymedelst försatt i den mest tryckande fattigdom; då han alltsedan
1835, när han på pensions-stat förflyttades, icke kunnat i ringaste mån genom
arbete bidraga till sin bergning, samt då hans sammanräknade inkomst af
pension och det tillfälliga understödet, 720 R:dr Banko eller 1,080 R:dr R:mt,
icke kunde, särdeles vid de under sednare åren högt stegrade prisen å alla
lefnadsförnödenheter, för honom och hans familj vara tillräcklig och hans ställning,
jemförd med Wäsströms och Köhlers, icke syntes mindre behjertansvärd,
ansett det vara med billighet öfverensstämmande att Berger, som redan uppnått
den höga åldern af 76 år, sattes i tillfälle att, utan allt för stora ekonomiskabekymmer,
gå till mötes sina sannolikt få återstående dagar, och fördenskull
tillstyrkt, att de tillfälliga understöd, han redan innehar, mätte förhöjas
med 120 R:dr Runt, eller till 300 R:dr för år räknadt; i hvilken tillstyrkan
Fullmägtige sig förenat.
Utskottet, som funnit de i afseende på sökanden anförda omständigheter
förtjena behjertande, anser sig, på grund af desamma, böra til! Rikets Ständer
hemställa,
att det tillfälliga understöd af 180 R:dr, förre Notarien B. J. Berger
nu uppbär, må förhöjas med 120 R:dr till 300 R:dr för år räknadt.
Stockholm den 15 Januari 1863.
6
Banko-Utskottets Utlåtande JW 17
JW 1?
Auk till Exp-Utsk den 15 Jan- 1863, kl 12 midd.
Utlåtande öfver förre Notarien i Banken G. E. Tranas ansökning om
förhöjd pension.
1 en till Utskottet inkominen skrift, har förre Notarien i Banken G. E.
Trana anhållit, att honom måtte beviljas någon förhöjning i den pension af
1.200 R:dr R:mt, han frän Banken uppbär; till stöd för hvilken anhållan sökanden
andragit, hurusom under den tid, hvilken förflutit sedan år 1849, då
han i anseende till förlust af synförmågan, efter 22 års tjenstgöring, förflyttades
pä pensions-stat med åtnjutande såsom pension af nyssnämnda, hans lön
motsvarande belopp, men, synnerligast under de 10 sistförflutna åren, prisen ä.
lifsförnödenheter af alla slag stigit i oerhörd grad, sä att inkomster, som förut
med sparsamhet använda, gifvit knapp bergning för en familj, numera blifvit
alldeles otillräckliga, samt att i följd häraf och dä sökanden, såsom gammal,
sjuklig och beröfvad synen, icke kunde något förtjena, men ändock måste uppehålla
sig jemte hustru och 4 barn, han med oro trfore. att han med sitt nuvarande
pensionsbelopp icke förmådde försörja de sina, utan med hvarje dag skulle
försättas i nöd och bekymmer för egen och deras utkomst, sä framt hans pension
fortfarande koinme att inskränka sig till ett belopp, som bestämts under
lyckligare förhållanden i afseende på Jefnadskostnader.
öfver d enna ansökning hörd, har Bankens Under-styrelse erinrat, att
dä Banko-Utskottet vid sistlidne riksdag ansett något afseende icke kunna fästas
ä en af sökanden jemte åtskilliga andra Bankens på pensions-stat förflyttade
tjenstemän då framställd anhållan om enahanda förhöjniag af 33 ^ procent i
innehafvande pensioner, som blifvit tillagd i tjenst va* ande embets- och tjenstemän
i deras löner, någon dylik pensionsförhöjning, nu lika litet som vid
förra tillfallet, då Trana derom gjorde ansökning, torde ifrågakomma; men derjemte
anfört, att då Utskottet, i anledning af nyssberörda framställning, tillika
Banko-Utskottets Utlåtande JVs 18.
7
förklarat, att, enligt hvad handlingarne gåfve vid handen, ömmande omständigheter
tycktes tala lör beviljandet af åtminstone tillfälligt understöd ät en eller
annan af de sökande, och sedermera 2:ne bland dem., nemligen förre Kamereraren
Wäsström och förre Bokhållaren Köhler, på gjorda ansökningar, af
Rikets Ständer tilldelats tillfälliga understöd, den förre af 500 och den sednare
af 300 R:dr, saint då i afseende på Trana lörekomme, att han, som städse
med nit och skicklighet fullgjort sina tjenste åligganden i Banken, hvarest han
i början af år 1849 såsom alldeles beröfvad synförmågan på pensions-stat förflyttades,
med åtnjutande såsom pension under sin öfriga lifstid af dä egande
lön, 800 R:dr Banko ärligen, icke i ringaste män kunde, såsom blind, genorrt
arbete bidraga till sitt eget och sin af hustru samt 4 minderåriga barn bestående
familjs utkomst, sä ansåge Under-styrelsen sig böra förorda, att sökanden
måtte under sin återstående lifstid få uppbära ett tillfälligt årligt understöd
af 300 R:dr R:mt; och hafva Fullmägtige likaledes, under åberopande af
hvad Under-styrelsen anfört, tillstyrkt beviljande af det föreslagna understödet.
Som, enligt hvad Utskottet inhemtat, sökanden, förre Notarien Trana,
nu uppnått en ålder af 58 år, anser Utskottet sig, på de af Under-styrelsen
anförda skäl, böra i så måtto förorda hans nu framställda anhållan,
att Trana må, under sin återstående lifstid, komma i åtnjutande
af ett tillfälligt årligt understöd utaf 300 R;dr R:mt.
Stockholm den 15 Januari 1863.
JW I».
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Jan. 1863, kl. 12 midd.
Utlåtande, i fråga om utsträckning till jemväl de före sednasle riksdag
oktrojerade filialbanker af tillåtelsen att å kreditiv i Riksbanken
utfärda icke allenast assignationer, utan äfven vexlar.
I anledning deraf .att, på sätt i 1861 års Berättelse angående revision
af Bankoverket, § 69, omförmäles, den i sednäste Bankoreglementes § 172,
mom. 1 litt. d., filialbank medgifna rättighet att å dess kreditiv i Riksbanken
8
Banko-Utskottets Utlåtande Jlfs 18.
utfärda såväl till viss man eller ordres ställda och vid uppvisandet betalbara
vexlar å 100 R:dr och derutöfver jemväl i brutna tal, som assignationer, ansetts
icke afse de redan före sist hållna riksdag oktrojerade filialbanker, för
hvilka deremot borde tillämpas det i Bankoreglementet af den 10 Mars 1858,
§ 17 8, mom. 1 litt. f, intagna stadgande, enligt hvilket endast assignationer å
100,500 eller och 1,000 R:dr finge utfärdas, har Utskottet i § 10 af sin angående
Bankens tillstånd, styrelse och förvaltning afgifna berättelse tillkännagifvit
sig vilja, vid granskning af Bankoreglementets föreskrifter, taga i öfvervägande,
huruvida icke det må medgifvas jemväl d'e före sednaste riksdag oktrojerade
filialbanker att å kreditivet i Riksbanken utfärda icke allenast assignationer,
utan äfven till viss man eller ordres ställda vexlar.
Då emellertid Utskottet fått emottaga en af Herr A. O. Wallenberg i
Yällofliga Borgare-Ståndet väckt motion, N:o 213, deri föreslagits, att samtlige
varande och blifvande filialbanker måtte tillstädjas utgifva vexlar. betalbara
å \ ista, jemväl i* brutna tal på egande behållning å deras kreditiv i Riksbanken,
samt att, om beslut härom fattades, detsamma måtte med det snaraste
bringas till verkställighet, utan afvaktan af hela Bankoreglementets omredigerande,
så har Utskottet ansett sig böra nu särskildt företaga denna fråga till
behandling.
Utskottet får härvid erinra om de skäl, hvilka föranledde det i sednaste
Bankoreglemente intagna medgifvande för filialbank att å dess kreditiv i
Riksbanken utställa äfven vexlar. Utskottet anför nemligen att detta medgifvande
komme-att medföra fördel icke blott för filialbank, som derigenom försättes
i tillfälle att medelst en enda vexel kunna å kreditivet draga hvad belopp som
helst utöfver 100 R:dr, då deremot den dittills tillåtna assigneringorätten medgifvit
utställande af assignationer endast ä bestämda valörer af 100, 500 och
1,000 R:dr, utan äfven för den enskilde, som vid försändningar med posten af
till viss man eller ordres ställda vexlar, hvilka icke skulle få in blanko transporteras,
kunde undvika utgifter för assurans och rekommendation, men, enär
assignationerna äro ställda till innehafvare!) och sålunda utan föregången transport
gälla i hvars mans hand. ej skulle kunna vid deras försändande med posten
undgå dylika kostnader, sä vida han ville vara mot möjliga förluster betryggad.
De sålunda antydda fördelarne torde finnas vara af en för den allmänna
penningerörelsen ganska väsendtlig beskaffenhet, då i betraktande tages
ej mindre den tidsutdrägt, som förorsakas för filialbank genom iordningställande
af ett större antal assignationer och för den enskilde, som vill begagna
desamma till liqvid på annan ort, i följd af de vid försändning af sådana med
posten nödiga och af försigtigheten bjudna åtgärder, än äfven den kostnad, som
för filialbank är förenad med utgifvandet af assignationer, hvilken kostnad till
betydlig del besparas, när en liqvid å större belopp kan med en enda .vexel
fullgöras,
Banko-Utskottets Utlåtande J\@L 19.
9
fullgöras. Härtill kommer, att det ifrågavarande medgifvandet torde innebära
fördel jemväl för Riksbanken, enär vexlarnc sannolikt i de flesta fall ingå till
densamma hastigare än assignationer, hvilka, i anseende till sin beskaffenhet, i
landsorterna ganska allmänt betraktas och användas såsom sedelmynt samt, i
följd deraf, ofta blifva under lång tid i rörelsen utelöpande.
Då något hinder genom de i afseende på äldre filialbanker i öfrigt
gällande föreskrifter icke heller förefinnes emot tillåtelse att för dragning å deras
kreditiv begagna vexlar, sä hemställer Utskottet,
dels att stadgandet i 172 §, mom. 1 litt. d), af Bankoreglemente^
det filialbank eger att, efter behof, på sitt kreditiv
i Rikets Ständers Bank utfärda icke allenast till viss
man eller ordres ställda och vid uppvisaudet betalbara vexlar
ä 100 R:dr och derutöfver, äfven i brutna tal, utan
ock assignationer å valörerna 100, 500 och 1,000 R:dr,
må, under de i samma punkt för öfrigt föreskrifna vilkor,
tillämpas jemväl för de före sednaste riksdag oktrojerade filialbanker
;
och dels att, i enlighet med punkten' e) i samma § och
morn., räntan för de summor, som å kreditivet lyftas, alltid
skall beräknas å högsta fulla 100-tal R:dr;
skolande Utskottet, i händelse Rikets Ständer härtill lemna bifall, vid framdeles
afgifvande förslag till bestämmelser rörande filialbanker iakttaga hvad så
lunda
blifvit beslutadt.
Stockholm den 15 Januari 1863.
JW 19.
. Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Jan. 1863, kl. .12 midd.
Utlåtande,- i anledning af väckt motion om anslag till kreditiv för en tillämnad
filialbank i Carlstad.
I en inom Vällofliga Borgare-Ståndet väckt motion, N:o 222, har Herr
C. Hullman föreslagit, att Rikets Ständer ville, till kreditiv från Riksbanken
Bih. till B. S. Prot. 1862 & 1863. 6 Sami. / A/d. 5 Häft. 2
10
Banko-Utskottets Utlåtande JVs. 19.
för cn filialbank i Carlstad, hvartill aktier å ett belopp af en million R:dr
blifvit tecknade och hvars reglemente vore till Kongl. Maj:t för erhållande af
nådig fastställelse ingifvet, bevilja ett belopp af 500,000 R:dr, pa de vilkor,
som i nu gällande Bankoreglemente äro föreskrifna.
Då den ordning, som hittills utan undantag följts i afseende på meddelande
af försträckning åt filialbank, att Rikets Ständer anvisat det belopp,
hvilket dertill finge användas, men att åt Banko-fullmägtigc öfverlemnats att
bestämma om fördelningen deraf på de filialbanker, hvilka, efter uppfyllande af
föreskrifna vilkor, sig till erhållande af försträckning anmäla, äfven för framtiden
torde böra iakttagas; och då dessutom, efter hvad kändt är, oktroj för
omförmälda filialbank ännu icke blifvit af Kongl. Majit i nåder beviljad, så
får Utskottet, på dessa skäl,
afstyrka bifall till ifrågavarande motion.
Stockholm den 15 Januari 1863.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS A. L. NORMAN 1863.
Hanko- Uhkollets Utlåtande A :o ‘20.
1
M:o 20.
Ank. till Exp.-Utsk. den IG Jan. 1863, kl, 12 midd.
Utlåtande, i anledning' af eli utaf f. d. Faktoren och Handlanden
C. G. Schöldström gjordt ackords-anbud.
Hos Utskottet har f. <1. Faktoren och Handlanden C. G. Schöldström, uti
ingifven skrift, anhallit, att han, som vid sin år 185] iråkade konkurs hos
Banko-diskontverket häftade för 2:ne lån, hvarå nu mera skulle i kapital återstå
840 R:dr, matte, mot erläggande af 420 R:dr, befrias från vidare betalning
för dessa lån, enär Schöldström, hvilken allt sedan år 1853 innehaft enskild
tjenst vid Strömsholm, icke egde annan tillgång, än den obetydliga löneinkomst
samma tjenst förskaffade honom, och han saknade all utsigt att framdeles kunna
fullgöra sin betalningsskyldighet i vidsträcktare mån, än det nu framställda
anbudet innefattade.
Uti häröfver infordradt utlåtande har Banko-diskont-direktionen upplyst,
att Diskontverkets fordringsanspråk på grund af ifrågavarande, utaf sökanden
der upptagna lån, nemligen:
N:o 3,175, förfallet den 13 September 1851, å . . . R:mt R:dr 600: —
med borgen af f. d. Bruksidkaren J. F. O. Sethlin, och
Nio 3,241, förfallet samina dag, likaledes å » n 600:
med borgen af bemälde Sethlin och f. d. Rådmannen A. P. Lindblad,
blifvit, efter det samtliga gäldenärerna nödgats till borgenärers förnöjande afträda
sin egendom, bevakade och genom Norrbärkes Häradsrätts särskilda domar, af
den 2 Augusti 1852 i sökandens, af den 23 nästpåföljde December i Sethlins
Hilt. lill /{. St. Prut. ISSI! & 1863. 6 Sand. 1 AfU. 6 Haft.
2
Banko-Utskottets Utlåtande N:o SO.
och den 3 Februari 1853 i Lindblads konkurs till betalning fastställde; att,
sedan slutlig utredning af konkurstnassorne egt rum och dervid såsom utdelning
tillgodokommit Verket af sökandens konkursmassa 44 R:dr 78 öre, af Sethlin»
300 R:dr 4 öre och af Lindblads 6 R:dr 25 öre, verkställighet af konkursdomarne
är vorden sökt och beviljad; men att, vid tid efter annan anställda
undersökningar, af hvilka den sednaste hos sökanden skedde den 17 Februari
nästlidet år, ingendera af gäldenärerna funnits ega någon utmätningsbar tillgång,
hvadan, efter afdrag af ofvanberörda inbetalningar, kapitalåterstoden utgör å
lånet N:o 3,175, R:dr 423: 9 öre och å lånet N:o 3,241, R:dr 416: 84 öre
eller tillsammans R:dr 839: 93 öre R:mt.
Då genom de mot så väl låntagaren som hans löftesmän, efter deras försättande
i konkurs-tillstånd, vidtagna exekutiva åtgärder någon afbetalning &
Diskontverkets förevarande fordran hittills icke kunnat beredas, och anledning
ej heller synes vara för handen, att godtgörelse derför skall genom fortsatta dylika
åtgärder kunna vinnas, har Diskont-direktionen ansett antagandet af det nu
gjorda anbudet, hvarigenom Diskontverket skulle utan uppehåll komma att
undfå betalning för omkring hälften af sin återstående kapitalfordran, vara med
Verkets fördel öfverensstämmande och alltså tillstyrkt antagandet deraf.
Utskottet, som instämmer uti hvad Diskont-direktionen sålunda yttrat, får,
på grund deraf, vördsamt hemställa:
att, derest f. d. Handlanden C. G. Schöldström, inom en
månad efter det Rikets Ständers beslut i ämnet blifvit honom
delgifvet, till Diskontverket inbetalar 420 R:dr Runt, återstoden
af hans kapitalskuld till Verket, tillika med derå
upplupen ränta, måtte eftergifvas och utur räkenskaperna
få afskrifvas.
Stockholm den 16 Januari 1863.
Banko-Utskottets Utlåtande N'J' 2/„
3
J\:o 21.
Ank. till Exp.-Utsk. den 10 Jan. 1863, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af f. d. Klädeskramhandlaren G. Westlind
J:sons ansökning om eftergift af skuld till Banko-diskon lverket.
F. d. Klädeskramhandlaren Guslaf Westlind J:son har till Utskottet ingifvit
en skrift, deruti, jemte förmälan, att, sedan han vid Klädesfabrikören P. C.
Dihlströms år 1840 inträffade ekonomiska obestånd nödgats, i följd af de för
honom ingångna betydliga förbindelser till Diskontverket, att till borgenärers
förnöjande afträda all sin under 25 års tid med flit och omtanka förvärfvade
egendom, samt Westlind, efter träffadt ackord med sina enskilda fordringsegare,
af Diskont-direktionen leinnats tillåtelse att gälda sin skuld till Diskontverket
medelst erläggande af 100 R:dr Banko årligen, dessa afbetalningar under loppet
af 21 år blifvit af honom behörigen fullgjorda; men att, då han nu måst upphöra
med den handelsrörelse, han allt från sin ungdom bedrifvit, och hans närvarande
höga ålder af 74 år gjorde honom overksam och följaktligen oförmögen
att, såsom tillförene, bereda sig någon tillgång till vidare afbetalning å de förbindelser,
hvarför han ännu häftade till Diskontverket och hvilka blifvit af
Westlind ingångna utan att han af dem haft någon enskild fördel, enär samtliga
der upptagna lånen till hela beloppet af Dihlström uppburits och användts, —
Westlind anhållit, att, på det han vid slutet af sin lefnadsbana må finna sig
fredad frän de lagliga åtgärder, som, ehuru utan ändamål, kunde komma att
mot honom vidtagas, hans återstående skuld till Diskontverket måtte få afskrifvas;
hvilken anhållan blifvit af åtskilliga personer uti en af dem undertecknad,
ansökningen bifogad skrift, med vitsordande af Westlinds här ofvan
lemnade uppgifter, till behjertande förordad.
Direktionen öfver Banko-diskontverket har, i anledning häraf, uti infordradt
utlåtande upplyst, att Westlind, då han år 1840 nödgades till sina borgenärer
afträda sin egendom, häftade för förbindelser till Banko-diskontverket,
på grund af följande der upptagna lån, nemligen:
4
Jianlio-Ulskoltcts Utlåtande N:o Ht.
sl) i Allmänna Diskont-fonden:
N:o 314, förfallet den 9 Juli 1840, å ..... R:mt. R:dr 1,200: —
upptaget af P. C. Dihlström, mot borgen af Gustaf Westlind J:son:
N:o 4,684, förfallet den 16 Oktober 1840, å  750: —-
upptaget af G. Westlind J:son, mot borgen af P. C. Dihlström.
B) i Handels- och N urings-diskonten:
N:o 849, förfallet den 30 April 1840, å  1,950: —
upptaget af C. G. Cedervall, mot hypothek af G. Westlinds
J:son revers å 1,950 R:dr;
N:o 992, förfallet den 12 Maj 1840, å  3,750: -
upptaget af P. C. Dihlström, mot hypothek af G. Westlinds J:son
revers å Rulr 2,100: —
C. G. Cedervalls d:o å »
600: —
K. Theels & C:o d:o å »  1,050: —
N:o 893, förfallet den 14 Maj 1840, å  4,200: —•
upptaget af G. Westlind J:son, mot hypothek af C. G. Cedervalls
revers å R:dr  2,070: —
Carl Sebardts d:o å »  1,200: —
P. C. DihlstrÖms d:o å »  930: —
N:o 241, förfallet den 2 September 1840, å  4,200: —
upptaget af P. C. Dihlström, mot hypothek af O. Forsslunda &
C:o revers å Rulr ....... 3,000: —
C. F. Söderströms d:o å » ....... 500: —
G Westlinds J:son d:o å »  750: —
N:o 126, förfallet den 27 Juni 1840, å
2,250: —
upptaget af P. C. Dihlström, mot hypothek af G. Westlinds
J:son revers ä 2,250 Rulr;
N:o 868, förfallet den 7 Maj 1840, å  4,050: —
upptaget af C. G. Cedervall, mot hypothek af G. Westlind* J:son
revers å Rulr ...... 1,950: —
P. A. Sprinchorns d:o å » ...... 2,100: —
allt Riksmynt.
Enligt Direktionens ofvan omförmälda utlåtande, blefvo af förenämnda skuldförbindelser
de, som voro utfärdade af Theel & C:o, Sebardt, Forsslund & C:o
och Söderström till fulla beloppet till Diskontverket inbetalda, hvaremot Westlind
likasom hans i konkurstillstånd försatte medgäldenärer, Dihlström och Cedervall,
i början af ar 1842, under förmälan, att de med sina enskilda fordringsegare
träffat sådant ackord, att förlikningsdomar i konkurserna skulle kunna
Banko-Ulskollels l'l låt ande i\':o 2/.
5
erli nilas, hos Direktionen framställde vissa erbjudanden med afseende å Iiqviden
af deras ofvanberörda skulder. Hvad härvid särskilt angick Westlind, hvilkens
konkursmassa ansågs komma att lemna en utdelning af 34 procent, så anhöll
han att, jemte ailemnande af berörda utdelning, få liqvidera den blifvande återstoden
genom årliga successiva afbetalningar af 50 R:dr Banko å allmänna
Diskontens och 100 R:dr Banko å Handels- och Närings-diskontens fordringar;
och då de erbjudna 34 procent, enligt hvad sysslomännen i konkursen vitsordat,
var den högsta möjliga dividend, som kunde af de realiserade blott af lösören
bestående tillgångarne erhållas, hvilken utdelning tillgodokomme Verket
utan det uppehåll, som en långvarig utredning af konkursmassan måste föranleda,
och då endast en fri verksamhet kunde sätta Westlind i tillfälle att småningom
godtgöra sin skuld till Diskontverket, fann Direktionen den 24 Mars
1842 godt antaga de af Westlind erbjudna betalningsvilkor, med äfventyr för
honom att, i händelse af underlåtenhet att verkställa de årliga inbetalningarne
intill dess full liqvid skett, hela återstående skulden skulle vara till indrifning
förfallen; dock förelädes Westlind att till fullo inbetala sin då resterande egna
kapitalskuld i allmänna Diskont-fonden af 307 R:dr 50 öre, hvilket den 27
nästpålöljande September af honom äfven fullgjordes. I enlighet med Direktionens
sålunda meddelade beslut har Westlind icke allenast den 26 Maj 1842 inbetalt
34 procent å Diskontverkets ifrågavarande fordringar, utan äfven från och med
Februari månad 1843 till och nied 4:de qvartalet nästlidet år till Diskontverket
årligen erlagt 150 R:dr Banko med sammanräknad! 2,925 R:dr R:mt, hvarigenom
Westlinds nu qvarstående kapitalskuld är vorden förminskad till 1,113
R:dr 75 öre Runt på lånet N:o 126 och till 233 R:dr 91 öre Rmt på lånet
N:o 868, hvartill kommer öfverränta å lånet N:o 314, R:dr 349: 64 öre, å lånet
Isbo 4,684, R:dr 101: 85 öre, och ä lånet N:o 893, R:dr 992: 4 öre; varande
i sammanhang härmed upplyst, att Westlinds reverser å 2,100 R:dr såsom
hypothek för lånet N:o 992, å. 7 50 R:dr såsom hypothek för lånet N:o 241
och ä 1,950 R:dr såsom hypothek för lånet N:o 849 icke voro med ränta
förskrifna. Beträffande åter Dihlström och Cedervall, hade Direktionen meddelat,
att sedan bernälde gäldenärer under år 1842 till Diskontverket inbetalt
de af dem erbjudna utdelningar och Stockholms Stadsnämnd i särskilda poster
erlagt hvad Diskontverket egde undfå af köpeskillingen för Dihlströms till
Stadsnämnden försålda fasta egendom, äfvensom Cedervall med några mindre
afbetalningar förminskat sin skuld, Dihlström och Cedervall i utblottade omständigheter
allidit, hvarefter Diskontverkets samtliga fordringar hos dem, med
undantag allenast af här ofvan uppräknade, blifvit, i följd af Rikets Ständers
beslut vid 1853 och 1854 årens riksdag, utur Verkets räkenskaper afskrifna.
Af förestående utredning inhemtas, att Westlinds förbindelser till Diskontverket,
vid den tidpunkt då hans konkurs inträffade, uppgingo till ett samman
-
6
Hanko-Utskottets Utlåtande N'.o 22.
räknadt kapital af 15,150 R:dr, hvaraf numera återstå endast 1;347 R:dr 60
öre, förutom oguldna räntor; och då af Diskont-direktionen jemväl blifvit såsom
kändt uppgifvet, att Westlinds obestånd härledt sig från hans förtroende til! en
jiå sin tid ansedd, verksam och driftig industriidkare, Klädesfabrikören Dihlström,
utan att Westlind sjelf lärer åtnjutit någon fördel af de lån, för hvilka han till
Diskontverket iklädt sig förbindelser; samt Diskontverket af Westlind bekommit
icke blott den utdelning, som på Verkets fordringar belöpt från hans konkursmassa,
utan äfven i afbetalningar under loppet af mer än 20 år en summa
af tillhopa 3,232 R:dr 50 öre, hvilka afbetalningar blifvit af Westlind punkt
ligt
fullgjorda, ehuru hans ekonomiska ställning under sednare tiden försämrats,
så att han, efter hvad Utskottet har sig bekant, Hera gånger nödgats ånyo träffa
ackord med sina enskilde fordringsegare, har Utskottet, i betraktande häraf och
då Westlind vid nära 74 års ålder upphört med sin handelsrörelse och således
icke deraf kan påräkna någon inkomst, samt vidtagandet af ytterligare exekutiva
åtgärder mot honom endast skulle tillskynda Diskontverket kostnader, funnit
Westlind böra från gäldande af sin återstående skuld befrias, och får alltså hos
Rikets Ständer vördsamt hemställa,
att så väl kapitalåterstoden å lånet N:o 868, Rrdr 233: 91
öre, samt å lånet N:o 126, R:dr 1,113: 75 öre, som samtliga
af Westlind oguldna räntor till Diskontverket mätte
eftergifvas och utur räkenskaperna få afskrifvas.
Stockholm den 16 Januari 1863,
M-o 22.
Ank. till Exp.-Utsk den 10 Jan. 1863, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af ett utaf Advokatfiskalen G. Hörstadius
gjordt ackords-anbud.
Uti en till Utskottet ingifven skrift har Advokatfiskalen G. Hörstadius
förmält, hurusom han kommit i tillfälle erfara, att en ålderstigen, sjuklig och i
följd deraf äfven orkeslös man, f. d. Viktualiehandlare!! P. Weidenhaijn, hvilken
under sednare åren uppehållit sig vid Kungsör, tid efter annan blifvit, i
Hanko-Utskottets Utlåtande N:o 22.
7
sitt verkligen utblottade tillstånd, der hemsökt af Kronobetjening för nära 30 år
gamla skulder till Banko-diskontverket; att då Weidenhaijn i fordna dagar, under
det att helsa och krafter sådant medgåfvo, varit af sökandens nu mera aflidne
farbroder, Öfver-direktören J. E. Hörstadius använd till utförande af ilerfaldiga
uppdrag och ombesörjande af åtskilliga bestyr, hade Weidenhaijn från
denna bekantskap hemtat anledning begära sökandens mellankomst till mildrande
af hans fattigdom och till undvikande af de exekutioner, som verkade störande
på hans ålderdoms lugn, och att, efter det sökanden i anledning häraf hos Diskontverkets
vederbörande Ombudsman förbundit sig att genast liqvidera återstående
kapitalskulden, som skulle utgöra 1,079 R:dr 8 sk. Banko, under vilkor
att afskrifning af öfverräntan beviljades, men erhållit det besked, att en dylik
eftergift vore beroende på Rikets Ständer, sökanden nu finge till Utskottet
framställa detta sitt anbud, under det bestämda förklarande, grundadt på kändt
sakförhållande, att Weidenhaijn aldrig kunde åstadkomma ringaste afbetalning.
Direktionen öfver Banko-diskontverket har, uti dess öfver ansökningen infordrade
utlåtande, upplyst, att Weidenhaijns skulder till Diskontverket grunda
sig på tvänne särskilda förbindelser, den ena för ett af honom sjelf under N:o
8,052 upptaget lån å 1,500 R:dr Banko, förfallet den 15 Februari 1836, med
borgen af Gelbgjutaren J. E. Lindbom, den andra för borgen, ingången af Weidenhaijn,
jemte Bokbindaren A Swedberg och Målaren J. Schagerborg för ett
bemälde Lindbom under N:o 10,147 bcviljadt lån, likaledes å 1,500 R:dr Banko,
förfallet den 15 April 1836; att sedan samtliga desse gäldenärer, före lånens
förfallotider, till fordringsegares förnöjande afträdt sin egendom, Diskontverkets
fordringsanspråk bevakades i deras konkurser, derifrån Verket i utdelning bekommit
af Weidenhaijns konkursmassa 542 R:dr 24 sk., af Lindboms 270 R:dr
och af Swedbergs 633 R:dr 16 sk.; att Weidenhaijn derefter år 1841 förandra
gången gjort konkurs, som dock icke lemnat ringaste tillgång till utdelning å
Diskontverkets jemväl i denna konkurs fastställda fordran; men att, i följd af
sedermera vidtagna åtgärder för verkställighet af konkursdomarne, under åren
1845—1854, i särskilda poster från Weidenhaijn ingått tillsammans 475 R:dr,
allt Banko, afförda ä hans eget lån; hvaremot någon vidare betalning icke kunnat
uttagas hos medgäldenärerna, hvilka aflidit, Lindbom 1838, Schagerborg 1852
och Swedberg 1855, utan att efterlemna några tillgångar
Vid 1854 års riksdag anhöll Weidenhaijn hos Banko-Utskottet, att som han
genom några personers välvilja kunde blifva i tillfälle att å sin skuld till Diskontverket
afbetala 400 R:dr Banko, få, mot erläggande af detta belopp, vinna
befrielse från gäldande af återstoden, då uppgående i kapital till 1,179 R:dr
8 sk. Banko. Denna ansökning förordades äfven af Diskont-direktionen, uti
deröfver afgifvet yttrande; men ansågs af Utskottet icke böra till något afseende
föranleda, emedan, enligt Utskottet meddelade upplysningar, anledning skulle vara
8
llanko-Vlskottels Utlåtande A’:o 22.
förhanden att Weidenhaijn ej befunne dg i så medellös ställning, som han föregifvit.
Med föranledande häraf, och då de mot Weidenhaijn fortsatta utmätningsförsök
ej ledt till åsyftad påföljd, väcktes den 15 November 1854 hos Stockholms
Rådstufvu-rätt påstående om hans försättande i konkurstillstånd, för att
såmedelst framtvinga de tillgångar, linn möjligen kunde ega till skuldens betalande;
men emot Weidenhaijns bestridande blef detta påstående af så väl Rådstufvu-rätten
som Kongl. Svea Hof-rätt ogilladt. Weidenhaijn förnyade derefter
vid 1856 års riksdag sin nyss omlörmälda ansökning, men med erbjudande af
ett till 666 R:dr 32 sk. Banko förhöjdt ackordsbelopp, å hvilken ansökning,
ehuru af Diskont-direktionen tillstyrkt, Banko-Utskottet dock, af enahanda anledning,
som vid föregående riksdagen hos Utskottet gjort sig gällande, icke fästade
afseende; och hafva utmätnings-undersökningar sedermera tid efter annan hos
Weidenhaijn egt rum, dels här i staden, dels vid Kungsör, efter hans afflyttning
till nämnde ort, utan att någon tillgång kunnat hos honom upptäckas.
Jemte omförmälande häraf, har Diskont-direktionen, som, efter hvad ofvan
är vordet upplyst, vid tvä föregående tillfällen till bifall förordat de af Weiden
haijn
gjorda ackords-anbud, ehuru genom desamma hans återstående kapitalskuld
skulle endast till en del blifvit liqviderad, förklarat sig ega så mycket
större skäl att tillstyrka antagandet af det nu inkomna anbudet å kapitalets fulla
inbetalande, som af de hos Weidenhaijn förnyade undersökningar och af hvad i
öfrigt förekommit, det nu mera torde med säkerhet kunna antagas, att Weidenhaijn
sjelf icke eger några tillgångar, hvadan ock Diskontverket genom detta
anbuds förkastande, vid Weidenhaijns inträffande död, sannolikt komme att gå
förlustigt hela sin fordran.
Utskottet, sorn delar denna Diskont-direktionens åsigt, och således finner
det vara med Diskontverkets fördel förenligt att det nu gjorda ackords-anbudet
antaga, får, på grund deraf, vördsamt tillstyrka,
att, derest Advokatfiskal Hörstadius, inom en månad
efter det Rikets Ständers beslut i ämnet blifvit honom del—
gifvet, till Diskontverket inbetalar hvad som i kapital återstår
på ofvan om förmälda två lån, utgörande å lånet N:o
8,052, R:dr 928: 12 öre, och å lånet N:o 10,147, R:dr 690:
62 öre, eller tillsammans R dr 1,618: 74 öre R.mt, de å
berörda lån upplupna öfverräntor måtte eftergifvas och utur
räkenskaperna fä afskrifvas.
Stockholm den 16 Januari 1863.
STOCKHOLM, typografisk a föreningens boktryckeri, 18 fi s.
Banko-Ulskollels Ullålande A’;o 23
1
iV.-o 23.
Ank. till Exp.-Utsk. den i Febr. 186?, kl. 1 e. m.
Utlåtande Öfver väckta motioner om förhöjd försträckning från Riks
banken
till Orebro läns Filialbank samt Filialbankerna i
Carlshamn, Wisby och Borås.
Genom motioner, väckta i Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr L. N. Eneqvist,
N:o 93, och Herr R. Trägårdh, N:o 262, samt i Hedervärda Bonde-Ståndet af
Riksdagsfullmägtigen C. G. Sköldberg från Nerikes län, N:o 173, är förslag
framstäldt derom, att Filialbankerna i Örebro län samt i Carlshamn, Wisby och
Borås måtte erhålla förhöjd försträckning från Riksbanken under de vilkor och
förbehåll, som i Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse af den 4 Maj 1858 äro be
stämda,
men inom belopp, hvarför säkerhet redan är vorden till Riksbanken aflemnad.
Som det sålunda afgifna förslaget synes grunda sig på den föreställning,
dels att alla före sednaste riksdag oktrojerade Filialbanker skulle vara berättigade
att från Riksbanken undfå försträckning till en summa fullt motsvarande den
ställda säkerheten, och dels att ifrågavarande Filialbanker, i förhållande till omförmälda
säkerhet, erhållit mindre försträckning, än andra, liktidigt med eller
sednare, än dessa, oktrojerade, Filialbanker, anser Utskottet sig böra meddela
närmare utredning af frågan om de till försträckningar åt Filialbanker, tid efter
annan, anvisade anslag och dessa anslags användning.
Vid 1850—1851 årens riksdag beslöto Rikets Ständer, att bolag, som,
under namn af Filialbank, genom aktieteckning i stad bildades för att, utan rätt
till utgifvande af egna tryckta eller graverade kreditsedlar eller andra såsom
mynt löpande förbindelser, bedrifva bankrörelse, vare sig till ersättande af uppBih.
lill R. St. Brot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 7 Haft.
g
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 2 3.
hörd Privatbank, eller för att eljest underlätta allmänna rörelsen i någon ort,
skulle från Rikets Ständers Bank erhålla försträckning, dock ej någon Filialbank
till högre summa, än 500,000 R:dr Banko eller 750,000 R:dr Runt, under
åtskilliga i öfrigt dervid fästade vilkor och förbehåll, hvarjemte Rikets Ständer
åt Banko-fullmägtige öfverlemnade att till sådana Filialbanker, som, utan
ändamål att ersätta upphörd Privatbank, kunde komma att bildas och hvarom
nu allenast är fråga, använda ett belopp af 1,500,000 R:dr Banko, eller 2,250,000
R:dr R:mt, hvilket, i fall flera dylika Banker samtidigt uppstode, borde dem
emellan fördelas efter Fullmägtiges bepröfvande; och är Rikets Ständers beslut
härom, intaget i 211 § af Banko-reglementet under den 21 Augusti 1851, allmänheten
till kännedom meddeladt genom Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse af
den 30 September 1851.
Vid nästpåföljde riksdag förändrades, i vissa delar, de vilkor och förbehåll,
hvarunder försträckning finge Filialbank meddelas; hvarförutan Rikets Ständer
förordnade att de såsom försträckning åt Filialbanker, vid föregående riksdag, af
Riksbankens medel afsatte 2,250,000 R:dr Runt finge, för enahanda ändamål,
fortfarande afses samt att Fullmägtige derutöfver egde att till dylika Filialbanker
anvisa 1,200,000 R:dr Runt, allt i öfverensstämmelse med 182 § af Bankoreglementet
under den 4 December 1854, promulgeradt genom Kongl. Maj:ts
nådiga Kungörelse af den 22 Januari 1855.
Sedermera och vid 1856—-1858 årens riksdag undergingo äfven de för försträckningar
till Filialbanker stadgade vilkor och förbehåll åtskilliga förändringar,
och beträffande anslaget till sådana försträckningar förordnades att, utöfver
då redan utgifne 3,450,000 R:dr, Fullmägtige egde använda 5,550,000 R:dr,
hvilka skulle från Bankens reservfond anordnas i den mån medel blefve tillgängliga
och Fullmägtige, med afseende å Riksbankens säkerhet, funno reservfondens
ställning det medgifva. Dessa Rikets Ständers beslut äro intagna i 173
och 174 §§ af Banko-reglementet under den 10 Mars 1858, hvilket åter blifvit,
i hvad det allmänheten rörer, offentliggjordt i Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse
af den 4 Maj 1858, på innehållet af hvilken nådiga Kungörelse motionärerne
grunda sitt yrkande om ovilkorlig rätt för de Filialbanker, hvilka bildat
sig i enlighet med det af Rikets Ständer vid sistnämnda riksdag fattade beslut,
att från Riksbanken erhålla försträckning, till beloppet fullt motsvarande aflemnad
säkerhet.
Slutligen hafva Rikets sednast församlade Ständer, enligt §§ 172 oell 173
i Banko-reglementet af den 30 Oktober 1860, hvars allmänheten rörande föreskrifter
äro offentliggjorda genom Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse af den 21
December 1860, bland annat, rörande anslaget till Filialbanks-försträckningar,
beslutat, dels att det belopp, som då återstode oanvändt af de till försträckningar
åt Filialbanker, vid föregående riksdagar, anvisade 9,000,000 Rsdr, finge,
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 53.
3
efter Fullmäktiges bepröfvande och under de i 173 § af 1858 års Bankoreglemente
stadgade vilkor, såsom försträckning, meddelas sådana då redan oktrojerade
Filialbanker, som till försträcknings erhållande vore berättigade, och
dels att Fullmägtigo egde att af reservfonden, i den mån medel blefve tillgängliga
och Fullmägtige, med afseende å Bankens säkerhet, funno reservfondens ställning
det medgifva, dessutom använda 1,000,000 R:dr såsom kreditiv till sådana
Filialbanker, som dädanefter kunde varda oktrojerade, hvaribland företrädesvis
till en Filialbank i Luleå, i fall dylik Bank skulle der komma till stånd, samt
för öfrigt till Filialbanker i orter, hvarest bankinrättning förut ej funnes.
Nu hade emellertid Rikets Ständer vid 1850—1858 årens riksdag tillika
förordnat, att redan varande Filialbanker, som underkastade sig de förändrade
vilkor och förbehåll, hvarunder försträckning från Riksbanken meddelades, egde
att åtnjuta de fördelar, hvilka voro blifvande Filialbanker tillförsäkrade; med
anledning hvaraf Fullmägtige tilldelade åtskilliga äldre Filialbanker, som ditintills,
i följd af anslagets otillräcklighet, icke kunnat komma i åtnjutande af försträckning
till hela det belopp, hvarför säkerhet blifvit ställd, förhöjd försträckning
af det vid samma riksdag anvisade ytterligare anslag, så att återstoden deraf,
hvilken dessutom, äfven under gynnsamma förhållanden, först efter hand kunde
blifva tillgänglig, icke var tillräcklig för alla de Filialbanker, som efter nästberörde
riksdag oktrojerades, om ock allenast deras minimi-teckningssummor togos
i beräkning.
Af denna utredning visar det sig, att det till försträckningar åt Filialbanker
anvisade anslag, ehuru hitintills, vid hvarje riksdag tillökadt, dock alltid begränsats
inom ett bestämdt belopp, hvars hela utlemnande varit vilkorligt; att
Rikets Ständer sålunda, genom de angående sättet för Filialbanks stiftande meddelade
föreskrifter, icke åtagit sig andra förbindelser, än att inom högst den anvisade
summan tillhandahålla Filialbank försträckning i öfverensstämmelse med
berörde föreskrifter, samt att den af motionärerne åberopade Kongl. Kungörelsen
endast innefattar ett offentliggörande af Rikets Ständers fattade beslut; hvaraf allt
torde följa, att någon rätt tili undfående af högre försträckning, än hvartill anvisade
anslag lemnade disponibel tillgång, icke blifvit någon Filialbank tillförsäkrad.
Beträffande åter fördelningen af de tid efter annan till Filialbanks-försträckningar
tillgängliga medel, så kunde densamma, enligt Utskottets åsigt, icke verkställas
annorlunda, än som skett, eller att de Filialbanker, som först allemnade
godkänd säkerhet, undfingo försträckning i förhållande till beloppet af denna
säkerhet och i mån af tillgång, och att bland Filialbanker, som samtidigt ställde
dylik säkerhet, de tillgängliga medlen, i främsta rummet, tilldelades Filialbanker
i orter, der annan bankinrättning förut ej var bildad.
Som det, genom föregående Banko-reglementen, för hvarje Filialbank bestämda
maximum af försträckning, 750,000 R:dr, vid sednaste riksdag nedsattes till 500,000
4
Banko-Utskottets Utlåtande N‘.o 23.
R:dr, liar visserligen redan å det äldre anslaget till Filialbanker. 9,000,000 R:dr,
uppkommit en tillgång af 250,000 R:dr, hvilken kommer att ökas i mån som
gamla oktrojerna löpa till ända för de Filialbanker, hvilka nu innehafva högre försträckning
än 500,000 R:dr; men då Utskottet lämpligast i samband med frågan
om lane- oell kreditiv-rörelsens reglering på det hela bör komma i tillfälle att taga i
öfvervägande, huruvida och på hvad sätt dessa och andra intill nästa riksdag
inflytande medel å anslaget till Filialbanks-försträckningar skola användas, samt
ofvanberörda motioner dessutom förutsätta tillökad försträckning på vilkor, som
geiiom Rikets Ständers beslut vid sednaste riksdag i flera afseenden förändrades;
så och enär hitintills sådan tillökad försträckning icke medgifvits med mindre
än att vederbörande Filialbank underkastat sig sedermera stadgade förändrade
vilkor och förbehåll, hemställer Utskottet vördsamt,
att ofvanberörda af Herrar L, N. Eneqvist och R. Trägårdh
samt Riksdagsfullmägtigen C. G. Sköldberg väckta motioner
för närvarande ej må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 3 Februari 1863.
Reservation-.
af Herr L. JS. Eneqvist: »Emot Utskottets beslut får jag reservera mig.
Jag anser fortfarande att Filialbankerna i Örebro, Wisby, Carlshamn och Borås,
hvilka alla uppfyllt de för försträckningars erhållande föreskrifna vilkor, i stöd
af Kongl. Kungörelsen af den 4 Maj 1858, hvilken uttryckligen och ovilkorligen
stadgar »att Filialbanker, som fullgöra föreskrifna vilkor, undfå försträckning till
»belopp, motsvarande den del af teckningssumman, hvarför säkerhet blifvit ställd,
»dock icke öfver 750,000 R:dr», böra tilldelas återstående försträckningar, af
de medel, som redan ingått, eller under innevarande år ingå, från äldre Filialbanker,
hvars oktrojer redan tilländagått eller under året tilländagå, och hvilka
Filialbanker, på grund af vid sednaste riksdag fattade beslut, numera icke, såsom
försträckning, kunna få mer än hälften af teckningssumman, hvarigenom en
tredjedel af de försträckningar, som sådana haft, ingått eller ingår till Banken.»
I denna reservation hafva instämt Herrar Eric Dan. Grape och F. Rooth.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1863.
Banko-Utskottets Utlåtande M 24.
i
N:o 24.
Ank. till Exp.-Utsk. den 9 Febr. 1863, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning a/ eli utaf Häradshöfdingen Th. Berger och Grosshandels-holaget
Sv. Renström & Komp. gjordt ackordsanbud.
Häradshöfdingen Th. Berger och Grosshandlarne Sv. Renström & Komp., i
egenskap af Syssloman i Häradshöfdingen V. Ulfsparres och Brukspatronen C. J.
Ulfsparres konkurser, hafva, sedan uppgörelse träffats med nämnde konkursmassors
alla enskilde oprioriterade borgenärer, uti en lill Utskottet ingifven skrift, erbjudit
liqvid för Rikets Ständers Banks deri bevakade fordringar på det sätt, att sökanderne,
mot återfående af gäldenärernes förbindelser, skulle inom en månad efter
tillsägelse inbetala den kapitalskuld, som återstod efter afräkning af redan verkställda
afbetalningar; förmälande sökanderne, att anledningen dertill, att detta anbud nu
kunde göras, vore att en del liqvider blifvit ackordsvis uppgjorda på billigare vilkor,
jemte det att tillgångar, som då ej påräknades eller ansågos såsom säkra, sedermera
influtit; att gäldenärerne, genom ett redbart handlingssätt så väl förut sorn
närmast innan deras oförvållade obestånd uppstått, gjort sig förtjente af den hjelp
till framtida utkomst, som kunde uppkomma deraf att de, befriade från borgenärers
kraf, lemnades tillfälle att söka sitt uppehälle, utan att motarbetas af det hinder,
som en ouppgjord konkurs nödvändigtvis skulle medföra, samt att ehuru konkursmassorne
nu mera voro så väsendtligen utredda, att behållningen för en uppgörelse
ackordsvis kunde kalkuleras, fullständig slututredning likväl komme att medtaga
ej ringa tid för indrifningen af icke förfallna tvistiga och osäkra fordringar,
hvarjemte slutlig dom i en anhängig tvist i sådant fall först måste afbidas.
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 8 Haft.
2
Banko-Utskottets Utlåtande M 24.
Utskottet har häröfver infordrat utlåtande från Direklionerne öfver Bankodiskont-verket
i Stockholm och Låne-kontoret i Götheborg; i följd hvaraf den förra
Direktionen, beträffande Banko-diskont-verkets fordran, anfört, ali Häradshöfdingen
Y. Ulfsparre hos Diskont-verket häftar för 2:ne lån, upptagne det ena under JVs
348 i Handels- och Närings-diskont-fonden å 6 750 Riksdaler, mot hypothek af
Brukspatronen C. J. Ulfsparres revers å 7,500 Riksdaler, med borgen af Brukspatronen
H. de Reverony S:t Cyr, förfallet den 18 October 1857, och det andra
under M 3795 i Allmänna Diskont-fonden å 900 Riksdaler, mot borgen af bemälde
H. de Reverony S:t Cyr och f. ö. Öfversten, Postinspektoren i Hernösand
O. Ulfsparre, förfallet den 22 November samma år; att Diskont-verkets härpå grundade
fordringsanspråk bevakats och till betalning fastställts i O. Ulfsparres konkurs
genom Kongl. Svea Hof-rätts dom den 11 Augusti 1859, i Y. och C. J. Ulfsparres
konkurser genom Kongl. Götha Hof-rätts domar den 29 Juni 1860 och i det
efter S:t Cyr anhängiggjorda urarfvamål genom Wedbo Härads-rätts dom den 16
Augusti 1859, hvilken sistnämnde dom tillerkänner S:t Cyrs arfvingar urarfva förmån;
att O. Ulfsparres och aflidne S:t Cyrs konkursmassor nu mera blifvit slutligen
utredda och lemnat Diskont-verket en utdelning från den förres konkursmassa
af 11 R:dr 25 öre och från den sednares af 554 R:dr 17 öre, samt att från V.
Ulfsparres konkursmassa hittills influtit 50 procents utdelning med 3,825 R:dr och
från C. J. Ulfsparres en utdelning af 10 procent med 771 R:dr 37 öre, så att å
Diskont-verkets ifrågavarande fordringar, primitivt utgörande 7,650 R:dr, numera
återstår i kapital 2,488 R:dr 21 öre, deraf 2,108 R:dr 84 öre å Handels- och
Närings-diskont-lånet och 379 R:dr 37 öre å lånet från Allmänna Diskont-fonden.
Och har Direktionen öfver Låne-kontoret i Götheborg upplyst, att Brukspatronen
C J. Ulfsparre hos nämnde Låne-kontor häftar för följande förbindelser, nemligen:
1:0 för ett från Handels- och Närings-diskont-fonden, mot hypothek af Häradshöfding
V. Ulfsparres revers upptaget och den 16 November 1857 förfallet
lån å R:dr 7,500: —
hvarå den 25 April 1861, genom utdelningar från
låntagarens och hypotheks-utgifvarens konkursmassor,
blifvit afbetaldte  » 4,610: 44. 2,889: 56.
2:o för ett, mot borgen af Brukspatronen H. de Reverony S:t
Cyr och Häradshöfdingen V. Ulfsparre upptaget och den 1 April 1858
förfallet kassa-kreditiv å R:dr 6,000: —
hvarå blifvit afbetaldt den 21 Mars 1861, genom
utdelning från S:t Cyrs konkursmassa 400 R:dr
och den 25 April samma år genom utdelning
från V, och C. J. Ulfsparres konkursmassor
3,770 R:dr, eller tillsammans  » 4,170: — 1,830:
Transport 4,719: 56.
Banko-Utskottets Utlåtande M 24.
3
Transport 4,719: 56.
3:0 för ett från allmänna Diskont-fonden, mot borgen af Häradsnöfdingen
Y. Ulfsparre upptaget och den 4 7 December 4 857 förfallet
lån å R:dr 2,400: —
hvarå den 25 April 4 861 blifvit genom utdelning
från gäldenärernes konkursmassor afbetaldt . » 4,444: 78. 958: 22.
och 4:o såsom löftesman för ett utaf Brukspatronen H. de Reverony
S:t Cyr från sistnämnde fond upptaget och den 9 Mars 4 858
förfallet lån å , . . R:dr 900: —
hvarå blifvit afbetaldt den 24 Mars 4861, genom
utdelning från S:t Cyrs konkursmassa 57 R:dr
60 öre och den 25 April samma år, genom
utdelning från C J. Ulfsparres konkursmassa
92 R:dr 32 öre, eller tillhopa  » 4 49: 92. 750: 8.
så att å Låne-kontorets i Götheborg ifrågavarande fordringar,
primitivt utgörande 4 6,800 R:dr, numera återstår i kapital. . R:dr 6,427: 86.
Då af en utaf vederbörande uppgjord, ansökningen följaktig kalkyl öfver Häradshöfdingen
Y. Ulfsparres och Brukspatronen C. J. Ulfsparres konkursmassors
ställning sig visar, att från dessa konkursmassor icke är att påräkna utdelning till
sammanlagdt så stort belopp, som erfordras för betäckande af de i konkurserne
fastställda oprioriterade kapital-fordringar, men Banko-diskont-verket och Lånekontoret
genom det gjorda ackords-anbudets antagande, skulle för sina återstående
kapitalfordringar beredas full liqvid, hvilken ofördröjligen vore att införvänta, under
det att konkursmassornes slutliga utredning sannolikt först efter lång tidsutdrägt
kan vara att emotse, anser Utskottet berörde anbuds godkännande vara med
Diskont-verkets och Låne-kontorets fördel öfverensstämmande, och får alltså, i enlighet
med hvad ofvanbemälda Direktioner föreslagit, hos Rikets Ständer vördsamt
hemställa,
att, såvida Diskont-verkets i Stockholm och Låne-kontorets i
Götheborg återstående kapital-fordringar af sökanderne, med
2,488 R:dr 24 öre till Banko-diskont-verket och 6,427 R:dr
86 öre till Låne-kontoret i Götheborg, inbetalas inom en månad
efter derom gjord tillsägelse, de å berörde fordringar upp
lupna
öfverräntor måtte få eftergifvas och utur räkenskaperne
afskrifvas.
Stockholm den 9 Februari 4863.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1863.
Banko-Utskottets Utlåtande ,JVs>' 25.
!
JV? 25.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 Febr. 1863, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af vackt fråga om förändrad grund för ulmyntningen
af Svenska silfvermyntet.
De olägenheter och förluster, som härflyta deraf, att ett Svenskt 4 R:drR:mtstycke
i silfver innehåller omkring % mera finsilfver, än såväl en R:dr Hamburger
Banko, som Norska och Danska specier, hvaraf 9j st. utmyntas på en mark kölniskt
fint, hafva vid föregående riksdagar framkallat förslag, åsyftande att bereda likhet
i värdet emellan Svenskt silfvermynt och Hamburger Banko, hvaremot vid denna
riksdag den önskvärda förändringen af Svenska myntet ansetts kunna pä ändamålsenligare
sätt åstadkommas derigenom, att, såsom Herr A W. Björck, i en inom Vällofliga
Borgare-Ståndet väckt och till Utskottet, hänvisad motion, JW 198, föreslagit,
den franska graminvigten skall utgöra myntvigt ; att 500 gramm finsilfver skola
utmyntas till 20 R:dr silfver specie samt att myntet skall bestå af 9 delar silfver
och en del koppar, och alitsa 18 R:dr silfver-specic i vigt innehålla 500 gramm,
med iakttagande hvaraf ett Svenskt 4 R:dr R:mt-stycke i silfver komme att i det
närmaste motsvara värdet af en och en half Preussisk eller Vereins-thaler, hvilket
mynt numera är gemensamt för flertalet Tyska Stater.
Till närmare förklaring häraf anföres i motionen följande:
”Enligt myntordningen den 9 Maj 1835 och Kongl. Förordningen den 3 Februari
1855 består myntsilfver af 3 delar fint silfver och en del koppar. Af 2
skålpund viktualievigt sådant silfver utmyntas 25 hela R:dr silfver specie, som alltså
innehålla 1^ skålpund fint silfver. Då nu ett Svenskt skålpund motsvarar 425
Franska gramm, hvaraf utmyntas 16$ specier, visar sig, att en specie innehåller
25| Franska gramm finsilfver.”
”Den Tyska Yereins-thalern är deremot grundad derpå, att ett skålpund Tysk
tullvigt, motsvarande 500 Franska gramm finsilfver, utmyntas till 30 Thaler, så att
hvarje Thaler innehåller 16§ gramm finsilfver. Den svenska specien innehåller
väl, såsom nyss är visadt, 2ö£ gramm finsilfver, men sällan gäller den i Hamburg
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863 6 Sami. 1 Afd. 9 Jläft.
1
2
Banko-Utskottets Utlåtande JW 25,
mera än 25 gramm, eller 50 ^ mera än Thalern. Det är denna skilnad af ^ gramm
på hvarje specie, som nu vanligen går förlorad för innehafvaren af det Svenska
myntet, då han i utlandet vill göra sig det till godo; oell denna förlust skall, om
än småningom, dock säkert förekommas, om den Svenska specien bestämmes att
hålla :5 gramm finsilfver och således jemt 50 % mera finsilfver än den Preussiska
Thalern. Ett Svenskt skålpund finsilfver skulle således utmyntas till 17 specier,
och då den Preussiska Thalern motsvarar 40 skilling Hamburger Kurant, skulle den
Svenska specien få ett bestämdt värde af fiOJskilling Kurant; likasom, dä 150 Preussiska
eller Vereins-thaler vanligen i silfvervärde beräknas, om än sällan noteras, till
100 Hamburger Thaler eller 300 Mark Harnb. B:ko, en lika fördelaktig beräkning
borde kunna påräknas för Svenska specien.”
Utskottet har, vid öfvervägande af de skäl, motionären anfört, icke kunnat förbise
vigten af den föreslagna förändringen. Genom Svenska myntets bringande till
öfverensstämmelse med Preussiska eller Vereins-thalern, skulle detsamma ock, såsom
motionären antydt, komma i ett lätt beräkneligt förhållande till Hamburger Mark
Kurant; och då, för öfrigt, under fästadt afseende å de betydliga, liqvider i Preussiska
Thaler, som numera och framgent härstädes ifrågakomma, i följd af de i denna
myntsort af såväl Riksgälds-kontoret, som allmänna Hypotheks-banken upptagna
lån, väsendtliga fördelar äro att påräkna af Svenska myntets förändring i enlighet
med det framlagda förslaget, har Utskottet väl icke tvekat att detsamma understödja;
men sorn. i betraktande af de olika uppgifter öfver förhållandet emellan
den Svenska vigten och Franska grammvigten, hvilka förekomma i de författares
arbeten, som i förevarande afseende kunnat tillfrågas, det lärer vara oundgängligen
nödigt att, innan förslaget hänskjutes till Rikets Ständers bepröfvande, vederbörande
komma i tillfälle att verkställa förberedande noggranna undersökningar, har Utskottet
nu skolat tillstyrka:
att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att Kongl. Maj:t i nåder täcktes låta genom vederbörande
verkställa undersökning till utrönande deraf, huruvida en
förändring af myntfoten i den angifna syftningen må finnas
verkställbar, samt derefter, och för den händelse Kongl. Majit
skulle anse densamma ändamålsenlig, nådigt förslag i ämnet
till Rikets Ständer afgifva.
Stockholm den 9 Februari 1863.
Reservation:
Herr Riks-arkivarien Nordström förklarade sig väl äfven för sin del instämma
uti och biträda hufvudsyftningen af Utskottets förslag; men ansåg likväl förändringar
i myntfoten, i sådant syftemål vidtagna i Sverige, utan säkerhet derom, att de
äfven i grannstaterna godkännas, vidtagas och orubbligen enligt öfverenskommelse
vidmagthållas, böra så mycket mindre tillrådas, som utan en sådan säkerhet ändamålet
med förändringarne skulle förfelas, enär vid sådant förhållande olikheter framdeles,
likasom hittills, vore lika möjliga. Uti förberedande afdelningen hade ock
\Banho-Utshottets
3
derföre blifvit föreslaget, att ifrågavarande till Rikets Ständer ingående Utlåtande
äfven skulle upptaga hemställan derom, att, i händelse Kongl. Majit skulle linna
den ifrågasatta förändringen af myntfoten ändamålsenlig, ”underhandling med grannstaterna
måtte inledas för tillvägabringande af öfverensstämmelse emellan Sveriges och
dessa Staters myntfot.''' Detta, efter mitt omdöme, högst vigtiga och för ändamålets
vinnande oeftergiflig;! moment blef likväl, vid Betänkandets justering i Utskottets
plenum uteslutet, och är det deremot jag härmedelst anmäler min reservation.
I denna reservation har Herr Julius Lindström instämt.
JW 26.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 Febr. 1S63, kl. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner, angående skyldighet för Rikets
Ständers Bank att till ett bestämdt pris utlemna omyntadt
silfver.
Enligt § 1 i Lagen för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830, jemförd
med §§ I och 2 i Lagen angående myntbestämningen af sammajdag, är Banken
ovilkorligen skyldig att, när sä päfordras, sina sedlar med Svenskt silfvermynt inlösa
efter den i sistberörda lag fastställda grund, och i lil § af det reglemente för
Bankens förvaltning, sorn utfärdades vid samma riksdag eller 1834—1835 arens, då
Banken ånyo öppnades för silfverutvexling, var det Fullmägtige uttryckligen förbjudet
att låta någon i stället för myntadt silfver eller banksedlar från Banken utbekomma
silfverplantsar. Detta förbud mot utgifvande af silfverplantsar upphäfdes
likväl redan vid påföljande riksdag genom det då under den 15 Juni 1841 utfärdade
reglemente, hvars 105 § i 3 mom. öfverlemnar åt Banko-styrelsen att, under vissa
deri stadgade förbehåll, kunna låta, i stället för Svenskt silfver-och guldmynt, från
Banken utgifva silfver- och guldplantsar, emot det i Mynt-bestämningslagen stadgade
pris af 128 skillingar banko för hvarje riksdaler i silfver och för guldet efter
(let. vid utvexlingen gällande pris å dukater, med tillägg i begge fallen af den stadgade
slagskatten, utgörande för silfver £ och för guldet procent. Denna prisbestämning
grundade sig derå, att då silfver eller guld i plantsar till Banken levereras,
dessa skola åtföljas af Kongl. Myntverkets attest eller intyg öfver innehållet
Banko-Utskottets Utlåtande JVs 26.
i Riksdaler silfver eller dukater, efter afdrag af myntskatten, samt att, då berörda
myntskatt sålunda innehålles i hvarje plants, men Bankens räkenskaper upptaga
endast beloppet i Riksdaler silfver eller dukater, efter afdrag af myntskatten; sä
skulle, derest icke myntskatten tillädes, den som uttoge silfver eller guld i plants,
eller omyntad form, för samma belopp i sedlar erhålla mera silfver eller guld, än
om myntadt silfver eller guld till honom utvexlades. Stadgandet i sistberörda reglements-§
bibehölls oförändradt till riksdagen 1847—1848, då, sedan uppmärksamheten
fästats derå, att det, utan att leda till förlust för den, som önskade med omyntadt
silfver betäcka utländsk skuld, skulle medföra fördel för Banken, i händelse det
silfver, Banken från utrikes ort inbekommit, finge försäljas efter Hamburgerprof och
vigt samt ett pris af 27 mark 12 sk. Hamburger banko per mark fint, Rikets Ständer,
på Banko-Utskottets förslag, fastställde de 2:ne alternativa pris, hvilka sedermera
bibehåilits och finnas intagna i ofvan anförda 101 § mom. 2 af nu gällande
Bankoreglemente, enligt hvilket Fullmägtige äro bemyndigade, att, på derom gjord
anhållan och när de, efter särskild pröfning, för hvarje fall finna sådant med afseende
å förekommande omständigheter lämpligt och för Banken fördelaktigt, kunna,
i stället lör Svenskt silfvermynt, från Banken utgifva, bland annat, silfver- och
guldplantsar, de förre emot 37 R:dr Runt, motsvarande, efter en kurs af 4 Riksdaler
Riksmynt, 27 mark 12 sk. Hamburger Banko för hvarje mark finsilfver, Kölnisk
vigt, sorn det omyntade silfret, enligt Hamburgerprof, innehåller, eller mot lägre pris,
dock icke understigande det i myntbestämningslagen för hvarje Riksdaler i silfver stadgade
af 128 skillingar banko eller 4 Riksdaler Riksmynt, med tillägg af slagskatten
| proceat, samt de sednare, eller guldplantsar, efter det vid utvexlingen gällande
pris å dukater, likaledes med tillägg af slagskatten procent.
Som en Riksdaler silfver, enligt nu gällande myntbestämningslag, innehåller omkring
T’jy procent mera finsilfver än Riksdaler Hamburger Banko, så följer deraf, att,
efter det för omyntadt silfver bestämda lägsta pris, en mark finsilfver Kölnisk vigt
skulle erhållas till ungefär 36 ij Riksdaler Riksmynt.
Om förändring i sistberörda reglements-stadgande äro inom Vällofliga BorgareStåndet
motioner väckta dels
af Herr Julius Lindström, som, i tryckta motionen M 8, hemställer, att omförmälda
§, mom. 2 må erhålla följande lydelse:
Fullmägtige vare skyldige att, uppå derom gjord anhållan, i stället, för Svenskt
silfvermynt, frän Banken utgifva silfver- och guldplantsar, när tillgång derpå gifves,
de förra mot 36| Riksdaler Riksmynt för hvarje mark finsilfver, Kölnisk vigt, som
det omyntade silfret, enligt Hamburgerprof. innehåller, samt de sednare eller guldplantsar,
efter det vid utvexlingen gällande pris ä dukater. Och öfverlemnas ät
Fullmägtige att, när de efter särskild pröfning för hvarje fall finna sådant med afseende
å förekommande omständigheter lämpligt och för Banken fördelaktigt, jemväl
i stället för Svenskt silfvermynt, när så äskås, utlemna utländska silfvermyntsorter
emot det vid hvarje tillfälle af Fullmägtige fastställande utvcxlingspris”;
och dels af Herr A. O. Wallenberg, som, i motion M 2.52, föreslår, det Rikets
Ständer måtte besluta, icke allenast att genom Riksbanken tillhandahålla allmänheten
plants, innehållande 60 fö finsilfver, efter Svenskt prof och vigt, mot 4,000
Riksdaler Riksmynt i Riksbankens sedlar för hvarje sådan plants, utan äfven, att
dylika plantsar må jemväl tillhandahållas åt allmänheten vid Lånekontoren i Göteborg
och Malmö.
Det af Herr Lindström väckta förslag afser att åstadkomma två särdeles väsendtligt
förändringar i Bankens nuvarande åliggande; den ena att, i stället för
Banko-Utskottets Utlåtande «T? 26.
5
att Bankens ifrågavarande åliggande hitintills varit inskränkt till att emot sina
sedlar vid anfordran tillhandahålla endast silfvermynt, med Fullmägtige lemnad rätt
att kunna i stället utlemna omyntadt silfver, Fullmägtige skulle vara skyldige att,
på derom gjord anhållan, utgifva antingen mynt eller silfver- eller guldplantsar; dels
att, i motsats till nuvarande bestämmelse, enligt hvilken det inom vissa toreskrifna
gränser ankommer på Fullmägtige att afgöra till hvad pris omyntadt silfver må erhållas,
sådant alltid skulle utlernnas efter ett oföränderligt pris af 36j R:dr Runt för
hvarje Kölnisk mark fint, hvilket pris, enligt hvad här ofvan är visadt, just motsvarar
den qvantitet fint silfver, som innehålles i hvarje Riksdaler i silfver; och
öfverensstämmer det af Herr Wallenberg föreslagna pris af 4,000 Rair för hvarje
plants om 60 finsilfver, efter Svenskt prof och vigt, likaledes med det nyss nämnda
af 36§ R:dr per mark Kölnisk vigt.
Ehuru, enligt motionen, den föreslagna skyldigheten skulle inskränkas till att
gälia endast når tillgång på omyntadt silfver funnes, skulle denna skyldighet likväl i
sjelfva verket tydligen blifva lika ovilkorlig, som Bankens nuvarande, att utlemna
myntadt silfver. Ty då Banken alltid på hvad sätt som helst måste, för att kunna
inlösa sina sedlar, innehafva ett betydligt förråd af silfver, så följer deraf nödvändigheten
att, så snart genom stora silfveruttagningar, vare sig i myntad eller omyntad
form, detta förråd minskas, åter förskaffa sådant; och enär det, synnerligen vid
stark omsättning af siLfverförrådet, icke ens vore möjligt att genast få det förvandJadt
till myntad form, skulle en saknad tillgång till omyntadt silfver kunna inträffa
först då, när Banken vore bragt ganska nära omöjligheten att uppfylla förbindelsen
att med silfver sina sedlar inlösa.
Det torde således först böra tillses, huruvida en sådan skyldighet, som motionären
velat ålägga Banken, må anses följa af Bankens funktioner i allmänhet samt
vore förenligt med den ställning och verksamhet, som genom öfriga för Banken
gällande stadganden är densamma anvisad.
Motionären anför, att då af en mark finsilfver Kölnisk vigt, som är lika med
55 ort Svensk vigt, skall utmyntas 9| stycken specier å 4 Riksdaler, hvilka således
hvardera innehålla 6 ort finsilfver och tillsammans motsvara 36§ Riksdaler Riksmynt,
men Banken för en Kölnisk mark finsilfver i omyntad form fordrar 37
Riksdaler Riksmynt, densamma icke uppfyller sin första och förnämsta pligt att
upprätthålla sedlarne i deras rätta värde, utan att en myntförsämring eger rum,
ithy att för ett värde i omyntadt silfver af 36§ Riksdaler måste lemnäs 37 Riksdaler
i sedlar.
Detta påstående utgår från förutsättning att den skyldighet motionären velat
pålägga Banken, verkligen redan tillhör honom, hvilket likväl för närvarande icke
är förhållandet.
I det Föregående är redan ådagalagdt, att Banken, enligt nu gällande lagar
och stadganden, åligger endast att inlösa sina sedlar med ett desamma åsatt värde
i myntadt silfver, och detta åliggande fullgöres när sedelinnehafvaren för 4 Riksdaler
Riksmynt i sedlar erhåller myntadt silfver, innehållande 6 ort fint, och således
för 36| Riksdaler i sedlar bekommer 55 ort dylikt silfver. Påståendet att en myntförsämring
skulle hafva inträdt, saknar följaktligen all grund; och det skulle först
då med skäl kunna sägas, att Rikets Ständer genom stadgandet af ett högre pris
för omyntadt silfver, än som motsvarar detsammas värde, uttryckt i Svenskt mynt,
ej uppfyllt den garanti för myntvärdets upprätthållande, som Rikets Ständer ålagt
Banken att ombesörja, i fall denna genom gällande lagar varit förbunden att till
-
6
Banko-Utskottets Utlåtande J\f 26.
handahålla omyntadt silfver lika ovilkorlig!, som den nu är det att mot sina sedlar
utgifva myntadt silfver.
Men lika litet, som det nu berörda påståendet eger grund, lika litet torde
det böra åläggas Banken, att utan åtskilnad, efter sedelhafvarens önskan, tillhandahålla
honom såväl plantsar som mynt. Ett sådant åliggande skulle vara grundadt
i sakens egen natur endast i det fall, att det omyntade silfret, såsom sådant, innebure
samma egenskap, som är den hos myntet utmärkande och väsendtliga, att nemligen
vara en fast, oföränderlig och lätt beräknelig måttstock för jemförelse af varuvärden
och underlättande af varubyten. Det torde likväl, till bemötande af en
dylik mening, vara tillräckligt att fästa uppmärksamhet derpå, att just saknaden af
denna egenskap hos den ädla metallen i dess omyntade form föranledt, att man
genom fastställande af en viss halt och fördelning efter en viss vigt, angifven medelst
den å myntet satta prägel, sökt gifva metallen den egenskap af användbarhet
för ifrågavarande ändamål, som den i omyntad form saknar. Då således den
ädla metallen i omyntadt tillstånd icke kan betraktas lika med mynt, utan är en
vara, så bör den ock, såsom sådan, i afseende på pris vara underkastad samma
inverkan af förhållandet mellan behof och tillgång, som gäller för andra varor;
hvaraf äfven följer, att den enskilde, som för det ena eller andra ändamålet har
behof af denna vara, får för densamma lemna ett så stort genvärde, som af omständigheterna
för tillfället bestämmes. Rigtigheten af denna åsigt vinner styrka
äfven af befintliga faktiska förhållanden. Så vidt Utskottet känner, har nemligen,
i andra stater, ingen af de Banker, för hvilka det utgör ett åliggande att upprätthålla
värdet af der begagnade myntrepresentativ, någon skyldighet att mot ett
visst, en gång för alla bestämdt belopp af sådana myntrepresentativ, utgifva omyntad
metall, utan endast myntad; ehuru visserligen några af dessa Banker, såsom
till exempel Englands Bank, alltid utlemna efter begäran antingen mynt eller plantsar.
Detta sker dock icke till följd af en nämnde Bank ålagd skyldighet, utan derföre
att densamma, såsom berättigad att drifva handel med guld och silfver, dervid
finner sin fördel.
Motionären har såsom skäl för sitt förslag anfört, att dess antagande skulle
för Banken medföra fördel, enär, vid det förhållande att silfverplantsar, enligt nuvarande
stadgande icke få försäljas till lägre pris än det i myntbestämnings-lagen
för hvarje Riksdaler i silfver stadgade, af 128 skillingar Banko eller 4 Riksdaler
Riksmynt, med tillägg af slagskatten J procent, men hittills alltid hållits i det ån
högre priset 37 Riksdaler Runt för hvarje mark finsilfver, Kölnisk vigt, desamma
sålunda vore dyrare än myntet, och i följd deraf den, hvilken behöfde silfver, föranleddes
att uttaga detsamma i den för honom billigare formen af mynt, men hvilken
form deremot vore för Banken dyrare, till följd deraf att Banken för myntet
måst betala slagskatten, som således för Banken utgjorde en förlust; och har motionären,
för att gifva en föreställning om beloppet af denna förlust, anfört en från
uppgifter om kostnaden för silfverin försel till Banken heintad beräkning, enligt
hvilken Banken, på ett belopp af 100,000 Mark Hamburger Banko, gör en förlust
af 1,008 Riksdaler Riksmynt, när förstnämnde belopp uttages i mynt i stället för i
plantsar. ,
Så obestridligt det än må vara, att slagskatten är en utgift, för hvilken
Banken, då silfret afletnnas till utmyntning, icke erhåller någon godtgörelse, så
tvifvelaktigt torde det likväl vara att denna utgift är en förlust, hvilken Banken
skulle bespara sig, om den, i stället för mynt, utlemnade omyntadt silfver. Detta
skulle visserligen vara förhållandet, om det kunde antagas, att silfver aldrig skulle
Banko-Utskottets Utlåtande Jfå. 26.
7
från Banken uttagas till försändning utomlands i annat ändamål, än för att fullgöra
liqvid^af sådana skulder till utländningen, hvilka, till följd af en ofördelaktig handelsställning,
icke kunde med utförsel af landets produkter betäckas. Men då, i
anledning af hvarjehanda förhållanden, det lätteligen kan blifva föremål för en
vinstgifvande spekulation att härifrån utföra silfver, så är det mer än sannolikt, att
Banken under sådana förhållanden skulle komma att ådragas en vida större förlust,
genom att nödgas till ett bestämdt pris utlemna plantssilfver, hvilket den, för att
kunna upprätthålla myntvärdet, måste omedelbart till högre pris åter införskaffa,
än hvartill den utgift uppgår, som af slagskatten förorsakas. Möjligheten af en så
beskaffad silfveruttagning, som den nu antydda, ligger icke allenast i sakens natur,
utan torde äfven vara af en icke aflägsen erfarenhet bevisad; och med de lagar
och bestämmelser, som äro gällande dels för landets kreditväsende i allmänhet, dels
för Rikets Ständers Bank särskildt, saknar Banken, för att kunna motverka och
omintetgöra dylika för Banken menliga operationer, de utvägar, som vore för ändamålet
nödiga, och i andra länder med en olika lagstiftning stå dervarande Banker
till buds. Bland sådana utvägar torde endast behöfva påpekas rättigheten att efter
behof höja uflåningsräntan, hvilken åtgärd verkar derhän, att ledigt kapital icke
kan finna fördel i uttagande af ädla metaller för försändning till sådane platser,
der dessa för tillfället betinga ett högt pris. Flera dylika utvägar finnas, hvilka
antingen icke äro Riksbanken tillåtna, eller ock, om äfven medgifna, likväl endast
i förening med sådana, till hvilka Banken ej är berättigad, åstadkomma de afsedda
vcrkningarne. Och möjligheten för, till exempel, Englands Bank, att kunna alltid
tillhandahålla äfven omyntade ädla metaller, beror dels derpå, att denna Bank är
för handeln med de ädla metallerna en medelpunkt, till och från hvilken de ständigt
ömsom inflyta och åter utgå, dels derpå att denna Bank eger till sitt förfogande
utvägar, hvarigenom den är i ständ att utöfva den kraftigaste inverkan på
rigtningen af såväl handeln med de ädla metallerna, som all annan handels- och
affärsrörelse. Afven om. emot hvad förhållandet är, Englands Banks statuter skulle
ålägga densamma såsom en skyldighet att utlemna ädla metaller i omyntad form
och till ett oföränderligt pris, som vore lika med det präglade myntets metallvärde,
så skulle antagandet häraf såsom ett skäl för åläggande af en likartad skyldighet
för Svenska Riksbanken innebära ett förbiseende af den stora olikheten mellan
dessa Bankers inrättning, styrka och ställning i de väsend!!igaste afseenden.
Vidkommande beloppet af den minskning i pris å silfverplants emot det
hittills varande af 37 R:dr, som, genom bifall till motionärens förslag, skulle uppkomma,
torde Utskottet, tili upplysande häraf, få anföra ett exempel.
En silfverplants, som innehåller enligt Hamburger prof och vigt 117 mark
o^g lod finsilfver Kölnisk vigt och enligt Kongl. Myntverkets attest 64 51 ort
58 korn viktualievigt, gifver, enligt samma attest, efter afdrag af slagskatten, 4,268
Riksdaler 80 öre, men utan detta afdrag 4,301 R:dr 6 öre Riksmynt i silfver, hvilket
sistnämnda belopp motsvarar såväl det af motionären föreslagna pris af 36 J
Riksdaler för hvarje Kölnisk mark finsilfver, som det uti nuvarande 101 § af Bankoreglementet
alternativt medgifna lägre pris af 128 skillingar Banko eller 4 Riksdaler
Riksmynt för hvarje Riksdaler i silfver, med tillägg af slagskatten. Om deremot
samma plants försäijes efter det i nämnde reglements-paragraf omförmälda högre
pris af 37 Riksdaler Riksmynt, motsvarande, efter en kurs af 4 Riksdaler Riksmynt,
27 mark 12 skilling Hamburger Banko, för hvarje mark finsilfver Kölnisk vigt, så
erhåller Banken för densamma 4;340 Riksdaler 69 öre; och utgör således skilnaden
8
Banko-Utskottets Utlåtande M 26.
på omförmälda plants mellan det af motionären föreslagna och det i Bankoreglementet
bestämda samt hittills alltid iakttagna högre pris 39 Riksdaler 63 öre.
Till hvad Utskottet redan anfört torde Utskottet endast ytterligare behöfva
anmärka, att dä guld ieke utgör grunden för landets myntväsende, och således i
omyntad form än mindre än silfver kan betraktas annorlunda än såsom en handelsvara,
lärer icke något antagligt skäl kunna andragas för en skyldighet att utlemna
guldplantsar till ett pris, som ej finge öfverstiga det för tillfället å myntadt guld
gällande.
Utskottet anser sig härmed jemväl hafva besvarat förra delen af Herr Wallenbergs
motion om tillhandahållande af plantsar utaf 60 ®ts vigt till 4,000 Riksdaler
per plants; och torde Utskottet i afseende på den i samma motion tillika gjorda
hemställan att silfver i plants måtte hållas tillgängligt äfven i Göteborg och Malmö,
endast behöfva anmärka, att sådant komme att för Banken medföra kostnader och
olägenheter, under det att den af motionären, såsom skäl för en sådan åtgärd, omförmälda
lättade transport genom jernvägarne just synes göra densamma obehöflig,
enär denna lättade transport kommer reqvirenten af plantsar till godo.
På de skäl, som nu blifvit anförda, får Utskottet
afstyrka bifall till Herr Lindströms och Herr Wallenbergs nu
förevarande motioner.
Deremot har, vid behandlingen af dessa motioner, Utskottet å andra sidan tagit
i öfvervägande, huruvida icke ät Banko-fullmägtige kunde öfverlemnas fullkomlig
frihet vid bestämmande af priset å omyntadt silfver och guld; och då de
ädla metallerna i omyntad form, pä sätt redan är vordet anmärkt, icke äro att betrakta
annorlunda än såsom en vara, bör prisbestämningen på denna vara icke inskränkas
inom vissa bestämda gränser, som i intet fall må öfverskridas.
Borttagandet af den nuvarande inskränkningen skulle för Banken icke kunna
föranleda någon våda eller olägenhet, då det icke blefve något o vilkorligt åliggande
för Banken att, på anfordran, utgifva plantsar, utan sådant fortfarande komme
att bero af Fullmägtiges bepröfvande i hvarje fall och dä det väl, med fullt
förtroende till Fullmägtiges insigt och omtanka, kan antagas att Fulhnägtige alltid
skola tillse ej mindre Bankens än äfven det allmännas fördel.
Utskottet anser sig således böra till Rikets Ständer hemställa,
att åt Banko-fullmägtige må öfverlemnas att kunna, i stället
för svenskt silfvermynt, från Banken utgifva silfver- och gnldplantsar
mot det pris, som Fullmägtige, med ledning af priset
å silfver och guld på utrikes orter, bestämma.
Och skall Utskottet, i händelse denna hemställan vinner Rikets Ständers
bifall, framdeles till Rikets Ständer afgifva förslag till det stadgande, som bör i
Banko-reglementet, intagas.
Stockholm den 9 Februari 1863.
Reservationer:
af Herr Julins Lindström:
^Emot Utskottets beslut att afstyrka bifall till den af mig väckta motion, angående
skyldighet för Rikets Ständers' Bank, att till ett lägre pris, än det i Bankoreglementet
nu bestämda, utlemna omyntadt silfver och guld, får jag härmed mig
reservera.
Hvad
Banko-TJtskottels Utlåtande JW 26.
9
Hvad som för sin tid kan synas vara lämpligt oell ändamålsenligt, är det
icke för alla tider, och på intet område af den sociala foller nationalekoniniska
verksamheten kan eller bör ett stillastående ega rum, ej heller eger det rum. Vår egen
bank-lagstiftningshistoria, icke mindre än andra länders, ådagalägger detta. Också
har ingenstädes motståndet varit större än just pä detta område. Orsakernc äro
lätt insedde; fruktan lör olycksbringande rubbningar uti cn mängd samhällsförhållanden,
oftast grundad på fördom eller ren okunnighet, jemte sorgliga erinringar
om de olyckor, som fordom drabbat samhället, i följd, lika ofta, af förvända äsigters
tillämpning i fråga om penninge- och bankaffärer, hafva dertill bidragit och
försöken att sprida ljus öfver dessa saker och åstadkomma reda uti dem halva ej
sällan med misstänksamhet blifvit bemötte och derföre för det mesta misslyckats.
Den historiska utredning, Utskottet uti lörsta delen af sitt betänkande egnat ät det
förevarande ämnet, ådagalägger också, hurusom man först sä småningom, genom
tid efter annan företagna förändringar af den § i Bankoreglementet, som har afseende
pä ifrågavarande sak, funnit sig böra frångå den alltför tränga uppfattning, som
låg till grund lör den ursprungliga bestämmelsen af uttryckligt förbud mot utletnnande
af omyntadt silfver och att en upplystare åsigt efter hand gjort sig gällande,
utan att densammas tillämpning i någon den minsta män ledt till de vådliga följder,
sorn pä sin tiri förebådades. Det gäller då att tillse huruvida tiden oj nu kan
vara inne att taga steget fullt ut och låta den grundsats komma till erkännande,
att värdet af Rikets Ständers Banks sedlar bör grunda sig pä deras egenskap att
kunna till silfver förvandlas utan afseende pä 0111 detsamma är myntadt eller omyntadt.
Hvad nu denna grundsats beträffar, sä har frän Utskottets sida blifvit anfördt,
att banken, efter gällande lagar, icke har förpligtelse att mot annat än myntadt
silfver inlösa sina sedlar och att sålänge banken med en specie, innehållande
6 ort fint silfver, inlöser 4 Riksdaler Riksmynt i sedlar, påståendet att en myntförsämring
skulle ha inträdt saknar all grund. Erinringen härom är rigtig men också
lia, såsom af motionen väl kan synas, resonnementerne mindre rört sig kr ng
frågan om myntförsämring, som är ett, än sedlarnes försämring eller sedelvärdets
nedsättande, som är ett annat. Dessa båda begrepp både böra och kunna skiljas ät. Lagen
för Rikets Ständers Bank och Bankoreglementet göra sjelfva en sådan åtskilnad, dä den
förra talar om förpligtelsen för banken att, mot ett visst belopp af sedlar utgifva ett
visst belopp af myntadt silfver (myntvärdets uppehållande) och Bankoreglementet, som
uti dess 108 § ålägger Fullmägtige, att vaka deröfver att sedlarnc bibehållas vid deras
rätta värde (sedelvärdcts uppehållande) samt derför anvisar åtskilliga medel, bland andra
just det, att efter fastställd grund inlösa sedlarna äfven med omyntadt silfver.
Om nu grunden för inlösandet af sedlarne med omyntadt silfver är uppgjord icke med
beräkning af den verkliga qvantitet finsilfver, som sedlarne representera, eller bestämmelsen
är så sväfvande, att Fullmägtige hafva rättighet att, än med en mindre,
än med en större qvantitet omyntadt silfver sedlarne inlösa (och denna rättighet
hafva de verkligen enligt § 101 af Bankoreglemente!), sä är det ju alldeles gifvet,
att, när sådan inlösen sker efter det högre priset å plantssilfver, en nedsättning i
sedelns värde egt rum. Det må 1111 emellertid med denna begreppsbestämning vara
hurusomhelst, — här är ej fråga om hvilken bankens skyldighet är utan hvilken den
bör vara. Och att hvarje bank, som har till åliggande att med silfver eller guld
inlösa sina sedlar, bör verkställa denna inlösning likaväl med omyntad som myntad
metall, allt efter allmänhetens beqvämlighet, torde få anses lika billigt och i
bankernas eget rätt förstådda intresse, som rict torde vara ostridigt att öfverallt
annorstädes, der väl ordnade banker gifvas, sådant äfven sker.
Bih, till It. St. Prot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 A/d. 0 Höft, 2
10
Banko-Utskottets Utlåtande JV$ 26.
Utskottet säger vidare, att åliggandet att utlemna omyntadt silfver skulle
vara grundadt i sakens egen natur i det fall. att det omyntade silfret, såsom
sådant, innebure samma egenskap, som är den hos myntet utmärkande,
att nemligen vara en fast oföränderlig och lätt beräknelig måttstock för jemförelse
af varuvärden och underlättande af varubyten, hvilken egenskap Utskottet
anser den ädla metallen i dess omyntade form sakna. Om nu detta påstående
vore rigtigt, så borde väl deraf följa, att den myntade metallen, som har denna
så framstående egenskap, hölles i högre värde än den omyntade och att således
vid prisbestämningen å de båda, den bättre och dyrbarare varan, mynt, taxerades
högre än den. af mindre värde varande, omyntade metallen. Men annorlunda
står det skrifvet i Bankoreglementets 101
Utskottets påstående, att omyntadt silfver och guld saknar egenskapen att
utgöra en fast oföränderlig och lätt beräknelig måttstock för underlättande af varubyten
synes mig icke ega stöd hvarken af praktisk erfarenhet eller allmänt er
kända
sunda banktheorier. Jag vägar tvärtom påstå att den omyntade metallen
är både mera oföränderlig och lätt beräknelig än den myntade, och jemväl den,
som mest användes vid alla sådana större utländska liqvider, der metaller mäste användas
och lätt begripligt torde också vara, att mindre tid och besvär fordras för
att uppväga en silfver- eller guldplants, än att uppräkna så många småmynt,
som af densamma kunna utpräglas, likasom att den nötning, som ett enda stort me
tallstycke
undergår, är betydligt mindre än de mänga mynts, som i värde af samma
motsvaras. Uti de stora handelstransaktionerna och internationela bytena förekomma
derföre högst sällan myntade metaller. Desse sednares ändamål har deremot
ansetts vara att tjena blott, vid den mindre handeln, men har äfven der på många
ställen undanträngts af banknoter eller sedlar.
