# ID: svediakorp-gov2411
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1862--1863
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 148,070
# sentences: 2,940
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


STOCKHOLMS HÖGSKOLAS
JtJfilDISKA BIBLIOTEK
BIHANG
TILL
P
VID
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM
ÅREN 1802 OCH 1803.
A Vik ICA s\«l,lV(;n\.
Sf?*? Afdelningen:
It ike t.v Strinder* Revisorers somt JustitieOm
b uris mons Rer rittet ser.
FJERDE BANDET.
./lis litte-Ombudsmans Berlit leise v
: T r
■ - -v Il: ii i U I. .. . viik ij i»
»M/ma
.1.11*1
aö L^ru-^r.
. M (t Hf 0 \ 0 H'l,
ii.
kjaihioiv. i amu;»/ j
.s*38i sno s«8i /;ih*
i» Wl # 1,1 if iM 1 HCI i
• >vV»\'»^V tÄVWi -tViiVift
vvrVvWiVi Al # hnuvtiihäwU
T30HA8 3083H
\
RIKETS HÖGLOFLIGE STÄNDERS
JUSTITIE-OMBDDSMANS
EMBETS-BERÄTTELSE
för år 1860.
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS E. WESTRELL, 1861
Dä jag, i följd af Rikets Ständers Justitie-Ombudsmans, Häradshöfdingen och Riddaren af
Kongl. Maj:ts Nordstjerne-Orden Carl Westers, under embetsresa den 4 sistlidne Augusti
uti Philipstad inträffade, oförmodade och plötsliga frånfälle, insattes i utöfningen af JustitieOmbudsmans-Embetet,
hade jag att tillse, hvilka Embetsåtgärder i första rummet påkallade
min verksamhet. Bland dessa befanns den angelägnaste vara fullgörandet af den i 14 § af
Instruktionen för nämnda embete föreskrifna skyldighet, att »emellan riksdagarne årligen genom
trycket kungöra ett utlåtande öfver lagskipningens tillstånd i Riket samt om de brister,
som kunna vara att anmärka uti lagar, författningar och allmänna hushållningen,» hvilken
skyldighet för det sistförflutna året 1860 icke ännu var uppfyld. Att denna embetspligt icke
var förgäten af min samvetsgranneTöreträdare, var mig nogsamt bekant, och jag påträffade
bland hans efterlemnade papper malerialier till ett dylikt utlåtande i åtskilliga ämnen, förnämligast
rörande fängelseväsendet och fångvården ej endast inom fäderneslandet utan äfven i
grannländerna. En uppsats i detta ämne var jemväl påbörjad oeh skulle troligen hafva
blifvit fortsatt och afslutad under tryckningen af utlåtandets första afdelning, innefattande
redogörelse för de under året 1860 afgjorda åtal. Sistnämnda afdelning, börjande med en kort
inledning, fanns i det närmaste fullständigt uppsatt i koncept.
Att längre fördröja utgifvandet af denna berättelse har jag ansett oförenligt med
föreskriften i instruktionens nyssåberopade §, och den korta tid, jag innehaft embetet, har icke
lemnat mig rådrum, äfven om jag ägt erforderlig sakkunskap och förmåga, att bearbeta ofvannämnda
materialier eller att fortsätta det påbegynta arbetet rörande fängelseväsendet.
Det enda, jag medhunnit och kunnat fullända, har varit redogörelsen för de under år 1860
afgjorde åtal, hvaruti saknades anteckning om nedanstående mål, för hvilket jag sålunda
redovisar:
Uti skrifvelse den 16 November 1858 anmodade Justitie-Ombudsmannen ÅdvokatfiskalsEmbetet
i Kongl. Svea Hof-Rätt att anställa åtal mot Rådstufvu-Rätten i Söderhamn,
för det att bemälde Rätt, enligt hvad fångförteckningen från samma stads häkte gåfve
vid handen, genom Utslag den 30 November 1857, med åberopande af Kongl. Förordningen
den 9 December 1756 och den 10 Juni 1841, dömt Drängen Per Persson i Hamre, för
första resan olofligt innehafvande af dyrk, att straffas med Tolf dagars fängelse vid vatten
och bröd, ehuru i Kongl. Förordning den 27 November 1854 förklarades, alt då någon,
jemlikt Kongl. Förordningen den 9 December 1756, dömdes till fängelse vid vatten och bröd
för innehafvande af dyrk, tiden för detta fängelse borde beräknas efter de grunder, som bestämdes
i 5 Kap. 4 § Straffbalken, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 10 Juni
2
1841, utan hinder af hvad i särskild författning samma dag blifvit i sådant afseende stadgadt;
i enlighet med hvilka grunder straffet, då det skolat motsvara Nio pär Spö, dermed
enligt lag aftjenades ett bötesbelopp af Tjugusju Daler Siifvermynt, utgjort endast Nio dagars
fängelse vid vatten och bröd; hvadan således Rådstufvu-Rätten ådömt Per Persson dylikt
fängelse tre dagar längre än vederbort.
Sedan detta åtal blifvit utfördt, bar Kongl. Hof-Rätten den 24 Augusti 1859 meddelat
Utslag af innehåll, att som Rådstufvu-Rätten, på sätt ofvan förmäles, oriktigt förfarit
derutinnan, att den emot tydlig lag dömt Per Persson, som bort umgälla sitt ifrågavarande
brott med Nio dagars fängelse vid vatten och bröd, att straffas med Tolf dagars dy
likt
fängelse, fäldes, jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, Borgmästaren och Rådmännen,
hvilka i beslutet deltagit, att för berörde orätta dom, den der i verkställighet gått, böta, hvar
för sig, Tjugu Daler Siifvermynt med Tio Riksdaler Riksmynt till treskiftes imellan Kronan
Staden och Advokatfiskalen i Kongl. Hof-Rätten, dock att domstolens lott i stadens andel
utaf böterna skulle tillfalla Gefleborgs Läns Lazarett, äfvensom de sakfälde förplig
tades
att gemensamt ersätta ej mindre Kongl. Maj:t Kronan kostnaden för Per Perssons
underhåll i fängelset de tre dagar, hvarunder fängelsestraffet blifvit obehörigen förlängdt, med
Fyratio öre, än äfven Per Persson, för del honom genom samma förlängning i fängelsestraffet
tillskyndade lidande, med Tio Riksdaler Riksmynt.
Aflidne Justitie-Ombudsmannen Westers i koncept efterlemnade Embetsberättelse,
i hvilken endast oväsentliga tillägg och ändringar blifvit gjorda, följer härefter.
Stockholm i September 1861.
N. A. FRÖMAN.
Arvid Ulrich.
INNEHALL.
Sid.
Yttranden i anledning af anmärkningar dels rörande Justitie-Ombudsmans-Embetets
ändamål och betydelse . . -  5.
dels ock rörande ett af Justitie-Ombudsmannen vid sistförflutna riksdag fram
stäldt
förslag till lagförändring i afseende på inteckning 7.
Uppgift på antalet af handlagda mål i Justitie-Ombudsmans-Expeditionen åren 1858,
1859 och 1860
12.
Redovisning för åtal, anstälda emot:
1) Rådstugurätten i Söderhamn, för oriktig lagtillämpning i fråga om olofligt inne
hafvande
af dyrk 3.
2) Rådstufvu-Rätten i Lund, för oriktig behandling af ett tryckfrihetsmål ... 13.
3) Underståthållaren och Polismästaren i Stockholm, för en häktningsåtgärd . . 34.
4) Rädstulvu-Rätten i Wexiö, för dröjsmål med afgörande af korkursmål ... 37.
5) Rådstufvu-Rätten i Grenna, för ofullständiga domböcker 38.
6j en tillförordnad Domhafvande i Sollefteå tingslag, för försummelse och fel . .
i behandlingen af ett ägodelnings-ärende 39.
7) Domhafvanden i Harjagers härad, för oriktig förvandling af tjufvaböter . . 40.
8) Rådstufvu-Rätten i Upsala, för dröjsmål med expedierande af utslag rörande
häktad person 41.
9) Rådstufvu-Rätten i Wisby, för dröjsmål med afgörande af konkursmål . . —
10) Rådstufvu-Rätten i Oskarshamn, för dröjsmål med afdömande af ett konkursmål. 42.
11) en tillförordnad Domhafvande i Nordmarks härad, för oriktig bötesförvand
ling
m. m —
12) en Domhafvande i Umeå Tingslag, för felaktig bötesberäkning och oriktigt em
betsbevis
45.
13) en Notarie vid Stockholms Rådstufvu-Rätt, för obehörig vägran att utlemna
protokoll —
14) en Polis-Ofverkonstapel, för olaga häktning 46.
15) Sekreteraren vid Akademie-Kanslers-Embetet för oriktigt påförd lösen å en
Akademie-Adjunkts fullmagt 46.
16) Rådstufvu-Rätten i Upsala, för oriktig sammanläggning af straff 52.
17) en tillförordnad Domhafvande i Himble härad, för det att gemensamt bötesansvar
blifvit ådömdt två, för särskilda förbrytelser men i ett mål tilltalade, personer 55.
18) en tillförordnad Domhafvande i Uppvidinge Härad, för oriktig bötesförvandling 56.
19) en tillförordnad Domhafvande i Hammarkinds härad, för en persons olagliga
inmanande i häkte —
20) en tillförordnade Domhafvande i Handbörds härad, för oriktig bötesförvandling 58.
21) Domhafvanden i Siende härad, för oriktig straffbestämning i ifråga om andra
resan stöld —
22) Rådstufvu-Rätten i Säther, för oriktig bötesförvandling 59.
23) Domhafvanden i Gottlands Södra härad, för oriktig straffbestämning i . .
fråga om andra resan stöld —
24) Domhafvanden i Leufsta tingslag, för oriktig straffbestämning, i fråga om in
brottsstöld,
då det tillgripna godsets värde icke uppgått till Tio DalerSilfvermynt —
25) Landshöfdinge-Embetet i Westmanlands län, för oriktig tillämpning af I kap.
9 § U.-R., i fråga om tredskande persons hämtning 60.
Anmälan rörande Domstolarnes olika beslut, i fråga om försäljning i minut af
Sprit, innehållande större alkoholshalt än aderton grader 62
Tryckfel och rättelser:
dan
7
raden
28 uppifrån
»
9
JO
4 nedifrån
»
40
ö
8 uppifrån
»
44
»
35
))
»
46
»
15
»
»
—
»
17
»
»
55
»
16
»
»
58
»
62
»
Rättegångsbalken med sina läs
och derom »
Ledamöter, dömdes för »
Dombok, destomera »
men, som ifrågavarande »
utslag, hvaremot så väl »
Börje Andreasson »
godtgjord »
Rättegångsbalken, med sina
och bevis derom
Ledamöter dömdes, för
Dombok och destomera
men som, ehuru ifrågavarande
utslag, så väl
Börje Andreassons
godtgjorde.
Dessutom förekomma några bokstafsfel och oriktigheter i kommatering, hvilka, såsom
icke vållande otydlighet i meningen, torde af läsaren benäget öfverses.
5
Aflidne Justitic-OmbudsmanncH ni. ut. Carl Westers efterieninadc Embetsberättelse
för år 1860.
jj ti min till Riksdagen Ar 1859 afgifna Embetsberättelse, omfattande den tid, som förflutit
från 1858 års början till den 14 Oktober förstnämnda år, har jag sökt redogöra för
de åsigter om Justitie-Ombudsmans-Embetets ändamål och betydelse, som jag byste, och
hvilka vid Embetets utöfning tjenat mig till efterrättelse.
Så vidt jag förnummit hafva dessa åsigter, med nedannämnda undantag, icke varit föremål
för anmärkning, ännu mindre för ogillande. Jag vågar tvärtom, på grund af deri omständighet,
att Rikets Ständer ånyo hedrat mig med förtroendet alt vara deras Justitie-Ombudsman,
antaga att min uppfattning af embetets pligter och utöfningen deraf blifvit hufvudsakligen
godkände.
I)å jag går att närmare vidröra ofvanomförmälda undantag, sker det icke i ändamål att
tvista om anmärkningarnes behörighet, utan för att genom en omständligare utveckling af
mina åsigter söka visa, att de i det väsendtligaste öfverensstämma med anmärkarnes.
Den första anmärkningen förefinnes i det utlåtande (M 4), Höglofl. Lag-Utskottet vid sistförflutna
riksdag till Rikets Ständer afgaf, i anledning af verkstäld granskning af Rikets Ständers
Justitie-Ombudsmans Embetsberättelser, Diarier och Registratur.
Efter att hafva utur min sista Embetsberättelse återgifvifc följande yttrande: »gäller en vid
»granskning af Fångförteckningarne förekommen anmärkning ett oriktigt domslut, hvarigenom
»likväl endast en eller två dagars fängelse blifvit, utöfver hvad vederbort, ådömdt den, som
»eljest på lagliga skäl varit i häkte insatt, har jag, äfven om sådant inträffat med fängelse»straff
vid vatten och bröd, så snart klagan af den förorättade icke varit anmäld och felet
»af ovarsamhet synbarligen tillkommit, trott mig kunna låta bero vid en sådan min erinran
»om förhållandet, hvarigenom den tilltalade blifvit gjord uppmärksam på det begångna miss»taget.
Om äfven dagarnas antal, vid begånget misstag af ofvannämnda slag, någon gång
»stigit öfver det nämnda, dock icke med många dagar, och den, som dertill varit vållande,
»sedan felet blifvit antydt, frivilligt godtgjort både Kronans kostnad och den enskildes lidande,
»så har jag ansett saken dermed kunna afslutas» — — fortsätter Utskottet:
»Något afvikande från ofvan antydda uppfattning af Justitie-Ombudsmannens verk»samhet
förefaller dock den i berättelsen influtna sats, att anstälda åtal kunna» »vinna den
»åsyftade utgången att gillas, äfven om de icke alltid medföra för den åtalade något ansvar; »ty»,
»heter det vidare,» »då, såsom oftast händer, det är en oriktig åsigt om lagtillämpning, som
»skall tillrättavisas, har man uppnått syftemålet med åtalet, sä snart domstolen förklarat,
»att den bekämpade åsigten saknar stöd af lag, eller att den tilltalade domaren, exsekutorn
»eller förvaltande myndigheten har uti det ifrågavarande fallet oriktigt förfarit.» »— Så vidt
»dessa ord må innebära något omdöme om lämpligheten, att genom, åtal mot domare söka
»få en princip faststäld och således åstadkomma enhet i lagsliipningen, kan dock Utskottet
G
»icke instämma deruti. För uppnående af ett sådant mål, hvilket visserligen kan vara af
»vigt, anvisar Instruktionen i 15 och IG §§ åt Justitie-Ombudsmannen andra utvägar, och
»i allt fall torde Domaren kunna äga billigt anspråk derpå, att icke såsom tilltalad ställas
»inför rätta för andra fel eller misstag än sådana, som lagen belägger med straff. Ehuru
»således intet itai torde böra anses hafva vunnit åsyftad utgång, der ej ansvar blifvit den
»tilltalade ådömdt, så måste dock å andra sidan medgifvas, att ett misstag af åklagaren väl
»äfven kan var aförlåtligt; och Utskottets anmärkning gäller icke någon Justitie-Ombudsmannens
»åtgärd, utan har endast afsett att förekomma en irring, som, tillförene spord, redan vid ett
»föregående riksmöte blifvit inom Utskottet angifven.»
Det bör ej förnekas, att mitt anmärkta yttrande, att åtal kunna vinna deri åsyftade
utgången att gillas, äfven om de icke alltid medföra för den åtalade något ansvar, kan
synas i viss mån afvika från den regel, att för mindre förseelser åtal icke böra anhängig
göras;
men jag hade velat uttrycka den åsigt, att det med,.ett dylikt åtal hufvudsakligen
afsedda ändamål likväl kunde betraktas såsom vunnet, då Öfverrätt bekräftat, att underdomaren
oriktigt förfarit. För den rättrådige domaren anser jag nemligen en dylik utgång
af ett åtal innebära en moralisk tillrättavisning lika kännbar som förpligtelse!] att utgifva
några Riksdaler i böter. Ty det måste dock medgifvas, att den högre Domstolens sålunda
uttalade omdöme, att fel blifvit begånget i ett kall, så vigtigt som det att döma öfver medborgares
väl och ve, i sjelfva verket utgör tyngsta delen af den straffpåföljd, utslaget i
ett ringare aktionsmål vanligen stadgar, och det är farhågan att än vidare utsätta sig för
ett sådant omdöme, i förening med det väckta medvetandet, att genom det begångna felet skada
eller lidande oförtjent tillfogats en eller flera medmenniskor, som, enligt min uppfattning
och erfarenhet, kraftigast verkar hos domaren en ständigt vakande uppmärksamhet, den der
betryggar samhället för dylika felstegs förnyande; hvaremot böterne antingen ringaktas eller
väcka förargelse, och i hvilketdera fallet som helst icke, ensamt för sig, medföra någon sann och
verklig nytta. Dessutom är det i flera fall icke så mycket för det begångna felet som åtal emot domare
anställes eller för det ansvar, som derpå kan följa, utan fastmera för att åt någon
orättvist lidande bereda skälig ersättning och skadestånd; och i dessa fall må med skäl sägas,
att ändamåiet är vunnet, när den lidande fått sig tillagd den ersättning, honom bort tillkomma.
Då jag vidare, i sammanhang med det nyss anförda, yttrar, »oftast händer, att det
är en oriktig åsigt om lagtillämpning, som bort tillrättavisas, och att syftemålet med åtalet
vore uppnådt, så snart domstolen förklarat, att den bekämpade åsigten saknade stöd af
Lag eller att den tilltalade domaren, exsekutorn eller verkställande myndigheten uti det ifrågavarande
fallet oriktigt förfarit-;» anmärker Utskottet, att »så vidt dessa ord skulle innebära
något omdöme om lämpligheten att genom åtal emot domare söka få en princip faststäld
och således åstadkomma enhet i lagskipningen, kunde Utskottet icke instämma deruti, ty
för uppnående af ett sådant mål, hvilket visserligen kunde vara af vigt, anvisade Instruktionen
i 15 och 16 §§ ät Justitie-Ombudsmannen andra utvägar; och att i allt fall domaren
torde äga billigt anspråk derpå, att icke såsom tilltalad ställas inför rätta för andra fel
eller misstag än sådana, som lagen belägger med straff.»
Att såsom giltig anledning till åtal i något fall antaga endast önskan att, såsom det
någon gång blifvit kalladt, framtvinga prsejudikater i tvistiga rättsfrågor för att såsom lag
lända domaren till framtida efterrättelse, har aldrig varit eller kunnat vara meningen med
hvad jag på anförda stället yttrat. Då jag der uttryckligen förklarat, att frågan vore om
en oriktig, icke om en tvistig eller tvifvel underkastad, åsigt, synes mig någon tvetydighet
ej hafva varit för handen. Men till ytterligare utveckling af mina tankar i denna punkt börjag
förklara, att jag aldrig förordnat åtal, då jag hyst minsta tvifvel örn lagstridigheten af den
åtgärd, hvars beifrande varit i fråga. Den enhet i lagskipningen, som kunnat uppkomma
derigenom, att de, hvilka åtalen träffat, eller som genom mina embetsberättelse! om dem
7
fått kännedom, genom dessa åtals utgång, blifvit öfvcrtygaae om lagslridigheten af de sålunda
bekämpade åsigterna, och för framtiden derefter rättat sig, är den enda enhet i lagskipningen,
jag på denna väg förväntat att uppnå. Men att jag genom åtal emot domare
icke sökt att lå någon tvistig princip faststäld, för åstadkommande af en dylik enhet, eller
dragit domaren inför Rätta för andra fel och misstag än sådana, som lagen, efter min uppfattning,
belägger med straff, derom är jag förvissad, att mina embetsdiarier och registratur
burit vittnesbörd. Jag förmodar äfven, att mina tankar i ämnet skulle hafva framstått i
en bestämdare dager, derest det anmärkta yttrandet blifvit jernfördt med hvad som, å sidan 172
i min förberörda lill Riksdagen afgifna Embetsberättelse, förekommer. Jag har der anfört,
att »om ock syftemålet härmed» (med en fullständigare redogörelse för åtalen, i afseende
såväl å grunderna för Justitie-Ombudsmannens ernbetsåtgärder, som ock å de tilltalades
försvar och domstolarnes beslut) icke får vara att inskärpa »ofelbara lärdomar eller
»inkräkta på den fria pröfningens område, lärer det dock icke kunna förnekas, att lagski»paren
kan hafva både behof och nytta af att erfara andras åsigter i förekommande äm»nen
och af skiljaktiga meningars strid hämta stadga för sin åsigt i ämnet eller luta den
»rättas.» — Annu mera uttryckligt har jag framhållit denna min öfvertygelse, då jag uti
Tillägget till min sistnämnda Embetsberättelse, innefattande förslag till några ändringar
i Kongl. Förordningen angående inteckning i fast egendom den 13 Juli 1818, för att vinna
enhet i tolkningen och tillämpningen af nämnda Lag, yttrat: att »det ingalunda vore min
»åsigt, att en underdomstol skulle i sin fria pröfning af lagens innehåll bindas genom högre
»Rätts lagtolkning — — —.»
Visserligen har jag vid åtals anställande äfven åsyftat, att det anmärkta embetsfelet
skulle medföra böter eller annat ansvar. I andra fall, än der sådan utgång kunnat väntas,
har jag, såsom redan sagdt är, icke beslutat åtal. Men om ock Ofverdomstolen, der åtalet
blifvit pröfvadt, haft annan åsigt, (hvilket, såsom Embetsberättelserna utvisa, likväl endast i
några få fall inträffat, hvarvid icke destomindre mina åsigter i sjelfva saken förklarats vara riktiga),
har jag icke räknat detta såsom någon synnerlig motgång, helst den i dessa mål alltid
åberopade 12 § i 1 Kapitlet Rättegångs-Balken med sina, i temligen allmänna ordalag
uttryckta bestämningar, icke kan undgå att olika tydas och tillämpas.
En annan fråga, som i följd af min hemställan blef föremål för Lag-Utskottets och
Rikets Ständers behandling, har äfven föranledt en anmärkning såväl emot min nyssnämnda
Embetsåtgärd som emot mig såsom innehafvare af detta embete; och det torde derföre vara
tillåtet att till mitt försvar densamma här vidröra. Jag hade nemligen, uti nyssberörda
Tillägg till min vid Riksdagens början afgifna Embetsberättelse, hos Rikets Ständer framstäf
förslag, bland annat, om en till enhet i lagskipningen verkande ändring af 23 § sednare
mom. uti Kongl. Förordningen angående inteckning i fast egendom den 13 Juli 1818,
så vidt nämnda § afsåg vilkoren för förnyelse af inteckning i de fall, då den intecknade handlingen
uppvisas vid annan Rätt, än deri, der förnyelse skall ske.
Denna min hemställan understöddes af Lag-Utskottet i dess Betänkande N:o 43, och
blef äfven af samtelige Riks-Stånden antagen. Vid behandlingen hos ett Riks-Stånd rönte
emedlertid detta förslag ett särdeles ogunstigt bemötande af en rättslärd och högt upplyst
representant, som med oförskyld bitterhet klandrade företrädesvis det sätt, hvarpå mitt förslag
blifvit framstäldt. Då jag emedlertid velat finna grunden till detta klander endast i
en oriktig tolkning af de uttryck, jag begagnat vid motiveringen af mitt ofvannämnda förslag,
och ett lika oriktigt begrepp om mina åsigter i ämnet, har jag känt mig uppmanad att
genom en närmare förklaring i båda dessa afseenden söka undanrödja åtminstone allt missförstånd.
För detta ändamål blifver det af nöden att i det väsentligaste återgifva så väl min
hemställan till Rikets Ständer, som den värde Representantens yttrande derom.
Sedan jag tillkännagifvit, att inkomna klagomål uppdagat det förhållande, sorn icke förr
8
var mig bekant, att vid tillämpningen af ofvan berörda § olika åsigter hos Domstolarne sig
yppat af den betänkliga art, att jag ansåg nödigt derom göra anmälan hos Rikets Ständer,
under yrkande om en till enhet i lagskipningen verkande förklaring eller ändring i den ifrågavarande
lagparagrafen, lät jag densamma ordagrannt inflyta, och upprepar den äfven här
sålunda:
»Då inteckning förnyas skall; uppvise borgenär inför Rätten den intecknade handlin»gen
i hufvudskrift, och skrifve Domaren intecknings-förnyelsen derå. Ar borgenärs hemsvist
utom det härad eller den stad, der den egendom ligger, hvari inteckning skett; må
»han dock inför Rätten i den ort, hvarest han bor, förete intecknings-handlingen, att i dess
»intecknings-protokoli införas; och varde borgenärs ansökning om intecknings-förnyelsen af
»Domaren å handlingen tecknad; sedan gifve borgenär bevis härom in till den Rätt, som
»inteckningen beviljat, inom den tid, som i 21 § sägs; och vare detta så gildt, som om
»handlingen der företedd varit.»
Derefter sökte jag att redogöra för skiljaktigheterne i lagtillämpningen, kiagandernes
anförda skäl till angifvelsen samt mina egna åsigter i ämnet; och slutade med hemställan,
att Rikets Ständer måtte antaga, i stället för nyss anförda §, ett sådant stadgande, som lagberedningen
föreslagit.
Det är nu genom uttalandet af dessa åsigter, som jag skall hafva så oförlåtligen felat.
Hvad jag i förevarande hänseende yttrade uti ofvannämnde Tillägg till min Embetsberättelse,
hvilket utdelades till samtlige representanterna, var ord för ord följande:
»Skiljaktigheten vid tillämpningen af detta lagrum (23 § Inteckningslagen) angår allenast
frågan om vigten och betydelsen af deri förekommande ordet: -»inforas.»
»Ofvannämnda klagomål afse nemligen de förhållanden: att sedan Styrelsen för Försäkrings-aktie-bolaget
Skandia låtit den 9 Augusti 1858, för erhållande af inteckningsförnyelse,
inför Stockbonäs Rådstufvurätt förete fem särskilda, i fastigheter inom Götheborgs
stad intecknade skuldebref, och den 4 pålöljda Oktober till Rådstugurätten i Götheborg ingifva
Stockholms Rådstufvurätts öfver företeendet derstädes utfärdade särskilda bevis, innehållande,
bland annat, att å originalskuldebrefven blifvit tecknade intyg om ändamålet med
uppvisandet, Rådstufvurätten i Götheborg sistnämnde dag förklarat, att då de ifrågavarande
skuldsedlarna icke, enligt hvad de företedda utdragen af Stockholms Rådstufvurätts intecknings-protokoli
utvisade, blifvit, på sätt i 23 § af Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818
föreskrifves, i protokollet införda, kunde de sökta inteckningsförnyelserna då icke meddelas;
— samt att, efter det Styrelsen hos Kongl. Maj:ts och Rikets Götha Hofrätt öfverklaga
t Rådstufvurättens omlörmälda Beslut, och Kongl. Hofrätten genom särskilda Utslag den
15 Mars innevarande år sig utlåtit, att enär den omständighet, att ifrågakomma förskrifningar
icke blifvit vid uppvisandet inför Stockholms Rådstufvurätt uti dess protokoll ordagrannt
införda, ej utgjort hinder för Rådstufvurätten i Götheborg att den sökta inteckningsförnyelsen
bevilja, blefve, med undanrödjande af öfverklagado Besluten, målen visade åter till sistnämnda
Rådstufvurätt, som hade att, derest ansökningarna inom viss stadgad tid fullföljdes,
öfver desamma nytt laglikmätig! utlåtande meddela, Rådstufvurätten val den 28 i sistberörda
månad uti ifrågavarande fem ärenden de sökta förnyelserna, »i följd af Kongl. Hofrättens
Utslag,» beviljat, men icke desto mindre, då Styrelsen ånyo förfarit på samma sätt med fem
andra inteckningsärenden, åter af enahanda skäl, som finnas ofvan anförda, afslagit ansökningarna
tili dess Styrelsen äfven i dessa ärenden tillvunnit sig Kongl. Hofrättens föreskrifter
af lika lydelse, som i de förra, samt än ytterligare, sedan Styrelsen för icke färre än
sjutton andra inteckningars förnyande vidtagit enahanda åtgärder, på lika sätt förfarit.»
»Styrelsen har till utveckling af sin talan anfört: att af ordalydelsen i ofvanberörda
23 §, borde ostridigt följa, att det åliggande borgenär, i fall som förevarande, hade vid den
Rätt, som inteckningen beviljat, endast vore att dit ingifva den andra Rättens bevis derom
att inteckningshandlingen blifvit inför sistberörda Rätt i hufvudskrift företedd, och att för
-
9
nyelse-ansökningen blifvit å handlingen tecknad; — att det väl vore stadgadt, att intecknings-handlingen
skulle företes att i intecknings-protokollet införas, men deremot saknades
all föreskrift om att det bevis, borgenär till Domstolen, som inteckningen beviljat, skulle
ingifva, borde innehålla en ordagrann afskrift af skuldsedeln; — att om således ock meningen,
i strid mot hvad de Svenska Domstolarna med sällspord enstämmighet antagit, verkligen
skulle varit, att inteckningshandiingen borde i den Rätts protokoll, der uppvisandet sker,
ordagrannt intagas, — något som mer än 40-årig stadgad praxis för en motsatt tolkning ensam
gåfve rätt att betvifla, — så vore dock tydligt, att intet berättigande blifvit den ena
Rätten gifvet att, till förnyelse-sökandens förfång, söka påtvinga öfrige Under-rätter en annan
form för de af dem utfärdade »bevis,» allenast dessa innehölle hvad lagen stadgade eller
att inteckningshandiingen blifvit i hufvudskrift företedd och förnyelse-ansökningen derå tecknad;
— samt att i detta afseende Stockholms Rådstufvurätts ifrågavarande bevis icke lemnade
något öfrigt att önska, helst skuldsedlarna funnos i desamma införda till alla de delar,
som för inteckningens förnyande och till undvikande af förblandning med andra i samma
fastighet intecknade skuldsedlar kunde behöfva anmärkas.»
»Nu torde väl icke böra förnekas, att, enär författningen i ordalagen innehåller, att
borgenär skall inför Rätten i den ort, hvarest han bor, förete intecknings-handlingen att i
dess protokoll »införas,» det skulle vara härmed närmast förenligt, att, såsom Rådstufvurätten
i Götheborg fordrat, bela bandlingen i protokollet intoges; men, mig veterligen, har
åt denna föreskrift icke af Domstolarna i allmänhet gifvits en sådan tolkning, utan har vanligen
Domstolen i borgenärens boningsort i stället uti sitt protokoll anmärkt ändamålet med
intecknings-handlingens företeende i hufvudskrift samt i öfrigt alla de omständigheter, hvaraf
den Domstol, som beviljat inteckningen, kunnat med erforderlig visshet utröna, att denna
varit samma handling, på grund hvaraf inteckningen blifvit faststäld, hvarjemte bevis å inteckningshandiingen
skrifvits och anmärkning derom uti protokollet ägt rum. Härmed synes
mig ändamålet jemväl vara vunnet, och då Lagstiftaren icke ansett nödigt föreskrifva,
att när omedelbart till Domstolen, inom hvars domvärjo intecknade fastigheten är belägen,
inteckningshandiingen för förnyelse ingifves, den skall ordagrannt införas i protokollet, så kan
jag icke tinna någon giltig grund, hvarföre detta mera skulle fordras, om bandlingen i berörda
ändamål företes inför Domstolen i borgenärens boningsort, och detta så mycket mindre,
som den ena Domstolen i allmänhet måste anses lika skicklig som den andra att bedöma,
huruvida en handling blifvit i hufvudskrift uppvisad, samt urskilja och beskrifva de
omständigheter, hvarpå densamma med säkerhet må kunna igenkännas. Det ordagranna införandet
i protokollet af intecknings-handlingen leder äfven ofta till en vida högre expeditionslösen,
än annars kunnat påföras, så att åtminstone icke vinningslystnad kan vara bevekelsegrunden
för ett motsatt förfarande uti ifrågavarande hänseende.»
»Frågan har emellertid jemväl varit föremål för pröfning hos Konungens Högsta Domstol.
Sedan uti likartadt fall ett Götheborgs Rådstufvurätts Utslag den 29 December
1841 blifvit af Kongl. Götha Hofrätt den 18 Februari 1842 faststäldt, har Kongl. Maj:t,
uppå underdånigt ändringssökande af Advokat-Fiskals-embetet i Rikets Ständers Rank (efter
nedsatt revisionsskilling), medelst Dom den 28 Juni 1843, förklarat: att enär Kansli-Kommissarierne
i Rikets Ständers Rank, med företedda bevis från Stockholms Rådstufvurätt styrkt,
att de för då ifrågavarande två lån utgifna original-skuldsedlar blifvit, i afseende på tillernad
anhållan om inteckningarnes förnyelse, den 20 November 1841 uppviste hos Rådstugurätten
och derom vid samma Domstol påtecknade i öfverensstämmelse med 23 § i Förordningen
den 13 Juli 1818, funne Kongl. Maj:t den omständighet, att bevisen ej utmärkte,
det inteckningshandlingarna blifvit i sistnämnda Rådstufvurätts protokoll införda, icke hafva
utgjort binder för Rådstugurätten i Götheborg att den å ifrågavarande inteckningar derstädes
sökta förnyelse meddela; hvadan, med undanrödjande af Hofrättens och Rådstufvurättens
sammanstämmande Reslut, ärendet yisades åter till Rådstugurätten i Götheborg, som
10
hade att, såvida sökanden inom Tre månader efter utgifvandet af Kongl. Maj:ts Dom sig
anmälde och ansökningen fullföljde, deröfver sig laglikmätigt utlåta.»
»Detta Högsta Domstolens Beslut fattades utaf Justitie-råderne Isberg, Bredberg, Nybteus,
Nordenstolpe och Grefve Snoilsky, hvaremot Justitie-råderne Themptander och Grefve
G. A. Sparre voro från Beslutet skiljaktige samt gillade Nedre Revisionens i underdånighet
afgifna betänkande, hvarigenom hemställts, att Hofrättens på bestämdt stadgande i den åberopade
§ af Förordningen den 13 Juli 1818 grundade Utslag måtte af Kongl. Maj:t i nå
der
fastställas.»
»Af hvad nu blifvit anfördt visar sig den olika uppfattningen och tillämpningen af
ifrågavarande lagbud; och enär genom en sådan, redan i och för sig sjelf menlig, skiljaktighet
lätteligen kan uti fall af förevarande beskaffenhet både för allmänna verk och för enskilda
personer äfventyras den säkerhet, som med inteckning åsyftas, under desto vådligare
följder för de förra, emedan inteckning ofta utgör den hufvudsakliga grunden för deras bestånd
samt inteckningsförnyelserna vanligen på en gång förekomma till högst betydligt an
tal,
såsom då till exempel Rikets Ständers Bank under innevarande år haft icke mindre än
1,305 inteckningar att förnya, — så synes mig behofvet af lagbudets förtydligande obestridligt
vara för hand; och som det ingalunda är min åsigt, att en Underdomstol skall i sin
fria pröfning af lagens innehåll bindas genom högre Rätts lagtolkning, samt ändamålet således
icke kunde ernås medelst åtal, om än detta vunne framgång, finnér jag mig föran
låten
hemställa att Rikets Ilöglofl. Ständer måtte, med upphäfvande af 23 § i Kongl. Förordningen
den 13 Juli 1818, antaga ett sådant stadgande, som Lagberedningen föreslagit,
nemligen:
»Då inteckning förnyas skall, uppvise borgenär inför Rätten
»i hufvudskrift den handling, hvarå inteckningen beviljad är; och skrifve
»Rätten inteckningsförnyelsen derå; stånde ock borgenär fritt att in
»för
annan Underrätt inteckningshandlingen förete: den Rätt läte, då
»sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll korteligen intagas hvad hand»lingen
innehåller med dag och årtal då den utgafs, af hvilken Rätt in
»teckningen
beviljad är med dag och årtal då det skedde och då in
»teckningen
förnyades, om det skett; teckne ock bevis å handlingen,
»att den, till vinnande af inteckningsförnyelse, företedd varit: sedan
»gifve borgenär protokollet deröfver in till den Rätt, som intecknin»gen
beviljat, inom tid, som i 21 § sågs; och vare detta så gildt som
»om handlingen der företedd blifvit.»
När Lag-Utskottets Betänkande förekom till afgörande den 8 Augusti 1860 hos det
Itiks-Stånd, inom hvilket det ogillande omdömet framstäldes, yttrade sig merbemälde Representant
ordagrannt sålunda:
»Utskottets förevarande förslag synes hafva sin hufvudsakliga anledning i en framställning
från Rikets Ständers Justitie-Ombudsman. Hos honom har förekommit anmärkning
deremot, att en Domstol i Riket ansett sig ej kunna bevilja förnyelse af inteckning på
grund af skuldebref, med mindre skuldebrefvet, i händelse det för sådant ändamål uppvisades
inför annan Rätt, än den, som inteckningen beviljat, blifvit i Protokollet vid den Domstol,
der uppvisningen skedde, ordagrannt intaget. Justitie-Ombudsmannen har icke tillåtit
sig att anställa åtal mot den Domstol, som sålunda förfarit, utan ansett lämpligt att hos
Rikets Ständer göra hemställan om förklaring eller ändring af 23 § uti Kongl. Förordningen,
angående inteckning i fast egendom. Såvida detta nu må anses såsom ett medgifvande
å hans sida, att en förändring af nämnde § erfordras, för att densamma rätteligen skal!
kunna förstås, som alla Rikets Domstolar, med undantag af en enda, tydt dem, så är jag
med Justitie-Ombudsmannen fullkomligt ense; men skall man åter förstå hans tvätydiga
framställning så, att han, likasom Utskottet, uppfattat denna enda Domstols tolkning af 23
11
g såsom förtjent af åtal, så kan jag icke annat, än ogilla hans uppfattning. Emedlertid
måste jag förklara, att jag anser Lag-Utskottet hafva öfverträdt sin befogenhet både i formelt
och ännu mer i reelt hänseende, då det uttryckligen såsom felaktigt stämplat den enda
uppfattning af ifrågavarnnde §, som med en sund lagtolkning är öfverensstämmande. Det
kan icke vara någon Jurist obekant, att inteckningsstadgan angående sättet för inteckningsbandlingens
intagande i protokollet begagnar samma uttryck, då det gäller beviljande af inteckning,
som då den gifver föreskrifter om intecknings-förnyelse, i det fall, att inteckningshandlingen
för sådant ändamål uppvisas för annan domstol, än den, som inteckningen beviljat
nemligen ordet »införas,» och att följaktligen, om dermed menas »ordagrannt intagas»,
då fråga är om intecknings beviljande, ordet måste hafva samma betydelse i afseende på
förnyelse deraf, men då detta för dem af Ståndets ledamöter, som ej äro jurister, torde
vara obekant, har jag velat fästa deras upppmärksamhet derpå, med hemställan, om icke
en hvar, af förut fattade meningar ej förblindad, menniska måste anse det i sin ordning,
att samma uttryck i samma lag tydes på samma sätt. Detta är nu hvad Rådstugurätten
i Götheborg gjort, och denna lagtolkning har Lag-Utskottet förklarat vara »felaktig.» Föreställer
sig då Lag-Utskottet, att Domstolarne hafva rätt att tyda lagen utan afseende på ordalydelsen,
och skall man icke genom att tillerkänna dem en sådan rättighet anförtro medborgares
rättigheter åt Domaremaktens godtycke? Mig synes det vara uppenbart, att den
tydning, Rikets Domstolar gifvit åt 23 §, är en misstydning af såväl ordalydelsen som meningen
deri; men då en Domstol vågat tolka ordet »införas» i denna § på samma sätt, som
det, enligt allas medgifvande mäste förstås i Usta §:n, så har Lag-Utskottet funnit denna
tolkning felaktig, och Justitie-Ombudsmannen har till och med gått så långt, att han ifrågasatt
ett åtal härför såsom möjligt. Jag hemställer, hvad anseende en Justitie-Ombudsman
skall kunna bibehålla, om han anser åtal kunna anställas för ordagrann tillämpning af lagen.
Han hade väl i stället bort raisonnera alldeles tvärtom och förklara, att Götheborgs Råd
stufvurätt varit den enda Domstol i landet, som tydt lagen sådan den lyder, och ej för be
qvämlighet tillåtit sig afvika från dess både bokstaf och mening. På sådant sätt föreställer
jag mig, att den förnämste vårdaren af lagskipningen i Riket hade bort uttala sig. Jag anser
det fåfängt att bestrida framgången af sjelfva förslaget, men jag kan icke annat, än på
det högsta ogilla det raisonnement, hvarmed det blifvit motiveradt, och som icke har något
annat stöd, än det lumpna, att heqvämlighelen infört den tydning af gällande stadgande, hvilken
man sökt framhålla såsom den rätta. Jag tror, att Lag-Utskottet så mycket mindre
bort adoptera denna uppfattning af saken, som Utskottet föreslagit en förändring af ifrågavarande
§. Om det vore alldeles tydligt, att Götheborgs Rådstufvurätt misstagit sig i tolkningen
deraf, hvarför skulle väl då förändringen behöfvas? Men detta är alldes icke tydligt,
utan man bar tvärtom funnit, att den allmänna tydningen är misstydning, och man har derföre
ansett nödigt att upphöja misstydningen till lag.»
«Jag har, såsom nämndt är, icke ansett mig kunna motverka förslaget, utan har endast
velat med det anförda framställa saken i dess rätta belysning för dem, som ej vant
sig vid missbruket, och derföre utan fördom och partiskhet kunna döma i frågan.»
Derefter fortgick diskussionen, hvarvid många af Ståndets Medlemmar yttrade sig,
åtskillige och ibland dem den förstnämnde talaren, flere gånger; men som dessa anföranden
icke riktades emot min embetsutöfning eller mig personligen, är deras upptagande här icke
af nöden.
Vid jemförelse af min hemställan till Rikets Ständer och det utlåtande en af dess
ledamöter deröfver sålunda afgifvit, kan åtminstone jag icke inse befogenheten af det stränga
omdöme, som i sistnämnda utlåtande förekommer. Jag kan icke vederlägga det yttrande,
att min framställning i ämnet är tvetydig, emedan jag ej finnér, hvari tvetydigheten skulle
bestå.
Att jag icke anstalt åtal emot Rådstufvurätten måste vara det bästa bevis, att jag
12
hållit före, det en sådan åtgärd icke borde äga rum. Hade jag nemligen ansett Rådstugurätten
i Göteborg hafva genom de öfverklagade besluten handlat i strid med gällande lag,
så skulle jag hafva funnit mig till en siik lagöfverträdelses beifrande uppmanad såväl af
pligtkänsla som af skyldig omtanka ej allenast att bespara de klagande den kostnad och
tidsutdrägt, som skulle hafva erfordrats för att genom besvär vinna ändring i bemälda Rådstufvurätts
beslut, utan ock att betrygga desse och andra inteckningshafvare för vådan
att, genom okunnighet om Rådstufvurättens från andra domstolar afvikande praxis i dylika
mål, förlora deras inteckningsrätt. Men om detta bevis, hämtadt från mitt handlingssätt,
icke befanns tillräckligt för att ådagalägga mina tankar i den frågan, huruvida Rådstugurätten
i Göteborg bort för det anmärkta förfarandet lagligen tilltalas eller icke, kunde jag dock förvänta,
att till fullkomnande af bevisningen i denna del skulle lå gälla mitt uttryckliga förklarande:
»att det icke torde böra förnekas, att enär författningen i ordalagen innehåller, att
»borgenär skall inför Rätten i den ort, hvarest han bor, förete inteckningshandlingen att i
»dess protokoll »införas,» det skulle vara härmed närmast förenligt, att, såsom Rådstufvu»rätten
i Göteborg fordrat, hela handlingen i Protokollet intoges;» men att »behof af lag»budets
förtydligande syntes mig obestridligen vara för hand; och som det ingalunda vore
»min åsigt, att en Underdomstol skulle i sin fria pröfning af lagens innehåll bindas genom
»högre Rätts lagtolkning, samt ändamålet således icke kunde ernås medelst åtal, om än
»detta vunne framgång, fann jag mig föranlåten hemställa, att Rikets Ständer måtte, med
»upphäfvande al den omnämnda §, antaga ett sådant stadgande, som lagberedningen fö»reslagit.
»
Jag har således icke sagt, att den tolkning af lagen, som Rådstufvurätten i Göteborg
framstält, varit felaktig, ännu mindre gått så långt, att jag ifrågasatt ett åtal derför
såsom möjligt, eller tänkt, att ett sådant kunde utan fog anställas för ordagrann tillämp
ning
af lagen.
Att jag deremot på ett ställe begagnat ordet åtal, är sannt; men att det icke skett
i den mening, som skulle jag någonsin hafva varit betänkt på att välja den utvägen för
att bereda de klagande rättelse för framtiden, utan att det skett i alldeles motsatt afsigt,
eller för att uttrycka den mening, att åtal icke lämpligen borde anställas och ej skulle leda
till målet, framgår tydligen af den sammanställning, hvaruti detta ord blifvit användt, likasom
det torde befinnas hafva varit alldeles i sin ordning, att svar afgafs på den fråga, som
utgjorde första anledningen för min skrifvelse till Rikets Ständer, och som innefattades uti
den till Expeditionen inkomna begäran om åtal.
Hade emellertid åtal blifvit anstäldt, så antager jag visserligen, att Ofverdomstolarne
icke funnit sig böra fälla Rådstufvurätten till något ansvar; men å andra sidan måste jag
också antaga, att dessa domstolar ej skulle hafva kunnat förklara, det Rådstufvurätten lagligen
förfarit, emedan ett slikt förklarande kommit att stå i uppenbar strid emot de beslut,
genom hvilka Rådstufvurättens Utslag i flere dylika frågor förut blifvit ogillade.
Antalet af mål, som blifvit handlaggda i Justitie-Ombudsmans-Expeditionen under det
sistförflutna året är icke obetydligt mindre än under de föregående, och redovisas med upptagande
utur förra årsberättelsen af jemväl dem för 1858 sålunda:
13
Ar
1858.
Balancerade från
Under året
Summa.
Under året
Till år 1859
Summa.
föregående år.
inkomna.
afslutade.
balancerade.
116.
242.
358.
272.
86.
358.
År
1859.
Balancerade från
Under året
Summa.
Under året
Till år 1860
Summa.
föregående år.
inkomna.
afslutade.
balancerade.
86.
357.
443.
354.
89.
443.
År
1860.
Balancerade från
Under året
Summa.
Under året
Till år 1861
Summa,
föregående år.
inkomna.
afslutade.
balancerade.
89
229.
318.
223.
95.
318.
Den nu följande Redovisningen för anstälda åtal, öfver hvilka utslag blifvit meddelade
under tiden ifrån den 14 Oktober "1859, då närmast föregående Embetsberättelse afgafs, till
1860 års slut, ådagalägger, att dessa utslag äro färre än vanligt, och detta fastän aktionsmålen
onekligen blifvit med större skyndsamhet hos Hof-Rätterne afgjorda. Ett sådant förhållande
kan icke betraktas annorlunda än såsom ett tillfredsställande bevis dels på lagskipningens
goda skick i allmänhet dels ock på någon minskning af den förut med allt skäl
ölverklagade långsamheten i ärendenas behandling hos Ofverdomstolarne.
Ibland åtalen, af hvilka de flesta lära befinnas vara ulan någon större vigt, om än,
till förebyggande af vårdslöshet vid lagarnes handhafvande och tillämpning, de icke bort försummas,
är likväl det äldsta och här först framstälda af mer än vanlig betydelse, såsom
icke allenast berörande en af de vigtigaste medborgerliga rättigheter i ett fritt land, nemligen
tryckfriheten, utan äfven ådagaläggande, huruledes ett i rättegångens första början begånget
misstag, i afseende på ett lagbuds rätta grund och mening, kan göra ett eljest enkelt
måls lagliga behandlig invecklad och tidsödande, samt medföra svåra följder och lidanden
för den enskilde parten.
Detta åtal har varit riktadt emot Rådstugurätten i Lund för åtskilliga af nämnda
domstol fattade beslut under handläggningen af ett tryckfrihetsmål emot förre Boktryckaren,
Philosophie Magistern Nils Rudolf Munck af Rosenschöld, tilltalad för det en å hans
Boktryckeri i nämnde stad utgifven skrift, kallad »Professor Ek, en flock af flygblad,» innehållit
en uppsats med öfverskrift: »Arma Sverige,» deruti smädliga och förgripliga yttranden om
då lefvande medlemmar af det Kejserliga Österrikiska regerande Huset skola hafva förekommit.
På det att berättelsen om detta åtal må blifva fullständig och åskådlig, är det af nöden
att först redogöra för sjelfva tryckfrihetsmålets uppkomst och utveckling. Detta leder
visserligen till något större vidlyftighet, men målet företer verkligen så mångå ovanliga omständigheter
under behandlingen, att det i och för sig förtjenar uppmärksamhet.
Sedan Herr Justitie-Statsministern funnit ofvannämnda skrift, såsom innefattande öfverträdelse
af 3 § 9 mom. i Tryckfrihets-Förordningen, böra åtalas, och fördenskull uti skrifvelse
den 29 April 1853 till Kongl. Maj:ts Justitie Kanslers Embetes åtgärd öfverlemnat skriften,
så har i anledning deraf Herr Justitie-Kanslern uti embetsskrifvelse den 2 Maj 1853 förordnat
vice Auditören M. Larsson, att i den ordning, som uti 6 och 8 Mom. af 1 § ofvannämnda
förordning stadgas, anställa talan i afseende på den brottslig ansedda skriftens innehåll.
2
14
I följd deraf hade bemälde vice Auditör uti en till Rådstugurätten i Lund ingifven
skrift, under yrkande, att den person, som i egenskap af författare borde för nämnda skrift
ansvara, skulle enligt förstnämnde Morn. i Tryckfrihets-Förordningen samt 6 Kapitlet 5 §
Missgernings-Balken och Kongl, förordningen den 20 Januari 1779 anses och strafläs samt
den brottsliga skriften konfiskeras, anhållit om stämning till Rådstufvurätten för det då närvarande
å Boktryckaren Munck af Rosenschöld, från hvars tryckeri skriften utkommit; men
med förbehåll om öppen talan mot den eller de personer, som för enahanda ändamål framdeles
kunde komma att inkallas eller eljest i svaromål ingå.
Då detta mål den 23 Maj 1853 första gången förevar vid domstolen, instälde sig
Boktryckaren Munck af Rosenschöld, och företedde såsom namnsedel en handling, viken i
form af bref och hopfästad med lack, deruti en krusig stämpel blifvit aftrvckt, å hvilken
handling stod skrifvet, att författarens namn till ifrågavarande, jemte flere andra uppgifna
skrifter, »häruti finnes,» hvarefter varit tecknade fyra särskilda namn såsom vittnen. I afafseende
å denna handling, anmärktes af domstolen, att orden »häruti finnes» voro »svn»barligen
tillsatte med annat bläck, öfver de närmast intill stående orden, och till större
»delen utsuddade, så att de icke af en och hvar kunde läsas.» Munck af Rosenschöld förmälde
på tillfrågan, att han icke hade sig bekant, hvilken en af de såsom vittnen undertecknade
personer vore, att en annan af nämnde personer skulle vara fabrikör, men att endast
de två öfrige voro att anse såsom de egentliga vittnena; hvarefter Allmänna Åklagaren yrkade,
att då de sistnämnda två vittnen voro dömde äran förlustige, den såsom namnsedel åberopade
handlingen befunnes så vårdslöst förseglad, att den utan svårighet eller märkbar förändring
kunde öppnas och tillslutas, samt vittnesmeningen ofullständig, nämnda handling ej
måtte tillerkännas egenskap af namnsedel. Rådstufvurätten förklarade genom beslut samma
dag, att ofvanberörda handling i flere afseenden saknade de egenskaper, hvilka intyg om
förseglad namnsedel, enligt 1 § 6 momentet Tryckfrihetsförordningen, borde äga, hvarföre
samma handling icke kunde af Rådstufvurätten godkännas eller till undersökning, om namnsedel
deri funnes, föranleda, samt att målets handläggning skulle hvila, til! dess sig visat,
om detta domstolens beslut vunne laga kraft eller fastställelse.
Den 6 Juni 1853 företrädde inför Rådstufvurätten Munck af Rosenschöld jemte en
person, som uppgaf sig hafva varit Marinsoldat och heta Carl Jeppsson Skantz, hvilken sednare
inlemnade en till Rätten stäld skrift, deruti han, under åberopande af 1 § 8 mom.
Tryckfrihetsförordningen, anmälde sig vara författare till den åtalade jemte åtskilliga andra
från Munck af Rosenschölds tryckeri utkomna skrifter, samt ville underkasta sig allt ansvar,
som derföre kunde komma i fråga. Ä denna skrift var tillika tecknad begäran af Skantz
om del utaf de stämningspåståenden, hvilka emot den ifrågavarande skriften blifvit gjorda,
samt om fjorton dagars rådrum för förklarings afgifvande. Rosenschöld deremot anhöll,
att, sedan författaren till den åtalade skriften sålunda sig anmält, Rosenschöld mätte återfå
den af honom såsom namnsedel hos Rätten företedda handling, samt att varda från målet
skild. Härpå meddelade Rådstufvurätten det beslut, att hvad af Skantz och Rosenschöld blifvit
andraget för det då närvarande icke kunde föranleda till annan åtgärd, än anteckning
derom uti Protokollet, samt att Rätten, sedan sig visat, huruvida dess under den 23 Maj
meddelade beslul vunnit laga kraft eller fastställelse, skulle med målet vidare lagligen
förfara.
Den 28 Juli företedde Allmänna Åklagaren bevis, att talan ej blifvit fullföljd hos
Kongl. Hofrätten öfver Rådstufvurättens beslut den 23 Maj, och målet utstäldes till den 4
Augusti, då Skantz ej var kallad, men Rosenschöld fäldes, för det han oaktadt erhållen kallelse
uteblifvit, att plikta 1 R:dr 16 sk. Banco, hvarjemte honom förelädes vid vite af 13 R:dr
16 sk. samma mynt, att personligen sig infinna vid följande rättegångstillfälle.
Detta inträffade den 18 Augusti samma år, då, sedan Åklagaren yrkat, att sorn vid
rättegångens början hvarken Rosenschöld inlemnat behörig namnsedel, eller författaren sjelf
15
\id domstolen sig anmält, så borde, utan afseende å hvad förre Marinsoldaten Skantz sedermera
tillkännagilvit, Boktryckaren stå författare-ansvar, Munck af Rosenschöld genmäite
att af Tryckfrihetsförordningens stadganden ingalunda kunde dragas den slutsats, att författaren
till åtalad skrift borde genast vid rättegångens början framstå, och förnyade på
sådan grund sitt påstående alt, sedan ansvarig författare till den åtalade skriften dåmera
sig anmält, blifva från målet skild. Rådstufvurätten meddelade det utslag, att som den
af Boktryckaren Magister Munck af Rosenschöld såsom namnsedel företedda handling icke
blifvit af Rådstufvurätten godkänd, samt förre Marinsoldaten Skantz, hvilken sedermera såsom
författare sjelfmant gifvit sig tillkänna, desto mindre kunde i denna egenskap antagas,
som lian icke i ringaste mån styrkt eller ens gjort sannolikt, att han till ifrågavande skrift
vöre den verklige författaren, hvilken genom den åberopade handlingen, derest densamma
såsom namnsedel kunnat betraktas, skulle blifvit känd; så och enär vid slikt förhållande
den, som åtalade skriften tryckt, borde jemlikt 18 § 8 mom. Tryckfrihetsförordningen författare-ansvar
stånda, funne Rådstufvurätten Munck af Rosenschöld skyldig att Åklagarens
stärnningspåståenden genmäla; och förständigades Rosenschöld, som öfver detta utslag anmälde
missnöje, att han ägde detsamma genom särskilda besvär hos Kongl. Hofrätten
fullfölja.
Rosenschöld hemstälde nu, att Rådstufvurätten måtte bestämma, huruvida, sedan
den förut ingifna handlingen icke blifvit godkänd, det ändock stöde honom öppet att
författarens namnsedel aflemna, hvarpå det besked meddelades, att yttrande rörande denna
hemställan skulle afgifvas, då någon handling, i ändamål att begagnas såsom namnsedel, hos
Rätten företeddes. Den af Rosenschöld för nyssnämnda ändamål redan inlemnade handling
fick af honom återtagas.
Olver Rådstufvurättens nyssnämnda utslag anförde Rosenschöld besvär hos Kongl.
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, som genom utslag den 21 påföljande Oktober förklarade,
att, emedan Tryckfrihetsförordningen, hvilken, i egenskap af Grundlag, jemlikt stadgandet
uti 83 § af Regeringsformen den 6 Juni 1809, måste efter dess ordalydelse i hvarje
förekommande fall tillämpas, icke innehölle, att talan emot Underdomstols i rättegången gifna
beslut al beskaffenhet som ifrågavarande finge i Hofrätt särskildt fullföljas, samt då vid behandlingen
af åtal för missbruk af tryckfriheten allmänna lagens rättegångsordning i de fall,
för hvilka nyss åberopade förordning icke innefattar särskilda stadganden, måste lända till
efterrättelse, Rosenschölds besvär, enär Rådstufvurätten ännu icke i hufvudsaken dömt, ej
kunde till pröfning upptagas.
Uti detta Hofrättens utslag sökte Munck af Rosenschöld i underdånighet ändring,
och Kongl, Maj:t meddelade den 12 Januari 1854 nådigt utslag af innehåll: att då Rådstufvurättens
utaf Munck af Rosenschöld hos Hofrätten öfverklagade utslag icke innefattade hufvudsakligt
beslut i målet, hvad Munck af Rosenschöld till vinnande af ändring i Hoträttens
utslag anfört, icke kunde till vidare pröfning upptagas. — Från detta beslut, som fattades
af fyra bland Högsta Domstolens Ledamöter, voro likväl tre Ledamöter skiljaktige och ansågo
den fråga, huruvida Hofrätten ägt upptaga derstädes anförda besvären eller icke, vara
al beskaffenhet att lagligen kunna genom särskilda besvär till Kongl. Majit fullföljas, och
funno således klagandens underdåniga besvär böra komma under pröfning, samt förklarade
sig beredde alt vidare yttrande i målet afgifva.
Emellertid hade Kongl. Hofrättens merberörda utslag blifvit til! Rådstufvurätten inlemnadt,
och tryckfrihetsmålet företogs der å nyo den 3 November 1853, då Rosenschöld,
med tillkännagifvande, att han vore beredd att aflemna Artikelförfattarens namnsedel, ingal
ett i form af bref hopviket med lack och namnstämpeln H. Å. försegladt papper, hvarå
fanns teeknadt: »att författarens namnsedel till skrifterna »Professor Ek, en flock flygblad»
»och ur »Gamla Fäderneslandet, några ostämplade blad» häruti är innesluten, intygas Lund
»den 16 April 1853. P. J. Pickulell, H. Åkerlund.» — Den 10 November meddelade Råd
-
16
stufvurätten, i anledning häraf, utslag och yttrade, att enär Rätten redan genom dess beslut
den 18 förutgåugne Augusti förklarat Boktryckaren Rosenschöld för den åtalade skriften
böra stå författare-ansvar, och ålagt honom att åklagarens påståenden genmäla, funne
Rådstufvurätten den såsom namnsedel sist inlemnade handling icke kunna något afseende
tilläggas.
Rosenschöld gjorde nn deri invändning, att, då han vore Adelsman och urbota bestratfning
blifvit af åklagaren yrkad, målet borde af Hofrätt såsom förste domstol upptagas och
afdömas; samt anhöll att, om denna invändning jcke godkändes, få tillgodonjuta tre veckors anstånd
med svaromåls afgifvande; men sedan Åklagaren erinrat, att han icke påyrkat svårare
straff än fängelse från 6 månader till 2 år, och Hofrätt skulle såsom första domstol
upptaga och döma öfver allenast de brott angående frälseman, genom hvilka han förverkade
lif, ära, adelig frihet, gods och arfvelig rättighet, förklarade Rådstufvurätten, att då, efter
den bestämning Åklagaren åt sina påståenden gifvit, målet icke vore af beskaffenhet att
kunna hänföras till dem, som efter 8 Kap. 2 § Rättegångsbalken tillkomme Hofrätts omedelbara
upptagande och pröfning, Rådstufvurätten funné sig behörig att målet handlägga; i
följd hvaraf, på sätt Rådstufvurätten jemväl redan stadgat, Rosenschöld ålåge att öfver stämningspåståendena
afgifva genmäle, dermed dock anstånd honom lernnades till den 16 uti då
innevarande November månad, å hvilken dag parterne borde vid laga pålöljd personligen tillstädeskomma.
Sistnämnde dag instälde sig icke Svaranden, hvarföre Rätten uppsköt målet till den
24 November med föreläggande för Rosenschöld att personligen sig infinna vid äfventyr, att
han eljest skulle varda med tjenliga medel till Rätten hämtad; men som Rosenschöld ej fått
del af beslutet härom, måste ytterligare uppskof äga rum till den 22 påföljande December,
då Svaranden, ehuru Rättens föreläggande var honom behörigen meddeladt, likväl uraktlät
att sig infinna eller förfall anmäla; hvarföre Rätten, med målets utställande till ytterligare
behandling den 23 Februari 1854, beslöt hos vederbörande begära, att Rosenschöld måtte å
sagde dag till Rätten hämtas. Emellertid korn ofvanomförmälde förre Marinsoldaten Skantz den
5 Januari sistnämnde år för Rätta och tillkännagaf, att han återkallade sin förut gjorda anmälan,
att han vore författare till ifrågakomna flygskriften, den han icke ens någonsin läst;
förmälande att Rosenschöld uppmanat Skantz att inför Rätten säga sig vara författare till
skriften och derför löfval honom ersättning, hvilken äfven till god del blifvit betald. Detta
antecknades, men något beslut med anledning af detta Skantz’s tillkännagifvande ansågs för
tillfället icke vara att meddela.
Den 6 Februari tillkännagaf Rådstufvurättens Ordförande, att Rosenschöld redan
föregående dagens afton till staden ankommit och hos Ordföranden gjort hemställan, om
icke tryckfrihessmålet, ehuru utsatt till den 23 i samma månad, kunde få genast företagas,
samt derjemte anhållit att emot borgen, som atlemnats, blifva ställd å fri fot; i anledning
hvaraf Rådstufvurätten beslutade: att, då 5 § uti Adelige privilegierne af den 16 Oktober
1723 icke kunde tillämpas på förevarande fall, der fråga endast vore om fullgörande af ett
Rättens beslut, hvarigenom blifvit stadgadt, att Rosenschöld, sorn tredskats att efterkomma
förut meddelade förelägganden, skulle med tjenliga medel för domstolen inställas, Rådstufvurätten
funne Rosenschölds framstälde yrkande att emot borgen varda på fri fot stäld för
det då närvarande icke kunna bifallas; hvaremot och med afseende å den derom gjorda begäran,
tryckfrihetsmålet, ehuru utstäldt till den 23 Februari, komme att företagas redan den
8 i samma månad, om hvilket beslut Rosenschöld skulle underrättas. Sistnämnde dag
hade ankommit och föredrogs en Resolution från Kongl. Hofrätten af den 30 förutgångna
Januari, innefattande föreläggande för Rådstufvurättens Ordförande samt två dess ordinarie och
en tillförordnad Rådman att, vid vite, inom viss tid inkomma till Kongl. Hofrätten med förklaring
öfver Advokatfiskals-Embetets slutpåstående, i anledning af Munck af Rosenschölds
jemte annan persons angifvelse om felaktigt förfarande vid tidningsstämpling i Lund; hvarföre
f STOCKHOLMS HÖGSKOLAS
| JURIDISKA BIBLIOTEK
Hättens Ordförande och bemälde Ledamöter; såsom då mera Rosenschölds vederdeloman,
genom särskildt utslag lörklarat sig jäfvige att nied målet taga vidare domarebefattning, och
att, då Rådstufvurätten utan dem ej vore domför, anmälan derom skulle hos Kongl. Hofrätten
göras, på det att ojäfvig Ordförande måtte förordnas att förevarande tryckfrihetsmål
handlägga.
Genast efter det nu anförda utslag var afkunnadt, begärde Rosenschöld beslut deröfver,
huruvida, sedan föreskriften om hans inställelse för Rätta blifvit fullgjord, hinder för
Rosenschöld mötte att på fri fot vistas; i anledning hvaraf det besked meddelades, att Rätten,
enligt afkunnade beslutet, icke ägde att för tillfället med målet vidare taga befattning.
Ehuruväl af följande protokoll i målet synes, att Rosenschöld vistats å fri fot, och
således antagas må, att han genast blifvit frigifven, finnes likväl icke något Rättens beslut
derom i protokollet antecknadt.
Sedan ojäfvig domstol blifvit förordnad och Allmänna Åklagaren tillkännagifvit, att
hinder mötte för honom att infinna sig den 23 Februari, till hvilken dag målets fortsatta
behandling redan var utsatt, bestämde Rätten dertill annan dag, nemligen den 3 påföljande
Mars. Rosenschöld, som ej erhållit del af kallelsen till denna förändrade rättegångsdag,
uteblef; i följd hvaraf Rätten beslutade och afsade, att parterne skulle infinna sig den
7 April vid äfventyr, hvad svaranden angick, att han eljest komme att med tjenliga medel hämtas.
Äfven då uteblef Rosenschöld, men ingaf genom ombud läkarebetyg öfver sjukdoms förfall
samt skriftlig anhållan, att målet måtte få förekomma i slutet af Maj eller början af Juni, hvilken
anhållan sålunda bifölls, att till målets förnyade handläggning bestämdes den 26 Maj. Rosenschöld
korn då tillstädes och, uppmanad att svara å stämningen i målet, yttrade: »Jag
»har en gång redan protesterat emot Rådstufvurättens behörighet såsom laga domstol i detta
»fall och nedlåter mig således icke till något försvar. Den ifrågavarande artikeln kan man
»tyda som man vill, — den behöfver ingen förklaring.» Derefter skulle Jury väljas; men
Svaranden förklarade, att »han ej valde några Jurymän, så vida han dertill icke Liefve tvungen
genom de medel. Tryckfrihetsförordningen kunde lemna Rätten i händer.» Domstolen
ålade i anledning deraf Svaranden att genast utvälja de fyra personer, han, enligt 5 § 2
momentet uti nyssnämnda förordning ägde att till Ledamöter i Nämnden välja, och det vid
påföljd, att dessa i motsatt fall blefvo å Svarandes vägnar af domstolen utsedda. Svaranden
anmälde missnöje, och hänvisades att klaga i sammanhang med hufvudsaken, men
undandrog sig fortfarande att för sin del välja Jurymän, hvilka således af domstolen utsågos.
Tillfrågad hvilka af de valde Rosenschöld ville utesluta, yttrade han, att »konsequensen
»vore klar, att samma rätt som domstolen ägde att i hans ställe välja jurymän, samma rätt
»hade domstolen ock att utesluta sådana, hvadan han dermed icke toge någon befattning.»
— Domstolen afsade det beslut, alt Rosenschöld borde genast yttra sig, hvilka af de utsedde
ledamöterne i Jyryn, han ville utesluta, vid påföljd, i händelse af vägran, att genom
lottning komme att bestämmas, hvilka ledamöter skulle ur Nämnden utgå. Mot detta beslut
anmälde Rosenschöld missnöje, som han ville särskildt fullfölja; hvarjemte han yrkade
att målet måtte hos Rådstufvurätten hvila till dess besvären hunnit blifva afgjorda; men
Rätten förklarade, att särskilda besvär, enligt lag, icke finge fullföljas uti så beskaffad fråga
som denna. Rosenschöld tillkännagaf äfven mot detta beslut missnöje, hvilket det lemnades
honom öppet att i sammanhang med hufvudsaken fullfölja; hvarefter Domstolen först anmodade
Rosenschöld att uttaga en af de lotter, på hvilka namnen å de af Åklagaren utsedde
ledamöterne i Juryn voro tecknade; men Rosenschöld undandrog sig äfven detta, och Ordföranden
verkställde deruppå lottdragningarne. Äfven häröfver anmälte Svaranden sig vilja
föra särskild klagan; men förständigades att sådan klagan endast i sammanhang med hufvudsaken
finge fullföljas. Juryn skulle sammanträda inför Rätten den 9 Juni och parterne
då å nyo sig inställa, vid äfventyr för Svaranden att hämtas med tjenliga medel, hvilket
beslut för parterne afsades. Å den sålunda utsatta dagen tillstädeskommo Jurymännen och
18
Åklagaren; , men icke Munck af Rosenschöld. Jurymannaeden aflades och den fråga framställdes:
»Ar skriften brottslig efter det lagens rum, — 3 § 9 momentet Tryckfrihetsför»ordningen
samt 6 Kapitlet 5 § Missgernings-Balken, sådan denna § lyder i Kongl. Förordningen
den 20 Januari 1779, — Åklagaren åberopat?» hvarjemte till Juryn öfverlemnades
protokollerna i målet, en kort sammanfattning af sakens beskaffenhet och skick, samt det
tidningsblad, deri åtalade skriften blifvit införd. Juryn besvarade den framställda frågan
med Ja; men Rätten fann Svaranden böra lemnäs tillfälle att yttra sig öfver de ersättningspåståenden,
som blifvit af Åklagaren så väl för egen som Kronans räkning framställda samt
uppsköt för sådan orsak målet till den 27 Juni, dä Munck af Rosenschöld, som med afseende
å Juryns utlåtande och målets urbota beskaffenhet skulle häktas, borde för Rätten
inställas.
Sist omförmälda dag blef äfven Rosenschöld för Rätten instäld. Han beslred de af
Åklagaren framställda ersättningspåståenden, och fordrade för egen räkning 2000 Rdr Banko i
skadestånd jemte ansvar å den eller dem, som vederborde, för det våld, hvilket genom och
under rättegången blifvit honom tillfogadt, hvarjemte han yrkade att varda å fri fot stäld
emot borgen, äfvensom att en af Rättens ledamöter skulle för jäfvig anses derföre att Rosenschöld,
såsom Ombud, angifvit honom hos Kongl. Hofrätten för förmenta embetsfel, i en
annan sak och annan Rätt begångna. Rådstufvurätten dömde Rosenschöld, enligt förut omnämnda
3 § 9 mom. Tryckfrihetsförordningen samt (i Kap. 5 § Missgernings-Balken och
Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779, för de i den åtalade skriften fälda smädeliga
yttranden om ännu lefvande Medlemmar af Österrikiska regerande Huset, att straffas med
fängelse å fästning i sex månader, samt förordnade, det skulle nämnde skrift, der den funnes,
konfiskeras och Rosenschöld ersätta ej mindre Kongl. Maj:t och Kronan det belopp,
som enligt vederbörandes räkningar kunde visas hafva åtgått för Rosenschölds inställande
inför Rätten under nästförutgångne Februari månad, än äfven Åklagarens kostnader, enligt
räkning, med 29 Riksdaler 16 skillingar Banko. Deremot lemnades utan afseende ej mindre
Åklagarens hemställan om ansvar å Rosenschöld, för hans förhållande inför och emot
Rådstufvurätten, än ock Rosenschölds samtliga nyssnämnda påståenden.
Rådstufvurättens utslag understäldes Kongl. Hofrättens pröfning och öfverklagades
dels af Rosenschöld, som jemväl yrkade laga ansvar å Rådstufvurättens Ordförande och Ledamöter
för målets olagliga behandling, dels ock af vice Auditören Larsson, som påyrkade,
bland annat, att Kongl. Hofrätten måtte ådöma Rosenschöld drygare ansvar än allenast sex
månaders fästning.
Kongl. Hofrätten gaf den 11 Augusti 1854 utslag och faststälde dervid Rådstufvurättens
meddelade beslut i fråga om dess behörighet att åtalet handlägga, äfvensom i afseende
å Munck af Rosenschölds emot en af samma Rätts ledamöter gjorda jäfsanmärkning;
och då, enligt hvad i Kongl. Hofrätten tillgänglige handlingar utvisade, bägge de
personer, som funnits antecknade och blifvit åberopade att vittna angående den handling,
hvilken såsom namnsedel fiirst i målet ingifvits, redan före den 17 April 1853, då
Rosenschöld skulle emottagit nämnda handling, varit under tilltal för brott, för hvilket de
sedermera blifvit dömda äran förlustige, samt desse således icke varit att anse såsom i orten
så väl kände personer, att deras intyg å förseglad namnsedel om deri befintlig uppgift
å vederbörande författare bort såsom giltigt antagas, godkände Kongl. Hofrätten det slut, Rådstufvurättens
den 23 Maj 1853 i afseende på omförmälda handling meddelade yttrande innefattade;
men som, efter det Rådstufvurätten genom sistnämnda beslut förklarat samma handling
icke kunna såsom namnsedel godkännas, Marinsoldaten Carl Jeppsson Skantz, innan
Munck al Rosenschöld å stämningen afgifvit hufvudsakligt svaromål, inför Rådstufvurätten
anmält, det han vore författare till åtalade skriften, och Skantz följaktligen, jemlikt 1 § 8
mom. af Tryckfrihetsförordningen bort i sådan egenskap i målet höras; alltså och ehuru
Skantz sedermera inför Rådstufvurätten återkallat berörde anmälan, såsom sanningslös samt
19
dervid uppgifvit, att Munck af Rosenschöld medelst löfte om belöning förledt Skantz att
Staga sig iörfaUare-ansvar för nämnda skrift, och att detta skett i närvaro af till namn uppgifven
person, aktade Kongl. Hofrätten, sorn i skrifvelse den 26 förutgångne Juli anmodat
Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län att, derest annat laga hinder än förenämnde
åtal icke mötte, genast försätta Munck af Rosenschöld på fri fot, nödigt, att, med undanrödjande
af Rådstufvurättens beslut den 18 Augusti 1853, Juryns utlåtande samt Rådstufvurättens
öfriga efter nämnda dag i rättegången och i saken meddelade beslut, visa målet åter
till bemälde Rätt, som hade att detsamma å nyo företaga, samt sedan vederbörande blifvit
hörde och Skantz lemnats tillfälle att i bevis leda sin uppgift, att han i omförmälda hänseende
blifvit af Munck af Rosenschöld lockad och förledd, med målet vidare lagligen förfara.
Derjemte förklarade Kongl. Hofrätten, att Munck af Rosenschölds klagan i afseende
å redan skedd verkställighet af Rådstufvurättens beslut den 9 Junii 1854, angående hans
inmanande i häkte, icke till någon åtgärd föranledde, samt att hvad Munck af Rosenschöld
och Larsson i öfrigt anfört icke för tillfället påkallade vidare yttrande.
Detta Kongl. Hofrättens utslag, som icke hos Kongl. Majit i underdånighet öfverklagades,
företeddes hos Rådstufvurätten i Lund redan den 24 Augusti 1854; men emedan Rosenschöld
långt derförut, såsom här nedan vidare skall omförmälas, hos Rikets Ständers då
varande Justitie-Ombudsman angifvit Rådstufvurätten rörande förmenta felaktigheter vid behandlingen
af detta tryckfrihetsmål, och denna angifvelse haft åtal till påföljd, beslöts att anmälan
derom skulle ske hos Kongl. Hofrätten, sä att ojäfvig Rådstufvurätt måtte förordnas
att målet till förnyad handläggning upptaga.
Sedan ny Ordförande i Rätten blifvit förordnad och med ojäfvige ansedde ledamöter
sammanträdt den 2 September 1854, dervid Munck af Rosenschöld, såsom med kallelsen
icke anträffad, ej var tillstädes, hördes Skantz, i Åklagarens närvaro, och gjorde en omständlig
berättelse angående tillkomsten af det aftal, sorn mellan honom och Munck af Rosenschöld
efter åtalets början eller den 6 Juni 1853 ägt rum och hvarvid Skantz skulle hafva
låtit öfvertala sig att emot vissa erbjudna penningebelopp, dem han ock, i den mån de kunnat
anses förfallna till betalning, sedermera bekommit, åtaga sig författareansvaret för ifrågavarande
skriften, hvilken Skantz likväl hvarken läst eller hört sig föreläsas. Vid underhandlingarne
i ämnet emelian Rosenschöld och Skantz hade icke någon varit tillstädes; men
vid slutliga aftalet, sistnämnde dag, hade KonstfÖrvandten Garl Olsson Lagerholm, efter ett
af Rosenschöld författadt koncept, renskrifvit det anförande, som af Skantz undertecknats,
i närvaro af Lagerholm och KonstfÖrvandten Andreas Olsson Liljenberg, samt, efter hvad
Skantz ville minnas, en annan Konstförvandt vid namn Christian Stålsberg. Om de af Rosenschöld
ingifna namnsedlarne och hvilka personer dem underskrifvit, saknade Skantz, enligt
uppgift, all kännedom. — Såsom vittne hördes nu äfven nyssbemälde Liljenberg, hvilken
hufvudsakligen berättade, att han varit närvarande den 6 Junii 1853, då Skantz, utan
något öfvertalande för tillfället från Rosenschölds sida, undertecknade det till Rådstufvurätten
samma dag ingifna anförande, hvilket Lagerholm skrifvit, och att Skantz sedermera förklarat
sig belåten med det åtagna författareansvaret, blott Rosenschöld å sin sida uppfvlde
sina förbindelser emot Skantz; hvarjemte vittnet förmälde sig hafva på uppgifna skäl antagit,
att den åtalade skriften blifvit tryckt under deri dag, densamma utvisade, eller den 17
April 1853.
Det sålunda återförvisade tryckfrihetsmålet hade sedermera hos Rådstufvurätten förevarit
vid flere tillfällen, utan att hvarken Rosenschöld elier Lagerholm, hvilken sednares hörande
såsom vittne Skantz påyrkat, kommit tillstädes, änskönt det varit Rosenschöld förelagdt,
att sig hos Rätten inställa, vid äfventyr att eljest varda med tjenliga medel hämtad,
och Lagerholm blifvit fälld både till böter och försutet vite. Rådstufvurätten fann sig häraf
omsider föranlåten att besluta det både Rosenschöld och Lagerholm skulle hämtas och inställas
för domstolen den 9 Januari 1855; men att i händelse de dessförinnan kunde blifva
20
forslade till Lund, målet skulle å nyo förekomma den dag, som i sådant fall framdeles blefve
bestämd. Och sedan anmäldt blifvit, att Rosenschöld och Lagerholm, redan den 23 December
på morgonen, till staden ankommit, företogs målet samma dag, dervid alla vederbörande
tillstädeskommo, Skantz, den der förut blifvit straffad för snatteri, upphämtad från
stadshäktet, der han nu förvarades såsom tilltalad för första resan stöld.
Lagerholm hördes nu efter atlagd vittnesed och intygade, bland annat, att han den
6 Junii 1853 å Rosenschölds då varande tryckeri skrifvit den handling, Skantz samma dag
till Rådstugurätten i förevarande tryckfrihetsmål ingifvit, sedan han densamma utan lock
eller hot underskrifva med sitt namn; men om skriften renskrifvits efter något af Rosenschöld
författadt koncept eller efter dennes diktamen vid tillfället, kunde Lagerholm icke
erinra sig, ehuru han förmodade det förra hafva varit händelsen; och att vittnet väl icke
hört Skantz erkänna, att han förlättat den åtalade artikeln, men ej ansåge omöjligt, att han
kunnat vara densammes författare.
Derefter yttrade sig samtlige parterne vidare i afseende å frågan, hvilken borde
lagligen vidkännas författareansvaret för oftanämnda artikel. Åklagaren ville finna, att
då Skantz, om han än icke lyckats fulleligen bevisa, det han blifvit förledd att åtaga sig
författareskapet, likväl detsamma förnekat och om ett motsatt förhållande ej kunnat öfvertygas,
vore han icke befogad att utsträcka sitt ansvarspåstående emot Skantz, utan vidblef
sitt yrkande, att Munck af Rosenschöld, såsom den der å ifrågavarande skrift utsatt boktryckarenamn,
och ej gittat leda ansvaret från sig, måtte förklaras skyldig att stå författareansvar;
— Skantz begärde att blifva från målet skild, men yrkade derjemte, »för fullständigt
vederläggande af Rosenschölds fortsatta påstående, det Skantz skulle vara den verklige
författaren, att den af Rosenschöld den 3 November 1853 såsom namnsedel ingifna
förseglade handling måtte öppnas, enär derigenom skulle blifva ytterligare bevisadt, att icke
Skantz vore författare till artikeln;» — Rosenschöld erinrade, att Skantz inför Rätta både
muntligen och skriftligen tillkännagifvit sig vara artikelns författare, och att 8 mom. 1 §
Tryckfrihetsförordningen frikände Boktryckare från ansvar, sedan författaren sig sjelfmant
tillkännagifvit, hvilket han ansåg tillräckligt till vederläggning af påståendet, att Rosenschöld
skulle styrka, det Skantz vore artikelns författare. Derjemte bestred Rosenschöld
öppnandet af den handling, hvilken han den 3 November 1853 såsom namnsedel ingifvit,
då samma handling blifvit af Rätten underkänd och vore Rosenschölds egendom.
Rådstufvurätten utlät sig, att det utaf Munch af Rosenschöld under målets handläggning
den 3 November 1853 ingifna förseglade konvolut, som enligt påskrift skulle innehålla
namnsedel, då det ej i rättegångens början vore företedt, icke finge emot stadgandet
i l § 8 mom. Tryckfrihetsförordningen brytas för att deri söka namnsedel af någon ny
författare som kunde ställas till ansvar; men då Skantz för ådagaläggande af sin oskuld
enträget påstått konvolutets öppnande samt någon upplysning i afseende på Skantz möjligen
derigenom kunde vinnas, fann Rådstufvurätten, utan afseende på Rosenschölds bestridande,
skäligt att, för utrönande, huruvida Skantz å den uti konvolutet inneslutna handling kunde
igenfinnas såsom författare, detsamma öppna.
Rosenschöld anmälde väl missnöje mot utslaget och yrkade, att målet skulle hvila,
medan högre Rätts beslut afvaktades; men detta yrkande blef icke bifallet, utan öppnade
Rätten merberörda konvolut, deruti fanns skrifvet: »Undertecknad erkänner sig vara förfat»fattare
af den från Magister N. R. Munck af Rosenschölds boktryckeri utgifna skriften:
«Professor Ek, en flock af flygblad; Dito för samma boktryckeri utgifna skriften: Urgamla
»Fäderneslandet, några ostämplade blad. Lund den 16 April 1853. D. L. Gronberg.
»Som vittnen:
»C. J. Pickulell. H. Åkerlund.
»F. d. Fahnjunkare. Conditor.»
21
Munck af Rosenschöld ifrågasatte, huruvida den åtalade skriften vore omnämnd i
namnsedeln, och ville finna, vid betraktande af nämnda skrifts rubrik, att namnsedeln alsåge
en annan tidning; men förklarade tillika, på fråga om från hans boktryckeri utgått med
samma rubrik någon annan tidning, än den hvaruti den åtalade artikeln vore införd, att
lian icke kunde sådant sig erinra.
Medelst utslag förklarade Rådstufvurätten: att »alldenstund Munck af Rosenschölds
»förebärande, att den öppnade namnsedeln skulle hafva afsett annan tidning, vederlädes deraf,
»att han i förevarande rättegång och för att freda sig sjelf densamma ingifvit, antagligtvis
»äfven derför, att han befarat, det Skantz, såsom författare kunde varda underkänd, samt
»Munck af Rosenschöld sålunda åberopat särskilda personer såsom författare och icke ve»derlagt
hvad Skantz anfört, och gjort sannolikt, att denne icke förr än artikeln blifvit tryckt
»och utspridd varit i någon beröring med Munck af Rosenschöld, utan först sedermera iå»tit
sig af honom förledas att åtaga sig författareansvar, Rådstufvurätten fördenskull funne rätt»vist
förklara, det Skantz emot sitt bestridande ej kunde anses vara artikelns författare, hva»dan
han från målet skildes; i följd hvaraf ock Munck af Rosenschöld, som å sitt boktryckeri
»låtit densamma tryckas, skulle jemlikt 1 § 8 mom. Tryckfrihetsförordningen sjelf stå för»lättareansvar
och alltså, vid påföljd, att målet det oaktadt vunne fortsatt handläggning, gen»mäle
i hufvudsaken afgifva.»
Rosenschölds begäran att, då han ansåg frågan om Skantz’s författareskap vara en
hufvudsak, få öfver beslutet derom särskildt klagan föra, afslogs; likasom hans å nyo framstälda
invändning emot Domstolens behörighet, sedan saken numera tagit den vändning att
Rosenschöld blifvit förpligtad att stå författareansvar, och i följd deraf urbota bestraffning
vore yrkad å honom, som tillhörde fräIseståndet, lemnades utan afseende, enär denna invändning
redan vore af Koni!. Hofrätten pröfvad och ogillad. Förständigad att genmäle i
hufvudsaken afgifva, vid påföljd, att målet ändock vunne ytterligare handläggning, förklarade
Rosenschöld, att* han, i följd af hvad anlördt blifvit, icke inläte sig i vidare svaromål,
och ville aflägsna sig från Rätten, då målet, oberoende af hans uraktlåtenhet att svara och nu
anmälda missnöje, skulle vinna handläggning. Rätten beslöt imedlertid, att fortgå med målets
behandling, samt afslog Rosenschölds framställning att få från domstolen sig aflägsna.
l)å fråga derefter förekom om val af Jury att utlåtande i målet afgifva, vägrade Rosenschöld
å nyo att välja de ledamöter i Juryn, hvilka han såsom svarande part ägde utse;
men, sedan ett vite af Sexton Rdr 32 sk. Banko blifvit honom förelagdt, fullgjorde lian likväl
nämnde val. Enahanda vite måste likaledes stadgas, innan bemälde svarande kunde förmås
att, på sätt Tryckfrihetsförordningen stadgar, bland de af åklagare och domstolen valda
Jurymän verkställa uteslutning.
Åklagaren förnyade derefter de ansvars- och ersättningspåståenden, hvilka han redan
förut i målet framstält, med det tillägg, att Kongl. Majit och Kronan måtte tillerkännas ersättning
för Munck af Rosenschölds sednaste hämtande till Rätten, enligt räkningar, de der
framdeles skulle företes.
Rosenschöld bestred Åklagarens påståenden. Målet utsattes att å nyo förekomma
den 30 December, å hvilken dag Juryn skulle sammanträda; men vid sistnämnda tillfälle
upplystes, att tre bland de af Rosenschöld valda ledamöter i Juryn voro hans vederdelomän, hvarför
desse ansågos jäfvige, och den fjerde styrkte sjukdoms hinder. Målet utstäldes, med
anledning deraf, till den 27 Januari 1855, då Rosenschöld borde vid hämtnings påföljd iakttaga
inställelse, och vara beredd att andra Jurymän utse. Rosenschöld uteblef icke destomindre,
men uti en af befullmäktigadt Ombud ingifven skrift anmälde han förhinder och
uppgaf nya jurymän i de förras ställe.
Åkia garen ville icke gilla detta sätt att välja jurymän; men domstolen förklarade
att, enligt Tryckfrihetsförordningen, det icke vore part i tryckfrihetsmål förment, att sitt
val af jurymän skriftligen tillkännagifva. Jurvn sammanträdde den 31 uti sistnämnde Ja
3
-
22
nnafi, och besvarade med Ja! den framstälda Irågan, hvilken var af enahanda innehåll, som
den här ofvan omförmälda under den 9 Juni 1854 till Juryn framstälda.
Rådstufvurätten dömde derpå å nyo Rosenschöld till ett halft års fängelse å fästning
och förklarade, att den åtalade skriften skulle, der den funnes, konfiskeras, samt Rosenschöld
utgifva ersättning dels till Kongl. Maj:t och Kronan för ej mindre de lil Rdr
31 sk. 7 ^ rst., som åtgått till bekostande af Rosenschölds inställelse inför Rådstufvurätten
under Februari månad 1854, än ock den ytterligare kostnad, hvilken med räkning kunde
visas vara gjord föro Rosenschölds hämtande till Rätten under nästförutgångna December
månad, dels ock tili Åklagaren för hans kostnader i målet 29 Rdr 16 sk., samt slutligen ej
allenast till Skantz 33 Rdr 16 sk., allt Ranko, hvilka han måst förskjuta till vittnet Lagerholm,
lör dennes återfärd till Stockholm, utan ock till bemälde Lagerholm för hvad han
komme att efter räkning återgälda till Kongl. Maj:t och Kronan, för hämtningen och inställandet
vid Rådstufvurätten den 23 December 1854. Rosenschöld skulle i häkte inmanas,
och Rådstufvurättens utslag understäldes Kongl. Hofrättens pröfning.
Rosenschöld anförde tillika besvär i målet, och framstälde dervid åtskillige ansvarspåståenden
emot Rådstufvurätten, hvarefter Kongl. Hofrätten, som den 4 April 1855 meddelade
utslag och dels ogillade åtskillige af anklagelsepunkterne, dels ock öfverlemnade till
Advokatfiskals-Embetets vidare handläggning, särskilda angifvelser, samt i hufvudsaken, yttrade:
att emedan Skantz, vid åtalets början och innan Munck af Rosenschöld å stämningen
afgifvit hufvudsakligt genmäle inför Rådstufvurätten, anmält sig vara författare till den åtalade
skriften; ty och ehuru Skantz sedermera återkallat denna anmälan såsom sanningslös
och dervid uppgifvit, att densamma ägt rum endast i följd af derom med Munck af Rosenschöld
träffadt afta! och emot af denne utläst betalning; likväl och som Skantz, fastän tillfälle
honom dertill lemnats, icke förmått styrka, att något aftal af omförmälde beskaffenhet
blifvit emellan honom och Munck af Rosenschöld ingånget, samt, genom hvad i målet förekommit,
icke heller blifvit lagligen utredt, att Skantz icke författat den åtalade skriften;
alltså och då vid sådant förhållande afseende ej kunde fästas å Skantz’s återkallelse af sin
lörenämnda uppgift, hvarigenom, i motsatt fall, annan person skulle komma att af författareansvaret
drabbas, Kongl. Hofrätten, jemlikt 1 § 8 mom. Tryckfrihetsförordningen den 16 Juli
1812, funne skäligt, med upphäfvande af Rådstufvurättens derutinnan den 23 December 1854
meddelade beslut, förklara Skantz icke kunna undgå att såsom författare tili åtalade skriften anses,
och deremot, med Munck af Rosenschölds skiljande från målet, befria honom från skyldighet
att för samma skrift stånda förlättare-ansvar, under förbindelse likväl för Rosenschöld
att godtgöra Kongl. Majit och Kronan kostnaderne för hans inställande vid Rådstufvurätten
den 8 Februari 1854, med lil Rdr 3! sk. 7\ rst. Banco jemte enahanda utgifter under
påföljande December månad efter framdeles företeende räkningar; till följd hvaraf Kongl.
Hofrätten, med undanrödjande af Rådstufvurättens öfrige, efter det sistnämnda, dels under
den 23 December 1854, och dels sedermera fattade beslut jemte Juryns utlåtande och det
understälda utslaget, visade målet åter till Rådstufvurätten, som hade att detsamma ånyo
företaga, och, sedan vederbörande deruti blifvit hörde och fått lagliga rättegångsförmoner tillgodonjuta,
nytt laglikmätigt utlåtande meddela utan hinder af de undanröjda besluten.
Detta utslag fattades dock icke enhälligt, utan en af Kongl. Hofrättens ledamöter
var i hufvudfrågan skiljaktig och yttrade, att han funnit Skantz, hvilken återkallat sin uppgift,
att vara författare till ifrågavarande skrift, under förklarande, att han endast till följd
af Munck af Rosenschölds löfte om belöning författare-ansvaret sig åtagit, icke kunna, då,
af hvad i målet förekommit, uppenbart vore, att Skantz’s omförmälda uppgift varit falsk,
emot sitt bestridande såsom förlattare anses; vid hvilket förhållande och då Munck af Rosenschöld
icke haft antaglig namnsedel att förete, och följaktligen sjelf måste stå författareansvar
för den åtalade skriften, som från hans tryckeri utkommit, reservanten för sin del
aktade skäligt att, med godkännande af Rådstufvurättens beslut den 23 December 1854,
23
hvarigenom Skantz blifvit från målet skild och berörde ansvar ålagts Munck af Rosenschöld,
fastställa det understälda utslaget, samt ogilla den sistnämndes yrkande att varda å fri fot sotäld.
Utslaget öfverklagades äfven i underdånighet hos Kongl. Majit så väl af allmänna Åklagaren
som af Rosenschöld; men Kongl. Majit förklarade, i utslag af den 25 Augusti 1856,
att klaganderne icke å någondera sidan anfört skäl, sorn i Hofrättens öfverklagade utslag
kunde verka ändring.
Ifrån detta beslut voro likväl två af Högsta Domstolens ledamöter skiljaktige sålunda,
att den ene väl instämde i det slut, Domstolens flesta Ledamöter lättat, men för sin
del grundade Munck af Rosenschölds befrielse från skyldigheten att i egenskap af boktryckare
stånda författare-ansvar på den omständighet att, sedan Munck af Rosenschöld vid rättegångens
början ingifvit en förseglad sedel, som enligt bevittnad påskrift skulle innehålla författarens
namn, men denna sedel icke blifvit öppnad, det fall icke kunde anses hafva i detta
mål inträffat, då förenämnde skyldighet åligger boktryckare; hvaremot den andra reservanten
yttrade: ehuru, jemlikt 1 § 8 mom. Tryckfrihetsförordningen den 16 Juli 1812, boktryckare
skall för åtalad tryckt skrifts innehål! stå författare-ansvar endast i det fall, att
han icke vid rättegångens början till domstolen ingifver författarens namnsedel eller författaren
ej hos Domaren sig sjelfmant angifver; samt, efter det, vid företagande till handläggning
inför Rådstufvurätten af detta emot boktryckaren Magister Munck af Rosenschöld anstälda
åtal för innehållet af ifrågavarande skrift, en af Munck af Rosenschöld angående författaren
till samma skrift företedd förseglad namnsedel blifvit, på grund af anmärkning, att
den ej vore i öfverensstämmelse med nämnda förordnings föreskrift inrättad, af Rådstufvurätten
förklarad icke kunna i sådan egenskap godkännas, förre Marinsoldaten Skantz anmält
sig såsom författare; likväl och emedan Skantz sedermera återkallat denna anmälan, under
bestridande att hafva författat skriften, för hvilken han skulle i Maj eller Juni månad 1853
hafva utaf Munck af Rosenschöld blifvit genom löfte om godtgörelse förmådd att författareansvar
sig åtaga, och detta bestridande, som af förekomna omständigheter ej är vordet vederlagd!,
deremot vunne stöd af det förhållande, att Munck af Rosenschöld, sedan under
rättegången Rådstufvurätten pröfvat Skantz icke kunna såsom författare antagas, till Rådstufvurätten
inlemnat en i nnan förseglad handling, hvilken försedd med två personers intyg,
att den innehöll namnsedel af skriftens författare, befunnits, vid öppnande, upptaga
annan persons namn än Skantz; ty och då af hvad sålunda, medelst Munck af Rosenschölds
egen åtgärd blifvit upplyst, efter reservantens omdöme måste följa, att all verkan af Marinsoldaten
Skantz’s ofvananmärkta anmälan förfölie, utan afseende derå, huruvida Rådstufvurätten
lagligen ägt att, på sätt som skett, under målets fortsatta behandling förordna om
denna sednare namnsedels öppnande; alltså, enär hvarken Munck af Rosenschöld vid rättegångens
början ingifvit behörigen inrättad namnsedel, eller författare sig anmält, den der för ifrågavarande
af Juryn såsom brottslig förklarade skrift kunde till ansvar bindas, i följd hvaraf
Rosenschöld sjelf borde vara ett sådant ansvar underkastad, pröfvade Reservanten rättvist,
att, med upphäfvande af Hofrättens utslag, förvisa målet åter till nämnde Rätt, som
hade att, uppå anmälan, detsamma å nyo upptaga och dermed vidare lagiikmätigt förfara.
Efter denna framställning af sjelfva tryckfrihetsmålets behandling och utgång, så
vidt det rört Munck af Rosenschöld, öfvergår jag nu till redogörelse för angifvelserna och
åtalet mot Rådstufvurätten i Lund.
Redan den 28 November 1853 inkom Munck af Rosenschöld till dåvarande Justitieombudsmannen
med en skrift, innefattande anklagelse emot bemälde Rådstufvurätt »för det Ro»senschöld
icke blifvit från tryckfrihetsmålet skild, sedan författaren till den åtalade skrif»ten
sjelfmant sig för Domaren tillkännagifvit,» — »för det Domstolen vidare icke låtit Ro»senschöld
åtnjuta rättegångslörmånen att lä lemna namnsedel, eller att få svara inför Hof»rätt,
samt för det Rådstufvurätten velat förmena Rosenschöld att resa till Riksdagen, ge»nom
att vägra honom pass,» till bestyrkande af hvilken sistnämnda klagopunkt Rosenschöld,
24
viii en don 13 December nämnde år ingifven ytterligare skrift, foeat ett utdrag af Lunds
Magistrats Protokoll den 10 förutgångne November, hvaraf inhämtades, att Magistraten afslagit
Rosenschölds begäran om pass för resa till Riksdagen, på den grund att Rosenschöld
enligt Rådstufvurättens beslut af samma dag skulle näst derefter följande Onsdag inför Rådstugurätten
iakttaga personlig inställelse.
I anledning af hvad Rosenschöld sålunda angifvit emot Rådstugurätten, anmodade
Justitie-Ombudsmannen, uti skrifvelse den 23 i sistnämnda månad, bemälda Rätt att lemna
närmare besked om grunden dertill, att Rådstugurätten icke fästat afseende å den af Rosenschöld
senast hos Rätten företedda namnsedel eller derå, att annan person anmält sig
såsom författare till den åtalade skriften; hvarpå Rådstufvurätten den 20 Februari meddelade
det svar, att, efter Rådstufvurättens uppfattning, skälen, på hvilka de anmärkta besluten
sig stödde, blifvit deruti så fullständigt upptagna, att ingenting väsendtligt kunde vara
att tillägga; att det vore sS uppenbart, det förre Marinsoldaten Skantz ej ägde deri skrif
kunnighet
och de insigter, som erfordrades till författande af den tidning, hvari den åtalade
artikeln förekomme, att ingen tvekan kunde äga rum derom, att han ju blifvit legd att
till den verklige förbrytarens befriande åtaga sig lörfattareskapet, och att denna Rådstufvurättens
åsigt vunnit bekräftelse af en till Rätten sedermera ingifven skrift, uti hvilken Skantz
återkallat sin förut gjorda anmälan rörande författareskapet till den åtalade skriften och förklarat
sig dertill hafva varit af Rosenschöld legd; hvarjemte Rådstufvurätten vidare anfört,
att äfven om ej, såsom nu vore fallet, Rådstufvurätten, genom beslut, som skulle tillämpas,
ålagt Munck af Rosenschöld att sjelf stå författare-ansvar, i följd hvaraf något dess ölverflyttaride
på annor person icke kunde medgifvas, afseende ändock icke kunnat fästas å den
sednast inlemnade namnsedeln, enär för dess inlemnande den i tryckfrihetslagen föreskrifna
tid, rättegångens början, icke blifvit iakttagen.
Efter granskning af handlingarne, aflat Justitie-Oinbudsmannen den 27 April 1854
till Advokatfiskals-Embetet i Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge ett memorial, deruti
Justitie-Ombudsmannen förklarade, att hvad som först förekommit honom anmärkningsvärd!,
vore det af Rådstufvurätten fattade begrepp, alt dess båda utslag af den 23 Maj och den
18 Augusti kunde hos högre Rätt undergå pröfning, innan hufvudsaken blifvit af Rådstufvurätten
afgjord, af hvilket origtiga begrepp uppkommit den följd, att under hela tiden från
Maj till November månad ingen hufvudsaklig pröfning af ärendet ägt rum. Ett sådant mot
allmän rättegångsordning stridande förfarande kunde, efter Justitie-Ombudsmannens tanka,
ej undgå alt föras Rådstugurätten till last, såsom i synnerhet oförenligt med den skyndsamhet,
hvilken i tryckfrihetsmåls behandling borde användas.
Dernäst anmärkte Justitie-Ombudsmannen Rådstufvurättens företag att pröfva, huruvida
den person, förre Marinsoldaten Skantz, hvilken inför Rätten förklarat sig vara författare
till den åtalade skriften, kunde i denna egenskap antagas, då likväl någon sådan pröfning
icke uti Tryckfrihetsförordningen vore åt Domstolen uppdragen, eller några grunder
stadgade, som i denna pröfning borde följas. Man hade kunnat vänta hos RR. något eftersinnande af
grunden, hvarföre ingen sådan undersökning om en författares större eller mindre skicklighet för
det arbete, han uppgifvit sig hafva verkstält, funnes af denna lag ifrågastäld. Då nemligen den
verkliga egenskapen af författare ej läte utröna sig, och ifrågavarande undersökning således ej
heller skulle kunnat hafva till ändamål att med straffet träffa den egentligen brottslige, hade för
detta ändamål också ingenting' varit uträttadt med ett lagstadgande om utrönande af en uppgifven
författares skicklighet eller oskicklighet för det åtalade arbetet. Deremot hade boktryckaren
haft att befara, det han icke varit fredad från ansvar genom anmälan inför Rätten om den
persons författareskap-, hvilken såsom sådan hos boktryckaren sig uppgifvit och på hvars sannfärdighet
denne saknat anledning att tvifla, enär det kunde hända, att samma person vid
pröfning hos Rätten icke befunnes äga sådana egenskaper, att han för författare borde antagas.
Men gagnlösheten af ett sådant sätt att på boktryckaren hvälfva författare-ansvaret
25
vöre ej blott; i sig sjelf klar, dä boktryckaren icke behöfde vara mera skicklig till författa
reskapet än någon annan, som derför uppgåfve sig, utan den skulle än ytterligare framlysa
deraf, att, i händelse vid brytning af en namnsedel ej något namn eller ock ett falskt befunnes
i densamma inneslutet, ansvaret drabbade de personer, hvilka utanpå omslaget tecknat
sin försäkran, att författare-namnet vore deruti uppgifvet och det nemligen icke kunde
fordras, att någondera af dessa personer vore försedd med de egenskaper, som domstolen
kunde finna erforderliga för att honom till författare antaga; af hvilket allt syntes oemotsägligen
följa, det en sådan profning, som Rådstugurätten här företagit sig om en viss persons
antaglighet i egenskap af författare, lika litet öfverensstämde med tryckfrihetslagens
grund och mening, som den uti dess ord vore på något sätt föreskrifven. Justitie-Ombudsmannen
kunde således icke undgå att lägga Rådstugurätten till last, det meranämnde Skantz,
hvilken såsom författare till den åtalade skriften sig uppgifvit, icke blifvit såsom sådan hörd
och lagligen behandlad. Hvad åter beträffade det förhållande, som i förklaringen blifvit till
ursäkt anfördt, att Skantz dåmera återkallat omförmälde sin uppgift, så hade detta skett
först den 5 Januari 1854, och Rådstufvurättens mening kunde icke vara, att dess beslut
den 18 Augusti skulle varit derpå grundadt. Justitie-Ombudsmannen ville lemna derhän,
huruvida återkallandet, i fall det kommit under pröfning, skulle blifvit af Rådstugurätten
åberopadt till skäl för den tilltalades befriande från påföljden af det en gång gjorda erkännandet;
men om ock Rådstugurätten skulle tro, det ett sådant domskäl varit användbart;
var det dock icke för handen, när beslutet gafs, och kunde följaktligen till dettas urskuldande
icke i något fall anföras.
Slutligen ansåg Justitie-Ombudsmannen Rådstugurätten hafva olagligen förfarit, då
den vägrat att emottaga och öppna den namnsedel, hvilken den 3 November blifvit af Rosenschöld
afiemnad. Om än de åtgärder, som dittills föregått, och hvaraf följden blifvit, att
Rosenschöld var förpligtad stånda författare-ansvar, icke innehölle någonting oriktigt, och
detta beslut så edes ägde sin goda grund; vore det väl ändock ostridigt, att boktryckaren ej
kunnat förvägras, under rättegångens lopp och så länge laga kraft vunnet utslag emot
honom icke tillkommit, leda ifrån sig ansvaret genom begagnandet af en namnsedel, den
han väl bordt i rättegångens början förete, men hvars senare framlemnande dock ej vore
förbudet genom någon pålöljd, som skulle drabba försummelsen af dess fullgörande i rättegångens
början.
De fel Justitie-Ombudsmannen sålunda fört Rådstugurätten till last, kunde desto mindre
af honom lemnäs opåtalta, som de iuneburo förnärmelser af tryckfriheten, öfver hvilken
Justitie-Ombudsmannen vore ålagdt att företrädesvis vaka i allt hvad på honom ankomme.
Handlingarne i målet öfverlemnades derföre till Advokatfiskals-Embetet, med anmodan och
bemyndigade att inför Kongl. Hofrätten emot Rådstugurätten anställa och utföra laga åtal
för ofvanberörde i Domare-embetet begångna fel, samt derå yrka det ansvar, som lagligen
ägde rum; och borde dervid Målsegaren, Boktryckaren Munck af Rosenschölds hörande
påfordras.
Efter det målet sålunda redan blifvit remitteradt till åtal, har dels AdvokatfiskalsEmbetet
den 3 Juli 1854 aflätit anmärkningsmemorial emot de Ledamöter af Rådstugurätten
i Lund, hvilka i de ofvannämnda klandrade åtgärderna och besluten deltagit; dels
ock Rosenschöld å olika tider till Justitie-Ombudsmannen inkommit med icke mindre
än sju särskilda klagoskrifter, i hvilka väsendtligen samma anmärkningar, som under
rättegången af honom hos Rådstugurätten Iramstälts, och varit föremål lör högre Rätts
pröfning, blifvit upprepade, såsom i fråga om Rådstufvurättens befogenhet att handlägga målet
och för honom välja Jurymän, samt att låta häkta en adelsman, innan utslaget om honom
vunnit laga kraft, eller till och med förrän utslag fallit, och insätta honom i ett fängelse,
hvilket ingalunda kunde anses sådant som han i egenskap af adelsman trodde sig vara
lagligen berättigad att fordra; hvarjemte Rosenschöld i dessa klagoskrifter angifvit, dels att
26
Öfverståtliållare-Embetet låtit, på grund af Rosenschöld då ännu icke meddelad, än mindre
laga kraft vunnen, af obehörig myndighet (äld dom häkta Rosenschöld, fastän han
vore adelsman, och afsända honom till Långholmens fängelse, då, örn någon häktning ens
hade varit laglig, den bordt verkställas genom hans afsändande till fängelset i det län, inom
hvars område det förmenta brottet varit begånget; dels att Kongl. Hofrätten icke skulle
hafva nog skyndsamt afgjort frågan om Rosenschölds försättande på fri fot; dels ock att
åtalet icke tillkommit i följd af utländsk Makts yrkande, utan endast förordnats af Hans ExrelJence
Justitie Statsministern, som dertill veterligen icke haft något uppdrag af Kejserliga
Österrikiska Regerande Huset, m. m.
Alven hos Kongl. Hofrätten hade Rosenschöld samtidigt anfört åtskilliga klagomål emot
Rådstugurätten, hvilka af Kongl. Hofrätten öfverlemnats till Advokatfiskals-Embetet, för den
åtgärd hvartill fog kunde (örefinnas; men emedan handlingarne i sjelfva tryckfrihetsmålet
icke kommo sistbemälda Embete tillhanda förrän Kongl. Maj:ts nådiga utslag i nämnda mål
den 25 Augusti 1856 fallit, har samma Embete först i Memorial den 12 Februari 1857 kunnat
vidare utveckla aktionsmålet samt dervid redogjort för samteliga angifvelserna, på det
att åtalet om dem alla skulle kunna i ett sammanhang behandlas.
Uti nämnda memorial anfördes bland annat:
att åtskilliga af de frågor, hvilkas behandling Munck af Rosenschöld förmenat innefatta
felaktighet å Rådstufvurättens sida, redan blifvit genom Kongl. Hofrättens den 11 Augusti
1854 och den 4 April 1855 meddelade återförvisnings-utslag pröfvade. Sålunda hade
Kongl. Hofrätten faststält Rådstufvurättens beslut, dels den 23 Maj 1853, hvarigenom den
utaf Munck af Rosenschöld samma dag, med tillkännagifvande, att författarens namnsedel
deruti skulle vara innesluten, ingifna handling förklarats icke kunna godkännas; dels den 10
November 1853, angående Rådstufvurättens behörighet att handlägga tryckfrihetsmålet, dels
ock den 27 Juni 1854, i afseende på Munck af Rosenschölds emot en tillförordnad Rådman
gjorda jäfsanmärkning, samt slutligen förklarat hvad Munck af Rosenschöld andragit rörande
skedd verkställighet af Rådstufvurättens den 9 Juni 1854 gifna beslut om hans inmanande i
häkte ej föranleda lill någon åtgärd;
att en af Munck af Rosenschöld först i besvären öfver Rådstufvurättens utslag den
31 Januari 1855 framstäld invändning derom, att Rådstufvurättens vid nämnda tid tillförordnade
Ordförande samt de honom biträdande ledamöter skulle varit jälvige att med tryckfrihetsmålet
taga domarebefattning, jemväl blifvit ogillad af Kongl. Hofrätten, som äfvenledes,
utan afseende på Munck af Rosenschölds klagan deröfver, att Rådstugurätten, medelst särskilda
beslut den 22 December 1853 och den 2 December 1854 förordnat om hans inställande
vid Rådstugurätten genom tjenliga medel, ålagt Munck af Rosenschöld att godtgöra
Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden vid dessa inställelser under Februari och December månader
sistnämnda år;
att Rosenschöld mot Rådstufvurätten vidare anfört såsom förmenta lagstridiga tillgöranden:
att sedan Rådstufvurätten i beslut den 8 Februari 1854 förklarat dess då varande
Ordförande (sedermera under rättegången afliden) samt en tilllörordnad Rådman jäfvige att
handlägga tryckfrihetsåtalet, och att, då Rätten utom dem ej vore domför, anmälan i Kongl.
Hofrätten skulle göras om förordnande för ojäfvig Ordförande, samt Rosenschöld, hvilken
med tjenliga medel blifvit till Rådstufvurätten hämtad, efter beslutets afkunnande hemstält,
huruvida han, med afseende derå, att föreskriften om hans hämtande blifvit fullgjord, finge
vistas på fri fot, Rådstufvurätten meddelat det besked, att den, enligt afsagda jäfsbeslutet,
icke ägde med målet vidare sig befatta; att, vid förebafd fråga om val af Jury den 26 Maj
1854, Rådstufvurätten, enär Munck af Rosenschöld för sin del vägrat välja jurymän, sjelf
utsett på hans vägnar fyra sådane, hvilka alla skulle vara Rosenschölds vederdeloman och
uppenbara ovänner; att Rådstufvurätten, sedan Munck af Rosenschöld den 27 Juni 1854
begärt få teckna sitt namn under hvad han till dagens protokoll muntligen anfört, honom
27
sådant lörvägrat; att, af de vid Rådstufvurättens sammanträde den 23 Oktober 1854 utaf
Åklagaren valde Jurymän, tre skulle vara Rosenscbölds uppenbara fiender; samt att den efter
Rådstufvurättens utslag den 31 Januari 1855 tecknade besvärshänvisning, i hvad densamma
innehölle, att klagande part borde hos Kongl. Hofrätten uttaga besvären och fullgöra
de uti blifvande resolution meddelade föreskrifter, vore oförenlig med Munck afRosenschölds
skyldighet, emedan Rådstugurätten genom sistnämnde utslag dömt honom att träda
i häkte. Men då det af Rådstugurätten den 8 Februari 1854, i anledning af Munck af
Rosenscbölds hemställan meddelade besked, derest något sådant kunde anses hafva varit
erforderligt, lämpligen icke bordt utfalla annorlunda än som skett; Rådstufvurättens förfogande
vid sammanträdet den i'6 påföljande Maj att välja Jurymän i Munck af Rosenscbölds
ställe, var i och för Juryns bringande till det i Tryckfrihetsförordningen bestämda antal ledamöter
påkalladt af beholvet; de uppgifna förhållanden, att samina Jurymän likasom tre
utaf de af Åklagaren vid rättegårigstillfället den 23 December 1854 utsedde, skulle vara
Munck af Rosenscbölds dels vederdeloman och dels uppenbara ovänner, ingalunda blifvit
styrkta; Rådstufvurättens protokoll för den 27 Juni 1854 innehölle, att detsamma blifvit uppläst
och af parterne erkändt; men någon rättighet för part att medelst tecknande af sitt
namn besegla hvad han till en Domstols Protokoll muntligen anfört icke vore honom i lag
meddelad; samt slutligen den efter utslaget den 31 Januari 1855 tecknade besvärshänvisning,
ehuru i så måtto ofullständig, att den ej innefattade föreskrift om hvad Munck af Rosenschöld
hade att iakttaga, derest han, innan besvärstidens utgång, blefve i häkte inmanad,
likväl blifvit meddelad å tid, då Munck af Rosenschöld ännu vistades på fri fot, samt okändt
var, när han kunde ertappas; ansåg Advokatfiskals-Embetet skäl icke vara för handen att
ofvanberörde anmärkningar till åtal emot Rådstugurätten upptaga.
Munck af Rosenschöld hade jemväl framstält yrkande om åtal emot Rådstufvurätten
i och för dess genom beslutet den 2 December 1854 gifna föreskrift, angående Munck af
Rosenscbölds inställelse med tjenliga medel till den 9 Januari 1855, enär något föregående
beslut, som stadgade hämtnings påföljd för Rosenschöld, ej blifvit honom kungjordt; hvarjemte
Rosenschöld förmenat, stt Rådstufvurätten påfordrat hans hämtning för tidigt, så att
Rosenschöld redan den 9 December 1854 blifvit i och för inställelse vid Domstolen fängslad;
meri, emedan, hvad hämtningsåtgärden beträffade, Kongl. Hofrätten, på sätt ofvan blifvit
nämndt, ålagt Rosenschöld att för hans forslande under December månad 1854 hålla Kongl.
Majit och Kronan skadeslös, samt den föreburna omständighet, att hämtningen skulle hafva
skett i förtid, tydligen vederlädes, dels af sjelfva beslutet den 2 December 1854, hvari tryckfrihetsmålet
utstäldes till den 9 Januari 1855, eller, i händelse Munck af Rosenschöld dessförinnan
kunde forslas till Lund, den dag, som i sådant fall blefve af Rådstufvurätten bestämd,
dels ock derigenom att, sedan Munck af Rosenschöld den 23 December 1854 med fångtrarsport
till Lund ankommit, målet samma dag företagits af Rådstufvurätten till ytterligare
handläggning, ansågs hvad Munck af Rosenschöld sålunda till beifran anmält, ej vara förtjent
af vidare uppmärksamhet.
Deremot hade Advokatfiskals-Embetet funnit det förhållande anmärkningsvärd!, att
oaktadt Munck af Rosenschöld sådant bestridt, Rådstufvurätten beslutat den 23 December
1854, dels att det af Rosenschöld under den 3 November föregående året inlemnade konvolut,
som innefattat namnsedel, skulle öppnas, dels ock, sedan detta skett, skilt Skantz från
målet och förklarat Rosenschöld skyldig att stå förlättare-ansvar, allt på sådana skäl, hvilka
härofvan äro omförmälda. Advokatfiskals-Embetet hade nemligen funnit beslutet, att den
ifrågavarande förseglade handlingen skulle öppnas, innebära en kränkning, ett förnärmande
utaf Munck af Rosenscbölds rätt, enär handlingen var hans egendom, af honom sjelf inlemnad
för att freda sig sjelf från ansvar, derest detta möjligen kunde ifrågaställas; hvaremot
den af honom i nämnda ändamål företedda handling nu blef af Rådstufvurätten, med
förbiseende af en laga rättegångsordning, begagnad såsom bevisande emot Munck af Ro
-
28
senschöld och för Skantz, ehuru derigenom ingalunda kunde styrkas, att Skantz tili åtatalade
uppsatsen ej var den verklige författaren. Skantz hade således icke bordt, på satt
som skett, från målet skiljas, helst han, innan Munck af Rosenschöld ännu afgifvit hufvudsaklig!;
genmäle, erkänt sig vara artikelns författare, och sedermera, oaktadt tillfälle dertill
lemnats, ej förmått styrka, att han till det gjorda erkännandet blifvit af Rosenschöld lockad
och förledd.
Advokatfiskals-Embetet erinrar vidare, huruledes Skantz’s skiljande från målet och
förklarandet, att Munck af Rosenschöld skulle stå författare-ansvar, haft till påföljd, att sedan,
under åtalets fortgång, den utsedda Juryn med Ja besvarat domstolens fråga, huruvida
åtalade skriften vore brottslig, Rosenschöld dömts, genom Rådstufvnrättens utslag den 31
Januari 1855, att, för de i skriften begagnade smädeliga yttranden mot ännu lefvande inedlemmar
af det regerande Österrikiska Kejserliga Huset, undergå sex månaders fästning, samt
utgifva stadgade särskilda ersättningsbelopp, hvarefter Munck af Rosenschöld, hvilken, jemlikt
Rådstufvnrättens föreskrift, skulle, så snart ske kunde, träda i häkte, jemväl blifvit genom
Ofvertdåthållare-Em betets i Stockholm försorg, den 6 Februari 1855 i fängelse insatt
och der qvarhålien intilldess han, i följd af Kongl. Hofrättens skrifvelse, på fri fot försattes;
samt att Munck af Rosenschöld i och för detta samma åtal en gång förut måst undergå
lika behandling förmedelst häktande, i thy att, sedan Rådstufvurätten, genom klandrade beslutet
den 18 Augusti 1853, underkänt Skantz såsom författare till den åtalade skriften, och
ålagt Rosenschöld att för densamma stå författare-ansvar, samt, i ytterligare beslut den 9
Juni 1854, med afseende å vederbörande Jurys afgifna utlåtande och målets urbota beskaffenhet,
förordnat, att Rosenschöld skulle häktas och inför Rådstufvurätten inställas den 27
i sistnämnda månad, Rosenschöld, som i anledning deraf genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Malmöhus Län föranstaltande fängslades, blifvit af Rådstufvurätten genom utslag
samma dag dömd, att, lör de i åtalade skrilten fällda smädeliga yttranden, strafiäs med fängelse
å fästning i sex månader och utgifva bestämda ersättningssummor, samt derjemte förpassad
till Länshäktet i Malmö, hvarest han i förvar hållits, till dess Kongl. Hofrätten i skrifvelse
den 26 Juli 1854 förordnade om hans lösgifvande på enahanda vilkor som förut
är antydt.
Men ehuru Munck af Rosenschöld sålunda blifvit af Rådstufvurätten i Lund, uti för
handen varande fall, två gånger sakfälld för brott emot tryckfriheten, innefattade likväl detta
sakfällande i och för sig endast en tillämpning af Rådstufvurättens under den 18 Augusti
1853 och den 23 December 1854 gifna beslut, hvarigenom lagstridigt stadgats, att Munck af
Rosenschöld skulle vidkännas författare-ansvarighet för den åtalade artikeln, hvadan ock de
Domstolsledamöter, som till nyssnämnda särskilda beslut bidragit, borde tillräknas påföljden
af ansvar och ersättningsskyldighet för det Munck af Rosenschöld under en tid af mera än
två månader, till betungande för Statsverket och lidande för honom sjelf, måst i fängelse
hållas; och med understödjande fördenskull af Rosenschölds uti omförmälda delar förda
klagan, anhöll Advokatfiskals-Embetet, att Kongl. Hofrätten ville öfver de framställda anmärkningarne
af så väl de tre Ledamöter, hvilka fattat beslutet den 18 Augusti 1853, som
af de tre andra, hvilka såsom domare deltagit i beslutet den 23 December 1854 infordra
förklaringar.
Uti deras i följd häraf afgifna förklaringar, hafva Rådstufvurättens särskilde Ordförande
och Ledamöter, i den mån de uti det ena eller andra af de klandrade besluten deltagit, dels
flere gemensamt och dels särskildt hvar för sig, ibland annat yttrat:
att utslagen den 23 Maj och 18 Augusti 1853, fastän den såsom brottslig åtalade
gerningen ännu ej genom deni blifvit bedömd, icke desto mindre, för så vidt det väckta
åtalet angick Rosenschöld, vörö af hufvudsaklig beskaffenhet, då genom dem i allt fall bestämdes,
huruvida Rosenschöld skulle stå författare-ansvar eller icke, hvilket vore detsamma,
som om han skulle vara fri eller icke fri från åtalet;
29
att, beträffande Rådstufvurättens beslut sistnämnde dag angående Skantz, förklaranderne
höllö före, att sedan uti tryckfrihetsmål en såsom namnsedel till Rätten ingifven handling
ej blifvit godkänd och boktryckaren i följd deraf vore skyldig att stå lörfattare-ansvar,
kunde, med antagande af den grundsats, att lagstiftaren ej velat tillåta en anklagad och ef
ter
lag ansvar underkastad person att sätta annan i sitt ställe, icke någon annan på sig öfverflytta
boktryckarens ansvarsskyldighet än den, sorn skulle varit ansvarig, derest den ogiltiga
namnsedeln blifvit godkänd; och att i följd deraf, om Skantz’s uppgift, att han vore den
åtalade skriftens författare, skolat medföra åsyftad verkan och lända Munck af Rosenschöld
till befrielse, Skantz bort hafva gjort åtminstone sannolikt om ej fullt antagligt, att den af Munck af
Rosenschöld först inlemnade namnsedeln innehållit Skantz’s namn, hvilket lätteligen kunnat
ske endast genom namnsedelns öppnande, i läll sådant blifvit af Skantz och Rosenschöld gemensamt
påvrkadt. Nu skedde detta icke, och den utveckling saken sedermera vunnit, syntes
forklaranderne nogsamt ådagalägga, att ett vida större felsteg, än det Justitie-Ombuds
mannen
trott sig hafva upptäckt, skulle af Rådstugurätten varit begånget genom att hafva
följt den efteråt Ipmnade anvisningen att taga Skantz som författare till den åtalade skriften.
Rådstufvurättens klandrade beslut ägde sitt stöd uti den allmänna och äfven riktiga
rättsgrundsats, att, om ock en person å sig bekänner brott, han likväl, derest sådana omständigheter
förekomma, som ådagalägga, alt brottet icke kan vara af honom begånget, ej
får i följd af egen bekännelse sakfällas;
att efter den tillämpning för öfrigt, Justitie-Omhudsmannen synts vilja göra af gällande
Tryckfrihetsförordning, det skulle stå boktryckaren öppet, att, sedan en namnsedel
blifvit förkastad, icke blott framhafva en person, hvem det vara månde, lockad eller legd,
såsom författare, ulan ock att, om äfven detta försök misslyckades, vidare under rättegångens
lopp och så länge laga kraftvunnet utslag emot honom icke tillkommit, leda ifrån sig
ansvaret genom begagnande af en namnsedel, den han väl bort i rättegångens början förete,
men hvars senare framlemnande dock icke vore förbjudet, enär någon påföljd af dröjsmålet
ej funnes stadgad, hvilka lagskipningsgrunder forklaranderne likväl trodde icke böra för giltiga
antagas;
att stadgandet i i § 8 mom. Tryckfrihetsförordningen, angående skyldighet för boktryckare
att, vid rättegångens början, författarens namnsedel til! Domstolen ingifva, eller i
annat läll stå författare-ansvar, så vida icke författaren sig hos Domaren sjelfmant tillkänn agåfve,
bordo enligt förklarandernes mening så tolkas, att, sedan boktryckaren företett namnsedel
och denne blifvit pröfvad, vare sig att den blifvit godkänd eller underkänd, samt boktryckaren
i sednare fallet förpligtats att ingå i svaromål, rättegången så långt framskridit,
att någon ytterligare namnsedel eller anmälan af författare icke kunde i samma mål med
laga verkan ifrågakomma;
att, bland de llere ganska väsendtliga olikheter i process-ordningen, som förefunnos
emellan tryckfrihetsmål och brottmål i allmänhet, vid detta tillfälle borde ihågkommas, hurusom
i hvarje tryckfrihetsmål icke kunde finnas mera än en tilltalad, att Svaranden i slikt
mål eller »rätta parten», såsom i 1 § 8 mom. Tryckfrihetsförordningen sägs, ovilkorligen borde
och måste vid rättegångens början vara eller blifva känd; och att i följd deraf domstolen
icke finge eller kunde, såsom i vanliga brottmål, till den slutliga pröfningen uppskjuta att
bestämma, hvilken, bland flere personer, vore den ansvarsskyldige; samt
att den, enligt Rådstufvurättens beslut den 23 December 1854 öppnade, såsom namnsedel
till Rätten ingifna handling ej kunde, på sätt Advokatfiskalen förmenat, anses för Munck
af Rosensehölds egendom, enär han i sådant fall skulle varit berättigad att, utan ansvar,
sjelf bryta förseglingen å densamma, hvilket likväl Tryckfrihetsförordningen förbjöde; att,
följaktligen, sedan Skantz påyrkat handlingens öppnande, Rådstugurätten, enär handlingens
egenskap af namnsedel blifvit underkänd och dess öppnande cj kundo medföra olägenhet för
annan person, hvars namn möjligen i handlingen funnes, skulle förfarit olagligt och i strid
4
30
med gällande ^rättegångsordning, i fall Rådstufvu-Rätten undanhållit Skantz en af honom sålunda
åberopad och i Rådstufvu-Rättens värjo befintlig upplysning, samt att, ehuru Munck
af Rosenschöld bestridt handlingens öppnande, Rådstufvu-Rätten likväl, med antagande att Munck
af Rosenschöld i målet redligt förfarit, skäligen bort och kunnat jemväl antaga, att uti handlingen
funnes Skantz’s namnsedel, samt att handlingens öppnande således skulle lända Munck
af Rosenschöld till fördel.
