# ID: svediakorp-gov2399
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1862--1863
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 111,599
# sentences: 3,542
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


BIHANG
TILL
S&HnnUKBIl XHKSMHFÅIfllHIEie
PROTOKOLL
VID
Lagtima Hlkidagen i §tockBioIin
Åren J.8HS och 1863*
ELFTE iiMEiIIGJ-EW.
4= Afdelningen:
Motioner i Bonde-Ståndet.
ä ..UT
*-ii
\V A flf A £1
La Ll
a.i v
i ^^Sfelr^SS M t%r ^
«5.3^j2. tärn® • ^ s,,
.^5ft.»mu]3ry : ; gg ■ ■
: i7."'■■■• './i; f: . £.-.:?■
.h^ssnJ^ !.Åv.v H. • ''.v/.',
Af Johan Persson från Upsala län, om rättighet för egare af skatte
jord all friköpa sig frän grundskatt.
Redan vid 4847—1848 årens riksdag fästade jag allmänna uppmärksamheten
på den olika fördelningen af de skatter, som hvila på svenska jorden, och
hvarigenom skaltejorden och skaltebonden hållas uti en svår och betryckt ställning,
som väsendtligen hindrar dennes förkofran. Jag har äfven i en, vid riksdagen 1850—
1851, väckt motion, framställt billigheten af att lemna skaltejorden frihet att få friköpa
sig från sin ålagda grundskatt, hvilken motion jag ansåg mig böra förnya vid
riksdagen 185G—1858, då jag hade glädjen alt röna den framgång för densamma,
alt Rikets Sländer beslöto en underdånig skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:l, ehuru
regeringen då ännu ej ansåg sig kunna lemna bifall till de af Rikets Ständer deri
framställda önskningar. Men då denna för hela staten vigtiga fråga tillvunnit sig
allt större och större uppmärksamhet och erhållit allt flera och flera anhängare, under
det att den dock ännu ej kunnat finna det allmänna erkännande, att den ledt
till något praktiskt resultat, så kan jag ej annat än anse det för en pligt för mig
att hålla densamma öppen och i sådant afseende ånyo upprepa hvad jag vågat an
föra
till 1856—1858 årens riksdags protokoller:
”Alt hafva en skuld, som man icke kan få inbetala, är ett svårt onus, ja
en orättvisa, som förlamar gäldenärens bemödande att förkofra sig. Gör deremot
den nu vid skaltejorden fästade och ouppsägbara skulden till Kronan uppsägbar 1
gif egaren af skattehemman rättighet att, om och när han kan, få, jemte räntan,
Bilt. till B. St. Prot. 1862 Sf 1863. 11 Sam. 4 Afd. 1
2
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 1.
afbetala något visst, vare sig mer eller mindre, af kapitalet, och hans ställning skall
blifva helt annan: hans bemödanden att förkofra sig få då ett mål, nemligen framtida
oberoende, och han skall sedan med mera håg, kraft och framgång än förut
sträfva, då han vet, att med hvarje riksdaler, som han albetalt på kapitalskulden,
blir hans ställning lättare och friare.”
Detta, mine bröder! är den enda rätta och sanna väg, på hvilken jag anser,
att skatteaflösningen kan och bör ske; och jag vågar derföre vördsamt föreslå:
att all skattejord må lemnäs full frihet att lösköpa sig dymedelst att den,
jemte skatten eller den årliga räntan, må få till Kronan göra afbetalningar
på den vid jorden häftade kapitalskulden, hvarigenom den årliga räntan
eller skatten minskades, i den mån kapitalafbetalningar skedde, och
slutligen naturligtvis alldeles försvann, då hela det mot den nuvarande
skatten svarande kapitalet blifvit lill Kronan inbetaldt.
Skattejorden skulle lemnäs frihet till frälseköp, men icke åläggas dertill,
utan öfverlemnas till hvarje jordegares eget val, antingen han ville verkställa skattelösen
eller icke, och i förra fallet äfven lemnäs honom full frihet, att, när han så
kunde och funné fot* godt, samt till hvilket belopp sorn helst, dock icke under en
procent af kapitalskulden få verkställa afbetalningar å skattelösen.
Med öfverlemnande till vederbörande Utskott att med större sakkunskap
utkeda och föreslå bästa sättet till denna åtgärds vidtagande, torde det tillåtas mig,
alt nu endast få uttrycka, hvad jag nu, liksom förr, anser vara det lämpligaste.
Delta vöre i min tanka:
att af de för jordens skattelösen influtna medlen en egen skattemedelsfond
bildas, sorn, ställd under Rikets Ständers kontroll, alltjemt framgent
oförskingrad skulle bibehållas vid sitt ursprungliga kapitalbelopp och endast
räntan af skattemedelsfonden användas i stället för den fordna af
jorden utgående grundskatten.
Jag anhåller att detta mitt förslag må till vederbörligt Utskott remitteras.
Stockholm den 22 Oktober 18G2.
Joh. Persson,
! från Upsala län.
gilli '!.)! ]gil‘l ;i:i 'ml i 11> lii; ; : n vili ;:r,l rv':: -»-. : i ■ i Or-,iil |
-lii; fUUi.v viii biwii smntMU vair, ohm Oh h. ;..m -i oom; 01O' 1!.i Ju;
Motioner i Bonde- Ståndet 1882. Nio 2.
N:o 2.
Af Ola Jönsson från Malmöhus län, om befrielse från beväringsexercis
för beväringsyngling, hvilken tillhör skarp sky ttekorps.
Kärleken till fosterjorden liar städse varit ett utmärkande drag i svenska
folkets karakter, och aldrig har något varit detsamma angelägnare, än alt försvara
sitt fädernesland, sin frihet och sjelfständighet; och denna fosterlandskärlek, som
gått i arf från förfädren, uppenbarar sig lifligast hos den nuvarande generationen.
Inseende nödvändigheten af alt i farans stund icke allenast ega vapen, utan äfven
öfning i deras handterande, hafva patriotiske män, inom nästan alla delar af riket,
bildat frivilliga skarpskyltekorpser. Att denna idé, tvifvelsutan den mest högsinnade,
som både forntid och samtid hafva att uppvisa, förtjenar att af slatsmagterna omfattas
och uppmuntras, torde af ingen bestridas; endast i fråga om sältet alt bereda
dessa korpser framgång och tillvext, kunna meningarne möjligen vara delade.
Jag tror det icke vara förmycket begärdt, att nämnde korpser erhölle något bidrag af
allmänna medel, men att väcka fråga härom samt dertill afgifva detaljera dt förslag,
öfverlenmar jag åt mera sakkunnige; jag vill blott ifrågasätta följande, som är förenadt
med den största billighet, och hvarigenom det alsedda målet till någon del
kan vinnas. Jag vill nemligen vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer för sin del täcktes besluta och hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, alt yngling, som är i beväringsåldern samt ledamot
i skarpskytteförening, organiserad på sätt Kongl. Majils nådiga Förordning
af den 8 Mars 4801 föreskrifver, må, då han vid beväringsmönstringen
företer bevis af korpsens utaf Kongl. Majit utnämnde befälhafvare, att han
såsom aktiv ledamot tillhört korpsen minst sex månader och eger nödig
öfning i ryapnens handterande, från beväringsexercisen frikallas; åliggande
det yngling i beväringsåldern att, för vinnande af befrielse äfven från andra
årets beväringsexercis, i behörig lid till vederbörande magistrat eller kronobetjening
afgifva bevis från korpsens af Kongl. Majit utnämnde befälhafvare,
att han fortfarande såsom aktiv ledamot tillhör skarpskyttekorps.
Fördelarne af ett lagsladgande enligt ofvantstående förslag äro påtagliga: först
måste de frivilliga skarpskyttekorpsernas tillvext härigenom befordras, och vidare de
i
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 3.
ofta långa och besvärliga marscherna till och från öfningslägret göras öfverflödiga,
samt arbetets dragande från jordbruket och andra näringar förekommes, och för det
tredje skulle säkerligen en större vinst för statsverket beredas, derigenom att åtminstone
en del af de allmänna medel, hvilka nu utgå i och för beväringsmanskapets
öfning, kunna inbesparas; och förvissar jag mig om, alt dessa skäl skola tillräckligt
tala för bifall till min motion, om hvars remitterande lill vederbörligt Utskott
vördsamligen anhålles.
Stockholm den 29 Oktober 4862.
Ola Jönsson,
från Malmöhus län.
Af motionären återtagen tills vidare.
N:o 3.
Af C. «I. Svensén från Kalmar län, om kort innehållsförteckning i
marginalen af UlskoUs-bctänhanden och ullätanden.
För att underlätta riksdagsarbetet erfordras, att Utskottens utlåtanden och
betånkanden blifva så enkla och tydliga som möjligt. I en diger lunta är ofta svårt
alt anträffa del sökta stället, då intet register förefinnes. Jag hemställer derföre:
alt aila dylika handlingar må tryckas med i marginalen gjorda korta underrättelser
om innehållet,
hvilket antagligen skulle till någon del afhjelpa omförmälda olägenhet.
Om remiss till Expeditions-utskottet anhålles.
C. J. Svensén.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 4.
5
N:o 4.
Af Olof Missou frun Westerbottens län, om cägmderhällningsskyldighetens
öfvertagande af Slaten.
Såväl inom som utom representationen halva vid flera tillfällen röster höjt
sig för förvandlande af underhållet af de allmänna vägarne från en jordbruket uteslutande
tryckande börda till ett allmänt statsbestvr. Hitintills hafva visserligen alla
försök i denna riglning strandat; men då frågan otvifvelaktig! är en af dem, som
icke kunna falla, och bibehållandet af ifrågavarande tunga icke står tillsammans med
den omsorg för vårt jordbruks förkofran, som på sednare lider gjort sig gällande,
har jag ansell det vara min pligt att framställa frågan äfven lill nu församlade Ständers
allvarliga behjertande.
De skäl, som lala för den afsedda förändringen, hafva blifvit sä ofta upprepade,
att jag inskränker mig till att lasta uppmärksamheten dels derå, att det
med rättvisans fordringar föga öfverensstämmer, att kostnaderna för underhållet af
våra vigtigaste kommunikationsmedel bestridas uteslutande af en enda samhällsklass,
då fördelarne deraf i lika, om ej högre, grad komma alla andra lill godo, och dels
å den ekonomiska förlust, som det nuvarande underhållssättet af vägarne medför; ty
uppenbart är, att med väghållningens inrättande efter en allmän plan och besörjande
af dertill invanda personer, skulle besparas så väl materiaiier, sorn framför allt
en mängd dagsverken, hvilka nu slösas bort på resor till och ifrån de ofta på betydliga
afstånd och skilda ställen belägna vägstyckena samt olämpliga metoders användande
vid arbetets verkställande. Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-utskottet vid sistlidne riksdag har väl, i anledning af en uti ifrågavarande
syftning väckt motion, yttrat: ”alt vägarnes anläggning och underhåll genom statens
försorg skulle utan tvifvel medföra mångdubbelt större omkostnad, än hvartill dell,',
bpsvär nu uppgår”; men ett sådant antagande synes förutsätta en alltför dålig förvaltning
å Statens sida, ty vanliga förhållandet är väl annars, ali ett arbete, då det
bedrilves i stor skala, kostar mindre, än om det verkslälles med splittrade kralter
ulan inbördes sammanhang.
Lika litet kan jag fatta Utskottets ordande derom, att, enär inrättandet af
jernvägar ulan tvifvel komme att i de förhållanden, hvilka på förevarande fråga hafva
6
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 4.
väsendtligt inflytande, orsaka en rubbning, borde dess följder afvaktas, innan någon
ny organisation i oinförmälda hänseende egde runi. Utom det att denna väntan
blefve nog lång, enär jernvägsanläggningarne allt framgent torde komma alt fortsättas,
synes det mig tvärtom alt just nu, då vissa orter af riket blifva hugnade med
nämnda vigtiga kommunikationsmedel, till hvars bekostande hela landet bidrager och
till följd hvaraf de gamla vägarne blifva allt mindre begagnade och besväret med deras
underhållande minskas, det vore rätt och billigt att genom statens öfvertagande
af liela vägunderhållskostnaden en lindring bereddes de orter, hvilka kanske aldrig
eller åtminstone först i en aflägsen framtid kunna blifva försedda med jernvägar.
Hvad särskildt angår vägarnes hållande i farbart skick under vintertiden, så
syntes af åtskilliga vid förra riksdagen väckta motioner, att delta öfver hela riket anses
såsom ett svårt onus; men bura mycket mer tryckande skall det icke vara i de
norra provinserna med sina långa vintrar och oupphörliga ymniga snöfall! Af
Konungens Befallningshafvandes i Westerbottens län närlagde utslag af den 4 Januari
detta år kan inhemtas, alt kostnaden för vinterväghållningen der beräknas till trehundra
riksdaler per mil; ocb för första fögderiet af samma län, utom Bygdeå soc
ken,
uppgå plogpenningarne inalles till åtta tusen trehundra sjutiofem riksdaler. Enligt
Konungens Befallningshafvandes jemväl bilagde kungörelse åligger det den plogskyldige
alt, om snöfall nattetid inträflar, så snart dag inbryter, genast försätta vägen
i farbart skick. Hella är dock ofta för den enskilde med de få arbetskrafter,
som slå honom lill buds, äfven med bästa vilja, omöjligt att verkställa, hvaraf följden
åter blifver, alt han får underkasta sig dryga böter och vägarne tidtals blifva
ofarbara.
Med stöd af hvad jag nu anfört och under åberopande för öfrigt af den motion
i samma syftning, som under förra riksdagen väcktes i dello stånd, får jag
vördsamt föreslå:
all underhållet af de allmänna lands- och häradsvägarne såväl vintertiden
som under ölriga årstider mätte skiljas från jordbruket och öfverlagas af
Staten att bestridas medelst allmänna skattebidrag; samt
att Bikels Ständer måtte hos Kongl. Maj t göra en underdånig framställning
om tillsättande af en kommitté af sakkunniga personer för väghållningens
ordande på lämpligaste sött.
Slockholm den 51 Oktober 1862.
Olof Nilsson,
från Westerbottens län.
Häimed lorena sig:
P. A. Nyström.
Olof Lindström.
4/?tioner i Bonde-Stånclet 62. N:o 5.
7
N:o 5.
Af Olof Wilsson från Westerbottens län, om afskrifning af en del utaf
Westerbotlens läns äldre undsältningsskuld.
Sedan efter den år 4850 och de näst derefter följande åren inora Vesterbottens
län inträffade missvext, länets nödslälde innevånare för erhållen undsättning,
dels i spanmål och dels i penningar, åsamkat sig en betydlig skuld till slaten,
gjorde med anledning af de hinder, som mötte för indrifningen af denna skuld,
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i berörda län under den G:te September 1856 hos
Kongl. Majit underdånig framställning, det Kongl. Majit läcktes lill Rikets kort derefter
sammanträdande Ständer aflåta nådig Proposition om afskrifning af Vesterbottens
läns omförmälde undsältningsskuld; öfver hvilken framställning Kongl. Majit
hörde dess och rikets Stats-konlor och Kammar-rätt, som dereller uti underdånigt
utlåtande den 20 Oktober samma år anförde, att ehuru åtskillige omständigheter
syntes tala för eftergift af Statens ifrågavarande fordringar, och änskönt Stats-kontoret
och Kammar-rätten delade Kongl. Majlis Befallningshafvandes yttrade förmodan,
att utaf de hos undsältningstagarne då ännu återstående belopp en jemförelsevis ganska
ringa del skulle Kronan åter lillgodokomma, ansågo bemälde embetsverk likväl, på
grund af de betänkligheter, som å andra sidan förekommo emot den föreslagna afskrilningens
beviljande, sig böra å Kongl. Majlis Befallningshafvandes förberörde underdåniga
framställning afstyrka nådigt bifall; och behagade vid ärendets föredragning
den 10 Januari 1 857 Kongl. Majit i nåder förklara, alt som icke allenast undsättningstagarne,
enligt Kongl, brefvet den 15 December 1854, tillgodonjutit afskrifning
till en tredjedel af hela ursprungliga skuldbeloppet, utan ock lånens betalning
blifvit betydligen underlättad dels genom ytterligare afskrifningar och dels genom
flera till gäldenärernes förmån tid efter annan gjorda särskilda medgifvanden och
lemnade anstånd, hvarmedelst de gäldbundnes belägenhet vunnit allt det afseende,
sorn från Statens sida biliiglvis kunnat påkallas, fann Koni. Majit, med afseende
jemväl derå. alt Rikets Ständer vid föregående riksdagar afslagit gjorda framställningar
om ifrågavarande undsätlningsskulds afskrifning, icke skäl att för det då närvarande
bifalla dess Befallningshafvandes underdåniga hemställan om samma skulds
slutliga afskrifning i räkenskaperna; hvaremot Kongl, Majit täcktes i nåder medgifva
8
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 5.
krono-uppbördsmännen i länet vid indrifvandet af meranämnda undsättningslån rättighet
att till förmån för sig och andre personer, åt hvilka indrifningsåtgärderne kunde
anförtros, beräkna och afföra provision till tio procent af de belopp, som utaf ifrågavarande
äldre undsättningslån komme att -inflyta.
Enligt räkenskaperna utgjorde vid 1856 års slut Westerbottens läns äldre
undsätlningsskuld, deruti inbegripen den andel deraf, som användts till bildande af
distrikts-magasin inom vissa socknar och för hvilken socknemännen iklädt sig gemensam
ansvarighet, etthundra nio tusen niohundra treliofyra Riksdaler, aderton skil—
lingar fyra runstycken banko eller etthundra sextiofyra tusen niohundraen Riksdaler
femtionio öre riksmynt, hvaraf sedermera dels afskrifvits fem tusen niohundra tjuguen
Riksdaler sextiotre öre, dels influtit genom inbetalning af sockenmagasiner åtta tusen
femhundra fyratioåtta Riksdaler sextiotre öre och af enskilde låntagare två tusen åttahundra
fyratioen Riksdaler ållatiotvå öre, så att hela skulden i närvarande stund
belöper sig till ett hundra fyratiosju tusen femhundra åttationio Riksdaler femtioett
öre riksmynt.
Af detta belopp har Kongl. Majils Befallningshafvande, med stöd af det i
Kongl. Cirkuläret den 49 Januari 4 842, 2 mom. gjorda medgifvande om afskrifning
af undsätlningsskuld, enär gäldenärerne vid då utlyst sockenstämma af sine socknemän
enhälligt förklarades utfattiga och i saknad af all tillgång till gäldens godtgörande,
af sådan grund funnit skäligt bevilja afskrifning af etthundra tjugusex tusen
tvåhundra tjugosex Riksdaler åltatioåtla öre, medelst särskilde utslag, som äro underslälde
och ännu hero på Kammar-rättens pröfning, så att, i händelse de understälde
utslagen utaf Kammar-rätten gillas, undsättningsskuldens återstående belopp
komme alt inskränkas lill tjuguelt tusen trehundra sextiolvå Riksdaler femtioett öre
riksmynt.
Af de personer, som vid förenämnde undersökning ansågos ega tillgång till
gäldande af skulden och å hvilka det sålunda återstående skuldbeloppet hvilar, har
ett betydligt antal under den efter undsättningens emottagande förflutna länga tid
dels aflidit, dels från orten afflyttat, och de qvarvarande sakna numera sådan egendom,
som (sedan genom stadgandet i Kongl. Brefvet den 45 December 4854 från
utmätning för skulder af ifrågavarande beskaffenhet fritagits fast egendom, behöfliga
bohagsting och klädespersedlar, för jordbruket erforderliga kreatur och åkerbruksredskap
m. m.) kronobetjeningen eger rätt att för undsältningsskuld taga i mät,
hvartill slutligen kommer att, genom den i Kongl. Cirkulärbrefvet den 49 Januari
4 842 meddelade, på Rikets Ständers beslut grundade, föreskrift, löftesmän för enskildes
undsätlningsskulder jemväl äro från allt vidare kraf i anledning af sine ingångna
borgensförbindelser befriade.
Häraf inses lätt, att ringa eller ingen utsigt för Slaten förefinnes att utfå betalning
lör ifrågavarande fordringar, ett förhållande, som ytterligare styrkes deraf,
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 6.
9
att uppbördsmännen, oaktadt de ai' den i Kongl. Maj-.ts nådiga Bref den 10 Januari
1857 dem medgifna provision af 10 procent å de genom dem indrifna medel verk
samt
uppeggats att för detta ändamål använda nitiska bemödanden, likväl icke under
de sedermera förflutna sex åren lyckats af den enskilda undsältningsskulden uttaga
mer än Tvåtusen Åttahundra Fyratioen Riksdaler Åttaliotvå öre Riksmynt. Ifrågavarande
skulds balanserande i räkenskaperna synes mig derföre vara utan ändamål.
I anledning häraf och enär, sedan den genom 1842 års bref föreskriina
sockenstämmo-undersökning försiggått, någon möjlighet att, på sätt detta bref anvi
sar,
få afskrifven den del af skulden, som efter samma undersökning kan qvarstå
oafskrifven, ej längre förefinnes, vågar jag föreslå:
att Rikets Ständer för sin del måtte medgifva, att hvad af Westerbottens
läns äldre undsättningsskuld, efter det ofvanberörda undersökningsmål blifvit
af Kongl. Kammar-rätten afgjorda, ännu kan återstå, får afskrifvas,
med undantag af den del utaf samma skuld, som belöper på de uti lä
net
inrättade socknemagasiner och för hvilken socknemånnen äro pligtige
att, efter stadgade grunder, ansvara.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 1 November 1862.
Olof Nilsson,
från Westerbottens län.-
Härmed förena sig:
P. A. Nyström. Olof Lindström.
N:o 6.
Af Jöns Persson från Blekinge län, om ändring i § 2, mom. 1 i
Kongl. Förordningen den 11 Juli 1862, angående allmänt ordnande
af Presterskapets inkomster.
Genom Kongl. *Maj:ts nådiga Förordning den 11 Juli 1862, angående allmänt
ordnande af Presterskapets inkomster är stadgadt i 2 § 1 morn., att en af ledaBih.
till K. St. Prot. 1862 <jr 1863. U Sami, 4 Afd. 2
10
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 6.
moleme i den Nämnd, sorn får sig uppdraget ifrågavarande ordnande, skall utses af
länets Hushållnings—sällskap, hvilket stadgande tydligen tillkommit i afsigt att bereda
tillfälle äfven för dem, som skola löna Presterskapet, att få sin röst hörd uti ett sä
vigtigt och grannlaga ärende.
Jag tror mig ej misstaga mig, då jag anser det vara lämpligare om den
ledamoten utsåges af Landstinget.
Såsom motiv för denna min åsigt vill jag anföra, att Hushällnings-sällskaperna
sammansättas medelst kallelser ifrån Hushållniugs-sällskaperna sjelfva till personer,
som äro kända af deras ledamöter, hvilka således ej kunna anses representera
den skattdragande allmänheten, emedan ofta händer att i hela orter icke finnes
någon person tillhörande sistnämnda kategori; att de kallade icke hafva någon skyldighet
emottaga ledamolskapet eller, orri det mottages, bevista sammanträden, lill
• följd hvaraf ofta händer att hlott de, som bo närmare samlingsorten och äfven de
ganska fåtaligt bevista sammanträdena; alt deremot Landstinget är eu, enligt i lag
gifna föreskrifter, konstituerad representation från alla länets släder, härad eller
tingslag; att dess ledamöter eller, vid deras förfall, ledamöternes suppleanter hafva
laglig förbindelse iakttaga inställelse vid sammanträdena och att afgörandet af förekommande
ärenden således icke beror på ett mer eller mindre fåtaligt besökt sammanträde,
utan måste den opinion, som der uttalar sig, anses så nära sorn möjligt
såsom ett uttryck af den inom länet allmänt rådande.
Jag får alltså vördsamt föreslå den ändring i ofvannämnde § 2 morn. i :
att det åt länets Hushållnings-säliskap gifna uppdrag att utse ledamot i
berörde iVäinrid öfverllyttas på länets Landsting.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 1 November 4 862.
Jöns Persson.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 7.
11
N:o 7.
Af «I. Lekberg från Nerikes län, cm bränvinsminuterings- och utskänknings-afgift
ernns lika fördelning efter folkmängden i stad och pä
landet.
Hvad var orsaken att 1850 års Ständer antogo en ny, förut icke känd,
bränvinslagstiffning? Jo den vackra grundprincipen, att dermed tillintetgöra den så
högt öfverklagade oreda, som härflyter från det omåttliga förtärandet af bränvin så
i stad, som på landet. För vinnande af delta stora mål, insågo Rikets Ständer, att
fördelar borde till någon del tilldelas dem, som måste afstå från husbehofsbränningen,
hvilken för landtmannen hitintills utgjort en icke obetvglig inkomstkälla; och derföre
beslutades, att $: delar af ulminuterings- och utskänknings-afgifterna, som inflyta i
stad, skulle tillfalla densamma, och den, som inflyter från landet i hvarje län, utdelas
lika efter folkmängden; men i detta, så väl som i andra fall af så genomgripande
förändring, år knappast för menniskor möjligt att stifta lagar, som ej med
tidens lopp behöfva ändras. Om Rikets Ständer då kunnat förutse, att den ädla
principen i en så hög grad skulle fortgå till åsyftadt mål, som nu är händelsen,
då en mängd landsförsamlingar afskaffat både minuterings- och utskänkningsslällen,
så hade ock den bestämmelsen influtit, att afgiften derför inom hela länet skolat
fördelas på samtliga städer och socknar i förhållande till hvarderas folkmängd. Så
länge en sådan lagbestämmelse saknas, är och blir det rental' omöjligt, att i någon
mån kunna utrota de många utskänkningsslällen, som i städerna existera; ty, om
staden än är bland de minsta, har den ändock 5 5 6 sådana, och man kan icke
undgå att se, huru en del af såväl stads- som landtbefolkningen der besöker det
ena stället elter det andra, och regeln är icke: ”patrull förbi”, utan ”bär in för
att se och smaka”, och der häfdas då en för mången prisvärd sed: ”Törn ditt
glas i botten, kosta hvad det kosta vill.” Eftersatsen blir ock dyrköpt, emedan de
glömma sig ända derhän, att de, så länge en skilling eges, döfva alla sinnen; först
då penningar och kredit taga slut, vaknar, fastän långsamt, medvetandet och tanken
på hvad de gjort. Att detta verkar förstörande och leder till ruin för mången
välbergad man, är en sanniug, som med skäl icke kan vederläggas, ty derom vittnar
alltför väl det stora antal af fattiga, som endast för superiets skull kommit
12
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 8.
fattigvården till last, men ännu förfärligare är att det uppvexande slägtet blir inledt
att beträda samma väg.
Att detta är en sanning kan väl ingen förneka, likasom att det är obilligt
att städerna ensamt skola hafva denna inkomst, och då det är kändt och erkändt,
att den till drygaste delen utgöres af landtbefolkningen, och att städerna derigenom
tillskynda omkringliggande kommuner en ökad fattigvård, så är jag ock förvissad
derom, att städernas högsinnade representanter i förening med Rikets nu församlade
Ständer beredvilligt skola medverka till ett rättvist jemnande af det uppkomna missförhållandet.
På grund häraf vågar jag vördsamt föreslå den ändring i författningen om
brän vinsförsäljning:
att de inom hvarje län inflytande minuteiings- och utskänknings-afgifler,
som äro anslagna åt kommunerna, aflemnas i landt-ränteriet, hvarifrån
det för hela länet sammanlagda belopp genom Konungens Befallningshafvande
fördelas på samtliga städer och socknar inom länet, i förhållande
till hvarderas folkmängd, alt af dem användas till kommunala behof.
Om remiss härå till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 1 November 1862.
J. Lekberg.
N:o 8.
Af Gastaf Bjerkander från Skaraborgs län, om utbetalande af
förskott af 500,000 R:dr R:mt i och för fortsättande af jernvägsarbetet
mellan Falköping och Jönköping.
För färdigbyggande af den del af södra stambanan, som sträcker sig från
Falköping till Jönköping, hade Jernvägs-kommittén vid sista riksdag föreslagit 5,558,520
Riksdaler, hvaremot Kongl. Majit uti dess Proposition nedsatt detta belopp till
1,440,652 R:dr, hvadan en brist af 1,917,888 R:dr uppkom, sorn, då blott denna
sistnämnda summa al Rikets Ständer anslogs, förorsakat att arbetet å denna bana
icke fortgått med den skyndsamhet, som blifvit fallet om hela det föreslagna ansla
-
é
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 9.
13
get beviljats, då sannolikt denna sträcka nu varit färdig och således kunnat bringa
Staten inkomst. Då mina flera gånger vid nämnde riksdag gjorda försök att få Kommitténs
förslag antaget voro fruktlösa, så tager jag mig friheten att nu göra vördsam
hemställan derom,
att Rikets Ständer måtte skyndsamt hos Kongl. Majit anhålla, alt minst
500,000 R.dr Runt måtte utaf disponibla tillgångar af Riksgälds-konloret
öfverlemnas till Chefen för Statens jernvägsbyggnader,
på det han må komma i tillfälle alt, så fort årstiden och väderleken det tillåter,
påbörja fortsättningen af detta arbete, utan att behöfva afvakta Sländernas beslut
angående jernvägsfrågorna i dess helhet, hvarmed måhända kommer att .dröjas så
långt fram på riksdagen, att en dyrbar tid går förlorad till icke ringa förlust för
Statsverket.
Då jag måste antaga såsom alldeles gifvet, att hela det till denna han-del
erforderliga anslag under riksdagens lopp måste beviljas, så har jag trott mig ega
tillräckligt skäl, att nu vid riksdagens början påyrka utbetalande af ifrågavarande förskott,
såväl för det allmännas skull som för den ort jag har äran representera.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 1 November 1862.
G. Bjerkander,
Riksdagsfullmägtig från Skaraborgs län,
I förestående motion förenar jag mig.
Sven Gustaf Johansson,
Riksdagsfullmägtig från Jönköpings län.
N:o 9.
Af Carl Ifvarsson från Hallands län, om rättighet för hvarje kommun
att, efter lokala omständigheter, fritt ordna sitt folkskoleväseude och
om hela personliga skyddsafgiftens användande till rolkskolorna.
Ehuru folkskolan är den inrättning, sorn i allmänhet och i främsta rummet
har till syftemål att hilda icke allenast kristliga, utan äfven nyttiga medlemmar i
14
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 9.
samhället, samt i denna dess egenskap eger det giltigaste anspråk på Statens kraftiga
medverkan till verkliggörande af detta dess riksvigtiga syfte; så har dock denna
inrättning blifvit allt för stjufmoderligt behandlad, icke allenast i förhållande till dess
vigt, utan äfven i förhållande till de högre läroverken, uti hvilka til! och med de
förmögnares barn njutit nära nog fri undervisning på Statens bekostnad, under det
undervisningen för allmogens barn i folkskolorna varit förenad med ganska dryga
kommunala utgifter. De anslag af allmänna medel, som tid efter annan beviljats
för ändamålets befrämjande, hafva icke allenast varit allt för ringa i förhållande til!
folkmängden, utan de hafva äfven i åtskilliga delar varit förknippade med så många
och hårda vilkor och med så många omständigheter och omvägar, att de för många
kommuner, isynnerhet i rikets magraste trakter, varit i det närmaste, om icke alldeles,
oåtkomliga, och således icke heller blifvit ändamålsenligt fördelade.
Med anledning af dessa omständigheter, och då jag förmodar all mera medel
och mindre vilkor kraftigare verka för ändamålets vinnande, ån tvärtom, samt jag
derjemte är öfvertygad, att hvarje sann fosterlandsvän nitälskar för sann upplysning
i allmänhet, och således äfven är mån om befrämjandet af rätta medlet dertill, vågar
jag härmedelst föreslå:
alt det må stå hvarje kommun fritt, att efter lokala omständigheter ordna
folkskolan på lämpligaste sätt, och således antingen begagna endast examinerade
folkskolelärare eller ock ett mindre antal af dessa, jemte i rätt—
stafning kunnige lärare eller lärarinnor, söm i'rotskolor undervisa de
mindre försigkomne barnen; men att, i hvilket fall som helst, både fasta
skolor och rotskolor anses såsom tillhörande folkskolan, enär rotskolan
alltid måste betraktas såsom en lägre klass af den fasta;
att till befrämjande af denna folkskola anslås hela personliga skyddsafgiften,
att af hvarje kommun särskildt, i förhållande till folkmängden, å
landl-ränterierna lyftas, så snart den influtit; och
att enda vilkoret för bidragets utfående blifver del, att kommunen har
sitt skolväsende så inrättadt, att tillfälle är beredt för alla inom kommunen
varande barn att under skolåren inhemta de kunskaper, som Skolstadgan
föreskrifver.
Hårförutan föreslår jag, att nödiga medel må anslås till de högre folkskolorna
samt till arvoden åt folkskole-inspektörer, att af Statens medel, men ej af
personliga skyddsafgiften, utgå. Den högre folkskolan, med akademiskt bildade lärare,
anser jag stå närmare elementar-läroverken, än folkskolan, och derföre icke
böra till denna sednare hänföras eller understödjas af det för henne afsedda anslag.
Genom antagande af hvad jag här ofvan föreslagit, anser jag att man vunne
flera väsentliga fördelär. Jag vill blott, såsom sådana, nämna att, utom ökadt understöd,
medlen blefvo rättvisare fördelade och kunde fortare bekommas, alla ansök
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 10.
15
uingar om bidrag blifva öfverflödiga och skilnaden, i lråga om fasta skolor eller
rotskolor samt särskilda bidrag för hvardera af dessa, helt och hållet upphöra, genom
hvilken åtgärd lämpligaste sältet för skolväsendets ordnande efter lokala omständigheter
vore befrämjad!, emedan ingen kommun företrädesvis skulle besluta sig hvarken
för det ena eller andra slaget, endast derföre att bidraget i ena fallet blefve,
såsom hittills, större än i det andra, ty båda hade sammansmällt till ett.
Om remiss häraf till Höglo!!. Stats— Utskottet anhålles.
Stockholm den 8 November 1862.
Carl Ifvarsson,
från Hallands län.
N:o 10.
Af Carl Ifvarsson från Hallands län, angående oinskränkt handels
och
näringsfrihet.
Oin man i äldre tider ansett det fördelaktigt, att handel och näringar fjättrats
vid vissa rum, klasser och personer, så har dock sednare tiders erfarenhet ådagalagt,
att ju mer man lossat på bauden, dess mer har samhället förkofrat sig i
ekonomiskt hänseende; och enär det således synes mig påtagligt, att de ännu i dessa
afseenden beståndande tvångslagar verka förlamande, för alt icke säga hämmande,
på näringarnes utveckling och såmedelst stå i strid med allmänt väl så och då lättade
kommunikationer, hvaribland i synnerhet jernvägarne, numera åstadkommit och
än vidare åstadkomma mångfaldiga förändringar i hithörande ämnen, anser jag rikets
sanna väl kräfva fullständigt upphäfvande af alla tvångslagar för handel och näringar,
så att fullkomlig frihet må tillkomma hvarje Svensk medborgare att, utan afseende
på ort eller hittills innehafda företrädesrättigheter, få utöfva det yrke, han,
utan annans förnärmande i öfrigt, linner tjenligasl för sig, emot förpligtelse att fullgöra
deremot svärande skyldigheter, så till Staten som den kommun, uti hvilken
han drifver sitt yrke. Genom denna åtgärd skulle otaliga fördelar uppstå i flerahanda
afseenden: jernvägsanläggningar. anläggning af hamnar, strömrensningar och
16
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 10.
llottleder, med Hera företag af dylik beskaffenhet, skulle icke allenast påskyndas,
utan ock medföra en vida större nytta, än som nu är fallet; välmågan och belåtenheten
skulle blifva mera allmän; den ene medborgaren skulle icke få orsak att
se med sneda blickar på den andre, derföre alt denne sednare egde ett onaturligt
privilegium på den förres bekostnad; milliontals dagsverken och dermed ofta förknippade
kostnader och olägenheter skulle inbesparas, i synnerhet för landtmannen,
som i de flesta fall kunde få utbyta sina produkter eller uppköpa sina förnödenheter
på närmare håll; stadsboen skulle besparas mödan alt, i allmänhet taget, utminutera
sina voror i smått, men få vida större afsättning partivis; han skulle ock, för hvad
han tilläfventyrs kunde komma att förlora, i fall, såsom jag hört en och annan befara,
handtverksklassen i städerna genom utflyttning på landet undandroge sig deltagande
i stadsutgifterna, få mer än fullkomlig ersättning för de minskade stadsinkomsterna
i det billigare pris på handtverksarbeten, som ovilkorligen måste komma
honom till del, just till följd af arbelarnes lägre underhållskostnader på landet samt fri
täflan i hvarje näringsgren; och slutligen skulle allmänna åklagaremakten undgå alt
antingen se genom fingrarne med förseelser, som blifva lagbrott endast genom onaturliga
lagar, eller ock anställa åtal, som af rättskänslan i allmänhet ogillas. Att
många andra fördelar skulle tillkomma samhället, om fullkomlig handels- och näringsfrihet
inom riket komme att ega rum, är ganska klart; men då, enligt min
öfvertygelse, saken är af den beskaffenhet, att den talar för sig sjelf, så anser jag
det anförda vara tillräckligt; och vågar jag alltså vördsamligen föreslå:
att Rikets Ständer för sin del må besluta, att hvarje Svensk medborgare,
utan afseende på ort, person eller hittills innehafvande yrke, hädanefter
må ega utöfva del i öfrigt lofliga näringsfång, han finnér bäst och nyttigast
för sig, vare sig att detta består i handel eller arbete, med eller
utan biträde, samt att alla häremot stridande lagrum i allo upphäfvas;
äfvensom att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att,
derest della beslut vinner Kongl. Maj:ts sanktion, Kongl. Maj:t täcktes utfärda
nådig Förordning i de afseenden, der, till följd af näringsfriheten,
ordningsstadganden och försigtighetsmått kunna erfordras.
Enär denna motion angår håde Lag och Ekonomi, samt således torde böra
behandlas i sammansatt Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott, anhålies
att densamma må till Lag-Utskottet remitteras.
Stockholm den 8 November 1862. *
Carl Ifvarsson,
från Hallands län.
N:o 4 1.
L
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 11
17
N:o 11.
Af Carl Ifvarsson från Hallands län, om reglering af klockarnes
aflöning.
Enär klockarnes lönevilkor, åtminstone i vissa orter inom riket, om ej i
allmänhet, stå icke allenast i nära samband med, utan till och med äro i flera hänseenden
beroende af presterskapets nu varande inkomster, såsom angående ersättning
för barndop, lysning till äktenskap, brudvigsel och begrafning, för hvilka förrättningar
klockarne vanligen erhålla hälften eller en tredjedel af hvad pastorerne för deras
embetsåtgärder i dylika fall bekomma; så och då reglering af presterskapets löner
nu förestår samt det icke kan vara särdeles passande, att klockarne uppbära sina
löneinkomster på vanligt sätt, sedan berörda reglering af presterskapets löner kommer
att tillämpas, destomindre, som ingen bestämd taxa finnes, angående hvad i
hvarje särskildt fall skall erläggas, och offer på altaret, som hittills erlagts så väl
lill klockarne som till presterskapet, skäligen bör i ailo afskaffas; alltså och då det
dessutom utan allt tvifvel skall leda till ömsesidig förmån, vänskap och belåtenhet,
om klockarnes löneinkomster, der dessa icke redan äro till vissa belopp bestämda,
likasom presterskapets löner, regleras och bestämmas till vissa belopp, får jag härmed
vördsamligen föreslå:
att Itikets Ständer hos Kongl. Maj-.t i underdånighet anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes i nåder förordna, att reglering af klockarnes lönevilkor pasto
ratsvis
bör ega rum, antingen i sammanhang med regleringen af prester
skapets
löner eller ock särskildt, då sådan reglering å någondera sidan
påkallas, samt alt regleringen må verkställas af den kommitté, sorn det tillhör
att taga befattning med reglering af presterskapets löner.
Om remiss häraf til! Allmänna Besvärs^ och Ekonomi-utskottet anhålles.
Stockholm den 29 Oktober 1862.
Carl Ifvarsson,
från Hallands län.
Bih. till R. St, Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Aid.
3
18
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 12.
N:o 12.
Af Olof Nilsson från Westerbottens län, om bidrag af Statsmedel för
anläggande af ny väg emellan Öhrträsk och Åsele kyrka samt derifrån
till Wilhelmina kyrka.
Då den fullkomliga saknaden af kommunikationer inom Westerbottens läns
lappmarker utgör ett väsendtligt hinder för denna landsorts uppkomst och förkofran,
hafva åtgärder vidtagits för att i någon mån söka afhjelpa denna brist. Sålunda
hafva, efter föregångna lokal-undersökningar, planer och kostnadsförslag blifvit upprättade
till anläggning af väg dels emellan Öhrträsk och Åsele kyrka genom Fredrika
socken, dels ock vidare genom Åsele och Wilhelmina kyrkor; varande kostnaden
förslagsvis beräknad för den förra vägen, innehållande i längd 559,554 fot,
till 154,950 Riksdaler, och för den sednare om 6 mil 25,600 fot, til! 66,950
Riksdaler Riksmynt.
Med afseende å de vigtiga fördelar, som genom ofvanberörde väganiäggnin
gar
skulle beredas ifrågavarande landsort, hvars innevånare sålunda erhölle nu saknadt
tillfäde att till pedra landet framforsla och derstädes afsätta sina produkter samt
i utbyte mot desåmma anskaffa och hemföra sina lefnadsförnödenheter, vore särdeles
önskligt, om dessa väganläggningar inom en icke alltför aflägsen framtid kunde
komma till fullbordan; och sorn lappmarksboerne icke äro i stånd att sjelfva bekosta
nämnde arbeten eller dertill i någon betydligare mån lemna bidrag, dristar
jag mig härmedelst vördsamt föreslå:
att, sedan de vägbyggnadsskyldige åtagit sig att emot erhållande af ett
Statsanslag af etthundra tusen Riksdaler utföra väganläggningen emellan
Örträsk och Åsele kyrka, Rikets Ständer måtte till bestridande af utgifterne
för ofvanomförmälda tvänne väganläggningar anvisa ett belopp af
tillhopa etthundra sextiosex tusen niohundra femtio Riksdaler Riksmynt,
under vilkor, att, sedan vägarne blifvit fullbordade, desamma skola af
vederbörande kommuner för framtiden underhållas.
De upprättade planerna och kostnadsförslagen äro af Konungens Befallningshafvande
inskickade lill Kongl. Civil-depariementet och finnas att tillgå antingen derstädes
eller i Kongl, styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 13.
19
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 1 November 11162.
Olof Nilsson,
från Westerbottens lån.
N:o 13.
Af Olof Nilsson från Westerbottens län, om anslag till utvidgande af
Läroverksbyggnaden i Umeå.
Att förbättringen i undervisningsväsendet vid rikets Elementarläroverk är en af
de vigtigaste förbättringar, som på sednare tider kommit till stånd, det torde vara
en lika allmänt erkänd sanning, som del är bekant, alt möjligheten till denna förbättring
är beredd genom Rikets Ständers frikostiga anslag. Det är denna frikostighet
man har att tacka ej mindre för lärarnes förbättrade lönevilkor, för nya
lärareplatsers inrättande, för anläggandet af nya och utvidgandet af förut befintliga
läroverk, än ock för uppförande af nya läroverkshus. Dock måste man, synnerligen
i sistnämnda afseende, med tacksamhet erkänna, alt åtskilliga kommuner på ett
hedrande sätt ansträngt sig för att icke behöfva anlita Statens tillgångar. Till dessa
kommuner hör Umeå stad, som, då för några år sedan ett nytt läroverkshus blef
af nöden, af egna medel tillsköt den icke obetydliga summa, sorn brast i bidraget
från stiftets byggnadskassa, och för närvarande ensam bekostar husets slutliga fullbordande
medelst brädfodring och målning. Detta läroverkshus var dock egentligen
endast afsedt till lokal för en femklassig skola, och det bör derföre icke förefalla
underligt, att lokalen befanns vara för inskränkt, då läroverket kort derefter utvidgades
till högre elementarläroverk. Olägenheten af denna lokalens inskränkthet bar
synnerligen trädt i dagen, sedan läroverkets samtliga klasser nu blifvit bildade och
lärjungarnes antal årligen tillvext till den grad, att det redan öfverstiger etthundra
sextio (bil. A). Ty utom det att nödiga rum saknas icke blott för bibliothekets och
de naturhistoriska samlingarnes förvarande, utan ock för kollegii sammanträden och
för vaktmästaren, måste ock de ursprungligen endast till genomgång afsedda fyra
20
'Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 13.
tamburerna dagligen användas till lärorum endast de timmar, då humanister och
realister särskildt undervisas — en, särdeles under den kalla årstiden, högst menlig
olägenhet för håde lärare och lärjungar. Då nu härtill kommer, så väl att läroverkets
gymnastikhus, sorn för 50 år sedan genom enskildt sammanskott uppfördes,
dels är för inskränkt i förhållande lill lärjungarnes nuvarande antal, dels är beläget
utom läroverkstomtens område, som ock att läroverkstomten sjelf saknar nödig och
passande inhägnad, synnerligen till skydd för derstädes af Stadens trädplanteringsförening
nyligen verkställda kostsamma anläggningar, så torde lätteligen inses nödvändigheten
för Umeå högre Elementarläroverk ej mindre af en nybyggnad såsom
ett komplement till det redan befintliga läroverkshuset, hvilken nya byggnad skulle
innefatta minst två lärorum, ett rum för bibliotheket, ett för de naturhistoriska samlingarnes
förvarande, ett för kollegii sammanträden, Iva rum för. vaktmästaren samt
en större gymnastiksal, än ock af ett passande staket kring läroverkstomteu; pch
får jag, såsom stöd för hvad jag sålunda anfört, åberopa ”Årsberättelsen om högre
Elementarläroverket i Umeå för läsåret 1861—1862” fhil. B) sidd.-12 och 13.
I följd häraf hade Umeå Läroverkskollegium i slutet af sisth vårtermin till vederbörande
Domkapitel ingått med skriftlig förfrågan, huruvida några medel härtill
vore att ur stiftets byggnadskassa bekomma, men genom utdrag af Domkapitlets protokoll
för den 11 sisth Juni erhållit det svar, att stiftets byggnadskassa hvarken för
Härvarande är, ej heller — att döma af dess under en längre följd af år varande
inkomster, hvilka icke varit tillräckliga att bekosta årliga underhållet af de inom
stiftet numera befintliga läroverkshusen — sannolikt någonsin kan blifva i stånd alt
bekosta ifrågavarande byggnadsföretag. I ('etta sakernas skick och då man al Umeå
stad, som både är en af de fattigare småstäderna i riket och dessutom redan uti
ifrågavarande afseende ådagalagt en hedrande frikostighet, ej gerna kan begära större
pekuniära uppoffringar, än sorn redan blifvit gjorda, vågar man hoppas, alt Rikets
Sländer, som under de föregående riksdagarne beviljat hundratusentals Riksdaler till uppförande
af ståtliga läroverkshus i stora välmående städer, såsom Göteborg, Westerås
och Wisby m. fl., men deremot ännu icke haft af nöden att anvisa sådana anslag
för de norrländske småstäderne, måtte varmt behjerta Umeå högre Elementarläroverks
behof af större utrymme och
af statens medel bevilja en summa af 59,100 R:dr Runt, hvartill byggnadsföretaget
enligt bifogade kostnadsförslag (bil. C.) synes böra stiga för
uppförande af ett s. k. gymnastikhus, innefattande ofvannämnda rum och
lägenheter, samt för skollomtens inhägnad medelst ett passande staket.
Om remiss till vederbörligt Utskott anbålles.
Sockholm den 31 Oktober 1862.
Olof Nilsson,
från Westerbottens län.
Motioner i Bondeståndet 1862. N:o 14,
21
N:o 14.
Af Per Missou från Kristianstads län, om rättighet för ogift qvinna
att blifva myndig vid tjugufem års ålder ulan anmälan hos
domstol.
Föreskriften i Kongl. Förordningen den 15 Juni 1858, att ogift qvinna, sorn
fyllt 25 år och vill sin egendom sjelf råda och förestå, skall derom göra anmälan
hos den domstol, hvarunder hon i förmyndaremål lyder, och vara, intill dess sådan
anmälan skedt, såsom omyndig ansedd, har vid tillämpningen i afseende på den talrikaste
delen af ogifta qvinnor, de mindre bemedlade, medfört alltför stora svårigheter
och kostnader. Ofta uppgår en sådan persons hos förmyndaren iuncslående
medel endast till omkring 10 Riksdaler. För alt nu kunna få lyfta dem, måste
hon först lösa ett åldersbevis hos pastorsembetet, sedan föranstalta om uppsättande
och inlemnande till domstol af en skriftlig anmälan och slutligen sjelf eller genom
ombud vid expeditionslösen utlaga ett Protokollsuldrag och derföre i löser .samt för
stämpladt papper betala 2 R:dr 25 öre. Hälften af hennes lilla tillgång ålgar således
i omkostnader och för den händelse, som ej så sällan inträffar bland den mindre
bemedlade folkklassen, att myndlingen flyttat till annat härad, 10 å 15 mil från
den ort, der hennes föräldrar bott, blifva kostnaderna och besväret för en sådan
anmälan ännu större. Något egentligt ändamål med anmälandet synes ej vara vunnet,
då domstolen ej har skyldighet att pröfva den anmälandes skicklighet alt sjelf
råda öfver sin egendom och den qvinna, som antingen sjelf ej vill begagna sig af
sin myndighetsrätt, eller som af sina anhöriga ej anses vara skicklig dertill, alltid
på särskild ansökan kan af domstolen förklaras fortfarande vara i omyndighetstillstånd
på samma sätt och med samma vilkor, som lagen nu föreskrifver angående manspersoner,
som uppnått myndig ålder. Jag vågar derföre vördsammast föreslå:
all ogift qvinna, som uppnått 25 års ålder må anses myndig, utan alt
någon anmälan hos domstolen om begagnande af denna rättmå erfordras.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Slockholm den 5 November 1862.
Per Nilsson,
från Kristianstads län.
Härmed förenar sig
Häkan Nilsson.
22
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 15.
N:o 15.
Af Per Nilsson från Kristianstads län, angående förändringar i nu gällande
Författning rörande Bränmns tillverkning.
Bränvinsbränningens utöfvande och beskattning är en fråga, sorn under sednare
tider utgjort föremål för Rikets Ständers öfverläggningar vid hvarje riksdag och
således väl icke heller nu får lemnäs utan uppmärksamhet.
Den sist utkomna Kongl. Förordningen i detta ämne väckte redan i början
starkt missnöje bland de mindre Jordbrukarne i min ort, hvilka derigenom sågo sig
på' en gång betagna all möjlighet att kunna tillgodogöra sig någon behållning af
deras, med mycket arbete och stor kostnad odlade, stenbundna och magra jord.
Tvänne års erfarenhet hafva till alla delar bekräftat verkligheten af deras farhågor i •
della afseende. Med det höga minimitillverkningsbelopp per dygn och den enorma
beskattning, sorn blifvit bestämd, hafva endast några få kunnat eller vågat försöka
utöfva bränvinsbränning. Äfven den omständigheten att tillverkningsafgiften måste
erläggas på förhand har i icke ringa mån bidragit till inskränkning. Afsältningen
af spannmål och potatis har således endast kunnat ske till priser, sorn icke ens
motsvarat produktionskostnaden, ännu mindre lemnat någon ersättning för dessa
tunga varors forslande till aflägsna afsättningsplatser. Den höga tillverkningsafgiften
för bränvinet ställde likväl priset på detsamma högre än i grannstaten och följden
deraf blef att en sådan mängd utländska spritdrycker, med eller ulan tull, infördes,
att priserna på desse artiklar åter nedgingo tili den grad, att de inhemska bränvinsliilverkarne
ej kunde sälja sin vara ulan förlust. Dessa omständigheter hafva föranledt
en ganska stor penningeförlägenhet inom orten, hvars närmaste följder måste blifva
svåra, och icke länge låta vänta på sig. Att åter försätta bränvinslagstiflningen på
den punkt, den befann sig för tjugu år sedan, vore visserligen, enligt mitt förmenande,
det enklaste och tillika verksammaste sättet alt afhjelpa den öfverklagade
olägenheten; men under nuvarande förhållanden lärer väl en sådan åtgärd icke vara
att hoppas. Någon förändring i de nu gällande stadgarne är likväl af behofvet i
högsta grad påkallad och jag vågar derföre föreslå:
l:o Att minimibeloppet för tillverkning af bränvin måtte bestämmas till
etthundra kannor per dygn.
2;o Att tiden för bränvinsbränningen måtte inskränkas till två månader
Motioner i Bonde- Stånet 1862. N:o 16.
23
om året med valfrihet mellan månaderne den 15 Januari, 15 Februari,
15 Mars, 15 November, och 15 December.
3:o Att tillverkningsafgiften måtte nedsättas till 50 öre per kanna af
50 procent spritbalt: och
4:o Att det må vara bränvinsbrännare tillåtet att, i stället för denna
algifts erläggande, i förskott anskaffa och lill Konungens Befallningshafvande
i länet aflemna, till vederhäftigheten af domaren eller kronofogden
i orten styrkt borgen för afgiftens betalande inom tre månader
efter bränningstidens slut.
Om remiss til! vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 5 November 1862.
Per Nilsson,
från Kristianstads län.
Härmed förenar sig •
Udltan Nilsson,
från samma län.
N:o 16.
Af Anders .Ionsson från Wermlands län, angående ändring i 26 kap:
1 $ Byggniiigabalken.
Att skyldigheten all deltaga i byggande af kyrka och andra en landtförsamlings
gemensamma hus, på sätt 26 kap. 1 § Byggningabalken bjuder genom stadgandet:
att alla, som i socknen bo, skola kyrka bygga och underhålla samt grunden härför,
beträffande såväl byggnadsvirke och körslor, som annan kostnad, vara hemmantalet,
utan afseende å hemmanets bättre eller sämre beskaffenhet, är orättvis, torde af
ingen kunna bestridas, åtminstone för såvidt delta förhållande rörer Wermlands län,
der hemmanens storlek och godhet äro så olika, att taxeringsvärdet å det ena är
fyra- till sexdubbelt, ja stundom ända till tiodubbelt högre än å det andra samt de
mindre hemmanen, hvad allmänt känt är, måste i ordinarie räntor bära en alltför
stor beskattning. För att afhjelpa delta obilliga missförhållande, erfordras väl en
24
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 17.
mera genomgripande reform, än denna min motion åsyftar, synnerligast som de
gamla jordeböckerna då måste undergå en ny behöflig revision; men lör alt i någon
mån och snart vinna ändamålet, har jag äran nu föreslå:
alt uti nämnde lagens rum, 26 kap. 1 § Byggninga-balken, orden: ”efter
hemmantal” måtte utgå och ersättas med uttrycket: efter taxeringsvärde.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåller jag vördsamligen.
Stockholm den 7 November 1662.
Anders Jonsson,
från Wermlands län.
N:o 17.
Af Anders Jonsson frän Wermlands län, om upphörande af qvarnoch
selg räntans utgörande.
Då vid sistlidne riksdag frågan om förändrade grunder för mjöl - oell såg
qvarnars
beskattning uti förstärkt Stats—Utskott var så nära ali vinna en önskvärd
lösning) att den förseglade sedeln måste anlitas för alt skilja de hvarandra jemnt
uppvägande åsiglerna, vågar jag nu upptaga delta ämne lill Rikets Ständers förnyade
öfverläggning, förvissad att en fråga som livilar på en grundsats, hvars giltighet
ingen kan förneka, äfven snart skall finna en lämplig utväg för realisationen af
samma grundsats.
Af Kongl. Maji nådiga Skrifvelse den 10 Januari 1060 (N:o 81) inhemtas,
att sedan den från äldre tider antagna grundsats, att alla qvarnverk, vare sig för
spanmåls förmälning eller för trädvirkes sågning borde till kronan utgöra en viss genom
skattläggning bestämd qvarnränta af grundskatts natur, hvarifrån likväl qvarnar på
säteri och frälsegrund åtnjuta dels fullkomlig befrielse och dels undantag genom
räntans förvandling lill en vida lindrigare rusltjenstbevillning, blifvit lid efter annan
sålunda inskränkt, alt husbehofsqvarnar erhållit befrielse från dylik särskild ränta,
hvilken ej heller efter år 1850 åsättes lego- och salusågar, eller efter år 1855
tullmjölqvarnar på städernas områden, hade Rikets Ständer, med afseende på de
ojemn
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 17.
25
ojemnheter och olägenheter, som vid de öfriga med grundränta fortfarande betungade
qvarnarnes beskattning egde rum, dels i underdånig skrifvelse den 8 September 1848
framstäldt billigheten och angelägenheten deraf, att de äldre skattlagde qvarnar, som
genom anläggandet af nya sådana lidit ett vid denna anlägguing icke förutsedt
intrång eller förminskning i inkomster, erhölle en deremot svarande nedsättning i
sin skatt, dels vid en sednare riksdag uti underdånig skrifvelse den 19 Juli 1854
utvecklat den åsigt, att mjöl- och sågqvarnar, såsom egentligen varande fabriksnäringar,
hvilkas förmånlighet vore beroende af konjunkturer, icke kunde rättvist beskattas
medelst orubbliga, fastän för särskilda verk efter olika grunder bestämda,
räntor: att de grundskatter, som nu vore större delen af ifrågavarande verk åsatte,
följaktligen borde utbytas mot bevillning, hvilket beskallningssätt också är gällande
för vissa dylika inrättningar, enligt Kongl. Kungörelserue den 29 April 1850 och
den 15 Augusti 1855; samt att lämpligt vederlag skulle af Statsverket utgå för
de qvarnräntor, som äro lill rustning eller knektehåll på lön eller till boställen
indelta; — hvarefter, och sedan med anledning häraf Kongl. Kammar-Kollegium
blifvit i ämnet bordt och med utredning inkommit, Kongl. Maj:t genom ofvanbemäld
nådiga Skrifvelse förmälde sig visserligen hafva funnit, lika med Rikets Ständer och
Kongl. Kammar-kollegium, att genom dylik förändring i grunderna för qvarn- och
sågverks beskattning till likhet med hvad för andra iudustriela inrättningar i allmänhet
eger rum, en större jemnhet och rättvisa i denna beskattning skulle vinnas,
äfvensom endast på denna väg kunde ernås full frihet att utan andra inskränkningar
än som beträdande vattenverks byggnad äro i lag bestämda, anlägga qvarnar
och sågar till eget behof och andras betjenande; men då beskattningen å dylika
verk redan vore på en helt annan grund ordnad, enligt sekelgammal bäld och
länge tillämpade Författningar samt följaktligen i likhet med öfriga grundskatter, på
det närmaste sammanvuxit med egendomsvärdet och deraf beroende enskild eganderätt,
och då dessa särdeles vigtiga och ömtåliga förhållanden borde, så vida beskattningen
skulle blifva rättvis, tagas i noggrannt öfvervägande vid densammas tillämpning
på de qvarnar och sågar, hvilka i kameralistiskt hänseende äro af olika natur,
samt jemväl tillses borde, att Staten genom bevillning finge sig tillförsäkrad skälig
ersättning för den hittills af qvarnar och sågar utgående ordinarie grundskatt, hade
Kongl. Maj:t ansett nödigt, att de grunder, hvarefter bevillningen för qvarnar oeb
sågar af olika natur skulle utgå, mätte blifva i sammanhang med sjelfva förändringen
i beskattningssätt närmare bestämda.
Så väl i anledning af denna Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse, som ock med föranledande
af en enskild motionärs framställning i syftning af qvarn- och sågräntans
upphörande, fann Stats-utskottet skäligt föreslå:
l:o alt qvarn- och sågräntan måtte från och med nästpåföljande statsregleringspei
iod upphöra att vidare utgöras; 2:o att från den vid sistlidne riksdag beräknade
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 A/d. 4
26
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 17.
ständiga inkomsten uti ordinarie ellör grundränta måtte aldragas u den kronan i»e~
hållna delen 100,000 R:dr. 5:o att till ersättande al' de förluster, indelningshafvare
genom förändringen skulle kon.ina att vidkännas ett förslagsanslag af 30.000 R:dr
om året mätte å Riksgälds-kontoret till Kongl. Maj.ts nådiga disposition anslås, för
att i mån af hellof i berörde ändamål ulga och i:o att Kongl. Maj:t måtte ega meddela
nådiga föreskrifter om de åtgärder i kameralt hänseende, som för verkställighet
af de utaf Rikets Ständer för deras del beslutade förändringar i afseende å beskatt -  ningsväsendet af mjöl- och sågqvarnar kunde vara af nöden; hvarjemte föreslogs:
5:o att Rikets Sländer skulle till vederbörligt Utskotts behandling öfverlemna frågan
i hvad den afsåge bestämmandet af den bevillning, sorn i stället för nämnda grundränta
borde utaf qvarnar och sågar af olika natur utgöras.