Utskottet framhåller vidare, att den ädla metallen i omyntadt tillstånd icke
kan betraktas lika med mynt, utan är en vara, hvarå priset bör bestämmas efter
samma grund, som gäller för andra varor, beroende pä tillgång och efterfrågan,
och anför, för att ytterligare styrka denna åsigt, att i andra stater, ”såvidt Utskottet
känner”, bankerna icke hafva åliggande att, mot ett visst, en gång för alla bestämdt,
belopp af myntrepresentativ, utgifva omvntad metall utan endast myntad. Jag har
icke här för afsigt att ingå uti någon strid om rätta förståndet af ordet ”vara” och
vill ingalunda förmena någon att ät den ädla metallen gifva hvilken benämning
som helst, ty detta är temligcn likgiltigt, men vill blott dä ät äfven det myntade
silfret vindicera rättigheten af samina benämning. Och hvad beträffar främmande
bankers åliggande, i afseende pä sedelinlösningslörbindelse, sä torde det vara bekant,
att intet lands banksedlar innehålla den förbindelse som våra, att de skola
med ett visst belopp al myntad metall inlösas. Skyldigheten i detta afseende är
bestämd uti de särskilda ländernas banklagar eller privilegier och dessa äro öfverallt,
der ett ordnadt mynt- och bankväsende finnes, sä alfattade att just den omyntade
metallens utförande framför den myntade befordras, och detta af det ganska
naturliga, skälet, att man funnit sådant bäst öfverensstämma med både bankernas
och allmänhetens fördel. Någon s k. slagskatt, som hos oss, förekommer icke uti
något annat land, utan för sådant fall dä omyntade metaller mot myntade utbytas,
dä den äfven finner sitt giltiga berättigande; tvärtom har man der sökt att sä ställa
lagstiftningen, att i möjligaste måtto förekonimes utförsel ur landet af den myntade
metallen. Ilos oss har man pä motsatt sätt gått tillväga och följden har blifvit
uppoffringar och förluster så för Staten som lör enskilde. Ilvad Utskottet anför
Banko-Utskottets Utlåtande 26.
11
om Englands bank, oller att flon icke. i följd af skyldighet, utan derföre, att densamma,
såsom berättigad att drifva handel med guld och -ilfver, dervid finner .-in
fördel, efter begäran utlemn tr antingen mynt. eller plant-ar, dertill, sanningen likmätigt,
kumle läggas: utan att för plantsar beräkna högre pris, torde väl för mina påståenden
vara mera bevisande, än Utskottets egna. Om äter Ut-kottet med detta
anförande velat uttrycka, att det nämnda förhållandet utgjorde något exceptionelt
för England eller hvilket, annat civiliseradt land som helst, så bestrider jag detta,
ty den der handeln med guld oell silfver är i det, hela ingenting annat än en vanlig
vexejrörelse, sorn hvarje dag bedrifves icke mindre af enskilde personer än Riksbanken
sjelf. Då bankens vexeldeputerade på Stockholms och Göteborgs börser än
uppköpa, än försälja främmande valutor, sker i det hela ingenting annat, än handej
med guld och silfver, och i denna och ingen annan bemärkelse bedrifves sådan
handel af Englands hank.
”Tvifvelaktigt”, säger Utskottet, det vara om den s. k. slagskatten är en
förlust, hvilken banken skulle bespara sig-, om flen, i stället för myntadt silfver,
utlcmnade omyntadt, nom ”iner än sannolikt” att banken i följd af hvarjehanda
förhållanden (hvilka Utskottet icke närmare specificerat) skulie komma att
ådragas en stor förlust, genom att nödgas utlemna plants-silfver i -tället för mynt.
Om ock dessa yttranden icke innefatta några bestämda påståenden, så ligga de
dock de-amma ganska nära och jag vill derföre korteligen söka sätta utom allt
tvifvel, att banken, genom att tvinga -edelinnebafvaren att taga myntadt i stället
för omyntadt silfver, när denne med mera fördel för sig kan använda det sednare,
verkligen ådrager sig eller det allmänna en förlust.
Om nemligen banken, sorn eger skyldigheten att, med silfver inlösa sina sedlar,
har att välja mellan att göra detta med myntadt eller omyntadt silfver, och
det visar sig, hvad sorn ock-å är fallet, att det myntade silfret är dyrare ån det
omyntade, sä är det ju alldeles gifvet att utlemnandet af det myntade, i stället för
fh‘t omyntade, mäste lemna förlust, pä samma sätt sorn om den enskilde leverantören
aflemnar en vara af bättre och dyrare beskaffenhet än han åtagit sig och är
skyldig att leverera. Nu kan visserligen banken med någon af Si.atsniagterna hafva
träffat den öfverenskommelse, att myntets tillverkningskostnad icke skall drabba
banken eller, såsom hos oss, blott till någon del, men då vår bank eges af den
ena Stat-inagten har invändningen icke någon betydelse, ty för saken i och för
sig är likgiltigt huru kostnaden varder fördelad eller hvem förlusten drabbar. Den
stora allmänheten får dock till sist betala densamma. Iluru stor är nu denna förlust?
Den inskränker sig icke blott till den slagskatt, af J % sorn banken till myntverket
erlägger; ilen är vida större. Myntningskostnaden utgör, enligt mig frän
myntverket meddelad uppgift, för hela specier e:a 1 \ och för det underordnade
myntet, ända till 2, 3 till 4 % af myntets värde. A allt det mynt, sorn onödigtvis
utgifve-, gör således Svenska Staten en motsvarande förlust, och allt det silfvermynt
säger jag vara onödigtvis utgifvet, sorn söker sin väg öfver rikets gränser
för att, der ned-mältas, ty sådant är dess gifna oåterkalleliga öde under närvarande
förhållanden. Man kan invända, att det. ej är mycket silfver, som pä detta sätt
går ur riket. Jag svarar dertill med den i motionen uppkastade, af Utskottet obesvarad
lemnade, fråga: hvart ha då de millioner i silfver, sorn under årens lopp
frän myntverket utgått, tagit vägen? livar och en, sorn har att gifva och taga penningar,
vet väl att åtmin-tonc hela specier (och deraf har mest blifvit prägladt)
äro i den allmänna rörelsen högst sällsynta ting.
12
Banko-Utskottets Utlåtande JW 26.
Utskottet erinrar, att silfver ur landet kan utgå, icke blott för att fullgöra
sådane 1 iq vider till utländningen, hvilka, till följd af en ofördelaktig h and el sstä Ilning,
icke kunna med utförsel af landets produkter betäckas, utan äfven för att göras
till föremål för vinstgifvande spekulationer, och att en så beskaffad silfveruttagning
ligger icke blott i sakens egen natur, utan torde äfven vara af en icke aflägse erfarenhet
bevisad. Det hade varit önskligt att Utskottet hade närmare uppgifvit
hvar eller när sådan erfarenhet vunnits, ty tillfälle hade dä möjligen beredts att
visa, att den spekulation, hvarpå här troligen syftas, och hvarom Bankofullmägtiges
s. k. hemliga protokoller torde kunna lemna upplysning, varit en spekulation
just pä bankens egna förvända Reglemente, en spekulation icke på det omyntade,
men på det myntade silfret, en spekulation, medförande en ej obetydlig förlust för
landet, men som hade kunnat besparas derest priset på omyntadt silfver eller den
deraf beroende vexelkursen hade ställts i ett billigt förhållande till sjelfva myntet.
Exemplet, som här syftas på, kan således ej sägas vara träffande, ej heller på
ifrågavarande sats rätt tillämpligt; om något, så talar det så emot den s. k. slagskatten,
att knappast något mera slående argument hade kunnat anföras.
Obekantskapen med lagarne för handelns och industriens gäng har mångenstädes,
der ej upplystare äsigter fått bana sig väg, alstrat en mängd förvillelser uti
begreppen, och tili sådane hörer det hos oss ofta förda talet om de ädla metallerna,
såsom en vara, den der kunde blifva föremål för handels-spekulation, på samma
sätt som andra varor. Jag har redan uti det föregående antydt, att de ädla metallerna
blott då i stort användas när i det internationela utbytet det ena landet
har att till det andra göra betalningar, hvilka icke kunna med landets produkter
gäldas, eller med vexlar d. v. s. fordringar hos det land, som har att liqviden
emottaga, och jag bchöfver visserligen icke för närmare bevis af detta påstående
fördjupa mig i detta ämne, då det kan vara nog att hänvisa till de många vetenskapsmän,
som deröfver talat och skrifvit. Jag vill blott till hvar och en tviflande
underställa den fråga: om det vore tänkbart, att det för någon kunde löna sig att
pä spekulation för utförsel taga silfver ur vår bank, och spekulationen afsåge vinst,
som ju är spekulationens mål, får då icke uttagaren för detta silfver något annat
tillbaka? Nu kan han ju ej få andra varor i byte, ty dä är det en vanlig varuspckulation
eller varubetalning, och derom ;ir oj här fråga. Hvad skall lian då
fä i stället om icke just silfver eller guld? Ar det dä troligt att utländnimren eller,
låt vara, den inhemskc spekulanten kunde finna fördel uti att för detta silfver först
betala transportkostnaden ut, sedan gifva oss,silfret tillbaka, ytterligare betala transportkostnaden
hit och än ytterligare kommissions-.irfvode? Något så orimligt kan
man väl knappast tänka sig såsom möjligt. Möjligheten af en sådan spekulation
skulle betingas af den olika räntefoten på den utländska marknaden, säger Utskottet;
rnen detta vederlägges af erfarenheten, ty diskonton eller räntan kan t. ex. mellan
Hamburg och London ofta variera ganska betydligt, utan att derföre några metallförsändningar
mellan dessa platser eger rum. Bland utvägar att förekomma sådane,
sorn Utskottet kallar dem ”menliga” men sorn jag heldre ville benämna naturliga
och af handelns beskaffenhet betingade operationer, påpekar Utskottet främmande
Bankers rättighet atf höja utlåningsräntan, hvilken utväg hos oss saknas. Denna
utväg saknas verkligen hos oss, der det är fråga om en höjning utöfver den lagliga
räntefoten, men kan också för det ifrågavarande ändamålet vara temligen öfverflödig,
dä den vanliga räntan hos oss i allmänhet är 50 till 100 % högre, än i
de länder, derifrån något inträng på vår metalliska valuta kunde vara aitt befara.
Banko-Utskottets Utlåtande JW 26.
13
En dylik spekulation kan således ej, efter min mening, med framgång företagas,
men äfven om den af högst ovanliga konjunkturer någon gång kunde föranledas,
sä vore detta blott ett bevis på ett det aldralyckligaste förhållande, eller att vi
här i landet egde lediga penningekapitaler, ett mål till hvilket vi väl böra sträfva
att komma, men hvilket ännu synes vara fjerran aflägset.
Utskottet slutar sitt anförande, rörande denna kardinalpunkt, med det yttrande,
att en skyldighet för Svenska Banken, att till ett oföränderligt pris, lika med
det präglade myntets metallvärde, utlemna ädla metaller, i likhet med t. ex. Englands
bank, skulle innebära ett förbiseende af den stora olikheten mellan dessa
bankers inrättning, styrka och ställning i de väsendtligaste afseenden. Hvad först
beträffar Englandsbankens styrka och ställning, så torde, vid jemförelse mellan denna
bank och den Svenska, det påståendet ej vara för mycket vågadt att, rein tift
till de respektive ländernas folkmängd, handel och rörelse, den Svenska banken
eger en fullt ut lika betryggad ställning och är fullt ut lika solid som den Engelska;
och ännu torde sedan sista penningekrisen 1857—58 vara i friskt minne hurusom
Svenska banken då emotstod alla tryckningar, utan att vid något tillfälle
komma i förlägenhet, under det att den Engelska banken måst tillgripa de utomordentligaste
åtgärder för att möta den öfverhängande faran. Och hvad institutionens
beskaffenhet i öfrigt angår, så hänvisar väl just olikheten på nödvändigheten
att följa andra länders och bankers föredömen i livad som är godt och nyttigt, heldre
än att sätta sig emot alla reformer, derför att icke allt på en gång kan vinnas
eller olikheten med ens fullständigt upphäfvas.
Det af Utskottet anförda exempel, visande hvilken betydlig vinst banken
tillskyndas genom det högre priset å omynfadt silfver skulle, om ej denna vinst
vore imaginär, blott ytterligare stärka påståendet att banken, emot ali billighet och
rättvisa, tungt beskattar hela Svenska allmänheten och nedtvingar banksedelns värde.
Men huru förhåller det sig i verkligheten med denna stora vinst, som åtminstone
icke är synlig i bankens räkenskaper. Den skulle uppkomma deraf att banken
till ett billigare pris kan införskaffa silfver, än det, hvartill samma åter utlcmnas.
Nu skulle af antagandet af förslaget om prisets nedsättande å omyntadt
silfver följa, att kursen på sådan utländsk valuta, som representerar silfver, såsom
t. ex. Hamburger Banko, skulle i allmänhet komma att vika med sä mycket som
denna nedsättning utgjorde, eller skilnaden emellan det. nu bestämda priset, 37 R:dr,
och det föreslagna, 36 $ R:dr, hvaraf åter skulle framgå att denna lägre vexelkurs
vid inköp af silfver eller vexlar, i lika män korinne banken till godo, sättande
densamma i tillfälle att, utan minskning af dess vigt, åsätta sitt silfver ett i proportion
lägre utlösningspris. Saken är lika enkel och obestridlig, som det väl lärer
vara klart, att den enskilde affärsmannen icke nedsätter sin vinst genom att
nedsätta priset å den vara, med hvilken han handlar, då sådan nedsättning jemt
motsvaras af den favör i priset han vid inköp eller återköp af densamma kunnat
sig betinga.
Hvad den s. k. slagskatten å guld beträffar eger derå tillämpning hvad här,
i fråga om slagskatt å silfver, blifvit anfördt.
Beträffande Utskottets hemställan, att ät Bankofulhnägtige må öfverlemnas att
bestämma priset å silfver eller guldplantsar, så borde väl jag, som önskar att Fullmäktige
så litet som möjligt må af reglementariska föreskrifter binda*, deremot ej
hafva något att invända, äfven om denna frihet i det ifrågavarande fallet kunde
hafva åtskilligt, som talade emot sig; men att denna rättighet icke skulle komma
att i någon den minsta mån medföra några praktiska resultater, befrämjande det
14
Banko-Utskottets Utlåtande 26.
syftemål motionären med sin framställning afsett, torde vara klart deraf, att Ful 1-  mägtige ännu aldri", eller åtminstone högst sällan, begagnat sig af den dem nu
medgifna rättighet att antaga det lägre priset för omvntadt silfver, icke ens då när
det visat sig uppenbart att sådant hade kunnat förekomma uttag af stora summor
myntndt silfver, för att till främmande länder utföras och der nedsmältas. Och i
allt fall skulle derigenom icke den grundsats komma att häfdas, som jag här i första
rummet velat framhålla, eller att bankens ovilkorligen skyldighet skall vara att,
når tillgång på omgntadt silfver finnes, utlemna detta till ett pris, som icke öfverstiger
priset ä det finsilfver, som i myntet innchålles.
På grund af hvad jag nu haft äran andraga och med åberopande af hvad
ofvannämnda motion i öfrigt, rörande detta ämne, innehåller, tillstyrker jag att
Rikets Ständer behagade besluta, det 101 § 2 mom. af det för Bankoverkets styrelse
och förvaltning utfärdade reglemente mätte upphäfvas samt i stället stadgas:
”Fullmäktige vare skyldige att, uppå derom gjord anhållan, i stället för
Svenskt silfvermynt frän banken utgifva silfver- och guldplantsar, när tillgång derpå
gifves, de förra emot 66 g R:dr Riksmynt för hvarje mark finsilfver. Kölnisk vigt,
som det omyntade silfret enligt Hamburgerprof innehåller, samt de sednare, eller
guldplantsar, efter det vid utvcxlingen gällande pris ä dukater. Och ölverlemnas
åt Fullmägtige att, när de efter särskild pröfning för hvarje fall finna sådant ined
afseende ä förekommande omständigheter lämpligt, och för banken fördelaktigt,
jemväl i stället lör Svenskt silfvermynt. när sä äskås, utlemna utländska silfvermyntsorter.
emot det vid hvarje tillfälle af Fullmägtige fastställande utvexiingspris.
”
Samt af Herr Gustaf Lallerstedt, som förklarade sig icke kunna biträda de
skäl, som ligga till grund för Utskottets beslut. Herr Lallerstedt underkände ingalunda
vigten af mänga bland de skäl, Herr Lindström anfört till stöd för sin motion
om skyldighet för Fullmägtige i Rikets Ständers Bank att, dä sådant begäres,
för bankens sedlar utgifva, silfver- och guldplantsar, de förre mot ti G 3 Riksdaler
Riksmynt för hvarje mark finsilfver, Kölnisk vigt, samt de sednare efter det vid utvexlingen
gällande pris å dukater; men dä Herr Lallerstedt, ä andra sidan, icke
kunde i grundsatsen erkänna någon vidsträcktare skyldighet för Fullmägtige än den,
att för bankens sedlar lemna myntad t silfver, och i händelse Fullmägtige lörpligtades
att ovilkorligen utgifva siifverplantsar till ett en gäng för alla faststäldt pris,
sådant kunde, med den kreditlagstiftning vi ega och sä länge räntan icke är frigjord,
under vissa förhållanden för banken blifva särdeles olägligt, ansåg han det
med motionen åsyftade ändamål säkrast befrämjas, om. pä sätt Utskottet föreslagit,
åt Fullmägtige ölverlemnas att i stället för silfvermynt frän banken utgifva silfver
mot pris, som Fullmägtige efter omständigheterna ega bestämma.
Banko-Utskottets Memorial ,JW 27.
15
JW 29.
Ank. till Exp.-TJtsk. den 16 Febr. 1863, kl. 1 e. m.
Memorial, i anledning af det utaf 1860 års Revisorer väckta förslag om
indragning af Bankens sedlar å 1 R:dr R;ml.
Vid föregående riksdagar har frågan om den lägsta sedelvalör, som borde
frän Rikets Ständers Bank utgifvas, varit föremål för öfverläggning, och denna
fråga har ånyo upptagits af Rikets Ständers år 1860 lörsandade Revisorer, hvilka
i 30 § af berättelsen hemställt, att sedlar ä lägre valör än 5 R:dr för framtiden ej
mätte af banken utgifvas; till följd hvaraf en-riksdalerssedlarne skulle komma att
försvinna.
Till stöd för denna hemställan är vordet anfördt, att spridning i allmänna
rörelsen af metalliskt mynt skulle Jätta och betrygga bankens realisationsförmäga
och bibringa allmänheten en rigtigare föreställning, än hittills varit händelsen, om
myntet, och sedeln såsom endast varande det förras representant, på samma gång
som denna allmänhet skulle lära sig inse att försvinnandet ur rörelsen af silfvermynt
vore förebud till förändrade förhållanden, pä hvilka borde aktgifvas.
Om ock det i allmänhet må anses hafva ett icke oväsendtligt olika inflytande
pä landets myntförhållanden, om den del af kapitalet, som mäste utgöras afmetalltsk
valuta, är till ett betydligare belopp spridd bland allmänheten, eller förvaras
hos Banken, sä torde likväl denna omständighet icke blifva afgörande i förevarande
fall, da fråga endast är om indragning af minsta sedelvalören eller den å 1
R:dr, enär det belopp af sedlar ä denna valör, som kan af rörelsen upptagas samt
i densamma hälla sig utelöpande, och hvilket belopp, enligt bankens räkenskaper
vid sistlidet års slut, utgjorde 5,575,880 R:dr, alltid Olifver inskränkt till en mindre
det al den metalliska fond pä det hela, hvilken måste förefmnas för myntvärdets
upprätthållande.
Denna omständighet synes derföre ensam för sig icke innebära tillräcklig anledning
till indragning af sedlarne ä 1 R:dr. Icke heller kan Utskottet för sin del
antaga, att indragning af dessa sedlar i ändamål att, för bibringande ät allmänheten
al en rigtigare åsigt om myntets värde, i deras ställe uttvinga silfvermynt i
allmänna rörelsen, vore af något behof påkallad. Den origtiga föreställning om sedelmyntets
betydelse, som lörorsakades deraf, att under en följd af år sedelmynt
utan motsvarande metallisk valuta utgjorde landets enda rörelsemedel, torde numera,
älven hos den del af allmänheten, som örn penningelöi håliandena i allmänhet
kan ega endast eli mera ytlig kännedom, hafva lemnat rum för en rigtigare uppfattning,
sedan den genom bankens återöppnande till silfverutvexling vunna stadga
och säkerhet i penningeställningen nu under snart 30 är hunnit, sprida sina verkningar
till alja delar af samhället, och sedan, i följd deraf, silfvermynt å smärre valöicr
älven under en längre tid varit i allmänna rörelsen utelöpande.
16
Banko-Utskottet» Memorial ,JV? ‘27.
Den beqvämlighet för rörelsen, som begagnandet af sedelmynt medför, synes
deremot tala för bibehållande af äfven en sä lag sedelvalör, som å 1 R:dr lt:mt.
Denna beqvämlighet utgör ett af de hufvudsakliga syftemålen med införande af sedelmynt
i allmänhet; och för så vidt en inskränkning i tillgodogörandet af denna
beqvämlighet icke föranledes af andra i afseende på penningecirkulationen vigtiga
omständigheter, torde bestämmandet af den lägsta valör, hvarå sedlar böra utgifvas,
bero pä afgörandet af frågan, hvilken valör, som för beqvämlighet i rörelsen
erfordras. Den gräns, som härigenom bestämmes, blifver naturligen olika för särskilda
länder med skiljaktiga fömållanden; och synes denna gräns böra sättas ganska
lågt, hvad beträffar värt land. Till största delen glest befolkadt, med länga
afstånd till städer, marknadsplatser och andra ställen, der anskaffandet af en stor
del lefnadsförnödenheter och alyttringen af egna produkter verkställes, kräfver behofvet
ett jemförelsevis stort belopp af kontanta penningar å små valörer, som lämpa
sig efter de i landet gällande varuvärden och andra dagliga behof; och då det
behöfliga myntförrädet lättare medlöres och förvaras i forin af sedlar,„sä synes häri
ligga ett vigtigt skäl för att sådana må finnas ä ganska låg valör. Alven för försändningar
med posten af kontanta penningar medföra sådana sedlar en stor lättnad
och ej ringa kostnadsbesparing; och dä den ifrågavarande sedelvalören ä 1
R:dr öfverensstämmer med den i landet gällande räkneenhet för penningar, synes
äfven härutinnan vara en anledning att hemta för ett fortsatt bibehållande af densamma.
På dessa, jemte de öfriga skäl, som vid föregående riksdagar anförts för bibehållande
af sedlar ä 1 R:dr K:mt, anser sig Utskottet böra till Rikets Ständer
hemställa,
att Revisorernos berörda framställning ej må till någon åtgärd
föranleda.
Stockholm den lö Februari 1863.
Reservationer:
af Herr Friherre von Schwerin, Julius:
”Emot Utskottets beslut att förorda ett fortfarande lifgifvande af sedlar å
En Riksdalers valör, får jag reservera mig pä följande skäl.
Klingande mynt är pä den utländska marknaden värdemätare. Hos oss utgöres
denna till följd af 72 § Regeringsformen äfven af "pappersmynt".
Genom denna olikhet kommer in- och utrikes handeln ofta i origtigt förhållande
inbördes.
En större sedel-emission i Sverige medför en ökad konsumtion af såväl inhemska
som utländska produkter. De förra salderas lätt med pappersmyntet. Icke
sä de sednare, hvartill erfordras klingande mynt. Inom de båda handelsområdena
utgör således värdemätarnes olika beskaffenhet en ytterligare "gränsskilnad".
Klart är, att såväl i afseende pä handeln i *sig sjelf, som ock på möjligheten
och lättheten att betala vår utländska skuld, det vore skäl att borttaga denna
gräns.
Sådant skedde genom införande äfven hos oss af det Europeiska betalningsmedlet
i härdt mynt och genom befordrandet af dess cirkulation i landet. Och
dertill skulle äfven i sin män bidraga borttagandet af En Riksdalers-sedeln.
Emot
Banko-Utskottets Memorial JV$ 27.
17
Emot dessa och andra skäl har egentligen endast blifvit anförd Riksdalerssedelns
stora beqvämlighet i rörelsen.
Dock hemställes örn ej i bankärenden, som i allt annat, det torde vara betänkligt
att föredraga det beqvämliga för det rätta.”
af Herr Gyllenram, H. G.:
”Jemte det att jag förenar mig uti den af Friheire von Schwerin afgifna reservation.
får jag såsom ytterligare skäl för indragning af sedelvalören Én R:dr
R:mt anföra: att pappers-, trycknings-, underskrifnings-och annulleringskostnaderna
för ett tusen stycken sådana sedlar utgör R:mt 17 R:dr 35 öre, eller i det närmaste
1.75 procent. Då nu årliga förbrukningen visat sig vara omkring 2,200,000 st.
sä uppkommer ju derigenom en årlig förlust för Staten af i rundt tal 35,000 R:dr,
Utmyntningen af fjerdedels specier kostar omkring 1,5 procent. Erfarenheten
har visserligen icke ännu ådagalagt, huru ofta ommyntning kan ifrågakomma.
Dock vill det synas mig, som vore man fullt berättigad till det antagande, att några
tiotal af är måtte tilländalöpa, innan smältdegeln behöfver anlitas, äfvensom
dertill, att denna nötningens silfvervärde utaf i rörelsen varande sådant mynt icke
uppgår, under omloppstiden, till ett värde jemförligt. med härofvan uppgifna förbrukningskostnad
af pappers-sedlar.
Det hinder för förslagets genomförande, hvilket man sökt framhålla medelst
svårigheten nf remissor, synes mig lätteligen kunna undanrödjas på så sätt: att hvarje
postkontor och postexpedition skall vara skyldigt, om så erfordras, att, i sammanhang
med handläggning af rekommenderadt bref, utfärda postremissvexel på valören
högst 4 R:dr 99 öre och derunder, betalbar ä vista endast till viss man och
att inlösas endast vid det postkontor, eller den expedition, hvarpå vexel blifvit dragen.”
af Doktor Björkman:
”Sedan Högloft. Banko-Utskottet, vid behandlingen af Rikets Ständers Revisorers
år 1860 gjorda hemställan om indragning af sedlar å valören 1 R:dr Runt, nu på
goda grunder afstyrkt densamma, anser jag visserligen hufvudsaken vunnen. Men då
bland de många sökta skäl för berörda sedelvalörs föreslagne indragning man ofta
och icke utan grund anfört den betydliga kostnaden för dessa sedlars tillverkning,
enär från och med den 1 Juli 1861 till och med den 30 Juni 1862, 3,746,000 nya
dylika, blifvit förfärdigade och 2,893,250 såsom förslitne invexlade, fästade jag, med
stöd af Riksdags-ordningens 37 § 2 morn., Höglofl. Banko-Utskottets uppmärksamhet
på möjligheten och tiilbörligheten att minska denna kostnad medelst utgifvande af sedlar
äfven å valören 3 R:dr R:mt, en åtgärd, som sannolikt skulle nedsätta kostnaden
till nära hälften af den närvarande, och derjemte ännu mera öka beqvämligheten
vid liqvider och vexlingar. Denna min framställning vann icke pluralitetens
inom Ilöglofliga Utskottet bifall, förnämligast af skäl, att denna valör icke skulle
vara passande för decimalräkningen, och att utgifvandet af denna nya sedelvalör
skulle blifva ett nytt hinder för en önskad framtida indragning af alla sedelvalörer
under 5 R:dr R:mt. Huruvida dessa och dylika skäl kunna anses såsom fullt giltiga
för afstyrkande af mitt omförmälda förslag, hemställer ja<£ härmed till behjertande
af dem bland Rikets Höglofliga Ständer, som icke hysa någon fruktan för realisationens
orubbliga bestånd, derföre att man i allmänna rörelsen i vårt vidsträckta land
föredrager sedlar ända till 1 R:dr Runt framför det obeqvämare metalliska myntet,
Bilt. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Åjd. 9 Haft. 3
18
Banko-Utskottets Memorial J\ä 27.
och sorn önska att befrämja både en ökad beqvämlighet för allmänheten och en
tillbörlig minskning i Riksbankens omkostnader.”
af Doktor Almqvist:
”Fastän icke mer förtjente att i rörelsen qvarhållas. än skillingssedlarne, di{
de egentligen höra, hafva En Kiksdalers-sedlarne lyckats tillvinna sig Banko-Utskottets
pluralitet, ur det enda hufvudsakliga skälet af allmänhetens beqvämlighet, oaktadt
de af 1860 års Statsrevision blifvit till indragning föreslagne. Under det jag
för egen del gerna medgifver den lättnad, de synas tillskynda liqviderna man och
man emellan, ehuru densamma förefaller mig mera värderad af gammal vana, än
af brist på utvägar att på ett annat sätt bereda den, har jag icke ansett mig berättigad
låta beqvämlighetsskäl afgöra ett beslut, som omfattar vigtigare och högre
intressen, de der böra vara bestämmande för dem, sorn hafva uppdrag att bevaka
Statens rätt och bästa.
Ibland dessa intressen förekomma, att de 5 å 6 millioner Ettor, som nu med
särdeles betydlig kostnad för Banken hållas ute i allmänna rörelsen att förbrukas,
under lugna tider så småningom förvandlade i silfver, skulle upphöra att öka Bankens
sedelansvarighet, i brydsamma, icke trängas vid luckan och under alla, hvila
bättre i allmänhetens fickor än i Bankens hvalf, hvarvid också den vigtiga omständighet.
icke borde förbises, att den fattigare delen af befolkningen, med sina små
behållningar lör dagen, aldrig kunde vara blottställd för en möjlig, om än nu icke
trolig ansedd, myntförsämring, som värt land mer än en gång fått iära känna under
namn af realisation.
Det blir, i min tanke, alltid ett financielt misstag att låta myntrepresentativer
nedsjunka till så små valörer att de utgöra skiljemynt i hvarje land, som grundar
sin kredit på klingande valuta, hvarmed det deltager i verldshandeln.
Derföre finna vi också i vära grannländer, liksom i Preussen och England,
med ordnadt myntsystem papper endast i högre valörer förekomma, utan att någon
klagan förspörjes af olägenheter i allmänna rörelsen, under det man öfver allt i
österrike mötes af de, synnerligast i sednare tider efter Ungerska kriget, utspridda
Kreuzer-sedlarne, sorn icke utgöra bevis pä finansernas blomstring.
Ehuru således jag måste ogilla dessa med ali siri beqvämlighet, dock i flera
fall obeqväina Riksdalers-sedlar, hade jag åtminstone för närvarande icke kunnat biträda
deras mening, som vill bestämma lägsta sedelvalören till 5 Kalr Runt och
göra Riksbanken i denna del likställd med enskilda bankerne, utan önskat tills
vidare antaga ett sedelmynt emellan 1 och 5 och beklagar derföre, att Ettornas
bibehållande hindrat framgången af ett i denna syftning inom Utskottet motioneradt
förslag.”
I Doktor Almqvists reservation hafva instämt: Herrar von Hofsten, S. E.,
och Bogeman, C. A., den förre likväl ej i den del af reservationen, der utgifning
af sedlar ä valör emellan 1 och 5 R:dr förordas;
samt af Herrar Lagerhjelm, G. R., Törnebladh, C. E. och L. N. Eneqvist.
Herrar Wolffelt, M. C., Riks-arkivarien Nordström, H. Gahn, C. E. Ekman
och G. Lallerstedt hafva anmält, att de icke deltagit i Utskottets ifrågavarande beslut.
STOCKHOLM, tryckt hos a. l. norman, 1863.
Banko-Utskottets Memorial JW 28
i
1
JW 38.
Ank. till Exp.-Utsk. den 6 Mars 1863, kl. 1 e. m.
Memorial, angående ifrågasatt eftergift till åtskilliga låntagare hos Stalslånefonden
af skilnaden emedan 9 och 8 procent af erlagd ränta.
Vid redogörelsen för indragning af det tillfälliga Statslånet och utlåning af den
s. k. Statslånefonden anmälde liikets Ständers år 1858 församlade Revisorer i 8:de §
af tryckta Revisionsberättelsen, jemte annat, att den af Banko-fullmägtige till Nio procent
förut bestämda ränta och provision å lån, utlemnade från omförmälda fond, bibehölls
till slutet af Mars månad berörda år, då Fullmägtige funno skäligt nedsätta samma
ränta och provision till 8 procent att, efter år, beräknas för alla de lån, som från
och med den 31 i nämnda månad komme att beviljas, och att, i sammanhang med denna
ränte- och provisions-nedsättning, fråga hos Fullmägtige uppstått, huruvida icke
redan varande låntagare i Statslånefonden, vid den dädanefter, hvar 6:te månad, dem
åliggande inbetalning i förskott af ränta och provision, kunde få tillgodonjuta den lindring,
som, enligt nyssnämnda beslut, skulle blifvande låntagare tillgodokomma och sålunda,
vid nämnde inbetalningar, skilnaden emellan 9 och 8 procent eftergifvas; hvarvid,
och då Fullmägtige, hvilka ansett sig förhindrade att den ifrågasatta eftergiften
bevilja, likväl funnit densamma vara med billighet öfverensstämmande och derför förklarat
sig framdeles vilja taga i öfvervägande, om någon framställning i omförmälda
syftning borde hos Rikets då nästsammanträdande Banko-Utskott göras, bemälde Revisorer
ansett sig destoheldre böra en sådan framställning till Rikets Ständers bifall
förorda, som de äldre låntagarne i Statslånefonden icke syntes böra betungas med hårdare
vilkor, än som drabbade dem, hvilka under en sednare tidsperiod undfått försträckning
från samma fond, enär de förra kunnat undgå fortsatt erläggande af den högre
räntan, derest de från början tagit försträckning på kort tid och sedermera, efter det
räntenedsättningen skett, lån ånyo upptagit.
I den till Banko-Utskottet, vid sednaste riksdag, afgifna berättelse yttrade Fullmägtige,
med anledning häraf, att då, endast i de fall, att lånen upptagits å tolf månader
och derutöfver, särskilda ränte- och provisionsförbindelser ifrågakomma, antagandet
af det väckta förslaget skulle föranleda dertill, att lindring i ränte- och provisionsvilkoren
icke tillkomme de flere låntagare, hvilka undfått lån å kortare tid, än tolf månader,
Fullmägtige funno sig böra tillstyrka, att låntagare i Statslånefonden må af rän
Bih.
till B. St. Brot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 A/d. 16 Håft. 1
2
Banko-Utskottets Memorial 32 '28.
tan och provisionen för dea iånetid, suni öiverskjuter sex månader, eftergifva» skilnaden
emellan 8 och 9 procent.
Med tilikånnagifvande. att beloppet af den eftergift i ränta och provision, sora,
genom bifall till Fulimägtiges berörda framställning, skulle ifrågakomma, uppginge:
å den genom Fullmägtige omedelbart verkställda utlåning, till
586: 25.
” " utlåningen vid Banko-Diskontverket till
17,529: 3b.
d:o vid Låne-kontoret i Götheborg  813: 46.
d:o vid d:0 i Malmö
1,456: 50.
d:o vid d:o i Wisby
95: 8.
eller tillsammans till R:mt R:dr 20,480: 65.
anförde Utskottet i 4 § af berättelsen N.o 6, under den 22 December 1859, att enär
på bedömandet af frågan om den föreslagna eftergiftens beviljande det. mäste inverka,
huruvida förevarande låneoperation kommer att för Statsverket medföra vinst eller förlust,
men någon utredning i detta afseende icke kunde verkställas förr än Statslånet
blifvit liqvideradt och alla hithörande förhållanden hunnit afslutas, Utskottet ansåg det
vara förtidigt att till hufvudsaklig pröfning då företaga ofvanberörda fråga.
Sedan, efter hvad Utskottet inhemtat, Fullmägtige, vid slutet af December månad
nä st lidet år, till Riksgälds-kontoret aflemnat återstoden af kontorets kapitalfordran
hos Statslånefonden i följd af verkstäld slutliqvid af det tillfälliga Statslånet, har Utskottet
å nyo upptagit förevarande ärende till behandling; och får, i sådant afseende,
till en början, dels tillkännagifva att, i ofvanberörda ersättningsbelopp, annan förändring
ej inträffat, än att, vid Banko-Diskontverket, genom återstälda ränteförbindelser och af~
skrifven räntefordran, suiuman förminskats från
R:dr 17,529: 36.
med
■’ 148: 86.
till
R:dr 17,380: 50.
och således det ifrågasatta ersättningsbeloppet, på det hela, från  R:dr 20,480: 65.
med
» 148: 86.
till
R:dr 20,331: 79.
och dels meddela följande utredning, angående Statslånets vinst- och förlusträkning.
I Fulimägtiges, vid riksdagens början, till Utskottet afgifna och jemte memorial
N:o 1 till Rikets Ständer öfrerlemnade berättelse, är behållningen i berörda räkning
uppgifven till
R:dr 418,987: 99.
denna behållning är sedermera ökad, genom vinst å utlåningen med ” 3,579: 53.
till
ZTlt:dr 422,567: 52.
men deremot minskad genom påförd förvaltningsutgift  700: 91.
och genom inbetalning till Riksgälds-kontoret af sista kapitalandelen
160,768: 28. 161,469: 19.
till  R:^6U098T33.
Berörda summa af
R:dr 160,768: 28.
motsvaras af på indrifning beroende lån :
vid Banko-Diskont-verket i Stockholm
86,583: 06.
” Låne-kontoret i Götheborg  52,575: 22,
d:o i Malmö
20,110'. —
d:° i Wisby
1,500: — 160,768: 28.
Banko-Utskottets Memorial 28.
3
Af dessa på indrifning beroende lån antagas högst 100,000 R:dr komma att ingå,
och vinsten på utlåningen af Statslånefonden skulle följaktligen, i bankens räkenskaper,
utvisa en summa af 361,098: 33.
Som likväl den föreslagna eftergiftens beviljande vore beroende deraf, huruvida
låneoperationen komme att för Statsverket medföra vinst eller förlust; har Utskottet förskaffat
sig officiel beräkning öfver de kostnader och ränteutgifter, Riks-gälds-kontoret
måst vidkännas till följd af Rikets sednast församlade Ständers beslut, angående de
för Statens jern vägsanläggningar under år 1860 utrikes upplånta medels användande
till liqvid af då utestående delen af det tillfälliga Statslånet, hvilken beräkning slutar
å ett belopp af R:dr 390,325: 57.
Häraf visar det sig att ifrågavarande låneoperation måste utfalla till förlust för
Stats-verket och under sådana förhållanden lärer väl svårligen eftergift af erlagd ränta
böra ifrågakomma.
Dessutom torde härvid icke böra förbises, att om ock, hvilket nu ej är händelsen,
vinst å låneoperationen för Staten uppstått, anledning för den ifrågasatta eftergiftens
beviljande ej förefinnas. Derest nemligen räntan och provisionen i utlåningen från
Statslånefonden, i stället att nedsättas, blifvit förhöjd, skulle de låntagare, för hvilka
eftergift i ränta och provision är vorden föreslagen, icke kunnat tillförbindas, att under
återstående lånetiden erlägga högre ränta och provision; hvadan, i sådant fall, åt dem
beredts en fördel, som icke kommit andra låntagare till godo. Det är ock antagligt att
utdelningen af eftergiftssummorna skulle möta stora svårigheter, med anledning deraf att
åtskillige eftergiftstagare under den förflutna tiden, aflidit och att andra råkat i obestånd;
Och Utskottet anser sig således ega grundad anledning till den vördsamma
hemställan,
att den af Banko-fullmägtige väckta och af Rikets Ständers år
1858 församlade Revisorer understödda framställning om eftergift
till åtskilliga låntagare i Statslånefonden af skilnaden emellan 9
och 8 procents ränta och provision måtte fä förfalla.
Stockholm den 3 Mars 1863.
4
Banko-Utskottets Utlåtande JVs 20.
Ank. till Exp.-Utsk. den 6 Mars 1863, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af Verkmästaren vid Tumba bruk F. Bladins anhållan
om ersättning för en resa till expositionen i London och
andra utrikes orter.
I en till Banko-fullmägtige ingifven, till Utskottet ställd skrift, har Verkmästaren
vid Tumba bruk F. Bladin, jemte öfverlemnande af berättelse om en af honom
nästlidne sommar företagen resa till expositionen i London och andra utrikes orter, för
att inhemta upplysningar om papperstillverkningens framsteg och dermed gemenskap
egande ämnen, anhållit, att, som berörda af honom företagna resa uteslutande haft för
ändamål att söka gagna Tumba bruk, Utskottet täcktes af brukets medel tilldela honom
ersättning med 900 R:dr för de i och för resan hafde kostnader; hvilken anhållan
blifvit af Fullmägtige hos Utskottet till bifall förordad.
I afseende å denna fråga har Utskottet inhemtat: att, sedan Verkmästaren Bladin,
i samband med en hos Banko-fullinägtige nästlidet år gjord ansökning om en månads
tjenstledighet för företagande af en resa till expositionen i London och till Tyskland,
anhållit om reseanslag för berörda resa, hvilken afsåge inheintande af kännedom
om machiner, verktyg, materialier och arbetssätt i England vid tillverkning, synnerligen
af banknot- och ritpapper, äfvensom angående nyaulagda pappersfabriker i Tyskland,
så hade Fullmägtige, hvilka beviljat den sökta tjenstledigheten, sig yttrat, att, ehuru
Fullmägtige ingalunda förbisågo hvarken den omständighet, att, då Tumba bruks syftemål
i främsta rummet vore åstadkommandet af ett ändamålsenligt sedelpapper, bruksförvaltningen
borde vinnlägga sig 0111 tillgodogörande för bruket af nya uppfinningar och
förbättringar i papperstillverkningen, hvilket inål borde vinnas, derest vederbörande bereddes
tillfälle att, genom besök i fabriker, der ifrågavarande industri nått en jemförelsevis
större utveckling, och genom muntlig beröring med sakkunnige personer, äfvensom
genom att se och med hvarandra jemföra ej mindre de förnämligaste produkterna
af samma industri, än dervid använda råämnen, machiner m. m., förvärfva sig större
insigt i hithörande ämnen, hvartill verldsexpositioneu i London erbjöde bästa tillfälle,
och ej heller, att Bladin, som redan år 1859 företagit en utländsk resa, af hvars resultat
bruket dragit nytta, visat sig innehafva de egenskaper, som erfordrades för att
Banko-Utskottets Utlåtande JV& 29.
5
kanna tillgodogöra bruket den i andra länder vanna erfarenhet, Fullmägtige likväl af
Banko-reglementets föreskrifter funno sig förhindrade att meddela Bladin något reseunderstöd;
att Bladin derefter från Stockholm afrest öfver Stettin genom Tyskland och
Belgien till London, hvilken omväg Bladin tagit, för att vinna kännedom om de förändringar,
som blifvit införda på några af honom år 1859 i Tyskland besökta fabriker,
samt att Bladin, angående den af honom verkställda rosan och derunder gjorda iakttagelser
om papperstillverkningens framsteg och de dels nya, dels förbättrade machiner
och verktyg, som i och för densamma begagnas, sammanfattat den berättelse, hvilken
är vorden till Utskottet aflemnad.
Ofver Bladins ifrågavarande ansökning har yttrande jemväl blifvit infordradt af
Tumba bruks förvaltare, hvilken, under fästad uppmärksamhet derå, att en resa, såsom
den af Bladin verkstälda, för iudustri-idkaren ej blott medförde den direkta nyttan
af vidgade specialinsigter, utan äfven måste verksamt bidraga att utbilda hans smak
och omdöme i allmänhet, hvilket vid yrkets framtida utöfning komme att hafva ett
gagneligt inflytande, samt att den af Bladin i berörda hänseende vunna erfarenhet utan
tvifvel skulle komma Tumba pappersbruk till godo, å ansökningen tillstyrkt bifall.
Vid öfvervägande häraf och då det med säkerhet kan antagas, icke allenast att
Bladin under meranämnda resa, hvilken, enligt hvad Utskottet fått sig meddeladt, verkställts
i sällskap med en för synnerlig skicklighet i papperstillverkning ansedd person,
ganska betydligt utvecklat sin redan förut förvärfvade närmare bekantskap om papperstillverkning
och om mekaniska anstalters ordnande, utan äfven, att Tumba bruk, åt
hvilket Bladin fortfarande egnar sin gagnande verksamhet, skall komma att skörda
frukten af Bladins vidgade insigter, förmedelst införande derstädes af sednaste tiders
förbättringar i machinerier och arbetsmethoder, har Utskottet ansett bruket böra vidkännas
Bladins, i och för berörda resa hafde kostnader, hvilka, vid betraktande af resans
utsträckning och ändamålet för densamma, icke synas vara för högt beräknade,
hvadan Utskottet får, i enlighet med Fullmägtiges hemställan, vördsamt tillstyrka,
att Verkmästaren vid Tumba bruk F. Bladin må af brukets medel
tilldelas en resekostnadsersättning af Niohundra R:dr F :mt.
Stockholm den 3 Mars 1863.
f)
Banko -Utskottets Utlåtande 30.
JW 30.
Ank- till Exp.-Utsk. den 6 Mars 1863, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af vackt fråga, att lån mot pant af fastighet hädanefter
icke må. från Rikets Ständers Bank ut/emnas.
Med omförmalande af de flera väsendtliga fördelar, sorn skulle beredas Rikets
Ständers Bank, derest den del af dess kapital, hvilken nu är lästad i utlåning påläng
återbetalning, gjordes mera rörlig, har Herr A. W. Björck i en inom Vällofliga Borgare-Ståndet
väckt motion, N:o 70, uppå anförda skäl, föreslagit:
l:o -att lån mot fastighet icke hädanefter utlemnas från Rikets Ständers Bank;”
2:0 'att Bariko-fullmägtige erhålla uppdrag att inleda och afsluta aftal med Allmänna
Hypotheks-banken, om öfvertagande af bankens fordringar mot pant af inteckning
i fastighet på landet, under vilkor, att låntagare tillgodonjuta den dem tillförsäkrade
rätt, och att banken erhåller Hypotheks-bankens obligationer till belopp samt med ränta
och förfallotid, som genom öfverenskommelse mellan Banko-fullmägtige och Hypotheksbanken
kan varda bestämdt.”
Afven vid föregående riksdagar har fråga uppstått om indragning af bankens
ifrågavarande utlåning och den af Kongl. Maj:t i nåder tillsatta kommitté för utredning
af fäderneslandets ställning i ekonomiskt och finansielt hänseende samt för granskning
af de lagar och inrättningar, som med penninge- och kreditväsendet ega gemenskap,
hade i ett, under den 2 Februari 1860, till Kongl. Majit afgifvet underdånigt betänkande
och förslag, angående förändrad organisation af Hypotheks-inrättningarne i riket,
hvilket betänkande och förslag Kongl. Majit, medelst nådig skrifvelse den 13
derpåföljde April, öfverlemnade till Rikets Ständers pröfning, föreslagit att den
i Rikets Ständers Bank till utlåning mot pant i fastighet på landet anvisade
fond måtte öfverföras på allmänna Hypotheks-banken, under åtskilliga dervid
fästade vilkor; men detta förslag, af Stats- och Banko-Utskottet vid sednaste
riksdag till Rikets Ständers gillande hänskjutet, blef då icke af Rikets Ständer antaget.
Med fästadt afseende synnerligast å de kännbara olägenheter, som under då för handen
varande förhållanden och intill dess Hypotheks-föreningarne kunde blifva i tillfälle atti
betydligare mån nedsätta minimum för sina utlåningar, skulle tillskyndas de mindre
jordbrukarne, om dem betoges utvägen att få i banken belåna sina fastigheter, har inställandet
af denua utlåning tillförene ansetts icke böra ega rum, ehuru, under erkän
-
Banko-Utskottets Utlåtande ,1W 30.
7
nande af olämpligheten deraf, att Banken bedrefve en med dess ändamål så föga förenlig
rörelse, som den förevarande, förminskning af densamma fortgått alltsedan år 1857.
Det för bibehållande i Banken af utlåningen mot pant af fast egendom på landet
hufvudsakligen anförda, nyss omförmälda. skäl har likväl numera förlorat sin hela
betydelse. Genom Kongl. Maj:ts under den 26 April 1861 utfärdade nådiga förordning,
angående de allmänna grunder, som vid Hypotheks-föreningarnes bildande och framtida
verksamhet skola lända till efterrättelse är minimivärdet å jordegendom för vinnande
af inträde i Hypotheks-förening bestämdt till 1,000 R:dr och lånebeloppet till 500 R:dr.
1 Banken är väl minimibelopp af fastighetsvärde och länesumma respektive 600 R:dr
och 300 R:dr; dock som i Banken 185') års taxeringsvärde utgör grunden för Iånesummans
bestämmande, hvaremot i Hypotheks-föreningar delaktighetsbeloppet rättar sig efter
antingen bevillningstaxering eller särskild värdering af innehafvande jordegendom,
så torde det utgöra ett sällsynt undantag om egendom, belånbar i Banken icke skulle
berättiga till inträde i Hypotheks-förening.
Således och då hinder ej bör möta för Bankens låntagare mot pant af fast egendom
på landet, att vinna inträde i Hypotheks-föreningar och sådana föreningar numera,
äro bildade för Rikets samtliga provinser, återstår att undersöka, huruvida icke det mä
vara för den enskilde mera fördelaktigt att upptaga lan i Hypotheks-förening, än i
Banken.
Härvid förekommer, i afseende först å lånebeloppets storlek, att, såsom äfven
är nämndt, fastighet, för år 1850 taxerad till 600 R:dr, vid sednaste taxering otvifvelaktigt
i de flesta fäll uppskattats till vida högre summa, hvadan i Hypotheks-förening
större lån kan derå erhållas, än i Riksbanken och, beträffande lånevilkoren, att
i Hypotheks-förening ärliga inbetalningsskyldigheten understiger den i Banken töreskrifna
med 1 procent samt hvad angår omkostnaderne, att dessa måste falla sig billigare
i Hypotheks-förening, än i Banken, icke allenast vid lånets upptagande, utan
äfven vid årsliqvidernas fullgörande, enär låntagarne i allmänhet kunna sjelfva besörja
sina angelägenheter hos Hypotheks-förening.
Dessa omständigheter hafva väl ock föranledt, att innehafvare af lån i Banken
mot pant af fäst egendom inbetala sådana lån och öfvergå till Hypotheks-föreningar,
samt att nya låneansökningar mera sparsamt förekomma. Utestående beloppet af dylika
lån utgjorde vid slutet af år 1859
R:dr 7,460,807: 69.
och 1862
» 6,801,386: 6.
och har följaktligen nedgått med
R:dr 665,421: 63.
Utom det belopp af 125,000 R:dr årligen, hvarmed fonden, enligt Bankoreglementets
föreskrifter, blifvit förminskad under hvartdera äret 1860, 1861 och 1862, äro
derifrån indragne 300,000 R:dr. och tillfälle till ytterligare indragning är snart att
emotse. Det torde ock kunna antagas att sedan allmänheten lärt sig inse fördelarna
af låneunderstöden från Hypotheks-föreningarne och sedan dessa föreningar, genom
Allmänna Hypotheks-bankens mellankomst blifvit och varda beredda en mera jemn tillgång
på penningar för utlåning, Riksbankens ifrågavarande lånerörelse skall, under
den för densamma anvisade form, befinnas obehöflig.
Under sådana förhållanden, och enär för belåning af stadsegendom flera låneutvägar
redan finnas och andra äro i fråga att öppnas, hvadan denna belåning, derå
Banken gjort och jemväl är underkastad förluster, med allt skäl bör kunna inställas,
får Utskottet vördsamt hemställa:
att den i Rikets Ständers Bank, på grund af 143 och 144 §§ i
Bankoreglemeutet af den 30 Oktober 1860, nu bedrifua länerö
-
8
Panko-Utskottets Utlåtande J\s' 30.
reise mot pant af inteckningar i egendom på landet samt hus
och jord i städerna må upphöra å tid, som Utskottet, i samband
med reglementariska föreskrifterna för nämnde Banks förvaltning,
har att för Rikets Ständer föreslå.
Då, i händelse af Rikets Ständers bifall till berörde hemställan, det icke kan
komma i fråga, hvarken att förhöja den för omförmälda lånerörelse anvisade fond,
eller att i något hänseende förändra de för samma lånerörelse gällande grunder; anser
Utskottet sig härigenom hafva besvarat följande inom Hedervärda Bonde-Ståndet
väckta och till Utskottets behandling hänvisade motioner, nemligen af Riksdagsfullmägtige
Nils Pettersson från Calmar län N:o 96, Ii. F. Gross från Calmar län N:o 108
och Fr. Hallström från Stockholms län N:o 359, i hvad dessa motioner angå meranämnda
lånerörelse.
Genom förslaget att lånerörelsen, mot pant af fast egendom, må upphöra afses
hufvudsakligen, hvad Riksbanken angår, att de 6 å 7 millioner R:dr, som i denna
låneväg blifvit utgifne på en återbetalningstid af 20 å 30 år, skola blifva tillgängliga,
för att användas i sådan rörelse, hvarifrån medlen med lätthet kunna återtagas om
och när, för Bankens säkerhet och myntvärdets upprätthållande, behof derå kan uppstå;
och det måste således med Bankens fördel närmast öfverensstämma, derest med
allmänna Hypoteksbanken aftal kunde afslutas om öfvertagande af Bankens fordrin
gar
mot pant af inteckning i fastighet på landet, i utbyte mot Hypotheksbankens
obligationer, särdeles sådana, som kunna på utrikes ort afyttras; hvadan Utskottet
skolat vördsamt tillstyrka,
att Banko-fullmägtige må erhålla uppdrag, att inleda och afsluta
aftal med Allmänna Hypoteksbanken, om öfvertagande af Bankens
fordringar mot pant af inteckning i fastighet på landet,
under vilkor att låntagarne tillgodonjuta den dem tillförsäkrade
rätt, och att Banken må erhålla Hypotheksbankens obligationer
till belopp samt med ränta och förfallotid, som genom öfverenskommelse
mellan Banko-fullmägtige och Hypoteksbanken kan
varda bestämdt.
Skulle detta förslag vinna Rikets Höglofliga Ständers godkännande, får Utskottet
ytterligare föreslå,
att, om, i följd af omförmälda öfverenskommelse med Allmänna
Hypoteksbanken, ändring eller tillägg i Kongl. Maj:ts, angående
en allmän Hypoteksbank för riket den 26 April 1861 utfärdade
nådiga Förordning befinnes blifva erforderlig, Rikets Ständer härjemte
må förklara sig för sin del dertill lemna bifall.
Stockholm den 6 Mars 1863.
Reservationer:
af Herr Riksarkivarien Nordström,
sorn anhöll att få såsom sin särskilda mening antecknadt, att lian ansåg vilkoren för fastighetslånefondens
öfverlåtelse till Allmänna Hypoteksbanken böra uppställas i öfverensstämmelse
med hvad Finanskommittéen derom föreslagit i dess den 2 Februari 1860
angående förändrad organisation af Hypotheksföreningarne i riket afgifna underdåniga
förslag, Bilagan Litt. A.(sid. 54 i de från trycket utgifna exemplaren), innehållande:
att
Banko-TJtskottets Utlåtande J\s> 30.
9
a) att allmänna Hypotheks-banken för det emottagna beloppet till Riksbanken
afgifver sin hufvudförbindelse, deruti den utfäster sig att till den sednare erlägga jern
för hundrade å hela det ursprungligen emottagna beloppet för år, till dess det blifvit
på nedannämnda sätt återbetaldt;
b) att af dessa fem procent för år fyra procent skulle beräknas såsom ränta å
det kapitalbelopp, som vid liqvidationsdagen qvarstår oguldet, och återstoden af samma
fem procent afräknas såsom afbetalning på den oguldna kapitalskulden, som sålunda
komme att i stigande förhållande minskas;
c) att jemte hufvudförbindelsen ett motsvarande belopp partialobligationer skulle
af allmänna Hypotheks-banken till Riksbanken öfverlemnas, ställda till innehafvaren,
löpande med 4 procents ränta, lydande på olika valörer (minst 200 och högst 3,000
R:dr R:mt) i såväl Riksdaler Hamburger Banko som Svenskt Riksmynt, skrifna på såväl
Tyska som Svenska språken, åtföljda af antingen i Riksbanken eller hos denna
Banks ombud i Hamburg betalbara räntekuponer, och bestämda att i stadgad ordning
efter utlottning infrias inom 000 år;
d) att af dessa partialobligationer till allmänna Hypotheks-banken skulle af
Riksbanken återställas så stort belopp årligen, som motsvarar den enligt punkten b)
på kapitalskulden årligen verkställda afbetalning;
e) att Riksbankens styrelse likväl skulle ega att, när den funne sådant med
Riksbankens säkerhet och fördel förenligt, nämnda partialobligationer inom eller utom
riket försälja till för Banken bästa pris, men på andra sidan vara förpligtad, att, när
Riksbankens ställning det åter medgåfve, sålunda försålda eller ock andra af Hypoteksbanken
utgifna obligationer till motsvarande belopp ånyo inköpa, och hvartill de
genom Hypotheks-bankens till Riksbanken årligen verkställda kapitalafbetalningar inflytande
medel, så vidt ske kunde, borde disponeras; och
f) att Hypotheks-banken häremot skulle ega att såsom sin tillhörighet anse och
för sina ändamål använda allt hvad af de till fastighetslånefonden hörande medel under
årens lopp inflyter, med rättighet att dessa medel antingen vid sitt kontor i hufvudstaden
eller vid de i Hypotheks-banken del egande Hypotheks-föreningarnas kontor i
landsorterna emottaga och uppbära, allt under noggrant iakttagande af de öfverlåtna
skuldförskrifningarnes innehåll och den vid medlens utlåning från Riksbanken bestämda
ordning.
Uti dessa punkter äro både Riksbankens och allmänna Hypotheks-bankens af
transaktionen härflytande ömsesidiga rättigheter och fördelar omsorgsfullt afvägda, och
om Rikets Ständer funne dem, med eller utan modifikationer, böra läggas till grund för
den ifrågasatta öfverenskommelsen, skulle denna kunna uppgöras med så mycket större
säkerhet, som Rikets Ständer derigenom icke allenast gåfve verkställarne en anvisning
om hvad de hade att iakttaga, utan ock sjelfve på förhand med klarhet kunde
bedöma till hvilka följder öfverenskommelsen skulle leda.
af Herr Doktor Sandberg:
”Det lärer väl vara en erkänd sanning, att Riksbanken är till för landets skull.
Deraf följer, att den visserligen skall förvaltas så, att den bär sig sjelf, men dess
syftning är icke att göra sig den största möjliga vinst, utan att på ändamålsenligt sätt
understödja landets näringar.
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 10 Häjt. 2
10
Banko-Utskottets Utlåtande J\S 30.
Men näringarne bestå icke blott af enskild bankrörelse, grosshandel och större industri,
sora skötas af ett fåtal, utan äfven af handtverk och jordbruk, som det ojemförligen
största antalet af landets innevånare utöfva och innehafva.
Nu anses lån på kort tid vara de enda bankmessiga och göra den största nyttan,
emedan penningarne derigenom blifva rörliga och kunna hastigt omsättas, hvarigenom
också Banken skördar den största möjliga vinst.
Detta synes mig vara ensidigt, ty nyttan är då inskränkt till den stora affärsmannen,
grosshandeln och den större industrien i de fall, då låntagaren kan hastigt omsätta
sitt kapital. För dessas behof är ock en fond af 12 millioner R:dr afsatt i Handels-
och Närings-diskonten.
Men med sådana korta lån kan det stora antalet af näringar i allmänhet icke
vara belåtet. De behöfva behålla lånen någon tid, för att med de lånta penningarne
kunna något uträtta och producera. Att låna den ena månaden och betala den andra
gagnar dem intet, aldraminst är det, utom i undantagsfall, af någon nytta för jordbruket,
och för små jordbrukare är det vanligtvis skadligt.
Derföre är också från äldre tider för dessas räkning i Riksbanken afsatt en fond,
der amorteringslån på längre tid kunnat fås på billiga vilkor och emot inteckning äfven
uti mindre jordegendom.
Dessa lån äro af stort gagn för bonden, som har några smärre lösa skulder, hvarifrån
han sålunda kan blifva befriad, eller som i annat fall kan använda dem till förbättring
af sin jord och sin ladugård. Till spekulation på inköp af mera jordegendom
äro dessa lån allt för obetydliga.
Men nu har man lagt denna utlåning till last, att det understöd, den kan lemna,
är för obetydligt att vara till nytta i något hänseende. Och hvems är skulden dertill ?
Det är ju Ständerna, eller rättare sagdt de 3:ne Stånden, som härutinnan qvarstått vid
det gamla och icke velat följa med sin tid. Jordfastigheterna, särdeles de mindre, hafva
oupphörligen stigit i pris år från år; men inga större lån i Riksbanken hafva kunnat
medgifvas, än som motsvarat tredjedelen och sedermera hälften af det låga taxeringsvärdet,
som åsattes för 50 år sedan.
Med stigande jordvärde och tilltagande odling har behofvet af dylika lån varit i
oupphörligt tilltagande. Derföre hafva ock från Bonde-Ståndet vid hvarje riksdag inkommit
mångfaldiga motioner om tillökning i denna fond. Men tvärt deremot, och de
ifrigaste protester till trots, hafva majoriteterna inom de 3:ne öfriga Stånden oupphörligen
förminskat denna fond och gjort den mer och mer otillräcklig; och när BondeStåndet
yrkade tillökning uti den lilla särskilda lånefonden för odlingar, blef den helt
och hållet indragen.
Och, hvad som synes mig oförklarligt under alla dessa indragningar och förminskningar,
har man utlemnat 9 å 10 millioner Riksdaler af Riksbankens penningar till enskilda
Bank-associationer mot en ränta, som aldrig uppgått öfver 3 procent och för en stor
del till 2, 1, ja till och med 3‘5 procent, och dervid antagit inteckningar inom hela
1850 års taxeringsvärde såsom fullkomlig säkerhet, då de för enskildas landtegendomslån
icke ansågos vara värda mera än hälften. Och dessa associationer hafva ingalunda
understödt jordbruket med amorteringslån, utan friskt diskonterat på korta tider
och derigenom gjort sig sjelfva en vinst på 10 till 15 procent och deröfver. Man må
försvara detta huru som helst; men säkert är, att det icke kunnat medföra den fördel
för den mindre jordbrukaren som lån på en längre amorteringstid.
Efter min öfvertygelse bör man för den skull icke förkasta eller tillintetgöra en
god och nyttig anstalt inom Rikets Ständers Bank, utan i det stället gifva den en
tidsenlig förbättring, som består deruti, att lån beviljas antingen till hela 1860 års tasce
-
Banko-Utskottets Utlåtande J\dt' 30.
11
ringsvärde, eller, med vissa försigtighetsmått, till hälften af det år 1862 åsätta taxeringsvärdet,
dock, af lätt insedda skäl, icke åt någon läntagare till lägre belopp än 300
R:dr och icke heller till högre än 6,000 R:dr.
Man säger: det är icke bankmessigt att uti en lånegren fastlåsa så många millioner
uti 2! till 28 år. Men hvar inom landet skall den mindre jordbruksnäringen erhålla
det understöd den behöfver på billiga vilkor, om icke i Rikets egen allmänna
Bank? De enskilda bankerna göra det icke, icke en gång sådana associationer, som
emot vida förmånligare vilkor blifvit hugnade af Rikets Ständers Bank med en försträckning,
som också är fastlåst i 10 år och blir det utan tvifvel på 20, om icke ännu
längre. Sådana lån gifva långsam och ringa vinst, och de enskilda bolagen måste förnämligast
se pä sina aktieegares fördel och derför drifva rörelsen med oupphörlig omsättning
af sitt låneförlag.
Påståendet att ainorteringslånen emot inteckning i fastighet äro ovilkorligen ouppsägbara
och orubbligen fastlåsta under en så lång tid, som omförmäldt är, tål också
vid en betydlig justering, Enligt ordalydelsen uti hvarje sådan skuldförbindelse eller
lånekontrakt, förklarar låntagaren med uttryckliga ord sig vara skyldig, att om Banken
så fordra skulle, efter ett halft års förlopp återbetala hela skulden. Så förhåller det sig
med den förmenta fastlåsningen.
Man må nu betrakta Riksbanken såsom realisations-bank eller lånebank, så bör
den för sin trygghet hafva en säker och orubblig grundfond. Någon säkrare finnes icke
än första inteckning uti Svenska jorden, till ett vida lägre belopp, än dess verkliga
värde. §ådana grundfonds-hypotheker eger Rikets Ständers Bank, dem den, efter mitt
förmenande, under intet vilkor bör afhända sig, utan städse söka bibehålla vid ett belopp
af omkring 10 millioner H:dr, för hvilka den årligen åtnjuter en säker ränta och
som icke böra ingå uti någon af de öfriga lånegrenar, hvilka äro underkastade mänga
vexlingar och äfventyr.
Nu vill det Höglofliga Banko-Utskottets pluralitet helt och hållet skilja denna lånerörelse
både ifrån realisations-banken och ifrån lånebanken, uti hvilka 2:ne afdelningar
Utskottet uppgjort förslag att itu-dela den gamla Rikets Stinders Bank. Och förunderligt
nog, i stadsfastighetslånen, som äro utlemnade till ett belopp, motsvarande ^ af
brandförsäkringsvärdet på hus, som ofta måste säljas till vida lägre pris, och hvilka
lån således kunna vara mycket osäkra — dessa har man förbehållit ät Rikets Ständers
realisations-bank; men alla landtegendomslånen, som äro intecknade inom halfva 1850
års låga taxeringsvärde, och på hvilka ingen förlust någonsin kan uppstå — dessa skola
öfverlemnas till allmänna Hypotheks-banken och genom densamma till Hypotheks-föreningarne
i landsorten. — Det osäkra skall Rikets Ständers Bank behålla, iner. det
aldra säkraste den eger skall den afhända sig och aflemna till enskilda penninge-associationer.
Såsom bevekande skäl till denna öfverflyttning har man anfört åtskilligt, som synes
mig föga bindande. Låntagare, säger man, kunna sjelfva sköta sina hypothekslän i
landsorten. Om detta af de högst få personer, som bo invid den stad, der Hypoteksföreningen
finnes, låter sig verkställas, så är det omöjligt för dem, som bo på något
afstånd; och det blir för dessa alltid kostsammare att resa från 1 å 2 till 10 å 15
mil, hvartill lånsökande ändock någon gång blifvit nödsakade, än att anlita kommissionär.
Men för att erhålla landtegendomslån härstädes behöfves ingen särskild kommissionär,
utan bref och handlingar adresseras direkte till Rikets Ständers Bank, hvars tjenstemän
äro pligtige att granska, rätta och komplettera hvad som fattas och ombesörja allt,
som rörer dessa slags lån, emot ett af Banko-Utsliottet peli Banko-styrelsen förut bestämdt
och kungjordt ganska billigt arfvode.
12
Banko-Utskottets Utlåtande ,/'W 30,
Vidare har man rekommenderat Hypotheks-föreningarne, emedan de gifva vida
större lån, och det har visat sig, säger man, en tilltagande benägenhet att inbetala fastighetslånen
i Riksbanken och i dess ställe taga hypotheksiån, hvilka således äfven för
allmogen äro begärligare, och en sådan önskan bör man väl gå till mötes.
Anförandet af dylika skäl synes mig särdeles naivt, när man ihågkommer huru
härmed förut tillgått. Dessa landtegendomslån hafva aldrig kunnat erhållas, ens till
det ringa belopp, som motsvarar 1850 års låga taxeringsvärde, ehuru hela Bonde-Ståndet
enträget yrkat derpå. Men oaktadt detta ofördelaktiga förhållande, var fonden
likväl så hårdt anlitad, att sökande med fullgoda handlingar då måste vänta 10 å 12
månader på sina lån. Bonde-Ståndet ropade oupphörligen vid hvarje riksdag: Fonden
är ju påtagligen för liten. Den måste ökas för att kunna understödja mindre jordbrukare.
Men det var ett rop för döfva öron. De 3:ne Med-Stånden svarade alltid: Nej:
det sker icke: det är icke bankmessigt: fonden skall förminskas-, och som de hade magten,
fortgick förminskningen år från år.
Då fästade man ingen uppmärksamhet på hvad den största samhällsklass i
landet ansåg för sig vara nödigt och nyttigt, och då hörde man aldrig talas om att
härutinnan gå deras önskningar till mötes.
Under tiden sökte man intala folket att dessa lån ur vår inrikes bank voro,
om icke förderfliga, åtminstone högst ofördelaktiga, och man förespeglade hvar och en,
huru lyckligt tillståndet i landet skulle blifva, om iånebehöfvande jordegare ville vända
sig till Hypotheks-föreningarne och der taga större lån. Bönderna voro likväl envisa
och ville fortfarande hålla sig till Riksbanken. Men då svårigheten att der erhålla
lån, oaktadt de enträgnaste böner, icke den ringaste mån förminskades, utan i dess
ställe mer och mer förökades, dels genom fondens förminskning, dels genom förhöjning
i den årliga amorteringen från 2 till 3 procent, så framtvingades efter hand den närvarande,
högt beprisade rigtningen och de små jordegarne blefvo nödsakade att vända
sig åt det håll man anvisat. Under de sednare åren hafva bönderna i min ort påkostat
mycket på uppmätning och domare-värdering å sina små hemmansdelar, och
nu hafva de fått löfte att den nya taxeringen skall tagas till grund, ehuru med tillägg
af några andra värderingsbetyg och åbyggnadernas brandförsäkring i allmänt bolås.
Vid hvarje Ting beviljas en stor mängd inteckningar för de största möjliga hypotheksiån,
hvilka naturligtvis icke kunna erhållas, förr än de gamla fördelaktiga Riksbankslåneu,
som löpa med 4 procents ränta och de flesta med 2 procents amortering, förut
blifvit till fullo inbetalda. — Allt detta anförer nu Utskottet såsom vore det ett glädjande
tidens tecken och åberopar det såsom skäl till att helt och hållet afskaffa denna
inhemska lånerörelse, och öfverflytta hvad som utestår till Hypotheksbanken och dess
fiiialafdelningar, dit nu alla jordegare uppmanas att vända sig för erhållande af större
lån på vida mera betungande vilkor, nemligen 5 procents ränta, | procents förvaltningskostnad,
och dessutom kommissionsarfvode, samt blott £ procents kapjtal-afbetalning
om året, och således en omätligt lång amorteringstid, så att väl ingen låntagare under
sin lifstid får sin jordtorfva skuldfri.
Ett samhälle kan framgå i utveckling, fastän dess medlemmar äro skuldsatte
till hvarandra. Ett rike kan blomstra uuder en stor och vexande statsskuld, så länge
den blott är inhemsk, ty icke blott kapitalet utan äfven räntorna stadna då inom landet,
der de antingen förtäras eller blifva medel till ökad produktion.
Hypotheks-föreningarne hade kunnat blifva ganska nyttiga, om de mot räntebärande
obligationer hade uppsamlat inhemska kapitaler och användt dem till sitt
ändamål. Men sådana de nu äro, både hvar och en för sig och alla deias central
-
Banko-Utskottets Utlåtande ,JVS 30.
13
sol, den allmänna stora Riks-hypotheksbanken, skola de, i förening med de brådstörtande
jernvägs-byggnaderna, genom ett oupphörligt fortgående på den utländska skuldsattningsbanan
föra land och rike till en financiel katastrof, om hvars förfärliga och
ruinerande verkningar man icke nu kan göra sig någon föreställning.
Man har ock någon gång såsom det synes uti ljusare stunder anat faran häraf
och nhsett det vara riksgagneligt att förvandla utländska lån till inhemska, hvarföre
ock Ständerna genom ett af sina beslut velat framkalla och uppmuntra ett inhemskt
fondsystem. Huru det gick dermed omförmäles uti den af 1861 års Revisorer afgifna
berättelse. Men nu tyckes det deremot, som man anser det nyttigast för landet att
förvandla inhemska lån till utländska skulder. Benägenheten att taga hypothekslån
skall uppmuntras och då dessa blifva utländsk skuld, skola dermed inbetalas så väl
låntagarens andra inhemska skulder, sora företrädesvis skulden till Rikets egen Bank.
Ty när man närmare begrundar saken, huru förhåller det sig i sjelfva verket med
dessa fördelaktiga hypothekslån, hvarmed nu hundratals äfven mindre jordegare i alla
landsorter äflas att belasta sin jord, sig sjelfva och sina barn för en tid af bortåt ett
halft århundrade? Hvad göra de väl annat än medelbarligen genom Hypotheks-föreningarne
pantförskrifva sina hemman till utländska kapitalister, som genom räntor och
amortering skola utsuga landet, och den så kallade egaren blir på sin fädernejord ej
annat än utländningens arrendator. Och detta fortgår och skall fortgå år från år, så
länge Sverige har någon kredit i främmande land. — Andra må högt prisa de åtgärder
som inledt och befordra denna rigtning såsom höjden af financiel visdom: Jag kan
det icke.
Och de förträffliga, lätt realisabla Hypotheks-bankens obligationer, som Rikets
Ständers Bank skall emottaga i stället för sina säkra inteckningar uti Svenska jorden,
huru vanskliga och äfventyrliga kunna de icke i en framtid blifva! Då penningemarknaden
blir öfverfylld af det fordom skuldfria, nu skuldbelastade Sveriges oräkneliga massor af
obligationer af allehanda slag och en stor del af dessa i nödens stund måste på en
gång försäljas, antingen under ett krig eller efter ett missväxtår, eller för att upprätthålla
myntvärdet och förekomma strypning, eller snarast för att fullgöra någon af det
gäldbundna Statsverkets pressande förbindelser till utlandet — månne det då icke är
sannolikt att dessa lätt realisabla obligationer måste afyttras till vanpris, och hvaruti
komma dä de förespeglade fördelarue af den stora förändringen att bestå?
Jag kan för min ringa del ingalunda biträda det förslag, som detta Betänkande
innehåller, och det grämer mig att de goda grundfonds-hypotheken, som nu äro Rikets
Ständers Banks egendom, på denna väg skola komma i utländningars händer.-»
I Doktor Sandbergs reservation instämde: Riksdagsfullmägtige Olaus Ericsson
från Göteborgs och Bohus län, Nils Svensson från Blekinge, Lars Olsson från St.
Kopparbergs län, Per Östman från Wester-Norrlands län, Lars Gustaf Andersson från
Elfsborgs län, Ola Nilsson fråu Westerbottens län, J. Lekberg från Orebro län och
Anders Persson från Malmöhus län.
Af R. F. Gross från Calmar län:
«Vid behandling i Höglofliga Banko-Utskottet af frågan om Riksbankens reorganisation,
har jemväl till handläggning förekommit Herr A. W. Björcks motion N:o 70:
”om upphörande af den del af Riksbankens lånerörelse, som afser lån mot pant af fast
egendom, och Bankens derå grundade fordringars öfvertagande af allmänna Hypoteksbanken
i utbyte mot dennes obligationer.” Och är det emot Utskottets deröfver afgifna
Betänkande, hvilket tillstyrkande bifall till denna motion, med underkännande af
14
Banko-Utskottets Utlåtande JW 30.
de i motsatt syftning framställda, grundar sig på de af Hr Björck i motionen framställda
motiver, som jag härmedelst får anmäla min reservation.
Det är visserligen förmätet af den, som eger så ringa erfarenhet i bankväsendet
och dess invecklade labyrinter sorn undertecknad, att försöka vederlägga en person
med de insigter och deu erfarenhet i dylika värf, som herr Björck otvifvelaktig besitter;
men med den kännedom om allmänna tänkesättet i landet, som jag varit i tillfälle
att inhemta och till följd af mina kommittenters uppdrag, anser jag mig förbunden att
icke med tystnad låta bero vid hvad Utskottet beslutat.
Herr Björcks motion grundar sig hufvudsakligen på den sanning, att Riksbanken
icke varit och ej eller är i tillfälle att tillfredsställa de anspråk på ett ökadt rörelsekapital,
som, af sednare tiders utveckling i industrielt hänseende, äro af behofvet påkallade.
Men man måste söka utreda hvarifrån denna oförmåga härleder sig, så vida
man skulle kunna upprycka det onda med rötterna innan skadan blir obotlig, ty för
min del anser jag den nu föreslagna åtgärden endast som ett palliativ.
Fordringarne på en Bank sådan, som Rikets Ständers, äro att denna icke allenast
skall fylla stundens behof på rörelsekapital, utan jemväl att, med hänsyn till rikets
utveckling i handel, industri och näringar, vara betänkt på afhjelpandet af de
stundande anspråken på dylikt kapital. Men huru har Banken uppfyllt denna sin bestämmelse?
Jo den har förblifvit stationär, under det att handeln och näringarne i alla
grenar med jättesteg gått framåt. Rikets Ständer hafva nemligen, genom att anordna
bankovinsten till för Banken främmande ändamål, beröfvat den möjligheten att i mån
af behofvet förstärka sin grundfond och att på samma gång öka sitt rörelsekapital. Hade
deremot Riksbanken fått behålla den på dess lånerörelse uppkommande vinst till förstärkande
af dess grundfond, så skulle Riksbanken nu varit icke allenast oberoende af
påtryckningar genom utrikes inträffande penningestagnationer, utan ock i tillfälle att
uppfylla alla de behof af kapitaler, som nu, genom bildande af enskilda banker, måst
afhjelpas. Det onda ligger följaktligen uti ett af Rikets Ständer begått misstag och
kan icke hjelpas annorlunda än genom ett grundlagsstadgande att den på Riksbankens
lånerörelse uppkommande vinst skall användas till förstärkande af dess grundfond.
Emellertid har bildandet af de enskilda bankerna medfört ett ondt, som gifver
sig tillkänna genom de för Riksbanken främmande, att icke säga fiendtliga intressen,
hvilka, vid stiftandet af lagarne för Bankens verksamhet, allt mer och mer verkat på
besluten, och det torde ursäktas om jag anser Herr Björcks motion vara af denna beskaffenhet.
Såsom skäl för Jästighetslåneibndens öfverlemnandejill Hypotheks-föreningen mot
dennes obligationer, åberopas: att dylik rörelse icke är ”bankmessig’’, utan att Banken
uteslutande bör röra sig med vexelrörelsen och utlåningar på kortare papper; att
banken, som på denna rörelse endast får fyra procents ränta, derpå gör förlust; att
denna lånerörelse är bunden vid banken för längre tid; att de erhållna lånen blifva för
kostsamma för låntagaren och att hela det för ändamålet afsedda belopp, under sednare
tider och sedan Hypotheks-bankerna bildades, icke blifvit begagnadt.
Det kan icke förnekas att denna del af Bankens lånerörelse är hinderlig för en
lifligare omsättning af det dertill afsatta kapitalet, men Banken måste i alla händelser
vara försedd med en grundfond, och hvar kan Banken för detta ändamål finna större
säkerhet än uti inteckningar i jord. Denna kan icke borttagas af tjufvar och skulle
den brinna upp, så behöfva vi icke vidare någon bank.
Man har åberopat de enskilda bankernas lånerörelse, såsom ett efterföljansvärdt
exempel för Riksbanken, emedan de förre på sina tillskjutna kapitaler påräkna en vinst
Banko-Utskottets Utlåtande J\$ 30.
15
af från 20 till 60 procent. Nå väl! hvarpå äro dessa bankers grundfond baserad? Jo
på inteckningar i fast egendom, och på dessa inteckningar grundar sig nämnda bankers
sedelutgifningsrätt. Man säger att de Hypotheks-föreningens obligationer, mot hvilka
Banken skulle utbyta sin fastighetslånefond, äro lättare realiserade än inteckningarne i
fast egendom; men månne dessa obligationer medföra lika säkerhet för Banken? Om
ogynnsamma penningekonjunkturer inträffa, månne icke dessa obligationer falla mer i värde
än de till ett lågt belopp belånade fastigheterna? Efter min öfvertygelse tror jag att
svaren på dessa frågor komma att gifva inteckningarne företrädet.
På landtfastighetslånerörelsen kan Banken aldrig göra och har ej heller gjort
några förluster, då deremot på den andra lånerörelsen icke obetydliga afskrifningar årligen
måste ske. Tager man detta i betraktande, så finner man lätt att den ränta,
som betingas för fastighetslånen, fullt motsvarar den vinst, som af den andra lånerörelsen,
i förhållande till kapitalen, med säkerhet kan vara att påräkna.
Det är tydligt att den som har en större fastighet, förr vänder sig till Hypoteksföreningen,
der han kan påräkna ett mot egendomens värde svarande större lån, än
till Riksbanken, der lån endast kan erhållas till mindre belopp, med hvilken en sådan
lånsökande icke är hjelpt, och kostnaden blifver i sådan händelse mindre kännbar, men
för den mindre fastighetsegaren blir deremot kostnaden för låns erhållande i Hypoteksföreningen
ganska betungande. Den sökande mäste nemligen i sådan förening prestera
icke allenast alla de säkerhetshandlingar, som erfordras för erhållande af lån i Riksbanken,
utan jemväl dessutom låta uppmäta och på karta lägga samt uträkna och beskrifva
den jord han vill belåna, och denna extra kostnad medtager flera procent af
det lånebelopp han möjligen kan påräkna; lägges härtill att tjenstemännen i Riksbanken
icke få sig tillgodoräkna högre provision för ombesörjandet af hvarje års afbetalning
och återsändande af qvitto än 75 öre, och äfven för granskning och komplettering af
handlingar till erhållande af nya lån, jemte penningarnes öfversändande, endast en förut
bestämd ganska billig ersättning, så inser man lätt att de i Kiksbanken erhållna fastighetslånen
blifva vida mindre kostsamma än i Hypotheks-föreningen.
Det är följaktligen egentligen den mindre fastighetsegaren, som skulle kunna påräkna
att få sina lånebehof afhjelpta i Riksbanken, men såsom vilkoren för erhållande
af lån på fastigheter derstädes nu äro bestämda, är det icke underligt att denna lånefond
i sednare tider icke varit så anlitad att hela beloppet utgått, ty då lån icke kunde
erhållas till högre belopp än hälften af 1850 års taxeringsvärde, och detta, i de flesta
fall, icke motsvarade -t;del af egendomens verkliga värde, är det klart att en lånesökande
icke dermed var hjelpt.
Att grunda en banks lånetransaktioner på obligationer och vexlar, d. v. s. den
personliga säkerheten, tror jag för min del vara mycket vanskligt, emedan den då blir
liktydig med en enskild affärsman eller Bankir, hvilken står eller faller med penningetillgångens
ebb eller flod.
På grund häraf och då min motion icke har utsigt att i sin helhet vinna Rikets
Ständers bifall, tager jag mig friheten modifiera den dertill: att Rikets Ständer ville besluta
att fastighetslånefonden skall i Riksbanken bibehållas till dess nuvarande belopp,
och att lån utlemnas till halfva beloppet af 1862 års taxeringsvärde å hemmanen; dock
icke till högre belopp än Tretusen Riksdaler samt mot de vilkor, som för erhållande af
dylika lån i öfrigt åro bestämda.'”
STOCKHOLM, tryckt hos a. l. norman, 1863.
te-ÄV"
Banko-Utskottets Memorial N:o 31.
1
Xlii 31.
Ank. till Exp.-Utsk. den 26 Mars 1863, kl. 1 e. m.
Memorial, med hemställan att vexlar å Pund Sterling samt depositioner
i London må såsom metallisk kassa anses och beräknas.
Med bifall till Banko-Utskottets, vid sednaste riksdag, gjorda framställning, fattade
Rikets Ständer följande, i Banko-reglementet intagna beslut:
Derest Fullmägtige, vid nägot tillfälle, skulle anse reserv-fondens disponibla tillgängar
icke erfordras för de ändamål, hvartill desamma, enligt derom gifna föreskrifter,
få användas, ega Fullmägtige, när sådant med fördel för Banken kan ske, efter
den kurs, Fullmägtige hvarje gång bestämma, för större eller mindre del af omförmälda
tillgångar, af välkända och solida trassenter eller endossenter, köpa vexlar å
Pund Sterling, dragna på tre månader eller kortare tid, i London betalbara, med
rättighet för Fullmägtige att hafva den härigenom uppkomna behållningen för Bankens
räkning nedsatt hos något eller några säkra handelshus i London, äfvensom att
samma behållning på tjenligaste sätt disponera, antingen genom afgifvande af vexlar,
eller indragning till Banken i metallisk valuta; kommande de belopp, som för dylika
vexelköp af reserv-fondens tillgångar blifvit använda, att, med iakttagande af hvad
rörande beräkningen af Bankens metalliska kassa är i allmänhet föreskrifvet, till reservfonden
återföras, när Banken för ifrågavarande vexlar erhåller valuta.
Genom denna föreskrift är köpet af vexlar å Pund Sterling inskränkt inom den
del af reserv-fondens disponibla tillgångar, som icke för andra ändamål erfordras, och
Bankofullmägtige äro således förhindrade att, äfven om tillgång å dylika vexlar till
fördelaktig kurs finnes, låta verkställa sådana köp, derest, för tillfället, reserv-fondens
disponibla tillgångar blifvit för andra ändamål tagna i anspråk. I berörda afseende
hafva under den förflutna tiden exempel ej heller saknats. Såsom skäl för det förslag,
hvilket föranledde Rikets Ständers ofvanintagna beslut, framhöll Banko-Utskottet
icke allenast de omedelbara fördelar, Banken sjelf skulle deraf hemta, utan äfven gagnet
för det allmänna, genom en ökad lättnad vid enskildes liqvider i utlandet och
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 11 Baft.
2
Banko-Utskottets Memorial N:o 31.
besparing i sådana kostnader, som för landet uppstå i följd deraf, att vexelfordringar
i Fund Sterling, för att kunna till Banken afyttras, först måste till Hamburger
Banko förvandlas. Utskottet delar dessa åsigter, men anser nyttan för det allmänna
förfelas, om ej Fullmägtige lemnäs frihet att låta köpa vexlar å Pund Sterling, då
kurs och andra förhållanden dertill föranleda, och som denna frihet} förutsätter rättighet
att få såsom metallisk kassa beräkna äfven vexlar å nämnda myntsort, har Utskottet,
som inhemtat, dels att Banken nu innehar i behållning på utrikes ort samt
i oremitterade vexlar en sammanräknad summa af omkring 50,000 Pund Sterling,
och dels att Fullmägtige svårligen kunna för ytterligare köp af denna myntsort an
vända
reserv-fondens tillgångar, emedan dessa till förstärkning af lånefonderna erfordras,
i öfvervägande^tagit en af Fullmägtige, i samband med afgifvet förslag till förändrad
uppställning af nu gällande, Banko-reglemente gjord framställning, att vexlar å
Pund Sterling samt depositioner i London af denna valuta må, på sätt redan stadgadt
är beträffande Hamburger Banko och Preussiska Thaler, få anses och beräknas
såsom metallisk kassa. Och enär Pund Sterling bör af Banken, med lätthet och i
allmänhet utan uppoffring, kunna förvandlas till Hamburger Banko och således till
silfver, om, emot förmodan, vexlar å Pund Sterling eller deraf bildade depositioner
icke skulle kunna Banken tillgodogöras genom försäljning af de köpta vexlarna eller
trassering af vexlar å redan bildad fond, men deremot Bankens silfverförråd erfordrar
förstärkning, eller Hamburger Banko för något; tillfälle röner starkare efterfrågan än
Pund Sterling; så har Utskottet ej heller ansett hinder böra möta derför att vexlar
å och depositioner i guld beräknas såsom metallisk valuta. Emellertid och då försigtigheten
torde bjuda att beloppet af dylika vexlar och depositioner af Banken aldrig
må anses till högre värde, än att desamma, äfven under ogynnsamma förhållanden,
kunna till nämnda värde realiseras, på det att de vid köpet utgifna sedlar alltid
må ega full motsvarighet i metallisk valuta; tror Utskottet det böra i samband
härmed bestämmas att Pund Sterling i Bankens räkenskaper icke bokföras till högre,
än 17 R:dr per Pund.
På grund af hvad sålunda är vordet anfördt, och med erinran att hvarken beloppet
af vexlar, vare sig å Hamburger Banko, Preussiska Thaler eller Pund Sterling
och ej heller depositioner i silfver och guld å utrikes orter inräknas i det för me
talliska
kassan fastställda minimum af Tio Millioner R:dr R:mt i silfver, har Utskottet
skolat tillstyrka:
l:o ;att såsom Bankens metalliska kassa jemväl får anses och beräknas,
icke allenast beloppet af redan uppköpta, ännu ej remitterade vexlar å
Pund Sterling och de dylika vexlar, som kunna komma att uppköpas, utan
äfven det guld, som genom vexelköp blifvit eller blifver hos kända och
säkra handelshus eller bankinrättningar i London för Bankens räkning ned
satt,
samt det guld, hvilket är under transport från utrikes ort till Banken;
och
Banko-Utskottets Memorial N:o 31.
3
2:o att vid bokföring i Bankens räkenskaper Pund Sterling beräknas
till 17 R:dr per Pund;
kommande Utskottet, i händelse af bifall härtill, att, i sammanhang med de reglementariska
föreskrifterna för Bankens styrelse och förvaltning, föreslå i följd häraf
nödiga förändringar i och tillägg till berörda föreskrifter.