Särskildt hade en ledamot, som deltagit i Rådstufvu-Rättens beslut den 18 Augusti
1853, förklarat, dels att han ingalunda inlåtit sig i pröfning af den fråga, huruvida Skantz
ägde större elier mindre skicklighet för det arbete, han uppgifvit sij hafva uti förevarande
fall verkställt, och att någon sådan pröfning, efter hvad beslutets ord visade, icke heller
blifvit lagd till grund för samma beslut, dels ock, att han icke kunde godkänna Advokatfiskals-Embetets
slutledning, att Rosenschölds fällande till ansvar i och för sig innefattade
allenast en tillämpning af nyssnämnda deri 18 Augusti 1853 fattade beslut, enär de. som deruti
deltagit, icke ens anat, hvad i målet vidare kunde komma att ske, än mindre vållat, att
så skulle förfaras, som sedermera inträffat.
Munck af Rosenschöld, åt hvilken härefter lemnats tillfälle att sig i målet yttra, har
dervid endast anfört, att Tryckfrihetsförordningen och gällande lagar, jemförda med domarenas
åtgärder i trvcklrihetssaken, innefattade ojäfaktiga bevis på de förseelser, desse sednare
begått; hvarföre Rosenschöld yrkade tillämpning af 1 kap. 12 §. Rättegångs-Balken,
och att de för sina förbrytelser måtte mista domareembetet, samt kännas skyldige att, hvem
som bäst gälda gitte, ersätta Rosenschöld för lidande, kostnader och förluster med Två Tusen
Riksdaler Banco.
Uti slutligt memorial, afgifvet den 28 December 1858, har Advokatfiskals-Embetet
ytterligare anfört, bland annat: att det gjorda försöket att lossa sambandet emellan RådstufvuRättens
klandrade beslut den 18 Augusti 1853 och de sedermera med Munck af Rosenschöld såsom
den ansvarige författaren, i stället för med Skantz, vidtagna åtgärder väl icke kunde
lyckas, så vida ej den åsigten gjorde sig gällande, att fastän Rådstufvu-Rätten nyssberörde
dag förklarat Munck af Rosenschöld skyldig genmäla stämningspåståendena, samt tillämpat detta
beslut uti sednare beslutet den 10 nästpåföljande November, Rådsufvu-Rätten likväl sedermera
under de förhållanden, som varit för hand, kunnat såsom författare antaga Skantz eller någon
annan; att det af Rådstufvu-Rätten till stöd för beslutet den 23 December 1854 anförda skäl,
att Munck af Rosenschöld icke vederlagt den uppgift, Skantz framstält och gjort sannolik,
nemligen att häri ej förr, än efter det den åtalade skriften redan blifvit tryckt och spridd,
varit i någon beröring med Munck af Rosenschöld, utan sedermera låtit sig af denne förledas
att öfvertaga författareansvaret, utvisade förvillelse i begreppet, angående hvilkendera
af de bägge tilltalade bevisningsskyldigheten ålegat. När Skantz, sedan hans erkännande att
vara författare icke blifvit antaget såsom tillfyllestgörande, och han återkallat samma erkännande,
derefter fått sig förunnadt tillfälle att styrka, det han blifvit till erkännandet lockad eller
förledd, hade det för Rådstufvu-Rätten bort vara uppenbart, att ifall Skantz icke förmådde åstadkomma
laglig bevisning derom, erkännandet mäste stå fast, och att det icke var Munck af Rosenschöld,
som hade förbindelse att vederlägga, hvad Skantzsålunda föreburit; samt att, efter det Rådstufvu-Rätten
förklarat den sednast ingifna handlingen, hvilken skulle innehålla namnsedel, icke
kunna sådan egenskap tilläggas, densamma otvifvelaktigt bort, så snart Munck af Rosenschöld
det begärde, till honom återställas. Namnsedels framlemnande vore det medel, Tryckfrihetsförordningen
tillerkände Boktryckare för att undgå författare-ansvar, hvarföre det ock vore
tili honom namnsedel skulle aflemnas och af honom den skulle förvaras. Af Boktryckarens
godtycke berodde det derefter, huruvida han, vid uppkommande åtal, ville till domstolen
ingifva den honom tillställda namnsedel eller heldre behålla den och sjelf ikläda sig författare-ansvar
jemte öfriga påföljder. Då Rosenschöld den 23 December 1854 bestred, att
ifrågavarande handling skulle öppnas, och påstod, att densamma måtte till honom återställas,
31
var det, efter Advokatfiskals-Embetets omdöme, Rosenscfiölds lagliga rätt att återfå liandlingon
ouppbruten, heldst som, då handlingen icke finge betraktas såsom namnsedel, den väl
icke heller kunde anses upplysa, hvilken person borde såsom författare anses.
På grund af hvad sålunda i målet förekommit, har Advokalfiskals-Embetet, hemställande
till Kongl. Hof-Rättens pröfning den åsigt, Justitie-Ombudsmannen anfört till stöd för anmärkningen,
att Rådstufvu-Rätten förfarit olagligt, då den, genom beslutet den 10 November 1853, förklarat
något afseende icke kunna tilläggas den handling, Munck af Rosenschöld såsom namnsedel
sist ingi fv i t, och under tillkännagifva nde, att förre Ordinarie Borgmästaren, som deltagit
uti några af de klandrade besluten, sedermera aflidit, framställt slutliga ansvarspåståenden
och hufvudsakligen yrkat, att, med tillämpning af l Kap. 12 §. Rättegångs-Balken
jemte grunderna för samma lagrum, Rådstufvu-Rättens Ledamöter måtte, i den mån de uti besluten
deltagit, dömas för oriktig lagskipning och lagstridiga domslut att böta allt efter felaktigheternas
särskilda beskaffenhet; hvarjemte Advokatfiskals-Embetet, med förklarande, att
Munck af Rosenschöld sjelf ådragit sig hämtnings-påföljderna genom sin tredska att åtlyda
domstolens förelägganden under rättegången, för öfrigt i så måtto biträdt Rosenscfiölds framställda
anspråk på godtgörelse för det honom obehörigen tillskyndade lidande, att AdvokatJliskals-Embetct,
då Rosenschöld icke sjelf uppgifvit någon grund för beräkning af det uppenbarligen
för högt upptagna ersättningsbeloppet, hemställt, att Kongl. Hof-Rätten måtte efter
eget ompröfvande detsamma bestämma; äfvensom Advokatfiskals-Embetet ifrågasatt, om icke
Statsverket borde hållas skadeslöst lör utgifterna till följd af Rosenskölds häktande, sedan
han blifvit sakfäld. Dessutom bade Advokatfiskals-Embetet yrkat en månads suspension från
lön och tjenst å en af domstolens ledamöter, som i egenskap af Ordförande deltagit i flera af de
klandrade besluten, så vida denne varit ordinarie ledamot, då samma beslut fattades; men
det upplystes sedermera, att så icke varit förhållandet.
Förklaringar öfver omförmälda slutpåståenden hafva blifvit infordrade och till Kongl.
Hof-Rätten inkommit under Februari månad 1859, samt hufvudsakligen innehållit åberopande af
hvad lörklaranderne redan förut anfört jemte yrkande att varda från åtalet i allo frikände.
Kongl. Hof-Rättens Utslag i anledning af detta åtal meddelades den 11 Juni 1860,
och deruti yttrades, — jemte det att åtalet emot förre ordinarie Borgmästaren ansågs förfallet,
sedan han med döden afgått — att, hvad angick de såsom oriktiga anmärkta åtgärderna,
att hänvisa Rosenschöld att särskildt besvära sig öfver besluten af den 23l Maj och 18 Augusti
1853, Kongl. Hof-Rätten, enär Tryckfrihetsförordningen icke innehölle, att talan emot Underrätts
under rättegången meddelade beslut, såsom de ifrågavarande, finge i Hof-Rätt särskildt fullföljas,
samt uti tryckfrihetsmål allmänna Lagens rättegångsordning i de fall, för hvilka nyss åberopade
förordning icke innefattade särskilda stadganden, mäste lända till efterrättelse och, enligt 16
kapitlet 4 §. Rättegångs-Balken, talan emot Underrätts beslut, sådana som de ifrågakomna,
först i sammanhang med hufvudsaken kunde fullföljas; men deremot ej visadt blifvit, att
genom de af Rådstufvu-Rätten sålunda meddelade besvärshänvisningar någon skada uppkommit,
funne Rådstufvu-Rätten väl hafva i anförda måtto orätt förfarit; men något ansvar
derför ansåg Kongl. Hof-Rätten ej böra ådömas; äfvensom, vidkommande beslutet
den 10 November 1853, att något afseende icke kunde tilläggas den utaf Munck af Rosenschöld
under den 3 förutgångne November ingifna förseglade handling, såsom namnsedel, enär, jemlikt
1 §. 8 mom. i Tryckfrihetsförordningen, Boktryckare, som genom företeende af namnsedel
vill freda sig från skyldigheten att stå författare-ansvar, bör namnsedel vid rättegångens
början uppte, men nyssnämnda handling först sedan tryckfrihetsmåtet flere månader
varit vid Rådstufvu-Rätten anhänggigt, och således efter det rättigheten för Munck af Rosenschöld
att åberopa namnsedel blifvit försutten, till Rådstufvu-Rätten inlemnats, Kongl. Hof-Rätten
pröfvade rättvist frikänna de ledamöter, hvilka i detta beslut deltagit, från allt ansvar för hvad dem i
berörde hänseende till last fördes; — att, beträffande framstälda ansvars-och ersättningspåståendena
för beslutet den 18 Augusti 185?, så emedan nyssnämnda lagrum vidare stadgade
32
att boktryckare, som ej i behörig ordning iiii domstol inlemnat författarens namnsedel, skulle
författare-ansvar stånda, så framt icke författaren sig hos domaren sjelfmant tillkännagåfve,
men Tryckfrihetsförordningen deremot icke innehölle något stadgande, som kunde föranleda
dertill, att, sedan ett dylikt tillkännagifvande ägt rum, dess riktighet borde genom lörebragt
bevisning styrkas; ty och som Skantz, på sätt ofvanberördt blifvit, innan ännu Munck af
Rosenschöld uti tryckfrihetsmålet afgifvit hufvudsaklig! svaromål, anmält sig vara författare
till den åtalade skriften, samt vid sådant förhållande Rådstufvu-Rätten lagligen bort, utan att
inlåta sig i bedömande, huruvida Skantz verkligen författat åtalade skriften, med bifall till
Munck af Rosenschöids derom framstälda yrkande, skilja denne från målet och i stället
Skanlz såsom författare i målet höra och lagligen behandla, fann Kongl. Ilof-Rätten RådstufvuRätten
böra såsom lagskipningslel tillräkna», att hafva genom åtalade beslutet inlåtit
sig i sådant bedömande; hvadan och då detta förfarande ledt" derhän att, sedan Rådstufvu-Rätten
ansett Skantz icke hafva styrkt eller gjort sannolikt, att han vore den åtalade
skriftens författare och den utsedde juryn dömt skriften brottslig, efter de af Åklagaren åberopade
lagens rum, Rådstufvu-Rätten ej mindre genom beslut den 9 Juni 1854, med afseende å
målets urbota beskaffenhet, förordna! om Munck af Rosenschöids häktande, än äfven, efter
det Munck af Rosenschöld, i anledning deraf, den 20 i denna månad blifvit i häkte inmanad,
genom utslag den 27 i nyssnämnde månad, dömt Munck af Rosenschöld att lör öfverträdelse
af Tryckfrihetsförordningen, förutom annan påföljd, hållas till fängelse å fästning i sex
månader, samt derjemte förpassat honom till Länshäktet i Malmö, hvarest han hållits i förvar
till dess Kongl. Hof-Rätten förordnat om hans Ingifvande, Kongl. Hof-Rätten pröfvade rättvist,
jemlikt grunderna lör t kap. 12 § Rättegångs-Balken, döma Rådstufvu-Rättens Ordförande och
Ledamöter, som till beslutet den 18 Augusti 1853 bidragit, att, för hvad dem sålunda till last kommit,
böta, Ordföranden femtio Rdr och hvardera af de två ledamöterne tjugufem Rdr Riksmynt till
treskiftes emellan kronan, Advokatfiskals-Embetetoch staden Lund, dock så attden andel af nämnda
stads lott i dessa sakören, hvilken eljest tillkommit stadens Borgmästare och Råd, skulle tillfalla
Malmöhus Läns lazarett, hvarjemte desakfälde förpligtades att gemensamt, eilerden som gälda gitte,
ersätta Munck af Rosenschöld för det honom, i följd af nyssberörde beslut, obehörigen tillskyndade
lidande med skäligen ansedde Etthundrafemtio Riksdaler nämnda mynt, samt derjemte godtgöra
Statsverket, hvad till Munck af Rosenschöids förplägning under fängelsetiden åtgått,
enligt vederbörandes derom afgifvande räkningar; — att, hvad derefter beträffade åtalet i
hvad det rörde Rådstufvu-Rättens omförmälda den 23 December 1854 gifna särskilda beslut, så
enär Munck af Rosenschöld bestridt, att den af honom den 3 November 1‘853, såsom
namnsedel företedda handling, hvilken, sedan den af Rådstufvu-Rätten, genom dess beslut
den 10 i samma månad, lemnats utan afseende, kommit att i Rättens vård förblifva,
finge, på sätt Skantz sedermera yrkat, vid Rådstufvu-Rätten öppnas, men Rådstufvu-Rätten
sådant oaktadt funnit skäligt öppna den förseglade handlingen, som i följd deraf blifvit bruten,
samt Rådstufvu-Rättens berörda åtgärd uppenbarligen vore oförenlig med de föreskrifter,
Tryckfrihetsförordningen innehölle till förebyggande af namnsedels brytande i oträngdt mål,
Kongl. Hof-Rätten pröfvade rättvist förklara, att Rådstufvu-Rättens i beslutet deltagande Ordförande
och Ledamöter i anförda måtto orätt förfarit; och emedan, efter det, på sätt ofvan
blifvit omlörmäldt, Skantz återkallat sitt tillkännagifvande, det han vore den åtalade skriftens
författare, och uppgifvit, att Munck af Rosenschöld medelst löfte om betalning förledt Skantz
att åtaga sig författareskapet för nämnde skrift, samt Kongl. Hof-Rätten, med upphäfvande
al Rådstufvu-Rättens merberörde utslag, den 27 Juni 1854, visat målet åter till RådstufvuRätten,
på det att Skantz måtte blifva såsom författare i målet hörd, och komma i tillfälle
att i bevis leda sin uppgift, det han i omförmälda hänseende blifvit af Munck af Rosenschöld
lockad och förledd, Rådstufvu-Rätten, vid pröfning, huruvida Skantz, till följd af tillkannagifvandet,
att han vore skriftens författare, borde såsom sådan anses och behandlas,
endast haft att taga till grund den bevisning, Skantz enligt berättigandet i Kongl. Rof-Rättens
33
berörde utslag kunnat i anmärkta hänseendet förebringa; ty oell som deri af Skantz i tryckfrihetsmålet
åberopade bevisning icke kunnat anses tillfyllestgörande för ådagaläggandet deraf,
alt Skantz blifvit af Rosenschöld lockad och förledd att åtaga sig författare-ansvaret för
skriften, samt den af Rådstufvu-Rätten i dess ifrågavarande beslut anförda omständighet,
att Munck af Rosenschöld åberopat särskilda namnsedlar, innehållande namn på olika personer,
do der erkänt sig vara författare till ifrågavarande skrift, så mycket mindre bort på
beslutet inverka, som Boktryckare icke i allmänhet kunde anses känna, hvem som vore
verklig författare till åtalad skrift, likasom Rådstufvu-Rättens antagande, att Munck af Rosenschöld
icke vederlagt, hvad Skantz skulle gjort sannolikt, att Skantz icke varit i beröring
med Munck af Rosenschöld förrän sedan åtalade skriften var tryckt och utspridd, utan sedermera
låtit af honom förleda sig att öfvertaga författare-ansvaret, desto mindre bort ligga till
grund för beslutet, som bevisningsskyldigheten i nämnda hänseenden icke ålegat Munck af
Rosenschöld, och förstnämnda omständighet, angående tiden, då Skantz kom i beröring med
Munck af Rosenschöld, icke i någon mån kunnat på frågan inverka; funne Kongl. Hof-Rätten,
att Rådstufvu-Rätten saknat all grund för ifrågavarande beslut, derigenom Skantz förklarats
icke kunna såsom författare till ifrågavarande skrift antagas, utan blifvit från målet skild
oell i stället Munck af Rosenschöld ansetts skyldig att stå författare-ansvar, samt beslutet förty
böra till ansvar såsom för lagskipningsfel föranleda; i följd hvaraf och då samma beslut
sedermera haft den påföljd, att, efter det den utsedda juryn förklarat skriften brottslig, Råd*
stufvu-Rätten, genom dess ofvanomförmälda utslag den 31 Januari 1855, dömt Munck af
Rosenschöld, förutan annan påföljd, att hållas i fängelse å fästning i sex månader, och tillika
förordnat, att Munck af Rosenschöld skulle ofördröjligen i häkte inmanas, i anledning hvaraf
Munck af Rosenschöld den 6 påföljande Februari blifvit insatt i häkte, der han hållits förvarad,
till dess Kongl. Hof-Rätten genom skrifvelse don 7 påföljande Mars förordnat om
hans frigifvande, Kongl. Hof-Rätten, i förmågo af grunderna för 1 Kap. 12 § RättegångsBalken,
dömde Rådstufvu-Rättens Ordförande och Ledamöter, hvilka till beslutet den 23
December 1854 bidragit, att, för hvad dem sålunda till last kommit, böta, Ordföranden femtio
Rdr och öfrige Lcdamöterne tjugufem lldr hvardera, att fördelas på enahanda sätt, som om nyssförutnämnda
böter blifvit bestämdt, hvarförutan de sakfällde ålades att, gemensamt eller hvilkendera
gälda gitte, godtgöra Munck af Rosenschöld för det honom i följd af Rådstufvu-Rättens
sistberörde beslut obehörigen tillskyndade lidande, med skäligen ansedde etthundrafemtio
Riksdaler, allt Riksmynt, samt derjemte till Statsverket utgifva ersättning för hvad till Munck
af Rosenschölds underhåll under sistomförmälde fängelsetid kan hafva åtgått, enligt de af
vederbörande derom algifna räkningar; — och att, hvad slutligen beträffade Rosenschölds
anföranden derom, att Rådstufvu-Rätten, under handläggning af nyssnämnda mål, skulle jemväl
i åtskilliga andre hänseenden orätt förfarit, dessa af Ådvokatfiskals-Embetet icke biträdda
anmärkningar af Kongl. Hof-Rättten lemnades utan afseende.
Dessa beslut fattades likväl icke alla enhälligt af samtlige Kongl. Hof-Rättens närvarande
Ledamöter, utan en af dem yttrade sig sålunda: Med Referenten är jag ense icke
allenast derutinnan, att det oriktiga meddelandet af hänvisningar till särskilda besvär öfver
Rådstufvu-Rättens beslut den 23 Maj och 18 Augusti 1853 lemnäs utan ansvarspåföljd, utan
äfven i fråga om frikännelse!) från åtalet, i hvad det afser beslutet den 10 November 1853;
men emedan, beträffande öfriga delar af målet, Tryckfrihetslagen, efter mitt omdöme, icke
stadgar, att en för brott tilltalad persons blotta uppgift, det en annan begått samma brott,
måste ovilkorligen för giltig antagas, ehvad uppgiften är rimlig eller ej, ty och som nämnde
Lag icke heller förbjuder undersökning om tvätalan af en anklagad person, samt öppnandet
af den af Munck af Rosenschöld den 3, November 1853 ingifna namnsedel, utan någons
förnärmande, endast medfört bekräftelse åt förre Marin-Soldaten Skantz återkallelse af dess
inför Rätten den 6 Juni samma år gjorda anmälan, det Skantz skulle vara den åtalade skriftens
författare; altså och då af hvad vidare förekommit, god grund hämtas derför, att berörde
34
anmälan af Skantz icke skett sjelfmant, utan efter aftal med Munck af Rosenschöld samt
att Skantz icke med skritten haft ringaste befattning, pröfvar jag för min del rättvist ogilla
jemväl alla öfriga i målet framställda ansvars- och ersättningspåståenden.
Detta Utslag är å Justitie-Ombudsmannens sida ej öfverklagadt.
Uti en den 31 Oktober 1855 till Öfverståthållare-Embetet för Polisärender ingifven
skrift anmälde Bokbindaremästaren Christian Haustedt: att någon kort tid förut emellan honom
och dåvarande Gesällen (sedermera Bokbindaremästaren här i Stockholm) Carl Johan
Fredrik Brinck blifvit träffad den öfverenskommelse, att Brinck skulle den 29 i nyssnämnde
månad inträda i arbete hos Haustedt emot erhållande af tio Riksdaler Riksgäldssedlar
i veckan; att derefter Brinck, hvilken uppgifvit, att han hos sin dåvarande mästare,
Bokbindaren Beck, stöde i skuld, sistberörde dag fått af Hanstedt, till betalande af nämnda
skuld, hvilken utgjorde fyratiosex Rdr 23 skillingar nyssnämnda sedelslag, och såsom kostpenningar
för löpande veckan, emottaga tillsammans femtio Riksdaler samma mynt, emot
en af Brinck utfärdad förbindelse; att Brinck vid detta tillfälle förmält sig icke kunna, i anseende
till förestående flyttning, börja arbetet hos Haustedt förr än nästföljande dag, den
30 Oktober; samt att Brinck sistnämnde dag, utan Haustedts vetskap och samtycke, afrest
med Ångfartyget Nagler härifrån till Calmar; i anseende hvartill och då Haustedt jemväl
erfarit, att Brinck icke heller, såsom han föregifvit, de sista fjorton dagarne arbetat hos
Beck, hvaraf ansågs följa, att hans förhållande vore ett med fullt uppsåt utfördt bedrägeri.
Haustedt anhöll, att Brinck måtte med tjenliga medel varda återförd i Haustedts kondition,
för att jemväl stå till svars för sitt nu omförmälda förhållande.
Henna Haustedts begäran bifölls, på det sätt, att Underståthållaren samma dag, den
31 Oktober 1855, lät till Konungens Befallningshafvande i Calmar affärda telegrafskrifvelse
af innehåll, att som Brinck, i arbete antagen hos Haustedt, utan dennes tillåtelse, föregående
dag afrest till Calmar, så anmodades Konungens Befallningshafvande att låta här i Stockholm
inställa Brinck; och skulle, om denne med Ångfartyg alsändes, kostnaderna derföre ersättas.
I följd häraf blef Brinck, då han den 1 November ankom till Calmar, insatt i fängelse
och der qvarhåilen till den 5 i samma månad, då han under bevakning hit återsändes,
hvarefter Brinck vid sin återkomst till Stockholm med Ångfartyget den 7 på aftonen
insattes i häkte, till dess han följande dag till förhör i Poliskammaren förehämtades.
Vid detta tillfälle förekom hufvudsakligen, att, sedan Haustedts ofvan anförda skrift blifvit
uppläst och Haustedt företett en af Brinck utfärdad förbindelse, deri denne erkände sig
hafva ef Haustedt bekommit femtio Rdr Rgs och ntfäste sig att afbetala två Rdr Banco
hvarje vecka från den 10 November 1855, hvilken dag förbindelsen ock var daterad, Brinck
väl medgaf, att han af Haustedt bekommit det i förbindelsen förskrifna penningebelopp,
men deremot förnekade, det han skulle förbundit sig inträda i arbete hos Haustedt, eller att
med arbete åt honom betala sin berörda skuld, som, enligt Brincks uppgift, skulle tillkommit
genom vanligt lån, hvilket Brinck utan vidare vilkor erhållit af Haustedt; hvarefter och
sedan Bokbindaren J. F Bourghardt tillkännagifvit, att han från en Brincks slägting i Calmar
Län fått sig tillsända penningar till godtgörande af Brincks förenämnde skuld samt Haustedt
förklarat, att, så vida han erhölle godtgörelse för de penningar, Brinck sig tillnarrat,
och Brinck ville vidkännas kostnaden för hans inställelse i Poliskammaren, Haustedt afstode
såväl från påståendet om ansvar som ock från yrkandet att få Brinck i sitt arbete; men
Brinck deremot dels förnekat Haustedt betalning i annan ordning, än Brinck uti förbindelsen
utfäst, dels ock påstått, att Haustedt borde vidkännas kostnaderne för Brincks återhämtande,
Ofverståthållare-Embetet genom beslut, som, å bemälde Embetets vägnar, blifvit af Polismästaren
meddeladt, hänvisat parterne att vid vederbörlig domstol efter befogenhet sin talan
utföra, och tillika förordnat, att, af de medel, Brinck vid häktandet innehaft, kostnaden för
35
Brineks hitforslande emedlertid skulle godtgöras med Nio Riksdaler 16 skillingar Banco, äfvensom
slutligen förbjudit Brinck att lemna staden förr, än han rätt för sig gjort.
Härpå stämde Brinck Haustedt till Stockholms Rådstufvu-Rätt med påstående om
upprättelse för den behandling, Brinck sålunda i följd af Ilaustedts osanna uppgifter vederfarits,
samt fordrade ersättning för lidande under sex dagar, då han hållits häktad, med
En Rdr Banko om dagen, för kostnaden vid forslandet hit, som Brinck godtgjort med Nio
Rdr 16 sk., samt dessutom för inställelsen vid Rådstufvu-Rätten och lösen af domstolens
Protokoll; men Rådstufvu-Rätten förklarade genom utslag den 5 Maj 1856, att ansvar elier
ersättningskyldighet, i följd af ifrågavarande af offentlig"myndighet vidtagna åtgärd, icke kunde
Haustedt ådömas.
Den 1 Augusti sistnämnde år ingaf Brinck hos dåvarande Justitie-Ombudsmannen en
anklagelseskrift i ämnet, hvaröfver vederbörande den 24 Sept. 1857 inkommo med förklaringar,
hvilka, till följd af klagandens uttryckliga begäran uti den nyssnämnda anklagelseskriften,
utställdes till påminnelser af klaganden, som dock icke anmälde sig att af handlingarne
taga vidare kännedom eller förklaringarne med påminnelser bemöta.
Då emellertid ärendets slutliga afgörande icke borde för nämnda orsak längre uppehållas,
företog jag detsamma, uti då befintligt skick, och fann det ligga Underståthållaren till
last, att han utan laga skäl, å Ofverståthållare-Embetets vägnar, aflåtit till Konungens Befallningshafvande
i Calmar den skrifvelse, hvilken haft till påföljd, att Brinck å sistnämnde ställe anhölls och
under fängsligt förvar till hufvudstaden återsändes; likasom jag ansåg, att Polismästaren,
som efter Brineks återkomst hit till staden, å Ofverståthållare-Embetets vägnar, handlade
ärendet, vid den utveckling saken då mera vunnit, saknat anledning att, på sätt sorn
skett, omedelbarligen förordna, det kostnaden för Brineks forslande från Calmar till Stockholm
skulle af dennes medel godtgöras, hvarföre jag uti Embetsskrifvelse den 14 Mars 1859
uppdrog åt Advokatfiskalen i Kongl. Svea Hof-Rätt att emot så väl Underståthållaren som
Polismästaren anställa laga åtal samt, för hvad ofvan anmärkt blifvit, påyrka det ansvar, lag
och sakens beskaffenhet fordrade och dervid, i mån af befogenhet, understödja de anspråk
på skadestånd, Brinck, i saken hörd, kunde komma att framställa.
Om jag ock kan undgå att närmare redogöra för den utveckling af åtalet, som af
Advokatfiskals-Embetet uti särskilda skrifter meddelades, fordrar dock rättvisan att icke undanhålla
de skäl, som å andra sidan framställdes till försvar för de vidtagna åtgärderne. I sådant
hänseende anfördes hufvudsakligen: af Herr Understäthällaren, att då Haustedts uti ofvanomförmälda
angifvelseskrift gjorda uppgifter vitsordades af Bokbindaren Beck och bestyrktes
genom det å erhållet förskott lemnade qvitto, Haustedt måste anses hafva varit på grund
af gällande författningar ovilkorligen berättigad erhålla den begärda handräckningen, så mycket
heldre som erfarenheten ådagalade de växande svårigheter, hvarmed handtverksmästare
och andre arbetsgivare i hufvudstaden hade att kämpa, till följd af tilltagande sjelfsvåld och
försumlighet hos en de! arbetare vid fullgörandet af ingångna förbindelser; att ifrågavarande
af Underståthållaren emot Brinck vidtagna åtgärder genom sin beskaffenhet tillhörde
antalet af dem, som Polismyndighet och Executor ägde att praeliminariter besluta för att
ej mindre i civila än i kriminella mål möjliggöra rättegångs anställande och utförande samt
doms verkställighet, genom att hindra för brott misstänkte eller för ofullgjorda förbindelser
häftande personer att afvika, åter inställa dem, i händelse de undsluppit, och förekomma
egendoms förskingring; att enär uti det skick saken befanns, då framställning gjordes om
vidtagande af sådan åtgärd, fullständig bevisning till bestyrkande af angifvelsen eller käromålet
icke kunde vara att tillgå, den beslutande myndigheten följaktligen endast hade att
hålla sig till angifvarens eller måisegandens trovärdighet, som betryggade mot falsk framställning,
och hans vederhäftighet, som tillförsäkrade vederparten, ersättning i händelse af
oskyldigt lidande, men som äfven kunde genom borgen suppleras, samt i öfrigt sannolika skäl
och liknelser, hvaraf ock ansåges följa, att den beslutande myndigheten, som icke förbisett
30
nämnda fordringar, vore fri från ansvar, äfven om, vid siutiig utredning af saken, det skulle
befinnas att målseganden saknat fullt fog att begära den vidtagna embetsåtgärden; att till
stöd för ett slikt antagande kunde åberopas l kap. 3 §. Straff-Balken, 8 kap. 1 §. Utsökningsbalken,
9 §. i nyssnämnde kap och Balk, 9 kap. 12 §. Krigs-Artikiarna 52
§ af Tjenstehjonsstadga^ samt 16 kap. 7 § Jorda Balken, äfvensom gällande Handtverksordning,
jemförd med sistnämnda lagparagraf och Tjenstehjonsstadgan; att i förevarande
fall det vore dels utredt, dels lemnadt obestridt, att Brincks återhämtande till Stockholm
varit begärdt af Haustedt; att denne vore en i Stockholm bofast, såsom fullt trovärdig och
vederhäftig person ansedd, borgare, och att sanningsenligheten af Haustedts uppgifter vitsordats
dels af en annan borgare, Bokbindaren Beck, dels ock genom den af Haustedt förevisade
af Brinck utfärdade förbindelse; att skriftligen upprättade kontrakter emellan handtverksmästare
och deras arbetare endast såsom sällsynta undantag ifrågakomme, och att saknaden
deraf icke finge grundlägga ett fullkomligt rättslöshetstillstånd dem emellan eller befria arbetarne
från fullgörande af muntligen ingångna förpligtelser, samt att, då ifrågavarande handräkningsåtgärd
sålunda blifvit vidtagen till följd af framställning utaf bofast, trovärdig och
vederhäftig person, som, då framställningen gjordes, förebragte sannolika skäl och liknelser
lill bestyrkande af det uppgifna arbetsaftalet, Underståthållaren yrkade att blifva från åtalet
frikänd; anhållande Underståthållare!) att, i händelse nu anförda försvarsgrunder icke vunne
K. Hof-Rättens bifall, honom måtte lemnäs tillfälle styrka verkligheten af arbetsaftalet emellan
Brinck och Haustedt genom att få den sistnämnde jemte Bokbindaren Beck såsom vittnen
inför K. Hof-Rätten hörde samt i öfrigt förebringa den bevisning, hvaraf han ville sig
begagna.
Af Herr Polismästaren är i målet anfördt, att då genom Ofverståthållare-Embetets åtgärd
Brinck, såsom den der olofiigen afvikit utur Haustedts arbete, blifvit med Angbåtslägenhet
hitsänd, Polismästaren icke kunde anse någon vara närmare förpligtad att resekostnaden utgifva
än Brinck sjelf, heldst vid det förhållande, alt parterne hänvisats att med hvarandra
tvista, berörda afgift endast kunde betraktas såsom ett förskott, för hvilket Brinck möjligen
kunde blifva tillerkänd godtgörelse af Haustedt.
Brinck, som fick tillfälle att yttra sig i fråga om det honom tillfogade lidande, fordrade
ersättning dels af Underståthållaren för den öfverklagade häktningsåtgärden samt för
den lid Brinck, i anledning af samma åtgärd, varit fängslad och deraf för honom följande
skandal och bekymmer, med sextusen Rdr Riksmynt dels ock af Polismästaren, för det lian
fråntagit Brinck dennes egendom för att dermed bekosta utgifterne för Brincks forslande
från Calmar, och utan skäl förbjudit Brinck lemna staden, hvarigenom en för Brinck i ekonomiskt
hänseende angelägen aifärsresa förhindrats, med tretusen Riksdaler nämnde mynt.
Kongl. Hof-Rätten meddelade Utslag den 6 Juni 1860, och förklarade, hvad först
anginge Underståthållarens nyssberörda begäran om vittnesförhör, att enär, i fråga derom,
huruvida Underståthållaren till den öfverklagade åtgärden ägt befogenhet, andra förhållanden
ej borde tagas i betraktande, än de, hvilka kunde antagas hafva vid den tid, då åtgärden
vidtogs, varit af Underståthållaren kände, och följaktligen den upplysning, som vore att förvänta
af Beck, den der icke varit tillstädes, då arbetsaftalet imellan Brinck och Haustedt
träffades, äfvensom af andra personers hörande, ej finge inverka på den Kongl. Hof-Rätten
i detta fall åliggande pröfning, nämnde begäran om vittnesförhör icke kunde bifallas, och
beträffande sjelfva åtalet, i hvad det rörde Understålhållaren, att emedan Underståthållaren
icke ens uppgifvit, att, då Understålhållaren den 31 Oktober 1855, på begäran af Haustedt,
vidtog deri åtalade åtgärden till Brincks anhållande i Calmar och återsändande hit till
staden, någon annan omständighet blifvit, för bestyrkande af Hanstedts uppgifter, angående
det emellan honom och Brinck trätfade arbetsaftal, af Haustedt åberopad, än att dels Bokdindaren
Beck vitsordat nämnda uppgifter, och dels Haustedt företett ofvanomlörmälde af
Brinck utfärdade förbindelse; men, enligt hvad medgifvits, Becks vitsordande icke innefattat
37
uppgift derom, att Beck skulle varit tillstädes, dä emellan Haustedt och Brinck arbetsaftal
blifvit träfladt, och af den åberopade skriftliga förbindelsen, med afseende å densammas
innehåll, upplysning uti ifrågavarande hänseende icke kunna hämtas; ty och som följaktligen
Underståthållaren i så måtto olagligen förfarit, att han, utan att verkligheten af det arbetsaftal,
som uppgifvits hafva varit af Brinck med Haustedt ingånget, blifvit inför Underståthållarcn
ådagalagd, eller ens giltig anledning til! antagande af samma aftals tillvaro
förekommit, å Ofverståthållare-Embelets vägnar vidtagit sådan åtgärd, hvarigenom Brinck
olagligen blifvit åtta dagar beröfvad sin frihet, samt emot sin vilja förd från en ort till annan,
pröfvade Kongl. Hof-Uätten rättvist, med tillämpning af 1 kap. 12 §. Rättegångs-Balken
döma Underståthåilaren, för det han i omförmälda måtto missbrukat sin embetsmyndighet,
att böta Trehundra daler silfvermynt med Etthundra femtio Riksdaler Riksmynt till treskiftes
emellan Kongl. Majit ..och Kronan, Stockholms stad och Advokatfiskal; att
då deri af Polismästaren, å Ofverståthållare-Embetets vägnar, vid förhöret med Brinck,
den 8 November 1855 meddelade föreskrift, att kostnaden för Brincks forslande från
Calmar till Stockholm skulle godtgöras af de medel, Brinck vid häktandet innehade,
uppenbarligen saknade stöd af lag, ålades Polismästaren för det han sålunda fällt orätt dom
att böta femtio daler silfvermynt, med Tjugufem Riksdaler Riksmynt, likaledes till treskiftes;
atl vidkommande Brincks påstående om ersättning, så enär han icke ens åberopat någon
omständighet, som kunde föranleda bifall till de anspråk, lian i berörda måtto framställt,
men uppenbart vore, att Brinck genom häktningsåtgärden tillskyndats lidande, dömdes
Underståthållaren att derför godtgöra Brinck med Åttatio Riksdaler Riksmynt, hvarjemte
Polismästaren lörpligtades återgälda Brinck den af denne godtgjorda kostnaden för hans hitforslande
från Calmar med Nio Riksdaler 16 sk. Banco, motsvarande fjorton Riksdaler
Riksmynt.
Hå jag icke fann mig af embetspligt uppmanad att öfverklaga detta Kongl. Hof-Rättens
Utslag, heldst ansvarsbestämmelserna syntes mig lämpliga med afseende på de omständigheter,
som föraniedt de visserligen oriktige, men likväl endast i uppsåt att gagna vidtagna
Polisåtgärderne, och frågan om skadeersättning var af helt enskild natur och bäst kunde
utredas af den klaganden sjelf; så gaf jag honom del af nämnda Utslag och upplyste honom
om mina åsigter i saken samt om fatalietidens utgång, på det han måtte kunna bevaka
sin rätt genom underdåniga besvärs anförande. *)
Emot Rådslufvu-Rättens i Wexiö Ordförande och Ledamöter hade Justitie-Ombudsmarinen
år 1856 förordnat åtal för obehörigt dröjsmål med afdömande af flera vid llådstufvu-Rätten
anhängiggjorda konkursmål.
Sedan åtalet blifvit inför Kongl. Götha Hof-Rätt utfördt, och Rådstufvu-Rättens Ordförande
samt Ledamöter såsom ursäkt för dröjsmålet anfört, dels att de ansett sig
vara af jäf förhindrade att handlägga åtskilliga af de ifrågavarande konkursmålen, dels
ock att Ordföranden samt en tillförordnad Borgmästare af andra vigtiga embetsgöromål så
upptagits, att deras tid ej tillåtit dem att förr, än som skett, omförmälda mål till slut bringa;
så har Kongl. Hof-Rätten meddelat Utslag den 6 December 1859. Detta Utslag innehåller,
att, enär den af Rådstufvu-Rättens Ordförande och Ledamöter såsom ursäkt anförda omständighet,
alt de skulle hafva varit af jäf hindrade att handlägga åtskilliga af de anmärkta
konkursmålen, icke förtjenade afseende, heldst vid sådant förhållande, att Rätten i följd af
deras jäfaktighet icke varit domför, Rådstufvu-Rätten bort, antingen, med anledning af före
-
*) Sådana besvär anfördes ock af Brinck, men Kongl. Majtts Utslag, meddeladt den 15 Januari innevarande
ur 1861, innehåller, att (K. Maj:t funnit skäl ej vara anfördt, 6om kunde verka ändring i IIof-Rätlens
öfverklagade utslag.
38
skriften i 59 § af Konkurslagen den 12 Mars 1830, det sålunda yppade förhållandet hos
Kongl. Hof-Rätten ofördröjligen anmäla, eller ock erforderlig underrättelse, medelst afsagdt
beslut, vederbörande parter genast meddela, samt Rättens Ordförande och Ledamöter i öfrigt
icke ådagalagt sådana omständigheter, som förmådde urskulda det från och med elfva
och en half til! och med tolf och trefjerdedels månader långa uppehållet emellan målens
öfverlemnande till pröfning och deras afdömande, hvilket långa uppehåll Ordföranden, oansedt
föreskriften i 85 § af nyss åberopade lag, låtit komma sig till last och hvartill Ledamöterne
måste anses genom underlåtna erinringar och anmälanden hafva varit i mindre
mån vållande, och då det utaf en tillförordnad Ordförande föreburna skäl, att han af Borgmästare-Embetets
förvaltning i förening med egna tjenstegöromål varit förhindrad att i god
tid afkunna domar i två konkursmål, dem han i följd af särskildt förordnande redan ifrån
början handlagt, icke kunde lända till hans urskuldande, heldst han icke ens framdragit
gällande ursäkt för det att samma konkursmål, hvilka öfverlemnats till pröfning, det ena nio
och en half, och det andra nära elfva månader förr, än han inträdde i utöfningen af Borgmästare-Embetet,
icke dessförinnan varit af Rådstufvu-Rätten med slut afhulpna, Kongl. HofRätten,
med tillämpning af 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, funnit rättvist döma RådstufvuRättens
Ordförande och Ledamöter att böta: den ordinarie Borgmästaren, femtio Riksdaler,
två Rådmän hvardera tio Rdr samt en tillförordnad Borgmästare femton Rdr, allt Riksmynt,
till treskiftes emellan Kronan, Wexjö stad och Advokatfiskals-Embetet; dock att den andel
af böterne, hvilken skolat tillkomma Rättens Ordförande och Ledamöter, skulle tillfalla Kronobergs
.Läns Lazarett.
Öfver detta Utslag har klagan ej blifvit förd.
Som vid den granskning då varande Justitie-Ombudsmannen under Embetsresa år
1858 företagit af Rådstufvu-Rättens i Grenna Archiv befunnits, att uti bemälda Rätts Domböcker
för åren 1851—1855 åtskilliga paragrafer saknats, flere icke blifvit uppsatta, .en icke
haft början, andra saknat slut och några ej varit numererade, samt att tre års Domböcker
hvarken varit afslutade ej heller underskrifna; så hade Justitie-Ombudsmannen uppdragit
åt Advokatfiskal-Embetet i Kongl. Götha Hofrätt att laga åtal emot vederbörande anställa.
Sedan Rådstufvu-Rättens Ordförande i anledning häraf genom särskilda af Kongl.
Hof-Rätten tid efter annan meddelade Utslag fått sig förelagdt att inom stadgade lider medelst
uppvisande antingen af nämnda Domböcker eller sådant intyg, som af Ådvokattiskalen
godkändes, styrka, att de anmärkta ofullständigheterna blifvit afhulpna, men underlåtit att
sådant fullgöra, och derigenom gjort sig förfallen till särskilda förelagda vitén, och til! sist
att vara förlustig sitt innehafvande Borgmästare-Embete med åtföljande löneförmåner under
en månads tid; tillkännagaf ändtligen bemälde Ordförande, uti en den 30 September 1859
till Kongl. Hofrätten ingifven skrift, att ifrågakomne Domböcker då blifvit bragta i fullständigt
skick. Advokatfiskal-Embetet vitsordade, uti slutligt memorial af den 8 derpåföljande
November, att Borgmästaren låtit för Advokatfiskal-Embetet uppvisa Domböckerna, och
att dessa vid verkställd granskning befunnits vara i anmärkta hänseenden fullständiga, hvarefter
Kongl. Hofrätten den 9 December sistnämnda år meddelade slutligt Utslag, och fann,
med tillämpning af 1 Kap. 12 § Rättegångsbalken, rättvist fälla Borgmästaren, att, för den
försummelse i Émbetets utöfning, han låtit komma sig till last, genom underlåtenhet
att hafva omförmälda Domböcker i fullständigt skick, böta Tjugofem Rdr Rmt till treskiftes
emellan Kronan, Grenna stad och Ådvokattiskalen, som åtalet utfört, dock att den sakfäldes
andel, i stadens lott af böterne, skulle tillfalla Jönköpings Läns Lazarett; hvarjemte
förklarades, att Advokatfiskals-Embetet ägde, sedan samma Utslag vunnit laga kraft, hos Kongl.
Hof-Rätten göra anmälan om verkställighet af det Borgmästaren ådömda suspensionsstraff.
-Ehuru jag ansåg det ådömda bötesbeloppet vara nog ringa med afseende å den
39
större försummelse, hvartill uti förevarande fall den tilltalade gjort sig skyldig, har jag likväl
låtit bero vid Kongl. Hof-Rättens beslut; ej heller har den sakfäldo anfört underdånig
klagan hos Kongl. Maj:t.
Uti en till Justitie-Ombudsmannen den 29 Oktober 1856 ingifven skrift hade en
Hemmansegare i Billsta by af Sollefteå socken fört klagan deröfver, att, sedan han hos
Sollefteå Tingslags Ägodelnings-Rätt anmält besvär öfver ett den 17 Juni 1854 afslutadt
laga skifte i nämnda by, Ägodelnings-Rättens sammanträden måst tre särskilda gånger uppskjutas,
i följd af tillförordnade Ordförandens försummelse att kallelser utfärda och sjelf tiiistädeskomma,
hvarjemte anmärktes, att Ägodelnings-Rättens Protokoll i flere hänseenden vore
oriktigt.
Efter det anklagelse-skriften meddelats bemälde Ordförande, men han ej allenast uraktlåtit
att sig i ämnet förklara, utan äfven lemnat obesvarad en honom gifven erinran att,
om han än icke ville begagna tillfället att yttrande i saken afgifva, han likväl borde återställa
de kommunicerade handlingarne, hvilka derefter först genom Konungens Befallningshafvandos
i Wester-Norrlands Län handräkning blifvit till Justitie-Ombudsmans-Embetet
återställde, fann Justitie-Ombudsmannen, enär det klagoskriften bifogade Utdrag af Protokollet
vid Ägodelnings-Rättens sista sammanträde syntes behäftadt med vilseledande skrif-fel samt
icke innehöll någon upplysning om målets föregående behandling, nödigt anmoda Ordinarie
Domhafvanden i förutnämnda Tingslag, att lemna Justitie-Ombudsmans-Embetet del af de
upplysningar, som, rörande denna sak, ur Ägodelnings-Rättens Dagbok, eller Concept-Brefbok
eller ock ifrån andra i Rättens Archiv befintlige handlingar kunde hämtas; och, efter det sådana
upplysningar under den 19 Juli 1858, sedan jag i utöfningen af detta Embete inkallats,
blifvit meddelade, bar jag, med anledning af de sålunda mig tillhandakomna handlingarnes
innehåll, uti skrifvelse till Advokatfiskals-Embetet i Kongl. Svea Hof-Rätt förordnat om
åtal emot tillförordnade Domhafvanden och dervid bland annat anmärkt: att Ägodelnings-Rättens
sammanträde icke blifvit utlyst att hållas inom den tid, 14 § af Kongl. Stadgan
om Skiftes-Verket i Riket den 4 Maj 1827 föreskrifver, hvilket dock icke borde läggas
tillförordnade Domhafvanden till last annorlunda än i mån af den tid han, innan målets
handläggning ägde rum, varit förordnad att Ägodelnings-Rätts-ärenderne inom orten såsom
Domare behandla; att tillförordnade Domhafvanden sedermera under målets handläggning vid
Rätten dels icke låtit från Predikstolen kungöra Rättens sammanträde eller kalla Skiftesförrättaren
så lång tid förut, som nyssberörda lagrum i slikt hänseende bestämde, dels alldeles
försummat att kalla skiftesförrätfaren, dels ock sjelf underlåtit att infinna sig vid sådant
sammanträde, genom hvilket allt onödig kostnad för skifteslaget och uppehåll med målets
behandling vållats; att vid tre särskilda sammanträden icke ens något Protokoll syntes
hafva blifvit fördt, oaktadt tillförordnade Ordföranden kunde antagas hafva varit närvarande,
åtminstone vid två af dessa sammanträden; och att, när Ägodelnings-Rätten slutligen
sammanträdt, vid det då förda Protokollets författande blifvit helt och hållet åsidosatta
den omsorg, ordning och fullständighet, som äro oundgängliga vilkor för ett
rättegångsärendes tillbörliga behandling och utredning, så att, utom det att sjelfva årtalet
för målets handläggning och en annan årsuppgift syntes vara oriktigt anförda, hvilket,
ehuru af jemförelsevis underordnad vigt, likväl vore vilseledande, detta Protokoll icke
ens upptoge sjelfva klagoskriften; att ej heller deri omnämndes, det föregående
sammanträden varit utsatta och hållits eller måst inställas; att endast kort och ofullständigt
vidrördes de ämnen, hvarå klaganden talat; att, oaktadt Skiftes-Stadgan innehölle föreskrift
om besvärshänvisnings meddelande, sådan icke blifvit lemnad och i Utslaget införd, samt vidare
att tillförordnade Domhafvanden, emot stadgandet uti 5 § af nämnda Kapitel och Kongl. Eör
ordning, afrest från förrättningsstället utan att aflemna nödiga exemplar af Rättens Protokoll
40
och Utslag till Parterne, hvilka, såsom det uppgifvits, oaktadt erinringar derom skett, fått
vänta under ett helt års tid, innan nämnda handlingar dem tillställdes; hvarförutan, med förbigående
af klagandens uti anklagelseskriften jemväl framställda begäran orri upphäfvande
af Agodelnings-Rättens åtgärder i deras helhet, hvilket icke tillhörde min Embetsåtgärd, åt
Ådvokatfiskals-Embetet uppdrogs att, för hvad i öfrigt mot tillförordnade Domhafvanden
förekommit, anställa och utföra den talan, hvartill, efter föregången behörig utredning,
lag och sakens beskaffenhet kunde föranleda.
Sedan detta åtal blifvit utfördt, har Kongl. Hof-Rätten den 3 Februari 1860 meddelat
Utslag af hufvudsakligt innehåll, att, emedan tillförordnade Domhafvanden uti afgifven
förklaring medgifvit, samt det i öfrigt blifvit utredt, att han icke inom laga tid till behandling
vid Agodelnings-Rätten företagit omförmälda Skiftesmål, oaktadt detsamma funnits i Dagboken
för Agodelnings-Rätts-ärender inom Ångermanlands Södra Domsaga upptaget såsom
hvilande från föregående år, och tillika förekommit, att tillförordnade Domhafvanden icke, på
sätt i 18 Kap. 14 § Kongl. Skiftes-Stadgan den 4 Maj 1827 föreskrifves, kallat Skiftesmannen
till sammanträde och jemväl underlåtit dels att, öfver hvad vid elt sammanträde förelupit uppsätta
Protokoll, dels ock att i Ägodelnings-Rättens i förevarande mål afsagda slutliga Utslag införa
underrättelse om hvad för sökande af ändring deri vore att iakttaga;— att han afrest från förrättningsstället,
utan att derförinnan hafva till Parterne aflemnat något exemplar af Rättens
Protokoll och Utslag samt sedermera icke förr än efter flere påminnelser och en längre tids
förlopp låtit tillställa Parterne nämnde expedition, — alt ett Protokoll funnits vara i hög
grad vårdslöst uppsatt, saknat nödig fullständighet samt varit vilseledande i vissa delar, —
och ändtligen att Domhafvanden tredskats återställa klagandens af Justitie-OmbudsmansEmbetet
med honom kommunicerade angifvelseskrift jemte bifogade handlingar; Kongl. HofRätten,
i förmåga af 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, pröfvade rättvist fälla tillförordnade
Domhafvanden, som låtit komma sig till last uppenbar vårdslöshet i Domare-Embetets utöfning,
att böta Etthundra Rdr Rmt tiil treskiftes emellan Kronan, Sollefteå Tingslag och
Advokatfiskalen.
Ändring i detta Utslag har icke blifvit sökt.
Vid granskning af fångförteckningarna hade blifvit anmärkt, att Harjagers HäradsRätt,
som genom Utslag den 28 November 1855 dömt Nils Cornelius Olsson och
Johanna Zachrisdotter såsom förvunna att hafva efter inbrott stulit gods till värde af
Tjugutvå Riksdaler att, enligt 1, 6 och 11 §§ i Kongl. Förordningen den 4 Maj
1855, hvardera böta Sextiosex Riksdaler och hållas elt år till straffarbete, tillika förklarat,
att de tilltalade skulle, vid bristande tillgång till böternes gäldande, straffas med
Tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd.
Härads-Rättens Ordförande medgaf, att misstag i nämnda straffbestämmelse ägt rum,
genom tillfällig glömska af lagens stadgande, att i tjufnadsmål kroppstraffet skall bestämmas,
icke efter böternes belopp ntan i mån af det stulna godsets värde. Advokatfiskals-Embetet
i Kongl. Ifof-Rätten öfver Skåne och Blekinge anställde, efter förordnande al Justitie-Ombudsmannen,
åtal emot Domhafvanden, och sedan Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande
tillkännagifvit, att Nils Cornelius Olsson och Johanna Zachrisdotter blifvit förgäfves eftersökte
för att affordras yttrande, om och i hvad mån de gjorde anspråk på ersättning för
deras lidande, dömde Kongl. Hof-Rätten i Utslag den 11 Mars 1858, som till J. 0. Expeditionen
inkom först den 6 December 1859, att som Nils Cornelius Olsson och Johanna Zachrisdotter,
enligt åberopade Kongl. Förordning, bort, i brist af tillgång till de dem hvardera för tjufnadsbrott
ådömde böter Sextiosex Rdr, dömas att hållas i fängelse vid vatten och bröd endast
så lång tid, som motsvarade det stulna godsets värde Tjugutvå Rdr, eller sjutton dagar;
men bemälde sakfälde, genom Härads-Rättens, Utslag, kommit att derutöfver undergå
41
ellofva dagars så beskaffad!; fängelse, Domhafvanden skulle för sålunda ådagalagd uppenbar
vårdslöshet under Dotnare-embetels utöfning, hvarigenom vållats ökadt lidande för de
broltslige samt onödig kostnad för Kongl. Majit och Kronan, böta, jemlikt 1 Kapitlet 12 §
Rättegångs-Balken, Femtio Riksdaler Riksmynt till treskiftes emellan Kongl. Majit och Kronan,
Advokatfiskals-Embetet och Harjagers Härad; dock så, att den andel af Häradets lott,
sorn bort Domhafvanden tillfalla, komrae att gå till Malmöhus Läns Lazarett; hvarförutan
domhafvanden borde godtgöra Kongl. Majit och Kronan kostnaden för de sak fälldes utspisning
med bröd under förenämnda ellofva dagar med 1 Rdr 36 sk. 10 jlj- rst Banko, dertill,
enligt Kongl. Majits Befallningshafvandes i Malmöhus Län uppgift, samma kostnad uppgått;
och lemnades slutligen Nils Cornelius Olsson och Johanna Zachrisdotter öppet, att, i afseende
på ersättning för det dem tillskyndade obehöriga lidande, emot domhafvanden utföra
talan efter befogenhet.
Emot två ordinarie och en tillförordnad Ledamot af Rådstufvu-Rätten i Upsala hade
åtal blifvit förordnadt derföre att, sedan Rådstufvurätten, genom Utslag don 26 Maj 1856,
dömt en minderårig gosse att för olofligt tillgrepp och sabbatsbrott med ris agas och derefter
till Länshäktet honom insändt med förpassning, innehållande, att Rådstufvu-Rätten samma
dag med honom afslutat ransakning för olofligt tillgrepp, och att Utslaget rörande honom
fordersamlingen skulle till Konungens Befallningshafvande öfverlemnas, berörda Utslag dock
icke förr än den 2 nästpåföljande Juli til! nämnda embetsmyndighet inkommit, i följd hvaraf
jemväl inträffat, att den sakfälde, som velat öfverklaga Utslaget, af ovisshet om besvärstiden,
först efter densammas utgång, eller den 16 Juni, till Konungens Befallningshafvande
inlemnat sina reservationsbesvär, de der följaktligen icke kunnat af Kongl. Hof-Rälten till
pröfning upptagas.
Kongl. Hof-Rättens Utslag meddelades den 17 Oktober 1859, och deruti förklarades:
att som medgifvet blifvit, att Rådstufvu-Rättens Utslag, afkunnadt den 26 Maj 1856, först
den 2 påföljande Juli till Konungens Befallningshafvande öfverlemnats och de tilltalade således
voro öfvertvgade att hafva åsidosatt den i förevarande hänseende dem åliggande tjenstepligt,
de, med tillämpning af 1 Kapitlet 12 § Rättegångs-Balken, dömdes att för hvad
dem sålunda till last kommit, gemensamt böta femtio b daler silfvermynt, med tjugufem Rdr
Rmt till treskiftes emellan Kronan, Upsala Stad och Åklagaren, dock att den del af Upsala
Stads anpart i böterne, som eljest borde tillfalla de Ledamöter af Upsala Rådstufvu-Rätt,
som i ransakningsmålet dömt, i stället tillkomme Läns-Lazarettet i Upsala.
Klagomål hade hos mig blifvit anförda deröfver, att Rådstufvu-Rätten i Wisby alltför
länge dröjt med utgifvande af domar uti två särskilda konkursmål, och då denna klagan
syntes befogad, förordnade jag om åtal emot bemälde Rätt, dervid anmärktes, att enär
Konkurslagen den 12 Mars 1830 stadgade, i afseende å rättegång i konkursmål, som till
Rådstufvu-Rätt hörde, uti 70 §, att lottning i målet borde verkställas, så snart stämning
beviljats, — uti 85 §, att då skriftvexling slutad vore, saken skulle, så snart ske kunde,
föredragas, på det att den måtte ofördröjligen till afgörande förekomma, — och i 95 §, att
dom i konkurssak borde skyndsamt utgifvas; men dessa föreskrifter syntes icke hafva blifvit
iakttagna, heldst Rådstufvu-Rätten i den ena konkursen, der inställelsedag infallit den 21
Juli 1856, utfärdat dom först den 2 Augusti 1858, och i den andra, der inställelsedag inträffat
den 15 Juni 1857, icke förrän i slutet af år 1858 hållit begärdt förhör och derefter,
sedan målet den 31 December samma år blifvit till Rådstufvu-Rättens pröfning öfverlemnadt,
låtit anslå dom till utgifvande först den 7 Mars 1859.
Uti detta mål meddelade Kongl. Svea Hof-Rätt, hvarest åtalet anhängiggjordes, den
42
8 November sistnämnda år det Utslag, att emedan Rådstufvu-Rättens Ordförande och Ledamöter,
hvilka deltagit i handläggning af ofvanberörda konkursmål, lemnat obestridt, att
målen icke i enlighet med konkurslagens föreskrifter blifvit, så snart stämning varit beviljad,
emellan Rådstufvu-Rättens Ledamöter till beredning och föredragning lottade, och ej heller,
efter skriftvexlingens slut, så snart ske kunnat föredragna, samt utredt vore, att med förhörs
anställande i det ena och domars ugifvande i bägge konkurserne längre dröjsmål ägt
rum, utan att giltig anledning dertill kunnat visas, Rådstufvu-Rättens Ordförande och Ledamöter,
dömdes för det de sålunda felaktigt och försumligt förfarit, att, jemlikt 1 Kapitlet 12 §
Rättegångs-Balken, hvar för sig böta Trettio daler silfvermynt med Femton Riksdaler Riksmynt.
Efter angifvelse, att hos Rådstufvu-Rätten i Oscarshamn obehörigt dröjsmål ägt runi
med afdömandet af ett derstädes anhängiggjordt skuldfordringsmål, har jag funnit mig föranlåten
att emot bemälde Rätt förordna åtal.
I den förklaring, Rådstufvu-Rättens Ordförande och Ledamöter ingåfvo till Kongl.
Götha Hof-Rätt, der åtalet utfördes, tillkännagafs, att hufvudsakligt Utslag i ifrågavarande
mål, hvilket den 12 Oktober 1857 blifvit till afgörande öfverlemnadt, vore afkunnadt den
17 November 1858, och anfördes såsom ursäkt för dröjsmålet, att berörda skuldfordringsmål
varit af invecklad beskaffenhet samt att Borgmästaren, utom hvilken endast en af Rättens
ordinarie Ledamöter deltagit i målet, för hvars handläggning flere andra personer blifvit vid
de särskilda rättegångstillfallena kallade att såsom Ledamöter Rätten biträda, varit af en
mängd andra angelägna embets-göromål upptagen; hvarjemte Rättens Ordförande yttrade den
förmodan att, då ansvaret för all expedition vid Rådstufvu-Rätten honom ålåge, påföljden
för dröjsmålet borde drabba honom ensam. Kongl. Hof-Rätten meddelade den 19 Mars
1860 öfver åtalet Utslag, och, jemte det att Kongl. Hof-Rätten lät bero vid AdvokatfiskalEmbetets
afstående från yrkande om ansvar å de personer, hvilka såsom särskildt tillkallade
Ledamöter för vissa tillfällen hos Rådstufvu-Rätten deltagit i behandlingen af omförmälda
mål, yttrade, beträffande åtalet emot Ordföranden och den ordinarie Ledamoten, att enär ofta omnämnda
mål, sedan det till afgörande öfverlemnats, icke blifvit med slut afhulpet så skyndsamt,
som vederbort, samt afseende icke kunde fästas å hvad de till sitt urskuldande anfört,
dömdes de, jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, att härför böta, den förre Tio
Rdr och den sednare Fem Rdr, allt Rmt, till treskiftes emellan Kronan, staden Oscarshamn
och Advokatfiskals-Embetet; dock att de sakfäJldes lotter i stadens andel af berörde böter
skulle tillfalla Calmar Läns Lazarett.
Ofver detta Utslag hafva besvär icke blifvit anförde.
Med anledning af anmärkningar, som vid granskning af Wermlands Länshäktes Fånglista
för Juli månad år 1857 blifvit framställda mot lagligheten af den Snickaren Per Olsson
från Högerud ålagda och af honom undergångna bestraffning, till följd af bristande förmåga
att gälda ett honom af Nordmarks Härads-Rätt vid lagtima HÖste-Tinget år 1855 för
oloflig bränvinsförsäljning ådömdt bötesbelopp, 10 Rdr Banko, hade jag, enär fångförteckningen
utvisade, det Per Olsson för ifrågavarande förseelse undergått endast sju dagars fängelse
vid vatten och bröd, men ett utaf Konungens Befallningshafvande i Wermlands Län till mig
öfversändt Transsumt af Domboken vid lagtima Vintertinget med Nordmarks Härad den 29
April 1856 innehölle, att bemälde Per Olsson, som vid 1855 års Höste-Ting blifvit dömd
för oloflig bränvinsminutering att böta 10 Rdr och i minuteringsafgift utgifva Sexton Rdr
32 sk. allt Banko, skulle vid bristande tillgång till nämnde böter undergå nio dagars fängelse
vid vatten och bröd, från vederbörande infordrat vidare upplysningar, hvarefter mig tillhan
-
43
dakommit: dels en af OrdinarieDomhafvauden i nämnde Härad bestyrkt afskrift af Häradsliättens,
under en tillförordnad Domhafvandes ordförandeskap, den 18 December 1855 meddelade
Utslag, genom hvilket Härads-llätten, under åberopande af 39 § uti Kongl, förordningen
den 18 Januari sistnämnde år, dömt Per Olsson att för första resan bränvinsminu
tering
å Söknedag böta 10 Rdr Banko samt erlägga minuthandelsafgift, men, så vidt Utslaget
utmärkte, icke stadgat, huru Per Olsson, i händelse lian saknade tillgång att böterna
utgifva, skulle straffas; —■ dels ett af Kronofogden i orten, å tjenstens vägnar, meddeladt
Utdrag af saköres-längden vid Häradets olvanberörde Höste-Ting, uti hvilket Utdrag, deri
upptogs, att Per Olsson för omförmälda förseelse blifvit dömd att gälda i böter 10 Rdr och
i utminuteringsafgift 16 Rdr 32 sk. Banko, vid sidan af den kolumn, uti hvilken dessa belopp
voro utförda, förefanns följande anteckning: »undergår i brist af böter Fjorton dagars
fängelse;» •— dels afskrift af ett utaf tillförordnade Domhafvanden i förutnämnda Härad utfärdadt
Utdrag ur Härads-Rättens Dombok för den 29 April 1856, hvilken afskrift, som,
enligt derå tecknadt intyg af vederbörande tjensteman i Kongl. Kammar-Rätten, var lika
lydande med ett vid verifikationerne till Wermlands Läns Lands-Bok för 1857 fogadt transsumt,
innehöll, att Härads-Rätten genom beslut samma dag föreskrifvit, att Per Olsson, derest
han icke ägde tillgång till omförmälda böter, skulle afstralfas med sju dagars fängelse
vid vatten och bröd; — dels ock ett, af tillförordnade Domhafvanden bestyrkt, utskrifvet
exemplar af Härads-Rättens sist anmärkte beslut, enligt hvilken expedition det Per Olsson
ålagda bötesansvar genom samma beslut skulle hafva blifvit till Nio dagars fängelse vid
vatten och bröd förvandladt; utvisande ett särskildt af vederbörande meddeladt Utdrag
ur åberopade (ångförteckningen, att Per Olsson för den förseelse, hvarom nu är fråga, »enligt
Nordmarks Härads-Rätts Saköres-Längd vid 1855 års Höste-Ting,» undergått sju dagars
fängelse vid vatten och bröd.
Med afseende icke allenast å de sålunda förekomna skiljaktigheterna uti innehållet
af Härads-Rättens Utslag vid Höste-Tinget år 1855, å ena, och omförmälda olika Saköreslängds-Utdrag
för samma Ting, å andra sidan, samt dessa båda sistnämnda och de särskilda
utskrifna exemplaren af Härads-Rättens beslut den 29 April 1856 sinsemellan, utan ock
derå, att Per Olsson, hvilken, enligt åberopade Kongl, förordningen den 18 Januari 1855,
51 §, jemförd med 5 Kapitlet 4 § StrafT-Balken och Kongl, förordningen den 10 Juni 1841,
i förevarande fall lagligen skolat undergå Nio dagars fängelse vid vatten och bröd, undsluppit
med en lindrigare bestraffning, än vederbort, infordrade jag från den tillförordnade Domhafvande,
hvilken varit Ordförande i Härads-Rätten vid de särskilda tillfällen, då ifrågavarande
mål derstädes blifvit handlagdt, förklaring, hvaruti denne hufvudsakligen anförde, att
Härads-Rätten i Utslaget den 18 December 1855 icke förvandlat böterna till kroppsstraff,
enär vid efterfrågan uppgifvits, att Per Olsson egde fulla tillgångar till böternas gäldande;
att, intilldess tillförordnade Domhafvanden fått till förklaring emottaga handlingarne i detta
ärende, det varit för honom alldeles obekant, att i Saköreslängden influtit, att Per Olsson,
i brist af böter, skulle undergå fjorton dagars fängelse, hvilken anteckning i Saköres-längden
tillförordnade Domhafvanden förmodadehafva blifvit,efter uppsättning, justering och utskrifning af
samma Längd, verkstäld af en honom då biträdande renskrifvare; att, då Kronofogden i orten den
29 April 1856 hos Härads-Rätten påkallat böternes förvandling till kroppsstraff, utan att dervid
omnämna, det desamma förut skulle hafva blifvit förvandlade, Härads-Rätten genast afsagt
det beslut, att Per Olsson skulle vid bötesbrist undergå Nio dagars fängelse vid vatten
och bröd; samt att, genom bristande tillsyn å tillförordnade Domhafvandens sida, det af honom
senast utfärdade transsumt af nämnde beslut icke öfverensstämde roed det bos Kongl.
Kammar-Ilätten förvarade förvandlingsbeslutet.
Den sålunda afgifna förklaringen antog jag icke för nöjaktig, utan uppdrog åt Advokafiskals-Embetet
i Kongl. Svea Hof-Ratt, att ställa tillförordnade Domhafvanden under
tilltal för hvad i omförmälda hänsseenden honom till last läge, samt att, sedan åtalet vunnit
erforderlig och tillgänglig utredning, påyrka det ansvar, hvartill omständigheterne i målet
gåfvo anledning.
Sedan, i följd häraf, Advokat-fiskals-Embetet, med öfverlemnande af det infordrade
Domboks-Utdrag, som, innefattande Härads-Rättens ifrågakoinne förvandlingsbeslut, blifvit
år 1856 af tillförordnade Domhafvanden för beslutets verkställighet till Kronofogden expedieradt,
enligt hvilken handling förvandlingsstraffet för Per Olsson blifvit bestämdt till »sju
(7)» dagars fängelse vid vatten och bröd, uti dess till Kongl. Hof-Rätten afgifna Memorial
anfört, hurusom det af Domhafvanden i Nordmarks Härad till Advokatfiskals-Embetet, uppå
begäran, insända Dombokshäfte, som innehöll nämnda beslut, utvisade att, enligt beslutets
ursprungliga lydelse, förvandlingsstraflet varit bestämdt till »sju (7)» dagars fängelse vid
vatten och bröd, men att sedermera ordet »sju» med annat och efter utseendet yngre bläck,
än det som begagnats vid uppsättningen af Domboken, förändrats till »Nio», äfvensom i sammanhang
dermed siffran »7» ändrats till siffran »9», och att någon miss-skrifning således
icke, såsom tillförordnade Domhafvanden uppgifvit, ägt rum vid utskrifningen af det till
Kronofogden expedierade Domboks-Utdrag, hvadan antagas måste, att detta innehåll och
denna utskrift voro de rätta' uttrycken af Härads»Rältens beslut i ämnet, samt att det till
Justitie-Ombudsmans-Embetet insända omförmälda Utdrag veterligen först återgå! den förändrade
lydelsen af anmärkta beslutet; så hade tillförordnade Domhafvanden uti affordrad
förklaring yttrat, att det skäligen icke kunde antagas, att han förvandlat ifrågavarande bötesbelopp
annorledes än till Nio dagars fängelse vid vatten och bröd, men att emellertid genom
bristande uppmärksamhet å hans sida, vid Dombokens uppsättning, som verkstälts af annan
person, oriktigt beslut om böternes förvandling deruti influtit, samt att, enär detta beslut
varit stridande emot det i Domstolen afsagda, och Domboken borde troget återgifva hvad
vid Domstolen förekommit, tillförordnade Domhafvanden ansett sig berättigad och förbunden att
rätta misstaget, då det af honom upptäcktes, hvilket dock, i anseende dertill, att han, öfverhopad
af göromål, måst i viss grad begagna andras bidräde, skedde först efter det Domboken
blifvit utskrifven.
I anledning af denna förklaring hade Advokatfiskals-Embetet uti ytterligare Memorial
andragit, bland annat, att om det än icke kunde bestämdt påstås, att tillförordnade
Domhafvanden med sitt nyssomförmälda förfarande haft annan afsigt, än den af honom uppgifna,
eller att i förevarande hänseende bringa Domboken i öfverensstämmelse med HäradsRättens
beslut, sådant detta enligt tillförordnade Domhafvandens öfvertygelse blifvit i Rätten
afsagdt, han dock, genom anmärkta förändringen, såsom verkstäld uti ett redan expedieradt
och följaktligen äfven justeradt beslut, svårt förgripit sig mot helgden af en Rättens Dombok,
desto mera straffvärdt, i samma mån större insigter och omdömesförmåga jemte en
i allmänhet mera utbildad rättskänsla bort föra till besinning af handlingens rälta beskaffenhet
och sålunda förhindra dess verkställande; i anseende hvartill Advokat-fiskals-Embetet
yrkade, att tillförordnade Domhafvanden, som i anförda måtto uppenbarligen och på ett
högst betänkligt sätt vårdslösat sin pligt såsom Domare och vårdare af Rätteus handlingar,
samt jemväl vore ansvarig för den ifrågakomna felaktiga resolution, på grund hvaraf den
deri omförmälda förseelse fått umgällas med lindrigare straff, än lag medgåfve, måtte för
hvad i detta mål kommit honom till last, enligt 1 Kap. 12 § Rättegångsbalken, dömas att
böta beloppet af de Häradshöfding tillkommande löneförmåner för två månader, eller minst
Fem hundra Riksdaler Riksmynt.
Kongl. Hof-Rättens den 10 September 1860 i detta mål gifna Utslag innehåller hufvudsakligen,
att, enär tillförordnade Domhafvanden uti ofvanomförmäide hänseende i hög
grad felaktigt förfarit vid utöfvandet af Domare-Embetet och han, som icke styrkt sin uppgift,
att oftanämnde beslutet blifvit i Domstolen afkunnadt med annat innehåll, än som i
Domboken först influtit och det af honom för verkställighet expedierade Domboks-transsumt
jemväl upptog, tillika vore förvunnen, att hafva af vårdslöshet fällt orätt Dom, Kongl. Hof
-
45
Rätten, jemlikt 1 Kapitlet 12 § Rättegångs-Balken, pröfvade rättvist fälla tillförordnade Domhafvanden,
för livad honom sålunda till last lage, att höta Tvåhundrafemtio Riksdaler till
treskiftes emellan Kronan, Nordmarks Härad och Advokatfiskal.
Hetta Utslag har, mig veterligen, icke blifvit öfverklagadt.
Vid anställd granskning af fångförteckningarne för Umeå Länshäkte och genom förelupen
skriftvexling hade jag inhämtat, att en tillförordnad Domhafvande vid urtima Ting
med Umeå Tingslags Härads-Rätt den 8 Augusti 1857 dels dömt en anklagad aft för första
resan stöld af gods, värdt Tjugutre Rdr 16 sk. Banko, ibland annat, böta detta belopp tredubbelt
med Nitio Rdr, dels ock uti saköreslängden infört bötesbeloppet till allenast Sjutio
Rdr nämnda mynt; hvarföre och då sålunda blifvit meddelade både felaktig dom och oriktigt
embetsbevis jag funnit mig föranlåten öfverlemna handlingarne till Advokatfiskals-Embetet i
Kongl. Svea IIof-Rätt för anställande af åtal emot vederbörande.
I detta mål meddelade Kongl. Hof-Räften Utslag den 6 December 1859 af innehåll,
att som Umeå Härads-Rätts ofvanomförmälda beslut, hvarigenom den sakfällde för första
resan stöld till värde af Tjugutre Rdr 16 sk. blifvit dömd att böta Nitio Rdr, i stället för
endast Sjutio Rdr, vore uppenbart felaktigt, och derjemte emot t. f. Domhafvanden förekommit,
att han i den af honom utfärdade saköreslängd upptagit böterne icke i enlighet
med Härads-Rättens beslut till Nitio, utan till endast Sjutio Rdr; så och utan afseende å
hvad t. f Domhafvanden förevändt, dels att den anmärkta felaktigheten i beslutet tillkommit
af missräkning eller misskrifning och dels att införandet af rätta beloppet i Saköreslängden
skett endast i afsigt att förekomma oreda i Kronans räkenskaper, blef, med
tillämpning af 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, t. f. Domhafvanden "dömd att böta Tjugu
Riksdaler Riksmynt till treskiftes emellen Kongl. Maj:t och Kronan, Advokatfiskal och Umeå
Härad.
Kärande parten uti ett vid Stockholms Rådstufvu-Rätts Sjette Afdelningen anhängiggjordt
mål hade hos mig anfört klagan deröfver, att protokoilsföranden i målet förvägrat
klaganden att utlösa Protokollet för en viss rättegångsdag med mindre klaganden jemväl
uttoge de för hans räkning utskrifna Protokoller i målet för några föregående rättegångstillfällen;
och, efter det åtal härom blifvit utfördt vid Stockholms samfälda Rådstufvu-Rätt,
meddelade nämnda Domstol den 1 Juni 1860 följande Utslag: att, enär det, enligt 14 § af
Kongl. Förordningen angående Expeditionslösen den 30 November 1855, ålegat Expeditionshafvanden
att, då käranden på fjerde dagen, efter det målet den 9 November 1858 hos
Domstolen förevarit, anmälde sig att få lösa Rättens då hållna Protokoll, innefattande jemväl
Domstolens muntligen afsagda beslut, genast till käranden emot lösen samma Protokoll
utlemna; men Protokoilsföranden åsidosatt detta-åliggande, och i stället, utan stöd af lag,
innehållit nämnda expedition, endast derföre, att käranden förklarade sig icke vilja vid sagda
tillfälle jemväl lösa andra ännu outtagna Protokoll i samma mål, Rådstufvu-Rätten funne rättvisst
fälla oftabemälde Protokollsförande, att, med anledning af § 19 uti ofvanåberopade
Kongl. Förordning och 24 Kap. 5 § Rättegångs-Balken, för hvad honom i förenämnda afseende
till last läge, böta 25 daler Silfvermynt med Tolf Riksdaler 50 öre Riksmynt, Konungens
ensak; hvarjemte Protokoilsföranden förpligtades att till klaganden, såsom ersättning
för denne sednares tidspillan och besvär, utgifva Fem Riksdaler Riksmynt, samt dessutom,
derest klaganden, för ersättningens utbekommande, nödgades utlösa samfälda RådstufvuRättens
Protokoll i målet, berörda lösen till honom godtgöra.
Emot Rådstufvu-Rättens Utslag äro icke besvär å någondera sidan anförda.
6
46
Enkan H. B. Ternström hade uti en till Justitie-Oiribudsmans-Embetet ingifven skrift
gjort angifvelse hufvudsakligen derom, att sedan en Polis-Ölverkonstapel här i Stockholm,
åtföljd af tvenne Poliskonstaplar, på grund af ordres, utgifna den 18 och 26 April 1859,
den 28 i samma månad på morgonen, för att bereda verkställighet åt Öfver-StåthållareEmbetets
för Polisärender Beslut den 23 Juli 1858, hvarigenom Enkan Ternström blifvit
dömd att för oloflig bränvinsförsäljning böta 15 Rdr och utgifva utskänkningsafgift 75 Rdr
Riksmynt, infunnit sig i Enkan Ternströms bostad, bemälda Enka, ehuru hon förklarat sig
kunna erlägga böterne samt dessutom varit försedd med och begärt få framtaga behörigt
Diarii-bevis, att hon hos Kongl. Maj:t anfört underdåniga besvär öfver Kongl. Svea IlofRätts
Utslag den 12 November 1858, sorn fastställde Öfver-Ståthåliare-Embetets ifrågavarande
beslut, dock icke dertill erhållit rådrum, utan i stället blifvit afförd till Stockholms
Stadshäkte samt der, klädd i fångdrägt, hållits förvarad under flera timmar, till dess omförmälda
Diarii-bevis från hennes hemvist hunnit afhämtas.
I anledning af denna angifvelse hade, på min begäran, förhör blifvit hållet infor
Öfverståthållare-Embelet, men, som ifrågavarande Polis-Ofverkonstapel och Poliskonstaplar
dervid förnekat, att Enkan Ternström, innan hon lemnat sin bostad, omnämnt, det
hon i underdånighet sökt ändring uti Kongl. Hof-Rättens berörde Utslag, hvaremot så väl
ett sådant förhållande som ock att Enkan Ternström, hvilken verkligen innehaft Diariibevis,
erbjudit sig att detsamma framlemna, syntes vinna bekräftelse af hvad två utaf henne för
upplysningars meddelande inkallade personer förmält, och enär Enkan Ternström dessutom hade ytterligare
två personer att till angifvelsens bestyrkande åberopa såsom vittnen, ansåg jag Enkan
Ternströms begäran om laga undersökning vid Domstol böra understödjas, hvadan jag uti skrifvelse
den 5 Juli 1860 uppdrog åt Andre Stadsfiskalen i Stockholm, att i behörig ordning
anställa och utföra det åtal, hvartill angifvelsens beskaffenhet och undersökningen i saken
kunde föranleda.
Sedan detta åtal blifvit endast emot omförmälda Polis-Ofverkonstapel och den ene
Poliskonstapeln, enär den andre under tiden erhållit afsked samt upplysning om hans
vjstelseort derefter ej, kunnat erhållas, vid Stockholms Rådstufvu-Rätt utfördt, och
Åklagaren, hvilken jemte Enkan Ternström under målets handläggning derstädes förklarat, det
de icke fullföljde någon talan emot den instämde Poliskonstapeln, uti slutligt yttrande förmält,
det han för sin del funnit sådana omständigheter, genom ransakningen icke hafva förekommit,
som till något ansvarspåstående emot Polis-Öfverkonstapeln kunde föranleda, har
Rådstufvu-Rätten den 1 November sistnämnde år meddelat Utslag af innehåll: att, enär emot
Polis-Ofverkonstapelns bestridande ej kunnat ådagaläggas, att Enkan Ternström, vid det tillfälle
då Polis-Öfverkonstapeln, jemlikt Öfverståthåliare-Embetets för Polis-Ärender ordres
den 18 April 1860, hos henne sig infunnit, i ändamål att verkställa utmätning till gäldande
af Ternström genom omförmälde beslut för oloflig bränvinsutskänkning ådömde böter, företett
bevis derom, att hon anfört underdåniga besvär öfver Kongl. Hof-Rätttens nämnde beslut
fastställande Utslag, eller att Polis-Öfverkonstapeln, med kännedom om tillvaron af sådant
bevis, Enkan Ternström för undergående af det henne, i saknad af tillgång till bötesbeloppet,
ådömda straff af fängelse vid valten och bröd, i häkte inmanat, Polis-Öfverkonstapeln
blifvit från ansvar i målet frikänd.
En Akademie-Adjunkt vid Kongl. Universitetet i Upsala hade till min embetsåtgärd
anmält, att Sekreteraren hos Herr Akademie-Kansleren, vid utfärdande af fullmakt för klaganden
å Adjunktsbeställningen, påfört och uppburit, utom charta sigillata, en afgift af 187
Rdr 50 öre Riksmynt, hvilken klaganden förment vara olaglig, enär gällande Expeditionstaxa
bestämde Tre Rdr i lösen för fullmakt, som frun andra klassens Embetsverk utfärdas,
och bland Embetsverk af nämnda klass uttryckligen uppräknades Akademie-Kanslers-Embetet;
47
i följd hvaraf klaganden ansett såsom obestridligt, att han sålunda måst utgifva i lösen för
nämnda fullmakt 184 Rdr 50 öre mera, än som vederbort.
1 anledning häraf har Herr Akademie-Ivanslers-Sekreteraren, som erhållit del af klagoskriften,
uti afgifven förklaring, väl vitsordat, att så kallad Kansli-gebiihr eller befordringsafgift
uppburits vid bemälda Kansli-Expedition, men tillika anmärkt hufvudsakligen, att
denna afgift skulle vara grundad på flera särskilda förordningar från Adertonde seklet och
icke genom någon allmän författning hafva blifvit uttryckligen afskaffad, fastän den för något
mera än tjugu år tillbaka undergått en partiel reglering, som dock icke sträckt sig
längre än till Kongl. Maj:ts Kansli; — att tre i Svensk Författnings-Samling upptagna författningar
af år 1835, nemligen Kongl. Kungörelsen den 7 Mars, Kongl. Brefvet till Statskontoret
den 9 Maj och Kongl. Kungörelsen om Stämpel-pappersafgiften den 16 Maj ådagalade
detta på det tydligaste, jemte det de förklarade sagde reglerings grund och anledning; — att
både i Stats-Expeditionerna och andra Embetsverk Kansli-gebiihren utgjorde en sportel,
hvilken hvarje år såsom löneförbättring fördelades på tjenstemännen i det Kansli, hvarifrån
de med sådan afgift belagda fullmakter utfärdades; men alt, uppå Kongl. Maj:ts Proposition,
Rikets Ständer under Riksdagen 1834 och 1835 beslöto, att denna afgift derefter skulle vid
Kongl. Maj:ts Kansli uppbäras under form af Stämpelpapper och således tillfalla Kronan,
hvaremot, såsom ersättning för den derigenom uppkommande minskning i inkomster för
tjenstemännen i Stats-Expeditionerne, ett årligt, bestämdt anslag till löneförhöjning åt dem af
Rikets Ständer beviljades;— att denna reglering alltså omfattade allenast Kongl. Maj:ts Kansli
och att grunden och anledningen dertill icke varit önskan att afskaffa eller inskränka en
befintlig inkomst, utan tvärtom att åt tjenstemännen i Statsexpeditionerne bereda, i stället för en
fluktuerande, en bestämd Jönetillökning, hvilken ännu i dag uppbures under form af Stämpelpapper,
oberoende af expeditionslösen, men att, enär denna reglering med dess grund och
anledning då icke sträcktes till de andra Embetsverken och någon sednare reglering af Kansligebiihren
icke eller ägt rum, följden blifvit, att denna afgift fortfarit att likasom tillförene
vid nyssnämnda andre embetsverk uppbäras, till dess tjenstemännen vid dessa verk äfven
kommo i åtnjutande af löneförbättringar, som, efter hvad inhämtas kunnat, för en del ej
inträffat förr än vid 1857 års Riksdag; — att vid Kanslers-Expeöitionen deremot under nuvarande
Sekreterarens hela tjenstetid någon förbättring af arfvodet icke ifrågakommit, och
då, enligt de Kanslers-Sekreteraren vid tjenstens mottagande år 1849 meddelade uppgifter
från hans företrädare i befattningen, Kansli-gebiihren äfven der var stadgad, hade den äfven
sedermera blifvit för de ifrån samma Expedition utfärdade fullmakter jdebiterad och uppburen;
— att denna afgift väl icke funnes omnämnd i den nya under den 30 November
1855 utgifna Kongl. Förordningen om expeditionslösen; men att, utom det att de författningar,
som utgjorde den laga grunden för denna så kallade be/ordringsafgift, voro taxorna
för expeditionslösen, och oafsedt det, att vid Kongl. Maj:ts Kansli, jemte Kansligebiihr, i form
af Stämpelpapper, äfven expeditionslösen enligt 1855 års taxa uppbures, hvilket äfvenså visade
att dessa två afgifter voro skilda saker, det väl icke torde kunna anses med rätt förenligt,
att en om än fluktuerande inkomst, som åtföljde tjensten den tid nuvarande KanslersSekreteraren
densamma tillträdde och således utgjorde en del af de dervid fästade emolumenter,
skulle honom kunna frånkännas, då de regleringar af oftanämnde afgift, sorn småningom
vid andra verk ägt rum, just uti en sådan annorledes beredd ersättning hade sitt motiv
och sini grund; förmälande Kanslers-Sekreteraren slutligen att, då emellertid, efter
tillkomsten af 1855 års Expeditionstaxa, det i viss mån kunde synas tvetydigt, huruvida
denna afgift numera vore fullt behörig, Kanslers-Sekreteraren, långt innan han emotlog
remiss af ifrågavarande klagoskrift, hos Kanslern för Universitetet anmält hela detta förhållande,
och att i följd deraf underdånig framställning i ämnet till Kongl Maj:t jemväl blifvit
ingifven, hvilken då ännu vore beroende på nådig pröfning och afgörande.
Vid detta förhållande ansåg jag mig böra, innan vidare åtgärd vidtogs, afbida Kongl.
48
Maj:ts Nådiga svar å Akademie-Kanslers-Embefets nyssberörda underdåniga hemställan,
hvilket sedermera meddelades den 22 Juli 1859 uti nådigt bref till tillförordnade Kanslern
vid Upsala och Lunds Universiteter. Af detta bref inhämtades, att Akademi-Kanslern, elter
att hafva anfört, bland annat, att den så kallade Kansligebiihren jemväl ägt ruin vid Kanslersexpeditionerna
för Universiteten, i afseende å de fullmakter, som det tillkomme KanslersEmbetet
att utfärda; men att behörigheten af denna afgift blifvit ifrågasatt, enär den uti
Kongl, Maj:ts nådiga Förordning angående expeditionslösen den 30 November 1855 icke
funnes omnämnd, underdånigst anhållit alt, till afböjande af ali misstydning och osäkerhet
härutinnan, Kongl. Maj:t måtte täckas meddela nådig förklaring, huru för framtiden borde
i berörda afseende förhållas; -—- att Kongl. Majit, med återsändande af den underdåniga
skriften i ämnet, anbefallt Kanslers-Embetet inkomma med yttrande, om och till hvad belopp
löneförhöjning borde af hvartdera Universitetets medel Kanslers-Sekreteraren bestås,
derest högre lösen för fullmakter och förordnanden, som af Kanslers-Embetet utfärdades,
icke skulle beräknas än den, som i gällande Expeditionstaxa bestämdes; — att, sedan det
infordrade yttrandet blifvit afgifvet, Kongl. Maj:ts nådiga Bref af sistnämnde dag meddelats,
deruti till svar och vederbörandes förständigande i Nåder förklaras: »det högre lösen för
fullmakter och förordnanden, som af Kanslers-Embetet utfärdas, icke får beräknas än den
som uti gällande Expeditionstaxa bestämmes, hvarjemte, ehuru nuvarande Kanslers-Sekreteraren,
enligt hvad i underdånighet blifvit anmäldt, tillkännagifvit sig icke göra anspråk på ersättning
för den minskning uti inkomster, som för honom uppstår. Kongl. Majit likväl, med
afseende derpå, att vid Sekreterare-lönens bestämmande den då brukliga Kansligebiihren
ingått i beräkning, utan att före utfärdandet af nådiga Förordningen den 30 November 1855
någon förhöjning i samma lön ägt rum, velat i Nåder anbefalla Kanslers-Embetet förständiga
Konsistorierna vid de båda Universiteterna att tillse, i hvad mån skälig ersättning, för
hvad Kanslers-Sekreteraren genom Kansligebiirens upphörande årligen i medeltal kan anses
förlora, må genom lönens förhöjande honom af Universitetens tillgångar beredas.»
Då jag derefter hade att, i hvad på mitt embete ankom, bedöma den sålunda väckta
frågan, fann jag mig böra i första rummet tillse, af hvad anledning så kallad Kansligebiihr
i allmänhet blifvit pålagd dem, som lösa fullmakter, och kunde dervid icke upptäcka, att
nämnda afgift varit genom uttrycklig författning tillåten eller anbefald annorlunda, än i Kongl.
Majt:s nådiga Taxa för Dess och Riksens Ständers Kansli den 25 Juni 1720, deruti stadgades, att
»för fullmakter, Vocationer samt tillökningar på lön och Karakter betalas 5 procent af ett års lön
»och förbättring räknadt,» hvilken afgift genom Kongl. Förordningen‘den 3 December 1812 förhöjdes
med 50 procent. Då likväl lösen för fullmakter ifrån andra Embetsverk eller Myndigheter
icke heller torde kunna visas hafva varit i lag bestämd, hade antagligtvis dessa
Embetsverk och Myndigheter, i saknad af annan föreskrift, tillämpat de grunder, sorn i
nämnda taxa funnits följda och, så snart förhöjning deri ägde rum, jemväl beräknat densamma
sig till godo. Uppbärandet af Kansligebiihr för fullmakter, utfärdade af dessa Myndigheter,
trodde jag följaktligen icke någonsin hafva varit fullt lagenligt, utan, på ofvanantydda
sätt tillkommet, under tidens lopp för sig vunnit ett slags häfd. Att, genom Rikets
Ständers beslut vid 1834 och 1835 årens Riksdag Kansligebiihren upphäfdes endast för
Kongl. Maj:ts Kansli, borde medgifvas, likasom att detta skedde på det sätt, att, i sammanhang
med förnyad lönereglering i allmänhet, ersättning lemnades åt tjenstemännen för den
inkomst, som härigenom dem fråntogs; men något stadgande angående Kansligebiihrens upphäfvande
inom andra Embetsverk förmodade jag icke hafva ifrågakommit just al den orsak, att
denna afgift från början icke varit af Kongl. Majit för dessa werk påbjuden, änskönt i Kongl.
Kungörelsen den 7 Mars 1835, angående den i följd af sportlernas upphörande inom Kongl.
Majits Kansli fastställda förhöjda chartee-sigillatte-afgift, samt om uppbörden och redovisningen
deraf, förekomme.det stadgande, att »Konsistoriernas fullmakter å Pastorat borde i stället för
»Kansligebiihren beläggas med stämpladt papper till följande belopp,» etc. etc. Uttrycket
49
Kansligebiihr ansåg jag hafva på detta ställe influtit sannolikt endast för att i korthet utmärka,
hvilken förändring i befintliga förhållanden, sorn åsyftades.
Enligt sedermera gällande förordningar, hade fullmakter från Kongl. Maj:ts Kansli
skolat beläggas med stämpladt Papper till 12^ procent af hela lönebeloppet, då fullmakt
första gången löstes. Af dessa 12^ procent hade fem utgjort den fordna chartae-sigillataeafgilten
för fullmakt samt de öfrige sju och en half procent, såsom uti 5 § af Kongl.
Kungörelsen den 27 November 1857 funnes uttryckt, motsvarat Kansligebiihren; hvaremot
6 § i samma Nådiga Kungörelse bestämde, att kartering af fullmakter, hvarigenom Embeten
bortgåfves af Statsdepartementerne, Akademie-Kansleren m. fl borde, då den till lösens erläggande
förpligtade tjenstemannen förut icke innehaft lön på stat, förses med stämpladt
papper till 5 procent af det erhållna lönebeloppet. Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Förordning
af den 30 November 1855, som hänförde Embetsverk, Domstolar och Myndigheter, samt
Tjenstemän, i fråga om expeditionslösen, till tre Afdelningar med olika lösen för hvar och
en, upptoge i Andra Afdelningen Akademie-Kanslers-Embetet och bestämde, såsom lösen för
fullmakt från detta Embete, Tre Rdr, hvarjemte denna Förordning uttryckeligen upphäfde
allt hvad förut varit stadgadt, i afseende på expeditionslösen, utom i några vissa bestämdt
angifna fall, af hvilka här icke något inträffat.
Om nu Kanslegibiihr äfven för sådana fullmakter, som nu vore i fråga, kunnat
opåtaldt och ansvarsfritt uttagas, innan nyssnämnde 1855 års Expeditionstaxa blef gällande,
trodde jag ett sådant förhållande ingalunda få anses’utgöra bevis, att denna debitering någonsin
varit fullt lagenlig. Såsom ett upplysande exempel i detta afseende tillät jag mig åberopa
Kongl. Svea Hof-Rätts Utslag den 8 November 1852, hvarigenom Kongl. Hof-Rätten, utan
skiljaktighet, förpligtade en t. f. Magistrats-Sekreterare att återbära dylik efter procent af
lönen beräknad och påförd fullmaktslösen, emedan laglig grund för slik afgifts debiterande
icke kunnat visas. Annu mindre kunde jag föreställa mig, att för fullmakter, som sedermera
utfärdats, högre lösen, än den nya taxan bestämde, lagligen kunnat och bort påföras.
Kanslers-Sekreterarens uppgift, att, vid Kongl. Maj:ts Kansli, jemte Kansligebiihr,
i form af stämpelpapper, äfven expeditionslösen enligt 1855 års Taxa uppbures, förmente
jag hafva tillkommit genom något misstag eller missförstånd, då taxan uttryckligen visade,
att någon lösen för fullmakt från Statsdepartements-Expeditionerne icke finge påföras.
I detta ämne hade jag dessutom särskildt sökt föreskafla mig upplysning och dervid inhämtat,
att Expeditionstaxan härutinnan i Kongl. Maj:ts Kansli förstodes och tillämpades, på
samma sätt, som jag antagit vara det rätta.
Beträdande vidare Kanslern-Sekreterarens åsigt, att Kansligebiihr eller så kallad befordringsafgift
skulle hafva varit något annat, än en art lösen, förklarade jag, att jag deruti
icke heller kunde instämma. Då nemligen 1720 års taxa, hvarå merberörde Kansligebiihr
grundades, tillkommit för att bestämma lösen vid Kongl. Maj:ts Kansli i allmänhet och deribland
lösen för Revisions-Protokoll och Domar m. m., som alla i nämnda taxa uppräknades,
samt Kansligebiihren för öfrigt, så länge den funnits, haft det gemensamt med lösen i allmäuhet,
att utgöra betalning för någon från Embetsverk utlemnad handling och att såsom
sportelinkomst tillfalla en eller flere tjenstemän vid verket, syntes deraf otvetydigt följa, att
Kansligebiihr och fullmaktslösen utgjorde en och samma slags afgift.
Vid den tid, då nu gällande Expeditionstaxa utkom, hade man väl hört åtskilliga
tjenstemän, hvilka inkomst af fullmaktslösen tillföll, beklaga sig öfver den högst betydliga
nedsättning, som derigenom förorsakades i deras löneförmoner, men de hade icke desto
mindre medgifvit, att den fordna debiteringen saknat stöd af tydlig lag; och den tolkning
af ordet Kansligebiihr, som nu blifvit framställd, hade jag icke förut hört åberopas. Ej
heller var det mig bekant, att Kansligebiihr sedermera plägat påföras; men då IvanslersSekreteraren
deremot icke påfört den lösen, taxan bestämde, förmälde jag mig vara benägen
att antaga, det debiteringen af Kansligebiihr i förevarande lall fast heldre tillkommit i för
-
50
litande på riktigheten af en vedertagen praxis och utan aktgifvande på det uti nya Expedilionstaxan
införda uttryckliga lagstadgande i detta ämne; medgifvande likväl, att, om påförandet
af Kansligebiihr förut varit lagligt, ersättning af allmänna medel för den inkomst,
som genom afgiftens borttagande mistades, billigtvis kunnat fordras och beviljas, såsom också
nu syntes komma att ske, i följd af Kongl. Maj:ts ofvanberörda nådiga Bref af den 22 Juli
1859.
Detta nådiga Bref gåfve för öfrigt, efter min tanka, icke något stöd åt Kanslers
Sekreterarens
åsigt i förevarande fråga, enär det icke innefattade någon ny föreskrift, hvari
genom
Kansligebiihren blifvit för kommande tid upphäfven, i hvad anginge fullmakter från
Akademie-Kanslers-Expeditionen, utan i stället endast förklarade, att högre lösen för fullmakter,
som utfärdades af Kanslers-Embetet, icke finge beräknas än den, som i gällande
Expeditionstaxa bestämdes; och Kongl Maj:t tycktes dessutom, genom begagnande af uttrycket
»högre lösen,» hafva än ytterligare bekräftat riktigheten af min ofvan framställda
åsigt, att Kansligebiihr bort under benämningen af lösen inbegripas.
Enär sålunda, efter mitt omdöme, i korthet sagdt, Kansligebiihrs påförande, såsom
lösen för fullmakter från Akademie-Kanslers-Expeditionen, hvarken ifrån början tillkommit
eller sedermera fortgått i kraft af någon derom utfärdad författning; enär någon sådan följaktligen
icke beller funnits att upphäfva vid den tid, eller år 1835, då Kansligebiihr, der
sådan varit lagligen tillåten, borttogs och ersättning derför af allmänna medel tillerkändes
vederbörande, emot det att staten uppbar motsvarande inkomst af charlae-cigillatae-medel, och
enär gällande Expeditionstaxa, med uttryckligt upphäfvande af allt, hvad i sådant hänseende
förut varit stadgadt, tydligen bestämde, att lösen för fullmakt från Akademie-Kanslern vid
den tid, hvarom här vore fråga, skolat utgöra allenast Tre Rdr Riksmynt, ansåg jag klaganden
hafva utan giltig grund fått erlägga i fullmaktslösen 184 Rdr 50 öre mera än vederbort,
och för att härutinnan bereda rättelse och skaffa den sålunda lidande skäligt skadestånd hade
jag bort hänskjuta frågan tiil pröfning af vederbörlig Domstol; i följd hvaraf Advokat
fiskals-Embetet
i Kongl. Maj:ts och Rikets Svea IIof-Rätt anmodades att i behörig ordning
anställa laga åtal emot Kanslers-Sekreteraren och, sedan vederbörande blifvit hörde samt
målet vunnit all erforderlig utredning, framställa de påståenden, till hvilka omständigheterna
lagligen föranledde.
1 den skriftvexling, sorn under åtaletslopp vid domstolarne ägt rum, har Kanslers-Sekreteraren
vidare utvecklat sina åsigter i ämnet och dervid ibland annat anfört: att Kongl.
Maj:t uti nådigt Bref till Kammar-Rätten af den 14 December 1840, i anledning af en vid
nämnda Verk befordrad tjenstemans i besvärsväg fullföljda påstående, att Kammar-Rättens
Kansli ej vore till Kansligebiihr berättigadt sedan Kammar-Rätten uti afgifvet utlåtande
upplyst, att »enär särskildt stadgande angående beräkningsgrunden för dylik afgift å så»dana
fullmakter, som af Embetsverken utfärdades, icke funnes meddeladt, hvad derom varit
»för Konungens Kansli föreskrifvet alltid tjenat till efterföljd i afseende å nämnda fullmakter,»
förklarat sig icke hafva funnit något till ändring af Kammar-Rättens beslut föranledande
skäl vara af besväranden anfördt, och derföre »med jemväl fästadt afseende på innehållet af
»Kammar-Rättens berörda underdåniga utlåtande,» samma beslut i Nåder gillat; hvarigenom
Kansligebiihrens rättmätighet i afseende å Embetsverken ansåges hafva ytterligare blifvit
erkänd;—att deremot förr omnämnda Utslag af Kongl. Svea Hof-Rätt syntes vara föga bevisande,
då dervid varit fråga icke om ett Statens utan en Stads Embetsverk, med hvilka
förhållandet troddes vara olika; — att Kansligebiihren, efter hvad förut funnes anmärkt, måste
betraktas såsom en afgift af annan art, än vanlig expeditionslösen, eller en befordringsafgift,
hvars tillgodonjutande utgjorde en del af vederbörande tjenstemäns löneinkomster, till dess
att desamma på annat sätt.reglerades; — att då uti den före år 1855 för Expeditionslösen gällande
Taxan af år 1821 den s. k. Kansligebiihren för fullmakter ej nämndes, oaktadt denna afgift
derefter, likasom dessförinnan, enligt hvad allmänt vore kändt, vid Embetsverken fort
-
51
farit att uppbäras, deraf mäste följa, att ifrågavarande afgift ansetts vara af annan art, än den
expeditionslösen som genom taxan reglerades; — och att, ehuru sjelfva Expeditionstaxan
af år 1855 förklarade upphäfvet »hvad i afseende på expeditionslösen dittills varit stadgadt,»
samt fastän i denna taxa någon lösen för fullmakter från Kongl. Majits Kansli icke funnes
utsatt, Kansligebiihren, sådant oaktadt, likväl uppbures för dessa fullmakter, i form af särskildt
tillagdt1 stämpelpapper ännu i dag, likasom härförinnan. Vid sådant förhållande kunde
man af hvad i sistnämnde taxa bestämdes om Tre Rdr såsom lösen för fullmakter från KanslersEmbetet
lika väl draga dch slutsats, att nämnde lösen, oberoende af Kansligebiihren, finge
uppbäras, som den, att samma lösen allena för framtiden skulle vara tillåten. Någon
löneförhöjning eller ersättning för sportler af förevarande art hade icke tillgodokommit KanslersSekreteraren
likasom andra, hvilka dylika sportler åtnjutit, utan voro hans löneförmoner,
oaktadt göromålen blifvit betydligt ökade, ännu fortfarande så låga, som de vid sednaste
reglering 1837 bestämdes, och det änskönt för honom funnes åliggandet att sjelf bestrida
alla kostnaderna för expeditionens upprätthållande och deribland arfvoden till Kopist
och Vaktmästare. Kansligebiihren hade varit beräknad att till en del betacka dessa kostnader,
ty att fullständigt godtgöra dem hade det belopp, hvartill desamma, fördelade på år,
uppgått, icke på långt när varit tillräckligt. Sedan Akademie-Kansleren hos Kongl. Maj:t
anmält, att behörigheten af oftanämnda afgift blifvit ifrågasatt och anhållit att, till afböjande
af all misstydning och osäkerhet derutinnan, nådig förklaring måtte meddelas, huru för
framtiden borde i berörda hänseende förhållas, hade, i händelse Kongl. Maj:t funnit det vara
tydligt och klart, att Kansligebiihren skulle anses hafva upphört, i följd af 1855 års Expeditionstaxa,
Kongl. Maj:t utan tvifvel omedelbart afgifvit ett nådigt förklarande af sådant
innehåll och låtit fråga om ersättning ankomma på särskild framställning; men så skedde icke.
Oaktadt anmälan gjordes derom, att afgiftens behörighet blifvit ifrågasatt, fann Kongl. Majit
likväl, innan ärendet till slutlig pröfning företogs, nödigt anbefalla Kanslern att afgifva yttrande
om den löneersättning, som borde Kanslers-Sekreteraren tillkomma, »derest» såsom
orden lydde, »för de af Kanslers-Embetet utfärdade fullmakter och förordnanden högre lösen
»icke skulle beräknas, än som i gällande Expeditionstaxa vore bestämdt. För den händelse
alltså, att vid ärendets slutliga pröfning Kongl. Majit icke skulle finna skäligt bestämma
högre lösen än efter Expeditionstaxan, ville Kongl. Majit vara försatt i tillfälle att meddela
föreskrift om ersättning, såsom orden i den Kongl. Resolutionen ytterligare lydde, »för den
minskning i inkomster, som derigenom för Kanslers-Sekreteraren uppstår» (icke uppstått;)
varande hvad för öfrigt om ersättningen förordnades äfvenså, enligt Kanslers-Sekreterarens
åsigt, allättadt i ordalag, som afsåge en kommande tid, hvadan af allt detta någon annan
logisk slutsats ej borde kunna dragas, än att hvad Kongl. Majit sedermera den 22 Juli 1859
till svar å Kanslerns förenämnda underdåniga förfrågan i nåder behagade uti saken förordna,
innefattade endast en föreskrift för framtiden, men icke något ogillande af hvad dittills
efter ingången af år 1856 i fråga om Kansligebiihren ägt rum, eller förklarande, att
rättelse deri borde ske. — Genom denna Kongl. Resolution hade nådig förklaring blifvit
meddelad och sålunda af Kongl. Majit funnits nödig, och något fel emot tydlig lag hade
följaktligen ej blifvit af KansIersSekreteraren begånget.
Stockholms Rådstufvu-Rätt, der åtalet af Advokatfiskals-Embetet anställdes, yttrade
sig i Utslag den 7 November 1859, att som ostridigt vore att, utom charta sigillata, Krigsmanshus-
och Lazarettsafgifter, påförts och af Akademie-Kanslers-Sekreteraren uppburits
för ifrågavarande fullmakt så kallad Kansligebiihr, Etthundraåttiosju Riksdaler 50 öre,
men uti Kongl. Majtits nådiga Förordning angående Expeditionslösen af den 30 November
1855, med upphäfvande af hvad förut i afseende å expeditionslösen varit stadgadt, uttryckligen
bestämdes lösen för fullmakt, konstitutorial, eller förordnande å embete eller tjenst, som
från Akademie-Kanslers-Embetet utfärdades, till endast Tre Riksdaler Riksmynt, så funne
Rådstufvu-Rätten, som ansåg att afseende icke kunde fästas vid hvad Akademie-Kanslers
-
52
Sekreteraren till sitt försvar anfört, honom hafva för ifrågavarande fullmakt påfört och uppburit
högre lösen än vederbort, i följd hvaraf Rådstufvu-Rätten, jemlikt 20 § uti nyss åberopade
Kongl. Förordning, jemförd med 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, fällde KanslersSekreteraren
att böta Tjugu daler Silfvermynt med Tio Riksdaler Riksmynt; hvarförutan
han förpligtades att till vederbörande återställa det belopp, han sålunda utöfver stadgad lösen
uppburit, med Etthundraåttiofyra Riksdaler 50 öre Riksmynt.
Kongl. Svea Hofrätt åter, dit Kanslers-Sekteteraren genom besvär fullföljde målet,
förklarade genom Utslag den 28 Februari 1860, att Kongl. IIof-Rätten väl lika med Rådstufvu-Rättten
funne, det klaganden icke varit berättigad att ifrågavarande, under benämning
af Kansligebuhr påförda, lösen uppbära; men som, i anledning af Kanslers-Enrbetets framställda
begäran hos Kongl. Majit, att, till afböjande af all misstydning och osäkerhet härutinnan,
Kongl. Majit måtte täckas meddela förklaring, huru i framtiden skulle i berörda
afseende förhållas, Kongl. Majit, genom Nådigt Bref den 22 Juli 1859, funnit godt den förklaring
meddela, att högre lösen för fullmakter och förordnanden, som af Kanslers-Embetet
utfärdades, icke finge beräknas, än den som i gällande Expeditionstaxa bestämdes, samt
deraf måste anses följa, att Kongl. Majtit funnit Expeditionstaxan i nämnda hänseende erfordra
förklaring: så pröfvade Kongl. Hof-Rätten skäligt, på detsätt ändra Rådstufvu-Rättens
Utslag, att klaganden från honom ådömde böter befriades.
Ifrån detta beslut var likväl en af Kongl. IIof-Rätters Ledamöter skiljaktig och fann ej
skäl att uti Rådstufvu-Rättens öfverklagade Utslag ändring göra.
Detta Utslag är af Hr Kanslers-Sekreteraren i underdånighet öfverklagadt och på Kongl.
Majits Nådiga pröfning ännu beroende; men då hufvudsakliga syftemålet med åtalet var
att förskaffa den hos mig klagande parten åter, hvad jag ansåg honom hafva för fullmakten
utöfver taxan erlagt, har jag deremot icke funnit nödigt att i samma Utslag söka ändring.
Genom infordrad afskrift af Rådstufvu-Rättens i Upsala Utslag den, 7 Februari 1858,
angående häktade och för stöld dömde förre Kronoarbetskarlen Anders Johan Carlsson,
hade jag inhämtat: att Rådstufvu-Rätten,— efter det bemälde Carlsson, som genom Danderyds
Skeppslags Tings-Rätts Utslag den 13 nästförutgångne Januari, för det han ur en postväska,
den han med våld öppnat, uttagit flere packor bref och desamma till en del uppbrutit samt
derur tillgripit en till Trettioåtta Rdr uppskattad medaljong af guld jemte penningar
till belopp af minst ^Tretusen Sexhundratretiotre Rdr Sexton skillingar, pröfvats saker
alt för tredje resan, med första resan inbrott förenad stöld af penningar och annat, som åt
allmänna posten förtrodt varit, straffas, enligt 1, 6, 9, 10 och 14 §§ i Kongl. Förordningen
den 4 Maj 1855 angående ansvar för stöld, snatteri och rån; tillika blifvit förvunnen att uti
Upsala stad, medelst inbrott i bebodt rum, olofligcn hafva tillegnat sig penningar och persedlar
till sammanräknadt belopp och värde af Tretionio Rdr tretiotvå skillingar, för hvilken
förbrytelse Carlsson ansetts hafva gjort sig skyldig till ansvar jemlikt 1, 6, 11, 12 och
15 §§ uti förenämnde Kongl. Förordning, — dömt Carlsson för tredje resan stöld, föröfvad på
särskilda ställen till ett sammanlagdt belopp af Tretusen Sjuhundraelfva Rdr, deraf största
delen varit åt allmänna posten förtrodd, att böta det tillgripnas tredubbla belopp med Elfva
tusen Trehundra Tretiotre Riksdaler allt Banko, eller, i brist af tillgång till böternes gäldande,
afstraffas med tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd samt att derefter, —
då han dessutom, likmätigt nämnda Kongl. Förordning, gjort sig förfallen till straffarbete,
enligt 1 §, från och med två till och med sex månader, enligt 6 § 1 och 3 morn., för inbrott
nattetid, från och med sex månader till och med två år, enligt 9 § 2:dra punkten,
för stöld af penningar och annat, som åt allmänna posten varit anförtrodt, från och med
två till och med sex år, enligt 10 §, för det stölden stigit öfver två tusen daler, högst två
år utöfver hvad eljest skolat ådömas, enligt 11 §, för det två af de i 6 § omnämnda fall
53
sammanträffat, från oell med två månader till och med ett år, enligt 14 § 2 morn., för
tredje resan stöld, från och nied tre till och med fem år, samt, enligt 15 § 2 morn., för
stöld å flera ställen, med högst ett år utöfver hvad honom eljest ådömas bort, men, enligt
Kongl. Förordningen om sammanläggning af straff den 21 December 1857, 2 § 3 morn.,
vid förening af straff, tiden för det, som längst vore, ej finge öfverskridas med mer än två
år, och af de lör alla oltanämnda brott sålunda upptagna strafftider den för tredje resan stöld
bestämda af minst tre år, vore, då de minsta beloppen beräknades, den längsta, — för alla
siua berörde förbrytelser, utom redan stadgad påföljd, hållas till straffarbete under fem år.
Det beslut, Rådstufvu-Rätten sålunda meddelat, syntes mig vara emot lag stridande
hufvudsakligen derutinnan, att Rådstufvu-Rätten tillämpat Kongl, förordningen den 21 December
1857, angående sammanläggning af straff. Enär nemligen uti detta hos RådstufvuRätten
till slutligt afdömande förekomna mål endast varit i fråga att bestämma ansvaret för
särskilda, under hvarjehanda försvårande omständigheter begångna tjulnadsbrott; — enär
Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, om ansvar för stöld och snatteri samt rån, uti 15 §
uttryckligen bjöde, att, derest någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott,
hvarför han på en gång lagfördes, de särskilda förbrytelserne skulle anses såsom inbegripna
i samma gerning; — enär nyssnämnde Kongl. Förordning den 21 December 1857 i 1 §
innehölle, att deruti meddelade föreskrift att, om någon föröfvat flere brottsliga handlingar
och desamma ej stöde till hvarandra i det sammanhang, att de innefattade fortsättning afen
och samma förbrytelse, utan vore, hvar för sig, till särskilda brott att hänföra, förbrytaren
skulle för hvarje brott till särskildt ansvar dömas, borde tillämpas endast så vida icke för
vissa läll annorlunda vore i lag stadgadt; och enär sålunda genom sistanförde Författning
icke upphäfdes eller förändrades åberopade stadgande i 15 § af 1855 års Kongl. Förordning;
trodde jag mig deri finna giltiga skäl lör min härofvan uttalade åsigt.
Under förutsättning, att de af Danderyds Skeppslags Tings-Rätt samt RådstufvuRätten
åberopade §§ af 1855 års nådiga Förordning, bort tillämpas, och då uti de fall, för
hvilka väl längsta, men icke den kortaste strafftiden funnes utsatt, denna sednare lämpligen
måste antagas till den i Förordningen förekommande kortaste strafftid, eller två månader,
hade, enligt mitt omdöme, Carlsson skolat anses skyldig till straffarbete:
enligt 1, 6 och 9 §§, för stöld medelst inbrott af penningar och annat, som varit
åt allmänna posten anförtrodt, under minst Två högst Sex år; samt denna strafftid
skolat ökas:
enligt 10 §, då stöldvärdet öfverstigit Två Tusen Daler Silfvermynt, med minst två
månader högst två år;
enligt 11 §, då de i 6 och 9 §§ omnämnda fall sammanträffade, med minst två
månader högst ett år;
enligt 14 §, för tredje resan stöld, med minst tre högst fem år; och
enligt 15 §, då stölderna skett å särskilda ställen och tider, med minst två månader
högst ett år;
hvaraf följde, att Carlsson icke kunnat ådömas lindrigare straffarbete, än under Fem
år och Sex månader, men väl, vid de mest försvårande omständigheter, sådant straff under
till och med Femton år.
Då nu Rådstufvu-Rätten ålagt Carlsson straffarbete endast i Fem år, hade denne
derigenom undsluppit med en bestraffning, lindrigare än den lägsta, som lagligen kunnat
ådömas, och enär af tillgängliga handlingar icke kunde utrönas sådana omständigheter, somföranledt
tillämpning af den lägsta ansvarsgraden — hvilken ansågs icke böra tillämpas endast
derföre att ej några försvårande omständigheter förekommit — vore den bestraffning,
som blifvit Carlsson ålagd, i högst väsentlig mån lindrigare, än lag medgåfve.
Dessutom anmärktes, att Danderyds Skeppslags Tingsrätt, ehuru två af de i 6 och
9 §§ berörda fall sammanträffat, dock icke förklarat Carlsson saker till ansvar enligt 11 §;
6
att sorn denna § torde böra så förstås, att det förhöjda ansvaret agde rum endast såvida
någon af de uti endera af nyssnämnde §§ nämnda omständigheter sammanträffade med ett
fall, som beskrefves uti någon annan af samma §§, Rådstufvu-Rättens syntes hafva felaktigt
tillämpat 11 § på den, enligt Rådstufvu-Rättens uppfattning, förekomna händelse, att två af
de i samma §, nemligen den 6, omförmälda fall sammanträffat; att Rådstufvu-Rättens uppställning
af Utslaget antydde, att, derest Rådstufvu-Rätten haft att ådöma ansvar endast
enligt 1, 6 och 9 §§, Rådstufvu-Rätten skulle hafva ansett sig böra sammanräkna de särskilda
ansvarsbestämmelserna, fastän, enligt de i allmänhet gällande lagskipningsgrunder, det
högre ansvaret enligt 9 § i sig innefattade de lindrigare enligt 1 och 6 §§; att RådstufvuRätten
deremot icke nog tydligt uttryckt, att ansvaret enligt 11 och 14 §§ skulle öka det
straffarbete, hvartill Carlsson eljest för gerningen gjort sig skyldig; samt att Rådstufvu-Rätten
oriktigt uträknat bötesbeloppet till 11,333 Rdr i stället för 11,133 Rdr.
Om än hvad i sistuppräknade omständigheter funnes anmärkt, såsom icke inverkande
på den bestraffning, Carlsson underginge, kunde lemnäs obeilradt, fann jag deremot
nödvändigt att påkalla pröfning af frågan, huruvida icke Kongl. Förordningen den 21 December
1857, angående sammanläggning af straff, blifvit af Rådstufvu-Rätten utan laglig
grund i målet tillämpad, och Rådstufvu-Rätten, till följd deraf, ådömt Carlsson en vida lindrigare
bestraffning, än den som varit med lag förenlig; och jag uppdrog derföre åt Advokatfiskals-Embetet
i Kongl. Svea Hof-Rätt att för berörda i Domarc-Embetets utöfning begångna
fel tilltala de Rådstufvu-Rättens Ledamöter, hvilka i det klandrade beslutet deltagit.
I öfverensstämmelse härmed hade Advokatfiskals-Embetet, sedan Rådstufvu-Rättens
Ordförande och Ledamöter med skriftligt yttrande till Kongl. Hof-Rätten inkommit och dervid
tillika upplyst, att från Rådstufvu-Rättens omförmälda beslut Ordföranden varit i så måtto
skiljaktig, som han vid straffens sammanläggning, för sin del, ansett den för poststölden
utfärda strafftid, eller Sex år, vara den som bort såsom längst antagas, och med de i Kongl.
Förordningen den 21 December 1857 stadgade två år ökas, samt förthy ålagt Carlsson åtta
års straffarbete, yrkat att, enär uti omförmälda mål någon sammanläggning af straff, enligt
den af Rådstufvu-Rätten åberopade 1857 års Kongl. Förordning, icke, utan uppenbart öfverträdande
af annan tydlig lag, kunnat äga rum, samt straffarbetet för den i målet sakfälde,
då några mildrande omständigheter icke ens blifvit antydda, bort, lika med hvad i
mest vanliga fall skulle varit brukligt, till minst Tio år bestämmas; men Rådstufvu-Rätten
i stället olagligen dömt till straffarbete på vida kortare tid, nemligen Ordföranden på åtta
och Rådmännen på endast fem år, Rådstufvu-Rättens Ordförande och Ledamöter måtte
för denna orätta dom fällas till ansvar, jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken.
Till förklaring häröfver hade bemälde Ordförande och Ledamöter hufvudsakligen
anfört, att då, med afseende å ordalydelsen i 3 mom. 2 § af 1857 års Kongl. Förordning
om sammanläggning af straff, Rådstufvu-Rätten desto mindre kunnat antaga, att från samma
allmänna stadgande skulle vara undantagna straffbestämmelserne i Kongl. Förordningen den
4 Maj 1855 angående ansvar för stöld m. m., som 1 § i förstnämnde Kongl. Förordning
stadgade, att för hvarje brott, ändå att brotten voro af samma slag, borde till särskildt ansvar
dömas, Rådstufvu-Rätten icke saknat stöd för tillämpning i förevarande fall af meromförmälda
1857 års Kongl. Förordning.
Kongl. Hof-Rättens Utslag, utfärdadt den 31 Juli 1860, innehöll, att, emedan Kongl.
Förordningen den 4 Maj 1855, om ansvar för stöld och snatteri samt rån, uti 15 §2 mom.
stadgar, att, derest någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott i uppsåt
att stjäla samt derför på en gång lagföres, de särskilda förbrytelserne skola anses såsom
inbegripna i samma gerning och att, derest i den gerning sammanträffa sådana fal), hvarom
förut i Förordningens 10 och 11 §§ sägs, jemväl, hvad der stadgadt blifvit, skall iakttagas,
samt, vid jemförelse af dessa stadganden med innehållet i Kongl Förordningen angående
sammanläggning af straff den 21 December 1857, uppenbart vore, att genom sistberörde
55
Kongl, Förordning något upphäfvande af eller ändring i förstnämnde Förordnings omförmälda
stadganden icke ägt rum, och då Rådstufvu-Rätten således utan laglig grund i ofvanberörda
mål tillämpat 1857 års oftanämnde Kongl. Förordning, och till följd deraf Carlsson i afseende
på tiden, under hvilken han för de åtalade förbrytelserne skulle till straffarbete hållas,
blifvit ådömd lindrigare bestraffning, än som med lag varit förenlig, Kongl. Hof-Rätten pröfvade
rättvist, likmätigt 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, fälla Rådstufvu-Rättens Ordförande
och Ledamöter att, hvar för sig, böta Tolf Rdr 50 öre Riksmynt till treskiftes emellan
Kronan, Upsala stad och Advokatfiskalen; dock att, hvad af stadens andel i samma böter
på Ordföranden och de bötfälde Ledamöterne belöpte, jemlikt Kongl. Brefvet den 26 Oktober
1790, skulle tillfalla Upsala Läns Lazarett.
Detta Utslag har jag icke funnit skäl att öfverklaga. Jag har ej heller erfarit, att
å delosidan ändring deruti blifvit sökt.
lin person vid namn Lars Andersson hade till Ilimble Härads-Rätt instämt tvenne
andra personer, Andreas Börjesson och Börje Andreasson, med påstående, att, på grund af
ett med Andreas Börjessons namn undertecknadt skuldebref å Sjuttiåtta Rdr 47 sk. 6 rst.
Riksgäldssedlar och Börje Andreasson derför ingångna borgen, såsom för egen skuld, af
dessa utbekomma nämnda belopp med ränta. Härads-Rätten förklarade, dels genom Utslag
den 22 April 1857, att Andreas Börjesson och Börje Andreasson borde gemensamt, eller
hvilkendera gälda gitte, utgifva fordrade beloppet med ränta, samt att de, för det de nekat
att hafva utfärdat omförmälda skuldebref och borgensförbindelse, jemlikt 9 Kap. 11 § Handels-Balken
och Kongl. Förordningen den 30 Maj 1855, skulle böta halfva skuldbeloppet med
Trettionio Rdr 23 sk. 9 rst. ofvannämnda sedelslag, dels ock, under annan Ordförande,
medelst beslut den 21 September nämnda år, att Andreas Börjesson och Börje Andreasson,
derest de saknade tillgång tili berörde dem »gemensamt» ådömde böter, skulle hvardera
straffas med tolf dagars fängelse vid vatten och bröd. Då Härads-Rättens förstnämnde Utslag
icke innehöll, att Andreas Börjesson och Börje Andreasson skulle, hvar för sig, erlägga det
ådömda bötesbeloppet, har jag emot den tillförordnade Domare, som detta Utslag meddelat,
låtit antalia åtal, för det han, af uppenbart missförstånd om lagens mening, sålunda
fällt oriktig, till verkställighet kommen Dom, som vållat, att de sakfällde fått undergå lindrigare
straff, än det dem enligt lag bort träffa.