Sedan i denna fråga tvä Riks-Stånd slädnät emot två, öfverlemnades dess afgörande
åt förstärkt Stats—utskott, hvarest, sorn ofvan nämndes, resultatet för tillfället
vauns genom den förseglade sedelns votum. Om nu detta resultat härflutit från
de betänkligheter, som redan i Kongl. Majis ofvanberörde nådiga Skrifvelse blifvit uttalade,
alt nemligen den hittills följda beskattningen på det närmaste sammanvuxit
med egendomsvärdet och deraf beroende enskild eganderält, och detta skäl ej kunde
jäfvas, så länge den före sisllidne riksdag gällande bevillningssladga tillämpades, så
bör en sådan betänklighet numera hafva bortfallit efter antagandet af de numera
tillämpade grunderna för bevillnings utgörande lör fabriksinrätlningar af alla slag.
Elter den nya bevillningsstadgan skola nemligen qvarnar och sågar ni, fl. verk och
inrättningar ej blott beskattas lill bevillning efter fastighetens verkliga värde, ulan
äfven för den erhållna vinsten påföras bevillning till samma belopp, som för all annan
inkomst, dervid instruktionen för taxeringsförrättningarne föreskrifver, alt afseende
skall fästas vid hvarjehanda med dessa inrättningar sammanhang egande omständigheter,
såsom äfven vid de dem åsatte grundskatter. Häruti finner man redan
den väg utvisad som hör följas, och Rikets Ständer kunna numera ulan tvekan
öfverlemna åt beskattningskommittéerna alt rättvist fördela skattebördorna emellan
olika verk och inrättningar med afseende på deras kapitalvärde och andra på deras
behållna inkomst inverkande omständigheter. Jag får sålunda vördsamt föreslå att
Rikets Ständer ville besluta:
att qvarn- och sågräntan må från och med nästa statsregleringsperiod
upphöra alt vidare utgöras;
samt i öfrigt hänvisa till Statsutskottets ofvan omlörmälda utlåtande (N:o 101).
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott ::nhålles.
Stockholm den 1 November 1862.
Anders Jonsson,
från Wermlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1662. N:o 18.
27
Uti ofvanstående motion förena sig:
Olof Olsson, P. Eriksson, 0. Olsson,
frän Olebyn. från Wermlands Ian. från Slängserud.
L. G. Andersson, A. Eriksson,
från Elfsborgs län.
P. Persson, Georg Nyqvist, Nils Andersson, Jonas Christoffersson.
från Wermlands län.
N:o 18.
Af E. J. Hudberg från Öland, angående anslag för anläggande
derstädes af en lägre landtbruksskola.
Till de inrättningar, som aldra kraftigast bidraga till jordbrukets förkofran
och således äfven till bela rikets nylla och styrka, kunna otvilvelaktigt de anstalter
hänföras, hvilka bibringa allmogens barn de för jordens ändamålsenligaste bruk och
nyttjande, ladugårdens inrättande och skötsel samt skogens vårdande och begagnande,
nödiga insigter och kunskaper.
Genom de frikostiga anslag, hvarmed Rikets Ständer i sednare tider omfattat
landels modernäring, har svenska åkerbruket erhållit en lyftning, hvarom man förut
icke kunnat göra sig den mest aflägsna föreställning, så att landet numera kan exportera
lika så många hundratusentals tunnor spanmål, som det för icke så längesedan
var tvunget att importera. Delta glädjande resultat, som, näst en för skördens
bergande gynnsam väderlek, måste tillskrifvas landtmannens förökade insigter
vid jordens skötsel, bevisar tydligen alt intet kapital kan användas med större produktivitet
än det, som sätter jordbrukaren i tillfälle alt af jorden draga alla de fördelar,
hon är mäktig alt gifva. Vid sådant förhållande är det klart att, i materiell
hänseende, ett mera fördelaktigt och välsignelserikt användande af kapital än det nu
omförmälda svårligen kan finnas, enär hvarje bidrag af det allmänna, som för detta
ändamål uppoffras, i tidernas längd återbetalar sig tusenfaldigt medelst jordens förhöjda
afkastning och landtmannens ökade välmåga, således medelst hela rikets förkofran.
28
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 19.
Såsom bekant är hafva, snart sagdt, rikets samtlige provinser fått sig statsanslag
tilldelade för inrättande af landtbruksskolor. Tyvärr finnes ännu en provins,
till hvilken dessa nyttiga undervisningsanstalter ännu icke hunnit hana sig en väg.
Denna provins är ön Öland. Söndrad från fasta landet och med ett jordbruk, som
i flera afseenden betydligt skiljer sig från det sednares, är denna i många hänseenden
vanlottade ö i det mest trängande hellof af en dylik skola. Jag vädjar derföre
till Rikets Ständers rättvisa och ädelmod, i det jag nu vördsamt föreslår:
att nödigt anslag måtte varda å Riks-staten uppfördt för inrättande af en
lägre landtbruksskola å ön Öland.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Stockholm den 51 Oktober 1062.
E. J. Rudberg,
från Öland.
Uti förestående förenar sig
N. P. Bäckström.
från Öland.
N:o 19.
Af E. J. Budberg från Öland, derom att åverkan ä pä rot slående
skog mätte såsom stöld eller snatteri anses och bestraffas.
Såsom allmänt är bekant har skogens värde, enligt hvad en daglig erfarenhet
vid handen gifver, alltjemt tilltagit, dels till följd af den misshushållning med skogarne,
som under århundradens lopp egt rum här i landet, dels ock lill följd af
den öfveidrifna skogsafverkning, hvartill gynnsamma afsättningslillfällen, höga priser
samt en till följd af folkmängdens tillvext, stegrad konsumtion af skogsprodukter
förled t skogens egare. Vid sådant förhållande synes det hafva tillhört lagstiftaren
att medelst Ijenliga och för skogens bevarande ändamålsenliga föreskrifter skydda
skogsegaren i hans lagliga rätt samt förekomma all slags åverkan å skogen. Denna
uppgift kan dock vår lagstiftning ingalunda sägas hafva löst på ett tillfredsställande
sått. Visserligen föreskrifves i Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 § 5, att den,
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 19.
29
som begår stöld eller snatteri af huggen ved, timmer, gärdsel eller annat dylikt i
skog eller eljest ute å mark eller å flottled, skall straffas, allt efter det tillgripnas
värde såsom för stöld eller snatteri är vordet bestämdt. Med denna straffbestämmelse
är onekligen eganderätlen till afverkade skogsprodukter, för så vidt det står i
lagstiftarens förmåga, tillräckligt skyddad, hvaremot denna rätt på intet sätt kan anses
vara fredad medelst de föreskrifter, som för närvarande gälla i fråga om åverkan
på å rot stående skog, alldenstund dessa föreskrifter grunda sig på den uråldriga
uppfattningen af skogen såsom egande ett ringa värde i ett folkfattig!, men
skogrikt land, der hvar och en egde rättighet alt göra inlagor och åt sig uppodla
den obrukade marken. Men då delta af fordno bildade föreställningssätt om skogen
numera, på grund af förändrade tidsförhållanden och en riktigare uppskattning å
värdet af de i jorden nedlagda naturkrafters produktiva förmåga, förlorat sin inre
betydelse och giltighet, tillhör det utan allt tvifvel en omtänksam lagstiftare att icke
längre fasthålla grundsatser och åsigter, som stå i uppenbar strid med sjelfva eganderältens
princip, på samma gång de nära och underhålla den gamla fördomen om
en mindre grad af brottslighet vid föröfvandet af så kallad åverkan å skog, likasom
skulle denna förbrytelse icke vara likaså straffbar som den å afverkade skogsprodukter
föröfvade. Eganderätten kan dock icke vara mer än en. För mig vill det
deremot synas som skulle åverkan af å rot stående skog innefatta en vida högre
grad af straffbarhet än det nu med ansvar såsom för stöld eller snatteri belagda
olofliga tillegnandet af annans afverkade skogsprodukter, alldenstund förbrytaren i
förra fallet verkställer brottet efter försiggången mogen öfverläggning samt för sådant
ändamål infinner sig med nödiga verktyg och transportmedel. Ett sådant groft
brott bör derföre icke längre af lagstiftaren betraktas med en mildhet, som urartar
till verklig klemighet helst sedan folkupplysningen i sednare tider gjort så ofantliga
framsteg; och jag föreslår af denna anledning och emedan något annat medel för
skogens skyddande icke finnes:
alt all åverkan å skog måtte, allt efter det tillgripnas värde, anses såsom
stöld eller snatteri.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anbålles ödmjukast.
Stockholm den 31 Oktober 1862.
E. J. Rudberg,
från Öland.
Uti förestående förenar sig.
N. P. Bäckström,
från Öland.
30
Motioner i Bonde-Ståndet 1862- N:o 20.
N;o 20.
Af E. J. Rudberg från Öland, angående telegraftråds läggande öfver
sundel lill Öland.
lifland de anstalter, sorn i hög grad bidraga till kommunikationsväsendets underlättande,
till producenters och konsumenters närmande intill hvarandra och jemväl
i flera andra hänseenden hafva inflytande på det allmännas bästa, intaga telegraf-inrättningar
onekligen ett utmärkt rum. Men fastän numera knappt någon köping
torde gifvas, sorn ej är försedd med en sådan nyttig anstalt, linnes likväl en hel
provins vara alldeles i afsaknad deraf. Denna i flera andra afseenden vanlottade
provins är ön Öland, fastän den är försedd med icke mindre än omkring 36,000
invånare och således i folkmängd betydligt öfversligande de aldra flesta af våra städer.
Då det emellertid icke synes vara öfverensstämmande med rättvisa och allmänt
väl, alt en så talrik medborgareklass skall helt och hållet uteslutas ifrån ett
af nutidens vigtigaste kommunikationsmedel, hvarigenom mångfaldiga olägenheter och
äfven förluster, särdeles vid de lider, då någon öfverfart öfver sundel icke är möj
lig,
tillskyndas öns invånare, så får jag vördsamt föreslå:
alt Rikets Ständer måtte bevilja nödigt anslag för en telegraftråds läggande
öfver sundet, antingen från staden Kalmar till den så kallade Färjestaden
å Öland, eller ock ifrån Refsudden till Stora Rör, mellan hvilka
sednare ställen afståndet utgör icke fullt en half mil, samt att denna tråd
derefter finge sträckas längs utöfver hela ön och för sådant ändamål telegrafstationer
inrättas vid Ottenby Stuteri samt i Borgholm, Böda och Mörbylånga
köping.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Stockholm den 31 Oktober 1862.
E. J. Rudberg,
från Öland.
Uti förestående förenar sig
N. P. Bäckström,
från Öland.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 21.
31
N:o 21.
Af Nils Magnäs Petersson från Kalmar läll, om förändrade föreskrifter
i afseende ä bestämmandet af ersättning för grus till allmänna
vägarnes underhäll.
Uli 25 kapitlet 12 § Byggniuga-balken är visserligen stadgadt, att man eger
emot ersättning laga grus å inegor lill underhållande af allmänna vägar, sedan jordegaren
först deröfver blifvit hörd: men om jordegaren vägrar att lemna grus å sådana
egor, så skall frågan hänskjulas till vederbörlig Domstol. Härads-rälten tillstyrker
merendels syn å stället för att taga i betraktande lägenheten och värdera
samt bestämma ersättningen för årliga grustägten; men då dessa syner, hvarvid sju
nämndemän skola vara närvarande, för väglottsegarne medföra en kostnad som
mångfaldiga gånger öl verstiger den årliga ersättningen lör gruslägten, så får jag
till undvikande af denna dryga utgift för den spökande, föreslå:
att sedan undersökning i frågan blifvit vid vederbörlig Domstol hållen,
vederbörande Länsman med biträde af tvänne Nämndemän må ega rättighet
att utse och värdera de platser som lämpligast åro att tillgå för
hemtning af grus lill vägarnas underhåll.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm ben 7 November 18G2.
N. M. Petersson,
från Kalmar län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 22.
N:o 22.
Af C. «f. Svensén från Kalmar län, om qoarn- och sågränlans upphörande.
Under sednaste riksdagen erhöll frågan om föländrade grunder för mjöl- och
sågqvarnars beskattning, inom Stats-utskottel en länge efterlängtad lösning, på sätt
nämude Utskotts utlåtande N:o 101 gilver vid handen. Men hon förföll, sedan den
förseglade sedeln i Förstärkta Utskottet afgjort hennes öde. Ilon är likväl alltför
vigtig för att lemnäs åt glömskan; hon kan ej falla; och jag framställer henne derföre
ånyo.
De skäl som tala för mitt lörslag, äro många gånger tillförene andragne; de
återlinnas i berörda Utlåtande, hvartill jag, utan vidare återupprepande, hänvisar, då
jag nu föreslår:
att qvarn- och sågräntan må från och med nästa Statsregleringsperiod
upphöra att vidare utgöras.
De åtgärder, som till följd af den sålunda föreslagna förändringen skulle erfordras,
täcktes det Utskott, som kommer att behandla frågan, föreslå: och vågar
jag hoppas att, sedan nu rättvisare grunder för bevillningens utgörande förefinnas,
och följaktligen beskattningen å ifrågavarande verk kan såsom bevillning lämpligast
utgå, förslaget må vinna Rikets Ständers bifall.
Slockholm den 8 November 186*2.
C. J. Stensén.
Häruti instämma
Nils Petersson. Paul Andersson,
N. M. Pelersson,
från Kalmar län.
N:o 23.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 23.
33
N:o 23.
Af Nils Petersson från Calmar län, om ändring uti § 24 af gällande
Kongl. Förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller distillerade spirituösa drycker.
Vid sislförflutna riksmöte väckte, ibland andra, äfven jag en motion, angående
ändring uti § 24 af Kongl. Förordningen angående miuutering och utskänkning af
bränvin. Denna blef af Utskottet på svaga skäl och med ringa majoritet afstyrkt,
och då samma missförhållande qvarstår nu som förr, anser jag mig föranlåten att
förnya samma motion. Ofvannämnde § 24 stadgar att £:delar af de minuteringsoch
utskänknings-afgifter, som inflyta i städerna, tillfalla desamma och de som inflyta
från landet i hvarje län, utdelas till landsförsamlingarne efter hvarderas folkmängd.
Obilligheten och orättvisan af detta lagstadgande har vid tillämpningen mea
hvarje år allt tydligare framstått, emedan det är en känd sak, att bränvinsminutering
och utskänkning i städerna tilltagit till en förr ej anad höjd, hvartill skälen
äro lätt begripliga, nemligen att stadsboerna funnit sådant med sin fördel öfverensstämmande
och dessas intressen äfven synas underlättade af vissa myndigheter,
såsom till exempel Taxerings-kommittéerna, då dessa genom orimligt hög taxering gjort
al! bränvinshandel på landet i det närmaste omöjlig, under den vackra täckmanteln
af att minska konsumtionen af spirituosa på landet. Detta sker tyvärr ej, utan
städerna förse numera med bränvin icke allenast sina egna, utan jemväl landsbygdens
konsumenter. Tager man då först i betraktande att det varit lagstiftarens
mening dels att med minuterings- och utskänknings-afgifterna göra spirituösa drycker
så dyra som möjligt och såmedelst lägga band på folkets njutningsbegär i detta
hänseende, och dels att med den ofvannämnda afgiften, ställd under kommunalmyndigheternas
disposition, kunna lindra det onus, som flitiga konsumenter i de flesta
läll tillskynda det samhälle de tillhöra, samt huru detta ädla syftemål slagit ut; så
och vid öfvervägande deraf att i släder med lill exempel 6 å 8,000 invånare
minuterings- och utskänknings-afgifterna uppgå till cirka 20 å 50,000 It:dr, således
5 å 4 H:dr på person årligen, så att det ej sällan händer, att åtskilliga städer rent
af råka i villrådighet hvartill dessa deras nya inkomster skola användas, då deremot
på landsförsamlingar med cirka 2,000 invånare, som med en ganska dryg
fattigvård, jemte andra på ett fattigt samhälle tryckande kommunala utskylder, beBih.
till R. St. Prot. 1862 $ 1863. 11 Sam. 4 Afd. 5
34
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. K:o 24.
löper sig endast 50 ä 60 Pi.dr, som gör 2| ä 5 öre på hvarje person, linner man,
att detta är ett missförhållande, som larfvar rättelse. På grund häraf samt med
fast förtröstan till hvarje fosterländsk medborgares bifall i denna sak vågar jag vördsamt
föreslå den ändring af § 24 i Kongl. Majlis nådiga Förordning angående brän
vinsförsåljning:
att
de iidelar af inom hvarje län inflytande minuterings- och utskänkningsafgifter,
som äro anslagne åt kommunerna, allemnas i landt—räuteriet,
hvarifrån det sammanlagda beloppet för hela länet genom Konungens Befallningshafvande
fördelas på samtliga städer och socknar inom länet i
förhållande till hvarderas folkmängd, att af dem användas till kommunala
behof.
Om remiss härå till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 4862.
Nils Petersson,
från Calmar län.
Häruti förenar sig
E. J. Rudberg,
från samma län
N:o 24.
Af A. W. Uhr från Örebro län, angående statsanslag för Tysslinge
sjösänkning s-bolag.
Då man på de sednaste decennierna allt mer börjat inse vigten af att på allt
sätt uppmuntra och understödja jordbruket, såsom den rikaste källan till vårt lands
välstånd, samt, i följd häraf, uppmärksamheten på och lusten för sådana företag, som
bafva afseende på jordbrukets utveckling, allt oftare blifvit väckte, och städse ådragit
sig Piikets Ständers synnerliga uppmärksamhet, så vågar jag att ånyo taga denna i
anspråk, tili förmån för ett större sjösänkningsföretag, som ©tvifvelaktigt, om det
kommer lill utförande, skall blifva gagnande icke blott för intressenterna i förelaget,
utan äfven bafva ett stort och allmännyttigt inflytande på den kringliggande orten.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 24-
35
Det är nemligen sänkningen af sjön Tysslingen och reglerandet af vattnet i Svartån
mellan Däcks qvarn ocb Lindbacka i Örebro län. I oell för arbetets utförande är
af Herr Kapitenen och Riddaren L. Nordenfelt ett förslag utarhetadt med en kostnadssumma,
bestigande sig till omkring 197,000 R:dr Runt. Af det betänkande,
som af honom blifvit aflemnadt, synes att en areal af omkring 2,500 tunnland, särdeles
bördig jord, bestående af 1 ä 2 fots dy på lerbotten, samt omkring 500
tunnland sjöbotten, äfven till största delen odlingsbar, härigenom skulle vinnas för
åkerbruket. Ehuru kostnaden härför kan tyckas väl dryg, såsom uppgående till
omkring 70 R:dr per tunnland, hafva likväl intressenterna, i betraktande af den stora
nylla, som äfven utom förbättringen af ofvanbemälde areal tillskyndas orten och
hvilken jag här nedanför skail närmare antyda, beslutat verkställa arbetet, såvida
Rikets Ständer skulle finna skäligt att genom ett på billiga vilkor grundadt amorteringslån
möjliggöra utförandet deraf. De hufvudsakliga fördelarne af detta företag
äro i korthet följande:
•l:o Förbättring och landvinning af nära 2,000 tunnland mycket bördig jord,
hvarigenom ortens sädespronuktion betydligt skulle höjas, så mycket mer som närheten
af rika kalklager gör underhållandet af jordens vextkraft till en lätt uppgift.
2:o Möjligheten att utdika åtskilliga ofta öfversvåmmade delar af den omkring
3 mil långa, vid sjöns norra ända belägna Kihls dalen, som ej direkt skadas
af sjöns vatten, och derför ej helier deltager i sänkningsföretaget, hvarjemte man
kan grunddika en ganska stor areal, som nu ofta lider af bottensvra.
3:o En ny kommunikation för vester om sjön belägna orter, genom en väganläggning
öfver de sanka ängarne, hvarigenom afståndet tili Örebro förkortas med
omkring en mil. Kostnaden för denna väganläggning blir högst ringa och kommer
säkerligen att bestridas af ortens jordegare utan något anspråk på bidrag af allmänna
medel.
4:o En förökad nytta för den genom nu pågående arbete förbättrade jorden
vid de så kallade Granhammarskärren, till hvilkas afdikning Kongl. Maj:t redan i
nåder beviljat lån af allmänna medel, då genom nu ifrågasatta sänkningsföretag beredes
ett bättre aflopp för vattnet från dessa, på ringa afstånd från sjön Tysslingen
belägna kärr, hvilka äfven äro beroende al Svartåns vattenstånd.
5:o Förminskning af skadliga dimmor och frost, som äro oskiljaktiga från all
sank mark.
Med afseende å alla de bär antydda fördelar ocb då endast genom understöd
af allmänna medel möjlighet kan beredas till utförande af detta för provinsen så
nyttiga företag, hvilket eljest, i följd af bristande tillgångar och svårigheten att, utan
alltför stora uppoffringar, på enskild väg anskaffa erforderliga kapitaler, elter all sannolikhet,
måste förfalla, tager jag mig friheten ödmjukligen anhålla:
att Rikets Höglofliga Ständer täcktes anslå en summa af Etthundra Femtio
tusen R:dr R:mt, att såsom lån på billiga vilkor, t. ex. 4 procents
36
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 25.
ränta och 4 procents årlig amortering och möjligen 5 års råntefriliet,
beviljas det bolag, som för berörda ändamål bildat sig, under benämning
af Tysslinge sjösänknings-bolag.
Om remiss häraf till Höglofliga Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 8 November 1862.
A. W. Uhr.
N:o 25.
Af G. Bjerkander från Skaraborgs län, angående bränvinsutshänknings-afgiftens
användande till jernvägs-bibanors byggande.
Antagande att den reform i bsänvinslagstiftningen, som genomdrefs vid 1853—
1854 årens riksdag, hade nykterhetens befrämjande till syftemål, måste man djupt
beklaga de misstag, som dervid begingos, hvaribland icke det minsta var, att städerna, i
olikhet med landsbygden, sjelfva tillerkändes rättigheten alt uppbära och till egna
behof använda minuthandels- och utskänknings-afgiftern3, en rättighet som gjort att
det legat i deras intresse att omhulda krogarne, oaktadt allt det elände, som från
dem leder sitt ursprung. Man vet väl, att utan detta medgifvande reformen icke
kunnat gå igenom, enär städernas representanter uppställt detta såsom vilkor för
deras medverkan; men man hade väntat, att, sedan följderna hunnit visa sig, städerna
sjelfva skulle vara benägna alt afstå från en fördel, som, enligt sin natur, icke
kan begagnas utan ogillande af en upplyst opinion.
Vill man nu anställa en jemförelse i sedligt hänseende emellan städerna och
landsbygden under de sednast förflutna åtta åren, skall man finna, alt nykterhet och
ordentlighet, så väl under marknader och andra folksamlingar, som i det hvardagliga
lifvet, märkbart tilltagit bland allmogen, och alt krogar snart höra till sälisyntheler
å landsbygden, men att förhållandet i städerna är alldeles motsatt; och måste väl
alltid förblifva sådant, så länge den nu gällande lagstiftningen qvarstår oförändrad.
Den klass af medborgare, som Bonde-Ståndet representerar, har tvungits att
£ö?å stora uppoffringar för nykterhetens befrämjande, emedan reformen gjorde en
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 26.
37
våldsam rubbning i deras industriel verksamhet, utan alt de, i likhet med städerna,
fått några motsvarande förmåner. Dessa sistnämnda, såsom slående ett steg högre
på upplysningens väg, böra nu göra åtminstone lika mycket, nemligen afstå från
denna inkomst, som visserligen är betydlig och derföre icke kan lemnäs utan saknad,
men hvarpå de haft tillräcklig beredelsetid, under hvilken de skördat så mveken
vinst, alt den må kunna anses som en försvarlig vedergällning för det handtag,
de lemnade vid reformens genomförande. Det välstånd, som, alstradt af nykterheten,
derigenom skall uppstå, skall blifva en riklig ersättning för afståendet af
det guld, sorn krogarne inbragt och som dock näppeligen kunnat med full tillfredsställelse
emottagas.
På grund af hvad jag nu anfört, föreslår jag:
att utskänknings- och minuthandels-afgifterna för bränvin och andra spirituösa
drycker, så i städerna som å landet, måtte ingå till Statsverket,
för alt användas dels till understöd vid jernvägs-bibanors byggande och
dels till andra industriel företag af den vigt, att Statens mellankomst är
behöflig, samt öfverlemnas åt Hushållnings-sällskaperna till sådant belopp,
som dessa hittills fått uppbära.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1862.
G. Bjerkander,
Riksdagsfullmägtig från Skaraborgs län.
N:o 26.
Af Ola Olsson från Blekinge län, om vägpenningars erläggande af
resande till vägarnes underhäll.
Ibland onera, som trycka jordbrukaren, förefinnes ett, som han med allt skål
borde befrias ifrån; det är underhållet af allmänna vägarne, som nu är jordbrukaren
ålagd. Hvarföre skall han hålla landsvägar och häradsvägar i komplett ordning
för resande, främlingar, probenreuter och hvilket slags folk som helst, utan ersätt
-
38
Motioner i Bonde-Ståndet 1882, N:o 27.
ning? Jo, i följd af gammal vana; men då den piägseden blifvit aflagd inom andra
länder, lill och med våra nästgränsande, der den resande får betala likaväl för
vägens slitning som lör skjuts- och vagnslega, vågar jag hemställa, om icke en
Författning borde utfärdas, som stadgade:
att hvar och en resande hör emellan hvarje station (vi antaga gästgifvaregårdarne)
erlägga väglagningspenningar likaväl, sorn han mäste betala
vagnslega, med blott en ringa penning, men hvarigenom under tiden tillgångar
vunnes för vägunderhållet, som i detta läll borde öfverflyttas från
jordbrukaren på den resande,
hvilken också vederbörligen bör betala för den rätt, hvaröfver han anser sig disponera.
Det är detsamma, som att gå med egna stöflar, ty, efter närvarande författningar,
äro de lania af jordbrukaren.
Anhålles om remiss till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 8 November 1862.
Ola Olsson,
från Blekinge.
N:o 27.
Af Ola Olsson från Blekinge län, om rättighet för beväringsshjldige
från Bräkne och Listers härader, att fä undergå vapenöfning d den så
kallade Mönstringsslätten vid Asarum.
Inom provinsen Blekinge fullgöra beväringsynglingarne sin exercisöfning å
Wämö nära intill Carlskrona; men denna march med befäl och beväring är lika
kostsam som »nyttig, då ärendet likaväl kan uträttas på närmare båll. I Asarum,
beläget ungefärligen i medlersla delen af Bräkne och Listers härader, finnes en allmän
plats utlagd, just benämnd ”Mönstringsslätten”. Der anser jag, att ynglingarne
från dessa härader kunde öfvas i vapen och få lika god lärdom, som om de nödvändigt.
skulle gå en väg af nära sju mil till lägret å Wämö, genom hvilken förändring
följande fördelar vinnas: inqvarteringsbesväret minst till hälften försvinner; befälets
inslällelsevåg för afhemtning och återmarch minskas; och framförallt, om jag får
så uttrycka mig, den krigiska andan blir mera lifvad och uppeldad, när man ser
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 28.
39
sina egna söner med vapen i hand inom sin egen fosterbygd eller de dalar och
berg, der de nogsamt hafva reda pä allt från sin barndom och der tili och med en
vidsträcktare exercis kan tillämpas, ulan att de behöfva trampa på Carlskrona gator,
som i ölrigt icke är något ställe att rekommendera för länets oförderfvade ynglingar.
Jag hemställer alltså:
om icke beväringsmanskapet från Bräkne och Listers härader må utgöra
sin vapenöfning å ”Mönslringsslätten” vid Asarum.
Om remiss af, denna fråga tili vederbörligt Utskott anhåiles.
Stockholm den 8 November 18(52.
Ola Olsson,
från Blekinge.
N:o 28.
Af Ola Olsson från Blekinge län, om byamäns skyldighet att efter
hemmantal deltaga i stängsel vid allmänna vägar.
Ehuruväl den sednast utfärdade Stängsel-förordningen i många fall visat sig
gagnelig och åstadkommit god ordning har den dock i ett afseende, af den vigti—
gaste betydelse, utelemnat ett stadgande, hvarigenom den icke allenast förorsakat tvist,
utan äfven blifvit en börda för de stängselskyldige, utan motsvarande ersättning.
Det är gifvet och rätt, att granne stänger emot granne, till hälften hvardera
lör mötande egor; men ifråga om stängsel vid allmänna vägar, der egorna äro så
belägna, all en åbo innehar jord a ömse sidor, eger han icke att påräkna någon
hjelp eller understöd af byamännen, utan måste i alla delar emot dem svara för
hägnaden, der egor möta.
En så beskaffad stängsel, sorn i följd ai egor vid vägarue ensamt tillhör en
åbo, sträcker sig på mångfaldiga ställen inom vårt lilla Blekinge län ända till en
half mil och kanske derutöfver. Denna samma väg, hvarom stängsel måste hållas,
är farväg, fädriftsväg för ofvanliggande skiften och, med ett ord, natt och dag öppen,
ty det är icke länkbart att genom grindar, äfven om de voro lästa, under
-
40
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 29.
hålla fred eller hindra en allmän färd, som i dessa tider icke tål något mostånd,
utan gärdesgårdarne måste härföre utgöra posten.
Af detta skäl anser jag mig alltså föranlåten föreslå ett klart och tydligt tilllägg
till Författningen, hvilket jag också hoppas skall vara till allmän belåtenhet och
bestämdt i öfverensstämmelse med rättvisa:
alt nemligen byamännen efter hemmantal må vara pligtig? deltaga i stängsel
vid allmänna vägar, såsom lands-, härads- och sockenvägar, utan afseende
på om de sjeifve ega dit angränsande egor eller icke,
på det icke den, sorn af händelsen fått sina egor precist utlagde vid så beskaffade
vägar, må ensam bära tyngden af en oundviklig stängsel mot en väg, der grannen
eller hvarje annan resande färdas fram.
Anhålles om remiss till Lag-Utskottet.
Stockholm den 8 November 4862.
O/a Olsson,
från Blekinge.
I ofvanstående motion instämmer
Nils Scensson,
från Blekinge.
N:o 29.
Af Nils Olsson från Malmöhus län, örn ärliga pensioner ät f. d. landtvärnister.
Under de olycksdigra åren 1808 och 4 809, då fäderneslandet stod på branten
af sin undergång, rycktes många af dess raskaste söner från Iredliga värf lill
fosterjordens värn. De Heste af dem fingo aldrig se fienden, ej stupa i öppen strid,
men föllo hoptals offer för hunger och vanskötsel. Hvem af oss har icke läst eller
hört omtalas de lidanden al allahanda slag, för hvilka de så kallade Landtvärnisterne
voro utsatte? Några lä blef det förunnadt att, fastän med bruten helsa, återvända
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 30.
41
vända till hembygden och sina förra sysselsättningar, och af dessa lefva ännu ett
eller annat tiotal undangömda i fattighus eller någon låg koja, framsläpande ett lif
af brist och försakelser. Så lick det ej förblifva. På uppmaning af några ädla
män, har derföre insamling åt f. d. landtvärnisterne blifvit gjord, och den i Posttidningen
för den 20 nasti. Oktober N.o 245 B. samt i Aftonbladet vid samma tid
deröfver lemnade redovisning gifvet- vid handen att ansökningar inkommit från 334
behöfvande, deraf 78 erhållit 10 R:dr Hant hvardera. Ät de öfriga fanns intet att
gifva. Här, då det ej skett förr, anser jag det vara en skyldighet för nationen att
taga vid, och vågar derföre vördsamt föreslå:
att medel mätte anvisas för beredande af årliga pensioner åt de ännu
qvarlefvande f. d. landtvärnisterne. Alt döma af förestående uppgift, lär
deras antal ej vara rätt stort och kan måhända högst anslås till 400
stycken, alla i en ålder af emellan 70 och 80 år, hvilka således icke
kunna hafva många lefnadsår igen. Om åt hvardera af dem beviljades
en årlig pension af 20 R.dr Bunt, blefve följaktligen 8,000 R:dr den
summa, som för detta ändamål erfordrades hvarje år, eller 24,000 R.dr för
en statsregleringsperiod.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1862.
Nils Olsson,
från Malmöhus län.
N:o 30.
Af Nils Olsson från Malmöhus län, om tillägg till un gällande stadganden
rörande äktenskapsskilnad.
Vid sist hällne riksdag hafva rikets Ständer föreslagit en förordning, som i
fråga om kif och osämja mellan man och hustru, skulle innehålla alt sådana makar
borde först varnas af kyrkoherden i församlingen, sedan inför Kyrkorådet och att,
Bih. till R. St. Fröt. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 6
42
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 31.
om de deraf ej läte sig rätta, borde af rätten dömas till skilnad på eli år till säng
oell säte, med föreläggande för dem, der så nödigt prölvades, att vid vite al långelse,
hvarandra icke linder liden besöka; och della förslag har genom Kongl. Maj:ts
nådiga Förordning den 20 November 1860, blifvit godkändt. För mig äfvensom
för liera rättslärde och prester har tvifvel uppstått om hvad som löija bör, sedan
förberörde varningar och skilnad på ett år fruktlöst allupit. Kan meningen månne
vara, att makarne skola derefter opåtaldt lemnäs åt sitt ömsesidiga hat med ty äl
följande
husliga elände och okristliga exempel för barn och samhällsmedlemmar;
eller må domaren, på endera makans anmälan och elter den andres hörande, döma
till skilnad i deras äktenskap; eller hör frågan derom, enligt Kongl. Föiordningen
den 2 7 April 1810 lill Kongl. Maj:ts nådiga afgörande öfverlemnas. Utan något
stadgande i denna eller dylik syftning, anser jag förstnämnde nådiga Förordning
ofullständig och föreslår alltså;
att till densamma må bestämmas ett tillägg, som antingen tillåter domaren
att, då ofvannämnde varningar och skilnad ej verka tiil ändamålet,
döma till äktenskapsskilnad, eller utsätter att frågan derom bör till Kongl.
Majlis nådiga afgörande i underdånighet öfverlemnas.
Jag anhåller om remiss häraf till Lag-Utskottet.
Stockholm den 8 November 1862.
Nils Olsson,
från Malmöhus län.
N:o 31.
Af Nils Olsson från Malmöhus län, om ändring i 6 § 2 inom. i
Kongl. Folkskolestadgan den 18 Juni 1842.
Uti 6 § 2 mom. af Kongl. Folkskolestadgan den 18 Juni 1842 bestämmes i
afseende på val af folkskolelärare, ali ordförande i skolstyrelse eger lika röst med
hälften af församlingen, liksom kyrkoherde i fråga om klockareval. Detta stadgande
anser jag sålunda böra ändras, alt ordförandens röst icke må gälla för mera än
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 31.
43
kommunalförfattning medgifver, emedan det åtskilliga gånger visat sig, att ordförande
i skolstyrelse begagnat denna stora rösträttighet på ett egenmägtigt och för kommunen
ganska menligt sätt. Förlidet år, t. ex., var dea fasta skolan i en socken inom
mitt kommittentskap vakant, hvartill såsom sökande anmälde sig flera för duglighet
allmänt kända personer, hvilka likväl allesammans falefvo förbigångna, emedan ordföranden
särskildt gynnade en åt honom rekommenderad person, hvilken i orten
var så mycket mindre känd, sorn han icke ens tillhörde stiftet och som, för att
kunna uppföras i första rummet på förslaget, fick tiilgodoberäkna de betyg, han,
såsom klockare och orgelnist, erhållit; och sedan detta förfärande oöfverklagadt fått
passera, var det lätt att ingifva en del okunniga personer inom församlingen den
föreställningen, att den å första förslagsrummet uppförde, äfven vore den skickligaste,
hvarföre de, på ordförandens inrådan och understödde af ett par ansedde män,
hvilkas barn redan lemnat skolan, gåivo denne sin röst; med anledning hvaraf och
då, i följd af ofvan åberopade Kongl. Folkskolestadga, ordföranden egde lika röst
med hälften af församlingen, den första å förslagsrummet uppförde sålunda erhöll
röstpluralitet, ehuru hela den öfriga församlingen röstade på den å andra förslagsrummet
uppförde sökanden, hvilken, emedan han under någon tid varit lärare i en
ambulatorisk skola inom församlingen, redan för duglighet gjort sig allmänt känd.
Detta förhållande kan här så mycket heldre framställas, som valförrättningen blifvit
öfverklagad och sålunda redan eger en slags offentlighet.
I följd häraf får jag anhålla om följande förändring i Folkskolestadgan:
!;o att församlingen sjelf väljer ordförande i skolstyrelsen, och
2:o att ordförande icke får utöfva störie rösträtt vid val af skollärare, än
kommunalförfattning medgifver.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukligen.
Stockholm den 8 November 1862.
Nils Olsson,
från Malmöhus län.
44
Motioner i Bonde'Ståndet 1862. N:o 32.
N:o 32.
Af Kils Olsson från Malmöhus län, om lingspredikans hållande A tingsstad
i vissa fall.
Uti 2 kap., 5 § Rättegångsbalken stadgas i fråga om häradsrätt, att ”förr än
Rätten sig sätter, skall Gudstjenst hållas”, och vidare bestämmes i Kongl. Resol. på
presterskapels besvär den 4 7 December 169 7 § 7, att sådan gudstjenst skall hållas
i kyrkan, såvida den inom en fjerdedels mil nära tingsstaden är. Det är en helig
tanke, all en så vigtig förrättning som ett ting börjas med gudstjenst, men det
vore högst ensidigt all en sådan alltid förrättades å ställe, der ej mindre domare,
nämnd, åklagare och tingsmenighet måste församlas, nemligen på tingsstället och
att icke, såsom nu ofta är fället, domaren kanske reser en fjerdedels mil från samma
ställe, för att ensam med prest och klockare öfvervara den heliga förrättningen.
Det hörer till undantagen att linna personer, som redan gått långa vägar till tingsstaden,
begifva sig derifrån ännu längre bort för alt bevista gudsljensten och ingen
eger magt att tvinga dem dertill. Deremot, om gudsljensten linge förrättas å tings
stället,
der hundratals menniskor allmänneligen äro vid ett tings början församlade,
eller i kyrka, som ligger inom en sextondedels mil nära tingsstället, skulle gudstjensten
bevistas af så många som utrymmet medgåfve, och ändamålet med densamma
vinnas genom predikantens förmaningar, råd, varningar och upplysningar till
en rättskaffens och kristlig sammanlefnad, hvilket allt merendels nu går förloradt,
då presten nära nog saknar åhörare i en aflägsen kyrka. Jag föreslår alltså:
ali ofvannämnde nådiga Resolution måtte sålunda förändras: att, derest
kyrka icke är belägen inom en sextondedels mil från tingsstaden, tings
predikan
skall å tingsstaden förrättas.
Jag anhåller om remiss häraf till Lag-Utskottet.
Stockholm den 3 November 4862.
Nils Olsson,
Malmöhus län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 33.
45
N:o 33,
Af Nils Olsson från Malmöhus län, om upphäfvande af Kongl, Förordningen
den 20 November 1845 om lösöreköp.
Af alla de författningar, som på sednare tider utkommit, torde kanhända ingen
hafva ledi till större missbruk, än den, i afseende på handel om lösören, som köparen
låter i säljarens vård qvarblifva, den 20 November 1845 utfärdade Kongl.
Förordning. Det är nemligen allom bekant, hurusom de i berörde Kongl. Förordning
omförmäldn lösöreköp ofta under falskt sken ingås och afslutas, för alt derigenom
betaga ford ängsegare ali utsigt att få sin rättmätiga fordran gulden, ett
missbruk, numera så allmänt kändt och erkändt, alt dylika köp gemenligen betecknas
med benämningen ”tjufköp”, hvilka vid sedermera skeende utmätningsförrättningar
alltid äro tillhands alt för exekutor presenteras. Till förekommande af dylikt
missbruk för framtiden, och då nvssberörde Kongl. Förordning hufvudsakligen afser
beredande af tillfälle för säljaren att få det afyttrade lösöreboet i sin vård bebåda,
men det just är förekommande af sådan bandel om lösören, jag med denna min
motion åsyftar, vågar jag alltså hos Rikets Högloll. Ständer föreslå:
alt ofvanberörde Kongl. Förordning af den 20 November 1845 måtte,
såsom endast ledande till missbruk, utan att medföra någon egentlig nytta,
till gällande kraft upphäfvas:
Om remiss till vederbörligt Utskott af denna min motion anhålles ödmjukeligen.
Stockholm den 8 November 1862.
Nils Olsson.
46
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 34 och 35.
N:o 34,
Af Håkan Nilsson fran Kristianstads län, om utsträckning af skyldighet
ad deltaga i byggandet af tingshus och häradshäkten.
Under flera riksmöten har fråga blifvit väckt derom, att alla hemman inom
härad skalle åläggas att deltaga uti byggandet af tings- och fånghus samt deras
underhållande, med undantag af prest och klockarebohl, men det oaktadt har ingen
åtgärd följt. Orsaken dertill är mig obekant. Som man vet har hittills endast
krono, kronoskatte, och utsockne frälsehemman fått vidkännas denna skyldighet,
hvilket härleder sig från äldre tider, då ingen ofrälse man var berättigad ega elier
egde säterier eller insockne frälsehemman, och frälsemannen icke begagnade sig af
häradets tigshus, men nu, sedan en stor del af sistberörde hemman egas af ofrälse
män, samt domstolar och häkten äro af allmänt gagn, vågar jag vördsamt föreslå:
ali, med upphäfvande af gamla lagstadgandet härutinnan, en förordning
må blifva utfärdad, som stadgar, det alla hemman efter förmedladt mantal,
med undantag af prest- och klockareboställen, må blifva ålagde deltaga
uti uppförandet och underhållandet af härads gemensamma tings- och
fånghus, der det sednare kan blifva eller vara af behofvet påkalladt.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles vördsamligen.
Stockholm den 8 November 1862.
Häkan Nilsson.
N:o 35.
Af Håkan Nilsson från Kristianstads län, om upphörande af qvarnoch
sägräntan.
Vid sistlidne riksdag föreslog Stats-Utskottet, att såg- och mjöbjvarnsråntorne,
såsom olämpliga, skulle försvinna, på sätt dess utlåtande N:o 101, i fjerde samlingen
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 36.
47
första afdelningen af Bihanget till Riks-Ståndens Prntokoller utvisar; men ehuru
samina utlåtande var fotadl på rällsenliga grunder och Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
i ämnet, hiel' detsamma då icke af Rikets' Ständer antaget; skälen dertill äro
mig icke bekanta; jag vågar derföre förnya detta förslag, synnerligas t sedan vi
fåll en förändrad bevillningsförordning, som stadgar att alla verk och inrättningar
skola erlägga bevillning, dertill äfven såg-och mjölkvarnar räknas, hvaraf kommer att
följa dubbel beskattning. Åtminstone är förhållandet så i den ort, som jag representerar,
der det finnes små, enbladiga sågar, lydande under de hemman, på hvilkas
egor de äro belägna, hvilka såga hufvudsakligen egen skog. Af dessa sågar hafva
icke fullt hälften blifvit belagde med grundränta, hvilken först utbetalades 1820, och
den andra hälften, eller något deröfver, som tillkommit sedan uudersökningarne eller
då icke ansågos af något värde och blefvo uteslutne, hafva sedan dess nybyggts, så
alt flertalet af dem äro lika goda och till och med bättre samt gifva mera afkastning
eller vinst äu de, hvilka fått grundränta sig påförd, till följd hvaraf några af de
sednare måst nedläggas, då de icke förmått bära den dryga ränta, som dem varit
åsatt. Samma förhållande må det vara med mjölqvarnar. Flera komma säkerligen
af båda slagen att utläggas, om de nu skola draga dubbel beskattning; hvadan jag
vågar föreslå:
alt all grundränta å såg- och mjölqvarnar må försvinna, och dessa verk
i mån af bättre och sämre beskaffenhet vidkännas bevillning.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1802.
Häkan Nilsson.
N:o 36.
Af Håkan Missou från Kristianstads län, om ändring i lagens stadgande
om morgongdfva.
Ehuru lagen nu stadgar, att man och qvinna hafva lika giftorätt, qvarstår dock
gamla lagstadgandet, det enka, då inga bröstarfvingar äro, skall tillgodonjuta i morgongåfva
20:de penningen af arfvingarnes hälft; men enkling tillkommer icke en
sådan förmån. Med anledning häraf vågar jag föreslå:
48
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 37.]
att antingen nämnda lagstadgande må helt och hållet utgå, så att enka
ingen morgongåfva tillkommer eller ock tillägg sken, så att enkling erhåller
samma förmån.
Att detta anförande må blifva remitleradt tili vederbörligt Utskott, anhållcs.
Stockholm den 8 November 1802.
Häkan Nilsson.
N:o 37.
Af Johan Nilsson från Göteborgs och Bohus län, angående ändring i
föreskrifterna om ogift qvinnas myndighet.
Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 15 Juni 1858, angående ogift qvinnas
rått att vid viss ålder vara myndig, föreskrifver att qvinna, som uppnått tjugufem
års ålder och vill myndigheten sjelf utöfva, skall derom göra anmälan hos den domstol,
hvarunder hon i förmvndaremål lyder. Denna nådiga Förordning är, hvad den
omständigheten vidkommer, alt en ogift qvinna kan vid tjugufem års ålder blifva
myndig och således få råda öfver sitt gods, mycket välgörande och nyttig; men det
vilkoret, att hon derom bör göra anmälan hos den domstol hvarunder hon i förmyndaremål
lyder, anser jag nu mera alldeles öfverflödigt. Då denna lag stillades
var ett sådant stadgande nödvändigt, på det den ogifta qvinnan icke skulle blifva
så att säga öfverrumplad med ett myndighetstillstånd, som hon då icke kände. Annorlunda
är förhållandet nu, ty nu känna alla ogifta qvinnor, att de kunna blifva
myndiga, och nästan alla, som ega någon förmögenhet, begagna sig af denna rättighet.
Emedan denna anmälan är förenad med en icke så obetydlig kostnad synnerligast
för dem, som bo långt ifrån tingsstället, och då många andra svårigheter
uppstå, hvilka ltikets Ständers Justitie-ombudsman i sin sednaste berättelse (sid.
428) fullkomligt utvecklat och visat, så, för alt undvika både kostnad och svårigheter,
lår jag vördsamt föreslå, att Rikets Ständer ville för sin del besluta en förordning,
som, med uteslutande af föreskriften om förenämnda anmälan, stadgade:
att ogilt
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 38.
49
att ogift qvinna skall, då hon uppnått tjugufem års ålder, vara myndig
och råda öfver sitt gods.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 8 November 1862.
Johan Nilsson,
från Göteborgs och Bohus län.
N:o 38.
Af Anders Pehrsson från Christianstads län, om inskränkning i liden
för tillverkning af bränvin och att tillverkning saf giften, dä sä önskas,
må erläggas först sedan tillverkningen försiggått.
De förändringar, som under sednare åren vidtagits i bränvinsbrännings-lagstiftningen,
hafva blifvit gjorda i afsigt att minska produktionen och i följd deraf äfven
konsumtionen af denna vara. Så har det åtminstone uppgifvits; men erfarenheten
har visat egentliga målet vara att småningom, men säkert draga denna näringsgren
från jordbrukaren lill kapitalisten. Sålunda har för större lirännerier lemnats först
större valfrihet i afseende på tiden än för de smärre, och ändtligen sedan de sistnämnde
helt och hållet måst vika, har tillverkningstiden blifvit utsträckt för de större.
Della jemte stadgandet, att skatten skall i förskott erläggas, visar icke någon afsigt
alt minska tillverkningen, utan temligen oförtydbart den, att föranstalta så, att endast
de, som äro i tillfälle att disponera kapital för dess drifvande i största omfång,
må kunna göra det med fördel.
Bränvinstillverknings-rältigheten har sålunda, i stället för att vara ett privilegium
för jorden, blifvit ett sådant för kapitalet. Om ett privilegium någonsin
kunde vara berältigadt, så skulle det otvifvelaktig! vara då den af så otaliga och
dryga onera betungade jorden hade företrädesrätt lill någon handling, som kunde
bidraga till lättnad i utgörandet af dessa onera; men att lagstifta så, att en näringsgren
skall uteslutande liligodokomma kapitalister, de der för sitt kapital till
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 7
50
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 38.
statsutgifterna icke bidraga mera än med bevillning, som jorden jemväl, efter sitt
värde, får vidkännas, det anser jag vara hvarken rättvist eller klokt.
Jag önskar visst icke någon återgång lill vår gamla bränvinslagstiIlning, utan
endast alt tiden för tillverkningen något inskränkes, emedan jag anser att den utsträckta
tiden är till gagn endast för kapitalisten, som då kan drifva tillverkningen
i största skala, men till skada för den mindre bemedlade jordbrukaren, som endast
afser att dertill använda sina och närmaste grannars produkter, hvilka, förvandlade
lill bränvin, — sage hvad man vill — blifva lättare både alt transportera och att
afsätta.
Att tillverkningsafgiften skall erläggas i förskott, är någonting så eget för brånvinsbränningen,
at jag ej har kännedom om att förhållandet är eller varit sådant
med någon annan näringsgren, och kan jag ingalunda finna det vara hvarken rätt
eller nyttigt, alt så är stadgadt. I förra afseendet vill jag förmoda alt ingen skall
finna rältsenligt, alt en handtering beskallas i förtid, då idkarne af alla andra
betala skatt först sedan de antagas kunna hafva deraf förvärfvat något att erlägga;
och, beträffande nyttan, hemställer jag om det ej är raka motsatsen deraf,
alt i vårt fattiga land, så som nu sker med bränvinsskatten, skrinlägga betydliga
kapitaler.
Jag vågar alltså vördsammast föreslå:
att liden, under hvilken bränvinstillverkning tillätes, inskränkes till två månader
hvarje år; alt tillverkaren får valfrihet på tre månader, nemligen:
från den 45 Januari, lill den 15 Februari, från den 15 Oktober tillden
15 November och från sistnämnde dag lill den 15 December; alt tillverkning
lillåles antingen en, en och en half eller två månader, likväl
ingen termin understigande en månad, och alt bränvinslillverkaren, derest
han ej vill erlägga afgiften i förskott, må derföre ställa af Konungens
Befallningshafvande, domaren eber kronofogden i orten godkänd borgen
af minst två personer, de der en för begge och begge för en, borga, såsom
för egen skuld, att afgiften inom tre månader elter tillverkningstidens
slut varder lill vederbörande uppbördsman erlagd.
Om remiss till vederbörligt Utskott får jag vördsamligen anhålla.
Stockholm den 12 November 1862.
Anders Pehrsson.
Motioner i B onde-Ståndet 1S62. N:o 39.
51
N:o 39.
Af Sven MISSOU från Christianstads län, om ändringar i §§ 2 och 3
af Kongl. Förordningen den 20 November i845 om lösöreköp.
Sällan har någon lag blifvit mera missbrukad eller använd lill motsatsen af
hvad dermed varit åsyfladt, än Kongl. Förordningen den 20 November 1845, i afseende
på lösören, som köparen lalér i säljarens värd qvarblifva. I stället att blifva
ett medel för den redlige alt, under benämningen köp, ehuru i egenskap af pant,
få afhända sig och likväl bruka lösören, hvilkas värde lian behöfver disponera och
hvilkas bruk han ej kan undvara, har den blifvit en hjelp för en allt för stor mängd
personer, alt bedraga rätta fordringsegare på deras lagliga rätt. Alt en sådan lag
är skadlig, ej endast för dem, som genom dess missbruk blifva lidande, ulan ock
för det allmänna, derom torde meningarne ej vara synnerligen delade; särdeles bland
dem, som gifvit akt på verkningarne af sådana lösöreköpsförfaltningar sedan 4835,
då, efter hvad jag vill erinra mig, den första utkom, verkningar, som förorsakat, att
förtroendet i penningeväg, man och man emellan, i allmänhet är helt annorlunda
nu, än det var före den tiden.
Jag tror ej det vara välbetänkt att helt och hållet upphäfva ofvannämnda nådiga
Förordning; men jag anser alt dervid kunna och böra göras några tillägg, som
försvåra missbruken af densamma och underlätta deras rättande, ifall de ändock
skulle ega rum. Sålunda vill jag vördsammast framställa följande förslag:
till § 4:
att deri nämnda skriftliga afhandling skall upptaga priset på hvarje persedel
särskildt, hvilket antingen bör bestämmas af gode män, eller af dem
vitsordas vara rätt åsatt. Desse gode män tagas på landet i HäradsDämnden
och i stad af dem Rätten dertill utser.
till § 3:
att tiden för det jäf, fordringsegare, mot vid utmätningsförrättning företedd
köpeafhandling, eger anställa, beräknas från den dag del af förrättningen
blifvit honom lenmad, hvilket al vederbörande förrättningsman bör verkställas.
52
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 40.
Emot dessa förslag torde invändas, alt derigenom skulle tillskapas inskränkningar
i den enskildes eganderält, som ej böra finnas i ett Iritt folks lagstiftning,
och ökade besvär för exsekutorer; men jag anser ej omöjligt alt gendrifva dessa
invändningar.
I afseende på tillökningen af göromålen för exsekutorer, torde det, i betraktande
deraf att de hafva kronobrefbäring och fjerdingsman till sin disposition, oell
att deras befattning med utmätningar ej är så litet lönande, alt den ej kan tåla en
så obetydlig tillökning i besvär, icke böra verka till afslag på min framställning,
som åsyftar att förhjelpa redliga fordringsegare till sin rätt hos oredliga gäldenärer.
Emot befarade inkast om inskränkning i eganderält genom förslagets antagande
vill jag endast erinra, hurusom allmänna erfarenheten visat, alt, nästan utan undantag,
sådana handlingar ej upprättas förr än säljarens ekonomiska ställning är sådan,
att lians lösören mera kunna anses som lians kreditorers, än lians egen tillhörighet,
så alt det egentligen är deras eganderält, som behöfver betryggas, hvilket jag anser
kunna ske endast derigenom, att hinder läggas i vägen för fortfarandet af det nu
vanliga bruket, alt, medelst lösöreköp emot pris, som oftast utgöra endast en liten
del af värdet, antingen godtgöra en fordringsegare på öfriges bekostnad, eller ock
bedraga dem alla.
Anhålles om remiss till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 12 November 1862.
Scen Nilsson,
N:o 40.
Af Sven Nilsson från Christianstads län, om ändring i 2, 4 och 5 §§
af Kongl. Förordningen den 24 September 186i, angående tillsyn å
förmyndares förvaltning af omyndigs egendom.
Genom Kongl. Majlis nådiga Förordning den 24 September 186i, angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, hafva stadganden blifvit
gjorda, åsyftande en länge saknad och högst nödig kontroll öfver förvaltningen af
sådan egendom. Jag anser likväl att denna kontroll kunde både förbättras och förenklas
om, medelst några få tillägg och ändringar i berörde nådiga Förordning, före
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 40.
53
skrift gåfves, att den i 2 § omnämnda förteckning skulle, utom hvad förut bestämdt
är, jemväl innehålla uppgift om tiden, då förmyndare förordnades och en kort anteckning
öfver den omyndiges behållning i löst och fast; om den i 4 § föreskrifna
skyldighet för förmyndare att, till den, som å Rättens vägnar handlingar emottaga
bör, lemna summariskt utdrag af förmyndareräkning, öfverflyttades på god man eller
socknenämnd, med skyldighet för dem alt föra enahanda förteckning, som i 2 §
föreskrifvits öfver inkomue och granskade förmyndareräkningar, samt alt, inom i 4
§ föreskrifven tid, lemna del af denna sin förteckning till Rättens ordförande eller
domhafvande!), och om det i sista mom. af 4 § gjorda stadgande om anmärkning
uti den i 2 § omnämnda förteckning öfverflyltades till slutet af 5 §, så att det
innefattade jemväl de åtgärder, som der äro föreskrifna.
Man torde anmärka mot dessa förslag, alt deras antagande skulle föröka göromålen
för domare och gode män, men mig vill synas som domarens göromål skulle
i betydlig mån blifva lättade och alt den obetydliga tillökningen för gode män skulle
mer än uppvägas, derigenom att förmyndarne undgiuge besväret med aflemnandet
af summariska utdraget.
Domaren lärer väl icke underlåta, att uti sin förteckning upptaga tiden, då
förmyndaren förordnades, så att ett stadgande derom kan synas öfverflödigt, men
någongång torde det ändock finnas behöfligt och hör således icke uteblifva. Vidkommande
anteckningen om myndlingens behållning i löst och fast, så ökas väl
dermed göromålen något; men jag anser denna anteckning högst nödvändig, både
derföre att det är endast derigenom, som domaren kan erhålla en lätt öfversigt
öfver förmynderskapets omfattning, till ledning för sitt omdöme, huruvida förmyndaren,
ifall han blir föreslagen att emottaga flera förmynderskap, kan vara vederhäftig
dertill, och derföre att det, i statistiskt hänseende, kunde vara aT intresse att
veta, huru mycken egendom i landet tillhör omyndiga, hvilken kännedom säkerligen
ej lättare kan vinnas på annan väg, än den af mig nu föreslagna.
I afseende på föreläggandet för gode män eiler socknenämnd att föra förteckning
och deraf lemna del åt domaren elier Rättens ordförande, så lära de gode män,
1 som vilja med nit fullgöra sill ifrågavarande vigtiga uppdrag, icke underlåta alt,
för egen lättnad och reda, uppställa en sä beskaffad förteckning, hvadan det endast
för de försumlige elier mindre ordentlige blefve en, under sådana förhållanden,
högst nödig tillökning i deras göromål.
Resväret för gode män eller socknenämnd att insända ett exemplar af denna
förteckning öfver granskade förmyndareräkningar är jemförelsevis så obetydligt, emot
det derigenom öfverflödigt hiifna besväret för en mängd aflägse boende förmyndare
att lemna hvar sitt summariska utdrag, alt någon tvekan alt antaga det föreslagna i
stället för det nu gällande, ej borde förutsättas, äfven om man icke tager i beräkning
den ofantliga lättnad, som beredes domaren, om han, i stället för att jemföra
sin förteckning med mångfaldiga och efter olika metoder uppsatta summariska utdrag,
54
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 40.
finge endast från hvarje god man eller socknenämnd förteckningar, hvilka alla ganska
väl kunde upprättas efter ett formulär.
En annan omständighet, som ensam borde vara tillräcklig för antagande af
mitt förslag, är den, att man hört domare yttra starkt benägenhet att, emot lösen,
gifva förmyndare bevis öfver emottagande! af summariska utdraget och att det. til!
och med redan inträffat, att sådana bevis blifvit utfärdade och lösta. Ehuru jag
ingalunda anser domaren vara i sin goda rätt till denna lösen, utom då beviset
begäres, så, med den kännedom jag har om förhållandena på landet, drager jag
icke mycket i tvifvelsmål, att det snart blir en allmän praxis alt utfärda sådana.
Som förmyndaren ej kan hafva skyldighet hvarken alt aflemna summariska
sammandrag eller lösa bevis utan ersättning af den omyndiges medel, så kan den
händelsen inträffa, ifall dessa äro små, hvilket oftast är förhållandet, alt deras förvaltning
helt och hållet medtager dem, om den icke verkställes med alirastörsta
sparsamhet.
Emot förflyttandet af sista mom. i 4 § till slutet af 5 § väntar jag inga
anmärkningar, som på förhand böra upptagas till besvarande.
Jag vill alltså föreslå följande förändrade lydelse för:
§ 2.
Rätten i stad och domaren å landet hålle öfver förmynderskap särskild
förteckning, utvisande tiden då förordnande utfärdades, förmyndarens
namn och hemvist, de omyndiges födelseår och namn samt deras behållning
i fast och löst.
8 4.
Förmyndare skall för hvart år afsluta räkning öfver allt det han har om
händer, med uppgift af den säkerhet, hvaremot den omyndiges reda penningar
äro utsatte, och ingifve, vid början af följande år, den räkning
jemte ett utdrag derur, innehållande summarisk uppgift på den omyndiges
behållning så i fast som lös egendom til! gode männen elier socknenämnden.
Det utdrag, hvarom nu sagdt är, skali, försedt med gode männens
eller socknenämndens intyg, att förmyndareräkning jemväl blifvit aflemnad,
till förmyndaren återlemnas.
Öfver inkomne förmyndareräkningar hålle gode män eller socknenämnd
sådan förteckning, som i 2 § föreskrifven är; och lemne af denna
förteckning del, i stad till Rättens ordförande eller den, sorn å Rättens
vägnar handlingar mottaga bör, före den 1 September oell å landet
till dombafvanden före eiler sednast å första rättegångsdagen af sista tinget
året näst efter det, då räkningen bort afslutas, eller, der allenast ett
ting om året hålles, före slutet af samma ting.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 41.
