# ID: svediakorp-gov2401
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1862--1863
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 118,192
# sentences: 5,601
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 373.
599
lätt af en eller annan brytas oell ändras. Flera skäl för motionen kunde jag andraga,
men jag anser della vara tillräckligt, hvarföre jag får ödmjukast föreslå:
att fyrkräkningen, såsom den grund, hvarefter kommunal-utskylder å landet
skola utgå, måtte på så sålt ändras, alt en fyrk beräknas för hvarje
Ett Hundra Riksdaler i taxeringsvärde och anhåller jag, i följd häraf, att
olvanberörda Kongl. Förordning må till öfverensstämmelse härmed ändras.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhåller jag vördsamligen.
Stockholm den 29 November 1802.
Jonas Christophersson,
från Wermlands län.
N:o 373.
Af Olof Olsson i Olebyn från Wermlands län, om ändring af 8 §
i 25 Kapitlet Byggninga-bathen, äfvensom Kongl. Brefvet den 28
September 1790, i den syftning alt taxeringsvärdet shall utgöra grunden
för hemmans skyldighet alt bygga och underhålla allmänna landsvägar
och broar.
Enligt 25 Kap. 8 g Byggninga^ balken samt Kongl. Brefvet den 28 September
1790 finnes stadgadt, alt hemmantalet skall ligga lill grund för byggnads- och
underhållskostnadens utgörande af allmänna vägar. Detta stadgande och denna grundsats,
som i min (anka icke höra lill det minst orimliga, förljenar Rikets Ständers
uppmärksamhet. Det heter visserligen i nyssnämnde 8 § ”och ligge det Konungens
Belällningsbafvandes vård å, alt den ene ej mera betungas än den andre,” och den
i dessa ord uttalade grundsatsen är nog rigtig, men får icke tillämpas i anseende
till öfrige härmed sammanhängande stadganden. Alt det hittills icke skett alla hemmansegare
lika rätt härutinnan, faller sig temligen klart, då man lager i betraktande
den stora olikhet, som förefinnes emellan hemmanens godhet. Såsom exempel
på delta förhållande får jag anföra: inom Wermland förekommer, alt hemman med
lika skattetal äro laxerade till lV.dr 20,000, 25,000, 50,000, 48,000 samt 1 a
200,000 o. s. v. — Häraf synes klart, huruvida ”den ene ej mera betungas än
den andre,” då alla hemman utan afseende på dess godhet fått deltaga i vägunder
-
600 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. A':o 37i.
hållnings—skyldigheten, som är för jordbruket så hardt tryckande. Alt ett lieroman,
som ej gifver foder för mera ån 2 hästar och 8 å 10 nötkreatur och tillika är skqglöst,
skall deltaga lika i detta svåra onus med ett annat hemman, med lika skålldal inom
samma kommun, som föder 100 å 120 hästar samt 5 å 400 nötkreatur (alven
med skog till husbehof), är väl en ibland de största orimligheter, som kan förekomma.
Med anledning af anförda förhållanden föreslår jag,
det måtte Rikets Ständer, med ändring af 11 § i 25 Kap. Byggninga-balken
samt Kongl. Brefvet den 28 September 1790, besluta, att allmänna
landsvägar och broar byggas och underhållas of hemmanen efter deras
rätta taxeringsvärde, hvilket således hör utgöra grunden lör vägars och
broars fördelning,
förbehållande mig att till det Utskott, som kommer alt behandla denna min motion,
få ingifva handlingar, som utvisa hemmans olika taxeringsvärde.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Olof Olsson,
från Olebyn af Wermlands län.
N:o 374.
Af C. «J. Svensén från Calmar län, om ny klassifikation af städerna i
riket och anställande af sådan klassifikation hvart tionde är derefter,
enligt vissa föreslagna grunder.
Under den förutsättning, att fördelningen af städerna lili riket i vissa klasser
icke saknar al! vigt och betydelse, måste det anses rigtigt och önskvärdt, alt denna
klassifikation lid efter annan underginge en revision, så att de släder, som i afseende
på folkmängd, rörelse, m. fl. förhållanden, stå långt efter andra, icke förila 3
rande finge ega ett vida högre rum än dessa. Alt förhållandet nu är sådant kan
ej motsägas. Så intager t. ex. Oscarshamn, som eger större folkmängd och rörelse
ån mer än halfva antalet af Sveriges öfriga släder, det aldra sista rummet bland
stä
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 375.
601
slädenia. östersand, liufviulorlen för en provins, sorn med hvarje* år blifver alltmera
blomstrande, och hvars folkmängd redan nu är stor och stadd i ständig till—
vext, slår likaledes långt efter Wimmerby, Thorshälla, Sigtuna, Oregrund, Östhammar,
Falsterbo, Skanör, m. 11. andra exempel alt förliga. Då ett sådant förhållande
icke sällan torde inverka på omdömet rörande dessa släders vigt och betydelse, får
jag föreslå:
att städerna i riket ofördröjligen och derefter hvart tionde år måtte undergå
ny klassifikation, på grund af försiggångnc förändringar i folkmängd,
rörelse m. il. förhållanden, som vid ldassifikationen anses höra komma
i fråga.
Om remiss lill behörigt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1062.
C. J. Svensén,
från Calmar län.
N:o 375.
Af C. J. Svensén från Calmar län, om anvisande å sjette Uufvudtiteln
af ett lämpligt belopp, hvarmed en fjerdedel af alla de kostnader.
som uppkomma i och för laga skiften i riket må skiflesdilegarne
godlgöras.
Lagstiftande magten har ansett sig icke kunna meddela nedsättning i landtmäleri-arfvodestaxan.
Denna taxa är likväl onekligen i högsta grad betungande för
skiftessökaude samt lägger dymedelst hinder i vägen för skiftesverkeis fortgång, till
stort men för jordbrukets utveckling och förkofran inom landet. Känd sak är så
god som vittnad, och, med åberopande af hvad som i fråga om nedsättande af berörda
arfvodestaxa vid sista riksdagen anfördes, anhålles vördsamt:
att Rikets Ständer behagade, på anslaget för jordbrukets förbättrande, å
sjette Hufvudliteln anvisa ett lämpligt belopp hvarmed en fjerdedel af alla
de kostnader, som uppkomma i och för laga skiften inom riket, må skif—
tesdelegarne godlgöras.
Bih. till K. St. Fröt. 1862 $ 1863, 11 Sami. 4 Afd. 76
m
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 376.
Otn remiss -till behörigt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
C. J. Svensén,
från Calmar lån.
N:o 376,
Af »föns Pehrsson från Blekinge län, otn lånebidrag af Staten tili
uttappning af sjön Wesan.
Anmodad af mina kommittenter vill jag till Rikets Höglofliga Ständers behjertande
framställa eli ärende, som för en större del af de förra är af aldra största
vigt.
Emellan bjarne Gammalstorp, Jockarp, Ysanne och Norja med Heres egor, ligger
en egorymd, enligt verkställd undersökning, af 2,300 tunnland, kallad Wesan,
som år mera att benämna såsom träsk än som insjö, hvilket den förr varit. Denna
egendom afkastar nu dels rörvass, som begagnas till taktäckning och dels tili
koskörd, och är till en del under vallen sorn är ganska grundt, men kunde, om
den utdikades, förvandlas till åker. Nödvändigheten af denna utdikning år påkallad
både deraf alt den omkringliggande fattiga och magra orten är i stort behof af ökad
sädesproduktion, och deraf all det i sanitärt hänseende skulle hafva oberäkneligt
välsignelserika följder om detta träsk klefve uttorkadt, ty derigenom sku’le minskas
den derifrån kommande skadliga utdunslningen, sorn, jemte kalla dimmor från det
tält invid belägna Rysberget, icke kan annat än verka skadligt på helsotillslåndet.
Kostnaden för utdikningen af denna så kallade sjö, som ligger i nivå ined
Östersjön, och densammas uppdämning derifrån, samt uppfordringsanstaltsr för vattnets
utpumpande är beräknad till 83,000 R:dr Runt, hvilken summa omöjligen kan
anskaffas af delegarne i Wesan; så att det allmännas biträde år af högsta behofvet
påkalladt, om detta gagneliga och icke obetydliga företag skall kunna bringas i gång
och fullbordan.
Jag får således vördsamt hos Rikets Höglofliga Ständer föreslå:
att 80,000 R:dr Runi såsom lån på billiga vilkor måtte beviljas till uttappning
af sjön Wesan i Listers härad af Blekinge ian.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. JV:o 377. 603
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles, dit jag vill inlemna nödiga handlingar
för ärendets handläggning.
Stockholm den 29 November 1862.
Jöns Pehrsson,
från Blekinge län.
N;0 377,
Af Ola Olsson från Blekinge län, om lönebidrag af allmänna medel
till uppförande af ny kyrka i Åryds socken i Bräkne härad af nämnde
lån.
Då Rikets Siäuder vid flera föregående riksmöten med välvilja omfattat de församlingar,
som, lill följd af tvingande omständigheter, sett sig föranlålne att begära
lån till nya kyrkors uppbyggande, vågar jag ock vördsamt hoppas alt Rikets Ständer
täcktes behjerta den framställning, som jag nu, dertill uppmanad af mina kornmittenter,
får vördsamt göra angående lån till Åryds församlings nya kyrkobyggnad.
Såsom skäl till denna min vördsamma anhållan torde det tillåtas mig få nämna,
att Åryds församling, som år 1805 hade 1,180 personer, och år 1856 räk
nade
2,521 personer, för närvarande innehåller omkring 2,500 innevånare, hvaraf
en stor del befinner sig försänkt i verklig fattigdom; att församlingen under de sista
fem åren årligen tillskjutit till kyrkokassan flera hundra R:dr; att församlingen
under de sednaste åren med dryg kostnad uppfört tre nya skolhus, anlagt ny kyrkogård
m. m., hvilket allt erfordrat ansenliga utgifter, samt att församlingen årligen
genom stamboks- och koilektmedel bidragit till många andra kyrkobyggnader i riket.
På grund af alia dessa bevekande omständigheter, och då församiigens ovanligt
förökade folkmängd gör en ny kyrkas uppförande till ett tvingande behof, så
framt församlingens medlemmar skola kunna deltaga i den allmänna gudstjensten,
vågar jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer täcktes till uppförande af ny kyrka för Åryds socken,
belägen i Bräkne härad af Blekinge län, bevilja ett lån af 42.000 R:dr
604 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 378.
Rimt, emot 4 procent årlig ränta och 2 procent amortering, eller på andra
billiga vilkor.
Om remiss af denna min motion till Höglofliga Stats—Utskottet auhålles ödmjukast.
Stockholm den 29 November 4362.
Ola Olsson,
från Blekinge län.
N:o 378.
Af Auders Persson från Örebro län, om anslay af allmänna medel
till anläggande af en jernvägsbibana mellan släden Askersund och
lämplig punkt ä vestra stambanan.
För någon tid sedan, höllö Askersunds stads innevånare, gemensamt med trakten
omkring staden, undersökning på egen bekostnad, tiii utrönande, huruvida binder
genom markens beskaffenhet kunde finnas för en jernvägsanläggning emellan
nämnda stad och någon viss punkt på den då icke ännu under arbete varande,
men dock till rigtningen bestämda, vestra stambanan. Undersökningen visade ett
gynnsamt resultat; olver ålit farm man lämpliga lokaler. Å Statens vägnar lärer
ock, enligt hvad för mig uppgifvits, en dylik besigtning å maiken hållits, i enahanda
ändamål, och också ledi till eli godt resultat, ålan bör således kunna antaga,
att något naturhinder icke möler för den ifrågavarande bibanan. Dock medgifver
jag, att en enda tvistepunkt rörande banans sträckning linnes, och det är om platsen
hvarest densamma bör möta vestra stambanan, i Wretstorp, Hallsberg eller
annorstädes. I denna fråga nedlägger jag mitt eget omdöme, lemnande afgörandet
deraf åt sakkunnigare personer. Bufvudsaken är ju i allt fall den, att en bibana,
med Askersunds stad till utgångspunkt, anlägges i rigtuing mot vestra stambanan.
Det återstår nu, att visa om denna bana är i allmänhet så vidsträckt gagnande,
att densamma bör■ af Staten omhuldas och på dess bekostnad bringas till
stånd? Dervid åberopar jag först, alt det intresse Staten visat för banan, genom
åtgärden att vidtaga den undersökning å marken, hvarom jag här ofvan uämiidt,
bör ensamt berättiga til! det antagandet, uti densamma, i den sträckning jag antydt,
Motioner i Bondeståndet 1862. N:o 378.
605
blefve såväl för rike!, sorn särskildt för de banan närliggande och till Weltern angränsande
orter och provinser af stort gagn; och då jag härjemte öfverväger den
omständigheten, att denna jernväg eu gång varit inlagen i det stora jernvägsnätet
för hela riket, så vågar jag trygga mig dervid, ali jag redan anfört tvänne skäl, de
der i icke obetydlig uiån tala för anläggandet på del allmännas bekostnad af den
bibana, jag nu tänker lill byggande föreslå. Men (lera dylika skäl finnas, af hvilka
jag vill, ehuru i korthet beröra de vigligaste. Askersunds stads läge i Wellerns
norra hörn, med numera öppen sjöväg öfver sig hela året om, vintertiden genom
s. k. isbrytare, hvilka redan äro i verksamhet, är en fördel som icke bör glömmas.
Till Wetlern gränsa, såsom vi vela, flera af rikets bördigaste provinser, såsom Östergötland,
Småland och Westergötland, att icke nämna Nerike, alla med fördelaktiga hamnar
invid nämnda sjö, till hvilka alltså en mängd spanmål och annat tyngre gods
måste lörslas. Sådant gods från Göteborg och andra aflägsnare håll, passerar ock
deröfver, hvarförutan Smålands jernbruk hemta sin jernmalm från Nora Bergslag,
hvilken malm alltid går öfver Askersund. Man bör fördenskull kunna hoppas, helst
det ju är såsom regel för all godstrafik antaget, del allt det tyngre godset följer sjöled,
så långt det kan, —- att Askersunds stad. såväl om vintern som om sommaren,
blefve en större nederlagsorl för många sorters gods, hvars fortskaffande bere
der jernvägen ett så godt tillfälle lill förtjenst, alt densammas anläggning säkerligen
derigenom mer än rättfärdigades. Jag erinrar också, alt det vore vigtägt i andra
afseenden, alt på detta sätt, elier genom en jernbana, förena rikets förnämsta kommunikationsled
i mellersta landet, med Weltern, såsom varande en af rikets bästa
kommunikationsleder lili sjös och som — såsom jag sagt — har öppen väg öfver
sig hela vintern, ypperliga hamnar och stor trafik. Vill man härtill beräkna den
stora personstrafik, som genom ifrågakomma jernbanas anläggning kommc att draga
sig åt Askersunds stad, och vidare öfver denna bana, och hvilken man icke heller
får förbise, sä år denna omständighet ett godt stöd till för banans byggande; erli
hoppas jag det hvar och en inser, att jag nu talar af eit icke blott och bart lokalintresse;
hvarföre jag ock, mod full tillit, besvarar den ofvan uppställda frågan dermed,
att den jernväg jag nu omberört, blefve, derest den aniägges, för hela landet
gagnelig.
Jag har nu endast att tillägga några ord, väl velande att merauänmda jernväg
just genom sin framstående allmänna vigt bäst rekommenderar sig sjelf i Rikets
Ständers höggunstig;! åtanka. Men må det tillåtas mig att till sist beröra min
hemort. Ben är belägen på sidan om Askersund, invid Wetlern ock kan ingalunda
kallas fattig, nej den skulle i stället, likasom de derintill belägna Belgiska bolagets
zinkgrufvor, hvilka, såsom bekant, äro af omfattande vidd och representera en stor
kapitalstyrka hos bolagsmännen, kunna lemna en betydlig qvantitet gods alt å jernbanan
transporteras. Derjemte vill jag hafva tillkäunagifvil, alt jernvägsstyrelsen
här i staden är i besittning af kartor, ritningar, kostnadsförslag, samt statistiska uppgif
-
606
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;o 379.
ter, hvilka belysa saken och hvilka jag nu åberopar, med anhållan alt, om så erfordras,
få tillhandahålla deni åt det Utskott, sorn kommer att denna min motion
bereda, —• Härefter bar jag äran tilt Rikets Ständers öfvervägande nu föreslå:
att Rikets Höglofliga Ständer ville bevilja erforderligt anslag till anläggande
af en bibana af jern, emellan Askersunds stad och den punkt på
vestra stambanan, som af vederbörande må anses dertill lämpligast,
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåller jag vördsamligetj,
Stockholm den 29 November 1862.
Anders Pehrsson,
från Örebro län.
N:o 379,
Af C. 3. Ii. Lönnberg från Östergötlands län, om åtskilliga ändringar
och tillägg i nu gällande Bevillnings-stadga, i fråga om bevillning för
fisken och löntagares inkomst af boställen, m. m.
Når Rikets Ständer vid sistlidne riksdag uppgjorde och antogo en ny Bevill—
niegs-stadga med betydligt ändrade grunder, kunde nästan förutses sif. samma stadga
skulle af olika personer tolkas på ett ganska skiljaktigt sätt. Att Rikets Ständer
på denna riksdag icke vilja frångå de grundsatser, som redan blifvit fastställda, enär
resultatet af desamma ännu icke blifvit officielt bekant, tager jag för alldeles gifvet.
Till nytta för det hela tror jag dock, ali förlydliganden, ändringar och tillägg på
mer är» ett ställe äro behöfliga, utan att derigenom sjelfva hufvudgrunderna rubbas.
En stadga sådan sorn den rörande allmänna bevillningen kan icke blifva nog tydlig, anspråken
på rättvisa i beskattningen kunna icke nog sorgfälligt afvägas.
Såsom ett litet bidrag i detina riglning vågar jag föreslå följande ändringar
och tillägg i nuvarande Reviiinings-stadga:
Under § 6 torde ”Fisken” specielt behöfva nämnas biand öfriga titlar, för
hvilka bevillning, såsom för inkomst af arbete skall erläggas. "Fisken” spela i
kameralt hänseende för stor rol i vårt land, för att med tystnad alldeles förbigås.
Det är föröfrigt bekant, att tveksamhet verkligen uppkommit, hvart desamma skolat
hänföras.
Motioner i Bönder Ståndet. 1862. N:o 879.
607
Vid § 7 inom. 2 (erde äfven uttryckligen böra anmärkas, att ”uti den inkomst,
r,för hvilken bevillning skall utgöras af löntagare samt dem, som åtnjuta arfvode»
”eller traktamenten m. m.”, icke inberäknas löntagarens inkomst af boställe, hvarför
lian redan blifvit påförd fastighelsbeviilning. Det har verkligen inträffat, ehuru rättelse
sedermera blifvit gjord, att, sedan löntagaren blifvit påförd fastighelsbeviilning
för sitt inuehafvande boställe, i hans öfriga löneinkomst äfven blifvit inberäknad
bans supponerade inkomst af samma boställe, så att med andra ord löntagaren blifvit
för bostället påförd dubbel bevillning.
I § 8 medgifves, att ”bevillning för inkomst, af kapital eller arbete eger icke
”ruin, när alla de utaf kapital eller arbete uppkomna årsinkomster, sammanräknade,
”icke uppgå lill Fyra Hundra Riksdaler.” Jag vill föreslå, all samma frihet från
bevillning äfven utsträckes tili egare af fastighet, då densammas taxeringsvärde icke
öfversliger Fyra Hundra Riksdaler, utgör den skattskyldiges enda fasta egendom,
oell föröfrigt den skattskyldiges inkomst af kapital och arbete icke uppgår lill t. ev.
Fem Hundra Riksdaler. Jag uppställer denna siffra, för att språnget från beviliningsfrihet
till bevilluings—skyldighet icke mätte blifva alltför starkt.
Ett sådant medgifvande af frihet från bevillning, som det nu föreslagna, innebär
egentligen ingenting annat än en legalisering af hvad redan faktiskt existerar.
Det skulle nemligen blifva rikets backstugor, sorn härigenom lagligen frikalla—
des från bevillning. Man kan taga för alldeles gifvet, alt ingen Bevillningsberedning,
ingen' Taxerings- eller Pröfningskommilté gjort eller gör sig det besväret att forska
efter och i laxeringslängden uppföra backstugorna, fastän de innehafvas med full
eganderålt.
Det heter vidare i nyssnämnda §: ”när alia de utaf kapital eller arbete upp”komna
årsinkomster, sammanräknade, icke öfverstiga Ett Tusen Åtta Hundra Riksdaler,
äro Tre Hundra Riksdaler deraf fria från bevillning.” Genom en sådan redaktion
kan det lätt hända, alt till och med millionåren åtnjuter bevillningsfrihet
för ett belopp af 500 R:dr, — hvilket väl icke varit lagstiftarens mening. Man
kan ju lätt tänka sig, att en person eger jordbruksfastighet lill ett högst betydligt
värde, men alt deremot bans inkomster af kapital eller arbete icke öfverstiga 1,800
R:dr. 1 delta fall skall, efter författningens ordalydelse, 500 R:dr vara fria från
bevillning. Men lagstiftaren har påtagligen åsyftat cn skattelindring endast åt den
mindre bemedlade. 1 författningen bör derföre uttryckligen tillkännagifva??, att en
sådan skattelindring icke eger rum, när den skattskyldiga njuter inkomst af fastighet
och denua inkomst, sammanlagd med inkomsten af kapital eller arbete, öfverstiga’
1,800 R:dr.
I slutet a.f § 52 stadgas: ”äro flera socknar förenade till eli beredningsdistrikt,
”skall för hvarje socken väljas en ledamot i Beredningen.” Nu inträffar icke sällan,
att t. ex. 2 socknar, utgörande eli pastorat, naturligen bilda ett beredningsdistrikt;
men den ena socknen år stor och vidsträckt med verk och inrättningar af hvarje
-
608
Motioner t Bonde-Ståndet 1862. N:o 380.
handa ari, då den andra är obetydlig lill hemmantal och folkmängd. För den större
socknen vore ganska behölligt, att till en mångsidigare utredning af förhållandena
kunde inväljas mera ån en ledamot i Beviilnings-beredningen; men sådant förbjuder
författningen. Då likväl ledamöterna i beredningen icke kosta det allmänna ett enda
öre, kandc gern» författningen gå så långt i liberalism, att det medgåfves hvarje
socken i ett beredningsdistrikt alt välja auda till tre ledamöter ; BeviUnings-beredningen.
Om remiss till Bevilinings—Utskoltet anhålles.
Stockholm den 29 November 1962
C. J. L. Lönnberg,
från Östergötlands län.
N:o 380.
Af €. J. L. Löiiuberg från Östergötlands lån, om ajldtande af underdånig
framställning, all, med uppkäfvande af Kongl. Cirkuläret den
26 Januari 1856, den s. k. pastoralexamen mätte alldeles upphöra.
Vid mer än eli tillfälle har missbelåtenhet uttalat sig emot pusloral-examen
äfven under den form, som fastställdes al Kongl. Maj.Is nådiga Cirkulär till Domkapitlen
i riket den 20 Januari 185G. De framställningar, som väcktes vid sisliidne
riksdag, åsyftande ett borttagande eller en förändring af samma examen, blefvo
nog knapphändigt behandlade, långl ifrån med den uppmärksamhet saken onekligen
kräfver. Då det likväl år bekant, ali ibland presterskapet sjrlfl — icke endast det
lägre och obefordrade — alltmera den åsiglen sladgar sig om oljenligheten af pa~
storal-examen, sådan den nu är bestämd; då från åtminstone elt universitets theologiska
fakultet röster höras, sorn deruti instämma, torde del icke anses alldeles
förmätet att ånyo framlägga frågan, i fornta hand till Rikets Ständers noggranna
ompröfning.
Att bär uppräkna alla de anmärkningar, man anför emot det förmenta gagnet
af pastöral-examen torde äfven bellonäs mindre nödigt, då säkerligen litet hvar
känner lill dem. Det må derföre vara nog alt framhålla några vissa punkter.
Man
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 380.
609
Man anmärker först, att då hvarje examens-pröfning skall afse att utröna en
persons duglighet för inträde i ett ennete, en sådan pröfning bör föregå, men icke
komma efter, såsom händelsen är med pastoralexamen. En förnyad embels-exameu
befinnes icke heller nödig för öfrige Statens tjenstemän. Att domkapitlen äfvenledes
ieke anse aflagt! pastoral-examen vara nödvändig för att värdigt sköta en pastors
åligganden, visar dagliga erfarenheten, enär än den ene, än den andre förordnas till
vice pastor utan sådant prof och fullgör sitt uppdrag, som ofta räcker många år,
gemenligen lill domkapitlets och församlingens fullkomliga belåtenhet. Huru domkapitlen
i öfrigt uppfatta nödvändigheten af pastoral-examen, kan man se af det
faktum, att ingen gerna underkännes i denna examen. Domkapitleu inse mer ån
väl, att sann presteriig duglighet och förtjenst i embetet icke tillförlitligt utrönas
genom en .sådan pröfning, der den som halt mera tid att sköta sina studier reder
sig ojemförligt bättre än den praktiske presten, som af omständigheter, dem han
icke kunnat betvinga, förhindrats från mera vetenskapliga sysselsättningar. Det är
sålunda en examen utan all betydelse.
Afser man nödiga garantier för presthildningen, då må man söka dem, icke i
pastoral-examen, utan i skäligen förhöjda lördringar för inträde i prestembetel. Såsom
invändning häremot anför man prest-kandidaternes vanliga fattigdom, som hin
drar
dem alt långe qvardröja vid universitetet, och stiftens behof af adjunklsbiträde,
”sorn ofta gör ett öfverseende med svagare subjekter nödvändigt.” Hvad nyssnämnda
fattigdom angår, tror jag den icke vara större hos presl-kandidaterna ån hos dem, som
bereda sig lill filosofiska graden —• en vida längre och derigenom dyrare akademisk
kurs. Alt stiftens behof af adjunklsbiträde ”gör ett öfverseende med svagare subjekter
nödvändigt,” är mig ett besynnerligt tal. Det är väl icke sådana prester
Svenska kyrkan behöfver, hvilka med underhaltiga studier endast på ett mekaniskt
vis efter stadgade formulär skuiie kunna förrätta sitt höga kall. I våra dagar
göras stora anspråk på presten och tiden anses full af religiös oro. Är detta visst,
då tarlvas äfven mera än förr, att ordets förkunnare är rustad alt möta i kampen,
att han med luli insigt om betydelsen af sitt dyra embete eger den vetenskapliga
underbyggnad, som gör honom skicklig dertill. Svenska kyrkan, Svenska församlingen
är säkerligen mera betjent med eli inskränktare antal prester, som värdigt
fylla sitt kall, än med ett flertal, deraf många, illa utrustade med andliga håfvor,
illa aflönade, endast medfölja i räkningen.
Blefve pastoral-examen helt tvärt afskaffad, så skulle, säger man, äfven om
fordringarne skärptes vid universitetet för inträde i prest-embetet, en mängd komministrar,
som icke allagt samma examen, rusa till lör alt söka pastorat, dem till
men och förfång, som vederbörligen absolvera! alla fordringar härvidlag. Om pastoi alexamens
ringa betydelse för att pröfva skickligheten i embetet hafva vi förut talat.
Hvad de många komministrarne angår, hvilka skulle öka konkurrensen vid ansök
Bih.
till H. St. Prot. 1862 fy 1863. 11 Sami. 4 Afd. 77
610
Motioner i Bonde Ståndet 1862. N:o 380.
ningar till pastorat, så kan ju såsom ett öfvergångsstadgande bestämmas, alt endast
de prestman, hvilka t. ex. under en lid af, sammanlagdt, fem år till domkapitlets
belåtenhet fungerat såsom vicepastorer, må tillgodoräkna denna tjenstgöring i stället
för pastoralexamen. En sådan oklandrad tjenstgöring betyder också säkerligen mera
än en knapphändig pastoral-examen. Stötestenarne på den presteriiga banan åro
nog många ändå, äfven om en skulle blifva undanröjd, den nemligen — att se gråJlårsmän,
som släpat i kyrkans tjenst, åldras och dö vid en liten usel lägenhet,
derföre att formen icke blivit iakttagen, derföre att de icke hafva tagit pastoralexamen.
Komministraturerna borde väl egentligen ingenting annat vara än expektans-platser,
och reducerades de lill denna sin ursprungliga bestämmelse, skallar jag
vinsten icke ringa äfven härvid för kyrkan.
Ganska mycket kunde vara att tillägga. Men det anförda torde vara nog för
att ännu en gång fästa Statsmaglernas uppmärksamhet på det bestående missförhållandet,
för att framkalla en grundligare, en mångsidigare utredning af frågan och
dess lösning på ett lör kyrkan och församlingen välsignelserikt sätt.
Åberopande min föregående framställning vågar jag emellertid vördsamt föreslå,
att Ilikeis Ständer behagade besluta en underdånig framställning lill Kongl.
Maj t, all, med upphäfvande af Kongl. Majlis nådiga Cirkulär till Domka
pitlen
i riket den 20 Januari 1856, angående förändrade föreskrifter i
alseende på sältet för pastoral-examens afläggande,
pastoral-examcn för framtiden mätte alldeles alskaffas, sedan i sammanhang
dermed examens-lördringarne för inträde i preslembetet blifvit
på ett lämpligt sätt förhöjda, och att såsom öfvergångs-stadgande bestämdes
:
att för redan varande prestman, de der icke vilja aflägga pastoralexamen,
en oklandrad tjenstgöring af, sammanlagdt, fem år såsom vice
pastor meddelar samma rättigheter, som aflagd pastoral-examen,
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
C. J. L. Lönnberg,
från Östergötlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o381-
611
N:o 381.
Af Anders Andreasson från Elfsborgs län, om lönetillökning dt
Kammar skrif oar ne i Kongl. Ståts-kontoret.
Vid den lönereglering inom Kongl. Stats-kontoret, som omförmäles i Kongl.
Majlis nådiga Bref den 24 Mars 1824, uppfördes för en Kammarskrifvare inom
samma embetsverk, såsom lön 400 R:dr B:ko på stal, hvarjemte honom tillerkändes
förmån af tillökning med 58 tunnor spanmål efter årligt riksmarkegångspris, så
att tjenstemännen t. ex. inom lägsta lönegraden år 1827 erhöllo ända till och med
529 Ridr 2 sk. B:ko, motsvarande 795 Ridr 56 öre R:mt. Jemlikt föreskriften i
Kongl. Brefvet den 19 Oktober 1850, skedde åter reglering af Kongl. Stats-kontoret,
som erhöll ny stat, men hvilken likväl af uppgifna orsaker icke kunde tilllämpas
förr än år 1851, då livar och en af nämnde tjenstemän, enligt en den 9
Augusti samma år utfärdad interimsstat, undfick 458 U:dr och eli arfvode af 148
R:dr 52 sk. eller tillhopa 586 R:dr 52 sk. B:ko motsvarande 880 R:dr R:mt. Denna
interimsstat skulle tillämpas jemväl för år 1852, enligt föreskriften i nådiga
Brefvet den 17 December 1851. Den 25 Oktober 1854 bifölio Rikets då församlade
Ständer den af Kongl. Majit för Stats-kontoret äskade tillökning, och den 2 1
Februari 1855 utfärdades af Kongl. Majit en ny interimsstat, enligt hvilken en
Kammarskrifvare erhöll en lön af 458 Hulr och eli arfvode af 162 Ridr, sammanlagdt
600 Ridr Biko, som svarade mot 900 Ridr Runt, hvilka af ifrågavarande
tjenstemän bibehöllos intill 1 857 års slut.
Häraf visar sig påtagligen att dessa tjenstemän vid den af Rikets Ständer
ander åren 1856—1858 beslutade regleringen erhållit en, i förhållande till de
stegrade prisen och deraf följande högre lefnadskostnader, högst obetydlig aflöning
och alt borttagande af spanmålen under lönerna kan sägas just vara den egentliga
orsaken härtill. Om man t. ex. jemför den inkomst, 795 Ridr 55 öre, som år
1827 åtnjöts mot den, som från och med år 1858 erhölls, eller 1,000 Ridr, så
visar sig alt skilnaden häremellan endast uppgår lill 207 Ridr 44 öre, efter en
tidrymd af mer än 50 år. Skilnaden emellan den under åren 1851—1858 utgångna
aflöning åter är ännu mindre elfer blott 120 Ridr, samt emellan 1857 och
1858 årens aflöning den obetydliga förhöjning af blott 100 Ridr Runt. Det kan
väl af ingen förnekas att Kammarskrifvarne inom Kongl. Stats-kontoret sålunda i
allmänhet och särskildt i förhållande till sina vederlikar inom Kongl. Kammar-rät
-
612
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. B'o 381.
ten, hvarest Kammarskrifvaregraden är indelad uti 2:ne lönegrader, åro särdeles
vaniottade, helst i betraktande biliiglvis måste tagas, att Kamniarskrifvarne åtminstone
inom ena afdelningen af Kongl. Stats-kontoret svårligen kunna erhålla annan
tjenst utom embetsverket, och, om de undantagsvis innehafva en sådan, alltid få
vidkännas pekuniär uppoffring, enär de för ijenstens förrättande nödgas att vistas på
embetsrummet från kl. t b f. m. till kl. 2 e. m., hvarigenom de följaktligen blifva
förhindrade att på annat hål! förskaffa sig bidrag till de dryga lefnadskostnaderne.
Lägges nu bäitill ai! de lägste tjenstemänuen, innan de kunnat fullgöra akademiska
prestanda, för vinnaude al inträde i räkenskapsverken, oftast måst skuldsätta sig,
att de få vänta t', ja ända lill 10 å 12 år, innan de vinna befordran inom ett
embetsverk med fataiig personal, och att för slämpladt papper till fullmagt samt,
till betäckande af kronoutskylder och kommunalafgifler ålgar ett för en obemedlad
person ingalunda obetydligt belopp, så kunna dessa tjenstemän i lägsta graden med
en lön af blott i,000 R:dr för år sägas vara vida sämre lottade än t. ex. en med
600 Rör i lön försedd vaktmästare, som icke beliöft genomgå någon akademisk
kurs, eller på hvilken fordringarne i allmänna samhäilslifvet naturligen icke äro så
stora.
På grund af hvad jag haft äran ådagalägga föreslår jag alltså vördsamligen:
att Kamniarskrifvarne i Kongl. Stats-kontoret malte undfå en årlig lönertillökning
af 600 IV.dr i likhet med hvad de 7 äldste Kammarskrifvarne
inom Kongl. Kammar-rätten åtnjuta, elier, derest en sådan tillökning för
alla Stats-kontorets Kammarskrifvare ej medgifves, alt åtminstone de 6
äldste mätte komma i åtnjutande af samma aflöning som meranämnde
tjenstemän i Kongl. Kammar-rätten, eller 1,600 R:dr hvardera, helst ingen
med Kännedom om verkliga förhållandet torde kunna bestrida, att
göromålen för en Kammarskrifvare i Kongl. Stats-kontoret i alla afseenden
äro trägnare och väl så ansvarsfulla som i Kongl. Kammar-rätten.
Om remiss till behörigt Utskott anhålles vördsamligen.
Stockholm den 29 November 1862.
Anders Andreasson,
från Elfsborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1802. N:o 382.
613
N:o 382.
Af S®. A. Mystråiö från Westerbottens län, om anslag till aflöning
dt en veterinärläkare för norra delen af Westerbotten.
Mycket välbetänkt, nyttigt och nödigt är, att inom hvarje af Rikets norra lån
en examinerad och skicklig veterinärläkare blifvit anstäld. Men vid betraktande af
dessa läns vidslräckthet visar sig tydligen, att blott en enda veterinärläkare i hvarje
a! dem omöjligen kan uppfylla ändamålet med sin anställning derstädes. Behofvet
påkallar ovilkorligen tvänne. Så är åtminstone förhållandet i Westerbotten, der
veterinärläkaren har mellan 20 och 30 mil att resa, för att besöka några af länets
nordligare trakter.
En hvar lärer finna att man för sina kreatur ej kan påräkna någon egentlig
fördel af en så aflägse boende djurläkare.
Till förekommande af denna stora olägenhet och på det att den ena orten målto
i detta afseende få åtnjuta någorlunda samina förmåner som den andra, tager jag
mig friheten att föreslå:
det malte Rikets Höglofliga Ständer iill aflöning åt en veterinärläkar
för norra delen af Westerbotten och med station i Skellefteå anslå 509
R:dr R rut om året.
Om remiss anhålles.
Stockholm den 29 November 1802.
P. A. Nyström,
från Westerbottens Norra Domsaga.
614
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 383.
N:o 383.
Af P. A. flyström från Westerbottens län, om räntefrilt ärligt lånebidrag
till landtmäteri-arfvoden vid laga skif len inom Westerbottens län.
Nekas kan ej att ju laga skiften i hög grad påskynda ett lands uppodling oell
bereda trygghet och beqvämlighet i mångahanda afseenden åt dess innebyggare.
Mea dessa förrättningar öro beklagligen så kostsamma och ofta derjemte så långsamma,
att hemmansegarne ej sällan på allt sätt söka att undvika dem, och heldre
lida utaf de många olägenheterna af skiftet än de underkasta sig laga
skiflesförrältningens svåra tyngder och besvär.
Alt det allmänna har mehn häraf är temligen tydligt. Ty ju mer ett land
uppodlas, desto mer tillvexer dess materiela styrka, och desto större blifver dess
välstånd. En lättnad vid och uppmuntran lill dessa skiften är väl jordegaren beredd,
derigenom alt lian nu på förband får öfverenskomma med skiftesmannen om
dennes arfvode; men icke desto mindre ryggar han mången gång tillbaka för den
i alla fall hardt nära förtryckande kostnaden. Vä! bekant med dessa förhållanden
och till befrämjande af den goda saken vågar jag derföre vördsamligen föreslå:
att Mikels Ständer måtte bevilja eli räntelrill amorteringslån af 20,000
B:dr R:rnl årligen till iandtmäteri-arfvodens bestridande vid laga skiften
inom Westerbottens län, emot den garanti och öfriga vilkor för medlens
återbetalning, som Rikets Höglofliga Ständer anse erforderliga.
Om remiss anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
P. A. Nysiröm,
från Westerbottens län.
Motioner i Bende-Ståndet 1862. N:o 384.
615
N:o 384.
Af P, A. Nyström från Westerbottens län, om ersättning åt häradsskrifvare»
i Westerbottens läns andra fögderi för åtskilliga extra inkomster,
som ifrån år 1855 inberäknats uti den konon enligt stat
tillkommande lön.
På anmodan af liäradsskrifvaren i Westerbottens läns andra fögderi får jag
vördsamligen andi aga följande:
”Af bifogade utdrag af länets stat visar sig, alt extra inkomster blifvit beräknade
under lönen ända sedan denna bief förhöjd från sin ursprungliga ringhet.
Dessa extra inkomster bestå al manlalsskrifnings-provision, bevillnings—procent, debetsedels-lösen
och uppliördsprovisioner. Alla dessa borde väl rättvisligen ej betraktas
annorlunda än såsom en godtgörelse för resor och skrifmaterialier, sorn tjernsten
fordrar, och då Staten ej på minsta sätt härtill bidrager och ej heller till
skrifvarebiträde, som ovilkorligen erfordras, synes det orätt att de skola afräknas
från det belopp, sorn enligt stat tillkommer liäradsskrifvaren. Uti en till 1856
års Ständer afgifven uträkning har han visat, att utgifterna i och för tjensten uppgå
till 995 Riksdaler Banko samt att, under sådana förhållanden, det ej vore för myc
ket
begärdt, alt liäradsskrifvaren oafkortadl linge uppbära det anslag af 2,300 R:dr
Runt, sorn staten upptager, och dessutom de provisioner, sorn åtfölja tjensten, eller
ock alt håradsskrilvaren linge ersättning för de utgifter, som ovilkorligen mäste ske
för alt kunna erhålla de. s. k. extra inkomsterna.” ’
Det synes äfven vara en orättvisa, att Kronofogden, hvilken endast har
två tjensteresor genom fögderiet, då liäradsskrifvaren har ire, deremot har ojemförligt
mycket större extra inkomster, hvilka dock ej blifvit beräknade till mer än 17
R:dr, sorn afdragas från hans på stat anslagne lön, 2,800 R:dr, och sålunda i sjelfva
verket åtnjuter större lön, fin som i förhållande lill liäradsskrifvaren egentligen afsedd
varit.
Efter denna utredning anhåller liäradsskrifvaren alt motion måtte till Rikets
Höglofliga Ständer ingifvas om ersättning för de från och med 1855 innehållne
extra inkomsterna elier ock, om ersättning ej kan honom medgifvas, att det angifna
missförhållandet måtte tagas i tillbörligt öfvervägande, då fråga Olifver om definitiv
regiering af häradsskrifvare-lönen.
I anledning häraf och uppå redan anförda skäl får jag vördsamligen hemställa:
616
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 385.
det måtte Rikets Höglofliga Ständer antingen tilldela håradsskrifvaren i
Westerbottens läns andra fögderi ersättning för innehållne extra inkomster
sedan 1855, eller ock, vid den definitiva löneregleringen ål honom,
fästa behörig uppmärksamhet och vigt vid del af honom angifna missförhållandet.
Om remiss häraf anhålles.
Stockholm den ^9 November 1862.
P. A. Nyström,
från Westerbottens län.
Af Per Persson från Wermlands län, om åtskilliga landttnannaprodukters,
såsom spanmäl och fläsk, beläggande med tull, dä de lill
riket införas.
Det intrång Svenska jordbruket lider af beviljad fri införsel al nästan alla landt—
mannaprodukler, kan ej annat än skada vår inhemska i detta yrke. lili Sverige
kan från andra länder tullfritt införas spanmål, bäsk, ost och smör och snart sagdt
minuteras ut irån fartyg i våra hamnar, men vi Svenskar äro icke förunnade samma
frihet i utländska hamnar. — Danskarne till exempel afsätta inom vårt land
icke obetydligt af landlmannavaror, såsom säd, fläsk, ost och smör, elter nuvarande
tull-lagstiftning, tullfritt, då deremot sådana varor, härifrån dil utförde, äro belagda med
tull. Huru är, under sådana förhållanden, konkurrens möjlig på den så kallade veiidsmarknaden?
Likasåväl
som fabriker i Sverige skyddas af tullsatscr från 10 till 25 procent,
likasåväl och med ännu större skäl borde landets hufvudnäring, jordbruket,
skyddas genom 10 å 20 procents tull, synnerligast som öfver T^:delar al befolkningen
tillhöra den jordbrukande klassen. — I England, der alldeles motsatsen eger
rum, är icke underligt om alla födvaror äro tullfria, ty endast omkring J:del af be
folkningen
sysselsätter sig med jordbruk, och dessutom är landet olörmöget alt af
egna produkter kunna föda ens j:del af dess invånare. — England, i synnerhet
Stor
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 386.
617
Storbritanien, har likväl en bördig jordmån; vi deremot en karg och mindre fruktbar.
Klimatiska förhållanden hindra oss dessutom, under en längre tid af året,
att gifva vår jord den ans och det arbete, som de under ett mildare luftstreck
belägna länders folk kunna göra, men oaktadt allt delta, skall den Svenska jordbrukaren
utan ringaste skydd täfla med den utländska. — Detta år i min tanka en
uppenbar orättvisa mot Svenka jordens odlare och tarfvar, efter mitt förmenande, att
behjertas.
Det är af sådan anledning, som jag nu vågar föreslå, att Dikets Höglofliga
Ständer täcktes besluta;
alt spanmål, fläsk, kött, ost och smör, som från utrikes ort införas till
Sverige, måtte beläggas med lämplig införseltull, sådan Rikets Höglofliga
Ständer kunna linna rättvist och billigt att bestämma, dock icke understigande
tio och ej öfverstigande tjugo procent af varans värde.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
P. Persson,
från Wermlands län.
N:o 386.
Af Per Persson från Wermlands län, om ytterligare utvidgning af det
vid sisllidiie riksdag antagna kredit- eller fondsystemet, tn. m.
Bland klagomål, oro och bekymmer, som uttala sig från spridda landsorter,
finnes troligen icke något så allmänt, som farhågan, att Svenska folkets fortgående
på den utländska skuldsätlningsbanan skall försätta det och kommande generationer
i en ofördelaktig och måhända högst äfventyrlig belägenhet. Om den enskilde medborgaren
med skäl finner sin ekonomiska ställning trygg och oberoende, då han
eger en skuldfri egendom, måste detsamma i vidsträcktare bemärkelse kunna lämpas
på det land, som är i åtnjutande af enahanda fördelar. För några år tillbaka kunde
älven Sverige glädja sig öfver en sådan lycka; men den tiden har försvunnit, och
genom hvarjehanda anledningar af olika halt hafva vi under sednare åren så vexlat
Bih. till E. St. Fröt. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 78
618
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 386.
på den utländska marknaden, ali icke blott den enskilde affärsmannen oell flera särskilda
föreningar, ulan älven Staten sjelf gjort sig så skattskyldig hos främmande
lius och nationer, att för amortering och ränteliqvider frukten af våra mödor (ill
betydlig del öfvergår i andia händer och skall ännu mer göra det, ju längre vi
fortgå i samma rigtuing.
Om del nu anförda icke kan förnekas, torde tiden vara inne alt, så vidt möjligt
år, motverka den utländska skuldsättningen och dess vådliga följder, genom
anlitande af landels egna tillgångar, medelst ytterligare utsträckning a! det vid si*t~
litine riksdag, i anledning af min med fleras motioner antagna inländska kredit- eller
fondsystem. Genom införande af sådant, hafva andra länder, såsom England, Frankrike
och Preussen m. fl., befunnit sig synnerligt väl, hvilket genom erfarenheten för
längesedan är fullkomligt bevisad!, och, fastän vår belägenhet, i jemförelse med af
naturen mera gynnade länder, icke tillåter oss så stora förhoppningar, måste vi
likväl söka att tillegna oss så stor vinst af deras erfarenhet, som våra krafter förmå
alt frambringa.
En af de ' största tinansierer som Sverige egt, har för längesedan både sagt
och bevisål, att örn Sverige gått i författning med införande af inländskt kreditsystem
1809, hade icke Staten då bohöft tillverka 12 millioner så kallade assignationer.
Hade Sverige inrättat inhemskt kredit- och fondsystem, innan arbetet med Göta kanals
upptagande företogs, så hade kanalen ej bohöft kosta mera äu omkring hälften
af hvad som dertill åtgick, samt kunnat färdigbyggas på 3:ne i stället för 22 år,
som åtgingo innan den hann fullbordas, hvartill orsaken hufvudsakligast var alt söka
i brist på medel till arbetets hastigare fullbordande; och bade regeringen 1835, då
man böljade stifta bypotheksföreningar, föreskrifva, att dessa skolat grundas på inhemska
lån, så hade vi icke, som nu är händelsen, varit skattskyldiga, eller, måhända
lättare sagt. skuldsatta till utlandet och dess bankirer — och slutligen, om
Sverige gått i författning med införande af inhemskt kreditsystem, innan några jernvägsarbeten
förelogos, så bade vi sannolikt kunnat bygga hela det föreslagna jernvägsnätet
utan att sätta oss i den ringaste skuld till utlandet. — Men allt detta
bar intill sisllidne riksdag blifvit försummadt, till ej obetydlig förlust och skada för
Svenska nationen. —• Åtskilliga börja emellertid nu allt mer alt inse, det Statsmagterna
i delta afseende varit försumlige och att man derföre ofördröjligen bör utvidga
fältet för denna verksamhet.
Af sådan anledning anhåller jag:
det ltikels nu församlade Ständer ville besluta, att öka det vid sistlidne
riksdag lill 3 millioner bestämda kredit- eller fondsystemlånet till 10
millioner och att Riksgälds-kontoret måtte bemyndigas låta tillverka och
utgifva statsobligationer med dess och regeringens garanti å ytterligare 7
millioner, på valörer å minst 40 å 50 R:dr R:mt och derefter högre be
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;o 887.
619
lopp, samt löpande med olika räntor af 5, 41 eller 4 procent oclt lämplig
kapitalrabatt i förhållande lil! den olika räntan.
Vid hvarje obligation bör fogas tio års särskilda räntekuponer, hvaraf
en efter hvarje års förfallotid frånskiijes och derefter såsom lagligt mynt
eller myntbevis i all krono-uppbörd emottagas bör. Obligationerna torde,
för att blifva mera begärliga, dels kunna användas såsom grundfond vid
åtskilliga banker och dels ega företräde att såsom hvpothek i låneväg
begagnas.
Bland do fördelar, sorn genom antagande af utvidgningen af della rörelsekapital
i första rummet aro ali motse, vore, alt räntorna, lii! nytta för jordbruk och
näringar, för det allmänna och enskilda, qvarstannade inom iandel, då, i motsats
deremot, ränteliqvider å de utländska lånen taga bankens metalliska kassa i anspråk
samt draga vårt redbaraste mynt till utlänningen.
Jag får sluta med erkännande, alt eli mera detaljerad! förslag väl vore behöflig!,
men om min framställning tilislyrkes, anförtror jag detaljerna åt det Utskott,
som kommer att behandla motionen; och hör Utskottet, med ledning af föregående
riksdags bestämmelser, i denna fråga med mera lätthet än jag kunna verkställa
detta.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Per Persson,
från Wermlands län.
N:o 387.
Af MIs Olsson från Malmöhus län, om åtskilliga ändringar uti och
tillägg lill 1842 års folkskole-stadga, i fråga om antalet af lärare vid
folkskola deras aflöning och undervisningen derstädes, m. m.
Bland alla de frågor, som äro och kunna blifva föremål för Bikels Ständers
pröfning, är folkundervisningen den vigligaste. På en lätt ordnad folkundervisning
beror icke blott den närvarande generationens lycka, ulan äfven våra efterkommandes
hela välfärd, enär den sanna bildning och upplysning vi kunna förskaffa våra
620
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 887.
barn, år på samma gång det rikaste och mest fruktbärande arf, vi kunna lemna
dem. Om alla samhällsklasser böra vara djupt intresserade af denna fråga, så är
detta förhållandet icke minst med det Stånd, hvilket jag har äran tillhöra. Det
behof af en större upplysning, som i alla rigtningar har genomträngt tidsmedvetandet,
kännes icke mindre lifligt af folket sjelft, som allt mer börjar fatta den vigtiga
sanningen, att det första vilkoret för att rätt kunna uppfylla sina pligter och tillgodogöra
sina rättigheter såsom medlem i ett fritt samhälle, är en sann medborgerlig
upplysning.
Alt söka befrämja en dylik folkupplysning, är — jag tvekar icke alt utsäga
det — den närvarande representationens förnämsta uppgift. Behofvet af folkbildning,
alltid stort, har aldrig varit större ä» nu, då vi redan genom de nya kommunalförfattningarne
tagit ett stort steg framåt i konstitutionel utveckling, och då vi snart,
såsom jag hoppas, komma att taga ett steg ännu längre på samma bana genom den
förändrade nationalrepresentation, som så länge utgjort ett mål för Svenska folkets
önskningar, och hvilket mål det nu tillhör Rikets Ständer att, i förening med en
upplyst Regering, på lämpligaste sätt förverkliga.
Att folkskolan ännu långt ifrån är hvad den bort vara, har blifvit en alltmera
msedd och erkänd sanning. Lyckligtvis ligger i detta erkännande, så smärtsamt
det ån måtte vara, dock äfven förhoppningen om en bättre framtid. Alt finna tjen—
liga botemedel för allmänt erkända brister, bör icke vara så svårt, helst rörande
en fråga, som har att påräkna hela Svenska folkets uppmärksamhet och deltagande.
Det är nu tjugo år sedan Konung och Ständer togo det första större steg lill
befrämjande af en allmännare folkupplysning genom fattande af det beslut, att i
hvarje församling borde finnas åtminstone^. en fast skola med examinerad lärare. Det
är bekant att detta så vigtiga och välgörande beslut på många ställen rönte mycket
motstånd, dels till följd af okunnighet och dels för de dryga kostnaders skull, som
deraf syntes böra blifva en följd. Saken gick dock småningom framåt, hvilket
bäst visade sig deraf, att det ena nya skolhuset reste sig efter det andra, stundom
flera i en enda församling. Men har äfven folkupplysningen tilltagit i samma proportion?
Dertill svarar jag ett (»vilkorligt nej, och vill såsom skäl för detta må
hända
i mångens tycke alltför stränga omdöme, här framställa några af de, enligt
mitt förmenande, förnämsta orsakerna dertill.
Det är till en början onekligt, alt folket sjelft i flera fall icke kan undgå förebråelsen
att hafva dels framkallat och dels upprätthållit åtskilliga af folkskolans nu
mest öfverklagade fel och brister. Enär nemligen mången icke mägtat inse nyttan
och vigten af en bättre och fullkomligare undervisning, än den han sjelf erhållit i
ungdomen, har han, tyvärr, äfven motverkat alla större framsteg hos sina egna barn,
hållande allt vetande, som gått utöfver den vanliga, minsta möjliga gränsen, för öfverflödigt,
och sålunda sjelf hjelpt till, dels alt minska en mera nitisk skollärares
bemödande för en rikhaltigare undervisning och dels att understödja dem, som icke
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 387.
621
vilja förunna folket mera än det aldra torftigaste och mest inskränkta vetande. Det
är klart, alt mången skollärare, som velat något bättre, sålunda blifvit stäfjad i sin
verksamhet, samt blott med olust fortsatt sitt mödosamma och ansvarsfulla kall i
den ensidiga rigtning, som blifvit honom påtrugad. Ä andra sidan måste ock medgifvas,
att mången skollärare långt ifrån egt den grundligare bildning, som är af
nöden för att kunna undervisa andra. Orsaken härtill har varit tvåfaldig: en mindre
väl ordnad lärokurs i folkskole-seminarierna och en alldeles otillräcklig aflöning.
Af dessa tvänne orsaker är dock den sednare den aldra vigtigaste, enär det är klart,
att om en tillräcklig uppmuntran till studier funnes i en billig och ändamålsenlig
aflöning, skulle nog folkskoleläraren, genom egna bemödanden och 1 iivari af håg för
sitt yrke, ersätta bristerna i sin genomgångna lärokurs. Men kan man väl rimligtvis
begära något sådant, då Staten ännu icke lönar sina folkskollärare så pass
högt, som ens vaktmästare i sina embetsverk? Här framställer jag sjelfmant den
frågan: då Staten redan uppoffrat så mycket och fortfar att göra nya uppoffringar
för elementarläroverken, med hvad skäl, med hvad rätt lillbakasälter Staten så folkskolan
för de förra, alt under det alt dessa oupphörligt förkofras och tillvexa, folkskolan
blott framsläpar ett tynande skenlif? Äro icke begge länkar i samma utvecklingskedja?
Och är icke folkskolan så till vida den första länken i denna kedja
och sålunda åtminstone lika berättigad med elementarläroverken, som hon står nationens
stora flertal, sjelfva folket, närmast och rätteligen borde utgöra utgångspunkten
för den högre bildning, som elementarläroverken och universiteterna i allt
mera stegradt mått cga meddela? Då så är förhållandet, och då på en rätt ordnad
folkskola ytterst beror, huruvida folkel skall blifva i tillfälle att så utveckla sig i
intellektuell, sedligt och rent medborgerligt hänseende, som nutiden redan kräfver
och framliden ännu mera skall göra anspråk på, så torde eli sådant tilibakasältande
af folkskolan, som från Statens sida hittills egt rum, icke längre kunna hvarken
försvaras eller tillåtas. Vill Slaten genom representationen, såsom tillbörligt är, stå
i spetsen för framåtskridandet —• och till allt framåtskridande fordras upplysning —
så måste Slaten i första rummet taga vård om folkets uppfostran. Fordrar man af
delta folk, att det skall vara sedligt, laglydigt och arbetsamt, så måste man ock
upplysa del om nödvändigheten alt vara allt detta. Jag anser således att Staten
bör vara lika skyldig att vårda sig om och upprätthålla folkskolan, som elementarläroverken
och universiteterna. På dessa sednare uppfostringsverk uppoffrar Staten
millioner. Måtte billighet, rättskänsla och omtanke om eget välförstådt väl komma
Slaten alt med större frikostighet, än hittills skett, äfven omhulda folkskolan, som,
jemförelsevis med sina tvänne medsystrar, blifvit alltför sljufmoderligt behandlad.
Uppbär icke Slaten årligen af folket 7 a 8 millioner i s. k. bränvinsskatt? Hvad
vore billigare och rättvisare, ån att Staten gaf folket någon del af detta oerhörda
belopp tillbaka till uppfostran af dess egna barn? Otvifvelakligt skulle sedlighet och
arbetsamhet derigenom mera befrämjas, än genom alla nykterhelstal.
622
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 387.
Likasom folkskolan, elementarläroverket och universilelerna utgöra sinsemellan
trenne olika utvecklingsgrader för medborgerlig uppfostran, så förefinnas äfven inom
folkskolan sjelf trenne utvecklingsserier, hvilka gå hand i hand med hvarandra och
icke böra sammanblandas, utan noga åtskiljas. På den punkt, hvarpå folkundervisningen
för närvarande befinner sig, representeras dessa trenne utvecklingsgrader af
småskolan, den fasta sockenskolan och den s. k. högre folkskolan. Det är en och
hvar ibland oss bekant, till huru föga fromma för folkupplysningen förfäktarena af
det ena eller andra skolsystemet kämpat i uteslutande ensidig rigtning, till befrämjande
af det mål, hvar lör sig ansett vara det mest nyttiga, nödvändiga och utförbara.
Så hafva kärnparue för 1842 års folkskolestadga och anhängarne af Rudenschöldska
melhoden i många år stridt med hvarandra om folkundervisningens lämpligaste
anordnande genom fasta skolor eller småskolor. Det har galt, som det alltid
plägar gå i dylika fall, man har kämpat om systemer, till dess sjelfva saken
kommit i andra rummet; man har stridit om undervisningens form så länge, att
dess inre väsendtlighet, dess innehåll blifvit, om icke förbisedt, åtminstone tillbaka—
salt. Lyckligtvis börjar denna strid nu blifva allt mera utkämpad. Man har kommit
derhän alt inse, att småskolan och den fasta skolan alldeles icke utesluta, utan
fast mera betinga och understödja hvarandra, samt alt de till största fromma för
undervisningen både kunna och böra bestå bredvid hvarandra. Småskolan bör nemligen
vara en förberedningsklass för den låsta sockenskolan, likasom den sednare
bör vara det för den s. k. högre folkskolan, med hvilken åter bör ställas så, att
för deni, som det önska, vägen derifrån må stå öppen till elementarläroverken. Fasthåller
man denna grundsats och vill dess tillämpning, så tror jag för min ringa
del, all man äfven derigenom får ett så lämpligt skolsystem, som man kan önska
och behöfva. Ett dylikt system ger äfven den bästa och naturligaste utgångspunkten
för aflöningens bestämmande, allt i förhållande till lärarens kunskapsmått,
möda och ansvar. Då det är billigt, alt det högre kunskapsmåtlet äfven åtnjuter
större uppmuntran genom en högre aflöning, och jag dessutom hyser den åsigten,
alt en och hvar inom folkskolan anställd lärare bör ega rättighet att, efter inför
skolstyrelsen och skolinspektören aflagda kunskapsprof, få söka anställning inom en
högre grad, likasom lärarne i den s. k. högre folkskolan böra kunna få befordran
inom elementarläroverken, när de uppfylla de för en sådan befordran fastställda vilkor,
så får jag, på grund af hvad jag redan haft äran i ämnet anföra, och med den
grundsatsen till utgångspunkt, alt det är Statens ovilkorliga skyldighet, att lika väl
sörja för folkskolans bestånd och utveckling, som för sina öfriga uppfostringsverk,
vördsammast föreslå:
1:o Alt, i enlighet med 1842 års folkskolestadga, bör finnas i hvarje församling
minst en fast skola med vederbörligen examinerad lärare; att i de församlingar,
der folkmängden öfverskrider elt antal af 2,000 personer, böra i den fasta
skolan finnas minst tvänne examinerade lärare; och afl, under vilkor att församlin
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 387.
623
gen sjelf anskaffar och bekostar nödiga skolhus, vedbrand och komplett skolmateriel,
bör hvarje i den fasta skolan anställd lärare aflönas af Staten med 500 R:dr Runt,
hvarförutan del bör tillkomma församlingen att, der lokala svårigheter ej lägga för
stora hinder i vägen, upplåta åt hvarje af den fasta skolans lärare minst ett tunn”
land jord till planteringshus och lill befrämjandet af skolungdomens undervisning i
trädgårdsskötsel. Då det vidare är billigt, alt folkskoleläraren, i likhet med hvad
redan läststäldt är för lärare vid elementarläroverken, erhåller uti en progressiv löne
tillökning
en lämplig uppmuntran för sitt mödosamma kali, föreslår jag:
2:o Alt. hvarje vid fast folkskola anställd lärare undfår efter fem års fortsalt
tjenstgöring så stor lönetillökning, atl lönen efter femton års förlopp uppgår till
dubbelt emotsitt ursprungliga belopp, eller lill 1,000 R:dr R:mt, hvilket bör utgöra
maximum ilon för så beskaffad folkskolelärare; viljande jag dock härvid, på det att
lättjan och håglösheten icke blott och bart på grund af en längre tjenstgöring måtte
vinna någon uppmuntran, fästa det uttryckliga vilkor, alt en sådan lönetillökning
icke ovilkorligen åtföljer tjensten, utan blott tilldelas läraren på grund af ådagalagdt
nit och duglighet; hvarföre det må ankomma på skolstyrelsen och lolkskole-inspektören
i stiltet att föreslå en dylik tillökning, efter noggrannt bepröfvande af den ifrågavarande
lärarens duglighet och nit i tjensten, och böra skolstyrelsen och inspektören,
till förekommande af ali mannamån, härom gemensamt öfverensstämma, men
ingendera af dem hvar för sig ega särskildt vitsord.
3:o Då, enligt min åsigt, den s. k. småskolan bör utgöra en förberednings
Rlass
för den fasta sockenskolan och det är af stor vigt lör den blifvande under
visningen,
att i småskolan en säker grund blir lagd i innanläsning m. m., bör äfven
detta till utseendet så obetydliga, men i sig sjelf! så vigtiga läroämne icke
slumpvis, såsom nu ofta sker, öfverlemnas åt hvem som helst, utan undervisningen
deri af skolstyrelsen uppdragas åt mera erfarna personer. Då detta icke låter sig
göra utan beredande af sådana löneförmåner, som kunna locka fullt qvalificerade
personer lill åtagande af detta, kanske det mödosammaste af alla lärarekall, så föreslår
jag, atl hvarje lärare i småskolor bör bafva i årlig lön minst 150 till
200 R:dr IVmt. Enär likväl det är tillbörligt att församlingen häri i någon mån
deltager, så föreslår jag, alt församlingen bekostar halfva lönen, hvarjemte densamma
anskaffar nödig lokal, vedbrand, m. m. På del atl läraren i småskolan äfvenledes
måtte vinna nödig uppmuntran, föreslår jag tillika, alt etl reservationsanslag måtte
beviljas till tillräckligt belopp, hvaraf, efter anmälan al skolstyrelsen och inspektören,
gratifikationsvis målto tilldelas löneförhöjning ål sådana lärare, som deraf gjort sig
mera förtjente; börande dock en sådan gratifikation för hvarje gång icke öfverstiga
50 R:dr R:mt.
4:o Då den s. k. högre folkskolan är nödvändig såsom en föreningslänk
emellan folkskolan och elpmeutarläroverken, bör den bibehållas enligt samma grun
der
och under samma vilkor, hvari den för närvarande befinner sig. Men då det
624
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 387.
år lika billigt som rättvist, att äfven läraren vid den högre folkskolan kominer i
åtnjutande af en lämplig löneförhöjning efter vitsordad skicklighet och nit, så får
jag föreslå, alt denna löneförhöjning bör utgå enligt samma beräkningsgrund, som
för den fasta sockenskolans lärare, eller så, att under femton års fortsatt tjenstgöring,
lönen småningom må kunna ökas til! dubbelt mot sitt ursprungliga belopp,
eller till ett maximum af 2,000 R:dr Runt; likväl under det vilkor, alt för åtnjutande
af en sådan löneförhöjning erfordras skolstyrelsens och skolinspektörens sam
manstämmande
vitsord om ådagalagd duglighet och nit i tjenslens utöfvande.
5:o Bland de till folkskolans bästa i sednare tid vidtagna åtgärder, tror jag
mig med skäl kunna sätta i första rummet förordnandet af de s. k. skolinspektörerna
; men jag hyser likväl den oförgripliga öfvertvgelsen, alt denna i sig sjelf så
nyttiga och välgörande institution, uti sitt närvarande, både olämpliga och ofull
ständiga
skick, långt ifrån uppfyller sin bestämmelse och utöfvar den helsosamma
verkan, man med skäl haft rätt att af densamma förvänta. Jag kallar institutionen
olämplig, dels derföre att sjelfva utnämningssältet lemnar rum för mycken mannamån
och för öfvervägande inflytande från statskyrkans sida, och dels derföre att, tili
följd af ett sådant alltför stort konsistorielt eller presterligt inflytande, icke blott
undervisningssättet vid, utan äfven inspektionssältet öfver folkskolan nödvändigt måste
taga en ensidig rigtning, som ingalunda kan lända folkupplysningen til! någon större
båtnad eller, såsom sig bör, utveckla alla folkskolans resurser. Jag kallar åter
institutionen ofullständig, enär skolinspektionen, som nog i och för sig kräfver sin
man, icke utgör en särskild befattning, utan gemenligen är förenad med en annan,
vanligen preslerlig, tjenst i Staten. Mig vill det dock synas som skulle denna välgrundade
institution aldrig komma att uppfylla sin bestämmelse, förrän den befinner
sig på fast och egen botten, och detta kan blott ske sedan folkskole-inspektionen
blifvit förvandlad till en särskild tjenstebefattning. På grund af dessa anförda
skäl och lyckligtvis genom landstingens införande, en statsinstitution numera förefinnes,
åt hvilken man lämpligen och med full trygghet kan öfverlemna skolinspektörernas
tillsättning, föreslår jag följande: Inom hvarje af de mindre stiften bör
finnas en och inom de större två folkskole-inspektörer, hvilka tillsättas sålunda, att
landstingets ledamöter genom enkel röstpluralilet upprätta ett förslag å Irenne för
insigt i skolväsendet välkände män, af hvilka Departements-chefen för Ecklesiastikärendena
utnämner en eller två till inspektörer i det stift, hvarom fråga är. Inspektörsbefallningen
må äfven kunna sökas genom derom gjord skriftlig anmälan hos
landstinget, som dervid pröfvar, huruvida den sökande må anses kunna uppföras på
förslaget eller ej. Folkskole-inspektören, som icke får vara anställd i någon annan
Statens tjenst, undfår förordnande för hvarje gång på högst fem år och åtnjuter
i årlig lön 5,000 R:dr R.mt, jemte 1,000 R:dr för resekostnader. Pröfvar landstinget
af lörekomne anledningar rättvist att, efter fem års förlopp, inspektörerna från
sin
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N;o 387.
625
sin befattning skilja, eger landstinget magt dertill, och upprättar i sådant fall genast
nytt förslag till tjenslens återbesättande.
6:o Slutligen hvad vidkommer läroämnena i folkskolan, år detta en så magtpåliggande
sak, att jag anser den utgöra i och för sig kanske det vigtigaste af
hela folkskolefrågan. Det är allom bekant, att undervisningen hittills så i allmänhet
bedrifvils, att den långt ifrån tillfredsställt de anspråk man egt på en verklig
folkupplysning. Förnämsta orsaken dertill har, enligt min oförgripliga mening, varit
den, all undervisningen i folkskolan genom statskyrkans preslerskaps alltför stora
inflytande derpå, och till följd af den hittills begagnade lärokursen, tagit en förmycket
ensidig rigtning, som gjort det alldeles omöjligt att meddela eleverna elementerna
till den sannt medborgerliga bildning, som dock bör utgöra folkskolans yttersta
ändamål. Egentligen och hufvudsakligen har folkskolan af presterskapet, som
genom ordförandeplatsen i skolstyrelsen egt den afgörande rösten, begagnats såsom
en förberedningsklass för natlvardsmdervisningen. Man har nemligen, för att underlätta
presterskapets besvär, ansträngt alla lärarens och läijungens krafter, för att
åstadkomma en så perfekt utanläsning af katekesen och bibliska historien, som det
varit möjligt. Detta har hittills varit hufvudsaken, allt annat bisaker. Olyckligtvis
hafva manga föräldrar och målsmän understöd! denna ensidiga rigtning, och, emedan
de icke förstått bättre eiler haft någon aning om annat vetande, i sin blinda
ifver fordrat och trott det vara tillfyllestgörande både lör delta och ett kommande
lif, att deras barn kunnat utantill upprabia den s. k. långkatekesen. Det är klart,
att en sådan slags upplysning är så godt som ingen, ja — stundom sämre än
ingen, sedan de ursprungliga själslörmögenheterna blifvit förslöade af en mekanisk
utanläsning, som icke för själ och hjerta qvarlemnat någon behållning för framtiden
af en större andelig och moralisk kraft. Också visar det sig redan vid en flygtig
blick på folkbildningen i flera trakter uti vårt land, till hvilka otillfredsställande resultater
ett sådant undervisningssätt fört. Ännu finnas hos oss qvar så många fördomar,
så mycken råhet, oaktadt statskyrkans evangelisk-lutherska presterskap i
vårt land uti århundraden utgjort ett särkildt, icke blott läro- utan älven politiskt
stånd, att man skulle kunna förvåna sig deröfver, om man icke visste, alt det till
följd af förhållandena icke kan vara eller kunnat blifva annorlunda. Förgäfves tor
de
ock del öfverhandtagande religiösa svärmeriet kunna på annat och lämpligare
sått stäfjas än genom spridande af en bättre och fullkomligare folkupplysning.
Folkskolan har derföre till sin förnämsta uppgift alt härutinnan föregå med exem
pel.
Detta är likväl omöjligt förr, än sådana läroämnen meddelas, sorn, att jag så
må uttrycka mig, neutralisera den olyckliga, ensidiga rigtning, folkundervisningen
hos oss bekommit, Dertill räknar jag i främsta rummen naturlära och insigt i
medborgerliga ämnen. Så pass mycken kunskap bör väl hvarje medlem i Staten
besitta, att han känner till de enklaste naturlagarne och elementerne i statsläran.
Bih. till R. St. Fröt. 1862 Sf 1863. 11 Sami. 4 Afd. 79
626
Motioner i Bonde-Ståndet 1862 N:o 387.
Användes på dessa ämnen blott hälften af den lid, sorn nu olfras på katekesläsningen,
skulle deraf uppstå en oberäknelig vinst. Jag tror ock, att t. ex. eli kort
och lättfattligt sammandrag af våra grundlagars förnämsta hufvudpunkter skulle för
flertalet af folkskolans lärjungar vara ett vida angenämare och tacksammare studium,
än långkatekesen. Är det en sanning att man aldrig för bittida lärer sig att lefva
och verka i del land man tillhör, så måste det väl numera få anses såsom ett
hufvudvilkor för all slags uppfostran, alt man åtminstone känner till de politiska
grunddragen hos det folk, hvaraf man är en medlem. — Härtill kommer, att den
religiösa undervisningen bör ställas på en helt annan fot, än den närvarande. Den
bör i första rummet tala till själ och hjerta, vara ett föremål för djupare eftertanke
icke blott för ett virluosmessigt uppdrifvet minne. —• Ställes undervisningen i
folkskolan sålunda, i nödigt sammanhang med de förberedande kunskaperna i skrifva,
räkna, historia och geografi m. m.; hvartill under mellanstunder böra komma
lämpliga militäriska öfningar af beskaffenhet alt kunna uppfriska både själ och kropp,
betviflar jag icke, att folkskolan skall snart komma att lemna de vackraste resullater.
På grund af alla dessa anförda skäl, tager jag mig nu friheten föreslå:
dels att alla ledamöter i skolstyrelsen måtte utses och väljas af kommunalstämman,
hvarigenom pastors i församlingen hittills sjelfskrifna ordförandeskap
måtte upphöra, hvilket åter af kommunalstämman må uppdragas
åt den af skolstyrelsens ledamöter, som den dertill kan finna mest
lämplig; och dels att Rikets Ständer måtte ställa till Regeringens förfogande
ett anslag af 10,000 R:dr R:mt, för alt användas såsom premier
för goda läroböcker åt folkskolan, med särskildt fäsladt afseende på de
tvänne läroämnena i naturlära och statskunskap.
7:o För alt bereda tillgångar för de förökade utgifter folkskoleundervisningen.
sålunda ordnad, skulle komma alt medföra, föreslår jag, att dertill mätte i första
rummet användas hela den s. k. skvddsafgiften, och att hvad som derutöfver kan
blifva af nöden, mätte tagas af bränvinsskattcn.
Om remiss häraf tili vederbörligt Utskott anhålies vördsamligen.
Slockholm den 29 November 1062.
Nils Olsson,
från Malmöhus lån.
Motionär i Bonde-Ståndet 1862, N:o 388.
637
N:o 388.
Af C. C. Nettelbladt från Stockholms län. om närmare bestämningar
i gällande resereglemente, i den syftning, att icke någon md erhålla
ersättning för andra fortskaffningsmedel än som han verkligen
begagnat m. m.
Utan att underkänna nyttan af det närmare skärskådande af allmänna inrättningars
tillstånd och tjenstemäns förehafvanden i orterne, som heverkas genom
vissa Chefers inspektionsresor, synes det mig likväl som bruket i delta fall börjat
närma sig ett missbruk, samt alt åtminstone de Staten derigenom tillskyndade kostnader
hörja uppgå till alltför betydliga belopp. Dessutom spörjas i allmänhet nog
ringa resuitaler af så mångfaldiga resor, hvarföre jag föreslår dels att hvarje inspekterande
Chef eller annan i sådant ärende stadd embetsman skall inom 2 månader
efter sin hemkomst eller, om flera resor på året företagas, inom hvarje års slut,
till Kongl. Maj t afgifva berättelse om hvad han under dessa'iakttagit och hvad i
anledning deraf blifvit tillgjordt, hvilken berättelse bör, utom hvad angår personela
förhållanden, i officiela tidningar publiceras, dels ock alt, om någon Chef vill dervid
begagna skrif- eller annat biträde, sådant bör ske på hans egen bekostnad. Slutligen
och då det nu är vanligt, att embetsmän på sina reseräkningar upptaga helt
andra vägar, fortskaffningsmedel och antal hästar, än dc verkligen begagnat, så att
personer t. ex. som begagna ånghåtslägenhet elier jernbana, af Staten äska betaldt
efter 5 å 4 hästars skjuts, hemställer jag om deu ändring eller tillägg i Resereglementet:
atl,
ingen må på dylik kostnadsräkning fordra ersättning för andra fortskaffningsmedel
m. m., än som han verkligen begagnat. 1 sammanhang
härmed hemställer jag, att det öfverdrifvet höga hästantal, som är vissa
tjenstemän tillförsäkrad!, må nedsättas, samt atl något dagtraktamente
icke må tillerkännas embetsmän, som hafva öfver 6,000 R:drs lön, enär
sådana inkomster väl må vara tillräckliga atl bestrida sin innehafvares
kost.
Stockholm den 20 November 1862.
Carl Nettelbladt,
från Stockholms län.
628
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;o 389.
N:o 389.
Af C. C. Nettelbladt från Stockholms län, om vpphäfvande af gällande
föreskrifter i fråga om sättet att försälja fast egendom, och
sådan egendoms försäljande endast genom s. k. vppslag.
I våra äldre författningar förekomma stundom föreskrifter, för hvilkas medde
lande
man nu för tiden har särdeles svårt att upptäcka en giltig rättsgrund. Vid
desammas tillämpning förvånas man i sanning öfver att så besynnerliga stadganden
kunnat utfärdas. Att fästa uppmärksamheten på dylika förhållanden och söka att få
dem undanröjda, tillhör ulan tvifvel folkrepresentanten.
Bland sådana anmärkningsvärda stadgande!), utom åtskilliga andra i samma
ämne förekommer Kongl. Förordningen af den 29 November 1825, angående auktionssättet
till försäljande af utmätt fast egendom, hvilken härjemte i afskrift bifogas.
(Se bilagan A.) Häraf synes alt försäljningen skall ske medelst upp- och al
slag,
hvarpå såsom exempel må anföras: En egendom utropas för 40,000 Riksdaler,
hvilken summa genom öfverbud på vanligt sält ökas till 45,000 R;dr,
hvilket kallas uppslagssumman. Derefter tages ett belopp i. ex. 5,000 R.dr, som
benämnes afsiagssumman och tillägges förenämnde uppslagssumma 45,000, hvarigenom
ett belopp af 50,000 R:dr uppkommer, hvilket sedermera afslagsvis d. v. s.
genom fortgående nedsättning utropas, ända tills någon ropar: mitt — Om då un
der
afslagsutropen tvänne eller liera på en gång ropa: milt vid t. ex. 46,000 R:dr,
få endast desse, men inga andra, sedermera täfla genom att bjuda öfver hvarandra
på vanligt uppsiagssält.
Till della invecklade och för den stora allmänheten vilseledande försäljnings—
sätts begagnande har det ej lyckats åtminstone mig att uppleta en rimlig förklaringsgrund.
Att det är särdeles svårlätliigi, visar sig bland annat deraf, att Kongl. Förordningen
den 17 Februari 1748 stadgar alt: til! förekommande af ali irring vid sjelfva
utropet, skola de der närvarande noga och tydligen underrättas om sättet och råtta
förloppet vid försäljningen genom upp- och afslag. I Cariéns handbok i Svenska
lagfarenheten yttras derom hvad i bilagan B innehålles. -—Af allt detta synes det i sanning
högst besynnerligt all sådant inkrångladt försäljningssält så länge kunnat bibehållas,
helst som någon fördel dermed på intet sätt vinnes. — Erfarenheten gifver
tvärtom vid handen alt egendomar genom upp- och afslag, bortgått lill långt
lägre pris än genom det vanliga försäljningssållet, endast och allenast af den orsaken
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 390.
629
att spekulanterne ej fullt insett sättet och heldre än att begå misstag, rent af hållit
sig alldeles tillbaka.
På dessa skäl anser jag mig böra vördsamligen yrka:
alt föreskriften om försäljningssättet genom upp- och afslag vid auktioner
å utmätt fast egendom måtte upphäfvas och det enda enkla, naturliga och
för en hvar begripliga sättet med endast uppslag blifva till efterlefnad
påbjudet.
Slockholm den 29 November 1862.
Carl Nettelbladt,
från Stockholms län.
N:o 390.
Af C. C. Nettelbladt från Stockholms län, om underdånig framställning
hos Kongl. Maj:l, det Kronans hus, med undantag af Utrikes
Statsministerns boställe, mätte användas uteslutande för Statens allmänna
behof.
Då Rikets Ständer vid en föregående riksdag, beviljade Statens embetsmän och
svnnerligast de högre så betydliga lönetillökningar, att dessa för några deribland,
såsom Statsrådets ledamöter, uppgingo till halfva beloppet eller mera utöfver dessa
cmhetsmäns fordna, visserligen icke obetydliga lönebelopp, synes man hafva förgätit,
det Regeringen i sednare tider, jag vet icke med hvems samtycke, upplåtit Statens
publika byggnader till boställen åt vissa dess egna medlemmar. Dessa förmåner
hade naturligtvis, om de fortfarande skolat vederbörande tillkomma, vid
nämnda tilllälle bort tagas i betraktande, så att för de Statsrådsledamöter, som
innehade boställen, motsvarande afdrag skett från de föreslagna lönebeloppen; meni
stället för alt iakttaga ett sådant förfarande begärde Kongl. Maj:t och beviljade Rikets
Ständer boställsersättning åt Cheferne för Finans- och Ecklesiastik-deparlementena,
och detta system synes man ämna fortsätta; ty vid innevarande riksdag hafva
2,000 R:dr blifvit af Regeringen begärda åt en af dess medlemmar, Chefen för
Givil-departementet, som förut i lön åtnjuter 15,000 R;dr.
Jag anser ingalunda sistnämnde embetsman mindre än hans ofvannämnda med
-
630
Motioner i Bonde-Siåndet 1862. N:o 390.
bröder — snarare mera — förtjent af de fördelar, som honom lagligen kunna beskäras;
men jag tror att det är Representationen det tillkommer att utdela dylika
emolumenter, ingalunda Stats-Rddets egna medlemmar, alt vexelvis tilldela hvarandra
desamma. Jag anser det sednare vara en kränkning af 77 § Regeringsformen, som
bjuder att icke någon Kronans lägenhet får utan Rikets Ständers samtycke Kronan
genom förpantning, gåfva eller på något annat sätt afhändas, och då berörda boställsupplåtelser
för Staten medfört och årligen förorsakar stor förlust, i det att desamma,
antingen i Kronans hus upptaga ett utrymme, som väl erfordrades lör utvidgningen
af de gamla och tillkomsten af nya embetsverk, för hvilka sednare rum
måste med stor kostnad i staden förhyras, eller ock föranleda dylika propositioner
om lönetillökning för de Statsråder, som ej med dylika lägenheter kunnat hugnas,
får jag vördsamt hemställa:
att Rikets Ständer, hvilka lära vara oförhindrade att vid hvarje riksdag
reglera ulgiftsstaten efter tillgångar och behof, måtte hos Kongl Maj;t
anhålla, att han behagade tillse, det Kronans hus — Utrikes Statsministerns
boställe undantaget, hvilket i anseende till hans representationsskyldighet
inför utländska sändebuden torde böra bibehållas — varda
uteslutande för Statens allmänna behof använda. Och lära Rikets Ständer,
i sammanhang härmed, icke annorlunda reglera löneförmånerna för Herrar
Statsråder, än för Rikets öfrige högre embetsman, nemligen sålunda,
alt de, ulau alla hyresersältningar, endast komma i åtnjutande af de dem
lagligen tillerkände lönebelopp.
Denna min framställning är icke föranledd af någon öfverdrifven njugghet med
Statens tillgångar, hvilka dock hvarken Regering eiler Ständer ega godtyckligt och
till för Staten främmande behof använda: den är endast framkallad af de iakttagelser
jag gjort öfver det trångmål, hvaruti Staten befinner sig, med hänseende till
utrymmet för sina embetsverk. För omkring 20 år sedan, då i Kronans hus fanns
större utrymme hegärde och erhöll af sina embetsbroder en af Statsrådets medlemmar
tillstånd, all i ett sådant hus erhålla boställe. Efterhand meddelades flera en
dylik rättighet, och när slutligen det befanns omöjligt, alt på sådant sätt borttaga
utrymmet lör Statens angelägna behof och verk, förskaffade man de förut på sätt
nämndt är gynnade Statsrådens betydliga hyresersältningar. 1 della förfarande tror
jag en återgång desto mera vara af behofvet påkallad, som den nu uppkomna nödvändigheten
ali i enskilda hus hyra rum åt flera embetsverk, såsom t. ex. Jernvägs-
och Telegraf-slyrelserne, Konvoj-kommissarialet m. 11., snart torde föranleda
framställningar till Rikets Ständer, om uppförandet af nya hus för embetsverken,
med tillhörande boställsvåningar för Statsråderna. Fördelen af alt, i utbyte mot de
nu utgående hyresersättningarne, som representera ett årligt kapital al 100,000
R:dr, uppföra så betydliga byggnader, att de lemna Statsråderna tillräckligt bostadsutrymme,
skall då blifva lätt att motivera. Alt i tid förekomma sådant är hufvud
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 391-
631
ändamålet med denna framställning, om hvars remitterande till vederbörligt Utskott
jag anhåller, med begäran all, hvilken utgång frågan än i Utskoltet må få, detsamma
behagade utreda rältsgrunderne för de boställsupplåtelser, med deraf framkéllade
hvresersäUningar, som blifvit Stats-Rådels ledamöter beviljade.
Slockholm den 29 November 1862.
Carl Nettelbladt,
från Stockholms län.
N:o 391.
Af C. C. Nettelbladt från Stockholms lån, om bestämmande af böter,
hvartill den gör sig förfallen, som i arbete emoltager främmande person,
som ej är försedd med husbondes, prests eller ordförandes i hommunalstyrelse
betyg alt han är till arbete ledig.
Den förändring uti Tjenstehjons-sladgan, som Slalsmagterna år 1858 vidlogo,
i det de afskaflåde rättigheten att tilldela tjenare öfver den första ungdomsåldern
husaga, var tidsenlig blott i det afseende, att den utgjorde en förmildring af gammal
lag, icke deruti att den var ensidig, ty i andra länder stiftar man i våra dagar
lag med med afseende på båda parternas rätt och hästa; här hafva förmånerna
ensamt fallit på tjenarens del.
Husagan kunde missbrukas, och det vöre önskvärdl att äfven allt annat, som
kunde orätt begagnas blefvc afskafladt, men i allmänhet begagnades aldrig denna
rättighet, under det att dess tillvaro likväl betryggade husbonden för alltför grofva
förnärmelser från tjenstfolkets sida. Nu har husbonden i verkligheten hvarken något
skydd mot förolämpningar och något medel alt straffa en tjenare, som förnärmat
honom, bans hustru och barn, ty tjenaren vet så väl, att husbonden heldre
lider än besvärar sig och kronobeljeningen med så obehagliga mål, som ock alt det
i de flesta fall blefve husbonden, som genom saknaden af vittnesgilda intyg, finge
vidkännas både kostnader och nytt moraliskt lidande.
Under sådana förhållanden måste det anses såsom en af de största sociala angelägenheter
att det åtminstone i tjenstefolkets betyg erhölles någon, om ån visserligen
ringa garanti för dess beskaffenhet och att man, genom tillfället att se huru
632
Motioner i Bonde-Ståndet 186%. N:o 391.
länge tjenaren på olika slällen vistats, kunde erfara hvad förtroende borde sättas
till hans stadga och duglighet.
I anseende till den opålitlighet de nuvarande orlofssedlarne ega och den lätthet
tjenstefolket har alt, under hvarjehanda lörevändningar, undanskaffa en eller annan
deribland, har det ansetts nödigt alt, genom så kallade tjenslehjonsböcker försäkra
sig om någon ordning i detta fall, och Rikets Ständer hafva äfven vid sistlidne
riksdag hos Kongl. Maj:t begärt utfärdandet al en lag härom.
Med ledsnad har man inhemtat alt Regeringen underlåtit delta, och jag nödgas
derföre föreslå att Rikets Ständer ånyo till Kongl. Maj:t framställa den begäran,
att en så angelägen författning mätte utan vidare dröjsmål utfärdas.
Det år en allmän erfarenhet att, efter den, genom Kongl. Kungörelsen den i
Oktober 1858, vidtagna förändring i 5, 9 och 10 §§ af Tjenstehjonsstadga^ tjenstefolket
alltför märkbart försämrats, och man har numera knappt något medel, hvarken
att förmå en ovillig tjenare till hörsamhet eller någon trygghet emot alt blifva
af sina arbetare öfvergifven, när de som bäst behöfvas. 52 § i Legostadgan talar
väl om huru med tjenstehjon skall förfaras, då det ur tjenst afviker; men detta
tyckes hafva blifvit en död bokstaf; ty äfven detta hörer till ordningen för dagen,
och då anmälan härom göres hos kronoheljeningen, kan väl tjenaren med dryg kostnad
återföras; men detta hindrar honom icke alt eli par dagar derefter åter begifva
sig bort, väl vetande, att husbonden icke skall vedervåga ny möda och kostnader.
Det äfventyr 52 § för sådant afvikande bestämmer, halfva lönens förlust och
skadeersättning, år såsom en hvar vet alldeles onyttigt och kraftlöst, emedan en dylik
tjenare nog i förtid utplockar sin lön; och jag anser derföre att åtminstone då
han andra gången afviker, något verkligt straff bör den brottslige ådömas. Icke
mindre straffvärd är emellertid deri husbonde, som tager annans tjenstehjon i arbete,
och jag föreslår derföre, alt enhvar, som i sitt arbete emotlager främmande
person, som ej är försedd med husbondes, prests eller ordförandes i kommunalstyrelse
betyg att han är till arbete ledig, skall derföre böta 20 R;dr R:mt och ersätta
skadan.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Carl Nettelbladt,
från Stockholms iån.
Häruti förenar sig:
Nits Olsson,
från Skåne.
N:o 392,
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 362.
m
N:o 392.
Af Lars Ersson från Södermanlands län, om a/löning ät tvä lärare
vid ett tvdklassigt läroverk i Malmköping mot vissa vilkor å kommunens
sida.
Det kan ej förnekas att Staten på den sednare tiden gjort rätt betydliga uppoffringar
i och för den allmänna undervisningen. En mängd nya skolor hafva blifvit
anlagda och de äldre ändamålsenligt utvidgade. Öfverallt ser man en vettgirig ungdom
strömma till läroverken och man må med skål glädja sig åt de herrliga frukter,
som en stigande upplysning och bildning i en snar framtid lofvar åt fäderneslandet.
Delta oaktadt linnes ännu mången landsort, hvarest nya skolor äro behöfiiga.
Att, der beholvet är verkligt och kan bjuda skäl för sig, afhjelpa detsamma, är jag
förvissad alt representationen skall vara villig lill.
Under denna förutsättning är det som jag nu tager mig friheten att begära ordet.
Inom den trakt, jag representerar, finnes köpingen Malmköping, belägen invid jernvägen,
5| mil från Nyköping, 4| mil från Strengnäs samt 3* mil från Eskilstuna.
Denna lilla köping, som på sista tiden märkbart galt framåt, har på ett afstånd af
ej fullt 3 mil omkring sig cn befolkning af ej mindre än 14,000 invånare, hvilken
trakt utgör, så att säga, sjelfva hjerta! af Södermanland, Äfven der uppvexer ett
ungt slägte, som längtar efter upplysning, men, tyvärr, hafva ekonomiska omständigheter
allt hitintills lagt svåra hinder i vägen för mängden af föräldrar och målsmän,
att kunna uppfylla de ungas kunskapsbegär. Såväl i Strengnäs som Nyköping
och Eskilstuna äro lefnadskoslnaderna högt uppdrifna, så alt mången läder just af
denna anledning måst afstå från sin önskan alt skicka sina söner till dervarande
läroverk, och i Malmköping, hvarest man åter kan lefva för relativt mycket billigare
pris, finnes ingen läroanstalt.
För att sålunda, så vidt på mig beror, söka afhjelpa ett erkändt behof, vågar
jag i största ödmjukhet föreslå:
alt Dikets Höglolliga Ständer ville besluta, alt eli tvåkiassigt läroverk skall
inrättas i Malmköping samt, lill aflöning åt en rektor och en kollega,
anslå en derföre erforderlig årlig summa i likhet med hvad andra rektorer
och kolleger erhålla vid dylika läroverk, med vilkor att köpingen och
Bill. Ull B. St. Brot. 1862 & 1803. 11 Sami. 4 A/d. ' 80
634
Motioner i Bonde-Standei 1862. N:o 393.
kringliggande Irakier bekosta ej mindre uppförande af ett fullt ändamålsenligt
skolhus, utan jemväl allt som i och för inredningen och till inventarier
m. m. erfordras.
Jag anhåller om vederbörlig remiss af denna min motion.
Stockholm den 29 November 1862.
Lars Ersson,
från Södermanlands lån.
N:o 393.
Af Sven Rosenberg från Christianstads län, om anvisande till erforderligt
belopp af de för folkundervisningens befrämjande anslagne medel
till inlösen af C. G. Starbäcks Berättelser ur Svenska Historien,
så ali hvarje folkskola md erhålla åtminstone ett inbundet exemplar
af nämnde arbete.