Efter detta åtals utförande har Kongl. Götha LIof-Rätt, genom Utslag den 30 Mars
1860, sig utlåtit, att emedan Andreas Börjessons och Börje Andreassons förnekande att hafva utfärdat
ifrågavarande skuldebref och borgensförbindelse varit att hänföra till särskilda förbrytelser,
för hvilka de, hvar för sig, gjort sig skyldige till ansvar, samt, om än, såsom tillförordnade
Domhafvanden förklarat, Härads-Rätten genom dess anmärkta Utslag af den 22 April 1857
afsett, att Andreas Börjesson och Börje Andreasson borde hvardera erlägga det at HäradsRätten
stadgade bötesbelopp, Utslaget likväl i ordalagen varit deremot stridande, och HäradsRätten
sedermera under annan Ordförande föreskrifvit, att de sakfälde, om de icke ägde
tillgång till böterne, de der ansetts vara dem gemensamt ådömde, skulle hvar för sig sträf
fas med fängelse vid vatten och bröd, motsvarande endast hälften af bötesbeloppet, samt
Andreas Börjesson och Börje Andreasson sålunda, i följd af Härads-Rättens omförmälda Utslag,
kommit att umgälla sina förbrytelser med ett ringare straff än vederbort, Kongl. HofRätten,
i förmåga af 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, pröfvade lagligt döma den tillförordnade
Domhafvande, under hvars ordförandeskap Härads-Rättens Utslag den 22 April 1857
blifvit meddeladt, att, för hvad i förevarande hänseende läge honom till last, böta Femton
Rdr Rmt till treskiftes emellan Kronan, Ilimble Härad och Advokatfiskals-Embetet.
56
Sedan Uppvidinge Häradsrätt genom Utslag den 15 Maj 158 dömt en person att,
för det han, med vetskap om den olofliga åtkomsten, nött och gömt stulet gods till värde
af Tjugusju Rdr 50 öre, såsom för lörsta resan stöld, höta Attatiotvå Rdr 50 öre eller vid
bristande tillgång dertill undergå Tjuguen dagars fängelse vid vatten och bröd, samt åtal för
sålunda oriktigt verkstäld bötesförvandling blifvit inför Kongl. Götha Hof-Rätt anstäldt emot en
tillförordnad Domhafvande, hvilken i saken dömt, så har Kongl. IIof-Rätten den 12 Juni 1860
meddelat Utslag angående åtalet, och, emedan ifrågavarande böter bort förvandlas till endast
Femton dagars fängelse vid vatten och bröd, men deri bötlälde, till följd af llärads-ltättens
ofvanberörda beslut, undergått dylikt långelse sex dagar längre, än som vederbort, dömdes,
jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, den tillförordnade Domhafvanden, hvilken såsom HäradsRättens
Ordförande var för beslutet ansvarig, att för den vårdslöshet vid utöfning af DomareEmbetet,
sorn honom uti förevarande fall till last lage, böta Femton Rdr Rint till treskiftes;
hvaremot, och då tillförordnade Domhafvanden visat sig hafva godtgjort ej mindre Kongl.
Majit och Kronan för fångens utspisning under ofvannämnda Sex dagar, än äfven denne
för honom tillskyndadt obehörigt lidande, något yttrande härom icke ansågs erforderligt.
Detta Kongl. Hof-Rättens Utslag är ej öfverklagadt.
Uti en lill Justitie-Ombudsmannen ingifven skrift hade Skomakaren C. G. F. Vidgren
fört klagan deröfver, att han, under sommaren 1857 tilltalad för stöld vid Hammarkinds
Härads-Rätt, blifvit, utan att den ringaste bevisning emot honom förekommit, af IläradsRätten,
der en tillförordnad Domhafvande då fört ordet, förklarad skyldig att träda i häkte,
och i följd deraf varit hållen å Läns-cellfängelset i Linköping omkring Nio veckor, under
hvilken tid han trenne särkilda gånger varit afförd till tingsstället vid Mogata för ransaknings
undergående; hvarföre, och då Widgren af bemälde tillförordnade Domhafvande, oaktadt
flere påminnelser, icke bekommit Protokoll i målet, så att han å vederbörlig ort kunnat
anställa det åtal, hvartill han ansåg sig berättigad, Widgren yrkat ansvar å tillförordnade
Domhafvanden för ifrågavarande häktningsåtgärd samt hans förpligtande att godtgöra
det Widgren derigenom tillskyndade lidande.
Tillförordnade Domhafvanden yttrade uti sin häröfver infordrade och afgifna förklaring,
att uppgiften, det Widgren eller någon annan för bans räkning begärt att erhålla
del af expeditionerne i målet vidare, än hvad anginge Utslaget, hvaraf tillförordnade Domhafvanden,
på Widgrens begäran, skänkt honom en afskrift, vore alldeles sanningslös; och
att, hvad beträffade den öfverklagade häktningsåtgärden, till försvar för densamma endast
vore att åberopa de omständigheter, hvarom ransaknings-Protokollet lemnade upplysning,
samt det förhållande, att Widgren vore en lös person.
Protokollerne i målet från och med den 24 Juli 1857, då ransakningen börjades
och Härads-Rätten förklarade Widgren skyldig att träda i häkte, till och med den 22 påföljande
September, hvilken dag Widgren åter frigafs, hade på min begäran blifvit mig tillsände,
och, enligt Protokollet lör förstnämnde dag, syntes de besvärande omständigheter,
som mot Widgren förekommit, hufvudsakligen hafva varit: „
att, sedan stöldjden 8 Mars nämnda år blifvit föröfvad hos Enkan Anna Eriksdotter i Aby,
dervid tillgripils åtskilliga klädespersedlar och ibland dem ett dussin skjortor, äfvensom
några säckar m. m., hade förstölden blifvit misstänkt och häktad Arbetskarlen Petter Andersson
från Aby, och, vid en i dennes bostad hållen undersökning, hans hustru Carolina Nilsdotter
uppgifvit, att Petter Andersson, som varit borta från sin bostad natten till förutnämnde
den 8 Mars, då stölden föröfvades, sedermera för hustrun omtalat, det han jemte
Widgren och en annan namngifven person begått nyssnämnde stöld, hvilken uppgift Carolina
Nilsdotter inför Härads-Rätten ock vidhållit, ehuru den af så val Petter Andersson som
Widgren blifvit bestridd;
57
att Widgren icke kunnat ådagalägga, hvarest han uppehållit sig den natt stölden föröfvades,
utan endast uppgifvit, att han icke varit vid Aby; att ett vittne berättat, hurusom
Widgren, sedan han, på sätt han äfven sjelf förmält, den 23 April 1857 under Itikastubron å
allmänna vägen emellan Aby och Ringarums Kyrka upphittat en del af de stulna kiädespersedlarne,
hvilka der funnits inlagde i en säck, för några andra personer, de der varit tillstädes vid
den nämnde säckens tillvaratagande, äfvensom efter framkomsten till Aby, hvarest den upphittade
säcken med deri förvarade klädespersedlar af Widgren framlemnades, så ofta
upprepat, huru han hittat sakerne och sin fruktan att blifva misstänkt för stölden, att förhållandet
slutligen förefallit vittnet besynnerligt; att Anna Eriksdotter sön, Jonas Petter Svensson,
vid Härads-Rätten uppvisat en smutsig skjorta, den haji uppgifvit hafva, dagen efter
det stölden föröfvades, påträffats ibland några i ett uthus vid Åbyoåterfunne klädespersedlar,
hvilken skjorta, — den der icke skall tillhört någon person vid Aby, utan förmentes hafva
blifvit glömd af någon bland tjufvarne, som möjligen aflagt den och påtagit en af de stulna
skjortorna, — vid jemförelse inför Ilärads-Rätten befunnits, lill tyg, sömnad, bröstveckens
beskaffenhet, knappar och formen på knapphålen, likna den skjorta, Widgren då haft påsig;
samt slutligen att allmänna åklagaren yrkat Widgrens häktande.
De öfriga Protokollerna innehöllo icke någon omständighet, hvarigenom den tilltalade
ytterligare besvärades, utan visade fastmer, att ett vittne, sorn under ett halft år brukat tvätta
Widgrens linne, intygat, att omförmälda skjorta icke tillhörde Widgren oell dessutom vore med
hans skjortor olika i sömmen vidaxlarne ochisprundet, på sätt vittnet inför Härads-Rätten utpekat.
Ehuru sålunda emot Widgren visserligen förekommit omständigheter, som kunnat
göra honom för delaktighet i det åtalade olofliga tillgreppet misstänkt, likväl och enär dessa
omständigheter, efter mitt omdöme, svårligen kunde anses innefatta den grad af bevisning
om haas delaktighet i stölden, att han derför hort i häkte inmanas, ansåg jag
Wid gren icke böra förvägras, att få sin emot tillförordnade Domhafvanden framställda klagan
af Domstol pröfvad; hvarföre jag uppdrog åt Advokatfiskals-Embetet i Kongl. Götha
Hof-Rätt att lagligen tilltala bemälde Domhafvande, samt, efter det Widgren blifvit hörd
och saken erhållit nödig utredning, framställa de påståenden, till hvilka omständigheterne
kunde löranleda.
Sedan detta åtal blifvit utfördt, och Widgren derunder lemnats tillfälle att närmare
utreda beskaffenheten af den skada, på hvars godtgörande han väckt anspråk, samt tillförordnade
Domhafvanden uti afgifven förklaring, med åberopande af hvad vid ransakningstillfället
den 24 Juli 1857 mot Widgren förekommit, i öfrigt hufvudsakligen anfört, att hans
mening med uttrycket, att Widgren vore en »lös person», icke varit den, att Widgren saknat
laga försvar, utan att Widgren, såsom ogift och icke ägande fast hemvist eller sådan
sysselsättning, som bunde honom vid någon viss ort, ej haft något att förlora genom att
medelst rymning undandraga sig lagens näpst, i fall han trott sig kunna öfververbevisas om
det brott, för hvilket han var tilltalad; att Domhafvanden icke funnit skäl betvifla
riktigheten af hustrun Carolina Nilsdotter omförmälda uppgift; och att, då det bort
kunna antagas, att åklagaren, innan han mot Widgren anstalt åtal, förskalfat sig uppgift på
vidare bevisning än den, han vid första ransakningstillfället förebragt, Widgren, på grund af
hvad emot honom då förekommit, ansetts böra häktas; på grund af hvilket allt Domhafvanden
till alla delar bestred den emot honom i detta mål förda talan; så har Kongl.
Hof-Rätten den 19 Juni 1860 i målet meddelat Utslag af innehåll: att emedan hustrun Carolina
Nilsdotters och Jonas Petter Svenssons uppgifter, äfven om deras riktighet varit styrkt,
samt, hvad i öfrigt under ransakningen förekommit, icke kunde anses innefatta ens bindande
omständigheter och liknelser mot Widgren, att han i stölden varit delaktig; men Hammarkinds
Härads-Rätt, det oaktadt, förklarat Widgren, skyldig att träda i häkte, der han, utan
att någon upplysning om befogenheten af det mot honom anställda åtal vunnits vid förnyade
ransakningar, måst qvarblifva intilldess han till sitt fredande förebragt bevisning, Kongl. Hof
-
58
rätten, jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, laide Härads-Rättens tillförordnade Ordförande
att, för den felaktighet vid Dom a re-Em betets utöfning, hvilken sålunda kommit honom
till last, böta Tjugufem Rdr Rmt till treskiftes emellan Kronan, Hammarkinds Härad
och Advokatfiskalen i Kongl. Hof-Rätten; hvarjemte Domhafvandcn förpligtades ersätta Kongl.
Maj:ts och Kronans kostnad för Widgrens underhåll och för hans forslande till och ifrån
tingsstället, under det han varit häktad, med Tjuguåtta Rdr 66 öre, samt att godtgöra Widgren
för hans lidande och förlust, i följd af häktningen, med Etthundra Riksdaler sagde
mynt.
Detta Utslag har icke blifvit öfverklagadt.
Sedan Ilandbörds Härads-Rätt genom Utslag den 6 Mars 1858, jemte det en person
vid namn Stefanus Laurentius Petri dömdes för första resan stöld af gods, i värde
upptaget till Fyra Rdr, att höta det stulnas tredubbla belopp med Tolf Rdr, allt Ranko,
tillika föreskrifva, att Petri skulle, i brist af böter, undergå Elfva dagars fängelse vid vatten
och bröd; så har jag, efter erhållen kännedom om Härads-Rättens Utslag, anmodat Advokatfiskals-Embetet
i Kongl. Götha IIof-Rätt, att, enär ifrågavarande bötesbelopp skolat rätteligen
förvandlas till fängelse vid vatten och bröd under endast fem dagar, men Petri i följd
af nämnda Utslag mäst undergå dylikt straff sex dagar längre än vederbort, hos Kongl.
Hof-Rätten lagligen tilltala den tillförordnade Domhafvnde, som varit i Härads-Rätten Ordförande
och för nämnda beslut eller felaktiga bötesförvandling borde ansvara.
Efter det bemälde Domhafvande uti afgifvet yttrande, hvarvid han fogat bevis, dels
att kostnaderna för Petris underhåll under den olagligen förlängda fängelsetiden blifvit Kronan
godtgjord, dels ock att Petri icke gjorde anspråk på ersättning för honom tillskvndadt
lidande, förklarat, att han underkastade sig den påföljd, som anmärkta åtgärden kunde medföra,
blef, genom Kongl Hof-Rättens den 29 November 1860 gifne Utslag, hvilket icke är
öfverklagadt, tillförordnade Domhafvanden, jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, för berörda
oriktiga förfarande vid Domare-Embetets utöfning, fäld allt böta Femton Rdr Rmt
till treskiftes emellan Kronan, Handbörds Härad och Advokatfiskals-Embetet.
Siende Härads-Rätt hade den 3 Februari 1858 meddelat ett Utslag, hvarigenom en
person blifvit dömd för andra resan stöld af gods, värdt Fyratio Rdr Rmt, jemlikt 1 och
14 §§ i Kongl. Förordningen om ansvar för stöld och snatteri samt rån den 4 Maj 1855,
att utgifva böter eller, vid bristande tillgång dertill, undergå fängelse vid vatten och bröd,
motsvarande böternas belopp, samt att hållas till straffarbete under ett år. Då jag emedlertid
fann, att de åberopade §§ i nämnda Förordning icke blifvit rätt tillämpade, förordnade
jag om åtal emot Härads-Hättens ordförande inför Kongl. Svea Hof-Rätt, hvars Utslag
meddelades den 15 Mars 1860 och innehöll, att som enligt 14 § i förutnämnde Kongl.
Förordning tiden för det straffarbete, hvartill den, som begick stöld andra gången, eljest
för den gerning gjort sig skyldig, skulle ökas från och med Ett till och med Tre år, samt
häraf äfvensom af stadgandet i 1 §, uti samma Kongl. Förordning, att den, som stjäl gods
eller penningar öfver Tio daler, skall, jemte annat ansvar, hållas till straffarbete från och
två till och med sex månader, oförtydbart följde, att för andra resan stöld borde dömas
till straffarbete på minst ett år och två månader, men genom Härads-Rättens ifrågavarande
Utslag straffarbetet blifvit bestämdt till allenast ett år, i följd af hvilken oriktiga straffbestämning,
den der måste anses hafva tillkommit af uppenbar vårdslöshet, den sakfälde kommit
att för sin omförmälda förbrytelse undergå straffarbete under en tid minst två månader
kortare, än vederbort; så fäldes, med stöd af 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, Ordföranden
i Härads-Rätten, att, för hvad han, på sätt berördt vore, i Domare-Embetets utöfning låtit
59
komma sig till last, böta Tjugofem Rdr Rmt till treskiftes emellan Kronan, Slende Härad
och Advokatfiskal^!.
i detta Utslag liar ändring icke blifvit sökt.
Säthers Rådstufvu-Rätt hade, genom Utslag den 12 Juni 1858, dömt en person för
fickstöld till belopp af Fyratiosex Rdr 10 öre Rmt att, utom annan bestraffning, böta det
stulnas värde tredubbelt med Etthundra Trettioåtta Rdr 30 öre, eller, vid bristande tillgång
till böterna, undergå Tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd. Enär oriktig förvandling af
böterna skett, förordnades af mig åtal emot Rådstufvu-Rätten inför Kongl. Svea Hof-Rätt, som i
Utslag den 24 April 18G0, förklarade, att, emedan ofvannämnde böter enligt tydlig lag bort,
om tillgång till deras gäldande saknades, aftjenas med Tjugulvå dagars fängelse vid vatten
och bröd, men den saklälde i följd af Rådstufvu-Rältens beslut måst undergå dylikt fängelse
Tjuguåtta dagar, eller Sex dagar längre än vederbort, Rådstufvu-Rättens Ordförande
och Ledamöter dömdes för sålunda fäld orätt dom, som i verkställighet gått, att, hvar för
sig, böta Tio Rdr Rmt till treskiftes emellan Kronan, Säthers stad och Advokatfiskal, som
åtalet utfört, dock att Domstolens andel i stadens lott skulle tillfalla Stora Kopparbergs
Läns Lazarett.
Detta Utslag har vunnit laga kraft.
Vid granskning af Fånglistorna från Gottlands Länshäkte hade blifvit anmärkt, att
Gottlands Södra Härads-Rätt genom Utslag den 12 November 1857 dömt en för andra resan
stöld tilltalad person att, utom annan påföljd, undergå straffarbete ett år. Sedan HäradsRättens
berörda Utslag blifvit infordradt och anmärkningen befunnits riktig, har jag anmodat
Advokatfiskals-Embetet i Kongl. Svea Hof-Rätt att emot Härads-Rättens Ordförande
anställa åtal för det att Härads-Rätten uti förevarande fall ådömt lindrigare bestraffning, än
som efter lag kunnat och bort äga rum.
Uti afgifvet memorial har Advokatfiskal yrkat, att, då, jemlikt 1 och 14 §§ i
Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, angående ansvar för stöld och snatteri samt rån,
den kortaste tid, hvartill för förbrytelse af nämnde beskaffenhet finge dömas, vore ett år
och två månader, samt den längsta, tre år och sex månader, och någon mildrande omständighet
i målet icke förekommit, förbrytaren således bort anses hafva gjort sig skyldig till
straffarbete under minst två år och fyra månader, Domhafvanden måtte för sagda domslut,
som ej blott vore oriktigt, utan ock vittnade om sådan uppenbar vårdslöshet i DomareEmbetets
utöfning, som i 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken vore med ansvar belagd, varda
fäld att böta, i enlighet med sistnämnde lagrum; och genom Kongl. Hof-Rättens den 6 Oktober
1860 meddelade Utslag, hvilket vunnit laga kraft, har Domhafvanden, för HäradsRättens
oriktiga förfarande derutinnan, att, ehuru, jemlikt 1 och 14 §§ i ofvanåheropade
Kongl. Förordning, för andra resan stöld ej finge dömas till straffarbete på kortare tid än
ett år och två månader, Härads-Rätten likväl genom dess ofvanberörda Utslag bestämt
tiden för det straffarbete, hvarom här vore fråga, till endast ett år, blifvit fäld att för den
vårdslöshet, som han i sagde hänseenda låtit komma sig till last, böta Femtio Rdr Rmt till
treskiftes emellan Konungen, Häradet och Åklagaren.
Genom Utslag den 30 Oktober hade Leufsta Tingslags Härads-Rätt, under åberopande
af 2, 3, 12 och 20 §§ i Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, dömt en person att, för
det han dels utan inbrott ololligen tillgripit ett i ett redskapslider förvaradt, till Två Rdr
värderadt oxok, dels ock, efter inbrott, stulit två marker smör, skattade till En Riksdaler
60
50 öre, böta för första resan snatteri Tio Rdr, eller i brist af tillgång dertill, undergå sju
dagars fängelse vid valten och bröd, samt för första resan inbrott hållas till Två månaders
straffarbete; men, enär den sakfälde, för hvad honom, på sätt ofvan nämndt är, lill last
kommit, rätteligen bort, jemlikt 1 och 6 §§ i ofvanåberopade Kongl. Förordning, fällas att
för inbrottsstöld böta Tio Rdr 50 öre eller undergå fyra dagars fängelse vid vatten och
bröd samt derförutan hållas till straffarbete i minst Sex månader, och Härads-Rätten sålunda
öfverträdt tydlig lag, uppdrog jag åt Advokatfiskals-Embetet i Kongl. Svea Hof-Rätt att emot
Romhafvanden i Leufsta Tingslag anställa åtal och yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Uti detta mål har Kongl. Hof-Rätten meddelat Utslag den 19 Juni 1860 och dömt
Romhafvanden, såsom för Härads-Rättens beslut ansvarig, att, för det han fällt orätt Rom,
böta, jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, Femtio Rdr Rmt till treskiftes emellan Kongl.
Majit och Kronan, Advokat-Fiskalen, som åtalat utfört, och Leufsta Tingslag; dock att Dotnhafvandens
andel i Tingslagets lott af böterne skulle tillfalla Lazarettet inom Upsala Län.
Detta Utslag har icke blifvit öfverklagadt.
Ägaren af Åsby gård i Westmanland hade med företeende af dels handlingar, som
skulle ådagalägga, att en föregående ägare af nämnde egendom, genom aftal med Direktionen
för Strömholms Slussverk, förvärfvat rättighet åt sig och sina efterträdare vid egendomen
att i Slussverkets uppdämda sjö ofvanom Skantzen upptaga och i framtiden vidmakthålla
ett till längd, bredd och djup tillräckligt dike, för att derigenom befordra ett friare tillopp
af vatten ulj och genom ett till Åsby hörande träsk, Sumptäppan kalladt, hvarifrån vattenledning
till Åsby vore anlagd, dels ock ett af Kronofogden i orten meddeladt synebevis, hos
Konungens Befallningshafvande i Westmanlands Län sökt, att, då Direktionen för Strömsholms
nya Kanal-Bolag den 25 November 1858 egenmäktigt låtit utestänga egendomen
Åsby från vattentägt ur kanalen, Konungens Befallningshafvande måtte meddela handräckning
till rättande af detta bolagets förfarande samt vid lämpligt vite förelägga Direktionen att derefter
såsom dittills genom Kanalen utsläppa vatten i Skantz-sjön.
Landshöfdinge-Embetet fann icke behöfligt att öfver ansökningen infordra någon förklaring,
utan ansåg Sluss-Inspektoren, Kaptenen och Riddaren af Kongl. Wasa-Orden L. P.
Hellström hafva egenmäktigt stängt det tillflöde af vatten, som förut kommit ägaren af
Åsby till godo, och anbelälde derföre, genom beslut den 29 i nyssnämnda månad.
Kronofogden att förständiga Kaptenen Hellström, vid vite af Femtio Riksdaler Riksmynt,
genast genom pådragningsluckornas öppnande försätta vattenflödet från Kanalen i Skantzsjön
uti det skick, hvari det dittills befunnit sig samt framgent så bibehåfla det, intilldess
Direktionen kunde genom laga kraftägande Utslag visa sig hafva frånvunnit Åsby ägare omförmälda
rättighet.
Kaptenen Hellström, som af nämnda beslut fick del den 1 December, förklarade sig
då ej kunna elier vilja i anledning deraf vidtaga någon åtgärd, innan sådan af Kanal-Bolagets
Direktion blifvit anbefalld. Landshöfdinge-Embetet förpligtade derföre, genom beslut den
den 3 December, Kaptenen Hellström att utgifva vitet och föreläde honom, vid förhöjdt vite
af Trehundra Riksdaler Riksmynt, att genast fullgöra Landshöldinge-Embetets föreskrift;
men då Kaptenen jemväl vägrade ställa sig denna föreskrift till efterrättelse, fäldes han den
6 December att gälda det sednare vitet, hvarjemte Landshöldinge-Embetet, med åberopande
af 1 Kap. 9 § Utsöknings-Balken, förordnade, att, derest Kaptenen Hellström ej genast läte
öppna pådragningsluckorna, vederbörande Kronobetjent ägde inställa Kaptenen inför Konungens
Befallningshafvande å Lands-Kansliet dagen derpå, den 7 December. Efter erhållen
del af detta beslut undandrog sig icke desto mindre Kaptenen Hellström att befordra vattnet
till Skantzsjön, och blef i anledning deraf genom Länsmannens i orten försorg instäld
hos Konungens Befallningshafvande. Erinrad om angelägenheten deraf, att enhvar åtlydde de
61
bild och befallningar, hvilka från Konungens Befallningshafvande utgingo, androg Kaptenen
Hellström, att Direktionen för Kanal-Bolaget anbefalt honom att stänga de luckor, genom
hvilka vatten förut strömmat till Skantzsjön och att Kaptenen derföre och då tjenstens förlust
kunde drabba honom, derest lian underläte att efterkomma Direktionens befallning,
fortfarande måste vägra att ställa sig till efterrättelse Landshöfdinge-Embetets ifrågavarande
föreskrift. I beslut, som afkunnades samma dag, föreläde Landshöfdinge-Embetet Kaptenen
Hellström, vid förhöjdt vite af Sexhundra Riksdaler Riksmynt, att genast låta öppna de ifrågavarande
pådragningsluckorna eller ock till vederbörande Kronobetjent utlemna de verktyg,
som erfordrades för att öppna desamma, äfvensom att sedermera framgent hålla vattenflödet
derigenom i enahanda skick, hvari det förut befunnits, intilldess visas kunde, att
rättigheten till vattnets begagnande blifvit Asby ägare frånvunnen. Påföljande dag öppnades
en af luckorna på de närmast ofvanför Skantzsjön belägna slussarne till den höjd, som förr
varit vanligt.
Vice Ordföranden och två Ledamöter i Direktionen öfver Strömsholms nya KanalBolag
hafva derefter, åberopande jemväl uppdrag af Kaptenen och Riddaren Hellström, hos
mig fört klagan öfver Landshöfdinge-Embetets förenämnde åtgärder i målet; och jag har, i
skrifvelse till Advokatfiskals-Embetet i Kongl. Svea Hof-Rätt, anmodat bemälda Embete, att
för berörde åtgärder ställa Lands-Kamreraren och den tillförordnade Lands-Sekreteraren,
hvilka i egenskap af Konungens Befallningshafvande ärendet handlagt, under tilltal inför bemälde
Kongl. Hof-Rätt.
Uti förrberörda skrifvelse till Advokatfiskals-Embetet medgaf jag, att frågor af sådan
beskaffenhet, som förevarande, borde med möjligen största skyndsamhet handläggas, men
erinrade tillika om nödvändigheten dels att dervid iakttaga en sådan varsamhet, att icke
någons rätt förnärmades, dels ock att, derest saken icke vore alldeles uppenbar, erforderlig
utredning deraf borde ske, innan beslut om handräckning meddelades; samt att, med tillämpning
af en sådan åsigt på ifrågavarande fall, det antagligtvis icke varit öfverflödigt att
genast infordra vederbörandes förklaring, heldst som det till stöd för den begärda handräckningen
bifogade bevis af den 28 Oktober 1814, om det än kunde anses för öfrigt giltigt,
icke innefattade någon förbindelse för Kanal-Bolaget att tillhandahålla vatten i Skantz sjön
genom slussluckornas öppnande, när heldst sådant kunde blifva nödigt, för att alla de vattenverk,
som ägaren af Asby komme att anlägga och nu mera anlagt, utöfver hvad ifrån början
varit åsyftadt, skulle kunna hållas i gång. Men då Landshöfdinge-Embetet ansett
frågan icke fordra någon vidare undersökning, utan handräckning omedelbart böra lemnäs,
och af sådan orsak låtit förständiga Sluss-Inspektoren att vid vite af Femtio Riksdaler Rmt
genast, medelst pådragningsluckornas öppnande, försätta vattenflödet från Kanalen till Skantzsjön
i det skick, hvaruti det förut befunnit sig, samt framgent så bibehålla detsamma, och
vidare, enär detta påbud icke medförde någon verkan, bestämt ett förhöjdt vite af Trehundra
Rdr i samma ändamål, förefanns, efter mitt omdöme, icke något skäl att tillgripa den åtgärd,
som vore öfverklagad, eller att, derest Kaptenen Hellström ytterligare vägrade efterkomma
Landshöfdinge-Embetets föreskrift, låta inställa honom inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
å viss bestämd tid. Väl innehölle 9 § af 1 Kap. Utsöknings-Balken, att
»Konungens Befallningshafvandes bud i Embetets ärenden bör hvar och en lyda, och han
»äga makt, der han skäl finner, att lägga vite före, eller låta den, som tredskas, till sig
»hämta eller förbjuda att resa från orten; och att, om han ändå reser bort; han då skall
»varda hämtad åter och böta» etc, men detta lagstadgande, i hvad det innefattade rättighet
att hämta en tredskande, syntes mig icke äga tillämplighet på det fall, hvarom här vore
fråga. — Om man forskade efter de »skäl», som, enligt hvad nämnda lagrum fordrade, skulle
funnits för hämtningsåtgärden eller för beslutet derom, torde man svårligen i handlingarna
återfinna något sådant, som kunde tillerkännas giltighet inför lag. Icke tillkom beslutet för
8
62
vinnande af utredning i saken, ty de förut vidtagna åtgärderne vittnade, såsom anmärkt
blifvit, derom, att Landshöfdinge-Embetet lunnit saken klar nog och vidare upplysning i ämnet
ej erforderlig för handräcknings meddelande, och ehvad utredning, sorn ytterligare hade
vunnits, skulle Landshöfdinge-Embetet dåmera svårligen kunnat afstå ifrån fullföljandet af
det beslut, att handräckning måste lemnäs. Icke var denna persoidiga inställelse nödig för
att meddela Sluss-Inspektoren beslutet om ett högre vite eller någon ann n påföljd för olydnad
emot Konungens Befallningshafvandes bud, ty sådant hade kunnat ske, lika väl då som
förut, genom Kronobetjeningen; icke heller var sagde åtgärd påkallad af verklig fara, att
Sluss-lnspektoren skulle resa från orten, hvilken fara dessutom genom hämtningen endast
för en kortare tid kunde förebyggas, enär afsigten ej var att den hämtade skulle i häkte
qvarhåIlas; och icke heller kunde hämtningen hafva varit ämnad till påföljd för den emot
Landshöfdinge-Ernbetets befallningar visade tredska, ty den skulle då hafva utgjort ett straff
af sådan beskaffenhet, som lagen ingenstädes tillåter.
Häremot hafva Landskamreraren och t. f. Lands-Sekreteraren hufvudsakligen anfört: att
Landshöfdinge-Ernbetets ifrågavarande åtgärd att förelägga hämtningsäfventyr, då flera förut stadgade
vitén visat sig overksama, efter deras förmenande, stödde sig på lagens uttryckliga stadgande,
och att Kaptenen Hellströms inställande bos Konungens Befallningshafvande, hvarmed afsigten
varit bland annat, att genom lämpliga föreställningar förmå honom att ställa sig Landshöfdinge-Embetels
föreskrift till efterrättelse, haft till följd att samma föreskrift omsider blifvit
åtlydd, hvarföre och då meranämnda åtgärd ej varit så ändamålslös, som å andra sidan
vore påslådt, Landskamreraren och t. f. Landssekreteraren bestridt, att de genom det ifrågavarande
beslutet gjort sig till något ansvar förfallne.
Kongl. Hof-Rätten har i Utslag den 7 November 1860 förklarat sig hafva funnit,
Landshöfdinge-Ernbetets ifrågavarande åtgärd att, i anledning af Kaptenen Hellströms visade
tredska att åtlyda Landshöfdinge-Ernbetets föreskrifter, låta på sätt som skett inställa Kaptenen
hos Konuagen Befallningshafvande, ehuru olämplig och ej oundgängligen af nöden, dock ej vara
af beskaffenhet att lagligen böra till ansvar föranleda.
Enär sålunda äfven Kongl. Hof-Rätten antagit, att den ifrågavarande hämtningsåtgärden
varit hvarken oundgängligen nödvändig eller ens lämplig; men Kaptenen Hellström
derigenom obestridligen tillfogats en offentlig skymf, som enligt min åsigt varit så mycket
mindre förtjent, sorn Kaptenen syntes hafva undandragit sig att lyda Konungens Befallningshafvandes
bud, icke af vanvördnad elier tredska, utan af missförstådt nit för sina förmäns
rätt, hvilken han ansett sig icke böra eftergifva, innan han inhämtat deras föreskrifter i
ämnet, fann jag mig ej kunna låta bero vid Kongl. Hof-Rättens ofvananförda beslut, utan
förordnade om talans underdåniga fullföljande hos Kongl. Maj:t, der målet ännu icke blifvit
i nåder pröfvadt och afgjordt.
Slutligen bör jag ej lemna obemäldt ett förhållande, hvarpå min uppmärksamhet
blifvit fästad, men som jag icke ansett utgöra föremål för åtal, utan fastmer påkalla lagtiftningens
mellankomst. Hetta förhållande har yppat sig i de olika beslut, domstolarne
meddelat, rörande frågan, huruvida Sprit af större alkokolshalt än aderton grader må,
utan vederbörligt tillstånd, kunna i minut försäljas, eller icke. På sådana beslut må jag
anföra några exempel, som kommit till min kunskap:
l:o Handlanden I). M. Ljunggren i Calmar tilltalades af Stadsfiskalen J. P. Kindbom
i nämnda stad, för att hafva i sin handelsbod vid flera tillfällen under loppet af Januari
månad år 1856 olofligen försålt och låtit försälja sprit i minut. Ljunggren erkände sig
hafva alltsedan år 1839 idkat dylik försäljning, i mindre partier än en half kanna, af tjugutvå-gradig
sprit till techniska behof. Rådstufvu-Rätten i Calmar meddelade utslag i målet
den 9 Februari 1856 och yttrade att, enär Kindbom icke styrkt, att Ljunggren i minut
63
afyttrat annan sprit, än den sorn tili det uppgifna behofvet blifvit begagnad, men denna
varu-artikel i sådan egenskap ej vore att anse såsom vanlig spirituös dryck, ansvar, på grund
af Kongl. Förondningen den 18 Januari 1855, icke kunde Ljunggren i åtalade hänseendet
ådömas.
Kongl. Götha Hof-Rätt, der Kindbom öfver nämnda utslag anfört besvär, förklarade,
på grund af Ljunggrens erkännande, att han under den tid, åtalet afsåg, sålt sprit till mindre
belopp än en half kanna, utan att till dylik försäljning hafva i stadgad ordning förvärfvat
rättighet, med upphäfvande af Rådstufvu-Rättens Utslag och under åberopande af 35, 39 och
54 §§ i 1855 års Kongl. Förordning, Ljunggren skyldig att böta Tio Riksdaler samt erlägga
utskänkningsafgift med Femtio Riksdaler Riksmynt.
Ljunggren fullföljde genom underdåniga besvär målet till Kongl. Majit. Utlåtande infordrades
från Technologiska Institutet och afgafs, under den 7 Januari 1858, af innehåll:
»att utaf sprit af hvad gradtal som heldst kan genom densammas utspädning med vatten
beredas bränvin af vanlig styrka, och att, ifall spriten är ren, äfven det bränvin, sorn deraf
erhålles, är rent smakande; hvaremot, i den mån spriten är mer eller mindre finkelhaltig,
bränvinet äfven bekommer mer eller mindre stark smak af finkel-olja.»
Kongl. Maj:ts Utslag den 22 Februari 1858 innefattade, att Kongl. Maj:t ej funnit
skäl anförda, som verkade ändring i Hof-Rättens utslag.
2:o. Handlanden M. Mattsson i Göteborg hade genom Poliskammarens i nämnda
stad och Kongl. Götha Hof-Rätts sammanstämmande Utslag blifvit dömd att böta för försäljning
af tjugutvå-gradig sprit, i mindre partier än en half kanna, utan dertill erhållet särskildt
tillstånd.
Målet fullföljdes genom underdåniga besvär till Kongl. Maj:t och genom nådigt Utslag
den 25 Juli 1860 befriades Mattsson från det honom ådömda ansvar, på grund af Technologiska
Institutets i ett annat likartadt mål afgifna utlåtande, att sprit icke vid brännerierna
i Riket omedelbarligen ur mäsk utdrages med större alkohol-halt än aderton grader, utan
måste, för ernående af högre gradtal, undergå ytterligare beredning, hvarigenom sådan starkare
sprit i den mån fördyras att, derest den sedermera utspädes till bränvin, priset å detta
blifver vida högre än det gångbara, samt enär handeln med slik sprit, hvars tillgänglighet
för techniska behof är af vigt, icke ansågs vara underkastad de inskränkningar och bestämmelser,
som för försäljning af bränvin och andra spiritiösa drycker äro gällande.
3:o. Apothekaren C. A. Schmidt i Calmar, tilltalad af allmän åklagare, för det han
i sitt Apothek vid särskilda tillfällen försålt tjugutvå-gradig sprit, frikändes af RådstufvuRätten
i nämnde stad, men fäldes af Kongl. Götha Hof-Rätt till ansvar, enligt 1, 17, 18,
26, 40 och 55 §§ i Kongl. Förordningen den 27 November 1857.
Målet fullföljdes medelst underdåniga besvär och genom Kongl. Maj:ts nådiga Utslag
den 27 November 1860 blef Schmidt, på de i nästföregående mål anförda grunder, från
ansvar befriad.
Dessa exempel torde tillräckligt ådagalägga behofvet af närmare bestämningar i lagstiftningen
rörande detta ämne.
RIKETS HÖGLOFLIGE STÄNDERS
JDSTITIE-OMBUDSMANS
EMBETSBERÄTTELSE
till Riksdagen år 1862,
åtföljd esf berättelse från TrycItfrifiets-JHomitén.
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS E. WESTRELL, 1862.
-
INNEHÅLL.
Sid.
Inledning
j.
Redovisning för åtal, anstälda emot
1) Rådstugurätten i Göteborg, för obehörigt dröjsmål med afgörande af anhängiga mål. 2.
2) Domhafvanden i Näs härad, för oriktig sammanläggning af straff, (forts, från 1859
års berättelse) 4.
3) Domhafvanden i Carlstad, Kihls och Grums härader, angående för högt beräknad
lösen för gravationsbevis, (forts, från 1856 års berättelse) —
4) Rådstufvurätten i Jönköping, för dröjsmål i rättegångsärenders behandling, (forts.
1859 års berättelse) 5.
5) Rådstufvurättens i Calmar Andra Afdelning, för oriktig förvandling af böter . . —
6) En tillförordnad Domhafvande i Kinnevalds härad, för häktad persons frigifvande,
efter det han blifvit till urbota ansvar dömd 6.
7) Magistraten i Sala, för dröjsmål med förrättande af ett arfskifte 8.
8) Landshöfdinge-Embetet i Westmanlands län, för oriktig tillämpning af 1 Kap. 9 §
U. B., i fråga om tredskande persons hämtning, (forts, från 1860 års berättelse) 11.
9) Rådstufvurätten i Norrtelje, för orätt dom och deraf föranledd olaga häktning . . —
10) Rådstufvurätten i Waxholm, för olaga uppskof med riksdagsmannaval .... 13.
11) En tillförordnad Domhafvande i Wissnums härad, för olaglig behandling af ett kon
kursmål
t .... 16.
12) Rådstufvurätten i Wisby, för dröjsmål med konkurssakers behandling 18.
13) Domhafvanden i Snefringe härad, för oriktig bestämning af straffarbetstiden för
andra resan stöld —
14) Rådstufvurätten i Upsala, för felaktig böles-förvandling 19.
15) En tillförordnad Domhafvande i Gottlands södra härad, för nyssberörda förseelse —
16) En tillförordnad Domhafvande i Bro härad, för enahanda förseelse —
17) Domhafvanden i Gottlands Norra härad, för oriktig förvandling af böter, ådömda
qvinna, enligt 53 Kap. 1 § M. B. . .
20.
18) Rådstufvurätten i Luleå, för oriktigt bestämmande af straffarbetstiden för qualifi
ceradt
tjufnadsbrott 23.
19) Rådstufvurätten i Waxholm, för olagligt beslut om en tilltalad persons inmanande
i häkte 24.
20) Landshöfdinge-Embetet i Malmöhus län, för en Svensk ransakningsfånges utlemnan
de
till utländsk polismyndighet  25.
21) Pastor och Kyrkoråd i en församling inom Ärkestiftet, för oriktigt förfarande i ett
till Kyrkorådet hörande ärende så ock för oriktigt prestbetyg 29.
22) En tillförordnad Domhafvanden i Färentuna härad, för det han afslutat lagtima ting
och meddelat utslag, utan att dagen dertill varit inom häradet kungjord ... 36.
23) En tillförordnad Öfverjägmästare i Elfsborgs län, för olagligen meddelad tillåtelse
till jagt å Kronopark 38.
24) Rådstufvurätten i Lund, för oriktig behandling af ett tryckfrihetsmål, (forts, från
1860 års berättelse) 40.
25) En Länsman i Södermanlands län, för häktad persons misshandlande —
26) Rådstufvurätten i Göteborg, för dröjsmål med ett tvistemåls afgörande, (forts, från
1859 års berättelse) 45.
Sid.
27) Nämnden i Bollebygds härad, för olaga beslut om en tilltalad persons frigifvande
ur häkte 46.
28) En tillförordnad Domhafvande i Kihls härad, för oriktig tillämpning af ett edgångs
beslut
och deri stadgadt vite 52.
29) En Notarie i Stockholms Rådstufvurätt, för vägran att utlemna protokoll ... 56.
30) Ordinarie Polismästaren i Stockholm, för olaga häktning
. 57.
31) Magistratssekreteraren i Carlstad, lör påföring och uppbärande af lösen för utdrag
af Magistratens protokoll, expedierade till nämnda Stads Drätselkammare . . 60.
Om sättet att expediera utslag i besvärsmål hos Kongl. Majit, i Dess Justitie-revision. 63.
» Rättegångsordningen för religionsmå! emot prestman, i anledning af Strengnäs Domkapitels
behandling af ett dylikt mål emot Kyrkoherden A. Hallin .... 66.
» Långsamheten i lagskipningen 107.
» Revisionssekreterarnes arbets-redogörelse för år 1861
. 116.
» Latitudsystemets tillämpning.
118.
» Ersättningsfrågors behandling 120.
» Verkan af stämning .
121.
» Brott, begånget af lifstidsfånge 122.
» Kongl. Förordningen den 24 September 1861, angående tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom 127.
» Lagstiftning för s. k. Nykterhetsvärdshus . . . , 136.
» De förordningar, som vid ting skola uppläsas 140.
» En omständighet att iakttaga vid de nyare författningarnes tillämpning .... 141.
» Archiven i landsorterne (forts, från 1851 års berättelse) . 142.
» Uppgifterna frfn Kongl. Stats-departementerna, som äro intagna bland Bilagorna . 144.
Anmälan, att sedan sistförflutna riksdags början någon lagförklaring ej är vorden meddelad
•  • • »
BILAGOR:
Uppgifter från Kongl. Stats-departementen på Rikets Ständers under Riksdagen 1859
och 1860 aflåtna underdåniga skrifvelser och de i anledning deraf hos Kongl.
Majt vidtagna åtgärder 3.
De i föregående uppgifter förekommande, ännu oafgjorda ärender 42.
Förteckning å Rikets Ständers vid Iliksdagarne 1850 och 1851, 1853 och 1854 samt
1856 och 1858 till Kongl, Maj:t aflåtne underdåniga skrifvelser, hvilka i Just.-  Ombudsmannens Embetsberättelser till de tre sistförflutna Riksdagarne finnas
upptagna, såsom, i deras helhet eller till någon del, oafgjorda, äfvensom uppgift
å de åtgärder, som vid dessa sedermera ägt rum 47.
Tabell öfver förstberörda uppgifter
68.
Berättelse af Kommitterade till Tryckfrihetens vård
69.
Till Rikets Höglofl. Ständer.
I3en embetsberättelse, jag nu går att afgifva, omfattar tiden från 1861 års början
till denna dag. Af nämnda tid har jag under endast fjorton månader förvaltat Justitie-Ombudsmans-embetet.
Vid tillträdandet deraf blef min första omsorg, att utgifva
min företrädares berättelse för år 1860, ett arbete, som, ehuru underlättadt
genom tillvaron af ett i det närmaste uppsatt koncept, likväl medförde icke ringa uppoffring
af tid och möda, enär nämnda koncepts slutliga granskning, som af författaren
kunnat med lätthet verkställas, nu skulle af en med de begagnade källorna och
R. St. Just-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1862 års Riksdag. 1
2
materialierna mindre hemmastadd efterträdare utföras. När derjemte de löpande
göromålen af den öfriga tiden uttagit sin goda del, har deraf föga återstått att använda
till de förarbeten, som skulle hafva varit af nöden för att kunna, enligt Instruktionens
föreskrift, till Rikets Ständer aflemna en allmän redogörelse för embetets förvaltning,
och deruti utreda lagskipningens tillstånd i Riket, anmärka bristerna i lagar,
författningar och allmänna hushållningen, samt uppgifva förslag till deras förbättring.
Jag har sålunda, som jag hoppas, i tidens otillräcklighet en giltig undskyllan för det
att jag i denna berättelse icke har att framlägga någon allmännare öfversigt öfver lagskipningen
och ej heller några förslag till mera omfattande lagreformer; skulle ock den
gällande Instruktionens nyss nämnda anspråk på Justitie-Ombudsmannens verksamhet
i denna riktning, äfven efter den utveckling lagstiftningskonsten på senare tider upp
nått,
qvarstå oförminskadt, i trots af den dagligen vexande erfarenheten af lagstiftningskonstens
jemväl vexande svårigheter, hvilka väl redan kunna anses hafva vida
öfverstigit en mans höfva.
Under sådana förhållanden har jag, i en med tidens och krafternas mått mera
öfverensstämmande ordning, sökt att arbeta i den antydda riktningen, på det sätt,
att jag i denna berättelse antecknat några under de handlagda ärendenas behandling
yppade ofullständigheter och otydligheter i lagstiftningen och några i lagtillämpningen
förelupna oriktigheter, hvilkas vidrörande jag ansett böra gagna såväl lagstiftningen
som lagskipningen.
Men, innan jag öfvergår till dessa ämnen, bör jag, efter vedertaget bruk, meddela
redovisning för de åtal emot embets- och tjenstemän, som, till följd af uppdrag från
Justitie-Ombudsmannen, varit behandlade vid domstolarne, och i hvilka åtminstone en
domstols utslag redan fallit. Jag har i denna redovisning tillåtit mig att dels sammanslå
så beskaffade mål, som ej företett någon anmärkningsvärd skiljaktighet,
dels ock afkorta framställningen af sådana, som i dessa berättelser för närmast
föregående år haft motstycken, på det att icke genom onödig vidlyftighet läsarens
tålamod må för mycket tagas i anspråk.
Efter uppdrag af Justitie-Ombudsmannen hade Advokat-fiskals-embetet i Kongl
Gota Hofrätt utfört tre särskilda åtal emot Rådstufvurättens i Göteborg Ordförande
och Ledamöter, å så väl Första som Andra afdelningen, för förment obehörigt dröjsmål
med besluts meddelande i tretiofem konkursmål och mer än sjuttio andra mål; varande
af Advokat-fiskals-embetet, såsom anledning till ifrågakomna dröjsmål, anmärkt,
dels att med målens föredragning till afgörande, efter det desamma blifvit till pröfning
öfverlemnade, alltför länge uppehållits, dels ock att vid flera måls behandling, ej
mindre, då handlingarne utlemnades till närmare påseende af domstolens ledamöter,
tiden för handlingarnes återställande blifvit sträckt vida utöfver de i lag derför bestämda
3
gränser, än ock alt, sedan samtlige domstolsledamöterna baft tillfälle att taga kännedom
af handlingarne, öfverläggning eller omröstning till dom icke genast företagits, utan
ytterligare uppskof dermed inträffat.
Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 30 September 1857 och utlät sig, att,
om än förutsättas måtte, att, derest en hvar af Rådstufvurättens medlemmar behörigen
fullgj rt sina tjensteåligganden, åtminstone större delen af de mål, i afseende på hvilka
anmärkning för fördröjdt afgörande blifvit framstäld, kunnat tidigare, än som skett, med
slut afhjelpas; likväl och som, i betraktande af hvad Rådstufvurättens Ordförande och
Ledamöter, till bemötande af åtalet, obestriat af Advokat-Fiskals-embetet, andragit,
bland annat, derom att, samtidigt med behandlingen af omförmälda mål, en mängd
andra mångartade och lika vigtiga göromål tagit deras embelsverksamhet i anspråk,
och att beslut i målen meddelats, i den mån sådant, i jemnbredd med öfriga förrättningar,
medhunnits, det icke kunde för utredt anlagas, att anmärkta dröjsmålet
vållats af någon Rådstufvurättens försummelse i embetsutöfning af sådan beskaffenhet
att den till ansvar lagligen föranledde, förklarade Kongl. Hofrätten skäl saknas att, i
anledning af åtalet, ådöma Rådstufvurättens Ordförande och Ledamöter någon påföljd.
Emot detta utslag fullföljde Justitie-Ombudsmannen underdåniga besvär och anförde
att, så vidt af utslaget kunnat inhämtas, annan egentlig ursäkt för det anmärkta
dröjsmålet icke blifvit åberopad, än den, att, samtidigt med behandlingen af omförmälda
mål, en myckenhet andra mångartade och lika vigtiga göromål äfven tagit
Rådstufvurättens Ordförandes och Ledamöters embetsverksamhet i anspråk; men att,
då det icke under den tidrymd, som nu vore i fråga, veterligen varit anmäldt, att
Rådstufvurätten i Göteborg, för att kunna medhinna de göromål, som ålegat denna
Rätts medlemmar att behandla, skulle erfordra utvidgning eller förstärkning i Ledamöternas
antal, deraf väl finge slutas, att Rättens medlemmar sjelfve, om än endast
tacite, medgifvit, att göromålen bordt af Rådstufvurätten med dess nuvarande arbetsstyrka
kunna medhinnas; att åter, i slikt fall, arbetet jemväl bordt utan dröjsmål
kunna bringas till slut, ty göromålens mängd minskades icke genom fördröjande af
deras handläggning och den tid, som försloge till behandling af en viss mängd gamla
mål, måste ock hafva varit tillräcklig för samma måls behandling, medan de voro
nya; att således icke någon giltig ursäkt syntes Justitie-Ombudsmannen vara åstadkommen
för det yppade dröjsmålet; och att, om det nu aflupe utan ansvar, oskälig
långsamhet vid ärenders behandling äfven framgent skulle kunna onäpst fortsättas och,
snart sagdt, utan begränsning, tillvexa, samt att kontroll för utrönande, om anmärkt
dröjsmål vore att anse såsom oförsvarligt eller ursäktligt, så väl från det enskildas
som det allmännas sida, förfalla.
I de förklaringar, Rådstufvurättens särskilda afdelningar häröfver i underdånighet
afgåfvo, åberopades hufvudsakligen hvad förut hos Kongl. Hofrätten varit invändt och
andraget, men yttrades tillika, att det låge i sakens natur, att de domaregöromål,
som intill år 1850 fullt upptogo samtlige Ledamöternes tid i två Domstolar, nemligen
4
Rådstugurätten och f. d. Kämnersrätten, derefter icke kunnat lika skyndsamt bestridas
af den enda qvarstående domstolen, hvars Ledamöter måste fördelas i tvänne
afdelningar, utan förstärkning af mer än en Ledamot; samt att fråga då också varit
vackt, om tvänne Rådmäns inväljande, i stället för den indragne Kämmersrältens tre
Ledamöter; men att detta förslag förfallit, enär de Stadens Myndigheter, som äga
vilkorlig beslutande-rätt i fråga om Stadens medel, icke velat medgifva aflöning åt
mer än en ny Rådman.
Kongl. Maj:t meddelade nådigt utslag den 21 Mars 1861 och förklarade att,
med afseende å hvad Kongl. Hofrätten yttrat, och enär antagas mäste, att till anmärkta
tidsutdrägten med de i fråga varande målens behandling och afgörande jemväl medverkat
den väsentliga, ehuru tillfälliga, tillökning i göromälen, som för Rådstufvurättens
Ledamöter uppkommit genom Kämnersrättens indragning och den deraf föranledda,
medelst Kongl. Majits Bref den 4 December 1849 stadgade, förändring i Rådstufvurättens
organisation, Kongl. Majit icke funne skäl att i öfverklagade beslutet göra
ändring.
I anledning af det åtal emot Domhafvanden i Näs härad, för oriktig sammanläggning
af straff, hvarom Justitie-Ombudsmannens år 1859 afgifna Embetsberättelse,
sid. 165, närmare förmäler, har Kongl. Majit under den 9 Oktober 1861 meddelat
nådigt utslag af innehåll, att Kongl. Majit funne i fråga varande utaf Näs Häradsrätt
meddelade utslag, hvarigenom Nils Svensson från Getabohl blifvit dömd att, för andra
resan stöld till värde af Sexton Riksdaler 42 skillingar 8 rundstycken Banko, vid
bristande bötes-tillgäng, undergå Tjugu dagars fängelse vid vatten och bröd, ehuru,
om förvandlingen skett i spöstraff, detta skulle blifvit Tjugutvå par spö, motsvarande
Sjutton dagars fängelse vid vatten och bröd, hafva varit uppenbart felaktigt; hvadan
Kongl. Majit, jemlikt 1 kap. 12 § Rättegångs-Balken, med ändring af Hofrättens, utaf
Rikets Ständers Justitie-Ombudsman öfverklagade utslag, fälde Domhafvanden i Näs
härad alt för denna oriktiga dom böta Tjugufem Riksdaler Riksmynt
/
Uti åtalet emot Domhafvanden i Carlstad, Kihls och Grums härader, angående
för högt beräknad lösen för ett gravationsbevis, örn hvilket mål närmare förmäles uti
1856 års Berättelse, sid. 191, har Kongl. Majit under den 4 Maj 1859 meddelat
nådigt utslag och deruti förklarat skäl icke vara anlördt, som kunde verka ändring
i Kongl. Hofrättens utslag.
5
Uti det, å sidan 120 i 1859 års Berättelse, omförmälda åtal emot Rådstugurätten
i Jönköping, för dröjsmål i rättegångsärendens behandling, har Kongl. Maj:t
under den 7 Februari 1861 meddelat nådigt utslag och, i fråga om anmärkta förhållandet,
i afseende å domböckerna, ansett, i betraktande af hvad Rådstufvurättens
Ordförande och Ledamöter uti deras deröfver afgifna förklaring anfört, detsamma ej
böra till ansvarspåföljd föranleda, hvadan Kongl. Majit ej funnit skäl att i Hofrättens
utslag i denna del göra ändring; men enär handlingarne utmärkte, att med slutliga
afgörandet af åtskilliga hos Rådstugurätten handlagda tvistemål blifvit fördröjdt ända
till tre år och derutöfver, efter det målen blifvit till Rättens pröfning öfverlemnade,
utan att, hvad till ursäkt derför blifvit andraget, vore af beskaffenhet att kunna vinna
godkännande, har Kongl. Majit pröfvat rättvist, med ändring af Hofrättens utslag härutinnan,
jemlikt 1 kap. 12 § Rättegångs-balken, fälla Borgmästaren och tre Rådmän
att för den försumlighet i Embetets utöfning dem sålunda till last kommit, hvar för
sig, böta Femtio Daler Silfvermynt, med Tjugufem Riksdaler Riksmynt, till treskiftes
emellan Kronan, Jönköpings stad och Advokat-fiskalen i Hofrätten.
Rådstufvurättens i Calmar Andra Afdelning förordnade genom särskilda beslut
den 10 Februari 1857 och den 27 Juli 1858, att två personer, som gjort sig
skyldiga till förbrytelsen att hafva såsom skuldenärer nekat sin hand och förskrifning
och blifvit funne med osanning samt saknade tillgång att gälda de dem för samma
förbrytelse ådömda böter, skulle straffas med deremot svarande fängese. Justitieombudsmannen,
som ansåg nämnda böter hafva bordt förvandlas, enligt 5 kap. 4 §
Straff-balken och Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, till fängelse vid vatten
och bröd, uppdrog åt Advokat-fiskals-embetet i Kongl. Göta Hofrätt att för berörda
oriktiga hötesförvandling emot ofvanbemälda Rådstufvurätts-Afdelnings Ordförande och
Ledamöter anställa åtal.
Sedan skrifvexlingen i detta mål försiggått, under hvilken tid en af Rådstufvurättens
bemälde Ledamöter aflidit och all talan emot honom förthy förfallit, meddelade
Kongl. Hofrätten utslag den 17 Juni 1861 och pröfvade, på anförda skäl,
rättvist att för sagda felaktiga förfarande vid domare-embetets utöfning, likmätigt 1
Kap. 12 § Rättegångs-balken, fälla Ordföranden och den andra Rättsledamoten att
hvardera böta Tjugu Riksdaler Riksmynt till treskiftes emellan Kronan, staden Calmar
och Advokat-fiskals-embetet; dock med iakttagande, att, om de sålunda sakfälde sjelfva
hade del i stadens lott af sakören, deras andelar i böterna, enligt Kongl. Brefvet den
26 Oktober 1790, skulle tillfalla Calmar läns Lazarett; Kongl. Majlis och Kronans
kostnad för fångarnes underhåll i häktet, längre tid än vederbordt, hade af de sakfällde
blifvit på förhand godtgjord, hvarföre yttrande derom icke erfordrades.
6
Till följd af en vid Fånglistgranskning gjord anmärkning, att Kinnevalds Häradsrätt,
genom utslag den 27 Januari 1858, dömt en person till urbota bestraffning
och tillika förordnat, att ban för den sak, för hvilken han sålunda blifvit fäld, ej
vidare skulle i häkte hållas, hade Justitie-Ombudsmannen infordrat berörde utslag, och
deraf funnit anmärkningen bekräftad, i det samma utslag visade, att bemälde Häradsrätt,
der en tillförordnad Domhafvande då fört ordet, med åberopande af 34 Kap. 1
§ och 35 Kap. 2 §-Missgernings balken samt Kongl. Förordn. den 19 Augusti 1845,
dömt drängen Hans Bengtson från Stensmåla i Asarums socken att, dels för det han
med en ullsax tillfogat annan person ett större sår i hufvudet, så att lyte uppkommit,
och ett mindre sår i handen, plikta för såramålet Tio Riksdaler 32 skillingar, och i
lytesbot Sexton Riksdaler 32 skillingar, allt Banko, dels ock för begagnande af lifsfarligt
vapen, med fästadt afseende på detsammas beskaffenhet och på den riktning,
Hans Bengtsson gifvit de hugg, hvilka han med vapnet utdelat, straffas med arbete å
fästning i Tre månader; hvarjemte Häradsrätten förklarat, att Hans Bengtsson ej vidare
skulle för samma sak i häkte hållas, utan finge, om annat hinder deremot icke mötte,
ur häktet lösgifvas. Detta sistnämnda beslut hade dock genom Kongl. Göta Hofrätts
af Justitie-Ombudsmannen äfvenledes infordrade utslag den 6 Maj 1858, uppå allmänna
åklagarens besvär, blifvit på det sätt ändradt, att Kongl. Hofrätten, enär Häradsrätten
dömt Hans Bengtsson till urbota bestraffning och följaktligen icke, emot
stadgandet i 1 Kap. 2 § Straff-balken, bordt meddela tillåtelse till hans lösgifvande
ur häktet, förordnat, att Hans Bengtsson ofördröjligen skulle i häkte åter inmanas.
Öfver grunden till nyssnämnda beslut om Hans Bengtssons lösgifvande ur häktet
begärde Justitie-Ombudsmannen yttrande af Häradsrättens tillförordnade Ordförande,
som derom hufvudsakligen anförde, att det icke syntes vara med lag förenligt, att en
tilltalad, då straffet icke vore ovilkorligen urbota, toges eller hölles i allmänt förvar
endast för att vara till hands för straffets verkställande; att således den omständighet,
att domstolen i förevarande fall, hvaruti val i straffpåföljden emellan böter och fängelse
ägde rum, ådömt Hans Bengtsson urbota bestraffning, icke bordt kunna föranleda
till annat beslut i fråga om hans qvarhållande i häkte, än det, som varit lag
enligt,
derest Hans Bengtsson blifvit fäld endast till böter, och detta så mycket mindre
som domstolens beslut icke kunnat verkställas förr, än det vunnit laga kraft,
samt, öfverklagadt, möjligen blifvit ändradt, i hvilket sistnämnda fall, Häradsrättens utslag
således icke varit det rätta, utan Häradsrätten äfven bordt ådöma endast böter
och frigifva den tilltalade; samt slutligen att, på sätt ofvan blifvit antydt, stadgandet
i 1 Kap. 2 § Straff-balken icke syntes vara fullt tillämpligt på det fall, då straffet
för förbrytelsen icke ovilkorligen vore, fastän det möjligen kunde blifva, urbota
Härvid anmärkte Justitie-Ombudsmannen att, om än medgifvas borde, att de
förbrytelser, för hvilka lagen stadgar antingen bötespåföljd eller ock urbota ansvar,
icke alltid, utan endast med afseende på de försvårande omständigheter, som med
förbrytelsen stått i sammanhang, vore att hänföra till grofva missgerningar, deraf
7
likväl just syntes följa, att, då sådana omständigheter förefunnes, den tilltalade måste
behandlas i enlighet med de föreskrifter, som gälla för »grofva missgerningsman»,•
att domaren derföre också under ransakningen måste noggrannt gifva akt på de förhållanden,
hvilka bestämma förbrytelsens art af svårare eller lindrigare; alt när, såsom
uti det nu förekomna fall, de svårare omständigheterna vore öfvervägande och
så styrkta, att domaren på grund deraf funne sig böra ådöma urbota bestraffning,
domstolen jemväl borde både anse sitt beslut lagenligt och, i hvad på den ankomme,
i öfverensstämmelse dermed förordna angående den sakfäldes förvarande, och, om
åter domstolen först derigenom, att beslutet fått vinna laga kraft eller att detsamma,
ehuru öfverklagadt, blifvit faststäldt, funne sig förvissad om beslutets laglighet, detta
utmärkte en allt för ringa tillit til! eget omdöme; att, som Häradsrätten, genom sitt
i fråga varande utslag, för begagnande af lifsfarligt vapen, — och detta, enligt Justitie-Ombudsmannens
omdöme, på fullt giltiga grunder •— dömt Hans Bengtsson att straffas
med arbete å fästning i tre månader, så hade Häradsrätten, med tillämpning af 4
Kap. 2 § Straffbalken, jemväl bordt förklara Hans Bengtsson skyldig att till dess annorlunda
kunde i vederbörlig ordning varda stadgadt, i häkte förblifva; att den nu
förelupna motsatta lagtillämpningen äfven haft med sig den menliga påföljd, att Hans
Bengtsson icke kunnat ertappas, sedan Kongl. Hofrätten meddelat det utslag, hvarigenom
han förklarats skyldig att träda i häkte; i följd af hvilket allt och då tillförordnade Domhafvanden
yttrat sig i förevarande hänseende hysa helt andra åsigter, än dem Justitieombudsmannen
ansåge med lag öfverensstämmande, det vore nödigt, att frågan i
behörig ordning komme under pröfning, Justitie-Ombudsmannen föranfäts att genom
skrifvelse den 28 Oktober 4 859 uppdraga åt Advokat-fiskals-embetet i Kongl. Göta
Hofrätt att emot bemälde t. f. Domhafvande för hvad sålunda anmärkt blifvit anställa
laga åtal.
Sedan Advokat-fiskals-embetet afgifvit memorial i ämnet, hade t. f. Domhafvanden
uti deröfver infordrad förklaring anfört, bland annat, att, om han, då han af
Justitie-Ombudsmannen tilläts att i saken meddela yttrande, haft kännedom om Kongl.
Hofrättens ofvanberörda utslag, han tvifvelsutan skulle hafva medgifvit, att hans uppfattning
af stadgandet i 4 Kap. 2 § Straff-balken, vid tillämpning på sak af förevarande beskaffenhet,
måste, såsom grundad på en af Kongl. Hofrätten icke godkänd tolkning af berörda
lagrum, vara oriktig; hvarföre t. f. Domhafvanden då mera icke vidhölle sin
till Justitie-Ombudsmannen uttalade mening; men att ej mindre saknaden af en bestämd
föreskrift, att till urbota straff af Underrätt sakfäld person borde hållas häktad,
äfven i det fall att lindrigare straff kunnat honom ådömas, än ock svårigheten att
bestämma, hvilka tillhyggen borde hänföras till »hfsfarhga vapen», hvarom olika meningar
skulle visat sig, syntes tala till ursäkt för t f. Domhafvanden och ådagalägga,
att det anmärkta beslutet, sorn tillkommit i god afsigt och i följd af regeln, att i
tvifvelaktiga fall heldre stadna vid en lindrigare än strängare mening, icke varit föranledt
af uppenbar vårdslöshet eller oförstånd, hemställande förthy t. f. Domhafvanden
8
att någon annan påföljd af åtalet icke måtte i fråga komma, än ett förklarande, att
Häradsrätten i fråga om Hans Bengtssons qvarhållande i häkte bordt annorlunda, än
som skett, förfara.
Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 5 Juni 1861 af innehåll, att emedan
Häradsrätten saknat allt stöd af lag för sin emot den i omförmälda brottmål tillämpade
ansvarsbestämmelses ändamål, eller obehindrad verkställighet af det ådömda straffet,
uppenbarligen stridande föreskrift om Hans Bengtssons lösgifvande, samt denna föreskrift
jemväl haft den, så väl för vidmakthållandet af lagens anseende i allmänhet
som för skyddandet af den personliga säkerheten isynnerhet, högst menliga påföljd,
att en om groft brott mot nämnda säkerhet lagligen förvunnen person icke, så vidt
bandlingarne visa, kunnat till undergående af honom ådömdt straff befordras, thy
och då, hvad tillförordnade Domhafvanden till sitt urskuldande andragit, icke förtjenade
ringaste afseende, pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af 4 Kap. 12 § Rättegångsbalken,
rättvist döma honom att för detta om oförstånd vittnande oriktiga domslut
böta Femtio Riksdaler Riksmynt till treskiftes emellan Kronan, Kinnevalds Härad och
Advokat-fiskals-embetet, skolande, enligt Kongl. Brefvet den 26 Oktober 1790,
t. f. Domhafvandens andel i Häradets lott af dessa böter tillfalla Kronobergs läns
Lazarett.
Detta utslag har vunnit laga kraft.
I anledning af anmäld klagan öfver dröjsmål med ett på Magistratens i Sala
handläggning beroende arfskifte, hade Justitie-Ombudsmannen förordnat åtal inför Kongl.
Svea Hofrätt emot bemälde Magistrat.
De omständigheter, hvilka anfördes till grund för berörda klagan, voro, i största
korthet framstälda, följande:
Två äkta makar hade upprättat inbördes testamente, enligt hvilket vid ena makans
död, den efterlefvande skulle intill sin död sitta i orubbad besittning af all qvarlåtenskapen
i boet, hvilken sedermera borde fördelas emellan bägge makarnes arfvingar.
Mannen dog 1838, hustrun den 28 Januari 1847. Makarnas äktenskap var ej
välsignadt med bröstarfvingar; men hustrun hade af ett föregående äktenskap en före
henne afliden dotter, som efterlemnat omyndiga barn. Mannen efterlemnade såsom
arfvingar broders barn och barnabarn. Den 20 Oktober 1850 utsåg Magistraten i
Sala, der arflåtarne i lifstiden bott, af sina ledamöter två Deputerade att förrätta
arfskifte efter bemälda makar emellan deras ofvan uppräknade arfvingar. Ett sådant
skifte verkstäldes ock den 10 Oktober 1851. Det klandrades likväl, å ömse sidor.
Rådstufvurätten i staden förordnade, genom utslag den 17 Maj 1852, att nytt skifte
skulle förrättas, i enlighet med de grunder, som i utslaget stadgades och, i anledning
af
9
af sökt ändring i berörda utslag, meddelade ej allenast Kongl. Hofrätten, medelst dom
den 19 Juli 1854, utan ock Kongl. Majit, genom nådig dom den 1 2 Februari 1857,
åtskilliga rättelser i grunderne för den nya delning af boet, sorn, enligt Rådstufvurättens
icke öfverklagade föreskrift skulle äga rum.
Den 22 Mars 1858 ingaf målsmannen för hustruns arfvingar till Magistraten
en skrift, deruti han, under åberopande af Kongl. Maj-.ts nyssberörda dom, anhöll,
att Magistraten, så fort som möjligt, måtte vidtaga lämpliga åtgärder för skiftets verkställande
och erbjöd sig att lemna de för arfsutredningen nödiga handlingar. På denna
ansökning meddelade Magistraten den 5 Juli 1858 det beslut, att ifrågavarande arfskifte
skulle den 24 nästderpåföljande Augusti inför Magistraten å Rådhuset förrättas.
Denna dag tillstädeskommo för skiftets verkställande de två förutnämnde Magistratens
Deputerade samt arfvingarnes ombud. För mellankomma hinder kunde skiftet då icke
ske; men ombudet för mannens arfvingar ingaf ett förslag till skifte, och den öfverenskommelse
träffades, att nytt sammanträde för förrättningens afslutande ofördröjligen
skulle hållas och hustruns arfvingar emedlertid vara berättigade att under då
instundande September månad inkomma med skriftliga anmärkningar emot nämnda
skiftesförslag, hvilka anmärkningar ombudet för mannens arfvingar derefter skulle äga
att med påminnelser bemöta. Denna skriftvexling slutade den 10 Oktober 1858, då
nyssberörda påminnelser af ombudet för mannens arfvingar öfversändes med posten
till den ene af Magistratens Deputerade. I påminnelserna tillkännagafs, att några officiela
uppgifter till stöd för ett af sistbemälde arfvingar framstäldt påstående skulle,
så snart de hunnit anskaffas, till arfskiftesförrätlningen blifva meddelade, och anhölls
tillika, att någon dag före då innevarande Oktober månads utgång måtte till skiftets
afslutande varda utsatt. Härpå svarade sistbemälde Deputeraden i bref, att nvssberörde
anhållan icke kunde efterkommas, i anseende till hans förestående bortresa under
Oktober månad, men att han, efter hemkomsten, ville uppgifva den tid, då han
och den andre Deputeraden kunde till skiftets företagande blifva ledige. Sedan tre
månader ytterligare förflutit, utan att slik uppgift ankommit, hade samma ombud uti
en till Magistraten stäld skrift, den han i enskildt bref öfverskickat till tillförordnade
Borgmästaren, fört klagan öfver Magistratens Deputerades underlåtenhet att i fråga
varande arfskifte företaga, samt yrkat att desse måtte förpligtas samma skifte ofördröjligen
uppgöra och afsluta. Denna skrift föredrogs icke i Magistraten, utan öfverlemnades
enskildt till den ene af de Deputerade, hvarefter t. f. Borgmästaren i skrifvelse
till Ombudet den 14 Mars 1859 förmälde, att skiftet under sistnämnda månad
skulle blifva färdigt. Sådant hade sedermera likväl icke skett vid slutet af påföljande
September månad, då Ombudet ingaf sin klagoskrift till Justitie-Ombudsraannen.
Sedan Justitie-Ombudsmannen öfver klsgoskriften hort Magistraten, och klaganden
med påminnelser i anledning af Magistratens förklaring inkommit, uppdrog Justitieombudsmannen
åt Advokatfiskals-Embetet i Kongl. Svea Hofrätt att hos Kongl. Hofrätten
anställa åtal.
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1862 års Riksdag. 2
40
Uti memorial den 24 November 4859 tilltalade Advokatfiskals-Embetet Magistraten
derföre:
4) att, efter det ansökning om åtgärders skyndsamma vidtagande, för att, i enlighet
med Kongl. Maj:ts åberopade dom, få skiftet afslutadt, blifvit den 22 Mars
4858 ingifven, Magistraten ej öfver samma ansökning meddelat något yttrande förr,
än den 5 Juli nämnda år, då Magistraten beslutat, att skiftet, som, efter Advokatfiskalens
åsigt, kunnat och bordt ske åtminstone i Maj månad 4 858, först den 24
påföljande Augusti skulle inför Magistraten å Rådhuset förrättas.
2) att, sistnämnde dag, ärendet ändock icke företagits af Magistraten, utan, i
strid med dess nyssberörda beslut och utan att något annat förordnande veterligen
sedermera tillkommit, handlagts af endast två Magistratens Ledamöter; samt slutligen
3) att, sedan förrättningen då blifvit uppskjuten, på det arfvingarne, å ömse sidor,
skulle få tillfälle sina påståenden skriftligen utveckla, och sådan skriftvexling derefter
ägt rum, ärendet, oaktadt från mannens arfvingars sida yrkanden blifvit framstälda
om detsammas fortsatta handläggning, alltsedermera fått ligga nere.
Öfver detta Memorial afgåfvo Magistratens Ordförande och Ledamöter förklaringar
och Kongl. Hofrätten afgjorde målet genom utslag den 43 Februari 4861, som
innehöll, att emedan, om än den af Magistraten uti förklaringen åberopade omständighet,
att Kongl. Majrts ofvan omförmälda dom den 42 Februari 4 857 icke varit
bilagd den ansökning, hustruns arfvingars målsman den 22 Mars 1858 till Magistraten
ingaf, samt icke heller sedermera förr än i början af påföljande Juni månad
till Magistraten inkommit, må hafva föranledt, att ansökningen ej kunde bifallas, samma
omständighet likväl icke lagligen utgjort hinder för Magistraten att yttrande öfver
ansökningen meddela, ty fann Kongl Hofrätten Magistraten hafva felat derutinnan, att
ett så beskaffadt yttrande ej förr än den 5 Juli 1858 blifvit meddeladt; hvaremot
Kongl, Hofrätten ansåge, det Magistraten, hvarken af dess sislberörde dag fattade beslut,
eller någon gällande föreskrift, varit förhindrad, att, på sätt som skett, skiftesärendets
handläggning åt Deputerade öfverlemna; och ehuru, sedan vid det sammanträde,
som till följd af Magistratens meranämnda beslut ägt rum den 24 Augusti
4 858, Magistratens Deputerade, af uppgifven orsak, då icke kunnat skiftet verkställa,
utan emellan samtlige vederbörande den öfverenskommelse blifvit träffad att, efter
det hustruns arfvingar erhållit tillfälle att, under nästpåföljande September månad, till
Deputerade inkomma med skriftliga anmärkningar emot de å mannens arfvingars sida,
vid berörda sammanträde, framstälda 'påståenden, och de sistnämndas Ombud fått påminnelser
vid samma anmärkningar afgifva, nytt sammanträde till förrättningens afslutande
ofördröjligen skulle hållas, den af nyssbemälda Ombud uti skrifvelsen till
den ene af Magistratens Deputerade, den 41 Oktober 1858, gjorda anmälan, att åberopade
handlingar skulle, så snart de kunde erhållas, varda arfskiftesförrättningen meddelade,
kunnat gifva anledning till det antagande, att ombudet önskat uppskof med
det nya skiftessammanträdets utsättande, intilldess nämnde handlingar inkommit; likväl
11
och som upplyst vore, att samme Deputerade i Januari 1859 erhållit kännedom
derom, att, fastän de sålunda åberopade handlingarne ej aflemnats, Ombudet icke
destomindre påfordrade förrättningens afslutande, så ansåge Kongl. Hofrätten det ligga
Deputeraden till last att han. sådant oaktadt, under den längre tid, sorn derefter, intill
dess åtalet anstäldes, förflutit, icke vidtagit någon åtgärd för arfskiftets fullbordande;
men enär, så vidt i målet upplyst vöre, den andre af Magistratens Deputerade
icke erhållit någon kunskap om Ombudets berörde påfordran, samt den till Magistraten
stälda skrift, som Ombudet i enskildt bref till tillförordnade Borgmästaren den 18
Januari 1859 öfversända och hvilken skrift innehållit, jemte klagan öfver dröjsmålet
med skiftesförrättningnns vidare handläggning, yrkande om Magistratens åtgärd för
samma förrättnings bringande till slut, icke blifvit till Magistraten inlemnad, fann Kongl.
Hofrätten det Magistratens öfriga Ledamöter, med undantag af förrbemälde ene Deputerade,
icke kunna till något ansvar för samma dröjsmål fällas; och skulle i följd
häraf, jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegångsbalken och Kongl. Brefvet den 2 Maj 1766,
Magistratens öfrige ledamöter böta, hvar för sig, Tjugu Daler silfvermvnt med Tio
Riksdaler samt förrbemälde ene Deputerade Sjutio Daler med Tretiofem Riksdaler
Riksmynt till treskiftes.
Detta utslag är icke å Justitie-Ombudsmannens sida öfverklagadt.
I aktionsmålet emot Landshöfdinge-embetet i Westmanlands län, för oriktig
tillämpning af 1 Kap. 9 § Utsökningsbalken, hvarom i 1860 års Berättelse, sid. 60
närmare förmäles, har Kongl. Majit, under den 30 Juli 1862 meddelat nådigt utslag
och deruti förklarat, att Kongl. Majit funnit skäl icke vara anfördt, som kunde föranleda
ändring i Kongl. Hofrättens öfverklagade utslag.
Förre Karduansmakaren P. Kjellgren hade uti en till Justitie-Ombudsmannen
ingifven vidlyftig skrift fört klagan emot Rådstufvurätten i Norrtelje hufvudsakligen
öfver orätt dom och deraf föranledt olagligt inmanande i häkte.
Grunden till nämnda klagan låter kortast framställa sig sålunda:
Å inställelsedagen i Kjellgrens vid bemälde Rådstufvurätt anhängiga konkurs, den
22 September 1851, hade Grosshandlanden W, H. Kempe- bevakat fordran å Fyra
Hundra Riksdaler Banco med ränta, enligt ett den 10 December 1849 utfärdadt,
med Garfvaren Conrad Valtentin Kjellgrens namn undertecknadt, skuldebref å nämnda
belopp, samt tillika ej allenast anmält, att hos annan domstol åtal emot Per Kjellgren
blifvit väckt, för det han skulle falskligen i sin sons, bemälde C. V. Kjellgrens,
namn skrifvit ofvannämnda skuldebref, utan ock förbehållit sig att, sedan utslag der
-
12
öfver fallit, få detsamma till Konkurs-domstolen ingifva. Efter åtskilliga af sistnämnde
domstol gifna särskilda förelägganden, inlemnade Kempe slutligen till Rådstufvurätten
Kongl. Maj:ts den 23 November 1852 gifna utslag, fastställande Kongl. Hofrättens
utslag af den 20 November 1851, hvarigenom Per Kjellgren, är vorden ansedd förvunnen
att hafva falskeligen skrifvit omförmälda skuldebref och det derefter i liqvid med
Kempe användt samt derför, äfvensom för annat förfalskningsbrott, blifvit dömd att,
enligt 8 Kap. 3 § och 61 Kap. 1 § Missgerningsbalken, mista äran och böta Tretton
Riksdaler 16 skillingar Banko. Sedan, i anledning häraf, Stadsfiskalen, såsom allmän
åklagare i konkursmålet, till domstolen hemstält, huru Kjellgren, efter hvad emot honom
sålunda förekommit, borde i ansvarsväg anses, så har Rådstufvurätten genom
slutlig dom den 4 Juli 1859 sig utlåtit, bland annat, att, enär Per Kjellgren vore
förvunnen att hafva i liqvid med Kempe användt ofvanberörda af honom med sonens
namn undertecknade skuldebref, samt derigenom gjort sig saker till bedrägligt förfarande
af den beskaffenhet, sorn i 43 § Konkurslagen af den 12 Mars 1830 omförmäles,
dömdes Per Kjellgren, i förmågo af nämnda lagrum, att såsom bedragare
stå vid en påle i halsjern å torg och skämmas två timmar samt derjemte hållas två
år till arbete å kronans fästning, hvilken dom, derest den vunne laga kraft, skulle i
allmänna tidningar kungöras; äfvensom Rådstufvurätten förklarat Per Kjellgren skyldig
att genast träda i häkte; i följd hvaraf han, den 5 Juli 1859, är vorden afförd
till Länsfängelset, der han allt sedermera nödgats förblifva intilldess, efter anförda besvär
öfver Rådstufvurättens dom, Kongl. Hofrätten genom utslag den 3 Nov. 1859,
förklarat, att, enär verkställighet redan följt på Kongl. Majlis åberopade utslag, derigenom
Kjellgren blifvit dömd till ansvar för de brott, han med ofvanförmälde skuldebref
föröfvat, Kongl. Hofrätten funnit frågan om vidare påföljd för samma förseelse
ej kunna under pröfning komma, i anseende hvartill Rådstufvurättens beslut blifvit
upphäfvet.
I det utlåtande, Justitie-Ombudsmannen från Rådstufvurätten infordrade öfver
Kjellgrens klagan, anfördes, i afseende på Rådstufvurättens ofvanberörde den 4 Juli
1859 meddelade dom, att Rådstufvurätten ansett, att, enär ostridigt vore, det klaganden
svikligen förmått Kempe att anförtro honom lån å nu i fråga komna skuldebref,
hvars oriktiga och falska beskaffenhet klaganden afvetat, klaganden, oaktadt han
förut blifvit dömd för förfalskning af samma skuldebref, icke borde undgå att derjemte
för sådant svikligt förfarande emot Kempe, hvilket vore att hänföra till de i
43 § Konkurslagen upptagna fall, straffas såsom bedräglig gäldenär, då Konkurslagen
icke innehölle eller ens antydde, att bedräglig gäldenär, som i transaktion med sina
borgenärer gjort sig skyldig till förfalskning, skulle, derigenom att han för förfalskningsbrottet
blifvit straffad efter allmän lag, kunna undgå ansvar, jemlikt nämnda §
i Konkurslagen.
Härvid anmärkte Justitie-Ombudsmannen, att det väl borde medgifvas att, derest
åtal för förfalskningsbrottet förekommit på samma gång som frågan om ansvar för
<3
bedrägeri i konkurs, tvifvel kunnat uppstå om rätta tillämpningen af de särskilda lagbuden;
men att den grundsats, att ett och samma brott ej finge mer än en gång
bestraffas; vore i rättsbegrepp och rättskänsla så djupt rotfästad, att den ej behöfde,
på sätt Rådstufvurätten tycktes antaga, i beskrifven iag uttryckligen stadgas för att
vid dömande tjena till efterrättelse. Och som Rådstufvurättens i strid med nämnda
grundsats fattade beslut haft den påföljd, att klaganden blifvit i häkte inmanad och
under fyra månader qvarbållen, så ansåg Justitie-Ombudsmannen sig icke böra förmena
klaganden att få sin talan emot Rådstufvurätten lagligen pröfvad; hvarföre Justitieombudsmannen,
i skrifvelse den 31 December 1860 till Advokatfiskals-Embetet, förordnade
i och för denna sak åtal inför Kongl. Svea Hofrätt emot Rådstufvurätten i
Norrtelje.
Sedan i detta mål skriftvexladt blifvit, och såväl ansvars- sorn ersättningsanspråk
emot Rådstufvurätten framställde, meddelade Kongl. Hofrätten den 11 Juli 1861 det
utslag, att, ehuru, enligt hvad Kongl. Hofrättens ofvanåberopade, den 3 November
1860 meddelade utslag innehölle, Rådstufvurättens anmärkta förfarande vore oriktigt,
dock som frågan derom kunde anses hafva varit i den mån tvifvelaktig, att detta
Rådstufvurättens förfarande icke borde hänföras till sådant fall, som i 1 Kap. 12 §
Rättegångsbalken omförmäles, så funne Kongl. Hofrätten Rådstufvurättens Ledamöter
ej kunna till ansvar i målet fällas eller förpligtas att derutinnan fordrad ersättning
utgifva.
Detta Kongl. Hofrättens utslag, som meddelades under det min företrädare, sedermera
aflidne Justitie-Ombudsmannen Wester, befann sig på embetsresa och öfversändes till
honom från Expeditionen, påträffades bland hans efteriemnade papper, då jag efter
hans den 4 Augusti 1861 timade död, den 11 i samma månad anlände till Philipstad.
Besvärstiden hade då föregående dag, den 10 Augusti, eller sex dagar efter
det hastiga dödsfallet, tilländagått.
Åtskilliga borgare i Waxholm hade uti en till Justitie-Ombudsmannen den 2
Februari 1860 ingifven skrift fört klagan öfver det sätt, hvarpå Magistraten i nämnde
stad behandlat frågan om tillsättande af riksdagsfullmägtig för staden, efter Rådmannen
derstädes, kanslisten i Kongl. Kammarkollegium C. N. Rathsman, hvilken genom
Wallof! Borgareståndets beslut blifvit förklarad sakna behörighet att vara riksdagsfullmägtig
för Waxholm. Vid nämnde skrift hade klaganderne fogat utdrag af
Magistratens i Waxholm protokoll den 16 Januari 1860, hvaraf om sakens förlopp
inhämtades hufvudsakligen: att berörda dag inför Magistraten upplästes ej mindre Landshöfdinge-Embetets
i Stockholms län skrifvelse den 10 Januari 1860, med anmodan
till Magistraten, att, på grund af en från Vallöf], Borgareståndet vid då pågående riksdag
till Konungens Befallningshafvande aflåten skrifvelse, föranstalta om val af ny Riksdagsfull
-
u
mägtig för staden Waxholm, än ock sist berörda skrifvelse, hvilken innefattade dels tillkännagifvnnde
att bemälde Riksstånd, underkänt Rådmannen Rathsmans behörighet att vara
Riksdagsfullmägtig för Waxholm, dels ock begäran om föranstaltande af nytt val till
Riksdägstullmägtig. för samma stad. Magistraten, sorn förmälde sig hafva tillförlitligen
erfarit, att grunden för Borgareståndets nyssnämnda beslut varit den, att »Rathsman
omöjligen kunde anses såsom Magistratsperson i Waxholm, enär lian tillika vöre ordinarie
tjensteman i ett af statens verk inom hufvudstaden», och icke dristade annat
än ställa sig till efterrättelse Borgareståndets förutnämnda beslut i hela dess vidd samt
vidtaga de åtgärder, hvilka erfordrades för att bringa detsamma till verkställighet,
. . V ■ O ’
tillsade derefter Rådmannen Rathsman, »som denna dag jemte Magistratens öfriga
ledamöter intagit sin städse innehafda plats vid Magistratens bord, det han hade att
foga sig efter omständigheterna och från sin plats afstå, då han enligt grunderna för
Borgareståndets meranämnda beslut icke dädanefter kunde anses såsom Magistratsperson»;
i sammanhang hvarmed Magistraten förklarade sig sinnad att utsätta dag för
nytt. val samt i kungörelsen derom' tillkännagifva, att Rådmannen Rathsman, som hittills
blott i sin egenskap af Magistratsperson varit vald, icke vidare kunde komma
under omröstning. Rådmannen Rathsman åter åberopade, med anledning häraf, sin
grundlagsenliga rätt, att icke utan ransakning och dom kunna skiljas från . den Rådmanssysla,
hvarmed han vore beklädd, yrkande att vara vid densamma bibehållen
och, i följd deraf, äfven i oförkränkt åtnjutande af sin derpå grundade riksdagsmannarätt/samt
anhöll, att Magistraten ville bestämma sin mening genom formligt
utslag och lemna anvisning till besvärs anförande. Magistraten meddelade då
utslag af innehåll korteligen, att, ehuru Rådmannen Rathsman vore behörigen vald och
förordnad till Rådman och i sådan egenskap tjenstgjort dels i Rådstufvurätten dels
ock i Magistraten samt vore i Waxholm mantals- och skattskrifven och sina utskvl
T
, , *1
der ordentligen erlagt, likväl och enär, genom bifall till Rathsmans yrkande, att vid
sin befattning såsom Magistratsperson blifva bibehållen, det enda skäl skulle tillintetgöras,
hvarpå sig grundade Borgareståndets beslut, att från riksdagsmannakallet honora
utesluta, Magistraten nödgades anse Rådmannen Rathsman icke vidare kunna vara
Magistratsperson i Waxholm och beslutade i-sammanhang dermed, dels, att Onsdagen
den 26 i då innevarande Januari månad förrätta det af Vallöf]. Borgareståndet föreskrifna
ytterligare riksdagsmannaval, dels ock att i kungörelsen derom antyda vederbörande,
att Rådmannen Rathsman, af förrberörde orsak, dädanefter icke kunde komma
under omröstning till Riksdagsfullmägtig för staden. Efter det Rådmannen Rathsman
emot detta utslag anmält missnöje, och magistraten hänvisat honom, att hos
Konungens Befallningshafvande i länet sin klagan fullfölja genom besvär, som inom
åtta dagar derefter borde dit ingifvas, förordnade Magistraten, att emedlertid det beramade
riksdagsmannavalet finge anstå.
Öfver dessa klagomål infordrade Justitie-Ombudsmannen, under den 3 Februari
J860, Magistratens utlåtande, hvilket likväl, efter förnyade påminnelser, först den 7
15
Juni 1861 inkom, och hvaruti, på Magistratens vägnar, af Justitiarien anfördes allenast,
att det öfverklagade uppskofvet med Riksdagsmannavalet varit föranledl af Rådmannen
Rathsmans besvär, hvilka sedermera af Konungens Befallningshafvande i Stockholms
län blifvit till pröfning upptagna och afgjorda.
Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann Justitie-Ombudsmannen Magistraten
i Waxholm hafva oriktigt förfarit derutinnan, dels att frågan om Rådmannen Rathsmans
behörighet att fortfarande vara Magistratsperson i Waxholms stad och valbar
till riksdagsman blifvit behandlad i sammanhang med frågan om det af Landshöfdingeembetet
i länet föreskrifna val af ny Riksdagsfuilmägtig för Waxholms stad, dels ock
att Magistraten, i stället för att, så fort lagligen ske kunde, verkställa valet, med
öppen lemnad rätt för den, som dertill funne sig • befogad, att öfver de olagligheter, som
vid valet kunde i fråga sättas, uti stadgad ordning klagan föra, låtit verkställigheten
af Landsböfdinge-embetets berörde föreskrift anstå, i afvaktan på den förstnämnda
frågans slutliga utgång; och sorn Magistraten sålunda underlåtit att med den skyndsamhet,
11 § i Riksdags- rdningen fordrar, efterkomma Konungens Befallningshafvandes
nämnda föreskrift, och sålunda i embetsutöfning felat, så anmodade Justitie-Ombudsmannen,
i skrifvelse den 2U2 Juni 1861, Advokat-fiskals-embetet i Kongl, Svea Hofrätt
att inför Kongl. Hofrätten lagligen tilltala Magistratens Ordförande och Ledamöter,
som i det anmärkta beslutet deltagit, och, för hvad dem i berörda måtto till last
lage, påyrka det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet föranledde.
Efter slutad skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten utslag den 31 December
1861. Deruti anmärktes först, att som upplyst blifvit, det de två Rådmän, hvilka
såsom ledamöter i Magistraten jemte Justitiarien deltagit uti nu i fråga varande beslut,
aflidit, ansågs åtalet hafva förfallit, i. hvad det anginge bemälde Rådmän Beträffande
åter den emot Justitiarien förda talan, yttrar sig Kongl. Hofrätten, att emedan,
på sätt Advokat-fiskalen anfört, Magistraten i Waxholm, som, till åtlydnad af BorgareStåndets
beslut om nytt val af Riksdagsman för Staden, efter Rådmannen Rathsman,
samt Konungens Befallningshafvandes i Stockholms län deraf föranledda skrifvelse till Magistraten
angående föranstaltande om sådant val, bordt, i enlighet med föreskrifterne
i 11 § Riksdags-ordningen, besörja att valet med all skyndsamhet blefve verkstäldt,
i stället, sedan Magistraten vid ärendets behandling sjelfmant och utan laga skäl väckt
fråga om Rathsmans behörighet- att fortfarande vara Rådman i staden och vid Riksdagsmannavalet
komma under omröstning, samt, uppå Rathsmans yrkande, meddelat
utslag häröfver äfvensom i sammanhangdermed utsatt dag för valets förrättande,
sedermera, utan annan anledning, än Ratsmans begäran om hänvisning till sökande af
ändring i samma utslag, genom ytterligare beslut, innefattande den begärda hänvisningen,
förklarat, att det beramade Riksdagsmannavalet emedlertid finge anstå, genom
hvilket förfarande af Magistraten den förordnade valförrättningen blifvit obehörigen
uppskjuten; ty och då hvad Justitiarien, som i egenskap af Magistratens ordförande
deltagit i berörda beslut, till sitt urskuldande anfört, icke förtjenade afseende, pröfvade
16
Kongl. Hofrätten rättvist, jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegångs-balken, döma Justitiarien,
för hvad i nmförmälda målto läge honom till last i embetets utöfning, att böta Tjugufem
Riksdaler Riksmynt, till treskiftes emellan Kronan, staden Waxholm och Advokat-fiskalen;
skolande den Justitiarien eljest tillkommande andel af staden Waxholms
lott i nämnda böter tillfalla Stockholms läns Lazarett.
Handlanden S. A. Kihlbaum hade, uti en till Justitie-Ombudsmannen ingifven
skrift, klagat deröfver att, ehuru han i Landthandlanden D. J. Bredbergs vid Wissnums
Häradsrätt anhängiggjorda konkurs före inställelsedagenj som infallit under lagtima
tinget den 2 September 1858, bevakat fordran till belopp af Tvåhundra femtioen
Riksdaler 24 sk. Riksgäldssedlar, nämnda bevakning dock icke blifvit omförmäld
i den dagens protokoll och ej heller i den vid tingets slut, den 9 Oktober samma
år, i konkurssaken meddelade dom, i följd hvaraf klaganden gått förlustig all godtgöreise
för sin fordran, jemte rättigheten till framtida kraf; för hvilket allt klaganden
fordrade ansvar å domaren och skadans ersättande.
Den tillförordnade Domhafvande, som i egenskap ordförande, nämnda mål i
Häradsrätten handlagt, hördes öfver klagoskriften, och anförde i den förklaring, han
till Justitie-Ombudsmannen afgaf, att Kiblbaums bevakning funnes uti den i målet
héline dombok upptagen näst efter öfriga anmälde fordringar, men blifvit förbigången
och uteglömd i det till Sysslomännen i det gäldbundna boet lemnade utdrag ur samma
dombok genom försummelse att granska sjelfva expeditionen; och att, efter det härigenom
inträffat, att det gäldbundna boets alla tillgångar, med klagandens förbigående,
blifvit till öfrige borgenärer utdelade, t. f. Domhafvanden, på sätt ett förklaringen
bilagdt,, af klaganden utfärdadt, bevis ådagalade, till fullo godtgjort denne för hans bevakade
fordran.
Justitie-Ombudsmannen ansåg icke destomindre t. f. Domhafvandens förfarande
ej kunna undgå laglig beifran, och i den skrifvelse rörande åtals anställande, som den
8 Oktober 1860 till Advokat-fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt afläts, anmärkte
Justitie-ombudsmannen att, fastän, vid nyss omförmälda förhållande, klagandens anspråk
på skadestånd förfölle, måste likväl, med antagande, att förhållandet vore sådant, som
t. f. Domhafvanden det uppgifvit, honom till last föras att hafva åsidosatt nödig tillsyn
öfver den utgående expeditionens enlighet med konceptprotokollet, hvarigenom inträffat,
att en borgenär i konkurs gått miste om utdelning ur det afträdda boet; hvartill
komme, att Häradsrättens i konkurssaken meddelade dom icke upptoge någon af de
å inställelsedagen bevakade fordringars belopp, utan endast, med stadgande af den
ordning, i hvilken tre af dessa skulle med företrädesrätt utgå, innehölle, att derefter
borde med lika rätt gäldas alla de öfriga bevakade fordringarne, utan att ens borge
närernes
-
17
närernes namn blifvit utsatta; samt att, ehuru Häradsrätten rätteligen föreskrifvit, att,
om tillgång saknades till gäldande af sistnämnda fordringar, borgenärerne skulle fälla
slikt af mark som af mark, Häradsrätten dock ovilkorligen och således äfven för den
händelse, att fordran blefve allenast till någon del betald, stadgat, att, derest fordran
grundade sig på skuldebref, detta skulle i hufvudskrift återställas, hvilket vore så
mycket mindre rätt dömdt, som Häradsrätten förklarat gäldenären skyldig att med
hvad han framdeles kunde ärfva eller förvärfva gälda det belopp af de bevakade
fordringarne, till betalning hvaraf de afträdda tillgångarne ej förslogo; i anseende
hvartill och då t. f. Domhafvanden, hvilken såsom Rättens ordförande vore för domslutet
ensam ansvarig, sålunda i särskilda hänseenden eftersatt den omtanka och noggrannhet
vid i fråga varande måls behandling, som bordt iakttagas, och jemväl orätt
dömt, Justitie-Ombudsmannen ansåg t. f. Domhafvanden skyldig till ansvar för felaktigt
förfarande i utöfningen af domare-embetet.
Efter slutad skriftvexling i Kongl. Hofrätten meddelades utslag den 5 Mars
1861 af innehåll, att emedan Häradsrätten genom ifrågavarande i Handlanden Bredbergs
konkurssak meddelade dom, hvarmedelst alla de bevakade fordringarne blifvit
faststälda till betalning, tillika stadgat, att af de afträdda tillgångarne skulle emot qvitto,
eller om fordran grundade sig å skuldförbindelse, emot densammas återbekommande
i hufvudskrift, gäldas först tre särskildt uppgifna fordringar med förmånsrätt och derefter
alla öfriga med lika rätt, dock med skyldighet för dessa sednares ägare att, om
tillgång saknades, fälla slikt af mark som af mark, men vilkoret om skuldförbindelses
återställande destoheldre vore stridande mot lag, som detsamma omfattade jemväl det
fall, att fordran icke blefve ur de afträdda tillgångarne till fullo gulden, samt Häradsrätten
derjemte genom domen förklarat Bredberg skyldig att, med hvad han framdeles
kunde ärfva eller förvärfva, gälda det belopp af de faststälda fordringarne, till
hvars betalande de afträdda tillgångarne ej förslogo; ty och som härförutan förekomme,
dels att, ehuru af stadgandet i 24 Kap. 3 § Rättegångs-balken följde, att dom i konkurssak
skulle innehålla namnen å de borgenärer hvilkas bevakade fordringar till betalning
faststäldes så ock särskildt för hvarje borgenär till hvad belopp hans fordran
utgå borde, något häraf likväl ej blifvit i ofvanomförmälda dom iakttaget vidare, än
att tre fordringsägare, hvilka för sina fordringar fått sig tillagd förmånsrätt, blifvit till
namn uppgifna, dels ock att, i det till Sysslomannen i konkursen utskrifna exemplar
af Häradsrättens protokoll och dom, den af Handlanden Kihlbaum i konkursen gjorda
bevakning blifvit uteglömd, hvarigenom inträffat, att Kihlbaum för dess fordran ej fått
rätt till betalning ur de afträdda tillgångarne sig tillerkänd; alltså och då tillförordnade
Domhafvanden, hvilken, såsom Häradsrättens Ordförande vid ifrågavarande konkursmåls
behandling, vore för domslut och målets behandling i öfrigt ansvarig, sålunda
fält orätt dom af oförstånd och vårdslöst förfarit vid konkursdomens uppsättande samt,
om ock för fast antages tillförordnade Domhafvandens förklarande, att Kihlbaums bevakning
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1862 års Riksdag. 3
48
funnes i Häradsrättens dombok införd, t. f. Domhafvanden i allt fall försummat den
honom åliggande skyldighet att tillse, det den utskrifna expeditionen öfverensstämde
med domboken, pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, i förmågo af 4 Kap. 12 § Rättegångs-balken,
döma bemälde tillförordnade Domhafvande att, för hvad honom sålunda
till last folie, böta Femtio Daler Silfvermynt med Tjugufem R:dr R:mt ti l treskiftes
emellan Konungen, Wissnums Härad och Advokat-fiskalen.
Detta utslag har vunnit laga kraft.
Rådstugurätten i Wisby, som genom Kongl. Svea Hofrätts utslag den 8 November
1859 dömdes till ansvar för obehörigt dröjsmål med konkurssakers behandling,
hade blifvit angifven för försumlighet med afgörandet af sex andra dylika mål,
anhängiggjorda under loppet af åren 1857 och 1858 och med slut afhulpna först
under sednare hälften af år 1860. I följd deraf förordnade Justitie-Ombudsmannen
åtal emot bemälde Rådstufvurätt och, sedan skriflvexlingen i detta aktions-mål blifvit
fulländad, meddelade Kongl Svea Hofrätt utslag den 26 Mars 1861. yttrande deruti,
att som, på sätt här ofvan förmäldt är, Rådstufvurätten i Wisby lemnat förenämnda
sex särskilda konkursmål, sedan desamma efter slutad skriftvexling blifvit färdiga till
föredragning och afgörande, under längre tid utan handläggning, oaktadt domaren
åligger att i behandling af sådana mål iakttaga skyndsamhet; alltså och då, hvad
Rådstufvurättens ledamöter till sin ursäkt anfört, icke försenade afseende, funne Kongl.
Hofrätten, med tillämpning af 1 Kap. 12 § Rättegångs-balken, det skulle Ordföranden
och två andra af Rättens ledamöter, hvilka tillförene blifvit fälde till ansvar för försummelse
af enahanda beskaffenhet, böta hvar för sig Tretio Riksdaler, och två öfriga
af Rättens Ledamöter hvardera Tjugu Riksdaler, allt Riksmynt, till treskiftes mellan
Kongl. Majit och Kronan, Advokat-fiskalen och Wisby stad.
Snefringe Häradsrätt hade genom utslag den 22 Mars 1859, med åberopande
af 1 och 14 §§ i Kongl. Förordningen angående ansvar för stöld och snatteri samt
rån den 4 Maj 1855, dömt en qvmsperson, för andra resan stöld, att, jemte utgifvande
af böter eller undergående af deremot svarande fängelse vid vatten och bröd,
hållas till straffarbete allenast ett år. För detta domslut förordnade Justitie-Ombudsmannen
åtal emot Domhafvanden, och sedan i målet skriftvexladt blifvit, meddelade
Kongl. Svea Hofrätt utslag deruti den 3 Juli 1861 och yttrade, att som, enligt 14
§ i ofvanberörde Kongl. Förordning den 4 Maj 185 », tiden för det straffarbete,
hvartill den, som begått stöld andra gången, eljest för den gerning gjort sig skyldig,
skall ökas från och med ett till och med tre år, samt häraf och då, enligt 1 § af
49
nyss åberopade Kongl. Förordning, den som stjäl gods eller penningar till Tio Daler
skall jemte annat ansvar hållas till straffarbete från och med två till och med sex
månader, oförtydbart följde, att för andra resan stöld borde dömas till straffarbete på
minst ett år och två månader, men, genom Snefringe Häradsrätts i fråga varande
utslag, det straffarbete, hvartill den sakfälda, för andra resan stöld, är vorden dömd,
blifvit bestämdt till allenast ett år, i följd af hvilken oriktiga straffbestämning, den der
måste anses hafva uppkommit af uppenbar vårdslöshet, den sakfälda kommit att för
sin omförmälda förbrytelse undergå straffarbete under en tid, minst två månader kortare,
än hvartill hon enligt lag gjort sig skyldig; alltså pröfvade Kongl. Hofrätten, med
stöd af 1 Kap. 4 2 § Rättegångsbalken, rättvist, det skulle Domhafvanden, som vore
såsom ordförande för Häradsrättens beslut ansvarig, för hvad han, på sätt berördt är,
vid domare-embetets utöfning låtit komma sig till last, böta Femtio Daler Silfvermynt
med Tjugufem Riksdaler Riksmynt till treskiftes emellan Kronan, Snefringe Härad och
Advokatfiskal i Kongl. Hofrätten.
I detta utslag har ändring icke blifvit sökt.
I tre särskilda fall, der skadan varit betydligare, hafva åtal ägt rum emot domare
för felaktiga bötesförvandlingar, synbarligen härledande sig från förbiseende deraf,
att en Riksdaler Riksmynt motsvarar Iva, och icke såsom den förut brukliga
Riksdaler Banko, tre Daler Silfvermynt. Sålunda hafva
4) Rådstufvurätten i Upsala dömt en person, för tredje resan stöld af penningar
och gods till ett sammanräknadt värde af Tretiotvå Riksdaler 75 öre, att, utom annan
bestraffning, böta detta belopp tredubbelt med Nittioåtta Riksdaler 25 öre, eller,
vid bristande tillgång dertill, undergå Tjugutre dagars fängelse vid vatten och bröd,
i stället för att den brottslige bordt undergå Sjutton dagars så beskaffad1 fängelse;
2) en tillförordnad Domhafvande i Gottlands Södra härad dömt en person, för första
resan stöld af gods till värde af Aderton Riksdaler 50 öre Riksmynt, att, utom annat
straff, böta tre gånger nämnda värde med Femtiofem Riksdaler 50 öre samma mynt,
eller, vid bristande bötestillgång, i stället undergå Femton dagars fängelse vid vatten
och bröd, ehuru det stulnas värde, som bordt tagas till grund för bötesförvandlingen,
jemlikt 5 Kap. i § Straffbalken och Kongl. Förordningen den 4 0 Juni 4 84 ),
motsvarar dylikt fängelse i endast Elfva dagar, och
3) en tillförordnad Domhafvande i Bro härad dömt en person, bland annat, för andra
resan stöld af gods till värde af Tjugu Riksdaler Riksmynt, att, förutom annan bestraffning,
böta Sextio Riksdaler samma mynt eller, om tillgång bruste till dessa böter, undergå
Sexton dagars fängelse vid vatten och bröd, ehuru värdet af det stulna, hvarefter
förvandlingsstraffet skolat beräknas, motsvarar, jemlikt 5 Kap. 4 § Straffbalken och
20
Kongl. Förordningen den 10 Juni 4841, fängelse vid vallen och bröd i endast
Tolf dagar.
För dessa förseelser har Kongl. Svea Hofrätt, der åtalen varit utförda, genom
särskilda utslag den 9 April 1861, den 1 Maj och 10 April 1862 dömt
i första fallet, Rådstufvurättens ledamöter, hvilka i beslutet deltagit, att böta,
hvar för sig, Tio Riksdaler Riksmynt, samt, hvilkendera gälda gitte, ersätta fångens
lidande med Tjugu Riksdaler nämnda mynt och för dennes underhåll i häktet, längre
tid, än vederbordt, godtgöra Kongl. Maj:t och Kronan;
i andra fallet, Domhafvanden, att böta Femtio Daler Silfvermynt med Tjugufem
Riksdaler Riksmynt samt att dessutom endast gälda kostnaden för fångens underhåll
i häktet under fyra dagar, enär denne afstått från allt anspråk på ersättning; och
i tredje fallet, Domhafvanden, att böta Tjugufem Daler Silfvermynt med Tolf
Riksdaler 50 öre, godtgöra fången för förlängdt lidande med Tjugu Riksdaler samt
ersätta Kongl. Majit och Kronan kostnaden för fångens underhåll i häktet likaledes
under fyra dagar.
I dessa domslut har ändring icke blifvit sökt.
Sedan Gottlands Norra Häradsrätt, genom utslag den 23 December 1858, ej
mindre förklarat en qvinnsperson förvunnen om tredje resan lönskaläge och, med
åberopande af 53 Kap. 1 § samt 55 Kap. 5 § Missgernings-balken, dömt henne
att för berörde förbrytelse böta Sju Riksdaler 50 öre Riksmynt och till socknens
kyrka utgifva En Riksdaler sagda mynt, än ock, enär, genom Kongl. Förordningen
den 10 Juni 1841, angående ändring i 5 Kap. 4 § Straff-balken, ett helt annat
förhållande än dittills varit bestämdt emellan böter och deremot svarande vatten och
bröd, inträdt, samt det icke kunde antagas hafva varit lagstiftarens mening att den
gamla förvandlingsgrunden i vissa fall skulle vara gällande jemte den nya för andra
fall, förthy och då i allmänhet den lindrigaste mening vid strafftillämpning borde
följas, förklarat, att den sålunda sakfälda, vid bristande tillgång till böterna och afgiften
till kyrkan, borde, jemlikt sistnämnda Förordning, i stället för de förra, undergå
sex dagars fängelse vid vatten och bröd samt aftjena afgiften till kyrkan med motsvarande
arbete, hvilket fängelsestraff jemväl gått i verkställighet; så hade Justitieombudsmannen,
i skrifvelse till Advokat-fiskal-embetet i Kongl. Svea Hofrätt den 2
Januari 1861, anmärkt, att, då 3 § af åberopade 53 Kap. Missgernings-balken stadgade
att, om de ej orkade böta, som lönskaläge gjort hade, skulle, när det skedde
tredje gången, man plikta med Tolf dagars fängelse vid vatten och bröd och qvinna
med sådant fängelse Åtta dagar, och den af Häradsrätten likaledes åberopade Kongl.
Förordningen den 10 Juni 1841, som gåfve åt 4 § af 5 Kap. Straff-balken förändrad lydelse,
icke upphäfde nyss anförda eller andra lagens rum, der böternas förvandling särskildt
21
vore utsatt, Häradsrätten ej skulle haft laglig grund för det ofvanintagna beslutet,
hvarigenom den sakfälda qvinnan blifvit ådömd lindrigare bestraffning än vederbordt,
i anseende hvartill och då hon samma bestraffning undergått, Justitie-Ombudsmannen
uppdrog åt Advokat-fiskals-embetet att inför Kongl. Hofrätten anställa åtal emot Ordföranden
i Häradsrätten för hvad emot bemälde Rätts i fråga varande utslag sålunda
blifvit såsom felaktigt anmärkt.
I följd häraf utförde Advokat-fiskals-embetet ett sådant åtal och Kongl. Hofrätten
meddelade deröfver utslag den 13 Maj 1861, af innehåll att, emedan stad
gandet
i 3 § af 53 Kap. Missgernings-balken, om förvandling af böter för tredje
resan lönskaläge, fullkomligen öfverensstämde med de förvandlingsgrunder, som voro
i 5 Kap. Straffbalken bestämda; thy och med afseende å den förändring af 4 § i
sistnämnda Kapitel, som skett genom Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, funne
Kongl. Hofrätten Häradsrättens anmärkta förfarande icke vara af beskaffenhet att ansvar
derför lagligen kunde äga rum, i följd hvaraf Häradsrättens Ordförande från
åtalet befriades.
Som bekant är qvarstå i gällande lag, efter det den i 5 Kap. 4 § Straff-balken
stadgade allmänna grund för böters förvandling till fängelse vid vatten och bröd
blifvit genom ofvanåberopade Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841 förändrad,
åtskilliga §§, som dels innehålla föreskrifter om böters förvandling till vatten och bröd,
dels ock utsätta bredvid hvarandra, såsom urbota straff, spö och ris eller fängelse
vid vatten och bröd, det sistnämnda straffet till ett dagatal, hvilket icke motsvarar
det bötesbelopp, som synes hafva föresväfvat lagstiftaren vid bestämmande af spöeller
risstraffet för samma gerning. Såsom exempel på det förra slaget må nämnas
ofvanåberopade 53 Kap. 3 § Missgernings-balken samt 8 Kap. 8 § Utsökningsbalken
rörande qvarstadsbrott. På det senare slaget åter må bland flera, såsom
exempel, väljas 15 Kap. 2 §, sådan den lydde, innan han genom Kongl. Förordningen
den 29 Januari 1861 angående mord, rån och annan misshandel upphäfdes.
Der stadgades då, att den, som bar hugg och slag å sin husbonde eller matmoder
skulle straffas med tretiotvå par spö, tjugufyra par ris eller tjugufyra dagars fängelse
vid vatten och bröd. Skedde det af hastigt mod, skulle den brottslige straffas med
aderton par spö, fjorton par ris eller sexton dagars fängelse vid vatten och bröd.
För några år sedan dömde Stockholms Rådstufvurätt för våld å matmoder en piga
lill ansvar, enligt sednare momentet af nyss anförda §, men sälte straffet till Femton,
i stället för Sexton, dagars fängelse vid vatten och bröd, af det anförda skäl, att
’ O O ^ ' *
fjorton par ris, det andra straffet som lagen i nämnda § alternativt utsätter, förvandladt
i vatten och bröd, efter den i 5 Kap. 1 § Straff-balken grundade beräkning
af fyra daler silfvermynt för hvarje par ris, motsvarade, enligt tariffen i Kongl.
Förordningen den 10 Juni 1841, femton, ej sexton dagars dylikt fängelsestraff. För
detta domslut, som, då anmärkning deremot gjordes, af Rådstugurätten försvarades
med ofvan anförda skäl, förordnade dåvarande Justitie-Ombudsmannen åtal emot
22
Rådstufvurättens i beslutet delaktige ledamöter och i utslag den 10 Juli 1855 förklarade
Kongl. Svea Hofrätt, vid det förhållande, att, enligt de i ofvan åberopade
1841 års Kongl, Förordning lagda grunder, femton dagars fängelse vid vatten och
bröd svarade mot fjorton par ris, något ansvar för anmärkta domslutet icke kunna
Rådstufvurättens ledamöter ådömas. Åtalet fullföljdes till Kongl. Maj:t, som under
den 5 Oktober 1858 meddelade nådigt utslag, innehållande att, ehuru, vid det förhållande,
att stadgandet i 15 Kap. 2 § Missgernings-balken icke blifvit genom Förordningen
den 10 Juni 1841 ändradt, den bestraffning af fängelse vid vatten och
bröd, hvartill i fråga varande tjenstehjon för den henne till last förda brottslighet
gjort sig skyldig, rätteligen bordt, jemlikt nämnda lagrum, till sexton dagar bestämmas,
Kongl. Maj:t dock, med afseende å hvad Rådstufvurättens ledamöter andragit, icke
fann skäl att göra ändring i det beslut, hvaruti Kongl. Hofrätten i målet slädnät.
(Jemför Justitie-Ombudsmannens Embetsberättelser för år 1856, sid. 82 och 83
samt för år 1859, sid. 126.)
Ofvanbemälde Kongl. Hofrätt har, i anledning af ett annat åtal för oriktigt domslut
angående qvinna, som gjort sig skyldig till tredje resan lönskaläge, uti utslag
den 11 April 1859 yttrat, att nämnda qvinna, i saknad af tillgång till böter för
sagda förbrytelse, »bordt undergå älta dagars fängelse vid valten och bröd».
Vid betraktande häraf vill det synas som den i Kongl. Maj:ts ofvananförda utslag uttalade
grundsats, att, då 184-1 års nådiga Förordning icke ändrade det lagrum, som var i
fråga, nemligen 15 Kap. 2 § Missgernings-balken, stadgandet i nämnda lagrum bordt
gälla till efterrättelse, jemväl mäste äga tillämpning på föreskriften i 53 Kap 3 §,
hvilken ej heller genom 1841 års Förordning är vorden ändrad eller uppbäfven.
Det är också här ofvan visadt, att Kongl. Svea Hofrätt ansett denna mening vara
riktig, om än de häremot stridande och åtalade beslut, som ofvan äro anförda, af
samma Kongl. Hofrätt blifvit betraktade såsom icke medförande ansvar. Såvidt mig
är bekant, följa och tillämpa de fleste domare i landet sistnämnda åsigt vid i fråga
varande böters förvandling.
Imedlertid bör icke förnekas, att den motsatta åsigten är mera följdriktig och
derföre bordt af lagstiftaren antagas och genomföras. Att detta icke skett, derför
torde föga någon grund kunna åberopas, emedan sannolika orsaken varit ett förbiseende,
hvilket utan tvifvel lärer bemärkas och rättas i det förslag till Strafflag, som torde
vara att förvänta. I förhoppning derpå, bar jag ulan åtgärd lemnat ett sednare beslut
af samma Gottlands Norra Häradsrätt, hvilket i följd af anmärkning vid fångförteckningarnas
granskning blifvit infordradt och hvaruti samma åsigt om lönskaläges-böters
förvandling finnes tillämpad, ehuru jag annars visst icke bordt underlåta att anmärka
det förhållande, att en domstol skiljer sig från de öfriga i lagtillämpning, om än,
i detta fall, skiljaktigheten rörer en sak af föga vigt. Af samma skäl var det väl
ock som min företrädare i embetet lät Kongl. Hofrättens här ofvan intagna utslag
den 13 Maj 1861 vinna laga kraft.
23
Uti ett vid Luleå Rådstufvurätt anhängigt mål, angående Drängen L. tilltalad för stöld
från husbonde, hade Rådstugurätten, som ansett den tilltalade förvunnen att hafva vid
särskilda tillfällen, medelst upptagande af några icke fastspikade tiljor i golfvet till
en höskulle, banat sig väg till ett derunder varande magazin samt derstädes olofligen
tillgripit L:s husbonde tillhöriga varor för sammanlagdt värde af Tolf Riksdaler 75
öre, genom utslag den 20 Oktober 1858, under åberopande af 1, 3 och 12 §§ i
Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, angående ansvar för stöld och snatteri samt
rån, dömt L. för berörda brott att, jemte utgifvande af böter eller undergående af
deremot svarande fängelse vid vatten och bröd, hållas till straffarbete i fem månader.
Sedan genom Fångförteckningen Justitie-Ombudsmannens uppmärksamhet kommit
att fästas på berörda utslag och detsamma jemte protokollerna i målet blifvit infordrade,
har han, i skrifvelse den 7 Maj 1861 till Advokat-fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt,
förordnat åtal emot Rådstufvurättens Ordförande och Ledamöter, hvaruppå Kongl.
Hofrätten, efter förutgången skriftvexling, den 3 April 1862, meddelat utslag, och,
som ofvan åberopade Kongl. Förordning den 4 Maj 1855, hvilken i 3 § samt 4
§ 2 mom. förmäler om stöld af tjenstehjon från husbonde och om det straff, som
å sådan gerning skall följa, stadgar i 6 § att för stöld med inbrott straffet är, utom
böter, straffbarbete från och med sex månader till och med två år, och i 11 § att
då, vid samma stöld, två eller flera af de i nyssnämnda och andra föregående §§
sagda fall sammanträffa, tiden för straffarbetet skall ökas med två månader till ett
år utöfver det, hvartill gerningsmannen för det svåraste fallet pröfvas hafva gjort sig
skyldig, samt i 15 § 2 morn., att om någon å särskilda ställen och tider begått
stöld, hvarför han på en gång lagföres, de särskilda förbrytelserna skola anses såsom
inbegripna i samma gerning och straffarbetet, som å gerningen bör följa, ökas med
högst ett år; samt häraf oförtydbart följde, att Drängen L., såsom förvunnen att
hafva å särskilda tider från sin husbonde begått stöld medelst inbrott, skolat derför
dömas, jemlikt förenämnda lagrum, till straffarbete i minst åtta månader, förutom
den tillökning i berörda straff, sora efter 15 § 2 mora. bordt bestämmas med högst
ett år; men genom Rådstufvurättens i fråga varande utslag den 20 Oktober 1858
L. är vorden dömd till straffarbete i allenast fem månader; alltså och då upplyst
vore, att Borgmästaren, såsom Ordförande, och uppgifne Rådmän, såsom Ledamöter,
i Rådstufvurätten, fattat omförmälda oriktiga beslut, hvilket uppenbarligen af vårdslöshet
tillkommit, pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegångsbalken,
fälla dem, för hvad sålunda kommit dem i utöfningen af domare-embelet till
last, att böta. Borgmästaren Tjugofem Riksdaler samt Rådmännen hvardera Femton
Riksdaler, allt Riksmynt, till treskiftes.
Emot detta beslut har klagan icke blifvit å någondera sidan förd.
n
Vid Rådstugurätten i Waxholm hade Skräddaren Johan Fredrik Söderling blifvit
tilltalad, för det han, den 1 Oktober 1860, skulle hafva, af starka drycker öfverlastad,
i ofredlig afsigt infunnit sig å Skomakaren Sven Johan Lagergrens verkstad samt
med hugg och slag öfverfalla der boende Skomakaregesällen Anders Langblom. Söderberg,
öfver angifvelsen hörd, erkände, att han, vid nämnda tillfälle, i anledning af
något retsamt yttrande af Langblom, slagit denne en kindpust och, under fortsatt
ordvexling dem emellan, några gånger skuffat honom, men förnekade sig hafva inkommit
å verkstaden i ofredlig afsigt. Vittnen berättade hufvudsakligen, att Söderling,
som vid i fråga komna tillfälle icke varit nykter, efter uppkommen ordvexling
mellan honom och Langblom, tilldelat denne ett slag och några skuffningar, hvarförutan
ett vittne tilläde, att Söderling inkommit i verkstaden under synbar afsigt att
skada göra. Genom beslut den 22 Oktober 1860 uppskjöt Rådstufvurätten detta
måll för hörande af flera åberopade vittnen och, uppå åklagarens yrkande om Söderlings
inmanande i häkte, enär dennes egen bekännelse, af flere redan hörde
vittnens berättelser vitsordad, ansåges föranleda till visshet derom, att Söderling, med
berådt mod att skada göra, gått in i det rum, der Langblom hade sin bostad, samt
der med slag och skuffning, deraf blodvite följt, ofredat Langblom, förklarade tillika,
under åberopande af Kongl. Brefvet den 23 Mars 1738, Söderling skyldig att träda
i häkte.
I anledning häraf anförde Söderling klagomål hos Justitie-Ombudsmannen och
anhöll, att Rådstufvurätten måtte varda stäld under tilltal för nämnda beslut. Justitie-Ombudsmannen
hörde Rådstufvurätten, som i afgifvet utlåtande androg, att Rätten
trodde sig icke behöfva lemna annan förklaring till rättfärdigande af den klandrade
åtgärden, än att åberopa protokollerna i målet, hvilka ansågos ådagalägga att icke, på
sätt Söderling velat antyda, något »slagsmål» af bråd skillnad ägt rum emellan Söderling
och Langblom, utan att den förre, rusig och synbarligen med berådt mod
att skada göra, gått in i Langbloms hemvist och derstädes, jemte utöfvandet af andra
våldsamheter emot Langblom, äfven skuffat honom utföre en trappa, så att den
ofredade dervid fått blodvite, under hvilket uppträde Langblom icke handgripligen
förgått sig, utan endast med några få, möjligen mindre valda, uttryck af förtrytelse
anhållit att få vara i fred.
Justitie-Ombudsmannen, som fann sådana omständigheter icke hafva emot Söderling
förekommit, att han kunnat med stöd af lag eller det åberopade Kongl. Brefvet den
23 Mars 1738 i häkte inmanas, och följaktligen ansåg Rådstufvurättens öfverklagade
beslut lagstridigt, uppdrog, genom skrifvelse den 30 November 1860, åt Advokatfiskals-embetet
i Kongl. Svea Hofrätt att för nämnda beslut lagligen tilltala Rådstufvurätten.
I memorial den 10 December 1860 utvecklade Advokat-fiskalen sin talan i
målet och anförde hufvudsakligen, att, så vidt protokollet öfver förhören utvisade,
Rådstufvu
-
25
Rådstugurätten icke ens vårdat sig att söka någon upplysning derom, huruvida Söderling
före sitt besök å verkstaden haft anledning till hat eller något hämndfullt förfarande
vare sig emot Langblom eller någon dennes kamrat eller verkstadens ägare;
att emellertid ett sådant förhållande icke på något sätt bestyrktes af samma protokoll;
att enär undersökningen, så vidt den blifvit dittills genomförd, icke vittnade om
något hos Söderling förut faltadt uppsåt att skada göra, derom ej heller någon bestämd
angifvelse skett, utan tvärtom gåfve full anledning att antaga, det Söderling,
endast i följd af sin för tillfället relliga sinnesstämning, låtit af Langbloms om honom
fälda föraktfulla utlåtelser hänföra sig till våld emot denne sistnämnde, Rådstugurätten
följaktligen saknat laga skäl att, vid förhörets afslutande den 22 Oktober, anse
omförmälda gerning vara hemfridsbrott, tili hvilket väsentligen hörde just det uppsåt,
som här, att döma af protokollerna, alldeles icke förefunnits.
Sedan Rådstufvurätten häröfver sig förklarat och skriftvexlingen i öfrigt blifvit
fulländad, meddelade Kongl. Hofrätten den 22 Maj 1861 det utslag, att som Rådstufvurätten,
af hvad i målet förekommit, saknat laga skäl alt, på sätt beslutet af den
22 Oktober 1860 innehölle, då förklara Söderling skyldig att träda i häkte och
Rådstufvurätten följaktligen genom samma beslut fält orätt dom, som måste anses
hafva tillkommit af oförstånd, så pröfvade Kongl Hofrätten, i förmågo af 1 Kap.