55
Sker det ej, eller har förmyndare icke lemnat räkning, förelägge
Hatten god man, socknenämnd eller förmyndare, vid lämpligt vite, att sin
omförmälda skyldighet fullgöra; och förfare i öfrigt efter omständigheterna.
o.
Ofver hvad sålunda förekommit, skall anmärkning göras uti den förteckning,
hvarom ofvan i § 2 är stadgadt.
Jag anhåller vördsammast om remiss till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 12 November 1862.
Sven Nilsson.
N:o 41.
Af F. 4>. Harnfeldt. om understöd af allmänna medel för en väg
anläggning
emellan Fredrika hyrka i Westerbottens och Björna kyrka
i Westernorrlands län.
1 den mån folkmängden och odlingen inom de till Westernorrlands län stötande
lappmarker fortskridit, har behofvet af kommunikationer, synnerligast emellan
lappmarks-socknarne och kustlandet, låtit känna sig. Mest i ögonen fallande är detta
förhållande inom de kustlandet närmast tillgränsande Fredrika socken i Westerbottens
och Björna socken i Westernorrlands län, hvilka, i afseende på jordmån och
odlingstillfällen icke stå efter de till nedra landet hörande församlingar. Att lapp—
marksinnevånarne, som nästan uteslutande utgöras af nybyggare och obemedlade hemmansåboer
icke mägta sjelfve bekosta första anläggningen af de erforderliga vägarne,
torde väl kunna såsom obestridligt antagas, hvadan och då Staten uppoffrat så stora
summor på jernvägar i rikets södra orter, något synes böra offras på vägkommunikationer
för Lappmarken, hvilken otvifvelaktigt skulle vinna hastig utveckling och
förkofran, om vägkommunikationer der befordrades.
I Lappmarken och fjellsocknarne i norra Ångermanland är klimatet hårdt, så att
frostskador ofta inträffa, hvilket har till följd att spanmål från norra Ångermanlands
56
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N;o 41.
kuslsocknar måste upphemtas dels genom bärande oell dels genom klöfjande, i brist
på banad väg. Genom pågående afvittring blifva fjell— och lappmarks-socknarne hardt
skattlagde, i förhållande till äldre skattläggningar inom Westernorrlands och Westerbottens
län. Vill Staten med tiden draga nytta af dessa skatter, bör den ock göra
något för att desamma kunna fullgöras och ödeshemman ej uppstå. Om den öfverklagade
fullkomliga bristen på kommunikationer, som är för dessa i flera afseenden
vanlottade orters uppodling och förkofran i hög grad hinderlig, skall kunna afhjelpa»,
är bidrag af allmänna medel dertill af behofvet oundgängligen påkalladt.
Under sommaren år 1859 blefvo, genom Länsstyrelsens försorg, plan och kostnadsförslag
uppgjorda till väganläggning emellan Fredrika kyrka i Westerbottens och
Björna kyrka i Westernorrlands län, en längd af 225,056 fot, hvarför anläggningskostnaden
beräknats förslagsvis lill 148,850 Riksdaler Riksmynt, deraf 80,000 R:dr
ansetts belöpa för vägsträckningen inom Westernorrlands samt återstoden, 68,850
R:dr, är afsedd för dess fullföljande från socknegränsen fram till Fredrika kyrka i
Westerbottens län. Genom berörde väganläggning skulle, om den komma till verkställighet,
den öfverklagade bristen på kommunikationer i betydlig mån, om ock icke
fullständigt afhjelpa».
På här ofvan anförda skäl, får jag äran föreslå:
att Rikets Höglofliga Ständer måtte för förenämnde af behofvet i hög grad
påkallade väganläggning anvisa ett understöd af allmänna medel utan
återbetalningsskyldighet, motsvarande det af Kongl. Styrelsen för Allmänna
Väg- och Vattenbyggnader för bemälda företag tillstyrkta, eller 100,000
Riksdaler Riksmynt, under vilkor att ortens väghållningsskyldige innevånare
utan vidare statsbidrag anlägga och framdeles underhålla sagde väg.
jag anhåller vördsamligen, att denna motion må varda till vederbörligt Utskott
remitterad.
Ofvan omförmälda plan och kostnadsförslag, som äro af Länsstyrelsen till Kongl.
Majit insända, torde ifrån vederbörligt Stats-deparlement blifva Utskottet tillhandahållna.
Stockholm den 42 November 1862.
F. O. Hörnfeldt.
N:o 42.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 42.
57
N:o 42.
Af P. O. Hörnfeldt från Westernorrlands län, om anslag till lön
för Veterinärläkare inom norra Ångermanland.
En sednare tid har öfver allt i Sverige medlört stora framsteg i många rigt—
ningar och ej minst i landels modernäring, jordbruket. Äfven i min hembygd hafva
ansträngningar i della hänseende egt rum och icke saknat framgång, ehuru det är
tydligt, alt vid den derstädes rådande brist på kommunikalionsanstalter, det icke
kan vara möjligt alt hålla jemna steg med det nedra Sverige. Stora sträckor af
sällspordt fördelaktig jordmån ligga der ännu obegagnade, enär de af nästan ofarbara
trakter skiljas från de bebodda delarne af landet.
Men äfven i dessa sednare har emellertid, i följd af lokala förhållanden, i Norrland
mera än annorstädes det egentliga åkerbruket fått, om ej stå tillbaka för, åtminstone
intaga en jemförelsevis mot boskapsskötseln mindre framstående plats.
Boskapsskötseln och häslafveln stå i Norrland ganska högt och denna för orten
vigtiga näring förtjenar allt omhuldande äfven från det offentligas sida. Det är derföre
med god förhoppning om framgång jag vänder mig täll Rikets Ständer med
anhållan om afhjelpande af en högst kännbar brist härutinnan i min hembygd. I
hela norra Ångermanland finnes för närvarande ingen veterinärläkare, ulan nödgas
man vid yppadt behof anlita antingen inom orten boende så kallade qvacksalvare,
elier ock hemta examinerad läkare i Umeå elier Hernösand, till hvilka städer afståndet
från Örnsköldsvik, som i norra Ångermanland innehar ett centralt läge, är åt hegge
hållen 11 mil.
Under sådana förhållanden och vid osäkerheten att träffa den inom sin trakt
mycket sysselsatte veterinärläkaren hemma samt i betraktande deraf, alt Ångermanelfven,
som på vägen till Hernösand måste öfverfaras, under isläggningen och islossningen
langa tider är ofarbar, eller åtminstone endast med en omväg af tre till fyra
mil farbar, och alt läkaren i Umeå ej har rätt att lemna sitt län för tjenstgöring i
det angränsande, är det klart att den examinerade läkaren icke ofta kan anlitas,
utan man måste åtnöja sig med hjelp af den oftast bjeiplöse, ofta skadlige qvacksalfvaren;
och det är fördenskull ingalunda ovanligt att bondens der på orten, i högre
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 8
58
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 42.
män än annorstädes, dyrbaraste egendom, hans bäst eller nötkreatur, gå förlorade
af brist på ordentlig läkarevård.
Jag hoppas sålunda, alt min framställda begäran icke skall anses obefogad.
Norra Ångermanland med en areal af 1,557,749 tunnland egde, enligt statistiska
uppgifter från år 1845, en folkmängd af 51,085 personer, innehafvande fem hundra
mantal. Efter med noggrannhet uppgjord beräkning, dervid man tagit i betraktande
den olika beskaffenheten af mantalen i olika socknar, har man funnit att på dessa
femhundra mantal födas, efter ytterst låg beräkning, 11,254 nötkreatur, 5,564
hästar samt 16,855 småkrealur eller, i medeltal, på hvarje mantal 6 hästar, 22
kor och 27 småkrealur. Dessutom uppfödas, lågt taget, omkring 400 hästar lill
afsalu. Hästracen inom hela länet anses särdeles god och väl skölt, i följd hvaraf
Ångermanhäslcn i södra delen af riket slår i högt pris såsom härdig, stor, liflig
och äfven vacker. Det torde vara skäl alt inom den ort, der denna hästracc uppdrages,
ett tillräckligt antal veterinärläkare finnes tillhands, så alt icke, såsom nu
är förhållandet, vägen från den ene till den andre må utgöra 24 mil.
En särskild anledning har dessutom på sista liden visat, hvilken stor lära detta
förhållande verkligen kan innebära. För någon lid sedan inträffade nemligen altför
första gången hästsjukdomarne ”rots” och ”springormen” inom orten ulbröto, skördande,
ehuru icke ovanligt svåra, många offer.
På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsamt föreslå:
alt Rikets Ständer ville, i likhet med hvad för andra trakter skett, anslå
till aflöning åt en veterinärläkare inom norra Ångermanland, med station
i Örnsköldsvik, ett årligt belopp af Femhundra Riksdaler Riksmynt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 12 November 1862.
P. O. Hörnfeldt,
från Westernorrlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 43.
59
N:o 43.
Af C. <J. Svensén från Calmar län. om vpphåfvande af stadgandena
i 4 och 5 §§ 20 Iiap. Bgggninga-Balken angående vilkoren för qvarnare
och vattenverks anläggande samt utfärdande i stället af ny Förordning
i ämnet.
Jordbrukets och dess binäringars, likasom industriens i allmänhet, utveckling
måste ©tvifvelaktigt vara ämnen, hvaråt lagsliltaren har alt egna den omsorgsfullaste
uppmärksamhet; och då den enskilde representanten erinrar om qvarstående oegentligheter
i förut gällande lagar, sker det under den förutsättningen, att hans förslag
egnas den granskning, som är nödvändig för frågans rättsenliga utredning. Det är
ock under sådan förutsättning, jag har velat erinra om vissa oegcnlligheter, som
förefinnas i gällande sladganden om vatten- och väderqvarnars byggande. Derförinnan
torde höra erinras, att ifråga om ångqvarnar finnes ingenting positivt stadgadt.
På sätt 20 Kapitlet Byggninga-Balken och en mängd Författningar stadga,'skall
Häradshöfding med Nämnden skåda lägenheten, gifva utlåtande och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
derom förordna, innan qvarnverket får byggas.
Den frågan påtränger sig ovilkorligen: Hvari ligger nödvändigheten att ”skåda”
väderqvarnens eller ångqvarnens belägenhet? Svaret torde de föråldrade lagarnes
ifriga anhängare lia svårt att nöjaktigt afgifva, ty någon sådan nödvändighet förefinnes icke,
och likväl praktiseras stadgandet fortfarande, enär vederbörande anse sig icke kunna
förbigå detsamma. Hvar finnes väl ock någon nödvändighet för ett dylikt ”beskådande”
af en vattenqvarns belägenhet, der qvarnen bygges vid dam, som af ålder
qvarstått, samt har urminnes häfd eller legala handlingar för sig? Svaret måste
sökas, om ens något motsägande svar kan afgifvas.
Vä! har man å motsidan påstått, alt grannar deromkring, ”ofvan eller nedan”
kunna hafva men af qvarnbyggnaden; och så länge skråintressen fått göra sig gällande,
så lia dessa tviflare fått rätt, ehuru jag har svårt alt fatta, på hvad sätt någon
som helst ”derofvan eller nedan” kan lida men af en väderqvarn. Tidsandan
har numera i någon, om än ringa mån ändrat sig och den fria verksamheten i
flere riktningar har tagit ut sin rätt; — må den vinna erkännande jemväl i detta fall.
Folkmängdens och sädesproduktionens tillvext tala tillräckligt för mitt förslag
och den motion, som jag afgifvit ifråga om qvarnräntans upphörande, åsyftar undanrödjandet
af de iuvändningar, som deremot blifvit framställda, då, nemligen man
60
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 43.
sagt alt; enär qvarnverk draga grundskatt, det måste finnas sådana föreskrifter, att
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan få vetskap om nämnda verks tillvaro, och dessa
invändningar försvinna, om. som jag vågar hoppas, sagde motion vinner Rikets Ständers
bifall.
Då vattenverk uppföres vid ny damanläggning, anser jag det likväl af nöden,
att behörig undersökning föregår, men denna undersökning bör ske af en i ärendet
kunnig person och hans utlåtande föredragas på allmänt ting, i parternas närvaro,
utan att likväl Häradshöfding och Nämnd behöfva besväras med lägenhetens synande,
innan tvist härutinnan uppkommer. Ett sådant förfaringssätt blefve onekligen besparande
för den sökande, sorn derigenom vunne i både tid och penningar utan någons
förnärmande.
På grund af hvad sålunda i korthet blifvit anfördt, får jag vördsamt föreslå:
att 4 och 5 §§ i 20 Kapitlet Byggninga-Balken, jemte alla dertill
hänförliga författningar, så vidt de angå sättet och vilkoren för qvarnars
och vattenverks anläggande, begagnande och skattläggning må upphäfvas,
samt en Förordning i stället utfärdas af ungefär följande lydelse:
”Vattenqvarn eller annat vattenverk, som ej till hergshandteringen kan
hänföras, ege en hvar bygga, som dertill eger lagligen förvärfvad grund.
Erfordras för vattenverket ny damanläggning, bör behörigen förordnad
landtmätare deröfver verkställa undersökning samt Häradsrätten, efter
granskning vid tinget, bevilja eller afslå ansökningen.
För anläggande af dviikt verk vid gammal dam, som af ålder qvarstått,
erfordras icke sådan undersökning; lag samma vare för väder- och
ångqvarnar.
Beskattningen för qvarnar utgår endast i bevillning, för hvars åsättande
qvarnanläggning bör anmälas hos kommunens Berednings-kommitté,
hvilken föreslår det årliga hevillningsbeloppet.”
Att i detta förslag med qvarnar jemväl förstås sågqvarnar, derom får jag erinra.
Stockholm den 12 November 1862.
C. J. Svensén,
från Calmar län.
Häruti instämmer
Rob. Fr. Gross.
Motioner i Bonds* Ståndet 1862. N:o 44.
61
N:o 44.
Af Pehr Eriksson från Gefleborgs län, om hela sky ddsafgiftens anslående
lill folkundervisningens befrämjande, alt af hvarje församling
användas, pä sätt den finner lämpligast.
Det kan icke nekas, alt ordnandet af folkskoleundervisningen varit en af de
mest nyttiga och ändamålsenliga inrättningar, som i vårt fädernesland på sednare
tider blifvit genomförda, men likväl har ordnandet af denna vigtiga samhällsangelägenhet
ofta mött ganska stora svårigheter, i synnerhet i de mindre församlingarne.
Behofvet af förhöjning i lönerna för folkskoielärarne har gjort sig mera kännbar för
hvarje år i samma mån, som prisen å lifsförnödenheterna blifvit högre. Tillika äro
de vilkor, på hvilka anslag till rotskolor och högre folkskolor skola kunna erhållas,
så svåra att kunna uppfylla och fordra så stora uppoffringar, alt de flesta församlingar
afskräckas alt fullgöra dessa vilkor, och således ganska få kunna erhålla dessa
anslag. Då Staten bekostar undervisningen vid de högre lärdomsskolorna, så synes
det äfven vara en Statens skyldighet att bekosta undervisningen vid våra folkskolor,
som egentligen lemna undervisning för de mindre bemedlade folkklasserna. Efter
min åsigt bör hvarje församling få använda de derifrån utgående medel på det sätt,
som församlingen anser vara mest nyttigt och användbart, ty hvad som är passande
i en församling, kan vara mindre tjenligt i en annan. Jag vågar derföre föreslå:
alt den återstående delen af skyddsafgiften äfven måtte blifva anslagen till
folkundervisningens befrämjande, och att hvarje församling måtte få uppbära
de derifrån utgående medel, att använda dem på det sätt, som anses
ändamålsenligast och för hvarje församling bäst passande, samt att ett
särskildt statsanslag måtte anslås för upprätthållandet al seminarierna
i riket.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 12 November 1862.
Pehr Eriksson,
från Gefleborgs län.
62
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 45.
N:o 45.
Af Pehr Eriksson från Gefleborgs län, om ändring af 24- § i Iiongl.
Förordningen den 7 December 1860 angående fördelning af utskänknings-
och minulerings-afgiflerna.
Uli 24 § af Kongl. Förordningen den 7 December \ 860, angående försäljning
af bränvin finnes föreskrifvet, att af de afgifter, som i stad inflyta, tillfalla Adelar
staden, men af dem, som från socknar å landet ingå, aflemnas de f:deiarne i Landtränteriet,
hvarifrån det för bela länet sammanlagda beloppet fördelas på länets samtliga
socknar i förhållande till hvarderas folkmängd. Denna föreskrift är, efter min
åsigt, orättvis och obillig, emedan städerna derigenom alltför mycket blifvit gynnade
framför landsförsamlingarne, hvaraf en del kunna erhålla några tiotal Riksdaler, då
vissa städer tillfalla flera tusende, änskönt en stor qvantitet af det bränvin, som försälj
es i städerna, afyttras för landsbygdens behof. Det torde ej kunna förnekas, alt
landsförsamlingarne äro i lika stort behof af denna afgift som städerna, dels för
inrättande af sockenbibliolheker, som ännu torde saknas i en stor del socknar, och
dels för andra nyttiga kommunala inrättningar.
Jag får derföre vördsamt föreslå:
att, med ändring af ofvanberörde § i Författningen om bränvinsförsäljningen,
stadgas måtte: alt Adelar af den inom hvarje län inflytande utskänknings-
och utminuterings-afgiften, som är anslagen åt kommunerna, aflernnns
i Landtränteriet, hvarifrån det på hela länet sammanlagda beloppet
genom Konungens Befallningshafvande fördelas på samtliga städer och socknar,
i förhållande till hvarderas folkmängd, alt af dem användas till kommunala
behof.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 12 November 1062.
Pehr Eriksson,
Irån Gefleborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 46.
63
N:o 46.
Af Ola Olsson från Blekinge, om åtskilliga ändringar i Kongl. Förordningen
den 26 Oktober 1860 angående bränvinsliUverkving.
Då jag nu går att föreslå nödiga förändringar i Kongl. Förordningen den *26
Oktober 1660 angående bränvinstillverkningen, torde jag böra förulskicka den anmärkningen,
att, enligt denna Förordning, dylik tillverkning är tillåten under fem
terminer; att den minsta tillverkning på dygn, för hvilken anmälan får ske, är 300
kannor och den största 1,000 kannor bränvin, samt att afgiften för meranäinnde
tillverkning skall erläggas förskottsvis för halfva lillverkningslerminen i sender. Dessa
föreskrifter vågar jag anse vara i hög grad orättvisa och jemväl betungande för den
mindre bemedlade jordbrukaren. Ty huru lätt kan det ej inträffa att bränvinstill—
verkaren, till följd af produkternas mindre goda beskaffenhet, tillfälligtvis uppkommande
bristfälligheter å bränvinsredskapen, brännmäslarens oskicklighet eller andra
tillstötande oförutsedda hinder, som det är öfverflödigt att här uppräkna, ser sig
urståndsati att tillverka det kannetal, för hvilket han sig anmält. Alt Staten, under
sådana omständigheter, det oaktadt uppbärer afgiften icke blott i förskott, utan ock
behåller densamma hel och hållen, äfven om endast tredjedelen eller någon ännu
mindre del af det anmälda kannetalet blifvit tillverkadt för hvarje dygn, är något
så upprörande, att jag icke drager i betänkande alt här uttrycka milt ogillande
öfver en så beskaffad lagstiftning. Man måste nemligen erinra sig att det icke är
en illgerningsman, som drabbas af denna lagens stränghet, utan en redlig, arbetsam
och laglydig medborgare, som ingenting högre önskar än alt på ärligt sätt få förtjena
sitt bröd och att fritt få förfoga öfver den afkastning, hvarmed en mild Försyn
välsignat hans trägna arbete och ihärdiga möda. Då nu ingen annan näring i riket
finnes vara besvärad med så oerhördt hårda vilkor och då det gränsar till det
orimliga, alt en bränvinstillverkare, som ofta med lanta kapitaler drifver sin rörelse
och som, i händelse oberäkneliga hinder för honom inträffa att afverka det bestämda
kannetalet, det oaktadt måste erlägga full afgift för ett tillverkningsbelopp, hvilket
aldrig kommit honom lill godo, så inser utan svårighet en hvar, att en sådan beklagansvärd
näringsidkare lätteligen kan bringas lill tiggarstafven och att han snarare
förljenar lagstiftarens deltagande och bistånd än förtryck och undergång. Det sednare
utgör likväl . det perspektiv, sorn vår bränvinslagsliltning framhåller för den
olycklige, då den understundom straffar honom med förlusten af hans sista tillgångar,
64
Motioner i Bonde-Ståndet. 1863. N:o 47.
fastän hela hans fel består deruti att han, till följd af oöfvervinnerliga hinder, ej
kunnat producera så stor qvantitet bränvin, sorn han förbundit sig till. Att straffa
den flitige för sjelfva hans flit, torde dock få anses icke vara det rätta sättet alt
befordra välstånd i landet och likhet inför lagen.
Härjemte förefinnes i vår bränvinslagstiftning äfven ett annat förbiseende, nemligen
att den ej medgifver någon drawback för till utrikes ort exporteradt bränvin,
fastän sudan är vanlig i andra länder.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra får jag vördsamt föreslå, alt Rikets
Ständer måtte besluta:
att minsta tillverkningen på dygnet må nedsättas till 100 kannor;
att tillverkningstiden må inskränkas till två månader årligen samt till
verkaren
ega rättighet alt bränna, vare sig under en, en och en half eller
två månader;
alt för afgiften borgen må ställas och densamma omedelbarligen till
Kronofogden i orten betalas;
att afgiften bör utgå endast lör det verkligen producerade kannetalet
per dygn, dock ej under minimum, såvida ej med Kontrollörs bevis styrkes
att tillverkningen varit inställd till följd af oförutsedda binder, då all
fråga om afgift förfaller; samt
att drawback bör åtnjutas lör allt tili utländsk ort utfördt bränvin.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Ola Olsson,
Häruti instämma från Blekinge.
Nils Svensson, Häkan Petersson,
från Blekinge. från Blekinge.
Stockholm den 12 November 1862.
N:o 47.
Af J. Smedberg från Elfsborgs län, om ändring af 58 § i Kongl.
Förordningen den 2i Mars 1862 angående Kommunalslyrelse pä landet.
Ehuru medgifvas måste, att de af Kongl. Maj:t under den 21 Mars innevarande
år utfärdade Förordningar om kommunalslyrelse på landet, i vissa fall jemnare
för
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 47.
65
fördela skyldigheten lör kommunens medlemmar ali bidraga till kommunens behof,
qvarstår likväl den länge insedda oell öfverklagade orättvisan, att kommunalutskylder
af i mantal satt jord skola utgå efter hemmantalet. Denna grund för uttaxering af
kommunal likasom andra skattebidrag, är, lindrigast sagdt, den mest olämpliga, hvilket
erfarenheten nogsamt bekräftar. Man torde hafva sig bekant hurusom fattig—
vårdsbidragen, jemlikt 1847 års Kongl. Förordning om fattigvården i riket, skulle
utgå efler oförmedladt hemmantal och hvilken missbelåtenhet och klagan derigenom
uppstod hos alla dem, som fått sina hemman förmedlade, genom det alt de icke
fmgo njuta denna förmedling till godo. Följden biel' ock, alt Rikets Ständer sågo
sig nödsakade föreslå en annan grund för desse utgifter, och denna biel' genom
Kongl. Förordningen den 15 Juli 1855 bestämd att blifva det förmedlade mantalet.
Denna grund vann icke heller erkännande utan nu biel' det egarnes af de oförmedlade
hemmanens tur lill klagan och missnöje., emedan fattigvården drabbade dem
utöfver all billighet relativt lill de förmedlade hemmanen; med ett ord hemmantalet,
vare sig det oförmedlade, eller förmedlade, är och blir aldrig någon rättvis måttstock för
utgörande af komuaunal-ulskylder, hvarföre ock en annan grund länge varit efterlängtad.
Jag kunde framdraga åtskilliga exempel på de missförhållanden, som uppstått och uppstå
derigenom, alt hemmantalet utgör fördelningsgrunden, icke allenast i afseende på den
i mantal salta jorden sinsemellan, utan äfven i afseende på de öfriga beskattningsföremålen;
men då jag förmodar alt detta är inom riksförsamlingen en allmänt känd
sak, torde exemplen vara öfverflödiga alt anföra. Gäller den i Bevillnings-sladgan
allmänt antagna grundsats, alt bevillning till Staten skall utgöras i förhållande till
hvars och ens förmögenhet, så bör denna grundsats ännu mer gälla vid bestämmande
af bidrag till kommunens behof, synnerligast hvad fattigvården angår; och
det är derföre jag vågar föreslå:
att Rikets Högloflige Ständer måtte för sin del besluta och hos Kongl.
Maj:t anhålla, att, med ändring af § 58 i Kongl. Förordningen den 21
Mars detta år, stadgas måtte det kommunal-utskylder skola utgöras i förhållande
till den bevillning, som enligt Art. 2 i Bevillningssladgan, jemlikt
sednast faststälda taxeringslängder, till Staten erlägges, för så väl jordbruksson!
annan fastighet, frälseränta, kapital eller arbete och hvarje annat beskaltningsföremål;
börande det i samma § bestämda lyrktal reduceras
sålunda, att lör hvarje öres bevillning påföres en fyrk; dock så, alt der
bevillning för fast egendom ej utgöres, fyrklalet bestämmes på grund af
egendomens taxeringsvärde;
Öfverlemnande jag till det Utskott, som kommer att handlägga frågan, att i
detalj närmare föreslå ordalydelsen af de paragrafer, som i sammanhang härmed behöfva
att förändras; hvarjemte det torde blifva nödigt alt det i 10 §.af Kongl. Förordningen
den 15 Juli 1855 om fattigvården i Riket förekommande stadgande, att
Bih. till K. St. Prot. 1862 fy 1863. 11 Sami. 4 Afd. 9
GG Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 48.
förmedlade hemmantalet ligger till grund för utgörande af faltigvårdsbidrag, bör
upphöra alt vara gällande.
Om remiss till vederbörligt Utskott ankålles.
Stockholm den 12 November 1862.
J. Smedberg,
från Elfsborgs län.
N:o 48.
Af Pehr Nilsson från Christianstads län, om brefportols nedsättande lill
10 öre Riksmynt för enkel vigt.
Enligt nu gällande författningar skall vid brefvexling emellan inrikes orter, der
postanstalter finnas, utan afseende å afståndet, ett visst och lika porto af tolf öre
Riksmynt erläggas för hvarje bref, som i vigt ej uppgår till fullt fyra ort. Detta
porto kunde möjligen i början, vid antagande af medelberäkningen, icke anses för
högt; men sedan erfarenheten visat, att Postverket med ett sådant brefporto har en
betydlig behållning, och posterne befordras på Statens jernvägar, som med hvarje år
vinna allt större utsträckning, så måste postföringen utan tvifvel kunna verkställas
för vida mindre kostnad, än då posterna skulle befordras med vanlig skjuts, och
någon nedsättning i postportot torde kunna ske, utan att Statens påräknade inkomst
af postmedlen derigenom synnerligen förminskades.. Det nu bestämda portot är äfven
olämpligt derför, att intet skiljemynt finnes af jemnt motsvarande belopp, och besvär
således måste uppstå såväl vid kontant liqvid, som vid inköp af frimärken. Af sådan
anledning vågar jag vördsamligen föreslå:
att portot för hvarje bref af enkel vigt, eller under fyra ort, måtte bestämmas
till 10 öre R:mt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 12 November 1862.
Pehr Nilsson,
från Christianstads lån.
Häri instämmer
Häkan Nilsson,
från samma län.
Motioner i Bonde'Ståndet 1S52. N:o 49.
67
N:o 49.
Af Daniel Danielsson från Jönköpings län, om statsanslag för sänkning
af Tjurlien m. fl. sjöar samt förhöjning af del utaf Kongl. Maj.l
äskade anslag till fond för befrämjande af uldikningar och aftappningar
af sanka trakter och sjöar.
Då jag härmed går att fästa Rikets Ständers uppraärksamket på beliofvct af
understöd från Staten lill sådana större förelag, som enskilda i cn fattig provins ej
mägta utföra, år det under fullt erkännande af den nytta och förkofran, de af Rikets
Ständer beviljade extra anslag till sänkning och aftappning af sjöar och sanka trakter,
som derigenom blilvit odlingsbara, redan visat. Dock torde det vara tillräckligt
kändt, alt den summa af Femtio Tusen Riksdaler, som Rikets Ständer härtill beviljat,
är alltför otillräcklig, då cn mängd undersökningar af Styrelsen för allmänna Väg- och
Vattenbyggnader måste anställas, hvilka ökas med hvarje år, ulan att kunna understödjas
af Staten, i brist på tillräckliga medel. Odlingar och förbättringar äro nemligen
nu målet för nästan hvarje jordbrukares bemödanden. De större företagen,
som skulle medföra största gagnet för det allmänna, skulle medtaga alltför stor del
af det till Kongl. Maj:t anvisade belopp och hafva derföre måst åsidosättas och
förbigås.
Bland dessa är ett af särdeles vidt omfattande egenskap, hvilket skulle till odlingsbar
mark uppbringa emellan 2 å 5,000 tunnland jord, som nu utgöres, dels
af sanka mossar, dels af sjöar, som genom förelaget blefve till största delen torra
och till odling brukbara.
Detta företag är utdikning och aftappning af sjöarna Tjurken, Nävelssjösjön,
Furu- och Stensjön i Östra härad af Jönköpings län, hvarför kostnaden, enligt deröfver
för omkring 10 år sedan upprältadt kostnadsförslag, uppgår till 03,750 R:dr
R:mt, hvilket företag, såsom synnerligen fördelaktigt, är i första rummet tillstyrkt af
Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader, hvarest alla handlingar och kostnadsförslag,
som röra denna fråga, äro alt tillgå.
Det är på grund af hvad jag här i största korthet anfört, som jag går alt
vördsamt hemställa:
det Rikets nu församlade Ständer täcktes till delta företag såsom lån bevilja
på vanliga vilkor 30,000 R;dr, samt såsom statsbidrag utan återbetalnings-skyldighet
12,000 R;dr, allt R:mt, samt att Rikets Ständer till
68
Motioner i Bonde*Ståndet 1862. N:o 50.
fond för befrämjande af utdikningar och aftappningar af sanka trakter och
sjöar till beredande af odlingsföretag ville, utöfver de i Kongl. Majlis nådiga
Proposition litt. B. föreslagna 50,000 R:dr, ytterligare anslå 50,000
R:dr årligen, eller under nästa statsregleringsperiod tillsammans 500,000
R:dr R:mt.
Om remiss häraf till Stats—Utskottet anhålles.
Stockholm den 12 November 1862.
Daniel Danielsson,
från Jönköpings län.
N:o 50.
Af Johannes Andersson från Jönköpings län, angående ändring i
18 Kap. 20 § skif tesstadgan.
Kongl. Maj:ts nådiga Stadga om skiftesverket i riket den 4 Maj 1827 föreskrifver
väl i 18 Kap. 20 §, alt egodelningsrält skall fastställa skifte, som tinnes
vara lagligen beskatfadt; men då Egodelningsrättens ordförande är, såsom hittills
oftast inträffat, densamme, som tillika lörer ordet i Häradsrätten, samt sjelfva för
rättningen
eller fastslällelsens meddelande icke erfordrar den större kännedom om
jordbruk, som är nödig, då klander af laga skifte skall bedömas, synes det mig, alt
delta Egodelningsrättens åliggande kunde öfverflyltas på Häradsrätten, hvarigenom
äfven, utom besparing af lid. den fördel vunnes, att ett skifteslag undveke den ofta
dryga kostnad, som erfordras till ersättning för resor och dagtraktamente åt de
Egodelningsrättens ledamöter, sorn icke äro ledamöter i Häradsrätten; och är det
af sådan anledning, jag derföre nu till Rikets Ständers öfvervägande får vördsamt
föreslå :
att 18 Kap. 20 § i gällande Skiftesstadga måtte erhålla följande ändrade
lydelse: ”Klandras ej skifte inom den i 13 § föreskrifna tid, bör skiftes
mannen
till Häradsrätten, efter derom föregången anmälan, vid nästa sammanträde
eller näst infallande lagtima ting karta oeh handlingar ingifva;
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 51.
6
och har Rätten att, innan fastställelse å skiftet meddelas, noga tillse och
pröfva, att detsamma är lagligen beskaffad!.’1
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåller jag vördsamligen.
Stockholm den 12 November 1862.
Johannes Andersson,
från Jönköpings lån.
N:o 51.
Af J. G. Odelberg från Westmanlands län, angående ändring i sältet
för kungörelsers publicerande.
Då del måste vara hvar och en af Hedervärda Ståndet väl bekant hurusom en
stor mängd Författningar, samt Kungörelser angående till hvardagslifvets bestyr hörande
ärenden och göromål i våra kyrkor efter gudsljenslen från predikstolarna uppläsas
samt att i många stora församlingar med en ensam prest, och ännu mer, der
en ensam prest måste duplicera i tvänne kyrkor, just delta uppläsande af handlingar
tager tiden alltför mycket i anspråk, icke blott för presten utan ock för församlingsboerna
sjelfva, hvilkas kyrkor på landet någon gång ligga nära en half mil
åtskilda, hvartill ock må läggas det onaturliga, att en prest, efter alt uli den första
församlingen hafva förrättat sina åligganden, derpå under kall och oblid årstid får
resa ett nog drygt slycke väg för att uppträda i den andra kyrkan och ånyo förrätta
gudstjenst samt till sist för denna församling också uppläsa der förekommande Författningar
och pålysningar; alltså får undertecknad, på grund af hvad här är påpckadt,
utom af öfriga skäl, som dervid kunde tilläggas, till Hedervärda Ståndets ompröfning,
för undanrödjande af bär uppgifna olägenheter, framlägga följande motion:
att den skyldighet måtte upphöra, som hittills ålegat presterskapet genom
uppläsandet af författningar, kungörelser och pålysningar m. m. hvilka
med gudstjensten icke hafva något gemensamt, samt att dessa Författningar
m. m. hädanefter måtte från någon tjenlig plats i hvarje kyrka genom
annan utsedd lämplig person kunna uppläsas, hvilken person, om han ej
på annat sätt kan utväljas och ersättas, det må vara pastor medgifvet att
70
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 32.
sjelf utse och förordna, dock på pastors eget ansvar att uppläsningen
ordentligen fullgöres.
erjemte borde dock bestämmas:
att de Kungörelser, som under föregående söndag varit upplästa, alltid den
derpå följande söndagen, genom klockarnes försorg, måtte hållas uppspikade
eller på annat lämpligt sätt finnas tillgänglige uti kyrkans vapenhus
eller församlingens sockenstuga.
Derigenom skulle, utom det att tid på mångå ställen besparades, den stora fördelen
allmänt vinnas, att Förfaltningarne blefve upplästa af en person, som icke genom
förutgånget, långvarigt talande och ansträngning, med tröttade lungor för tillfället,
oaktadt bästa vilja, saknade förmåga att uppläsa en mängd handlingar så tydligt,
att alla närvarande dermed kunna vara belåtna eller derom vinna tillräcklig kännedom.
Om remiss till Ekonomi-Utskottet anhålles.
Stockholm den 12 November 1862.
J. G. Odelberg.
N:o 52.
Af Jöns Andersson från Malmöhus län, om tillägg i Kongl. Förordningen
den 24 September 1861, angående tillsyn å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom.
Genom Kongl. Majits nådiga Förordning af den 24 September 1861, angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigas egendom, stadgas uti 2 §, ”att Rätten
i stad och Domare å landet skall hålla öfver förmynderskap särskild förteckning,
utvisande de omyndigas födelseår samt förmyndares namn och hemvist;” uti 1 momentet
af 4 §, ”alt ett summariskt utdrag, utvisande den omyndiges behållning så
i fast som lös egendom skall årligen till domaren aflemnas,” och uti 2 momentet,
att om hvad sålunda förekommit anmärkning skall göras i ofvannämnde förteckning.
Den nådiga Förordningen synes alltså icke afse annan afgift, än hvad granskningsmånnen
såsom arfvode för sin befattning skola erhålla, men vid tillämpningen
bar det visat sig, att protokollsutdrag öfver hvarje till Rätten inlemnadt summariskt
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 53.
71
utdrag måst lösas med två Riksdaler Riksmynt. Upplysningsvis må nämnas att
jag sjelf för egen och andras räkning måst vid ett enda ting lösa närmare 20 dylika
protokollsutdrag, hvarom jag förbehåller mig, att så fort ske kan till Höglofliga
Utskottet aflemna bevis. — Skall ett sådant förhållande fortfarande ega rum, så
komma de fattige myndlingarnes små arfsmedel för mången ganska snart att alldeles
bortsmälta och de skulle vid myndig ålder endast hafva qvar ett smärtande
minne att på ett sådant sätt hafva förlorat sina små arf efter bortgångne fränder.
Men då sådant icke kan vara Författningens syfte, får jag vördsamt föreslå:
att ett sådant tillägg måtte göras till ifrågavarande Författning, att protokollsutdrag
öfver de inlemnade summariska uppgilterna hvarken må utfärdas
eller lösas, derest förmyndare sådant icke begär och sjelf bekostar.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 4862.
Jöns Åndersson.
från Malmöhus lån.
N:o 53.
Af JÖllS Andersson från Malmöhus län, att den del af tiondespanmdlen,
sorn blifvit skånska kyrkorna fränkänd och tillagd Akademi
staten
i Lund såsom aflöning, md lill kyrkorna återgå och ersättning
af Allmänna medel Akademistalen beredas.
Redan vid förra riksdagen har min företrädare genom motion sökt fästa Rikets
Ständers uppmärksamhet på den orättvisa, som kort efter Skånska provinsens före
ning
med Sverige blifvit tillfogad densamma derigenom alt en betydlig del af den
kyrkotionde, som af församlingarne sammanskjutits, för att bygga och underhålla
sina kyrkor, blef af en envåldsregent dem fråntagen. Man vet att fredsfördraget
1660 mellan Danmark och Sverige tydligen bestämde, alt Skåne skulle bibehållas
vid de rättigheter och förmåner, hvaraf det under Danska regeringen varit i åtnjutande;
men helgden af denna öfverenskommelse blef, hvad rättigheterna beträffar, icke
länge iakttagen, ty genom en Kongl. Resolution befallde Konung, Garl XI den 3
Augusti 1681, att 2,551 tunnor spannmål, hälften råg och hälften korn, skulle
72
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 53.
fråndragas Skånska kyrkorna oell användas till allöniug åt tjenstemännen vid Lunds
Akademi. Den provins, som under så många blodiga krig emellan grannriken varit
föremål för cn mångfald af lidande och förtryck, fick således snart under den
nya regeringen ufven röna ett prof af ganska hård art. Utom det alt eli brott
emot fredsfördraget härigenom hlef begånget på samma gång församlingarne och
dess kyrkor alhändes en del af dess vällångna egendom, mäste det i princip befinnas
högst orättvist, enär tjenstemännen vid Upsala Akademi aflönas dels genom
de s. k. Gustavianska godsen, sorn Gustal II Adolph anslagit, och dels genom
statsbidrag i en eller annan form, men deremot vid Akademien i Lund Skånska
församlingar och deras kyrkor måste till så betydlig del bestrida en sådan allöning
utan minskning i andra statsbidrag, oaktadt båda Akademierna äro lika tillgängliga
för alla Ilikets söner och båda äro Statens inrättningar. En sådan skiljaktighet, ett
sådant missförhållande kan endast leda sitt ursprung från envälde och godtycke.
Stats—Utskottet, som behandlade frågan vid förra riksdagen, bar väl i sitt af~
styrkande Betänkande N:o 14, bland annat, såsom motiver lör afstyrkandet anlört,
”att, då algilten fortfarit öfver ett halft århundrade, torde det vara föga lämpligt,
att söka återvinning, samt alt det icke blifvit visadt eller styrkt att kyrkorna äro i
behof af att återfå berörde spannmål;” men dessa undvikande skäl, hvilka hvarken
i billighet eller rättvisa ega grund, förfalla af sig sjelft för hvarje sundt omdöme;
ett rättsanspråk kan icke så lösligt tillbakavisas. Då fråga var om helgonskvldens
tagande från de lärda skolorna, vågade icke Utskottet framkomma med dessa motiv
för afslag, ehuru lika storå skäl dertill förefunnos då som nu. Lika litet kan det
andra skälet gälla ”att Statens så hård! anlitade tillgångar för närvarande icke medgåfvo
beviljande af ett så stort anslag.” Äro provinsens anspråk på tiondens återgång
till sitt ursprungliga ändamål rättsenlig;», — och att de äro det, ligger för
öppen dag — så måste de en gång vinna bifall, ulan afseende på huru Staten
vill fylla den derigenom uppkommande brist. Jag vågar således älven denna gång
föreslå:
att Rikets nu församlade Ständer täcktes, i stället för omförmälde spanmål
2,551 Tunnor, anvisa motsvarande Statsanslag till Akademistatens
i Lund aflöning, och dymedelst tillåta kyrkorna alt åter komma i åtnjutande
af deras så länge saknade tillständiga rätt.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott auhålles.
Stockholm den 15 November 1862.
Jöns Andersson,
från Malmöhus län.
N:o 54.
Motioner i Bonde-St&ndel 1862. N:o 54. 73
N:o 54.
Af Jöns Andersson från Malmöhus län, om antagande af en allmän
grund för beräkning af bouppteckningsarfvode för fastighet.
Sedan till följd af sednasle Bevillningsförordning de fasta egendomarnes värde
blifvit så betydligt förhöjdt, anser jag den gamla praxis, ali bouppteckningsman å
summa inventarii beräknar sitt arfvode äfven för fast egendom med 1 procent, blifva
allt för mycket betungande för sterbhuset], och jag tillåter mig derföre vördsamt
föreslå eli sådant stadgande:
att derest öfverenskommelse emellan boutredningsman och sterbhusdelegare
icke blifvit träffad om arfvode, detta må aldrahögst upptagas för fastighets
-
värde till:
1 procent, då summan uppgår till  10,000 R:dr.
I procent  20,000 ”
i procent  50,000 ”
^ procent  100,000 ”
eller deröfver.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 1862.
Jöns Andersson,
från Malmöhus län.
Bih. till H. St. Prot. 1862 $ 1863. 11 Sam. 4 Åfd.
10
74
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N;o 55,
N:o 55.
Af Bengt Johnn Holmlin från Göteborgs och Bohus län, om
upp häfvande af eller ändring uti 24 Kap. 32 $ af 1686 års Kyrkolag,
i fråga om Klockares skyldighet alt fortskaffa Domkapitlens och
Kyrkoherdarnes embetsbref.
”Ladan går”, är ett uttryck, som på sednare lider har försports, utan att man
kanske kommit att tänka på ett i sammanhang dermed stående missförhållande,
den så kallade kiockareposten.
Uti vår nu gällunue Kyrkolag af år 1086 Kap. 24, § 32, finnes nemligen
stadgadt såsom en af de Klockaren åliggande skyldigheter: ”Han skall ock bära
Kapitlets, Prostens och Kyrkoherdens bref till Prosten, när de honom tillhandakomma,
lill nästa Klockare och, der sådant försummas, till skadan, som deraf följer,
svara.” Denna för våra klent afiönade Klockare redan nog betungande hrefbefordringsskyldighet
kan, genom förenämnda stadgandes allmänna form och kitslighet hos
vederbörande, förvandlas till ett outhärdligt onus, utom det att denna pligt lått, der
Klockaren tillika är skollärare, kan råka i kollision med hans åliggande såsom sådan.
När man härtill t3ger i betraktande, att grunden till detta Kyrkolagens hud, en
långsam och osäker postgång, icke numera, med våra i detta afseende vidtagna
ändamålsenliga Författningar, förefinnes, så synes mig förbemälda stadgande i 24
Kap. 32 § af 1686 års Kyrkolag utan olägenhet kunna upphäfvas och undanrödjas
samt derigenom en talrik och nyttig klass medborgare befrias från en ofta olidlig
tunga.
Pastorerne åter kunde billiglvis, liksom Domkapitlena och Kontraktsprostarne,
för sina embetsbref och skrifvelser erhålla frihrefsrält — för deras enskilda bref
och meddelanden sinsemellan ha de ju tillfälle att draga försorg, på sätt dem häst
synes.
På grund af det nu anförda, och i öfverensstämmelse med Erik Christenssons
från Göteborgs och Bohus län vid förra riksdagen väckta motion, som till ingen
åtgärd synes hafva föranledt, får jag härmed alternativt föreslå:
i:o merberörda stadgandes i 4686 års Kyrkolag fullkomliga upphåfvande
och denna postbefordrings ordnande så, att bref, cirkulär och stamböcker,
som från Kongl. Maj:t ankomma till Domkapitlen, för att Presterskapet
delgifvas, måtte medsändas och åtfölja Kongl. Majis och Konungens Befall
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 56. 75
ningshafvandes andra kungörelser, samt pastorerna för öfriga embetsskrifvelser
erhålla fribrefsrätt; eller
2:o ett närmare bestämmande och förklarande af hvad och huru mycket
en klockare åligger alt. såsom postbud till vederbörande befordra.
Om remiss lill Höglofl. Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 15 November 1862.
B. J. Holmlin,
från Göteborgs och Bohus län,
N:o 56.
Af Pehr Missou från Christianstads län, om befrielse för rusthållare
vid i Skäne förlagda kavalleriregementen från skyldigheten att anskaffa
och underhålla rustningspersedlar samt nämnde skyldighets öfcerlagande
af Staten.
Den svåra och ojemförligt hardt tryckande hörda, som blifvit lagd på de flesta
Kronoskattehemman i den nordligaste och magraste delen al Skåne, genom deras
grundräntors indelning till kavallerirustnings utgörande, har ofta blifvit öfverklagad
och inånga förslag tili lindring i densamma framställs, utan att dock det önskade
resultatet hittills kunnat vinnas. Men frågan är af så stor vigt, isynnerhet för den
ort jag representerar, att äfven jag måste påkalla Rikets Ständers uppmärksamhet
åt densamma. Till de flesta rusthåll höra endast ett, lill eli och ett fjerdedels mantal, merändels
af ganska svag beskaffenhet, så att derå hvarken kan uppfödas eller under sommar
och vinter underhållas en nummerhäst, utan man nödgas inköpa sådan från aflägsna
orter samt lega för dess utfodring och bete. De årliga utgifterna för ett sådant rust
-
håll utgöra således:
Köpesumman för en nummerhäst i medeltal 450 R:dr, af hvilken
summa, då ny häst måste anskaffas minst hvart tionde år, för hvarje
år belöper ■ . . 45 R.dr.
Ränta å inköpssumrnan 27 ”
Foderlega och sommarbete för hästen ...120”
Karlens lön  75 "
Utgifter till beklädnad, sadelmundering m. m. beräknade efter medeltal
för de tio sista åren
85 ”
Summa R:dr R:mt 550 R;dr,
76
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 56.
Deremot uppgå de årliga afgifterna till soldatens underhåll från Kronoskatte-,
augments- fördels- och frälsehemman af lika hemmantal icke till mera än 40 till
50 R:dr, eller knappast en åttondedel af rusthållens kostnader, oaktadt förstnämnda
hemman ofta äro af lika och till och med hällre beskaffenhet än Kronoskatte rusthållshemman.
Denna skilnad är alltför stor för alt icke gifva anledning till missbelåtenhet
och bör väl således, förr eller sednare, på något sätt afhjelpas. Men
utom dessa stora utgifter äro rusthållarne äfven belastade med en mängd svårigheter
och trakasserier, från hvilka rolehållarne äro befriade. De få ej uppgöra legokontrakter
med karlarne, ulan alt befälet blandar sig deri och vill bestämma vilkoren
och aflöningen. De få ej nummerhästarne antagne, såvida de ej äro af någon, så
kallad bättre race, och dessa hästar äro både dyrare att köpa, svårare alt underhålla
och ej så uthållande under strapatser, som de hästar, hvilka uppfödas af allmogen
i en del trakter af Skåne. Ständigt äro rusthållarne underkastade kostnader, som
förorsakas af ofta påkommande förändringar i beklädnaden, munderings- och utredningspersedlarnes
form och beskaffenhet och alltid äro de beroende af karlens större
eller mindre vårdslöshet i afseende på dessa persedlars vårdande och behandling
under mötestiden.
Det bästa sättet för lindring af den svåra börda, rustningens utgörande medför,
vore ulan tvifvel, alt en viss del af den i Skåne förlagda kavalleristyrka förvandlades
lill infanteri mot samma vilkor, som för det i Småland redan afsutna
kavalleriet; men då en sådan förändring för närvarande ej är verkställbar, vågar
jag att, för vinnande af någon lättnad i della onus, vördsamt föreslå:
■l:o att, då rusthållaren fortfarande anskaffar och underhåller häst och
karl, Staten måtte åtaga sig anskaffandet och underhållet af alla öfriga, till
rustningen hörande persedlar, med vilkor alt rusthållarne till Staten aflemna
rustningspersedlarnc i nu befintligt skick; och
2:o alt befälet måtte förbjudas att vid dragoners och husarers tillsättande
i något afseende lägga hinder i vägen för rusthållarne alt med
karlarne öfverenskomma om lönevilkoren, bäst de förmå.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 1062.
Pehr Nilsson,
från Christianstads län.
Häruti förenar sig
Häkan Nilsson,
från samma lån
Motioner i Bonde Ståndet 1862. N:o 57.
77
N:o 57.
Af Olof Olsson från Slängserud i Wermlands län, angående upphäfcande
af 26 Kap. 2 § 4 morn. Byggninga-Balken, i fråga om församlings
skyldighet alt underhålla vissa hus vid kyrkoherdeboställe.
Vid flera föregående riksdagar hafva molioncr i samma sylte som denna varit
väckta, men ulan att det åsyftade dermed blifvit vunnet; man har nemligen försökt
att på något sätt lindra församlingarna från den, på dem ganska menligt inverkande
byggnadsskyldigheten å Kyrkoherdarnes boställen, hvilken skyldighet, enligt min
tanke, borde egentligen tillkomma Pastor lika väl som andra boställsinnehafvare.
Denna förändring har dock alltid mött ett oomkullstötlig! motstånd, hvarföre jag ansett
fåfängt att i denna del göra någon vidare framställning; men deremot har jag,
för att kunna lå förhållandena emellan Pastor och socknemännen i någon mån jemkade,
velat fästa Ståndsbrödernas uppmärksamhet på föreskriften i 26 Kap. 2 §
Byggninga-Balken, der del tydligen stadgas, att, sedan Pastor tilllrädt åbyggnaderna
i lagligt skick, han är pligtig dem sjelf underhålla, och att — hvad samma lagrum
bjuder i ett annat moment — när dessa hus af ålder och bruk, men ej af
prestens vanrykt förfalla, socknemännen då först, på sin bekostnad, skola dem
hygga och bättra. Af dessa stadganden uppkommer en ganska stor tvetydighet;
och oaktadt det vid hvarje ekonomisk besigtning tydligen utredes, att de å husen
då befintliga brister tillkommit genom innehafvarens försumlighet att dem i tid afhjelpa,
har det dock alltid blifvit församlingarnes lott att fullgöra boställsinnehafvarens
i dessa fall tillförbundna skyldigheter. Ett så heskaflådt missförstånd af lagen
har jag ansett höra rättas; och det är, al denna anledning, jag alltså nu får föreslå:
att detta sednare moment i förenäinnda lagrum, 26 Kap. 2 § ByggningaBalken,
i hvad det rörer underhållet af Kyrkoherdarnes boställen, måtte
upphäfvas och sålunda försvinna, och alt Kyrkoherden i stället måtte förklaras
ovilkorligen skyldig att, sedan han tilllrädt boställets åbyggnader i
laga skick, dem på egen bekostnad vitdmaghålla.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåller jag vördsamligen.
Stockholm den 15 November 1862.
0. Olsson,
från Slängserud af Wermlands län,
n
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 58.
N:o 58.
Af Olof Olsson från Wermland, om eli bestämdt lagsfadgande i fråga om
giltigheten af i kontrakt och afhandlingar enskilde emellan utfästa vilen.
Då uli 9 Kap. 6 § Handels-Balken är vordet föreskrifvel, att, om vid försträckning
af penningar visst vite är utfäst, der gäldenären med betalningen öfver för—
fallodagen skulle fördröja, är sådant ogildt, så synes ett dylikt stadgande äfven böra
finnas att tillgå vid sådana afhandlingar, hvarigenom någon förbinder sig att inom
bestämd tid vid vite leverera varor och produkter åt annan eller verkställa körslor,
kolning och andra arbeten. Ty om det anses vara omoraliskt att i förstnämnda
fallet utlaga vilet, hvarföre ock lagen förbjuder sådant och betraktar vitet, såsom hade
det aldrig existerat, så torde ock lagstiftaren böra vidtaga samma åtgärd i sistnämnda
händelse, helst som erfarenheten vid handen gifver att menniskor finnas, de der icke
draga i betänkande att begagna sig af den fattiges betryckta ställning, för att medelst
vitén vid leveranser, körslor och kolningar m. ra. bringa den olycklige på
förfall och sedermera utpanta hans lilla förmögenhet, så att han slutligen faller fattigvården
till last. Till förekommande af dylika sorgliga uppträden föreslår jag
derföre vördsamt:
alt i Lagen jemväl måtte intagas det stadgande, att, om i kontrakter och
afhandlingar enskilde emellan vite utsättes i händelse den prestationsskyldige
icke fullgör sitt åtagande, vare del ogildt.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Stockholm den 15 November 1862.
O. Olsson,
från Slängserud af Wermlands län.
Motioner i Bonde- St faldet 1863.. N:o 69 och 80.
19
N:o 59.
Af Olof Olsson från Slängserud af Wermlands län. om utsträckt
fribrefsrätt för Länsmän.
Enligt hvad af Häradshöfding Thurgren» Handbok i Svenska postväsendet, sidan
64 N:o 15 inhemtas, njuta Länsmän för bref i tjensteårenden till Konungens
Befallningshafvande i länet eller Kronofogden i fögderiet frihet från postporto. Då
denna fribrefsrätt likväl är allt för inskränkt, enär Länsmännen hafva en talrik kor
respondens
alt ombesörja å tjenstens vägnar med många andra tjenstemän, får jag
vördsamt föreslå:
alt Länsmän må njuta fribrefsrält för alla bref i tjensteårenden, vare sig
de äro adresserade till tjenstemän, boende inom eller utom lånet.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Stockholm den 15 November 186*2.
O. Olsson,
från Slängserud af Wermlands län.
N:o 60.
Af Olof Olsson i Slängserud af Wermlands län, om ändring i nuvarande
föreskrift, rörande Nämndens beslutande rätt i frågor, hvarom olika
dsigter vid Domstol uppstå.
Den, som erfarit med hvilken ovilja Nämndemans-belältningen vid Härads-rätten
uti de tlesta härader emottages, och huru de eljest mest erfarne och duglige rnedlemmarue
inom församlingame ofta undandraga sig slika befaltniugar, gör sig alltid
den frågan, hvad kan orsaken härtill vara? Svarat är lättast funnet, då man ef
-
80
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 61.
tersinnar, huru litet en Nämndeman gäller vid ett domslut, hvarest elfva röster utaf
Nämnden icke förmå uppväga två af Domaren och en Nämndeman. Detta missförhållande
måste leda sitt ursprung från en aflägsnare tid, då allmogen ansågs så
obildad, all den icke ens förstod att tillämpa en tydlig lag. linder en sednare tid
hafva sundare åsigter gjort sig gällande. Så stadgade redan 1827 års Kongl. Skiftesstadga,
alt två gode män ega besluta i tvister under laga skiften samt tre ledamöter
kunna öfverrösta Domaren i Egodeluings-råltsmål.
Då del icke torde vara lämpligt att minska antalet ledamöter i Häradsnäinnden,
anser jag dock med närvarande tids kraf förenligt, att ål desse tillägges en
högre rösträtt vid ulöfvandet af deras befattning; och får jag fördenskull föreslå
den förändring i allmänna lagen:
alt två tredjedelar af de i besluten deltagande Nämndemän må ega öfverrösta
Domaren och den återstående tredjedelen af Nämnden.
Ehuru en slik rösträtt sällan blelve begagnad, är jag dock förvissad att aktningen
för Nämndemanna-befattningen skulle stiga derigenom, alt desse icke ansågos
såsom helt och hållet viljelösa redskap i en Domstol.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 1862.
0. Olsson,
från Slängserud af Wermlands län.
N:o 61.
Motionen afgifven den 15 November 1862, men af motionären återtagen samma
dag.
N:o 62.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 62. 81
N:o 62.
Af Olof Olsson från Slängserud af Wermlands län, om hela skyddsafgiftens
användande till förbättring af folkskolelär arnes lönevilkor.
Genom Kongl. Kungörelsen al den 29 December 1860 bar väl blifvit föreskrifvet
att folkskolelärare-lönen skulle årligen utgå med minst 16 tunnor spannmål,
hvaraf hälften borde erläggas in natura och den andra hälften alltid betalas med
penningar efter länets markegångspris, dock ej under 6 R:dr 52 sk. Banko för tunnan,
samt alt för skollärare, hvilkens tjenstgöring fortgår utöfver 8 månader af året,
lönen skulle ökas för hvarje överskjutande månad med 2 tunnor spannmål, hvarjemte
åt honom äfven bör anskaffas sommarbete och vinterfoder för en ko eller ock
minst värdet af 5 tunnor spannmål i ersättning lemnäs.
Ehuru jag gör full rättvisa åt den frikostighet, hvarmed Rikets Ständer behagade.
vid sistförflutua riksdag omfatta folkskolelärarnes betryckta ställning, så torde
det dock vara obestridligt, att en skollärare icke kan med denna aflöning sätta hushåll
och underhålla familj. Och jag får derföre vördsamt föreslå:
alt äfven den återstående halfva skyddsafgiften måtte uteslutande användas
till förbättring af folkskolelärarnes lönevilkor.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Stockholm den 15 November 1862.
Olof Olsson,
från Slängserud al Wermlands län
Bih. till B. St. Brot. 1862 & 1863. 11 Sami, 4 Afd.
11
83
Motioner i Bonde-Ståndet 186%. N:o 63.
N:o 63.
Af Olof Olsson från Slängserud af Wermlands lån, om förhöjning i det af
Kongl. Maj ! nu äskade anslag för anläggning af nya samt förbättring
eller omläggning af backiga eller eljest mindre goda vägar.
Uti 6 § al Rikets Ständers beslut den 50 Oktober 1860 har väl blifvit föreskrifvet,
att, för anläggning af nya samt förbättring eller omläggning af backiga eller
eljest mindre goda vägar, ett belopp af 150,000 Riksdaler Riksmynt årligen skulle
utgå under den derpå följande statsregleringsperioden, och således med tillsammans
450,000 R:dr samma mynt; men då delta belopp ögonskenligen är för ringa för
att inom en icke alltför aflägsen tidrymd kunna frambringa något verkligt resultat
uti detta land, som är så vidsträckt och som liar så många och svåra backar, samt
då intet kapital kan användas mera produktift, än det, som uppoffras på kommunikationernas
underlättande, enär beqväma kommunikations-anstalter utgöra ett oeftergiflig!
vilkor för hvarje sann och nationel välmåga, så får jag härjemte vördsamt
föreslå:
att omförmäida anslag måtte förhöjas till minst 250,000 R:dr, att årligen
utgå under loppet af nästa stadtsreglering.
Om remiss till vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den i5 November 1862.
Olof Olsson,
från Slängserud af Wermlands län.
Motioner i Bonde-Ståndel 1862. N:o 64.
83
N:o 64.
Af Joliaimes Missou från Göteborgs och Bohus län. angående ändringar
och tillägg i Kongl. Skiflesfadgan den 4 Maj 1827.
Landtmätarne åro ålagde genom Kongl. Stadgan om Skiftesverket i riket den
4 Maj 1827 uti
6 Kap. 2 §, att tili ordföranden i Egodelningsråtten insända protokoll och utlåtande
rörande preliminära frågor inom 14 dagar efter dessas pröfning;
18 Kap. 15 §, att till Egodelningsråtten ingifva eiler insända aila kartor, protokoll
och öfriga handlingar, som laga skifte röra, när besvär öfver detsamma äro hos
Rätten anförde, och
18 Kap. 20 §. alt på samma sätt förfara, när skifte ej blifvit klandradl och
således fastställelse derå skall sökas; men, ehuru dels uti 14 kap. 5 § är föreskrilvel,
att, om skifte, genom laga kraft egande Utslag, blifvit ändradi, skiftesmannen
bör, inom fjorton dagar efter af Utslaget erhållen del, utsätta, ny förrättningsdag och
skiftet, efter hvad i Utslaget stadgadt blifvit, ändra och rälta, och dels genom 17
Kap. 2 $ Skiftesstadgan samt Kongl. Landtraäteri-instruktionen är Landtmätare vid
ansvar åiagdt att, inom ett år efter det skifte blifvit faststäldt. öfverlemna renoverad
karta och delningsbeskrifning åt jordegaren, konceptkarta och handlingar till Provinslandtmåterikontoret
och renovation, som nyss är sagdt, till Kongl. General-landtmäterikontoret,
så är ingen föreskrift meddelad, hvarken om tiden och sältet för
konceptkartors och dertill hörande handlingars återställande tili Landtmätarne, eiler
huru dessa skola få del af Egodeiningsrälts laga kraftvunna eller af Kongl. Maj-.ts
nådiga Utslag.