I sammanhang med hvad jag haft att föreslå i afseende på folkskolan i allmänhet,
samt stödjande mig på det varma intresse för vårt folks sanna upplysning och
verkliga hildning, som Hikels Ständer vid så många tillfällen ådagalagt, vågar jag
framkomma med ett förslag, som synes kunna påräkna Ståndets bifall.
jag sätter det nemligen utom allt tvifvel alt kännedomen om vårt land och
dess framfarna öden i hög grad bidrager alt väcka den fosterlandskärlek, den kännedom
om det närvarandes brister och behof, hvarförutan något verkligt framåtskridande,
något verkligt samfundslif icke är möjligt. Nu hafva vi många lärda och utmärkta
arbeten i vårt lands historia, men de äro alla dels genom sin skrifart, dels genom
sin dyrhet otillgängliga för det egentliga folkel. Någon Svensk historia för della är
i sjelfva verket ännu icke skrifven. Ett arbete, som lofvar alt blifva någonting sådant,
är: Berättelser ur Svenska Historien af C. Georg Starbäck. Det har genom
sin enkelhet och flärdlöshet i formen vunnit allmänt bifall, och del egnar sig, såsom
mig synes, att blifva en folkhistoria, äfven genom sitt ovanligt ringa pris. Men det
synes, som om den läsande publiken i vårt land vore densamma för hvarje slags
arbete och dertill förhållandevis ganska begränsad. Ty af detta arbete har så litet
kommit till folkets kännedom, att till och med af folkskolelärar ne endast undanlags
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 393.
635
vis en och annan tiilegnat sig detsamma. Det är dock gifvet, att ett arbete, sorn
tillhandahålles allmänheten för ett så billigt pris som 5 öre för tryckt ark, icke
kunnat åstadkommas utan betydliga enskilda uppoffringar och alt, äfven om förläggaren
lyckats få sitt förskott ersalt, författaren dock icke haft någon ersättning för
sin möda och sin tid.
Öfvertygad att dessa Berättelser ur Svenska Historien redan äro Ståndets ledamöter
bekanta, behöfver jag ej uppehålla uiig med något vidlyftigare ordande om
deras beskaffenhet. Del bör emellertid vara för enhvar ganska tydligt, af huru mycken
vigt detta arbete, som jag ville kalla ett bibliotek i vår historia, bör blifva,
om det vid folkskolorna finnes tillgängligt icke såsom läsebok eller lärobok, men
såsom en nödvändig handledning för läraren vid undervisningen i delta ämne och
äfven, till följd af den kännedom derom som barnen under sin skoltid vinna, såsom
en framtida afslutningskurs för dem, hvilka fattat kärlek för ämnet. På sådant sätt.
skulle detta arbete så småningom blifva en verklig folkläsning.
De redan utkomna häftena af nämnde arbete utgöra, så vida jag är rigtigt underrättad,
5 band å 24 tryckta ark, hvilka, inbundna i särdeles godt välsk! band,
lemnäs lill det. synnerligen billiga priset af i R:dr 25 öre bandet och jag vågar
smickra mig med att handla i folkskolans och folkupplysningens sanna intresse, då
jag föreslår :
att Rikets Ständer ville för sin del besluta, alt ett. erforderligt belopp af
besparingarne på de för folkundervisningens befrämjande anslagna mede!
bör användas lil! inlösen af nämnde arbete till så stort antal, att åtminstone
hvarje folkskola må deraf erhålla ett inbundet exemplar.
Och vågar jag hoppas att, om arbetet på detta sätt blir kändt, vederbörande
skolstyrelser icke skola försumma att sedermera fortfarande tillegna sig hvad deraf
utkommer.
Om remiss lill Höglofliga Stats—Utskottet anhålles.
Stockholm den 29 November 1862,
S. P. Rosenberg,
från Christianstads län.
636
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N;o 394
S:o 394.
Af Per 3ViIss©ll »rån Christianstads ian, om hela personliga shjddsaf
giftens
anvisande till folkskoleväsendets förbättrande, och samma af~
gifts fördelande efter folkmängd på församtingarne mot skyldighet
för dem att aflöna lärare, m. m.
Under innevarande riksmöte åro redan så många motioner ingifna angående
folkundervisningens befrämjande, att det måhända kan anses alldeles öfverflödigt att
Öka deras antal, men då det i denna, så väl som i en mängd andra allmänna frågor,
tydligen visar sig att i vårt långt utsträckta land, med sina olika lokalförhållanden,
ingen ekonomisk angelägenhet kan till allas belåtenhet ordnas lika eller efter samma
mönster på alla ställen och då mitt kommitlentskap ligger tili största delen inom
en ort, der folkundervisningen omöjligen kan ordnas elter föreskriften i 1842 års
nådiga skolstadga; så anser jag nödigt, att också för min del i en särskild motion
framställa mina åsigler i denna vigtiga angelägenhet.
Hvad folkskolan, efter mitt förmenande, ytterst och mest behöfver för att uppfylla
sitt ändamål, är ett allmännare förtroende än hittills; detta kan hon icke vinna
ulan genom lärarnes duglighet och flit. Men dessa egenskaper förutsätta också att
skollärarne skola så allönas, att dels personer med verklig skicklighet anmäla sig till
de lediga lärareplatserna och dels att den, sorn erhållit en sådan plats, kan, ulan alltför
tryckande bushållsbekymtner, både egna sig åt sitt kall och på fristunderna för
skaffa
sig med sjellsludium, för att blifva allt mera skicklig. Skall skolläraren för
sitt och de sinas uppehälle bredvid skolan öfva handtverk, vara advokat, eller på
annat sätt skaffa sig biförljenster, så slappas snart hågen för undervisningen och
det en gång inhemlade kunskapsmåltet bortdunstar.
Men i glest bebodda orter med blott enstaka hus och gårdar här och der,
kan skolväsendet icke ordnas med så skickliga och så aflönta lärare. En sådan
skola med tillräcklig lokal och erfoderlig materiel bör dock aldraminst finnas inom
hvarje socken till deras tjenst, som kunna och vilja sig deraf begagna. I öfrigt
anser jag församlingen böra vara berättigade att ordna sitt skolväsende på sätt vederbörande
lämpligast synes, dock så, alt det hela kan af skolinspektören godkännas
såsom uppfyllande sitt ändamål.
I enlighet med deras åsigter kan jag hvarken godkänna deras förslag, som vilja
hafva hela så kallade skyddsafgift fördelad på församlingarne, utan förbindelse alt
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 895.
637
dermed förbättra skollärarnes alltför ringa lön, ej heller deras, som vilja hafva en
viss summa till hvarje fast skola, utan afseende på dennas större eller mindre verksamhet;
utan får jag för min del föreslå, det Rikets Ständer behagade besluta:
!:o att hela skyddsafgiften måtte anslås till folkskoleväsendets förbättrande
och, efter folkmängd, fördelas på församlingarne, som berättigas att
utan ansökan lyfta hvar sina andelar å länets landtränteri;
2:o att församlingarne deremot förbindas att till behörigen examinerad
lärare i fast och så organiserad folkskola, som 1842 års nådiga stadga
föreskrifver, utom husrum, vedbrand och jordland, utgifva i årlig lön minst
1,400 R:dr Runt;
3:o alt församlingen i öfrigt må, i samråd med folkskole-inspektörer,
ordna sitt skolväsende på sätt lämpligast synes;
4:o att öfriga af folkskoleanslaget nu utgående utgifter måtte godtgöras
af statsverkets andra tillgångar.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Per Nilsson,
från Christianstads län.
Härmed förenar sig:
Häkan Nilsson,
från samma län.
N:o 395,
Af Bälter Sven Ersson från Stora Kopparbergs län, om anslag och
län af allmänna medel till bekostande af en flottbro öfver österDalelfvm,
i närheten af Mora kyrka, äfvensom till förbyggnad vid
norra stranden af elfven, m. m.
Under en längre tid har behofvet och nyttan af en flottbro, för öfverfarten af
Öster-Dalelfven, vid det i närheten af Mora kyrka, å allmänna landsvägen, varande
638
Motioner i Bonde-Siandet 1862. N:o 395.
s. k. Badstufvubacks färjeställe, varit insedd. Eli behof, som alltmera gjort sig
kännbart, ju mera rörelsen ökats och trafiken blifvit lifligare. Detta oaktadt bar
dock, i anseende till färjeunderhållsskyldiges medellöshet och den stora kostnad, som
nybyggandet af en sådan bro skulle medföra, detta nyttiga företag fått stå tillbaka,
och de trafikerande nöja sig med de sämre kommunikationsmedel, nemligen pråmar
och båtar, sorn ingalunda varit fullt betryggande för öfverfarten under de årstider,
då sådana farkoster skolat begagnas, helst icke sällan inträffat att. genom storm eller
andra naturhinder, kommunikationen varit stängd. Vore nu likväl icke några andra
omständigheter, som för både underhållsskyldige och vägfarande härutinnan förorsakade
bekymmer, så finge man val, utan all besvära det allmänna, hädanefter såsom
hittills, nöja sig med det mindre kostsamma och mindre pålitliga, för alt icke säga
opålitliga, sättet alt lärdas; men när man bolås alt blifva alldeles urståndsatl att,
vidare begagna nämnde fortskaifningssält, så lärer ingen kunna förtänka att man i
sådan nöd anropar om hjelp, och det så mycket mindre, när det gäller en medellös
allmoge, som utan hjelp icke kan reda sig. Under loppet af några de sednare åren
har nemligen, vid nu ifrågavarande färjeställe, elfven genom skärning medtagit och
bortfört mycket af dess norra strand, som består af endast lös sandmo, och såmedelst
betydligt utvidgat sig på norra strandens bekostnad, lemnande vid södra sidan
ett grund, som redan är ganska menligt, samt, om detta förstörelsearbete får oförhindradt
fortfara, i ena fallet snarligen gör det alldeles omöjligt att, under det normala
vattenståndet, kunna med färja färdas öfver elfven, hvilket är under lågt vattenstånd
redan nära omöjligt, och i det andra, om bro anlägges, om icke alldeles
omöjliggör, åtminstone i högsta grad försvårar dess vidmagthållande, då hennes längd
skulle med liva tillbyggnader årligen förökas.
Månne nu, om genom sådana naturhändelser, trafiken öfver nämnda färjestad
alldeles stänges, underhållsskyldigheten älven med detsamma försvinner? Jag tror
det ej. Tyngden torde då endast blifva fördubblad, kanske flerdubblad, på deras
skuldror, som knappast förmå alt bära den sådan den nu är.
Under dessa omständigheter vågar jag derföre, tacksamt erkännande de välgerningar
som Dalarnes folk mångfaldiga gånger förut, under tryckande bekymmer, fått
njuta af den allmänna välviljan, till Rikets nu församlade Ständer hemställa:
l:o att, lill nybyggande af berörda bro öfver Dalelfven, i enlighet med
den af Herr H. Steffanson den 1 December 1858 uppgjorda ritning,
medel måtte beviljas till det i koslnadsförslaget upptagna och beräknade
belopp, 12,512 U:dr IV.mt, att utgå dels såsom anslag och dels såsom
lån, lill de proportioner, som Rikets Ständer anse skäliga;
2:o att, lill förbyggnad vid norra stranden, emot elfvens vidare skärning,
måtte såsom anslag beviljas tre fjerdedelar af det i hithörande kostnadsförslag
derföre beräknade belopp.
Motioner i Bonde-Ståndet 1863. N:o 396. 639
Örn remiss till Siats-Utskottet, dit undersökningshandlingarue torde få aflemnas.
anbålles.
Stockholm dea 29 November d862.
Sven Ersson,
från Stora Kopparbergs län.
N:o 396
Af Bälter Sven Ersson från Stora Kopparbergs län, om anslag till
a/löning dl en djurläkare i Ofvan-Siljans föderi af Stora Kopparbergs
län.
Sorn den fattiga allmoge inom Olvan—Siljans fögderi i Öster-Dalarne, hvars förnämsta
lösegendom består af hästar och andra kreatur, hvilka som oftast åro hemsökta
utaf smiltosamma sjukdomar, derigenom få lida kännbara förluster, och någon
djurläkare icke finnes att tillgå närmare ån i den 10 å 20 mil från sagde allmoges
hemvist aflägsna Fahlu stad, vågar jag härigenom anhålla:
all för en djurläkare inom Ofvan-Siljans fögderi, med station i Mora, aflöning
lill det belopp som skäligt pröfvas, målto af Rikets nu församlade
Ständer varda beviljad.
Om remiss till Ilögloiliga Stats-Utskoltet anbålles.
Slockholm den 29 November 1802.
Sven Ersson,
från Stora Kopparbergs län.
640
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 307.
N:o 397.
Af Bälter Sven Ersson från Stora Kopparbergs län, om förändrad
lydelse af 29 § i 17 Kap. Ml tegängs- Balken, i fråga om verkan
af ett vittnes utsago.
Då, tyvärr, det myckna edgångsväsendet, som vid våra domstolar förekommer
icke i allo kan afskaffas, så länge bristen på allmännelig sanningskärlek fortfar all
vara ett så rådande menniskolyte inom det borgerliga samhället, vore det dock önskligt
att, utan hinder af gällande lag, delta sanningens nödvärn måtte kunna sparsammare,
än hittills öfligt varit, uti rättegångar begagnas, så alt åtminstone, då
kärandeparis vittne blifvit ålagt med ed styrka siri viltnestalan emot svarandepart,
det icke tillika, såsom nu sker, måste åläggas svarandeparlen. då han nekar lili
sanningen af det mot honom, af blott ett vittne, allagde vittnesmålet, att äfven med
ed styrka sanningen af detta sitt förnekande, i hvilket fall icke allenast fara för
mened är förhanden, utan mened af lagen likasom framtvingas. Väl må villneseden,
såsom efter all sannolikhets-beräkning den mest trovärdiga, hädanefter såsom hittills
bibehållas, ehuru skäl torde linnas alt ifrågasätta, om icke mera, ån nu är förhållandet,
åt domarens pröfning borde öfverlålas om och när äfven sådan ed kan finnas
erforderlig eller utan fara för mened böra åläggas. Det torde i mänga fall kunna
anses åtminstone tvifvelaktigt, alt edgång uppfyller det dermed afsedda ändamålet.
En menniska med sanni redliga tänkesätt, hyser för sanningen i sig sjelf den aktning
och vördnad, alt hon talar sanning, ehvad hon med ed bedyrar eller icke bedyrar
att det göra. Den åter, som missaktar sanningens egen helgd ända derhän,
att, så vida den icke med ed bekräftas, hon tror sig kunna, utan särdeles risk
af sin heder, densamma åsidosätta, hon skyr sannolikt icke heller, när hon finnér
sig deraf hafva någon fördel, att begå en mened. Men vare nu härmed huru som
helst, så och åtminstone hvad värjemålseden beträffar, anser jag alldeles nödigt, alt,
om den icke i allo kan afskaffas, den åtminstone icke oftare borde åläggas eller
medgifvas, än domaren af till saken hörande omständigheter och derpå grundad
sannolikhet kan vara ölvertygad att mened icke blifver hegången. Som nu delta
omöjligt kan blifva förhållandet i det fall, då honom åligger att tillämpa 29 § i i 7
Kap. Råttegångs-Balken, såsom denna § nu lyder, finner jag mig särskildt, hvad
just
Motioner i Bondea Ståndet 1862. N:o 397. 641
just denna § beträffar, af min öfvertygelse uppmanad att påyrka en sådan dess förändring,
alt, i der uppgifna fall, en mened icke må af sjelfva lagen likasom frammanas,
ty så länge detta lagrum mäste bokstafligen tillämpas, sådant det nu lvder,
måste ju ett af de två inträffa, antingen alt vittnet, eller den part mot hvilken det
vittnar, om dc båda med ed bekräfta sanningen af deras alldeles motsatta talan,
måste begå en mened. Såsom sannolikast torde dock i allmänhet kunna antagas,
att vittneseden bär, såsom aflagd af person, den saken icke rörer, vore mera trovärdig
än värjemålseden, som aflägges af part, den der af sakens utgång bar skada
eller nytta, och således, då endera måste vara en mened, detta bör förr misstänkas
om värjemålseden, än om villneseden, och likväl måste ju dömas att den som värjemålseden
atlägger, på grund deraf icke får lill saken fällas. Vore nu detta rätt
domskäl, sorn det icke är, men lagen dock såsom sådant antager, månne då icke
följdrigtigt den, som den motsatta vittneseden aflagt, borde, såsom om mened öfver
bevisad,
till derför stadgadt ansvar fällas? Sjelfva denna orimlighet bevisar, alt en
lagförändring bär är af nöden. Min mening är ingalunda att frånkänna svarandepart
den råltegångsförmåncn, att varda från den kärandes åtal friad, der hel bevis
ning
mot honom icke kan åstadkommas, men jag påyrkar alt detta må ske endast
på grund af den bristande bevisningen, men icke på grund af en ed, som torde
kunna antagas att i Nittionio fall af Hundrade vara en mened.
På grund af hvad nu anfördt blifvit och på det domare icke af lag må tvin
gas
att, der endast half bevisning åstadkommits, ovilkorligen ålägga värjemålsed
äfven om den elter ali sannolikhet kommer att blifva en mened, vågar jag vördsamt
föreslå:
att 21) § 17 Kap. Rällegångs-Balken må erhålla följande förändrade lydelse:
rtvå vittnen äro fullt bevis deri de sammanstämma. Ett vittne
om sjelfva målet gäfle ej mera än halft bevis, och ankomme då på domarens
pröfning om den som kåres till må värjemålsed åläggas, eller
om saken må lemnäs lill framtiden då den kan uppenbar varda.”
Om remiss till Höglofliga Lag-Utskottet anhålle*.
Stockholm den 29 November 1862.
Sven Ersson,
från Kopparbergs lån.
Bik, till R. St. Prot. 1S62 fy 1863. 11 Sami, 4 Afd.
81
643
Motioner i Bonde-Ståndet 18G2- N:o 398.
N:o 398.
Åf Johannes Svensson från Skaraborgs län, derom, afl en viss uppgifven
del af Lifregementets husarkorps mätte ställas helt och hållet på
vakans mot årlig vakansafgift.
För att inleda den motion jag härmedelst ämnar göra, vill jag erinra om den
längesedan yttrade åsigten, alt indelta arméen borde till någon betydligare del ställas
på vakans och de derigenom till Staten inflytande penningar afsältas såsom fond
för uppköp af krigsmateriel. Om detta förslag, som afgafs för snart 50 år sedan,
då blifvit bifallet, så hade,] genom 10,000 mans ställande på vakans, efter 100
H:dr pr rote, i denna stund femtio (50) millioner varit ali tillgå lill uppköp al
gevär, kanoner, skepp o. s. v. — I samma mån som frivilliga skytteföreningar hunnit
uppslå öfver hela riket, biefve vakans-systemet så mveket vigtigare, som det
kundefgifva|en lättad utväg att beväpna vår fosterländskt sinnade ungdom.
Jag har för närvarande blott velat antyda det stora system, som jag anser
möjligt i framtiden komma att göra sig gällande; men vill desto mindre draga i
betänkande att föreslå en\partiel tillämpning af sagda system.
Wadsbo härad i Westergötland har på sig indelad en sqädron af Kongl. Lifregementets
Husarkorps. Största delen af detta regemente är eljest förlagdi i Nerike
och en dertill angränsande de! af Westmanland; det har sina mölen också i sistnämnda
trakter, hvarför Wadsbo sqvadron är sämre lottad än alla de öfriga genom
sin aflägsenhet från korpsens hufvudorter oeii följaktligen måste, vid möten och dylika tillfällen,
göra vida längre marscher, hvarvid naturligtvis ojemförligt flera anledningar
till förluster för rust håll åhre måste kunna inträffa och ständiga defekter i mundering
m. m. uppkomma.
Jag föreslår:
att hela Wadsbo sqvadron of Lifregementets husarkorps, jemte 25 man af
vestra Nerikes sqvadron, måtte ställas på vakans, så till häst som karl,
emot en årlig afgift per nummer, så stor, som Kongl. Maj.t kan Anna
lämpligt alt fastställa.
Och anhåller jag om remiss af denna min motion till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet.
Stockholm den 29 November 1862.
J. Svensson,
från Skaraborgs lån.
Motioner i Bonde-Ståndet 1S62. N:o 399.
643
N:o 399.
Af A. W. Uhr Iran Orebro län, om närmare reglering af häradsskrifv
vares löneförmåner och dessa förmåners höjande efter vissa bestämda
grunder.
Statens pligt är, efter mill förmenande, att, vid bestämmandet af dess embetsoell
tjenstemäns löner, ej allenast lästa behörigt afseende på deras samhällsställning,
och deraf beroende olika lefnadskostnader, utan äfven, och i synnerhet, alt tillse det
löneförmånerna slå i ett noggrann! förhållande till de mer eller mindre vigtiga och
ansvarsfulla, de mer eiler mindre trägna och mödosamma arbeten och större eller
mindre omkostnader, som med embeten och tjensler äro förknippade. Häraf föijer
att lämplig skilnad i löneförmånerna måste göras, ej allenast emellan olika embeten
oell tjensler, och derigenom varande grader, utan äfven, till oell med, inom samma
grad; och då, vid bestämmandet deraf, något misstag möjligen är eller varder begånget,
lärer det äfven vara Statens pligt att detsamma rätta.
Utan att inlåta mig i det stora hela, hvilket mycket skulle öfverstiga min förmåga,
har dock min uppmärksamhet blifvit fästad vid en viss klass af tjenstemän,
och jag vill derföre hemställa till Itikets Ständers pröfning förhållandet.
Jag anser nemligen ett misstag vara begånget då Rikets Ständer bestämt
liäradsskrifvarnes löner till 2,000 R;dr och att deri skulle inberäknas ej allenast
afkastning^!) af boställen, der sådana funnos, ulan äfven sportlerna.
Jag förmodar att man derigenom trodde, all lönen skulle blifva lika för alla,
så väl i stora som små fögderier, och redan deruti ligger ju en felaktighet, ty bör
ej den hafva större lön, som har ett större fögderi och i följd deraf mer att göra?
Men, ej nog dermed, lönen Lief i verkligheten ej lika för alla, den blef mindre i
de större och större i de mindre fögderierna, tvärtemot all rättsprincip.
Jag skall söka visa huru det förhåller sig, och vill derföre framhålla några
ytterligheter, under förutsättning alt enhvar inser, att liäradsskrifvarnes arbeten och
kostnader i oell för tjenstens bestridande, hufvudsakligen och nästan uteslutande, äro
beroende af folknummern. i en del fögderier finnas nemligen 40 å 50,000 invånare
och deröfver, i andra åter endast 20,000 och derunder. Nu, säger man, få de,
som halva ett fögderi med större folknummer och dermed åtföljande trägnare göromål,
äfven större sportlpr, della är visst sannt, men de få till följd deraf äfven
mindre lön af Staten, ty hela lönen får ej öfverstiga 2,000 R:dr, och 2 å 5 biträ
-
644
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 399.
den och långa resor elc. medtaga sportlerna; de aler. sorn hafva mindre fögderier,
hunna tili och med sköta deni ulan biträden och hafva, till längden om ej till mängden,
mindre resor och öfrige kostnader, dessa få visserligen myckel mindre sportler,
men deremot så mycket större lön af Slaten, ty den får ej understiga 2,000 R:dr.
Häraf är ju klart och tydligt att häradsskrifvarnc i de större fögderierna hafva mindre
behållen årlig inkomst för sina tjensteåligganden, an de som varit nog lyckliga
att få ett mindre, ehuru det borde vara tvärtom.
Att så klassificera dessa Ijensler och derefter bestämma lönerna, att det skedde
allom rätt, torde dock fälla sig tern! i gen svårt, hvarföre jag tror att man med minsta
bråk och besvär ändock skall komma det ralia närmast, om lönen bestämmes
något mindre ån 2,000 R:dr och bostället, men ej sportlerna deri beräknas. Sporllerua
linge då anses motsvara omkostnaderna i resor, biträden, tryckning och skrifmaterialier
m. m. och den lön, sorn blefve bestämd, komrne alt utgöra en ren ersättning
för bäradsskrifvarens egna mödor och besvär.
Bilogade kalkyl öfver 10 fögderier, för hvilka lönen blifvit beräknad efter
1,600 R:dr, boställena deruti inberäknade men icke sportlerna, visar, alt en del få
större tillskott af Staten och andre mindre än de förut haft; den visar äfven alt
Staten derigenom skulle å ifrågavarande 10 fögderier få en minskad utgift af 68
lt:dr och således åtminstone ej befara någon uppoffring å det hela; men häradsskrifvarnes
inkomster skulle derigenom komma i ett rättvisare förhållande tili göromålen.
Jag föreslår derföre:
l:o att hvarje häradsskrifvares lön må bestämmas till 1.600 Pcdr
Hunt, hvarå afkastningen af boställe, der sådant finnes, må afgå, men alt
sportlerna deri ej må beräknas.
Genom denna förändring blefve åtminstone den största obilligheten, för att ej
säga orättvisan i nuvarande aflöniugssält, afhjelpt, men hvad hafva desse tjenstemän
att hoppas för framtiden? Kunna de genom en mångårig och trägen tjenstgöring
komma tiil något bättre? Nej, äfven om de ådagalägga aldrig så stort nit oell skicklighet;
den enda lilla fördel, de kunna hafva, är ali söka transport ifrån ett större,
mödosammare lill ett mindre fögderi, der de dock få lika stor lön, 4,600 Pcdr, såsom
jag nu föreslagit.
Då emellertid ett sådant transportsökande, efter min åsigt, ej är lämpligt och
den föreslagna lönen är nog liten, särdeles sorn sportlerna ingenstädes förslå tiil
aflöning åt biträden, jemte reseomkoslnader, så vet jag intet annat sätt att belöna
förljensleu och den större erfarenheten än alt föreslå:
2:o att lönen för häradsskrifvare må, efter vissa års väl vitsordad
tjenstgöring, höjas till 2,000 R:dr R.int.
Men när man jemför häradsskrifvarnes Ijensleåiigganden med kronofogdarnes
finner man, att de äro fullt lika ansvarsfulla och mödosamma samt att för att vara kompetent
sökande till dessa tjänster fordras samma kunskapsmål). Om man dertill
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:ö éOO.
645
tager i beräkning att kronofogdarna hafva af Staten lönade biträden (länsmän) och
af kommunerna lönade biträden (fjerdingsman) och således ega tillfälle till extra förtjenster,
hvilket allt bäradsskrifvarne helt och hållet sakna, så torde billigheten af
åtminstone ett närmande till likställighet i löneförmåner vara så klar, att jag ej må
anses slösa med Statens medel, då jag äfven vågar föreslå:
3:o alt efter ytterligare vissa år häradsskrifvarnes löner må höjas till
samma belopp, sorn kronofogdarnes, eller 2,500 R:dr R:mt, allt under vil
kor
af goda vitsord, och att boställs-afkastningen men ej sportlerna deri
skola beräknas.
Jag !:ar med flit uraktlåtit att föreslå någon bestämd tid, efter hvilken ifrågasatte
löneförhöjningar skulle ega rum, emedan jag velat öfverlemna till Utskottet, att,
om mitt förslag i öfrigt skulle lyckas vinna bifall, göra dessa bestämmelser, efter
som det kan pröfvas skäligt.
Slockholm don 29 November 1862.
A. W. Uhr,
från Örebro län.
f denna motion instämmer:
Ola Jönsson,
från Malmöhus län.
N:o 400.
En i annat Stånd väckt, här den 29 November upptagen, men af motionären
samma dag återtagen motion.
646
Motioner i B onde-Siandet 1862. N:o 401.
N:o 401.
Af Jonas Andersson från Östergötlands \Ciny cm anslag ät Geschworner
n G. A. W. Busch för föreläsningars hällande i fqikskolejärareseminarierna
öfver mnemonikens tillämpning på aril/imelikens eleine
uter.
A! erfarenheten hafva vi oss alla bekant, hvilken tidsuppoffring sorn folkskole—
barn i allmänhet mäste vidkännas, för att, genom lärande och inöfvåndc, bemäktiga
sig sin för Sifvet erforderliga arithmeliska grundval — de fyra enkla räknesätten;
och att ändock för mänga osäkerheten vid dessa räknesätt^ begagnande blir ett fortfarande
hinder för en större praktisk duglighet, enar uti blvet så mycken magt
ligger deruppå, alt med full tankereda handla, och all följaktligen äfven räkna — rätt.
Ett förtjenstfull! bemödande för främjandet af nyssnämnde fördel har, såsom
af lidningarne offenliiggjordt är, Kongl. Majit redan funnit för godt att genom någon
liten uppmuntran i nåder erkänna, i det att nemligen ett anslag af ett par
hundra R:dr blifvit Herr Geschworner!! J. A. W. Busch af statsmedlen tilldelad!,
på grund deraf ali han med sin mnemoniska method verkställt åtskilliga försök uti
ofvannämnda syfte.
Tilt bevisande af denna metiiods användbarhet framläggas nu en mängd af här
i bestyrkta afskriiter bifogade och, efter dateringen, kronologiskt ordnade intyg, hvilka
på ett ovedersägligt sätt för oss vitsorda de efterslräfvansvärdn förd elarn e a! tidsvinst
oell råknesäkerhet jemte eli hos barnen städse underhållet intresse för sitt läroämne;
och med anledning häraf torde man kunna anse tidpunkten för Rikets Höglofliga
Ständer nu vara irme, att för allmänna undervisningens befrämjande tillgodogöra
methodens fördelar; hvadan jag tillåter mig att föreslå:
det en summa af Tre Tusen (3,000) R:dr Runt från oide Hufvudtitelns
tillgångar malte — såsom resepenningar, dagtraktamente och resetidsersättning
— anslås tili befordrande-af det förordade ändamålet, i det ali
nemligen uppfinnaren till ifrågavarande räknemethod finge såsom uppdrag
att — ju förr desto heldre, ja helsi nästa ur — hålla föreläsningar öfver
mnemonikens tillämpning på arithmelikens elementer, — och det
just på de ställen, från hvilka kunskapens spridande till det uppvexande
aiägtet aldra bäst befordras, d. v. s. uti alia folskolelärare-seminarierna
i riket.
Motioner i Bondc Ståndet 1862. N:o 402.
647
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåiies.
Slockholm den 29 November 1862.
J. Andsrsson,
från Östergötlands ian.
N:o 402.
Af Liss Lars Olsson från Kopparbergs län, om utsträckning af tiden
för stämpling af det utaf mekanikus Bäckström uppfunna patenterade
hetsman.
Under förlidna riksdag ingick vålt Ständ med en underdånig begäran hos Kongl.
Maj.t om stadfästelse å eli hetsman, som var uppfunnet af en mekanikus Häckström
bär i Stockholm, och hvilket hetsman bade stora fördelar vid begagnandet: l:o) stor
tillförlitlighet i afseende på graderingcn; 2:o) lätt att kontrollera sjelfva vägningen;
3:o en öfvergång från det gamla till det nya viglsystcniet. Detta hetsman har,
genom dåvarande Stånds-medlemmar blifvit ulspridt till alla landsorter, och är öfverallt
särdeles omtyckt, och bar dessutom ännu, utöfver härofvah uppgifna fördelar,
den att säljas lill lågt pris. Om Hedervärda Ståndet länn skäligt att dä v (Ira sig
för nämnda betsmans värde, är del ännu mera lämpligt all nu lönna en underdånig
hemställan i samma ämne, enär det förljudes att förr omtalade Häckströms
enka lärer vara nära alt förlora håde patenträtt och tillverkningsrält genom tillämpning
af Usta § i patentförordniugen, som bestämmer alt patentegare skola underkasta
sig de sednare förfoganden, som Regeringen kan finna sig föranledd all iakttaga
och hvilket förfogande för närvarande fall består deri ali en Instruktion blifvit gifven
åt krönarne alt icke kröna andra hetsman än sådana, som hafva vissa särskildt
föreskrifna egenskaper. Nu vet likväl Hedervärda Ståndet att det Häckslrömska betsmanet
har fullgoda egenskaper; fördenskull anhåller jag att mine Ståndsbröder ville
förena sig med mig om alt, tiil Kongl. Maj.t ingå med en underdånig skrifvelse i
samma syfte som den, med hvilken Ståndet vid förra riksdagen tillstyrkte uppfinnaren
Bäckströms
mätte remitteras till Sldndels enskilda Utskott, för att, efter skyndsam behandling
åter kuqua föredragas bär i Ståndet och deröfver beslutas; varande skyndsamhet
<548
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 403.
så mycket mera nödig, som eljest det ifrågavarande betsmanet icke får krönas längre
än till innevarande års slut, hvaremot milt vördsamma förslag går ut på alt hos
Kongl. Maj:t anhålla:
alt det Bäckströmska, dr 1859 patenterade, betsmanei måtte få krönas så
länge palent-tiden räcker, samt ytterligare ett år efter denna tids förlopp
Stockholm den 29 November 4062.
Lars Olsson.
från Kopparbergs lån.
N:o 403.
Af Gostaf Johansson från Kronobergs län, om anvisande till landstingens
disposition af alla nu till Staten och de fattige ingående böter.
Icke utan skål bar man fästat stora förhoppningar vid den institution, som
med nästa års början kommer att träda i verksamhet, nemligen landstingen, och
äfven jag hoppas mycket godt deraf för vårt fädernesland; men för alt sätta dessa
inrättningar i tillfälle att utöfva ett verkligt gagn, hvar inom sin ort, så fordras medel.
Men skola dessa medel utdebiteras af folket så fruktar jag att landstinget derigenom
förlorar den sympati hos allmänheten, soia det borde ega; och är intresset
för denna inrättning en gång förloradt, så torde det dröja länge innan någon egentlig
nytta kommer att skördas deraf. För att till någon del förekomma denna olägenhet
vili jag härmed föreslå:
att de böter som hittills hafva ingått till Staten och de fattige måtte anslås
till landstingens disposition.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
u. Johansson,
från Kronobergs län.
N:o 404.
Motioner i Bonde-Slåndet 1862. N:o 404• M
N:o 404.
Af Sven Rosenberg från Christianstads län, om förordnande af elt
särskildt Rikets Siänders Utskott för behandling af väckta frågor rörande
elementarläroverken, pedagogierna och folkskolan.
Då dels omfattande motioner vid denna riksdag blifvit väckta rörande elementarläroverken,
dels flerfaldiga sådana angående folkskolan och dennas bättre ordnande
samt större anslags beviljande för detta ändamål, dels ock slutligen Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition angående folkundervisningen innehåller förslag till åtskilliga vigtiga
förändringar, men det icke är sannolikt att det eller de Utskott, som komma
att mottaga alla dessa förslag till behandling skola, öfverhopade, som de redan äro,
af motioner i alla rigtningar, kunna deråt egna den sorgfålliga pröfning, som dessa
ämnens vigt kräfver; så vågar jag, med stöd af stadgandet i 36 § 5 morn. Riksdags-Ordningen
vördsamt föreslå:
alt Rikets Ständer måtte utvälja ett särskildt Utskott af 3 eller 4 medlemmar
från hvarje Riks-Stånd för behandling af vid denna riksdag förekommande
frågor rörande elementarläroverken, pedagogierna och folkskolan.
Om remiss tili vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 29 November 1862.
S. ¥. Rosenberg,
från Christianstads lån.
Bih. till R. St. Fröt. 1862 & 1868. 11 Sami. 4 Afd.
650 Motioner i' Bonde'Ståndet 1862. N:o 405.
N:o 405.
Af P. O. Hörnfeldt från Wcsler-Norrlands län, om bidrag af allmänna
medel för anläggning af ny viig mellan Gideå och Trehörningssjö
kyrkor i nämnda län.
Såväl vid sednasle riksdag sorn ock vid ilere föregående sådana hafva Rikets
Ständer, med fästadt afseende å de stora fördelar, som tillskyndas landets innevånare
medelst beredande af lättade kommunikalionsanstalter och nya vägars anläggande,
med frikostiga anslag i detta hänseende sökt understödja de företag, som enskilda
orter icke mäglat att sjelfva åstadkomma med egna medel. Af denna anledning
vågar jag ock vördsamt hoppas att Höglolliga Stats—Utskottet läcktes med deltagande
och välvilja omfatta den framställning, som jag nu, på grund af mina kommiltenters
gjorda begäran, går att ödmjukast öfverlemna lill Höglolliga Utskottets skärskådande
och pröfning.
Alt de norra provinsernas innevånare ännu sakna i flera orter af behofvet högt
påkallade väganläggningar torde icke vara främmande för den, som är närmare bekant
med dessa orters förhållanden. Ibland dessa tillämnade vägar är säkerligen
ingen så alldeles oumbärlig oell af så ofantlig vigt för kringliggande orters ekono
miska
välfärd, som den emellan Gideå och Trehörningssjö kyrkor föreslagna, hvilket
ock bestyrkes af kommissions-landmätaren Engbloms härhos bifogade och till Konungens
Befallningshafvande i länet för sådant ändamål afgifna betänkande och kostnadsförslag.
Till närmare upplysning af de be bevekande omständigheter, som i detta mål
sig förete, torde jag få vördsamt meddela, att Gideå kyrka är belägen på endast
en half mils afstånd från socknens södra gräns och all på dea långa sträckan
norr om kyrkan saknas nästan helt och hållet vågar för hjuldon, med undantag af
en till Flärke hy gående väg af blott en mils längd, hvilken likväl ännu befinner
sig i högst ofulländadt skick; att Gideå pastorat med en folkmängd af omkring
3,000 menniskor har en så betydlig utsträckning på längden, räknadt ifrån norr
lill söder, att densamma utgör icke mindre än fem mil, samt att detta pastorats
innevånare, som i allmänhet befinna sig i högeligen knappa och vanlottade vilkor,
omöjligen skulle vara i stånd alt utgöra de med omförmälda väganläggning förknippade
dryga kostnader, derest ej Staten dertill sträcker dem en hjelpsam hand, aldra
helst
som denna anläggning försvåras betydligt derigenom, alt herg. mvrer och an
-
Motioner i Bonde*Ståndet 1862. Nio 406.
dra naturhinder förekomma, de der nödvändigtvis måste förorsaka en ansenlig förhöjning
af kostnaderna.
Vid sådant förhållande, och jemte det jag förbehåller mig att framdeles få till
Höglofliga Utskottet inkomma med Kongl. Styrelsens öfver Väg- och Vattenbyggnader
afgifvande yttrande, angåer,1 • ifrågavarande väganläggning, helst det af landtmätaren
Engblom upprättade ko -g, med karta, ännu är på Konungens Be
fallningshafvandes
pröfning beroende, får jag, i betraktande ej mindre deraf att pastoratets
innevånare äro särdeles obemediade, än ock alt pastoratet är glest bebygdt,
så att afstindet emelian byar och lägenheter, till följd af brist på tjenlig
väg, är synnerligen stort, hvilket ock visar sig vid jemförelse emellan pastoratets
ringa folkmängd och dess ansenliga omfång, härjemte vördsamt föreslå:
att, då det af landtmätaren Engblom upprättade kostnadsförslag upptager
ett belopp af 72,000 R:dr för ny vägs anläggande emellan Gideå och
Trehörningssjö kyrkor, Rikets Ständer täcktes till understöd för sådant
ändamål bevilja ett anslag af 50.000 I\:dr R:mt.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Stockholm den 29 November 1302.
P. O. Hörnfeldt,
från Wester-Norrlands län.
N:o 406.
Åf Sils® Lars Olsson från Kopparbergs län, om skyldighet för Kronan
att i vppbörd ock annan liqvid emottaga Enskilda Bankers sedlar,
sd länge sedelutgifningsrålt medgifoes dessa banker.
I afseende på Privat-bankernc hafva många och ihållande klagomål försports.
Utan att inkasta mig i den allmänna striden om de böra fortfara eller icke, mäste
jag likväl erinra om följande: Privat-bankerne, nvttige eller förderflige, äro emellertid
af Statsmagterne tills vidare bekräftade, men då Regeringen sålunda liksom kastat
deni på allmänheten, synes det vara i hög grad tillbörligt att Staten sjelf praktiskt
erkänner dem, samt erkänner och emottager deras sedlar, lika som Staten genom
Motion«r i Bonde-Ståndet 1862. N:o 407.
sin sanktion nästan förmått allmänheten att mottaga dem, helst dessa sedlars
myckenhet nu vuxit upp ända dertill, att de i betydlig mån undanträngt Riksbankens
sedlar ur allmänna rörelsen. Hvar och en vet huru härmed förhåller sig, att
man icke vill neka emottaga en liqvid, erbjuden i Privaibankssedlar, helst det ofta
kan befaras alt man eljest blefve utan betalning. Äfvenledes veta vi alt Kronan,
vid uppbörden och andra tillfällen icke emoUagcr Privatbankernes sedlar, samt alt
denna omständighet i vissa orter gör stor svårighet. Enär Staten nu tillåtit Privatbanker
existera och utgifva sedlar, och dessa utträngt Riksbankens, så blir Statens
skyldighet att söka minska de olägenheter, som den sjelf tillåtit uppkomma.
Fördenskull föreslår jag:
alt Kronan, så långe den tillåter Privatbanker utgifva särskilda sedlar,
också skall vara skyldig att sjelf i uppbörd och annan liqvid emottaga
de samma likasom Riksbankens sedlar.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Lars Olsson,
från Kopparbergs län.
N:o 407.
Af Liss Lars Olsson från Kopparbergs län, om skollpenningars
utgående af allmänna medel för fallande af vissa uppgifna
rofdjur.
Redan i gamla tider bar man uträknat att mången bland allmogen, åtminstone
i skogsorter, erlågger högre skatter till odjuren än till Kronan. Det är således en
sak af stor vigt att söka freda sig från sådana förluster.
Man ser af Landshöfdinge-embelcls i Stora Kopparbergs län Femårs-berältelse
för åren 1856—1860, alt rofdjuren der i länet, under allenast (vänne år (1859
och 18G0) dödat 27 hästar, 102 nötkreatur, 1.144 får, 715 getter, 14 svinkreatur,
utom 100 st. fjäderfä. Värdet af dessa kreatur stiger eller låg beräkning till
aldraininst 20,000 Riksdaler.
Visserligen har man jägeri—betjeniug som genom tillställda skallgångar söker
otioner i Bonds-Standal 1862 N:o 407?
653
att, örn icke utrota, åtminstone förminska mängtlen af de objudna rofgästerna; men
dermed uträttas icke allt hvad som beköfves. Långt kraftigare verkar enskilda personers
trägna uppmärksamhet och omtanka. För att ännu mera sporra dessa egenskaper
hos personer, som vilja öfva jagt och djurfänge, böra premier utsättas så
betydliga att det kan uppmuntra en mängd personer alt emellanåt egna sig åt så
nyttig verksamhet.
De premier elier så kallade skottpenningar, dem Kronan hittills betalt, åro alltför
små för alt uppmuntra till jagter, hvilka vanligen fordra mycken påpasslighet
och lid, samt icke sällan medföra våda lill lif eller lemmar.
Af nyss åberopade Femårs-berättelse inhemtar man att, under de der
nämnda tvänne åren 1859 och 1860, antalet af dödade rofdjur i länet uppgått til!
ett betydligt antal, nemligen 70 björnar, 49 vargar, 50 loar, utom smärre rofdjur.
Man inser lätt huru stor skada dessa glupska djur skolat anställa om de fått lefva.
Jag föreslår:
alt Kronan må utfästa sig till att betala i skottpenningar 150 Riksdaler
för björn, 50 R.dr, för varg och lo, 10 R:dr för räf.
Om dessa skottpenningar utgått under de omtalade åren, hade de likväl icke
sammanräknade gatt upp till iner ån två tredjedelar af värdet hos do fällda husdjuren.
Men derjemte må tagas i räkning, alt, under de första åren då sådana
höga premier betalas, summan hell visst blef betydligt större, hvaremot den sedermera
hell visst skulle högst betydligt nedsättas, i samma mån som utrotningskriget
klefve fortsatt med drift. I samma mån skulle också antalet af ihjålrifna husdjur
förminskas, så alt det önskvärda förhållandet snart nog borde inträffa, att skottpenningarnes
årliga summa klefve ganska liten, äfvensom antalet och värdesummaD
hos förderfvade husdjur.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 29 November 1862.
Lars Olsson,
från Stora Kpparbergs län,
654
Motioner i Bonde-Ståndet 1861. N:o 408.
N:o 408.
Af C. A. Larsson från Östergotlands län, om rättighet för egare af
kronoskattehemman ali lösa sådane hemman frie från jordboks- och
hem manlahräntorne.
En fråga, som under en längre följd af riksdagar varit föremål för Ständernas
pröfning och som, lika med så många andra, aldrig skall upphöra att återkomma
intill dess den vinner en tidsenlig lösning, är onekligen frågan om skattehemmanens
rättighet alt friköpa sig från grundskatiernc. Ståndsbrodren Johan Persson från
Upsala län har visserligen redan återupplilvat sin vid flere riksdagar i detta ämne
väckta motion; men som det af honom föreslagna sätt för frågar.s lösning vunnit
afgjordt motstånd, såväl hos Kongl. Majt, som ock uti det fiån Kongl. Kammar-kollegium
till Kongl. Majit i nåder infordrade utlåtande; har jag ansett det nödvändigt
att lill vedei läggning upptaga de skäl desse höga auktoriteter anfört, på samma gång
jag varit betänkt på ali föreslå en mindre invecklad method för vinnande af framgång-åt
begges vårt syfte.
Elter sålunda tagen del af Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 6 November 1860,
tillkommet med anledning af Ilikets Ständers underdåniga skrifvelse den 18:de December
1857, får jag i förstone beklaga, alt så nära tre runda år fordrats för afgilvande
af det svar på P.ikets Ständers ofvanberörda skrifvelse, hvilket mig veterligen
icke ens ännu kommit Rikets Ständer tillhanda annorlunda ån genom de till Hög—
lofliga Konstitulions— Utskottet afleiunade Stals—Råds—protokoller för Finans-ärenden. —
j\f Ilögslbcrörde protokoller har jag varit i tillfälle alt inhemta huru sorn Kongl.
Majit ansett alt, i betraktande deraf alt grundskatternas olikhet sammanvuxit med jordvärdet
och eganderätten, ingen orättvisa skulle vederfaras jordens nuvarande egare, utan
den större eller mindre grundskatten, sorn vidlåder olika jord, fastheldre böra anses
såsom ”räntan å en häremot svarande, jorden åtföljande gravation, hvilken vid egendomens
förvärfvande blifvit beräknad.” — Sådant har mig veterligen icke heller
varit, å skaltejord-egarnes sida ifrågasatt ulan snarare medgifvet genom deras erbjudande
att lill Statsverket återbetala det kapital, hvarför grundskatterue anses utgöra
räntan. Uti Rikets Ständers underdåniga skrifvelse förekommer icke heller någon
pretention på grundräntans efterskänkande annorledes än emot skälig lösen till Statsverket.
Vidare anför Kongl. Majit: att, såvida någon likhet i fråga om grundbeskalt
-
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N;o 408.
655
ning skall vinnas, en frigörelse från alla grundskalterne mäste ega runi; inen alt
i allt fall, dels på grund af enskild egande-rätt, (hvarmed sannolikt menas frälse—
räntor) dels emedan jordens friköpande icke rältsenligt kunde såsom tvång åläggas,
grundskatter måste komma att i betydlig mån qvarstå, livad nu angår den
enskilda eganderällen tili räntan af vissa så kallade skaltefrålsehemman, så kan jag
icke finna alt densamma liar någonting gemensamt med Statens rätt att kapitalisera
räntan af de Statsverket tillkommande grundräntor; det enda fräise-egarne kunde
pretendera vore alt Staten förvarade de gamla jordeböcker, som bevisade beloppet
af den ränta, de hade att hos skatlelVälse-jordegarne utbekomma, intill dess samma
räntor jemväl blefvo antingen på ena eller andra sältet med jorden förenade. —
Beträdande deremot olämplighelen ali såsom tvång föreskrifva grundräntans lösande,
så lägger Ilikets Ständers skrifvelse icke något hinder i vägen alt låta lösningsrätten
bero på den skallskyldiges eget godtfinnande, alilnog alt sådant blefve för
honom en rättighet.
Härnäst anför Kongl. Majit ali grundskalterne icke måtte vara så särdeles tryckande
eller anses kunna utgöra ett hinder för jordbrukets förkofran, enär det befinnes
alt den jordbrukande allmogen, som till största delen innehar den Svenska
jorden, under ett stigande välstånd, alltjemt genom inköp af fastighet ökat till förmögenhet.
Delta argument skulle sannerligen passa, derest fråga varit om eftergift af grundskatterne.
Nu deremot då fråga är om alt för skatterne erlägga lösen länder skälet
icke till bevis på annat än alt Slaten skulle desto förr åtkomma dess eget kapital
utan att vid hvarenda riksdag göra nya lån för oafvisliga behof.
Kongl. Majit förklarar sig vidare hysa fruktan för, ali den ränte- och kapital—
afbetalning, sorn, i händelse al grundskatternas inlösande, skulle komma alt utgå
från jordbruksnäringen under en lång följd af år, måste, genom betydliga kapitalers
dragande ifrån denna näringsgren, verka hämmande på deusammas utveckling.
Detta skäl skulle verkligen förtjena jordegarnes synnerliga uppmärksamhet, ifall
man befarade att kapitaierne i fråga blefve skrinlagde och icke åter utsläpptes i
den allmänna rörelsen, men sorn man icke lärer sakna utväg härför, tror jag icke
att denna Kongl. .Majlis nådiga betänklighet bör utgöra hinder för ändamålets vinnande;
ty med samma rätt skulle man kunna hysa fruktan för de ränte- och kapitalafbetalningar,
som för närvarande ingå från jordbruksnäringen till de inom riket
bildade Hypolheksföreningar.
”Enär det med skäl lärer kunna ifrågasättas”, yttrar vidare Kongl. Majit, ”huruvida
sjelfva grunden för en åtgärd, som går ut på, alt i framtiden öfverflytta
grundskatternas börda från de skattskyldige jordegarne, för alt i annan form lägga
en stor del af dess tyngd på andra samhällsklasser, hvilket måste inträffa då Stats—
behofven på ena eller andra sättet skola fyllas, kan anses välbetänkt och rättvist;
samt om icke den beskattade jordens anspråk på lättnad borde stanna vid att små
-
656
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 408.
ningom frigöras från vissa af de servituter, hvilka påkalla jordbrukarens tid och
arbete, och hvarigenom han omedelbarligen hindras i omsorgerna för sitt näringsvrke.
”
Af hela delta Kongl. Majits nådiga resonnement framgår otvetydigt den tanken
att meningen vore få skalterne efterskänkte gratis. — I annor händelse skulle aldrig
anspelningen på orättvisan mot andra samhällsklasser framkommit eller jemförelse
uppställts med afhjelpandet af sådane servituter, som direkte från jordbruksyrket
utgå. — Dessa skäl tarfva förty ingen annan vederläggning ån en underdånig
antydan alt sjelfva löseskillingen för grundräntan utplånar orättvisan mot öfrige icke
skattejordegande samhällsklasser.
Slutligen framställer Kongl. Maj;t den betänklighet alt ”åtskilliga af våra vigtigaste
samhålls-inrältningar skulle komma alt underkastas en väsendtlig rubbning,
och dessa inrättningar i sådan händelse behöfva ersättas, af nya organisationer, för
hvilkas upprätthållande svårligen en lika säkerhet torde kunna vinnas.” —• Delta är
ock visserligen sanni! De fleste af Rikets kamerala embetsverk, med sina mångtaliga
embets- och tjenstemannapersonaler skulle blifva öfverllödiga den stund alla
hemman vore frålselösla; Kronans räkenskaper och kontroller skulle icke blifva på
långt när så invecklade och försvårade, som de i närvarande stund äro; men att
detta kunde betraktas såsom en skada för det allmänna, derom åro meningarne delade;
mig förefaller det som skulle största fördelen ligga just i den omständigheten
alt många bland landets föråldrade institutioner härigenom kunde motse den mest
nyttiga reform.
Tili aldra sist förklarar Kongl. Majit att ”möjligheten af den ifrågavarande åtgärdens
genomförande i allt fall vore beroende af den nu pågående jordeboksgranskningens
fullbordan, men all tiden för detta vidlyftiga och maglpåliggande arbetes afslutande
ännu icke kan med någon säkerhet bestämmas.” — Äfven detta skål talar
snarare för än emot bifall till förslaget, ty största delen af detta svåra och vidtutseende
arbete skulle blifva obehöflig, i händelse Kongl. Majit lemnade sitt nådiga
bifall till grundråntornes kapitalisering.
Alldenstund Kongl. Majrts ifrågavarande nådiga beslut, samt motiverna derför,
stödja sig på Kongi. Maj:ts och Rikets Kammar-kollegii utlåtande i ämnet, så, och
då Rikets Ständers underdåniga skrifvelse antyder flere hos Rikets Ständer förekomne
förslag till frågans genomförande; har jag jemväl ansett nödigt, granska åtskillige
af Kongl. Kammar-kollegii inkast emot frågans ändamålsenliga lösning.
Förslaget Lit. A. innehöll: alt dessa skattebördor (grundskallerne) måtte successivt,
och sednast inom fyratio år kapitaliseras medelst erläggande af lösen lill
Staten. — Delta förslag ansåg Kongl. Kammar-kollegium verkställbar!, men ansåg
vederbörande böra hafva rättighet att få betala summan på en gång. Uti detta
Kongl. Kammar-kollegii yttrande instämmer jag fullkomligt och får tillika fästa uppmärk
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. Nio 408.
657
märksamhet på huru det skulle låta sig verkställa att snart nog genomdrifva detta
lösningssält utan alt åstadkomma någon befarad olägenhet, hvarken å Statens eller
dea skattskyldige jordegarens sida.
Sedan vi genom Sländernas, af Kongl. Majit sanktionerade beslut på förra riksdagen
fått en mera ordnad hypoteksbankrörelse, äro de inom landet bildade Hypoteksföreningar
salta i tillfälle att åt jordegarne förskottera den summa, som för
grundräntornas inlösen från Staten erfordras, på samma gång tillfälle är för Statsverket
beredt alt nedlägga inflytande grundräntemedel uti Iliks-hvpoteksbankens obligationer.
— Häremot må ingen göra den invändningen, alt de fleste hemman åro
hos Hypoteksföreningarne pantsatte för redan erhållna lån och således icke kunna
få mera; ty detta inkast vederlägges dermed, alt Hypoteksföreningarne vid lånens
beviljande innehållit just eli kapital, svarande mot hemmanets grundränta. Såväl
der lånet grundar sig på domarevärdering som bevillnings-taxering har afdrag skett
för nämnda kapital, i förra fallet genom upptagande bland hemmanets utgifter af en
häremot svarande årlig utgift och i sednare fallet genom det lägre värde, hvartill
ett skattehemman blifvit taxeradt. Häraf följer att hvarje Hypoteksföreningarnes gäldenär
har en, dess hemmans grundränta motsvarande summa innehållen hos Hypoteksföreningen
och kan, genom räntans lösande från Staten få sitt lån hos berörda
Förening höjdl med motsvarig! belopp. —• Del säger sig sjelft, alt hvar och en, som
har eget kapital, begagnar detta i stället för att skuldsätta hemmanet; men äfven för
den, som behöfver låna lösesumman, uppkommer den fördel, alt han i en framlid kan
afbörda sig sin skuld tiil Staten, ty hypolekslånen amorteras på mindre tid ån
fyratio år, dymedelst att den vinst, som på Föreningarnes lånerörelse uppkommer,
faller Föreningens delegare lill. — Den fördel, som tillkommer Statsverket är så i
ögonen fallande, alt icke någon tvekan om reformens genomförande borde uppstå,
helst det faller sig klart alt inkassering af Riks-hypoteksbankens räntekupons icke
skall medföra på långt när det besvär, som är förenadt med nu gällande räkenskaps-,
uppbörds- och kontrolleringsbesvär. Ville man deremot besluta alt använda grundräntekapitalerna
lill afbetalning på rikets skulder, vunnes ännu mera lättnad i Statsverkets
räkenskaper, ulan att rikets ställning vore på minsta vis försämrad.
Förslaget Lil. R, vore, enligt Kongl. Kammar-kollegii utlåtande, overkstäilbart,
alldenstund man saknade grund för nämnda förslag, som gick derpå ut att hemmansräntorna
skulle reduceras lika med den minsta skatt, som på något hemman
funnes; ty frålsesäterierna drogo ingen grundränta och följaktligen voro desse minst
onererade.
Förslagen under Lit. C. och D. skulle leda dertill, att jorden måste utgöra den
mindre ränta till Kronan, som ålåge frälse, äfvensom kronotionden, och härigenom
finge man bibehålla det gamla jordeboks- och räkenskaps-besväret; hvadan Kongl.
Kollegium, på, som mig synes, giltiga skäl, ogillat nämnda förslag.
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 83
658
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 408.
Emot frågan i sin helhet har Kongl. Kollegium för öfrigt erinrat:
Att den, som har grundränta till Slaten, har mindre köpeskilling att bertola,
likasom att bevillning å skattehemman vore mindre än å andra hemman; — dessa
omständigheter äro visserligen sanningsenliga, men böra icke öfva något inflytande
på frågans lösning.
Att der räntan är obillig, man har den utväg att genom förmedling vinna behöflig
rättelse. —Huru kan ett sådant skäl på fullt allvar i närvarande tid åberopas?
Såvida förmedlings-förfaltningarne icke undergått någon mig okänd förändring, kan
nedsättning i hennnansräntan, genom förmedling, vinnas endast på det sätt att åborätten
lill ett sådant hemman offentligen ulbjudes åt den, som erbjuder sig ali mottaga
samma hemman ulan annan köpeskilling, än förbindelsen alt till Kongl. Majit
och Kronan utgöra den vid skattläggning åsätta räntan. Skulle det vara tänkbart att
egaren till det hårdast onererade hemman kunde våga ett försök, derpå han riskerade
gå förlustig hela sin eganderält? Visst icke. De tider äro numera förbi, då
det på sådan väg gick an alt få skatter minskade.
Alt en hvar eger förvärfva Svensk jord; likasom
Att missnöjet med grundskatterna härflöte af brist på insigt om verkliga förlandet.
— Desse skäl äro af en mera underordnad vigt, men Kongl. Kollegium er
inrar
vidare:
Alt allmogen under 57 år från i822 lill 1858 ökat sin inköpta jord med
29,800,000 R:dr Runt eller 800,000 R:dr årligen, hvilket, om ock gäld härvid
vore åsamkad, visade ett lyckligt välstånd.
Ilär synes Kongl. Kammar-kollegium hafva varit inspireradt af den tanken, alt
man fordrade någon eftergift i de cnera, som vidlåda jorden genom grundräntorna;
i annat fall skulle denna omständighet icke åberopats såsom skäl mot tillståndet alt
få afbörda grundräntorna genom erläggande af lösen till Staten.
Att jordegarne under tidernas lopp vunnit eftergift af åtskilliga skaller, såsom:
salpetergärden, djeknepenningarne, lagmans- och häradshöfdinge-ränlan jemte åtskilliga
mindre utskylder. — Jag hemställer dock om icke många andra utgiftstitlar
på jorden blifvit så betydligt förhöjde, att desse små eftergifter icke kunna vara så
särdeles mycket att lacka för? I allt fall borde den omständigheten icke lägga
hinder i vägen för lösningsrättens beviljande.
Bland de servituter, som direkt taga jordbrukarens lid och arbete i anspråk och
från hvilka, enligt Kongl. Maj-.ts här ofvan citerade nådiga yttrande, jorden i första
hand borde frigöras, namnger Kongl. Kammar-kollegium ”skjutsning och väghållning”.
Ingen kan neka alt icke sådant vore rätt och billigt; men sisla riksdagens
erfarenhet gifver vid handen huru lätt delta låter sig göra; skulle man vänta med
grundräntans friköpande tills dessa servituter voro skiljda från jordbruket, så fruktar
jag man finge vänta länge nog, och alt afstå från yrkandet om grundräntornas
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 408.
659
bapitalisering lör all ensamt arbeta på servituternas afskafiande, vore, enligt mångas
förmenande, icke välbetänkt.
Härförutan åberopar Kongl. Kammar-kollegium: att om jorgegaren lånade penningar
lill grundräntelösen, vore hans ställning lika, och om han af egna mede! inbetalade
detsamma finge han minskad intresse-inkomst. — Det första af dessa påståenden
har jag härofvan fullständigt vederlagt, genom antydande om fördelen af
hypotekslån för beloppets gäldande, och sednaste yttrandet är fullt sanningsenligt;
men den jordegare, som sjelf egde lösningskapitalet, vunne åtminstone de fördelar, att
han dels icke behöfdc låna ut ett kapital, hvarföre han sjelf stöde i skuld hos Staten,
dels ock att han sedermera vore ifrån två årliga ränteliqvider, den ena med
siri gäldenär och den andra med Kongl. Majit och Kronan.
Ett annat skäl, som Kongl. Kollegium anfört, går derpå ut att den fluktuation i
penningens värde, som understundom låter sig förspörja, skulle verka derhän att,
om penningevärdet steg, linge den jordegare, som löst sin grundränta lida förlust,
hvaremot, om penningevärdet i stället föll lägre än det normala, förlusten häraf skulle
drabba Staten. — Detta är som ordspråket lyder: ”alt se spöken midt på ljusa
dagen”. — Skulle man hysa fruktan för dylika skrämskott, då kunde man sannerligen
icke våga sig in på någon spekulation; äfventyret i dylika fal! skulle alltid
blifva långt större vid inköpet just af sjelfva jorden, tv i samma mån som köpesumman
härföre vore högre, än köpesumman för grundräntan, skulle risken alltid vara
proportionaliter större. — Det var under åberopande af såväl dessa — som de
flera —- skäl, hvilka Kongl. Maj-.t tagit till grund för dess nådiga beslut. Kongl.
Kammar-kollegium ansåg jordegarne snarare lida förlust ån vinst af bifall tili
den underdåniga skrifvelsen; hvadan Kongl. Kollegium fann skäl att afstyrka densammas
bifallande.
Så stod denna fråga då Ståndsbrodren Johan Persson i Ståndets plenum den
29 sisllidne Oktober förnyade sin redan på riksdagen 1847—48 väckta motion i
detta ämne. — Dels för ait komma i tillfälle att vederlägga de af Kammar-kollegium
hos Kongl. Maj:t anförda skäl för afslyrkande af bifall till Rikets Ständers
skrifvelse, dels ock för alt jemväl underdånigst bemöta de motiver Kongl. Maj:t för
dess nådiga beslut anfört, dels ock för att mera i detalj belysa frågans praktiska
tillämpning, har jag velat anföra delta, och på grund häraf är det jag vördsammast
utbeder mig få göra följande förslag hos Rikets Högiofliga Ständer:
På samma sätt som det under en längre följd afår varit kronohemmans åboer
tillåtet alt från krono till skatte lösa sådana hemman, hvartill åborälten
blifvit författningsenligt stadfästad, skall del vara egare lill kronoskatte
hemman
tillåtet alt lösa dessa hemman fria från jordeboks- och hemmantalsräntorna.
Då någon vill begagna en sådan lösningsrätt eger han alt å Landskontoret,
i det län hvarinom hemmanet är beläget, erhålla uträkning i
660
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 408.
ti{å exemplar, efter medelmarkegångspriset del år lösningen eger rum,
öfver beloppet af de mantals- och jordeboksräntor, hvarmed hemmanet
eller hemmansdelen är besvärad. — Det belopp, som uträkningen visar,
förvandlas till ränta efter sex procent på ett häremot svarande kapital.
Enligt den sålunda erhållna uträkningen levereras det kapitalbelopp,
hvarå grundskatten utgör sex procents ränta, uti länets Landtränteri mot
qvitto, som i vanlig ordning annoteras och hemmanet omföres i jordeboken
såsom frälselöst.
De medel, som sålunda i Landtränlerierna inflyta, levereras lill Ilikets
Sländers Riksgälds-kontor för alt af Fullmägtige användas antingen lill afbetalning
å Rikets skulder eller ock till inköp af Riks-iiypoleksbankens
obligationer och redovisas under särskild titel. Öfver sålunda fullgjord
frälselösen företer hemmansegaren å nästa mantals- och skaltskrifningsförrätlning
behörigen annoteradt ränteriqvittens, hvarom anteckning göres
såväl i mantalslängden, som i den al Häradsskrifvaren förvarade jordebok.
Då mantalslängderne undergått behörig granskning aflemnas behörigen
styrkt utdrag derur i afseende på alla skattelöste hemman till det för
hela riket inrättade Jordeboks-kontor, för alt dels pröfva uträkningen å
lösningsbeloppet, dels ock derom verkställa anteckning i der förvarade jordeböcker.
Som det, på välgrundade skäl, kan antagas afl, ifall delta förslag skulle vinna
Rikets Ständers och Kongl. Maj:ts nådiga bifall, en stor del af göromålen, uti
Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-kollegium, med flere kameral- och räkenskaps
verk,
skola betydligt förminskas; tager jag mig friheten vördsamt anhålla alt Rikets
Höglofliga Ständer ville besluta:
att i alla de på embeten och ijenster inom berörda embetsverk utfärdande
fullmagter eller förordnanden förbehåll böra göras derom, att den utnämnde
eller förordnade skall vara skyldig ställa sig lill efterrättelse de indragningar
på löner och arfvoden eller förändring i embels- och tjenst—
göringsskvldigheter, sorn kunna ifrågakomma.
I alla de fall, der grundräntorna varit anvisade på löner eller indelade till
augment på rusthåll, torde jemväl böra stadgas:
att vederbörande indelningshafvare eller rusthållare skola åtnjuta ett emot
de lösta grundräntorna svarande årligt belopp af statsmedlen.
Slutligen har jag velat vördsammast hemställa, om icke detta enkla och praktiskt
verkställbara sätt för grundräntornas frivilliga lösande kan vara värdt Rikets
Ständers noggranna behjertande, sådant destoheldre, som ingen särskild favör härigenom
tillskyndas de skattskyldige, lika litet som någon förlust drabbar Statsverket,
och torde det föröfrigt tillåtas mig upplysa, alt del icke blifver ett obetydligare kapital,
som härigenom skulle göras disponibelt, i och för afbetalning å nationalskul
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o i09.
661
Jen, eller annat ännu förmånligare sätt, utan att summan, i den mån den kan hiima
inflyta, går löst på icke mindre än Treliotre millioner R:dr ll.mt samt för den del
af ordinarie räntan, som under närvarande förhållanden ingår lill Statsverket och är
den summa, som blifvit direkte till vissa tjenstemän, stater och inrättningar indelad,
vida större och uppgår, som jag tror, till ett kapitalbelopp af Fyratiofem millioner
R:dr R:mt.
Om remiss härå till Höglofliga Stats—Utskottet anhålles.
Slockholm den 29 November 1062.
C. A. Larsson,
från Östergötlands län,
N:o 409.
Af vice Talmannen Allders Eriksson, om anvisande af i30,000
Riksdaler, dels såsom lån och dels såsom bidrag ulan ålerbelalningsskyldighet,
till aftappning af sjön Häslefjorden inom Dalsland.
I södra delen af Sundahls härad är belägen en sjö, benämnd Häslefjorden, sora
till följd af uppdämning och tid efter annan inträffade uppgrundningar vid utloppet,
äfvensom till följd af de uttappningar af ofvanliggande sjöar, som småningom blifvit
verkställde, öfversvämmar och fördränker en betydlig del af det kringliggande landet.
Under flera år har en allmän klagan häröfver försports, och den kring sjön boende
befolkningen, bestående till största delen, elier nästan uteslutande af mindre hemmansegare,
har, mer och mer kringskuren genom det alltmer stigande vattnet, småningom
sett sina egor till hälften förminskade. Under innevarande sommar är den
skada, som genom sjöns stigning tillskyndades de kringboende, uppskattad till 34,02 1
R:dr Runt, och ultappningen af ännu flera små sjöar, som utfalla i Hästefjorden,
hola dem med ytterligare flöden. Sjöns beskaffenhet, som på en stor yta upptager
en mängd smärre vattendrag, och de låga stränderna bidraga lill denna förödelse,
sorn hotar en befolkning al 5,000 menniskor, hvilka, obcmedladc, sakna utvägar alt
förskaffa sig de för aftappning af sjön erforderliga medel. Enligt uppgjordt kostnadsförslag,
som blifvit granskadt i Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader,
uppgår kostnaden, för beredande af vattenaflopp till sjöns sänkande fyra fot,
662
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;o 410.
till 105,4 83 R:dr, hvartill kommer 60,000 R:dr till inlösande af ett vid utloppet
beläget vattenverk. Genom denna aftappning vinnes icke mindre än 5,255 tunnland
ypperlig jord, nu fördränkt af vatten; ett resultat, som torde öfverstiga allt
hvad hittills erfarits med afseende å kostnaden; 5,235 tunnland fruktbargjorda och
en befolkning af 3,000 menniskor underhjelpta från en hotande fortfarande förödelse
år ett värdigt föremål för Statsmaglernas uppmärksamhet. Styrelsen för Väg- och
Vattenbyggnader har också i dess general-förslag lill innevarande riksdag med afseende
på de ovanligt fördelaktiga resultaterna af detta arbete tillstyrkt ett låneunderstöd
för dess utförande al 4 00,000 R:dr. Fördelaktigare och mera välsignelsebringande
kunde Statens medel aldrig användas. Denna aflägsna landsort, som hittills
mindre ån måhända någon annan kommit i åtnjutande af understöd, torde,
jemväl på denna grund, deraf kunna anses förtjent. Med afseende å jordegarnes
ofvanomförmälda medellöshet, och då frågan är icke blott aif vinna jord, men att
befria den från följderna af de aftappningar, genom hvilka vattnet från andra sjöar
blifvit ledt tili Håslefjorden, får jag vördsamt föreslå:
att för Uästefjordens aftappning, i öfverensstämmelse med den i Styrelsen
för allmänna Väg- och Vattenbyggnader förvarade plan och kostnadsförslag,
mätte anslås 450,000 R:dr, deraf 100,000 R:dr såsom lån och
50,000 l\:dr såsom anslag utan återbelalningsskyldighet.
Anhålles om remiss till Stats-Utskoltet, dit bandiingarne torde reqvireras från
Väg- och Vatlenbvggnads-slyrelsen.
Stockholm den 50 November 4 862.
A. Eriksson,
v. Talman,
N:o 410.
Af Jolia» Persson från Upsala län, om statsanslag för norra jernvägsstambanan
öster om Sighmafjerdcn till Upsala, samt. dess fortsättande
vidare dt Sala.
Då man vid genomläsandet af Kongl. Maj:ls nådiga Proposition om byggandet
af Statens jernvägar finner, att den föreslagna norra stambanan, från Stockholm till
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o ålO. 663
Örsundsbro och Sevalla—Sala, med bibanan Örsundsbro—Upsala, blifvit tillstyrkt af
endast 5:ne Stats-Rådets ledamöter, så år tydligt, alt den ej öfverensslåmmer med
pluraliteten af Stals-Rådsledamöternes åsigt. Man linner äfven att sjelfva föredraganden,
understödd utaf 5.ne Stats-Rådels öfrige ledamöter till alla delar tillstyrkt
norra banans dragande uti en med den Kongl. Propositionen afvikande riglning;
eller från Stockholm till Upsala och Sala, öster om Siglunafjerden, samt alt Irenne
af Stats-Rådels ledamöter föreslagit såväl den östra linien till Upsala, som den
vestra till Örsundsbro.
Med anledning härutaf, och på grund af de skäl för norra stambanans dragande
öster om Siglunaljerden till Upsala, som blifvit anförda af Chefen för Statens
jernvägsbyggnader, Öfversten Friherre Ericson, af Kongl. Maj;t uti dess nådiga Proposition
till 1856 års Rikets Ständer, af 1859 års Jernvägskomilé, af Landshöfdingen’
Bennich, General-majoren Hazelius och af Grefve Taube uti dess reservationer
mot sednaste Jernvägskomités beslut, och slutligen af Herrar Statsråden Lagerstråle
och Malmsten uti dess yttranden, som synes af de den Kongl. Propositionen
bilagde Slats-Råds-protokollen, anser jag tydligt vara ådagalagdt alt den fördelaktigaste
riglningen för norra stambanan är från Stockholm till Upsala öster om Siglunafjerden,
och då, på sätt af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition inhemtas, expropri
eringen
af den för denna bana behöfliga jorden, är af ortens innevånare erbjuden
att verkställas, så kan den till 5,004,000 R:dr, beräknade kostnaden för denna
bana minskas till 4,700,000 R:dr, hvadan utaf det till 5,850,000 R:dr af Kongl.
Maj;t för norra banan äskade beloppet, skulle återstå 1,150,000 R:dr, hvilka då kunde
lämpligast anslås lili förberedande arbeten å fortsättningen af norra banan från
Upsala till Sala.
Hvad den sednare banan beträffar torde dock böra under bepröfvande lagas,
huruvida den ej från Upsala borde dragas uti en böjning neder åt Örsundsbro.
Att här framdraga alla de skäl, som tala för norra stambanans dragande från
Stockholm, öster om Siglunafjerden, i stället för vester om nämnda fjerd, torde ej
vara behöflig!; de äro redan, på sätt nämndt är, af flere tydligt och bevisande framhållue,
och får jag derföre nu anhålla:
alt Rikets Ständer, för byggandet af norra stambanan från Stockholm lill
Upsala öster om Siglunaljerden, måtte anvisa 4,700,000 R:dr, samt alt
för samma stambanas fortsättande från Upsala åt Sala, uti den rigtning
Kongl. Maj t kan linna lämpligast, måtte anvisas 1,150,000 R:dr, alli
Riksmynt.
Stockholm den 50 November 1862.
Joh. Persson,
från Upsala lån.
664
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 411
N:o 411
Af Lars Rasmusson från Göteborgs och Bolms län, om diskontlånefondens
i Göteborg, förökande till 3,000,000 R:dr årligen, eller i
motsatt fall, allmänna diskont-lånefondens bibehållande vid nuvarande
belopp.
Vid föregående 5:ne riksdagar hafva Rikets Ständer minskat allmänna diskontens
lånefond med icke så obetydliga summor, och såsom skål härför, bland annat, anfört,
alt denna lånerörelse ej skulle bära sig, utan lända Banken till förlust. Att
Banken icke härigenom lidit någon förlust, kan tillförlitligast inhemtas af Rikets
Ständers Revisorers berättelser för föregående åren; hvaremot genom dessa vidtagna
indragningar af allmänna diskontens lånefond den olägenhet inträffat alt många lånesökande,
svnnerligast bland de mindre jordbrukarne, de der hufvudsakligast af denna
lånerörelse sig begagna, kännbart lidit. Såsom stöd för detta mitt påstående får
jag åberopa Revisorernas för granskning af lånekontorets i Göteborg förvaltning och
räkenskaper för sistlidet år afgifna berättelse, med anmälan alt de för lånerörelsen
derstädes anslagna summor visat sig vara för behofvet otillräckliga, så att från allmänna
diskonlfonden beviljade lån, hvilka i brist af tillgång icke kunnat utassigneras,
under sednare åren ständigt uppgått till ganska betydliga summor. Med anledning
häraf och då indragningen af tidtals erhållna förstärkningsmedel fortfore, hafva bemälde
Revisorer hemställt att någon betydligare förhöjning af diskontfonden måtte
vid blifvande riksdag af Rikets Ständer för lånekontoret i Göteborg anslås.
Med anledning af hvad jag i korthet anfört får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer ville besluta att allmänna diskontens i Göteborg lånefond
måtte ökas lill det belopp, som den före 1855 och 1854 årens
riksdag hade, eller 5,000,000 R:dr.
Skulle della milt förslag, som synes mig billigt, icke vinna Rikets Ständers
bifall, får jag, för alt skydda synnerligast de mindre jordbrukarnes rätt att undfå
lån, föreslå, i enlighet med Rikets Ständers Revisorers för Bankoverket åsigt vid
innevarande års revision, alt
ytterligare indragning af den för allmänna diskontens lånerörelse anslagna
fond icke bör ifrågakomma.
Om
Motioner i Bonde-Ståndet 1863. N:o 413.
665
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
Lars Rasmusson,
från Göteborgs och Bohus län.
Uti föreslående motion förena sig undertecknade til! alla delar:
B. J. Holmlin. O. Ericsson. Joh. Nilsson.
J. Rundbäck.
alla från Göteborgs och Bohus lån.
N:o 412.
Af Nils Olsson från Malmöhus län, om förhöjning i anslaget lill Institutet
för döfstumma och blinda vid Manilla.
En anstalt, högeligen förtjent af allmän uppmärksamhet och som derföre äfven
städse utgjort och ännu utgör ett föremål lör det allmännas omvårdnad och den
enskilda välgörenheten, är del bär vid hufvudstaden å Kongl. Djurgården befintliga
allmänna Institutet för uppfostran och undervisning af döfstumma samt deras danande
till nyttiga samhällsmedlemmar. Ifrån detta Institut, hafva eiler dess stiftelse
för något öfver 50 år sedan utgått öfver 500 på sådant sålt vanlottade med det
resultat, alt desamme, bildade tili förstånd och bjerta och till utöfvandet af någon
handaslöjd, sedermera kunnat, utan det allmännas betungande, sig sjellve försörja;
och uti Institutet uppfostras och undervisas för närvarande 99 sådane barn, deraf
65 underhållas på Statens bekostnad.
Till lokal för detta Institut, hvilket från år iÖ19 till år 1840 varit emot
hyra inrymdi å lägenheten Manhem och Manilla holme å Kongl. Djurgården och ännu
är derstädes förlagdt, inköptes sistberörda år med inrättningens egna medel samma
lägenhet lör 17,555 Hiksdaler 16 skillingar Banko eller 26,000 Riksdaler Biksmynt,
och denna lokal har sedermera, allt efter som under lidens lopp större utrymme
blef af nöden för emoltandet af allt flere och flere elever, måst förses med nya
byggnader tili bostäder och andra för Inrättningen angelägna ändamål, så att lägen5;,
Bilt. till R. St. Prot. 1862 fy 1863. 11 Sami. 4 Afd. 84
666
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 412.
helen i dess nuvarande skick, enligt 1861 års afslutade räkenskaper, står Inrättningen
till boks lill ett värde af 4 5,000 Riksdaler Riksmynt.
Då emellertid, vid folkmängdens tillvext i riket, den i sammanhang dermed
slående förökningen äfven af de döfstummas antal (af hvilket, enligt Kongl. Statistiska
Cenlral-byråns uppgift, vid 1855 årsslut funnns 549 emellan 1 och 15 år,
eiler omkring 2 75 vid lämplig undervisningsålder), ådagalade behofvet och angelägenheten
af att utsträcka undervisningen vid Institutet till ett större antal sådane,
än de högst 100:de, som på samma gång kunde derstädes inrymmas, föranleddes
deraf Rikets Ständer, som städse ömmat för de döfstummas beklagansvärda belägenhet,
all till nybyggnad vid Institutet af allmänna medel bevilja vid 1854 års riksdag
ett anslag af 25,000 Riksdaler Banko eller 37,500 Riksdaler Riksmynt och alt,
då dessa medel, såsom befunna otillräckliga till uppförande af någon ändamålsenlig
sådan, ej lyftades, vid riksdagen 1857 ytterligare dertill anslå 120,000 Riksdaler
eller tillhopa 157,500 Riksdaler Riksmynt.
Sedan dessa anslag af Rikets Ständer beviljats föranstaltade Institutets Direktion,
genom en till dess biträde af Kongl. Öfver-intendents-embelei utsedd arkitekt, om
uppgörandet af ritning till uppförande å anvisad plats vid lägenheten Öfre Manilla å
Kongl. Djurgården af den nya byggnaden för Institutet, afsedd att inrymma bostad
för omkring 180 döfstumma elever jemte kyrko-, läro- och matsalar, verkstäder
för den tekniska undervisningen, boslälls-rum för lärare- och ekonomi-personalen,
kök m. m., hvilken ritning med dertill hörande förslag å kostnaden för byggnadens
uppförande, slutande sig på en summa af 217,000 Riksdaler Riksmynt, Kongl. Majit
fann skäligt i nåder fastställa. Då emellertid nämnda kostnadsbelopp, 217,000 Riksdaler,
med 59,500 Riksdaler öfversleg det anslag af 157,500 Riksdaler, som Rikets
Ständer för byggnaden beviljat, men Institutet hade egna kapitaler, tillkomna genom
donationer, till största delen utan vilkor, och räntebesparingar samt uppgående vid
1858 års slut lill 232,171 Riksdaler 49 öre Riksmynt, fann sig Institutets Direktion
föranlåten ali hos Kongl. Majit i underdånighet hemställa, det Kongl. Majit
måtte täckas i nåder tillåta Direktionen att af dessa Institutets kapitaler få använda
hvad som utöfver det erhållna statsanslaget kunde erfordras till utförandet af ifrågavarande
byggnadsföretag, hvarmed åsyftades, bland annat, att bereda utrymme för
emottagande i framtiden ej allenast af ett större antal frielever på Institutets fond,
utan äfven af de flera döfstumma barn, för hvilka inträde vid Institutet städse sökes
mot betalning, men hvilkas ansökningar hittintills ej kunnat bifallas i brist af utrymme
vid Institutet; och till denna Direktionens underdåniga hemställan behagade
Kongl. Majit i nåder lemna Sitt bifall.
Derefter blef omförmälda byggnadsföretag ä det anvisade stället påbörjadt 1860
och har sedermera allt hitintills fortgått, så alt den nya byggnaden för närvarande befinner
sig undertak och är antagen blifva fullt färdig hösttiden 1863; men delta byggnadsföretag,
som, på sätt förut nämndi är, beräknats att uppgå till 217,000 llidr lia
Motioner *' Bonde-Ståndet 1862■ N:o 412.
667
beklagligen, i följd af oförutsedda missgynnande lokala förhållanden i afseende å
grunden för byggnaden samt stegrade priser på byggnadsmaterialier och ökade kostnader
för dagsverken, kommit att blifva långt dyrare än i kostnadsförslaget beräk
nadt
var. Oberäknadt nemligen kostnaden för bergsprängning till grunden och käl
larvåningen
samt uppmurning af gråstensmurarne till byggnaden, uppgående till det
betydliga beloppet al 03,458 lt:dr 22 öre, bar Direktionen, efter infordrande af
anbud pä uppförandet af den öfriga delen af byggnaden i fullständigt skick, och antagande
al det lägsta, måst enligt med vederbörande byggmästare afslutadt kontrakt,
utfästa sig ali derför betala 264,000 R:dr, så att liela den af Direktionen nu
kända kostnaden för denna nybyggnad uppgår lill 347,458 K:dr 22 öre K:mt; en
visserligen ganska betydlig summa, hvilken dock, i betraktande af byggnadens storlek
samt det solida och prydliga sätt, hvarpå den blifvit uppförd, billigtvis ej torde
kunna anses vara anmärkningsvärd.
Till bestridande af den del utaf kostnaden för denna nybyggnad, som öfverstiger
ofvanberörda af Rikets Ständer till densamma beviljade statsanslag, eger visserligen
Institutet, enligt hvad här ofvan förmäldt är, tillgång i egna kapitaler; men
dessa kapitaler blifva i och med detsamma till största delen medtagne, och Institutet
går äfven dermed i mistning af årliga räntan af dessa kapitaler, så väl behöflig
för att dermed kunna bidraga ej allenast till bestridande af de för Institutets ändamålsenliga
verksamhet nödiga utgifter än äfven till underhåll på Institutets fond af
eli, större antal fri—elever, för emottagande af hvilka det årliga statsanslaget af
45,000 IV.dr Runt oj [einnar tillgång.
För att nu hålla Institutet för döfstumma och blinda skadeslöst för denna
ränteförlust får jag härmed vördsammast anhålla:
det Rikets Höglofliga Ständer behagade till nämnda Institut, utöfver det
anslag af 45,000 R:dr R:mt, som för närvarande af statsmedel årligen
till Institutet utgår, ytterligare anslå en årlig summa af Femton Tusen
R:dr, så att liela årliga statsanlag-et till Institutet hädanefter må blifva
Sextio Tusen R:dr R:mt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 30 November 1862.
Nils Olsson,
från Malmöhus län.
Häruti instämma:
Paul Andersson. G. Bjerkander. D. Danielsson.
J. M. Lundahl. A. J. Sandstedt. P. Nilsson,
från Christianstads län.
668
Motioner i Bonde-Ståndet 1863. N:o 413.
N:o 413.
Af Niis Olsson från Malmöhus län, om statsbidrag till en bibana från
södra stambanan vid Eslöf till städerna Landskrona och Helsingborg.
Bland alia de frågor, sorn blifva föremål för Rikets Siänders pröfning är jernvägsfrågan
uti ekonomiskt hänseende den vigtigaste. Båda Stalsmagterna skynda
att vilja fullborda elt system, som för blott tio år sedan väcktes lili lif. Det är
numera icke blott Konung och Sländer, som tala om jernvägar, ulan snart sagdt en
och hvar af våra provinser, hvilka genom bibanor eiler kanaler söka leda sig till
den stora pulsådran — stambanan. Redan äro millioner tecknade till dylika bibanors
anläggande; och del mäste ligga i Statens och Regeringens intresse, att med
lån understödja dessa företag, hvilka obestridligen skola gifva en ökad trafik på
stambanorna, och sålunda naturligtvis höja deras inkomst. — Vid de Ivänne föregående
riksdagarrie har jag dels väckt motioner, dels varmt talat för anslag eller
lån till en dylik bihana från stambanan vid Eslöf mot Akarp och Billeberga samt
härifrån vidare med tvä grenar lill Landskrona och Helsingborg. Delta har tilis
dato icke kunnat bifallas, men sedan båda förstnämnde städer på egen bekostnad
låtit uppgöra ritning och kostnadsförslag, bildat bolag samt åstadkommit en aktieteckning
för både städer och land lill mer än en million R:dr Runt, hoppas jag nu
hos Rikets Höglofliga Ständer vinna bifall. Fördelarne, icke allenast för orten utan
för Staten, utvisas dels af vid förra riksdagen i ämnet väckta motioner, men ännu
mer af den af Landshöfdingen m. m. v. Troil på Riddarhuset väckta motionen rörande
denna angelägenhet; vidare får jag åberopa hvad ombuden från Landskrona
och Helsingborg yttrat uti deras lill Höglofliga Borgare-Ståndet ingifna anföranden i
samma ämne.
(Inder åberopande af hvad jag här anfört, vågar jag vördsamt föreslå:
att, Rikets Höglofliga Ständer behagade för anläggande af en jernbana från
södra stambanan vid Eslöf, till städerna Landskrona och Helsingborg anvisa
medel af Statens tillgångar til! två tredjedelar af anläggningskostnaden,
antingen såsom anslag utan återbetalningsskyldighet, eller, om detta
icke kan beviljas, såsom lån mot den ränta Kongl. Maj.t i sin nådiga
Proposition föreslagit.
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 414. 669
Om remiss häraf til! vederbörligt Utskott anhålles ödmjukligen.
Stockholm den 50 November 1862.
Nils Olsson,
från Malmöhus län.
N:o 414.
Af Nils Olsson från Malmöhus län, om befrielse för Asmundtorps m.
fl. kyrkor i Skäne frän skyldigheten att ulgifva den dem, jemlikt
Kongl. 3Iaj:ts nådiga utslag den 2 Juli 1859, ädömda kyrkotionde.
Under den tid Skåne tillhörde Danmark hade åtskilliga kyrkor inom denna provins
måst betala tio tunnor råg och tio tunnor korn såsom tionde till Helsingörs hospital.
Denna tionde har genom Kongl. Resolution den 24 November 1660 blifvit
anslagen till Landskrona kyrka, sorn vid den tiden lärer befunnit sig i ett förstördt
tillstånd. Alt denna, elter min tanke, orättvisa utgift icke skulle existera i evighet,
bevisas deraf, att detta nådiga beslut blifvit förnyadt 1672 och 1680. Enligt Generalguvernörens
förordnande var Lagmannen Pehr Pehrsson anbefalld alt uttaga
denna tionde i Rönnebergs härad, utan föreskrift hvilka socknar eller med huru mycket
hvarje socken dertill skulle bidraga, hvilket sålunda synes hafva berott på Lagmannens
eget godtfinnande. Det har ej kunnat utrönas hvilka socknar levererat
denna tionde från 1660 till 1698; men 1699 och 1700 uttogs den blott af
Asmundtorp och Tofta kyrkor. Från 1701 till 1709 utgick samma tionde af Örja,
Wadensjö, Asmundtorp, Qvistofta och Glumslöfs kyrkor. Tofta frikändes då, utan
att man får veta orsaken dertill eller hvarföre andra kyrkor blifvit ålagda detta
onus. Från 1709 och allt framgent hafva Wadensjö, Qvistofta och Glumslöf varit
befriade från nämnde afgift,' hvilken i deras ställe blifvit lagd på Westra Karaby,
Norrhviddinge och Stora Harrie kyrkor. Huruvida det varit Guvernören eller Konungens
Befallningshafvande i Skåne, som gjort denna sednare förändring, upplyses
ej af handlingarne; men alt det varit en godtycklig pålaga, kan väl icke bestridas,
ty att laga från den ena kyrkan och gifva till den andra, mäste alltid vara
en orättvisa, så mycket mera i ifrågavarande fall och under närvarande omstän
-
ero
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 415.
digheter, då Landskrona kyrka är förmögen och flera af de betalande kyrkorna deremot
fattiga.
På dessa skäl får jag vördsamt föreslå :
att Asmundtorp, Örja, Westra Karaby, Norrhviddinge och Stora Harrie
kyrkor må blifva befriade från den kyrkotionde, som de tills dato, enligt
Kongi. Majis Utslag, blifvit ålagda att betala.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukligen.
Stockholm den 30 November 1862.
Nils Olsson,
från Malmöhus län.
N:o 415.
Af Håkan Pettersson och Jöns Pehrsson från Blekinge län, om
befrielse för rust- och rotehållare inom Blekinge från skyldigheten att
bekosta de s. k. småpersedlar ne utaf bdtsmännens beklädnad, samt
desammas bestridande med statsmedel.
Enär det allmänt erkännes, att Blekinge län, hårdare än någon annan af Sveriges
provinser, blifvit betungadt af rustniugsbesväret, medelst der upprättad båts—
mansindelning, till 1,500 man på 8751§s:dels mantal, torde någon lindring böra beredas
egarne till de, i allmänhet både inskränkta lill egovidd, och af mindre god
beskaffenhet varande hemmanen, som fått sig, en jemförelsevis med andra hemman
i bördigare orter, vida svårare rustningsskyldighet ålagd. I)e tillfällen till biförljen—
sier, som nu erbjuda sig för många, igenom den lättare afsättning med allehanda
landtmanna-produkter och näringsflitens alster, som jernvägarne medföra, är icke
snarligen, om någonsin, att förvänta af innevånarne i denna, såsom det nu synes, i
detta afseende vanlottade ort. Förbises må ej heller, att just Båtsmanshåll^, med
sina afskedade, frånfallne eller utblottade, talrika familjer, i väsendtlig mån ökar
fattigvårdskostnaden och således äfven i detta fall utöfvar ett betungande inflytande
på de till fattigvårdens upprätthållande bidragande hemmans-innehafvarne. Med anledning
häraf torde någon lindring i det så ofta öfverklagade rustningsbesväret med
skål böra medgifvas de rustningsskyldige; hvadan vi vördsammast få föreslå:
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o H6.
all åtminstone de så kallade småpersedlarne af Låtsmännens beklädnad,
bestående af strumpor, skjortor och skor, måtte af Kronan öfvertagas,
rust- och rotehållare från utgörande deraf befrias och dessa af Statens
medel ersättas;
synnerligen som dessa persedlars presterande vid båtsmännens uppfordring
till tjenstgöring nästan alltid medför mycket besvär och olägenhet för de rustningsskyldige.
Om remiss al denna vår motion till vederbörligt Utskott få vi vördsammast
hanålla.
Stockholm dea 30 November 1862.
Häkan Pettersson, Jöns Pehrsson,
från Blekinge län.
N:o 416.
Af Håkau Pettersson från Blekinge län, derom alt kommunalnämnd
md förklaras behörig att upptaga och afgöra mål, som röra förseelse
mot 6 § i Kongl. Kungörelsen den 12 Juli 1861, i fråga om hund
skatt.
Kongl. Majlis nådiga Kungörelse, angående skatt för hundar, af den 12:te Juli
sistlidet år, stadgar i (lite §, att åtal för försummelse all till beskattning anmäla
hund, eller för försök att annorledes undandraga sig beskattning för dylikt kreatur,
skall upplagas och afgöras för landet af Konungens Befallningshafvande. Såvida
hundskatten skall fortfarande existera, torde en förändring i omförmälda stadgande
icke anses olämplig, enär de der åtalen, med sine långa resor till och från resi
dens-staden,
för den tilltalade och vittnen icke blott blifva tidsödande och besvärliga,
ulan medför för den tilltalade ej obetydliga kostnader, vida öfversligande de
obetydliga bölerne, hvadan möjligt är, att mången tilltalad, heldre än alt vidkännas
besvär och kostnader, äfven om han vet sig vara oskyldig, finner sig föranlåten
betala böterne.