Stockholm den 24 Mars 1865.
Reservation:
af Herr Riks-arkivarien Nordström: »Frågan om inberäknande| i Bankens! metalliska
kassa af vexlar på Pund Sterling är utan tvifvel af alltför stor betydelse,
att kunna annorledes än såsom principfråga betraktas och behandlas. Ornyntadt guld,
dock ej till högre belopp än en tiondedel af Bankens metalliska kassa, äfvensom
Svenska och Holländska dukater till ett visst pris (Reglementet 1860, §§ 103, 109,
lil) få väl redan deruti inberäknas, och sedelutgiimng derpå grundas; men attfc utgifva
sedlar på andra, än på silfver lydande, till liqvid icke förfallna vexlar, har hit
tills
varit förbjudet, och det af det bestämda och logiska skäl, att myntstandarten i
riket är silfver. Genom godkännande af Utskottets ifrågavarande förslag skulle standarten
derefter i sjelfva verket blifva både silfver och guld; och huruvida en så vigtig
förändring i rikets myntväsende bör vidtagas, är just det, som^här utgör den principfråga,
som särskildt förtjente att omsorgsfullt öfvervägas och närmare bestämmas.
För min del anser jag den icke vara genom ifrågavarande förslag till afgörande tillräckligen
beredd.
Skulle emellertid inberäknande af vexlar på Pund Sterling i metalliska kassan
och utgifvande af derpå grundade silfversedlar godkännas, borde då åtminstone det
vilkor dervid fästas, att sådana vexlar i metalliska kassan ej finge beräknas högre än
till högst tio procent under inköpspriset; eljest kunde, i anseende till det mycket
skiftande agiot emellan guld och silfver, lätt hända, att en efter inköpspriset beräknad
sedelemission befunnes öfverstiga hvad för den inköpta vexeln på förfallodagen
erhålles, och sålunda det fastställda förhållandet emellan metalliska kassan och sedelstockens
tillåtna maximum komma att rubbas.»
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1863.
B anko-Uskottet* Betänkande JVsi 32.
1
JV? 32.
Ank. till Exp.-Utsk den SJ April 1863. kl. 1 e. m.
Betänkande och förslag angående förändrad organisation af Rikets Ständers
Bank samt inrättande af en särskild affärsbank.
De brister, som vidlåda Rikets Ständers Bank i dess nuvarande inrättning
och verksamhet, hafva föranledt flera särskilda förslag, afseende en mera genomgripande
ombildning af nämnda Bank, öfver hvilka till Utskottet remitterade förslag
Utskottet nu går att i ett sammanhang yttra sig.
Dessa förslag innefattas i motioner, väckta inom Höglofliga Ridderskapet
och Adeln af Herr F. Akerman, tryckta motionen N:o 03. och af Herr Friherre
W. F. Tersmeden, som, i motion N:o 186. underställt Rikets Ständers pröfning det
af Finans-komitéen framlagda förslag till ombildning af Rikets Ständers Bank;
samt inom Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr A. W. Björck, tryckta motionen
N:o 69.
Den framställning af landets bankväsende, Finanskomitéen i sitt till
Kongl. Majit den 30 Juni 1860 afgifna Betänkande lemnat, ådagalägger, att väsendtliga
förändringar i Rikets Ständers Banks organisation äro af behofvet påkallade;
och Utskottet torde här fä åberopa hvad Finanskomitéen i detta afseende
yttrar sid. 5 och följande:
”Sveriges banksystem, om sä kan benämnas sammanfattningen af de mycket
skiljaktiga grunder, efter hvilka Riksbanken, Enskilda bankerna och Filialbankerna
äro inrättade, har under tiden från den sista realisationens utförande
vunnit en ganska stor utsträckning och ändock lyckligen genomgått de flera lindrigare
eller svårare fmanciela kriser, sorn under samma tid hemsökt vårt land.”
”Finge man endast derefter bedöma systemets beskaffenhet, så borde ät detsamma
visserligen gifvas obetingadt företräde framför andra länders bankväsende,
enär intet land med sä mänga sjelfständig» bankinrättningar, sorn Sverige, torde
under hela den ifrågavarande tidrymden halva undgått att finna någon af sina
banker nödtvungen inställa dess verksamhet. Att någon dylik beklaglig händelse
här icke inträffat lärer dock böra tillskri Ivas mindre sjelfva Bankorganisationen,
än den omtänksamhet och framför allt redbarhet, hvarmed bolagsangelägenheter i
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 6 Sami. I Afd. 12 Baft. 1
2
Banko-Utskottet» Betänkande ,yV^' 32.
allmänhet och visserligen icke minst bankanstalterna här i landet blifvit
förvaltade”.
”Men om också bankanstalternas förmåga att oafbrutet fullgöra sina förbindelser
mäste i främsta rummet afses och vore genom vårt banksystem betryggad,
utgör dock detta ensamt ingalunda något tillfredsställande resultat, så vida
bankverksamheten i öfrigt endast ofullständigt uppfyller sitt ändamål”.
Vid närmare undersökning af vår bankorganisation skall det emellertid nogsamt
visa sig, att densamma är behäftad med sådana grundfel och brister, att, om
också en insigtsrik, omtänksam och kraftfull förvaltning, tillika utrustad med erforderlig
frihet, framgent skulle kunna upprätthålla och än ytterligare utvidga bankverksamheten
samt åt denna gifva en fullt helsosam rigtning, sådant likväl då
skulle uppnäs, icke i följd af, utan trots bankväsendets organisation”.
”Främst bland dessa grundfel framstår, enligt komiterades tanke, den af
grundlagen ät Riksbankens sedlar gifna tvångskurs, oberoende deraf huruvida dessa
sedlar motsvaras af inneliggande valuta i ädla metaller, hvarmed sedlarna vid anfordran
skola infrias. Uppenbart origtig till sin princip och obehöflig för Riksbankens,
genom dess kapitalförmögenhet fullt betryggade ställning, utgör tvångskursen,
som tillförene blifvit såsom yttersta räddningsmedlet under Statens förtviflade financiel
belägenhet anlitad, men äfven såsom sådant numera allmänneligen förkastas,
en ständig källa till oro för realisationens bestånd. Ehuru grundlös denna ofta
återkommande oro än är, och mäste vara. sä länge sedelutgifningen och Riksbankens
verksamhet öfverhufvud med nödig omtanka begränsas och handhafves, utöfvar
likväl blotta föreställningen om en möjlig fara, hvarje gång Bankens silfverförråd
i följd af vexlingar i affärsverlden starkare anlitas, i och för sig ett högst
menligt inflytande pä det allmänna förtroendet, hvilket åter, såsom yttersta grunden
för krediten minst kan af kreditanstalterna undvaras. Då man tager i betraktande
hurusom ett stadgadt myntvärde, icke mindre än ett stadgadt rättstillstånd
i allmänhet, utgör grundvilkoret för eganderättens helgd, kan man icke förbise det
principvidriga och rent af vådliga i en anordning, hvarigenom det göres möjligt,
att nämnda grundvilkor, under någon svårare förlägenhet i affärsverlden eller under
intrycket af någon allmän oregelbundenhet i samhällstillståndet, skulle kunna
rubbas. Till och med under ganska lugna tider har man icke sällan förnummit
sådana theorier framställas och af eljest ganska upplysta personer förfäktas som
den, att man genom tillökning af Riksbankens sedelstock, utan motsvarande metallisk
valuta, kunde och borde skapa nya tillgångar. Det är att förmoda, det sådana
äsigter mer och mer skola vika för en allmännare spridd insigt i hithörande
ämnen. Men möjligheten af en dylik villfarelse är redan tillräcklig att kraftigt påkalla
en förändring, hvarigenom eganderätten betryggas emot faran af vexlande
lagstiftningsgrundsatser”.
”Erfarenheten lärer, huru under förra tider den ena realisationen följt efter
den andra, och huru detta för den enskilda förmögenheten samt landets utveckling
mer än något annat förderfliga förhållande härflutit, icke så mycket af fel vid
Riksbankens förvaltning emot derom gifna föreskrifter, som fastmera af sjelfva föreskrifternas
felaktighet. Denna erfarenhet tillåter icke, att man med fullkomlig
trygghet för framtiden hängifver sig ät den förväntan, att den Ögonblickliga hjelp,
som vid svårare förlägenhet, utan landets betungande med nya skatter, kunde beredas
endast genom en, efter behofvet för stunden lämpad, större sedelutgifning,
alltid skulle försakas. Det ligger icke någon bristande uppmärksamhet, icke heller
Banko-Utskottets Betänkande ,JW 32.
3
någon förmäten tvekan om Rikets Ständers lagstiftningsförmåga, i den erinran som
ämnets allvar tvingar att attala, nemligen att lagstiftningen för Riksbankens verksamhet
och sedelutgifning uteslutande hvilar i samma händer sorn beskattningsrätten.
Denna erinran måste vara på sin plats, dä frågan gäller att fästa uppmärksamheten
på behofvet att under lugna tider göra sig beredd att möta och, om möjligt.
förekomma framtida faror”.
”Tvångskursen på Riksbankens utelöpande sedlar till ett, silfvervalutan vida
öfverstigande, belopp lägger dessutom, såsom här nedan i fråga om privatbankerna
vidare skall utvecklas, hinder i vägen för ett fullkomligare ordnande af
dessa banker”.
”Utan en framförallt önskvärd förändring af grundlagens ofvan antydda stadgande,
kan tvångskursen ä Riksbankens sedlar emellertid icke upphäfvas. Intill
dess en sådan förändring blir tillvägabragt, kan dock denna tvångskurs göras
oskadlig, dymedelst att Riksbankens sedlar inskränkas till ett belopp, söm fullt, motsvaras
af inneliggande klingande valuta, och såvida Riksbanken, såsom sådan, icke
befattar sig med någon affärsverksamhet, som, beroende af konjunkturernas vexlingar,
ådrager honom förbindelser, hvilka kunna taga i anspråk den för sedlarnes
inlösen afsmida valuta”.
”Det grundfel, som, näst tvångskursen, svårast vidlåder vårt bankväsende,
är, enligt Kommitterades mening, just denna Riksbankens affärsverksamhet. Här
möter den mycket omtvistade frågan, huruvida bankrörelsen i allmänhet må vara
en statsangelägenhet eller bör upplåtas åt enskilda. Begge meningarna hafva sina
försvarare. Men i theorien likasom i praktiken, har den sednare meningen mer
och mer gjort sig gällande. Bankrörelsen är ett näringsfång, men Statens ändamål
hvarken spekulation eller förvärf. Sådant ombesörjes bättre af enskilde.
Detta uttrycker i största korthet skälen för den egentliga bankrörelsens upplåtande
till den en-kilda företagsamheten”.
”1 prakt ken har värt land alltjemt erfarit olägenheterna af bankrörelses bedrifvande
såsom statsangelägenhet. Ju mera denna rörelse vid ett utvecklad t näringslif
tager i anspråk mångsidig affärsvan a i förening med frihet att lämpa sig
efter näringsverksamhetens mångfaldiga skiftningar, desto svårare, att, såsom för
en stfttsanstalfs förvaltning höfves, uppställa ett pä förhand allt ordnande och för
alla förhållanden tillämpligt reglemente, och att finna verkställare, som pä en gång
besitta de härför erforderliga egenskaper samt kunna och vilja egna sina krafter
ät en verksamhet för hvilken ansvaret, både det juridiska och det moraliska, hvilar
öfver dem. men af hvilken verksamhet frukterna tillfalla de allmänna”.
”Men det är icke blott dessa brister vid ordnandet af Riksbankens styrelse,
eller dessa svårigheter vid uppställandet af det reglemente, efter hvilket styrelsen
skall föras, sorn, enligt Komiterades tanke, påkalla den egentliga bankrörelsens
afskiljande frän Riksbanken”.
”Det åliggande, som i främsta rummet och såsom det allmännas högsta kraf
hvilar på Riksbanken, det att upprätthålla värdet å dess såsom mynt betraktade
sedlar och i det hänseendet utgöra ett osvikligt värn för eganderätten. detta åliggande
har med bankrörelse, i dess såsom näringsfång omfattande mening, så litet
gemensamt, att en sammanblandning af dessa funktioner hos samma statsinstitution,
långt ifrån att vara nyttig eller nödig, fastheldre i sig kan innebära fröet tili samma
olyckor, som så ofta tillförene, ehuru dä till följd af statsfinansernas förfall och
missförstånd om botemedlen, hemsökt Riksbanken. Ehuru, enligt gällande Banko
-
4
Banko-Utskottets Betänkande J\& 32.
reglemente, de här antydda olika funktioner blifvit inom särskilda departement så
vidt möjligt begränsade, må det likväl icke förnekas, hvad mångfaldiga äfven under
sednare tider inträffade händelser dessutom bevittna, att verksamheten inom det
ena departementet stundom tages i anspråk för fyllandet af det andras behof, och
att förbindelser, ingångna för det ena. kunna och måste utöfva inflytande på det
andras område. Men härmed är också möjligheten af en för realisationen äfventyrlig
rubbning bevisad, derest icke, såsom reglementet dock föreskrifver, den egentliga
bankrörelsen skall, om också på ett för de deraf beroende näringarne menligt
sätt inskränkas. Under striden emellan den allmänna eganderättens framtida bestånd
och näringarnes för stunden påträngande behof af bistånd, måste bankstyrelsen
försättas i en ställning, föga öfverensstämmande med den orubbliga fasthet,
som det allmännas kraf pä den antagna värdemätarens upprätthållande oeftergiflig!
fordrar”.
”Med detta kraf låter således en omfattande bankrörelses bedrifvande inom
Riksbanken icke sig väl förena. En sådan rörelse fordrar och måste, lika med
hvarje annat lofligt näringsfång, erhålla frihet från andra förrättningar, än som med
dess ändamål och förmåga att fullgöra åtagna förbindelser stå tillsammans. Men
den mäste tillika vara underkastad en ansvarighet, sorn, i lag stadgad, icke kan af
principalerna godtyckligt eftergifvas eller förändras”.
”Och här möter ett tredje grundfel, som vidlåder vårt närvarande bankväsende:
Riksbankens uteslutande beroende af sina egna principalers, Rikets Ständers,
lagstiftningsrätt”.
”Utan motsvarande exempel i något annat land, äfven der folkets sjelfstyrelse
i följd af statsformer eller häfd är långt mera utbildad än hos oss, står denna
Rikets Ständers uteslutande lagstiftningsrätt öfver landets första och vigtigaste
penningeanstalt såsom en följd, icke af grundsats, utan af tillfälliga förhållanden
vid Riksbankens uppkomst. Och historien lemnar visserligen icke tvifvela ktiga
vittnesbörd huruvida detta prerogativ ländt till Riksbankens och till landets
sanna båtnad”.
”Att den tid skall komma, då man icke längre vill fritaga den för lagstiftningen
och förvaltningen i öfrigt ansvariga regeringen från ansvaret äfven i afseende
å Riksbanken, är en tanke, som Kommitterade anse sig kunna med tillförsigt
uttala och destomindre böra alldeles undertrycka, då frågan alltför oskiljaktigt sammanhänger
med det. ämne, som är under behandling. Men ännu torde läng tid
erfordras innan den allmänna öfvertygelsen hinner mogna för en så genomgripande
reform”.
”Inskränkes emellertid Riksbankens verksamhet till sådana förrättningar, som
uteslutande hafva till syfte upprätthållandet af myntets eller dess, i sedlar cirkulerande,
representanters fasta värde, sä kan icke blott lagstiftningen derom, utan
äfven förvaltningsåtgärderna, bringas till största enkelhet, och regeringens deltagande
häruti med jemförelsevis mindre olägenhet fortfarande undvaras.”
”Sedan nemligen det enda och uteslutande syftemålet med denna bank en
gång blifvit i lagen för densamma tydligen uttryckt, och de förrättningar, som tillhöra
affärsverksamheten, till annan anstalt öfverflyttade, kan lagstiftningen, angående
Riksbanken icke skäligen befaras blifva underkastad förändringar, sorn upphäfva
eller blottställa, ändamålet med Bankens tillvaro. Och vid sjelfva förvaltningen
åter, ehuru till sin betydelse för det helas väl af högsta vigt, tages dä företrädesvis
i anspråk en i medborgerliga värf bepröfvad, öfver allt tvifvel höjd red
-
Banko-Utskottets Betänkande JW 32.
5
barhct, men icke tillika de odelade krafter och de särskilda insigter, som för ledningen
af bankrörelse i dess mera omfattande mening erfordras och hvilka icke
nödvändigtvis finnas förenade med behörigheten till riksdagsmannakallets utöfvande
inom de fyra Riks-Ståndcn.”
För afhjelpande af nu anförda och andra bankväsendet vidlädande fel och
brister, framställas i ofvan omförmälda motioner särskilda utvägar, hvilka i vissa
afseenden sammanfalla, men i åtskilliga delar deremot frän hvarandra afvika.
Herr Åkermans förslag afser att ät enskilde lemna tillfälle att såsom delegare
ingå i Banken; att, jemte det Rikets Ständer genom sina Fullmäktige fortfarande
utöfva inseendet öfver Banken, den egentliga förvaltningen uppdrages ät
särskild styrelse, bestående af en utaf Kongl. Makt utsedd ordförande och 6 ledamöter,
valde dels af Rikets Ständer genom en Nämnd, dels af och ibland de enskilde
delegarne. samt att frän Riksbanken frånskilja vissa med dess ändamål icke
öfverensstämmande rörelsegrenar och, emot ersättning i obligationer, öfverlåta Bankens
i dessa rörelsegrenar egande fordringar dels till Hypotheksföreningarne och
dels till Riksgälds-kontoret.
Finans-komitéens, af Friherre W. F. Tersmeden Rikets Ständers pröfning
underställda förslag, förutsätter äter delning af nuvarande Riksbanken i tvänne särskilda
anstalter, nemligen en Vexelbank och en Lånebank, af hvilka den förra, benämnd
Rikets Ständers Bank, fortfarande bibehållen under Rikets Ständers garanti
och vård samt förvaltad af deras Fullmägtige, skulle hafva till uteslutande uppgift
att upprätthålla myntvärdet. Dess sedelutgifning borde inskränkas inom ett belopp,
egande full motsvarighet i metallisk valuta. Med egentlig bankrörelse finge denna
Bank icke bclatta sig, utan borde all sådan rörelse jemte de öfriga funktioner,
hvilka tillhöra nuvarande Riksbank besörjas af en Länebank, under namn af Allmänna
Svenska Banken, hvars grundfond koinme att bildas dels genom en del utaf
Riksbankens kapitalöfverskott, dels genom upptagande af enskilde delegare, med
hvilka Rikets Ständer inginge i bolag; och skulle denna Bank, med rätt att utgifva
kreditsedlar, gällande endast såsom sådane, förvaltas af en Öfverstyrelse och
en direktion, den förra bestående af en utaf Kongl. Majit utnämnd ordförande och
Fullmägtige, valde dels af Rikets Ständers Fullmägtige i Banken, dels af de enskilde
delegarne, samt den sednare utsedd af nämnde öfverstyrelse.
Hufvudsakligen stödjande sig på nu omförmälda förslag, utgår likväl Herr
Björck, i sin ofvanberörda motion, från den synpunkt, att Rikets Ständers Bank
fortfarande bibehålies, endast med förändring i afseende på omfånget af dess verksamhet,
vilkoren för dess sedelutgifning och beloppet af dess grundfond. Beträffande
denna Bank öfverensstämmer Herr Björcks förslag med Finans-komitéens
i alla väsendtlig» delar, utom hvad angår åliggandet att tillse, det Bankens metalliska
kassa ej rnä bibehållas vid ett belopp, understigande det bestämda minimum,
hvilket åliggande Herr Björck anser böra fortfarande tillkomma Rikets Ständers
Bank,, då deremot Finans-komitéen hänför detsamma till Allmänna Svenska
Banken. Afven i fråga om Länebanken äro de af Finans-komitéen uppställda
grunder i flera delar af Herr Björck upptagna, men deremot i andra förändrade.
Sålunda skulle väl tillfälle lemnäs enskilde att ingå såsom delegare i sistnämnda
Bank, men denna äfven utan sådana kunna inrättas och Styrelsens bildande derefter
lämpas. Denna Bank skulle under Rikets Ständers Bank förbehållen sedelutgifningsrätt,
motsvarande metallisk valuta, erhålla uteslutande rättighet att utgifva
myntrepresentativ; hvadan de enskilda bankernas sedelutgifning vid nuva
-
6
Banko-Utskottets Betänkande JW 32.
rande oktrojers slut borde upphöra, samt dessa banker, säväl som alla andra dylika,
hvilka hädanefter kunde bildas, af Allmänna Svenska Banken erhålla dennas
sedlar till belopp, svarande emot värdet, efter uppskattning, af obligationer, som i
nämnda Bank nedsattes.
Efter denna kortfattade redogörelse för motionernas innehåll, får Utskottet
anföra följande: Hvad först angår Herr Åkermans förslag, hvars hufvudsakligaste
syftemål äro, att dels i nuvarande Riksbanken upptaga enskilde delegare och dels
att åt Kongl. Majit inrymma del i förvaltningen af Banken, sä förutsätter detta,
såsom motionären ock anmärkt, förändring af 72 § i Regeringsformen nied flere
grundlagsstadganden. Då emellertid ett förslag till sådan förändring sannolikt icke
komme att vinna det erkännande, som för framgång deraf erfordras; då vidare åvägabringandet
af en grundlagsförändring är förenad med en tidsutdrägt, hvilken aflägsnade
verkställigheten af den föreslagna reorganisationen af Riksbanken och
omintetgjorde densamma, i händelse grundlagsändringen slutligen förkastades; och
dä dessutom ett af de hufvudsakligaste grundfelen i nuvarande Bank-inrättning,
nemligen föreningen af åliggandet att upprätthålla myntvärdet med en vida utöfver
den metalliska valutan sträckt sedelutgifning och med en betydlig affärsverksamhet,
efter detta förslag komme oatt qvarstå; så har Utskottet ansett sig böra
l:o) afstyrka bifall till Herr Åkermans ifrågavarande motion.
Deremot har Utskottet, med ledning af de grunder Finans-kommittéen och Herr
Björck framställt, utarbetat ett förslag till förändring af Rikets Ständers Banks
verksamhet samt till inrättande af en särskild affärsbank.
Enligt detta förslag skulle, med iakttagande af de bestämmelser grundlagen
i afseende på Rikets Ständers Bank innehåller, denna Bank för framtiden erhålla
till uteslutande uppgift att ombesörja realisationens bestånd. För detta ändamål
borde Banken alltid vara innehafvare af ett förråd af silfver, myntadt och omyntadt,
samt svenskt guldmynt, hvilket icke finge understiga Tio millioner Riksdaler Riksmynt,
och skulle Banken, emot den sä beskaffade valuta, som af densamma egdes
eller der nedsattes, men icke derutöfver, utgifva de sedlar, hvilka för mynt eller
laggildt betalningsmedel skola erkännas. På det att Banken under alla förhållanden
mätte vara innehafvare af det såsom nödigt ansedda minimum af metallisk valuta,
samt för bestridande af förvaltningskostnaden, skulle han bibehålla en grundfond
af Tio millioner Riksdaler, hvilken grundfond borde till en början till minst hälften
och sedermera, sä fort ske kunde, hel och hällen utgöras af räntebärande, lätt säljbara
obligationer. Någon annan verksamhet, än den nu omtörmälda, borde icke
vara medgifven. Banken, sorn ej heller egde att företaga upp- och utlåning eller
andra affärer för annat ändamål, än bibehållande af sin metalliska fond, sä att den
ej nedsjönke under det stadgade minimum ('eller för tillhandahållande af laggildt.
betalningsmedel, dä sådant eljest komme att saknas).
Till bedrifvande af bankrörelse borde deremot inrättas en särskild Bank,
med benämning ”Sveriges Bank”. Af Rikets Ständers Banks kapitalöfverskott,
hvilket för närvarande utgör omkring 30 millioner Riksdaler, skulle till denna Bank
öfverlemnas 20 millioner, såsom grundfond, hvilken finge ökas till 30 millioner, och
af hvilken grundfond 60 procent alltid borde bibehållas i räntebärande obligationer,
såsom säkerhet för Bankens förmåga att uppfylla sina förbindelser. Sveriges Bank
skulle ega utgifva sedlar till belopp, sorn motsvarades af metallisk valuta och uppköpte,
pä utländsk ort betalbara, goda vexlar, för hvilka dock någon inom riket
boende person egde betalningsansvar, samt derutöfver till högst 30 millioner Riks
-
Banko-Utskottets Betänkande ,JW 32.
1
daler; varande sålunda i afseende på denna Banks sedelutgifningsbelopp bibehållna
hufvudsakligen samma föreskrifter, som nu gälla för Riksbanken. Förvaltningen af
denna Bank skulle uppdragas åt en öfverstyrelse och en direktion, af hvilka den
förra korinne att bestå af en Ordförande, sorn Kongl. Majit utnämnde, och åtta ledamöter
utsedde af Fullmägtige i ifikets Ständers Bank, till halfva antalet inom
och till andra hälften utom dem. Direktionen skulle väljas af Ofverstyrelsen och
utgöras af 7 ledamöter, bland hvilka minst två borde tillhöra Ofverstyrelsen samt
tre utses till verkställande direktörer.
Genom ordnande af Statens bankväsende på nu anförda grunder, blifver
grundlagens bud i afseende på Rikets Ständers Bank fortfarande iakttaget och dennas
genom nämnda lagbud stadgade, framför allt vigtiga ändamål betryggadt. I
den inrättning, som har att bedrifva egentlig bankrörelse kan en syftesenlig, icke
af främmande åliggande hämmad affärsverksamhet införas och ledas af en styrelse,
der sakkunskap och affärsvana med säkerhet äro att påräkna.
Förslaget om enskildes intagande såsom delegare i affärsbanken, har under
förhandlingarne i Utskottet tillagts den betydelse, att man ifrågasatt, det ett ordnande
af bankväsendet på det sätt, sorn ofvan är antydt, icke skulle, utan förnärmande
af Regeringsformens 72 §, kunna ske. om Rikets Ständer ensamme vore
nämnde banks egare, utan deltagande af enskilde, genom hvilkas tillkomst deremot
företaget komme att iklädas egenskapen af bolag och ställas oberoende af nyssnämnda
grundlagsbud.
Hvad nu enskildes upptagande såsom delegare i Banken i allmänhet angår,
torde hufvudskälen derför hafva varit dels att vinna förstärkning af Bankens grundfond,
dels att göra sig tillgodo det enskilda intressets deltagande i ett företag, sorn,
lika med andra näringsgrenar, först genom detta erhåller sin fulla kraft och utveckling,
dels ock att bankrörelsen komme att blifva beroende af den allmänna lagstiftningen.
Det förstnämnda skälet förlorar sin betydelse, då tillgångar finnas tor att
Bankens grundfond, utan att anlita enskildes deltagande, frän början kan utgöra
20 millioner Riksdaler. Om det vidare också icke kan bestridas, att det enskilda
intressets medverkan vore fördelaktig för förvaltningen, lärer fördelen deraf likväl
kanske mer än uppvägas af olägenheter och förvecklingar, som sannolikt komme
att gifva sig tillkänna vid afvägandet af Statens och de enskildes ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter samt i de olika synpunkter, från hvilka Statens och de
enskildes ombud i styrelse,och revisioner kunde komma att uppfatta Bankens åligganden
och verksamhet. Afven om enskilde delegare ingingo i Banken, blefve dock
denna i behof af en särskild lagstiftning, afseende ej mindre uppfyllandet af dess
förbindelser, än äfven sättet för dess förvaltning och dä Utskottets förslag innebär
att i begge dessa hänseenden rättigheten att lagstifta tillkomme Kongl. Majit och
Rikets Ständer, torde en väsendtlig förbättring i fråga härom vara åstadkommen.
Asigten att det nu ifrågasatta ordnandet af Statens bankväsende utan upptagande
af enskilde delegare vore stridande ernot ofta berörde 72 § i Regeringsformen,
har ledt till åtskilliga invändningar mot grunderna för förslaget, såsom att Rikets Ständers
rätt att förordna om det kapitalöfverskott, hvilket Riksbanken eger och hvilket, enligt
beslut af förut församlade Ständer, vid Banken bibehållits, vore i väsendtliga delar
inskränkt; att sålunda Rikets Ständer icke kunna frånskilja någon del af Bankens
tillgångar för att användas i bankrörelse under andra vilkor än de, hvilka innefattades
i nämnda grundlagsstadgande; att i följd häraf i en af Rikets Ständer
8
Banko-Utskottets Betänkande ,J\? 32.
stiftad och dem tillhörig hankanstalt, något deltagande från Regeringsmagtens sida
icke kunde medgifvas, och att de sedlar, som af en sådan bankanstalt utgåfves,
ovilkorligen, enligt grundlagen, mäste erhålla egenskapen att såsom mynt i riket
erkännas.
Vigten af dessa anmärkningar får icke förbises; men, enligt Utskottets tanke,
kunna de dock icke erkännas vara giltiga.
Till en början må anmärkas att för Rikets Ständer hinder i grundlagen ingalunda
förefinnes att besluta, det Rikets Ständers Banks verksamhet inskränkes
allenast till den af en vexel- och depositionsbank, och att således all befattning
med upp- och utlåningsrörelse upphör.
Genom en sådan förändring komme en del af Bankens tillgångar att blifva
för honom obehöfliga; och det synes dä af Rikets Ständers rättigheter såsom Bankens
principaler följa, att de obehindradt kunna förfoga öfver dessa tillgångar, så
vidt icke desamma antingen erfordras för uppfyllande af redan ingångna förbindelser,
eller förbehåll angående dispositionen af dem äro uttryckligen gjorda genom
någon af begge statsrnagterna i föreskrifven ordning stiftad lag; i hvilket fall
denna först mäste ändras.
Enligt Utskottets förslag skulle ä ena sidan för Rikets Ständers Bank bibehållas
sä stor grundfond, som någonsin för ett fullkomligt betryggande af dess verksamhet
kunde erfordras, äfvensom hela dess vid förändringens inträdande befintliga
metalliska kassa, och ä den andra från denna Bank afskiljas alla förbindelser,
hvilka icke härleda sig af eller hafva afseende pä inlösen af dess utgifna sedlar,
för hvilka säkerhet är beredd derigenom, att den nya affärsbanken afgifver förbindelse
till Rikets Ständers Bank, motsvarande de af denna Banks tillgångar och
fordringar, som komma att till den nya B anken öfverlåtas, och fullt uppgående
till beloppet af Rikets Ständers Banks utöfver metallisk kassa utelöpande sedlar.
Någon betänklighet och derpå grundadt hinder torde sålunda icke förefinnas hvarken
beträffande realisationens fortfarande bestånd, som tvärtom blifver ytterligare
tryggadt, eller i fråga om den nya Bankens vederhäftighet för de förbindelser, sorn
på honom öfverlåtas.
Vidkommande åter det hinder, som kunde bero pä förut af Statsmagterne
fattade beslut, sä må först erinras, att grundlagen, rörande dispositionen af Bankens
egendom icke innehåller någon annan inskränkning, än den, som kan härledas
af förpligtelsen att Bankens sedlar skola vid anfordran med silfver inlösas.
Deremot förefinnes en sådan inskränkning i 4 § af den utaf Kongl. Maj:toch
Rikets Ständer gemensamt stiftade lag för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars
1830, jemte Kongl. Kungörelsen af den 19 Augusti 1845. enligt hvilka Bankens
kapitalöfverskott eller grundfond skall utgöra en summa af Femton millioner Riksdaler
Riksmynt.
I följd af detta, utaf Kongl. Maj:t och Rikets Ständer, i den ordning Regeringsformens
87 § föreskrifver, beslutade stadgande, lära icke Rikets Ständer ensamme
kunna förordna om afhändande från Rikets Ständers Bank af större del
utaf Bankens kapitalöfverskott, än som öfverskjuter 15,000,000 Riksdaler; hvaremot
rättighet att besluta omändring, vare sig till höjning eller minskning af nyssnämnda
summa, tillhör båda Statsrnagterna gemensamt i samma ordning, hvari det anförda
stadgandet tillkommit, eller pä det sätt, som för stiftande af civil lag är stadgadt.
Hvad vidare beträffar åsigten att, om ock Rikets Ständer bildade en annan
Bank, grundlagens bestämmelser såväl angående styrelsesättet som ogiltigheten af
de sedlar
Banko-Utskottets Betänkande 32.
9
de sedlar, denna Bank utgåfve, måste blifva gällande, så synes denna uppfattning
utgå från ett antagande, ingalunda uttryckligen uttaladt i det ofta berörda
grundlagsstadgandet, att nemligen detsamma skulle innebära icke allenast en åt
Rikets Ständer förbehållen rättighet i afseende på den institution, som vid stadgandets
tillkomst förefanns och deruti är uttryckligen nämnd, utan äfven en inskränkning
i Rikets Ständers befogenhet, så att, om Rikets Ständer bcslöte bilda någon
annan inrättning, som för Rikets Ständers räkning och genom af dem anvisade medel
skulle drifva bankrörelse, denna inrättning i och med detsamma hemfölle under
enahanda bestämmelser, som för nuvarande Riksbanken äro i grundlagen gifna.
Detta torde dock icke ega stöd af grundlagens ordalydelse, elter hvilken
densamma likväl skall i hvarje fall tillämpas, utan beror pä en tolkning, hvilken
icke heller synes ega någon sådan grund, sorn kunde hemtas deraf, att den ifrågavarande
inskränkningen eller skyldigheten utgjorde en, af den i grundlagen uttryckligen
stadgade rättigheten härflytande, ovilkorlig följd, eller dermed stöde i ett nödvändigt
sammanhang.
Om, af hvad Utskottet nu anfört, det må anses vara ädägalagdt dels att
Rikets Ständer utan hinder af 72 $ Regeringsformen kunna afskilja frän Banken hela
den del af hans kapitalöfverskott, som icke utgör grundfonden och. med Kongl.
Maj:ts begifvande, äfven större eller mindre del af denna, dels att oftaberörda grundlagsstadgande
icke innebär någon annan inskränkning af Rikets Ständers beslutanderätt,
än i hvad sorn rörer Rikets Ständers Bank, hvilken efter Utskottets förslag
blifver bibehållen, sä bör väl häraf följa, att Rikets Ständer äro oförhindrade att
vid ett afskiljande af någon del af Bankens kapitalöfverskott meddela de närmare bestämmelser,
hvarunder ett sådant, må ega rum och att, om Rikets Ständer besluta
med den afskiljda delen af Bankens kapitalöfverskott bilda en särskild bankinrättning,
grundlagen icke hindrar att ju deltagande i förvaltningen af denna särskilda
bankinrättning kan åt Kongl. Majit inrymmas, hvarigenom densamma blifver ställd
under Konungs och Ständers gemensamma garanti och vård.
Så vidt Utskottet kan finna, hvilar ilen föreställning, att föreningen med enskilde
delegare utgör ett vilkor för möjligheten att, utan grundlagens förnärmande,
inrätta en bank på de grunder, sorn nu äro i fråga, likaledes på den tolkning af
72 § Regeringsformen, såsom innebärande en inskränkning af Rikets Ständers befogenhet
att besluta i fråga om bankanstalters inrättande för Rikets Ständers räkning,
hvilken Utskottet nu sökt vederlägga; men om denna inskränkning verkligen
vore deruti innefattad, synes en förening mellan Rikets Ständer och enskilde för
bedrifvande af bankrörelse vara så mycket mera stridande mot grundlagens sålunda
fattade mening, som grunden för den Rikets Ständer ålagda skyldigheten att
ensamme garantera och värda den Bank, i hvilken de såsom principaler deltaga,
att nemligen äfven besitta magten vid och ansvaret för förvaltningen, genom de
enskildes deltagande deri helt och hållet undanfaller.
Såsom ofvan är omförmäidt, har Herr Björck föreslagit, att. vid utgången
af nuvarande oktrojer för enskilda banker, dessas sedelutgifnirgsrätt, borde upphöra
samt att, i stället derför, alla dylika banker, mot deponerande af obligationer
hos Sveriges Bank, hade att undfå denna Banks sedlar, att i deras rörelse
begagnas.
Utgående derifrån, att rörelsemedlets inom landet belopp alltid borde stå i
ett bestämdt förhållande till handels- och affärsställningen i allmänhet, åsyftar
Bih. tili R. St. Prot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 12 Håft. 2
10
Banko-Utskottets Betänkande ,j\i‘ 32.
detta förslag hufvudsakligen att, när Sveriges Bank, som komme att blifva den förnämsta
medlaren i landets handelsberöring med andra länder, till följd af affärsförhållandena
och dessas inverkan på den metalliska fonden, ökade eller minskade
sin sedelutgifning, sedehnassan i sin helhet komme i samma mån att ökas eller
minskas.
Den sedelutgifningsrätt, de enskilda bankerna nu ega och dermed sammanhängande
vilkor torde visserligen vara af beskaffenhet att påkalla förändringar
i flera hänseenden; men Utskottet antager, att hithörande bestämmelser kunna ändamålsenligt
ordnas pä annat sätt än det nu föreslagna, hvilket synes medföra betydliga
olägenheter af flera slag. I ett land med så olika naturförhållanden och näringsgrenar
i dess särskilda delar, som Sverige, der i följd häraf, affärsställningen
samt behofvet af rörelsemedel kunna vid samma tidpunkt vara på skiljda orter
högst olika, och der slutligen de särskilda orterna äro till ställning och rörelse
föga beroende af hvarandra samt än mindre af hufvudstaden, om denna ock i viss
mån utgör en centralpunkt för större delen af landet, torde det svårligen vara rätt
att införa en sådan gemensamhet uti nu ifrågavarande afseende, att samtlige landsdelar
skulle undergå likformiga förändringar i rörelsemedlets belopp och vilkoren för dess begagnande.
Men detta komme utan tvifvel att i betydlig mån blifva följden af den föreslagna
anordningen. Denna skulle ock, om icke alldeles tillintetgöra, likväl högligen inskränka
möjligheten för de enskilda bankerna att fortfara med flera rörelsegrenar, som
på de sednare tiderna blifvit af dem satta i verket och för den allmänna rörelsen medföra
den största nytta. Af de enskilda bankernas förhållande till centralbanken komme
sannolikt att härflyta äfven flera förvecklingar och andra olägenheter, af hvilka
endat. den må påpekas, som kunde uppkomma af centralbankens rättighet under
vissa förhållanden att försälja de säkerheter, som hos densamma af de enskilda
bankerna blifvit nedsatta.
Med afseende på nu antydda, jemte flera andra skäl, har Utskottet, som
framdeles i förening med Lag-Utskottet torde komma att afgifva förslag till förändrad
lagstiftning angående enskilda banker, icke tillämpat Herr Björcks förslag i
nyss omförmälda del.
I följd af hvad Utskottet nu anfört, får Utskottet, till en början, hemställa:
2:o) att Rikets Ständers Bank, som fortfarande skall hafva till åliggande
att upprätthålla myntvärdet i landet, ina öfverlåta den del af sitt kapitalöfverskott,
som öfverstiger Tio millioner Riksdaler Riksmynt, till bildande
af grundfond för en bankinrättning, under benämning ”Sveriges Bank”,
hvilken har att bedrifva bankrörelse i enlighet med de stadgar, som
Kongl. Maj:t och Rikets Ständer för denna bankinrättning fastställa.
Under förutsättning att denna hemställan vinner bifall, har Utskottet utarbetat
samt öfverlemnar till Rikets Ständers pröfning här nedan intagna förslag till
Förordningar angående Rikets Ständers Bank och Sveriges Bank, samt till öfvergående
stadganden: och får Utskottet, under åberopande af hvad redan angående
förslagets hufvudgrunder blifvit anfördt, rörande de väsendtligare bland öfriga bestämmelser
tillägga följande, dervid, för undvikande af vidlyftighet, Utskottet i särskilda
delar hänvisar till de af Finans-komitéen i dess ofvan omförmälda betänkande
anförda motiver.
Banko-Utskottets Betänkande ,J\f 32.
11
Förordningen angående Rikets Ständers Bank.
Viri §§ 4 och 6 åberopas motiverna till Finans-komitéens §§ il och 4.
§ 8. Den till betryggande af Bankens ställning nödig ansedda grundfond har
Ut-kottet, i likhet med Herr Björck, destohellre föreslagit till 10 millioner Riksdaler
eller till en handa belopp, som det minimum, hvarunder Bankens metalliska
kassa icke får bibehållas, som grundfonden för Rikets Ständers Bank synes snarare
böra bestämmas för hög än för lag.
§ 9. Då grundfondens ändamål är att, i händelse metalliska kassan vid något
tillfälle visar benägenhet att nedsjunka under 10 millioner Riksdaler, kunna användas
till förstärkning af denna kassa, sä bör nämnde fond bestå i sådan valuta,
som. bärande ränta sä länge den icke behöfves. lätt kan. vid behof försäljas eller
begagnas såsom hypothek för upptagande lån. Då emellertid Riksbankens tillgång
i obligationer icke är tillräcklig för att på en gång Rikets Ständers Banks grundfond
genast kan hel och hållen utgöras af sådana och Sveriges Bank undfå det
belopp i dylika valutor, sorn för denna Bank vid dess trädande i verksamhet behöfves,
har föreslagits att förstnämnde Banks grundfond 'kall till en början bestå
till minst hälften i räntebärande obligationer, men att denna fond skall, sä fort sig
göra låter, till hela beloppet förvandlas till sådana. Af nämnde medgifvande kan
någon svårighet för Rikets Ständers Bank sä mycket mindre vara att befara, som
lian. i händelse af behof eger af Sveriges Bank infordra afbetalningar å den för
bindelse,
som denna skall för emottagna tillgångar till Rikets Ständers Bank afgifva.
I § 10 har det hittills fastställda, i 108 § af nu gällande Bankreglemente
omförmälda minimum af metallisk kassa bibehållits oförändradf.
§ 11. Finans-komitéen har föreslagit, att Lånebanken skulle åläggas an
svara
för och vidtaga nödiga åtgärder till bibehållande af Rikets Ständers Banks
metalliska kassa vid ett belopp, icke understigande Tio millioner R:dr i :mt i silfver:
hvaremot Utskottet, utan att förbise, det de operationer, sorn för berörda ändamål
kunna behöfvas, måhända med mera lätthet kunna utföras af Sveriges Bank, likväl,
i likhet med Herr Björck, ålagt Rikets Ständers Banks styrelse denna omsorg och
lemnat Banken derför nödiga medel. Anledningen är, att Rikets Ständers Bank
bör bibehållas så oberoende af Sveriges Bank, att äfven en för denna sednare ogynnsam
konjunktur icke må kunna i någon händelse ofördelaktigt återverka på
den förra.
Vid § 12 torde jemföras motiverna till Finans-komitéens § 8.
§§ 13 och 14. Förvaltningen och utredningen af skulder och fordringar tillhörande
Rikets Ständers Bank å upp- och utläningsrörelsegrenar, hvilka numera
upphört, synas lämpligast kunna verkställas af denna Bank. Derföre har den s. k.
Lånebankskulden bibehållits vid densamma, emot ersättning tili motsvarande belopp
i obligationer; likasom äfven ä andra sidan utredningen af åtskilliga numera inställda
utläningsgrenar bibehållits vid Rikets Ständers Bank.
Af dessa äro likväl fordringarne lör län tili städer och korporationer uteslutna,
såsom numera inbetalda. Fordringarne för Bankens hittillsvarande, men genom
Rikets Ständers he-dut i anledning af Utskottets Memorial N:o 30 hä
danefter
inställda utlåning mot inteckning i fast egendom pä Ian let äro deremot öfverförda
till Sveriges Bank, för att ingå i dess grundfond, under förutsättning att
desamma kunna mot obligationer öfverlemnas till allmänna Hypotheks-banken.
12
Banko-Vtskottets Betänkande ,JV'‘ 32.
Förordningen angående Sveriges Bank.
§ 2. Enligt hvad ofvan omförmäla, utgör Rikets Stä ders Banks kapitalöfverskott
för närvarande omkring 30 millioner Riksdaler; och som 10 millioner deraf
skulle qvarblifva såsom grundfond för Rikets Ständers Bank, så har Utskottet föreslagit,
Sveriges Banks grundfond till det återstående beloppet, 20 millioner Riksdaler.
Ehuru detta torde vara tillräckligt stort för att gifva Banken den styrka och
verksamhet som må vara önskvärd, har Utskottet likväl ansett grundfonden efter
hand böra ökas ända till 30 millioner Riksdaler, på det att Banken äfven framdeles
må kunna motsvara de anspråk, sorn härflyta af en fortsatt utveckling utaf landets
näringar och rörelser.
§ 3; Med afseende på den tid, sorn erfordras till förberedande åtgärder för
den föreslagna förändringen, har Sveriges Banks trädande i verksamhet utsatts till
ingången af år 18fi5.
§§ 5 och 12. Till säkerhet för Sveriges Banks förmåga att uppfylla alla sina
förbindelser är stadgadt att j af Bankens grundfond alltid skall bestå af lätt säljbara
obligationer. Utgående frän den åsigt att tillsyn i detta hänseende bör utöfvas
af Fullmägtige i Rikets Ständers Bank, har föreskrifvits, att dessa obligationer
skola deponeras i sistnämnde Bank och att alla åtgärder, som hafva sammanhang
med förändring af nämnde depositionsbelopp, skola stå under Fullmägtiges särskilda
kontroll. För (ifrigt torde i förevarande afseende få åberopas Finans-komitéens
motiver till § 23 i dess förslag.
§ 7. I afseende på den giltighet, sorn tillägges denna Banks sedlar, har Utskottet
redan yttrat sig. Sedelutgifningsrätten är bestämd i nära öfverensstämmelse
med hvad Finans-komitéen föreslagit; och hänvisar Utskottet till de för § 31 i
dess förslag anförda motiver.
§ 9 motsvaras af § 29 i Finans-koinitéens förslag.
I afseende på § 10 hänvisas till motiven för § 30 i Finans-kommittéens
förslag.
§ 14. Af inskränkningen i Rikets Ständers Banks verksamhet följer att kreditiven
till Riksgälds-kontoret, Manufaktur-diskonten, med flera inrättningar, icke
vidare kunna pä denna bank anvisas, utan böra tillhandahållas af Sveriges Bank.
15 och 16. Styrelsen och förvaltningen af Sveriges Bank har fjtskottet,
lika med Finans-komitéen och Herr Björck, ansett böra utöfvas af en Öfverstyrelse
och en Direktion. Den förra skulle hafva att angifva rigtningen af Barkens
verksamhet öfverhufvud, fastställa de allmänna bestämmelserna vid förvaltningen,
äfvensom instruktioner och arbetsordningar, samt öfvervaka de gifna föreskrifternas
iakttagande och förvaltningens gäng. Den egentliga förvaltningen skulle deremot
besörjas af Direktionen dels samfäldt, dels genom verkställande Direktörer, hvilka
inom Direktionen utsagos och hvilka skulle, dagligen tillstädes, följa görotnålens
gång samt handhafva de löpande ärendena.
Utskottet har redan antydt, såsom ett af förslagets vigtigaste syftemål, att
Kongl. Maj:t. skulle deltaga såväl i lagstiftningen för denna bank, som [ dess styrelse.
I sistnämnda afseende har Utskottet föreslagit, att ordförande i Öfverstyrelsen
skulle af Kongl. Maj:t utses.
Antalet af ledamöter i Öfver-styrelsen har Utskottet trott utan olägenhet, men
till förvaltningskostnadens förminskande, kunna inskränkas till nio, ordföranden inberäknad.
Öfriga 8 ledamöter synas lämpligen kunna utses af Rikets Ständers Full
-
Banko-lJtskottets Betänkande ,JVs 32.
13
mägtige i Banken, oell då, oaktadt Rikets Ständers Bank och Sveriges Bank böra
vara från hvarandra fristående, det likväl mäste för båda vara af nytta, att. ett
samband emellan dem finnes, har Utskottet föreslagit att hälften, eller 4. afOfverstyrelsens
ledamöter väljas ibland Fullmägtige, hvaremot, enär det knappast lärer
kunna påräknas att bland dem skulle finnas 8 personer, som ega de specialinsigter,
hvilka erfordras för iörvaltningen af en stor affärsbank, de återstående 4 böra
fritt kunna väljas bland personer, sorn ega för ändamålet nödiga egenskaper.
Hvad angår Direktionen, hvilken Utskottet föreslår att utgöras af 7 ledamöter,
så kan detta antal, jemfördt med Öfverstyrelse-ledamöternas, väl anses nog stort.
Då likväl af Direktionen tre skulle fungera såsom verkställande Direktörer; och
dä, till följd af det ständiga ingripande i affärerna desse komnie att utöfva, det
möjligen kumle befaras, att de, om de ensamme för sig utgjorde pluralitet inom
Direktionen, skulle kunna tillvälla sig en alltför stor magt och gifva affärerna en
ensidig eller skadlig rigtning; sä har det synts lämpligt att häremot uppställa en
motvigt pä det sätt, att de öfrige Direktörerna, när de med hvarandra voro ense,
kunde afgöra ärendena emot de verkställande Direktörernas åsigt. Deremot skulle
den större insigt och detaljkännedom, de sistnämnde mäste förutsättas ega, kunna
tillräckligt göra sig gällande, enär allenast en af Direktionens öfriga ledamöter behöfde
med dem instämma för att deras åsigt skulle hestämma beslutet.
Till säkerhet derför att nödigt samband mellan öfver-styrelsen och Direktionen.
aldrig må komma att saknas, är stadgadt att minst 2 af den förra äfven skola
ingå i den sednare.
§ 19. För styrelsen af Afdelnings-kontoren hafva 5 ledamöter ansetts fullt
tillräckliga; och böra dessa, liksom Direktionen för Bankens hufvudkontor, utses af
Ofver-styrelsen.
§§ 21 och 22. Då Sveriges Bank. enligt Utskottets förslag, blefve en Staten
tillhörig anstalt, i hvilken enskilde såsom sådane icke komme att hafva del,
synes lämpligast att i afseende pä granskning af denna Banks förvaltning samt meddelande
af decharge åt Styrelsen förhålles pa samma sätt, som angående Rikets
Ständers Bank är stadgadt.
Öfvergående stadgande!!.
Dessa stadganden, som innefatta endast tillämpning af hvad ofvan är föreslaget,
beträffande Rikets Ständers Banks och Sveriges Banks inrättning och verksamhet
äro uppgjorda i öfverensstämmelse med Finans-komitéens förslag; och
torde Utskottet, i afseende pä dem kunna inskränka sig till åberopande af de motiver,
Finans-komitéen anfört för de i dess förslag befintliga §§ 44 till och med
50 samt 53 och 54, hvilka motiver äro tillämpliga äfven på Utskottets förslag,
oaktadt detta icke afser intagande i Sveriges Bank af enskilde delegare.
Utskottet får derförutan endast anmärka, angående § 7, litt. c, i Utskottets
samt § 52 i Finans-komitéens förslag, hvilken sistnämnde icke har motsvarighet
i Utskottets förslag, att, när enskilde delegare ej komma att ingå i Sveriges Bank,
anledning icke förefinnes att vid Rikets Ständers Bank bibehålla utredningen af
eller att föra denna Bank till last förlusterna på osäkra diskontfordringar, sorn vid
uppgörelsen emellan båda Bankerna kunna hos Rikets Ständers Bank finnas, helst
förlusterna i alla fall drabba det allmänna, antingen de hänföras till den ena eller
andra Banken.
14
B anko-Pts kottets Betänkande j\s 32.
Förordningen angående Rikets Ständers Bank.
g i.
Rikets Ständers B;mk förblifver under Rikets Ständers egen garanti och vård
samt förvaltas af de Fullmägtige, som Rikets Ständer, jemlikt 72 § Regeringsformen,
förordna.
§ 2.
Denna banks hufvudsakliga bestämmelse är att till förvar och förvaltning
emottaga guld och silfver i myntad och omyntad form samt att förse landet med
sådana sedlar, som för mynt eller laggildt betalningsmedel i riket ina erkännas.
§ 3.
Banken mottager depositioner af säkerheter och effekter, om hvilka stadgadt
är, att. de skola i allmänt förvar nedsättas.
Så vidt lägligt är och utrymme inom banken finnes, må banken jemväl till
förvar emottaga paketer utan uppgift om innehållet, men ock utan ansvar, å ban
kens
sida, tor oförvållad skada.
§ 4.
A insättningar af Svenskt silfver- eller guldmynt, äfvensom af silfverplantsar
utfärdar banken, efter insättarens önskan, antingen till innehafvaren ställda bevis,
som kallas Rikets Ständers Banks sedlar, eller ock till viss man ställda depositionsbevis.
Sker åter insättning af utländskt silfvcrmynt, må banken icke vara pligtig
att derå utfäi da annat än till viss man stäldt depositionsbevis. A insättning al
utländskt guldmynt eller guldplantsar må ej Rikets Ständers Banks sedlar, utan
endast till viss man ställda depositionsbevis utgifvas.
§ 5.
De sedlar, som af Rikets Ständers Bank utgifvas, skola lyda å visst belopp,
bestämdt både i gällande Svenskt sjlfvermynt och i deremot svarande vigt myntadt
silfver efter 1830 års myntfot samt efter sin ordalydelse, vid anfordran, inlösas.
Bankens depositionsbevis ä guld och silfver skola innehålla uppgift om beskaffenheten
af det deponerade, samt vid anfordran infrias med det eller de slag
myntad eller omyntad metall, sorn blifvit mot samma bevis hos banken nedsatta.
§ 6.
A depositioner betalar banken icke någon ränta. För löpande räkning erlägges
afgift, efter hvad derom nu är eller framdeles kan blifva stadgadt. För paketer
erlägges förvaringsafgift.
§ 7.
Rikets Ständers Bank må ej utgifva sedlar och depositionsbevis å silfver
Banko-Utskottets Betänkande JVi‘ 32.
15
eller guld till större belopp, än som fullt motsvaras al sådan banken tillhörig eller
der nedsatt metallisk valuta, i myntad eller omyntad form.
§ 8.
Bankens grundfond, eller kapitalöfverskott, skall, oberäknadt bankens fasta
egendom och inventarier samt mynt- och medaljkabinettet, utgöra en summa af
minst Tio millioner Riksdaler Riksmynt.
§ 9.
Af grundfonden skall till en början minst hälften och sedermera det öfriga,
i den män det kan realiseras, utgöras af lätt säljbara, räntebärande obligationer.
Dessa får banken afhända sig om och i den män den metalliska valuta, hvarå
banken får utfärda sedlar, visar benägenhet att understiga det i § 10 bestämda
belopp.
8 10.
Bankens metalliska valuta af sådan beskaffenhet, att banken tnå deremot utfärda
sedlar, skall alltid bibehållas vid ett belopp af minst Tio millioner Riksdaler
Riksmynt.
§ Il
Rikets
Ständers Bank ina ej befatta sig med upp- eller utlåning, så vidt icke
upplåning erfordras för fullgörande af föreskriften i 10 § och utlåning föranledes af
en ändamålsenlig förvaltning af de sålunda upplånade medlen eller af grundfonden,
till den del, den för tillfället må vara i metallisk valuta förvandlad, dock bör, så
snart sådant ske kan. denna utlåning åter upphöra. För grundfondsmedlen inköpas
ånyo lätt säljbai a obligationer.
§ 12.
För tillverkning af Rikets Ständers Banks sedlar bibehåller samma bank
styrelsen och förvaltningen af Tumba pappersbruk samt bankens tryckeri.
Med bankens förvaltning skall jemväl vara förenad kontrollen öfver tillverkning
och utgifning af Sveriges Banks sedlar, äfvensom öfver all afslutad räkenskap
inom begge bankerna.
§ 13.
Banken, som ansvarar för utelöpande s. k. Länebanks-obligationer, behåller,
för deras infriande, ett fullt motsvarande belopp räntebärande, lätt säljbara obligationer.
§ 14.
I Bankens grundfond ingå följande bankens fordringar, nemligen:
a) för räntefritt lån till myntverket,
16
Banko-Utskottets Betänkande J\f 32.
b) tor lån emot lånebanks-obligationer,
c) för skiftes- och odlingslän.
d) för lån emot inteckning i stadsfastigheter.
I den mån föreskrifna afbetalningar å dessa fordringar inflyta, skola derför,
efter hvad i § 9 bestämmes, inköpas lätt säljbara, räntebärande obligationer.
8 15.
Rikets Ständer, sorn disponera det öfverskott, bankens inkomster kunna lemna
utöfver utgifterna, anvisa jemväl medel till utgifternas bestridande, derest inkomsterna
icke dertill förslå.
§ 16.
Till Sveriges Bank, dä denna öppnas, öfverlemnas den del af Riksbankens
nuvarande rörelse, hvarmed Rikets Ständers Bank icke kommer att sig vidare befatta,
dock med undantag af lånen mot inteckning i fast egendom på landet, hvarom
särskildt stadgas.
8 17.
Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätt förblifver bankens laga forum.
Förordning angående Sveriges Bank.
§ i.
Sveriges Bank bildas i ändamål att öfvertaga den från Rikets Ständers Bank
afskilda lånerörelse, samt att bedrifva denna och annan bankrörelse.
§ 2.
Denna banks grundfond skall utgöra minst Tjugu millioner Riksdaler Riksmynt,
men får ökas till Tretio millioner Riksdaler, och skall till bildande af grundfonden
användas den del af Riksbankens kapitalöfverskott, som icke erfordras till grundfond
för Rikets Ständers Bank.
8 5.
Med ingången af år 1865 börjar banken sin verksamhet.
§ 4.
Banken skall hafva sitt hufvudkontor i Stockholm samt afdelningskontor i
Göteborg, Malmö och Wisby. 1 andra städer må ock dylika kontor inrättas. Sådan
ort, der annan bankanstalt upphört, må, såvida omständigheterna i öfrigt dertill
föranleda, företrädesvis erhålla afdelningskontor.
§ 5.
Banko-Utskottets Betänkande ,J\1> 32.
17
§ 5.
Ett belopp motsvarande 60 procent al' Bankens grundfond skall i räntebärande,
lätt säljbara obligationer, efter uppskattning af värdet i särskildt stadgad
ordning, nedsättas i Rikets Ständers Bank under Rikets Ständers Banko-fullmägtiges
kontroll. Dispositionen öfver dessa obligationer tillkommer Sveriges Bank endast
i den ordning, sorn 11 § här nedan stadgar.
Bankens verksamhet omfattar alla föremål för bankrörelse.
§ '!■
Banken utgifver egna kreditsedlar, som tagas i Kronans uppbörd.
Dessa kreditsedlar ställas till innehafvare]!, lyda ä minst En R:dr R:mt samt
skola, vid anfordran, inlösas med Svenskt silfvermynt eller Hikets Ständers Banks
sedlar.
Pä en gäng mä Banken ej hafva utelöpande kreditsedlar eller andre till innehafvaren
ställde, tryckta eller graverade förbindelser af hvad namn och beskaffenhet
som helst, härunder jemväl inbegripna sådana invisningar, sorn emelian Banken*
hufvud- och afdelningskontor kunna utställas, till sammanräknadt högre belopp,
än Tretio millioner riksdaler utöfver hvad sorn motsvaras af:
a) i Bankens kassa befintliga Rikets Ständers Banks sedlar eller andra bevis öfver
i Rikets Ständers Bank deponerade och för Sveriges Banks räkning liggande
metallisk valuta.
b) metallisk valuta som för Sveriges Banks räkning finnes under fullt betryggande
säkerhet nedsatt i London. Hamburg eller annan hufvudplats för den Svenska
affärsförbindelsen med utlandet;
c) inköpte, af inom riket boende personer antingen utställde eller endosserade, pä
utländsk ort betalbara, men ej till betalning lörlällne goda vexlar.
§ 8.
Banken vare förbjudet att inlåta sig i handel eller industriela företag, elle]’
att ega annan fastighet, än sorn för egen rörelse erfordras, men må likväl inropa
pantsatt eller utmätt egendom, sorn uthjudes på auktion, dervid Bankens rätt och
säkerhet kunna vara i fråga. Sådan inköpt egendom skall dock åter försäljas, så
snart sådant lämpligen kan ske.
§ 9.
Sådana Statsverket och derunder lydande kassör tillhörande medel, sorn. enligt
gällande eller blifvande föreskrifter, böra på löpande räkning insättas, skall
Banken pä dylik räkning emottaga. För dessa medel erlägger Banken icke någon
ränta, men erhåller icke heller folii-afgift.
Angående den ränta eller folii-afgift. sorn mä beräknas för enskildes medel,
hvilka pä löpande räkning eller pa viss tid i Banken insättas, äfvensom angående
lith. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 12 Häft. 3
18
Banko-Utskottets Betänkande Jty.V 32.
ränta å Statsverkets medel» hvilka kunna på viss tid Banken anförtros, eger Bankens
styrelse att vid insättningen träffa öfverenskommelse.
§ 10.
öfver insättning på löpande räkning med eller utan ränta utfärdas qvitto,
stäldt till insättaren. Sådant qvitto må ej till lyftning å innehafvande räkning berättiga.
.
A deposition på längre eller kortare tid lemnar Banken bevis, innehållande
förbindelse att, emot bevisets återlemnande å förfallotiden, infria det deponerade
beloppet samt erlägga ränta elter öfverenskommelse. Dessa bevis, ställda till viss
man, må icke^ lyda å mindre belopp än 100 R:dr och, om de äro ställda till innell
aivaren, ej å mindre belopp än 500 R.-dr.
§ 11-
Sveriges Bank skall vara försedd med så stor tillgäng af depositioner i metallisk
valuta hos Rikets Ständers Bank eller inneliggande nämnde Banks sedlar,
att han alltid förmår infria sina utgifna kreditsedlar.
För detta ändamål eger Banken, att sedan de utvägar, som sjelfva bankrörelsen
medgifver, först blifvit begagnade, derjemte, om behofvet sådant krälver,
försälja större eller mindre del af sina i Rikets Ständers Bank nedsatta grundfondsobligationer.
§ 12.
Alla de åtgärder, som afse förändring af depositionerna i Rikets Ständers
Bank. äro underkastade de särskilda kontroller, Banko-fullmägtige i allmänhet
eller för hvarje särskildt fall föreskrifva.
§ 13.
Den diskontrörelse, som genom Banko-diskontverket samt Låne-kontoren i
Göteborg, Malmö och Wisby hittills bedri(vits, kommer att af Sveriges Bank öfvertagas.
§ 14.
Det kreditiv, som Riksgäldskontoret hittills hos Rikets Ständers Bank åtnjutit,
skall Sveriges Bank, utan särskild godtgörelse. Riksgäldskontoret tillhandahålla.
I den män de hittills från Rikets Ständers Bank beviljade kreditiv till Manufaktur-diskonten,
Jernkontoret, Sparbanker och Filialbankerna varda för framtiden
bibehållna, skola jemväl dessa kreditiv af Sveriges Bank tillhandahållas.
ii 15.
Sveriges Bank förvaltas af en Styrelse, som har att ordna och leda dess
verksamhet, så att Bankens ändamål befrämjas. Denna Styrelse utgöres af en öf
-
Banko-Utskottets Betänkande JVs' 32.
19
verstyrelse och en Direktion. Den förra bestar af en ordförande, som Kongl.
\laj:t utnämner samt åtta ledamöter, hvilka, efter det val till Fullmägtige i Rikets
Ständers Bank vid riksdag egt rum, af bemälde Fullmägtige utses tili halfva
antalet inom och till andra hälften utom dem, bland personer, kände för insigter,
sakkunskap och nit.
Direktionen skall bestå af en ordförande och sex ledamöter, som Öfverstyrelsen
årligen utser och ai' hvilka minst två skola tillhöra denna styrelse. Vid
samma tillfälle utser Öfver-styrelsen bland de valde tre till verkställande Direktörer
samt, bestämme i hvilken ordning Direktionens ledamöter skola intaga ordförandens
ställe, då han är frånvarande.
§ 16.
Öfver-styrelsen utöfvar den närmare tillsynen deröfver, att de för Banken
gällande lagar och författningar noggrannt iakttagas, samt meddelar allmänna stadgar
och föreskrifter angående förvaltningen.
Direktionen, som ombesörjer den dagliga förvaltningen, inhemtar i vigtigare
frågor, som särskildt bestämmas, Öfver-styrelsens yttrande och ställer sig dess beslut
till efterrättelse; egande Direktionen att till Ofver-styrelsens pröfning och afgörande
hänskjuta frågor eller förslag, om hvilka den anser sig ej böra sjelf fatta
beslut.
De verkställande Direktörerna vare pligtige att åt Bankens förvaltning odeladt
egna sin tid.
§ 17.
Ölver-styrelsens och Direktionens ledamöter syare, en för alla och alla för
en. för de beslut rörande Bankens förvaltning, till hvilka de med sin röst bidragit.
För besluts fattande erfordras att inom Öfver-styräisen minst fem och inom
Direktionen minst fyra ledamöter skola vara närvarande. „I fåll af skiljaktiga meningar
gälle den mening om hvilken de fleste sig förena. Aro rösterna lika delade.
vare den mening beslut, hvilken ordföranden bilräder.
§ 18.
öfver-styrelsen skall, pä kallelse af ordföranden, sammanträda en gång i
månaden, eller oftare, om sådant erfordras.
Direktionen sammanträder minst, en gäng i hvarje vecka.
§ 49.
Styrelse vid afdelnings-kontor skall utgöras af minst fem ledamöter, sorn väljas
af Bankens Öfver-styrelse, af hvilken en bland dem utses till verkställande
Direktör.
S 20.
Bankens räkenskaper, så väl vid hufvud-kontoret som vid atdelnings-konto
-
■20
Banko-Utskottets Betänkande ,J\.Q 32.
ren, skola så tidigt efter hvarje kalender-ars utgång vara afslutade, att revisionen
af sistnämnde kontors räkenskaper ina kunna verkställas hvarje, nästföljande år i
Mars månad och att ett liela bankrörelsen omfattande bokslut må vid hufvudkontoret
kunna, från och med ingången af April månad, för granskning tillhandahållas
der sammanträdande Revisorer.
Revisionen verkställes vid afdelnings-kontoren af tre personer, hvilka Bankens
Öfver-styreise utser, men revisionen vid hufvudkontoret uppdrages åt Rikets
Ständers Revisorer att af dem verkställas jemte de revisioner, som dem enligt
Riksdags-ordningen åligga.
Revisions-berättelserna skola genom trycket offentliggöras och exemplar deraf,
genom öfver-styrelsens försorg, ofverlemnås till Kongl. Majit och tillställas Rikets
Ständers Banko-Utskott
§ 22.
För behandlingen af revisions-berättelserna samt i fråga om decharf Vät
Styrelsen för Sveriges Bank länder till efterrättelse hvad sorn derom för Rfkats
Ständers Bank är föreskrifvet.
§ 23.
Bankens laga forum är Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hof-Rätt.
Öfvergående stadganden.
§ i.
Vid den tid, då Sveriges Bank träder i verksamhet, men innan detta sker.
skola Rikets Ständers Banks tillgångar och skulder emellan nämnda bankanstalter
så fördelas, att hvardera af dem erhåller de tillgångar, som för dess särskilda
verksamhet äro lämpliga och öfvertager ansvarighet för skulderna i män som dessa
härflyta frän den rörelse Rikets Ständers Bank inom motsvarige verksamhetsgrenar
hittills bedrifvit.
För ordnandet af de begge Bankernas inbördes förhållanden, skola följande
närmare bestämmelser tjena till efterrättelse.
§ 2.
Rikets Ständers Bank bibehåller följande
Tillgångar:
a) behållningen af metallisk kassa (enligt gällande Banko-reglementes bestämmelser).
Härvid iakttages likväl, att guld i utländskt mynt eller plantsar, som ingär
i metalliska kassan, endast anses vara för Sveriges Banks räkning i Rikets Ständers
Bank deponeradt:
Banko-Utskottets Betänkande JV? 32.
21
b) förrådet af kopparskiljemynt;
c) fordringarne för
l:o räntefritt lån till Myntverket,
2:o lån emot lånebanko-obligationer,
3:o skiftes- och odlingslån,
4:o lån mot inteckning i stadsfastigheter,
5:o de till dagen för uppgörelsen emellan båda Bankerna å dessa fordringar
upplupna, obetalda räntor;
d) förrådet af stämpladt papper samt fordringar för dylikt papper:
e) bokförda fordringar för lemnade förskott;
/) alla till dagen före uppgörelsen upplupna, oguldna räntor å sådana tillgångar,
sorn till Sveriges Bank öfverlemnas för bildande af dess grundfond;
g) så stort belopp räntebärande obligationer som erfordras
!:o för infriandet af oguldna lånebanko-obligationer och andra skulder (den för
utelöpande sedlar likväl oberäknad), hvilk,a Rikets Ständers Bank kan komma
att fortfarande bibehålla,
2:o för att Rikets Ständers Banks grundfond må, med inberäkning af de här
ofvan under litt. b), c), d), e) och f > upptagna tillgångar, utgöra Tio millioner
riksdaler;
K) Bankohusen, Myntkabinettet och Tumba pappersbruk.
§ 3.
Vid uppgörelsen mellan Rikets Ständers Bank och Sveriges Bank, skall den
sednare till den förra afgifva förbindelse å ett belopp, motsvarande:
l:o den då utöfver metalliska kassan verkligen utelöpande sedelstock;
2:o de Rikets Ständers Banks sedlar, som derjemte kunna såsom kassaförskott Sveriges
Bank vid dess öppnande tilldelas;
3:o den metalliska kassa i guld, hvilken såsom deposition för Sveriges Banks räkning
af Rikets Ständers Bank behålles.
Denna förbindelse löper ej med ränta.
§ 4.
Sveriges Banks i nästföregående § omnämnda förbindelse ställes på vissa,
inom tre år inträffande betalningsterminer, och infrias i män deraf medelst Rikets
Ständers Banks sedlar eller silfver; Rikets Ständers Bank dock förbehållet att undfå
tidigare afbetalningar, derest sådant skulle för upprätthållande af dess vexlingsförmåga
finnas nödigt.
§ 5.
Rikets Ständers Bank bibehåller följande
Förbindelser:
a) att med silfver inlösa alla Rikets Ständers Banks sedlar, invisningar och insättningsbevis,
som, när uppgörelsen sker. befinnas vara i rörelsen utelöpande eller
då till Sveriges Bank öfverlemnas;
22
Banko-Utskottets Betänkande JV§' 32.
b) att ansvara för utgifna, oguldna s. k. lånebanko-obligationer, med derå upplupna
räntor, äfvensom för ali annan s. k. lånebanko-skuld;
c) att ansvara för alla öfriga skulder, för hvilka Rikets Ständers Bank vid uppgörelsen
möjligen befinnes häfta, med undantag af de på löpande räkning innestående,
Staten, derunder lydande kassor och enskilde personer tillhöriga medel,
som komma att på dylik räkning i Sveriges Bank öfverflyttas.
§ 6.
Till fullgörande af den ansvarighet, sorn i § 5. litt. a), finnes bestämd, eger
Rikets Ständers Bank att i främsta rummet använda det till Banken öfverlemnade
förråd af metallisk valuta; men skulle detta förråd visa benägenhet att nedgå till
det derför stadgade minimum, eger banken att, till fyllande af sitt behof, utaf Sveriges
Bank utkräfva erforderligt belopp i afbetalning å dess här förut omförmälda
förbindelse.
5 7.
Sveriges Bank emottager
Tillgångar:
a) Rikets Ständers Banks depositionsbevis å den vid uppgörelsen i denna Bank befintliga
tillgång af guld i utländskt mynt och plantsar;
b) det belopp i Rikets Ständers Banks sedlar, som vid början af Sveriges Banks
rörelse kan anses erforderligt, icke allenast för att tillhandahålla sådana redan
beviljade kreditiv och hos Rikets Ständers Bank innestäende depositioner, som
af Sveriges Bank skola öfvertagas, utan ock för att utgöra nödig reserv för inlösen
af kreditsedlar, hvilka af samma Bank kunna utfärdas;
c) diskont- eller andra fordringar motsvarande såväl den summa, hvarmed Rikets
Ständers Banks verkligen utelöpande sedelstock, dä uppgörelsen sker, öfverskrider
inneliggande metalliska valutan, sorn ock beloppet af aila hos Rikets Ständers
Bank innestående depositioner;
d) nedannämnda obligationer och fordringar:
l:o Rikets Ständers Bank tillhörande räntebärande obligationer, som återstå sedan
denna Bank, efter hvad här förut är stadgadt, bekommit livad fördess
grundfond erfordras;
2:o fordringarne för lån mot inteckning i landtfastigheter, eller de obligationer,
som af allmänna Hypotheksbanken kunna komma att aflemnas i utbyte
mot dessa fordringar;
3:o de i utländskt mynt ställda jernvägslåneobligationer. som före uppgörelsen
emellan båda Bankerna, enligt Rikets Ständers beslut, äro för Rikets Ständers
Banks vinstmedel inköpta;
4:o de af Filialbanker för erhållna försträckningar utgifna förbindelser med
derför ställd säkerhet.;
Banko-Vtskottets Betänkande JV$ 32.
5:o Rikets Ständers Banks återstående, fordringar dels för lån från Diskontverken,
dels ock för hvad å kreditiven till Manufaktur-diskonten. Jernkontoret
och Filialbankerna kan vara lyftadt.
8 8.
De under litt. d), punkterna I, 2, 3 och 4 af nästföregående $ upptagna
obligationer och fordringar skola i främsta rummet användas till bildande af Sveriges
Banks grundfond.
Sveriges Bank ikläder sig följande
förbindelser:
a) att i föreskrifven ordning tillhandahålla Staten, dess kassor eller enskilde personer
tillhöriga, på löpande räkning i Rikets Ständers Bairk deponerade medel;
b) att efter hand och sednast å bestämda tider inom tre år efter det uppgörelsen
emellan de begge Bankerna försiggått, med Rikets Ständers Banks sedlar eller
silfver infria den förbindelse, som, enligt hvad här förut angående Rikets Ständers
Bank är stadgadt, bör till samma Bank af Sveriges Bank utgifvas: skolande
sistnämnda Bank vara förbunden att, om Rikets Ständers Bank för upprätthållande
af sin vexling deraf kommer i behof, före de i allmänhet bestämda
förfallotiderna verkställa denna inbetalning.
§ 10.
I den män sådant, utan skadlig rubbning af landets penningerörelse, låter
sig göra, skola begge Bankerna befrämja skyndsam indragning af Rikets Ständers
Banks vid uppgörelsen utelöpande och såsom förskott till Sveriges Bank utgifna
sedlar, så att återstoden af dem, jemte de af Rikets Ständers Bank under tiden i
utbyte mot de förra eller emot bekommen metallisk valuta utgifna sedlar och depositionsbevis
tillsammans, inom tre år frän det Sveriges Banks verksamhet begynnt,
nedbringas till ett belopp, som fullt motsvaras den Rikets Ständers Bank tillhöriga
eller der nedsatta metalliska valuta i myntad eller omyntad form.
Intilldess detta skett, skall från den sedelutgifningsrätt, som finnes Sveriges
Bank i § 7 af Förordningen angående denna Bank, utöfver der uppräknade valutor,
medgifven, afräknas ej allenast det belopp, som är oguldet å Sveriges Banks till
Rikets Ständers Bank afgifna förbindelse, utan ock hvad af sådana depositioner å
löpande räkning, som i § 9 mom. I af nyssnämnda förordning omlörmälas, finnas hos
Sveriges Bank innestående.
i Il
Till
ytterligare ledning för den här förut bestämda uppgörelse och ordnandet
af de begge Bankernas inbördes förhållanden, fogas härvid särskilda tabeller,
litt. A.. B., C. och I).,—, upprättade hufvudsakligen på grund af Riksbankens ställning
24
Banko-Utskottets Betänkande J\$ 32.
vid slutet af är 1861, samt under förutsättning af de förfoganden i öfrigt, som i
det föregående örn förmälas.
Som, genom bestämmandet af Rikets Ständers Banks grundfond till Tio mil
lioner Riksdaler, förändring erfordras af 4 § i Lagen för Rikets Ständers Bank af
den 1 Mars 1830, sådan denna § lyder i Kongl. Kungörelsen af den 19 Augusti
1845. har Utskottet skolat vidare föreslå Rikets Ständer att, för sin del besluta,
3:o.
det Rikets Ständers Banks kapitalöfverskott eller grundfond
skall, utan beräkning af Bankens fasta egendom och inventarier,
utgöra en summa af Tio millioner Riksdaler Riksmynt, hvadan
möjligen inträffande kapitalförminskning under året skall
af vinsten ersättas:
kommande, i händelse af bifall härtill, Banko- och Lag-Utskotten att afgifva förslag
till ändring i öfverensstämmelse dermed af ofvan berörda stadgande i Lagen
för Rikets Ständers Bank.
Och då, dels enligt t; 7 i nämnde Lag densamma ej annorlunda må ändras,
än pä sätt Regeringsformens 87 ^ stadgar, dels ock Utskottets förslag förutsätter
Kongl. Maj:ts nådiga stadfästelse ä Förordningen angående Sveriges Bank, hemställer
Utskottet,
4:o.
att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla
om Dess nådiga fastställelse, ej mindre af den utaf Rikets
Ständer beslutade ändring i 4 § af Lagen för Rikets Ständers
Bank den 1 Mars 1830, sadan densamma lyder i Kongl. Kungörelsen
af den 19 Augusti 1845, än äfven af Förordningen
angående Sveriges Bank.
Och förbehåller sig Utskottet slutligen att, i händelse den nu föreslagna organisationen
af Rikets Ständers Bank och Sveriges Bank vinner Rikets Ständers
bifall, framdeles få underställa Rikets Ständers bepröfvande förslag till de föreskrifter,
som dels skola tjena till efterrättelse för Fullinägtige i deras egenskap af Rikets
Ständers Banks styrelse, dels kunna blifva erforderliga för förvaltningen af
Sveriges Bank.
Stockholm den 30 Mars 1863.
Reservationer:
af Herr Nordenfelt, E. W.: ”Oaktadt jag instämt uti de flesta af de beslut, hvarpå BankoUtskottets
förslag till ordnande af Rikets Ständers Banks verksamhet och till grundande
af en ny Bankinrättning för bedrifvande af Lånebanks-rörelse hvila, måste jag dock reservera
mig emot, att Utskottet icke medgifvit enskilde lottegares inträde i Sveriges
Bank, fastän alla tre motionärerna föreslagit en sådan åtgärd och derföre gifvit så
goda skäl att de icke bort underkännas. Ostridigt torde det vara att bankrörelse i
sin allmännare omfattning är ett näringsfång och att Staten icke bör i allmänhet befatta
sig med näringsfång af hvad slag som helst samt att, då sådant skett, det i de
flesta fall slagit sämre ut, än när samma slags näring, bedrifvits af enskilde, men då
bank
-
Banko-Utskottets Betänkande 32.
25
bankrörelse i Sverige från längre tid tillbaka varit ett monopol för Rikets Ständer
och det först i sednare tider blifvit enskilde medgifvet att bedrifva sådan rörelse, hade
en hastig öfvergång till den andra ytterligheten, att öfverlemna denna rörelse uteslutanoe
åt enskilde, kunnat medföra vådor, hvilka man icke borde underkasta sig. Deremot
synes det mig hafva varit en särdeles lämplig åtgärd, såsom öfvergång till det
theoretiskt rätta, att inrätta en för Staten och enskilde gemensam Bank, deruti både
Stave 8 och de enskildes intresse blifvit befrämjade och bevakade.
De nu framlagda förslagen utgöra visserligen ett steg framåt, såväl till större
säkerhet för bankosedlaruas inlösning med silfver till deras fulla värde, som till ett
mera ändamålsenligt bedrifvande af bankrörelsen, men många af de stora fördelar, som
finnas omnämnda uti Kongl. Finanskomitéens betänkande uti motiverna för inrymmande
af plats för enskilda aktieegare vid den egentliga bankrörelsen (pag. 7 och 8)
gå dock förlorade om Banko-Utskottets förslag antages. hvarföre jag yrkar att Rikets
Ständer gillande den nya Bankens inrättande måtte återremittera alla de §§ uti hvilka
tillåtelsen för enskilde, att i Sveriges Bank vinna inträde sknlle införas och föreskrifter
i sammanhang dermed meddelas.
I denna reservation hafva instämt : Herr Gyllenram. H. Gsamt Herrar H.
Gahn och L. N. Eneqvist.
af Herr v. Hofstén, S. E.\
Mot Utskottets beslut att vid ifrågavarande fördelning af Rikets Ständers
Bank utesluta enskilde personer frän deltagande i den såkallade Sveriges Bank, får
jag vördsamt anmäla min reservation.
Finanskomitéen af 1860 har, som det vill synas mig, på fullt giltiga och öfvertygande
skäl förordat, att inrymma plats för aktionärer vid den egentliga bankrörelsen,
men, då komitéens betänkande i fråga är för en hvar ledamot af representationen
tillgängligt, skulle det vara olämpligt och öfverflödigt, att här upprepa de skäl hvarpå
komiterade grundat en dylik åsigt.
Jag anser det förslag, rörande reorganisationen af Rikets Ständers Bank, som
komiterade afgifvit uti sitt underdåniga Betänkande angående bankväsendet i riket,
särdeles väl motiveradt och genomfördt samt till följd deraf förtjent att antagas i sin
helhet, hvarvid likväl någon nedsättning i beloppet af den föreslagna grundfonden,
äfvensom i minimisumman för enskildes delaktighet, torde hafva varit nödig.
Det bemedlingsförslag, som nu af Utskottet förelägges Rikets Ständer, fruktar
jag v ra behäftadt med sådana försöks vanliga fel, att icke fullt tillfredsställa någons
åsigt och att, om det skulle antagas, i praktiken icke medföra de fördelar man sökt
och måhända trott sig finna.
af Herr Friherre von Sclnverin, C. J.
Under de sednare tiotalen af är har Sverige tagit en förut ej anad utveckling i
handel och rörelse. Dess kredit- och penningeanstalter mäste gå i jemnbredd dermed.
Rikets Ständers Bank, beräknad för föregående århundradens förhållande, bör således
lämpas efter nyare tiders behofver och fordringar, och för att lättare förstå och uppfylla
dessa, bör den ställa sig dermed i närmare beröring.
Sådant sker lättast genom att intaga enskilde aktieegare, hvarigenom en förstärkning
vinnes både i kapital- och affärs-intelligens.
Bih. till R. St. Prot. 1862 och 1863. 6 Sami. 1 Afdetn. 12 Häft. 4
26
Banko-Utskottets Betänkande ,j\i' 32.
På dessa och andra, såväl af Finanskomitéi n som af Herr Nordenfelt och öfrige
reservanter i samma rigtning anförda skäl, ber jag att äfven få nedlägga min reservation
emot Banko-Utskottets beslut, att ej vid den föreslagna reorganisationen af Riksbanken
afse intagandet af enskilde aktieegare.
af Herr Grefve Hamilton, M. W.: Ehuru jag hyser den åsigt, att Banken skulle kunnat
på ett tillfredsställande sätt organiseras, äfven utan att delas uti 2-.ne bank-inrättningar,
en skilnad mera i namn än sak. har jag, då förslaget om enskilde aktieegares intagande
inom Utskottet fallit, af undseende för deras farhågor, som anse, att Rikets Ständers
Banks sedlar för närvarande löpa med tvångskurs, deltagit uti Utskottets beslut att tillstyrka,
att, med bibehållande af Rikets Ständers Bank, men med inskränkande af dess
verksamhet hufvudsakligen till realisationens upprätthållande och sedelutgifning mot
innehafvande silfver-valuta, inrätta en annan bank med uppgift att bedrifva allt slags
bankrörelse, och till hvilken bank skulle öfverlemnas större delen af i ikets Ständers
Banks nuvarande fonder. Med antagande således af denna grund, och utan att nu ingå i
pröfning af dess större eller mindre lämplighet, har jag likväl vid dess tillämpning i
vissa fall kommit till andra slutsatser än Uskottet.
Utskottet har, i likhet med Finans-komitéen, föreslagit, att Rikets Ständers
Banks metalliska kassa ick får understiga tio millioner R:dr R:mt. Komitéen yttrar
härom i motiverna till 7 § af sitt förslag (pag. 13): ”Ehuru, efter indragning af
”Riksbankens, utöfver dess klingande valuta utelöpande, sedlar. Bankens förmåga att
”inlösa de återstående och sålunda alltid upprätthålla deras värde, icke kan blifva beboende
af det sedlarne alltid motsvarande större eller mindre belopp ädla metaller, som
”finnes hos Riksbanken inneliggande, samt för sådan orsaks skull behof ej kan anses
”vara för handen att stadga något visst minimum, hvarunder denna valuta ej må ned”gå,
bjuder dock landets behof af laggildt betalningsmedel, att föreskrift om ett sådant
”minimum meddelas. Detta minimum hafva Komiterade, i enlighet med nu gällande
”Banko-reglemente, upptagit till Tio millioner R:dr”; etc. Ehuru denna bestämning af
metalliska valutans minimibelopp är gjord i enlighet med nu gällande Banko-reglemente,
så vågar jag likväl påstå, att den skett godtyckligt och utan att utredt blifvit huruvida
eller på hvad grund man kan antaga tio millioner vara den rätta summan, eller
ens huruvida landet har behof af något laggildt betalningsmedel annat än silfver. Landet
använder nu vanligen omkring 38 millioner laggildt betalningsmedel i utelöpande
sedlar. Kan man deraf draga den slutsats, att 10 millioner äro nog, eller att landet
icke kan undvara äfven dero, och i stället begagna någonting annat? Bestämmelsen
om minimum af metallisk valuta uti nuvarande Banko-reglementet har icke till ändamål
att uppehålla qvantiteten cirkulerande riksbanks-sedlar (det laggilda betalningsmedlet)
vid ett minimum af 10 millioner, utan något helt annat, nemligen att förekomma
den eljest möjliga händelsen, att Banken något ögonblick kunde vara utan silfver till
inlösen af sina utöfver metalliska valutan utelöpande sedlar. Då Rikets Ständers Bank,
enligt förslaget icke får hafva utelöpande en enda sedel utan motsvarande silfver-valuta,
torde, på de af Finans-komitéen anförda skäl, erkännas, att något minimi-belopp
för denna valuta hvarken behöfver eller bör bestämmas. Vådan deraf för realisationens
bestånd är tydligen ingen. I den händelse metalliska kassan sjönke till noll,
skulle ju hvarje sedel vara inlöst, och således realisationen till fullo genomförd. Man
behöfver likväl ingalunda befara att en sådan händelse skall inträffa, då nemligen i
samma stund icke allenast den föreslagna Sveriges Bank, utan äfven alla enskilde ban
-
Banko-Utskottets Betänkande ,JW 32.
27
ker voro ur stånd att uppfylla sin förbindelse att med Rikets Ständers Banks sedlar
inlösa sina egna, en händelse, hvilken intresset för deras eget bestånd med bjudande
nödvändighet tvingar dem att, genom silfver-insättningar uti Riksbanken, förekomma.
Hvar och en kan äfven alltid — n. b. om han kan skaffa sig Sveriges Banks eller
enskilda bankers sedlar, och så länge dessa banker äro solventa — få det qvantum
laggildt betalningsmedel han behöfver; blifva de sednare bankerna insolventa, så är det
visserligen ganska illa här i landet, men laggildt betalningsmedel, d. v. s. Rikets Ständers
Banks sedlar kan alltid den få, som kan skaff i silfver att sätta in i Banken. Om nu medgifves,
att brist och behof å en vara föranleder samma varas import, så är klart, att
metalliska kassan skulle komma att, utan konstlade medel, på naturlig väg hållas vid
det för landets och rörelsens behof erforderliga beloppet. Att den skulle komma att
nedgå under meranämnda belopp af 10 millioner förefaller dessutom högst osannolikt,
då man besinnar, att de enskilda bankernes kassabehållning af Riksbanks-sedlar i medeltal
utgjorde från och med 1848 till och med 1855 i rundt tal 6,800,000 R:dr oell
från och med 1856 till och med 1859 (efter tillkomsten af Stockholms Enskilda Bank)
nära 9,000,000 (se Finans-komitéens bet. tabell III och IV). Om man antager, att
de enskilda bankerna fortfarande komma att behöfva lika stor kassa som hittills och
tillägger något lämpligt belopp för den tiilämnade Sveriges Bank, så blifver totalsumman
öfver och icke under 10 millioner, betingande silfver till lika belopp hos Rikets
Ständers Bank.