Detta är en stor brist, som föranledt, utom många andra olägenheter, mycken
tidsförlust, hvilken alltid är af beskaffenhet att tillskynda delegare i skifteslag oersättliga,
stundom ruinerande förluster.
Det är allmänt kändt, att många Ordförande i Egodeiningsrätterne oskäligt fördröja
återställande till Landtmätarne af ingifne konceptkartor och handlingar, hvaraf
följden blifver, att Landtmätarne, när skifte skall rättas, ej härmed kunna snart gå
i författning, och när skifte är faststäldt, att de ej inom utsatt tid medhinna sin
ofvannämnda renovationsskyldighet till jordegaren och Kongl. General-landtmäterikontoret.
Och emedan Landtmätarne aldrig få del af Egodeiuingsrätts eiler Kongi. Maj:ts
84
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 64.
nådiga Utslag i skiftesmål på annat sätt, än genom vederbörande parter; men det
ligger än i den parts intresse, som fått Utslaget, alt, till skada för öfrige delegare,
fördröja Utslagets aflemnande till Landtmätaren, och än i dennes intresse att förneka
Utslagets mottagande, antingen belt och hållet, eller på den dag, sådant verkligen
skett, samt härtill kommer den högst väsendtliga omständigheten, att, när parten
vill aflemna Utslaget, delta är förenadt med både stor svårighet, emedan Landtmätarne,
upptagne med förrättningar på skiijda håll, säiian träffas i sina hem, och
följaktligen betydliga kostnader samt tidspillan för resor till Landtmätarens hemvist
och åtskilliga förrätlningsslällen; så och då det, för vinnande af erforderlig säkerhet,
år nödvändigt, att hvarken konceptkartor med tillhörande handlingar eller Utslag
tillställas Landtmätarne utan emot rediga och tillförlitliga qviltenser om tiden när
sådant sker och om kartornas samt handiingarnes beskaffenhet eller åtminstone fullständighet,
— det sednare så mycket heldre som konceplkarlor eller handlingar icke
sällan förkommit under transporter från vederbörande embelsmyndigheter till Landt- *
mätaren,. — vågar jag anse ett fullständigande af den nu gällande lagstiftningen i
åmnet af högsta behof påkalladt.
I sådant ändamål får jag vördsamt föreslå, att Rikets Ständer behagade för sin
de) besluta:
l:o alt 11 § i 18 Kap. Kongl. Skiftessladgan skall gifvas följande förändrade
lydelse:
”Varda, inom föreskrifven tid, inga besvär mot Egodelningsrättens utslag
i de uti 9 § omnämnda frågor anmälde; då skall ordföranden skyndsamligen
och sist inom åtta dagar efter den ullupna fatalietiden derom skiftesmannen
underrätta samt., sjelf eller genom närmaste kronobetjent eller Wår
Befallningshafvande, mot behörigt qvitto af Skiftesmannen tillställa honom
mottagna skifteshandlingar och bestyrkt afskrift af Rättens Utslag. ”
2:o ett tillägg vid 19 § i 18 Kap. Kongl. Skiftesstadgan af detta innehåll:
”När Wi i nåder pröfvat underdåniga besvär öfver Egodelningsrätts Utslag,
vare Wår Justitie-revisions-expedition skyldig att, inom åtta dagar
efter den, å hvilken Wårt nådiga Utslag blifvit utfärdad t, till Wår vederbörande
Befallningshafvande afsända emottagna kartor, protokoll och beskrifningar samt
bestyrkt afskrift af berörda Utslag; och åligger det Wår Befallningshafvande
alt ofördröjligen låta kartorna och handlingarna skiftesmannen, emot
behörigt qvitto, tillställas.”
5:o att 20 § i 18 Kap. Kongl. Skiftesstadgan skall hafva följande förändrade
lydelse:
”Klandras ej skifte inom den i 13 § föreskrifna tid, bör skiftesmannen
till Egodelningsrätten vid dess nästa sammanträde eller sist vid nästinfallande
lagtima ling, karla ocb handlingar ingifva; och har Rätten att innan
fastställelse å skiftet meddelas, noga tillse ocb pröfva, att detsamma är
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 65.
85
lagligen beskafladt, bland annat äfven deruti, att egorna icke blifvit
delade i flera skiften, än denna Wår nådiga Stadga i 12 Kap. 10 §
högst tillåter, utan alt sådan hemställan hos Egodelningsrätten skett, som
i 11 § af samma Kap. föreskrifven finnes. I annor händelse må någon
fastställelse å skiftet icke meddelas, utan tiilslälle Ordföranden skiftesmannen
utslag i målet samt karla och handlingar, som i il $ sägs, för alt i de
olagliga delarne af skiftet nödiga rättelser verkställa. Äro felen af större
betydenhet, insände Ordföranden kartan och handlingarne lill Wår Befallningshafvande,
sorn föranstaltar, alt skiftesmannen i laga ordning varder
under tilltal släld. Finnes skiftet lagligen beskafladt; då bör Rätten detsamma
lill framtida efterrättelse fastställa och bevis derom jemväl å kartan
anteckna, och vare, Ordföranden i Rätten pligtig alt, inom åtta dagar
efter den, å hvilken faslställelsen blifvit meddelad, karta och handlingar,
sjelf eller genom närmaste Kronobetjent eller Wår Befallningshafvande,
emot behörigt qvitto skiftesmannen tillställa.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 1862.
Johannes Nilsson,
från Göteborgs och Bohus län,
N:o 65.
Af Sven Rosenberg från Christianstads län, om Rusthällarnes i Skäne
befrielse frän Rustningsperscdlars avskaffande och underhåll mot ärUg
afgift.
Likasom man från det såkallade Gamla Sverige riksdag efter riksdag återkommer
med begäran örn grundskatternas kapitalisering, för att slippa ur händerna på
räntetagare, så bar äfven Skåne sin tryckande grundskaltsfråga, fast i annan och
svårare form, nemligen rustningen med thy åtföljande kostnader, besvär och trakasserier,
så mycket odrägligare, som bördorna i denna provins äro mer än skäligen
ojemnt fördelade, så alt då 2 eller 5 hela mantal, som äro roterade, utgöra sin
hemmansränta med tillsammans 100 R:dr lön till en soidat, måste ett enda man
-
86
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 65.
tal, stundom mindre, i samma by och af lika godhet utgöra sin ränta med i medeltal
300 Rd:r eller 0 å 0 gånger mera ån det, förra, då det sednare är pålagdt
rustningsskyklighet.
Vä! heter det i Kongl. Brefvet af d. i 7 Jan. 169 i och Kongl. Instruktionen
den 5 April 1690, att endast goda och välbehållna hemman borde utses till rastningsställe
Men i fråga om jordbruk hade den tiden helt andra åsigter, än som
nu kunna vinna godkännande. Nyare tiders jordbrukssätl liar lill fullgod jord förvandlat
så kallad fäiadsmark, som fordom femnades nästan värdeslös såsom vattensjuk
och oduglig, hvaraf följden blifvit, alt månget rotehållshemman för närvarande
slår i godhet, framom grannens rusthållshemman af lika mantal.
Hedan vid sistiörflutna riksdag sökte jag fästa Rikets Ständers uppmärksamhet
på de lidanden, för hvilka den Skånske rusthållaren är blottställd; men icke ens
inom detta stånd kunde min motion vinna tillräckligt understöd. Man åberopade
mot mig de stora fördelar rusthåliarne skola njuta af augmentshemmanen; men man
visade blott dermed, att man icke kände förhållandena sådana de verkligen äro i
provinsen Skåne, utan drog slutsatser af hvad de äro i det öfriga Sverige. De
aldrafieste auguientsråntor i Skåne skola enligt Kongl. Förklaringen den 7 April 16115
levereras till Regemenlsskriivaren efter då varande tids lösningspris, hvilket under
nuvarande förhållanden läiier så ut, alt femton dalers ränta, mosvarande efter regeln
fjerdedelen af ett helt rusthålls kostnader, nu löses med 7 R:ör 50 öre, hvilket blir
det svaga rusthållets augment eller hjelp till utgifvande af i medeltal 500 R:dr
rustningskostnader årligen. Häraf synes lält, att augment i Skåne, der sådant finnes,
knappast är värdi att medtaga i räkningen. Många rusthåll hafva intet augment,
andra hafva 75 öre årligen och så vidare.
Ytterligare åberopade man mot mig Skånes bördighet och dess obetydliga skatter
i allmänhet. Della må också i visst fall erkännas såsom rigtigt, men gäller endast
för vissa delar af provinsen, nemligen den såkallade slättbygden. Deremot kunna
Östra Göinge, större delen af Vestra Göinge och Norra Åsbo, samt betydliga delar
af Bjäre, Södra Asbo, Onsjö, Färs och Frosta. Gerds och Albo härad visst icke räknas
till de bördiga trakterna, då flertalet bland dess inbyggare intill våra dagar icke
ens kunnat producera spanmål tiil egna behof, utan mäst köpa den från de bördigare
orterna, hvarjemte skogarna äro förhuggna, så att deraf är föga eller intet att hemta
för utgörande af hemmanens utskylder. Och hvad de lindriga skatterna angår, så
gäller detta hufvudsakligen frälsejorden, hvars egare vetat, att på det allmännas bekostnad
skaffa sig friheter.
Under sådana förhållanden borde Skånes rusthållare kunna påräkna någon
uppmärksamhet för sina klagomål. Sveriges rotehållare hafva tid efter annan erhållit
lindringar i roteringsskvldigheten. så att numera intet annat deraf återstår ån
soldatens aflöning, ehuru, som jag visat, rotehållarne i Skäne voro långt mindre i
behof af lindring än rusthåliarne. Andra provinsers rusthållare hafva fått iåla sina
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 66.
87
kavalleriregementen afsitta mot en hillig hästvakansafgift, hvilket tillskyndat ruslhållarne
en betydlig lindring i utgifter och minskning i besvär. Bergslagen hafva befriats
från tackjernstionde och hammarskatt. Man har i alla riktningar sökt utjemna och
afhjelpa de gamla missförhållandena, för att så småningom närma sig det föresätta
målet, nemi. de allmänna tyngdernas jemnare och rättvisare fördelning. Skånska
rusthållaren tillhör en klass, hvars väl synes minst lia kommit i beräkning; ty avskaffandet
af Wadstena Krigsmaushusafgift kom icke den varande utan den blifvande
rusthållaren lill godo.
På grund af hvad jag sålunda anfört, och då jag under nuvarande förhållanden
icke vågar framställa något förslag om Skånska indelta kavalleriregementens afsittning
till större eller mindre del, vågar jag för att bereda rusthållarne någon lindring
i besvär och draga honom undan åtskilliga förmynderskap, hvaraf han nu är beroende,
vördsammast föreslå:
att emot det, att rusthållarne vid Skånska indelta kavalleriregementena
öfverlemna nuvarande beklädnads-, munderings- och utrednings-persedlar
i komplett skick samt tillförbinda sig, att derefter betala en efter behörig
utredning af frågan genom öfverenskommelse regementsvis bestämd årlig
afgift, Statsverket malte för all framtid öfvertaga anskaffande och underhåll
af dylika persedlar, samt ruslhållarne endast ansvara för hästar och
karlar.
Om remiss häraf till Högloft. Stats—Utskottet anhålles:
Stockholm den 15 November 1862.
S. P. Rosenberg.
N:o 66.
Af Sven Rosenberg från Christianstads län, om tillägg i 17 Kap.
16 § Rättegångs-balken samt ändring i föreskrifterna rörande embetsmannaeden.
Om en lag skall kunna utöfva tillbörlig verkan på samhället, så måste han
ega godkännande inom samhällets allmänna och sedliga medvetande. Saknar han
88
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 66-
detta, så har han antingen tillkommit i otid eller också öfverlefvat den tid, för
hvilken han kunnat vara tillämplig. I båda lallen står han kraftlös utan att kunna
uppfylla sitt ändamål
Vid sådana förhållanden befinna sig till en del våra Svenska lagar om edgångar
och edliga intyg. Stadgandena härom hafva under tidernas lopp uppvuxit till en
sådan mängd, att ederna snart förlorat all betydelse och anses i de flesta fall som
antiqverade lormler. Isynnerhet gäller delta om läkarnes eder. Hvarje bevis en
läkare utfärdar skall bestyrkas, ej allenast med bans en gång aflagde embetsed, utan
ock med ett ytterligare: ”så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.” För den lättsinnige
blir detta idkeiiga edgående elt tomt gyckel, men för den samvetsömme en
svår och ofta odräglig pligt.
För prosten gäller nästan samma förhållande. När han blir student måste han
aflägga ed, vid prestvigningen ny ed, får han pastorat, måste han göra en ofta kostsam
och långväga resa för att i domkapitlet aflägga ed, vid insialleringen återigen
samma ed; blir han kontraktsprost, skall han än en gång resa till domkapitlet för
att vid sin sjals salighet offentligen förbinda sig till trohet och flit; vinner han sedan
transport tili annat pastorat, så förestår honom samma kedja af resor och edgångar.
I afseende på vittneseden företer sig nästari samma förhållande. Man kan vid
någon af de lägre domstolarna på samma förmiddag få höra ett vittne kanske tre
eller fyra gånger i olika mål omedelbart efter hvarandra framträda och aflägga alldeles
samma ed.
Det är alldeles klart, att detta idkeiiga upprepande af ederna skall borttaga
sjelfva det högtidliga och betydelsefulla som lagstiftaren velat deri inlägga, och då
vår lids lagstiftning redan tagit ett steg tillbaka - genom afskaffande af edgång för
ledamöter i Taxerings- och Pröfnings-kommittéer samt för vittnen i brärmerier, så
vågar jag till Rikets Ständers pröfning och antagande föreslå:
l:o följande tillägg vid slutet af 16 § i 17 Kap. Rättegångs-balken:
”Är det för Rutten kändt eller kan vittne vid tillfället behörigen styrka,
att det förut vittnesed aflagt, vare vittne då för edgång fritt”; hvarjemte
edsformuläret torde till följd häraf efter behofvet ändras.
2:o rörande embetsmannaeden, att en förklaring måtte utfärdas af
innehåll:
att den vid inträde i embete aflagde ed må vara förbindande och tillfyllestgörande
för hela embetstiden, utan afseende på stället, hvar embetet
utöfvas, samt de vanliga edsförsäkringarne å läkareattester förklaras
obehöfliga.
Beträffande värjemålseden torde den hafva så djupa rötter i folkmedvetandet,
att tiden
Motioner i Bonde-Ståndet 18G2. N:o 67.
89
att tiden ännu icke lär vara inne för dess afskaflände, helst så länge vårt rättegångsväsende
liibcliålter sin gamla form och saknar stöd af juryinråtlningen.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Slockholm den 15 November 4 862.
Scen Rosenberg,
från Christianstads län.
N:o 67.
Åf Sven Rosenberg från christianstads län, derom, att bruket af dm
s. k. Biskopsskruden md afskaffas.
Vid den af Gustaf Wasa genomförda kyrkoreformation i vårt fädernesland utdömdes
en ganska betydlig del af romersk-katolska kyrkans ceremoniväsende och
annan fåfänglighet, hvarmed den tidens presterskap sökt inverka på det enfaldiga
folkets religiösa sinne. Mycket har ock sedermera tid eller annan blifvit afskafladt.
Annu återstår dock åtskilligt, som alltför illa passar in med vår tids uppfattning och
derföre torde böra afsk a Ifås såsom mera stötande och sårande lör det sanni religiösa
sinnet, än gagnande till uppbyggelse.
11 it torde böra räknas den allmänt bekanta så kallade Biskopsskruden, som vid
biskopliga förrättningar lagligen bör begagnas. Mig veterligen hafva dessa antiqverade
persedlar, som allt för starkt påminna om papismen, ingen* grund i Guds heliga
ord, ingen framstående symbolisk betydelse, hvarmed de kunna inverka på den religiösa
känslan och alldeles ingenting andaklsbefrämjande uti sig. Jag kan således
för min del icke firma ringaste fördel för kristendomen deruti, alt Stillsherdarne till
nyfikenhetens förnöjande på detta sätt utstyras, hvadan jag tror mig gå mångas önskan
lili mötes, då jag vördsammast föreslår:
att Rikets Ständer ville för sin del besluta, alt den från påfvedöme! ärfda
så kallade Biskopsskruden måtte till begagnande alldeles afskatläs.
Skulle deremot Rikets Ständer anse en sådan genomgripande kyrklig reform
vara alltför radikal och kanhända ”stridande mot våra låders tro”, så vågar jag såsom
alternativ föreslå:
Bih. till B. St. Prot. 1862 &, 1863. 11 Sami. 4 A/d. 12
90
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 68.
att det åtminstone må lemnäs hvar och en Biskop frihet att efter eget
godtfinnande vid biskopliga förrättningar begagna Biskopsskrud eller ej.
Om remiss tili vederbörligt Utskott auhålles.
Stockholm den 15 November 1862.
S. Rosenbern.
från Christianstads län
N:o 68.
Af P. O. Hörnfeldt från Westernorrlands län, om tillägg i Kongl. Förordningen
den 24 September 1861 angående tillsyn ä förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom.
Att Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 24 September 1861 rörande tillsyn
ä förmyndares förvaltning al' omyndigs egendom i vissa afseenden är gagnelig,
lider intet tvifvel, utan är tvärtom myckel sannt; men lika sannt år ock, att om denna
tillsyn kan ske på ett för den omyndige mindre kostsamt sätt, som i alla fall leder
till den omyndiges fullkomliga garanti för sina medel, så tror jag att så väl den
ene som den andre dermed bör linna sig belåten. Olämpligfceten af sagde Författning
i vissa fall skönjes lätt. om man t. ex. tänker sig att en fattig myndling vid
ett års ålder erhåller ett ari af 106 R:dr R.mt dess förmyndare, en i ölrigt redbar
och sakkunnig person, kan ej skrifva, eller har åtminstone ej lörmåga att uppsätta
en förmyndare-redovisning; lian skall emellertid ovilkorligen, på sätt olvanbemålde
nådiga Förordning föreskrifver, hvarje år redovisa, dervid han måste anlita
andra. Haral följer att från myndlingens ringa arfsmedel årligen afgår:
För Förmyndare-räkningens uppsättande i 2ine exemplar ... 2 R:dr Knnt.
Förmyndarens tidspillan så väl vid räkningens uppsättande, som öfverlemnande
til! Gode män eller Socknenämnd  i: 50.
Förmyndare- och gransknings-provision circa ... ... — 25.
Besvär att till Domstolen inlemna den at Gode männen eller Sockne
nämnden
påtecknade summariska uppgiften 2:
Lösen för Häradsrättens protokoll och bevis.
3:
Lösningsbesvär
•
eller tillsammans Riksdaler Riksmynt fO
25.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 68.
91
Forlfares på delta säll tills myndlingen uppsålt 15 års ålder det vill såga 14
år, så liar bela hans arfskapital åtgått i och för granskning och redovisning m. m.
Jag tilltror mig visserligen icke kunna föreslå någon förändring härutinnan med
hvilken alla blifva belåtne, men kan likväl icke undertrycka den tanken att en ändring
jemte ett tillägg i merberörda nådiga Kungörelse är af högsta behof påkalladt.
Jag vågar dedore vördsamt föreslå:
alt 4 § ui ofta bemä'de nådiga Kungörelse erhåller ungefär följande lydelse:
Förmyndare skall, för hvart 5:dje år afsluta räkning öfver allt det han
har om händer och derest sådant af Gode män, Socknenämd eller närmaste
händer äskas, uppgifva den säkerhet, hvaremot den omyndiges
reda penningar utsatte liro, och ingifva sist fjorton dagar derefter den
räkning jemte en dupplett deraf till Gode männen eller Socknenämden.
Den dupplett, hvarom nu sagdt är, skall, försedd med Gode männens eller
Socknenämndens intyg att Förmyndare-räkningen aflemnad och granskad
blifvit, till Förmyndaren återställas och af honom ingifvas i stad till Rättens
ordförande eller den som å Rättens vägnar handlingar emottaga bör,
sist inom fjortonde dagen efter det räkningen från Gode männen vederbörligen
påtecknad återfålts, och å landet till Häradsrätten sist å det ting,
som infaller näst efter det, dä räkningen, på sätt förut föreskrifvits, från
Gode männen eller Socknenämnden återfålts. Sker det ej, förelägge Rätten
förmyndare vid lämpligt vile, att sin omförmälda skyldighet fullgöra.
Öfver hvad sålunda förekommit, skall anmärkning göras i den förteckning,
hvarom ofvan är stadgadt.
Tillägg.
Å de till Rätten inkomne redovisningar teckne Ordföranden bevis om
af Rätten verkställd granskning, men må icke särskildt protokoll deröfver
utskrifva».
Saknar omyndig tillgång, meddelas så väl Rättens bevis, som Gode
männens eller Socknenämndens granskning gratis.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhållcs.
Stockholm den 15 November 1862.
P. O. Hörnfeldt.
från Westernorrlands län.
92
Motionär i Bonde-Ståndet 1S62. N:o CD,
N:o 69.
Af P. O. Hörnfeldt från Westernorrlands län, om annat sålt för utgörande
af räntepersedeln hö inom Westernorrlands län.
Genom Kongl. Maj.ts nådiga Kungörelse af den 11 Maj 1855, angående de till
ordinarie räntan ingående persedlars omsättning och förenkling, bestämdes för Westernorrlands
län såsom hufvudräntepersedlar spannmål, smör, kött och hö. Den
sistnämnde persedeln, uti hvilken ingingo de äldre räntepersedlarne halm, strömming
och lax representerar således nu, till följd af förvandlingen, ett icke obetydligt skattebelopp
kännbart i den man berörde räntepersedel visar sig i markegångspris hålla
sig allt för högt. Valet af densamma var också olämpligt för en ort, der hö endast
undantagsvis försäljes och hvarigenom också derföre det för städerna erforderliga qvantum,
som till hvad pris som helst måste anskaffas, följaktligen blir oerhördt dyrt,
hvilket åter i sin mån till men för de skattdragande inverkar pä markogången.
Utom andra exempel på följderna af den omförmälda ränteförvandlingen som
skulle kunna and rågås till stöd för denna min framställning af del bekymmersamma
förhållandet, må jag nämna för dem inom representationen, hvilka erinra sig den
hos Itikets Ständer vid en föregående riksdag förehalda frågan, hvarigenom lösen
til! skatte af Trysunda strömmingsfiske beviljades mina kommiltenler, Nätra och Själevads
socknemän, att för den höga räntans skull — den utgår nemligen i hö med
994 centner 2 skålpund, som efter markegång förvandladl för åren 1858, 1859, 1860
och 1861 utgått på sätt biiagde utdrag från ortens Häradsskrifvare utvisar — nämnde
socknemän i stället för en påräknad vinst på skattelösen till betäckande af kommunala
utskylder, fått vidkännas en årlig förlust, som fullt ut motsvarar den enligt biiagde
utdrag uppkommande skilnaden emellan gamla och nya räntan eller 2,948 lt:dr
58 öre.
Delta såsom ett enstaka exempel, men kunde jag här uppgöra en beräkning
öfver förhållandet inom länet i dess helhet, skulle det ofördelaktiga i en så stor del
af den ordinarie räntans utgående i hö visa sig än tydligare. Alt en förminskning
af denna räntepersedel belopp är behöflig eller alt en del af denna ränta, som nu
i hö utgår, bör å annan hufvudpersedel öfvcrflyltas, visar sig äfven deraf, att inom
Westerbottens och Not bottens län, hvilka begge provinser i det hufvudsakliga öfverensstämma
med Westernorrlands län, i afseende på mängden och de olika slagen
af lemnade produkter, enligt förrberörda Kongl. Förordning, fått till hufvudränteper
-
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 10.
sedlar bestämda endast Ivänne artiklar, nemi. spannmål och smör, hvilket anordnande
af ordinarie räntans utgörande befunnits sä väl lillfredslälla Statens fordringar, som
på samma gång bereda orten billig fördel.
Det är af sådan anledning jag älven anser alt rättvisan i förevarande fråga fordrar en
förändring lill billig fördel för Westernorrlands lån, som ej bör vara sämre loltadt
än nyss omförmälda län.
Af dessa orsaker vagar jag bos Rikets Ständer vördsamt anhålla:
att den förändring med räntepersedel hö för Westernorrlands län matie
få ega runi, att endast r deraf behålles såsom räntepersedel samt att af
resten j förvandlas i spannmål och den öfriga tredjedelen i kött. Hemställande
jag, för den händelse Rikets Ständer för deras del värdes godkänna
mitt vördsamma förslag, del mätte åt Kongl. Maj:t öfverlåtas att,
efter vederbörandes hörande, slutligen pröfva och afgöra frågan.
Om remiss af denna min motion lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November I8G2.
P. O. Hörnfeldt,
från Westernorrlands län.
N:o 70.
Af Anders Angnst Anderson från Östergötlands län, om ändring
i Kongl. Kungörelsen den 13 November 1860, i fråga om allmänna,
beväringen sami ärligt anslag till inköp och reparation af
gevär och anskaffande af ammunition.
Då jag nu går att förnya mitt å sista riksdag väckta förslag om ändring i
gällande stadganden angående beväringens exercisöfningar, så är det under något större
förhoppningar om eli billigt tillmötesgående, från såväl Resp. Riks-Slåndens som Regeringens
sida. man numera kan våga påyrka en af den stora allmänheten fordrad
inskränkning ej mindre uti Statsverkets utgifter än äfven fastmera i den tid, som
åtgår för ynglingarnes marscher till och ifrån mönstringar och öfningsmölen.
Om det läte sig göra att i siffror beräkna den orimliga förlust, som drabbar
94
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;o 70.
landet genom den nu gällande anordning af beväringsöfningarne, så skulle man
komma till de enormaste summor. —
Hittills hafva dock aila försök, från Bonde-Ståndets sida, till nödiga rättelser
endast, iöranledf förökning i della svåra onus. — Äfven nu skulle man hafva skäl
till fruktan för ytterligare skärpning af det straff nationen ådrog sig genom den
beredvillighet, hvarmed den gick Monarkens önskan lill mötes uti 1812 års Beväringslag;
men lyckligtvis har del. lili allas vår glädje, befunnits alt nuvarande Krigsministern
är en man, som ser denna sak från en högre nationel ståndpunkt; ett bevis
härpå förefinnes i de nådiga Propositioner hvilka redan blifvit Ständerna del—
gifna. — Sålunda föreslår Regeringen i den ena: All af Statens medel måtte an
visas
75,000 R:dr lii! inköp af duglige skjutgevär åt de inom landet bildade och
bildande frivilliga Skarpskytte-korpser: Alt nödigt antal kasserade exercisgevär
måtte åt nämnde korpser på längre lid utlånas, med rättighet att ä desamma verkställa
nödiga förbättringar; samt uti den andra: AU i beväringsåren varande yng
ling,
som behörigen styrker det han under ett år före, mönstringen deltagit uti frivillig
Skarpskyltekorps’ öfningur skulle vara befriad från första årets beväringsöfningar.
För tjugufem år sedan skulle ett slikt förslag ådragit sig del oerhördaste uppseende
och i de högre regionerne väckt åtankan på en allmän revolution. — Att
det numera icke gör en likartad effekt bevisar: att på den Svenska timonen sitter
en Konung som fördomsfritt följer med sin tid och i alla vigtiga samhällsfrågor gifver
akt på den allmänna opinionens påtryckning; All den ofta upprepade lexan om
oåndamålsenlighelen al det hittills gällande sättet för beväringsungdomens mönstringar
och vapenöfningar hos Svenska Folket rotfästat den öfvcrtygelsen alt en så
riksvigtig national-angelägenhet kan, och bör, på ett ändamålsenligare vis ordnas ulan
bortslösande af Statens medel, men ändock till ett säkrare värn för Fäderneslandets
försvar. —
Då nu således både Regeringen och Rikets Ständer står på våg alt vilja godkänna
principen af en allmän, fastän frivillig nationalbeväpning; så anser mången
det vara skäl att med ens taga steget fullt ut. —■ Alt landets Regering härtill synes
benägen bevisar ofvanantydde nådiga Propositioner, hvadan det beror helt och
hållet på Rikets Ständer sjelfva att vidtaga en mera genomgripande reform härutinnan.
Ständerna skulle dymedelst ådraga sig hela Svenska nationens tacksamma erkänsla
och särskildt skulle de jordbrukande och näringsidkande medborgareklasserne,
stadna i en oförgätlig tacksamhetsskuld hos de tvänne främsta Riks-Stånden,
derest dessa beredvilligt medverkade till ett så fosterländskt mål.
Man förutser visserligen att det till en början möter icke så ringa svårigheter
alt förändra beväringsinstitutionen till en allmän nationalbeväpning, destoheldre som
del kan antagas att en hel nation icke genast är hemmastadd i alla till krigsyrket
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 70.
95
hörande finesser, utan alt härtill fordras åratal för att en ny generation, som blifvit
frän barndomen öfvad i de allmänna skolorne, skall hinna uppvexa och blifva
tillräckligt härdad i detta yrke; Men man finner lika osvikligt att förnuftet fordrar
det man såväl i denna som i alla större reformer sätter yxan tili roten och heldre
än att offra sina krafter på halfmcsyrer, förenar sina bemödanden om åstadkommande
af något mera helgjutet, hvarmed nationen både för närvarande och kommande tider
kan vara belåten. — Ingen kan väl heldre ån Bonde-Ståndets ledamöter åstunda
att ega ett landel betryggande försvarssystem ; detta Stånd skulle icke eljest så tåligt
fördraga alla de bördor indelningsverket medfört, men att detta stånd, framför
andra samhällsklasser, fordrar att försvarsverket ordnas på det mest ändamålsenliga
och minst kostsamma sått får man icke förtänka detta Stånd, helst det icke lider
något tvifvel alt, under hvilken form de allmänna bördorna och servitulerne utgå,
detta stånds medlemmar, såsom talrikast, alltid nödgas draga största tyngden.
Om det sålunda är hela landets allmänna mening att, i likhet med så manga
andra civiliserade länder, betrygga sin sjelfständighet och höja aktningen för Svenska
folket; så låtom då närvarande Rikets Ständer på detta, som vi skola hoppas näst
sista lagtima riksmöte under fyrdelningen, åstadkomma ett storverk, som i betydelse
kan mäta sig med sjelfva indelningsverket. — Framläggom ett fullständigt försvarssystem,
grundadt på frivillig nationalbeväpning, och den dag ett så storartadt förelag
vinner Monarkens bekräftelse skall säkert blifva med outplånliga bokstäfver inristad
på de herrligasle bladen uti vår inrikes historia.
För en ledamot af hedervärda Bonde-Ståndet må det anses temligen vågadt alt
framställa något genomiördt förslag till en så riksvigtig samhällsangelägenhet; men,
på det jag icke må underlåta något i hvad på mig ankommer nar jag velat äfventyra
försöket, vål vetande alt, derest sjelfva principen vinner genklang, det icke skall
saknas män med framstående förmåga och god vilja att utarbeta de detalj bestämmelser,
som må anses erforderliga för vinnande af detta höga mål.
Hos Högloflige Rikets Ständer vågar jag för den skull föreslå:
alt Högloflige Rikets Ständer ville, med upphäfvande af vissa delar uti
Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse angående allmänna beväringen af den 43
November 4860 förordna:
Hvarje svensk man, som på behörigt sätt styrker att han, under sex månader,
före den dag då han är skyldig undergå beväringsmönslring, deltagit
uti miiiläriska öfningar inom sådan frivillig skarpskytlekorps, som •
bildat sig i enlighet med Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse af den 8 Mars
4864, skall vara fri från deltagande uti första årets beväringsmöten, och
må beviset härom kunna aflemnas till den närmast boende kronobetjent,
som kommer att öfvervara länets beväringsmönslring.
Beviset om bevåringsyngling, som ingått i frivillig skarpskyttekorps, skall
innehålla uppgift om namn, ålder, frejd och längd, med flere omsländig
-
96
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 70.
heter, hvarom anteckning i mönster-ruilorne erfordras, såvida han icke
sjelf bevistar mönstringen, då desse omständigheter derstädes utredas.
Önskar beväringsyngling jemväl vinna befrielse från andra årets beväringsexercis
åligger det honom att hos närmast boende kronobetjent aflemna
bevis från chefen för frivilliga skarpskyltckorpsen, alt ynglingen oafbrutet
under tiden sedan förra mönstringen deltagit uti skarpskyltekorpsens
öfningar samt derunder förvårfvat erforderliga kunskaper i mililåriska
rörelser samt målskjutning.
Hvarje beväringsyngling, som önskar fullgöra sina öfningar inom skarpskyttekorpsen
vare berättigad alt, mot redovisningsskyldighet. begagna Kronans
gevär, lå länge han inom skarpskyttekorps qvarstår.
Yngling, som, förrän han uppnått bevärings-åldern, äfvensom hvilken
annan svensk medborgare som helst, inträder uti skarpskyttekorps, vare
jemväl berättigad att så länge han i korpsen qvarstår, begagna Kronans gevär.
För inköp af erforderligt antal nya och reparation å gamla gevär anslås
en summa af 150,000 R:dr årligen, hvarjemte Statsverket bör bekosta
ammunition för tjugu skarpa skott årligen åt hvarje skarpskytt, sorn deltager
i exercis, och målskjulnings-öfningar för hvilket ändamål ett lämpligt
anslag torde beviljas.
De härtill erforderliga medel kunna visserligen anses betydliga; men om man
tager i betraktande de summor, som besparas på annat håll, så linner man ali uppoffringen
fullt motsvarar dessa.
Sålunda kan antagas att man genom denna reform skulle bespara större delen
af de anslag, hvilka Kongl. Majit äskat och Ständerna beviljat, nemligen för vapenöfningarne
450,355 H:dr, hvilken summa dock lärer vara 101,007 Kalr mindre ån
hvad som verkligen åtgått, enär Kongl. Majit uti dess sednaste nådiga Proposition
om Statsverkets tillstånd och behof äskar en förhöjning under nästa slatsregleringsperiod
med nyssnämnda belopp; för beklädnaden ål beväringen 109,000 Kalr eller
under hvarje stalsregleringsperiod 507,000 It:dr, allt Riksmynt, della oberäknadi de
milliontals dyrbara dagsverken, som just under den för landlmannen brådaste tiden
tagas i anspråk.
Det säger sig sjelft att tid jemväl skall åtgå för skarpskylteöfningarne, men
denna tid afpassas så, alt den tjenande skarpskytten dermed ingenting försummar,
och husbonden skall säkert heldre anslå några timmar i veckan åt dylika öfningar,
ån att under sommaren skicka sina arbetare till det flere mil aflägsna öfningsmölet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 1002. A. A. Anderson.
från Östergötlands län.
Motioner i Bonde Ståndet. 186%. N:o 71. 97
N:o T!.
Af Jonas Andersson från Östergötlands län, om förändring i ordnandet'
af skjutsningsbestyret i landet sami anvisande af härför behöflige medel.
Om det i allmänhet kan sågas, att ett ämne genom att ofta återupprepas slutligen
förekommer såsom utnött och omfattas med ålit mindre värma och deltagande,
så kan det deremot icke förnekas, att hvarje fråga, den der hvifar på rättvisans
grund och i medvetandet derom framhålles, både kan och bör förnyas utan fara
alt blifva värdelös, äfven om den många gånger måste upprepas, innan nöjaktigt
svar erhålles. Af sistnämnde beskaffenhet torde frågan om ett rättvist ordnande af
skjutsningsbesvär^ inom vårt land få anses vara; och jag vågar fördenskull återigen
lramställa denna angelägenhet till nu församlade Rikets Ständers pröfning och behjertande.
Den under århundraden försporde och ofta återkommande klagan öfver den
på en del af Svenska jorden lagda skjutsningstungan torde ensamt i och för sig
vara nog betecknande för att påkalla tillbörlig uppmärksamhet, men så länge man
trott, att denna klagan härled! sig endast från en tillfällig känsla af den tryckande
bördan, utan medvetande af den från roten gående orättvisan, har man blott sökt
att genom palliativmedel nedtysta ropen. En klarare insigt om allmän rätt har
likväl allt mera nedträngt på djupet af Svenska folkets medvetande, och i samma
mån har äfven frågan om skjutsningsbestvrets ordnande blifvit försatt i sådan ställning,
att fordomdags och hitintills användbara åtgärder dervid nu mera icke kunna
vara eller blifva tillfredsställande.
För att icke ålit för mycket förlänga denna motion genom ali uppställa en fullständig
historik öfver skjutsningsväsendets uppkomst samt anföra orsakerna till dess
bibehållande i det skick, hvari laglösheten bragt detsamma, tager jag mig friheten
att för upplysning i dessa afseende» åberopa och hänvisa till det grundliga och
sakrika betänkande, som Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet vid 1858—1858
årens riksdag under N:o 110 i ämnet afgifvit. Af denna till grunden gående utredning
finner man, att skjutstungan leder sina anor från våhlet och förtrycket och
är en af de qvarlefvor, som ännu betecknar det tidehvarf, då den fysiska kraften
var allrådande, samt att denna genom våldets magt sålunda påtvingade hörda aldrig
såsom sådan lagligen blifvit fästad uteslutande vid Svenska jorden och dess odlare.
Bih. till R. St. Brot. 1862 cfc 1863. 11 Sami. 4 Afd. 13
98
kotioner i BondsStåncUt 1862. N:o 71.
Sedan den betryckta allmogens klagan Ofver de framfarande skarornas tilltagsenhet
slutligen lyckats framträga till thronet), utfärdade visserligen Regenlen tid efter annan
reglerande påbud, afseende att i någon män stäffa missbruken och de resa»»
des anspråk; men sjelfva skjuisningstungan förblef dock fortfarande hvilande på
jordbruket.
Grundsatsen af full ersättning för de skjutsandes besvär har dock vidhållits vid
alla de bestämmelser, som i skjutsfrågan af vederbörande meddelats och genomgått
hela utvecklingen af denna angelägenhet. För i Kronans ärenden stadde tjenstemän
var vä! till en början särskild rättighet tili skjutsning» erhållande förbehållen; men
från den skyldighet, som i sådant afseende biel de skjutsande ålagd, friköpte s*g
desse redan år 1642 genom en ännu i dag utgående afgäld under namn af ”skjutsfårdspenningar’1.
Om skjutslegan lår antagas vid den tid, då sådan först kom i fråga, hafva ersatt
skjutsningsbesvär» då varande fulla värde, så kan likväl detta icke sedermera
och aldraminst på sednaste tiden sågas hafva varit fallet, sedan myntvärdet fallit
utan någon deremot svarande förhöjning i skjutslegan samt jordens stigande odling
och näringsflitens utveckling höjt värdet af arbetskrafterna, på samma gång som
tillgången på dessa blifvit knappare till följd af arbetsgifvarnes resande antal. I
hvad mån skjutslegan för närvarande motsvarar skjutsens verkliga värde, »ynes bäst
af de betydliga tillskott, som till inrättade skjutsentreprenader måste utgå.
Med anledning af de vid hvarje af de sednaste riksdagarne till allt större antal
väckte motioner för åstadkommande af förändring af det oefterråtllighetstillstånd,
hvari skjutsväsendet för närvarande befinner sig, samt, på grund och med ledning af
hår förut antydda utredning jemte Siändernas vid 1856—1858 årens riksdag vidtagna
åtgärder och uttryckta åsigt i frågan, framställde åndtligen sistlidne riksdags
sammansatta Stats- och Ekonomi-Utskott i Betänkandet N:o 8 till Rikets då församlade
Ständer det förslag: att gästgifveri-, håll- och reservskjutsen samt postskjutsen
skulle skiljas från jordbruket och öfvertagas af Staten.
Efter det en så grundlig utredning af ämnet föregått samt den allmänna meningen
i Irågan vunnit sådan stadga och så otvetydigt uttalat sig, kunde man knappast
föreställa sig, att berörda förslag skulle mötas af något allvarsammare motstånd
hos de särskilda Riks-Stånden; men att så likväl skedde samt så väl sjelfva behandlingssättet
af frågan hos vissa Riks-Stånd, som ock dess slutliga utgång gifver
ett ytterligare bedröfligt bevis pa, huru föga säkerhet man under närvarande förhållanden
eger derom, att ens de rättvisaste och billigaste önskningar och förslag skola
vinna Ständernas bifall.
Härvid skulle visserligen kunna invändas, att åtminstone postskjutsen, till följd
af Rikets Ständers vid sisla riksdagen fattade beslut, blifvit skild från jordbruket
pren då, enligt den i ämnet utfärdade Kongl. Förordning, Postverket ännu eger att
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 71.
99
i flere fail anlita gästgifveri-, håll- och reservskjuts, finner man atl äfven denna
skjutsning ännu ytterst liviiar på jordbruket.
De skäl, hvilka förslagets motståndare malört till stöd för siu åsigt, äro dels
så utnötta och dels sä stridande aiel ali and slutföljd, att de näppeligen förtjena
någon vederläggning. Så framhålles, t. ex., dels att erforderliga medel för skjutsens
ordnande pä Statens bekostnad för närvarande icke vore alt tillgå, och dels att utgifterne
härför skulle blifva alltför kännbara för statskassan att bära; att skjuts
ningsbestyrets
öfvertagande af Staten i allmänhet skulle medföra hvarken moralisk
eller ekonomisk vinst; samt att våra förhållanden ännu icke vore mogna för ifrågavarande
reform o. ». v.
Jag hemställer lili hvar och en. sorn opartiskt tänkt pä saken, om någon den
ringaste giltighet kan upptäckas i dylika skäl. Att erforderliga medel ofta saknas
lill befordrande af de behöfligaste anordningar, under det tillgångame mången gång
medtagas till mindre nyttiga företag, är visst en sanning; och jag lemnar derhän,
huruvida en sådan hushållning med Statens medel må anses riktig; men all Staten
eller hela folket, icke skulle raägta bära en börda, hvars hela tyngd nu trycker blott
på en del af detta folk — och detta i högsta grad ojemnt — är väl ett påstående,
som får anses innebära sin egen vederläggning.
Att icke någon vinst skulle komma det allmänna lill godo genom Statens mellankomst
i enlighet med förr berörda förslag, är ett påstående, som antyder ett mer
ån lofligt, grott förbiseende af verkliga förhållandet. Det kan väl nemligen icke nekas
att en, fast ensamt för ändamålet ordnad ansiait måste på det allmänna, så väl
i moraliskt som ekonomiskt hänseende utöfva ett vida mindre skadligt inflytande
än det närvarande tillståndet, då allmogen för fullgörande af ifrågavarande bestyr,
måste lemna de vigtigaste sysselsättningar och förnöta en dyrbar tid på långa resor
och väntning vid gästgifvaregårdarne. Dessutom torde väl en ännu större vinst la
anses ligga deruti, att en länge öfverklagad orättvisa genom delta förslag klefve afhjelpt;
och att förhållandena äro lulli mogna för en fullständig reform, derom vittnar
så väl den under århundraden återkommande klagan öfver denna orättvisa, som
äfven det oriktiga eller rättare oordnade skick, hvaruti vårt skjutsväsende ännu befinner
sig och hvilket aldrig lärer kunna nöjaktigt ordnas, med mindre detsamma
öfvertages af Staten. Så vida nemligen befordrandet af lättade och ändamålsenliga
kommunikationsanstalter i allmänhet ligger inom området för statsbestyretf, så lärer
väl äfven vårt skjutsväsende lä deruti inbegripas. Härtill kommer att de nya förhållanden,
som på sednast* tiden genom jernvägskommunikationer inom landet uppkommit,
nu mera än förr gjort det närvarande systemet uti ifrågavarande afseende omöjligt.
På många ställen der förut gästgifveriskjutsen varit flitigt anlitad, har den, sedan
jernbana i närheten blifvit framdragen, betydligt minskats, ja, måhända upphört, medan
åter skjutsningsbördan på andra ställen, der den förut varit föga eller intet
känd, just genom jeruvägsbvggandet blifver mest betungande. Utom aila de svårig
-
•300
Motioner i Bonde-Ståndei 1S62- N:o 71.
hejer och , orättvisor. som nämnda, föränderliga förhållanden förorsaka, och hvilka
kunna komma att drabba deri derpå minst beredde, torde icke eller härvid böra
förbises, att i de orter, der inga jernvägar på Statens bekostnad kunna komina i
fråga, men rörelsens utveckling icke destomindre framkallar hehofvet af en lättare
kommunikation, innevånarne fortfarande få vidkännas samma tunga, som genom Statens
försorg blifvit för andra i betydlig mån lättad.
Mycket kunde härom vara att anföra, men för del Utskott, som kommer att
taga saker* om band, saknas ingalunda malerialier i ämnet.
Under åberopande af hvad jag nu baft äran anföra och med öfverlemnande åt
vederbörligt Utskott att ordna i detalj, får jag nu till Hikets Ständer framställa till
antagande följande hufvudbestäminelser:
f:o alt gästgifveri-, håll- och reservskjutsen samt postskjutsen skiljas
från jordbruket och öfverlagas af Staten;
2:o att skjutsningsväsendet för Statens räkning så ordnas, alt den minsta
möjliga kostnad så väl för den resande som för Staten må vinnas, på
samma gång som en ändamålsenligare transport af posterna i förening
med resandes fortskaffande ernås; och
3:o att behöfliga medel för ändamålets vinnande nu måtte anslås.
Stockholm den tö November 1862.
J. Andersson,
från Östergötlands lån.
Jöns Pehrsson,
från Blekinge län.
Olof Nilsson,
från Westerbottens lån.
G. Hullman.
frän Nerikes län.
P. östman,
från Westernorrlands län.
C. A. Larsson,
från Östergötland.
Pehr Nilsson,
i Espö.
Erik Malmin,
från Westmanlands län.
J. Lekberg.
J. Holm.
Carl Nettelblad!.
lili förestående motion förena sig till alia delar.
A. Erikson
v. Taleman.
Fehr Tjernlund,
från Westernorrlands län.
Olof Lindström.
P. A Ny ström
från Westerbottens län
P. O. Hörnfeldt.
från Westernorrlands län.
A. A. Anderson,
från Östergötlands län.
jE. Andersson, .
från Westmanlands län.
Paid Andsrsson,
från Jemtlands län.
G. Wasmuth.
J. M. Lundahl
M. Pehrsson,
från Stockholms ian.
A. J. Sandstedt,
från Jönköpings lån.
P. Byström.
frän Jemtlands län.
Herman Öbom,
från Norrbottens län.
Henrie Hansson,
från Westernorrlands län,
A. W. Uhr.
Ola Jönsson.
från Malmöhus län.
Håkan Petterson,
från Blekinge län.
Bob. Fr. Gross.
Carl Tholsson,
Motiontr i Bonds-Ståndli 1862, N:o 7£_,
101
Lars Olsson.
Georg Nyqvist.
Jok. 01. Sundgren.
Lars Ersson,
från Södermanlands län.
D. Danielsson,.
Johannes Åndersson.
P. Eriksson,
från Wermlands lån.
J. F. Fredricsson.
C. Fr. Hallström.
C. J. Johansson,
Eric Ersson.
Jan Andersson.
från Kopparbergs lån,
P. Nilsson,
från Christianstads län.
A. Jonsson.
från Wermlands län.
Jok. Pehrsson: -  A. Söderholtz
G. Bolin..
N. M. Petersson.
från Calmar lårs.
Anders Andersson.
P. Persson,
från Wermlands län.
L. G. Andersson.
från Elfsborgs län.
N:o 72.
Af Pani Andersson från Jemtlands län, om anslag till lim dt m
Veterinärläkare för södra delen af provinsen Jemtland med station t
Oviken.
Det lärer ej kunna bestridas, att med en stigande odling och upplysning ibland
befolkningen en mängd nya behof uppstå, som man förut ej gjort sig rätt reda för
• eh hvilkas »(hjelpande bi ifver en nödvändighet, så framt man allvarligen vili befordra
framåtskridandets sak. Bland sådana behof, som jag tagar tro vara förtjenta
sf Bikéts Höglofiiga Ständers synnerliga uppmärksamhet och behjertande, år ett ändamåhseniigt
ordnande af Vfeterinärläkare-väsendet inom riket. För närvarande är
dermed så illa bestäldt, att flera landsorter äro nära nog i saknad af Veterinärläkare.
Så är beklagligtvis förhållandet inom det län, jag representerar. Jemtlands
län, med en areal af mer än 400 qvadratmil, eger i sjelfva verket ieko mer än en
läns-djuriäkare. Benne nian, sorn redan är ganska ålderstigen, innehar, utom nämnde
befattningen, älven anställning som Veterinärläkare vid Håstjägarekorpsen och år bosatt
i närheten af Östersund.
Till följd af den sistnämnda befattningen är lian, under det mötena pågå, alldeles
urståndsatt alt lemna den enskilde något biträde, äfven om bans krafter dertill
skulle rä$;ka till. Detta år destouiera svårt, sou» just under sagde lid, efter det de
102
Motioner i Bond*- Stämdst 1862. N:o 73.
mödosamma vinterkörslorna fullbordats. de flesta och farligaste sjukdomar utbryta
såväl ibland hästar och boskap som renbjordarne, och hvarigenom den enskilde ofia
drabbas af högst kännbara löriuster. I brist på tjenligt läkarebiträde, nödgas allmänheten
anlita qvacksallvaren, genom hvars åtgörande» mången fattig bonde och
renbjordsegare sett sin redbaraste egendom gå förlorad och dymedelst bringats till
tiggarstafven.
Sådant' år förhållandet i min hemort, och jag är förvissad om, att det på flera
andra trakter ej år stort båttre.
Det är af denna anledning och med stöd af speciel uppmaning från mina konimiltenter,
sorn jag nu ödmjukligen lager mig friheten väcka följande motion:
att Rikets Högloflige Ständer, til! lön åt en Veterinärläkare för södra delen
af provinsen Jemtland med station uti Oviken, ville anslå en årlig summa
af 1,200 Riksdaler Riksmynt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 1862.
Paul Andersson,,
från Jemtlands län.
N:o 73.
Åf Paol Andersson från Jemtlands län, ont ett Statslån af 70,000
R:dr JLawi till Jemtlands kommunikations-aktiebolag.
Ehuru den så kallade Jemtlands kommunikationsled redan är öppnad för allmänna
trafiken, återstår likväl ännu mycket för dess fullständiga ordnande, om all
den dermed åsyftade nytta skall vinnas; och af ett utaf Häradshöfdingen C. 0.
Granbom och handlanden O. Winnberg såsom revisorer af Jemtlands kommunikations-aktieboiugs
räkenskaper afgifvet, härhos bifogadt yttrande torde inhemtas, att
de ansett 70,000 fhur R;uit erfordras för betäckande af den brist, som skulle för
bolaget uppstå, derest kommunikationsleden skulle fullständigt ordnas.
Enligt ett mellan Kongl. Maj;t och Kronan samt bolaget den 8 Maj 1858 uppråttadt,
i afskrift vidfogadt kontrakt, angående ifrågavarande kommunikationsled, har
bolaget visserligen skyldighet alt anskaffa de för trafiken behöfliga äng- och segel
-
Motioner i Bonde* St&ndrt 18$2. Wto 73.
10»
båtar, ”så att transporterna, företrädesvis på de större sjöarne, roå kunna bedrifva*
med ångkraft” ; men bolaget har ingen förpligtelse att ombesörja trafiken öfver land
emellan sjöarne, likasom bolaget bör anses hafva fullgjort sin förenämnde skyldighet,
om det med ångbåtar försett de två större sjöarne å leden, nemligen Storsjön
och Kallsjön!
Då likväl bolaget insett, invad erfarenheten, sedan trafiken öppnats, jemväl
ådagalagt, att någon lifiigsre rörelse å leden icke år möjlig, med mindre så ord
nas,
att passagerare och gods kunna äfven öfver Ånjans- och Reisunds-sjöarne å
ångbåt och dessutom genom bolagets försorg öfver land mellan sjöarne befordras,
emedan eljest våseudlliga olägenheter för trafiken mäste inträffa, bar bolaget af lifligt
intresse att få denna kommunikationsled väl ordnad, emedan landets framåtskridande
är deraf i hög grad beroende, redan för sistnämnde sjöar anskaffat 2 ne ångbåtar fölen
kostnad a! 52.490 R:dr,
och derjemte, såsom förberedande åtgärder, för att en så beskaffad
passagerare- och godstrafik öiver land, som bär ofvan nämnts, må
kunna af bolaget ordnas, vid stationerna Melen. Upland, Sundet och
Qvitsle, eller jusi de stationer, der bristen på främmande dragare
är störst, inköpt jordegendom till indelning åt forman för sammanlagd?'
25,829 „
Derförutan har bolaget dets i afsigt att underlätta möjligheten
af tullkammarens inrättande vid Melen inom den tid, som varit afsedd
för kommunikationsledens öppnande, låtit derstädes uppföra
byggnader af den storlek att, enligt med Kongl. General-Tullstyrelsen
uppgjord! kontrakt, ej mindre tullkammarelokal än bostäder
för tullförvaltare och underbetjeniag i dera blifvit inrymda, hvilket
föranledt bolaget en, utöfver hva l eljest varit behöfligt, ökad utgift
af ^ t 8,500 „
dels för ändamål att framdeles kunna förbinda kommunikationsleden
med Skalstugan medelst upptagande af någon ny väg från lämplig
punkt å denna led och såmedelst ej mindre göra den äldre nuvarande
1| mil långa, särdeles backiga vågen emellan Suni och Skalstugan
obehöflig, än äfven bereda provinsen Jemtland en lättare vinterväg
och två, afsides från leden liggande socknar, Åhre och Undersåker,
lättnad jemväl i sommartrafiken med Norge — uppå der
om
af Norska Departementet för det inre gjord framställning —•
medgifvit en förändrad riktning i den fastställda vågplanen närmast
gränsen, som föranledt bolaget cirka 3,000 fot längre väg att bygga
i ogynnsammare trakt med en tillökning i kostnad af.... 4,000 „
Transport 100,819 R:dr,
MotitHWe ?' tiondfi-Ståttäd 1882. N:o 73.
Transport 400,819 K.dr.
M*..ock slutligen byggt och bekostat i det af kongl. Maj:t fastställda
förslaget icke.. upptagna, men af behofvet påkallade, utfartsvägar
vid Storviken och Bonäset för sammaulagde . . ,  3,200 ,,
Summa R-.mt 104,019 R:dr.
Utom ali, enligt bifogade utdrag af Chefens för uorra våg- ocii vaUenbyggttadsdistriktet
berättelse,, entreprenörer af kringliggande allmoge af verkligt intresse
för saken låtit förmå sig ali öfver sina kontrakter göra arbeten långt bättre och
derigenom kostsammare, än sorn deni ålegat, bar bolaget alltså för anskaffande af
sådana transportniaterialier och byggnader samt upptagande af sådana vägar, sorn
vidi kontraktets ingående med Kongl. Majit och Kronan icke varit afsedde, bestridi
kostnader till ett belopp af 104,019 R:dr Runt; och är det med anledning af det
ta
förhållande, och enär behofvet å ena sidan oundgängligen kråfver, alt kommunikationen
varder fullständigt ordnad, emedan något väsendtligt gagn af den eljest
icke kan vinnas, samt å andra sidan svårighet förefinnes att på enskild väg anskaffa
medel för betäckande af den brist, som skulle uppstå, derest en fullständig
sådan anordning göres, sora,, jag ödmjukast anhåller:
att Rikets Ständer måtte bevilja Jemtlands kommuuikations-aktiebolag ett
,. statslån af 70,000 R:dr R:mt att under fem år räntelritt få begagnas,
hvarefter detsamma skulle förräntas med fem procent och amorteras med
sex procent årligen. Till Statens säkerhet för länet skulle ställas ali
bolagets egendom i ångbåtar, jordegendom, nybyggnader och inventarier,
enligt bokslut och förenämnde revisorers utredning, uppgående till
199,772 R:dr 2 öre Runt, ett värde, som icke obetydligt skulle komma
att ökas, derest förenämnde statslån erhålles.
Om remiss till Stats-Utskottet får jag anhålla.
Stockholm den 15 November 1862.
Paul Anderssen,
från Jemtlands lån.
Motioner i Bcmäs-Ståndet 1862. N:o 74 onh 7S,
105
N:o 74.
Af Paul Andersson Srån Jemtlands län, om inlösen af tvänne Riks
gäldskontorels
sedlar å Tio Riksdaler.
En lappman hade under sina helsodagar förvärfva! 2 st. 10 l\:dr Riksgälds—
sedlar, hvilka lian ”skrinläde”, för att använda dera i behofvets stund. För icke
längesedan förlorade mannen sin syn ocb, då hans anhöriga togo vård ora hans
lilla bo, påträffades väl dessa sedlar, men preskriptionstiden var längesedan förbi
och hans bemödande alt få dem inlösta i Riksgäldskontoret var alltså fruktlöst.
Med anledning af denna ömmande omständighet får jag vördsamt hemställa:
alt Rikets Ständer täcktes uppdraga åt Riksgäldskontoret att inlösa barbos
bifogade 2 st. 10 Riksdaler Riksgäldssedel' med 20 R:dr R:mt.
Om remiss till Stats-Utskottet får jag anhålla.
Stockholm den 15 November 1862.
Paul Åndersson.,
från Jemtlands län.
N:o 75.
d/ Anders Pehrsson från Malmöhus län, om tillökning i allmänna diskontfonden
eller åtminstone den del af samma fond, som är anslagen
lånekontoret i Malmö.
Vid de sednaste riksdagarne har beklagligen den åsigt tvärt emot Bonde-Ståndets
mening gjort sig hos de tre öfriga Riks-Stånden gällande, att Banklagstiftningen
borde sträfva att småningom inskränka Bankens iånerörelse på Allmänna Di~
Bih. till R. St. Fröt. 1862 & 1863. 11 Sami 4 Afd. 14
106
Motioner i Bonde-Ståndet 1862• N:o 76.
skontfonden genom successiv minskning af denna fond, och derför såsom det mest
talande skalet uppgifvits att Banken på denna utlåning skulle hafva gjort betydliga
förluster* men då dels de talrika klassgypa af mindre jordbrukare, handtverkare och
tjenstemän, hvilkas rörelses- och lefnadsfångs natur icke medgifver dem att anlita
kreditivrörelsen med dess ofta återkommande inbetalningar af bela kapitalet, ega fullt
ut lika berättigade anspråk på det allmännas och dess institutioners understöd, som
någonsin de större affärsmännen, hvilka genom hastigare omsättningar oftare kunna
disponera de kapital, hvarmed de röra sig, dels ock det föreburna skälet, att förlusterna
på denna rörelse varit stora, vederlägges af sednaste Berättelsen från Direktionen
öfver Malmö lånekontor till Rikets Ständers Banko-Utskott, hvilken uppgifver
att af de tio sisla årens utlåning derstädes endast tvänne lån, utgifna år 1857
blifvit såsom osäkra förda inom linien med 952 I\:dr 20 öre, men för öfrigt icke
minsta förlust uppkommit, så får jag ödmjukligen föreslå:
att lånefonden vid allmänna Diskonten måtte i allmänhet ökas till hvad
den var före 1855 —1854 årens riksdag, eller åtminstone att den del
af allmänna Diskontfonden, som anslås till förlag för Malmö lånekontor
må erhålla en sådan tillökning och således bestämmas till i,500,000 R:dr.
Om remiss till vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 15 November 1862.
Anders Pehrsson,
från Malmöhus län.
N:o 76.
Af Anders Pehrsson från Malmöhus lån, angående hela personliga
skgddsafgiftens anvisande till folkskolorna.
Folkets upplysning har numera allmänt blifvit erkänd vära det kraftigast verkande
medlet att förmå medborgaren uppfylla sina pligter, och man har derför med
städse stigande ifver sökt vinnlägga sig om en förbättrad folkskoleundervisning.
Redan skördade frukter af ökadt välstånd, mera laglydighet och verkligare sedlighet
hafva ådagalagt, att man inslagit den rätta vägen och öfvertygat något hvar att
inga utgifter båttre betrygga samhällets lugn och lycka, än de som användas till
Motioner i J3onde= Ståndet 1862- Nio 77.
107
folkbildningens utveckling. Hvad kan då vara mera naturligt och följdriktigt än att
hela den afgift, sorn benämnes personlig skyddsafgift, användes till detta nyttiga än
damål,
okunnighetens och råhetens utrotande med dess följder af laster och brott?