Då ett sådant fali icke bör kunna framtvingas vill jag föreslå:
672
Motioner t Bonde-Ståndet 1862. N:o 417.
alt kommunalnämnd, pä hvilken det älven beror, om sådan skatt skail
utgå, eller ej, må erhålla både skyldighet och rättighet att upptaga dylika
åtal och ådöma de deraf härflylande böter, till likhet med hvad för öfverträdelser
af kommunens ordningsstadgar uti 39 § af Kongl. Förordningen
om kommunalstyrelse på landet är föreskrifva.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott får jag vördsammast anhålla.
Stockholm den 30 November 186*2.
Häkan Pellersson,
från Blekinge lån.
N:o 417.
Af Ola Jönsson från Malmöhus lån, om statsanslag för anläggning af
en sidobana frän södra stambanan till Helsingborg, eller ock lån lill
enskildt bolag för utförandet af samma bana.
Redan vid tvänne föregående riksdagar har motion blifvit vackt om jernvägs an
åggande
till Helsingborg, men hittills utan framgång.
De skål, som lala för denna jernvägs anläggande, äro likväl alltför giltiga för
att icke påaktas. Malmö har, såsom bekant är, redan för några år tillbaka jernväg
och Helsingborg är i saknad deraf, men, det oaktadt, går såväl post- som personalbefordringen
samt varutraliken från senhösten till våren öfver denna stad, hvilket
icke endast beror deraf, alt Helsingborgs hamn är den enda i landet, som under
hela vintern är tillgänglig, utan äfven af Helsingborgs naturliga läge för förbindelsens
underhållande med ullandel. A danska sidan är man i fuli verksamhet med anläggandet
af jernväg från Köpenhamn till Helsingör, hvilken är beräknad att kunna
öppnas nästa höst. Det redan nu kända behofvet af jernväg från södra stambanan
till Helsingborg blir således för hvarje dag mera trängande, och tager man dertill
i betraktande denna banas vigt ur Skandinavisk synpunkt, såsom eli kraftigt medel
till underlättande af såväl det materiela som ideela utbytet mellan de samslägtade
foiken, bör väl knappast tvekan kunna uppslå, huruvida denna bana bör blifva stats
bana
eller icke. Drages den från någon punkt af södra stambanan mellan Eslöf
och
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 417.
673
och Bosarp i någorlunda rak sträckning mot Helsingborg, kommer den på en gång
att beröra skogsbygden oell gå genom den bördigaste delen af södra Sverige, hvadan
utsigterne för att denna bana skall bära sig äro åtminstone fullt så goda, som för
någon annan i bela Sverige.
Helsingborgs hamn är nu under ombyggnad och afståndet emellan denna stad
och Helsingör är endast omkring en half, medan det mellan Malmö och Köpenhamn
år fyra sjömil; således kommer efter Helsingborgsbanans anläggande, äfven under
sommarmånaderna, den egentliga persontrafiken mellan Sverige och Danmark samt
vidare till utlandet alt taga den förra vägen, hvilket ock naturligen till följd af besparade
frakter och assuranser blifver förhållandet med godstrafiken troligen äfven
från Norrige (när jernväg kommer att sammanbinda delta land med Sverige) under
minst fem månader al året. Landskrona hamn, om ock ej så lång tid af året tillgänglig
som Helsingborgs, är måhända dock den rymligaste och djupaste i södra
Sverige, och kunna således de mest djupgående fartyg dit inkomma, hvilket anvisar
denna stad en gifven plats såsom det sydliga Sveriges blifvande fabriksort, och redan
nu hafva dessa fabriker börjat i betydlig mån uppblomstra.
Sträcktes derföre en bibana från Landskrona till Helsingborgsbanan, skulle denna
otvifvelaktig! tillföra södra stambanan mycken trafik och mägtigt bidraga till
landels förkofran oall utveckling.
Af nu anförda skäl anser jag en sidobana från södra stambanan lill Helsingborg
vara af den betydelse alt fullkomligt berättiga densamma såsom statsbana, men
då i anseende till de många storartade allmänna arbeten, som nu betunga folket, det
möjligen kan blifva kännbart för Slaten alt ensamt bekosta den, föreslår jag följande
alternaliver:
t:o det Ilikets Ständer täcktes med afseende på Helsingborgsbanans betydelse
för hela Skandinavien ur politisk, kommersiel, social och strategisk
synpunkt besluta denna banas anläggande såsom statsbana samt dertill
ansia erforderliga medel eller ock
2:o i den händelse likväl, mot förmodan, detta ej beviljas och banan
således kommer att af enskildt bolag anläggas, lönebidrag motsvarande två
tredjedelar af anläggningskostnaden såväl lör banan från Helsingborg, som
bibanan från Landskrona, må under billiga vilkor beviljas.
Närmare upplysningar om så väl anläggningskostnaden som hvad i öfrigt berör
frågan kan inhemtas af Kongl. Majits nådiga Proposition äfvensom af Herr Landshöfdingen
von Troils i ämnet väckta motion.
Om remiss tili Höglofliga Stals-Utskottet anhålles.
Stockholm den 30 November 1862. Ola Jönsson,
från Malmöhus län.
Bih. lill R. St. Brot. 1862 $ 1863. 11 Sami 4 Afd.
674
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;o 418.
N:o 418.
Af Ii. G. Andersson från Elfsborgs lån, om låneunderstöd dt Torrskogs
församling, för fullbordande af dess kyrkobyggnad.
På sålt närlagde protokoll vid sockenstämma den 22 i denna månad med Torrskogs
församling ulvisar, är denna lilla och fattiga församling urslåndsatt, alt, sedan
församlingen til! sin nya kyrkobyggnad användt omkring 5,000 dagsverken och
7,000 R.dr kontanta penningar, af egna medel bringa byggnadsföretaget lill slut,
församlingsboarne hoppas att Rikets nu församlade Ständer skola behjerta delta, genom
att åt församlingen anvisa ett låneunderstöd af den för kyrkobyggnadens fullbordan
erforderliga summa, 5,000 R:dr R:mt, emot återbetalnings- och amorleringsvilkor,
som kunna billigast lemnäs.
Då jag nu framlägger denna motion vet jag ganska väl att mången bar den
åsigt, att Statens mellankomst icke bör i dylika fall som förevarande ifrågakomma. Om
än denna åsigt i sin allmänhet må kunna souteneras, så lider det väl icke tvifvel,
att den någon gång måste vika för den stiänga nödvändigheten; och kan jag försäkra,
att Torrskogs församling i följd af sin fattigdom, är värd alt understödjas,
för att kunna blifva i tillfälle att icke nödgas att tili en obestämd framtid uppskjuta
deras glada förväntan att få sitt Guds Hus så färdigt, att de kunna der samlas och
hembära Honom, från hvilken all god gå (va kommer, sitt lof.
Jag vågar af sådan anledning föreslå:
att Rikets Ständer behagade anvisa 5,000 R:dr Runt, såsom låneunderstöd
på de vilkor, som billigast kunna lemnäs, till Torrskogs församling
för fullbordan af dess kyrkobyggnad.
Om remiss till Höglofliga Stals-Utskottet anhållcs vördsamt.
Stockholm den 50 November -1802.
L. G. Åndersson,
från Elfsborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 419.
675
N:o 419.
Af EZric Mallmin från Westmanlands län, om tillägg till 2i kap. i
Kongl. Maj:ts nådiga Förslag till ny strafflag, i fråga om domstols
rätt att stadga vite mot åverkan m. m., eller, i händelse berörda förslag
ej varder antaget, de för sin del mätte besluta en förordning
mot åverkan samt olofligl jagande och fiskande, i öfverensstämmelse
med hvad berörda förslag i delta hänsende innehåller.
Den uti 10 kap. 5 § Byggninga-Balken och åtskilliga författningar domsto
larne
medgifne rätt att stadga vile mot skogsåverkan, med mera, anser jag böra
upphöra, af skäl att dorastolarnes vitesstadganden, såsom afsedda endast för den
jord, hvars egare sokt vitesförbud, medföra oreda och ojemnhet i bestraffningen af
eli och samma brott, hvarförutan de åro förenade med besvär och kostnader ej
mindre vid ansökningen derom hos Rätten, än ock tiil följd af nödvändigheten att i
kyrkorna årligen kungöra dom, samt, för hvar gång åtal sker, vid Rätten förete desamma.
Också har lagstiftningen uti sednaste stängselförordning erkänt vitesstad
gandenas
olämplighet, och man torde vara ense derom, alt ett allmänt lagbud, så
som
gällande lika för aila tider och orter samt genom sin allmängiltighet och tili
följd af sitt ursprung mera aktningsbjudande, innerligare, förenadt med det allmänna
rättsmedvetandet, eger företräde framför underordnade myndigheters vitesstadganden,
hvilka böra begagnas endast i de fall, då de åro nödvändiga för att gifva kraft åt
de af nämnda myndigheter inom gränsen för deras befogenhet meddelade beslut.
För att kunna undvara vitessladgandena emot skogsåverkan, olofliga vägars tagande
m. m. sådant, erfordras emellertid en lag, som för dylik rättskränkning stadgar en
bestraffning, lämpad alt motsvara förbrytelsernas beskaffenhet och medföra åsyftad
verkan. Förslag tili sådan lag innefattas i 24 kap. af den till Rikets Ständers antagande
af Kongl. Majit framlagda straff—lag. Jag får fördenskull föreslå:
att, om denna straff-lag blifver i sin helhet antagen, uti ingressen dertill
måtte inryckas ett stadgande, hvilket upphäfver såväl alla af domstol
hittills meddelade vitesförbud mot åverkan m. m., som ock domstolarnes
rätt att vidare stadga dylika vitén;
hvaremot, om straff-lagsförslaget ej skulle blifva i sin helhet antaget, jag får anhålla
:
det Rikets Ständer ville för sin del besluta en förordning mot åverkan
676
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 120.
samt olofligt jagande och fiskande, som med upphäfvande af alla vilen,
upptoge de stadganden, som innefattas i Usla lii! och med 7:de samt
ll:te till och med 16:de §§ i ofvannämnda kapitel af strafllags-förslaget.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 50 November 16G2.
Erie Mallmin,
från Westmanlands län.
N:o 420.
Af Elrik Mallmin från Westmanlands län, om åtgärders vidtagande,
hvarigenom det ät Sala bergslag upplåtna arrende af silfververkel tid
Sala Romme att upphöra, och all, för den händelse delta icke låter sig
göra, bergslaget mätte tillförbindas, alt i afseende ä siifververkets drift
vidtaga tidsenliga förbättringar eller ock varda frän arrendet skildt.
Vid många föregående riksdagar hafva Rikets Ständer fört klagan öfver de stora
uppoffringar, som tillskyndats Statsverket i och för uppehållandet af silfververkel vid
Sala och hvilka på långt när icke motsvarats af den inkomst det allmänna deraf dragit.
Efter åtskillige skiften, uppläts detta silfververk, genom transport af den 20 Januari
1662, efter den (idens sed uppå så kalladt ”perpetuel! arrende,” åt eli enskildt bo
lag,
Sala bergslag, bestående af 160 lotter eller bergsmanstomter, hvilket allt sedan
dess bedrifvit samma verk under vilkor, redan från början för Kronan betungande,
men som blifvit det ännu mera genom transport-resolutionen af den 9 December
1741 och det derpå grundade kontraktet af den 20 September 1743. Delta bolag
åtnjuter nemligen inkomsten af stora föriäningar m. m., som här nedan skola i korthet
angifvas, emot förbindelse att bearbeta silfververkck";samt;atl till Kronan uti skatte
erlägga tiondedelen af silfvertillverkningeu, som dessutom bör helt och hållen till
Kongl. Myntet inlevereras, likväl emot rättighet för bergslaget alt återbekomma de
■rij-delarne myntade, myntningskostnaden derifrån afdragen.
Berörda af Staten till Sala bergslag lemnade föriäningar och öfriga förmåner äro
hufvudsakligen följande:
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 420.
677
l:o Kronans räntor af Sala, Möklinta, Norrby, Torna, Kila och Kumla socknar,
tillhopa 17540 mantal, uppgående i medeltal efter 20 års markegångspris för åren
1841—1860,
årligen till R:mt R:dr 20,779: 51.
2:o Den s. k. grufvedrängshjelpen af alla Salbergs socknar och öfrige
kronostatsmedel, dito i medeltal dito årligen  10,475: 85.
3:o Inkomsten af Kyllinge qvarn, utgörande enligt skattläggning 70
tunnor, efter nämnde årens markegång, i medeltal årligen uppgående
lill  876: 10.
(Dock lärer det nuvarande arrendebeloppet vara vida högre.)
4;o Till tjenslemäns löner årligen  2,700: 79.
5:o Till materialiers inköp d:o
10: —■
6:o Ersättning för skatteförenklingens tillämpning på de till silfverver
-
ket disponerade räntor, hvarför Bergslaget vägrat ingå på någon uppoffring,
och som derföre af Rikets Ständer årligen anvisats utgå af
Statsmedel med värdet af 185 tunnor spanmåt och 450 Il:dr i
kontant eller årligen omkring ....
R:mt R:dr 57,242: 25.
Härtill komma följande förmåner, som icke bär kunna utföras i bestämda penningebelopp,
nemligen:
7:o Förläning af den s. h. Grvfvejorden att skattefritt disponeras, 17 hemman,
utgörande tillhopa 2,062 tunnland, 14 kappland, åker, äng och hagar;
8;o Dito dito af Krono- Stads- eller bergsmansjorden, bestående af Wäsby
kungsgård, hvars inegor uppgå till omkring 680 tunnland och dessutom 16! hemman,
utgörande 725 tunnland åker, 992 tunnland äng och 328 dito hagar, eller
tillhopa 2045 tunnland, utom torpegorna;
9:o Upplåtelse, utan afgift, af Nora och Enåkers skogsallmänning, som lärer
uppgå till omkring 6,000 tunnland;
10:o Inkomsten af Kyllinge såg;
ll:o Vederlag til! Enåkers bys frälsehemman för vattenskador, genom upp
dämningar
för silfververkel;
12:o Sala stads befrielse från båtsmanshåll m. m;
13:o Förlusten af räntor, som frångå Kronan till följd af förmedling å hemman,
som lida vattenskada genom nämnde uppdämningar, genom hvilken förmedling
33t\ mantal äro nedsatta till 9tb mantal; och slutligen;
14:o Den stora förlust, som årligen uppstår för en mängd enskilde personer,
hvilka ega odlingsbar jord, men genom uppdäinningarne för silfververkct fåll densamma
vattendränkt; lärande denna jord, till större delen af utmärkt beskaffenhet,
uppgå till öfver 2,000 tunnland.
678
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N'o 420.
Uti ersättning för dessa i sanning stora uppoffringar för Sala bergslag, har
Kronan följande årliga inkomst:
l:o I arrende för de 6 nedra socknarne, i medeltal, efter 20 år 1841—1860
Riksmynt Riksdaler 5,191: 5.
2:o Uti tionde eller silfverskatt, dito dito  11,745: 17.
kunnande slagskatt och myntarelön ej häruti inbegripas, då de motsvara
Kronans här ofvan icke upptagna kostnader derför.
Summa Runi R:dr 14,936: 22.
hvartill äfven bör läggas den, genom ökad vattentillgång för några af de vid Sågån
nedanför Sala liggande qvarnar, möjligen utgående högre qvarntull.
Efter anförande af dessa siffror och öfriga förhållanden lemnar jag åt hvar och
en att bedöma, huruvida fortfarandet af berörda arrende är förenligt med en god
hushållning med Statens medel och tillgångar.
Det liar varit föremål för anmärkning och påstås ännu i dag, att bergslaget
icke följt med sin tids förbättringar i afseende å melhodcr och redskap vid silfver—
tillverkningen, hvilket äfven vinner stöd deraf, ali eli köpeanbud på grufvan sistlidet
år blifvit gjordt, hvari köparen erbjudit sig att afstå från aila de prestationer, som
Kronan nu utgör till silfververket, äfvensom att inom viss lid upprifva fördämningarne
och drifva verket med ångkraft, samt i köpeskilling erlägga 100,000 R:dr
Runt. Utländsk ingeniör skall, innan delta anbud afgafs, varit tillkallad och elter
skedd noggrann undersökning förklarat, att grufvedrifte», skött på säll nu eger rum
och al en så fåtalig arbetsstyrka, icke kunde gifva annat än förlust.
Bergslagets underdåniga yttrande öfver berörda köpeanbud infordrades och blef,
efter temligen lång tidsutdrägt, den 24 Juli innevarande ar afgifvel samt innehöll
ett afstyrkande af anbudets antagande, men hufvudsakligen det bestämda yrkandet att
varda bibehållet vid alia dess nuvarande förmåner.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westmanlands län afgaf, vid insändandet af
detta bergslagets yttrande, eget underdånigt utlåtande i ämnet den 2 2 sistlidne September,
hvilket, i många delar är både märkligt och upplysande, och hvarur jag anhåller
alt få anföra följande:
,1I äldre lider ansagos grufvor, i synnerhet de som innehöllo ädla metaller,
ovilkorligen böra tillhöra Slaten och af den böra bearbetas. De ansagos såsom verkliga
herrligheter, eller såsom de i äldre handlingar kallas, klenodier. De hade ock
med klenodier i allmänhet det gemensamt, att vara för sina egare ganska dyra; men
de ädla metallernas bringande i ljuset ansågs då af den stora vigt för samhället,
att inga kostnader för ändamålets vinnande voro för stora. Senare tidens sundare
statsekonomiska grundsatser hafva frångått dessa meningar, och antagit, dels att
Staten så litet som möjligt för egen räkning bör deltaga i industriel företag, dels
att de ädla metallernas frambringande endast då kan vara af vigt för Staten, om de
fullt ersätta det derpå nedlagda arbetet, hvilket i annat fall förmånligare användes
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 420.
679
på frambringandet af andra produkter, genom hvilkas bortbytande på verldsmarknaden
ådlare metaller till ringare pris kunna till riket införskaffas. Sådant har ock
förhållandet varit i Sverige, och Sala grufva är numera, så vidt mig är kändt, så
till vida det ena undantaget derifrån, att den ännu verkligen eges al Kronan, ehuru
dess bedrifvande blifvit åt enskilde, genom så kalladt evärdeligt arrende, öfverlemnad.
Då emellertid kostnaderna för Slaten lör denna grufvas drift, med undantag
af måhända några få år, alltid varit och ännu äro vida större ån förmånerna, så
synes det blott vara fullföljandet af en utaf båda Stalsmagterna redan i allmänhet
antagen grundsats, om äfven Sala silfververk, sedan nuvarande innehafvare af detsamma
billigen förnöjes, till enskild man elier korporation försäljes.”
Konungens Befallningshafvande slutar ock med samma tillstyrkan, eller, uppå
angifna föreslagna grunder och vilkor, alt silfververket må försäljas, såsom kommande
att medföra pn en gång betydlig besparing för Kronan och en oberäknelig
vinst för orten, eller alt, derest försäljning icke skulle kunna ske, silfververket i
alla fall må söka återvinnas till Kronan, för att nedläggas.
Med åberopande af det anförda och under förhoppning, alt det Utskott, till hvil
ket
denna motion kommer att remitteras, egnar en utförligare granskning oell pröfning
åt detta vigtiga ärende, än som af mig kunnat åstadkommas, får jag vördsamt
föreslå:
Att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:l i underdånighet anhålla:
att, så vidt Sala bergslag icke anses kunna, i laga ordning, från sitt arrende
af silfververket vid Sala grufva uppsägas, skyndsam åtgärd må vid
tagas
för ti äflande af öfverenskommelse med bergslaget om upphörande af
nämnda dess arrende: samt
att, för den händelse bergslaget skulle vägra att häruppå ingå eller för
sitt bifall till en sådan öfverenskommelse uppställa för hårda eller oantagliga
vilkor, Kongl. Maj:t måtte läckas låta genom vederbörande embetsverk
meddela bergslaget nödiga föreskrifter i afseende å anskaffningen af
tidsenliga maskinerier och begagnandet af de bästa nyare methoder för silf—
vertiilverkningen vid Sala grufva, äfvensom dess bedrifvande med betydligt
ökad arbetskraft, på det alt Statens för berörda grufvedrift hittills gjorda
högst betydliga uppoffringar må för framtiden i någon mån minskas; och
att om bergslaget underlåter alt ställa sig de erhållna föreskrifterne till
efterrättelse, eller dervid visar försummelse, Kongl. Majit måtte, enär det
icke längre förmår uppfylla sin förbindelse att rätt sköta silfververket, från
ai rendel i nåder skilja bergslaget
Slockholm dea 30 November 1802.
Erik Mallmin,
från Westmanlands län.
680
Mottoner i Bonde-Ståndet 1862 N:o 421.
N:o 421.
Af Olof Pehrsson från Gefleborgs län, derom, att böter, ddömde för
oloflig bränvinslillvcrkning eller försäljning, må förvandlas till enkelt
fängelse, i stället för nu stadgadt fängelse vid vallen och bröd.
Det har varit en i vårt land antagen och ifrån uråldriga lider gillad grundsats,
att den, sorn blifvit dömd till böter och ej mägtat desamma fullt utgifva, skolat
stånda kroppspligt för allt. Stadgandet härom uti 5 Kapitlet 7 § af 1754 årslag,
qvarstår ännu alldeles oförändradt, 8 § af samma Kapitel innehåller: ”Ej må böter
utsökas af bonde, der han ej förmår deni betala utan hemmanets förderf och ödesmål;
ej heller af den, som lider deraf brist på föda och uppehälle; ulan umgälle
den brott sitt med kroppen”. Ifrån denna, lika så åldriga, som rättvisa och billiga
grundsats, har dock i sednare tider, den ekonomiska lagstiftningen gjort ett märkbart
undanlag uti de väl kända förordningarnc om bränvinslillverkning och om bränvinsförsäljning,
då deruti stadgades, att böter skola gäldas af den pligllålldes egendom
i löst och fast så långt den räcker, samt återstoden förvandlas i fängelse.
För alla andra civila, och jemväl för kriminela brott, gälla ännu ofvananförda uråldriga
stadgande; och då, elter vanligt menniskobegrepp, oloflig tillverkning eller försäljning
af bränvin, icke innebår någon svårare art af brottslighet, så synes den
verkligen hårda straffbestämmelsen vara alldeles obefogad.
Alan kan icke utan ett visst deltagande åse hurusom den eljest aktade och
hederlige arbetaren, endast derföre att han, af sitt eget jordbruks alster, inom eget
hus, till sin egen taifliga förbrukning, tillverkat en eller annan kanna bränvin, eller
ock derföre, alt han icke varit hård nog, alt af samma vara förneka sin lika hederlige
granne ett eiler annat qvarter emot ersättning; man kan icke, säger jag, ulan
deltagande åse, att desse, i allt öfrigt oförvitlige personer, för sådana förseelser emot
ekonomiska föreskrifter, skola först keröfvas all deras både fasta och lösa egendom,
till sorg och saknad för maka och värnlösa barn, samt sedan på flera månader eller
eli helt år inspärras i fängelse såsom andra missgerningsman. Om straffet uthärdas,
återkomma de med blygsel och betraktas af fordna vänner och bekanta såsom
vanårade, utan hus och hem för sig, hustru och barn. Fattigvården år deras enda
tillflykt.
Jag känner mig vid sådana förhållanden uppmanad alt föreslå:
att
Motioner i Bonde-Ståndet 1852. N:o 422.
681
ali böter, hvartill, enligt Kongl. Förordningarne om bränvinstillverkning
och om bränvinsförsäljning, någon gör sig förfallen, om tillgång saknas
till deras lulla gäldande, skola förvandlas tili fängelse.
Då fängelse vid vatten och bröd är jemförligt med det förhatliga och redan
afskaffade spöstraffet, samt numera i della sednares ställe tillämpas för tjufvar och
rånare med flera andra dylika, så är det väl icke skäl, då straffen skola mätas
efter brottens beskaffenhet, att på sådana, som endast olofligen försälja bränvin, älven
tillämpa delta svåra fängelse; och jag får derföre och på ofvan angifua grunder,
i sammanhang härmed föreslå:
att stadgandet om böters förvandling till fängelse vid vatten och bröd
mätte utgå från 52 § uti Kongl. Förordningen om bränvinsförsäljning den
7 December 1860.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålies.
Slockholm den 50 November 1862.
Olof Pehrsson,
från Gefleborgs län.
N:o 422.
Af Jall Andersson från Kopparbergs lån, om förändrade föreskrifter
i fråga om tiden och sättet för pröfning af ego-gradering.
Med en sorglig, dyrköpt erfarenhet af de stora lidanden, ja rent af ruinerande
olyckor, som träffa skifteslagande jordegare af den anledning, att egogradering icke
skall pröfvas före verkställigheten af laga skifte, utan först sedan detta blifvit i alla
afseenden afslutadt, hafva mina kommittenter uppmanat mig alt, hvad jag dessutom
visserligen icke skulle underlåtit, föreslå en förändrad lagstiftning uti ifrågavarande
afseende. Härtill finner jag mig särskildt uppfordrad af en verklig olycka, som
träffar eller åtminstone hotar Hamre stora by i Hedemora socken. Denna by består
af 50 å 60 hemmansegare, oheräknadl många andra, hvilka ega mindre jordlotter i
byn. Den har i 10 års tid varit under skifte af två skickliga landtmätare. Del—
egarne hafva med dryga kostnader utgjort flera lusen dagsverken och landtmätarnes
Bih, till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 86
<382
Motioner % Bonde-Ståndet 1862. N:o 422.
arfvoden hafva uppgått lill hortåt 15,000 R:dr. Ändlligen afslutades skiftet innevarande
års höst, ruen klandrades af 5 å 4 hemmansegare i afseende på egograderingen,
med hvilken äfven de förut varit nöjda. Och graderingen har jemväl pä
några gårdsplatser blifvit af Egodelningsrätlen ändrad. Denna åtgärd har visserligen
blifvit öfverklagad i Högsta Domstolen; men då denna icke skådar marken och således
omöjligen kan sjelf rätt bedöma frågan så är det fara värdi, att Domstolen, på
sätt vanligast sker, godkänner Egodelnings-rältens beslut. Och då måste skiftet å
det stora, vidt omfattande skifteslaget omarbetas, med nya betydliga kostnader för
de redan tillräckligt olycklige och utarmade delegarne, hvilkas hus, hägnader, diken
och egor råkat i förfall genom den långvariga skiftesåtgärden, hvarunder jemväl skogen
blifvit, snart sagdt, plundrad. Men berörda kostnader kunna många delegare
omöjligen utgöra; och det lider ej ringaste tvifvel, att om Egodelnings-rättens beslut
fastställes och skiftet således måste omarbetas, hvartill naturligtvis åtgår flera år,
en tredjedel af hemmansegarne måste undergå det förfäriigt hårda ödet, alt åt fremlingar
afstå sina fäders jord samt med hustru och barn draga en tung börda af
fattigdom, hvilken de deslomindre förvåliat, som de ej lagligen kunnat förhindra skiftets
företagande eller få besluta om egograderingens beskaffenhet.
Under ett sådant förfärligt elände har den skiftestagande allmogen alltför länge
dragit tunga, ehuru aldrig hörda suckar. Men det år lid att härpå göra ett slut
genom en förbättrad lagstiftning i fråga om tiden och sättet för pröfning af egogradering,
och för att vinna detta ändamål, bifogar jag Ofver-direktörens vid Landt
mäleriet
underdåniga reseberättelse för år 1851 samt åberopar såsom mina egna
åsigter dem, hvilka Öfver-direktören i samma berättelse på ett särdeles öfvertygande
sätt framställt å sidonie 105 tili och med 121, hvarjemte jag får vördsamt och på
det bevekligaste anhålla:
att Lag- och Allmänna Besvärs-Utskotlen, till hvilka denna motion torde
blifva remitterad, benäget viile, utan afseende å hvad förre riksdagars
samma Utskott yttrat och ansett, på det noggrannaste skärskåda det högst
vigtiga ärendet och derest Utskotten, såsom jag antager för gifvet, ej
finna skäl till vederläggning af Öfver-direktörens, på mångårig erfarenhet
grundade, åsigter, tillstyrka Rikets Ständer att dem antaga och lill verkställighet
hos Kongl. Majit i underdånighet anmäla.
Stockholm den 50 November 1862.
Jan Andersson,
från Stora Kopparbergs län.
Häruti förenar sig:
Lars Olsson,
från samma län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 423.
683
N:o 423.
Af »Ian Åndersson från Kopparbergs lån, om norra stambanans utsträckning
under nåslhomma ide statsregleringsperiod. utöfver hvad Kongl.
Maj:l i dess nådiga Proposition föreslagit, förbi Sala till byn Brovallen
inom Kopparbergs län, samt dertill erforderliga medels anvisande.
Uti till Rikets Ständer aflåten nådig Proposition, rörande norra stambanan af
jernvägarne för denna statsregleringsperiod, har Kongl. Majit föreslagit denna hanas
utsträckning till Sala såsom ändpunkt, samt för byggande af densamma begärt anslag.
Det torde dock i betydlig mån vara mera fördelaktigt att banan utsträckes
till den 2^ mil ofvan Sala belägna byn Brovallen inom Folkärna socken af Kopparbergs
län. — Delta ställe, såsom liggande straxt invid Dalelfven är den naturligaste
ändpunkten för banan, ehvad dennas vidare sträckning kommer att gå utmed
elfven förbi Avesta och Hedemora till Korsnäs, eller den skal! dragas öfver elfven
vid Brunbäck genom Grytnäs till Robertsholm, för alt der förenas med Gefle—Dala
jernvägen. Vid Brovallen är jemväl lämpligaste föreningspunkten för sammanbiudningsbanan
emellan norra och vestra stambanorna, då i en framtid cn sammanbindning
dem emellan kommer alt ega rum. Jag föreslår derföre:
att Rikets Ständer må för denna statsregleringsperiod. u, t öfver hvad Kongl.
Majit uti dess nådiga Proposition föreslagit, bestämma norra stambanans
sträckning förbi Sala lill Brovallen samt att dertill erforderliga mede!
anslå.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålies.
Stockholm den 50 November 1862.
Jan Åndersson.
från Kopparbergs län.
Häruti förena sig:
Lars Olsson och Å. Åndersson.
från samma län.
684
Motioner i Bonde-Ståndet 1862• N:o 424.
N:o 424.
Af Jöns Pehrsson Trän Blekinge Ian, om meddelande af vissa föreskrifter
för bestämmande af det anlal hästar, hvarmed postdiligenser
böra fortskaffas.
Genom flera särskilda författningar, både äldre och nyare är stadgadt, såväl om
huru stor tyngd och huru mångå personer med gästgifvarskjuts får fortskaffas, som
om tiden för skjulsningens utgörande på viss våglängd. Något stadgande om beskaffenheten
af det åkdon den resande, som ej begagnar skjutsarens, kan fordra att
denne skall köra bar ej tillkomma, ehuru det varit väl behöfligt; ty det är en känd
sak, alt ett stort och tungt åkdon ofta anstränger hästarne mera än ett lämpligt lass
på ett mindre och ändamålsenligare åkdon.
Om behofvet af ett lagstadgande häruti redan förefunnits, så har det nu blifvit
oafvisligt, sedan, jemlikt Kongl. Maj.ts nådiga Skrifvelse den 21 Juni 1861, Postverket
hädanefter eger anlita gästgifveri-, håll- och reservskjuts för sina diligenser.
Hos Kongl. Majit är af åtskilliga skjulsningsskyldige redan framställning gjord
om olägenheterna för de skjutsande af de nya post-diligenserne och anhållan bland
annat alt för deras framskaffande få uppbära skjutspenningar för fyra hästar, hvilket ej
haft annan följd, än att Kongl. Majit i nådig Skrifvelse den 51 Januari detta år tili
General-poststyrelsen föreskrilvit, alt då för diligensbefordringen anlitas gästgifveri-, hällelid’
reservskjuts, må i afseende på utgörandet af densamma tillämpas de för befordran
af resande i allmänhet gällande författningar, samt Postverket icke ega påkalla
hastigare befordran än en mil på en och en half timma, men deremot de
skjutsande också icke uppbära annan ersättning än vanlig skjutslega. Således ingen
föreskrift alls om liuiu många hästar höra gagnas lill framförande af de ofantliga
postdiligenserne.
Att några bestämda stadganden i delta afseende äro erforderliga visas icke endast
af ofvannämnda klagomål, uti hvilka alltför många instämma, utan ock af bifogade
från en del af mina kommiltenler mig tillhandakomne skrifvelse, i anledning
hvaraf och då det visat sig alt Kongl. Majit ej ansett Sig kunna gifva nådig föreskrift
i ämnet, jag för Riksens Höglofliga Ständer vill vördsammast föreslå att de för
sin del besluta:
alt de postdiligenser, till hvilka gagnas gästgifveri-, håll- eller reservskjuts,
skola, innan sådan skjuts för dem upplages, insynas och af sakkunnige
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 425.
685
personer, som böra lemna utlåtande om minsta antalet hästar, hvarmed
hvarje vagn må framforslas; börande bland desse syningsmän vara minst
en skjulsskyldig, och å vagnen utsättas minsta antalet hästar, som dertill
få gagnas.
Jag anhåller om remiss häraf til! vederbörligt Utskott, dit medföljande skrifvelse
torde få medfölja, på det deraf må synas att det gifves skål till att fästa vederbörligt
afseende å motionen.
Stockholm den 30 November 1802.
Jöns Pehrsson,
från Blekinge län.
N:o 425.
Af Jöns Pehrsson från Blekinge län, om förhöjning i införseltullen för
bränvin.
Genom den nya lagstiftningen rörande bränvins tillverkning och försäljning, som
tydligen företrädesvis åsyftar att hämma eiler förminska en allmänt öfverklagad nog
slör förbrukning af bränvin inom vårt land, har jemväl öppnats en rik inkomstkälla
för Staten uppgående till ett belopp icke mindre än omkring 8 millioner R:dr om
året, och är således redan af sistnämnda anledning denna näringsgren af ganska stor
vigt och betydelse; hvilken ytterligare förökas deraf, att genom bränvinsbränningen
jordbrukaren icke allenast får lätladt tillfälle att på fördelagtigl sätt till penningar
förvandla sina produkter ulan äfven kan sig tillgodogöra flera biprodukter, som annars
skulle för honom blifva ulan fördel.
Af sådan anledning äro Slatsmagterne skyldige att tillse, det denna näringsgren
får tillgodonjuta erforderligt skydd mot konkurrensen genom införandet i landet af
utrikes tillverkadt bränvin.
Ett noggrann! och billigt afvägande af förhållandet emellan tillverkningsskatt och
införseltull å bränvin år derföre af nöden. Då enligt bränvinsbiännings-förorduingen
tillvcrkningsskalten å bränvin utgör 60 öre per kanna af 50 procent alkoholbalt,
samt tullförfaltningarne stadga en införseltull af 45 öre per skålpund alkohol, motsvarande
cirka 110 öre per kanna förutnämnde vara, utgör förhållandet af 60—110
686
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 425.
det, hvilket i nämnde författningar varit afsedt såsom det rätta. Detta nödgas jag
bestrida.
Nämnde tullsats är nog mycket lag samt förty obillig; och får jag, till bestyrkande
af denna min åsigt, erinra om flere omständigheter, hvilka för den Svenske
bränvinstillverkaren försvåra konkurrensen med utländska produkter. Dessa omständigheter
härflyta dels af åtskilliga restriktiva föreskrifter uti våra bränvinsförfattningar,
dels ock deraf att i utlandet, på samma gång importen af bränvin, genom höga
tullsatser allestädes öfverstigande den hos oss gällande, i hög grad försvåras, exporten
deremot ansetts böra särskildt gynnas och uppmuntras.
Så för exempel finnes uti förfaUningarne rörande bränvins tillverkning infördt
stadgande derom, att bränvin från detta års början skall vid handel i större partier
ega en från 49 till 50 procent förhöjd styrka; hvarigenom för bräuvinstillverkaren
åstadkommits en skatteförhöjning af 5 öre per kanna, vidare tillkommer förlusten
deraf, att det af Kontrollören omedelbart efter tillverkningen afprofvade och
utmätta bränvinet, innan det hinner föras i marknaden, undergår en ej ringa förminskning
både till styrka och volym, så att lillverkningsskatten å det i handeln
verkligen utlemnade bränvinet uppgår till ett förhöjdt belopp af minst 66 öre per
kanna.
Å andra sidan deremot hvad beträffar importen af utrikes tillverkadt bränvin
bör man ihågkomma: dels alt t. ex. i Preussen vid tillverkning af bränvin, skatten
icke såsom hos oss utgår med viss afgift för hvarje kanna af tillverkningens verkliga
belopp, utan deremot bestämmes efter hvad sorn i ett kar anses kunna mäskas.
Och då tillverkningen nästan alltid dubbelt och än mera öfverstiger hvad sålunda varit
beräknadt, inträffar att skatteafgiften i verkligheten icke uppgår till ens hälften
af hvad som skulle betalas, dels alt dersammastädes bränvinsproducenten vid utförsel
af bränvin får tillgodonjuta en drawback af liela skatten, eller rättare skattens
dubbla belopp, enär drawback erhålles för hvarje kanna, som exporteras, då deremot
skatt betalas i verkligheten endast för hvarannan kanna, dels ock att genom
det sätt hvarefter enligt tullstadgan till förtullning anmäldt bränvin hos oss uppmåtes
eller genom de fyllda kärlens vägning och afdrag af en ända till 20 procent af
brutlovigten afgående tara, iuilafgifterne varda med ett icke obetydligt belopp nedsalta,
och delta än mer, då tarans inflytande är högst betydligt olika på sprit af
olika styrka.
Af hvad sålunda är vordet andraget vill det synas att del ofvan antagna förhållandet
emellan skatt och lull eller såsom 60: 110 i verkligheten varder mycket
förändradt samt delta ensidigt endast och uteslutande lill den utländska Importörens
fördel. Detta beslyrkes deraf, att under nästlidet år 1861, då vårt land hade en
tillgång på spanmål, så att deraf exporterades ett betydligt qvantum, blefvo hit införtullade
icke mindre än cirka 1,500,000 kannor bränvin och i närvarande stund
kan den Preussiska bränvinsproducenten härstädes leverera bränvin för ett pris af
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 425.
687
50 öre per kanna, för hvilket pris, oafsedt årets synnerligen rika skörd, den
Svenska producenten endast med svårighet kan afyttra nämnde vara. Genom den alltför
låga införseltullen å bränvin varder priset derå nedtryckt så lågt att dess till
verkning
härstädes medför förlust, och äfven ifall af en här i landet inträffad missväxt
skulle priset å bränvin förblifva enahanda utan någon synnerlig stegring. Häraf
inträffar att den Svenska jordbrukaren, för alt få sin öfverflödiga spanmål afvltrad,
först får vidkännas dryga kostnader och besvär för att långa vägar transportera span
målen
å hjuldon lill sjöstäderna för export, hvarefter sedan spanmålen i utlandet blifvit
förvandlad till bränvin det influtna köpeskillingsbeloppet med förlust för landet
användes för varans återköpande från utlandet i dess sålunda förädlade skick.
Lagstiftningen är således af beskaffenhet, att den genom öfver höfvan låg tull
åstadkommer ökad tillgång på utländskt bränvin på samma gång den genom en jemförelsevis
alltför dryg beskattning förhindrar jordbrukaren att fördelagtigt begagna sig
af en nyttig binäring.
Till afhjelpande af dessa olägenheter får jag vördsamt hemställa och föreslå,
att uti lulllörfattningarne måtte införas föreskrifter derom dels att bränvin,
som till förlullning anmäles, skall uppmätas och profvas enligt samma
grunder, och på enahanda sätt, som vid tillverkningen är stadgadt, samt att
i lull skall erläggas en afgift af 1: 50 öre per kanna med 50 procent
alkohol vid plus 15 gr. temperatur, äfvensom om någon skatteförhöjning
nu skulle komma i fråga tullen derefter bör ytterligare förhöjas.
Slutligen hemställes det jag framdeles måtte få aflemna åtskilliga handlingar
och bevis till bestyrkande af ofvan framställda uppgifter, hvilka papper, ehuru begärda,
ännu icke kommit mig tillhanda.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Slockholm den 50 November 1862.
Jöns Persson,
från Blekinge län.
Härmed förena sig:
Häkan Pettersson, A. Medin,
från Blekinge. från Kronobergs län.
Jöns Andersson,
från Malmöhus län.
Anders Persson,
från Christianstads län.
688
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o é26.
N:o 426.
Af X. M. Petersson från Calmar län, om pension d allmänna indragningsstaten
för aflidne Häradsskrifvaren J. F. Dahlströms fyra oförsörjda
döttrar.
Häradsskrifvaren i Tunaläns, Sevedes och Aspelands härader af Calmar län J.
P. Dahlström afled år 1056 oah eftcrlenmade fyra oförsörjda döttrar utan ringaste
tillgång för deras framtida bergning. Ur Civil-Statens Enke- och Pupillkassa hafva
de likväl fått en årlig pension af Femtiofyra R:dr R:mt, men denna lilla summa är
alldeles otillräcklig och de befinna sig fortfarande i den mest behöfvande belägenhet.
Häradsskrifvaren Dahlströms tretiosjuåriga verksamhet i Statens tjenst gifver, i förening
med det anförda förhållandet, mig anledning föreslå:
att Rikets Ständer, på Nionde Hufvudtitelns pensionsstat, åt aflidne Häradsskrifvaren
J. F. Dahlströms oförsörjda döttrar, Kristina Maria, Julia
Mathilda, Rosalie Wilhelmina och Kathrina Charlotta Dahlström, täcktes
anvisa ett årligt anslag af Fyra Hundra R:dr Runt att till hvardera af
dem med Eli Hundra R:dr utgå, så länge de äro ogifta.
Till Utskottet, som kommer alt handlägga denna fråga, vill jag öfverlemna
behöriga bestyrkelsehandlingar.
Stockholm den 30 November 1862.
N. M. Pelersson,
från Calmar lån.
Häruti förenar sig:
C. J. Svensén.
N:o 427.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 427.
689
N:o 427.
Af Hermall öbom 1'rån Norrbottens län, om ändring i Kongl. Skiftesstadgan
den 4 Maj 1827.
Då en felaktigt verkställd egogradering, enligt nu gällande föreskrift i Kongl.
Maj-.ts nådiga Stadga om Skiftesverket i riket af den 4 Maj 182 7, icke får öfverklagas,
förrän ett laga skifte är afslutadt, och en ändring deri då ådrager del—
egarne i skifteslaget ytterligare stora kostnader och tidsutdrägt, isynnerhet i stora
skifteslag; så och då jag anser dessa olägenheter skulle kunna undvikas, derest
grundvalen lör egodelningen, nemligen egograderingen, vore pröfvad och vunnit laga
kraft, förrän egodelningen derå hygges, så får jag vördsamt föreslå:
att det måtte i berörda hänseende stadgas, att den delegare, som vill i
graderingen söka ändring, skall göra det inom tretio dagar efter det
skiftesmannen upprättat provisionel plan till skiftet, delegarues egolotter
på kartan utmärkt, och desamma för dem å marken utvisat.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
Herman Öbom,
från Norrbottens län.
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 87
690
Motioner i Bonde-Ståndet 1802. N:o 428.
N:o 428
Af Anders Söderholtz från Södermanlands län, om inrymmandet i
instruktionen för Rikets Ständers Justitie-ombudsman af ett stadgande,
hvarigenom han lillförbindes att vaka öfoer värden af fromma stiftelser,
äfven der desse kunna vara ställda under enskild persons tillsyn
och förvaltning.
Det torde vara oss alla bekant hurusom åtskilliga personer i forntiden, till förvarande
af sitt minne för en efterverld, gjort hvarjehanda fromma stiftelser, oftast
till lindrande af deras fattigare likars nöd. Ett utmärkande drag i delta afseende tillkommer
Ridderskapet och Adelns förfäder och det är, bland andra, denna omständighet,
sorn bidragit till uppehållande af den tron, att äuiare blod skulle flyta i
Adelsmannens ådror, än i den så kallade ”Vanbördingeu”. — Ostridig! är äfven att
förfädernas ädlare gerningar i förening med en högre bildningsgrad i sin mån, bidragit
att höja ambltiöuskänslan bos vissa bland Ridderskapet och Adelns afkomlingar;
men, tyvärr, sakna vi, i våra dagar icke exempel på ett motsatt förhållande
inom en och annan slägt. — Det gifves olyckligt nog, bevis på att ättlingar af en
adlig familj låtit komma sig till last den krassaste egennytta och brist på nära nog
all ridderlighet, hvarom den fria pressen lägger i dagen flerfaldiga bevis. — Då nu
så är, och då vården om vissa äldre välgörenhets-inrältningar råkat komma i händerna
på dylika personer; men det väl aldrig kan vara mening alt samhällets olycksbarn
skola vara i saknad af officiela målsmän, hvilka ega att, vid förefallande behof,
utföra och bevaka deras talan, vare sig emot högt uppsatte personer eller korporationer
och kommuner, de der lägga i dagen uppenbara afvikelser från testatorers
eller stiftares uttryckliga föreskrifter; har jag ansett behöflig! att hos Rikets Höglolliga
Ständer påkalla ett nödigt tillägg uti instruktionen för Rikets Ständers Justitieombudsman,
förvissad, som jag är, att meningen med upprättande af della embete
alltid bar varit alt betrygga den fattiges såväl som den rikares rätt. — För alt
tydligt ådagalägga behofvet al ett sådant tillägg till Justitie-ombudsmannens instruktion
bar jag velat anföra ett nära lill hands liggande exempel från min hemort.
Vid stiftelsen af Bergshammars fideikommiss i Södermanlands län stadgades, bland annat,
på sätt i afskrift bilagde handlingar visa, ali lill de åtta fattiges underhåll skulle
upprättas en försörjningsanstalt under benämning 71 Bergshammars hospital” eller 77fattighus”,
hvartill en viss summa alsattes och hvilken summa, ärligt förvaltad, i när
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 428. 691
/arande stand skulle uppgått till minst 60,000 R:dr Riksmynt, såvida icke den ädla
gifvarinnan i sin godtrogenhet missräknat sig på efterkommande descendenters menniskokärlek
och ridderliga rättrådighet.
Stiftarinnan kunde aldrig ens drömma om att en adlig afkomling och innehafvare
af familje-egendomen Bergshammar skulle till den grad glömma sin ridderliga
pligt mot förfädrens minne alt han, medelst underhålls-kassans spolierande, skulle
låta inrättningen nedsjunka i det nuvarande skick, som bilagde handlingar gifva vid
handen. — Nuvarande fideikommiss-innehafvarens och vårdarens af Bergshammars hospital,
i bestyrkt afskrift bifogade relation, jemförd med Häradsdomarens Erik Eklunds
och Nämndemannen Lars Anderssons bilagde syningsattest, visa ”att denna välgörenhets-anstait,
alsedd till en fristad åt åtta gamla och orkeslösa fattighjon, befinner
sig i så uselt tillstånd, att densamma, utom hvad ett mindre rum beträffar,
är alldeles obeboelig” samt all ”för närvarande icke finnes å hospitalet inhyste flere
ån tre personer.”-—-Herr fideikommiss-innehafvarens egennytta och ovårdsamhet om
hospitalet, har således beröfval fem fatiighjon den lyckan att njuta hem och understöd
vid denna vackra stiftelse, och hans plan, att låta stiftelsen, med hospitals—
husets totala nedruttnande, helt och hållet tillintetgöras, ligger i öppen dag för alla
hans grannar och socknemän.
Af delta faktiskt bestyrkta exempel på ridderliga Sänke- och handlingssätt i
fordna och närvarande tider, och jag fruktar alt detsamma icke skall slå enstaka,
täcktes Höglofiiga Rikets Ständer nogsamt finna alt det icke år obehöfligt att åt dess
Justitie-ombudsman inrymma en rättighet såväl som en skyldighet alt vaka öfver
samtlige inom riket befintliga fromma stiftelser för att åtminstone efter behörig anmälan
stå som en målsman för de fattiges sak emot våldet och godtycket i delta såväl som
i andra afseenden. Det är med stöd häraf jag tager mig friheten föreslå:
ali i instruktionen för Rikets Ständers Justitie-ombudsman måtte, på passande
ställe inrymmas det stadgande, att denne embetsman må vara skyldig
på det sätt vaka öfver vården om fromma stiftelser inom riket att
han, sjelf eller genom förordnadt ombud, beifrar alla de fel och afvikelser
mot gällande föreskrifter, som kunna blifva hos honom anmälda, äfven der
dessa inrättningar kunna vara ställda under enskilde personers tillsyn och
förvaltning.
Stockholm den 30 November 1H62.
Anders Söderholtz,
från Södermanlands län,
699
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, iV:o i29.
N:o 429.
Af Anders Söderholtz från Södermanlands län, om anslag för uppförande
af ett sjukhus i Strengnäs.
Under en lång följd af år har saknaden af ett sjukhus i Strengnäs ofta erfarits
af Åkers och Selebo härader.
Belägna vid Södermanlands norra gräns på Mälarens stränder och öar, hafva
de visserligen rättighet att transportera sina sjuklingar till länslasarettet i Nyköping,
i provinsens sydöstra hörn, men vägens längd (8 å 40 Svenska mil) och resans besvärlighet
för den sjuke hindrar mången, alt i behofvets stund våga den vådliga
färden. I Eskilstuna är väl ett lasarett, inrättadt för Öster- och Vester-Rekarne,
men der sakna ofvannämnda härader plats för sina sjuke. I Strengnäs har äfvenledes
funnits ett rikt doneradt, 400-årigt sjukhus. Riks-drotset Bo Jonsson Grip
skänkte nemligen 4 302 en gård i Strengnäs till ett blifvande sjukhus, hvilken än
i dag kallas Hospitalsgården. Riks-amiralen Carl Carlsson Gylienhjnlm skänkta Stenby
gård utanför staden till sjukhusets everdeliga ego och underhåll.
Jag vill ej trötta med uppräknandet af alla öfriga donationer till nämnda sjukhus.
Nog af, det finnes icke mer. På 4 780-talet försåldes nämnda sjukhus och
köpeskillingen jemte årsinkomsterna anslogos till Nyköpings hospital, dit de framgent
inflyta. Hvad som blifvit Strengnäs och kringliggande landsort beröfvad!, kan
ej återfås. Ej heller kan man i våra dagar hoppas på någon storartad enskild frikostighet,
då man erfarit, huru donationer för evärdeliga lider till eli samhälles förmån
utan tvekan kunna med ett magtspråk, dikteradt af dagens hugskott (centralisations-begäret),
öfverflyltas; till annan ort.
Genom subskription, socielets-spektakler m. m. har man börjat samla en fond
till ett blifvande sjukhus i Strengnäs, men dessa medel uppgå ej tili 4,000 R:dr R:mt,
Utan statsbidrag kan ej ett ändamålsenligt sjukhus uppföras i Strengnäs, hvarföre
jag föreslår;
ett statsanslag för en gång af 20,000 R:dr R:mt för uppförandet af ett
sjukhus i Strengnäs.
Stockholm den 30 November 1862.
Anders Söderholtz,
från Södermanlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 18C2. N:o 430.
C93
N:o 430.
Af Bengt Johan Holmlin från Göteborgs och Bolms län, om förändring
af 2 kap. 3 § af i686 drs Kyrkolag, i fråga om tiden och
stället för barndop.
Uti 3 l<rtp. 2 § af na gällande Kyrkolag stadgas, att, såsom orden lyda: ”Alla
fullkomligen till verlden födde, och lefvande barn skola af deras föräldrar, åtminstone
det åttonde dygnet, lill den heliga döpelsen befordras. Försummar någon det
af vårdslöshet, så skall densamma antingen med kyrkoplikt af Consistorio beläggas,
eller i dess ställe gifva något ansenligt till kyrkan och de fattige.”
Vidare innehåller 3 § af samma kapitel, bland annat: ”Det heliga dopet skall
alltid värdeligen och gudeligen förrättas i kyrkan, när icke nödfall eller andra skäliga
orsaker äro, som fordra att barnet skall döpas hemma.”
Då jag nu går att härutinnan föreslå förändrade bestämmelser, inser jag nogsamt,
att ett särdeles grannlaga ämne af mig vidröres. — För mig framstå härvid
i dess fulla kraft och betydelse Kyrkolagens ord i 1 § af nämnda kapitel, alt ”döpelsen
skall i all som största ära och vördning hållas”; och de nyss anförda, alt
”det heliga dopet skall alltid värdeligen och gudeligen förrättas.”
Det lider ej heller något tvifvel, att ju rättskaffens och kristligt sinnade föräldrar,
som med barn välsignas, alltid skola låta sig angeläget vara, alt dem i enlighet
med kyrkans bruk och gilna föreskrifter, tili dop befordra, och att likaledes uppfyllandet
af denna religionens pligt bör genom yttre lag vidmagthållas; och alt således
för dröjsmål härmed inga svepskäl, iika litet som kringgående af lagens hud
får antagas, eller tredska och vårdslöshet lemnäs obeifrad. — Det synes mig äfven
klart, att nöddop, hvarom i 4 kap. Kyrkolagen afhandias, enligt såväl de gifna före
skrifterna
som den trosbekännelse, hvarå Kyrkolagen är grundad, icke kan eller bör
blifva en allmän plägsed, utan endast under begränsade och tvingande omständigheter
ega rum, eller å andra sidan möta vid tillämpning af Kyrkolagens ofvanupp
tagna
stadganden åtminstone bokstafligen tolkade, stora svårigheter. — Då såsom
stöd för undantag från den allmänna föreskriften, alt dopet bör förrättas i kyrka,
antages ”nödfall eller andra skäliga orsaker” måste icke allenast uppslå tvekan och
olika omdömen rörande de omständigheter, som få under dessa ord hänföras, utan
äfven stundom möjlighet att lagligen styrka sådana omständigheter och föräldrars
derpå grundade rätt alt äfven till barndop utom kyrkan erhålla presterligt biträde. —
694
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 430.
Det är naturligtvis alltid våda underkastadt alt till kyrkan framföra ett svagt oeb
sjukligt barn; men föga mindre våda uppstår vid verkställighet af denna Kyrkolagens
föreskrift med fullkomligt friska barn, endast ätta dagar gamla, enär desse, såsom
ofta å landsbygden inträffar, skola under oblid årstid eller väderlek, på ofta
obanade vägar, föras en eller två mil stuudom längre för alt i kyrkan undfå dop.
Händelser inträffa således, då föräldrar uti religionen grundad, genom lag bestämd
pligt i detta afseende måste komma i strid med deras af naturen och föräldrakärleken
föreskrifna omvårdnad för barnens helsa och lif.
Utan tvifvel söka de flesta presterne alt förmedla och förebygga en dylik strid
och att på samma gång de upprätthålla Döpelse-sakramentets och iagens helgd, förmildra
de äfven, vid ömmande omständigheter, den sednares bokslafliga stränghet. —
Men andra finnas, som ovilkorligen fordra iaktagnnde af det allmänna stadgandet, att
barn skola döpas i kyrkan och for* hvilka således icke annat skäl till undantag gäller,
än barnets med läkarebetvg styrkta sjuklighet.
Ett sådant förhållande, som ligger inom området för min personliga Kännedom,
har icke minst gilvit mig anledning till väckande af denna motion.
Den uti sednare mom. al 2 § 3 kap. Kyrkolagen stadgade straffpåföljd synes
mig äfvendels icke öfverensstämma med nutidens lagstiftning, dels alltför obestämd.
På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsammast föreslå:
att 2 § 2 kap. af nu gällande Kyrkolag atå erhålla följande förändrade
lydelse:
Aile fullkomligen till verlden födde och lefvande barn skola af deras
föräldrar, så snart, barnets helsa och krafter del medgifva, till den heliga
döpelsen befordras.
Försummar någon det af vårdslöshet samt ickeifaf pastors'varning låter
sig rätta, må sådant hos Konsistorium anmälas, som har all efter omständigheterna
förfara; samt att § 5 ntä till denna lydelse förändras: ”Det.
heliga dopet skall alltid värdeligen och gudeligen förrättas, helst i kyrkan
eller prostens egen bostad, så vida icke andra skäliga orsakeFinträffa, såsom
barnets fortfarande svaghet eller sjuklighet, oblid årstid eller väderlek
med mera, som fordra att döpelsen bör ske i föräldrars eller annan
persons bostad; och skall densamma rätteligen och fullkomligen o. s. v.
Och skulle i följd häraf göras följande tillägg:
”Döpelsen måste och när den i kyrkan förrättas,” såvida möjligt år o. s. v.
Om remiss till Ilöglofliga Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 30 November 1862.
B. J. Holmlin,
från Göteborgs lån.
Motioner i tionde-Ståndet 1862. N;o 431.
N:o 431.
Af Bengt Johan Holmlin från Göteborgs oell Bolms lån, om lands
höfdmgeresidensets
i samma län förflyttning frän Göteborg till Uddevalla,
samt anvisande af de medel, som till följd af denna flyttning
kunna blifva af nöden.
Då jag nu sår uti återupptaga eli tillförene väckt och vid riksdagar behand
ladt
förslag, ali nemligen iuom Göteborgs och Bohus län sätet för länsstyrelsen måt
te
förllyllas från staden Göteborg liil studen Uddevalla; så förete sig för delta förslag
så inånga och talande skäl, alt endast urvalet kan hos mig väcka tvekan; och
tror jag att dessa skäl, om äfven af olikartad beskaffenhet, likväl, rätt utredde och
pröfvade, skola, då de mot hindren afvägas, nedtynga vågskålen lill fördel för förslaget.
Göteborg är rikets andra stad. Med ett gynnande läge, hafva inom densamma
handel och indusli företrädesvis utvecklat sig och synes gå en vidare tillvext
till mötes, hvartill den nyss fullbordade jernvägsanläggningeu torde blifva en kraf
tigt
medverkande orsak. Stadens utvidgning och ökade lolkmängd äro deraf nödvändiga
och ofelbara följder och måhända år den tidpunkt icke alltför aflägsen, du
alla dessa förhållanden sammanlagda för staden kräfva en egen styresman, sådan lör
nävarande hufvudstaden eger den. Men i samma mån Göteborgs samhälle framgår
på ofvan antydda bana, i samma mån det mer och mer bildar sig tili eli sjelfständigt
helt, måste älven dess behof och fördelar blifva i väsendtliga delar skiljaktige
från den landsbygds, som för närvarande är med staden under en styrelse förenad.
Delta genom sakernas natur gillia förhållande beseglas ytterligare derigenom,
att staden och länet numera komma alt ega särskilda landsting.
Del är här ej meningen att fullständigt utveckla skilnaden emellan land och
stad, till näringar, seder, förvaltning, domstolar m. m.; denna skilnad är för hvar
och en, som något erfarit och betänkt, tydlig och framstående. Men om det i
hvarje fall måste vara en svårlöst uppgift alt inom särskilda och olikartade kretsar
med framgång verka; om nyssnämnda skilnad, såsom redan anfördt är, måste i
hög grad framträda och göra sig gällande inom den persons embetsverksamhet,
sorn är satt till styresman öfver Göteborgs och Bohus län; så synes som borde
förrberörda svårighet icke ökas genom sjelfva belägenheten af den ort, som är styresmannens
säte. En hvar, som deltagit uti eller sökt verka för en landsbygds
696
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 431.
angelägenheter och förkofran, vet dock allt för väl huru mycket härvid beror på
Laudshöfdingens personliga närvaro och sakkännedom. Ej mindre bekant och tydligt
är äfven, huru förmannens tillsyn och granskning måste verka nit och pligtkänsla
hos underlydande, men frånvaro eller aflägsenhet motsatsen. — Det är sannt,
alt de förmåner jag nu omordar och skulle vilja tillvinna länet, komme, genom bifall
till mitt förslag att i någon mån undandragas staden Göteborg; men det synes
mig att detta samhälle, med en ordnad och fullständig stads- och kommunalstyrelse,
der ärendena således gå sin jemna gång samt endast utomordentliga fall
påkalla Landshöfdingens närvaro, äfven bättre kunde undvara den.
Inom länets norra och mellersta delar är blott en önskan, för hvilken jag nu
vågat göra mig till tolk; lika allmänna äro klagomålen öfver det nu varande tillståndet.
Att vidare upprepa eller utveckla dem vore här öfverflödigt. Må det blott
tillåtas mig anmärka, att sedan för hela riket kommunalväsendet blifvit, genom ulgifven
författning ordnadt, dervid länsindelningen gjorts till en af de hufvudsakligaste
grunderna; så måste utan tvifvel en af de förnämsta driffjedrarne, som skola bringa
denna inrättning till lif och verksamhet, sökas i sambandet och vexelverkan mellan
dess särskilda deiar. ålen just denna lifsprincip måste förlamas i följd af hufvudortens
läge inom det län, hvarom jag talar.
I öfrigt torde för att förorda milt förslag vara tillräckligt hänvisa tili kartan,
hvilken bäst utvisar länets läge och sträckning, utgörande denna från Norska gränsen
till staden Göteborg aderton å tjugo mil. Lätt inses hvilket hinder och dröjsmål
i de angelägnaste så väl allmänna som enskilda ärenden genom detta afstånd
nödvändigt måste uppkomma. — Det framstår äfven, att staden Uddevalla är belägen
nära nog i midten af den långa kuststräckan. Att denna stad, jemväl utom
läget, eger de fördelar, som göra den till hufvudort för länet tjenlig, torde vara
allmänt bekant.
Jag får alltså nu föreslå:
l:o Alt sätet för Landshöfdingen i Göteborgs och Bohus län förflyttas
från staden Göteborg till staden Uddevalla;
2:o att för inköp al nödige tomter inom sistnämnda stad samt uppförande
af erforderliga byggnader medel måtte anslås.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles
Stockholm den 30 November 1862.
B. J. Holmlin,
^ från Göteborgs och Bohus län.
Uti förestående motion instämmer till alla delar:
0. Ericsson,
från Göteborgs och Bohus län.
N:o 432.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 432.
697
N:o 432.
Af Bengt Johan Holmlin från Göteborgs och Bohus län derom,
alt lönen för extra Provincialläkaren i Sotenäs m. fl. här adre af Göteborgs
och Bohus län mätte förhöjas till 1,500 R:dr R:tnl.
Är 4 828, då en allmän klagan vid riksdagen förspordes öfver otillräckligheten
af Marnes antal i landsorten, anvisade Rikets Ständer, med afseende härpå, lill Kongl.
Maj:ls disposition ett belopp, hvilket af Kongl. Majit användes för en då påbörjad
interims-reglering ai provincialläkare-vården, hvarigenom 8 nya provincialläkarebefatlningar
inrättades. Afsigten med dessa s. k. extra provincialläkare-tjenster var
©tvifvelaktigt att desamma, i den mån de sedermera kunde befinnas erforderliga i de
orter, för hvilka de blifvit inrättade, skulle förändras till ordinarie provincialläkarebefatlningar,
lika med de förut i riket varande. Som bekant är har nyssnämnda
reglering af provincialläkare-vården sedermera, tid efter annan, fortgått och är ännu
icke afslutad. Ibland de extra provincialläkare-befaitningar, som i förenämnda afsigt
blifvit inrättade, är extra provincialläkare-ljensten i Sotenäs, Stångenäs, Sörbygdens,
Qville och Tunge härader af Göteborgs och Bohus län. I betraktande af detta distrikts
beskaffenhet, innefattande flera i hafvet utskjutande uddar och öar, lärer
oneklig! vara att detsamma, som räknar en folkmängd af öfver 55,000 personer,
utgör ett bland de svåraste och mest besvärliga provincialläkare-distrikter i riket,
äfvensom att en ordinarie läkare i denna från städerna aflägsna ort för all framtid
är alldeles nödvändig. Men om della distrikt skall kunna påräkna att få bibehålla
vare sig den nuvarande värderade innehafvar en af fjellsten, Doktor G. Lundgren,
eller någon annan läkare, är ett nödvändigt vilkor alt tjensten förses med sådana
löneförmåner, att dess innehafvare må erhålla en lön, åtminstone jemngod med den
provincialläkare i andra, vida fördelaktigare distrikter åtnjuta, helst ifrågavarande distrikt
består af en till större delen obemedlad befolkning, samt uti det för extra
provincialläkaren i dessa härader gällande Kongl. Reglemente af den 25 Februari
1859 uttryckligen föreskrifves, att denne läkare icke får med sin befattning förena
någon annan läkarebeställning, hvadan han alltid är för sin bergning hänvisad till
det tjensten åtföljande arfvode!, 4,000 Riksdaler Riksmynt. Då, såsom bekant är,
extra provincialläkarne hafva samma tjensteåligganden som ordinarie provincialläkare,
men desse sednares lön uppgår lill 1,500 Riksdaler, är det klart att innehafvare af
Bih. till 11. St. Fröt. 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 Åfd. 83
698
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 433.
estra provincialläkare-befattningar, så fort tillfälle erbjuder sig, söka ett distrikt med
full provincialläkarelön, hvilket haft till följd att åtskilliga estra provincialläkaretjenster
icke kunnat, i brist af sökande, tillsättas. Med kännedom af alla dessa
förhållanden bar jag ansett mig böra härå fästa Rikets Ständers uppmärksamhet samt
hemställer vördsamt:
alt extra provincialläkare-befaltningen i Sotenäs. Slångenäs, Sörbygdens,
Qville och Tunge härader af Göteborgs och Bohus län måtte å ordinarie
stat uppföras med lika lön, elier 1,500 Riksdaler Riksmynt, som ordinarie
provincialläkarne åtnjuta.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 30 November 1862.
B. J. Holmlin,
från Göteborgs och Bohus län.
Uti förestående motion instämmer till alla delar.
0. Enesson.
N:o 433.
Af Bengt Johan Holmlin från Göteborgs och Bohus län, om vpphåfvande
af det i 22 § af Kongl. Fiskeri-stadgan den 29 Juni 1852 intagna förbud
emot begagnande tid sillfiske af not eller vad utöfver viss storlek.
Ehuru Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet under dess vid sisliidne riksdag
afgilna Betänkande, N:o 94, afstyrkt åtgärd i anledning af den utaf mig jemte
mina länskamraler väckta motion om upphäfvande af vissa bestämmelser i Kongl.
Fiskeri-stadgan den 29 Juni 1852, så har jag likväl under betraktande af såväl
ämnets vigt för den ort, jag tillhör, som mina kommitlenters önskningar och behof,
ansett mig dervid icke böra låta bero, och hemlar jag dessutom till denna min förnyade
framställning ett, i min tanka, vigtigt stöd af den omständigheten, att Höglofliga
Borgare-Ståndet, vid föredragning af omförmälda Betänkande, beslutat återremiss
af frågan.
Då jag ånyo upptager ämnet, för alt åtminstone i någon mån vinna och befordra
det åsyftade ändamålet, en tryggare utkomst och näringsmedel för en talrik
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 433.
699
folkklass inora min hembygd, har jag föga alt tillägga lill de skäl, som innefattade*
i olvanberörda motion, och önskar mig derföre att i största korthet sammanföra
desamma.
Det är en gifven sak att vid fiske, likasom vid hvarje upphemtande af naturens
frivilliga alster, tillses bör, att icke desamma för framliden uttömmas och förödas,
utan alt tvärtom, såvidt ske kan, tillvext och återalstring skyddas och befordras.
Jag vill således erkänna den allmängiltiga grunden för förbudet i ofvannämnda lagstadgande,
alt vid fångst af sill, begagnas redskap med maskör under en viss storlek;
och då jag icke vidare har för afsigt att härutinnan söka utverka någon ändring,
vill jag icke helier närmare undersöka, huruvida nämnda förbud i förevarande
särskilda fall, elier hvad beträffar sillfisket, inom Bohusiär.dska skärgården uppfyllt
eller kan komma att uppfylla sitt ändamål. En hastig öfverblick af fordna och närvarande
förhållanden inom denna ort torde dock här vara på sitt ställe.
Det är för hvar och en om orten erfaren person bekant, likasom i tideböckerna
och flere afgifna skrifter åt minnet förvaradt, alt sedan århundraden tillhaka sillen
vissa lider i förvånande ymnighet kommit lill Bohusländska skärgården, hvilket i
flere eller färre år fortfarit, intill dess tillgången hastigt aftagit och alldeles försvunnit;
alt 40 eller 50 eller flere år förflutit, innan fisken, åtminstone i någon mängd,
åter företett sig; och att, sedan ofvanbeskriine rikare tillgång sednast förekom, densamma
numera uteblifvit längre tid, än någonsin tillförene veterligen varit förhållandet.
Ingen har med nöjaktig visshet kunnat förklara ymnigheten eller bristen, utan
synas båda vara bland dessa naturens verkningar, som länge lära förblifva outredda.
Lagstiftaren har således varit både pligtig och berättigad alt här mellankomma
och, dels för den händelse en rikare fisktillgång åter skulle inträffa, söka förekomma
missbruken, dels ock i allmänhet hindra fiskslagets utödande och befordra dess återvext.
På sådan grund hafva ock flera föreskrifter i nu gällande Fiskeri-stadga tillkommit
och deribland ofvannämnda §, som innehåller förbud, dels enligt hvad är anfört,
emot nyttjande af fiskredskap med maskör under viss storlek, dels ock emot
begagnande af not eller vad med större djup än fyra famnar och större längd än
40 famnar. Eniigt hvad jag förut anfört, vill jag icke vidare fästa mig vid sistnämnda
förbud, hvilket tydligen tillkommit för alt freda fiskynglet. Jag kan dock
icke underlåta att anmärka hurusom i forna lider, då smärre sill obehindradt fångades,
fisken, på sätt redan nämndt är, det oaktadt vissa tider i oförminskad mängd
företett sig, hvaremot nuvarande tiders förbud och inskränkningar synas vara fruktoch
ändamålslösa för beredande af denna ymnighet. Hvad deremot vidkommer inskränkningen
i not eller vaders storlek, som får begagnas, så är grunden för densamma
af mig alldeles okänd. Ilvad jag, likasom hvarje annan med orten bekant
person, vet, är att den sålunda medgilna storleken icke står i öfverensstämmelse med
de naturliga eller lokala förhållanden inom orten, det högsta tillåtna djupet af not
eller vad motsvarar ej och står ej i proportionerlig! förhållande till vattnets vanliga
700
Motioner i Bonde-Ståndet 1852. N:o 430.
djup vid stränderna och inom hafsvikarne, som vanligtvis bildas af brådstörtande
klippor.
Inom min hemort, likasom flera delar af Bohus län, lefver en talrik samhällsklass,
som, saknande både jordbruk och erforderliga tillgångar till bedrifvande af storfiske,
hemtar sin hufvudsakliga näring af s. k. småfiske.
Uti detta ingår såsom väsendtlig del fångsten af den smärre sill, som numera
besöker kusterna och hvilken vanligen på senhösten till större mängd fiskas. Denna
sill utgöres, såsom kändt är, af två arter eller artförändringar, från hvarandra särskilda
i så måtto, alt den ena, eller den såkallade leddsillen, synes vara uppvexande
yngel, den andra, eller skarpsillen, tydligen är fullt utvecklad till storlek likaso intill
fortplantningsförmågan. Det ligger i öppen dag alt, hvad denna sednare art beträffar,
dess fångst icke kan antagas i någon måtto menligt inverka på utsigterna och befordrandet
af framtida sillfiske.
Ifrågavarande lagbud skulle, enligt hvad Kongl. Fiskeri-stadgan vidare innehåller,
hafva trädt i verkställighet från och med början af år 1855, men att ett lagbud,
som så mycket står i strid med folkets behof samt dess begrepp om sina naturliga
rättigheter, skall möta svårigheter vid tillämpningen är en gifven följd.
Då Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet sisllidne riksdag afstyrkt ofvanåberopade
motion, har delta skett mera på ett undvikande sätt än på verkliga och
grundade skäl.
Utskottet yttrar, att de omförmälda föreskrifterna varit gällande alltför kort tid,
att någon tillförlitlig erfarenhet om deras lämplighet kunnat vinnas. Den erfarenhet
man i sjelfva verket vunnit, är alt dessa föreskrifter, hvad Bohus län beträffar,
icke ulan stora svårigheter kunna tillämpas.
Är det väl skäl alt vidare fortgå på denna bana, hvarigenom eD talrik befolkning
berölvas tillfälle alt förvärfva sin nödtorftigaste bergning.
Om ock ändamålet med ifrågavarande inskränkningar varit att i framtiden bereda
och befordra sillfiske i förra tiders ymnighet och utsträckning, månne ej denna
ovissa förmån skulle alltför dyrt köpas med de vissa och för handen varande olägenheter,
af hvilka jag nu gjort en kort framställning.
Det synes således vara hög tid att meranåmnda tvång, åtminstone i någon
mån, lättas.
Jag får derföre föreslå:
alt Bikels Höglofliga Ständer ville besluta, alt hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det måtte förbudet i 22 § af Kongl. Fiskeri-stadgan den
29 Juni 1852 emot begagnandet vid sillfiske af not eller vad öfver föreskrifven
storlek upphälvas.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1862. B. J. Holmlin,
från Göteborgs och Bohus län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o &34-
701
N:o 434.
Af Håkan Nilsson från Christianstads ian, om inskränkning » tiden
för beväringsmanskaps vapenöfning.
Med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Rikets Ständer rörande
beväringsmanskapets vapenöfningar och de i ämnet väckta motioner, att de som
ingått i skarpskyttekorpser och inom samma minst ett år deri deltagit samt
gjort sig förtjente af skicklighet i exercis, befrias från ena årets vapenöfning, är det
som jag med hänsigt tili de mindre befolkade orter der skarpskyttekorpser i större
skala icke kunna hiida sig, men det oaktadt i mindre kretsar öfvas i färdighet alt
handtera vapen, så att möjligtvis lika skicklighet förefinnes åtminstone i skjutöfningar,
och enär dessa orter äro merendels långt aflägsna från den allmänna exercisplats,
som beväringsmanskapet har sina öfningsläger, hvarigenom marschen till och
från bemälda platser fordrar både tidspillan och kostnader; — vågar jag vördsammast
föreslå:
alt Rikets Ständer täcktes tillstyrka det allmänna beväringsmanskapets vapenöfningar
endast skedde under ett år med förlängd tid, — nemligen
för alla dem, som icke kunde visa sig hafva tillvunnit sig färdighet i vapenöfningarne
å ena årets exercisdagar, och derom kunde erhålla befälhafvarens
intyg, måtte i sammanhang dermed fortsätta exercisen ytterligare
lika tid samma år, men de öfrige hemförlofvas;
härigenom skulle såväl den som tillhörde skarpskyttekorps, som eu med honom lika
skicklig i vapenöfning, men icke tillhört sådan, tillerkännas samma rättvisa; — och
Staten vinna besparingar.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
Häkan Nilsson,
från Christianstads län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 435.
N:o 435.
Af G. Xyqvist Trän Wermlands län, om anslag till dels en båtled
mellan sjöurnc Kläggen, Flaten och Kilen uti Fryksdals öfre tingslag,
dels ock till en vägbyggnad mellan Östmarks kyrka och Kajkolandstorp.
Innevånare uti Fryksdals härads öfre tingslag af Wermlands län, som länge
funnit sig vara i stort behof af en båtled från Östmarks kyrka i sjöarne Kläggen,
Flaten och Kilen samt Thorsby eif lill sjön Fryken för utforsling till denna sistnämnda
sjö af deras bruks- och skogseffekler samt tillförsel sf spanmål och köpmannavaror,
som fraktas lill dem på Fryken från länets södra del, hafva låtit genom
Chefen för vestra våg- och valtenbyggnads-dislriktet uppgöra förslag till anläggning
af berörda båtled, som med en längd af ungelärligen 2 mil blifvit beräknad
all kosta 86,779 R:dr Runt.
För förslagets utförande år äfven aktieteckning i orten gjord, men då mängden
af dessa innevånare åro obemedladc samt till och med, när skörden slår fel,
hvilket der i orten ej sällan händer, i bekymmer för lifsbergningen har denna
aktieteckning icke kunnat uppbringas högre än till 18,760 R:dr I\:mt.
Derjemte hafva Frykdals öfre tingslags vägbvggnadsskyldige inför Härads-rälten
den 50 sistlidne Oktober öfverenskomma alt bygga väg, af vid pass 11 mils längd, från
Östmarksj kyrka till Kajkelandstorp vid Norska gränsbandet, såvida de dertill erhålla
bidrag af allmänna medel med två tredjedelar af det för vägbyggnaden beräknade kostnadsbeloppet,
55,597 R:dr, och Norrmännen blifva villige att sammanbinda denna
väg med det Norska vägsystemet.
Då nu med de ofvannämnda båda företagen, eller inrättande af båtled från
Östmarks kyrka till närheten af Thorsby bruk och sjön Frykens strand samt vägbyggnaden
från Östmarks kyrka till Kajkelandstorp eller dess närhet vid Norska
gränsen afser en sammanhängande kommunikationsled genom Fryksdalen och Östmarks
socken af Fryksdals ölre tingslag till Grue socken af Hedemarks arnt i
Norrige; då öppnandet af en dylik led varit i många år efterlängtad af berörda orters
gränsboar, som, oaktadt svårigheterna att sammanträffa, likväl ej sällan med
hvarandra kommit i beröring, och då så väl båtleden som vägen, måst icke allenast,
efter hvad Konungens Befallningshafvande i länet och vederbörande domstol
derom yttrat, blifva lör ortens innevånare af stort gagn, utan äfven medföra nytta
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 436.
703
för gränsboarne i Norrige, hvarigenom vågbyggnaden ofelbart kommer alt fortsättas
från gränsen till annan väg i landet, och sålunda förena Gloramedalen i Norrige
med Fryksdalen i Sverige, och för hvilket ändamål anslag, såväl af Kongl. Proposition
som ock af särskilda ansökningar, begärts af Norriges nu pågående
Stortbing; så föreslår och anhåller jag alt Rikets Ständer måtte bevilja:
dels ett anslag af 68,019 R:dr R:mt lill anläggande af båikd emellan
sjöarne Kläggen, Flaten och Kilen uti Fryksdals öfre tingslag, enligt det
af Chefen lör vestra väg- och valtenbyggnads-distriktet den 18 innevarande
November månad upprättade förslag, och med vilkor alt de, som
tecknat sig lill deltagande i kostnaden för arbetet, åtaga sig och ställa
säkerhet för detsammas utförande inom viss tid;
dels ock att anslag till vägbyggnad emellan Östmarks kyrka och Kajkelandstorp
eller dess närhet vid Norska gränsen, enligt det af Kapitenen
Palm år 1858 upprättade förslag, med 55,598 R:dr R:mt, utgörande två
tredjedelar af det i förslaget beräknade kostnadsbeloppet, under vilkor att
Fryksdals härads öfra tingslags vågbyggnadsskyldige deremot inom viss
tid utföra arbetet.
Jag anhåller om remiss al denna mia motion till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 30 November 1862.
Georg Nyqvist,
från Wermlands län.
N:o 436.
Af Anders Andreasson från Elfsborgs län, derom, att de kronofogdar,
som dlnjvla pension enligt Kongl. Brefvet den i5 Februari 1841,
hädanefter mätte erhålla pension « enlighet med bestämmelsen i Kongl.
Brefvet den 16 Mars 1858.
Att Staten tilldelar eli mindre pensionsbelopp åt de kronofogdar, som före den
16 Mars 1858 erhållit afsked, ån till dem, som efter nyssnämnda år afträdt sina
tjeustebefaltningar, synes mig lika litet öfverensstämma med billighetens och rättvisans
fordringar som med en stats värdighet, då nemligen väl icke kan såsom
704
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 437.
grundsats antagas att de förre gjort sig mindre förljenta af det allmänna än desse
sednare.
Antalet af de kronofogdar, som erhållit pension enligt äldre Kongl. Brefvet den
i5 Februari 1841, är med visshet nu mera icke stort; att här låta alla ifrågavarande
pensionstagare vederfaras lika rätt, kan ej sålunda för Staten blifva något särdeles
tryckande.
Det vore nemligen bär blott fråga om att förhjelpa några få 70-årige män till
högre pensionsbelopp för de få år, som de, enligt naturens ordning, kunna hafva återstående
af sin lefnad.
Jag vågar derföre vördsamt hemställa:
att lill de kronofogdar, som åtnjuta pension, enligt Kongl. Brefvet den 15
Februari 1841, måtte hädanefter beviljas pensionsrält enligt Kongl. Brefvet
den 16 Mars 1858; och anser jag denna min hemställan destomer
befogad och billig, som ifrågavarande afskedade tjenstemän inbetalt afgift
till civilstatens pensions-inrättning, hvarifrån de nu, såsom på indragningsstat
öfverflyttade, icke erhålla pension.
Stockholm den 50 November 1862.
Anders Andreasson,
från Elfsborgs län.
N:o 437.
Af Anders Andreasson från Elfsborgs län, om underdånig hemställan
till Kongl. Maj.t om utfärdande af förbud mot gesällvandring.
Gesällvandringen utgör otvifvelaktig! ett bland de mest tryckande onera för
allmänheten och särdeles för dem af landets invånare, som bo närmast iandsvägarne;
ilhy då de kringstrykande gesällerna oftast äro alltför oduglige och lättjefulla
för att kunna vidare arbeta, än möjligen för någon vecka eller en kortare tid i
stad, men aldrig å landsbygden, samt de dessutom, med endast få undantag, äro
begifna på fylleri och ett sedelöst lefnadssätt, hvarom dagliga erfarenheten bär|ett
sorgligt vittnesbörd, följer deraf, alt de måste uppehålla sig genom allmosor, som
gifvas
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 438.
705
gifvas af en allmänhet, hvilken, sjelf i små omständigheter och i förlägenhet för
egen utkomst, likväl, ledd af kristlig barmhertighet, ej kan neka de tiggande sin
hjelp; — en hjelp, som, många gånger lemnad, ej sällan vida öfverstiger bidraget
til! egna fattigas underhåll samt en stor de! af statsbördorna.
Med anledning häraf får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t täcktes göra underdånig framställning
derom, att all gesällvandring, hvartill gesällerna numera icke eller erhålla
pass, måtte förbjudas, och att vederbörande kommun målte åläggas draga
försorg om gesällers underhåll, då de sakna arbete, eller icke äro i tillfälle
alt sig sjelfva försörja, på sällbom .fattige i allmänhet är stadgadt.
Stockholm den 50 November 1862.
Anders Andreasson,
från Elfsborgs län.
N:o 438.
Af Andere Andreaeson från Elfsborgs län, om tillägg i 15 § af
Kongl. Förordningen den 21 December 1857, rörande stängselskyldighet.
Genom Kongl. Förordningen om egors fredande mot skada af annans hemdjur
samt om stängselskyldigheten al den 21 December 1857, § 15, är stadgadt, att,
"der led eller grind öfver väg tarfvas, hålle den ledet eller grinden, som annan
stängsel å samma ställe hålla skulle.” Ehuru det sålunda, enligt åberopade författning,
är uppenbart alt grind öfver allmän väg får linnas, har likväl Konungens Befallningshafvande
i vissa län uppmanat och bemyndigat vederbörande, som förrätta
de i lag påbjudna vägsyner (länsmännen) alt pröfva och bestämma hvarest å allmän
väg grind må linnas och huru densamma inråttas bör.
Detta bemyndigande har verkat högst menligt för jordegaren, enär länsmannen,
efter dess större eller mindre omdömesförmåga eller andra orsaker, utan att så
varit nödigt, utdömt grindar, ej blott till skada för jordbruket ulan ock på bekost
Bih,
till It. St. Fröt. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 89
706
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o i39.
nåd af skogen, enär hägnad måste uppföras å båda sidor af vågen, der grind ej
får begagnas.
I anledning häraf får jag anhålla:
det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställning
derom, att jordegare må vara oförhindrad uppsätta grind öfver landsvägen,
der behofvet så fordrar, eller, i händelse betänklighet derför skulle uppstå,
att vederbörande Hushållnings-sällskap, med hänsigt till dess vida större
omdömesförmåga och insigt i slika fall, måtte tilläggas pröfnjngsrätten,
på det jordegaren dymedelst måtte blifva skyddad från det lidande, som
honom alltid tillfogas, då han förvägras att på lämpligaste sätt inhägna
sina egor.
Stockholm den 30 November 1062.
Anders Andreasson,
från Elfsborgs län.
N:o 439.
Af A. W. Uhr från Nerikes lån, om bidrag af allmänna medel till aflöning
åt lärarne vid Farmaceutiska institutet, m. m.
Helt nyligen hafva vi remitterat en motion om Carolinska institutets rättighet
att examinera Läkare. Erkännande det gagneliga i detta förslag, och inseende det
olämpliga i nuvarande förhållande, att Carolinska institutet väl får meddela fullständig
undervisning, men ej pröfva om densamma slagit rot, än mindre meddela betyg
öfver huru ett sådant prof utfallit, har jag trott det vara i sin ordning att äfven
fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på, att samma förhållande eger rum emellan
Farmaceutiska institutet och det Carolinska, ty af samma skäl, som rättighet bör
medgifvas Carolinska institutet alt examinera Läkare, bör det äfven öfverlåtas åt det
Farmaceutiska institutet att examinera Apothekare; och om det år magtpåliggande
att Läkare följa med sin tid och komma till allt större kunskap och insigt i de
vetenskaper, som höra dem till, så lärer ej kunna nekas, att detsamma gäller om
Apothekare. Ej ensamt i samlandet eller beredandet af medikamenter är det af nö
-
Motioner s Bonde-Ståndet 18S2. N:o 439.
roy
den att de ega fullgoda insigter; behofvet för allmänheten att draga nytta af deras
kunskaper i många andra fall har blifvit allt större och större, såsom med analyser,
och i mångfaldiga andra teckniska detaljer. För Läkares bildning har mycket
blifvit gjordt, och en för vetenskapen lyckobringande täflan har uppstått om hvilken
undervisningsanstalt gifver bästa resultatet; men huru står det till med Apothekarne?
För dem är föga gjordt af Staten, de erhålla till sin undervisningsanstalt 5,750 R.dr
årligen till slutet af denna statsreglering; de hafva privilegier, om nyttiga eller skadliga
för folket eller för vetenskapen vilt jag ej inlåta mig i bedömandet af, men
de få, sannolikt äfven just derföre, skalla sig kunskaper bäst de gitta. Bifogade
utdrag ur Farmaceutisk tidskrift af hvad som rörer den Farmaceutiska undervisningen
och det derför inrättade institut, visar huru dermed- förhållit och förhåller
sig. Den som bilaga äfven vidfogade skrifvelse ifrån Farmaceutiska institutets Styrelse
visar hvad samma Styrelse anser vara af behofvet påkalladt. Om ock dessa
fordringar något kunde prutas, kan likväl ej nekas att institutets nuvarande tillgångar
äro alldeles för ringa; om ändamålet skall vppfyllas mäste de derföre ökas, ty
icke kan man rimligen tänka sig, alt t. ex. en i alla afseenden skicklig lärare, skall
erhållas än mindre bibehålas, för en lön af 1,000 R:dr. Icke kan man väl heller
af Apothekarne fordra att de, för bibehållande af sina s. k. privilegier skola årligen
tillskjuta mer penningar än hittills, ty icke hafva privilegierna för dem blifvit mera
inkomstbringande, ulan snarare hafva de, genom inrättande af flere icke privilegierade
apothek, blifvit kringskurne, och då så är lärer, tyvärr, ej annat återstå ån
att slats-kassan måste anlitas. Jag föreslår derföre, dock i olikhet med hvad Styrelsen
fordrat, pag. 19:
l:o Alt Farmaceutiska institutet val må blifva ett Statens läroverk, som
af densamma hufvudsakligen underhålles, men att, det oaktadt, det hus,
som nu är under byggnad, må tillsvidare egas, och således äfven färdigbyggas
och ändamålsenligt inredas samt äfven, så länge de det ega, underhållas
af Apothekarne i riket utan statsbidrag.
2:o Då till amortering af den för huset ådragna skuld får användas
så väl egande donationsmedel som det vanliga sammanskottet, hvilket till
kommit
såsom vilkor för erhållande af statsanslag (se Bil. pag. 7) och
således ej får minskas, men väl ökas, åtminstone så länge privilegierna
finnas qvar, så bör deraf följa alt, sedan skulden blifvit till fullo amorterad,
huset äfven skall blifva en Statens egendom, och derefter af densamma
äfven underhållas.
5:o Sedan kostnaderna för huset på förenämnda sätt utgått af institutets
egna, eller af Apothekarne sammaoskjutna tillgångar, användes hvad
af dessa tillgångar möjligen kan vara i behåll, hvilket ej torde blifva mycket,
om något till lärarnes aflöning m. m. och till hvad derutöfver för
betäckande af de å pag. 19 i Bilagan specificerade utgiftsposter, anslås
708 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 440.
statsmedel så mycket, att de må utgå till de belopp, hvartill de skäligen
blifvit jemkade, och som i kanten blifvit tecknadt.
Stockholm den 50 November 1862.
A. W. Uhr,
Irån Nerikes län.
N:o 440.
Af P. F. Mengel från Upsala län, otti upphörande af det lag stadgande,
som bestämmer, att Magistrat skall förrätta bouppteckning efter afliden
ofrälse person i stad, samt upphörande af boupptecktmgs-procenten,
eller dess utgörande efter behållningen i boet.
I en tid hvars syftning är, alt så vidt som möjligt söka åstadkomma lika fördelning
af rättigheter och skyldigheter mellan medborgare, tyckes stunden vara kommen,
då en af de mest orättvisa och lili sina följder stundom mest olycksbringande
beskattningar borde afskalfas. Jag menar städernas ofrälse, icke till Preste-Ståndet
hörande, invånares skyldighet, alt till Magistraterne betala boupptecknings-procent.
För att inse sanningen häraf är nödigt att kasta en blick tillbaka till den tid, från
hvilken ofvannämnda pålaga sannolikt har sin uppkomst, samt orsaken dertill.
Troligen pålades denna beskattning på den tiden, då städernas invånare, om ej
uteslutande, så dock till största delen utgjordes af borgare, hvilkas privilegier då
tilläde dem uteslutande rätt att ensamma utöfva såväl handel som alla andra näringar,
samt då det äfven i följd deraf ålåg dem att ensamma bekosta och underhålla
såväl Magistrater som allt hvad till städernas drätsel hörde. Att Prester och Adel
undansluppo såväl denna, som nästan aila andra skatter, berodde, dels på deras frälse,
dels på det vid denna tid otänkbara, att en adelsman kunde förnedra sig ända derhän,
alt utöfva ett borgerligt yrke. Småningom, och i mån som till städerna inflyttade,
dels jordbrukande, dels på annat sätt sig närande ofrälse personer, fingo
äfven dessas arfvingar vidkännas, att Magistrater funnos, genom äran alt få deltaga
i dessas underhåll.
Sedan tiderna nu så förändrats, att adel och bönder i stad och å landet, utöfva
borgerliga yrken, men det oaktadt städernas ofrälse invånare ännu ensamma äro be
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o iéO.
709
röfvade rättigheten, att, i likhet med de förstnämnda, få välja hvem de vilja att förrätta
bouppteckning efter sina aflidna, så är detta en orättvisa; men ännu större
blir denna, då, sora ofta är fallet, de efterlefvande, genom detta tvång af Magistraterne,
beröfvas den enda tillgång en enka eller faderlösa barn skulle hafva att lifnära
sig af, hvilket följande exempel kan bevisa.
En köpman afled och lemnade efter sig enka och 6 minderåriga barn. Hans
tillgångar utgjordes af en större fastighet — i bouppteckningen upptagen till dess
taxeringsvärde, 60,000 R:dr, — af lager och lösörebo till 50,000 R:dr, summa
4 10,000 R:dr. Skulderna uppgingo lill 105,000 R:dr och Magistratens procent till
4,100 R:dr. Då tillgångarne, såväl fast sorn löst realiserades, inbragte de blott
106,000 R:dr, då således enkan och de arma faderlösa voro blottade på allt. För
att förekomma dylikt, har mången fader af kärlek till de sina, på sotsängen belastad!
sitt samvete med alt uppgöra ett falskt köp, eller genom annan åtgärd skydda
dem för nöd, hvarförutan stundom handt, att samma motiv drifvit andra till falsk
boupptecknings-ed. Alt så är förhållandet torde kanhända någon af de vid riksmötet
närvarande Borgmästarne kunna intyga.