Något minimibelopp bör och behöfver alltså icke för Rikets Ständers Banks metalliska
kassa bestämmas; men äfven om så blefve afgjordt, torde likväl icke det af Utskottet
föreslagna sättet för metalliska kassans uppehållande vara lämpligt. Utskottet
har nemligen, i likhet med Herr Björck, föreslagit, att Bankofullmägtige skulle få åliggandet,
att, i händelse af behof, vidtaga de åtgärder, som kunde vara nödiga för att
ersätta det försvinnande silfret. Vida mera konseqvent och praktiskt har Finans-komitéen
göreslagit, att det skulle åligga "Allmänna Svenska Banken alt för bibehållande
”af detta belopp ansvara” (se bet. pag. 34 § 7 och pag. 37 § 35). Utskottet vill nu
för detta ändamål utrusta Banken med en liten grundfond af 10 millioner, hvilken
Banken skulle ega att afhända sig, ifall och i den mån sådant för metalliska kassans
uppehållande blefve nödigt, men med skyldighet tillika, att så fort sådant ske kunde,
för grundfondsmedlen inköpa nya obligationer. Ett bland skälen för omorganisation af
Banken, och kanske det mest talande af alla, är olämpligheten af att en affärs-bank
skötes af Rikets Ständers Bankofullmägtige, hvilka dertill endast tillfälligtvis kunna
vara skicklige. Man säger, och med rätta, att det är lyckligt om Banko-fullmägtige
förstå bank-affärer, men att man icke eger någon rätt att af dem fordra sådant. Hvad
vill man nu göra? Jo! för att bland annat undandraga Fullmägtige en affärs-verk sam -  het, som de ju icke förstå, inrättar man en annan bank, hvars styrelse skall förstå
saken. Det är bra. Då får naturligtvis affärs-banken (Sveriges Bank) alla affärerna,
och Rikets Ständers Bank blir fri från detta bestyr, främmande för dess styrelses iusigter
och förmåga. Nej! säger Utskottet med Herr Björck. Om metalliska kassan
(= utelöpande Riksbanks-sedelstocken) visar benägenhet att nedgå under 10 millioner,
så skola Fullmägtige sälja obligationer och köpa silfver, och för silfret, representeradi
af sedlar, köpa nya obligationer. Det vill säga köpa och sälja vexlar och handla
med obligationer. Så vidt jag kan förstå, är detta affärsverksamhet, och dertill
af det slag, att den fordrar både vana och insigter, i synnerhet då den skall
utöfvas under de förhållanden Utskottet afser — kritiska och svåra tider, då det är
ondt om pengar och svårt att hålla metalliska kassan uppe. Utskottet har icke velat
28
Banko-Utskottets Betänkande 32.
ålägga Styrelsen för Sveriges Bank att hålla någon minimi-kassa af 'likets Ständers
Banks sedlar; sådant hade dock varit i full konseqvens med nuvarande stadgande, ty
Riksbanks-sedlar blifva för Sveriges Bank precis detsamma som metalliska kassan för
nuvarande Riksbanken. Jag för min del yrkar icke på införandet af någon sådan bestämmelse
uti 11 § af organisationsförslaget för Sveriges Bank, men vill i förbigående
anmärka, att, om man ålagt Sveriges Bank att alltid innehafva en kassa af Rikets
Ständers Banks sedlar och depositions-bevis, till ett belopp af minst 10 millioner, så
vore Rikets Ständers Bank med detsamma tryggad,n för att dess förråd af ädla metaller
icke komme att nedgå under detta minimum. Annu bättre vore Finans-komitéens
förslag till föreskrift i detta hänseende (pag. 87 § 35), så lydande; ”Allmänna Svenska
”Banken” (Sveriges Bank) ”åligger att vara försedd med så stor tillgång af depositioner
”hos Rikets Ständers Bank eller inneliggande riksbanks-sedlar, att han alltid förmår
”ej allenast infria sina egna utgifna kreditsedlar, utan ock förekomma, det Rikets
”Ständers Banks metalliska valuta någonsin må nedgå under det derför stadgade minimum
af Tio millioner Riksdaler.” Finans-komitéen har likväl■ velat gifva Rikets
Ständers Bank en grundfond af 5 millioner Riksdaler för att bereda den ”en under alla
”förhållanden fullkomligt betryggande ställning", äfvensom för att fylla dess ”behof af
”egna medel för förvaltningskostnadernas bestridande”, hvilket äfven ingått uti Utskottets
afsigter med grundfonden. En inrättning, som endast har till uppgift att gifva ut sedlar
och depositionsbevis mot ädla metaller, och ädla metaller mot sina depositionsbevis
och sedlar, behöfver, efter min uppfattning, icke någon grundfond för att ega ”en
”fullkomligt betryggad ställning”; den har alltid, förutom sina fastigheter, en mot dess
skuld fullt svarande och till skuldens gäldande fullt lämplig tillgång, den utsätter sig
icke för någon risk, gör ingen vinst, men icke heller någon förlust, har ingen ränta att
betala lika litet som någon att uppbära Att åter för bestridandet af ett Rikets Ständers
(Statens) verks ”förvaltningskostnader” anvisa räntan af ett visst i dess förvar
deponeradt kapital, är något ovanligt och i min tanke icke lämpligt; dertill vore ett
anslag mycket bättre.
I olikhet med Finans-komitéen, Herr Björck och Banko-Utskottet, anser jag
således, att Rikets Ständers Bank i dess tillämnade skick icke behöfver och icke bör
få någon grundfond; i allt fall torde den af Utskottet föreslagna af Tio millioner vara
allt för groft tilltagen för de med grundfonden afsedda ändamålen. Deremot önskar jag,
att den andra banken måtte få så stor grundfond, som kan åstadkommas.
Om Rikets Ständer gilla hvad jag nu anfört, skulle deraf härflyta följam ’ förändringar
i Utskottets organisations-förslag, nemligen:
Uti föreskrifterna om Rikets Ständers Bank:
att §§ 8, 9, 10, 13, 14 och 15 skulle utgå samt ii 11 få följande lydelse:
”Rikets Ständers Bank må ej befatta sig med upp- eller utlåning af penningar,
"eller annan rörelse än den, som här förut blifvit bestämd”. (-• Finans-kon itéens
motsvarande 5j.)
Uti föreskrifterna om Sveriges Bank-.
att i § 2 grundfonden bestämmes till 30 i stället för 20 millioner, och § : å 'des
finge följande förändrade lydelse:
"Bankens grundfond skall utgöra 30 millioner Riksdaler Riksmynt.”
samt att, i fall ett minimum för Rikets Ständers Banks metalliska valuta hlifver
bestämdt, § .11 skulle få följande förändrade lydelse:
”Sveriges Bank åligger att vara försedd med så, stor tillgång af depositioner hos
”Rikets Ständers Bank, eller inneliggande riksbanks-sedlar, att han alltid förmår ej al
-
Banko-Utskottets Betänkande J\@ 32.
29
”lenast infria sina egna utgifna kredit-sedlar, utan ock förekomma, det Rikets Ständers
” Banks metalliska valuta någonsin må nedgå under det derför stadgade minimum af
’’Tio millioner Riksdaler'1'1 (=: Finans-kotnitéens motsvarande §.)
Ytterligare reserverar jag mig emot den sammansättning af Sveriges Banks Styrelse,
som Utskottet föreslagit. Hvad först Ofver-styrelsen beträffar, så anser jag, att
de ledamöter deraf, som tillika äro Bankofullmägtige, böra hafva majoritet, då de äro
enhäliige. De öfrige ledamöterne, som ju skola vara genomdrifne Bankmän, få i alla
fall genom sitt personliga inflytande och bevisningskraften af sina för de rigtiga åsigterna
anförda skäl tillräckligt stor del uti Ofver-styrelsens beslut. Jag föreslår derför:
”att, bland de åtta ledamöter, som tillsättas af Banko-fullmägtige, 5 väljas bland Full*mägtige
och 3 utom dem.”
Hvad sedan vidkommer Direktionen, så är jag af den mening, att endast en skall
vara verkställande direktör, hvarigenom tvifvelsutan större enhet skulle uppstå uti Bankens
förvaltning, och ärendena erhålla en jeinnare gång. Det måste äfven verka fördelaktigt,
att hedern och ansvaret blifva concentrerade, så att en får uppbära båda delarna,
utan rätt eller skyldighet att af någotdera dela med sig. Man invänder, att arbetet
blifver allt för ansträngande för en och ätt, om den ene får förfall, man icke
skulle hafva någon att sätta i hans ställe. Jag svarar härpå, att en lycklig enskild
erfarenhet gifver vid handen, att en verkställande direktör uti en, visserligen mindre
men likväl ganska betydande, bank till delegarnes stora båtnad medhunnit sina göromål
och dessutom ganska mycket annat. Det skulle tillkomma Öfver-styrelsen att bestämma,
hvilken, i händelse af verkställande Direktörens förfall, skulle bestrida dennes tjenst
under tiden. Framgången och nyttan af bankens nya organisation beror i hufvudsaklig
mån deraf, att och huruvida man kan till verkställande direktör eller direktörer erhålla
öfverlägsna förmågor. Sådana kunna alltid arbeta mycket och förtjena mycket. Man
kan således hafva stora fordringar, men måste betala bra. Då man nu känner, att
mer än ett Svenskt handelshus gifver sin förste bokhållare ända till 25,000 R:dr i lön,
så måste ännu mera betalas för en verkställande Direktör i banken, om man skall
kunna hoppas få en som duger. Under förutsättning att lönen borde uppgå till omkring
30,000 R:dr, har jag föreställt mig, att den borde utgöras af dels fast lön dels dagarfvode,
hvilket sednare alltid tillfölle den, som förrättade tjensten. Ar det troligt, att
Rikets Ständer kunna förmås att så aflöna 3 verkställande direktörer? Nej! Hvilket
är svårare, antingen att få tre skickliga personer, som man betalar måttligt, eller att
få en skicklig som man betalar utmärkt? Svaret gifver sig sjelft.
Slutligen reserverar jag mig mot den af Utskottet antagna benämningen Sveriges
Bank, såsom mindre väl vald. Båda bankerna tillhöra Rikets Ständer, och Rikets
Ständers representera Sverige. Att då uti benämningen sätta Sverige såsom egare i
motsats till Rikets Ständer såsom egare, anser jag icke vara rätt, isynnerhet som uti
dessa benämningar bredvid hvarandra ligger något vilseledande, hvilket man bör undvika.
Den inom Utskottet äfven föreslagna benämningen Svenska Banken anser jag i
alla afseenden god. Det är ett vackert och passande namn, som icke i sig innebär något
vilseledande begrepp.
I händelse mina nu gjorda framställningar vinna Rikets Ständers bifall, så torde
de öfvergående stadgandena böra återförvisas till förnyad behandling af Banko-Utskottet.
af Herr Lagerhjelm. G. R.\ Då Banko-Utskottet vid innevarande riksdag, i följd af afgifne enskilda
motioner, funnit ändamålsenligt att föreslå i ikets Ständer en sadan förändring af den
30
Banko-Utskottet* Betänkande JV& 32.
varande Riksbankens verksamhet, att densamma bör fördelas i 2:ne särskildta Bankinrättningar,
nemligen ”Rikets Ständers Bank”, hvilken skulle ega till sin uppgift att
upprätthålla myntvärdet och enligt 72 § Pegerings-formen utgifva sedlar, hvilka för
mynt i riket skola erkännas, med en grundfond af Tio millioner Riksdaler Riksmyut,
samt öfverlemna sina öfriga fonder och tillgångar till en annan bank-inrättning, hvilken.
under namn af ”Sveriges Bank”, eger att med en grundfond af Tjugo millioner
R:dr R.unt öfvertaga den från Rikets Ständers Bank afskiljda lånerörelse, samt att bedrifva
denna och annan bankrörelse — kan jag icke med Utskottets pluralitet instämma
deri, att icke uti denna sistnämnda bankinrättning, hvilkens verksamhet förnämligast
afser industriens och näringarnes behof af rörelsemedel, inrymma rättighet för enskilde
personer, att tillika med Rikets Ständer ingå som bolagsmän, hvarigenom denna bankinrättning
blir i tillfälle att tillegna sig ali den erfarenhet och kraft, sorn alltid det
enskilda intresset inom näringarnes område under alla förhållanden gifver. Jag är så
mycket mera öfvertygad om nödvändigheten häraf, som en delning af Riksbankens verksamhet,
utan ett sådant medgifvande, är i saknad af all praktisk betydelse, om ej 72
§ Regeringsformen förändras, hvilket torde hafva föga utsigt att lyckas med vår nuvarande
representation; ty en af grundorsakerna till riksbankens numera öppet erkända
behof af en förändrad organisation ligger deri, ”att Rikets Ständer uteslutande ega i
sin hand ej allenast Styrelsen öfver Rikets Ständers Bank, utan äfven beskattningsrätten,
en magt, som på Sveriges financiela förhållanden i 2:ne århundraden utöfvat ett
i mångå afseenden olyckligt inflytande och varit en beklagansvärd orsak till den förbistring
i våra penningeförhällanden, hvarpå Rikets Ständers Banks historia gifva allt
för tydliga prof.
Utskottet har visserligen, erkännande sanningen häraf, sökt att afhjelpa detta
Rikets Ständers uteslutande monopol, dermed, att i Styrelsen för Sveriges Bank föreslå
Rikets Ständer, att åt Kongl. Maj:t gifva i uppdrag att utnämna Ordförande. Oaktadt
jag anser en sådan anvisning ej allenast till sin grundsats rigtig utan af behofvet högt
påkallad, emedan lagstiftningen rörande denna Bank i sådant fall skulle ställas under
87 § Regeringsformen, och Kongl. Maj:t jemte sina ansvarige ministrar ega samma magt
öfver densamma, som han eger i allt, som rörer allmän civil-lag, drager jag starkt i
tvifvelsmål, huruvida ett sådant uppdrag åt Kongl. Majit kan öfverensstämma med 72
§ Regeringsformen, der det heter, ”att Rikets Ständers Bank förblifver under Rikets
Ständers egen garanti och vård.“
Utskottet har visserligen sökt att, till befrämjande af detta mål, göra en sådan
tolkning af nämnda grundlags-paragraf, sorn skulle Rikets Ständers rättighet att för
hvad ändamål sorn helst disponera sina fonder och tillhörigheter vara oberoende af Rikets
Ständers skyldighet, att enligt Grundlagen ställa sin Bank under sin egen uteslutande
vård; men, der Grundlagen skall tolkas efter sin ordalydelse, och det är otvetydigt,
att Rikets Ständers Bank, den må för öfrigt under olika former utöfva sin verksamhet,
likväl är Rikets Ständers tillhörighet, liksom Rikets Ständer, enligt Utskottets
förslag, till såväl den ena som den andra banken är ensam egare — kan jag ej utan
tveksamhet biträda den åsigt, som inom Utskottet gjort sig gällande, att 72 i? Regeringsformen
skulle till hela sin vidd vara tillfredsställd derigenom, att Rikets Ständer
bestämmer den ena delen af sin Bank lyda under detta Grundlags-stadgande, men anser
sig befriad derifrån för den andra. Då likväl mcningarne inom Utskottet i afseende
på lämpligheten, att icke säga nödvändigheten, att åt Kongl. Majit öfverlemna rätt till
delaktighet i Styrelsen för Bankens rörelse och förvaltning, endast till formen varit skilj—
aktige, och det ytterst beror på Rikets Ständers Konstitutions-Utskott att afgifva för
-
Banko-Utskottets Betänkande JV$ 32.
31
klaring öfver de olika tolkningar af Grundlagen, som inora Riksstånden kunna uppkomma,
har jag icke velat med min röst förhindra ett förslag, som bidrager till en önskvärd
kontinuitet i Bankens Styrelse, en större säkerhet och mera frihet i en förvaltning, af
hvilken all eganderätt inom samhället är beroende. Detta syftemål, som är sjellva
grundorsaken till behofvet af en förändrad organisation af Riksbanken, kan likväl vinnas
utan en förändring af 72 § Regeringsformen och utan en sådan tolkning af densamma,
som kan stå i strid såväl med andan af denna grundlags-paragraf som
med dess ordalydelse, om i Sveriges Bank tillfälle gifves åt enskilde personer att inea
som aktieegare. Det kan icke bestridas, att bankväsende är en del och en vigtig del
af näringslifvet och måste röra sig i harmoni med industriens och näringarnes utveckling,
lika litet som man kan förneka, att den enskilda omtankan och det enskildta intresset
är, under lagliga former, den drifvande kraft, hvarigenom samhällets materiela
utveckling går framåt: hvarföre då förhindra den enskilda företagsamheten ett fält för
sin verksamhet, som skulle sprida omkring sig ett friskare lif! Det är under intryck
af dessa förhållanden, hvilka på ett förtjenstfullt sätt äro närmare utvecklade i Finanskomiléens
betänkande och dertill förordade af alla de män, hvilka under detta århundrade
af Kongl. Majit och Rikets Ständer fått i uppdrag att afgifva yttrande öfver vår
Bank-lagstiftning, som jag lifligt erkännande sanningen af de ord, hvilka den 2 Juni
1829 uttalades af det sammansatta Stats- och Banko-Utskottet, ”att en Bank, stående
under ledning af en myndighet, som ansåg sig berättigad att sjelf och ensam stifta lagar
för sin förvaltning, aldrig kunde erbjuda lika garanti med en bank. som innehades
och förvaltades af enskilde män, bundna af lagar, utgångna från en opartisk lagstiftande
magt” — får vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer behagade besluta, att,så vida en delning af den nuvarande
Riksbankens verksamhet blir bestämd, tillfälle för enskilde personer att som
bolagsmän ingå i Låne-banken, eller, såsom den i Utskottets förslag benämnes,
”Sveriges Bank”, må beredas, på de vilkor, som Rikets Ständer
med hänsigt lill det allmännas fördel, kan bestämma.
I Herr Lagerhjelms reservation har Herr Bogeman, C. A., instämt.
af Grefve Lewenhaupt, C. 37. C.: emot Utskottets beslut att ej föreslå intagandet i
Sveriges Bank af enskilde delegare.
af Herr Wolffelt, M. C.: emot förslaget att minsta valören å sedlar, som af Sveriges
Bank utgifves, skulle blifva å 1 R:dr R.mt.
af Doktor Björkman: Hufvudsyftemålet med detta förslag är att inrymma regeringen behörig
del i lastiftningen för Riksbanken och sålunda på säkrare grunder än hittills ordna dess
verksamhet. Men Höglofliga Utskottet har sökt vinna detta goda syftemål utan förutgången
eller förutsatt grundlagsenlig förändring af 72 § i Regerings!ormen, och derföre måste,
enligt min åsigt, hela arbetet blifva fruktlöst. För att komma dit Höglofliga Utskottet
önskar, kringgås nemligen nu gällande grundlag så till vida, att den i sin helhet
hittills i berörda § så kallade Rikets Ständers Bank hädanefter skall under särskilda
benämningar fördelas i 2:nc Banker, at hvilka blott den ena skall behålla det gamla
grundlagsenliga namnet och fortfarande förblifva under Rikets Ständers egen garanti
och vård, men den andra med namnet Sveriges Bank hädanefter bero af Kongl. Maj:ts
och Rikets Ständers gemensamma lagstiftning; den förra allena äga rättighet att så
-
32
Banko-Utskottets Betänkande JV$‘ 32.
som vexelbank för sin metalliska
kännas, den sednare förses med vederbörlig tillåtelse att såsom lånebank röra sig med
kreditsedlar, som skola mottagas i kronans uppbörd, men icke gälla såsom laggildt betalningsmedel
emellan enskilde. Denna inskränkning af nuvarande Riksbankens grundlagse
nliga benämning och verksamhet hade möjligen haft något sken af antaglighet
om denna Riksbank ansetts behöfva förstärkas med enskilde delegares kapitaler och ansvarighet.
Men då Höglofliga Utskottet icke funnit något kompaniskap med enskilde
aktieegare behöfligt, ja icke ens nyttigt för en Riksbanks fria verksamhet, så inser jag
ingen möjlighet att på det nu föreslagna sättet, blott genom inläggandet af en ny betydelse
uti grundlagens ord, för en del af l anken upphäfva den åt Rikets Ständer öfverlemnade
exclusiva lagstiftningsrätten för Banken i dess helhet. Med orden Rikets
Ständers Bank har man i grundlagarna alltid af gammalt förstått och måste man ännu
förstå: l:o en Depositions- och Vexelbank, 2:o en Lånebank och 3:o en allmän Statsanstalt
för att genom inflytande bespard vinst bereda en nödhjelps- och tillgångskassa,
hvaröfver Rikets Ständer ega att till allmänt gagneliga ändamål disponera. Så stadgas
i Banko-ordningen af år 1668 och dess ingress. Nu vill man genom Civillag, eller
Kongl. Maj:ts sanktion, ändra grundlagens mening och hädanefter med orden Rikets
Ständers Bank endast förstå dess ena del, Vexelbanken, men gifva den andra delen,
Lånebanken, namn af Sveriges Bank. Den hittills så kallade Rikets Ständers Bank
skall hädanefter röra sig endast såsom Vexelbank med den ena, mindre delen af sina
samlade kapitaler, med statspapper, silfver och silfversedlar; men den nya Svenska
Banken skall med den andra, större delen af samma kapitaler bedrifva lånerörelse och
utgifva kreditsedlar; för den ena delen af det fordna hela skola Hikets Ständer allena
lagstifta och för den andra delen Konung och Ständer gemensamt.
Men hvarföre föreslås dessa, enligt min åsigt, grundlagsvidriga åtgärder? Jo,
man vill upphäfva den åt Rikets Ständers Banks sedlar gifne, underbart så kallade,
tvångskursen, det är tvånget för landets innebyggare att vid liqvider emottaga sedlar,
som enligt grundlagen skola af Banken ovi Ikorligt \ id anfordran med silfver inlösas
efter deras verkliga värde, man vill bättre, ändamålsenligare och säkrare, ordna nuvarande
Riksbankens affärsverksamhet, depositions- och lånerörelse, man vill undanrödja
Rikets Ständers grundlagsenliga, men vådliga rätt att allena stifta lagar för hela
nuvarande Banken och dess rörelse. Dessa önskningar, om de än vore aldrig så önskvärda,
kunna dock, efter mitt förmenande, icke tillfullo och med någon säkerhet vinnas
med nu föreslagne, på ny tolkning af 72 § i 1 egeringsformen grundade, fördelning af
Riksbanken till 2:ne Bank-inrättningar. Efter förevarande förslag skall man hädanefter
icke allenast tvingas att i liqvider emottaga Rikets Ständers Banks sedlar under
förtroende till grundlagens ord, utan äfven nödgas att röra sig med Sveriges Banks
kreditsedlar under förtroende till den nya civillagstiftningen; efter detta förslag skola
hädanefter såsom hittills enligt grundlagen Rikets Ständer allena besluta om utgifvande
af sedlar, som för mynt i riket må erkännas och således i nödens stund möjligen
kunna öka denna sedelutgifning utöfver inneliggande metallisk valuta; efter detta förslag
kommer den såkallade Svenska Bankens lånerörelse äfven hädanefter att hufvudsakligen
bero af Rikets Ständers exclusiva lagstiftningsrätt för deras Vexelbank och
dess styrelse. Utan att 72 § i Regeringsformen vederbörligen förändras, kan man således
icke vinna hvad man hufvudsakligen eftersträfvar. Förrän en sådan förändring
skett hafva Rikets Ständer blott att tillse, det nuvarande Riksbanks-styrelse,
organisation och verksamhet, förbättras i enlighet med den erfarenhet och de kunskaper
-
Banko-Utskottets Betänkande JVd 32.
33
per om Bankväsendet, hvartill man numera i Europa hunnit. Men, säges det, huru
skall man under Sveriges nuvarande financiela ställning kunna försäkra sig om realisationen
orubbliga bestånd. Jo, om man fortfarande orubbligt vidhåller, att endast 30
millioner sedlar få utgifvas såsom det högsta belopp utöfver den metalliska kassan, och
att Banken alltid för dessa sedlar har fullt motsvarande räntebärande säkerheter, så
bör man, såvidt menskligt förutseende är möjligt, anse sig fullt betryggad för nya realisationsvådor.
Men berörda säkerheter skola dock i thy fall, till fullt behöflig del,
vara rörliga, säljbara och räntebärande papper, hvilka vid en tillfällig balans i handel
länderna emellan kunna användas. De få icke, såsom nu, till största delen bestå uti
ouppsägbara fastighetsinteckningar samt oandvändbara hypotheker och borgensförbindelser
på långa betalningstider. De för Rikets Ständers Bank onaturliga, af gammalt
beträdda, lånerörelser böra frånträdas. och således alla fastighetsbelåningar samt lånen
med flerårig omsättningsrätt småningom helt och hållet öfvergifvas. Huru allt detta
skall tillvägabringas, det tillhör för närvarande Rikets Ständer att ordna genom ett
förbättradt Bankoreglemente samt genom af Konung och Ständer utfärdade goda lagar
för den enskilda penninge- och bankrörelsen i landet.
Jag nödgas således, af anförda skäl, afstyrka hela Höglofliga Banko-Utskottets
förevarande förslag till sprängning, delning och r.y organisation af Rikets Ständers
Bank, och slutar denna reservation med Herr Sam. Warburgs, uti sitt, vid sista Finans-komitéens
underdåniga betänkande bifogade, särskilda yttrande pag. 60 uttalade
ord: jag hyser den åsigt, att Sveriges bankväsende, ehuru behäftadt med åtskilliga brister,
dock, jemfördt med andra länders bankförhållanden, erbjuder stora företräden och kan
blifva en god grund för en rationel och praktisk bankorganisation.”
Med Doktor Björkman hafva instämt: Biskop Bergman och Riksdagsfullmägtigen
Johan Lekberg från Nerikes län.
Af Riks-arkivarien Nordström: ’’Ehuru erkännande det goda och önskvärda, som
ligger i syftningen af ofvanstående förslag, kan jag dock. för min del, ej biträda detsamma,
i anseende dertill, bland annat, att det till de väsendtligaste af sina hufvudgrunder
står i bestämd strid med grundlagarne och, till afböjande af denna stötesten,
söker stöd i en ohållbar fiktion.
Uti sitt den 30 Juni 1860 afgifna underdåniga betänkande rörande bankväsendet
i riket och förändrad organisation af bankanstalterna, hvilket under innevarande
riksdag blifvit till Riks-Ståndens samtliga ledamöter utdeladt och af en bland dem i
motionsväg till vederbörlig behandling anmäldt, hade Finans-komitéen, bland annat,
fästat uppmärksamheten på det rikets nuvarande bankväsende vidlådande grundfel, att
.agstiftningen angående Riksbanken uteslutande och oinskränkt enligt grundlagarne, är
förbehållen dess egna principaler, Rikets Ständer. I betraktande af, på ena sidan, den
mångfald af reglementariska föreskrifter rörande bankförvaltningen, som af ett sådant
förhållande visat sig hafva varit en oundviklig följd, och, på den andra, den täta omkastning
af dithörande, bestämmande grundsatser, som likaledes af samma förhållande
så lätt kan fiamkallas och göra sig gällande vid den omfattande revision af Bankoreglementet,
hvilken, enligt grundlagarne, skall ega rum vid hvarje riksdag, der, såsom en
hädangången, erkänd auktoritet i dessa ämnen träffande yttrat, slutligen ”hela rikets
finanssystem och alla rättsförhållanden enskilde emellan kunna bero på en röst i ett
förstärkt Banko-Utskott'1', hade derföre Finans-komitéen såsom en utväg att aflägsna
dessa vådor för myntvärdet och eganderätten föreslagit:
Bih. till JR. St. Prot. 1862 & 1863. 6 Sami 1 Afd. 12 Haft. 5
34
Banko-Utskottets Betänkande ,JVv' 32.
att Rikets Ständers Bank skulle fördelas i två från hvarandra
till grundfond, styrelse och verksamhet åtskilda anstalter; att
den ena, med namn af Rikets Ständers Bank, skulle förblifva unde
dessas uteslutande vård och garanti förvaltad af dertill utsedda
Fullmägtige, med bestämmelse att såsom vexelbank upprätthålla
myntvärdet, i hvilket hänseende den ej skulle ega att utgifva
sedlar till högre belopp, än som motsvarade dess inneliggande
metalliska valuta; och att den andra, med namn af all
männa
Svenska Banken, skulle bildas till sin grundfond genom tillskott,
i form af aktieteckning, dels af Rikets Ständer dels af enskilde
personer, förvaltas af en styrelse, tillsatt af Kongl. Majit,
Rikets Ständer och de enskilde delegarne, och omfatta alia föremål
för bankrörelse. De sedlar, förstnämnde Bank utgåfvo, skulle,
såsom grundade på motsvarande metallisk valuta, erkännas såsom
mynt eller lagligt betalningsmedel inom riket; de sedlar åter, som
efter vissa grunder komme att utgifvas af den andra bankanstalten,
skulle endast ega s. k. frivillig kurs, utom i Kronans uppbörd,
hvarjemte denna bank skulle hafva sig ålagdt att tillse och
vidtaga erforderliga åtgärder för metalliska vnlutans vederbörliga
upprätthållande i vexelbanken, och omvändt sistnämnda bank att
handhafva kontrollen öfver allmänna Svenska Bankens sedelutgifning.
Gemensamhet eller vexelverkan emellan dessa två bank
afdelningar
skulle för öfrigt äfven sålunda ega rum, att de Full
mägtige,
som hade sig uppdraget att förvalta vexelbanken eller
Rikets Ständers Bank, tillika skulle inträda såsom ledamöter i
Öfver-styrelsen för allmänna Svenska Banken.
Vid öfvervägande af dessa grunddrag af Finans-komitéens förslag till omorganisation
af Riksbanken torde det ej kunna undgå uppmärksamheten, att de innebära
ej blott en ganska fast och lätt kontrollbar säkerhet för myntvärdet, eller så väl de
såsom laggildt betalningsmedel erkända sedlarnes, som de öfrigas realisation, utan ock
nödig garanti mot täta omkastningar i reglementeringen för den egentliga bank- eller
cirkulationsrörelsen.
Denna garanti ligger i följderna af förslaget om rum för enskilde delegare i den
allmänna Svenska Banken. Denna afdelning af Riksbanken skulle nemligen derigenom
blifva en bolagsbank emellan på ena sidan Rikets Ständer och på den andra dessa enskilde
delegare, och rättsförhållandet emellan de förra och de sednare i detta hänseende
således till sin princip ett bolagsförhållande, som, stående under civillagens skydd1
icke skulle kunna af Rikets Ständer ensidigt, eller i annan ordning än lag och aftal
erkänna, ändras. Till detta bolagsförhållande, jemte de vilkor och förbehåll, det för
öfrigt ansetts påkalla, förekomma äfven hufvudgrunderna, utvecklade i Finans-komitéens
betänkande, på samma gång sjelfva bankrörelsen der ordnas på ett sätt, som i
afseende å ledningen af Bankens verksamhet medgifver dess styrelse erforderlig frihet
och rätt till sjelfbestämning.
Utskottet har icke funnit skäl tillstyrka att enskilde personer måtte få i Riksbanken
såsom aktionärer eller delegare ingå, men likväl adopterat förslaget om Ban
kens
delning, och utfört detta på ett sätt, som, efter mitt omdöme, bringar det i stark
kollision med grundlagarne. Utskottet vill nemligen ifråga om de grenar af Riksbankens
verksamhet, som afse den egentliga bankrörelsen, förbehålla Kongl. Majit för fram
-
Banko-Utskottets Betänkande JV# 32.
35
tiden lika andel i lagstiftningen som Rikets Ständer, under det att de bestyr, som åsyfta
myntvärdet eller den s. k. realisationens upprätthållande och vård, uteslutande skulle
tillhöra de sednare. För att komma till detta mål föreslås, att afdelningen tor bankrörelsen
skulle kallas ”Sveriges BanlU, och antager Utskottet att, alldenstund Sveriges
Bank i grundlagarne ej omförmäles, grundlagarne, eller deras angåenda Riksbankens
ställning och förvaltning gifna och fastställda grundsatser och föreskrifter ej heller
med «Sveriges Bank» hade något att skaffa, eller, med andra ord, att, så snart man ändrat
benämningen på någon i grundlagarne omförmäld samhällsinstitution eller annat
sakförhållande, man i och med detsamma emauciperat dess ämnen frän grundlagarnes
herravälde.
Emot den åsigt i sig sjelf, att andel i lagstiftningen rörande Riksbanken borde
tillkomma Kongl. Maj:t så väl som Rikets Ständer i den ordning, § 87 Regeringsformen
bestämmer, har jag, för min del, visserligen ej något att invända. Mitt till Finans-komitéens
ofvannämnda betänkande fogade särskilda diktamen ad protocollum
bevisar tvärtom, att äfven jag hyllar och sökt gifva skäl för angelägenheten af en dertill
ledande ändring af grundlagarne. Hvad jag nu ansett mig böra anmärka är, att,
innan i dessa hänseenden ändring af gruudlagarne i vederbörlig ordning försiggått, någon
andel i lagstiftningen rörande Riksbanken eller i dess förvaltning icke kan Kongl.
Maj:t tillerkännas, i strid med Regeringsformen :§ 53 och 72 samt Riksdagsordningen §§
32 och 66, af hvilka §§ klarligen följer, att denna lagstiftning och denna förvaltning uteslutande
är Rikets Ständer för det närvarande förbehållen.
Också hafva Rikets Ständer hittills visat sig ganska ömtåliga om bibehållande
af denna exklusiva rättighet. Då år 1844 numera hädangångne Presidenten af Skogman
till vederbörlig behandling under dä pågående riksdag hade framlagt ett förslag
till sådan ändring af 72 § Regeringsformen, att den skulle lyda: TSveiiges Bikes Bank
vare under Konungens och Rikets Ständers gemensamma garanti och värd, sä att den,
efter de ordningar, stadgar och reglementen, soro redan gjorda äro eller vidare af Konungen
och Rikets Ständer göra*s kunna, må ostörd förvaltas af en ordförande, som
Konungen förordnar, och de tolf Fullmägtige, hvilka Rikets Ständer samfäldt genom 12
för hvart stånd särskildt utsedde elektorer välja” etc., blef detta förslag, som redan af
Konstitutions-Utskottet afstyrktes, af Rikets Ständer fork åstadt, och är det, måhända,
vid' erinringen af detta historiska faktum, som äfven det numera till hvilande antagna,
nya representationsförslaget bibehållit för riksförsamlingen uteslutande rättighet att hafva
Riksbanken under sin egen garanti och vård samt meddela lag och stadgar till efterrättelse
vid dess förvaltning, som skulle handhafvas endast af riksförsamlingen dertill
utsedda ombud.
Huruledes, vid öfvervägande af allt detta, Utskottets förslag om Kongl. Maj:ts
deltagande i Banklagstiftningen, äfvensom i den omedelbara förvaltningen genom tillsättande
af Ofver-styrelsens ordförande skulle kunna med grundlagarnes nuvarande föreskrifter
förenas, är för mig ofattligt; och om äfven antagas finge, att rikets nu församlade
.'Ständer skulle finnas benägna att ingå på den af Utskottet framställda, ohållbara
fiktionen, att ”Sveriges Bank''1 ej vore att anse såsom ”Rikets Ständers Bank”, ehuru
Rikets Ständer likväl skulle allena förblifva dess egare och äfven framdeles, enligt förslaget,
komma att utöfva alla af detta, förhållande härflytande rättigheter i afseende å
förvaltning, diposition och revision, återstår dock alltid såsom obestridligt, att, så länge
grundlagarne i detta hänseende qvarstå oförändrade och således vid full kraft, kommande
Rikets Ständer eller riksförsamling icke af ett sådant medgifvande skulle blifva
Banko-Utskottets Betänkande JS/S 32.
bundna, utan det oaktadt vara berättigade att utöfva sin rätt i hela den utsträckning,
densamma i de oförändrade grundlagarne eger.
Hvad sedan angår den delen af förslaget, att de sedlar, ”Sveriges Bank” finge
utgifva, icke skulle inom cirkulationen ega samma betydelse, som de af Rikets Ständers
Bank utgifna, kan jag ej heller annat än anse detta förslag, som likaledes har
sammanhang med fiktionen, att ”Sveriges Bank” ej vore att anse såsom Rikets Ständers
Bank, stå i bestämd strid med hvad i 72 § Regeringsformen om sedlar, utgifna af Rikets
Ständers Bauk, nu är stadgadt; och sorn jag med afseende på allt detta icke kan godkänna
hufvudgrunderna, torde det för mig vara öfverflödigt att här ingå i närmare granskning
af förslagets detaljer, af hvilka åtskilliga, efter mitt omdöme, äro af beskaffenhet, atti
alla händelser behöfva revideras.”
Af Doktor Såndberg: ”Riksbankens ändamål är, enligt 1668 års Banko-ordning,
bland annat, följande:
l:o. Att vara en säker depositionsanstalt, för alla dags redbarheter, och dervid
har man icke hört något anmärkas.
2:o. Att det inländska myntet må bibehållas vid dess rätta och skäliga valör
samt främmande myntsorters obilliga och egenmägtiga stegrande hindras och förekommas.
Detta högst vigtiga åliggande består nu uti ett orubbligt upprätthållande af det
fastställda myntvärdet på Bankens utgifna sedlar.
Ett sådant åliggande har också Riksbanken fullkomligen uppfyllt efter den välbetänkta
realisationen i 30 år, äfven under svåra konjunkturer; och så länge den icke
ålägges en större sedelutgifning än den närvarande, och såvida, enskilda bankers sedeiutgifning
hålles inom tillbörligt trånga gränser, så kan Riksbanken alltid uppfylla denna
sin vigtiga bestämmelse, äfven om enskilda hoptals såsom 1857 göra konkurs och till
och med Staten, såsom 1812, afskrifver sina enskilda skulder.
3:o. Att upplåna fruktlöst liggande kapitaler. hvilket nu sker genom upp- och
afskrifnings- saint depositrörelse.
4:o. Att på drägliga vilkor emot fullgod, säkerhet biträda lånebehöfvande med
understöd och sålunda befordra handelns och alla nyttiga näringars uppkomst och förkofran.
Detta åliggande uppfyller Rikets Ständers Bank.
a) Genom allmänna Diskonten biträder den lånebehöfvande i allmänhet pr billiga
vilkor. ■
b) Handeln och den större industrien befordras genom Handels- och Nälin sdiskonten.
c) Nyttiga näringars uppkomst och förkofran befrämjas
1) genom Manufaktur-diskonten, hvars kreditivförslag borde, så vidt tillgångarne
medgifva, ökas, om det icke motsvarar sitt ändamål;
2) brukshandteringen understödjes dels genom ett kreditiv till Jernkontoret och
dels genom direkta lån mot pant af metaller;
3) jordbruksnäringen, som är den vigtigaste, och egare af mindre jordlotter, som
utgöra det största antalet, hafva förut blifvit hugnade med odlingslån, sora nu upphört,
och, hvad som varit af väsendtligt gagn, hittills kunnat påräkna låneunderstöd på förmånliga
vilkor utur en fond i Riksbanken af nära 10 millioner. Denna lånegren hade,
efter mitt förmenande, bort bibehållas och erhålla en tidsenlig utveckling samt lånerätten
icke fortfarande inskränkas till hälften af jordvärdet för ett halft hundra
år sedan.
Men om denna lånerörelse, sådan den hittills varit bedrifven, enligt trenne
Riks-Stånds beslut, kommer att upphöra, borde Rikets Ständer vara betänkta på att
Banko-Utskottets Betänkande JW 32.
37
medelst biträde af sin Bank emottaga Hypotheksföreningarnes fnnktioner, så att mindre
jordbrukare på samma billiga vilkor som hittills erhålla låneunderstöd, men tillika förekomma,
att icke, genom en fortsatt obegränsad utlåning, Riket äfven på denna väg
störtas uti en ständigt vexande utländsk skuld, som utsuger landets must och merg och
till sina verkningar icke kan blifva annat än olycksbringande.
Hvad här blifvit anfördt är i full öfverensstämmelse med de grundlagar, som
finnas intagna uti nu gällande Bankoreglemente, och dessa aligganden har Rikets
Ständers Bank fullgjort med de tillgångar dess principaler beredt densamma, och den
skulle kunna göra det ännu mycket fullkomligare, om den fått behålla och för bemälda
ändamål använda den vinst, som genom nuvarande låneoperationer influtit och
som nu uppgår till öfver en million R:dr årligen, ehuru både flera delar af lånerörelsen
och förvaltningskostnaden varit föremål för mycket klander.
Under sadana omständigheter synes mig -att väl en förenkling i förvaltningen
kunnat påtänkas, så vida den icke kommer att öka förvaltningskostnaden samt derjemte
och framför allt bibehåller de säkra kontroller, som nu finnas och emot hvilka,
mig veterligen, aldrig varit något att anmärka Men att helt och hållet omstöpa den
gamla Rikets Ständers Bank i de nya former, som nu äro föreslagna, förekommer mig
icke vara påkalladt af någon nödvändighet, icke heller medföra de väsendtliga fördelar
för land och folk, som man dermed åsyftar.
Men äfven om Rikets Ständers Bank skall utgöra -J:ne afdelningar, mera bestämdt
åtskiljda än de nu äro, nemligen en realisationsbank och en lånebank, så hade
dock boskilnaden, efter mitt förmenande, kunnat annorlunda uppgöras, både med afseende
på de tillgängliga tillgångarne och på ett sådant sätt, att man icke trädt för nära
Regeringsformens 72 §. Utan att ingå uti någon kritik af detaljerna uti ett förändringsförslag,
som, efter mitt förmenande, icke medför större säkerhet för realisationen, ej heller
leder till väsendtligare fördelar för lånerörelsen, samt icke minskar utan snarare
mycket ökar förvaltningskostnaden, torde jag blott få nämna, att Lånebanken, här eget
nog kallad Sveriges Bank, som skall utgifva kreditsedlar, hvilka skola emottagas i
Kronans uppbörd, synes mig, vid oktrojernas slut böra öfvertaga privatbankernas
hypotheker och deras derpå grundade sedlutgifningsrätt, i öfverensstämmelse med Rådman
Björcks motion, som eljest i mycket annat ligger till grund för reformförslaget.
Derigenom hade trenne stora fördelar stått att vinna. Den ena att mera direkt än nu
kunna reglera sedelutgifningen, hvilket är af stor vigt för realisationen. Den andra att
få ett myntrepresentativ, som alltid utan omväg skulle emottagas i Kronans uppbörd;
och det tredje att undanrödja den brokiga mångfalden af privata kreditsedlar, som nu
löpa i rörelsen och eljest skulle ökas med ännu ett nytt slag, utgifna af den sig så
kallande Sveriges Bank.
I afseende på de öfvergångsstadganden, dem Banko-Utskottet uppgjort enligt
Finans-komitéens förslag, synes det mig icke hafva varit olämpligt, att inhemta Herrar
Banko-fullmägtiges utlåtande, huruvida de befinnas ändamålsenliga och så beskaffade
att de under öfvergångstiden utan svårighet kunna iakttagas.”
I Doktor Sandbergs reservation har Riksdagsfullmägtigen Liss Lars Olsson
från Stora Kopparbergs län instämt.
Af Herrar./. V. Åbom, W. Af. Ekelund,G. Hedman och G. Lallerstedt emot förslaget
att minsta valören å sedlar, sora af Sveriges Bank finge utgifvas, skulle blifva
1 R:dr R:mt.
38
Banko-Utskottets Betänkande JVs 32.
Af Herr C. Ekman emot Utskottets beslut att enskilde personer ej borde lemnäs
tillfälle att såsom delegare ingå i Sveriges Bank.
Af Riksdagsfullmägtigen Per Östman från Wester-Norrlands län: ”Dä jag under
behandlingen inom det Höglofliga Banko Utskottet af frågan otu Bankens omorganisation
uti vissa delar varit af skiljaktig tanke med majoriteten, får jag i de delar, sorn
besluten strida mot tnin åsigt, mig reservera.
Den första bankinrättning sora stiftades i Sverige, var i sig sjelf en privatbank,
hvilken af då regerande Carl X Gustaf erhöll privilegier den 30 November 1651, men
sedan denna bankrörelse, ehuru som det tyckes baserad på säker grund, icke destotniudre
befanns behäftad med brister och ofullko.nligheter, som slutligen förorsakade dess
obestånd, utfärdades den 17 September 1668 Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd för Rikets
Ständer att taga Banken under sin förvaltning, eller, som orden lyda, ”uppdraga och
öfverlåta samtlige Rikets Ständer otvanbemälda Vexel- och Lånebank sig antaga, och
öfver dess upprättande, anläggning och förvaltning förordna och sluta, som de tili verkets
befrämjande och för det gemena bästa, pröfvar nyttigast och rådligast vara” och
hvarefter Banken erhöll benämn ngen Rikets Ständers Bank, hvarefter den förblef under
Rikets Ständers styrelse och förvaltning, och genom 72 £ uti 1809 års Regeringsform
blef ytterligare konstateradt, att Rikets Ständers Bank, dädanefter som dittills
skulle förblifva under Rikets Ständers egen garanti och värd. Sedan dess hafva åtskilliga
förslag blifvit framställda derom, att den andra regeringsmagten äfven skulle
deltaga i styrelsen öfver Rikets Ständers Bank, men, de som önskat sådant har icke
tänkt sig möjligheten af ett sådant steg förr än 72 § Regeringsformen undergått en
förändring, så till exempel föreslog en aktad och i bankväsendet väl hemmastadd ledamot
på Riddarhuset vid 1844 1845 årens riksdag, genom en till Konstitutions-Utskot
tet
ingifven motion, att sagde Grundlags-paragraf skulle erhålla följande förändrade
lydelse:
Sveriges Rikets Ständers Bank, vare under Konungens och Rikets
Ständers gemensamma garanti och vård, så att den efter de ordningar,
stadgar och reglementen, som redan gjorda eller vidare af
Konungen och Rikets Ständer göras kunna, må ostörd förvaltas
af en Ordförande, sorn Konungen förordnar, och tolf Fullmägtige,
hvilka Rikets Ständer samfäldt genom tolf af hvarje Riks-Stånd
särskildt utsedde Elektorer välja och af hvilka sex skola, efter
föregången lottning dem emellan vid hvarje påföljande Riksdag,
underkastas nytt val.
Alla beslut rörande Banken, dess styrelse och förvaltning,
fattas af Konungen och Rikets Ständer, i den ordning, som för
stiftandet af allmän lag 87 i; af Regeringsformen stadgar, dock
utan Högste Domstolens hörande.
I afseende å lagstiftningen för privatbankerna, föreslog samma motionär följande:
Genom en af Konungen och Rikets Ständer gemensamt stiftad
lag bestämmes, om och på hvad vilkor privatbanker och andra
kreditföreningar hädanefter må inrättas, men motionen blef af
Konstitutions-Utskottet afstyrkt.
Detta visar likväl, att denne frejdade man icke tänkte sig möjligheten, det Kongl.
Majit kunde komma att utöfva något inflytande på Rikets Ständers Bänkstyrelse, så
länge 72 § Regeringsformen stöde oförändrad, och hvilken åsigt äfven må blifvit af
Banko-Utskottets Betänkande JVi' 32.
39
minoriteten inom Utskottet under behandlingen af frågan uttalad. Grundlagen måste
efter dess bokstafliga ordalydelse tolkas, och vid dylikt förhållande, anser jag, det
Rikets Ständer icke kunna bifalla Utskottets tillstyrkan, att Kongl. Maj:t skall tillsätta
ordförande i Sveriges Banks Ofver-styrelse, utan att i ock med detsamma träda 72 §
Regeringsformen för nära. Likaledes har jag trott, att, då båda bankinrättningarne icke
äro annat än en fördelning af Rikets Ständers Bank, baserad på dess ursprungliga
grundfond, benämningen Sveriges Rikets Ständers Bank icke bort från någondera afskiljas,
men för att utmärka hvardera afdelningens bestämmelse, borde den, som bedrifver
vexelrörelse m. m., benämnas Rikets Ständers Vexelbank, och den afdelning som
bedrifver lånerörelse, håller upp- och afskrifningsrörelse m. m., benämnas Sveriges Rikes
Ständers Lånebank, för att dymedelst, genom den å sedlarne anbragta texten, göra för
allmänheten tydligt, att Rikets Ständer garantera för sedelns inlösning och tillika hvilken
af dessa Rikets Ständers Bankafdelning hade sig hvardera sedelns inlösning ålagd.
På grund af hvad jag här i korthet anfört, vågar jag föreslå:
att Rikets Ständer måtte förkasta det Höglofliga Banko-Utskottets
tillstyrkan, att benämna den ena afdelningen Sveriges Rikes
Ständers Bank och den andra Sveriges Bank, och i dess ställe
antaga benämningarne Sveriges Rikes Ständers Vexelbank och
Sveriges Rikes Ständers Lånebank, samt likaledes förkasta Utskottets
tillstyrkande, att Kongl. Maj:t må tillsätta ordförande i
Lånebankens Ofver-styrelse/’
Med Per Ostman instämde Riksdagsfullmägtigen Olof Nilsson från Westerbottens
län.
Af Riksdagsfullmägtigen Nils Svensson från Blekinge län, som instämde i Doktor
Björkmans reservation, med undantag af hvad deri yttras angående indragning af åtskilliga
utaf nuvarande Riksbankens utlåningsgrenar.
Af Riksdagsfullmägtigen i?. F. Gross från Calmar län emot beslutet att åt Kongl.
Maj:t inrymma rättighet att genom en af honom utsedd ordförande deltaga i Öfverstyrelsen
för Sveriges Bank, i hvilket beslut Riksdagsfullmägtige Olaus Eriksson från
Bohus län, Liss Fars Olsson från Stora Kopparbergs län och Lars Gustaf Andersson
från Elfsborgs län anmält sig icke hafva deltagit.
Kontraktsprosten Tegnér har anmält, att han icke deltagit i den slutliga behandlingen
af Utskottets förslag.
STOCKHOLM, tryckt hos a. l. norman, 1863.
1
Litt. A.
Rikets Ständ*
——
<
Behållning af silfver
» » guld
21,600,245
199,608
75
21,799,854
66
Af Sveriges Bank utgifna förbindelser
16.000,000
—
Kopparskiljemynt
176,225
11
Lån till städer och korporationer
271
94
Lån emot pant af Lånebanks-obligationer
22,369
96
Skiftes- och Odlingslån
46,073
14
Lån emot inteckning i stadsfastigheter
1.078,807
25
Dito till Myntverket
40,000
—
Bokförda värden, förskott och depositioner
32,762
12
Obetalda räntor
859.634
28
Obligationer
8,773,730
73
48,829,729 19
Litt. B.
s
verl
Obligationer af diverse slag
Dito af allmänna Hypoteksbanken i ersättning för landtfastig
hets-lånefonden
Låneförsträckningar till Filialbanker
A kreditiver: till Kommers-kollegium och Jernkontoret:
fond 3,150,000: —
inuestående 249,657: 37.
till Filialbanker, af beviljade 3,171,500 utestående
Diskontfordringar å lån och kreditiver
Kassa: depositionsbevis å guld i Rikets Ständers Bank
Rikets Ständers Banks sedlar
2,900,342
63
1,253,350
28,425,349
79
199,608
75
2,691,510
82
1,834,228
7,195,260
6,100,000
32,579,042
2,891,119
42
57
50,599,651 18
Hör till Banko-Utskottets Betänkande, 1862—1863, N:o 32.
s r s Bank.
Utelöpande sedlar
Afgå: Förskott för sedelvexling
67,140
» » otydliga sedlar
5,775
» » postvexelmedel
2,300,OOC
2,372,915
minskade med de för Bankodiskontens
räkning i Depositions-Afdelningen insatta
men ännu ej på lånen afförda medel, som
icke motsvaras af Låne-kontorens kassabehållningar
10,397: 72.
Invisningar och insättningsbevis
Hos Sveriges Bank : Kassa i Riksbanksedlar
depositionsbevis å guld
Aldre lånebankoskuld, kapital och ränta
Innestående ränta på 1858 års tillfälliga statslån
Diverse skuld
Grundfond
37,267,309
2,362,517 28
34,904,79 T 72
_ 3,943137
2,691,510182
199,60875
34,908,735
9
2,891,119 57
497,641186
194,234152
337,998 15
10,000,000-
48,829,729(19
B a ii k.
Till Rikets Ständers Bank utgifna förbindelser att inom tre år
infrias antingen med Rikets Ständers Banks sedlar eller
silfver
Depositioner utan ränta
Pä deposit- samt upp- och afskrifningsräkning mot ränta, jemte
derå outtagne räntor
Kapital-öfverskott
16,000,000 —
10,954,865 1
6,030,099 84
17,614,68633
50,599,651 18
Litt. C.
Rike
t
s S t ä i
21,600,245
199,608
91
» » i guld
75
21,799,854
66
Af Sveriges Bank utgifna förbindelser
16,000,000
—
37,799,854
66
Litt. D.
S Y
e r i
Deposition af guld i Rikets Ständers Bank
Sedelemission derutöfver ..-
199,608
30,000,000
75
30,199,608
75
Hör till Banko-Utskottet» Betänkande 1862—1863, N:o 32.
ers Bank.
Verkligen utelöpande sedlar, invisningar och insättningsbevis
Riksbanks-sedelkassa i Sveriges Bank
Depositionsbevis å guld i d:o
34,908,735
2,691,510
199,608
37,799,854 66
s Bank.
Till Rikets Ständers Bank utgifna förbindelser
Stats- oeh Enskilda depositioner
Sedelemissionsrätt att begagna
16,000,000
10,954,865
3,244,743
30,199,608
1
74
75
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 33.
1
N:o 33.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 April 1863, kl. 3 e. m.
Memorial, i anledning af alerremiss af sisla punkten i Utskottets
Memorial N:o 50.
I sistberönla Memorial har Utskottet hemställt:
l:o) att den i Rikets Ständers Bank, på grund af 143 och 144 §§ i
Bankoreglementet af den 30 Oktober 1860, nu bedrifna lånerörelse mot pant
af inteckningar i egendom på landet samt hus och jord i städerna må upphöra
å tid, som Utskottet, i samband med reglementariska föreskrifterna för nämnda
Banks förvaltning, har att för Rikets Ständer föreslå.
2:o) att Bankofullmägtige må erhålla uppdrag, att inleda och afsluta aftal
med Allmänna Hypoteksbanken, om öfvertagande af Bankens fordringar mot pant
af inteckning i fastighet på landet, under vilkor att låntagarne tillgodonjuta den
dem tillförsäkrade rätt, och att Banken må erhålla Hypoteksbankens obligationer
till belopp samt med ränta och förfallotid, som genom öfverenskommelse
mellan Bankofullmägtige och Hypoteksbanken kan varda bestämd; och
3:o) att, om, i följd af omförmälda öfverenskommelse med Allmänna Hypoteksbanken,
ändring eller tillägg i Kongl. Maj:ts, angående en allmän Hypoteksbank
för riket, den 26 April 1861 utfärdade nådiga Förordning befinnes
blifva erforderlig, Rikets Ständer härjemte må förklara sig för sin del dertill
lemna bifall.
Enligt protokollsutdrag af den 18, 21 och 26 nästlidne Mars samt den 4
dennes har Bonde-Ståndet, med afslag af Utskottets hemställan, för sin del, beslutat
att Bankens fastighetslånefond skall bibehållas vid det belopp samma fond,
enligt § 143 uti nu gällande Bankoreglemente, med innevarande års utgång
skall hafva, äfvensom att grunden för lånerätten blifver 1862 års taxeringsvärde,
Bih. till Ii. St. Brot. 18VS & 1863. 6 Sami. i Jfd, i 3 Baft.
2
Banlcö-Utsholiets Utlåtande N-‘o 34.
under för öfrigt i nämnda Reglemente bestämda vilkor; hvaremot de öfrige
3:ne Eiks-Stånden bifallit l:a och 2:a punkterna samt Preste-och Borgare-Stånden
jemväl 3:dje punkten, hvilken punkt likväl af Ridderskapet och Adeln återremitterats
med anmärkningar, innefattande hufvudsakligen att Utskottet bort
hos Rikets Ständer föreslå de förändringar i Reglementet för Allmänna Hypoteks-banken,
som kunna anses erforderliga, för att bemälda Bank må blifva
oförhindrad att frän Rikets Ständers Bank öfvertaga utestående lånen mot pant
af fast egendom på landet.
Som i frågor af förevarande beskaffenhet tre Stånds sammanstämmande mening
utgör Rikets Ständers beslut, kan Bonde-Ståndets afslag icke föranleda någon
åtgärd, beträffande Utskottets framställningar i Usta och 2:dra punkterna,
men enär, genom förkastande af Utskottets tillstyrkan i hufvudsaken, BondeStåndet
ännu ej kommit i tillfälle, att besluta i anledning af Utskottets hemställan
i 3:dje punkten, har Utskottet, som anser Ridderskapet och Adelns återremiss
icke böra föranleda frånträdande! af ett förslag, hvilket vunnit godkännande
af Två Riks-Stånd, nu skolat förnya den hemställan,
att, om, i följd af den öfverenskommelse, Fullmägtige, enligt
Rikets Ständers beslut, éga ätt afsluta med Allmänna Hypoteks-banken,
ändrihg eller tillägg i Kongl. Maj:ts angående
en allmän Hypoteks-bank för riket den 26 April 1861 utfärdade
nådiga Förordning befinnes blifva erforderlig, Rikets
Ständer härjemte må förklara sig för sin del dertill lemnå
bifall.
Stockholm den 16 April 1863.
X:o 34.
k til:, till Éxp.-Utsk. den 16 April 1863, kl. 3 a. ta.
Utlåtande, i anledning af ett utaf Grosshandlanden E. Röhss gjordt
ackor ds anbud,
I en tiil Utskottet ingifven skrift har ene bolagsmannen i numera upplösta
bolaget Cyrus, Röhss & C:ö, f. Grosshandlande]! E. Röhss anhållit om till
-
Banko-Vlskollels Utiålande A:o 34.
3
stånd att ackordsvis med 3,000 R:dr R:mt, i ett för allt, få uppgöra den skuld
till Låne-kontoret. i Göteborg, hvari han, i egenskap af delegare i omförmälda
handelsbolag, ännu häftade för ett från Statslånefonden upptaget lån; i hvilket,
afseende sökanden anfört, att han, hvars bana såsom köpman genom bolagets
iråkade konkurs blifvit afbruten, ej kunnat hafva tillfälle att förtjena något till
betäckande af denna eller andra skulder och ej heller, så länge han hindrades
af det band en ouppgjord konkurs medförde, hade någon utsigt att komma till
större inkomster än sorn för ett nödtorftigt uppehälle erfordrades, samt att han
endast genom biträde af vänner, sorn önskat förhjelpa honom till någon verksamhet,
sett sig iståndsatt att framställa nu gjorda ackordsanbud; hvarjemte sökanden
såsom stöd för denna anhållan åberopat, att sedan hans bolagsman,
som äfven vore för skulden ansvarig, lemnat riket, han vore beröfvad den hjelp
för liqviden deraf, som eljest vore att påräkna af tvänne personers förenade bemödanden.
Direktionen öfver Lånekontoret i Göteborg, hvars yttrande häröfver blifvit
infordradt, har upplyst, att Bolagets Cyrus, Röhss & C:o skuld till Låne-kontoret
utgöres af ett utaf bemiilda bolag, mot pant af en den 16 Juli 1852 fastställd
inteckning uti mantal Forsåker Kronogården, jjjuielä mantal Nedergården
derstädes och T'B:dels mantal Hulelyckan, den 30 Mars 1859 upptaget och den
30 Juni samma år förfallet lån å Ii:dr 7,000: —
hvarå blifvit afbetaldt genom utdelning dels af bolagets lösöretillgångar
och dels i F. Cyrus’ och E. Röhss’ enskilda konkurser
tillsammans  2,024: 52.
så att å skulden för närvarande återstår oguldet kapital . . 4,975: 48.
hvarjemte den å berörda lån upplupna ränta, beräknad till nästlidne Mars månads
slut, utgör 1,69 6 R:dr 7 öre R:mt; att föreniimnda inteckning vid lånets
beviljande syntes innefatta full säkerhet för det låntagna beloppet, enär ifrågavarande
intecknade fastigheter, hvilka å utniätningsauktion den 21 December
1858 blifvit betalde med 85,000 R:dr, vid laga värdering den 15 derpåföIjande
Februari 1859 blifvit i värde upptagne till 100,000 R:dr, hvaremot inteckningarne
i dem, med förmånsrätt framför den till kontoret erbjudna, allenast uppgingo
till ett belopp af 42,000 R:dr; att likväl, sedan ene bolagsmannen F.
Cyrus afvikit från orten och begifvit sig utrikes samt bolaget derefter kommit i
konkurstillstånd, berörde fastigheter vid hållen auktion den 29 Mars 1860 blifvit
försålde för en köpeskilling af 41,975 R:dr, vid hvilket förhållande någon
utdelning af nämnda köpeskilling icke kunde komma Statslånefonden till godo;
att bevakning af fordringen blifvit verkställd ej mindre uti Bolagets Cyrus, Röhss &
C:o än äfven uti bolagsmännen F. Cyrus’ och E. Röhss’ särskilda efter offentliga
stämningar anhängiggjorda konkurser, samt att de afbetalningar, sorn blifvit å lånet
verkställda, hafva utgjort utdelningar af tillgångarne i nämnda konkursmassor,
4 Banko-Utskottets Utlåtande iV:o 34.
enligt afgifna slutredovisningar; varande gäldenärerne, af hvilka F. Cyrus blifvit
ansedd saker till bedrägligt förhållande, jemlikt konkursdotnarne förpligtade att
med hvad de framdeles ärfde eller förvärfde, hålla sina borgenärer skadeslösa
för hvad af deras massor icke kunnat utgå.
Beträffande det nu gjorda ackordsanbudet har Direktionen anfört, att, ehuru
det icke borde förnekas att sökanden i den betryckta belägenhet, hvari han till
stor del utan sitt förvållande kommit, genom berörda anbud visat en berömlig
vilja att till en del godtgöra den förlust kontoret lidit och fastän någon godtgörelse
för skulden från afvikne bolagsmannen Cyrus icke kunde vara att påräkna;
likväl och då sökanden ännu vore en ung och verksam man, som genom
arbete, omtanka och sparsamhet borde kunna i en framtid komma i bättre
vilkor, Direktionen ansåg sig icke kunna till vidsträcktare del tillstyrka hans
ansökning, än hvad densamma innefattade befrielse från den ränta, som å lånet
upplupit och som dessutom tillkommit efter konkursens början.
Utskottet, som instämmer uti Direktionens berörda åsigt, har på grund
deraf funnit sig böra i så måtto understödja den gjorda ansökningen, att Utskottet
vördsamt hemställer
att, såvida Röhss till Låne-kontoret i Göteborg å sin skuld
afbetalar det erbjudna beloppet 3,000 Riksdaler, inom 6 månader
från den dag, Rikets Ständers härom fattade beslut blifvit
honom delgifvet, och derefter inom 1865 års slut på en gång
eller i vissa terminer godtgör återstoden af kapitalskulden
eller 1,975 Riksdaler 48 öre Riksmynt, han och hans för
detta bolag Cyrus, Röhss & C:o, må njuta befrielse från erläggandet
af Läne-kontorets hos honom för detta lån egande
räntefordran.
Stockholm den 16 April 1863.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1863.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
1
A o 35.
Arik. lill Exp.-Utsk. den 4 Maj 1863, kl. l e. m.
Betänkande, med förslag till reglering aj Bankens lane- och kreditiv-rörelse
samt om användande aj upplupen Bankovinst.
Vid upprättandet af det förslag till reglering at Bankens låne- och kreditivrörelse,
som det, enligt 1 § i den lör Utskottet gällande instruktion, åligger Utskottet
att till Rikets Ständer afgifva, har Utskottet haft till ledning en at Banltofullmägtige
föreslagen förändrad uppställning af nu gällande Banko-reglemente,
hvars 6:te Artikel, under §§ 136—173, innefattar bestämmelserna, angående nämnda
rörelse.
Banko-fullmägtige anse att i början at nämnde artikel bör angifvas hvilka
Bankens särskilda afdelningar eller kontor, som besörja låne- och kreditiv-rörelsen,
äfvensom föremålen för deras verksamhet. Likmätigt nuvarande förhållanden,
bedrifves denna rörelse, till en del, al Fullmägtige omedelbart, men för öfrigt af
Bankens Låne-afdelning och Låne-kansli samt af Diskont-verket i Stockholm och
Låne-kontoren i orterna. Fullmägtige bevilja och utanordna t. ex. kreditiv till
Filial-banker Låne-afdelningen emottager af- och slutbetalningar å lån mot pant
af fast egendom, till skiften och odlingar, på låne-banko-obligationer m. m. Lånekansliet
granskar ansökningar om lån mot nyssnämnde pant, utgifver lånen samt
förvarar och bevakar låneförbindelserna med dertill hörande handlingar och BankoDiskont-verket
i Stockholm samt Låne-kontoren i orterna ombesörja utlånings-,
diskonterings- och kreditiv-rörelserna samt upp- och afskrifuings-rörelsen och deposit-rörelsen
mot ränta.
Banko-Diskont-verkct utgör icke en afdelning af Banken, utan är, likasom
hvartdera Låne-kontoret, ett fristående verk för sig, under Banko-lullmägtiges öfverstyrelse.
Bankens förlag till diskont-rörelsen boklöras i Låne-afdelningen och
hänvisas derifrån till Diskont-verkets vederbörliga räkningar i Depositions-afdelBih.
till R. St. Prof. 1862 Sf 1863. 6 Sami. 1 Afd. 14 Raft. 1
2
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
ningen, hvadan och sorn en del af inbetalningarne till och kontanta uttagen från
Diskont-verket skall passera Bankens Kassa- och Depositions-afdelningar, Diskontverket
ej kan röra sig med den lätthet, allmänhetens skyndsamma betjenande
kräfver, hvarförutan den i beröring med verket stående allmänheten förorsakas, i
åtskilliga fall, tidsödande och besvärliga omgångar, som, å andra sidan, tynga på
göromålen i Depositions-afdelningen. Förvaltningskostnaden ökas såväl härigenom,
som i iöljd af nödvändigheten att underhålla särskild tjenstemanna- och vaktbetjenings-personal
för Diskont-verket, der personalen kunde vara gemensam för
denna och andra Banko-verkets afdelningar. Till förebyggande af dessa samt de
flera olägenheter och omgångar, hvilka af allt detta härflyta, hafva Fullmägtige
föreslagit att Banko-Diskont-verket må förvandlas till en afdelning af Bankoverket,
under benämning: “Diskont-kontoret.“
Låne-afdelningen och Låne-kansliet äro för närvarande särskilda afdelningar
af Banko-verket. Genom dessa departementers sammanslagning skulle besparas
mycket arbete, som nu onödigtvis bortslösas; och då Låne-afdelnitigen, äfven
förenad med Låne-kansliet, icke komme att bedrifva någou egentlig lånerörelse
sedan utlåningen mot pant af fast egendom upphört, har benämningen af Låneafdelning
ansetts böra utbytas mot den af “Räkenskaps-kontor'1, närmare uttryckande
föremålet för kontorets egentliga verksamhet eller redovisningen för utlåningsförlagen
och sammanfattningen af Bankens hufvudräkeuskap.
Af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes Utskottet tillstyrka, att i blifvande
reglemente må införas följande bestämmelser:
l:o.
Bankens låne- och kreditivrörelse besörjes dels af Räkenskaps-kontoret
samt dels af Diskont-kontoret i Stockholm
och Låne-kontoren i orterne.
2:o.
Räkenskaps-kontorets rörelse omfattar, jemte annat, redovisning
för:
l:o utlåningarne till Staten och allmänna inrättningar;
2:o kreditiven till Manufaktur-diskonten och Jern-kontoret samt
låne- och kreditiv-försträckningarne till Filial-banker; samt
3:o den fortsatta utredningen af nu mera upphörda lånegrenar.
Föreskrifterna angående utlåningarne till Staten och allmänna inrättningar.
I § 136 af Reglementet, angående sättet och ordningen för liqviden af
de obligationer, Riksgälds-kontoret till Banken utfärdat för betalning af Svenska
Statsverkets skuld till Banken för derifrån förskjutna medel till 1808—1809 årens
krigskostnader, är uppställningen något förkortad. Som Banken är förbunden att
Riksgälds-kontoret till inlösen erbjuda berörda obligationer förrän desamma å annan
man öfverlåtas, har ifrågavarande föreskrift bibehållits i reglementet, ehuru
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35. 3
deri icke redovisas för öfriga af Banken innohafvande obligationer, utfärdade af
Riksgälds-kontoret samt andra verk och inrättningar.
Utskottet föreslår, att motsvarigheten till § 136 må erhålla denna lydelse:
3:o.
De af Riksgälds-kontoret för liqvidon
af Svenska Statsverkets, vid
1830 års slut, återstående skuld till
Banken utfärdade, ännu ej inlösta
obligationer å 4,000 R:dr b:ko hvardera,
infrias i öfverensstämmelse
med obligationernas lydelse; skolande
för den händelse Banken behöfver
att afyttra berörda obligationer.
den del deraf, som icke blifvit
af Riksgälds-kontoret infriad, nämnda
kontor till inlösen hembjudas förr
än obligationerne varda af Banken
å annan man öfverlåtna.
Föreskriften i 139 §, som
kunna bibehållas vid oförändrad lydelse:
Jemf. § 136. Sedan de af Riksgälds-koutoret
för liqviden af Svenska
Statsverkets vid 1830 års slut återstående
skuld af 4,400,000 R:dr till Banken,
för derifrån förskjutna medel till
1808—1809 årens krigskostnader, utfärdade
440 stycken räntebärande förbindelser
blifvit, enligt Rikets Ständers vid
1840—1841 årens riksdag fattade beslut,
under den 30 September 1841 utbytta
mot 968 stycken nya 4-procents obligationer
å 4,000 R:dr hvardera, eller å tillsammans
3,872,000 R:dr, allt banko, hvartill
berörde skuld, genom de derå under
åren 1835 — 1840 af Riksgälds-kontoret
verkställda afbetalningar, blifvit minskad;
så kommer, jemlikt berörde förbindelsers
innehåll, 22 stycken obligationer
å tillhopa 88,000 R:dr banko, eller
132,000 R:dr riksmynt, att årligen infrias,
jemte erläggande af ränta å 4 procent,
enligt obligationerne vidfogade räntekuponer;
skolande, för den händelse
Banken behöfver afyttra berörde obligationer,
den dol deraf, som icke blifvit af
Riksgälds-kontoret infriad, nämnde kontor
till inlösen hembjudas förr än obligationerna
varda af Banken å annan
man öfverlåtna.
ansetts böra följa närmast i ordningen, torde
4:o.
(Jemf. § 139, oförändrad.)
Det räntefria lån, stort 50,000 R:dr, som vid 1856—1858
årens riksdag blifvit Kongl. Myntverket af Banken beviljadt,
skall, enligt dervid fästadt vilkor, till Banken återbetalas under
10 på hvarandra följande år med A årligen, räknadt från
och med 1860 års början.
4
Banko-Utskottets Betänkande N:o 36.
Likaledes hemställer Utskottet, att de §§ 137 och 138 motsvarande föreskrifter
må få, qvarstå, så lydande:
5:o.
(Jemf. § 137, oförändrad.)
Följande Bankens fordringar hos Staten, nemligen:
a) för af lliksgälds-kontoret begagnade kreditiv mot ränta till
1823 års slut, Banko R:dr 4,0i4,852: 16, 3,
eller Riksmynt 6,022,278: 51.
b) för inlösen af Riksgälds-kontorets kreditsedlar
och kopparskiljemyntspoletter, efter afdrag
af de sednares metalliska värde, Banko
R:dr 3,693,165: 25, 2, eller . . Riksmynt 5,539,747: 29.
c) för den af f. d. allmänna magusins-inrättningen
begagnade invisnin<:srätt mot ränta, åren
1812 till och med 1823, Banko R:dr 800,000,
eller Riksmynt 1,200,000: —
d) för lyftadt kreditiv af f. d. allmänna magasins-inrättningen,
till det belopp denna fordran
efter sista bokslutet utgjorde,
komma fortfarande att uti Bankens räkenskaper, inom linien,
balanseras, och skola emellertid i Bankens vård förblifva följande,
till densamma utfärdade skuldförbindelser, nemligen:
Riksgälds-kontorets af den 17 Mars 1792 å B:koR:dr 600,000: —
Stats-kontorets af den 7 September 1812 å „ „ 400,000: —
och Riksgälds kontorets af den 28 September
1815 å
„ 1,000,000: —
hvilka förbindelsers belopp är inbegripet uti Riksgälds-kontorets
här ofvan, under Litt. a, upptagna kreditivskuld.
Hvad som, efter innevarande års början, kan varda afbetaldt
å de i denna § uppräknade fordringar, kommer att
upptagas ibland Bankens vinst för året.
6:o.
(Jemf. § 138, oförändrad.)
Bankens hos Södertelje kanal-bolag återstående fordran
af 100,000 R:dr B:ko, eller 150,000 R:dr R:mt, för år 1815 lem nåd t
lånebiträde, kommer ån ytterligare att inom linien balanceras.
Jemte anmälan, att Utskottet här nedan kommer att yttra sig, angående
uppställningen af föreskriftcrnc i 140—145 §§, afhandlande numera upphörda låuegrenar,
öfvergår Utskottet till behandling af väckt förslag om återinförande i
Banken af lånerörelsen mot pant. af arbetadt guld och silfver.
I 1860 års revisionsberättelse, § 49, och 1862 års enahanda berättelse, §
48, är den åsigt af Rikets Ständers Revisorer uttalad, att tillfälle till belåning
i Banken af guld och silfver bör ånyo allmänheten beredas, och den utveckling
af skälen för berörde åsigt, som förekommer i dels sistnämnda berättelse och dels
qtt densamma bifogadt anförande, uttrycker den önskan att, för omförmälde be
-
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
5
låning må, uppställas hufvudsakligen enahanda grunder, sorn intill 1854 voro gällaudo
för lånerörelsen i Banken, mot pant af guld och silfver.
Utskottet lår till en början åberopa de flera af Banko-Utskottet, i betänkandet
N:o 34, af den 18 Maj 1854, anförda skäl till stöd för det då gjorda och
af Rikets Ständer gillade tillstyrkandet, att utlåningen från Banken mot pant
af guld och silfver måtto upphöra. Dernäst torde det tillåtas Utskottet erinra
derom att, ehuru belåningen af guld och silfver vid 1856 med 1858 årens riksdag
ånyo, men för bestämd kort tid i Banken infördes, Banko-Utskottet vid framläggandet
af förslaget härom yttrade, att ifrågavarande belåning, såsom permanent
låneanstalt, vore för Bankett olämplig. Särskilda anledningar för upplifvandet af
denna lånerörelse äro icke anförda, hvaremot skälen för densammas afskaffando
vunne i betydelse, sedan den åsigt alltmera gör sig gällande, att Banken, som har
det vigtiga föremålet att upprätthålla myntvärdet i landet bör, så länge den utgifver
sedlar utöfver hvad som har motsvarighet i metallisk valuta, icke befatta
sig med sådan lånerörelse, der penningarne blifva för lång tid fästade och att följaktligen
det vore önskvårdt, derest ali dylik rörelse, som af Banken nu bedrifves,
efter hand kunde derifrån afskiljas.
Inrättandet å nyo af särskild anstalt för belåning af guld och silfver kan
icke för det allmänna medföra fördelar, som uppväga de utgifter och olägenheter, Banken,
i och för en sådan anstalt, skulle få vidkännas. Redan vunnen erfarenhet i
berörda afseende gifver vid handen, att det lättade tillfället för belåning af lyxartiklar
och husgcrådspersedlar utaf guld och silfver vanligen icke gagnar den,
som anlitar denna låneutväg, och den, sorn, försedd med säkerhet af gilld eller
silfver, bchöfver lån för verkligt, men ej inbilladt behof, bör väl mora sällan, om
ens någonsin, komma i förlägenhet för erhållande af nödigt lånebiträde på jemförelsevis
billiga vilkor.
Utskottet ser sig således föranlåtet, att
7:o.
afstyrka bifall till det af Rikets Ständers åren 1860 och 1862
församlade Revisorer väckta förslag om beredande af särskild
anstalt för belåning i Banken af guld och silfver.
För bestridande af Riksgälds-kontoret åliggande utbetalningar, eger detta
verk, enligt 146 § i reglementet, att i Banken räntefritt begagna kreditiv, till belopp
af högst 1,500,000 R:dr från den 1 September det ena året till den 30 Juni
det nästpåtöljaude, och således under 10 månader af året. För detta kreditiv
är förlag ej afsatt; i följd hvaraf, och på det att maximum för sedelstock ej
må öfverskrida.1?, 118 § i reglementet stadgar att från summan af beräknad
sedelstock skall äfd ragns omförmälda kreditiv till Riksgälds-kontoret. Såsom
grund för detta afdrag är antaget, att k redi ti vet aldrig skulle komma att af Riksgälds-kontoret
anlitas vid andra tillfällen, än då Kontoret tillhöriga medel voro
under leverering eller, med andra ord, under den tid, som förflyter emellan uppbörden
och aflemnandet af de till Riksgälds-kontoret ingående medel. Krcditivet
6
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
begagnas ock mera sällan, men då sådant sker, uppkommer, genom stadgandet om
aldraget från beräknad sedelstock af hela kreditivbcloppet, en ofta till förvillelse
ledande kastning i sedelstocksberäkningarne. Då numera Riksgälds-kontoret, såsom
innehafvare af egna, ganska betydliga, fonder, hvilka äro af Kontoret förräntade,
icke i allmänhet, torde vara i behof af kreditiv å andra tider, än när utlånta
medel icke kunna, för verkställande af opåräknade utbetalningar, nog hastigt
indragas, men det deremot vid sådana tillfällen bör vara för Riksgälds-kontoret
af fördel att hafva fri dispositionsrätt till kreditiv i Banken, har det synts för
både Banken och Riksgälds-kontoret mera lämpligt, derest det kreditiv, som nu
är Riksgälds-kontoret beviljadt, hänvisas till utgifning från Diskont-kontoret, hvaraf
skulle följa, å ena sidan, att Riksgälds-kontoret vore oförhindradt att, när som
helst, under loppet af året, begagna kreditivet och å den andra, att Banken erhölle
någon ränta å de summor, som på kreditivet lyftas.
Derest Rikets Ständer till denna förändring lemna bifall, skulle föreskriften
i 146 § icke vidare vara erforderlig, och Utskottet föreslår alltså,
8:o.
att samma föreskrift må från upprättande reglemente uteslutas;
så lydande:
För bestridande af Riksgälds-kontoret åliggande utbetalningar eger detta
verk att i Banken räntefritt begagna kreditiv till belopp af högst 1,500,000 R:dr
R:mt från den 1 September det ena året till den 30 Juni det nästpåföljande, då
de å kreditivet lyftade summor alltid ovilkorligen skola vara till Banken liqviderade.
Fullmägtige åligger att, då Bankens ställning sådant fordrar, detta kreditiv
uppsäga, dock ej förr än i sista rummet och sedan andra utvägar blifvit begagnade.
Sådan uppsägning leder till den påföljd, att kreditivet månatligen till den
sista påföljande Juni indrages till så stor andel, som motsvarar antalet af de för
kreditiv-rättigbetens begagnande till sistnämnda dag återstående fulla månader.
Och anhåller Utskottet att, i afseende på det Riksgälds-kontoret tillkommande
kreditiv, få åberopa punkterna 25:o, 26:o och 37:o här nedan, de der innehålla
förslag till nödiga bestämmelser, angående rättighet för Riksgälds-kontoret att
begagna kreditiv hos Bankens Diskont-kontor till belopp af 1,500,000 R:dr.
Kreditiv en till Manufaktur-diskonten och Jernkontoret samt lane- och kreditivförsträckningar
till Filial-banker.
För manufakturernas och fabrikernas understöd är, enligt 147 § i reglementet,
anvisadt ett kreditiv af 2,250,000 R:dr, hvilket hålles Kongl. Kommerskollegium
tillhanda, under vilkor, bland andra, att Banken för de å kreditivet
uttagna summor beräknar tre procents årlig ränta.
Beträffande detta kreditiv är i en inom Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr
A. O. Wallenberg väckt motion, N:o 209, föreslaget, “att Rikets Ständer, i ända
-
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
7
inål att bereda Manufaktur-diskontens upplösning, behagade besluta, att af Riksbankens
åt Manufaktur-diskonten lemnade kreditiv skall, till en början, under
hvarje af åren 1864, 1865 och 1866, ett belopp af 250,000 R:dr till Riks-banken
återbetalas.”
Så länge den s. k. Manufaktur-diskonten bibehålies, lärer det väl ock vara
nödigt, att densamma får begagna kreditiv i Riks-banken, emedan, i annat fall,
och med afseende å den jemförelsevis obetydliga egna fond, Manufaktur-diskonten
innehar, denna låneinrättning ej skulle kunna bereda den nytta och fördel, som
deraf kan vara att påräkna. Kreditivet från Riks-banken, tillförene uppgående
till belopp af 2,700,000 R:dr, är redan förrninskadt till 2,250,000 R:dr och ytterligare
förminskning, på sätt motionären föreslagit, komme sannolikt att leda till
den nedsättning i de från Manufaktur-diskonten utgående lån, att desamma förfelade
dermed afsedt ändamål.
På grund häraf har Utskottet, med hemställan
9:0
att Herr Wallenberga ifrågavarande motion måtte lemnäs
utan afseende;
skolat tillstyrka
10:o
att stadgandet i 147 § må bibehållas oförändradt; så lydande:
Till manufakturernas och fabrikernas understöd år anvisadt ett kreditiv af
2,250,000 R:dr R:mt, hvilket intill nästa riksdag hålles Kongl. Kommers-kollegium
tillhanda mot samma vilkor, som varit stadgade för de hittills å Banken, för berörda
ändamål, anvisade låneunderstöd, samt under förbehåll:
l:o att Banken för hela det belopp, som å kreditivet kan varda uttaget,
eger säkerhet i Manufaktur-diskontens alla fordringar samt egna behållna tillgångar;
2:o
att, i händelse Fullmägtige, med afseende å Bankens ställning, finna
sig nödsakade att kreditivet eller någon del deraf uppsäga, Kongl. Kommerskollegium
då skall, efter 9 månaders förlopp och sedan derom sex veckor förut
blifvit tillsagdt, till Banken återbetala, hvad som derå är vordet lyftadt; och
3:o att, för de å kreditivet uttagna summor, Banken eger att beräkna 3
procent årlig ränta, som, enligt deröfver uppgjorda liqvider, vid hvarje halft års
slut, till Banken inbetalas, vid äfventyr att, i annat fall, kreditivet anses uppsagd
t.
Herr af Wirsen, C. Th., har i en inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln
väckt motion, N:o 163, föreslagit, att det vid 1817—1818 årens riksdag Jernkontoret
beviljade kreditiv å Banken, stort 900,000 R:dr må, på hittills stadgade vilkor,
intill och med nästkommande riksdag fortfarande få begagnas.
Ehuru det må medgifvas att sådana kreditiv, sorn de till Manufaktur-diskonten
och Jernkontoret anvisade, hvilka i det närmaste användas såsom stående
lån, icke lämpa sig för Riks-banken, hvilken, efter hvad Utskottet redan förut
s
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
yttrat, bör hafva sina för låne- och kreditiv-rörelse afsedda tillgångar, rörliga och
således lätt tillgängliga, har Utskottet likväl, i förevarande fall, icke kunnat förbise
den omständighet, att det till Jernkontoret utgående kreditiv från Banken
utgör den enda fördel, som från det allmännas sida är jernkandtcringen förunnad,
under det andra landets näringar af Staten åtnjuta understöd af flcrehanda
slag; och Utskottet tinner sålunda skäl icke vara för handen att nu tillstyrka indragning
eller förminskning af meraberörda kreditiv; men som det vid 1823 års
riksdag vid kreditivets begagnande fästade vilkor, att en del af kreditivet, minst
150,000 ll:ar, icke må i vanlig låneväg permanent disponeras, utan särskildt afsättas
eller innestå, såsom reservfond, användbar egentligen vid de terminer, då
köpslut om jern vanligen eger rum, på det att, derest konjunkturen för tillfället
gåfve anledning till ofördelaktiga anbud, tillverkarens derigenom iråkade förlägenhet
måtte, genom Jernkontorets mellankommande åtgärd, kunna särskildt underlättas;
numera icke torde vara tillämpligt, och, om det iakttages, från kreditivet
undanhåller en betydlig del, hvilken kan till jern-iDdustriens nytta vida bättre
användas; så anser Utskottet sig böra hemställa,
liro
att den föreskrift i blifvande reglemente,
som skall motsvara 148 §
i det nu gällande, må erhålla följande
uppställning:
Det vid 1817—1818 årens riksdag
Jernkontoret beviljade kreditiv
å Banken, stort 900,000 Rrdr, ega
Fullmägtige i samma Kontor, mot
förut bestämd Tre procent ränta, att,
i följd af deras under den 20 Oktober
1818 till Banken utfärdade skuldebref
och mot derå tecknad fortfarande
ansvarsförbindelse, till nästa
riksdag, disponera; beroende det af
bemälde Fullmägtige att, i öfverensstämmelse
med det af Banko-fullmägtige
stadfästade reglemente, bestämma
på hvad sätt och i hvad
ordning detta kreditiv bäst må till
bruksrörelsens nytta och båtnad användas,
under vilkor likväl, att den
vinst, som uppkommer genom skilnaden
i räntebetalningen till Banken
mot räntan af den, genom Bankens
biträde, tillökade fond, bör särskildt
redovisas ocb anses såsom tillgång,
disponibel för Jernkontorets
Fullmägtige till ändamål, som med
näringens framgång och förkofran,
Jemf. § 148, så lydande:
Det vid 1817—1818 årens riksdag
Jernkontoret beviljade kreditiv å Bankeu,
stort 900,0UÖ R:dr Riksmynt, ega
Fullmägtige i samma Kontor, mot förut
bestämd 3 procent ränta, att, i följd af
deras under den 20 Oktober 1818 till
Banken utfärdade skuldebref och mot
derå tecknad fortfarande ansvarsförbindelse,
till nästa riksdag disponera; beroende
det af bemälde Fullmägtige att, i
öfverensstämmelse med det af Bankofullmägtige
stadfästade reglemente, bestämma
på hvad sätt och i hvad ordning
detta kreditiv häst må till bruksrörelsens
nytta och båtnad användas, under
uoggrannt iakttagande af de vilkor och
förbehåll, Rikets Ständer vid 1823 Ars
riksdag fastställt, nemligen:
l:o att en del af kreditivet, minst
150,000 R:dr Riksmynt, icke må i vanlig
låneväg permanent disponeras, utan
särskildt afsättas eller innestå, såsom reservfond,
användbar egentligen vid de
terminer, då köpslut om jern vanligen
eger rum, på det att, derest konjunk
genom
-
Sanko-Utskottets Betänkande N:o 35.
9
genom anställande rön och försök
m. m. hafva gemenskap, men ej utgöra
någon tillvcxt i Jernkontorets
enskilda lånefond; och kommer framdeles,
såsom hittills, Banken att uti
den årliga revisionen öfver ofvannämnda
fond deltaga genom ett dertill
utsedt ombud.
turen för tillfället gåfve anledning till
ofördelaktiga anbud, tillverkarens derigenom
iråkade förlägenhet måtte, genom
Jernkontorets mellankommande åtgärd,
kunna särskildt underlättas.
2:o att den vinst, som uppkommer
genom differensen i räntebetalningen till
Banken mot räntan af den, genom Bankens
biträde tillökade fond, bör särskildt
redovisas och anses såsom tillgång, disponibel
för Jernkontorets Fullmägtige till
ändamål, som med näringens framgång
och förkofran genom anställande rön och
försök m. m. hafva gemenskap, men ej
utgöra någon tillvext i Jernkontorets
enskilda lånefond; och kommer framdeles,
såsom hittills, Banken att uti den
årliga revisionen öfver ofvannämnde fond
deltaga genom ett dertill utsedt ombud.
Med tillkännagifvande, att Utskottet längre fram i detta Betänkande kommer
att yttra sig öfver 149 med 170 §§ i Banko-reglementet och att Utskottet
anser stadgandet i 171 § tillhöra annan artikel af reglementet, öfvergår Utskottet
nu till behandling af föreskrifterna i 172 §, angående kreditiv till Filial-banker.