12 § Rättegångs-balken, rättvist fälla Rådstufvurättens Ordförande och öfrige Ledamöter,
hvilka i beslutet deltagit, att hvar för sig böta Femtio Daler Silfvermynt med
Tjugufem Riksdaler Riksmynt, till treskiftes mellan Kronan, Waxholms stad och Advokat-fiskalen;
likväl med iakttagande deraf, att de bötfäldes lott i stadens andel af
böterna borde tillfalla Lazarettet i Stockholm; och skulle tillika Rådstufvurättens bemälde
Ledamöter gemensamt, eller hvilkendera bäst gälda gitte, ersätta Söderling
för hans lidande, derigenom att han under ett dygn varit i häkte insatt, med Tio
Riksdaler Riksmynt, hvartill Söderlings i sådant afseende framstälda fordringsanspråk
skäligen nedsattes.
Detta utslag har ej blifvit» å någondera sidan öfverklagadt.
Efter Justitie-Ombudsmannens förordnande, har Advokat-fiskals-embetet vid Kongl.
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge utfört åtal emot Landshöfdinge-embetet i Malmöhus
län, bestående af Landskamreraren samt Länsnotarien, såsom tjenstförrättande
Landssekreterare, för det att Landshöfdinge-embetet utlemnat en Svensk ransakningsfånge
till utländsk polismyndighet.
Förhållandet härmed var sådant, att, sedan Gravören Peter Stenberg, såsom
misstänkt för efterapning af Danska Nationalbankens sedlar, blifvit häktad samt den
9 och 10 Maj 1860 undergått polisförhör inför Landssekreteraren i Christianstads
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1862 års Riksdag. 4
26
län, så hade sistbemälde Landssekreterare, som ansett nödigt, att vidare undersökningar
anställdes såväl i Malmö som Köpenhamn, för sådant ändamål låtit öfverlemna
Stenberg till Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län, med anmodan, i skrifvelse
af den 11 i nämnde månad, att för undergående af förhör inför polismyndighet
i Köpenhamn låta dit öfverföra Stenberg och om anledningen dertill vederbörande
underrätta. Landshöfdinge-embetet i Malmöhus län anmodade, af sådan orsak, i skrifvelse
den \2 i nämnde månad Pohti-direktören i Köpenhamn att anställa förhör med
Stenberg, hvilken jemväl dit öfverfördes. Efter det denne sålunda inför Polismyndigheten
i Köpenhamn undergått förhör och derifrån, likväl först den 19 påföljande
Juni, blifvit tili Malmö återförslad, har han. vid det besök, Justitie-Ombudsmannen
under Augusti månad samma år gjorde å Länsfängelset i Malmö, der Stenberg då
förvarades, för Justitie-Ombudsmannen uppgifvit, att han varit bevakad af Danska
polisbeljenter såväl under nyss otnförmälda forsling från Malmö till Köpenhamn sorn
ock under vistelsen derstädes och intill dess lian åter instäldes i Malmö, samt att
han blifvit af Danska polisen på åtskilliga sätt misshandlad och pinad, i ändamål att
tvingas till bekännelse af förfalskningsbrott^.
Detta föranledde Justitie-Ombudsmannen att, på sätt redan nämndt är, i skrifvelse
till förrbemälde Advokat-fiskals-embele den 29 November 1860 förordna om
åtal emot Landshöfdinge-embetet i Malmöhus län, dervid uppmärksamheten fastades
på de anmärkningsvärda förhållanden, dels att Svensk embetsmyndighet tillåtit, att
Svensk undersåte, sorn begått eller varit anklagad för brott inom fäderneslandet,
blifvit ullemnad till polismyndighet i fremmande land, för att der hållas fängslad och
undergå ransakning om samma brott, utan att ens någon Svensk polistjensteman åtföljt
och bevakat den anklagade, hvilken sålunda kunnat ansvarsfritt misshandlas,
dels ock att beslutet om Stenbergs öfverförande till Köpenhamn saknat stöd af Svensk
lag som deremot tydligen bestämmer, hvarest ransakning om brott, begånget här i
Riket, skall hållas, samt att detta beslut icke varit påkalladt af brottets art eller af
de vid den förutgångna polisundersökningen yppade omständigheter.
Sedan Advokat-fiskals-embetet i ämnet afgifvit anmärknings-memorial, har I^andshöfdinge-embetet
uti dess förklaring hufvudsakligen anfört, att, ehuru lag föreskrifver,
hvarest ransakning skall hållas om brott, här i riket begånget, förbud likväl icke
förefunnes deremot, att häktad person stäldes till polisförhör å utländsk ort; att i
fråga varande åtgärd så mycket mindre vidtagits utan goda skäl, som särskilda om
ständigheter
antydde, att Stenberg vid förfalskningen haft medbrottslige i Danmark,
hvilkas upptäckande och ställande till förhör emot Stenberg skulle lända till
brottets fullständiga uppdagande; att I^andshöfdinge-embetetet ingalunda förbisett, att
anledning till klander skulle i väsentlig mån kunnat förebyggas derigenom, att Stenberg
under vistelsen i Danmark varit stäld under Svensk bevakning; men att, utom
det att Landshöfdinge-embetet icke ägde att förfoga öfver medel för sådant ändamål,
slik bevakning, då den skolat utöfvas i allmänt fängelse, blifvit af föga bety
-
n
denhet, samt att orsaken till dröjsmålet med Stenbergs hemsändande till en del
stöde att finna deruti, att Stenberg, som den 23 och 24 Maj nämnda år inför Köpenhamns
Politi- och Kriminalrätt aflagt bekännelse om sitt brott, lemnat osanna
uppgifter rörande sedelplåtarnes förvaringsort och derigenom förorsakat nya polisundersökningar.
I slutpåståendet lade Advokat-fiskals-embetet Landshöfdinge-embetet till last, att
hafva, förr än genom ransakning vid vederbörlig domstol behofvet af förhör med
Stenoerg inför Dansk myndighet blifvit närmare, än genom den af Landssekreteraren
i Christianstads län hållnaa polisundersökning, utrönt, beslutat om Stenbergs öfverlemnade
till Dansk myndighet; samt att deremot, vid nämnda besluts verkställande,
icke i någon mån hafva sett Stenbergs lagliga rättigheter, såsom Svensk undersåte,
till godo, i det han utlemnats till Dansk polismyndighet, utan att Svensk polisbevakning
ens medföljt under forslingen, ehuru tillses bordt, att Stenberg icke förvarades i
annorlunda beskafTadt fängelse, än sådant, som varit jemförligt. med det, hvari han
eljest skolat i Sverige förvaras, äfvensom att i öfrigt de i Svenska författningar angående
fångvården meddelade bestämmelser tillämpades; hvarjemte Advokat-fiskalsembetet,
som ansett anledningen till dröjsmålet med Stenbergs återfordrande icke
vara nöjaktigt förklarad, såsom grof försummelse betraktat Landshöfdinge-embetets
underlåtenhet att förr, än som skett, återfordra Stenberg, — för hvilket allt Advokatfiskals-embetet
påyrkat ansvar, efter grunderna i 1 Kap. 12 § Rättegångs-balken.
I slutlig förklaring åberopade Landshöfdinge-embetet hvad förut å dess sida
vore anfördt, med tillägg, att det fängelserum uti Politiehäktet i Köpenhamn, hvarest
Stenberg förvarats, till utrymme och beqvämlighet öfverträffade cellerna å Länsfängelset
i Malmö samt att fångkosten i nämnda Danska fängelse till myckenhet och
godhet åtminstone vore fullt jemförlig med den för Svenska fångar bestämda; hvarjemte
Landskamreraren, för sin del, anförde, att honom icke borde tillräknas vare sig
att Stenberg öfverförts till Köpenhamn under Dansk bevakning ej heller att Stenberg
icke förr, än som skett, återfordrats, emedan tjenstförrättande Landssekreteraren
ensam förordnat om Stenbergs bevakning och Landskamreraren, kort efter Stenbergs
försändande till Köpenhamn, upphört att i ulöfningen af Landshöfdinge-embetet
deltaga. •
Kongl. Hofrätten har, efter sålunda slutad skriftvexling, den 18 Maj 1862 meddelat
utslag af innehåll, att som beslutet om anställande af förhör med Stenberg å
utländsk ort, fastän det brott, för hvilket han misstänktes, föröfvats inom Riket, icke
stöde i strid med lag, samt med afseende å hvad som, beträffande Stenbergs delaktighet
uti ifrågavarande förfalskningsbrott, vid den tid, då berörda beslut meddelades,
förekommit, Landshöfdinge-embetet icke kunde anses hafva för samma beslut saknat
giltig orsak, alltså blef Advokat-fiskals-embetets yrkande om ansvar för beslutet om
Stenbergs öfverlörande till Danmark ogilladt; likasom, enär anledning icke vore för
handen, att Stenberg bordt, förr än som skett, återfordras, åtalet, i hvad det afsåge
28
ansvar för dröjsmål i nämnda hänseende, underkändes; men, emedan Landshöfdingeembetet
icke ägt undandraga Stenberg, under den tid han hölls häktad, det hägn,
honom enligt Svensk lag tillkom, samt förfarandet, att utlemna Stenberg till
Dansk polis, utan att Svensk polisbetjening öfver Stenbergs behandling hade tillsyn,
således mäste såsom felaktigt anses, pröfvade Kongl. Hofrätten, som fann hvad sålunda
blifvit tillgjordt icke kunna tillräknas annan, än tjenstförrättande Landsaekreteraren,
hvilken, jemlikt stadgandet i 58 § 2 mom. af Instruktionen för Landshöfdingarne i
Rikets län och de vid Läns-styrelserna anstälde tjenstemän den 10 November 1855,
närmaste tillsynen öfver Stenbergs behandling såsom fånge ålåg, och derföre frikände
Landskamreraren från ansvar jemväl i denna del af åtalet, rättvist döma t. f.
Landssekreteraren att för det fel i utöfningen af Landssekreterare-embetet, hvartill
han i nyssnämnda hänseende gjort sig skyldig, jemlikt grunderna för 1 Kap. 12 §
Rättegångs-balken, böta Femtio Riksdaler Riksmynt till treskiftes emellan Kronan,
Malmö stad och Advokat-fiskalen vid Kongl. Hofrätten.
Delta utslag insändes till Justitie-Ombudsmans-expeditionen och ankom dit den 5
Juni detta år. Den 7 i samma månad, eller två dagar, innan jag företog årets embetsresa,
anmodade jag i skrifvelse Advokatfiskals-embetet att hos Kongl. Majit i underdånighet
fullfölja åtalet emot Landshöfdinge-embetet i de delar, som genom Kongl. Hofrättens
utslag icke blifvit gillade. Vid min återkomst från nämnda resa erfor jag, att
en skrifvelse från bemälda Embete, daterad den 1 Juli, men med derå anbragt poststämpel
»den 4», och innehållande begäran, att de deruti inneslutna underdåniga
besvären måtte till Kongl. Majlis Justitie-revisions-expedition inlemnas före klockan
Tolf Lördagen den 12 Juli, anländt till Justitie-Ombudsmans-expeditionen först Måndagen
den 14 i sistnämnda månad och således två dagar efter besvärstidens utgång.
Genom denna tillfällighet undgick hufvudfrågan i nämnda åtal, eller den — huruvida
det är Svensk embetsmyndighet tillåtet att till inställelse inför utländsk polismyndighet
eller domstol befordra eller utlemna Svensk undersåte, eller icke, — att
hos Kongl. Majit blifva slutligen pröfvad. Saken utgör emedlertid, med den behandling
hon redan erhållit, ett bevis, bland andra, på den osäkerhet, med hvilken
frågor, som röra den internationela rätten, af myndigheter inom vårt land behandlas;
och det vore derföre önskligt att lagstiftningen påtänkte några stadganden i
detta afseende, för så vidt de kunna utgöra föremål för civil- eller criminel lagstiftning
eller embetsinstruktioner. Behofvet deraf framträder desto tydligare och kännbarare
ju mera lättade kommunikationer föranledt mångsidigare beröring med andra
länders undersåter.
29
Uti särskilda till Justitie-Ombudsmannen stälda skrifter hade en Egendomsägare
och hans Hushållerska fört klagan öfver åtskilliga af Kyrkorådet och Pastor i den
församling, der klaganderne bodde, fattade beslut och vidtagna åtgärder.
Af klagoskriften och dervid fogade handlingar inhämtades, att angifvelse blifvit gjord
emot Kyrkorådet
att hafva låtit lill den 13 September 1860 inför sig kalla:
dels Egendomsägaren för att höras öfver följande anklagelsepunkter:
1:o alt han fortfarande lefde i oenighet med sin maka, från hvilken han egenmäktigt
sig skilt till säng och säte, samt att han emot henne tidt och ofta förrådde
ett illvilligt och oförsonligt sinnelag;
2:o att han likaledes fattat ett »vredfullt» och bittert sinne emot sin son och behandlade
honom på ett sätt, som snarare motarbetade än befordrade hans förbättring;
o
3:0 att han på aderton år icke begått Herrans heliga nattvard;
4:o att han högst sällan och på sednare åren aldrig besökt någon gudstjenst i för
samlingans
kyrka; och slutligen
5:0 för det han på ett all anständighet trotsande sätt öfverallt med sig förde sin
Hushållerska och lemnade henne öfver sig ett mer än tillbörligt välde;
dels ock Hushållerskan, emot hvilken angafs:
1:o att hon icke sedan år 1857 begått Herrans heliga nattvard;
2:o att hon äfven dragit sig bort från den offentliga gudstjenstens bevistande i församlingen;
3:o
alt hon tillstält och underblåste den oenighet, som uppkommit emellan hennes
husbonde och hans son samt emellan den förre och somlige bland hans folk;
4:o alt hon med lögnaktiga uppgifter bemött Kyrkorådets Ordförande vid det besök,
denne gjort på hennes husbondes egendom, i afsigt att bilägga den uppkomna
ofvananlydda söndringen; och
5:o att hon uppförde sig på ett mot sann sedlighet och anständighet stridande sätt;
dels slutligen Egendomsägarens förrbemälde Son, för att uppgifva
1:o hvarföre han ej aflemnat prestbetyg, ehuru han öfver ett halft år vistats inom
församlingen; och
2:o orsaken till den illvilja, fadren emot honom fattat; hvarförutan han borde meddela
de upplysningar, som voro Kyrkorådet af nöden för att kunna fullgöra
dess åliggande i förevarande fall.
Vid kyrkorådets sammanträde förutnämnda
15 September 1860
tillstädeskom icke någon af de kallade.
Det upplystes, att kallelsen blifvit dem behörigen tillstäld ock att de derefter
lemnat församlingen och afrest, såsom det förmodades, till Stockholm.
30
Kyrkorådet fann vid sådant förhållande skäligt, att, jemlikt Kongl. Förordningen
den 29 Augusti 1843 § 8, fälla Egendomsägaren och hans hushållerska att för
deras visade ohörsamhet böta En R:dr Riksmynt hvardera; och, då Kyrkorådet icke
ansåg ändamålsenligt att vid förhöjdt vite å nyo ålägga de uteblifne inställelse inför
Kyrkorådet, skulle skrifvelse till Konungens Befallningshafvande i länet aflåtas med
anhållan, att genom dess medverkan de uteblifne måtte inställas den 13 påföljande
Oktober. Vidare och som Kyrkorådet af förhållandena funnit Egendomsägarens sätt
att behandla dess son ådagalägga oskicklighet att med dennes uppfostran sig befatta,
så beslöt Kyrkorådet att, i likhet med hvad i dylika fall tillförene skall hafva skett,
taga bemälde yngling tills vidare under sin vård, intill dess en förmyndare för honom
blefve af vederbörlig domstol lagligen förordnad, hvarom skriftlig begäran skulle
Irån Pastor och Kyrkorådet till domstolen genast expedieras.
Den 13 påföljande Oktober,
då Kyrkrådet åter sammanträdde, tillkännagafs att, i anledning af Kyrkorådets här
ofvan först omnämnda anhållan att få vederbörande denna dag instälde, Konungens
Befallningshafvande genom skrifvelse den 28 nästförutgångne September meddelat,
att, emedan Konungens Befallningshafvande erhållit tillförlitlig kännedom, att klagariderne.
hvilka, före emottagandet af Ordförandens i Kyrkorådet skrifvelse, hos Konungens
Befallningshafvande undfått pass, straxt derefter afrest till utrikes ort, någon åtgärd
till deras inställande icke kunnat vidtagas. Kyrkorådet, »sorn genom detta egna förhållande
befunne sig ur stånd salt att fullgöra sitt åliggande, enligt förr åberopade
Kongl. Förordningen rörande Kyrkoråd,» ansåg icke destomindre de uteblifne skyldige
att för deras utebhfvande plikta hvardera Fem Riksdaler till Församlingens Fattigkassa,
och alt nå°ot sammanträde för det då närvarande icke kunde bestämmas,
O O
men beslöt deremot att hos Domkapitlet begära föreskrift, huru i ärendet vidare
borde förfaras.
I enlighet med den föreskrift, Domkapitlet, lill följd häraf, skall hafva m ddelat,
utfärdade Ordföranden i Kyrkorådet den 4 December stämning å klaganderne att in
ställa
sig inför Kyrkorådet den 22 i samma månad, för att, hvad Egendomsägaren
beträffade, afgifva förklaring ej mindre öfver de i första kallelsen framstälda klagopunkter
än ock öfver orsaken dertill, att han dels icke hörsammat de två föregående
kallelserna dels icke personligen eller skriftligen, utan genom ombud, velat uttaga
flyttningsbetyg och sedermera låtit, utan sådant betyg, skattskrifva sig annorstädes.
Vid Kyrkorådets sammanträde
Den 22 December
jnfunno sig icke någondera af de kallade, men Egendomsägaren lät genom ombud
inlemna en skrift, deruti, enligt Kyrkorådets protokoll, »han bland annat uppgaf, att
»han för sin helsås skull icke vågade göra någon längre resa den årstiden, och der»jemte
antydde, att, då han hos Justitie-Ombudsmannen besvärat sig öfver Kyrko»rådet,
detta skulle vara jäfvigt att emot honom föra någon talan och det så mycket
31
»mindre som han då vore både bosatt och skattskrifven i Stockholm och således
»icke lungre hörde till samma församling som Kyrkorådet».
Efter någon öfverläggning stannade Kyrkorådet i följande beslut:
1:o att Kyrkorådet ansåg sig icke vara skyldigt att emottaga skriftliga förklaringar
från inkallade parter, utan borde desse komma personligen tillstädes;
2:o att, då Egendomsägaren icke med vederbörligt läkarebetyg styrkt sig hafva skäl
för uteblifvande denna dag, Kyrkorådet ansåge honom skyldig böta Fyra R:dr, enligt
8 § i Kongl. Förordningen den 29 Augusti 1843; samt
3:o att, enär ej heller Hushållerskan denna dag instält sig, ehuru kallad, Kyrkorådet
funne äfven henne skyldig att böta Fyra R:dr; hvarefter i protokollet tillägges, att
»Kyrkorådet ansåg sig härmed hafva sökt på möjligaste sätt fullgöra sitt ålig»gande,
och dä både Egendomsägaren och Hushållerskan uttagit betyg och flyttat
»från församlingen och Pastor derjemte uppgaf, att han insatt förhållandet i dessas
»betyg, kunde Kyrkorådet icke företaga några vidare åtgärder rörande delta ärende;
»dock att Kyrkorådet skulle härom underrätta Domkapitlet.»
Uti den besvärshänvisning, som härefter i protokollet är intagen, föreskrefs,
bland annat, att Klaganden borde sist inom fjorton dagar efter besvärstidens utgång
medelst diariibevis styrka, att han klagomål fullföljt och att, om denna eller öfriga
föreskrifter försummades, »klaganden förlorat sin talan och Kyrkorådsprotokollerna
vunno laga kraft».
Emot Pastor i Församlingen
har särskildt uti ofvannämnda klagoskrifter blifvit angifvet:
dels att han vägrat utgifva prestbevis för Egendomsägaren och han familj, hvilket,
för tillämnad skattskrifning i Stockholm, blifvit af denne genom ombud två
särskilda gånger hegardt;
dels ock alt, då sådant bevis slutligen meddelades, detsamma varit emot sanningen
stridande och ofullständigt, i thy att det innehållit ej mindre, att Egendomsägaren
»hade i vissa delar af kristendomen en orätt uppfattning», utan att i betyget
uppgåfves, i hvilket afseende denna uppfattning vore oriktig, än ock att Egendomsägaren
»varit inkallad inför Kyrkorådet till erhållande af föreställningar för
förargelseväckande uppförande», utan att närmare förmäldes, hvaruti detta
skulle hafva bestått.
Sedan, på sätt förmäldt är, öfver dessa Kyrkorådets och Pastors beslut och
åtgärder, klagomål i särskilda till Justitie-Ombudsmannen ingifna skrifter blifvit framställda.
och ej mindre Kyrkorådet än Pastor med särskilda infordrade utlåtanden inkommit
och dessa åter af Klaganderne varit med påminnelser bemötta, har Justitieombudsmannen
jemte skrifvelse den 18 April 1861, innefattande anmärkningar i
de delar, Kyrkorådets och Pastors förfarande i ärendet ansåges lagstridigt och
böra lill ansvar föranleda, öfverlemnat saken och dithörande handlingar till Domkapitlet
i Upsala, med anhållan att Domkapitlet måtte inför sig ställa vederbörande
32
i behörig ordning till ansvar samt derefter öfver hvad anmärkt blifvit och den
påföljd anmärkningarne föranledde, sig utlåta genom beslut, som borde Justitie-Ombudsmannen
meddelas.
I detta mål har Domkapitlet den 2 Oktober 1860 meddelat utslag; och under
redovisningen för dess innehåll komma här nedan att vidröras de hufvudsakliga
punkterna af så väl klagomålen som Kyrkorådets och Pastors derpå afgifna svar
äfvensom Justitie-Ombudsmannens i ämnet gjorda anmärkningar; varande den i
dessa anmärkningar följda ordning, i afseende på klagopunkterna, i utslaget iakttagen
sålunda:
Hvad först anginge
Kyrkorådet
och dess i frågasatta behörighet att tili sig inkalla klaganderne, hade Justitie-Ombudsmannen,
med afseende på de uppgifna anklagelse-punkternas beskaffenhet, funnit Kyrkorådet,
enligt ofvanåberopade Kongl. Förordningen om Kyrkoråd den 29 Augusti
1843, § 4, hafva varit behörigt att göra samma klagopunkter till föremål för undersökning
och pröfning, hvarjemte och då en slik undersökning och pröfning, i följd
af klagandernes uteblifvande, icke kommit att äga rum, och Kyrkorådet sålunda, i
anledning deraf icke meddelat något utlåtande, Justitie-Ombudsmannen ansåge klagandernes
påståenden, att nämnda anklagelsepunkter, de der ansågos röra heder och
ära, skulle vara obestyrkta och att Kyrkorådet för deras framställande borde stå till
ansvar, i ärendets befintliga, af de klagande sjelfve, genom deras underlåtenhet att
efterkomma Kyrkorådets kallelse, vållade, outredda skick, för det då närvarande icke
kunna till någon åtgärd föranleda. Härvid fann sig Domkapitlet icke hafva något
att åtgöra, så mycket mindre som Domkapitlet redan, uppå klagandernes jemväl hos
Domkapitlet anmälde klagan öfver Kyrkorådets förfarande den 22 December 1860,
genom utslag den 27 Februari, 1861, bland annat, förklarat förevarande sak tillhöra
Kyrkorådets handläggning, hvilket sistnämnda af Egendomsägaren i underdånighet öfverklagade
utslag blifvit af Kongl. Maj:t under den 19 påföljande April i nåder
faststäldt.
Emot Kyrkorådets åtgärder vid första sammanträdet den 15 September 1860
har blifvit anmärkt, att Kyrkorådet för Klagandernes pliktfällande och för beslutet
att hos Konungens Befallningshafvande i länet söka handräckning till deras inställande
vid ett blifvande sammanträde, då de endast en gång uteblifvit, skulle hafva saknat
stöd i den af Kyrkorådet åberopade 8 § af förrberörda Kongl. Förordningen om
Kyrkoråd. Ehuru denna anmärkning visserligen kunde synas riktig, hade likväl Justitie-Ombudsmannen
funnit Kyrkorådets förfarande i delta afseende icke kunna såsom
lagstridigt anses, lill följd af nämnda §:s förändrade lydelse i Kongl, kungörelsen
den 25 Januari 1855. änskönt denna icke blifvit till stöd för berörda förfarande
åberopad; och Domkapitlet pröfvade förthy skäligt att låta anmärkningen förfalla.
Af
33
Vid andra sammanträdet den 43 Oktober 4860, då Kyrkorådet för uteblifvande
pliktfälde ej mindre klaganderne än ock Egendomsägarens omyndige son,
oaktadt Konungens Befallningshafvande skriftligen meddelat, att klaganderne, i anseende
till företagen utrikes resa, icke kunnat kallas, på sätt Kyrkorådet begärt, har
Justitie-Ombudsmannen ansett Kyrkorådet hafva i flera hänseenden lagstridigt förfarit.
Hvad dervid beträffade klaganderne, androg Justitie-Ombudsmannen först att 8 § i
1843 års Kongl. Förordning om Kyrkoråd, sådan denna § lyder i Kongl, kungörelsen
den 25 Januari 1855, icke syntes föranleda dertill, att personer, som tredskats
att efter kallelse hos Kyrkorådet sig inställa, kunna, utom för uteblifvande första
gången, bötfällas, med mindre de försuttit något dem förelagdt vite, men att i detta
mål Kyrkorådet ej förelagt vite, utan i stället valt utvägen att vända sig till Konungens
Befallningshafvande, för att få de tredskande vederbörligen instälda; och vidare
att om än Kyrkorådet haft laglig befogenhet att för uteblifvande andra gången
fälla till böter, änskönt slikt äfventyr ej varit förelagdt, denna befogenhet likväl uppenbarligen
missbrukades, i det klaganderne bötfäldes för utblifvande från ett sammanträde,
till hvilket de icke varit kallade; samt derefter, beträffande Egendomsägarens
omyndige son, hvilken endast genom handbref från Kyrkorådets Ordförande blifvit
till sammanträdet kallad, att, om ock denne blifvit i rätt tid och ordning kallad, hans
uteblifvande i allt fall icke lagligen kunnat medföra den påföljd, Kyrkorådet bestämt,
eller hans fällande till böter för förfallolöst uteblifvande, enär, enligt Kyrkorådets eget
medgifvande, bemäide yngling, då han första gången kallades till Kyrkorådet, icke
tillhört församlingen, och, jemlikt 1 mom, af 8 § i meranämnda Kongl. Förordning
om Kyrkoråd, icke någon annan än den, som i Socknen bor, är skyldig att på
Kyrkorådets kallelse tillstädeskomma; vid hvilket förhållande Kyrkorådets åtgärd att
taga ynglingen under dess vård, utom det att den måste anses obehörig, icke, efter
Justitie-Ombudsmannens åsigt, kunnat tillägga Kyrkorådet annan eller större myndighet
öfver ynglingen än öfver hvilken annan person som heldst, den der icke tillhörde
Socknen.
Hvad denna klagopunkt beträffade, så, om ock det öfverklagade förfarandet i
något afseende kunde anses ursäktligt, enär merbemälde yngling, enligt hvad Kyrkorådets
Ordförande genom styrkt afskrift af ett till denne under den 2 September
1860 från ynglingen, som då ännu uppehöll sig i församlingen, aflålet bref, sjelf
omtalat sitt inkallande inför Kyrkorådet och således haft sig detsamma i god tid
bekant *), ansåg likväl Domkapitlet, i likhet med Justitie-Ombudsmannen, Kyrkorådets
öfverklagade förfarande med afseende på bemäide ynglings bötfällande hafva saknat
stöd af lag, hvadan detsamma ogillades; likasom Domkapitlet jemväl ansett Kyrko
*)
Nämnda bref lärer utan tvifvel afsett kallelsen till sammanträdet den 15 September 1860, ej till det nu
ifrågavarande, den 13 påföljande Oktober, hvartill kallelse först senare kunde utfärdas, och således finnes deri
icke någon ursäkt.
It. St, Just-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1862 års Riksdag. 5
34
rådets åtgärd, att, sedan ynglingen till en början ansetts icke tillhöra församlingen,
taga honom under sin vård hafva, varit obehörig.
Hvad derefter vidkomme den omständighet, att vid det tredje sammanträdet, den 22
December 4860, Kyrkorådet skulle hafva brustit i uppmärksamhet på lagliga former och i
följd deraf gjort sig skyldigt till olagliga beslut, anmärkte Justitie-Ombudsmannen, dels att
Kyrkorådet icke lemnat afseende åt Egendomsägarens uti en vid tillfället ingifven skrift
framstälda invändning, att han icke blifvit i rätt tid före sammanträdet dertill kallad, att
Kyrkorådet väl sökt urskulda denna underlåtenhet dermed, att den å klaganderne
utfärdade kallelse redan den 4 i nämnda månad aflemnats till Kronofogden i orten,
för att genom hans försorg vederbörande tillställas, och att, om sådant icke i rätt
tid skett, felet icke varit Kyrkorådets; men att, hvilken än må hafva vållat dröjsmål
med kallelsens tillställande, och ehvad dröjsmål verkligen ägt rum eller icke, det
alltid ålegat Kyrkorådet tillse, huruvida kallelse i rätt tid försiggått, innan frågan
om ansvar för den eller de kallades uteblifvande pröfvades; dels ock att Kyrkorådet
ej syntes hafva gjort sig reda för det inflytande, Klagandernes flyttning till och skattskrifning
i annan församling bordt utöfva på Kyrkorådets befogenhet att saken ytterligare
handlägga, i det Kyrkorådet först bötfält klaganderne för uteblifvande, men
derefter förklarat, att, då klaganderne uttagit sina betyg och flyttat från församlingen,
Kyrkorådet icke kunnat företaga vidare åtgärder rörande ärendet; vid hvilket för
hållande
Kyrkorådet väl också måste hafva varit obefogadt att för uteblifvande fälla
de anklagade, äfven om, hvilket här icke inträffat, vite varit förelagdt; hvartill komme
att den lemnade besvärshänvisningen, enligt Justitie-Ombudsmannens åsigt, varit oriktig,
i thy att deruti jemväl föreskrifvits, att diariibevis öfver förd klagan skulle hos
Kyrkorådet företes.
Angående först anmärkningen, att Kyrkorådet icke lemnat afseende åt den i
ingifven skrift hos Kyrkorådet framstälda invändning, att kallelse icke i rätt tid före
sammanträdet ägt rum, så och då i berörda skrift, sådan den uti bestyrkt afskrift, i
anledning af den rörande samma sak förda klagan, till Domkapitlet förut inkommit,
väl omnämndes, att kallelsen till Kyrkorådets sammanträde den 22 December 4 860
blifvit vederbörande tillstäld först den 17 i samma månad, men ingen invändning
rörande den kallades skyldighet att sig infinna blifvit på sådan grund i samma skrift
inför Kyrkorådet framstäld, något som icke heller påstådt än mindre styrkt blifvit i
Egendomsägarens under den 7 Januari 1861 till Justitie-Ombudsmannen ingifna anklagelseskrift,
deruti berörda invändning först då och endast såsom ett ytterligare
skäl för uteblifvandet vore hos Justitie Ombudsmannen andragen, har Domkapitlet
ansett, i sakens så beskaffade skick, laga anledning icke vara för handen att med
afseende på berörda anmärkning vid Kyrkorådets förfarande, någon åtgärd vidtaga;
finnande Domkapitlet imedlertid, oberoende häraf, Kyrkorådet hafva derutinnan felaktigt
förfarit, att Kyrkorådet icke i alla händelser, före pröfning af frågan om ansvar
för uteblifvande, tillsett, huruvida kallelse i rätt tid blifvit vederbörande tillstäld.
35
Hvad åter beträffade klagandernes bötfällande, så har Domkapitlet åberopat sitt ofvanomförmälda
under den 27 Februari 1861 gifna och af Kongl Maj:t faststälda utslag, deruti
Domkapitlet rörande delta ämne förklarat, att ehuru Domkapitlet visserligen funne Kyrkorådet
fullt befogadt att med föreläggande af böter söka förmå klaganderne till inställelse
inför Kyrkorådet uti ett till dess handläggning hörande ärende och att dessa
bordt kallelsen till inställelse hörsamma. Domkapitlet likväl, då klaganderne, enligt hvad
handlingarne utvisade, redan före Kyrkorådets sammanträde uttagit flyttningsbetyg till
annan ort, vid sådant förhållande, så mycket heldre, som Egendomsägaren af denna anledning
mot sitt inkallande protesterat, ansåge Kyrkorådet icke hafva bordt botesansvaret
tillämpa och förthy detsamma undanröjt; tilläggande Domkapitlet, att det vid ofvanberörde
förhållande ansett sig icke hafva något vidare att härvid åtgöra, än att, med
anledning af hvad först nu blifvit anmärkt, förklara Kyrkorådet jemväl denna gång
hafva vid klagandernes bötfällande felaktigt förfarit äfven på den grund, att sådant
ansvar icke varit förelagdt.
Beträffande slutligen besvärshänvisningen, så och jemte det Domkapitlet funnit
Kyrkorådets i förklaringen uttalade åsigt, att, då ingen af parterne vid Kyrkorådets
sammanträde tillstädeskommit och således icke heller kunnat, enligt författningens föreskrift,
genast hos Ordföranden anmäla sitt missnöje, någon besvärshänvisning i förevarande
fall icke bordt meddelas, icke förtjena afseende, har Domkapitlet pröfvat å
andra sidan skäligt att låta bero vid hvad samma förklaring jemväl innehölle, rörande
besvärshänvisningens tillkomst, eller att Kyrkorådet af den i 14 § af Kongl. Förordningen
om Kyrkoråd, vid föreskriften rörande besvärs anförande, förekommande
hänvisning till Sockenstämmoförordningen, der företeende af diariibevis öfver förd
klagan ålades, trott sig hafva ägt anledning att äfven i förevarande besvärshänvisning
föreskrift om sådant bevis meddela.
Vidkommande sedermera
Pastor i församlingen
och de emot honom riktade här ofvan intagna anklagelser, fann Justitie-Ombuds
mannen,
enär Pastor i dess afgifna förklaring medgifvit, att han, efter att hafva i
ämnet inhämtat Domkapitlets råd, sjelf insett nämnde vägrans obehörighet och förthy
utfärdat det fordrade beviset, klagan i denna del icke föranleda vidare yttrande, än
att olillständigheten af samma vägran icke måtte anses genom dess erkännande urskuldad,
hvaremot, beträffande det utfärdade prestbevisets innehåll och de deremot
framstälda anmärkningar, Justitie-Ombudsmannen, då Pastors ofvannämnda förklaring
i denna del, derigenom han sökt utreda, hvaruti såväl Egendomsägarens orätta uppfattning
i vissa delar af kristendomen, som ock hans förargelseväckande uppförande
skulle bestå, tycktes ådagalägga, att, hvad genom nämnda i beviset nyttjade uttryck
blifvit Egendomsägaren till last lagdt, hufvudsakligen utgjordes af samma fel och
förseelser, som föranledt bemälde klagandes inkallande till Kyrkorådet, ansåg, att
36
Pastor bordt vid bevisets utfärdande hafva, med undvikande af ofullständiga och
vilseledande uttryck, deruti endast infört, att Egendomsägaren varit med anledning
af de och de anklagelsepunkterna inför Kyrkorådet inkallad, men att, till följd af
hans uteblifvande, saken icke blifvit närmare utredd och af Kyrkorådet pröfvad
före hans afflyttning från orten; hvadan och som det nu utfärdade prestbeviset måste
belraktas såsom varande af ett ofullständigt och vilseledande innehåll, så anmärktes, att
Pastor genom dess utfärdande i embetet felat och i följd deraf borde förständigas att
nytt, fullständigt och sanningsenligt bevis för Egendomsägaren vid anfordran utgifva.
Domkapitlet har funnit, hvad först anginge Pastors tvekan, att utlemna det
begärda beviset, förr än han förfrågat sig hos Domkapitlet, Pastor till denna tvekan
icke hafva saknat anledning, enär Egendomsägaren begärt, att flyttningsbeviset
skulle ställas på utrikes Ort, utan att dervid uppgifva det ställe, dit han ernade
afflytta, och enligt de af Kongl. Majit faststälda formulär till sådana flyttningsbetyg,
viss ort skall deruti uttryckligen utsättas; men, i afseende åter på sjelfva
det sedermera afgifna betygets innehåll och dervid först uttrycket, att Egendomsägaren
i vissa delar af kristendomen hade en orätt uppfattning, utan att uppgifvet
vore, hvaruti denna felaktiga uppfattning visat sig, har Domkapitlet ansett med
dessa ord så mycket hafva blifvit antydt, att den Pastor, till hvilken betyget skulle
aflemnas, ägde tillräcklig ledning att förskaffa sig närmare underrättelse i detta hänseende;
beträffande deremot uppgiften i samma betyg, att Egendomsägaren varit inkallad
inför Kyrkorådet till erhållande af föreställningar för förargelseväckande lefverne,
utan att tillika uppgifvits, hvaruti detta bestått, har Domkapitlet funnit Pastor
hafva begått ett otillständigt förhastande, enär förhållandet då ännu icke var utredt
och klaganden till saken fäld, utan blott till Kyrkorådet för att höras inkallad, och
förständigat Pastor att, om Egendomsägaren sådant önskade, meddela nytt betyg,
som i bestämda ordalag, utan att kunna misstydas, noggrannt upptager sakens verkliga
förhållande.
Slutligen och sedan Domkapitlet sålunda, efter pröfning af de särskilda klagopunkterna
med dithörande förklaringar och Juslitie-Ombudsmannens dervid gjorda
påståenden, rörande hvarje särskild punkt sig utlåtit, har Domkapitlet funnit intet
vidare åtgörande i förevarande sak å Domkapitlets sida påkalladt, än att genom detta
dess utslag erinra dels Kyrkorådet dels Pastor om de felaktigheter, som pröfvats
hafva å deras sida vid ärendets behandling förelupit.
Detta Domkapitlets utslag har icke blifvit af mig öfverklagadt,
Torparen Johan Jansson å lägenheten Betlehem hade hos Justitie-Ombudsmannen
skriftligen angifvit en tillförordnad Domhafvande i Färentuna Härad, för det
att denne, som den 6 November 1860 börjat samt den 7 och 8 i samma månad
37
fortsatt lagtima Ting med nämnda Härad, den 29 nästpåföljande December afkunnat
utslag uti alla under Tinget handlagda förut icke med slut afhulpna mål,
samt afslutat Tinget, utan att dagen härför blifvit genom kungörelse i vanlig
ordning eller genom särskild underrättelse till hvarje part tillkännagifven, hvarigenom
inträffat, att bemälde Johan Jansson, som vid Tinget haft ett skuldfordringsmål
anhängig!, deruti Häradsrätten sistnämnde dag afsagt utslag, hvilket hufvudsakligen
gått Johan Jansson emot, icke kommit i tillfälle att iakttaga laga tid
för erläggande af vad emot utslaget; hvarföre Johan Jansson påyrkat ansvar å
Domhafvanden samt hans förpligtande att utgifva skadestånd.
Sedan, i anledning häraf, åtal blifvit emot bemälde Domhafvande förordnadt
och skriftvexling i vanlig ordning försiggått, derunder Johan Jansson uti afgifven
skrift närmare uppgifvit sina ersättnings anspråk, har Kongl. Svea Hofrätt genom
utslag den 28 November 1861. sig utlåtit, att som den tilltalade Domhafvanden
medgifvit att han, på sätt emot honom anmärkt vore, afslutat i fråga komna Ting
och dervid afkunnat utslag uti de under Tinget förut handlagda mål, utan att
dagen härför blifvit genom uppläsande af kungörelser i kyrkorna inom Häradet
eller genom särskild underrättelse till vederbörande parter förut kungjord, samt
upplyst vore, att ofvanomförmälde af Johan Jansson anbängigtgjorda mål dervid
blifvit af Häradsrätten afdömdt; alltså och då hvarken den af Domhafvanden åberopade
omständighet, att kungörelser angående Tingets afslutande ofvannämnda
dag, Lördagen den 29 December 1860, blifvit. Fredagen den 21 i samma månad,
af Domhafvanden å härvarande Postkontor inlemnade för att med posten samma
dag afgå till Kronobetjeningen i Häradet, men att, till följd af förändring i postgången,
berörda kungörelser icke förr än i påföljande vecka kommit vederbörande
tillhanda och således icke kunnat före förstnämnde dag i Häradets kyrkor uppläsas,
ej heller, hvad Domhafvanden i öfrigt anfört, lagligen kunde lända till ursäkt
för hans åtgärd att, ehuru kungörelse om Tingets afslutande å den sålunda bestämda
dagen icke skett och sådant då blifvit upplyst, Tinget å berörde dag afsluta,
pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, det Domhafvanden, för den felaktighet i
Domare-embetets utöfning han sålunda låtit komma sig till last, skulle, jemlikt 1
Kap. 12 § Rättegångs-balken, böta Tjugufem Daler Silfvermynt med Tolf Riksdaler
50 öre till treskiftes emellan Kongl. Majit och Kronan, Advokat-fiskalen i
Kongl. Hofrätten, som åtalet utfört, och Färentuna Härad, äfvensom Kongl. Hofrätten
fann skäligt på det sätt bifalla det af Johan Jansson uti målet framstälda
anspråk på ersättning, att Domhafvanden förpligtades till Johan Jansson, hvilken
fordrat godtgörelse dels för de omkostnader, han fått vidkännas i och för den
gjorda angifvelsen samt till följd af resor ej mindre för utlösande af Häradsrättens
protokoll och utslag i förenämnda mål än äfven för erbjudande af vad emot utslaget,
dels ock för Kongl. Hofrättens blifvande utslag i målet, utgifva ersättning
i förstnämnda två afseenden med Tjugufem Riksdaler, äfvensom för afskrift af
38
Kongl. Hofrättens utslag med Två Riksdaler 75 öre eller tillsammans Tjugusju
Riksdaler 75 öre allt Riksmynt.
Detta utslag har ej å någondera sidan blifvit öfverklagadt.
Engelske undersåten L. Lloyd hade uti en lill Justitie-Ombudsmannen ingifven
skrift, under åberopande af Väne Häradsrätts vid skriften fogade protokoll
och utslag förmält, att åtskillige personer, hvilka efter angifvelser af Lloyd varit
stälde under tilltal vid nämnde Rätt för det de öfvat oloflig jagt på kronoparken
Halle- och Hunneberg, blifvit från ansvar frikände, på den grund, att den tillförordnade
Öfverjägmästaren, såsom denne sjelf vittnat, lemnat dem tillåtelse att i
fråga varande jagt idka, vid hvilken utgång af målet klaganden förpligtats att till
afhörda vittnen utgifva ersättning, ehuru han sin angifvelse lagligen styrkt. Detta
Häradsrättens utslag ansåg klaganden vara på goda skäl grundadt och ämnade
förthy icke öfverklaga detsamma; men som t. f. Öfverjägmästaren, om han än
vore tillsyningsman öfver Kronoparken, förmentes icke äga att öfver jagten disponera,
utan handlat emot tjenstepligt, då han lemnat förrbemälde personer tillstånd
att på parken jaga och derigenom förorsakat ofvanberörda måls för klaganden
ogynsamma utgång; så hade klaganden funnit sig föranlåten att till Justitie-Ombudsmannens
laga beifran angifva t. f. öfverjägmästarens anmärkta förfarande och
i sammanhang dermed yrkat, att t. f. Öfverjägmästaren måtte tillförbindas godtgöra
klaganden de vittnesersättningar, Häradsrätten förpligtat denne att utgifva.
Då, med afseende på jagträttigheten å Kongl. Maj:ts djurgårdar, gehäg och
parker, kungsgårdar och kungsängar, kronoallmänningar samt ali annan Kongl.
Majit och Kronan tillhörig odisponerad jord, 2 § i Andra Artikeln af Kongl. Maj:ts
nådiga Stadga angående jagt och djurfång den 13 April 1808 innehåller, alt å
Kongl. Majlis och Kronans nyssberörda skog och mark Öfver-Hofjägmästaren må
för egen person med dem, som honom kunna åtfölja, jagt idka, samt att Konungens
Befallningshafvande och Öfverjägmästarne jemväl måga, för deras egna personer,
å kronoallmänningar inom länet, som äro under deras tillsyn stälde, idka
all annan jagt, utom den stora jagten, hvilken ej utan Kongl. Maj:ts särskilda nådiga
tillstånd får derstädes utöfvas, ansåg Justitie-Ombudsmannen deraf följa, att
t. f. Öfverjägmästaren ej varit berättigad, att, på sätt som skett, medhafva andra
personer på de jagter, han å Hunne- och Hallebergs kronopark anstalt, än mindre
att till jagts utöfvande derstädes åt andra personer lemna tillstånd samt att han
således genom det angifna förfarandet i tjensten felat; hvarföre och då, jemlikt
§ 1 i Kongl. Majits nådiga Instruktion för Skogs- och Jägeri-staten i Riket den
16 Mars 1838, bemälde stat numera står under Konungens Befallnirgshafvandes
lydno och befäl i det län, der den till tjenstgöring är anstäld, Justitie-Ombuds
-
39
mannen öfverlemnade ärendet till Konungens Befallningshafvande i Elfsborgs län,
för att, efter det vederbörande hörde blifvit och saken i öfrigt erhållit lagenlig
behandling, utlåta sig, rörande påföljden af t. f. Öfverjägmästarens tjenstefel, genom
beslut, som borde Justitie-Ombudsmannen meddelas.
Tillförordnade Öfverjägmästaren, inför Konungens Befallningshafvande hörd,
har hufvudsakligen anfört, att villebråddsjagten på Hunne- och Hallebergs kronopark
syntes från äldre tider tillbaka hafva blifvit, på ett eller annat sätt, medgifven
Konungens Befallningshafvande i Wenersborg, enär, långt innan Öfver-Hofjägmästare-embetet
upphörde*), enligt äldre jägares berättelser, skjutposter från
parken som oftast afgått till Landshöfdingarnes kök; att skälet härtill förmodades
vara att finna i de höga och ofta förekommande gästbesök, hvarmed denna residensstad
hedrades; att föreskrifter om det öfverflödiga villebrådets fällande för sådant
ändamål utgått dels från Konungens Befallningshafvande och dels från Landshöfdingarne
personligen; att sedan, i anseende till det nyttiga villebrådets hårda
medfart genom tjufskytte, Konungens Befallningshafvande den 40 Augusti 4 835
meddelat förbud emot all jagt på ifrågavarande kronopark, så och efter det anmäldt
blifvit, hurusom detta förbud medfört den verkan, att villebråd af orre,
tjäder och hare i betydlig mån ökat sig, hade Konungens Befallningshafvande under
den 4 4 Augusti 1837, med förklarande att berörda förbud i öfrigt skulle
fortfara, tillåtit att jagt efter dylikt villebråd finge å parken anställas under Öfverjägarens
inseende i tre dagar sistnämnda år; att de officiela tillåtelserna till
villebrådsjagtens utöfvande några dagar årligen syntes hafva upphört vid början
af 1840, hvarefter Landshöfdingen meddelat tillståndsbevis för en och annan
jagtälskare att under förvaltarens inseende öfva några dagars jagt å kronoparken;
att sedermera, uppå framställning af Öfverjägmästaren, och enär sig visat, att åtskillige
innehafvare af dylika bevis, synnerligast klaganden Lloyd, missbrukat jagttillålelser,
dåvarande Landshöfdingen meddelat den föreskrift, alt endast under
några dagar af Augusti månad hvarje år jagt efter nyttigt villebråd finge kollektivt
anställas, dervid Öfverjägmästaren ägde utse några jagtälskande personer
att i jagten deltaga; att, efter det förklaranden år 1855 blifvit förflyttad till Öfverjägmästareljenstens
bestridande inom Elfsborgs län, då varande Landshöfdingen
lemnat honom tillåtelse icke allenast att vid nyssberörda årliga jagter inbjuda
jagtvänner, utan äfven att vid andra tillfällen, då jagt anstäldes efter harar, i den
mån desse, till mehn för skogsplanteringen och sädesproduktioner inom kronoparken,
allt för mycket ökades, medtaga en och annan jagtvän samt att förklaranden
följaktligen ansåge sig icke hafva i ringaste mån öfverträdt sin rätt och
myndighet, då han någon gång i sitt sällskap medtagit de af Lloyd angifne per
-
*) Genom Kongl. Kungörelsen den 16 Mars 1824 förordnades, att'Öfver-Hofjägmästare-embetets uppsigt offer
Kronans skogar skulle upphöra, äfvensom samma Embete enligt 1808 års Jagtstadga tillhörande befattning med
jagtvården i Riket försvinna, samt Konungens Befallningshafvande, hvar och en för dess län, i alla delar åligga.
söner, synnerligast som jagten inom ifrågavarande Kronopark bedrifvits med den
skonsamhet, ait denna park för sin rika tillgång på nyttigt villebråd intoge ett
framstående rum bland landets Kronoparker; förevisande t. F. Öfverjägmästaren
vid förhöret inför Konungens Befallningshafvande åtskilliga af förre Landshöfdingen
i Elfsborgs län till Öfverjägmästaren i länet aflåtne handbref, innefattande
tillåtelse för denne att med sällskap idka jagt å Kronoparken; hvarefter Konungens
Befallningshafvande den 20 Juni 4861 meddelade det beslut, att med afseende
på hvad i målet förekommit, Konungens Befallningshafvande funne t. f.
Öfverjägmästaren icke skäligen kunna till något ansvar för anmärkta förfarandet
fällas, dock blefve, med erinran, att ofvanomförmälda af föregående Landshöfdingar
meddelade tillåtelser angående jagten å Kronoparken åtminstone icke utöfver
tiden för deras embelsförvaltning kunde anses gällande, t. f. Öfverjägmäslaren
förständigad att ställa sig ofvan åberopade föreskrifter i Kongl. Stadgan om
jagt och djurfång till noggrann efterrättelse.
Vid denna utgång af saken har jag låtit bero.
Uti det i Berättelsen för år 1860 (sid. 13—34) upptagna mål rörande
behandlingen af ett emot Boktryckaren Magister N. R. Munck af Rosenschöld
vid Rådstugurätten anhängiggjordt tryckfrihetsåtal, hade bemälde Boktryckare
anfört underdåniga besvär öfver Kongl. Hofrättens öfver Skåne och Blekinge den
11 Juni 1860 gifna utslag; men genom nådigt utslag, meddeladt den 13 November
1861, har Kongl. Majit förklarat skäl icke hafva förekommit till ändring
i Kongl. Hofrättens berörda utslag.
Ett mål, som af nedannämnda anledning blifvit, efter Justitie-Ombudsmannens
förordnande, anhängiggjordt, har varit föremål för mycken offentlighet och torde
derföre böra med större utförlighet här redovisas.
Under den 2 April 1861 ingaf Smideshandlaren Wilhelm Lindgren från
Stensgård i Sätila Socken och Elfsborgs län till Justitie-Ombudsmannen en skrift,
innefattande klagan deröfver, att Länsmannen Carl Berggren skulle hafva, på allmänna
landsvägen öfver Torps gärde i Husby Socken af Södermanlands län, häktat,
med rep om fotter och hals hård t fastbundit samt sedermera med jernblack belagt
och i öfrigt misshandlat och oqvädat klagandens dotter, hvilken klaganden,
som befunnit sig på en resa i sistnämnda län för att afyttra af honom tillverkadt
smide, nödgats, i anseende till hennes hafvande tillstånd, afhämta i Eskilstuna,
der
44
der hon innehaft årstjenst; och att bemälda dotter, såsom försvarslös, emedan hon
ej varit omnämnd i klagandens förpassning, blifvit forslad till Nyköping, der hon i
häkte qvarhållits under tjugofem dagar, innan hon försattes i frihet; i anledning af
hvilket allt klaganden, enär hans dotter icke begått något brott, anhöll om Uga åtal
emot Länsmannen Berggren samt om godtgörelse för eget lidande och besvär; uppgifvande
namn på åtskilliga personer, hvilka såsom vittnen skulle kunna bestyrka
förutnämnda öfverklagade förhållanden.
Sedan Justitie-Ombudsmannen genom Konungens Befallningshafvande i Södermanlands
län häröfver infordrat Länsmannen Berggrens förklaring och denna inkommit,
har Justitie-Ombudsmannen, i skrifvelse till bemälde Konungens Befallningshafvande
den 18 Maj 4 861, anfört att, som klaganden Lindgren uti klagoskriften
förklarat sig beredd att med namngifna vittnen styrka, bland annat, att vid det uppgifna
tillfälle, då klagandens dotter häktades och derefter forslades från Torps säteri
till Länsmansbostället Lundby, Länsmannen Berggren slagit och misshandlat henne;
så, och ehuru Länsmannen Berggren uti dess förklaring denna angifvelse förnekat
och med bifogade vittnesintyg sökt ådagalägga, att Wilhelmina Lindgren vid sagda
tillfälle icke undergått någon misshandling, funne Justitie-Ombudsmannen likväl saken
påkalla noggrann undersökning om rätta förhållandet, hvarföre Justitie-Ombudsmannen
ansåge sig böra i så måtto bifalla klagandens begäran, att Konungens Befallningshafvande
anmodades förordna någon i orten boende, lämplig person att såsom allmän
åklagare vid vederbörlig domstol anhängiggöra saken samt, efter det angifvaren blifvit
hörd, och målet genom tillgänglig bevisning utredt, emot vederbörande framställa de
ansvars- och ersättningspåståenden, till hvilka fog förefunnes.
I följd häraf förordnade Konungens Befallningshafvande Landsfiskalen Henrik
Vougt att såsom allmän åklagare i målet uppträda, och sedan bemälde Landsfiskal
hos Oppunda Häradsrätt påkallat undersökning om hvad emot Länsmannen Berggren,
på sätt nämndt är, blifvit angifvet och en sådan undersökning, medelst målsägares
och vittnens hörande, försiggått, samt allmänna åklagaren derefter framstält
påstående om ansvar å Berggren, för det han skulle under tjenstutöfning fält smädeord
emot Wilhelmina Lindgren, men denna hos Häradsrätten åberopat sin hos
Justitie-Ombudsmannen emot Berggren gjorda angifvelse, samt Wilhelm Lindgren
fordrat godtgörelse ej mindre, å sin dotters vägnar, för tidsspillan under den tid
hon suttit häktad, för lidande, sveda och verk, samt för inställelse i målet, med tillhopa
Etthundra Sjutton Riksdaler 50 öre, än ock för egen del för kostnader i målet
med Tvåhundra fern Riksdaler 50 öre, så har Häradsrätten, genom utslag den 20
December 4 861, väl dömt Berggren, för det han, under det han varit stadd i utöfning
af sin tjenst, emot Wilhelmina Lindgren fällt ett oqvädinsord, som å hennes
heder och ära gått, samt ett annat ohöfviskt ord, att böta två och en half daler i
tveböte med Två Riksdaler 50 öre; men öfrigt yttrat, att emedan, efter hvad utredt
E. St. Just.-Ombudsmana Embets-Berättelse till 1862 åra Riksdag. 6
42
vöre, Wilhelmina Lindgren vid i fråga varande tillfälle, då hon af Länsmannen Berggren
häktades, varit i orten okänd och betlat samt, så vidt visadt blifvit, icke tillförlitligen
redogjort för sitt hemvist och ärende, hade Häradsrätten funnit Berggren
icke kunna anses hafva saknat skälig anledning att, i enlighet med föreskriften i
Kongl. Förordningen om upphäfvande af skyldigheten för resande att vara försedda
med pass, den 21 September -I860, henne hos Konungens Befallninghafvande inställa
samt att. med afseende på hvad i målet förekommit, det icke finge antagas
ådagalagdt, att Berggren till Wilhelmina Lindgrens fängslande användt strängare medel,
än som till hennes förvarande under afforslingen till häktet varit af nöden, eller
att han henne slagit eller i öfrigt misshandlat, och att Berggren derför icke kunde
till ansvar eller ersättningsskyldighet fällas; men deremot förpligtat Berggren att för
inställelsen å det första af de två ting, under hvilka målet varit handlagdt, utgifva
till Wilhelm Lindgren Femtioåtta Riksdaler 25 öre och till Wilhelmina Lindgren
Femton Riksdaler, allt Riksmynt.
Öfver detta utslag anmodade jag Advokat-fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt
att i bemälda Kongl Hofrätt anföra besvär och utvecklade i skrifvelse den 25 Januari
innevarande år de grunder, på hvilka jag ansåg en sådan besvärstalan böra
stödjas.
I afseende på förra delen af Häradsrättens berörda utslag, hvaruti yttras,
att, enär Wilhelmina Lindgren vid det tillfälle, då hon af Länsmannen Berggren
häktades, varit i orten okänd och betlat samt, så vidt visadt blifvit, icke tillförlitligen
redogjort för sitt hemvist och ärende, Häradsrätten funnit Berggren icke kunna anses
hafva saknat skälig anledning att, i enlighet med föreskriften i Kongl. Förordningen
den 21 September 1860, henne hos Konungens Befallningshafvande i länet inställa,
anförde jag nyssnämnda nådiga Förordnings innehåll, enligt hvilket samma Förordning,
som, på sätt rubriken antyder, upphäfvit förut gällande föreskrifter om resandes
och kringvandrandes skyldighet att vara försedda med pass, (nemligen Kongl. Påbudet
den 14 Augusti 1812, Kongl. Kungörelsen den 18 Maj 1824, Kongl Förordningen
den 19 Februari 1811 och Kongl. Förordningen den 16 Januari 1844,) stadgar,
att härvid likväl iakttagas borde, att, i öfverensstämmelse med hvad i 1 Kap. 3 §
4 mom. af Kongl. Stadgan den 29 Maj 1846 finnes förutsatt, okänd person, som
undandrager sig att uppgifva namn eller hemvist eller hvad eljest till nödig upplysning
hörer, eller emot hvilken skälig anledning förekommer, att han gjort osann
uppgift, må, om rätta förhållandet ej genast kan utredas, fortfarande vara underkastad
den påföljd, att af Kronobetjeningen inställas hos Konungens Befallningshafvande;
samt erinrade att genom denna Förordning ej heller skett någon förändring af hvad
nyssnämnda Stadga innehåller om försvarslöses eller frigifna fångars förpassning äfvensom
att, hvad angående skyldighet att vara försedd med sådant pass, som innefattar
rättighet att under resa idka handel, vore föreskrifvet, fortfarande komme
att gälla.
43
Derefter granskade jag innehållet af Häradsrättens protokoll och anmärkte dervid,
att jag funnit ifrågavarande mål icke så utredt som önskligt varit, men att efter
den utredning, sorn ägt rum, jag icke, i likhet med Häradsrätten, kunde anse det
vara ådagalagdt, att Wilhelmina Lindgren varit i orten okänd, då hon af Berggren
häktades. Ett motsatt förhållande tycktes mig snarare böra antagas, då Häradsrättens
protokoll förmälde att Wilhelmina Lindgren uppgifvit sig vara känd af »Nämndemannen
i Hult»; att, sedan hon likväl redan var häktad, Berggren, medförande
henne i sitt åkdon, under vägen till hans hemvist, hos en Handlande efterfrågat
bemälde Nämndeman; att vid erhållen underrättelse, att nämndemannen vore
bortrest, men att dennes dotter uppehölle sig i Handlandens bod, Berggren uppsökt
henne och att hon, efter att hafva betraktat den häktade qvinnan, förklarat att hon
tyckte denna vara Smideshandlanden Lindgrens dotter och bedt Berggren lösgifva
henne, hvarpå Berggren, utan att på den sålunda vunna upplysningen hafva fästat
något afseende, lemnat ett opassande, skämtsamt svar; samt att derjemte ett annat
vitme intygat, alt vittnet flera gånger herbergerat Wilhelmina Lindgren, då hon, åtföljande
sin moder, plägat vandra omkring i orten, Jag yttrade vidare att, lika
litet, som Wilhelmina Lindgren, vid nu anförda förhållanden, kunde anses vara i
orten okänd, lika litet vore det styrkt, att hon undandragit sig att uppgifva namn
och hemort eller hvad eljest till nödig upplysning hörde. Att hon härom gjort
osann uppgift, kunde vid häktningstillfället så mycket mindre förutsättas, som det
ännu i denna stund icke vore utredt, huruvida det varit med eller utan skäl som
hon uppgifvit Lerbäck såsom sin hemort. Om icke destomindre fullständiga upplysningar
rörande Wilhelmina Lindgren saknades vid häktningen, måste orsaken dertill,
efter min tanka, sökas icke hos henne, utan hos Berggren, hvilken vid tillfället
syntes icke hafva användt synnerlig omsorg att utreda rätta förhållandet. Sålunda
hade han hvarken i sin till Justitie-Ombudsmannen afgifna förklaring ej heller inför
Häradsrätten förnekat, att han vid häktningstillfället visste, att den häktades fader,
Smideshandlanden Lindgren, på sätt denne i klagoskriften uppgifvit, uppehöll sig i
närmaste granngård, och ändock hade Berggren icke tillkallat Lindgren, som tyckes
hafva varit en der i orten allmänt känd person, och af honom gjort sig underrättad
om dotlren samt förskaffat sig upplysning om beskaffenheten af den handelsrörelse,
Lindgren idkade, huruvida denna bestod i föryttrande af egna tillverkningar eller
vore sådan att för dess lagliga utöfning erfordrades särskild förpassning, äfvensom
huruvida Lindgren varit berättigad att under sm handelsresa medföra hustru och
barn, med flera omständigheter, på hvilka berodde, om dottren kunde anses hos
fadren hafva laga försvar, eller icke. Under sådana förhållanden syntes mig 4 860
års Kongl. Förordning ej hafva gifvit Berggren skälig anledning att gripa och hos
Konungens Befallningshafvande inställa Wilhelmina Lindgren.
En annan fråga ansåg jag deremot vara, huruvida icke Wilhelmina Lindgren
genom hellande gjort sig förfallen till en dylik behandling. Härom stadgas i den af
44
Häradsrätten icke åberopade Kongl. Förordningen om fattigvården i Riket den 13
Juli 1853 § 20 mom. 1, att hvar som söker tilltvinga sig gåfva eller med begäran
eller anropande om allmosa i penningar, varor elier klädespersedlar — — — vän
der
sig till någon, hvilken icke med fattigvården äger befattning, eller i sådant afseende
besvärar allmänheten — — — anses hafva belial; och mora 2 i samma §
innehåller, att »den, som efter fylda femton års ålder beträdes med betlande, är förfallen
alt behandlas lika med försvarslös person, derest det icke kan visas, alt Fat
tigvårdsstyrelsen
åsidosatt ali om honom taga den vård, sorn, enligt Förordningen
densamma ålegat».
I denna sak vore nemligen ådagalagdt, att Wilhelmina Lindgren vid besök å
Torps säteri, samma dag häktningen skedde, af den i köket med matlagning sysselsatta
pigan begärt och erhållit en pannkaka, hvarjemte ett vittne intygat, att Wilhelmina
Lindgren och hennes moder samma dag hos vittnet, som jemväl bodde vid
Torp, begärt ett stycke bröd. Det vore äfvenledes en sanning, att Wilhelmina Lindgren,
såsom frisk och arbetsför, ej kunde antagas vara en person, som på fattigvård
ägde anspråk och således deruti hade en ursäkt för betlandet. I följd häraf kunde
jag icke förneka, att Länsmannen Berggren, med stöd af lagens bokstaf, varit berättigad
att anse Wilhelmina Lindgren, lika med en försvarslös person, på den grund
att hon betlat; meo deremot trodde jag det kunna i fråga sättas, huruvida han
handlade, i enlighet med lagens anda, då han, utan att klagan veterligen var förd
öfver den i fråga varande personens fallenhet att allmänheten med betlande besvära,
utan att någon misstanka för brott emot samma person förefanns, och utan att lindrigare
medel, såsom varning för betlandet, eller återförvisning till hemorten m. m.
försöktes, genast, och för en enstaka förseelse tillgrep den strängaste åtgärd, som
honom tillkom.
Derefter fästade jag mig vid sednare delen af Häradsrättens ofvananförda utslag,
att det icke kunde anses ådagalagdt, att Berggren till Wilhelmina Lindgrens fängslande
användt strängare medel, än som till hennes förvarande under forslingen till
häktet varit af nöden eller att han henne slagit eller i öfrigt misshandlat.
Härvid erinrade jag, att i gällande Instruktion för Fånggevaldiger lemnäs den
allmänna föreskrift, att »fånge skall behandlas med all den foglighet, som med bevakningens
säkerhet står att förena»; att det väl om Wilhelmina Lindgren vore
uppgifvet, att hon skulle hafva varit våldsam, men att denna uppgift icke funnes
någon mån bestyrkt. Hennes våldsamhet skulle dessutom varit riktad endast på att
jösgöra sig och rymma. Till förekommande deraf tycktes fjettrande af den fångnas ben
hafva varit tillräckligt, helst då en kraftfull man bevakade en qvinna, hvilken, enligt
hvad upplyst vore, befann sig i långt framskridet hafvande tillstånd Men om för
nämnda ändamål det äfven skulle hafva varit af nöden att händerna bundits, förefanns
det likväl, efter mitt omdöme, icke någon anledning, än mindre nödvändighet
att begagna det fängsel, bestående i ett om halsen fästadt rep, hvarmed Wilhelmina
45
Lindgren, enligt flera vittnens sammanstämmande intyg, varit belagd. Detta sätt att
föra fången såsom ett bundet djur vore icke allenast skymfligt, utan innebure jemväl
ett grymt pinande, helst om uppgiften i den till Justitie-Ombudsmannen ingifna klagoskriften,
alt repet varit så hårdt åtdraget om halsen att andedrägten deraf
hämmades, ägde grund, hvilket under ransakningen i målet, anmärkningsvärdt nog,
icke blifvit närmare utredt. I allt fall borde, efter min tanka, ett dylikt fängsel betraktas
såsom ett strängare medel, än som till fångens förvarande under forslingen
till häktet varit af nöden,
I följd af hvad jag sålunda anmärkt och erinrat, lade jag Berggren till last
1:0 att icke hafva, före Wilhelmina Lindgrens häktande, om hennes person och
förhållanden anskaffat alla tillgängliga upplysningar, genom hvilkas inhämtande häktningsåtgärden
möjligen kunnat befinnas onödig, eller åtminstone så noggranna underrättelser
i den med bernälda fånge till Konungens Befallningshafvande insända förpassning
kunnat meddelas, att hon icke behöft, såsom nu skett, en längre tid hållas
i länshäktet, medan närmare besked i berörda afseenden från andra håll införskaffades,
och
2:o att efter häktningen, såsom ofvan är vordet närmare antydt, hafva misshandlat
fången samt dertill på ett synnerligast för en offentlig tjensteman särdeles otillständigt
sätt henne oqvädat och missfirmat; och, som detta allt skett under det Berggren
varit i tjenstens utöfning stadd, så hade han, efter min tanka, gjort sig skyldig till
tjenstefel af svårare art, hvarå alfvarsammare bestraffning borde följa.
De besvär, Advokat-fiskals-embetet, på denna min anmodan, i målet fullföljde,
komrno icke under pröfning, ty enligt hvad Kongl. Hofrättens utslag den 3 Juni
1862 innehåller, har Kongl. Hofrätten, enär Konungens Befallningshafvande i Södermanlands
län i skrifvelse den 20 Februari nämnda år anmält, att Berggren den 2 i
samma månad aflidit, funnit all vidare fråga om ansvar å honom hafva förfallit och
således besvären icke till vidare yttrande föranleda.
Öfver Kongl. Göta Hofrätts utslag den 16 Maj 1859, rörande åtal emot Rådstugurätten
i Göteborg för dröjsmål med ett tvistemåls afgörande, hade Justitieombudsmannen,
enligt hvad i Berättelsen för år 1859, sid. 162, förmäles, anfört
underdåniga besvär; men genom nådigt utslag den 30 Augusti 1861 har Kongl.
Majit förklarat skäl icke vara anfördl, som kunde verka ändring i Kongl. Hofrättens
utslag, så vidt det varit öfverklagadt.
46
Förelupna oordningar bland tingsmenigheten vid ett Bollebygds Häradsrätts
sammanträde och, i förening dermed, en vid bemälde Häradsrätt för olaga häktning
tilltalad persons försättande på fri fot, genom Nämndens från domaren skiljaktiga
beslut, hade ådragit sig Justitie-Ombudsmannens uppmärksamhet och föranledt infordrande
af Häradsrättens protokoll i berörda mål.
Af nämnda protokoll inhämtades, att, på angifvelse af Fjäderhandlanden Jonas Andersson
i Dollebo, Länsmannen i orten vid Bollebygds Häradsrätt tilltalat Gästgifvaren
Anders Andersson i Fläskjum, för det denne utan lagligt skäl häktat Jonas Andersson
samt under häktningen slagit honom och fråntagit honom ett guldur och en
knif. Vid första rättegångstillfället den 26 Februari 1861 förekom icke sådan bevisning
att åklagarens yrkande om Anders Anderssons inmanande i häkte kunde
bifallas, men det upplystes, att Anders Andersson förut varit straffad för hemgång
och vägafridsbrott. Vid andra rättegångstillfället deremot, den 3 påföljande Maj,
hördes flera vittnen, genom hvilkas utsagor styrktes, bland annat, att Anders Andersson,
efter att hafva sammanträffat med målsägaren uti Johannes Anderssons i
Fläskjum stuga, en stund vänskapligt samtalat med honom och derunder framstält
förslag om klockbyte samt, då de ej blifvit ense om mellangiften, med målsägaren
börjat ordvexling, hvilken slutat dermed, att Anders Andersson frågat målsägaren
efter pass och, sedan denne genmält, det han, såsom en i orten känd person, icke
dermed vore försedd, under yttrande, att målsägaren borde häktas, fattat honom i
kragen och med våld fört honom, som icke varit af starka drycker öfverlastad och
ej heller på något sätt förgått sig emot Anders Andersson eller någon annan, från
nämnda stuga på väg till det vid Fläskjum befintliga häradshäkte; att Anders Andersson
derefter, oaktadt han under vägen till häktet blifvit varnad för följderna
af sitt förehafvande, med stolthet tillbakavisande varningarne. insatt målsägaren i häradshäktet
och tillstängt dörren, på ett sätt, som beröfvat målsägaren möjligheten att
sjelf taga sig ut, och förbjudit tillstädes varande personer att förhjelpa målsägaren i
frihet, och att denne sistnämnde i fängelset varit qvarhållen omkring en och en
half timma. Anders Andersson, hörd öfver nyss anförda vittnesmål, påstod att målsägaren
vid det i fråga komna tillfället varit drucken, men erkände i öfrigt sanningen
af vittnenas berättelser På åklagarens yrkande förklarade nu Häradsrätten Anders
Andersson skyldig att träda i häkte och uppsköt målet till den 21 i samma månad.
Då målet sistnämnda dag åter förekom, inlemnade åklagaren en skrift, innefattande
nya beskyllningar emot Anders Andersson, såsom att han olofligen utskänkt
bränvin, i egenskap af gästgifvare prejat resande på skjutspenningar m. m., hvarjemte
företeddes nästförutgångna Mars månads Dagbok vid Fläskjums gästgifveri,
deruti oriktiga förändringar af hästarnes antal m. m. synbarligen voro gjorda. Åtskilliga
vittnen hördes, deribland flera af Anders Andersson åberopade, men desse
hade icke några väsentliga upplysningar i målet att meddela. Åklagaren yrkade
målets ytterligare uppskjutande för flera vittnens hörande; men Anders Andersson
47
deremot begärde utslag i saken och ingaf till Rätten en med tolf namn undertecknad
skrift af det innehåll, att för den händelse målet vid då påstående ting icke blefve
afgjordt och om Häradsrätten funne borgens antagande möjligt, undertecknarne af
skriften erbjödo sig, en för alla och alla för en, att ansvara för Anders Anderssons
person intill målets slut, så att han icke blott skulle iakttaga inställelse vid alla tillfällen,
som honom lagligen förelädes, utan ock finnas tillstädes i Fläskjum,_ så snart
fråga uppstode att emot honom åstadkomma domens verkställighet.» Åklagaren
yttrade åter i denna fråga, att han måste påyrka Anders Anderssons fortsatta qvarhållande
i häkte, enär denne vore en för allmänna säkerheten vådlig person. Häradsrätten
tog derefter denna fråga i särskildt öfvervägande och Ordföranden yttrade,
att han för sin del funne sådana omständigheter vid dagens förhör icke hafva
förekommit, som kunde föranleda till ändring i Häradsrättens den 3 i samma månad
meddelade beslut, så vidt det rörde frågan om tilltalade Anders Anderssons förvarande
i häkte, hvarföre Ordföranden förklarade sin mening vara, att med målets utsättande
till fortsatt handläggning å sista rättegångsdagen af tinget, den 14 påföljande
Juni, återförpassa Anders Andersson till Kronohäktet i Alingsås. Nämnden deremot
var enhälligt af en från Ordförandens nyssberörda mening skiljaktig åsigt, i enlighet
hvarmed Häradsrättens utslag afsades sålunda: att, med anledning af den för tilltalade
Anders Anderssons personliga inställelse ingifna borgen, Häradsrätten funne
skäligt, med upphäfvande af beslutet om hans häktning, tills vidare försätta honom
på fri fot; och uppskjöts målet, såsom ofvan sagdt är, till den 14 påföljande Juni,
då Anders Andersson, vid hämtningsäfventyr, skulle för domstolen sig inställa.
Vid sistberörda rättegångstillfälle, då någon vidare bevisning, i afseende på
Anders Anderssons åtalade häktningsåtgärd icke förekom, meddelade Häradsrätten
slutligt utslag och, under åberopande af 20 Kap. 7 § Missgernings-balken, sådant
detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779, samt Kongl. Förordningarne
den 16 November 1841. den 7 September 1858 och den 7 December
1860, dömde Anders Andersson, bland annat, för nu i fråga varande häktningsåtgärd,
att böta Etthundra Daler Silfvermynt med Femtio Riksdaler Riksmynt och
dertill undergå Ett års fängelse med arbete samt utgifva stadgad ersättning till målsägare
och vittnen, hvarjemte Anders Andersson förklarades skyldig att genast träda
i häkte.
Efter inhämtad kännedom af Häradsrättens nyssberörda protokoller, har jag, i
skrifvelse den 27 Augusti 1861, anmärkt att, då 1 Kap. 2 § StrafF-balken uttryckligen
stadgade, att grofva missgerningsmän skola i häkte sättas och att borgen ej
må tagas, der saken går å lif eller kropp, då man med penningar ej böta må, Häradsrättens
ofvanomförmälda den 21 Maj 1861, med upphäfvande af Häradsrättens
eget förut fattade beslut, meddelade utslag, syntes mig vara emot lag stridande, och
af sådan anledning infordrat utlåtande af de Nämndemän, som i Häradsrättens sagda
48
beslut deltagit, äfvensom yttrande i ämnet af den t. f. Domhafvande, som vid tillfället
fört ordet i Häradsrätten.
Nämndens, i anledning häraf, inkomna utlåtande innehöll hufvudsakligen, att
Nämnden så väl den 3 sorn den 21 Maj 1861, då beslut skolat fattas, huruvida
tilltalade Anders Andersson borde genast inmanas i häkte, eller få tills vidare under
ransakningen på fri fot vistas, varit ense om den mening, att han borde under ransakningen
få vara fri, ehuru denna mening vid förstnämnda tillfälle icke blef gällande,
emedan »få af Nämnden slutligen instämde i Ordförandens åsigt»; att skälen för beslutet
den 21 Maj 1861 varit, dessa, nemligen alt saken icke ansågs vara någon
lifssak; att Nämnden ej kunde bedöma, hvad utgång målet slutligen skulle taga, så
länge den tilltalade begärde uppskof för att få afhöra försvarsvittnen; att den tilltalade
vore hemmansägare och bosatt person med hustru och barn; att han för sin
personliga inställelse, så väl den 26 Februari som den 21 Maj företett borgen,
m. m.; och begärde förklaranderne slutligen att de, som, då de ej bättre förstått
lagen, i denna sak handlat efter sitt bästa förstånd och samvete, måtte, om de ock
utan uppsåt felat, befrias från allt ansvar, synnerligast som ingen skada genom deras
handling skett; hvarjemte tre af förklaranderne invände, att de vittnat i målet och
att de förthy varit jäfvige att i beslutet deltaga, hvarföre de ansåge sig »ej hafva
något med denna sak att göra».
Vid detta Nämndens utlåtande erinrade tillförordnade Ordföranden i Häradsrätten,
uti sitt i ämnet likaledes afgifna yttrande, dels att det visserligen vore sannt, att
Nämnden äfven den 3 Maj. vid fördragning af frågan om Anders Anderssons in
manande
i häkte, till en början visat sig obenägen att i beslut om dylik åtgärd deltaga,
men att uppgiften, det endast »få af Nämnden slutligen instämde med Ordförandens
åsigt», deremot icke vore med verkliga förhållandet öfverensstämmande, ty,
sedan Domhafvanden för Nämnden kungjort hvad lag i slikt fall stadgade, samt,
med tillkännagifvande, det Domhafvanden, för sin del, ansåge det vara mot lag stridande
att låta Anders Andersson, såsom dåmera öfvertygad att hafva föröfvat urbota
brott, längre vistas på fri fot, underrättat Nämnden, att den vore ansvarig för beslut,
hvilka ej biträddes af Domhafvanden, öfvergaf Nämnden sin först yttrade me
ning
och förenade sig enhälligt om den åsigt Domhafvanden uttryckt, dels ock vidare,
hvad beträffade de tre Nämndemännens ofvanberörda invändning — att de, såsom
vittnen i målet, varit jäfvige, att i besluten deltaga, och förthy icke borde för samma
beslut ansvara — att desse tre män, oaktadt de, enligt hvad numera sig visat, vetat
med sig dylikt jäf, likväl derom icke gjort anmälan, hvilket varit deras skyldighet,
så mycket mera som Domhafvanden, hvilken med folket der i orten var
obekant, omöjligen kunde hafva i minnet, hvilka personer i ena eller andra målet
vittnat och af sådan orsak varit jäfviga att i besluten deltaga, samt att af den sålunda
underlåtna anmälan följden nu verkligen varit den, att berörda jäfsförhållande
undgått
49
undgått Domhafvandens uppmärksamhet och merbemälde tre Nämndemän fått i
Rätten qvarsitta och i omröstningen rörande nu i fråga komna beslut deltaga.
Vid granskningen af de skäl, Nämnden till sitt urskuldande i ofvanberörda utlåtande
andragit, fann jag att anmärka, bland annat, att första skälet, eller att »saken
ej vore lifssak» föga betydde, då det lagrum, jag vid utlåtandets infordrande åberopat,
eller 1 Kap 2 § Straff-balken, stadgade samma påföljd af häktning för andra »grofva
missgerningsman» som för dråpare ock förbjöde borgens tagande, der saken ginge å
lif eller kropp, då man med penningar ej böta finge, det vill säga, då brottet vore
urbota. Vid det andra skälet åter, att »Nämnden ej kunde på förhand bedöma hvad
utgång målet slutligen skulle taga, så länge den tilltalade begärde uppskof för att få
höra försvarsvittnen», erinrade jag, att Nämnden likväl visste, att hvad sorn redan
emot den tilltalade i målet förekommit, vore af den svåra beskaffenhet, att Häradsrätten
genom ett föregående beslut pröfvat skäligt att honom i häkte inmana, och att
delta beslut icke rimligtvis kunde upphäfvas eller förändras förr, än den tilltalade verkligen
förebragt, ej endast åberopat, försvarsvittnen, samt genom deras vittnesmål antingen trovärdigheten
af den redan åstadkomna bevisningen eller ock det åtalade brottets urbota beskaffenhet
eller bägge delarne blifvit undanröjda, men att något sådant icke inträffat
då beslutet om Anders Anderssons frigifvande ur häktet fattades, utan att tvärtom
emot honom angifvelser för än flera lagbrott inlupit. Vid det tredje skälet, eller att »den
tilltalade vore hemmansägare och bosatt» återkallade jag i minnet, att det af mig
åberopade lagens rum, 1 Kap. 2 § Straff-balken, icke antydde någon skillnad emellan
bosatt och icke bosatt, såsom jag förmodade af den orsak, att det vore brottets
grofhet och urbota beskaffenhet, icke ovisshet om den tilltalades vederhäftighet för
större eller mindre bötessumma, som utgjorde grunden för häktningens påbjudande,
likasom för förbudet emot borgens tagande, hvarföre den tilltalades bofasthet lika litet
som den borgen, han företett, utgjorde laglig grund till hans befrielse ur häktet. I
afseende på det skäl till befrielse från ansvar, hvilket uti i fråga varande utlåtande
till slut framhålles, nemligen, att Nämnden icke bättre förstått lagen och handlat
efter bästa förstånd och samvete, fästade jag uppmärksamheten derpå, att Nämnden
aldrig förnekat och Domhafvanden uttryckligen intygat, att i den fråga, hvarom
beslut skulle fattas, nemligen rörande Anders Anderssons inmanande i häkte, Domhafvanden,
på sätt 23 Kap. 2 § Rättegångs-balken föreskrifver, underrättat Nämnden
om saken och de skäl deri voro så ock hvad lag i thy fall stadgade samt att
Nämnden blefve ansvarig för beslut, hvilka af Domhafvanden icke biträddes, vid
hvilket förhållnnde jag antoge, att Nämnden före beslutets fattande haft anledning
att tvifla på tillförlitligheten af deras egen lagkunskap, och då Nämnden icke destomindre,
utan afseende på de upplysningar, som meddelades, i strid deremot beslutade,
yttrade jag, att det efteråt framkomna föregifvandet om bristande insigt i lagen,
och om samvetsgrann tillämpning deraf, efter bästa förstånd, ej fiDge, som ursäkt
Ii. St. Just.-Ombudsmans Embets-Beråttelse till 1862 års Riksdag. 7
50
gälla. Det sist åberopade skälet, till ansvarsfrihet för Nämnden, eller det, att »ingen
skada genom dess handling skett», förklarade jag mig finna till sin grund mycket
tvifvelaktigt. Det voro visserligen sannt, att Anders Andersson efter frigifningen, enligt
föreläggande instälde sig vid Rätten, men tillika vore det allmänt bekant, alt ej
mindre vid det rätlegångstillfälle, då Anders Andersson först i häkte inmanades, än
ock vid det, då han frigafs, betänkliga oordningar och våldsamheter förölvades af
tingsmenigheten, i nog tydlig afsigt att medelst hot och våld förekomma Anders Anderssons
insättande i häktet eller ock frambringa hans frigifvande. Då under sådana
omständigheter Anders Andersson, som vid nästföregående ransakningstillfälle häktades,
sedermera, utan någon mellankommen laglig anledning, försattes på fri fot, kunde ju
ett sådant förfarande, med eller utan grund, förmodas hafva varit en följd af räddhåga
hos Domstolen. En sådan föreställning vore tillräcklig att hos de illasinnade
fridstörarne grundlägga förhoppningar att framdeles genom lika beskaffade hotelser
och våldsbragder åstadkomma likartad verkan, hvarigenom lagskipningens trygghet
och anseende, der i orten, i icke ringa mån äfventyrades. Denna skada funne jag
nog betydlig för alt väsentligen böra inverka på bedömandet af det olagliga beslut,
som till dess uppkomst gifvit anledning, och det vore endast genom att underkastas
laglig pröfning och ansvar som Nämndens i fråga varande »handling» möjligen kunde
göras oskadlig. Beträffande sist de tre Nämndemännens invändning, att de, som i
saken vittnat, skulle varit jäfvige att taga del i det klandrade beslutet, på grund
hvaraf de velat undandraga sig att för beslutet ansvara, anmärkte jag, att 43 Kap.
4 § Rättegångs-balken ålägger domare, som vet att jäf emot honom är, att sjelfmant
ifrån Rätten träda, och att, i följd häraf, då bemälde Rättsledamöter icke
stält sig denna lagens föreskrift till efterrättelse, utan, enligt hvad Domhafvanden
härofvan intygat, qvarsuttit i Rätten och i omröstningen deltagit, samt sålunda genom
fördöljande af sin jäfaktighet beredt sig tillfälle att till beslutet bidraga, att ett sådant förfarande
måste läggas dem till last, äfven om det sålunda tillkomna beslutet varit
lagenligt; hvaraf blefve en naturlig följd, alt om beslutet var olagligt, deras fel och
ansvar icke minskas utan ökas, då de på lagstridigt sätt banat sig väg till deltagande
i ett olagligt beslut.
Som jag, på nu i korthet anförda grunder, icke kunde för goda antaga de
skäl, som till urskuldande af det klandrade beslutet blifvit andragna, och, i betraktande
af den särskilda vigt saken erhållit genom de omständigheter, under hvilka
ifrågavarande beslut tillkommit, så ansåg jag samma beslut utgöra föremål för laga
åtal. I skrifvelse till Advokat-fiskals embetet i Kongl. Göta Hofrätt framstälde jag
derföre, i enlighet med hvad här ofvan är anfördt, sakens beskaffenhet och mina
åsigter derom samt tilläde att, enär Bollebygds Häradsrätt, i öfverensstämmelse med
det här ofvan åberopade och anförda stadgandet i 4 Kap. 2 § Straff-balken, genom
beslut den 3 Maj 4 864 rätteligen förklarat Anders Andersson i Fläskjum, såsom
med full bevisning förvunnen om det urbota brott, 20 Kap. 7 § Missgernings-baiken
51
omförmäler, skyldig att träda i häkte, men samma Häradsrätt vid följande ransakningstilifälle
den 21 i sistnämnda månad, ehuru några omständigheter hvarken då
eller dessförinnan tillkommit, hvilka upphäfvit eller förändrat, vare sig verkan af Rättens
vid nästföregående rättegångstilifälle fattade, ofvan omförmälda, beslut, den redan förebragta
bevisningens fullständighet och tillförlitlighet, eller brottets grofva och urbota
beskaffenhet, eller som i öfrigt förtjenade afseende, utan fastmera nya förbrytelser
blifvit emot den tilltalade angifna, icke destomindre beslutat, att bemälde Anders
Andersson skulle ur häkte frigifvas, måste jag anse Häradsrättens vid sistberörda
tillfälle fattade beslut, som tillkommit genom Nämndens, i strid med Domhafvandens
yttrade åsigt, enhälligt uttalade mening, vara uppenbart olagligt; i följd hvaraf jag
uppdroge ät bemälda Advokat-fiskals-embete att inför Kongl. Hofrätten lagligen tilltala
de uppgifne Nämndemän, som den 21 meranämnda Maj suto i Rätten och förenade
sig om Rättens då fattade beslut rörande Anders Anderssons frigifning, samt å bemälde
Nämndemän, som, vid det förhållande att de varit från domaren skiljaktige
och fallit på den mening, som blef Rättens utslag, borde för dom sin svara, yrka
det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet föranledde.
Sedan i anledning såväl häraf, som af Kongl. Hofrättens, den 30 Juli 1861,
vid pröfning och fastställande af Häradsrättens den 14 Juni samma år i sjelfva saken
gifna slutliga utslag, meddelade förordnande, att handlingarne i målet skulle till Advokat-fiskals-embetets
åtgärd öfverlemnas, skriftvexling hos Kongl. Hofrätten försiggått,
så har Kongl. Hofrätten i utslag den 25 April innevarande år sig utlåtit och,
emedan, efter det Gästgifvaren Anders Andersson, på grund af lörekommen bevisning
om brott af urbota beskaffenhet, blifvit den 3 Maj 1861 i häkte inmanad,
tillåtelse för honom att emot borgen vistas på fri fot, emot 1 Kap 2 § Straff-balken,
desto mindre bordt meddelas, som någon omständighet till förringande af förutnämnda
bevisning eller brottets grofva beskaffenhet icke mellankommit, funnit Häradsrättens
beslut den 21 Maj sistnämnda år, hvarigenom Anders Andersson blifvit ur
häktet emot borgen lösgifven, vara emot lag stridande, hvadan och då samtlige uti
förevarande mål tilltalade Nämndemän, genom hvilkas enhälliga, från Häradsrättens
Ordförandes åsigt skiljaktiga, mening det lagstridiga beslutet tillkommit, enligt 23
Kap. 2 § Rättegångs-balken, vore för detsamma ansvarige, samt tre bland Nämndemännen
oriktigt förfarit äfven i så måtto, att de, sedan de, efter hvad handlingarne
i brottmålet ådagalägga, deri vittnat och således, jemlikt 13 Kap. 1 § sistnämnda
Balk, varit jäfvige att såsom domare med målet taga vidare befattning, det
oaktadt deltagit uti ifrågavarande beslut, pröfvat rättvist att för ofvanberörda felaktigheter,
hvilka kunde antagas vara af oförstånd begångna, döma tilltalade Nämndemännen
att, enligt 1 Kap. 12 § Rättegångs-balken, böta, hvar för sig, Tjugu Riksdaler
till treskiftes emellan Kronan, Bollebygds härad och Advokat-fiskals-embetet,
dock så att de sakfäldes lott af häradets andel i berörda böter, enligt Kongl. Brefvet
den 26 Oktober 1790, skulle tillfalla Elfsborgs läns Lazarett.
52
Uti en till Justitie-Ombudsmannen ingifven skrift har förre Nämndemannen
Jonas Nilsson i Bråten påkallat Justitie-Ombudsmannens embetsålgärd, i anledning
af det sätt. hvarpå Kihls Häradsrätt, der en tillförordnad Domhafvande då fört ordet,
handlagt ett skuldfordringsmål, i hvilket klaganden vore part.
Af de vid klagoskriften fogade utdrag af bemälde Häradsrätt Dombok inhämtades,
att en handlande i Carlstad låtit till 1858 års lagtima hösteting instämma
klaganden och hans dotter, under yrkande att utbekomma, förutom ränta och ersättning
för lagsöknings- och rättegångskostnader, 470 Riksdaler 47 skillingar Riksgäldsmynt,
på grund af dels särskilda skuldsedlar, dem klagandens dotter till bemälde
Handlande uthändigat dels ock en med Jonas Nilssons namn undertecknad förbindelse
att till Handlanden betala de skulder, i hvilka dottren häftade eller komme att häfta.
Efter det Jonas Nilsson, hvilken förut vid lagsökning hos Konungens Befallningshafvande
i länet förklarat, alt han icke kunde erinra sig, att han utgifvit den åberopade
förbindelsen för dottren, hvarföre ock fordririgsanspråket ansetts icke kunna exsecutive
afgöras, inför Häradsrätten jemväl nekat, att han samma förbindelse utfardat, hade,
sedan målet å flera ting förevarit och vittnen blifvit hörda, Häradsrätten å lagtima
vintertinget år 1860 genom utslag, afkunnadt den 30 Juni samma år, på anförda
skäl, förpligtat Jonas Nilsson, att med ed sig värja och betyga, att han icke sjelf
eller genom annan man å sina vägnar underskrifva meranämnda borgensförbindelse,
med hvilken edgång honom lernnades anstånd och betänketid till andra rättegångsdagen
å nästföljande lagtima ting; hvarjemte föreskrefs, bland annat, att, om Jonas Nilsson
ville edgången fullgöra, honom ålåge att, försedd med Häradsrättens'utslag, sist två månader
löre nämnda Ting och sedermera så ofta han påkallades, infinna sig hos sin
själasörjare alt i kristendomskunskap noga undervisas samt för vådan och följderna
af mened varnas, äfvensom alt, »allt viel honom förelagdi vile aj Tjugu Riksdaler
Riksmynt», ej mindre öfver fullgörandet häraf än ock öfver sin frejd samt insigt i
salighetsläran begära själasörjarens bevis och sådant förete, då han till edens afläggande
blefve framropad. A den för edgången bestämda dag, den 13 November
1860, hade Jonas Nilsson instält sig, beredd att eden aflägga samt inlemnat ett af
vice Komministern i församlingen, der han bodde, afgifvet bevis, att Jonas Nilsson,
som för värjemålseds afläggande borde inställa sig vid det instundande Tinget, ägde
försvarlig kristendomskunskap, begagnade salighetsmedlen ordentligt, vore af oklandrad
frejd och hade blifvit för mened alfvariigen varnad; men, efter det vederparten yrkat
att, enär beviset icke innehölle, det Jonas Nilsson besökt sin själasörjare vid den tid,
Häradsrätten honom förelagt, Jonas Nilsson ej borde tillåtas alt eden gå, utan förvisas
åter till presterskapet och fällas till det förelagda vitet, bade Häradsrätten ge
nom
utslag, afsagdt vid Tingets slut, den 30 Januari 1861, sig utlåtit, att som
Jonas Nilsson icke styrkt, att han efterlefvat Häradsrättens edgångsbeslut, i hvad det
stadgar om tiden för bans besök hos presterskapet, i det ändamål, nämnda beslut
närmare innehölle, eller ens uppgifvit än mindre visat, att han, på sätt honom jemväl
53
förelagdt varit, afTordrat själasörjaren intyg i prestbeviset om de tider, på hvilka
lian själasörjaren besökt; alltså och med tillämpning af nämnda beslut fäldes Jonas
Nilsson att böta försuttna vilen, Fyratio Riksdaler Riksmynt, oell förpligtades,
vid förhöjd t vite, Femtio Riksdaler samma mynt, att, sist en månad före nästföljande
lagtima Ting, dertill målet uppskjuts, och sedermera, så ofta han påkallades,
ånyo besöka presterskapet för att i kristendomskunskap samt särskildt om edens vigt
undervisas och förhöras.
Emot detta Häradsrättens förfarande erinrade Jonas Nilsson, uti sin till Justitie-Oinbudsmannen
ingifna här ofvan omförmälda, klagoskrift, att han, på sätt
jemväl ett af förrbemälde vice Komminister i den församling, der Jonas Nilsson
bodde, den 4 Juni 1861 utfärdadt och vid klagoskriften fogadt bevis vitsordade,
i alla delar stält sig till efterrättelse de föreskrifter, Häradsrättens utslag den 30
Juni 1860 innehölle; att det icke af Jonas Nilsson berott att föreskrifva själasörjaren
huru dennes betyg borde allat t as; samt att Häradsrätten, ehuru det vite,
som varit Jonas Nilsson förelagdt, endast utgjort Tjugu Riksdaler, likväl fält honom
att, såsom försuttna vitén, gälda Fyratio Riksdaler Riksmynt; på hvilka skäl
Johan Nilsson begärde åtal emot Häradsrättens tillförordnade Ordförande, på det
att Jonas Nilsson måtte återbekomma de, enligt hans förmenande, oriktigt ådömda
Fyratio Riksdaler, samt bemälde Ordförande befordras till det ansvar, hans förfa
rande
påkallade.
Klagoskriften meddelades den tillförordnade Domhafvande, som målet handlagt,
hvilken i sitt deröfver afgifna yttrande förklarade sig anse Häradsrättens öfverklagade
förfarande riktigt och öfverensstämmande med en inom domsagan förut
genom praxis vunnen häfd, samt vidhöll den mening, att det herotL af Jonas Nilsson
alt erinra själasörjaren om dennes skyldighet att i sitt betyg meddela de upplysningar,
Häradsrätten ansett erforderliga.
Då likväl afsigten med de uti Häradsrättens edgångsbeslut meddelade bestämningar,
om tiden för Jonas Nilssons inställelse hos själasörjaren och om hans skyldighet
att dit återkomma så ofta han påkallades, måste anses vara den, att bereda
själaförsörjaren tillräckligt rådrum och tillfälle att meddela Jonas Nilsson den
undervisning och förmaning samt vinna den kännedom om hans insigt i salighetsläran,
hvarom själasörjaren borde lemna intyg, trodde jag det kunna ifrågasättas,
huruvida, efter det själasörjaren, före edgångsdagen, intyg i berörda ämnen meddelat,
den omständighet, i hvad mån en hvar af Rättens förutnämnda bestämningar
blifvit af Jonas Nilsson fullgjord, bordt blifva föremål för vidare pröfning å
Häradsrättens sida och utgjort giltig anledning till vidare uppskof med målet och
till föreskriften om ytterligare förhör hos presterskapet; men, i allt fall, syntes
det mig vara klart, att Häradsrättens utslag den 30 Juni 1860 icke föranledde
Jonas Nilssons förpligtande att utgifva det deruti stadgade vitets dubbla belopp;
hvarföre jag ansåg Jonas Nilsson hafva fog till sin klagan och förthy uppdrog åt
54
Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt att, för hvad sålunda blifvit anmärkt,
lagligen tilltala Häradsrättens tillförordnade Ordförande och, efter det Jonas Nilsson
blifvit i målet hörd och fått sin talan vidare utveckla, framställa de ansvarsoch
ersättningspåståenden i målet, hvartill lag och sakens beskaffenhet föranledde.
Under skriftvexlingen hos Kongl. Hofrätten har den sålunda tilltalade Domhafvanden,
till försvar för de amärkta åtgärderne, dels åberopat det i hans härofvan
anförda yttrande vidrörda förhållande, att inom Domsagan praxis af gammalt
skall varit att, i fall, som förevarande, uppskjuta edgången och förvisa den
edgångspligtige för vidare förhör till vederbörande prestman, samt tillagt, att anledningen
till denna lagtillämpning vore att söka ej allenast uti den likgiltighet,
hvarmed värjemålsed ofta betraktades, utan äfven i det sätt, hvarpå beredelse till
edgång ofta försigginge, dels ock föreburit, att Häradsrätten icke kunnat undgå
att, på sätt som skett, tillämpa edgångsbeslutet. Häremot har Advokatfiskals-Embetet
hufvudsakligen andragit, att Häradsrättens tillämpning af edgångsbeslutet öfverensstämde
hvarken med lag, i strid mot hvilken någon sådan vana att döma, som
kunde få namn af praxis, vore föga tänkbar, ej heller med Rättens eget föregående
beslut; att allmänna rättegångsordningen stadgade, det uppskofsdom ej finge meddelas,
utan så vore. alt vissa omständigheter det oundgängliga kräfde; att, om i
mål, der part blifvit ålagd värjemålsed, Domaren, hvilkens pligt vore att tillse,
huruvida sådan part ägde den frejd och kristendomskunskap, att eden kunde honom
tillåtas, äfvensom att, der skäl dertill vore, förvisa honom till presterskapet
för erhållande af undervisning, i dessa hänseenden fått om samma part emottaga
vederbörande presterskaps intyg, utvisande oklandrad frejd och försvarlig kristendomskunskap
samt att han derjemte blifvit, med afseende å edgång, särskildt hörd
och varnad, Domaren uti sin berörde pligt icke hade vidare anledning att uppskjuta
edgången; att Domhafvandens nyssanförda förklaring förrådde, att han missförstode
meningen med den uti edgångsbeslut vanligen förekommande tidsbestämmelse,
hvilken icke åsyftade att någon kontroll skulle utöfvas öfver det sätt, hvarpå
religionsläraren fullgjorde uppdrag af förevarande beskaffenhet, utan endast afsåge
att lemna läraren tillräckligt rådrum för uppdragets ändamålsenliga utförande,
hvaraf åter följde att, derest läraren icke gjorde anmärkning om motsatsen, han
finge antagas hafva fått sådant rådrum åtnjuta och att således, då den edgångsphglige
hos domaren företedde i öfrigt tillfyllestgörande bevis från siD själasörjare,
saknaden i detta bevis af yttrande i afseende på den för religionsförhören använda
tid icke i och för sig utgjorde giltig orsak att ställa parten under nytt så beskaffad!
förhör; och att i alla händelser icke ringaste stöd förefunnits för det
likaledes anmärkta beslutet att fälla Jonas Nilsson att utgifva vitet, Tjugu Riksdaler,
två gånger, nemligen särskildt för ofullständigheten i beviset och särskildt
för det han icke skulle hafva begärt eli mera fullständigt.
Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 15 April innevarande år och fann
55
Häradsrätten hafva vid behandlingen af ofvannämnda skuldfordringsmål felaktigt
förfarit dels derutinnan att, sedan Jonas Nilsson å den dag af 1860 års hösteting,
som varit för fullgörande af den honom ålagda edgång bestämd, vid Häradsrätten
sig instält och med betyg från vederbörande prestman ådagalagt, att Jonas
Nilsson vore af oklandrad frejd och ägde försvarlig kristendomskunskap samt att
han blifvit för mened alfvarligen varnad, Häradsrätten, utan annan orsak, än den,
att betyget icke innehölle, att Jonas Nilsson å den tid. Häradsrätten föreskrifvit,
besökt sin själasörjare, förklarat det Jonas Nilsson icke kunde tillåtas att, på sätt
han begärt, eden då aflägga, samt, genom utslag vid Tingets slut den 13 Januari
1861, ålagt Jonas Nilsson att ytterligare besöka själasörjaren för emottagande af
religionsundervisning och till följd deraf uppskjutit målet till nästföljande Ting,
dels ock derigenom alt, ehuru genom edgångbeslutet icke blifvit stadgadt, att Jonas
Nilsson gjorde sig förfallen till ingifvande af särskildt vite för åsidosättande
af hvar och en af de honom för edgångens fullgörande meddelade föreskrifter,
Häradsrätten likväl, genom dess utslag den 30 Januari 1861, på det sätt tillämpat
nyssnämnda beslut, att Häradsrätten, som ansett Jonas Nilsson hafva underlåtit att
ställa sig detsamma lill efterrättelse, i hvad det stadgade skyldighet för Jonas
Nilsson att ej mindre inom viss tid besöka själasörjaren, än äfven om fullgörandet
häraf begära dennes bevis, derför fält Jonas Nilsson att utgifva det bestämda
vitets dubbla belopp med Fyratio Riksdaler Riksmynt; i anseende hvartill och då
Domhafvanden, hvilken förrättat 1860 års Hösteting med Kihls härad, vore för
ifrågakomna felaktiga beslut ansvarig, Kongl. Hofrätten pröfvade rättvist, jemlikt
1 kap. 12 § Rättegångsbalken, fälla bemälde Domhafvande att för orätt dom böta
Femtio Daler silfvermynt med Tjugufem Riksdaler Riksmynt till treskiftes emellan
Kronan, Kihls härad och Advokatfiskalen; men då upplyst vore, att Jonas Nilsson
låtit Häradsrättens utslag af den 30 Januari 1861 emot sig vinna laga kraft, fann
Kongl. Hofrätten Jonas Nilsson icke kunna tillerkännas ersättning för den skada,
honom genom den orikt:ga tillämpningen af edgångsbeslutet tillskyndats; hvarjemte
Kongl. Hofrätten, enär Domhafvanden tillåtit sig att, i den förklaring han afgifvit
öfver Advokatfiskalens memorial i målet, med förklenligt tillmäle missfirma Jonas
Nilsson, enligt 1i kap. 7 §. Rättegångsbalken, fälde Domhafvanden att derför böta
Femtio Daler silfvermynt med Tjugufem Riksdaler Riksmynt, hvilka böter skulle
lika fördelas emellan Kronan och Advokatfiskalen.
Då imedlertid det åberopade lagrum, 1 kap. 12 Rättegångsbalken, enligt
hvilket Domhafvanden blifvit sakfäld, för orätt dom stadgar, utom ansvar, skyllighet
för den felande att »fylla all skada» och jag, enär den orätta domens felaktighet
vore så uppenbar och af sådan beskaffenhet att den medfört ansvar, icke
kunnat anse den förnärmade enskilda partens underlåtenhet att deri söka ändring
böra medföra befrielse för Domaren från hans i lag stadgade skyldighet alt fylla
56
den skada, han vållat parten genom dylikt embetsfel, har jag förordnat om anförande
af underdåniga besvär hos Kongl. Maj:t öfver Kongl. Hofrättens beslut, i
denna del af målet.
Hos mig har blifvit framstäld en angifvelse af enahanda beskaffenhet, som
den i sednast afgifna embetsberättelsen (för år 1860 sid 45) omförmälda, eller
att Prolokollsföranden vid en af Stockholms Rådstufvurätts afdelningar förvägrat
kärandeparten i ett tvistemål att lösa protokollet för en viss dag, med mindre
han jemväl löste de för hans räkning utskrifna protokoller i målet för föregående
rättegångstillfällen. I detta fall tillkom den omständighet, att protokollsföranden
tillika vägrat återställa en i tvistemålet lill Rätten inlemnad räkenskapsbok. Sistberörda
vägran stödde Protokollsföranden på stadgandet i sista mom. uti 14 § af
Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Förordning angående expeditionslösen den 30 No
vember
1855. hvilket innehåller, att »handling, som till domstol, embetsverk eller
expeditionshafvande inlemnas och hvilken vederbörande eger rättighet att återbekomma,
varde återstäld, då expeditionen utlemnas, med densamma, men eljest,
på sätt och i den ordning, som ofvan (i Förordningen) rörande expeditioners tillhandahållande
föreskrefves.» Detta stadgande tolkade Protokollsföranden så, att
en dylik ingifven handling, som skulle till part återställas, icke behöfde, utan
tillika med expeditionen, utlemnas. Protokollsföranden androg nemligen i den honom
affordrade förklaring, att i frågavarande protokoll (som innefattade dom i
målet), hvilket klaganden icke särskildt begärt, ej heller blifvit honom förvägradt, hvaremot
protokollsföranden medgaf, att han nekande besvarat klagandens samtidigt
framställda anhållan att utbekomma utslaget och räkenskapsboken förr, än det
färdiga protokollet tillika utlöstes, och åberopade, såsom laglig grund för en slik
vägran, att den hade stöd i nyss anförda lagrum.
Då jag icke kunde inse, på hvilken giltig grund samtidigheten af begäran om
domen och begäran om räkenskapsboken bordt hafva den påföljd, att hvarken
domen eller räkenskapsboken utlemnades, och då jag tillika fann det åberopade
stadgandet i 14 §. af gällande Expeditionstaxa innebära en bestämd och ovilkorlig
föreskrift för domstol, embetsverk eller expeditionshafvande att till vederbörande
återställa ingifna handlingar, och att, hvad stadgandet derutöfver innebölle, endast
utgjorde anvisning på tiden och sättet för nämnda handlingars återställande, men
ingalunda grundade någon detentionsrätt för att uttvinga lösen, den der ej annorlunda,
än på sätt derom särskildt vore föreskrifvet, kunde genom exsekutors medverkan utbekommas;
förordnade jag, till befordrande af klagandens rätt och till undanrudjande
af nämnde missförstånd, emot protokollsföranden laga åtal inför Stockholms samfälda
Rådstufvurätt,
5T
Rådstufvurätt, söm, efter föregången skriftvexling, genom utslag, afkunnadt den 6
Juni 1862, förklarade att, emedan protokollsföranden, hos hvilken klaganden begärt
att dels emot lösen erhålla Rådstuvufrättens protokoller för den dag, då dom i klagandens
hustrus sak afsades, dels ock att återbekomma en till domstolen under rättegången
ingifven räkenskapsbok, vägrat efterkomma nämnde begäran, endast derföre
att klaganden undandragit sig att då jemväl lösa protokollerna för de föregående
rättegångsdagarne, samfälda Rådstufvurätten, i förmågo af 19 § i Kongl. Förordningen
den 30 November 1855 samt 24 kap. 5 § Rättegångsbalken, pröfvade skäligt
att för hvad som protokollsföranden sålunda till last läge, fälla honom att böta Tjugufem
Daler silfvermynt med Tolf Riksdaler 50 öre Riksmynt, Konungens ensak;
men emedan klaganden då mera frånträdt sina emot protokollsföranden framstälda
ersättmngspåståenden, vore yttrande derom icke erforderligt.
Ändring i detta utslag är ej sökt.
Sedan jag erfarit, att en för stöld häktad och medelst remiss från Öfverståthållare-embetet
för Polisärender till ransakning vid Stockholms Rådstufvurätt öfverlemnad
person, e. o. Packhuskarlen G. J. Pang, blifvit af bemälde Rådstufvurätt, vid
första ransakmngstillfället på fri fot försatt, i följd deraf, att målsägaren inför Rådstuvurätten
förklarat, att han ej njed visshet kunde uppgifva, att den stöld, för
hvilken bemälde Pang vore tilltalad, verkligen ägt rum, och förthy icke påfordrade
vidare undersökning i målet, samt allmänna åklagaren derefter förmält sig ej
heller hafva någon talan i målet att föra, har jag förskaffat mig del af de handlingar
i detta mål, som hos Rådstufvurätten funnos att tillgå, äfvensom af Rättens protokoll;
och, enär den bland nämnda handlingar befintliga så kallade remissen från öfverståthållare-embetet
icke utvisade, huruvida bemälde målsegare varit hos Öfverståthållare-embetet
hörd eller icke, innan Pang i häktet inmanades, samt under hvilka
omständigheter i öfrigt häktningen försiggått, infordrade jag derjemte, i skrifvelse den
17 Oktober 1861, de vid förhören hos Öfverståthållare-embetet i målet hållna protokoller,
hvilka i skrifvelse den 4 påföljande December till mig insändes, tillika med
afskrift af en från Packhus-inspektionen härstädes till Kongl. General-tullstyrelsen
aflåten skrifvelse.
Af dessa handlingar inhämtades hufvudsakligen, alt, sedan Grosshandels-bolaget
under firma W. & L. Rubenson låtit hos Packhusinspektionen här i staden anmäla,
att en dag i medlet af Augusti 'månad 1861, vid tullbehandling i Packhuset, för
bolagets räkning, af tre lådor så kallade strumpstolsarbeten, en bundt, innehållande
sex dukar, bortkommit, och misstanka yppat sig emot Pang, att han olofligen tillgripit
nämnde dukar, i anledning hvaraf Packhusinspektionen hos Kongl. GeneralR.
St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1862 års Riksdag. 8
58
tullstyrelsen anhållit, att vederbörlig undersökning om förhållandet måtte äga rum. så
hade, uppå föranledande af Advokatfiskal vid Tullverket, den 30 förutnämnda månad
hos Öfverståthållare-embetet för Polis-ärender hållits undersökning af ordinarie Polismästaren,
dervid, i närvaro af Advokatfiskal vid Tullverket och tillförordnade Packhusinspektoren,
ej mindre Pang än ock, såsom vittnen, två Stämpeldrängar tillstädeskommit;
och, efter det Pang medgifvit, att lian . den dag, då dukarne skulle olofligen
tillgripits, varit inne i Packhuset och, kort förr än han aflägsnat sig, stått vid den
colly, i hvilken dukarne legat, men förnekat sig hafva tillgripit dukarne eller ens
innehaft dem, eller om det olofliga tillgreppet äga någon kännedom, och de såsom
vittnen inkallade Stämpeldrängarne intygat: den ene, att han den 15 Augusti
vid middagstiden sett Pang i Packhuset syssla i närheten af den packe, ur hvilken
de ifrågavarande dukarne blifvit stulne, och, då han aflägsnade sig, stoppa något inom
sin vest, dervid vittnet sett fransar, liknande dem å de stulna dukarne, hänga nedom
vesten, och det andra vittnet: att det vid nyssnämnda tillfälle hört förra vittnet yttra
att Pang troligen stulit något, som han stuckit under vesten; men deremot Pang,
ånyo hörd, förklarat, att, då han den 15 Augusti aflägsnade sig från Packhuset, han
under vesten stoppat sin så kallade bärsele och icke något stulet gods; så har Pang förklarats
skyldig att träda i häkte; att derefter och sedan ytterligare förhör blifvit
hällne, dels den 3 September 1861, dervid tre Packhuskarlar varit hörde, men för
klarat,
att de om ifrågavarande tillgrepp ej hade någon upplysning att meddela, dels
ock den 6 i samma månad, då ännu en packhuskarl blifvit hörd, men förmält sig
icke hafva något i saken att upplysa, ransakningens fortsättande, enligt beslut sistnämnda
dag, öfverleronats till Stockholms Rådstufvurätt; och att, på sätt ofvan berördt
är, vid förhör inför bemälde Rätt, den 19 September, Grosshandlanden Rubenson,
å bolaget W. & L. Rubensons vägnar, förklarat, att väl af det i lakturan ä
ofvanberörda gods uppgifna antal dukar sex efter tullbehandlingen saknats, men att, då bolaget
icke vore förvissadt, att det i fakturan uppgifna antal verkligen blifvit afsändt,
bolaget ej kunde angifva någon att hafva tillgripit de felande dukarne och ej heller
äskade någon undersökning i afseende å desamma, hvilkas sammanlagda värde uppginge
till vid pass Två Riksdaler Riksmynt; i följd hvaraf Rådstulvurätten bifallit
Pangs begäran att varda på fri fot stäld och medelst utslag den 3 påföljande Ok
tober,
med afseende å Rubensons ofvanberörda förklarande och då såväl Advokatfiskal
i Tullverket som allmänne åklagaren förmält sig icke emot Pang föra någon
talan eller äska vidare undersökning i målet, samt Pang förklarat, att han icke hade
något att erinra vid målets nedläggande, låtit dervid bero och afskrifva målet.
Sedan jag infordrat nyssberörda handlingar, här Pang, uti en den 16 November
1861 till mig ingifven skrift, med anförande af ofvannämnda omständigheter, anhållit
om min embetsåtgärd för att åt honom utverka upprättelse och ersättning för hans
oförskylda lidande.
I anledning af hvad sålunda förekommit, anmodade jag, i skrifvelse den 7 De
-
59
cember sistberörda år, Advokatfiskals-embetet i Kongl Svea Hofrätt att emot ordinarie
Polismästaren, som, å Öfverståthållare-embetets vägnar, ärendet handlagt, anställa
åtal och dervid föra honom till last att hafva ej mindre underlåtit att till de
förhör, som inför Öfverståthållare-embetet i målet, höllos, inkalla och höra målsägaren
Grosshandelsbolag^ W. & L. Rubenson, hvarigenom först verkligheten af det brott,
om hvilket undersökning påginge, och således nödvändigheten af undersökningens fortsättning
med tillförlitlighet kunde utrönas, än ock att Öfverståthållare-embetet, på den
ringa anledning till misstanka om Pangs brottslighet, som af vittnenas utsagor jemförda
sins emellan och med Pangs förklaring, kunde hämtas, och änskönt värdet af
det gods. som förmentes vara tillgripet, befunnits så obetydligt, ansett sig kunna och
böra i häkte inmana Pang, hvarigenom denne kommit alt, utan laga skäl, undergå
tre veckors fängelse och dermed tillskyndats lidande och vanära.
Uti en till Kongl. Hofrätten ingifven skrift har Pang begärt, att uppgifna vittnen
måtte hos Kongl. Hofrätten höras till ådagaläggande, huru olagligt det emot honom
anhängiga mål blifvit hos Öfverståthållare-embetet behandladt, hvarjemte han framställt
anspråk på ersättning för mistad arbetsförtjenst samt för lidande och skymf.
Under skriftvexlingen i detta mål har Herr Polismästaren till sitt försvar hufvudsakligen
andragit, att han, då Packhusinspektionen enligt gällande författningar
vore ansvarig för vården af allt det gods, som till tullbehandling intoges i Packhuset,
ansett bemälde inspektion vara att betrakta såsom målsägare och Grosshandelsbolag^
Rubensons hörande icke af någon omständighet påkalladt, och att han, med afseende
å den bevisning, som vid första förhöret hos Öfverståthållare-embetet för Polisärender
emot Pang förekommit, samt med hänsyn jemväl till värdet å de förlorade dukarne,
(som Packhusinspektionen uppgifvit till åtta Riksdaler) ansett sig pligtig att förordna om
Pangs inmanande i häkte.
Genom utslag den 15 September innevarande år har Kongl. Hofrätten förklarat
Pangs begäran om vittnens hörande icke kunna bifallas, och, vidkommande sjelfva
målet, sig utlåtit, att emedan vid undersökningen den 30 Augusti 1861 hos Öfverståthållare-embetet,
vid hvilken undersökning icke ens rätte målsägaren. Handelsbolaget
Rubenson, blifvit hörd, laglig anledning till Pangs inmanande i häkte icke förekommit,
Kongl. Hofrätten pröfvade, jemlikt 1 kap. 12 § Rättegångsbalken, rättvist,
det Polismästaren, för det han förordnat om Pangs häktande, skulle böta Femtio
Riksdaler till treskiftes emellan Kronan, Stockholms stad och Advokatfiskalen i Kongl.
Hofrätten; hvarjemte Polismästaren förpligtades ej miudre att^godlgöra Pang för mistad
arbetsförtjenst och för hans lidande under^ den tid, han hållits häktad, eller
tiden från ocb med den 30 Augusti till och med den 20 September, med Fem
Riksdaler för hvar dag, tillsammans Etthundratio Riksdaler, än äfven att gälda kostnaden
för Pangs underhåll i häktet med Sju Riksdaler 42 öre, allt Riksmynt.
60
Uti en till Justitie-Ombudsmannen stäld skrift, som den 29 Augusti 1861 inkommit,
hade Drätselkammaren i Carlstad klagat deröfver, att dåvarande Magistratssekreteraren,
i olikhet med hans företrädare, vid expedierandet af Magistratens protokoller
och beslut, som rört Stadens allmänna angelägenheter samt, i och för verkställighet
eller till efterrättelse, delgifvits Drätselkammaren, påfört lösen, hvilken Drätselkammaren
måst utbetala. I klagoskriften, — vid hvilken, till bestyrkande af det
öfverklagade förhållandet, voro fogade nio särskilda protokoller, som blifvit lösta, samt
en förteckning, upptagande beloppet af den för dylika expeditioner till och med den
3 Juni 1861 utbetalda lösen till 145 R:dr 25 öre Riksmynt, —r- yrkades, att Magistratssekreteraren
måtte förklaras hafva i det anmärkta hänseendet oriktigt förfarit
Och förpligtas att godtgöra Drätselkammaren den lösen, han på nämnda sätt uppburit.
Häröfver infordrade jag Magistratssekreterarens förklaring samt utlåtande från
Magistraten, hvilka handlingar inkommo.
Masistratssekreteraren anförde, bland annat, att hans rätt icke bestämdes af hans
• T
företrädares handlingssätt utan af Kongl. Förordningen om expeditionslösen den 30
November 1855; att då denna i 10 § stadgar, att kärande, klagande eller sökande
ar skyldig emot lösen uttaga Rätters och Embetsmyndigheters dom, utslag eller resolution
äfvensom protokoll, då beslut utan rubrik utskrifvas, och i 12 § uppräknas
så väl de, som äga rätt att utfå expedition utan lösen, sorn ock de expeditioner,
hvilka utan sådan skola ullemnas, men ibland dessa hvarken menigheter eller vissa
korporationer i stad befrias från lösens erläggande, eller de expeditioner, för hvilka
lösen af Magistratssekreteraren uppburits, hemföllo under sådana, som borde den förutan
lemnäs, och då staden måste betraktas såsom sökande i alla de mål, som, å
dess vägnar, vare sig genom Drätselkammaren eller enskild medlem, till stadens
nytta väcktes, Magistratssekreteraren ansett sig berättigad, att, på sätt som skett, beräkna
lösen, enligt gällande Expeditionstaxa, för de utlemnade expeditionerna, i afseende
på hvilka tillika anmäldes, det någon expedition icke blifvit Drätselkammaren
påtrugad, utan protokoll endast utskrifvits uti de ärenden, der Drätselkammaren fordrat
att sådant erhålla, men icke i alla de öfriga; hvarföre ock, då Kongl. Förordningen
om expeditionslösen, tillkommen för att öka embets- och tjenstemäns inkomster,
ej gåfve anledning till annan tolkning, Magistratssekreteraren ansåg sig icke hafva
brutit emot de i nämnda Kongl. Förordning gifna föreskrifter.
Magistratens utlåtande innehöll, att då ofvanåberopade Kongl. Förordning om
expeditionslösen icke innefattade föreskrift derom, att sladsmenigheter eller korporationer
ägde alt utan lösen undfå de dem rörande expeditioner, eller att domstols eller
Magistrats beslut uti mål, som rörde slika menigheter. skulle utan lösen till dem utlemnas,
Magistraten ansåge Magistratssekreteraren hafva varit berättigad att, såsom
skett, beräkna lösen för de protokoller, som uti staden rörande frågor utskrifvits och
tillstälts Drätselkammaren.
04
Enär dessa förklaringar syntes mig icke vara tillfredsställande, uppdrog jag, genom
skrifvelse den 6 December 4 861, åt Advokat-fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt
att, i anledning af det sålunda öfverklagade förhållandet, anställa åtal emot ej mindre
Magistratssekreteraren än ock Magistratens ledamöter.
Såsom grund för åtalet anförde jag i nämnda min skrifvelse, att den föreställning,
som ej mindre Magistratssekreteraren än Magistraten sökt göra antaglig,
nemligen att Drätselkammaren skulle vara en korporation i staden eller en representant
af stadsmenigbelen, den der å sina egna eller å stadens vägnar, i de angelägenheter,
om hvilka fråga vore, uppträdt såsom sökande hos Magistraten, innebure,
enligt min tanka, ett missförstånd af rätta förhållandet emellan Drätselkammaren och
Magistraten, ty då 4 § af Kongl. Maj:ts Reglemente för Drätselförvaltningen i Carlstad
den 9 Maj 4 848 stadgar, att, »nämnda stads drätsel, af hvad namn och beskaffenhet
den vara måtte, stäldes under vård, förvaltning och redovisning af Drätselkammaren»,
följde deraf obestridligen, att Drätselkammaren vore att betrakta hvarken
såsom någon särskild i staden befintlig korporation med egna angelägenheter och
interessen, skilda från stadens, ej heller såsom stadens representant i annan mening,
än att den utgjorde en icke oväsentlig del af stadens styrelse och förvaltning; och
då vidare i 2 § af samma Reglemente omförmäles, att »de befattningar, Magistraten,
Stadskommittéen och Borgerskapets Äldste förut haft med Stadens drätsel, skulle
upphöra, men Magistraten likväl icke betagas att öfver samma drätsel vaka», antyddes
dermed att bestyr, som ursprungligen tillhört Magistraten, blifvit på Drätselkammaren
öfverflyttade, dock utan att Magistraten blifvit skild från vården och tillsynen öfver
deras behöriga handhafvande, hvarigenom en samverkan emellan dessa myndigheter
tydligen förutsättes. Dessa föreskrifter syntes mig rättfärdiga den åsigt, att Magistraten
och Drätselkammaren, om än sammansatta af särskilda ledamöter och verksamma
i olika befattningar, likväl rätteligen borde betraktas såsom ett embetsverk,
eller en myndighet, åt hvilken voro anförtrodda stadens styrelse och förvaltning,
hvaraf de., hvar för sig, borde betraktas såsom afdelningar. Vöre denna åsigt riktig,
så kunde hvarken den ena ej heller den andra afdelningen af samma verk, vid gemensam
behandling af stadens allmänna angelägenheter, anses såsom sökande, den
ene hos den andre, i sådan mening hvari detta ord begagnas i den åberopade 4 0
§ af gällande Expeditionstaxa. För sådana meddelanden, som i nämnda angelägenheter
vexlades emellan de olika afdelningarne af samma verk, innehölle Expeditionstaxan,
enligt min tanka, icke något stadgande, vare sig om lösens erläggande eller
om befrielse derifrån, emedan det ej varit lagstiftarens mening, att på denna väg, eller
rättare omväg, skapa erforderliga inkomster åt den ena eller andra afdelningens tjenstemän
ur det gemensamma hufvudverkets kassa. Jag trodde ej, att i något embetsverk
ett sådant bruk af Expeditionstaxan varit i fråga satt och funne af handlingarne,
att det ej heller af dåvarande Magistratssekreterarens företrädare varit ve
-
62
Då jag på nu nämnda skäl ansåge Magistratssekreterarens Öfverklagade förfarande
oriktigt, kunde jag ej undgå att tillvita jemväl Magistratens ledamöter d laktighet
i nämnda fel. På Magistraten hade det nemligen berott att bestämma, i hvilken
form dess beslut skolat till Drätselkammaren expedieras. Hade Magistraten löreskrifvit,
att nämnda beslut borde meddelas genom skrifvelser eller promemorior, så
skulle det • öfverklagade missbruket icke uppstått, emedan det då icke kunnat hämta
ens skenbart stöd af Expeditionslaxan. Jag medgaf alt häremot kunde invändas,
att Magistratens ledamöter, derigenom ali de förordnat, att besluten skulle genom utdrag
ur protokollet meddelas Drätselkammaren, icke tillstadt Magistratssekreteraren att
för samma protokollsutdrag taga lösen; men då ett sådant hans förfarande icke kunnat
vara dem obekant, så mycket mindre som det utgjort föremål för anmärkning af
Revisorerna öfver stadens räkenskaper redan för år 1858, så hade det utan tvifvel
ålegat Magistratens ledamöter att antingen förbjuda eller låta lagligen beifra ett sådant
missbruk eller det förhindra på ofvanantydda sätt genom bestämmande af en annan
form för beslutens expedierande. När emedlertid icke allenast detta allt blifvit uraktlåtet,
utan Magistratens ledamöter uti deras utlåtande till och med försvarat den
öfverklagade olagligheten, trodde jag att den tillvitelse för delaktighet deruti, som jag
framstälde, icke voro obehörig *).