Ofvertygad härom, får jag härmed vördsamt föreslå:
alskalTande af nuvarande sättet all i städerna förrätta bouppteckning efter
afliden ofrälse person, sauit af boupptecknings-procenlen, eller åtminstone,
att denna hädanefter må utgå efter behållningen i boet, sedan skulderna
äro afräknade.
Denna motion, hvarå remiss tiil vederbörligt Utskott begäres, torde egentligen
ha bordt väckas i Borgare-Ståndet, men farhågan alt den skulle ha blifvit alltför
ilia emotlagen af dervarande Magislrats-personer, har föranled t dess framställande
på detta rum.
Slockholm den 50 November 1662.
P. F. Mengel,
från Upsala län.
710
Motioner i Bonde-Ståndet 1862 N:o 441.
N:o 441.
Af P. F. mengel från Upsala län, derom, alt terminsafgiften vid elementarläroverken
samt alla undervisnings-anstalter, som af Staten åtnjuta
understöd, md upphöra.
Inom Borgare-Ståndet har en med stor omsorg utarbetad motion rörande elementarläroverkens
reorganisation blifvit väckt; men då uti samma motion föreslås,
ej blott att terminsafgiften, som af lärjungarne vid elementarläroverken nu erlägges,
fortfarande skall utgå, utan älven alt densamma under vissa vilkor skall höjas; så
får jag, i motsats härtill, vördsammast föreslå, det Rikets Ständer må besluta:
att terminsafgiften vid samtliga elementarläroverken och vid alla undervisningsanstalter,
som åtnjuta understöd af statsmedel, skall afskafläs.
Motivet för detta (örslag är belt enkelt, alt den offentliga undervisningen bör
vara kostnadsfri, framför allt i ett land der erfarenheten visat, att det öfvervägande
antalet af våra utmärklaste män härstammat från de mest obeinedlade klasserna i
samhället.
Stockholm den 30 November 1862.
P. F. Mengel,
från Upsala län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 442-
711
N:o 442.
Af P. F. Mengel från Upsala lån, om ändring uti 89 § i mom. af
gällande Banko-reglemente, i fråga om revision af Banko-diskonlverkets
förvaltning.
Banko-reglementets 89 § 1 mom. föreskrifver att revision af Banko-diskontverket
årligen skall förrättas af dertill utsedde Revisorer.
Denna föreskrift tillkom på elen tid, då det dels ansågs af särdeles vigt att
nämnda låneinrättnings jemte lånekontorens i landsorten verksamhet både ofta och
noggrannt kontrollerades, — och då dels granskningen af Statsverkets samt Bankens
och Riksgälds-kontorets tillstånd, styrelse, och förvaltning, enligt 68 § Riksdagsordningen,
allenast hvart tredje år egde rum.
Orsaken hvarföre revision af Banko-diskontverkets förvaltning icke anförtroddes
åt samma ledamöter, som förrättade Statsverks-granskningen och icke verkställdes
samtidigt med denna, är således lätt insedd. Ett annat och dä mera giltigt skäl
än nu förefanns äfven. Det var nemligen klart att Statsverkets granskning i början
af det nya statsskickets införande skulle medtaga mycken tid. Ända inpå 1840:talet
vore också Statsrevisionerna lika mödosamma som ömtåliga, hvarvid långa och
lifliga debatter fördes emellan de begge Statsmagternas målsmän.
Men i samma mån de konstitutionela grundsatserna blifvit utvecklade, samt
Ständernas beslut och föreskrifter alltmera billigt blifvit hörsammade af den andra
Statsmagten, har äfven sjelfva Statsförvaltningen blifvit mera fullständig.
Följden häraf har äfven ostridigt blifvit den, att Statsrevisionerna — särdeles
sedan de, såsom numera är fallet, ärligen förrättas med vida större lätthet än tillförene
kunna verkställas, hvartill ock i väsendtlig mån bidrager att Kammar-rätten
med lika omsorg som oväld utöfvar den mödosamt minutiösa siffergranskningen,
med hvilken Statsrevisionerna nu mindre än förr behöfva sysselsätta sig.
Den, enligt 68 § Riksdags-ordningen, såsom maximum fastställda tid för Statsrevisionens
förrättande, tages visserligen äfven nu i fullt anspråk; men det egentliga
och företrädesvis vigtiga revisionsarbetet medhinnes dock så beqvämligt, att Revisorerna
hafva rundelig tid att företaga utfärder i och för besök samt okulåra
besigtningar å ett stort antal Staten tillhöriga, dels inom hufvudstaden dels i dess
granskap belägna institutioner, om hvilkas egentliga organisation, och tilläfventyrs
712
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. Nio 442.
befintliga brister, Revisorerna dock likväl näppeligen kunna taga någon närmare
kännedom.
Jag vågar emellertid hysa den föreställning, att den tid, som Revisorerna på
nyss omförmäldt sätt användt, med större nytta, om än mera mödosamt, skulle kunna
disponeras till granskningen af Banko-diskontverkets i hufvudstaden förvaltning.
Jag föreställer mig vidare, att om Statsrevisorerna började sin verksamhet med
sistnämnda bestyr, skulle de derigenom förvärlva sig större öfning i räkenskapers
granskande, hvilken kom desse tillgodo under det påföljande mera magtpåliggande
arbetet, hvarigenom detta utan tvifvel ginge raskare undan. Skulle de åter först
mot slutet af sin vistelse här företaga granskningen af Banko-diskontverket, så är
det likaledes klart att bestyret dervid underlättades betydligt genom den derförinnan
förvärfvade öfningen. I hvilket fall som helst lider det intet tvifvel att ju
Statsrevisorerna på den i 68 § Riksdags-ordningen fastställda tid ganska väl skola
medhinna alt jemväl granska Banko-diskontverket.
På nu anförda skäl tager jag mig friheten föreslå:
det Rikets Ständer ville besluta en sådan ändring i Banko-reglementet:
alt revisiooen af Banko-diskontverkets i hufvudstaden förvaltning hädanefter
årligen skall förrättas af Rikets Ständers Revisorer för Statsverkets,
samt Bankens och Riksgälds-kontorets tillstånd, styrelse och förvaltning.
Stockholm den 30 November 1862»
P. F. Mengel,
från Upsala lån.
N:o 445.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 443.
713
N:o 443.
Af Paul Frifa mengel lian Upsala län, derom att, dd revision af
Statsverkets samt Bankens och Riksgälds-kontorets tillstånd, styrelse
och förvaltning eger rum under pågående riksdag, de ledamöter af
revisionen, som tillika utöfva riksdagsmannakallet, icke må vara berättigade
alt i egenskap af revisorer något arfvode eller annan ersättning
uppbära.
Med den sparsamhet i afseende på Statens medel, som det ovilkorligen åligger
hvarje folkombud att noggrannt iakttaga, synes mig den plägseden — måhända rättare
sagdt det oskicket —• svårligen låta förena sig, att då revisionen af Statsverkets,
samt Bankens och Riksgälds-kontorets tillstånd, styrelse och förvaltning under pågående
liksmöte eger rum, äfven de ledamöter i berörda revision, hvilka tillika fungera såsom
riksdagsmän, och följaktligen i sistnämnda egenskap äro pligtige alt å revisionsorten
vistas, uppbära arfvode jemväl i egenskap af statsrevisorer.
Revisionsarbetet förrättas på samma tider som de respektive Riks-Ståndens eller
Utskottens göromål ega rum. Då förstnämnda arbete verkställes äro således revisorerne
urståndsalte att noggrannt fullgöra sina åligganden såsom riksdagsmän.
Då revisionen af Banko-diskont verkets förvaltning verkställes af Banko-Utskottet
— hvilket inträffar hvarje år, då nämnda revision infaller under det Rikets Ständer
äro här församlade — uppbära delta Utskotts ledamöter icke något arfvode såsom
revisorer, påtagligen derföre alt de allenast fullgöra sitt kall såsom representanter;
men man lärer dock icke med skäl kunna påstå att den omförmälda revisionen då
verkställes med mindre omsorg, ehuru arfvode icke af Banken till Utskottets ledamöter
utbetalas.
Det förefaller också i hög grad förödmjukande för dem, hvilka på en gång äro
representanter och revisorer, att i begge dessa egenskaper uppbära arfvode, då det
sker med full vetskap om alt icke samtidigt kunna utöfva begge funktionerna nöjaktigt.
Jag tager mig derföre friheten föreslå del Rikets Ständer ville besluta:
att, då revision af Statsverkets samt Bankens och Riksgäldskontorets tillstånd,
styrelse och förvaltning eger rum under pågående riksdag, de ledamöter
af den förra, som tillika utöfva riksdagsmannakallet, icke äro bern
till R. St, Prof, 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 Afd. 90
714
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o dåi.
rättigade att i egenskap af statsrevisorer uppbära arfvode af Statens medel,
icke heller att åtnjuta resekostnadsersätlning till och från den statsrevision,
som inträffar under riksdag.
Stockholm den 30 November 1802.
P. Fr. Mengel
N:o 444.
Af Pani Fritz Mengel från Upsala län, om statsanslag af 12,000
R:dr, att öfverlemnas till utsedde kommitlerade för undersökning af den
s. k. Nynäsbanan, såsom ersättning för utgifterna i afseende å be
rörda
undersökning.
I samma mån det norra och mellersta Sveriges jordbruk, handel och industri
gått framåt, hafva ock olägenheterna blifvit mera i ögonen fallande i afseende derpå,
att landets första handelsstad och importsort, nemligen Stockholm, är belägen innan
för
en lång, svårtillgänglig och under 4 å 5 månader af året genom is spärrad
skärgård.
Redan för omkring tio år sedan väcktes i anledning deraf förslag alt medelst
en jernväg sammanbinda hufvudstaden med någon lämplig uthamn på yttre sidan af
Södertörn. Uppmärksamheten lastades då på Dalarö och Härhamra. Uti en år
1850 ulgifven brochyr framhölls åter Nynäshamnen — belägen emellan begge nyssnämnde
hamnar — såsom för det afsedda ändamålet särdeles passande, äfven med
hänseende dertill att man utan svårighet kunde bygga en jernväg derifrån och förena
den med vestra stambanan.
Men då, lika som ofta sedermera när det gällt hufvudstadsbandelns äfven aldra
vigtigaste intressen, omfattades detta förslag med ringa uppmärksamhet af hufvudstadens
målsmän.
År 1801 utgaf Löjtnant H. Sandeberg en brochyr, hvari samma frågas stora
betydelse ej blott för Stockholms framlid, utan älven för möjliggörandet af vintertrafik
på Östersjön samt rysk transito öfver Sverige, på ett förljenslfullt sätt utvecklades.
I nämnde brochyr ådagalades Nynäsbamnens stora lämplighet såsom
Motioner i Bonde* Ståndet 1862. N:o 444.
715
nödhamn, hvarpå just den Svenska Östersjökusten för närvarande är i saknad. Derefter
omfattades förslaget både om en jernvägs anläggande till och en nödhamns
åstadkommande vid Nynäs med större intresse. Sammanträden höllos, dervid frågan
diskuterades, en kommitté nedsattes och nödiga undersökningar beslötos i och
för frågans utredning. Den sällsynta företeelsen inträffade att hufvudstadens samtliga
tidningar voro eniga om alt frågan är af stor vigt såväl för hufvudstaden som
för hela landet.
Det behöfver icke sägas alt de med omsorg företagna undersökningarne rörande
den föreslagna jernbanan från och hamnanläggningen vid Nynäs medfört betydliga
utgifter. De hafva lill en del blifvit bestridda medelst sammanskott. Bristen har
förskjutits af den för frågans behandling utsedda kommittéen, hvilken, sedan undersöknings-arbetet
blifvit afslutadt, hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhöll att den del
af utgifterna, som icke genom de verkställda sammanskotten kunnat bestridas, måtte
blifva af statsmedlen godtgjorda, hvartill dock Kongl. Maj.t icke kunde lemna nådigt
bifall, enär för berörda ändamål medel icke voro disponibla.
Då del likvist är obestridligt att förslaget ej mindre örn anläggandet af en jernbana
från Nynäs till vestra stambanan, än äfven om inrättandet af en nödhamn vid
Nynäs, förr eller sednare måste bringas till verkställighet, — och då det är iika obestridligt
att de förberedande undersökningar, som nu blifvit verkställda, redan äro af
stor nylla, och i allt fall förr eller sednare måste försiggå, synes det vara fullt billigt
alt de utgifter, som den oftanämnda kommittéen af egna medel förskjutit, blifva
densamma godtgjorda, tager jag mig friheten vördsammast föreslå,
alt Rikets Ständer ville bevilja en summa stor 12,000 R:dr, att öfverlemnas
till de utsedde kommitlerade för undersökning af den föreslagna Nynäsbanan,
såsom ersättning för utgifterna i afseende på berörda undersökning,
dock med skyldighet för ifrågavarande kommitlerade att till Kongl.
Civil-departementet aflemna ej allenast fullständig räkning å de bestridda
utgifterna, utan äfven alla handlingar rörande sagde undersökning.
Stockholm den 30 November 1862.
P. Fr. Mengel.
716
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 448.
N:o 445.
Af Mis Andersson från Wermlands lån, otn ett lagstadgande i den
syftning alt en närmare kontroll md kunna hällas öfver dem, sorn
föranstalta religiösa sammankomster.
Utgående från den grundsatsen, alt rättigheten ali fritt sammanträda och inom
af lagen stadgade gränser uttala sina tankar om alla satser, som kunna blifva föremål
för menskligt vetande, är en helig rätt, som intet fritt samhälle kan ostraffadt
söka undertrycka och som för öfrigt står i fullkomlig öfverensstämmelse med ordalydelsen
och andan i våra grundlagar, hvilka, såsom ett af fundamental-vilkoren för
statsbyggnadens bestånd, erkänt och fastställt en fri yttranderätt i tryck såsom ett
osvikligt medel att bilda och utveckla en upplyst allmän mening, kan jag likväl icke
förbise nödvändigheten alt utöfningcn af denna fria sammanträdesrätt och dennas
åtföljande muntliga yttranderätt är så ordnad, att de lagliga myndigheterna kunna
vara i tillfälle att kontrollera det sätt, hvarpå den begagnas, för att i händelse den
öfverskrider de gränser, som lagar och förnuft för densamma utstaka, kunna motverka
dess utan tvifvel skadliga verkningar elier helt och hållet hindra dess fortsatta
utöfning.
1 konseqvens med Tryckfrihets-förordningens visa föreskrift att, i samma stund
det tryckta ordet tili allmänheten utdelas, detsamma skall lili Justitieministerns tryckfrihets—ombutl
öfverlemnas, för att af honom granskas, är äfven uti Kongl. Förordningen
af den 6 Februari 1849, § 8, föreskrifvet, alt allmänna sammankomster skola
i vederbörlig tid vara hos ortens myndigheter på förband anmälda, så att dessa, i
händelse af anledning dertill, kunna närvara och öfvervaka hvad som der sker och
yttrats, och man skulle med skäl kunna anse, att detta allmänna stadgande äfven är
gällande för de sammankomster, som af en mängd personer, hvilka utgifva sig för
andliga ifrare, tillställas för att betrakta, afhandla och utlägga religiösa ämnen; men
tyvärr har verkligheten visat, att en sådan uppfattning i fråga om sammanträden för
religiösa ändamål icke gjort sig gällande, utan hafva de kunnat tillställas och afhållas,
utan att man ansett sig pligtig alt derom på förhand till vederbörande myndigheter
göra någon anmälan. Detta har också verkat, att en mängd villfarelser och
origtiga föreställningar i religiösa mål kunnat utbjudas bland allmänheten, utan alt
presterskap eller kyrkoråd varit i tillfälle att dem med bättre läror motverka
eller visa deras felaktighet, och vi se uti det så kallade religiösa koiporlörsväsendels
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o déS.
m
resultater, en allmänt spridd andlig oro och motsatta schismatiska meningar i de
heligaste frågor, de olyckliga frukterna af denna, såsom jag tror, mera sjelftagna än
lagligen grundade frihet från all offentlig kontroll.
Dessa frukter hafva i min hemort visat sig vara af den beklagliga beskaffenhet,
enligt min egen personliga erfarenhet och trovärdiga personers berättelser, alt de
uti sin vidare utveckling kunna belaras komma att förorsaka lika svåra följder, som
någonsin de religiösa tvisterna i fordna tider, och jag tror derföre att de förtjena
lagstiftningens oell lagskipningens allvarliga uppmärksamhet.
Jag viii i korta drag gifva en svag skildring af några utaf de föreställningar,
som genom del så kallade kolporlörsväsendets verksamhet bibringats den okunniga
och lätt förledda landsortsbefolkningen, dervid anmärkande, att man svårligen kan
veta hvilka kolportörer, som blifvit utsända af den så kallade Evangeliska Fosterlarscls—stiftelsen,
och hvilka som kringstryka landet blott på grund af eget godtycke
för della slags verksamhet, enär hvarken presterskapet eiler församlingarne på förhand
underrättas om hvilka personer gå i nämnde stiftelses uppdrag, ulan det händer
alt hvarjehanda yrkesidkare, kakelugnsmakare och skinnberedare m. fl, utaf hvad
skrot och korn som helst, liksom f, d. hemmansegare, hvilka försålt sin egendom
och blifvit predikanter, utan alt hafva genomgått någon kolportörsskola, olver de
aflägsnare gränserna intränga i socknarne och der vid dess yttre kanter bedrifva
sitt prediko- och omvändelseverk långa lider, innan underrättelse derom erhålles af
de kyrkliga och verklsliga myndigheterna i orten. Dylika kolportörer drifva en ganska
allmänt utbredd lära, som innefattar bland annat följande satser: ”jag är salig, om
jag doge i denna stund, och jag går i borgen för äfven den och den personens
salighet” — hvad de slatskyrkligt lärda presterna säga får man icke tro, ty de
predika endast för lönen, i dem är intet lif; — djefvuien är med dem på predik
stolen;
— kyrkan är en stenhop, presterna döda stenar deri; — jag är salig och
den mig följer är eli. himlens barn; — om I råken i samvetsoro och syndasorg,
så skolén I icke besöka presterna, ty de hafva ingen rätt själaspis alt erbjuda, utan
då skolén I söka tröst hos de lefvande Guds barn, i hvilkas trosförbund I genom
andans väckelse blifvit satta”; —• ”de, som afsomna! i döden innan de nya andliga
rörelserna uppkommo, ära hemfallna till fördömelsen”; — ja man har hört dem
förklara, ”ali i vissa församlingars kyrkogårdar finnes ännu ingen begrafven, som
dolt saligt”.
Kär sådana läror af den ena predikanten efter den andra, dag efter dag och
vecka efter vecka, kringbäras från hus till hus och by till by både vid dagsljus och
i nattens mörker bland förvånade, okunniga hopar, som dels af nyfikenhet, dels af ett
lifligt behof att höja sig ur sitt inre mörker, drifvas att medfölja dessa stortalande
frasmakare, så är icke underligt alt många svaga hjernor och känsiiga hjertan blifva
förvillade samt öfvergifva bus och hem för att af dessa falska profeter inhemta en
efterlängtad upplysning och ledas på salighetens väg. Kolporlörerne äro icke helier
718
Motion®' i Bonde-Ståndet 1862. Nio 4d5•
senfärdige att framhålla nödvändigheten att besinna vigten af att själen råddas äfven
om allt timligt godt skulle uppoffras; de drifva utan betänkande och afseende på
omständigheterna den läran: ”det får icke hindras alt maka drages från maka eller
barn från föräldrar och tvärtom; ty det gäller själens väl”.
Uti den församling jag tillhör, der läseriet började för ungefär fyra år sedan,
trodde presten i början alt det skulle verka en välgörande uppskakning ur den vanliga
andliga likgiltigheten, och han emottag med välvilja de främmande aposllarne,
i tanke att kunna under sin egen ledning med deras biträde verka stora ting inom
församlingen, samt biel derföre också mycket hyllad af de kringvandrande predikanterna,
som genast tillförsäkrade honom ”saligheten”. Men det dröjde icke länge
innan han insåg det öfverdrifna uti deras ytterliga sätt alt gå tillväga och det förvillande
i deras läror, som icke grundade sig på någon sann upplysning, och han
drog sig snart tillbaka samt vände sina egna varningar och föreställningar mot dessa
predikanter sjelfva. Detta bade den verkan, att de genast togo tillbaka sina
vitsord om hans salighet, ty de tåla icke ringaste motsägelse, och en af dem skickade
honom tili och med skriftligen den förklaring, att han, presten, ”förlorat all
delaktighet i Christa”. Samma prestman har, vid min afresa till riksmötet, allvarligt
uppmanat mig att vid riksdagen söka verka för någon åtgärd att lagligen ordna
kolporlörsväsendet.
Sådana företeelser äro icke enstaka inom ett eller annat pastorat, utan en allmän
klagan förljudes, och vid Carlstads stifts sednaste prestmöte, som var talrikt
besökt, uttalades mycken betänklighet i afseende på denna sak och enhällig åsigt alt
det vid blifvande riksmöte borde föreslås och utverkas någon begränsning, hvarjemte,
om jag ej misstager mig, prestmölen äfven i andra stift uttalat enahanda öfvertygelse.
Prestmöteis i Carlstad omdöme kan anses innefattas uti följande yttrande, enligt
hvad jag i en tidning sett refereradt: ”Hvad beträffade det så kallade kolpor
törsväsendet,
så lemnades derom icke synnerligen godt omdöme, mer än frän 2:ne
socknar, der det skulle hafva frambragt utomordentligt goda frukter. Annars hade
dessa sjelfkallade eller Evangeliska Fosterlands-stiftelsens utskickade lärare framfarit
på ett sätt, som icke synnerligen hedrar det respektiva sällskapets förmåga att pröfva
andarna, Kolportörerne sakna insigt och framfara med oafvislig! nit. Deras
underbyggnad i salighetskunskapen är öfver böfvan klen; de kunna icke meddela
någon sann undervisning om salighetens grund och ordning. Deras grolkorniga,
smutsiga bilder och förfärliga scener ur helvetet skrämma väl många lill sinnesuppskakning
och möjligen älven till afhållande Irån gröfre synder och laster, men
det stadnar vid det utvärtes skenet, och sedan de af kolportörerna fått försäkran
om syndaförlåtelse och blifvit upptagna bland de heligas antal, (ältas de af andligt
högmod, lill den grad att de med djupaste förakt anse alla dem, som icke höra lill deras
krets, hvilka de kalla djefvulens och förtappelsens barn, som redan äro dömda lill
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 445. 719
den eviga helveteselden. Till mormonsekten hade 60 (litr rälteligen vara 19 i
stället för 60) låtit sig döpas, och till baptistläran ett ännu större antal.
Öfverallt öfverträdde stiftelsens kolportörer de föreskrifter, som stiftelsen gifvit
dem. Alt deras verksamhet urartar och blifver skadlig vore gifvet, och beslöt presterskapet,
alt stiftets riksdagsmän skulle anmodas att söka genomdrifva en författning,
hvarigenom man må kunna hålla den ifrågavarande verksamheten inom behöriga
gränser.”
Då för öfrigt den öfvervägande mängden af befolkningen, som, oberoende af
kolportörerna, håller sig läst vid bestående kyrkliga inrättningar och läror, med oro
och motvilja emotser kolportörernas opåkallade besök, emedan man af erfarenheten
känner, att sådana väcka partiväsen och framkalla onödiga spörjsmål, som störande
inverka på den husliga friden och den allmänna friheten att följa sin kristliga öfvertygelse,
samt föranleda många alt lemna hemmet och dess pligler vind för våg,
för alt natt och dag löpa från det ena samlingsstället till det andra, med sjelfva
moderhjertats känsla lör hungrande barns klagan nedtystad, och då dessa andliga
förevändningar på ett högst skadligt och för mångens välstånd förstörande sätt begagnas,
för att i form af frivilliga gåfvor aflocka de okunniga och fanatiserade
offren deras jordiska egodelar, ofta intill sista brödkakan, samt man tager i betraktande
de tusen sinom tusen arbetsdagar, som bortslösas af en lättrogen, okunnig
och enfaldig, stundom allvarligt sanningssökande, stundom skenhelig befolkning, för
alt besinningslös! springa efter dessa ”ropande andar”, och således denna kolportörsverksamhet
visar sig icke blott skadlig och vållande villervalla i många andra
läll, utan äfven störande ingriper i folkets förmåga att berga sig, så är det tid, att
de offentliga myndigheternas kontroll bestämdare rigtas mot detta enstaka, smygande
trassel, hvari de enfaldiga snärjas, sedan de med fanatiska skrämskott blifvit drifna
till vansinne och förledda alt betrakta den bestående kyrkan såsom en ”babylonisk
sköka” samt dessa dagdrifvare såsom andlighetens, salighetens och nådens enda
sanna budbärare ; och jag anser mig derföre böra, i öfverensstämmelse med hvad
jag ofvan anlört föreslå:
att ett bestämdt stadgande må blifva utfärdade alt den person, som vil*
inbjuda lill eller föranstalta religiös sammankomst, hör icke allenast liden
och stället för densamma hos församlingens prest och kyrkoråd så tidigt
anmäla, att vederbörande kunna vid tillfället vara tillstädes, om de sådant
akta nödigt, utan älven lemua uppgift på hvilka främmande talare der
kom me att uppträda, samt förete betyg öfver deras frejd och kristendomskunskap,
allt detta vid bot af 25 lill 100 R:dr Runt lill församlingens
fattigkassa, och att, derest tillgång lill böternas gäldande saknas, den hötfällde
må undergå motsvarande arbetsfängelse.
720
Motioner % Bonde-Ståndet 1868. N:o 446.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
Uti motionen instämma:
Jonas Christophersson,
från Wermlands län.
Olof Olsson,
från Olebyn af Wermlands lån.
Nils Andersson,
från Wermlands län,
O. Olsson,
från Slängserud af Wermlands län.
P. Eriksson, A. Jonsson,
från Wermlands län.
N:o 446.
Af Nils Andersson från Wermlands län, derom ali föreskrifter mätte
meddelas lill förekommande af att samma åtkomsthandling vid lagfart
af fastighetsköp flera gånger begagnas.
Tid efter annan har förekommit, att, vid lagfart, af fastighetsköp på landet,
samma åtkomslhandiingar begagnats flera gånger, hvaraf inträffat att köparne fått uppbud
och fasta på större skattetal än säljare egt att afyttra, emedan denne i köpebrefvet
uppgifvit mera än honom verkligen tillhört eller han haft i behåll af sin ursprungliga
egendom, men hvartill han företett åtkomst, likväl en i sådant ändamål
förut begagnad handling. Detta missförhållande förekommer oftast i de fall, då en
person i ett köp förvärfvat en egendom, men sedermera i flera köp och på olika
tider styckevis afyttra! densamma.
Det har inträffat all en person köpt och fått infastat xV.dels mantal i ett hemman,
der han förut egde jidels mantal, som dels varit ärfdt och dels förvärfdt, ulan
alt han i sistnämnda fallet haft laga uppbud; samt alt han sedermera styckevis och
på olika tider försålt all denna faslighet, då, vid köpares lagfart, köpe- och fastebrefvel
å nämnde xVdels mantal begagnats och gällt som åtkomsthandling till hela
egendomen och att således TV.dels mantal utgjort åtkomst till j-i.delar eller |:dels
mantal, utan alt domstolens Ordförande, der lagfarten sökts, kunnat hafva vetskap
om detta
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. Nio 447.
721
om detta handlingssätt, då ingen anteckning förefunnits å de företedda åtkomsthandlingarna.
Hvad s m sednast fästat min uppmärksamhet på ifrågavarande förhållande är,
att vid nyligen börjadt laga skifte uti ett hemman förekommit den omständighet att,
vid ett af skiftesmannen hållet sammanträde, jordegaren haft alt förete köpe- och
fastebref på Tedels manta! mera än hvad hemmanet i det hela innehåller, och, att
ingen ville gifva efter, utan påyrkade att få del elter hvad deras handlingar innehöllo,
var naturligt.
I anledning häraf får jag till Rikets Ständer vördsamligen hemställa om vidtagande
af lämplig åtgärd till förekommande af en sådan villervalla och torde det
iända till någon bättre reda om den föreskrift meddelades
att, Domstolsordförande genom en kori anteckning å, vid lagfart af fastighetsköp
på landet företedd, åtkomsthandling gjorde tydligt, dels att
handlingen varit som åtkomst begagnad, dels ock tiden då detta skett,
äfvensom lill huru stort skatletal.
Skatteförteckning öfver homman, som upptoge hvarje deiegares lott, årligen
justerad och underskrifven af delegarne i hemmanet, skulle Sända
tiil mycken, om ej fullständig reda, derest utdrag deraf uppvistes vid första
uppbudet af hvarje köp.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Slockholm den 50 November 1862.
Nils Andersson,
från Wermlands län.
N:o 447.
Af Angnst Carlberg från Hallands län, om förbättring i folkskolelärares
lönevilkor, deras pensionerande samt hela personliga skyddsafgiftens,
jemte särskildt statsanslags, anvisande härtill.
Ehuru sättet och melhoderna för ordnandet af en god folkundervisning kunna
vara underkastade ganska olika meningar, torde dock icke några meningsskiljaktigBiL
till N. St. Fröt. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 91
722 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 447.
beter förefinnas rörande vigten och behofvet af en god folkundervisning för ett framåtskridande
samhälle.
Vilkoren för en god och fruktbärande folkundervisning äro i främsta rummet
skickliga lärares bildande, och delta torde man hoppas sedan omorganisationen af
våra seminarier försiggått, och dernäst att folkskolelärarne aflönas så att de med
munter håg och utan andra näringsomsorger må kunna egna bela sin tid och alla
sina krafter åt det dem anförtrodda vigtiga kall. Att folkskolelärarne i de flesta fall
icke för närvarande äro så allönade, att de på sin ringa inkomst kunna ega bestånd,
eller anses hafva för sitt tunga, trägna och magtpåliggande arbete, en motsvarande
belöning, det torde icke kunna bestridas. Men häruti får man ock söka en del al
de orsaker, som så menligt verkat mot folkundervisningens höjande; emedan just
för den ringa lönen halva många dugliga skollärare öfvergifvit sina befattningar —
eller tärde af näringsbekymmer nedsjunkit under oket af sin börda — blott föiblifvit
viljelösa redskap i folkskolans Ijenst. För att afhjelpa delta onda och på det
dugliga läraresubjekter må kunna erhållas och qvarblifva i skolans tjenst, anser jag
det vara af nöden att läraren erhåller åtminstone så stor lön alt den bjuder honom
ett ”tarfligt dagligt bröd”. Äfven anser jag, alt en duglig folkskolelärare, såsom uppmuntran
att sin tjenst väl förrätta, för hvart femte år borde, i likhet med hvad re
dan
för elementarlärarne eger rum, få sin lön med vissa procent tillökad; och att
slutligen då lian uppnått en ålder af 55 år, samt tjenstgjort i 50 år, han då vid
afsked erhåller halfva lönen i pension.
Med anledning af hvad jag bär anfört får jag vördsamt föreslå:
l:o Att examinerad folkskolelärare i ordinarie lön erhåller i stad 500
R:dr och på landet 450 R:dr jemte fri bostad och vedbrand, denna sednare
beräknad till 4 famnar ved årligen, samt ett tunnland jord eller er
sättning
härför 50 ll:dr, allt Riksmynt.
2:o Eller 30 års tjenstetid och fyllda 55 år åtnjuter skolläraren, när
han erhåller afsked, halfva lönen i pension. Denna utfås på så sätt, att
en pensionsfond bildas för folkskolelärarne i hela riket. Det redan till
skollärarnes pensionering beviljade statsanslag bildar grundfonden, hvilken
sedan ökas derigenom att församlin.garne och skollärarne med hvardera
en procent å lika belopp med skollärarnes lön härtill bidraga.
5:o För erhållande af nödiga medel till skollärarnes här ofvan föreslagna
aflöning anslås hela personliga skyddsalgiften jemte särskildt Statsanslag
lill belopp, som kan anses utgöra fyllnaden.
Om remiss till vederbörligt Utskott anbålles,
Stockholm den 50 November 1862.
Åugust Carlberg,
från Hallands län.
Motione? i Bondeståndet 1862. N:o 448.
728
N:o 448=
Af August Carlberg från Hallands län, om statsanslag till lön ät
en djurläkare i Fjäre och Wiske härad, med station i Kongsbacka.
Inom billighetens område synes mig ligga, alt, uti en folkrik bygd, der jordbruket
numera med stor framgång drifves och kreatursafveln samtidigt är i tilltagande, mede!
icke saknas till bevarande från undergång af den boskap, landtraannen med omsorg
och uppoffring uppföder och detta medel är en examinerad djurläkare.
Visserligen finnes inom Hallands län en djurläkare med lön af Staten och stationerad
i Halmstad; men då de närmast boende af mine kommittenler hafva omkring
B och de aflägsnaste cirka 13 mil lill Halmstad, tyckes det vara temmeligen
klart att icke den ä nämnde stad placerade djurläkare kan vara lil! något gagn för
den ort jag representerar. Upplysningsvis vill jag nämna alt Fjäre härad innehåller
695^ förmedlade mantal och Wiske härad innehåller 207& förmedlade mantal
eller tillsammans 902|| förmedlade mantal med en omkrets af cirka 5| mils längd
och dess största bredd 3 mil. Behofvel och de rättmätiga anspråken på alt halva
en djurläkare äfven till dessa samhällens disposition inser en hvar, utan att jag behofver
ingå i någon vidlyftig utredning om den kreatursafvel, som bedrifves och
del antal kreatur häraderne årligen föda, hvilket sistnämnda, lågt taget, torde ändå
uppgå till cirka 10,000 nöt- och 3,000 hästkreatur, samt ett lika antal får som
nötkreatur.
På grund af hvad jag här anfört, och då förmånen af examinerad djurläkare
redan kommit andra orter till godo, får jag härmed vördsamt anhålla:
att Rikets Ständer täcktes bevilja ett årligt statsanslag af 500 R:dr Ruut
till en examinerad djurläkare för Fjäre och Wiske härader i norra Halland,
med station i Kungsbacka, att utgå månaden efter den en sådan
person blifvit antagen.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhåiles.
Slockholm den 30 November 1862.
August Carlberg,
från Hallands län.
734
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 449,
N:o 449.
Åf Angnst Carlberg från Hallands län, om åtgärders vidtagande tili
skydd för kronolaxfisket vid Åsbro i Wiskeän.
Uti Hallands län, Wiske härad och Åhs socken är belägen och för Statens räkning
på 30 år utarrenderad, Kungsladugården Åhs kloster jemte ett fordom ypperligt
laxfiske i Wiskeån vid Åhsbro, arrendetiden räknad från midfastan år 1837,
emot årlig afgift af 355 tunnor spanmål af hälften råg och hälften korn jemte fem
tunnor lax.
Innehafvaren af detta arrende, så väl förre som nuvarande, hvilken från vårflodens
början, eller så fort tillfälle dertill gifves, vanligen först i Mars månad, stundom
före denna lid, intill den 1 Oktober stänger Kungsådran med laxgårdar och
fiskredskap, har härigenom förminskat fiskets ymnighet till oerhörd grad, hvilket således
synes vara af allmän uppmärksamhet påkalladt.
Genom den tidiga och ständiga sättningen blir all den lax, som dels öfvervintra!
och dels lagt sitt yngel i strömmen, då den mager skall passera till hafs
för att stärka sig, fångad vid laxgårdarne till oberäknelig skada icke allenast för
framtida arrende utan äfven för det allmänna, synnerligast laxbarnen derjemte äro
i tillfälle att dels blifva förstörde och dels äro hindrade uti deras fria lopp upp och
ned i strömmen, då sådane bottenluckor icke hållas öppna, som föreskrifvas i gällande
Fiskeri-stadga.
Då egendomen Åhs kloster är af beskaffenhet att fisket utgör en binäring, kan
man heller icke begära att något nyttigt skall af innehalvaren, som endast sträfvar
för momentel förtjenst och behållning, iakttagas och verkställas tili fiskets framtida
bestånd och förkofran.
För att kunna afhjelpa detta missförhållande anser jag, att vid en blifvande
arrende-auktion laxfisket vid Åhsbro bör skiljas från oviikorligt arrende af Åhs kloster,
och hvardera särskildt utarrenderas, dock med optionsrätt, då dessa tvänne
komma att hvar för sig utgöra hufvudsak och ej det ena bisak för arrendator; och
då begagna tillfället, att, enär det är Statens skyldighet att föregå enskilde med
godt exempel, vidtaga en af behofvel påkallad, länge önskad, ändamålsenlig förändring
i bestämmandet af tiden för fiskerätlighetens begagnande till fromma för fiskets
framtida bestånd; hvarförutan genom laxfiskets skiijande från oviikorligt arrende tillsammans
med Kungsladugården Åhs kloster, Staten skulle för närvarande erhålla en
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 460.
725
icke så obetydlig tillökning i inkomster, men ännu mera efter en arrende-periods
förlopp örn 25 å 50 år; och är del af dessa skäl jag vördsamt påyrkar att Rikets
Ständer hos Kongl. Majit anhåller om den föreskrift,
alt vid en blifvande arrende-auktion å Kungsladugården Åhs kloster, denna
egendom blir för sig och Kronans privilegierade laxfiske vid Åhsbro i Wiskeån
för sig under särskilda arrenden utbjudne, med vanlig optionsrätt;
samt Konungens respektive Befallningshafvande i de län Wiskeån genomlöper,
anbefallas, att, då öfrige rättsegande derom ej framställt begäran, tidigt
före pågående arrende-periods slut eller ofördröjligen åvägabringa sådana
bestämmelser rörande rätta tiden för fiskandet af lax i Wiskeån,
som 22 § al ofvanberörda nådiga Fiskeri-sladga alser.
Ånhåiles om remiss till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 50 November 1862.
August Carlberg,
från Hallands län.
N:o 450.
Af litsa Lars Ofssan från Kopparbergs län, örn pension å Rikets allmänna
indragningsstal ät handtverkslärarne vid Institutet för döfstumma
och blinda, J. Nordfeldt, J. P. Gustafsson och E. Grönstedt.
Då det år samhällets pligt att bereda tillfälle lill nödig undervisning åt landets
deraf mest behöfvande barn, bland hvilka de döfstumma och blinda, som merendels
äro derifrån uteslutna, böra lika mycket ihågkommas som de fullsinnade, måste det
äfven vara Statens ovilkorliga skyldighet alt med sitt kraftiga understöd omfatta de
personer, som egnat sin tid och sina krafter åt bildandet af dessa vanlottade och
beklagansvärda barn till framtida gagnelig verksamhet.
Institutet för Döfstumma och Blinda har under sin femtioåriga tillvaro haft lyckan
alt ega flera nitiska och dugliga lärare i såväl intellektuell som tekniskt hänseende,
hvilka under en lång följd af år fått egna sig åt detta mödosamma arbete,
som visat sig så välsignelserikt att omkring 500 döfstumma blifvit bildade till nyttiga
samhällsmedlemmar.
726
Motionär i Bonde-Ståndet 1862. Nio 451.
Tre af Institutets handtverkslärare vid afdelningen för döfstumma, synas nu i
följd af sin långa tjenstetid, framskridna ålder oell försvagade krafter vara berättigade
alt från sin tjenst afgå. Dessa personer äro: Läraren i skräddare-yrket J. Nordfeldt,
född 4 795, anställd vid Institutet år 4 829, Läraren i skomakare-yrket J. P.
Gustafsson, född 4 799, anställd vid Institutet äfven år 4 829 och Läraren i smedsyrket
E. Grönstedt, född 4 800, anställd vid Institutet 4 850. Då deras lönevilkor
jemte öfriga förmåner varit för dem och deras familjer knappast tillräckliga för anspråkslös
bergning, hafva de icke kunnat samla någon besparing för framtida dagar,
och enär Institutet icke eger någon fond alt dermed pensionera ålderstigna lärare,
synas både rättvisa och billighet fordra att en hvar af bemälde handtverkslärare, efter
afskedstagande från berörda befattningar må å Rikets Allmänna Indragningsstat
uppföras till åtnjutande af en årlig pension af fyrahundra Riksdaler Riksmynt, motsvarande
ungefär två tredjedelar af hvad de vid Institutet tillgodonjuta, på del dessa
i mensklighetens tjenst grånade män icke måtte handlöst ölveriemnas åt nöd och
elände sedan de under sin verksamhetstid förnölt hälsa och krafter lör undervisning
och vård af så många annars olyckliga medmenniskor.
I anledning häraf får jag vördsammast anhålla
det Rikets Höglofliga Sländer behagade lill erhållande af årlig pension af
Fyra hundra Riksdaler Riksmynt å Rikets Allmänna Indragningsstat uppföra
en hvar af ofvanbemälde J. Nordfeldt, J. P. Gastafsson och E. Grön
stedt.
Stockholm den 50 November 4862.
Lars Olsson,
från Kopparbergs län.
N:o 451.
Af Josef Oscar Almqvist från Norrbottens län, om statsanslag till
förhöjning i tingstolkarnes aflöning inom Pajala m. fl. härader i länet.
Vid sistlidne riksmöte tog jag mig friheten inlemna en motion angående anslag
för tingstolkarnes aflöning inom nedan upptagne härader, nemligen:
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 451.
797
för Neder-Torneå oell Carl Gustaf  300 R:dr
Pajala  300 „
Öfver-Torneå  400 „
med skyldighet för tingstolken i sistnämnda härad alt äfven tjenstgöra vid öfverKalix
häradsrätt, inom hvars domvärjo finska språket talande innevånare funnos.
Denna motion föranledde Rikets Ständer att hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att, efter ärendets fullständiga utredning, nådig framställning i ämnet mätte
Rikets Ständer meddelas. Efter vederbörandes hörande, på sätt pag. i Bil. 1, b
uti Kongl. Maj:ts Proposition om Statsverkets tillstånd och behof närmare utvisar,
har den begärda framställningen blifvit meddelad, men befinnes helt och hållet stridande
mot de upplysningar, som Konungens Befallningshafvande i Norrbottens
län lemnat och hvilka torde vara de mest tillförlitliga. Konungens Befallningshaf
vande
föreslår, nemligen (pag. 2 Bil. N:o 1 b):
för tingstolken i Neder-Torneå och Carl Gustaf . 400 R:dr
„ d;o i Öfver-Tornå och Pajala.... 600 ,,
„ d:o i Öfver-Kalix  200 „
med förslag, bland annat, att desse tolkar skola vara skyldige biträda med tolkning
älven vid bevåringsmönstringar samt andra af Konungens Befallningshafvande utlysta
sammanträden, så vidt de egde rum å eller i närheten af tingsstaden i hvarje
härad.
Vid afgifvandet ai min motion under sistlidne riksdag, tog jag detta sednare
förslag icke i betraktande, hvilket ock hade till följd, att de summor, jag då föreslog,
understiga de af Konungens Befallningshafvande nu föreslagna. Nu förenar jag
mig så mycket heldre i delta sednare förslag, som detsamma kommer att för Statsverket
medföra vida mindre kostnader, än om mitt vid förra riksdagen afgifna, eller
ännu sämre, om regeringens förslag erhölle Ständernas bifall.
Vid Landskansliet i Luleå finnes nemligen anställd en tolk i finska språket.
Denne medföljer på mönstringar och andra af Konungens Befallningshafvande utlysta
sammanträden, t. ex. tili Pajala, 34£ mil, och åter 54J eller 69 mil, hvarför skjutsen
etter 2:ne hästar gör 138 R:dr. Dagtraktamente efter 2 R:dr om dagen torde
kunna beräknas till minst 40 R:dr, hvaraf föijer att en enda resa kostar Staten
minst 178 R:dr, hvilka gerna kunde inbesparas och användas till aflönande af erforderlig
tolk vid hvar och en af ofvannämnde häradsrätter. Härtill kommer att
den sålunda från Luleå bortresta tolkens biträde kan under hans frånvaro vara af
behofvet påkalladt. Konungens Befallningshafvande upplyser vidare att aflöningen
utgått med en kappe korn af hvarje hemmansrök, såsom minimum. Så har visserligen
varit förhållandet, men på de sednare 30 åren har aflöningen utgått med 4
kappar från hvarje rök, hvilket kan synas af det transsumt af en skrifvelse från
Domhafvanden Carl Eric Stenberg, som jag bär tager mig friheten meddela:
728
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o åSl.
”Riksdagsmannen J. 0. Almqvist!
Som vi af tidningarne sett, alt Kongl. Maj-.t motionerat att tingstolkslönerna
i min domsaga skola betalas af Statsverket med 200 R:dr i Neder-Torneå, 300
R:dr i Ufver-Torneå och Pajala samt 400 R:dr i Öfver-Kalix, men dessa belopp äro
alltför ringa, samt dertill kommer — — •— — — — — — — —  —
Möjligen kunna de af mig projekterade lönebeloppen tåla någon nedprutning,
men så äro åter de af Kongl. Maj:t föreslagna alldeles för små, för att någon duglig
tolk kan derföre erhållas — — — ——— — — —• — — —
Hvarken i Pajala eiler Öfver-Kalix linnes någon enda, som kan antagas till
tingstolk, hvarföre den som varder toik i Öfver-Torneå äfven måste blifva det i Pajala
och Öfver-Kalix, så att han hvarje ting måste tili dessa sednare ställen göra
långa och stundom högst besvärliga resor, nemligen ! 4 mil till Pajala och 5 mil
till Öfver-Kalix, dit han stundom om höstarne, såsom delta år, måste marschera
obanade vägar — — —  — — — —
Uti Neder-Torneå och Carl Gustafs socknars tingslag inflyta 4 kappar korn
från hvar rök, hvilket gör omkring 43 tunnor korn, som, efter 15 R:dr tunnan,
motsvarar 270 R;dr.
C. E. Stenberg.”
På grund af hvad jag nu haft åran anföra, jemfördt med Konungens Befallningshafvandes
ofvan åberopade utlåtande, vågar jag föreslå:
alt tingslolks-lönerna inom nedannämnde socknar bestämmas tili följande
belopp:
för Neder-Torneå och Carl Gustaf
400 R:dr
„ Öfver-Torneå och Pajala
... 600 „
„ Olver» Kalix ............... 200 ,,
Summa 4,200 R:dr,
hvilket belopp, i jemförelse med de rundligen tilltagna anslagen i öfrigt, torde få
anses såsom en obetydlighet.
Om remiss till Stats- Utskottet anhålles ödmjukast.
Slockholm den 30 November 4862.
Josef Oscar Almqvist,
från Norrbottens län.
N;o 452.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 452*
m
N:o 452.
Åf Josef Oscar Almqvist irån Norrbottens län, att hvar och en,
som sjelf är prestvigd, må ega rättighet och skyldighet att i prest
embete
inviga dertill kompetente personer.
Erfarenheten har visat huru svårt det är för person, som aflagt erforderligt
prof för invigning till prestembetet, alt till prest blifva vigd derföre alt våra biskopar
för det mesta vistas utom stiftet, dels vid riksdagar, dels vid badorter, dels
ock under så kallade inspektionsresor inom stiftet.
Fullt öfvertvgad att prest, vigd af annan förut prestvigd person, kan för församlingarne
tolka Guds ord lika bra som den, hvilken blifvit af biskop vigd får jag
vördsammast föreslå:
att person, som är prestvigd, må hafva rättighet och skyldighet, alt, på
anmodan, till prestembetet inviga den, som visar sig hafva aflagt prof,
som för prestembetets utöfvande erfordras.
Om remiss anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
Josef Oscar Almqvist,
från Norrbottens lån.
Bih. Ull R. St. Fröt. 1862 é 1863. 11 Sami. 4 Afå.
730
Motioner t Bonde-Ståndet 1862. Niris 453 och 454.
N:o 453.
Af Josef Oscar Almqvist från Norrbottens län, derom, att lullafgifter
pd läkten, sparrar m. m. mätte bestämmas till 50 öre pet
stycke, utan afseende pä längd eller bearbetning.
Dels på grund af hvad jag vid sistförflutne riksdag anfört, dels ock på de skäl,
jag vid kommande plenum ödmjukast anhåller få andraga, vågar jag föreslå:
alt tullafgiften på läkten, sparrar, pilprops och så kallade staketstolpar
måtte bestämmas till femtio öre per slycke, ulan afseende på längd eller
bearbetning.
Med anhållan om remiss lill vederbörligt Utskott förbehåller jag mig ödmjukast
att med upplysningar i ämnet få inkomma.
Slockholm den 30 November 1862.
Josef Oscar Almqvist,
från Norrbottens län.
N:o 454.
Af Josef Oscar Almqvist från Norrbottens län, om statsanslag tillbelackande
uf den förlust, Kaptenen M. U. Silfverbrand lidit vid uppförandet
af Landshöfdinge-residens-byggnaden i Luleå.
År 4 852 åtog sig å entreprenad-auktion f. d. kaptenen vid Norrbottens
Fälljägare-korps M. U. Silfverbrand, att uppbygga Landsböldinge-residenset i Luleå
för 26,830 R:dr Banko. Innan byggnaden kunde fullbordas, siego priserna, såväl å
materiel sorn dagsverken lill en iörul ej anad höjd. Följden blef att enlrepreuören
Motioner i B onde* Ståndet 1862. N:o é55.
731
drabbades af en förlust af 17,729 R:dr 30 sk. 6 rst. banko, hvilka, genom det
omsorgsfullt uppförda residenset, sålunda kommo Staten till godo.
Jag anhåller derföre:
att bemälde Silfverbrand jemte hans borgesman f. d, Handlanderna Carl
Strömbäck, Carl Rönnbäck och Niis Gustaf Boström måtte af Staten erhålla
betalning för den summa, som sålunda åtgått utöfver det belopp
kontraktet upptager.
Fullständiga handlingar skola skyndsamligen företes inför det Utskott, tili
hviikei denna motion blifver remitterad.
Stockholm den 30 November 1862.
Josef Oscar Almqvist,
från Norrbottens län.
N:o 455.
Af Carl Ifvarsson från Hallands län, om postskjutsens skiljande frän
jordbruket och ali antingen Rikeis Ständer mätte för detta ändamål
anvisa ett ressrvations^anslag af 70,000 R:dr R:mt, eller ock brefportot
förhöjas.
I syftemål att skjutsningsbesvär skulle, åtminstone i någon mån kunna från
jorden skiljas, beslutades vid nästlidne riksdag icke allenast att de så kallade posthemmanen
skulle befrias från postföringsskyldighelen, emot upphörande af de förmåner,
som dem derföre blifvit förunnade, utan äfven att 70,000 R:dr reservationsanslag
skulle stå Postverket lill buds, på det skjutsen skulle kunna bestridas af enskilda
entreprenörer. Poslhemmaaen hafva också till följd häraf, blifvit befriade från
berörda onus emot fullgörande af deras urgamla onera; men derigenom bar, åtminstone
inom min hemort, skjutsbördan icke blifvit lyftad från jordbruket, utan hvad
den ene blifvit qvitt, emot ersättning, har den andra fått vidkännas, utan alt någon
särskild godtgörelse derföre kommit honom till del.
Delta bar låtit sig göra derigenom, alt det pnsthemmanen förut åliggande skjuts—
ningsbesväret helt enkelt blifvit ölverflyttailt på gästgifveri- och reservskjutsskyldige
hemmanen; och genom denna åtgärd halva de för ändamålet anvisade medlen ock
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 455.
kunnat besparas. Åtgärden har emellertid förorsakat en ännu större orättvisa och
orimlighet, än den, som beträffande skjutsningsbesväret förut egt rum; en orättvisa,
som är destomer i ögonen fallande, som den för resande i allmänhet består egeln,
af högst en mils färd på Ij timma, blifvit betydligt utsträckt angåencc .^intransporten,
oaktadt denna är långt ifrån den lättaste skjutsbördan hvarken i utseende
på åkdon eller lass. I följd häraf hafva alla de skjutsskyldige hemmanen,
hviska fått ett sådant ökadt skjutsningsbesvär sig pålagdl, äfven fått betydliga utgifter;
utgifter, sota vfil knappast kunna stå tillsammans med Svenska folkets urgamla
rätt, alt sig sjelf beskatta, och som således väl icke heller kunna försvaras
från annan synpunkt, ån från eu oriktig uppfattning af rätta meningen med Rikets
Ständers beslut i ämnet, hvilken, enligt min uppfattning, var ali i någon mån låtta,
icke alls att göra skjutsbördan ännu tungare än hvad den förut varit.
Med anledning af dessa omständigheter, och då jag har all anledning förmoda
del Rikets nu församlade Ständer välvilligt skola rätta, hvad uti ifrågavarande fall
tagit en verklig missriglning, får jag alltså vördsamligen föreslå:
l:o att, för postskjutsens skyndsamma skiljande från jordbruket och
upplåtande på entreprenad så länge och intill skjutsningsbesväret i allmänhet
kan på dylikt sätt ordnas, Rikets Ständer ville antingen, likasom
under föregående riksdag egt rum, för ändamålet anvisa 70,000 R:dr
reservationsanslag årligen elier ock besluta att brefporfot mätte förhöjas
med något visst, emot den påräknade tillökningen i kostnaderna svarande,
belopp, t. ex. från 12 tili i 5 öre för enkelt porto och i förhållande der
till
Sör tyngre bref; samt
2:o att derest della förslag vinner Rikets Sländers Siifali, Rikets Ständer
då ville i sammahang dermed, förklara att postskjutsen genast skall
från jordbruket skiljas.
öm remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
Carl Ifvarsson,
från Hallands län.
Hfiri förenar sig:
And. Gudmundsson,
från Hallands lån.
Motionär t Bonde-Ståndet 1862. N:o 466.
m
N:o 456.
Af Erik Magnäs Falk från Skaraborgs iän, om anslag ät Alarisstads
samhälle, för anläggande af en ny väg från Töreboda jernvägsstation
UU Wenerus hamn vid nämnde stad.
Jag anhåller härmed vördsami:
ait Rikets Ständer vilie bevilja Mariestads samhälle eli anslag af 150,000
Riksdaler R:mi, för anläggande af en ny väg fran jernvägsstationen Töre
boda
i rak sträckning lili Wenerns hamn vid nyssnämnde stad.
Då jag är viss om, ait älven inom annat Stånd dyiik motion varder väckt,
med utförligt andragande af motiverna härför, anser jag mig ej böra upptaga Ståndets
iid med att bär framställa vidlyftig motivering af förslaget, Jag inskränker
mig fördenskull endast lill den anmärkning, ait ifrågavarande väg skulle dels icke
obetydligt öka trafiken å Statens jernbana till och från nyssnämnde jernvägsstation,
tili hvilken inga andra vägar finnas än dåliga sockenvägar; dels mycket förminska
Kronans årliga utgifter för postens fortskallande m. m.; deis tillskynda kringliggande
orter samt staden Mariestad mångahanda fördelar o. s. v,, och dymedelst smånin
gom
åt det allmänna återgälda de uppoffringar Staten iklädde sig för detta företag.
Om remiss tiil vederbörligt Utskott anbålies.
Stockholm den 30 November 1862.
E. M. Falk,
från Skaraborgs lån.
734
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 457.
N:o 457.
Af Auders Joham Sandstedt frim Jönköpings län? om skärpning i
nuvarande ansvarsbestämmelser för skogsåverkan.
Det har redan blifvit föreslaget, ali åverkan af skog måtte anses och bestraffas
sorn stöld. Jag vili icke bestrida rigtigheten af denna princip, så vidt nemligen den
har för afsigt att gifva samma skydd åt eganderåtten tili skog som till arman egendom,
men jag kan deremot icke instämma i den åsigt, att der principen är rigtig,
der måste densammas tillämpning också vara rigtig. Jag kan ej helier förena mig
med dem, som mot antagandet af en sådan lag hysa farhåga i det afseende, att våra
fängelser då skulle blifva allt för mycket befolkade och alt aili för många menniskor
skulle blifva ijufvar, ty hvar och en, som i följd af sin gerning gjort sig förtjent af
det för densamma stadgade straff, måtte det gerna utstå; men jag har deremot helt
andra skäl alt motsätta mig antagandet af en sådan lag, under det jag hyser den
öfvertygelse alt man derigenom skulle motarbeta just det mål, dit man syftar att
komma. Utom det att åverkans betraktande som stöld beit och hållet strider mot
den allmänna principen rörande della brott, att nemligen det obehöriga och hemliga
tillegnande! af annans egendom vanligen stämplas som stöld allenast vid de tillfällen,
då arbete blifvit å den tillgripna varan nedlagdt, hvarföre också, beträffande
skogseffekler, tillgrepp af ved, och annan nedfälld eller tillredd skog, enligt nu gällande
lag, bestraffas som stöld, men deremot nedhuggande och afförande af skog
endast kallas åverkan och belägges med penningeböler; så önnes ett annat vigligare
skäl emot den föreslagna lagen. Visserligen fmnas redan uti lagen åtskilliga undantag
från den nyss antydda principen, såsom vid stöld ute å marken och af sådant,
som egaren icke kan hafva under sin närmare vård, och det är i jemnbredd dermed
som åverkan skulle ställas, och det skulle således icke vara svårare att i afseende
derpå göra ett ytterligare undantag, men sådana böra dock i yttersta måtto
undvikas, såsom snarare ledande till oreda. Många års erfarenhet har emellertid
nogsamt ådagalagt svårigheten, om icke omöjligheten, att med fulla bevis ådagalägga
en föröfvad åverkan, och domstolarnes protokoller och utslag i dylika mål
bära vittnesbörd om, huruledes ytterst sällan, om ens någonsin, en åverkare blifvit
sakfälld på grund af fullständig bevisning; det längsta domstolarne i allmänhet
komma, är att ålägga åverkaren värjemålsed, och detta icke alltid på half bevisning
ulan oftare på allenast bindande skäl och liknelser, och då i dessa, såväl som i
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 457.
735
andra fall, värjemålsed mindre ofta fullgöres, än de fleste föreställa sig, så är det
först efter bristandet åt eden, som åverkaren varder sakfälld. Då nu full bevisning
sällan eller aldrig står att i dessa mål tillvägabringa, men i mål, som röra
olofligt tillgrepp eller stöld, enligt gällande lag full bevisning medelst tvänne sammanstämmande
vittnen ovilkorligen erfordras, för att tjufven skall kunna sakfällas,
och värjemålsed icke får ådömas, så skulle, derest åverkan betraktades som stöld
och i likhet dermed belädes med straff, närmaste följden ovilkorligen blifva, att
snart sagdt icke någon enda åverkare skulle kunna för den af honom begångna
gerning ådömas ansvar eller straff, utan domstolarne i de aldra flesta fall nödgas
förklara, att elen tilltalade icke kan i brist af bevisning åt saken fällas; och det år
sålunda, som jag för min del tror, alt det åsyftade målet med den föreslagna lagen
motarbetas, och det är af detta ganska vigtiga skäl, som jag nödgas på det
ifrigaste motsätta mig tillämpningen af den eljest rigtiga principen. Orsakerna till
svårigheten alt i åverkansmål tillvägabringa full bevisning äro måhända flere, men
förnämsta orsaken dertill torde dock vara den, att allmänheten ännu icke anser
åverkan såsom något egentligt brott, i följd hvaraf stor svårighet städse förefinnes
alt af derom åberopade vittnen lä sanningen fram; ett förhållande lika sorgligt och
förnedrande, som tyvärr sanni, och sorn alldeles icke i samma mån förefinnes i
fråga om bevisning af tillgrepp eller stöld i allmänhet.
Då likväl i en tid när skogarne inom vårt land allt mera glesna och skogseffekler,
i följd så väl deraf som af andre skäl, få allt högre värde, jag i likhet
ineu alla andra inser viglen och nödvändigheten af skärpta lagar och strängare ansvar
för åverkan, i stället för det nu allt för låga och liil åverkans förekommande
ingalunda tillräckliga ansvaret, tager jag mig friheten föreslå:
att dessa ansvar mätte ansenligen förhöjas medelst stadgande af höga
penningeböter elier deremot svarande kroppsstraff, äfvensom att åverkaren
målla förklaras skyldig att gifva egaren af den åverkade skogen ersättning
för densamma, med't. ex. tre gånger dess värde;
desloheldre som mången gång skogens värde icke torde kunna fullständigt
utredas, samt densamma, om den fått stå i fred, kanske efler några års förlopp
haft mångdubbelt värde; och då i de flesta fall åverkan föröfvas af sådana personer,
Som sakna tillgång att den ådönuia ersättningen utgifva, hemställer jag:
ohi icke, på det skogsegaren icke ändå må gå miste om den honom till—
kotnmande ersättning och åverkaren sålunda undgå en del af den honom
ådörtnla påföljd, denne må vara skyldig alt, vid bristande tillgång, ersättningsbeloppet
med arbete, efter någon viss beräkningsgrund, vid någon
allmän arbetsinrättning afljötla, med rättighet för skogsegaren alt, seda»
åverkaren på nämnde sätt aftjeuat ersättningsbeloppet, få detsamma sig
tillsåhdt från den inrättning, der arbetet blifvit utgjord!; hörande Kronobeljeuingen
vara lika pliglige alt, på anmälan af skogegaren om ersätt
-
736
Motioner i Bonde-Siåndel 1862. N:o" &58.
ningens uttagande, ombesörja åverkarens befordrande till densammas aftjenande,
som de äro skyldiga alt uttaga böterne eller befordra den sakfällde
tiil motsvarande kroppsstraffets undergående.
Om remiss tiil vederbörligt Utskott hemställes.
Stockholm den 30 November 1062.
A, J. Sandstedt,
från Jönköpings lån
N:o 458,
Af Carl Johan Svensén från Calmar län, om pedagogien inrättande
på landet samt om anslag "till lön åt dervid anställde lärare, m. m,
Den motion, som inlemnades förliden gårdagsafton, om tillsättande af ett särskildt
Utskott för handläggande af skolväsendets angelägenheter, föranleder mig att
i denna fråga framlägga ett förslag, som jag måhända annars lemnat åt framtiden.
Utvecklingen af våra intellektuel» krafter måste vara föremålet för våra sträf—
vanden inom vetandets verld, — härpå bygges Statens såväl som den enskilde medborgarens
lycka och oberoende. Dessa eftersträfvandsvärda förmåner kunna för ingen
del af medborgaren under förhandenvarande förhållanden vinnas utan de största
uppoffringar relativt till hans tillgångar. Jag har här uppfattat förhållandet sådant
som det på landsbygden i verkligheten förefinnes, och vågar påstå att denna uppfattning
icke afviker Irån det föreställningssätt, som hvarje medlem af Bonde-Ståndet
kan hafva bildat sig om lrågan rörande vårt skolväsende.
Litet hvar känna vi att ett framåtgående på folkundervisningens bana år så
oafvisligen påkalladt att inga hinder deremot skulle kunna föranleda till dess hämmande.
De båda decennier, som förflutit sedan lagstiftaren öppnade förlåten till vetandets
helgedom för samhällets alia invånare, hafva varit oss nog att pröfva folkskolans
krafter, och vi kunna ej annat än erkänna det dessa krafter bevisat ett
ganska tillfredsställande inflytande. Men med denna erfarenhet hafva vi säkerligen
icke heller kunnat undgå att bemärka, hurusom synnerligen i landsorten någonting
fattats, hvarefter man väntat förgäfves. Måhända har lagstiftaren ansett sig redan
hafva
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 458.
737
hafva förekommit oss i våra önskningar och således med ”den högre folkskolan”
trott sig uppfyllt allan rättfärdighet, —• trott sig redan konstituerat detta något,
som likväl samhällena och dess individer icke förmått att fatta; det må visserligen
vara ganska godt; men exemplen tala. Huru många samhällen hafva i verkligheten
kunnat tillegna sig dessa högskolor? Svaret är nedslående, men det är sannt:
f ääro de.
Hvad är orsaken? Se der en fråga, som förtjenle att besvaras. Men detta
besvarande har jag icke nu gjort till min uppgift; det går ock utom gränsen af
min bofogenhet. Den goda viljan hos samhällena saknas säkerligen ingenstädes, men
förmågan svarar icke alltid deremot. Brist på medel är icke alltid brist på nit och
deri skulle lösningen till svaret likväl kunna tänkas.
När jag nu framställer frågan till Rikets Ständers behjertande, har jag likväl
tänkt den något annorlunda. Icke behöfver här ordas om det framåtgående, som
under de sednast förflutna åren egt rum, såväl inom vetandets som inom industriens
och konstens verld. Ej heller torde det vara af nöden att erinra om de framsteg,
som den maleriela utvecklingen af jordbruket och näringarne vunnit under denna
period. Nej! Derom hafva vi oss litet hvar något bekant. Men det är just med
anledning af dessa förhållanden, som befogenheten att påminna om vårt skolväsendes
upphjelpande, för att icke stadna efter den tid, i hvilket det har sin tillvarelse, är
så mycket mera påtaglig.
Kommunerna på landet hafva med stora uppoffringar ordnat sina folkskolor så
godt de möjligen kunnat. Staten har varit njugg att bispringa dem i detta magtpåliggande
värf. Den klagan som försports har icke fått fart, emedan kommunens
egna fördelar så innerligt varit förenade med dessa uppoffringar, men så kommo
”högskolorna”, och man har ej vågat att gripa verket an, af fruktan att digna under
bördan, — ingalunda derföre, alt man erkände och gillade det goda syftemålet.
Inom samhällen, som bildat sig till släder, ser man likväl, att Staten mellankommit
och aflönat lärarne för de ”högre folkskolorna”, hvilka under benämning:
pedagogier eller elementarläroverk utöfva en välsignelsebringande verksamhet öfver
hela landet. Skulle ej likartade förmåner kunna blifva landsbygden till del?
Det är denna fråga, som jag vågar att vördsammast framlägga till besvarande,
då jag nu föreslår:
att Rikets Ständer, under behandlande af folkskolefrågan, ville besluta, att,
i stället för de så kallade högre folkskolorna, pedagogier på landet må
inrättas, der kommunerna så åstunda, och att Rikets Ständer, till aflönande
af lärare vid dessa pedagogier, anslå lika belopp, som för närvarande
utgå till lärare vid de lägre elementarläroverken inom riket. Börandes
likväl landstingets utlåtande och förslag afgifva® öfver de pedagogier,
som blifva inrättade, innan Statens skyldighet härutinnan vidtager.
Bih. till It. St. Brot. 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 Afd. 93
738
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 459.
I sammanhang härmed hemställer jag, om det icke må anses lämpligt,
att de nu befintliga pedagogier på landet, som tillkommit genom donationer
eller annorledes, ställes linder Skolstyrelsernas förvaltning och Skolinspektörernas
inseende, i likhet med folkskolan och de nu föreslagua
pedagogierna.
Om remiss till behörigt Utskott anhålles.
Stockholm den 30 November 1862.
C. J. Svensén,
från Calmar lån.
N:o 459.
Af Carl Johan Svensén från Calmar län, om kompetens för qvinna
till åtskilliga Statens tjenstebefattning ar.
En fråga, som alltid mäste återkomma och med intresse behandlas af lagstiftaren,
år onekligen den om qvinnans medborgerliga rättigheter. Då qvinnan sjelf
står utom representationen, är det en af lagstiftarens ädlaste pligler att tillse, i hvad
mån dessa rättigheter kunna och höra i verkligheten erkännas.
Under denna tillitsfulla förutsättning vågar jag föra frågan in på lagstiftningens
område.
Ehuru varmt förordad, har dock qvinnans rätt alt söka anställning i Statens
eller kommunens tjenst likväl endast blifvit erkänd, för så vidt den anginge organist-
och skollärarebelattningar. Hennes lämplighet lör andra tjenstebefattningar
har blifvit förnekad och hennes värde som menniska underkändt. Jag tänker mig
här qvinnan såsom menniska och medborgarinna i dess ädlaste mening och vågar
påstå, att hennes beroende ställning inom samhället ingalunda är egnad att lifva hennes
håg för allt det goda, hvaraf hon måhända mera än mannen år mäglig. —
Låtom oss tillse att någonting för henne må kunna göras! —
Man har sagt, att qvinnornas egentliga verksamhetskrets är förlagd inom hemmet
och familjen; att de som makar och husmödrar bäst uppfylla sin bestämmelse
och alt det förthy vore olämpligt att för dem öppna nya banor, som skulle
föra dem från det kall, hvartill de al naturen åro bestämda o. s. v. — Men bar
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 459.
739
man då icke besinnat det ovedersägliga förhållandet, att omöjligen alla qvinnor kunna
uppnå denna bestämmelse, så vida samhällslagarne skola respekteras. En blick
på vår offentliga befolknings-statislik skall måhända föra Uddaren på andra tankar
och visa alt rikets folkmängd den 51 December 1855 utgjordes af 1,764,118
mankön och 1,875,214 qvinkön, eller 111,096 flere qvinkön än mankön. Om
man härvid bemärker, att mannen får inträda i äktenskap efter fyllda 21 år och
qvinnan efter fyllda 15 år samt deröfver uppställer en beräkning, så visar det sig,
alt mankön i 2 l:sta året och deröfver voro 989,323 och qvinkön i 16:de året och
deröfver voro 1,272,901 ; häraf följer, alt bland Rikets folkmängd den 31 December
1855 befunno sig minst ted hundra dttaliotre lusen fern hundra sjuliodtta
flera qvinnor inom den ålder, som berättigar lill ingående i äktenskap, ån mån,
som egde samma berättigande.
En stor författare har sagt, ali ”det finns hvarken dåliga vexter eller dåliga
menniskor: del är endast odlarne, som icke duga.” Om detta år sanni, böra vi
icke då beflita oss litet mera om odlingen? — Samma förfaltare har ock sagt, all
”Christi heliga lag styr vår civilisation, men den genomtränger deri ännu icke; man
säger all slafveriet försvunnit ur den Europeiska civilisationen. Misstag. Det herrskar
der alltjemt; men det tynger numera endast på qvinnan och heter: ”prostitution.
” Sorgliga sanning! — Förklaringsgrunden må kunna sökas i dc ofvan anförda
siffertalen om dessa ställas bredvid den likgiltighet, som gifvit sig tillkänna,
då fråga varit om qvinnans rättigheter i samhället.
Särskildt, med afseende på förslaget om qvinnors användande vid telegrafväsendet
hafva invändningar gjorts, hvilka äro långt ifrån ädla och sanna. Vi som
förde qvinnornas talan, uppgåfvo t. ex., att i de flesta af Europas länder användas
qvinnor med fördel vid telegraf-väsendet och hade der förvärfva! sig de bästa loford;
ja, till och med i broderiandel Norrige egde sådana förhållanden rum. Då svarar
man, alt andra Europeiska länder i detta fall icke voro all jemföra med Sverige,
och all hvad Norrige särskildt anginge, så hade försöken med qvinnors användande
vid telegraf-verket icke lyckats och derföre öfvergifvils; man fruktade ock alt fara
blefve för handen, om män och qvinnor sammanträffade under tjenstgöring på telegrafbyråerna,
och, med eli ord : ”dc obotfärdigas förhinder” lade ett bleklagdt nej i
vågskålen, — poiten var stängd.
1 delta fall skall jag endast erinra om det kända förhållandet i England, der,
särdeles i lmfvudsladen, qvinnor nästan helt och hållet ombesörja den inrikes tele—
grafbefordringen. Men i afseende på Norrige mäste jag vara något omständligare,
för att såmedelst vederlägga de osanna uppgifterna. Norska tidningar för Juli och
och Augusti månader 1861 meddela följande:
”Vid telegrafstationen i Christiansand är påbörjad en undervisningskurs för blifvande
qvinhga telegrafistcr. Nio fruntimmer hafva infunnit sig för deltagande i
undervisningen och en herre, som äfvenledes fått tillåtelse att freqventera den. Alt
Y40
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 469.
så många fruntimmer nu erhållit löfte om att efter undergången examen blifva anställda
i telegraf-verkets tjenst, utgör det hästa beviset på det alldeles ogrundade i den
för omkring ett år sedan af Svenska telegrafstyrelsen afgifna berättelse om, att man
i Norrige funnit sig föga belåten med utgången af de försök, som gjorts med att
anställa en del fruntimmer såsom lelegrafister. Då man i Sverige efter långa förhandlingar
kommit till det resultat, all inga qvinliga lelegrafister böra anställas, är
det oss dubbelt glädjande och för alla, det rör, hedrande, att man bår varit så
belåten med den vidtagna åtgärden, att man icke hyser några betänkligheter för tillökandet
af de qvinliga telegrafisternas antal till en så betydlig grad, som nu sker.
Men vi tro äfven, det man bar goda skäl att vara belåten, då vi städse hört de
telegraferande berömma de anställda fruntimrens noggrannhet, raskhet och ifver i
tjensten, och just här (i Christiansand) har man halt bästa tillfället all anställa
jemförelse emellan de öfriga telegrafistet na, alldenstund man haft telegrafister af
båda könen. Vi hafva ej heller någonsin tviflat, alt utgången skulle bli efter önskan,
likasom vi varit öfvertvgade om att man skulle erhålla fruntimmer, utgångna frän
en ställning i samhället, der man kunde i lika hög grad finna bjerta och förstånd
utbildade och tillräckliga kunskaper. Detta bar äfven fått ny bekräftelse genom de
nu antagna eleverna, af hvilka flera ega utmärkta språkkunskaper, likasom det redan
skall hafva visat sig, att de med samma lätthet, som deras föregångare, tillegna
sig färdighet i att telegrafera på linien. Man må ej föreställa sig, alt den för dessa
fruntimmer bestämda examen är lättare, än för karl-telegraflster; det är helt och
hållet samma examen; de måste lära sig ända till alt sammanlöda ledningslrådarne;
men icke desto mindre hafva fruntimmer vid examina erhållit betyg, som slått
vid sidan al, i ej så fä fall till och med öfver, hvad karlarne fått i samma examen.
Vi förstå ej af hvad skäl den Svenska telegrafstyrelsen så hårduackadt sätter sig
emot qvinnors användande i telegrafens tjenst, fastän de synas så lämpliga för densamma.
De Svenska qvinnorna måste vara lika kunskapsrika och läraktiga som
våra (de Norska), och man kan å andra sidan ej heller antaga, alt de Svenska herrarne
frukta för ett inlåta sig i konkurrens med fruntimren och derföre oridderligt
hålla dem bort från en verksamhetsgren, hvari de kunna deltaga. Man kan ej heller
hafva skäl att frukta, del en mindre god umgängeston skulle utveckla sig inom
telegrafpersonalen, derföre att fruntimmer blefvo i densamma upptagna; ty deras
närvaro anses i allmänhet verka förädlande på sederna, och vi veta ju dessutom,
att umgängeslonen i Sverige anses vara både mera belefvad och hyfsad än hos oss,
och, hvad angår ridderligt uppförande mot qvinuan, vilja säkerligen Svenskarne icke
hafva rykte om sig att stå tillbaka för någon nation.”
Så den Norska uppsatsen; de uttalade åsigterna gillas af flertalet bland oss,
derom önskar jag vara öfverlygad.
Flera bland våra herrar telegrafister öfvergifva banan och egna sin verksamhet
åt andra yrken eller tjenstebefatlningar; de finna arbetet alltför enformigt och
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 459.
741
tröttande samt lönen otillräcklig. Om fruntimren voro berättigade till anställning i
telegrafens tjenst, så är temligen säkert, alt dylika klagomål från deras sida icke
kommo i fråga.
Med erinrande om förhållandet i andra länder, hvarest fruntimmer äro anställda
jemväl i postverkets tjenst samt på jernhanskontoren etc., tror jag det vara lamp-,
ligt omnämna, hurusom i Sverige, der fruntimmer äro anställda såsom ritlärarinnor
vid några elementarläroverk och inom den enskilda affärsverksamheten, icke annat
än godt varit taladt om fullgörandet af deras pligter.
Missförhållanden, hvartill äldre tider fört oss, måste våra tider söka att på
ett menskligt sätt utreda. På spörsmålet om qvinnans ställning torde också numera
blott ett enda svar gifvas. Qvinnan mäste frigöras i arbete och förvärf. Hon måste
berättigas att använda sina krafter i allt, hvarigenom hon ärligt och sedligt samt i
öfverensstämmelse med sin natur kan förtjena sitt ekonomiska oberoende; hon måste
frigöras ur den tvångströja, hvari trångbröstade fördomar nu hålla henne bunden.
För en ung man är det en heder alt förtjena sitt bröd — för qvinnan nära nog
en skam. För henne måste det ske under hvarjehanda förevändningar. Hvad vinnes
härmed? Hon betages den glädje, hvarmed hon just börjat inträda i sitt nya
lif, betages andras erkännande af det rigtiga och naturliga deri, hennes tillit till
sig sjelf. Man tillintetgör det friska, det tillfredsställande sinnet hos henne. Är detta
ridderligt?
Rikets Ständer hafva under förra riksdagen erkännt, att qvinnor i utlandet på
ett tillfredsställande sätt fullgöra de åligganden, som blifvit dem anförtrodda, samt
framhållit Statens och individernas ömsesidiga förbindelser mot hvarandra. Att Staten
i detta afseende icke mera i förhållande lill qvinnan, än tiil mannen, eltergifver
något af sina anspråk, samt att Statens pligt är att i möjligaste mån befrämja alla
sina medlemmars välstånd och således jemväl lemna utväg åt qvinnan, att bereda
sig den förbättring i ekonomisk ställning, hvartill hennes anlag och insigter kunna
berättiga henne. Det steg, som är taget för alt lemna qvinnan tillfälle inhemta det
vetande, som erfordras för hennes kall såsom lärarinna, år ett steg framåt, som
med värma erkännes. Ännu ett steg och Rikets Ständer hafva lemnat qvinnan den
rättvisa, som hon har att fordra.
Det är i medvetande häraf och på anförda grunder, som jag vågar förnya
mitt under förra riksdagen framlagda förslag:
att qvinna, som visar sig innehafva erforderliga kunskaper, likaväl som
man, må berättigas att varda anlagen i sådana Statens Ijenstebefattningar,
som för henne kunna vara passande, hvaribland särskildt må nämnas
telegraf- och postexpeditions-belättningar samt befattningar inom den allmänna
sjukvården.
742 Motioner i Bonde-Ståndet 1862■ N:o 460.
Om remiss till behörigt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
C. J. Svensén,
Irén Calmar län.
Häruti instämmer:
Rob. Fr. Gross,
frän samma län.
N:o 460.
Af Carl Johan Svensén från Calmar läll, om Oscurshamns tvåUlassiga
elementarläroverks förändring till femklassigt, äfvensom, i följd
deraf, nödig förhöjning i anslaget till löner åt lärare.
Vetenskapens inflytande jemväl på de industriel yrkena erkännes alltmera allmänt
i vårt land, och hufvudsakligen häri torde den frikostighet ega sin grund,
hvarmed elementarläroverken i sednare tider blifvit utaf Ilikets Ständer understödde.
För näringsidkare af alla slag visar det sig allt mera behöflig! och oundgängligt
alt, derest de skola kunna följa med de stora framsteg, som inom alla industrigrenar
göras, vetenskapens vägar icke må vara dem stängda, utan all uppfostran
må hafva öppnat dem tillgång till eller åtminstone, anvisning på dessa vägar. —•
Den omsorg och de kostnader, som nedläggas för ett fullständigare ordnande af
läroverken, visa sig sålunda vara väl använda äfven ur rent ekonomisk synpunkt.
Men i här antydda hänseende har Oscarshamns samhälle länge varit illa lot—
tadl. Med en folkmängd af omkring 2,000 menniskor, beläget på eli afstånd af
nio mil från närmaste stad, der fullständigt elementarläroverk fanns, sjelft medelpunkten
för en vidsträckt och folkrik landsorts rörelse, var Oscarshamn ända till år
1858 i fullkomlig saknad af elementarläroverk. Försl med början af Oktober månad
nämnda år trädde der i verksamhet ett tvdklassigt elementarläroverk. — Samhällets
behof uti ifrågavarande hänseende är härmed likväl icke fylldt. Det kunskapsmått,
som, enligt gällande skolstadga, hör bibringas inom elementarläroverkets
båda nedersta klasser, är mycket ringa i jemförelse med hvad, enligt nutidens kraf,
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N'o 460.
743
måste anses höra till en någorlunda fullständig elementarbildning. Föräldrar och
målsmän, som för barn och myndlingar kunna bekosta en sådan, finna det vanligen
bäst och ändamålsenligast att genast från början insätta dem i eli fullständigt elementarläroverk.
Men det stora flertalet af föräldrar och målsmän, som ej kunna
bekosta en sådan kurs i en långt aflägse belägen stad, hvarmed de föröfrigt icke
stå i någon beröring, kunna icke vid Statens inom staden förlagda läroverk för sina
barn erhålla vidare undervisning än den högst otillräckliga, som ligger inom andra
klassens lärokurs. Utan annan bildning, än inhemtandel af denna lilla kurs medförer,
utgå dessa i allmänhet omedelbart till något af de induslriela yrkena, ett förhållande,
som hvarken för dem sjelfva eller det allmänna kan vara gagneligt.
Ingen stad inom hela landet torde emellertid vara i större behof af ett fullständigare
elementarläroverk än Oscarshamn, i anseende till aflägsenheten Irån stad
med fullständigare läroverk. I)e närmast belägna städerna, der elementarläroverk
finnas, åro Calmar, Westervik, Wimmerby och Eksjö. Afståndet till Calmar är 9,
till Westervik 9, till Eksjö 13 och till Wimmerby 7 mil. Sistnämnda stad, som
är den mest närbelägna, har endast ett treklasigt läroverk, der lärokursen ej kan
vara synnerligen större än vid det tvåklassiga läroverket i Oscarshamn. För att
erhålla en fullständigare elementarbildning, måste en lärjunge derstädes således vända
sig till en annan stad, belägen åtminstone 9—13 mil från Oscarshamn och ännu
mindre landsorten deromkring står i föga beröring med dessa städer, synnerligen
vintertiden; tvärtom, landsortsstäderna Eksjö och Wimmerby slå, på grund af affärsförbindelser,
i närmare beröring med det vid hafvet belägna Oscarshamn än med
dessa närmare belägna släder. Och i samma mån Oscarshamn med hvarje år i
allt flere atseenden bildar sig lill centralpunkt för en folkrik och mycket vidsträckt
landsorts rörelse, i samma mån framstår behofvet af ett fullständigare elementarläroverk
derstädes allt mera oafvisligt. Redan nu eger staden en folkmängd af öfver
‘2,300 invånare, och flere städer med mindre folkmängd åtnjuta fördelen af fullständigare
elementarläroverk, ehuru belägna mycket närmare till andra städer, som
uti ifrågavarande hänseende, jemte eget, kunna fylla kringliggande landsorters behof.
1 närheten af Oscarshamn ligga åtskilliga tolkrika köpingar, af hvilka en, Mönsterås,
belägen på andels mils afstånd, har en folkmängd af omkring 1,400 personer; således
mera än cirka tretio af rikets städer, af hvilka nästan aila hafva elementarläroverk
eller pedagogi.
Al hvad jag i korthet och ofullständigt här anfört, torde medgifvas, alt Oscarshamns
stad är i behof af ett åtminstone på reallinien fullständigt läroverk. För
det närvarande blefve likväl detta behof i det närmaste uppfylldt genom det nu varande
tvåklassiga elementarläroverkets utvidgning, till ett femklassigl, en utvidgning,
som blifvit afsedd i den godkända planen för den nya läroverksltyggnaden derstädes.
1 anledning häraf anhålles vördsamt:
att Rikets Ständer ville lemna en sådan förhöjning i anslaget till lärare
-
744
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 461.
löner vid lägre elementarläroverket i Oscarshamn, att detta må kunna tili
ett femklassigt läroverk utvidgas.
Om remiss till Stats Utskottet anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
C. J. Svensén,
från Calmar län.
N:o 461.
Af Carl Johan Svensén från Calmar läll, om vpphäfvande af 4
Kap. 5 § Jorda-balken och Kongl. Förordningen den 21 Mars 1835,
i fråga om hembudsshyldighelen.
Att inskränkning i frihet vid försäljning och köp strider emot tidens sundare
åsigter är visserligen icke den enda olägenhet, hvarmed stadgandena om hembud
af köp om frälsejord och lrälseräntor äro behäftade.
Det må, såsom något visst icke oväsendtlig!, äfven besinnas, huruledes, der
sådant hembud försummas, hvilket lätt kan inträffa och i sjelfva verket någon gång
händt, köpare kan ständigt vara uti en ganska osäker besittning af till och med
infastad frälsejord eller frälseränta.
Jag anför endast ett sätt, huru hembud undgås, då jag fäster uppmärksamheten
på det fall, då, vid lagfart, frälse skatte- eller skatlefrälsejord linnes såld såsom
”frälse” eller ”skatte” och jorden under sådan benämning äfven förekommer i äldre
fastebref eller eganderätts handling, samt domstolen således saknar anledning att
föreskrifva hembud.
En annan omständighet bör ej heller lemnäs obemäld, den nemligen, att, genom
Kongl. Förordningen den 21 Februari 1789, det äldre stadgandet att hembjuda
Kronan köp af kronoskattejord visligen upphört alt vara gällande.
Nu vet man att skatlefrälsejord ursprungligen ej är annan än kronoskatte,
som förändrat naturen endast på det sätt, att räntan från Kronans öfvergåtl i enskild
mans ego.
Hvarföre
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 462.
746
Hvarföre skall nu, i afseende å sådan jord, den enskilde bibehålla bättre rätt
ån Kronan?
Fråga kan ock verkligen vara, om en sådan ränte-egare lagligen ännu, sedan
Kronans rättighet att vid köp lösa kronoskattejord upphört, har dylik bättre rätt
än Kronan.
Vid nu anförda förhållanden och då det visserligen, enligt min åsigt, icke är
statsekonomiskt klokt att ifrågavarande hembud med ty åtföljande lösningsrätt existera,
samt grunden för hembudets skyldighet endast är konstlad, ingalunda, med
sundt naturligt rältsiillstånd förenlig, får jag, till förebyggande och afhjelpande af nu
antydda olägenheter, äran föreslå:
att Rikets Ständer för deras del mätte besluta, ej allenast att de i 5 §
af 4 Kapitlet Jorda-balken och Kongl. Förordningen den 21 Mars 1835
innefattade stadganden, att frälseskatlejord och, såvidt skatlefrälsejord äfven
dermed afses, sådan samt frälseränta vid köp skola hembjudas jordegaren
eller ränte-egare upphör alt vara gällande, utan äfven att frälseskatte- och
skattefrålse-jord samt räntan deraf icke vidare äro underkastade lösen af
ränte- eller jord-egare.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 30 November 1862.
C. J. Svensén,
från Calmar län.
N:o 462.
Af Robert Fredrik Gross från Calmar län, om ändring i 13 Kap.
3 och G $$ Kongl. Skiftesstadgan den 4 Maj 1827, i fråga om utjlyttningsbidrag,
m. m.
Uti 15 Kap. 5 § af Kongl. Stadgan om skiftesverket i riket, är, i afseende
på deltagande i utflyttningskostnaden, stadgadt: ”1 uUiyllningskostnadeu skola de i
byn qvarblifvande delegarne, efter hvars och ens egoandel och med i öfrigt fästad!
Bih. till K. St. Prot. 1862 4■ 1863. 11 Sami. 4 Afd. 94
746
Motioner i Bonde-Ståndet 1863. N:o 463.
afseende å den nytta, de af utflyttningen vinna, antingen genom ett större utrymme
eller ett beqvämare skifte, deltaga och ersättningen etc.”
Delta stadgande har så väl af landtmätare, som egodelningsdomare och Högste
Domstolen, blifvit så tolkadt och liilämpadt, alt om än en jordegare löre skiftet utflyttat
ur by och uppfört sina åbyggnader på en plats, der han, utan intrång för
öfriga delegarne, vid skiftets utläggande kunnat fä egor sig tilldelade i sammanhang
med sin nya byggnadsplan och han sålunda vid skiftet afslått sin i hyn förut bebyggda
tomt till andra skiftesdelegare, som derigenom blifvit i tillfälle alt qvarbo,
så bär den på delta sätt utflyttade delegaren, det oaktadt, blifvit ålagd att, lika med
de öfriga i byn qvarboende delegarne, deltaga uti den gemensamma utflyttningskostnaden.
Alt han utflyttat sina åbyggnader på egen bekostnad utan att dermed betunga
de öfrige skiftesdeiegarne, att lian berent dessa tillfälle att qvarbo och alt han
vid nya skiftet icke gör intrång i de öfriges anspråk på ett beqvämt och ändamålsenligt
skifte, betyder intet, han måste det oaktadt deltaga i kostnaden för de öfriges
utflyttning'; men om lian deremot qvarbor i byn till förfång för de andra delegarne
och derigenom förökar ulflvttningskostnaden, då är lian berättigad alt af
dessa undfå ersättning för flyttningen af sina åbyggnader.
Som detta synes mig vara stridande mot rättvisa och billighet, tager jag mig
friheten föreslå ett tillägg i ofvannämnda Kapitel och § af innehåll:
bar delegare före skiftet från by utflyttat med sina åbyggnader och uppfört
dessa på sådant afstånd från byn, att de, vid utläggning af det nya
skiftet, icke ligga till hinder för beredande af ett beqvämt och formligt
skifte för de öfrige delegarne, så skall den sålunda utflyttade delegaren
befrias från deltagande i den allmänna ulflyttningskoslnaden inom skifteslaget.
Uti samma Kapitels § 6 har blifvit stadgadt: — — — ”eller skall i skiftet
bland inrösningsjorden ouppodlad mark emot odlad jord intagas; då bör —• — —
bestämmas, huru de delegare, som af den odlade jorden komma att undfå tillökning
skola för hvarje tunnland eller kappland fullgod jord odlingsersättning utgifva,
antingen med penningar eller spanmål, foder eiler arbete etc.”
Vid tillämpning af detta stadgande hafva likaledes landtmätare, egodelningsdomare
och Högste Domstolen förklarat, alt endast den till åker uppodlade marken
vore alt anse som odlad jord. Följden haral har blifvit den, att om en jordegare
vid skiftet, i vederlag för åker erhållit äng, har han dessutom blifvit tillagd odiingsersättning
för den bristande åkerjorden, utan alt behöfva utgifva ersättning för öfverskottet
i äng, äfvensom att, om en delegare undfått öfverskott i åker samt fyllnad
i afrösningsjord för bristande äng, han det oaktadt fått betala odlingsersättning
för bela öfverskcttet, utan alt erhålla ersättning för bristen i ängsmarken.
Detta är så mycket mera orättvist, som det är allmänt erkändt alt ängen är
moder för jordbruket och att om man har tillräckligt med äng, man alltid kan göra
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 463.
747
sig åker. På grund häraf får jag föreslå följande förändring i ofvannämnda Kapitel
och §:
— — — •— — eller skal! i skiftet bland inrösningsjorden ouppodlad
mark emot åker eller äng intagas; då bör — —• — — — bestämmas,
huru de delegare, som af åker elier äng undfå öfverskott, skola
för hvarje tunnland elier kappland fullgod jord odlingsersättning utgifva,
antingen med penningar eller spanmåi, foder eller arbete etc.
Denna motion torde till vederbörligt Utskott blifva remitterad.
Stockholm den 50 November 1862.
Rob. Fr. Gross,
från Calmar län.
N:o 463.
Af Robert Fredrik ©ross från Calmar län, om Jernvräkaren vid
metallvågen i Slockholm L. H. Hjerpes vppförande pä allmänna in
dragningsstaten
lill åtnjutande af en ärlig pension å 700 R:dr.
Det har i allmänhet varit erkändl, alt då en allmän tjenst indrages, såsom icke
längre behöflig, innehafvaren deraf eger alt åtnjuta de löneinkomster som åtföljt
tjensten, till dess han antingen avancerat till annan tjenst med minst lika stor in
komst
eller erhållit pension. Om detta nu gäller för de högre och förnämare platserna
i Statens tjenst, huru mycket mera borde det icke vara fallet med de ringare
och lägre. Emellertid har rättvisa härutinnan icke alltid egt rum, hvarpå jag härmed
får framställa ett exempel.