Härvid har Utskottet till en början tagit i öfvervägande huruvida medel
skola ytterligare anvisas till kreditiv åt dylika Banker och i samband dermed en
af Herr P. Q. Alander inom Yällofliga Borgare-Ståndet väckt motion, N:o 40,
innefattande det förslag, att “i hvarje län (Stockholms Stad må i detta afseende
såsom ett särskildt län anses, och kanske äfven Göteborg) helst i dess residensstad
bör, om möjligt, en Filial-bank inrättas11, hvilka Banker skulle ersätta enskilda
sedclutgifvande Bankerna, då dessas oktrojer löpa till ända.
Mom. 2 af 172 § anvisar såsom försträckning åt de föro sednaste riksdag
oktrojerade Filialbanker R:dr 9,000,000
och enligt mom. 3 af samma § äro Fullmägtige berättigade att
till Filial-banker, som hädanefter varda oktrojerade, använda
„ 1,000,000
Sgr R:dr 10,000,000.
Af förstnämnda anslag, R:dr 9,000,000, innehafva följande Filial-banker nedanupptagna
belopp, nemligen:
Filial-banken i:
Blekinge R:dr 630,000
Borås •
375,000
Calmar
„ 652,500
Transport 1,657,500
Bih. till B. St. Prot. 1862 Sf 1863. 6 Sami. 1 A/d. 14 Häft. 2
10 Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
Transport 1,657,500
. . R:dr 390,000
. . „ 750,000
. . „ 500,000
. . „ 375,000
. . ,, 345,000
. . „ 300,000
. . „ 750,000
. . „ 435,000
. . „ 675,000
. . „ 750,000
. . „ 450,000
. . „ 562,500
. . „ 120,000
. . „ 390,000
. . „ 300,000
Sgr Ii: dr 8,750,000
Hvadan å samma anslag förefinnes en tillgång, stor . . . 250,000 g qqq qqq
hvilken tillgång uppkommit derigenom, att Gefle Filial-bank, som innehade försträckning
å 750,000 R:dr, nu åtnjuter allenast kreditiv å 500,000 R:dr och således
återbetalt 250,000 R:dr.
Af ofvanuppräknade äldre Filial-banker hafva de i:
Blekinge med ...... R:dr 630,000
Christianstad med
„ 750,000
och Skaraborgs län med  „ 675,000
Sgr R:dr 2,055,000,
hvilkas äldre oktrojer under detta år löpa till ända, undfått ny oktroj och om
dessa Filial-banker erhålla högsta kreditiv, som, enligt nu gällande föreskrifter,
Filial-bank beviljas eller 500,000 R:dr hvardera, skulle likväl en behållning i
anslaget ytterligare uppstå af 555,000 R:dr, och behållningen på det hela alltså
komma att utgöra R:dr 805,000.
Det sednare anslaget eller 1,000,000 R:dr är till fulla beloppet redan upp
-
taget, nemligen:
af Filial-banken i Norrbottens län  R:dr 469,200
„ d:o i Oskarshamn  „ 230,000
„ d:o i Piteå
„ 250,000
„ d:o i Skellefteå
„ 50,800
Sgr R:dr 1,000,000.
Sistnämnda Filial-bank har väl aflemnat godkänd säkerhet för 230,200 R:dr;
men Fullmägtige hafva ansett sig ej böra tilldela nämnda Filial-bank högre summa,
än motsvarande återstoden af det vid sednaste riksdag beviljade anslag, innan
Rikets Ständer bestämt om och i hvad mån det äldre anslaget må till nya Filialbanker
afses.
Som anslaget för Filial-banker, på det hela utgörande en summa af Tio
millioner R:dr, redan erhållit en vid första meddelandet af försträckning åt Filialbanker
icke anad utsträckning, hvarigenom mera än tredjedelen af Bankens nuvarande
kapital-öfverskott blifvit för längre tid fästad i en utlåningsrörelse, hvarifrån
penningarne, äfven om Bankens egen säkerhet sådant ovilkorligen påkallade,
Carlshamn . .
Christianstad
Gefle ....
Helsingborg . .
Hernösand
Hudiksvall . .
Lund ....
Nyköping . . .
Skaraborgs län .
Sundsvall . . .
Uddevalla . . .
Westerbottens län
Wisby ....
Örebro län . .
Östersund . .
Banko- Utskottets Betänkande N:o 35.
11
svårligen skulle kunna indragas, åtminstone icke utan högst skadlig inverkan på
affärs-förhållandena inom de orter, der dessa Filial-banker utöfva sin verksamhet,
och som Riks-banken å denna sin utlåningsrörelse åtnjuter vida lägre ränteafkomst,
än på någon annan låne- och kreditiv-rörelse, som af Banken bedrifves,
hvilket bäst visar sig deraf, att det nästlidet år till Filial-banker anvisade sammanräknade
försträcknings-belopp at R:dr 9,699,200 lemnat en ränte-inkomst af
allenast 232,187: 57 elior ungefär 2,3 9 procent; hvarvid icke tagits i beräkning
de utgifter, Riks-banken måste vidkännas dels i arfvoden till Riks-baukens ständiga
Ombud hos Filial-bankerna och Ombuden vid de årliga revisionerna af Filialbankernas
räkenskaper och förvaltning, dels i ersättning för tryckplåtar till Filialbankernas
assignationer och vexlar samt dels i ökad förvaltnings-utgift för handläggning
af de flerfaldiga göromål, Filial-bankernas assignering å Riks-banken
medför; så och då Utskottet har skälig anledning betvifla att Filial-bankerna
uppfylla det med deras stiftande afsedda och i Banko-Utskottets vid 1850 — 1851
årens riksdag under N:o 43 till Rikets Ständer aflåtna Betänkande angifna ändamål,
får Utskottet vördsamt hemställa, dels
12:o
att till kreditiv åt Filial-banker ytterligare medel ej må af
Riks-bankens tillgångar anvisas; och dels
13:o
att nya Filial-banker hädanefter ej må undfå kreditiv af
Riks-banken.
Likväl och som redan varande Filial-banker, hvilka önska att, efter oktrojtidens
utgång, fortsätta rörelsen, skola, minst 18 månader derförut, hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anmäla sig för erhållande af ny oktroj, i följd hvaraf de
Filial-banker, hvilka före år 1856 blifvit oktrojerade, möjligen redan under innevarande
år måste vidtaga de för en sådan anmälan nödiga förberedelser, har Utskottet
ansett att sådana äldre Filial-banker, som undfått oktroj före år 1856 och
hvilka ej redan erhållit förnyad oktroj eller Filial-bankerna i Hudiksvall, Lund
och Sundsvall böra lemnäs tillfälle att utbekomma ny försträckning från Riksbanken
under vilkor, som äro eller varda af Rikets Ständer bestämda; hvaremot
alla, sednare än 1855 oktrojerade Banker eller de, som bildats från och med 1858
icke böra komma i åtnjutande af förnyadt anslag från Riks-banken, helst dessa
Banker måste anses ega tillräckligt rådrum för ordnande på annat sätt af den
rörelse, ifrågavarande Banker nu bedrifva.
Utskottet tillstyrker alltså vidare,
14:o
att Filial-banker, oktrojerade 1858 och följande åren, icke
må, efter oktroj-tidens utgång, hafva att påräkna försträckning
från Riks-banken.
Bland de åren 1858 och 1859 oktrojerade Filial-banker förekomma åtskilliga,
som, i följd af anslagets otillräcklighet, icke erhållit försträckning till hela
det belopp, hvarför säkerhet blifvit ställd. Dessa äro: Filial-bankerna i Borås,
12
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
Carlshamn, Hernösand, Nyköping, Wisby och Örebro lån. Härtill kommer, af nya
Banker, efter hvad ofvan är nämndt, Filial-banken i Skellefteå.
I Utskottets under N:o 23 till Rikets Ständer afgifna Utlåtande öfver väckt
fråga om förhöjd försträckning till fyra af ofvanberörda Banker, har Utskottet
förmält sig anse lämpligast att, i samband med frågan om låne- och kreditivrörelsens
reglering på det hela, taga i öfvervägande, huruvida, och på hvad sätt,
de intill nästa riksdag inflytande medel å anslaget till Filial-banks försträckningar
skola användas. Med anledning häraf och under åberopande af den i berörda utlåtande
uttalade åsigt, att förhöjd försträckning icke kan äldre Filial-banker tilldelas
med mindre än att dessa Banker underkasta sig de vilkor och förbehåll för
erhållande af försträckning, som efter deras bildande blifvit stadgade, enär i annat
fall Filial-bank med sednare oktroj skulle komma i ett olika förhållande med
äldre Filial-bank, hvilken samtidigt mod den förre kommer i åtnjutande af förhöjd
försträckning och hvarigenom förvillelser hos de förvaltande lätteligen kunna
uppstå i hvarjehanda fall, såsom i fråga om ränteberäkning in. m.; har Utskottet
nu till pröfning företagit förslaget om beredande af tillökning i försträck ningsbeloppet
för ofvanomförmälda Filial-banker, af hvilka den i
Borås:
ställt säkerhet för R:dr 450,000
erhållit försträckning å
• „ 375,000
Skilnad
R:dr
75,000.
Carlshamn:
ställt säkerhet för . . .
erhållit försträckning å
562,500
390,000
W
172,500.
Hernösand:
ställt säkerhet för . . .
erhållit försträckning å .
375,000
345,000
W
30,000
Nyköping:
ställt säkerhet för . . .
erhållit försträckning å
460,500
V
25,500.
Wisby:
ställt säkerhet för . . .
erhållit försträckning å
225,000
120,000
V)
105,000.
Örebro län:
ställt säkerhet för . . .
erhållit försträckning å
727,800
390,000
Yt
337,800.
tillhopa, skilnad . . .
hvartill kommer:
Filial-banken i Skellefteå, som,
ställt säkerhet för , , ,
utöfver innehafvande försträckning,
R:dr
W
745,800:
179,400.
Summa R:dr 925,200
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
13
Dä,, såsom ofvan är antydt, förhöjd försträckning icke torde böra beviljas
under annat vilkor, än att vederbörande ställa sig till efterföljd nu gällande föreskrifter
angående Filial-banker och dessa särskilja sig från nästderförut fastställda,
i följande hufvudsakliga omständigheter, nemligen dels att minsta belopp af tecknings-summan,
hvilket bör i kontant erläggas, förr bestämdt till 25 procent, nu
är faststäldt till 50 procent, dels att högsta försträckningsbelopp till hvarje Filialbank.
förr utgörande 750,000 R:dr, nu uppgår till allenast 500,000 R:dr, dels att
då tillförene af försträckningen J:delar utgingo i form af lån och J:del såsom kreditiv,
hela beloppet nu får begagnas i egenskap af kreditiv och dels att räntan,
förr utgörande å lånet 3 procent och å kreditivet 2 procent för derå lyftade summor,
dock att minsta ränte-afkomst, Riks-banken för kreditiv påför, vore bestämdt
till 1 procent, nu är fastställd till 4 procent för de summor, som å kreditivet
lyftas, dock så, att minsta påförda ränte-afkomst blifver 2 procent; så och
enär flera af nämnda Filial-banker heldre lära efterskänka fördelen af förhöjd försträckning,
än de förändra vilkoren, hvarunder redan erhållen försträckning utgår
samt dertill kommer att Örebro läns Filial-bank icke kan erhålla mera än skilnaden
emellan högsta beloppet 500,000 R:dr och nu innehafvande försträckning
390,000 R:dr eller 110,000 R:dr, hvaremot hinder naturligtvis ej bör möta för hvarken
denna eller andra Filial-banker, som ställt säkerhet till belopp öfverskjutande
försträckningen, att frigöra sådan öfverskotts-säkerhet, visar det sig, att redan uppkomna
och vidare uppkommande tillgångar å anslaget till Filial-banker, 805,000
R:dr, lemna full tillgång till förhöjd försträckning åt ifrågavarande Filial-banker,
tillhopa 697,400 R:dr; hvadan Utskottet, som anser vilkoret för tecknings-summans
erläggande kunna eftergifvas, hos Rikets Ständer hemställer
15:o.
att Filial-bankerna i Borås, Carlshamn, Hernösand, Nyköping,
Wisby och Örebro län, derest de underkasta sig de vilkor och
förbehåll, som, enligt Banko-reglementet af den 30 Oktober
1860, äro fästade vid rättigheten att från Riks-banken undfå
kreditiv, med allenast den förändring, att af teckningssumman
minst 25 procent skola i Rikets gällande mynt erläggas, må,
likasom Filial-banken i Skellefteå, erhålla förhöjning i innehafvande
försträckning inom det belopp, hvarför säkerhet är
vorden ställd; dock ej någon Filial-bank till högre summa, än
500,000 R:dr;
och
16:o.
att den del af tillgångarna å anslaget till Filial-banker, som
i och för sistberörda ändamål icke varder använd, må ingå till
Bankens reserv-fond.
Yid granskning af de i 172 § af Reglementet intagna föreskrifter, angående
Filial-banks bildande, har Utskottet förehaft motioner, väckta inom Höglofl. Ridderskapet
och Adeln af Herr C. Hammarhjelm samt inom Yällofl. Borgare-Ståndet
af Herr O. W. Cygnoeus. I den förra af dessa motioner, N:o 209, är, i hvad angår
det ämne, som nu utgör föremål för pröfning, föreslaget, att, då före 1868 års bör
-
14
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
jan fråga förekommer om boviljande af oktrojer för Filial-banker, föreskrift måtte
meddelas derom, att minst hälften af det grundfonds-belopp, för hvilket säkerhet
skall ställas, bör bestå i obligationer af Stats-verket eller andra med Kongl. Maj:ts
fastställelse försedde inrättningar och att för alla sådana Banker, som efter 1868
års början söka oktroj, måtte föreskrifvas, att hela den grundfond, som skall bestå
i vissa säkerheter, skall utgöras af berörda slags obligationer; och har i motionen
N:o 19 Herr Cygnasus hemställt, att inteckning inom 1860 eller 1861 års taxeringsvärde
i fastighet på landet och sjelfegande stadsjord må för Filial-banker antagas
eller gälla såsom hypothek för erhållande af kreditiv hos Riks-banken.
Då, i händelse af Rikets Ständers bifall till Utskottets förslag att hädanefter
kreditiv från Riks-banken ej må utgifvas till wybildade Filial-banker, det
icke synes vara lämpligt att vidtaga förändring i de vilkor och förbehåll, hvarunder
sådant kreditiv nu från Riks-banken beviljas, vare sig i den af Herr Hammarhjelm
eller i den af Herr Cygnaeus angifna syftning; har Utskottet ansett att,
med förändrad uppställning af ingressen till Reglementets 172 § 1 morn., öfrige
delar af samma moment böra bibehållas; och hemställer således, under förutsättning
af Rikets Ständers bifall till framställningarne i förestående punkter 12:o med 16:o,
att den föreskrift, som skall motsvara nämnda moment, må erhålla följande lydelse:
17:o
Mom. 1. Nuvarande, genom aktieteckning,
i stad, bildade bolag,
som, under namn af Filial-banker,
blifvit oktrojerade före år 1856, och
undfå förnyad oktroj, för att, utan
rätt till utgifvande af egna tryckta
eller graverade kreditsedlar eller andra,
såsom mynt löpande förbindelser,
bedrifva bankrörelse, må, såvida
bolaget utgöres af minst tretio personer,
hvilka, en för alla och alla
för en, ansvara för Filial-bankens
förbindelser, kunna från Rikets Ständers
Bank undfå försträckning i form
af kreditiv till nedanupptagna belopp,
under följande dervid fästade
vilkor och förbehåll, nemligen:
a) Af teckningssumman erlägges
minst hälften eller 50 procent i Rikets
gällande mynt.
För den del af teckningssumman,
som icke utgöres af Rikets gällande
mynt, afgifve delegarne en till Filialbanken
eller order ställd förbindelse,
betalbar efter sex månaders uppsägning
samt åtföljd af hypothek, bestående
af myntadt eller kontrolleradt
guld eller silfver, eller publika
Jemf. § 172.
Mom. 1. Bolag, som genom aktieteckning
i stad bildas, för att, utan rätt
till utgifvande af egna tryckta eller graverade
kreditsedlar, eller andra, såsom
mynt, löpande förbindelser, bedrifva bankrörelse,
vare sig till ersättande af upphörd
Privat-bank, eller för att eljest underlätta
allmänna rörelsen i någon ort,
samt under namn af Filial-bank utgöres
af minst tretio personer, hvilka, en för
alla och alla för en, ansvara för Filialbankens
förbindelser, må kunna från Rikets
Ständers Bank undfå försträckning
i form af kreditiv till nedan upptagna
belopp, under följande dervid fästade vilkor
och förbehåll, nemligen:
Mom. 1 a) oförändradt.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
papper, beräknade till det värde,
hvartill de i Rikets Ständers Bank
belånas, eller inteckningar inom 1850
års taxeringsvärde i fastighet å landet
och sjelfegande stadsjord, eller
inom två tredjedelar af brandförsäkringsvärdet
å fastighet i stad.
Säkerheten pröfvas och godkännes
af delegarne, jemte ett af Fullmägtige
utsedt ombud, och skola förbindelserna
med åtföljande hypothek,
antingen i länets ränteri eller å säkert
ställe i stad, der Direktionen
har sitt säte, förvaras i kassakista,
hvartill Direktionen och ett af Fullmägtige
utsedt ombud hafva hvar
sin nyckel, eller ock, enligt de föreskrifter,
Fullmägtige i sådant afseende
meddela, aflemnas till förvar i
Riks-banken. Tillsynen deröfver, att
säkerhetshandlingarue bibehållas vid
gällande kraft, åligge Direktionen.
b) Kreditiv från Riks-banken meddelas
på en tid af högst 10 år, till
belopp motsvarande den del af teckningssumman,
hvarför säkerhet blifvit
ställd; dock icke någon Filialbank
till högre summa än 500,000
R:dr Runt.
c) Å kreditivets hela belopp afgifver
Filial-banken, genom dess Direktion,
en till Riksbanken eller order
ställd förbindelse, i hvilken, till
Riksbankens säkerhet, Filial-banken
pantförskrifver till enahanda belopp
de förbindelser med bvpothek, Filialbankens
delegare aflemnat, samt jemväl
underkastar sig alla de vilkor
och förbehåll, som blifvit fästade vid
rättigheten för Filial-bank att kreditiv
hos Riks-banken begagna.
d) På kreditivet eger Filial-bank
att, efter behof, utfärda icke allenast
till viss man eller order ställda och
vid uppvisandet betalbara vexlar å
100 R:dr och derutöfver, äfven i brutna
tal, utan ock assignationer å valörerna
100 R:dr, 500 R:dr och 1000
R:dr; och gäller härvid för öfrigt till
Mom. 1 b) oförändradt.
Mom. 1 c) oförändradt.
Mom. 1 d) oförändradt.
16
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
efterrättelse: att till såväl vexlar,
som assignationer begagnas tryckta
blanketter, hvilka uppå reqvisition,
mot betalning från Fullmägtige utlemnas;
att vexlarne icke få in blanco
transporteras, samt att, med först
afgående post efter vexlarnes eller
assignationernas utfärdande, förteckning
å desamma, med uppgift å deras
nummer, datum och summa, till
Riks-banken insändes.
e) För de summor, som å kreditivet
lyftas, erlägger Filial-bank
till Riks-banken fyra procent ränta,
hvilken alltid beräknas å högsta fulla
100-tal R:dr; dock så att minsta ränteafkoinst,
som Riks-banken för kreditiv
påför, blifver två procent af
kreditivets hela belopp, efter år räknadt.
f) Filial-hanks rörelse bedrifves
medelst utlåning, vexel-diskontering,
öppnande af upp- och afskrifningsräkDing
samt beviljande af kreditiv,
på sätt närmare bestämmes genom
al Kongl. Maj:t i nåder faststäldt reglemente.
g) Filial-bank beviljadt kreditiv
skall till Riks-banken återbetalas sednast
å den dag, den för Filial-banken
bestämda oktroj-tid tilländagår.
Före oktroj-tidens slut skall kreditiv,
i efterföljande fyra läll, till Riksbanken
återbetalas, nemligen:
l:o derest Filial-bank skulle derförinnan
upphöra, i hvilken händelse
Filial-banken skall kreditivet inbetala
sex månader elter den dag, då
Filial-banken med sin utlåningsrörelse
upphört;
2:o derest Fullmägtige, i öfverensstämmelse
med § 117, skulle pröfva
Riks-bankens säkerhet sådant fordra,
då den Filial-bank beviljade kreditivrätt,
efter sex månaders förutgången
uppsägning hos Filial-bankens
Direktion, kommer att förminskas
med en femtedel hvar 6:te månad;
Mom. 1 e) olörändradt.
Mom. 1 f) oförändradt.
Mom. 1 g) oförändradt.
Filial-banken
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
17
Filial-banken dock förbehållet att,
om Direktionen sådant äskar, kunna
den förlorade kreditivrätten återfå,
när Riks-bankens ställning det medgifver;
3:o
derest Filial-banks Direktion
försummar att, inom stadgad tid, fullgöra
föreskrifven ränteliqvid till Riksbanken,
då Fuilmägtige ega att, om
de så för godt finna, kreditivet till
större eller mindre del uppsäga till
återbetalning inom ett år, efter det
Direktionen derom af Fuilmägtige
erhållit uppsägning; och
4:o af den anledning och i den
ordning, punkten litt. k) om förmäler.
h) I den revision, som årligen bör
förrättas öfver Filial-banks räkenskaper
och förvaltning under det förutgångna
året, skall ett af Fuilmägtige
utsedt ombud deltaga; egande
Fuilmägtige dessutom att när som
helst, genom ombud, taga kännedom
om Filial-banks räkenskaper och förvaltning.
i) Vid hvarje räkenskapsårs slut
skall Filial-bank angående sin dervid
befunna ställning samt rörelse
under förflutna året, till Riks-banken
aflemna uppgift enligt vederbörligen
faststäldt formulär, hvilken
uppgift genom Fullmägtiges försorg
uti officiela tidningarne meddelas.
k) Iakttager ej Filial-banks Direktion
af Kongl. Majit i nåder faststäldt
reglemente eller de vilkor, som vid
kreditivets erhållande blifvit fästade,
och derom vid revisionen eller eljest
göres anmärkning, som af Fullmägtige
godkännes, bör rättelse i anmärkta
hänseendet beredas. Följer
ej rättelse, vare Fuilmägtige berättigade
att uppsäga, till större eller
mindre del, det Filial-banken beviljade
kreditiv till inbetalning inom
ett år.
Bih. till li. St. Prot. 1862 fy 1863.
Mom. 1 h) oförändradt.
Mom. 1 i) oförändradt.
Mom. 1 k) oförändradt.
6 Sami. 1 Åfd. 14 Häft. 3
18
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
1) Kostnaderna för de ombud, som
enligt punkterna litt. a) och h) ai
Fullmägtige utses, bestridas af Riksbanken.
Mom. 2. Till kreditiv åt Filialbanker
är anvisad en summa af Tio
millioner Riksdaler.
Mom. 3. Af redan varande och
framdeles uppkommande besparingar
å den i nästföregående moment upptagna
summa ega Fullmägtige att till
såväl Filial-banken i Skellefteå, som
Filial-bankerne i Borås, Carlshamn,
Hernösand, Nyköping, Wisby och
Orebro län utgifva förhöjd försträckning
inom det belopp, hvarför godkänd
säkerhet redan är vorden ställd,
dock ej någon Filial-bank till högre
sammanräknad summa än 500,000
R:dr samt under förbehåll i öfrigt,
att. sistnämnde sex Filial-banker, hvilka
alla före sednaste riksdag blifvit
oktrojerade, underkasta sig de förändrade
bestämmelser, som, för åtnjutande
af kreditiv från Riks-banken,
vid samma riksdag fastställdes
och hvilka äro intagna i Banko-reglementet
af den 30 Oktober 1860,
med undantag allenast af bestämmelsen
i mom. 1 litt. a lista punkten,
angående det belopp af teckningssumman,
som skall i rikets gällande
mynt erläggas.
Mom. 4. De besparingar, som i
och för berörda ändamål icke erfordras,
ingå till Bankens reservfond.
Mom. 1 1) oförändradt.
Mom. 2. Det belopp, som återstår
oanvändt af de till försträckning åt Filial-banker
vid föregående riksdagar anvisade
9,000,000 R:dr R:mt, må, efter
Fullmägtiges bepröfvande och under de
i 173 § af 1858 års Banko-reglemente
stadgade vilkor, såsom försträckning meddelas
sådana redan oktrojerade Filialbanker,
som till försträcknings erhållande
äro berättigade.
Mom. 3. Dessutom ega Fullmägtige
att använda 1,000,000 R:dr Runt såsom
kreditiv till sådana Filial-banker,
som hädanefter kunna varda oktrojerade,
hvaribland företrädesvis till en Filial-bank
i Luleå, i fall dylik Bank skulle der
komma till stånd och inom den 30 Juni
1861 för kreditivs erhållande från Riksbanken
ställa godkänd säkerhet, samt
för öfrigt till Filial-banker i orter, hvarest
Bank-inrättning förut ej finnes.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
19
Utredning af numera upphörda lånegrenar.
Föreskrifterna angående dessa lånegrenar äro intagna i §§ 140, 141, 142.
143, 144 och 145 af reglementet.
Yid §§ 140 ock 141 förekommer ej något att erinra, hvadan samma §§
torde få bibehållas oförändrade, vid denna lydelse:
18:o.
Obligationer af Låne-banken, härledande sig från dess,
före år 1830, gjorda upplåningar, få icke i Banken belånas.
För de lån, hvilka mot berörde pant utestå oliqviderade,
erlägges fortfarande 5 procent ränta årligen; och så snart
Bankolånet mod obetald ränta uppgått till lika belopp med
obligationen och dess upplupua ränta, skall i allmänna tidni
ngarne derom trenne särskilda gånger tillkännagifvas samt,
med upptagande af så väl obligationens, sorn lånets nummer,
summa och namn, utsättas en preskriptionstid af ett år, inom
hvars förlopp låntagaren, så framt han önskar att obligationen
vidare begagna, eger att till liqvid sig infinna, vid påföljd,
att Bankens skuld, i annat fall, mot dess fordran qvittas
samt obligationen, såsom fullt infriad, afskrifves och dödas;
egande Fullmägtige att äfven hädanefter låta infria Lånebanko-obligationer,
då sådant af innebafvarne äskas.
19:o.
Mom. 1. De lån, hvilka blifvit från Banken utgifna
mot inteckning i fast egendom och förbindelse att liqvideras
på 33j år med 2 procent årligen i silfver utaf lånekapitalets
primitiva belopp, inbetalas antingen i enlighet med skuldförbindelsernas
innehåll, eller efter de i Kongl. Kungörelsen af
den 6 Mars 1830 stadgade grunder sålunda, att, i händelse
ett dylikt lån till sitt återstående belopp på en gång före utsatt
termin varder liqvideradt, det sätt för uträkningen begagnas,
som för gäldenären fördelaktigast utfaller.
Morn. 2. De gäldenärer, som hos Banken häfta för
lån mot återbetalningsskyldighet i silfver, må äfven hädanefter
begagna den i 4 § 4 morn. af Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse
af den 20 Januari 1824 dem medgifnä rättighet, att i afbetalning
å dessa lån uti ränterierna, för Bankons räkning,
insätta Svenskt silfvermynt eller kontrolleradt verksilfver,
under dervid förut gjorda förbehåll, att Banken fritages från
all kostnad för de silfver-remisser, som med vanlig ränteripost
kunna till Banken afsändas, och att, derest från något
län en sådan remiss icke skulle afgå inom ett år ifrån den
tid silfret blifvit för Bankens räkning inlemnadt, detsamma
bör, portofritt för Banken, med vanlig fripost afsändas.
20
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
Mom. 3. I afseende på dessa låns anmaning vid uteblifven
årsinbetalning samt utsökning efter skedd anmaning,
gäller till efterrättelse hvad derom nu är stadgadt.
Som alla till städer och korporationer från Banken utgifna lån blifvit slutligen
liqviderade,
20:o.
lärer 142 § böra uteslutas, så lydande:
Mom. 1. Någon utlåning från Banken till städer eller korporationer eger
hädanefter ej rum.
Mom. 2. I afseende på lånebiträden till städer och korporationer, mot enskildes
ansvarsförbindelser, ebvad inteckning till större eller mindre del blifvit
lemnad, skall fortfarande iakttagas, att, i fall betalning ej inom behörig tid varder
verkställd, icke hela lånet, utan endast det belopp, hvilket för året bort inbetalas,
må såsom förfallet anses och indrifvas.
Mom. 3. De till städer och korporationer redan utgifna lån, nemligen :
Till Calmar Domkapitel, enligt beslut vid 1818 års riksdag, B:ko R:dr 25,000: —
och till reparation af Calmar domkyrka, enligt beslut vid
1828—1830 årens riksdag,
„ „ 16,666:32.
skola till deras återstående belopp liqvideras, enligt lydelsen af de för hvart och
ett utaf dessa lån utgifna skuldförbindelser.
Med bifall till Utskottets i Utlåtandet N:o 30 gjorda hemställan, är förordnadt,
att den i Rikets Ständers Bank, på grund af 143 och 144 §§ i Bankoreglementet
af den 30 Oktober 1860, nu bedrifna lånerörelse mot pant af inteckningar
i egendom på landet samt hus och jord i städerna skall upphöra å tid, sorn Utskottet,
i samband med reglementariska föreskrifterna för nämnda Banks förvaltning,
har att för Rikets Ständer föreslå samt att Banko-fullmägtige ega att inleda
och afsluta aftal med allmänna Hypotheks-banken om öfvertagande af Bankens
fordringar mot pant af inteckning i fastighet på landet under vilkor att låntagarnc
tillgodonjuta den dem tillförsäkrade rätt och att Banken må erhålla Hypotheks-bankens
obligationer tili belopp samt med ränta och förfallotid, som genom
öfverenskommelse emellan Banko-fullmägtige och Hypotheks-banken kan varda
bestämdt.
I fråga således om tiden för upphörandet af omförmälda utlåning, har Utskottet
skolat anföra följande:
Som några månader torde förflyta innan Rikets Ständers beslut i ämnet
kan varda allmänbeten meddeladt, men under tiden en eller annan möjligen går
i författning om intecknande af egendom för belåning i Banken och det med billighet
synes öfverensstämma att denne eller dessa erhålla de lån, hvarför godkänd
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
21
säkerhet varder ställd; så har Utskottet trott det böra medgifvas att till och med
utgången af detta år inlemna förbindelser med åtföljande handlingar för erhållande
af nya eller omsättning af äldre-lån. Att antaga samma tid för utlåningens
upphörande torde deremot icke vara lämpligt. För granskning och komplettering
af lånehandlingar, ingifna mot slutet af den bestämda sista inlemningstiden,
åtgår veckor, till och med månader; och då den för ifrågavarande lånerörelse
afsatta fond ej bör öfverskridas, lärer det vara nödigt att framskjuta tiden
för utlåningens upphörande till nästa års utgång, på det att så många, möjligen
ske kan, må erhålla de sökta lånen. Fonden för belåning af fast egendom på
landet lemnar visserligen god tillgång, nten så icke fonden för belåning af fast
egendom i städerna. Den förra skall, efter iakttagande af den för detta år föreskrikta
innehållning, vid samma års slut, utvisa ett belopp af 7,000,000 R:dr. För
närvarande uppgår utestående beloppet af dessa lån till omkring 6,700,000 R:dr,
hvadan å fonden förefinnes en besparing af 300,000 R:dr, som kan till utlåning
användas. Deremot äro redan, i saknad af tillgång, ansökningar om lån från
fonden för stadsfastigketsbelåuing, hvilande till belopp af 180,000 R:dr, af hvilka
allenast en ringa del skulle, inom den summa, hvartill fonden för denna belåning
får uppgå eller 1,000,000 R:dr, kunna utgifvas, om utlåningen upphörde före 1864
års utgång; men i detta fall bör det kunna antagas att ett större antal af de
sökta lånen varda utgifna. Osannolikt är det ej heller att, derest Hypotheksförening
för rikets städer, om bildande hvaraf fråga är, snart skulle komma till
stånd, flertalet af Bankens låntagare och lånsökande, tillhörande fonden för stadsfastighetsbelåning,
öfvergår till bemälde Hypotheks-förening.
Af hvad sålunda anfördt blifvit, hemtar Utskottet anledning för framläggandet
af följande förslag till föreskrift i blifvande Banko-reglemente:
21:o.
Mom. 1. Utlåningen på grund
af föreskrifterna i 143 och 144 §§
af Banko-reglementet under don 30
Oktober 1860, mot inteckning i
fast egendom på landet samt i hus
och jord i städerna, utom Stockholm,
äfvensom mot pant af intecknade
skuldförbindelser, kommer att
upphöra med utgången af år 1864;
men skuldförbindelser med tillhörande
handlingar för erhållande af
nya eller omsättning af äldre lån
emottagas endast till och med den
31 December detta år.
Å redan ingifna och inom berörde
tid vidare inkommande så beskaffade
skuldförbindelser med tillhörande
handlingar, hvilka, efter
verkställd granskning, varda godkända,
rnå, i mån af tillgång, lån
utgifvas till och med utgången af
Jemf. § 143.
Mom. 1. Fonden till utlåning mot
inteckning i fast egendom, deruti inberäknadt
beloppet af de från Banken utgifna,
ännu oguldna lån mot återbetalningsskyldigbet
i silfver, hvilka följaktligen,
i mån som de inflyta, till denna
lånefond ingå, är bestämd till 8,625,000
R:dr, hvaraf tillhandahållas 7,500,000
R:dr för inteckningar i egendom å landet
och 1,125,000 R:dr för inteckningar
i hus och jord i städerna, utom Stockholm;
likväl med åliggande för Fullmägtigo
att innehålla af landtfastighetsfonden
125,000 R.dr under hvartdera året
1860, 1861, 1862 och 1863, samt af stadsfastighetsfonden
40,000 R:dr under hvartdera
året 1861 och 1862, samt 45,000
R:dr, allt Riksmynt, under år 1863.
Mom. 2. Vid denna belåning gälla
följande hnfvudsakliga bestämmelser:
a) Hvar och en i Sverige bosatt och
22
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
år 1864 inom det belopp, hvartill
fonden för denna utlåning’, med
iakttagande af de för detta år stadgade
innehållningar, skall uppgå,
eller 8,000,000 R:dr, hvaraf 7,000,000
R:dr för inteckningar i egendom å
landet och 1,000,000 R:dr för inteckningar
i hus och jord i städerna,
utom Stockholm.
För lånens utgifning och indrif-.
ning skola de i åberopade Bankoreglemente
stadgade bestämmelser
tjena till efterrättelse.
Mom. 2. Inflytande medel, som
icke erfordras i och för sålunda
medgifven utlåning, ingå till Bankens
reservfond.
Mom. 3. Åt Fullmägtige öfvcrlemnas
att inleda och afsluta aftal
med allmänna Hypotheks-banken
om öfvertagande af Bankens fordringar
mot pant af inteckning i
fastighet på landet, under vilkor att
låntagarne tillgodonjuta den dem
tillförsäkrade rätt och att Banken
må erhålla Hypotheks-bankens obligationer
till belopp samt med ränta
och förfallotid, som genom öfverenskommelse
emellan Fullmägtige
och Hypotheks-banken kan varda
bestämdt.
i under Svenska lagarne lydande medborgare
är berättigad att af lånefonden
erhålla delaktighet, då den erbjudna
panten finnes med författningarne enlig
och innebär den för Banken nödiga säkerhet.
b) Grunden för lånesummans bestämmande
blifver 1850 års taxeringsvärde,
enligt behörigen styrkta utdrag
af vederbörandes taxeringslängder; och
må, efter pröfning i hvarje särskildt fall,
hälften af detta värde kunna såsom lån
meddelas mot pant af fäst egendom på
landet samt stadsjord, men allenast en
tredjedel af samma värde mot pant af
hus i städerna, utom Stockholm; dock
under iakttagande, att maximisumman
för låntagare ej i något fall får öfverskridas.
Är pant, derå lån sökes, besvärad
med inteckning, egande förmånsrätt framför
det sökta lånet, afdrages beloppet al
samma inteckning, jemte 3 års ränta
derå, från den del af taxeringsvärdet,
hvarutöfver lån icke får meddelas.
c) Af denna fond må högst 6,000
R:dr R:mt till en låntagare utgifvas.
Lån beviljas icke å mindre belopp än
300 R:dr R:mt, eller annorlunda än å
hela tiotal Riksdaler derutöfver.
Till innehafvare af förut i Banken
belånad fastighetspant utgifves ej, såsom
nytt lån, större summa, än hvad som
utgör skilnaden emellan hans redan innehafvande
lån och nämnde maximibelopp
af 6,000 R:dr R:mt.
I afseende på lån, som af bolagsmän
samfäldt sökas, gäller det stadgande,
att den bolagsman, som förut enskildt
häftar för lån till ringare belopp
än 6,000 R:dr R:mt, kan för sin andel
i bolaget erhålla så mycket, som fordras
till fyllnad i denna summa, eller, om
han åtagit sig delaktighet uti ett bola
o
O Ö #
gets gemensamma lån, derjemte ega sm
enskilda lånerätt öppen för hvad utöfver
hans andel i sådant lån belöper,
samt att för öfrigt i de fall, då intressenter
antingen redan häfta för fulla lå
-
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
23
j nebeloppet, eller icke kunna styrka sig
I vara fria från förmynderskap, uppbörd
m. m., eller på annat sätt brista i erI
forderliga prestanda, afdrag sker å desi
ses andelar, utan inskränkning af de öfj
riges lånerätt.
d) Å lånen beräknas 1 procent
ränta.
e) Årliga, inbetalningsskyldigheten
utgör 7 för hundra af lånets primitiva
summa och fortfar oafkortad till dess
allt är liqvideradt; åliggande det dock
Bankens Kommissarier att derförutan,
vid omsättningar af beviljade lån, infordra
större inbetalning, derest det skulle
befinnas, att den pantsatta egendomen
betydligt fallit i värde. Upplupen ränta
och förskjutne lånepåkostnader godtgöras
vid hvarje skeende betalning, och
hvad deraf sedan öfrigt är minskar kapitalskulden.
De från Banken utgifna lån, mot
årlig inbetalningsskyldighet af 6 för 100
af ursprungliga lånebeloppet, komma att
liqvideras efter skuldförbindelsernas innehåll
och i enlighet med förut meddelade
föreskrifter.
f) Låntagare vare oförhindrad att,
i afräkning å skulden, göra afbetalning
utöfver hvad han i förbindelsen sig utfäst,
dock att sådan öfverbetalning, der
den särskildt för sig eger rum, sker å
fullt Riksdalertal och ej till mindre belopp
än 10 R:dr Runt.
Mom. 3. Såsom pant antages:
a) pä landet: frälse, berustade och
andra skatte-säterier, rå- och rörs- samt
andra frälse-hemman och lägenheter,
frälse-skatte-hemman och lägenheter,
bergs-frälse-hemman och lägenheter, krono-skatte-rusthåll
och andra krono-skatte-heinman
och lägenheter, samt jernbruk,
belägna på egen säteri-, frälseeller
skatte-grund och försedda med egna
underlydande hemman, äfvensom så kallade
hyttor i bergslagerne, hvilka, ehuru
ej upptagna under vanligt hemmantal,
ega tillydande jord; kommande jordens
betydlighet och värde vid sådana jern
-
24
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35,
bruk, hyttor och lägenheter att blifva
enda grunden för deras låuerättighet.
l>) i Rikets städer, med undantag af
Stockholm: hus och byggnader, sorn blifvit
försäkrade antingen i Städernas allmänna
brandstods-holag, eller i Skånska
brandförsäkring s-inrättningen, eller i Försäkring
s-aktieAxdag et Skandia, samt tomter,
arf och egna åkrar och v retar i och
utom städerna.
På stenhus, som hädanefter i rikets
städer, utom Stockholm och Göteborg,
uppföras och förses med brandbotten,
stentrappor och stengolf i förstugorne,
meddelas företrädesvis lån, enligt
de grunder i öfrigt, hvilka äro stadgade
i afseende på lån mot pant af fast egendom
i städerna.
Mom. 4. I afseende å brandförsäkringen
iakttages vid belåning af hus
och byggnader, som äro försäkrade i
Städernas allmänna brandstods-bolag:
att värderingshandlingen, med Styrelsens
vid nämnde bolag derå tecknade
bevis öfver egendomens antagande till
försäkring, till Banken aflemnas;
att såväl alla tre årens ordinarie,
som sedermera infordrade extra afgifter
skola vara till bolagets kassa erlagde;
att lånesökanden styrker, det han
hos bolagets Styrelse afsagt sig rättigheten
att, för den pantsatta fastigheten,
frånträda bolaget, så länge något af
Bankolånet är obetaldt.
Skånska brav dförsäkring s-inrättning en
och Försäkrings-aktie-bolaget Skandia:
att behörigen styrkt afskrift af
brandförsäkiingshandlingen till Banken
aflemnas, med derå af vederbörande Styrelse
tecknadt intyg, dels att, i händelse
af brandskada, nämnde handling
skall i Bankens hand ega lika gällande
kraft, som sjelfva originalet, och att en
dylik anteckning blifvit å originalet
verkställd
Banko-11 tskottets Betänkande N:o 35.
25
verkställd, dels ock att brandförsäkringsafgiiterna,
äfvensom, hvad Försäkringsaktie-bölaget
Skandia angår, den särskilda
premie, som till betryggande för
vissa uppgifna fall af inteckningshafvares
rätt är bestämd, blifvit så väl för
det löpande året, som för minst tvänne
följande år i förväg erlagda.
Mom. 5. För tivarje lån, som utgifves
eller å ny egares namn omsättes,
mot pant af hus och byggnader, ställes
särskild, till vederhäftigheten styrkt borgen
för den händelse, hvad beträffar i
Städernas allmänna brandstods-bolag försäkrade
fastigheter, att panten vid lånets
utsökande icke skulle förslå till
godtgörande af Bankens fordran, samt
för fastigheter, som äro försäkrade i de öfriga
tvänne brandförsäkrings-inrättningarne,
så väl för nyssnämnda händelse,
som för det fäll, att panten af eld förstöres.
Mom. 6. Beträffande lånehandlingarnes
pröfning och beskaffenhet samt
hvad för öfrigt med lånens utgifvande
gemenskap eger, länder till efterrättelse
hvad hittills stadgadt finnes; Fullmägtige
dock förbehållet, att föreskrifva sådana
jemkningar, som kunna af behofvet
påkallas.
Granskning af ingifna lånehandlingar
skall af vederbörande Kommissarier
verkställas så tidigt, att antingen
lånet, i händelse tillgångarne det medgifva,
kan utbetalas, eller anmärkningar,
i fall sådana förekomma, meddelas
lånesökanden eller hans ombud inom
14 dagar efter lånehandlingarnes inlemnande;
och bör å qvittenserna öfver
ränte- och kapital-afbetalningar antecknas
ej mindre beloppet af de lånepåkostnader,
Banken förskjutit, och som
genom då skedd betalning blifvit godtgjorda,
än äfven, enligt Låne-afdelningens
böcker, lånets återstående oguldna
Bih. till JR. St. Prot. 1862 fy 1863. 6 Sami. 1 Afd. 14 Haft.
4
Banko- Utskottets Betänkande N:o 35.
kapitalbelopp, efter nästföregående inbetalning.
Mom. 7. I afseende på Bankens
lånefordringar mot pant af hus i städerna,
utom Stockholm, bör årligen infordras
så väl upplysning från vederbörande
magistrater, huruvida de löftesmän,
hvilka för lånen iklädt sig ansvarighet,
lefva och fortfara att vara
vederhäftige, som underrättelse, angående
brandförsäkringsafgifternas fortsatta
inbetalning, på sätt här ofvan finnes
stadgadt.
Mom. 8. Yid omsättning af lån iakttages,
att förändring i det fastställda årliga
afbetalnings-beloppet icke får ega
rum till följd deraf, att panten till annan
egare öfvergått.
Mom. 9. Då hos Banken sökes att
få lån genom fördelning omsätta, hvarmed
förstås, att, när pant, hvarå lån
från Banken är vordet meddeladt, genom
försäljning eller på annat sätt, öfvergått
till särskilda egare, desse hos
Banken begära att, hvar för sig, få den
på hvars och ens hemmanslott belöpande
andel af lånet fördelad och på
eeret namn omsatt, iakttages, att den del
af panten, som genom fördelningen frånskiljas,
ingått i ursprungliga lånesumman
för minst så mycket, som det minimibelopp,
hvilket får såsom lån mot
pant af fastighet från Banken utgå;
skolande sökanden med behöriga handlingar
styrka, att Banken uti den eller
de fråndelade och hvar för sig intecknade
fastighetslotterna eger lika och icke
sämre förmånsrätt, än Banken förut i
den odelade panten innehaft.
Mom. 10. Anmaningsräkning utfärdas
hädanefter icke till den, som i
Banken undfått lån mot pant af fast
egendom och återbetalningsskyldighet i
| sedlar, men underlåtit att å lånets årsdag
j ränte- och k a pital-af betalningen fullgöra;
[ skolande sådan ränte- och kapital-afbetalning
af honom erläggas inom tre må
-
Bcmko-Utskottets Betänkande N:o 35.
27
nåder från nämnde årsdag, vid det för
underlåtenhet häraf stadgade äfventyr;
dock böra de verkställande vid tillämpningen
häraf icke förbise, att ändamålet
är att tvinga tröge gäldenärer till ordentlighet,
men ingalunda att skada den,
som antingen några dagar efter den utfästa
tiden, eller ock med för ringa belopp
erlagt föreskrifven årsinbetalning.
Mom. 11. Till upplysning för låntagaren
skall, vid så väl utgifning af
nytt lån, som omsättning af redan erhållet,
honom eller hans ombud meddelas
tryckt promemoria, upptagande lånets
nummer, tiden då det utgått, lånets
belopp, årliga inbetalningssumman
samt underrättelse om den påföljd, som
drabbar låntagaren, derest han underlåter
att, inom stadgad tid, ränte- och
kapitalafbetalningen verkställa; och skola
enahanda upplysningar meddelas i de
qvittenser, som utfärdas öfver fullgjord
betalning.
Mom. 12. När stadgad inbetalning
å för Bankens räkning intecknad fordran
utöfver tre månader uteblifver, bör
den förfallna inbetalningen i laga ordning
utsökas och indrifvas. Men skulle,
efter pröfning af förekommande omständigheter,
Bankens säkerhet anses sådant
fordra, eller gäldenärcn blifvit det föregående
året lagsökt för årsinbetalningen,
må Konungens Befalluingshafvandes
handräckning anlitas för hela det återstående
lånets indrifning genom den intecknade
fastighetens utmätning och försäljning,
på sätt lag och författningar i
allmänhet föreskrifva; dock må Bankens
Kommissarier, i händelse den utmätta
fastigheten vid en eller två auktioner
icke uppgår till Bankens hela fordran,
då kunna bestämma hvarest ytterligare
skeende auktion skall förrättas, antingen
å länets Landskansli, eller å tingsstället
i det härad eller tingslag, der
egendomen är belägen; och är det Konungens
Befallningshafvande ålagdt att,
då handräckning till fastighets utmät
-
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
ning af Banken äskas, sådan handräckning
skyndsamt meddela; att tillse, det
Bankens säkerhet varder i allo iakttagen,
samt att, i enlighet med Kongl.
Kungörelsen den 22 December 1818, vid
dylika exekutiva försäljningar likaledes
vid ansvar tillse, icke allenast att egendomen
ej bortgår under Bankens fordran,
om hvars belopp till auktionsdagen tidig
uppgift dessförinnan bör, på anfordran,
från Banken meddelas, utan ock
att salubref icke utfärdas förr, än med
bevis från Banken styrkes, att nämnde
fordran blifvit till fullo liqviderad, eller
angående lånets omsättning på köparens
namn med Banken öfverenskommits;
äfvensom Konungens Befallningshafvande
bör, i de fall, då en å Bankens fastighetspant
utlyst exekutiv auktion, af
en eller annan anledning, varder inställd,
med näst derefter afgående post till Banken
insända utdrag af det vid tillfället
å landskansliet deröfver förda protokoll.
Mom. 13. I händelse tre eller flera
auktioner å fastighets-pant varda förgäfves
anställda, skall från Konungens
vederbörande Befallningshafvande upplysning
införskaffas, huruvida sådant härleder
sig från fastighetens ofördelaktiga
beskaffenhet eller från särskilda förhållanden
i orten; hvarefter, såvida anledning
förekommer, att full betalning för Bankens
fordran ej kan utur panten utgå,
utan att särskild lättnad i köpeskillingsliqviden
varder en blifvande köpare beviljad,
Fullmägtige ega att bestämma
huru i thy fall vidare skall förhållas.
Jemf. § 144.
Utaf den för belåning af fastigheter,
så i städerna som på landet, enligt § 143
mom. 1 afsatta fond ulgifvas jemväl lån
mot pant af till viss man eller order
ställd skuldförbindelse, lydande å bestämd
summa, till betalning förfallen efter
föreskrifven uppsägningstid, behörigen
intecknad uti sådan fastighet, som
i Banken får belånas, och försedd med
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
29
transport antingen på innehafvaren eller
på Banken; dock med iakttagande af de
föreskrifter, rörande grunden för lånesummans
belopp m. m., som i allmänhet
skola följas vid låns meddelande mot
inteckning i fast egendom, äfvensom under
öfriga, här nedan stadgade vilkor,
nemligen:
a) Yid lånebeloppets bestämmande
iakttages, att afdrag sker ej mindre för
en summa, motsvarande den lagsökningskostnad,
som för Bankens säkerhet jemväl
skall, vid fastighetslåns sökande, intecknas,
än äfven för den ränteskilnad,
hvilken kan uppkomma, då uti den såsom
hypothek aflemnade förbindelsen
lägre ränta, än 4 procent, är förskrifven,
bj Det särskilda skuldebref, lånsökanden
har att, jemte hypotheket, aflemna,
skall innefatta alla de vilkor och
förbehåll, som äro stadgade uti de skuldförbindelser,
hvilka till Banken afgifvas
för lån mot pant af fast egendom.
c) Lånesökanden, hvilken alltid bör
vara samma person som hypotheksutgifvaren,
skall hos vederbörlig domstol
i staden eller å landet hafva anmält,
det han, mot hypothek af en inför
domstolen företedd förbindelse, arnar
upptaga lån i Banken, hvilken anmälan
bör vara uti inteckningsprotokollet
antecknad, samt bevis deröfver
lånehandlingarue bifogas.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Utskottet remitterat en af Riksdagsfullmägtigen
Nils Petersson från Calmar län väckt motion, Nio 96, deri, jemte
annat, föreslås :
att till understöd för odlingsföretag må afsätt.as en odlingslånefond af minst
3,000,000 R:dr under vilkor:
a) att egare eller innehafvare af odlingsbar jord må, emot fullgod säkerhet,
ega lånerätt från denna fond;
b) att lånesökande må, efter syn och uppskattning af Kommunal-nämnden,
ega att utbekomma f af den beräknade odlingskostnaden; dock ej öfver 20 R:dr
för qvadratref, eller till högre belopp än 2,000 R:dr till en och samma låntagare;
30
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
c) att mindre lån än 200 R:dr icke utlemnas;
d) att räntan bestämmes till 4 procent (detsamma som af Filial-banker erlägges)
samt kapital-återbetalningen till 4 årligen, räknadt från tre år efter belåningsdagen,
så att första inbetalningen erlägges å fjerde åx-sdagen;
e) att den låntagare, som icke använder lånemedlen till dess bestämda
ändamål, varder pligtig, att genast efter det sådant blifvit utrönt, återbetala hela
lånebeloppet jemte dubbel ränta derå; och åligger det honom att för hvarje år,
inom slutet af det nästföljande året, till Banken insända, af Kommunal-uämnden
styrkt, uppgift om arbetets fortgång; samt
f) att ränta och kapital-afbetalning må till Rikets Ständers Bank under
öppen rekommendation insändas samt behörigt qvitto erhållas emot högst 1 R:drs
ersättning för postporto m. m.
En med den till införande nu ifrågasatta likartad lånerörelse har tillförene
bedrifvits i Banken, men upphörde för mångå år tillbaka och följdes af en annan
med föremål att befordra laga skiften, hvilken indrogs vid 1856—1858 årens riksdag.
Skälen för dessa af Rikets Ständer vidtagna förfoganden qvarstå oförändrade.
Dylik utlånings-rörelse lämpar sig ej för Banken och låneunderstöd i
denna väg utlemnas numera från Riksgälds-kontoret.
Utskottet finner sig således böra
22:0
afstyrka bifall till Nils Peterssons ifrågavarande förslag.
Med någon förändring i redaktionen, torde 145 § få bibehållas af denna
lydelse:
23:o
I afseende på återbetalningen af
ännu qvarstående lån till skiften
och odlingar, gäller till efterrättelse
hvad derom är stadgadt.
Lån till skiften och odlingar beviljas
icke från Banken. I afseende på återbetalningen
af utgilna dylika lån gäller
till efterrättelse hvad derom är stadgadt^
Diskont- och Låne-kontorens rörelse.
Den förändrade uppställning af §§ 149 och 150 i Reglementet, som genom
punkterne här nedan föreslagits i de dem motsvarande föreskrifter, torde icke
erfordra annan redogörelse, än att då den sednare endast har till föremål att angifva
den af Diskont- och Låne-kontoren bedrifvande w<-lånings-rörelse, moment
litt. E, innefattande wpp-låningsrörelsen, blifvit förflyttadt till en följande §, samt
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
31
att i moment litt. I) införts kreditiv till Riksgälds-kontoret, under förutsättning
att framställningen i punkten 8:0 här ofvan vinner Rikets Ständers godkännande.
Utskottet tillstyrker fördenskull att omförmälde §§ må erhålla denna lydelse:
-
24:0
Diskont-rörelsen bedrifves genom
Låne-koutoret. i Göteborg för provinserna
Westergötland, Dahlsland,
Bohus län och Halland; Låne-kontoret
i Malmö för provinserna Skåne
och Blekinge; Låne-kontoret i Wisby
för Gotlands län samt Diskontkontoret
i Stockholm för Rikets alla
öfriga delar.
25:o
Denna rörelse omfattar:
A. Diskontering af vexlar;
B. Utlåning mot hypothek af löpande
förskrifning, aktier, obligationer
eller annan säkerhet;
C. Utlåning mot pant af vågförda
effekter;
D. Beviljande af kreditivrätt åt Riksgälds-kontoret,
Sparbanker samt
enskilde, och
E. Utlåning med omsättningsrätt.
Jemf. § 149, så lydande:
Diskont-rörelsen bedrifves genom
Diskont-verket eller Låne-kontoret i Göteborg
för provinserna Westergötland,
Dahlsland, Bohus län och Halland; Diskont-verket
eller Låne-kontoret i Malmö
för provinserna Skåne och Blekinge;
Diskont-verket eller Låne-kontoret i
Wisby för Gotlands län, samt Diskontverket
i Stockholm eller Banko-diskontverket
för rikets alla öfriga delar.
Jemf. § 150, så lydande:
Diskont-verkens rörelse omfattar:
A. Diskontering af vexlar;
B. Utlåning utan omsättningsrätt mot
hypothek af löpande förskrifningar
samt aktier och publika papper;
G. Utlåning vid Diskon t-verken i Stockholm
och Göteborg, mot pant af vågförda
effekter;
D. Kassakreditiv åt enskilda personer
och Sparbanker;
E. Medels emottagande på upp- och afskrifnings-
samt deposit-räkning mot
ränta;
F. Utlåning med omsättningsrätt.
För Handels- och Närings-diskont-rörelsen är, genom § 151 mom. 1 i reglementet,
anvisad en fond af 11,325,000 R:dr, deri förhöjning af Fullmägtige är
föreslagen med ett belopp af 675,000 R:dr till Tolf millioner R:dr dels med anledning
af ifrågasatta öfverflyttningeu till Diskont-kontoret i Stockholm af kreditivet åt
Riksgälds-kontoret och dels för att bereda tillökning i den på hvartdera Lånekontoret
belöpande andel af fonden. Med gillande af detta förslag har Utskottet
antagit den fördelning af fonden, som här nedan förekommer. 151 § 2 mom. har
i öfverensstämmelse med Fullmägtiges hemställan erhållit en något förändrad
lydelse, i det att de deri förekommande orden “tillsyn och kontroll" blifvit uteslutna,
enär Fullmägtige icke kunna vara i tillfälle att vid Låne-kontoren utöfva
sådan tillsyn och kontroll på annat sätt än genom meddelande af allmänna föreskrifter
angående förvaltningen och utlåningen samt genom tillsyn deröfver att
32
Banko-Utskottets Betänkande N:o <35.
dessa föreskrifter iakttagas, hvilket bäst låter sig verkställa vid granskning af de
berättelser angående Låne-kontorens förvaltning. Rikets Ständers Revisorer halva
att afgifva; hvarförutan vederbörandes uppmärksamhet blifvit fästad derå, att lån
mot real-säkerhet bör jemte vexeldiskonteringen hafva företräde framför annan
utlåning.
Genom nu angifna förändringar, skulle föreskriften lyda sålunda:
26:o
Mom. 1. Till de i nästföregående § under
litt. A. B. C. och D. uppgifna
föremål är anvisad en gemensam
fond af Tolf millioner R:dr,
hvilken fond, benämnd: Handels-
ocb Närings-diskont-fonden,
antages böra i allmänhet på Diskont-
och Låne-kontoren fördelas
sålunda, att deraf tillhandahållas
Diskont-kontoret
i Stockholm
.... 7,250,000.
Låne-kontoret i Göteborg
.... 3,300,000.
D:o i Malmö . . 1,200,000.
D:o i Wisby . . 250,000.
Fullmägtige dock förbehållet
att, efter sig företeende omständigheter,
kunna dessa summor
emellan kontoren annorlunda
fördela.
Mom. 2. Till förstärkning af berörda fond
emottagas vid Diskont- och Lånekontoren
medel på upp- och afskrifnings-
samt deposit-räkning
mot ränta.
Mom. 3. De sålunda till ifrågavarande
rörelse anvisade medel ega vederbörande
Styrelser att, enligt
af Fullmägtige meddelade allmänna
föreskrifter, förvalta och
utlåna, på sätt Styrelserne, efter
eget bepröfvande och med rättvist
afseende å de olika lånebehofven,
finna för orternas rö
-
Jemf. § 151 mom. 1.
Till de i nästföregående § under
litt. A. B. C. och D. uppgifna föremål är
anvisad en gemensam fond af 11,325,000
R:dr Riksmynt, hvilken fond, benämnd
Handels- och Närings-diskont-fonden, antages
böra i allmänhet på de särskilda
Diskont-verken fördelas sålunda, att
deraf tillhandahållas
Banko-diskon t-verket . R:dr 6,700,000.
Låne-kontoret i Göteborg „ 3,250,000.
D:o i Malmö . „ 1,150,000.
D:o i Wisby . „ 225,000.
Fullmägtige dock förbehållet att, efter
sig företeende omständigheter, kunna dessa
summor mellan Diskont-verken annorlunda
fördela.
Jemt. § 150 litt. E.
Medels emottagande på upp- och afskrifnings-
samt deposit-räkning, mot
ränta.
Jemf. § 151 mom. 2, så lydande:
De till Handels- och Närings-diskontfonden
anvisade medel ega Diskont-direktionerna
att, under Fullmägtiges tillsyn
och kontroll samt enligt af dem meddelade
allmänna föreskrifter, förvalta och
utlåna, på sätt Direktionerna, efter eget
bepröfvande och med rättvist afseende å
de olika lånebehofven, finna för orternas
rörelse mest gagneligt, dock under iakt
relse
-
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
33
reise mest gagueligt, doek under
iakttagande deraf, att utlåning
mot pant af vågförda effekter
och vexel-diskontering
sker företrädesvis framför annan
utlåning samt att i någon betydligare
del af utlåningstillgångarne
kreditiv beviljas till
det belopp, Styrelserna bestämma.
I tagande deraf, att vexel-diskontering sker
företrädesvis framför utlåning mot hypothek
af löpande förskrifning eller accepterad
invisning, samt att å någon betydligare
del af Fondens tillgångar kassakreditiv
alltid beviljas till det belopp,
Direktionerna bestämma.
1 9 § af den under N:o 7 till Rikets Ständer afgifna berättelse har Utskottet
förmält sig gilla Fullmägtiges sätt för tillämpning af stadgandet i Reglementets
152 §, med förklarande att Utskottet ej skulle underlåta att vid granskning
af Banko-reglementet föreslå den förändring i hithörande föreskrifter, som
må anses erforderlig.
Under åberopande häraf, tillstyrker Utskottet att det § 152 motsvarande
stadgande må erhålla denna uppställning:
27:o.
Vid användandet af de på uppoch
afskrifnings- samt deposit-räkning
influtna medel iakttages att
deraf i kassa eller på räkning bibehålies
det belopp, som för skeende
uttag må anses erforderligt och att,
om vid något tillfälle uttagningarne
skulle öfverstiga nyssberörda belopp,
vederbörande Diskont- eller Lånekontor
må för det bristande beloppet
undfå förstärkning från Bankens
Reserv-fond, hvilken förstärkning,
så fort sig göra låter, återbetalas
genom innohållning af de i
diskonterings-, utlånings- och kreditiv-rörelsen
inflytande medel.
Jemf. § 152, så lydande:
I den rörelse, som med Handelsoch
Närings-diskont-fonden bedrifves, ega
Diskont-direktionerna jemväl att, på sätt
och med vilkor nästföregående § mom. 2
ömförmäler, använda de medel, som på
upp- och afskrifnings- samt deposit- räkning
mot ränta vid kvartdera Diskontverket
inflyta, börande härvid iakttagas
att af de influtna medlen i kassa eller
på räkning bibehålles det belopp, som
för skeende uttagningar må anses erforderligt,
och att, om vid något tillfälle
uttagningarna skulle öfverstiga nyssberörda
belopp, vederbörande Diskont-direktion
må för det bristande beloppet afgifva
anvisning på Bankens reservfond,
hvilken brist, så fort sig göra låter, fylles
genom innehållning af de i Diskonterings-,
låne- och kreditiv-rörelsen inflytande
medel.
Angående förhöjning i fonden för utlåning med omsättningsrätt är dels i
allmänhet och dels särskildt för Låne-kontoren i Göteborg och Malmö förslag
framstäldt icke allenast i motioner, väckta inom Hedervärda Bonde-Ståndet och
Bih. till B. St. Prot. 1862 f 1863. 6 Sami. 1 Afd. 14 Haft. 5
34
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
till Utskottet remitterade, af Riksdagsfullmäktige: Anders Pehrsson från Malmöhus
län, N:o 75, Nils Petersson från Calmar län, N:o 96, R. F. Gross från samma län,
N:o 218 och Lars Rasmusson från Göteborgs och Bohus län, N:o 411, utan äfven
af Rikets Ständers nästlidet år församlade Revisorer, enligt § 56 i berättelsen,
och Direktionerna öfver Låne-kontoren; hvaremot Banko-fullmägtige i den af dem
afgifna berättelse, bland annat, yttrat att ifrågavarande fond, äfven under de följande
åren bör kunna vidkännas årlig förminskning, derest utlåningen inskränkes
till den del af allmänheten, som företrädesvis må anses vara berättigad att från
samma fond få sina lånebehof tillfredställda; och har Herr A. O. Wallenberg i en
inom Yällofliga Borgare-Ståndet väckt och till Utskottet hänvisad motion, N:o 250,
tillstyrkt sammanslagning af nämnde fond med såväl Handels-och Närings-diskontfonden,
som andra för kreditiv- och låne-rörelsc nu anvisade medel, för att derigenom
bilda en allmän utlånings-fond af 30,000,000 R:dr.
I följd af Rikets Ständers vid sednaste riksdag fattade och i 2:a momentet
af Banko-reglementets 153 § intagna beslut kommer den till utlåning med omsättningsrätt
anvisade fond att vid detta års utgång utgöra ett beloop af 9,600,000
R:dr, på de särskilda Diskont-inrättningarne sålunda fördeladt, att Banko-diskont
verket
i Stockholm komme att innehafva R:dr 5,765,000
Låne-kontoret i Göteborg . .  „ 2,450,000
Nyttan och fördelen för den mindre jordbrukaren, tjenstcmannen och handtverkaren,
att från denna fond kunna påräkna låneunderstöd, har ansetts utgöra
välgrundade anledningar för det väckta förslaget att fonden, som under sednare
åren visat sig vara otillräcklig för tillfredställandc af lånebehofvet, måtte
vinna derefter afpassad förhöjning.
Utskottet nödgas likväl vidhålla den af Banko-Utskottet vid föregående
riksdagar uttalade åsigt, att som låneunderstöden från ifrågavarande fond merendels
icke användas i och för produktiva och industriela föremål, denna fond
småningom bör förminskas, på det att deri nedlagda medel må kunna efterhand
hänföras till rörelsegrenar, hvarifrån medlen, om Bankens ställning sådant påkallar,
med lätthet kunna återtagas. Det bör ej betviflas att derest genom förminskning
af allmänna Diskont-fonden, tillökning bereddes i den för handel och
näringar afsedda fond, den förra af dessa fonder, som nu jemväl måste tagas i
anspråk af affärsmän och industri-idkare, skall, till summan nedsatt, ändock lemna
tillräckliga utvägar för tillfredställande af de lånebehöfvande, hvilka ej kunna
hemta fördel af lånen från Handels- och Närings-diskont-fonden. Men Utskottet
anser att fondens förminskning bör verkställas på ett sätt, som förebygger de förluster
för Banken, hvilka otvifvelaktig! skulle uppkomma, om, på en gång, detta
lånetillfälle för största delen af nuvarande låntagare afstängdes.
Deremot och för att, om möjligt, gifva en bättre rigtning, än nu är händelsen
åt utlånings-rörelseu i fråga, har Utskottet här nedan i punkten 40:o tillstyrkt,
att för lån med omsättningsrätt må antagas hvarje erbjudet hypothek, som
anses innefatta säkerhet för det sökta lånet, under förhoppning att, om Rikets
Ständer härtill lemna bifall, nu uteslutande begagnade borgens-säkerhet skall,
sedan förändringen blifvit mera allmänt känd, lemna rum för annan säkerhet.
D:o i Malmö
D:o i Wisby
1,235,000
150,000
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
35
På grund häraf föreslår Utskottet, att den föreskrift, som skall motsvara
Reglementets 153 §, må erhålla denna lydelse:
Jemf. § 153, så lydande:
28:o.
Till det i punkten 25:o under litt.
E. uppgifna föremål, eller utlåning
med omsättningsrätt, är anvisad en
fond af Nio millioner Sexhundra Tusen
Riksdaler, under benämning af
Allmänna Diskont-fonden; och tjenar
såsom grund för denna fonds
fördelning på de särskilda Kontoren
till efterrättelse, att Diskont-kontoret
i Stockholm
tillhandahålles 5,750,000,
Låne-kontoret i Göteborg . 2.450,000,
d:o i Malmö . . 1,250,000,
d:o i Wisby . . 150,000.
Yarande dock Eullmägtige förbehållet
att, efter sig företeende omständigheter,
kunna förordna om annan
fördelning, Diskont- och Lånekontoren
emellan, af fondens tillgångar,
än den sålunda i allmänhet
antagna.
Mom. 2. Af Allmänna Diskont-fonden
skola Eullmägtige, under livartdera
året 1864, 1865 och 1866, innehålla
Tvåhundra Tusen Riksdaler,
hvilken innehållning verkställes på
sätt och i den ordning, Eullmägtige
lämpligast anse; dock under förbehåll,
att någon minskning icke sker
i den andel af fonden, som med
150,000 R:dr är för Wisby Lånekontor
afsatt.
Mom. 1. Till utlåning med omsättniugsrätt
är anvisad en fond af 10,200,000
R:dr Riksmynt, under benämning af Allmänna
Diskont-fonden; och tjenar såsom
grund för denna fonds fördelning på de
särskilda Diskont-verkeu till efterrättelse,
att Banko-Diskont-verket
tillhandahålles R:dr 6,230,000,
Låne-kontoret i Göteborg „ 2,550,000,
Låne-kontoret i Malmö. . „ 1,270,000,
Låne-kontoret i Wisby . . „ 150,000.
Yarande dock Eullmägtige förbehållet att,
efter sig företeende omständigheter, kunna
förordna om annan fördelning Diskontverken
emellan af fondens tillgångar, än
den sålunda i allmänhet antagna.
Mom. 2. Af Allmänna Diskont-fonden
skola Eullmägtige, under hvartdera
året 1861,1862 och 1863, innehålla 200,000
R:dr Runt, hvilken innehållning verkställes
på sätt och i den ordning Eullmägtige
lämpligast anse, doek under förbehåll,
att någon minskning icke sker af
den andel utaf fonden, som med 150,000
R:dr är för Wisby Låne-kontor afsatt.
På det att Riks-banken må kunna tillfälligtvis minska sin sedelstock och
derigenom beredas mera lätthet att uppfylla sina förbindelser är af Herr Wallenberg,
i förut omförmäld motion, N:o 250, föreslaget, att Eullmägtige må berättigas
att bestämma Bankens upp- och utlånings-ränta; och om frihet för vederbörande
Styrelser i bestämningen af räntefoten för utlåning och diskontering från Handelsoch
Närings-diskonten, hafva Eullmägtige jemväl gjort framställning i förslaget till
förändring af nu gällande Banko-reglemente; hvarförutan Rikets Ständers år 1861
församlade Revisorer i 57 § af berättelsen hemställa huruvida icke, med afseende
å den stora säkerhet, pant af vågförda effekter erbjuder, det må finnas lämpligt
föreskrifva, att räntan för lån mot dylik pant, hvilken, innan fonden för jernbelåning
sammanfördes med Handels- och Närings-Diskont-fonden, utgjorde endast 4
36
Bariko-Utskottets Betänkande N:o 35,
procent, alltid bör bestämmas till något lägre belopp, ;än som för tillfället gäller
vid diskontering af vexlar och vid utlåning mot liypotb-ck al löpande förskrifningar
samt aktier och publika papper.
Som Utskottet anser det vara af vigt att. Fullmägtige må ega fria händer
vid bestämmandet af räntan för försträckningar från den låne-fond, som hufvudsakligen
är afsedd för den större industriela och affärs-verksamhetcn, emedan endast
derigenom det kan för nämnde Styrelse blifva möjligt att åtminstone i någon
mån förebygga en alltför stor utsträckning af den affärsverksamhet, som, mera
skadlig än nyttig lör det allmänna, trycker å den metalliska valutan, då denna
valuta redan är bårdt anlitad; har Utskottet icke tvekat att instämma i de väckta
förslagen, angående mera frihet vid räntebestämningen, och har Utskottet, i ovisshet
om det beslut, Rikets Ständer kunna komma att lätta i anledning af de vid
denna riksdag väckta förslag, dels angående fri ränta i allmänhet och dels, i händelse
detta förslag iörkastas, om rättighet för Rikets Ständers Bank att beräkna
högre ränta, än den i lag bestämda, åt föreskriften gilvit härefter lämpad uppställning.
I fråga dernäst om räntan vid utlåning från Allmänna Diskont-fonden, hvilken
nu af Fullmägtige bestämmes till minst Fem, högst Sex procent, är anfördt,:
af Rikets Ständers år 1S61 församlade Revisorer, i 5,7 § af berättelsen, att
då det syntes Revisorerne, som skulle förändringar i räntefoten vid utlåning från
nämnde Fond icke lämpa sig för denna rörelse, hvilken både till sin natur och beskaffenhet
vore så väsendtligen olika den, som med Handels- och Näriugs-Diskontfonden
bedrifves, nämnde ränta måtte såsom tillförene bestämmas till fern procent;
af Rikets Ständers år 1862 församlade Revisorer, hvilka, enligt 57 § af berättelsen
instämt i berörda åsigt, samt
af Riksdagsfullmägtigen Nils Petersson från Calmar län, N:o 96, att ifrågavarande
ränta borde utgöra forn procent.
Ehuru lånen från Allmänna Diskont-fonden, såsom ställda på successiv återbetalning
under en tid af mera än 2j år och utgilna mot allenast borgens-säkerhet,
icke böra utgifvas mot billigare ränta, än som bestämmes för lån på kort tid
mot rea&äkerhet, förekommer likväl, i afseende å de förre särskilda omständigheter,
hvilka tala för räntans sättande till ett bestämdt, jemförelsevis lågt belopp.
Från ifrågavarande fond utgifvas lån i allmänhet till personer, hvilka icke
kunna, såsom affärsmannen och industri-idkaren, å do låntagua medlen bereda sig
en inkomst., öfverstigande den erlagda räntan, hvilken deremot i de flesta fall utgör
en ren förlust. Erhållandet af dessa lån är dessutom nästan ; oskiljaktigt förenadt
med omkostnader, hvilka för lån, i synnerhet i små belopp, uppgå till en procent
och derutöfver å hela lånesumman, hvadan dessa lån för de lånsökande ofta
falla sig dyrare, än lånen från Bankens öfriga fonder. Yid förhöjning af räntan
möta i tillämpningen svårigheter, medförande för låntagarne skada och förlust, och
Diskont-inrättningarne utsättas vid sådana tillfällen jemväl för förluster, emedan
för ringa insänd räntebetalning föranleder lånens utlemnande till indrifning, som
medför obestånd för de betalningsskyldig^, hvilket kunnat undvikas, om lånen fått,
genom omsättning, liqvideras. Utskottet tror det alltså vara lämpligast, att räntan
för dessa lån bestämmes till oföränderligt belopp af fem procent.
Beträffande slutligen frågan om räntan för kassa-kreditiv, får Utskottet
anföra:
Som Riksgälds-kontoret å sina utlåningar i allmänhet torde beräkna högre
ränta än fyra procent, har Utskottet funnit nämnda belopp lämpligen kunna be
-
Sanko-Utskottets Betänkande N:o 35.
37
stammas för de summor, Riksgälds-kontoret kan komma att i kreditivet uttaga.
Räntan för Spar-banker är bibehållen vid fyra procent, hvaremot räntan för kreditiv
åt enskilde, nu bestämd till fem procent, ansetts böra rätta sig efter penningeställniqgen;
i följd hvaraf Utskottet föreslagit, att Fullmägtige må erhålla frihet
att, inom lagliga gräusor, efter omständigheterna, höja eller sänka räntan å kreditiv
till enskilde personer.
I öfverensstämmelse härmed får Utskottet föreslå detta stadgande:
29:o.
Mom. 1. Räntan vid diskontering
och utlåning från Handels- och Närings-Diskont-fonden
bestämmes af
Fullmägtige inom i lag stadgade
gränser, och skall rätta sig såväl efter
penninge-ställningen, som de säkerheter,
hvilka erbjudas; dock under
vilkor, att räntan blifver lika
icke allenast för lån å enahanda slags
säkerhet, utan äfven för samtliga
Diskont- och Låne-kontoren.
Mom. 2. Vid utlåning från Allmänna
Diskont-fonden utgör räntan
Fern procent.
Mom. 3. Utom vid belåning af
vågförda effekter kommer räntan å
penningeförsträckning från Diskoutoch
Låue-kontoren att vid det beviljade
beloppets ingifvande afdragas.
Morn. 4. För de summor, som
lyftas eller insättas å kassa-krediti v,
beräknas å kreditiv till Riksgäldskontoret
och Spar-banker fyra procent
och å kreditiv till enskilde personer
den ränta, som Fullmågtige,
inom i lag stadgade gränser, hafva
att, med afseende å penninge-ställningen,
bestämma.
Mom. 5. För de lån, som ej inbetalas
inom 14 dagar efter förfallodagen,
denna oräknad, eller liqvideras
genom omsättning, der sådan får
ega rum, samt för de kassa-kreditiv,
som icke betalas vid kreditiv-tidens
utgång, beräknas från förfallodagen
Sex procents ränta.
Jcmf. § 154, så lydande:
Mom. 1. Räntan vid diskontering
och utlåning frän Handels- och NäringsDiskont-fonden
utgör minst Fyra, högst
Sex procent, och bestämmes af Fullmägtige
med afseende å penniugeställningen
och andra omständigheter, som till räntans
höjning eller sänkning kunna föranleda;
skolande allmänheten, genom kungörelse
i tidningarne, om räntefotens förändring
underrättas. Räntan vare alltid
lika vid samtliga Diskont-verken.
Mom. 2. Vid utlåning från Allmänna
Diskont-fonden bestämmes räntan af Fullmägtige,
med afseende å de i föregående
moment omnämnda förhållanden, till n dnst
Fern, högst Sex procent.
Morn. 3. Utom vid belåning af vågförda
effekter, kommer räntan å penningeförsträckningar
från Diskont-veriten att,
vid det beviljade beloppets utgifvande,
afdragas.
Morn. 4. För de summor, som å
kassa-kreditiv lyftas eller insättas, beräknas
å kreditiv till enskilda personer
Fem och å kreditiv till Spar-banker Fyra
procents ränta.
Mom. 5, oförändradt.
38
Banko-Utslcottets Betänkande N:o 35.
Utskottet har, i enlighet med Eullmägtiges förslag, här nedan i en paragraf
sammanfört alla de i särskilda paragrafer af Reglementet nu upptagna allmänna
bestämmelser, som äro gemensamma för utlåningen från såväl Handels- och Närings-Diskont-fonden,
som Allmänna Diskont-fonden, med uteslutning af sådana,
hvilka hafva tillämplighet endast vid utlåning från sistnämnda fond.
Sålunda återfinnas:
under momenterna 1, 2 och 3, föreskrifterna i 155 §;
under moment 4, stadgandet i inom. 3 af 156 §;
under moment 5, med något förändrad uppställning, föreskriften i 157 §;
under moment 6, stadgandet i 158 § mom. 2; samt
under moment 7, föreskriften i 161 § af Reglementet
I enlighet härmed skulle denna paragraf komma att lyda sålunda:
30:o.
Mom. 1. Svensk medborgare, som
är bosatt utrikes, får icke såsom låntagare
eller löftesman antagas.
Mom. 2. Ingen må erhålla lån
af annat Diskont- eller Låne-kontor
än det, inom hvars låne-distrikt han
är mantalsskrifven, med undantag
likväl för ledamöter i Styrelserna
vid Låne-kontoren och dervarande
tjenstemän, på sätt § 79 bestämmer.
Låntagare, hvilken, efter att vid ett
Diskont- eller Låne-kontor hafva lån
erhållit, till annat låne-distrikt utflyttat,
och vid dervarande Diskonteller
Låne-kontor lån upptager, må
vid omsättnings-rätten bibehållas.
Mom. 3. Vexel-, förskrifnings- eller
invisnings-utgifvare, acceptant, endossent
eller löftesman må kunna
antagas, äfven om lian ej tillhör lånedistriktet.
Mom. 4. En hvar, som till ena
eller andra Diskont-verket inlemnar
något lånedokument, skall derå teckna
sin ansvarighet för detsammas
vigtighet.
Men ehuru Direktionen således
eger att af inlemnaren fordra ersättning
för hvad som utgifves å ett
dokument, hvilket sedermera stvrkes
vara falskt, bör likväl Direktionen
icke af förtroende till honom, hvem
han än vara må, underlåta att sorgfälligt
iakttaga den granskning af
Jemf. § 155, så lydande:
Mom. 1, oförändradt.
Mom. 2. Ingen må erhålla lån af
annat Diskont-verk, än det, inom hvars
låne-distrikt han är mantalsskrifven, med
undantag likväl för ledamöter i Direktionerna
vid Låne-kontoren och dervarande
tjenstemän, på sätt § 79 bestämmer;
äfvensom låntagare, hvilken, efter
att vid ett Diskont-verk hafva lån erhållit,
till annat låne-distrikt afflyttat
och vid dervarande Diskont-verk lån upptager,
må vid omsättningsrätten bibehållas.
Morn. 3, oförändradt.
Jemf. § 156, mom. 3, oförändradt.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
39
ingifna lånehandlingar, hvarigenom
både förlust för verket och andra
personers oförskylda lidande säkrast
förekommes.
Mom. 5. Lån må ej utgå till annan
summa än den, hvarå reversalet
lyder.
Mom. 6. Diskont- och Låne-kontoren
ega att af såväl Öfver-Ståthållarc-embetet
i Stockholm, som
samtlige Konungens Befallningshafvande
och öfrige exekutorer skyndsamligen
erhålla laga handräckning
i alla de utsökningsmål, som af Diskont-
och Låne-kontorens utlåningar
härröra, med åliggande för bemälde
myndigheter att, efter skuldens
indrifvande, de influtna medlen
ofördröjligen till Diskont- eller Lånekontoren
insända.
Mom. 7. Högsta tillåtna skuldsättningsbeloppet,
för hvilket någon
såsom låntagare och acceptant får
blifva häftande, deruti ej inbegripet
hvad han kan vara skyldig i egenskap
af trassent, endossent, hypotheksutgifvarc
eller löftesman, eller
i och för kassa-kreditiv, eller mot
pant af vågförda effekter, må icke
öfverstiga Tvåhundra Tusen Riksdaler.
Jemf. § 157, så lydande: Lån må
ej utgå till annan eller mindre summa,
än den, hvarå reversalet lyder.
Jemf. § 158 mom. 2. Diskont-verken
ega att af så väl Öfverståthållareembetet
i Stockho]m, som samtlige Konungens
Befallningshafvande och öfriga
exekutorer skyndsamligen erhålla laga
handräckning i alla do utsökningsmål,
som af Diskont-verkens utlåningar härröra,
med åliggande för bemälde myndigheter
att, efter skuldens indrifvande, de
influtna medlen skyndsamt till Diskontverken
insända.
Jemf. § 161, oförändrad.
I föreskrifterna angående diskontering hafva åtskilliga ändringar ansetts
erforderliga.
På det att vederbörande icke må vara förhindrade att till diskontering antaga
vexel, dragen, inom eller utom riket, af utländsk man, derigenom afkomsten
af dylika vexlar må kunna befrämjas, är uppställningen af det mot § 159 mom. 1
svarande stadgande ändrad. Å hvarje vexel komma, äfven med antagande af denna
ändring, att finnas minst två inom riket bosatte Svenska undersåter, nemligen
acceptanten och diskonterings-sökanden, hvilken sednare, såsom öfverlåtare,
blifver för vexeln ansvarig, och dylika vexlar böra i allmänhet erbjuda större
säkerhet än andra, som förekomma till diskontering, emedan de antagligen passera
flera händer innan de hos Diskont- och Lånc-kontoren diskonteras.
Genom 2:a mom. af 159 § är nu stadgadt, att derest acceptanten icke är
bosatt å diskonterings-orten, i accepten skall uppgifvas namnet på en derstädes boende
person, hos hvilken betalningen vid förfallotiden- tillhandahålles.
I denna föreskrift, — hvilken för öfrigt torde böra bringas till närmare öfverensstämmelse
med 23 § i Yexel-lagen af den 23 Augusti 1851, der det heter:
är vexel ställd att betalas å annan ort, än der godkännaren hor, och har ej vexel
-
40
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
gifvaren i vexeln utsatt, af hvem betalningen å den andra orten skall erläggas;
sätte då godkännaren det ut i det godkännande, han å vexeln tecknar: gör han
det icke; varde det så ansedt, som hade han å sig sjelf gifvit anvisning till
vexelns inlösen å betalningsorten, — har Herr A. O. Wallenberg, i motion 215, föreslagit
den förändring, hvarigenom såväl Rikets Ständers Bank, som dess Lånekontor
må, utan att beräkna inkasseringsprovision, diskontera vexlar, accepterade
att betalas å sådan ort, der Låne-kontor eller Filial-bank finnes.
Detta förslag innebär ett underlättande af diskonteringen och befrämjandet
af fördelar för acceptant samt bör således befordra uppkomsten af vexlar. Antagandet
föranleder visserligen något ökadt besvär och en ringa portoutgift för de
låneinrättningar, som diskontera och de, som infria vexlarne; men dessa omständigheter
böra, hvad Rikets Ständers Bank och dess Låne-kontor angå, icke utgöra binder
för förändringen. Derest, emot förmodan, någon Filial-bank skulle vägra att,
utan provision, åtaga sig inkasseringsbestyret, komme den ort, der sådan Filialbank
finnes, att gå i mistning af de fördelar, som andra orter bereddes. För öfrigt
får Utskottet åberopa de skäl motionären anfört, och hvilka ådagalägga bebofvet
af förändringen.
Till ytterligare befrämjande af vcxlars diskontering är minimisumman nedsatt
från 250 R:dr till 200 R:dr och don bestämmelse utesluten att vexlar å kortare
tid än 30 dagar ej få diskonteras.
Genom iakttagande af dessa förändringar, skulle ifrågavarande föreskrifter
erhålla följande uppställning, som härmed undcrställes Rikets Ständers bepröfvande:
-
31 :o.
Mom. 1. Diskontering tillätes
allenast af vexel, som är ställd i
Svenskt mynt på högst 6 månader,
dragen på inom riket bosatt Svensk
undersåte samt inrättad i enlighet
med den i vexellagcn af den 23 Augusti
1851 stadgade form och behörigen
accepterad.
Mom. 2. År acceptanten icke bosatt
å diskonteringsorten eller i
Stockholm eller å ort, der Lånekontor
eller Filial-bank, hvarmed
öfverenskommelse om provisionsfri
inkassering kunnat träffas, bar sitt
säte, skall å vexeln uppgifvas namnet
på en å diskonteringsorten boende
person, bos hvilken betalningen
vid förfallo tiden tillhandahålles.
Mom. 3. Diskontering af vexel
å lägre belopp, än Tvåhundra Riksdaler
är ej medgifven.
Jemf. § 159.
Mom. 1. Diskontering tillätes allenast
af vexel, som är ställd i Svenskt
mynt på högst 6 månader, dragen af
inom riket bosatt Svensk undersåte på
annan inländsk man, samt inrättad i
enlighet med den i vexellagen den 23
Augusti 1851 föi' inrikes vexlar staggade
form och behörigen accepterad.
Mom. 2. Är acceptanten icke bosatt
å diskonteringsorten, skall i accepten
uppgifvas namnet på en derstädes
boende person, bos hvilken betalningen
vid förfallotiden tillhandahålles.
Mom. 3. Diskontering af vexel å
lägre belopp än 250 R:dr Riksmynt,
eller å kortare tid än tretio dagar, är
ej medgifven.
Genom
Ba.nko-TJtslcottets Betänkande N:o 35.
41
Genom stadgandet i § 160 af Reglementet, angående utlåning, är bestämdt,
icke allenast hvilka aktier och obligationer, som få belånas, utan älven grunderna
derför. Banko-fullmägtigc hafva i den till Utskottet afgifna berättelse, § 23, beträffande
förstnämnda §, yttrat, att som belåning icke är medgifven å åtskilliga,
särdeles i sednare tider tillkomna obligationer, hvilka likväl måste auses innebära
lika fullgod säkerhet, som flertalet af de till belåning antagliga obligationer, stadgandet
bordo erhålla den utsträckning, att Diskont-styrelserna hädanefter ej må,
såsom hitintills, nödgas tillbakavisa äskad belåning af säkra papper. Utskottet
anser det vara nödigt att vederbörande lemnäs friare händer, än nuvarande Reglemente
medgifver, vid utlåning Irån handels- och närings-diskonten och att i detta
fall hvarje erbjudet hypothek, som anses innefatta fullkomlig säkerhet för det
sökta lånet, må kunna antagas. En så beskaffad vidsträckt pröfningsrätt hafva
vederbörande Diskont- och Lånekontors-styrelser alltid haft vid beviljande af kreditiv
och under licia devi tid, sådana från Diskont-verken utlemnats, har, vid
Banko-diskontverket härstädes, förlust inträffat allenast å ett enda, utgifvet mot
borgen. Då miiiskadt reglementeraude bör för Banko-styrelsen bereda möjlighet
icke allenast att med låneunderstöden gagna handel och rörelse i alla rigtningar,
utan äfven att utöfva ett helsosamt inflytande på penningerörelsen i landet, har
Utskottet skolat underställa Rikets Ständers bepröfvando följande förslag till den
föreskrift, som skall motsvara § 160 i nu gällande reglemente.
32:o.
Mom. 1. Utlåning sker mot lånesökandes
förbindelse, åtföljd af hypothek,
bestående af:
antingen löpande förskrifning eller
accepterad invisning, motsvarande
minst hela den reverserade lånesumman,
eller ock aktier, publika papper eller
andra hypotheker, som Diskontoch
Låneko ntors-styrelserna anse
innefatta full komlig säkerhet för det
sökta lånet.