Kommunerna, besvärade af alla möjliga slags andra utlagor, se med smärta
sina krafter otillräckliga att såsom de kunde önska främja folkbildningen och veta
intet vigtigare föremål för den ifrågavarande skattens användande, än den aliraännl
upplysningen; de enskilda personerna, som, fattiga eller rika, få lika vidkännas denna
utgift, se med glädje om den tunga, som deraf pålägges dem kommer just de fattiga,
hvilka ej förmå sjelfva bekosta sin undervisning, till godo.
Jag föreslår derföre:
att hela den personliga skyddsafgiften må anslås till folkskoleväsendet' så
att dert må komma undervisningen i den kommun, der den utgöres, till
hjelp och utveckling.
Och auhålles om remiss till vederbörligt Utskott af detta förslag.
Stockholm den lö November 1862.
Anders Pehrsson,
från Malmöhus lån.
N:o 77.
Af Anders Pehrsson från Malmöhus län, om förmånsrätt för förut
varande arrendator till arrende af boställs- och löningshemman.
Vid sistlidne riksmöte väckte jag motion, ”alt Rikets Ständer måtte för sin
del besluta, att vid utarrendering af alla slags boställs- och löningshemman, af
hvad natur de vara må, då varande arrendatorer må åtnjuta förmånsrätt till hemmanen
eller lägenheterna, mot uppfyllande af alla föreskrift)» vilkor,” men Statsutskottet
tillstyrkte afslag på denna motion, åberopande såsom skål alt Utskottet fann
den boställsinnehafvare i allmänhet tillförsäkrade rätt, att hvar och ea under sin
tjenstetid må disponera dem anslagna boställen, utgöra väsendtligt hinder för bifallandet
af detta förslag, och detta Utskottets utlåtande blef ulan diskussion af Riks-Stånden
bifallet.
Emellertid förmodar jag att en närmare granskning af Utskottets skäl för afslag
108 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 79.
skall ådagalägga, att detsamma icke låter sig förena hvarken med den grundsats,
som blifvit i allmänhet fastställd genom Kongl. Kungörelsen den 17 Juli 1847 i
afseende på sådana andra Kronolägenheter, af hvilka arrendeafgifterna omedelbarligen
ingå till Statsverket eller med den princip, som Kongl. Majit under den 2 Oktober
1850, med anledning af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse alden 15 Maj 1848,
fastställt i afseende på militiaiboställen, i fråga om hvilka Kongl. Majit i nåder
förordnat, att när utarenderadt militiaeboställe skall under arrende upplåtas och Boställs—
Direktionen tinner med löningsfondens fördel mest öfverensstämmande, att den förre
arrendatorn vid detsamma under förnyadt arrende bibehålies, emot erläggande af
hvad som med afseende på boställets beskaffenhet skäligen pröfvas deraf kunna utgå,
Boslälls-Direktionen må ega alt sådant boställe, utan hinder af hvad i Kongl. Majlis
nådiga Reglemente den 19 Juli 1832, angående mililiaeboställens utarrendering genom
Auktion, är stadgadt, til! förre arrendatorn, derest han bostället i minst 5 år
förut innehaft och detsamma derunder väl häfdat samt, inom viss af Direktionen
förelagd lämplig tid, förklarade sig sådant åstunda, linder förnyadt arrende öfverlåta,
emot det att han i årlig arrén dea fgift erlade det belopp, hvartill Boställs-Direktionen,
med tillämpning af de i 6 § af nyssnämnde nådiga Reglemente stadgade grunder,
pröfvat arrendet böra bestämmas: dock att detta belopp icke i något fall finge
understiga hvad som under nästföregående arrendetid blifvit erlagdt.
Den ledande tanken för ifrågavarande Kongl. Förordningar har nemligen, enligt
mitt förmenande, varit att, genom betryggande af arrendatorns utsigt att för längre
tid få besitta den arrenderade jorden, (ormå honom att på dess förbättrade häfd
nedlägga äfven sådana kostnader, som först under en allägsnare framtid kunna återvinnas,
en princip, som tillämpad äfven vid andra boställen måste blifva till fördel
icke blott för arrendatorn utan äfven för kommande boställsinnehafvare, och då jag
med milt förslag alldeles icke afsell någon inskränkning uti varande boställsinnehafvares
rätt att under sin tjenstetid disponera dem anslagna boställen, utan blott
önskat att alla boställen, som icke disponera? af innehafvare af de befattningar,
till hvilka de äro anslagna, må utarrenderas efter samma grunder, som de lägenheter
hvilkas arrendeafgifter omedelbarligen ingå till Statsverket, så föranlåtes jag
att nu föreslå;
att Rikets Ständer måtte för siri del besluta, att vid utarrendering af alla
slags boställs- och löningshemman, af hvad natur de vara må, så vida
icke någon innehafvares dispositionsrätt derigenom förnärmas, då varande
arrendatorer må åtnjuta förmånsrätt till hemmanen eller lägenheterna
mot uppfvliande af föreskrifria vilkor.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den i5 November 4862.
Anders Pehrsson,
från Malmöhus län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 78.
109
N:o 78.
Af Sven Gastaf »Johanson från Jönköpings län, om förhöjning i
lönen för provincialläkaren i Wernamo distrikt af Jönköpings län,
För den civila helsovården i riket hafva i sednare lider flera väl behöfiign åtgärder
blifvit vidtagna och betydliga anslag beviljade.
Så bar Kongl. Sundhets-kollegium, efter erhållen nådig befallning att med
yttrande i detta ämne inkomma, uti underdånig skrifvelse af d. 11 April 1859
bland annat föreslagit, alt 48 nya provincial-läkare, hvardera med 1,500 R:dr U:mt
i årlig lön, måtte anställas oell inom länen fördelas; alt de 26 extra provincialläkarebelattningarna,
som redan funnos, skulle på ordinarie stat uppföras jemväl med
årlig lön af i,500 R:dr för hvardera o. s. v.
Med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition beviljade Rikets Ständer vid
sista riksdag 50,000 R:dr till 20 nya provincial-läkarebestäilningar och 1,500 Hulr
att såsom tjenstgöringspenningar fördelas till lika belopp mellan 3 provincial-läkare.
Uti underdånig skrifvelse d. 4 Augusti detta år har .. Kongl. Sundhets-kollegium
underdånigst hemställt, att Kongl. Maj:t täcktes till Rikets nu församlade Ständer
aflåta nådig Proposition om ett anslag af 42,000 R:dr till 28 nya provincialläkarebefattningar
och 15,000 R:dr till löneförhöjning ät de 26 extra provincialläkarne,
hvilka blott hafva 1,000 R:dr årlig lön hvardera.
Kongl. Maj.t har uti sin afgifna nådiga Proposition till Rikets Ständers Statsutskott.
angående Statsverkets tillstånd och behof, blott äskat anslag till 8 nya provineial-läkareljenster
att inrättas å sådana orter af riket, der de kunna linnas mest
behöfliga.
Beträffande åter den af Kongl. Sundhets-kollegium ånyo föreslagna löneförhöjningen
för de 26 förutvarande extra provincial-läkarne, har Kongl. Maj:t ansett denna
fråga böra uppskjutas till dess den föreslagna regleringen af helsovården hunnit
ytterligare genomföras.
Lii Jönköpings län har en sådan reglering redan blifvit fullständigt genomförd
medelst Kongl. Majlis nådiga Bref af d. 10 Januari 1862, så att länet blifvit
indeladt i 6 provincialläkare-distrikter med stationer i Jönköping, Eksjö, Hvetlanda,
Wrigstad, Wernamo och Gisslaved. — Då således Östbo och Westbo härader, innefattande
41 församlingar med öfver 45,000 innevåuare, spridda pä en vidsträckt
yla, förut hade blott en extra provincial-läkare, hvilken tillika var balaljons-läkarc
110
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 79.
vid Jönköpings regemente med station i Wernamo, så har rm en ny provincialläkare-*
tjenst blifvit inrättad för större delen af Westbo och någon del af Mo härad med
1,500 R:drs lön och station i Gisslaved, hvaremot läkaren i den andra delen af det
gamla distriktet, sorn omfattar hela Östbo härad och 5 församlingar af det angränsande
Westbo härad, får blott 3,000 R:dr årlig lön. Detta förhållande har också
haft den för denna ort olyckliga påföljd, att, sedan iunehafvaren af extra provincialläkaretjensten
i Wernamo distrikt under förliden sommar erhöll transport till annan
befattning, ängen sökande anmält sig till denna tjenst, oaktadt den redan 2:ne gånger
blifvit kungjord ledig; och beklagligtvis linnes ingen utsigt dertill att någon
kompetent sökande hädanefter anmäler sig till en provincialläkare-tjenst med blott
1,000 R.drs lön, så länga dylika befattningar med 1,500 R-.drs lön flerestädes
finnas att söka. Också synes det vara besynnerligt, alt sedan regleringen af provinciallåkare-befattningarne
inom ett län blifvit genomförd, blott den ene provinciallåkaren
skall hafva mindre lön än de öfrige, endast derföre att distriktet utgör en
del af en extra provincialläkare-befatlning, som kunde förenas med militårläkaretjenst,
hvilket i följd af i sednare tid härom utfärdad nådig Kungörelse nu mera
icke är tillåtet.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anhåller jag vördsamt:
att Rikets Ständer ville bevilja en årlig lön af 1,500 R:dr för provincialJäkaren
i Wernamo distrikt af Jönköpings län i likhet med hvad de
öfriga provincial-läkarne i länet innehafva.
Om remiss af deiia motion till Höglofliga Stats-utskottet anhåiles ödmjukligen.
Stockholm den 15 November 1862.
Sven Gustaf Johanson,
från Jönköpings län.
N:o 79.
Af Sven Gustaf Johanson från Jönköpings län, om skadeersättning af
allmänna medel till klockaren J. Nilsson i Anderstorp för Men förlust vid
vägomlåggning förbi den s. k. Rindbolide*.
Liksom det allmännas välfärd oeftergifligen fordrar, att den enskilde medborgaren
redbart och samvetsgrann! söker uppfylla sina åtagna förbindelser, likaså måste
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 79.
U1
det allmänna ä sin sida vara förpligtadt att tillse, det ilen enskilde i denna sträf—
van lämpligen understödjes ; och der samhällsmedlemmen, i redligt nit att gagna,
oförvållad! löper fara att, vid utförandet af ett allmännyttigt och af behofvet påkal
ladt
förelag, uppoffra sitt eget välstånd, synes Staten böra mellankomma för alt icke
mod den förres ekonomiska ruin köpa sig den under sådana förhållanden föga värdiga
förmånen af en ringa besparing i statsutgifterna.
Utgående från denna åsigt tager jag mig friheten att till Rikets Högloft. Ständers
behjertande göra följande framställning :
Sedan majoren m. m. J. Backlund i Sept. månad 1845 uppgjort kostnadsförslag
för omläggning af vägen förbi den så kallade Pdndboliden å landsvägen emellan
Norrlida och Gisslaveds gästgifvaregårdar i Westbo härad af Jönköpings län, ocb.
detta kostnadsförslag under den 2 7 Mars 1858 blifvit af Kongl. Majit i nåuer gilladt
ocb godkändt, förrättades auktion för arbetets öfverlåtande på entreprenad de»
11 Sept. sistnämnde år. 1 förhoppning att detta af sakkunnig och erfaren person
upprättade kostnadsförslag, hvilket slutade sig å en summa af 1,149 B:dr 20 sk.
banko, eller 1,723 Ridr 21 öre Runt, skulle vara så beräkuadt, att arbetet kunde
ungefärligen till de kalkylerade priserna utföras; och med hänsigt jemväl dertill,
gtt ortens innevånare löfval alt i någon mån genom frivilligt dagsverksbonde utan ersättning
bispringa entreprenören, åtog sig klockaren i Anderstorps församling J.
Nilsson verkställandet af ifrågavarande vågomläggningsarbete för en summa af 1,595
R:dr Runt. Såsom understöd för detta arbete bade statsanslag under dea 27 Mars
1858 blifvit beviljadt till ett belopp 1,500 R:dr Ruut; resten skulle af den fattiga
orten tillskjutas. Emellertid motte vid arbetets utförande så svåra binder, att en ganska
betydlig förlust för den obemedlade entreprenören bief oundviklig. För det första
innehöll kalkylen det misstag, att marken vid södra ändan af Tögen vsr upptagen
alt höja sig, så att arbetet här skulle kunna utföras med 52 mansdagsverkeu och
för en sammanräknnd kostnad af 91 Ridr 12 öre. 1 verkligheten deremot bildade
terrängen hår en dalsänkning, så ait en utfyllning med icke mindre ån 648 lass
sten biet nödvändig och medförde en kostnad af 270 Ridr Rimt.
Dernäst, och under antagande att erforderlig mursten skulle erhållas genom
den för vägbanans framdragande nödiga sprängning, upptog kostnadsförslag^ icke
någon ersättning för mursten ; men vid arbetets företagande visade sig den ur vägbanan
utsprängda stenen, i anseende till bergets beskaffenhet, alldeles oanvändbar till
annat än fyllning och makadaruisering, hvadan ali mursten lili den 6 alnar höga
muren måste sprängas och transporteras från ända till 1,500 alnar från vägen
aflägse ställen. Denna oväntade missräkning i kostnadsförslag^ förorsakade en
ansenlig förhöjning i arbetskostnaden. I sammanhang härmed bör nämnas, att under
den långa lid af 15 år, som förflutit emellan förslagets uppgörande och arbetets
verkställande, den förbiflytande Nissaån gjort en utskärning så nära berget, att tillkallad
landtmätare ansåg nödigt draga vägbanan några alnar inåt detsamma, hvar
-
112 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 79.
igenom ej allenast en fast grund för vågens framtida bestånd, utan äfven en passande
rigta ing erhölls.
Till dessa svårigheter, hvilka redan ensannna voro tillräckliga att på ett bekymmersamt
sätt hola den obemedlade entrepenörens ekonomiska välstånd, kom
slutligen cu omständighet, sorn mera än allt annat verkade missgynnande på delta
arbetsföretag. linder det alt kostnadsförslaget upptog dagsverkspriserna till elt belopp
af endast 75 öre, hvilket motsvarade det sedan ofvannämnde tid tillbaka i
orten gängse och ända lill tiden för entreprenadauktionen bibehållna priset på mansdagsverken,
inträffade redan vid arbetets början den, af förhöjda priser på alla lifs—
förnödenheter (ramkaiiade, stegring i dagsverkslegan, hvilken, redan förut förnummen
inom andra delar af riket, först vid denna tid gjorde sig gällande inom den ort.
hvarom nu är fråga. Elt mansdagsverke, hvilket, på sätt förut är nämndt, kort
förut betalades med 75 öre, kunde nu icke erhållas under 1 Frdr å 1 R:dr 50
öre, och för elt fuiigodt öke-dagsverke betalades ända till 5 Fudr.
Hvad inflytande denna prisförhöjning skulle utöfva på elt företag, der arbetskostnaden
utgjorde den hufvudsakligaste utgiften och endast en jemförelsevis ringa
del af dagsverkena erhöllos utan betalning, är lätt alt inse.
Når vägomläggningen var färdig, kostade den, i stället för de i kostnadsför
slaget
beräknade 5,725 R:dr 21 öre, icke mindre än 5,705 R:dr 17 öre, oberäknad!
ränta å det kapital, som entreprenören varit nödsakad alt förskottera och hvilket
han för arbetets fullbordande nödgats upplåna; och skulle för denne sednare, i
händelse något ytterligare bidrag ej varit alt påräkna, medföra en förlust af 1,759
R:dr 9 öre. Som emellertid denna förlust var för stor, för att kunna af den obemedlade
entreprenören bäras, och ortens fattigdom ej medgaf något understöd derifrån
mer än af elt frivilligt sammanskott, uppgående tili 205 R:dr 55 öre, vände
sig den för vägbyggnadsarbetet utsedda Direktion till Kongl. Majit med underdånig
ansökan om ytterligare bidrag af statsmedlen. Denna underdåniga ansökning, understödd
af Kronofogdens i orten tillstyrkande samt, förordad ej mindre af Kongl.
Majlis Befallningshafvande i länet, äu ock af Styrelsen för allmänna Väg- och Vat
tenbyggnader,
gynnades i så måtto af nådigt bifall, alt ett belopp af 500 R:dr till
entreprenören utanordnades af besparingarna å lliks—Statens Oile Hufviidtitel. Således
återstår ännu en förlust för entreprenören af 1,259 R:dr 9 öre Runt, hvars
ersättande, jemte derå belöpande ränta 75 R:dr samma mynt, af allmänna mede'
jag ansett mig böra hos Rikets Ständer vördsamt föreslå. Visserligen framställer
sig härvid osökt den invändningen, att det tillhör naturen hos ett entreprenadkontrakt
alt kunna för entreprenören medföra förlust likaväl som vinst;—all det således
är hans ensak, om han åtager sig något, som han icke på de kontraherade
vilkoren kan uppfylla; — samt alt entreprenören har lika litel anspråk att, i händelse
af förlust, få entreprenadsumman höjd, som den andra kontrahenten skaile ha all, i
motsatt
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 80.
113
motsatt fall, få summan nedsatt. Men en sådan invändning torde sakna ail giltighet
vid ett sådant fall, som det förevarande, der entreprenörens förlust icke uppstått i
följd af oskicklighet, oordentlighet eller okunnighet vid arbetets anordnande och utförande
eller af bristande omdöme vid beräkningarnes verkställande, utan genom dels
vederbörande tjenstemans misskalkylering i knstnadsförslaget, dels ock hufvndsakligen
genom en allmän omstörtning i arbetspriserna, hvilken icke äfven af den erfarnaste
kunnat beräknas. Genom officiell afsyningsbetyg är styrkt, att vägbyggnadsarbetet
blifvit nöjaktigt verkstäldt och fullbordad t; genom detta arbete har en för orten
nyttig och särdeles behöflig förbättring i kommunikationen blifvit åvägabragt. Kan
det vara rätt, kan det vara billigt, att sådant skett endast genom uppoffrandet af
enskild, af Länsstyrelsen såsom arbetsam, redbar och aktad vitsordad, mans ekonomiska
välfärd? Ar det tillbörligt, att en verksam, redlig mans lycka och välstånd
skola, utan hans eget förvållande, ligga begrafna i detta allmänt nyttiga företag?
Jag tror det icke. Och är det derföre jag ansett mig böra, på sätt ofvan är an
förd
t, hos Rikets Högloft. Ständer vördsamt hemställa:
att ett belopp af 1,334- R:dr 9 öre R:mt mätte af allmänna medel anslås
alt lill Klockaren J. Nilsson i Anderstorp utbetalas till betäckande af den
förlust, som drabbat honom genom utförande af vägomläggningen förbi den
sä kallade Rindboliden.
Jemte det jag för bestyrkande af ofvan aniörde uppgifter härhos bifogar erforderliga
handlingar, anhåller jag, alt denna min motion måtte blifva remitterad till vederbörligt
Utskott i och för grundlagsenlig behandling.
Stockholm den 15 November 1862.
Sven Gustaf Johanson,
från Jönköpings län.
N:o 80,
Af Anders Persson från Örebro län, om ändring af lagens stadganden
angående börd af jord å landet.
Efter det fråga under förra riksdagen blifvit väckt om upphäfvande af den i
Svensk lag bestämda rätt att börda jord å landet, så har Lag-lltskottet uti dess beBih.
till R. St. Brot. 1862 $ 1863. 11 Sam. 4 Afd. 15
114
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 80.
tänkande N:o 28, på anförda skäl kommit till det resultat, alt Utskottet vördsamt
hemställt, ”Att ifrågavarande motion måtte lemnäs utan afseeude”. — Mot detta
beslut hafva reservationer anmälts: af Herr Grefve Sparre m. fl. som yrkat, att endast
bröstarfvingar samt föräldrar och syskon skulle ega rätt att börda såld eller
skänkt arfvejord, af Herr Friherre Armfelt, m. fl., som yrkat, att all bördsrätt må
upphöra, hvarjemte Herr Tollander och Herr Staaff instämt med Paul Andersson,
som motionerat och i särskild reservation anhållit.: ”Att alia i nu gällande lag och
särskilda förlattningar gjorda bestämmelser och stadganden om rätt till börd på
landet måtte helt och hållet upphöra att vara gällande”. — Efter att detta betänkande
blifvit hos de två Hiks-Stånden återremitteradt samt Preste- och Borgare-Stånden
fattat skiljaktiga beslut har Lag-Utskottet i nytt betänkande N:o 49 kommit
till det resultat: att all rätt till börd af jord å landet skulle upphöra; mot hvilket
beslut återigen reservationer i olika syften blifvit anmälde. — Af Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse, N:o 160, den 15 Oktober 1860 synes, alt den mening, som
uttalar sig i Herr Grefve Sparres ofvanomförmälde reservation, blifvit Rikets Ständers
beslut; men synes icke hafva vunnit nådig sanktion, enär någon författning i ämnet
allt hittills uteblifvit.
De stora olägenheter, sorn börderätten i vissa fall medför på landet, qvarstå
ännu oförminskade och stadgandena uti 1 Kap. 1 § Jorda-Balken, att köp år laga
fång samt 2 § uti 1 Kap. Handels-Balken, alt: ”laga köp; thel skall stånda och
ej återgånga;” — qvarstå, som meningslösa fraser, hvilka sakna all betydelse, ■ då en
egennyttig slägting till säljaren har mod att framstå och genom en undantagslag
tvinga köparen från sin ärligt förvärfvade egendom, samt dymedelst göra uppenbart
gyckel åt båda de positiva lagbud, som innefattas uti ofvanåberojjade paragrafer.
Om än denna inkonseqvens i lagstiftningen vid något enstaka fall skulle låta
försvara sig ur moralisk synpunkt, kan sådant dock aldrig ske ur den juridiska;
ty ingen regel är nödvändigare än den, att man bör hålla i helgd hvars och ens
eganderätt till sitt välfångna gods. —• Ju oftare denna helsosamma regel äfventyras,
desto bjertare framstå de lyten, som fräta på samfundslagarne, och desto kraftigare
underhålles begäret att för slem vinning åtkomma nästans välfångna gods; ty att
kärleken till fädernetorfvan skulle vara den mägtigaste driffjedern i de ofta förekommande
bördetvisterna svär helt och hållet mot den erfarenhet, man på sednare
tider fått göra i de flesta orter inom landel. Som den radikalare formen i hördlagstiftningen
dock under sednaste riksdag rönt ett mera kompakt motstånd, har
jag, för att åtminstone komma ett steg framåt i denna gren af vår lagstiftning,
härmed velat hos Rikets Höglofliga Ständer framställa det förslag:
att en Förordning måtte utfärdas, hvarigenom stadgades, att fast egendom,
af hvilken natur som helst, den må vara ärfd eller förvärfd, hvilken försäljes
å offentlig auktion, må hvarken vara börd underkastad eller kunna
lösas af ränte-egaren. såvida kungörelsen om auktion varit införd i Lands
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 81.
115
höfdinge-enibetets kungörelse saint provinsens tidningar minst 30 dagar
före auktionen.
Genom utfärdande af en författning i den syftning, detta förslag innehåller, har
jag trott att ändamålet skulle vinnas ulan förnärmande af dens rätt, sorn, af verk
lig
härlek lill sina fäders jord, önskar åtkomma en anliörigs fastighet. — Hemställande
jag till respektive Utskottets bepröfvande de vidare detaljbeslämmelser, som för
ändamålets vinnande må anses erforderliga. — Mot detta förslag kan visserligen den
invändning göras, att en säljare, genom stränga betalningsviikor, skulle kunna göra
det för bördemannen omöjligt, att sjelf inropa den utbjudna fastigheten å auktion;
men utom det att man svårligen lärer kunna stifta lagar, som icke kunna kringgås
eller beröfva en säljare rätt att sjelf betinga betalningsvilkoren, linnes ock ett korrektiv
mot svikligt förhållande derutinnan; ty allmänna lagen stadgar att såväl köpare
som säljare äro skyldige med ed styrka, att dem emellan är så tingad och
betaldt, som köpebrefvet innehåller. — Till förekommande af det sålunda befarade
hindret, för bördemannen alt sjelf inropa en arfvejord å offentlig auktion, tar jag
mig friheten föreslå ett ytterligare stadgande, lydande sålunda:
Befarar bördeman, att bland köpevilkoren för ärfd fastighet, som blifvit å
offentlig auktion såld, några tysta förbehåll egt rum, må han sin bördef.
alan lagligen instämma, och derest icke köpare och säljare gitta gå den
i 5 Kap. 6 § Jorda-Balken föreskrifna ed, jemväl vara berättigad att
vinna samma jord i börd, derest inga andra hinder häremot möta.
Stockholm den 15 November 1862.
A. Persson,
från Örebro län.
N:o 81.
Af Ola Lasson från Christianstads län, om tullmjölqvarnars befrielse
frän grundränta och åsättande i stället af bevillning.
Vid sistförflutne riksdag tillstyrkte Höglolliga Stats-Utskottet, på sätt dess afgifna
Utlåtande N:o 101 närmare utvisar, att all skattläggning å tullmjölqvarnar borde
upphöra samt dessa qvarnar endast beräknas till bevillning. Då nu samma om
-
116
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 82.
ständigheter, på hvilka detta utlåtande stödde sig, fortfarande gälla, samt då tillika
något giltigt skäl icke förefinnes, all sedan salu- och legosågar, valk- och stampverk
samt tullmjölqvarnar å städernas områden blifvit befriade från grundränta, så
att de, i stället för slik ränta, i likhet med fabriksinrättningar, endast till bevillning
anses, såsom i Bevillnings-förordningen derom är stadgadt, (hvarom allt närmare upplysning
kan erhållas i Thurgrens Handbok i Svenska Skattiäggningsverket), låta tullmjölqvarnar
å landet det oaktadt utgöra grundränta, och således vidkännas en hårdare
beskattning än alla slags qvarnar, för alt ej nämna det stora, men aldeles öfverflödiga
besvär och den tidspillan, som vid handläggningen af dylika skattiägg—
ningsärenden tillskyndas Statens kamerala tjenstemän, sä får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer täcktes besluta, att tullmjölqvarnar å landet skola vara
befriade från grundränta och allenast åläggas bevillning samt att härvid i
öfrigt skall iakttagas, hvad i Höglofliga Stats-Utskottets omförmälda utlåtande
är vordet anfördt och föreslaget.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Stockholm den 15 November 1862.
Ola Lasson,
från Christianstads län.
N:o 82.
Af E. J. Rudberg från Calmar län, om statsanslag till en hamnanläggning
inom Böda eller Högby socknar på Öland.
Bland de åtgärder, hvilka i hög grad skulle bidraga till norra delens af Öland
förkofran, kan med skäl räknas anläggningen af en hamn inom Böda eller Högby
socknar på något lämpligt ställe, hvarifrån ortens produkter kunde utskeppas.
Ons nordligaste socknar äro särdeles vanlottade på kommunikationer. För att
deras produkter, spannmål och sten, må kunna blifva afvttrade, måste dessa föras
antingen landvågen sex mil lill Borgholm eller ock på båt öfver till fasta landet.
Transporten till lands är för kostsam för att kunna begagnas. Den till sjös måste
derföre anlitas och begagnas äfven mest; men då ingen hamn finnes, der båtarne
efter intagen last kunna, om och blott en enda natt, ligga skyddade mot stormar
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 83.
117
och vågornas raseri, medför delta IransportsäU städse stora och kännbara förlaster;
och ofta har, i brist på säkert inlopp lill ön, mot hvars kala och höga stränder
vågorna rusa i stora och svallande bråltsjöar, ej allenast båtar och last, utan ock,
hvad än vigtigare är att behjerta, rnenniskor, lill och med straxt invid egna hem,
förgåtts.
Jag vågar derföre i betraktande af dessa synnerligen svåra olägenheter, hvilka
ortens innevånare vid transporterande af deras varor äro underkastade, föreslå:
”att Rikets Ständer täcktes för cn gång anslå ett belopp af 10,000 Riksdaler
Riksmynt att, efter förutgången undersökning, användas till en hamnanläggning
å tjenlig plats inom Högby eller Böda socknar på Öland.”
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 1862.
E. J. Rudberg,
Irån Calmar lån.
N:o 83.
Af B. J. Radberg från Calmar län, om ändring i tiden för Kronouppbördsslämmornas
hållande på Öland.
Vid flera föregående riksdagar har fråga varit väckt om kronouppbördsstämmornas
på Öland framflyttande till den tid af året, eller Juni månad, då kommunikation
med Calmar stad och fasta landet vore för öns innevånare tillgänglig. Denna
fråga har likvisst icke af Rikets Ständer blifvit i någon mån behjertad, eller åtgärder
vidtagna, som kunna lända till den skattskyldiges förmån uti ifrågavarande hänseende.
Såsom bekant är, har Statskontoret, uti sin kungörelse af den 8 December
1836, meddelat den föreskrift, att den så kallade första uppbördsstämman, som vanligen
hålles i November månad, för det löpande året skulle upphöra och sammanslås
med andra uppbördsstämman, hvilken alltså dädanefter skulle blifva den enda,
samt att Konungens Befallningshafvande egde att förordna om nämnde uppbördsstämmas
hållande på någon lämplig tid inom Januari, Februari eller Mars månad hvarje
år, eller, der särskilda omständigheter någon gång kunde gifva anledning till längre
anstånd, sist inom medlet af April månad.
118
Motioner i Bonde-Ståndet 1S62. N:o 83.
Att denria tid af äret är alldeles olämplig för Ölands innevånare att erlägga
sina kronoräntor torde lätteligen af en hvar kunna inses, ty all kommunikation mel
lan
ön och fasta landet är under denna lid af året till större delen stängd, eller
åtminstone ej farbar utan största fara för både lif och egendom, och ofta, ja mycket,
ofta har händt, alt olyckor inträffat, då menniskolif samt kreatur och varor gått
förlorade endast af orsak, att hemmansinnehafvare eller andra personer icke velat
underkasta sig exsekutors åtgärd för kronouppbördens uteblifvande inbetalning. Ännu
en omständighet möter och det är alt, då det är alldeles omöjligt att komma till
fasta landet, det ofta händer att den skattskyldige tvingas att till öns spannmåls
handlare,
de må finnas i den lilla staden Borgholm, köpingen Mörbylånga eller annorstädes
å ön, afyttra sin spannmål till hvad pris som helst; och spannmål är det
enda ön afkastar till betäckande af årets alla utskylder och onera.
Upplysningsvis får jag nämna, alt från norra Mötet af Öland utgår all der på
markegång beroende skatt till ett belopp af omkring 50,000 R:dr R:mt; och jag
förmodar' en lika summa från södra Mötet. Således åtgår endast härtill 6,000 tunnor
spannmål, beräknade efter 10 R:dr per tunna; nu händer ofta att genom antydda
olägenheter man tvingas att sälja spannmålen under 10 R:dr per tunna och
då riskerar ju den skattskyldige en betydlig förlust.
Det torde kanske häremot invändas, att redovisningstiden för uppbördsmannen
blefve olämplig, men deremot får jag anmärka, att redovisning för Kronans uppbörd
kan i alla fall medhinnas till Augusti månads slut; ty icke är det med rättvisa
förenligt, att en uppbördsman skall innehafva Kronans medel från Februari månad
och tili Maj eller Augusti och deraf draga egen fördel eller vinst, icke heller kan
jag inse, att det för den öfriga delen af riket, eller Staten i sin helhet blir någon
fördel att inspärra dessa medel i länens ränterier för att derstädes vara alldeles
ofruktbara såväl för Kronan som folket.
Af denna anledning tager jag mig friheten föreslå:
att tiden för kronouppbördsstämmornas på Öland hållande måtte framflyttas
från Februari och Mars månader till Juni eller början af Juli månad,
då all kommunikation med fasta landet samt öfriga delar af riket
är för öns innevånare tillgänglig.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhälles.
Stockholm den 15 November 1862.
E. J. Rudberg,
från Öland.
Häruti förenar sig
N. P. Bäckström.
från Öland.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 84,
119
N:o 84.
Af J. G. Dahlgren från Calmar län, om ändring d tiden för tjenstehjonsjly
Ilning ert.
Ehuru vid föregående riksdagar förslag varit å bane om ändring i Tjenstehjousstadgan,
såtillvida nemligen att flyltningstiden för tjenstehjon på landefcmåtte bestämmas
tili Juni i stället för Oktober månad, och fastän dessa förslag icke vunnit framgång,
får jag likväl förnya framställningen och för min mening anföra följande skäl:
Hösten är i allmänhet för landtmannen så upptagen af brådskande göromål,
att dessas afbrytande i och för ombyte af tjenstehjon orsakar honom icke ringa olägenheter;
denna årstid för tjenarens afflyttning är i högsta grad olämplig, dels
med afseende på vägars och kommunikationers eländighet, dels ock hufvudsakligen
med afseende på de ijenslharheter, tjenaren har att fullgöra under tiden näst efter
hans inträde i tjensten. Vi vela nemligen litet hvar att, sedan inhöstningen försiggått,
kreaturens utfodring utgör föremålet för landtmannens angelägnaste omsorger;
då nu den nya tjenaren tillträder sin tjenst, är det lör honom en vigtig sak att
kunnu bedöma sagde utfodring, och detta kan han ej om han icke deltagit i fodrets
inbergande. Deremot om han biträdt med inhergningen, så har han icke allenast
kunnat tillse, alt denna tillgått på ett ändamålsenligt sätt, utan lian har ock kommit
i tillfälle att hedonia fodrets mängd och beskaffenhet samt vet att rätta sig derefter.
Midsommaren är mera lämplig såsom flyttningstid, ty då tjenstehjonet vid denna
tiden kommit i tjensten. vidtager inhergningen och derunder kommer tjenaren att
biträda samt blir i tillfälle att egna sin uppmärksamhet ål de förhållanden, som för
hans befattnings skötande äro af nöden alt känna.
Under sommaren äro vanligen kreaturen på bete och de vigtigare vårgöromålen
verkställda, då man alltså med mindre saknad kan lemna tjenaren. Genom en sådan
förändring af flyttningstid skulle säkerligen månget ohehag, som nu inträffar, kunna
undgås. Man vet t. ex. att, då tjenaren hunnit till våren, esomoftast inträffar, att
han uppburit en större del af lönen och då börjar tredskas samt begär sitt orlof.
Visserligen kan detta nekas, men heldre än att han behåller en tvungen tjenare,
som går olustig i sitt arbete, bifaller husbonden hans begäran och under sommaren
finner han sin utkomst dels vid; allmänna arbeten och dels vid hamnplatser etc.,
och på sådant sätt går jordbruket miste om det arbetsbiträde, som detta så väl
behöfver. Ett sådant förhållande inträffar icke, om tjenaren städjes på våren, ty då
120
Motioner i B onde-Ståndet, 1862. N:o 85.
blir han fri vid midsommaren oell kan då, ifall lian ej falt eller velat antaga annau
tjenst, följa sin böjelse att söka sysselsättning, livar lian behagar, utan att husbonden
deraf förnärmas. Ändamålsenligheten af, en förändring är icke allenast erkänd,
utan ock af den allmänna meningen i den ort, jag representerar, allvarligen påkallad,
hvarföre jag vördsamt föreslår:
att flyttningsdag för tjenstehjon på landet må, i stället för den 24 Ok
tober,
bestämmas till den 16 Juni.
Om detta förslag vinner bifall, så torde uppsägnings- och städjetiden derefter
lämpas.
Om remiss till behörigt Utskott anliålles.
Stockholm den 4 5 November 1862.
m J. G. Dahlgren,
från Calmar län.
N:o 85.
Af Anders Jonsson från Wermlands län, om hela den personliga
skyddsafgiftens användande lill folkundervisningens befrämjande.
Hvarje sann vän al folkundervisningens och upplysningens befrämjande kan
icke neka, att Regeringen och Ständerna på de sednare åren gjort mycket härför
genom halfva personliga skyddsafgiftens anslående till folkskolorna. Tacksamt erkännande
delta, återstår dock mycket alt önska, om skolan skall kunna uppfylla sitt
rätta ändamål.
Att folket å sin sida gjort stora ansträngningar dels för att ordna skolväsendet,
på sätt Skolstadgan föreskriiver, och dels genom inrättande af småbarnsskolor på de
flesta ställen, hvilka skolor visat goda frukter, kan ingen bestrida och i samma
stund, lill följd af den nya Kommunal-författningen, kommunerna sjelfva komma att
ordna sina angelägenheter, blifva kunskaper och upplysning bland folket mera nödvändiga.
Beträffande åter sättet för användandet af den återstående halfva personliga
skyddsafgiften, hvarom vid hvarje riksdag reglementerats, så har klagan försports
öfver dessa reglementariska föreskrifter och den ojemnhet, hvarmed dessa medel
kommit
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 86.
121
kommit de skattskyldige uter till godo. Såsom eli exempel vill jag endast nämna,
att uti den sednaste förordningen rörande dessa medels användande stå orden företrädesvis
fasta skolor. Att uti ue tätt bebodda delarne af landet hafva blott ett
skolhus, låter sig lätt göra, hvaremot uti de vidsträcktare och glest befolkade trakterne
man inom hvarje församling nödgals uppföra 2 å 5 skolhus, för att icke allt
för långt aflägsna barnen från deras hem och ehuru vid desse sednare skolhus
eller skolstationer, skolan fortgått på samma sätt som å de orter, hvilka blott hafva
1 skolstalion, sä har likväl desse församlingars begäran, att utaf Staten erhålla till
skollärarnes löneförbättring i då de ingått på alt sjelfva erlägga | af den förhöjda
lönen, blifvit afslagen på den grund att de icke haft en fast skola.
f anledning häraf och som, hvad läroverken i städerna angå, Staten pä de flesta
ställen aflönar der anställda lärare, får jag vördsamt föreslå:
att hela den personliga skyddsafgiften mätte till folkundervisningens befrämjande
blifva anslagen.
Att nödig uppsigt öfver folkskolan genom Reseinspektörer morn hvarje län bör
ega rum påyrkar jag äfven, och • medlen till dessas aflöning är både lättast oeh
enklast alt taga ur Länsräuterierna, dit skyddsafgiftsmedlen ingå, äfvensom Rikets
Ständer kunna och böra bestämma kontroller att medlen icke till annat ändamål
än skolan får användas.
Om remiss tili vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 15 November 1862.
Anders Jonsson,
från Wermlands län.
N:o 86.
Af J. (i. Odelberg från Westmanlands län, om tillägg i 12 $ i Kongl.
Förordningen den 21 Mars 1862, rörande kommunalstyrelse pä landet.
Då hvarje lag har lill syfte att låta såväl samhällsmedlemmarne, som kommunerna
sinsemellan komma i åtnjutande af lika rätt, så, på det att detta mål i möjligaste
måtto äfven må vinnas genom de nyss utkomna så kallade kommunallagarna,
Bih. till H. St. Brot. 1862 öf 1863. U Sami. 4 Aid. 16
122
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. JV:o 86.
samt dessa således blifva hvad namnet antyder och hvarje kommun, oberoende af
enskild, med hög rösträtt försedd persons möjligen ensidiga åsigter, sättas i tillfälle
att fatta sådana beslut, som åstadkomma gemensamt bästa och allmän belåtenhet.
vågar undertecknad till Hedervärda Ståndets ompröfning föreslå :
att 12 § i Kongl. Föroidningen den 21 sistlidne Mars, om kommunalstyrelse
på landet, som lyder sålunda : ”röstvärdet skall beräknas efter
det en hvar röstegande asalia fyrktal”, måtte få följande tillägg :
”Ej må någon vid allmän kommunalstämma utöfva rösträtt för större
i ; antal röster, än som svarar mot en tiondedel af kommunens bela röste
tal
efter röstlängden ; och galle detta äfven för det särskilda fall, som i
nästföregående § afses.”
Och detta, på det den må öfverensstämma med den under samma dag utgifna
Kongl. Förordningens om kommunalstyrelse i stad 12 §, der det heter : ”den som
vid allmän rådstuga röstberättigad är, eger en röst för hvarje, enligt sednast upprättade,
vederbörligen fastställda bevillningstaxeringslängd, honom enligt Art. II i
Bevillningsstadgan påförd hel Riksdalers bevillning till Staten. Ej må någon vid
allmän rådstuga utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar mot en tjugondedel
af stadens hela röstetal efter röstlängden.'”
Genom det nu af mig föreslagna tillägg skulle det missförhållande förebyggas,
ali en person, som inom en socken eger vidsträckta possessionär och följaktligen
hög rösträtt, genom sitt enstaka nej å en kommunalstämma kan kullkasta bela den
öfriga församlingens beslut.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 15 November lf!62.
J. G. Odelberg,
från Westmanlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 87.
123
N:o 87.
Af ©la Jönsson från Malmöhus län, om befrielse från beväringsexercis
för beväringsyngling, hvilken såsom aktiv ledamot tillhör någon skarpskytteförening.
Ingen torde väl vilja eller ens kunna bestrida, ail ju icke en allmän nationalbeväpning
bland ett folk, hvars dyrbaraste egendom varit och är lagbunden frihet
och sjelfständighet, utgör det kraftigaste medel till landets skydd mot yttre fiendtlighet.
Början tili en sådan beväpning hafva vi varit nog lyckliga att nu upplefva,
i det, nu under sednaste tiden, af fosterlandsandan framkallade, frivilliga skarpskvtteväsendet,
hvilket dock utan understöd och uppmuntran från det allmänna, tvifvelsutan
skulle i en icke så långt aflägsen framtid, om icke alldeles gå under, åtminstone
hämmas i sin utveckling och sålunda förfela det ädla syfte, som * dermed först
varit afsedt,.
Kongl. Maj:t har redan i nåder egna t uppmärksamhet åt denna vigtiga omständighet,
och medelst nådig Proposition till Rikets Ständer äskat anslag af 75,000
R:dr R;mt årligen, till understöd åt skarpskvttekorpserna samt dessutom, jemte
annat, föreslagit, att beväringsyngling, som är aktiv ledamot, af frivillig skarpskyttekorps
och såsom sådan tillhört korpsen minst ett års tid, må från första årets
beväringsexercis frikallas.
Tacksamt erkännande den landsfaderliga omsorg, som omisskänneligt uppenbarar
sig i denna nådiga Proposition, vågar jag dock vördsamt fästa uppmärksamhet
på de binder, som för beväringsyngling möta i fråga om begagnandet af dermed
afsedda förmån. Det låter nemligen tänka sig, att beväringsyngling tillhör en korps,
som icke under ett helt år varit bildad eller att beväringsyngling, hvilken visserligen,
under föreskrifna tiden varit aktiv ledamot uti en skarpskytteförening, af omständigheterna
finner sig föranlåten att afflytta till annan ort och det inträffar så
sent att ett år icke hinner gå till ända, förr än han skall såsom beväringskarl inmönstras,
hvaraf följer, att äfven om han genast efter ankomsten till sednare stället
inginge i dervarande frivilliga skarpskytteförening, han likväl icke blefve från
beväringsexercisen befriad. Detta jemte annat som kunde anföras visar tydligt, att
någon tid för beväringsynglings aktiva deltagande i skarpskytteförening för vinnande
af befrielse från beväringsexercis icke skäligen borde föreskrifvas eller åtminstone
den i Kongl. Propositionen föreslagna nedsättas, helst som det ingenting betyder,
124
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 87.
huru länge beväringsyngling varit skarpskytt, endast han eger den färdighet i vapnens
handterande ni. nr., som af' honom billigtvis kan fordras ; och då dessutom
tages i betraktande den uppoffring af tid och penningar samt den möda sorn med
aktivt deltagande i skarpskyttekorps är förenad, tyckes det förefalla ganska klart,
att inga eller åtminstone högst få beväringsynglingar skulle för befrielsen från endast
första årets beväringsexercis finna sig uppmanade att i sådan förening ingå, men
att deremot om befrielsen från ali beväringsexercis i fredstid vunnes, ett motsatt
förhållande säkert skulle ega rum. Icke helier synes andra årets beväringsexercis
för den, som fortfarande qvarstår såsom aktiv ledamot i skarpskytteförening, vara
nödvändig, då bataljonsexercis jemväl öfvas af skarpskytteföreningarna och otvifvelaktig!
är, att mången frivillig skarpskytt, som aldrig bevistat något beväringsläger,
är vida skickligare i vapnens handterande och dithörande ämnen, än de som undergått
begge årens beväringsexercis.
På grund af hvad nu blifvit framstäldt, vågar jag vördsamt föreslå, det Rikets
Ständer, med bifall i öfrigt täll Kongl. Majlis nådiga Proposition i ämnet, täcktes
för sin del besluta det tillägg i 15 § af Kongl. Kungörelsen den 15 November
1860, angående allmänna beväringen .
att när beväringsskyldig, som bland allmänna beväringsmanskapet inmönstras
och är aktiv medlem af frivillig skarpskytteförening, företer skriftligt intyg
af öfverbefälhafvare!) för den korps han tillhör derom, att den beväringsskyldige
eger nödig färdighet i vapenföring, marsch och manöver m. m.,
samt förvärfva! den skjutfärdighet, som är bestämd i målskjulningsinstruktion
för rekryt i arméen för att såsom soldat approberas, sådan beväringskarl
befrias frän deltagande i första årets vapenöfningar, samt att
enahanda befrielse från andra årets beväringsexercis, då den beväringsskyidige
i behörig tid till vederbörande magistrat eller kronobetjening ingifver
öfverbefälhafvarens för skarpskytteförening skriftliga bevis, att han
fortfarande såsom aktiv ledamot tillhör skarpskyttekorps, jemväl må ega rum.
Fördelarne af ett lagstadgande enligt ofvanstående förslag äro påtagliga : först
måste de frivilliga skarpskvttekorpsernas tillvext derigenom befordras och vidare de
ofta långa och besvärliga marscherna till och från öfningslägret göras öfveiflödiga
samt arbetets dragande från jorden och andra näringar förekommas samt slutligen
skulle äfven en stor vinst för Statsverket beredas derigenom, att åtminstone en del
af de allmänna medel, hvilka nu utgå i och för beväringsmanskapets öfning, kunde
inbesparas; Och förvissar jag mig om, att dessa skäl skola tillräckligt tala för bi
fall
tili min motion, om hvars remitterande till vederbörligt Utskott vördsamligen
anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
Ola Jönsson.
från Malmöhus län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 88.
125
N:o 88,
Af Pasil Andersson från Jemtlands ian, om upphörande af hvad
i Lag och särskilda Författningar stadgas om, rättighet att i hörd lösa
jord ä landel.
Innan jag för Rikets sednast församlade Ständer framlade motion derom, alt
alla i nu gällande Lag och särskilda Författningar gjorda bestämmelser om stadganden
angående rätt till börd på landet måtte helt och hållet upphäfvas, hade jag,
med kännedom om, huru ofta den i Svenska folkets nationallynne i allmänhet grundade
obenägenhet för minsta förändring uti förfädrens institutioner lagt hinder i
vägen för genomdrifvande af äfven de mest förnuftsenliga och af tidsförhållanderna
påkallade lagföråndringar, tydligen förutsett, att äfven denna motion icke skulle
komma att sakna sina antagonister; dock tvekade jag icke, efter noggrannt öfvervägande
af ämnets vigt och inhemtande af till sakens bedömande af praktisk erfarenhet
fullt kompetente personers tankar deröfver, att till Rikets Ständers behjertande!
öfverlemna motionen under full förhoppning, att frågan, sedan den blifvit genomtänkt
och behörigen behandlad, skulle genom sin egen nytta och nödvändighet slutligen
segra. Herma min förhoppning gick äfven redan vid sednaste riksmöte till någon
del i fullbordan i det Lag-Utskottet uti ett väl motiveradt betänkande tillstyrkte bifall
åt min motion. Men under frågans behandling i de särskilda Riks-Stånden
framstod ett så ofullständigt resultat att Kongl. Majit icke kunde derå meddela
sanktion.
Då ingenting uumera återstår att önska i fråga om utredning af reformens
vigt och nödvändighet, hoppas jag att tiden nu ändtligen kommit för densammas
genomförande och vågar derföre hos Rikets Ständer härmed vördsamt föreslå:
att allt hvad Lag och särskilda Författningar innehålla angående rättighet
alt i börd lösa såld, bortskiftad, pantsatt eller genom gåfva eller testamente
bortgifven fastighet på landet, varder till all kraft och verkan
upphäfd l.
Om remiss al denna motion lill Lag-Utskottet får jag ödmjukligen anhålla.
Stockholm den 19 November 1862.
Paul Andersson,
från Jemtlands län,
126
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. JV:o 8.9-
N:o 89.
Af C, •!, Ii. Lönnberg fi'ån Östergötlands län, om ändring uf Kongl.
Maj.ts nådiga Kungörelse den li December 1857, angående tegan
för gästgifveri-, håll- och reserv-, äfvensom för kungs- och kronoskjuts.
Huru olika än uieningarne varit delade i skjutsfrågan, synes dock flertalet
hafva förenat sig i det rnedgifvandet, alt, så länge skjutsskyldighet såsom servitut
vidhäftar svenska jorden, skjutsen bör gäldas efter sitt verkliga värde på hvarje
ort. Men alt detta värde inom oiika delar af landet är betydligt skiljaktigt, ligger
i öppen dag. Hvad gästgifveri-, håll- och reservskjuts, samt postskjuts beträffar,
förbigår jag desamma alldeles, då del är mig bekant, att framställning derom kommer
att väckas hos Rikets Ständer, uttryckande, såsom jag tror, landets jordbrukares
enstämmiga önskningar och förhoppningar. Jag fäster mig derföre nu endast
vid de återstående slagen af skjuts, nemligen kungs- och kronoskjuts.
Enligt Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse den 11 December 1857, angående
legan för gästgifveri-, håll- och reserv-, äfvensom för kungs- och kronoskjuts, utgör
legan för sistnämnde slag af skjuts 80 öre milen för hvarje häst. Denna lega
är sålunda 20 öre mindre än för den vanliga skjutsen pä alla de ställen, der skjutsningen
är upplåten på entrepenad, och entrepenad är nu säkerligen införd nästan
öfverallt vid de större stråkvägarne inom landet. Skulle omsider ett billigt afseende
fästas vid landets jordbrukares förnyade framställningar att blifva qvift den vanliga
skjutsskyldigheten, såsom ursprungen från fordna tider af godtycklighet och våld,
kommer dock troligen kungs- och kronoskjutsen i det längsta att qvarstå, såsom ett
jorden graverande servitut. Kungsskjutsen är numera för obetydlig för att synnerligen
beaktas. Kronoskjutsen utgår äfven mera sällan, men är af beskaffenhet, att
Staten svårligen kan undvara densamma, framförallt i möjliga tider af ofred. Man
hör också mindre ofta någon klagan emot detta onus, såsom sådant, men väl emot.
den lega, hvilken Staten lemnar i ersättning, såsom varande mindre än den vanliga
skjutslegan. All Staten också för den skjutsskyldighet, som af densamma påfordras,
lemnar lika hög ersättning, som den enskilde resanden, är väl icke heller obilligt.
Med anledning af förestående anförande vågar jag derföre vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer behagade besluta en underdånig framställning till Kongl.
Maj:t, all med ändring af Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse den 11 De
-
Motioner i Bonde,-Ståndet 1862. N:o 90.
127
cember 1857, angående legan för gästgifveri-, håll- oall reserv-, äfvensom
för kungs- och kronoskjuts, legan för kungs- och kronoskjuts måtte
bestämmas till samma belopp, som vid närmaste gästgifvaregård intill den
ort, hvarifrån kungs- eiler kronoskjutsen utgår.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 1802.
C. J. L. Lönnberg,
från Östergötlands län.
N:o 90.
Af C. J. Ii. Iiönnbes8g' från Östergötlands län, om ändring af §§
ti ock 23 i Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 13 Juli 1853 angående
Fattigvården i riket.
Enligt stadgandet i § 14 af Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 13 Juli
1853, angående Fattigvården i riket, gäller för manskap af värfvade arméen och
tiotian icke deras skattskrifning å tjenstgöringsorten till bestämmande af deras försörjningsort.
Delta vill med andra ord säga, att, när den värfvade blifvit utsliten i
Kronans tjenst, kastas han på den kommun, hvilken han kanhända tillhört för 12
år sedan eller derutöfver. Den börda, som det ålegat Staten att ensam bära, vältras
på en oftast fattig kommun i en aflägsen landsort. Obiliigheten häraf inses lätt.
Visserligen medgifver Fattigvårds-förordningen, att understöd skall lemnäs af
allmänna medel, sedan vederbörande Fattigvårdsstyrelse derom gjort ansökan och
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet granskat samma ansökan, samt genom
Ecklesiastik-departementet hos Kongl. Maj:t föreslagit det understöd, som af behof
och billighet påkallas. Detta erbjudande låter frikostigt nog. Men för det första
blir säkerligen alltid det understöd, som lemnäs af Staten, otillräckligt, och för det
andra, när kommunen efter många omgångar erhållit della bidrag, är del en skänk
af gunst, och nåd, då kommunen bort ega en laglig rätt att vara frikallad från
sådan fattigförsörjning, enligt den allmänna grundsats, som i Fattigvårds-förordningen
uttalas, att enhvar anses tillhöra det faltigvårdssamhälle, der han, då behof af fattigunderstöd
för honom uppstår, författningsenligt är eller bort vara mantalsskrifven.
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 91.
Att fattigunderstöd skall lemnäs åt dem, som varit anvårfvade i Kronans tjenst
och vid afskedstagande! befinnas deraf vara i behof, är påtagligt. Men rättvisa oell
billighet fordra, ali ett sådant understöd utgår helt och hållet från det allmänna,
och icke från den kommun, som den anvärfvade tillhört vid sjelfva värfningstilllället.
Jag vågar derföre vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer behagade besluta en underdånig framställning till Kongl.
Maj-.t, ali, med ändring af §§ 54 och 23 i nu gällande Fattigvårdsförordning
för manskap af värfvade arméen och Holtan samt handtverkare
och arbetare vid Kronans varf och verkstäder, må deras skattskrifning ä
tjenstgöringsorten gälla till bestämmande af deras försörjningsort,
samt alt i sammanhang dermed Rikets Ständer behagade anslå en tillräcklig
summa för sådan fattigförsörjning, att användas efter Kongl. Maj-.ts
nådiga ompröliiiug.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
C. J. L. Lönnberg,
från Östergötlands län.
Nso 91,
Af (C. «J. Ii. Lönnberg från Östergötlands län, om ändring af $ 2
morn. 3 i Kongl. Maj.ts nådiga Kungörelse den 11 Maj 1855 angående
grunderna och sättet för markegång spri sens bestämmande.
För bestämmande af det årspris, som skall ingå i beräkningen al det medelpris
för de sednaste tio åren, hvarefter ”de åt Embets- och Tjenstemän på lön in”delta
räntor och tiondeanslag, de allmänna verk och inrättningar, kyrkor och fromma
”stiftelser tillhörande enahanda indelningar och anslag samt de, såsom ersättning för
”vissa hemman eller lägenheter åtföljande besvär anvisade ränte- eller tiondeanslag,
”jemte en del vissa städer tillerkända anslag, af nämnda beskaffenhet, som icke blifvit
”till Statsverket indragne, äfvensom alla Kronans behållna räntor och tionde, få af
”räntegifvarne lösas”, stadgas Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse, angående grunderna
oell sättet
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 91.
129
och sältet för markegångsprisens bestämmande, gifven Stockholms Slott den 11 Maj
1855, i § 2 mom. 5, att för landet skola priskuranler upprättas ”fögderivis af
”särskilda Nämnder, hvilka ulgöras, dels af sockne-ombud, ett för hvarje socken,
”årligen vid allmän sockenstämma valde bland ortens räntegifvare, skiftesvis af det
”antal socknar och efter den ordning dem emellan, som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
efter vederbörandes hörande, bestämmer, med iakttagande dock att antalet
”inom hvarje fögderi icke må vara ringare än Fyra och icke öfverstiga Åtta,—dels
”af ett motsvarande antal Ledamöter, som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, likaledes
”för året, förordnar bland andre inom lögderiet bosatte, för sakkunskap och oväid
”kände män, helst räntetagare.”
”Dessa Nämnder sammanträda med kronofogden, på dennes kallelse, å lämpligaste,
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bestämdt, tingsställe, 2:ne gånger för
”hvarje skatteår, nemligen i början af Januari och i slutet af Mars. Vid förra tillfället
uppgöras priskuranler lör de tre sista månaderna af det förflutna och vid
”del sednare för de tre första månaderna af det löpande kalenderåret.”
Dessa bestämmelser, emot hvilkas syfte alt åstadkomma ett rättvist och tillförlitligt
resultat ingenting bör anmärkas, medföra dock genom det sätt, hvarpå de
begärda upplvsningarne skola inhemlas, för Nämndens ledamöter ofta nog icke ringa
besvär med uppoffring af tid och penningar, framförallt i vidsträcktare fögderier. Nämndens
sammanträde varar gemenligen endast några minuter; men för alt vid detta
sammanträde personligen afgifva sitt utlåtande angående gångbara priset på ett par
räntepersedlar, — hvartill det fordna antalet blifvit reduceradt i de flesta län, —
måste Nämndens ledamöter i vidsträckta fögderier fara många mil och mången gång
tillbringa ett par dagar på resan, — allt utan ersättning.
Rättvisligen får erkännas, alt kommunalandan tyckes uppvaknat till ett förut
icke anadt lif, så att allmänheten nu mindre än förr ryggar för att uppoffra egen
beqvämlighet till Statens och kommunens tjenst. Men när en sak kan ernås med
lika godt resultat, men med mindre uppoffring af tid och möda, bör rimligtvis en
sådan method föredragas. Så tyckes äfven förhållandet vara vid uppgörandet af
priskuranler för det s. k. årspriset, som ingår i beräkningen af det s. k. medelmarkegångsprisef.
Kongl. Maj:ts nådiga Förordning ora Kommtinalstyrelse på landet, af den 21
Mars delta år, anbefaller, att tre kommunalstämmor skola årligen hållas, derutaf en
i Mars och en i December. Det borde ju låta sig mycket väl göra, att på
dessa kommunalstämmor upprättades priskuranter på de artiklar, hvarför s. k. års
pris
skall bestämmas; nemligen på kommunalstämman i December för årets sista
tre månader och på kommunalstämman i Mars för de tre första månaderna af ingångna
året. Dessa priskuranter för hvarje kommun skulle inom viss kort tid, t.
ex. 14 dagar, af kommunalstämmans ordförande afsändas till kronofogden, som
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 A/d. 17
13ö
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 91.
dermed förfar i vanlig ordning. Befarar man möjlig försumlighet härutinnan af
ordföranden i kommunalstämman, kan ju densamme åläggas visst vite för sin uraktlåtenhet.
Genom denna enkla förändring anser jag olägenheterna af nuvarande sättet för
ofvanherörde priskuranters upprättande fullkomligt undanröjdt och ett lika tillförlitligt
resultat åstadkommas, då, efter den method jag vågat föreslå, prisbestämningar
ingå från hvarje kommun inom fögderiet.
På en kommunalstämma åro föröfrigt såväl räntetagare, som räntegifvare repreterade;
men alt den ena parten skall utöfva något förtryckande inflytande på den
andra vid fråga om alt bestämma ortens gångbara pris pä t. ex. spannmål och
smör, behöfver icke äfven den mest skuggrädde befara.
Med anledning af här ofvan gjorda anförande, vågar jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer behagade besluta en underdånig framställning till Kongl.
Maj:t att, med ändring af § 2 mom. 5 i Kongl. Majlis nådiga Kungörelse
den \ 1 Maj 1855, angående grunderna och sättet lör markegångsprisens
bestämmande, de i åberopade § och nion), stadgade bestämmelser för landet
angående sättet för upprättande af de priskuranter, hvilka skola tjena
till ledning vid uppgörande af de s. k. års- och medelmarkegångsprisen,
måtte utgå och i stället kommunerna åläggas upprättandet af samma priskuranter,
nemligen för årets tre sista månader på kommunalstämman i
December och för de tre första månaderna af följande år på kommunalstämman
i Mars, med skyldighet för kommunalstämmans ordförande att
inom viss kort tid priskuranterna till kronofogden afsända, hvarefter denne
med desannna förfar i vanlig ordning.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 18G2.
C. J. L. Lönnberg,
från Östergötlands län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 92.
131
N:o 92.