Sedan Kongl. Maj t beslutat alt Bergs-kollegium såsom sjelfständigt embetsverk
skulle upphöra och en del af dess tjenster indrogs, samt Kollegium förenas med
Kongl. Kommers-kollegium, hvarjemte jcrnvräkareljensterna vid Stockholms jernvåg,
genom Kongl. Kungörelsen af den 12 Januari 1855, indrogos, emedan desamma, i
följd af nämnda Kungörelse, icke längre voro hellöf!ige, biel' den ena af de 2:ne
ordinarie Vräkarne vid metallvågen i Stockholm, Lars Henrik Hjerpe, icke tillförsäkrad
fortfarande åtnjutande af de med hans tjenst förenade lönelörmåner och icke heller
till annan tjenst transporterad. Hjerpe hade visserligen icke bestridt den tunga och
mödosamma tjensten så långjtid, sorn sin åldriga kamrat, men lian var dock ordi
-
748
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 464.
narie tjensteman samt hade afbrutit sitt föregående lefnadsyrke på en väg, sorn
ofta förer tili en god bergning, blott för vinnande af en ordinarie och sjelfständig
plats. Hierpe, sorn är till åren kommen och har 4 barn, lider emellertid nöd, under
sträfvandet på en annan bana för de sinas bröd, och del är derföre jag härmed
såsom en akt af rättvisa, som Staten bör visa äfven den ringaste af sina tjenare,
föreslår:
alt Hjerpe, som för öfrigt eger hedrande vitsord att förete, må varda
uppförd å allmänna indragningsstaten till åtnjutande af en årlig pension
af 700 R:dr Runt, motsvarande rnedelbeloppet af hans löneinkomst såsom
ordinäre Jernvräkare. ✓
Bifogande härhos i afskrift de för upplysning i ämnet nödige handlingar, anhåller
jag vördsamt om remiss af denna min motion tiil Stats-Utskottet.
Stockholm den 50 November 1862.
Rob. Fr. Gross,
från Calmar län.
N:o 464.
Af Pehr Byström från Jemtlands län, om förhöjning i del af Kongl.
Maj.t vid innevarande riksdag lill anläggning och förbättring af mindre
goda vägar äskade anslag.
Det år visserligen sannt, att frågor om statsanslag äro i allmänhet, om icke
just helt och hållet så till sägandes förhatliga, dock likväl mindre välkomna, men
det förekommer ock sådana, som icke allenast förtjena alt mildt bedömas, utan ega
ock oemotsägligen anspråk på bifall; och »let är på en sådan jag, uti denna min
motion, i korthet tager mig friheten fästa Rikets Ständers uppmärksamhet.
Uti den Kongl. Propositionen om Statsverkets tillstånd och behof igenfinnes,
det Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader, uti underdånigt memorial den
19 September 1062, föreslagit:' att, för omläggning och förbättring af mindre goda
vägar, ett understöd af 1,500,000 R:dr, alt, i mån af behof, under åren 1864 —
1866 utgå, af allmänna medel erfordrades.
Vid föredragningen hos Kongl. Maj.t af ifrågavarande af Styrelsen för allmänna
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 465.
749
våg- oell vattenbyggnader gifna förslag, bar Statsrådet och föredragande Chefen,
af förekomne omständigheter, tillstyrkt nedsättning af nämnda anslag till 150,000
R:dr, hviken summa äfven Kongl. Majit uti ofvannämnda nådiga Proposition föreslagit
att, såsom anslag till understöd för vägomläggningar och vägförbättringar, i mån af
behof, utgå under åren 1864—1866.
Med anledning häraf, och om man derjemte tager i betraktande de stora anspråk,
som göras på anslag för beredande af lättade kommunikationer, såsom del
enda vilkoret för landets framåtskridande i alla industriel företag, så torde man
billigtvis böra göra sig den föreställningen, att då det icke är möjligt ej helier ens
tänkbart att aila orter inom riket ega förmånen alt få begagna sig af framlöpande
jernbanor, utan måste slita sig fram med egna dragare på ofia nog svaga vägar,
del vore både med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att anslaget för det ifrågavarande
ändamålet bestämmes så högt, att det någorlunda kan motsvara hehofven
af omläggning och förbättring af allmänna, mindre goda, vägar.
I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda anfört, tager jag mig friheten
föreslå:
att anslaget till omläggning och förbättring af mindre goda vägar måtte
af nu församlade Rikets Ständer bestämmas till 1,500,000 R:dr, att, i
mån af behof, utgå under åren 1864—1866.
Om remiss tilt vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
Pehr Byström,
från Jemtlands län.
N:o 465.
Af Petir Byström från Jemtlands lån, om anslag af 1,500 B:dr till
aflöning ät ytterligare en provincialläkare i Herjeådalen.
Provinsen Herjeådalen har, enligt Konungens Befailningshafvandes i Jemtlands
län sednast afgifna femårsberättelse, en folkmängd af 7,000 innevånare, vidt spridda
på en yta af 104 qvadralmil med blott en provincialläkare. Denne för helsovården
inom orten högst vigtiga tjensteman, kan likväl, i anseende till distr iktets storlek
750
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 465.
och den glest bosatta befolkningen, oaktadt sina bästa bemödanden, icke fylla heisovårdcns
fordringar. Erfarenheten har visat att sådant är omöjligt; ty när, sorn
ofta händelsen är, sjukdom inträffar och läkarebiträde bör anlitas, mäste åtminstone
en stor del af befolkningen först resa ända tili 10 å 12 mil lill läkarens hemvist,
der, i lyckligaste fall, vid ankomsten, läkaren, utan alt, som ofta händer, han redan
förut i sin tjenstebefattning befinnes vara åt annat håll bortrest, hvilket föranleder
tili ytterligare tidsutdrägt, kan anträffas, får återvända till den nödlidande, som på
plågans bädd, ofta under de svåraste plågor, suckar efter hjelpen. Men det är icke
endast och allenast den obehagliga tidsutdrägten för erhållande af läkarebiträde,
som ensamt öfverlemnar den nödlidande åt sitt öde; utan den med läkarens obehagliga
och långa resa förenade omkostnad, sorn för den fattige och mindre bemedlade
gör det till en absolut omöjlighet alt erhålla det önskade biträdet, hvarföre
det ock ofta sker alt eljest en i första början lätt botad sjukdom slutas med
döden.
Jemte egen sakkännedom om den ytterst svåra belägenhet hvaruti provinsens
innevånare uti ifrågavarande hänseende sig befinna, samt behofvet af en bättre läkarevård
inora orten, har ej mindre Konungens Befallningshafvande i länet uti ofvanbemälda
femårsberättelse fästat allmänna uppmärksamheten på nödvändigheten af
ytterligare en provincialläkare i berörda provins, än ock mina kommillenter, äfvensom
den redan förut inom provinsen stationerade läkaren, lågt mig särdeles ömt
på hjertat den vigtiga sanningen, att helsan är hvarje menniskas dyrbaraste egendom
och bör såsom sådan ega den omvårdnad, som hehofvet påkallar.
Med anledning af allt detta och i den fastaste förhoppning att jag härutinnan
icke förgäfves skall vädja till den allmänna rättskänslans domstol, får jag ödmjukligen
anhålla:
det Rikets Höglofliga Ständer, för afhjelpande af ofvan antydda missförhållande,
täcktes anslå 1,500 Riksdaler till aflöning åt ytterligare en pro
vincialläkare
i Herjeådalen.
Om remiss till Höglofliga Stats—Utskottet anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
Pehr Byström,
från Jemtlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1863. N:o 466.
751
N:o 466.
Af Pehr Wilsson från Malmöhus lån, om indragning af Erkebiskopscch
Biskops-embelena i riket.
Vid flere af nästföregående riksdagar hafva inom delta Hedervärda Stånd röster
låtit höra sig, som påyrkat indragning af hiskops-embelena. Motionerna, ehuru af
allmänna meningen i landet gillade, hafva dock hitintills icke inom representationen
vunnit det gehör och den framgång, som de förtjenat, oaktadt Rikets Ständers vid
sistlidne riksdag Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott, på väl grundade motiver
tillstyrkte nio biskops-embetens indragning. Min öfvertygelse är emellertid att denna
fråga hörer till deras antal, som hvarken få eller kunna faila, helst med denna frågas
bringande till ett önskvärdt slut, ett vigtig! och betydelsefullt steg är taget till
kyrkans reformation och förnyelse i en sanni kristlig anda. Det är af denna anledning,
jag nu går att ånyo väcka motion i detta ämne, hysande den förhoppning,
att frågan skall vid denna riksdag vinna framgång till fäderneslandets fördel.
En aktad ledamot inom delta Stånd anförde vid sista riksdag: ”Det kan visserligen
icke förnekas, att benämningen Episcopus (Biskop) förekommit i den äldsta
kyrkan, men att den tidens Biskopar voro, såsom våra, höga herrar och embetsman
i samhället, på grund af Kongl, fullmagter, utrustade med kräklor och kåpor,
försedde med stora löneinkomster samt omgärdade med uteslutande privilegier, —-  det tror jag mig på goda grunder kunna bestrida. Långt ifrån att vara församlingens
herrar, voro den lidens Biskopar i ordets vackraste bemärkelse dess tjenare,
”salle, hjorden till eftersyn, icke för neslig vinning, utan af Ijenstfärdigt hjerta.”
Det fans då hvarken biskopsgårdar, tionde-längder eller prebende-pastorater, än
mindre någon sjelfskrifvenhet till riksdagsmannakallet. — Allt utmärkande kännetecken
på vår tids Biskopar; och om man vill veta, hvad i den kristna kyrkans
äldsta lider förordnades af en Biskop, behöfver man endast slå upp sin katekes och
i hustaflan under rubriken N:o 5 för lärare i församlingen, läsa Aposteln Pauli föreskrilt
i detta afseende. — Huru mången Biskop i våra dagar finnes väl, som ställer
sig dessa Apostelens stränga föreskrifter till efterrättelse? Och likväl vågar
man åberopa sig på den äldsta kyrkans auktoritet för bibehållande af nutidens biskops-embeten.
Nej. det var just vid den äldsta kyrkans förfall och den katolskas
uppkomst och tilivext, som del moderna biskops-embetet uppstod. Biskoparne, med
den i Rom under namn af Påfve i spetsen, i stället för att arbeta för Kristi rikes
752
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 466.
fortkomst och utbredande, blefvo under bela medeltiden de mest verksamma kämparne
för mörker och och villfarelser, och, enligt historiens ojäfviga vittnesbörd,
sträfvade framför allt efter verldslig magt och välde, ära och rikedomar, ja, mer än
en gång gingo de så långt i djerfhet, att de ryckte spira och krona från Herrans
smorda.”
”Hvilken skulle vilja bestrida, alt ju våra dagars Biskopar — truls Gustaf
Wasas vackra bemödande att med den protestantiska lärans införande i vårt kåra
fädernesland jemväl framkalla ett mindre herrsklyslet och verldsligt, men mera kristligt
Presterskap, — i sjelfva verket räknar sina anor från katolicismen samt, jemförda
med den äldsta kyrkans Biskopar å ena sidan och den katolska å den andra, förete
en omisskännelig likhet med den sistnämndas prelater. Uttrycket, att biskopseuibelena,
sådana de ännu i denna dag äro hos oss inrättade, äro af katolskt ursprung,
torde derföre rätt väl kunna försvaras och äfven framdragas såsom ett hufvudsakligt
skäl för desammas alskaflande.”
”Om det nu vidare är en allmänt gillig sanning, att det icke är embetet, som
ger innehalvaren insigter och förmåga alt sköta detsamma, och att många af våra
Biskopar förut varit simpla Prostar, så kan jag för min del ej rimligtvis finna annat,
ån att äfven Domproslarne ganska väl borde kunna förvalta detta högkyrkliga embete
och upprätthålla dess värdighet, helst om de befriades från skyldigheten att
bevista riksdagarne, hvarigenom, som man vet, mången gång en Biskop nödgats i
åratal vara borta från sitt stift, derunder dock lyckligtvis erfarenheten lärt oss, att
stiftstyrelsen likafullt gått sin jemna gång.”
I ett föregående plenum har en kamrat inom detta Stånd väckt motion om
biskops-skrudens afskaffande, och detta lärer troligen blifva Rikets' Ständers beslut,
emedan många af vår statskyrkas prester tycka det erinra för mycket om katolicismens
tidehvarf, och skall skruden afskaffas, kan jag icke finna annat ån alt då bör äfven
embelena indragas; för hvad är en Biskop utan skrud? Det skulle då vara
svårt att känna honom ifrån andra prester, likasom man nu är i förlägenhet om en
Teologie Doktor, då han icke har balten på, att veta om man skall benämna honom
Doktor, Prost eller Kyrkoherde, och det var troligtvis på dessa anförda skäl, som
en ledamot af Ståndet, vid remissen af ofvannämnda motion, yttrade, att han helst
hade önskat biskops-embetenas indragning, men om icke så kunde ske, önskade
lian alt Biskoparne måtte åläggas ali dagligen vara klädda i sin skrud.
Som ytterligare motiver hänvisar jag till de af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
N:o 189 vid sistlidne riksdag begagnade, då samma Utskott tillstyrker
de nio biskops-embetenas indragning, och vill jag härmed föreslå:
det Rikets Ständer måtte besluta, alt erkebiskops- och alla öfriga biskops
embelen
i Sverige måtte vid nuvarande iunehafvares afgång indragas och
med embetena förenade prebende-pastorater med egne Kyrkoherdar besättas
-
Motioner i Bondeståndet 1862. N:o 466.
753
sällås sami öfriga löneinkomster användas lill del lägre Presterskapets och
elemenlarlärarnes löneförbättringar, öfver hvars fördelning Rikets Ständer
framdeles eger att besluta.
Häremot torde af förslagets motståndare göras den anmärkningen att det är
stridande mot grundlagen, men jag har icke funnit något ställe i våra grundlagar,
som säger att Sverige skall hafva Biskopar. Väl står i Riksdags-ordningens 13 §
1 mom. ”jemte Erkebiskopen, Biskoparne och Pastor Primarius i Stockholm hvilka
af Konungen til! riksdagen kallas.” — Bokstafvens tydliga ordalydelse är ju bara
att kalla dem och icke alt de skola linnas, hvilket tydligen visar sig af Riksdagsordningens
12 §, som lyder, ”Ridderskapet och Adeln infinner sig” etc. hvaraf tydligen
visar sig att efter bokstafvens ordalydelse en skilnad är emellan sjelfskrifven—
beten, enligt 12 §, och den som förekommer i 15 §. Väl förekommer sedermera
i 23 § Riksdags-ordningen: ”samma dag, då riksdagens öppnande kungöres, utnämne
Konungen Landtmarskalk för Ridderskapet och Adeln, samt till talman för
Preste-Slåndet Erkebiskopen, eller, om han är sjuk eller frånvarande, eller hans
embete ledigt, någon annan af Biskoparne.” Men om nu det förhållande skulle inträffa
att ingen Erkebiskop fanns, och en del af de andra biskoparna voro ålderstigna
och sjukliga och döden med sin lia hade afskurit de öfrigas lifstråd, hur skulle
det då gå med ordförandeskapet inom det Högvördiga Ståndet äfven under närvarande
förhållande?
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 30 November 1862.
Pehr Nilsson,
i Espö.
Bih. till R. St. Fröt. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd.
95
754
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 467.
N:o 467.
Af Johan Erickzon från Jönköpings län, om åtskilliga ändringar i
sträckningen af Statens södra stambana, äfvensom anvisande af erforderliga
medel för densammas fullbordande genom norra Småland
och Östergötland, under den tid nästa slalsregleringsperiod omfattar.
Ehuru utsigterna alt erhålla en förändring i den af Kongl. Maj:t föreslagna
riglningen af södra stambanan torde vara ganska mörka, då förslaget grundar sig
på ett fortfarande bibehållande af den origtiga indelningen af Statens stambanor, bar
jag likväl trott mig böra fästa Ifikets Ständers uppmärksamhet på vigten deraf att,
innan arbetena norr om sjön Salen fortsättas, toga under noggrann! öfvervägande
åtskilliga förhållanden, hvilka icke varit nog utredda vid de tillfällen Rikets Ständer
under sednast förflutna riksdagar behandlat frågan om stambanornas riglning.
Då Rikets Ständer vid 1855 och 1854 års riksdag först anslogo medel till
Statens jernvägsbyggnader, förklarade Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse af
den 18 November 1854 sig anse anläggandet af en stambana mellan Slockholm
och Göteborg i främsta rummet böra till verkställighet befordras. Vidkommande
åter den andra af de stambanor, för hvilka statsanslag under nämnde riksdag yrkats,
eller jernbanan mellan Skånska kusten och Weltern, så bade Rikets Ständer fästat
uppmärksamhet derå att genom en jernväg från någon af Skånes hamnplatser till
Jönköping, kommunikations-systemet inom Sverige blefve fullbordadt till sina hufvud—
drag, hvilka, efter hvad naturen sjelf anvisat, borde åsyfta att förena de stora insjö—
arne inom mellersta delen af riket med hvarandra och med de hal, som omgifva
landet, lltföi andet af jernvägsstambanan mellan sydvestra kusten af Skåne och Wetterns
södra ända syntes deiför Rikets Ständer ofördröjligen böra företagas samt
nödiga medel dertill anslås. 1 öfverensstämmelse härmed anvisade Rikets Ständer
vid nämnde riksdag En Million Riksdaler Banko för påbörjande af en i riglning åt
Jönköping gående stambana från Malmö till den på nordliga sidan af sistnämnde
stad belägna punkt, hvilken Kongl. Maj:t funne lämpligt bestämma. Det synes uppenbart
att, vid den tid nämnda anslag beviljades, frågan om stambanornas rätta
läge befann sig uti ett alldeles outredt skick, hvilket ock bekräftas deraf, att Rikets
Ständer vid samma riksdag beviljade ett särskildt anslag af 60,000 R:dr Banko för
anställande af noggranna undersökningar i slatsekonomiskt och topografiskt afseende
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 467.
755
sami uppgörande af förslag lill jernvägars riglning, anläggningssält m. m. Sedan
Kongl. Maj i, i anledning liäraf uppdragil ål en särskild kommitté, bestående af chefen
för Topograliska korpsen, General Akrell, chefen för Väg- och Vattenbyggnadsslyrelsen,
v. Sydow, och Grefve A. v. Rosen, all uppgöra förslag till slam-jernbanornas
riglning m. m. afgåfvo desse kommilteradc den 30 September 1854 silt lill
trycket befordrade betänkande i ämnet, deruti, bland annat, föreslogs, alt de såkallade
stambanorna måtte blifva fem till anlalet, nemligen l:o Vestra stambanan från
Stockholm norr om sjön mälaren tili Göteborg, 2:o Norra stambanan öfver Giresta
och Upsala till Gefle, 5:o Nordvestra stambanan öfver Christinehamn och Arvika
till norska gränsen, 4:o Östra stambanan från Slockholm olver Södertelje, Cathrineholm,
Norrköping, Linköping, Mjölby och Tenhult till den södra vid Göta ström oell
med utgrening lill Jönköping samt 5:o södra stambanan utgående från den vestra
vid Falköping öfver sjön Stråken, Axamo, Götaström, Lagaådalen lill Malmö, med
bibana från Axamo till Jönköping.
Att della förslag, hvilket i viss mån syntes vidhålla den vid Köping-Hullbanan
följda principen, all jernbanorna borde sammanbinda de större vattendragen, icke
understöddes, hvarken af Chefen för Statens jernvägsbyggnader, Ofverste Ericson,
eller af Kongl. Majit och Rikets Ständer, är allmänt bekant. Deremot blefvo följande,
af Kongl. Majit i dess nådiga Proposition framställda, principer i afseende
på stambanornas riglning fastställde, hvilkas vigtighet svårligen torde kunna bestri
das,
nemligen:
att de stambanor, som på Statens bekostnad byggas, böra framdragas förnämligast
genom de orter, hvilka i anseende till sin aflägsenhet från Vattenkommunikalioner,
af dessa icke kunna draga fördel;
alt följaktligen en stambana blott undantagsvis bör i en längre sträckning
framgå parallell med en närbelägen segelled, men deremot korsa eller beröra densamma
vid sådana punkter, der den inre rörelsen antingen redan belinnes eller kan
emotses blifva för vissa orter koncentrerad; samt
att afståndet mellan stambanornas ändpunkter i möjligaste mån bör förkortas
till besparing såväl i byggnadskostnad, som i tid och transport-kostnad, dock
under iakttagande af alt, så vidt sådant utan längre omvägar kan ske, stambanorna
jemväl beröra de punkter, som, i följd af ett för inre rörelsen gynnsamt läge eller
af större produktion mest åro i behof af kommunikationer och väl belägna för bi
banors
anslutande.
Efter långvariga öfverläggningar i den vigtiga frågan kommo Rikets Ständer,
enligt hvad deras underdåniga skrifvelse af den IG September 1857 innehåller,
till den åsigt att, i fråga oin antagande af ett visst system, omfattande alla de jernvägsanläggningar,
som uteslutande af Slaten skulle bekostas, sådant vore alltlör tidigt,
enär nödiga undersökningar ännu ej hunnit företagas, samt alt eli utaf Rikets Ständer
anlaget jernvägssyslem ingalunda kunde betrygga detsammas fortsatta lillämp
-
756
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 467.
ning och fullföljande, enär kommande Sländer i allt fall vore oförhindrade, att, vid
anvisande af de nödiga anslagssummorna, för arbetets fortsättande meddela sådana
förändrade bestämmelser, att derefter skedde jeruvägsarbeten konime att i väsendtlig
mån afvika från hvad derom vid föregångna riksdagar blifvit beslutadt. Rikets
Ständer hade derföre, oberoende af nämnda system, öfvervägt hvilka jernvägsanläggningar
under närmaste statsregleringsperiod borde på allmän bekostnad bearbetas,
samt dervid beslutat, alt förutom anslagen till Vestra stambanan, anvisa för södra
stambanans fortsättning ifrån Lund till norra ändan af Finjasjön 4,565,000 R:dr
samt för arbetena å södra stambanans norra del från Falköping till Jönköping
1,500,000 R:dr, förutom särskilda anslag till bangårdar och verkstäder.
Äfven vid denna riksdag hade dock Rikets Ständer kommiti erfarenhet deral, att
frågan om banornas rälta läge, i brist af nödig kännedom om landels beskaffenhet,
befunno sig i ett alltför outredt skick, i följd hvaraf Rikets Ständer anvisade ett
särskildt anslag af 150,000 R:dr R:mt för företagande af noggranna, icke blott
tekniska och topografiska, utan äfven statistiska undersökningar; och blef äfven nu
en särskild kommitté tillsatt, till hvars ordförande utnämndes Chefen för Statens
jernvägsbygguader, hvilken kommitté den 8 November 1859 afgaf sitt i flera hänseenden
högst sakrika betänkande, hvilket tili väsendtlig del legat till grund för det
beslut, Rikets Ständer vid sistlidne riksdag fattade, i fråga om södra stambanans
rigtning, och hvarigenom bansträckningen från Finjasjön genom Laga-daien till Jönköping
utbyttes mot en östligare sträckning mot sjön Salen till Nässjö.
Men äfven nu bibehölls de oegenlliga benämningarne al Södra stambanan för
att dermed beteckna sträckningen frän Malmö öfver Nässjö och Jönköping Ull Falköping,
samt af Östra stambanan för sträckningen frän Cathrineholm öfver Norrköping,
Linköping, Mjölby lill Nässjö, i stället att förändra benämnifägarue sä, att man
med Södra eller Sydöstra banan betecknade sträckningen mellan Malmö och Catrineholm,
samt deremot betraktade sträckningen emellan Falköping öfver Jönköping
lill Nässjö såsom en sammanbindningsbana mellan Vestra oell Södra (eller sydöstra)
stambanorna.
Man kom genom ett sådant bibehållande af de gamla benämningarne Södra
banan (Malmö-Nässjö-Jönköping-Falköpings-sträckningen) och Östra banan (Nässjö-Mjölby-Norrköping-Cathrineholms-sträckningen)
i nödvändighet att först yttra
sig om Södra banans lämpligaste läge, med afseende på dess förening med Vestra
stambanan, i stället alt i främsta rummet undersöka lämpligaste sträckningen af en
stambana emellan Malmö och Cathrineholm.
Följden häraf blef naturligen den, alt, sedan man, för alt icke låta Södra
stambanan alltför mycket aflägsnas från Jönköping, bestämt Nässjö såsom den nordligaste
punkten för denna bana, man sedermera, vid bestämmandet af Östgöta-banans
rigtning, måste utgå från Nässjö och låta denna bana, i strid med de förut antagna
principerna, löpa parallell med Wetlern på ett afstånd från denna stora segelbara
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 467.
757
sjö af endast 2 ä 3 mil. Kommittéen, som visserligen synes insett den stora
inkonseqvensen i sitt förfaringssätt härutinnan, har i sitt betänkande sökt gifva skäl
för denna behandling af den vigliga frågan. Det heter nemligen uti betänkandet:
”Om kommittéen, trots betydliga lokalhinder, försökt alt utstaka linien från
Linköping öster om sjön Sommen, för alt såmedelst gifva Ostra stambanan ett mera
centralt läge genom del 12 mil breda landet emellan Östersjön och Wetlern, så
hade sedermera dels en omväg för att träffa Södra stambanan ej kunnat undvikas,
dels det utmärkt folkrika och bördiga slättland, som banan nu genomskär och berör
emellan Linköping och Mjölby, blifvit lill skada för rörelsen aflägsnadt från
jernvägen.”
Del synes således häraf, alt egenliiga skälet, hvarför Öslgötabanan skulle komma
att anläggas utefter Vettern, varit det, att södra stambanans nordostligaste punkt
icke blifvit förflyttad mera östligt, så att banan ifrån Malmö till Linköping blelve i
möjligaste mån förkortad.
Då likväl konnnilléen icke kunnat eller velat framkomma med ett sådant skäl,
bar kommiltéen, såsom nyss är nämndt, sökt göra troligt, att på östra sidan om
sjön Sommen skulle förelinnas så betydliga lokalhinder, alt all tanke på stambanans
framdragande i denna rigtning borde öfvergifvas. Det händer understundom, alt
man lyckas så ofta upprepa en obevisad sats, all densamma slutligen anses såsom
elt axiom, som icke behöfver bevisas.
Sådant bar förhållandet varit med uppgiften om de betydliga lokalhindren,
hvilka skola ligga i vägen lör stambanans framdragande öster om sjön Sommen,
och hvarigenom banan eljest skulle erhållit eli mera centralt läge genom det 12
mil breda landel emellan Östersjön och Vettern. Jernvägskommiltéen ansåg nemligen
icke ens behölligt alt låta undersöka ulförbarheten af en jernbana, förlagd i kortaste
rigtningen emellan sjön Salen och Linköping, d. v. s. på östra sidan om sjön
Sommen, och fruktan för alt i denna del vinna visshet om verkliga förhållandet har
inom åtskilliga delar af de orter, som skulle gynnas af den mera vestliga sträckningen,
varit så stor, att man med all kraft sökt motarbeta en noggrann och fullständig
undersökning om verkliga förhållandet.
Det har dock genom ihärdiga och nitiska bemödanden inom åtskilliga delar af
Östergötland och Småland lyckats alt sammanbringa de för en sådan undersökning
erforderliga medel, hrarefter Kongl. Majit, uppå derom gjord underdånig ansökning,
under den 16 sistlidne Maj behagade i nåder anbefalla Chefen för Statens jernvägsbyggnader
låta, på de enskilde subskribenternes bekostnad, verkställa de ifrågavavarande
undersökningarne samt att derefter med eget betänkande i ämnet till Kongl.
Majit inkomma.
Den ifrågavarande undersökningen har derefter under förliden sommar blifvit
verkställd med all den noggrannhet, som den korta liden och de inskränkta tillgångarne
medgifvit. Enligt Chefens för Statens jernvägsbyggnader lill Kongl. Majit afgifna
758
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 467.
underdåniga memorial liar anläggningen af en jernväg frän sjön Salen på östra sidan
om Sommen lill Linköping befunnits icke allenast ulförliar, utan ock 10,450
fot kortare än .den föreslagna vägen på vestra sidan; och beträffande de förespeglade
lokala svårigheterna för en anläggning på östra sidan, så synas desamma, jeniförda
med de svårigheter, hvilka på llerc ställen förekomma på den redan fullbordade
vestra stambanan, icke i ringaste mån förelinnas; hvilket bäst synes deraf, att
kostnaden för 17 mil 9,200 fot eller nära 11\ mils jernväg endast utgör 12,465,428
R:dr eller omkring 722,000 It:dr per mil, då deremot, enligt bilagan litt. V til!
Stats—Utskottets betänkande N.o 56 vid sistförflulne riksdag, anläggningskostnaden
för Askersund—Örebro upptages lill 955,900 U:dr per mil. Jemiörd med kostnaden
för den af Kongl. Maj.t nu föreslagna jernvägsslräckningen emellan Cathrineholm och
Norrköping, hvilken för 4 mil 25,950 fot eller närmare 5 mil utgör 4,954,055
lt:dr, visar sig anläggningen för vägen öster om Sommen särdeles lätt och billig,
enär vägsträckan emellan Norrköping och Cathrineholm skulle komma att kosta omkring
990,000 Hdr per mil eller nära 270,000 Hulr mera per mil, än den lör
sin oländighel förkastade banstråckningen öster om sjön Sommen. Visserligen är
det sanni, ali man genom mångåriga undersökningar och derigenom vunna förbättringar
i planerna för väganläggningen vester om sjön Sommen vunnit en sådan
nedsättning i kostnadslörslagen, att kostnaden lör denna väg, som upptages tili 17
mil 19,650 fot, eller något mer än 174 mil, kunnat beräknas lill endast 11,918,286
Hulr eller omkring 691,000 Hulr per mil; men denna skilnad som för hela vägsträckan
skulle uppgå lill 547,142 H:dr, är dock icke af någon betydenhet, i fal!
det skulle befinnas, att sträckningen öster om sjön Sommen i öfrigt vore lör landet
gagueligare och af behofvel mera påkallad, än den vestra. Det torde ock med all
visshet kunna antagas, alt, genom noggrannare och fullständigare undersökningar, än
de, som under den korta tiden af endast 4 månader under innevarande års sommar
medhunnits och med de ringa tillgångarne kunnat bekostas, man skall lyckas så
förbättra planerna för en jernväg öster om Sommen, att icke allenast våglängden
skall blifva betydligt kortare, än som nu uppgifvits, utan ock lutnings- och krökningsförhållaudena
blifva betydligt förmånligare, än som vid den första undersökningen
visat sig, och alt, till följd häraf, icke allenast den högre kostnaden, utan äfven
öfriga omständigheter, som blifvit anförda mot den östra riglningen, skola så
uljemnas, alt förmånen af den östliga riglningen framför den vestliga skall blifva
alldeles påtaglig.
Uti Chefens lör Statens jernvägsbyggnader ofvan berörda underdåniga betänkande
förekommer visserligen, att linien från Falköping öfver Jönköping och Tenhult,
för att träffa östra alternativet, måste förlängas med 1 mil 10,000 fot, till
följd hvaraf en förökad kostnad af omkring 820,000 Hulr skulle uppkomma, så att
verkliga prisskilnaden till fördel för vestra linien skulle utgöra 1,367,142 Hulr,
Denna anmärkning försvinner dock, om man besinnar, att södra stambanans nord
-
Motioner i Bonde- Ståndet 1863. N:o 467.
759
ostligaste punkt blir förflyttad 1 mil 10,000 fot öster om Nässjö samt följaktligen
kommer alt gagna en vidsträcktare ort, än om den blott berörer Nässjö. Besinnar
man derjemte att möjligheten af en bibanas anläggning ifrån Jönköping öfver Nässjö
och Ekesjö till Oscarshamn härigenom betydligen underlättas, måste ock medgifvas
att kostnaden för den tillökade våglängden icke bör eller kan upptagas såsom någon
tillökad kostnad för bananläggningen emellan Malmö och Cathrineholm.
Deremot kan med skäl påstås, att om jernvägen förlägges öster om Sommen
och i sådan rigtning, all densamma komme i Kinda båtleds grannskap, kostnaden
för anläggningen af den för hela Kinda-örlen samt trakterna ända till Wimmerby
eljest så högst behöfliga Kinda kanal, kunde undvikas, hvarigenom skulle uppkomma
en besparing, fullt motsvarande det belopp af 1,567,142 Rdr, hvarmed kostnaden
för den östra sträckningen beräknats komma alt öfverstiga den veslliga.
Jag hyser dock den föreställningen, alt med anläggningen af vägen mellan
Jönköping och Nåssjö, äfven som emellan sistnämnda ställe och den punkt, der
Jönköping-Nässjö-vågen skulle träffa den östliga rigtningen, kunde anstå intilldess
vägen från norra ändan af sjön Salen lill Cathrineholm blefve fullbordad samt att
den kostnad, som härför blifvit beräknad, bättre och gagneligare kunde användas,
om det erforderliga beloppet ansloges såsom bidrag för Östgötabanans fullbordande.
Enligt Kongl. Maj-.ls nådiga Proposition äro för vägen emellan Nässjö och Tenhult,
utgörande 2,14 mil hegärde  1,479,120 H:dr
och för vägen emellan Tenhult och Jönköping utgörande 1,50 mil. 1,524,000 „
eller för 5,G4 mil tillhopa 2,803,120 R:dr,
för hvilken summa skulle kunna byggas nära 4 mil af Östgötabanan, hvarefter tillgångar
torde kunna beredas för denna banas fullbordande genom minskning af be
gärda
statsbidrag för andra mindre nödiga banor.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra samt på de flera skäl, som förefinnas,
men hvilka det bl ifver alltför vidlyftigt ali i en motion fullständigt utveckla,
får jag vördsamt föreslå, alt Rikets Höglofliga Ständer mätte besluta:
l:o att Statens stambana från Sjöberg, norr 0111 sjön Salen, bör utläggas
i så ostlig rigtning, som omständigheterna medgifva, för att vinna
den kortaste förening mellan Malmö och Linköping;
2:o alt med byggandet af den föreslagna jernvägssträckningen emel
lan
Nässjö och Jönköping må anstå, intill dess stambanan genom Östergötland
och norra Småland blifvit bestämd och fullbordad;
5:o att. de medel, som blifvit afsedda för sträckningen emellan Nässjö
och Jönköping, eller 2,805,120 Rdr måtte anvisas för Östgötavägens
fortsättande; samt
4:o att Rikets Ständer måtte anslå i öfrigt erforderliga medel för
stambanans fullbordan genom Östergötland och norra Småland under nästinstundande
statsregleringsperiod, och det ehvad jernvägen, enligt Rikets
760
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 468.
Ständers blifvande beslut, lior anläggas öster eller vester om sjön Sommen,
och i sednare fallet att banan får från trakten af Säby genom Bonadalen
en så östlig rigtning som möjligt, för alt kunna framgå emellan
sjöarne Stora och Lilla Nimmern ocb vidare åt Eksjö Hofgård.
Om remiss häraf till Höglolliga Stats-Utskottet anhålles ödmjukeligen.
Stockholm den 50 November löf>2.
Johan Eriksson,
från Jönköpings län.
N:o 468.
Af Sven Heurlin från Kronobergs lån, angående en fullständig organisation
af straff- och arbetsinrätlningarne i riket.
Kongl. Maj-.t liar vid denna riksdag aflemnat förslag till ny strafflag. I sammanhang
med granskningen af denna lag böra Rikets Ständer icke underlåta alt
tillse, huruvida nu befintliga straffanstalter äro så beskaffade, att de med lagen samverka,
samt om så icke i alla afseenden skulle vara förhållandet, derpå fästa andra
Statsmagtens uppmärksamhet.
Straff för sambällskränkande handlingar eller förbrytelser emot den borgerliga
lagen liar icke allenast den allmänna syftning, att varna ocb afskräcka från brott,
utan bör äfven hafva till ändamål att förbättra sådane brottslingar, som, för någon
tid skiljde från samhället i följd af straffets verkställighet, derefter skola dit åter
inträda. Huruvida detta ändamål uppfylles beror således i väsendtlig mån af sättet
hvarpå straffet verkställes.
Strafflagen må vara huru god som helst, skall den alltid förfela sin verkan att
utgöra samhällets skydd, såvida icke ordnandet af straffverkställigheten rättar sig
efter straffets liela ändamål.
Då jag, tillika med llere af mina Ståndsbröder, för några dagar sedan besökte
straff- ocb arbetsfängelset vid hufvudstaden på Långholmen, ocb der blef i tillfälle
att, så vidt den korta tiden kunde medgifva, iakttaga de yttre anordningarne vid
denna straffanstalt, föllo oss genast i ögonen den ovanliga ordning, snygghet och
disciplin,
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 468.
761
disciplin, som på detta ställe är rådande. Särskildt har jag mig bekant, alt nuvarande
Direktören uteslutande tillhör förljensten att hafva omgestaltat fångpersonalen, så alt
den, från en oordnad sammangyttring af våldsamma och svårhandterliga brottslingar,
numera företer en samling af åtminstone till det yttre ganska stilla och ordentliga
arbetare. Men jag har äfven erhållit upplysning om några sifferförhållanden, hvilka,
jemte myckel annat, bekräfta den af mig förut kända sanning, alt ännu ej på långt
når allt blifvit gjordt, för att befordra straffets ändamål lill fångens förbättring och
ännu mindre till hans återinförande i samhället. Jag skall uppställa dessa siffror
och derefter göra dem talande.
Under ett af de sednaste åren utgjorde stralf-fångarnes antal uti gemensam
helsfängelse
i jemt tiotal  560.
Försvarslöse och frivillige  490.
Summa: 750.
Af desse äro dömde för itererade brott, andra och tredje resan stöld, inom
straff-fångarnes klass 590.
För andra, tredje och fjerde resan stöld inom den försvarslösa klassen 110.
För första resan stöld dömde inom begge klasserne 130.
För andra brott dömde 120. 750.
Minst 90 procent äro under 40 års ålder, men emellan 17 och 25 år finnes
ett antal af omkring 80.
hvaraf för andra och tredje resan stöld 60.
för första resan qvalificerad stöld 10.
andra brott 10. go.
Hvad säga nu dessa och andra sådane siffror från öfriga straffanstalter i riket ?
Huru många äro icke de för itererade brott dömde brotlslingarne samt de
ynglingar, som redan kommit i denna kategori 1 Tala de om någon försonande kärlekens
ande i samhället, som, nedbrytande fördomens skrank, upprättar den fallna
menniskan? Hvarifrån komma de liesta af dessa brottslingar? Huru hafva de inkommit
på brottets bana? Äro icke många af dem uppfödde i dessa förskräckliga
hem, hvarest, såsom en utländsk författare tecknar dem, nöden och okunnigheten
äro förenade med laster och brott, der armodet och brottet i förening rycka bort
larfvén från civilisationens anlete och blotta vildén i menniskans bröst, der rena och
ädla känslor knappast äro kända till namnet, der Gud förnimmes i själen allenast
såsom en botande åska, der allt hvad som hos qvinnan är skönt och rent blifvit
vanstäldt och neddraget i dyn, der barnen döpas i vanära, uppfostras i synd, omgifvas
af förbannelser och vaggas i sömn vid det hemska skränet ifrån djefvulska
Bih. till R. St. Fröt. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 96
762
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;o 468.
lidelser? Ack! om vi endast kunde följa omständigheternas tråd och undersöka,
hvarföre så många fallit och blifvit grofva förbrytare, skulle vi måhända mötas af
en g$ta, för hvars tillkomst vi ej kunna anklaga Försynen, men som deremot skulle
lyfta en stor del af föraktets börda från de förkastades och ur samhället förskjutnes
skuldror, och tvinga oss att af samhället sjeift fordra förklaring ölyfT gåtans tillvaro.
Ty det kan icke förnekas, att många i samhället ega ej annan känsla för
den i hrottet fallna menniskan än föraktet, se inga möjligheter till det goda hos
henne, kunna ej upptäcka en enda gudomlig gnista glimmande i det djupa mörkret
— kunna ej urskilja den dyrbara själen lik ett juvelsmycke i dess smutsiga, illa
medfarna låda. Huru skall icke för denna obarmhertighet de brottsliges och fångnes
hjertan stötas bort från det goda och hårdna i en sådan fiendtlig luftkrets! —
Men huru nu afhjelpa alla dessa missförhållanden och för framtiden hindra, alt tusentals
menniskor redan från ungdomen undanryckas samhället och derefter måhända
för lifstiden borttvina i Statens fängelser till börda för sig sjelfva och det samhälle,
som dem förskjutit? Medlen kunna vara många. Jag skall angifva ett och annat,
såsom efter milt omdöme de förnämsta.
t. En af våra frejdade förfaltare, framlidne biskopen Agardh, har vid ett tillfälle
yttrat, ”att principen för vår tids förbättringsanstalter är, alt genom en ny
yttre lefnadsbana, en ny endast till ytan och handlingarne trängande uppfostran åstadkomma
en förbättring. Oaktadt alla våra försök deruti oupphörligen gäckas och misslyckas,
fortfara vi alltjemt alt fortgå i denna rigtning, hvilket är ett bestämdt vårdslösande
af kristendomens lära, som innehåller, alt ingen förbättring eger rum utan
den, som utgår från hjerlats fullkomliga förändring genom ett förutgående förkrossande
och en derefter följande ombildning af hela den förderfvade naturen.” Fångens
religiösa undervisning är också den säkraste grundval, på hvilken all förbättring
måste grundas, den rot ur hvilken all pånyttfödelse måste utgå, för alt bära goda
frukter. Den förutan är all yttre förändring i fångens uppförande endast hyckleri;
bans inre blifver lika förhärdadt, endast med en tillökning af slughet och list.
Själavården är således af en djup inverkan oell måste utföras med nit och samvetsgrannhet,
Presten vid eli fängelse hör hafva ett rikare mått af erfarenhet och följaktligen
en förut förvärfvad djup menniskokännedom för att kunna läsa i brottslingens
hjerta.
Dertill skulle således endast användas mera andligen begåfvade och bepröfvade
prestmån, men för att fästa dem vid platsen, icke för ett och annat år, såsom ett
trappsteg till bättre lönebefordran, utan för så lång tid som helsa och krafter med
gåfvo,
borde fängelsepreslens inkomst vara fullt motsvarande hans behof, med hän
seende
till en bergad lefnadsställning.
2. Vår sednast hädangångne ädle Konung, som med sitt högsinnade och men
niskoälskande
bjerta visade ett varmt deltagande för den fångnes belägenhet och
visste att uppskatta det rätta menniskovärdet, har uti skrift uttalat dessa minnes
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862■ N:o 468.
763
värda ord: ”straffanstalten må aldrig så väl inrättas och vårdas, så är den likväl i
behof af den allmänna medborgerlighetens stöd och af municipalt biträde. Dem förutan
blir straffanstalten alltid otillräcklig och kan i längden möjligen förfalla lill en
skadlig ensidighet; frågan om fallna likars upprättande och förbättring rörer alltför
nära samhällets stora angelägenheter, för att icke omfattas af alla medlemmar. Endast
derigenom kan ett välgörande samband bibehållas emellan det allmänna och
straffanstalten. Förbrytaren måste fråndömas sin frihet och afskiljas från samhälligheten
för alt sättas ur stånd alt skada och medelst ett förnuftsenlig! straff återföras
om möjligt till sjelfbesinning och bättre uppsåt, men samhället måste med
ömt deltagande och moderlig omvårdnad följa äfven sina vilseförda barn. Detta
utgår från en sann kristlig grund. Del är icke tillfyllest, att klaga öfver dem och
andra oordningar, att visa en stundom barnslig fruktan för befarade rättskränkningar,
men undandraga sig ali andel, då någon möda eller sjelfverksamhet tages i anspråk.
Det onda låter icke besvärja sig, hvarken af författningars döda bokstaf eller
af den allmänna fördömelsen. Det måste angripas vid sin rot med allvar och beslutsamhet.
”
Dessa sannt filantropiska åsigter hafva framkallat flera försök i enskild väg.
att förmedla samhällets kraf af bestraffning för brott med brottslingens återupprättande;
men hittills hafva endast två sådane inrättningar för fallna qvinnor vunnit
stadga, hvaremot någon för fallna manspersoner ännu icke mig veterligen, kommit
till stånd. Det b >r emellertid vara alla kommuners åliggande alt i omförmälda
afseende biträda straffanstalten, men dock så, att Slaten, för straffrättens skull, äfven
dertill medverkar.
Uti hvarje län eller åtminstone uti de mera folkrika länen måste alltså finnas
ställen, dit den frigifne fången kan begifva sig såsom till en station emellan fängelset
och samhället, såvida han icke på annat sätt i enskild väg erhåller arbete och
uppkomst. De med så stor kostnad för Staten uppförda cellfängelserne skola i betydlig
mån förfela sitt ändamål, om alla de brottslingar, sorn i cell undergå bestraffning
för brott, icke vid utgåendet från fängelset blifva i tillfälle att genast erhålla
arbete och bergning. Det är just saknaden af en dylik station som befolkar gemensamhets
-fängelserne med så många för ilererade förbrytelser dömde merändels
helt unga brottslingar. Dessa förut förstörde, redan i tidig ålder uti lastens mysterier
invigde, unge personer förhärdas nu ännu mera, samt bilda framdeles den
stam inom fängelset, hvilken i sin ordning till brott uppfostrar andra ynglingar.
Moraliskt och fysiskt förderfvade återgå dessa brottslingar till samhället, för att under
den korta tid, de lä behålla friheten, föröfva tjufnadsbrolt eller andra förbrytelser,
samt deruti inlära andra, hvilka sedan befordra omsättningen inom fängelset,
så att rolen til! det onda, likasom hos ålit annat ogräs, ständigt qvarblifver och
skjuter alltjemt nya skott. Större delen af de försvarslösas, frivilligas och kronoarbetskarlars
klasser tillhöra denna förderfvets kategori. På detta sätt uppstår en
764
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 468.
vexelundervisning i brott och det i stor skala, hvaraf följderna uppenbara sig icke
blott i brottens stigande antal utan äfven uti dessas intensitet, om man så får kalla
slugheten i deras anläggning och djerlheten i deras utlörande. Det är inom fängelsemurarne
som fången sålunda utbildar sin skicklighet alt begå nya brott och
ingår förbindelser, som göra honom än mera vådlig för allmänna säkerheten. En
utländsk författare har derföre, med full sanning i teckning om och med någon
väl mörk färgläggning, af gemensamhets-fängelset uppdragit denna tafla:
”Ett sådant långelse utgör -en skola, der brottet inhemlas genom långt verksammare
medel än de, som någonsin kunnat användas ali bibringa dygd och goda
uppsåt. Ledsnad och hämnd förestår denna förderfliga uppfostran och all täflan eger
blott ett mål: brottets utveckling. Deu mindre förhärdade sträfvar alt upphinna
den mest brottslige; den vildaste meddelar de öfriga sin vildhet; den falskaste sin
slughet och den osedligaste sin liderlighet. Det som orenar hjerta och känslor
anses som förtviflans enda tröst. Förenade genom ett samfäldt intresse biträda (ängarne
hvarandra att utplåna hvarje spår af ånger och skam. På gruset af sann
heder uppstår eli nytt slag af ära, bestående i mened och förställning, i dristighet
vid brotts utöfvande, i likgiltighet för det tillkommande och i fiendtlighet mot samhället.
Det är så dessa olyckliga varelser, hvilka med en annan behandling kunnat
återföras till dygd och trefnad, småningom upphinna förhärdelsens möjligaste utbildning
och brottets förnämsta hjeltemod.”
Genom den säkra tillgången på arbete och utsigten att kunna efter utståndet
straff åter förvärfva sig både ärlig utkomst och samhällets aktning, skall den fri—
gifne fången undgå de många frestelser och förförelser, som, genast vid hans utträdande
ur fängelset, ligga i hans väg, och icke så få af dem blifva räddade,
hvilka eljest snart nog, antingen i följd af nya brott eller såsom försvarslösa eller
frivillige fångar, återvända lill fängelset, der de sedermera hafva sitt enda skydd,
hvilket äfven visat sig hafva den påföljden, att många, särdeles bland sistnämndes
klass, föredraga fängelsets instängda luft framför det fria samhällets mera friska
atmosfer. Denna förderfliga fängelsevana skall således äfven försvinna på grund af
det nya system, som mitt förslag kommer att förorda. För att ännu mera verka
välgörande för återinträdandet i samhället, såsom en dit återvunnen god medborgare,
borde en frigifven fånge, som en längre tid arbetat uti en läns-arbetsinrättning,
derifrån kunna utgå til! enskildt arbete, då sådant sig erbjöd, med oafkortad arbetsförtjenst
och med så kalladt rent prestbevis, skild från al! underrättelse om hans
förra brott, och derföre undergången bestraffning.
3. Men på samma gång den frigifne fången genom lagstiftningens åtgärd och
kommunens välvilja tillförsäkras en tryggad framtid bör han jemväl vara underkastad
en sträng påföljd för missbrukandet af sin återvunna frihet.
Återfall i hrott måste således med särskild straffbestämmelse beläggas. Oordentlighet,
oärlighet och osedligt förhållande å arbetshus, utmärkande bristande
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 468. 705
vilja och förmåga att vara en fri medborgare, måste medföra tvångsarbete utan till—
godnjutandc af någon arbetsförtjenst, hvilket tvångsarbete under vissa förhållanden
skulle kunna utsträckas till liera år. Till sådant arbete borde jemväl hvarje fånge
uti gemensamhels-fängelserue förvisas, som der flere gånger brutit emot stadgad
ordning och disciplin. Härigenom blefvo dessa fängelser så småningom befriade
från fångens våldsamma och vilda lynne eller inrotade vanart och den skadliga
inverkan deraf på de mera stilla och lili sinnet bättrade tångarne komma att upphöra.
Utan att göra sig alltför stora förhoppningar borde man genom de föreslagne
förändringarne i fångvårdssystemet kunua tänka sig en framtid, då straffängelse
för gemensamhet; med undantag af lifslidsfängelset, blefvo obehöllige, och att ett
fullständigt cellbestralfnings-system skulle kunna införas, med de förändringar i lagbestämmelser,
sorn deraf blefve en följd. De förvaringsslällen för fångar, hvilka
förklarades skyldige undergå tvångsarbete borde vara alldeles skiljde från straflmrättningarne,
likasom det följer af sig sjelft, att de icke skulle med arbetsinrältningarne
förenas. Nuvarande arbetsfängelse!’ och korretionsinrättningar, med undantag
af dem för soldatklassen, kommo följaktligen alt upphöra samt författningen
om försvarslöse och till allmänt arbete förfallna personer alt till en del upphäfvas
och i andra delar omarbetas.
1 enlighet med sålunda af mig uppgifne grunder får jag vördsamt föreslå:
l:o att Rikets Ständer ville ingå till Kongl. Majit med underdånig
anhållan 0111 utfärdande af Cirkulär till Konungens Befallningshafvande i
länen och Öfverståthållare!! i Stockholms stad, med befallning att sammankalla
hvarje läns samt nämnde stads innevånare genom deputerade,
för att med deni öfverlägga om inrättande al arbetshus uti Stockholms
stad och hvarje län eller åtminstone uti Malmöhus, Calmar, Jönköpings,
Wenersborgs, Linköpings, Carlstads, Westerås, Upsala och Gefleborgs
län. Vården och förvaltningen af dessa inrättningar i länen hvarmed
slöjdskola kunde förenas, borde uppdragas och öfverlennäs till länets
hushållningssällskaper i samråd med Landshöfdingen, som dock i polismål
hade öfverinsigten och beslutande rätten. Stockholms stad fick för sitt
arbetshus bestämma särskild grund och ordning. Uti dessa arbetshus
egde frigifne fångar, såvida de icke vore i tillfälle på enskild väg bereda
sig arbete och ärlig utkomst, rättighet ali blifva intagne, för att användas
till lämpligt arbete, intill dess de kunde skalla sig annan sjelfständig bergning
eller hos enskild vederhäftig person erhölle tjenst eller stadigt arbete.
Den till hushållningssällskaperne utgående andel af bränvinsskalten vore
så mycket lämpligare att använda till arbetshusens inrättande, som man
gerna kan, utan att träda sanningen för nära, härleda de flesta brott
från omåttlig bränvinsförtäring. Den frigifne fången skulle vara underkastad
en för arbetshuset gifven ordningsstadga, men vara i öfrigt be
-
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N;o 468.
handlad såsom fri arbetare, sålänge icke gränsen för ordentligt uppförande
vissa gånger af honom öfvcrskreds. I sådant fall gjorde han sig förfallen
till tvångsarbete uti tukthus, hvarom nedan kommer alt omförmälas.
Om frigifven fånge under ett år efter inträdet å arbetshuset visat ett
stadgadt uppförande, skulle han vid utgåendet derifrån till egel sjelfständigt
arbete eller i annans tjenst erhålla rent prestbevis, deruti ej något
omförmältes angående hans genom straffet försonade brott. Arbetshuset
skulle i öfrigt emottaga och med arbete syselsätta alla andra arbetslösa,
men i öfrigt välfrejdade personer, hvilka, enligt nu gällande författning,
blifva såsom försvarslöse behandlade. Det skulle så inrättas, att personer
af begge könen, fastän sinsemellan åtskilde, der kunde inlagas och användas
till arbete;
2:o Alt nuvarande arbetsfängelser likasom Kronoarbets-korpser, med
undantag af soldatklassen, indragas, men att i stället två eller tre så
kallade tukthus med tvångsarbete inrättades på Statens bekostnad och
ställdes under Kongl. Fångvårds-styrelsens öfverinseende och förvaltning.
Fångarne skulle der arbeta uti större arbetsceller under sträng tillsyn och
utan att erhålla arbetsförtjenst eller premier.
Tukthusarbete skulle endast ådömas under högst tre år, men, om fångens
uppförande gaf anledning tili förlängning derutöfver, ett år för hvarje
gång fråga derom underställdes Kongl. Fångvårds-slyrelsen och, i händelse
af klagan öfver dess beslut, Kongl. Maj-.ts pröfning. Till tukthus
med tvångsarbete skulle försändas:
a) alla sådana frigifne strafidöinde fångar, hvilka efter erhållne bestämdt
antal varningar på arbetshus, derstädes visat ett opålitligt uppförande;
b) andre frigifna slraffdömde fångar, som efter frigifningen icke velat
förskaffa sig arbete eller ärlig utkomst, utan beträddes med sysslolöst
kringstrykande, oordentligt och liderligt lefnadssätt, eller i annan måtto
störde allmän ordning eller gjorde sig till ansvar efter lag för mindre
förbrytelser förfallne;
c) fångar i straffängelse eller gemensamhetsfängelse, hvilka der blifvit
minst tre gånger straffade för disciplinära brott af gröfre beskaffenhet.
Efter utståndet tvångsarbete skulle dessa fångar åter till gemensamhetsfängelserne
återsändas. De fångar, hvilka på tukthus ulljent sin fängelsetid,
voro berättigade till inträde på arbetshus.
5:o Att religionslärare vid slraffängelserna och tukthus, hvartill endast
mera erfarne preslmän borde utnämnas, erhölle en mot deras embetes
stora vigt och betydelse svarande högre aflöning, så att de med full
och anständig bergning kunde en längre tid vid fängelset bibehållas.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 468.
767
De förändringar, hvilka blifva en följd of nu väckta förslag, som skulle i våsendtliga
delar omgestalta fångvården i riket, kunna naturligtvis icke tillvägabringas
utan uppollring å Statens sida; dock torde denna icke höra uppgå till alltför betydligt
penningebelopp, såvida förändringarne verkställas med behörig praktisk omtanka.
Några nya byggnader skulle icke erfordras, såvida t. ex. Långholmens arbets-
och straffinrätlning förvandlades till gemensamt straffängelse för alla sådane
brottslingar, som ådömdes gemensamhetsfängelse under vissa år. Logementer kunde
der inrättas uti nuvarande cellbyggnad, hvarigenom tillräckligt utrymme bereddes
äfven för fångar från de län, hvilka för närvarande aflemna dem till Malmö straff—
och och arbetsinrättning. Då man såsom säkert kan antaga alt jernvägen, innan
kort, betydligt minskar afståndet emellan Stockholm och de södra länen, behöfver
således i afseende å transporten och kostnaden derföre någon betänklighet ej uppkomma.
Malmö längelsebygguader lämpa sig väl till att der inrätta tukthus med
tvångsarbete, både i anseende till läge, utrymme och lättheten att förekomma rymningar.
Fängelserna för qvinnor kunde förblifva der de nu äro, utom det att ej
några försvarslösa dit afsändas. De af Kongl. Maj:t vid denna riksdag begärda
500,000 R:dr för inrättande af ett straff-arbetsfängelse i Carlskrona skulle möjligen förslå
till den föreslagna omorganisationen; men äfven om denna medförde ännu större
kostnad, men dermed vunnes det stora ändamål, att till nyttiga och redbara
medborgare förvandla så många fängelsernas innevånare, hvilka med nu gällande
fängelsesystem aldrig kunna för samhället blifva annat äu skadedjur, som alltså måste
för alltid afstängas och till spillo gifvas, så vore det en utgifven penning, som
hade välsignelse med sig. Det varder glädje i himmelen, om en enda syndare omvänder
och bättrar sig; skulle då icke samhället glädja sig och göra hvilken upp
ofiring
som helst, då många, måhända tusentals af dessa olycklige fallna medlem
mar,
kunde återvinnas och blifva till välsignelse, i stället för förbannelse. Det skulle
stå illa lill med det kristliga tänkesättet, om betänklighet i detta afseende sökte
göra sig gällande. Här, framför så mycket annat rent materiell, gäller den grundsatsen
att uppoffra allt för det verkliga goda, för det, som bidrager till räddande
af menniskovårde och menniskolif, ty menniskolif är här verkligen i fråga, nemligen
del lif, som utvecklar sig till samhällets gagn och individens frälsning från
brott och elände, ja! det gäller här visserligen ingenting lysande, ingenting sorn
ådrager sig verldens beundran, men del gäller i allmänhet fattigdomens barn, arbetaren,
som tillhör folket och således står Bonde-Ståndet så nära, det gäller ali
uppsöka och återupprätta det sorn var förtappadt.
Då emellertid den fråga, som jag nu bragt å bane, är af den ingripande och
omfattande beskaffenhet, alt den vid denna riksdag måhända icke kan till alla sina
detaljbestämmelser blifva slutligen afgjord samt den uppgjorda planen för fängelsevårdens
omreglering derefter till verkställighet befordrad; men grunderna för den
-
768 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 469.
samma dock må kunna komma under pröfning, hemställer jag, i sammanhang med
begäran om motionens remitterande till vederbörliga Utskott:
att, såvida dessa grunder godkännas, och saken icke skulle kunna vid
denna riksdag fullt utredas och afgöras, skrifvelse må afgå till Kongl.
Maj:t med underdånig anhållan, alt Kongl. Majit täcktes efter riksdagens
slut nedsätta en kommitté af sakkunnige personer, hvilka fingo sig uppdraget
att uppgöra ett i allo detaljeradt förslag, som skulle aflemnas till
slutligt afgörande vid nästinstundande riksdag.
Jag anhåller derjemte vördsamt att denna min motion må varda Med-Stånden
delgifven.
Stockholm den 30 November 1862.
S. Heurlin,
från Kronobergs län.
N:o 469.
Af Sveö Heurlin ri-ån Kronobergs län, om en revision af Jordeboken.
Jag föreslår:
att Rikets Ständer för sin del besluta, att Jordeboken skall undergå en
revision och ursprungliga Krono- eller Kronoskattelägenheter, som förut
innehafts med full åbo-rält, men af en eller annan orsak, hvad Kronans
rätt öfver dem beträffar, öfverlåtits åt enskildt verk eller inrättningar, och
ännu af förre åboernas rättsinnehafvare brukas, skola återställas uti sin
egenskap af Krono- eller Kronoskatte och åboerna bibehållas oförkränkta
i sin besittningsrätt till hemmanen, ehvad Kronans rättsinnehafvare sökt
förvandla dem lill Landtbönder eller ej, och de ej kunna betungas med
andra gärder, afgälder eller tjenstbarheter än de, som ålåge hemmanen,
innan Kronan öfverlät sitt dominium öfver dem till enskilde.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 30 November 1802.
S. Heurlin,
från Kronobergs lån.
N;o 470.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 470.
769
N:o 470.
Af Johan Gustaf Wassmuth irån Stockholms län, om statsanslag
för utläggning lill erforderlig bredd af vägen från Järla till Nyvarp
ock Bullandö pä Wermdön.
Öster ut från Stockholm ligger Wermdö skeppslag, hvilket, såsom bekant är,
består af en stor mängd öar, af hvilka de största äro Wermdö, Ingarö, Djurö,
Möja, Ljusterö, skiljda af större eller mindre fjärdar och sund. — Sjövägen har till
följd deraf utgjort och utgör ännu den förnämsta förbindelsen dessa öar sinsemellan
och med fasta landet. — Om kring början af förra århundradet anlade vägbyggnadsskyldige
en sockenväg genom Wermdö moderförsamling. Denna väg, som, gående
ifrån Nyvarp och Bullandö förenar sig vid Hemmesta samt löper till Skuru och vidare
öfver dervarande uppförda bro tills den vid Järla anträffar den från Stockholm
öfver Sicklaön anlagda väg. Hela denna väg utgör en sträcka af 5^ mil. Anläggningen
deraf har varit särdeles svår, emedan bergsprängningar måst på flera ställen
verkställas och stenmurar anläggas utefter långa sträckningar vid sjöstränderna, för
att kunna anskaffa en säker grund för vägens framdragande. Med denna väg afsågs
endast öboernas behof af en farbar väg för forslandet af de produkter, de hade
att afyttra eller nödgas förskaffa sig under de tider af året, då den vanliga och
naturligaste vågen eller sjövägen, var för dem stängd, det vill säga, då isen hvarken
bar eller brast. Någon gästgifvaregård har icke heller funnits förrän för omkring
20 år sedan, då två sådane anlades å Wermdön vid Gustafsberg och nära Wermdö
kyrka. Hufvudsakiigaste skälet för deras anläggande synes hafva varit, att bereda
fortskaffning, dels till öarne af dit resande personer, dels till Stockholm af en mängd
sjöfarande och varor, tillhöriga fartyg, som, då inloppet till Stockholm varit tillfruset,
måst anlöpa skärgårdens yttre hamnar, särdeles Djurhamn; hvilket hvarje höst
inträffar. Innan dessa gästgifvaregårdar anlades, fanns ingen annan utväg för dessa
personers och varors forsling än genom enskild öfverenskommelse, hvadan ock mången
gång hände att kostnaden derför biel ganska stor. För öboernas egen beqvämlighet
blefvo dessa gästgifvaregårdar ej anlagda, emedan de deraf ytterst sällan behöfva
begagna sig, och de medförde ett ytterligare onus, nemligen erläggandet af
tillskott utaf de skjutsskyldige för åvägabringande af entreprenad, det minst kostsamma
sått för öboerna att afbörda sig skjutsskyldigheten. Förut erlades en afBih.
till B. St. Prat. 1862 8r 1863. 11 Sami. 4 Afd. 97
770
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 470.
gift af omkring 2 ä 5 R:dr per mantal i reservskjutsafgift till Pittja gästgifvaregård,
men nu har den å hemmanet belöpande afgiften för entreprenadens upprätthållande
uppgått till emellan 5 och 7 R:dr årligen.
En vida svårare påföljd af dessa gästgifvaregårdars anläggning har varit, att
vägen ända till Wermdö kyrka sedan dess blifvit ansedd såsom häradsväg, och att
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län genom resolution af den 24 Juli
185 7, som den 9 Mars 1860 blifvit af Kongl. Majit fastställd, ålaggt vägbyggnadsskyldige
utlägga denna väg till 6 alnars bredd öfverallt, der den vore smalare, och
den öfriga vägen till en bredd af 5 alnar. Detta åläggande kommer alt för dem
medföra de största uppoffringar, särdeles då man tager i betraktande, att de å öfrige
öar boende vägbyggnadsskyldige icke kunna annat än genom lega verkställa en
stor del af arbetet samt alt bergsprängningar till en betydande mängd och utläggningar
af höga stenmurar på långa sträckor måste företagas, hvartill kommer igenfyllning
af gamla och upptagande af nya diken, trummors anläggning, samt hela
vågens grusning.
Såsom exempel på hvad endast bergsprängningen kommer att kosta, torde jag
få anföra att, enligt en af då tillförordnade numera ordinarie Kronofogden L. Blomqvist
jemte synemän år 1856 anställd värdering af kostnaden för alia de å ifrågavarande
vägsträcka nödvändiga spränguingsarbeten, upplages ensamt deuna kostnad
till 2,227 R:dr 32 sk. Banko eller Riksmynt 3,341 Ridt- 50 öre. — Att detta
språngningsarbete icke för delta pris låter nu verkställa sig, är att befara, med
afseende å de sedan den tiden stegrade arbetskostnaderna.
Utom det betydliga vägbyggnadsarbele, som sålunda blifvit skeppslaget ålagdt,
har dess skyldighet alt underhålla färja eller bro öfver del sund, som skiljer Wermdön
från fasta landet, helt nyligen förorsakat detsamma en betydlig utgift. — Den,
enligt derom uppgjordt kontrakt, af eli bolag vid Skurusundet byggda och sedermera
enskild egare tillhöriga bro, lill hvars underhåll hvarje mantal erlagl en viss
årlig afgift, har under förlidet år, efter kontraktstidens förlopp, af skeppslaget öfvertagits
emot en kontant ersättning till egaren af 14,800 Riksdaler.
Då den kostnad, som föranledes af ifrågavarande väganläggning tillkommer
icke lill följd af behofvet för skeppslagets egna bebyggare och den trafik de kunna
åstadkomma, ulan till följd af andra för dem främmande ändamål, alldenstund Wermdö
skeppslags innevånare så mycket mindre begagna denna väg, som den år särdeles
backig, och de i allt fall, såsom jag förut haft äran anföra, endast undantagsvis
begagna den, när sjövägen är slängd, sä ock då det icke synes vara med billighet
öfverensstämmande alt de skola bekosta denna svåranlagda väg, föranledes jag
vördsamt anhålla:
alt Rikets Ständer ville såsom statsanslag lör utläggning till erforderlig
bredd af vägen från Järla till Nyvarp och Bullandö å Wermdön anvisa
Motioner i Bonde-Ståndet 186%, N:o 471.
771
del belopp, hvartill kostnaden derför, enligt vederbörligt kostnadsförslag,
beräknas komma att uppgå;
och anhåller jag att, så fort undersökningen af vägomläggnings-arhelet hinner
afslutas, få till det Utskott, till hvilket denna motion varder remitterad, aflemna
kostnadsförslaget, jemte öfriga erforderliga upplysningar.
Stockholm den 30 November 1862.
G. Wassmuth,
från Stockholms län.
N:o 471.
Af Johan Gustaf Wassmuth från Stockholms läu, om anvisande af
300 R:dr ärligen lill understöd ät Majoren Fahlsledls enka, född
Schméer.
År 1841, den 24 Juli, afled i Stockholm Majoren Carl Adolf Fahlstedt, hvilhen,
då lian i 1808 års krig emot Ryssland tjenstgjorde som adjutant åt Sandels i
träffningen vid Wirta bro, erhöll svår blessyr, af hvilken han licia sin återstående
lifstid bade varit lidande, enär en kula totalt genomborrat ena skulderbladet. Detta
oaktadt, deltog dock Major Fahlstedt uti 1813 oell 1814 års fälttåg mot Norrige,
var 1814 Place-major i Fredrikstadts fästning, var sedermera från 1825 Adjutant
i Krigs-kollegium och invaldes 1827 till ledamot i Direktionen för Arméens Pensions-kassa.
Ehuru Major Fahlstedt sålunda egnat 37 år af sin lefnad åt Kongl.
Maj:ts och Kronans tjenst, samt derunder, såsom belöning för Konung och Fosterland
gjorda tjenster, erhållit såväl (1809) Guldmedaljen för tapperhet i läll, och
1820 hugnades med Kongl. Svärds-Orden, kunde han dock i ekonomiskt afseende
ingenting efterlemna åt enka och minderåriga barn.
På grund häraf, och då enkefru Fahlstedt icke af Staten erhållit mera än 54
R:dr Runt i årlig pension från Arméens Pensions-kassa, af hvilket obetydliga underhåll
enkefru Fahlstedt icke kom i åtnjutande förr än flera år efter mannens död,
med stöd af vidfogade intyg, och med kännedom om enkefru Fahlstedls numera
försvagade synförmåga, hvarigenom hon urståndsatts alt som hittills hafva sitt uppehälle
af kartors m. m. färgläggning, får jag vördsamligen föreslå:
772
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 472.
att Rikets Ständer behagade åt Majoren m. m. Fahlstedts enka, född
Schméer, som nu är nära 59 år gammal, anslå ett årligt understöd af
Trehundra (300) R:dr R:mt.
Om remiss lill Stats—Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 30 November 1862.
Joh. Gust. Wassmuth,
från Stockholms län.
N:o 472.
Af Johan Gustaf Wassmuth från Stockholms län. att ett efter hustru
Grenqvist frän Waxholm är 1859 fallet danaarf af omkring 250
R:dr mätte anslås såsom bidrag till uppförande af ett fattighus i
nämnde stad.
Waxholms samhälle, som år utan jord, fabriker eller någon förmån från Statens
sida helst sedan under sednare tider deras ursprungliga friheter i områden, blifvit
på alla håll inskränkta genom sednare års författningar och genom strandegares fiskevattensområden,
är numera så torftigt, alt det ej mäglar utgöra några betydande
onera.
Till följd af innevånarnes torftiga belägenhet, har de fattigas antal under de
sednare åren så betydligt ökats, alt ett nytt fattighus är af nöden påkalladt.
Medvetande om dess bristande tillgångar för en så betydande utgift, hafva några
dess innevånare, och personer i omgifningen samlat och gifvit enskilda bidrag
till en fond för faltighusbyggnad; denna utgör dock för närvarande endast omkring
1,200 R:dr R:mt, — ett testamente efter en förlidet år afliden fru Magge lofvar
möjligen omkring 1,500 R:dr samma mynt, men äfven detta är otillräckligt för att
bringa förslaget till fullbordan.
År 1859 föll efter en hustru Grenqvist, gift med en fiskarborgare derstädes,
ett danaarf af något öfver 250 R:dr R int, men för närvarande saknas utdrag af
bouppteckningen, hvarföre beloppet ej så noga kan uppgifvas, men att detsamma icke
öfversliger 250 R:dr, och skall med det snaraste utdrag ur bouppteckningen meddelas.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 473.
773
Och får jag, i följd af mina bärofvan anförda skäl, anhålla:
att delta lilla dana-arf mätte af Rikets nu församlade Ständer anslås lill
bidrag till den tillförene samlade fattighusbyggnadsfonden i Waxholm.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 30 November 1862.
Joh. Gust. Wassmuth,
från Stockholms län.
N:o 473.
Af Per Östman från Wester-Norrlands län, om anslag till förhöjning
i Nämndens s. k. tingsgästningspenningar.
Då under de sednare tidernas lopp Rikets Ständer på ett omsorgsfullt sätt
omhuldat Statens tjenstemän med förhöjda löneförmåner och domarekorpsen med
förhöjd expeditionstaxa synes det icke vara rättsenligl, att Häradsnämnderna skulle
för alltid blifva med någon, om ej stor, ersättning för sina resor till och från
tingen samt tidspillan under lingen, bortglömda. Redan för långliga tider tillbaka
tillerkändes nämndemän ersättning för sina uppoffringar och sin tidspillan, under
namn af tingsgästningspenningar, efter hvad jag tror, utgående af Häradshöfdingeräntan,
och belöpa sig dessa inom min hemort vanligen till 2 R:dr 80 öre R:mt
för hvarje nämndeman per år. Om det under den tid denna ersättning tillerkändes
nämndeman kunde anses i någon mån utgöra en vedergällning för hans kostnad
och tidspillan, kan det numera, sedan penningevärdet så förändrat sig, icke utgöra
någon ersättning, som förtjenar att nämnas. Väl vet jag att mången anser nämndemansbefallningen
vara eli kommunalbestyr, hvarför ersättning icke bör komma i
fråga, men det torde ock böra medgifvas, alt icke alla bönder äro dertill passande
elier villige att åtaga sig denna befattning, och alt, äfven om de som äro passande inväljas,
desse, sedan de tjenstgjort 2:ne år taga afsked och nya inväljas, af hvilka
en ung eller till orten nyss kommen Domare icke kan hafva ett ofta behölligt stöd,
och till förekommandet deraf att icke allt för täta ombyten i Häradsnämnderne må
ega rum, och då billigheten fordrar, att dessa må erhålla åtminstone någon ersätt
-
774
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N'.o 474.
ning för sina resekostnader och uppehåll vid Häradstingen, får jag vördsamt
föreslå:
det matie Rikets Ständer bevilja en tillökning i tingsgästningspenningarne,
så alt de utgöra 450 R:dr Runt för hvarje härad årligen.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåiles.
Stockholm den 50 November 1862.
Per Östman,
från Wester-Norrlands lån.
N:o 474.
Af Per Östman från Wester-Norrlands län, angående underdånig
hemställan till Kongl. Maj.t om revision af Land sköfding e - instruk tio nen
den 10 November 1855.
Bland frågor, som vid flera föregående riksdagar väckts, ulan att hafva lill åsyftad
påföljd föranledt, men hvilka likväl äro af beskaffenhet att icke böra falla, är
otvifvelaktig! den om revision och ändring af Landshöfdingc-inslruklioncn den 10
November 4 855, och detta hufvudsakligast i hvad beträffar den Landshöfding tillagda
magt att i vissa lall, enligt 66 § af Författningen, skilja Landssekreterare och Landskamererare
från embetels utöfning, om, vid åtals anställande emot dem, omständigheterne
syntes sådant påkalla.
Det olämpliga och obehöfliga i denna nya suspensionsmagl är anmärkt af Rikets
Ständers Justitie-ombudsman i haus till 1856—1858 årens riksdag afgifna
berättelse. Det är ock uppenbart till hvilka missbruk denna magt hos Landshöfding
kan föranleda. Då paragrafens ordalydelse medgifver Landshöfding alt suspendera
för förseelser och fel, som tilläfventyrs af domstol icke anses förtjena strängare
ansvar än några Riksdalers böter, kanske ock af domstol pröfvas icke vara begångne
eller icke böra medföra något ansvar, så kan det icke vara annat än äfventyrligt
att lägga i Landshöfdingen hand denna suspensionsmagl, utan att åtminstone
närmare bestämma några gränsor för densamma, helst, vid det förhållande all Landshöfdingarne
sällan äro lagkunnige, det är att befara att de mycket skulle misstaga
sig om rätt tillfälle, då behof af suspensionsmagtens utöfning kan vara förhanden.
Motioner i Bonde-Ståendet 1862. N:o 474.
775
Denna obegränsade suspensionsmagt kommer ock ait på Länsstyrelsens framtid utöfva
ett högst menligt inflytande. För dessa styrelsers behöriga verksamhet fordras
skickliga Landssekreterare och Landskamererare, på hvilka ärendenas behandling
väsendtligt beror. Men om hotelsen af Landshöfdings obegränsade suspensionsmagt
får qvarstå, skall åtminstone skickligare jurister icke äfventyra att utsätta sig för
denna hotelse utan Länsstyrelserna komma alt sakna juridisk erfarenhet, hvilken år
alldeles oundgänglig för dessa embetens utöfning. Denna suspensionsrätt verkar också
förlamande på deri sjelfständighet att yttra sin mening, som Landssekreteraren och
Landskamereraren böra ega, om de skola kunna med rätt gagn utöfva sina embeten,
dervid ej sällan förekommer att de nödgas motsätta sig Landshöfdingens meningar.
Det kan också ej vara annat än olämpligt att Landshöfdingen har ifrågavarande
myndighet mot dessa tjenstemän, då de äro ansvariga föredragande och rådgifvare
samt med Landshöfdingen dela ansvarigheten för allt hvad som af Länsstyrelsen
göres eller uraktlåtes. Mest orimlig förefaller dock denna suspensionsrätt,
då den, enligt instruktionen tillkommer Landshöfdingen äfven i egen sak, eller då
han blifver af Landssekreterare eller Landskammererare bemött med förment vanvördnad,
—'ett oklart och mångtydigt begrepp, som lätteligen kan föranleda missbruk, helst,
om Landshöfding verkligen blifver förfördelad af en underordnad, icke någon skada
sker derigenom alt han, likasom alla andra menniskor får vänta på upprättelse, till
dess den kan i laga ordning bestämmas, hvaremot genom suspensionsrätlens tillämpning
obotlig skada kan tillfogas Landssekreterare och Landskammererare, enär om de
ock någon gång skola erhålla upprättelse, denna dock aldrig blir fullkomlig, med
hänsigt till den skada i allmänna opinionen dessa tjenstemän genom en, om än aldrig
så orättvis suspension lida.
Slutligen är omförmålda suspensionsmagt äfven skadlig för menigheterne, enär,
då Landshöfdingarne, i synnerhet vid början af deras embetsförvaltning, ofta hafva
en öfverdrifven tanka örn allmogens förmåga och skyldighet alt utgöra onera och
prestationer, det väl behöfs alt vid deras sida stå sjelfständige embetsman, hvilka
i deras verksamhet att utöfva kontroll mot magtmissbruk icke förlamas af stadganden,
sådane som del ifrågavarande.
På dessa grunder föreslår jag:
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta underkasta den för Länsstyrelserne den 10 November 1855 utfärdade
instruktion behörig revision och låta omarbeta densamma i fol
kets
intresse till mera öfverensstämmelse med rättvisa och billighet.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
P. östman,
från Wester-Norrlands län.
77(5
Motioner i Bonde-Ståndet 1862 N:o 473.
N:o 475.
Af Johannes Svensson från Skaraborgs lån, om ändring i 25 Kap.
6 $ Byggning a-balken, i fråga om vägars årliga gräsning.
Sedan man i vårt land från uråldriga tider vid allmänna vågars vidmaglhållande
strängt tillämpat det i 6 § af 25 Kap. Byggninga-balken befintliga stadgande,
att vågar skola höjas och fyllas upp med sand och grus, så hafva vägarne genom
den årliga påfyllningen omsider på ganska många ställen blifvit så beskaffade, att
de äro vådliga, i synnerhet nattetid, alt befara.
Det synes vara naturligt att en jemn och slät våg icke bör grusas, endast
gropar och djupa hjulspår böra med grus fyllas på det vägen må blifva jemn, men
icke vådligt hög.
För vinnandet af ett så vigtigt ändamål får jag föreslå:
det den ärliga grusningen måtte vpphöra och alt endast gropar och andra
ojemnheter å vägar skola årligen fyllas med sand och grus, så att väg
varder jemn med lindrig kullrighet för vattens aflopp.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålleg.
Stockholm den 50 November 1862.
J. Svensson,
från Wadsbo härad af Skaraborgs län.
N;o 476.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N'is 476 och 477.
777
N:o 476.
Af Platts Pehrsson från Stockholms län,, om skärpning af de uti
Kongl. Förordningarne den 1 December 1858 och 15 Mars 1859 förekommande
stadgatiden angående styrning d fartyg till undvikande af
ombordläggning.
Som mångfaldiga olyckshändelser de sednare åren inträffat genom påstötningar
melian ång- och seglande fartyg, dervid äfven menniskolif blifvit spillda, får jag
anhålla:
om skärpning af bestämmelserna i förfallningarne af den 1 December
1858 och den 15 Mars 1859;
förbehållande mig ail framdeles få utveckla skälen härtill.
Stockholm den 50 November 1882.
M, Pehrsson,
från Stockholms iåu,
N:o 477.
Af Per Tjernlund från Wester-Norrlands län, om statsanslag till ersättning
ät någre hemmansegare inom nämnda län, för upprätthållande
af gästgifveri- och skjvtsrättareskyldigheten.
Eli för vissa orter inom Indals tingslag i Medelpad särdeles tryckande onus
är den gästgifverihållning vid den öster om Indals-elfven anlagda nya landsvägen,
som Konungens Befallningshafvande i Wester-Norrlands län antingen tills vidare eller
Bil. till R. St. Prot. 1862 4- 1863. 11 Sami 4 Afd. »8
778
Motioner i Bonde-Slåndel 1862. iV;o 478.
för obestämd tid ålagt skattehemmansegare att bestrida, såsom det heter, mot den
ersättning, som framdeles kan i laga ordning bestämmas.
Ingenstädes är dock detta onus kännbarare, än vid gästgifvaregårdarne Boda och
Backen inom Lidens socken; och sorn, enligt hvad af bifogade utdrag ur domboken,
hållen vid Indals tingslags vårting den 2 7 Juni 1862, nogsamt inhemtas, det visat
sig alldeles omöjligt för gästgifverihållaie alt, genom ansökning bos Konungens Befallningshafvande
i länet, komma i åtnjutande af den utlofvade ersättningen, återstår
nu ingenting annat än all påkalla Rikets Höglofliga Ständers behjertande för de
stackars skatteliemmansegarne, som, till och med genom hotelse af militärinqvarte
ling,
blifvit tvungne att bestrida de besvärliga och kostsamma gästgifveri- och skjutsråttarebelätlningarne
vid ifrågavarande gästgifvaregården och får jag alltså ödmjukligen
föreslå:
att Rikets Höglofliga Ständer täcktes såsom ersättning för berörda onus,
hvilket lagligen icke kan åläggas skattehemman annorlunda ä nmot vederlag,
bevilja åt bonden Per Mattsson, som från den 1 Maj 1861 tillden 1
Maj 1865 har alt uppehålla gästgifveri- och skjulsrätlare-befattningarne vid
Boda, och åt bonden Per Unander, hvilken under samma tid bestrider
enahanda befattningar vid Backen, hvardera 1,000 R.dr, samt åt nämndemannen
Nils Nilsson, hvilken från den 1 Maj 1860 till samma tid 1861
upprätthållit dessa befattningar vid Boda, 500 R:dr, allt Runt.
Jag anhåller ödmjukligen om remiss härå till vederbörligt Utskott, der jag utbeder
mig få förete ytterligare handlingar till stöd för min framställning.
Stockholm den 50 November 1862.
Per Tjernlund,
från Wester-Norrland* län.
N:o 4T8.
Af Per Tjernlund från Wester-Norrlauds län, om åläggande för
Häradshöfding att inom bestämd kortare tid afsluta lagtima ting.
Ingenting kan verka menligare på rättstillståndet inom landet än den långsamma
lagskipningen, som ytterligare fördröjes genom det oskick en del domare å lan
-
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 4 70.
779
det tillåta sig att flera månader fördröja med utslags afkunnande i mål, hvilka redan
äro slutligt utagerade. Ty, ehuru 2 Ka[>. 5 § Rättegångs—Balken uttryckligen stadgar
alt Häradshöfding skall i hvar sak gifva utslag efter ty ske kan ”innan han från
tingsstad resor”, efterlefves detta stadgande numera sällan, om ens någonsin. Häradshöfding
reser från tingsstad till tingsstad och, som det heter, lager upp målen, men.
återkommer först efter 2 å 3 månader och meddelar utslag.
Mången vigtig sak går härigenom förlorad; ersättnings- och fordringsanspråk
blifva genom lösöreköp och andra medel under tiden tillintetgjorda.
Jag får derföre ödmjukligen föreslå:
att verkande påföljd mätte stadgas för Häradshöfding, som icke; antingen
innan han från tingsstad reser eller sist inom fjorton dagar efter de egentliga
rältegångsdagarnes slut, meddelar utslag och ullemnar expeditioner
i alla de mål och ärenden, som vid tinget förevarit.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott anhållcs.
Stockholm den 30 November 1862.
Per Tjernlund,
från Wester-Norrlands län.
N:o 479,
Af Per Tjernlund från Wester-Norrlands Ian, om användande af
prestebols skogstillgdng lill nybyggnad och reparation af kyrka.
Ett ibland de tyngsta onera, som för allmogen kunna ifrågakomma, är kyrkobyggnad.
I skoglösa orter medför inköpet af trävirke en dryg kontant afgift och i
skogrika trakter är förhållandet omvändt i afseende på öfriga materialier och stor
svårighet möter i glest bebodda trakter, der möjligen tillgång på^trävirke finnes, alt
forsla detsamma ända till 'ö k \ mil på ganska besvärliga och obanade vägar.
Ehuru sådan byggnad mera sällan förekommer, måste det likväl vara angeläget
att, såvidt möjligt är, hindra dess tunga för dem, hvilka byggnadsskyldigheten, så lill
sågandes, på engång drabbar.
Eli medel dertill torde finnas i det förslag jag härmed vördsamligen framställer.
Det är bekant alt i många orter prestbolen ega riklig tillgång på skog änskönt
780
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 479.
sådan i iner oell mindre mån börjal blifva sällsynt på de enskildes hemman och
egendomar. Det är lika bekant alt, i anseende tili gällande föreskrifter i afseende
på nyttjandet af boställens skogar, träden få ruttna ned i stället alt komma till någon
nytta. Sedan vi numera fått skogsstyrelse och jägeribetjening, är lätt att fä
undersökning verkställd, hvilka prestbols skogar som, utan minskning i boställets
framtida behof, kunna hafva så ymnig tillgång på skog, ali något deraf kan få användas
för kyrkobyggnadens behof, samt till hvad belopp sorn skogen kan tåla af
verkas
utöfver boställsiunehafvarens årliga framtida behof. Med stöd af hvad jag nu
anfört, vågar jag vördsamligen föreslå:
att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om utfärdandet
af en förordning, hvarigenom tillåtelse lemnäs att vid ifrågakommande
kyrkobyggnad, vare sig nybyggnad eller reparation, till bestridande
af kostnaderna dertill, synnerligast i små och fattiga församlingar
i skogrika orter, der pastoratets eller socknens prestbol ega större skogstillgång
än som till bostället och dess innebafvares egne behof synes
erforderlig, densamma kunde, elter utsyning af socknemännen, få användas
för kyrkans räkning så väl genom virkets nyttjande in natura, som
genom lörsäljuing deraf och de inbytande medlens användande lili nödiga
utgifter i och för byggnaden i den man skogslillgången sådant kan med
gifva,
likväl med iakttagande deraf, att nödiga tillgångar för preslbolsinnehafvaren
i framtiden ej må saknas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 30 November 1802.
Per Tjernlund,
från Wester-Norrlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 480.
781
N:o 480=
<4/' Asiders Persson från Malmöhus lån, angående underdånig framställning
till Kongl. Majit om nedsättande af en kommitté för utarbetande
af förslag till veterinärväsendets ordnande.
För hvarje tänkande nian bör del vara klart att våra husdjur utgöra en väsendtlig
och dyrbar del af nationalförmögenheten och alt de böra med omsorg och
kärlek vårdas icke blott lil! följd af den moraliska pligt, som i allmänhet bjuder
menniskan alt med kärlek omfatta allt vår Herres verk, utan äfven på grund af
menniskans egen ekonomiska fördel. Att betrygga dessa varelsers tillvaro och skydda
dem emot faror eller rädda deni, om de för sådana utsättas, borde således vara
ett föremål för ifriga sträfvanden på grund af både pligtkänsla och beräkning. Men
huru litet vi derföre gjort, visar den allmänt och i lång tid öfverklagade bristfälligheten
uti vårt veterinärväsende.
Först långt inne i detta sekel tog Staten, genom stiftandet af veterinärinrättningen
i Stockholm, ett steg till omvårdnad för denna vigtiga gren af landthushållningen,
liera år elter det en enskild patriot, Lektor Hemqvist i Skara, på egen
bekostnad besökt andra länder för att förskaffa sig nödiga insigter att, med egna
medel och genom uppoffring al hela sin enskilda förmögenhet, ordna och betrygga
en veterinärinrättning i Skara. Sedermera har föga eller intet för saken
blifvit åtgjordt, oaktadt dels från de befintliga vclerinärinrättningarne sjelfve, dels
från enskilde representanter och andra, utgått talrika anmaningar alt med kraft
underhjelpa veterinärväsendets höjande och utveckling. Ofantliga summor hafva
blifvit anvisade för att uppmuntra husdjursracernas förädling, men föga för
att betrygga dem mot sjukdomar eller olyckor, eller rädda dem, då sådana
inträffa. Oberäkneliga förluster genom kreaturssjukdomarnes härjande ellerjde nödtvungna
nedslagtningarne lör alt hindra olyckans vidare kringspridning skulle”till en
stor del hafva undvikits, om något litet af de kapitaler, som sålunda förlorats, användts
för att utbilda ett erforderligt veterinärväsende; och lika stora förluster, som
vållas genom de härjande farsoterna, torde anses kunna uppkomma af felande krealurssjukvård
vid spridda sjukdoms- eller olycksfall, som ej särdeles observerats, enär
de inträffa enstaka, men uppgå till ofantliga belopp, om man sammanräknar desamma
från aila rikets socknar. Vid landtbruksmöten och statsrevisioner har man anmärkt
och bekräftat bristerna, men i verkligheten hafva högst ringa förbättringar vunnits.
782
Motioner i Bonde-Ståndet 1802. N:o 480>
Jag anser mig derföre böra vördsammast uppmana Rikets Höglofliga Ständer att nu
ändtligen egua denna stora nationalangelägenhet ett allvarligt behjertande, så mycket
mera påkalladt, som åtskilliga omständigheter och deribland icke minst en förändrad
bränvinslagstiftning samt i allmänhet bättre insigter om landets behof och viikoren
för dess välstånd föranledt stora ansträngningar till en förbättrad ladugårdsskötsel
och ständigt ökade kapitalers nedläggande på densamma. Jag föreslår således:
att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Majit göra framställning, all Han ville
genom en kommitté af sakkunnige personer till nästa riksdag låta
utarbeta ett förslag till veterinärväsendets allmänna utvecklig och ordnande,
så all det motsvarar alla en väl ordnad husdjursskötsel behof i delta
afseende.
Jag tror mig dervid kunna anmärka att, enligt min lanke, hufvudsakligen borde
åsyftas:
l:o Veterinärläroverkens reorganisation på ett tillfredsställande och tidsenligt
sätt.
2:o Veterinärläkares anställning, i mån af tillgång på sådana, så allmänt sou?
möjligt å landet, och helst i hvarje härad.
3:o En nödig lockelse till personer alt vända sin båg och sina studier tili
detta nyttiga yrke, genom åstadkommandet af nödiga aflöningsmedel, och måhända
4:o Afskiljandet af det militära veterinärväsendet från det civila, och det sistnämndas
tillika med veterinärläroverkens hänförande under Civildepartementets myndighet
och tillsyn.
Stockholm den 50 November 1862.
Anders Persson,
från Malmöhus län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 481.
783
N:o 481.
Af Olof Lagergren från Gotlands lån, angående underdånig framställning
till Kongl. Maj:t, att undersökning mätte anställas för att
utröna hvilka af de jordlotter, som för närvarande häfdas under kyrkoherdeboställena
på Gotland, rätteligen tillhöra kyrkorna.
Af i Kongl. General-landlmäterikontoret förvarade, på början af 170O-.talet
upprättade, specialkartor jemte beskrifning öfver Gotland inbemtas att för vissa
socknar skogs-, åker- och ångslotter finnas betecknade såsom kyrkornas tillhörigheter.
Kyrkans eganderätt till dessa jordlotter, som ligga spridda i åtskilliga delar
inom socknarne, synes hafva blifvit dem förlänade under religionsstridigheter under
långt aflägse tider af enskilde lör sin samvetsfrid ömmande personer, hvilka, i enlighet
med tidens åsigler och bruk, sökte, genom gåfvor till kyrkornas underhåll,
lätta ett betryckt samvete och vinna förlåtelse för begångna förbrytelser. Denna
rätt har nu emellertid med undantag endast för Hogrens församling, der kyrkan
ännu eger dispositionsrätten äfven till densamma enligt karte-beskrifningarne hörande
lägenheter, på oförklarligt sätt blifvit kyrkorna frånhända och i stället kommit
kyrkoherdarne i församlingarne lill godo; och jordlotterna besittas numera af
innehafvarne af kyrkoherdeboställena, likasom de skulle vara till dessa boställen och
ej till kyrkorna donerade.