Eili. till R. St. Brot. 1862 Sr 1863.
| Jemf. § 160, så lydande :
Mom. 1. Utlåning sker mot lånesökandes
förbindelse, åtföljd af hypothek
bestående af:
antingen löpande förskrifning eller accepterad
invisning, motsvarande minst hela
den reverserade lånesumman,
eller ock nedannämnda aktier och publika
papper till följande belåningsvärde,
nemligen:
l:o till högst nittio procent af kapitalbeloppet
:
Obligationer med 4 procent ränta
och deröfver, utfärdade af Riksgäldskontoret,
Arméens ackords-amorteringsfond,
Stockholms stads Drätsel-kommission,
Göteborgs stad, Göta kanal-bolag,
Brukscgares hypotheks-kassa, Trollhätte
nya kanal-bolag samt alla redan varande
Svenska hypothoksföreningar och de enahanda
föreningar, hvilka hädanefter på
likartade grunder kunna bildas, och som
blifva af Kongl. Majit i nåder stadfä6
Sami. 1 Afd. 14 Haft. 6
42
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
Mom. 2. Lånen meddelas på en
tid af högst sex månader och icke
å mindre summa än Tvåhundra Riksdaler.
stade samt af Fullmägtige finnas innebära
nödig säkerhet; ;
2:o till högst sjutiofem 'procent af kapitalbeloppet:
Ofvanberörda
obligationer med lägre
ränta än 4 procent;
Fullmägtige obetaget att, i händelse
omständigheterna skulle dertill föranleda,
nedsätta belåningsvärdct å de i l:a
och 2:a punkterna omförmälda obligationer.
3:o mot tillika ställd antaglig borgen för
den brist i verkets fordran, som vid
hypothekets användande möjligen kan
uppkomma:
a) aktier i Hjelmare kanal- och slussverks-bolag
till högst 50 procent af
aktiekapitalet;
b) aktier i Södertelje kanal- och slussverks-bolag
till högst 50 procent af
det ursprungligen tecknade kapitalet,
belöpande sig till 10 procent af den
summa, nuvarande aktier upptaga; och
c) aktier i Göta kanal-bolag, af första
klassen, till högst 33j procent å primitiva
aktiekapitalet.
Mom. 2. “Lånen meddelas å en
tid af högst 6 månader.“
Mom. 3. Lån mot hypothek af löpande
förskrifning eller accepterad invisning
utgifves icke å mindre summa,
än 1000 R:dr Runt, samt mot hypothek
af aktier och publika papper å lägre belopp,
än 200 R:dr samma mynt, eller
annorlunda än å hela tiotal Riksdaler
derutöfver.
De i §§ 162—166 intagna föreskrifter äro sammanförda i en paragraf.
Belåningspriset skall, enligt berörda föreskrifter, af Fullmägtige bestämmas
å jern, stål, messing, koppar m. m. i Juni och December månader hvarje år för
påföljande halfår till högst, trefjerdedelar af pantens försäljningsvärde, enligt mäklare-attest
eller eljest kända förhållanden och å tackjern före slutet af hvarje år
för nästföljande året, med afseende å konjunktur och öfriga omständigheter, till
högst tvåtredjedelar af det pris, som årligen för hvarje bergslags särskilda tillverk
-
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
43
ningar, såsom lösen för Kronans tionde-tackjern, af vederbörande embetsverk fastställas.
Dessä för belånihgspriséts bestämmande föreskrifna tider äro ieke lämpliga
oell sättet för bestämningen är, hvad angår tackjern, föråldradt. Belåningspriset
kan i vissa fall behöfva jemkning under de nuvarande mellantiderna och
vid skeppningstidens utgång finnas ej kända försäljningsvärden. Då Fullmägtige
nog tillse att belåningsprisct ej sättes högre, än att panten, i händelse af behof,
kan dertill försäljas; så torde i detta hänseende annan föreskrift ej erfordras, än
som här nedan är vorden föreslagen.
Åtskilliga hyttor ligga utom bergslagernas område och uppgift å bergslags
namn kan således ej alltid meddelas. Särskild uppgift å antalet galtar eller stycken
är icke behöflig och kan blifva missledande, enär vid smältningen uppkomna
stycken kunna under förvaringen på vägen i flera sönderfalla.
Som do effekter, hvilka få belånas, jemte öfriga hithörande bestämmelser
uttryckligen angifvas, torde särskild föreskrift om hvad som icke får belånas vara
obehöflig; och S 166 i Reglementet bör följaktligen uteslutas.
Utskottet tillstyrker, att följande
intagas.
33:o.
Mom. 1. Vid Diskont-kontoret i
Stockholm och Låno-kontoret i Göteborg
utgifvas jemväl lån mot lånesökandes
förbindelse och pant, enligt
medföljande på Diskont- eller Låneko
nto re t öfverlåton våg-attest:
l:o af ncdannämnde, på vågar inom
riket upplagda effekter af Svensk
tillverkning, nemligen : smidt och
valsadt jern, jernmanufaktur,
stål, messing och koppar af alla
slag samt, alun och bly; börande
i vågattester från Stockholms
och Göteborgs vågar panten
upptagas till namn, sort och vigt
samt i attester från öfriga vågar,
äfven till stämplar, dimensioner,
stång eller stycketal, med
uppgift tillika, huruvida panten
finnes antingen i sjelfva
våghuset eller å annat förvaringsställe;
och
2:o af Svenskt tackjern, som, i enlighet
med gällande författningar,
är behörigen stämpladt och
märkt samt upplagt antingen å
Stockholms tackjernsvåg, å vågen
i Göteborg eller å öfriga
inom riket befintliga jernvägar,
stadgande må i blifvande Reglemente få
Jemf. § 162.
Mom. 1. Vid Diskont-verken i
Stockholm och Göteborg utgifvas lån
mot lånesökandes förbindelse och pant,
enligt medföljande, på Diskont-verket öfverlåten
vågattest, af nedannämnda, på
vågar inom riket upplagda effekter af
Svensk tillverkning, nemligen: smidt
och valsadt jern, jernmanufaktur, stål,
messing och koppar af alla slag, samt
alun och bly; börande, uti vågattester
från Stockholms och Göteborgs vågar,
panten upptagas till namn, sort och vigt,
samt uti attester från öfrige vågar äfven
till stämplar, dimensioner, stångeller
stycketal, med uppgift tillika, huruvida
panten finnes antingen i sjelfva
våghuset eller å annat förvaringsställe.
§ 163, morn. 1. Svenskt tackjern,
som, i enlighet med gällande författningar,
är behörigen stämpladt och märkt
samt upplagdt antingen å Stockholms
tackjernsvåg, å vågen i Göteborg, eller
å öfriga inom riket befintliga jernvägar,
hvilka äro försedda med vågmästare
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
vid hvilka vågmästare äro anställde
och som stå under tillsyn
och ansvarighet af städernas magistrater;
börande vågattesten innehålla
bestämd uppgift å namnet
på och stämpeln för den hytta,
hvarest tackjernet är tillverkadt
samt vigten.
Mom. 2. Bolåningspriset bestämmes
af Fullmägtige till högst trefjerdedelar
af pantens försäljningsvärde.
Mom. 3. Lånen utgifvas å fullt
Riksdalertal och på högst sex månader
med Diskont- och Lånekontors-styrelserna
förbehållen rätt att
pröfva, huruvida omsättning af lån
må ega rum.
Mom. 4. Med såväl utgifning och
slutbetalning af dessa lån, som panternas
Angifvande förhålles i enlighet
med hvad för närvarande är stadgadt
eller framdeles kan af Fullmägtige
föreskrifvet varda.
Mom. 5. Diskont- och Lånekontors-styrelserna
ega, hvar för sitt
distrikt, så ofta och på det sätt,
styrelserna finna lämpligast samt
samt stå under tillsyn och ansvarighet
af städernas magistrater, må jemväl vid
Diskont-verken i Stockholm och Göteborg
belånas mot lånesökandes förbindelse,
åtföljd af behörig vågattest, som,
innehållande bestämd uppgift på den
bergslags namn och den hyttas stämpel,
hvarest tackjernet är tillverkadt, dess
vigt samt antalet af galtar eller stycken,
bör genom åtecknad transport på Diskont-verket.
öfverlåtas.
§ 162, Mom. 2. Lånen utgifvas å
fullt Riksdalertal till högst J-delar af
pantens försäljningsvärde, enligt mäklareattest
eller eljest kiinda förhållanden,
och Fullmägtige bestämma i Juni och
December månader hvarje år, belåningspriset
för påföljande halfår.
§ 163, Mom. 2. Lånebeloppet, som
före slutet af hvarje år fastställes till
grund för det nästföljande årets utlåning,
bestämmes af Fullmägtige, med afseende
å konjunktur och öfriga omständigheter,
till högst f-deiar af det pris,
som årligen för hvarje bergslags särskilda
tillverkningar, såsom lösen för
kronans tiondctackjern, af vederbörande
embetsverk fastställes.
§ 162, Mom. 3. Lånetiden år bestämd
till högst sex månader; ankommande
på Diskont-direktionernas pröfning,
huruvida omsättning af lån må få
ega rum.
§ 163, Mom. 3. Lånen utgifvas å
fullt Riksdalertal och på högst Sex månader,
med Diskont-direktionerna förbehållen
rätt att pröfva, huruvida omsättning
af lån må få ega rum.
§ 164. Med såväl utgifning och
slutbetalning af lån mot pant af de i §
162 uppräknade effekter samt tackjern,
som panternas relaxering eller frigifvande
förhålles i enlighet med hvad för närvarande
stadgadt är, eller framdeles kan
af Fullmägtige föreskrifvet varda.
§ 165. Diskont-direktionerna ega,
hvar för sitt distrikt, att, så ofta och på
det sätt, Direktionerna finna lämpligast
och för Diskont-verkens säkerhet nödigt,
O ’
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
15
för Diskont- och låne-kontorens sä- låta anställa inventeringar å de på våkerhet
nödigt, låta anställa inven- garne, för dessa Yorks räkning, pantteringar
å de på vågarne för dessa | satta effekter,
kontors räkning, pantsatta effekter, j
Och hemställer Utskottet, i samband härmed,
34:o.
att § 166 måtte få från blifvande Reglemente uteslutas;
så lydande:
Urån belåningsrätt äro uteslutne effekter, upplagde på extra vågar eller
lastageplatsen som icke äro med ansvarige embetsman försedde, tackjern, förvarade
i enskilde personers utom städernas vågar befintliga bodar, samt stamp-,
skrot- och klotjern.
Mom. 1 af § 167 innefattar upplysning om hvad med Kassa-kreditiv förstås.
Sådan upplysning, tillkommen för att särskilja dessa kreditiv från de äldre kreditiv,
hvilka från Banken utgifvas, torde numera vara obehöflig, och Utskottet
tillstyrker
35:o.
att nämnda moment ej må inflyta i blifvande Banko-reglemente;
lydande detta,
som följer:
Med Kassa-kreditiv förstås rättigheten att, inom visst bestämdt maximum,
kunna af Banken undfå låneunderstöd för tillfälligt begagnande på sådant sätt,
att ränta påföres för hvad af det medgifna beloppet tid efter annan lyftes, men
enahanda ränta åter godt.göres krcditivhafvaren för derå efter hand skeende återbetalningar.
Genom remiss från samtliga Riks-Stånden har Utskottet fått emottaga
Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse till Rikets Ständer af den 11 November nästlidet
år, dell Kongl. Maj:t till Rikets Ständers afgörande öfverlemnat Siockholms stads
Magistrats hos Kongl. Majit gjorda underdåniga ansökning af den 26 Juli 1861, att
Kongl. Maj:t täcktes till Rikets Ständer aflåta nådig Proposition derom att Förmyndare-kammaren
i Stockholm måtte, i likhet med hvad som blifvit Sparbankerna
i riket beviljadt, tilläggas rättighet att hos Rikets Ständers Bank begagna
ett kreditiv af 100,000 R:dr, under vilkor:
l:o att de större eller mindre summor, som, med begagnande af detta kreditiv
hos Riks-Banken uttagas, skola, jemte 4| procent ränta för den tid, medlen
varit af Förmyndare-kammaren begagnade, ovilkorligen till Banken återbetalas
inom 12 månader från den dag, lyftning skett, samt
2:o att på Rikets Ständers pröfning må ankomma, antingen kreditivet får
af Förmyndarekammaren begagnas mot afgifvande af till Banken utfärdad skuldförbindelse,
undertecknad af Förmyndare-kammarens ordförande och ledamöter
samt försedd med vederbörande kamererares och protokollsförandes kontrasignation
eller om förmyndarekammaren derjemte skall vara skyldig att till Riks-banken
aflemna hypotheker till belopp, motsvarande det beviljade kreditivet.
Som Förmyndare-kammaren icke har att bedrifva någon så beskaffad rörelse,
som förutsätter behofvet af en stor genast disponibel penningetillgång för
ändamål på förhand ej insedda, kan Utskottet ej finna att Förmyndare-kammaren
i och för sin närvarande verksamhet har behof af kreditiv, och Utskottet får,
46
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
i betraktande jemväl deraf, att kréditiv-rörelsen. genom öfverft-yttning till Diskontkontoret
af kreditivet till Riksgälds-kontoret, erhåller all den utsträckning, sorn
med tillgångarne låter sig förena,
36:o.
afstyrka bifall till den gjorda framställningen om kreditiv till
Förmyndare-kam maren i Stockholm.
Beträffande de angående kassa-kreditiv meddelade föreskrifter, har Utskottet
ansett annan ändring deri ej erfordras, .än som föranledts dels deraf att Riksgäldskontorets
kreditiv komme att utgå af Handels- och Närings-Diskontfonden och
dels af Fullmägtigos utaf Utskottet gillade förslag att för uttag å kreditiv må få
begagnas jemväl vexlar.
Med några smärre jemkningar i ordställningen, torde den §167 motsvarande
föreskrift böra erhålla följande lydelse:
37:o.
Mom. 1. Kassa-kreditiv beviljas
Riksgälds-kontoret, enskilde personer
samt de Sparbanker, hvilka äro försedda
med stadgar, stadfästade af
vederbörlig myndighet. Kreditivtiden
bestämmes till högst ett år.
Enskilde personer och Sparbanker
skola ställa säkerhet, som af vederbörande
Styrelser pröfvas och godkännes.
Mom. 2. Såsom inträdesafgift erlägger
enskild person en half procent
af kreditivets hela belopp. Riksgälds-kontoret
och Sparbankerna vare
från iuträdes-afgift befriade.
Mom. 3 Kreditiv meddelas icke
någon enskild person till högre summa
än 30,000 R:dr, eller å lägre belopp
än 1,000 R:dr; börande i öfrigt
kveditiv-beloppöt lämpas efter beskaffenheten
och omtåuget af den
rörelse, kreditiv-sökauden bedrifver.
Mom. 4. Såsom kreditiv må beviljas
åt Riksgälds-kontoret högst 1,500,000
R:dr och åt Sparbanker: högst 50,000
R:dr för Stockholms, 20,000 R:dr för
Göteborgs och 10,000 R:dr för hvar
och en af de öfriga Sparbankerna,
sorn dertill sig anmäler.
Mom. 5. Uttag och afbetaluingar
få, i mån af behof, verkställas,
Jemf. § 167.
Mom. 2. Mot säkerhet, som af vederbörande
Direktion pröfvas och godkännes,
ega enskilde persouer och de
Sparbanker, hvilka äro försedda med
stadgar, stadfästade af vederbörlig myndighet,
att undfå kreditiv på högst ett
år, räknadt från den dag, kreditivet blifvit
förunnadt.
Mom. 3. Såsom inträdesafgift erlägga
enskild person en half procent af
kreditivets hela belopp. Sparbank vare
från dylik afgift befriad.
Mom. 4, oförändradt.
Mom. 5. Såsom kreditiv åt Sparbanker
må beviljas högst 50,000 R:dr för
Stockholms, 20,000 R:dr för Göteborgs
och 10,000 R:dr, allt Riksmynt, för hvar
och en af de öfriga Sparbankerna, som
dertill sig anmäler.
Mom. 6. Utassigneringar och afbeta!
ningar få, i mån af behof, verkställas,
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
47
dock aldrig på mindre summa hvarje
gång än 100 R:dr Riksmynt,, och derutöfver
endast på hela tiotal R:dr.
Mom. 7. För utassigneringar få allenast
begagnas på viss man ställda invisningar,
å hvilka summa, datum och
alla personers namn äro handskrifue.
Mom. 8. Krediti ven skola, enligt deras
egentliga bestämmelse, användas och få
sålunda ej begagnas såsom stående lån, vid
äfventyr för kreditivhafvaren att, för kommande
kreditiv-år, kreditiv ej erhålla.
Mom. 9, oförändradt.
dock aldrig på mindre summa hvarje
gång än 100 R:dr och derutöfver endast
på hela tiotal Riksdaler.
Mom. 6. För uttag begagnas antingen
på viss man ställd invisning,
å hvilken summa, datum och alla personers
namn äro handskrifna, eller
ock på viss man eller ordres ställd
vexel, hvilken icke får in blanco
transporteras; skolande behörigen folierado
och numererade vexel-blanketter
kreditiv-hafvare, mot qvitto,
tillhandahållas utan afgift.
Morn. 7. Kreditiven få icke begagnas
såsom stående lån, vid äfventyr
för kreditivhafvaren att för
kommande kreditiv-år, kreditiv ej
erhålla.
Mom. 8. I händelse Bankens säkerhet
sådant fordrar, kunna kreditiven
uppsägas till inbetalning i öfverensstämmelse
med föreskriften i
§ (117 af nu gällande Banko-reglemente).
h
I föreskrifterna angående utlåning med omsättningsrätt, nu upptagna i 170
§ af Reglementet, hafva åtskilliga förändringar ansetts erforderliga.
Jemlikt 1 mom. af samma § får för närvarande annan säkerhet ej antagas,
än antingen borgen eller skuldsedlar af löpande egenskap. Då likväl borgenssysternets
inskränkning synes ganska afsevärd, bör, för ernående häraf, åt vederbörande
Styrelser öfverlemnas att kunna antaga hvilket hypothck som helst, allenast
detsamma innefattar fullkomlig säkerhet för lånebeloppet. Mången, som nu söker
lån från fonden för ifrågavarande utlåning, kan vara försedd med aktier, publika
papper eller intecknade förbindelser, de der användas såsom undersäkerhet till den
eller de personer, hvilkas borgen han mäste förskaffa sig, någon gång möjligen
mot uppoffring af till och med den ställda undersäkerheten, som afen på obestånd
kominen löftesman förskingras.
Under mom. 6 har Utskottet hänfört den del af § 158 mom. 1 punkten 3,
som angår utlåningen med omsättningsrätt, Hvad nämnde punkt i öfrigt innefattar,
är ej af egenskap, att detsamma bör inrymmas i Reglementet, utan tillhör
instruktionen för tjenstemännen.
Som med bestämmelsen af ett maximum, hvaröfver ej någon, enligt moment
8, må häfta till denna fond, uteslutande afses, att fonden derigenom må blifva
jemförelsevis mera tillräcklig; har Utskottet ansett inskränkning i afseende på
löftesmäns och hypotheks-utgifvares ansvarighet snarare skada än gagna, i det att
fullt vederhäftiga personer nu måste såsom löftesmän kasseras, då deras ansvarighet
med ett eller annat hundrade R:dr öfverskrider det stadgade maximi-beloppet
af 6,000 R:dr.
48
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
Till denna § äro under mom. 9 och 10 öfverförda föreskrifterna i 156 § mom.
1 och 2, såsom endast tillämpliga vid utlåningen med omsättningsrätt.
Yid granskning af Reglementets stadganden, angående denna utlåning, har
Utskottet till pröfning förehaft inom Hederv. Bonde-Ståndet väckta motioner, dels
af Riksdagsfullmägtigen R. F. Gross från Calmar län, som i motionen N:o 218
föreslår, att anstånd måtte beviljas två månader utöfver förfallotiden, innan lagsökning
vidtages, och dels af Riksdagsfullmägtigen Liss Lars Olsson från Stora
Kopparbergs län, hvilken, genom motionen N:o 498, förordar förändring i sättet
för bestyrkande af låntagares och löftesmäns vederhäftighet.
Som, beträffande först frågan om utsträckning af respit-tiden till två månader.
Utskottet icke funnit det vara lämpligt att afvika från ett stadgande, hvilket
hör leda till mera punktlighet vid förbindelsers liqviderande, än förut varit händelsen,
utan fastheldre skulle hålla före, att den till en månad nu bestämda respit-tid
borde förkortas; så anser Utskottet, vid sådant förhållande, sig böra
38:0.
afstyrka bifall till Riksdagsfullmägtigen Gross’ ofvanberörda
motion.
Och enär, hvad angår det sednare förslaget, vederbörande Diskont- och
Låne-kontors Styrelser äro oförhindrade att godkänna jemväl det af Riksdagsfullmägtigen
Liss Lars Olssons ifrågaställda sätt för bestyrkande af låntagares och
löftesmäns vederhäftighet, men det på vederbörande sjelfve måste ankomma att
ordna denna angelägenhet, finner Utskottet sistomförmälda förslag
39:o.
icke böra till någon åtgärd föranleda.
Under åberopande af hvad här förut är vordet anfördt och under förutsättning
att Utskottets hemställan i punkterna 38:o och 39:o gillas, får Utskottet tillstyrka
att i blifvande Reglemente måtte få införas följande föreskrifter:
40:o.
Mom. 1. Utlåning från den härtill
anvisade fond sker mot lånesökandes
förbindelse, försedd med borgen
eller åtföljd af löpande förskrifning,
accepterad invisning, aktier, publika
papper eller andra säkerheter.
Morn. 2. Inlemnas till någotdera
Diskont- eller Låne-kontoret ansökningar
om lån från denna fond å
större sammanlagdt belopp, än tillgångarne
medgifva, beviljas lånen i
den ordning anmälan derom ingått.
Mom. 3. Lånetiden får ej öfverstiga
Sex månader, men lånen må,
Jemf. §170, mom. 1. Utlåning från
den härtill anvisade fond sker mot lånesökandens
förbindelse, försedd med borgen
eller åtföljd af hypothek, bestående
af enskildes skuldsedlar af löpande egenskap.
§ 170, mom. 2. Inlemnas till någotdera
Diskont-verket ansökningar om lån
från denna fond å större sammanlagdt
belopp, än tillgångarne medgifva, beviljas
lånen i den ordning anmälan derom
ingått.
§ 170, mom. 3, oförändradt.
såsom
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
49
såsom hittills omsättas, dock på högst
Sex månader hvarje gång.
Mom. 4. Lån må ej utgifvas å
mindre belopp än 200 Riksdaler eller
annorlunda än å hola tiotal Riksdaler
derutöfver.
Mom. 5. Vid omsättning på jemna
Sex månader fordras minst en
femtedels afbetalning efter ursprungliga
kapitalet samt i förhållande derefter
vid kortare omsättningstider,
till och mod tro månader, då afbetalniugen
blifver minst en tiondedel;
och får ingen inbetalning till ringare
än detta sistnämnda belopp öga
rum, om ock omsättning skulle sökas
på kortare tid än tro månader.
Mom. 6. Uteblifver under en månad
efter förfallodagen betalning eller
omsättning af lån, läte Styrelsen,
utan uppehåll, beloppet utsöka;
Styrelsen obotaget att, när sådant
för Diskont- eller Låne-kontorets säkerhet
nödigt pröfvas, genast efter
förfallodagen göra Kontorets rätt, genom
lagsökning, gällande.
Mom. 7. Skulle vid' omsättning
af diskont-lån någon felaktighet i
det inlemnade reversalet förefinnas*
får sådant dokument, inom en månad
derefter, emot nytt fullständigt
reversal utbytas, likväl under vilkor,
att den föresltrifna inbetalningen blifvit
vid första dokumentets inlemnando
verkställd och att Diskont- eller
Låne-kontorets säkerhet i öfrigt är
behörigen förvarad.
Mom. 8. Till denna lånefond får
ej någon, såsom låntagare, häfta för
högre belopp än Sex Tusen Riksdaler.
Bill. till It. St. Prot. 1862 cj- 1863.
§ 170, mom. 4, oförändradt.
§ 170, mom. 5. Vid omsättning på
jemna Sex månader fordras minst en femtedels
afbetalning efter ursprungliga kapitalet,
samt i förhållande derefter vid
kortare omsättningstider, till och med tre
månader, då afbetalniugcn blifver minst
en tiondedel; och får ingen inbetalning
till ringare, än sistnämnda belopp, ega
rum, oaktadt omsättning skulle sökas på
kortare tid än tro månader.
§ 158, mom. 1, punkt tredje: Uteblifver
å förfallodagen betalning af lån
utan omsättningsrätt, eller uteblifver under
en månad efter förfallodagen betalning
eller omsättning af lån med omsättningsrätt,
eller underlåter någon att inom
föreskrifven tid inbetala hvad å beviljadt
kassa-kreditiv blifvit lyftadt, läte
Direktionen, utan uppehåll, beloppet utsöka;
och vare Direktionen obetaget att,
när sådant för Verkets säkerhet nödigt
pröfvas, genast efter förfallodagen göra
Verkets rätt genom lagsökning gällande,
jemväl i afseende på lån, hvarför omsättning
eljest är medgifven.
§ 170, mom. 6. Skulle, vid omsättning
af diskont-lån, någon felaktighet på
det inlemnade reversalet förefinnas, får
ett sådant dokument, inom en månad
derefter, emot nytt fullständigt reversal
utbytas, likväl under vilkor, att den föreskrifna
inbetalningen blifvit vid första
dokumentets inlemnande verkställd och
att Diskont-verkets säkerhet i öfrigt är
behörigen förvarad.
§ 170, mom. 7. Till denna Låne-fond
får ej någon häfta för högre belopp, än
6.000 R:dr R:mt såsom låntagare, och
6.000 R:dr R:mt såsom löftesman; och
skall, vid beräkning häraf, liypothiserad
6 Sami. 1 Afd. 14 Haft. 7
50
Sanko-Utskottets Betänkande N:o 35.
Mom. 9. Hvarje reversal, ehvad
det utgifves för nytt lån eller omsättning
af redan erhållet, skall, derest
låntagares och löftesmäns vederhäftighet
ej är af Styrelsen känd,
eller den erhjudna panten icke, ensam
för sig, anses innefatta fullgod
säkerhet, vara försedd med antingen
officielt intyg af Läns-styrelse, eller,
å landet, af Domhafvanden i orten,
eller, i stad, af Magistraten eller
Borgmästaren, den sednare å embetets
vägnar, eller ock med af enskild
man, för hvilken Styrelsen hyser
fullt förtroende, utfärdadt bevis om
hvardera personens vederhäftighet för
det sökta lånet, och, i fall personen
förut för lånc- eller borgensförbindelse
till någotdera Diskont- eller
Låne-kontoret häftar, jemväl för beloppet
af sådan äldre förbindelse.
I öfrigt åligger det Styrelsen att,
med afseende å hvarje sökt. lånebelopp,
pröfva antagligheten af de derför
erbjudna lånehandlingar och hypotheker
samt med noggrannhet tillse,
att Kontorets säkerhet genom
desamma betryggas; och må Styrelsen
icke underlåta att, för vinnande
af detta ändamål, förskaffa sig alla
de upplysningar, som kunna inverka
på omdömet om lånesökandes ställning
och förmåga att i allo uppfylla
ingångna förbindelser.
Mom. 10. Då låntagare eller hypotheks-utgifvare
eller löftesmän icke
sjelfve kunna skrifva eller icke hafva
för Styrelsen känd namnteckning,
skall förbindelsernas erkännande eller
underskrifternas egenhändighet
alltid vara bestyrkt af två trovärdige
män, och således, i händelse
domaren namnteckningens rigtigbet
intygat, annan person densamma jemväl
bevittna.
enskild skuldförbindelse anses lika med
borgen af densammas utgifvare.
§ 15G, mom. 1. Hvarje reversal, ehvad
det utgifves för nytt lån eller omsättning
af redan erhållet, skall, derest de derå
såsom låntagare eller löftesmän tecknade
personers vederhäftighet ej är af Direktionen
känd, eller den erbjudna panten
icke, ensam för sig, anses innefatta fullgod
säkerhet, vara försedt med antingen
officielt intyg af Läns-styrelsen, eller, å
landet, af Domhafvanden i orten, eller, i
stad, af Magistraten eller Borgmästaren,
den sednare å embetets vägnar, eller ock
med af enskild man, för hvilken Direktionen
hyser fullt förtroende, utfärdadt
bevis om hvardera personens vederhäftighet
för det sökta lånet, och i fäll personen
förut för låne- eller borgensförbindelse
till någotdera Diskont-verket häftar,
jemväl för beloppet af sådan äldre
förbindelse.
I öfrigt åligger det Direktionen
att, med afseende å hvarje sökt lånebelopp,
pröfva antagligheten af de derför
erbjudna lånehandlingar samt med uppmärksamhet
och noggrannhet tillse, att
Verkets säkerhet genom desamma betryggas;
och må Direktionen icke underlåta
att, för vinnande af detta ändamål, förskaffa
sig alla de upplysningar, som kunna
inverka på omdömet om lånesökandes
ställning och förmåga att i allo uppfylla
ingångna förbindelser.
§ 156, mom. 2. Då låntaga re eller
hypotheks-utgifvare eller löftesmän icke
sjelfve kunna skrifva, eller icke hafva för
Direktionen känd namnteckning, skall
underskrifternas erkännande eller egenhändighet
alltid vara bestyrkt af två trovärdige
män, och således, i händelse domaren
namnteckningens riktighet intygat,
annan person densamma jemväl bevittna.
Sanko-Utskottets Betänkande N:o 35.
51
Sorn § 156, morn. 4, så lydande:
"För lyftning af annan persons lån erfordras lånesökandens fullmagt, hvilken,
efter dennes eget godtfinnande, må ställas antingen å innehafvare!], eller å
viss man, eller ock å viss man eller den han dertill i sitt ställe förordnar";
och § 158, mom. 1, punkterna 1 och 2, så lydande:
"Derest vexel, som blifvit af någotdera Diskont-verket till diskontering antagen,
ej å förfallodagen infrias, vidtage Direktionen genast alla nödiga åtgärder
till beloppets utbekommande.
Yid underlåten betalning af lån mot hypothek af aktier och publika papper
eller vågförda effekter, förfares med panten på sätt Banko-ordningen i afseende
å förfallna lösa panter föreskrifver."
innefatta tjeustgörings-stadganden, hvilka tillhöra instruktionen, men ej Bankoreglementet,
hemställer Utskottet
4l:o.
att berörde delar at Reglementet må från upprättande Regie'
men te uteslutas.
Yid granskning af föreskrifterna i 168 och 169 §§ af reglementet har Utskottet
till behandling företagit en af Herr A. O. Wallenberg väckt motion, N:o
250, i hvad densamma angår rättighet för Fullinägtige att bestämma upplåningsräntan
; och som Utskottet anser det böra tillkomma Fullmägtige att fastställa den
ränta, som skall beräknas vid utlåning och diskontering från samt beviljande af
kassa-kreditiv å Handels- och Närings-Diskontfonden, torde det i öfverensstämmelse
härmed vara i sin ordning att Fullmägtige ock bestämma räntan för de
medel, som, ingående på upp- och afskrifnings- samt deposit-räkningarne, användas
till förstärkning af berörda fond; hvadan mom. e af 168 § och mom. c af 169 §
till uppställningen förändrats, såsom af närlagda förslag till föreskrifter, motsvarande
berörde §§, inhemtas.
42:o.
Yid Diskont- och Låne-kontoren
emottagas penningar på upp- och
afskrifningsräkning af såväl enskilde
personer, som enskilda korporationer,
bolag och kassor, under följande
hufvudsakliga vilkor nemligen:
a) Insättningar och uttag få ske å
100 Riksdaler och derutöfver, äfven
i brutna tal;
b) Å insättning meddelas qvitto,
hvilket icke kan å annan öfverlåtas;
-
Jemf. § 168.
Fullmägtige berättigas att, vid Diskont-verken,
på upp- och afskrifningsräkning
af så väl enskilde personer, som
enskilda korporationer, bolag och kassor
emottaga penningar, under följande hufvudsakliga
vilkor, nemligen:
a) o föränd rädt.
b) oförändradt.
52
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
c) För uttag begagnas å viss man
eller ordres ställd vexel, hvilken
icke får in blanco transporteras;
skolande behörigen folierado och
numererade vexelblanketter räkningshafvare
vid de särskilda
Diskont- och Låne-kontoren,
emot qvitto, tillhandahållas, utan
afgift;
d) Yexel är betalbar vid uppvisandet,
under förutsättning att å
räkningen finnes behållning, motsvarande
vexelns belopp;
ej Å insatta medel beräknas, från
oell med törsta helgfria dag efter
insättningen, å högsta fulla
100:tal af behållningen den ränta,
Fullmägtige, med iakttagande
af i lag stadgade gränser, ega
att bestämma och hvilken, icke understigande
en procent, lör öfrigt
kan vara olika för de särskilda Diskont-
och Låne-kontoren. På
Fullmägtige ankommer likaledes
att bestämma å huru stort, på en
gång innestående, belopp ränta
må hvarje särskild räkningshafvare
godtgöras. Om räntefotens
förändring skall allmänheten, genom
kungörelse i tiduingarne, underrättas.
43:o.
Yid Diskont- och Låne-kontoren
emottagas ock penningar af såväl
enskilde personer, sorn enskilda korporatiouer,
bolag och kassor, att
återbetalas antingen å bestämd dag
efter insättningen, eller efter viss
på förhand bestämd ömsesidig uppsägning,
under följande vilkor:
a) insättning får ske endast å hela
100:tal Riksdaler;
b) öfver insättning meddelas bevis,
hvilket skall återställas då peuningarne
lyftas;
c) räntan bestämmes af Fullmägtige
inom i lag stadgade gränser.
cj För uttag begagnas å viss man eller
ordres ställd vexel, hvilken icke får
in blanco transporteras; börande behörigen
folicrade och numererade
vexel-blänhetter räkningshafvare vid
de särskilda Diskont-verken, emot
qvitto, tillhandahållas, utan afgift;
d) oförändradt.
ej Å insatta medel beräknas, från och
med första helgfria dag efter insättningen,
högst tre procent ränta, med
rättighet för Fullmägtige att, efter
sig företeende omständigheter, icke
allenast vid samtliga eller något eller
O O
några af de särskilda Diskont-verken
räntan nedsätta, dock icke under en
procent, utan äfven bestämma å huru
stort, på en gång innestående belopp
ränta må hvarje särskild räkningshafvare
godtgöras. Ränta godtgöres
räkningshafvare å högsta fulla 100:tal
R:dr at hans behållning; och skall
allmänheten, genom kungörelse i tidningarna,
om räntefotens förändring
underrättas.
Jemf. § 169.
Likaledes bemyndigas Fullmägtige
att låta vid Diskont-verken emottaga
penningar af så väl enskildé personer,
som enskilda korporationer, bolag- och
kassor, att. återbetalas antingen å bestämd
dag efier insättningen, eller efter
viss på förhand bestämd ömsesidig uppsägning,
under följande vilkor:
aj oförändradt.
b) oförändradt.
c) räntan bestämmes till högst fem procent.
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35,
53
Jemlikt 1 § i den för Utskottet gällande instruktion, bör Utskottet, i sammanhang
med regleringen af Bankens låue- och kreditiv-rörelse, meddela yttrande
och lörslag om användande af den sedan 1860 års början upplupna Bankovinst,
utgörande denna vinst:
Summa, kapital-öfverskott, på det bela, vid 1862 års slut R:dr 29,628,066: 10_
Detta kapital-öfverskott är användt i låne- och kreditiv-rörelse, men
inom maximum för den sedelutgifning, som saknar motsvarighet i metallisk valuta,
eller Tretio millioner R:dr, ligger ett belopp af 5,659,662: 95, eller den tillgängliga
delen af reservfonden, samt till denna fond ej öfverförda medel, omkring
90,000 R:dr, som kunna disponeras utan att maximum för sedelutgifning öfverskrides.
Sedan Banken berättigades att, genom Diskont-verken, emottaga medel å
upp- och afskrifnings-räkning, är Banken i behof af större reservfond, än förut
var händelsen. Å omförmälda räkning iunestå vid samtliga Diskont-verken nu
en sammanräknad summa af R:dr 1,830,665: 79, hvaraf största delen tillhör några
få räknings hafvare, hvilka, mera än andra beroende af penningeställningens förändringar,
kunna samtidigt uttaga tillgodohafvande behållningar, och som upp- och afskrifnings-medlen
användas till utlåning, förefinnes då ej annan utväg för att ersätta
sådana uttag, än att anvisa å reservfondeu. Afven en annan omständighet gör
det nödvändigt att hålla en stark reservfond. För de kreditiv, Diskont-verken
bevilja, är särskild fond icke afsatt; hvadan, om dessa kreditiv, vid något tillfälle,
hårdt anlitas, reservfondens tillgångar måste tagas i anspråk för förstärkning af
Diskont-verkens kassor intilldess, genom förminskning af låne-rörelsen, förhållandet
kan återställas.
Häraf inses mer än yäl den oundvikliga nödvändigheten för Banken att
under nuvarande förhållandeu vara i besittning af en reservfond, som kan motstå
de uttag å upp- och afskrifuiugs- samt kreditiv-räkningar, hvilka alltid äro
att emotse då penningebrist uppstår, på det att ett tvunget öiverskridande af
maximum för sedelutgifning aldrig må äfventyras och Diskont-verken försättas
i nödvändighet att afbryta sin låne- och diskouterings-rörelse. Men som Rikets
Ständer, vid de tillfällen, då disposition skett af Bankens behållna vinst, vare sig
till för Banken främmande föremål eller till förökande af Bankens låne-rörelse
eller till inköp, för Bankens räkning, af Statens obligationer, förordnat, att sådan
disposition borde verkställas under de kommande åren och i den mån ny vinst
för år 1860
1,560,039: 17.
2,099,122: 74.
2,013,379: 77
„ 1861
Sgr R:dr 5,672,541: 68.
Bankens tillgångar och fordringar utöfver dess skulder vid
1862 års slut utgöra dessutom:
Grundfond
Återstående behållning deröfver från 1859
och föregående åren
15,000,000: —
8,955,524: 42. R;dr 23,955,524: 42.
54
Banko- Utskottets Betänkande N:o 35.
till Banken inginge; så. möter visserligen icke något hinder i reservfondens bibehållande
vid erforderlig styrka, att under detta och följande år öfverlåta större
eller mindre del af den åren 1860—1862 uppkomna behållna vinst till Riksgäldskontoret.
Innan Utskottet likväl afgifver yttrande och förslag i detta afseende,
bör Utskottet uttala sin åsigt öfver den af Fullmägtige föreslagna förändrade
uppställning af 5:te och 6:te afdelningarne i 6:te artikeln af Banko-reglementet.
Sistnämnda afdelning innefattar §§ 174 och 175. Den förra stadgar, att
Bankens grundfond skall, utan beräkning af Bankens fasta egendom och inventarier,
mynt- och medalj-kabinettet deruti inbegripet, utgöra en summa af femton
millioner Riksdaler Riksmynt, hvadan möjligen inträffande kapital-förminskning
under året af vinsten ersättes, och i den sednare är föreskrift lemnad, att Banken
skall, så vidt sig göra låter, vara innehafvare af lätt realisabla förbindelser till
belopp af 7,500,000 R:dr.
Fullmägtige föreslå, att grundfonden eller kapital-öfverskottet må uppbringas
till en summa af Tretio millioner R:dr, motsvarande maximum för den sedelutgifning,
som saknar motsvarighet i metallisk valuta, men att, intilldess denna
summa är vorden uppnådd, grundfonden bestämmes till 25,000,000 R:dr och att
det kapitalbelopp utöfver grundfonden, som för Banken bibehålies, ingår till en
Besparings-fond, intilldess denna fond motsvarar skilnaden emellan tillåten sedelutgifning
öfver metallisk kassa och grundfonden. Till stöd härför anföres, bland
annat, följande:
Nu gällande föreskrifter berättiga till sedelutgifning af Tretio millioner R:dr
utöfver motsvarigheten i metallisk valuta. Vid fastställandet af denna jemförelsevis
ganska höga sedelutgifning, hade Bankens sedlar en sedermera betydligen förminskad
omloppstid och spridning. Antalet sedelutgifvande enskilda Banker har
sedermera ökats och uppkomsten af Filial-banker har beredt en del af de förra
bankerna lättad möjlighet att kunna från den ort, der Filial-hank utöfvar sin
verksamhet, nästan helt och hållet uttränga Riks-bankens sedlar å alla valörer,
utom möjligen don lägsta. Riks-bankens sedlar förbvtas också till silfver, som
lemnar landet, utan att deraf, såsom tillförene var händelsen, en kännbar penningebrist
uppkommer. Nedsättning i maximum för den sedelutgifning, som saknar
motsvarighet i metallisk valuta, skulle således vara fullt motiverad, men då denna
åtgärd icke kunde undgå att medföra en för näringar och industri sannolikt skadlig
minskning i de lånetillfällen, Riks-banken har att erbjuda, och denna Bank
på annan väg bör kunna beredas tillräcklig styrka att uppehålla silfvervexlingen,
har nedsättning i maximum för sedelutgifning icke blifvit ifrågasatt, utan deremot
en förhöjning i kapital-öfverskottet eller grundfonden.
Utskottet gillar dessa åsigter. Sedan den tid, då maximum för Bankens
sedelutgifning bestämdes till 30,000,000 R:dr, hafva enskilda bankernas utelöpande
sedlar till summan vida mera än fördubblats och de af dessa banker för spridning
af sina sedlar vidtagna åtgärder hafva ledt derhän att med dem verkställas liqvider,
hvartill Riks-bankens sedlar förr oundgängligen erfordrades, så att, ehuru
allmänna rörelsen numera har behof af vida större rörelse-kapital, än då nämnda
bestämning skedde, Riks-banken likväl icke kan nu hålla i denna rörelse utelöpande
lika stort belopp som tillförene. Det bör ej heller förbises att då, vid
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
55
1844—1845 årens riksdag, ifrågavarande maximum för sedelstock fastställdes till
ännu bibehållet belopp af 30,000,000 R:dr, detta fastställande skedde under förutsättning
dels af grundfondens då ifrågasatta och jemväl beslutade förhöjning från
den vid 1828—1830 årens riksdag bestämda summa af 6,600,000 R:dr till 15,000,000
R:dr och dels af en viss stadga i beloppet af Bankens räntefria depositioner, sorn
allt framgent icke kan vara att påräkna. Åt Banken bör följaktligen beredas ett
kapitalöfverskott eller en grundfond, till beloppet fullt motsvarande högsta tillåtna
sedelutgifning utöfver metalliska kassan, och för bildande af en sådan grundfond
torde rätta tiden nu vara inne, enär, såsom här ofvan är vordet visadt, Bankens
kapital-öfverskott vid nästlidet års utgång uppgick till 29,628,066: 10 eller nära
den summa af 30,000,000 R:dr, som erfordras och hvilken summa redan, genom
de under detta år influtna vinstmedel, kan anses vara uppnådd.
Grundfondens bestämmande till sistberörda summa betingar likväl ovilkorligen
bibehållandet i Banken af den upplupna vinsten; och Utskottet kan, i betraktande
af den styrka, Banken skulle erhålla, att under alla förhållanden fullgöra
sina förbindelser, icke underlåta uttalandet af den åsigt, att den sedan 1860
års början upplupna banko-vinst bör till förökande af Bankens kapital-öfverskott
eller grundfond i Banken bibehållas.
Härigenom undanskjutes ingalunda möjligheten för Rikets Ständer att deltaga
i det lån, Riksgälds-kontoret kan komma att upptaga i och för jernvägsbyggnaders
fortsättning och Utskottet bör jemväl erinra derom, att bibehållandet
i Banken af omförmälda vinst icke leder till förminskning af rörelse-kapitalet i
landet, enär denna vinst redan är till hela det belopp, reservfonden kan undvara,
nedlagd i låne- och kreditiv-rörelsen eller använd till uppköp af obligationer
samt sålunda allmänna rörelsen återgifven. Derest de af Banken till dessa
föremål använda medel vore lätt tillgängliga skulle ett ytterligare kapitaliserande
i Banken af behållna vinster icke erfordras; men som större delen af Bankens
fonder åro för längre tid fästade i låne- och kreditiv-rörelse, kan Banken ej utöfva
den gagnande verksamhet, det allmänna kan hafva rätt att af Banken fordra,
om Banken skall frånhända sig sin enda rörliga behållning. Af Bankens tillgångar
äro nemligen för närvarande, använda:
l:o i utlåning mot pant af fast egendom omkring R:dr 7,700,000.
2:o i kreditiv till Manufaktur-diskonten  „ 2,250,000.
3:o i dito till Jernkontoret
900,000.
4:o i utlåning med om sättning mätt „ 9,700,000.
5:o i försträckningar till Filial-banker  „ 9,750,000.
6:o i Riksgälds-kontorets obligationer, utfärdade till ersättning
af förskjutna krigskostnader „ 2,904,000.
7:o i Arméens Ackords-amorteringsfonds obligationer .... „ 2,016,600.
samt
8:o i diverse smärre fordringar, omkring
79,400.
Sgr R:dr 35,300,000.
Om nu ock det skulle lyckas att genom öfverenskommelse med Allmänna
Hypotheks-banken få förbyta lånen mot pant af fast egendom på landet, utgörande
omkring 6,700,000 R:dr, mot denna Banks obligationer, hvilka låta lätt
56
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
realisera sig, återstår likväl ett belopp af omkring 29,000,000 R:dr, eller i det
närmaste motsvarande hela kapital-öfverskottet, i sådana fordringar, hvilka icke
kunna, utan svårighet och uppoffring, realiseras förr än efter en lång tidsförlopp;
ty, hvad särskildt angår Riksgälds-kontoret och Arméens Ackords-amorteringsfonds
uyssomförmälda obligationer, afbetalas å do förra 132,000 R:dr årligen, hvaremot
å de sednare någon inbetalning ännu ej ifrågalsommit.
På det att således Banken må beredas fullkomlig säkerhet att kuuna, under
alla förhållanden, infria de sedlar, som sakna motsvarighet i metallisk valuta
och att jemväl kunna öfvertaga större eller mindre del af do lån, hvilka framdeles
erfordras i och för jernvägsanläggningar oller andra Statens allmänna föremål,
får Utskottet, under åberopande af hvad Betänkandet N:o 36 innehåller, i
fråga om bestämmande af grundfonden till 30,000,000 Riksdaler, härigenom vördsamt
hemställa,
44:o.
att den sedan 1860 års början upplupna Banko-vinst må få i
Bankon bibehållas;
och, i händelse af bifall härtill,
45:o.
att, af nämnde vinst, ett belopp af minst Fem millioner Riksdaler
må, under detta och nästföljande åren 1864 och 1865,användas
till inköp af lätt realisabla obligationer, företrädesvis sådana,
hvilka af Riksgälds-kontoret utgifvas för lån, som för Svenska
Statens räkning kan komma att upptagas till fortsättning af
Statens jornvägsbyggnadcr.
Stockholm den 28 April 1863.
Reservationer:
Af Herr Riksarkivarien Nordström: “Emot punkt 29 mom. 4 i hvad angår
förslaget, att Riksgålds-kontoret för framtiden skulle för sitt kreditiv i Riks-banken
erlägga 4 procent, med rättighet att få begagna det hela året om. — För det närvarande
erlågger Riksgålds-kontoret ej någon ränta för sitt kreditiv, men eger begagna
det endast under tio månader af året; och då ränta för det åt Jern-kontoret och
Manufaktur-diskonten beviljade kreditiv, nu likasom tillförene, år föreslagen till endast
3 procent, samt några egentliga skål dertill, att ett af Rikets Ständers två
finansverk skall till det andra erlägga högre krediti vrån ta, ån nyssnämnda inrättningar,
ej torde kunna uppgifvas, hemstålles att räntan för Riksgålds-kontorets kreditiv
må efter tre procent beräknas.
Emot
Banlco-Utskottets Betänkande N:o 35.
57
Emot punkt 32, deri det föreslås, att hvarje Diskont-kontor skall, oberoende
af de andra, få bestämma till hvilket belopp fonderade inhemska obligationer må
kunna belånas. Hittills har sjelfva Banko-reglementet stadgat så vål hvilka fondpapper
skulle få belånas, som till hvilken procent. Detta må vål förtjena att ändras
derhän, att det åt Fullmågtige öfverlemnas att i båda dessa hänseenden pröfva och
bestämma hvad skäligt må vara; men att öfverlemna åt hvarje af Riksbankens särskilda
Diskont-kontor att för tillfället vidtaga sådan pröfning och bestämning, anser
jag så mycket mer oantagligt, som samma slags fondpapper, till skada för sin kredit,
sålunda kunde få olika valör inom olika grenar af samma Bank, ehuru den säkerhet,
hvarpå deras kredit grandas, öfverallt måste antagas vara densamma.
Emot punkt 44, angående grundfondens höjande till 30 millioner, för hvilken
åtgärd giltiga skål, grundade i sakens natur, icke torde kunna uppvisas."
Af Riksdagsfullmågtigen JR. F. Gross: “Under diskussion inom Höglofliga
Banko-Utskottet har man klandrat Bonde-Ståndets ledamöter för att dessa, med en
viss bitterhet, yttrat sig öfver beslut, som vid föregående riksdagar af Rikets Höglofliga
Ständer blifvit fattade, rörande indragning å Riksbankens fonder för belåning
af fast egendom och för utlåning med omsåttningsrått m. m. Det torde likväl icke
kunna bestridas att Riksbankens ändamål år att tillhandahålla allmänheten nödigt
rörelsekapital, och att Bankens förbindelse i detta afseende bör vara större i förhållande
till den garanti, som Banken hos allmänheten kan påräkna. Om man derföre
kan antaga att Bankens säkerhet ytterst stödjer sig på Svenska jorden, så borde
egaren af denna jord vara berättigad att i främsta rummet komma i åtnjutande af
erforderligt penningeunderstöd från Banken. Men huru hafva dessa jordbrukarens
billiga anspråk blifvit bemötta? hafva icke Rikets Ständer, d. v. s. de trenne första
Stånden, tvärt emot Bonde-Ståndets protester, beslutat: att inga lån till odlingar och
skiften finge från Banken utlemnas efter år 1857; vid föregående riksdagar att fonden
för belåning af fastighet skulle successivt förminskas, och vid denna att samma
fond skulle helt och hållet indragas, samt så väl vid föregående som denna riksdag,
så vida Höglofliga Utskottets beslut af Rikets Ständer bifalles, att allmänna diskontlånefonden,
för belåning med omsåttningsrått, jemväl skall småningom indragas?
Jag hemställer till hvar och ens bedömande om dessa åtgärder åro egnade att väcka
det jordbrukande Ståndets sympatier, i synnerhet då man vet att dessa hår omnämnda
lånegrenar åro de enda af hvilka jordbrukaren kan sig begagna.
Såsom hufvudskål för den nu beslutade ytterligare indragning på allmänna
diskontlånefonden, har blifvit anfördt: att Banken icke bör fastlåsa sina kapitaler,
utan att dessa böra ställas på rörlig fot, så att Banken deraf kan draga större vinst
än den Banken kunnat göra sig till godo på utlåningar från ifrågavarande fond.
Men afsigten med Riksbankens tillkomst har hvarken varit, år eller bör blifva att
skörda den största möjliga vinst på sina kapitaler af den lånebehöfvande allmänheten,
utan dess ändamål bör förblifva vid hvad hufvudafsigten dermed från början
varit, nemligen att, emot billiga vilkor, tillhandahålla allmänheten de för industriens
och nåringarnes utveckling och förkofran erforderliga kapitaler, och från denna synpunkt
betraktad, kan den nu beslutade indragningen af allmänna diskontfonden hvarken
vara eller blifva nyttig. Denna lönegren år den enda allmänna hvarest amorteringslån,
utan inteckning i fast egendom, kunna erhållas. För en jordbrukare,
hvilken i allmänhet icke kan påräkna en hastig godtgörelse för sina å denna näring
nedlagda kostnader, vare sig i odlingar, byggnader, förlag af kreatur och redskap
med mera dylikt, utan måste beräkna denna godtgörelse af blifvande skördar för
Bill. till li. Ut. Prot. 1862 Sf 1863. 6 Sami. 1 Afd. 14 Haft. S
58
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
2 å 3 år, år denna lånerörelse af oberäknelig nytta. Men icke allenast för jordbrukaren
utan hvar och en annan, som på bestämda tider kan påräkna en viss inkomst
till omsättning eller amortering af sin skuld, år denna lånegren lika oumbärlig.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag vördsamt föreslå det Rikets
Höglofliga Ständer ville besluta:
att allmänna diskontlånefonden skall återställas till det belopp,
som den utgjorde vid 1857 års utgång.
Rikets Ständers Herrar Revisorer hafva uti 1860 och 1862 års berättelser
angående Bankoverket, på anförda skål, föreslagit: “att tillfälle till belåning i Banken
af guld och silfver. må ånyo och på förbättrade vilkor allmänheten beredas“, hvilket
förslag Höglofliga Banko-Utskottet ansett sig icke böra godkänna.
Emot detta beslut nödgas jag äfven reservera mig på de skål, som finnas upptagna
uti Herr Kabinetts-kammarherren m. m. af Wirséns anförande till nämnda
berättelse för år 1862, hvilket anförande på ett tydligt och öfvertygande sått framhåller
motiverna för ett beslut fullkomligt motsatt det af Utskottet fattade, och jag
intager derföre, till stöd för min reservation, detta anförande hår ordagrannt: “Den
fråga, som nu år under öfverläggning, har, enligt min uppfattning, en djupare betydelse
ån det törhånda för mången vid ytlig betraktelse vill synas. Det gäller nemligen
besvarandet af den vigtiga principfråga, huruvida det icke tillkommer en Riksbank
att sträcka, sin verksamhet till alla samhällsklasser, förutsatt att detta låter sig
göra utan att Bankens hufvudbeståmmelse, myntvärdets upprätthållande, derigenom
åfventyras, eller landets stora penninge-intressen derigenom försummas.
Må det derföre tillåtas mig att ingå i en närmare granskning, huruvida det
af Andra Afdelningen nu väckta förslag kan i någon mån medföra gagn och nytta,
utan att derföre hafva ett menligt inflytande på Bankens säkerhet och större affärsverksamhet.
Den gren af lånerörelsen, hvarom nu år fråga, år icke ny. Redan vid Bankens
stiftelse ingick i dess åligganden att lemna penningeförstråckningar till billig
ränta, emot pant af guld och silfver. Utan att hvarken våda eller olägenhet derigenom
tillskyndats Banken, har denna lånerörelse, utan afbrott, blifvit bedrifven alltintill
1853 års riksdag, då beslut fattades att densamma skulle upphöra. Det var nemligen
just under samma riksdag, som, till följd af utomordentliga förhållanden, Sveriges
exporthandel uppnådde en förut icke anad utsträckning. Bankens hvalf fylldes
med ädla metaller, under det utländska kapitalister villigt försträckte millioner till
våra hypotheksföreningar, hvarigenom den metalliska valutan erhöll en ytterligare
betydlig tillökning.
Under så lysande förhållanden började det anses icke vara med Riksbankens
värdighet förenligt att befatta sig med en sådan obetydlighet, som att lemna lån
emot pant af redbarheter i guld och silfver.
En sådan verksamhet, sades det, borde öfverlemnas till pantlåne-inråttningarne,
ehuruväl, som bekant år, dylika institutioner just icke gjort sig kånda att lemna förstråckningar
på andra, ån för låntagaren tryckande vilkor. Att en bitter klagan framkallades
öfver detta förhållande bland åtskilliga samhällsklasser, torde vara temligen
allmänt kändt. I behofvets stund hade det för de mindre bemedlade varit en säker
utväg att, emot billig ränta, erhålla hjelp, då de i den Bank, som bör anses vara
stiftad till hela Svenska folkets gagn, belånade sina redbarheter i guld eller silfver.
Denna utväg till hjelp var nu stängd. Riksbankens höga värdighet medgaf ej längre
att lemna någon, om ån aldrig så obetydlig, anpart af sin verksamhet åt den talrika
del af Sveriges befolkning, som icke har hvarken aktier eller publika papper att
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
59
belåna, som saknar kredit att utfärda vexlar och förskrifningar, och som icke vill
eller kan förskaffa sig borgensmän, men som likväl någon gång kan komma i penningebehof,
och förut varit van, att, under sådana förhållanden, icke blifva bortvisad från
Bankens lucka vid erbjudandet af de säkraste bland alla panter, nemligen guld och
silfver. Man har visserligen velat gifva det välmenta råd till sådana lånebehöfvande,
att icke belåna, utan deremot försälja dessa som så öfverflödiga ansedda guld- eller
silfverpjeser, men förgäter dervid, att den mindre bemedlade bör anses berättigad
att lika högt värdera bibehållandet af eganderåtten till sina få redharheter, som den
förmögnare år mån om att bevara en dylik rått för sina betydligare egodelar.
Om man skulle såga till den förmögne, men i tillfällig förlägenhet försatte
mannen: “sälj ditt landställe, sälj din tafvelsamling, sälj allt hvad du eger, som icke
tillskyndar dig rånteafkastning, huru stort värde du ån må sätta på allt detta och
huru dyrbara de ån kunna vara för din trefnad!“
Skulle ej med skål tyckas, att ett sådant förslag vore högst besynnerligt och
opåkalladt, helst en tillfällig förlägenhet borde kunna afhjelpas utan någon så störande
åtgärd för det husliga lifvets behag ?
De lysande ekonomiska förhållanden, som bländat vårt land, blefvo emellertid
icke af varaktig natur. Redan under loppet af år 1856 började den metalliska valutan
att, så till sågande, strömma ur Bankens hvalf; penningeförlågenheten ökades
med hvarje dag, och innan 1857 års utgång hemsöktes det nyss förut för så blomstrande
ansedda fäderneslandet af en fruktansvärd handelskris.
De så plötsligt inträffade förändrade förhållandena, framkallade lika hastigt
förändrade åsigter rörande Bankens åligganden. Bland andra åtgärder till afhjelpande
af den snart sagdt allmänna förlägenheten, väcktes inom Banko-Utskottet det
förslag, att den vid föregående riksdag indragna lånerörelsen emot pant af ädla metaller
borde ånyo upplifvas. Förslaget omfattades till en början med särdeles värma
och liflighet; men sedan den första förskräckelsen hunnit lägga sig, genom “Tolfmillionerlånets“
afslutande, tycktes mången liksom blygas öfver sin svaghet att kunna
hafva velat återbetråda den bana, som med Riksbankens värdighet ansetts så föga
förenlig. Afven den värde ledamot af det Höglofliga Utskottet, som så kort förut
på det kraftigaste förordat det väckta förslaget och under djup rörelse förklarat sig
icke komma att blygas för att sjelf bära sitt knyte med silfver till Banken för att
der belånas, “endast snar och kraftig hjelp erhölles“, hade återvunnit sitt lugn. Resultatet
af Utskottets beslut blef ock, att hufvudåndamålet af den föreslagna lånerörelsens
införande förfelades, derigenom att minimum af det qvantum silfver eller
guld, som kunde få belånas, bestämdes så högt, att den stora allmänheten icke egentligen
af denna låneutvåg kunde sig begagna. Redan vid 1859 års statsrevision gjordes
hemställan om sådana förändringars vidtagande i denna del af lånerörelsen, att
den skulle kunna motsvara sitt ändamål. Ehuruväl Rikets Ständer vid 1859—1869
års riksdag, till följd af tre Stånds beslut (dock med endast få rösters majoritet inom
ett af dessa 3:ne Riks-Stånd), låto ånyo afskaffa den oftanåmnda lånerörelsen, väcktes
redan under 1860 års statsrevision, således innan ofvanberörda riksmöte hunnit afslutas,
fråga om densammas återupplifvande. Detta sednare förhållande har ock vid
innevarande års statsrevision gifvit Andra Afdelningen, hvars samtliga ledamöter
varmt behjertat denna vigtiga fråga, ökad anledning att väcka förslag i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det af 1860 års statsrevision afgifna, ehuruväl Afdelningen
kunnat förutse, att de skål, som blifvit anförda emot förslagets antagande, äfven nu
skulle komma att åberopas. Ett bland dessa skål, och det hufvudsakligaste, har vanligen
varit, att en dylik rörelses bedrifvande icke vore “bankmässigU. För den, som
60
Banko-Utskottets Betänkande N:o 35.
icke år invigd i den högre finanslärans mysterier, förefaller det obegripligt, att det
icke anses vara “banlunåssigt“, att en Bank, som likväl utgifver sedlar att vid anfordran
med silfver inlösas, och som meddelar lån i många olika former och på papper
af allahanda slag, äfven lemnar förstråckningar emot pant af guld och silfver.
Någon större säkerhet än ädla metaller torde likväl icke kunna erbjudas, helst om
det stadgades att, vid uteblifven liqvid å förfallotiden, panten skall hemfalla till Banken,
då den ofördröjligen, utan allt uppehåll, kan genom Myntverkets försorg förvandlas
till det fasta mynt, hvaraf behofvet vexer i egenskap af exportvara i samma
mån, som landets utländska gäld ökas. Det anföres vidare, att den föreslagna lånerörelsen
ådragit Banken så betydliga förluster genom dels falska panters belåning
och dels andra underslef.
Vid närmare undersökning utrönes dock, att hela den så mycket omordade
förlusten, så vidt man känner, allt ifrån Bankens första stiftelse uppgått till endast
några få hundra R:dr, och detta under det Banken på. ett enda år på sin vexelrörelse
förlorat öfver Sjutio tusen R:dr. Det har äfven ordats om bristande utrymme
inom Bankohusen för emottagande af alla de panter, som möjligen kunna komma
att hembjudas. Förvaringsrummen inom Bankohusen åro icke förminskade, och efter
sednast verkställda inspektion i Bankens hvalf hafva Herrar Revisorer tvifvelsutan
kommit till fullkomlig visshet att utrymme der icke saknas, om ån den oförmodade
händelsen skulle inträffa, att de guld- och silfverpjeser, som kunna ifrågakomma till
belåning, skulle till omfång blifva jemförliga med de husgerådspersedlar, till hvilka
man år så benägen att hänföra dessa redbarheter af ådel metall. Ofta göres den
invändningen, att, i händelse ädla metaller finge i Banken belånas, borde samma
rättighet med lika stort skål medgifvas emot pant af möbler och allt annat husgeråd.
De ädla metallerna innehafva ett bestämdt värde, icke underkastadt de vexlingar och
förändringar, hvarför all annan egendom år utsatt; och hela denna invändning synes
mig i sanning vara snarare på skämt ån allvar framställd. Man framhåller äfven
de missbruk, till hvilka många gjort sig saker, genom att begagna denna låneutvåg,
för att tillfredsställa begår efter njutning. Om ån detta någon gång kan vara
förhållandet, vågar jag likväl hemställa, huruvida ej dylika missbruk, och i vida
större skala, egt och eger rum med lånesökande inom Bankens öfriga lånegrenar?
Hvarföre då vilja inskränka förmynderskapet till en viss kategori af lånesökande?
Slutligen omtalas den “hår“ af tjenstemän, som för denna rörelse vore erforderlig.
Erfarenheten har dock ådagalagt, icke allenast att tjenstemannapersonalen varit ganska
fåtalig, utan ock att lånerörelsen inbringat tillräckligt, för att kunna fullkomligt
betacka alla administrationskostnader och derjemte tillskynda Banken en, i förhållande
till det vid rörelsen använda kapital, icke ringa vinst.
Att Bankens verksamhet icke i ringaste mån kunnat förminskas eller förlamas
genom den ifrågavarande lånerörelsen, vitsordas af en lång tids erfarenhet. Åtminstone
har ingen af det nu våckta förslagets vedersakare kunnat anföra en enda omständighet
till bestyrkande af att Bankens hufvudföremål blifvit försummadt, eller
dess utveckling för den större affärsrörelsen hämmad under den långa följd af år,
som utlåning mot pant af guld och silfver var i Rikets Ständers Bank medgifven.
Genom hvad jag nu haft åran anföra, har jag sökt att, efter min ringa förmåga,
bevisa, att hvarken Bankens värdighet skulle förnärmas, dess säkerhet åfventyras,
eller dess verksamhet förlamas, om det nu väckta förslaget skulle vinna Rikets
Ständers bifall; ett förslag, afsedt att bereda rättvisa åt de billigaste anspråk.
Af skål, som i förestående anförande finnas upptagne, vågar jag vördsamt
föreslå:
BanJco-Utskottets Betänkande N:o 36.
(51
att Rikets Ständer ville godkänna det förslag till belåning af
guld och silfver i Riksbanken, som Herrar Revisorer framställt.11
Med Riksdagsfullmågtigen Gross hafva instämt: Rikdagsfullmågtige J. Lekberg
från Orebro län, Liss Lars Olsson från Stora Kopparbergs lån, Ola Nilsson från
Westerbottens lån, Carl Johan Johansson från Linköpings lån och Henric Hansson
från Wester-Norr 1 ands lån, samt Riksdagsfullmågtigen Per Östman, i hvad rörer fonden
till utlåning med omsåttningsrått.
Riksdagsfullmågtige Anders Persson från Malmöhus lån och Nils Svensson från
Blekinge lån hafva tillkännagifva, att de icke deltagit i behandlingen af de ärenden,
hvilka i detta betänkande förekomma.
Ani:, lill lix|i.-Ulsk. den H Maj 186.", kl. t e. m.
Betänkande, med förslag till förändrad uppställning qf_ 5:te och
öde Af delningarna i Banko-Reglementets G:te Artikel.
Vid framläggandet af förslag till förändrad uppställning af Banko-reglementet
i ofvanberörda delar år af Fullmågtige den åsigt uttalad att deri intagna föreskrifter,
angående Bankens grundfond och reservfond borde hafva plats i början af
reglementet, nu upptagande allmänna föreskrifter, rörande Bankens förvaltning, hvilka
deremot ansetts lämpligen kunna inflyta mot slutet af detsamma, hvarjemte Fullmågtige
föreslagit att föremålen för Bankens verksamhet, nu allenast angifna i ingressen
till Reglementet och hemtade från 1668 års Banko-ordning, må inflyta i särskild
§, med bestämd anvisning å berörda verksamhet, sådan denne i det följande af
Reglementet närmare beskrifves.
Enär det, enligt 8:de §:n af den för Utskottet gällande instruktion tillkommer
Utskottet att i ett helt sammanfatta och utfärda det Reglemente, som, efter riksdagens
slut, skal] vid Bankens förvaltning tjena till efterrättelse, kommer Utskottet
att ordna de särskilda föreskrifter, Rikets Ständer fastställa, på sått lämpligast synes
för vinnande af nu saknadt system i uppställningen; men Utskottet finner sig emellertid
nu böra underställa Rikets Ständers bepröfvande föreskrifterna i den ordning,
Fullmågtige dem upptagit, och tillstyrker således, till en början, att den § i Reglementet,
som skall motsvara l:sta §:n, må erhålla följande, med 72 §:n i Regeringsformen
närmare öfverensstämmande lydelse:
l:o. Jemför § 1, så lydande:
Rikets Ständers Bank förblifver j Rikets Ständers Bank förblifver fort
fortfarande,
enligt Regeringsformens (farande, enligt Regeringsformens 72 §, un
-
62
Banko-Utskottets Betänkande N:o 36.
72 §, under Rikets Stånders egen ga- der Rikets Stånders garanti och vård, så
ranti och vård, så att den ostörd må att den ostörd må förvaltas efter de ordförvaltas
af de Fullmågtige, hvarje ningar, stadgar och reglementen, hvilka
Riks-Stånd dertill förordnar, efter de redan gjorde åro, eller vidare af Rikets
ordningar, stadgar och reglementen, Ständer göras kunna,
hvilka redan gjorda åro eller vidare
af Rikets Ständer göras kunna. Rikets
Ständer allena ega rått att ge
i
•
nom Banken utgifva sedlar, som för
mynt i riket må erkännas.
Under åberopande af hvad hår ofvan år yttradt om inrymmande i Reglementet
af särskild §, angifvande Bankens föremål, får Utskottet tillägga, att i berörda §,
som allenast bör redovisa för omfattningen af Bankens verksamhet, icke lämpligen
kan införas hvad som under Litt. C., sid. 49, i Reglementet omförmåles, eller Bankens
egenskap af allmän Statsanstalt. Angående sättet för användning af Bankens behållna
vinst beståmme Rikets Ständer vid hvarje riksdag och föreskrifterna härom
finne lämpligast sin plats i den §, som afhandlar Bankens reservfond.
Genom antagande af det förslag till ny §, Utskottet nu går att framlägga,
undanskjutes ingalunda bibehållandet i ingressen af der intagna uppgift, angående
Bankoverkets föremål, se sidd. 48 och 49.
För berörda nya § tillstyrkes följande lydelse:
2:o.
Bankens verksamhet omfattar:
a) inlösen, vid anfordran med silfver, af Bankens sedlar
efter deras lydelse;
b) köp och försäljning af vexlar och räntebärande obligationer
;
c) emottagning, bokföring och tillhandahållande vid anfordran,
af medel, tillhöriga såväl Staten samt dess allmänna verk
och kassor, som alla öfriga embetsverk, kassor, allmänna inrättningar,
välgörenhetsanstalter, konkursmassor och enskilde
personer;
d) emottagning och vård af kontanta penningar och annan
flyttbar egendom, som under försegling inlemnas; samt
e) upp- och utlånings-, diskonterings- och kreditiv-rörelse.
I Betänkandet Nio 35 har Utskottet sökt ådagalägga nödvändigheten deraf
att Bankens kapital-öfverskott eller grundfond må uppbringas till ett belopp af
Tretio millioner Riksdaler och Utskottet har visat att detta uppbringande nu med
lätthet kan verkställas, enär Bankens hufvudräkning för nåstlidet år företer, vid
samma års slut, ett kapital-öfverskott af 29,628,066 R:dr 10 öre. Redan under innevarande
år komme således grundfonden att uppgå till det ifrågasatta beloppet. Vidare
kapitalisering af Bankens behållna vinstmedel bör icke ifrågakomma i annan
händelse ån att maximum för den del af Bankens sedclutgifning, hvilken ej har motsvarighet
i metallisk valuta skulle komma att förhöjas, i hvilket fall försigtigheten
bjuder att grundfonden med en motsvarande summa ökas. Rikets Ständer kunna
Banko-Utskottets Betänkande N:o 36.
63
således för framtiden, af Bankens behållna vinstmedel, hafva att för Statens allmänna
behof, årligen påräkna omkring Två millioner Riksdaler.
För att mera bestämdt angifva att Grundfonden icke utgör en för sig afskiljd
fond, åro tillagda orden: ”kapital-öfverskott eller'’’, hvilka ord förekomma i den, genom
Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse af den 19 Augusti 1845, ändrade 4:de §:n af
Lagen för Rikets Ständers Bank den 1 Mars 1830.
Utskottet tillstyrker att motsvarigheten till 174 §:n i Reglementet må lyda
sålunda:
3:o.
Bankens kapital-öfverskott eller
grundfond skall, utan beräkning af
Bankens fasta egendom och inventarier,
mynt- och medalj-kabinettet deruti
inbegripet, utgöra en summa af
Tretio millioner Riksdaler, hvadan
möjligen inträffande kapital-förminskning,
under året, af vinsten ersåttes.
Jemför § 174.
Bankens grundfond skall, utan beräkning
af Bankens fasta egendom och
inventarier, mynt- och medalj-kabinettet
deruti inbegripet, utgöra en summa af
Femton millioner Riksdaler Riksmynt, hvadan
möjligen inträffande kapital-förminskning
under året af vinsten ersåttes.
Och kommer, i händelse af bifall härtill, förslag att afgifvas till förändring
af 4:de § i Lagen för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830, sådan denna §
lyder i Kongl. Kungörelsen af den 19 Augusti 1845.
Stadgandet i 175 § af Reglementet, tillkommet vid en tid då Banken icke
innehade andra obligationer, ån sådana, hvilka svårligen i den form, desamma egde,
kunde, i händelse af behof, realiseras, torde numera icke erfordras, sedan Banken
blifvit innehafvare af lått realisabla förbindelser, till ett ganska betydligt belopp och
sedan Fullmågtige erhållit bemyndigande att ytterligare inköpa dylika förbindelser,
hvarom föreskriften återfinnes i nästföljande punkt; och Utskottet tillstyrker alltså:
4:o.
att berörda 175 § måtte få från Reglementet uteslutas;
lydande denna § sålunda:
Banken skall, så vidt sig göra låter, vara innehafvare af lått realisabla förbindelser
till belopp af 7,500,000 R:dr R:mt, hvilka löpa med minst fyra procent
ränta och åro utgifna af Riksgålds-kontoret eller andra verk och inrättningar, hvilkas
obligationer Fullmågtige anse lemna full säkerhet.
Sorn reservfonden bör utvisa skilnaden emellan beloppet af högsta tillåtna
sedel utgifning och beloppet af beräknad sedelstock, eller den del af samma fond,
hvilken nu benämnd disponibla medel, tillhörande reservfonden, kan användas, utan
att det för sedelstocken bestämda maximum öfverskrides, har Utskottet ansett 175
§ böra erhålla deremot svarande förändring, och hemställer att stadgandet härom
må undfå denna lydelse:
5:o.
Jemför § 173.
Skilnaden emellan beloppet af hög- Det belopp, hvarmed Bankens till
sta tillåtna sedelutgifning och belop- sedelutgifning användbara tillgångar öf
-
C>4
Sanko-Utskottets Betänkande N:o 36.
pet af beräknad sedelstock, utgör
Bankens reservfond. Till denna fond
skola öfverföi-as:
l:o inbetalningarne å det vid
1856—1858 årens riksdag Kongl.
Myntverket beviljade råntefria lån,
stort 50,000 Riksdaler;
2:o inbetalningarne å utestående
lån: mot inteckning i fast egendom
på landet samt hus och jord i staderna,
till skiften och odlingar samt
på äldre låne-banko-obligationer;
3:o återbetaldta filial-banko-förstråckningar;
-
4:o af allmänna diskontfonden
200,000 Riksdaler för hvartdera året
1864, 1865 och 1866;
5:o inbetalningar å obligationer; och
6:o inflytande vinstmedel. Och berättigas
Fullmågtige derjemte att, om
och når någon del af handels- och
nårings-diskontfonden eller allmånna
diskont-fonden befinnes obegagnad,
öfverflytta de icke använda medlen
till reservfonden, med förbindelse för
Fullmågtige att, derest Bankens ställning
det medgifver, dessa medel återställa,
då de varda för det ursprungliga
ändamålet erforderliga.
j verstiga de af Rikets Ständer derå anvi!
sade förbindelser, upptages i Bankens räkenskaper
såsom en särskild fond, benämnd
Bankens reservfond.
Jemlikt den af Banko-Utskottet vid
innevarande riksdag i Betänkandet N:o
25 lemnade utredning, uppgick reservfonden
vid 1859 års slut till
Riksmynt  8,193,923: 59.
Till reservfonden skola,
från och med 1860 års början,
öfverföras:
l:o inbetalningarne å
det vid 1856—1858 årens
riksdag Kongl. Myntverket
beviljade råntefria lån,
stort 50,000 R:dr, hvaraf
skall årligen erläggas från
och med år 1860 räknadt;
2:o inbetalningarne å utestående
lån till skiften och
odlingar, till städer och korporationer,
samt på äldre
låne-banko-obligationer;
3:o af fonden till belåning
af fast egendom å landet
125,000 R:dr för hvartdera
året 1860, 1861, 1862
och 1863
500,000: —
4:o af fonden till belåning
af fast egendom i städerna
50,000 Rulr för år
1860, 40,000 Rulr för hvartdera
året 1861 och 1862
samt 45,000 Rulr för år 1863 175,000: —
5:o af kreditivet till
manufakturernas understöd
för år 1860  . . . . 150,000: —
6:o af allmånna diskontfonden
300,000 R:dr för år
1860, och 200,000 Rulr för
hvartdera året 1861, 1862
och 1863
900,000: —
samt
7:o all redan influten
och vidare inflytande vinst
på Bankens rörelse;
Och berättigas Fullmågtige derjemte
att, om och når någon del af fastighets
låne
-
Banko-Ut skottets Betänkande N;o 36.
65
Från reservfonden skall utanordnas:
l:o det belopp af minst 5,000,000
Riksdaler, som, under åren 1863, 1864
och 1865, må anvåndas till inköp af
lått realisabla obligationer, företrädesvis
sådana, hvilka af Riksgäldskontoret
utgifvas för lån, som för Svenska
Statens räkning kan komma att
upptagas till fortsättning af Statens
jern vå gsbyggnader;
2:o den förstärkning af handelsoch
nårings-diskontfonden vid Diskont-
oell Låne-kontoren, som erfordras
då uttagningarne på upp- och
afskrifnings-råkning öfverstiga i kassa
eller på räkning innestående belopp;
och
3:o de Filial-banker beviljade kreditiv;
äfvensom,
då Bankens säkerhet det
medgifver och allmänna rörelsen sådant
påkallar: förstärkningar af handels-
och nåi-ings-diskontfonden samt
medel för liqvid af obligationer, som
Banken, på grund af uppgjordt kontrakt
eler eljest, öfvertager eller inköper
;
allt under vilkor, att det i § (119)
stadgade maximum för sedelstock ej
öfverskrides.
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863.
låne-fonden, handels- och nårings-diskontfonden
eller allmänna diskontfonden befinnes
obegagnad, öfverflytta de icke använda
medlen till reservfonden, med förbindelse
för Fullmågtige att dessa medel
återställa, då de varda för det ursprungliga
ändamålet erforderliga.
Ifrån reservfonden skall utanordnas:
l:o den andel af Bankens, sedan 1857
års början upplupna, disponibla vinst eller
4,000.000 R:dr, som, enligt Rikets Ständers
beslut vid innevarande riksdag, skall
anvåndas till Bankens deltagande i det af
Riksgålds-kontoret, för Svenska Statens
räkning till fortsättning af Statens jernvågsbyggnader,
å utrikes ort upptagna lån;
börande dessa 4,000,000 R:dr utbetalas
med i årligen vid slutet af hvartdera året
1860, 1861 och 1862, emot erhållande af
Riksgålds-kontorets för lånet utfärdade
obligationer;
2:o den summa af 1,000,000 R:dr,
som Rikets Ständer vid innevarande riksdag
beslutat att af Bankens omförmålda,
sedan 1857 års början upplupna, disponibla
vinst till Riksgålds-kontoret anvisa,
och hvilken summa likaledes från Banken
utbetalas med J vid slutet af hvartdera
året 1860, 1861 och 1862;
3:o beloppet af de assignationer, Diskontverkens
Direktioner, enligt § 152, kunna
komma att å reservfonden utfärda; och
4:o skilnaden mellan de belopp i lått
realisabla förbindelser, som Banken, enligt
§ 176 i 1858 års Banko-reglemente och §
175 i detta Reglemente, bör, så vidt sig
göra låter, innehafva, utgörande 1,132,500
Riksdaler.
Dessutom må reservfonden, i den mån
medel blifva tillgängliga och Fullmågtige,
med afseende å Bankens säkerhet, finna
reservfondens ställning det medgifva, af
Fullmågtige anvåndas.
5:o till försträckning åt redan oktrojerade
filialbanker, med det belopp, som
ännu innestår af det till försträckning åt
filialbanker vid föregående riksdagar anvisade
anslag af 9,000,000 Riksdaler;
6 Sami. 1 A/d. 14 Häft. 9
banko-Utskottets Betänkande N:o 36.
6:0 till kreditiv åt sådana filialbanker,
som hädanefter kunna varda oktrojerade,
till det belopp § 172, mom. 3, bestämmer
;
äfvensom — i den mån allmänna rörelsen
sådant påkallar —
7:o till förstärkande af handels- och
nårings-diskontfonden samt till inköp af
sådana räntebärande papper, som i § 175
omförmålas: allt under vilkor att det i §
119 stadgade maximum för Bankens sedelstock
ej öfverskrides; börande för öfrigt
iakttagas, att de summor, som, enligt
punkterna 1, 2, 4, 5 och 6, från reservfonden
utanordna*, skola, i den mån sådant
sker, från reservfonden afföras och
således icke vidare utgöra del af samma
fond.
Derest Fullmågtige vid något tillfälle
skulle anse reservfondens disponibla tillgångar
icke erfordras för de ändamål,
hvartill desamma, enligt ofvan gifna föreskrifter,
få användas, ega Fullmågtige, når
sådant med föxdel för Banken kan ske,
efter den kurs Fullmågtige hvarje gång
bestämma, för större eller mindre del af
omförmåkla tillgångar, af välkända och
solida trassenter eller endossenter, köpa
' vexlar å Pund Sterling, dragna på tre
månader eller kortare tid, i London betalbara,
med rättighet för Fullmågtige att
-.O o ~
hatva den härigenom uppkomna behållningen
för Bankens räkning nedsatt hos
något eller några säkra handelshus i London,
äfvensom att samma behållning på
tjenligaste sått disponera antingen genom
afgifvande af vexlar eller indragning till
Banken i metallisk valuta; kommande de
belopp, som för dylika vexelköp af reservfondens
tillgångar blifvit använda, att, med
iakttagande af hvad rörande beräkningen
af Bankens metalliska kassa år i allmänhet
föreskrifvet, till reservfonden återföras,
når Banken för ifrågavarande vexlar
erhåller valuta,
Stockholm den 4 Maj 1863.
STOCKHOLM. TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1863.
Barth o-V t skot tets Memorial 37.
i
N:o 37.
Ank. till Exp.-Utsk. den 29 Juni 1863, kl. 1 e. m.
Memorial, i anledning af återremisserna af Utlåtandet 25, i fråga
om jörändrad grund för ulmyntningen af Svenska silfvermyntet
Enligt protokolls-utdrag af den 28 Februari, 4 Mars och 4 April detta år,
hafva Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet återremitterat ofvanberörda Utlåtande,
i anledning af hvilket Borgare- och Bonde-Stånden beslutat, alt Rikets Ständer
skola hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit i nåder läcktes
låta genom vederbörande verkställa undersökning till utrönande deraf, huruvida en
förändring af myntfoten i den angifna syftningen må finnas verkställbar, äfvensom,
för den händelse Kongl. Majit skulle anse densamma ändamålsenlig, icke allenast låta
underhandling med grannstaterna inledas för tillvägabringandet af öfverensstämmelse
emellan Sveriges och dessa staters myntfot, utan ock nådigt förslag i ämnet till Rikets
Ständer afgifva.
Som Utskottet, vid nu företagen förnyad handläggning af detta ärende, inhemtat,
att Rikets Ständer, i följd af tre Riks-Slånds bifall till Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskottels
i Utlåtandet JV2 109 gjorda framställning, redan förenat sig derom, att i
underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Majit, efter genom sakkunnige män verkställd
undersökning och utredning, ville vidtaga de åtgärder, som kunna leda lill antagande
i de tre skandinaviska rikena af ett gemensamt system för måll, mål, vigt
och mynt, samt den sålunda beslutade underdåniga skrifvelsen i sig innefattar hvad
som åsyftats att vinna genom det af Utskottet i först omförmälda Utlåtande JiS
25 afgifna förslag; så anser Utskottet, vid detta förhållande, berörda förslag
ej böra till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 15 Juni 1863
Bih. till R. St. Prat. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 15 Bä/t.
1
2
Banko*UIskottets Memorial JM 38.
N:o 38.
Aok. till Eip.-Utsk. den 29 Juni 1803, kl. 1 c. m.
Memorial, i anledning af återremiss af Betänkandet J\($ 32.
Delta Betänkande, — deri Utskottet, 1:0 afstyrkt bifall till Herr Åkermans motion
om reorganisation af Rikets Ständers Bank och 2:0 hemställt, att bemälda Bank,
som fortfarande skall hafva till åliggande att upprätthålla myntvärdet i landet, må
öfverlåta den del af sitt kapitalöfverskott, som öfverstiger Tio millioner Riksdaler, till
bildande af en grundfond för bankinrättning, under benämning »Sveriges Bank», hvilken
har att bedrifva bankrörelse i enlighet med de stadgar, som Kongl. Maj:t och
Rikets Ständer för denna bankinrättning fastställa, — är, enligt protokollsutdrag af
den 18 och 22 näsllidne April, i dess helhet, ålerremitleradt af Ridderskapet och
Adeln; men som de andra Riks-Stånden, med godkännande af 1:sta punkten, afslagit
öfriga delar af Utskottets Betänkande, och, i frågor af förevarande beskaffenhet,
tre Riks-Stånds sammanstämmande mening utgör Rikets Ständers beslut; kan Ridderskapet
och Adelns återremiss
icke föranleda någon åtgärd; hvilket Utskottet skolat för Rikets
Ständer vördsamt tillkännagifva.
Stockholm den 15 Juni 18(>3.
Hanko-U(skottets Utlåtande M 39.
3
N:o 39.
Ank. till Exp.-Utsk. den 29 Juni 1863, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i /råga om ett af förre Bruksegaren H. Dillner gjordt aclcordsanbud.
Hos Ulskottet har förre Bruksegaren H. Dillner anhållit om befrielse från vidare
betalningsskyldighet för ett af honom hos Banko-diskontverket upptaget lån från
Slatslånefonden samt, till stöd derför, åberopat, bland annat, ett af åtskillige personer,
på hans begäran, algifvel skriftligt yttrande angående dels det satt, hvarpå han
vårdat sina angelägenheter under den tid, han egt och bebott egendomen Spjutbäcken,
hvilken blifvit till Bunkens säkerhet för berörda lån pantförskrifven, dels ock
de orsaker, som kunde anses hafva vållat hans obestånd och år '1860 deraf föranledda
konkurs; innefattande nämnda yttrande hufvudsakligen, att den af Dillner
för ifrågavarande egendom utgifna köpeskilling väl icke kunnat anses öfverstiga
egendomens verkliga värde, men att, då dithörande åbyggnader i man- och uthus,
verkstäder m m vid tillträdet befunnits i allmänhet mycket bristfälliga och förfallna,
så att dyra nybyggnader måst verkställas, samt åkerjorden fordrat ett förändradt och
mera kostsamt brukningssätt, de till allt detta oundgängliga förlag och dryga omkostnader
föranledt skuldsättning, hvilken med den drift och redbara verksamhet,
hvarför Dillner gjort sig känd vid sin egendoms förvaltande, utan tvifvel, kunnat
utplånas, derest icke en af oblida naturförhållanden esomoftast vållad vattenbrist
hämmat en regelbunden bruksdrift samt missgynnande konjunkturer alstrat hinder
för brukseffeklernas afsättning, jemte nedtryckta pris dera, deraf åter uppstått minskning
i de årliga inkomster, hvarmed förlagskostnader samt kapital- och ränteliqvider skolat
betäckas, jemte de utgifter, som för familj och hushåll under ett sparsamt lefnadssätt
påkallats, af hvilka forhållanden lätteligen kunde förklaras Dillners fortsatta skuldsätt
ning
och slutliga obestånd.
Angående Diskontverkets ifrågavarande fordran är af Banko-diskont-direktionen,
i afgifvet utlåtande, meddeladt, att densamma grundar sig på ett af sökanden från
4
Bankc-Utsltottcts lil låtande M 39.