Af C. J. L. Lönnberg från Östergötlands län, om tullfrihet för Sill
och Salt. —
—■
Vid den förändring i en friare riktning, sorn på sednare riksdagar blifvit vidtagen
med Tulltaxans bestämningar, tyckes det hafva varit en genomgående grundtanke,
alt de första iefnadsförnödenheterna skulle vara tullfria. Emot ett sådant
antagande står likväl såsom en lätt i ögonen fallande motsägelse den importtull, som
blifvit åsatt Sill och Salt. Lagstiftaren bör dock icke förgäta att för flertalet af
Svenska folket är Sill den allmännaste, ofta den enda sofvelvaran, liksom Saltet fattigmans
enda krydda. Att onödigtvis fördyra dessa båda oundgängliga lifslörnödeuheter
är icke öfverensstämmande med billighet, då Tulltaxan samtidigt härmed bestämmer
tullfrihet för en mängd artiklar, om hvilka den allmänna meningen ännu
icke fullkomligt stadgat sig.
Man har sagt, ”alt tullen är så lindrig, kännes så obetydligt af den enskilde
konsumenten.” Häremot anmärkes, att hvarje beskattning på en vara nödvändigtvis
fördyrar densamma; det må vara mycket eller litet. Icke sällan händer äfven, att t. ex.
några fattiga arbetare förena sig om gemensamt inköp af 1 lunna Sill eller i tunna
Salt. För dem är den närvarande tullen — 25 öre pr centner Sill och 10 öre pr
kubikfot Salt — en rätt kännbar utgift, hvars belopp de gerna behöft för andra nödvändiga
behof.
Man har vidare yttrat, att ”Staten svårligen kan undvara den nu befintliga tullinkomsten
för Sill och Salt”. Det är mycket möjligt, att Statens finanser kräfva
en lika hög tullinkomst som nu. Jag föreställer mig dock, alt man icke skall råka
i starkt hufvudbry för att fylla den supponerade minskningen i tullinkomster, som
uppstår, om Sill och Sall förklarades tullfria. Tulltaxan erbjuder ett rikt och, elter
hvad jag tror, med framgång bearhetadt fält att framlocka guld ifrån. Men af de
artiklar, som vårt land frambringar antingen alldeles icke, eller också endast i otillräcklig
mängd, finnas näppeligen några, som mera tillhöra de första lefnadsbehofven,
än Sill och Salt. Är delta rigtigt, då må, om det anses oundvikligen nödigt, en
förhöjd lull på hvarje annan vara ersätta Statens genom tullfriheten för Sill och Salt
minskade inkomst.
1S2
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 93.
Med anledning af förestående vågar jag vördsamt föreslå, att Rikets Ständer
behagade besluta:
alt i nästkommande Tulltaxa Sill och Salt måtte vara tullfria.
Om remiss till Bevillnings—Utskottet anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
C. J. L. Lönnberg,
från Östergötlands län.
N:o 93.
Af Petir Ericsson från Gefleborgs län, om upphörande af alla enskilda
banker vid nu beviljade oklrojers utgång.
Då numera filialbanker i ganska många städer blifvit inrättade, till lättnad i
den allmänna penningerörelsen, så böra, efter min åsigt, nuvarande enskilda banker
vid deras oklrojers slut alldeles upphöra, hvilket vore både billigt och rättvist,
synnerligast sorn enskilda bankernas penningar icke gälla vid alla tillfällen, såsom i
Kronans uppbörd, vid bördeskiflingars nedsättande samt inånga andra tillfällen och dessutom
lemna en orimlig vinst ål enskilda personer, hvilken i annat fall skulle til! en
del komma Staten tili godo, derest filialbanker i deras ställe inrättades å de orter,
hvarest sådana af behofvet påkallades. Det kan väl icke heller vara med rättvisa
förenligt, alt enskilda banker skola ega större friheter och rättigheter än
Rikets Ständers Bank, hvilket likväl är förhållandet; ty då den sednare är skyldig
att hålla en betydlig metallisk kassa för att, vid anfordran, med silfver kunna inlösa
sina utelöpande sedlar, så äro de förra alldeles befriade från en sådan skyldighet.
Jag får derföre föreslå:
att alla enskilda banker vid nuvarande oklrojers utgång måtte upphöra.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.
Slockholm den 19 November 1862.
Pehr Ericsson,
från Gefleborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 94.
N:o 94.
Af A. W. Ufal* fran Örebro län. om förliknings-hommitléers inrullande
i riket.
I många församlingar hafva förliknings-Immmitéer blifvit inrättade och allestädes
hafva de medfört mycket gagn, ja så stort, alt hvarje fosterlandsvän, som erfarit
nyttan deraf, ifrigt önskar alt de mätte komma till stånd öfverallt i landet.
Motioner hafva äfven vid flere riksdagar varit väckte för sådant ändamål, och vid
1050 och 1851 årens riksdag gick Lag-Utskottet motionärernas önskningar til!
mötes, då det förslag, att vid hvarje ting skalie en förliknings-kommitté vara alt
tillgå för parterna, och att intet tvistemål finge af domstolen företagas innan det
af förliknings-kommittéen varit handlagt. Detta betänkande godkändes, tyvärr, dock
ej af Ständerna, och sedan dess har Utskottet äfven helt enkelt afstyrkt alla motioner
om inrättande af förliknings-kommiltéer, och vid sistlidne riksdag ansåges
de med så stort förakt, alt Utskottet ej ens behandlade dem; åtminstone afläts ej
något betänkande derom. Jag måste derföre ånyo försöka, om jag vid denna riksdag
kan få något utlåtande öfver mitt förslag. I alla andra civiliserade länder linnas
freds-domstolar, men här i riket vill man att embetsmånnen skola blanda sig i
allt; ja tvister, äfven om de gälla blott några öre, ser man ej sällan passera alla
instanser af domstolar. Man har väl sökt minska dessas anta! genom indragning af
Lagmans-rätterna, men man har uraktlåtit att i deras ställe inrätta freds-domstolar,
och följden har blifvit Hof-rälternas förstärkning. När dertill kommer att vänskapen
ingalunda kan återställas genom laga dom, men väl genom förlikning; så ligger
deri förliknings-kommiltéernas stora företräde, äfven om man ej skulle göra afseende
på skilnaden i kostnader. Jag kan derföre ej underlåta alt ånyo framhålla idéen
om förliknings-kommiltéer, dervid jag tror mycket reglementerande ej vara af nöden,
och vili derföre blott föreslå några allmänna grunder, under önskan att Utskottet,
derest de ej godkännas, målte göra de ändringar eller tillägg, som pröfvas lämpliga
för vinnande af målet.
Jag föreslår:
i:o att i hvarje församling, eller åtminstone i hvarje härad, bör finnas
en förliknings-kommitté. Ledamöterna, hvilkas antal kommunen må
bestämma, kunna väljas antingen å kommunalstämma eller inför ortens
domstol, och bör anmälan derom efter valet göras hos Konungens Befallningshafvande
och Domaren;
134
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 95.
2:o vissa dagar torde böra bestämmas för deras sammanträde kort
före hvarje ting, på det att parterna må utan särskild kallelse kunna
, iakttaga inställelse ; och
3:o om man ej skulle vilja ålägga vitén för försummad inställelse,
torde ena eller andra partens uteblifvande dock böra anses såsom försvårande.
omständighet; hvadan underrättelse bör Domstolen meddelas;
hvilka vid förliknings-sammanträdet närvarit eiler utebiifvit;
äfven torde böra bestämmas:
4:o att den öfverenskommelse, som genom förlikning frivilligt träffas
och af kommittéen bestyrkes, bör vara lika bindande, som hade laga dom
åkommit;
5:o på det de tvistande ej må frukta gå hvarandra till mötes vid
fråga om förlikning, torde äfven böra stadgas att de eftergifter och medgifvanden,
som för sådant ändamål kunna göras, ej skola vara bindande
i den händelse att förlikning ej träffas, utan målet måste af Domstolen
afgöras.
Stockholm den 19 November 1862.
Å. W. Uhr,
från Örebro län.
N;o 95.
Af A. W. Uhr från Örebro län, om aflätande af underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj.t med anhållan om tillsättande af en kommitté för uppgörande
af förslag tilt ny instruktion för landtmäteristaten i riket,
äfvensom i följd deraf nödige förändringar i gällande landtmäleriförfattning
ar.
Jordbruket utgör landets hufvudsakliga näring och det tillhör Statsmakterna att
befrämja dess utveckling. Ej nog derföre att lämpliga lagar och förordningar föreskrifvas;
hand måste äfven noga hållas öfver deras efterlefnad, om ändamålet skall
vinnas.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 95.
135
Skiftesverket liar ett stort inflytande på denna utveckling; deråt bör derföre
mycken omsorg egnas.
Den gällande Skiflesstadgan räknar en 55:årig tillvaro. Instruktionen för
landtmäterikontoren och landtmätarne i riket likaså. Skiftesstadgan liar under denna
tid erhållit flere förändringar, men lill sin grundval bibehållits; deremot är taxan
på arfvode för landtmäteriförrättningar af Kongl. Maj-.t i nåder förnyad och förhöjd
den 12 Maj 1857, men instruktionen af den 4 Maj 1857 ännu i oförändradt
skick gällande, hvilket ofelbart har till icke ringa del bidragit tiil det stora antalet
skiftesmål. Sistiidne riksdag föreslog jag och flere andra riksdagsmän åtskilliga partiela
förändringar i Skiflesstadgan, hvilka jag ansåg såsom förbättringar; flera af dessa
blefvo dock af Utskottet, på ett eller annat skäl, alstyrkte; några godkändes dock,
såväl af Utskottet, som af Rikets Ständer (Sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande N:o 14).
Motioner voro äfven väckta om nedsättning i arfvodet för landtmäteriförrättningar,
dessa afslogos dock alla af Utskottet (se Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskottets
Betänkande N:o 178), men under öfverläggningen derom framhölls och
erkändes hehofvet af skärpta kontroller öfver landtmäterict (se min reservation vid
nyssnämnde Utskottets Betänk. N:o 178). Behofvet deraf styrkes äfven af öfverdirektörens
underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t angående dels förändrad organisation
af förste landtmätareljensterna, och dels inskränkning i jordegarnes rätt att tiil
landtmäleriförrällningars verkställande utse landtmätare, äfvensom af landtmäterisekreterarens
i en reservation dervid uttryckta, med öfverdirektörens något olika, åsigt.
Nödvändigheten af skärpta kontroller har äfven landtmäterifiskalen sökt tydliggöra,
och derutinnan, såsom af Stads-Råds-protokollen vid Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
om Statsverkets tillstånd och behof vid innevarande riksdag inhemtas, vunnit stöd
ej mindre af Kongl. Maj;ts Justitie-kanslers-embete änäfven af Statsrådet och Chefen
för Civil-departementet.
För att åstadkomma och rätt ordna dessa så behöfliga kontroller, måste föreskrifter
derom införas i instruktionen för landtmäterikontoren och landtmätarne i
riket. En omarbetning af densamma blifver derföre af nöden, hvartill äfven flera
andra vigtiga skäl finnas; ty ej nog att redaktionen af den 55:åriga instruktionen
är otydlig, den är äfven för litet utförlig, särdeles i afseende på landtmätares och
jordegares ömsesidiga skyldigheter och rättigheter. Tjenstemännens åligganden behöfva
äfven en fullständigare utredning, och myckel i öfrigt behöfver ordnas eller
ändras och rättas.
Vid tillämpningen af 1824 och 1841 års Förordningar, om sjösänkningar och
rattenafledningar möta många svårigheter, särdeles emedan i detta afseende all
instruktion för landtmätarne saknas, hvilket föranledt rättegångar och aflägsnat hågen
alt göra valtendrånkta marker fruktbärande.
Egodelningsrätteus utbytande emot kompromiss är äfven ett förslag, som väl
136
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 96.
iörljenar komma under noggrann pröfning, synnerligen för vinnande af en säkrare
och snabbare rättegångsordning i skiftesmål, hvaraf erfarenheten visat alt behofvet
är stolt, ty tidsuldrägten medför oftast betydliga förluster. Jag bar äfven föreställt
mig att åtskilliga §§, som förekomma i Skiftesstadgan och andra förordningar, lämpligare
skulle halva sin plats i instruktionen, för att, på ett ställe sammanlörja, lättare
kunna öfverskådas.
Af hvad jag sålunda anfört tror jag mig hafva visat ej allenast behofvet af en
omorganisation och förbättring i landlmäteriet, särdeles i afseende på en mer de
taljerad
och bestämmande instruktion, hvarigenom äfven bättre kontroller och en
enklare arbets- och rättegångsordning kunde vinnas, utan äfven alt detta är af så
stor vigt och så vidtomfattande, att utfärdandet deraf fordrar flere personers samverkan,
om man ej skall stanna vid ofullständiga lappverk, utan att vinna något
fullständigt helt, hvarför jag tager mig friheten föreslå :
det Rikets Ständer måtte besluta alt hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla
om tillsättande af en kommitté, bestående af lika många dertill skicklige
landtmätare och jordbrukare, för att, med biträde af en lagfaren person,
uppgöra förslag lili en ny och, enligt tidens kraf, lämpligare instruktion
för landtmäterjkontoren och landtmätarne i riket, äfvensom till de än
dringar
eller tillägg i Skiftesstadgan och öfriga landtmäteriet rörande förordningar
jemte arfvodestaxan, som deraf föranledas, eller af behofvet
eljest befinnas påkallade.
Stockholm den 49 November 1862.
A. W. Uhr,
Irån Örebro län.
N:o 96.
Af Mils Petersson från Calmar län, om förhöjning i fastigheis-lånefonden
och allmänna diskontfonden i Rikets Sländers Bank sami afsätlande
derstädes af en lånefond lill understöd för odlingsföretag.
Enär det icke lärer kunna bestridas, att jordbruket är rikets hufvudnäring och
att således denna näring äfven är den, på hvilken alla de öfriga i större eller mindre
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 96.
137
dre män hvila, men likväl sjelfva modernäringen under sednare åren blifvit mer och
mer stjufmoderligt behandlad, i thy att man icke allenast minskat allmänna diskontlånefonden
och fastighets-lånefonden i Rikets Ständers Bank samt synbarligen föresatt
sig att småningom helt och hållet indraga dessa fonder, utan också absolut indragit
den fond, som till understöd af odlingsföretag varit bestämd, så att odlingslån
nu mera icke kunna från Riksbanken erhållas, hvaraf föjjt att jordbrukare i
allmänhet nödgats anlita privatbankerna i riket om lån, då medel varit behöfliga för
jordbrukets förbättrande; lån som likväl, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, snarare
ruinerat än upphulpit låntagarne, emedan dessa lån varit och alltjemt äro ej allenast
förknippade med stora omkostnader, utan ock hvad värre är, måste inbetalas
efter kort tid; ty och som jordbruket således är i största behof af hjelp, så vida
det icke åter skall förfalla i den dvala, från hvilken det under sednare tider med
stora uppoffringar sökt resa sig, samt Rikets Ständers Bank, som sedan sistlidet
riksmöte förvärfvat en ej så obetydlig vinst, skulle kunna både understödja jordbruket
och med detsamma än vidare föröka sina inkomster, om dess nu behållna vinst
hufvudsakligen användes dels till förstärkning af fastighets- och allmänna diskont
fonderna.
och dels till odiingslån emot drägliga vilkor; alltså och då mindre fastighetsegare
sällan kunna åtkomma hypotekslån, af orsak dels att de större fastighets—
egarne merändels få företrädesrätt till desse, och dels att sagde lån icke erhållas
utan föregående besigtning, som trycker allt för hårdt på de smärre lånen; vågar
jag härmedelst vördsamligen föreslå:
4:o att fastighets-lånefonden i Rikets Ständers Bank må förökas från
11.625.000 R:dr till minst 9,000,000 R.dr Runt, samt alt lånebeloppen
må, under för öfrigt nu gällande vilkor, få utgå med högst
halfva fastighetsvärdet, enligt innevarande års taxering;
2:o att allmänna diskontfonden må höjas från 10,200,000, R:dr till
jemt 1 1,000,000 R:dr R:mt, och lånen ullenmas emot 5 procents
ränta samt i öfrigt under lika vilkor, som för närvarande; samt
5:o att till understöd för odlingsföretag må afsättas en odlings-länefond
af minst 3,000,000 R:dr, under vilke»1:
a) att egare eller innehafvare af odlingsbar jord må emot fullgod säkerhet
ega lånerätt från denna fond;
b) att lånesökande må, efter syn och uppskattning af Kommunalnämnder,
ega att utbekomma §:delar af den beräknade odlingskostnaden,
dock ej öfver 20 R:dr för qvadratref, eller till högre belopp än
2.000 R:dr till en och samma låntagare;
c) att mindre lån än 200 R:dr icke utlemnas;
dj att räntan bestämmes till fyra procent (detsamma som af filialban
ker
erlägges) samt kapital-återbetalningen till en femtedel årligen,
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 18
13-8
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 97.
räknadt från tre år efter belåningsdagen, så att första inbetalningen
erlägges å fjerde årsdagen;
é) att den låntagare, som icke använder lånemedlen till deras bestämda
ändamål, varder pligtig att genast, efter del sådant blifvit utrönt,
återbetala bela lånebeloppet jemte dubbel ränta derå; och åligger det
honom alt för hvarje år inom slutet af del nästföljande året till
Banken insända, af Kommunalnämnden styrkt, uppgift om arbetets
fortgång; samt
f) alt ränte- oell kapital—afbetalning må lill Rikets Sländers Bank un
der
öppen rekommendation insändas samt behörigt qvillö erhållas
emot högst 1 Riksdalers ersättning för postporto ni. m.
Slutligen får jag föreslå:
att, derest Bankens disponibla vinst skulle på annat sätt och för andra
ändamål komma alt användas, men tillgångar inom någondera af Bankens
öfriga afdeiningar likväl kunna beredas, hvilket Banko-Utskottet torde tillse,
de af mig härofvan föreslagna belopp i alla läll måtle för omskrifne ändamål
anslås:
Om remiss häraf lill Högloflign Banko-Utskottet anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
Nils Peterson,
från Calmar län.
N:o 97.
Af Lars Ensson från Södermanlands län, om inskränkning i liden för
Bevärings-exercisen (ill hvad den var före 1856 års riksdag.
Ehuru jag är långt ifrån att våga hoppas på någon synnerlig framgång, anser
jag mig likafullt af öfvertygelse manad att väcka motion i ett ämne, som i min
tanke är af största vigt för landet, och derför förtjent af representationens uppmärksamhet.
Frågan afser den af Svenska folket 1812 åtagna beväringsskyldigheten, hvilken,
efter en nära h 0-årig fred, besynnerligt nog, blifvit för land och folk i dubbelt
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 97.
139
mått betungande genom sednasle författning i ämnet, enligt hvilken öfningarne med
beväringsmanskapet utsträckts lill 2 år. — Jag lemnar derhän om åtagandet af
denna fördubblade beväringsskyldighet må hafva sin grund uti en folket på sednare
tiden påkommen större håg för krigiska öfningar, eller ett fruktad! anfall från en
mägtig granne, — men hvad jag fritt påstår är, att förändringen icke motsvarar
det dermed afsedda ändamålet och de enorma kostnader densamma tager i anspråk.
—• Alt en exercis i 50 dagars tid, äfven om den är fördelad på 2:ne år, skulle
vara tillräcklig lör all bilda en person till soldat, lärer väl knappast någon vilja
påstå, som sjelf undergått vapenöfningen. — Delta är destomera tydligt då man
betänker, att öfningarne nästan uteslutande utgöras af exercis, men deremot föga
eller ingen lid användes på inlärandet af det vida nödvändigare, att skjuta, — och
att dessutom i de liesta fall hvad som inläres det ena exercis-året är bortglömt
det andra.
Uti Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof begäres
lill beväringens vapenöfningar 560,000 Ridr Runt årligen. — Utan tvifvel är
detta redan i och för sig en ganska ansenlig summa; — men då i betraktande
tages hvad dessa öfrringar derutöfver kosta folket, blir kostnaden mer än dubbelt
större; och tror jag fördenskull, alt det vore skäl alt tillse om ej det afsedda ändamålet
— ett kärt fosterlands försvar — skulle kunna uppnås på ett lika säkert,
men mindre kostsamt sätt.
En helt enkel kalkyl öfver de beväringskosl nador, som ej synas på papperet,
lemnar följande bemärkningsvärda resultat. — Om man nemligen i rundt tal antager
beväringsskyldiga ynglingar i hela riket lill 20,000, hvilket ingalunda är för
högt, utan tvärtom, och vidare beräknar 50 dagars exercis för båda klasserna samt
ytterligare mönstrings- och marchdagar till 10 minst, så erhåller man på så sätt
ej mindre än 800,000 försummade arbetsdagar, som, uppskattade lill dess nuvarande
värde, nemligen 1 Ridr 50 öre pr dag, gör 1,200,000 R:dr Runt, oberäknadi
hvad de beväringsskyldige dessutom i extra utgifter måste vidkännas, och hvilka
med all säkerhet kunna uppskattas till 100,000 Ridr Ruut, — Man kommer sålunda
till en årlig kostnad för bevärings-exercisen, inberäknadt statsanslaget af omkring
1,860,000 R:dr, som under en tid af endast 10 år, gör den lilla nätta summan
af 18,600,000 Ridr Ruut.
Delta är i sanning en så respektabel summa, att det väl torde löna mödan ali
eftersinna, om ej åtminstone något deraf kunde inbesparas, helst örn derigenom ingen
fara för landets försvar komme att uppstå.
Vidhållande min förut uttalade åsigt, att beväringsölningarne för ingen del
motsvara det åsyftade ändamålet, tror jag att en besparing både bör och lian ske,
utan risk för landets försvar, och detta helt enkelt genom alt uppmuntra, befrämja
och understödja skarpskytterörelsen. — Den är nationel, den är fullt medveten af
sin höga bestämmelse och den är framförallt frivillig. Man behöfver ej befara, alt
140
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 97.
någon ställer sig i skarpskyttarnes leder utan verklig håg och lust, eller i saknad
af patriotism. — Frivilligheten gör det till en kär pligt, att öfva sig i bruket af
vapen, så att han, när det blifver allvar med leken, må kunna försvara den torfva,
som sett honom födas, och genom hvars odlande han med sitt arbete förskaffar sig
och de sina deras bergning ; — frivilligheten är raka motsatsen af tvång ; den berättigar
också de deltagande, att ordna vapenöfningarne på ett säll, att de med minsta
möjliga förlust i lid och mynt må kunna verkställas. — En gång komna i rig—
tig gång skola skarpskyttekorpserna snart uppvexa i antal, styrka, anda och samhällighet,
så att de kunna bjuda hvilken fiende som helst spetsen, och sålunda utgöra
ett verkligt och kraftfullt nationalförsvar.
På nu anförda skäl får jag ödmjukligen föreslå :
att Rikets Ständer måtte besluta, att den nu stadgade beväringsskyldigheten
med 2;ne års vapenöfningar matie upphöra och förändras till likhet
med hvad som i delta afseende egde rum före 1850.
Om remiss till vederbörligt Utskott, af donna min motion anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
Lars Ersson,
från Södermanlands län.
N:o 98.
Af liars Ersson från Södermanlands län, om tillägg i Kongl. Förordningen
den 7 December 1860, rörande vilkoren för försäljning af
bränvin samt andra brända eller destillerade spirituösa drycker.
Ibland de många sätt, som begagnas för att kringgå den Kongl. Förordningen
al den 7 December 1860 rörande försäljning af bränvin och andra brända och destillerade
drycker, är äfven det, alt den, som ej har rättighet alt sälja mindre parti
bränvin än 15 kannor, ställer så till, alt flere personer slå sig tillsammans och
köpa detta belopp, hvareftergden, som blott vill hafva t. ex. g:dels kanna, kan få sin
önskan uppfylld, utan att iakttaga den Kongl. Förordningens föreskrift.
Enär säljaren på delta sätt går fri från åtal och plikt för sitt olagliga handlingssätt,
är det att befara, att detta försäljningssätt kommer att taga öfverhand
Motioner i Bonde-Ståndet 1862 N:o 99.
141
och att de lagliga försäljningsställena småningom upphöra, hvarigenom kommunernas
inkomster af bränvinsminuterings- och utskänkningsafgiflerna ovilkorligen i betydlig
mån måste komma att förminskas, på samma gång som superiet, enligt min
tanke, genom delta kringgående af den Kongl. Förordningen nödvändigt måste komma
att tilltaga.
På grund häraf vågar jag föreslå följande tillägg i ofvannämnda författning :
att den person, som blott eger rättighet att försälja bränvin i parti om
15 kannor, men likväl alyttrar detta minsta belopp till ilere personer,
som förenat sig om att köpa detsamma, må, då han egt kännedom om
ett dylikt sammanskott, stanna i det ansvar 41 § föreskrifver, samt att
han, om han är handlande, må varda, då han dermed andra gången beträdes,
sin handelsrättighet förlustig, på sätt 42 § 2 mom. stadgar;
äfvensom ock, att den, som står i spetsen för sammanskottet och hvilken
uppenbarligen för emottagna penningar utdelar mindre partier bränvin,
måtte anses såsom den der oloflig minutering eller utskänkning utöfvat.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
Lars Ersson,
från Södermanlands län.
N:o 99.
Af *Jä F. Fredricsson från Upsala län, om en ändring i 26 Kap.
2 och 4 SS Byggning a-Balken, att sätes- och ladugårdar samt afhyste
rå- och rörshemman måtte åläggas att deltaga i prestgårds-,
tingshus-, häradsfängelse- och klockarebyggnader.
Af all den lunga, som trycker den oprivilegierade skattejorden, kan ingen anses
vara mera bård och orättvis under nuvarande tids förhållanden, än att den privilegierade
jorden ännu skall vara befriad från byggande och underhållande af prestgård,
tingshus, häradsfängelse och klockaregård. Det är väl bekant att Adeln erhöll
privilegier å sina innehafvande hemman, såsom säteri- och ladugårdar samt
afhyste rå- och rörshemman, men det är ock bekant att sköldherren eller adels
-
142
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 99.
mannen då hade sin egen prest, som af honom både hystes och aflönades samt
hade egen lag, hvilken hans underhafvande måste lyda, men det är ju ett annat
förhållande nu för liden, som hör iakttagas för att hedonia det origtiga i den privilegierade
jordens fredande för nämnde byggnadsskyldighet. Adelsmän samt andra
innehafvare af den privilegierade jorden begagna ju lika, om icke med större anspråk,
samma prest i församlingen, som de der boende skattejordsinnehafvare, och
äfven är det af erfarenheten bekant, alt den förre påräknar större företräden ån
bonden i prestgårdens hus, likaså är det ju med tingshus, häradsfängelse och klockaregård.
Adelsmannen har nu mera ingen egen lag eller eget fängelse, han hat
ju ock högre skydd mot våldet och orättvisan af nu gällande allmänna lag och inrättningar,
och således begagnar han och har nytta af så väl tingshus som fängelse,
hvarföre kan då den privilegierade jorden numera befrias för denna ifrågavarande
byggnadsskyldighet? Då man betraktar dessa ofvannämnda adelsprivilegier, kunna de
ju ej längre förena sig med tidens kraf, utan måste småningom afskaffas i en lagstiftande
församling, då jemlikhet i rättigheter och skyldigheter biel skatteman tillerkänd,
och således hafva ju innehafvare af den privilegierade jorden, rätteligen sagdt,
liksom inkräktat sig på skattcjordens enskilda inrättningar, så i verldsligt som andligt
afseende, ulan alt hafva ännu deltagit i kostnaden för deras underhåll i afseende
å byggnadsskyldigheten, oaktadt det är för adelsmannen lika så oumbärligt som för
bonden, emedan det utgör samhällets bestånd. Jag kan således ingalunda betvifla,
att icke tiden är inne att påkalla förändring härutinnan, och då detta icke med
något skäf kan af de Höglofliga Med-Stånden bestridas, vill jag förutse, att det
verkar lill befrämjande af enighet i sädant, som utgör folkets och landets gemensamma
nytta, och får derföre föreslå:
att, med ändring af 26 Kapitlet, 2 och 4 §§ Byggninga-Balken, sätesoch
ladugårdar samt afhyste rå- och rörshemman måtte åläggas att deltaga
i prestgårds-, tingshus-, häradsfängelse- och klockarebyggnader.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
J. F. Fredricsson,
från Upsala län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 100.
143
N:o 100.
Af Gustaf Bolin från Upsala län, om den ändring i Kongl. Förordningen
den 21 December 1857, angående, egors fredande mot skada af annans
liemdjur och om stängselskyldighet, att denna md utgöras efter
hemmantalet.
Oaktadt vid föregående riksdagar inom detta Stånd väckts motioner om ändring
af åtskilliga paragrafer i nu gällande Stängsel-förordning af den 21 December 1857,
liar ändring deraf, elium, enligt min tanke, ganska väl behöflig, ännu ej utverkats,
och vid sådant förhållande torde det kanske kunna synas som om ytterligare motion
i samma syftning ej skulle kunna vinna framgång, men i en punkt är dock författningen
sä obillig och orättvis, att jag ej kan underlåta fästa Rikets Ständers upp
märksamhet
derå.
Bestämmelserna i 4 § (om den så kallade ”hälften—principen” vid stängsels
upprättande och underhållande) tyckes mig till sin grund endast syfta derhän, att
på mindre hemmans bekostnad gynna ett större. Detta visar sig tydligast då ett
mindre hemman, t. ex. ^ulels mantal, fått sitt egoskifte utsträckt långs utmed ena sidan
af t. ex. ett helt hemmans egorymd. Begge skola då slänga mot hvarandra till
hälften hvardera. Obilligheten häraf är så mycket mera i ögonen fallande, som
det är klart, att det hela hemmanet, i anseende till större arbetsstyrka och antagligen
äfven större tillgång på skog, hvaraf stängsel kan erhållas, kommer alt föga
lida af' stängselns upprättande, då deremot för den mindre delen, eller ^dels-mantalet, i
större saknad af såväl skog som arbetsstyrka, slängselskyldighetens fullgörande blif—
ver särdeles kännbar.
En annan grund än den hittills följda, måste derför, för undvikande af sådan
obillighet, uppsökas och jag tror mig hafva funnit den deruti, att stängselskyldig—
helen utgöres i förhållande till hemmanens areal och öretal.
I enlighet härmed vågar jag föreslå:
all stängselskyldigheten, vare sig i afseende å ut- eller mellan-gärdesgårdar,
alltid skall grundas för hvarje jordega å dess beräknade hemmanoch
örelai, eller annan dermed jemförlig beräkningsgrund.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
Gustaf Bolin,
från Upsala län.
144 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 101■
N:o 101.
Af Grustaf Boliu frun Upsala län, om tillökning i det af Kongl. Maj.t
nu äskade låneunderstöd till sänkning af Olands-ån och dess sidogrenar.
Vårt lands hufvudnäring ligger i jordbruket; ju mer land vi odla, ju bättre
vi sköta våra fält, destomera stiger välmågan. Det är äfven otvifvelaktig!, att jordbruket
tagit stora steg framåt under de sednaste åren, och man kan med största
skäl hoppas, att sådant kommer att fortgå efter en vexande skala. För detta hafva
vi visserligen alt tacka enskilda mäns sträfvande ali genom föredömen i ord och
handling verka på allmänna öfvertvgelsen; men Regering och Ständer hafva äfven
visat omsorg om jordbruket både genom kloka lagar, som bereda möjlighet för den
enskilda att verka till ett högre mål, och rikliga penningeunderstöd, medelst hvilka
månget arbete till jordens förbättring kunnat verkställas, och utan hvilka sådana
förbättringar i vissa grenar och på många trakter skulle alldeles afstanna eller icke
kunna fortgå i bredd med tidsandans fordringar.
Uti östra delen af provinsen Upland, — en ort som efter all sannolikhet aldrig
kan komma i åtnjutande af de förmåner, nutidens lättade kommunikationer bereda,
— på gränsen emellan Stockholms och Upsala län, grenar sig ett vattendrag,
allmänneligen kändt under namn af Olands-ån. Detta vatten har i fordna tider varit
af vida större mägtighet än nu, och det är till och med ganska sannolikt, att
det förr utgjort en från hafvet inskjutande vik. Våra hedna-fäder, de gamle Upsvearne
kände trakten under namnet Oland, ett oländigt land; — icke var del skog
och berg, som här utgjorde oländigheterna; nej, det var kärr och mossar samt de
många sjöarne, som gaf orten sitt namn.
Dessa vattendrag hafva emellertid under seklernas lopp blifvit uppgrundade
och vattnet har till en del dragit sig tillbaka för att lemna den lösare och brukbara
jorden tillgänglig för menniskorna, hvilken landvinning blifvit lagd under plogen
och nu utgör den s. k. odalåkern ; derinvid äro menniskoboningarne uppförda,
men vattendragen linnas ännu qvar och stiga ännu höst och vår öfver sina bräddar,
och, åtminstone den sednare årstiden, fördränka eller skada 9,000 tunnland mark,
som, till följd deraf, icke kan lemna annan afkastning än en ringa skörd af kraftlöst
sidvallshö, mestadels starr. Öfver dessa vidsträckta marker har menniskan icke blifvit
herre.
Dom
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 101.
145
Domstolarnes arkiver upplysa att man redan 1686 på rättegångsväg sökte
vinna befrielse från omnämnde olägenhet; rättegångar hafva sedan med korta mellanskof
bedrifvits, utan alt det ringaste för sjelfva saken kunnat uträttas. Först för
en kortare tid sedan beslöto jordegarne att genom eniga sträfvanden söka vinna,
hvad som under split och tvist omöjligen kunde åstadkommas.
Fullständiga undersökningar äro nu verkställda; — de vattenskadade markerna
hafva blifvit uppmätta och plan för arbetet uppgjord jemte kostnadsförslag, som
slutar med 245,085 Riksdaler Riksmynt. Alla dessa handlingar hafva blifvit till
Kongl. Majit framburna och, efter skedd granskning af vederbörande myndigheter,
befunnits så fullständiga, att Kongl. Majit genom nådig Proposition, som redan blifvit
till Rikets nu församlade Ständer öfverlemnad, föreslagit att som lån måtte, till
företagets befrämjande, anslås 157,500 Riksdaler Riksmynt.
Ehuru denna summa i allmänhet skulle tyckas vara tillfyllestgörande, måste
man likväl medgifva, att en trakt, som lika med alla andra får bidraga att betala de
storartade jernvägsarbete!), som nu inom vårt land utföras, men som är så belägen
att den troligen aldrig kan få någon direkt nytta af dem, vid sådant förhållande
kan hysa förhoppning om ett större understöd till del nu ifrågavarande sänkningsföretaget,
till hvars utförande ett så betydligt förlag erfordras. Det är visserligen
kändt och erkäiidt att odlingsföretag temligen snart återbetala hvad de kostat; odlingar
behöfva således icke uppmuntras genom gåfvor eller direkta anslag; men
jordbrukarne vid Olands-ån, synnerligast de af allmogen, som utgöra det öfvervägande
flertalet, sakna kapitalstyrka. — I lyckligaste fall ega de tillgångar till högst ett års
förlag på sitt vanliga jordbruk, men en sänkning som denna, erfordrar icke allenast
sjelfva sänkningskostnaden, utan tillika odling af markerna, som här icke kan ske
småningom, utan måste, till förebyggande af alltför kännbara uppoffringar, verkställas
med största skyndsamhet och således mot lega.
På grund af dessa bevekande skäl, får jag vördsammast anhålla:
alt Rikets Ständer behagade besluta, alt låneunderstödet till sänkning af
Olands-ån och dess sidogrenar, i enlighet med det af Kongl. Majit gillade
förslaget, måtte bestämmas till Två Hundra Tusen Riksdaler Riksmynt.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Slockholm den 19 November 1862.
Gustaf Bolin,
från Upsala län.
Bih. till /?. St. Prot. 1862 % 1863. 11 Sami. 4 Afd.
19
146
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 102.
N:o 102.
Af Anders Andersson irån Kopparbergs län, om statsanslag till
uppförande af nytt läroverkshus i Falun.
Sedan den i Falun förr befintliga lärdouisskolan, genom Ständernas beviljade
anslag till förökad lärare-personal, vunnit en af hela provinsen Dalarne ifrigt efterlängtad
utvidgning till eli .fullständigt högre elementar-läroverk, och, till följd deraf,
genom lärjungarnes ständiga tillvext i antal, den gamla, redan längesedan för sitt
bristfälliga skick utdömda skol-lokalen blifvit otillräcklig, väcktes vid sistförflutna
riksdag i håde Preste-, Borgare-, och Bonde-Stånden motioner om statsanslag till
nytt läroverkshus, till hvars uppförande, enligt då företedd, af Kongl. Öfver-intendentsembetel
uppgjord ritning med kostnadsförslag, erfordrades en summa af 88,000
R:dr Bunt. Siats-Utskottet, sorn, vid pröfning af detta ärende, länn läroverket i
Falun vara uti stort behof af nytt läroverkshus, äfvensom att i öfrigt sådana omständigheter
dervid förekommo, alt Staten borde bekosta detta hyggnads-förelag,
tillstyrkte ock ett anslag af nyssnämnda belopp; men sedan delta Utskotls—betänkande
af tvänne Stånd återremitterats, för att få utredt huruvida ej Westerås’ stills
hyggnadskassa vore i tillfälle att till någon mån i kostnaden deltaga, och den upplysning
vunnits, alt från nämnda kassa borde kunna påräknas åtminstone 44,000
Hulr Bunt, stannade Rikets Ständer vid det beslut, att bevilja ett anslag af återstoden
i det äskade beloppet med 44,000 R:dr samma mynt.
Den allsidigare granskning, som Kongl. Ofver-intendents-embelets ofvannämnda
ritning sedermera, vid remiss af densamma från Westerås’ Domkapitel till Falu
stads innevånare och Läroverks-kollegium, underkastades, gaf emellertid vid handen,
att, oafsedt det mindre lämpliga i byggnadens disposition, dess storlek ingalunda
motsvarade läroverkets närvarande behof, och att den således än mindre kunde anses
blifva tillräcklig för läroverket i det omfång, man, med anledning af lärjungarnes
hastigt tillvexande antal, med all sannolikhet kunde antaga, att detsamma inom
en ganska nära liggande framtid komme alt erhålla, hvadan stadens innevånare tillsatte
en kommitté, till frågans ytterligare utredning.
Denna kommitté, bestående af kommunens mera framstående medlemmar, fann,
vid frågans skärskådande, att den ritning, hvilken Falu stads dåvarande riksdagsombud,
genom Öfver-intendents-embetels försorg, förskaffat och framlagt för Höglofliga
Stats-Utskottet, utan alt kommunen sjelf hunnit taga del af densamma, verkligen
Motioner i B onde-Ståndet 1863. N:o 103.
147
var behäftad med förutnämnde felaktigheter, isynnerhet i afseende på ett alltför
knappt tilltaget utrymme för det antal lärjungar, man måste beräkna alt läroverket
innan kort konnne alt hysa, hvarföre kommitterade ansågo sig böra uppgöra en ny,
ändamålet bättre motsvarande, planritning. Denna förelädes såväl stadens innevånare,
som Domkapitlet i Westerås, och vann enstämmigt bifall; hvarefter de förre ingingo
till Kongl. Majit med underdånig anhållan, det täcktes Kongl. Majit anbefalla Öfverintendents-embetet
alt efter denna plan uppgöra fullständig, ny ritning med kostnadsförslag
till läroverksbyggnad.
En sådan ritning med kostnadsförslag har sedan af Kongl. Ofver-intendents-embetet
blifvit uppgjord och, vid remiss till Lärare-kollegiet och stadens innevånare,
antagen, äfvensom Kongl. Majits nådiga fastställelse å densamma erhållits.
Detta kostnadsförslag utvisar dock en slutsumma af icke mindre än 171,000
Ridr Rimt, deraf 155,000 Ridr äro beräknade för sjelfva läroverksbyggnaden samt
18,000 Ridr för ‘nödiga ekonomi-byggnader, uthus, inredning m. m.
Till betäckande af dessa kostnader eger nu Falu stad 44,000 Ridr Ruut i
statsanslag, beviljadt vid förra riksdagen samt 44,000 Ridr samma mynt, hvilka,
genom ett Kongl. Majits Utslag Domkapitlet i Westerås förståndig ats tillhandahålla
från stiftets byggnadskassa. Derjemte har kommunen sjelf, under lifligt erkännande
af sin pligt, att för det uppvexande slägtets väl vidkännas alla de uppoffringar,
hvaraf den är mägtig, utaf egna medel tillskjuta 42,000 Ridr samma mynt, men
för anskaffande af de ännu återstående 41,000 R:dr eger delta mindre bemedlade,
samhälle ej annan utväg, än att ånyo anlita Rikets Ständers mellankomst. Kommunen
vågar äfven hysa den glada tillförsigt, ali Rikets Ständer, som vid förra riksdagen
anslogo del behöfliga fvllnadsbeloppet i då tillgängliga medel för läroverksbyggnaden,
skola, sedan uppdagadt blifvit, att detta fylinadsbelopp ej motsvarar den
verkliga bristen, linnas så mycket villigare att bevilja hvad nu ytterligare behöfves,
som kommunen sjelf denna gång ikläder sig ett, med afseende på sina tillgångar,
icke obetydligt tillskott för det goda ändamålets vinnande.
På grund häraf vågar jag derföre vördsamligen framställa en ödmjuk begäran,
det täcktes Rikets Ständer vid denna riksdag anslå Fyratioett Tusende
(41,000) Riksdaler Riksmynt såsom bidrag till uppförande af nytt
läroverkshus i Falun, i enlighet med af Kongl. Öfver-intendents-embetet
uppgjord och af Kongl. Majit i nåder gillad och fastställd ritning med
kostnadsförslag;
och anhåller jag vördsamt om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott,
dit nämnda ritning jemte kostnadsförslag, före frågans afgörande derstädes, skall
blifva öfverlenmad.
Stockholm den 19 November 1062.
Anders Andersson,
från Kopparbergs län.
148
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;olOS.
Häruti förena sig:
J. Bergström.
Sven Ersson.
Lars Olsson,
Jan Andersson.
N:o 103.
Af J. Lekberg från Örebro län, om hundskattens upphörande.
Vid sistlidne riksdag väcktes, af sjelfkloke män, motioner om en allmän
hundbeskatlning. Vid behandlingen kunde ingen undgå att se, alt genom det väckta
förslaget, om det anloges, skulle vägen öppnas, för att återkomma till det så förhatliga
beskattningssystem, som i en lång följd af år egt rum. Att polisen återigen
skulle få befogenhet till inblandning i hvad som rörer det husliga lifvet och
dess fridlysta område. Var det, till exempel, icke bra angenämt, då en husmoder
ej egde rättighet att sätta en kaffepanna på elden, utan att frukta för att lukten
deraf skulle kunna ådraga sig några i grannskapet spionerande polisbetjenters uppmärksamket?
Eller då hennes kyrko- och helgedagsdrägt icke fick bestämmas efter
råd och lägenhet, efter tycke och smak, utan efter den så kallade öfverflödsförordningen
? Eller då en peruk på ett skalligt hufvud räknades såsom lyxartikel och
helades med särskild skatt etc. etc. Till sådana orimligheter kommer man, då
man vill tillämpa en direkt beskattning på sådana artiklar, vare sig lefvande eller
döda, som användas i det husliga lifvet. Är då ej den indirekta beskattningen, vår
bevillning, våra tullar m. m., en tillräcklig taxa nog, utan att man sjelfmant skall
skapa sig äfven en till öfverlopps? Att beskattning, som direkt utgår af så kallade
konsumtions-artiklar, är vådlig och leder till otaliga obehag, trakasserier, rättegångar
m. m. Skulle det då finnas någon giltig ursäkt derför, så vore det väl i afseende
på verkliga öfverflödsartiklar, ehuru det så kallade öfverflödet — ett mycket mångtydigt
ord — väl kan stäfjas på annat sätt genom tullsatser o. s. v., om något
sådant vore af nödvändigheten påkalladt; men att direkte beskatta husdjur, hvartill
hundar väl måste räknas, hvarthän leder väl sådant, konseqvent utfördt? Snart nog
kommer väl också ordningen till kattor, höns, får, svin, kor och hästar. Är det
då meningen att återkomma till Drottning Margarethas så kallade ”rumpskatt”? Eller
kanske komnjer ordningen snart nog till oss sjelfva, i det att vi gå ännu längre
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 103.
149
tillhaka i tiden, och återupptaga ”Näs-skatten”, som, enligt hvad namnet uttryckligen
tillkännagifver, verkligen utgick af hvarje näsa? Fortsätter man som man hörjat, nog
äro vi på god väg dertill.
Rikets Ständer affärdade väl hundmotionen på ett sätt, att den kunde blifva
oskadlig, då de öfverlemnade åt kommunerna att bestämma om hundskatt skulle
utgå. Men erfarenheten har nu tillräckligt visat, att kommunerna icke insett, eller
velat inse, det origtiga uti denna beskattning, då så många begagnat sig deraf, att
pålägga de, som hafva ett sådant husdjur, skatt. Då så skett och vidare kommer
att ske, blir lagen icke oskadlig utan i sin tillämpning framkallar icke allenast orättvisa
och obillighet, utan är och förblir ett frö till stiftande af split och oenighet
inom kommunen, utom det att den väcker allmänt åtlöje.
All lag som saknar rättsgrund, hvilket i högsta måtto är förhållandet med den
ifrågasatta, är och förblifver orättvis; ty om man med ali uppmärksamhet genomläser
den, kan deri icke upptäckas en enda gnista af rättsprincip? Och den kan
väl icke heller innehålla någon sådan, då den är så skef att den tillerkänner en del
medlemmar i kommunen makt, att pålägga skatt och tunga på de andra, då de
de derigenom befria sig sjelfva, och ännu förhatligare blir den derigenom att den
uppeggar vinningslystnaden och det är icke tvifvel underkastadl att det är just den,
som är orsaken att så många kommuner begagnat det förhatliga beskattningssysteniet.
Någon så orostiflande lag har på långliga tider icke sett dagsljuset; utom allt
det löjliga han frambringar, hvaribland förekommer, att för utbekommande af hundskatten
mäste man, för dess räkning, hafva uppbördsskrifvare, försedd med uppbördsbok
— upplinierad i enlighet med hundarnes rangordning, t. ex. mopsar, knähundar,
råtthundar, stöfvare, gärdvardar, rapphönshundar, Newfoundländare och allt
hvad de heta, — för alt deri varda vederbörligen inregistrerade så att polisen, vid
husfridens störande, icke må begå misstag vid uppförandet af rätta hunden.
Af hvad är anfördt, visar sig tillräckligt huru lätt det är att inkomma på en
afväg som kan, om man ohejdad fortgår, leda derhän att det icke stannar förrän,
såsom fordom egt rum, vi blifva beskattade för fönsterglas, fastän oundvikliga i våra
boningar, såsom enda medlet för att få se det herrliga dagsljuset. Att sådana försök
icke torde uteblifva, ulan ligga nära tillhands, derom vittnar alltför väl det misslyckade
försöket vid sista riksdag alt äfven få en beskattning på dem, som begagnade
cigarr.
Då det tillkommer lagstiftaren ali tillse, att all lag är rättvis; och, i fall så
icke är, skyndsamligen upphäfva sådan, så att ingen deraf må lida, är jag ock förvissad
om Rikets Ständers medverkan, i det jag föreslår:
att den utfärdade lagen om hundbeskattning mä varda upphäfven.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 49 November 1862. J. Lekberg,
från Örebro län.
150
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 104..
N:p 104.
Af J. Bergström från Kopparbergs lån, om sältet för inrättande af
gästgifverier vid nya förvågar äfvensom vid jernvägs- och kanalstationer.
Allmänna lagen stadgar uti 28 Kap. Byggninga-Balken, att vid allmänna landsoch
sjövägar skola nödiga gästgifvaregårdar vara.
1 anledning af detta stadgande och då, i följd al den stigande odlingen och
folkmängdens förökande, nya farvägar anläggas, inställer sig alltjemt behofvet af nya
skjuts- eller gästgifvaregårdar, hvilka inrättningar äfven erfordras vid de stationer,
som inrättas vid jernvägar och kanaler.
Genom dessa ökas det jorden åliggande skjutsbesväret i stället för alt det borde
billiglvis från jorden skiljas, helst jordinnehafvarne en gång köpt sig fria derifrån
genom de så kallade skjutsfärdspenningarne.
Om jorden för närvarande icke kan från skjutsbesväret skiljas, bör man likväl
noga tillse att detsamma icke ökas.
1 anledning deraf får jag i ödmjukhet föreslå det stadgande:
alt, då behof af ny skjutsinrättning å farväg, äfvensom vid jernvägs- eller
kanalstation uppstår och sådan icke kan åstadkommas utan de gamla
skjulslagens ytterligare betungande, vederbörande länsstyrelser må ega alt
på sådant ställe bereda skjutsinrättning på det sätt, att skjutsningsskvldighelen,
efter entreprenadauktion, öfverlemnas lill den, som erbjuder sig
att för minsta lega per mil befordra resande; och att resande målte åläg
gas
alt vid sådan skjutsinrättning, utan afseende å den allmänt gällande
skjutslegan, betala för hvarje mil det belopp, för hvilket entreprenören
vid auktionen förbundit sig att bestrida skjutsen, som dock icke må begagnas
längre än lill nästa gästgifvaregård.
Om remiss till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet anhålles.
Stockholm den 1!) November 1862.
J. Bergström.
från Kopparbergs län.
Motioner i Bonde-Stcmdet 1862. N:o 105.
151
N:o 105.
Af J. Bergström irån Kopparbergs län, om sådan förhöjning i det af
Kongl. Maj:t i dess nådiga Proposition nu äskade anslag för understödjande
af myrutdihningar och v attenaflappning ar inom de 6 nordligaste
länen, att 20,000 R:dr li.mi för Kopparbergs län särskildt
varda anvisade.
Allmogen i Dalarne har först på sednare tider, i den mån storskiftena hunnit
fullbordas, med fullt allvar vändt sin håg till odligen af sin jord. Men hvad den
nordligaste delen af länet beträffar, så är fattigdomen af lätt begripliga orsaker
så stor, alt tili de förberedande arbetena eller hvad hufvuddikning beträffar å
de större myrvidder, de allraflesta bönder sakna egna tillgångar alt dem åstadkomma.
För 15 ä 20 år sedan bekostade Staten hufvuddikens upptagning
genom några myror, och aldrig har Staten gjort en bättre gerning åt denna landsort
än denna. Kring dessa hufvuddlken äro nu på många ställen vackra åker
tegar,
som gifva god äring. Hade denna hjelp fortfarit i större skala och längre,
skulle det stå annorlunda till med vårt jordbruk i Dalarne, än nu är förhållandet.
Kan för odlingen här ingenting göras från Statens sida, så blir förhållandet som
det varit : täta missvexler och arbetskrafternas bortslösande genom den i alla afseenden
högst förderfliga gårdlärihandeln eller dess användning på främmande orter,
till oberäknelig förlust för hemorten och för jordbruket, hvilket väl älven på denna
ort måste anses för modernäring, eller, hvilket är säkert, kan blifva det, om vilko—
ren derför kunna vinnas.
Uti Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående Statsverkets tillstånd och behof,
är föreslaget för understödjande af myruldikningar och vattenaftappningar inom de 6
nordligaste länen 50,000 R:dr årligen i tre år. Denna summa är alltför liten för
detta ändamål och bör höjas så, alt hvardera länet får 20,000 R:dr.
Jag får derföre föreslå :
att Rikets Ständer måtte bevilja ett anslag för understödjande af myrutdikniugar
och vattenaftappningar inom St. Kopparbergs län lill ett belopp
af 20,000 R:dr årligen i tre år.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
J. Bergström,
från St. Kopparbergs län.
152 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 106.
Häruti förena sig:
Lars Olsson, Jan Andersson, Anders Andersson, Sven Ersson,
från St. Kopparbergs län.
N:o 106.
Af J. Bergström från Kopparbergs län, om anslag till lön dl ytterligare
en Agronom inom Kopparbergs län.
Då uti Stora Kopparbergs län icke finnes mer än en agronom anställd, och de
långa resor han bar att göra för att utvisa odlingslägenheter i det vidsträckta
länet gör att liau icke kan medhinna att, som sig bör, följa odlingens gång, göta
afvägningar och utstaka afloppsdiken och åkertegar samt undersöka huruvida hinder
för utdikning förefinnas, får jag föreslå :
att anslag till lön för en ytterligare agronoms anställande i Kopparbergs
län måtte beviljas.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
J. Bergström,
från Kopparbergs län.
N:o 107.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 107.
153
N:o 107.
Af Robert Fredrik Gross från Calmar län, om gdrdfarihandelns
förbjudande vid äfventyr af konfiskation utaf de, till salu utbjudna
varorna.
Uti en vid 1859 års riksdag vackt motion, intagen uti Hedervärda Bonde-Ståndets
protokoll för den Iti November samma år, under N:o 12, liar undertecknad
på skäl, som i motionen finnas anförde, och hvilka jag, utan att här ytterligare andraga,
ånyo till alla delar åberopa, föreslagit:
”att gårdfarihandel^ vid äfventyr af konfiskation å de lill salu utbjudna
varorna, helt och hållet förbjudes, men att det må vara Westergötlands
innevånare obelaget alt, i öfverensstämmelse med hittills gällande föreskrifter,
i städer och på marknader å landet inom riket, afyttra hvad
sorn i handaslöjd af dem i hemorten tillverkas eller uppkopes.”
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till hvilket denna motion blef réinitterad,
har, uti Betänkandet N:o 77, anställt en berömvärd och grundlig undersökning
af de Förordningar, på hvilka en del af Westergötlands innevånare stödja sitt anspråk
på en för dem särskildt gällande rättighet till idkande af gårdfarihandel, och
efter ett väl motiveradt anförande hemställt: ”Att Rikets Ständer måtte bos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, att den i 19 § af Handels-ordningen den 22 De
cember
1846 omförmälda särskilda handelsfrihet, som är medgifven i sju härader
af Elfsborgs län samt städerna Borås och Ulricehamn, må upphäfvas, och annan
gårdfarihandel hädanefter icke vara tillåten än den, som, på grund af öfriga rörande
handel och näringar gällande författningar, må anses vara i allmänhet medgifven ;
samt att, i följd häraf, 1 och 2 mom. 5 § Handels-ordningen mätte erhålla följande
förändrade lydelse :
”Alla slags inhemska landtmannaprodukter och husslöjdalster må hvar och en
ega alt på landet upphandla och, vid eller utom marknader, partivis föryttra.
Landtman ege äfven att sådana varor, med undantag af bränvin, å landet i
minut försälja.
Detta Utskottets Betänkande blef af alla fyra Riks-Stånden bifallet och godkändt
samt underdånig skrifvelse i ämnet uppsatt den 50 Juni 1860 under N:o
87 och ärendet vidare intaget i Rikets Ständers beslut under § 75. Della Rikets
• Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami 4 Afd. 20
154
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 108.
Ständers enhälliga beslut har Kongl. Maj:t icke ännu behagat sanktionera. Anledningen
dertill torde vara att söka uti det underdåniga yttrande, sorn Landshöfdingen,
Grefve Sparre, i Elfsborgs län, efter vederbörandes hörande och på nådig befallning
afgifvit och hvilket finnes intaget uti N:o 21 och 22 af tidning för Wenersborgs
stad och län för 1862. Att fälla nägol omdöme om detta utlåtande anser jag
vara så mycket mera öfverflödigt, som jag är förvissad att Utskottet icke underlåter
att nagelfara detsamma och lemna det allt det afseende hvilket det förtjenar.
Uppmanad icke allenast af mina kommittenter, utan ock af andra rikets innevånare,
samt af många af nuvarande Riksdagsombud, och förvissad att. vid denna liksom
vid föregående riksdag, alla ltiks-Stånden enhälligt skola lätta ett beslut, som uttrycker
deras önskan om gårdfarihandelns inskränkning, äfvensom att Kongl. Maj:t
skall fästa nådigt afseende på den sålunda uttryckta opinionen, tvekar jag icke att
åter upptaga min vid förra riksdagen väckta motion i ämnet och förnyar derföre
åberopandet deraf, jemte hvad jag nu haft äran anföra.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 49 November 1862.
Rob. Fr. Gross,
från Calmar län.
I ofvanstående motion förenar sig
N. M. Petersson,
från Calmar län.
N:o 108.
Af Robert Fr. Gross från Calmar lån, att Riksbankens fond för belåning
af fast egendom må okas med en million R:dr årligen under
nästa statsregleringsperiod samt att län utlemnas till hälften af det
vid 1862 års taxering dsatta fastighetsvärde, dock ej till högre belopp
än 6,000 R:dr.
Vid sednast förflutna riksdagar hafva Rikets Ständer uppå Banko-Utskottets
derom framställda förslag, beslutat, att af Riksbankens fond till utlåning mot inteckning
i fast egendom, årligen skulle innehållas ett i Banko-reglementet bestämdt be
-
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 108.
155
lopp. Skälen för denna åtgärd uppgifvas vara : att denna fond, såsom främmande
för den med Banken afsedda lånerörelse, borde derifrån skiljas ; att denna lånerörelse
ansågs med större fördel för lånesökande, lämpligast böra öfvertagas af de nu öfverallt
i riket inrättade hvpotheksföreningar, och att Bankens för detta ändamål afsedde
fond vore högst obetydligt anlitad. Hvad förstnämnde skäl vidkommer, eller att
Bankens ändamål vore främmande för denna lånerörelse, så kan jag icke tinna huru
en dylik institution, stiftad af fastighetsegare, skall kunna vara främmande för belåning
af fast egendom, isynnerhet som solidare säkerhet icke gerna kan erhållas
än inteckning i sådan egendom. Deremot medgifver jag gerna, att de öfriga åberopade
skälen hittills varit rigtiga. Alt denna del af bankens lånerörelse under sednare
tiden icke varit mycket anlitad är ej underligt. Banken utlemnade lån å fastighet
till endast hälften af fastighetens taxeringsvärde, och då delta värde hittills
icke varit högre än ungefär en tiondedel af verkliga värdet, så är det tydligt att
fastighetsegare, som var i behof af lån, i de flesta fall icke var hulpen med det
obetydliga belopp, som han i Bankens fastighetslånefond kunde erhålla. Sedan hypotheksföreningarne
blelvo inrättade, blef denna olägenhet afhjelpt, emedan man der
kunde erhålla lån till ett belopp, motsvarande hälften af egendomens verkliga värde,
och en stor del af fastighetegarne öfverflyttade derföre sina lån till dessa inrättningar.
Men egarne till mindre hemmansdelar kunde icke begagna sig af denna nya
lånrörelse, hvilken likväl just afsåg afhjelpandet af en brist i fastighetsbelåningen,
emedan de bildade hypothekslöreningarne föreskrefvo det vilkor för låns erhållande,
att egendomen skulle uppgå till ett visst bestämdt värde. Det berodde derföre dels
på egendomens storlek eller godhet och dels på värderingsmännens omdöme, att
icke säga godtycke, huruvida jordegaren ansågs värdig att erhålla det sökta
lånet. Nu deremot har ett annat förhållande inträdt. Vid den under innevarande
år verkställda förnyade uppskattning å jordegendomarne hafva dessa i allmänhet
blifvit taxerade till deras verkliga värde, men med få, om ens något, undantag icke
derutöfver. Derigenom öppnar sig ett tillfälle lör den mindre fastighetsegare!) att.
mot inteckning i hans egendom i Riksbanken, bekomma lån, som någorlunda motsvara
hans behof, och man kan vara förvissad, att, om tillfälle till belåning i Banken
af fastigheten beredes honom, han icke skall lemna detta tillfälle obegagnadt.
Häremot kan man visserligen anföra, att ett dylikt tillfälle redan är honom bercdt
medelst hypothekslöreningarne, men man måste besinna, alt kostnaden för uppmätning
af jorden samt fastighetens värdering för den mindre jordegaren uppgår till
ett belopp, som medtager 5 ä 10 procent och derutöfver af det lån, han i dessa
föreningar kan påräkna, hvaremot de kostnader, som erfordras för erhållande af
lån i Banken, icke gerna kunna uppgå till mer än 1, högst H procent af låne
beloppet.
På grund häraf tager jag mig friheten föreslå :
att Riksbankens fond till belåning mot inteckning i läst egendom under
156
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 109.
nästkommande statsregleringsperiod må ökas med en million R:dr årligen,
med skyldighet lör Banken att till mindre fastighetsegare utlemna lån
på de vilkor, som tillförene varit stadgade, samt motsvarande hälften af
fastighetens vid 1861 års taxering åsätta värde, dock att, såsom hittills
stadgadt varit, ingen fastighet får belånas till högre belopp än 6,000
R:dr R:mt, och att Banken till säkerhet för lånet erhåller första inteckning
i fastigheten.
Om remiss till vederbörligt Utskott af denna motion anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
Rob. Fr. Gross,
från Calmar län.
Häruti instämma:
C. J. Svensén, J. G. Vahlgren,
från Calmar län. från Calmar län.
L. G. Åndersson,
från Elfsborgs län.
N:o 109.
Af Pel* Nilsson från Malmöhus lån, afl de enligt 21 § af Kongl.