Sedan skriftvexlingen i detta mål för sig gått, har Kongl. Hofrätten meddelat
utslag den 24- September 1862 af innehåll hufvudsakligen att, hvad först anginge
åtalet emot Magistratssekreteraren, (som tillika var Rådman), så emedan de anmärkta
åtgärderna, så vidt handlingarna utvisade, blifvit af honom vidtagna endast i hans
egenskap af Magistratssekreterare, thy funne Kongl. Hofrätten åtalet i denna del icke
kunna af Kongl. Hofrätten omedelbarligen till pröfning upptagas; beträffande åter den
emot Magistratens ledamöter förde talan, så enär, om än antoges, att Magislratssekreterarens
ofvanberörde lörfarande icke vore med lag öfverensstämmande, Magi
stratens
anmärkta uraktlåtenhet att detsamma beifra eller genom förändring af expeditionssättet
för framtiden förhindra, likväl icke vore af beskaffenhet att kunna till
ansvar eller ersättningsskyldighet för Magistratens ledamöter föranleda, funne Kongl.
Hofrätten i fråga varande talan icke kunna bifallas.
Den betänklighet, hvilken föranledt Kongl. Hofrätten att undandraga sig omedelbar
pröfning af detta åtal, i hvad det rörde Magistratssekreteraren, undgick mig
icke, då jag hade att bestämma, hvarest åtalet skulle anhängiggöras; men, enär det
syntes mig, att ansvarigheten för det öfverklagade förfarandet ej borde ensamt drabba
Magistratssekreteraren utan äfven Magistratens ledamöter; enär Magistratssekreteraren,
såsom Rådman i staden, tillika på en gång vore ledamot af Rådstugurätten och af
Magistraten; enär frågan om en och samma förseelse, för hvilken likväl ansvarigheten
*) Redogörelsen för detta mål har blifvit så utförlig af det skäl, att jag ansett icke otroligt, att det missbruk
af Expeditionstaxan, som här beifrats, på flera ställen inrotat sig och således förtjente större uppmärksamhet.
63
af flera borde delas, ej lämpligen kunde i olika fora pröfvas, men Magistratens ledamöter,
att döma af Kongl. Hofrättens utslag i denna sak, af mig rätteligen ansågos
böra tilltalas vid Hofrätt och icke kunde dragas till Rådstufvurätt, måste, enligt min
tanka, saken anhängiggöras vid den domstol, som för de öfriga tilltalade och jemväl
för Magistratssekreleraren, för så vidt han tillika vore Magistrats-ledamot, utgjorde
ett slags forum privilegiatum. Jag hade mig likaledes bekant, att Kongl. Svea Hofrätt
förut i likartade inål handlat enligt en sådan åsigt.
I följd häraf torde jag finna mig föranlåten att i detta utslag söka ändring genom
underdåniga besvär.
Med begäran om Justitie-Ombudsmannens embetsåtgärd hade Arrendatoren Erik
Lindblom vid Lullehof skriftligen klagat deröfver, att, sedan Apothekaren Jacob Widgren
till Färentuna Häradsrätt låtit instämma Lindblom, för det denne skall om Widgren
utspridt rykte, sorn å heder och ära gått, men Widgren ej gittat sitt käromål bevisa,
hvarföre ock hans talan i alla instanser blifvit ogillad, Kongl. Majits nådiga utslag i
målet, ehuru Lindblom ej varit till rättegången vållande eller af berörda utslag begärt
del, likväl blifvit, genom Kronofogden i orten, Lindblom tillstäldt och denne betungad
med Tio Riksdaler 50 öre lösen i slämpladt papper, hvarför äfvensom för förklaringskostnaden
hos Kongl Majit någon ersättning icke är vorden i det nådiga utslaget
Lindblom tillagd; förmälande klaganden sig ej kunna annat fatta, än att påtrugandet
af nämnda utslag, deraf.han ingen nytta hade, och uttagandet af berörda lösen saknade
laglig grund; hvarföre han yrkade anmärkning emot vederbörande tjensteman,
som onödigt belastat honom med nämnda stämplade pappersafgift, för hvilken likasom
för omkostnaderna vid hans förda klagan, Lindblom fordrade godtgörelse.
Sedan Justitie-Ombudsmannen lemnat Kongl. Majits Nedre Justitie-revision del af
nyssberörda klagoskrift fick han emottaga ett utdrag af protokollet hos bemälde
Revision den 29 December 1860, innehållande hufvudsakligen, att Nedre Revisionen
funnit Justitie-Ombudsmannens remiss ej föranleda annan åtgärd, än att, medelst
nämnda protokollsutdrag till honom öfverlemnades ett af Föredraganden hos Kongl.
Majit uti det af Lindblom omförmalda mål afgifvet utlåtande; deruti anfördes, att enligt
vunnen upplysning, Lindblom i målet tillerkändt, i Stockholms läns Landtränteri
nedsatt, ersättningsbelopp blifvit, i följd af Kongl Majits utslag, hos Konungens Befallningshafvande
i nämnda län lyftadt af en person med namnet Löfgren, som för
ändamålet måste hafva begagnat den å ifrågakomma expedition tecknade öfverlåtelse
å innehafvaren af utslagets innehåll, en öfverlåtelse, hvilken dock sedermera skall
blifvit öfverkorsad, såsom Föredraganden antoge, i nog uppenbar afsigt, att betaga
Linddloms hos Justitie-Ombudsmannen förda klagan den egenskap af obefogenhet, som,
vid anmärkta förhållanden, svårligen skulle kunna densamma frånkännas, hvarföre
64
vidare utlåtande, an Justitie Ombudsmannens uppmärksammande på nu anförda omständigheten
ansåges icke erfordras».
Sedan klaganden erhållit del af detta utlåtande och deröfver afgifvit påminnelser,
i hvilka han fortsatte sina förut framstälda påståenden, aflät Justitie-Ombudsmannen
till Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern den 30 Mars 1861 skrifvelse i ämnet
och anförde hufvudsakligen, att den omständighet, hvilken sålunda blifvit i nyssberörda
utlåtande påpekad, visserligen icke undgått Justitie-Ombudsmannens uppmärksamhet,
men att han uti densamma, ensamt för sig betraktad, ej funnit någon grundad
anledning att expediera och låta Lindblom, såsom förklarande uti i fråga varande mål
hos Kongl. Majit, erlägga lösen för Kongl, Majits nådiga utslag, emedan vid det tillfälle,
då utslagets expedierande, på sätt som skett, af Föredraganden beslöts, det för
denne antagligen icke var kändt, om förklaranden önskade att emot lösen bekomma
utslag i målet eller på hvad sätt han ämnade detsamma använda, att dét aldraminst
förefanns anledning att förmoda, det förklaranden, derest han icke i alla händelser
varit förpligtad att lösa det nådiga utslaget, skulle hafva funnits hågad att Utgifva utslagets
lösen, Tio Riksdaler 50 öre, allenast för möjligheten att utbekomma Tre
Riksdaler 50 öre, eller hans andel af de medel, som i och för målets underdåniga
fullföljd vore af vederparten i Landtränteriet nedsatta; att då Justitie-Ombudsmannen
ej ägde rätt att föreställa sig, det Föredraganden skulle hafva så missförstått ändamålet
med Justitie-Ombudsmannens begäran om Kongl. Justitie-Revisionens yttrande
i ämnet, att han kunnat förmoda det ofvan anförda utlåtande innefattade sådan utredning
af ämnet, som Justitie-Ombudsmannen åsyftade, och Justitie-Ombudsmannen
dessutom i nu gällande författningar icke funnit något stadgande, som uttryckligen
ålade förklarande part att i sådana mål, som det i fråga varande, lösa utslag, Justitieombudsmannen
fastheldre antagit Föredragandens ofvanberörda utlåtande endast innebära
en bekräftelse derpå, att något så beskaffadt stadgande icke varit att åberopa;
att i Kongl. Majits förnyade Taxa på expeditionslösen den 15 Maj 1821 visserligen vore
föreskrifvet, alt lösen skulle erläggas af såväl vinnande som tappande part, ehuru den
förre vore skyldig att dessutom erlägga chartse-sigillatse-rekognition; men att, då den
nu gällande Kongl. Förordningen angående expeditionslösen den 30 November 1855
förklarade endast kärande, klagande eller sökande skyldig att emot lösen uttaga Rättseller
Embetsmyndighets dom, utslag eller resolution, samt gällande Förordning om
stämplade pappersafgiften, som eljest bestämmer, att sedan all inkomst af lösen för
Kongl. Majits domar och utslag är Kronan förbehållen, denna lösen skall i stämpelpapper
utgå, icke innehölle något stadgande angående lösningsskyldigbeten, Justitieombudsmannen
förestälde sig, att i ett sådant fall, sora det här förevarande, förklaranden
icke varit förpligtad att utslaget lösa, så vida han ej derom framställ begä^-
rån; alt då det emedlertid vore af mindre vigt, hvilkendera åsiglen i detta afseende
gjorde sig gällande, och Justitie-Ombudsmannen, för sin del, till och med heldst ville
biträda
65
biträda den, att bägge parterne borde lösa utslag angående deras anhängiggjorda
rättegångar, förutsatt nemligen, att den tappande parten alltid dömdes att hålla den
vinnande skadelös; men att det deremot vore af ganska stor vigt, för ordningen
och belåtenheten inom samhället, att en lag gåfves, som tydligen bestämde hvarje
medborgares rätt och pligt i detta hänseende, Justitie-Ombudsmannen derföre funnit
sig föranlåten att hos Herr Juslitie-Statsministern, såsom Chef för det embetsverk,
från hvilket det utslag vore expedieradt, som på ofvannämnda sätt blifvit föremål
för anmärkning, med tillkännagifvande af detta förhållande, påkalla uppmärksamhet på
ämnets vigt och angelägenheten att afhjelpa lagstiftningens sålunda anmärkta ofullständighet,
hvarföre Justitie-Ombudsmannen emotsåge, att, ifall Herr Justitie-Statsministern
godkände de uttalade åsigterna, nödiga åtgärder skulle blifva vidtagna, så att, i händelse
det hittills brukliga expeditionssätt ansåges böra fortfara, uttrycklig föreskrift
derom i lagstiftningsväg måtte beredas, eller i motsatt fall, att utslag i mål af den
beskaffenhet, som det nu i fråga komna, icke vidare blefve till förklarande part, utan
dess särskilda begäran expedierade.
Till annan åtgärd ansåg Justitie-Ombudsmannen klagoskriften ej gifva anledning.
Uti skrifvelse den 9 Juli 1861 har Herr Justitie-Statsministern tillkännaeifvit,
att han låtit ofvanberörda ärende komma till öfverläggning i Kongl. Majits Nedre
Justitie-Revision, hvars i ämnet förda protokoll öfverlemnades. och att vid det förhållande,
hvarom samma protokoll förmälde, Herr Justitie-Statsministern ansett JustitieOmbudsmannens
hemställan icke böra till någon vidare åtgärd föranleda.
Kongl. Majits Nedre Justitie-Revisions sålunda åberopade protokoll, för den
18 April 1861, innehåller, att ehuru Nedre Revisionen funne frågan, huruvida utslag
uti de af Kongl. Majit afgjorda mål skall till en part expedieras eller icke, i hvarje
fall bero uppå Föredragandens enskilda uppfattning af de derom gällande föreskrifter
och följaktligen ansåg sig icke befogad att härutinnan fatta beslut, samtlige då närvarande
Föredragande likväl stannade i den åsigt, att uti nu gällande författningar ej
funnes hinder för vidtagande hädanefter af sådant expeditionssätt, att i de besvärsoch
ansökningsmål, som af Kongl. Majit på Nedre Revisionens föredragning afgöras,
utslaget icke i andra fall utskrifves till förklarande part, än då ersättning för lösen
af detsamma blifvit parten af Kongl Majit tillerkänd, eller han annars uttryckligen
begärt, att af utslaget undfå del.
Härmed är visserligen den anmärkta och äfven på sitt sätt vitsordade bristen
på laglig föreskrift i detta ämne för tillfället undanröjd; men också blott för tillfället;
ty vid ombyte af föredragande kan en annan åsigt i ämnet göra sig gällande. Lagstiftningens
mellankomst är således af nöden för att bereda fortfarande säkerhet för
hvar mans rätt i detta afseende, och genom en lagförklaring i det syfte, Nedre Revisionens
utlåtande antyder, skulle visserligen detta mål uppnås. Det återstår dock
alt eftersinna, huruvida icke det i nu gällande Expeditionstaxa antagna system, hvarigenom
svarande och förklarande parts skyldighet att lösa domstolars och embetsIi.
St. Just-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1862 års Riksdag. 9
66
myndigheters utslag och resolutioner i allmänhet upphäfves, redan i följd af de olägenheter
det medfört, visat sig mindre tillfredsställande. Jag fäster vid detta omdöme
icke sä synnerligt afseende på deras interesse, som uppbära lösen, ehuru detta visst
icke saknar sin vigt, så länge en stor embetsmannakorps, som eljest skulle underhållas
af Statsverket, hufvudsakligen aflönas med sportler. Den allmänna rättssäkerhetens
och hvarje rättssökandes billiga anspråk synas mig vara af större betydelse.
Huru ofta kunna icke de vigtigaste rättigheter äfventyras genom förlusten af ett laga
kraft vunnet domstolsbeslut, som kan hafva genom vådlig händelse eller annorledes
förkommit i domstolens eller embetsmyndighetens arkif och som vederparten har
naturlig orsak att fördölja. Och hvad särskildt angår Kongl. Maj:ts domslut, såsom
i sista hand afgörande en rättstvist af större eller mindre vigt eller frågan om en
persons heder och ära, goda namn och rykte, så lärer knappast någon, hvilken saken
rörer, kunna och vilja umbära en sådan handling. Så länge likväl hans skyldighet att
lösa utslaget ej är i lag stadgad, har domstolen ej heller skyldighet att tillägga honom
ersättning af vederparten för lösen, heldst om han, då saken ex incommunicato afgöres,
icke ens varit i tillfälle att derom framställa påstående. Han måste då göra en uppoffring
för att t. ex. vinna ett gällande bevis på sin rätt, sin heder och sin oskuld,
dessa må nu hafva varit huru brottsligt som heldst angripna. Att angriparen, eller
den som till slut får orätt i sina påståenden, genom ålagd skyldighet att betala lösen
äfven för sin vederpart, i dubbelt afseende betungas, torde deremot kunna med rättskänslans
fordringar förlikas.
En sak, som icke utgjort föremål för åtal. men åt hvilken jag egnat synnerlig
uppmärksamhet, har jag ansett mig böra, för det ändamål, som framdeles skall omförmälas,
i denna berättelse utförligen framställa, så mycket mera som den inom
hela landet väckt det största uppseende och föranledt de mest stridiga omdömen.
Sedan jag af allmänna tidningarne erfarit, att Domkapitlet i Strengnäs genom
utslag, afkunnadt den 26 Oktober sistlidne år, ej mindre dömt Kyrkoherden i Axbergs för
samling Anders Hallin förlustig prestembetet och innehafvande tjenst, för det han i Iva
till Domkapitlet ingifna skrifter påstått, att vår kyrkas lära om Christi gudom saknade
grund i den Heliga Skrift, samt förkastat andra dermed sammanhängande läror, än
äfven hänvisat Kyrkoherden Hallin, om han vore med nämnda utslag missnöjd, att
deruti söka ändring genom underdåniga besvär hos Kongl. Majit; så har jag, i skrifvelse
den 6 November '1861, dels infordrat bemälda Domkapitels protokoll och
utslag i sagda mål, dels ock, för den händelse att berörda protokoll och utslag
icke visade, på hvad grund Domkapitlet ansett sig behörigt att i målet slutligen
döma samt meddelat nyssnämnda besvärshänvisning, begärt Domkapitlets utlåtande i
berörda ämne, hvarefter Kyrkoherden Hallin uti en den 9 i sistnämnda månad till
67
Justitie-Ombudsmans-expeditionen med posten inkommen skrift rörande ofvanbemälda
tilldragelse gjort anmälan.
I anledning af min förutnämnda skrifvelse bar Domkapitlet, jemte skrifvelse af
den 23 December 1861, hvilken den 7 Januari 1862 framkommit, insändt ej mindre protokollerna
uti ifrågavarande mål, jemte bestyrkta afskrilter af Kyrkoherden Hallins deri omförmälda
till Domkapitlet ingifna skrifter, än ock det begärda utlåtandet rörande Domkapitlets
behörighet att i målet slutligen döma samt om den lemnade besvärshänvisningen.
Af de sålunda inkomna handlingar inhämtas:
att Kyrkoherden Hallin, uti en den 12 Maj 1858 daterad, till Domkapitlet i
Strengnäs stäld skrift,
dels förmält, att han af det förhållande, att en året förut från trycket utkommen
bok, i hvilken författaren på flera ställen bestämdt förnekat läran om Christi
gudom, icke blifvit af höga vederbörande åtalad, fått anledning förmoda, det äfven
de ansett grunden för samma lära numera vara något tvifvelaktig, ehuru den troligen
vore den aldravigtigaste af vår kyrkas lärosatser, beldst den stöde i ett
nära samband med flera andra; att Kyrkoherden beklagligen kommit till enahanda
resultat, i så måtto, att han ansåge nämnda lära sakna biblisk grund; att han emedlertid
vunnit denna öfvertygelse, icke på spekulationens väg, utan genom en mångårig,
flitig och redlig forskning i bibelordet, särdeles Nya Testamentet, dertill dragen
af begär att i möjligaste måtto göra sig sjelf reda för grunden till den lära, hvilken
det ålåge honom att förkunna; att han för delta ändamål öfversatt hela Nya Testamentet,
sorgfälligt begagnande de för honom tillgängliga källor; att denna öfversättning,
mycket olik vår gamla, på många ställen äfven på sådana, som anses ligga till grund
för våra dogmer, hvilka icke voro till, då bibelordet skrefs, varit ämnad att af trycket
utgifvas, om endast förlag kunnat erhållas; att han i sådant fall nedskrifvit en kort
exeges öfver strödda svårare ställen, såsom stöd för den antagna tolkningen, och
att han, i anledning häraf, trott sig böra anföra de vigtigaste bibelställen, som tala
både för och emot dogmen om Christi gudom, och sin tolkning af dessa ställen jemte
skälen dertill, hvilka understäldes Domkapitlets pröfning;
dels ock i samma skrift anfört nämnda bibelställen och, medelst uttolkning af dem,
sökt ådagalägga, att läran om Christi gudom saknade grund i den Heliga Skrift, samt derjemte,
i afseende på andra med denna sammanhängande läror, såsom, alt Christus fullgjort
lagen och lidit syndens straff i alla syndares ställe, att menniskan får syndernas förlåtelse
hos Gud endast på grund af denna Jesu förtjenst, som igenom tron blifver henne
tillräknad, men hvartill bättring äfven erfordras, samt att syndernas förlåtelse meddelas
menniskan i döpelsen, i nattvarden och i rättfärdiggörelsen, hvarföre Kyrkoherden i
fråga sälte, huruvida icke skäl vore att befara, det en syndare, som toge denna lära
konsequent, kunde anse bättringen mer eller mindre umbärlig, då han tryggade sig
till Jesu förtjenst, och om det icke vore både enklare och för ändamålet säkrare
att lära, det en syndares benådning hos Gud fordrade endast, att han från syndens
68
väg i ödmjukhet och förtröstan återvände till Gud — —; hemställande slutligen
Kyrkoherden, om icke Domkapitlet skulle täckas hos Kongl. Majit söka utverka ett
Kyrkomöte, der vår Kyrkas lärosatser kunde komma under offentlig diskussion samt
en genomförd reformation beredas och Kyrkan återbringas till dess primitiva enkelhet;
vid hvilket möte, om det blefve af Kongl. Majit beviljadt, Kyrkoherden trodde
sig kunna visa goda anledningar till bristande biblisk grund äfven för åtskilliga andra
vår kyrkas lärosatser; samt tilläggande den anhållan att, i händelse Domkapitlet,
hvilket Kyrkoherden dock icke vågade hoppas, skulle finna hans tolkning af de ifrågakomna
mörka bibelställena nöjaktig, såsom stödd på sanni exegetiska grunder, Domkapitlet
skulle hos Kongl. Majit äfvenledes förorda, att han af statens medel kunde er
hålla
förlag till utgifvande af sin ofvannämnda öfversättning af Nya Testamentet;
alt derefter uti en till Domkapitlet äfvenledes stäld, den 16 Augusti 1858
daterad, skrift, Kyrkoherden Hallin återkallat förrberörda skrifvelse af den 12 nästförulgångna
Maj, af det uppgifna skäl, att Kyrkoherden fått veta, det ett Kyrkomöte
under då nästförflutna riksdag varit hegardt och blifvit afslaget samt att således icke
någon förhoppning vore att ett Kyrkomöte skulle, med anledning af hans hemställan
i berörda skrifvelse den 12 Maj, varda beviljadt;
att Kyrkoherden Hallin sedermera uti förnyad skrifvelse till Domkapitlet under
den 12 December 1860, anfört att, sedan han i Maj månad 1858 till Domkapitlet
ingifvit sin ofvanomförmälda skrift, i hvilken de flesta bibelställen, som angå läran
om Jesu gudom, voro upptagna, hvilka, efter Kyrkoherdens förmenande, icke innehölln
någon fast grund för samma lära, hvarföre ock Kyrkoherden hemstält om utverkande
af ett Kyrkomöte, der så väl denna som flera andra dogmer kunde komma
under offentlig diskussion, men i Augusti månad sistnämnda år, af anförda skiil, återkallat
nyssberörda skrift; så hade Kyrkoherden, emedan han, oaktadt han fortsatt att
alfvarligen öfverväga samma bibelställen jemte två andra, som förut undfallit honom,
icke kunnat förändra sin åsigt af nämnda lärosats, ansett sig, för vinnande af egen
visshet i denna vigtiga troslära, föranlåten att hos Domkapitlet anhålla om upplysning,
huruvida hans tolkning af de sålunda anmärkta mörka bibelställena vore stodd på
sannt exegetiska grunder, eller hvilka fel deruti funnes; och, efter att i sistnämnda
skrift ånyo hafva upprepat hufvudsakliga innehållet af skriften den 12 Maj 1858
äfvensom den deri framstälda begäran om Domkapitlets bistånd till en önskvärd förbättring
af läran, antingen genom utverkande af ett Kyrkomöte, hvilket förmodades
blifva oundvikligt för Statskyrkans bestånd, eller på annat ändamålsenligt
sätt, tillika anhållit, att Domkapitlet, såsom en kompetent auktoritet, måtte öfver i
fråga varande vigliga lärosats meddela honom ett utlåtande, — hvilket syntes i vår
tid vara destomera af behofvet påkalladt, då man sett denna lära förnekad i åtskilliga
af trycket utgifna skrifter, — på det att folket måtte få se antingen det förvillande
i nämnda skrifter eller ock, att vår kyrkas lära, såsom Kyrkoherden holle
före, behöfver reformeras;
69
att, enligt protokoll den 1ti Januari. 1861, Domkapitlet, sedan Kyrkoherden Hallin
ingifvit den här ofvan sist anförda vidlyftigare skrift, deruti han förmält sig, oaktadt
fortsatt alfvarligt öfvervägande af de bibelställen, som angå läran om Jesu gudom,
icke kunna komma till annan åsigt, än att desamma icke innehålla någon last grund
för samma lära, samt fördenskull anhållit om upplysning, huruvida hans tolkning af
åtskilliga utaf honom anförda bibelspråk rörande denna lära vore stödd på sannt
exegetiska grunder eller hvilka fel deruti kunde förekomma, funnit bemälda Kyrkoherde
skäligen kunna misstänkas för villomeningar och derföre beslutat att han skulle
genom stämning kallas att sig i Domkapitlet infinna, Onsdagen den 5 påföljande Juni,
för den åtgärd, som Kongl. Brefvet den 2 Maj 4751 föreskrifver;
att, den 5 Juni 1861, då Kyrkoherden Hallin, i följd af nyssberörda stämning,
hos Domkapitlet sig instälde, han först tili Domkapitlet, med begäran om intagande
i dagens protokoll, öfverlemnat en skrift, hufvudsakligen innehållande, alt då han, på
grund af Kongl. Brefvet den 2 Maj 1751, blifvit till Domkapitlet inkallad, han måste
antaga, att han vore misstänkt för villomeningar, dem han hemligen eller uppenbarligen
sökt att utsprida, hvarmedelst han skulle hafva brutit sin ed; att likväl någon
misstanka i detta fall ej borde äga rum, då han i de skrifter, hvilka föranledt hans
inkallande, tydligen förklarat sig anse läran om Jesu gudom sakna biblisk grund och
till styrko derför anfört flera klara yttranden, dels af Jesus sjelf dels ock af Apostlarne;
att åter Kyrkoherden för några prester äfvensom för några få lekmän, under
enskildt samtal, upptäckt dessa sina åsigter, kunde väl, enligt Kyrkoherdens förmenande,
icke anses vara brottsligt, heldst han vid dessa tillfällen endast anfört bibelns
klara ord till deras begrundande, utan att söka draga någon till sin åsigt, och ännu
mindre kunde Kyrkoherden förmoda någon brottslighet ligga deri, att han framlagt
samma åsigt för Domkapitlet, med uttryckligen tillkännagifvet syftemål, i första skriften,
alt ett kyrkomöte måtte utverkas och en genomförd reformation sålunda beredas,
och, i den andra skriften, att af Domkapitlet erhålla ett utlåtande öfver i fråga varande
vigtiga lärosats; att, utan ett sådant syftemål, Kyrkoherden kunnat från trycket
utgifva endera af nämnda skrifter, men att detta icke skett, emedan han då icke
kunnat hoppas med sådan visshet att finna sina åsigter i de möjligen felaktiga styckena
med skäl vederlagda, som då han framlade dem för sina samvetsgranna och
högt lärde förmän; att ett sådant förfarande icke borde anses brottsligt af en protestantisk
prest, syntes kunna med säkerhet slutas af sjelfva den Augsburgska Bekännelsen,
rörande prestens ecklesiastika makt, hvarom ett utdrag i den senare skriften
till Domkapitlet blifvit gjordt, innefattande, att prosten tillkomme rättighet ali undersöka
läran och förkasta den lära, som strider emot Evangelium; att af detta utdrag
det tycktes vara klart, att hvarken Doktor Luther ej heller de öfrige Reformationstheologerne
velat, att den af Luther åstadkomna reformationen skulle för all tid blifva
stående på den punkt, der den då stannade, utan att den påbörjade reformationen
måtte genom presternas fortsatta forskningar i bibelordet fortgå allt vidare; att om
70
del sålunda tillkomme Kyrkoherden, såsom prest, att undersöka läran och förkasta
den lära, som stridde emot Evangelium, och om han hade frihet att forska
efter grunden för vår lära samt rättighet att göra bekanta äfven de från
Kyrkans lära afvikande resultaterna af forskningen, han väl icke kunde hafva
begått något brott genom att meddela Domkapitlet samma resultater samt
sålunda öfverlemna åt sina förmän att pröfva sin tolkning af de förekommande
mörka ställena, och, i förmodan, att dessa förmän skulle, bättre än lian,
inse den bristande bibliska grunden till dogmen om Jesu gudom, hemställa om
utverkande af ett Kyrkomöte; samt att, efter det Kyrkoherden Hallin inlemnat nyss
anförda skrift, Herr Doktorn och Biskopen företagit en utförligare granskning af
den skrift, som föranledt bemälde Kyrkoherdes inkallande till Domkapitlet, sedan
Herr Doktorn och Biskopen förut omförmält, att Kyrkoherden redan i Maj månad
1858, på sätt här ofvan är vordet anfördt, inkommit till Consistorium meden
skrift, i hvilken Christi gudom på det bestämdaste förnekades, såsom, enligt kyrkoherdens
tanka, stridande mot den Heliga Skrift; att, som emellertid ett slags
återkallelse af ändamålet med nämnde skrift derpå följt och emedan Consistorii
Ordförande dessutom haft tillfälle att fästa Kyrkoherdens uppmärksamhet på uen
lösliga och språkvidriga tolkning, som framträdde i samma skrift, Consistorium
låtit dervid bero, heidst genom särskild åtgärd all presterlig befattning inom pastoratet
blifvit från Kyrkoherden Hallin på annan prestman öfverflyttad; att då
likväl Kyrkoherden härmed icke åtnöjts, utan ånyo inkommit till Consistorium
med en nästan lika lydande inlaga, i hvilken försök gjordes att utur den Heliga
Skrift bortförklara vår christliga tros aldraförsta grundläror och, samtidigt dermed,
Kyrkoherden sökt återfå vården om sin församling, så ock öfverklagat Consistorii
afslående utslag i detta ämne, ehuru klagomålen sedermera blifvit återkallade,
Consistorium nödsakats inkalla Kyrkoherden för att, om möjligt, öfvertygas om
grundlösheten af sina meningar och deras oförenlighet med en christen prest
mans
kall, eller, i vidrigt fall, stå till svars för sina villomeningar; efter hvilket
lillkännagifvande och derpå följande granskning af förrbemälde skrift, hvarvid till
slut anmärktes, att Kyrkoherdens förnekelse af läran om Christi gudom, såsom
det varit att vanta, fört med sig förkastandet af flera dermed sammanhängande,
vår bekännelses grundsanningar, såsom den, »att Christus har fullgjort lagen och
»lidit syndens straff i alla syndares ställe, att menniskan får syndernas förlåtelse
»hos Gud endast på grund af Jesu förtjenst, som igenom tron blifver henne till»räknad,
men hvartill bättring äfven fordras, samt att syndernas förlåtelse med»delas
menniskan i döpelsen, i nattvarden och i rättfärdiggörelsen», Herr Doktorn
och Biskopen framställde den frågan: »Anser Kyrkoherden Hallin nyss anförda
vår bekännelses dyra läror sakna grund i den Heliga Skrift?» hvarpå Kyrkoherden
förklarade, att han stöde fast vid sina uttalade åsigter, till dess lian blef
ve
öfverbevisad om deras oriktighet; att Herr Doktorn och Biskopen deruppå ytt
-
71
rat, att det vöre utan ändamål att ingå i någon vederläggning af denna Kyrkoherdens
mening och framlägga skriftbevisen för nämnda läror, emedan den, som
förnekade Christi gudom, ej kunde -annat än förneka dessa läror, samt vidare erinrat,
att det köttsliga sinnet vore en fiendskap emot Gud och uppenbarade sig,
ej mindre genom öfverträdelse af Hans bud, än genom motstånd mot Hans sanning,
så ock alt innehållslösheten, tomheten och skrymteriet af en predikan utan
tro nödvändigt måste undergräfva tilliten till det ord, som förkunnades och dermed
aktningen' för dess bud, och att otrogne lärare i sanning hade på sitt samvete
ej minsta delen af den skuldbörda, som tryckte vår samtid; — att, sedan
Kyrkoherden Hallin fått afträda, Domkapitlet, efter öfverläggning, stadnat å det
beslut, att efter då meddelad alfvarlig varning, en besinningstid af Tre månader
skulle Kyrkoherden Hallin lemnäs, efter hvilken tid han borde hos Domkapitlet
åter inställa sig och på ett bestämdt sätt gifva Domkapitlet tillkänna om han fast
hölle
sina villomeningar eller ej; och att Kyrkoherden Hallin ånyo blifvit inkallad
och erhållit af Herr Doktorn och Biskopen, under allvarlig varning och förmaning,
underrättelse om Domkapitlets nyssanförda beslut; samt
att slutligen, enligt Domkapitlets protokoll den 2 Oktober 1864, då Kyrkoherden
Hallin åter sig inställt, i anledning af ofvanintagne den 5 Juni meddelade
föreläggande, för att på ett bestämdt sätt och utan omsvep gifva tillkänna, om han
ännu vid holle sina åsigter, att läran om Christi gudom saknade grund i den He
liga
Skrift och om han, i sammanhang dermed, förkastade andra kyrkans läror,
såsom om försoningen och syndernas förlåtelse genom Jesu förtjenst, bemälde
Kyrkoherde härom tillfrågad, förklarat att »han väl icke alldeles funne stöd för
läran om Jesu gudom uti den Heliga Skrift, men återkallade sin skrifvelse af den
12 December 1860, och, om så behöfdes, äfven skrifvelsen af den 12 Maj 1858,
anhållande på grund af denna återkallelse, alt förbudet för honom att förrätta
presterlig tjenst, sorn stämningen den 16 Januari 1861 ionehölle, måtte upp
häfvas;
att, i anledning häraf erinrad, det fråga icke vore om återtagande af
den inlemnade skriften, hvilken Domkapitlet icke kunde till honom återställa,
utan om den i samma skrift uttalade bekännelse, och uppmanad, alt i detta
afseende afgifva en bestämd förklaring, Kyrkoherden tiflkännagifvit, att »om ock
något i den nämnda skriften skulle vara oriktigt, han dock i det hela icke
kunde, efter Jesu och Apostlarnes egna ord uti den Heliga Skrift, finna någon
grund för i fråga varande läror», samt, på förnyad fråga, om han ansåge Christus
vara sann Gud svarat »det må vara det;» att, efter flera upprepade frågor med
derpå följande lika sväfvande och undvikande svar, förständigad att på ett bestämdt
sätt förklara, om han bekände Christus vara Gud och en person uti det
treeniga Gudomsväsendet, Kyrkoherden Hallin afgifvit den slutliga bekännelse, att
han icke kunde frångå, hvad hans ingifna skrifter innehölle, och att han i det
12
hela stöde fast vid sina deruti yttrade meningar, hvarefter han fick afträda: och
att deruppå Domkapitlet, efter öfverläggning, förenat sig om följande
Alldenstund Kyrkoheiden Hallin uti de tvänne skrifter, med hvilka han till
Domkapitlet inkommit, gifvit åt de bibelställen, som röra läran om Christi gudom,
en alldeles origtig tolkning, samt, till följd deraf, icke allenast påstått nämnda lära
sakna grund i den Heliga skrift, utan äfven förkastat andra dermed sammanhängande
läror, såsom: att Christus fullgjort lagen och lidit syndens straff i alla syndares
ställe; att menniskan får syndernas förlåtelse hos Gud endast på grund af
denne Jesu förtjenst, som igenom tron blifver henne lillräknad, men hvartill bättring
äfven fordras; samt att syndernas förlåtelse meddelas menniskan i döpelsen,
i nattvarden och i rättfärdiggörelsen; och bemälde Kyrkoherde vidare, oaktadt det
oriktiga i hans tolkning blifvit honom vid hans inställelse den 5 sistlidne Juni
visadt, och hans åsigter i afseende på läran om Christi gudom blifvit vederlagda
samt alfvarlig förmaning till besinning honom gifvits, vid sin inställelse i Domkapitlet
denna dag ändock förklarat sig i det hela stå fast vid hvad omförmälda
skrifter innehålla, samt således offentligen förnekat den Heliga Skrift innehålla grunden
till de vigtigaste af vår kyrkas trosläror, hvadan han, då han villfarande meningar
upptänkt och uppå erhällan alfvarlig förmaning sig icke rättat, jemlikt Kyrkolagens
1 kap. 2 måste räknas för en affälling och derjemte anses förvunnen
att hafva brutit sin Embetes ed, enligt hvilken han lofvat att icke hos sig hafva
någon annan lära än den, sorn Gud, den Helige Anda, häfver sjelf dikterat och
lärt, och i den Heliga Bibel vid 1 yfteligen är författad, men korteligen uti vår
tros bekännelse och antagna symbola blifvit vedertagen och gillad; fördenskull och
på grund af Kyrkolagens nyssnämnda 1 kap. 2 §. förklaras Korkoherden Hallin
från embete och tjenst skild samt tjensten åtföljande löneförmåner förlustig; och
skulle detta utslag med besvärshänvisning till Kongl. Majit afkunnas den 16 då
innevarande Oktober.
Detta är i korthet framställningen af hvad i saken förlupil.
Det utlåtande, Domkapitlet, på sätt här ofvan förmäles, afgifvit, rörande frågorna
om Domkapitlets behörighet att i saken slutligen döma samt om den lemnade
besvärshänvisning, innehåller först en erinran, att Kongl. Förordningen den 23
Oktober 1860 icke upphäfde de författningar, som ålägga Domkapitlen att vaka
öfver presters förhållande i lära och lefverne och således ej de författningar, Domkapftlet
ginge att åberopa, såsom grund för sitt förfarande. Derefter utvecklas,
huruledes Domkapitlets behörighet att upptaga och till slutligt afgörande handlägga
detta mål skulle vara klar, i följd af Kongl. Brefvet den 7 December 4181
§ 4, som stadgar, att det tillhör Consistorium att upptaga och afgöra alla de mål,
som
Utslag.
73
sorn röra en prests förhållande i embetet och ankomma på föreställning, afhållande
från tjensten på viss tid, eller embetets förlust. Det vöre nemligen såsom
Consistorium underlydande embetsman, det vöre för brott emot de löften, han
vid prestvigningen afgifvit, emot de förpligtelser, han i aflagd embetsed sig åtagit,
emot de åligganden, sorn Kyrkolag och stadgar för honom utstakade, som Kyrkoherden
Hallin blifvit inför Consistorium kallad, varnad och slutligen afsatt.
Domkapitlet medgifver, att härvid skulle kunna anmärkas, att sist åberopade
Kongl. Brefs 6 §, som lyder så, att »från ofvannämnda mål undantagas de, som
angå religion eller söndring och affall från den rena Evangeliska läran, med hvilka,
efter förra författningarne, kommer att förfaras», syntes från Consistorii pröfning
undantaga de mål, som angå religion eller söndring och affall från den rena Evangeliska
läran, äfven då sådant inträffade med en prestman; men Domkapitlet anser
en sådan tolkning uppenbart stridande emot nämnde författnings syftning; ty, yttrar
Domkapitlet, skulle man åt orden »ofvannämnda mål» gifva en så vidsträckt betydelse,
att de omfattade alla de föregående §§, så komme man till den orimliga
slutsats, att Consistorium skulle vara förhindradt ej blott att afsätta utan ock att
från tjensten på viss tid afhålla, ja till och med att gifva föreställningar åt en
prest, som yttrade villfarande meningar eller alldeles affölle från den rena Evangeliska
läran. Grundlösheten af en sådan tolkning skulle än ytterligare bevisas
af de tillagde orden: »med hvilka efter förra för/attningarne komme alt förfaras;»
hvilka författningar Domkapitlet ville uppräkna i den ordning de till tiden komme
1787 års författning närmast.
Dervid möter först, säger Domkapitlet, Kongl. Maj:ts Resolution på Presterskapets
besvär den SO November '1786; hvilken innefattar, att Kongl. Maj:t funne
en allvarsam tillsyn öfver det Lutherska presterskapet dåmera så mycket angelägnare,
sedan Kongl. Maj:t, af ömhet för en anständig samvetsfrihet och i afseende
på flere Rikets förmåner, tillåtit fremmande religioners fria utöfning och Kongl.
Maj:ts nådiga vilja och befallning vore derföre, att vederbörande häröfver hade
den strängaste uppmärksamhet, samt ingalunda tilläte, det någon oordning häremot
förelöpte, utan att alla i Svenska församlingen förordnade prester — — —
måtte föra ordet klart, tydligt och enligt med den Heliga Skrift och de för Svenska
församlingen antagna symboliska böcker, och att den eller de, som derifrån veko,
måtte till Consistorium genast inkallas och med strängaste näpst varda ansedda. Då
ingen inskränkning i den näpst, Consistorierna äga tilldela, angifves, då äldre författningar
föreskrifva afsättning såsom högsta straffgrad, som Consistorium har att tillämpa,
drager Domkapitlet af detta allt den slutföljd, att. der mildare åtgärder ej
hjelpa, afsättning bör af Consistorium ådömas prestman, som viker ifrån den Heliga
Skrift och de för Svenska församlingen antagna Symboliska böcker.
Dernäst åberopar Domkapitlet Kongl. Maj:ls Cirkulärbref till samtlige ConsiR.
St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1862 års Riksdag. 10
74
storlerna i Riket om vidtagande af några sådana mått och steg, som må befordra
goda egenskaper i Presteståndet, den 21 Augusti 1186 och anförer utur inledningen
till detta Bref, huruledes Kongl. Majit yttrar: »Vi håfve — — i nåder låtit oss
»förelägga de författningar, som tid efter annan blifvit vjdtagna till bibehållande af
»skick och ordning ibland Rikets presterskap, och vid dessa anmärkt, att de grunder,
»som Väre höge Företrädare lagt och dem Yi äre sinnade att följa, ofelbart blifva
»de säkraste, uppå hvilka Preste-ståndets både uppmuntran och värdighet kunna
»byggas, men att dessa grundsatser likväl icke varda medförande all möjlig förmån,
»så framt de icke, dels till sin kraft förnyas, dels ock till sitt begrepp utredas, och
»på sådant sätt frias från de förtydningar, som under sken af upplysning, de sednast
»förflutna sextio åren, ofta blifvit dem påförde: i anseende hvartill Yi hafva velat
»stadga och bjuda som följer». — — Härigenom anser Domkapitlet det vara tydligen
ådagalagdt, att Kongl. Majit upplifvat äldre författningar i detta ämne och tillika
att, om emellan 1726 och 1786 några förklaringar eller förändringar i förut gällande
författningar skulle vara utkomna, stridande emot dessa och emot 1786 års
Bref, sådana icke ägde vitsord. Domkapitlet anmärker vidare, att 1 § af förevarande
Kongl. Bref hänvisar till och upplifvar stadgandet i 15 § af Kongl. Förordningen
om rättegång å Domkapitlen den 11 Februari 1687, »det Consistorium bör döma
uti de saker, som egentligen angå Preste- och Scholce-ståndspersöner, högre och lägre,
hvad deras embeten och fel vidkommer uti lära och lefverne samt att derpå hafva
en noga och alfvarsam uppsigt», hvarförutan Biskoparne och Gonsistorierne anbefallas
att låta en sådan sig åliggande skyldighet vara ömt om hjertat och ingalunda tillåta att
Presternes straffbarhet må åstadkomma förargelser, som lända Riket till skada och
Ståndet till vanheder, utan, så snart en prestman varder känd och angifven för embetsfel
och oordentligheter, bör Consistorium i orten, hvarest den angifne vistas,
igenom Prosten häröfver anställa vederbörlig undersökning och, efter inhämtad underrättelse
om förhållandet, der han finnes skyldig, antingen skriftligen eller genom
Prosten göra honom en tjenlig föreställning med tillagd förmaning, eller ock, der
målet skulle vara af svårare beskaffenhet, inkalla en sådan prestman till Consistorium
att der stå till laga ansvar för sin förseelse samt, efter omständigheterna, anses förtjent
till varnings erhållande, eller dömas till suspension och embelets förlust». Häraf
drager Domkapitlet följande slutsatser, nemligen
1:o att Consistoriernu hafva sig ålagdt att döma Prestmän, hvad fel i läran vidkommer,
och
2:o att, när målet är af svårare beskaffenhet, Prestmannen skall till Consistorium
inkallas att der stå till laga ansvar och, efter omständigheterna, erhålla varning, dömas
till suspension eller ock embelets förlust. Och, fortfar Domkapitlet, till en Prestmans
lära hörer ostridigt hans trosbekännelse, ja bekännelsen är uti hans lära det
principala, men att ett mål, som angår en prestmans lära, hans trosbekännelse,
är ett mål, som angår religionen, är ock solklart. När således, yttrar Domkapitlet
75
vidare, 6 § af Kongl. Brefvet den 7 December 1787 stadgar, att mål, som angå
religionen, skola behandlas, enligt förra författningarne, och sistnämnda författning ej
med ett ord förändrar eller upphäfver föreskriften i 1 § af Kongl. Brefvet den 21
Augusti 1786, utan tvärtom, enligt hvad uti ingressen uttryckligen säges, endast
vill vara en ytterligare bekräftelse och- förklaring af nämnda §, så förmodar Domkapitlet
det vara klart, att det undantag, den citerade 6 § i Kongl. Brefvet den 7
December 1787 innehåller, icke gäller sistnämnda Brefs 1 §, utan endast det, som
närmast förut i samma nådiga Bref förekommer.
Det påstående, att stadgandet uti i fråga varande 6 § af 1787 års Kongl. Bref
skall afse Kongl. Förordningen den 20 Januari 1781, som bland annat stadgar, det
»Forum för religionsprocesser blifver alli framgent, ulan förändring, Kongl. Maj:ts
och Rikets Hofrätler», förklarar Domkapitlet för ett misstag och anförer för denna
sin åsigt, dels att det plurala »författningarne» icke tillåter en sådan förklaring, dels
ock den omständighet, att dessa bägge Kungabref lagstifta inom alldeles skilda om
råden,
i det Kongl. Brefvet den 7 December 1787 bestämmer, huru förhållas skall
med Prester i afseende på deras fel eller brott i och utom embetet och om ingenting
annat, och Kongl. Förordningen den 20 Januari 1781 deremot handlar om
fremmande religionsförvandter, gränserna för dem meddelad religionsfrihet, ansvarsbestämmelser,
om dessa gränser öfverskridas, reglering af de genom en sådan frihet
uppkommande nya förhållanden m. m., och der angår Prester endast så vida dem förbjudes
att påtruga fremmande religionsförvandter sitt tjenstebiträde och anvisning
lemnäs, huru Presterne skola förhålla sig, då de anmodas att lemna sådant biträde;
men att om rättegångsordning, i afseende på Presters förseelser, all föreskrift i denna
förordning saknas. Domkapitlet anser derföre stadgandet, att forum för religionsprocesser
förblifver Hofrätterna, här icke kunna innebära annat, än att, derest, med
anledning af den lemnade religionsfriheten, rättegångar i religionsmål uppkomme, dessa
rättegångar skulle upptagas vid Hofrätterna, såsom förut varit stadgadt om dem,
hvilka sprida villfarande lära. — Att 1781 års Kongl Förordning, genom stadgandet
om Hofrätterna såsom fora i religionsmål, icke åsyftar någon inskränkning i afseende
på Consisloriernas förbindelse att döma i religionsmål, som angå Prester, hvilken
förbindelse Kyrkolag och äldre författningar dem ålägga, förmenar Domkapitlet vidare
vara klart derigenom, att Kongl Brefvet (skall förmodligen vara Kongl. Resolution
på Presterskapets besvär) den 20 November 1786, just med anledning af den genom
1781 års författning lemnade religionsfrihet, ålägger Consistorierna ej blott sträng
vaksamhet öfver lärans renhet ibland det underlydande presterskapet utan ock att
strängt bestraffa dem, som vika från den Heliga Skrift och de symboliska böckerna.
Men, fortfar Domkapitlet, om man också emot författningens syfte i öfrigt, emot intyget
af Kongl. Brefvet (Res.?) den 20 November 1786 ändock vill inlägga i orden
: »Forum för religionsprocesser blifver allt framgent utan förändring Kongl. Maj:ts och
Rikets HofrätCSh) så vidsträckt betydelse, att derunder skulle förstås åtal emot prester
76
för fel i deras lära, så är det åtminstone, enligt Domkapitlets tanka, ostridigt, att detta
stadgande omöjligen kan upphäfva föreskrifterna i ett sex år derefter utfärdadt Kungabref,
innehållande, att Consistorierna äro förpligtade att ställa sig i § af Kongl.
Brefvet den 21 Augusti 1786 till efterrättelse.
Domkapitlet anmärker derefter, att Kongl. Brefven den 15 December 1762
och den 23 Juni 1752 icke innehålla någonting på förevarande mål tillämpligt; att
Kongl. Brefvet till samtlige Consistorierna angående villfarelsers förekommande den 2
Maj 1751 stadgar i 3:dje punkten: »Börandes på den händelse att någon under
edert (Consistorii) inseende hörande prestman för sådant (villomeningars hysande och
spridande) skäligen misstänkes, den samme genast inkallas till behörig examen hos
Eder och så mycket strängare med honom förhållas som han brutit sin ed och är
ett långt skadligare verktyg än en annam>; hvilken författning sålunda skulle ålägga Consistorierna
att alfvarsamt utöfva den åt dem genom Kyrkolagen uppdragna domsrätt
öfver prester, i afseende på fel i läran; att Kongl. Brefven angående forum för prest,
som försummar sockenbud, af den 16 Augusti 1749 och den 12 December 1741
blott röra ett specielt fall af erabetsförseelse; att Kongl. Maj:ts nådiga Stadga och
påbud den 20 Mars 1735 endast har afseende på lekmän och att 3 och 4 §§ i
1 Kap. Missgernings-balkeu innefatta borgerliga föreskrifter, hvilka icke tillhöra Domkapitlens
domsrätt.
Större vigt tillägger Domkapitlet Kongl. Brefvet lill samtliga Ho/rätterna och
Consistorierna, angående dem, som utsprida irriga och stridande satser emot Religionen
samt sådana måls refererande ifrån Consistorierna lill Hofrätten, den 8 Maj
1731. Derur anföres följande: »Hos Oss hafva Rikets Ständer genom underdånig
»skrifvelse den 30 sistlidne April anmält, det deras underdåniga mening är, vid så~
»dana mål, som kunna beröra en eller flera, de der utsprida några irriga och emot
»den rena Evangeliska läran stridande satser, att, enär ett Consistorium finner sig
»föranlåtet någon sådan sak referera, det relationerna då till Hofrätten försändas måge,
»hvarest den anstalt göres, att silka Consistoriernas relationer framför alla andra kri»minela
saker föredragas, och der dessa saker af den beskaffenhet finnas skulle, alt
»den anklagade borde tagas i förvar, Hofrätten må sådant strax anbefalla, så att den
»brottslige icke tillfälle gifves, sin villas ogräs vidare utså. Och som Rikets Ständer
»underdånigst anhållit, att Vi härom ville låta Vår befallning till Väre och Rikets Hof»rätter
samt Consistorierne afgå; fördenskull håfve Vi Eder i nåder anbefalla velat,
»det J, när sådana mål Eder förekomma, ställen Eder detta till underdånig efterrät
»telse».
— För att fatta meningen af denna författning, yttrar Domkapitlet,
måste man se tillbaka på några föregående, nemligen åtskilliga i slutet af Sjutonde
och början af det Adertonde seklet utkomna Kongl. Bref emot villfarande biläror,
svärmerier m. m., såsom Kongl. Brefven den 6 Oktober 1694, den 7 Juni 1706,
den 1 December 1713, den 8 December 1721, den 27 Juni 1728. Afjemförelse
emellan dessa Brefs innehåll tror Domkapitlet sig finna, att, såsom fallet skall vara
: 77
med 1735 års Kongl. Bref, nämnda villfarelser tänkas såsom hysta och spridda genom
lekmän; men att de deremot icke innehålla något stadgande rörande ansvar
för prester, i afseende på deras förhållande i embetet. Vidare åberopas, att äldre
Keligionsstadgar, särskildt den af den 25 Juni 1655, anbefalla General-guvernörer,
Landshöfdmgar, Ståthållare, Befallningsmän och Magistrater å landet och i städerna
att räcka Biskoparne, Superintendenterne, Consistorierne och dem af Presterskapel
handen uti förekommande religionsmål. Af detta allt drager Domkapitlet den slutsats,
att ofvanintagna 1731 års nådiga Bref hänvisat Domkapitlen att, när de ansåge
sig, i fråga om religionsvillfarelser och deras spridande, behöfva anlita den verldsliga
armens biträde, vända sig till Hofrätterne, icke till andra embetsmyndigheter; anmärkande
Domkapitlet ytterligare, att, så vidt Domkapitlet kunnat finna, 1731 års
nådiga Bref är den första författning, som bestämmer Hofrätterne till fora i rehgionsprocesser
och att detta Bref tillika upplyser om vidden af denna bestämmelse
i 1781 års Kongl. Bref (Kungörelse?). Att denna uppfattning icke innebär något
misstag, säger Domkapitlet sig finna styrkt deraf, att det lemnäs till Consistoriernas
pröfning, huruvida målen skola till Hofrätten refereras eller icke, något, som omöjligen
skulle kunnat medgifvas, i afseende på villfarande meningars utspridande af prester,
för hvilket brott, 1686 års Kyrkolag i 1 Kap. 2 § stadgar ett straff, hvarifrån
Consistorierna icke ägde att befria; gällande enligt Domkapitlets tanka, om 1731
års Bref detsamma, som om 1781 års Bref (Kungörelse), huru man än må tolka
detsamma, att det ej kan tillintetgöra föreskriften i 1 § af Kongl. Brefvet den 21
Augusti 1786, helst då förutnämnda författningar utkommit emellan 1726 och 1786.
Domkapitlet afslular sin förklaring i denna punkt, eller rörande dess behörighet
att i förevarande sak slutligen döma, sålunda: Kongl. Maj:ts Förordning, huru med
rättegång uti Domkapitlen skall förhållas, den I 1 Februari 1687 samt Kyrkolagen
af år 1686 utgöra tillsammans den lagstiftning, efter hvilken Consistorierne förnämligast
hafva att rätta sig vid behandlingen af kyrkliga ärenden I alla punkter, der
de icke äro genom sednare författningar uttryckligen upphäfna eller förändrade, måste
de lända till ovilkorlig efterrättelse. Consistorium har redan anfört innehållet af 15
§. i nyssnämnde Förordning, som uttryckligen och vid ansvar ålägger Biskop och
Consistorium att döma uti de saker, som angå personer af Presteståndet, hvad
deras embeten och fel vidkommer i läran etc. Kyrkolagens 24 kap. 1 §. angifver
de ärender, öfver hvilka Biskopar och Superintendenter skola hafva uppsigt, deribland
särskildt namnes, att Prester, som äro under deras vårdnad, Guds ord klart,
rent och oförfalskadt sina åhörare föreställa. Den följande 2 § stadgar vidare, att
saker, som till Kyrkones dom egentligen höra och der ofvan specificerade voro, skola de
med all rättrådighet handtera och afgöra. I denna § hänföres till Kyrkones dom
allt det, som i 1 §. specificeras, deribland ock, att Guds ord oförfalskadt af Presterskapet
föreställes. Samma domsrätt åberopas äfven i 19 kap 13 §. Kyrkolagen; och
längre tillbaka, än till Förordningen om rättegång i Domkapitlen och Kyrkolagen af
78
år 1686, anser sig Domkapitlet uti denne undersökning icke behöfva gå. Deras
föreskrifter uti ifrågavarande fall synas Domkapitlet klara. Likaså att dessa föreskrifter
aldrig blifvit upphäfna, och att de äro upplifvade i Kongl. Brefvet den 21 Augusti
1786, som ännu skall äga gällande kraft; och dermed anser sig Domkapitlet hafva
ådagalagt sin behörighet att uti det emot Kyrkoherden Hallin anhängigjorda mål slutligen
döma.
Beträffande åter frågan om besvärshänvisning en söker Domkapitlet genom åberopande
af 24 § i ofvannämnda Förordning den 11 Februari 1687 ådagalägga, att
det rätteligen förfarit, när sådan hänvisning lemnades Kyrkoherden Hallin till Kongl.
Majit. Nämnda § innehåller: att om eljest saken, hvari någon finnér sig besvärad,
skulle röra och angå vår rätta lära och religion, en prestmans embete uti
lärande, predikande och gudstjenstens förrättande, så vill Kongl. Maj:l straxt låta
saken komma under Dess egen revision etc. Detta stadgande synes Domkapitlet
klart, och anbefallande att i mål, som angå religion, en prestmans förhållande i lärande
etc., Domkapitlen skola lemna besvärshänvisning till Kongl. Majit, och emellan
1687 och 1787 finnes, så vidt Consistorium känner, ingen författning, som i någon
mån förändrar eller närmare bestämmer ofvan angifna stadgande. Domkapitlet återkommer
derföre till meromförmälde 1787 års nådiga Bref, näst Kongl. Förordningen
den 11 Februari 1687, »bufvuddokumentet» i afseende på den rättegångsordning,
som skall följas vid åtal emot Prester för brott, dem de begått i eller utom embetet,
och redogör för detta Kongl. Bref, med afseende på förevarande fråga, sålunda:
att §. 5 bestämmer, hvilka mål äro underställningsmål, nemligen brott af så grof beskaffenhet
att embetets förlust yrkas, i hvilka fall domstolen skall yttra sig, huru
brottet efter allmän lag bör anses och Domkapitlet, rörande embetets förlust; att
likaså om under en och samma lagsökning mot en prest flera brott förekomma af
hvilka ett angår embetet och ett annat icke, Domstolen bör insända domen öfver
lagbrottet till Consistorium, som yttrar sig öfver embetsfelet, samt i båda fallen, såväl
domstolens som Domkapitlets utslag underställas Hofrätten; och att i 6 § undantagas
från ofvannämnda mål de som angå religionen, eller söndring och affall
från den rena evangeliska läran, med hvilka efter förra författnmgarne komme att
förfaras. Derefter erinrar Domkapitlet, att förut blifvit anmärkt, att denna författning
endast gäller presters förbrytelser, icke lekmäns; att således de här omnämnda författningarne
äro sådane, som angå ansvar för prester, mot hvilka mål, som angå religion
eller söndring och affall från den rena evangeliska läran, förekomma; att föreskriften,
att med sådane mål skall förhållas efter förra författningarne, är oinskränkt,
gäller ej mindre rättegångsordningen än ansvarsbestämmelserna; och att rättegångsordningen,
så vidt besvärshänvisningen angår, finnes bestämd i förut anförda 24 §
af Kongl. Förordningen den 11 Februari 1687, hvilken § således genom nämnde
6 § i Kongl. Brefvet den 7 December 1787 är upplifvad. Härpå förordar Domkapitlet
nödig uppmärksamhet vid tolkningen af 8 § i sistnämnda nådiga Bref, der
79
det heter: »i alla fall, antingen domstolen eller Consistorium angifvelserna pröfvat,
tillkommer det Hofrätten att upptaga och skärskåda de besvär, någondera parten
deröfver inom laga tid anförer»; ty detta måste, efter hvad förr är visadt, förstås
om öfriga mål i eller utom embete, för hvilka prest kan anklagas, men icke om
religionsnit, rörande hvilka besvärshänvisning till Kongl. Maj:t genom 6 §., enligt
Domkapitlets mening, redan är bestämd. Vöre det icke så, fortfar Domkapitlet, åsyftade
den 8 §„ i motsägelse med 6 §, besvärhänvisning till Hofrätten, så funnes ingen
förnuftig grund, hvarföre sådana mål skulle afskiljas från underställningsmål. Derföre
måste Domkapitlet anse stadgandet i 24 § af Kongl. Förordningen den 1 1 Februari
1687 om besvärshänvisning till Kongl. Majit, i frågor, som angå vår rätta
lära och religion, en prestmans embete uti lärande m m, fortfarande äga gällande
kraft; åberopande Domkapitlet, till bevis derpå, att sådan varit den fortfarande praxis,
sådan Kongl. Maj:ts åsigt af ämnet, Domkapitlets i Strengnäs i afskrift bifogade utslag
i en, som det uppgifves, alldeles likartad fråga rörande prestmannen J. Tybeck, i hvilket
utslag besvärshänvisning lemnades till Kongl. Majit, som ock omedelbart upptog
och afdömde saken, enligt likaledes i afskrift bilagdt nådigt utslag den 30 Juli 1818.
Vid betraktande af hvad sålunda förekommit framställer sig först den frågan,
var Kyrkoherden Hallins förfarande af den beskaffenhet att det efter gällande Kyrkolag
och dithörande författningar, påkallade sådan beifran, som Domkapitlet, i anledning
deraf företog? I afseende härpå anmärker jag såsom synnerligen vigtig den
omständighet, att Domkapitlet hvarken beskylt ej heller dömt Hallin för det han utspridt
villfarande meningar. Han inkallades till förhör, emedan Domkapitlet »funnit
honom skäligen kunna misstänkas för villomeningar», hvilken misstanke så vidt handhngarne
visa, hade sip grund hufvudsakligen i de af Hallin till Domkapitlet ingifna
skrifter, och han dömdes, för det att »han villfarande meningar upptänkt och uppå
erhållen alfvarlig förmaning sig icke rättat.»
Till stöd för åtgärden att till förhör inför Domkapitlet inkalla Kyrkoherden Hallin
åberopas Kongl. Brefvet den 2 Maj 1751.
Detta Kongl. Bref, angående vilfarelsers förekommande, anbefaller Consistorierne
att hafva nogaste tillsyn och vård om församlingen och ej allenast sjelfve bemöda
sig att med öm omsorg, kai lek, saktmodighet samt trägen och trogen undervisning
bringa dem till rätta, som kunna vara förledde och å sido bragte, utan ock dertill
uppmuntra och hålla alla under dem lydande lärare samt således söka med försigtighet
och i en rätt ordning att afvärja all oro och fara från den kristeliga församlingen;
men »om någon skulle finnas vara af skadeliga meningar och lärosatser så intagen,
att han genom undervisning och öfvertygelse ej ville låta sig rättas utan icke
»dess mindre i sina villomeningar fortfore samt sökte dem hemliga eller uppenbarliga
vatt utsprida och således igenom andras förförande oroa församlingen och åstadkomma
tvedrägt, buller och andra skadliga påföljder, då skall med en sådan orolig och
»skadelig lem förfaras efter Kyrkolagen och Religionsstadgarne; börandes på den hän
-
80
»delse, att någon under Consistorium lydande Prestman för sådant misstänkes, den»samma
genast inkallas till behörig examen i Domkapitlet och så mycket strängare
»med honom förhållas, som han brutit sin ed och är ett långt skadligare verktyg,
»än en annan.»
När nu, såsom ofvan är vordet anmärkt, misstankan emöt Kyrkoherden Hallin
icke synes haft sin grund deri, att han sökt sina villomeningar hemligen eller up
penbarligen
utsprida och således genom andras förförande oroa församlingen och
åstadkomma tvedrägt, buller och andra skadliga påföljder, kan med något skäl ifrågasättas,
huruvida nu anförda Kongl. Bref rättfärdigar den åtgärd, hvarför detsamma
såsom stöd åberopas.
Granskar man de öfriga af Domkapitlet åberopade föreskrifter i Kyrkolag och
dithörande författningar rörande Biskops och Domkapitels skyldighet att hafva uppsigt
öfver presterskapet, så skall det visa sig, att ej heller dessa bidraga att bekräfta
Domkapitlets uppfattning af nyssberörda Kongl. Bref. Sådana äro:
24 kap, 1 § i Kijrkolage.n som bjuder, att »Biskoparne skola gifva gram akt
»uppå, alt de prester, som äro under deras vårdnad, Guds ord klart, rent och oför
»falskadt
sina åhörare jöreställa;
Kongl. Cirkulärbrefvet den 21 Augusti 1786, deruti Kongl. Majit anbefaller Biskopar
och Consistorier, att ingalunda tillåta »alt preslernas straffbarhet må åstad»komma
förargelse, som länder Riket lill skada och Ståndet lill vanheder, utan bör
»så snart en prestman varder känd och angifven för embetsfel eller oordentlighet,
»Consistorium i orten, hvarest den angifne vistas, igenom Prosten häröfver anställa
»vederbörlig undersökning» o. s. v.; samt
Kongl. Res. på Presterskapets besvär den 20 November 1786, deruti Kongl.
Majit förklarar dess »nådiga vilja och befallning vara att vederbörande hafva den
»strängaste uppmärksamhet deruppå, att »alla i Svenska församlingen vigde och för»ordnade
prester såväl som de, hvilka vid särskilda tillfällen kunna tillåtas all försmälta
predikoembetet, måge föra ordet, klart, tydeligt och enligt med den heliga Skrift
»och de för Svenska församlingen antagne symboliska böcker.»
Och slutligen tillägger Kongl. Förordningen den 23 Oktober I 860, till begreppet
om utspridande af villfarande lära den bestämning, att utspridandet skett till annans
förledande.
Icke i något af dessa stycken hade anmärkning emot Hallin förekommit, så vidt
man får döma efter hvad handlingarne i detta mål lägga i dagen, och icke destomindre
har Domkapitlet med honom anstalt förhör, förelagt honom besinningstid och
slutligen dömt honom embetet förlustig.
Utslaget i målet är ock anmärkningsvärdt, till sin motivering. Denna innefattar
att Hallin »villfarande meningar upptänkt och, uppå erhållen alfvarlig förmaning, sig
»icke rättat, hvadan han, jemlikt Kyrkolagens \ kap. 2 §., måste räknas för en a[-  »fälling och derjemte anses förvunnen att hafva brutit sin embetes ed, enligt hvilken
81
»han lofvat alt icke hos sig hafva någon annan lära än den, som Gild den Hellge
»Ande häfver sjelf dikterat och lärt och i den hellga Bibel vidlyfteligen är författad,
»men korteligen uti vår tros bekännelse och antagna symbola blifvit vedertagen och
»gillad.»
För att rätt fatta innehållet af den åberopade §. i Kyrkolagen är det af nöden
att korteligen anföra den föregående 1 § i 1 kap. af samma lag. Kongl. Majit
bjuder der att, »uti vårt konungarike skola alle bekänna sig endast och allena till
»den kristeliga lära och tro, som ar grundad uti Guds heliga ord, det gamla och nya
»testamentets prophetiska och apostoliska skrifter och författad uti de tre hufvud»symbolis,
Apostolico, Nicseno och Alhanasiano, jemväl uti den oförändrade Augs»burgiska
bekännelsen af år 1530, vedertagen i Upsala Concilio 1593 samt uti hela
»så kallade Libro Concordia förklarad.»
Derefter stadgar den följande 2 §:
»Dem af Läroståndet, så väl som alle andre, af hvad stånd de äro, skall ock
»härmed alfvarligen vara förbudet häremot att upptänka och utsprida några villfa»rande
meningar, eller bruka några anstötliga ordasätt, Guds församling dermed att
»bekymra eller förarga: Gör det någon och uppå föregången alfvarlig förmaning sig
»icke rättar, vare, efter laga ransakning och dom, räknad för en affälling, miste em»betet
och förvises riket — —».
Hvad nu beträffar tillämpningen af sist anförda lagrum, så är det af dess ordalydelse
klart, att en sådan icke kunde ske, med mindre den tilltalade fullbordat
den åtalade gerningen genom att hafva sina villomeningar ulspridl. Men derom är
här den tilltalade icke förvunnen. Han är icke ens derför tilltalad Vid sådant förhållande
hade han ej heller, enligt hvad redan blifvit visadt, gjort sig skyldig till den
honom meddelade förmaning, hvaraf åter följer, att dess uteblifna verkan icke bordt
läggas honom till last. Det återstår således endast upptänkandel af de villfarande
meningarne, hvarför han skall stånda till ansvar, men på den förbrytelsen eller, rättare
taladt, på förbrytelsen, i det ofullständiga skick, att den ej genom utspridning
vunnit fullbordan, stadgar nyss åberopade lagrum icke något straff.
Vidkommande derefter det tillagda domskälet, att Kyrkoherden Hallin skall hafva
brutit sin embetsed, så förhåller sig dermed på det sätt, att det i utslaget till ordalydelsen
upprepade edsformulär, och som återfinnes i 22 kap. 2 § af Kyrkolagen, numera
är upphäfvet. Huru detta formulär betraktades kort tid efter dess tillkomst,
skönjes deraf, att det blef redan då föremål för Presteståndets besvär, och att Kongl.
Majit, i Resolution och förklaring öfver nämnda besvär, den 10 Mars 1719, uti § 11
yttrar: »den ed, som presterna vid deras embetens tillträde böra aflägga, må med
»mildare ordasätt blifva författad, så att dem möjligt blifver den att hålla» — En sådan
förändring infördes också, men först genom Kongl. Kungörelsen den 15 April
1829, angående edsformulärer för Ecklesiastike Embets- och Tjenstemän. I de nya
R. St. Jut t.-Ombudsman! Embett-Berättelse tiU 1862 års Riksdag. It
82
formulär, som »i stället för de dittills brukliga derefter skulle tjena tfll efterrättelse»,
är den del af Prestens ed vid prestvigmngen, som motsvarar de utur den gamla eden
i Domkapitlets ofvanberörda utslag anförda ord, af sådan lydelse, att prestmannen
som skall vigas, förpligtar sig att städse förblifva vid den rena evangeliska läran »så»dan
den i Guds ord, det gamla och nya testamentets heliga skrifter uppenbarad,
»genom den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af år
»1593 antagen och förklarad blifvit, så alt han hvarken uppenbarligen förkunnar och
»utsprider eller hemligen främjar deremot stridande läror». — — Ur detta nya formulär
är uteslutet det i den gamla eden intagna löftet, att »icke hos sig hafva» någon
annan lära, hvarigenom lagstiftaren således uppgifvit det alltid vanmäktiga försöket,
att under tvånget af yttre lag fjettra tankens frihet.
Nu är det väl antagligt, ehuru handlingarne derom icke förmäla, att Kyrkoherden
Hallin vid sitt tillträde till Prestembetet aflagt eden efter ofvannämnda äldre formulär;
men deraf följer så mycket mindre att han, sedan ett nytt formulär blifvit stadgadt,
att »derefter tjena till efterrättelse», var bunden af denna äldre ed, som, i annan
händelse, kyrkan skulle äga tjenare med olika vidsträckta förbindelser, i afseende på
renlärighet, ja i afseende på tankens frihet, — hvilket väl innebure en orimlighet.
Hade åter Kyrkoherden Hallin i berörda afseende icke vidsträcktare förbindelse,
än de prestmän, som efter 1829 blifvit till embetet invigde, så, och då han lika
litet var anklagad för att hafva hemligen främjat, som uppenbarligen förkunnat och
ulspridl villfarande läror, synes ej heller något edsbrott kunnat med skäl honom
tillvitas, äfven om han vid det med honom anstälda förhör, befanns hos sig hysa
dylik lära.
Det, som blifvit Kyrkoherden Hallin till last lagdt, och för hvilket han är vorden
af Domkapitlet straffad, är att hafva till Domkapitlet ingifvit ofvanomförmälda
två skrifter, i hvilka han framstält åsigter, stridande emot vår kyrkas antagna lärosatser
och att hafva, efter förmaning, sig icke rättat.
Om straffvärdheten af detta förfarande kunna åsigterna vara olika. Man kan, å
ena sidan, säga att, om vår Evangeliskt-Lutherska kyrka icke vill förneka sitt ursprung
och rent af förbjuda presterskapet all rätt att ransaka skrifterna, söka sanningen
och draga den fram i ljuset, — om kyrkan ej vilt helt och hållet upp
häfva
allt förtroende emellan de öfver- och underordnade bland sina tjenare, måste
hon tillåta någon väg, på hvilken forskningens resultater kunna göras kända, utan
äfventyr för forskaren att. derest de sanningar, han trott sig hafva funnit, afvika från
kyrkans lärosatser, blifva lagförd och straffad såsom kättare. En mera laglig och för
den bestående lärans helgd tryggande väg lärer då ej finnas, än den Kyrkoherden
Hallin beträdt, dä ban, utan att, så vidt i detta mål blifvit utredt och styrkt, hafva
i församlingen uppenbarligen förkunnat och utspridt eller hemligen främjat sina från
kyrkans lära skiljaktiga meningar, dem hos sina förmän andragit, och begärt dels
deras medverkan för att få samma meningar å kyrkomöte pröfvado dels ock att
83
öfver dem erhålla samma förmäns omdöme. Ett sådant förfarande är också ej i
gällande Kyrkoförfattningar förbjudet, och lärer ej heller kunna, med bibehållande af
kyrkans karakter, förbjudas.
Men är denna väg laglig och tillåten för meddelande af de resultater, till hvilka
en prestmans forskningar kunnat leda, så får ej dessa resultaters afvikelse från kyrkans
läror, huru stor och genomgripande den än må vara, läggas forskaren till last.
Han får ej derför underkastas ens en varning eller förmaning, så vidt den sker offentligen
och betraktas såsom en grad af bestraffning eiler ett förberedande steg till
bestraffning. Om den öfverordnade myndigheten, misskännande detta i sakens natur
grundade förhållande, härutinnan förgår sig och derigenom sjelf vållar dels villomeningarnes
spridande dels ock prestmannens stämplande såsom irrlärare, affälling och
till läroembetet olämplig, samt såmedelst väcker oro och förargelse inom församlingen,
böra väl de menliga följderna af ett sådant förfarande snarare tillräknas nämnda myndighet,
än honom, som bordt vara för en dylik förföljelse fredad. Med icke bättre
skäl må han göras ansvarig, om på annat sätt, utan hans delaktighet, eller förvållande,
de villfarande läror, han upptänkt, utspridas och offentliggöras.
Men saken kan äfven ses ur en annan synpunkt. Det må vara sannt, att
Hallin, genom den åtgärd han sålunda vidtagit, icke kan, i vanlig mening, sägas
hafva utspridt sina villfarande läror och alt honom icke skäligen må tillvitas lärornas
spridning genom andra personer; det är dock lika sannt, att genom hans meranämnda
åtgärd de i fråga varande lärorna kunde spridas, utan att han vidare förmådde
sådant hindra. Sedan nemligen den eller de skrifter, hvilka han på förrberörda
sätt offentligen stalt till Domkapitlet, voro dit ingifna, stod det, enligt 2 § 4
mom. i Tryckfrihetsförordningen, hvar och en fritt att af dem undfå del och dem
till trycket befordra En sådan spridning kunde visserligen åtalas efter nämnda
Tryckfrihetsförordning, men dess straffbarhet vore beroende på pröfning af en Jury.
När man då besinnar, att frågan gällde offentliggörandet af en handling, som redan
undfått ett slags pregel af offentlighet derigenom, att den vant ingifven till ett embetsverk
och från detsamma utbekommen, att dess innehåll icke vore af utspridaren
upptänkt oell möjligen icke med hans tänkesätt öfverensstämde, kan man lätt föreställa
sig, att en jury skulle kunna från ansvar fria den sålunda åtalade spridningen.
En sådan utgång vore ännu sannolikare, om utspridningen skett i dagblad eller periodisk
skrift, för hvilken ej ens ägaren eller den verklige utgifvaren, utan en helt
oskyldig person vore juridiskt ansvarig.
Kyrkoherden Hallins åtgärd att till sina förmän framställa de från vår kyrkas
lära skiljaktiga åsigter, han ur den heliga Skrift velat härleda, skulle således kunna
sägas utgöra en straffvärd utspridning af dessa åsigter, och en utspridning, som, genom
en lyckligt funnen och begagnad omväg, varit både för honom och hvar och
en annan ansvarsfri. på samma gång som den varit fullständigare, än hvarje annan.
84
Denna omständighet borde då rättfärdiga Domkapitlets förfarande att behandla Kyrkoherden
Hallin såsom utspridare af de i fråga varande villomeningarne.
Ur denna synpunkt åberopar man jemväl kyrkans rätt att mom sig fritt bestämma
och upprätthålla sin egen ordning och således äfven att af sina tjenare få
fordra att de icke förneka, utan med egen öfvertygelse omfatta och förkunna den
tro och lära, som kyrkan bekänner. En dylik rätt tillmäter man hvarje från statskyrkan
skiljaktig religionssekt, den måste då också tillkomma statskyrkan. Denna
kyrka förmenar icke sina prester tankens och forskningens frihet, jemväl i bibelordet;
men hon vidhåller, att de läror, sorn ur en dylik forskning framgå, då de
strida emot kyrkans bekännelseskrifter, icke äro evangeliskt-lutherska, emedan dessa
bekännelseskrifter, utan att lägga band på bibelforskningen, endast hafva till uppgift
att uttala, hvad evangeliskt-lutherska kyrkan, enligt sin uppfattning af Bibelns innehåll,
tror och bekänner vara Bibelns lära. Hon anser obillig den fordran, att kyrkan
såsom prester skall godkänna och använda sådana personer, hvilkas hela uppfattning
af Bibelns lära hon sjelf anser grundfalsk, om ock dessa kyrkans tjenare icke inför
församlingen predika vilsefarande lära, utan, för att undgå kollision emellan sin öfvertygelse
å ena sidan och lagens bokstaf å den andra, der det låter sig göra, undvika
alt vidröra de tvistiga läropunkterna. Det synes vara nog att en dylik irrlärig prest,
helst då hans irrlärighet rörer sjelfva grundvalen för kyrkans bekännelse, inför sin
öfverordnade kyrkliga myndighet erkänner och vidblifver, att han beträffande trons
hufvudpunkter hyser en helt annan öfvertygelse än den, han är skyldig meddela
församlingen. Och denna församling, som aflönar lärare att förkunna den lära, hon
bekänner, bör väl ock äga det anspråk, att läraren ej blott med munnen förkunnar
utan äfven med själ och hjerta omfattar sin lära. Det kan då för denna församling
icke vara annat än förargelseväckande alt se en lärare ena dagen uppträda i templet
och förkunna den lära, bekänna den tro, församlingen omfattar, och den andra dagen i
en tidning, den första, som står till buds, på det lifligaste angripa och bekämpa
samma lära och tro, dervid icke döljande sig under namnlöshetens slöja, utan trotsande
utsätta sitt namn. för att åt anfallet bereda den större vigt och betydelse detta
namn kan gifva, på samma gång han, i sjelfva verket fegt undandrager sig det ju
ridiska
ansvaret, hvilket träffar en annan, kanske alldeles oskyldig person, tidningens
ansvarige utgifvare. Detta dubbla spel kan ej annat än djupt nedsätta lärarens sedliga
anseende i församlingens ögon och verka dubbel ofärd, den frommes och troendes
förtviflan och sorg. den förhärdades förderf, den lättsinniges förförelse. Det
måste finnas bot för delta onda, som hotar all religions tillvaro, det måste finnas
en magt, som i församlingens, i kyrkans namn, äterhåiler detta dess lärares ofog.
Man får ej neka dessa åsigter, dessa klagomål sitt mått af sanning och befogenhet,
och man förstår lätt det inflytande de kunnat utöfva på Domkapitlets i Strengnäs
förfarande emot Kyrkoherden Hallin. Att en kyrkas styrelse skall äga magt,
öfver kyrkans tjenare, skall vaka öfver iärans förkunnande i öfverensstämmelse med
85
kyrkans bekännelse, lärer ingen vilja bestrida; men forna tiders missbruk af denna
magt, lill förtryck och förföljelse, samt hämmande af tankens frihet och upplysningens
spridande, hafva injagat i sinnena en stundom alltför öfverdrifven farhåga för
samma magt. Det gäller här, såsom i många andra menskliga lörhåilanden, att hägna
friheten utan att gynna sjelfsvåldet. Men lagbunden måste denna magt vara, på det att
dess fulla verksamhet må kunna göra sig gällande, på samma gång som dess missbruk
återhållas. I våra tider är ingen magt så vansklig, som den, hvilken icke har sina
gränser klart och tydligt utstakade; ty hvad en sådan magt uträttar, stämplas vanligtvis
såsom missbruk, så snart åtgärdens öfverensstämmelse med en gifven lag icke
kan uppvisas, åtgärden må för öfrigt kunna, huru väl som helst, ur sjelfva magtens
begrepp och natur härledas. I detta afseende återstår mycket att önska i vår
lagstiftning rörande kyrkliga förhållanden, synnerligast beträffande presterskapets
ställning till kyrkan i frågor af den beskaffenhet, som den förevarande, eller i religionsmål.
1860 års Kongl. Förordning om ansvar för den, som träder tili eller
utsprider villfarande lära, säger i § I »varder prest, betriidd med utspridande af villfarande
lärosats, derom är särskildt stadgadt». Sistberörda uttryck, som möjligen
häntyder på en länge väntad ny Kyrkolagstiftning, dit detta ämne ansetts höra, kan
d .ck för närvarande icke annorlunda förstås, än att rörande prest gälla de äldre
stadgandena om utspridande af villfarande lära. Dessa äldre stadganden åter härleda
sig från en tid långt före vår gällande tryckfrihetslag. Och nu hänvisar förstnämnda,
ännu senare än tryckfrihetslagen utkomna, förordning tillbaka på de gamla stadgarne. Härigenom
uppstå naturligen flera tvistiga frågor af stor vigt och angelägna af få afgjorda.
En sådan är den: skall Prest, som genom tryck utsprider villfarande lärosats, straffas
endast och allenast efter tryckfrihetslagen och således, när skriften af jury frikännes,
vara från allt ansvar fri? — Så har icke förfarits, t. ex. i den bekanta Tybeckska
rättegången, hvarom mera framdeles. En annan fråga är: huru skall saken bedömas,
om en prest i tryck framställer villfarande lära, men begagnar sig för detta ändamål
af ett dagblad eller en periodisk skrift, hvars ansvarige utgifvare ensam är den straffskyldige,
och der således prestmannens åtgörande äfven om det af juryn dömes
brottsligt, icke medförer för den verkligen brottslige något straff efter tryckfrihetslagen?
— Vidare kan frågas, huru vidsträckt begreppet af ordet prest i ofvannämnda
1860 års Förordning bör uppfattas? I Kyrkolagen och äldre författningar i hithörande
ämnen talas om »Läroståndet», »Pres'c- och Scholae-ståndspersoner», hvaribland
naturligtvis räknades äfven lärarne vid Akademier, Gymnasier och Skolor, åtminstone
de sorn ägde presterlig tjenstårsberäkning. Skola nu alla dessa, i följd af nämnda förordnings
uttryck, ej vidare i detta afseende räknas bland prester, äfven om de äro
Domkapitels-ledamöter, och såsom sådana deltaga i uppsigten öfver presternas lära
och lefverne? Dessa och andra dvhka frågor måste af lagstiftningen besvaras, derest
de icke, hvarje gång de förekomma, skola uppväcka strider, oro och förargelse inom
församlingen. Det är i min tanka mindre vigtigt, huru de besvaras, än ali de besvaras.
86
Ty i våra dagar, med den lifliga uppmärksamhet, som egnas åt yttrande-rättens
och ander medborgerliga rättigheters häfdnnde och upprätthållande, äro tanke- och
samvetsfriheten mindre än någonsin i fara att förtryckas och förföljas. Denna
fara minskas ännu mera då de lagbud, som redan finnas och de, som ytterligare
stiftas i hithörande ämnen, blifva tillämpade af verkliga domstolar, och icke af
myndigheter, som uppträda på en och samma gång sorn åklagare och domare.
Det är en märkvärdig företeelse, att redan i Reformationens begynnelse doms*
rätten i religionsmål ansågs tillhöra verldslig domstol*). Grunden härtill torde
vara fruktan för det inflytande t roshatet (odium theologium) möjligen kunde i högre
grad utöfva på en andlig, än på en verldslig domstol. Samma tanka ligger
ock, på sätt framdeles skall ådagaläggas, till grund för \ kap. 2 § i vår kyrkolag
Den fortlefver äfven i senare författningar och framträder der i än mera
utsträckt form; ty då, emot slutet af 17 0 0: t a 1 e t, Domkapitlen erhöllo verklig
domsrätt öfver Presterskapet i tjenstemål, de der icke rörde trossaker, stadgades
likväl tillika, att Domkapitlens utslag öfver prestmän, såsnart prestembetets förlust
ifrågakomme, skulle underställas Hofrätt, der jemväl den tilltalade, om han i dy
lika
mål icke nöjdes med Domkapitlets utslag, ägde anföra besvär.
Frågan om rätt forum i religionsmål är således icke blott en tom formfråga,
utan har ostridigt en djupare grund och betydelse. Detta gifver ökad vigt åt
den granskning, jag nu går att företaga, rörande de skäl, Domkapitlet i Strengnäs
anfört, lill försvar för den domsrätt bemälda myndighet i förevarande mål sig
Lill eg nät
För att kunna följa och vederlägga de åsigter rörande denna fråga, hvilka
Domkapitlet i dess härofvan intagna förklaring utvecklat, blifver det af nöden att,
förutsätta, det Kyrkoherden Hallin gjort sig skyldig lill ansvar, enligt det i Domkapitlets
utslag åberopade lagrum, 1 kap. 2 § af gällande Kyrkolag.
Domkapitlet andrager i början af förklaringen att dess i fråga satta behörighet
att upptaga och till slutligt afgörande handlägga detta mål skall vara klar, i
följd af 1 § i Kongl. Brejvel den 7 December 1787, som stadgar, att wiet tillhör
»Consistorium ali upptaga och afgöra alla mål, som röra en prests förhållande i emabel
et och ankomma på föreställning, afhållande från tjenslen på viss lid eller embe»tets
förlust.» — Enligt Domkapitlets straxt derefter gjorda medgifvande, må
dock härvid kunna anmärkas, alt 6 § uti nyssåberopade nådiga Bref, — innehållande
att, »från ofvannämnda mål undantagas de, som angå religion eller sönd»äring
och affall från den rena evangeliska läran, med hvilka ejler förra förfatlnin»garne
kommer att förfaras,» — syntes från Consistorii pröfning undantaga de mål,
som angå religion eller söndring och affall från den rena evangeliska läran, äfven
*). Kedan i ett är 1537 af Metanchton afgifret betänkande, åberopadt i Förslag till Kyrkolag för Storfurstendömet
Finland, tryckt 1845, sid. 205, heter det: »debet Magistratus, qui gladium gerit, prohibere haereses,
hoc est impia dogmata, et panire hsereticos —• — sed in rebus obscuris praecedat ecclesias coguitio.»
87
då sådant inträffade med prester; men Domkapitlet anser en sådan tolkning uppenbart
stridande emot författningens syftning, emedan, om åt orden »ofvannämnda
måla, gåfves en så vidsträckt betydelse, att de omfattade alla de föregående §§na,
komme man till den orimliga slutsats, att Domkapitlet skulle vara förb i nd rad t ej
blott att afsätta utan ock att från tjensten på viss tid afhålla eller gifva föreställningar
åt en affällig prest. Nämnda tolknings grundlöshet förmodar Domkapitlet
ytterligare skola bevisas genom de åberopade aförra författningar», dem Domkapitlet
lofvar att uppräkna.
Hvad nu först angår »den orimliga slutsatsen», att Domkapitlet skulle vara
förhindradt att afsätta eller på viss tid afhålla en för affall tilltalad prest från tjen
stens
utöfning eller gifva honom föreställningar, bör dervid lill en början märkas,
att, så vidt nämnda åtgärder äro alt betrakta såsom straff för det brott, för hvilket
prestmannen är tilltalad, det väl icke innebär någon orimlighet, om de
icke få vidtagas förr, än den myndighet, som har att bestämma om straffet är
rättmätigt, sådant förklarat. Ar Domkapitlet icke en sådan myndighet, i afseende
på det brott, som är i fråga, så måste deraf följa, att Domkapitlet ej kan tillämpa
ett straff, innan det af, behörig myndighet är ådömdt. Hvad likväl särskildt beträffar
rättigheten att afhålla en person från utöfvande af hans tjenst för viss tid,
till exempel, under den tid han befinnes tilltalad för svårare tjenstefel eller för
groft brott, så är detta en rättighet, som tillkommer öfverordnade myndigheter i
afseende på underlydande tjenstemän, äfven om samma myndigheter sakna behörighet
att öfver tjenstemannens fel i tjensten eller brott i öfrigt döma, och en
sådan rättighet är ej heller Domkapitlet förmenad, men har dä sin grund i förmanskapet,
icke i någon domsrätt. Åtgärden är då ej heller ett straff, utan har
en praeventiv natur. Hvad slutligen vidkommer frågan om föreställningar, så saknas
till sådana ej tillfälle, då en religionsprocess icke kan anställas utan föregående
förhör hos vederbörande Domkapitel. Det är endast då den irrlärige icke beskylles
för alt utsprida eller hemligen främja sina läror, och det således är åtminstone
tvifvelaktigt, huruvida en religions-process emot honom kan anställas, som
offentliga förhör och föreställningar icke utan största varsamhet böra äga rum,
emedan de då ofta motverka ändamålet, förbittra i stället för att förbättra den,
som förhöres, och väcka oro inom församlingen. Sådana föreställningar åter, hvilka
kärleken och brödraskapet i Christo mana att gifva en felande medchristen och
broder, höra icke under den lagstiftning, som här är i fråga.
Under uppräknandet af de ofvan nämnda »förra författningar», efter hvilka re
ligionsmål
skola behandlas, fäster sig Domkapitlet först vid
Kongl. Maj:ls Resolution på Presterskapets besvär den 20 November il86, som
bjnder, att Consistorierne skola tillse, »det de t församlingen förordnade prester
»mätte föra ordet klart, tydligt och enligt med den heliga Skri/t och de för Svenska
åförsamlingen antagna symboliska böcker; och att den eller de, som derifrån vika, mätte
88
still Consistorium genast inkallas och med strängaste näpst varde anseddas — dragande
Domkaptlet hära f den slutsats att, då ingen inskränkning göres i den näpst,
Consistorierne äga tilldela, och då de äldre författningar föreskrifva afsättning
såsom den högsta slraffgrad, som Consistorierne hafva att tillämpa, afsättning
bör af Consistorium ådömas prestman, som viker ifrån den heliga Skrift och de
för Svenska församlingen antagna symboliska böcker.
Näppeligen lärer ens i samtalsspråket orden straff och näpst så förblandas,
alt förlust af embete benämnes näpst. Huru lagspråket begagnar delta ord och
hvilket lågt rum på bestraffningsskalan det tilldelar detta straffmedel, visar, bland
andra exempel, sorn skulle kunna anföras, 1 kap. 7 § Utsökningsbalken, der det
heter att, »om de som af Konungens Befallningshafvande i bud och ärender bru»kas,
öfverskrida eller eftersätta det, som dem 1 hvarje mål befaldt är, Konungens
»Befallningshafvande äger makt att dem med ord och varning näpsa eller i böter
saf dem taga två eller tre månaders lön, eller ock, der brottet svårare är, det hos
»Rätten angifva.» — Kan således det uti i fråga varande Kongl. Resolution begagnade
uttryck, »strängaste näpst,» icke med skäl anses betyda detsamma som afsättning
från embete, så utgör ej heller det ur samma Resolution åberopade stadgande
antaglig grund, för det i förevarande mål ådömda straff. Om Domkapitlets behörighet
att detsamma ådöma, är redan taladt och kommer vidare att talas.
Derefter beropar sig Domkapitlet på Kongl. Maj:ls Cirkulär-Dref lill samtlige
Consistorierne i Riket den Si Augusti 1186.
Hvad Domkapitlet yttrar i afseende på ingressen till detta nådiga Bref lemnäs
tills vidare å sido; men rörande 1 § anmärker Domkapitlet, att denna §
hänvisar till och upplifvar stadgandet i 15 § af Kongl. Förordningen om rättegång
i Domkapitlen den 11 Februari 1687, alt »Consistorium bör döma uti de sänker,
som egentligen angå Preste- och Scholce- Ståndspersoner, högre och lägre, livad
»deras embeten och fel vidkommer uti lära och lefverne,» samt stadgar i öfrigt, att
Biskoparne och Consistorierne skola hafva uppsigt öfver nämnda personer och ingalunda
tillåta, att Presternes straffbarhet må åstadkomma förargelser, utan, så
snart en prest varder angifven för embetsfel och oordentligheter, bör Consistorium,
i orten, hvarest den angifne bor, låta anställa vederbörlig undersökning, och, der
målet skulle vara af svårare beskaffenhet, inkalla en sådan prestman till Consistorium
att der slå till laga ansvar för sin förseelse samt, efter omständigheterna, anses
förtjent till varnings erhållande eller dömas till suspension eller embetets förlust,
af hvilket allt Domkapitlet drager följande slutsatser, nemligen att
a) Consistorium skall döma Prestman, hvad fel i läran vidkommer, och att
b) Consistorium, i thy fall, kan döma lill embetets förlust.
»Till en prestmans lära,» fortfar Domkapitlet, »hörer ostridigt hans trosbekännelse
och, hvad som angår trosbekännelsen, är ett religionsmål, hvadan och enär
6 §
89
(j § af 1787 års nådiga Bref stadgar, att mål, som angå religionen, skola behandlas
efter förra förfaltningarne och samma 'i 787 års Bref ej med ettord förändrar
eller upphäJVer föreskriften i i §. af '1786 års Cirkulär-Bref, utan tvärtom, enligt
hvad uti ingressen uttryckligen säges (?), endast vill vara en ytterligare bekräftelse
och förklaring af nämnda §, förmodar Domkapitlet det vara klart, att undantaget,
som den citerade 6 § i 1787 års Kongl. Bref stadgar, icke gäller sistnämnda
Brefs \ §, utan endast det, som närmast förut (menas väl, före 6 §) i
samma Bref förekommer.»
Enär denna slutledning synes utgöra kärnan af Donkapitlets försvar för dess
utöfning af domsrätt i detta mål, förtjenar hvarje del deraf särskild uppmärksamhet.
Beträffande sålunda först Domkapitlets anmärkning, att till en Prestmans lära
hörer hans trosbekännelse, är väl denna sats icke under alla förhållanden ostridig.
Det kan nemligen icke förnekas, att ordet läran betyder annat än trosbekännelsen
och synnerligast alt det i nyssanförda Cirkulärbref, likasom i Förordningen om
rättegång i Domkapitel, förekommande uttrycket, fel i lära, kan afse något helt annat
än irrlärighet, affall och söndring frän den evangeliska läran. Ordet läran synes
åtminstone i förevarande Kongl. Bref hänlyda på läroembelet och de der omnämnda
fel i läran således utmärka endast fel i lärandet, i läroembetets utöfning; ty ehuru
i den utur Kongl. Förordningen den \ \ Februari 1687 anförda 15 § nämnes, att
Consistorium bör döma om Preste- och Scholae- Ståndspersoner, hvad deras embeten
och fel vidkommer i lära och lefverne, heter det dock, i den utläggning af samma
stadgande, sorn i fråga varande Kongl. Bref innehåller, att »såsnart en prest
varder angifven för embelsfel och oordentligheler» skall undersökning ske i orten och,
der målet skulle vara af svårare beskaffenhet, än alt det kan aflöpa med skriftlig
förmaning, men ändock vara embetsfel eller oordentlighet, prestmannen inkallas lill
Consistorium att der stå till ansvar för sin förseelse. Här träffas icke något stadgande,
som antyder, att fråga är om söndring eller affall från Kyrkans lära, och
som tillägger Consistorierna makt att i sådana mål döma. Men skulle ännu någon
tvekan härutinnan äga rum, med anledning deraf, att ordet läran under andra
förhållanden jemväl kan sägas tyda på trosbekännelsen, såsom Domkapitlet anmärkt,
och att således fel i läran skulle kunna vara detsamma, som söndring och affall
från den antagna läran, så undanrödjes allt sådant tvifvilsmål genom det under nästpåföljande
år utkomna Cirkulär-brefvet den 7 December 'i 787, hvilket redigt urskiljer
de olika arter af mål, som en Prestman angå, delande dem uti
a) sådana, som röra en Prests förhållande i embelet, och som skola af Consistorium
upptagas och afgöras;
b) alla andra brott, större eller mindre, som en Prest tillvitas, och hvilka
vid Domslolan i orten, der gerningen gjord är, i närvaro af en Consistorii-fullmägtig,
ransakas och afdömas; samt
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1862 års Riksdag. 12
90
c) såsom härifrån undantagna, de mål, som angå religionen eller söndring och
affall från den rena evangeliska läran.
Hvad derefter angår Domkapitlets påstående, »att sisiberörda 1181 års Bref
»icke nied ett ord upphäfver eller förändrar föreskrifterna i 1 § af -1786 års Bref,
»utan tvärtom, enligt hvad ingressen till 1787 års Bref uttryckligen skall säga, vill
»vara en ytterligare bekräftelse och förklaring af nämnda I § i 1786 års Bref»,
så kan detta påstående omöjligen förenas med ordalydelsen just af nämnda ingress
till 1787 års Bref. I denna ingress yttrar nemligen Kongl. Majit: »Sedan WI ge»nom
nådig skrifvelse under den 21 Augusti 1786 förordnat åtskilligt till bibehållande
»af ordning och skick bland Rikets Presterskap*); så håfve WI funnit nödigt att
»äfven Hofrätterna deraf del lemna; och på det tvifvelsmål ej må om rätta förståndet af
»1 § i högstberörda nådiga skrifvelse uppkomma, håfve WI velat härigenom ytterli»gare
i nåder förklara, huru med de der nämnda ärender förhållas born. Tydligare
kan icke uttryckas, att de ärender, hvilka i 1 § af 1786 års Bref äro nämnda,
skola behandlas efter 1787 års Bref, och att detta senare, i hvad beträffar nämnda
ärender, är satt i stället för det förra och således rent af upphäfver 1786 års
Bref; hvadan allt vidare ordande om den bevisning, Domkapitlet byggt på sistberörde
Bref är alldeles öfverflödigt.
Men Domkapitlet har vidare påstått, att del undantag för religionsmål, som 6 §
t 1787 års Bref stadgar, icke skulle gälla sistnämnda Bre/s 1 §, utan endast de
§§, som närmast föregå 6 §, dragande Domkapitlet deraf den slutsats, att religionsmål,
da de röra Prester, tillhöra Domkapitlets afgörande.
För att vederlägga detta'påslående, må innehållet af de fem första §§:ne i 1787
års Kongl. Bref kortligen angifvas:
§ 1 handlar om de mål, som röra en Prests förhållande i embelel och hvilka
skola af Domkapitlen upptagas och afgöras;
§ 2 föreskrifver, att Domkapitlen, vid behandling af de mål, om hvilka § 1
talar, skall yttra sig om upprättelse, å ena, och ersättning, å andra sidan, när fråga
derom uppstår;
§ 3 bjuder att, då i nyssnämnda mål vittnen åberopas eller nödiga anses, de
skola höras af domstolen i orten;
§ i stadgar, att alla andra brott, större eller mindre, som Prest tillvitas, skola
vid domstolen i orten, i närvaro af Consis tori i-full mägtig. ransakas och afdömas; och
§ 5 innehåller, att när brottet, är af så grof beskaffenhet, att embetets förlust
påstås, domstolen skall yttra sig allenast, huru brottet efter lag anses bör, och Consistorium
utlåta sig om embetets förlust; hvarjemte der tillägges, att i sistnämnda
fall både domstolens och Consistorii utslag skola Hofrätten underställas. Derefter
') Detta Kongl. Bref, innehållande 12 §§, afhandla» förnämligast grunderna och sättet för Prestera befordran.
Endast 1 § talar om fel i embetet m. m., som hit hörer. Det är sålunda företrädesvis förstberörda
ämne. som den här ofvan förut af Domkapitlet åberopade ingressen till 1786 års Bref afser.
91
följer § 6, som »/rån ofvannämnda mål undantager dem, som angå religionen eller
»söndring och affall från den evangeliska läran, med hvilka efter förra förfatlninmingarne
kommer att förfaras)).
Hade det varit lagstiftarens mening, alt dessa sistnämnda mål skolat, såsom
Domkapitlet påslår, afgöras af Domkapitlen, så hade han ej behöft åberopa »förra
författningar». Han hade kunnat helt och hållet underlåta att tala om undantag,
ifall han ansett dessa mål vara hänförliga lill sådana, som röra en Prests förhållande
i embetet, eller, om han ändock velat skilja dem från mål, som röra embetsfel, likväl
bordt hänvisa dem till enahanda behandling, sorn 1 § för dessa sistnämnda föreskrifver.
Nej, grunden till stadgandet i ofvananförda 6 § är uppenbarligen den, att lagstiftaren
velat, att dessa religionsmål skulle, fortfarande såsom dittills, behandlas annorlunda,
än öfriga i samma Bref omtalade mål, och att de således icke skulle afgöras af
vare sig Domkapitlet eller Domstolen i orten, ej heller underställningsvis komma till
Hofrätten, utan af sistbemälda öfverrätt omedelbarligen upptagas och afgöras.
Domkapitlet har, såsom redan nämndt är, bland de »förra författningar», som i merberörda
6 § af 1787 års Bref åberopas, och hvilka skola tjena till efterrättelse vid
religionsmåls behandling, räknat ofvananförda 1786 års Cirkulär-Bref, i den tydliga
afsigt att dermed bevisa det dylika mål, då de röra prester, skola af Domkapitlen
upptagas oell afgöras. Det är likväl redan visadt, att 1786 års Bref, hvad dess hithörande
1 § angår, blifvit genom 1787 års Cirkulärbref helt och hållet undanröjdt.
Med Domkapitlets nyssberörda åsigt öfverensstämmer naturligen den föreställning,
att Kongl. Kungörelsen angående några omständigheter rörande religionsfriheten
den 24- Januari 1781, i hvilken stadgas att »Forum för religionsprocesser blifvcr allt
framgent och ulan förändring Rikets Hofrätten», icke skall hafva föresväfvat lagstiftaren,
då han i 1787 års Bref föreskref, att religionsmål skulle behandlas efter »förra författningarna».
Domkapitlets skäl för nämnda föreställning äro, dels att det plurala
ordet »författningar» ej lämpar sig på en enda, dels att 1787 års Bref och 1781
Kongl. Kungörelse lagstifta inom alldeles skilda områden, emedan det förra handlar
endast om Prester och deras fel eller brott i och utom embetet, då deremot 1781
års Kongl. Kungörelse rörer fremmande religionsförvandter, gränserna för den dem
meddelade religionsfrihet, ansvarsbestämmelser, i fall dessa gränser öfverträdas m. m.,
och angår Prester endast så vida dem förbjudes påtruga fremmande religionsförvandter
sitt tjenstebiträde och anvisning lemnäs, huru slikt biträde, då det begäres,
skall gifvas, utan att i denna Kungörelse någon föreskrift träffas om rättegångsordning
i afseende på presters förseelser.
Med fasthållande af den slutsats, som granskningen af ordalydelsen i 1787
års Bref gifvit vid handen, att forum för religionsmål måste vara något annat, än
Domkapitlet och Underdomstolen i orten, samt med tillbörlig uppmärksamhet på ordalagen
i ofvananförda stadgande ur 1781 års Kungörelse, skall det ej blifva svårt
att undanrödja Domkapitlets betänkligheter vid sistberörda stadgandes tillämpning i
92
förevarande fall. Det plurala uttrycket »författningar» hindrar ej alt i fråga varande
Kongl. Kungörelse är en af dessa författningar, så mycket mindre, som åtskilliga andra
i samma ämne finnas och framdeles komma att omtalas. Då vidare nämnda
stadgande är affattadt i de ordalagen: Forum för religionsprocesser blifver alli framgent
och ulan förändring Rikets Hof-Rätter, visar detta, att samma stadgande står
der oberoende af nämnde Kungörelses innehåll i öfrigt, icke såsom ett, för de fremmande
religionsförvandternas räkning, eller med anledning af de, i följd af den införda
religionsfriheten, förutsedda religionsmål, tillkommet nytt lagbud, utan det står der såsom
en allmän erinran, att religionsmål, hvemhelst de rörde, prester eller lekmän, dittills
hört och fortfarande skulle höra till Hofrätternes omedelbara upptagande. Hvad
är då naturligare, än att en dylik erinran måste hafva föresväfvat lagstiftaren, då han,
sex år derefter, utfärdade en lag, huru religionsmål skulle behandlas.
Af nyss anförda ordalydelse i stadgandet om forum för religionsmål, sådant det
uti 1781 års Kongl. Kungörelse förefinnes, följer ock, att, ehuru Kongl. Förordningen
angående fremmande trosbekännare och deras religionsöfning, den 23 Oktober
1860, uppöfver Kongl. Kungörelsen den 21 Januari 1781, — en omständighet som,
märkeligt nog. undfallit Domkapitlets uppmärksamhet—den sålunda uttalade rättsgrundsatsen
likväl qvarstår, att Hof-Rätterne före 1781 varit och fortfarande, intilldess berörda
1860 års nådiga Förordning trädde i verksamhet, voro fora för religionsprocesser, utan
afseende på den tilltalades egenskap af prest eller lekman, och att ehuru, enligt
Kongl. Förordningen angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den
som tråder till eller utsprider villfarande låra, den 23 Oktober 1860, deruti 6 §
stadgar, att »mål angående öfverträdelse af nämnde Förordning skola upptagas och
»afdömas af allmän underrätt, hvars utslag underställes Hofrätts pröfning», religionsmålen
i allmänhet icke vidare tillhöra Hofrätts omedelbara upptagande, desamma likväl,
för så vidt den tilltalade är prestman, måste, enär 1 § af samma Kongl. Förordning
i sista mom. innehåller: »Varder prest beträdd med utspridande af vilsefarande
lärosats, derom är särskildt stadgadt»; fortfarande och intilldess något möjligen
åsyftadt nytt stadgande i detta ämne tillkommer, höra under Ilofrätternas omedelbara
upptagande.
Bekräftelse på det, som i 1781 års Kungörelse stadgas om Hofrätterne såsom
fora för Religionsmål, träffas dels i Kongl. Brefvet till Svea Hof-Bätl den 23
Juni 1752, deruti Kongl. Hof-Rätten anbefalles påskynda åtskilliga der anhängiga
religionsmåls afgörande, hvarjemte erinras, att »ingen för villfarande meningar i re»ligion
misstänkt person, innan ransaknig och dom föregått, må med arrest beläggas,
»ej heller någon, som icke af eget bevåg och oaktadt förutgången varning villome»mngar
yttrat och utspridt, må på något sätt förolämpas elier för Rätten dragas;»
och antydes slutligen Öfverrätterne och Consistorierne, att, i följe af 6 § i 1735 års
Förordning, insända årligen förteckningar på de Religionssaker, som hos dem äro anhängige
gjorda; på det att deraf visas må hvad som vid hvart och ett blifvit tili
-
93
gjordt oell hvaruppå de vidare bero;» dels och i Kongl. Brefvet den 2 Maj 1751,
innehållande, med afseende på så väl lekmän som prester, i 4 mom. att »i förenämnda
(i 2 och 3 mom. omtalade) händelser och när så långt kommit,» (sedan Domkapitlet
utan framgång förmanat och varnat) »på det flathet ej brukas må,» Hof-Rätterna
och Konungens Befallningshafvande anbefallas att, »enär sådana ärender anmälas,
lemna uti det, sorn på dem efter omständigheterna ankommer, en skyndsam och allvarsam
handräckning.»
För att iakttaga den hittills följda tidsordningen, måste nu afbrytas uppräknandet
af »de förra författningar», som åberopas i 1 787 års Bref och sorn bekräfta den i 1781
års Kungörelse uttalade grundsats, att Hof-Rätterna äro fora för religionsmål, men
ämnet skall här nedan återtagas.
Under tiden skola två Kongl. Bref, dem Domkapitlet i dess förklaring aflardar
med den enda anmärkning, att de röra ett specielt fall och dessutom motsäga hvarandra,
här litet utförligare omförmälas. De äro Kongl. Brefven den 12 December
1741 och den 16 Augusti 1749 och röra ett och samma ämne, nemligen frågan ont
forum för prest som försummar socknebtid. Dessa bref förtjena, i mm tanka, större
uppmärksamhet, än sålunda blifvit dem egnad; emedan de äro särdeles upplysande i
afseende på den tidens åsigt om Domkapitlens domsrätt,
Enligt 1741 års Kongl. Bref hade, »i anledning af ett förekommet mål angående
»en prest, som skall försummat att besöka en sjuk med Herrans heliga nattvard, vid
»hvilket tillfälle presten jemnväl varit drucken, hvarföre Häradsrätten honom med
»böter ansett, men till Consistorii afgörande hänvist hvad sockenbudets försummande
»angick, Consistorium i underdånig skrifvelse förmält, hurusom vid samma måls före
»tagande
i Consistorio, en del af Ledamöterne hållit före, att, i följd af Kyrkoord
»ningen
samt den om rättegångar i Domkapitlen utgångna Förordningen af den 11
»Februari 1687, Consistorium tillkomma skulle att deröfver döma, men en del åter
»varit af den tanka, att som 7 § i bemälda Förordning innehåller, det Consistorio
»ingen dom tillkommer öfver någons lif, lemmar, ära och egendom, och bemälda
»prest borde anses med den plickt, som Kyrkoordningens 17 Kap. 2 § utsätter, så
»skulle Consistorio ej tillhöra att deröfver döma»; hvarom Consistorium förfrågar sig
hos Kongl. Majit, som genom nu i fråga varande bref lemnar det svar, att hvad
ordet egendom i ofvanåberopade 7 § i 1687 års Förordning acginge, detsamma afsåge,
att Consistorium ej finge döma i sådana tvister om egendom, som härörde af
arf, köp, skifte m. m., och som hil ej hörde; »dock alldenstund Kyrkoordningens
»17 Kap. 2 § förmår, att den prest, som af vårdslöshet och försummelse uteblifvit,
»då han fått socknebud, bör plickta första och andra gång med hälften af allt sitt
»underhåll det året till Kyrkan, och, om han tredje gången dermed beträdes, skall
»alldeles afsättas, och det således är en plickt, hvartill en sådan försumlig prest
»dömas bör, kunnandes böter och plickt icke af någon annan än domaren åläggas,
»äfvensom ock en sådan prest, der han tredje gången beträdes att hafva försummat
I
94
»socknebud, hvarföre han efter förrberörde §:s innehåll skall alldeles afsättas, då kom»mer
alt af Domaren dömas från tjenslen, hvilken dom Consistorium sedan verkställer
»och de mål allenast, hvilka äro klara och tillstådde oell ankomma på allvarsam
»åtvarning eller några månaders suspension kunna af Consistorio afgöras, som äger
»hafva inseende öfver presterna att de deras embete rätteligen förestå; fördenskull
»och i anseende härtill prÖfvade Kongl. Maj:t ofvanberörda mål icke höra lill Consi
»slorio
utan till Häradsrättens afdömande».
Enligt Kongl. Brefvet den 46 Augusti 4749 åter, hade Presteståndet vid då
nästförutgångne riksdag uti underdånig skrifvelse hemstält, om icke nyssanförda 1741
års Bref »kunde i nåder så förklaras, att Consistorium skulle få upptaga och afgöra
»de mål, som Presters embetsförseelser egentligen angår, så framt icke laga bevis
»fela eller andra omständigheter kräfva domarens åtgärd, då Consistorium hade målet
»till vederbörande domstol att hänvisa och sedan, om dess beskaffenhet sådant for»drade,
sig deröfver utlåta».
Härpå svarade Kongl. Majit, att »emedan Consistorio tillkommer att hafva in
»seende
öfver presterna och 1741 års Bref innehåller, att de mål, som äro klara
»och tillstådda och ankomma på en allvarsam åtvarning eller några månaders suspension
kunna af Consistorio afgöras — — och detta jemväl gifver mindre förar
»geise om Consistorium afgör målet, än om det vid allmänt Ting uti menighetens
»närvaro skall handteras; thy vill Kongl. Majit på det sätt förklara 4741 års nådiga
»Bref,l att, när prest angifves att hafva försummat socknebud, bör sådant angifvande
»i Consistorio ske, så att Présten dit må kunna inkallas och, om han tillstår eller
»målet eljest är klart, må Consistorium det afgöra; men så framt målet är tvistigt
»eller att en sådan prest tredje gången dermed beträdes, hvarföre han efter 47 Kap.
»2 § i Kyrkoordningen bör ifrån tjenslen dömas, då bör sådant ske af vederbörande
»domstol, likmätigt högstberörda Bref af den 12 December 1741»
I sammanhang härmed må äfven anföras Kongl. Brefvet lill Consislorrerna den
48 December 4746, ehuru detta Bref icke blifvit af Domkapitlet i förklaringen uti
detta mål vidrördt. Det upplyser, att Domkapitlet i Göteborg förfrågat sig hos Kongl.
Majit, »huruvida Fiskalerne, när de någon förment ringare embetsförseelse emot en
»prest angifva, äro befogade, utan att af Consistorio varda förordnade, begära skrift»vexling
samt muntligt förhör uti Consistorio rn. m.» I anledning häraf har Kongl.
Majit uti förevarande nådiga Bref yttrat, att alldenstund Instruktionen för Landsfiskalen
den 3 December 1714 antyder, att Landsfiskalen kan angifva hos Landshöfdingen
i orten sådant, hvarvid denna kan lägga hand, och vid Häradstingen lagligen
utföra allt det, som han kan finna sig befogad att åtala och om något sådant brott
vore föröfvadt antingen af en prest eller någon annan, hvaruppå straff eller böter i
lag och författningar äro utsatte, honom icke betagas kan att inför vederbörande domstol
derå kära; men uppå de mindre embetsförseelser, som af en prest begås kunna,
icke några böter utsatte äro, hvilka af Domaren skulle påläggas, utan äro af den
95
beskaffenhet, att de med varning eller 2 till 3 månaders suspension ifrån embetet
kunna försonas, som af Consistorio efter omständigbeterne utsättas kan, likmätigt Kongl.
Brefvet den 12 December 1741; fördenskuld förordnar Kongl. Majit, att icke någon
Lands- eller Stadsfiskal bör uti Consistiorio, som icke är någon Domstol, begära ordentlig
skriftvexling eller muntligt förhör emot någon Prest eller honom der tilltala;
utan må han, om målet är så beskaffadt, det vid domstol utföra, på embetets vägnar,
eller han af Landshöfdingen på Consistorii begäran dertill förordnad varder;
men skulle en Fiskal finna att en Prest begått någon försummelse i embetet, så bör
det icke vara honom eller någon annan betaget, att gifva det Consistorio vid handen,
— — på det en sådan prest må umgälla hvad hans förseelse förtjenar utan att af
Fiskalen i Consistorio varda tilltald».
Häraf inhämtas, att efter då gällande rättsgrundsatser, endast domaren kunde
ålägga Prest böter och afsättning från embetet och att »Consistorium icke var någon domstol».
Och denna uppfattning af förhållanderna tyckes icke ensamt hos regeringen
varit rådande utan äfven erkänd och delad af Presteståndet, hvilket saken närmast
rörde. Detta bevisar innehållet af Ståndets ofvananförda underdåniga hemställan angående
förklaring öfver 1741 års Kongl. Bref. Hade Presteståndet ansett detta
Bref göra intrång i sina lagligen grundade rättigheter, så skulle Ståndet helt visst
icke underlåtit alt derom erinra och med åberopande af Kyrkoordningen och andra
i ämnet utfärdade förordningar söka värna sina rättigheter, synnerligast då en så
vigtig, som Consistoriernes, domsrätt öfver Presters embelsfel, var i fråga. Men i
stället utbeder sig Prestestådet en sådan rättighet, i form af nådig förklaring öfver
ett deruti ingripande lagbud. Detta lägger i dagen, att rättigheten icke förut fanns,
icke ens såsom ett anspråk. Här kan ej förutsättas okunnighet om egna rättigheter
eller bristande mod att dem förfäkta hos ett Riksstånd, som utan tvifvel stod på
höjden af sin tids upplysning och som utgjorde en vigtig del af representationen
under det friaste statskick. Det kunde således ej vara annat än brist på grund i
den bestående lagstiftningen, som tillbakahöl! i fråga varande anspråk. Icke destomindre
framlyser i Strengnäs Domkapitels nu förevarande förklaring en orubblig
öfvertygelse, att redan i Kyrkoordningen och 1687 års Förordning finnes grundad
Consistorii oinskränkta domsrätt öfver presterskapets fel i lära, lefverne och trosbekännelse.
Yid fortsättning af uppräknandet utaf de »förra författningar», som i 6 § af
1787 års Bref åberopas, såsom ländande till efterrättelse i fråga om religionsmåls
behandling, följer nu, enligt den ordning, Domkapitlets förklaring anvisar, Kongl. Majlis
Stadga och Påbud den SO Mars 7735. Denna har, såsom Domkapitlet anmärker,
hufvudsakligen afseende på lekmän. Den föreskrifver likväl uttryckligen, att religionsmålen
höra till verldslig domstol och angifver tydligen den förberedande befattning, Domkapitlen
äga att vidtaga med de för dylika mål antastade lekmän, innan de öfverlemnas
till Rätten. Den befattning åter, som tillkommer Domkapitlet, i afseende på
96
Prester, hvilka för enahanda brott angifvas, innan de dem rörande mål till vederbörlig
domstol hänvisas, beskrifves i härofvan anförda 175'] års Bref, hvilket i detta
fall således utgör en fyllnad till 1735 års Stadga.
Allmänna lagens stadganden i 1 Kap 3 och 4 §§ Missgernings-balken återträffas
hufvudsakligen i 1 Kap. 2 § af 1686 års Kyrkolag och gäller följaktligen om dem
hvad längre fram om sistnämnda lagrum skall anföras.
Kongl. Brefvet den 8 Maj '173'I påkallar derefter synnerlig uppmärksamhet,
såväl för sin egen skull som för Domkapitlets i min tanka oriktiga uppfattning af
dess innehåll. Detta innehåll är härofvan ordagrannt återgifvet och inhämtas deraf,
att Kongl. Majit utfärdat det nådiga Brefvet i öfverensstämmelse med den mening,
Rikets Ständer genom underdånig skrifvelse den 30 April 1731 anmält. I Rådsprotokollet
för den 8 Maj 1731 är Ständernas berörda skrifvelse fullständigare intagen
och i hithörande del så lydande: — — »Härjemte och som Riksens Ständer
»berälta sig hafva befunnit, att då någon för bilärors bysan- och utspridande blifvit
»i Consistörio förhörd och brottslig funnen, har Consistorium sin ransakning och
»betänkande immediate till Kongl. Maj:ts Justitie-Revision insändt, hvarifrån för orternas
»aflägsenhet svar ej så snart kunnat erhållas, samt att de saker, som angå förföriska
»lärosatsers utspridande och Guds hus samt Predikoembetets försmädande skola länge
»vid verldsliga domstolar blifvit oafgjorda liggande, genom hvilka uppehåll de brotts»lige
blifva i sina villfarelser styrkte och dem såmedelst tillfälle lemnäs sine giftige
»lärosatser att utsprida; alltså vore Rikets Ständers underdåniga mening, att när ett
»Consistorium finnér sig föranlåtet, någon sak att referera, det relationen då till Hof»Rätten
försändes och att den anstalt gjöres, det slika Consistoriernes relationer fram»för
alla andra criminalsaker föredragas» etc.
För att fatta meningen af detta Bref anser Domkapitlet nödigt att kasta en blick
tillbaka på åtskilliga i slutet af 17 och början af 18 seklet utkomna författningar, af
jemförelse med hvilka Domkapitlet tror sig hafva funnit, att de villfarelser i religiösa
mål, hvarom de handla, tänkas hysta och spridda genom lekmän, men att de deremot
icke innehålla något stadgande rörande ansvar för prester, i afseende på deras förhållande
i embetet.
Dessa åberopade äldre författningar förekomma ej i de vanligaste lagsamlingarne,
och det torde derföre vara nödigt att korteligen angifva deras innehåll. De äro
a) Konung Carl XI:s den 6 Oktober 1693 på tyska språket och således hufvudsakligen
för Sveriges då varande tyska provinser utfärdade Edikt, föranledt, såsom
det synes, af de i nämnda provinser då sig utbredande »kätterier och svärmiska läror»
m. m., hvarmed troligen menas den så kallade pietistiska rörelsen. Detta edikt
är uttryckligen stäldt till alla undersåter »af hvad stånd och kondition det vara må»
samt anbefaller dem och synnerligen Prester och lärare att afhålla sig från alla
svärmerier, kätterska, farliga, misstänkta och anstötliga talesätt »samt stadgar, att de
som
97
som icke efterkomma Ediktets varning, skulle angifvas hos Superintendent eller Consistorium,
som efter offentlig undersökning vid domstol (nach gerichthchen öffentlichen
untersuchung) skulle första gången söka förmå de tilltalade alt afstå från deras förvillelser,
men om de sådant vägrade, låta afsätta dem från tjensten, der de någon
sådan hade, och förvisa dem från Riket.
b) Kongl. Brefvet den 7 Juni :1706, aflåtet af Konung Carl XII från Lusuc i Wolhynien
till Rådet, anbefaller detta att hålla hand deröfver att de personer, som med
svärmerier beträdas, ej allenast måga blifva dragna till ansvar och förhör, utan ock,
när de biefvo funne brottslige, för deras förmätna uppsåt tili förändringar och »nyfikenheter»,
i följe af Religionsstadgarne på det skarpaste varda ansedde. Såsom straff
bestämmes landsförvisning för dem, som äro fremmande; men afsättning från embete
och tjenst för dem, som äro inhemske och Rikets undersåter. Jemväl ock annat
straff, »som brottet kan finnas.»
c) Kongl. Brefvet den 1 December 1715 upprepar föreskrifterna i Kongl. Brefvet
af år 1706, åberopar 1694 års Edikt och innehåller i öfrigt dels närmare bestämning
af begreppet om konventikel, hvarigenom den skiljes från vanlig husandakt,
dels o.k förbud emot förstnämnda slags andaktsöfning.
d) Kongl. Brefvet den 8 December 1721 är stäldt till Ofverslåtbållaren och anbefaller
honom att låta kungöra och strängt handhafva föreskrifterna i ofvannämnda
1706 års Bref.
e) Kongl. Brefvet den 27 Juni 1728 rörer några af en vid namn Dippel utgilna
irrläriga skrifter, hvilkas villfarande läror presterskapet uppmanas att vederlägga
och dem, som af dessa läror besmittade äro, undervisa och förmana samt stadgar i
öfrigt att om någon icke låter sig rätta af denna undervisning, honom meddelad först
af hans själasörjare och sedan af Consistorium, han skall af vederbörande under laga
tilltal ställas.
I dessa författningar har jag icke kunnat upptäcka, hvad Domkapitlet der funnit,
eller att de angå endast lekmän. Det är en sanning, att då de väsentligen äro riktade
emot pietismen och de dermed i sammanhang stående konventiklar, i hvilka
presterna i allmänhet icke togo del, dessa' författningar också innehålla åtskilliga
derpå syftande föreskrifter, som endast på lekmän äro tillämpliga, men de innehålla
andra om biläror och kätterier, som gälla alla undersåter, af hvad stånd och kondition
de äro, och från dem voro väl icke presterna undantagna Dessutom stadga
dessa författningar såsom straff embetets eller tjenstens förlust, ett straff, som kunde
träffa alla prestmän, men icke alla lekmän. Att i dessa författningar icke förekomma
stadganden om ansvar för prester, i afseende på deras förhållande i embetet, är lätt
lörklaradt, då irrlärighet icke egentligen är att betrakta såsom ett embetsfel, vare sig
för prester eller andre embels- och tjenstemän, justemedan det kan begås af alla menniskor,
utan afseende derpå om de äro prester, andre embets- och tjenstemän eller helt och
R. St. Just-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1862 års Riksdag. 13
9ä
hållet enskilda personer. Derföre är också Kyrkolagens häremot stadgade förbud, i 4
Kap. 2 §, riktadt emot »läroståndet och alla andra, af hvad stånd de äro»; och sålunda
kan ej heller ur denna äldre lagstiftning härledas någon grund för olika behandling af
irrlärig prest och irrlärig lekman. Det är först 1860 års Kongl. Förordning, som
härutinnan infört olikhet, i afseende på forum, i det den undantager prester från den
domsrätt, Underrätt i dylika mål numera äger utöfva.
Ordalydelsen af 1731 års Bref gifver icke heller anledning att förmoda, det
någon inskränkning till de religionsmål, för hvilka endast lekmän anklagas, der är afsedd.
Såväl rubriken, som ordalagen i sjelfva Brefvet utmärka tvärtom, att det är
målens egenskap af religionsmål icke de anklagades personer, stånd eller vilkor, som
är tagen till grund för föreskrifterna om målens behandling. De ur Rikets Ständers
skrifvelse här ofvan fullständigare anförda motiver för de ifrågavarande målens förflyttande
till Hofrätterna gälla äfven, ehvad de tilltalade äro prester eller lekmän.