Statslånefonden upptaget lån å 22,500 R:dr, emot hypoihek af hans den 5 April
1858 utgifna och den 7 i samma månad och år uti Spjuthäcks bruks- och landtegendom
intecknade förbindelse å 30,000 R:dr med 6 procent ränta, och blifvit,
efter det sökanden nödgats till borgenärers förnöjande afträda sin egendom, bevakad
och genom Olme Häradsrätts dom den 21 Februari 1861 till betalning fastställd i
sökandens konkurs; att den pantförskrifna fastigheten, som, innan inteckning deruti
för ofvan berörda förbindelse å 30,000 R:dr beviljades, var graverad till ett belopp
af 47,500 R:dr, vid derå hållen offentlig auktion den 22 näst påföljande Mars, inropats
af föredraganden för låneärenden i Statslånefonden, Advokat-fiskalen E. W. Montan
för 60.500 R:dr, hvilket inrop dock af Montan öfverläts till annan person emot en
afträdessumma af 3,800 R:dr, samt att sistnämnda belopp den 11 Decembersamma
år insattes i afräkning å lånet, hvarefter Diskontverket i utdelning fiån konkursmassan
bekommit den 13 Oktober 1862 R:dr 6,665: 59 och, vid konkursmassans
slutliga utredning den 3 derpå följande November R:dr 7,0 4 4 : 64, så att å lånet
nu återstår i kapital 4,089 R:dr 77 öre, förutom ränta och provision å § procent i
månaden från lånets förfallodag den 15 Maj 1860, intilldess betalning sker; Och
har Direktionen sedermera, — efter det kunskap vunnits derom, att, å Dillners nyssberörda
såsom hypothek leonade intecknade förbindelse, borgen såsom för egen skuld
vore tecknad af Brukspatronen J F Geijer, och upplysning på grund deraf infordrats
om de åtgärder, som vidtagits för att tillgodogöra Statslånefonden den ytterligare
säkerhet, som berörde borgen innefattade, —- i förnyadt utlåtande, förmält, att då
icke någon af Diskont-direktionens nuvarande ledamöter deltagit i pröfningen och
beviljandet af ofvanberörda till Bruksegaren Dillner utgifna lån, men Advokat fiskalen
Montan vid den till lånet beviljades varit ledamot i Statslånefondens Direktion
med enahanda åligganden, som tillkomma de i Banko-diskonl-direklionen deltagande
Kommissarier, Diskont-direktionen, af sådan anledning, anmodat honom att de äskade
upplysningarne afgifva; i följd hvaraf Advokat-fiskalen Montan i ett lill Utskottet öfverlemnadt
memorial anfört, att det, efter förloppet af tre och ett halft år icke
vore för honom möjligt att ihågkomma alla detaljförhållanden, rörande oftanämnda
lån, men att Advokat-fiskalen dock erinrade sig att, innan låne-ansökningen pröfvades,
från trovärdige personer erhållits de upplysningar, att lånsökanden Dillner allmänt
ansågs för en särdeles skicklig, verksam och redbar man, äfvensom att han,
medelst nybyggnader och odlingar, betydligen förbättrat Spjuthäcks egendom, hvilken,
m ed afseende tillika å dess fördelaktiga läge, skulle vara värd 90,000 ä 100,000
ö O '
R:dr R:mt; alt ehuru den af lånsökandens ombud, uti anmälningssedeln. rörande hypotheket
lemnade beskrifning upptager, att den intecknade förbindelsen vore försedd
med borgen såsom för egen skuld af Brukspatronen J. F. Geijer, samt en lika beskaffad
anteckning jemväl förekommer uti den af Statslånefondens räkenskapsförare,
numera aflidne Revisoren A. G. Örling upprättade, så kallade lånehoken. äfvensom
Bruksegaren
Banko-Utskottets Utlåtande JV3 39.
5
Bruksegaren Geijer finnes upptagen uti det af nämnde tjensteman öfver Statslånefondens
gäldenärer efter anmälningssedlarne förda register, något skäl för dessa anteckningar,
så vidt de skola afse giltigheten af omförmälda borgen, icke kunde bernias
af de i Ombudsmannens förvar befintliga lånehandlingarne, helst dessa handlingar
utvisa att den å förre Bruksegaren Dillners ofvan omförmälda uti Spjut bäcks egendom
mtecknade och sex månader från den 5 April 1858 till betalning förfallna
hypotheksförbindelse, af Brukspatronen J. F. Geijer tecknade borgen såsom för egen
skuld, jemlikt 4 § i Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798. redan i Oktober 1859,
och således innan ifrågavarande lån å R:dr 22,500 beviljades, upphört att vara gällande;
att af de till ifrågavarande lån hörande handlingar vidare inhemtas att, sedan
låntagaren Dillner i Mars 1860 sin egendom till borgenärernes förnöjande afträdt och
i anledning deraf lånehandlingarne till dåvarande Förste Ombudsmannen vid
Banko-diskontverket, Assessoren Carlqvist, för vederbörlig åtgärd öfyeriemnats, lagsökning
af -samma tjensteman, oaktadt Difner kommit i konkurstillstånd och Brukspatronen
Geijers borgen upphört att vara gällande, blifvit hos Kongl. Majlis Befallningshafvande
i Wermlands län anställd emot sävsl låntagaren Dillner, som Brukspatronen
Geijer, hvarpå Kongl. Majits Befallningshafvande, genom utslag den 21
Augusti sistnämnda år, enär Dillner blifvit i konkurstillstånd försatt, samt Brukspatronen
Geijer yrkat att vara för sin borgen fri, dels förklarat sig icke kunna med
krafvet i hvad det rörde Dillner taga vidare befattning, dels ock, under åberopande
af 1798 års Kongl. Förordning, ansett det emot Brukspatronen Geijer anställda
kraf vara tvistigt, och derföre hänvisat sökanden att detsamma vid domstol efter
befogenhet fullfölja; varande någon sådan åtgiird, såsom i allo ändamålslös, sedermera
af Ombudsmannen icke vidtagen; samt att, ehuru försäljningen af Spjutbäcks
egendom egt rum under en mycket ofördelaktig konjunktur, det likväl, i löljd
af Banko-diskont-direktionens beslut att lill försäljnmgs-auktionen sända ett särskildt
ombud, och dervid af ombudet vidtagne ändamålsenliga åtgärder, lyckats icke
allenast att till någon del uppdrifva köpeskillingen för egendomen, utan äfven att bereda
Slatslånefonden en särskild vinst af 3,800 R:dr, genom hvilket allt, i förening
med den från Dillners konkursmassa med oprioriterad rätt bekomna utdelning, Ståtslånefondens
kapilalfordran nedgått från R:dr 22,500 till dess nuvarande belopp R:dr
4,9 8 9 : 77 öre R:mt; hvarförutan Direktionen, för egen del, tillagt endast den upplysning,
alt, innan ifrågavarande lån å 22,500 R:dr den 5 November 1859 från
Slatslånefonden beviljades, hade den såsom säkerhet derför lemnade intecknade förbindelse
blifvit hos Slatslånefonden godkänd såsom hypothek för ett af Dillner den
29 April 1858 under N.o 169 derstädes upptaget, den 1 November 1859 förfallet
och samma dag till Stalslånefonden inbetaldt lån å 30,000 R:dr, och att enär omförmälda
hypothiserade förbindelse, utfärdad den 5 April 1858 och unde» den 18 i
samma månad försedd med borgen såsom för egen skuld af Brukspatronen J. F. Geijer,
Bih. till B. St. Prol. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 15 Iläft. 2
6
Banko-Utskottets Utlåtande JV2 39.
blifvit stalld att betalas 6 månader från utgifningsdagen, berörde borgen således upphört
att vara gällande redan innan nyssnämnda lån å 30,000 R:dr den 1 November
1859 förföll till betalning.
Med tillkännagifvande att sedan omförmälda ansökning blifvit till Banko diskontdirektionens
utlåtande öfverlemnad, Dillner, uti en till Direktionen ingifven skrift,
för att icke blott, så långt hans förmåga sträckte sig, minska Statslånefondens förlust,
utan äfven bereda sig sjelf frihet från vidare kraf, gjort det erbjudande, att före 1863
års utgång, lill Banko-diskontverket inbetala 50 procent af sin skuld till Statslånefonden,
emot det att återstående kapitalet äfvensom räntan finge alskrifvas, har Direktionen,
som yttrat sig icke kunna understödja Dillners hos Utskottet framställda anhållan
om eftergift af hela lånets återstod till kapital och ränta, anfört, att ehuru Dill
ner,
enligt hvad Direktionen varit i tillfälle att inhemta, någon tid efter sitt hakade
obestånd undfått och ännu innehar förordnande såsom stipendiat på Jernkontorets stat,
likväl och då detta förordnande vore af tillfällig egenskap och aflöningen derför, 1,000
R.dr om året, väl icke torde utgöra mera än som tili hans och hans familjs uppehälle
oundgängligen erfordrades, det vore föga sannolikt att så stor afbetalning skulle genom
exsekutiva åtgärder kunna hos honom uttagas, som han nu erbjudit sig att erlägga,
oberäknadt att dylika åtgärder och lånets fortsatta bevakande alltid komine att medföra
jemförelsevis icke så obetydliga kostnader för Statslånefonden, hvadan Direktionen
ansett det al Dillner sedermera gjorda anbud förtjena afseende och böra antagas.
I betraktande af hvad sålunda förekommit, och då, vid denna frågas bedömande,
det icke eller torde böra lemnäs utan uppmärksamhet att i del till stöd för ansökningen
åberopade, af trovärdige män afgifna yttrande, sådana upplysningar blifvit
meddelade, som ådagalägga, alt Dillners obestånd ej kan anses hafva varit sjelfFörvålladt
och att han vid sin egendoms förvaltning utmärkt sig både för drift och redbar
verksamhet samt i sitt enskilda lif iakttagit hushållning och sparsamhet, har Utskottet,
för att bereda Dillner någon lättnad vid uppgörande af den skuld, hvari han
till Verket häftar, funnit sig böra i så måtto understödja den gjorda ansökningen, att
Utskottet vördsamt hemställer,
att derest Dillner inom nästföljande 10 år, räknade från denna dag,
inbetalar återstående kapital-beloppet sålunda, att under de första
nio åren erläggas 500 Rdr årligen och under det tionde året
489 R:dr 77 öre R mt, alla exsekutiva åtgärder till det ifråga
varande
lånets indrifning må anstå samt att den å beröida lån
upplupna och upplöpande ränta jemte provision må få efterskänkas
och ur räkenskaperna afskrifvas.
Stockholm den 29 Juni 1863.
STOCKHOLM, tryckt hos e. westrell, 1863.
Banko-Utskottets Berättelse JVsi 40.
1
JW 40,
Ank. till Exp.-Utsk. (ien 30 Juni 1863, kl. 1 e. hi.
Berättelse, angående förrättad revision af Banko-diskonl-verkets räkenskaper
och förvaltning för år 1862.
Sedan Utskottet, genom dertill inom sig utsedde ledamöter, ombesörjt vederbörlig
granskning af Banko-diskont-verkets räkenskaper och förvaltning för
nästlidet år, får Utskottet härmedelst, till fortsättning af den, uti Rikets Ständers
sednast församlade Revisorers berättelse intagna, redovisning för hufvudresultaten
af 1860 och 1861 årens diskontrörelse, meddela följande öfversigt af samma rörelse
för år 1862.
I. Handels- och Närings-diskont-fondeii.
Denna fond, som enligt 151 § 1 mom. i Banko-reglementet är bestämd
till - -
Runt 6,700,000: —
var vid 1862 års början från Bankens reserv-fond förstärkt med.... 500,000: —
och utgjorde således vid nämnde tidpunkt
7,200,000: —
Under året har Handels- och Närings-diskont-fonden, i mån
af behof, frän reserv-fonden erhållit förstärkningar till följande belopp.
nemligen:
den 7 April med
;
500,000: —
» 28 April
500.000: —
» 30 Maj
500.000: —
» 1 Oktober
500,000: —
» 26 November
500,000: —
» I December
500,000: — 3,000,000: ~
S:gr 10,200,000: —
Transport: 10,200,000:
Bih. till R. St. Brot. 1862 & 1863. 6 Sunil. 1 A.fd. 16 lläft. [
2 Banko-Utskottet» Berättelse JW 40.
Transport: 10,200,000: -  hvaremot, i den mån fondens tillgångar visat sig öfverstiga lånebehofven,
till reserv-fonden inbetalts:
den 15 Januari
500,000: —
» 6 Februari  •••• 1,500,000: —
» 17 April
500,000: —
» 31 December .... — 1,000,000: — 3,500,000: —
så att Handels- och Närings-diskont-fonden vid årets slut var åter
nedsatt till sitt i Banko-reglementet föreskrifna belopp af .... R:mt 6,700,000: —
De med denna fond bedrifna särskilda rörelsegrenar äro:
A. Diskontering af vexlar.
Utestående beloppet af diskonterade vexlar vid 1861 års slut utgjorde, enligt
bokslutet för nämnda är,
Runt 3,192,671: 96.
Under ar 1862 äro diskonterade 2,723 stycken vexlar ä ett
sammanlagdt belopp af
9,861.624: 58.
~S:gr 13,054,296: 54.
A denna summa har under äret influtit
10,206,034: 41.
i följd hvaraf ä vexel-diskontering utestodo vid 1862 års slut Hulr 2.848,262: 13.
Vid 1861 års slut utgjordes på indrifning beroende vexlar af 4 stycken å
ett sammanlagdt belopp af
6.685: 31.
och öfverlemnades under är 1862 till vederbörande Ombudsman 4
stycken ä tillsammans
3,848: 50.
~ 10,533: 81.
hvaraf under årets lopp influtit, för 6 stycken till fullo betalda och i
afräkning å andra
8,518: 62,
så att, vid 1862 års slut, endast 2:ne vexelfordringar till återstående
belopp af
R:dr 2,015: 19.
berodde på vederbörande Ombudsmans redovisning.
Under årets lopp har en vexel å 4.375 R:dr blifvit bevakad uti en vid Stockholms
Rådstufvu-rätt anhängig konkurs.
B. Utlåning mot hypothek af löpande förskrifningar.
Summan af utestående län, oberäknad! de inom linien förda, för hvilka särskild
redovisning här nedan lemnäs, uppgick vid 1861 års utgång
till
Runt 2,713,430: 60.
Under är 1862 utgäfvos 1,289 stycken lån å
6,880,290: —
S:gr 9,593,720: 60.
Dä härifrån afräknas beloppet af de under äret verkställda
inbetalningar
7,098. >11: 95.
visar det sig, att summan af utestående lån ä denna räkning vid
1862 års slut utgjorde
Runt 2,495,408: 65.
Banko-TJtskottets Berättelse J\? 40.
3
En Berättelsen bifogad tabell (Bil. JW 1) utvisar dels i hvad män ifrågavarande
rörelsegren varit anlitad af särskilda näringar och samhällsklasser, dels
huru länen varit, fördelade emellan Stockholms stad och de till Diskont verkets
lånedistrikt. hörande län.
Utaf ofvanberörde, mot hypothek af löpande lörskrifningar utestående, såsom
säkra ansedda lån, voro vid 1862 ars slut 2G stycken å 50,608 R:dr 64 öre beroende
pä lagsökning och konkurs-utredning, dervid dock bör anmärkas, att samtliga
dessa lån tillhörde föregående årens utlåningar, och att följaktligen icke något af
de år 1862 beviljade län mot hypothek af löpande förskrifningar vid årets slut berodde
på indrifning. Till jemförelse må ock nämnas att. ifrågavarande lagsökningsbalans
vid 1861 års utgång uppgick till 63,050 R.dr 59 öre, hvadan densamma under
nästlidet är förminskats meri 12,441 R:dr 94 öre, eller med nära 20 procent.
Balansen frän år 1861 af Diskont-verkets inom linien förda fordringar, grundande
sig på lån mot hypothek af löpande lörskrifningar. utgjorde Runt 24,242: 49.
hvilken summa under är 1862 blifvit förminskad genom influtna inbetalningar
ä
715: 26.
till ett vid 1862 års slut återstående belopp af
R:mt 23,527: 23.
Uti 2 vid Stockholms och 1 vid Westerås Rådstufvu-rätter anhängiga konkurser
äro under äret bevakade 3 lån mot hypothek af löpande förskrifningar å
tillsammans 5,901 R:dr 42 öre.
C. Utlåning mot hypothek af aktier och publika papper.
Vid 1861 års utgång uppgick beloppet af utestående dylika lån, oberäknadt
ett inom linien fördt. ä 807 R:dr 48 öre, till
R:mt 258,410: —
Under är 1862 äro 95 stycken lån utgifna å tillsammans
430,930:
S:gr 689,340: —
hvaremot under samma tid inbetalningarne utgjort
473.190: —
så att till innevarande är 1863 blifvit utbalanserade lån å en summa
af
Runt 216,150: —
På utsökning berodde vid 1861 års slut, utom ofvan omförmälda inom linien
förda län. hvarå någon afbetalning under ar 1862 icke egt rum, endast ett
lån å 800 R:dr. hvilket under årets lopp blifvit till fullo 1 iq videra dt.
De för ofvannämnde 95 särskilda län hypothiseradc säkerhetshandlingar haf
-
va utgjorts af:
Antal Summa
lån. Riksdaler.
Götha kanal-aktier
23. 117,450:
Wermlands Hypotheks-lorenings obligationer
9. 25,700:
Smålands dito dito
- 19. 62,000:
Mälare-prorinsernas dito dito
23. 173,200;
Transport: 74. 378,350:
4
Banko-Utskottets Berättelse ,JV? 40.
Antal Summa
lån. Riksdaler.
Transport: 74. 378,350
(östgöta Hypotheks-förenings obligationer
8. 30,970
Skånska dito dito
2. 6,000
Arméens Ackords-amorteringsfonds obligationer
4, 6,850
Götha Kanal-bolags dito
5. 5,560
Stockholms stads Drätsel-kommissions dito
1. 2,700
Bank o-d iskon t-verkets depositionsbevis
1. 500
Summa 9 5. 430,930
D. Utlåning mot pant af vågförda effekter.
Diskont-verkets utestående fordringar af förenämnda beskaffenhet, som vid
186! års slut utgjorde  R:mt 3,085,081: 68.
har under år 1862 ökats med
3,025,390: —
S:gr 6,110,471: 68.
och som genom af- och slutbetalningar samma år influtit
3,435,934: 39,
så utestodo vid årets slut mot ifrågavarande säkerhet
2,674,5371 29.
E. Kassa-kreditiv.
Till begagnande på högst ett års tid, räknadt från nedannämnde terminer
år 1862, hafva kreditiv åt enskilde personer och sparbanker blifvit beviljade till
följande belopp, nemligen:
från Januari månad åt 149 personer
R:mt 843,000: —
568,500: —
2 sparbanker  567,500: —
1 sparbank  553,000: —
432,500: —
'.  176,000: —
343,000: —
156,000: -
237,500: —
404,500: —
351,900: —
1 sparbank  403,000: —
»
Februari
»
»
83
»
»
Mars
»
»
76
»
»
April
»
»
92
»
y>
Maj_
B
»
64
»
»
Juni
»
»
34
»
»
Juli
»
51
»
»
Augusti
))
»
31
September
))
38
»
D
Oktober
»
»
56
»
))
November
»
»
49
»
December
»
73
»
796 personer 4 sparbanker
R:mt. 5,036,400: —
De sparbanker, som af kreditivrätt sig begagnat, hafva varit Stockholms
stads, Stockholms läns samt sparbankerna i Hudiksvall och Södertelje.
Beloppet af utestående kassakreditiv utgjorde vid 1861 års
slut.
Runt 2,383,651: 12.
och den under år 1862 å kreditiven uttagna summa  32,767,110: —
S:gr 35,150,761: 12.
När härifrån afdrages summan af de under sistnämnda år på
kreditiven verkställda insättningar
32,369,220: —
sä befinnes Diskont,-verkets fordran för de vid årets slut utestående
kreditiv hafva uppgått till
R:mt 2,781,541: 12.
Banko-Utskottets Berättelse ,JV$' 40.
5
hvaraf:
återstoden af kreditiv, som förfalla under loppet af är
1863, tillsammans
2,773,700: —
och ett redan den 31 Dec. 1850 förfallet, på indrifning
beroende kreditiv
7,841: 12. 9,781,541: 12.
Pä Ombudsmännens handläggning berodde vid 1861 års slut 3 stacken kreditiv
ä tillsammans
10,841: 12.
Under år 1862 öfverlemnades till deras åtgärd 4 stycken kreditiv
för tillsammanlagdt
20,000: —
S:gr 30,841: 12.
hvaraf under året influtit för 5 stycken till fullo inbetalda
18.000: —
så att vid 1862 års slut berodde på lagsökning 2 stycken kreditiv för 12,841: 12.
F. Upp- och afskrifnings-rörelsen.
Räkningshafvares hos Diskont-verket innestående kapital-behållning vid 1861
års slut utgjorde
Runt 3,041,505: 16.
Under år 1862 äro ä 250 särskilda räkningar insatte tillsammans
38,773,712: 7.
S:gr 41,815,217: 23.
hvaremot under samma tid blifvit lyftade
38,503,316: 2.
så att räkningshafvares behållning vid årets slut uppgick till Runt 3,311,901: 21.
Sedan Rikets Ständer vid sistförflutna riksdag berättigat Banko-fullmägtige
att på upp- och afskrifnings-räkning vid Diskont-verken emottaga penningar ej
mindre af enskilda personer än äfven af enskilda korporationer, bolag och kassor,
samt Fullmägtige ät Diskont-direktionerna öfverlemnat att tillsvidare utöfva den
Fullmägtige jemväl tillagda rättighet att bestämma ä huru stort på en gång inncstående
belopp ränta må hvar och en särskild räkninnhafvare tillgodogöras, sä har
Diskont-direktionen antagit såsom allmän grund i fråga om räntegodtgörelsen, att
ränta skulle få tillgodoföras å högst 75,000 R:dr för enskild person, 300,000 R:dr
för enskild sedelutgifvande Bank, 100,000 R:dr för Filialbank. 300,000 Rulr för
Hypotheksföroning och 100.000 Rulr för bolag eller kassa för öfrigt; och hafva,
med tillämpning af denna allmänna grund, hvarifrån undantag dock i särskilda fall
ansetts böra ega rum, följande enskilda korporationer, bolag och kassor tillåtits
att begagna upp- och afskrifningsräkning vid Diskont-verket, nemligen:
Högsta räntebärande
belopp.
Stockholms Enskilda Bank
Runt 1,200,000: —
Stora Kopparbergs Enskilda Bank
300.000: —
Norrköpings dito
300,000: —
Mälareprovinsernas dito
450.000: —
Ostergötlands dito
300,000: —
Orebro dito
200,000: —
Wadstena dito
200,000: —
Smålands dito
-300,000: —
6
Banko-LJtskottets Berättelse JVs' 40.
Filialbanken i Lund  100,000: —
Dito i Christianstad
I Of),000: —
Dito i Gefle  100,000: —
Dito i Nyköping
100,000: —
Allmänna Hypoteksbanken
300,000: —
Mälareprovinsernas Hypoteksförening  300,000: —
Gefle-Dala dito
300,000: —
Stockholms Hypothekskassa
300,000: —
Jernkontoret
300,000: —
Bruksegares Hypothekskassa
150,000: —
Allmänna Brandförsäkrings-verket för byggnader ä landet
100,000: —
Städernas Allmänna Brandstods-bolag  75,000: —
Allmänna Enke- och Pupillkassan
100,000: —
Kongl. Institutet för döfstumma och blinda
75,000: —
Kongl. Patriotiska Sällskapet  75,000: —
Stockholms stads Förmyndarekammare
100,000: —
Stockholms stads Sparbank
200,000: —
Stockholms Sjömanshus
100,000: —
Brandvaktskasse-administrationen i Stockholm
30,000: —
Gatuläggnings- och Lyshällnings-styrelsen i Stockholm  150,000: —
Diskont-föreningen i Stockholm
100,000: —
Sjöförsäkrings-aktiebolaget Neptunus
100,000: —
Kongl. Theatcrns pensionskassa
30,000: —
A. Rydbergs Stiftelse för danande af skicklige sjömän
75,000: —
Hammarsköld-Risellschöldska stipendii-fonden
40,000: —
Apothekare-societetens Direktion
20,000: —
Clara församlings Fattigvårdsstyrelse  100.000: —
Maria dito dito
10,000: —
G. Deposit-rör elsen.
Enligt 1861 års bokslut innestodo pä denna räkning ■ R:mt 1,461,000: —
Under år 1862 äro af 148 enskilde personer samt bolag och
kassor insatta på 6 månaders uppsägning
1.271,200: —
och af 11 dito dito på 3 månaders dito
626,200: — 1,897,400: —
S:gr 3,358,400: -
af hvilken summa år 1862 blifvit infriade deposit-bevis ä ett sammanräknadt
belopp af
2.414,600: —
hvadan Diskont-verkets till år 1863 balanserade skuld för utfärdade
deposit-bevis uppgick till
R:mt 943,800: —
Räntefoten vid diskontering och utlåning från Handels- och Närings-diskuntfonden
har, i enlighet med Banko-fullmägtiges beslut, utgjort 6 procent från årets
början till den 10 Februari, derifrån till den 17 December 5 procent samt från och
med sistnämnde dag intill årets slut åter 6 procent.
Banko-TJtskottets Berättelse JV? 40. 7
För medel, insatta på upp- och afskrifnin»s-räkning, har ränta fortfarande
godtgjorts med 2 procent, samt för medel, insatta pä deposit-räkning. 4$ procent
på 6 månaders och procent på 3 månaders uppsägning.
Vid granskning af de till Ombudsmännens handläggning remitterade län frän
Handels- och Närings-diskont-fonden har Utskottet funnit:
l:o att 16 stycken, under loppet af åren 1843—1857 förfallna och till Ombudsmännen
för indrifning öfverlemnade län samt ett är 1850 förfallet kas.sakreditiv,
hvarå tillsammans ännu återstå obetalde 32,757 R:dr 54 öre, äro af den högst
osäkra beskaffenhet, att desamma icke kunna anses innefatta någon egentlig tillgång
och följaktligen icke heller böra i Verkets för utlåning bestämda kapital-fond
inberäknas.
2:o att ä ett år 1841 förfallet lån till ett återstående kapital af 807 R:dr 48
öre, någon vidare godtgörelse icke kan erhållas, sedan såväl läntagare som löftesman
aflidit samt deras efterlemnade bo, der urarfva-förmån är vorden sökt och
beviljad, blifvit slutligen utredda.
3:o att någon vidare inbetalning efter all sannolikhet icke är att förvänta
för 5 stycken under åren 1842, 1843 och 1848 förfallna län å tillsammans 7,080
R:dr 92 öre, ehuru en eller flere personer, som för desamma äro ansvarige, ännu
lefva, men, efter mot dem vidtagna lagsöknings- och bevaknings-åtgärder, antingen
befinna sig i utblottade omständigheter eller för längre tid sedan begifvit sig till
okänd utrikes ort.
Med anledning häraf, och sedan Utskottet, på framställning af vederbörande,
medgifvit, att de i första punkten omnämnda fordringar må frän kapital-räkningen
afföras och ä balans-extrakten inom linien upptagas, anser Utskottet sig bora, enligt
Banko-diskont-direktionens derom gjorda hemställan, tillstyrka,
l:o.
att afskrifning må af Rikets Ständer beviljas för återstående
beloppen af de uti andra och tredje punkterna upptagna 6
stycken län. med tillsammans 7,888 R:dr 40 öre Riksmynt.
II. Allmänna Diskont-fonden.
Denna fond uppgick vid 1861 års utgång till
Runt 6,025,000: —
hvaraf, jemlikt Banko-fullmägtiges pä grund af 153 § 1 mom. i Bankoreglementet
meddelade föreskrift, blifvit den 28 Januari 1862 till
Rikets Ständers Bank äterbetalde
135,000: —
så att fondens belopp vid 1862 års slut var  Runt 5,890,000: —
Enligt 1861 års bokslut utgjorde summan af utestående lån — de såsom
osäkra inom linien förda häruti icke inberäknade — vid nämnde års
slut  -
Runt 5,988,210: 84.
Under år 1862 hafva nya län utgifvits till belopp af
3,663,340: —
S:gr 9,651,550: 84.
Transport : 9,651,550: 84.
8 Banko-Utskottets Berättelse JV& 40.
Transport: 9,651,550: 84.
När härifrån afräknas de under sistberörda år verkställda inbetalningar
3,784,132: 59.
så befinnes lånebalansen vid 1862 års slut hafva nedgått till Runt 5,867,418: 25.
Af detta belopp voro vid 1862 års slut beroende på lagsökning, konkursutredning
och rättegång 147 stycken län ä tillsammans
Runt 89,298: 24.
hvaraf utestodo hos gäldenärer i
Stockholms stad
17 stycken lån å 17,520: 7.
» län
2 » » » 2,507: 32.
Upsala dito  6 » » » 2,444: 43.
Kronobergs dito  12 » » » 5,612: 32.
Jönköpings dito  8 » » » 3,809: 48.
Westmanlands d:o
8 » » » 4,000: 49.
Ostergötlands d:o
7 » » » 5,806: 38.
Calmar dito
33 » » » 20,877: 4.
Stora Kopparbergs län
22 » » » 10,735: 86.
Orebro dito
9 » » » 5,743: 86.
Wermlands dito
20 » » » 9,048: 76.
Gefleborgs dito
1 » » » 793: 18.
Jemtlands dito
1 » » » 249: 5.
Skaraborgs dito
1 » » » 150: -
Summa 147 stycken lån ä 89,298: 24.
Af den förut meddelade redogörelse för Diskont-verkets på indrifning beroende
fordringar mot hypothek af löpande förskrjfningar inhemt,as, att beloppet af
dessa fordringar under år 1862 minskats med nära 20 procent. Annu fördelaktigare
visar sig förhållandet vara med de pä lagsökning beroende mål trän Allmänna Diskontfonden.
Vid 1861 års slut var nemligen antalet af sådana län icke mindre än
251 stycken ä ett sammanräknadt belopp af 124,100 R:dr 83 öre, då deremot Iagsökningsbalansen
till innevarande år upptager låneantalet till endast 147 stycken
för ett sammanlagdt belopp af 89,298 R:dr 24 öre, och har således detta antal
minskats med mera än 28 procent.
Sedan det i föregående års revisionsberättelser omförmälda, af Diskont-verket
hos Kongl. Maj:t i vissa delar fullföljda ransakningstnäl, angående Kronolänsmannen
A. Thiman, som i lifstiden är vorden vid Stockholms Rädstufvu-rätt ställd
under tilltal för det han å ett stort antal hos Diskont-verket belånade reverser
skrifvit falska eller diktade namn, blifvit af Kongl. Majit i nåder pröfvadt och afgjordt
samt slutlig utredning af bemälde Thimans konkursmassa egt rum, sä hafva,
enligt hvad för Utskottet anmäldt blifvit, samtliga ifrågavarande förbindelser, 41
stycken till antalet, blifvit till kapitalet fullt inbetaide af den person, som samma
förbindelser i ändamål att belånas till Diskont-verket inlemnat, med förbindelse att
för deras rigtighet ansvara.
Diskont-verkets såsom osäkra inom linien förda kapital-fordringar uppgingo
vid 1861 års slut till
Runt 100,794: 49.
hvilken summa, genom influtna af- och slutbetalningar ä tillsammans 2,587: 37,
blifvit vid 1862 års slut förminskad till
Ruut 98,207: 12.
För
Banko-Utskottets Berättelse ,J\? 40.
9
För 35 stycken lån från denna fond å ett sammanräknad! belopp af 24,936
R:dr 30 öre har under nästlidet år bevakning skett uti 35 särskilda konkurs- och
urarfvamål.
Räntan vid utlåning från Allmänna Diskont-fonden, som vid 1862 års början
var bestämd till 6 procent, har, jemlikt Banko-fulimägtiges beslut, utgått med
endast 5 procent för alla lån, som från och med den 1 Mars nämnda är blifvit utgifna
eller omsatta.
Bilagan 2 utvisar ej mindre huru de från allmänna fonden under året
utgifna nya lånen varit fördelade emellan hufvudstaden och de till Banko-diskontverkets
lånedistrikt hörande län, än äfven hvilka näringar eller yrken de personer
tillhört, som åtnjutit lånebiträde.
Under granskningen af Diskont-verkets lagsöknings-ärenden, tillhörande fonden
till utlåning med omsättningsrätt, har Utskottet funnit:
l:o att 30 särskilda af de för indrifning och bevakning till Ombudsmännen
öfverlemnade lån, förfallna till inbetalning under loppet af åren 1847—1861, hvarå
ännu återstå obetalde 21,167 R:dr 89 öre, äro af den högst osäkra beskaffenhet, att
desamma icke kunna anses innefatta någon egentlig tillgäng för Diskont-verket
och följaktligen icke heller böra i dess kapitalsumma inberäknas;
2:o att af de till lagsökning utlemnade, under åren 1825 —1842 till betalning
förfallna län, 14 stycken till ett återstående belopp af 9,465 R:dr 70 öre, äro af
den beskaffenhet, att så väl låntagare som löftesmän i utblottade omständigheter
med döden afgått, och att alla lagliga åtgärder för indrifvande af de återstående,
inom linien förda beloppen blifvit vidtagna, så att för dessa lån hvarken någon
vidare handläggning kan ifrågakomma eller någon ytterligare afbetalning är att
förvänta;
3:o att någon utsigt ej heller förefinnes att erhålla vidare godtgörelse för
42 stycken andra lån, som förfallit under åren 1830—1855 och för närvarande äro
balanserade med tillhopa 38,022 R:dr 80 öre, enär den eller de ännu lefvande gäldenärerne,
efter mot deni vidtagna lagsöknings- och bevaknings-åtgärder, antingen
befinna sig i utblottade omständigheter eller för längre tid sedan begifvit sig till
okänd ort, utan att hafva efterlemnat några tillgångar; varande i afseende å dessa
lån af Banko-diskont-direktionen anfördt, att deras fortsatta bevakande skulle förorsaka
kostnad utan att, efter all sannolikhet, tillskynda Verket någon fördel;
4:o att å 40 stycken lån, som utgått emot sedermera falska befunna dokumenter
och hvilka till kapitalet blifvit liqviderade al vederbörande inlemnare, som
deremot icke ålagts eller kunnat förpligtas, att jemväl erlägga ränta, upplupne öfverräntor
finnas balanserade till ett sammanräknadt belopp af 6.559 fi:dr 7 öre,
hvarför någon ersättning icke kan erhållas;
5m att å 3 stycken lån, hvilkas kapital-belopp blifvit indrifna hos gäldenärerne,
öfverräntor finnas balanserade med tillsammans 5,467 R:dr 55 öre, till godt
-
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 16 Ilåft.
2
10 , Banko-Utskottets Berättelse JV? 40.
görande hvaraf ali vidare tillgång saknas, sedan låntagare och löftesmän aflidit
och deras urarfva-bo blifvit slutligen utredde.
Jemte anmälan härom får Utskottet, som, med bifall till vederbörande.^ framställning,
medgifvit, att de i första punkten omförmälda 30 lån må från kapital
räkningen
afföras och upptagas å balans-extraktet öfver inom linien förda lån, i
öfverensstämmelse med hvad Banko-diskont-direktionen hemställt, bos Rikets Ständer
tillstyrka,
2:o.
att afskrifning må beviljas ej mindre för återstående beloppen
af de uti andra och tredje punkterna upptagna 56 stycken lån
med tillsammans 47,488 R:dr 50 öre, än äfven för ilo uti fjerde
och femte punkterna omnämnde öfverräntor, utgörande tillhopa
12,026 R:dr 62 öre Riksmynt.
Inkomsten
af Banko-diskont-verkets rörelse under är 1862 har utgjort:
af Handels- och Näring s-diskont-fonden.
A vexel-diskonteringen:
Förskottsränta
Runt 124,107: 33.
Öfverränta  73: 37. 124,180: 70.
A utlåningen mot hypothek af löpande förskrifningar:
Förskottsränta
.„  113,549: 39.
Öfverränta
769: 55.
Kapitalafbetalningar å inom linien förda lån
715: 26.
Öfverränta å dito dito
33: 62. 115,067: 82.
A utlåningen mot hypothek af aktier och publika papper:
Förskottsränta
9,338: 91.
Öfverränta
116: 70. 9,455: 61.
Å utlåningen mot pant af vågförda effekter:
Ränta
142,084: 43.
öfverränta
5,066: 30. 147,150: 73.
A kassa-kreditiv-rörelsen:
Kreditiv-afgifter
24,802: —
Ränta till förfallotid erna
123,614: 94.
Öfverränta
94: [8. 148,511: 12.
Runt 544,365: 98.
Härifrån afgå:
Ränta å medel, som innestätt på upp- och afskrifnings
räkning
Runt 72,951: 22.
Dito ä dito, som innestått ä deposit-räkning
82,016: 82. 154,908: 4.
Behållen vinst Runt R:dr 389,397: 94.
Banko-LJtskottets Berättelse JW 40.
II
Af Allmänna Diskont-fonden.
För,skottsränta
R:mt 256,550: 53.
Ofverränta  39,742: 76.
Dito å till kapitalet förut inbetaldt lån
247: 30.
Dito ä lån förda inom linien  357: 74.
Kapitalafbetalningar å inom linien förda lån
2,587: 37. 299,485: 70.
Ifrån denna vinst-summa afgå:
Aflöning
48,400: —
Omkostnader
14,706: 8.
Lagsökningskostnader
3,000: 46. 66,106: 54.
Behållen vinst Runt 233,379: 16.
A hela Diskont-rörelsen blifver behållna vinsten för år 1862 alltså R:mt
R:dr 622,777: 10.
Då Handels- och Närings-diskont-fonden, enligt Banko-reglementet utgörande
6,700,000 R:dr, under årets lopp blifvit dels i följd af Banko-fullmägtiges beslut
minskad, dels från reservfonden vid särskilda tillfällen förstärkt, samt Allmänna
Diskontfonden, som vid årets början uppgick till 6,025,000 R:dr, från den 28 Januari
utgjort endast 5,890,000 R:dr, bör vid en kalkyl öfver den behållna inkomsten
ä bålla fonderna tillsammans, 12,590,000 ,R:dr, denna inkomst,
utgörande
.
'.
Runt 622,777: 10.
ökas med ränta ä 5 procent å de belopp, hvarmed Handels- och
Närings-diskont-fonden varit under en del af året minskad, utgörande 29,236: 11.
R:mt 652,013: 21.
men deremot förminskas med icke allenast enahanda ränta å de summor,
hvarmed samma fond, utöfver sitt i Reglementet bestämda belopp,
varit under året ökad, uppgående till
5,416: 67.
utan äfven ränta å de 135,000 R:dr, hvarmed Allmänna
Diskont-fonden under 28 dagar af äret öfverskjutit dess
här ofvan upptagna belopp, eller
525: — 5,941: 67.
då alltså
Runt 646,071: 54.
blifver det belopp, som bör utgöra grunden för beräkning af den behållna inkomst,
som ifrågavarande till Diskont-verket anvisade fonder lemnat, motsvarande 5,13
procent. Uppställd särskildt för Handels- och Närings-diskont-fonden, utfaller kalkylen
så, att, då till den behållna vinsten
R:mt 389,397: 94.
lägges ofvanupptagna ränta ä den del af fonden, som varit till Banken
återlemnad
29,236: 11.
minskad med ränta å anslaget öfver fonden
5,416: 67. 23,819: 44.
utgör Runt 413,217: 38.
det belopp, som bör läggas till grund för beräkningen af behållna vinsten å fonden
6,700,000 Rulr, utvisande att vinsten utgjort 6,167 procent.
Den till Allmänna Diskonten anvisade fond har afkastat en behållen inkomst
af 233,379: 16, eller 3,962 procent, hvarvid dock bör anmärkas, att Verkets samtliga
förvaltningskostnader utgått frän denna vinst.
12
Banko-Utskottets Berättelse JW 40.
Om från hela behållna vinstsumman
Runt 622,777: 10.
afdrages ränta å 5 procent ä det förlagskapital, Diskont-verket under
året begagnat, utgörande
606,413: 88.
visar sig, att Diskont-rörelsen under året, utöfver ränta och Verkets
förvaltningskostnad, 66,106 R:dr 54 öre, lemnat en behållning af R:mt 16,363: 22.
III. Statslåne-fonden.
Vid 1861 års slut utgjorde den till utlåning genom Banko-diskont-verket.
anvisade andel af Statslåne-fonden
R:mt 1,730.000: —
Under år 1862 hafva häraf blifvit till Rikets Ständers Bank
återbetalde:
den 21 Mars
430,000: —
» 27 Juni
450,000= —
» 8 Augusti
200,000: —
» 26 September i
219,000: —
» 22 December
341,416: 94. 1,640,416: 94.
hvadan af denna fond den 31 December nästlidet år befanns utestående
ett belopp af endast
R:mt 89,583: 6.
Af de under åren 1858—1861 utgifna lån voro vid sistnämnda års slut utestående
114 lån å
R:mt 1,642,343: 29.
Under nästlidet år hafva utgifvits 102 lån å
» 1,951,800: —
Tillsammans 216 lån å R:mt 3,594,143: 29.
Då derifrån afräknas under samma tid inbetalda
207 lån å
3,461,850: —
samt i afräkning å 2 lån influtna  42,710: 23. 3,504,560: 23.
finnas utestående lånen den 31 nästlidne December utgöra 9 stycken
å
R:mt 89,583: 6.
Förfallotiderna för nyssberörde vid 1862 års slut utestående lån hafva in
trädt:
Lånebelopp.
År 1858 den 1 September för  R:mt 5,845: 82.
» 1859 » 29 April
239: 77.
» » » 12 Oktober
6,007: 70.
» » »1 December
5,500: —
» 1860 » 15 Maj
4,989: 77.
» » » 1 November
10.000: —
» » »31 December
3,000: —
» 1861 » 1 Juni
3,000: —
» 1862 » 6 Mars
51,000: —
Summa Runt 89,583: 6.
Bil. N:o 1.
Vid Banko-Diskont-Verket utgifna lån mot hypothek af löpande Förskrifningar år 1862.
Jordbrukare
Bergsbruksidkare
utom
Bonde-Ståndet.
utom
Bonde-Ståndet.
inom
Bonde-Ståndet.
Stockholms Stad
Antal
lån.
Summa.
Antal
lån.
Summa.
Antal
lån.
Summa.
Dito
Län
115
48
484,150
244,500
Nyköpings
d:o
—
15
72,000
__
Upsala
d:o
37
142,900
—
2
5,000
—
—
Westerås
d:o
48
231,400
—
15
97,000
—
Örebro
d:o
27
153,300
—
30
251,600
—
10
39,700
Wermlands
d:0
49
242,700
—
97
687,400
—
—
—
St. Kopparbergs
d:o .....
7
24,500
—
22
153,000
1
4,000
—
Gefleborgs
d:o
2
8,000
—
18
255,500
—
—
—
W ester-Norrlan ds
d:o
—
—
1
6,000
—
—
—
Westerbottens
d:o
—
—
2
8,000
—
—
—
Norrbottens
d:o
Jemtlands
d:o
—
1
15,000
Östergötlands
d:o
49
225,900
—
7
58,500
—
—
—
—
Jönköpings
dio  >.
14
80,400
—
8
41,200
—
—
—
—
Calmar
d:o
19
81,600
—
1
6,000
—
—
—
—
Kronobergs
d:o
7
48,000
—
4
56,000
—
—
—
—
Malmöhus
d:o
7
23,750
—
—
—
—
—
—
Summa
429
1,991,100
-1
223
1,712,200
-| 11
43,700
—
Hör till Banko-Utskottets Berättelse, 1862—1863, JW 40.
Fabriksidkare.
Handlande.
Handtverkare.
Husegare.
Summa.
Antal
lån.
52
Summa.
291,200
—.
Antal
lån.
296
Summa.
1,558,890
Antal
lån.
21
Summa.
92,400
Antal
lån.
70
Summa.
309,600
Antal
lån.
439
Summa.
2,252,090
115
484,150
.
5
18,500
—
7
27,200
1
1,000
—
—
—
76
363,200
—
—
2
9,000
3
5,600
—
2
3,100
46
165,600
—
—
—
8
42,000
—
—
—
—
—
71
370,400
—
14
49,500
—
13
70,300
—
3
18,500
—
1
3,000
—
98
585,900
—
1
6,000
8
6,800
155
942,900
7
27,700
37
209,200
1
20,000
14
95,700
35
1
379,200
6,000
—
—
—
—
—
—
—
—
2
7,000
—
—
—
—
—
4
15,000
—
1
6,000
1
1
114
40
6,000
15,000
587.100
205.100
.32
182,200
18,500
17
97,000
37,500
9
6
23.500
27.500
4
—
8
—
—
—
—
18
78,100
38
11
165,700
104,000
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
7
23,750
—
109
585,900
—| 401
2,063,190
-
28
117,500
—
88
366,700
1289
6,880,290
_
Bil. N:o 2.
Vid Banko-Diskont-Verket utgifna Nya Lån af Allmänna Fonden under loppet af år 186*2.
Stockholms'1 Stad
Dito
Län
Södermanlands
d:o
Upsala
d:o
Westmanlands
d:o
Orebro
d:o
Wermlands
d:o
St. Kopparbergs
d:o
Gefleborgs
d:o
Wester-Norrlands
d:o
Westerbottens
d:o
Norrbottens
d:o
Östergötlands
d:o
Jönköpings
d:0
Kronobergs
d:o
Calmar
d:o
Jemtlands
d:o
Jordbrukare
Bergsbruksidkare
Handtverkare
Embets
- och Tjenstemän.
utom
Bonde-Ståndet.
inom
Bonde-Ståndet.
utom
Bonde-Ståndet.
inom
Bonde-Ståndet.
Fabriksidkare.
Handlande.
och andre
Borgare.
Ecklesiastike.
Militäre.
Civile.
Diverse.
Summa.
Antal
lån.
Antal
lån.
Antal
lån.
Antal
lån.
Antal
lån.
14
3
30,700
4,200
Antal
lån.
39
6
85,050
9,800
Antal
lån.
47
7
71,400
3,500
Antal
lån
24
10
16,200
13,700
Antal
lån.
43
61,450
13,350
Antal
lån.
184
13
179,820
17,180
Antal
lån.
25
21,800
1,750
Antal
lån.
TT6
466,420
188,470
29
68,500
—
61
53,490
—
1
3,000
—
—
—
—
—
—
—
12
—
-
3
—
145
—
14
34,000
—
5
9,000
—
—
—
—
1
3,000
—
7
15,000
—
2
1,300
—
3
1,750
—
7
9,800
—
6
8,750
—
—
—
45
82,600
—
19
40,250
126
86,050
7
6,850
16
11,740
39
34,250
5
6,500
34
28,700
33
20,600
279
234,940
—
4
9,500
—
88
87,600
—
—
—
—
—
2
1,800
—
7
17,000
—
9
7,650
—
6
10,000
—
12
12,000
—
13
15,900
—
5
2,800
—
146
164,250
—
11
24,000
—
96
104,300
—
11
31,500
—
136
120,750
—
3
5,750
—
9
15,200
—
8
4,950
—
11
13,650
—
6
8,200
—
22
29,950
—
—
—
313
358,250
—
23
52,500
—
354
285,770
—
9
24,250
—
3
4,850
—
8
14,100
—
12
20,200
—
12
13,450
—
8
6,850
—
11
15,300
—
17
29,600
—
—
—
457
466,870
—
7
11,550
—
203
87,260
—
2
6,000
—
2
2,300
—
3
4,250
—
7
19,450
—
5
3,100
—
5
6,500
—
7
8,700
—
12
15,350
—
—
—
253
164,460
—
1
2,000
2
1
6
1,100
2,000
5,460
1
4,000
1
3,000
4
10,600
9
2,700
2
1,950
1,000
1,000
2
1,200
10
3
14,000
6,200
4,850
25
6
16
40,550
9,200
23,310
—
Q
9,000
i
\
3,000
5
2
4,500
—
1
500
—
—
—
—
—
6
9,900
—
11
29,000
—
1
550
—
4
3.450
—
3
6,560
—
7
9,250
—
—
—
35
63,710
—
27
65,700
—
243
336,350
—
1
3,000
—
—
—
12
26,800
—
17
33,800
—
13
10,640
—
12
13,800
6
7,350
—
24
33,300
—
—
—
355
530,740
—
12
21,250
139
137,390
2,000
7
10,250
10
15,500
9
9,150
4
1,800
15
17,300
23
30,600
220
245,240
—
8
16,800
257,690
5,350
1 A
20,500
r
d. nnn
K
3,150
10
11,850
11
9,550
415
328,890
oöo
O
14:
11
23,000
—
179
162,990
—
—
—
—
—
13
20,150
—
22
39,200
—
5
3,900
—
14
10,200
—
4
6,800
16
14,950
—
—
—
264
281,190
—
1
1,000
A
6,300
3
4,250
1
1,500
1
1,200
10
14,250
169
374,550
—
1864
1,623,250
—
26
73,750 —
141
127,900
78
139,250
175
346,150
—
142
148,030
—
153
143,500
—
145
190,860
401
449,150
—
66
46,950
1-
3360
3,663,340
—
Hör till Banko-Utskottets Berättelse, 1862—1863, JtyF 40.
Banko-Utskottets Berättelse JVs' 40. 13
Inkomsterna af utlåningen från Statslåne-fonden under år 1862 hafva utgjorts
af:
Innehållna räntor  Runt 24,375: 57.
öfverräntor  *
9,120: 98.
Summa Runt 33,496: 55.
Då härifrån afdragas utgifterna:
Arfvoden
R:mt 6,575: —
Omkostnader
43: 16.
Lagsökningsutgifter
185: 7. 6,803: 23.
blifver behållna vinsten Runt 26,693: 32.
som tillika med balanserade vinsten för 4:de qvartalet år
1860
43,047: 53.
samt för liela året 1861
129,679: 9. 172,726: 62.
Tillsammans R:mt 199,419: 94.
pä det sätt redovisas: att den 22 December nästlidet år till Rikets
Ständers Bank levererats
R:mt 200,119: 94.
deraf den 29 i samma månad, till utbetalande af beviljade
särskilda arfvoden åter anordnats  700; —
Runt 199,419: 94.
Summan af utestående räntefordringar mot afgifna särskilda förbindelser,
som vid 1861 års slut utgjorde 1,497 R:dr 78 öre, har fortfarande balanserats med
enahanda belopp.
Vid 1861 års slut voro af denna fond på lagsökning beroende
14 län å
Runt 81,093: 29.
och hafva under nästlidet år till Ombudsmännens åtgärd öfverlemnats
13 stycken lån å
117,100: —
Summa 27 lån å Runt 198,193: 29.
Häraf äro under samma tid inbetaide 18 stycken
län å
94,900: —
samt i afräkning å ett lån indrifne
13,710: 23. 108,610: 23.
så att lagsökningsbalansen den 31 sistlidne December utgjorde 9 lån
å
R:mt 89,583: 6.
jemte ofvan omförmälda ränteförbindelser till antalet 4 stycken å tillhopa R:mt
1,497 R:dr 78 öre.
Och hafva under året blifvit bevakade i särskilda konkurser 4 lån ä tillsammans
59,300 R:dr.
Som, under den verkställda granskningen, Utskottet funnit, att Direktionen
vid Banko-diskont-verkets styrelse och förvaltning iakttagit derför gifna föreskrifter
samt att Verkets räkenskaper blifvit med god ordning förda och dess säkerhetsBih.
till Ii. St. Prot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 A/d. 16 Raft. 3
14 Banko-Utskottets Memorial ,JW 41.
handlingar väl vårdade, har Utskottet låtit meddela Direktionen decharge för förvaltningen
under den tidrymd, som utgjort föremål för Utskottets granskning; hvilket
Utskottet får hos Rikets Ständer tillkännagifva.
Stockholm den 30 Juni 1863.
.M 41
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Juni 1863, kl. 1 e. m.
Memorial, med hemställan om en gratifikation till Vaktmästarne vid Bankodiskont-verket.
Ilos Utskottet hafva Banko-diskont-verkets 5 Vaktmästare, under förmälan
att, vid de årliga revisionerna af nämnda Verk, de i och för uppassning hos Revisorerne
blifvit tillerkända ett litet arfvode, hvilket af dem blifvit påräknadt såsom
en väsendtlig biförtjenst, anhållit att, efter den af Utskottet nu afslutade Diskontrevision,
hugnas med någon gratifikation; och enär bemälde Vaktmästare, under
den nu verkställda revisionen, ehuru någon egentlig uppassning hos Utskottet dem
ej ålegat, likväl i så måtto fått vidkännas ett ökadt besvär, som deras biträde påkallats
vid uppbäring och afhemtning af böcker och verifikationer, hvilka dagligen
varit behölliga uti Banko-diskontens lokal, har Utskottet ansett sig, i öfverensstämmelse
med hvad vid flera föregående riksdagar egt rum, böra vördsamt tillstyrka,
att ett belopp af 50 R:dr R:mt må, såsom gratifikation, från
Banko-diskont-verkets omkostnads-räkning få utgifvas till fördelning
mellan Verkets 5 Vaktmästare.
Stockholm den 30 Juni 1863.
STOCKHOLM, tryckt hos a. l. norman, 1863.
Banko-Utskottets Memorial N:o 42.
1
N:o 42.
Ank. till Kzp.-Utsk. den 3 Juli 1863, kl. 1 e. m.
Memorial, med förslag till sammanjemkning af Riks-Stdndens beslut öfver
åtskilliga delar af Betänkandet N:o 35, angående reglering af
Bankens låne- och kreditiv-rörelse samt om användande af upplupen
Bankovinst.
I anledning af Utskottets under N:o 35 till Rikets Ständer afgifna förslag till
reglering af Bankens låne- och kreditiv-rörelse samt om användande af upplupen
Bankovinst, hafva Riks-Stånden, enligt Utskottet lillhandakomna protokollsutdrag af
den 22, 23, 27, 28 och 50 nästlidne Maj samt den 6 och 17 i denna månad, släd
nät
i följande beslut, nemligen:
Utskottets framställningar i punkterna 1 med 6, 8, 11, 12, 14, 18 med 20,
22 med 27 samt 29 med 43 äro af samtliga Riks-Stånden gillade. Punkten 7, deri
Utskottet afslyrkt bifall till väckta förslag om beredande af särskild anstalt för belåning
i Banken af guld och silfver, äfvensom 17 punkten, hvad angår dess Usta
och 2:dra momenter, innefattande förslag till föreskrifter i Banko-reglementet, rörande
kreditiv till Filialbanker och vilkoren dervid, samt 28:de punktens Usta mom.
om fonden för utlåning med omsättningsrätt, äro godkända af tre Stånd, men
återremitterade af Bonde-Ståndet, som afslagit punkterna 9 och 10 samt lagt till
handlingarne punkten 21, hvilka sistnämnde tre punkter deremot likaledes blifvit af
öfriga Riks-Stånden bifallna; och enär i frågor af förevarande beskaffenhet tre Riks—
Stånds sammanstämmande mening utgör Rikets Ständers beslut,
Uo
kan Bonde-Ståndets återremiss och afslag icke föranleda till
någon åtgärd.
Bih. till R. St. Brot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. 17 Haft.
2
Banko-Utskottets Memorial N:o 42.
Den af Utskottet i 13:de punkten gjorda hemställan, att nya Filial-banker hädanefter
ej må undfå kreditiv af Riksbanken, är af samtliga Riks-Stånden bifallen,
af Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet med den förändring, att i stället lör
ordet ”hädanefter” införts ordet: ”tillsvidare
Utskottet får, i följd häraf, och som beslutet öfver nämnda punkt bör Bankofullmägtige
meddelas, inbjuda sistbemälda två Riks-Stånd all instämma i Utskottets
af öfriga Stånd gillade ordställning, och, derest denna inbjudning icke skulle hvarken
af Ridderskapet och Adeln eller Bonde-Ståndet antagas, framlägga följande förslag
till voteringsproposition för frågans afgörande genom omröstning i Förstärkt
Banko-Utskott:
Den, som, i öfverensstämmelse med Utskottets af Preste- och Borgare-Stånden
gillade förslag, anser Rikets Ständers beslut böra erhålla den lydelse, att nya Filialbanker
hädanefter ej må undfå kreditiv af Riksbanken, röstar
Ja;
den det ej gör,
Nej;
Vinner Nej, kommer, i enlighet med Ridderskapet och Adelns samt Bondeståndets
mening, omförmälda beslut att affattas i följande ordalag: alt nya Filial
banker
tillsvidare ej må undfå kreditiv af Riksbanken.
Som Utskottets hemslällanden i
hamn, Hernösand, Nyköping, Wisby och Örebro län, derest de underkasta sig de
vilkor och förbehåll, som, enligt Banko-reglementet al den 30 Oktober 1860, äro
lastade vid rättigheten alt från Riksbanken undfå kreditiv, med allenast den förän
dring,
att af teckningssumman minst 2 5 procent skola i Rikets gällande mynt erläggas,
må, likasom Filial-banken i Skellefteå, erhålla förhöjning i innehafvande försträckning
inom det belopp, hvarför säkerhet är vorden ställd, dock ej någon Filial
bank
till högre summa, än 500,000 R:dr, och i 16:de punkten, alt den del af lill—
gångarne å anslaget till Filial-banker, som i och för sistberörda ändamål icke varder
använd, må ingå till Bankens reservfond, samt 3:dje och 4:de momenterna af
i7.de
Adeln samt Preste-Ståndet bifallna, blifvit af Borgare- och Bonde-Stånden återremitterade;
men Utskottet ännu ej fått del af den öfverläggning, som föregått beslutet
om samma återremiss, saknar Utskottet för närvarande tillfälle alt upptaga förslagen
i dessa punkter till förnyad handläggning.
Likaledes nödgas Utskottet nu förbigå 28 punkten 2 momentet, angående innehållning
å fonden för utlåning med omsättningsrätt, enär Bonde-Ståndets återremiss
Banko- Utskottets Memorial N:o dä.
3
af detta moment, som, godkåndt af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet
är afslaget af Preste-Ståndet, icke till Utskottet ankommit.
I 44 punkten hade Utskottet hemställt, att den sedan 1860 års början upplupna
bankovinst må få i Banken bibehållas och i händelse af bifall härtill, i 45:te
punkten, att af nämnde vinst, ett belopp af minst Fem Millioner R:dr må, under
detta och nästföljande åren 1864 och 1865, användas till inköp af lätt realisabla
obligationer, företrädesvis sådana, hvilka af Riksgälds-kontoret utgifvas för lån, som
för Svenska Statens räkning kan komma att upptagas till fortsättning af Statens
jernvägsbyggnader.
Dessa punkter äro bifallna af Bonde-Ståndet, hvaremot öfriga Riks-Stånd stadnat
i följande beslut, nemligen:
Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet, att af den sedan 1860 års
början upplupna bankovinst skola i Banken bibehållas 672,541 R:dr 68 öre, men
återstoden, Fem Millioner R:dr, under detta och nästföljande åren 1864 och 1865,
med en tredjedel hvartdera året, till Riksgälds-kontoret aflemnas, och Preste-Ståndet,
att 5,000,000 R:dr af samma vinst må under åren 1864, 1865 och 1866 till
Riksgälds-kontoret utan återbetalningsskvldighet öfverlemnas, för att, i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts nådiga förslag, till fortsättning af Statens jernvägsbyggnader
användas.
Tre Stånd hafva således, med afslag å Utskottets hemställan i berörde 44:de
punkt, beslutat att af den sedan 1860 års början upplupna bankovinst, Fem Millioner
R:dr skola till Riksgälds-kontoret aflemnas och detta utgör följaktligen ett Rikets
Ständers beslut; men, beträffande liden för ett sådant aflemnande särskilja sig Ridderskapet
och Adeln samt Borgare-Ståndet från Preste-Ståndet, i del att de föna
antagit åren 1863 med 1865, men Preste-Ståndet åren 1864 med 1866; hvarförutan
sistnämnda Riks-Stånd förordnat om sältet för medlens användning, derom
ej något förekommer i Ridderskapet och Adelns samt Borgare-Ståndets beslut.
Då, hvad nu först tiden angår, två Riks-Stånd i detta afseende förenat sig om
den tid, Utskottet föreslagit och Bonde-Ståndet antagit för de ifrågavarande vinstmedlens
användning till inköp af obligationer, så anser Utskottet sig böra inbjuda
Preste- och Bonde-Stånden att i denna del instämma i det af Ridderskapet och
Adeln samt Borgare-Ståndet fattade beslut; och får, för den händelse att denna inbjudning
ej antages hvarken af Preste- eller Bonde-Ståndet, föreslå, alt frågan må
genom omröstning afgöras, enligt följande proposition:
3:o.
Den som anser, att, på sätt Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet beslutat,
aflemnandet till Riksgälds-kontoret af 5,000,000 R:dr utaf Bankens behållna
vinst bör ega rum under detta och nästföljande åren 1864 och 1865 med en
tredjedel hvartdera året, röstar
4
Banko- Utskottets Memorial N:o 43.
Ja;
den det ej gör,
Nej;
Vinner Nej, så kommer, i enlighet med Preste-Ståndets beslut, detta aflemnande
att ega rum under åren 1864, 1865 och 1866.
Preste-Ståndet har förklarat alt ifrågavarande vinstmedel må till Riksgälds-kontoret
öfverlemnas, för att, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga förslag, till
fortsättning af Statens jernvägsbvggnader användas.
Detta beslut närmar sig i så måtto Utskottets af Bonde-Ståndet gillade framställning,
som Utskottet afsåg att, al vinstmedlen, minst 5,000,000 R:dr skulle användas
till inköp, företrädesvis af sådana obligationer, hvilka af Riksgälds-kontoret
utgifvas för lån, som för Svenska Statens räkning kan komma att upptagas till fortsättning
af Statens jernvägsbyggnader, och, efter hvad Utskottet inhemtat, har inom
Ridderskapet och Adeln, vid öfverläggningen rörande meromförmälda punkter 44 och
45, den mening uttalats, som Preste-Ståndet såsom beslut meddelat, hvadan anledningen
hvarföre Ridderskapet och Adeln, hvilket först återförvisade berörda delar af
Utskottets Betänkande, men sedermera, med afslag å Preste-Ståndets, antog BorgareStåndets
inbjudning att deltaga i dess beslut, torde kunna härledas deraf att den af
Borgare-Ståndet bestämda tid för öfverlemnande! af vinstmedlen närmast öfverensslämde
med Ridderskapet och Adelns åsigt.
På grund häraf allt, har Utskottet funnit sig böra inbjuda Ridderskapet och
Adeln samt Borgare- och Bonde-Stånden att instämma i det af Preste-Ståndet meddelade
förordnande om sältet för användning af vinstmedlen; men skulle denna inbjudning
ej antagas af åtminstone två af bemälda Riks-Slånd, måste frågan afgöras
genom omröstning i Förstärkt Banko-Utskott, i hvilket ändamål Utskottet får till
Rikets Ständers bepröfvande öfverlemna följande förslag till voterings-proposition:
4:o.
Den som, lika med Preste-Ståndet, anser alt vinstmedlen må till Riksgäldskontoret
öfverlemnas, för att, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga förslag,
till fortsättning af Statens jernvägsbyggnader användas, röstar
Ja;
den det ej gör,
Nej;
Vinner Nej, kominer någon anvisning angående sättet för medlens användning
af Riksgälds-kontoret icke att meddelas.
Stockholm den 30 Juni 1863.
Stockholm, tryckt hos N. Marcus, 1863.
Banko-Utskottets Utlåtande JW 43.
1
JVS 43.
Ank. till Exp.-Utsk. den 20 Juli 1863, kl. 1 e. ni.
Utlåtande, i anledning af erhållen ålerremiss af åtskilliga punkter i Betänkandet
N:o 35, angående låne- och kreditiv-rörelsen.
Sedan Utskottet numera erhållit del af de öfverläggningar inom Borgareoch
Bonde-Stånden, sorn föregått besluten om återremiss af 15:de, 16:de, 17:de och
28:de punkterna i Betänkandet N:o 35, med förslag till reglering af Bankens låneoch
kreditiv-rörelse, får Utskottet, under åberopande af Memorialet N:o 42, deri
upplysning meddelas om Rikets Ständers beslut, angående såväl berörde, sorn öfriga
punkter af samma betänkande, nu afgifva det utlåtande, hvartill samma
återremiss föranleder.
Utskottet hemställde i punkt 15:o, att Filialbankerna i Borås, Carlshamn,
Hernösand, Nyköping, Wisby och örebro län, derest de underkastade sig de vilkor
och förbehåll, sorn, enligt Banko-reglementet af den 30 Oktober 1860, äro fästade
vid rättigheten att från Riksbanken undfå kreditiv, med allenast den förändring,
att af teckningssumman minst 25 procent skola i Rikets gällande mynt erläggas,
må, likasom Filialbanken i Skellefteä, erhålla förhöjning i innehafvande försträckning
inom det belopp, hvarför säkerhet är vorden ställd: dock ej någjon Filialbank
till högre summa, än 500,000 R:dr; i punkt 16:o, att den del af tillgångarne ä anslaget
till Filialbanker, som i och för sistberörda ändamål icke varder använd, må
ingå till Bankens reservfond samt i punkt 17:o, inom. 3 och 4, att, i händelse af
bifall till förslaget i punkterna 15 och 16, blifvande Banko-reglemente må i omförmälda
hänseende erhålla följande uppställning:
Mom. 3. Af redan varande och framdeles uppkommande besparingar å den
i nästföregående moment upptagna summa ega Fullmägtige att till såväl Filial-banken
i Skellefteä, som Filialbankerna i Borås, Carlshamn, Hernösand, Nyköping, Wisby
och örebro län utgifva förhöjd försträckning inom det belopp, hvarför godkänd säkerhet
redan är vorden ställd, dock ej någon Filialbank till högre sammanräknad
summa, än 500,000 R:dr samt under förbehåll i öfrigt, att sistnämnda sex Filialbanker,
hvilka alla före sednaste riksdag blifvit oktrojerade, underkasta sig de
förändrade bestämmelser, som, för åtnjutande af kreditiv från Riksbanken, vid samma
Bih. till R. St. Prot. 1862 k 1863. 6 Sami. 1 Afd. 18 Häft.
2
Banko-Utskottets Utlåtande JVs‘ 43.
riksdag fastställdes och hvilka äro intagna i Banko-reglementet af den 30 Oktober
1860, med undantag allenast af bestämmelsen i mom. 1, litt. a l:sta punkten, angående
det belopp af teckningssumman, sorn skall i Rikets gällande mynt erläggas; samt
Mom. 4. De besparingar, som i och för berörda ändamål icke erfordras,
ingå till Bankens reservfond.
Mot Utskottets förslag i nu upptagna punkter är den anmärkning inom Borgare-
och Bonde-Stånden framställd, att, enär Filialbankerna i Norrbottens län,
Piteå och Oskarshamn, skola ega lika rätt till undfående af förhöjdt kreditiv, som
Filialbanken i Skellefteå, dessa icke bort från åtnjutande af sådan förmån vara
uteslutna och att, hvad särskildt Oskarshamns Filialbank anginge, denna destoheldre
borde tillerkännas rätt till ytterligare kreditiv, som säkerhet derför till belopp af
80,000 å 90,000 R:dr blifvit ställd och ansökan hos Banko-fullmägtige att erhålla
deremot svarande kreditiv gjord innan Utskottet afgaf sitt betänkande i detta ämne.
I anledning af dessa erinringar har Utskottet funnit sig böra meddela
följande:
Vid sednaste riksdag berättigades Fullmagtige att använda 1,000,000 R:dr
såsom kreditiv till sådana Filialbanker, som dädanefter kunde varda oktrojerade,
hvaribland företrädesvis till en Filialbank i Laleå, i fall dylik bank skulle der
komma till stånd och inom den 30 Juni 1861 för kreditivs erhållande från Riksbanken
ställa godkänd säkerhet, samt för öfrigt till Filialbanker i orter, hvarest
Bankinrättning förut ej funnes.
Efter samma riksdag äro oktrojerade, Norrbottens läns Filialbank i Luleå
den 21 December 1860 samt Filialbankerna i Piteå, Oskarshamn och Skellefteå den
28 Mars 1862. Till erhållande af kreditiv anmälde sig först Norrbottens läns Filialbank,
som erhöll den 7 November 1861 R:dr 271,500 och den 6 Februari 1862
R:dr 197,700 eller tillhopa
469,200:
hvarefter kreditiv meddelades:
Filialbanken i Piteå, den 18 September sistberörda år, med  250,000:
Filialbanken i Oskarshamn, den 20 November samma år, med  230,000:
samt Filialbanken i Skellefteå, den 12 Mars detta år, med  50,800:
eller återstoden af det afsatta förlaget
1,000,000:
Förstnämnda tre banker kommo i åtnjutande af hela det belopp, hvarför
säkerhet blifvit ställd, med det undantag allenast, att den af Filialbanken i Oskarshamn
lemnade säkerhet med 300 R:dr öfversteg det beviljade kreditivet, hvaremot
Filialbanken i Skellefteå, ehuru densamma företett säkerhet för rätteligen R:dr 207,200,
icke kunde erhålla mera än nyssberörda återstod, 50,800 R:dr.
Sedan det vid sednaste riksdag till nya Filialbanker anvisade förlag sålunda
blifvit till fulla^ beloppet upptaget, hade Filialbanken i Oskarshamn hos Bankofullmägtige
anhållit om ytterligare försträckning till belopp af 88,000 R:dr, derför
motsvarande säkerhet vore af delegare aflemnad och af Riksbankens ombud godkänd,
men som ofvanberörda förlag redan blifvit utgifvef, kunde Fulimägtige till
den gjorda anhållan icke lemna bifall.
Häraf visar det sig att Filialbanken i Oskarshamn icke har samma rätt till
erhållande af förhöjdt kreditiv, som vare sig de före sednaste riksdag oktrojerade
Filialbanker, hvilka aflemnat säkerhet å högre summa, än hvartill den erhållna
försträckningen uppgår, eller Filialbanken i Skellefteå, hvilken utbekommit allenast
en ringa del af det sökta kreditivet, men för denna del fästat hela säkerheten; och
Banko-Vtskottets Utlåtande «yW 43.
3
då dessutom två Riks-Stånd eller Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet gillat
Utskottets förslag i ofvanberörda punkter samt tillstyrkandet af en undantagsförmån
för Filialbanken i Oskarshamn möjligen kunde frän öfriga efter sednaste riksdag
oktrojerade Filialbanker framkalla anspråk på likartade fördelar, anser Utskottet
sig böra vidblifva förslaget i såväl 15:de punkten, som den i sammanhang härmed
återförvisade 16:de punkten samt 3:0je och 4:de momenterna af 17:de punkten och
får fördenskull
l:o v
inbjuda Borgare- och Bonde-Stånden att antaga Utskottets af
två Riks-Stånd gillade framställningar i berörda punkter.
I 2 mom. af 28:de punkten hade Utskottet afgifvit förslag till så lydande
föreskrift:
”Af allmänna diskontfonden skola Fullmägtige, under hvartdera året 1864,
1865 och 1866, innehålla Tvåhundra Tusen Riksdaler, hvilken innehållning verkställes
på sätt och i den ordning, Fullmägtige lämpligast anse; dock under förbehåll,
att någon minskning icke sker i den andel af fonden, som med 150,000 R:dr är för
Wisby Låne-kontor afsatt”.
Berörda moment är bifallet af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet,
men afslaget af Preste-Ståndet, och återremitteradt af Bonde-Ståndet, inom hvilket
den åsigt blifvit uttalad, att fonden för utlåning med omsättningsrätt bör bibehållas
vid det belopp, hvartill densamma nu uppgår, eller 10,200,000 R:dr, enär antalet
lånsökande i denna väg snarare ökas än minskas, och denna lånefond är inom
Banken den enda för modernäringen tillgängliga.
Utskottet får upplysa att, i följd af Rikets Ständers vid sednaste riksdag fattade
beslut, ifrågavarande fond redan nedgått till 9,692,500 R:dr och vid detta års
utgång kommer att utvisa ett belopp af 9,600.000 R:dr, samt att handels- och
närings-diskontfonden är tillgänglig för alla, sorn idka handel och näringar; och
enär Rikets Ständer vid föregående riksdagar ansett att denna fond bör småningom
förminskas samt två Riks-Stånd gillat Utskottets förslag, har Utskottet, med vidblifvande
af detsamma, skolat
2:o
inbjuda Bonde-Ståndet att ä Ridderskapet och Adelns samt
Borgare-Ståndets beslut instämma;
skolande Utskottet, för den händelse denna inbjudning icke antages och Preste-Ståndet
ej heller finnér godt att, med frångående af sitt, antaga Ridderskapet och Adelns
samt Borgare-Ståndets beslut, ej underlåta att uppsätta förslag till proposition för
frågans afgörande genom omröstning i Förstärkt Banko-Utskott.
Stockholm den 20 Juli 1869.
Reservationer:
Af Riksdagsfullmägtige Olaus Eriksson och Robert Fredrik Gross emot J:sta
punkten.
STOCKHOLM, tryckt hos a. l. norman, 1863.
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
1
]V:o 44.
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Juli 1863, kl. 1 e. m.
Memorial, med förslag till förändring af åtskilliga föreskrifter i i:sla,
S:dra och Salje Arliklarne af Banko-reglementet.
Banko-reglementets 5 § lyder sälunda:
»Fullmägtige böra hålla Bankoverket i den jemna och oafbrutna gång, som med
ändamålet af denna inrättning och de af Rikets Ständer meddelade förordnanden öfverensstämmer,
samt, i enlighet dermed, vidtaga de låtgärder, hvilka till befrämjande al
Verkets rätt, säkerhet och förmån finnas vara af nöden; och åligger det Fullmägtige
att hafva noga tillsyn öfver ordningens vidmagthållande inom Verkets afdelningar. Utöfningen
af nämnda åliggande må Fullmägtige sig emellan fördela, på sätt dem bäst
och lämpligast synes; dock äro de, en för alla och alla för en, ansvarige för den
skada och förlust, som, genom en eller llere Fullmägtiges försummelse härutinnan
Banken möjligen tillskyndas.»
»Bankens pappersbruk, Tumba, förvaltas, utan Under-styrelsens deltagande, af
Fullmägtige samfäldt, under specielt inseende af en derus ledamot.»
Bankofullmägtige hafva, rörande denna §, föreslagit dels att, elter förra afdelningen
deraf, måtte införas följande:
»För den dagliga tillsynen öfver göromåien inom Bankoverket utse Fullmägtige,
inom eller utom sig, tre verkställande Direktörer och två Suppleanter för desse.»
»Nytt val anställes för hvarje års utgång, då de afgående kunna åter inväljas;»
och dels att §:ns sednare afdelning må undfå denna uppställning:
»Bankens pappersbruk, Tumba, förvaltas af Fullmägtige samfäldt, under specielt
inseende af en deras ledamot.»
Af Fullmägtiges förslag inhemtas, att bemälde Direktörer skulle åligga hufvudsakligen:
dels de med köp och försäljning af vexlar å utländskt myntslag förenade
göromål och bestyr, hvilka nu, enligt ill § 5 mom. i Banko-reglementet, utöfvas
af två inom Fullmägtige utsedde Deputerade; dels deltagandet i Bankodiskont-direktionen,
i stället för de ledamöter af samma Direktion, Fullmägtige nu, likmätigt 77 §
Bih. till H. St. Brot. 1862 & 1863. 6 Sami. 1 Afd. IS UäfL 1
*)
Banko-Utskottets Memorial N:o 41.
1 mom. af Banko-reglementet, ega att utse inom eller utom Bankoverket och dess
Ofver-styrelse, samt dels icke allenast daglig tillsyn öfver göromålen inom Bankens
samtliga afdelningar, utan äfven förberedande handläggning och utredning, i samråd
med Bankens vederbörande embets- och tjenstemän, der sådant erfordras, af ärenden,
hvaröfver Fullmägtige hafva att besluta, äfvensom ock den del af Under-styrelsen tillhöriga
förvaltningsbestyr, som icke ovilkorligen erfordra kollegial behandling, hvilka
sednare deremot skulle af Fullmagtige samfäldt handläggas.
Som med detta förslag, i hvad det angår rättigheten att inom eller utom Full—
mägtige välja Direktörer, endast afses att för Fullmagtige bereda möjlighet att kunna
utom dem utse någon af dessa Direktörer, derest omständigheterna skulle dertill
oundgängligen föranleda; lärer väl desto mindre hinder möta derför att de med köp
och försäljning af vexlar å utländskt myntslag förenade göromål och bestyr utöfvas
af Direktörerna, som den enda förändringen i detta hänseende inskränker sig till utbyte
af benämningen Deputerade till Direktörer. Till två ledamotsplatser inom
Bankodiskont-direktionen iir valet redan fullkomligen fritt och två af Direktörerne
böra således kunna intaga dessa platser. Hufvudsakliga förändringen består deri, alt
den inre förvaltningen skulle besörjas af verkställande Direktör.
Innan Utskottet yttrar sig öfver denna, utan tvifvel den jemförelsevis vigtigaste
oell i närvarande inre organisation af Banken mest ingripande del af förslaget, torde
Utskottet böra meddela en antydning af föremålen i allmänhet för Rikets Ständers
Banks förvaltning, jemte upplysning om oell i hvad mån densamma för närvarande
af Under-styrelsen utöfvas.
De vigtigare förvaltningsföremålen utgöras af beslut och åtgärder, som angå:
Bankens metalliska kassa, dess bibehållande och förstärkning samt, såsom följd häraf,
utrikes vexelharideln; köp och försäljning af publika papper; depositionsrörelsen för
Statens, allmänna verks och inrättningars samt enskildes räkning; försträckningar till
Riksgälds-kontoret, Manufaktur-diskonten, Jernkontoret och Filialbanker; sedlars tillverkning
och utgifning; anordningar beträffande kassarörelsen, räkenskaps- och bokföringssältet,
arbetsordningen öfverhufvud och kontrollen i hvarje särskild del m. m.,
samt slutligen embets- och tjenstemänneus tillsättning, äfvensom ordningen inom
Verket.
Den befattning med styrelsen och förvaltningen, som åligger Fullmagtige, är,
såsom vid granskning af Banko-reglementets särskilda delar lätt inses, af en betydlig
omfattning, hvilken icke heller, med afseende på ämnenas vigt och ansvarsfulla beskaffenhet,
torde kunna särdeles minskas. Icke allenast meddelandet af allmänna
föreskrifter, utöfver hvad genom Banko-reglementet är pä förhand oföränderligt faststäldt,
rörande metalliska kassan, utrikes vexelhandel, köp och försäljning af publika
papper m. m., utan äfven de mångfaldiga, merändels högst magtpåliggande verkställighctsåtgärder,
sora dermed äro förenade, tillhöra dels Fullmägtige omedelbart, samfäldt
eller genom de af och bland dem, i enlighet med Reglementets medgifvande,
utsedde Deputerade, dels embets- och tjenstemän, hvilka sortera direkte under Full
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
3
mägtige. I och för fullgörandet af dessa åligganden erfordras en ständig uppmärksamhet
pä allmänna financiela förhållanden så utom, som inom landet; på kursförändringar
och priser å allmänna värdepapper; en kännedom angående utländska handelshus
och deras ställning, på hvilken Bankens säkerhet högst betydligt är beroende,
samt mera dylikt. Dessa åligganden föraideda uppgörandet af köp och försäljning af
vexlar samt deraf härflytande hvarjehanda öfverenskommelser; åtgärder för införsel af
ädla metaller; utrikes brefvexling och besörjandet af inkasseringar. För den öfversigt
af Verkets egen gång, som Fullmägtige måste ega, är nödigt att till dem ingå fortlöpande
uppgifter öfver alla de vigtigare grenarne af Bankens rörelse och att dessa
uppgifter med oafbruten uppmärksamhet följas samt med hvarandra jemförns, på det
att deraf ett säkert omdöme om Verkets tillstånd och rörelse må kunna hildas. Den
beröring, i hvilken Banken står med andra inrättningar genom lemnade försträckningar,
såsom Filialbankerna, ålägger äfven Fullmägtige nödvändigheten att om dem taga
den kännedom, som för bevarande af Bankens rätt och säkerhet erfordras; förutom
hvilket allt Fullmägtige jemväl såsom Ofver-styrelse för Diskontverket och Lånekontoren
i orterna hafva att meddela allmänna föreskrifter angående dessas förvaltning,
upp- och utlåningsrörelse, m. m.
Grundlagen har oföränderligt bestämt sammansättningen af Bankens Öfverstyrelse.
Den ställning i allmänhet, de personer måste ega, som kunna ifrågakomma
till Rikets Ständers förtroende att vara deras Fullmägtige, berättigar visserligen till
den icke heller svikna förhoppning att de med samvetsgrann klokhet skola tillse och
vårda Verkets rätt, säkerhet och förmån, men ingalunda till en fordran, att de, eller
flertalet bland dem, skola företrädesvis, än mindre uteslutande, egna tid och krafter
åt de mångfaldiga bestyr samt den ständige uppmärksamhet och oafbrutna omsorg,
som en så vidtomfattande förvaltning, för att någorlunda fullständigt handhafvas, kräfver.
Detaljerna vid densamma kunna icke af samtlige Fullmägtige handläggas, och,
om sådant vore möjligt, skulle det ingalunda befordra deras ändamålsenliga behandling.
Derföre halva ock utaf dessa detaljer, vissa, såsom vexelhandel!! och hvad dermed
sammanhänger, hvilka fordra en ständig handläggning och omöjligen kunna undvara
en oafbruten uppmärksamhet, redan öfverlemnats åt deputerade ibland Fullmägtige,
och för beredningen af andra, endast tidtals eller tillfälligtvis förekommande angelägenheter,
till exempel förändring af Bankens sedlar, uppgörande af vidlyftigare
förslag i en eller annan rigtning, hafva särskilde Komiterade måst inom Fullmägtige
utses.
Ej mindre genom de Deputerade, som besörja vexelärendena än äfven genom
den anordningen, att minst 4 bland Fullmägtige i egenskap af ledamöter deltaga i
Direktionen' af Diskontverket, har således i viss mån redan i tillämpningen gjort sig
gällande behofvet af en särskild delegation för handhalvande af hvad som tillhör den
egentliga förvaltningen. Genom införande af en sådan såsom stadigvarande institution
skulle Fullmägtige först komma i det förhållande till Verket, som för dem, såsom Öfverstyrelse,
är den rätta och med deras sammansättning närmast öfverensstämmande, att
4
IJanlw-Utskottels Memorial N:o 44.
nemligen hufvudsakligen endast meddela nödiga allmänna föreskrifter och bestämmelser,
utöfva en generel kontroll ä dessas verkställighet, pröfva och besluta öfver framställningar,
som underställas Fullmägtige, och blott i särskilda fall omedelbart ingripa
i den löpande förvaltningen, hvilken deremot borde åligga särskilda Direktörer, och
som, efter hvad det redan anförda torde tillräckligt ådagalägga, i ett Verk med den
omfattning Rikets Ständers Bank eger, skall taga i anspråk (lere personers krafter.
Af den närmare redogörelse, Utskottet här nedan lemnar för de bestyr, hvilka
för närvarande utgöra föremål för Under-styrelsens verksamhet, skall det ovedersägligen
framstå, att endast ganska obetydligt af egentlig förvaltning utaf Bankoverket på
det hela i verkligheten genom Uuder-styrelsen nu utöfvas.
Emellertid bör det dock tillses, huruvida icke möjligtvis de funktioner, för hvilkas
ändamålsenliga utförande särskilde Direktörer äro hehöfliga, lämpligen skulle
kunna besörjas af Bankens Under-styrelse eller de Bankens Kommissarier, hvilka bilda
denna Styrelse.
Om Direktörerne, med de vidsträckta och magtpåliggande göromål, som skulle
dem tillkomma, uteslutande utgjordes af Kommissarier, hvilka tillika i sistnämnda
egenskap fortfarande hade andra, de förstnämnda underordnade, fastän med dem sammanhängande
tjenste-åligganden och skyldigheter, så skulle, bland annat, den tillsyn
och kontroll, som bör vara en af Direktörernes icke minst vigtiga pligter, blifva
omöjlig, enär Kommissarierne såsom Direktörer icke kunde öfvervaka och kontrollera
sig sjelfve och icke heller lämpligen samt med behörig verkan kunna utöfva dylik
tillsyn och kontroll inom hvarandras afdelningar. Många angelägenheter, såsom vexelaffärer,
inhemtande af upplysningar och hvarjehanda meddelanden, föranleda ofta frånvaro
från Banken under de tider af dagen, då denna är för allmänheten öppen, och
de göromål, som tillhöra Kommissarierne, skulle då komma att blifva fördröjda till
följd af den enes eller andres bland dem frånvaro. Det är ej heller antagligt, att så
mångå, till stor del ganska mycken tid fordrande, ofta brådskande göromål, som
komme att tillhöra Direktörerne, skulle kunna vederbörligen skötas i jemnbredd med
dem, som åligga Under-styrelsens ledamöter i egenskap af Kommissarier och Kontorschefer.
Ehuru Utskottet ej förbiser att, om de egentliga affärsgöromål af någon betydenhet,
som förekomma i bankförvaltningen, kunde öfverlemnas till vissa af Bankens
Kommissarier, detta skulle utgöra en nyttig eggelse för Bankens tjenstemän alt vinnlägga
sig om förvärfvande af insigter uti bankväsende i allmänhet; hafva dock de
anförda, med liera här nedan vidrörda omständigheter öfvertvgat Utskottet, att Bankens
nuvarande Under-styrelse icke kan vara en lämplig organ för den förvaltande
myndighet, om hvilken nu är fråga, och hvars bildande blifver allt mera vigtigt, för
att Banken må kunna utvidga sin verksamhet så, som dess ställning och betydliga
tillgångar föranleda, till nytta för allmänna rörelsen.
Utskottet öfvergår tilli redogörelse för Under-styrelsens nuvarande åligganden.
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
5
Bankoverket är, enligt 31 § i Reglementet, indeladt i följande afdelningar, kontor
och expeditioner, nemligen: en Kassa-a/delning, en [) epos it i o n s- afdelning, ett Sedel-kontor,
en Lånc-ajdelning, ett Låne-kansli samt en Revisions- och Ekonomi-a/delning Fullmägliges
expedition, Under-styrelsens expedition och Fiskals-kontoret. Hvardera af
förstuppräknade sex afdelningar och kontor står under en af Fullmägtige omedelbart
tillsatt Chef. Af desse Chefer bildas Under-styrelsen, som, jemlikt 32 § i Bankoreglementet,
vid sina sammankomster, skall besörja den egentliga förvaltningen af
Banköverket på det hela. Denne Styrelses sammankomster skola hållas en gång i
hvarje vecka eller oftare, i händelse målens beskaffenhet eller ärendenas jemna gång
sådant fordra. Daglig tillsyn öfver ordningens vidmagthållande inom Bankens afdelningar
och kontor åligger ej Under-styrelsen i vidsträcktare mån, än att, likmätigt
60 § i Reglementet, »Under-styrelsen läte, före utbetalningen af hvarje qvartals lönebelopp,
genom några ibland dess ledamöter, biträdde af Advokatfiskal, i Verkets
alla under samma Styrelse lydande afdelningar och kontor noga efterse huru sysslorna
under loppet af nästförllutna tre månader blifvit bestridda.» Deremot stadgas i
33 § 3 mom. af Reglementet, att Cheferne skola, hvar för sig, ansvara för arbetets
ordnande samt göromålens behöriga och oafbrutna gång inom hvar sin afdelning eller
kontor, med skyldighet att, för befrämjande deraf, noga handhafva och iakttaga de
kontroller och den tillsyn, som hvar och en af dem, enligt instruktionen för samma
afdelning eller kontor, eller andra gällande författningar åligga.
Den dagliga förvaltningen af Verket och tillsynen öfver göromålen derstädes beror
således icke af Under-styrelsen, utan af vederbörande Afdelnings- och Kontorschefer,
för hvar sin afdelning eller sitt kontor; och desse Afdelnings- och Kontorschefer,
uti hvilkas ställning och åligganden i öfrigt någon förändring icke är afsedd,
äro, i afseende å kontroll och tillsyn, bundne vid särskilda instruktioner.
Till ådagaläggande af Under-styrelsens olämplighet för den förvaltning, som af
densamma nu besörjes, är, jemte annat, anfördt:
Som de Afdelnings- och Kontors-chefer, hvilka bilda Under-styrelsen, hafva särskilda
åligganden sig anvisade inom hvar sin afdelning, följer deraf, att samma åligganden
måste för Under-styrelsens sammankomster undanskjutas, derest ej dessa sammankomster
hållas å tider, beräknade för frihet från tjensteutöfning. Åt den egentliga
förvaltningen på det hela, som Under-stvrelsen har att vid sina sammankomster
besörja, kan således icke egnas hvarken lämplig eller erforderlig tid, och göromålens
behandling förblifver derigenom i ett alltför stationärt tillstånd. Det bör ej framkalla
förundran, aldraminst klander, om personer, som sjellve hafva mera eller mindre,
skada af förändringar, ledande till utsträckt ansvarighet och tillsyn och deraf förorsakade
ökade ansträngningar, underlåta alt fästa uppmärksamhet på vidtagandet af förändringar,
hvarigenom annat ändamål ej främjas, än ett bättre betjenande af den allmänhet,
som med Banken har beröring, och det får icke heller klandras, derest en
eller annan eller (lere af desse Afdelnings-chefer, om än lifvade af nit för Verket och
dess angelägenheter, likväl, af undseende för kamrater, hvilka af göromålens förändring
6
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.)
få vidkännas tillökning i bestyr, afliållas från framkallandet af dylik förändring; men
häraf måste helt naturligt följa, att förslag till göromålens förenkling, förändrade fördelning
och skyndsammare behandling mera sällan, om ens någonsin, utgå från Understyrelsen
omedelbart.