Förordningen den 7 December 1860 för minuthandel med och utskänkning
af bränvin till hushållningssällskapen och kommunerna ingående
afgifter, mätte fä användas af landstingen.
Genom de den 21 Mars innevarande år utfärdade kommunal-lagarne, och
främst bland deni. Kongl. Förordningen om landsting, är otvifvelaktig! ett stort och
betydelsefullt steg taget för fäderneslandets framåtskridande i olika rigtningar, och
vi kunna således helsa denna, medelst Regeringens och Ständernes samverkan, tillkomna
lagstiftning såsom morgonrodnaden af en ny dag i Sveriges utvecklingshistoria.
Oberoende af de, sedan sekler tillbaka uppkomna och ännu qvarstående ståndsoch
klassfördelningar, som su länge utöfvat och fortfarande utöfva en hämmande
tryckning på national-representationens verksamhet, kunna hädanefter ombuden för
landsbygden och städerna i hvart län sammanträda för att rådpläga och besluta om
Motioner i Bonde-Ståndet 1862■ N:o 109.
157
gemensamma angelägenheter. Omfånget af den verksamhet, som redan nu tillkommer
landstinget, är icke heller ringa, då man besinnar, alt den alser icke allenast
allmän hushållning, jordbrukets och andra näringars utveckling, samt anstalter för
kommunikationsväsendets befordrande, än äfven helsovård, undervisning, allmän ordning
och säkerhet m. m. och att gränsorna för denna verksamhet än vidare skola
utvidgas, i den mån en allmännare hildning gör folket mägtigt af sjelfstyrelse och
tidens fordringar i öfrigt dertill föranleda, lider icke heller något tvifvel. Men,
utom de stora fördelar i både högre och lägre mening, landstings-institutioncn i
och för sig måste innebära, kan hon äfven tänkas komma att sätta en väl behöflig
dam mot detta, endast särskilda orters angelägenheter rörande ilöde af framställningar,
hvaraf våra riksdagar i ordets egentliga mening ölversvämmas. Alt sådana
angelägenheter kunna blifva föremål för national-represenfationens verksamhet år
en i ögonen fallande oegentlighet, med hvilken man likväl skulle kunna försonas,
om man kunde öfvertygas om, att dessa frågor åtminstone i allmänhet blefvo af
riksdagen behandlade med sakkännedom och oväld. Men att förhållandet icke är,
eller ens kan vara sådant, torde icke vara någon obekant. Sakkännedomen mäste
i de flesta dylika fall brista och, i följd äfven deraf, oväld vid prölningen af denna
mängd olika och mot hvarandra stridiga anspråk förutsätta egenskaper, som icke
komma någon menniska till del. För sin framgång eller sitt fall äro slika frågor
äfven merändels beroende af den större eller mindre fyndighet, hvarmed de framhållas
och bearbetas, och i förra händelsen kommer det hufvudsakligen an på att
så uteslutande fästa blicken på det mål, som sökes, att medlen dertill blifva förbisedda.
Att riksdagarne skola göra en stor vinst i samma mån, mål af nyss antydda
beskaffenhet blifva föremål för landstingens behandling, torde derföre vara
obestridligt, och de sednare skola sålunda blifva verksamma medel att förkorta de
förra, hvilkas rättvist öfverklagade längd förorsaka så många och så stora både
allmänna och enskilda uppoffringar.
Men för alt landstingen må kunna medföra de fördelar, man af denna institution
redan nu förväntar sig, och de flere, hvaraf hon i sin fortgående utveckling
är mägtig, måste de ock vara i besittning af det vigtiga medel, som är häfstången
uti alla både större och mindre företag, nemligen penningar. Landstings-stadgan
har äfven förutsett detta behof, och derföre bemyndigat landstingen att pålägga afgilter
och upptaga lån. Vill man emellertid med ömhet fostra den ännu späda
och ömtåliga plantan, d. v. s. viii man göra den nya institutionen kär och dyrhar
för folket, eller med andra ord icke ifrån början framställa henne i en allt för afskräckande
gestalt, måste båda de nu antydda utvägarne, för att gifva henne förmåga
att verka, med yttersta varsamhet begagnas, och följer man denna, såsom
mig synes, både i klokhet och nödvändighet strängt föreskrifna regel, är det åter
att befara, det landstingen skola föga kunna uträtta till befordrande af deras förnämsta
syftemål, länens gemensamma angelägenheter. För att icke förlora detta angelägna
158
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 109.
roal och för att pä samina gång kunna undvika de nyss angifna tvämie sätten att
skaffa sig tillgångar, liar jag icke kunnat utlinna något lämpligare, än att landstingen
komma i besittning al' någon gifven eller alltid påräknelig inkomst, och någon
annan sådan lärer för närvarande icke kunna ifrågakomma än den, som i
hvarje län uppstår af minuthandel med och utskänkning af bränvin. Häremot kan
visserligen invändas, alt denna inkomstkälla redan, ehuru under andra former kommer
länen till godo, enär af de afgifter, som i berörda afseende inflyta i hvarje
särskilt län, en femtedel kan af länets hushållningssällskap användas till ändamål, som
för länet nyttiga äro, och de återstående fyra femtedelarne, enligt stadgade grunder,
tillfalla dels den stad, der de influtit och dels länets samtliga socknar; roen, utan
alt underkänna den i så inånga afseenden nyttiga verksamhet, hushållningssällskapen
utvecklat, kunna de likväl icke med hänsyn till sältet, hvarpå de bildats och ännu
förstärkas, jemföras med de, enligt lagstadgade val, tillkomna landstingen, eller, för
berörda medels lämpligaste användande, anses gifva samma säkerhet som de sednare,
och då städerna och landsbygden måste tänkas hafva gemensam fördel uti länets
framåtskridande och förkofran, kan icke heller hvarje stad för sig göra någon
förlust genom uppoffringen af en inkomsttitel, som på andra vägar säkert skall komma
staden mångdubbelt till godo.
På grund af hvad jag sålunda yttrat, vågar jag derför vördsamt föreslå:
att de afgifter, hvilka, enligt Kongl. Förordningen den 7 December 1860,
inflyta för minuthandel med och utskänkning af bränvin, måtte hädanefter
ingå till landstinget för att af detsamma förvaltas och användas till
ändamål, som för länet nyttiga äro ;j
och med afseende derå att Kongl. Förordningen om landsting af den 21 Mars
innevarande år icke eger tillämpning å stad, som räknar flere än 25,000 innevånare,
hemställer jag tillika, att § 24 uti nyss åberopade Kongl. Förordning, den 7
December 1860, kunde erhålla följande förändrade lydelse:
De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för minuthandel med och
utskänkning af bränvin, vare sig i stad eller å landet, insättas i landt—
ränteriet för landstingets räkning för att af detsamma förvaltas och användas
till ändamål, som för länet nyttiga äro.
1 stad, som har mera än 25,000 innevånare, tillfälle hela denna afgift
staden, så vidt samma afgift i staden inflyter.
När, enligt § 23, rättighet meddelas till bränvinsulskänkning på passagerarefartvg,
skola derför belöpande utskänkningsafgifter uppbäras i den
stad elier kommun, hvarest rederiet har sitt hufvudsäte för att, enligt nu
stadgade grunder, antingen landstinget eller staden tillgodokonnna.
Motioner i Bonde-St&ndet 1862. N:o 110. 159
Slutligen anhåller jag ali denna min motion xnålte, till behandling af vederbörande
Utskott, remitteras.
Stockholm den 19 November 186'2.
Per Nilsson,
i Espö.
N:o 110.
Af Paal Andersson från Jemtlands län, om indragning af de ät
Kronofogdarne och Häradsskrifvarne i Jemtland anslagna sä kallade
bohemman mot kontant ersättning af Statsverket.
Mer än ett exempel ega vi derpå, att många af Staten fordom vidtagna åtgärder,
hvilka på sin tid varit af nödvändigheten påkallade oell för håde det all
männa
och den enskilde gagneliga och nyttiga, sedermera befunnits, i följd af förändrade
tidsförhållanden, ej allenast icke motsvara det dermed afsedda ändamålet,
utan till och med motverka detsamma.
Ett sådant exempel vågar jag nu för Rikets församlade Ständer framhålla uti
de åt Kronofogdarne och Häradsskrifvarne i Jemtland anslagna, så kallade bohemman,
hvilka lrån början, såsom ämnadt var, förskaffade sina innehafvare många och
stora fördelar och, med afseende derå jemväl togos i beräkning som en icke ringa
beståndsdel i deras aflöning, men numera blifvit dem, om icke till någon förlust,
åtminstone till ingen nytta eller vinst. Belägna uti mindre lämpliga trakter af landet
och icke så bebyggda, att de af innehafvarne sjelfva skäligen kunna bebos, hafva
dessa hemman, dels med anledning deraf och dels emedan deras innehafvare, hvilka
i anseende till fögderiernas vidsträckthet en stor del af året måste i tjensteärenden
vara borta från sina hem, icke ega någon tid öfver lör jordbruk, — hvilket dessutom
skulle numera, sedan arbetslönerna mer än tredubblats mot hvad de förut
varit, för sådana, personer ovilkorligen medföra förlust, — en längre lid blifvit mot
ringa arrende till s. k. landtbonde!’ upplåtna, hvilket dock icke kunnat ske på mer,:
än ett år i sender; och att sådana landtbönder icke vinnlagt sig särdeles mycket om
jordens uppodling är tydligt, då de naturligtvis icke kunnat påräkna att under denna
korta tid erhålla någon ersättning för deras derå nedlagda arbete. Också är det
160
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o lil.
en beklaglig sanning att under det jordens uppodling och förbättring går med stora
steg framåt vid enskildes hemman inom landet, tyckes man vid boställena, hvilka
oftast äro de bästa hemmanen, endast sträfva efter att bibehålla dem i deras förra
skick och blott se till, att jorden icke försämras — den skada, som derigenom tillskyndas
det allmänna och tvärtom den fördel, som skulle kunna vinnas derigenom,
att Staten, mot utgifvande af en lämplig årlig ersättning till ofvanbemälde tjenstemän,
återtog dessa hemman och antingen på längre tid utarrenderade dem eller och
helt och hållet till enskild person försålde dem, talar så tydligt för sig sjelf, att
jag anser det vara öfverflödigt att vidare derom nu orda, utan hemställer blott
vördsamt, det Rikets Ständer måtte lör sin del besluta:
att de åt Kronofogdarne och Häradsskrifvarne i Jemtland anslagna så kallade
bohemman må indragas mot den ersättning i penningar, Kongl. Maj: t
i nådig Skrifvelse den 50 nästlidne September till dess Befallningshafvande
i Jemtlands län föreslagit och hvarmed hemmanens nuvarande innehafvare
i affordradt yttrande förklarat sig nöjda, eller dels med 5 procent
af det utaf länets Pröfnings-kommitté fastställda taxeringsvärde å
dessa hemman, dels ock 500 R:dr såsom hyresersältning.
flin remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 1962.
Faul Andersson,
från Jemtlands län.
N:o lil.
Af Paill Andersson från Jemtlands län, om hemmanet N:o i Fängamons
i Jemtland befrielse från rotering.
Genom hårhos bifogade afvittringsinstrument af den 50 Augusti 1050 och bevis
af den 24 sistlidne Oktober är ådagalagdt, att nyhemmanet Fångåmon N:o 1 om
^jdels mantal är omgifvet af ijell och mossar, så alt jordmånen är ofruktbar och
för odling otjenlig; och hvad som än ytterligare ådagalägger Fångamons ringa värde
inhemtas af bilagda utdrag af Jemtlands läns Pröfnings-kommittés längd, hvarigenom
taxerings
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 112.
1G1
taxeringsvärdet å Fångåmon, i jemförelse med öfrige hemman inom Undersåkers socken,
i afseende på hemmantalet förhåller sig i det närmaste som 400 till 4,805.
Men oaktadt delta hemmans dåliga beskaffenhet och vanlottade läge, kunde det dock
vid den i provinsen sist verkställda rotering icke undgå ali blifva till ordinarie
rotering indeladt.
Med anledning häraf får jag vördsamt anhålla:
alt Rikets Ständer vilie besluta att hemmanet N o 1 om |:dels mantal
Fångåmon i Jemtland matte, i likhet med Ansätt i samma län, från rotering
befrias.
Om remiss till Stats-Ulskottet får jag anhålla.
Stockholm den '19 November 1862.
Paill Andersson,
från Jemtlands län.
N:o 112.
Af A. «I. Sandstedt från Jönköpings län, otn förhöjning i de af Kongl
Majit i dess nådiga Proposition af Rikets nu församlade Ständer äskade
anslag till anläggning och förbättring af vägar, jemte vatlenaftappningar
och myruldikningar.
Då jernvägsanläggningarne i vårt land alltmera utbreda sig blir också behofvet
af nya vägars och kommunikationsleders öppnande i de å ömse sidor om dessa
stora pulsådror närmast belägne orter mera kännbart, bjudande och allmännare. Det
är klart alt sådana vägbyggnadsföretag måste komma i fråga och företrädesvis utföras
utan synnerlig tidsutdrägt i folkrikare trakter, der en.lifligare rörelse eger rum och
hvarigenom Staten tillskyndas en snar och säker vinst; men det linnes också andra
delar af landel, der ingen jernväg löper fram och dess anläggande möjligen till aflägsna
tider måste uppskjutas, under detsamma behof af vägförbättringar, omläggningar
eller alldeles nya trafikleders upptagande till samfärdselns, slöjdernes och rörelsens
lifvande och förkofran oupphörligt gör sig gällande.
Jag vill härmed hafva det sagdt och erkändt, alt det är en lika nödvändighet
för de fattigare, som för de bättre lottade orternas befolkning, ett för hela landet
Bilt. till R. St. Brot. 1862 $ 1863. 11 Sam. 4 Afd. 21
162
Motioner i Bonde Ståndet 1862. N:o 112.
gemensamt intresse, en verklig statsangelägenhet, alt tillräckliga medel till alla dylika
anläggningars eller vägförbältringars, utdikningars, valtenaftappningars o. s. v. u t förande
finnas tillgänglige, hvarigenom väsendtligt fördelar i ekonomiskt, kommereielt
och äfven sanitärt hänseende beredes folket och dess barn, men att sådana företag
icke låta sig verkställa i behöflig utsträckning med nu befintliga anslag för dessa
ändamål inses lätt, då man af den Kongl. Propositionen till Stals-Utskoltet angående
Statsverkets tillstånd oell behof inhemlar alt Kongl. Majit af Rikets Ständer äskat:
!:o till fond för anläggning af nya samt förbättring eiler omläggning af backiga
eller eljest mindre goda vägar 150,000 Riksdaler årligen för de tre åren
1064— 1866.
2:o till fond för befrämjande af utdikningar och aftappningar af sanka trakter
och sjöar, till beredande af odlingsföretag 50,000 Riksdaler årligen för nyssnämnde
tre år, äfvensom
3:o till fond för understödjande af myrutdikningar och vattenaftappningar i
de sex nordligaste länen 50,000 Riksdaler årligen för ifrågavarande tre år.
För att således kunna i sambredd med jernvägsanläggningarne så att säga fortskynda
fäderneslandets stigande i industri och odling och dermedelst framkalla ett
allmännare välstånd, samt, så vidt det ligger inom möjlighetens och billighetens gränsor,
göra alla landsorter delaktige af, de fördelar, som i detta fall stå att vinna genom
rikare anslag lill kommunikationsleders öppnande och förbättrande, jordens tjenliggörande
till åkerbruk m. m., en angelägenhet näst folkupplysningens befrämjande
den vigtigaste, mest fruktbringande och allmännyttigaste, vågar jag föreslå alt Rikets
Ständer, i betraktande såväl af hvad jag ofvan haft äran anföra, som deraf alt hos
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen linnas hvilande arbetsplaner och förslag till väganläggningar,
till hvilkas verkställande erfordras icke mindre än 1,67 1,040 Riksdaler
och till vattenaftappningar, hvarför kostnaden är beräknad till 719,060 R:dr,
mätte för de 5 år, nästa stalsregleringsperiod omfattar, ibland Sjette Hufvudtitelns
anslag till jordbruket, handeln och näringarne, bevilja och uppföra
ett med 500,000 Riksdaler, utöfver de af Kongl. Majit i <*fvanåhero
pade punkter 1, 2, 3, i angifne ändamål äskade belopp, förhöjdt årligt
anslag till fördelning proportionaliter mellan der oinhandlade fonder.
Om remiss till vederbörligt Utskott får jag vördsamt anhålla.
Stockholm den 19 November 1862.
A. J. Sandstedt.
från Jönköpings län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N'.o 113.
163
N:o 113.
Af C. Dahlgren från Elfsborgs län, om vpphäfvandc af före skrif terne
rörande handlingars beläggande med stämpladi papper.
Den stadgade karleringen, af en mängd dokumenter förorsakar sannolikt för
såväl embetsman, hvilka dermed skola taga befattning och deröfver utöfva kontroll,
som för den enskilde, hvilken skall vidkännas kostnaden för och besväret med densamma,
mångdubbelt större olägenheter och besvär, än det gagn, Staten njuter af
det jemförelsevis mindre betydliga belopp, som den på denna kartering kan hafva i
behåll, när kostnaderna för kartornas tillverkning, försäljning, kontrollering och redovisning
afräknas. Den löranleder trassel och förluster och kan mången gång lägga
binder i vägen för den okunnige eller obemedlade alt söka och vinna sin rätt.
Såsom statsinkomst synes den icke vara behöflig, då dess belopp på långt när
ej uppgår till inkomsternas beräknade öfverskott utöfver utgifterna och borde således
kunna utan afsaknad undvaras ; men äfven om beloppet, oaktadt hvad nyss anmärktes,
ovilkorligen skulle behöfvas för statsutgifterna, så kunde della med mera lätthet
och rättvisa fyllas genom annan bevillningstitei.
Såsom bevillning betraktad drabbar d^n ytterst ojemnt, enär den ene kan i
åratal undslippa att bekosta någon karlering medan en annan tilläfventyrs under
denna bevillningstitei på ett år kan få utgöra mera, än den ordinarie bevillning han
på flere år erlägger, hvarjemte den synnerligen hårdt träffar just de obemedlade,
som måste underkasta sig lagsökningar och dylikt.
Med afseende på dessa skäl och då jag tror mig kunna sluta att Staten och
den enskilde ömsesidigt skulle hafva fördel af skatteuppbördens förenkling och sammandragning
till färre och lätt handlagda skattelitla^, föreslår jag :
att all kartering af dokumenter må helt och hållet afskaffas och föreskrif
terna
derom upphäfvas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 1902.
C. Dahlgren,
från Elfsborgs län.
164
Motioner i Bonde-Ståndet 1863. N:o 114.
N:o 1L4.
Af E. Jj Hudberg frän Calmar län, om båtmanshållets öfvertagande
af Stalén emot viss penningeersättning.
Vid betraktande af båtsmanshålleus fördelar oell olägenheter visa sig, enligt min
tanke, de sednare afgjordt öfvervägande. Den enda fördel Staten kan hafva af båts—
mansindelningcn är deri, att trupper blifva af rolarne uppställde, äfven om del skulle
blifva mycket ondt om folk oell aOöningcn således komme att ökas. Deremot
får (lottan en mängd manskap, som hvarken är vandt vid sjön eller besitter fallenhet
för sjömansyrket, ty de äro i de flesta fall uppfödde vid jordbruksarbetet och egna
sig blott af ekonomiska skäl åt båtsmansljensten. Följden häraf blir för båtsmannen
otrefnad i en sysselsättning, för hvilken han ej har någon håg. För att öfvervinna
denna otrefnad, hängifvet' lian sig ofta åt utsväfningar och laster, hvaraf K ro
nans tjenst, så väl sorn lians egen fördel, ofta i betydlig mån lider, tills han slutligen
blir kasserad och rolen måste ställa annan karl i stället, under det den i
tjensten förderfvudc ofta med familj faller fattigvården till last. Att sjöförsvaret under
de sednare åren genomgått många och stora förändringar är ganska välkändt,
och om Staten öfvcrloge anskaffandet och underhållandet af båtsmännen, så kunde
flottan derigenom erhålla cl t mera sjövandt manskap med lust och fallenhet för
båtsmansljensten, och skulle då säkert en ganska vacker båtsmanstrupp uppstå och
framvisas. Rotarnes skyldigheter kunde då antingen på en gång till Slaten inbetalas
eller ock en lämplig vakansafgift årligen erläggas. Beträffande åter de beklädnadspersedlar,
hvilka rolarnc för några år sedan blefvo frikallade från, genom erläggande
af en årlig afgift till Staten, voro bland dessa icke inberäknade de så kallade
småpersedlarne, utan dessa tillhörer det ännu rotarne att in natura till båtsmännen
utgöra. Min tanke vore derföre, alt lika väl som Staten öfverlagd en del af
beklädnads-skyldighelen, den äfven kunde öfvertaga alltsammans. Genom en sådan
anordning skulle Staten och bålsmanstjenslen å ena sidan, och rotehållarne samt
kommunen å andra, hafva blott fördelar och ingen skada. Alltså vågar jag föreslå :
all båtsmanstruppcrnes uppsättning och underhåll öfverlagcs al Slaten och
bålsmansrotarne derifrån befrias mot erläggande af en viss penningeränla
eller vakansafgift samt alt dc s. k. småpersedlarne jemte öfrige beklädnaden
finge af Slaten öfvertagas oell Statsmedel dertill anvisas.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 115.
165
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anliålles.
Stockholm den 19 November 1862.
E. J. Rudberg,
från Öland.
Häruti instämmer :
N. Bäckström,
från Calmar Ian.
N:o 115.
Af Anders Andreasson från Elfsborgs län, om förändring i vissa delar
af nu gällande Förordning angående tillverkning af bränvin.
Enligt nu gällande Förordning angående bränvinstillverkning är allmogen och
den mindre jordbrukaren helt och hållet beröfvade tillfälle att till bränvin förvandla
produkterna af sin jord. Alt ändamålet med nu gällande lagstiftning just varit sådant,
eller alt utestänga allmogen från denna näringsgren, samt mindre åsyftat hämmandet
af alltför stor tillgång på bränvin, synes bäst deraf att man lemnat tillverkaren
tillfälle att, efter godtfinnande, välja emellan 5 särskilda tillverkningstermincr,
derest han icke ville begagna sig af alla, hvilket ock haft till följd att tillgången
på bränvin visserligen icke minskats. För att åtminstone i någon mån jemka
det oriktiga och emot den mindre jordbrukaren, obilliga lili nu gällande bränvinslagstiflning,
vågar jag derföre föreslå :
att 100 kannor må utgöra minimibeloppet af tillverkning per dygn, samt
maximum bestämmas till 500 eller högst 1,000 kannor, äfvensom att
hränvinstillverkningen hädanefter endast må ega rum under 2 terminer,
nemligen från den I Mars lill den 15 April samt från den 1 November
till den 15 December,
hvilka tider af året i anseende till ymnig tillgång på vatten, och då rådande kyligare
väderlek, Aro de beqvämaste för jordbrukaren samt dessutom de lämpligaste
för ladugårdsfodringen och höstarbetet, utom det att Januari och Februari månader
äro bäst passande för skogskörning. Tillika anser jag att tillverkaren endast må
166
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:ö 116.
ega rättighet alt bränna under cn af dessa tenniner, hvilkendera han sjelf för sig
linner lämpligast, äfvensom att tillverkaren bekostar kontrollörens aflöning, jemte
husrum och kost samt skjuts från närmaste stad till och från tillverkningsstället, —
en utgift, som, enligt hvad jag tror mig veta, den mindre jordegaren i så fall icke
skulle undandraga sig, vid hvilket förhållande invändning emot denna lagförändring
icke keller torde kunna väntas från den lagstiftande magtens sida. Skulle, om denna
förändring vidtoges, driftkostnaden tyckas den mindre jordbrukaren alltför stor,
så eger lian ju frihet att låta bli att bränna, men derföre bör icke tillfälle betagas
den, som ser sig kunna gå ut med kostnaden. Inom mitt kommittentskap finnas
trakter med så svåra kommunikationer, att, isynnerhet höstetiden, knappt transportkostnaden
crhålles för en tunna potates, ehuru denna sednare produkt, jemte någon
skog, är det enda, genom hvars försäljning innebvggarne kunna bereda sig tillfälle
alt betala sina kronoutskylder.
På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag att nu gällande lagstiftning angående
bränvinslillvcrkning måtte förändras i den syftning denna motion omförniäler ;
anhållande jag om remiss häraf lill vederbörligt Utskott.
Stockholm den 19 November 1862.
Anders Andreasson,
från Elfsborgs län.
N:o 116.
Af Carl Nettelbladt I rån Stockholms län, om upphäfvande af hittills
gällande reglemente för vården af Socknemagasinerna samt öfver
lemnade
ät kommunalslyrelserna alt öfver desamma förfoga.
Uland inrättningar, som qvarstå från förra århundradet och möjligen då kunde
vara till någon nytta, innan landet hunnit den uppodling och till den sädesproduktion
den nu eger, äro våra Sockenlånc-magasiner qvarlefvor, som väl bland mycket
anna t tyckes hafva öfverlefvat sin lid. Dessa inrättningar med sina Kongl, reglementen
upplaga vanligen en förvaltningskostnad af 6 till 10 tunnor, och en ränte
beräkning
af 4 kappar pr tunna för ett lån från våren till hösten, till följd hvaraf
de blifva procenteri-inrättningar, som oftast kunna räkna 25 procent, och äro såle
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 117.
167
des alldeles icke detsamma, hvad man med dem åsyftade: en hjelp åt de fattige
eller mindre bemedlade. Det är sanni att den behållning, som deraf skördas är
i allmänhet anslagen till vissa utgifter, såsom aflöning åt skolmästare, barnmorska
och mycket annat, men då man besinnar att dessa medel tillkomma, snart sagdt, endast
genom den fattige och obemedlade (ty få andra anlita denna procenteri-inrältning),
så tyckes det ej gerna vara med rätt och billighet öfverensstämmande att
för nyssnämnde utgifters bestridande på detta sätt fortfarande ockra på den fattige.
Jag vågar således föreslå:
all Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit anhålla om dessa reglementens
upphäfvande, så> alt kommunal-slämma må ega ali besluta om dessa
magasiners bibehållande, med de färändringar, som tidsförhållanden kräfva,
eller på hvad annat säll dem för godt synes.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
Carl Nettelbladt,
från Stockholms län.
N:o 117.
Af Carl Nettelbladt från Stockholms län, om ändring uti 9 Kap. 1
§ Ärfda-Balken, i fråga om rättighet för sterbhusdelegare i stad att
sjelfva utse bouppleckningsförrättare.
Vid sislförflutne riksdag väcktes af mig inom detta Hedervärda Stånd motion
om en förändring af sisla momentet i 1 § 9 Kap. Ärfda-Balken, gående ut på att
jemväl i rikets släder sterbhus måtte vara berättigade att lill förrättande af bouppteckning
utse den till hvilken de hafva mesta förtroende. Delta förslag kröntes då
icke med framgång, som det efter min tanke förtjenat, och i betraktande af sakens
vigt äfvensom af rättvisan i den förändring, jag påyrkat, har jag ansett mig icke
böra af det första misslyckade försöket låta afhålla mig ifrån att förnya samma
motion.
Jag får alltså härigenom vördsamt föreslå:
att uti förberörde 1 § af 9 Kap. Ärfda-Balken orden: ”Lyder boet under
168
Motioner i Bonde-Stånclet 1862. N:o 118.
Stads-domstol etc.” malle utgå och i stället eli moment införas af följande
lydelse:
Till boupptecknings förrättande ege slerbhuscn välja hvem helst de
hafva förtroende för, och kalle gode män, som efter bästa förstånd egendomen
värdera, samt skrifva uppteckningen jemväl under.
Motiven lill denna lagförändring anser jag öfverflödigt att här upprepa. De
finnes utvecklade uti min förra motion i ämnet, och jag lager mig friheten åberopa
desamma med hänvisning lill 2 ulra bandel af Ståndets tryckta protokoller vid sist—
förflutne riksdag, sidonie 169—202.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
Carl Nettelbladt,
från Stockholms län.
N:o 118.
Af Olof Olsson fi ån Wermlands län, om ändring i sättet för utgörande
af kungsskjuts.
Af alla de snart sagdl oräkneliga skattebördor, som lynga på jordbruket, är
ändock skjutsningsbesvär^ den aldra tyngsta, och derom äro tankarne åtminstone
inom della Stånd icke delade. Man har lid efter annan hyst den glada förhoppning,
att denna fråga en gång skulle få en rättvis lösning, medelst denna bördas skil
jande
från jordbruket, och i denna förhoppning står man ännu qvar. Ingen, den
der varit med om kungsskjuts, lärer kunna förneka, att af all skjutslunga kungsskjutsen
är den ojemförligt svåraste hörda för dem som bo så lill, att delta onus
årligen och flera gånger 0111 året förekommer, i följd af Kongl, personers nu mera
ofta inträffade resor till Norrige. Kungsskjutsen drabbar mer än annan skjuls ojemnt
de skjutsskyldige, emedan endast de delar af landel, hvilka vägen till Norrige genomlöper,
hafva att bestrida densamma; så' t. ex. är detta händelsen inom Wermlands
län, der det finnes 16 härader, af hvilka endast 6 utgöra kungsskjuts, nemi.
Wisnums, Ölme, Wäse, Kils och Jösse härader samt Carlstads tingslag. Denna
skjuts
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 118.
169
skjuts utgöres allmännast af hållskjulsskyldige, hvilka till stor elei bo så aflägset från
skjutsstationerna, att de i anseende till alltför stor resekostnad, omöjligt kunna inställa sig
der med egna hästar, ulan mäste genom ackord med de närmare boende fullgöra sin
skyldighet, och få betala från 5 till oidi med 10 l»:dr R:mt, utom skjutslega!], för
hvarje häst. „
Lika med hvarje annan vördar jag högt vårt Konungahus och vill visst icke
ifrågasätta, att de tillfällen, då Kongl, personer vistas ibland folket skilj.da från residenset,
skola inskränkas, men delta hindrar mig ej alt i min mån söka bidraga lill
en jemnare fördelning af en börda, som obilligt drabbar blott en del af allmogen,
ty svårligen kan med skäl försvaras, att en så hård beskattning som kungsskjutsen
skall drabba blott en ringa del af landels innevånare. Derföre vågar jag föreslå alt,
till fördelning deraf, det måtte stadgas:
alt kungsskjuts skall utgöras af de personer och tili det pris, som genom
vederbörande kronobetjening kan betingas, samt skilnaden emellan fast—
slälda skjutslegan och det betingade priset godtgöras af allmänna medel.
Detta förslag, som äfven af mig framhölls vid sisllidne riksdag, vann då bifall
af Sammansatta Slats- och Ekonomi-Utskottet i dess Betänkande N:o 8, men förföll
vid slutliga afgörandet.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 1802.
Olof Olsson,
från Olebyn af Wermlands län.
Härmed förena sig:
O. Olsson, Jonas Christophersson, Nils Andersson.
från Slängserud. från Wermlands län.
P. Persson,
från Wermlands län.
Bih. till R. St. Prot. 1862 ty 1863. 11 Sami, 4 Afd.
22
170
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. Nio 119.
N:o 119.
Af Sven Gustal’ Johansson från Jönköpings län, om den ändring i
3 och 4 SS af Kongl. Förordningen den 21 December 1857 rörande
stängselskyldighet, alt denna må utgöras efter hemmantalet.
Som Kongl. Förordningen af den 2 4 December 1857, rörande stängselskyldighet,
uti 5 och 4 §§ föreskrifver att de, som hvarandra uti egoskilnaden mola,
skola taga del till hälften hvar, i fall stängsel påyrkas och detta elter mill förmenande
är en stor orättvisa mot de små hemmansegarne, så tager jag mig friheten
föreslå,
att orden till ”hälften hvardera” måtte utgå och i deras ställe orden ”efter
hemmantalet” införas,
i Det mäste väl höra anses för rätt och billigt, att hvarje hemmansegare deltager
i slängselskyldigheten eller det hemmantal han eger; men enligt nu gällande
stadgande i stängselförordningen skola de små hemmansdelarne i och lör sin stängselskyldighet
blifva ruinerade på skog. Antager man t. ex. all ^:del mantal gränsar
med sina egor intill ett hell mantal, så är den mindre delen skyldig att till
hälften deltaga i stängsel mot den större, oaktadt den förre blott har 1 :del så väl
i skog som inegor, i jemförelse med den sednare. Häraf följer tydligen, att en
rättelse i stängselförordningen är af behofvet påkallad.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott anhalles.
Stockholm den 49 November 4 862.
Sven Guslaf Johansson,
från Jönköpings län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 120.
171
N:o 120.
Af Sven Gustaf Johansson från Jönköpings län, att taxeringsvärdet
må läggas lill grund för fast egendoms värdering vid bouppteckning,
samt stämplade pappersafgiflen för bouppleckningar nedsättas
lill hälften af nuvarande belopp.
Sorn i lag ej finnes föreskrifvet hvad värde, som vid boupptecknings förrättande
bör eller skall åsättas fast egendom, ehuru en vanlig praxis är att lägga
taxeringsvärdet till grund derför, så tager jag mig friheten alt., då taxeringsvärdet
genom scdnasle bevillnings-förordning undergått en stor förändring, föreslå, alt i
lag måtte stadgas det taxeringsvärdet lägges till grund för den fasta egendomens
värde vid bouppteckning; och vågar jag derjemte föreslå:
det Rikets Ständer för sin del måtte besluta att afgiften för karteringen
af bouppteckningar må nedsättas till hälften. Staten skall ändå bekomma
större inkomst af stämpladt papper i och för bouppteckningar till följd
af den förhöjning i taxeringsvärdet, som den fasta egendomen undergått,
ty i den ort, som jag representerar, har den åsigt gjort sig gällande, att
en hemmansdel, som varit taxerad till 800 R:dr, blifvit vid sednasle
taxeringen uppsatt till 8000. Genom en så stor förändring af fastighetsvärdet
skola Statens inkomster således betydligt förökas, om än den
stämplade pappers-afgiften nedsältes till hälften.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
Sven Guslaf Johansson,
från Jönköpings län.
Häruti förenar sig
Jöns Andersson,
från Malmöhus län.
172
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 121.
N:o 121.
Af Daniel Danielsson från Jönköpings län, derom att Smålands
Husarregemente mätte få förändras till infanteri samt att Rikets Ständer
mätte lill Kongl. Maj:t härom ingå med underdånig skrifvelse.
Då vid manga föregående riksmöten fråga varit väckt om Smålands Husarregementes
afsilning och förändring till Infanteri, torde det vara mången bekant,
hvilken svårighet rustningen medför för denna provins, som hufvudsakligen måste
skaffa sina remonter från Wester- och Östergötland, till stor kostnad och svårighet
för de rustande, hvilket torde vara tein!igen allmänt både kändt och erkändt. Att
rustningen för denna ort mer än .andra, utgör en hörda, horde väl ingen kunna
bestrida, som åtminstone eger någon säkrare kännedom om provinsen, samt de försakelser
och mödor den mindre rusthållaren måste utstå, för att till Konung och
Fädernesland utgöra sina skyldigheter.
Redan vid 1840 och 1841 årens riksdag erkände Rikets Ständer behofvet af
denna förändring och beslutade, alt Smålands Husarregemente, som utgöres endast
al 500 man skulle förändras till Infanteii, i likhet med den redan afsutna delen
eller Smålands Grenadier-bataljon. Vid hvarje derefter inträffadt riksmöte har frågan
varit väckt samt Rikets Ständer välvilligt omfattat den, ehuru den alltid fått
mer och mindre förord. Alt denna fråga redan härförinnan ej har vunnit Kongl.
Majits bifall lärer komma sig af den stora nedsättning i kavalleriet, som från åratal
egt rum, och hvilken nedsättning genom förnyade konlrakter allt hitintills bibehållits,
fastän den utsträckta beväringen gjort större tillökning till Infanteriet på
sednare tider.
Att de med Westergötlands- och Andra Lifgrenadier-regemenlet afslutade kontrakter
om lläslVakans-spannmåls erläggande gå lill ända med år 1870 är mig bekant,
saint alt Kongl. Majit till de Kommilterade, som lia sig uppdraget alt utarbeta
förslag till ordnande af Landlförsvaret, hvad jag hoppas, tillkännagifvit svårigheten
för provinsen Småland alt underhålla kavalleri, i följd hvaraf de provinser, som förse
Småland med de liesta remonter, lämpligast och i främsta rummet borde ifrågakomma,
i händelse kavalleriet ej kan förminskas, linner jag förenadt med största
billighet och rättvisa, och jag vågar hoppas, att denna fråga vinner såväl Kongl.
Maj.ts som de Kommitterades förord, och hvilket förslag jag förmodar blifver utarbcladl
för all komma det Utskott tillhanda, som kommer alt behandla denna fråga.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 122.
173
Det är på dessa grunder samt på de vid föregående riksmöten uttalade skäl
jag härmed vördsammast vågar föreslå:
Det Rikets Ständer hos Kongl. Moj.l ville anhålla, att Smålands Husarregemente
måtte, i likhet med den redan afsutna delen eller Grenadier-bataljonen,
få afsitta och förändras lill infanteri, samt att Kongl. Majit i följd
deraf läktes vidtaga den reglering som för de rustande och fäderneslandet
kan blifva lämplig och billig.
Om remiss härå tili vederbörligt Utskott anhålles.
Slockholm den 15 November 1862.
Daniel Danielsson,
från Jönköpings län.
Häruti instämma:
J. Ericson, Angust Petterson, C. J. Svensén, Johannes Andersson,
från Jönköpings län. från Calmar län. från Jönköpings län.
N:o 122.
Af Johannes Andersson från Jönköpings län, om rätt för (ihoer
ä de lill Wisingsö gymnasium och skola donerade hemman all detsamma
till skatte inlösa.
Under betraktande af de flerfaldiga fördelar för såväl det allmänna sorn den
enskilde, hvilka vunnits, om en af Ledamoten inom delta Stånd, från Norra och Södra
Wedbo Härader af Jönköpings län, vid 1812 års riksdag väckt motion vunnit
fullständigt bifall, har jag sedan förhållandena numera i åtskilligt förändrats, ansell
mig höra vid denna riksdag väcka motion i med den förenämnda likartad syftning.
Inom Kronobergs, Skaraborgs, Jönköpings och Östergötlands län, finnas nemligen
tillhopa 5 l,j till 40r förmedlade, af Riks-Drotset Grefve Pehr Drahe och dess
Hauptman J. Lantzcnlelt på 1640, 1650 och 1660-talen skänkte, af Konung Carl XI
år -1681 reducerade, men år 1693 återskänkte mantal till Wisingsö gymnasium
och skola, hvilka mantal eller hemman numera, med undantag af 1 mantal
Märby i Östergötlands och 1 mantal Gräshult Pukaregården i Skaraborgs län,
hvilka äro af gammal frälse, genom Kongl. Brefvet den 12 November 1819 blifvit
174
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 122.
förklarade vara af ren Krono-natur samt få såsom sådana behandlas, med undantag
af den för åboer å andra kronohemman medgifna rättigheten att lösa hemmanen
till skatte. En sådan rättighet för åboer med stadgad åborätt å ifrågavarande
skolegods-hemman är det jag yrkar måtte blifva medgifven, och detta på följande
skål:
l:o Erhölles genom skatteköpeskillingen, hvilken borde erläggas efter beräkning
af 10 års grundräntor, ett, om än ringa, kapital, af hvilket det Allmänna kunde
draga årlig ränta.
2:o Finge hemmans-innehafvaren friare händer alt bruka gården och skulle
otvifvelaktig! väckas tili högre intresse alt förbättra den, på samma gång ulvägarne
att kunna förbättra den lättades genom den större garanti, hemmansinnehafvaren
kunde lemna, om lian för nämnda ändamål sage sig i behof att upplåna penningar.
3:o Förekommes en mängd nu förefallande tids- och penninge-ödande tvister
om den bättre rätten till värdskap å sådana hemman.
4:o Kunde, genom dessa hemmans skatteköpande, den verkligen öfverflödiga
skolcfogdetjensten vid desamma indragas vid nuvarande innehafvarens afgång, och
de till nämnde tjenst såsom boställen anslagne 4 mantal Stenkilstorp och ett halft
d:o Wettersmålen utarrenderas, samt Kronofogden inom fögderiet eller länsmannen
inom distriktet åläggas utöfva den erforderliga tillsynen å dessa, likaväl som å andra
dermed likartade hemman.
5:o Finge vid arfskiften mellan flere barn alla barnen lika, och den äldsta
sonen icke ensam uteslutande rätt framför de öfrige.
Med tillförsigt alt min, på nu anförda skäl, framställda motion icke allenast
skall vinna Rikets nu församlade Ständers, såsom den vid 1812 års riksdag väckta,
vann dåvarande Ständers bifall, samt blef af de auktoriteter, hvilka afgåfvo utlåtande
i ämnet, nemligen Konsistorium i Wexiö, Konungens Befallningshafvande i förenämnde
4 län och Kongl. Kammar-kollegium lifligt understödd, med undantag af
Konsistorium i Wexiö, hvars invändningar syntes mig vara af alltför underhaltig
beskaffenhet, utan äfven Kongl Maj:ts nådiga stadfästelse, får jag föreslå:
att, sedan Statsverket numera åtagit sig aflöningen till lärarne vid Wexiö
och Jönköpings läroverk, på hvilka räntorna af dessa hemman öfverflyt
tades
år 1811, då Wisingsö gymnasium och skola indrogs, de inflytande
skatteköpeskillingarne och arrendet för ifrågavarande skolefogdeboslällen
måtte tillfalla Statsverket och icke blifva betraktade såsom en
Wexiö och Jönköpings läroverks uteslutande tillhörighet.
Stockholm den 19 November 1862.
Johannes Andersson,
från Jönköpings län.
Häruti instämmer : August Pettersson,
från Jönköpings län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 123.
175
N:o 123.
Af 3. Rundbäck från Götheborgs och Bohus län, om uppltäfning af
8 $ i adelig a privilegierna rörande befrielse för säterierna inom
vissa län frän skyldighet alt deltaga i underhållet af vägar och broar
samt utfärdande af ny lag i ämnet.
Uti Byggninga-balkens 25 Kap. 8 § stadgas: ”Alle, som å landet hemman
ega eller bruka, skola vägar rödja och broar hygga.” Och delta allmänna och rätt
visa
stadgande är konseqvent nog utsträckt så långt, alt icke blott alla boställen,
utan till och med Konungens gårdar äro icke från väg- och brounderhållningsskyldigheten
befriade. Denna jemnlika och högst rättvisa anordning, all "alle skola vägar
rödja och broar hygga,” grundar sig naturligt nog derpå, att alle behöfva vägar
och broar begagna. Något undantag från ett sådant, på den innersta rättsgrund
hvilande, lagstadgande, borde väl knappast tänkas, myckel mindre ega rum i
verkligheten ; men icke förthy, hafva vi just i delta fall ett undanlag. Detta undantag
igetrfinnes uti de adeliga privilegierne af den 10 Oktober 1725, § 8, och
rörer säterierne i Skåne, Halland, Blekinge och Bolms län, hvilka enligt delta privilegium
äro från bro- och vägunderhällningsskyldigheten fria. Att en sådan befrielse
från ett så svårt på andra hemman tryckande onus, skall åtnjutas af ett fåtal
större egendomsegare inom några af Bikels provinser, andra hemmansegare derstädes
till men ; detta är så mycket hårdare, som eli sådant undantag aldrig kan
hvila på någon sann rättsgrund, eller af det allmänna medvetandet om rätt och
orätt gillas och försvaras. Jag behöfver väl icke här mycket orda om hvad hvar
man känner, att dessa säteriegare, lika väl och lika mycket som andra, begagna sig
af de allmänna vägarne ; men när så år, så höra de väl i likhet med andra underhålla
dem. Jag hoppas alltså, alt delta mitt påstående, det ofvanberörda säterier
höra i vägunderhållnings,skyldigheten i likhet med andra hemman deltaga, skall
vara så klart, billigt och rättvist, alt Rikets nu församlade Ständer redan vid denna
riksdag icke skola underlåta för sin del vidtaga en högst nödig och önskvärd förändring
härutinnan. Men på samma gång en sådan förändring yrkas, får motionären
äfven, i full analogi med hvad redan rörande säterierne anfördt blifvit, före
slå
: det alla på landet varande fabriker, verk och inrättningar, som för inkomst af
kapital eller arbete erlägga bevillning till Slaten efter 2:dra Ari., måtte kännas skyldige
i vägunderhållningsskyldigheten deltaga.
En sådan skyldighet, för fabriker, verk och inrättningar å landet, är så mycket
176
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 123.
mera rättvis och billig, sorn i alla de orter, der sådana äro belägna förefinnes alltid,
just i och för dessa inrättningar, en lifligare trafik synnerligast med tyngre gods,
hvarföre vägunderhållsskyldiglieten på sådane orter blir betydligt drygare, och bör
väl derföre de, som mest förorsaka denna ökade kostnad, lill densamma också
bidraga.
Beräkningsgrunden, hvarefter fabriker, verk och inrättningar böra i underhållet
af allmänna vägar deltaga, torde lämpligast böra blifva den bevillningsafgilt, sorn
erlägges enligt 2:dra Art. jemförd med medelbevillningen å mantalet inom häradet.
Att, när en så beskaffad förändring i vägunderhållningsskyldigheten inträder, ny
vägdelning blir af nöden är klart, men ny vägdelning, grundad på hemmanens taxeringsvärde,
är redan under nuvarande förhållanden af behofvet påkallad. Alt emot en
så beskaffad delningsgrund visserligen kan invändas, det taxeringsvärden på hemman
och fabriker alltför ofta ändras och synnerligast hvad fabriker angår, äro deras vara
och icke vara alltför lösligt, emedan en fabrik det ena året kan uppslå och blomstra,
det andra icke linnas ; hvarföre alltid nya vägdelningar voro af nöden. Mot
dessa betänkligheter får jag som preservativ framställa följande förslag. Sedan vägarne
första gången voro af landtmätare och gode män uppmätte, graderade och
delade, så borde icke liv vägdelning oftare ifrågakomma än hvart tionde år och då
verkställas af länsmannen med biträde af 2 nämndemän. Fordrades icke efter tio års
förlopp ny mätning och gradering, så behöfde endast ny fördelning af väg ske efter
dåvarande taxeringsvärde. Under de tio år, som här äro föreslagne och borde förflyta
emellan hvarje vägdelning, skulle ovilkorligen enhvar underhålla den väg honom vore
tilldelad. Komme ny allmän väg alt under tiden anläggas, eller fabrik t. ex. som
hade vägunderhållningsskyldighet alt nedläggas, så skulle dessa vägstycken gemensamt
af häradet underhållas intill dess de tio åren voro förflutne, då dessa vägstycken på
väghållarne indelades.
Skulle emellertid delta förslag i tillämpningen icke anses blifva nog betryggande,
eller nog fördelaktigt, så torde jag få framställa följande alternativ såsom ledande
till något bättre : all väg indelas endast på jordinnehafvare, efter det taxeringsvärde
hvarje hemman är åsatt och delta alltid på jemna 100 R:dr Runt. Underhållningskostnaden
af vissa, t. ex. 10 fot af lista gradens väg bestämdes af Häradsrätten,
hvarefter fabriker, verk och inrättningar, allt efter det å dem åsätta
taxeringsvärde, till de vägunderhållningsskyldige inom häradet betalade så mycket
per år, som motsvarade kostnaden för den väg, de i annat läll skulle vara skyldige
underhålla. Med öfvertygelse derom, att hvad jag bär haft äran andraga stöder sig
på en sann och billig rättsgrund, får jag vördsammast föreslå :
Det 8 § af adelns privilegier den 10 Oktober 1725, i hvad den rörer
befrielse från väg- och brounderhållningsskyldigheten för säterierna i Skåne,
Halland, Blekinge och Bohus län, måtte upphäfvas, likasom alla hitintills
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 124.
177
intills utgifna författningar, rörande delning och underhållningsskyldighet
å allmän väg måtte förklaras ogiltige.
Öfverlemnande dock åt vederbörande Utskott, alt, i enlighet med de här anförda
grunder, närmare stipulera uppställningen af ett lagförslag, huru en rättvisare
och jemnare fördelning af vägunderhållningsskyldigheten hädanefter bör vara beskaffad.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
J. Rundbäck,
från Göteborgs och Bohus län.
N:o 124.
Af J. Rundbäck från Göteborgs och Bohus län, angående ändring och
tillägg i i § i Kap. Rättegångs-Balken, rörande Nämndemansval.
Uti 1 Kap. 1 § Rältegångs-Balken stadgas, bland annat: ”Underrätt å landet
är Häradsrätt.” — — ”Der döme Häradshöfding med tolf bönder.” — — ”Då
ledigt rum i Nämnden fyllas skall, varde i den eller de socknar, för hvilka ledigheten
inträffat, val hållet af de derstädes bosatte bönder, å dertill fjorton dagar förut
utlyst sockenstämma”, o. s. v.
Utaf hvad nu anfördt blifvit inhemtas, hvarest och huru Nämndemän väljas
skola; men som genom Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om Kommunalstyrelse på
landet af den 2 1 Mars 1862, Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om Sockenstämmor
i riket den 29 Augusti 1843 blifvit till all kraft och verkan upphäfd, så alt alla
de ärender, hvilka förr handlades på Sockenstämma nu blifvit öfverflyttade på Kommunal-
och Kyrkostämma, bör väl ett sådant stadgande som det, att Nämndemän
skola väljas på Sockenstämma, icke längre qvarstå i allmänna lagen, för såvida man
icke vill, alt det ena lagstadgandet skall stå i strid med ett annat. Det ligger tyd
ligen
i öppen dag att, skola Nämndemän hädanefter väljas på Sockenstämma, som i
förstberörda § stadgadt är, så måste ett så beskaffad! forum finnas; men då genom
den nya Kommunallagen till och med namnet Sockenstämma blifvit annuleradt, så är
Bill. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 23
178
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 124.
väl också med detsamma val af Nämndemän derstädes upphäfvet. Hvad nu åter
beträffar rösträtt vid Nämndemans val, så heter det i den nya Kommunallagens 35
§: ”Om utväljande af Elektorer för riksdagsmannaval, samt om val af Nämndemän
är särskildt stadgadt.” Och i i § af Ifältegångs-Balken är rösträtten vid Nämndemans
val så bestämd, att vid detta val ege hvar bonde lika röst. Vid val af Nämndemän
är man således nödsakad hädanefter hafva särskild röstlängd, emedan icke
alla, som hafva rösträtt vid Kommunalstämma, ega rösträtt vid Nämndemansval. För
att nu bringa dessa tvänne, om ej till andan, så till ordalydelsen stridiga lagslad
ganden
till öfverensstämmelse, får jag vördsammast föreslå, det 1 § uti 1 Kap.
Rättegångs-Balken hädanefter måtte erhålla följande lydelse:
Underrätt å landet är Häradsrätt. Der dömer Häradshöfdig med toll män,
som i Häradet bo och dertill valde äro. De tolf kallas Häradsnämnd.
Då ledigt rum i Nämnden fyllas skall, varde i den eller de socknar, för
hvilka ledigheten inträffat, val inom Kommunaldistriktet hållet, vid någon af
de 3:ne allmänna Kommunalstämmorna, i den ordning och af alla dem,
som vid Kommunalstämma hafva rösträtt och talan; allt i enlighet med
hvad som stadgas i Kongl. Maj:ls nådiga Förordning om Kommunalstyrelse
pä landet den 21 Mars 1862. Ej må annan till Nämndeman väljas än
den, som är väifrejdad och tjugofem år gammal, och den som de fleste
rösterna erhållit, vare såsom Nämndeman ansedd. Uppstår fråga om den
valdes behörighet, eller om valet rätteligen skett, gifve Häradsrätten Utslag
deröfver, och gånge det Utslag i verkställighet, ändå utt klagan i nögre
Rätt föres. Den sorn kallad varder att i Rätten sitta, på sätt nu sagdt
är, vare pligtig att minst 2 år, och intilldess val af efterträdare vid nästa
ordinarie Kommunalstämma, sedan han om afsked erhållit, försiggått, der
tjenstförrälta, derest han ej från orten flyttar, eller eljest gitter visa sådana
hinder, att Rätten pröfvar skäligt honom dessförinnan endllediga; i
thy fall utlyses extra Kommunalstämma, der nytt val anställes. Ej skall
dock den, som öfver 00 år gammal är, emot sin vilja till Nämndeman
väljas; ej eller vare någon, som ur Nämnden afgått, skyldig alt låta sig
åter inväljas förr, än ordningen ånyo till honom kommer, sedan de öfrige,
som väljas kunna, för Kommunaldistriktet Nämndemän varit; icke heller må
Embets- och tjenstemän, som af sine befattningar hindrade äro att uppdraget
fullgöra, till Nämndemän väljas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
J. Rundbäck,
från Göteborgs och Bohus lån.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:ol25.
179
N:o 125.
Af J. Rundbäck från Göteborgs och Bohus län, om utfärdande af ett
lagstadgande rörande skyldighet ali inom viss tid till domstol ingifva
arfskiftesinstrument.
Det torde vara allmänt bekant, alt bland tvister, hvilka inom vårt land gifva anledning
lill långvariga och invecklade rättegångar, intaga, tyvärr, arfstvister ett framstående
rum. För alt i någon mån få orsakerna härtill utredda och felen afhjelpte,
bör man väl å lagstiftande maktens sida göra hvad göras kan. Vi sakna visserligen
i vår lag icke föreskrifter, om huru arf dölas skall, men vi sakna ännu i lagen en
bestämmelse rörande arfskifte, den motionären anser vara särdeles vigtig, nemligen,
att arfsskiften skola till domaren ingifvas. Ett sådant stadgande att arfsskiften, i
likhet med hvad för bouppteckningar stadgadt är, höra in dupplo till domaren ingifvas,
det ena exemplaret, alt förvaras i Häradsrättens arkiv och det andra med domarens
bevis försedt ålerlemnas, är så mycket vigtigare, som arfskiften äro i flera
fall onekligen vigtigare än bouppteckningar, ty arfskiften utgöra, som hvar man vet, lagliga
åtkomsthandlingar för ärfd fastighet, och slvrker således egande rätten till jord, likasom
arfskiften i arfs- och bördstvister m. fl., ofta ligga till grund för en rättvis
och möjlig utredning. Men om, som nu icke sällan förhåller sig, ett sterbhus uraktlåter
upprätta arfskifte, eller om upprättade arfskiften skulle på ett eller annat
sätt förkomma, eller med flit förstöras, eller undanhållas af den eller de arfvingar,
som genom arfskiftets undanrödjande skulle skörda någon fördel, så finnes icke —
i fall någon rättsfråga arfvingarne emellan, eller emellan dem och någon annan skulle
uppstå, som grundar sig på ett föregående arfskifte — just det dokument att tillgå,
som skulle i mer eller mindre mån utreda frågan eller slita tvisten. Huru nyttigt
och nödvändigt vore det derföre icke, alt en så beskaffad handling fanns hos någon
auktoritet att tillgå. Någon synnerlig kostnad för det arfskiften lill domaren borde
inlemnas behöfde ej för ett sterbhus uppkomma, ty som någon kartering å arfskiften
icke nu eger rum, borde väl någon sådan ej heller hädanefter ifrågakomma. Hela
kostnaden stannade således vid lösen för det af domaren åtecknade bevis å det exemplar
som återlemnades. Genom arfskiftens inlemnande till domaren behöfde icke
heller någon rubbning ske i arfvingarnes rätt, att, när de så önska, få lefva i bo
oskifto; ehuru i så fall, sanningen till styrko, den handling, som, enligt 11 Kap. 1 §.
Årfda-Balken, måste upprättas arfvingarne emellan, när de vilja lefva i bo oskifto;
180 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 125.
äfven borde till domaren inlemnas, för att i domboksafhandlingarne intagas. Frågan
är här alltså icke så mycket om när ett arfskifte skall uppgöras, utan fastmer derom
att när ett sådant år upprättadt, hvilket väl förr eller sednare i ett sterbhus måste
ske, detta då till domaren bör inlemnas. Men om äfven i lagen stadgades viss tid
för arfskiftens upprättande, så kunde väl upprättandet af arfskifte icke betaga arfvingarne
rättigheten att efteråt lefva tillsammans af egendomen, när de så funne för
godt. Denna afvittring blefve icke i något fall besvärligare, än hvad nu eger rum
mellan föräldrar och barn, der den ena maken död är och den andra önskar i nytt
gifte inträda. Såsom bevis för svårigheten att efter viss tid, t. ex. el! år efter dödstillfället,
upprätta arfskifte, har man andragit att okända fordringar eller skulder skulle
kunna yppa sig efter delningen och ny delning alltså vara behöflig. Ett sådant förhållande
kan ju äfven inträffa nu, derest arfskifte!) uppgöras, och inträffar icke sällan
med bouppteckningar, men sådant afhjelpes medelst ändringar och tillägg. Dessa
ändringar och tillägg borde äfven hos domaren anmälas, på det icke hädanefter måtte
tillgå, som nu möjligen kan ske, att dessa ändringar och tillägg när och af hvem
som helst kan verkställas, utan att den som vederbör derom har kännedom. Såsom
något slags förmynderskap å Statens sida, kan väl en sådan åtgärd, som den här
föreslagna, icke betraktas; då kunde man ju påstå detsamma om bouppteckningars
inlemnande till domaren. Om ett annat förhållande anses ega rum för arfskifte,
så tror åtminstone motionären att ett förmynderskap, eller hvad man vill kalla det,
som länder den enskilde medborgaren till gagn, är nyttigt nog.
Efter hvad jag således haft äran andraga får jag härmed vördsamligen föreslå
följande lagstadgande:
alla arfskiften skola i stad inom tre månader efter deras upprättande, och
å landet å det ting, som näst efter tre månader från upprättandet infaller,
till Rätten ingilvas i 2:ne exemplar, det ena exemplaret för att i Rättens
arkiv förvaras, det andra alt till sterbhusdelegare återlemnas, sedan del
med domarens bevis försedt blifvit, allt vid bot, som för bouppteckningar
stadgadt är.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
J. Rundbäck,
från Göteborgs och Bohus län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 126.
181
N:o 126.
Af IVils Petersson från Calmar län, om båtsmanshållets öfverlagande
af Slaten emot erläggande af vakansafgift.
Det torde numera vara allmänt erkändi att vårt sjöförsvar befinner sig i ett
odugligt tillstånd beträffande icke allenast sjelfva materielen, utan äfven personalen,
ty båtsmännen äro lill sjötjenst nästan allmänt odugliga, emedan de till en stor del
äro uppfostrade inuti landet ocb mest vana vid landlbruksgöromål; ja många af rekryterna
hafva aldrig sett något fartyg förr än de inträdt i tjensten och sedan detta
skedt kunna de tjena i många år, ja till och med hinna få afsked, utan alt hafva
gjort någon enda sjöresa, af orsak alt deras tjenstgöringstid inträffat om vintern
och arbetet blifvit en betjentsyssla hos hefälet eller i en smedja ibland arbetsfångar,
eller om de ej kunna inrymmas på detta sätt, de fått sig ålagdt flyttning af någon
sorts virke eller materialer ifrån ett ställe till ett annat, på det deras lemmar ej må
stelna af köld. Att en sådan trupp af manskap, sammanrafsad ifrån landsbygden,
är otjenlig vid ett sjöförsvar, larfvar ej bevisning.
Deremot tror jag alt en värfvad trupp skall i alla afseenden åtminstone bättre uppfylla
sitt ändamål. Det torde ej behöfvas större antal än som nu användes på en gång
af båtsmän eller uppfordran, för att kunna efter inhemtad lärdom, vintertiden användas
på varfvet i Kronans verkstäder samt om sommaren i sjötjenst. Desse tillsammans med
sjöbeväringsmanskapet torde då utgöra både tillräcklig och duglig manskapsslyrka vid sjöförsvaret
i behofvets stund. Den värfvade truppen blefve ej Staten så dyr som båtsmännen
äro, derföre att det ej är svårt bekomma värfvadt folk. I Carlskrona, der en värfvad
marintrupp finnes, har alltid visat sig öfverflödig tillgång på rekryter, som för
en ganska billig städja, tjena i många år endast för kläder och föda. Detta är
Slaten skyldig att äfven lemna båtsmännen under deras tjenstgöring. Tages så i
beräkning den vakansafgift som kommer att erläggas af rote- och rustsållare och
denna till en del användes till den värfvade truppens rundligare underhåll och aflöning,
bör ej något tvifvel uppstå om erhållande af både tillräckligt och dugligt
manskap, utan vidare uppoffringar. Af vakansafgiften kan måhända dessutom blifva
tillgångar för en del af öfriga kostnaderna till ett väl ordnadt sjöförsvar. De med
båtsmän indelda orterna skola äfven deraf hafva fördelar, emedan båtsmännen äro ej
allenast otjenliga till sjötjenst, ulan efter tjenstgöringen blifva äfven odugliga landtman,
som, jemte sina talrika familjer, på ålderdomen merändels blifva fattighjon,
182
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 127.
hvarföre ock med skäl klagas öfver en tryckande fattigvård synnerligast der roteringen
är starkast. Vill man nu ernå målet med ett väl ordnadt sjöförsvar, så måste
man äfven begagna medlet, som är, enligt ni in tanke, att antaga en värfvad trupp i
stället för båtsmän, och föreslår jag:
att så fort båtsman ur tjensten afgår, ställes numret på vakans och båtsmans-rusthållet
eller roten derför till Staten erlägger en skälig vakansafgift,
som, i mån af behof, användes till anställande af en värfvad trupp
för sjöförsvaret.