Men Domkapitlet, som anmärker att 1731 års Bref är den första författning,
hvilken bestämmer Hofrätterna såsom fora för religionsprocesser, antager ock, i
följd deraf att, då enligt Domkapitlets förut omnämnda åsigt, detta Bref endast rörer
religionsprocesser emot lekmän, samma inskränkning jemväl skall vara underförstådd
vid det ofta upprepade stadgandet i 1781 års Kongl. Kungörelse, att »forum för
reliqionsprocesser blifver alli framgent utan förändring Rikets Hofrätten. För denna
mening finner Domkapitlet ytterligare stöd deruti, att 1731 års Bref lemnar lill Consistoriernas
pröfning, huruvida målen skola till Hofrätten refereras eller icke, något
som Domkapitlet anser omöjligen skulle kunnat medgifvas, i afseende på villfarande
meningars utspridande af preslmän, enär för detta brott 1686 års Kyrkolag i 1 Kap.
2 § stadgade ett straff, hvarifrån Consistorierna icke ägde att befria.
Antagandet, att 1731 års Bref först öfverflyttat på Hofrälterne skyldigheten att
såsom första domstol upptaga religionsprocesser har nog sin riktighet och anledningen
till denna lagstiftningsåtgärd kommer härnedan att närmare vidröras. För
den förmodan åter, att detta förhållande skulle hafva inflytande på tolkningen af det
anförda stadgandet i 1781 års Kongl. Kungörelse, lärer väl all grund redan vara
undanröjd genom hvad här ofvan är vordet anfördt emot den oriktiga föreställningen,
att 1731 års Bref inskränker sig till religionsmål, anhängiggjorda emot lekmän.
Beträffande vidare det stöd för nämnda föreställning, hvilket Domkapitlet söker
finna i den omständighet, att det skulle vara Consistorierna medgifvet att pröfva,
om en sak skall refereras eller icke, och att något val i sådant fall icke skulle kunna
tillstädjas, derest en prest vore tilltalad för villfarande mening; så fruktar jag alt
detta stöd saknar grund, om möjligt, i högre grad, än föreställningen, hvilket det
skall stödja Ty först och främst lärer icke en sund lagtolkning tillåta att tyda orden
: »enär eli Consistorium finner sig föranlåtet någon sak referera», på det sätt,
att Domkapitlet derigenom tillerkännes rättighet att, utan afseende på sakens beskaffenhet,
efter godtycke, afgöra, huruvida densamma skall refereras, eller icke. Rätta
99
förståndet af dessa ord kan ej vara något annat, än att, då Consistorium finner en
sak så beskaffad, att dess slutliga afgörande icke ligger inom Domkapitlets behörighet,
hvilket till exempel inträffar, så snart någon hos Consistorium »blifvit för bilärors hysan-
och utspridande förhörd och brottslig funnen», såsom det härofvan i 1731 års
Bref heter, skall Consistorium vara föranlåtet alt saken referera; likasom, i motsatt
fall, då saken icke är af svårare beskaffenhet än att den åtgärd, som dermed bör
vidtagas, är en sådan, som tillhörer Consistorii befogenhet, såsom förmaning och var
ning,
eller afhållande från tjenstutöfning på kortare tid, då får Consistorium icke finna
sig föranlåtet att densamma re/erera. Vöre det icke så, då skulle Consistorierna hafva
fått sig tillagd en magt, som icke bör tillkomma någon myndighet i ett lagbundet
samhälle, nemligen magten att, efter godtycke, bestämma, hvilka mål, det ville afgöra
och hvilka det föredroge att visa ifrån sig. — För det andra, behöfver här endast
erinras, att den åberopade 2 § i 1 Kap. af Kyrkolagen gäller ej blott om dem af
läroståndel utan ock alla amira af hvad stånd de äro, för att inse, att derest något
hinder för refererande af ett religionsmål skulle i nämnda §:s stadgande förefinnas, såsom
Domkapitlet här ofvan antager, samma hinder måste möta för refererande af ett
religionsmål, rörande en lekman som för det, hvilket rörde en prestman, och
att således, ur Domkapitlets synpunkt, besagda § bordt utgöra hinder för allt dylikt
refererande. Men, för det tredje, är det så långt ifrån att Consistorierne behöfva
något medgifvande för att underlåta tillämpa 1 Kap. 2 § Kyrkolagen, att tvärtom
Consistorierne aldrig haft sig i lag medgifvet att tillämpa nämnda §. Den
innehåller, att de deri utsatta straff af embetes förlust och förvisning ur Riket skola
åläggas efter laga ransakning och dom. Laga ransakning och dom kan återigen icke
åstadkommas af annan myndighet, än en domstol. En myndighet deremot, som icke
får höra vittnen på ed och inför hvilken allmän åklagare icke får uppträda och föra
talan (se 22 § i Kongl. Förordningen den 11 Februari 1687 och Kongl. Brefvet
den 18 December 1746, här ofvan infördt) kan, efter våra rättsbegrepp, icke tillvägabringa
laga ransakning och dom. Dertill kommer, alt de i nämnda § stadgade
straffens beskaffenhet gör deras tillämpning af en myndighet, sådan som ett Consistorium,
orimlig. Huru skulle nemligen ett Consistorium kunnat ådöma landsförvisningsstraff,
den tid detta straff ännu qvarstod för religionsbrott? och huru skulle,
ännu i dag, ett Consistorium kunna anses behörigt att från embetet skilja en civil
embetsman eller domare? — ty den ifrågavarande § gäller, såsom anmärkt är, alla,
af hvad stånd de äro. Sålunda hindra så väl det deruti föreskrifna förfaringssättet
med religionsmål, som de derför stadgade straffpåföljder, Consistorierna att tillämpa
merberörda 1 Kap. 2 § i Kyrkolagen och följaktligen äfven att döma i religionsmål,
de må angå prester eller lekmän,
Imedlertid åberopar Domkapitlet 1686 års Kyrkolag och nyssberörda 1687
års Förordning om rättegången i Domkapitlen, — hvilka lagar i hithörande stycken
icke skola vara upphäfna, utan tvärtom upphfvade i Kongl. Brefvet den 2\ Augusti
100
1786, — såsom yttersta grunderna för Domkapitlets i delta mål utöfvade domsrätt.
Huruledes nyssnämnda Kongl. Brefs 1 §, hvilken här utan tvifvel åsyftas, deremot'
blifvit förändrad och förklarad genom 1787 års Kongl. Bref, är härofvan ådagalagdt.
De särskilda stadganden uti ifrågavarande lagar, på hvilka Domkapitlet stöder
nyssberörda påstående äro 15 § i 1687 års Förordning samt 21 Kap. 1 och 2
§§ äfvensom 19 Kap. 13 § i Kyrkolagen
Angående 15 § i 1687 års Förordning åberopar jag hvad här ofvan derom
är ytt rädt.
Kyrkolagens 23 Kap. upprepar i § 1 Biskoparnes åligganden, att »sjelfve
»predika den rena Läran och gifva grann acht uppå, att de prester sorn äro under
»deras vårdnad, i lika måtto Guds ord Idart, rent och oförfalskadt, sine åhörare
»föreställa. Sakramenterne rätteligen utdela, fliteligen drifva barnaläran, hålla folket till
»bön och chnsteliga kärleksverk, såsom allmosor till de fattiga, de sjukas skötsel, de
»bedröfvades tröst och de dödas begrafning, och i allt sådant föregå dem med goda
»exempel och eli oförargeligl lefverne. De skola ock tillse att Gudsljenslen så för»rättas,
som Guds ord bjuder och denna Förordning innehåller».
§ 2 stadgar: »Tvistiga saker, som lill Kyrkiones Dom egentligen höra, och härofvan
specificeräde äro, skola de (Biskoparne) med all rättrådighet handtera och afgöra».
I denna sistnämnda §. säger Domkapitlet, hänföras till Kyrkonäs dom allt det
som i 1 § specificeras, deribland ock att Guds ord oförfalskadt af Presterskapet
föreställes. Denna slutsats följer likväl icke af nyssanförda ordalydelse, hvilken snarare
uttrycker, att bland de ofvan specificerade saker skola endast de, som till Kyrkiones
dom egentligen höra, — och dit höra icke, såsom redan är visadt, religionsmålen
—, af Biskopen handteras och afgöras. Eljest hade lagbudet utan tvifvel
fått ungefärligen denna lydelse: alla ofvan specificerade saker, såsom lill Kurkones
dom hörande, skola af Biskoparne handteras o. s. v., i händelse lagstiftaren hyst
den af Domkapitlet omfattade åsigt.
Kyrkolagens 49 Kap. 43 § har för ändamål att, i fråga om patronela prestlägenheter.
utstaka gränsen imellan Patroni samt Biskopens och Kapitlets rättigheter,
och stadgar, bland annat, att »om Predikanten sitt embete försummar eller missbrukar.
»Patronus eller församlingen bör gifva sådant Biskopen och Kapitlet tillkänna: men
»att sätta någon Prestman alldeles, eller lill viss lid, ifrån Embetet, der han del för»skyller,
äro stycken, som Biskopen och Kapitlet tillhöra, med hvilka Patronus ej
»häfver sig att befatta; icke heller med något annat, som läran och Prestembetets
»utöfning angår»
Härmed anser Domkapitlet en domsrätt vara Biskopen och kapitlet tillagd. Detta
antagande lärer dock vara förhastad t. Lagbudet åsyftar, såsom nämndt är, att utstaka
gränsen emellan Patroni samt Biskopens och Kapitlets rättigheter, att bestämma
»hvilka stycken dem hvardera tillhörde» och ehvad det stycket, att afsätta en prestman,
401
tillädes den ene eller den andra, följde väl dermed icke någon rätt att på annat
sätt, än lag i det äinnet stadgar, verkställa en sådan åtgärd; hvarföre åt berörda
stadgande ej får tillmätas annan betydelse, än det på sitt ställe och i sitt sammanhang
äger.
Här stannar Domkapitlet i sitt försvar för åtgärden att uti ifrågavarande mål
slutligen döma, hållande före, såsom redan sagdt är, att yttersta grunderna för Domkapitlets
behörighet till nämnda åtgärd voro att finna i nyssberörda stadganden i
Kyrkolagen och i 1687 års Förordning
Efter att hafva följt och med anmärkningar i hvarje väsentlig punkt beledsagat
Domkapitlets förklaring, i den ordning, från den närvarande till en förfluten tid, hvilken
Domkapitlet i berörda förklaring iakttagit, har jag, i anseende till den vidlyftighet,
nämnda förfaringssätt orsakat och det bristande sammanhang i bevisföringen, som
deraf blifvit en följd, ansett nödigt att afsluta denna punkt med en i vanlig tidsföljd
uppstäid öfversigt af hvad till punkten hörer och under dess behandling blifvit
an förd t.
För att åt denna öfversigt bereda än större klarhet, må här åter upptagas den förut
uppslälda, på 1787 års Cirkulär-Bref grundade, indelning af de mål, sora angå en
prest, nemligen i
a) sådana, som röra Prestens förhållande i embelet;
b) alla andra brott, större eller mindre, som en Prest tillvitas, och hvilka höra
under allmän domstol, samt
c) mål, som angå religionen, eller söndring och affall från den rena evangeli
ska
läran.
De i andra klassen omförmälda brott höra icke till detta ämne, med mindre
de förekomma i förening med de till första klassen räknade, då de åter i denna
öfversigt kunna i sammanhang med de sistnämnda betraktas. v
Vidkommande de i forsla klassen här ofvan upptagna mål, så borde det väl
vara i dem som här ofvan af Domkapitlet åberopade 24 Kap. 1 och 2 §§,19 Kap.
13 § Kyrkolagen (om sistnämnda lagrum ens bör i räkningen upptagas) samt 15 § i 1687
års Förordning om rättegången i Domkapitlen skulle gifva sistnämnda myndigheter
domsrätt. Huru begränsad och inskränkt denna domsrätt likväl ansågs vara, bevisar
tydligen de härofvan anförda Kongl. Brefven den 12 December 1741 och den
16 Augusti 1749 äfvensom Kongl. Brefvet den 18 December 1746. Consistorium
betraktas der icke såsom Domstol, kunde ej ådöma böter, än mindre embetets förlust.
Till meddelande af allvarsam åtvarning och påläggande af några månaders suspension
var Domkapitlets straffrätt, i afseende pä underlydande prester, inskränkt.
Det är först ofvanberörda 1787 års Cirkulärbref, som tillägger Domkapitlen myndighet
alt från embetet döma en Prestman. Här är naturligtvis ej fråga om de händelser,
då Domkapitlen till verkställande af laga domstols beslut från embetet skiljer
en brottslig prestman.
m
Hvad slutligen angår den tredje klassen eller mål, som röra religionen eller
söndring och affall från den rena evangeliska läran, hafva Domkapitlen i dessa så
kallade religxonsmål, så vidt jag kan förstå, aldrig, enligt lag, ägt någon domsrätt,
ehvad målen rört prester eller lekmän.
Denna min åsigt grundas förnämligast på innehållet af 1 kap. 2 § Kyrkolagen.
Detta lagrum är här ofvan infördt och skärskådadt samt dervid ådagalagdt,
att de i § omförmälda brott, upplänkande och utspridande af villfarande lära, måste
af domstol afgöras, emedan det för brottet stadgade straff endast efter ransakning
och dom kan åläggas och dessutom straffet, embetes förlust och förvisning ur riket
endast af domstol kan ådömas.
Hvilken domstol skulle upptaga dylika mål, är ej i § bestämdt, och under den
första tiden efter lagens ingifvande iakttogs sannolikt härutinnan olika bruk Snart
tyckes dock det förfarande blifvit vedertaget, som härofvan i Rikets Ständers
skrifvelse år 1731 omförmäles, nemligen att, sedan den tilltalade blifvit i Consistorium
förhörd — ty en sådan rättighet eller skyldighet att förhöra den, som
gjort sig saker till utspridande af villfarande lära synes Consistorium alltid ägt
— har Consistorium sin så kallade ransakning och betänkande (ej dom eller utslag)
immediate till Kongl. Maj:ts Justitie-Revision insändt. Delta förfarande åter
har utan tvifvel sin grund i 14 § af 1687 års ofta åberopade Förordning
som stadgar: »Kommer något vigligt ärende före, som angår Religionen och Guds»tjens'en,
så gifves det Kongl Maj:t tillkänna, som då vill straxt förordna livad
sakens beskaffenhet fordrar» Det är bekant genom andra den tidens handlingar,
att Kongl. Majit, i anledning af dylika tillkännagifvanden, ofta i särskilda mål förordnat
det slags utomordentliga domstolar, som kallades Kommissioner, och alt
dessa varit sammansatta af både prester och lekmän. Från Kommissionerna
gingo sakerna till Kongl. Maj:t och behandlades i Rådet såsom andra Justitiesaker.
Det var för att åt dylika mål bereda ett stadigt forum, som Rikets Ständer
uti merberördn skrifvelse begärde, och Kongl Majit genom nådigt Bref
den 8 Maj 1731 förordnade, att ifrågavarande mål borde af Consistorierna refereras
till Hofrällerna, »som skulle föredraga dem framför alla andra kriminela saker.
Att Hofrätterna allt framgent fortfarit, såsom fora i religionsmål, visa ofvananförda
1751 och 1752 års Kongl. Bref samt 1781 års Kongl. Kungörelse.
Om dessa måls föregående behandling, innan de vid nämda forum upptogos, och
hvilken befattning dervid tillkommit Consistorierna, derom lemna 1735 års Stadga
och 1751 års Bref erforderliga föreskrifter, den förra i afseende på lekmän och
det sednare rörande prester, som lör villfarande läror gjort sig misstänkta.
På nu beskrifna sätt voro dessa angelägenheter ordnade, innan förut omförmälda
Kongl. Förordningarne af den 23 Oktober 1860 utkommo. Den af dessa
Förordningar, som angår främmande trosbekännare och. deras religionsöfning upphäfver
visserligen ofvannämnda 1781 års Kungörelse, och den, som rörer ansvar
103
a
för trädande till och utspridande af villfarande lära, stadgar väl, att mål angående
sislberörda lagöfverträdelser skola upptagas af allmän Under-Rätt, men innehåller
tillika att, »om prest, som varder beträdd med utspridande af villfarande lärosats,
är särskildt stadgadt», och deraf kan ej annan slutsats dragas, än att, såsom ofvan
är anmärkt, religionsmål, som röra Prester, fortfarande böra af Hofrätterne
omedelbart upptagas.
För denna åsigt vinnes dessutom ett stöd i senare tiders kyrkolagstiftningar.
Jag åberopar härvid Förslag till Kyrkolag för Storfurstendömet Finland jemte moliver
och betänkande, (tryckt i Helsingfors år 1845) deri det heter, sid 205, »och att
religionsmål, då de äro af betänkligare art, af Domkapitlen böra öfverlemnas till
Hofrätts behandling, afven i fall den villfarande vore prest, är, med ändring af
14 § i Rättegångsordningen för Domkapitlen af år 1687, som ville att de hos
Konungen skulle anmälas, stadgadt först i Kongl. Brefvet den 8 Maj 1731, ytter»mera
i Kongl. Brefvet den 29 Maj 1751 och Kongl. Kungörelsen om religions»friheten
den 24 Januari 1781 och Kongl. Brefvet till Hofrätterne den 7 Decem»ber
1787. Reformatorerne sjelfva hade i sådana mål yrkat den verldsljga mag»tens
behörighet.» (Se Melanchtons ord, anförda här ofvan.) — Vidare åberopar
jag det inom vårt land sednast, eller år 1846, af Kommilterade afgifna Förslag
lill Kyrkolag, och särskilda lagar rörande kyrkoväsende m. m„ hvars 7 kap.
69 §. lyder så: »Angifves hos Domkapitel, att prest, som under dess lydno står,
»lärer något stridande mot den rena evangeliska läran eller är han annars der»före
skäligen misstänkt: har han med den villomening ej förr varit funnen, då
»skall Biskop eller Superintendent i Stiftstad, men Prost i prosteri, anmodas att
»den prest öfver misstankan först höra. Finnes prests förklaring ej lilIfylletsgö»rande
och rättar han sig ej genast; varde han då kallad att personligen sig hos
»Domkapitlet inställa, på det utrönas må, om han sig der undervisa och rätta låter.
»Blifver han ock inför Domkapitlet vid sin villomening; varde målet Öfverlemnadt
»lill Konungens Ombudsman vid Hofrätten.» 1 motiverna till det sålunda föreslagna
lagrum anföra Kommitterade, »att de afvikit från f. d. Lagkommittéens me»ning
i den punkt, att Kyrkolagkommittéen antager, det Hofrätt bör omedelbart
»upptaga och afdöma åtal emot prest för irrlärighel», tilläggande att »med naturen
»och värdigheten af prestens embete att förkunna Guds ord syntes det Kyrko»lagkommiltéen
öfverensstämma, att han ej för förment irrlärighet ställes lill Rätta
»inför underrätten i den ort, der han det embete utöfvat, en underrätt, der i den
»grannlaga frågans pröfning, åtminstone på landet, endast en domare skulle deltaga,
»som dertill kan öfverröstas af en Nämnd, hvilken, huru stor aktning den i andra
»hänseenden förtjenar, i detta slags frågor torde få anses allt för öppen för intryck
af dagens inom orten herrskande meningar.» Vid den granskning berörde Lagförslag
hos Rikets Consistorier undergått, synes någon anmärkning emot ofvananförda
stadgande icke hafva förekommit, utom att Consistorium i Upsala erinrat
>104
alt »Domkapitlet borde bibehållas vid sin nu ägande rättighet att icke blott honom
»(den för irrläror antastade prestmannen) undervisa och varna, utan äfven, om
han befinnes vara ett skadeligt verktyg,honom under ransaknmgen förbjuda tjenst»göring.
» — Således här icke ens något anspråk på »nu ägande» domsrätt i dylika
mål af något Domkapitel framstäldf.
Och härmed afslutas anmärkningarne öfver Domkapitlets försvar för den domsrätt
sagde mål i förevarande myndighet ulöfvat.
Beträffande till sist frågan om den af Domkapitlet i detta mål meddelade besvärshänvisning,
bör, efter hvad redan är vordet utredt,; densammas formvidrighet
numera lätteligen inses.
Domkapitlet åberopar, till stöd för nämnda åtgärd, 21 § uti 1687 års meråberopade
Förordning, der det heter: »men skulle eljest saken, hvaruti någon fin»ner
sig besvärad, röra och angå vår rätta lära och religion, en prestmans embete
»uti lärande, predikande och gudstjenstens förrättande, så vill Kongl. Maj:t straxt
»låta saken komma under Dess egen revision och deröfver sedan förordna, sorn
»Kongl. Majit finner rättvist och sakens beskaffenhet fordrar. — —» Detta stadgande
sammanhänger med det ur samma Förordnings 14 § härofvan anförda,
att om något vigligt ärende i Domkapitlet kommer före, som angår Religionen och
Gudsljensten, det skulle Kongl. Majit tillkännagifva.?, och i förening hafva dessa lagbud
föranledt det i Rikets Ständers .Skrifvelse år 1731 omförmälda refererande af
religionsmål från Consistorierna immediate till Kongl. Alaj:ls Justitie-revision — ty
att dessa mål någonsin kunnat eller kunna inkomma till Kongl. Majit i administrativ
väg genom Kongl Ecklesiastik-departementet, såsom i förevarande fall, till följd
af Domkapitlets besvärshänvisning, inträffat, dertill gifver icke något lagbud anledning.
— När nu, på sätt här ofvan är visadt, berörde refererande skall göras till
Ho/rätterna, i stället för till Kongl. Majit, enligt föreskriften i 1731 års Bref, så
följer deraf otvifvelaktig!, att förrberörda stadgande i 2\ § af 1687, års Förordning
upphört att vara gällande i samma stund 1731 års Bref trädde i verksamhet. Vid
detta förhållande lärer Domkapitlets likaledes förfäktade åsigt, att de i 6 § af 1787 års
Kongl. Cirkulärbref omförmälda mål äro undantagna från besvärshänvisningen i 8
§ af samma nådiga Bref vinna föga på ett medgifvande från min sida. Ar nemligen
förhållandet sådant, som jag framställt det, eller att de i nämnda 6 § undantagna
religionsinålen skola, då de röra prester, omedelbarligen upptagas af Hofrätt,
så lärer besvärshänvisning till Hofrätt icke i fråga komma. Det är endast för det
fall, att Domkapitlen i dylika mål skulle anses äga domsrätt, som en slik besvärshänvisning
blifver af nöden, och så vida som en slik domsrätt vill grundas på
1787 års Kongl. Cirkulärbref, den första författning, som gifver Domkapitlet behörighet
att i något fall döma prestman till embetets förlust, lärer den i 8 § af
samma Cirkulärbref iemnade besvärshänvisning ostridigt lända till efterrättelse, så
snart
105
snart prest af Domkapitlet pä grund af samma Cirkulär dömes till ansvar, ehvad
mälet är af understäliningsegenskap eller icke.
Det stöd för sitt förfarande, så i afseende på slutliga handläggningen af ifråga
varaude åtal emot Kyrkoherden Hallin, som i afseende på den honom meddelade
besvärshänvisning, Domkapitlet velat hämta från samma Domkapitels af Kongl. Majit
gillade behandling af ett, enligt uppgift, lika beskaffadt, för mer än fyratio år sedan
anhängigt, åtal emot Prestmannen Tybeck, synes ej tillfyllestgörade. Åberopandet
deraf kan på sin höjd tjena att förklara, ej att försvara Domkapitlets förfarande.
Den Svenska domaren får för sina domslut ej åberopa annan grund, än »Guds och
Sveriges lag.» Ett prejudikat är icke annat än en rättsåsigt, som i särskildt fall
gjort sig gällande. Om också två rättsfall kunna tänkas alldeles lika, ehuru en sådan
likhet i sjelfva verket sällan inträffar, och i förevarande fall åtminstone icke tyckes
i allo hafva inträffat, upphäfver likväl ett sådant sammanträffande ingalunda
domarens skyldighet att i hvarje sak sjelf göra sig reda för lagens grund och mening,
derefter döma och för sitt domslut ansvara *).
Efter de anmärkningar, jag här framställt emot Domkapitlets förfaringssätt i
denna sak, emot Kyrkoherden Hallin, kunde måhända med skäl väntas, att åtal
från min sida skolat följa. Detta var äfven min första tanka. De skäl, som sedermera
förmådde mig att öfvergifva denna tanka och i stället välja utvägen att
att på detta sätt framlägga saken, bör jag korteligen anföra. Först och främst
*) Det här i fråga varande praejudikatet, nemligen Kongl. Maj:ts dom den 30 Juli 1818
rörande prestmannen Johan Tybeck, företer åtskilliga märkvärdigheter, i afseende på sakens behandling.
Bemälde Tybeck tilltalades år 1817 vid Stockholms dåvarande Kämnersrätt af allmän
åklagare för två af trycket utgifna skrifter, som förmentes vara af irrlärigt innehåll. Tryckfrihetsjuryn
förklarade skrifterna icke vara brottsliga, och Kämnersrätten frikände Tybeck från åtalet
samt pliktfälde allmänna åklagaren för namnsedelns obehöriga brytande. Kongl. Hofrätten frikände
åklagaren, men faststälde i öfrigt Käranersrättens utslag.
Derefter lärer målet blifvit anmäldt hos Kongl. Maj:t och sedermera öfverlemnadt till Justitiekansleren,
som i skrifvelse till Domkapitlet i Strengnäs öfversände Tybecks skrifter, »på det
att Domkapitlet måtte i anledning deraf vidtaga de åtgärder, som med lag och kyrkoordning
instämde.» Domkapitlet vidtog den åtgärd att inkalla Tybeck och med honom anställa förhör
rörande de ämnen, som i de åtalade skrifterna vidrördes. Tybeck vidhöll sina i nämnda skrifter
uttalade åsigter. Omedelbart derpå, utan förutgången varning eller föreläggande af betänketid,
dömde Domkapitlet Tybeck, genom utslag den 15 April 1818, prestembete och åtföljande
rättigheter förlustig. Utslaget understäldes Kongl. Maj:ts nådiga revision och förordnande,
med åberopande af den 24 S i Kongl. Förordningen om rättegångar i Domkapitlen, den 11
Februari 1087, hvilken §. icke nämner ett ord om slik underställning. Tybeck anförde jemväl
underdåniga besvär. Högsta Domstolen meddelade utlåtande den 23 Juli 1818 och tillstyrkte
fastställelse af Domkapitlets utslag. Den 30 i samma månad anmäldes och afgjordes saken i
Statsrådet, utan att nåd var sökt.
R. St, Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1862 års Riksdag.
14
i 06
undanröjde Kyrkoherden Hallins under tiden inträffade död verkställigheten af det
öfver honora fälda utslaget. Denna tillfällighet kunde dock endast på sin höjd upphäfva
Domkapitlets ersättningsskyldighet, derigenom att den förebygde någon egentlig
skada. Ansvarigheten, för hvad som redan var gjordt, qvarstod icke destomindre.
Under fortsatt undersökning af ämnet kom jag dock mer och mer
till den öfvertygelse, att, huru mycket än vore att anmärka emot Domkapitlets förfarande
och synnerligast emot det försvar för samma förfarande, hvilket innefattas
i dess här ofvan granskade utlåtande, åtskilligt likväl återstod att önska i den hithörande
lagstiftningens fullständighet och tydlighet.
Förnämsta otydligheten bestod deruti, att sedan Kongl. Förordningen den 23
Oktober 1860, angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, uti ingressen
upphäfvit Kongl. Kungörelsen den 24 Januari 1781, så heter det i den
likaledes den 23 Oktober 1860 utgifna Kongl. Förordning, angående ändring i gällande
bestämmelser om ansvar för den, som träder till och utsprider villfarande lära.
»att om prest, som varder beträdd med utspridande af villfarande lärosats, är särskildt
stadgadt». Söker man nu detta särskilda stadgande, så träffas det i här ofvan
ofta nämnda 1787 års bref, hvilket åter i sin ordning åberopar »förra författningar»,
och bland dem är 1781 års Kungörelse den första i ordningen. Antages nu denna
sistnämnda vara i allo upphäfven, — hvilket antagande dock måste betraktas såsom
förhastadt, enär samma Kungörelse lagstiftar jemväl i ett ämne, hvilket 1860 års
Kongl. Förordning icke vidrörer, och som här är det vigtigaste, nemligen frågan om
forum för religionsprocesser,— så förekomma i äldre författningar, visserligen goda an
tydningar derom, att flofrätterna hafva att handlägga religionsmål; men icke något
lika klart och bestämdt lagbud i delämnet, som det i 1781 års Kongl. Kungörelse intagna.
Såsom sådant kan nemligen icke betraktas föreskriften i Kongl. Brefvet den
8 Maj 1731, att »när ett Consistorium finner sig föranlåtet, någon sak att referera,
relationen då till Hofrätten försändes, och att den anstalt göres, det slika relationer
framför alla andra criminalsaker föredragas». Det är först genom att jemföra denna
föreskrift med dess motiver i Rådsprotokollet för samma dag, — hvilket våra Författningssamlingar
icke innehålla, — sorn man kommer till full insigt om rätta me
ningen
med nämnda föreskrift, hvilken, rätt fattad, införer en för sin tid ny, eller åtminstone
först då bestämd, rättegångsordning för religionsmål, hvarvid sedermera
förblifvit, intilldess 1860 års Kongl. Förordning deruti gjorde förändring, dock icke
för prester, som beträdas med villfarande lärosatsers spridande.
Vid detta förhållande, och då Domkapitlet derjemte hade att beropa sig på ofvanberörda
prejudikat, som i sin mån gaf sken af stöd både åt Domkapitlets domsrätt
och åt den meddelade besvärshänvisningen till Kongl. Majit, i ett religionsmål,
som rörde en prestman, förutsåg jag att, i händelse jag anstält åtal emot Domkapitlet,
Domstolarne icke skulle hafva betraktat de fel, jag tillvitat Domkapitlet, såsom
förrådande »uppenbar vådslöshet eiler oförstånd», såsom det heter i 1 Kap 12 §
107
Rättegångs-balken, det i dylika mål vanligast tillämpade lagrum, och förthy icke ådömt
Domkapitlet ansvar. Måhända hade jag ej heller vunnit ett uttryckligt förklarande
af Domstolarne, att Domkapitlet oriktigt förfarit, helst om Domstolarne följt den
åsigt, alt dem icke tillkommer att uttala ett så beskaffadt omdöme, utan endast att yttra,
huruvida den åtalade förseelsen medförer ansvar eller icke. Med ett sådant yttrande,
att Domkapitlets förfarande icke föranledde ansvarspåföljd, hvilket yttrande dessutom
icke varit att förvänta från högsta instansen förr, än om två till tre år, hade för
sakens utredning föga varit vunnet, enär ett förfarande kan vara oriktigt, men likväl icke
till den grad att ansvar, särdeles under mildrande omständigheter, anses böra följa.
Detta ändamål ansåg jag då snarare och lämpligare kunna ernås genom en utförligare
framställning af lagstiftningen i ämnet, hvilken framställning på samma gång
den tjenade till att stadga åsigterna om hvad som är lag i dessa stycken, tillika
skulle förekomma i dylika mål förnyandet af sådana åtgärder, som dem Domkapitlet
i Strengnäs vidtagit.
Dessa mina betänkligheter i förening med dem, jag här ofvan vidrört, äfvensom
åtskilliga på senare tider inträffade tilldragelser skola, hoppas jag, leda lagstiftarens
uppmärksamhet på de kyrkliga förhållandena. För närmare halftannat sekel tillbaka
erkändes redan behofvet af den ännu gällande Kyrkolagens omarbetande, och åtgärder
för detta ändamål vidtogos, ja till och med ett fullständigt förslag uppsattes och
bragtes under Rikets Ständers pröfning, vid 1731 års riksdag. Ärendet undanskjöts
då och sedermera, vid kommande riksdagar, för bristande tid till detsammas pröfvande
hos Ständerna, för förslagets tryckande och spridande, för vederbörandes hörande
och så vidare. I våra dagar har det åter förevarit, nya förslag blifvit författade, det
sednaste af år 1846, hvaröfver vederbörande äfvenväl varit hörda och anmärkningar
afgifvit; men härvid har saken stadnat. Under tiden uppkomna nya anledningar,
såsom tidens religiösa rörelser, och de deraf föranledda ändringar i allmänna lagen
rörande dem, som träda till villfarande lära, rörande främmande trosförvandters religionsöfning
m. m., hafva ännu ytterligare ökat angelägenheten af den kyrkliga lagstiftningens
öfverseende och omskapande i vissa delar. Under sådana förhållanden har
jag ansett för en pligt att, i hvad på mig kunnat ankomma, åt denna angelägenhet
söka bereda det verksammaste behjertande.
Ibland vår lagskipnings ofullkomhgheter är icke någon så mycket öfverklagad
och med så stora skäl öfverklagad, som långsamheten.
För att grundligt bota delta onda finnes, enligt en temligen allmän öfvertygelse,
icke annan utväg, än en genomgripande förändring i domstolarnes organisation och
arbetsordning samt, till någon del, i rättegångssättet. En sådan förändring skall, hoppas
mun, blifva föremålet för lagstiftarnes alfvarliga bemödanden, sedan numera icke
108
obetydliga förbättringar blifvit införda i lagstiftningens öfriga grenar, i hvilka, utom
hvad redan är uträltadt, Rikets Stunder snart torde få emottaga omfattande förslag, såsom
till brottmålslag, sjölag, krigslag m. m. I den processuela rätten finnas ock betydliga
förarbeten redan färdiga, men hvilka, i anseende till de skiljaktiga meningar, som
ännu i väsentliga punkter förefinnas, tarfva vidare bearbetning, samt derefter för
deras bringande till verkställighet, vidlyftiga förberedelser, enär nämnda skiljaktiga
grunder, hvilka af dem än slutligen må vinna bifall och antagas, dock hvar för
sig ingripa djupt i nuvarande förhållanden och påkalla dessas omgestaltande i många
afseenden. Från mig bör ej nu väntas något omdöme om företrädet af ett
visst förslag, men, hvad jag finner mig manad att förorda, är rättvis uppmärksamhet
på alla de särskilda förslagen och framstälda åsigterna i detta vigtiga ämne,
på det att dervid icke må förbises de, som blifvit i dessa embets-berättelser af mina
företrädare uttalade, synnerligast i berättelsen till 1850 års riksdag.
Innan dessa mera omfattande förbättringar kunna genomföras, kommer imedlertid
sannolikt en längre tidrymd att förflyta. Att derunder och i förväntan på
denna allmännare omskapning af det bristfälliga i rättegångssättet lemna ovidrörda
ofullkomligheter och till missbruk ledande föreskrifter, då dessa kunna undanrödjas,
utan rubbning af det bestående hela, vöre väl en tadelvärd sorglöshet. Jag har derföre
ansett, att hvad under liden kan göras, för att i någon mån befordra rättskipningens
regelbundna skyndsamhet, icke hör lemnäs oförsökt.
I sådan afsigt tillåter jag mig att till en början åter upptaga hvad min företrädare
i den vid sistförflutna riksdag afgifna embets-berättelsen (sid. 177) erinrade
derom, att föreskrifterna i 24 Kap. 5 § Rättegångs-balken, att »i Rådstufvurätt parterne
böra vid middagstimma dagen förut stämmas genom anslag å Rättens dörr
alt dom å tid föresatlan afhöra», ganska ofta leda till onödigt dröjsmål med rättegångens
afgörande». Han föreslog, att nämnda stadganden borde ändras till likhet
med dem, som gälla för underdomstolarne på landet, och att derjemte skulle föreskrifvas,
att Rådstufvurätt icke må med doms utgifvande dröja längre, än tre högst sex veckor
ifrån den dag, parterne öfverlemnat saken lill afgörande. Han fästade uppmärksamheten
på den besparing af eljest illa använd tid, som vunnes derigenom, att parterne undginge
att efterse anslag å Rättens dörr, hvilket måste ske i de städer, der parterne
icke kallas af Rättens betjente, såsom visseriigen flerstädes brukades, utan att sådant
vore i lag föreskrifvet. Han förklarade dock, att dylikt anslag i Konkursmål icke
torde kunna undvikas, men förordade den förändring i 95 § af Konkurslagen att
efter ordet skyndsamt borde tilläggas »och sist inom tre månader efter del målet
blifvit lill afgörande öfverlemnadt» o. s. v.
Jemte det jag sålunda upprepar denna erinran fogar jag dervid det tillägg, att
utur 2 Kap 6 § Utsöknings-balken må uteslutas orden: Konungens Befallningshafvande
i Stockholm kungöre genom anslag vid middagstimma, alt dess utslag i
saken skall gifvas ut nästa dag derefter, och på den dagen bär utslaget stäldt vara.
109
Denna föreskrift har nemligen visat sig hafva samma menliga påföljder, som nyssnänmnda
stadgande i 24 kap. 5 § Rättegångsbalken rörande anslag till utslag vid
Stadsdomstolarne.
Emot dessa lagförändringar skola visserligen åberopas de hos en del af Stadsdomslolarne
och hos Öfverståthållare-Embetets Kansli (»Konungens Befallningshafvande
i Stockholm» uti hit hörande mål) hopade göromålens kraf. Men dervid är
att märka, det detta kraf ej minskas genom ärendenas undanskjutande till en oviss
framlid, då, genom tillkommande nya ärenden, tillståndet snarare torde förvärras
än förbättras. En sanning är det visserligen, att någon gång mängden af sammanträffande
göromål kan vara så stor, att svårighet möter för bestämmande på
dagen, när ett ärende kan hinna slutligen behandlas och afgöras; men i sådan händelse
får uppskofstiden tagas längre. Erfarenheten har i allt fall visat, att då icke
någon nödvändighet varit för hand att bestämma viss dag för ett ärendes afgörande,
ulan detta lemnats åt framtiden, uppskofvet vanligen blifvit så långt, att det
för sakägaren skulle hafva varit en vinst att få en dag dertill förut bestämd, äfven
om denna blifvit framflyttad längre, än någon myndighet skickligen kunnat tro
sig tillsländigt att en angelägenhet uppskjuta. Denna nödvändighet, att på förhand
beräkna tiden för hvarje ärendes bringande till slut, skall ofelbart medföra
ett bättre bruk af den mellanliggande tiden. Skall ett arbete på viss tid göras,
så kan det oftast göras och blifver gjordt. En sak åter, som får efter godtycke
uppskjutas, anses lätteligen icke hafva kunnat göras förr, än den blifver gjord.
Få menniskor hafva undgått att göra denna iakttagelse, äfven i enskilda pligters
utöfning. Genom en sådan beräkning af hvad, som kan och hvad som icke kan
hinna göras, inom ett lämpligt tidsmått, skall tilläfventyrs läggas i dagen ett möjligen
förevarande behof af arbetskrafternas förstärkning; ett behof, som eljest någon
gång döljer sig ända till dess det framträder i sina följder, i balanser, samkade
på rättsökandes bekostnad och med uppoffring af deras rätt, samt påkallande
utomordentliga kostnader och ansträngningar för alt kunna afhjelpas
Att härutinnan bringa ändring och rättelse vöre visserligen icke någon stor
eller på ett störande sätt ingripande, reform; men den skulle säkerligen frambringa
betydande och välgörande frukter. Jag har kommit till en sådan öfvertygelse,
genom den erfarenhet jag haft, att om någonstädes under embetsresorna
vid Stadsdomstolar funnits balanser, om klagomål blifvit anhängiggjorda angående
dröjsmål med afgörande af mål hos Stadsdomstolarne, och någongång vid Ofverståthållare-Embetets
Kansli, har det alltid, eller åtminstone i de flesta fall, varit mål, i
hvilka utslag skolat afkunnas efter anslag, som föranledt balansen eller klagan
öfver dröjsmål.
En annan anmärkningsvärd orsak til! rätteskipningens långsamma gång äro
de talrika uppsko/ven i sakernas handläggning En fullständig rättelse derutinnan
lärer ej kunna vinnas, utan mera omfattande ändringar i rältegånssättet. De van
-
HO
ligaste orsakerna till uppskof äro: parters eller vittnens uteblifvande samt den omständighet,
att parterne komma oberedde att sin talan utföra eller ock sakna nödigt
omdöme för att inse på hvad sätt de skola sin talan utveckla och styrka, så att
domstolen måste, i följd af vår rättegångsordnings natur, sjelf angifva och infordra
de upplysningar, som för tvistefrågans bedömande kunna vara af nöden. Med
den skyldighet, domstolen sålunda har att sjelfmant vinnlägga sig om målens utredande,
böra lämpligen vara förenade magt och medel att denna skyldighet fullgöra.
Men huru förhåller det sig med den magt och de medel, lagen i detta afseende
förunnar våra domstolar?
Svaret på denna fråga innefattas i nedananförda lagrum.
42 kap. 2 § Rättegångsbalken stadgar: «Är någon förfallolös borta, då han
»ropas af Rätten fram att kära eller svara, bote två daler. Kommer hvarken kärande
eller svarande, å landet innan Häradstingets slut, eller i stad innan rätte«gångstimman
ute är, bote hvardera dubbelt. Kommer svaranden å första ting,
«innan det ändas, och blifver käranden ute; bote som sagdt är, och gälde han
»svaranden dess kostnad, der han ej vid nästa Ting å landet, eller inom en må
«nad
i staden, gitter visa, det han laga förfall haft, och att han ej kunnat Rätten
«det kungöra. Stämmer ej käranden saken in och den fullföljer å den tid, som
«nu är sagdt; vare svaranden för hans käromål fri.«
Samma kap. 3 §: «Nu kommer käranden till första ting, eller i staden å
föresatt dag, lill den Rätt, dit saken instämd är, men svaranden ej, och låter ej
(daga förfall framte: visar käranden, att svaranden stämning i laga tid fått; döme
»då Rätten i saken, efter ty, som sanning deri utletas kan. . . .»
44 kap. 2 § samma Balk; »Kommer käranden till Rådstufvurätt å dag fö
resatt,
och gifver dess käromål vid offent ligt upprop skriftligen in, och svaranden
«då när är; skrifve Rätten derå, att han åtta dagar derefter svara skall. Försum«mar
han då att ställa sig vid uppropet in, men kommer med svar innan klockan
»tolf; bote två daler. Blifver han alldeles ute, eller kommer han oberedd, utan
«laga ursäkt; bote fyra daler, och gånge åter upprop i saken åtta dagar derefter.
»Kommer han ej ändå med svar in; bote som sagdt är, och varde på kärandens
»inlaga i saken dömdt; dock må han muntligen höras, om han det förut begärer
»Försummar käranden den dag, då han sin vederparts svar emottaga skall, bote
«två dalerM
Samma kap 6 §: »Häfver den, som skriftligen sin talan eller svar företett,
»sig deri förbehållit, att ock muntligen hörd varda; eller begärer han det sedan,
»eller finner Domaren sjelf det nödigt: förelägge Domaren viss dag och tid der»till,
om det ej genast ske kan. Hvar, som då förfallolös blifver ute, bote i Råd((Stufvurättan
fern daler, i Hofrätten tio daler. Kommer han ej då han andra gån»gen
tillsagd är; varde den hörd som när är och döme Rätten i saken.«
46 kap. 6 § samma Balk: »Nu söker endera parten uppskof i saken, förty
11 I
»att han vill flera bevis skaffa eller för annan orsak; finner Domaren skäl till det
»uppskof; lagge honom viss tid före, antingen vid vite i penningar, eller att sa«ken
ändå afgöras skall, allt som omständigheterne det fordra....
kap. Y § samma Balk: Domaren bör sakens slut ej uppehålla med uppskofsdom,
utan så är, att vissa omständigheter det oundgängligen kräfva. »Der
»endera parten då påläggas skall att något fullgöra; sätte Domaren honom der
»till
viss dag före, vid vite. Gör parten det ej; förelägge honom annan tid med
»större vite, eller att i hufvudsaken eljest dömas skall, allt som omständigheterna
»det fordra.»
Dessa äro de hufvudsakliga stadganden, som lagen innehåller i detta ämne,
och i hvilka äro antydda de medel, domstolen i tvistemål äger till befordrande
af sakernas utveckling och afgörande. Deraf finner man
att en tredskande eller förfallolös uleblifver kärande äfventyrar:
att böta för uppropsförsummelse två daler
— för utebbfvande fyra daler;
att han har skyldighet att godtgöra tillstädeskommen svarande dess kostnad äfvensom
att, om han ej, till nästa ting å landet eller inom en månad i staden, instämmer
och fullföljer saken, svaranden för hans käromål varder fri.
Blifver han ute vid RådslufvuRätt den dag, då han sin vederparts svar anamma
skall, böter han två daler.
Söker han uppskof, så får han sig förelagdt viss tid och vite eller att saken
ändå afgöres.
Hvad åter beträffar en tredskande och förfallolös uleblifven svarande, så äfventyrar
han, enligt ofvanstående lagbud:
att böta för uppropsförsummelse två och för utebbfvande fyra daler;
att saken, oaktadt hans utebbfvande, afdömes, efter ty, som sanning deri utletas
kan, att, om han är när vid RådslufvuRätten, då saken der först företages,
men uleblifver med svar, då saken andra gången förekommer, eller han då kommer
oberedd, böta fyra daler och att, om han tredje gången jemväl blifrer ute,
saken på kärandens inlaga varder afdömd, dock att han i allt fall må muntligen
höras, om ban det förut begärer;
att, om han söker uppskof, honom förelägges viss tid och vite.
Hvad härvid utan tvifvel först faller i ögonen, såsom en brist, är ringheten
af de stadgade böterna för uppenbar ohörsamhet emot lagen och missaktning emöt
domstolens värdighet. För fyra daler, det är, Två Riksdaler Riksmynt, köper
sig den tredskande rättighet att offentligen trotsa domstolens kallelse och alt
på da orter, der endast ett ting om året hålles, undandraga sig under ett
helt års tid det mest befogade rättsanspråk, så vida detta ej är ett sådant,
som tredskovis kan afgöras, och det är troligen allmänt kunnigt, huru varsamme
domstolarne äro att afgöra saker på denna summariska väg. Men äf
-
m
ven, der rättegångstillfäilena icke äro så sällsynta, ja, det- de till och med en
gång i veckan återkomma, kan nämnda trots, öfverallt lika straffvärdt, vara, i
följd af tvistemålens angelägna och brådskande natur, lika skadebringande.
En icke obetydlig förhöjning i bötesansvaret för uppropsförsummelse och
förfallolöst uteblifvande från Rätten är förthy af högsta behof påkallad, för att
taga vara på lagens och domstolarnes aktning och anseende, helst derigenom äfven
en väckelse skulle gifvas åt domstolarne att i en ganska behöflig mån höja
de vitén, som föreläggas i rättegången; hvarutinnan med skäl anmärkes samma
betänksamma njugghet, som i bestämmande af rättegångs- och andra ersättningar.
Jag har hittills i denna punkt mest framhållit den del parterne hafva i rättegångarnes
fördröjande. Under parlernes namn är det likväl deras ombud, som
mången gång fela. I de större städerna, och jemväl här och der på landet,
förekomma såsom rättegångsombud ofta nog sådana personer, som förut egnat sig
åt helt andra yrken, i hvilka de misslyckats, och nu slagit sig på detta, för
hvars utöfning hvarken föregående studier eller praktik anses erforderliga. Att
de icke destomindre vinna förtroende torde till icke ringa del kunna härledas
från det beklagliga förhållande att, såsom det nu tillgår, äfven den enklaste rättegångs
utförande fordrar så mycken tidspillan, att parter, som hafva trägen sysselsättning
i tjenst eller yrke, ej kunna sjelfva på bevakande af sin rätt uppoffra
så mycken tid, som dertill erfordras. Dock hos flere af dessa ombud är det icke,
okunnigheten som mest bör beklagas. Det är den hos många bland dem rådande
brist på heders- och rättskänsla, som i förening med okunnigheten och begäret efter
slem vinning, verkar menligt ej blott på sättet för rättegångars utförande, utan
fastmer på dessas anstiftande och uttänjande. Att desse sakförare hafva ett helt
annat syftemål, än det att rättegångarne må taga ett skyndsamt slut, blifver fullt
förklarligt, när man vet, att deras arfvode vanligen beräknas efter antalet af rättegångsdagar,
på hvilka saken vid domstolen förevarit. Handla då, hvilket icke är
utan exempel, bägge parternes ombud, i detta afseende, efter inbördes öfverenskommelse,
till främjande af ömsesidig båtnad, så finner man lätt att icke något
medel lemnäs oförsökt, att, så vidt på parter kan bero, förlänga rättegången. *)
Men
*) För att visa till hvilken höjd nyssomförmälda missbruk stigit, vill jag här korteligen
redovisa för gången af ett mål vid en af Stockholms Rådstufvurätts afdelningar, hvarom jag
förskaffat omig kännedom.
En Akare hade instämt en Traktör, för det den sednare skall, på grund af föregifvet köp
om en skjutskärra, den Käranden aldrig afhämtat, låtit i K:dens namn skrifva och med dennes
bomärke underteckna en revers å 15 B,:dr K:mt, för hvilken Svaranden lagsökt K:den hos Ofverståthållare-embetets
kansli, som dömt till utmätning, hvarefter Kongl. Hofrätten förklarat målet
tvistigt.
den 12 April 1861
förevar målet första gången vid R.K. K:den instälde sig personligen Sv:den genom ett ombud,
till yrket Fabrikör. Kden hade icke med sig K. Hof.-R:s. ofvannämnda utslag, emedan han3
113
Men det kan å en annan sida ej nekas, att domstolarne hafva icke oväsentlig
del i lagskipningens långsamhet. Att verkande orsakerna dertill äro bristande arbetsflit
eller begär att åtkomma den ökade inkomst, som genom domstols-förhandlingarnes
uttänjande i många och långa protokoller, för hvilka lösen tillika i städerna
Advokat, en Materialförvaltare, vore sjuk. Sv. omb. invände, att samma sak förut varit före
hos R.R., och nu berodde på K. Hof.-R:s' pröfning. För att få det af K:den åberopade K.
Hof.-R:s utslag, uppskjöts målet till
den 13 Maj: K. omb. ingaf K. Hof.-R:s utslag och begärde uppskof för att förete den
revers, som skulle hafva blifvit förfalskad. Sv. omb. förnyade sin uppgift, att förevarande rättegång
förut varit vid R.R. och nu i K. Hof.-R. R.R. föreläde K:den att ingifva reversen och uppskjöt
målet till
den 27 Maj: K. omb. förmälde, att originalet till nämnda revers vore i Sv:dens ägo, men
ingaf afskrift deraf, hämtad ur O.St.-Emb. protokoll. Sv. omb. begärde uppskof för att styrka,
det saken vore förut i K. Hof.-R. anhängig. För detta ändamål uppskjöts saken till
den 17 Juni: Sv. omb. företedde K. Iiof.Ris utslag den 22 Maj imellan parterna i ett
mål, der Sv. tilltalat K:den för det denne utspridt rykte, att Sv. förfalskat den revers, hvarom
nu vore stämdt och genom hvilket utslag Sv:s åtal, såsom obestyrkt, ogillades; men, emedan
detta K. Hof.R:s utslag icke vunnit laga kraft, påstod Sv. omb. att det nu instämda mål icke borde
upptagas. K. omb. yrkade Sv:s personliga inställelse, hvilket påstående af dennes ombud
bestreds. R.R. tog tid på sig för att yttra sig öfver Sv:s invändning till
den 1 Juli: Då genom R.R:s beslut invändningen ogillades, och Sv. ålades personlig in
ställelse
den
15 Juli: K. omb. kom tillstädes och uppgaf, att hans hufvudman ej delgifvit Sv.
R.R:s beslut den 1 Juli samt begärde uppskof, som medgafs till
den 22 Juli.: Annu hade Sv. ej fått del af sagda beslut. Uppskof begärdes och med
gafs
till
den 12 Augusti: Sv. kom personligen tillstädes. Han bestred käromålet, försäkrande att
K:den egenhändigt satt bomärket under reversen, Medgaf, att han innehaft reversen, men nyligen
tappat plånboken, i hvilken han haft den förvarad. Sv. begärde derföre, att målet skulle anstå
för reversens efterforskande, till
den 2 September: Sv. förmälde att reversen icke återfunnits, ingaf bevis, att han hos
en Polisöfverkonstapel anmält, det plånboken, hvari reversen förvarades, var tappad; yrkade
ansvar på K. omb. för stämningens innehåll, enär K:den ej kunde skrifva. K:den sade, att han
sjelf åtog sig ansvaret för stämningen, derunder han satt sitt bomärke. Sv. begärde uppskof
för att forska efter plånboken. Det beviljades till
den 23 September: Sv. hade icke funnit plånboken och ingaf nytt bevis, att den vore
tappad. K. omb. förmenade, att Sv. innehade reversen, fastän han icke ville förete den. Sv.
bestred det och begärde att få höra vittnen, att K:den verkligen tecknat sitt bomärke under en
skuldsedel. Uppskof för dessa vittnens inkallande medgafs till
den 30 September: Af tre stämda vittnen instälde sig blott två, hvilka lingö vittna.
De hade hört talas om köp af en kärra och utgifvande af revers, men ej sett någon sådan.
Uppskof begärdes för inkallande af tredje vittnet och ett fjerde, nu först uppgifvet. Det
förra vittnet förelädes 10 R:dr vite och målet utsattes till
den 14 Oktober: Vittnena voro ej tillstädes, när målet påropades. Det uppskjöts till se
nare
på dagen. Då åter voro parterna borta. Målet lemnades, beroende på anmälan. Sådan
gjordes den 19 i samma månad och målet utsattes till
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1862 års Riksdag. 15
114
skulle ökas genom den i senare tid medgifna rättigheten för stadsdomstolar att särskildt
utskrifva hvarje rättegångsdags protokoll, har jag icke kunnat varseblifva, och jag tror det
så mycket mindre som, i afseende på domstolarne å landet, erfarne och trovärdige domare
ofta försäkrat att, i följd af kostnaden för skrifvares underhåll och aflönande,
föga inkomst är att beräkna af tvistemålen, eller domboksmålen, utan att det nästan
uteslutande är genom intecknings- och lagfarts- med flera till de så kallade småprotokollerna
hörande ärender, som domrarnes aflöning skal! åstadkommas, och, beträffande Stadsdomstolarne,
det förhållande äger rum, att vinsten af protokollslösen på de flesta ställen
tillkommer expeditions-hafvanden allena. Snarare bör anledningen till domstolarnes
mången gång alltför slappa utöfning af den magt, de äga till rättegångarnes fortskyndande,
sökas deruti, att icke alla domare gjort sig fullt reda för sin ställning till rättegångsordningen.
De tyckas ej hafva rätt klar för sig den ofvan antydda skyldigheten att sjelfmant
bringa de vid domstolen anhängiga målen till utveckling och afgörande. De återhållas
i denna sjelfverksamhet möligen af oklara föreställningar om det så kallade ackusatoriska
rättegångssättets stränga fordran, att domstolarne icke må blanda sig i tvisternas
utveckling, hvilken ensamt skall höra parterne till, att domstolen endast har att
afbida denna utvecklings gång och, när den är afslutad, upptaga saken, i det skick
den då befinnes, till slutlig pröfning och afgörande. Men en sådan domarens afbidande
overksamhet strider, efter min tanka, uppenbarligen emot andan och lynnet af vår
rättegångsordning och lärer ej af någon, som gjort sig dermed förtrogen, kunna förprdas.
Ett ackusatoriskt rättegångssätt förutsätter nödvändigt ett bildadt och aktningsbjudande
Advokatstånd, med uteslutande rätt att utföra rättegångarne. Vill man införa den
ena af dessa hvarandra betingande rättsanstalter, så måste man införa den andra;
den 28 Oktober: De kallade vittnena kommo ej. De skulle kallas ånyo vid 10 R:dr vite
och målet uppskjöts till
den 18 November: Ena vittnet kom och intygade, att han hört parterne tala om köp
af en kärra och sett ett papper, som uppgifvits vara en revers, men vittnet hade ej sett den
skrifvas eller undertecknas. Uppskof beslöts för andra vittnets hörande. Detta förelädes hemtnings
äfventyr och målet skulle åter förekomma
den 9 December: Sv. afstod från det tredskande vittnets hörande: men nya inkallade
vittnen hördes, utan att hafva någonting väsendtligt att upplysa. K:den begärde uppskof för
slutpåstående och det beviljades till
den 9 Januari 1862: K:den ingaf slutpåstående. Sv. begärde uppskof att svara. Detta
bestred K:den. Uppskof medgafs imedlertid af R.R. med föreläggande af talans förlust, till
den 16 Januari: Sv. ingaf svaromål och begärde att få svärja, det han ej skrifvit eller
låtit skrifva skuldsedeln, utan K:dens tillstånd. Rätten förklarade sig ämna, ehvad parterne
tillstädeskomme eller icke, afkunna utslag
den 30 Januari: Då uppträdde allmänna åklagaren och yrkade, att det vittne, från
hvars hörande Sv. afstått, måtte inkallas, enär han bevittnat den i fråga komna reversen.
För denna orsak uppskjöts målet till
den 6 Februari: Vittnet var ej anträffadt. Skrifvelse beslöts till Ö.St.Emb. att kalla
samma vittne vid hemtnings äfventyr till
-115
men det torde tåla att betänka sig mer än en gång, innan man beslutar sig för en
sådan omskapning af våra rättsförhållanden.
Imedlertid kan det, efter min tanke, icke nog alfvarligt läggas Domstolarne på
hjertat att de, med stadig blick på sin skyldighet att sjelfmant verka för ärendenas
lagliga och skyndsamma gång, genom att begagna de medel ofvananforda lagbud
för sådant ändamål anvisa, såsom målens afgörande tredskovis och »på kärandens
inlaga», då svaranden uteblifvit; genom föreläggande och tillämpning af vitén, så afpas
sade efter sakens och personens beskaffenhet att de kunna något verka; allt naturligtvis
med urskillning och rättvisa, men utan den öfverdrifna betänksamhet, hvarpå
exemplen icke äro så sällsynta.
Jag väntar mig här den anmärkning, att nyss öfverklagade olägenheter, för så vidt
de betraktas såsom vållade af domstolarne, bordt föranleda tillåtal. I sådant afseende
har dock mött den betänklighet att, då det onda är temligen allmänt, då jag trott
mig finna dess orsak icke i tadelvärd afsigt, icke i beräkning på slem vinning, med
ett ord, icke i dåliga bevekelsegrunder hos domstolarne eller domarne, utan fastmer
i en, efter min tanka, mindre riktig uppfattning af deras skyldighet, i afseende på
rättegångarnes utveckling och fortskyndande, det skulle innebära en orättvisa att, genom
en eller annan domstols eller domares antastande, låta några få umgälla en förseelse,
till hvilken så många gjort sig skyldige, att icke alla kunde derför lämpligen tilltalas.
Jag har sålunda ansett det vara i sin ordning att först på förhållandet leda
en allmännare uppmärksamhet och påpeka de menliga följder, det alstrat, Skulle
ändock anledningarne till anmärkning i detta afseende fortfarande qvarstå, bör åklagaremakten
sedermera finna sig oförhindrad att försöka hvad genom åtal kan uträttas
till de anmärkta olägenheternas undanrödjande.
den 13 Febrnari: Det inkallade vittnet kom tillstädes och intygade, att han på K:dens
begäran skrifvit reversen, sedan köp om kärran blifvit aftaladt, och att K:den ritat sitt bomärke
under reversen. Detta vittnesmål bestred Ktden och anhöll om förhör med flere närvarande
vittnen och ett frånvarande. De närvarande vittnena intygade, att det nyss hörda vittnet förut haft
olika berättelser om förloppet af den omnämnda händelsen. Dör det frånvarande vittnets hörande
begärdes uppskof och mcdgafs, under förbehåll att då skulle företes all bevisning i målet, till
den 27 Februari: Dlera vittnen hördes, men ett åberopadt vittne styrktes vara sjukt och
för dess hörande medgafs ytterligare anstånd till
den 13 Mars: Det förra gången sjuka vittnet kom, men pä K:dens anmärkning att
vittnet hade delerium, afstod Sv. omb. från begäran om dess hörande. Ett annat vittne hördes.
Dör utslags meddelande utsattes
den 27 Mars: Då, ansågs likväl nödigt att först få upplyst, om reversen ännu återfunnits
och, sedan denna fråga blifvit med nej besvarad, tillkännagafs, att utslag skulle af
kunnas
den
3 April: Käromålet ogillades. Parternes, hvar emot annan, framstälda ansvarspå
ståenden
lemnades utan afseende. Eättegungskostnaderne qvittades.
Målet hade då förevarit .24 gånger, under en tid af nära ett helt, år.
116
Hittills bar det förhållande, som äger rum vid Under-domstolarne, blifvit skildradt.
Öfver långsamhet i ärendenas gång äfven i Öfverdomstolarne hafva vid föregående tillfällen
anmärkningar varit framstälda. sorn föranledt dessa domstolars förstärkning. Vid
sistförflutna riksdag beslöto Rikets Ständer, på Kongl. Maj:ts nådiga framställning, Högsta
Domstolens förstärkning med fyra nya ledamöter och fördelning på två afdelningar,
hvilken förändring trädde i verket från och med begynnelsen af år 1861.
Såsom upplysande i afseende på arbetets fortgång inom bemälda Domstol, under
nämnda år 1861, meddelas följande
Sammandrag af Revisions-Sekreterarnes arbetsredogörelser för år 186!.
Balans i Justitie-Revisions-Expeditionen vid 1860 års slut:
Revisionssaker
897
Skiftesmål
245
General-Auditörs ärenden
4
Hemstälda brottmål
8
Besvärs- och Ansökningsmål
1044
Kabinettsmål
3 2 201
Inkomna mål, under åi 1861.
Revisionssaker
Skiftesmål
Kammar-rätts mål
General-Audilörs ärenden ...
Hemstälda brottmål
Besvärs- och Ansökningsmål
Kabinettsmål
Afgjorda mål, år 1861.
Revisionssaker
439
Skiftesmål  ,  209
Kammar-rätts mål
1
Generai-Auditörs ärenden
18
Hemstälda brottmål
37
Besvärs- och Ansökningsmål
1,157
Kabinettsmål
157 2 018
404
131
1
16
29
956
i^L.1,700 3,901
Transport: 2,018.
117
Transport: 2,018 3,90 I
Balans till år 1862.
Revisionssaker
862
Skiftesmål
167
General-Auditörs ärender
2
Besvärs- och Ansökningsmål
843
Kabinettsmål
9 1,883 3 0Q1
1861
(inkommo
1879 mål) balansen ökad
1860 ^ afgjordes
1610 » J med
269 mål
inkommo
1700 »I balansen min
afgjordes
2018 » j skad med  318 »
587 mål
1861 inkomna, färrre än 1860
179 mål
afejorda flera än »
408 »
587 mål
Ofvanstående minskning i balansen
318
består i följande slag af mål
Revisionssaker
35
Skiftesmål
78
General-Auditörs ärenden
2
Hemstälda brottmål
8
Besvärs- och Ansökningsmål
201 3^4
hvarifrån afgår
tillökning i Kabinettsmål
6 3^3
Till jemförelse
de sednaste tio åren
Den
må här intagas balansen af Revisionssaker för hvart och ett at
na balans utgjorde för år 1852
301
» » » » 1853
416
» » » » 1854
515
» » » » 1855
575
» b b b 1856
681
» » b » 1857
762
» » b » 1858
768
418
Denna balans utgjorde för år 4859
780
» » » » » 4 860
897
» » » » » 4 864
862
Som bekant är, har Högsta Domstolen, utom åliggandet att döma i sista instansen,
skyldighet att meddela utlåtanden öfver nya förslag inom lagstiftningens
olika grenar. För bedömmande af Högsta Domstolens verksamhet har jag derföre
ansett nödigt att äga kännedom om den tid, som varit använd till dylika lagförslags
behandling.
Den uppgift, jag deröfver förskaffat mig, innehåller, att under år 4 864 hafva 8
hela dagar och 6 till större eller mindre del varit upptagna af lagfrågors föredragning.
Under första hälften af innevarande år, hafva åter icke mindre än 30 hela dagar
och 4 4 till större eller mindre del åtgått för dylika ärenders handläggning.
Häraf vill synas, som någon större minskning af den gamla balansen, än den
redovisningen för 4 864 utvisar, icke är att förvänta under innevarande år, om ens
ett lika fördelaktigt resultat kan emotses.
Granskningen af Fångförteckningarne har bibringat mig tanken på behofvet af
en närmare utredning om rätta begreppet af det i sednare författningar införda sä
kallade lalitudsystemet.
Det kan här icke i fråga komma att utförligen afhandla detta ämne. Jag må
blott korteligen framställa några betraktelser i ämnet, åsyftande att påpeka en oriktig
föreställning, den jag misstänker ligga till grund för den vanliga tillämpningen af berörda
system.
Lagstiftningen, efter att hafva uppkommit och fortgått såsom en mer och mer
ökad samling af domslut i enskilda rättsfall, antager, under inflytelsen af den allmänna
bildningen, småningom formen af ett ordnadt system. Så vida hon rörer brott och
missgerningar, grundar sig hennes system på dessas särskilda beskaffenhet, de föremål
emot hvilka de äro riktade, och graden af ondska och förderf, som i dem uppenbaras.
Efter dessa grunder bestämdes graderna af straff — vare sig att lagstiftaren
följde vedergäliningsrätten, eller hade för afsigt att afskräcka från brott, eller att åstadkomma
den brottsliges förbättring eller omfattade någon annan af de bekanta strafftheorierna.
— Skulle imedlertid straffet träffa brottet hvarken hårdare eller lindrigare,
än rättvisan i hvarje fall kräfde, så var det af nöden att domaren, den lefvande rättvisan,
ej bundes vid bestämda straffbud, utan att det lemnades honom utrymme
(latitud) för pröfning och uppskattning af brottets straffbarhet under gifna förhållan
-
119
den och större frihet att efter nämnda straffbarhet lämpa straffmåttet. Så uppstod
latitudsystemet.
Detta system, hvaraf spår äfven märkas i äldre lagar, der det heter, »straffes
som saken är till», »efter omständigheterna», »efter domarens pröfning» osv, medgifver
domaren att bestämma straffet på ett brott inom gränserna af ett maximum och
minimum, eller ock huru som helst under ett maximum, der ett sådant endast är utsatt. Till
ledning vid detta bestämmande skola tjena förevarande omständigheter, mildrande eller
försvårande brottslingens straffbarhet. Nu inträffa med en mängd af brott, ja måhända
med de flesta, att hvarken försvårande eller förmildrande omständigheter af framstående
betydelse förefinnas. Der bör således straffet hvarken förökas eller förminskas.
Ett medeltal imellan maximum och minimum eller under maximum, der
detta endast är utsatt, bör utgöra straffmålttet; ty straffet skall här sättas sådant
att det kunnat höjas eller sänkas, i händelse försvårande eller förmildrande omständigheter
varit för handen.
Men det är detta, som i allmänhet synes icke vara iakttaget. Vid granskningen
af Fångförteckningarne och deri antecknade utslag visar det sig nemligen,
att i de flesta fall minimum af straff blifvit de brottslige ådömdt; och det kan ej
gerna förutsättas, att i de flesta fall de mest mildrande omständigheter skola hafva
förefunmts. Såsom jag förut nämnt, torde snarare kunna antagas, att i de flesta
fall verkliga skiil hvarken till skärpning eller nedsättning i straffet förekomma. Det
är en sanning, att i samma mån nu i fråga varande system vidgar domarens magt,
i samma mån fordrar det af honom en noggrannare undersökning af de förhållanden,
under hvilka brotten äro begångna och ett samvetsgrannare öfvervägande af dessa
förhållandens vigt för bedömandet af den brottsliges större eller mindre ondska och
förhärdelse. Jag bör likväl icke förmoda, att domrarne undandraga sig dessa anspråk
och derföre välja den utan tvifvel beqvämligaste utvägen att i hvarje fall tillgripa
den lägsta straffbestämningen. Snarare misstänker jag, att denna felaktiga iagtillämpning
har sin grund i något missförstånd om denna lagstiftnings förhållande till den
äldre. Man har någon gång i denna fråga hört åberopas stadgandet i 24 Kap. 3
§, att »all dom bör fästas på skäl och lag och ej på godtycke» och deraf den grundsats
dragas, att högre ansvar än minimum icke får tillämpas, med mindre derför
framläggas giltiga skäl. Härpå kan dock svaras, att, med ett riktigt begrepp om
latitydsystemets grund och mening, antagandet af minimum, såsom straffbestämmelse,
när försvårande omständigheter icke tillkommit, just blifver ett godtycke, emedan det
icke stöder sig på lagens rätta grund och mening. Hvad åter beträffar anförandet
af skäl och lag, eller motiveringen af utslaget, har derom äfven varit tvekan, vid
latitydsystemets första tillämpning i vår lagstiftning. Några domare ansågo nödigt
att i utslaget upprepa alla de försvårande eller mildrande omständigheter, på hvilka
utslaget var byggdt; andra åter trodde det vara nog, att dessa omständigheter i ransakningsprotokollet
upptogos. Den sednare åsigten har, så vidt jag vet, blifvit den
120
segrande. Och då sålunda i ransaknmgsprotokollet noggrannt antecknas de omständigheter,
under hvilka ett brott är begånget, och i utslaget derjemte anmärkes, i händelse
försvårande eller mildrande omständigheter föranledt afvikelse från det medelbelopp
af straff’, som på brottet i vanliga fall bordt följa, torde dermed ofvananförda
lagbuds fordran vara uppfyld.
Den nu vidrörda felaktiga tillämpning af latitydsystemet skall dock, förmodar
jag, utan lagstiftningens mellankomst, så småningom upphöra, sedan uppmärksamheten
blifvit derpå riktad och i den mån systemets rätta natur hunnit uppfattas och domaren
för sig uppgjort en måttstock, hvarefter de vid brotten förekommande omständigheters
egenskap af försvårande, förmildrande eller vanliga, bör bedömas Jag
kan derföre stanna vid ämnets bringande under närmare öfvervägande.
I samma ändamål, som här ofvan nämnes, har jag trott mig böra fästa uppmärksamheten
på ett annat missförhållande i lagskipningen. Uti ersättningsfrågor hör
man ofta klagas öfver de åsigter, som af domstolarne följas, ehvad det gäller ersättning
för rättegångsomkostnader eller annat skadestånd. Det har bildat sig en temligen
allmän öfvertygelse derom, att alltid en gifven förlust är alt emotse för den,
som varit nog olycklig att råka ut för den aldramest obefogade rättegång, eller en
' skadegörelse af annat slag. En sådan förlust är naturligtvis oundviklig, derest angriparen
i rättegångsväg eller skadegöraren är, såsom ofta händer, en person utan
tilllgång att gälda ersättningen; men, i motsatt fall, är förrberörda öfvertygelse, om
den finnes grundad, en svår anklagelse emot lagskipningen. Rättvisan ej mindre än billigheten
fordrar att den, som lidit en skada, vare sig på det ena eller andra af nyss
uppgifna sätt, skall i möjligaste måtto derför hållas skadeslös. Man kan dock icke
neka att mången gång denna grundsats ej synes hafva nog klart föresväfvat domstolarne.
Men förbiseendet deraf är dock långt ifrån att vara ett uppsåtligt uraktlåtande
af rättvisans fordringar, utan en samvetsgrannhet, som af öfverdrifven farhåga
att öfverskatta den verkliga skadan, underskattat den. Bristande bevisning om skadans
belopp är då en lätt funnen förevändning för detsammas nedsättande så lågt
som möjligt, utan att dervid besinnas svårigheterna i många fall att åstadkomma en
slik bevisning. Domstolen »pröfvar skäligt» att till det eller det beloppet nedsätta
ett fordradt skadestånd, i ena eller andra afseendet, utan att skälen för denna pröfning,
om de rätt begrundas, äro mera bevisliga, än de förebragta skälen för ersättningens
af sakägaren uppgifna betydenhet. Den, sora derpå vinner, än den orättfärdige
skadegöraren; det, sorn derigenom uppmuntras, är processlystnaden, föraktet för
lag och rätt. Detta kan ej vara den rättsinnige domarens mål; men det biifver följden
af hans' — samvetsgrannhet. I alla händelser är det ett fel i lagskipningen;
men
121
men ett fel, som svårligen är åtkomligt för åtal; ett fel, sorn genom ändringssökande
sällan afhjelpes, emedan den fridsamme medborgareu oftast nöjes med stadfästelse
på sin rätt i hufvudsaken, äfven om denne rätt skall köpas genom en uppoffring
och emedan han ej har något, af erfarenheten bekräftadt, hopp att genom sakens
fullföljande och nya kostnaders åsamkande vinna åter hvad han sålunda ursprungligen
förlorat; det är följaktligen ett fel som ensamt genom att derpå fästa domrarnes
uppmärksamhet kan småningom öfvervinnas. Af andra länders lagskipning är för
öfrigt i detta som i flera andra afseenden mycket att lära.
Ett ämne deremot, som synes kräfva lagstiftarens åtgärd, är frågan om verkan
af stämning, eller huruvida part, som en gång är stämd, men uteblifver från
Rätten å utsatt dag, sedermera skall, genom vederpartens försorg, underrättas om
det, som vid domstolen å nämnda dag förefallit, eller med andra ord, huruvida
domstol bör förelägga part, som tillslädeskommit, att kommunicera uteblifven ve
derpart
domstolens uppskofsutslag, eller icke.
I detta afseende har utbildat sig en alldeles olika praxis i olika delar af Riket,
och hos olika domare, hvarigenom en ofta nog vådlig rättsosäkerhet upp
kommit.
Hvilketdera förfarandet må vara det lämpligaste, derom finnas skiljaktiga omdömen;
hvilketdera är med gällande lag närmast öfverensstämmande, torde deremot
vara mindre tvifvelaktigt. Ty först och främst är icke någon skyldighet
att verkställa dylik kommunikation i lag stadgad. Tvärtom innehåller 12 Kap. 1
§ Rättegångsbalken att, då Domaren skjuter saken upp å landet till nästa ting
och i staden till annan rättegångsdag, parterna skola vara skyldiga att utan ny
stämning till Rätten komma, och i 41 punkten af Kongl. Förklaringen den 23
Mars 1807 förekommer ett stadgande, hvilket väl egentligen rörer frågan om skyldighet
för den, som hos Hof-Rätt, der vederparten uteblifvit, sökt beneficium revisionis,
att derom underrätta den uteblifna vederparten och föreskrifver att en
sådan skyldighet icke äger rum, men stöder denna föreskrift derpå, att den, som
en gång fått njuta till godo laga stämning, eller eljest blifvit lagligen hörd, bör, uti
allt hvad sedan förelöper i saken, iakttaga hvad lag i allmänhet stadgar, samt han
eljest kan lill bevakande af sin räll finna vara för sig nödigt. Dessa ordalag, om
än andragna såsom stöd för ett särskildt stadgande, hafva en så allmän syftning,
att man icke gerna kan misstaga sig derom, att lagstiftarens tanke i ämnet är, att
kommunikation af uppskofsbeslutet ej erfordras. Denna åsigt har vunnit ökad vigt
genom den rörlighet, hvaruti vårt lands befolkning kommit, i följd af lättade fortskafTningsmedel,
flyttningar, utvandringar m. m, under det lagskipningen beklagligtvis
till stor del bibehållit sin tröghet och långsamhet. Det händer sålunda, att sedan
det, måhända genom många omvägar, lyckats en rättsökande att få stämning tillställd
en tredskande vederpart, denne uteblifver från Rätten å den för tvistemålet utsatta rätte
R.
St. Juat.-Ombudsmans Embete-Berättelse till 1862 års Riksdag. 16
122
gångsdag. Målet uppskjutes af sådan orsak och käranden får sig förelagdt, alt
tidigt före nästa ting eller rättegångsdag derom underrätta sin vederpart. Denne
kan då, med tillhjelp af de fortskafiningsmedel, till lands eller vatten, som nu
stå honom till buds, hafva förflyttat sig till en annan ända af Riket eller, hvad
än värre är, till en annan verldsdel. Den af Domstolen, på sätt nämndt är, föreskrifna
kommunikation af uppskofsbeslutet låter i följd häraf sig icke verkställasj;
målet afstannar, beroende på framtida anmälan, då den förlupne vederparten
möjligen kommit tillrätta. Hade åter denne varit förbunden att, sedan han en
gång blifvit stämd, uti allt hvad i saken komme att förelöpa, iakttaga det som lag
stadgar samt han eljest till bevakande af sin rätt funne nödigt, så skulle han ofel
bart
tillstädeskommit eller stalt ombud för sig, innan han öfvergifvit orten, och
saken hade dä gått sin gilla gång. Man invänder måhända, att en dylik kommu
nikation
af uppskofsbeslut skulle vara nödig, derest domstolen för den tredskandes
uteblifvande förelägger äfventyr af vite eller talans förlust; men denna påföljd vore
ju i allt fall icke någon annan, än den »lag i allmänhet stadgar» och den han
följaktligen (vunde förvänta och genom det förfallolösa uteblifvandet sig undbrkastat.
Ehuru jag anser lagens mening i denna fråga satt utom allt tvifvel och ej
befarar att ju icke domrarne skulle vara böjde att ställa sig den till efterrättelse,
sedan uppmärksamheten blifvit derpå fästad, har jag dock, enär jag tillika ansett
denna mening böra föredragas den, som utgår från en motsatt åsigt, likväl trott
mig böra hemställa, huruvida icke Rikets Ständer skulle finna nödigt, att, till brytande
af en nog allmänt inrotad praxis i detta afseende, antingen införa i någon
§ af 18 Kap. Rättegångsbalken ett tillägg i ofvanangifna syftning eller ock hos
Kongl. Majit i underdånighet begära, att en erinran om lagens rätta mening i
denna punkt blefve vederbörande domare genom nådigt Cirkulär meddelad. En
dylik åtgärd torde här vara nödvändig af det skäl, att förändring i domstolars
eller domares under längre tid iakttagna förfarande, att föreskrifva kommunikation
af Rättens uppskofsbeslut, skulle, om den plötsligen och omärkligt infördes, kunna
hafva till påföljd, att en uteblifven tredskande part, i förväntan på en dylik förut
vanlig kommunikation, utsatte sig för alltför äfventyrliga följder, såsom talans förlust,
eller försittande af upprepade förelägganden, åtföljda af ständigt ökade vitén.
Uti 2 § af Kongl. Förordningen angående sammanläggning af straff den 21
December 1857 stadgas
att med straffarbete på lifstid må ej förenas annat frihetsstraff eller böter.
Detta stadgande erhöll i begynnelsen olika tillämpling, vid olika domstolar.
Såsom exempel derpå må utur två, i följd af anmärkningar vid Fångförteckningarnes
granskning infordrade/ utslag anföras följande:
m
1:o. En liftidsfånge, som för åtskilliga rån och stölder varit dömd att mista lifvet,
men af Kongl, nåd blifvit förskonad från lifsstraffet och dömd att umgälla
sina brott med fyratio par spö, uppenbar kyrkoplikt och hfstidsarbete å fästning,
hade, för undergående af sistnämnda bestraffning, varit intagen på Carlskrona fästning,
men beredt sig tillfälle att derifrån rymma; hvarefter han under loppet af
en månad genom inbrott olofligen tillgrep på ett ställe penningar till belopp af
636 Rdr och åtskillig annan egendom till värde af 506 Rdr 36 öre, på ett annat
ställe från flera personer åtskilliga varor och tillhörigheter för ett värde af tillsammans
1,687 Rdr och på ett tredje ställe varor uppskattade till 489 Rdr eller,
tillhopa räknadt, penningar och varor motsvarande ett värde af 3,318 Rdr 36
öre. Dessa stölder hade skett inom tre olika domstolars jurisdiktioner, hvarföre
fången, då han derefter ertappades, tilltalades och undergick ransakning vid tre
särskilda domstolar. ' Han bekände alla de sålunda emot honom angifna tjufnadsbrotten.
Den första domstolen fann det vara upplyst, att den tilltalade till en del
undergått den honom genom Kongl. Majits utslag den 21 Januari 1850 ådömda
bestraffning för tredje resan stöld och att Kongl. Majit sedermera genom utslag den
2 Juni 1854, med förskoning från den honom för rån och stöld tredje gängen
med flera brott ådömda dödsstraff, af nåd tillåtit honom alt umgälla dessa sina brott,
bland annat, med lifstidsarbete å fästning, och att han sedermera från fästningen
rymt och begått de brott, för hvilka han vore under tilltal, på grund hvaraf domstolen
förklarade den tilltalade, som undergått bestraffning för tredje resan stöld,
hafva jemlikt 14 §. i Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, gjort sig skyldig
till ansvar för fjerde resan stöld.
Den andra domstolen yttrade att, den tilltalade, då han icke utstått hela den
bestraffning, som genom Kongl. Majlis utslag den 2 Juni 1854 blifvit honom för
tredje resan stöld med flera förbrytelser ådömd, vore, jemlikt 9 punkten i Kongl.
Förklaringen den 23 Mars 1807, för den åtalade inbrottstölden saker till ansvar
allenast såsom för tredje resan stöld, enligt 1, 10, 12, 14 15 och 20 §. §. i
ofvanåberopade 1855 års Kongl. Förordning.
Den tredje domstolen åter, der den tilltalade borde slutligen dömas, utlät sig,
att emedan den tilltalade icke undergått honom ådömd bestraffning för tredje resan
tjufnadsbrott och han således, för det i fråga komna olofliga tillgreppet, icke
kunde anses förfallen annorlunda än såsom för stöld tredje gången, ty och ehuru
bland de domstolar, sora i målet ransakat, den ene förklarat den tilltalade saker
till bestraffning för fjerde och den andra för tredje resan stöld, likväl och då
dessa olika domslut, i hvilka den slutligen dömande domstolen icke ägde göra
någon ändring, ej kunde sammanföras eller på en gång tillämpas, samt Kongl.
Majit genom ofvanberörda utslag den 2 Juni 1854 af nåd tillåtit den tilltalade
att umgälla sina brott, bland annat, med lifstidsarbete å fästning, i stället för döds
-
m
straff, och enligt Kongl. Förordningen den 21 December 1857 angående sammanläggning
af straff, annat frihetsstraff eller böter ej finge med straffarbete på lifstid
förenas. Domstolen funne sig icke kunna för åtalade brotten ådöma den tilltalade
någon bestraffning, hvaremot honom ålades att godtgöra målsäganderne dem
frånhända och icke tiilrättakomna penningar och varor eller de sistnämndas uppskattade
värde; skolande den tilltalade öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande
i länet för alt återföras till fästningen för undergående af det honom genom
Kongl. Majrts ofvanåberopade nådiga utslag ådömda lifstidsarbete; hvilket utslag
understäldes Kongl. Hofrättens pröfning.
Kongl. Hofrätten fann den tilltalade lagligen förvunnen att hafva föröfvat de
åtalade brotten, för hvilka han likväl, enär han icke undergått honom för tredje
resan stöld förut ådömd bestraffning, endast kunde anses saker till ansvar såsom
för stöld tredje gången; men emedan den tilltalade, genom Kongl. Majts nådiga
utslag den 2 Juni 1854, vore till lifstidsarbete på fästning dömd, förklarade Kongl.
Hofrätten, med anledning af stadgandet i 2 § 2 mom. af Kongl. Förordningen
den 21 December 1857, om sammanläggning af straff, att något särskildt ansvar
icke kunde för den tilltalade äga ram, utan skulle han, för fullbordande af det
honom ådömda lifstidsarbete, till fästningen återsändas; åliggande det honom likväl
att ersätta målsägarne hvad de af den stulna egendom icke återkommit.
2-o. En annan person hade genom Kongl. Göta Hofrätts utslag den 15 Juli
1839 blifvit dömd att, för inbrottsstöld i kyrka och andra tjufnader, jemte annat
straff, hvilket han sedermera undergått, hållas till arbete å fästning för lifstiden,
men, enligt Kongl. Majits nådiga utslag den 1 Juni 1855, undfått förskoning från
återstoden af det ådömda fästningsstraffet samt blifvit försatt å fri lot, med vilkor att
han, derest han sedermera begiuge brott, samt störde allmänna säkerheten, borde,
jemte ansvar derför efter lag, fortsätta berörda straffarbete. Snart förverkade
han denna nåd och dömdes genom Kongl. Göta Hofrätts utslag den 30 Oktober
1857, för andra resan stöld, att böta det tillgripnas värde tredubbelt med sju Rdr
24 sk eller att, i saknad af tillgång till böterna, undergå fyra dagars fängelse
vid vatten och bröd, hvarefter han, som för nämnda stöld derjemte gjort sig saker
till straffarbete under ett år och två månader, skulle, enligt Kongl. Majlis
ofvanåberopade utslag återsändas till fästningen, för undergående af honom förut
ådömdt arbete på lifstid. Detta Kongl. Hofrättens utslag kom af obekant orsak
icke till verkställighet förr än nya brott följde.
Ifrågavarande person blef nemligen kort derefter tilltalad för förbrytelser, begångna
inom särskilda domstolars jurisdiktion. Den ena domstolen pröfvade honom saker,
enligt Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, till bestraffning för andra resan inbrottsstöld
och delaktighet i tjufnad af gods till sammanlagdt värde af Tretiosju R:dr 25
öre. Den andra domstolen, som slutligen dömde, fann den tilltalade förvunnen dels
att hafva inom samma domstols domvärjo innehaft stulet gods till värde af Tretiosju
125
R:dr 72 öre, utan att kunna för åtkomsten deraf redogöra, dels ock att hafva gjort
försök till sjelfmord och innehaft dyrk; och då den tilltalade vore, enligt Kongl. Göta
Hofrätts förutnämnde utslag den 30 Oktober 1857, dömd att för andra resan stöld
böta det tillgripnas värde tredubbelt med Sju Riksdaler 24 sk. eller att, i saknad af tillgång
till böter, undergå fyra dagars fängelse vid vatten och bröd, hvilken bestraffning den
tilltalade icke undergått, och genom ofvan förstbemälde domstols utslag förklarad
saker till bestraffning för andra resan inbrottsstöld och delaktighet i tjufnadsbrott,
dervid tillgripits gods till sammanlagdt värde af Tretiosju R:dr 25 öre, dömdes han,
som, jemlikt Kongl. Förordningarne den 9 December 1756, den 10 Juni 1841 och,
den 27 November 1854, 13 Kap. 4 § Missgernings-balken och Kongl. Förordningen
den 4 Maj 1855, gjort sig förfallen, för innehafvande af dyrk till nio dagars fängelse
vid vatten och bröd, för försök till sjelfmord till åtta dagars enahanda fängelse
och för andra resan stöld, på särskilda ställen i förening med inbrott, till böter af
Tvåhundra tretiosex Riksdaler 16 öre samt straffarbete i två år och sex månader,
att i ena bot undergå Tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd; hvarefter den
tilltalade, enligt Kongl. Maj:ts ofvanberörda nådiga utslag den 1 Juni 1855 skulle
återsändas till fästningen, för undergående af honom förut ådömdt arbete å lifstid;
hvilket utslag är vordet understäldt Kongl. Hofrättens pröfning.
Kongl. Hofrätten fann den tilltalade lagligen förvunnen om de förbrytelser, Underrätterne
fört honom till last; men, enär det ansvar den tilltalade derigenom sig
ådragit, skulle, jemlikt 2 mom. i 2 § af Kongl. Förordningen den 21 December
1857, angående sammanläggning af straff, inbegripas under det straffarbete på lifstid,
hvartill densamme, enligt Kongl. Maj:ts nyssåberopade nådiga utslag, vöre skyldig,
pröfvade Kongl. Hofrätten, med ändring af Häradsrättens utslag, lagligt förklara, att
någon annan ansvarspåföljd, än den genom Kongl. Maj:ts nämnda utslag stadgade,
icke kunde honom i målet ådömas; hvaremot den tilltalade skulle, på sätt Underdomstolen
jemväl bestämt, ersätta målsägarne den egendom, som^ blifvit dem frånhänd och
icke återstäld,
Från den domare, som meddelat ofvananförda utslag, deruti sistbemälde tilltalade,
på sätt ofvan anmärkes, är vorden dömd att för de åtalade förbrytelserna undergå
Tjuguåtta dagars fängelse vid vatten och bröd, innan han till fortsättning af lifstidsarbetet
återsändes, hade Justitie-Ombudsmannen infordrat yttrande om grunden för
domslutet. Detta yttrande afgafs och innehöll, att domaren vid pröfning af ofvannämnda
mål visserligen icke förbisett stadgandet i 2 mom. af 2 § i Kongl. Förordningen, angående
sammanläggning af straff men trott detta stadgande ej vara tillämpligt å det
för handen varande fall, då den tilltalade ej dömdes till lifstidsfängelse utan endast
återskickades till fästningen, för fortsättning af förut ådömdt dylikt fängelsestraff och
någon förening af särskilda straffbestämmelser alltså egentligen icke kunde anses äga
rum. För denna sin åsigt trodde domaren sig derjemte äga stöd dels deraf att, enligt
hvad han ville erinra sig, Kongl. Maj:ts förutnämnda nådiga utslag innehölle, att
126
den tilltalade blifvit från lifstidsstraffet benådad med vilkor att, derest han beginge
annat brott, sorn störde allmänna säkerheten, han jemte undergående af den bestraffning,
hvartill han för samma brott gjort sig skyldig, skulle till lifstidsfängelset återsändas;
dels deraf att, enligt Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, bötesstraffet för
stöld först vid fjerde resan vöre förfallet, och dels isynnerhet af det förhållande, att,
i motsatt hänseende, en till lifstidsfängelse dömd person, derest han rymde eller annorledes
komme på fri fot och beginge hvad brott som helst, derför ej dödsstraff
blefve laga påföljd, undsluppe för detsamma allt ansvar. Imedlertid förmäler samma
domare, att han sedermera funnit anledning att tveka om riktigheten af berörda åsigt,
synnerligen efter det Hofrätten, på ofvan beskrifna sätt, ändrat hans utslag.
Det är också, i min tanka, icke något tvifvel att den utgång, nyssanförda mål
slutligen erhållit, varit med det åberopade stadgandet i 2 mom. af 2 § i 1857 års
meråberopade Förordning öfverensstämmande, och denna tolkning af berörda stadgande
har också, efter hvad jag erfarit, gjort sig allmänt gällande.
Imedlertid har jag genom utförligt framställande af ofvananförda exempel samt
genom intagande af en domares yttrande i ämnet, åsyftat att lägga i dagen följderna
af berörda lagstiftning, och huru svårt det är att förena densamma med rättskänslan
hos dem, som hafva till sitt kall att lagen tillämpa. Föga lärer ock någon samhällsmedlem,
äfven om han med lagtillämpning icke har att skaffa, kunna gilla att
lagstiftningen sålunda tillskapat en klass af brottslingar, som just genom sina brott
förvärfvat sig ett slags oberoende ställning uppöfver lagen. Detta är nemligen i viss
mening händelsen med förrymda och benådade lifstidsfångar, i afseende på de brott,
sorn af dem, efter rymningen eller benådningen, föröfvas, såsnart desamma icke medföra
dödsstraff; ty brottslingens återsändande till lifstidsarbetet utgör ej bestraffning för dessa
brott. Härvid faller ock i ögonen det vilkor, sorn vid dylika fångars benådning
stadgas, att nemligen om den benådade »begär stöld eller annat brott, som störer
allmänna säkerheten, han då, jemte ansvar derför enligt lag, bör å fästning fortsätta
det honom för lifstiden ådömda straffarbetet». Ett så affattadt stadgande synes utan
tvifvel innebära att, om den benådade begår det enda uttryckligen nämnda brottet,
stöld, han derföre skall träffas af ansvar enligt lag, men detta sker ej. efter hvad
redan är ådagalagdt, och orsaken är den, att för stöld straffet numera endast består i
böter och frihetsstraff, hvilka icke kunna förenas med straffarbete på lifstid. Om
ickp destomindre den anförda ordalydelsen i benådningsutslaget kan försvaras dermed,
att den benådade skulle kunna begå »annat brott, som störer allmänna säkerheten»
och ej är belagdt med endast böter eller frihetsstraff, t. ex sådant brott, som medförer
ärans förlust, borde dock ordet stöld, till undvikande af förvillelse, i dylika utslag
ej vidare omförmälas.
Men ännu vigtigare är, att lagstiftaren undanrödjer den lucka i lagstiftningen,
som här onekligen förefinnes. Det låter, enligt mitt begrepp, omöjligen förena sig
med ett ordnadt och stadgadt rättstillstånd, att en person, som gjort sig genom brott
127
skyldig till lifstidsarbete, skall i följd deraf fritagas från allt ansvar för de brott,
han sedermera lyckas på ett eller annat sätt bereda sig tillfälle att föröfva, såsnart
dessa nya brott icke skola med lifvets förlust straffas Denna lucka har nu ytterligare
vidgat sig, i den mån frihetsstraffens användande i allt flera och gröfre brott
tilltagit. Ett stadgande i detta ämne tillhörer också onekligen det system i lagstiftning,
som under den sednare tiden delvis blifvit hos oss infördt, hvilket bevisas, af
hvad härom förekommer i Lagberedningens förslag till Straff-balk, 6 Kap. 19 §, så
lydande:
»Föröfvar den, som till fängelse i första grad (d. ä, på lifstid) dömd är, brott
som dödsstraff ej medförer; varde straffet skärpt genom hans inneslutande i mörkt
enrum på högst tjuguen dagar; och må denna skärpning, i svårare fall, verkställas
trö gånger, dock med minst tre månaders uppehåll emellan hvar gång.»
Ett motsvarande stadgande förmodar jag äfven komma att inflyta i det förslag
till Strafflag, sorn Kongl. Majit möjligen vid instundande riksdag förelägger Rikets
Ständer; men jag anser saken af den påträngande vigt att, derest, emot förmodan,
hinder skulle möta för ett dylikt Lagförslags snara antagande, — hvarigenom en efterlängtad
och högst behöflig enhet i denna del af lagstiftningen kunde åstadkommas, —
jag härmed vågar hemställa, att Rikets Ständer må vara betänkta att genom särskildt
lagförslag afhjelpa ofvanantydda ofullständighet i nu gällande lagar.
Den nya lagstiftning angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs
egendom, hvilken Kongl. Majit, uppå Rikets Ständers underdåniga förslag, genom
nådig Förordning den 24 September 1861, infört, har i tillämpningen varit och
är ännu föremål för mycken tvekan och för de mest stridiga tolkningar.
För att undanrödja anledningarne till olika uppfattning af förordningens mening
och bringa enhet i dess tillämpning, har jag således ansett, det vara icke utan
nytta att redogöra för de olika åsigter i detta ämne, jag funnit rådande eller förmodar
kunna göra sig gällande; vid hvilken redogörelse jag tager till ledning Författningens
paragrafordning.
§ 1-
Här möter den, så vidt jag vet, första allmänna bestämning i vår lagstiftning,
angående rätt domstol i förmyndaremål. 10 kap. 4 § Rättegångsbalken stadgar
endast att, »när någon vill kära till den, sorn förmyndare varit, om redo för arf,
det står honom fritt att göra det, antingen der hans bo var, som ärfdes och förmyndaren
del förmynderskap sig ålog, eller der jörmxjndaren bon. Häraf kan icke
någon säker ledning vinnas för bestämmande af den domstol, som är behörig
alt förmyndare förordna, när frågan ej är att taga arf, eller när omyndig, som skall
taga arf, förut har förmyndare, förordnad af annan domstol än den, under hvars
värjo arflåtaren hörer. En följd af denna ofullständighet i lagstiftningen är väl den
m
osäkerhet, som i denna del af lagskipningen visat sig rådande. Visserligen har, i de
flesta fall, den domstol, under hvilken den omyndiges fader vid dödsfallet lydde, helst
om den aflidne fadren efterlemnat tillgångar, förordnat förmyndare; men i ganska
många andra fall visar det sig. att annan domstol, företrädesvis den, hvarunder den
omyndige ägt sitt hemvist eller varit mantals- och skattskrifven, ansett sig skyldig
att om förmyndares förordnande besörja.
När alltså Kongl. Maj:ts nådiga Förordning angående ogift qvinnas rätt att
vid viss ålder vara myndig, den 4 5 Juni 1858, utkom, hvilken föreskrifter, att
qvinna, som uppnått tjugufem års ålder och vill myndigheten sjelf utöfva, skall
derom göra anmälan hos den domstol, hvarunder hon i förmyndaremål lyder, funno
sig domstolarne i allmänhet oförhindrade att upptaga slik anmälan, så vida den
omyndiga inom Rättens domvärjo var mantals- och skattskrifven. Men sedan nu
i fråga varande 1861 års Förordning trädt i gällande kraft, fordrar en och annan
domstol, och detta icke utan skäl, att sådan qvinna, vid ingifvande af berörda anmälan
skall styrka, att hon, enligt sistnämnda Förordnings grunder, i förmyndaremål
lyder under Rättens domvärjo, det vill säga, att hennes fader, der han död är,
vid dödsfallet lydi, eller, om han lefver, sitt hemvist häfver, under samma Räll, eller,
om fader lelver, men annan till förmyndare är förordnad, eller hon, efter uppnådda
myndiga år (d. ä. efter förut utöfvad myndighet) blifvit under förmyndare ställd,
alt samma Rätt förmyndaren förordnat. Det är nemligen lätt att föreställa sig den
oreda, som skulle kunna uppkomma, i händelse en qvinnas myndighet underkändes,
såsom icke förvärfvad genom anmälan hos behörig domstol, sedan under tiden den
för myndig antagna qvinnan möjligen slutit aftal eller vidtagit andra åtgärder, för
hvilkas rättskraft de afhandlande personernas myndighet utgör ett vilkor. I följd
häraf kunna åtskilliga svårigheter möta för qvinna, som uppnått föreskrifven ålder
och önskar blifva myndig, att ernå sin önskan, synnerligast om hon såsom ung
skiljts från föräldrarne och kommit till aflägsen ort, och föräldrarne fört ett kringstrykande
lefnadssätt, eller flyttat från ort till annan, eller fadren dött i hufvudstaden
eller annan större stad, der flera församlingar äro. Jag har till och med
kännedom om ett exempel, att en qvinna, som sökte myndighet, omöjligen kunnat
styrka, hvarest hennes fader dött, emedan han, i dottrens spädaste ålder,
blifvit lagligen skild från äktenskapet med modren och sedan, för många år tillbaka,
aflidit i hufvudstaden. utan att dottren visste eller kunde erhålla upplysning,
hvilken församling han vid dödstillfället tillhört och följaktligen ej heller var i
stånd att derom skaffa giltigt intyg.
Men har nämnda stadgande om forum i förmyndaremål vållat svårigheter genom
sin nyhet, svårigheter, som dock småningom torde försvinna genom anlitande
af den i §:s senare moment intagna hänvisning till förmynderskaps flyttning från
en Rätt till en annan, så är dock det bekymmer större, som ofullständigheten i
§-'s
129
§:s stadgande förorsakat, i det all föreskrift saknad om forum för dem, som icke
haft eller hufva känd foder, d. v. s. för dem, som äro födda af oäkta säng. På
dessa passar icke någon af de i §:n upptagna händelser. Det är således nödvändigt
all, i afseende på sådana omyndiga, särskildt stadgande meddelas, på det att
domstolarne må vela, hvilken af dem är behörig och skyldig att taga vårdnad om
slikt fömynderskap eller upptaga sådan omyndig qvinnas myndighetsanmälan.
Denna §, så lydande: Rätten i stad och Domaren å landel hålle öjver förmynderskap
särskild förteckning utvisande de omyndigas födelseår samt förmyndares
namn och hemvist, har äfven varit föremål för olika tolkning, i det en del
domare hållit före, alt berörda föreskrift endast afsåge tiden efter det ifrågavarande
Förordning utkommit, då deremot andra varit af den tanke, att sådan förteckning
bör upptaga alla under Rättens vårdnad stående förmynderskap, både äldre
och yngre.
Med något eftersinnande af närmaste anledningen och grunden för den nya
lagstiftningen i detta ämne, borde det ej vara svårt att finna, det de skärpta föreskrifterna
rörande domstolarnes tillsyn å förmyndares förvaltning åsyfta att i en bättre
öfvervakad förmyndarevård bereda de omyndiga ettslags ersättning för den förmånsrätt
framför intecknad skuld, som blifvit deras fordringar hos förmyndaren fråntagen, genom
den förändrade lydelse 17 kap Handelsbaiken erhållit. En sådan ersättning kan
dock icke billigt vis vora ämnad endast åt de omyndige, som efter den ifrågavavande
Förordningens kungörande fått sina förmyndare tillsatta, . utan bör väl komma alla
omyndiga tillgodo. Nu är det väl sannt, att äfven förut ett slags förteckningar öfver
förmynderskap finnas i de protokoller, som uti dylika ärenden af ålder varit hos
domstolarne förda; men, utom det att dessa protokoller, i följd af deras form och
uppställning, icke lemna lättfattlig öfversigt öfver befintliga förmynderskap, är det
tydligt af den föreskrift, 4 § i Förordningen innehåller rörande anteckninga, som
skola i nämnda förmyndareförteckning verkställas, och hvilka icke kunna göras i
de äldre förmynderskapsprotokollerna, att lagstiftaren afsett, att den särskilda förteckningen
öfver förmynderskap • skall upptaga alla, så väl äldre som yngre ännu
fortfarande förmynderskap. När dessutom Förordningen i nyss åberopade 4 §
föreskrifver. att förmyndare skall för hvarje år afsluta räkning och i början af
det följande året inlemna den, jemte summariskt utdrag derur, till Gode männen
eller Socknenämnden samt derelter berörda summariska utdrag, förseddt med Gode
männens eller Socknenämndens intyg, att förmyndareräkning jemväl blifvit aflemnad,
i stad till Rättens Ordförande, före den 1 September, och å landet till Domhafvanden
före eller sednast å första rättegångsdagen af sista tinget året näst efter
det, då räkningen afslutas, inlemna och att häröfver anmärkning skall göras
å den förteckning, hvarom ofvan (i 2 §) är stadgadt; synes deraf icke kunna
dragas andra slutsatser, än att, då i fråga varande Förordning utkom sistlidna år
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1862 års Riksdag. 17
430
och måste antagas genast hafva trädt i verksamhet, enär icke annat i förordningen
stadgas, det sålunda föreskrifna inlemnandet af räkningen för det näslförflutna året
skulle försiggå under innevarande år. Någon räkning för »nästförflutna år» hafva
deremot de förmyndare, som under innevararde år blifvit tillsatta, icke att afgifva,
och följaktligen kan om fullgörandet af deras skyldighet någon anteckning icke
i fråga komma. Alltså förutsätter sjelfva denna föreskrift om anteckning i förteckningen,
att denna skall upptaga äfven de före innevarande år tillsatta förmyndare.
Om således äfven påbudet i 2 § rörande dylik förtecknings upprättande må förekomma
mindre klart, innehåller dock förordningen stadganden, som rätt öfvervägda,
lemna fullständig förklaring öfver en sådan mera skenbar än verklig otydlighet.
Upprättandet af de i frågavarande förteckningarne utgör imedlertid för domrarne
å landet och för domstolarne i de större städerna ett icke ringa arbete
och, detta oaktadt, är utsigten att erhålla sådana förteckningar fullständiga och
tillförlitliga ännu för en tid ganska mörk. Orsaken härtill är den oreda, som
uppkommit, i följd af hittills saknad föreskrift om forum i förmyndaremål. Huru nog
graont
än en dylik förteckning, i enlighet med förmynderskaps-protokollerna för 50
å 60 år tillbaka, upprättas, i en stad eller ett härad, kan den dock icke innebära
visshet, att ej någon eller några omyndiga, hvilkas fäder vid dödsfallet lydt under
staden eller häradet, uppehålla sig å fremmande ort, alldeles utan förmyndare
eller försedda med sådana, förordnade af annan Rätt. Hade imedlertid förmyndare
verkligen blifvit förordnade, tillvägaginge alla domstolar och domare lika noggrannt
i forskandet efter förmynderskap, och tillitades den angifna utvägen att öfverffytta
förmynderskapen till den Rätt, hvarunder den omyndige har sitt hemvist,
så kunde man väl emotse en lycklig fullbordan af lagstiftaren afsigt och ett derigenom
åsyftadt betryggande af de omyndiges säkerhet, men lätt är att inse, huru
aflägset detta mål ännu är och huru mycken nitälskan och outtröttlig ansträngning
hos domare och domstolar måste förutsättas, om man skall kunna hoppas, att
detsamma någonsin skall fullkomligt upphinnas.
§ *•
Innehållet af denna § är här ofvan till större delen återgifvet; men vissa
punkter deraf måste här ändock upprepas. Der föreskrifves, att förmyndare skall
för hvart år afsluta räkning och vid början af följande året den räkning ingifva till
Gode männen eller Socknenämnden. Men tvekan kan uppstå, till hvilken sockens
gode män eller nämnd räkningen skall ingifvas. De omyndige, hvilkas fader dog
i det eller det häradet och i den eller den socknen, hafva sedermera flyttat till
annan socken, annat härad, äga der fastighet och all sin förmögenhet. Skall förmyndaren
ingifva räkningen till vederbörande granskare i den socken, der de
omyndiges fader dött, eller i den, i hvilken de omyndige hafva sitt hemvist och
sin förmögenhet? Det är klart, alt det så kallade summariska utdraget skall inlemnas
till den Häradsrätt, under hvars domvärjo fadren lydde, när han dog, och,
131
i analogi med detta stadgande, torde väl ock få antagas, att lagstiftarens mening
varit, att räkningen skall ingifvas till granskarne i den socken, der fadren aflidit,
men något stadgande derom finnes icke; och det är likväl att emotse tvister härom
emellan de granskande myndigheterna, synuerligast i sådane fall, då myndlingarne
äga betydligare förmögenhet, så att granskningsprocenten utgör ett nog kraftigt
retelsemedel till strider.
I framtiden kan dock ett sådant tvisteämne undanrödjas genom förmynderskapets
öfverflyttande till den domstol, hvarunder myndlingarnes hemvist lyder, i
hvilket fall granskningsrätlen, enligt nyss åberopade analogi, skulle dit medfölja.
Men det finnes förmynderskap, med hvilka en sådan åtgärd icke låter sig verkställa.
De omyndige äro af adligt stånd, och vedarbörande Hofrätt är deras forum
i förmyndaremål. De hafva icke flyttat utom den Hofrätts jurisdiktion, under
hvilken fadren vid dödsfallet lydde. Der framstår, utan samband med forum för
förmynderskapet, frågan om de särskilda kommunernas behörighet att granska
förmyndareräkningen och tillgodonjuta den derför stadgade procent af myndlingarnes
inkomster. För detta fall fordras oafvisligen någon ytterligare bestämning
från lagstiftarens sida.
Det har äfven varit ifrågasatt, huruvida den första af de redovisningar, som
enligt i fråga varande Förordning skall afgifvas, bör omfatta hela tiden från förmynderskapets
begynnelse eller endast sista året. Det måste dock förutsättas,
att den granskning af förmynderskap, som förut varit i lag påbjuden, blifvit behörigen
verkställd, och följaktligen får icke mer än sista årets granskning antagas
ogjord. Denna åsigt vinner jemväl stöd af hvad i 7 § om granskningsarfvodet
föreskrifves. Detta skulle nemligen eljest och i fall flera års räkningar borde på
en gång granskas, blifva alltför betydligt, derest det beräknades på de omyndiges
inkomster under alla de år granskningen omfattade, och, om det i allt fall skulle
beräknas endast för ett år, blifva alltför ringa.
I slutet af §:s första mom stadgas: Sker del ej; (d. v. s. ingifver ej på föreskrifva
sätt förmyndaren sin räkning och den derur gjorda summariska uppgift)
förelägge Rätlen förmyndaren, vid lämpligt vite, att sin skyldighet fullgöra och för
fare
i öfrigt efter omständigheterna.
Om sättet för detta föreläggandes verkställande har tvekan yppats. I stad
låter det sig verkställa genom Rättens betjente, men på landet äger Domstolen
icke någon betjening att dertill använda. Den utvägen finnes visst och har
varit påtänkt, att härom anlita Konungens Befallningshafvande, men den medförer
dock nog stor omgång. En föreskrift vore således af nöden, alt kronobetjeningen
härutinnan skulle gå Rätten tillhanda, på den tredskande redovisningsskyldiges
egen bekostnad.
132
§ 5.
Gode män eller Sooknenämnd åligge ali inkommen förmyndareräkning granska
och, om de finna, att förmyndare den omyndigas egendom ej rätteligen förvaltat, derom
skyndsamligen göra anmälan hos Hatten, som af omständigherna yr öfvar, huruvida
annan förmyndare förordnas må. Anse Gode män eller Sooknenämnd nödigt,
alt förmyndaren lemnar inteckning eller annan säkerhet för de medel, som hos honom
innestå; anmäle del ock för Rällen; och förordne derom Rätten, efter förmyndarens
hörande, såsom nödigt och skäligt pröfvas.
De sålunda stadgade skyldigheter för Gode män eller Socknenämnd att granska
inkommen förmyndareräkning, lärer väl äfven innefatta rättigheten att pröfva och urskilja,
huruvida förmynderskapet rätteligen hörer under deras granskning eller icke. Det
kan ej få bero på förmyndares godtycke eller beqvämlighet att sjelf aTgöra, till hvilka
Gode män eller till hvilken Socknenämnd, han vill aflemna sin redogörelse, och, i
detta fall, måste väl tills vidare föreskriften om forum i Förordningens 1 § lända
till efterrättelse. Jag gör här denna anmärkning, emedan jag hört yttras den i min
tanka oriktiga mening, att Gode män böra granska de förmyndares räkningar, som
bo inom deras Socken, utan afseende på de omyndiges vistelseort eller deras faders
dödsort, och att förmyndare likaledes böra ingifva sina förmyndareräkningar till Gode
männen, i den socken, der de bo, hvarigenom mycken villervalla skulle uppstå.
Föreskriften i sista delen af förevarande §, rörande intekning i förmyndarens
fasta egendom till säkerhet för de förmyndaremedel, som hos honom innestå, när
han icke destomindre bibehålies vid förmynderskapet, har synts mig medföra stora
svårigheter vid tillämpningen. Jag fiister mig här icke dervid, att berörda stadgande
i åtskilliga andra punkter synes strida emot grunderna i gällande inteckningsförordning;
men, utom den förut påpekade olägenhet för domstol å landet att meddela sig
med förmyndare, tillkommer här den, att icke, på sätt gällande inteikningsförordning
förutsätter, någon fordringshandling finnes, hvarpå bevis om inteckningen kan
tecknas. Och, om äfven denna brist må afhjelpas, på det sätt, att inteckningsbeviset
skrifves på den sist ingifna förmyndare-räkningen, hvem skall sedermera i all
framtid förvara denna handling? Hvem skall genom inteckningens förnyande hvart
tionde år hålla den vid magt? Icke kan väl detta uppdragas åt förmyndaren,, som
sjelf är att betrakta såsom gäldenär.
Denna betänklighet i förening med svårigheten i allmänhet att bereda säkert
förvar åt omyndiges värdepapper och andra dyrbarheter, lärer ju förr desto heldre
föranleda lagstiftaren att taga ännu ett steg till ordnande af denna angelägenhet.
Jag föreställer mig, att detta skulle kunna ske, på det sätt, att åt någon af de nynrättade
komunalmyndigheter uppdroges att taga vård om dessa de omyndiges tillhörigheter
och dem på lämpligt ställe förvara; dock med en sådan fördelning i öfrigt
af förmyndarephgterna imellan förmyndaren och nämnda myndighet, att den sistnämnda
ej blefve vidare betungad med skyldigheter, än nödigt vore, för att i nu berörda
133
afseende fullkomna förmyndarevården och tillsynen öfver förvarandet af de omyndigas
medel
§ 9‘
Der Förmyndare-kammare finnes, lände hvad derom särskildt stadgadt är lill
efterrättelse.
Afven denna § har varit föremål för olika tolkning Man har frågat, om Förmyndare-kammare
skall utöfva enahanda granskning af förmyndareräkningar, som den,
hvilken förevarande förordning ålägger Gode män eller Socknenämnd och om, i sådant
lall, Förmyndare-kammare får sig till godo beräkna det granskningsarfvode, Förordningens
7 § bestämmer.
Ordalydelsen af förevarande 9 § synes icke föranleda sådan tvekan. Den tyckes
förutsätta, att hvad om Förmyndare-kammare särskildt stadgadt är, skall vara tillräckligt
för det åsyftade ändamålet. Sålunda skall Förmyndare-kammare fortfarande
ställa sig till efterrättelse hvad om densamma stadgadt är, den skall granska förmyndareräkmngar,
på det sätt och i den ordning, gällande Reglemente föreskrifver och uppbära
för vårdnaden om de omyndigas egendom den godtgörelse reglementet föreskrifver.
Härvid har blifvit invändt, alt Kongl. Majlis för Förmyndarerkammaren i
Stockholm den 9 April 1856 utfärdade förnyade Instruktion, skulle inskränka bemälde
Förmyndare-kammares verksamhet till vård och inseende öfver de omyndiges
tillhörigheter, hvadan den icke komme att omfatta någon skyldighet att granska förmyndarnes
redogörelser eller att efterse, huruvida förmyndarne de omyndiges egendom
rätteligen förvaltade, eller icke, i följd hvaraf denna Förmyndare-kammare i berörda
afseende icke motsvarade den nya lagstiftningens anspråk på kontroll å förmyndarevården;
och att för denna orsak, särskilde Gode mäns tillsättande för granskning
af de under Förmyndare-kammaren lydande förmyndares redogörelser skulle
vara af nöden.
Nämnda Instruktions hithörande bestämningar äro följande:
§ 3. Förmyndare-kammarens verksamhet har sitt föremål: att utöfva vård och
inseende öfver de under Stockholms stads domvärjo lydande ofrälse omyndige samt
frånvarande eller okände arfvingars tillhörigheter i fastigheter, lös egendom, reda medel
och säkerhetshandlingar; att härvid vaka deröfver att omyndiges samt frånvarande
och okände arfvingars tillgångar fruktbara göras och för deras räkning oförryckta
bibehållas, så vida icke, för deras sannskyldiga nytta, undantag genom anlitande
af hufvudstol pröfvas nödigt; att i öfverensstämmelse med de föreskrifter, som i denna
Instruktion vidare förekomma, förvalta och redovisa de medel, hvilka Förmyndarekammaren
är förbunden att låta till sig leverera», — —■ —
På grund af dessa föreskrifter synes med skäl kunna påstås att, då Förmyndare-kammaren
skall utöfva vård och inseende öfver de omyndiges tillhörigheter i
fastigheter, lös egendom, reda medel och säkerhetshandlingar samt vaka deröfver, att
de omyndiges tillgångar fruktbara göras och för deras räkning oförryckta bibehållas,
134
ock då särskilde förmyndare, såsom bekant är, finnas, de der hafva den omedelbara
befattningen med de omyndigas tillgångar, (åtminstone fastigheter och lös egendom,
som icke utgöres af reda medel och säkerhetshandlingar) ofvannämnda vård och inseende
måste sträcka sig till bemälda förmyndares förvaltningsåtgärder, hvilka åter
af deras redogörelser skola inhämtas. Men om, för sådant ändamål, sagda redogörelser
böra granskas, synes en granskning deraf böra blifva ännu nödvändigare och
på samma gång samvetsgrannare, då fråga uppstår om anlitande af omyndigas kapital,
dervid, enligt Instruktionens ord, skall pröfvas, i hvad mån en slik åtgärd må
vara nödig för den omyndiges »sannskyldiga nytta».
Att för de fall och det behof, som här äro antydda, en granskningsskyldighet
för Förmyndare-kammaren kan ur dess Instruktion härledas, torde sålunda svårligen
bestridas, men på samma gång, må medgifvas, att denna granskning icke är till alla
delar en sådan, som 1861 års Förordning föreskrifver. Det synes dock med skäl
kunna i fråga sättas, om någon annan granskning än den som nu, tili följd af Instruktionens
föreskrift bör äga rum, i sjelfva verket erfordras. Fullgör Förmyndarekammaren
dess här ofvan ur Instruktionen härledda skyldighet att granska förvaltningen
af de omyndiges fastigheter och lösegendom, för så vidt de särskilde förmyndarne
med dessa tillhörigheter hafva befattning, och Förmyndare-kammaren
tillika sjelf förvaltar och gör fruktbara de omyndiges reda medel samt förvarar deras
säkerhetshandlingar, allt under kontroll af årlig revision, så torde den förmyndarevård,
hufvudstadens omyndiga på detta sätt åtnjuta, åtminstone hvad egendoms-förvaltningen
angår, vara fullt jemförlig och, i afseende på säkerheten för medlens oförryckta bibehållande,
bättre, än den, som inom kommuner i allmänhet för närvarande kan
åstadkommas. Är åter en sådan ytterligare granskning till förvarande af de omyndiges
rätt icke oundgängligen af nöden, så bör den undvikas; ty, utom det, att den
skulle komma alt medföra ett oerhördt arbete, i anseende till förmyndarskapens stora
mängd och vidlyftighet, aflupe den icke utan kostnader för dessa omyndiga, hvilkas
årliga inkomster förut äro temligen kringskurna, derigenom att dels Förmyndare-kammaren
icke är skyldig godtgöra dem högre ränta å innestående reda medel, än fyra och en
half procent, dels ock att de särskilda förmyndarne dessutom skola njuta skäligt arfvode.
Emot detta antagande, att särskilde Gode Män icke behöfva eller böra tillsättas
för att granska de under Förmyndare-kammaren lydande Förmyndares
redogörelse, kan anmärkas, att berörda Instruktion för Förmyndare-kammaren icke
med ett ord omnämner någon skyldighet för Förmyndarne att afgifva redogörelser,
än mindre stadgar tid och ordning för dessa redogörelsers ingifvande. I
detta afseende lärer hitintills ländt till efterrättelse 23 Kap. 1 § Årfda-balken,
jemförd med Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845, som stadgar, att förmyndare
skall för hvarje år afsluta räkning och af denna räkning, vid hvart års slut, gifva
den omyndiges nästa fränden del, om så fordras, men om de ej begära det, skall
förmyndaren ändå vara skyldig att hvart tredje år tillställa dem räkning. Nämnda
135
lagrum är upphäfvet i 1861 års nu i fråga varande Förordning. I följd deraf och
då den årliga redovisning, som sistberörda Förordning ovilkorligen föreskrifver, äfvensom
redogörelsernas inlemnande omedelbarligen till Rätten torde böra införas äfven på ort,
der Förmyndare-kammare finnes, lärer det blifva af nöden att härom göra ett tillägg
till förevarande 9 § af 1861 års Förordning, lydande ungefärligen så: »i afseende
på tiden och ordningen för redogörelses ingifvande till Förmyndare-kammare, galle
för Förmyndare hvad ofvan om dylik redogörelses inlemnande till Gode män eller
Soeknenämnd här ofvan är stadgadt»
Men emedan, inom samhälle, der Förmyndare-kammare är inrättad, finnas
omyndiga som icke böra under Förmyndare-kammarens vård, såsom icke lydande
under allmän domstol utan under särskildt priviligieradt forum, och med förvaltningen
af hvilkas medel Förmyndare-kammare icke haft eller hafva befattning, jag menar
omyndige af frälse stånd; så följer deraf, att om dessa omyndiga icke gälla de stadganden,
som för Förmyndare-kammare äro gifna, Derföre stadgar ock Förordningen
i 3 § allmänneligen, att Stad skall välja Gode män att hafva tillsyn öfver förmynderskap
inom staden och att det åligger Magistraten om valet besörja. Det lärer
sålunda vara otvifvelaktigt att .Gode män böra väljas utan afseende derpå, om samhället
äger Förmyndare-kammare, såsnart nemligen omyndiga der finnas eller kunna
komma alt finnas, med hvilkas egendoms förvaltning, Förmyndare-kammare är obehörig
att sig befatta. På samma grund är det väl också klart, att granskningen af
förmyndareräkningar öfver dylika omyndigas medel, skall för sig gå, på sätt och i
den ordning, nu i fråga varande Förordning stadgar och föreskrifver.
En omständighet vid den sålunda införda förändring i de omyndigas rättsställning,
som jemväl varit föremål för bekymmer, är den ökade kostnad för myndlingarne,
hvartill förändringen leder. Utom det i 7 § af förevarande Förordnande stadgade
arfvode till Gode Männen eller Socknenämnden, utgörande ett för hundrade af
den omyndiges räntor eller inkomster, tillkommer flera andra. Sålunda lärer den i
§ 1 omförmälda öfverflyttning af förmynderskap från en Rätt till en annan, der sådant
i fråga kommer, icke aflöpa utan kostnader. När sedan, enligt § 4, förmyndare
till Rätten ingifvit den summariska uppgiften å den omyndigas behållning, anser han
säkerligen för sin trygghet nödigt att öfver inlemnandet äga bevis. Det är visserligen
sannt, alt ett sådant bevis icke oundgängligen erfordras, och att domaren förthy
ej är berättigad att det utfärda, om det icke begäres, men uttages det, blifver det
väl till slut den omyndige, som på ett eller annat sätt, får betala det. Uppstår ändtligen
fråga om inteckning i förmyndarnes fasta egendom till säkerhet för den omyndigas
medel, så medförer denna åtgärd icke obetydliga utgifter för stämpladt papper,
kommunikationskostnad, papperslösen m. in. Till allt detta kommer förmyndarens
arfvode, hvilket åtminstone icke kan nedsättas under det nu vanliga eller sjette penningen
af myndlingens räntor och inkomster.
136
Det iir under sådana förhållanden icke utan bekymmer man kan tänka på de
omyndiges ställning. Säkerheten för deras medel är minskad, utgifterna ökade. Förmyndarekallet,
förut icke eftersökt, nu än mer betungadt med skyldigheter, skall af
de fleste, så vidt möjligt är, undvikas. De rike myndlingarne, som kunna utan afsaknad
betala de nya utgifterna och förmyndarens ökade möda, och de fattige, som
litet eller intet äga, äro icke så mycket att beklaga, emedan de af förändringen föga
lida, men de som äga något, men obetydligt, som hittills kunnat tarfligen lefva på
sina räntor och inkomster eller af dem haft en god hjelp till lefnadskostnaden, de
känna mest dé nyss anmärkta olägenheterna och dessa utgöra, i jemförelse med de
rika och oberoende, det oändligt största antalet. Enda hoppet om förbättring i denna
bekymmersamma ställning, måste grundas på den allmänna anda, som man väntar
att den nyss införda kommunal-lagstiftningen skall väcka och utbilda, och som ej
länge bör kunna blifva overksam i en angelägenhet, hvilken så nära rörer alla, så
djupt ingriper i familjehfvet, som vården om de omyndiges rätt och förvaltningen
af deras egendom.
Ibland de från Konungen Befallningshafvande 1 länen, enligt föreskrift, till Justitie-Ombudsmans-expeditionen
insände allmänna Kungörelser har en företrädesvis ådragit
sig min uppmärksamhet, nemligen Konungens Befallningshafvandes i Kronobergs län,
den 23 Augusti 1861 utfärdade kungörelse, af innehåll hufvudsakligen att, enär åtskilige
personer, synnerligast sådane, som erhållit rättighet till bryggeri, bageri eller
beggedera, företagit sig att medelst försäljning af dricka, öl, kaffe, bröd eller andra
drycker och matvaror, till förtäring på stället, hålla ett slags värdshusrörelse, hade
Konungens Befallningshafvande funnit nödigt att genom allmän Kungörelse stadga ett
vite af Femton Riksdaler Riksmynt, hvartill den skulle göra sig skyldig, som, utan
dertill i behörig ordning erhållet tillstånd, företoge sig att dryckes- eller malförsäljning
af i fråga varande art bedrifva, hvilket vite stadgades för hvarje gång slik förbrytelse
skedde samt stämning derför utfärdades och delgåfves.
Emedan nyssanförda stadgandes öfverensstämmelse med gällande författningar
syntes mig kunna ifrågasättas, anmodade jag i skrifvelse den 29 September 1861
Konungens Befallningshafvande att jjjöfver grunderna till detsamma meddela mig närmare
besked.