Då hitintills, oaktadt derom i särskilda fall anställde processer, ej kunnat erhållas
visshet på hvad grund dispositionsrätten till berörda lågenheter blifvit kyrkorna
fråntagen och öfverflyttad på kyrkoherdeboställenas innehafvare, nödgas jag
föreslå:
det llikets Ständer ville hos Kongl. Maj-.t anhålla att undersökning måtte
anställas för utrönande hvem dispositionsrätten al ilrågakomne jordlotter
rätteligen tillkommer, på det att kyrkorna åter må komma i åtnjutande
af den dem, som det vill synas, orättmätigt frånhända rått att af dessa
lägenheter erhålla den inflytande, för kyrkornas underhåll erforderliga, åtkomsten.
Jag anhåller tillika att denna motion måtte varda till vederbörligt Utskott re
-
784 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 482.
mitterad, samt mig vara tillåtet att med upplysningar i ämnet till Utskottet inkomma.
Stockholm den 30 November 1862.
Olof Lagergren,
från Gotlands län.
N:o 482.
Af Olof Lagergren från Gotlands län, otti upphörande af de s. k.
apoteks-privilegierna samt beredande af ersättning ät nuvarande innehafvare
deraf.
Ibland alla de uråldriga institutioner, som hafva egennyttan, orättvisan och magt
missbruket att tacka för sin tillkomst, qvarstår näppeligen nu, sedan en friskare
vind bortsopat större delen af dessa parasiter å samhällskroppen, någon som ännu
qvarsitter med djupare rötter än de så kallade apoteks-privilegierna, hvilka ifrån att
vara en Statens tillhörighet, som på lifstiden blifvit bortgifta åt enskilde personer
inom folket, numera, med högst få undantag, blifvit förvandlade lill en handelsvara,
med hvilken idkarne af apotekaryrket, till föga båtnad för det allmänna, drifva de
mest svindlande spekulationer. Från alla delar af landet, ty något enskilt fall vore
här obehöfligt att påpeka, spörjes tid efter annan stadens eller ortens apoteks-privilegier
öfvergått i ny egares hand för 30, 50, ja 100,000 R:dr, och blifva likväl
alla de apoteksegare, som sköta sitt yrke, merändels på några få år magta rika
personer. Ränta och amortering på landets samtliga, till högt värde uppdrifna apoteks-privilegier
mäste, som en gifven följd häraf, genom medikamenternas oskäliga
dyrhet, årligen som en indirekt skatt utpressas af allmänheten och, beklagligt nog
till största delen från sjuk- och välgörenhels-inrättningarne eller från den del af
allmänheten, som oftast till följd af nöd och olyckor kastade på sjuk-, ja dödsbädden,
bättre behöfde sin sista skärf än till räntor i apoteks-privilegier. Men ej nog härmed,
så länge schackret med privilegierna ohejdadt får fortfara, kommer det enskilda
intresset fortfarande alt motarbeta hvarje tidsenlig reform inom yrket, så alt vid
första fråga om nya apoteks-inrättningar å sådana platser, som hafva alltför långa
vägar
Motioner i Bonde-Ståndet 1S62. N:o 482. 785
vägar till närmaste privilegierade apotek, deltas egare genast söker att göra allt för
att motarbeta en dylik anläggning och hvarigenom dessa ansökningar antingen alhöjas
eller flera år fördröjas, hvarefter orter eller kommuner i lyckligaste fal! förses
med ett s. k. (ilialapolek, lydande under närmaste privilegierade apotek, hvarest priserna,
till följd af bristande konkurrens och skötte af löntagande, ointresserade personer,
åtminstone vid uppköp utan recept, mångdubbelt fördyras. Då härtill lägges
att större delen af landet, hvaribland svnnerligast norra orterna, hafva så många mi!
till närmaste apotek, att den sjuke kan binna dö och begrafvas medan medikamenter
anskaffas från närmaste privilegierade apotek, och dessutom åtskilliga af våra
större städer, just til! följd af privilegiiandan, äfven sakna tillräckligt antal apotek,
åtminstone vid inträffande farsoter, samt den magt, som en fri konkurrens alltid framalstrar,
fortfarande befinner sig i domning, så länge det är penningarne och icke
skickligheten, erfarenheten och kunskaperna, som tillförsäkra apotekaryrkets idkare
om apotek; så vågar jag ödmjukast motionera:
l:o Alt handel med apoteks-privilegierna förbjudes.
2:o Att nuvarande apoteksegare, hvilka genom köp blifvit innehafvare
af apotek, lämpligare godlgöras medelst af Staten garanterade räntebärande
obligationer till det belopp, hvarmed dessas privilegier under sista
tiotal af år i medeltal blifvit betalte, eller till det pris hvartill de sist
blifvit försålde, hvilket al blifvande innehafvare på femtio år amorteras.
5:o Att apotek elter kommunens medgifvande får anläggas hvarest
sådant anses behöflig!, med vilkor att de i vanlig ordning tillsättas med
den erfarnaste och skickligaste a! de sökande, och alt blifvande innehafvare
af nya apotek proportionell deltaga i amorteringen af samtliga apoteks-privilegierna
inom riket.
Stockholm den 50 November 1862.
Olof Lagergren,
från Gotlands län.
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd.
99
786
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;o 483.
N:o 483.
Af Josef Smedberg från Elfsborgs län, om upphäfvande af i lag och
författningar förekommande sladganden, att badstufva och ria skola ä
boställshemman finnas.
Bland de lagstadganden, som måste anses hafva öfverlefvat sin tid, finnes ett
uti 2:dra Kapitlet 1 § Byggninga-balken af denna lydelse: ”Badstufva eller mällehus
skall ock byggas, så ock rija der skog är, oell de afsides sättas.” Erfarenheten
har visat alt, i följd af de nya uppfinningar, som sednare tider vetat sig tillgodogöra,
dylika byggnader äro icke allenast öfverflödiga utan äfven i statsekonomiskt
hänseende skadliga, såsom föranledande til! ökade byggnadskostnader och skogsförödelse.
Derföre hafva också vid de syner, som enligt lag verkställts å krono- och
boställshemman, såväl synemän som publike ombud uttalat den åsigten, att sådana
byggnader icke borde vederbörande åläggas, om icke ett ovilkorligt lagbud derom
förelunnes. Då nu härtill kommer alt för badstufva eller kölna, enligt 24 Kap.
4 § Byggninga-balken, brandstod ej gifves, hvilket stadgande äfven erhållit rum uti
åtskilliga inom länen bildade brandstodsföreningars reglementen, synes det som man
icke velat egna någon synnerlig vård åt sådana hus eller, med andra ord, icke vill
biträda den olycklige att bygga hvad som ej år nödvändigt, vågar jag hemställa, att
Rikets Ständer ville för sin del besluta:
att de i 2 Kapitlet 1 § Byggninga-balken, här ofvan citerade ord, måtte
derifrån utgå, samt följaktligen de i särskilda Boställs-författningar derom
meddelade föreskrifter måtte upphöra att vara gällande.
Men lör den händelse Rikets Ständer icke härtill skulle samtycka, det måtte
tilt berörda stadganden göras det tillägg eller förklaring:
att det må bero på vederbörande Syne-rätts pröfning, huruvida badstufva
eller kölna samt ria må anses behöflig eller icke.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
J. Smedberg,
från Elfsborgs lån.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;o 484.
N:o 484.
Af Paul Andersson lian Jemtlands län, om ändring i Kongl. Kungörelsen
den -18 Mars 184-3, i fråga om traktamentsersållning ät särskildt
t. f. domare vid syner å militie-boställen.
Då, jemlikt Kongl. Kungörelsen den 18 Mars 1845, särskild tillförordnad domare
i och för syneförrättning å militie-boställen för närvarande icke tillgodonjutahögre
traktamentsersättning än dervid biträdande nämndeman, eller 1 R:dr 50 öre
R:mt, ehuru sådana förrättningar oftast äro vida besvärligare än andra domaregöromål,
vågar jag härmed till Rikets Ständer hemställa, att 1 § i nämnda Kongl. Kungörelse
mätte sålunda förändras:
då antingen ordinarie eller för viss tid förordnad domare å landet samt
ordinarie eller för viss tid tillförordnad auditör af laga förfall är förhindrad
att å militieboställe förrätta af- och tillträdessyn, särskild anbefalld
laga syn eller syn å karaktershus samt-, uppå derom skedd anmälan, vederbörande
Hofrätt pröfvat nödigt för tillfället förordna extra domhafvande
i och för uppgifven syneförrättning, vare sistnämnde förrättningsman berättigad
att åtnjuta resekostnads-ersältuing och dagtraktamente till lika
belopp, som är för häradshöfding i gällande resereglemente stadgadt.
Om remiss tili behörigt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1802.
Paul Andersson,
från Jemtlands lån.
788
Motioner i Bonde* Ståndet 1862. N;o 485
N:o 485.
Af Henrik Hansson från Wester-Norrlands ian, oin anslag för väganlfåggning
frän Sollefteå genom testligure delen af södra Ångermanland
och öfver Jemtland mot Norska gränsen.
Sedan vid i856 års riksdag ombudet för Hernösands stad väckt motion att
på ali män bekostnad undersökning i afseende på väg- och sjökommunikation i der
uppgifna rigtningar ifrån Sollefteå genom norra Jemtland till Norska gränsen måtte
anställas, och förslag för denna väganläggnirig upprättas samt att Rikets Höglofliga
Ständer mätte täckas hos Kongl. Majit göra underdånig framställning om vidtagande
af enahanda åtgärder för vägens fortsättning från riksgränsen till Namsås i Norrige,
samt, sedan Kongl. Majit behagat, uppå ansökning af representanten för orten, bevilja
medel för bestridande af nödiga kostnader för undersökning och kostnadsförslags
uppgörende af ofvan ifrågasatta, lör det allmänna högst vigtiga väganläggning, hvilken
undersökning nu under liden blifvit af behörige förrättningsmän företagen och torde
i det närmaste vara verkställd, så att jag hoppas att undersöknings-inslrumenlet skall
nu under riksdagen blifva tillgängligt och sålunda sjelfva våganiäggningsfrågau nu
blifva föremål för handläggning, rättigheten till en sådan handläggning må vara öppen,
helst ifrågavarande väg är en sådan, som bör med aldraförsta anläggas, får jag
vördsamligen och under den förutsättning att undersöknings-instrumentet skall gifva
stöd ät vägens anläggning och kostnadsförslaget ådagalägga att densamma kan utan
alltför stora uppoffringar åstadkommas, föreslå:
att Rikets Ständer, på sätt och vilkor som skäligt finnas kan, bevilja nödiga
medel till anläggning af väg från Sollefteå genom vestligare delen af
södra Ångermanland och öfver Jemtland lill Norska gränsen.
Derest frågan skulle kunna till handläggning förekomma, skall jag
icke underlåta att meddela de upplysningar och skäl, som gifva stöd för
företaget.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
H. Hansson,
från Wester-Norrlands län.
Motioner i Bondeståndet 1862. N:o 486.
789
N:o 486.
Af Johan Olof Sandgren från Stockholms län, om förbud för mi
lilärbefälet
ali obehörigen inblanda sig i uppgörande af kontrakt mel
lan
indelningshafvarne och manskapet.
Under föregående riksmöten har klagan blifvit förd öfver inblandning från befälets
sida vid de kontrakters uppgörande, som ruste- och rotehållare skolat afsluta
med sina ryttare, soldater och båtsmän; och äfven vid denna riksdag har inom
Hedervärda Bonde-Ståndet Per Nilsson från Christianstads län väckt en sådan motion,
med afseende särskildt på norra kavalleriet i Skåne.
Den i Maj 1860 afgaf Ekonomi-Utskottet, under N:o 82, betänkande i anledning
af vid då påstående riksdag väckta motion i detta ämne, deraf man finnér att
åtgärder då och tillförene för afhjelpande af berörda klagan blifvit afslyrkla, bland
andra af det skäl alt, ”enligt Kongl. Krigs—kollegii uppgift, några sådana klagomål
icke skola blifvit anlörda”; men då sådant ej nu torde kunna lill motskäl andragas,
så och med utsträckning af Per Nilssons motion, föreslås, i likhet med hvad sist—
litine riksmöte egt rum, det Rikets Ständer måtte i underdånighet hos Kongl. Maj:t
anhålla:
alt vid knektars, vare sig soldaters, husarers eller båtsmäns, tillsättande,
befälet förbjudes att i något afseende lägga hinder i vägen för ruste- eller
rotehållaren al! med karlen öfverenskomma och uppgöra såväl om lönevilkoren
som eljest bäst han gitter, eller att annorledes inblanda sig i delta
bestyr, då nemligen visat är alt karlen är välfrejdad, frisk och inom den
föreskrifna åldern samt, i fråga om soldat, att han innehar erforderlig längd.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
J. 0. Sundgren.
från Stockholms län.
790
Motioner i Bonde'Ståndet 1862. N:o 487
N:o 487.
Af Anders Medin från Kronobergs län, om statsbidrag till en brobyggnad
öfver del s. k. Rörvikssundel af Åsnen.
*
På samma gång, som väl ingen numera lärer vilja bestrida det mägtiga inflytande,
som lättade kommunikationer utöfva på ett lands andliga oell materieia förkofran,
genom framkallandet af ökad produktion och höjd industri och dymedelst
framalstrande af förut okändt välstånd, och man, af denna anledning, bör kunna antaga
alt hvar och en, som nitälskar för denna förkofran, malte med varmt intresse
omfatta hvarje åtgärd, som vidtages för alt främja densamma, äfven om härmed
vore förenad en pekuniär uppoffring, så vågar man väl å andra sidan antaga, alt
denna uppoffring skall röna så mycket mindre motstånd, då, såsom förhållandet är
här, man i och med detsamma äfven tillskyndar fördel åt ett förhållande, som
ensamt i och för sig vore förtjent af sådan uppoffring från det allmännas sida.
Uti sydligaste delen af sjön Åsnen, belägen inom Kronobergs län, ligger en ö,
Sirkön kallad, som, med afseende på dess storlek och såsom bebodd af hundradetals
menniskor, bland alla öar inom vårt land torde kanske vara den sämst lottade
med afseende å densammas kommunikationer med fasta landet. Befolkningen å ön,
som, i anseende till dennas naturliga goda beskaffenhet, är ganska välbehållen, kan
detta oaktadt icke, fastän de största bemödanden å dess sida ingalunda sparats, med
egna medel genom en bro förena ön med fastlandet, enär denna, som skulle blifva
1,000 fot lång, måste läggas öfver ett ända till och med 2 2 fots djupt vatten,
och af denna anledning, med hänseende till den stora anläggningskostnaden, blifva
omöjlig alt åstadkomma med mindre de enskilde i sina bemödanden underlättas af
Slaten.
Det torde vara öfverflödigt att nämna den ofantliga fördel, som tillskyndades
dessa vanlottade öboar genom ofvanberörda brobyggnad i såväl ekonomiskt som
andligt hänseende. Man behöfver blott besinna hvilka ofantliga svårigheter, som i
sakens nuvarande skick måste yppa sig vid varutransporter lill och från ön, äfvensom
att dessa transporter under vissa tider af året åro nästan rent af omöjliga och
icke kunna ske ulan våda för lifvet. Ännu värre är att öboerna på samma sätt
tidtals icke utan lifsfara kunna besöka socknens på fastlandet belägna kyrka, och
man kan icke återhålla en obehaglig rysning vid tanken att mången på sitt yttersta
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 487.
791
härigenom kanske blifvit gäckad i förhoppningen, att före sitt sint få höra några
tröstefull ord af sin själasörjare.
Hvad som ännu mer än det ofvan anförda och i synnerhet talar lör att Staten
uti förevarande fall icke bör undandraga sig ali medverka till det begärda ändamålets
vinnande, år att, genom anläggandet al ifrågavarande brobyggnad, som, med anlöpande
af ön, skulle sträcka sig öfver sjön Åsnens sydligaste del, Rörvikssundet
kallad, en ofantlig nytta tillskyndades såväl östra delen af Kronobergs län, som
äfven provinsen Blekinge, enär denna brobyggnad förkortade våglängden frun dessa
trakter en hel mil till närmaste stationen, Wieslanda, på Statens södra stambana, och
således skulle vara af oberäknelig nytta med afseende å de billiga varutransporter,
som mellan Hessa platser ega rum.
På föranstaltande af öboerna har af Chefen för södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet,
Majoren A. Remmer, kostnadsförslag öfver ifrågavarande brobyggnad blifvit
upprättadt, utvisande att denna byggnad beräknats uppgå till 36,000 riksdaler
riksmynt.
På det alt icke alltför stort bidrag uti ifrågavarande afseende måtte äskas af
den i allt fall tillräckligt hårdt anlitade statskassan, har man, sedan öboerna åtagit
sig alt af ofvanberörda summa sjelfve bekosta en tredjedel, eller 12,000 Riksdaler,
kommit till det resultat all, då medel lör byggnadens åvägabringande i annat fall
omöjligen stöde alt erhålla, såsom anslag begära återstående två tredjedelar; och
får jag derföre, såsom ortens representant vid innevarande riksmöte, af Rikets
Höglofliga Ständer vördsamt anhålla och föreslå:
all lill uppförande af ifrågavarande brobyggnad öfver så kallade Rörvikssundet
af sjön Åsnen, Rikets Ständer måtte, tili betäckande utaf två tredje
delar
af de för byggnadens uppförande, enligt upprättadt förslag, bes ältnade
kostnader, bevilja såsom anslag återstående två tredjedelar, eller 24,000
R:dr R:mt.
Utbedjande mig att förevarande memorial torde varda tili vederbörligt Utskott
remitteradt, får jag derjemte anhålla ali, då frågan hos sagde Utskott till behandling
förekommer, jag då mätte få med nödiga upplysningar i saken till Utskottet inkomma.
Stockholm den 30 November 1862.
A. Medin,
från Kronobergs län.
792
Motioner t Bonde-Ståndet 1862. N;o 488
N:o 488.
Af Ola Lasson från Christianstads län, om skyldighet för köpare af
fast egendom å landel ali inom viss lid hos lläradssknfvaren förete
köpeafhandlingar för erhållande af påskrift härom, samt förbud för
Häradsrätt alt härförinnan meddela uppbud å köpet.
Då erfarenheten visat de många olägenheter, som åstadkommits derigenom ali
personer, som tillhandlat sig egendomar å landet och för dessa ega rösträtt, icke i
behörig tid uppvisa sina köpekontrakter för vederbörande Häradsskrifvare, så vågar
jag för Rikets nu församlade Ständer ödmjukast föreslå en förändring, som, enligt
min tanke, skali blifva gagnande ej allenast för dem, hvilka inom de särskilda sock
narne
hafva fått sig uppdragne åtskilliga kommunalbestyr, utan äfven för tjenste—
männen.
Det har t. ex. handl att vid prest- och klockareval, åboer blifvit påropade,
hvilka varit döda iO å 20 år dessförinnan. Sådana misstag visa bäst huru otill
lörlitlig
mantalslängden är och det är då äfven klart att onera, med ledning af den
samma
upprättade vallängden, blifva origtiga.
Jag föreslår derföre:
alt Bevillnings-förordningen måtte innefatta en §, som ålägger hvarje köpare
af fast egendom å landet att, vid verkande vile, inom viss, för de
särskilda länen olika bestämd tid, uppvisa sina köpekontrakler å egendo
marne
för Häradsskrifvaren i orten, om ock för vinnande af detta ändamål
gällande expeditionstaxa skulle ändras i så måtto, att Häradsskrifvaren
icke skulle ega rättighet att tillgodoberäkna sig lösen för beviset
om köpekontraktets företeende, äfvensom alt samma § må innehålla förhud
för Domhafvande att meddela uppbud å något köp, derest å köpe
kontraktet
saknas Häradsskrifvarens påskrift att detsamma blifvit i Kronans
handlingar antecknadt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
Ola Lasson,
från Christianstads län.
N:o 489.
t
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 489.
793
N:o 489.
Af Oiof Olsson i Slängserud från Wermlands län, derom, att det uti
Kongl. Maj:ls nådiga Proposition angående jernväg arne i riket för nordvestra
stambanan äskade belopp måtte under nästa statsregleringsperiod användas
till byggande af bandelen emellan trakten af Porla och Christinehamn.
Sedan det stora nationalföretaget, Östersjöns förbindande medelst jernväg med
Westerhaget, genom de båda Statsmagternas eniga samverkan blifvit fullbordad, så
år det gifvet alt Svenska folkets och dess representanters blickar skola fästas uppå
de delar af vårt jernbanesystem, hvilka under den närmaste framtiden böra före
tagas
och utföras. Bland dessa förtjenar otvifvelaktig! den så kallade nordvestra
stambanan, eller den bana, hvilken skulle utgå ifrån vestra stambanan, i riglning
mot Norrige, att blifva föremål för Rikets Ständers synnerliga uppmärksamhet. I
främsta rummet tala för densamma både politiska och militära skäl. De politiska
derföre, att genom denna bana skall den hittills så ringa beröringen emellan de båda
nationerna i hög grad befrämjas och en närmare bekantskap undanrödja de fördomar,
hvilka tilläfventyrs ännu kunna qvarstå på båda sidor om Kölen och sålunda
mera ån skrifna traktater befordra den närmare förening, hvilken bör vara hvarje
fosterlandsväns önskan och mål. Ur militärisk synpunkt åter skall denna bana gifva
ökad kraft åt de båda rikenas försvar mot yttre fiender genom de lättade och
af årstiderna oberoende kommunikationer, hvilka derigenom beredas.
Då det emellertid icke är att vänta att Rikets Ständer skola vilja anslå medel
på en gång lill hela denna nära 20 mil långa banas fullbordande, torde det böra
tagas i öfvervägande, hvilken de! deraf, som först bör komma till utförande. I detta
afseende anser jag otvifvelaktig! alt den del af banan, som är ämnad alt sträcka
sig ifrån trakten af Porla lill Christinehamn, är i första rummet förtjent af Rikets
Ständers uppmärksamhet. Utgående från vestra stambanan och ledd till en hamu
vid vår största insjö, Wenern, skulle den redan i och för sig bilda en trafikled af
största betydelse och, genom redan färdiga jernvägar, utgöra en förbindelse emellan
Mälarens och Hjelmarens vattensystemer å ena sidan samt Wenerns å den andra;
en förbindelse, hvars vigt redan för längesedan varit insedd och hvarom förslagen
om den s. k. Svea kanal nogsamt vittna. Genom alt, såsom föreslaget blifvit, i
Bih. till B. St. Fröt. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 100
794
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 490.
trakten af Degerfors föra vägen öfver Let-elfven till sjön Möckelns lugnvatten, skulle
de ofvanför denna sjös vattensystem liggande bergslager erhålla en lika saknad som
behöflig lättare transportled till Wenern, öfver hvilken jemväl antagligen kom me alt
föras en de! af våra östra provinsers öfverskott af landtmannaprodukter.
Åf dessa skäl vågar jag vördsamt föreslå:
alt Rikets Ständer ville anslå den af Jernvägs-kommittéen beräknade kostnaden,
eller 5,52 7,999 R:dr Runt, till fullbordande under nästa staisregleringsperiod
af den delen af den nordvestra stambanan, som skal! byggas
emellan trakten af Porla och Christinehamn.
Om remiss af denna motion lill vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 50 November 1862.
O. Olsson,
från Slängserud af Wermlands lån.
N:o 490.
Af Jonas Åndersson från Östergötlands län, om bestämmande af
vissa vilkor, hvarunder äldre afskedade militärer må kunna komma i
åtnjutande af pension eller understöd utaf det vid sisllidne riksdag
för ifrågavarande ändamål beviljade anslag.
Då Rikets Höglofliga Sländer vid 1856—-1858 årens riksdag beviljade eli af
Kongl. Majit äskadt anslag af 100,000 R:dr R:mt till pensioner åi militärpersoner,
så var della statsanslag tvifvelsutan afsedt att dermed o (hjelpa de mest beböfvarides
och förljentes bland dessa personer nödställda belägenhet och hvilken afsigt äfven
framhölls i Kongl. Majits sedermera i ämnet derom utfärdade nådiga uppmaning till
vederbörande alt anmäla sina behof.
Vid sådant förhållande hade man med skäl förväntat alt de äldre afskedade, i
lön och rang till de lägre graderna hörande och egna tillgångar saknande militärer,
synnerligast sådane, som under krigets oroliga tid stått i Svenska arméens leder,
skulle i främsta rummet komma i åtanka vid fördelningen af del gifna anslaget.
Att ett alldeles motsatt förfarande likvist lärer egt rum, är så mycket mera att
beklaga, som många af ifrågavarande mililärspersoner under fälttågens besvärligheter
Motioner i B onde- Ståndet 1862. N:o 490.
m
förlorat sid helsa och derigenom sakna krafter och förmåga att genom arbete förskaffa
sig och de sina den larfligaste bergning. Under det yngre militärer erhöllo
af den beviljade summan i årligt understöd 220 R:dr, tilldelades de äldre afskedade
militärerne endast 50 lV.dr, hvilken fördelning ^proportion förefaller så mycket mera
anmärkningsvärd, då man ihågkommer att sistnämnde personer äro just de, hvilka
på fullt allvar och i verkligheten måst underkasta sig krigareyrkets faror och försakelser,
hvars bittra följder nu trycka hårdare i samma mån som de många lef
nadsåren
dessutom medtagit de undergräfda krafterna. Ett med nyssantydda lika
fördelningssätt lärer jemväl hafva egt rum med det vid sistlidne riksdag för samma
ändamål beviljade anslag. Med anledning häraf och då Kongl. Majit uti 4:de ilufvudlilelns
4:de punkt af Sin till Rikets nu församlade Ständer afiåtna nådiga Proposition
om Statsverkets tillstånd och behof gjort nådig framställning derom, att ofvanberörda
anslag skulle ökas med 50,000 R:dr och årligen utgå från och med
nästa år under nästföljande statsregieringsperiod; så, för den händelse berörda nådiga
förslag skulle vinna Ständernas bifall, lager jag mig friheten föreslå:
att Rikets Ständer, med bifall lill den nådiga framställningen i ämnet, ville
fästa det uttryckliga förbehåll att afskedade äldre militärer, hvilka icke
förut äro hugnade med tillräcklig pension, och hvilka vid anmälan om
understöd derjemte genom behöriga beyis styrka att de deltagit i något
fiendtligt fälttåg samt sakna egna medel för sin tillräckliga utkomst, må i
första rummet komma i åtanka vid utdelningen af det för ändamålet anslagna
beloppet.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
J. Andersson,
från Östergötlands län.
79fl
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 491.
N:o 491,
Af Olans Svebilius från Gotlands län, derom, all Landsbofdin ge
och
MilUärbefålhafvare-befallningarnc på Gulland icke mätte af en
och samma person bestridas.
Ett af mig vid sisliidne riksdag väckt förslag och yrkande, att, i enlighet med
Regeringsformens 46 §, det hitlils sedan nationalbeväringens upprättande på Gotland,
i strid mot nämnda Grundlagsparagraf, i verkligheten befintliga Generaiguvernörskap,
penom Landshöfdinge- och Militärbefälhafvare-befaitningarnes uppdragande åt en
gerson, måtte upphöra och afskaflas, ansågs af det Utskott, som behandlade frågan,
icke böra till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda, på den grund dels, att det i
46 § Regeringsformen omförmålda Generalguvernörskap icke skulle kunna jemföras
med den på Gotland organiserade styrelse, åt hvilken handhafvandet af öns administrativa
och militära angelägenheter blifvit uppdragen, och deis att ett särskildt förhållande
der företer sig med afseende på öns från fasta landet aflägsna belägenhet;
och blef frågan så, vid den långt framskridna tiden al riksdagen, då Utskottets utlåtande
till afgörande i Stånden företogs, genom ett bifall till Utskottets framställning,
för tillfället lemnad utan afseende Mea då Utskottets skäl, enligt mitt förmenande,
icke grunda sig på en rigtig uppfattning al det i Grundlagen förbjudna Generaiguvernörskapels
natur, så föranlåtes jag att nu förnya samma förslag, helst förhållandena
på ön med oafvislig nödvändighet kräfva, alt Grundlagens uti ifrågavarande §
stadgade afsöndring af den militära magten från den civila och administrativa, just !
detta landskap, der hvarje man mellan 18 och 50 . ars ålder är underkastad bevä
ringsskyldighet,
obroltsligt tillämpas.
Förbehållande mig alt till det Utskott, till hvilket denna min motion nu blir
remitterad, få närmare utveckla densamma och förete de omständigheter, hvarpå jag,
i strid med 1859 års Ständer, anser densamma, såsom fullkomligt fattad på Grundlagens
ordalag och anda, böra bifallas, får jag vördsammeligen anhålla om dess remitterande
lill vederbörligt Utskott.
Slockholm den 50 November 1862.
Olaus Svebilius,
från Gotlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 402.
797
N:o 492.
Af Jöns Randbäck frän Göteborgs och Bolms län, om statsbidrag ä
200,000 R.dr, deraf ena hälften såsom anslag och andra hälften såsom
län, för anläggande a/ en brobyggnad Öfoer Göta eif.
En blick på kartan öfver Bobus län visar alt Göta eif, sorn skiljer nämnda län
från ‘.Vestergötland, vid Kongelf delar sig i tvänne armar, hvilka bilda och omsluta
ön Hisingen. För befolkningen på ömse sidor om Göta eif, särdeles för Hisingens
innevånare, som sakna någon säker och beqväm kommunikationsanstalt för öfverfarlen
å nämnda eif, hvarigenom de vid hvilket tillfälle som helst kunna sätta sig
i nödig beröring med sina grannar, synnerligast med Göteborgs stad; är läget invid
ett annars så mycket trafikeradt vattendrag ganska hinderiigt och besvärligt samt
blir, i följd af den alltjemt stigande rörelsen, med hvarje dag besvärligare. Man
har visserligen sökt afhjelpa denna saknad af en trygg och fördelaktig kommuni
kationsanstalt,
som man förr egt, dermed att man upprättat flera stycken färjplatser,
hvilka dock, i anseende tili den ofta svåra passagen jemte flera menliga omsiändigbeter,
endast kunna betraktas såsom palliativer intill dess något bättre kan erhållas.
Länge har man derföre ansell behöfligt att en solid och ändamålsenlig bro från
Hisingslandet lill någon punkt å motsatta stranden i närheten af Göteborg borde
blifva slagen öfver Göta eif. Omkostnaderna för en sådan bro skulle dock blifva
så stora, att ortens innevånare på intet vis kunde dertill anskaffa nödiga medel. Af
denna anledning och då ett föreningsband emelian Göta elfs stränder är för land
och folk af största vigt, vågar jag hoppas alt, med detsamma frågan härom blir
utredd, skola Rikets nu församlade Ständer icke draga i betänkande att till ett så
godt och vigtigt ändamål anslå nödiga medel.
Utan att nu kunna framlägga något delaljeradt förslag rörande brons anläggning,
kostnaderna derför m. m., får jag dock tillsvidare och intill dess delta biir
färdigt här hafva äran framlägga några data för att visa frågans vigt från dess statistiska
och merkantila sida, å hvilka data jag hoppas behörigt afseende skall fästas.
Men, som jag redan sagt, alt förr förefanns beqväma kommunikationsanstalter
öfver Göta eif, torde jag få inleda denna min öfversigt med följande historik.
Redan under den tid Bohus län lydde under Danska kronan fanns en bro öfver
Nedre-elf. Delta bevisas af ett dokument, skrifvet 1549 af dåvarande höfvits—
mannen på Bohus slott, Ridder Klas Bilde, uti hvilket dokument han tillförsäkrar
798
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 492.
Kongelfs stad ett stycke mark, mot det alt staden skulle vidmagthålla en bro, som
det heter, ”vid samma joidlz beliglighet”. Alt denna bro, om hvilken man numera
icke känner hvarken hvar hon var belägen eller huru länge hon vidmagthölls, dock
var slagen öfver den der förbiflytande elfven, är påtagligt. Med större säkerhet
känner man deremot all ifrån början af 1700:lalet lil! innemot dess slut en bro
fanns öfver norra elfgrenen, som förband den s. k. Fäslningsholmen vid Bohus med
Hisingslandet. Denna bro, efter hvilken lemningar ännu kunna upptäckas, blef under
de oroliga liderna på 178Ortalet förstörd och aldrig mera upprättad, emedan,
genom gamla Bohus fall, residensets flyttning till Göteborg och hela rörelsens dragning
till denna uppblomstrande stad, någon bro på denna plats sedan ansågs mindre
behöflig. Under samma tid och troligen långt förut som den sistnämnda bron egde
bestånd, fanns likaledes en Staten tillhörig bro, Nye bro benämnd, öfver södra elfgrenen
eller Göta eif. Denna bro egde länge bestånd, men blef, i brist på underhållning,
omkring år 1820 alldeles obrukbar. Ifrån denna tid och intill närvarande
stund hafva de båda landen varit lösryckta och ali rörelse öfver elfven har måst laga
sig plats på de derefter inrättade färjorna. För närvarande finnas ej mindre än
sju färjplatser vid elfven. Icke desto mindre är öfverfarten ganska sen, lärlig och
någongång omöjlig. Tillvaron af sju färjplatser, hvilka alla olla hafva fullt upp att
göra, visar hvilken stor lörelse som förefinnes. Störst är dock denna rörelse öfver
Göta eif vid en färjplats belägen midt emot Göteborg, benämnd Qvillebäcken. Vid
denna plats färdas öfver elfven, i genomsnitt laget, cirka 200 personer och 100
hästar och fordon per dag. När nu endast på denna punkt förefinnes så stor
rörelse, kan man deraf sluta huru stor den i sin helhet skall vara. Om man betraktar
den såsom den är, nemligen såsom en landtlrafik, torde del vara svårt inom
vårt land uppvisa någon plats, hvilken har en så liflig och koncentrerad rörelse, som
larjplatsen vid Qvillebäcken. Alt rörelsen här är så stor och sammanträngd, kommer
sig dels af Göteborgs läge på motsatta stranden och dels deraf att större
delen af färdande på elfvens högra strand här mäste öfver. Denna sammanträng
ning
af rörelsen på eli sådant ställe föranleder icke sällan till en sådan stockning
alt resande ofta i flera timmar kunna få vänta för alt komma öfver elfven, som här
i bredd dock endast innehåller 100 famnar. All delta hinder menligt inverkar på
handel och vandel likasom att af denna väntning, oftast i det svåraste väder utan
att något skydd linnes tillgängligt, menniskor och kreatur ådraga sig obotliga skador,
det bevisar, tyvärr, alltför väl erfarenheten. När man härtill lägger de dryga
onera ortens befolkning får vidkännas för att på de nuvarande bräckliga farkosterna
få komma öfver elfven, så må man väl icke förtänka delta folk om det har billiga
och rättmätiga anspråk derpå, att få sina kommunikationsanstailer ordnade på ett
bättre sätt. I förbigående torde här upplysningsvis få nämnas att samtliga färj—
afgifterna vid samtliga färjorna årligen bestiga sig till omkring 20,000 R:dr, hvaraf
nära tre Ijerdedelar torde erläggas endast från Hisingslandet. Såsom representant
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 492.
799
för orien känner jag detta likasom att Bohus län, i anseende lill sin natur, sitt läge, och
sin utsträckning, har lika svåra landtkommunikationer som någon annan ort, men
tili dess förbättrande har detta län icke erhållit så stora understöd, som mångå andra
orter.
Det är emellertid icke endast detta läns innevånare, som skulle hafva behof
och fördel af en trygg och beqväm kommunikationsled öfver Göta eif. Staten i
sin helhet har det också. Såsom bevis härför torde jag få anföra: Till den vigtiga
Marstrands fästning linnes från Göteborg ingen annan eller närmare väg, hvarföre
en bro öfver Göta eif äfven ur strategisk synpunkt kail vara vigtig nog. Resande
och poster från och till Norrige samt Bohus län måste passera denna farled, ifall de
icke vilja taga en omväg till Wenersborg för att komma öfver elfven. På Hi
singslandet
midt emot Göteborg uppvexa med hvarje dag nya etablissementer,
hvilka bebåda att inom kort skall ett nyaste Göteborg uppstå der, hvarest den
gamla af Garl IX gumdlagda staden låg. Bland större anläggningar för denna plats
märker man redan Lindholmens mekaniska verkstad och en coaksfabrik. Den sednare
har nyligen uppstått med ändamål att förse jernvägslokomoliverna med sina
behof af coaks, men genom den besvärliga in- och urlastningen på båda sidor om
elfven måste kostnaderna för denna nödvändighetsartikel betydligt ökas. När härtill
kommer, för att icke nämna mera, alt sedan Staten beviljat ett större anslag till en
hospitalsinrättning för rikets vestra orter och plats härför redan är inköpt på lii—
singsön, så år en säker och lätt kommunikationsled dit alldeles nödvändig, emedan
i annat fall skall blott framskalfningen af en del materialier öfver elfven till byggningarne
för denna inrättning ådraga Staten betydligt fördrygade kostnader, utan alt
rämna de hinder man någon gång skulle kunna möta, så att man hvarken kunde
komma till eller från denna inrättning åt staden.
Om, såsom jag vågar hoppas, jag genom det redan anförda, jemte hvad jag för
vidare upplysning i frågan utbeder mig framdeles få lemna, förmått visa nyttan och
behofvet af den föreslagna kommunikationsleden, så torde det vara i sin ordning
nämna något om anläggningskostnaderna. Om dessa skulle, för anläggning af en
solid och ändamålsenlig bro öfver elfven, liksom för anläggningen af en ny väg,
eller för inköp af färjbolagets nuvarande väg öfver den omkring iV mil breda vassen,
blifva stora, så är jag dock fullkomligt förvissad derom att med den lifliga
redan varande rörelsen, som skulle blifva ännu lifligare om en bro anlades, Slaten
och kommunen skulle tillskyndas så stora fördelar alt de i allo skulle betäcka omkostnaderna
mycket bättre än hvad de storartade kommunikationsanstalter göra, som
inom riket på annat sätt och andra håll blifvit verkställda. Men på det afgifterna
för öfverfarten icke måtte blifva för stora eller för hardt tryckande, är det nödigt
att Statsverket leinnar understöd och lån på billiga vilkor för anläggningen.
Innan jag slutar, torde jag få tillägga det jag fruktar man skall hysa betänkligheter
för alt tillstyrka mitt förslag af den anledning alt man torde föreställa sig
800
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 492.
det en bro öfver Göta eif skulle blifva hinderlig för seglationen derstädes. Häremot
beder jag få anmärka. Något synnerligt obehag af en bro öfver Göta eif skulle
skeppsfarten icke kunna få, ty det är klart, att bron skulle så anläggas och vara så
beskaffad att skeppsfarten icke af den stängdes eller hindrades; ehuru det medgilves
att när möjligen flera fartyg anlända på en gång, de för någon kortare stund skulle
kunna blifva uppehållna. Men om någongång sådant skulle inträffa, skulle detta åtminstone
icke ske om vintertiden, hvilken tid är den svåraste för landtkommunikationen.
Om för öfrigt när något fartyg anlände, som mäste passera bron, landtlrafiken
underordnades sjötrafiken på så sätt att den förra lemnade den sednare företrädesrätt
till genomfart, såsom vanligt är vid så beskaffade korsvägar; liksom att
alla seglare befriades från erläggande af någon afgift för genomseglingen, så förmodar
jag att alla billiga anspråk från de sjöfarandes sida borde vara tillfredsställda.
Landtkommuuikationen kan för öfrigt fordra att åtminstone få begagna passagen
när icke sjökommunikationen påhåller den, helst som den förra torde vara
på platsen nära lika stor som den sednare. Från andra länder hafva vi dessutom
exempel på broar öfver strömmar, som hafva lika liflig seglation som Göta eif.
Större svårigheter än de, hvilka nu äro för handen alt manövrera med ett fartyg
uti elfven för att komma genom bron, tror jag man icke behöfver befara, ty en
sådan svårighet skulle nog våra byggnadsingeniörer veta undanrödja, dels genom
kajer, dels genom en lätt bro med flere hvalf, så att vattenmassan ej komme att
sammanpressas och delta aldra minst här, som strömmen är så bred och flyter
temligen lugnt.
För öfrigt torde jag upplysningsvis få nämna att just den punkt, som skulle
för brons läge vara fördelaktigast, är den minst trafikerande punkt i hvad skeppsfarten
angår på Göta eif från Wenersborg till Westerhaget. Denna punkt innefattar
den del af elfven, som är belägen mellan den så kallade lilla och stora Bommen
på Göteborgssidan. Orsaken hvarföre denna del af elfven är minst befaren är
den att uti en nyligen anlagd hamn vid lilla Bommen lägga flera al de uppifrån
kommande fartygen till, hvaremot de, som ankomma utifrån, ankra i hamnen längre
ned. Denna minskning i skeppsfarten på nämnda del af elfven blir utan tvifvel
ännu större, när den påbegynta jernvägen från Iilla Bommen blir utsträckt längs elfvens
venstra strand hela hamnen utefter på samma gång som fyllningen och planeringen
af Gullbergs- och Lindholms-vassarne blifva färdiga, så att fartyg äfven
der kunna lägga till.
På grund af hvad jag sålunda haft äran andraga och med erfarenhet derom
att det är lika farligt underlåta understödja en rörelse eller odling som finnes, som
det kan vara fördelaktigt genom understöd frambringa en rörelse eller odling der,
som ännu icke är någon, får jag vördsammast anhålla och föreslå:
det
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 493.
801
det Rikets Högtofliga Ständer måtte till en broanläggning öfver Göta eif,
från ön Hisingen til! någon punkt i närheten af Göteborg, bevilja ett
statsanslag utan återbetalningsskyldigbet af 100,000 R;dr R:mt och ett
räntefritt lån af 100,000 R;dr R:mt med 5 procent i återbetalning
hvarje år; allt för öfrigt under de vilkor för det bolag, som kommer att
bilda sig för anläggningen af en väg täll och en bro öfver Göta eif,
hvilka i allmänhet för så beskaffade statsanslag tillämpas och som kan
synas för Statsverket betryggande.
Ritning och kostnadsförslag med mera, som till frågans belysning är af nöden,
utbeder jag mig framdeles få inlemna.
Om remiss lill Höglofliga Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 30 November 1862.
J. Rundbäck,
från Göteborgs och Bohus län.
N:o 493.
Af Ola Jönsson från Malmöhus län, om beviljande af pension åt aflidne
f. d. Qvarlermästaren Guslaf Kocks enka, Maria Kock, född
Rurman. C
Då jag nu går att påkalla Rikets Ständers välvilja och deltagande för enskild
person, uppfyller jag icke allenast en pligt, utan äfven förvissar mig om att de skäl
som åberopas, skola tillräckligt tala för bifall till min framställning.
Enkefru Maria Kock, född Burman, boende i Fleninge socken, Luggude härad
och Malmöhus län, är, som genom i vidimerade afskrifter bifogade bevis inhemlas,
i ytterst fattig belägenhet samt nära 75 år gammal och i följd deraf oförmögen
att till sitt uppehälle bidraga. Den pension hennes man, numera framlidne f. d.
Qvarlermästaren Guslaf Kock, i lifstiden efter afskedstagande! erhållit har, sparsamt använd,
varit någorlunda tillräcklig för makarnes bergning men alldeles icke lemnat
något öfverskott, helst som han under flera år varit blind och sängliggande. Men
Bih. till R. St, Prot. 1862 % 1863. 11 Sami. 4 Afd. 101
802
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 493.
efter mannens nu inträffade frånfälle och naturligtvis i följd deraf pensionens indragning,
är det klart att, såvida enkan ej erhåller understöd af allmänna medel, icke
för henne annan utväg gifves, än att vid 75 års ålder inflytta och såsom fattighjon
framlefva sina återstående dagar i socknens fattigstuga. Men fattigstugan är, åtminstone
för den som en gång sett bättre dagar, aldrig synnerligt inbjudande, och
att finna sig nödsakad såsom fattighjon på sina gamla dagar falla kommunen till
last och anlita fattigvården, skulle för enkan efter den man, som i 38 års tid årligt
och troget tjenat Kongl. Majit och Kronan samt i egenskap af befäl deltagit i krig
till fäderneslandets försvar, vara ganska svårt, behöfver väl icke alt nämnas.
Jag vågar således vördsammast anhålla:
det Rikets Höglofliga Ständer läcktes bevilja bemälda enkefru Maria Kock,
under sin återstående lifstid, en ärlig pension af Tvåhundra R.dr R:mt.
Den i Herr Ryttmäsfaren och Riddaren Liljecronas afgifna bevis åberopade meritförteckning
är följande, för bvars sanningsenlighet jag går i fullt ansvar:
”F. d. Qvartermäslaren Gustaf Kock, som tjent vid Kongl. Skånska Husarregementet
till den 51 Mars 1853, ingick i Kongl. Maj.ts tjenst vid fortifikationen
den 27 Februari 1795 som volontär, befordrades den 50 April samma år till Sergeant
vid samma korps; den 12 Juni 1799 antagen till Sergeant vid Wendes
Kongl. Artilleri-regemente ulan lön och den 5 Mars 1800 transporterad lill lön;
den 15 April sistnämnda år utnämnd till Qvartermästare vid Kongl. Maj:ts Norra
Skånska regemente till häst, och som sådan fortfarit till afskedet. Han har bevistat
alla fälttåg under sin tjenstetid, med undantag af år 1813, då han af sjukdom var
till tjenstgöring oförmögen.
Om remiss till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 50 November 1802.
Ola Jönsson,
från Malmöhus län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 494.
803
N:o 494.
Af Anders Söderholtz från Södermanlands län, om a/skaffande af
pastoral-examen.
Pastoral-examen och densammas lörelöpande disputationsprof hafva så långe
varit utdömda af en upplyst och rättänkande allmän opinion, att del är med den
största förvissning örn det Hedervärda Ståndets kraftiga understöd för milt syfte,
som jag nu vågar föreslå afskaffandet af dessa s. k. lärdomsprof, utan all några
andra sältas i deras ställe. Att uppräkna alla de skäl, som blifvit anförda emot de
ifrågavarande pastoralprofven, vore att alltför mycket taga det Hedervärda Ståndets
tålamod i anspråk, hvadan jag inskränker mig till några få, börjande med ett, som
den allmänt öfverklagade bristen på extraordinarie prestmän gilver vid handen. Pastoral-examen,
hvarunder jag, för korthetens skull, hädanefter äfven inbegriper det
föregående disputalionsprofvet, skall nemligen aflåggas inför Domkapitlets ledamöter,
således i stiftsstaden, der följaktligen examinanden måste uppehålla sig en längre
eller kortare tid, allt eftersom han förut hunnit förbereda sig eller i mån af sina
belygsanspråk, hvilken kostnad alltid medtager ett års inkomst. Pastoral-examen
fordrar således en längre eller kortare tjenstledighet, som under närvarande prestbrist
blifver allt svårare alt erhålla. Jag känner tillförlitligen alt för två eller tre
år sedan, då preslbristen ännu icke uppnått sin närvarande höjd, en Kapellpredikant
i Strengnäs stift af sitt Domkapitel vägrades begärd tjenstledighet för pastoral-examens
atläggande, emedan Konsistorium icke visste någon utväg för Ijenstens uppehållande
i församlingen under hans frånvaro. Med anförande af detta förhållande
ingick nu Kapellpredikanten till Kongl. Maj t med en underdånig anhållan om befrielse
från pastoral-examen; men denna ansökan biel' af Konsistorium afstvrkt och
af Kongl. Majit i nåder afslagen, på föredragning af nuvarande Herr Ecklesiastikministerns
närmaste företrädare. Hvad skall väl en prestman göra i ett sådant läll,
som det nu anförda? Lagen ålägger honom alt taga pastoral-examen oro han vill
vinna Kyrkoherdebefordian, men Konsistorium vägrar honom, för preslbrislens skull,
den erlorderliga tjenstledigheleu, och då han nu hos Kongl. Maj t h"gär befrielse
från samma examen, sorn han på intet vilkor kan fd absolvera, så blilver denua
ansökan af det rättänkande Kapitlet afstyrkt och af Kongl. Majit i nåder afslagen.
Samtidigt med den nyssnämnde Kapellpredikanlen hegärde äfven en annan prestman
inom Strengnäs still, en af llögvördigste Herr Biskopens egua prebende-vice
-
804
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 494.
pastorer, hos Kongl. Maj: t nådig befrielse från pastoral-exa men på grund af sina då
uppnådda 54 lefnadsår och 50 prestår, af hvilka sednare han i 15 varit kapellpredikant
och närmaste själasörjaren för 2:ne församlingar, hvilka således under denna
tid i sjelfva verket haft honom till sin kyrkoherde, och i 12 år vice pastor, d. v. s.
förestått ett pastoral med fullt kyrkoherdeansvar. Men äfven denna ansökan blef af
Konsistorium afstyrkt och af Kongl. JV!aj:t afslagen.
Hvad nu det först anförda exemplet beträffar, så misstänker jag starkt att det
icke står ensamt, utan alt många sådana skulle kunna anföras af en, som, bättre
än jag, känner förhållandena inom de särskilda stiften. Hvad åter det sistnämnda
exemplet angår, så vet icke blott jag, utan hela den Svenska allmänheten, att vårt
land har ett stort antal prestman, som befinner sig i samma predikament som den
nyssnämnda vice pastorn, prestman, sorn, under största delen af en lång tjenslgöringslid
till församlingarnas belåtenhet fullgjort alla en kyrkoherdes åligganden med
hela hans ansvar, utan alt dock vara kompetenta tili kyrkoherdebefordran derföre
att de icke tagit en examen, som de af hvarjehanda orsaker, såsom trägen tjenstgöring,
svårigheten att erhålla vikarie eller små och tryckande ekonomiska vilkor m.
m., varit förhindrade att absolvera, tills en lefnadsperiod inbrutit, som gör lexläs—
ningen till en lika outhärdlig som gagnlös plåga och examensfagandet — t. e. för
unga män, som mycket väl kunde vara examinandens söner, eller för personer, som
icke hafva ringaste begrepp om eller erfarenhet af pastoralvård, såsom förhållandet
är med våra Konsistoriers aldra flesta ledamöter — tili en förödmjukelse, en förnedring,
som otvifvelaktig! kännes djupt, i samma mån som verklig duglighet och
förtjenst äro för handen. Här hafva vi nu anledningen dertill att inom vårt Prestestånd
finnes en så stor mängd komministrar oell deras vederlikar, som aldrig hinner
öfver sin innehafvande tjenstemannagrad med Ihy åtföljande små lönevilkor, äfvensom,
i en icke ringa män, till den klagan öfver dessa lönevilkor, som så iänge
blifvit förd. Denna anledning ligger i pastoral-examens-inrältningen. Skola vi ännu
längre låta denna inrättning fortfara, som utgör en verklig skamfläck för vår kyrka,
hvilken sålunda förklarar äfven den längsta, oförvitligaste och förijenstfullaste presterliga
tjenstgöring till och med i kyrkoherde-embetet såsom varande för befordran
till pastorat af noll och intet värde i jemförelse med pastoral-examensbetyg, vore
än dessa, hvad de också understundom äro, de aldra uslaste? Är detta vår kyrka
värdigt? Eller är det henne värdigt, att, vid ansvar såsom för embetsfel, ålägga
en stor mängd af sina presterliga funktionärer, håde ordinarie och extraordinarie,
att tjenstgöra såsom kyrkoherdar huru länge som helst, men då vikarierna göra anspråk
på kyrkoherdeinkomster och kyrkoherdenamn, vägra dem dessa i fall de icke
vilja taga om sin prestexamen? År icke delta alt förhålla arbetaren hans förljenta
lön? Och år icke sådant en nedrighet, som väl icke förmildras eller förminskas deraf,
att den omhuldas af Konsistorier, naturligtvis icke såsom nedrighet, utan derföre att
raan tror sig göra Gudi, det vill här säga prestbihlningen, en tjenst genom att
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 494.
805
hålla pastoralexamen uppe samt derföre alt man finner sin fåfänga smickrad af de
ödmjuka uppvaktningarna och bugningarna af de i kappa och krage, ja, stundom
äfven i handkläde utstyrda examinanderna samt önskar bibehålla det inflytande och
välde öfver en icke fåtalig del af presterskapet, som pastoralförhörs-inrättningen
lägger i vederbörandes händer. Och här, i denna fåfänga och herrsklystnad hos
prelaturen, anträffas, enligt min innerligaste öfvertygelse, den sannskyldiga orsaken
hvarföre pästoralexamensväsendet fortfarande florerar, oaktadt alla de röster, som
deremot blifvit höjda och all den klagan, som blifvit förd öfver komministrarnes
nödställda belägenhet och tröstlösa utsigter. Ty så enfaldig är sannerligen icke vår
höglärda prelatur, att den på fullaste allvar och såsom sin innersta mening kan
påstå, alt den lärdom, som man anser böra finnas hos presterskapet, uppehälles och
befrämjas derigenom, att ett stort antal medlemmar af detsamma ännu vid 50, å 60
års ålder och derutöfver är, för sin befordran, underkastad lexläsning och förhör
såsom skolgossar. De ulanlexor, som vid den åldern med outsägligt arbete inpluggas
och innötas, åro oändligt fortare glömda än inhemtade; den lärdom, sorn först
vid den åldern fön ärfva:;, lönar ej den derpå använda mödan, och de betyg öfver
denna lärdom, som med så mycken ansträngning, skam och förödmjukelse vunnits,
huru klena de än må vara, representera dock ännu klenare insigter. Pastoralexamen,
aflagd af 50, ä 60 års män, är i de flesta fall intet annat än den tommaste
formalitet, det ömkligaste charlataneri och den vidrigaste förening af orättvisa och
oförtjent förödmjukelse. Hvarföre lager man då icke denna examen i yngre år, t.
ex. vid 28 års ålder, torde kanske någon fråga? Jag bar redan anfört några af orsakerna
dertill, men vill ändock antaga, att hvar och en prestman vore fullkomligt
oförhindrad alt aflägga det ifrågavarande examensprofvel vid besagda ålder, äfvensom
att alla utan undantag då absolveradc det. Vore de derigenom, jag menar, endast
derigenom, lärdare och skickligare än de dessförutan skulle vara, då de, femton
eller tjugu år derefter, blifva till kyrkoherdar befordrade? Nej, så vida icke en
särskild välsignelse hvilar öfver pastoralexamenslexorna, så att de blifva outplånligare
än annat minnesverk, ty annars lärer väl icke myckel af dem återstå redan efter eli
par års förlopp. Genom pastoralexamens borttagande blifver presterskapet sannerligou
icke okunnigare än nu, då den ene, som är intresserad af vetenskapliga studier,
idkar dem efter sorn håg och fallenhet föranleda, utan afseende derpå om de ingå
i pastoralexamen eller ej, och den andre, som bar ett annat intresse, låser blott
och bart för examens skull och nätt och jcmnt så mycket som densammas minsta
mått kräfver, för att, sedan den blifvit absolverad, egna den från embetsgöromålen lediga
tiden åt hvad som mera roar honom än egentliga studier. Detta förhållande
kan ingen lagstiftning ändro, och hvarje försök att det göra är, emedan det strider
emot naturen, en dårskap, som väl, såsom vi sett, kan gifva anledning till den mest
upprörande orättvisa, men icke frambringar de åsyftade frukterna.
Mycket mera vore att tillägga, om jag, som sagdt, icke fruktade alt trötta.
806
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 494.
Ett ytterligare motiv för min här gjorda framställning måste jag dock antaga, nemligen
det, alt Konsistorierna på eget bevåg frikalla sina egna medlemmar af skolståndet
och deras kamrater vid elementarläroverken från pastoralexamen, hvilket
tillgår så, alt skolmannen uppskjuter sin preslvigning tills han uppnått den för pastoralexamenstagandet
erforderliga åldern, då prest- och pastoralförhören sammanslås
till ett enda, som, huru man än må benämna det, dock egentligen icke är något
annat än den inträdesexamen i prestembetet, hvilken alla detsammas kandidater måste
undergå. Alt detta är ganska beqvämt för herrar skolman lärer lika litet kunna
nekas, sorn att det är orättvist mot det egentliga i församlingarna tjenstgörande
presterskapet. Skolmannen, som i de aldra flesta fall saknar ali öfning och erfarenhet
i prestembetet, uppföres dock på kyrkoherdeförslag efter blott eli enda förhör
eller på sin prestexamen; kapellanen och adjunkten deremot, huru länge, nitiskt
och skickligt de än må hafva tjenstgjort icke blott i det presterliga kallet, utan
äfven särskildt i kyrkoherde-embctet, måste dock dö som kapelianer, om de icke
vilja låta sig ånyo examineras vid äldre år och det, på köpet, af och inför män,
som, hvad det presterliga beträflar, snarare borde förhöras af dem än tvärtom.
Innan jag slutar, bör jag tillkännagifva huru jag, i händelse pastoralexamen,
enligt min nu väckta motion, varder upphäfd, tänkt mig förhållandet mellan dem
sorn tagit och dem som icke tagit pastoralexamen vid deras ansökningar till samma
lediga Kyrkoherdelägenheter. Att beröfva de förra hvarje fördel af deras examen,
som dock varit förenad med möda och omkostnader vore ej billigt, hvarföre jag
föreslår alt, då i nyssnämnda fall, tjensteåren äro lika, den, som tagit pastoralexamen,
bör erhålla förslagsrum framför den, som icke tagit densamma. Vid lika
tjensteår åter hos medsökande, som tagit pastoralexamen, skulle de betyg, som erhållits
i denna, och vid lika tjensteår hos medsökande, som icke tagit nyssnämnda
examen, de betyg, som erhållits i prestförhöret, bestämma förslagsrummet. I de få
och sällsynta fall, då tjensteår och betyg äro utan ringaste öfvervigt åt någondera
sidan, må Konsistorium, efter sin kännedom om sökandena, afgöra den enes företräde
framför den andre till förslagsrum.
Om remiss till vederbörligt Utskott, som väl lärer vara Lagutskottet, anhålles.
Slockholm den 50 November 1862.
A. Söderholtz,
från Södermanlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 495.
807
N:o 495.
Af Beilgt Johan Holmlin från Göteborgs och Bohus lån, om beviljande
af statsanslag ä i 000 R:dr för uppdämning af sjökilen i
Svenneby socken af nämnda län.
På sått synes af bifogade karta och handlingar, rörande fördämningars uppförande
i Hvalö oell Ytterby sjökilar eller vikar i Svenneby socken, Qville härad och
Bohus län, hafva dels de till nämnda vikar af saltsjön angränsande jordegare beslutat,
att genom fördämningars uppförande från sjön eröfra ett område af tillsammans
något olver 55 tunnland, hvilket arbete komme alt medföra ganska stor nylla,
men kosta 4,886 R:dr 8 öre, och dels anmodat mig att söka hos Rikets Ständer
utverka ett statsbidrag å 1,000 R:dr, ulan återbetalningsskyldighet, tili hjelp vid arbetets
utförande, i afseende hvarå de landtmätare och gode män, som författat ofvanberörda
karla och handlingar, yttrat, att, då tillfällen på många ställen å vestra
kusten finnas till samma slags företag som det ifrågavarande, detsamma, om det
blefve utfördt, skulle verka mycket uppmuntrande, hvarföre landtmålare och gode
män på det högsta tillstyrka ett anslag af allmänna medel såsom gåfva, synnerligen
som tiden för arbetets fullbordande år kort tilltagen.
Jag har ansett mig icke böra vägra alt efterkomma förberörda anmodan af
mina kommittenter, och får dervid vördsamt fästa Rikets Sländers uppmärksamhet
derå, att innevånarne i Bohus lån äro i allmänhet obemedlade, att de, som hafva
godt om kala berg, deremot äro på manga ställen vanlottade i afseende på åker
och äng, att del vöre af stor vigt att öka den sednare, hvilket alses med det ifrågavarande
tillämnade företaget, och att, om della uppmuntrades af Rikets Sländer
samt sålunda komme till stånd, tillfälle derigenom bereddes att med exempel bevisa
den praktiska nyttan af dylika förelag, hvaraf fö jden troligen skulle blifva att många
af de tusentals vikarne i Bohuslänska skärgården instängdes från hafvet, för att öka
landets knappa och nog sterila jordvidd, lill gagn såväl för många enskilda, som i
följd deraf älven det allmänna.
Om remiss till Höglofliga Siats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
B. J. Holmlin,
från Göteborgs och Bohus län.
808
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 496.
N:o 496.
Af Mss liars Oisson från Stora Kopparbergs län, om ändring af
hvad i 32 § i Kongl. Förordningen angående vilkoren för försäljning
af bränvin stadgas, angående förbud mot bränvins utdelning utan betalning
i öppen salubod, för handel med andra varor än bränvin.
Då § 32 i Uränvins- m. m. försåljuings-förordningen af den 7 December
1860 förbjuder utdelning af bränvin i öppen salubod, äfven utan betalning, så bar
erfarenheten visat, alt det dermed afsedda ändamålet kringgås dermed, att köpare
införas från den öppna saluboden lill angränsande kök eller kammare och der trakteras
med bränvin, hvarföre hemställes om icke förbudet borde utsträckas till hela
den gård, hvari handeln idkas; derjemte torde både billighet och rättvisa fordra, att
enahanda ansvar borde drabba den idkare af fabriks- och bandtverks-rörelse, som,
vare sig hemma eller under resan med sina tillverkningar, vid deras försäljning
gratis utdelar bränvin, antingen denna försäljning sker i öppen salubod elier på
annat sätt, ty erfarenheten visar, att en mängd handtverkare kringresa på landet,
synnerligast vid helger, när folket är mera samladl i granskapet af kyrkorna, och
i anseende tili de låga sabbatsbrottsböterna, efter uthängande af skyltar, i uthus och
boningsrum afyttra sin tillverkning, hvars ofta nog ganska dåliga beskaffenhet öfverskyles
med flitigt utdelande af bränvinssupar; med anledning af ofvananförda faktiskt
kända förhållanden tager jag mig friheten vördsammast föreslå:
alt olvanberörda § måtte undergå sådan förändring, som kan förekomma
det oskick, som jag härvid påpekat.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 30 November 1862.
Lars Olsson,
från Stora Kopparbergs lån.
N:o 497.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 497.
809
N:o 497.
Af Liss Lars Olsson från Stora Kopparbergs län, om ändring i
Fiskeri-stadgan af den 29 Juni 1852, kap. 3 § 22, i hvad samma §
tillerkänner Konungens Befallningshafvande räll att utfärda förbud mot
fiskande.
Det innebär vanligen ett kinkigt förhållande, då Statsmaglerna skola ingripa i
sådant, som mera hufvudsakligt synes tillhöra del kommunala. Så bar det också,
bland annat, visat sig i afseende på Fiskeri-stadgan af den 29 Juni 1852 och närmast
i dess bestämmelse i 3 kap. 22 §, der de fiskeberättigade först berättigas
alt falla beslut, men som sedermera skall stadfästas eller upphäfocs. Af dessa be
stämmelser
och deras tillämpning har nu handt, att Konungens Befallningshafvande
i Stora Kopparbergs län upphäfde ett beslut, som af de från urminnes tider flskeberåttigade
uti Insjön, Siljan och Orsasjön samt deremellan och intill liggande vattendrags
fiskevatten (utgörande dessa till fiskeri-idkande berättigade större delen af Åhls,
Leksands, Rättviks, Mora, Sophia Magdalena och Orsa socknars fattiga allmoge) enhälligt
fattades vid ett af Konungens Befallningshafvande genom utfärdade kungörelser
påbudet och af Herr Landshöfdingen sjelf såsom ordförande hållet sammanträde
i Rättviks socken under förlidet års sommar — och i dess ställe, genom en dess
kungörelse af den 3 September 1861, stadgat att uti berörda sjöar, deremellan och
derintill liggande vattendrag, vare allt fiskande förbjudet under våren före den 1
Juni vid vite af, så vidt jag kan erinra mig, 30 till 50 R:dr och fiskeredskapens
förlust. Detta stadgande synes mig (om jag så må säga) gå ut på att sleka dea
fattige för sakta eld — synnerligast som berörda kungörelse är alldeles obestämd
lill sina gränser — enär efter den vidsträckthet, som Herr Kronofogden i NederSiljans
fögderi vill gifva den, nemligen att förbudet skall sträcka sig elter elfven
nedom Insjön, så långt fögderiet räcker, så inträffar den renlaf löjliga företeelsen i
lagstiftningsväg, att då Åhls socken, såsom hörande til! sistnämnda fögderi, slutar mot
Dalelfvens östra sida, så vidlager Gagnefs socken, hörande till ett annat fögderi,
men å vestra sidan fortsätter Leksands sockens område af samma fögderi som Åhls
socken, tills Gagnefs socken möter, ungefär en half mil längre ner efter Dalelfven,
som på samma sträcka således utgör gränsen emellan ofvanberörda och Säthers läns
fögderier, hvaraf följer att Gagnefs socknemän å sin sida af elfven året om åro beBih.
till Ii. St. Brot. 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 Afd. 103
810
Motioner % Bonde- Ståndet -1862- N:o 498.
rätligade att fiska, då deremot de å Leksands sida boende socknemän under våren
ända till den 1 Juni äro alldeles förhindrade från en sådan förmån.
Öfver ofvanberörda kungörelse äro visserligen besvär anförda från alla vederbörande
socknar, förutom möjligtvis Orsa, hos Kongl Kammar-kollegium (hvarest
frågan ännu hvilar oafgjord), som dock i afseende på lokaliteten är lika om ej mer
okunnigt ån Konungens Befallningshafvande om förhållandet vid Siljan, Insjön, Orsasjön
och Dalelfven — hänlydande allt detta på ett oefterrättligt lappverk såväl på
lagstiftningens som lagskipningens sida. För alt undvika sådana företeelser, som den
anförda (liskningsförbud för ena sidan af en sjö, ström eller eif, men obegränsad
fiskefrihet på andra af samma sjö, ström eller eif), föreslår jag:
att omförmälda § 22 i nu gällande Fiskeri-stadga måtte få följande
förändrade lydelse: Konungens Befallningshafvande ege att stadfästa de
beslut, som i afseende pä fisket inom kommun blifvit /aliade med en majoritet
af minst lod tredjedelar af de röstandes antal; — eller ock att
denna fråga, såsom renlaf af ekonomisk natur helt och hållet må öfverflyltas
på de snart i verket trädande landstingen.
Om remiss lill vederbörligt Utskott auhålles.
Stockholm den 30 November 1062.
Lars Olsson,
från Stora Kopparbergs lån.
N:o 498.
Af Liss Lars Olsson från Stora Kopparbergs län, angående ändring
i nu gällande Banko-reglemente, § 156 mom. 1, rörande meddelandet
af vederhäftighetsbevis för Idnesökande i Allmänna samt Handels-
och Närings-Viskonten.
Sedan jag vid icke mindre ån fyra riksdagstillfällen halt äran deltaga i granskningen
af ej mindre Allmänna utan ock Handels- och Närings-Diskontverkets lånerörelse,
räkenskaper och säkerhelshandlingar, så har jag mer och mer vunnit den
_ stadgade öfvertygeisen, att de vederhäftighetsbevis, hvarmed lånehanlingarne i enlighet
med föreskriften i nu gällande Banko-reglemente, § 156, skola vara forsed
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1S62. N:o 498.
sii
de, i ganska ringa mån freda Diskontverket från hvarjehanda trassel, utgifter och
förluster, ehuru sådant för mången lånsökande, hvilken är boende långt aflägse från
Domhafvande!] och Konungens Befallningshafvande, medför långa resor och dryga kostnader
i och för anskaffandet af sådana yederhäftighetsbevis, som i sjelfva verket äro
nära nog utan all betydelse, då de vigtiga orden alltid saknas: intygar, under eget
betalningsansvar. Jag tror mig derföre med fulla skäl kunna föreslå, att inom
hvarje församling, såväl å landet som i städerna, måtte å allmän sockenstämma en för
förmögenhet och redbarhet känd person väljas, som eger att till mera säkerhet för
Bankens låneanstalter, som alltid vore skyldig ali å af honom för redbarhet känd lånesökandes
och borgesmäns lånedokumenter, vare sig för erhållande af nya lån,
eller vid omsättningar, utfärda för giltighet ansedda vedcrhäftighetsbetyg under egel
betalningsansvar, jemte eget sigill under namnteckningen, mot högst En R:dr R:mt
i lösen.
För alt komma till verkställighet af detta förslag föreslås:
att hvarje pastor, då sådant val, som ofvan är antydt, försiggått, vare
han skyldig att genast tili Konungens Befallningshafvande insända sockenstämmoprolokolleu
öfver de förrättade valen, som sedermera har alt desamma
lör hvar sina län, till de iånedistriktsorter och direktioner, hvartill
de egentligen höra, öfversända, för ändamål att desamma derstädes
förvara till ledning vid inkommande iåne- och omsättningshandiingars
pröfvande.
Om remiss till Banko-Utskottet »nhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
Lars Olsson,
från Stora Kopparbergs län.
612
Motioner t Bonde-Ståndet 1862- N:ri$ 499 och 500
N:o 499,
Af Carl Johan Svensén från Calmar ian. om perno* för enka*
Anna Kalin Björkgren,
Biläggande nödiga bestvrkelsehandiigar anhåller jag vördsamt:
att Rikets Ständer läcktes bevilja en årlig pension af Två Hundra R:dr
R:rnt åt aflidne t. f. andre Landtmätaren i Calmar län Lars Björkgrens
efteriefvande enka Anna Karin Björkgren, född Bodin, i Hult af Mörlunda
socken oell nyssberörda län, helst hon befinner sig i särdeles fattiga omständigheter.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
C. J, Bernzén,
från Calmar län.
N:o 500=
Af Sven Henrlin från Kronobergs län, alt statsbidrag till belopp af
i60,000 R:dr mätte beviljas för anläggning af ny väg frän sjön Bol
men
i Sunnerbo härad lill Wieslanda jernvägsstation.
I en tid, då man, väckt af andra länders erfarenhet och de förvånande resultater
der vunnits, äfven hos oss börjat inse den stora betydelsen för den allmänna
rörelsen och det dermed så oskiljaktigt förenade nalionela välståndet af vägförbättringar
och nya kommunikationsleders öppnande i trakter, der en talrik befolkning,
tillfällen till nyodlingar, naturprodukter, bandslöjderna och andra industrigrenar för sin
utveckling och sin förkofran lifligt påkalla dessa vigtiga och fruktbringande befor
-
Motioner i Bonde-Ståtidet 1862. N:o 500.
813
dringsmedel, samt nyligen sett fullbordad! ett verk, som prisar sin mästares insigter,
landets uppoffringar och representationens varma nit, och deraf, vi hoppas det, fäderneslandet
i en icke aflägsen framtid skall upphemla en rik ersättning, torde det
tillåtas folkombudet från en ort, som icke med åtskilliga andra delar lyckan att genomskäras
af jernväg, eller liggande i dess nära grannskap med densamma stå i
öppen förbindelse, men som genom sin rikedom på naturalster, sina många och
mångfaldiga vattenverk, äfvensom andra anläggningar, sin betydliga befolkning och
sin vidsträckta husslöjd, likväl obestridligen förtjenar allt tillmötesgående och understödjande
från Statens sida, ait fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på detta förhållande
och utbedja sig deras kraftiga samverkan, på det äfven denna ort måtte
beredas fördelar, af hvilka andra trakter inom riket redan kommit i besittning.
Jag menar Sunnerbo härad i Kronobergs län, som, genom Riks-Ståndens beslut
vid 1856 års riksdag, hade ali anledning hoppas att se södra stambanan dragen genom
Lagaådalen eller nära nog genom midten af häradet, men, lill följd af orsaker
och inflytelser, dem det ej hör hit alt upprepa, vid sistförflutna riksmöte gick miste
om denna förmån, en förlust som är oersättlig då först längre fram i liden, om
någonsin, en sådan anläggning der kan komma i fråga. Detta härad, — lill större delen
omslutande nyssnämnda ådal, bestående af 25 socknar, tillsammans 750ig förmedlade
mantal på en areal af 648,000 tunnland; med en folkmängd af 36,000
personer; flera vigtiga handelsplatser, af hvilka köpingen Ljungby närmar sig till
egenskapen af stad, (äflande snart med Kronobergs läns enda stad Wexiö, och till
eiler genom hvilka föras omkring 20,000 skSf stångjern årligen från 15 masugnar,
52 privilegierade stångjernshamrar och härdar, förutom från särskilda verk för jernets
förädlande tili jerntråd m. m.; skogrika trakter och odlingsbara bygder ännu
liggande i linda, tili följd af svåra kommunikationer och bristande kapitaler; — härtill
afsättningsorler för sina produkter de Skånska städerna samt Halmstad, till hvilken
sednare stad transportvägen utgör en längd af 6, 7 å S mil och hvarigenom inträffat
alt en tolft tolf fots s, k. enkla bräder stundom kunnat i skogstrakter kring
Bolmens stränder uppköpas för det oerhördt låga priset af 75 öre Riksmynt samt
ligger ännu för aflägset från stambanan för att deraf, utan genom förbättrandet af
gamla och krokiga eller anläggandet af nya och genare vägar, draga all den nytta,
som en jemnad och förkortad förbindelse med jernvägen obestridligen skall medföra.
En sådan fullt ändamålsenlig, d. v. s. motsvarande ortens alla behof och fordringar,
har man trott sig kunna åstadkomma genom en direkt trafiklinies dragande
från sjön Bolmens östra strand öfver Ljungby köping, som redan har Irenne an fa risvägar
till södra stambanan, elier til! Alfvestads station på ett afstånd af 4|:dels mil,
till Elmhults 4g:dels mil och till Dihulls cirka 5 mil, samt vidare från Ljungby öfver
YVäreboda till Wieslanda jernvägsstation; utgörande den föreslagna vägen en längd
af cirka 5 mil, hvarför anläggningskostnaden sålunda beräknas: från Bolmstad lill
Ljungby 62,614, från Ljungby till Wäreboda 10 1,100, från Wäreboda till Wies
-
814
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 500.
landa 65,325, summa R:dr R:mt 227,059 ; och hafva några af häradsboarne till
förverkligande att detta projekt, som för orten innefattar en lifsfråga, låtit anställa
en preliminär undersökning, hvars resultater blifvit bekräftade af en sakkunnig man
vid Kongl. Väg- och Vatteubyggnads-korpsen samt vidare genom af Majoren och Riddaren
Anton Remmer förrättad noggrannare undersökning, jemte upprättad detaljerad pianoch
kostnads-förslag; behöfvande ifrågavarande vägbyggnad, hvilken, enligt hvad Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition den 24 sistlidne Oktober till Stats—Utskottet, angående
Statsverkets tillstånd och behof, upplyser, al nyssnämnde Kongl. ^Styrelse i dess till
Kongl. Majit afgifna berättelse upptagen i förteckningen på dem, som företrädesvis
borde företagas till utförande.
För att vidare framlägga fullt öfvertygande bevis om utsigten och behofvet af
en så beskaffad föreningslänks dragande mellan Bolmens strand och Wieslanda,
utom de här olvan antydda, torde det tillåtas mig anföra följande utdrag ur den
sakkunnige och opartiske undersökningsmannens utlåtande:
”Sunnerbo härad, förut i så många afseenden vanlottadt på kommunikationer
och dessutom långt aflägset från så väl stad som annan afsättningsort, har, såsom
redan är nämndi, gått miste om den nära nog bestämt största fördelen i detta afseende,
nemligen södra stambanans dragande midt igenom häradet. Huru många
egendomsköp och på uppodling fotade spekulationer, som genom ändring i detta
afseende blifvit rubbade, är svårt atl afgöra, och hör ej hit att kalkulera, men hvad
sorn är säkert, är att häradet inom sig sluter högst betydliga odlingslägenheter, hvilka
man med bedröfvelse ser ligga nere, blott emedan de dryga transportkostnaderna
afskräcka hvarje företagsam jordbrukare alt nedlägga sina kapitaler på eli lönlöst
företag. Jordbruket inskränker sig för den skull mest tili den gamla odaljordens
skötande, och odlingarne pågå för det mesta der skog varit och der endast skog
borde vexa. Den bästa jorden ligger under valten, af skäl att de sanka fältens arealer
äro allt för slöra (och följaktligen ailtlör dyra) för den mindre jordbrukarens
sträfvanden.
I följd af dessa missgynnande förhållanden har ett falskt system blifvit lagdt
till grund för jordens användande inom dessa trakter, och delta förklarar såväl skogsförödelsen,
som fattigdomen inom häradet. Min fulla öfvertygelse är, att Sunnerbo
härad, rationelt uppodladt (dervid i främsta rummet de sanka fällen borde från
vatten befrias, och den skogproducerande jorden hägnas), skulle kunna till en början
afyttra stora qvantiteter spanmål och i framtiden äfven trävaruprodukter, när de
nu nakna backarne hunnit blifva bevuxna med skog. Utan lättade kommunikationer
förblifver häradet dock högst sannolikt in statu quo, d. v. s. eli ibland de fattigaste
och mest vanlottade inom södra Sverige. Vigten af ifrågavarande väganläggning bör
sålunda lätt inses, men tyvärr, är sträckan ny väg stor och kostnaden i följd deraf
alltför dryg alt någonsin kunna af häradsboarne ensamt bestridas. Det bevisar redan
bra mycket en god anda och håg för framåtskridande, då de eljest mindre berned
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 500.
815
lade häradsboarne icke sky alt erbjuda sig den stora penningeuppoffringen al en
tredjedel utaf beräknade kostnadssumman; och lifligt ber jag få tillstyrka bifall till
intressenternas underdåniga ansökan om två tredjedelars statsbidrag. Anse Ständerna
sig icke på en gång kunna bevilja hela det sökta anslaget, så anser jag att företaget
kunde delas i Irenne delar, nemligen a) frän Wieslanda till Wäreboda, der
en ej sannolik valtenkommunikation på kringliggande sjöar redan skulle medföra
nytta för jernvägen; b) frän Wäreboda lill Ljungby köping, och c) derifrån till
Holmsta. — Koslnadsförslaget är för den skull upprältadt till Irenne uuderafdelningar.
”
I betraktande af ej mindre de vigtiga fördelar som nu och framdeles, genom
ofvannämnda kommunikationsleds öppnande, skulle tillskyndas Sunnerbo Härad, än de
betydliga inkomster Staten häraf skulle draga, enär ju flere anfartsvägar och bibanor
slöta til stambanorna, ju lifligare blir trafiken på och följaktligen äfven afkastningen
af desamma, får jag hemställa:
det måtte Rikets Sländer till anläggandet af en anfartsväg i Sunnerbo
Härad mellan sjön Bolmens östra strand och Wieslanda station vid Statens
södra stambana för sin del bevilja ett anslag, antingen på en gång eller
fördeladt i Irenne delar, i öfverensstämmelse med den uppgjorda arbetsplanen,
att lyftas i mån af bebof, till ett belopp motsvarande två tredjedelar
af den beräknade anläggningskostnaden, eller 151,500 Riksdaler
Riksmynt, hvaremot häradsboarne förbinda sig alt med den återstående
tredjedelen, 75,679 R:dr Runt, till arbetets utförande bidraga.
Herr Majoren och Riddaren Remmers betänkande, plan och förslag medfölja
motionen, om hvars remitterande till Stats-Utskottet jag vågar anhålla.
Stockholm den 30 November 1862.
S. Heurlin,
från Kronobergs län.
816
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;o 501.
N:o 501.
Af Sven Henrlin irån Kronobergs län, angående beviljande af statsanslag
till belopp af 160,000 R:dr lill hamnanläggning vid sladen
Laholm.
Öfverlygad, som jag är, alt ingenting kan så kraftigt medverka till lyftning och
framgång af jordbruk, 1.andel och industri, som lättade kommunikationer, lager jag
mig friheten, alt fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på nödvändigheten af en hamn
vid Lagaåns utlopp i hafvet.
Staden Laholm, belägen vid Lagaån, ett af de större vattendragen i södra Sverige,
år den enda stad vid vår vestra kust, som saknar hamn, ehuru berörda å är
segelbar från sitt utlopp ända upp lill staden.
För sekler sedan hafva skogarne vid Lagans utlopp blifvit förstörda; sanden
flugit från stränderna i ån, som fört den till åmynningen, der uppgrundningar hopat
sig. Redan år 1859 begärde Laholm hos Stor-amiralilels-embetet undersökning i
denna fråga, och dåvarande Kanal-distriklschefen, Kapiten Axel Erik von Sydow,
höll en sådan, samt utlät sig, alt ingen hamnanläggning kunde påtänkas förr, än
flygsanden blifvit hämmad. Della är nu verksläldt; fällen äro bevuxna med sanuhafra
och till större delen beläckta med gräsmatta, hvilket kan intygas af länets
höfding, Herr Baron Alströmer, som helt nyligen besigtiga! dessa fält.
Under de sednare 20 åren hafva laga skiften, utflyttningar och stora odlingsförelag
i de kring Lagan liggande trakter blifvit verkställda, hvilka så medtagit befolkningens
tillgångar, alt de sjelfva numera icke förmå i betydligare mån göra ytterligare
uppoffringar, ulan behöfva allmänt understöd för ifrågavarande hamnbyggnad,
om ej den sorgliga följden skall inträffa, alt denna sträfsamma befolkning skall
gå tillbaka. Sädesproduklionen har väl under sednare åren stigit betydligt, men,
till följd af brist på Ijeniiga kommunikationer, kan ej deu nytta dragas häraf, som
sig bör.
Ortens binäring år ylletiilverkning, för hvars bedrifvande det år af nöden att
så väl råämnet, som de deraf förfärdigade produkterna kunde utan alltför stora omvägar
och kostnader anskaffas och afsändas.
Från Småland forslas ej så obetydligt bräder till Laholm, hvilka bräder dock
måste, för ali kunna utskeppas derifrån, forslas på pråmar ut i hafvet till fartygen
Funnes
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 502.
817
Funnes hamn, skulle staden blifva en tjenlig afsättningsort för timmer och andra
skogsprodukter från sydvestra delen af sagde provins, isynnerhet som denna ort år
alltför långt aflägsen från jernbana.
Lagaån gör några hundra alnar öster om Laholm ett så stort och betydligt
fall,att fabriker med fördel der skulle kunna anläggas, om lättade kommunikationer
funnos. Nu användes blott en obetydlig del af detta vattenfalls kraft till en tullmjölqvarn,
tillhörig Laholms kungsladugård.
Med anledning af hvad ofvan anlordt blifvit, får jag vördsamt föreslå:
att för anläggning af en hamn vid Lagaåns utlopp, hvilken, enligt förslag
och handlingar, som skola aflemnas till det Utskott, dit frågan remitteras,
skulle kosta 168,000 R:dr, Staten ville bidraga med 100,000 R:dr, då Laholms
stad och kringliggande ort vill tillskjuta de återstående G8,000 R:dr.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 30 November 1862.
S. Heurlin,
från Kronobergs län.
Häri förenar sig:
Carl Ifvarsson,
från Hallands län.
N:o 502.
Af Sven Heurlin från Kronobergs län, angående fullständig ombildning
af folkskoleväsendet, pä säll Pehr Thomasson i en till Rikets Ständer
ställd skrift föreslagit.
Undertecknad får härmedelst vördsamt tillkännagifva att jag vid innevarande
riksmöte får såsom min motion väcka den af Pehr Thomasson till Rikets Ständers
behjertande i lolkskolefrågan gjorda framställning, hvilken barbos bifogas.
Stockholm den 30 November 1862.
S. Heurlin,
från Kronobergs län.
Bih. till R. St. Fröt. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 10S
818
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 603.
N:o 503.
Af Sven Henrlin från Kronobergs län, derom, alt f. d. Kammarskrifoaren
L. F. Montelius mätte beviljas pension å allmänna indragningsslaten
af 500 R:dr.
Den skyldighet, hvilken, under vanliga förhållanden, åligger den enskilde alt
godtgöra för sig verkstäldt arbete eller bevisade tjenster, har, äfven hvad Staten beträffar,
en förbindande kraft och kan, såsom hvilande på en lika laglig som moralisk
rättsgrund, ur hvilka synpunkter som helst betraktad, aldrig bestridas.
Så framt denna uppfattning af en grundsats får gälla, torde del icke väcka
någon förvåning att jag också yrkar dess tillämpning, då jag, hvilken ständigt yrkat
den största hushållning med Statens tillgångar, vid delta tillfälle uppträder och
talar för ett anslag eller rättare för en godtgörelse till en person som, efter 28
års oalbrutet, träget och magtpåliggande, af förmän väl vitsordadt arbete, såsom e.
o. Kammarskrifvare hos f. d. Kongl. Kommissionen öfver Tabellverket, till följd af
detta euibetsverks reorganisation och en förändrad arbetsordning, nu ser sig beröfvad
en lör sig och sin åldriga hustru samt barns uppehälle nödig och påräknad inkomst,
under en lång följd af år uppgående till 8 å 800 I\:dr R:mt årligen och sålunda
motsvarande den lägsta lönegraden inom embelsverken.
E. o. Kammarskrifvaren L. F. Montelius har nemligen arbetat i nämnda verk
nära 40 år, och har under den tid han derstädes tjenstgjort såsom e. o. tjensteman
hufvudsakligen och oafbrutit varit anförtrodd det högst mödosamma och den
största uppmärksamhet samt noggrannhet fordrande uppdraget, att, jemte upprättande
af de s. k. ”liggarne”, sammanräkna massor af tabeller i och för uppgörande
af de vidlyftiga General-sammandragen. Man behöfver blott kasta en flygtig öfverblick
på dessa sammandrag för ali göra sig en föreställning om den skicklighet,
vana och räknesäkerhet, som fordras för denna mängds af nummertal bringande till
ett helt, och dessa egenskaper oaktadt kunde Montelius dock icke erhålla någon
ordinarie beställning inom merberörda verk, som under hela sin tillvaro bestod af
endast 2:ne ordinarier, sekreteraren och revisorn, medan ersättningen för hans arbete,
år efter annat, utgickunder benämningen arfvode. Af denna anledning kunde
Montelius ej heller vid Tabellkommissionens upphörande och dess göromåis öfverflyltande
till Kongl. Statistiska Central-byrån göra något anspråk om sitt eget öfverflyttande
pä pensionsstat.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 503.
819
Det måste, onekligen vara hårdt för en obemedlad man, nu i sitt 57:de år,
att plötsligt (inna sig i mistning af en inkomst den han i närmare 30 år af Staten
uppburit, och som utgjort det hufvudsakliga bidraget till hans tarfliga bergning; att
efter en så lång och hedrande tjenstebana, med en synförmåga, som, enligt vidfo—
gade läkare-intyg, icke längre tillåter den ringaste ansträngande skrifvaresysselsättning,
och ulan någon ljusare utsigt till bättre vilkor afvakta den annalkande ålderdomen
och dess många för honom ouppfyllbara behof, hvilka tvinga lill strid med
torftighet och bekymmer, derest icke Rikets Ständer med sin meilankommande hjelp
förändra förhållandet. En i bättre vilkor sladd husbonde skulle i sådant fall icke
kunna handlöst lemna en gammal tjenare, och om man, på den grund alt Montelius
icke innehaft ordinarie tjenstebefattning, ett förhållande som troligen icke eger
sidostycke inom embelsverken, afsloge en pension, som någorlunda bidroge till de
oumbärligaste lefnadsbehofvens fyllande, skulle det förefalla mig alldeles såsom vägrade
man att betala en arbetare sin förtjenta lön, derför att han ej vore lagstadd.
Å min sida vill jag vara billig i min fordran, då jag hos Rikets Ständer tager mig
friheten vördsamt föreslå:
att e. o. Kammarskrifvaren hos f. d. Kongl. Tabell-kommissionen, Lorens
Ferd. Montelius, måtte nu, eller, derest Rikets Ständer skulle så finna för
godt, vid upphunna 60 års ålder, komma i åtnjutande af en årlig pension,
stor 500 Rdr Runt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 50 November 1662.
S. Heurlin,
från Kronobergs län.
Bilaga A.
Som Vågskrifvaren Herr Lorens Ferdinand Montelius bos mig anhållit om ett
intyg rörande sin tjenstgöring i f. d. Kongl. Kommissionen öfver Tabellverket, har
jag härmed skolat upplysa alt, enligt bemälde Kongl. Kommissions protokoll den 30
April 1838, efter en föredragning af en Montelii ansökning att varda antagen till
Kammarskrifvare eller Kanslist i Kongl. Kommissionen, och då Sekreteraren lemnat
det vitsord, att Montelius med mycken noggrannhet och pålitlighet under 4 års tid
biträdt honom med sammanräkningen efter län af så väl de årligen från hvarje
prosteri i riket till Kongl. Kommissionen ingående tabeller öfver nativitet och mortalitet,
som och 1835 års tabeller öfver folkmängden, Kongl. Kommissionen fann
godt antaga Montelius, som företett hedrande intyg öfver sitt uppförande, till extra
ordinarie Kammarskrifvare utan lön, hvarvid han dock komme att åtnjuta lika arfvode
som hittills för den sammanräkning, af tabeller, hvarom han af Sekreteraren anlita
-
820
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 503.
des. Arfvode! utgjorde då alltsedan 1821 års början 24 sk. B:ko för hvarje sammanräknad
tabell och förhöjdes från och med 1845 till 52 sk. B:ko.
Sedan jag den 1 Juni 1850 blifvit af Kongl. Majit i nåder förordnad lill ledamot
af Kongl. Kommissionen öfver Tabellverket var jag ofta i tillfälle att af då
varande Sekreteraren höra intyg om den flit och samvetsgrannhet hvarmed Montelius
fullgjorde tabellernas sammanräkning och, sedan jag efler Sekreterarens, Herr Hofmarskalken
m. m. Leyonmareks den 7 November 1855 timade frånfälle, af Kongl.
Majit förorduats att sekreteraretjenslen bestrida, har jag af egen erfarenhet haft bästa
tillfälle att stadga öfverlygelsen derom, alt det förtroende, som Montelius sig af
min företrädare förvärfva!, var fullt grundadi, hvadan Montelius ock med sin befattning
såsom sammanräknare mot 1 R:dr Knnt för hvarje tabell fick fortfara jemväl
sedan Kongl. Kommissionens öfver Tabellverket åligganden öfvergått till Statistiska
Central-byrån och intill dess, i följd af Kongl. Majits nådiga Kungörelse af den 4
November 1859, Presterskapet befiiades från skyldigheten att utarbeta tabeller, då
beskaffenheten af de inkomna uppgifterna, jemte det nya embetsverkets organisation i
öfrigt, påkallade arbetets utförande under bestämda timmar dagligen i Byråns embelslokal.
Då en sådan tjenstgöring icke var förenlig med den vågskrifvaretjenst Montelius
innehade, upphörde han sålunda under sisllidne års lopp att från Statistiska
Central-byrån åtnjuta något arfvode. Arfvodesbeloppet för en femårsperiod i medeltal
beräknas hafva uppgått till öfver 800 Kidr R:mt årligen för tabellsammanräkning
och s. k. Liggares utskrifning.
Stockholm i Kongl. Statistiska Central-byrån den 21 Maj 1862.
Efter nådigste förordnande:
Kongl. Statistiska Central-byråns Chef,
Fr. Th. Berg.
Bilaga B.
Herr L. P. Montelius lider af en nervös ögonsvaghet (Amblyopia), efter all sannolikhet
ådragen genom mångårigt ansträngande arbete med skrifning, och är lian
på grund deraf nu och för framtiden alldeles oförmögen alt bestrida någon tjenstebefattning
eller sysselsätta sig med sådana skrifgöromål, der synförmågan hufvudsakligen
behöfver anlitas och mödas; betygas under denna min edeliga förpligtelse:
så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.
Stockholm den 28 Juni 1862.
Z. W. Lindbergh,
Medicine Doktor.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 504-
831
N:o 504.
Af Pehr Pehrsson från Wermlands län, derom, alt Rikets Ständer
mätte till Kongl Maj:t aflåta underdånig skrifvelse, med hemställan alt
Kongl. Maj:t, vid utfärdandet af nya oklrojer ät privatbankerna,
täcktes föreskrifva, alt dessa banker skola till landstingen aflemna
hela det belopp af deras årliga vinst, sorn öfoerskjuler 9 å 10 procent
å intressenternas deri egande kapitaler.
De många röster som höjt sig, så väl redan vid denna, sorn föregående riksdagar,
mot de inom riket befintliga privatbankerna, hafva nästan alla som skäl för
sin förkastelsedom af dessa inrättningar framhållit den stora årliga räntevinst, som
dessa hanker göra på det allmänna kontanta kapitalet. Detta är också, hvad en del
enskilda banker beträffar, visserligen med sanningen öfverensstämmande, men torde
derföre icke, i min tanke, utgöra något tillräckligt giltigt skäl, som många förmena,
för dessa bankers alskaifande, vid oktrojernas slut. Det har visserligen blifvit
åberopadt och föreslaget, att dessa penningeanstalter kunde ersättas genom filialbanker
och genom Riksbankens förstärkning med den årliga bankovinsten, hvarigenom
hela landet skulle dela den vinst, som nu tillfaller enskilde lottegare i privalbankerne.