Till det anförda kan vidare läggas följande:
Den rörelse, Banken bedrifver, förutsätter ovilkorligen nödvändigheten af ärendenas
raska handläggning och allmänhetens skyndsamma betjenande. Omständigheter
kunna ofta inträffa, påkallande ett tillfälligt undantag från föreskrifterna i gällande instruktioner
och arbetsordningar, angående tiden för expeditioners emottagning, sättet
för deras handläggning, m. m. Vid dylika fall är det behöfligt att någon person inom
Verket finnes att tillgå, som eger att förordna om det undantag från gällande bestämmelser,
hvilket fordras, för att kunna bereda handläggning åt en expedition, hvars
undanskjutande till nästa söknedag kan för inlemnaren medföra skada och förlust.
Utsträckning af expeditionstiden föranleder nemligen olägenhet för ett flertal af tjenste
männen
och mottages således med ett missnöje, som tvingar förste handläggaren af
en expedition till en afvoghet mot allmänheten, hvilken icke är egnad att skapa ett
ökadt begär för affärsförbindelser med Banken. Hvar och en tjensteman finner sin
tillfredsställelse i vissheten derom, att han fullgjort hvad instruktion eiler arbetsordning
bjuder, och den åt rörelsen lifgifvande förvaltaren saknas. Under-styrelsen, såsom förvaltningens
besörjare, anser sig, med rätta, hafva uppfyllt alla de fordringar, som på
densamma kunna göras, då den vakar deröfver att Bankens tjenstemän iakttaga dem
gifna föreskrifter samt att Rikets Ständers beslut, i hvad de Under-styrelsen angå,
och Fullmägtiges rörande Bankens förvaltning meddelade förordnanden varda vederbörligen
fullgjorda.
Men om allt delta, under förgångna tider, då Riksbanken var enda bankirirättningen
i riket,^kunde anses vara tillfyllestgörande, är förhållandet nu helt förändradt.
Nämnda Bank bör vara lika tillgänglig för allmänheten, som de enskilda Bankerne,
på det att en lifligare omsättning må kunna beredas. Till detta mål kan Banken
ej hinna förr än densamma för den dagliga förvaltningens besörjande erhåller personer,
hvilkas verksamhet är rigtad på de allmänna förhålla nelen, med hvilka Bankens
rörelse står i sammanhang och på omsorgen om en fortgående och efter förändrade
förhållanden lämpad jemkning af göromålen inom Verket; och Utskottet anser följakt
ligen
en förändring af Bankens inre förvaltning vara behöflig.
Då likväl Under-styrelsen i dess nuvarande form velat tilläggas en så vigtig betydelse
för Bankoverket sjelft, torde det än vidare böra i öfvervägande tagas huruvida
denna Styrelse kan, utan våda för Banken, indragas.
För bedömande af denna fråga, är det af nöden att tillse hvilka göromål Understyrelsen
har att besörja och om dessa göromål lämpligen kunna pä annat sätt
handläggas.
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
7
Under-styrelsen åligger,
enligt 32 t Reglementet:
l:o (se mom. 5) att, dels på grund af hållna protokoll, diarier och anteckningsböcker,
dels ock med ledning af de utaf Cheferne, hvar för sin afdelning, för tillfallet
ombesörjda och till Under-styrelsen aflemnade uppgifter, redogöra för Verkets
förvaltning inför Rikets Ständers Banko-Utskott och Revisorer.
Berättelserna utgöras hufvudsakligen af en sammanfattning af upplysningar, meddelade
och till uppställning fullständigt ordnade af Afdelnings- och Kontors-chefer.
Hvad dessa berättelser i öfrigt innefatta, kan, derest eljest detsamma må anses
vara af någon framstående betydelse, ingå i Fullmiigtiges berättelser.
2:o (se mom. 7) att behandla alla för verkställighet, beredning eller slutligt
afgörande Under-styrelsens samfälda åtgärd tillhöriga ärenden, som ega gemenskap
med Bankens allmänna angelägenheter och inre förvaltning.
Verkställighet ifrågakommer af Rikets Ständers, dess Banko-Utskotts och Revisorers
samt Fullmägtiges beslut, och inskränker sig dertill att, genom utdrag af protokollet,
meddela vederbörande afdelningar, kontor och expeditioner till efterrättelse de
fattade besluten, i åtskilliga fall beledsagade af föreskrifter angående bokföringen,
hvilka böra kunna uppgöras inom de vederbörliga afdelningarne. Som något stadgande
icke finnes derom, att berörda beslut skola delgifvas Under-styrelsen, så iakttages
nu ofta, då skyndsamhet vid verkställigheten är af nöden, att besluten omedelbart
affärdas till den eller de vederbörande afdelningarne eller kontoren. Omgången
är obehöflig och leder till mycket uppehåll vid verkställigheten.
Beredning af andra mål, än sådana, hvilka hänvisas från Fullrnägtige, torde få
räknas till undantagen. Fullrnägtige kunna erhålla denna beredning af målen med
mindre omgång, men med lika stor utförlighet och sakkännedom, genom Afdelningsoch
Kontors-cheferne, hvilkas utredning eller beredning af eli mål för närvarande, i
de flesta fall, tjenar till grund för, om ej helt och hållet bestämmer Under-stvrelsens
utlåtande i frågan.
Af den fortsatta redogörelsen för de på Under-stvrelsens slutliga afgörande beroende
mål, skall det såsom Utskottet förmodar, visa sig, att omförmalda mål äro af
alltför enkel beskaffenhet att rättfärdiga bibehållandet af särskild Styrelse för desammas
afgörande.
3:o (se mom. 11) att afgöra eller förbereda framställning från någon Chef, i
fråga om åtgärder och föranstaltanden, som specielt i och för dess departement anses
behöfliga.
Mera sällan tages Under-styrelsens tid i anspråk för behandling af omförmälda
ärenden. Skälen härtill äro redan i det föregående framlagda. Framställningarne
kunna omedelbart ingifvas till Fullrnägtige, som icke lära underlåta att åt frågan förskaffa
nödig utredning, innan beslut i anledning deraf fattas.
4:o (se mom. 12) att åt vederbörlig Chef öfverlåta vidtagandet af sådan åtgärd,
hvarigenom tjensten för permitterad person varder nöjaktigt bestridd, m rätt
8
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
till fördelning af det bestämda arfvodesbeloppet, under vilkor att om en sådan fördelning
göra anmälan hos Under-styrelsen.
För sådan öfverlåtelse erfordras destomindre mellankomsten af en Styrelse, som
fråga derom icke kan uppstå, utan att Chefen erbjuder sig att vidtaga åtgärden. Särskild
anteckning om fördelning af arfvodesbeloppet, bör väl vara mindra erforderlig
då, såsom nu sker, Chefen bestyrker de af vederbörande afgifna räkningar, hvilka
granskas i Revisions-afdelningen.
5:o (se mom. 13) att minst en gång i månaden, på obestämd dag, inventera
såväl dagvexlings-kassan, i öfvervaro af denna kassas begge nyckelvårdare, som special-kassorna,
hvarvid minst två af inventeringsmännen på samma gång böra deri
deltaga.
Denna inventering är inskränkt till dagvexlings-kassan och special-kassorna, hvaremot
i afseende på inventering af alla öfriga kassor och förvaringsrum annan föreskrift
ej finnes, än att Fullmägtige, till åtlydnad af Reglementets 6:te §, skola minst
en gång hvarje år deri förrätta inventering, enligt dertill af vederbörande uppgjorda
fullständiga och verificerade inventarieförteckningar. Under-styrelsens ledamöter äro
sjelfve vårdare af dessa kassor och förvaringsrum, och det kan således med allt skäl
sägas, att den Under-styrelsen nu åliggande inventering, såsom inskränkt till dagvexlings-
och special-kassorna icke har den omfattning, densamma bör ega, men ej kan
erhålla, utan att förrättas af personer, icke deltagande i vården af förvaringsrummen;
enligt 45 § i Reglementet, att före återbesättandet af de tjenstebefattningar, som
icke tillsättas af Fullmägtige, omedelbart upprätta förslag, hvarpå en af de sökande
uppföres.
Då Fullmägtige hafva sig anförtrodt att omedelbart, och således utan förslag af
Under-styrelsen, tillsätta de vigtigaste tjensterna inom Verket, eller Kommissarie-, Bankosekreterare-,
och Advokatfiskals-sysslorna samt Notarietjensten vid Fullmiigtiges expedition;
så synes det vara utom allt tvifvel, att Fullmägtige, oberoende af förslag
från Under-styrelsen, skulle kunna till Bankoverkets båtnad tillsätta de underordnade
befattningarne. Erforderliga upplysningar angående sökandes duglighet och förtjenst
stå att erhålla af de vederbörande Chefer, i hvilkas afdelningar och kontor sökanderne
varit eller äro anställda;
enligt 49 § i Reglementet, att hos Fullmägtige anmäla till erhållande af kassaskrifvare-förordnande
den person vederbörande Kassör dertill föreslagit bland Bankens
extra ordinarie tjenstemän;
enligt 50 § i Reglementet, att till Fullmägtige afgifva utlåtande öfver ansökning
att varda anställd såsom extra ordinarie tjensteman vid Verket;
enligt 51 § i Reglementet, att afgifva förslag till återbesättande af Tryckeriföreståndare
och Ofvervaktmästare-befattningarne;
enligt 52 § t Reglementet, att tillsätta Bankens vaktbetjening samt att utse och
antaga extra vaktbetjening och tillsätta de tre sedeltryckarne.
Tillsättning
Ii anko-Ut skottets Memorial N:o 44,
9
Tillsättning af Tryckeri-föreståndare och sedeltryckare torde ej böra ifrågakomma
vid nuvarande innehafvares afgång. Om tryckningsarbetels verkställande kan med
lämplig person kontrakt uppgöras på vilkor, jemte andra, att han sjelf antager och
allönar nödiga biträden.
Öfriga i de uppräknade §§ beskrifna ärenden synas vara af beskaffenhet att
kunna verkställas af Fullmägtige omedelbart eller efter förslag af vederbörande Kontors-chefer;
enligt
60 § i Reglementet, att en gång i hvarje qvartal efterse huru sysslorna
under nästförflutna tre månader blifvit i Bankens afdelningar och kontor bestridda.
Sådan eftersyn skulle till föga gagna, derest någon eller några personer erhölle
uppdrag alt dagligen följa göromålens gång inom samtliga afdelningar och kontor;
enligt 61 § t Reglementet, att godkänna frivilligt uppgjorda tjenstebylen.
Då Bankens tjenstemän hade ovilkorlig rätt till befordran efter tur och anciennitet
och då, utan undantag, tjenstemännen erhöllo fullmagt å viss bestämd befattning,
inträffade det ofta att en person erhöll befordran till tjenst, som han icke
kunde förrätta. Då voro ock tjenstebylen ovilkorligen behöfliga. Numera förekomma
aldrig sådana;
enligt 62 § i Reglementet, att verkställa omflyttning af extra-ordinarie tjenstemännen
inom Verket från en till annan afdelning.
Denna omflyttning sker lämpligast genom öfverenskommelse Cheferne emellan;
enligt 63 § t Reglementet, att föranstalta om vikariat för tjensteman, som af
en eller annan anledning ar hindrad alt sin syssla förrätta.
Denna, om man så kan kalla den, förvaltningsåtgärd tager, åtminstone vissa
delar af året, Under-styrelsens tid mest i anspråk, men bör, till både Verkets och
tjenstemännens fromma kunna besörjas af Kontors-cheferne.
enligt 73 och 74 §§ af Reglementet, att upptaga och behandla frågor om anmäld
förseelse, begången af tjensteman, som, efter förslag af Under-styrelsen, tillsättes,
eller af vaktbetjent.
Sådana frågor, mera sällan ifrågakommande, kunna handläggas af Fullmägtige;
samt enligt 131 § af Reglementet, att förordna om räknings öppnande i Bankens
Depositions-afdelning och hänföra sådan räkning till sin behöriga klass.
Detta sysslande synes lämpligen kunna besörjas af Chefen för Depositionsafdelningen.
Af det anförda torde tillräckligt ådagaläggas ej mindre att Under-styrelsen i dess
nuvarande form i sjelfva verket föga ingriper i hvad som utgör föremål för egentlig
förvaltning, än äfven fördelen deraf, att tillsynen öfver göromålen inom Banken uppdrages
åt några få personer, som, stående öfver Afdelnings-cheferne och befriade från
handläggning af löpande göromål, hvilka de, i stället skola hafva att öfvervaka, genom
besörjandet af en daglig tillsyn icke kunna finna sin fördel vid att dessa göromål
allt framgent handläggas på enahanda sätt, som tillförene, äfven om detta sätt upbih.
till b. St. Prot. 1862 & 1863. C Sami. 1 Åfd. 19 Ha/t. 2
10
ftanko-Utskottcts Memorial N:o 44.
penbarligen befinnes leda till hinder och uppehåll för den i beröring med Banken
varande allmänheten; men hvilka personer deremot, under tiden emellan Banko-styrelsens
sammankomster äro i tillfälle att meddela nödiga föreskrifter i afseende på
verkställighetsåtgärder och derigenom bereda nu saknad rörlighet i förvaltningen och
samband emellan de styrande och de dem underordnade.
Ofver så\äl ifrågavarande, som Fullmägtiges i samband dermed afgifna förslag
till förändrad uppställning af 2:dra och 3:dje arliklarne i Banko-reglementet, har Utskottet
lemnat Bankens Under-styrelse tillfälle att sig utlåta.
I det till Utskottets kansli- och finans-afdelning, i anledning häraf, under den 23
nästlidne Mars, afgifna Memorial, har Under-styrelsen, i fråga om anställandet af verkställande
Direktörer och Under-styrelsens indragning såsom kollegial myndighet, sökt ådagalägga
att »hos Riksbankens främste embetsmän, de ordinarie Banko-kommissarierne» i alla
»tider principielt förenats bestyren, den större Generalkassavården och den kollegiala
»inre administrationen af Verket;» att det »för Bankoverkets egen trygghet och båt»nad
måste »vara af högsta vigt» att då, å ena sidan, till dessa embetsmän måste
»hysas ett så stort, man kan utan öfverdrift säga, obegränsadt förtroende och då i
»ansvarighetsväg på dem göras så oerhörda anspråk, nämnde embetsmän å den andra
»sidan, försättas i en någorlunda sjelfständig, således endast af Verkets Öfver-styrelse
»omedelbart beroende, ställning, utan äfven att deras öfriga embetsverksamhet så nära
»och fast, som möjligt, sammanknytes med ansvarigheten för Verkets egentliga, inre
»administration i dess helhet,» att Cheferne, »likasom de öfrige Kommissarierne», skulle
»genom förändringen förvandlas till »blott underordnade, mer eller mindre viljelösa,
»hörsamma redskap för en emellan dem och Bankofullmägtig»} stående »befallande
»myndighet, nemligen den verkställande Direktören»; samt att »med den sammansätt»ning,
sorn Riksbankens Öfver-styrelse (Bankofullmägtige) grundlagsenlig! eger, det
»till förekommande af omogna åtgärder och förfoganden, hvilkas på förhand icke in
»sedda
eller beräknade menliga följder i detalj efteråt icke så snart och lätt låta sig
»rättas och i ordning bringas, i Riksbanken är nödvändigt att för såväl ärendenas
»utredning, som den egentliga inre administrationen, det finnes en kollegial Under»styrelse,
beslående af permanente embetsmän, hvilka äro i besittning af nödig detaljkännedom
om Verket.»
På en förmodad, men af Fullmägtige ingalunda ifrågasatt förändring i sättet för
besörjandet af den större generalkassavården bygger Under-styrelsen hufvudsakligen
sitt klander af det framlagda förslaget. För att undanrödja all farhåga härutinnan
har Utskottet här nedan föreslagit en sådan uppställning af den §, som skall motsvara
33 §:n i Reglementet, hvarigenom bestämdt kommer att angifvas det Chefer
och biträdande Kommissarier, hafva att utöfva berörda vård, på sätt nu är stadgadt.
Af åberopade §, jemförd med 33 §:n i Reglementet, inhemtas, alt af Bankens
Kommissarier fyra, deraf en Kontors-chef, icke deltaga i vården af större general
kassan
och att af Kommissariernes hela antal, fjorton, endast sex besörja den dagliga
administrationen af Bankoverket. Den af Under-styrelsen uppgifna, vid Bankens
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
II
första grundläggning stadgade, »hufvudprincip i fråga om sättet för vårdens och den
inre administrationens besörjande», blef således genom det år 1837 beslutade inrättande
af Undcr-styrelsen bruten, och måste desto mindre hafva varit »af någon stor
och framstående vigt för Verket sjelft», som under den tid, hvilken derefter förflutit,
någon våda för Banken icke uppstått deraf att berörda inre förvaltning af Bankoverket
öfvergätt från samtlige till ett fåtal af Bankens Kommissarier. Lika litet bör
det kunna befaras att en ytterligare inskränkning i antalet af de dagligen förvaltande
skall leda till Verkets skada, ty det är visst icke otänkbart att dessa förvaltande komma
alt utses bland dem, som nu hafva detta bestyr sig anförlrodt, särdeles om dessa
verkligen »representera den största erfarenheten och detaljkännedomen om Verket», egenskaper,
som, att döma af Under-stjrelsens yttrande, icke lära finnas hos andre tjenstemän
inom Verket, än de ordinarie Kommissarierne.
Under-styrelsen framhåller i första rummet vården af större generalkassan, »med
dithörande förvaltningsbestyr». Med denna vård äro dock icke förenade andra »förvaltningsbestyr»,
än som förekomma vid all annan vård af redbarheter, m. m. Att
densamma »icke har och icke kan hafva någon jemförlig motsvarighet inom något
annat Statens eller publikt embetsverk», är endast hänförligt till värdet, och alt den
»hitintills aldrig fått utöfvas eller delas af någon underordnad tjensteman», härleder
sig icke, såsom det af ordalagen i Under-styrelsens yttrande med skäl skulle kunna
antagas, af misstroende till dessa underordnade, utan af åtskilliga för Banken egendomliga
förhållanden, hvaribland må nämnas, dels att eljest Kommissaricrnes antal
kunnat förminskas och dels att, såsom sedlar och myntadt silfver nu äro ordnade i
derför använda lokaler, inventering af generalkassans alla förråder icke kan utan afställande
för någon tid af Bankens rörelse, specifikt verkställas; hvadan man velat
undvika tätare ombyten af vårdare.
Fråga har ej varit och är ej heller att nedsätta Kommissarierne i värdighet inom
Verket. Banko-kommissarierne skulle fortfarande vara Verkets främste embetsman;
hvaremot Direktörerne komme att utgöra en delegation af Ofver-styrelsen, efter hvad
händelsen nu är med de inspektörer öfver de särskilda afdelningarne inom Verket,
Fullmägtige, på grund af stadgandet i 5 § af Reglementet, utse. De Kommissarier,
hvilka icke äro Chefer för särskilda afdelningar befinna sig redan i en underordnad
ställning till Cheferne, hvilket bäst inhemtas af de särskilda instruktionerna. Sådant
oaktadt hafva de icke ansetts ovärdiga att deltaga i vården af den större generalkassan,
ehuru medgifvas må, att det föranstaltande funnits nödigt att samtidigt i
denna vård åtminstone en Chef skall deltaga.
Redan i det föregående är visadt, att de Under-styrelsen åliggande förvaltningsbeslyr
äro af mera underordnad beskaffenhet och det hr här ofvan ådagalagdt, att
Fullmägtige besörja den egentliga förvaltningen af Bankoverket på det hela samt att
Under-styrelsen i de liesta fall endast har att förordna om verkställighet af fattade
beslut, hvartill en kollegial sammansättning hvarken är nödig eller ens ändamålsenlig.
Till Under-styrelsens förvaltningsbestyr äro hufvudsakligen alt hänföra förslags upp
-
12
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
rättande till återbesättande af lediga tjenster inom de tre lägsta tjenstegraderna, med
undantag af Notariebefattningen vid Fullmägtiges expedition. Genom upphörande
häraf skulle, enligt Under-styrelsens åsigt, »Riksbankens underordnade ordinarie tjenstemän
i allmänhet, äfvensom extra-ordinarierne, blifva förlustiga den för dem så vigtiga
legala garanti mot möjlig väld och orättvisa vid befordringar, som sedan längre
tid tillbaka varit dem i utfärdade Banko-reglementen tillförsäkrad», men Understyrelsens
förslag i dessa fall utgöra mången gång icke någon ledning för de prof—
vande, emedan det icke saknar exempel att Under-styrelsen med lika mångå röster
å hvardera sidan uppgifvit två kandidater. Det vöre för öfrigt långt ifrån berättigadt
att antaga det Fullmägtige skulle underlåta att, vid tjensters tillsättande, från dem,
som hafva kännedom om personerna och kunna förutsättas afgifva ett oväldigt omdöme,
inhemta nödiga upplysningar. Då vid tillsättning af underordnade befattningar,
Koritors-chefernes yttrande om de sökande kunna infordras, så erhållas derigenom
alla de upplysningar, hvilka nu genom Under-styrelsen äro att vinna, och Understyrelsen
är icke behöflig för att kunna för framtiden bibehålla ett sätt för tillsättning
af tjenstemän, hvilket sannolikt saknar sitt motstycke inom annat embetsverk.
Dugligheten och redbarheten »ryggar icke tillbaka för att egna sig» åt Verk, der
tillsättning sker till och med utan föregående anslag.
Utskottet öfvergår till redogörelse för de framställningar, som här nedan
följa.
Direktörernes antal är föreslaget till tre, såsom af de för Direktörerne utstakade
göromål synes, på det att två må ersätta Deputerade för vexelärenden och de extra
ledamöterne af Styrelsen öfver Diskontkontoret samt en besörja tillsynen öfver göromålen
inom Bankoverket. För utöfning af de med köp och försäljning af vexlar
förenade bestyr är det ovilkorligen nödigt att hafva två personer och det bör vara
af fördel om, då någon af dessa är hindrad, en tredje genast finnes att tillgå. I
Diskont-styrelsen böra ock minst två deltaga, och Utskottet anser således det ifrågasatta
antalet lämpligt, likasom att två Suppleanter för Direktörerne utses.
Utskottet gillar äfven det förslag att nytt val af Direktörer anställes för hvarje
års utgång. Denna rättighet till förnyadt val skall sannolikt icke föranleda ombyten,
derest det lyckats erhålla för uppdraget skicklige och för Bankens fördelar nitälskande
män. Ehuru nytt val af Deputerade för vexelärenden anställes hvar tredje månad,
bibehållas dock vid detta förtroende samma personer och enahanda är förhållandet
beträffande de extra ledamöterne i Diskont-direktionen, fastän underkastade omval en
gång hvarje år eller oftare, om Fullmägtige finna sådant lämpligt. Täta ombyten
af verkställande Direktörer äro, under ofvanberörda förutsättning, icke att befara och
således ej heller de olägenheter, som Under-styrelsen förmenar af sådana ombyten
kunna härflyta. Den detaljkännedom angående Bankoverket, som erfordras för att
hafva tillsyn öfver göromålen derstädes, är ganska lätt förvärfvad; ty dessa göromål
äro, såsom Utskottet här nedan kommer i tillfälle att ådagalägga, fullkomligen likar
-
lianko-Utskottels Memorial N:o 44.
13
tade med dem, hvilka handläggas i alla verk och inrättningar, de der hafva till föremål
upp- och utlåning af penningar med hvad dermed gemenskap eger.
Då Utskottet, på grund häraf, tillstyrker att motsvarigheten till 5:te § i nu
gällande Reglemente må erhålla denna lydelse:
l:o.
Fullmägtige böra hålla Bankovcrket i den jemna och oafbrutna gång,
som med ändamålet af denna inrättning och de af Rikets Ständer med
delade
förordnanden öfverensstämmer samt, i enlighet dermed, vidtaga de
åtgärder, hvilka till befrämjande af Verkets rätt, säkerhet och förmån finnas
vara af nöden; och åligger det Fullmägtige att hafva noga tillsyn öfver
ordningens vidmagthållande inom Verkets afdelningar. Utöfningen af
nämnda åliggande må Fullmägtige sig emellan fördela på sätt dem bäst
och lämpligast synes; dock äro de, en för alla och alla för en, ansvarige
för den skada och förlust, som genom en eller flere Fullmägtiges försummelse
härutinnan, Banken möjligen tillskyndas.
För den dagliga tillsynen öfver göromålen inom Bankoverket, utse Fullrnägtige
inom eller utom sig, tre verkställande Direktörer och två Suppleanter
för dessa.
Nytt val anställes före hvarje års utgång, då de afgående kunna åter
inväljas.
Bankens pappersbruk, Tumba, förvaltas af Fullmägtige samfäldt under
specielt inseende af en deras ledamot;
och att, med anledning af hvad här ofvan är vordet anfördt, i stället för 17 § i
Reglementet, följande föreskrift må vinna godkännande:
2:o.
I de Fullmägtiges pröfning tillhörande mål skola verkställande Direktörernes
eller vederbörande Kontors-chefers utlåtande infordras, derest sådant
för målets utredning nödigt anses.
Då, i händelse af Under-styrelsens indragning, från stadgandet i 20 § bör uteslutas
berättelser af nämnda Styrelse och enär redovisningen för de Fiskals-embetets
befattning tillhörande ärenden kan upptagas i Fullmägtiges berättelse; hemställer Utskottet
att med någon förkortning i öfrigt af nämnde §:s uppställning, densamma
må erhålla denna lydelse:
3:o.
Såväl till Rikets Ständers Revisorer öfver Stats-, Banko- och Riksgäldsverken,
när de sammanträda, som till Rikets Ständers Banko-Utskott, vid
hvarje riksdags början, öfverlemne Fullmägtige:
14
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
l:o af dera författade berättelser, dels om Bankens tillstånd, rörelse och
förvaltning i sin helhet, och dels angående Tumba pappersbruk; samt
2:o Styrelsernes öfver Diskont- och Lånekontoren berättelser, om dessa
diskont-inrättningars rörelse och förvaltning.
Och förbehåller Utskottet sig att få afgifva särskildt förslag till de ändringar
för öfrigt i stadgarne, motsvarande lista Artikeln af nuvarande Reglemente, som, oberoende
af förslaget att anställa verkställande Direktörer, må anses erforderliga.
Genom sammanslagning af Låne-afdelningen och Låne-kansliet til! ett departement,
med benämning af » Uakenskaps-koutor» och genom förvandling af Bankodiskontverket
till en afdelning af Banken, har Verkets indelning blifvit förändrad; och
såväl häraf, som af Under-styrelsens indragning följer nödvändigheten att upprätta nya
instruktioner för de särskilda afdelningarne och expeditionerna. Mot förslaget i denna
del har Under-styrelsen ej framställt annan erinran, än att Cheferne benämnas
Kontors-chefer, hvilken benämning härleder sig deraf, att samtliga afdelningar kallas
kontor.
1 angifvandet af föremålen för de särskilda kontorens verksamhet äro förändringar
och förkortningar vidtagna, hvarigenom mera tydlighet är afsedd; och Utskottet
hemställer att den föreskrift, som skall motsvara 31 § i Reglementet må erhålla denna
lydelse:
4:o.
Göromålen inom Bankoverket äro fördelade på följande kontor, nemligen:
a) Kassa-kontoret, hvartill hänföres:
l:o Vården af Bankens^behållningar:
i ädla metaller,
i sedlar och
i kopparmynt;
2:o insättningar,
3:o uttagningar,
4:o myntvexling,
5:o redovisning för kontorets dagliga verksamhet i berörda hänseenden;
b) Deposttions-kontoret, som emoltager insättningar å såväl Bankens egna,
som allmänna verks och inrättningars, bolags och enskildes räkningar, dessa
insättningar, vid anfordran, utgifver och för det hela redovisar;
c) Sedel-kontoret, dit allt hänföres, som angår nya sedlars tillverkning
samt obrukbara sedlars inlösen och annullering med all i samband dermed
erforderlig redovisnings- och arbetsåtgärd;
d) Bäkenskaps-kontoret, hvilket redovisar för Bankens utlåningar till
Staten och allmänna inrättningar, besörjer utredningen af upphörda lönegrenar,
bokför Bankens samtliga tillgångar och skulder, inkomster och utgifter
af alla slag och upprättar Bankens generela bokslut;
Uanko-Utskoltets Memorial N:o 44.
15
e) Diskont-kontoret, inom hvilket handläggas alla de tjenstegöromål, som
härflyta af diskontrörelsen samt upp- och afskrifnings- och depositrörel
sen
mot ränta;
f) Revisions- och Ekonomi-kontoret, som besörjer kontroll- och moträkning
samt förrättar granskningen af fullt färdig räkenskap, ej blott till
siffran, utan äfven medelst undersökning om anordningars och verkställig—
hetsåtgärders enlighet med gifna föreskrifter, hvarjemte Bankens ekonomiska
ärenden af delta kontor ombesörjas.
Hvartdera af dessa kontor står under en af Fullmägtige dertill förordnad
Chef.
g) Fullmägtiges Expedition:
h) Advokat fiskals- eller Ombudsmans-expeditionen.
För ofvan upptagna kontor och expeditioner skola nya instruktioner
upprättas och vid nästkommande riksd g till Banko-Utskottets pröfning och
fastställelse öfverlemnas; Fullmägtige likväl förbehållet att låta under mellantiden
samma instruktioner tillämpa i alla med föreskrifterna i detta
Reglemente öfverensstämmande delar.
Utskottet anser lämpligast, alt Fullmägtige meddela nödiga föreskrifter, angående
fördelningen af göromålen emellan Direktörerne, så att redan på förhand måtte
varda bestämdt, hvilken af dem har sig uppdraget besörjandet af den dagliga tillsynen
inom Verket. Genom sådan förändring af Fullmägtiges förslag i fråga undanrödjas
helt och hållet de deremot af Under-styrelsen framställda erinringar.
Föreskrifter, som af Direktör meddelas, vare sig på grund af framställning från
Kontors-chef eller omedelbart, få icke afse ändring af stadgade kontroller eller vara
af beskaffenhet att böra Fullmägtiges pröfning underställas. Det är sålunda icke gerna
tänkbart, alt dylika föreskrifter kunna blifva skadliga och hinderliga för göromålens
behöriga och oafbrutna gång eller vålla tilläfventyrs sig yppande oordning inom
något kontor, än mindre »få ett störande inflytande på sjelfva säkerheten i afseende
å större generalkassavården och derigenom medföra betänklig våda för Banken sjelf.»
Denna del af förslaget motsvarar den rättighet, som, enligt § 32 mom. 11, är Understyrelsen
lemnad, och som, begagnad i framåtskridande rigtning, hvad allmänhetens
betjenande angår, möjligen afhållit förslaget om anställande af Direktörer, för besörjande
af Verkets inre förvaltning.
Derest Fullmägtige ej kunna frånkännas allt omdöme vid pröfning af förfoganden,
vidtagna i sättet för tjenstgöringens besörjande, lärer det destomindre vara anledning
befara något äfventyr för Bankoverket af föreskrifter, gifna af Direktör och
till omedelbar verkställighet befordrade, som dessa föreskrifter, enligt instruktionen,
skoia vid Fullmägtiges näst derefter inträffande sammankomst underställas deras pröfning.
I det föregående har Utskottet redan antydt, att Direktörs mellankomst huf
-
16
Banko-l]/skottets Memorial A’:o 44.
vudsakligen vore behöflig för att förhjelpa allmänheten till snabb expedition, genom
förenkling i sättet för göromåiens behandling och genom utsträckning nAgon gäng af
den i arbetsordningarne bestämda expeditionstiden. Föreskrifter härom kunna väl
vara olägliga för de vederbörande tjenstemän, som icke vilja för tjenstgöringen inom
Banken afse mera, än nägra få timmar hvarje söknedag, men tvärtemot alt blifva
skadliga, skola sådana föreskrifter leda till ökadt förtroende för Banken. Understyrelsen
söker ingifva den föreställning att göromålen inom Bankoverket äro af den
natur att desamma knappast kunna rätt fattas af nägon annan, än den, som eger
fullkomlig detaljkännedom angående detta Verk. Utskottet tillåter sig i anledning häraf
fästa uppmärksamhet derå, att i Banken förekomma allenast de mest vanliga bankgöromål,
då härifrån alräknas hvad som af Fullmägtige och genom deras Deputerade,
utan ringaste biträde af Under-styrelsen eller Bankens afdelnings-chefer och deras
underordnade, nu verkställes. Säkraste stödet härför vinnes vid närmare granskning
af föremålen för de särskilda afdelningarnes verksamhet, enligt nuvarande förhållanden;
ty Kassa-afdelningen besörjer vanlig kassarörelse, eller emottagning och utgifning af
kontanta penningar samt myntvexling; Depositions-afdelningen, upp- och afskrifriingseller
deposit- postremissvexel- och kreditiv-rörelse, dock ej de sistnämnda rörelse tillhöriga
bestyr, som taga omdöme i anspråk, eller beviljandet af kreditiv, hvilket tillkommer
Fullmägtige; Sedel-kontoret, allt som angår tillverkning af nya och förstöring
af obrukbara sedlar, göromål, som förekomma i alla sedelutgifvande, enskilda
banker; Låne-afdelningen, icke Bankens utlåningar, såsom det heter i § 31, litt. d),
enär någon utlåning för närvarande icke sker genom denna afdelning, utan utfärdandet
af bevis öfver verkställda liqvider för åtskilliga lån med de flere sysslandeu, hvilka
hafva samband med metalliska kassans ökning och minskning eller tillhöra redovisningen
för Bankens tillgångar och skulder, inkomster och utgifter; Låne-kansliet,
granskningen och bevakningen af lånehandlingar eller göromål, alldeles likartade med
dem, som förekomma i alla penningeverk och inrättningar, hvilka utlåna mot inteckning
i fast egendom, samt Revisions- och Ekonomi-afdelningen, såsom benämningen
antyder, granskningsbestyr och till ekonomien hörande angelägenheter.
Några för Rikets Ständers Bank »helt egendomliga förhållanden» föranledas icke
af der förekommande göromål, hvilka, till behandlingssättet förenklade, böra och kunna
ombesörjas efter samma arbetsmelhod, som, vid Diskontverken tillämpad, i allmänhet
iakttages vid enskilda bank-inrättningar. Allenast vården af redbarheterna
fordrar oeftergifligen kontroller, som kunna vora enklare i enskild bank-inrättning,
der principalerne sjelfva äro i tillfälle att utöfva sådan vård.
I sistberörda afseende nu saknad kontroll å värdarne af Bankens kassor och öfriga
förvaringsrum skulle, på sätt förut är antydt, vinnas derigenom ali Direktörerne
blefve berättigade att anställa inventering. Den af Direktörerne, som hade att utöfva
den dagliga tillsynen, kunde å sådan tid, då vederbörande vårdare icke voro upptagna
af expeditionsgöromål, inventera, hvarje gång, någon del af förråderna och pä
sådant
Hanko-Utskottcts Memorial N:o 44.
17
sådant sätt förvissa sig om öfverensstämmelse!!, lör tillfället, emellan innehållet i förrådet
och den deröfver förda räkenskap.
Om ansvarigheten för Direktörerne i egenskap af Deputerade för Bankens vexelärenden
och såsom ledamöter af Diskont-styrelsen är särskildt stadgadt, och det erfordras
således här bestämmelse endast hvad angår ansvarigheten för åtgärder, vidtagna
under tillsynen af göromålen inom Verket.
De tjenstemän, som möjligen erfordras till Direktörernes biträde, i och för göromål,
hvilka nu ombesörjas mot särskild godtgörelse, men som lämpligare torde kunna
hänföras tili Direktörerne, eller bestyret med invexling i landsorterna af förslitna sedlar,
räkenskapsföringen för postvexelrörelsen, komiteradeskapet för låne-kontoren, vården
af karte-sigillate-pappersmagasinet m. m., skulle anställas vid Fullmägtiges expedition
för att derigenom kunna till der förut varande tjenstemän hänföra en del af
de nya göromålen och sålunda bespara arbetsbiträde.
Bestämmandet af arfvodet till verkställande Direktörerne torde kunna anförtros
Fullmägtige och denna rättighet för dem upptagas i allöningsstaten för Verkets tjenstemän
och betjente i allmänhet. Åt Fullmägtige är nu, enligt mom. 12 af lii §
i Reglementet, öfverlemnadt att bestämma arfvodet för deputerade, och för Dikontdirektionens
ledamöter är arfvodesbeloppet upptaget i Reglementet. Allenast för den
af Direktörerne, som har att besörja den dagliga tillsynen öfver göromålen inom Banken
komme således nytt arfvode att betunga Bankens aflöningsstat. För denna utgift
lärer väl ersättning snart vinnas genom besparing af löner till arbetsbiträden, som,
genom förenkling af göromålen, kunna undvaras, och vid ordnandet af Bankens inre
förvaltning bör det af Fullmägtige jemväl föreslagna vilkor fästas, att nuvarande aflönings-
och arfvodesstater icke få öfverskridas; hvadan tillökning i förvaltningskostnaden
icke kan komma att uppstå af verkställande Direktörers anställande i Banken.
Utskottet tillstyrker att, i stället för 32 §, följande föreskrift må i Banko-reglementet
inflyta:
S:o.
Mom. 1. Bankens verkställande Direktörer besörja den dagliga förvaltningen
af Bankoverket i öfverensstämmelse med detta Reglemente samt de instruktioner
och förordnanden, som varda af Fullmägtige utfärdade; och
skola dessa instruktioner, jemte annat, innefatta fördelning af göromålen
Direktörerne emellan.
Mom. 2. Ofver framställning al Koritors-chef, i fråga om åtgärder och
föranstaltanden i och för hans kontor, ege Direktör att förordna, der ej
framställningen afser ändring af stadgade kontroller eller i öfrigt är al beskaffenhet
att böra Fullmägtiges pröfning underställas, hvarom Direktören
då besörjer.
Direktör kan ock, oberoende af framställning från Kontors-chef till omedelbar
verkställighet meddela föreskrifter, som, utan att rubba berörda
kontroller, endast leda till förenkling och fortskyndande af göromålens belill
fl. St. Prat, 1802 8 1803. 0 Sami. 1 Afd, 19 Haft. 3
18
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
handling; dock under förbehåll att, vid Fullmägtiges näst derefter inträffande
sammankomst, derom göra anmälan och i instruktionerna föreslå de
ändringar eller tillägg, hvilka må anses erforderliga.
Mom. 3. För Chef eller biträdande Kommissarie, som af sjukdom eller
annat förfall hindras från tjensteutöfning, föranstaltar Direktör angående
tjenstgöringen intilldess Fullmägtige Vikariat upprättat.
Morn. 4. Direktör är berättigad att, när som helst, anställa inventering
i en eller liera eller alla Bankens kassor och öfriga förvaringsrum.
Mom. 5. Med ledning af uppgifter från Kontors-cheferne uppgör Direktör
förslag till de berättelser, Fullmägtige skola afgifva till Rikets Ständers
Banko-Utskott och Revisorer.
Mom. 6. Direktör, som har sig uppdraget den detalj af förvaltningen,
hvilken i denna § omförmäles, är ansvarig för den skada och förlust, som
genom hans åtgärd eller försummelse kan Banken tillskyndas.
Anmälan om sådan försummelse sker hos Banko-styrelsen och åtalas
genom Advokatfiskal eller Ombudsmannen, derest Direktören icke är
Fullmägtig; i annat fall förfares enligt ansvarighetslagen för Fullmägtige i
Banken.
Mom. 7. De till Direktörernes biträde erforderliga tjenstemän anställas
vid Fullmägtiges expedition.
I följd af fastighetslåningens upphörande samt Låne-afdelningens och Lånekansliets
sammanförande till en afdelning eller ett kontor och i följd af öfriga förändringar
i Bankens inre administration, som vid denna riksdag kunna komma att vidtagas,
blifver det nödigt att instruktionerna för de särskilda afdelningarne varda förändrade,
och Utskottet har ock här ofvan föreslagit att nya instruktioner må upp
rättas.
På det att bestämmelserna i mom. 2 af 33 <§:n icke mätte Utgöra något
hinder för en förändrad fördelning vederbörande emelian af den der omförmälda vård,
hade Fullmägtige föreslagit detta stadgande: »Om fördelningen emellan tjenstemännen
af denna vård stadgas i de särskilda instruktionerna.»
Då det härmed utsedda ändamål, eller att lemna vederbörande fria händer för
ordnandet af ifrågavarande vård för framtiden, kan vinnas utan att rubba nu gällande
grunder för vården af den större generalkassan, har Utskottet uppgjort följande
förslag till förändrad uppställning af motsvarigheten till 33 § i nu gällande Bankoreglemente:
6:o.
Mom. 1. Kontors-cheferne, de biträdande Kommissarierne samt de af
Verkets öfrige tjenstemän, som deltaga i nyckelvården, skola, en för alla
och alla för e», eller der blott två äro anställda, en för begge och begge
för en, ansvara för de under deras vård förvarade tillhörigheter; kommande
vården af större generalkassan för dukater och silfvermynt, magasinen för
Banko-Utskottet» Memorial N:o 44.
19
utländskt mynt och ädla metaller i omyntad form samt för färdiga sedlar,
depositionshvnlfvet och det s. k. jernskåpet att fortfarande utöfvas af
Kontors-chefer och biträdande Kommissarier.
Om fördelning emellan Chefer, biträdande Kommissarier och tjenstemän
af värden utaf mindre generalkassan, dagvexlingskassan, sedelkontorets behållningar
i färdigskrifna sedlar, sedelblanketter, sedelmakulatur samt inlösta
sedlar af både äldre och nyare formulären, kopparmynts-generalkassnn, fastighets-,
skiftes- och odlings-lånehandlingar, samt uppköpta, icke förfallna
och remitterade vexlar, betalbara å utrikes ort, stadgas i de särskilda instruktionerna,
varande det Fullmägtige förbehållet att, derest sådant skulle
anses leda till göromålens fortskyndade behandling, sammanslå förstnämnda
två kassor, hvilka då lämpligen kunna, särdeles med förhöjd behållning,
ställas under vård af tre tjenstemän.
Mom. 2. Cheferne skola, hvar för sig, ansvara för arbetets ordnande
samt göromålens behöriga och oafbrutna gång inom hvar sitt kontor, med
skyldighet att, för befrämjande deraf, noga handhafva och iakttaga de kontroller
och den tillsyn, som hvar och en af dem, enligt instruktionen för
samma kontor eller andra af Rikets Ständer, deras Fullmägtige eller verkställande
Direktörerne gifna föreskrifter åligga; och blifver Chefen i sista
rummet ansvarig för den skada eller förlust, som kan tillskyndas Banken
genom de i kontoret biträdande Kommissariers eller underordnade tjenstemäns
fel eller förseelser, i händelse han, genom ett noggrannt iakttagande
af föreskrifna kontroller och samvelsgrannt uppfyllande of öfriga embetspligter,
kunnat, men underlåtit att förekomma, rätta eller i tid upptäcka
samma fel eller förseelser.
Mom. 3. Såväl Chefer, som biträdande Kommissarier och tjenstemän
skola i öfrigt, hvar för sig, ansvara för hvad livar och en tillhör att verkställa,
kontrollera eller vårda, och då två eller flere handlägga samma expedition
eller ärende, skall ansvaret för den skada och förlust, som tillskyndas
Verket, dem emellan sålunda fördelas, att den, som haft första
handläggningen, kommer att ersätta en tredjedel och den eller de kontrollerande
två tredjedelar; börande ersättningen, då de kontrollerande äro
flere, af hvardera med lika belopp utgöras, men skulle densamma icke
kunna hos en eller annan af de ersättningsskyldige uttagas, skola de öfrige,
en för begge och begge för en, eller en för alla och alla för en,
godtgöra bristen.
Mom, 4. Den, som, enligt instruktionen eller förordnande af Fullmägtige,
verkställande Direktörerne eller vederbörande Kontors-chef, förrättar
en annans embete eller tjenst, står under tiden i samma ansvar, som ordinarie
innehafvaren deraf; men om någon eljest, med Chefens tillstånd,
sätter annan i sitt ställe, ansvarar han sjelf för vikariens åtgärder.
20
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
Dessutom är hvar och en Bankens embets- eller tjensteman, likmätigt
sin ed, vid eget personligt ansvar, förbunden att i tid upptäcka och tillkännagifva,
om han förmärker något å lärde vara, som kan lända Bankeu
till skada eller förlust.
Som Banko-styrelsen icke är berättigad att emot vederbörandes bestridande uttaga
den betalnings- eller ersättningsskyldighet, som anses böra någon Bankens embetseller
tjensteman åläggas; så synes föreskriften i 34 § af Banko-reglementet, så lydande:
»Derest Fullmägtige eller Under-styrelsen, efter föregången undersökning, anse
betalnings- eller ersättningsskyldighet böra någon Bankens embets- eller tjensteman
åläggas, men denne bestrider att samma betalnings- eller ersättningsskyldighet fullgöra,
skall målet till vederbörlig domstol öfverlemnas;» icke vara erforderlig; och Utskottet
hemställer alltså:
7:o.
att berörda föreskrift ej må i blifvande Reglemente införas.
Tredje Artikeln i Reglementet, angående Banko-statens löneförmåner, grunderna
för belordringar och pensionsberäkning samt ordningsstadganden, upptager i i.sta Afdelningen,
under §§ 35—40, Banko-statens indelning och löneförmåner.
Benämningen af tjenstegraderna har ansetts böra lörändras, till likhet med hvad
i andra Verk iakttages, sålunda att lägsta eller kontorsskrifvaregraden benämnes den
första, bokhållaregraden den andra, o. s. v.
1 tjenslemännens fördelning på de särskilda tjenstegraderna äro åtskilliga förändringar
jemväl ifrågasatta. Bankens Advokatfiskal tillhör för närvarande högsta tjenstegraden
och åtnjuter lika löneinkomster med de yngre Kommissarierne.
Nämnda tjenst tillhörde före år 1830 kamereraregraden; och då densammas
hänförande till sistnämnda grad öfverensstämmer med den fördelning af tjenstebefattningarne,
som i andra Verk är antagen, samt Advokatfiskal^), om han tillhör en lägre
tjenstegrad, derigenom, i motsats till nuvarande förhållande, skulle föranledas eftersträfva
befordran till tjenst i högsta graden, anser Utskottet härutinnan tillräckliga
skäl förefinnas för Advokatfiskals-tjenstens förflyttning till den tjenstegrad, deri Ombudsmannen
vid Banko-diskontverket alltid varit och fortfarande är upptagen.
Kassörerne, nu tillhörande kamereraregrad, äro hänförda till bokhållaregraden
och Kassaskrifvarne, hvilka, elium ålagde ständig tjenstgöring och i lönestaten upptagne
till ett årligt arfvode, motsvarande lön i lägsta ordinarie graden, dock för närvarande
endast innehafva förordnande tillsvidare, upptagas bland de ordinarie tjenstemännen
inom sistnämnda grad.
Utom noggrannhet och vana vid penningars uppräknande, kräfva kassörsbefattningarne
skyndsamhet i expeditioners handläggning samt tillgänglighet och tjenstvillighet
mot den med Banken i beröring stående allmänheten, hvilka egenskaper den,
som under en längre del af sin lefnad sysselsatts med helt andra göromål, gemenli
-
Ranke-Utskottets Memorial N:o ii.
21
gen liar svårt att förvärfva sig, och hvilka med tilltagande år snarare minskas än
ökas. Vanligen hafva de tjenstemän, som befordrats till Kassörer i Banken, redan
dessförinnan öfverskridit medelåldern, ett förhållande som äfven hädanefter antagligen
komme att ega rum, om nämnda befattningar bibehöllos i kamercraregraden; och af
denna orsak torde i allmänhet tjenstemännen, när de hunnit derhän, att i sin ordning
kunna göra anspråk på dessa tjenster, komma att knappast vid tillträdandet
deraf ega, än mindre under någon längre tid bibehålla de derför önskvärda egenskaper.
Af nedflyttningen till lägre tjenstegrad bör dock ingeri minskning föranledas i
löneinkomsterna vid dessa med betydligt ansvar förenade tjenster, hvarföre, på sätt
nedan närmare skall omförmälas, beloppet af de till Kassörerne anslagna missräkningspenningar
är föreslaget att ökas, så att derigenom ersättning för den lägre lönen på
ordinarie stat erhålles.
Enär Kassaskrifvarne, hvilka äro skyldige att under expeditionstiden oafbrutet
vara tillstädes i Banken, af denna anledning i allmänhet ej kunna utom Verket söka
bereda sig tillfälle till framtida utkomst, samt då ämnen företrädesvis bland dessa
böra kunna utbildas till dugliga Kassörer, till hvilka befattningar Kassaskrifvarne dock
icke äro berättigade alt söka befordran, utan att innehafva ordinarie tjenst, har Utskottet
funnit det böra leda till både Verkets och tjenstemännens fördel, derest
Kassaskrifvare till ordinarie tjenstemän antagas, dock endast på förordnande.
Med Under-styrelsens indragning upphör behofvet af Sekreterare hos samma
Styrelse.
Det antal tjenstemän och vaktbetjening, som för framtiden kan blifva erforderligt,
äfvensom tjenstemännens fördelning på de särskilda Kontoren, är beroende af *
tjensternas och göromålens blifvande reglering; och Utskottet får således, på grund
häraf och hvad i öfrigt anfördt blifvit, hemställa, att 35 § af nu gällande Bankoreglemente
må förändras till följande lydelse:
8:0.
Mom. 1. Tjenstegraderna inom Bankoverket äro fyra, nemligen:
Första graden: Kontorsskrifvare, Kassaskrifvare och Kanslister
Andra graden: Bokhållare, Revisorer, Kassörer, Notarier, Registratorer
och Aktuarie.
Tredje graden: Kamererare och Advokatfiskal eller Ombudsman.
Fjerde graden: Kommissarier och Banko-sekreteraren.
Mom. 2. Såväl tjenstemäns som konstidkares och vaktbetjentes antal,
äfvensom tjenstemännens fördelning på Bankens kontor och expeditioner
kommer att slutligen bestämmas, sedan nya instruktioner för berörda kontor
och expeditioner blifvit upprättade, tillämpade och af Banko-Utskottet
fastställda.
Då, 1 följd af Banko-diskontverkets förändring til! en afdelning af Banken,
båda dessa Verks aflöningsstater höra till en sammanföras, har Utskottet i ett sam
-
22
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
manhang behandlat nu gällande Reglementes 36 och 91 §§, i hvilka omfönnälda
aflöningsstater äro upptagne.
Utskottet har härvid haft under ompröfning en inom Vällofliga Borgare-Ståndet
af Herr F. A. Rinman väckt och till Utskottet remitterad motion, N:o 313, deri,
med anledning af den minskade utsigt till befordran, som för Bankens nuvarande
tjenstemannapersonal uppkomme af Rikets Ständers vid denna riksdag fattade beslut
att utlåningen mot inteckning i fast egendom skall upphöra, föreslagits, alt Rikets
Ständer måtte bevilja en partiel löneförhöjning för de tre lägre tjenstegraderna med
500 R:dr för minst halfva antalet i hvarje grad, så att nuvarande 2:dra eller kamereraregradens
tjenstemän undfinge i lön 3,500 å 3,000 R:dr, 3:dje eller bokhållaregradens
2,500 å 2,000 R:dr och 4:de eller kontorsskrifvarcgradens 1,500 å 1,000
R:dr, jemte de samma grader åtföljande tjenstgöringspenningar, och att denna löneförhöjning
måtte, om ej förr, med nästkommande års början inträda; varande föröfrigt
i motionen, jemte annat, anfördt, dels att, i följd af de organisationer, hvilka
tjenster och göromål inom Banken undergått efter år 1835, ordinarie tjenstemannapersonalen
blifvit förminskad från 126 till 67 personer, eller med ett antal af 59,
och dels att, genom fastighetsbelåningens upphörande, nämnde personal antagligen
komme att ytterligare minskas med 5 Kommissarier, 1 Kamererare-, 4 Bokhållare-,
1 Notarie-, 1 Registrators-, 5 Kanslist- och 2 Kontorsskrifvare-befattningar, bere
dande
en nedsättning i aflöningsstaten af 47,400 R:dr.
Ofver denna motion har utlåtande infordrats af Bankofullmägtige, som, vitsordande
rigtigheten af motionärens uppgift om förminskningen i antalet af Bankens
tjenstemanna-personal, yttrat, att någon beräkning nu ej kan uppgöras öfver denna
personals blifvande antal efter veikslällighet af den tjensternas och göromålens reglering,
som påkallas af Rikets Höglofliga Ständers vid innevarande riksdag redan fattade
och än vidare möjligen ifrågakommande beslut i hvarjehanda Bankoverket rörande
frågor, och att det således icke är möjligt att på förhand bestämma dessa besluts
inverkan på Bankens aflöningsstat, men att då det för gifvet kan antagas att tjenstemannapersonalen
inom Banken kommer att förminskas, motionen redan i detta afseende
förtjenar all uppmärksamhet.
Fullmägtige, hvilka för öfrigt förmält, dels att, då tjenstemannens tid helt och
hållet tages i anspråk för Bankens tjenst, han ock bör tilläggas en inkomst, tillförsäkrande
tarflig bergning, och dels att det utgör för Banken sjelf, såsom penningeverk,
en fördel af ej ringa vigt att dess tjenstemän äro väl lönade, hafva visserligen,
på dessa och de liera i motionen anförda skäl, ansett lönetillökning böra beredas en
del tjenstemän i de tre lägsta graderna, men varit från förslaget i fråga i vissa de
lar
skiljaktige, beträffande grunden för sådan tillöknings meddelande.
Tjenstemännen i kontorsskrifvaregraden äro, enligt nu gällande föreskrifter, berättigade
alt emottaga och bibehålla annan ordinarie befattning, såvida densamma icke
är för Bankens tjenst hinderlig. Detta stadgande anse Fullmägtige kunna oförändradt
bibehållas; ty den insigt angående olikartade göromåls behandling, tjenstemännen ge
-
Banko-Vtskoltets Memorial Å':o 44.
hom tjenstgöring på mera än ett ställe är i tillfälle att förvärfva, bör blifva af nytta
för det Verk, åt hvilket han sedermera kan komma att egna sin odelade verksamhet;
och då, i följd of de verkställda reorganisationerna inom Banken och deraf härby
tande indragningar af tjenster, befordran till kontorsskrifvaregrad vanligen icke vunnits
förr än efter 14 å 16 års tjenstgöring såsom extra ordinarie tjensteman, samt
llere af tjenstemännen i denna grud komma att lång tid qvarstå i graden, har det
synts lämpligast att, på sätt motionären föreslagit, ungefärligen halfva antalet tjenstemän
inom graden tillägges en löneförhöjning af 500 R:dr.
För tjenstemännen i bokhållare- och kamereraregraderna har deremot annan
grund för löneförhöjnings bestämmande inom hvardera graden ansetts böra följas.
Tjensteman, skicklig och passande såsom Bokhållare eller Kamererare, kan ej aMtid
vara fullt lämplig till befattning i nästföljande grad, och bör derföre icke, för att
komma i åtnjutande af högre lön för tjenstgöring, som han möjligen saknar tillräcklig
förmåga att till Verkets fördel förrätta* tvingas att frångå plats, der han är för
Verket nyttig, men hvarvid han nu icke kan rättvisligen bibehållas, då tillfälle saknas
att tilldela honom behöflig och äfven förtjent löneförhöjning. Då inom ett sådant
Verk, som Banken, göromålen kunna på de särskilda tjenstemännen i allmänhet ganska
lätt så fördelas att, för bestridandet af tjenst i lägre grad, samma omdömes
förmåga
i vanliga fall tages i anspråk, som för handläggningen af göromål, tillhörande
tjenstemännen i näst deröfver varande grad; och då redbarhet och ordning äro
oeftergilliga vilkor hos Bankens samtlige tjenstemän, har tjenstemanner, under sådana
förhållanden, skäliga anspråk på den uppmuntran för lång och berömvärd tjenstgöring,
som endast genom löneförhöjning kan honom beredas. Detta mål ernås lättast,
derest lönen inom hvardera af dessa tjenstegrader, efter vissa års tjenstgöring inom
graden, höjes, först med halfva skilnaden emellan lägsta lön i graden och lägsta lön
i nästföljande grad och sedermera, efter ytterligare vissa års tjenstgöring, med hela
skilnaden emellan omlörmälda löner, så alt tjensteman i bokhållaregrad slutligen uppnår
lägsta lön i kamereraregrad och tjensteman i denna grad lägsta lön i högsta graden.
Om t. ex. det stadgas, att för tjensteman i bokhållare- och kamereraregraderna,
lönen efter fem års tjenstgöring inom graden för höjes med 500 R:dr och efter
vidare fem års tjenstgöring med 500 R:dr, så skulle tjensteman i bokhållare- och
kamereraregraderna, efter 10 års tjenstgöring inom graden, komma i åtnjutande af
en lön, till beloppet lika med lägsta lön i närmaste högre grad, och således icke i
förvärfvande! af större lön hafva anledning eftersträfva befattning, till hvars bestridande
han jemförelsevis egde mindre användbarhet, än till den tjenst, han redan innehade.
Banken bereddes härigenom den dubbla fördelen, alt kunna vid exempelvis
bokhållaretjenst bibehålla en vid dertill hörande göromål van och för tjensten i allo
lämplig person, och att erhålla till ledig tjenst i kutnereraregraden en yngre och för
Verket jemförelsevis på sådan plats mera duglig person; och tjenstemännen skulle i
lättadt tillträde till förhöjd aflöning och skyndsammare avancement vinna nu saknade
24
Hanko-Utskottets Memorial N:o ii.
fördelar; dock borde lönetillökning ej tillkomma någon tjensteman inom dessa grader,
som innehade befattning utom Verket.
Till upplysning om den inverkan på allöningsstaten, som skulle uppkomma, å
ena sidan af motionärens förslag, och å den andra af en löneförhöjning på de af
Fullmägtige ifrågasatta grunder, hafva Fullmägtige meddelat Utskottet förteckningar
öfver tjenstemännen inom de tre lägsta tjenstegraderna, upptagande avancementstiden
till graden, tjenstemannens namn och befattning i och utom Verket, tiden då han
erhöll tjenst i graden samt tjensteålder inom densamma, äfvensom utredning af det
belopp, hvarmed aflöningsstaten komme att efter hvartdera förslaget, under närvarande
förhållanden, tillökas, och hvaraf inhemtas att tillökningen kommer att utgöra;
enligt molionä- enligt Fullmäg
rens
förslag: ; tiges förslag:
för kontorsskrifvaregraden 5,000: — 5,000: —
» bokhållare- »
6,000: — 6,500: —
» kamererare- »
2,500: — 6,500: —
eller tillsammans R:dr 13,500: — 18,000: —
Antagandet af Fullmägtiges förslag skulle således visserligen nu föraideda en
utgift, som med 4,500 R:dr öfverstiger hvad som efter motionärens förslag erfordras;
men detta förhållande torde vara mera tillfälligt och snart öfvergående, emedan, utom
det att en vakans redan finnes inom kommissariegraden, så många tjenstemän inom
samma grad redan uppnått den ålder, som berättigar till åtnjutande af fulla lönen
såsom pension, att, om ock indragning af en eller annan kommissariebefatlning kan
verkställas, ledigheter för erhållande af befordran snart nog skall yppas för flere af
de tjenstemän i kamereraregraden, hvilka äro upptagna till åtnjutande af högsta lön
inom denna grad. Men om äfven en efter tjensteålder i graden stigande löneförhöjning
skulle för Banken medföra någon ökad kostnad, anser Utskottet likväl för sin
del en sådan hvila på rättvisare grunder, än att på förhand bestämma huru stoi t antal
inom hvarje grad, som eger åtnjuta löneförhöjning, enär i sistnämnda fall, särdeles
vid verkställighet af en reorganisation och deraf uppkommande tjensteindragning, den,
som tjenat mycket kort tid inom graden, kan erhålla förhöjning samtidigt med den,
som der räknar mångå tjensteår.
Tiden för tillämpning i sin helhet af berörda löneförhöjning kau likväl ej bestämmas
förr än, genom Banko-diskontverkets förvandling till en afdelning af Banken,
nämnda Verks tjenstemannapersonal kunnat med Bankens införlifvas; men som motionären
ifrågasatt, alt Bankens tjenstemän må, om ej förr, med nästkommande års början
få tillträda den dem beviljade löneförhöjning, och skäl synes vara för handen, att
understödja detta förslag, har Utskottet bort upplysa om den tillökning i Bankens
aflöningsstat, som i följd häraf, enligt nuvarande förhållanden, skulle uppkomma, och
hvilken ulg"r för:
Konton-'
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
25
Kontorsskrifvaregraden, uppgående, efter afräkning af en vakant, till 16 och således
för 8 h 500 R:dr R:dr 4,000: —
Bokhållaregraden:
4 h 1,000 R:dr  4,000: —
*1 S00 » 2.000: — , 6,000: -
Kamereraregraden, Kassörerne oräknade,
4 å 1,000 R:dr  4,000: —
3 å 800 “  1,500: — # gt500: —
R:dr 15,500: —
Detta belopp förminskas
med  2,000: —
till R:dr 13,500: —
motsvarande löneförhöjningen till en tjensteman i hvardera af Bokhållare- ocii Kamereraregraden,
hvilka innehafva förordnande att förrätta tjenst i högre grad, med
full lön.
Såväl Kassörerne, som de af tjenstemännen i Bokhållare- och Kamereraregradei na,
hvilka hafva tjenst utom Verket, äro icke upptagna.
Om äfven desse tilldelades löneförhöjning, tillkommer:
för 2 Kassörer, som tjenat utöfver 10 år å
1,000 R:dr  2,000: —
för 1 Kassör, som tjenat öfver 5 år, men kortare
tid, än 10 år  500: —
för 1 tjensteman i Bokhållare- och för en d:o i
Kamereraregraden, med tjenst utom Verket, hvardera
å 1,000 R:dr  2,000: —
S:gr R:dr 4,500: —
hvadan summan på det hela skulle utgöra  18,000: —
Dock enär en nuvarande Kassörer beviljad förhöjd lön kunde komma att fortfarande
qvarhålla dem vid dessa befattningar, hvilket möjligen icke vore med Verkets
fördel öfverensstämmande, och enär, vid det förhållande att tjensteman, som numera
befordras till tjenst i de 3 högsta graderna, är skyldig alt lemna annorstädes innehafvande
befattning, det icke torde vara lämpligt att tilldela löneförhöjning åt sådane
af tjenstemännen inom dessa grader, som redan, innan förbud mot bibehållande af
befattning utom Verket tillkom, sådan innehade; så anser Utskottet hvarken ssstbemälde
tjenstemän eller de Kassörer, hvilka, såsom tillhörande kamereraregrad, nu ega
blifvande högsta lön i Bokhållaregrad, böra komma i åtnjutande af löneförhöjning,
hvaremot Fullmägtige äro oförhindrade att, sedan reglering af tjenster och göromål
blifvit verkställd, tillägga dera den tillökning i missräkningspenningar, hvarigenom de
Bih. till R. St. Prot. 1802 A 1803. 6 Sami. i Afd. 19 Uäft. 4
26
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
undfå det inkomstbelopp, som efter deras ålder inom graden skulle hafva tillkommit
dem, derest de tillhört Bokhållaregrad.
Utskottet hemställer alltså:
9:o.
att, i öfverensstämmelse med de i punkt 12:o här nedan utstakade
grunder, löneförhöjning må från och med ingången af år 1864 tilläggas
Bankens ordinarie tjenstemän i de tre lägsta graderna.
Genom att till tjensteman i Banken med lön på stat antaga Tryckeriföreståndaren,
fästes denna vid Verket närmare, än som understundom kan vara med Verkets
fördel förenligt. An mindre skäl förefinnes att på stat anställa sedeltryckare,
hvilka på detta sätt blifva permanente arbetare i tryckeriet, någon gång kanske till
olägenhet för Tryckeriföreståndaren.
1 enlighet med Fullmägtiges förslag, får Utskottet alltså tillstyrka:
10:o.
att nuvarande Tryckeriföreståndare och Sedeltryckare må från indragningsstat
uppbära nu innehafvande löner; i följd hvaraf desse tjenstemän
och betjente icke komma att å stat upplagas.
Med förändring af ordet: »Supplementar-stat» till »Arfvodes-stat», hafva under
denna rubrik upptagits såväl tjenstgöringspenningar, som missräkningspenningar, arfvoden
och anslag, hvarjemte de åt Ofver-vaktmästaren under särskilda titlar anvisade
arfvoden blifvit till ett å 450 R:dr sammanförda.
Kassörerne åtnjuta nu hvardera i lön
R:dr 5,000: —
tjenstgöringspenningar  » 450: —
missräkningspenningar  » 700: —
S:gr R:dr 4,150: —
Lönebeloppet i den grad, till hvilken de äro hänförda, utgör R:dr 2,000: —
hvartill skulle komma tjenstgöringspenningar » 500: —
och missräkningspenningar » 2,000: —
S:gr R:dr 4,500: —
Då det hr af vigt att Bankens Kassörer varda väl aflönadc, för att på dessa
platser må kunna bibehållas dertill skicklige personer, anser Utskottet en förhöjning
af dessa tjenstemäns löneinkomster icke sakna skäl.
Enligt förslaget skulle hvarje Kassör undfå R:dr 4,500, hvilken summa efter
vissa års tjenstgöring ökas till högst 5,300 R:dr, ett belopp, som ingalunda kan anses
vara för högt i betraktande deraf dels alt Kassörerne äro underkastade förluster
till följd af missräkningar och dels att de svårligen kunna bereda sig någon extra
inkomst.
Till Chefen för Kassa-afdelningen samt Kamereraren i samma afdelning öro au
-
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
27
slakna missräkningspenningar af 300 R:dr till hvardera i deras egenskap af vårdare
utaf den så kallade dagvexlingskassan; och Bankens Brandchef åtnjuter 400 R:dr
såsom ersättning för de ökade hyreskostnader, han måste vidkännas genom nödvändigheten
att bo i Bankens granskap.
Någon förändring i dessa anslags belopp är icke afsedd; men förbehåll är gjordt
om desammas indragning i händelse omständigheterna skulle dertill föranleda.
I ett till Utskottet afgifvet Memorial af den 12 Mars detta år, hafva Bankofullmägtige
föreslagit, att Notarien vid Fullmägtiges expedition måtte, såsom ersättning
för trägen och ansvarsfull befattning, tilläggas ett årligt arfvode af 1,000 R:dr,
dervid Fullmägtige anfört: att vid nämnda expedition voro i början af 1830-talet
anställda, utom Banko-sekreteraren, en Arkivarie, en Notarie, en Kanslist samt två
extra-ordinarie Kanslister med lön på stat; att Banko-sekreteraren innehade högsta lön
i kommissariegrad, Arkivarien och Notarien begge tillhörde kamereraregraden, men
att Notarien uppbar allenast notarielön och Kanslisten högsta lön inom kontorsskrifvaregraden;
att, när sedermera arkivariebefattningen indrogs och de densamma
tillhöriga göromål öfverllyttades hufvudsakligen på Notarien, denne erhöll löne-inkomst
i kamereraregrad; att genom den vid 1840—1841 årens riksdag vidtagna reglering
af tjenster och göromål, anvisandet af arfvoden på stat åt extra-ordinarie tjenstemän
upphörde, hvaremot vid Fullmägtiges expedition anställdes ett räkenskapsbiträde,
i följd hvaraf tjenstemannapersonalen vid nämnda expedition, före den vid
1833—1834 årens riksdag verkställda reorganisation, bestod af Banko-sekreteraren,
en Notarie, tillhörande kamereraregrad, en Kanslist och ett räkenskapsbiträde; att
vid då företagen pröfning af frågan om reglering af denna personal, Banko-Utskottet
tillstyrkte, i öfverensstämmelse med Fullmägtiges förslag, hos Rikets Ständer dels att,
vid dåvarande Notariens afgång, hans befattning skulle nedflyttas till bokhållaregrad,
och dels att räkenskapsbiträdet måtte indragas och dettas göromål hänvisas till Kanslisten;
men att i anledning af Riks-Ståndens härvid fattade skiljaktiga beslut, genom omröstning
i Förstärkt Banko-Utskott, förordnats, att äfven kanslisttjensten borde indragas;
att härigenom till Notarien, hvilken förut måst öfvertaga största delen af
Arkivariens bestyr, jemväl öfverflyttats de Kanslisten och Räkenskapsbiträdet tillhöriga
göromål, på samma gång, som Notariens löne-inkomst förminskades och hans tjenstemanna-tur
inom Verket förringades; men att, som dåvarande innehalvaren af notarietjensten
icke kunde tillförbindas att förrätta andra göromål, än som tillhörde den befattning,
hvarå han egde lullmagt, hvadan ock Fullmägtige nödsakats att, så länge
han vid befattningen qvarstod, genom vikarie uppehålla de Kanslisten och Räkenskapsbiträdet
åliggande göromål, Fullmägtige saknat anledning vidtaga någon åtgärd för
att få berörda missförhållande afhjelpt, förrän, vid dåvarande Notariens afgång, sig
visat, huruvida lämplig efterträdare kunde erhållas till en befattning, hvars innehafvare,
— förbjuden alt dermed förena annan ordinarie tjenst, men pligtig att, mot
den ringa löne-inkomsten af 2,300 R:dr årligen, besörja göromål, hvilka, tdlförene
fördelade på fem oell sednast på tre tjenstemän, oafbrutet varit i tillvext, — hade
28
Banko-V t sköttel» Memorial N:o 44.
till Sliggande, jemte annat, dels att när Banko-sekreteraren vore hindrad, förrätta
hans tjenst, och dels att ansvara för den ganska besvärliga protokollsföringen hos
Banko-fullmägtige, hvilka åligganden, för att nöjaktigt fullgöras, förutsatte en omdömesförmåga
och en skicklighet, som endast undantagsvis läte sig nöjas med så ringa lönevilkor,
som de lill denna tjenst anslagna.
Vid pröfning af denna framställning har Utskottet tagit i betraktande hurusom
Notarien vid Fullmägtiges expedition knappast lärer kunna förrätta alla honom tillhörande
göromål annorlunda än genom begagnande af biträde, med uppoffring af en
del utaf den åt honom anvisade löneinkomst, hvilken, utgörande 2,300 R:dr, likväl,
äfven oafkortad, numera är alldeles otillräcklig för tarllig bergning, särdeles för en
tjensteman med familj; vid hvilket förhållande, och då anvisandet åt Notarien af ett
särskildt arfvode af 1,000 R:dr årligen för Verket medför mindre utgift, än anställandet
vid Fullmägtiges expedition af en Kanslist, samt enär det utgör en fördel för
Banken att dervid kunna fästa duglige tjenstemän, men det sannolikt icke är att påräkna,
hvarken att någon person med erforderlig förmåga skall, emot nuvarande lön,
vid ifrågavarande tjenst qvarstadna, emedan för skickligheten tillfällen lätteligen yppas
lill mera inkomstgifvande anställning, ej heller att vid ledighet af tjensten lämplige
sökande skola finnas villige att anmäla sig, så anser Utskottet giltiga skäl vara för
handen att, med förordande hos Rikets Ständer af Fullmägtiges nu omförmälda hemställan,
tillstyrka,
liro.
att Notarien vid Fullmägtiges expedition må, för bestridande af kanslist—
göromålen, tilläggas ett arfvode af 1,000 Rrdr årligen, att utgå från och
med den 1 April detta år, eller med månaden näst efter den, då framställning
derom gjordes af Fullmägtige.
Som det för extra-ordinarie tjenstemäns uppmuntran afsedda anslag alltför mycket
tages i anspråk till extrakt-arbeten, är förhöjning deri föreslaget med 250 Rrdr.
Af Diskont-direktionens nuvarande 8 ledamöter uppbära nu 6 arfvode i och
för denna befattning, men, efter Utskottets förslag, kommer dylikt särskildt arfvode
att utgå endast lill de 4, som ovilkorligen skola ibland Fullmägtige utses, emedan
ersättningen för detta bestyr till verkställande Direktörerne, hvilka, jemte 2 Kommissarier,
skulle i Direktionen deltaga, inberäknas i ,ilet arfvode, som i ett för allt
hör nämnde Direktörer tilldelas, och som bör bestämmas af Fullmägtige, med afseende
å omfånget af de göromål, som tillkomma de särskilda Direktörerne. Hvad angår
arfvodet till de af dessa Direktörer, som få sig uppdraget de för Deputerade och
Ledamöterne af Diskont-direktionen anvisade bestyr, torde detsamma kunna inskränkas
inom det belopp, hvilket hitintills blifvit anvisadt, och Bankens aflönings-stat skulle
följaktligen komma att betungas med allenast arfvodet för den af Direktörerne, hvilken
hade att besörja den inre förvaltningen och tillsynen. För arfvodet till denne
bör emellertid mera än tillräcklig ersättning vinnas genom indragning af tjensterna
Banko-Utskottets Memorial N;o 44.
29
vid Under-styrelsens expedition och genom en af förenkling i göromfilens behandling
uppkommande förminskning af tjenstemanna-personalen i öfrigt. Men Utskottet anser
det likväl höra stadgas att, vid reglering af tjenstemanna- och vaktbetjeningspersonalen,
sammanräknade beloppet af de för Bankens och Banko-diskontverkets förvaltning
på det hela nu utgående löner, arfvoden, anslag och missräkningspenningar
m. m. ej må öfverskridas; dock att, innan nämnda reglering i sin helhet blifvit verkställd,
nuvarande stat må kunna ökas med ett belopp, motsvarande de förhöjda löner
och arfvoden, som vid denna riksdag varda beviljade.
På grund häraf får Utskottet afgifva följande förslag till lydelse af de stadganden,
som skola motsvara 36 och 91 §§.
12:o.
Mom. 1. Löneförmånerna äro,
å lönestat
Första tjenstegraden;
Kontorsskrifvare, Kassaskrifvare och Kanslister:
de yngre, hvardera R:dr 1,000: —
de äldste, »
» 1,500: —
(Till de äldste hänföres halfva antalet samt den öfverskjutande, derest
hela antalet är ojemnt.)
Andra tjenstegraden:
Bokhållare, Revisorer, Kassörer, Notarier, Registratorer och Aktuarie:
de, som tjenat i graden kortare tid än 5 år och alla, som innehafva befattning
utom Verket, hvardera  R:dr 2,000: —
de, som tjenat i graden 5 år och deröfver till 10 år,
hvardera  » 2,500: —
de, som tjenat i graden 10 år och deröfver, hvardera » 3,000: —
Tredje tjenstegraden:
Kamererare, Advokatfiskal eller Ombudsman:
de, som tjenat i graden kortare tid än 5 år och alla, som innehafva be
-
fattning utom Verket, hvardera R:dr 3,000: —
de, som tjenat i graden 5 år och deröfver till 10 år,
hvardera  o 3,500: —
de, som tjenat i graden 10 år och deröfver, hvardera » 4,000: —
Fjerde tjenstegraden:
Kommissarier: de yngre, hvardera R:dr 4,000: —
de äldste och Banko-sekreteraren, hvardera ... » 4,400: —
(Till de äldste Kommissarierne hänföres halfva antalet samt den öfverskjutande,
derest Kommissariernes hela antal är ojemnt.)
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
Konstidkare:
Tryckeri-föreståndare )
Förste sedeltryckare V uppbära sina löner från Bankens indragningsstat.
Andre d:o \
Förvaltaren vid Tumba bruk (uppbär sin lön på brukets stat).
Öfvervaktmästaren, tillika Brandmästare, lön .... R:dr 800: —
(Jemte fria husrum och nödig vedbrand.)
Väkthet jerlin g:
Vaktmästare: de yngre, hvardera R:dr 600: —
» de äldste, »
» 700: —
(Till de äldste Vaktmästarne bänföres halfva antalet samt den öfverskjutaride,
derest Vaktmästarnes hela antal är ojemnt.)
och å arfvodesslat:
Tjenstgöringspenningar:
till Tjenstemännnen i första tjenstegraden, hvardera . . R:dr ISO: —
» d:o i andra d:o » . . » 300: —
» d:o i tredje d o » . . » 450: —
» d:o i fjerde d:o » . . » 600: —
» Vaktmästare med 600 R:drs lön » . . » 50: —
» d:o med 700 » d:o » » 75: —
» Öfvervaktmästaren i hans egenskap tillika af Brandmästare » 450: —
Missräkningspenningar till:
Kassörerne, hvardera R:dr 2,000: —
Vårdarne af dagvexlingskassan, i händelse denna kassa
kommer att bibehållas, hvardera  » 300: —
Ar/voden till:
Extraktarbeten och extra-ordinarie tjenstemän ... » 4,000: —
Registratorn i Diskont-kontoret  » 450: —
Notarien vid Banko-fullmägtiges expedition för bestridande
af Kanslist-göromålen  » 1,000: —
Kontors-cheferne, hvardera  » 600: —
Brand-chefen, så länge denna befattning anses fortfarande
beböllig  » 400: —
Diskont-stvrelsens ledamöter, utom verkställande Direktörer
och Kommissarier, hvardera
» 750: —
Garde des Medailles  » 300: —
Verkställande Direktörerne  » —
(Arfvodesbeloppet bestämmes af Fullmägtige;)
Mom. 2. Vid reglering af tjenstemanna- och vaktbetjecings-personalen
Banko-Utskottets Memorial N:o 44.
31
böra Fullmäktige tillse, att sammanräknade beloppet af de för Bankens
och Banko-diskontverkets förvaltning pä det hela, enligt nu gällande stat,
utgående löner, arfvoden, anslag och missräkningspenningar ej må öfverskridas,
dock får under tiden, intilldess denna reglering hunnit träda i
verket, utöfver nämnde stat användas en summa, motsvarande nu beviljade
förhöjningar i löner och arfvoden.
Reglementets § 37 föreslår Utskottet må, med någon förändring i redaktionen,
erhålla följande lydelse:
13:o.
Bankens tjenstemän samt betjente äro skyldige att underkasta sig den
vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden, som vid
en blifvande förändrad organisation af Banko-verket eller eljest kan varda
stadgad.
I § 38 torde annan ändring ej påkallas, än att ordet »supplementar-stat» utbvtes
mot «arfvodes-stat», då denna § kommer att lyda, som följer:
14:o.
Med undantag af de uti arfvodes-slat upptagna anslag till Bankens
Brand-chef samt till Garde des Medailies, komma alla för någon tjenst utförda
tjenstgöringspenningar, arfvoden och missräkningspenningar att åtfölja
utöfvandet af sjelfva tjenstebefattningen, dock med rättighet för Fullmägtige
att kunna medgifva den tjensteman eller vaktbetjent, som af sjukdom
hindras från tjenslens bestridande att, under tiden, uppbära de för samma
tjenst å arfvodes-stat utgående tjenstgöringspenningar.
Föreskrifterna i 39 och 40 §§ äro bibehållna oförändrade.
I de under afdelning 2, 41—35 upptagna grunder för befordringar inom
Banko-verket och dermed gemenskap egande stadganden, hafva åtskilliga ändringar ansetts
erforderliga.
Ansökningstiden till lediga tjenster synes böra bestämmas lika för alla befattningar
inom Verket, och tilikännagifvande om ledigheten alltid kungöras i officiela
tidningarne. Den för vissa tjenster nu utfästa ansökningstid af 50 dagar kan med
den snabbare spridning, tidningarne nu mera erhålla, förkortas till 50 dagar, som
blifver lämplig ansökningstid för alla befattningar inom Verket, enär derigenom tillräckligt
rådrum beredes permitterad tjensteman för ansöknings inlemnande, äfven om
lian tillfälligt vistas på annan ort.
För öfrigt och med utbyte af ordet »vanligt» mot »lämpligt» samt med hänförande
till denna § af dertill rätteligen hörande 5 moment af 42 §, hemställer
Utskottet, att motsvarigheten till 41 § må lyda sålunda:
13:o,
Före återbesättande of uppkommen ledighet i någondera af de i punkt,
32
lianko-Utskottets Memorial N:o 44.
8 uppräknade tjenstcgrader, skall sådant tillkännagifvas genom anslag å
lämpligt ställe inora Banken och genom kungörelse i officiela tidningarne.
Ansökningstiden beräknas till 30 dagar från ledighetens kungörande.
Af Fullmägtige beror att ny ansökningstid utsätta, derest, inom den först
bestämda tiden, fullt skicklig och lämplig sökande sig icke anmält.
För berättigande att söka ledig tjenst i Banken uppställer Reglementets § 42
mom. 1 i allmänhet såsom fordran att förut vara ordinarie eller estra-ordinarie tjensteman
derstädes, men föreskrifter särskildt för Bankosekreterare-sysslan att sådan akademisk
examen skall hafva aflagts, som fordras för att vinna inträde i Konungens
kansli eller Rikets rättegångsverk; för Advokalfiskals-sysslan att hafva fullgjort hvad
författningarne föreskrifva i afseende å dem, som i domarevärf må begagnas; för
Kanslisttjenst i Advokatfiskals-kontoret att hafva undergått examen för inträde i rikets
rättegångsverk, samt för tjensterna vid Fullmägtiges och Under-styrelsens expeditioner
att hafva aflagt antingen dylik examen eller examen för inträde i Konungens kansli.
De nu föreskrifna fordringarne hos sökande till Bankosekreterare-sysslan samt
tjenst vid Fullmägtiges expedition kunna möjligen tvinga till uteslutande af en fullt
duglig tjensteman, derföre att han icke aflagt en examen, af hvars undergående endast
ringa, om ens någon garanti för nödiga egenskaper till befattning i fråga erbjudes.
Af denna anlednin och för att bringa föreskriften i 42 § till närmare öfverensstämmelse
med ofvan till förändring föreslagna, tillstyrker Utskottet för densamma
följande lydelse:
46:o.
Mom. 1. För kompetente sökande anses:
a) till tjensterna i Ista, 2: dr a och 3:dje graderna: tjenstemännen inom
samma och nästföregående grader samt extra-ordinarie tjenstemän; dock
att, för erhållande af befordran till advokatfiskals- eller ombudsmansbefattning
samt till kanslisttjenster i Advokatfiskals- eller Ombudsmansexpeditionen,
fordras att hafva undergått examen för inträdes vinnande i
rikets rättegångsverk; och
b) till kommissarie- samt bankosekreterare-bcfattningarne.
Samtlige ordinarie tjenstemän inom Verket.
Mom. 2. Sökande till kommissariebefattning skall skriftligen förbinda
sig att ställa Banken vederhäftig borgen eller annan säkerhet för den uppbördsansvarighel,
som till belopp, hvilket Fullmägtige hafva att bestämma,
kan komma att honom affordras.
Enär det skulle tillkomma Fullmägtige att omedelbart tillsätta alla tjenstebefatt—
ningar i Banken, derest Under-styrelsen kommer att upphöra, har Utskottet, till följd
såväl häraf, som med afseende å andra af Utskottet föreslagna ändringar i de angående
tjenstemännens indelning och tillsättning nu gällande bestämmelser, ansett sig
böra
Banko-Vlskuttets Memorial N:o 44,
böra underställa Rikets Ständers bepröfvande detta förslag till uppställning af den
föreskrift, som skall motsvara 45 och 44 ,§§ i nu gällande Reglemente:
17:o.
Mom. 1. Till de i punkt. 16 upptagna tjenstebefattningar utnämna
Fullmägtige, bland kompetente sökande, den för Verkets tjenst mest skicklige
och passande; dock att sökande, hvarandra fullt jemngoda i afseende
på skicklighet och lämplighet, må få tillgodonjuta sin inom Verket egande
tur och anciennitet, som räknas från första fullmagts eller förordnandes
datum inom hvarje tjenstegrad.
Mom. 2. Tjensteman inom fjerde graden, som erhåller transport till
kommissariebeställning, ege tur till högre kommissarielön efter första fullmagts
datum inom graden.
En uttrycklig förklaring att den, som gjort sig känd för oordentlighet i sina
enskilda affärer, eller, efter uppnådd myndig ålder, är under förmyndare ställd, icke
får befordras till de högsta tjensterna eller till sådan, vid hvilken uppbörd förekommer,
torde vara obehöflig; och tillstyrker Utskottet fördenskull:
18:o.
att stadgandet i 45 § må från blifvande Reglemente uteslutas.
Föreskriften i 46 § torde få bibehållas med denna något förändrade lydelse:
19:o.
Tjensteman i första tjenstegraden må emottaga och bibehålla annan ordinarie
tjenstebefattning, såvida densamma icke är för Bankens tjenst hin
derlig.
Öfrige tjenstemän få icke innehafva annan ordinarie tjenstebefattning.
Af Under-styrelsens upphörande följer:
20:o.
att stadgandet i 47 § från Reglementet utgår.
Till undvikande af det uppskof med slutliga tillämpningen af den reglering,
hvartill förslag bör vid nästa riksdag Banko-Utskottet föreläggas, hvilket skulle föranledas
deraf att fullmagter utfärdades å under tiden ledigblifvande tjenster, hafva
Fullmägtige hemställt om berättigande för sig att under tiden endast medelst förordnande
tillsätta uppkommande ledigheter.
Härvid har Under-styrelsen invändt, hurusom det »att under en mellantid, som
»kommer att räcka (lera år, tillsätta tjenster endast på förordnande i vanlig mening,
»det vill säga utan anslag och förslag och således utan att vederbörande ordinarie
»och extra-ordinarie tjenstemän blifva satta i tillfälle att i förut bestämd ordning an
liih.
till R St. Brot. 1802 & 1803. 6 Sami. i Afd. 19 Hafi. 5
u
Banko-Utskottets Memorial N:o ii.
»mäla si" såsom sökande och få sina anspråk pröfvade, medförer både för Banko»verket
sjelft och tjenstemännen de största olägenheter och skulle, ju längre ett så»dant
tillstånd fortfore, lända till verklig oreda och oordning inom Verket»; till förekommande
hvaraf Under-styrelsen tillstyrker »c/en ändring i det föreslagna stadgan»det,
att, i stället för ordet »förordnande» insattes ordet »konstitutorial».
Den minskning i tidsutdrägt för en reglerings slutliga genomförande, som vinhes
genom bifall till Fullmägtiges förslag, bör visserligen uppoffras, om den medför
följder al' den beskaffenhet, som de omförmälda. Vid ett närmare betraktande visar
det sig likväl att dylika följder ingalunda af det föreslagna förfogandet behöfva uppstå.
Olägenheten af detsamma för Banko-verket sjelft skulle nemligen kunna bestå
endast deri, antingen att förordnandena lemnades åt mindre dugliga och redliga personer,
eller att de förordnade med mindre nit fullgjorde sina skyldigheter. Att upphörandet
af förslags upprättande före tjenstetillsältningar icke innebär en dylik våda,
har Utskottet bär förut ådagalagt; och, om äfven det icke är föreskrifvet att offentligt
anslag om tillfället till erhållande af ett tjensteförordnande skall göras, så lära
ingalunda de, som önska komma i åtanka, blifva i okunnighet om ledigheten eller
vara förhindrade att anmäla sig; hvarförutan, om utfärdandet af anslag anses ändamålsenligt,
hinder deremot möter lika litet när tjensten tiilsättes på »förordnande»,
som när »konstitutorial» derå meddelas. Någon obenägenhet hos tjenstemännen alt
söka en anställning, derå de icke erhålla »konstitutorial», utan »förordnande» tills vidare,
kan icke förutsättas; och i hvilket fall som helst ega Fullmägtige enahanda
utvägar alt utröna de sökandes skicklighet och lämplighet. Vid begagnandet af det
ifrågavarande berättigandet skola Fullmägtige ock säkerligen tillse, att oreda och oordning
inom Banko-verket icke inrota sig.
Utskottet får fördenskull och under förutsättning att framställningen om tillökning
i lön efter vissa tjensteår bifalles, härmed föreslå att, i stället för Reglementets
§ 48, följande bestämmelse må införas:
21:o.
Fullmägtige berättigas att, intilldess tjenslemannapersonalen blifvit i öfverensstämmelse
med de nya instruktionerna ordnad och slutligen bestämd,
endast genom förordnande tillsätta ledigblifvande tjenster.
Tjensteman, som varder till högre lön uppflyttad, undfår derå protokollsutdrag.
Om Rikets Ständer bifalla Kassaskrifvarnes upptagande bland ordinarie tjenstemän,
22:o.
bör stadgandet i 49 §, om antagning af Kassaskrifvare, uteslutas.
För att kunna antagas till extra-ordinarie tjensteman i Banken och Bankodiskontverket
fordras för närvarande, enligt §§ SO och 91 mom. 5, att hafva un*