Till svar härpå anförde Konungens Befallningshafvande, i skrifvelse den 19 Oktober
1861, att i fråga varande stadgande tillkommit, i följd af den allmänna klagan.
som ej mindre af länets Kronobetjening och Presterskap än äfven af flere andre
persöner hos Konungens Befallningshafvande blifvit förd öfver det betänkliga och
svåra störande af allmän ordning och sedlighet, som orsakades af den mängd näringsställen,
137
stallen, hvilka på sednare tider, ju längre dess flera, godtyckligt anlades i länet och
på hvilka, till större delen jemväl utgörande lönnkrögerinästen, dryckenskap och
andra utsväfningar föröfvades, utan att sådant af de fåtalige polistjenstemännen å
landet kunde stäfjas; att, till förekommande af ett befaradt slut på desjelftagna rättigheterna,
en del af dessa värdshusidkare sökt finna ett skyddsvärn deruti, att de förskaffat
sig rättighet till idkande af bageri och bryggeri, merändels såsom försörjningsmedel,
för att tillika försäkra sig om möjligheten att, med stöd af 3 Kap. 8 §
Missgernings-balken, få opåtalt drifva sin värdshusrörelse äfven på helgdagarne; ock att,
i några orter, sådana näringsställen anlagts invid kyrkan, med beräkning att å sådana
dagar uppfånga stor trafik bland kyrkfolket; hvilket ock alltför väl lyckats; att.
med afseende härå, det syntes vara oundgängligen nödvändigt att alfvarsam åtgärd
till förhindrande af detta onda blefve vidtagen, hvarföre Konungens Befallningshafvande,
med stöd af 10 § i Kongl. Instruktionen den 10 November 1855, utfärdat den i
fråga varande Kungörelsen; att det sedan äldre tider varit ansedt såsom Länsstyrelsens
både rätt och pligt att efter föregången pröfning bestämma, om och hvarest
värdshus, spisqvarter och andra näringsställen må finnas å landet, hvilket äfven uti
åtskilliga äldre Kongl. Förordningar angående vilkoren för tillverkning och försäljning
af bränvin och andra, brända eller destillerade, spirituosa drycker varit uttryckligen
stadgadt, och att detta stadgandes inskränkning, uti de år 1855 och sedermera utfärdade
Förordningar i samma ämne, till endast näringsställen med utskänkning af
spirituosa, väl icke kunde anses hafva grundat oinskränkt rättighet för en hvar å
landet att hålla värdshusrörelse med mat och icke spirituosa drycker; att, för en
slik åsigt, Konungens Befallningshafvande jemväl funne stöd dels uti 19 § af Han
dels-ordningen
deu 22 December 1846, der, i afseende på idkande af källare- vinskänks-,
schweitzeri-, värdshus-, traktörs- eller krogrörelse, det heter, att derom
skulle gälla hvad särskildt stadgadt vore, dels ock deri, att enligt Kongl. Brefvet den
18 September 1858, angående anställande af restauratören vid stationerna å Statens
jernvägar, Chefen för nämnda jernvägsbyggnader funnit nödigt att begära samt Kongl.
Majit att i nåder bevilja tillstånd för bemälde Chef att vid de särskilda stationerna
antaga lämpliga personer att tillhandahålla förfriskningar af mat och icke spirituosa
drycker, dock med föreskrift, att anmälan om sådan persons antagande borde göras
hos vederbörande Konungens Befallningshafvande samt i stad jemväl hos Magistraten,
dels slutligen deri, att Kongl. Majit, i anledning af underdåniga besvär, dem en qvinnsperson
anfört, öfver vederbörandes vägran af tillåtelse för henne att såsom försörjningsmedel
få å torg och allmänna platser i Stockholm afyttra af henne tillredt kaffe,
i nådigt beslut den 12 Juli 1861 förklarat, »att tillredning och försäljning af kokadt
kaffe, att på stället förtäras, icke är att hänföra till sådant handtverk eller dermed
jemförlig tillverkning, hvars åstadkommande såsom försörjningsmedel i § 12 af gällande
Fabriks- och Handtverks-ordning afses, samt att arten af sådan rörelse, likasem den
*
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1862 års Riksdag. 18
138
med lagad mat, skäligen kan anses påkalla särskilda ordningsföreskrifter och vilkor
för rörelsens utöfvande»; bifogande Konungens Befallningshafvande till bestyrkande
af det förut omnämnda behofvet af det stadgande, hvaremot anmärkning gjordes, ett
intyg från samtlige Domhafvande i länet, hvilket vitsordade att under föihandlingarne
vid tingsrätterne i orten Domhafvanderne kommit i erfarenhet deraf, att idkande af
värdshusrörelse å landet, af hvilken person och å hvilket ställe som helst, föranledde
lill mer eller mindre betänkliga oordningar och förbiytelser, något som polismyndigheterna
icke förmå förekomma, oftast af okunnighet om tillvaron af dylika tillfälliga
och ombytliga samlingsställen för ortens sämsta befolkning; i följd hvaraf Domhafvanderne
förklarade sig anse Konungens Befallnmgshafvandes genom i fråga varande
kungörelse, vidtagna åtgärd hafva varit för ordningens och sedlighetens vidmakthållande
af verkligt behof påkallad.
De gällande lagstadganden, hvilka jag ansåg kunna åberopas emot behörigheten
af Konungens Befallnmgshafvandes i fråga varande lagstiftningsåtgärd, voro
8 S i Fabriks- och Handlverksordningen den 22 December 4846, hvarest stadgas:
»Rättighet att i stad eller på landet hålla handtverks-verkstad och med biträde
af gesäll, lärling eller annan arbetare, till afsalu åstadkomma bandtverksarbeten, eller,
med enahanda biträde, utöfva bageri-, bryggeri-, eller slagleri-handlering tillkommer
hvarje man, som äger Svensk medborgar er all med vilkor: att hafva begått Herrans
heliga nattvard, råda öfver sig och sin egendom, äga god frejd, samt kunna skrifva
lösligt och räkna qualuor species i enkla tal: att förvärfva mästerskap i vissa uppräknade
handtverk (till hvilka bageri-, bryggeri- eller slagteri-handtering likväl icke
hörer) samt att, då fråga är om bageri- bryggeri- och slagterihandlmg i stad, förvärfva
burskap å yrket; äfvensom
5 § i Hondelsordningen den 22 December 4846, der det, bland annat, heter:
Fabriks- och handtverksidkare vare likaledes oförhindrade alt sina tillverkningar i
hvad myckenhet som helst å landel a/yttra.
Hvad som deremot ingaf mig tvekan att tillvita Konungens Befallningshafvande
någon bestämd lagöfverträdelse var den omständighet, att det anmärkta vilesförbudet
gälde endast sådan forytlring af bageri- och bryggeri-tillverkningar, som vore förenad
med förtäring på stället och hvarigenom uppkom me ett slags värdshusrörelse På
ien så beskaffad försäljning kunde Handelsordmngens ofvananförda stadgande möjligen
icke vara tillämpligt. Jag erinrade mig, i afseende derpå, utgången af en i viss mån
likartad fråga, som var föremål för Rikets Ständers pröfning vid sistför flut ne riksdag.
En af Hedervärda Bonde-ståndets ledamöter har nemligen väckt en motion,
deruti han, under förmälan, att åtskilliga personer i hans ort skola, på grund af 4
Kap. 2 § Handels-balken samt Fabriks- och Handelsordnmgen den 22 December
1846, blifvit under år \ 859, för utöfvad försäljning af hembryggdt dricka, dömde till 40
Daler böter och varans förlust, hemstält, att då^ denna näringsgren syntes oskyldig,
139
vanligen utöfvades af mindre bemedlade personer och beredde dem någon inkomst
samt aldrig kunde medföra skada och förargelse, men deremot bidraga till nykterhetens
befrämjande, Bikets Ständer måtte för sin del besluta, att hembrygd af öl
och svagdricka äfvensom försäljning deraf skulle, ulan anmälan hos Konungens Befallningshafvande
eller annan myndighet, vara å landet tillåten.
Höglofl. Ekonomi-utskottet, dit motionen remitterades, yttrade derom att då, så
vidt författningarne föranleda, det icke kunde anses vara någon förmenadt, att efter
den anmälan hos vederbörande, som upprätthållandet af nödig ordning må kunna
kräfva, å landet utöfva tillverkning och försäljning af maltdrycker, hemstälde Utskottet
att berörda motion icke borde till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda; hvilken
hemställan af Rikets Ständer bifölls, på det sätt, att tre Riksstånd godkände densamma,
men Bondeståndet beslöt återremiss, som dock vid nämnda förhållande, icke kom
att hafva någon påföljd.
Häraf måste, enligt min tanka, den slutföljd dragas, att Rikets Ständer ansett
en alldeles obetingad frihet, i afseende på tillverkning och försäljning i allmänhet af
maltdrycker, hvarken vara eller böra vara medgifven. Så mycket mindre kunde det
antagas att Rikets Ständer förordat en dylik frihet, då försäljning af nämnda drycker
idkades på ett sätt, som kunde hänföras till värdshusrörelse.
I följd häraf och då dessutom Konungens Befallnmgshafvandes infordrade förklaring
tillika med Domhafvandernas utlåtande vitsordade behofvet af den i fråga
varande åtgärden, ansåg jag berörda Kungörelses utfärdande, i och för sig, icke utgöra
föremål för åtal.
Icke desto mindre har jag trott den sålunda väckta frågan vara ett ämne för denna
berättelse, emedan den lägger i dagen .en ofullständighet i näringslagstiftningen.
Erfarenheten har nemligen visat behofvet af en dylik rörelse, derigenom att talrika
Ölstugor och så kallade Nykterhetsvärdshus både i städerna och på landet uppstått.
Och när sålunda en ny näringsgren utvecklar sig, får den icke undgå en vaksam
lagstiftning, ehvad det gäller att motarbeta eller uppmuntra densamma.
Emedan nu denna näring, då den ärligen och ordentligen samt af väfrejdade
personer skötes och icke begagnas såsom täckmantel för lönnkrögeri och sedeslösa
utsväfningar, kan vara, såsom den ofvanbemälde motionären yttrat, oskyldig samt till
och med för nykterhetens befrämjande verksam, och den dessutom för obemedlade
och mindre arbetsföra personer skapar en utväg till försörjning, har jag trott densamma
icke böra förqväfvas, utan snarare uppmuntras, endast den inrättas efter sådana
ordningsföreskrifter, som till förekommande af missbruk kunna finnas nödiga, utan
att betunga rörelsens idkare med kostnader för anskaffande och förnyande af tillstånds-resolutioner,
hvarigenom en oskälig beskattning kunde tillskapas.
140
I 2 Kap. 3 § Rättegångs-balken stadgas, att ä tingstima skall Häradshöfding
och Nämnd tideligen vid tingstad vara. Förr än Rätten sig sätter, skall gudstjenst
hållas. Sedan lyse Häradshöfding ting och tingsfrid och läse de stadgar offentligen
lipp, sorn allmogen å Tinget kungöras böra.
Med anledning af denna föreskrift är det väl som lid efter annan uppläsning
af än den ena än den andra Författningen blifvit påbuden. Sålunda är vordet stadgadt,
att följande Författningar skola uppläsas.
Vid hvarje taga Häradsting:
Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, 17 punkten, om straff för inbrottsstöld.
Tvenne gånger om året:
Kongl. Förordningen den 3 Oktober 1723 om Sollicitanter.
En gång om året:
Kongl. Förordningen den 1 Juli 1743 om Budkaflar;
1 2 och 5 §§ af 6 Kap. Missgernings-balken, enligt Kongl. Brefvet den 27
Maj 1801;
Kongl. Förordningen den 1 Augusti 1805, om skogarne i Riket;
12 Kap. 7 § Jorda-balken, enligt Kongl. Brefvet den 22 April 1745;
44 Kap. Missgernings-balken, enligt Resolutionen på Allm. Besvär den 29
Juni 1752; samt dessutom transsumter ur två Fideikommiss bref;
Vid Vinterhagen:
Kongl. Kungörelsen den 29 Juni 1773, angående dem som förleda enfaldiga
parter till oskäliga rättegångar, enligt Kongl. Brefvet den 3 April 1778; samt
Kongl. Kungörelsen den 11 Oktober 1773 om undermåliga Kött- och Fisketunnor.
Af dessa Författningar måste väl följande genom en senare tids lagstiftning
anses upphäfna, nemligen
Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, 47 punkten, genom Kongl. Förordningen
om ansvar för stöld, snatteri samt rån, den 4 Maj 1855;
•/ och 2 §§ af 6 Kap. Missgernings-balken, genom Kongl. Förordningen angående
förändrade stadganden emot uppror och olofliga sammankomster, den 6 Fe
bruari
1849; samt
Kongl. Kungörelsen den 29 Juni 1773, genom Kongl. Förordningen om förfalskning,
så ock om bedrägeri och annan oredlighet, den 7 September 1858.
Att de sålunda upphäfna elior förändrade lagbuden icke vidare skola uppläsas,
lärer väl följa af sig sjelft; men äfven de bland ofvan uppräknade författningar, hvilka
ännu äga gällande kraft, hafva under så lång tid varit upplästa och böra vara så kända,
att deras förnyade upprepande synes vara utan ändamål. Jag har jemväl erfarit,
att föreskriften om deras uppläsande nog allmänt uraktlåtes; och som jag finner
det vara utan nytta att sagde föreskrift i kraft och verksamhet återställes, så har
141
jag af § 20 i Instruktionen för Justitie-Ombudsmannen hämtat anledning att hemställa,
det samma föreskrift må i laglig ordning upphäfvas,
Då emedlertid lagens bud om allmänna stadgars offentliga uppläsande qvarstår
och icke torde böra förändras, lärer det vara lämpligast, att i samma Förordning,
hvarigenom nämnda äldre föreskrifter upphäfvas, tillika förklaras, att det på domarens
egen pröfning må bero, hvilka stadgar han anser böra på detta sätt allmogen
kungöras. Han skall då ej underlåta att, genom ett slikt upprepande, inskärpa de
flera på senare tider utkomna nya lagar af så väl kriminel som civil natur, hvilka
så väsentligen ändra vår gamla lag, t. ex. Förordningarne om stöld, snatteri och rån,
— om förfalskning så ock bedrägeri och annan oredlighet, — om mord och dråp samt
annan misshandel, — den gällande Stängsel-förordningen samt Förordningen angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, med flera; ur hvilka förordningar
de vigtigaste och oftast tillämpliga delar kunna utplockas och, i en viss
ordning samt allt efter som tiden tillåter, på detta sätt, i minnet återkallas,
Vid författandet af de under senare åren utkomna Förordningar, som i väsentligare
mån ändra 1734 års lag, synes det förfarande understundom iakttagas, att
§§ i 1734 års lag, som genom den nya Förordningen i sin helhet blifvit upphäfna,
uti Förordningens ingress uppräknas, hvaremot sådana §§, hvilka endast till
någon del undergått förändring, icke omnämnas, än mindre erhålla sådan ordalydelse,
som uttrycker den olikhet i deras innehåll, hvartill den nya Förordningens stadganden
föranleda. Jag vill genom ett exempel åskådliggöra saken. Sålunda uppräknas icke
i ingressen till Kongl. Förordningen, angående mord, dråp och annan misshandel,
den 29 Januari 1861, såsom upphäfven 7 § i 21 Kap. Missgernings-balken, hvilken
stadgar: »öfverfaller man annan å allmän väg, eller gata, med hugg och slag eller
hugger och bryter sönder vägfarande mans resetyg, bote fyratio daler för fridsbrottet,
och för slagsmålet efter lag, gälde ock skadan åter», ehuru nyssåberopade Förordnings
50 § innehåller, att »der någon våldför annan å allmän väg, gata eller torgplats;
då skall den omständighet, vid straffets mätande för våldet, såsom försvårande
anses», hvarigenom således första delen af ofvananförda § i 1734 års lag i sjelfva
verket upphäfves, och deri qvarstår endast straffbestämning för brottet, att hugga
eller bryta sönder vägfarande mans resetyg.
Denna omständighet har haft till följd, att många domare, fästande sig endast
vid det förhållande, att i merberörda Kongl. Förordningens ingress 21 Kap 7 §
Missgernings-baiken icke återfinnes ibland de derstädes anförda, upphäfna lagrum,
fortfarande tillämpat den gamla lagens straffbestämning om fyratio dalers böter för
fridsbrottet och särskildt straff för slagsmålet. En sådan uppfattning af lagbestämningen
kan ej gerna undgå att i sin mån inverka på den uppskattning af ett brotts
142
straffbarhet, som föregår strafftillämpningen, om den också icke, i följd af den vidsträckta
latitud, lagstiftaren medgifvit i straffet för annan persons våldförande, kan
föranleda nämnda latituds öfverskridande åt det ena eller andra hållet. Jae har der
O
före
ansett mig böra påpeka förhållandet för att, om icke åstadkomma någon förändring
i lagstiftarens förfaringssätt, hvilket sannolikt har giltigare grund, än undvikandet
af besväret att ändra ordalydelsen af en endast till en del upphäfven eller
förändrad lagparagraf, åtminstone påkalla lagskiparens uppmärksamhet på förhållandet.
I sammanhang härmed torde den erinran vara på sitt ställe, att, ehuru den
här ofvan åberopade 50 § af 1861 års Förordning, i andra mom. upptager, såsom
en försvårande omständighet vid straffets mätande för våldet, om någon våldför
annan »der allmän marknad hålles», så qvarstår icke destomindre oförändradt och
oupphäfvet lagens stadgande i 7 Kap 6 § Handels-balken, sådan denna lyder i Kongl.
Förordningen den 13 Juli 1818: »sker buller, oväsende och slagsmål, sedan marknadsfrid
offentligen lyst är, plickte den det gör, efter lag och böle tio daler för fridsbrottet».
Äfven härigenom har missförstånd i lagskipningen inträffat.
Justitie-Ombudsmannens Berättelse för år 1851 (sid 117) förmäler, hurusom
dåvarande Justitie-Ombudsmannen i underdånig skrifvelse den 17 Oktober nämnda
år hemstält att, till beredande af minskning i archivutrymme och för att från förstöring
bevara sådana äldre handlingar, som i historiskt hänseende kunde äga värde,
.nventering och behöriga förteckningars upprättande öfver alla i landsorlerne befintliga
'allmänna handlingar, som finnas förvarade hos statens embetsveik och domstolar,
malte i nåder anbefallas och, så fort ske kuude, för sig gå, samt exemplar af förteckningarne
insändas till den embetsmyndighet i hufvudstaden, der Kongl. Majt i
nåder funne lämpligast att låta samma förteckningar undergå vederbörlig granskning,
hvarefter de handlingar, som ansåges böra bibehållas, borde ifrån deras nuvarande
spridda förvaringsrum sammanföras i hufvudstaden på ett ställe, t. ex. Riksarchivet,
hvarest de kunde hållas lätt tillgängliga.
I skrifvelse den 16 September sistlidna år bar Hans Excellens Herr JustitieStatsministern
meddelat, att sedan, i anledning af ofvannämnda underdåniga skrifvelse,
ej mindre Riksarchivarien än Rikets Hofrätter blifvit hörde och Juslitie-Ombudsmannen
med en ytterligare underdånig skrifvelse i ämnet inkommit, så och efter
det, jemlikt Kongl. Maj:ts, uppå fördragning af Chefen för Finans-Departementet och
med anledning af underdånig framställning af Öfver-Intendcnts-Embetet, den 14 Okber
1856 fattade nådiga beslut, från Rikets samtlige Hofrätter infordrats underdåniga
utlåtanden, om och i hvad mån de handlingar, hvilka hos Hofrätt, enligt hittills
gällande föreskrifter eller antaget bruk, förvaras, må utan olägenhet för det allmänna
443
och enskilda personer förstöras eller försäljas, — har Kongl. Maj:t, vid underdånig
föredragning af detta ärende, den 12 Oktober 4860, i nåder ansett Justitie-Ombudsmannens
och Öfver-Inlendents-Embetets omförmälda framställningar, så vidt de afse
de handlingar, som i domstolarnes archiver förvaras, icke för närvarande föranleda
till annan åtgärd, än att Svea och Göta Hofrätter skulle meddelas föreskrift att låta
ur deras archiver till förstöring utgallra sådana handlingar, hvilkas vidare förvarande
kunde anses ötverflödigt; hvarjemte Kongl. Majit i nåder dels funnit godt förklara,
att till handlingar, som fortfarande, de måtte tillhöra hvilken tidrymd som helst, borde
i archiven bibehållas och förvaras, skulle hänföras ej mindre hvardera Hofrättens egna
protokoller, utslags och domböcker samt registratur tillika med sådana minnesböcker
och anteckningar, hvarigenom efterforskning i dessa handlingar underlättades, såsom
diarier, rotlar, register m. fl., samt Kongl. Majlis oab Collegiernes till Hofrätten aflåtne
Bref och stater, än ock det exemplar af Underrätternes domböcker och protokoll,
som enligt lag skall vid Öfverdomstolen vara att tillgå, likasom hos Hofrätten
inregistrerade bouppfeckningar och de gjorda depositioner, dels och till efterrättelse
jemväl för framtiden föreskrifvit, att af de hos Hofrätten förvarande handlingar i afgjorda
mål och ärenden äfvensom af skrivelser och anmälanden från Underdomare
och Kongl. Maj-ts Befallningshafvande, fånglistor, markegångstaxor, postböcker och
tjenstgöringsdiarier samt öfriga här ej omnämnda handlingar, dem Hofrätten funne
obehöfliga, skola de, som äro äldre än hundra år, för beredande af nödigt utrymme,
afskilj as från öfriga Hofrättens archiv tillhörande handlingar och uppbrännas eiler på
annat sätt förstöras, dock att, i händelse bland berörda handlingar skulle finnas sådana,
som anginge historiskt märkeliga rättegångar eller eljest lör forskningen i ett
eller annat hänseende syntes vara af vigt, dessa handlingar likasom i akterna möjligen
befintliga originala ägande-rättshandlingar borde undantagas samt. länsvis ordnade,
förtecknas och fortfarande förvaras.
Uti nyssanförda skrifvelse tillkännagifves slutligen, att frågan om behandlingen
af de i länsstyrelsernas archiver befintliga handlingar vore på Kongl. Civil-Departemenls
föredragning beroende.
Vid efterfrågan i sislberörda Kongl. Departement har jag inhämtat, att genom
Cirkulär-bref den 4 4 Oktober 4 8 ■ 6 Chefen för Civil-Departementet infordrat från
samtlige Konungens Befallningshafvande underdåniga utlåtanden, om och i hvad mån
de handlingar, hvilka i länsstyrelsernas archiver, enligt dittills gällande föreskrifter eller
antaget bruk, förvarades, kunde utan olägenhet för det allmänna och enskilda personer
förstöras eller försäljas, samt hvilka närmare föreskrifter i afseende härpå kunde
vara af behofvet påkallade, — men att så beskaffade utlåtanden icke från alia Konungens
Befallningshafvande ännu inkommit, så att ärendet kunnat vidare behandlas.
144
Jemlikt 14 §. i Instruktionen för Justitie-Ombudsmannen, bar jag från vederbörande
Kongl. Stats-departementer infordrat uppgifter på ej mindre de af Rikets
Ständer vid sistförflutna riksdag fattade beslut, hvilka blifvit af Konungen gillade,
utfärdade och i verket st alda, än ock särskildt på dem, som icke blifvit i underdånighet
föredragna eller i nåder afgjorda.
I)å jag imedlertid ansett den sålunda föreskrifna särskilda uppgift om de
Rikets Ständers beslut, som icke blifvit i underdånighet föredragna eller i nåder
afgjorda, böra omfatta äfven sådana, som vid riksdagar före den sist törflutna blifvit
af Rikets Ständer fattade, men uti äldre redogörelser upptagna såsom i sin
helhet eller till någon del oafgjorda, har jag öfver dessa sistnämnda beslut låtit
upprätta och till de Kongl. Stats-departementen aflemna utdrag ur föregående Justitieombudsman
s-berli 11 e lser, samt tillika begärt upplysning om de vid dessa äldre
ärender vidtagna, i nyssnämnda berättelser icke förut redovisade åtgärder.
Uppgifter af bägge dessa slag hafva från vederbörande inkommit och äro
tryckta, såsom bilagor till denna berättelse, under niis I och II.
Från Kongl. Justitie-Statsdepartementet är, på förfrågan, särskildt tillkännagifvet,
att, sedan början af sistförflutna riksdag, någon förklaring öfver lagen, i den ordning
19 § i Regeringsformen bestämmer, icke blifvit meddelad.
Min företrädares embetsresa under sistförflutna år sträckte sig till Jemtland
och Härjeådalen, en del af Dalarne och Nerike samt till Philipstad i Wermland,
der den genom hans dödliga frånfälle, såsom bekant är, afbröts.
Under min embetstid har jag besökt dels åtskilliga af Hufvudstadens embetsverk
och domstolar, äfvensom Fängelser och arbetsinrättningar, dels ock på embetsresa
innevarande sommar Westmanland, en liten del af Dalarne, Wermland, Bohuslän,
så och särskilda delar af Westergötland och Nerike.
Öfver de vid dessa besök och resor verkstälda inspektioner af Länsstyrelsers,
Domkapitels, Rådstulvurätters, Magistraters och Häradsrätters med flera embetsverks
archiver äfvensom af Fängelser, arbetsinrättningar och lazaretter m. m. äro
särskilda diarier förda, hvilka skoa till Höglofl. Lagutskottet blifva öfverlemnade.
De iakttagelser, jag varit i tillfälle att göra under förrberörda inspektioner i
Archiven hafva bekräftat mina företrädares vitsord om ett allt mer och mer tilltagande
interesse för äldre och nyare handlingars omsorgsfulla förvarande ooh ordnande
samt om ett deraf härflytande förbättradt tillstånd i archiven. Någon gång har
varit
US
varit att anmärka saknad af fullständiga förteckningar öfver archivens innehåll,
samt att domböcker och protokoller förvarats oinbundna. Den förra bristen kan
afhjelpas, alldenstund i lag stadgas skyldighet att upprätta och hafva tillgängliga
sådana förteckningar; men deremot finnes icke, så vidt mig kändt är, någon föreskrift
om domböckers och protokollers inbindning. Huru angelägen en sådan åtgärd
emedlertid är, behöfver jag ej säga för hvar och en, som eftersinnar, huru
lätt en dombok blifver ofullständig, när ett häfte eller en så kallad tern af en
dylik bok en och annan gång uttages och begagnas, men icke återlägges på sin
plats. Inbindningen tjenar också till en påminnelse om en ofullständig domboks
eller protokollssamlings komplettering, ty en samvetsgrann domare låter ej gerna
inbinda en ofullständig dombok eller protokollssamling, men en dylik bok oinbunden,
stäld ibland inbundna för en senare tid, ingifver alltid misstanka om någon
deri befintlig lucka eller ofullständighet Det vöre derföre önskligt, att kunna erhålla
ett lagbud, som både stadgade skyldighet för domaren eller domstolen att
besörja om domböckers och protokollers inbindning, inom viss bestämd tid, och
tillika föreskrefve, hvarifrån kostnaden dertill skulle tagas. Denna kostnad, då fråga
blifver om inbindning af äldre handlingar, tillkomna under flera domares tid, måste
utan tvifvel drabba rättskommunen, häradet eller staden. För en kommande tid
kan denna skyldighet, som blifver mindre betungande, i mån som den småningom,
år ifrån år, afbördas, möjligen påläggas domaren eller domstolen. Säkrast
torde likväl ändamålet vinnas, om domstolen eller domaren förpligtas att om arbetets
verkställande besörja och kommunen att bestrida kostnaden. På samma
sätt kunde denna skyldighet fördelas vid länsstyrelserna imellan tjenstemännen
samt Kongl. Majit och Kronan.
Med anledning af den härofvan införda Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse angående
archiven i landsorterne, har jag under embetsresan anmodat vederbörande
att till Juslite-ombudsmans-expeditionen insända afskrifter af de inventariiförteckningar,
som redan funnos upprättade eller komme att upprättas, öfver nämnda archiv.
Min mening dermed har varit, att småningom åstadkomma en någorlunda
fullständig samling af dylika förteckningar, hvilka sedermera kunde till Kongl
Majit öfverlemnas jemte förnyad underdånig hemställan om nådigt förordnande, att
utgailring af onödiga handlingar ur archiven måtte äga rum, på det att det, som
der finnes af värde, må blifva bättre förvaradt, och ändock, genom onyttiga pappers
förstörande, utrymme beredas för den med hvarje år tillväxande samlingen. På många
ställen, både i Länsstyrelsernas, Rådstufvurätternas och Häradsrätternas archiv, är
en sådan utgailring af största behof påkallad, derest archivens ändamålsenliga ordnande
må blifva möjligt och yngre omistliga handlingar icke äfventyra att förstöras,
i trängseln med äldre uppenbarligen värdelösa papper. Dessa mina uppmaningar
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1862 års Riksdag. 19
U 6
hafva allestädes rönt välvilligt emottagande, och jag har redan från några håll emottagit
dylika afskrifter.
Angående fängelserna, nemligen de efter cellsystemet uppförda och skotta,
har jag ej heller funnit anledning att ändra de fördelaktiga vitsord, som i dessa
berättelser förut varit afgifna och upprepade.
Cellsystemet, i dess tillämpning på ransakningsfångar och straffångar med
kortare strafftid, är numera i det närmaste infördt i vårt land, åtminstone hvad
beträffar nödiga byggnaders uppförande, i det hvarje län snart erhållit minst ett
större ransakningsbäkte, i hvilket jemväl fångar, dömde till högst två års fängelse
eller straffarbete, utstå sitt straff. Det är äfven infördt, i hvad beträffar fångarnes
behandling inom häktet; men i andra afseenden återstår icke så litet, innan systemet
kan sägas vara fullständigt ordnadt och verksamt. Dit hörer t. ex., att ransakningarne
komma att hållas inom fängelserna och fångens transporterande från ort
till annan, så vidt detta icke kan ske utan beröring med andra personer, än bevakningen,
må undvikas För en sådan anordning lägga bestående förhållanden,
såsom domstolsinrättningen, synnerligast på landet, äfvensom landets glesa befolkning,
stora hinder. Imedlertid har på senare tiden flera försök blifvit gjorda, men
det har ej kunnat ske utan rubbning till någon del af den gamla domstolsinrättningen.
Sålunda hafva på några ställen ransakningar, angående personer, häktade
för brott, begångna inom den intill fängelset närmast belägna domsaga, blifvit förlagde
till fängelset. Den svårighet, som härvid yppat sig, att erhålla Nämndemän
såsom bisittare i Häradsrätten, helst då vid samma urtima ting ransakningar förekomma
om brott, begångna i två eller tre särskilda Härader af domsagan, och särskild
Nämnd för hvart och ett rätteligen skulle i Rätten sitta, har föranledt vidtagande
af den utväg att låta de olika Häradernes Nämndemän turvis Rätten biträda,
så att en Nämnd tjenstgör för hvarje sådant urtima ting, utan afseende
derpå, i hvilket härad det eller de brott, om hvilka ransakas, äro föröfvade.
Härigenom måste inträffa, att ofta nog den tjenstgörande Nämnden är från annan
ort än den, der brottet blifvit begånget, och således icke i tillfälle att, såsom sig
borde, förse Rätten med nödiga upplysningar om personer samt ort- och sakförhållanden.
En väsentlig del af Nämndens behöflighet och nytta går då förlorad,
och ändamålsenligheten af denna domstolsinrättning kan, för sådana fall, med allt
skäl i fråga sättas, Det har derföre varit föreslaget, att vid cellfängelserna inrätta
särskilda broltmålsdomstölar för handläggning af häktade personers brott och, innan
något dylikt förslag, på ett eller annat sätt, kommit till utförande, hvarigenom
också ransakningarnes fortskyndande skulle blifva möjligt, kan cellsystemet i detta
hänseende icke blifva fullt verksamt.
Men det är äfven i ett annat afseende som cellsystemets införande icke kan
147
anses fullständigt Det måste införas i det allmänna tänkesättet, det vill säga,
det allmänna tänkesättet måste fullt införlifva sig med detta system och göra dess
idé för sig klar och lefvande. Delta är isynnerhet af nöden, på det att icke en god
del af systemets verkningar skall förfelas. Allmänheten måste komma till insigt af
den vigtiga grundsats, att fängelset, efter detta system, förbättrar, eller åtminstone,
icke försämrar fången. Det är förthy orätt att betrakta och behandla en fånge, som
suttit, vare sig såsom ransaknings- eller straffånge, i ett cellfängelse, på samma sätt,
som man fordom var van att betrakt aen fånge, utsläppt ur gemensamhetsfängelsernas
vexelundervisningsskola. Cellfången har under fängelsetiden tillbragt sina dagar i
den ensliga cellen, haft tid att besinna sin ställning, sin föregående vandel, haft tillfälle
lill nyttig läsning och undervisning. Han har under tiden ej varit i beröring med,
knappast sett eller varit sedd af, en annan fånge. Endast bevakningspersonalen och
religionsläraren hafva besökt honom. Och om han af detta allt icke blifvit förbättrad
till seder och tänkesätt, försämrad kan han, som sagdt är, icke hafva blifvit.
Således den som förut kunnat begagna honom i sitt arbete, den som kunnat förut
arbeta och sällskapa med honom, äfven med kännedom om hans brottslighet,
kan, efter hans frögifvande ur häktet, utan fara skänka honom samma förtroende,
samma umgänge, som förut. Detta förhållande kan till sin betydelse ej nog behjertas,
och först i den mån sunda åsigter i detta afseende göra sig allmänt gällande
hos den verkställande maktens tjenare, hos kommunala myndigheter och
hos medborgare i allmänhet, kan cellsystemet icke uträtta allt det goda, hvaraf det
eljest är mägtigt*).
Det är, såsom ofvan är anmärkt, endast i afseende på ransakningsfångar och
strafffångar på kortare tid, som tillämpning af cellsystemet ännu hos oss ägt rum.
Den erfarenhet, som derunder vunnits, manar dock till fortsättning på samma bana, i
den mån tillgångar till ytterligare uppoffringar för ändamålet kunna beredas, ty
utan tvifvel skola nationens storartade ansträngningar under dessa sednare år till
fångvårdens upphjelpande bära förväntade frukter, när en gång det slägte af brottslingar
hunnit utdö, som uppfostrats i de gamla gemensamhetsfängelserna, och det
nya systemet till alla delar blifvit fullkomnadt samt till sitt syftemål rätt och allmänneligen
uppfattadt.
Häkten, der cellsystemet icke blifvit infördt, äro de allmänna straff- och arbetsfängelserna
samt härads- och stadshäktena. Dem jag besökt af dessa hafva för det
*) I detta ämne äfvensom i allmänhet rörande frigifna fångars behandling, har nuvarande
General-direktörn för fängelserna och arbetsinrättnirgarne i riket utgifvit af trycket en liten
skrift med titel: »Några tankar i fråga om försvarslöse personers behandling», hvi.ken förtjenar
synnerlig uppmärksamhet ej mindre af dem, som å tjenstens vägnar hafva befattning med dylika
personer än ock af dem, som hafva intresse för cellsystemets utbildning och framgång.
148
mesta vant underhållna och skötta så väl, som under der rådande jemförelsevis
ogynsammare förhållanden kunnat väntas. Några stads- och häradshäkten hafva
likväl varit i oförsvarligt skick, osunda för fångarne och otjenliga att dem med
någon säkerhet förvara. I afseende på några bland dessa har jag gjort framställningar
till vederbörande Konungens Befallningshafvande. Till de kommunal-myndigheter, som
snart träda i verksamhet, må man, i detta som i många andra afseenden, hysa stor
förhoppning. Genom deras samverkan inbördes synes det mig böra blifva möjligt
att åstadkomma föreningar emellan flera härader eller emellan ett och annat härad
samt en mindre stad, (ill uppförande af gemensama, färre men större, häkten
med passande läge vid de större tingsställena och möjligen med inredning och
skötsel, liknande de nya länshäktenas. Om de stora straff- och arbetsfängelserna bör
hela samhället taga vård, och jag har ofvan yttrat hvad jag för deras framtid hoppas.
I de sjukvårdsanstalter, jag under resan besökt, hafva varit rådande ordentlighet
och snygghet, äfven der lokalerna icke varit i det ändamålsenligaste skick.
De der intagna sjuka hafva äfven yttrat sin belåtenhet med omvårdnaden och
skötseln.
På flera ställen har deremot klagan försports öfver de befintliga sjukvårdsanstalternas
otillräcklighet, isynnerhet har en sådan klagan låtit höra sig öfver bristande
utrymme på Hospitalen eller vårdanstalterne för sinnessjuka. I en af de
aflägsnare landsorter, som jag besökte, berättades, att en sinnessjuk måst flera veckor
förvaras och då ännu förvarades hemma hos föräldrarne, bunden med kedjor,
emedan plats ej kunnat erhållas på något lazarett eller hospital och hans tillstånd vore
så våldsamt att man befarade, det han skulle, enligt yttrade hotelser, till lifvet skada
sina närmaste, om tillfälle dertill yppades. I samma ort hade nyss förut en dylik
olycklig sinnessvag, som icke heller lyckats att vinna inträde på någon sjukvårdsanstalt,
i ett anfall af raseri, på det rysligaste sätt, mördat sin syster. Hvad
som till afhjelpande af denna brist kan uträttas, är derföre af behofvet påkalladt,
och skall utan tvifvel inom hela landet med tacksamhet emottagas.
Och härmed afslutar jag redogörelsen för det embete, jag nu under ett år
och två månader förvaltat. Jag behöfver ej underrätta den, sorn egnat någon uppmärksamhet
åt min embetsförvaltning och åt den redovisning, jag här framlagt, huru
föga min förmåga, mina insigter och min erfarenhet motsvarat detta vigtiga förtroendeuppdrag.
I följd af min föregående bekantskap med embetets fordringar borde
ett sådant resultat icke vara mig oväntadt; men då jag ändock, efterkommande en
älskad och vördad förmans önskan, emottog Rikets Ständers för mig så smickrande
förtroende att vara hans suppleant, kunde jag, lika litet som någon annan, föreställa
mig det, som sedan inträffat, att han i sin kraftfullaste ålder så plötsligen skulle
falla ifrån och lemna embetets börda på mina svaga skuldror.
U9
I planen för embetets stiftelse är dock visligen förebygdt, att detsamma
må kunna länge missbrukas, vare sig af innehafvarens oförmåga, hans bristande nit
eller orättrådighet, enär vid hvarje återkommande riksdag landets Representanter
äga att genom nytt val om embetet förfoga.
Stockholm i Oktober 1862.
IV. A. Fröman.
Arvid Ulrich.
■
c !<!>;■> .> : i' *tVn;> -i;‘.W:; .
■'1 5 ‘ v t? nar • ■
BILAGOR
TILL
RIKETS STÄNDERS JUSTITIE OMBUDSMANS BERÄTTELSE
1862,
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS E. WESTRELL, 1862.
N
JJIT
mmhwi mimmi o mimi tnm/in mm
I * •= -.vTt :vr :a itc v; TÄO*i i'
I.
Uppgifter från de särskilda Kongl. Stats-departemenlen på Rikets Ständers under
Riksdagen åren 4859 och 4860 aflåtne underdåniga skrivelser, jemte anteckning
om de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidlagne. *)
l:o Ston yl. tJtrikes-departementet,
l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 19 September 1860, angående regleringen
af utgifterne under Riksstatens Tredje Hufvud-Titel (133)
1860 den 20 Oktober inför Kongl. Majit i underdånighet föredragen, och i vanlig ordning
lill verkställighet befordräd.
2.o Fionyl. Bjandtförsvar.s-departementet.
2:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 18 Januari 1860, angående befrielse
från rotering för hemmanet Ansätt i Jemtlands Län (9.)
1860 den 7 Februari i underdånighet föredragen: och hvad Kongl. Majit med Rikets Ständer
beslutit i afseende å hemmanet Ansätts befrielse från den åsätta roteringen, under dervid
stadgade vilkor, blef Kammar-kollegium meddeladt till behörig underdånig efterrättelse
och vederbörandes förständigande.
3:o af den 25 Februari 1860, angående återbäring af orätt debiterad rotefrihetsafgift
för hemmanet Fahlskog M 2, Gästgifvaregården (38.)
1860 den 23 Mars i underdånighet föredragen; hvarvid Kongl. Majit, lika med Rikets Ständer,
fann skäligt medgifva, att den ifrågavarande af hemmanet Fahlskog M 2, Gästgifvaregården
utgjorda rotefrihets-afgiften må med det belopp, hvartill den efter behörig granskning
*:) Dessa uppgifter- införas här i den ordning de till Justitie-ombudsmans-expeditionen inkommit; utvisande
de vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal skrifVelsens nummer i 10 samlingen af bihanget till Rikets Ständers
protokoll.
visar sig hafva uppgått, till vederbörande återställas: hvarom så väl Statskontoret som Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län förständigades.
4:o af den 17 Mars 1860, angående afsöndring af jord från Regementspastors-bostället
Westerhus, till utvidgande af Jemtlands Hästjägare- och Fältjägare-corpsers mötesplats
å Frösön. (44.)
1860 den 3 April i underdånighet föredragen: och hvad Kongl. Majit och Rikets Ständer
beslutit, angående ifrågavarande jordafsöndring från bostället Westerhus, blef vederbörande
meddeladt, till iakttagande så snart laga hinder mot verkställigheten ej vidare förekommer.
Det blifvande vederlaget till Löningsfonden skulle, på sätt Rikets Ständer ansett lämpligt,
med ett bestämdt belopp af Femtiotvå Riksdaler 50 öre årligen erläggas samt utgå från anslaget
till indelta Arméens vapenöfningar.
5:o af den 12 Maj 1860, i anledning af motion om förändring i uppbördssättet af
indelta räntor, anslagna till militära tjenstemän. (62.)
1860 den 29 Maj i underdånighet föredragen, och remitterad till Krigs- och Kammar-kollegierna,
med befallning att inkomma med underdånigt utlåtande öfver denna Rikets Ständers
framställning.
6:o af den 20 Juni 1860, angående afstående af jord till Marstrands stad och dess
Elementar-läroverk (80.)
1860 den 4 Juli i underdånighet föredragen: och remitterades till Krigskollegium, med befallning
att, sedan Chefen för Ingenieur-corpsen blifvit hörd, inkomma med underdånigt utlåtande,
rörande förhållandet med kronans i Marstrand egande hus och tomter, samt om och
i hvad mån dessa kunna vara för försvarsverket umbärliga.
1860 den 16 Oktober, sedan förrberörda upplysningar inkommit, blef åt Landshöfdingen i
Göteborgs- och Bohus län i nåder uppdraget att, efter hållen undersökning på stället, utreda
och till Kongl. Majit afgifva utlåtande, huruvida det anmälda behofvet af mark, dels
till beredande af nödigt utrymme för Marstrands stad, dels ock för utvidgning och ombyggnad
af dervarande Elementar-läroverk med dertill hörande byggnader, må kunna på annat
sätt afhjelpas, än genom anlitande af Kronans för befästningarne afsedda tomter.
1861 den 26 Februari till slutlig pröfning föredragen, och då af den skedda utredningen,
rörande så väl förhållandet med kronans för befästningarne och försvaret afsedda hus och
tomter i Marstrand, sorn ock öfrig derstädes för byggnaders uppförande användbar mark;
sig visat, dels att kronans ifrågavarande hus och tomter i Marstrand äro för försvarsverket
behöfliga, dels att på stället icke saknas tillgång på byggnadsplatser, utan att dertill behöfva
tagas i anspråk kronans egande tomter, har Kongl. Majit ansett Rikets Ständers skrifvelse
i ämnet icke vidare till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.
7:o af den 30 Juni 1860, angående upphäfvandet af förbudet för gemenskapen att
ingå giftermål utan vederbörande befäls samtycke.
1860 den 27 September i underdånighet föredragen, och fann Kongl. Majit för godt i Nåder
förordna, att förut gällande stadganden derom, att manskapet vid krigsmakten till lands
skall, för att kunna ingå giftermål, dertill hafva vederbörande befäls samtycke, må upphöra
att vidare tillämpas, dock att, när någon af detta manskap ämnar träda i äktenskap, honom
skall åligga att sådant hos befälet anmäla.
8:0 af den 30 Juni 1860, angående befrielse för rotehållarne vid kavalleriet i Jemtland
från skyldighet att bidraga till sadelmunderingens anskaffande och underhåll. (92.)
1860 den 12 Juli i underdånighet föredragen: och bifölls af Kongl. Majit hvad Rikets Ständer
härutinnan för sin del beslutit, äfvensom förordnades att den sålunda medgifna lindringen
för rotehållarne borde vidtagas från och med år 1861: hvarom Landshöfdingen i Jemtlands
län anbefaldes att kungörelse inom länet utfärda.
9:o af den 11 Augusti 1860, angående förändrad organisation af krigsskolan på Carlberg
(107.)
1860 den 4 December i underdånighet föredragen: och Kanslers-embetet vid Krigsakademien
anbefaldt att, sedan Gouverneurs-embetet vid Akademien yttrande i ämnet afgifvit,
till Kongl. Majit inkomma med utlåtande öfver denna Rikets Ständers framställning.
1862 den 10 Januari å nyo i underdånighet anmäld, och, efter den utredning af frågan
Gouverneurs-embetet uti sitt afgifna yttrande lemnat, täcktes Kongl. Majit anbefalla t. f.
Kanslern för Krigsakademien att, när undervisningen vid de allmänna Elementar-läroverken
hunnit bringas till sådan öfverensstämmelse med fordringarne i nu gällande Skolstadga, att
den af Gouverneurs-embetet föreslagna förändring af kunskapsfordringarne för inträde vid
Krigsakademien kan företagas, derom göra underdånig anmälan och i sammanhang dermed
föreslå de åtgärder, som för den tillämnade organisations-förändringens genomförande må
erfordras.
Emellertid och med afseende å hvad Gouverneurs-embetet anfört rörande Sjökadetters
antagande vid Akademien, då organisationsförändringen kan komma till verkställighet, uppdrogs
åt Chefen för Sjöförsvars-departementet att, efter öfvervägande af de i detta afseende
förekommande särskilda förhållanden, afgifva sitt yttrande om hvilka bestämmelser för sådane
kadetters inträde vid Krigsakademien efter förändringen må vara af nöden.
Chefens för Sjöförsvars-departementet yttrande i förberörda afseende har blifvit afgifvet:
hvarjemte den af Kongl. Majit tillförordnade Landtförsvars-komitéen inkommit med särskildt
förslag till Officersbildningens lämpligaste ordnande, öfver hvilket förslag i hvad Krigsakademien
rörer, Kongl. Majit under den 9 Juli 1862 infordrat Gouverneurs- och Kanslers-embetenas
vid Akademien underdåniga utlåtanden.
Ett af Kanslers- och Gouverneurs-embetena afgifvet förslag till Krigsakademiens förändrade
organisation hvilar emellertid, för att handläggas gemensamt med Landtförsvarskomitéens
förslag.
10:o af den 25 Augusti 1860, angående utbyte af f. d. Förarebostället vid Södermanlands
regemente | mantal Wreta mot kronoskättehemmanen Kroberga Westergården
^ och Östergården \ mantal i Södermanlands län. (115.)
1860 den 11 September i underdånighet föredragen: och Krigs- och Kammar-kollegierne förständigade
att, jemte vederbörandes underrättande om hvad i detta ärende blifvit af Kongl.
Majit och Rikets Ständer beslutadt, verkställigheten deraf i behörig ordning ombesörja.
11:0 af den 15 September 1860, i anledning af Kongl. Propositionen, angående Jemtlands
Roteringskassas befrielse från bidrag till anskaffning och underhåll af Jemtlands
Hästjägarecorps’ beklädnad. (124.)
1860 den 16 Oktober i underdånighet föredragen: och vederbörande underrättade om
hvad Rikets Ständer, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga proposition i detta ämne beslutit.
12:o af den 15 September 1860, angående ifrågaställa ändringar i Militae-boställsordningen.
(126.)
1860 den 16 Oktober i underdånighet föredragen: och meddelades Krigskollegium befallning
att, oberoende af den nya Skogs-ordning, som framdeles kan komma att utfärdas, afgifva
underdånigt förslag till ny Militiae-boställs-ordning, med förändrade stadganden i de delar,
hvaruti den nu gällande MilitiaG-boställs-ordningen må, efter redan vunnen erfarenhet, finnas
numera vara mindre lämplig.
13:o af den 5 Oktober 1860, angående förnyad författning om utskrifningssättet och
inrättningen af Allmänna Reväringsmanskapet. (145.)
1860 den 13 November i underdånighet föredragen och Nådig kungörelse i ämnet utfärdad.
Kongl. Maj:t har sedermera låtit utfärda,
under den 9 Februari 1861:
Nådig Förordning, angående den allmänna Reväringens mönstringar och öfningsmöten; och
under den 4 Februari 1862:
Nådig förordning, angående Beväringseliter.
1 anledning af Rikets Ständers anhållan, att Kongl. Maj:t, till lättnad för de beväringsskyldige
i sådane orter, der de hafva särdeles lång väg till öfningsplatserna, täcktes vara
betänkt uppå medel, hvarigenom det blefve möjligt, att i dessa orter första klassen af hvarje
års beväringsskyldige kunde få i mindre afdelningar vapenöfvas; fann Kongl. Maj:t nödigt att,
innan beslut i denna fråga fattades, vinna upplysning, hvarest särskilda vapenöfningsplatser i
berörda afseende behöfvas och lämpligen kunna inrättas, samt hvilka vidare anstalter derför
erfordras; och anbefalldes fördenskull Krigskollegium att, sedan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i de län, der sådana långväga marcher för beväringsmanskapet förekomma, blifvit
hörde, och hvarför sitt län yttrande afgifvit, till Kongl. Majit inkomma med det förslag i ämnet,
som af denna Rikets Ständers framställning kunde af omständigheterna föranledas. —
Det sedermera afgifna förslaget, jemte Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes yttranden, hafva
den 20 Maj 1862 inför Kongl. Majit blifvit anmälda; och förklarade Kongl. Majit att, sedan
under den 16 Juli 1861 blifvit i Nåder tillförordnad en komité för utarbetande af förslag
till fullständigare ordnande af Landtförsvaret i sin helhet, samt denna komité, bland annat,
hade att särskildt sig yttra, dels om försvarskrafternes ordnande med afseende å Arméens
sammansättning af stam och beväring, samt huru den sålunda organiserade Arméen borde
under fredstid öfvas och vara rustad, dels ock huru nu befunna brister i de särskilda delarne
af Arméens organisation må på ändamålsenligaste och för Staten minst betungande sätt
kunna afhjelpas, — Kongl. Majit funne förberörde af Rikets Ständer framställda fråga om
förändrad föreskrift i afseende å vapenöfningen med beväringsmanskapets lista klass icke
för närvarande föranleda till någon Kongl. Maj:ts åtgärd, men skulle den framdeles i förening
med den tillämnade regleringen af försvarsverket i allmänhet till Nådig pröfning förekomma.
Beträffande åter Rikets Ständers anhållan, att Kongl. Maj:t måtte tillse, på hvad sätt en
mera allmänt utbredd färdighet i vapenkonst och andra militäriska öfningar må, till gagn i
en framtid för fäderneslandets försvar, kunna genom undervisning i skolorne bibringas det
uppvexande slägtet, ville Kongl. Majit, uppå Ecclesiastik-departementets föredragning, taga denna
fråga i nådigt öfvervägande.
14:o af den 5 Oktober 1860, angående reglering af utgifterna under Riksstatens 4:de
Hufvudtitel. (146.)
1860 den 6 November i underdånighet föredragen: och vederbörande, i hvad hvar och en
angick, härom underrättade, samt nödiga föreskrifter i ämnet meddelade.
Sedermera hafva nya Aflönings-stater för de 4:de Hufvudtiteln tillhörande Embetsverk
och Corpser blifvit utfärdade, äfvensom åtgärder vidtagna, der sådane i öfrigt påkallats af
Rikets Ständers i denna skrifvelse fattade beslut eller gjorda framställningar.
I anledning af Rikets Ständers framställning om utlemnande från Arméens ammunitionsförråd
af 30,000 st. skarpa patroner årligen till Gotlands National-bevärings skjutöfningar,
ville Kongl. Majit sitt beslut i kommandoväg meddela; och har Kongl. Majit sedermera genom
General-ordres af den 5 December 1860 befallt, att Krigskollegium skall årligen från
och med år 1861 och tillsvidare utanordna berörda antal skarpa patroner till begagnande
vid förenämnda skjutöfningar.
Hvad angick den af Rikets Ständer ifrågaställda ändring i föreskrifterna angående upphandling
och leveransen af varor för Landtförsvarets behof samt dylika varors besigtning,
anbefalldes Krigskollegium att med underdånigt utlåtande i ämnet till Kongl. Majit inkomma
samt dervid föreslå de åtgärder, som kunna finnas lämpliga för vinnande af det åsyftade
ändamålet. —■ Krigskollegii utlåtande har den 16 Juli 1862 till Landtförsvars-departementets
Kansli-expedition inkommit; hvarefter detta ärende beror på Kongl. Majits Nådiga pröfning.
Vidkommande Rikets Ständers begäran om åtgärders vidtagande till förberedande af en
sådan reglering af Pensionsväsendet för ^arméen, att hela pensioneringen må kunna af Staten
öfvertagas, samt mera enkelhet i grunderna och vilkoren för pensioneringen, jemte förenkling
i förvaltningen, åstadkommes, meddelades Direktionen öfver Arméens Pensions-kassa
befallning att i detta ämne till Kongl. Majit inkomma med underdånigt betänkande, deruti
förhållandet med alla härvid förekommande omständigheter borde fullständigt utvecklas. —
Sedan Direktionen afgifvit det infordrade betänkandet, blef detta den 28 December 1861,
enligt Kongl. Majits nådiga beslut, öfverlemnadt till Landtförsvars-komitéen, för att tagas i
betraktande vid behandling af frågan om pensioneringen af Arméens befäl och tjenstemän.
15:o af den 20 Oktober 1860, angående Auditeurs-tjensternas indragning. (172.)
1860 den 13 November, i underdånighet iöredragen: och remitterad till Krigs-hofrättens
underdåniga utlåtande.
Sedan härefter Krigskollegium jemväl fått sig i målet yttra, blef ärendet den 3 Juni
1862 i underdånighet anmäldt; hvarvid Kongl. Maj:t ansåg denna fråga då icke böra till
hufvudsaklig pröfning upptagas, utan ville Kongl. Majit framdeles, i sammanhang med nödiga
förändringar i krigslagarne samt deraf möjligen uppkommande förändring i Krigs-domstolarne,
taga Rikets Ständers framställning angående Auditeurstjensterna vid Arméen i vidare
öfvervägande.
16:o af den 24 Oktober 1860, angående ändring af Kongl. Brefvet den 15 Augusti
1829, rörande den till svaga rotars understöd bestämda ersättning. (184.)
1861 den 8 Januari i underdånighet föredragen: och Rikets Ständers skrifvelse remitterad
till Krigs- och Kammar-kollegierna, med befallning att, sedan Kongl. Majits vederbörande
Befallningshafvande blifvit hörde, till Kongl. Majit inkomma med underdånigt utlåtande i
ämnet.
Collegiernas utlåtande har den 18 Juli 1862 till Landtförsvars-departementets Kansliexpedition
inkommit; och har Kongl. Majit (den 19 Augusti 1862) förordnat, att den i
Kongl. Brefvet till Landshöfdingarne i Kronobergs och Calmar län den 15 Augusti 1829 bestämda
ersättning till svaga rotars understöd skall, från och med år 1862, utgå och beräknas
efter löpande årets för kronans räkning fastställda medelmarkegångspris, som under Lit.
C. i markegångstaxorna införes: hvarom Kongl. Majits Befallningshafvande i berörda län borde
till behörigt iakttagande och vederbörandes förständigande underrättas.
17:o af den 26 Oktober 1860, angående ifrågasatt upphörande af de s. k. frisocknarnes
tjenstbarheter till Dylta svafvelbruk, och socknarnes rotering. (191.)
1861 den 15 Januari i underdånighet föredragen: och Kongl. Majits Befallningshafvande i
Orebro län anbefalld att infordra innehafvarens af Dylta svafvelbruk, till Kongl. Majit ställda
bestämda förklaring, huruvida han, för åvägabringande af reglering i de uti Kongl. Majit
till Rikets Ständer den 27 Oktober 1859 i ämnet aflåtna nådiga skrifvelse omförmälda hänseenden,
samt emot det att han utan tvist till kronan återlemnar dispositionsrätten öfver de
ifrågavarande tvenne allmänningarne, åtnöjes med det föreslagna ersättningsbeloppet af 88,587
Rdr 80 öre Rmt.
Sedan förrberörda förklaring af Bruksinnehafvaren inkommit, blef målet öfverlemnadt
till Finans-departementets vidare behandling.
18:o af den 28 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
9:de Hufvudtitel. (205.)
Transsumt deraf öfverlemnadt från Finans-departementet genom protokolls-utdrag den 23
November 1860. Den 21 December genom Landtförsvars-departementet i underdånighet
föredragen: och, beträffande det af Rikets Ständer till Kongl. Majits disposition anvisade anslag
af 20,000 Rdr årligen, att i mån af behof användas till understöd åt sådana äldre från
Arméen och Flottan afskedade officerare och underofficerare samt läkare, som i Sveriges
sednaste krig deltagit och hvilka kunde finnas vara för sin nödtorftiga bergning i verkligt
behof af dylikt understöd, blef allmän kungörelse härom utfärdad till vederbörandes kännedom,
äfvensom nödiga föreskrifter meddelade om hvad blifvande sökande härvid hade att
iakttaga. För
För öfrigt, och hvad angick de af Rikets Ständer beviljade pensioner å Allmänna Indragnings-staten
åt åtskilliga, vid Arméen anstälde officerare och läkare, vid afgång från
Ijensten, blefvo vederbörande underrättade om Rikets Ständers beslut i dessa delar.
Stockholm den 15 Augusti 18C2.
C. G. Arman,
Expeditionschef.
3:o léonyl. Sjöförsvars-depavtementet.
19:o af den 25 Februari 1860, angående anskaffande på kronans bekostnad af däckade
lotsbåtar. (36.)
1860 den 23 Mars föredragen, och Förvaltningens af Sjöärendena underdåniga utlåtande deröfver
infordradt; hvarefter och sedan detta inkommit, Kongl. Majit under den 23 påföljde
Oktober i nåder förordnade orri anskaffande af 12 stycken däckade lotsbåtar för de af Rikets
Ständer dertill anvisade medel.
20:o af den 25 Februari 1860, i fråga om den tillämnade fyrinrättningens vid Hernöklubb
förläggande till Lungön utanför Hernösand. (37),
1860 den 23 Mars föredragen, och, jemte det öfriga vederbörande om den af Rikets Ständer
medgifna förändrade förläggning af ifrågavarande nya fyr underrättades, Förvaltningen
af Sjöärendena i nåder anbefald att snarligen inkomma med förslag till samma fyrs uppförande
å Lungön. Sedan bemälde embetsverk under den 17 påföljande April fullgjort detta
uppdrag, föredrogs ärendet ånyo den 24 i samma månad, hvarvid Kongl. Majit i nåder fastställde
rilnjngarne till merberörde fyr-inrättning, hvilken derefter utfördes och vid slutet af
sistlidne år kom i verksamhet.
21:o af den 14 April 1860, angående förnyad indelning af nyroterade jorden i Rlekinge
län. (52.)
1860 den 15 Maj föredragen, hvarvid Kongl. Majit i nåder faststälde ifrågavarande jemväl
af Rikets Ständer, för deras del, gillade förnyade indelningsverk och tillika meddelade vederbörande
erforderliga föreskrifter.
22:o af den 20 Juni 1860 angående Rotehållares för Råtsmän skyldighet att inställa
sig vid generalmönstring. (71.)
1860 den 9 Juli föredragen, och, sedan förvaltningen af Sjöärendena inkommit med då infordradt
underdånigt utlåtande, den 6 påföljande September ånyo anmäld, då nödigt fanns
att inhemta jemväl Directionens öfver Amiralitets-krigsmans-kassan yttrande i frågan.
Sedan detta yttrande afgifvits, företogs ärendet den 13 November förenämnde år till
slutligt afgörande; och beslöts dervid, i öfverensstämmelse med Rikets Ständers yttrade önjBil.
till Ii. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse år 1862. II
skan, sådan ändring af 6 § 2 mom. och 12 § i 1841 års Generalmönstrings-instruktion
för Flottans Corpser, som uti den samma dag utfärdade nådiga kungörelse derom finnes
stadgad.
23:o af den 30 Juni 1860, angående rätt för lagstadd dräng, som till båtsman antages,
att genast komma i åtnjutande af lön och rättigheter såsom båtsman. (88.)
1860 den 19 Juli föredragen, och öfverlemnad till förvaltningens af Sjöärendena underdåniga
utlåtande samt, sedan detta, åtföljdt af befälhafvarnes vid flottans stationer yttranden, afgifvits,
ånyo anmäld den 1 påföljde November, då Direktionens öfver Amiralitets-krigsmanskassan
yttrande i ämnet infordrades.
Sedan detta yttrande hunnit inkomma, togs frågan den 29 Januari 1861 under slutlig
nådig pröfning, dervid Kongl. Majit, i betraktande af hvad vederbörande till stöd för bibehållandet
af det i omförmälda afseende gällande stadgande anfört, fann någon ändring deri
ej böra ega rum.
24:o af den 30 Juli 1860, om upphäfvande af de stadganden, enligt hvilka båtsman,
sedan han i tjenst inträdt, förverkar sin lön till Amiralitets-krigsmans-kassan. (89.)
1860 den 10 Juli föredragen och Förvaltningen af Sjöärendena i nåder anbefalld, att sig uti
frågan, efter vederbörandes hörande, i underdånighet utlåta.
Sedan, i följd häraf, bemälde Embetsverk inkommit med eget och Befälhafvarnes vid
Flottans stationer underdåniga yttranden, föredrogs ärendet ånyo den 6 November nämnde
år, då Kongl. Majit i nåder förordnade om förtydligande af ett bland ofvanberörde stadganden,
men deremot fann skäl att vid de öfriga än vidare låta bero.
25:o af den 30 Juni 1860, om upphäfvande af förbudet för gemenskapen att gifta
sig utan vederbörande befäls samtycke. (91.)
1860 den 27 September efter föregången gemensam beredning med Sjöförsvars-departementet,
genom Landtförsvars-departementet i underdånighet föredragen, dervid Rikets Ständers
framställning i nåder bifölls, om hvilket Kongl. Majlis beslut, i hvad det rörde krigsmakten
till sjös, vederbörande Embetsmyndigheter, genom förstnämnde Departement, medelst berörde
dag utfärdadt cirkulär förständigades.
26:0 af den 5 Oktober 1860, angående förnyad författning om utskrifningssättet och
inrättningen af allmänna beväringsmanskapet, (145.)
1860 den 13 November efter föregången gemensam beredning med Sjöförsvars-departementet,
i underdånighet föredragen af Landtförsvars-departementet, genom hvilket, i öfverensstämmelse
med Kongl. Majits då fattade beslut, under samma dag utfärdades nådig kungörelse,
angående den allmänna beväringen, äfvensom derefter, under den 9 Februari 1861,
nådig förordning angående nämnde bevärings mönstringar och öfningsmöten.
27:o af den 5 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
5:te Hufvudtitel. (147.)
1860 den 23 Oktober och den 20 November föredragen, samt vederbörande derom förständigade
till behörig efterrättelse, i hvad på dem ankom; hvarjemte erforderliga föreskrifter
— 11 —
meddelades i afseende pä användandet af de särskilda anslagen och de åtgärder, som i öfrigt
funnos of denna Rikets Ständers skrifvelse föranledas.
28:0 af den 12 Oktober 1860, rörande båtsmans tjenstgöringsskyldighet. (155.)
1860 den 6 November föredragen, oell förvaltningen af Sjöärendena i nåder anbefalld atti
efter vederbörandes hörande, sig i ämnet i underdånighet utlåta.
Sedan, i följd häraf, bemälde embetsverk under den 15 Mars 1861 inkommit med eget
och befälhafvarnes vid flottans stationer underdåniga yttranden, föredrogs ärendet ånyo den
4 påföljde April, då Kongl. Majit, i betraktande af hvad dervid utredt och upplyst blifvit,
fann Rikets Ständer ifrågavarande framställning icke till någon åtgärd föranleda.
29:o af den 28 Oktober 1860, angående undersökning af nu befintliga segel-linieskepps
användbarhet för krigsbruk. (204.)
1861 den 29 Januari föredragen, då Kongl. Majit med tillkännagifvande af sin afsigt att,
efter föregångna noggranna undersökningar, vid flottans Carlskrona station, af samtliga segellinieskepps
och fregatters samt vid Flottans Stockholms station af der befintliga roddkanonslupars,
kanonjollars och mörsare-fartygs tillstånd, deras användbarhet och årliga kostnaden
för deras lämpliga underhåll m. m., låta en särskild kommité utarbeta utförligt betänkande
jemte förslag öfver berörde fartygs vidare brukbarhet och underhåll samt lämpligaste sättet
för ordnandet af rikets sjöförsvar efter tidens fordringar, tillika i nåder tillsatte vid hvarje
af Flottans stationer en särskild kommission med uppdrag att verkställa omförmälda förberedande
undersökningar.
Sedan dessa kommissioner fullgjort berörde uppdrag och derom afgifvit anbefalda underdåniga
berättelser, tillförordnades i nåder under den 5 Juli 1861 förbemälda särskilda
kommité, hvilken sammanträdde den 1 påföljande November och, efter slutadt arbete, vid
utgången af sistlidne Maj månad, afgaf sitt underdåniga betänkande om ett tidsenligt ordnanaf
rikets sjöförsvar. Detta betänkande, som enligt derefter meddeladt nådigt beslut, nu mera
blifvit till trycket befordradt, är ännu på Kongl. Maj:t nådiga pröfning beroende.
30:o af den 28 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (205.)
1860 den 23 November anmäld genom Finans-departementet, samt öfverlemnadt till Landtoch
Sjöförsvars-departementena i afseende på, bland annat, Rikets Ständers beslut, rörande
dels ett beviljadt anslag af 20,000 Rdr årligen till understöd åt sådane från Arméen och
Flottan afskedade officerare och underofficerare samt läkare, som deltagit i rikets sednaste
krig, dels ock fortfarandet af den Läkare vid Arméen och Flottan vid 1856—1858 årens
Riksdag, under vissa vilkor förunnade pensionsrätt å Allmänna Indragningsstaten; med anledning
hvaraf, nppå sistnämnde 2:ne departements underdåniga föredragning, nådiga beslut under
den 21 December 1860 blefvo af Kongl. Maj:t fattade och vederbörande till efterrättelse
meddelade.
Stockholm den 20 Augusti 1862.
M. G. von Schantz.
— 12 —
4:o iiontfL Ecklesiastik-d&par temeritet.
31:o af den 25 Januari 1860, angående anslag till fullbordande af det invid hufvud
staden
uppförda hospital för sinnessjukas vård. (18.)
Hvad Rikets Ständer beslutat har Kongl. Majit under den 3 Februari 1860 låtit vederbörande
till kännedom oell underdånig efterrättelse meddela.
32:o af den 8 Februari 1860, angående öfverlåtelse lill allmänna Barnhusinrättninningen
i Stockholm af en utaf Stockholms stads och läns kurhus begagnad tomt. (27.)
Hen 17 Februari i underdånighet anmäld, och Direktionen öfver Allmänna Barnhusinrättningen
i Stockholm samt öfriga vederbörande till kännedom meddelad.
33:o af den 15 Februari 1860, angående Kurhusafgiften. (32.)
Nådig kungörelse i ämnet har den 24 Februari 1860 blifvit utfärdad.
34:o af den 24 Mars 1860, i anledning, af väckt fråga om anslags beviljande åt Ad
junken,
Mag. O. Torell för en vetenskaplig resa till Norra Ishafvet. (48.)
Med godkännande af den plan, som för ifrågavarande expeditions utförande blifvit af Vetenskaps-akademien
framställd, har Kongl. Majit, vid underdånig föredragning den 4 Juli 1860.
i nåder förordnat om det af Rikets Ständer beviljade anslagets ställande till nämnda Akadeinies
disposition, att i mån af behof för ändamålet användas.
35:o af den 14 April 1860, angående upplåtande afArjeplougs skolebord till boställe
åt skolmästaren derstädes. (53.)
Den 27 April 1860 har Rikets Ständers i ärendet fattade beslut blifvit Kammar-kollegium
och Statskontoret till egen efterrättelse och vederbörandes förständigande meddeladt.
36:o af den 20 Juni 1860, angående nya predikotexter m. m. (69.)
Nådig kungörelse i ämnet har under den 26 Oktober 1860 blifvit utfärdad.
37:o af den 20 Juni 1860, angående sockneprests befrielse från skyldigheten att åtfölja
dödsfångar till afrättsplatsen. (72.)
Den 2 Juli 1860 öfverlemnad till Justitie-departementet.
38:o af den 30 Juni 1860, angående ytterligare statsbidrag för reparations-arbeten
ä Westerås domkyrka. (81.)
Vid föredragning häraf, den 20 Juli 1860, förordnade Kongl. Regeringen, att Rikets Ständers
beslut rörande understöd till Westerås domkyrkas reparation skulle vederbörande tillkännagifvas,
samt att, i fråga om användandet af nämnde domkyrkas inkomster, Kongl. Majits
Befallningshafvande i Westmanlands län och Domkapitlet i Westerås stift skulle lörständigas
att i ämnet inkomma med fullständiga upplysningar och underdåniga utlåtanden; hvarefter,
och sedan omlörmälda upplysningar den 24 Oktober 1861 blifvit afgifna, de samma
till Kaminar-kollegium remitterats.
39:o af den 4 Juli 1860, angående försäljning till skatte af de Danviks hospital tillhöriga,
med ständig städje och besittningsrätt på innehafvarne upplåtna hemman och
lägenheter. (94.)
Nådig kungörelse i ämnet har blifvit utfärdad den 17 Maj 1861.
40:o af den 13 Juli 1860, angående förändring i sättet för revisioner af kyrkornas
i vissa delar af Sverige räkenskaper. (96.)
Med bifall till Rikets Ständers hemställan, har Kongl. Maj:t under den 27 Juni 1862 låtit
utfärda nådig kungörelse i ämnet.
41:o af den 8 Juli 1860, om upphäfvande af förbudet mot skådespels uppförande i
en del städer under vissa tider af året. (97.)
Härom är utfärdad nådig kungörelse den 1 Mars 1861.
42o af den 25 Augusti 1860, angående tillsättning endast på förordnande af Rector
vid högre Elementar-läroverk.
Med godkännande af Rikets Ständers i ämnet uttalade åsigt, har Kongl. Majit, under den
12 Juli 1861, låtit utfärda nådig kungörelse angående ändring i 62 § 4 mom. samt 94 och
95 §§ i Kongl. Majlis förnyade stadga för Rikets allmänna Elementar-läroverk.
43:o af den 15 September 1860, angående inskränkning af Katekes-ufanläsningen.
(125.)
Efter det samtliga Domkapitlen häröfver afgitvit infordrade utlåtanden, har Kongl. Majit under
den 27 September 1861 förordnat professoren vid Upsala Universitet, doktor G. A. Torén,
att vid ärendets handläggning inom Eeclesiastik-departementet biträda, samt att besöka
åtskilliga andra protestantiska länder för att inhemta närmare kännedom om sättet för religionsundervisningens
meddelande derstädes.
44:o af den 15 September 1860, angående beviljadt anslag till Mag. M. Wiberg, såsom
honorarium för en af honom uppfunnen räknemaskin m. m. (129.)
Kongl. Majit har, under den 27 September 1860, för Magister Wibergs förständigande, i
nåder meddelat Vetenskaps-akademien underrättelse angående Rikets Ständers beslut.
45:o af den 26 September 1860, angående grunderna för en förändring i sättet för
utgörande af presterskapets aflöning. (135.)
nådig författning i ärendet har blifvit utfärdad under den 11 Juli 1862.
46:o af den 5 Oktober 1860, angående folkskoie-afgiftens utgörande. (140.)
Med föranledande häraf har Kongl. Majit under den 17 Maj 1861 låtit utfärda nådig kungörelse
angående folkskoie-afgiftens belopp.
47m af den 5 Oktober 1860, angående förändring i föreskrifterna rörande vilkoren
för kyrkors sammanbyggnad. (142.)
Efter inhämtande af Kammar-kollegii utlåtande, har Kongl. Majit under den 11 Juli 1862
låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet.
48:o af den 12 Oktober 1860, angående ytterligare anslag till iståndsättande af Linköpings
domkyrka. (149.)
Sedan Ofver-jntendents-embetet, på nådig befallning, inkommit med upprättad arbetsplan
jemte kostnadsförslag till fortsättning af reparationerna å nämnda domkyrka, har Kongl.
Majit, vid underdånig föredragning den 26 Mars 1861, berörda arbetsplan till efterrättelse
fastställt.
— 14 —
49:o af den 15 Oktober 1860, angående ifrågastäldt ytterligare låneunderstöd för
kyrkobyggnaden i Christinehamn. (157.)
Vid underdånig föredragning den 26 Oktober 1860 fann Kongl. Maj:t berörda nnderdåniga
skrifvelse icke till annan åtgärd föranleda, än att dess innehåll skulle Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Wermlands län, för vederbörandes förständigande, delgifvas.
50:o af den 15 Oktober 1860, angående rättighet för qvinna att antagas till förestående
af orgelnistbefattning. (166.)
Med bifall till Rikets Ständers beslut, har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet
den 8 Mars 1861.
51:o af den 24 Oktober 1860, i anledning af väckt fråga om åtgärders vidtagande
för att, under vissa vilkor, bereda åboerna å de så kallade kyrkohemmanen i Halland
dispositions- och besittningsrätt till samma hemman. (183.)
Sedan Kammar-kollegium och Justitie-kanslers-embetet infordrade utlåtanden i ämnet afgifvit,
bar Kongl. Maj:t, vid föredragning den 31 sistlidne Juli, pröfvat skäligt anbefalla nämnda
Kollegium att, efter vederbörandes hörande, afgifva yttrande öfver ett af Justitie-kanslers-embetet
framstäldt förslag till reglering af förhållandet med omförmälda hemman; äivensom
bemyndigat Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län att, i afseeude på de kyrkohemman,
beträffande hvilka församling och arrendatorer kunna blifva öfverens om arrendets
fortfarande, låta, utan hinder af de rörande utarrendering af dylika kyrkohemman gifna föreskrifter,
tills vidare anstå med verkställande af ny arrende auktion.
52:o af den 24 Oktober 1860, om förändrade stadganden angående folkskole-lärares
lönevilkor. (185.)
I öfverensstämmelse med Rikets Ständers beslut har nådig kungörelse i ämnet blifvit utfärdad
den 29 December 1860.
53:o af den 26 Oktober 1860, angående f. d. Geijerska husets på Riddarholmen an
vändande till Riksarchiv. (192.)
Ofverlemnad till Kongl. Finans-departementet.
54:o af den 26 Oktober 1860, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Åttonde Hufvudtitel. (197.)
Kongl. Majit, som under den 29 December 1860 godkändt samtlige af Rikets Ständer å
Åttonde Hufvudtiteln beviljade anslag, bar derom förständigat Statskontoret och vederbörande.
55.0 af den 28 Oktober 1860, i fråga om beviljande af ytterligare anslag till fortsättning
af national-museibyggnaden. (198.)
Kongl. Majit, som vid underdånig fördragning den 29 December 1860 godkänt det af Rikets
Ständer beviljade anslag, har, under den 12 April 1861, i nåder förordnat en Komité
att utarbeta fullständigt förslag i afseende å de återstående arbeten, hvilka erfordras ej mindre
för Nationalmusei-byggnadens inredande och försättande i fullständigt skick, än för samlingarnes
inrymmande och omgifningarnes ordnande, samt att deröfver uppgöra noggranna
kostnadsberäkningar.
— 15 —
56:o af den 29 Oktober 1860, angående grunderna för en reglering af Biskoparnes
aflöning. (206.)
Under den 15 Juni 1861 har till Ivammar-kollegium expedierats nådigt bref, med infordrande
af underdånigt utlåtande och förslag i afseende på de åtgärder, hvilka för verkställande
af Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers i ämnet sammanstämmande beslut äro att vidtaga.
5:o Kongl. Civil-departementet.
57:o af den 16 November 1859, angående D. M. Konungens och Drottningens kröning.
(1.)
1860 den 13 Januari i underdånighet anmäld, då dagen för kröningen utsattes.
58:0 den 25 Januari 1860, angående Riksdagens förlängning på en månad. (19.)
1860 ilen 27 Januari i underdånighet anmäld och bifallen.
59:o den 25 Januari 1860, i anledning af Kongl. Maj:t proposition om indragning
till kronan af det kronolänsmannen i Sunnerbo härads sydöstra distrikt på lön anslagna
bostället Bökhult Södergården JY§ 2 mot kontant ersättning till boställ-innehafvaren.
(16.)
1860 den 10 Februari i underdånighet anmäld, och Rikets Ständers beslut meddeladt Kammar-kollegium
och Statskontoret för behörig verkställighet.
60:o af den 28 Januari 1860, i anledning af väckta förslag om nya byggnads-Iagar
m. m. (29.)
Vid underdånig anmälan af denna skrifvelse den 12 Juli 1860, beslöt Kongl. Maj:t, att med
pröfningen deraf borde tills vidare anstå, och att samma skrifvelse skulle till behandling förekomma
i sammanhang med de uppgjorda förslagen dels till lag angående sundhetsförhållandenas
ordnande och dels till ordningsstadga för Rikets städer.
61:o Den 8 Februari, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anslående af £
mantal M 1 Törnestorp till boställe å Kronofogden i Höjentorps fögderi af Skaraborgs
län, i stället för ett mantal M 8 Stentorp Frälsegården. (28.)
1860 den 17 Februari i underdånighet anmäld, och Rikets Ständers beslut meddeladt vederbörande
till kännedom, med nådigt förklarande att, med anledning al Rikets Ständers vägran
af bifall till den nådiga propositionen, frågan om berörda boställsbyte komme att förfalla.
62:o den 15 Februari, angående anvisande af medel till fortsättande af arbetena å
Statens vestra stambana, mellan Stockholm och Katrineholm. (31.)
1860 den 24 Februari i underdånighet anmäld och beslutet medcladt Chefen lör Statens jernvägsbyggnader
till kännedom och efterrättelse.
63:o af den 17 Mars 1860, i fråga om öfverlåtelse till innehafvarne med full egande
rätt, emot erbjuden lösen af det s. k. Odelska appreteringsverket i Stockholm. (45.)
1860 den 13 April i underdånighet anmäld, då Kommers-kollegium anbefalldes, att, i hän
-
— 16 —
delse vederbörande innehafvare af Odelska appreteringsverket, efter genom Kollegii försorg
erhållen del af Rikets Ständers beslut, antoge och fullgjorde de af Rikets Ständer stadgade
vilkor för förvärfvande af egande- och fri dispositions-rätt af nämnda fasta egendom med
dertill hörande inrättningar och inventarier, å statens vägnar emottaga och qvittera den derför
bestämda löseskilling, 22,500 Rdr, mot utfärdande af sådan handling, som för erhållande
af lagfart och fasta å samma egendom erfordrades; och skulle kollegium ega att i afseende
på redovisningen af berörda löseskilling, förfara i öfverensstämmelse med Rikets Ständers
föreskrift,
64:o af den 17 Mars 1860, angående Kongl. Majits proposition om anvisande till
boställe åt länsmannen i Faurås härads Södra distrikt äf Hallands län, af f. d. Förste
Landtmätare-bostället i nämnde län, Kärreberg M 3, Sven Andersgård, i utbyte mot
nuvarande Länsmansbostället § mantal M 1: Thoresjö Henrik. (47.)
1860 den 30 Mars i underdånighet anmäld, och Rikets Ständers beslut meddeladt vederbörande
till kännedom, med nådigt förklarande, att, i anledning af Rikets Ständers vägran af
bifall till Kongl. Majit framställning, frågan om berörda böställs-utbyte komme att förfalla.
65'-o den 14 April, om anslående af hyresersättning till Länsmännpn i Frosta härads
östra samt Färs härads norra och södra distrikt i Malmöhus län, mot afstående till
Statsverket af deras boställs-lägenheter, samt dessa lägenheters försäljning. (54.)
1860 den 27 April i underdånighet anmäld, och Rikets Ständers beslut meddeladt Kammarkollegium
och Statskontoret för verkställighet, och behörigt iakttagande.
66:o af den 14 April 1860, om förändringar dels i Kongl. Stadgan den 21 Januari
1855 om mått och vigt, och dels i Kongl. Maj:ts under samma dag utfärdade instruktion
för justerare af mått och vigter. (50.)
Denna Rikets Ständers skrifvelse anmäldes i underdånighet den 17 Maj 1861, då, beträffande
Rikets Ständers deruti gjorda hemställan, att vigter och vigtlödjor, ehuru till formen olika
med de enligt Kongl. Förordningen den 31 Januari 1855 för framtiden föreskrifna, måtte,
då de i öfrigt öfverensstämde med det nya vigtsystemet, få äfven efter 1862 års ingång
tills vidare omjusteras, Kongl. Majit, på grund af hvad Ofverdirektören vid landtmäteriet,
äfvensom Kongl. Yetenskaps-akademien, hvars underdåniga yttrande öfver denna punkt infordrats,
i ämnet anfört, fann sig icke böra tili ifrågavarande framställning lemna nådigt
bifall.
1 fråga åter om Rikets Ständers tillika framställda anhållan om ändring i § 21 mom.
5 af Instruktionen för Justerare af mått och vigter, att taxan för kröning af förvarings-eller
transportkärl för saltad fisk, beck och tjära blefve nedsatt med 66j procent, har Kongl.
Majit, sedan Ofverdirektören vid landtmäteriet, i deröfver afgifvet yttrande, föreslagit borttagandet
af nu gällande förbud för fiskare och tjärnbrännare att sälja sina varor i ojusterade
kärl, förklarat sig vilja häröfver inhemta Kommerse-kollegii utlåtande innan Rikets Ständers
framställning till hufvudsaklig pröfning företages.
67:o af den 28 April 1860, angående anslag till förberedande arbeten å Statens jernvägsbyggnader.
(57.) 1860
— 17 —
1860 den 11 Maj i underdånighet anmäld, och befallning meddelad Statskontoret, att i Riksgäldskontoret
lyfta och uppå Chefens för Statens jernvägsbyggnader i mån af behof skeende
reqvisition, honom tillhandahålla det anvisade förskottsanslaget, 600,000 Rdr.
68:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anslående af 1 manta]
Låstad Jägaregården jemte ^ mantal Grönetomt till boställe åt Kronofogden i Södra
Wadsbo fögderi af Skaraborgs län. (59.)
1860 den 11 Maj i underdånighet anmäld, då, med anledning af Rikets Ständers vägran af
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, Kongl. Majit förklarade frågan om berörda hemmans anslående
till Kronofogde-boställe komma att förfalla.
69:o af den 6 Juni 1860, angående fortsatt utförande af jernvägsarbeten för Statens
räkning och anvisande af dertill erforderliga medel. (64.)
1860 den 12 Juni i underdånighet anmäld och till kännedom och efterrättelse meddelad Chesen
för Statens jernvägsbyggnader. hvilken tillika erhöll nådig befallning:
att till Kongl. Majit skyndsamt inkomma med plan för jernvägsarbetena å de bansträckningar,
för hvilka Rikets Ständer hade beviljat anslag, men någon arbetsplan dittills icke blifvit
af Kongl. Majit fastställd, hvarvid särskildt borde afgifvas yttrande angående det i Rikets
Ständers skrifvelse omnämnda förslag rörande vestra stambanans dragande i något nordligare
riktning genom slättlandet i Nerike;
att låta noggrannt utstaka det utrymme, som till byggnadstomt för bangården i Orebro
erfordrades och derom meddela nödig upplysning åt Kongl. Majits Befallningshafvande i Orebro
län, som tillika erhöll föreskrift att sedermera infordra yttrande från stadens invånare,
huruvida de voro villige att uppfylla det af Rikets Ständer vid anslaget till sammanbindningsbana
emellan Örebro och vestra stambanan i trakten af Hallsberg fästade vilkor att ifrågavarande
byggnadstomt skulle, kostnadsfritt för staten, upplåtas; och
att årligen afgifva och till trycket befordra, för att Rikets Ständer tillhandahållas, de af
Rikets Ständer äskade fullständiga berättelser angående rörelsen å Statens jernbanor.
Sedan Chefen för Statens jernvägsbyggnader inkommit med ytterligare upplysningar och
särskilda upprättade profilritningar öfver de bägge föreslagna alternativ-linierne för vestra
stambanans sträckrting genom Nerike, samt Kongl. Majits Befallningshafvande i Orebro län
jemväl afgifvit utlåtande i ämnet, har Kongl. Majit under den 27 Juli 1860, enär, enligt
hvad den verkställda ytterligare utredningen samt vederbörandes yttranden gåfvo vid handen,
vestra stambanans utstakande i den af Rikets Ständer ifrågasatta nordligare riktningen genom
Nerike, om än medförande gagn för den trakt, banan sålunda komme att. genomlöpa, likväl
icke kunde anses medföra någon allmän fördel för de orters rörelse, som för öfrigt angränsade
denna del af stambanan, men deremot skulle, till framtida ständig olägenhet för trafiken,
medföra ökad väglängd emellan stambanans ändpunkter med deraf följande förhöjd anläggnings-
och underhålls-kostnad, förklarat den väckta frågan om nämnde stambanas förändrade
riktning genom Nerike böra förfalla, och som Kongl. Majits Befallningshafvande jemväl
anmält, att Örobro stads invånare åtagit sig att, kostnadsfritt för staten, upplåta byggBil.
till IL St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse år 1862. lil
— 18 —
nadstomt för bangård i staden till erforderligt område, samt det i berörda afseende vid anslaget
till en sarnrnanbindningsbana mellan Orebro oell vestra stambanan af Rikets Ständer
fästade vilkor alltså blifvit uppfylldt, hvadan hinder för denna sidobanas bearbetande icke
vidare mötte, behagade Kongl. Majit, som godkände Orebro stads invånares sålunda gjorda
åtagande, nämnde dag förordna, att förberedande arbeten å såväl hufvudbanan genom Nerike,
som berörda sarnrnanbindningsbana, finge påbörjas.
70:o af den 9 Juni 1860, angående skatt för hundar. (66.)
1861 den 12 Juli i Underdånighet anmäld, då, med gillande af Rikets Ständers beslut, all
män
nådig kungörelse i ämnet utfärdades.
71:o af den 20 Juni, angående förändrad grund för uppskattning af bränvins värde vid
partihandel. (75.)
Efter inhemtande af Vetenskaps-akademiens underdåniga yttrande i ämnet, har Kongl. Majit
under den 17 Maj 1861, i sammanhang med nådiga författningar angående beskaffenheten
af bränvins-profnings-instrument och deras justering, utfärdat nådig förordning angående den
normalstyrka hos bränvin, hvarefter vid mäklareslut och partihandel med denna vara priset
skall bestämmas.
72:o af sistnämnde dag, angående nedsättning i lösen för protokolls-utdrag rörande
förordnande eller entledigande af förmyndare. (77.)
Sedan samtlige Hofrätterna i anledning häraf inkommit med infordrade underdåniga utlåtanden,
har denna Rikets Ständers framställning blifvit den 12 Juli 1861 i underdånighet an
mäld,
hvarvid Kongl. Majit med hänsigt till de af Götha Hofrätt, äfvensom af Hofrätten öfver
Skåne och Blekinge mot lämpligheten af den ifrågasatta nedsättningen i lösen för omförmälda
handlingar anförda skäl, fann samma underdåniga framställning icke böra vinna
nådigt bifall.
73:o af den 30 Juni 1860, angående indragning till Kronan af det Kronofogden i
Gottlands läns Södra fögderi på lön anslagna bostället Luxe, mot kontant ersättning
till boställshavare!!. (85.)
1860 den 19 Juli i underdånighet anmäld, och beslutet för behörig verkställighet meddeladt
Kammarkollegium och Statskontoret.
74:o af samma dag angående upphäfvande af den allmogen i sju härad af Elfsborgs
län samt städerna Borås och Ulricehamn beviljade särskilda handelsfrihet. (87.)
1860 den 19 Juli i underdånighet anmäld, då Kommerce-kollegium anbefalldes, att, sedan
vederbörande hörde blifvit, till Kongl. Majit inkomma med underdånigt utlåtande i ämnet.
Detta utlåtande är ännu icke afgifvet.
75:o af den 13 Juli 1860, om ändringar i nu gällande skiftesstadga. (95.)
Vid underdånig föredragning häraf den 29 November 1861, har Kongl. Majit låtit utfärda
nådig Kungörelse angående ändringar i 7 kap. 4 §, 12 kap. 17 § och 13 kap. 7 § af Skiftesstadgan.
76:o af den 21 Juli, om befrielse för städerna Carlshamn, Luleå, Piteå, Westervik, Wisby
och Ystad att hålla ständigt upplag af salt. (67.)
— 19 —
Sedan Kommerce-kolledium, efter det vederbörande blifvit hörde, i ämnet afgifvit särskilda
underdåniga utlåtanden, har Kongl. Maj:t, vid föredragning af olvanberörde skrifvelse och, i
sammanhang dermed, af Bondeståndets underdåniga framställning, att Wisby stad måtte bibehållas
vid skyldigheten att bålla ständigt upplag af salt, under den 12 Juli 1861 funnit
godt att, med upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 7 April 1841, genom nådig Kungörelse
förordna, att skeppsredarne och de handlande i Rikets samtlige stapelstäder skola vara
frikallade från skyldighet att årligen införa och på ständigt upplag hålla vissa qvantiteter
salt.
77:o af den 28 Juli 1860, angående utbetalning af statsbidrag till ett vägförbättringsarbete
å allmänna landsvägen emellan Christianstad och Ystad, som icke inom behörig
tid blifvit påbörjadt. (101.)
1860 den 10 Augusti i underdånighet anmäld, då Rikets Ständers beslut meddelades Styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggnader, med befallning att skyndsamt förständiga vederbörande,
att, derest de af ifrågavarande anslaget ville sig fortfarande begagna, vägarbetena
borde af dem påbörjas före nämnda års utgång och fullbordas inom den tid, som kunde
med Styrelsen öfverenskommas.
78:o af nämnda dag, angående förlängning i den för uppmuddring af Ystads hamn
bestämda arbetstid. (102.)
1860 den 10 Augusti i underdånighet anmäld, och Rikets Ständers beslut meddeladt Styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggnader, med befallning att derom underrätta vederbörande
och från dem infordra ny förbindelse, innefattande åtagande af staden att under fortfarande
iakttagande af det afslutade kontraktets stadganden i öfrigt, ansvara derför, att muddringsarbetet
varder till den 1 September 1865 fullbordadt.
79:o af den 15 Augusti 1860, angående vilkoren för bränvinstillverkning. (106.)
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med det härutinnan afgifna förslag, har Kongl. Majit under
den 26 Oktober 1860 låtit utfärda nådig förordning angående vilkoren för bränvinstillverkning,
och, enär, till följd af de genom samma nådiga förordning meddelade förändrade
stadganden, de uti 4 och 5 arti k larne af dittills gällande Förordning innefattade föreskrifter
om anmälan samt försegling af redskap för bränvinstillverkning och distillering icke vidare
från den 1 Januari 1861 blefve erforderliga, blef genom särskild nådig Kungörelse förstnämnde
dag förklaradt, att äfven den hränvinsbrännings-redskap, som varit under sednaste
tillverkningsmånad af 1860 års höst eller till den 15 December begagnad, ej behöfde på
förut föreskrifvet sätt anmälas eller förseglas.
80:o af den 25 Augusti 1860, angående allmänna vilkor och stadganden i afseende
på de under 1859—1860 års Riksdag beviljade statsbidrag till väg-anläggningar och
väg-förbättringar samt hamnbyggnader och vatten-aftappningar med flera arbetsföretag.
(114)
Denna skrifvelse meddelades den 7 September 1860 Styrelsen för allmänna väg-och vattenbyggnader,
med nådig befallning, att vidtaga de på Styrelsen ankommande åtgärder i anledning
af Rikets Ständers beslut.
— 20 —
81:o af den 15 September, i anledning af väckt fråga om sammanfattning och skiljande
från Vester-Norrlands läns arkiv af de allmänna handlingar, som röra Jemtlands
län. (130.)
Sedan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i nämnda båda län, äfvensom derefter Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Gefleborgs län, af förekommen anledning, blifvit hörde, har Kongl. Maj:t
som funnit de af Rikets Ständer ifrågasatta åtgärder i afseende på frånskiljande af de vid
länsarkivet i Hernösand ännu befintliga äldre handlingar rörande Jemtlands län böra utsträckas
derhän, att de för omförmälda ändamål erforderliga undersökningar må omfatta båda
dessa läns arkivers komplettering med handlingar af slik beskaffenhet från tiden före Jemtlands
och Vester-Norrlands läns bildande till särskilda höfdingedömen, under den 22 November
1861 bemyndigat sine Befallningshafvande i de båda länen, att, hvar för sitt län, åt
någon af Länsstyrelsens medlemmar eller, om hinder derför skulle möta, åt någon annan
lämplig person uppdraga att, å den tid, hvarom Kongl. Majit Befallningshafvande kunde med
Kongl. Majit Befallningshafvande i Gefleborgs län öfverenskomma, uti Länsarkivet i Gefle
samfäldt företaga ifrågavarande undersökningar, och, i samråd med Länsstyrelsen derstädes,
afgöra, hvilka bland de i samma arkiv befintliga handlingar, rörande provinserna Ångermanland,
Medelpad, Jemtland och Herjeådalen, kunde anses vara af den allmänna vigt eller ega
det historiska värde att de borde till vederbörande länsarkiv, vare sig i original eller i behörigen
styrkt afskrift, öfverflyttas; hvarefter, beträffande de i länsarkivet i Hernösand befintliga
äldre handlingar rörande Jemtlands län, enahanda undersökning borde, så snart lämpligen
ske bunde och efter derom mellan länsstyrelserna träflädt aftal, af dertill förordnad person
verkställas.
82:o af den 15 September 1860, angående ifrågaställd ersättning af allmänna medel
till Häradsskrifvaren G. E. Ruckman för den förlust han lidit genom för hög uppskattning
af hans innehafvande boställe i mantal Ärja JYt 3. (131.)
1860 den 5 Oktober i underdånighet anmäld, då Kongl. Majit beslöt att, innan vidare åtgärd
i anledning af denna Rikets Ständers framställning vidtoges, Kammarkollegium och
Statskontoret borde anbefallas att inkomma med upplysning, huruvida icke det under den 23
Februari 1858 från bemälda Kollegier infordrade förslag till gemensamma grunder för uppskattning
af de Kronofogdar, Häradsskrifvare och Länsmän på lön anslagna hemman och lägenheter,
vore att ofördröjligen införvänta, eller hvad binder för nämnda förslags afgifvande
kunde möta; hvarefter och sedan detta förslag inkommit, Rikets Ständers ofvanbemälde skrifvelse
i sammanhang dermed ytterligare i underdånighet anmäldes den 21 Mars 1862, hvarvid
i nåder förklarades, att samma skrifvelse, sedan de nämnde dag från vederbörande Kongl.
Majits Befallningshafvande infordrade uppgifter i afseende å landstats-boställs-uppskattningen
inkommit, skulle till ny pröfning förekomma i sammanhang med frågan om proposition till
Rikets Ständer rörande definitiv lönereglering för Landstaten.
83:o af den 15 September 1860, om utvidgande af de rättigheter, som äro Mosaiske
trosbekännare här i riket tillerkände. (134.)
Under den 26 Oktober 1860 har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig Förordning angående Mosaiske
trosbekännares rätt att bosätta sig och besitta fast egendom i riket.
84:o af den 5 Oktober, angående tillstånd för aktiebolaget för jernväg mellan Köping
och Hult att återbekomma återstoden af de till säkerhet för jernväganläggningens
fullbordande i Statskontoret deponerade medel. (138.)
1861 den 22 Februari i underdånighet anmäld, hvarvid Kongl. Maj:t, efter det Styrelsen för
allmänna väg- och vattenbyggnader med Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Orebro och
Vestmanlands län underdåniga yttranden och eget utlåtande inkommit, i nåder förordnade,
att ifrågavarande medel, 75,000 Rdr, må af Statskontoret till bolagets direktion utbetalas,
under vilkor att, sedan direktionen, i samråd med den ingeniör, som är förordnad att å statens
vägnar utöfva tillsyn å jernvägslinien emellan Orebro och Arboga, samt dertill hörande
materiels ändamålsenliga underhåll, beslutat, hvartill medlen i enlighet med Rikets Ständers
förbehåll lämpligen böra användas, underrättelse om det i sådant hänseende fattade beslut
skulle genom bemälde Ingeniörs förrorg meddelas Styrelsen för väg- och vattenbyggnader,
som sedermera egde att vaka deröfver att beslutet varder till verkställighet behörigen befordradt.
85:o af den 12 Oktober 1860, om förändring i vissa delar af Kongl. Förordningen
den 27 November 1857, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller distillerade spirituösa drycker. (156.)
Sedan Högsta Domstolen afgifvet underdånigt utlåtande i ämnet, har Kongl. Maj:t under den
7 December 1860 låtit utfärda nådig Förordning angående vilkoren för ifrågavarande försäljning.
86:o af sistnämnde dag, i fråga om löneförhöjning för 1857 åt de vid storskiftet i Stora
Kopparbergs län samt afvittringen i Vester-Norrlands, Vesterbottens och Norrbottens
län anställde Landtmätare. (154.)
1860 den 26 Oktober i underdånighet anmäld, och nådig befallning meddelad Statskontoret,
att, af behållningen å det till lönförhöjning åt Statens Embets- och Tjenstemän för år 1857
å Riksgäldskontoret anvisade anslag, hos Fullmägtige i nämnda kontor reqvirera det af Rikets
Stander till utgående derifrån beviljade belopp, 11,077 Rdr 61 öre, och medlen, enligt
af Kongl. Maj:t bestämd fördelning, till Kongl. Maj:ts Befallnigshafvaride i ofvannämnda fyra
län öfversända, för att till vederbörande utbetalas.
87:o af den 12 Oktober 1860, angående disposition af medel, som influtit för skedd
expropriering af jord från den Landshöfdingen i Stora Kopparbergs län på lön anslagna
kungsgården Noret. (152.)
1860 den 9 November i underdånighet anmäld, då Rikets Ständers beslut delgafs Kammarkollegium
och Statskontoret, med förklarande att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stora
Kopparbergs län skulle åligga, att, sedan inlösningsumman för den utaf Landshöfdingen af
Geijerstam å kungsgården Noret uppförda byggnaden blifvit i föreskrifven ordning bestämd,
till Statskontoret aflemna, för att Riksgäldskontoret tillgodokomma, det derefter återstående
beloppet af de influtna expropriations-medlen, hvarjemte Statskontoret anbefalldes, att af
— 22 —
under händer varande medel till Landshöfdingen i berörda län derefter ärligen utbetala ett
mot fem procent å nämnda återstod svarande belopp, intilldess denna årliga ersättningssumma
kunde varda på sjette Hufvudtiten uppförd.
88:0 af den 12 Oktober 1860, i anledning af Kongl. Majit proposition om förändradt
sätt för amortering af Landshöfdinge-ackorden. (150.)
1860 den 26 Oktober i underdånighet anmäld, hvarvid, med anledning af Rikets Ständers
vägran af bifall till den nådiga propositionen, Kongl. Majit förklarade den väckta frågan om
ändring i sättet för amorteringen af ifrågavarande ackord böra förfalla.
89:o af den 10 Oktober 1860, angående anställande af jemförelse emellan Svenska
och Engelska för statens jernbanor inköpta jernvägsskenor. (137.)
1860 den 20 Oktober i underdånighet anmäld, då åt en komité af sakkunnige personer i
nåder uppdrogs att verkställa de försök och den utredning, hvarom Rikets Ständer i berörda
Skrifvelse anhållit, samt att i sammanhang dermed, på sätt Chefen för statens jernvägsbyggnader
uti inkommen skrifvelse hemställt, jemväl undersöka och yttra sig angående möjligheten
af och vilkoren för en sådan utveckling af den inhemska jernindustrien, att tillverkning
af ej mindre skenor, än allt slags annan jernvägsmateriel, må kunna inom landet med
fördel åstadkommas och med utländska fabrikat ingå i täflan, äfven å verldsmarknaden;
börande de med ifrågavarande undersökningar förenade kostnader förskjutas af de till fortsättning
af statens jernvägsbyggnader anslagna medel.
90:o af den 15 Oktober 1860, angående anslag till uppförande af åtskilliga nya byggnader
vid Ultuna Landtbruksinstitut. (158.)
1860 den 26 Oktober i underdånighet anmäld, och beslutet om anslaget meddeladt Styrelsen
för ifrågavarande Landtbruksinstitut, med befallning att så fort ske kunde år 1861 gå i
författning om de nya byggnadernes uppförande, i enlighet med af Kongl. Majit fastställda
ritningar, hvarjemte föreskrift meddelades Kongl. Statskontoret, att, på bemälde Styrelses
efter 1861 års ingång i mån af behof skeende reqvisitioner, den beviljade anslagssumman
hos Fullmäktige i Riksgäldskontoret lyfta och Styrelsen tillhandahålla.
91:o af den 24 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjette Hufvudtitel. (167.)
1860 den 9 November i underdånighet anmäld, då Kongl. Majit, jemte gillande af de beslut,
hvilka Rikets Ständer i afseende pä regleringen af Sjette Hufvudtiteln fattat utöfver hvad af
Kongl. Majit blifvit föreslaget, befallde att vederbörande embetsmyndigheter skulle förständigas
om innehållet af Rikets Ständers Skrifvelse till efterrättelse i hvad på dem ankom och
för lyftning i stadgad ordning af de anvisade anslagen.
Vidare äro, beträffande vissa punkter af Rikets Ständers ifrågavarande Skrifvelse, af
Kongl. Majit under särskilda dagar meddelade följande beslut:
Sedan vederbörande inkommit med infordradt utlåtande i anledning af hvad Rikets Ständer
anmärkt angående förment försummad utarrendering af åtskilliga bland de, enligt Kongl.
Rrefvet den 24 Februari 1837, vissa Landshöfdingar på lön anslagna boställen och lägenhe
ter,
samt dervid blifvit upplyst, att anmärkningen afsåge endast två under Landshöfdingelönen
— 23 —
i Westerbottens län anslagna lägenheter, kallade Herregärdan och Fjederäggs-fiskeskär, har
Kongl. Maj:t under den 28 December 1861 meddelat nådigt förordnande derom, att förstnämnda
lägenhet må af Landshöfdingen sjelf disponeras, men att Fjederäggs-fiskeskär borde
ur lönestaten för Landshöfdingen uteslutas och kontant årlig ersättning i stället från och
med år 1861 från Landshöfdinge-regleririgs-fonden utgå.
Jemte förklarande, att Färjeplatserna Höhälla, Färjestaden och Beyershamn på Oland
skulle såsom allmänna färjeplatser bibehållas, med skyldighet för deras innehafvare, att, emot
uppbärande af vissa förhöjda afgifter, betjena allmänheten med öfverfart till Calmar, har
Kongl. Majit tillika dels förordnat, att förut gällande vitesförbud mot främmande personers
öfverförande till Calmar från de mellan färjplatserna belägna ställen skulle vid 1860 års slut
upphöra, dels ock, i afseende å det årliga reservationsanslag af 1,500 Rdr, som Rikets Ständer
anvisat till Kongl. Majits disposition, för att, i händelse färjehållningen vid berörda tre
färjeplatser, efter vitesförbudets upphäfvande icke kunde utan understöd af statsmedel uppehållas,
på anmälan af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Calmar län och i den mån sådant
för hvarje år funnes vara erforderligt, intilldess förhållandena kunde göra dylikt understöd
urnbärligt, för ändamålet användas, i nåder föreskrifvit, att Kongl. Majits Befallningshafvande,
med ledning af de anteckningslängder, som vid färjeplatserna skulle föras öfver dagliga rörelsen
derstädes, samt efter inhemtande af vederbörande färjeplats-innehafvares yttranden och
de ytterligare upplysningar i ämnet, som kunde erfordras, skulle vid början af åren 1862,
1863 och 1864 till Kongl. Majit inkomma med anmälan, huruvida kostnaden för färjehåll
ningen
under nästföregående året kunde anses vara af de influtna afgifterna tillfullo betäckt,
eller om något särskildt understöd syntes böra färjeplatsinnebafvarne för samma år tillgodokomma,
och, i sednare fallet, för hvardera af dem föreslå det belopp, dock icke utöfver 500
Rdr, som skäligen borde för sådant ändamål anvisas. Kongl. Majit har sedermera, efter
skedd framställning om dylikt understöd för år 1861, den 23 Maj 1862, i nåder förklarat
sig icke kunna uppå den då gjorda framställningen det sökta understödet bevilja.
Af de tre ytterligare å Riksstaten uppförda anslag för lägre landtbruksskolor, å 4,000
Rdr för hvardera, har ett sådant blifvit tilldeladt en redan år 1859 inrättad skola å Afva
egendom i Norrbottens län, och de öfriga båda anslagen anvisats för dylika skolor å Marielund
i Christianstads län samt å hemmanen Ope och Vester Böhle i Jemtlands län.
Sedan Styrelsen för Teknologiska institutet blifvit hörd, i anledning af de utaf Rikets
Ständer framställda anmärkningar emot vissa föreskrifter i Institutets stadgar, har Kommersekollegii
underdåniga utlåtande i ämnet blifvit infordradt. Detta bar ännu icke inkommit.
Ofver Rikets Ständers underdåniga framställning om åtgärders vidtagande för åstadkommande
af en förbättrad kolningsmethod och utbredande af kännedom om Torfjords ändamålsenliga
beredande till brännmaterial, hafva infordrade utlåtanden blifvit afgifna af Teknologiska
Institutet, Fullmägtige i Jernkontoret, Koinmerse-kollegiutn samt Landtbruks-akademiens
Förvaltnings-komité.
Vid underdånig föredragning den 19 September 1862 beslöts utsättande af premium till
framkallande af populära täflingsskrifter i fråga om ändamålsenligaste kolningsmethoder och
basta sätt för bränntorfs beredning, äfvensom aflåtande af nådig proposition till Rikets Ständer
om anslag till resestipendier för lämplige personer att i dessa ämnen meddela undervisning.
92:o af den 24 Oktober 1860, angående statsbidrag för vägars anläggning och förbättring,
bro- och hamnbyggnader samt kanaler, äfvensom sjösänkningar och andra
vatten-altappningslöretag med flera dylika föremål (168).
1860 den 9 November i underdånighet anmäld, och Rikets Ständers beslut meddelade Styrelsen
för allmänna väg- och vattenbyggnader med befallning att, i anledning deraf, vidtaga
de på Styrelsen ankommande åtgärder.
93:o af den 26 Oktober 1860, angående beviljade låneunderstöd för föreslagna jernvägsanläggningar
(188).
1860 den 29 December i underdånighet anmäld, då Kongl. Majit med godkännande äf de
utaf Rikets Ständer i afseende å ifrågavarande lånemedels utbekommande och användande
samt dermed förenade vilkor, åligganden och rättigheter meddelade beslut och stadganden,
derom underrättade Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader för vederbörandes
meddelande. Sedan derefter Fullmäktige i Riksgäldskontoret afgifvit infordradt underdånigt
yttrande, när de af Rikets Ständer för de ifrågavarande jernvägsanläggningarne afsedda medel
kunde vara att tillgå, bar Kongl. Majit meddelat nådig föreskrift om utbetalning af de
beviljade lånen för jernvägsanläggningar mellan Rörås och vestra stambanan vid Herrljunga,
samt mellan sjön Dellen och Ljusne eif; hvaremot Fullmäktige blifvit underrättade, att det
för jernvägsanläggning förbi Hedens forssar i Luleå eif beviljade låneunderstöd, enär vederbörande
intressenter alstått från företaget, komme att för Rikets näst sammanträdande Ständer
blifva disponibelt.
94:o af den 26 Oktober 1860, i anledning af Kongl. Majits skrifvelse med det af komiterade
afgifna underdåniga betänkande och förslag angående kommunalstyrelse (186).
1862 den 21 Mars utfärdades särskilda nådiga förordningar:
a) om kommunalstyrelse på landet;
b) om kommunalstyrelse i stad; och, uppå föredragning af Ecklesiastik-departementet,
c) om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.
95:o af den 22 Oktober 1860, angående indragning af Ivonvoykommissariatet samt
öfverflyttande till Statskontoret af de kommissariatet hittills åliggande göromål (181).
Underdåniga yttranden i ämnet äro afgifna af såväl Konvoykommissariatet, som Statskontoret.
96:o af den 20 Oktober 1860, i fråga om utvidgade rättigheter för utländingar att
i Sverige idka handel och annan näring (179).
Det häröfver från Kommerse-kollegium infordrade utlåtande är ännu icke inkommet.
97:o af den 20 Oktober 1860, angående förändrade föreskrifter rörande vilkoren för
erhållande af understöd utaf allmänna medel till utflyttning i följd af laga skifte (171).
1 hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af Rikets Ständer föreslagna grunder, har Kongl.
Majit under den 27 September 1861 låtit utfärda nådig kungörelse angående understöd af
allmänna
— 25 —
allmänna medel till utflyttningar i följd af laga skiften samt inom stora Kopparbergs län verkstälda
storskiftesförrättningar; samt anbefalt dels Statskontoret och dels Ofverdirektören vid Landtmäteriet,
att meddela erforderliga föreskrifter för verkställigheten af den nådiga Författningen.
98:o af den 24 Oktober 1860, om Bergsskolans i Fahlun flyttning till Stockholm och
förening med Teknologiska institutet (170).
Under den 29 December 1860 anbefaldes Kommerse-kollegium att, gemensamt med Fullmäktige
af Bruks-societeten, sedan vederbörande blifvit hörde, afgifva underdånigt utlåtande
i ämnet.
Detta utlåtande är ännu icke inkommet.
99:o af den 23 Oktober 1860, angående åtgärder till beredande af besparing i anläggnings-
samt drift- och underhållskostnaden för statens jernvägar (l69).
Den 18 Januari 1861 infordrades häröfver yttrande från Chefen för Statens jernvägsbygnader;
hvilket yttrande ännu icke inkommit.
100:o af den 26 Oktober 1860, angående skjutsningsbesvärets ordnande (195).
1860 den 29 December, i underdånighet anmäld och, såsom icke erfordrande någon åtgärd,
lagd till handlingarne.
101:o af den 29 Oktober 1860, i anledning af Kongl. Maj:ts skrifvelse den 30 December
1859, angående af dertill förordnade komiterade utarbetadt förslag till Förordning
om Landsting (207).
1862 den 21 Mars utfärdades nådig Förordning i ämnet.
102:o af den 25 Augusti om upphörande af dagsverksskyldigheten för de under Roma
klosters kungsgård på Gottland hörande Nährs- och Skenholmarne (116).
1862 den 6 Juni i underdånighet anmäld, då Kongl. Maj:t, i anledning af Rikets Ständers
framställning förordnade: att berörda bägge holmar, vid den förestående nya utarrenderingen
från Midfastan år 1864 af Roma klosters kungsgård, skola, från kungsgården skiljde,
hvar för sig till arrende på tjugo års lid upplåtas; att, då den vissa hemman nu åliggande
dagsverksskyldigheten till Nährs- och Skenholmarne, äfvensom till Kungsgården, bör. i öfverensstämmelse
med Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855, upphöra vid samma tid, då nuvarande
arrendekontrakt om Roma klosters kungsgård tilländalöper, och till penningeränta
omsättas, Landshöfdingen i Gottlands län, såsom indelningshafvare, skall ega att från midfastan
år 1864 uppbära den genom dagsverksskyldighetens förvandlande uppkommande penningeränta
på lika sätt, som Landshöfdingen nu har att bekomma värdet af de på lians lön
indelade dagsverken, hvilka icke in natura utgått; samt att Kammar-kollegium skall, sedan
utarrenderingen af kungsgården och holmarne för sig gått, till Kongl. Maj:t i underdånighet
anmäla, huru arrende-auktionen utfallit; viljande Kongl. Majit derefter taga under öfvervägande,
huruvida någon framställning till Rikets Ständer, angående ersättning till Landshöfdingen
i länet i följd af dagsverksskyldighetens upphörande, må finnas af omständigheterna
påkallad. Stockholm den 23 September 1862.
P. Brändström.
Bil. till B. <St. Just. Ombudsm. Emb.--Berättelse år 1862.
IV
6:o Honyl. JnstUie-departementet.
103:o Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse af den 11 Januari 1860, om ändring i
5 och 6 §§ Regerings-formen, i afseende å Statsrådets sammansättning. (3.)
1860 den 24 Januari i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
104:o af den 11 Januari 1860, angående de vid 1860 års Riksdag beslutade Grund
lags-förändringar.
(4.)
Kongl. Maj:t har den 24 Januari 1860 uti Statsrådet gillat och antagit hvad Rikets Ständer
i denna Skrifvelse föreslagit, hvarom underrättelse blifvit Ständerna meddelad å Rikssalen
den 8 derpå följande månad.
105:o af den 18 Januari 1860, angående upplåtelse till Norrbottens läns Hushållnings-sällskap
af samla länsfängelse-hyggnaderne i Piteå. (14.)
Kongl. Majit har den 31 Januari 1860, uti Statsrådet gillat och antagit hvad Rikets Ständer
i denna Skrifvelse föreslagit.
106:o af den 28 Januari 1860, angående verkstäld omröstning öfven Högsta Domstolens
ledamöter. (20)
1860 den 7 Februari i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
107:o af den 28 Januari 1860, angående rättighet för tjenstemän att utan serskild
Kongl, tillåtelse vistas å utrikes ort under den tid han är lagligen permitterad. (23.)
1860 den 28 Februari i Statsrådet anmäld och nådig Kungörelse under samma dag utfärdad.
I08:oafdén 8 Februari 1860, angående val af Justitie-ombudsman och dess Suppleant.
(26.)
1860 den 28 Februari i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.
109:o af den 8 Februari 1860, i anledning af gjord framställning om förklaring af
föreskrifterne angående verkställighet af strallärbete. (30.)
Ständernas förslag blef den 10 April 1860, af Kongl. Majit gilladt och Förordning under
den 13 November samma år utfärdad.
110:o af den 10 Mars 1860, i anledning af Kongl. Majits nådiga proposition om användande
af en del af Fångvårdsanslaget till nybyggnader vid Landskrona fästnings*
fängelse. (40.)
1860 den 23 Mars i Statsrådet anmäld, och nådiga Rref expedierade till Statskontoret och
fullmägtige i Riksgäldskontoret.
lilio af den 10 Mars 1860, om upphäfvande af 7 kapitlet Byggninga-balken. (41.)
Förslaget blef den 20 November 1860, af Kongl. Majit i Statrådet gilladt, och nådig För
ordning
i ämnet under samma dag utfärdad.
112:o af den 17 Mars 1860, om lag angående vård af fästnings-fångars egendom. (43.)
Kongl. Majit har i Statsrådet den 21 September 1860 funnit ifrågavarande skrifvelse icke
böra till någon åtgärd föranleda.
— 27 —
113:o af den 2 April 1860, angående Sveriges och Norriges ömsesidiga förhållanden.
(49.)
Sedan detta ärende vid särskilda tillfällen Utgjort föremål för öfverläggning, har Kongl. Majit
> Statsrådet den 18 Februari 1862 behagat förklara att i anledning af den väckta frågan om
en revision af det gällande Förenings-fördraget emellan Sverige och Norrige någon åtgärd
för närvarande icke borde vidtagas, i sammanhang hvarmed förordnades om tryckning af
handlingar som belysa revisions-frågans behandling intill då varande tidpunkt
]14:o af den 14 April 1860, om upphäfvande af skyldigheten för resande inom Sverige,
samt för Norrmän vid resor till Sverige att vara försedde med pass. (51.)
Kongl. Majit har i Statsrådet den 21 September 1860, med anledning jemväl af Rikets Ständers
ifrågavarande Skrifvelse, låtit utfärda nådig Förordning om upphäfvande af skyldigheten
lör resande att vara försedda med pass.
115:o af den 20 Juni 1860, angående upphäfvande af stratTarterna prygel och dagg.
(73.)
Denna Skrifvelse, deruti anhållits, att Kongl. Majit behagade; i sammanhang med omarbetning
af Krigslagarne, taga i nådigt öfvervägande, om icke prygel- och dagg-straffen kunde
emot andra lämpligare straff utbytas, har den 2 November 1860 blifvit inför Kongl. Maj:t
i Statsrådet anmäld; och har sedermera den 5 Mars 1861, till biträde för utarbetandet af
förslag till de ändringar i Krigslagarne, som kunde finnas af behofvet påkallade, särskild
person blifvit förordnad, men detta arbete icke ännu medhunnits.
116:o af den 20 Juni 1860 om befrielse för sockenprest från skyldigheten att åt
följa
dödsfångar till afrättsplatsen. (72.)
Kongl. Majit har, den 12 Oktober 1860, uti Statsrådet gillat hvad Rikets Ständer i ämnet
föreslagit, och låtit nådiga Circulär till vederbörande utgå.
117:o af den 30 Juni 1860, angående förändring i Kongl. Förordningen angående
handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855. (90.)
1861 den 23 April har Kongl. Majit i Statsrådet vägrat sanktion å ifrågavarande förslag.
118:o af den 28 Juli 1860, i anledning af Kongl. Majits Proposition, om antagande
af en författning angående ränta vid försträckning på viss kort tid. (103.)
1860 den 7 September i Statsrådet anmäld; och lagd till handlingarna.
119:o af den 11 Augusti 1860, i fråga om föreskrifter till betryggande af besittningsrätt
till fast egendom och af inteckningssäkerhet. (105.)
Sedan ärendet blifvit den 2 November 1860 i Statsrådet anmäldt, har Kongl. Majit i Statsrådet
den 16 April F861 funnit godt att, såsom en i ämnet förberedande åtgärd, uppdraga
åt Häradshöfdingen P. U. Stenberg att i andra länder, der grund- och hvpotheks-böcker af
den utaf Rikets Ständer föreslagna beskaffenhet finnas införda, derutinnan inhämta närmare
oah, så vidt ske kunde, fullständig kännedom, och härom sedermera till Kongl. Majit inkomma
med berättelse, åtföljd af formulärer. Men sådan berättelse har ännu ej till Kongl. Majit
blifvit afgifven.
120:o af den 11 Augusti 1860, angående införande af s. k. tjenstehjonsböcker i stället
för nu brukliga orlofssedlar. (110.)
1860 den 2 November har denna skrifvelse blifvit inför Kongl. Majit i Statsrådet anmäld,
och beror ärendet på Kongl. Majit vidare pröfning.
121:o af den 25 Augusti 1860, angående förändring i nu gällande lagstadganden rörande
äktenskaps-skillnad. (117.)
1860 den 20 November i Statsrådet anmäld; och nådig Förordning under samma dag utfärdad.
122:o af den 25 Augusti 1860, angående utarbetande af förslag till ny Sjölag m. m.
(120.)
1860 den 2 November i Statsrådet anmäld; och har sedermera i Justitie-departementet Förslag
i ämnet blifvit utarbetadt, hvaröfver Högsta domstolen blifvit hörd, men dess yttrande
har ännu icke inkommit.
123:o af den 15 September 1860 i anledning af Kongl. Majit nådiga Proposition om
anslag för åvägabringande af ifrågasatt förstärkning af Högsta domstolen. (128.)
1860 den 27 September inför Kongl. Majit i Statsrådet anmäld; och har Kongl. Majit den
23 Oktober samina år låtit utfärda nådig Stadga angående Dess Högsta domstols tjenstgöring
på två afdelningar.
124:o af den 19 September 1860 angående reglering af utgifterne under Riksstatens
Andra Hufvudtitel. (132.)
1860 den 5 Oktober i Statsrådet anmäld; och nådiga Bref i ämnet till vederbörande aukto^-  riteter expedierade.
125:o af den 5 Oktober 1860, om jemkning i nu gällande föreskrifter angående
tiden för Nattvardens begående. (141.)
Rikets Ständers förslag blef af Kongl. Majit i Statsrådet den 29 Januari 1861 gilladt och
antaget; och nådig Förordning under samma dag utfärdad.
126:o af den 5 Oktober 1860, i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition angående
ändring i Uegerings-formens och Riksdags-ordningens föreskrifter otn Riks-styrelsens
förande i vissa fall. (144.)
1860 den 16 Oktober i Statsrådet anmäld; och lagd till handlingarna.
127:o af den 6 Juni 1860, i hvad den rörer frågan om den af Rikets Ständer begärda
ändring i Kongl Förordningen den 20 November 1845, angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof, öfverlemnad från Civil-departementet till Justitie-departementet,
genom note ur Statsrådets Protokoll för den 12 i samma månad.
(64.)
Kongl. Majit har i Statsrådet den 27 November 1860 förklarat ifrågavarande skrifvelse icke
till någon åtgärd föranleda.
]28:o af den 15 Oktober 1860, angående inskränkning af rättigheten att börda jord
å landet. (160.)
Kongl. Majit har i Statsrådet den 9 April 1861 vägrat sanktion å Ständernas förslag.
— 29 —
129:o af den 15 Oktober 1860, angåerde ny Lag om tioårig prajscriptiön och om
årsstämmning. (161.)
1862 den 4 Mars i Statsrådet anmäld; och nådig Förordning under samma dag utfärdad.
130:o af den 15 Oktober 1860, angående förändrade föreskrifter i afseende på tillsynen
öfver förmyndare-förvaltning af omyndigs egendom. (162)
1861 den 24 September i Statsrådet anmäld; och nådig Förordning under samma dag utfärdad.
131:o af den 15 Oktober 1860, i fråga om utfärdande af ny författning angående
vård om död mans bo. (163.)
1861 den 24 September i Statsrådet anmäld; och nådig Förordning under samma dag utfärdad.
132:o af den 15 Oktober 1860, om förändring i 23 § i Kongl. Förordningen den
30 Juli 1818, angående inteckning i fast egendom. (164.)
Rikets Ständers förslag blef af Kongl. Maj:t i Statsrådet den 9 April 1861 gilladt och antaget,
och nådig Förordning under samma dag utfärdad.
133:o af den 15 Oktober 1860, angående ändring i 11 kap. 7 § Rättegånes-balken
i fråga om stämning. (165.)
Kongl. Maj:t har i Statsrådet den 9 April 1861 vägrat sanktion å Ständernas förslag.
134:o af den 20 Oktober 1860, angående förändring i stadganderna om verkan af
sökt lagfart å landet. (177.)
1861 den 8 Oktober i Statsrådet anmäld; och nådig Förordning under samma dag utfärdad.
135:o af den 20 Oktober, angående förändrad lagstiftning om förlag, dels ock om
rätt till underpant i lös egendom i allmänhet. (174.)
Kongl. Maj:t har i Statsrådet den 8 Oktober 1861 vägrat sanktion å Rikets Ständer förslag.
l36:o af den 23 Oktober 1860, angående förändring i vissa delar af 17 kap. Handels-balken
och andra författningar rörande borgenärers rätt och företräde för hvarannan
i gäldenärs egendom. (175.)
Rikets Ständers förslag blef den 8 Oktober 1861 i Statsrådet af Kongl Maj:t gilladt och
antaget; och Förordning under samma utfärdad.
l37:o af den 28 Oktober 1860, i fråga om upphäfvande af Kongl. Förordningen
den 20 November 1845 i afseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård qvarblifva, m. m. (201.)
Kongl. Maj:t har i Statsrådet den 8 Oktober 1861 vägrat sanktion å Ständernas förslag.
138:o af den 26 Oktober 1860 i fråga om antagande af ny Konkurs-lag, samt nya
lagar angående boskillnad och urarfvagörelse. (193.)
1862 den 18 September har Kongl. Maj:t, med bifall till Ständernas förslag, låtit i dessa
ämnen utlärda särskilda författningar.
l39:o af den 20 Oktober 1860, i anledning af Kongl. Majt:s nådiga Proposition med
förslag till förordning angående mord, dråp och annan misshandel. (173.)
1861 den 29 Januari i Statsrådet anmäld och nådig författning under samma dag utfärdad.
140--O af den 12 Maj 1860 i anledning af Kongl. Maj:t nådiga proposition med förförslag
till Stadga angående Högsta domstolens tjenstgöring på två afdelningar. (63.)