Denna fras kan visserligen ljuda vackert i öronen på enhvar, som icke gjort
sig någon synnerlig reda för våra financiela förhållanden — och jag må härvidlag
erkänna, att innan jag hade tänkt mig in i saken, hyste jag nästan samma tanke
— men vid ett nogare eftersinnande har jag funnit, och torde enhvar finna, alt
om förslaget godkändes, skulle det åstadkomma en kris eller ”drains”, som det i
finansspråket kallas, hvars följder skulle blifva bedröfliga; låt oss derför lyssna något
till hvad vi höra och se oss för, innan vi fatta ett beslut, hvars följder vi måhända
ej förstå att fullt beräkna.
Vi höra ju från alla landsorter nästan dagligen klagan öfver brist på penningar
och rörelsekapital. Rörelsekapitalet skulle ju än ytterligare förminskas och bristen
derå än högljuddare låia höra sig, i samma mån som privatbankerna indrogos.
Riksbankens hela sedelstock utgjorde den 13 sistlidne September icke fullt 35 millioner;
huru skulle det vara möjligt, hvarken med denna sedelstock eller ens den
högsta summa i sedlar som banken eger utsläppa i rörelsen, förse hela landet
med rörelsekapital? Och huru skulle fialbanker kunna bildas, då Riksbanken icke
förmår förskjuta några medel dertill? Åtskilliga provinser hafva ju sökt, men några
822
Motioner i Bonde-St&ndet 1862. N:o 504.
ännu icke kunnat få sina ansökningar bifallna, och slutligen, livad tror nian väl
Riksbanken och det allmänna lörtjenar på dessa så beprisade filialbanker? — Jo, hela
förljensten inskränker sig dertill, att Riksbanken skall godtgöras 3, säger tre pro
cent
ränta, å den summa som Riksbanken förskjuter till bildande af filialbank.
Riksbanken förskjuter högst j-.del, de öfriga fidelarne och huru mycket som helst
derutöfver kan och skall vara tecknadt och insättas af enskilde lottegare, hvilka
naturligtvis sjelfva draga den högsta möjliga ränta, såväl af sina egna insatser, sorn
af hvad Riksbanken förskjutit, sedan Ranken för sin insats blifvit godtgjord med
omförmälda 3 procent, och detta synes mig icke vara några så synnerligt eftersträf—
vansvärda, briljanta eller lysande affärer, hvarken för Banken eller det allmänna.
Af det anförda synes, att Riksbanken för närvarande, och som jag tror för
lång tid, är urståndsatt, att prestera ett för landets behof tillräckligt rörelsekapital
— vore förhållandet tvärtom, skulle jag vara en bland de första att ifra för Riksbankens
öfvertagande af hela landets penningeröreise, men sådan som ställningen bu
är, kan jag icke dela deras tanke, som yrka privatbankernas indragning.
Fastän jag alltså för närvarande försvarar privatbankernas existens, är jag deraf
icke förhindrad alt instämma i deras åsigt, som anse en del af dessa banker inbringa
alltför stor årlig vinst åt dess delegare, och är det af sådan anledning jag
härmed föreslår:
att Rikets Höglofliga Ständer för sin del ville besluta och hos Kongl. Majit
att Han, bland vilkoren för nya oktrojers meddelande, ville föreskrifva, att, hvad
privatbank förljenar utöfver 10 procent å det kontant insatta kapitalet,
skall tillfalla den provins, som privatbanken omfattar och af bankostyrelsen
redovisas till landstinget, för alt användas till industriela och allmänt
nyttiga företag inom privalbanksdistriktet, hufvudsakligen till förbättrande
af kommunikationsanstalter och beredande af arbetsförtjenst.
Härigenom skulle klagan öfver aktie-egarnes oskäliga vinst förekommas, och
denna penningeröreise, som nu af många anses för ett sorts procenteri, få ett mera
patriotiskt utseende, hvilket det lör närvarande i allmänhet icke eger.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 30 November 1862.
Pehr Pehrsson,
från Wermlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 505.
823
N:o 505.
Af Olof Lagergren från Gollands län, om utviogad handelsrättighet
för landthandlare.
Svenska folket liar under loppet af de 16 år, som förflutit sedan Konung
Oscar införde en mera frisinnad handels- och näringslagstiftning, hunnit öfvertyga
sig, icke allenast derom, att den medgifna friheten och lättnaden derutinnan inverkat
välgörande, utan äfven, att tiden nu är inne, att något längre uttaga steget i denna
rigtning. Det är nemligen icke nog dermed, att lagstiftaren, då han erkänner
och tillämpar en princip, stadnar vid sjelfva början; han mäste konseqvent fullfölja
principen, då den befmnes rigtig. Jemte den ganska välbetänkta föreskriften i Handelsordningen
af år 1846, sorn blifvit stadgad, såsom vilkor för all handels bedrifvande,
nemligen god frejd, skrifva och räkna o. s. v., förekommer deruti, som vi
alla veta, äfven det stadgandet, att öppen salubod på landet ej får finnas inom tre
mil från närmaste stad, hvarjemte särskilt uppräknas de varuslag af utländskt ursprung
hvarmed den så kallade landthandel får bedrifvas. Hvad beträffar stadgande
om ett visst afstånd från stad, så kan det förklaras genom förmenandet alt landthandlaren
skulle minska rörelsen och inkomsterna för de handlande i städerna, hvilket
jag tror dock icke är fallet, men, utan att vidare omtala denna punkt, anser jag
det vara en orimlighet, att vilja bestämma hvilka varor, som böra i handelsbod å
landet säljas och icke säljas.
Är det icke rigtigt, att då man erkänner handeln vara ett lofligt och nyttigt
yrke, dess utöfvare också bör få handla med alla på lofligt sätt till riket införda
varor, för hvilka i införselstull en vederbörlig tribut till Staten redan blifvit erlagd.
Jag föreslår derföre:
att Rikets Ständer besluta, att ingå med underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit, med anhållan om undanrödjande af de hinder, som förbjuda landthandlande
att i öppen salubod på landet handla med en del handelsvaror,
som på loflig väg inkommit.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukligen.
Stockholm den 30 November 1862.
Olof Lagergren,
från Gotlands län.
B U
Motioner i Bonde-Ståndet 1863. N:o 506.
N:o 506.
Af Pani Andersson Irån Jemtlands län, om dels anslag af nya löner
för provincial-läkare i Norrland och dels om förhöjning af lönerna
för de nuvarande läkarne derstädes.
Svårigheten att finna hugade och skicklige sökande till de få inom norra länen
anslagne provincialläkare-platserna är allmänt bekant. Dessa för orterna så magtpåliggande
befattningar anslås lediga, tid efter annan, ulan att någon sökande sig
anmäler; och i brist på kompetente sökande måste medicine studiosi, om ens disponibel
tillgång derpå finnes, beordras alt tjenstgöra i de besvärliga distrikten; men
efter liera eller färre månader lemna de sin befattning och i bästa fall kommenderas
dit en annan nybörjare, som åter efter kort tid afflyttar, hvarigenom dessa i
allt läll vanlottade orter endast och lyckligaste fall kunna påräkna läkarehjelp af personer,
oerfarne både i sith kall och om ortens befolkning, af hvars kännedom till
sysselsättning, lefnadsvanor och ärftliga eller af klimat beroende sjukdomsformer
läkarens omdöme likväl så ofta måste bestämmas.
Förhållandet kan icke blifva annorlunda, så länge man vidhåller det nu följda
systemet alt hufvudsakligen anslå samma löneförmåner för befattningar, hvilkas haudhafvande
är så väsendtligt olika inom mindre, men rikt befolkade och förmögna distrikter,
samt inom de norrländska vidsträckta, af en gles och ofta mindre bemedlad
om ock bergad befolkning bebodda distrikt, der läkaren måste underkasta sig högst
besvärliga färder till lunds och vatten. Inom de förra lemnar en föga besvärlig
praktik riklig utkomst, inom de sednare hemtas en knapp bergning under mödor
och försakelser af mångfaldig art.
Det står icke i Slatsmagternas förmåga all genom aflöningen fullt utjemna dessa
så skiljaktiga förhållanden; men nog synes mera kunna och böra göras, än hittills
skett och nu blifvit, på Sundhets—kollegii förslag, af Kongl. Maj:t i dess Proposition
angående Statsverkets tillstånd och behof ifrågasatt.
Först och främst borde, enligt min tanke, de öfverdrifvet stora distrikten, företrädesvis
inom norra orterna, betydligen förminskas, så att handhafvandet af en någorlunda
god läkarevård derstädes blefve möjlig. I detta hänseende har Sundhetskollegium
tillstyrkt anställande af 28 nya provincialläkare i hela riket, hvaremot
Kongl. Maj-.t äskat endast 8, just med hänsigt till den hittills yppade svårigheten
att
Motioner i Bonde-Siandet 1862. N:o 506.
825
att besätta redan befintlige platser. Att denna svårighet dock i viss mån måste
minskas med distriktens inskränkning tili rimliga omfång synes påtagligt.
Vidare och emedan intet godt arbete kan betingas med mindre än att det skäligen
betalas, bör älven läkarens aflöning någorlunda lämpas efter de ansträngningar
man af honom kräfver. Alt läkaren, efter en af de längsta och dyrbaraste studiekurser
någon embetsman i landet bar att genomgå, skall kunna finnas villig att
nedsätta sig i en aflägsen ort, der tjenslgöringen är ansträngande, men praktiken
ger ringa eller ingen inkomst, emot en aflöning af 1,500 R:dr är en orimlig fordran.
Ingen bruksinspektor och knappast någon af Statens lägsta tjenstemän, hvilka
dock hafva utsigt till befordran, nöjer sig med ringare inkomst, emedan lian icke
kan anständigt berga sig med mindre. Nämnda lönebelopp må för provincialläkare
i allmänhet och då de ega tillfälle lili betydligare praktik vara tillräcklig; men i
aflägsnare trakter motsvarar det på intet vis hvad som är skäligt och billigt.
På dessa grunder tillåter jag mig vördsamt föreslå:
l:o alt anslag beviljas åt 20 nya provincialläkare utöfver hvad Kongl.
Maj:ts nådiga proposition innehåller; och
2:o ali, i stället för det af Kongl. Majit äskade anslag till tjenstgöringspenningar
åt 4 provincialläkare, ett förslagsanslag af 10,000 R:dr
ställes till Kongl. Majits disposition alt användas såsom extra arfvoden
eller tjenslgöringspenningar inom sådane provincialläkare-distrikler, lill
hvilka derförulan kompetente sökande icke sig anmäla.
Slutligen hemställes, alt det Utskott, dit denna motion varder remitterad,
behagade från Sundhets-kollegium förskaffa sig upplysning, dels angående
den af Kollegium upprättade plan till den civila läkarevårdens ordnande,
dels ock hvilka provincialläkare- tjenster stå lediga och huru många
gånger de förgäfves varit anslagna, samt slutligen hvilka dylika tjenster
tills vidare innehafvas af icke kompetente personer; genom hvilka upplysningar
jag gör mig förvissad, att denna min motion skall vinna ytterligare
stöd.
Om remiss anbålles.
Stockholm den 50 November 1862.
Pani Andersson,
från Jemtlands lån.
liih. till It. St. Fröt. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd.
104
826
Alotioner i Bonde-Ståndet 1SC2. N:o 507.
N:o 507.
Af Anders Medin från Kronobergs län, om ändring i Kongl. Majds
förnyade nådiga taxa pä arfvode för landlmäteriförrällningar den i2
Maj IS57.
Ehuru motion vid innevarande riksdag redan väckts angående en allmän förändring
och nedsättning i nu gällande landlmäteri-taxa, så, med hänsende till ovissheten
huruvida denna motion kan komma alt vinna bifall eller icke, hvilket förra
jag mycket önskar, vill jag dock, med afseende å sladgarne om ersät In ing för mätning
och delning af allmänna vägarne, hafva författningen något ändrad, enär jag
anser delta vara utaf ganska mycken vigt.
Beträffande mätning, taxering och delning af jord å hemman är arfvode! härför
i 1857 års landlmäteri-taxa ungefärligen lördubbhuit emot hvad det vari förut gällande
1827 års taxa, men angående dessa åtgärders vidtagande med vägarne år
arfvodet i nuvarande taxan i det närmaste tredubblad!, så att då enligt 1827 års
taxa hvarje 1000 fot kostade 75 öre, så kostar nu en dylik sträcka 2 Il:dr R:mt.
Della tycks vara nästan lör rundeligt tilltaget, då man besinnar alt en landtmätare
ulan ringaste svårighet, och derföre också vanligtvis på dagen medhinner alt
uppmäta och dela minst en mil eller 56,000 fot och understundom kanske ända
lill och med 54,000 fot. Om man nu härtill lägger att landtmätaren dessutom,
vid delningar af vägar inom eli härad, skall från hvarje helt hemman i häradet hafva
50 öre, hvilket i stora härader kan slumpa till ganska betydligt, så tycks det vara
ännu mera i ögonen fallande att nu gällande taxa i omförmälda afseende, bestämt
arfvodet för högt.
Jag vågar alltså hos Rikets Höglofliga Ständer vördsamt föreslå:
alt nu gällande landlmäteri-taxa må komma all sålunda förändras, alt
arfvodet lill landtmätare lör mätning och delning af vägar komme att bestämmas
till En Riksdaler Riksmynt lör hvarje 1000 fot af vägens längd;
äfvensom att det må vara för kommunen en rättighet, alt angående förrättande
af mätning och delning af väg, med annan dertill skicklig och
kunnig person, som icke är landtmätare, träffa öfverenskommelse.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålies vördsamt.
Stockholm den 50 November 1862.
A. Medin.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 508.
827
N:o 508.
Af Josef Oscar Almqvist från Norrbollens län, angående upphörande
af Styrelsens for Telegra:[onkel rådighet alt förflytta de vid
verket anställde tjenstemän frän en tjenstgöring lill en annan.
Med anledning af den mundlliga motion jag den 30 sisllidne November väckte,
angående åtskilliga förändringar i nu gällande Telegraf-reglemente i livad det rörer
transport för ijenstemännen från den ena till den andra stationen, får jag lill fuli—
sländigande deraf vördsamt anföra följande:
I hvarje fritt och sjelfständigt land hyllas alltid den åsigt, alt en tjensteman, då
lian noggrannt oell samvetsgrann! sköter sina åligganden, äfven hör hafva lag och rätt
på sin sida. Det kan väl synas besynnerligt, alt jag påstår att så icke är förhållandet
med alla Ijenstemännen inom vårt gamla, fria fosterland, men jag vill bevisa
Blilt påstående för att erhålla rättelse härutinnan.
Det af Kongl. Maj t för Telegrafverket utfärdade Reglemente medgifver nemligen
Styrelsen rättighet alt, utan vederbörandes hörande, från en till annan station förflytta
de vid Telegrafverket anställde tjenstemän. Något skäl för en sådan förflyttning
behöfver icke af Styrelsen uppgifvas, och den tjensteman, som sålunda transporteras
kan icke heller häröfver anföra besvär, då några skäl icke äro för förflyttningen
uppgifna. Af Telegrafverkets Chef kan man icke rimligen begära alt han
skall kunna känna närmare lill hvarje tjenstemans uti hela riket åtgöranden. Ilan
måste således oftast lita till de skäl, sorn af hans närmaste underordnade för honom
andragas; men huru mången gång kan han icke härigenom blifva missledd?
Huru mången gång kan icke den löredragande härigenom befordra sina
egna intressen? Huru mången gång kan icke den ordentlige, duglige
och inom det samhälle, der han vistas, omtyckte Ijenstemännen, genom en nyck eller
eli missförstånd, för att icke säga genom personlig ovilja blifva störtad ? Munga af
Telegrafverkets tjenstemän äro bofasta personer och hafva familjer. För dem kan
en förflyttning vara lill stort men. De kunna derigenom blifva helt och hållet
ruinerade. En transport är för dem ett straff, ehuru de icke begått något fel. I
alla afseenden måste det menligt inverka på Ijenstemännens moralitet all veta sig stå
i eli sådant beroende af förmän. Rättigheten att transportera Ijenstemännen har
ock flere gånger blifvit af Styrelsen så begagnad, att man svårligen deruti kan finna
någon rättvisa; snarare skulle man kunna deruti uppspåra förföljelser. De utgifter,
sorn tillskyndas Staten genom utbetalda reseersättningar för från hvarandra långt
828
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 509.
aflägsna stationer — ja till och med från Landskrona till Haparanda, frå Kalix lill
Trelleborg — torde dessutom kunna lämpligare användas.
Elektriska telegrafen är visserligen ännu icke ett verk, som blifvit taget under
Rikets Ständers hägn, men det är ändock ett verk, hvaraf vårt fosterland
numera aldrig kan vara i mistning. Det är derföre på tiden afl Rikets Ständer
hos Kongl. Majit hemställa, att Telegrafverkets tjenstemän malle blifva i åtnjutande
af de förmåner, som hvarje redlig tjensteman äro tillförsäkrade.
Jag hemställer derföre att Rikets Ständer må hos Kongl. Majit i underdånig
skrifvelse anhålla:
att det för Telegrafverket utfärdade Reglemente i så måtto må blifva
ändradt, att ingen tjensteman må, utan eget begifvande, kunna från den
ena till den andra stationen förflyttas samt att fullmagter för alla tjenste—
männen utfärdas och att deri tjenstemännen blifva på viss bestämd station
placerade.
Stockholm den 50 November 1(162.
Josef Oscar Almqvist,
från Norrbottens län.
N:o 509.
Af Olof Olsson i Slängserud af Wermlands län, derom, att en del
af de lill landtränlericrna nu ingående bränvinsminuterings- och
bränvinsutskänknings-afgifter mätte ställas till landstingens disposition
till bestridande af de med dessas organisation och förvaltning förenade
kostnader.
I den nu gällande lag för landsting är visserligen stadgadt, att tinget eger
rättighet att besluta och låta utskrifva de medel, hvilka äro nödvändiga för utförande
af tingets beslut, då dessa äro af sådan beskaffenhet alt till deras verkställighet erfordras
penningar. Det torde dock vara otvifvelaktigt att landstings-sammanträden
kunna ega rum utan att några sådana beslut blifva fattade, till hvilkas utförande
kontanta medel erfordras; men i alla händelser måste kostnaderna för landstingets
inrättning och betjening bestridas af medel, dem tinget sjelf eger rätt att låta ut
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 509.
829
taxera. I sistnämnda fall skulle en mindre betydlig summa blifva föremål för en
ganska vidlyftig debitering, uppbörd och redovisning, och jag har derföre trott att
man borde söka på annan väg förskaffa landstingen medel till betäckande af sådana
smärre utgifter, hvilka icke borde blifva föremål för en särskild debitering öfver
hela länet. Det är af denna anledning jag föreslår:
alt Rikets Ständer ville besluta, att utaf de fyra lemtedelar af bränvins
minuterings-
och utskänknings-afgiften, hvilka enligt nu gällande före
skrifter,
sedan hushållningssällskaperna erhållit en femtedel, aflemnas i
iandtränteriet för att fördelas på länets samtlige socknar, nödiga medel
till bestridande af landstingens organisations- och förvaltningsomkostnader
mätte ställas till landstingens disposition, utan att dertill behöfver ut
skrifvas
bidrag af länets innevånare.
Till detta förslag har jag ett ytterligare skäl i den öfvertygelse jag hyser, att
de sammanskott, som af landstingen komma att påbjudas, i allmänhet blifva med
mindre välvilja emottagne, enär större delen af de betalande icke skola göra sig
reda för ändamålet med dessa sammanskott och desamma torde hos en icke obetydlig
del af folket väcka ovilja mot hela kommunalinrättningen och det vore derföre
väl, om man så länge som möjligt kunde undvika dylika sammanskott.
Då den andel af bränvinsminuterings- och utskänkningsafgiften, hvilken nu aflemnas
i Iandtränteriet, för alt på socknarne i länet fördelas, ändock är ämnad att
användas till allmänt nyttiga ändamål, anser jag det al mig nu framställda förslag
icke åsyfta någon egentlig förändring uti hufvudsyftet för medlens användande; och
jag anhåller derföre om remiss å della memorial till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 30 November 1862.
O. Olsson,
från Slängserud af Wermlands län.
830
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 510
N:o 510.
Af Pehr Pehrsson från Wermlands län, om den förändring i 1688
års kneklekontrakter, att rotehållare må ega rättighet bosätta nummerkarlen
hvar som helst utom roten, endast all bostaden anvisas inom
kompaniets sländ.
Ulan alt vilja förneka ali hvarje lagstadgande kan vara lämpligt för den tid
det tillkommit, vägar jag likväl tro, ali andra tider och förändrade förhållanden påkalla
lagarnes förändring och lämpande derefter. Så anser jag bland annat händelsen
vara med 4G08 års såkallade knektekontrakt, eller de stadganden, som under
den 25 Juli nyssnämnde år upprättades till efterrättelse emellan rolehållarne och soldaten
vid Wermlands Infanteri-regemente, hvilka stadgar blefvo af Kongl. Maj:t fastställde
den 18 derpå följande November. Uti slutet af detta kontiakts första punkt
förekommer: ”hvilka pä sina rolar nu blifva fördelia” och i 3:dje punkten: ”Emedan
ock Hans Kongl. Mayl oss nådigst tilläter, alf få, efter våra hemmanslägenheter,
endera bygga åt knekten pä egorna en stuga med en bod och fähus, eller ock inrymma
honom sä mycket rum inom vära gårdar, så erkänna vi med all underdånig
devotion den nåd, som i delta mål oss vederfares, och påtaga oss sådant i underdånighet
alt efterlefva, sä alt knekten med sine nödige husrum, hos en del utom och
en del inom gärden, aldra sist nästkommande sommar skall blifva försedd”.
Häraf synes att rolehållarne åtagit sig antingen bygga eller ock inrymma knekten
eller soldalen, som han nu kallas, inom sina gärdar. All dessa stadganden
voro fullt lämpliga för den tid de utfärdades, bevisas bäst derutaf, att få ändringar
deruti på lång tid, hvarken ifrågasattes, ej heller kommo till stånd, men efter nu
nära 200 år, sedan denna afhandling ingicks, hafva tiderna mycket förändrat sig.
År 1G88, då kontraktet afslutades, egde sannolikt, jag kan tryggt säga säkert, alla
hemman öfverflöd på skog, och kunde följaktligen då utan afsaknad eller skalla beslå
soldaten såväl egna hus som vedbrand och gärdselfång; ru deremot äro större
eller mindre sträckor af landet mer och mindre skoglösa, så alt rotelia]larne i dessa
trakter behöfva anskaffa sina egna förnödenheter såväl af byggnadsmaterialier som
vedbrand och hägnadsvirke från aflägsna skogsbygder, och då här tillägges skyldigheten,
alt jemväl bygga och underhålla soldathus samt anskaffa vedbrand och
gärdselfång ål soldalen, hvilka effekter oftast få köras flera mil, blir soldatens un
-
Motioner i B onde-Ståndet 1862. 2V'0 511-
831
derhåll vid så beskaffade skoglösa hemman i sanning med hvarje år allt mera drygt
oell betungande.
Det är af sådan anledning, nemligen för alt lindra en tryckande börda för rotehållare
å skoglösa hemman, som jag nu föreslår:
alt Itikets llöglofliga Ständer för sin del ville besluta en så beskaffad
förändring i 1088 års knektekontrakt, alt det måtte slå de roteintressenler
oell soldater fritt, som så önska, att ulan belälels inblandning kontrahera
antingen om kontant årlig lön, eller om soldat-torpets förläggande
på hvad ställe som helst inom kompaniet, hvarom rotehållarne med
soldalen kunna blifva ense.
Om remiss af denna motion lill vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 30 November 1802.
Pehr Pehrsson,
från Wermlands lån.
N:o 511.
Af Per Anton Nyström från Westerbottens län, om beviljande af
anslag ä 15,000 li.dr för anläggning af mj väg mellan Jörns kapell
och Arvidsjaurs kyrka.
Vårt kära fädernesland eger uti Lappmarkerna ett nästan omätligt fält för bebyggande
och odling. Tänker man sig dessa millioner tunnland odlade och besådda
— hvilken vinning för riket, hvilken tillvext i dess folkmängd och i dess styrka!
Origlig är ock den föreställningen, all Lappmarkerna ej låta odla sig. Väl är till
följd af deras upphöjda läge öfver hafvet klimatet der strängare, men erfarenheten
bar visat alt delta mycket mildras, genom kärrs och myrors utgräfning och uttömning.
Jemtland ligger ända lill 1,000 fot öfver hafvet, men är i alla fall en
lycklig begåfvad provins, der både jordbruk och all annan industriel utveckling kan
ega rum och blomstra. Och hvad som skett der, låter sig äfven verkställas på
ofantliga sträckor i Lappmarkerna, allenast de genom väganläggningar sältas i förbindelse
med det nedre landet.
Liksom vid flera af de förra, så hafva äfven vid denna riksdag röster böjt sig,
882
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 512.
för att påkalla Rikets Höglofliga Ständers uppmärksamhet på delta vilkor för Lappmarkernas
odling och befolkning och begära medel lill en fortgående vågbrytning
derstädes. Utom de sträckor, sorn blifvit i och lör väganläggning anmälda och nödvändigt
erfordra understöd, har äfven jag att anmäla och påkalla understöd eller
anslag för en väganläggning från Jörns kapellkyrka i Westerbottens län lill kyrkan
i Arvidsjaurs Lappmarks pastorat. Denna sednare kyrka ligger i nordvest från Jörns
på ett afstånd al 6 å 7 mil. Under sisllidne Augusti hölls häradssyn å och uppmätning
af hela den tiilämnade våglängden, hvaröfver ock uppi ältades kostnadsförslag.
Arvidsjaur, Norsjö och Jörns samt Skellefteå socknar hafva ock åtagit sig
vägens framtida underhåll. Ifrån hafvet genom Skellefteå och till Jörns kyrka nära
7 mil finnes körväg, men från denna till Lappmarks-rå, omkring 4 mil, finnes endast
gångstig, likaledes från Lappmarks-rået till Arvidsjaurs kyrka är obanad mark
vid pass tre mil. Genom vägbrytuing af dessa 7 mil beredes ett nödigt andrum
lör mellersta och södra delen af Arvidsjaur, som då på denna väg kan ulforsia sina
sommarprodukter och hemföra sina föruödenhetsvaror.
För att närmare utreda förhållandet härmed anhåller jag att framdeles till
Höglofliga Stals-Utskottet, dit denna motion torde remitteras, få aflemna alla till
frågan hörande handlingar och inskränker mig nu:
att till väganläggning mellan Jörns och Arvidsjaurs kyrkor begära ett anslag
af 15,000 R:dr Runt.
Stockholm den 50 November 1862.
P. A. Nyström,
från Westerbottens län.
N:o 512.
Af Olof Lindström från Westerbottens lån, om försäljning af de dt
militie-slaten anslagna boställen.
Ingen, som bor i närheten af militieboställen, torde kunna neka, att desamma
gifva allt för låga arrenden i förhållande till boställenas verkliga värde samt i jemförelse
med den ränta, man i allmänhet kan beräkna af fäst egendom. Vid betraktande
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 513.
833
laude häraf och då boställenas värde mäste skallas så mycket högre med afseende
å de friheter, sorn äro dem förlänade, såsom frihet från indelning, rotering m. mv
torde Statens behållning af utarrenderade militieboställen näppeligen uppgå lill mera
ån 2 procent. Mig synes orätt, ali Staten så illa använder sitt kapital, under det
den nödgas upplåna penningar mot vida högre ränta; och får jag fördenskull föreslå
:
alt de af Staten utarrenderade militieboställen måtte, såsnart nu gällande
arrendekontrakter tilländalupit, för Statens räkning å auktion försäljas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålies.
Stockholm den 50 November 1862.
Olof Lindström,
från Westerbottens län.
N:o 513.
Af Carl Påhlgren från Elfsborgs län, om förklaring af 12:te och ändring
i 14 § af gällande stängsclförordning.
Kongl. Majlis nådiga Förordning om egors fredande mot skada af annans hemdjur,
samt om stärigselskyldigbeten af den 2 1 December 1857 är i många afseenden
väl grumlad; men likväl förekommer åtskilliga bestämmelser, som icke äro så
tydliga, alt icke, åtminstone i min hemort de blifvit underkastade tvister om rälta
tolkningssältet samt föranledt rättegångar, och bland dessa är det synnerligen 12:te
och 14:de paragraferna, som synas tarfva rättelse, enär domare varit af motsatt
mening om deras rätta ordaförstånd.
Den 42:le § bestämmer lika rörande stängsel för egor, hvilka åtskiljas genom
allmän farväg, som då egoskilnaden går ”i eif, å eller vatten, som ej utan stängsel
fred gör”, det vill säga så att ”hvar skall sin del af stängseln på sin egen sida
hålla, och tagen begge sidorna likaledes lott i den stängsel, som der emellan öfver
vattnet sättes”. Följdes denna föreskrift, så skulle grindarne öfver de allmänna
farvägarne i vissa orter blifva ökade till ett högst besvärligt antal, och jag föreslår
derföre att 12:te paragrafen må erhålla följande lydelse:
Bih. till R. St. Prot. 1862 § 1863. 11 Sami, é Afd. 105
834
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 513.
”stängsel skall i egoskilnaden sällas. Går egoskilnaden i eif, å eller
annat vallon, som ej ulan slängsel fred gör; då skall livar sin del af
stängseln på sin egen sida hålla; och lagen hegge sidorna likaledes loit
i den slängsel, som deremellan öfver vättnet sälles. Finnes i dessa fall
lämpligare alt hela hägnaden å en sida satt varder, då må sådant ske;
och der egorna genom allmän farväg åtskiljas, men egoskilnaden icke å
någondera sidan är bestämd, uppföres hägnaden på den sidan, som dertill
lämpligast är; och njute den i håda dessa fall, å hvilkens sida den
sälles, om han deraf men lider, skäligt skadestånd af den andra. Går
egoskilnaden öfver — — — — —
Då uti 14 § sista satsen det heler: rEj håfve dock den, som vid ny delning
af redan upprättad hägnad njuler minskning i den hägnadsskvldighet honom förut
ålegat, rält alt för det hägnadsbelopp, från hvars underhållande han befrias, fordra
betalning af den, som dermed för framtiden utöfver sin förra hägnadsskvldighet
belastas”, så synes det mången att delta stadgande endast bort hafva alseende å
blifvande bägnadsdelningar, som komma alt verkställas till följd af framlida förändringar
i eganderälten och brukningen af jorden ; men ej för de första delningarne,
som voro en följd af öfvergången från det gamla till det nya. Af andra har det
blifvit ansedt böra tillämpas både vid öfvergången och allt framgent, och en mängd
rättegångar hafva således uppstått, hvilket förhållande troligen skall fortfara äfven i
framtiden. Den ene hyser nemligen den föreställningen, alt eganderälten kränkes,
då en af parterna skall kunna öfvertaga en del af den andras måhända myckel dyrbara
hägnad utan ringaste annan ersättning, än alt med detsamma äfven öfvertaga
bördan af dess underhåll, hvilken t. ex. i fråga om väl byggda stengärdesgårdar
kan vara ganska ringa jemförelsevis med de kostnader, som för deras anläggning
möjligen varit af beholvet, medan den andra är af den öfvertygelsen att befrielsen
från den framtida underhållsskyldigheten är en så stor förmån, att den villigt bör
ersättas genom öfverlåtelse utan betalning af den befintliga hägnaden. Dessa olika
föreställningar komma troligen att fortfarande förmå till rättegångar, och af della
skål föreslår jag, alt hela nämnde sista del af paragrafen 14 må uteslutas.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 50 November 1862.
C. Dahlgren,
från Elfsborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1882. JSftO 514.
835
N:o 514.
Af Carl Ålltlers Larsson från Östergötlands län, om upphörande af
tillämpning utaf oförmedlade hemmantalet, säcäl vid utgifters, som inkomsters
beräknande, och vid val in. m, samt antingen del förmedlade
hemmantalets, eller ännu heldre fyrklalels, sällande i stället.
Enligt 26 Kap. 1 § Byggninga-balken, skola alla som i socken bo, bygga ocb
underhålla kyrka med hvad dertill hörer, såsom klockstapel, kyrkorour, sockenstuga
och fattigstuga, äfvensom 2 § i samma Kapitel förordnar, alt ”prestgård skola ock
alla bygga efter gårdatalel”; men genom Kongl. Brefvet den 4 Maj i 759 5r bestämdt, att
denna byggnadsskyldighet bör räknas och bestämmas efter hemmanens ”oförmedlade™
hemmantal. Häri ligger dock en uppenbar orättvisa; ty har hemmanet blifvit ansedt
så svagt lil! sin beskaffenhet, alt en formenlig af öfrige utskylderna efter nedsatt
mantal måst beviljas, finnes ej ringaste skäl, hvarföre icke fördelen af förmedlingen
skulle böra sträcka sig jemväl till sådane svåra och dryga onern, som kyrkooch
prestgårdsbvggnad. Bland de förändrade lagförslag, som de i Finland nyligen
sammanträdde Stånds-deputerade framställde, var äfven det om dessa skyldigheters
utgörande efter förmedlade hemmantalet. Emedan flera olägenheter, höler och
rättegångar uppkommit och fortfarande uppkomma, genom della löraldrade stadgande,
torde ämnet vara vä! värdi Rikets r.u församlade Ständers uppmärksamhet; men sorn
stadgandet jemväl medför vissa rättigheter torde deras borttagande jemväl böra liliIva
föremål för Ständernas pröfning. — Min tanke år att ordet förmedladt och oförmedladt
numera är aldeles öfverflödigt i vår lagstiftning, hvadan önskligl vöre alt
den till upprullande anbefallda fyrktalssällningen linge utgöra grunden till såväl alla
ulskyhler, som inkomster och val kommunerna inbördes emellan; jag får för den
skull vördsamt toresia:
att alla de lagar och påbud, som handla om förmedlade och oförmedlade
hemman, vare sig vid utgifter, inkomster eller val inom kommunerna å
landet, skola upphöra att vara gällande, samt att, der icke genom nya
kommunal-lagen undanlag blifvit gjordt, fyrktulet inom hvarje kommun
hådaneller kommer all ligga till grund lör beräkningen i stället för hemmantalen.
Stockholm den 50 November f8C2.
C. A. Larsson,
från Östergötlands län.
836
Motioner i Bonde-Ståndet 1832. N:o 515.
N:o 515.
Af Carl Anders Larsson från Ostergötlands ian, om vpph(ifvande
af alla de lagar eller prmlegii-staåganden, hvarigenom säteri-, rdoch
rörshemman, samt prest- och klockarebol och skattiagda utjordar
äro befriade frän prestgårds- och tingshusbyggnader.
Det ligger en skärande orättvisa deri, att säterier med deras rå- och rörshemman,
så ock preste- och klockarebol äfvensom skattiagda utjordar skola vara befriade från
skyldigheten att deltaga i kostnaden för byggande af vissa allmänna hus, såsom
kyrka, prestgård och tingshus med flere. Kyrka, prest och tingshus äro dock
lika oumbärlige för såleriegaren med dess ofta stora underlydande personal, som
för rikets öfrige innebyggare. Deras tillvaro är behöflig icke för fastigheternas ulan
för personligheternas skull, och då säteriegare, lika med andra menniskor i samhället,
måste begagna prest för sina personer, ända från ankomsten i verldcn tili
och med efter skiljsmessan derifrån, finnes ej ringaste skäl all de längre undandraga
sig deltagande i byggnad och underhal! af bostad åt deras själasörjare i de
pastorater, der de hafva sådana fastigheter, derå de sjelfve eller deras arbetare-personal
vistas eller äro bosatte.
Samma förhållande är med tingshusbyggnad, hvilken är lika nödvändig plats
för alla bland menigheterna å landet, med afseende på rättvisans och ordningens
skipande och underhållande bland hela befolkningen, ulan att afseende dervid med
något skäl bör fästas å naturen af de hemman eller lägenheter, som dessa bebo.
Då det numera sannerligen är hög tid på, att de tunga skattebördorna, så vidt ske
kan, rättvist fördelas jordinnehafvarnc emellan, hvartill kommer att Ilikets Ständer
och Kongl. Maj:t genom antagande af nya Konkurslagen numera upphåft stadgandet
i 8 mom. 2 § af 8 Kap. Rättegångs-balken, i hvad rörer Itidderskapcl och Adelns
tvister angående egendoms afträde och boskilnad; så hemställes lill vederbörandes
behjertande, att en tidsenlig rättelse härutinnan må vinna bifall. Man må i afseende
å tingshus-byggnad icke invända, alt Hofrätt fortfarande är Ridderskapet och
Adelns forum privilegialum i vissa andra mål och att de således för de privilegierade
hemman, hvilka af dem innehafves, icke äro i behof af tingshus för deras tvisters
afgörande; ty efter ofvanförmäkla lagförändring är det blott en ringa del af frälsemäns
rättegångar, som förekomma i Höft ätt, jemförelsevis med de många rältsangelägenheler,
hvilka vid allmänna domstolarna å landet förekomma, emellan dem och
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 516.
637
personer af andra stånd, och dessutom hafva alla deras underordnade arbetare och
Ijpnare, som ej tillhöra frålseslåndet, sitt rätta forum å landel vid Häradsrätten.
En större mängd innehafvare af privilegierade hemman äro ock nu för tiden af
ofrälse härkomst och borde väl således ej heller få draga vexel på fördelarne af do
numera föråldrade och mot tidens kraf och andra helt och hållet stridande adlige
privilegier, hvilka åtminstone mer och mer påkalla inskränkning intill dess de helt
och hållet kunna bortfalla. På grund häraf och under åberopande för öfrigt af allt
som i denna fråga under föregående riksdagar varit anlördt, tager jag mig friheten
föreslå:
att Rikets Ständer måtte besluta det såväl säterier, rå- och rörshemman,
prest- och klockarebol samt skattlagde utjordar, bruk, fabriker och in
rättningar
skola efter hemmantals- eiler fyrk-beräkning deltaga i alla
kostnader för byggande af kyrka med allt som dertill hörer, enligt 26
Kap. 1 § Byggninga-balken, — prestgård, enligt 2 §, tingshus och häKte
enligt 4 §; allt samma Kapitel och Balk.
Slockholm den 30 November 1UG2.
C. A. Larsson.
från Östergötlands län.
N:o 516.
Af Carl Anders Larsson från Östergötlands län, om a{låtande lill
Kungl. Maj.t af underdånig skrifvelse, innefallande anhållan ali, efter
af Konungens Befallningshafvande inom orterne föranstaltade undersökningar,
utredas och bestämmas må, hvarest sådan ”allmän vinterväg
öfver sjöar och mossar”, som i 25 kap. 7 § Byggninga-Balken omförmäles,
skall utstakas och till underhåll indelas.
Uti 25 kap. 7 § Byggninga-Balken stadgas: ”allmän vinterväg öfver sjöar och
mossar skall hvar by lör sina egor utstaka”. Ett sådant stadgande har ock i den
aflägsnaste forntid varit allmänt efterlefvadt och är fortfarande af största behof påkailadt,
ej mindre för den skogbehöfvande slättbons utan äfven skogbons nytta. I
närvarande lid har man dock kommit till den erfarenhet, alt enskilde egendomsegare
8S8
Motioner i Bonde- St&ndet 1862. N:o 516.
vid verkställda kärr- och moss-odlingar ofta med flit anlagt sina flodgrafvar på ett
sålt, som gjort vintervägarna ofarbara och dymedelst orsakat de skogslraflkerande
flerdubbelt större olägenheter än hela värdet tor den skörd, som kunnat bernias från
de tili vinterväg behöfliga jordremsor. Inom provinsen Östergötland hafva tvister om
rätt till dylika vägar uppstått, som ledi lill sådana resultater, alt man vore färdig
alt tro det åberopade lagbudet vara upphäfdt, men sådant lärer dock icke
vara fallet, — På sednasle riksdag väcktes af C. G. Cederskog från Östergötland
motion i detta ämne, hvilken behandlades och afstyrktes af sammansatta Lag- samt
allmänna Bevärs- och Ekonomi-Utskottet i dess Betänkande N:o 7. Sedermera har
samma ämne varit föremål för öfverläggning inom Östgöta Kongl. Hushålls-Sällskap,
tili hvilket Sällskap Kongl. Maj:t aflålit Dess i afskrift bifogade nådiga förklarande.
Vid båda dessa tillfällen synas framställningarna hafva gjorts och tagits i det
syfte, att man vilie vinna inkräktning på den enskilda eganderältens område, ehuru
jag förmodar della icke varit hvarken ofvannämnde motionärs eller Kongl. Hushållssällsknpets
mening.
Till förekommande af de många tvister och stora olägenheter, som i framliden
skola fortfarande uppstå, derest denna fråga icke på ett eller annat sått närmare
ulredes; lager jag mig friheten vördsamt föreslå:
att Bikels Ständer ville besluta en underdånig skrifvelse till Kongl. Majit
af innehåll:
”Dikets Sländer anhålla underdånigst, det Kongl. Majit täcktes i nåder
anbefalla Dess Befallningshafvande i länen, att, efter det dessa låtit å
sammanträden böra länens innevånare, genom vederbörande Kronobeljpnie
låta verkställa behörig utredning om — och hvarest — sådana allmänna
vintervägar öfver sjöar och mossar, som i 25 Kap. 7 § Byggninga-Balken
omförmäias, skola uislukas och underhållas; hvarefter det bör bero på
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes pröfning, huruvida de sålunda bestämda
vintervägarna må kunna ändras eller borttagas.
EU sådant förfaringssätt har hittills icke egt runi, ulan de mest allmänna vintervägar
hafva af jordegarne ensidigt borttagils, oansedt de varit till ploglag indelade,
och förty hänförliga till den kategori, som med skäl benämnes allmänna.
Skall laglöshelcn härutinnan lort fa ra, löper man den risk, att medan slättbo—
erne sitta hemma och frysa, lå skoghoerne lida brist på penningar, spannemål och
foder under vintertiden, ty sommanägarne i skogsbygderna uro ollasl alltför oläudiga
att lärdas med så lunga varor som skogsprodukter, och då tiden lör vinter—körslor,
särdeles på de längre afstånden, är allt för dyrbar, vågar jag påslå, att detta ämne
är väl värdi såväl Rikets Ständers sorn Begei ingens behjertande.
Del är visserligen en sund lära, all man icke må i något afseende inkräkta
på den enskildes eganderält; men på lika goda grunder skulle man neka det allmänna
ali öfver enskildes egor lägga jern- och sommarvägar, ifall man icke ansåge,
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 517.
839
att trafikens hämmande så i ena som andra fallet alltid skalle skada det allmännas
håsta i mångdubbel grad. — Och då mitt förslag icke går ut på annat än att få
i officiela handlingar nedlagde garantier för de redan befintlige vintervägarna öfver sjöar
och mossar; så vågar jag tillförse mig ett billigt afseende å denna min vördsamma
hemställan.
Stockholm den 50 November 18G2.
C. A. Larsson,
från Östergötlands län.
TST:o 517.
Af Carl Anders Larsson från Östergötlands län, om ändring i
gällande författningar, rörande ulsökningsväscndel, i enlighet med en
del af de förslag, som förekomma uli Lag-Uislioticts lid sislförflutna
riksdag afgifna Betänkande N:o 68.
Förnyande de af mig och Lars Magnus Knutson från Östergötland vid förra
riksdagen väckta, i Lag-Utskottets betänkande N.o 08 behandlade motioner, får jag
under åberopande af då anförda orsaker, härmed vördsamt anhålla, det Rikets Ständer
ville för sin del besluta dels att 1 Kap. 1 § Utsöknings-Balken erhölle följande
tillägg:
”hörande Öfverståthållare!) i Stockholm samt Konungens Befallningshafvande
i lånen räcka hvarandra handen lill fordringars indrifvande, då den sökande
vid sin skrift fogar klart, oslridigl och förfallet fordringsbevis
samt nödigt koslnadsförskolt.”
Dels ock all Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841 måtte erhålla ett tillägg,
hvarigenom stadgades att:
”såvida fordran för auklions-inrop understege 20 R:dr R:mt, fordringsegare
tillätes, om han heldre så önskade, med sin ansökan vända sig till
Kronofogde, som egde alt, emot lösen och ersättning för stämpladi papper,
förständiga underlydande Länsman eller Fjerdingsman, att uttaga och
redovisa fordrade beloppet jemte förutnämnde kostnad af högst 1 R.dr
50 öre, dock att, i händelse deu sökte bcstridde krafvet, eller hade nå
-
840
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 517.
got att deremot invända, lian egde inom åtta dagar från delfåendet afgifva
sin förklaring emot de honom tillställda handlingarna till Konungens Befallningshafvande,
som borde pröfva invändningen och i målet meddela
utslag; och skulle Kronofogde öfver dessa skuldfordringsmål likasom öfver
andra ulmätningsärender till Konungens Befallningshafvande ingifva
diarium,”
Lag-Utskottet vid förra riksdagen har icke misskänt de motiver, som ligga till
grund för dessa tillägg i utsökningslagarna; men Utskottet har undanskjutit frågornas
afgörande till dess hela utsökningsväsendet hlefve omgestaltad! medelst helt
och hållet ny lag i detta ämne; men här kan ett gammalt välbekant ordspråk vinna
full tillämpning; ty innan ett så stort verk hinner bringas lill fullbordan skola tusentals
fattige gäldenärer bringas till tiggarstafven, blott derigenom att en så oskyldig
förändring som den sednare uppskjules, till stor olägenhet för Konungens Befallningshafvande
som skall använda sin lid på underordnade utsökningsmål; till icke
ringa besvär och tidspillan för Kronofogde elier Länsman, som nödgas resa flera
mil för uttagande af den lumpnaste summa; till kännbar förlust för fordringsegare,
som skall behöfva genom dyrlegda kommissionärer, höga expenser och resekostnader
uppoffra ford ringsbeloppet tiodubbelt, der tillgång hos gäldenären brister; och slutligen
till en total ruin för den mindre bemedlade gäldenären, hvars enda nödvändighetsbohag
skall gå under exekutionsklubban olla utan alt köpesumman uppgår
till ulsökningskoslnaderna.
Det faller sig visserligen besvärligt att särskildt utfärda författning i ofvan antydda
sviten, men heldre än att. albida ny utsökningsiag, anser jag, alt man borde
vidtaga de nödige ansedde och erkände förbättringar, som lända till allas fördel.
Stockholm den 50 November 1802.
C. A. Larsson,
från Östergötlands län.
N:o 518.
Motioner t Bonde-Ståndet 1862. N:o 518.
841
N:o 518.
Af Cari Änders Larsson från Östergötlands ian, angående vidtagande
af sådana åtgärder, som göra det möjligt ali förekomma smuggling,
utan att förorsaka importören vissa nu öfverklagade olägenheter
vid fartygslasters lossande pä kanal-stationer.
Med återupplifvande af den motion Ståudsbrodren Paul Hedström väckte vid
förra riksdagen och hvilken motion behandlades uti sammansatt Bevillnings- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott (N:o 2,) får jag, under åberopande af de
motiver, som uti nämnda motion förekomma, vördsammast föreslå att Rikets Höglofliga
Ständer ville besluta en underdånig skrifvelse till Kongl. Majit af innehåll:
”att General-tullstyrelsen skulle ega tillåta utrikes ifrån kommande fartyg,
som åro lastade med lifsförnödenheter eller till införsel lofgifna frösorter,
inklarera och lossa laster i de hamnar eller kanalstationer, dit de äro
destinerade, de må tillhöra hvilken nation som helst; med vilkor att
tullkammarföreståndare skall ega, efter lastens behöriga försegling, medsända
tillräckligt antal tulltjensteman att närvara vid lossningen, som torde
böra företagas i närvaro af den person inom lossningsorten, hvilken
kan blifva för berörda ändamål förordnad, antingen af Konungens Befall
ningshafvande
eller General-tullstyrelsen; hvarjemte del bör stadgas, att
varuemottagaren måste betala alla de resekostnader, som häraf kunna blifva
en följd.”
Det vill synas, som skulle delta vara ett anspråk, som borde vinna bilall,
sedan jag numera gjort ett sådant tillägg, som bör undanrödja de betänkligheter,
som uti förra riksdagens betänkande förekomma. Att ingå i någon skildring af de
olägenheter, sorn af nu gällande seglationsordning för de trafikerande åstadkommes
eller det handtryckningssystem, som af det orimliga förbudet framalstras, anser jag
helt och hållet öfverflödigt, väl vetande att det upplysta Utskott, som kommer att
handlägga frågan, skall finna sig manadt att, under de kontroller jag föreslagit, bereda
densamma nöjaktig lösning, enär inga andra motiver för afslag på förra riksdagen
kunnat åberopas, än dem jag med mitt nya förslag sökt undanrödja.
Då förslaget icke orsakar tullverket någon kostnad eller olägenhet, men deremot
bereder de importerande en säker garanti mot onödiga förluster samt är före
Bih.
till. R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami 4 Afd. 10Ö
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. JN:o 519.
nadt med rättvisa och billighet, torde svårigheter icke möta för meddelande af de
föreskrifter i öfrigt, Rikets Höglofliga Ständer kunna anse beböfliga för vinnande af
på en gång säker kontroll och underlättad trafik.
Slockholm den 50 November 1862.
C. A. Larsson,
Irån Östergötlands län.
N:o 519.
Af Carl Andere Ifarsson från östergötlands län, angående ändring
i hvad gällande intecknings-för ordning stadgar, i fråga om be/alningsrält
för sådana fordringar, hvilka äro gemensamt intecknade i tvä
eller flera fastigheter.
Uti Betänkande N:o 43 vid förra riksdagen rörande tvänne af mig väckta förslag,
angående sättet att vid försäljning tvångsvis skilja emellan olika delar af gemensamt
intecknade fastigheter, hvilka kommit i olika egares händer, yttrar Höglofliga
Lag-Utskottet: ”Carl Anders Larssons begge förslag åter beröra frågor, hvilka
”icke äro lätta att lösa, men hvarpå lagstiftande magtens uppmärksamhet redan
”tillförene blifvit fästad, utan att dock sådan ledt till något resultat. Emellertid vill
”Utskottet icke bestrida behofvet af de antydda förhållandenas reglerande måhända
”i den rigtning sorn motionären föreslagit.”
Men sorn Rikets Ständer,, genom bifall till Lag-Utskottets Betänkande N:o 51,
beslutat en underdånig skrifvelse angående införande af grund- och hypotheksböcker,
ansåg Höglolliga Lag-Utskottet mina framställningar då icke till någon lagstiftningsåtgärd
föranleda.
Det Rikets Ständers beslut, som följde pä bifall till Lag-Utskottets Betänkande
N:o 5 3, har ännu veter!igt icke kommit til! någon verkställighet, men de af mig
äskade lagförändringar blifva med hvarje år allt mera nödvändiga, om icke många
medborgare skola bringas på de orimligaste förluster, ty ju mera jorden styckas i
smärre delar och ju flera gemensamma inteckningar, sorn vinna fastställelse, desto
äfventyrligare blir det att bibehålla en ofullständig lagstiftning. — I anledning häraf
och. under åberopande af hvad såväl min vid förra riksdagen afgifna motion, som
Helimer i Bonde-Ståndet 1862. NHa 519, 5,20, 521, 522 och 523. 843
ock Lag-Utskottets Betänkande N:o 43 i ämnet innehåller, hvartill kommer att dessa
lagföråndringar i allt fall blifva af nöden, äfven då en revision af inteckningslagarne
skall komma i fråga, tager jag mig friheten vördsamt föreslå:
alt Rikets Ständer måtte besluta de tillägg till 19 § uti Kongl. Förordningen
den 13 Juli 1818, angående inteckning i fast egendom, som förekomma
å sidan 24 uti Höglofliga Lag-Utskoltets Betänkande N:o 45,
dateradt Stockholm den 28 Juli 1860. Hvilka båda, med citationstecken
utmärkta förslag, jag härmed åberopar, som vore de ord för ord härutinnan
afskrifna.
Om remiss härå till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 30 November 1862.
C. A. Larsson,
från Östergötlands län.
Nrris 520, 521, 522,
Don 50 November väckta, men deri 3 December 1862 af motionärerne återkallade
motioner.
N:o 523.
Af Mobert Fredrlk tpross från Calmar läll, om indragning af nio
biskopsembeten.
Sedan Per Nilsson från Malmöhus län uti Lördagens plenum återkallat sin
motion i afseende på biskops-embetenas indragning, så får jag, med åberopande af
844.
Motioner i "Bonde-Ståndet 1862. N:o 523.
de ulaf mig vid föregående riksmöte, i då ingifven motion, anförda motiver för indragning
af nio biskopsembeten, hvilken motion linnes intagen i Hedervärda BondeStåndets
Protokoll för den 25 November 4859, sidorna 449 och 450, under 2:dra
punkten, härmedelst föreslå:
att, med bibehållande af biskopsembetena i Upsala, Lund och Hernösand,
öfriga biskopsembeten i .liket, nemligen i Westerås, Strengnäs, Carlstad,
Göteborg, Skara, Linköping, Wexiö, Calmar och Wisby, vid nuvarande
innehafvares afgång, indragas och att lönerna anslås till fattiga studerandes
understöd eller ingå till Statsverket, för atl till nyttigare ändamål
användas.
Härigenom skulle Statsverket erhålla en årlig inkomst af öfver 400,000 R:dr
R.mt, beräknadt efter den reglering, som biskopslönerna skola undergå.
Om remiss lill vederbörligt Utskott af denna motion anhålles.
Stockholm den 17 December 1862.
Roberl F. Gross,
från Calmar län.
Dessutom halva följande ledamöter af Ståndet såsom egna upptagit i andra
Riks-Slånd väckta motioner, nemligen:
Guslaf Bjerkander från Skaraborgs län, Grefve C. H. Anckarsvärds, angående
reorganisation af Landtmäteri-staten samt ändringar i Skiftes-stadgan ra. m., tryckt
ibland Ridderskapet och Adelns motioner under N:o 22; och
Carl Anders Larsson från Östergötlands län, Herr Muréns, i fråga om medgifvande
af en i möjligaste målto oinskränkt näringsfrihet, tryckt ibland BorgareStåndets
motioner under N:o 55.
Stockholm. Tryckte hos N. Marcus. 1865.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 624.
846
N:o 524.
Af Johannes Svensson från Skaraborgs lån, angående förhöjd pension
för Kronofogden C. M. Hasselström.
Kronofogden oell Riddaren af Kongl. Wasa-Orden Carl Magnus Hasselström,
född den 18 Mar3 1796, blef, efter studier vid Skara elementarläroverk och undergången
kameralexamen vid Upsala universitet, år 1816 Landskontorist samt för
ordnad
år 1820 till Expeditions-kronofogde i Wadsbo och år 1822 till ordinarie
Kronofogde i Leckö samt år 1828 till enahanda befattning i Wadsbo fögderi, allt
af Skaraborgs län. Denna sednare tjenst haj han innehaft till den 30 sistlidne
Januari, då han, på grund af försvagad helsa, erhöll nådigt afsked med pension af
2,000 R:dr från allmänna indragningsstaten.
Då han sålunda, öfver 67 år gammal, nära 47 år oafbrutet varit i Statens
tjenst; vid sitt tillträde af Kronofogdetjensten i Leckö, utan utväg numera till godtgörelse,
erlagt såsom ackord företrädarens balans till Kronan med 8,000 It:dr;
fått genom avanccments-besparingen till Slaten tjena \ år ulan lön och har lortsalt
sin befattning många år med iinga inkomst, till dess ändlligen någon förhöjning
genom nya löneregleringen bereddes och Hasselström fått afsked så kort före den
nu under Rikets Ständers pröfning varande Kongl. Maj-.ls nådiga Proposition af den
13 sistlidne Februari om beräknande af hela lönen, 2,500 R:dr, såsom pension för
Kronofogdarne i allmänhet, efter uppnådda 65 lefnadsår, samt Hasselström genom
sin flit, skicklighet och städse visade utmärkta välförhållande under sin långa tjenstetid
lill Statens och allmänhetens belåtenhet tillvunnit sig allmän uppmärksamhet,
måste jag anse billigt vara och kan derför icke undgå föreslå:
det Hasselström, i händelse den ifrågavarande Kongl. Propositionen af
Ständerna antages, äfven må komma i välförtjent åtnjutande från och med
afskedstagande! af den för Kronofogdarne i nåder föreslagna högre pensionen.
Bifogande bestyrkt afskrift af det för Hasselström i nåder utfärdade afsked
med pension, får jag vördsamt anhålla, att delta milt memorial varder, för att i
Bill. till II. St. Brot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 A fel 107
Mä Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 525.
sammanhang med förevarande nådiga Proposition, blifva pröfvadt, till Höglofliga Statsutskottet
remitterad t.
Stockholm den i April 18G5. /. Scensson,
från Skaraborgs län.
N:o 525.
Af Pani Fritz Mengel från Upsala län, angående inlösen för Statens
räkning af Hebbeska egendomen pä Riddarholmen.
Ehuru jag nogsamt känner alt Statsverkets tillgångar äfven vid innevarande
riksdag skola blifva starkt anlitade, tvekar jag ändock icke att vördsammast föreslå
en åtgärd, hvilken, om den bifalles, kommer att tillskynda Staten en icke obetydlig
utgift. Den åtgärd, som jag ernade föreslå, är emellertid af sådan beskaflenhet, alt
den otvifvelaktigt förr eller sednare måste vidtagas; men jag tror mig kunna ådagalägga
alt ju förr den verkställes, desto förmånligare är det för Staten.
Det s. k. ”Rikets Ständers hus”, der de tre Riks-Ståndcn, jemte åtskilliga af
Riksdags-Utskotten, hålla sina sammanträden, bar redan länge och i flera hänseenden
befunnits föga ändamålsenligt. Diskussious-lokalerna äro nemligen både för
trånga och för låga, osunda i sanitärt, och olämpliga i akustiskt afseende. Den östra
flygeln år dessutom i så bristfälligt skick, till följd af grundens fortgående sättning,
att en fullständig ombyggnad varit ifrågasatt äfven vid innevarande riksdag.
Ofvan anförda omständigheter skulle ulan tvifvel redan för länge sedan föranledt
Ständerne att gå i författning om uppförande af ett mera ändamålsenligt och
nationen värdigt representanthus, derest icke förslag derom blifvit uppskjutet i afvaklan
på ett beslut om en förändrad nationalrepresentations införande.
Då Rikets nu församlade Ständer mottagit ett Kongl. Maj:ts förslag lill representationens
ombildning; då della förslag af Konstitutions-Utskoltet nyligen förklarats
hvilande för att af näst sammanträdande Ständer afgöras; och då det vill synas
att nämnde förslag tillvunnit sig flertalets inom nationen sympatier, — så torde
man icke böra betvifla alt detsamma af näst församlade Ständer varder antaget.
Om nu denna föreställning har giltiga skäl för sig, så synes mig en nödig
omtanka fordra att redan vid innevarande riksmöte beslut fattas om sådana förberedande
åtgärder, hvarigenom den blifvande ”Riksdagen” jemte dess Utskott och Kan
-
Motioner i Bondc-Stdndct 1862. N:o 525.
847
slier ra. m. må kunna i sinom lid inrymmas uli eli fullt ändamålsenligt och nationen
värdigt Representanthus.
Alt dertill inreda och förändra det n. v. Rikets Ständers hus — som ifrån
början varit uppfördt för privata boningslägenheter — skulle sannolikt medföra högst
betydliga kostnader, ulan att det åsyftade ändamålet ändock mer än blott i mindre
raan uppnåddes. Jag antager derföre såsom en nödvändig åtgärd att ett nytt representanthus
förr eller sednare måste blifva uppfördt, och dernäst att detsamma
skall blifva förlagdt på Riddarholmen, inom hvilken del af hufvudstaden icke allenast
ett stort antal offentliga embetsverk redan äro iörlagda, med hvilka representationen
äfven framgent kommer i beröring, utan äfven erforderligt utrymme och med
jemförelsevis mindre kostnad kan åstadkommas än inom någon annan lämplig trakt.
Derest nu anförda åsigter befinnas rigliga så torde för det blifvande representanthuset
sydöstra delen af Riddarholmen företrädesvis böra afses. Derstädes åro
belägna:
l:o Rikets Ständers hus, hvars östra flygel, såsom ofvan blifvit anfördt, år i sådant
skick att den i a la fall snart måste nedrifvas;
2:o F. d. Geijerska huset, till hvars inlösning och blifvande nedrifning Staten
redan utbetalt en betydlig summa, och
3:o emellan förutnämnda begge byggnader den Hebbeska fideikommiss-egendomen.
Om Slaten förvärfvar sig eganderält lill sistnämnda egendom, så erhålle för
det blifvande representanthuset en fullt tillräcklig areal, med fritt och öppet läge.
Tre vigtiga omständigheter tala dessutom för, alt Slaten icke bör till en aflägsen framtid
uppskjuta åtgärden alt förvärfva sig nämnda egendom. Dels äro hyrorna i densamma
för del närvarande särdeles låga, hvarigenom, då dessa skola läggas till grund
för löseskillingen, denna nu blir vida billigare än sannolikt framdeles, om fastigheten
skulle öfvergå i annan egares hand; dels kommer den del af Hebbeska egendomen,
som gränsar närmast intill Munkbro-kanalen, all lagas i anspråk, derest den föreslagna
sammaubinduingsbanan genom hufvudstaden till Clara sjö bi ingas i verkställighet,
dels ock slutligen drager jag icke i tvifvelsmål, med afseende på den nuvarande
innehafvarens af oftanämmla egendom kända liberalitet, alt den rättegång, sora
han anhängiggjort mot Kongl. Maj t och Kronan rörande eganderätten till en tomtplats
emellan berörda egendom och Rikets Ständers hus, icke vidare kommer alt
fortsättas, derest lösningsfrågan bringas till verkställighet.
Med anledning af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer bemyndiga sina Fullmäglige i Riksgälds-kontoret att vidtaga
erforderliga åtgärder i och för den Ilebbeska å Riddarholmen belägna
fideikommiss-egendomens inlösen för Statens räkning.
Stockholm den 8 April 1803.
P. P. Mengel.
848
Helimer i Bondt-Ständet 1862. N:o 626
N:o 526.
Af Carl Andera Larsson från Östergötlands län, angående ordnande
af skjulsvasendet inom riket.
Sedan den, för Bonde-Ståndet, oförmodade händelse inträffat, att alla tre de
respektive Med-Stånden, vid behandlingen af Sammansatta Stats- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 21, ogillat samma Utskotts förslag
derom: ”att gästgifveri-, håll- och reserv-skjutsen samt post-skjutsen skiljes från
jordbruket och öfvertages af Staten”; så och då återremissen af nämnda Betänkande
skett i det för Bonde-Ståndet förödmjukande syfte: att en allmosa af 100,0(50 Riksdaler
skulle från Statsverket utdelas åt de skjutslag, som vore hårdast tryckte af
detta numera förhatliga onus, föranlåles jag, med stöd af 56 § Riksdags-ordningen,
hos Rikets Höglofliga Ständer hemställa, alt skjutsväsendet inom riket ordnas på
följande sätt:
Skjutsnings-skyldighcten såväl som gästgifveri—hållningen förenas i en
persons eller ett bolags hand, med skyldighet, i sednare fallet, för bo
laget
att hålla en välkänd person, som förestår skjuts- och gästgifveri—
rörelsen.
Inom vissa af Konungens Befallningshafvande på förhand bestämda distrikler
hållas entreprenad-auktioner till utrönande af lägsta beloppet skjutslega
per mil för hvarje häst. hvartill någon entreprenör vill åtaga sig gästgifveri-
och skjutsbeslyrets fullgörande utan afgift, hvarken af Slaten eller
de nuvarande skjulslagen.
Skulle vid någon nödvändig skjutsstation ingen entreprenör stå att erhålla,
som åtager sig skjutsnings-skyldighcten för Två Riksdaler eller derunder
per mil för hvarje häst, åligger det det fordna skjutslaget att
tills vidare, och intilldess entreprenör sig erbjuder, fullgöra skjutsens uppehållande
på hittills öfligt sätt och mot nu stadgad skjutslega.
Entreprenör, som sådant åslundar, må ega förmånsrätt att skjutsa posterna
mot den ersättning, hvartill Kongl. Postveiket med annor man må
kunna betinga skjutslega!), och fullgöre i thy fall de föreskrifter, Kongl.
Poststyrelsen meddelar.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 526.
849
På det att en större konkurrens må ega rum, till förekommande af
en alltför oskälig stegring i skjutslegans belopp, eger Konungens Befallningshafvande
att bestämma de distrikter, hvarinom' skjutsentreprenader
skola finnas, med (åstadt billigt afseende, å ena sidan på de resandes
större beqvämlighet och å den andra sidan på möjligheten att framkalla fri
täflan mellan flere intill allmänna vägarne boende jordegare.
Der omständigheter förekomma, som göra sådant af nöden, må expropriations-lagen
om jords afträdande för allmänt behof vinna tillämpning i
de orter der entreprenör eljest icke står att erhålla, och må det i slika
fall bero på vederbörande skjutslag att antingen å sådan exproprierad jord
uppföra nödiga gästgilveri-byggnader eller ock fortfarande utgöra skjutsen
på hittills vanligt sätt.
Rikets Ständer bevilja ett förslags-anslag al Ett Hundra Tusen Riksdaler
Riksmynt, att användas till ersättning åt sådane Statens embetsoch
tjenstemän, som under resor i embetets ärender, de der icke i annan
ordning godtgöras, nödgas utbetala högre skjutslega än 1 R:dr per
mil för hvarje häst den resande egt begagna och i verkligheten nyttjat;
börande så beskaffade ersättningsräkningar af Konungens Befallningshafvande
granskas och genom jemförelse med dagböckerna kontrolleras.
Genom antagande af dessa högst billiga och rättvisa förslag skulle skjutsfrågan
redan vid denna riksdag kunna lösas, utan att hvarken Staten eller den enskilde
jordbrukaren drabbats af någon oskälig uppoffring; ty man kan vara öfvertygad om
att brist på skjutsentreprenörer, åtminstone i de flesta orter, icke skall uppstå, hvarken
i stäiferna eller på landet, sedan delta svåra onus återförenats med gästgifveri—
bestyret och deraf uppkommande förmåner, på sätt förhållandet ursprungligen varit.
Genom den begärda summans användande, på sätt ofvan blifvit föreslaget, har man
förekommit ett bland de svåraste hindren mot den eljest rigtiga grundsatsen, att
skjutsen, lika med alla andra tjenslbarheter, må gälla hvad den kan vara värd.
Det är visserligen sant, att en och annan, t. ex. stadsbo, kan blifva nödsakad
att utgifva några riksdaler mera än han hittills varit van vid, men som detta fall
oftast inträffar med och hårdast drabbar dem, som nu resa för nöjes skull och den
högre ersättningen dessutom tillgodokominer den skjutsskyldige borgaren, hvilken nu
är förbunden att kontribuera lill skjutsentreprenören, så kan man icke häruti finna
någon orättvisa.
På det att detta förslag snarl må komma till de respektive Med-Ståndens kännedom
och möjligen, efter ett samvetsgrannt begrundande af de motiver, som i det
numera undertryckta betänkandet rörande skjutsväsendets ordnande på Statens bekostnad
förekomma, af desse behjertas, hemställer jag att Ståndet ville besluta, att
denna motion kommuniceras de respektive Med-Stånden, för hvilket ändamål nödiga
antal exemplar skola i nästa plenum aflemnas.
Bih. till B. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. é Åfd. 108.
850
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 526-
Skjutsfrågan har numera, likasom så manga andra, de der hvila på rättvisans
och sunda förnuftets grund, hunnit lill eli stadium, der den icke kan falla. Fåfängt
må man numera söka inbilla den Svenske bonden, att det är hans moraliska skyldighet
att, vare sig sjelf skjutsa en annan för mindre ersättning än lians tjenstbarhet
är värd, eller lega någon entreprenör att i sitt ställe verkställa skjutsningen för
att sjelf få det nöjet att betala en del af skjutslegan. Endast den uppenbaraste
kränkning af den frie odalmannens och statsborgarens heligaste rättighet, den nemligen
att sjelf råda öfver sin egendom, kan numera i Svenska lagstiftningen qvarhålla
de förhatliga stadgande!) hvilka, på sätt Herr Grefve Anckarsvärd under 1856—1858
årens riksdag så träffande yttrar, ”ställer den så kallade frie Svenske jordägande
mannen i detta hänseende ensam jemförlig med den Ryske muchiken eller med den
Byske lifegne bonden.”
Det är visserligen sanni, att många röster inom såväl det ena som det andra
Riks-Ståndet höjdes till förmån för en lindring i den särdeles ojemnt tryckande skjuts
bördan;
men det är numera icke ensamt penningéförlusler, som såra den jordbrukande
delen af Svenska folket, utan fastmera den förnedrande orättvisa, sorn ligger
till grund för detta våldförande af en helig rättsprincip.
Jemte det jag beklagar, att Kongl. Maj:l icke fästat ringaste afseende på BondeStåndets
vid förra riksdagen aflåtna underdåniga skrifvelse, angående framläggande
för nuvarande Rikets Ständer af en nådig Proposition om skjutsningsväsendets ordnande
i ofvan antydda syfte, en åtgärd, som sannolikt icke skulle hafva fruktlöst
aflupit, derest den framkommit från något annat Riks—Stånd, har jag på förhand velat
bemöta den vid alla möjliga tillfällen framhållna invändningen: att Bonde-Ståndets anspråk
på skjutsbördans aflyftande från jordbruket skulle vara obefogade derföre, att
de flesta hemman blifvit köpta med ett dylikt onus och att egarne sålunda på förhand
vetat, att de voro skyldige fullgöra håll- och reserv-skjuts. För hvar och en.
som har den ringaste kännedom om skjutsnings-besvärets historiska tillkomst, tarf—
var nämnde invändning ingen vederläggning, ty desse veta, att samma onus härleder
sig från den fordna våldgästningen; men för alla andra motståndare borde vara
tillfyllestgöraude att erinra hurusom jovdegendomarne fordom varit inköpta med en
årlig jordeboks- och mantals-ränta, som, efter kronovärdi, utgjort endast några
lumpna daler och ören, men hvilka, efter sedermera timad förvandling och förenkling,
blifvit förhöjda till hundradetals riksdaler riksmynt. Man kan förthy billigtvis
fråga: När en sådan förökning i de årliga skatterna kunnat ega rum, skulle man
icke med samma rätt kunna vinna befrielse från ett orättvist onus, ehuru delta graverade
hemmanet, då det köptes?
Stockholm den 18 April 1865. C. A. Larsson,
från Östergötlands län.
STOCKHOLM, tryckt hos N. Marcus, 1865.
Motioner i Bonde-Ståndet 18$3. N:o 527.
851
N:o 527.
Af Nils Andersson från Wermlands län, om revision i visst fall af
nu gällande expropriationslag, m. m.
Sedan, genom Rikets Ständers förstärkta Stats-Utskotts besynnerliga åtgärd, tillintetgjorts
Höglofl. Stats-Utskottets i dess Utlåtande N:o 87 i 7 punkten afgifna och
af Preste- och Bonde-Stånden bifallna förslag, ”att i afseende på alla de jernvägar,
hvilka nu Rikets församlade Ständer anse höra såsom stambanor af Staten anläggas,
måtte föreskrifvas, att, innan jernvägsarbelet påbörjas, den till banbyggnaden och
nödiga stationer erforderliga jord för den del af banan, till hvars byggande anslag
vid nuvarande riksdag beviljas, skall vara af vederbörande kommuner kostnadsfritt
upplåten”; har jag, med stöd af 56 § Riksdags-ordningen, funnit mig föranlåten att
väcka denna motion.
Det är ett allmänt kändt faktum, hurusom Staten ständigt uppskörtas vid utförande
af byggnadsföretag och sådant icke minst vid exproprierandet af jord i och
för jernvägsbvggnaderna. Om man till exempel betraktar de uppgifter, som förefinnas
i afseende på jordexpropriationen för nämnda ändamål, från Stockholm åt
Södertelje, der respektive egare al egendomarne Stufsta, Elfsjö, Flemmingsberg och
Årsta erhållit, nemligen för Stufsta, ”efter 900 R:dr tunnlandet och med 50 procent
förhöjning, derjemte 1,527 R:dr 29 öre i ersättning för 51 uppskattade kappland
odlad mark”; för Elfsjö, ”efter 1,000 R:dr tunnlandet jemte 50 procent förhöjning
för 5 tunne- och 51 kappland, 5,974 R:dr 90 öre”; för Flemmingsberg ”efter 1,000
R:dr per tunnland jemte 50 procent förhöjning för 7 tunne-och 14 kappland, 11,176
R:dr 47 öre”; och för Årsta, ”efter 1,100 R:dr per tunnland jemte 50 procent förhöjning
för 1 tunnland 50 kappland, 5,227 R:dr 67 öre och efter 1,400 R-.dr per
tunnland jemte 50 procent förhöjning för 1 tunnland 22 kappland, 5,598 R:dr 99
öre, eller tillhopa för 5 tunnland 20 kappland 6,226 R:dr 66 öre”; så kan man
intet annat ån häpna af förvåning öfver det orimligt obilliga, som uti dessa jordersättningar
egt rum; och jag förmodar att enahanda förhållande förefinnes på många
andra ställen, der Staten skall expropriera jord för sina jernbanor.
Bih. Ull B. St. Brot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 108
852
Motioner i Bonde-Ståndet 1863. N:o 527,
Rikets Ständers Stats-Utskott jemte tvänne Riks-Stånd hafva vid nuvarande
riksdag sökt lossa och befria Staten från dylika prejerier och vid en omröstning i
det förstärkta Stats-Utskottet befunnos 60 ledamöter, som delade enahanda åsigt
nemligen den, att Staten skulle befrias från expropriation af jord för sina stambanor,
men det oaktadt är denna mening på ett besynnerligt, ja, jag vågar säga, nära grundlagsvidrigt
sätt, underkänd.
Det är med anledning af dessa förhållanden jag vågar till Rikets Ständer
hemställa:
om företagande af en revision af nu gällande expropriationslag, för så
vidt den kan hafva inflytande på jord i och för Statens jernbanor, samt
utarbetande och föreskrifvande af stadganden, som fria Staten ifrån alt
erlägga alltför öfverdrifna jordersättningar m. m. för ifrågavarande ändamål,
och som ingalunda må öfverstiga det, efter noggrann undersökning,
befintliga verkliga värdet.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 7 Augusti 4063.
Nils Andersson,
från Wermlands län.
Häruti instämmer:
Lars Ersson,
från Södermanlands län.
Tillägg till Nils Anderssons motion af Sven Rosenberg: Att vid uppskattning
af jordvärdet för jernvägsanläggningar, expropriations-komitéen bör vara förbunden
att taga i beräkning de fördelar jordegare och möjligtvis närmaste grannar kunna
antagas skörda af den blifvande jernvägen och det högre värde deras till jernväg
och jernvägsstation gränsande egendomar genom desammas anläggande må antagas
kunna vinna, hvilka omständigheter således böra verka nedsättning i expropriationskostnaderna.
Motioner i Bonde-Ståndet 1863. N:o 528.
853
N:o 528.
Af Josef Smedberg från Elfsborgs län, om afskaffande af tullstämp
ling
ä inom riket tillverkade varor.
Sedan Kongl. Majit genom nådig Kungörelse den 22 Maj innevarande år förordnat,
att tullstänipling å varor, som från utrikes ort inkomma, skall från och med
år 1864 upphöra, har väl ett af de band, som i viss mån tryckt den friare han
deln
blifvit lossade, men ännu vidlåder detta band en stor del af den inhemska
varutillverkningen, i synnerhet är förhållandet sådant med de varor, hufvudsakligen
bestående af väfnader, som tillverkas inom de sju häraderna i Elfsborgs län, hvilka
hittills åtnjutit en särskild handelsfrihet, men som derjemte varit skyldiga att med
särskild stämpel förse sina varor, för hvilket ändamål varorna måste forslas till tull—
hamrarne i Borås och Ulricehamn. Att detta åliggande, genom varans transportering,
omlastning och stämpelafgift m. m. medförer många olägenheter och kostnader,
hvilka fördyra för konsumenten, sora i sista hand drabbas deraf, lärer icke
kunna bestridas; och då jag icke kan finna någon anledning hvarför tullstämpling å
inhemska varor framför utländska är behöflig, utan samma skäl, som föranledt Kongl.
Maj-.ts beslut i afseende på de sednare, ega lika stor, om icke större, giltighet i
afseende på de förra, i synnerhet som Rikets Ständer vid innevarande riksdag uttalat
sig för en oinskränkt handels- och näringsfrihet, hvarigenom de särskilda privilegier
för ofvannämnde provins blifva utan värde, samt de dermed förknippade
skyldigheter följaktligen äfven böra afskaflas; vågar jag, med föranledande af förenämnde
under riksdagen vidlagne åtgärder och med stöd af 56 § Riksdags-ordningen,
väcka följande motion:
att Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
den genom särskilda författningar föreskrifna stämpling å inom riket till
verkade
varor måtte blifva afskaffad.
I följd hvaraf de tullkamrar, som blifvit inrättade hufvudsakligen för den inhemska
varu-stämplingen, borde kunna indragas och tullverket derigenom beredas
en besparing. Ehuru nuvarande tullpersonal väl måste på indragningsstat uppföras
med bibehållande af sina löner intill dess de erhålla befordran till annan tjenst
854
Motioner i Bonde-Ståndet 1863. N:o 529.
eller med döden afgå; uppgående denna aflöning för tullkamrarne i Borås och Ulricehamn
till 7,800 Riksdaler årligen, hvilka framdeles blefvo för tullverket besparade.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Slockholm den 17 Augusti 1863.
J. Smedberg,
från Elfsborgs lån.
Häruti instämmer:
E. Andersson,
från Elsborgs län.
N:o 529.
Af Jöns Rundbäck från Göteborgs och Bohus län, att de protokoll,
som hållits vid förstärkta Stats-Vtskottets sammanträden den 6, 7 och
il Augusti 1863, mätte varda till trycket befordrade och bland Riksstånden
utdelade.
Såsom ledamot af Höglofliga Expeditions-Utskottet får jag vördsamt underrätta,
att till samma Utskott från förstärkta Stats-Utskoltet ankommit ett memorial, jemte
protokoll för den 6, 7 och 11 dennes, hvaruti icke blott tillkännagifves förloppet
vid åtskilliga voteringar i några statsregleringsfrågor, utan äfven ett beslut derom,
att berörda protokoll skulle, jemte sagda memorial, tryckas och utdelas. Delta beslut
har dock flertalet af Expeditions-Utskottets ledamöter ansett icke böra till någon
annan åtgärd å Utskottets sida föranleda, än att memorialet bör tryckas, hvaremot
protokollen skola till förstärkta Stats-Utskottet återställas, med antydan derom,
att Expeditions-Utskottet anser sig icke böra med någon tryckning och utdelning
af berörda protokoll laga befattning. Som jag anser detta Expeditions-Utskottets
förfarande kunna föranleda dertill, ali Rikets Ständer undanhållas all kännedom om
ofvanberörde, i mer än ett hänseende märkliga protokoll, får jag, med stöd af 56
§ Riksdags-ordningen, vördsamt föreslå, det måtte ifrågavarande protokoll varda till
trycket befordrade och bland Riks-Stånden utdelade. Och torde, i sammanhang med
remiss till vederbörligt Utskott af denna min motion, densamma varda de respektive
öfrige Riks-Stånden kommunicerad.
Stockholm den 19 Augusti 1863. J. Rundbäck.
Stockholm, tryckt hos N. Marcus, 1863.
Motion i Bonde-Stå/ndet 1863• N:o 530.
855
N:o 530.
Haniel Danielssons från Jönköpings Län motion om statsanslag lii
bildande af en remontmngsfond för Smålands Husar-regemente
Som Förslärkla Stals—Ulskoliet, förliden gårdag, icke godkändt förslaget om
Smålands husar-regementes förvandling tili infanteri, ehuru, vid denna frågas behandling
under innevarande riksdag, Irenne Riks—Ständ erkänt hehöfligheten för rusthållarne
i Småland af denna lindring, hvilken desse rättvisligen hoppats skulle
komma dem tillgodo, då dessutom såväl Landtförsvars-komiléen och Kongl. Maj.t,
som enskilde motionärer påyrkat denna för provinsen så vigtiga fråga; så vågar jag,
på grund häraf, och då rusthållarne i Småland från indelningsverkets början burit
denna tunga, hvilken hårdare än för. rusthållare i någon annan provins blifvit dem
pålagd, och hvars remonteringsskyldighel ställer mången i största förlägenhet att
anskaffa emellan 40 ä 50 stycken remonter årligen, hvilka ensamt medtaga utgift
för provinsen af omkring 20,000 R:dr Runt, ehuru i riksdagens elfte limma, på
grund af 56 § Riksdags-ordningen, vördsamt föreslå,
all Rikets Stander täcktes till bildande af remonteringsfond för
Smålands husar-regemente anvisa ett belopp af Etthundra tusen
R:dr Runt, hvaraf räntan årligen finge användas till remonlcringshjelp
på säll Rikets Ständer och Kongl. Maj:t närmare
täcktes bestämma.
Om remiss till Stats—Utskottet anhållcs.
Stockholm den 18 November 1863.
D. Danielsson,
från Jönköpings ian.
Uti detta Memorial instämmer
./. Eriksson,
från Jönköpings län,
Bih. till B. St. Prof. 1862 & 1863. 11 Sami å Afd. 109
STOCKHOLM, tbyokt hos N. Mabcus, 1863.
A
Mimmi
öfver Motioner i Bonde-Ståndet vid
1862 och 1863 års Riksdag.
4.
Afgäld, af afsöndrad lägenhet. Se Hemmansklyfning.
Afkortning, af Kronoutskylder, om ändring i författningarna angående sådan för
underåriga barn och för fattigdom. Motion N:o 143. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 45 (Tit. B.}. R. St. underdån. Skrifv. N:o 73.
Aga, k roppslig, om användande af. Se Elementar-läroverk.
Agronom, om anslag till lön åt en inom Norrbottens län. Motion N:o 165
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 99.
om anslag till lön åt ytterligare en inom Kopparbergs län. Motion N:o
106. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 99.
Alingsås, om uppförande på ordinarie stat af extra provincial-läkaretjensten derstädes.
Motion N:o 260. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139,
Allmänning. Se Häradsallmänning.
Almquist, Josef Oscar, från Norrbottens län. Motion N:o 252, om anslag till
lön åt ytterligare en veterinärläkare inom länet. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 253, om förhöjning i lönen för provincialläkaren i Nederkalix
distrikt samt anslag till lön åt en provincialläkare inom Pajala m.
11. socknar. Stats Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 169.
i 1
k - - V
ssi
2
Almquist Josef, Osear, från Norrbottens län, Motion N:o 315, om anslag för
myrutdikningar och vattenaftappningar inom Norrbottens län. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 141. R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
—- — Motion N:o 451, om statsanslag till förhöjning i tingstolkarmes aflöning
inom Pajala m. (1. härader i Norrbottens län. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
39. R. St. underdån. Skri fv. N:o 123.
— — Motion N:o 452, att hvar och en, som sjelf är prestvigd, må ega rät
tighet
och skyldighet att i prestembete inviga dertill kompetente personer.
Lag-Utsk. Utlåt. N:o 45.
— — Motion N:o 453, derom att lullafgiften på läkten, sparrar m. m. måtte
bestämmas till 50 öre per stycke, utan afseende på längd eller bearbetning.
Revilln.-Utsk. Betänk. N:o 8 samt Mern. N:is 13 och 19. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 148.
— — Motion N:o 454, om statsanslag till betäckande af den förlust, Kaptenen
M. U. Silfverbrand lidit vid uppförandet af Landshöfdinge-residens-byggnaden
i Luleå. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 192.
Motion N:o 508, angående upphörande af Styrelsens för Telegrafverket
rättighet att förflytta de vid verket anställde tjenstemän från en tjenstgöring
till en annan. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 50
samt Mern. N:o 98.
Andersson, Anders, från Kopparbergs län, Motion N:o 102, om statsanslag till
uppförande af nytt läroverkshus i Falun. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Andersson, Anders August, från Östergötlands län, Motion N:o 70, om ändring
i Kongl, kungörelsen den 13 November 1860, i fråga om allmänna
beväringen samt årligt anslag till inköp och reparation af gevär och anskaffande
af ammunition. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 67. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 133.
— — Motion N:o 139, om halfva bränvinstillverkningsafgiftens anvisande till
jernvägsbyggnader. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 89.
Motion N:o 309, derom att två nya lärarelöner måtte anslås lill Wadstena
elementarläroverk. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån.
Skriv. N:o 169.
Motion N:o 365, om upphäfvande af vissa delar af Kongl, förordningen
den 26 Oktober 1860, angående vilkoren lör bränvinstillverkning, i ändamål
att rättighet till husbehofsbränning måtte återställas till hvad den
var, enligt 1857 års Kongl, förordning, m. m. Sammans. Bevilln.-,
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 2.
Andersson, Erik, från Westmanlands län, Motion N:o 346, om aflåtande af
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, med anhållan om utredning af
\
i
-
3
den s. k. landtogsgärdens belopp och nådig proposition om och, i sådan
händelse, på hvilka grunder nämnde skaltetitel må från ordinarie räntan
uteslutas. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 45. R. St. underdån. Skrifv. N:o 182.
Andersson, Erik, från Westmanlands län, Motion N:o 347, om fullständigt upphörande
af all grundskatt och att statens inkomster i stället måtto genom
bevillning fyllas. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 160.
— _— Motion N:o 348, om åläggande för Konungens Befallningshafvande, skogs
styrelsen
eller jägeribetjeningen, alt hålla närmare tillsyn å efterlefnaden
af författningarne i fråga om vård och återplantering af skog, jemväl å
sådant kronohemman, som är åt arrendator upplåtet och hvarest ordentlig
trakthuggning finnes införd, samt om användningen af den genom
trakthuggningen fallna skog. Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 50 och Utlåt. N:o 57. R. St. underdåti.
Skrifv. N:o 187.
_— — Motion N;o 349, om åtskilliga föreslagna stadganden såsom tillägg till
eller förtydligande af lagens föreskrifter i 6 kap. Byggningabalken, i
fråga om dikning och vattens afledandc af egor. Sammans. Lag- samt
Allm. Eesv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 7. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 93.
Andersson, Erik, från Elfsborgs län, Motion N:o 191, om statsanslag till dels
vägomläggning inom Marks härad och dels understöd ät behöfvande derstädes.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 95. R. St. underdån. Skrifv. N:o 89.
— — Motion N:o 337, att s. k. blänkets för tryckning af kattun och mole
skiri
måtte förklaras till införsel fria. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 8 samt
Mern. Niis 13 ech 19. R. St. underdån. Skrifv. N:o 148.
Andersson Jan, från Kopparbergs län, Motion N:o 128, om ändringar i 20 och
21 §§ af Kongl, förordningen den 1 Oktober 1858, angående tillverkning,
vård och försäljning af krut. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 16. R. St. underdån. Skrifv. N;o 11.
— — Motion N:o 189, om anslag till ackordsersättning åt f. d. Regements
läkaren
m. m. B. E. Levin. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 184.
— — Motion N:o 422, om förändrade föreskrifter i fråga om tiden och sättet
för pröfning af egogradering. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 29 och Utlåt. N:o 53. R. St .underdån. Skrifv.
N:o 197.
_ — Motion N:o 423, om norra stambanans utsträckning under nästkommande
statsregleringsperiod, utöfver hvad Kongl. Majit* i dess nådiga proposition
föreslagit, förbi Sala till byn Brovallen inom Kopparbergs län, samt
dertill erforderliga medels anvisande. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 87. Mern
Niis 117 och 143.
Andersson, JollJtlllies, från Jönköpings län, Motion N:o 50, angående ändring i
18 kap. 20 § Skiftesstadgan. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 29 och Utlåt. N:o 53. K. St. underdån. Skrifv.
N:o 197.
— — Motion N:o 122, om rätt för åboer å de till Wisingsö gymnasium och
skola donerade hemman att desamma till skatte inlösa. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 71. R. St. underdån. Skrifv. N:o 77.
— — Motion N:o 246, om ändring i och tillägg till Kongl, kungörelsen den
11 Augusti 1854, i fråga om ersättning till Nämndemän för syner m.
II. förrättningar. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 86. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 65.
Andersson, Jonns, från Östergötlands län, Motion N:o 71, om förändring i ordnandet
af skjutsningsbestyret i landet samt anvisande af härför behöllige
medel. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 21, Utlåt. N:o 40 och Mern. N:o 45. Stats-Utsk. Mern. N:o 210.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 196.
— —^ Motion N:o 306, att elementarläroverkens 2:ne lägsta klasser må från
nämnde läroverk skiljas och förläggas till folkskolan. Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 118 och Mern. N:o 127. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 174.
— — Motion N:o 307, om anslag till ytterligare 2:ne lärarelöner vid Wad
stena
treklassiga elementarläroverk. Stats-Utsk. Utlät. N:o 139. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 169.
— — 3Iotion N:o 308, om hela personliga skyddsafgiftens öfverlåtande åt för
samlingarne
till folkskolornas reorganisation och vidare utveckling, om
indragning af nuvarande och inrättande al tre folkskolelärareseminarier,
samt om anslag till stipendier åt elever vid dessa seminarier, till anskaffande
af materiel åt folkskolorna och till lön och resekostnadsersättning
åt öfver-inspektören och folkskole-inspektörerna. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 401, om anslag åt Geschwornern G. A. W. Busch för före
läsningars
hållande i folkskolelärareseminarierna öfver mnemonikens tilllämpning
på arithmetikens elementer. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
— — Motion N:o 490, om bestämmande af vissa vilkor, hvarunder äldre af
skedade
militärer må kunna komma i åtnjutande af pension eller understöd
utaf det vid sistlidne riksdag lör ifrågavarande ändamål beviljade
anslag. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153.
Andersson, Jöns, från Malmöhus län, Motion N:o 52, om tillägg till Kongl, förordningen
den 24 September 1861, angående tillsyn å förmyndares för
valtning
af omyndigs egendom. Lag-Utsk. Betänk, N:o 32 och Utlåt,
N;o 86.
5
Åndersson, Jöns, från Malmöhus län, Motion N:o 53, filt den del af tiondespannernålen,
som blifvit. Skånska kyrkorna frånkänd och tillagd akademistaten
i Lund såsom aflöning, må till kyrkorna återgå och ersättning af
allmänna medel akademistaten beredas. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
— — Motion N:o 54, om antagande af en allmän grund för beräkning af
boupptecluiingsarfvode för fastighet. Lag-Utsk. Utlåt. N:o 53.
— — Motion N:o 206, om statsbidrag för en jernbana från Ystad till södra
stambanan vid Eslöf. Stats-Utsk. Utlåt. lV:o 88. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 120.
Alldei'SS01l, Lars Gustaf, från Elfsborgs län, Motion N:o 418, om låneunderstöd
åt Torrskogs församling för fullbordande af dess kyrkobyggnad. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 137.
Andersson, Nils, från Wermlands län, Motion N:o 255, om förhöjning i de uti
12 Kap. 2 § Rättegångsbalken stadgade böter för uteblifvande från ting.
Lag-Utsk. Utlåt. N:o 38 och Mern. N:o 64.
— — Motion N:o 279, om ändring i gällande tulltaxa, i fråga om förlullning
af ämnen till sammansatta knappar. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 8 samt
Mern. Niis 13 och 19. R. St. underdån. Skrifv. N:o 148.
— — Motion N:o 445, om ett lagstadgande i den syftning att en närmare
kontroll må kunna hållas öfver dem, som föranstalta religiösa sammankomster.
Sammans. Lag- samt Ailm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 24.
— — Motion N:o 446, derom att föreskrifter måtte meddelas till förekom
mande
deraf att samma åtkomsthandling vid lagfart af fastighetsköp flere
gånger begagnas.