Se anteckningen vid JYs 123.
141:o af den 13 Joni 1860, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till Förordningar angående dels ändring i gällande bestämmelser om ansvar för
den, som träder till eller utsprider villfarande lära, dels ock främmande trosbekän
nare
och deras religionsöfning. (70.)
1860 den 25 Oktober i Statsrådet anmäld; och nådiga Förordningar i ämnet under samma
dag utfärdade.
142:o af den 20 Oktober 1860, i anledning af Kongl. Majit nådiga proposition, om
antagande af en Författning angående verkställighet i Sverige af domar och utslag,
meddelade af Domstol i konungariket Danmark. (178.)
1860 den 23 Oktober och 1861 den 30 April i Statsrådet anmäld och nådig Förordning
under den 15 Juni 1861 utfärdad..
143 af den 20 Oktober 1860, angående upphäfvande af bvsättning. (176.)
Kongl. Majit har i Statsrådet den 10 Juli 1861 vägrat sanktion å Ständernas förslag.
144:o den 26 Oktober 1860, angående revision af och ändring uti gällande lag och
författningar rörande utsökningsärenden. (144.)
1861 den 15 Januari i Statsrådet anmäld; och beror ärendet på Kongl. Majit vidare pröfning.
145:o af den 29 Oktober 1860, angående tillägg till 15 kap. 2 § Rättegångs-balken
i fråga om fullmägtigskap. (209.)
Kongl. Majit har i Statsrådet den 10 Juli 1861 vägrat sanktion å Ständernas förslag.
Stockholm den 25 September 1862.
Ex officio,
C. F. W. Lamberg.
7:o iionyl. Finans-departementet.
146:o af den 18 Januari 1860, angående Ribsdagskostnadernes bestridande genom
Riksgäldskontoret. (5.)
Genom nådigt Bref af den 27 i samma månad har Statskontoren om detta Rikets Ständers
beslut erhållit förständigande.
l47:o af den 18 Januari 1860, i anledning af under åren 1857 och 1858 verkstäld
revision af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning. (8.)
Vid föredragning häraf den 3 Februari 1860 har Kongl. Majit bifallit Rikets Ständers i lörenämnda
skrifvelse fattade beslut, och meddelat Statskontoret befallning att för verkställigheten
deraf vidtaga erforderliga åtgärder.
— 31 —
148:o af den 18 Januari 1860, i fråga om utbyte af Häradsskrifvare-bostället Hagebohl
^ manta] mot mantal Kolshult i Jönköpings Län. (13.)
Om detta Rikets Ständers af Kongl. Maj:ts framställning föranledda beslut har Kongl. Maj:t
under den 3 derpå följande Februari aflåtit nådigt Bref till Kammar-kollegium till kännedom
och efterrättelse samt vederbörandes förständigande.
149:o af den 18 Januari 1860, angående öfverlåtande åt Strömholms nya kanalbolag
af eganderätten till en jordrymd från Strömsholms kungsgård och Stuteri. (12.)
Rikets Ständers, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga proposition, härom lättade
beslut har under den 3 Februari 1860 blifvit vederbörande till kännedom och efterrättelse
samt vederbörandes förständigande meddelad.
I50:o af den 18 Januari 1860, angående försäljning af 6 Länsmans-boställen i Malmöhus
län, (10.)
Sedan Rikets Ständer härigenom lemnat bifall till den af Kongl. Majit föreslagna åtgärd,
har Kongl. Majit under den 3 Februari samma år derom aflåtit nådig skrifvelse till Kammar-kollegium.
15l:o af den 18 Januari 1860, angående utbyte af jord, tillhörande Nyköpings slott
mot stadsjord för anläggande af gasverk i staden Nyköping, (ll.)
Om delta Rikets Ständers, till följd af nådig proposition, fattade beslut hafva Kammar-kollegium
och Kongl. Majits Béfallningshafvande i Södermanlands län erhållit nådigt förständigande.
l52:o af den 18 Januari 1860, angående användande af de på anslagen för Nockeby
och Drottninghotms broars byggande uppkomne öfverskott. (7.)
J enlighet med Rikets Ständers beslut, har Kongl. Majit under den 3 Februari 1860 genom
nådigt Bref anbefallt Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader att till Rikets Ständers
Riksgälds-kontor öfverlemna ifrågavarande öfverskott, 3,899 Rdr 95 öre Rmt.
153:o af den 18 Januari 1860, om ersättning till Kronofogden A. Rhodin för kon
tanta
medel, som blifvit en Kronobrefbärare genom rån fråntagne och derefter måst
af Rhodin ersättas. (6,)
Om utbetalning af den utaf Rikets Ständer Kronofogden Rhodin, enligt Kongl. Majlis nådiga
framställning beviljade ersättning har Kongl. Majit under den 3 Februari 1860 meddelat
Statskontoret nådig befallning.
154:o af den 25 Januari 1860, angående upplåtande af en Halmstads slott tillhörig
jordlott till byggnadstomt för tullhus i nämnde stad. (15.)
Hetta Rikets Ständers af Kongl. Majits nådiga proposition föranledda beslut har under 3 Februari
1860 blifvit Kammarkollegium och Kongl. Majits Befallningshafvande uti Hallands län
i nåder meddelade.
l55:o af den 25 Januari 1860, i anledning af Kongl. Majits nådiga proposition an
gående
upphörande af den s. k. kalkugns-afgiften på Gottland. (17.)
Under den 3 Februari 1860 hafva nådiga Bref blifvit expedierade till Statskontoret och
— 32 —
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gottlands län, med tillkännagifvande af detta Rikets Ständers
beslut till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande.
156:o af den 28 Januari 1860, med ny Instruktion för Rikets Ständers Revisorer öfver
Riksgäldsverket. (21.)
Denna af Rikets Ständer fastställda Instruktion är genom nådig kungörelse af den 10 Februari
1860 till efterrättelse meddelad.
l57:o af den 8 Februari 1860, angående grunderna för val af Revisorer till granskning
af Banko-diskontverkets räkenskaper. (29.)
I underdånighet anmäld den 17 Februari 1860 och ansågs då ej erfordra åtgärd.
Sedermera hafva, på Fullmäktiges i Rikets Ständers Bank underdåniga anmälan, serskilda
embetsskrifvelser, innefattande dels föreskrifter om vals anställande, dels erinran till redan
valde Revisorer att sig inställa, blifvit, under den 14 December 1860 och den 29 November
1861, i vanlig ordning expedierade.
158: af den 15 Februari 1860, angående mantalspenningarnes bestämmande till jemna
belopp efter nya myntsystemet. (33.)
Härom har under den 24 Februari 1860 nådig Kungörelse blifvit utfärdad.
l59:o af den 10 Mars 1860, angående de för fortsättningen af Statens jernvägsbyggnader
erforderlige medels upplånande mot Statsobligationer å utländskt mynt. (35.)
Med gillande af Rikett Ständers i förenämnde afseende fattade beslut, har Kongl. Majit under
den 13 Mars 1860, derom låtit utfärda nådig kungörelse.
160:o af den 10 Mars 1860, angående Bankens deltagande i ett utländskt lån. (42.)
Denna skrifvelse, som den 13 Mars 1860 blifvit inför Kongl. Majit anmäld, har icke till någon
åtgärd föranledt.
161:o af den 7 Mars 1860, angående upphörande af tackjerns och hammarskatten.
(34.)
Vid underdånig föredragning häraf, den 14 December 1860, tillika med Kommerse-kollegii
i ämnet afgifna underdåniga utlåtande, har Kongl. Majit godkänt hvad Rikets Ständer sålunda
beslutit, hvarom nådig Kungörelse under samma dag blifvit utfärdad.
l62:o af den 17 Mars 1860, angående utbyte af Skogvaktare-bostället Nytorp mot
Kronofjerdingsmans-bostället Lilla Tjärbruket i Vester Rekarne härad af Södermanlands
län. (46.)
Rikets 8tänders härom, på Kongl. Majits nådiga framställning, fattade beslut har genom nådigt
Bref af den 30 Mars 1860 blifvit Kammar-kollegium till kännedom och efterrättelse
samt vederbörandes förständigande meddeladt.
l63:o af den 14 April 1860, i anledning af Kongl. Majits Nådiga proposition om ett
stycke marks öfverlåtande från Eskilstuna Kungsladugård till Th. Munktells mekaniska
verkstad. (55.)
Om detta Rikets Ständers beslut har Kammar-kollegium under den 27 April 1860 blifvit i
Nåder förständigadt.
164:o
— 33 -
164:o af den 28 April 1860, i fråga om ändring utaf den för Vesterbottens och
Norrbottens län gällande skattläggnings methoden. (60.)
Rikets Ständers, i enlighet med Kongl. Maj:ts derom aflåtna nådiga proposition, fattade beslut
har under den 11 Maj 1860 blifvit Kammar-kollegium meddeladt till vederbörandes
efterrättelse, med befallning derjemte att i behörig ordning kungöra Rikets Ständer beslut.
165:o af den 28 April 1860, angående upphäfvande af den enskilde skådespelare och
konstidkare m. fl. ålagda skyldighet att för sina representationer erlägga afgifter till
Kongl. Theaterns och Hofkapellet^ pensions-kassor. (58)
Sedan, till följd af nådig remiss den 25 derpå löljde Maj, Direktionen för Kongl. Maj:ts Hofkapell
och Spektakler infordrat och den 11 Juni 1861 till Kongl. Majit insändt Direktionernes
för Kongl. Theaterns och Hofkapellets pensions-kassor underdåniga yttranden, har Kongl.
Majit den 15 November 1861 låtit detta ärende Sig föredragas; och dervid, på de af Rikets
Ständer anförde skäl, funnit godt genom nådig Kungörelse af sistnämnde dag förordna, att
de rörande ifrågavarande skådespelare-afgift hittills gällande föreskrifter skola från och med
år 1862 till all kraft och verkan upphäfvas; hvarjemte Kongl. Majit förklarat Sig vilja till
Rikets nästsammanträdande Ständer aflåta nådig proposition om anvisande till nämnda pensions-kassor
af årlig ersättning för den minskning uti påräknade inkomster desamma komma
att vidkännas.
166:o af den 9 Juni 1860, angående Postbevillningen och dermed sammanhang egande
ämnen. (65.)
1 anledning häraf har under den 12 Juli 1860 nådig Kungörelse blifvit utfärdad angående
förändring af vigtberäkningen för bref, som genom Kongl. Postverket befordras.
167:o af den 20 Juni 1860, om antagande öfver hela riket af mantalet såsom enhet
vid skatteberäkningen och om reducerande af mantalsboken till decimalbråk. (76.)
Till följd af särskilda nådiga remisser hafva Kammar-kollegium och Olver-direktören för
Landtmäreriet i riket häröfver afgifvit underdåniga utlåtanden, och är ärendet för närvarande
på Kongl. Majit nådiga pröfning beroende.
168:o af den 20 Juni 1860, angående ändring i sättet att expediera den s. k. Kyrkoposten.
(74.)
Efter inhemtande af Kongl. Majits samtlige Befallningshafvandes serskilda yttranden i ämnet,
har Kongl. Majit, vid underdånig föredragning häraf den 22 Mars 1861, funnit lämpligt att
åt vederbörande Länsstyrelser i nåder öfverlemna att, med undvikande så vidt möjligt är,
af brefbäring, efter omständigheterne, bestämma om ändamålsenligaste sättet för den s. k.
kyrkopostens befordrande, hvarom Cirkulär till Kongl. Majits samtlige Befallningshafvande
under samma dag expedierats.
169io aT den 20 Juni 1860, angående de s. k. Ofrimans frälsehemmans i Bolius län
beskattningsförhållanden. (78.)
Genom nådig remiss al den 12 Juli 1860 har Kongl. Majit anbefallt Krigs- och Kammarkollegierne
att häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.
Bil. till R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse år 1862. v
170:o af den 20 Juni 1860, angående förkortning af den tid, hvarå kronans egendomar
utarenderas. (79.)
Detta af Kongl. Maj:ts nådiga proposition föranledda beslut har genom nådig kungörelse af
den 12 Juli 1860 blifvit till allmän efterrättelse meddeladt.
171:o af den 9 Joni 1860, angående skatt för hundar. (66.)
Efter inhemtande af Kammar-rättens underdåniga utlåtande, som den 4 Juni 1861 afgifvits,
har målet blifvit den 14 i samma månad till Civil-departementet öfverlemnadt.
172:o af den 30 Juni 1860, angående den för Hennes Maj:t Enkedrottning Josefina
under innevarande Statsreglerings-period anslagna hofhållningssumma. (86.)
Detta Rikets Ständers, på Kongl. Maj:ts nådiga proposition, fattade beslut har under den 12
Juli samma å blifvit Statskontoret och Riks-marskalks-embetet till kännedom och efterrättelse
genom nådiga skrivelser meddeladt.
173:0 af den 30 Juni 1860, angående eftergift af 1857 och 1858 årens arrende för
Kungsladugården Borgholm på Oland. (82.)
Om detta Rikets Ständers beslut, innefattande afslag å den begärda eftergiften, har under den
20 Juli 1860 Kammar-kollegium erhållit nådigt förständigande.
174:o af den 30 Juni 1860, angående upphörande af den åtskiliga hemman och lägenheter
åliggande arbetsskyldighet till kungsgårdar och boställen. (84.)
Genom nådigt Bref af den 5 Oktober 1860 har Kongl. Majit anbefallt Krigs- och Kammarkollegierne
att med åtskilliga upplysningar inkomma, i sammanhang med det öfver Rikets
Ständers skrifvelse den 4 November 1857 i ämnet infordrade underdåniga utlåtande; och
sedan bemälde kollegier den 18 Februari 1861 denna nådiga befallning fullgjort, har detta
ärende den 15 derpå följde Mars blifvit af Kongl. Majit i nåder afgjordt, och nådig Skrifvelse
derom till bemälde kollegier expedierad.
175:o af den 30 Juni 1860, angående upplåtelse af Kronan tillhörig jord åt blifvande
bolag för anläggning af en jernväg imellan Gellivare malmfält och Bottniska viken.
(83.)
Med gillande af Rikets Ständers sålunda anmälda, af Kongl. Majits nådiga framställning föranledda,
beslut, har Kongl. Majit under den 20 Juli 1860 derom meddelat Kammar-kollegium
nådigt förständigande.
176:o af den 18 Juli 1860, om allmogens i Garpenbergs socken befrielse från skyldighet
att utgöra tjenstbarheter åt Grapenbergs bruk samt upphörande af socknar
nes roteringsfrihet. (98.)
Genom remiss af den 27 Juli 1860 har Kongl. Majit häröfver infordrat Kammar- och Kommerce-kollegiernes
underdåniga utlåtande, och sedan detta utlåtande numera den 7 Juni innevarande
år inkommit, är målet den 26 derpå följde September af Kongl. Majit i nåder
afgjordt.
177:o af den 28 Juli 1860, angående förändrad redaktion i Tulltaxan af artikeln
»Socker» samt uteslutande af 9 § i taxe-underrättelserna. (100.)
Den 7 December 1860 i underdånighet anmäld och afgjord i sammanhang med den under
samma dag i nåder utfärdade Tulltaxa.
178:0 af den 28 Juli 1860, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om antagande
af en författning angående ränta vid försträckning på viss kort tid. (103.)
Den 7 Augusti samma år öfverlemnad till Justitie-departementet.
179:o af den 4 Augusti 1860, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
åtgärder till behöfvandes undsättning i missväxtår. (104.)
Jemte det Kongl. Majit under den 17 Augusti 1860 till kännedom och efterrättelse meddelat
Statskontoret detta Rikets Ständers beslut, har Kongl. Majit anbefallt bemälda enbetsverk
att om hvad, Rikets Ständer rörande sättet för tillgångarnes användande stadgat, aflåta Cirkulär
till Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande.
180:o af den 11 Augusti 1860 angående återlemnande till hamnen i Halmstad af
tvenne till Kronan upplåtna mindre jordrymder. (112.)
Elter inhemtande af ej mindre Halmstads innevånares. Hamndirektions och Magistrats samt
Landshöfdinge-ernbetets i Hallands län underdåniga yttranden, än ock Kammar-kollegii underdåniga
utlåtande, har Kongl. Majit, vid föredragning af detta ärende den 22 Februari 1861,
funnit godt i nåder bitalia, att ifrågavarande till Kongl. Majit och Kronan den 25 September
1857 öfverlåtna, af flygsandsfalt bestående jordrymder, må under vissa föreskrifna vilkor lill
stadens hamn åter afträdas; hvarom nådiga Skrifvelser af samma dag expedierats till Kammarkollegium
till kännedom och behörigt iakttagande samt till Kongl. Majlis Befallningshafvande i
Hallands län för vidtagande af de åtgärder, som för verkställandet af Kongl. Maj:ts nådiga
beslut erfordrades.
181:o af den 11 Augusti 1860, angående erläggande af lösen för återvinnande af krononybygge,
som förre innehafvaren genom transport sig afhändt. (108.)
Sedan, till följd af nådig remiss den 24 i samma månad, Kammar-kollegium häröfver den
7 Juni 1862 med underdånigt utlåtande inkommit, är detta ärende på Kongl. Majits nådiga
pröfning beroende.
182:o af den 11 Augusti 1860, angående förhöjda böter m. m. för oloflig elgjagt.
(100.) och
183:o äf den 25 Augusti 1860, angående förbud mot begagnande af s. k. elgdrag
samt om förändring i vissa delar af föreskrifterna rörande rofdjurs jagt. (119.)
Efter inhemtande af Högsta Domstolens och Skogs-styrelsens underdåniga utlåtanden, komma
dessa skrifvelser att afgöras i sammanhang med Skogs-styrelsens afgifna underdåniga
förslag till ny Jagtstadga.
184:o af den 11 Augusti 1860 angående ersättning till Sala silfververk för dess förlust,
i följd af skatteförenklingens tillämpning på de till Silfververket anslagna räntor
af det s. k. Salbergs län. (lil.)
För verkställande af detta, till följd af Kongl. Majits nådiga framställning föranledda, beslut,
hafva under den 24 Augusti 1860 Kammar- och Kommerse-kollegierne samt Statskontoret
— 36 —
äfvensom Fullmäktige i Rikets Ständers Riksgäldskontor blifvit i nåder anbefallda att gå i
författning örn erforderliga åtgärders vidtagande.
185:0 af den lt Augusti 1860, angående de vid sednaste Riksdag beviljade provisoriska
lönearisiags uppförande å ordinarie stat samt vilkoren dervid m. m. (113.)
Detta, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga förslag, af Rikets Ständer vidtagna beslut
har genom nådigt Cirkulär af den 9 November 1860 blifvit vederbörande embetsverk
meddeladt.
186:o af den 25 Augusti 1880, angående upphörande af dagsverksskyldigheten för
de under Roma klosters kungsgård hörande Närhs- och Skenholmarne. (116.)
Sedan Kammar-kollegium lindor den 18 Februari 1862 häröfver infordradt underdånigt utlåtande
afgifvit, har målet blifvit till Civil-departementet öfverlemnadt den 27 Februari 1862.
187:o af den 15 September 1860, angående regleringen af utgifterne under Riksstatens
lista Hufvudtitel. (122.)
Enligt nådigt beslut af den 27 September 1860, har denna underdåniga Skrifvelse blifvit
vederbörande embetsverk till kännedom och efterrättelsa meddelad.
188:o af den 1 September 1860, angående tullbevillningen. (121.)
Efter inhemtande af Kommerse-kollegii och General-tullstvrelsens underdåniga utlåtande har
Kongl. Majit under den 7 December 1860 i nåder fastställt ny Tulltaxa, att tjena till efterrättelse
från och med den 1 Januari 1861, hvarjemte nådig Kungörelse blifvit samma dag
utfärdad, innefattande förklaring i afseende på städernas rätt till vågafgifter för vissa varuartiklar.
189:o af den 19 September 1860, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående Leckö kungsgårds användande till ekplantering. (123.)
Då Rikets Ständer funnit sig ej kunna härtill lemna bifall, har Kongl. Majit under den 5
Oktober 1860 derom meddelat Kammar-kollegium oell Skogsstyrelsen kännedom samt tilllika
anbefallt bemälde kollegium att föranstalta om berörda kungsgårds utarrenderande i behörig
ordning.
lSOio af den 15 September 1860, angående Stämpelpappers-afgiften samt afgiften för
stämpling af tidningar, andra periodiska skrifter och tryckta afhandlingar. (127.)
Sedan Statskontoret afgifvit infordrat underdånigt utlåtande angående stämplade pappersafgiften
samt hvad vid kontrollen och uppbörden deraf bör iakttagas, har Kongl. Majit under
den 30 November 1860 låtit utfärda nådig Kungörelse härom äfvensom särskild nådig Kungörelse
angående bevillnings-afgift för tidningar m. m.; hvarjemte med anledning af Rikets
Ständers underdåniga framställning om fördelarne deraf, att stämpel-papperets storlek i någon
betydligare mån inskränktes, och biläggningsstämplar af ungefärligen samma beskaffenhet
som de engelska infördes, med afskaffande af de nu brukliga helarksstämplarne, Kongl. Majit
under samma dag i nåder anbefallt Statskontoret och Kammarrätten att, efter inhemtande
af nödiga upplysningar angående det i England antagna stämpelpapperets beskaffenhet och
begagnande samt de i afseende derpå stadgade kontroller, afgifva gemensamt underdånigt
utlåtande i fråga om lämpligheten af likartadt stämpelpappers användning, äfven i Sverige,
och helarksstämplarnes upphörande, jemte förslag så väl öfver de härmed förenade kostnader
som till de bestämmelser, hvilka, i händelse af en dylik förändring, kunde erfordras
rörande sättet för stämplars anbringande å handlingar och makulering samt de dervid nödige
kontroller; och har detta underdåniga utlåtande ännu ej till Kongl. Majit inkommit.
191 :o af den 5 Oktober 1860, i fråga om undersökning af de angående jord och skogar
inom Norbottens län utfärdade privilegier, (143.)
Genom remiss af den 26 Oktober 1860 har Kamrnar-kolegium erhållit nådig föreskrift att,
efter inhemtande af Kongl. Majits Befallningshafvandes i Norrbottens län yttrande, afgifva
underdånigt utlåtande i ämnet; hvilken nådiga föreskrift ännu ej blifvit fullgjord.
192:o af den 5 Oktober 1860, angående förändrade föreskrifter i fråga om Kronogodsens
framlida förvaltning och bortarrenderande. (139.)
Sedan Kammar-kollegium den 11 Juni 1862 till Kongl. Majit inkommit med infordradt ununderdånigt
utlåtande i ämnet, är målet för närvarande på Kongl. Majit nådiga pröfning
beroende.
193:o af den 5 Oktober 1860 i anledning af den år 1859 verkställda revision af
Statsverkets m. II. allmänna fonders förvaltning. (136.)
1 underdånighet anmäld den 26 Oktober 1860, hvarvid i afseende å den af Rikets Ständer
väckta fråga om beredande af lämplig lokal till embetsrum för Öfver-stålhållare-embetets
kansli uti något af kronans hus i hufvudstaden, Kongl. Majit, enär upplyst vore, att någon
dylik lokal icke funnes att tillgå, fann någon åtgärd då icke vara att vidtaga, hvaremot, enligt
Rikets Ständers tillika framställda begäran, att i händelse sådan lokal saknades, nådig framställning
i ämnet måtte aflåtas till Rikets näst sammanträdande Ständer, Kongl. Majit förklarat
sig vilja frågan härom närmare tiden för nästa Riksdag till nådig pröfning företaga.
Beträdande Rikets Ständers underdåniga hemställan att nytt reglemente för Mynt- och
Kontrollverken, äfvensom ny Kontroll-stadga, måtte blifva till efterrättelse fastställda, har
Öfver-direktören för Mynt- och Kontrollverken blifvit i nåder förständigad att inom utgången
af Mars månad 1861 afgifva det från honom den 8 Mars 1856 infordrade underdåniga
yttrande öfver Statskontorets förslag till förnyadt Reglemente för Mynt- och Kontrollverken;
och har, sedan denna nådiga föreskrift blifvit fullgjord, ärendet, elter inhemtande af Statskontorets
ytterligare utlåtande deröfver, blifvit den 2 Maj 1862 remitteradt till Kommersekollegium
för att afgifva underdånigt yttrande, som ännu ej till Kongl. Majit ingifvits;
hvarjemte Kommerse-kollegium, som den 2 Oktober 1857 erhålligt nådig föreskrift att
i samråd med bemälde Ofver-direktör på angifna grunder uppgöra underdånigt förslag till
stadganden i fråga om kontrollbehandling af så väl inom Riket tillverkade, som från utrikes
ort införda guld- och silfverarbeten, blifvit i nåder anbefalldt att inom Mars månads slut
år 1861 i underdånighet afgifva berörde förslag; varande detsamma, som derefter inom förlagd
tid inkommit, för närvarande, tillika med Guldsmeds- och Juvelerare-Societetens i Stockholm
dervid ingifva påminnelser, på Kongl. Majits nådiga pröfning beroende.
Vidkommande Rikets Ständers begäran, att General-poststyrelsen måtte i nåder anbefallas
inkomma med förslag till sådana åtgärder, att priset på utländska tidningar samt pe
-
— 38 —
riodiska tidskrifter af vetenskapligt, konstnärligt och techniskt innehåll, hvilka genom Postverkets
försorg tillhandahållas allmänheten, må kunna blifva nedsatt, har från bemälda styrelse
underdånigt utlåtande blifvit infordradt, hvarefter Kongl. Majit under den 25 Oktober
1861 detta ärende till slutlig pröfning förehaft, och dervid genom nådigt Bref förständigat
bemälda styrelse om de förändringar af hittills i berörda afseende gällande föreskrifter Kongl.
Majit funnit lämpligt besluta.
På grund af Rikets Ständers > deras förevarande underdåniga skrifvelse gjorda anhållan,
har Kongl. Majit i nåder förordnat, att den i Tullverkets räkenskaper balancerade oguldna
fordran i Handelsbolaget J. & O. Halls konkurs må i Tullverkets räkenskaper omföras och
tills vidare inom linien balanceras.
Slutligen har Kongl. Majit befallt, att transumt af denna Rikets Ständer skrifvelse angående
ett från 6:te Hufvudtitelns anslag till extra utgifter anordnadt arfvode åt Polisens
ombud vid Pantlåneinrättnigen i Stockholm borde jemte Protokolls-utdrag meddelas Civildepartementet
för underdånig föredragning.
194:o af den 12 Oktober 1860, angående begrafnings- och öfriga kostnader, förananledda
af Hans Majit Konung Oscar lis dödliga frånfälle. (153.)
De för verkställande af detta Rikets Ständers på Kongl. Majits nådiga framställning fattade
beslut erforderliga föreskrifter hafva under den 26 Oktober 1860 blifvit vederbörande embetsverk
i nåder meddelade.
195:o af den 12 Oktober 1860, i fråga om förändrade grunder för mjöl- och sågqvarnars
beskattning. (148.)
Detta Rikets Ständer beslut har genom nådigt Bref den 26 Oktober 1860 blifvit Kammarkollegium
till kännedom meddeladt.
196:o af den 12 Oktober 1860, angående ersättning för sådane af Statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, för hvilka statsanslag ej blifvit beviljade. (151.)
Den 26 Oktober 1860, i underdånighet anmäld, då Statskontoret och Fullmäktige i Riksgäldskontoret
erhållit föreskrifter i afseende på verkställande af Rikets Ständers ifrågavarande
beslut.
197:0 af den 15 Oktober 1860, angående anslag af allmänna medel åt Kamereraren
C. Sandberg för fortfarande vål d och kompletterande af åtskillige utaf honom gjorda
samlingar i Kameralväsendet. (159.)
Af Kongl. Majit afgjord den 26 Oktober 1860, i sammanhang med Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse den 12 Februari 1858 angående anslag af medel till inköp af ifrågavarande
samlingar, hvarvid Kaminar-kollegium och Statskontoret genom särskilda nådiga Bref erhållit
befallning att för verkställande af Rikets Ständers tvenne förenämnda beslut vidtaga de
på bemälda embetsverk ankommande åtgärder.
198:o af den 29 Oktober 1860, angående upprättadt nytt reglemente för Riksgäldskontoret.
(212.)
Den 9 November 1860 i underdånighet anmäld och skulle, såsom ej fordrande åtgärd, läggas
till handlingarne.
199:o af don 29 Oktober 1860, med ny Riksstat. (211.)
Berörde Riksstat liar under den 9 November 1860 blifvit till Statskontoret i nåder öfverlemnad,
för att tjena till efterrättelse.
200:o af den 26 Oktober 1860, angående ifrågastäldt upphörande af den s. k. Näs
kungsgårds-hjelpen. (190.)
1 underdånighet anmäld den 9 November 1860, då Krigs- och Kammar-kollegierne erhållit
nådig föreskrift att, efter utredning af frågan, afgifva underdånigt utlåtande och förslag angående
den s. k. Näs kungsgårds-hjelpens upphörande, och sedan denna nådiga föreskrift blif
vit
fullgjord, är ärendet den 19 September innevarande år inför Kongl. Majit föredraget;
hvarvid Kongl. Majit beslutit att till Rikets näst sammanträdande Ständer aflåta nådig proposition
i ämnet.
201:o af den 22 Oktober 1860 i fråga om förtydligande af Rikets Ständers beslut
angående tull å ättika. (180.)
Denna underdåniga skrifvelse är den 7 December 1860 föredragen och afgjord i sammanhang
med den under samma dag i nåder utfärdade Tulltaxa.
202:o af den 28 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
9:de Ilufvudtitel. (205.)
Vid föredragningen häraf den 23 November 1860, har Kongl. Majit i nåder befallt, att hvad
Rikets Ständer härvid beslutit skall meddelas, så väl Statskontoret, till behörig kännedom och
efterrättelse, som äfven öfrige under Finans-departementet hörande embetsverk, i hvad dem
särskildt anginge, samt att för de personer, hvilka fått pensioner sig anvisade, nådiga resolutioner
horde i vanlig ordning utfärdas, hvarjemte transsumt af Rikets Ständers skrifvelse
till de öfrige Stats-departementerne, i hvad densamma rörda de hvarje af dessa departement
tillhörande personer, expedierats.
203:o af den 26 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
7:de Hufvudtitel. (196.)
Rikets Ständers vid regleringen af denna Hufvudtitel fattade beslut har Kongl. Majit, under
den 23 November 1860, i nåder meddelat Statskontoret till kännedom och efterrättelse, äfvensom
öfrige vederbörande embetsmyndigheter af samma beslut, i hvad dem särskildt rörde,
del undfått; hvarjemte till Fullmäktige i Riksgäldskontoret nådigt Bref aflåtits angående
de af Rikets Ständer beslutade anslag, som tillhöra extra Statsregleringen under Riksstatens
7:de Hufvudtitel.
204:o af den 29 Oktober 1860, med nytt Reglemente för Bankens styrelse och förvaltning.
(210.) och
205:o af den 25 April 1860, angående förändrade föreskrifter om förvaltningen och
utlåningen af Statslånefondens medel. (56.)
Vid föredragning af dessa 2:ne skrifvelser, den 21 December 1860, har Kongl. Majit, som
funnit lämpligt att, på förut vanligt sätt, i ett sammanhang upptaga hvad rörande allmänhetens
förhållande till Banken är i reglementet stadgadt, låtit i detta hänseende utfärda nådig
Kungörelse i anledning af Rikets Ständers vidtagna beslut angående Bankoverkets styrelse och
förvaltning, innefattande jemväl föreskrifter rörande Statslånefondens förvaltning och utlåningen
af dess medel.
206:o af den 25 Oktober 1860, angående de i 63 § Regerings-formen föreskrifna
kreditiv-summor. (190.)
Den 29 December 1860, i underdånighet anmäld och Statskontoret till behörig kännedom
i nåder meddelad.
207:o af den 26 Oktober 1860, angående inrikes skeende upplåning emot Svenska
fonderade Stats-obligationer. (189.)
Vid föredragning häraf den 29 December 1860 har Kongl. Majit meddelat såväl sin nådiga
garanti å ifrågavarande upplåning som äfven nådig fastställelse å de af Rikets Ständer i
detta ämne fattade beslut, hvarom nådig Kungörelse af samma dag utfärdats.
208:o af den 24 Oktober 1860, angående ersättning af kostnaderne för DD. MM.
Konungens och Drottningens kröning. (182.)
1 afseende å verkställigheten af detta Rikets Ständers beslut hafva nådiga Skrifvelser af den
29 December 1860 blifvit till Statskontoret och Fullmäktige i Riksgäldskontoret expedierade.
209:o af den 28 Oktober 1860, med öfverlemnande af ny Bevillnings-stadga och
Mantalsskrifnings-förordning. (187.)
I underdånighet anmäld den 29 December 1860 och remitterad till Kammarrätten med föreskrift
att till Kongl. Majit inkomma med underdånigt utlåtande dels i fråga om de uti den
nya Bevillnings-stadgan förekommande bötesbestämmelser samt öfrige föreskrifter i afseende
på verkställigheten, hvilka erfordrade Kongl. Majits godkännande, dels beträffande det af Rikets
Ständer öfverlemnade lörslag till Förordning angående Mantals- och Skattskrifningens
förrättande och dels öfver de i Rikets Ständers underdåniga skrifvelse särskildt omförmälda
sex formulärer, som blifvit till Kongl. Majits nådiga pröfning och fastställelse öfverlemnade,
äfvensom Kammarrätten erhållit befallning att, i anledning af Rikets Ständers underdåniga
hemsställan om utfärdande af en Förordning, angående mantalspenningarnes utgörande, samt
om förslag till förenkling af de härom meddelade föreskrifter, afgifva särskildt underdånigt
utlåtande.
Under sistberörde dag är jemväl nådig Kungörelse utfärdad angående fortsatt tillämpning
under år 1861 af den år 1858 utfärdade Bevillnings-förordning, i öfverensstämmelse
med Rikets Ständers i sådant afseende fattade beslut.
Sedan Kammarrätten den 13 April 1861 inkommit med underdånigt utlåtande angående
Bevillnings-stadgan, har densamma, medelst nådig Kungörelse af den 17 Maj 1861 blifvit
till allmän efterrättelso utfärdad.
Vid föredragning den 20 Juli 1861 af Rikets Ständers ofvan omförmälde förslag till
Förordning angående Mantals- och Skattskrifningens förrättande samt Kammarrättens i anledning
deraf infordrade underdåniga utlåtande och förslag utaf den 14 derförutgångne Maj,
äfvensom öfriga denna fråga rörande handlingar, som till Kongl. Majit inkommit, bär nådig
För
-
Förordning i ämnet utfärdats och öfrige af Kongl. Majit ansedda erforderliga åtgärder vidtagits.
Kammarrättens beträffande Mantalspenningarnes utgörande infordrade underdåniga utlåtande
har den 28 Juni 1862 till Kongl. Majit inkommit; och har, vid underdånig föredragning
inför Kongl. Majit häraf den 26 September innevarande år, beslut blifvit i nåder fattadt
om nådig propositions afgifvande i ämnet till Rikets näst sammanträdande Ständer.
210:o af den 29 Oktober 1860, angående beräkningen af Statsverkets inkomster.
(208.)
Hvad Rikets Ständer i afseende härå beslutit har under den 29 December 1860 blifvit
Statskontoret till kännedom och efterrättelse i nåder meddeladt.
21 l:o af den 28 Oktober 1860, om förändring i gällande föreskrifter rörande användande
af skogsalster å kronomarker inom Vester-Norrlands m. fl. län. (203 )
Den 12 Januari 1861 i underdånighet anmäld, då Skogsstyrelsen erhållit befallning att, efter
infordrande af Kongl. Majits Refallningshafvandes i Vesternorrlands, Jemtlands, Gellehorgs
och Kopparbergs län yttranden, med underdånigt utlåtande i ämnet till Kongl. Majit inkomma;
och sedan detsamma den 26 April 1862 afgifvits, kommer detta ärende att i sammanhang
med öfriga till en förnyad Skogslagstiftning hörande frågor i underdånighet föredragas.
212:o af den 28 Oktober 1860, angående förändring af Telegraf portot. (202.)
Inför Kongl. Majit i underdånighet anmäld den 12 Januari 1861, och afgjord i sammanhang
med Telegraf-styrelsens den 15 Oktober 1860 afgilna underdåniga betänkande angående
verkningarne på telegrambefordring och porto-inkomst af 1859 års förnyade Telegraf-reglemente
rn. m.
213:o af den 28 Oktober 1860, angående förändrad organisation af Hypotheks-inrättningarne
i Riket. (200,)
Sedan till, följd af nådig remiss, ej mindre Direktionerne för samtliga Hypotheks-föreningarne
än Finaus-kommiten med underdåniga utlåtanden häröfver inkommit, hafva under
den 26 April 1861 särskilda nådiga Förordningar utfärdats dels angående en allmän Hypotheks-bank
för Riket, dels angående de allmänna grunder, sorn vid Ilypotheks-föreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
214:o af den 26 Oktober 1860, angående ifrågasatt upphörande af de s. k. frisocknarnes
tjenstbarheter till Dylta svafvelbruk, och socknarnes rotering. (191.)
Öfverlemnad till Landtförsvarsdepartementet den 27 December 1860, och sedan genom bemälde
departement innehafvarens af Dylta svafvelbruk yttrande infordrats och af Kongl.
Majits befallningshafvande i Orebro län insändts, har målet den 14 Juni 1861 blifvit till
Finans-Departementet återlemnadt, hvarefter genom nådig remiss af samma dag Kammarkollegium
anbefalts att, efter Skogsstyrelsens hörande, i ämnet afgifva underdånigt utlåtande,
hvilket ännu ej till Kongl. Majit inkommit.
215.o af den 26 Oktober 1860, angående f. d. Geverska husets på Riddarholmen
användande till Riksarkiv. 192.).
Bil. till R. St. Just. Ombudsm. Emb.--Berättelse år 1862. VI
— 42 —
DS Rikets Ständer icke funnit skäl bifalla Kongl. Maj:ts härom gjorda nådiga framställning,
har Kongl. Maj:t, vid underdånig föredragning af ifrågavarande skrifvelse, förklarat sig vilja,
närmare tiden för nästa Riksdag, taga under nådigt öfvervägande frågan om anskaffande af
ny lokal för Riksarkivet.
Stockholm den 1 Oktober 1862.
Otto H. Forssell.
Såsom tillägg till JV° 27 i dessa uppgifter, angående Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse den 5 Oktober 1860, i fråga om regleringen af utgifterna under Riksstatens 5:te
Hufvudtitel (147), meddelas, att. sedan, vid denna skrifvelses föredragning den 20 November
sistnämnde år, Kongl. Majit, bland annat, i nåder uppdragit åt Förvaltningen af Sjöärenderna
att sig i underdånighet yttra öfver den deri af Rikets Ständer väckta fråga om Lyckeby
s. k. kronoqvarns försäljning, samt bemälda embetsverk, efter vederbörandes hörande
under den 29 sistlidne April underdånigt utlåtande i ämnet afgifvit, blef detta ärende den
18 i sistlörflutne September månad ånyo hos Kongl. Majit i underdånighet anmäldt, dervid
Kongl. Majit, enär af hvad vederbörande upplyst sig visade, att innan arbetet å vattenledningen
från Lyckeby till Carlskrona hunnit afslutas och densamma derefter någon tid varit
i full verksamhet, icke med säkerhet kunde bestämmas hvilka förbehåll borde, i afseende
på vattenledningens framtida bestånd vid qvarnens försäljning uppställas och i hvad mån dessa
antagligen komma att inverka på en blifvande köpesumma för qvarnen, i nåder fann
godt att med afgörandet af denna fråga intill ofvan antydda tidpunkt uppskjuta, men tillika
anbefalde Förvaltningen af Sjö-ärendena, att, sedan den med detta uppskof åsyftade erfarenhet,
om hvad för vattenledningens behof i en framtid må med hänseende till qvarnlägenheten
böra iakttagas, blifvit vunnen, till Kongl. Majit i underdånighet inkomma med det förnyade
utlåtande i ämnet, som deraf må föranledas.
Förteckning på de i föregående uppgifter intagna af Rikets höglofliga Ständer fattade
beslut och gjorda framställningar, hvilka icke blifvit i underdånighet föredragna eller i nåder
afgjorda:
Kongl. Landtförsvars-departementel.
5:o af 12 Maj 1860, i anledning af motion om förändring i uppbördssättet af indelta räntor,
anslagna till militära tjenstemän. (62.)
9:o af den 11 Augusti 1860, angående förändrad organisation af Krigsskolan på Carlberg.
(107.)
— 43 —
12:o af den 15 September 1860, angående ifrågastälda ändringar i Militiae-boställs-ordnin
gen.
(126.)
13:o af den 5 Oktober 1860, angående förnyad författning om utskrifningssättet och inrättningen
af allmänna beväringsmanskapet. (145.) (1 en del, som blifvit öfverlemnad
till Ecklesiastik-departementet.)
14:o af den 5 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens 4:de
Hufvudtitel. (146.)
15:o af den 20 Oktober 1860, angående Auditörs-tjensternas indragning. (172.)
Kongl. Sjöförsvars-departemenlet.
27:o af den 5 Oktober 1860, angående regleringen af utgifternn under Riksstatens 5:te Hufvudtitel.
(147.) (jemför tillägget, pagina 42.)
29:o af den 28 Oktober 1860, angående undersökning af nu befintlige segel-linieskepps
användbarhet för krigsbruk. (204.)
Kongl. Ecklesiastik-departementet.
38:o af den 30 Juni 1860, angående ytterligare Statsbidrag för reparations-arbeten å Westerås
Domkyrka. (81.)
43:o af den 5 September 1860, angående inskränkning af katekes-utanläsningen. (125.)
51:o af den 24 Oktober 1860, i anledning af väckt fråga om åtgärders vidtagande för att,
under vissa vilkor, bereda åboerne å de så kallade Kyrkohemmanen i Halland dispositions-
och besittningsrätt till samma hemman. (183.)
55:o af de 28 Oktober 1860, i fråga om beviljande af ytterligare anslag till fortsättning
af National-museibyggnaden. (198.)
56:o af den 29 Oktober 1860, angående grunderne för en reglering af Biskoparnes aflöning.
(206.)
Kongl. Civil-departementet.
60:o af den 28 Januari 1860, i anledning af väckta förslag om nya byggnadslagar m. m.
(29.)
66:o af den 14 April 1860, om förändringar dels i Kongl, stadgan den 21 Januari 1855,
om mått och vigt, och dels i Kongl. Maj:ts under samma dag utfärdade instruktion
för justerare af mått och vigter. (50.)
74:o af den 30 Juni 1860, angående upphäfvande af den allmogen i sju Härad af Elfsborgs
län samt städerne Borås och Ulricehamn beviljade särskilda Handelsfrihet. (87.)
82:o af den 15 September 1860, angående ifrågastäld ersättning af allmänna medel till
Häradsskrifvaren C. E. Ruckman för den förlust han lidit genom för hög upppskattning
af hans innehafvande boställe ^ mantal Ärja M 3. (131.)
91:o af den 24 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens 6:te
Hufvudtite). (167.)
95:o af den 22 Oetober 1860, angående indragning af Konvojkommissariatet samt öfverflyttande
till Statskontoret af de Kommissariatet hittills åliggande göromål. (181.)
96:o af den 20 Oktober 1860, i fråga om utvidgade rättigheter för utländningar att i Sverige
idka bandel och annan näring. (179.)
98:o af den 24 Oktober 1860, om Bergsskolans i Fahlun flyttning till Stockholm och förening
med Teknologiska institutet. (170.)
99:0 af den 23 Oktober 1860, angående åtgärder till beredande af besparing i anläggningssamt
drift- och underhållskostnaden för statens jernvägar. (169.)
Kongl. Juslilie-departementet.
115:o af den 20 Juni 1860, angående upphäfvande af straffarterna prygel och dagg. (73.)
119:o af den 11 Augusti 1860, i fråga om föreskrifter till betryggande af besittningsrätt till
fast egendom och af inteckningssäkerhet. (105.)
120:o af den 11 Augusti 1860, angående införande af s. k. tjenstehjonsböcker i stället för
nu brukliga orlofssedlar. (110.)
122:o af den 25 Augusti 1860, angående utarbetande af förslag till ny sjölag m. m. (120.)
144:o af den 26 Oktober 1860 angående revision af och ändring uti gällande lag och för
fattningar,
rörande utsökningsärendcn. (194.)
Kongl. Finans-departementet.
167:o af den 20 Juni 1860, om antagande öfver hela riket af mantalet såsom enhet vid
skatteberäkningen och om reducerande af mantalsbråken till decimalbråk. (76.)
169:o af deri 20 Juni 1860, angående de s. k. Ofri mans frälsehemmans i Bohus län beskattnings-förbållanden.
(78.)
181:o af den 11 Augusti 1860, angående erläggande af lösen för återvinnande af krononybygge,
som förre innehafvarne genom transport sig afhändt. (108.)
182:o af den 11 Augusti 1860, angående förhöjda böter m. m. för oloflig elgjagt. (109.)
183:o af den 25 Augusti 1860, angående förbud mot begagnande af s. k. elgdrag samt om
förändring i vissa delar af föreskrifterne rörande rofdjurs jagt. (119.)
190:o af den 15 September 1860, angående Stämpel-pappersafgiften samt afgiften för stämpling
af tidningar, andra periodiska skifter och tryckta afhandlingar. (127.)
191:o af den 5 Oktober 1860, i fråga om undersökning af de angående jord och skogar
inom Norrbottens län utfärdade privilegier. (143.)
192:o af den 5 Oktober 1860, angående förändrade föreskrifter i fråga om Kronogodsens
framtida förvaltning och bortarenderande. (139.)
— 45 —
193:o af den 5 Oktober 1860, i anledning af den år 1859 verkställda revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning. (136.)
211:o af den 28 Oktober 1860, om förändring i gällande föreskrifter rörande användande
af skogsalster å kronomarker inom Vester-Norrlands m. fl. län. (203.)
214:0 af den 26 Oktober 1860, angående ifrågasatt upphörande af de s. k. frisocknarnes
tjenstbarheter till Dylta svafvelbruk oell soeknarnes rotering. (191.)
II.
Förteckning å Rikets Ständers, vid Riltsdagarne åren 1850 och 1851, 1853
och 1853 samt 1856—1858 till Kongl. Majit aflåtna underdåniga slcrifvelser, hvilka
uti Rikets Ständers Juslitie-Ombudsmans Embetsberättelser till de tre sistförfluten Riksdagarne
finnas upptagne såsom i deras helhet eller till någon del hos Kongl. Majit
oafgjorde; äfvensom uppgift å de åtgärder som sedermera blifvit dervid vidlagne.
l:o Från Kongl. Lan(ltföi'svars-i)epartementet.
l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 13 Augusti 1851, angående inqvarterings-skyldigheten
i Stockholm. (158).
Kongl. Maj:t aflat nådig proposition i ämnet till Rikets Ständer den 7 Mars 1854. (68).
2:o af den 4 Februari 1857, angående beredande af Gudstjensts- och Skollokaler
för Garnisonslörsamlingarne i Stockholm. (16).
Ärendet befinnes i oförändradt skick, eller såsom det upptages i senast aflemnade Förteckning
öfver Rikets Ständers vid 1856, 1857 och 1858 års Riksdag aflåtna underdåniga skrifvelser
samt de i anledning deraf vidtagne åtgärder.
3:o af den 4 November 1857, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition,
angående användandet af influtne medel för ett exporteradt och i Tripoli försåldt
parti krut. (146).
Enligt Kongl. Brefven den 10 Maj 1859 och den 23 Mars 1860 skulle, till inrymmande af
krutupplagen i städerna Christianstad och Landskrona, uppföras en kruthusbyggnad för 4,000
centner krut vid Råbelöfs egendom, å mark, som blifvit från egendomen exproprierad på
nämnda städers bekostnad.
4:o af den 3 Februari 1858, angående upplåtelse åt Calmar Domkyrka och Stad af
vissa Calmar f. d. fästning tillhörande lägenheter. (206).
Hvad Landtförsvars-Departementet angår, åberopas Kongl. Maj:ts den 29 Juni 1858 fattade
beslut, upptaget i senast aflemnade förteckning öfver Rikets Ständers vid 1856, 1857 och
1858 års Riksdag aflåtna underdåniga skrifvelse^ samt de i anledning deraf vidtagna åtgärder.
5:o af den 16 Februari 1858, angående statsbidrag för vägars anläggning och förbättring,
hamnbyggnader och kanaler samt sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag
m. fl. dylika föremål. (217).
Genom protokolls-utdrag från Civil-Departementet blef Landtförsvars-Departementet meddeladt,
att, hvad beträffade Rikets Ständers framställning i fråga om Baggens-Stäkets upprensning
och befästande, Kongl. Majit befalt Cheferna för Landt- och Sjöförsvars-departementen att
till Kongl. Majit inkomma med betänkande och förslag i afseende å de befästnings-arbeten,
som kunde anses nödiga i anledning af öppnandet, genom den ifrågasatta upprensningen, af
ett nytt inlopp till Stockholm.
Chefens för Ingenieur-corpsen utlåtande häröfver infordrades, och, vid underdånig anmälan
deraf den 7 December 1858, förordnade Kongl. Majit, att afvägning och kart-läggning af
de punkter vid Stäket, hvilka, i händelse af den ifrågastälda segel-ledens öppnande, böra befästas,
skulle genom Chefens för Ingenieur-corpsens försorg verkställas våren 1859, så snart
årstiden sådant medgåfve; hvarjemte Kongl. Majit anbefalde bemälde Chef, icke allenast att
uppgöra befästnings-förslaget med afseende å en segelled till det djup af minst 18 fot, som
af Rikets Ständer blifvit förutsatt, ntan äfven att, efter inhemtad kännedom om det mindre
djup af segelleden, som vore tillräckligt för att densamma skulle kunna befaras af flertalet
utaf de till och ifrån Stockholm gående handelsfartyg, uppgöra särskildt förslag till de möjliga
mindre kostsamma befästnings-arbeten, hvilka till följd af öppnandet af en sådan mindre
djup, för större krigsfartyg icke tillgänglig segelled kunde blifva nödvändiga.
Sedan Chefen för Ingenieur-corpsen inkommit med förslag i berörda hänseenden, samt
Fält-Tygmästare-embetet yttrat sig angående kostnaden för bestyckningen af de erforderliga
fästningsverken, blefvo förhandlingarne i målet, jemte Chefens för Landtförsvars-departementet
yttrande, den 6 September 1859 till Civil-Departementet öfverlemnade.
6:o af den 24 Februari 1858, angående förbättrade aflöningsvilkor, m. m. för Arméens
och Flottans Läkare samt Provincial-läkare. (228).
Åberopas hvad i afseende å handläggningen af detta ärende finnes uppgifvet i senast aflemnade
förteckning öfver Rikets Ständers vid 1856, 1857 och 1858 års Riksdag aflåtna underdåniga
skrifvelser, samt de i anledning deraf vidtagna åtgärder.
Vidare får nu tilläggas, att, vid underdånig anmälan den 15 November 1859 af särskilde
kommitterades uppgjorda förslag till ordnande af den militära hälsovården, samt SundhetsCollegii
deröfver afgifna underdåniga utlåtande, Kongl. Majit, enär kommitterades förslag grundade
sig på den förutsättning, att den militära helsovården borde helt och hållet skiljas från
den civila, samt Fältläkare-corpsen ställas under en särskild Chef, men denna hufvudfråga
åter stöde i oskiljaktigt sammanhang med den af kommitéen för afgifvande af betänkande
angående förändrad organisation af Rikets styrelse- och förvaltningsverk väckta fråga om
Sundhets-kollegii ombildning till en förvaltnings-organisation på två aldelningar, sålunda att den
ena af dem blefve styrelse för den civila helsovården och den andra styrelse för den militära,
— i nåder funnit lämpligast vara alt med pröfningen af förstnämnda förslag må anstå
till dess frågan om Sundhets-Collegii förändrade organisation kan till afgörande förekomma.
7:o af den 1 Mars 1858, angående Stoekholms befästande å landsidorna. (242).
Sedan den mark, som för anläggning af skansarna vid Johannishof och Linde var behöflig,
blifvit i laga ordning för kronans räkning exproprierad, påbörjades och fortsattes befästningsarbetet,
enligt af Kongl. Maj:t gillade arbetsplaner, under åren 1859 och 1860.
Detta ärende har utgjort föremål för Rikets Ständers vidare behandling vid 1859 och
1860 års Riksdag; och då Rikets Ständer vid berörda Riksdag, på sätt 32:dra punkten af
deras underdåniga skrifvelse, angående regleringen af utgifterna under Riks-Statens 4:de Hufvud-Titel,
den 5 Oktober 1860 utvisar, icke funnit skäl att bevilja det af Kongl. Majit till
fortsättande af de redan påbörjade arbetena för befästningen äskade anslag, anbefallde Kongl.
Majit, efter anmälan härom den 6 November 1860, Chefen för Ingenieur-corpsen att till
Kongl. Majit inkomma med berättelse om huru långt arbetet redan fortskridit samt om hvad
af de förut derför anvisade medlen vore oanvändt, äfvensom att afgifva förslag till de åtgärder,
som kunde finnas nödiga, såväl för arbetets afslutande, som de redan fullbordade delarnes
skyddande samt den inköpta markens och derå befintliga lägenheters användande under
den tid befästningsarbetet ligger neder.
Sedan Chefs-embetet vid Ingenieur-corpsen till Kongl. Majit inkommit med de sålunda
infordrade uppgifter och förslag, har Kongl. Majit under den' 8 Januari 1861 i nåder tillåtit,
att den del af fästningsarbetet, för hvilken ännu befintliga medel lemnade tillgång, finge under
år 1861 fullbordas enligt arbetsplan, som framdeles skulle Kongl. Majits pröfning underställas;
hvarjemte Kongl. Majit förordnade, att, genom Krigs-Collegii försorg, dels de för arbetets afslutande
icke behöfliga materialier, med undantag af de 100,000 murtegel, hvilka ansetts
kunna lämpligen förvaras, skulle i behörig ordning försäljas, samt de derför inflytande medel
tagas i beräkning vid uppgörandet af nyssnämnde arbetsplan, derest sådant skulle erfordras,
dels ock hvad af den inköpta marken med derå varande lägenheter icke behöfver för kronans
räkning användas, under den tid befästningsarbetet hvilar, skulle på arrende till den mestbjudande
upplåtas under vissa tillika bestämda vilkor: och borde så väl dessa arrendemedel
som den efter afbrottet i befästningsarbetet möjligen blifvande behållning å sjelfva befäs tningsanslaget,
till framdeles disposition reserveras samt särskildt redovisas.
Sluteligen har den till följd häraf afgifna arbetsplan, såsom hufvudsakligen afseende att
skydda det redan utförda arbetet mot skada, blifvit af Kongl. Majit under den 19 Februari
1861 i nåder godkänd.
8:o af den 2 Mars 1858, angående ifrågaställd förhöjning i ersättningen till svaga soldatrotar.
(252).
Härom har Kongl. Majit den 24 Januari 1860 aflåtit nådig skrifvelse till Rikets Ständer (87);
hvilken åberopas.
Stockholm den 15 Augusti 1862.
C. G. Arman.
Expeditions-Chef.
Bil. till B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse år 1862.
VII
— 50 —
2: o åiongb Sjöförsvars-departementet.
9:o af den 15 Mars 1851, angående väckt fråga om en fyranläggning å klippan
Björn. (34).
1851 deri 4 April föredragen och Förvaltningen af S;3-Är iena förständigad att inkomma
med underdånigt yttrande, huruvida, efter då anbefald ombyggnad af Orskärs fyrbåk, en uy
fyr å klippan Björn kunde finnas vara af behofvet påkallad. Bet sålunda infordrade yttrandet
intogs uti Lotsdirecteurens den 26 Januari 1857 afgifna och af förenämnda Embetsverk
hufvudsakligen biträdda betänkande om nödiga förbättringar uti Rikets fyr- och båkväsende
i allmänhet, hvilket, betänkande jemte Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition den 22 Juni sistbe
rörde
år om anslag till en fyranläggning på Gottska Sandön öfverlemnades till Rikets då
frsamiade: Ständer, som åter deraf föranleddes att, såsom af deras underdåniga skrifvelse
den 18 påföljde December inhemtas, bevilja extra anslag till åtskilliga fyranläggningar, och
deribland en å klippan Björn, hvarefter, i följd af Kongl. Maj:ts den 2 Februari 1858 och
den 22 Februari 1859 meddelade Nådiga föreskrifter, den nya fyrinrättningen å nämnda
klippa blifvit utförd och lysningen der om hösten sistberörde är begynt.
10:o af den 29 Mars 1851, angående undersökning i fråga om fyrbåks anläggande
på Gottska Sandön. (44).
1851 den 2 Maj föredragen och Förvaltningen af Sjö-Ärendena anbefald att om den begärda
undersökningens verkställande föranstalta; hvarefter och sedan undersökningen egt
rum samt bemälde Embetsverk under den 11 Januari 1853 i underdånighet insändt handlingarna
i ämnet, Kongl. Majit, vid föredragning deraf den 10 Maj samma år, fann nödigt
att från Förvaltningen infordra en fullständigare utredning af frågan, åtföljd af förslag tili
fyranläggning på Gottska Sandön. Benna utredning med förslag afgafs den 20 Januari 1854
och meddelades Rikets Ständer uti Kongl. Majits Nådiga skrifvelse af den 27 påföljde April,
som af Rikets Ständer besvarades medelst underdånig skrifvelse den 8 November 1854, om
hvars handläggning förmäles uti den från Sjöförsvars departementet tili 1856 års Riksdag
afgifna förteckning eller berättelse.
Med anledning af Kongl. Majits den 22 Juni 1857 afiåtna Nådiga Proposition, beviljade
Rikets då församlade Ständer, enligt uuderdånig skrifvelse af den 18 December samma
år, det älskade anslaget tili ifrågavarande fyr-anläggning, hvilken ock derefter blifvit utförd
och på hösten år 1859 kommit i verksamhet.
Illo af den 4 December 1854, om användandet af de för en tillämnad vattenledning
till Carlscrona anskaffade jernrör. (222).
1854 den 13 December föredragen och blef, sedan förvaltningen af Sjö-Ärendena afgifvit då
infordradt utlåtande och derefter Carlskrona Stads innevånare inkommit med underdånig
framställning i afseende på Stadens bidrag för den tillämnade vattenledningen, ärendet slutligen
behandladt i sammanhang med frågan om vattenledningens utförande, hvarom Kongl.
— 51 —
Majit, ut Nådiga Propositionen den 27 Oetober 1859 om Statsverkets tillstånd och behof,
till Rikets Ständer aflat framställning, enligt hvilken de ifrågavarande jernrören påräknats
att vid vattenledningen användas.
12:o af den 19 September 1857, angående befrielse för Svenska Ångfartyg, som göra
reguliera resor, från skyldighet att taga lots, då de komma från sjön. (127).
1857 den 1(5 Oetober föredragen och, sedan det Förvaltningen af Sjö-Ärendena och Generaltullstyrelsen
då affordrade gemensamma underdåniga utlåtande deröfver algifvits, den 2
Februari 1858 å nvo anmäld, då, i sammanhang med det förstnämnda Embetsverk gifna
uppdrag att utarbeta förslag till förnyad Lotsförordning, handlingarna dit öfverlemnades för att
vid uppgörandet af samma förslag komma under öfvervägande. Ärendet har slutligen, tillika
med omförmälda sedermera inkomna författningsförsiag och vederbörandes deröfver afgilna
utlåtanden, blifvit af Kongl. Majit i Nåder pröfvadt den 9 sistlidne Juli, då förnyade författningar
angående Lots- och Fyrinrättningen i Riket utfärdades.
l3'.o af den 4 November 1857, angående inventering af flottans material-förråd i
Carlskrona. (153).
1857 den 17 November föredragen och, sedan Förvaltningen af Sjö-Ärendena inkommit med
då infordradt förslag rörande sättet att verkställa den begärda inventeringen, ånyo anmäld
den 13 Mars 1858, vid hvilket tillfälle Kongl. Majit, jemte meddelande af nådiga verkställighets
föreskrifter i öfrigt, tillika utsåg en serskild Inventerihgs-förrättning, hvilken sammanträdde
den 1 April och efter oafbrutet fortsatt verksamhet fulländade sitt uppdrag i Augusti
månad samma år, enligt hvad sedermera blifvit till Kongl. Majit inberättadt.
Stockholm den 20 Augusti 1862.
M. G. von Schantz.
3:« Kongl. SZcklesimlik-departementet.
14:o af deri 1 Mars 1851, angående rättighet att på Scenen uppföra Dramatisk författares
arbete. (199.)
Under den 20 Juli 1855, har blifvit utfärdad nådig Kungörelse, angående förbud mot offentligt,
uppförande, utan egarens tillstånd, af Svenskt Dramatiskt eller för skådeplatsen författadt
musikaliskt arbete.
15:o af den 19 Mars 1851, i fråga om fördelning af allt för stora pastorater. (203.)
Vid underdånig föredragning den 7 Maj 1851 har Kongl. Majit i nåder anbefalt Konsistorierna,
med undantag af Stockholms Stads och Wisby, att, efter inhemtade erforderlige upplysningar,
taga i öfvervägande, om och hvilka pastorater kunna anses böra undergå delning,
samt att, der sådan åtgärd finnes vara af behofvet påkallad, låta i fråga om dess verkställande
höra socknemännen; och har Kongl. Majit sedermera, efter Kammar-kollegii och
vederbörandes hörande, i nåder pröfvat och afgjort särskilda från Stiften ingångna framställningar
i det syftemål, som uti Rikets Ständers ifrågavarande underdåniga skrifvelse är uttaladt.
Sednare bestämmelser i frågan äro meddelade i nådiga Kungörelsen den 11 Juli 1862,
angående allmänt ordnande af Presterskapets inkomster.
16:o af den 19 Mars 1851, angående utarrendering af Presterskapets på lön anslagna
annex- och mensal-hemrnan i Skåne, Halland och Blekinge. (40.)
Nådig Stadga i ämnet är utfärdad den 12 November 185S, samt till vederbörandes förständigande
expedierad genom nådigt Bref till Kammar-kollegium.
17:o af den 26 April 1851, angående åtgärder för en förbättrad själavård i hufvudstaden.
(60 )
Sedan med föranledande af denna framställning och efter vederbörandes hörande, en under
den 13 Juni 1856 i nåder förordnad särskild Komité med förslag i ämnet inkommit, samt
Stockholms stads Konsistorium och Hof-konsistorium, uti infordrade underdåniga utlåtanden,
deremot framstält anmärkningar, och efter det Kommitlerade, på nådig befallning, afgifvit
förnyadt utlåtande med förslag till Stockholms församlingars indelning i särskilda distrikter
samt till ökande af det derstädes anställda Presterskapets personal, äfvensom till konvention
om förändrade grunder för samma Presterskaps aflöning; har Kongl. Maj:t, vid underdånig
föredragning den 3 sistlidne Januari, i nåder förordnat, det skulle handlingarne i målet öfverlemnas
till Olver-ståthållaren, som egde föranstalta, att hufvudstadens samtliga territorialförsamlingar
bereddes tillfälle alt å sockenstämmor ej mindre yttra sig öfver Kommitterades
ofvanberörde förslag, än äfven i afseende å de delar af ärendet, som på sockenstämmas afgörande
ankomma, i författningsenlig ordning meddela beslut; åliggande det Ofver-ståthållaren
att, efter sådant besluts delfående, dermed äfvensom med församlingarnes afgifna yttranden
och eget utlåtande i ärendet till Kongl. Majit i underdånighet inkomma.
18:o af den 12 Juli 1851, angående afskafländet af handel med Apotheksprivilegier.
(94).
Ärendet den 22 December 1851 inför Kongl. Majit anmäldt och remitteradt till Sundhetskollegium,
som med underdånigt utlåtande den 25 Januari 1853 inkommit.
]9-.o af den 30 Juli 1851, angående tillfälle till undervisning i Latinska språket vid
Elemeritar-läroverken. (123.)
Den 14 Augusti 1856 anmäld och afgjord i sammanhang med den allmänna undervisningens
ordnande genom nådiga stadgan, s. d., för rikets allmänna Elementar-läroverk.
20:o af den 13 Augusti 1851, angående Hospitalens förbättring och underhåll. (148.)
Beträffande Upsala Hospitals utvidgning, i stället för en ifrågasatt ny sådan sjukvårdsanstalts
inrättande i närheten af Hufvudstaden, fann Kongl. Majit för godt att deröfver höra Öfverståthållaren,
Direktionen öfver Danviks Hospital samt Seraphimer-ordens-gillet, hvarefter och
sedan bemälde Embetsmyndigheter med underdåniga utlåtanden inkommit, Kongl. Majit under
den 17 Mars 1854 i frågan aflat nådig proposition, genom underdånig skrifvelse den 28
Augusti 1854 besvarad af Rikets Ständer, som med frånträdande af sin uti ofvanberörda
underdåniga skrifvelse den 13 Augusti 1851 gjorda framställning om Upsala Hospitals ut
-
vidgning, beviljade ett anslag af 225,000 Riksdaler till ett Hospital å Conradsberg, hvilket
numera blifvit uppfördt.
(För öfriga åtgärder med anledning af ifrågavarande underdåniga skrifvelse är redogjordt
i Rikets Ständers Justitie-Ombudsmans Embets-berättelse till Riksdagen 1853.)
21:0 af den 13 Augusti 1851, om undersökning af förhållandet med Klockarjordarne
på Gottland. (165.)
Vid underdånig föredragning dan 3 Februari 1854 fann Kongl. Majit Rikets Ständers skrifvelse
i ämnet icke till någon Kongl. Majits åtgärd föranleda; vederbörande dock obetaget
att inom de särskilda pastoraten i behörig ordning söka bereda Klockarne å Gottland en
mera tryggad besittningsrätt till den jord, som må finnas för dem erforderlig, och för ändamålet
redan kan vara eller ytterligare blifva upplåten.
22:o af dea 8 April 1854, angående inkomsten af stomhemman vid pastorater i Calmar
stift under extra nådår. (41.)
På grund af hvad Kammar-kollegium, uti afgifvet, utlåtande, i ärendet anfört, fann Kongl.
Majit vid underdånig föredragning den 15 April 1859, berörda skrifvelse icke till någon åtgärd
föranleda.
23:o af den 7 Juni 1854, angående utgifvande af ett sammandrag utaf stadganden
rörande sundhetsvården. (55.)
Sedan Sundhets-kollegium afgifvit infordradt utlåtande i ämnet, länn Kongl. Majit, vid föredragning
den 30 December 1857, för godt tillåta bernälde Kollegium att besörja och till
vederbörande utdela en särskild upplaga af en under sistnämnde dag utfärdad Förordning
angående hvad till förekommande och hämmande af farsoter och smittosamma sjukdomar
bland Rikets innevånare iakttagas bör.
24:o af den 28 Augusti 1854, angående förminskning i antalet af Folkskole-lärareseminarier.
(114.)
Efter det samtlige Dom-kapitlen blifvit häröfver hörde, fann Kongl. Majit, vid föredragning
deri 22 Juli 1858, Seminariernas antal böra tills vidare blifva som förut.
25:o af den 14 Oktober 1854, angående förbättrad lagstiftning rörande sinnessjukas
vård och behandling. (146.)
Nådig Stadga har blifvit utfärdad den 15 Mars 1858, angående sinnessjukes vård och behandling.
26:o af den 18 Oktober 1854, i anledning af väckt fråga om upphörande af prebende-pastorater
m. m. (154.)
Uti nådigt Cirkulär den 20 Mars 1858 har Kongl. Majit, med bifall till Rikets Ständers
framställning, förklarat att de nuvarande prebende-pastoraten vid Elementar-läroverken efter
hand komma att i denna egenskap upphöra, med undantag af det, som, der tillgång finnes,
skall åtfölja den Theologiska Lektorsbestäilningen, och hvarom särskilda bestämmelser, efter
inhemtande af vederbörande Dom-kapitels förslag, blifvit under den derpå följde 1 Oktober
meddelade, hvarjemte, i fråga om de tvenne prebende-pastorat vid Lunds Universitet, hvilka
äro förenade med professors-embeten inom Philosophiska Fakulteten, Kongl. Majit, vid un
-
— 54 —
derdånig föredragning den 4 Oktober 1861, i nåder förordnat, att sagde pastorat böra, sedan
deras innehafvare algått och tilläfventyrs beviljade nådår vid desamma tilländalupit,
från Universitet skiljas.
27:o af den 27 November 1854, angående inköp af en Staty i marmor, tillhörig Sterbhuset
efter Majoren A. Schiitzercrantz. (194.)
Vid underdånig föredragning af detta ärende, den 30 Oktober 1857, fann Kongl. Maj:t frågan
om berörda inköp hafva förfallit, enär den af Majoren Schiitzercrantz i lifstiden donerade
konstsamling icke kommit staten till godo, och således den förutsättning, hvarunder Rikets
Ständer beviljat medel till inköp af ifrågavarande Staty, icke blifvit förverkligad.
28:o af den 18 Mars 1857, i fråga dels om undersökning angående Biskoparnes
löneinkomster, och dels om Biskops-prebendenas förseende med särskilde kyrkoherdar
m. m. (42.)
Sedan nådig proposition med förslag till »grunder för en reglering af Biskoparnes aflöning»
blifvit den 16 December 1859 aflåten samt Rikets Ständer, uti underdånig skrifvelse den
29 Oktober 1860, samma förslag i allt hufvudsakligt antagit, har till Kammar-kollegium,
under den 15 Juni 1861, expedierats nådigt Bref med infordrande af underdånigt utlåtande
och förslag i afseende på de åtgärder, hvilka för verkställande af Kongl. Majits och Rikets
Ständers i ämnet sammanstämmande beslut äro att vidtaga.
29:o af den 20 Maj 1857, angående undersökning af Kongl, och Hvitfeldtska stipendiigodsens
tillstånd och förvaltning. (77.)
Infordradt underdånigt utlåtande i ämnet är af Kammar-kollegium afgifvet den 9 Januari 1860.
30:o af den 6 Juli 1857, angående ändring i sättet för presterskapets aflöning. (88.)
Sedan, i enlighet med utlärdadt nådigt Cirkulär den 17 Juli 1858 till samtlige Kongl. Majds
Befallningshafvande och Domkapitlen, uppgifter å ordinarie presterskapets löneinkomster inkommit
samt af dertill förordnad person blifvit tili en del ordnade, har Kongl. Maj:t, efter
underdånig föredragning af ärendet, uti nådig proposition den 4 November 1859 framstält
förslag till bestämmelser för ifrågavarande lönereglering; och sedan frågan i detta skick
kommit under förnyadt öfvervägande hos Rikets Ständer, hvilka med vissa tillägg och inskränkningar
Kongl. Maj:ts berörda förslag godkänt, på sätt deras underdåniga skrifvelse
den 26 September 1860 närmare innehåller, har Kongl. Majit vid underdånig föredragning
den 15 Juni 1861, i nåder förordnat en Komité att. i enlighet med faststälda grunder, uppgöra
förslag till allmänt ordnande af presterskapets aflöning samt utarbeta författning i ämnet;
hvarefter och sedan Komitéen fullgjort sitt uppdrag samt Kammar-kollegium afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande, nådig författning i förevarande ärende blifvit utfärdad den
11 Juli 1862.
31:o af den 6 Juli 1857, angående skyddandet af Rikets fornlemningar. (89.)
Sedan Witterhets- Historie- och Antiqvitets-akadernien utarbetat förslag till förordning angående
forntida minnesmärkens fredande och bevarande, samt Justitie-kansleren deröfver afgifvit
utlåtande, har berörda förslag blifvit den 17 Maj 1861 i underdånighet anmäldt, och
till akademien återremitterats; hvaremellertid Kongl. Majit under den 29 December 1860
— 55 —
bemyndigat bemälda Akademie att utse och förordna lämplig person till bestridande af en
Antiqvitets-lntendentsbefattning, hvartill Rikets Ständer vid sistlidne Riksdag å 8:de Hufvudtiteln
anvisat aflöningsmedel.
32'-o af den 12 September 1857, angående upphörande af Universitetets rätt att med
Stadsstyrelse deltaga i handläggning af ekonomi- och politi-mål. (121.)
Ärendet den 2 Oktober 1857 i underdånighet anmäldt och remitteradt till Kansleren för
rikets Universiteter.
33:o af den 4 November 1857, angående förändradt sätt för utgörande af kronotionde,
anslagen till Kyrkoberdarne i Nöbbelöfs och Ottarps pastorater. (150.)
Vid underdånig föredragning den 11 Juli 1862 afgjordt i sammanhang med frågan om allmän
reglering af Presterskapets aflöning.
34:o af den 10 November 1857, angående den medicinska undervisningens lämpligare
ordnande m. m. (163.)
Efter det en i nåder förordnad Komité underdånigt betänkande och förslag härutinnan afgifvit
samt vederbörande blifvit hörde, har nådig Författning i ämnet blifvit utfärdad under
den 26 April 1861.
35:o af den 20 Februari 1858, angående tillsyn öfver och reglering af den gymnastiska
undervisningen i riket. (221.)
Kongl. Maj:t har under den 17 Juli 1858 i nåder förordnat en Komité för utarbetande af
förslag till Reglemente för gymnastiska Central-institutet samt till ordnande af den gymnastiska
undervisningen i Riket, enligt de grunder Rikets Ständer antydt; hvarefter och sedan
Komiléen med sådant förslag inkommit, samt ej mindre Sundhets-kollegium än Kansleren för
Rikets Univorsiteter deröfver afgifvit underdåniga utlåtanden, äfvensom Ofver-intendentsembetet
insändt anbefaldt yttrande rörande de i sammanhang med frågan aflemnade ritningsoch
kostnadsförslag till ny Gymnastikbyggnad m. m., har ärendet, vid underdånig föredrag,
ning den 16 Maj 1862 blifvit i anledning af framstälda anmärkningar mot omförmälda förslag,
synnerligast i hvad det afser den medikala gymnastiken, för en fullständigare utredning
till särskilda Kommitterade återremitteradt.
36:o af den 24 Februari 1858, angående förbättrade aflöningsvilkor m. m. för Arméens
och Flottans läkare samt Provincial-läkare. (228.)
Efter det Sundhets-kollegium på nådig befallning inkommit med förslag till ordnande af den
civila sjuvården i Riket, bar Kongl. Maj:t uti nådig Skrifvelse den 11 November 1859 gifvit
Rikets Ständer del deraf, samt äskat anslag till aflöning för 12 nya Provincial-läkare
befattningar; och hafva Rikets Ständer vid sistförflutne Riksdag under 8:de Hufvudtiteln
anvisat medel för 20 nya Provincial-läkare-beställningar.
37:o af den 9 Mars 1858, angående behof af allmänna helsovårdens ordnande. (262.)
Sedan en i nåder förordnad Komité inkommit med förslag till lag angående Sundhetsförhållandenas
ordnande, och elter det Sundhets-kollegium deröfver yttrat sig, fann Kongl. Maj;t,
vid underdånig föredragning den 13 Januari 1860, bemälde Komitées förslag i ämnet böra
tillsvidare anstå.
— 56 —
4:o Sionf/l. Civit-departementet.
38:o af den 1 Mars 1851, angående undersökning om ändamålsenligheten af anstalterna
för färjningens bestridande emellan Oland och Calmar. (22).
Sedan Kammar-Collegium med vederbörandes yttranden och eget underdånigt utlåtande inkommit,
föredrogs denna Rikets Ständers skrifvelse den 16 December 1853, hvarvid Kongl.
Majit, som fann omständigheterne icke gifva anledning till förordnande om förändring med
de redan varande färjeställena, Röhälla, Färjestaden och Fröbygårda, på förekomna skäl förklarade
det böra ankomma på Kongl. Majits Refallningshafvande att pröfva och afgöra, hvarest
en eller två nya färjeplatser må inrättas; i sammanhang hvarmed Kongl. Majits Befallningshafvande
jemväl borde undersöka och förordna, om och hvilka förändringar kunde af
behofvet påkallas i gällande bestämmelser för öfverfarten vid de redan befintlige färjeplatserne,
på det dels likhet i skyldigheter och rättigheter vid dem alla måtte vinnas, dels ali möjlig
lättnad åt trafikerande beredas.
39:o af den 30 Augusti 1851, angående ändring af 10 mom. i Kongl. Brefvet den
17 Augusti 1804 om storskifte m. m. i Stora Kopparbergs län. (223).
Efter det Kammar-kollegium och öfrige vederbörande i anledning häraf sig yttrat, har Kongl.
Majit under den 18 Februari 1859 utfärdat nådig kungörelse om förändrade föreskrifter i afseende
å besutenhets- och skiftesväsendet i stora Kopparbergs län.
40:o af den 22 Februari 1854 om revision af föreskrifterna rörande eder och deras
användande. (11).
Justitie-Kanslers-embetet, hvars underdåniga yttrande och förslag i ämnet den 7 Mars 1854
infordrades, har dermed den 9 Juli 1859 inkommit.
41:o af den 12 Juli 1854, angående ändring af gällande stadganden rörande skyldig
heten
att bygga och vidmakthålla vägar och broar. (68).
1860 den 10 Februari i underdånighet anmäld, då Kongl. Majit, med afseende å de af Kammar-kollegium
samt flere bland Kongl. Majits Refallningshafvande i deras afgifna underdåniga
utlåtanden anförda betänkligheter, fann denna Rikets Ständers skrifvelse icke böra till någon
åtgärd föranleda; hvarjemte, af den anledning att äfven vid då pågående Riksdag motioner
om ändring i stadgandena om väghållningsskyldigheten blifvit hos Rikets Ständer väckta och
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets handläggning hänskjutna, ofvanberörde från
Kammar-kollegium och Kongl. Majits Refallningshafvande infordrade utlåtanden öfverlemnades
till ordföranden i nämnde utskott, för att komma till Utskottets kännedom.
42:o af den 28 Juli 1854, angående rättighet att på transit föra utländska varor
emellan Sverige och Norige. (81).
Rikets Ständers skrifvelse öfverlemnades till Finans-departementet, uppå hvars underdåniga
föredragning Kongl. Majit den 12 Juli 1860 låtit utfärda nådig förordning om ytterligare och
förändrade bestämmelser angående varulorseln landvägen emellan Sverige och Norge.
43:o af den 23 September 1854, angående förändring i afseende på erläggandet af
väg- och mätarepenningar för varor, som föras till staden Westerås. (139).
Efter det Kommerse-kollegium med slutligt utlåtande i ämnet inkommit, företogs detta ärende
till afgörande den 4 November 1850, hvarvid Kongl. Maj:t förklarade, att då rättigheten att
uppbära våg- och mätarepenningar i städerne blifvit inskränkt till endast de fall, då varor, på
begäran af köpare eller säljare, vid stadsvåg eller mätarehus vägas eller mätas, utom för de
städer, hvilka genom särskilda privilegier och resolutioner erhållit rätt att slika afgifter uttaga,
ehvad till staden införda varor undergå vägning och mätning eller icke, men af hvad
handlingarne i målet innehölle icke kunde anses ådagalagdt, att så beskaffad rättighet blifvit
Westerås stad tillerkänd genom särskilda privilegier eller deraf föranledde resolutioner, Kongl.
Maj:t fann den under den 2 Juli 1816 fastställda nådiga Taxan å Viktualievigt och mätarepenningar
in. m. i Westerås, likasom äldre förordnanden i ämnet, icke utgöra hinder för
bifall till (likets Ständers hemställan.
Enär likväl de afgifter, hvilkas upphörande blifvit ifrågasatt, icke kunde, innan ersättning
blifvit på annat sätt beredd, umbäras för de ändamål, hvartill de blifvit afsedda, fann Kongl.
Majit betänkligt att besluta dessa afgifters upphörande; hvaremot, i betraktande deraf, att det
tilikomme stadens invånare att fylla den brist, som genom upphörandet skulle uppkomma,
samt att, efter hvad upplyst blifvit, våg- och mätarepenningarne redan i de flesta fall och
för största beloppet drabba, icke säljarne, utan köparne inom Staden, Kongl. Majit behagade,
till hufvudsakligt afhjelpande af de olägenheter för landtmännen, hvilka syntes hafva föranledt
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse i ämnet, i nåder förordna, att de våg- och mätarepenningar,
som enligt gällande taxa belöpa för landtinannavaror, hvilka införas till försäljning i
Westerås, men för hvilkas vägning eller mätning säljaren icke anlitar stadens vägare eller
mätare, tills vidare och intilldess staden kan finna lämpligt att på annat sätt bereda godtgörelse
för de utgifter, lill hvilkas betäckande afgifterne äro afsedde, skola, der ej annorlunda i
hvarje läll öfverenskommes, af köparen ensamt, utan säljarens deltagande deri, erläggas.
44:o af den 23 September 1854, rörande tullbevillningen, i hvad den angår frågan
om reglering af städernas tolag. (136).
Sedan Kommerse-kollegium inkommit med underdånigt utlåtande i ämnet, öfverlemnades frågan
till Finans-departementet på hvars föredragning Kongl. Majit den 18 December 1857 behagade
utlärda nådig kungörelse om upphörande af tolagsafgiften till städerna.
45:o af den 18 November 1854, angående revision af de om handverksvarors stämpling
gällande föreskrifter. (184).
Efter inherntande af vederbörandes underdåniga yttrande i åtskilliga härmed sammanhang
egande frågor, har Kongl. Majit den 13 Juni 1862 låtit utfärda nådig kungörelse angående
upphörande af stadgandet om vissa inhemska fabrikstillverkningars och handtverksvarors förseende
med tillverkningsstämpel, m. m.
46:o af den 4 Februari 1857, med anhållan om anställande af undersökning i
afseende på rättigheten till laxfiske i hafvet utanför Listers härad i Blekinge län. (18).
Bil. till B. £t. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse år 1862. Vill
Sedan Kammar-kollegium med vederbörandes yttranden och eget underdånigt utlåtande inkommit,
öfverlemnades handlingarne till Finans-departementet, på hvars underdåniga föredragning
Kongl. Maj:t den 20 Juli 1860 förklarat, att det i Kongl. Brefvet den 22 December
1834 stadgade förbud mot fiskande af Lax medelst vräkning en mil utåt hafvet från den
af ålder bestämda linien emellan Listers hufvud och Sternö udde skulle från 1861 års midfasta
upphöra att vara gällande.
47:o af den 21 Mars 1857, om åtgärder till befrämjande af skogsplantering å de
s. k. Svältorna i Elfborgs län. (47).
Sedan Kammar-kollegii utlåtande inkommit blefvo handlingarne till Finans-departementet öfverlemnade;
och har Kongl. Majit, vid ärendets föredragning genom nämnde departement,
den 7 Februari 1862, meddelat nödiga föreskrifter om inlösen för kronans räkning af de
områden af Svältorna, hvilka hafva sådan belägenhet, att de lämpligen kunna i ett sammanhang
till skogsplantering användas.
48:o af den 23 Mars 1857, om utfärdande af en allmän författning angående spanmåls
vägning. (50).
Sedan Ofver-direktören vid Landtmäteriet inkommit med infordrade yttranden och upplysningar
i ämnet, har Kongl. Majit den 2.9 November 1861 behagat låta utfärda nådig förordning
om begagnande vid spanmålshandel af särskild spanmålsvåg.
49:o af den 25 April 1857, i anledning af vackt fråga om förändrad organisation af
Styrelse- och Förvaltningsverken. (65).
Efter det de från vederbörande embetsverk infordrade utlåtanden öfver den särskilda i nåder
förordnade Komiténs afgifna yttrande och förslag i ämnet den 8 April 1862 fullständigt till
Kongl. Majit inkommit, har Kongl. Majit under den 2 påföljande Maj befallt, att de utlåtanden,
hvilka från embetsverken i ämnet afgifvits, borde på vederbörande Stats-departement
till handläggning fördelas.
50:o ar den 22 Augusti 1857, angående omarbetning af den under den 9 April 1856
för förmyndarekammaren i Stockholm utfärdade Instruktion. (113).
Det från Stockholms Borgerskaps äldste under den 24 Augusti 1859 infordrade utlåtande
i ämnet inkom den 24 December samma år, hvarefter Kongl. Majit den 20 Januari 1860
beslutat utfärdande af nådig Kungörelse angående ändring och förklaring i vissa delar af berörde
Instruktion.
51:o af den 12 September 1857, om föreskrifters meddelande i afseende på tiden,
hvarunder minderåriga personer må användas till arbete vid fabriker och handtverk, (l 18).
Det under den 2 Oktober 1857 från Kommerse-kollegium infordrade underdåniga utlåtande
i ämnet är ännu icke afgifvet.
52:o af den 24 Oktober 1857, i fråga om kostnadsersättning till militäre, civile och
ecklesiaslike tjenstemän för en del resor i tjensteärender. (140).
Sedan Krigs-kollegium, Förvaltningen af Sjö-ärendena och Kammar-kollegium inkommit med
gemensamt underdånigt utlåtande i ämnet, hafva, i anledning af hvad kollegierna deruti an
-
fört, under den 12 Juli 1862 från samtliga domkapitlen yttranden infordrats rörande vissa
omständigheter, hvilka yttranden ännu icke fullständigt inkommit.
53:o af den 24 Oktober 1857, angående förtydligande af Kongl. Kungörelsen den 11
Augusti 1854, i fråga om ersättning till Nämndemän och Fjerdingsman för extra
förrättningar. (141).
1 anledning af hvad Krigs-kollegium, Förvaltningen af Sjö-ärendena och Kammar-kollegium
uti deras afgifna underdåniga utlåtande i ämnet föreslagit, äro under den 12 Juli 1862 underdåniga
yttranden infordrade från samtlige Domkapitlen, hvilka yttranden ännu icke fullständigt
inkommit.
54:o af den 28 Oktober 1857, angående åtgärder till ordnande af skjutsningsbesväret.
(143) och
55'-o af den 14 December 1857, angående åtgärd till förändring af Kungs- och Kronoskjutsens
utgörande. (167).
Dessa båda skrifvelser Öfverlemnades till den Komité, som den 19 Juni 1858 tillsattes för
att afgifva förslag rörande skjutsningsbesvärets ordnande.
Sedan denna Komités förslag den 13 Januari 1860 blifvit till Rikets då församlade Ständers
granskning öfverlemnadt, anmälde Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 26 Oktober
samma år, att Rikets Ständer icke funnit anledning att till berörda förslag, såvidt dermed
afsåges gästgifveriskjutsens skiljande från jordbruket, för det närvarande lemna bifall;
och denna Rikets Ständers skrifvelse blef, vid underdånig anmälan den 29 December 1860,
såsom icke erfordrande någon åtgärd, lagd till handlingarne.
56:o af den 6 Februari 1858, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
sjette Hufvudtitel. (196).
Det, med anledning af Rikets Ständers framställning uti denna skrifvelse, under den 23 Februari
1858, från Kammar-kollegium och Stats-kontoret infordrade förslag till gemensamma
grunder för uppskattning af de Kronofogdar, Häradsskrifvare och Länsmän på lön anslagna
hemman och lägenheter afgafs den 1 December 1860; hvarefter Kongl. Majit, vid ärendets
föredragning den 21 Mars 1862 i nåder förordnat, att Kongl. Majits Refallningshafvande i
de län, inom hvilka boställen finnas på lön anslagne åt Kronofogdar, Häradsskrifvare eller
Länsmän, borde till länets Taxerings-komité för året, till ledning vid pröfningen af Bevillningsberedningens
förslag, öfverlemna uppgift om den år 1853 å nämnde tjenstemäns boställen
verkstälda uppskattning, hvarefter Kongl. Maj:ts Refallningshafvande borde till Chefen för
Civil-departementet inkomma med förteckning, upptagande, i särskilda kolumner, såväl 1853
års uppskattning af boställena, som ock Bevillnings-beredningens och Taxerings-komiténs,
samt sedermera anmäla, om och hvilka förändringar i de af sistbemälda Komité å boställena
åsätta värden blifvit af Länets Pröfnings-komité vidtagna.
57:o af den 12 Februari 1858, om utarbetande af förslag till författning rörande
Kommunal-styrelser m. m. (211).
1862 den 21 Mars äro, efter pröfning af den i nåder förordnade Komités förslag, samt Rikets
Ständers och öfrige vederbörarides deröfver afgifna yttranden, utfärdade särskilda för
-
ordningar om Ivommiinal-styrelse på landet, — om Kommunat-styrelse i stad, — om Lands*
Ting, samt, pä föredragning genom Ecklesiastik-departementet, om Kyrkostämma samt Kyrkoråd
och Skolråd.
58 af den 16 Februari 1858, Angående statsbidrag för vägars anläggning och förbättring,
hamnbyggnader och kanaler samt sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag,
med flere dylika föremål (217).
Ben från Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader den 26 Februari 1858 (se M
160 i uppgiften till 1859—60 års riksdag) infordrade och den 29 September samma år afgifna
plan och kostnadsförslag för upprensning af Baggens-Stäket remitterades den 16 September
1859 tili Ofverståthållare-embetet, med befallning att, efter vederbörandes hörande,
till Kongl. Maj:t inkomma med uppgift på det bidrag, som af Stockholms stad knnde vara
att påräkna i kostnaderne för ifrågavarande kommunikations beredande och framtida underhåll.
Betta yttrande har den 30 sist idne Augusti inkommit.
Stockholm den 23 September 1862.
P. Brändström.
5:o Jmlitie-dvpartemenlet.
59-.o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 15 Februari 1857 angående sammandrag
af författningar i afseende på kringvandrande gesäller och andra icke
bosatta personer. (9).
1860 den 21 September inför Kongl. Maj:t i Statsrådet slutligen anmäld, i sammanhang
med Rikets underdåniga skrifvelse den 14 April 1860 om upphäfvande af skyldigheten för
resande inom Sverige, samt för Norrmän vid resor till Sverige, att vara försedde med pass;
och har under förstnämnde dag nådig Förordning i ämnet .blifvit utfärdad.
60:o af den 5 Juli 1851, om inrättande af serskilda domstolar för behandling af brottmål
rörande häktade personer. (92).
Sedan Rikets IJolrätter, Justitie—kanslern och Högsta Domstolen öfver Ständernas förslag
blifvit hörde, har Kongl. Maj:t i Statsrådet den 4 Maj 1855 ansett sig icke böra bifalla
en så beskaffad förändring i behandlingen af brottmål, som af Rikets Ständer i denna skrifvelse
blifvit ilrågasatt.
61:o af den 13 Augusti 1851, om vidtagande af åtgärder för verkställighet i Sverige
af Norska och i Norrige af Svenska Embetsmymligheters beslut. (164).
Sedan på Kongl. Maj:ts befallning' förslag till serskilda Lagar, dels lör Sverige och dels för
för Norrige, angående ifrågavarande ämne, blifvit af en Komtée af Svenska och Norr
ske
män utarbetad; samt Kongl. Majit med godkännande af dessa förslag, och under
förutsättning, att den för Norrige föreslagna författningen, om hvars antagande framställ
-
ning skett till Norriges Störthing, vnnne dettas bifall, till Rikets Ständer aflåtit nådig Proposition
i ämnet; så och efter det anmäldt blifvit, att Rikets Ständer denna till dem aflåtne
nådiga Proposition bifallit, men att deremot Norrigos Störthing vägrade antaga Kongl Mnjtts
i samma ämne afgifna nådiga förslag, har Kongl. l\laj:t, vid sådant förhållande, i Statsrådet
den 21 December 1857 förklarat, det frågan örn den för Sverige föreslagna Lagens antagande
borde för närvarande förfalla.
62:o af den 20 Februari 1858, i fråga om lag till ordnande af Notarii-publici
befattningar.
(225).
Ständernas förslag har i Stats-Rådet den 2 November 1860 blifvit anmäldt; men sedan icke
till slutligt afgörande förekommit.
63:o af den 26 Februari 1858 i anledning af förekomna framställningar angående
utvidgad religionsfrihet m. m- (236).
Angående de åtgärder, som i anledning af Rikets Ständers ifrågavarande skrifvelse blifvit
vidtagne är i de frågor, som tillhört Justitie-departementets föredragning, fullständig redogörelse
lemnad i den under den 1 Oktober 1859 till Rikets Ständers Justitie-Ombudsman
lemnade uppgift.
64:o, af den 1 Mars 1858, om utarbetande af förslag till ny Konkurs-lag. (244).
Sedan öfver ej mindre det på Kongl. Majits befallning af utsedde komitterade i ämnet utarbetade,
än äfven öfver det af Rikets Ständer med skrifvelse den 26 Oktober 1860 aflemnade
förslag Högsta Domstolen afgifvit yttrande, hafva författningar i ämnet utfärdats den 18
September 1862.
65-0 af den 9 Mars 1858, angående en ny lag rörande enskilda Rarker. (260).
På sätt i uppgiften till Rikets Ständers Justitie-Ombudsman af den 1 Oktober 1859 förmäles,
har denna skrifvelse öfverlemnats till Finans-komittén, men dess yttrande i ämnet har
icke till Justite-departementet inkommit.
Stockholm den 25 September 1862.
ex officio,
C. F. W. Lamberg.
6;o lionyl. Finans-iiepartementel.
66:o af den 16 April 1851 i fråga om förändringar i afseende på inrikes brefvexlingen.
(56).
Sedan i anledning häraf Kongl. Majit, efter inhemtande af General-Poststyrelsens und. utlåtande,
den 3 Mars 1854 aflåtit nådig Proposition till Rikets Ständer i fråga om antagande
af visst medelporto för alla bref, söm genom Postverket inom Riket befordras, och Rikets
Ständer till Kongl. Majit inkommit med und. skrifvelse af den 25 Oktober 1854 rörande
— 62 —
postbevillningen, har, vid tind. fördragning liäraf tillika med liemälda Styrelses deröfver infordrade
lind. utlåtande, Kongl. Majit, med hufvudsaklig! gillande af Rikets Ständers i sistberörda
tind. skrifvelse, bland annat, anmälda beslut, ang. bestämmande af ett lika porto för
bref mellan inrikes orter samt portots erläggande genom s. k. frimärken, under den 9 Mars
1855 meddelat de allmänna föreskrifter härom, som innefattas i nådig kungörelse af samma
dag.
67: o af den 15 Juli 1851 ang. inrättande af s. k. transit-upplag. (98).
Efter inhemtande af samtlige vederbörandes und. yttranden, har under den 21 Mars 1854
nådig Förordning om Transit-upplag och hvad dervid iakttagas bör blifvit utfärdad.
68:o af den 13 Augusti 1851, i fråga om utbetalning af det vid 1847—48 årens Riksdag
beviljade bidrag till en pensionsfond för Borgmästare i städerna utom Stockholm
samt för Kommissions-landtmatare jemte deras enkor och barn. (155).
Om detta Rikets Ständers beslut hafva Direktionen för Civilstatens Pensionsinrättning och
Ofverdirektören för Landtmäteriet i Riket blifvit den 15 Okt. 1852 förständigade; hvarjemte
bemälde Öfverdirektör erhållit befallning att till Kongl. Majit inkomma med und.
yttrande, om eller hvilka åtgärder kunde, under iakttagande af de utaf Rikets Ständer för
det beviljade anslagets utgående fastställda vilkor, lämpligen vidtagas för ifrågavarande pensions-inrättnings
bringande till verkställighet, i hvad som rörer Kommissions-landtmätare jemte
deras enkor och barn; och har till följd häraf Öfverdirektören den 20 Juni 1859 ingifvit
lind. förslag till Reglemente för en dylik Pensions-inrältning, hvilket förslag blifvit den 22
i samma månad remitteradt till Jvomitén för Pensions-väsendets ordnande lör att deröfver
afgifva utlåtande, hvilket dock ännu ej till Kongl. Majit inkommit.
69:o af den 20 Augusti 1851 i fråga om verkställande af undersökningar för utrönande
af rälta beloppen, hvarmed de i 15 §. af Tulltaxeunderrättelserna medgifna
tullrestitutioner böra utgå. (184).
Sedan Kommerce-kollegium och General-tullstyrelsen häröfver blifvit hörde, har ifrågavarande
und. skrifvelse den 16 December 1853 inför Kongl. Majit anmälts, i sammanhang med
förslag till Kongl. Majlis sedermera under den 23 samma månad aflåtna nåd. Proposition
om ändringar i då gällande Tulltaxa; hvarefter, sedan Rikets Ständer under den 23 September
1854 till Kongl. Majit inkommit med und. skrifvelse ang. tullbevillningen, ny Tulltaxa
blifvit den 4 derpåföljande December i Nåder utfärdad.
70:o af den 20 Augusti 1851 ang. de uti ordinarie räntan ingående persedlars omsättning
och förenkling. (179).
I anledning häraf har Kongl. Majit den 16 Nov. 1853 aflåtit nåd. Proposition till Rikets då
församlade Ständer, hvarefter de i und. skrifvelse den 14 Okt. 1854 meddeiat sitt beslut
i ämnet.
Sedan Kammar-kollegium häröfver und. utlåtande afgifvit, har Kongl. Majit under
deri 11 Maj 1855 detta ärende till slutlig pröfning förehaft, då serskilda nådiga kungörelser
blifvit utfärdade dels ang. i ordinarie räntan ingående persedlars förenkling, dels ang. grunderna
för markegångsprisens bestämmande; hvarjemte vederbörande embetsmyndigheter härom förständigats
för vidtagande af de på dem ankommande åtgärder.
71:o af den 28 Augusti 1851, ang. decimal-systemets tillämpning på indelningen af
Rikets mynt samt mått, mål och vigt. (211).
Sedan Kongl Maj:t i anledning häraf på Finans-departementets föredragning aflåtit nåd.
Proposition af den 6 December 1853, rörande decimal-systemets tillämpning på Rikets mynt,
och Rikets Ständer i skrifvelse den 23 November 1854 i und. anmält sitt i följd deraf fattade
beslut, har efter und. föredragning häraf inför Kongl. Majit den 3 Februari 1855 tillika med
Statskontorets deröfver afgifna und. utlåtande, nådig Förordning blifvit i ämnet utfärdad och
nådiga skrifvelscr till Ivammar-kollegium och Statskontoret expedierade.
Frågan om decimalsystets tillämpning på Rikets mått, mål och vigt är genom Civildepartementet
handlagd och slutligen afgjord.
72 :o af den 19 Juli 1854, angående förändrade beskattnings-grunder för mjöl- och
sågqvarnar samt nedlagda qvarnars befriande från grundskatt. (70).
Efter det Kongl. Majit i anledning häraf den 30 Oktober 1850 hos Rikets då församlade
Ständer gjort nådig framställning om anvisande af godtgörelse för de förluster, som till följd
af qvarnars nedläggning kunde, genom räntornas afskrifning, drabba vederbörande indelningshafvare,
hvartill Rikets Ständer enligt deras underdåniga skrifvelse den 22 Augusti 1857
lemnat bifall, hafva under den 9 derpåföljande September Kammar kollegium och Statskontoret
genom nådiga bref erhållit föreskrifter, huru till följd deraf bör förfaras vid derefter
förekommande frågor af omförmälda beskaffenhet.
73:o af den 23 September 1854, angående fiskets vid Trysunda hamn med dertill
hörande lägenheters försäljning till skatte. (120).
! enlighet med Rikets Ständers beslut, bar Kongl. Majit, efter inhemtaride af Kammar-kollegii
underdåniga utlåtande i ämnet, under den 30 December 1856 i Nåder bifallit, att ifrågavarande
fiske med dertill hörande skär, holmar och fiskevatten må till skatte lösas mot utgörande
för framtiden af fastställd årlig ränta samt mot erläggande såsom skatte köpeskilling
af 1253 Rdr 10 sk. banko jemte 6 procent derå till Wadstena Krigsmanshuskassa.
74:o af den 22 September 1854, angående bildande af en pensionsanstalt för skeppare,
styrmän och sjöfolk vid Sveriges handelsflotta (135).
Till följd af nådig remiss har Kommerse-kollegium häröfver den 13 Februari 1862 inkommit
med underdånigt utlåtande; och är ärendet för närvarande på Kongl. Majits nådiga pröfning
beroende.
75 o af den 4 December 1854, om ändring i Kongl. Förordningen af den 22 December
1841 till förekommande af oloflig in- och utförsel af varor m. m. (223).
I underdånighet anmäld och afgjord i sammanhang med den under den 7 December 1860 i
nåder utfärdade Tullstadga.
76:o af den 21 Februari 1857, angående ändring i 1808 års Kongl. Jagtstadga samt
i Kongl. Kungörelsen den 24 Oktober 1851 om ansvar för den, som under förbuden
tid koper fridlyst villebråd. (22); och
77:o af den 3 Februari 1858, angående förhöjning i hemmansafgifter till Jagtkassan
samt ökade premier till rofdjurs utödande. (210).
Dessa 2:ne skrifvelser komma att inför Kongl. Maj:t i underdånighet föredragas, i sammanhang
med på nådig pröfning beroende förslag till förnyad Jagtstadga m. m.
78:o af den 21 Mars 1857, i fråga om förvärfvande, för statens räkning, af förra
allmänningen Trenningshult i Elfsborgs Län.
Sedan, till följd af nådig remiss, Kammar-kollegium, efter vederbörandes hörande och efter det
erforderlig utredning af detta ärende egt rum, med underdånigt utlåtande inkommit, samt
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs Län äfvensom Skogs-stvrelsen underdåniga yttranden
algifvit, har, vid slutlig föredragning af samtlige handlingarne i målet den 7 Februari
1862, Kongl. Maj:t, på grund af hvad utaf vederbörande upplyst och hemsläldt blifvit, i
nåder beslutit, att samtliga boställens och Kungsgården Ollestads andelar i allmänningen skola
af Kronan utan lösen eller ersättning, men mot den för andra hemman bestämda utsyningsrätt,
till förvaltning mottagas, samt att derjemte från de socknar eller enskilda hemman,
hvilkas andelar i allmänningen antingen redan hafva eller ock genom egoutbyte kunna utan
alltför stor tidsutdrägt erhålla sådant läge, att de, i förening med boställenas och Kungsgårdens
allmänningslotten, komma att bilda en till afhägnad beqväm figur, skall för Kronans
räkning, på vissa bestämda vilkor inköpas dels så stor del af allmänningen, att densamma
jemte nyssnämnde lotter kommer att utgöra minst 1000 tunnland, dels äfven kronoskattehemmanet
^ mantal Trenningen, såsom för skogsregleringen erforderligt och jemväl nödigt till
boställe åt en jägeribetjent, och hafva vederbörande blifvit förständigade att för detta nådiga
besluts verkställande vidtaga erfroderliga åtgärder.
79:o af den 22 Augusti 1857, i anledning af väckt fråga om vissa friheter och förmåner
för hemman och lägenheter, anslagna till Komministrars och Kapellpredikanters
aflöning. 1102).
Medelst nådig remiss af den 3 April 1857 har Kammar-kollegium erhållit befallning att
häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu ej till Kongl. Majit inkommit.
80:o af den 22 Augusti 1857 i fråga om indragning till Kronan af den till s. k.
Kronokalkugnen å Gotland anslagna ränteved. (99).
Öfver Rikets Ständers uti ifrågararande underdåniga skrifvelse gjorda framställning, huruvida
egaren af nämnde kalkugn må ovilkorligen utan afseende på skogarnes tillstånd anses, på
grund af gällande beslut, berättigad tili erhållande af den qvantitet ränteved, som dittills
blifvit årligen till samma kalkugn levererad, har Kammar-kollegium den 9 September 1857
erhållit nådig befallning att, efter skedd utredning, inkomma med underdånigt utlåtande; till
åtlydnad hvaraf bemälda Kollegium infordrat Kongl. Maj:ts Befallningshalvandes i Gottlands
Län underdåniga yttrande, efter kalkugnsegarens hörande, dervid kalkugnens egare, som i
sin underdåniga förklaring sökt bevisa sin rätt till ränteveden, tillika erbjudit sig att densamma
afstå mot undfående af ersättning med ett kapital af 57,000 Udr Rrut.
Sedan Kammar-kollegium derjemte i denna fråga algifvit eget underdånigt utlåtande
och slutligen, enligt nådig befallning Justitiekanslers-embete med yttrande deröfver inkom
-
— 65 —
mit, har Kongl. Majit, vid föredragning af detta ärende den 13 Januari 1860, lika med
Kammar-kollegium och Juslitie-kanslers-embetet, funnit hvarken i administrativ väg eller genom
rättegång, någon åtgärd böra vidtagas, åsyftande rubbning af Wisby kalkugns egares
rätt till kronans ränteved eller till ersättning derför; hvarjemte Kongl. Majit funnit det af
kalkugnens dåvarande egare gjorda anbud att emot en kapital-ersättning afstå rättigheten till
ränteveds åtnjutande, icke förtjena afseende.
81:o af den 22 Augusti 1857, i anledning af väckt fråga, att de räntegifvare, hvilkas
räntor äro till Sala silfververk anslagna, må komma i åtnjutande af de med
skatte-förenklingen åsyftade förmåner. (104).
Efter inhemtande af Kammar- och Kommerse-kollegiernes underdåniga utlåtande, sedan
Sala silfververks delegare blifvit hörde, har Kongl. Majit under den 17 Februari 1860 i
ämnet aflåtit nådig Proposition tili Rikets då församlade Ständer; och, sedan Rikets Ständer
under den 11 Augusti sistnämnde år meddelat sitt beslut i ämnet, är målet den 24 i
samma månad af Kongl. Majit slutligen afgjordt, hvarom vederbörande embetsmyndigheter
blifvit i nåder förständigade.
82:o af den 4 November 1857, angående den skatteköpta torplägenheter åliggande
dagsverksskyldig!^ till Kungsgårdar och boställen. (154.)
Sedan, efter vederbörandes hörande och nödiga upplysningars inhemtande, Krigs- och Kammarkollegierne
så väl i anledning af denna som Rikets Ständers underdåniga skrifvelse i detta
ämne af den 30 Juni 1860 infordrade underdåniga utlåtanden afgifvit, har Kongl. Majit under
deri 15 Mars 1861 ärendet till nådig pröfning förehaft och, om hvad härvid på grund
af erhållne upplysningar och förekomne omständigheter beslutits, aflålit nådigt Bref till bemälda
Kollegier till underdånig efterrättelse och vederbörandes förständigande samt för vidtagande
af de med anledning deraf erforderliga åtgärder.
83:o af den 4 November 1857, angående undersökning i fråga om ändring i 1772
års skattläggningsmethod i Wester- och Norrbottens Län. (159).
Sedan Kammar-kollegium underdånigt utlåtande häröfver afgifvit, har Kongl. Majit under den
27 Januari 1860 i ämnet aflåtit nådig Proposition till Rikets Ständer, i följd hvaraf Rikets
Ständer, i underdånig skrifvelse af den 28 April 1860 anmält sitt i ämnet fattade beslut,
som efter underdånig föredragning inför Kongl. Majit den 11 derpålöljde Augusti blifvit
Kammar-kollegium meddeladt.
84:o af den 14 December 1857, angående fyllnad och tillökning i ersättningsanslagen
till Wadstena Krigsmanshuskassa och till Amiralitets-krigsmauskassan för indragna
rusthålls- och en-per-mille afgifter. (172).
Detta Rikets Ständers af Kongl. Majits nådiga framställning föranledda beslut har under den
30 i berörda månad meddelats Statskontoret till kännedom och efterrättelse vid de anvisade
medlens reqvirerande och utbetalning; hvarjemte Nådiga bref i ämnet afgått ej mindre
till Fullmäktige i Rikets Ständers Riksgälds-kontor, än till Krigs-kollegium samt till Direktionen
öfver Amiralitets-krigsmanskassan, med förständigande tillika till bemälde Kollegium
Bil. till B. St. Just. Ornbudsm. Emb.-Berättdse år 1862. IX
och Direktion att, efter föregående utredning, tidigt före nästa Riksdag inkomma med unperdånigt
utlåtande, om och huru de olägenheter, hvilka äro förenade med nuvarande
sättet för nämnda ersättningars beräkning, må kunna lämpligen afhjelpas.
Sedan bemälde Kollegium och Direktion denna nådiga föreskrift fullgjort och derefter
nådigt förslag, beträffande förändring i sättet för ifrågavarande ersättningars beräkning, blifvit
af Kongl. Majit i dess nådiga Proposition af den 27 Oktober 1859 angående Statsverkets
tillstånd och behof framstäldt, hafva Rikets Ständer, enligt underdånig skrifvelse den 28 Oktober
1860, i sammanhang med regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde Hufvudtitel
meddelat sitt beslut i anledning af högstberörda nådiga förslag; hvilket beslut under den 23
November samma år blifvit genom nådiga Bref Krigskollegium, Statskontoret och Direktionen
för Amiralitets Krigsmanskassan tlil kännedom och underdånig efterrättelse meddeladt.
85:o af den 18 December 1857, i fråga om jords friköpande från grundskatt. (175).
Genom Nådig remiss af den 22 Januari 1858 har Kammarkollegii underdåniga utlåtande
häröfver blifvit inhemtadt, och, sedan detsamma derefter den 1 Maj 1860 inkommit, har
Kongl. Maj:t detta ärende till nådig pröfning förehaft, och dervid, på grund af hvad Kollegium
i underdånighet anfört och upplyst, ansett Rikets Ständers förevarande underdåniga
framställning icke påkalla någon vidare åtgärd.
86'o af den 30 Januari 1858 i fråga om postföringens framtida skiljande från jordbruket
och gästgifveriskjutsen samt om lindring dessförinnan uti nämnda besvär. (201.)
Jemte det Kongl. Majit, vid föredragningen häraf den 19 Juni 1858, lemnat den under samma
dag förordnade Komité för uppgörande af förslag till omfattande reglering af skjutsväsendet
i allmänhet nådigt uppdrag att, i sammanhang med denna fråga, taga under öfvervägande
Rikets Ständers anhållan, att postförings-skyldigheten måtte från jordbruket skiljas,
har Kongl. Majit sedermera, efter inhemtande af General-poststyrelsens underdåniga utlåtande
öfver de af Rikets Ständer för öfrigt gjorda framställningar, under den 19 November
samma år meddelat General-poststyrelsen till behörig efterrättelse hvad i anledning deraf
stadgadt blifvit, med befallning att om de fastställda skjutslegobeloppen allmän kungörelse
utfärda.
87:o af den 3 Februari 1858, angående upplåtelse af Lagmansbostället Näsby till
boställe åt Komministern i Botkyrka och Salems församlingar, samt om indragning
af nuvarande Komministersbostället Neder-Tumba för att till Tumba pappersbruk
öfverlåtas. (209.)
Efter inhemtande af Kammar-kollegii och Kongl. Majits Befallningshafvandes i Stockholms län
utlåtande jemte öfrige vederbörandes underdåniga yttranden i ämnet, har Kongl. Majit, vid
slutlig föredragning af detta ärende, den 16December 1859, förklarat den gjorda framställningen
om hemmanet Neder-Tuinbas förvärfvande åt Tumba pappersbruk icke kunna bifallas
eller till någon ytterligare åtgärd från Kongl. Majits sida föranleda.
88:o af den 27 Februari 1858, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (229.)
Jemte det Kongl. Maj:t under den 16 Mars 1858 i nåder befallt, att hvad Rikets Ständer
härvid beslutit skulle vederbörande till behörig kännedom och efterrättelse meddelas, har
Kongl. Majit, beträdande Rikets Ständers i förevarande skrifvelse gjorda anhållan, att en
revision af de stadgaden, hvilka nu ligga till grund för pensions erhållande, måtte företagas,
och förslag till ett ändamålsenligt ordnande af pensionväsendet i allmänhet till Rikets näst
sammanträdande Ständer framläggas, under den 19 Juni 1858 i nåder tillsatt en särskild
Komité med uppdrag att uppgöra och till Kongl. Majit tidigt före näst derpåföljande Riksdag
i underdånighet aflemna förslag till ett ändamålsenligt ordnande af pensionsväsendet i
allmänhet; hvilket förslag ännu ej till Kongl. Majit inkommit.
89:o af den 20 Februari 1858, angående lösen för Statens räkning af Kammereraren
Carl Sandbergs anteckningar i Kameralväsendet. (227.)
Sedan Kammar-kollegium, till följd af nådig befallning, den 27 derpå följde Mars, att efter
Sandbergs hörande afgifva underdånigt utlåtande i ämnet samt dervid föreslå de stadganden,
som för ifrågavarande anteckningars fortsättande och vårdande kunde anses nödiga, i underdånig
skrifvelse den 7 September 1860 denna nådiga befallning fullgjort, har Kongl. Majit
den 26 Oktober sistnämnde år detta ärende sig föredragas låtit, i sammanhang med Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse den 15 i samma månad angående anslag af allmänna medel
åt Kamereraren C. Sandberg för fortfarande vård och kompletterande af de utaf honom
gjorda samlingar i kameralväsendet; och dervid, med afseende å hvad Kammar-kollegium
underdånigst upplyst och vitsordat angående beskaffenheten och värdet af merberörda samlingar
och anteckningar, funnit godt förordna, att de samma må under vissa föreskrifna vilkor
för Statens räkning inköpas, för den till sådant ändamål af Rikets Ständer år 1858 anvisade
summa af 5.000 Rdr rint, hvarom, äfvensom beträffande dispositionen och utbetalningen
af det utaf Rikets Ständer genom förenämnda underdåniga skrivelser anvisade anslag,
500 Rdr årligen under åren 1860—63 för samlingarnes vårdande, förökande och fortsatta
förtecknande, Kammar-kolegium och Statskontoret blifvit i nåder förständigade.
90:o af den 8 Mars 1858 med öfverlemnande af ny Bevillningsstadga. (261.)
Berörda Bevillningsstadga jemte de deruti åberopade tariffer och formulärer har Kongl. Majit
genom nådig Kungörelse af den 6 April 1858, låtit till allmän efterrättelse utfärda; hvarjemte
Kongl. Majit, på Rikets Ständers i sammanhang härmed gjorda anhållan, under den
19 derpå följande Juni uppdragit åt en särskild Komité att uppgöra och till Kongl. Majit
tidigt före derpåföljande Riksdag inkomma med fullständigt förslag till förnyad författning
angående allmänna Bevillningens utgörande.
Sedan denna Komité den 5 Augusti 1859 med betänkande och förslag i detta ämne
inkommit, har Kongl. Majit, i nådig Skrifvelse af den 10 Januari 1860, till Rikets Ständer
öfverlemnat berörda till trycket befordrade underdåniga betänkande och förslag för alt tjena
till ledning vid behandlingen af de hos Rikets Ständer och deras Bevillnings-utskott förekommande
frågor angående allmänna bevillningen; hvarjemte Kammar-rättens underdåniga utiåtende
i ämnet derefter nämnde Utskott tillhandahållits.
Vid föredragning derefter af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Oktober
1860, med öfverlemnande af ny Bevillnings-stadga, har under den 17 Maj 1861 densamma
genom nådig Kungörelse blifvit utfärdad.
Stockholm den 1 Oktober 1862.
Otto H. Forssell.
Tabel), utvisande hvarest åtgärderna i anledning af R. H Ständers vid 1859 och 1860 årens Riksdag aflåtna, i
för samma Riksdag införda skrifvelser finnas upptagna i Stats-Departementens afgifna förteckningar.
(Första siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, och det sednare talet nummern i förenämnde förteckningar.)
1.
*)
37.
20.
73.
115.
109.
182.
145.
13, 26.
181.
95.
2.
38.
3.
74.
168.
110.
120.
146.
14.
182.
208.
3.
103.
39.
159.
75.
71.
111.
184.
147.
27.
183.
51.
4.
104.
40.
110.
76.
167.
1 12.
180.
148.
195.
184.
16.
5.
146.
41.
111.
77.
72.
113.
185.
149.
48.
185.
52.
6.
153.
42.
160.
78.
169.
114.
80.
150.
88.
186.
94.
7.
152.
43.
112.
79
170.
115.
10.
151.
196.
187.
209.
8.
147.
44.
4.
80.
6.
116.
102, 186.
152.
87.
188.
93.
9.
2.
45.
63.
81.
38.
117.
121.
153.
194.
189.
207.
10.
150.
46.
162.
82.
173.
118.
42.
154.
86.
190.
200.
11.
151.
47.
64.
83.
175.
119.
183.
' 155.
28.
191.
17, 2 14.
12.
149.
48.
34.
84.
174.
120.
122.
156.
85.
192.
53, 215.
13.
148.
49.
113.
85.
73.
121.
188.
157.
49.
193.
138.
14.
105.
50.
66.
86.
172.
122.
187,
158.
90.
194.
144.
15.
154.
51.
114.
87.
74.
123.
189.
159.
197.
195.
100.
16.
59.
52.
21.
88.
23.
124.
11.
160.
128.
196.
203.
17.
155.
53.
35.
89.
24.
125.
43
161.
129.
197.
54.
18
31.
54.
65.
90.
117.
126.
12.
162.
130.
198.
55.
19.
58.
55.
163.
91.
7. 25.
127.
180.
163.
131.
199.
206.
20.
106.
56.
205.
92.
8.
128.
123.
164.
132.
200.
213
21.
156.
57.
67.
93.
129.
44.
165.
133.
201.
137.
22.
60.
58.
165.
94.
39.
130.
81.
166.
50.
202.
212.
23.
107.
59.
68.
95.
75.
131.
82.
167.
91.
203,
211
24.
***^
60.
164.
96.
40.
132.
124.
168.
92.
204.
29.
25.
***\
61.
97.
41.
133.
1.
169.
99.
205.
18, 30, 202.
26.
108.
62.
5.
98.
176.
134.
83.
170.
98.
206.
56.
27.
32.
63.
140.
99.
135.
45.
171.
97.
207.
101,
28.
61.
64.
69, 127.
100.
177.
136.
193.
172.
15.
208.
210.
29.
157.
65
166.
101.
77.
137.
89.
173.
139.
209.
105.
30.
109.
66.
171, 70.
102.
78.
138.
84.
174.
135.
210.
204.
31.
62.
67.
76.
103.
118, 178.
139,
192.
175.
136.
211.
199.
32.
33.
68.
46.
104.
179.
140.
46.
176.
143.
212.
198.
33.
158.
69.
36.
105.
119.
141.
125.
177.
134.
34,
161.
70.
141.
106.
79.
142.
47.
178.
142.
35.
159.
71.
22.
107.
9.
143.
191.
179.
96.
36.
19.
72.
37, 116.
108.
181.
144.
126.
180.
201.
*) Äng. Deras Maj:trs Konungens och Drottningens kröning.
**) Till H. M. Enke-Drottning Josefina.
***) Utfärdade förordnanden.
"**) I anledning af Deras Majestäters kröning i Norrige.
Tryckfel och rättelser:
Sid
. 31
raden
23
uppifrån
står: han
läs:
hans
JO
50
»
3
JO
»
voro
D
vore
0
75
»
20
J»
ö
der
D
den
O
86
»
9
»
JD
theologium
»
theologicum
»
88
»
1
»
»
varde
»
varda
»
104
•
7
»
»
sagde mål i förevarande myndighet
J0
sagde myndighet i fö-
revarande mål
J)
lil
B
20
»
0
förelagdt
J0
förelagda
120
B
4
nedifrån
»
än
D
är
i)
124
»
19
uppifrån
»
återkommit
»
återbekommit
))
»
»
25
»
D
samt
»
som
ii
129
»
2
»
»
foder
»
fader
i)
133
»
28
»
O
sitt
1>
till
»
135
»
27
J)
O
tillkommer
i)
tillkomma
a
138
»
4
V
D
att under
ii
att de under
0
»
»
5
nedifrån
))
har
O
hade
»
143
»
15
uppifrån
»
och de gjorda
»
och der gjorda
i Bilagorna.
Sid. 4 raden 4 nedifrån står: samtycke läs: samtycke (91)
»13 » 10 uppifrån » Eiementar-läroverk » Elementar-läroverk (118)
»15 »19 » » (29) » (22)
» 30 » 18 » » (144) » (194)
»31 » 4 nedifrån » meddelade » meddeladt
Dessutom förekomma några bokstafsfel och oriktigheter i kommatering, hvilka, såsom icke
vållande otydlighet i meningen, torde af läsaren benäget öfverses.
{. :
•-I
TILL
Rikets Högloft. Ständer.
Berättelse
AP
Deras Kommitterade till Tryckfrihetens vård,
Afgifven vid lagtima Riksdagen i Slockholm år 1862.
X öfverensstämmelse med föreskrifterne i 59 § Riksdags-Ordningen och Rikets Ständers
skrifvelse den 15 Maj 1845, hafva Kommitterade, på vanligt sätt, ombesörjt ej
mindre korrekturläsningen å de delar af Bihanget till Riks-Ståndens protokoll, hvilka
under sistförflutna riksdags lopp icke hunno offentliggöras, än ock omtryckning af
dem bland Rikets Grundlagar, som vid sista Riksdagen undergått förändring, nemligen
Regerings-Formen, Riksdags-Ordningen och Tryckfrihets-Förordningen, intagne
under N:ren 71, 72 och 73 i Svensk Författningssamling för år 1860.
Under tryckningen af förutnämnde Bihang, synnerligast Tionde Samlingen, innefattande
Rikets Ständers underdåniga skrifvelser, hvilka i ovanligt stor mängd efter
Riksdagens slut befunnos otryckta, yppade sig en svårighet, som äfven efter föregående
Riksdagar låtit sig förnimma, nemligen svårigheten att tillfredsställa anspråken
på skyndsammare offentliggörande af vissa angelägnare och vigtigare skrifvelser, företrädesvis
af dem, som rörde regleringen af de särskilda hufvudtitlarne, enär, med
bibehållande af den fortlöpande pagineringen, tryckningen icke kunde verkställas annorlunda,
än efter skrifvelsernas numerordning. För att till någon del afhjelpa denna
olägenhet, har den utväg vid en föregående Riksdag varit vidtagen, att denna samling,
efter riksdagen, fördelats i två serier och inbundits i två band, det ena kalladt Supplement.
Dermed har den fördel vunnits, att då den skrifvelse, som varit mest
efterfrågad, fått börja sista serien eller supplementbandet, denna åtminstone utkommit
skyndsammare, än eljest kunnat ske.
Genom denna åtgärd har dock det afsedda ändamålet endast i ringa mån kunnat
ernås; och Kommitterade hafva derföre varit betänkte på förslag till fullständigt
afhjelpande af den överklagande olägenheten, I sädan afsigt hafva Kommitterade
trott sig böra till Rikets Höglofl. Ständers bepröfvande hemställa, huruvida det icke
kunde vara lämpligt att förordna, antingen att Tionde Samlingen af Bihanget till
Riks-Ståndens protokoll, redan från riksdagens början, indelas i särskilda serier, med
sjelfständig paginering, och att, i sådant fall, en af dessa serier omfattade endast de
underdåniga skrifvelserna rörande regleringen af Hufvud-Titlarne, eller, i händelse
detta förslag skulle medföra förvillelse i skrifvelsernas numerordning, efter hvilken
de i Allmänna Registret citeras, att hvarje underdånig skrifvelse i berörde Tionde
Samling, på lika sätt, som utlåtanden och betänkanden i de öfriga Samlingarne, erhåller
sin särskilda paginering, hvarigenom hindret för en angelägnare skrifvelses
tryckning, före en annan, vore undanröjdt.
Skulle sistnämnda förslag mötas af den betänklighet, att papper och utrymme
onödigt förspildes, då hvarje, äfven den kortaste, skrifvelse komme att upptaga åtminstone
ett fjerdedels ark, så kunde gerna den jemnkning deruti göras, att flera
skrifvelser sammanfattades i ett häfte, med fortlöpande paginering, såsnart behof af
den enas tryckning, före den andra, icke vore för handen. Denna fria paginering
medförde i allt fall icke någon förvillelse, enär bruket är, att citera dessa skrifvelser
efter nummer, någon gång efter datum, men icke efter pagina i det Band af Tionde
Samlingen, dit de höra.
Något ärende rörande tryckfrihetens vård har icke påkallat Kommitterades
åtgärd, under tiden efter sistförflutne riksdags början.
Hvilket allt till Rikets Höglofl. Ständer härmed inberättas.
Stockholm den 45 Oktober 1862.
N. A. FRÖMAN.
BROR EM. HILDEBRAND. C. LEIJONHUFVUD. L. M. ENBERG.
J. J. NORDSTRÖM JOHAN ER. RYDQVIST. N. H. SELANDER
Arvid Ulrich.
I