— — Motion N:o 527, om revision i visst fall af nu gällande expropriationslag.
Lag-Utsk. Betänk. N:o 71. R. S(. underdån. Skrifv. N:o 150.
Andersson, Pani, från Jemtlands län, Motion N:o 72, om anslag till lön åt en
Veterinärläkare för södra delen af provinsen Jemtland med station i
Oviken. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Motion N:o 73, om ett statslån af 70,000 R:dr R:mt till Jemtlands
kommunikationsaktiebolag. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 175.
— — Motion N:o 74, om inlösen af ivänne Riksgäldskontorets sedlar å Tio
Riksdaler. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 43.
— — Motion N:o 88, om upphörande af hvad i lag och särskilda författningar
stadgas om rättighet att i börd lösa jord å landet. Lag-Utsk. Betänk.
N:o 59. R. St. underdån. Skrifv. N:o 137.
— — Motion N:o 110, om indragning af de åt Kronofogdarne och Härads
skrifvarne
i Jemtland anslagna s. k. bohemman mot kontant ersättning
af Statsverket. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 99.
6
Andersson, Paul, från Jemtlands län, Motion N:o lil, om hemmanet N:o 1
Fångåmons i Jemtland befriande från rotering. Sammans. Stats- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 10 och Utlåt. N:o 28. R.
St. underdån. SkriIV. N:o 91.
— — Motion N:o 150, om statsanslag lör aidäggande af jernväg, kanal och
“chaussé11 emellan Sundsvall och Bräcke. Slals-Utsk. Utlåt. N:o 141.
R. St. underdån. Skril'v. N:o 175.
— — Motion N:o 254, om ett. årligt anslag af 50,000 R:dr R:mt till myr
utdikningar
inom länet, utöfver hvad Kongl. Maj:t för samma ändamål
äskat. Slals-Utsk. Utlåt. N:o 141. R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
—. _ Motion N:o 302, att, med upphäfvande af Kongl, förordningen den 7
Mars 1855, 2 § i 1 kap. Missgerningsbalken måtte återfå siri ursprungliga
lydelse. Lag-Utskottets Betänk. N:o 36 och Utlåt. N:o 56. R. St.
underdån. Skrifv. Nio 204.
-—- — Motion Nio 303, att landstingen måtte berättigas att meddela särskilda
föreskrifter, lämpade för hvarje landsort, i frågor om egors fredande mot
skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet. Sammans. Lagsamt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4.
— — Motion N:o 304, om anslag till upprättande af ett stuteri i Jemtlands
län för uppdragande af arbetshästar. Stals-Utsk. Utlåt. N:o 99.
— — Motion Nio 305, om anslag till inrättande af 5 nya länsmanstjenster
inom Jemtlands län. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 99. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 149.
— — Motion N:o 484, om ändring i Kongl, kungörelsen den 18 Mars 1843,
1 fråga om traktamentsersättning åt särskildt t. I. domare vid syner å
miiitie-boslällen. Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 53. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 47,
— — Motion N:o 506, om dels anslag af löner för 20 nya provincial-läkare
utöfver hvad Kongl. Majit föreslagit, dels ett förslagsanslag til! extra
arfvoden eller tjenstgöringspenningar inom sådana provincialläkare-distrikter,
till hvilka derförutan kompetente sökande sig icke anmäla. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. Nio 169.
Andreasson, Anders, från Elfsborgs län, Motion N:o 115, om förändring i vissa
delar af nu gällande förordning angående tillverkning af bränvin. Sammans.
Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o
2 samt Mern. Niis 3 och 12. R. St. underdån. Skrifv. N:o 156.
— — Motion Nio 264, om rättighet för ägare af hemman, hvarmed gästgif
verirörelse
är förenad, att, derest han så för godt finnér, samma rörelse
sig afsäga. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. Nio 39.
— — Motion N:o 381, om lönetillökning åt Kammarskrifvarne i Kongl. Stats
kontoret.
Stats-Utsk. Utlåt. Nio 100. R. St. underdån. Skrifv. Nio 168.
Andreasson Anders, från Elfsborgs län. Motion i\:o 436, derom att de Kronofogdar,
som åtnjuta pension enligt Kongl, brefvet den 15 Februari 1841,
händanefter måtte erhålla pension i enlighet med bestämmelsen i Kongl,
brefvet den 15 Mars 1858. Stats-Utsk. Utlåt. Nio 153 oell Meni. Nio 180.
— — Motion N:o 437, om underdånig hemställan till Kongl. Majit om ut
färdande
af förbud mot gesällvandring. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. Nio 75.
— — Motion Nio 438, om tillägg tili 15 §. af Kongl, förordningen den 21
December 1857, rörande grinds hållande öfver väg.
Apotlieks-privilegierna, om upphörande af de s. k., samt beredande af ersättning
åt nuvarande innehafvare deraf. Motion N:o 482. Sammans.
Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 44.
Arbetare, om bestämmande af böter, hvartill den gör sig förfallen, som i arbete
mottager främmande person, som ej är försedd med husbondes, prests
eller ordförandes i kommunalstyrelse betyg, att han är ledig till arbete.
Motion N:o 391. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. Nio 2.
Arfskifte, om utfärdande af ett lagstadgande rörande skyldighet alt inom viss tid
ingifva. Motion N:o 125. Lag.-Utsk. Betänk. Nio 17 och Mern.
N:o 23.
Arrende af boställs- och löningshemman, om förmånsrätt dertill för förutvarande
arrendator. Motion Nio 77. Stats-Utsk. Utlåt. Nio 107.
Arvidsjaurs kyrka oell Jörns kapell, om väganläggning mellan. Se Jörns
kapell.
Arvika, om bidrag af allmänna medel till uppförande af ett skolhus derstädes.
Motion Nio 335. Stats-Utsk. Utlåt. Nio 139 och Mern. Nio 170.
— — Om statsanslag till en tredje lärare vid elementar-läroverket derstädes.
Motion Nio 336. Stats-Utsk. Utlåt. Nio 139.
Assurans-bolag, om åtgärder till förekommande af utländska lotteri-kollektörers
och assurans-bolags affärsverksamhet i riket. Motion Nio 319. Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. Nio 95.
Angerums socken, i Blekinge, om anslag af allmänna medel för uppförande af
ett kapell och anskaffande af boställe åt kapellpredikant för de öfre
rotarne inom. Motion Nio 205. Stats-Utsk. Utlåt. Nio 136.
Augmentsränta, an gående de till vissa rusthåll i och för rustningens bestridande
anslagna s. k. augmentsräntors ingående till statsverket mot ersättning
till vederbörande. Motion Nio 194. Sammans. Stats- samt Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 16.
8
ÅUktiOU, om ändring i tiden tor dess hållande å iandet. Motion N:o 131. Allm.
Besv.- och Ekon.-Betänk. N:o 37. B. St. underdån. Skrifv. N:o 37.
B.
Badstufva och ria, angående upphäfvande af de i lag och författningar förekommande
sladganden, att de skola å boställshemman finnas. Motion N:o
483. Sammansat Lag- samt Allm. Bev.-och Ekon.-Ulsk. Betänk. N:o 8.
B. St. underdån. Skrifv. N:o 94.
Bank, Rikets Ständers, om förhöjning i fastighets-lånefonden och allmänna diskontfonden,
och afsättande af en lånefond till understöd för odiingsföretag.
Motion 3V:o 96. Banko-Ulsk. Betänk. N:o 35.
— — om dess öfvertagande af all bankrörelse i riket och berättigande till
sedelutgifningsrätt utöfver den nu bestämda och till så stort belopp, nu
varande enskilda banker ega. Motion N:o 350.
— — angående förökning af fonden för belåning af faslighet med en million B:dr
årligen under nästa slatsregleringsperiod, samt Iåns utlemnande till hälften
af det i 1862 års taxering åsätta fastighetsvärde, dock ej lill högre
belopp än 6,000 R:dr. Motion N:o 108. Banko-Ulsk. Betänk. N:o 35.
— -— om förhöjning af fonden lör fastighets-lånerörelsen, äfvensom af maximi
beloppet
för sådana lån. Motion N:o 359. Banko-Ulsk. Utlåt. N:o 35.
Bailk-bolag, med sedelutgifningsrätt, om ändring i 3 Art. 15 § af bevillningsförordningen,
angående förhöjning i den dem åliggande särskilda bevillningsafgift.
Motion i\:o 237. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 9, Utlåt.
N:o 14 samt Meni. N:o 16 och 21. B. St. underdån. Skrifv. iV:o 210.
Banko-diskontverket, angående revision af dess förvaltning. Se Revision.
Banko reglemente, om ändring i 156 § 1 morn. angående meddelandet af vederhäftighets—bevis
för lånesökande i allmänna- samt handels- och näringsdiskonten.
Motion N:o 498. Banko-Utsk. Betänk. N:o 35.
Barndop, om förändring af 2 Kap. 3 § af 1686 års kyrkolag, i fråga om tiden
och stället för. Motion N:o 430. Lag-Utsk. Betänk. N:o 72 och Mein.
N:o 83. R. St. underdån. Skrifv. N:o 163.
Bergström, Johan, från Kopparbergs län, Motion N:o 104, om sättet för inrättande
af gästgifverier vid nya farvägar äfvensom vid jernvägs- och kanalstationer.
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 21.
Motion
9
Bergström, Jolia», ftån Kopparbergs lärl, Motion N:o 105, om sådan förhöjning uti
det af Kongl. Majit i Dess nådiga proposition 'äskade anslag för understödjande
af myrutdikningar och vattenaftappningar inom de sex nordligaste länen,
att 20,000 R:dr R:mt för Kopparbergs län särskildt varda anvisade.
Stats-Utsk. Utlåt. Nio 141. R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
Motion Nio 106, om anslag till lön åt ytterligare en Agronom inom
Kopparbergs län. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 99.
— — Motion N:o 366, om anslag till lön åt en Veterinärläkare i Wester-Da
larne.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 367, om anslag till lön åt en Provincialläkare i Wester
Bergslags
fögderi af Kopparbergs län. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 169,
— — Motion N:o 368, om anslag till lön åt ytterligare en lärare vid Veterinär
inrättningen
i Stockholm. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
Bergström, Svante, från Östergötlands län, Motion N:o 250, angående delegares
oqvalda dispositionsrätt öfver härads-allmänningarne. Sammans. Stats-,
Lag- samt allmänna Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk. Nio 50 och Utlåt.
N:o 57. H. St. underdån. Skrifv. N:o 187.
Motion N:o 343, om förhöjning af lönen för de fem äldste Kammar
skrifvarne
i Kammar-kollegiuin. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 100. R. St.
uiujardän. Skrifv. N:o 168.
Bergströ»), om pension å Allmänna indragningsstaten för aflidne extra Provincialläkaren
i Arvika distrikt Doktor J. F. Bergströms enka Jeanna Maria
Bergström och deras dotter Jeanna Albertina Euphemia. Motion N:o
334. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153. R. St. underdån. Skrifv. N:o 186.
Betsmail, om utsträckning i tiden för stämpling af del utaf Mekanikus Bäckström
uppfunna patenterade. Moiion N:o 402.
Bevillllillgs-stadga, om åtskilliga ändringar och tillägg i nu gällande. Motion
N:o 379. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 9, Utlåt. N:o 14 samt Mern. N:is
16 och 21. R. St. underdån. Skrifv. N:o 210.
— — om tillägg i 9 och 10 §§ af nu gällande, angående embets- och tjen
stemäns
skattskrifning och taxering. Motion N:o 244. Bevilln.-Utsk.
Betänk. N:o 9. Utlåt. N:o 14 samt Mern. N:is 16 och 21. R. St. underdån.
Skrifv. Nio 210.
— — om ändring i 83 § af nu gällande, i fråga om bevillning för inkomst
af kapital eller arbete, m. m. Motion N:o 270. Bevilln.-Utsk. Betänk.
Nio 9, Utlåt. N:o 14 samt Mern. Niis 16 och 21. R. St. underdån.
Skrifv. Nio 210.
2
10
Bevillllillgs-sladga. om ändring i formuläret N:o 7 i nu gällande. Motion
N:o 269. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 9, Utlåt. N:o 14 samt Mern.
N:is 16 och 21. B. St. underdån. Skrifv. N:o 210.
Beväringen, Olli ändring i Kongl, kungörelsen den 13 November 1860 angående
allmänna beväringen. Motion N:o 70. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 67. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 133.
— — om underdånig skrifvelse med anhållan att de medel, som nu användas
lill första klassens öfningsmöten, i stället måtte anvisas till arfvoden åt
instruktörer för motsvarande öfningar i de fasta folkskolorna. Motion
N:o 129. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 66.
BevärillgS-exercis, om befrielse derifrån för beväringsyngling, som tillhört Skarpskyttekorps.
Motion N:o 87. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 31. R. St. underdån. Skrifv. N:o 112.
— — om inskränkning i tiden för densamma lill hvad den var före 1856 års
Riksdag. Motion N:o 97. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 31. R. St. underdån. Skrifv. N:o 112.
Beväringsmanskapets vapenöfningar, om inskränkning deraf lill endast ett år,
samt om nedsättning i den summa, hvarmed beväringsskyldig kan befria
sig från sådan exercis. Motion N:o 312. Sammans. Stats- samt Allm.
Besv.- och Ekon. Utsk. Betänk. N:o 31. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 112.
— —-om inskränkning i tiden för. Motion N:o 434. Sammans. Stats- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 31. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 112.
Beväringsskyldige från Bräkne oell Listers härader, om rättighet att få undergå
vapenöfningar vid den s. k. mönstringsslätten vid Asarum. Motion
N:o 27. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4.
Bjerkander, Gustaf, från Skaraborgs län. Motion N:o 8, om utbetalande af
förskott af 500,000 R:dr R:mt i och för fortsättande af jernvägsarbete!
mellan Falköping och Jönköping. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 29. R. St.
underdån, Skrifv. N:o 22.
— — Motion N:o 25, angående bränvinsutskänkningsafgiftens användande till
jernvägs-bibanors byggande. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4, Utlåt. N:o 11 och Mern. N:o 13. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 170.
— — Motion N:o 151, om deltagande i vägars och broars byggande och un
derhåll
efter behållna inkomsten för de nu derifrån befriade. Sammans.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 6 och Mern.
N:o 35.
11
Bjerkander Gustaf, från Skaraborgs län, Motion N:o 152, om ändring i stadgandet
i 6 kap. Byggninga-balken, i fråga om vattens ledande. Sammans.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 18.
— — Motion N:o 332, att ek å kronoskattehemman, berustade säterier och
stadsjord af kronoskattenatur må tillhöra egaren med samma rätt, som
tillkommer egare af frälsehemman. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 162.
— — Motion N:o 333, om statsanslag för upprensning af ån Lidan. Stats
Utsk.
Utlåt. N:o 141 samt Mern. N:is 168, 209 och 226. R. St. un
derdån.
Skrifv. N:o '175.
Biskops embeten, om deras jemte Erkebiskops-embelets indragning. Motion N:o
466. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 60.
— — om indragning al nio Biskops-embeten. Motion N:o 523. Allm. Besv.-
och Utsk. Betänk. N:o 60.
Biskopsskrud, angående alskaffande af dess bruk. Motion N:o 67. Allm.
Besv- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 13.
Björkgren, om pension åt enkan efter t. f. andre Landtmätaren Lars Björkgren.
Motion N:o 499. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153.
Björna och Fredrika kyrkor, angående väganläggning mellan. Se Fredrika
kyrka.
Blailkets, för tryckning af kattun och moleskin, angående deras förklarande tili
införsel fria. Motion N:o 337. Bcvilln.-Utsk. Betänk. N:o 8 samt
Mern. N:is 13 och 19. R. St. underdån. Skrifv. N:o 148.
Blekinge, angående indragning af en tredjedel af Båtsmännen i. Se Båtsmän.
Blockliusudden, om indragning af tullstationen vid, samt den der anställde Tullinspektören
Ekbohrns uppförande på indragningsstat. Motion N:o 156.
Allm. Besv.- oell Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 42.
Boliemman, om indragniug af de åt Kronofogdarna och Häradsskrifvarne i Jemtland
anslagna, mot kontant ersättning af Statsverket. Motion N:o 110.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 99.
Bolin, Gustaf, från Upsala län, Motion N:o 100, om den ändring i Kongl, förordningen
den 21 December 1857, angående egors fredande mot skada
af annans hemdjur och om stängselskyldighet, att denna må utgöras efter
hemmantalet. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N;o 4.
— — Motion N:o 101, om tillökning i det af Kongl. Maj:t äskade låneun
derstöd
till sänkning af Olands-ån och dess sidogrenar. Stats-Utsk,
Utlåt. N:o 141. R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
12
Bolnten och Wieslanda jernvägsstation, pm statsbidrag till anläggning af ny väg
inom Sunnerbo härad mellan. Motion N:o 500. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
141 och Mern. N:o 168.
Borås lilio ilian il, angående förhöjning i dess rörelsekapital. Se Filialbank.
Borås och Sundholms gästgifvaregård, om anslag till väganläggning mellan.
Motion N:o 191. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 95. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 89.
Boställe, om bestämd föreskrift i fråga om bevillnings erläggande derför. Motion
N:o 182. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 9, Utlåt. N:o 14 samt Mern. Nås
16 och 21. R. St. underdån. Skrifv. N:o 210.
— — angående skyldighet lör bostälishafvare att förskjuta skifteskostnader för.
Se Laga Skifte.
Bouppteckning, om taxeringsvärdets antagande såsom grund för fast egendoms
värdering vid och nedsättning till hälften af stämplade pappersafgiften
för bouppteckning. Motion N:o 120. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 7, Utlåt.
N:o 11 samt Mern. Nås 15 och 20. R. St. underdån. Skrifv. N:o 135.
— — om nedsättning i Charte-Sigillatse-afgiften för, i hvad den afser fastighet.
Motion N:o 140. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 7, Utlåt. N:o 11 samt
Mern. Nås 15 och 20. R. St. underdån. Skrifv. N:o 135.
— — om upphäfvande af det lagsladgande, som bestämmer att Magistrat skall
förrätta bouppteckning efter alliden ofrälse person i stad, samt upphörande
af boupptecknings procenten, eller dess utgörande efter behållningen
i boet. Motion N:o 440. Lag-Utsk. Betänk. N:o 18 och Mern.
N:o 24. R. St. underdån. Skrifv. N:o 34.
Bouppfeckllillgsarfvode, om antagande af en allmän grund för beräkning deraf
för fastigheter. Motion N:o 54. Lag-Utsk. Utlåt. N:o 53.
Boiippteckllillgsförrättare, angående rättighet för sterbhusdelegare i stad att
sjelfva utvälja. Se Ärfda-Balken.
BoiippteckHiiigs-proccnt. Se Bouppteckning.
Brefporto, om dess nedsättande till 10 öre för enkel vigt. Motion N:o 48,
Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 6.
Bruksegare, om skyldighet för dem att i mån af rösträtt bidraga till Klockares och
Organisters aflöning. Motion N:o 281. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 103.
Bräcke och Sundsvall, om kommunikationsled mellan. Se Sundsvall.
Bränvin, om förhöjning i införsel-tullen å. Motion N:o 425. Bevilln.-Utsk. Betänk.
N:o 17 samt Mern. Nås 22 och 23. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 148.
13
Bränvin, angående åtnjutande al drawback vid utförsel al'. Motion N:o 46. Sammans.
Stats-, Bevilln.- samt Allm. Besv.- oell Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 33.
BrällVilisförsäljnill^, om tillägg till Kongl, förordningen den 7 December 1860
rörande vilkoren för. Motion N:o 98. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4 och Utlåt. N:o 11. K. St.
underdån. Skrifv. N:o 170.
— — om tillägg till 12 § i Kongl, förordningen den 7 December 1860, att
kommunerna sjelfva må höras och besluta om den gästgifvare tillkommande
rättighet att utskänka bränvin. Motion N:o 355. Sammans. Bevilln.-,
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4 och Utlåt. N:o 11.
R. St, underdån. Skrifv. N:o 170.
— — om tillägg till 15 § i Kongl, förordningen den 7 December 1860, i
fråga om rättighet för bolag äfven å landet att utan föregående auktion
bedrifva handel i minut med bränvin. Motion N:o 314. Sammans.
Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4.
— — om ändring i 24 § i Kongl, förordningen den 7 Decembr 1860, angående
fördelningen mellan stad och land af afgiiterna för bränvins försäljning.
Motion Niis 7, 23, 45 och 109. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm.
Besv.-och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4, Utlåt. N:o 11 samt Mern. N:o 13.
B. St. underdån. Skrifv. N:o 170.
— — angående ställande till landstingens disposition af en del utaf de till
landtränterierna derför nu ingående afgifterna för bestridande af de med
landstingens organisation och förvaltning förenade kostnader. Motion
N:o 509. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 4, Utlåt. N:o 11 och Mern. N:o 13. B. St. underdån.
Skrifv. N:o 170.
— — om utsträckning af det i 32 § i Kougl. förordningen angående vilkoren
för försäljning af bränvin stadgade förbud mot bränvins utdelning utan
betalning i öppen salubod för handel med andra varor än bränvin.
Motion N:o 496. Sammans., Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4.
Bränvinskontrollör, om ändring i gällande stadganden rörande. Motion N:o 226.
Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 2 samt Mern. N:is 5 och 12. R. St. underdån. Skrifv. N:o 156.
— — om nedsättning i det honom, enligt gällande förordning om bränvinstill
verkning,
bestådda arfvodet. Motion N:o 313. Sammans. Bevilln.-,
Lag-, samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 2 samt Mern.
N:is 5 och 12. B. St. underdån. Skrifv. N:o 156.
Bränvinstillverlming, angående förändring i nu gällande författningar rörande.
Motion N:is 15, 46, 115, 186 och 365. Sammans. Bevilln.-, Lag-samt
14
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 2 samt Mern. N:is 3, 5 och 12.
Bevilln.-Utsk. Mern. N:o 12. B. St. underdån. Skrifv. N:o 156.
BrällvinsUlIverlillillg, angående förändring i tiden för tillverkning af bränvin och att
tillverkningsafgiften, om så önskas, må erläggas först sedan tillverkningen
försiggått. Motion N:o 38. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 2 samt Mern. N:is 5 och 12. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 156.
-— — om upphäfvande af vissa delar af Kongl, förordningen den 26 Oktober
1860 angående vilkoren för, i ändamål alt rättighet till husbehofsbränning
måtte återställas till hvad den var enligt 1857 års Kongl, förordning.
Motion N:o 365. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 2.
— — angående förändring i sättet för erläggande af afgiften för. Motion N:o
170. Sammans. Bevilln.-, Log- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 2 samt Mern. N:is 5 och 12. R. St. underdån. Skrifv. N:o 156.
Bränvinstiliverkllings-afgiften, om användande deraf till understöd för odlingsföretag
inom Westerbottens län. Se Westerbottens län.
— — angående halfva beloppets anvisande till jernvägsbyggnader. Motion N:o
139. Stals-Ulsk. Utlåt. N:o 89.
Bränvinsutskällknings-afgiften, angående dess användande till byggande af
jernvägs-bibanor och andra industriella företag. Motion N:o 25. Sammans.
Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4,
Utlåt. N:o 11 och Mern. N:o 13. R. St. underdån. Skrifv. N:o 170.
Blisell* Geschwornern G. A. W-, om anslag åt, för föreläsningars hällande i folkskolelärare-seminarierna
öfver mnemonikens tillämpning på arithmetikens
elementer. Motion N:o 401. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
Byggninga-balken, om ändring i 26 kap. 1 § angående grunden för deltagande
i kyrkobyggnad. Motion N:o 16. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 12 och Mern. N:o 36.
-— — om upphäfvande af de i 26 kap. 1, 2 och 4 §§ stadgade undantag
från skyldighet att deltaga i prestgårds- och tingshus-byggnader. Motion
N:o 515. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Etsk. Betänk.
N:o 12 och Mern. N:o 36.
— — om den ändring af 26 kap. 2 § att prestgårds-innehafvare mä tillför
bindas
att sjelfva underhålla de s. k. iaga husen. Motion N:o 325.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 12 och
Mern. N:o 36.
— — om upphäfvande al 26 kap. 2 § 4 mom. i fråga om församlings skyl
dighet
att underhålla vissa hus vid kyrkoherdeboställe. Motion N:o 57.
15
Sammans. Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 12 och
Mern. N:o 36.
Byggllillga-balkeil, om ändring i 26 kap. 2 och 4 §§, ali sätes- och ladugårdar samt
afhysta rå- och rörshemman åläggas deltaga i prestgårds-, tingshus-, häradsfängelse-
och klockare-byggnader. Motion N:o 99. Sammans. Lag- samt
Allm. Besv.- ooh Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 12 och Mern. N:o 36.
Byström, Pehr, från Jemtlands län, Motion N:o 464, om förhöjning i det al
Kongl. Maj:t vid innevarande Riksdag (ill anläggning och förbättring af
mindre goda vägar äskade anslag. Stals-Utsk. Utlåt. N:o 141.
— — Motion N:o 465, om anslag af 1,500 R:dr till aflöning åt ytterligare en
Provincial-läkare i Herjeådalen. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St.
underdån. SkriIV. N:o 169.
Båtsmanshåll, om dess öfvertagande af Staten mot viss penninge-ersättning. Motion
N:is 114, 126 och 227. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 8. R. St. underdån. Skrifv. N:o 144.
Båtsmans-kompanier, på Gotland, om deras indragning mot årlig vakans-afgift
tili Staten. Motion N:o 326. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 8. R. St. underdån. Skrifv. N:o 144.
Båtsmålllieil i Blekinge, om indragning tills vidare af en tredjedel deraf mot vakansafgifts
erläggande. Motion N:o 181. Sammans. Stats- samt Allm. Besvoch
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 8. R. St. underdån. Skrifv. N:o 144.
Båtsmännens beklädnads- och utredningspersedlar, om befrielse för Rotehållare
att ansvara för dem, och om dessa persedlars anskaffande af Kronan.
Motion N:o 287. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 12. R. St. underdån. Skrifv. N:o 144.
— — Småpersedlar, om befrielse för Rotehållare i Blekinge från skyldigheten
att anskaffa och underhålla de s. k. småpersedlarne och deras öfverta
gande
af Staten. Motion N:o 415. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 12. R. St. underdån. Skrifv. N:o 144.
— — om befrielse för Rotehållare från skyldigheten att anskaffa och underhålla
de s. k. småp?rsedlarne. Motion N:o 324. Sammans. Stats- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 12. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 144.
Bäckström, Kils Petter, från Kalmar län, Motion N:o 132, om statsanslag till
förbättrande af hamnarne vid Grönhögen eller Degerhamn på Öland.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
— — Motion N:o 133, om den ändring i Kongl, förordningen den 20 No
vember
1845 angående lösöreköp, att säljaren må ega rätt att inom
löreskrifven tid igenlösa sålda lösören.
16
Häckström, Nils Petter, frän Kalmar län, Motion N:o 238, om rätt till värdskapet
«ä vissa till boställen åt tjenstemän på Öland anslagna kronohemman.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. Nio 88.
Motion N:o 239, om kronobrefbäringens öfvertagande af Staten. Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 63.
— — Motion N:o 240, om bestämd föreskrift att utflyttningsattest för inhyses
hjon
skall upptaga jemväl dess hela familj. Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk. Betänk. N:o 89.
— — Motion N:o 241, om ändring i sättet för presterskapets aflöning. Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 91.
— — Motion N:o 242, om ändring i gällande föreskrifter rörande fördelning af
vit esböter. Sammans. Stats- och Lag-Utsk. Betänk. N:o 43.
Bärande träd, om rättighet för egare af skaltc-frälse hemman att lösa de å
egorna växande bärande träd. Motion N:o 274. Sammans. Stats-, Lag
samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 50 och Utlåt. Nio 57.
R. St. underdån. Skrifv. Nio 187.
Börd af jord å landet, om ändring af lagens stadgande angående. Motion N:o 80.
Lag-Utsk. Betänk. N:o 49. B. St. underdån. Skrifv. N:o 137.
— — om upphörande af hvad i lag och särskilda författningar stadgas om
rättighet till. Motion N:o 88. Lag-Utsk. Betänk. Nio 59. B. St.
underdån. Skrifv. N:o 137.
Böter, angående anvisande till landstingens disposition af alla nu lill Staten och
de fattiga ingående böter. Motion N:o 403. Sammans. Stats- och LagUtsk.
Betänk. N:o 43.
— — ådömda för oloflig bränvinstiIIverkning eller försäljning, angående deras
förvandling till enskildt fängelse i stället för nu stadgadt fängelse vid
vatten och bröd. Motion N:o 421. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. Nio 2 samt Mein. Niis 3 och 12.
B. St. underdån. SkrilV. N:o 156.
Carlberg, August, från Hallands län, Motion N:o 192, om rättighet för qvinna,
som fyllt 25 år, att sjelf utöfva den rätt, som enligt lag tillkommer
giftoman. Lag.-Utsk. Betänk. N:o 33 samt Mern. Niis 49 och 75. B.
St. underdån. Skrifv. Nio 203.
— — Motion Nio 193, om ändring i 8 kap. 7 § Arfda-balken i fråga om
arfsrätt åt oäkta barn. Lag-Utsk. Betänk. Nio 69, Utlåt. Nio 76 samt
Mern. Niis 84 och 88, B. St. underdån. Skrifv. Nio 207.
Motion
17
Carlberg, Allgust, frän Hallands län, Motion N:o 447, om förbättring i Folkskolelärares
lönevilkor, deras pensionerande samt bela personliga skyddsafgiftens,
jemte särskildt statsanslags anvisande härtill. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 139.
Motion N:o 448, om statsanslag till lön åt en Djurläkare i Fjäre och
Wiske härad, med station i Kongsbacka. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Motion N:o 449, om åtgärders vidtagande till skydd för kronolaxfisket
vid Åhsbro i Wiske-ån. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 101.
— — Motion N:o 362, att till Kongl. Majit måtte öfverlemnas att förklara.
att, i afseende å de s. k. Trippeska hemman i Halland, något lösnings
anspråk
från Kronans sida hädanefter ej kommer att ega rum, m. m.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 126 och Mern. N:o 164. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 110.
Carlshamns filialbank, angående förökande af dess rörelsekapital. Se Filialbank.
Carolinska Mediko kirurgiska institutet, om ändring i Kongl. Stadgarne för, af
den 26 April 1861, i fråga om nämnda instituts ställande såsom ett
sjelfständigt läroverk i jemnbredd med de medicinska fakulteterna vid
universiteten. Motion N:o 153. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 94. R. St. underdån. Skrifv. N:o 88.
Christianstad och Hessleholm, angående jernväg mellan. Se Jernväg.
Christoffersson, Jonas, från Wermlands län. Motion N:o 167, om inskränkning
i Nämndemännens antal vid laga syner och urtima ting.
— — Motion N:o 168, om ändring i gällande föreskrifter rörande grustägt.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 6 och
Mern. N:o 35.
— — Motion N:o 341, om åtskilliga ändringar i Kongl. Reglementet den 21
Mars 1862 för folkskolelärare-seminarierna i riket, i fråga om lämpliga
undervisningslokaler för sådana seminarier och lärares derstädes ställande
i jemnbredd med lärare vid högre elementarläroverk, m. m. Sammans.
Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 46.
— — Motion N:o 342, om tillägg till 5 § af 23 kap. Ärfda-balken, i den
syftning, att förmyndare må berättigas att för förvaltningen af omyndigs
medel räkna sig till godo sjettedelen af den sednares årliga inkomst.
Lag-Utsk. Betänk. N:o 32 och Utlåt. N:o 86.
— — Motion N:o 372, om ändring af 58 § i Kongl, förordningen om kom
munalstyrelse
på landet, i fråga om grunden för fyrkberäkningen. Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 116, Utlåt. N:o 122 och Mern.
N:o 125. R. St. underdån. Skrifv. N:o 122.
3
18
D.
Dahlgren, Carl, frän Elfsborgs län, Motion N;o 113, om upphörande af föreskrifterna
rörande handlingars beläggande med stämpladt papper. Bevilln.-  Utsk. Betänk. N:o 7, Utlåt. N:o 11 samt Mern. N:is 15 och 20. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 135.
— — Motion N:o 171, angående hemställan till Kongl. Maj:t om nådig för
klaring
öfver Kongl, förordningen rörande en allmän hypoteksbank för
riket af den 26 April 1861, i fråga om vilkoren för hypothekslåns erhållande.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 42.
— — Motion N:o 172, om borttagande af den utaf sterbhus utgående s. k.
fattigprocenten. Lag-Utsk. Betänk. N:o 16. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 23.
— — Motion N:o 513, om förklaring af 12 § och ändring i 14 § af gällande
stängselförordning. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 4.
Dahlgren, Johan Gustaf, från Kalmar län, Motion N:o 84, om ändring å tiden
för tjenstehjonsflyttningen. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk. Betänk. N:o 2.
- — Motion N:o 318, att Prest, som vissa år förvaltat pastorat, må berättigas
sådant söka utan föregående pastoralexamen. Sammans. Lag- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 27 och Mern. N:o 38.
— - Motion N:o 319, om åtgärder till förekommande af utländska Lotteri
kollektörers
och assuransbolags affärsverksamhet i riket. Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 95.
Dahlman, om pension åt enkan efter Provincial-läkaren Nils Dahlman. Motion
N:o 201. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153. R. St. underdån. Skrifv. N:o 186.
Dahlström, om pension å allmänna indragningsstaten för fyra oförsörjda döttrar
efter aflidne Häradsskrifvaren J. F. Dahlström. Motion N:o 426. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 153.
Dal-elfven, Östra, om anslag och lån af allmänna medel till bekostande af en
flottbro öfver, i närheten af Mora kyrka, äfvensom till förbyggnad vid
norra stranden af elfven. Motion N:o 395. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
Dammlucka, angående ändring i gällande lagstadgande angående tiden för dess öppnande.
Motion N:o 184. Sammans. Log- samt Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk. Betänk. N:o 7. R. St. underdån. Skrifv. N:o 93.
19
Danaarf, om eftergift af ett efter hustru Grenqvist, och dess anvisande a sorn bidrag
till uppförande af ett fattighus i Waxholm. Motion N:o 472.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 75. R. St. underdån. Skrifv. N:o 80.
Danielsson, Daniel, från Jönköpings län, Motion N:o 49, om statsanslag för
sänkning af Tjurken m. fl. sjöar, samt förhöjning af det utaf Kongl. Majit
äskade anslag till fond för befrämjande af utdikningar och aftappningar
af sanka trakter och sjöar. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 175.
— — Motion N:o 121, derom att Smålands husar-regemente måtte få förändras
till infanteri. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 18.
— Motion N:o 235, om kronofogdetjensternas indragning eller ock tillsättande
af en kommitté för afgifvande af förslag till ett enklare och
ändamålsenligarc redovisningssätt för den s. k. fögderiuppbörden. Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 77.
-— — Motion N:o 236, om förtydligande af bestämmelserna i 15 kap. 2 § 1
mom. af Rättegångs-balken, angående rättegångsfullmägtige.
— — Motion N:o 345, om jordafsöndring från häradshöfdingebostället, ett man
tal
Hvetlanda, inom Östra härad af Jönköpings län för uppförande af
bostad åt extra Provincial-läkaren i samma härad. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
123. R. St. underdån. Skrifv. N:o 107.
— — Motion N:o 530, om statsanslag till bildande af en remonteringsfond för
Smålands husar-regemente. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 237.
Degerhamn eller Grönhögen på Öland, om anslag till förbättrande af hamnarne
vid. Motion N:o 132. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
Diskontfonden, om tillökning i Riksbankens allmänna, eller åtminstone den del af
samma fond, som är anslagen åt lånekontoret i Malmö. Motion N:o 75.
Banko-Utsk. Betänk. N:o 35.
— — om dess förökande med 1,000,000 R:dr årligen. Motion N:o 218.
Banko-Utsk. Betänk. N:o 35.
Diskontlån, om utsträckning af anståndstiden för deras omsättning till två månader
öfver förfa Höliden. Motion N:o 218. Banko-Utsk. Betänk. N:o 35.
Diskont-lånefonden, om förökande af den åt lånekontoret i Göteborg anvisade,
eller om bibehållande vid nuvarande belopp af den allmänna diskontfonden.
Motion N:o 411. Banko-Utsk. Betänk. N:o 35.
DiskOlltverket, angående revision af. Se Revision.
Domkapitlens embetsbref, angående fortskaffning af. Se Klockare.
Dop, angående tiden och stället för. Se Barndop.
20
Döfstumma och blinda, om anslag för tillökning i lärarepersonalen vid institutet
för. Motion N:o 221. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139 oell Mern. N;o 170.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
om förhöjning i anslaget till institutet för. Motion N:o 412. Stats
Utsk.
Utlåt. N:o 139. R. St. underdän. Skrifv. N:o 169.
— — om pension å allmänna indragningsstaten åt Handtverkslärarne J. Nordfeldt,
J. P. Gustafsson och E. Grönstedt vid institutet för. Motion N:o 450.
Stats-Utsk, Utlåt. N:o 153.
E.
Ede forssar- Se Luieeif.
Edgång, om ändring i föreskrifter rörande embetsmanna-eden och upphörande
af de vanliga edsförsäkringarne i läkare-attester. Motion N:o 66. Sammans.
Lag- samt Allm. Resv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 23. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 142
EgOgradcring, om förändrade föreskrifter i fråga om tiden och sättet för pröfning
af. Motion N:o 422. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 29 och Utlåt. N:o 53. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 197.
— — om ändring i Kongl. Skiftesstadgan den 4 Maj 1827, i fråga om tiden
för klander å egogradering. Motion N:o 427. Sammans. Stats- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 29 och Utlåt. N:o 53. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 197.
Ek, om lika rätt för egare af kronoskattehemman, berustade säterier och stadsjord
af kronoskatte natur, som egare af frälsehemman, till de å egorna
vexande ekar. Motion N:o 332. Stats-Utsk. Utlät. N:o 162.
Elementar läroverk, om ändring i 53 § af Kongl, förordningen den 20 Jannari
1859, angående användande af kroppsaga. Motion N:o 188. Allm.
Besv.- oc'i Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 118 och Mern. N:o 127. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 174.
— — om frånskiljande af de två lägsta klasserna och deras förläggande till
folkskolan. Motion N:o 306. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 118 och Mern. N:o 127. R. St. underdån. Skrifv. N:o 174.
Elgjagt, om inskränkning i den nu medgifna tid för dess idkande. Motion N:o
134. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 34, Utlåt. N:o 52 och Mern. N:o 56. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 188.
21
Enskilda bankör, om hemställan det Kongl. Maj:t vid utfärdandet af nya oktrojer
täcktes föreskrifva att dessa banker skola till landstingen aflemna
hela det belopp af deras årliga vinst, som öfverskjuter 9 ä 10 procent
å intressenternas deri egande kapitaler. Motion N:o 504. Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 59.
— — om upphörande af alla sådana vid nu beviljade oktrojers utgång. Mo
tion
N:o 93. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 59.
Ericsson, Olans, från Göteborgs och Bohus län, Motion N:o 149, om låneunderstöd
för anläggning af en jernvägs-bibana frän Herrljunga station å
vestra stambanan öfver Wenersborg tillj Uddevalla. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 88 och Mern. N:o 118. R. St. underdån. Skrifv. N:o 120.
Eliesson, Pelli’, från Elfsborgs län, Motion N:o 44, om hela skyddsafgiftens anslående
till folkundervisningens befrämjande, att af hvarje församling
användas på sätt den finnér lämpligast. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
— — Motion N:o 45, om ändring af 24 § i Kongl, förordningen den 7
December 1860, angående fördelning af utskänknings- och minuteringsafgifterna.
Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk. Betänk. N:o 4, Utlåt. N:o 11 och Mern. N:o 13. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 170.
— — Motion N:o 93, om upphörande af alla enskilda banker vid nu bevil
jade
oktrojers utgång. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 59.
Erickzon, Johan, från Jönköpings län, Motion N:o 159, om statsanslag och lån
till sänkning af Solgen m. 11. sjöar inom Södra Wedbo härad, samt
förhöjning i det af Kongl. Maj:t äskade anslag till odlingsföretag inom
riket. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141. R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
— — Motion N:o 467, om åtskilliga ändringar i sträckningen af Statens sö
dra
stambana, äfvensom anvisande af erforderliga medel för densammas
fullbordande genom Norra Småland och Östergötland, under den tid nästa
statsregleringsperiod omfattar. Stats-Utsk. Utlåt. N:is 29 och 87.
ErikSSOIl, Anders, från Elfsborgs län. Motion N:o 153, om ändring i Kongl.
stadgarne för Carolinska Mediko-kirurgiska institutet af den 26 April
1861, i fråga om nämnda instituts ställande såsom ett sjelfständigt läro
verk
i jemnbredd med de medicinska fakulteterna vid universiteten.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 94. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 88.
— — Motion N:o 409, om anvisande af 130,000 Rdr, dels såsom lån, dels
såsom bidrag utan återbetaIningsskyIdighet, till aftappning af sjön Hä
stefjorden
inom Dalsland. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 175.
Erkebiskops-embetet, om dess indragning. Se Biskops-embetena,
22
Ersson, Bälter Sven, Träll Kopparbergs län, Motion N:o 395, om anslag och
lån af allmänna medel till bekostande af en flottbro öfver Öster-Dalelfven,
i närheten af Mora kyrka, äfvensom till förbyggnad vid norra stranden
af elfven, m. m. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
— — Motion N:o 396, om anslag till aflöning åt en Djurläkare i Ofvan-Sil
jans
fögderi af Kopparbergs län. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 397, om förändrad lydelse af 29 § i 17 kap. Rättegångs
balken,
i fråga om verkan af ett vittnes utsago.
Ersson Eric, från Gefleborgs län, Motion N:o 256, om anslag lill en viiganläggning
från Letsbo by till Ramsjö kyrka. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 157.
— — Motion N:o 290, om tillägg till 1 § i Kongl, förordningarne den 20 No
vember
1845 och den 27 November 1854, angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 11.
— — Motion N;o 291, om anslag för uppförande och underhåll m. m. af sjuk
hus
för spetelske inom Helsingland. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 360, om pension åt aflidne Regementsskrifvaren vid Hel
singe
regemente, Fältkamcreraren J. C. Schönings enka, Karin Schöning,
född Geeverberg. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153.
ErsSOIl, Lars, från Södermanlands län, Motion N:o 97, om inskränkning i tiden
för bevärings-exercisen till hvad den var före 1856 års Riksdag. Sammans.
Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 31. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 112.
— — Motion N:o 98, om tillägg i Kongl, förordningen den 7 December 1860,
rörande vilkoren för försäljning af bränvin samt andra brända eller distillerade
spirituösa drycker. Sammans. Bevilln.-, Lag-samt Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4 och Utlåt. N:o 11. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 170.
— — Motion N:o 392, om aflöning af två lärare vid ett tväklassigt läroverk i
Malmköping mot vissa vilkor å kommunens sida. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
Eslöf och Helsingborg, angående jernväg mellan. Se Jernväg.
— — och Landskrona, angående jernväg mellan. Se Jernväg.
— — och Ystad, angående jernväg mellan. Se Jernväg.
Expeditionslösen, om ändring i Kongl, förordningen den 30 November 1855, angående
nedsättning af expeditionslösen. Motion N;o 214. Allm. Besv,-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 87.
23
Expropriationslag, angående revision i visst afseende deraf. Motion N:o 527.
Lag-Utsk. Betänk. N:o 71. R. St. underdån. Skrifv. N:o 150.
— — om tillägg till 1 § i Kongl, förordningarne den 20 November 1845 och
den 27 November 1854, angående jords och lägenhets afstående för allmänt
behof. Motion N:o 290. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk. Betänk. N:o 11.
F.
Fahlstedt, om anvisande af 300 R:dr årligen till understöd åt Majoren Fahlsledts
enka, född Schméer. Motion N:o 471. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 186.
Falk, Erik Magnus, från Skaraborgs län, Motion N:o 456, om anslag åt Mariestads
samhälle för anläggande af en ny väg från Töreboda jernvägsstation
till Wenerns hamn vid nämnda stad. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
Fallin, om statsanslag till uppförande af ett nytt läroverkshus derstädes. Motion
N:o 102. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 134. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Fannacentiska institutet, om dess upptagande bland Statens läroverk. Motion
N:o 439. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
Fartyg, angående rättighet att inkiarera och lossa utrikes ifrån kommande fartyg
i de hamnar eller kanalstationer, dit de äro destinerade. Motion N:o
518. Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 8.
Fartygs omhordläggning, Se Ombordläggning.
FattigprOCeilt, om borttagande af den utaf sterbhus utgående. Motion N:o 172.
Lag-Utsk. Betänk. N:o 16. R. St. underdån. Skrifv. N:o 23.
— — om ändring i gällande föreskrifter rörande grunden för dess beräkning.
Motion N:o 196. Lag-Utsk. Betänk. N:o 16. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 23.
Fattigvård, om ändring af §§ 14 och 23 i Kongl. Maj:ts nådiga förordning den
13 Juli 1853 angående fattigvården. Motion N:o 90. Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 64.
— — om ändring i åtskilliga delar af gällande fattigvårdsförordning i ändamål
att förhindra den fattigvårdstunga, som härtlyler af kommuns skyldighet
att bidraga till underhåll af arbetsför person. Motion N:o 339. Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 66. R. St. underdån. Skrifv. N:o 64.
24
Fattigvårdsförordlling, om tillägg deruti i afseende på fabriksbolags skyldighet
att lemna fattigskatt till hvarje kommun, der de sin rörelse bedrifva,
och afsätta en pensions- och understödsfond för sina arbetare, äfvensom
om förordnande af fattigvårds-inspektörer. Motion N:o 286. Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 66. R. St. .underdån. Skrifv.
N:o 64.
Filialbank, angående anvisande från Riksbanken af förhöjning i rörelsekapitalet för
filialbankerna i Örebro, Carlshamn, Wisby och Borås. Motion N:o 173.
Banko-Utsk. Utlåt. N:o 23.
FisKcristadga, om ändringar i 16 och 31 §§, angående sågverksegares skyldighet
att hålla spånkista. Motion N:o 130. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 10.
om upphäfvande af det i 22 § intagna förbud mot begagnande vid sillfiske
af not eller vad utöfver viss storlek. Motion N:o 433. Sammans.
Lag- samt Allm. Besv.- oell Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 10.
om ändring i 22 §, i afseende på Konungens Befallningshafvandes rätt
att utfärda förbud mot fiskande. Motion N:o 497. Sammans. Lag- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 10.
Fjäls lastageplats oell Nordail-å bro i Westernorrlands län, om anslag för anläggning
af ny väg mellan. Motion N:o 322. Slats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
Flaten, Kläggeil oell Killien, angående båtled mellan. Se Kläggen.
Flickskolor, om inrättande af sådana. Motion N:o 178. Sammans. Stats- samt
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 46.
Fläsk, angående införseltullen å. Se Landtmannaprodukter.
Folkskolan, om dess ställande i närmare samband med eiementar-läroverken. Motion
N:o 306. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 118 och
Mern. N:o 127. R. St. underdån. Skrifv. N:o 174.
Folkskola, högre, om presterlig tjensteårsberäkuing för lärare vid. Motion N:o
183. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utsk. Betänk.
N:o 30.
Folkskole inspektörer, om aflåtande af underdånig skrifvelse med anhållan att
Folkskole-inspektör må berättigas till ledighet från ordinarie tjenst i och
för anställande af inspektionsresa inom distriktet, äfvensom att sådan Inspektör
må förklaras vara sjelfskrifven medlem af Domkapitel i alla folkskoleväsendet
rörande mål, hvilka han der bör föredraga. Motion N:o
352. Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 55.
Folkskolelärare, om förbättring i deras lönevilkor och angående deras pensionerande
samt hela personliga skyddsafgiflens jemte särskildt statsanslags
anvisande
25
anvisande dertill. Motion N:o 447. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 169.
Folkskole-lärarinnor, om inrättande af seminarier för bildande af. Motion N:o
178. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- oell Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 46.
Folkskolelärare-seminarier, om åtskilliga ändringar i Kongl, reglementet den
21 Mars 1862, i fråga om lämpliga undervisningslokaler för sådana
seminarier och dervarande lärares ställande i jemnbredd med lärare vid
lägre elementar-läroverken. Motion N:o 341. Sammans. Stats- samt
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 46.
— — om deras förminskning till tre, samt om stipendier åt elever vid dessa
seminarier. Motion N:o 308. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 169.
Folkskolelärare-val, om ändring i föreskrifterna angående rösträttighet vid val af
Folkskolelärare. Motion N:o 288. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 25 och Mern. N:o 37.
Folkskole-st ad ga, om ändring i dess 6 § 2 mom. Motion N:o 31. Sammans.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 28.
— — om åtskilliga ändringar i och tillägg till. Motion N:o 387. Stats
Utsk.
Utlåt. N:o 139.
Folkskoleväsendet, om förslag till förändradt ordnande deraf. Motion N:is 127
och 308. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
— — om åtgärders vidtagande till dess förbättrande. Motion N:o 180. Sam
mans.
Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 46.
— — om rättighet för hvarje kommun, att efter lokala omständigheter fritt
ordna sitt folkskoleväsende och om liela personliga skyddsafgiflens användande
för folkskolorna. Motion N:is 9 och 394. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 139.
— — angående dess fullständiga ombildning, på sätt Pehr Thomasson i en till
Rikets Ständer ställd skrift föreslagit. Motion N:o 502. Sammans.
Stats- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 46.
Fond- och kreditsystem, illlieinskt, om ytterligare utvidgning af det vid sistlidne
Riksdag antagna. Motion N:o 386. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 89.
Fredrika kyrka i Westerbottens och Björna kyrka i Wester-Norrlands län,
om understöd af allmänna medel för en väganiäggning mellan. Motion
N:o 41. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
Fredriksson, Jokan Fredrik, från Opsala län, Motion N:o 99, om den ändring i
26 kap. 2 och 4 §§ Byggninga-balken, att sätes- och ladugårdar samt
afhysta rå- och rörshemman måtte åläggas att deltaga i prestgårds-,
4
26
tingshus-, häradslängelse- och klockare-byggnader. Sammans. Lag- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 12 och Meni. N:o 36.
Fredriksson, Jokan Fredrik från Upsala län, Motion N:o 266, om anvisande af
understöd eller lån af allmänna medel åt Länsmannen J. Sandqvist till
gäldande af den å länsmansbostället Grillby N:o 3 belöpande skifteskostnad.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 33.
— — Motion N:o 267, om ändring i Kongl, kungörelsen den 4 Maj 1827f
i fråga om skyldighet för boställshavare att förskjuta skifteskonstnader.
Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o
54. R. St. underdån. Skrifv. N:o 198.
— — Motion N:o 268, om ändring i sättet för uppbörd och redovisning af
indelta räntor och tioridespanmål. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 17.
Frejdebetyg-, om förändring i gällande föreskrifter angående deras utfärdande.
Motion N:o 179. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 39 och Utlåt. N:o 40. R. St. underdån. Skrifv. N:o 209.
Frikrefsrätt, om utsträckt sådan för Länsmän. Motion N:o 59. Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 62.
Fromma Stiftelser, angående tillsyn öfver. Se Justitie-ombudsman.
FurU-sjÖll, angående sänkning af. Se Tjurken.
Fyrkkeräklling, angående grunden för. Se Kommunalstyrelse.
Fyrktalet, angående dess antagande tili beräkningsgrund i stället för förmedladt
och oförmedladt hemmantal. Se Hemmantal.
Fångåmon, N:o 1 i Jemtland, om dess befrielse från rotering. Motion N:o lil.
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 10
och Utlåt. N:o 28. R. St. underdån. Skrifv. N:o 91.
Få-sjön och Nora-sjöll, angående kanalanläggning mellan. Se Nora-sjön.
Förfallolöst uteklifvailde, om ändring i 12 kap. 3 § Rätlegångs-balken i fråga
om påföljden för svarande part för förfallolöst uteblifvande från Rätten.
Motion N:o 161. Lag-Utsk. Utlåt. N:o 39.
FÖl'kerg, om förhöjning i pension för förre Länsnotarien i Upsala län O. H. , äfvensom
pension åt hans hustru M. J. Förberg, född Nordencreutz, för
den händelse hon mannen öfverlefver. Motion N:o 219. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 153. R. St. underdån. Skrifv. N:o 186.
Föriikllings-kommittéer, om inrättande af sådana. Motion N;o 94.
Förmylldarevård, om ändring i och tillägg till Kongl, förordningen den 24
September 1861, angående tillsyn å förvaltning af omyndigs egendom.
27
Motion N:is 40, 52, 68, 273 och 285. Lag.-Utsk. Betänk. N:o 32
och Utlät. N:o 86.
Förmyildare-arfvode, om tillägg till 23 kap. 5 § Ärfda-balken i elen syftning
att förmyndare må berättigas att för förvaltning af omyndigs medel
räkna sig lill godo sjettedelen af den sednares årliga inkomst. Motion
N:o 342. Lag-Utsk. Betänk. N:o 32 och Utlåt. N;o 86.
G.
Gesällvandring, angående underdånig hemställan till Kongl. Maj:t om utfärdande
af förbud deremot. Motion N:o 437. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 75.
Gevär, angående anslag till inköp och reparation af gevär. Motion N:o 70. Stats—
Utsk. Utlåt. N:o 67. It. St. underdån. Skrifv. N:o 133.
Gideå och Trehörningsjö kyrkor i Wester-Norrlands län, om bidrag af allmänna
medel för anläggning af ny väg deremellan. Motion N:o 405. Stats
Utsk.
Utlåt. N:o 141.
Giftermåls-Balken, om upphäfvande af åtskilliga lagens stadganden i 10 kap., i
den syftning, att hvardera maken skall ega lika rätt i boets såväl fasta
som lösa egendom. Motion N:o 370. Lag-Utsk. Betänk. N:o 26.
Giftomannarätt, om rättighet för qvinna, som fyllt 25 år, att sjelf utöfva den
rätt, som enligt lag tillkommer giftoman. Motion N:o 192. Lag-Utsk.
Betänk. N:o 33 samt Mern. N:is 49 och 75. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 203.
Giftorätt. Se Giftermåls-Balken.
Gotland, angående laga skiften å. Se Laga Skifte.
— — angående anställande af undersökning för att utröna hvilka af de jord
lotter,
som för närvarande häfdas under kyrkoherdeboställen på Gotland,
rätteligen tillhöra kyrkorna. Motion N:o 481. Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 57.
— — om förbud för landshöfdinge- och militärbefälhafvare-befaltningarnes på
Gotland bestridande af en och samma person. Motion N:o 491. Allm.
Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 58 och Mern. N:o 99.
Grind, om tillägg i 15 § i Kongl, förordningen den 21 December 1857 rörande
stängselskyldigheten, i fråga om rättighet att uppsätta grind öfver landsväg.
Motion N:o 438.
28
Grind, om rättighet för kommunalstyrelse, antingen att bestämma eller sig
yttra, hvarest sådan får uppföras å allmän väg. Motion N:o 187. Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 44 och Utlåt. N:o 113.
Gross, Robert Fredric, från Kalmar län, Motion N:o 107, om gårdfarihandelns
förbjudande vid äfventyr af konfiskation utaf de lill salu utbjudna varorna.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 119. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 132.
— — Motion N:o 108, att Riksbankens fond för belåning af fast egendom må
ökas med en million R:dr årligen under nästa statsregleringsperiod samt
att lån utlemnas till hälften af det vid 1862 års taxering åsätta fastighetsvärde,
dock ej till högre belopp än 6,000 R:dr. Banko-Utsk. Betänk.
N:o 35.
— — Motion N:o 216, om förhöjning i det af Kongl. Maj:t vid innevarande
Riksdag äskade statsanslag till anläggning af nya och omläggning af bac
kiga
eller eljest mindre goda vägar, företrädesvis inom de län, hvarest
jernvägar icke komma till stånd, m. m. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
— — Motion N:o 217, om förändring i grunderna för röstberäkningen vid
sockenstämma. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 116, Utlåt.
N:o 122 och Mern. N:o 125. R. St. underdån. Skrifv. N:o 122.
— — Motion N:o 218, om allmänna diskontfondens förökande med en mil
lion
R:dr årligen, samt utsträckning af anståndstiden för låns omsättning
till 2 månaderTutöfver förfallotiden. Banko-Utsk. Betänk. N:o 35.
— — Motion N:o 462, om ändring i 13 kap. 3 och 6 §§ i Kongl. Skiftes
stadgan
den 4 Maj 1827, i fråga om utflyttningsbidrag, m. m. Sammans.
Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 29 och
Utlåt. N:o 53. R. St. underdån. Skrifv. N:o 197.
— — Motion N:o 463, om Jernvräkaren vid Metallvågen i Stockholm L. H.
Hjerpes uppförande på allmänna indragningsstaten till åtnjutande af en
årlig pension af 700 R:dr. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153.
— — Motion N:o 523, om indragning af nio biskops-embeten. Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 60.
Grundskatt, angående rättighet att friköpa skattejord från. Motion N:is 1 och
408. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 121. R. St. underdån. Skrifv. N;o 126.
— — om fullständigt upphörande af, och fyllande af Statens inkomster i stäl
let
genom bevillning. Motion N:o 347. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 160.
GrUS, till vägars underhåll, om förändrade föreskrifter i afseende å bestämmandet
af ersättning derför. Motion N:o 21. Sammans. Lag- samt Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N;o 6 och Mern. N:o 35.
29
Grustägt, orri ändring i gällande föreskrifter rörande densamma. Motion Nös
168 och 210. Sommans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 6 och Mern. N:o 35.
Grönhögen eller Degerhamn pä Öland, om förbättring af hamnarne vid. Se
Degerhamn.
Gudmundsson, Anders, frän Hallands län, Motion N:o 353, att en summa af
3,000 R:dr, som utgått till lönefyllriad åt de två äldste Agronomerne och
uti Kongl. Propositionen om statsverkets tillstånd och behof föreslagits
att disponeras till tre landtbruks-slipendiater och deras resor, måtte uteslutande
anvisas till understöd åt tre sådane stipendiater, och kostnaden
för deras resor bestridas af Sjette Hufvudtitelns öfriga odisponerade tillgångar.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 99.
— Motion N:o 354, om ändring eller förklaring af Kongl. Cirkulärbrefvet
den 28 Mars 1858, i fråga om beräkning af tiden för lärares vid elementarläroverken
rätt till uppflyttning i högre lönegrad. Sammans. Statssamt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 39.
Motion N:o 362, att till Kongl. Maj:t måtte öfverlemnas att förklara, att,
i afseende å de s. k. Trippiska hemmanen i Halland, något lösningsanspråk
från Kronans sida hädanefter ej kommer att ega rum, m. m.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 126 och Mern. N:o 164. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 110.
— Motion N:o 363, om bidrag af allmänna medel tiil uppförande af hus
för elementarläroverket i Halmstad. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139 och Mern.
Nös 170 och 207. B. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 364, om reglering af rättigheterna till och skyldigheterna för
de s. k. Halländska kyrkohemmanen. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 122. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 106.
Gårdfarihandel, om densammas fullständiga upphörande. Motion Nös 107 och
340. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 119. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 132.
Gästgifveri-rörelse, om rättighet för egare af hemman, hvarmed gästgifverirörelse
är förenad, att, derest han så för godt finner, samma rörelse sig afsäga.
Motion N:o 264. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 39.
Göta eif, om statsbidrag å 200,000 R:dr, deraf hälften som anslag och hälften
som lån till en brobyggnad öfver Göta eif från ön Hisingen till någon
punkt i närheten af Göteborg. Motion N:o 492. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 141.
Göteborgs och Bohuslän, angående flyttning af sätet för dess Länsstyrelse från Göteborg
till Uddevalla. Motion N:o 431. Stats-Utsk, Utlät. N:o 186.
30
H.
Hagesta byamän, om statsanslag ät dem för inhägnad af och skogsplantering ä
ett flygsandsfäll i Lödderöps socken af Christianstads län. Motion N:o
275. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 100.
Hallström, Fredric, från Stockholms län, Motion N:o 357, om förhöjning i af~
giften för forsling af s. k. lösväskor för enskildes räkning, m. m. Allm.
Besv.- och Ekori.-Utsk. Betänk. N:o 33.
— — Motion N:o 358, om rättighet för straffad person att efter viss tid åter
inträda i medborgerliga rättigheter. Lag-Utsk. Betänk. N:o 35 och Utlåt.
N:o 55 samt Mern. N:is 70, 74 och 78. B. St. underdån. Skrifv. N:o
185. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o
39 och Utlåt. N:o 40. B. St. underdån. Skrifv. N:o 209.
— — Motion N:o 359, om förhöjning af fonden för Bankens fastighetslånerörelse
äfvensom af maximibeloppet för sådana lån, m. m. Banko-Utsk. Betänk.
N:o 35.
Halländska kyrkohemmanet!, om reglering af rättigheterna till och skyldigheterna
för de s. k. Halländska kyrkohemmanen. Motion N:o 364. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 122. R. St. underdån. Skrifv. N:o 106.
Halmstad, om bidrag af allmänna medel till uppförande af hus för dervarande
elementar-läroverk. Motion N:o 363. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139 samt
Mern. N:is 170 och 207. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Halmstädja, Oin upphörande af deri inom Christianstads län utgående. Motion
N:o 297. Stats-Utsk. Utlåt. N:is 45 och 79.
Hammarsundet, lilla. Se Lilla Hammarsundet.
Handel, om ändringar i nu gällande Handels-ordning i afseende å rättighet till dess
idkande. Motion N:o 208. Allm. Besv.- och Ekon.-Etsk. Betänk. N:o
119. R. St. underdån. Skrifv. N:o 132.
Handelsfrihet, angående oinskränkt handelsfrihet. Se Näringsfrihet.
Handtverk, om ändringar i nu gällande Handtverks- och Fabriks-ordning i afseende
å rättighet till idkande af handtverk. Motion N:o 208. Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 119. R. St. underdån. Skrifv. N:o 132.
Hallsson, Eric, frän Gefleborgs län, Motion N:o 130, om ändringar i 16 och
31 §§ af Kongl. Fiskeri-stadgan den 20 Juni 1852, rörande sågverksegares
skyldighet att hålla spånkisla. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.-  och Ekon.- Utsk. Betänk. N:o 10.
31
HällSSOH, Eric, från Gefleborgs län, Motion N:o 131. om ändring i (iden för
auktioners hållande å landet. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 37. R. St. underdån. Skrifv. N:o 37.
Motion N:o 314, om tillägg till 15 § i Kongl, förordningen den 7 December
1860, i Iråga om rättighet för bolag äfven å landet att utan
föregående auktion bedrifva handel i minut med bränvin. Sammans.
Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4.
HällSSOll, Henric, från Wester-Norrlands län, Motion N:o 134, om inskränkning
i den nu medgifna tid för idkande af elgjagt. Sammans. Statssarnt
Allm. Besv. och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 34 och Utlåt. N:o 52.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 188.
— — Motion N:o 135, om högre folkskolans i Sollefteå församling förändring
till tvåklassigt elementarläroverk samt anslag till lön åt Rektor vid detsamma.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
— — Motion N:o 190, om vissa förändringar i Kongl, kungörelsen den 15
December 1848, om kronohemmans lösande till skatte. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 125. R. St. underdån. Skrifv. N:o 109.
— — Motion N:o 282, om förbud för skattebonde att om försäljning och af
verkning
af på hans hemman befintlig skog upprätta kontrakt på längre
tid än fyra år i sender. Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv. och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 50 och Utlåt. N:o 57. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 187.
— — Motion N:o 283, om statsanslag till en brobyggnad öfver Sollefteå fors
i Ångerman-elfven. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
— — Motion N:o 485, om anslag för väganläggning från Sollefteå genom
vestligare delen af södra Ångermanland och öfver Jemtland mot Norska
gränsen. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
Hasselström, angående förhöjd pension för Kronofogden C. M. Motion N:o 524.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153.
Heblieskä egendomen å Riddarholmen, angående dess inlösen för Statens räkning.
Motion N:o 525. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 197.
Hedens forsar. Se Lule eif.
Helgonskyld, om ändring i Kongl, brefvet till Kammar-kollegium den 17 September
1856, i afseende på lämpligare fördelning mellan socknarne i samma
pastorat af den återvunna helgonskylden. Motion N:o 200. Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 56.
Helsingborg och Eslöf, angående jernväg mellan. Se Jernväg.
Hemblldsskyldighet vid handel åfjord å landet, om dess upphäfvande. Se JordaBalken.
32
Hemman oell nybyggen inom Norrbottens län, om upplåtelse åt dem af smärre,
Kronan tillhöriga jordrymder, mot utgörande af skogsränta. Motion N:o
166. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 108.
Hemmansklyfning och jordafsöndring, om ändring i 2 kap. 4 § af Kongl.
förordningen den 19 December 1827, i fråga om sättet för bestämmandet
af den afgäld, som bör erläggas för afsöndrad lägenhet. Motion
N:o 157. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 5 och Mern. N:o 34. R. St. underdån. Skrifv. N:o 208.
Hemmantal, om upphörande af tillämpning utaf oförmedladt och förmedladt hemmantal,
såväl vid utgifters som inkomsters beräknande och vid val, m.
m., samt antagande af fyrktalet till beräkningsgrund. Motion N:o 514.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 25 och
Mern. N:o 37.
Hemmantalsränta, angående dess friköpande. Se Grundskatt.
Hemsö kapellförsamling i Hernösands stift, om anslag till löneförhöjning åt kapellpredikanten,
samt lönebidrag till en examinerad folkskolelärare derstädes.
Motion N:o 213. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
Hernösand, om anslag till lön åt en Lektor i främmande lefvande språk vid högre
elementar-läroverket derstädes. Motion N:o 323. Stats-Utsk. Utlåt. N:o
139. R. St. underdån. Skrifv. N:o 169.
Hessleholm och Christianstad, angående jernväg mellan. Se Jernväg.
Heurlin, Sven, från Kronobergs län, Motion N:o 468, angående en fullständig
reorganisation af straff- och arbetsinrättningarne i riket. Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 105.
— — Motion N:o 469, om revision af jordeboken. Allm. Besv.- och Ekon.-
Utsk. Betänk. N:o 73.
— — Motion N:o 500, att statsbidrag till belopp af 160,000 R:dr måtte be
viljas
för anläggning af ny väg från sjön Bolmen i Sunnerbo härad till
Wieslanda jernvägsstation. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141 och Meni. N:o 168.
— — Motion N:o 501, angående beviljande af statsanslag til! belopp af 160,000
R:dr till hamnanläggning vid staden Laholm. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
— — Motion N:o 502, angående fullständig ombildning af folkskoleväsendet,
på sätt Pehr Thomasson i en till Rikets Ständer ställd skrift föreslagit.
Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 46.
Motion N:o 503, derom alt f. d. Kammarskrifvaren L. F. Montelius
måtte beviljas pension å allmänna indragningsstaten af 500 R:dr. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 153.
Hjerpe,
33
Hjerpe, L. H-, Jernvräkare vid Metallvågen i Stockholm, om hans uppförande på
allmänna indragningsstaten till åtnjutande af årlig pension å 700 R:dr.
Motion N:o 463. Stats.-Ulsk. Utlåt. N:o 153.
Holm, Josef, fiån Stockholms län, Motion N:o 129, om allåtande af underdånig
skrifvelse med anhållan, alt de medel, som nu användas till första be
väringsklassens
öfningsmöten, i stället måtte anvisas till arfvoden åt instruktörer
för motsvarande öfningar i de fasta folkskolorna. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 66.
— — Motion N:o 184, angående ändring i gällande lagstadgande i fråga om
tiden för dammluckas öppnande. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 7. R. St. underdån. Skrifv. N:o 93.
Holmlin, Bengt Jollcin, från Göteborgs och Bohus län, Motion N:o 55, om
upphäfvande af eller ändring uti 24 kap. 32 § af 1686 års Kyrkolag,
i fråga om Klockares skyldighet att fortskaffa Domkapitlens och Kyrkoherdarnes
embetsbref. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk. Betänk. N:o 29. R. St. underdån. Skri fv. N:o 171.
— — Motion N:o 430, om förändring af 2 kap. 3 § af 1686 års Kyrkolag,
i fråga om tiden och sättet för barndop. Lag-Utsk. Betänk. N:o 72
och Mern. N:o 83. R. St. underdån. Skrifv. N:o 163.
— — Motion N:o 431, om landshöfdingeresidensets i Göteborgs och Bohus län
förflyttning (rån Göteborg till Uddevalla samt anvisande af de medel, som
lill följd af denna flyttning kunna blifva af nöden. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 186.
— — Motion N:o 432, att lönen för extra Provinciai-läkaren i Sotenäs m. fl.
härader af Göteborgs och Bohus län mätte förhöjas till 1,500 R:dr
Ruut. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139.
— — Motion N:o 433, om upphäfvande af det i 22 § af Kongl. Fiskeri—
stadgan den 29 Juni 1852 intagna förbud emot begagnande vid sillfiske
af not eller vad utölver viss storlek. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 10.
— — Motion N:o 495, om beviljande af statsanslag å 1,000 R:dr för upp
dämning
af sjökilen i Svenneby socken af Göteborgs och Bohus län.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
Hospital, om anslag för uppförande och underhåll af eft hospital för spetelska.
Motion N:o 291. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 169.
Hultenberg, C. H„ om eftergift åt honom af 1857 och 1858 års arrende för
kungsladugården Borgholm på Öland. Motion N:o 222. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 91.
5
/
34
Hultman, Gustaf, frän Nerikes län, Motion N:o 228, om andril g i gällande författning
rörande mått, mål och vigt, i hvad angår tiden för omkröning.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 71 och Utlåt. N:o 109.
— — Motion N:o 229, om statsanslag för en kanalanläggning mellan Nora
sjön
och Få-sjön. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
— — Motion N:o 230, om statsanslag till lön åt en Provincial-läkare inom
Carlskoga distrikt i Nerikes län. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. B. St.
underdån. Skrifv. N:o 169.
— — Motion N:o 231, om tullfri utförsel af tackjern och malm. Bevilln.-
Utsk. Betänk. N:o 8 samt Mern. N:is 13 och 19. B. St. underdån.
Skrifv. N:o 148.
— — Motion N:o 232, om ändring i 30 och 31 §§ af 24 kap. i 1686 års
Kyrkolag, i fråga om röstberäkning vid organist- och klockareval. Sammans.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 25 och
Mern. N:o 37.
Hundskatt, om dess upphörande. Motion N:o 103. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 5.
— — om kommunalnämnds behörighet att upptaga och afgöra mål, som röra
förseelser mot 6 § i Kongl, kungörelsen den 12 Juli 1861 i fråga om
hundskatt. Motion N:o 416. Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 84.
HlIS, Kronans, om underdånig framställning till Kongl. Majit, det Kronans hus,
med undantag af Utrikes Statsministerns boställe, måtte användas uteslutande
lör Statens allmänna behof. Motion N:o 390. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 104.
Husbehofsbränning, om dess återställande. Se Bränvinstillverkning.
Hvalö sjökil, om uppförande af fördämningar i densamma. Se Svenneby socken.
Hvetlanda, Häradshöfdingebostället Thomas och Kullagården, om jordafsöndring
derifrån för uppförande af bostad åt extra Provincial-läkaren i Ostra
härad af Jönköpings län. Motion N:o 345. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 123.
B. St. underdån. Skrifv. N:o 107.
Hvitbetsodlillg, om anvisande af medel att användas till dess uppmuntran. Mo
tion
N:o 280. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 99.
Hypothekslån, angående hemställan till Kongl. Maj:t om nådig förklaring öfver
Kongl, förordningen rörande en allmän hypoteksbank för riket af den
26 April 1861, i fråga om vilkoren för hypothekslåns erhållande. Motion
N:o 171. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 42.
Hållskjuts. Se Skjuts.
Häradsallmänning, angående delegares oqvalda dispositionsrätt deröfver. Motion
N:o 250. Sammans. Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 50 och Ullål. N:o 57. R. St. underdån. Skrifv. N;o 187.
35
Häradshäkte, om utsträckning af skyldigheten att detsamma bygga. Se Tingshus.
Häradsskrifvare, om närmare reglering af deras löneförmåner och dessa förmåners
höjande efter vissa bestämda grunder. Motion N:o 399. Stats
Utsk.
Utlåt. N:o 99. R. St. underdån. Skrifv. N:o 149.
— — i Jemtland, angående indragning af deras bohemman. Se Bohemman.
— — i Westerbottens löns andra fögderi, om ersättning åt honom för åtskilliga
extra inkomster, som från år 1855 inberäknats i lönen. Motion N:o
384. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 99.
Häradsting, om åläggande för häradshöfding att inom bestämd kortare tid afslula
lagtima ting. Motion N:o 478. Lag-Utsk. Utlåt. N:o 41.
Hästefjorden, om anvisande af 130,000 R:dr, dels som lån och dels såsom bidrag
utan återbetalningsskyldighet föi aftappning af den inom Dalsland bebelägna
sjön llästefjorden. 'Motion N:o 409. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
Hö, om förändradt sätt för utgörande inom Wester-Norrlands län al denna räntepersedel.
Motion N:o 69. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 114.
Hörnfeldt, Per Olof, från H ester-Norrlanils län, Motion N:o 41, om understöd
af allmänna medel för en väganlägguing emellan Fredrika kyrka i Westerbottens
och Björna kyrka i Wester-Norrlands län. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 141.
— — Motion N:o 42, om anslag till lön för Veterinärläkare inom norra Ån
germanland.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 139. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 169.
— — Motion N:o 68, om tillägg i Kongl, förordningen den 24 September
1861, angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom.
Lag-Utsk. Betänk. N:o 32 och*Utlåt. N:o 86.
— —- Motion N:o 69, om annat sätt för utgörande af räntepersedeln hö inom
Wester-Norrlands län. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 114.
— — Motion N:o 299, om anslag för sjösänkningor och myrutdikningar i
Wester-Norrlands län. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 175.
— — Motion N:o 369, om aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj;t
med anhållan om utfärdande af nådig föreskrift i och för ordnandet af
snöplogsskyldigheten inom de nordliga länen. Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk. Betänk. N:o 49.
— — Motion N:o 370, om upphäfvande af åtskilliga lagens stadganden i
10 kap. Giftcrmåls-balken, i den syftning att hvardera maken skall
ega lika rätt i boets såväl fasta som lösa egendom. Lag-Utsk. Betänk.
N:o 26.
36
Hörnfeldt, Per Olof, från fVester-Norrlands län, Motion N:o 405, om bidrag af
allmänna medel för anläggning af en ny väg mellan Gideå och Trehörningssjö
kyrkor i Wester-Norrlands län. Stats-Ulsk. Utlåt. N:o 141.
I
IfÖ-sjÖn ' Skåne, om ett statslån för dess sänkning. Motion N:o 223. Stats
Utsk.
Utlåt. N:o 141.
Indals tingslag i Medelpad, om statsanslag till ersättning åt någre hemmansegare
derinom för upprätthållande af gästgifveri- och skjutsrättare-skyldigheten.
Motion N:o 477. Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk.
Betänk. N:o 23.
Inhyseshjon, om bestämd föreskrift att utflyttnir.gsattest för inhyseshjon skall
upptaga jemväl dess hela familj. Motion N:o 240. Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 89.
Instruktörer, i militäröfningar. Se Militäröfningar.
Inteckning, ora tillägg till eller förklaring af Kongl, förordningen den 9 November
1844, i fråga om vilkoren för beviljande af inteckning af alla slags
afhandlingar om nyttjande rätt till fast egendom i landet. Motion N:o
328. Lag-Utsk. Betänk. N:o 68 och Utlåt. N:o 85. R. St. underdån.
Skrilv. N:o 206.
— — angående ändring i hvad gällande intecknings-förordning stadgar i fråga
om betalningsrätt för sådana fordringar, hvilka äro gemensamt intecknade
i två eller liera fastigheter. Motion N:o 510. Lag-Utsk. Betänk. N:o 62.
Ivarsson, Carl, från Hallands län, Motion N:o 9, om rättighet för hvarje kommun
att, efter lokala omständigheter, fritt ordna sitt folkskoleväsende och
om hela personliga skyddsafgiftens användande till folkskolorna. StatsUtsk.
Utlåt. N:o 139.
— -- Motion N:o 10, om oinskränkt handels- och näringsfrihet. Allm. Besv.-
och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 119. R. St. underdån. Skrifv. N:o 132.
— — Motion N:o 11, om reglering af Klockarnes aflöning. Allm. Besv.- och
Ekon. Utsk. Betänk. N:o 21.
*— -— Motion N:o 350, att Rikets Ständers Bank måtte öfvertaga all bankrörelse
i riket och berättigas till sedelutgifningsrätt utöfver den nu bestämda
och till så stort belopp, nu varande enskilda banker ega och i
den mån sådana banker vid oktrojtids tilländalöpande upphöra.
— — Motion N:o 351, att Rikets Ständer, med förklarande för sin del, att
andra inkomster af församlingar icke böra vid blifvande löneregleringar
37
räknas presterskapet till godo, än sådana, som enligt gammal häfd och
grundlagsenligt tillkommen lag förut blifvit till presterskapet utgjorda,
måtte anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes meddela nådig förklaring i ämnet
och uti densamma särskildt tillkännagifva, alt tionde icke bör beräknas
af tullmjölqvarnar, åtminstone icke i de förra Danska provinserna Skåne,
Halland, Blekinge och Bohus län, der sådan tionde ej förut blifvit erlagd
eller åtagen. Allm. Besv.- och Ekon.-Ulsk. Betänk. N:o 104.
Ivarsson, Carl, från Hallands län, Motion N:o 362, att till Kongl. Maj:t måtte
öfverlemnas att förklara, att, i afseende å de s. k. Trippiska hemmanen
i Halland, något lösningsanspråk från Kronans sida hädanefter icke
kommer att ega rum, m. m. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 126 och Mern.
N:o 164. R. St. underdån. Skrifv. N:o 110.
— — Motion N:o 455, om postskjutsens skiljande från jordbruket, och att
antingen Bikets Ständer mätte för detta ändamål anvisa ett reservationsanslag
af 70,000 R:dr R:mt, eller ock brefportot förhöjas. Sammans.
Stats- samt Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 21.
J.
Jansson, Nils, från Ostergötlands län, Motion N:o 169, om upphäfvande af
4 kap. 5 § Jorda-balken jemte alla dermed sammanhang egande för
fattningar,
rörande hembudsskyldighet och lösningsrätten vid handel af
jord å landet. Lag-Utsk. Betänk. N:o 59. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 137.
Jagt och Djurfång, om upphäfvande af 2 § i 4 Art. af Kongl. Stadgan den 4
April 1808 angående jagt och djurfång samt förhöjning af de i 7 § af
5 Art. stadgade böter. Motion N:o 162. Sammans. Stats- samt Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 34, Utlåt. N:o 52 och Mern. N:o
56. Lag-Utsk. Mern. N:o 88. B. St. underdån. Skrifv. N:o 188.
Jemtlands kommunikations-aktiebolag, om ett statslån till detta bolag af 70,000
R:dr. Motion N:o 73. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 175.
Jerla samt Nyvarp och Bullandö på Wermdön, om statsanslag till utläggning till
erlorderlig bredd af vägen deremellan. Motion N:o 470. Stats-Utsk.
Utlåt N:o 141.
Jernmalm, om nedsättning i utförseltullen derför. Motion N:o 203. Bevilln.-  Utsk. Betänk. N:o 8 samt Mern. N:is 13 och 19. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 148.
38
Jernväg, om anslag af allmänna medel lill anläggande af en jernvägs-bibana mellan
staden Askersund ocb lämplig punkt å vestra stambanan. Motion
N:o 378. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 88.
— — mellan Eslöfs station samt städerna Landskrona och Helsingborg, om
statsbidrag till dess anläggning. Motion N:o 412. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 88. R. St. underdån. Skrifv. N:o 120.
— —- mellan Eslöf och Ystad, om anslag för dess anläggning. Motion N:is
198 och 206. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 88. R. St. underdån. Skrifv. N:o 120.
— — mellan Helsingborg och södra stambanan, angående lån för dess ut
förande.
Motion N:o 417. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 88. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 120.
— —- från Herrljunga station å vestra stambanan öfver Wenersborg lill
Uddevalla, angående understöd för dess anläggning. Motion N:o 149.
Stats-Utsk. Utlåt. N:o 88 och Mern. N:o 118. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 120.
— — mellan Hessleholm och Christianstad, om anslag och lån för dess an
läggande.
Motion N:o 298. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 88. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 120.
Jernvägsbyggnader, angående halfva bränvinsafgiftens anvisande dertill. Motion
N:o 139. 'Stats-Utsk. Utlåt. N:o 89.
Johansson, Carl Johan, från Östergötlands län, Motion N:o 233, om anslag till
hyresersättning åt Domhafvanden i Kinda och Ydre härad af Ostergöt
lands
län. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 39.
— — Motion N:o 234, om upphörande af jus patronalus.
— — Motion N:o 320, om anslag tili fullbordande af Kinda båtled medelst
kanalisering af Stångån från sjön Rengen till Linköpings hamn. Stats
Utsk.
Utlåt. N:o 141 och Mern. N:o 168. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 175.
Johansson, Gustaf, från Kronobergs län, Motion N:o 138, om förändring i väghållningsskyldigheten
samt att Staten måtte öfvertaga halfva kostnaden
härför. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o
6 och Mern. N:o 35.
— — Motion N:o 310, om åtskilliga ändringar i nu gällande tulltaxa, åsyf
tande
den inhemska näringsflitens upphjelpande. Bevilln.-lltsk. Betänk.
N:o 8 samt Mern. N:is 13 och 19. R. St. underdån. Skrifv. N:o 148.
— — Motion N:o 311, om skärpning af ansvaret för andra resan oloflig in
eller
utförsel af varor. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk. Betänk. N:o 33.
— — Motion N:o 312, om inskränkning af beväringsmanskapets vapenöfningar
till endast ett år samt om nedsättning af den summa, hvarmed bevä
-
39
ringsskyldig kon befria sig frän sädan exercis. Sammans. Stats- samt
Ailm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 31. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 112.
Johansson, Gustaf, från Kronobergs län, Motion N:o 403, om anvisande lill
landstingens disposition af alla nu till Staten och de fattige ingående
böter. Sammans. Stats- och Lag-Utsk. Betänk. N:o 43.
Johansson, Johan, från Östergötlands län, Motion N:o 203, om nedsättning i
utförseltullen för jernmalm. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 8 samt Mern.
Niis 13 och 19. R. St. underdån. Skrifv. N:o 148.
— — Motion N:o 273, om åtskilliga ändringar och tillägg uti Kongl, förordningen
den 24 September 1861, angående tillsyn å förvaltningen af omyndigs
egendom. Lag-Utsk. Betänk. N:o 32 ooh Utlåt. N:o 86.
— — Motion N:o 274, om rättighet för egare al skattefrälsehemman att lösa
å hemmanets egor vexande bärande träd. Sammans. Stats-, Lag- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 50 oell Utlåt. N:o 57. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 187.
Johansson, Sven Gustaf, från Jönköpings län, Motion N:o 78, om förhöjning i
lönen för Provincial-läkaren i Wernamo distrikt af Jönköpings län. StatsUtsk.
Utlåt. Nio 139. R. St. underdån. Skrifv. Nio 169.
— — Motion Nio 79, om skadeersättning af allmänna medel till Klockaren
J. Nilsson i Anderstorp för liden förlust vid vägomläggning förbi den
s. k. Rindboliden. Stats-Ulsk. Utlåt. N:o 40.
— — Motion N:o 119, om den ändring i 3 och 4 §§ af Kongl, förordningen
den 21 December 1857 rörande stängselskyldighet, att denna må utgöras
efter hemmantalet. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk. Betänk. N:o 4.
— — Motion N:o 120, att taxeringsvärdet må läggas till grund för fast egen
doms
värdering vid bouppteckning, samt stämplade pappersafgiften för
bouppteckningar nedsättas till hälften af nuvarande belopp. Bevilln.-Utsk.
Betänk. N:o 7, Utlåt. N:o 11 samt Mein. Niis 15 och 20. R. St. underdån.
Skrifv. Nio 135.
— — Motion Nio 225, om undersökning i och för föreslagen ändring i sträck
ningen
af södra stambanan från sjön Salens norra ända. Stats-Utsk.
Utlåt. Nio 29. R. St. underdån. Skrifv. Nio 22.
Jonsson, Anders, från (Vermlands län, Motion Nio 16, angående ändring i 26
kap. 1 § Byggninga-balken. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 12 och Meni. Nio 72.
— — Motion Nio 17, om upphörande af cjvarn- och såg-räntans utgörande.
Stats-Ulsk. Utlåt. Nio 45 (Lit. A). R. St. underdån. Skrifv. Nio 72.
40
Jonsson, Anders, från Wermlands län, Motion N:o 85, om liela den personliga
skyddsafgiftens användande till folkundervisningens befrämjande. Stais—
Utsk. Utlåt. N:o 139.
— — Motion N:o 201, om pension åt aflidne Provineial-läkaren Dahlmans
enka. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153. R. St. underdån. Skrifv. N:o 186.
— — Motion N;o 202, om rättighet för landstingen att utan hinder af Kongl.
förordningen den 21 December 1857, besluta ändringar i stängselskyldighet.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4.
Jonsson, Eric, från Westmanlands län, Motion N:o 175, om tillägg till och ändring
i Kongl, förordningen om egors fredande mot skada af annans
hemdjur samt om stängselskyldighet den 21 December 1857. Sammans.
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 4.
— — Motion N:o 176, om särskildt lagstadgande att afhandling, rörande af
söndring
af jordlägenhet från hemman för alltid, med full egande rätt,
må, för att ega bestånd mot en sednare hemmansegare eller inteckningshafvare,
i laga ordning intecknas. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 32.
Motion N:o 177, om upphäfvande af 13 kap. 1, 2 och 3 §§ Missger
nings-balken,
samt de rörande samma ämne i Kyrkolagen (örekommande
ämnen. Lag-Utsk. Utlåt. i\T:o 37 och Mern. N:is 77 och 88. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 205.
Jorda-balken, om upphäfvande af 4 kap. 5 §, jemte alla dermed sammanhang
egande författningar, rörande hembudsskyldighet och lösningsrätt vid
handel af jord å landet. Motion N:is 169 och 461. Lag-Utsk. Betänk.
N:o 59. R. St. underdån. Skrifv. N:o 137.
Jordafsöndring, om särskildt lagstadgande att afhandling, rörande afsöndring af
jordlägenhet för alltid med full egande rätt, må, lör att ega bestånd
mot en sednare hemmansegare eller inleckningshafvare, i laga ordning
intecknas. Motion N:o 176. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 32.
— — om tillägg till 10 § i Kongl, förordningen den 19 December 1827 att
idkare af handels- och handtverksrörelse på landet må förvärfva egande
eller
besittningsrätt af nödigt utmål till bostad och åbyggnader för rörelsens
bedrifvande. Motion N:o 209. Sammans. Lag- samt Allm.
Besv.- och Ekon.- Utsk. Betänk. N:o 5 och Mein. N:o 34. R. St. underdån.
Skrifv. N:o 208.
— — om obegränsad rätt till sådan. Motion N:o 199. Sammans. Lag- samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 5 och Meni. N:o 34. R. St.
underdån. SkrTv. N:o 208.
Jordeboken, om revision af densamma. Motion N:o 469. Allin Besv.- och Ekon.-  Utsk. Betänk. N:o 73.
Jorde
-
41
Jordeboksränta, angående dess friköpande. Se Grundskatt.
Jus PatronatUS, örn dess upphörande. Motion N:o 234.
Justitie-Ombudsman, Rikets Ständers, om inrymmandet i instruktionen för honom
af ett stadgande, hvarigenom han tillförbindes att vaka öfver vården af
fromma stiftelser, äfven der dessa kunna vara ställda under enskild persons
tillsyn och förvaltning. Motion N:o 428.
Jönsson, Ola, från Malmöhus län, Motion N:o 2, om befrielse från beväringsexercis
lör beväringsyngling, hvilken tillhör skarpskyttekorps. (jMotionen
återtagen.J
— — Motion N:o 87, om befrielse från beväringsexercis lör beväringsyngling,
hvilken såsom aktiv ledamot tillhör någon skarpskytteförening. Sammans.
Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 31. R.
St. underdån. Skrifv. N:o 112.
— — Motion N:o 182, om bestämd föreskrift i fråga om bevillnings erläggande
för boställe. Bevil In.—Utsk. Betänk. N:o 9 och Utlåt. N:o 14 samt Mern.
N:is 16 och 21. R. St. underdån. Skrifv. N:o 210.
Motion N:o 183, om prester!ig tjensteårsberäkning för lärare vid högre
folkskola. Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk.
N:o 30.
— — Motion N:o 417, om statsanslag för anläggning af en sidobana från södra
stambanan lill Helsingborg, eller ock lån till enskildt bolag för utförandet
af samma bana. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 88. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 120.
— — Motion N:o 493, om beviljande af pension åt aflidne f. d. Qvartermä
staren
Gustaf Kocks enka, Maria Kock, född Burman. Stats-Utsk. Utlåt.
N:o 153. R. St. underdån. Skrifv. N:o 186.
Jörns kapell och Arvidsjaurs kyrka, om beviljande af anslag för anläggning af
ny väg dem mellan. Motion N:o 511. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141.
K.
Kaikelandstorp oell Östmarks kyrka, angående vägbyggnad mellan. Se Östmarks
kyrka.
Kammar-kollegium, om förhöjning af lönell för de fem äldste Kammarskrifvarne.
Motion N:o 343. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 100. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 168.
Kihlen, Kläggen och Flaten, angående båtled mellan. Se Kläggen.
42
Kinda båtled, om anslag till (loss fullbordande, medelst kanalisering af Stång-ån
från sjön Rengen lill Linköpings hamn. Motion N:o 320. Stats-Utsk.
Utlåt. N:o 141 och Mern. N:o 168. R. St. underdån. Skrifv. N:o 175.
Kinda och Ydre härader i Östergötland, örn anslag till hyresersättning åt Domhafvanden
i dessa härader. Motion N:o 233. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 39.
Klippare, angående skyldighet att hålla sådan. Se Rusthållare.
Klockare, om reglering af deras aflöning. Motion N:o 11. Allm. Besv.- och
Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 21.
— — om upphäfvande af, eller ändring i 24 kap. 32 § af 1686 års Kyrko
lag,
i fråga om deras skyldighet alt fortskaffa Domkapitlens och Kyrkoherdarnes
embetsbref. Motion N:o 55. Sammans. Lag- samt Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 29. R. St. underdån. Skrifv.
N:o 171.
Klockareval, angående röstberäkning vid. Se Kyrkolagen.
Kläggen, Flaten och Kihlen i Wermland, om anslag till dels en båtled mellan
dessa sjöar, dels ock till en vägbyggnad mellan Östmarks kyrka och
Kaikelandstorp. Motion N:o 435. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 141. R. St.
underdån. Skrifv. N:o 175.
Knappar, om ändring i gällande tulltaxa i fråga om förtuilning af ämnen till sammansatta
knappar. Motion N:o 279. Bevilln.-Utsk. Betänk. N:o 8 samt
Mern. N:is 13 och 19. R. St. underdån. Skrifv. N:o 148.
Knektekontrakter, 1688 års, om den förändring deruti att Rotehållare må ega
rättighet bosätta nummerkarlen hvar som helst utom roten, endast att
bostaden anvisas inom kompaniets stånd. Motion N:o 510. Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 27.
Kock, om beviljande af pension åt f. d. Qvartermästaren Gustaf Kocks enka, Maria
Kock, född Burman. Motion N:o 493. Stats-Utsk. Utlåt. N:o 153.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 186.
Kommunalstyreise på landet, om tillägg till 12 § i den derom utfärdade Kongl.
förordning i afseende på rösträttighet. Motion N:o 86. Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 116, Utlåt. N:o 122 och Mern. N:o 125.
R. St. underdån. Skrifv. N:o 122.
— — om ändring i 58 § af den derom utfärdade Kongl, förordning, i afse
ende
på grunden för kommunalutskyldernas utgörande. Motion N:o 47.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Betänk. N:o 116, Utlåt. N:o 122 och
Mern. N:o 125. R. St. underdån. Skrifv. N:o 122.
—• — om ändring al 58 § i den derom utfärdade Kongl, förordning, i fråga
om grunden för fyrkberäkningen. Motion IV:o 372. Allm. Besv.- och