Om remiss härå till vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 22 November 1862.
Nils Petersson,
från Calmar län.
N:o 127.
Af S. P. Rosenberg från Christianstads län, om förslag till för andr adt
ordnande af folkskoleväsendet i riket samt om hela personliga skyddsafgiftens
användande till sagde ändamål.
Genom nådiga Skolstadgan af den 18 Juni 1842 lades grundval till cn folk
undervisning
i vårt fädernesland af den beskaffenhet, alt om vi, med det tillägg
angående oexaminerad skollärares antagande för vissa särskilda förhållanden, som
dervid gjordes år 1855, bade sedermera fortgått på den beträdda banan, vi säkerligen
redan nu skulle baft ett folkskoleväsende af sådan godhet och utsträckning
att troligen intet annat land kunnat i detta afseende mäla sig med vårt.
Största bristen i 1842 års Skolstadga var ovedersägligen all den icke klart ut
talade
om folkskolan skulle vara Statens eller kommunens angelägenhet. Vid 1844
års] riksdag erkände Staten sin skyldighet att åtminstone understödja folkskolan i
det den till hennes befrämjande anslog halfva skyddsafgiften af omkring en half
million] Riksdaler. Hade dervid det vilkor blifvit tillagdt, alt kommunerna borde
bestå en motsvarande summa, så hade härmed ej allenast ett stort steg till folkundervisningens
befrämjande tagits, ulan en princip hade ock dermed blifvit uttalad,
alt Slaten och kommunen skulle till hälften hvardera bekosta folkskolan. Men denna
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 127.
185
fråga lcmnadcs oafgjord, Statens bidrag betraktades såsom nådegåfvor åt kommunen,
hvilken derigenom på månget ställe sattes i tillfälle att återtaga sina egna bidrag
till skolan, hvars lärare genom delta anslag vunno föga eller ingen förbättring i sin
torftiga belägenhet.
De skolvänner, som vid 1857 års riksdag bade öfvertaget, förstodo sin sak
bättre och förmådde i följd deraf Staten att ställa sig i ett visst, bestämdt och prin
cipenligt
förhållande till de skolor, som då för tillfället ansågos kunna bäst uppfylla
det stora ändamålet Riksdagen erkände sig böra ansvara för en tredjedel af rotskolans
och två tredjedelar af den s. k. högre folkskolans kostnader och härmed
voro dessa båda afdelniugar tryggade, men också var härmed den egentliga folkskolan
förlamad i sin verksamhet. Fullt lagenligt kunde man, i församlingar med
10,000 innevånare, försvara sig med en folkskola medt examinerad lärare samt för det
rika öfverskottet på skyddsafgiften inrätta mer eller mindre ändamålsenliga rotskolor,
hvartill man erhöll särskildt ytterligare Statsbidrag, så alt Staten i sjelfva verket
underhöll hela rotskolan. Det fanns ingen anledning att hoppas, det folkskolan under
sådana förhållanden skulle kunna förkofra eller utveckla sig, helst der för inträde
i högfolkskolan icke föreskrefs större kunskapsmått, än hvad rotskolan antogs
kunna meddela. Folkskolan borde således med tiden blifva en öfverflödsartikel.
Vid 1860 års riksdag försökte folkskolans vänner få en bättre princip erkänd,
men deras bemödanden lyckades blott i ringa mån. Deras hufvudsakligaste seger
var anslaget till resande folkskole-inspektörer, genom hvilkas verksamhet man, i den
mån skickliga män för det afsedda ändamålet kunna finnas, hoppades få den nakna
sanningen framlagd om förhållandena, sådana de i verkligheten äro och icke blott
sådana de förefinnas i protokoller och årsuppgifter. Derjemte anslog riksdagen me
del
för alt till hälften deltaga i den lönetillökning, som församlingarne kunde finnas
beredvilliga att utöfver den dittills varande lönen gifva åt sina examinerade skollärare.
Detta syntes nu vara ett steg framåt, helst samma riksdag på en sednare tid
stadgade, att församlingarne skulle såsom ersättning för kofoder gifva tre tunnor
spannmål mera än dittills samt två tunnor dito för hvarje månad skolundervisning
årligen meddelades utöfver åtta. Detta blef ett lagsladgadt bidrag från kommunernas
sida, och man hade skäl till det antagande, att Statsverket skulle, i följd af
Rikets Ständers föregående beslut, lemna ett motsvarande bidrag. Att Chefen för
Ecklesiaslik-departementet tolkade Ständernas beslut på annat sätt är oss allom
bekant.
På detta sätt hafva vi fortgått nu i 20 år och ännu nödgas vi klaga, att vår
Svenska folkskola icke uppfyller sitt ändamål. Hulvudsakliga hindret härför torde,
efter milt förmenande böra sökas i den brist på princip, som alltjemt synes vidlåda
skolfrågornas behandling. Der pastor och församling verkligen nitälskade för folkundervisning,
skyndade man att ordna skolväsendet och sparade icke på kostnaderna.
Dyrbara skolhus hyggdes, lärarelöner anslogos, undervisningsmateriel anskaffades,
184
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 127.
allt af kommunernas egna medel jemte elen erhållna andelen i skyddsalgiften, och
det vore ett brott emot sanningen att förneka, det många församlingar verkligen
bragt sitt skolväsende i ganska godt skick, och att folkskolan inom dessa redan burit
goda och glädjande frukter. Många församlingar hafva deremot gjort föga eller
intet, icke ens användt hela skyddsalgiften till skolväsendets befrämjande, utan, efter
hvad jag tror mig veta, år efter år kapitaliserat större eller mindre belopp deraf
och låtit undervisningen bestridas af lätllegda, oexaminerade personer, hvilka på
månget ställe varit långt oskickligare för ändamålet, än de byskollärare, som redan
vid 1840 års riksdag utdömdes såsom odugliga. Till dessa skolors vidmagthållande
har Statsverket ändå bidraget med rika anslag.
Att denna samhällsangelägenhet icke i längden kan fortgå på delta sätt, torde
väl ligga för öppen dag. Sednare tiders lagstiftning förutsätter hos samhällsmedlemmarne
kunskaper, som omöjligen kunna inhemtas i rotskolan, och att den högre
folkskolan, med sina akademiskt bildade lärare och studier af främmande lefvande
språk såsom obligatoriska läroämnen, skulle blifva så allmän, alt alla blifvande husfäder
i denna kunna inhemta de kunskaper, som erfordras för fullgörande af de
medborgerliga pligterna efter vår tids kommunallagstiftning, lärer väl ingen på allvar
föreställa sig. Folkskolan, sådan den finnes till sina grunddrag tecknad i 1842
års nådiga Skolstadga, är den institution, som säkrast och ändamålsenligast kan befordra
våra lagar om sjelfstyrelse till verkställighet och göra dem till en sanning.
Men skolan måste dock först sjelf blifva en allmännelig sanning icke blott på
papperet, utan i verkligheten, och härtill fordras, efter mitt förmenande, att Staten ta-<
ger mera vård om henne än hittills; erkänner såsom sin skyldighet att bestrida
hälften af hennes kostnader och ålägger kommunerna såsom pligt att bestrida andra
hälften ; icke tillåter kommunerna att fortfarande rättfärdiga sig dermed, att de hafva
upprättat rotskolor, ulan utsträcker folkskolan till icke blott en för hvarje socken,
utan till minst en för hvarje tusen innevånare ; samt slutligen genom resande inspektörer
vakar öfver, att Rikets Ständers Beslut i dessa fall också blifva verkställda.
Fåfäng skall dock all lagstiftning i dessa afseenden blifva, om icke skollärarnes
löner i allmänhet förbättras, så att läraren kan lefva af sitt arbete och egna sig åt
sitt mödosamma kall. Seminariekursen är nyligen genom Kongl Förordning ökad
till tre år. Det är icke länkbart, att en yngling med någorlunda goda anlag skall
med betydliga kostnader uppoffra 5 år af sin ungdomstid, för att vid ett Seminarium
skickliggöras lill erhållande af en mödosam tjenst med 200, kanske 500 el
ler
i lyckligaste fall 400 R:drs årlig lön, då han såsom grindvaktare vid Statens
jernvägar, utan egentligt arbete och ulan föregående studier, kan erhålla 600 Il:dr
om året; följden af detta förhållande skall, säkerligen inom få år visa sig i total
brist på skickliga sökande till de lediga folkskollärarebefattningarne.
Jag vågar dock icke och skulle knappast anse fullt rättvist att föreslå lika lön
för
Motioner i Bonde-Ståndet 1862 N:o 127.
185
för alla skollärare. Må gerna olikheter förefinnas, det skall uppmuntra den unge
skolläraren, att genom flit och sjelfstudium på den mindre platsen söka förvärfva
sig skicklighet och ett godt vitsord, för att såmedelst kunna i sinom tid vinna befordran
till något bättre.
I följd af hvad jag sålunda anfört och då jag af egen erfarenhet och många
skickliga skolmåns offentliga vittnesbörd är öfvertvgad, att folkskolan tillbörligen
ordnad och, genom hemmens och rotskolornas medverkan, befriad från abcdarier och
stafvare, skall kunna icke allenast uppfylla sitt ändamål, utan också göra både den
högre folkskolan och första, kanske äfven andra klassens elementarläroverken öf~
verflödiga, vågar jag till Rikets Ständers pröfning och antagande ödmjukligen föreslå:
1 :o att Rikets Ständer måtte besluta, del kommunen bör, utom husrum
för läraren och lokal för undervisningen samt nödigt jordland, bestrida
ena hälften och Statsverket andra hälften af kostnaderna för en
skola för hvarje tusende innevånare, så organiserad, som nådiga Skolstadgan
föreskrifver och till det lönebelopp, här nedan föreslås ;
’2:o all behörigen examinerad lärare i sådan skola bör utom nuvarande
lön, som icke får förminskas, åtnjuta ett sådant penningetillskott att hela
lönebeloppet utom husrum, vedbrand och jordland må uppgå till minst
50 R:dr Runt för hvarje månad, som undervisning, enligt skolans regle
mente
eller förut fattadt beslut, bör i skolan meddelas ;
3:o att då statsbidrag till rotskolor meddelas, detta må ske med vilkor
att lärarne i samma sockens fasta skolor alldeles befrias från abcdariers
och stafvares mottagande och undervisning ;
4:o att vid anslaget till högre folkskolor det vilkor må lästas, att i
dessa skolor inga barn böra intagas, som ej innehafva det kunskapsmått,
hvilket i den egentliga folkskolan kan erhållas.
5:o alt anslaget till resande skolinspektörer bestämmes till minst
dubbelt mot hvad 1860 års riksdag i detta afseende beviljade;
6:o att nu såsom förut en särskild summa afsättes till Kongl. Maj:ts
disposition för att dermed understödja sådana socknar, särdeles i de fattigare
orterna, som ej hafva ett tusen innevånare, men ändå måste upprätta
egen skola.
7:o att dessa principer för Statens och kommunens ömsesidiga skyldigheter
tillämpas ej blott på blifvande, utan äfven på redan i gång varande
folkskolor, i följd hvaraf fullständiga och sanningsenliga uppgifter
böra, innan ytterligare statsbidrag får lyftas, från hvarje församling aflemnas
olver årliga beloppet, så väl af församlingens andel i redan afstådda
skyddsafgifter, som ock af församlingens egna bidrag.
Skulle dessa förslag vinna Rikets Ständers godkännande, så torde förslagsvis
Bih. till R. St. Brot. 1862 <£ 1863. 11 Sami. 4 Afd. 24
186
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 128.
skolornas antal efter en på hvart tuseude personer kunna antagas till omkring 5,o00
och medelbidraget tili hvarje skola till 200 eller 225 R;dr, således i sistnämnde
fall erfordras en summa af närmare 800,000 lt:dr. Då nu redan den till skolväsendet
afstådda skyddsafgiften utgör öfver 780,000 och återstoden deraf, om hvars
anslående tiil folkskolan flere motioner redan blifvit väckta, uppgår till minst
260,000, så synes denna rättvisa fördelning lätt kunna genomföras.
Skulle deremot Rikets Ständer, till följd af de många derom väckta motioner,
finna skäligt anslå hela återstående beloppet af skyddsafgiften till folkundervisningens
befrämjande, så vågar jag ändå för min del anhålla:
att såsom vilkor dervid mätte bestämmas hvad jag här ofvan i 2:dra,
5:dje, 4:de och 5:te punkterna tagit mig friheten föreslå, på det både
rättvisa i fråga om bidragen och någon förbättring i lärarelönerna mätte
vinnas.
Om remiss till Ilögloiliga Stats—Utskottet anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
S. V. Rosenberg,
från Christianstads län.
N:o 128.
Af Jan Andersson från Kopparbergs län, om ändringar i 20 och
21 SS uf Kongl. Förordningen den 1 Oktober 1858 angående tillverkning,
värd och försäljning of krut.
Ehuru Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 1 Oktober 1858 angående tillverkning,
vård och försäljning af krut hufvudsakligen och väsendtligen uppfyller sitt
ändamål att i lag bestämma de föreskrifter, genom hvilkas iakttagande må i möjligaste
målto förebyggas de för menniskors lif och egendom vådliga följderna af
vårdslöshet eller oförsigtighet vid kruts handterande och transportenng; har dock erfarenheten
visat att åtskilliga stadgar, som i ordalydelsen äro tvetydiga eller för trafiken
med denna vara mer än nödigt hinderliga, redan larfva en ändamålsenlig ändring
och förbättring. Detta gäller isynnerhet om författningens 20 och 21 §§.
Så stadgas uti 20 § : ”att å de kärl, uti hvilka krut för transportering inslås,
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 128.
187
skall med tydliga bokstäfver finnas utsatt dels ordet krut, dels ock bestämmelseorten
samt afsändarens och emoltagarens namn.” Hvad nu denna sednare bestämmelse
beträffar, bar den vid tillämpning visat sig så tvetydig, att afsändaren, med full afsigt
och vilja att ställa sig författningen till noggrann efterrättelse, dock genom det
obestämda i ordet ''emottagare” icke allenast löper fara att förlora afsånd vara, utan
äfven att derutöfver fällas till högst ansenliga och i förhållande til! den oafsigtliga
förseelsen, ingalunda billiga böter; förhållandet torde bäst genom exempel kunna
upplysas.
I den händelse alt t. ex. en reqvirent, i Slockholm anmodar en fabrikant i
Dalarne att för reqvirentens räkning till uppgifven kommissionär i Gefle, för vidare
fortskaffning, afsända ett parti krut: hvilken är då alt anse såsom den i Författningen
afsedde emottagaren, hvars namn bör å krulfastaget utsättas ? Är det reqvi
renten,
som emottager varan i sista hand, eller kommissionären, som mottager densamma
för vidare befordran ? Afsändaren, för hvilken reqvirenten är hufvudpersonen
och sorn icke kan eller behöfver känna, huru många och hvilka kommissionärer
reqvirenten har nödigt att begagna, för att den reqvirerade varan må komma
honom tillhanda, anser nu måhända rättast vara att å lastaget teckna såsom
emottagare reqvirentens namn ; han uppgifver derjemte i sin anmälan lill Konungens
Befallningshafvande, i öfverensstämmelse med 21 §, krutets vigt, antalet af de kärl,
hvaruti det förvaras, bestämmelseorten, emoltagarens (reqvirentens) namn, samt den
väg, på hvilken transporten skall framgå; äfvenså medhafver forbonden, sora har
att forsla krutet från fabriksstället till Gefle, behörig forsedel, som dock naturligtvis
endast hänvisar lill varans aflemnande till kommissionären. Nu tror sig afsändaren,
alldenstund han ock i öfrigt iakttagit Författningens föreskrifter, hafva samvetsgrann!
i alla delar ställt sig densamma till efterrättelse. Men hvad händer ! I
Gefle tages krutet i beslag och afsändaren icke allenast dörnes förlustig sin egande
rätt
lill den vara han afsändt, ulan plikifälies derjemte till ansenliga böter på den
grund att forsedeln uppgifver annan emottagare än reqvirenten, hvars namn visserligen
är å de afsända kärlen tecknadt, men af hvilken krutet dock i första hand
ej kunnat emottagas.
Sålunda kan nu hända (och det har verkligen äfven handt) att, tvärtemot Författningens
syfte, till följd af denna tvetydighet i en af dess bestämmelser, egaren
dömes förlustig sin egendom och dertill såsom brottslig bötfålles, ehuru ingen afsigt
honom kan påbördas, ej heller han skäligen ens kan misstänkas hafva annorlunda
förfarit än som Författningen föreskrifver. Derföre, och då lag väl måste i främsta
rummet afse, icke att lägga försåt för, utan att betrygga hvarje medborgares eganderätt,
synes mig nödigt, det Författningens 20 § må så förändras, att dess syftemål
må vinnas, utan att blottställa en i uppsåtet laglydig medborgare för möjligheten
icke allenast att beröfvas sin egendom, utan ock att derutöfver fällas till orimliga
böter. Alldenstund nu, genom vanlig forsedel eller annan behörig förpassning^
168
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:0 128.
tillräcklig upplysning vinnes så väl om krutets bestämmelseort som om afsändarens
och emottagarens namn på olika orter, torde derutöfver för vinnande af den trygghet
vid transporten, som författningen här egentligen åsyftar, det vara fullt tillräckligt,
om å kärlet, hvari krutet förvaras, allenast finnes utsatt ordet krut.
Vidare och då i 21 § fem centner krut uppgifvas såsom det största qvantum,
sorn författningsenligt får transporteras utan iakttagande af de för trafiken hindrande
ömvägar och omständigheter, som denna § föreskrifver i händelse större qvantitet
ån fem centner skola fortskaffas, synes denna bestämmelse icke hafva annan grund,
än att fem centner blifvit ansedda såsom ordinärt lass efter en häst eller annan
dragare; men då icke fem utan ända lill tio centner utgöra ett endast ganska måttligt
enbetslass, så och enär en möjligen inträffande olycka genom fem cenlners
explosion redan skulle medföra en sådan förödelse, alt samma olyckshändelse med
tio centner knappast kunde åstadkomma sorgligare följder, torde, till de trafike—
randes stora båtnad och utan att den allmänna tryggheten derigenom förminskas,
hädanefter för tio centner krut kunna och böra medgifvas samma rättighet lill transport,
som hittills i ifrågavarande § finnes föreskrifven för ett belopp af fem centner
och derunder.
Hvad slutligen beträffar krafs transporterande sjöledes, synes ock författningen
tarfva sådana modifikationer uti nu gällande bestämmelser, alt äfven denna transport
icke öfver hvad tryggheten kan erfordra, må till de trafikerandes skada betungas
och försvåras.
På grund af hvad nu anfördt blifvit, vågar jag vördsamligen föreslå, det Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Maj;t i underdånighet anhålla om följande förändringar i
ofvannämnde Kongl. Förordning:
l:o alt 20 § måtte erhålla följande förändrade lydelse: ”krut som —
föreskrifver, och hvarå med tydliga bokstäfver skall finnas utsatt ordet
krut. Den som etc.
2:o att 21 § må i första punkten undergå följande förändring:
”vill någon från ort till annan landvågen förskaffa krut i större myckenhet
än tio centner, gore etc.
3:o att den nådiga Förordningen, i hvad den rörer kruts transporterande
sjöledes, må i allmänhet så omredigeras, att den icke lill trafikerandes
skada och betungande försvårar eller förhindrar sådan transport,
utöfver hvad nödig och erforderlig försigtighet kan kräfva.
Om remiss till vederbörligt Utskottj af denna min motion får?jag vördsamligen
anhålla. v
Stockholm den 22 November 1862. J ;
Jan Andersson/
frå Stora Kpparbergs läh.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 129, 189
Häruti förena sig:
Sven Ersson, Lars Olsson, Anders Andersson,
från Kopparbergs län.
N:o 129.
Af J. Holm från Stockholms län, om afldtande af underdånig Skrifvelse
med anhållan, att de medel, som nu användes till första beväringsklassens
öfningsmölen, i stället måtte anvisas till arfvoden dt instruktörer
för motsvarande öfningar i de fasta folkskolorna.
Behofvet deraf att Svenska folket är beredt att i nödens stund sjelf kunna
värna sin frihet och sitt oberoende, är allmänt erkändt oell någon skiljaktig mening
kan i delta afseende icke uppkomma om annat än frågan, huru det på lämpligaste
sättet skall ernå tillräcklig färdighet och förmåga att tillbakavisa hvarje fiendtligt anfall.
Kongl. Majits Proposition till Rikets Ständer om Statsverkets tillstånd och behof
i hvad som beträffar 4de Hufvudtiteln gifver nogsamt vid handen, att för landels
försvar påräknas såsom sjelfva ryggstödet och hufvudstyrkan till största delen den
manliga befolkningens förmåga att kraftigt understödja den egentliga arméen, som
anses bestå af de ständiga trupperna såsom stam, förstärkt med en viss del af beväringen,
och Kongl. Majit har derföre också föreslagit vissa beslut, egnade att uppmuntra
och främja den frivilliga skarpskytterörelsen, som har till syfte att bland
Svenska folket sprida krigsduglighet så i afseende på tillgång till vapen, sora skicklighet
att dem med kraft använda. Bland dessa beslut intager det, som afser att
skarpskytt, hvilken viss tid varit ledamot af frivillig skarpskytteförening och blifvit
vid uppvisning i närvaro af vederbörande regementes ombud approberad såsom nöjaktigt
skicklig i hvad till första årets beväringsexercis hörer, skulle befrias från skyldigheten
att första beväringskiassens öfningar vid beväringsmöte genomgå, ett framstående
ruin och skall troligen med stor tacksamhet upptagas af nationen, som lifligt
känner både bördan af att sända sina unga män till aflägsna mötesplatser midt i
den för de närande yrkena brådaste årstiden och den fosterländska pligten att villigt
vidkännas denna börda om fäderneslandets väl samt Statens lugn och lycka det
kräfver.
190
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 129.
Men så länge de frivilliga skarpskytteföreningarne ännu räkna blott ett fåtal af
Svenska ynglingar bland sina ledamöter, blifver dock en sådan anordning utan något
större inflytande dels i afseende på befolkningens allmänna vapenduglighet och dels
i afseende på lätlnad i den börda, som beväringsrnötena ©tvifvelaktigt innebära, och
det förefaller mig såsom skulle det dubbla ändamålet fullständigare vinnas, om alla
de medel, som nu åro afsedda att användas till första beväringsklassens öfningar, i
stället användes att inom kommunerna bibringa ungdomen samma militära färdigheter,
som den nu vinner genom nämnda första beväringsklassens möte. Dessa äro,
enligt milt förmenande, helt och hållet eller åtminstone till största delen af den beskaffenhet,
att de kunna inhemtas redan af de äldre eleverna i folkskolorna, och de
skulle också troligen med större nöje och lifligare ifver inöfvas i den tidigaste ynglingaåldern,
än sedan tanken på utkomst och bergning redan vaknat. Jag är öfvertygad
att om möteskostnaderna för första årets beväring, antagligen uppgående till
286,500 Ridr eller hälften af hvad Kongl. Majit äskat till möteskostnaderna för begge
beväringsklassernas öfningar, fördelades till arfvoden ät instruktörer i folkskolorna, hvilka
år 1859, det sista år för hvilket officiela uppgifter öfver de fasta folkskolornas antal
i riket finnes att tillgå, utgjorde 2,422, och hvilka nu förmodligen något ökat sig,
men icke mera än att de kunna antagas utgöra högst ett antal af 2,800, samt.
således ett arfvode af 100 Ridr blefve tillgängligt för hvarje fast folkskola i riket
till en instruktör uti de ämnen, som äro föremål för första beväringsklassens öf
ningar,
så skulle derutaf för folkets militära bildning i allmänhet vinnas ett vida
större resultat, än af första beväringsklassens möte, hvarjemte kroppsöfningarne just
under gossarnes uppvext skulle stärka och gifva helsa åt den unga generationen,
likasom den militära ordningen skulle inplanta hos densamma medan ännu sinnet är
böjligt och uppfattningen liflig en vana och kärlek till punktlighet och raskhet, hvars
värde ej får förbises. När jag dervid äfven tager i betraktande att detta allt skulle
vinnas på mellanstunderna mellan den bokliga undervisningen, så godt som på lek
och i hemmets sköte samt utan besväret af en march till aflägsna mötesplatser
med dess frestelser bland främmande personer, så framstår för mig fördelen af en
sådan plans utförande så tilltalande, alt jag icke tvekar föreslå Rikets Ständer:
att till Kongl. Majit ingå med en underdånig framställning att de möteskostnader,
som nu användas på första beväringsklassens öfningar, i stället
må användas till arfvoden åt instruktörer för motsvarande öfningar i de
fasta folkskolorna.
Om remiss till vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 22 November 1862.
J. Holm.
från Stockholms län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 130.
191
N:o 130.
Af Eric Hansson Irån Gefleborgs län, om ändringar i 16 och 31 §§ af
Kongl. Fisken-stadgan den 20 Juni 1852) rörande sdgverksegares skyldighet
att hälla spånkista.
Uti nu gällande Fiskeri-stadga af den 20 Juni 1852 linnes i 16 § föreskrifvet,
att vid alla sågverk skola kistor hållas, hvaruti sågspån kan falla och samlas utan
att den må komma i vattnet och i 31 § stadgas såsom ansvar för sågverksegare.*
underlåtenhet, alt hålla sådan kista eller att på annat sätt förekomma sågspåns utflytande
i vattnet, höter från 25 till 100 K:dr Banko. Dessa sladganden, uppenbarligen
åsyftande skyddandet af nedanför sågverken befintliga fisken — en utan
tvifvel berömvärd afsigt — synas mig likväl kunna, ulan förfelande af ändamålet,
undergå en förändring till lättnad för sågverksegare. Sålunda anser jag obehöfligt,
att vid sågverk, belägna i mindre vattendrag, hvarest några skattlagda fisken icke
finnas, som genom spånens fallande i vattnet kunna lida skada, spånkistas hållande
ålågges sågverksegaren, likasom i allmänhet, enligt mitt förmenande, ansvar enligt
31 § uti ifrågavarande stadga endast bör ega rum i de fall, då, till följd af såg-,
verksegares försumlighet, skada genom sågspånens utflytande bevisligen inträffat. Att
för några sågspåns nedfallande i vattnet utan deri ringaste derigenom förorsakade
skada en sågverksegare kan tilltalas och dömas till ofvanupptagna, rätt dryga, böter
— hvarpå exempel ingalunda fattas — synes mig vara högst obilligt; en obillighet
ännu mer i ögonen fallande i afseende å de sågverk, hvaruti flere ega del, då ofta
handt, att såväl Under- som Öfverdomstolar, efter åtal af allmän åklagare, för nyssnämnda
obetydliga försumlighet, hvarigenom ingen skada skett, pliktfälit hvarje särskild
delegare i dessa sågverk.
På grund af hvad jag nu anfört lår jag vördsamt föreslå:
l:o Alt den ändring göres uti 10 § af Kongl. Fiskeri-stadgan den 20
Juni 1852, att egare af sågverk, belägna i mindre vattendrag, hvarest
icke några skattlagda fisken finnas; icke må vara skyldige att derstädes
hålla spånkista; samt
2:o Alt ådömande af de uti 51 § af nyssberörda Kongl. Stadga utsatte
böter lör sågverksegare* försumlighet att hålla spånkista eller att
192
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 131.
på annat sätt förekomma sågspåns utflytande i vättnet, endast må ega rum
i de fal), då skada genom denna försumlighet bevisligen inträffat.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåiles.
Stockholm den 22 November 1862.
Eric Hansson,
från Gefleborgs län.
N:o 131.
Af Elik Hansson från Gefleborgs län, om ändring i tiden för auktioners
hällande ä landet.
Vid flere föregående riksdagar hafva ombud för allmogen väckt fråga om förändring
i tiden för auktioners hållande på landet, och vid sistförflutna riksmöte förnyade
jag samma framställning, då allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet jemväl
ansåg tiden vara kommen för vidtagande af den önskade förändringen och upphälvande
af ett lagstadgande, sorn, derest det qvarstode, sedan behofvet deraf försvunnit,
måhända snart blott skulle öka antalet af lagar, som ej vinna tillämpning, hvarföre
ifrågavarande Utskott hemstälde, det ltikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla om utfärdande af en författning, hvarigenom medgåfves, att
auktioner å landet linge alla tider af året fortgå till klockan nio på aftonen.
Då denna fråga återkom lill Ståndens afgörande, bilölls den af Borgare- och
Bonde-Stånden, men afslogs af de två första Stånden, hvadan frågan förföll; men
oaktadt denna missgynnande utgång, får jag,
uppå flere af mina kommittenters uppmaning, åter väcka frågan om denna,
ehuru ringa, dock för allmogen nyttiga, och af behofvet högt påkallade förändring.
Enligt Kongl. Kungörelsen den 22 September 1848 få auktioner å landet
hållas eller fortgå til! klockan nio på aftonen från den 1 Mars till den 15 Oktober
samt under den öfriga tiden af året endast lill klockan sju. Men erfarenheten har
länge visat olägenheten deraf, att auktionerna icke få fortgå till samma tid, eller
klockan 9, äfven under de tider af året, då dagarne äro korta och mörkret tidigt
inbryter, så att man i alla fall måste begagna ljus. Och som allmogen, mån om
sin tid vid arbetet, sällan eller aldrig infinner sig förr än på eftermiddagarne vid
auktioner
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 132.
193
auktioner, hvaraf följer att icke någon auktion kan börjas förrän middagstiden, och
då ingen våda tyckes vara förenad med en lagförändring härutinnan, enär man
kommit derhän, alt spirituosa ej få finnas lill salu vid dylika tillfällen, och allmogen
numera på ett tillfredsställande sätt lefver nyktert, så alt det hörer lill sällsyntheterna,
all oordningar förefalla, anser jag det vara en stor fördel såväl för säljare
som köpare och vågar jag derföre vördsamt föreslå:
alt auktioner på landet må fortgå till klockan nio på aftonen under alla
tider på året.
Denna förändring klefve, enligt min tanke af ganska stor nytta för den, som
genom auktion nödgas afyttra sin egen eiler myndlingars lösegendom. Man inbesparade
derigenom omkostnader, som man under nuvarande förhållanden mången
gång måste vidkännas, då man nödgas afbryta förrättningen på eli klockslag, då
kanske icke många utrop qvarfinnas, men hvilka då måste lemnäs till morgondagen,
då vanligen ieke många spekulanter inlinna sig, isynnerhet om icke mycket af egendomen
är qvar. Är åter egendomen mycken, behöfver man äfven begagna aftonen,
ty huru mycket hinner afyllras på dagen under höst- och vintertiden, då de aldrallesla
auktionerna på landet förekomma.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Slockholm den 22 November 1UG2.
Erik Hanssen,
från Gefleborgs lån.
Häruti förenar sig •
Pehr Ericsson,
från Gefleborgs län.
N:o 132.
Af IV. P. Bäckström från Calmar län, om statsanslag till förbättrande
af hamnarne vid Grönhögen eller degerhamn på Öland.
Då i vår lid, för samlärden emelian menniskor från skiljda trakter af vårt fädernesland,
dels nya landsvägar brytas och gamla anläggas, dels jernvägar byggas
Bill. till H. St. Brot. 1862 % 1863. 11 Sami. 4 Afd. 25
194
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 133.
och dels kanaler och båtleder öppnas samt hamnar sättas i bästa skick — allt antingen
helt och hållet eller åtminstone till största delen på det allmännas bekostnad;
lärer väl ingen undra, örn äfven innevånarne i den något afsides liggande del al fosterjorden,
som undertecknad har den äran representera, nemligen Ölands södra Mot,
lifligt önska att komma i åtnjutande af de fördelar, som ändamålsenliga anstalter
för kommunikationens befrämjande otvifvelaktigt medföra.
Den enda, af naturen anvisade, väg, på hviken ifrågavarande landsdel har att
afsätta sina produkter samt anskaffa sina förnödenheter, är sjöledes; men för alt
kunna göra detta i trygghet erfordras en god hamn, der fartygen kunna ligga skyddade
för de svåra stormar, som i synnerhet höstetiden, då varu-utbytet emellan ön
och fastlandet är som lifligast, kräfva talrika offer såväl af menniskolif som egendom.
På det kraftigaste uppmanad af mina kommittenter, vågar jag derföre vördsammast
föreslå:
att Rikets Ständer läcktes bevilja ett anslag för en gång af 20,000 R:dr
R:mt, till förbättrande af hamnarne vid Grönhögen eller Degerhamn, belägna
å vestra kusten af Ölands södra mot — en ort, som hittills varit
alldeles vanlottad på ändamålsenliga och goda ankarplatser.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
N. P. Bäckström.
från Calmar län.
N:o 133.
Af N, P. Bäckström från Calmar lån. om den ändring i Rong!. Förordningen
den 20 November 1845, angående lösöreköp, att säljaren
må ega rätt att inom föreskrifven tid igenlösa sålda lösören.
Genom Kongl. Förordningen af den 20 November 1845 är vordet bestämdt,
att den som tillhandlar sig lösören och tillåter att desamma få i säljarens vård qvarstå,
skall upprätta skriftlig afhandling om köpet och låta den kungöras från predikstolen,
med mera; men detta stadgande bar ofta baft till verkan, alt köparen belt
oförmodadt tillegnat sig dessa lösören, oaktadt säljaren både velat och kunnat dem
igenlösa. Sålunda har han dock otta för den ringa köpeskilling han nödgats i be
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 134.
195
hofvets stund åsätta förlorat sin bästa och kanske enda förmögenhet. Af sådan anledning
föranlåtes jag derföre alt vördsamt föreslå:
att vid alla sådana köp de sålda lösörena skola anses endast såsom säkerhet
eller hypolhek för den erlagda köpeskillingen och säljaren således
ega lagenlig rätt alt dem inom föreskrifven tid igenlösa, emot erläggande
af den betingade köpeskillingen med derå uppkomna räntor.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
N. P. Bäckström,
från Öland.
N:o 134.
Af Henrik Hansson från Westernorrlands län. om inskränkning i
den nu medgifna lid för idkande af elgjagt
Ehuru enligt nu gällande Kongl. Förordning elgjagt endast under tre månader
af året är tillåten, har dock erfarenheten visat, att ett strängare lagstadgande här- „
emot är erfordeligt om icke elgar snart skola blifva utödda. I den ort, j.:g representerar,
finnas jägare, som hafva så öfvade jagthundar, att, när en sådan hund
kommer på ett ställe, der en elg nyligen varit eiler galt fram, han uppsnappar och
hindrar elgen att aflägsna sig, tills jägaren hinner närma sig och döda honom. Så
t. ex. har jag mig bekant, alt tvänne personer inom Helgums socken nästliden sommar,
under den till elgjagt tillåtna tiden, med tillhjelp af hund dödat, den ene 10
och den andre 12 stycken elgar, och hade flere funnits på närbelägna skogar, så
hade troligen äfven de blifvit lalida; endast längre upp mot fjelltrakterna torde numera
finnas några få elgar qvar, och dit ämna nämnde jägare begifva sig nästa
sommar. Då desse ädla högdjur hvarken ofreda folk eller kreatur, måste det vara
minst sagdt högst oklokt alt alldeles utöda dem. Både å egna och mina kommi
tenters
vägnar får jag alltså vördsamt föreslå:
alt Rikets Ständer läcktes förändra tiden för tillåten elgjagt sålunda, alt
denna jagt hädanefter ej, såsom hittills, mätte tillåtas tre månader hvarje
år, utan i dess ställe blott tre månader hvart tredje år, och alt den eller
196
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 135.
de, som under förbjuden tid döda eller jaga elg, niå göra sig skyldige
till de böter, sorn redan finnas i dylikt fall stadgade.
Om remiss bäraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 4 862.
Henrik Hansson,
från Westernorrlands län.
N:o 135.
Af Henrik Hansson från Westernorrlands län, om högre folkskolans
i Sollefteå församling förändring till tvåklassigt elementarläroverks arnt
anslag lill lön ät Rektor vid detsamma.
Med tillhjelp af erhållet Statsbidrag har inom Sollefteå socken en högre folkskola
blifvit inrättad, hvarest redan emellan 50 och 40 ynglingar, åtnjuta skolundervisning,
oberäknad! dem, som, för högre kunskapers erhållande, hafva måst til!
aflägsna elementarläroverk på längre vägar utskickas. Så glädjande delta är, så
nedslående är tanken derpå att dessa oell flerfaldiga andra ynglingar icke kunna der
komma i tillfälle att i någon högre mån tillfredsställa denna lust för kunskapers
inhemlande, och derföre mestadels blifvit i saknad deraf, då närmast belägna elementarläroverk,
det i Hernösand, i anseende till sitt afstånd af 10 mil från Sollefteå,
icke utan större kostnad kan af dem besökas. Det är af denna anledning,
samt till följd af ett länge insedt och erkändt behof, jag vågar hos Rikets Höglofliga
Ständer vördsammast anhålla)
alt nämnda högre folkskola målfe förvandlas lill ett tvåklassigt elementarläroverk
och, såsom följd deraf, medel anvisas för en Rektors aflönande,
då nuvarande lärare kunde anses såsom kollega.
Möjligen torde häremot invändas alt Sollefteå icke är någon stad. Bestridas
kan dock icke, alt platsen är ganska betydande, och både till folkmängd och varuomsättning
vida öfverträffa!' köpingen Örnsköldsvik, som vid förra riksdagen beviljades
ifrågavarande fördel. Den är belägen vid den stora och äfven för ångbåtar
farbara Ångermannaelfvcn, der norra och södra ådelarne förena sig, samt handels-medelpuuklcn
för 20 socknar, hvilka alfa kunde draga nylla af det föreslagna
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 136.
197
elementarläroverket Dessutom torde väl den omständigheten, att detta samhälle
varit nog olyckligt, alt icke få någon stad på 10 mils afstånd, icke hindra att ju
Statsverket räcker en hjelpsam hand lör den nödvändiga bildningens spridande äfven
hit, då behofvet deraf kännes och uttalas af en ort, som eger 50,000 innevånare;
hvadan jag vågar hoppas bifall härtin och anhåller vördsammast om remiss
häraf till vederbörligt Utskott.
Stockholm den 22 November 1862.
Henrik Hansson,
från Westernorrlands län.
N:o 136.
Olof Nilsson från Westerbottens län, om förhöjning för nämnda län
af del utaf Kongl. Maj:t i dess nådiga Proposition om Statsverkets
tillstånd och behof äskade anslag till understödjande af myruldik
ningar
och v allenaftappning ar.
Uti Kongl. Maj.ts nådiga Proposition angående Statsverkets tillstånd och behof
är föreslaget, för understödjande af myrutdikningar och vallenaftappnirigar inom de
sex nordligaste länen Femtiolusen Riksdaler i tre år — Då man emellertid tager i
betraktande de inom Westerbottens län rådande förhållanden, såsom landets vid—
sträck;hot och innebyggarnes fattigdom samt till följd deraf omöjlighet för dem alt,
ulan större bidrag från Statens sida, verkställa några större odlingsföretag, synes
lätteligen alt ofvanberörda summa, fördelad på sex län, blifver allt för obetydlig för
alt kunna åstadkomma det dermed åsyftade resultat. På grund häraf och för alt
äfven inom Westerbottens län befrämja jordbruket, hvilket vä! äfven inom della
län får anses såsom ortens modernäring, vågar jag derföre föreslå:
att Rikets Ständer målto bevilja ett anslag, för understödjande af myrutdikningar
och valtenaflappningar inom Westerbottens län, lill eli belopp af
Femtio tusen Riksdaler årligen i tre år.
Om remiss häraf lill vederbörligt Utskott anhålles.
Slockholm den 22 November 1862.
Olof Niisson,
från Westerbottens län.
198
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N& 187.
Häruti förena sig:
P. A. Nyström,
från Westerbottens lån.
Olof Lindström,
från Westerbottens lån
Af J. Smedberg från Elfsborgs lån, örn förändring i grunderna för
roteringsskyldighetens utgörande.
Bland de onera, som olika hårdt trycka den skattskyldiga jorden, år roteringen
icke den minsta. Denna utgöres enligt indelningsverket, åtminstone inom Elfborgs
lån, efter en hvarje rote åsatt 25 daler Kopparmynts grundränta, hvilken ränta är
olika fördelad på de i rolen indelta hemman. Jag vill icke betvifla att de kommitterade
eller den ”Nämnd”, som verkställt indelningen, gjort detta efter bästa förstånd
och med den kännedom de kunnat ega om hvart och ett hemmans olika godhet
och värde, men dels kunde nämnden icke ega speciel kännedom om alla hemmanen
inom länet, dels voro en del hemman vid den tiden mindre uppodlade, ja många
alldeles vöde för fäfot”, såsom det heter i indelningsrullan, hvilka således blefvo
till en allt för låg — ja det sednare slaget till ingen grundränta upptagne. Sedan
i jemnbredd med folkmängdens lillvext, jorden blifvit allt mer och mer uppodlad,
har det visat sig att de hemman, som blifvit lägst roterade, på många ställeh äro
de bästa i rolen; Och då dessa i flera decennier, för att icke säga sekler, åtnjutit
en allt för stor lättnad i roteringsbördan, torde det icke kunna anses förnärmande
för eller såsom intrång i eganderälten, om dessa blefvo ålagda alt hädanefter deltaga
i roteringen efter deras värde och godhet i jemförelse med de öfrige i samma
soldatrote indelta hemman; och då man nu hunnit derhän att en ny taxering i
och för slatsbeviliningens utgörande blifvit tiilvägabragt hvarigenom all fastighet
blifvit uppskattad till sitt rälta och verkliga värde; så anser jag att detta taxeringsvärde
bör äfven utgöra grunden för roteringsskvldigheternes utgörande, hvadan jag
vördsamt föreslår:
alt Rikets Ständer ville besluta och hos Kongl. Maj:t anhålla, att, med
upphäfvande af hvad hittills i delta ämne varit föreskrifvet, stadgas måtte,
att rolerings-skyldigheten af de särskilda, i en och samma rote indelade
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 138.
199
hemman sins emellan, skall utgöras efter det hvarje hemman åsätta och
fastställda bevillnings-taxeringsvärdel; vid hvilket förhållande utrotarne i
sin mån äfven bidraga till soldat-bostället samt mulbete, gärdsel och vedbrand
m. m. hvadan alla de derom nu gällande författningar blifva undanröjda.
Om remiss häraf till behörigt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
J. Smedberg,
från Elfsborgs län.
N:o 138.
Af Gostaf Johansson från Kronobergs lån, om förändring i väghållnings-skyldigheten
samt att Staten måtte öfvertaga halfva kostnaden
härför.
Att i ett ordnadt samhälle bör anläggas och underhållas farbara vägar till trafikerandes
beqvämlighet är en så oemotsäglig sanning, att derom ingenting behöfver
ordas. Hvad som deremot sysselsatt mångens tankekraft är frågan, huru och på
hvad sått och af hvem detta hör ske. Rikligast år väl den satsen, alt den som
begagnar vågen bör bekosta och underhålla den, och i många länder har man sökt
tillämpa denna grundsats sålunda, att man stadgat en lämplig afgilt af hvarje vägfarande
till vägens underhåll. Äfven i vårt fädernesland, der vägrödjning och vägunderhållning
är ett svårare onus ån i många andra länder med mindre naturhinder,
hafva några röster höjt sig för införandet af denna grundsats, men alltid hittills
mött ett oöfvervinneligt hinder i den olägenhet,som detta skulle medföra för
den allmänna trafiken. Huru man vid riksdagar, i tidningar, vid landtbruksmöten
etc. diskuterat denna fråga, har hittills dock allt, med undantag af de direkta anslag,
som Slaten under sednare åren gifvit till vägomläggningar och nya broars
byggande, stannat vid det gamla och ännu i dag qvarstår i hela sin kraft det under
godtyckets och menlöshetens tidehvarf tillkomna lagstadgandet, att alla, som å
landet ega och bruka jord, skola vågar rödja och broar bygga, ett stadgande hvari
-
200
Motioner i B onde-Ståndet 1SG2. N:o 138.
från dock manga hemmansegare och brukare förstått genom utverkade privilegier
undandraga sig, tiii de ölriges svåra och ofta odrägliga betungande.
Under erkännande af det orättvisa uti sådana undanlags-frihcter oell obillig—
heten uti alt vältra snart sagdt alla tyngder på en viss klass medborgare, nemligen
den skattdragande allmogen har lagstiftningen i vårt land under sednare lider vidtagit
liera berömvärda åtgärder till skattebördornas jemnare och rättvisare fördelning.
Men nämnda orättvisa qvarstår dock ännu, och ju längre den qvarstår, desto högIjuddare
blifva klagomålen deröfver. Det torde icke behöfvas alt framhålla de allmänt
kända olägenheterna af den närvarande vägunderhållningsskyldigheten, då den vägunderhållningsskyldige
kan hafva 5 till 4 mil till sitt vägstycke och måhända en
half eller lie! mil till grusgrafven, oberäknadt alt somliga vägar brukas dubbelt, och
följaktligen fordra dubbelt så mycket underhåll som andra. Dessa olägenheter äro
så allmänt kända och erkända alt de icke kunna motsägas af andra än dem, som
antingen genom lagstiftningen eller på annat sätt fått fördelen på sin sida.
Utom de här ofvan anförde skäl till en rättvis fördelning af berörda onus, må
bär tilläggas ett, som i min tanke borde ensamt vara tillräckligt att framkalla en
förändring i vägunderhållningsskyldigheten, nemligen att då Staten med så stor uppoffring
har å vissa vägsträckor genom jernvägars byggande öfvertagit underhållsskyldigheten
och befriat jordegarne derstädes från detta onus, så framträder obillig—
heten deslomer i ögonen fallande för de orters innevånare, som icke blifvit hugnade
med en sådan fördel. Jag ämnar likväl icke föreslå någon genomgripande reform
eller belasta statskassan med särdeles stor uppoffring, ty jag vill vara lika sparsam
med Statens medel, som någon annan, utan önskar endast, alt någon lindring beredes
åt den klass af medborgare, som nu ensamt bär den börda, hvilken ovilkorligen
tillkommer hela nationen, ty sjelfva namnet allmänna vägar antyder ju, alt de
borde allmänt bekostas. Jag yrkar alltså:
l:o att vägunderhållningen, så väl vinter som sommar, af de s. k.
stora landsvägarne böra på entreprenad, för vissa år i sender, styckevis
till den minstbjudande upplåtas, och att underhållskostnaden godtgöres,
ena hälften af allmänna medel och andra hälften af de personer, som er
lägga
bevillning efter 2:dra artikeln; och
2:o alt vägunderhållningen fördelas länsvis, så att hvarje län utgör
ett särskildt distrikt för sig; hvaröfver landstinget torde kunna på bästa
sätt förfoga.
På delta sätt ordnadt, skall det ligga i länets egel intresse, att ombesörja vägunderhåilningen
för så billigt pris som möjligt, och följaktligen den minsta möjliga
tunga för så väl Staten som länet uppkomma.
Jag hyser det hästa hopp om framgång åt detta billiga förslag, helst sorn
sammansatta lag- samt allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet redan vid d 85G—58
års
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 139.
201
års riksdag i denna fråga uti följande ordalag erkänt och bekräftat rigtigheten af
hvad jag här påstår, att sedan numera flerfaldiga näringar uppkommit, för hvilka en
lätt och beqväm transport vore af lika mycken vigt, som för jordbruket, äfven dessa
borde deltaga uti väghållningen, helst det måste medgifvas att den, som
hade behofvet och njöte fördelen af en inrättning, jemväl borde vidkännas den kostnad,
som dermed åtföljde.” Att dessa rigtiga grundsatser öfverröstades då af motsatta
åsigter gör mig icke misströstande för framgång åt mitt förslag, då nu en
mera allmän, rättsenlig princip synes hafva gjort sig gällande.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 November 1862.
G. Johansson,
från Kronobergs län.
N:o 139.
Af August Andersson från Ostergötlands län, om halfva bränvinstiUverkningsafgiflens
anvisande till jernvägsbyggnader.
Under en tid, då bränvinstillverkningsafgiften utgjorde omkring 600,000 R:dr
R:mt om året sköttes Statens angelägenheter och aflönades dess embets- och tjenstemän
samt befrämjades produktiva företag i nästan lika hög grad som nu, utan
att den allmänna bevillningen var särdeles mycket högre.
Då nykterhetsifrare började agitera en genomgripande reform i bränvinslagsliftningen
hette det: dels att detta skedde för att hämma fyllerilasten, dels ock för
att genom högre beskattning på denna jordbrukets binäring bereda tillgångar till—
jernvägsbyggnaderne inom riket.
De sednare årens erfarenhet gifver dock nogsamt vid handen, ej mindre att
superiet står på nära nog samma stådpunkt, utan fast heldre att de förespeglade
inkomsterne af bränvinstillverkningsafgiften försvunnit i det bottenlösa svalg, som
kallas Statskassan. Väl har man sport, att de högre embetsmännens löner blifvit på
ett öfverdrifvet sätt höjda till belopp som skulle anstå en på kapitaler rikare Stat;
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 26
202
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 139.
men alt ens någon enda jernvägsskena blifvit anskaffad för bränvinstillverkningsmedlen,
derefter spanar man förgäfves i Statsverkets digra räkenskapsluntor.
Denna faktiska omständighet är i högsta grad betecknande ; man kan icke gerna
förtänka de hemmavarande kommiltenternes förundran öfver, alt Sveriges allmoge
blifvit på detta, lindrigast sagdt, besynnerliga sätt lurad.
Missnöjet häröfver i landsorterne är jemväl så stegradt, att om icke hoppel att
snarligen få en förändrad representation tillbakahölle deras missmod, skulle della
säkerligen gifva sig än mera högljudt tillkänna.
Bonde-Ståndet har visserligen i allt, hvad på della Stånd ankommit, sökt framhålla
såväl denna, som de flere oegentligheter, hvilka genomgå vår sednaste riks—
dagshistoria ; men alla deras bemödanden hafva dock strandat emot det hårdnackade
motstånd, som är oskiljaktigt från rikets tvänne främsta Stånd och vid de flesta till
fällen
har turen på lotterispelet varit desse Stånd gynnsam.
Då man tager i betraktande den högst betydliga tillökning i Statsinkomsterna
på brånvinsskatten, hvilken numera årligen gör nära åtta millioner It:dr R:mt mera
än, hvartill den besteg sig före reformen i beskattningen, så faller man verkligen
i en viss förundran, huru Staten kunde uppehållas på en tid, då endast de
ordinarie Statsintraderne stöde Sländerne lill buds samt extra Statsregleringen var
begränsad inom en relativt obetydlig inkomstsumma.
För att i någon mån lugna sinnena inom den medborgareklass jag tillhör, och
under förutsättning att älven vid innevarande riksdag flera millioner komma alt be
viljas
för jernvägsnätels fullbordande, tager jag mig friheten föreslå :
att hälften af all den för bränvinstillverkning inflytande skatt måtte uteslutande
anslås till jernvägsbyggnaderne inom riket och för sådant ändamål
få af Rikets Ständers Riksgäldskontor disponeras på det sätt Höglofliga
Rikets Ständer närmare bestämma.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1802.
A. A. Anderson,
från Östergötlands län.
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 140 och 141.
20S
N:o 140,
Af Anders Söderholtz från Södermanlands län, om nedsättning i
Char/te-sigillafce afgiften för bouppteckningar, i hvad den afser fastighet.
Sedan taxeringsvärdena å fastigheter på landet, genom de sednast skedde taxeringarne,
blifvit ända till tre å fyra gånger så höga; som de tillförene varit, vågar
jag föreslå:
att kartasigillata—afgiften för dylik faslighet, som i bouppteckning finnes
upptagen, vid bouppteckningens inlemnande till domstol, måtte nedsättas i
förhållande till det numera uppdrifna fastighetsvärdet, så ali afgiften icke
må blifva större uti ifrågavarande fall, än hvad den förut varit.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1062.
Anders Söderholm,
från Södermanlands län.
N:o 141.
Af A. W. Uhr från Orebro län, om vikarierande lärares vid allmänna
läroverken likställighet med extra lärare och duplikanler i fråga om
uppflyttning till högre lönegrad.
Vid sistlidne riksdag beslöto Rikets Ständer, att de lärare, som under en längre
tid än 5 år, före verkställigheten af den vid 1057 och 1050 årens riksdag beslutade
regleringen af rikets elemenlar-läroverk, varit anställde såsom extra lärare eller
duplikanter och hvilkas tjenstgöring blifvit väl vitsordad, må berättigas att från och
204
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 141.
med 1861, såsom grund för högre lönetur, beräkna sig till godo jemväl det antal
afslutade läseår öfver fem, som de tjenstgjort, en billig ersättning för deras under
skolornas reorganisationsperiod (9 år från 1849—1858) mot den obetydliga lönen
af 150, 240 å 300 R:dr Banko offrade tid och möda.
Men, besynnerligt nog, uteslötos vikarierne, ehuru desse, efter min åsigt, lika
väl, om ej bättre, varit förtjente att ihågkommas.
Vikarien sköter pä eget ansvar ordinarie lärares tjenst och får derföre en ringa
del af lönen, beroende på huru mycket ordinarie läraren anser sig kunna eller vilja
afstå, sedan han, som ej sällan eger hustru och barn, först beräknat sitt eget behof.
Extra läraren och duplikanten deremot tjenstgör blott såsom biträde åt ordinarien
och på dennes ansvar, utan att aflöningen är beroende på en nyck. Härtill kommer
att det beror på en slump, om de till lärareplatser sökande blifva antagne till vikarier
eller duplikanter, och ingalunda af deras egen vilja. Det kan nemligen redan
sägas vara en slump, i hvilket eller hvilka läroämnen den sökande eger större skicklighet
och i följd deraf högre betyg, ty det härrör af hans fallenhet och håg för
det ena eller andra ämnet. Än mer, ja endast och allenast på en slump är det
beroende, om ett för den sökande passande vikariat eller 0111 en duplikantsplats blifver
ledig vid den tid, han söker lärareplats, ty illa skulle läroverkets Ephorus sköta
sitt ansvarsfulla kall, om han anställde någon till lärare i eli ämne, för hvilket
denne egde mindre skicklighet och således äfven saknade böjelse. Också inträffade
vid öfvergången från klass- till ämnesläsningen, att vikarier måste anställas i följd
deraf, att åtskillige af de äldre lärarne befunnos till ämnesläsningen dels mindre
lämplige dels ock ovillige. Vid sådana förhållanden har den obilligheten, för att ej
säga orättvisan, förefallit mig mycket tydlig och klar, att den, som till följd af sina
bättre kunskaper och undervisningsskicklighet i något visst ämne, fått förordnande
att under C å 9 års tid fullgöra en ordinarie lärares alla åligganden, äfven om han
dervid ådagalagt den aldra största skicklighet, ej får åtnjuta samma lönetur, som
extra lärare och duplikanter och då detta missförhållande ej kan hafva tillkommit
annat än derigenom, alt rätta förhållandet emellan dessa lärare ej blifvit rätt tydlig—
gjordt för Utskottet, vill jag nu fästa uppmärksamheten derpå och föreslå:
att Rikets Ständer måtte tillerkänna extra ordinarie lärare, hvilka såsom
vikarier tjenstgjort under läroverkens omorganisationsperiod från 1849—■
1858, samma förmåner i fråga om uppflyttning till högre lönegrad, som
vid sistlidne riksdag blef beviljad åt extra lärare och duplikanter.
Stockholm den 22 November 1862.
A. W. Uhr,
från Nerikes län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 142.
205
N:o 142.
Af Olof Pehrsson från Gefleborgs län, om befrielse från bevillning för
Krononybyggare, som åtnjuta frihetsår.
Gällande Bevillnings-förordning innehåller uti artikeln II § 2, att bevillning
skall erläggas af innehafvare, '''för Kronohemman och Kronolägenheter, hvilka besittas
med åborätt”. Då stridiga meningar uppkommit, huruvida i följd af detta stadgande,
äfven Krono-nybyggen, som åtnjuta frihetsår, böra åläggas bevillning, samt olika
åsigter i detta afseende, vid olika Taxerings-kommittéer också gjort sig gällande, så
har jag ansett ett närmare bestämmande härutinnan vara af behofvet påkalladt.
Enligt föregående Bevillnings-förordning, hafva Krononybyggen ansetts icke vara
bevillning ålagde, ehuru deruti förekommer, att bevillning skall erläggas af Kronohemman
samt alla andra hemman och lägenheter. Sednaste Bevillnings-förordning
stadgade väl också uti 141 §, att nybyggare uti rikets norra provinser voro befriade
ifrån bevillning enligt första och andra artiklarne, nemligen för sig sjelfva,
hustru och hemmavarande barn; men detta stadgande kunde väl ingalunda hafva
afseende på någonting annat än den personella bevillningen, såsom personlig-skyddsafgift
för handtverk och annan näring. Utsträcker man denna befrielse vidare,
så kommer man till det ingalunda afsedda resultat, att, derest en Krono-nybyggare
tillika egde annan fastighet, han också skulle vara befriad ifrån bevillning för denne.
Nybyggen, ehvar de än måga finnas, anser jag icke varit ålagda någon bevillning,
samt att något stadgande om befrielse derifrån således eller icke kunnat ifrågakomma.
De Krono-nybyggen, jag här afser, äro sådana, som å Kronans allmänningar och
öfverloppsmarker blifvit åt enskilda personer upplåtne emot skyldighet att, inom vissa
så kallade frihetsår, af ris och rot upparbetas och bebyggas, men för hvilka desse
frihetsår, eller tiden för befrielse ifrån räntans utgörande, ännu icke tilländagått.
Vi kunna lätteligen föreställa oss, hvilka svårigheter innehafvarne af dessa nybyggen
hafva att bekämpa uti en öde och ofruktbar mark. Mägta de icke, såsom ofta
är fallet, fullgöra vissa årliga, dem ålagda odlings- och byggnadsskyldigheter,
som af Kronobetjeningen kontrolleras, så äfventyra de att blifva ifrån nybygget
afhyste, såsom en Kronans eller Statens tillhörighet. Det är väl intet skäl uti, att
desse arma nybyggare skulle åläggas bevillning för den ödemark, som under sådana
vilkor blifvit åt dem afmätt. Något sådant har väl icke heller, i min tanke, varit
206
Motioner i Bonde-Ståndet 1862■ JN:o 143.
Rikets Ständers afsigt vid sistiidne riksdag, då Krononybyggen, som åtnjuta frihetsår,
icke äro hvarken kronohemman eller kronolägenheter, utan en sådan Statens egendom,
som i sitt närvarande skick icke gifver någon den ringaste afkastning, men
deremot fordrar årliga uppoffringar af innehafvaren, för att i en framtid med ränta
och bevillning komma Staten till godo. Likväl då, såsom ofvan sagdt är, stridiga
meningar härutinnan uppstått, skulle jag anse behöfligt,
att, uti det förslag till Bevillnings-lörordning, som Rikets Ständer vid denna
riksdag komma att upprätta, bland befriade fråp bevillning, efter andra
artikeln upplagas : nybyggen, för hvilka frihetsår åtnjutas.
Om remiss till Höglofliga Bévillnings—Utskottet anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
01. Pehrsson,
från Gefleborgs län.
N:o 143.
Af Per Nilsson från Malmöhus län, om ändring i författning arne rörande
afkortning af kronoutskylder för underdriga barn och för
fattigdom.
Då tillämpningen af de författningar, hvarigenom befrielse från mantalspenningars
erläggande medgifvits: 1 :o för underdrige barn, fyra och derutöfver af ett
eller flera giften, a) åt dem af allmogen, som ega eller bruka hemman, hvilkas
värden icke öfverstiga 1,500 R:dr Runt (Kongl. Förklaringen den 30 Maj innevarande
år) och bj torpare, gerningsmän, gemenskapens hustrur samt enkor (Kongl.
Förordningen den 8 Mars 1770 och Kongl. Förklaringen den 19 Februari 1773)
samt 2:o för fattigdom, åt inhyseshjon och backstugusittare (Kongl. Kungörelsen
den 15 December 1854 och Kongl. Majlis nådiga Skrifvelse till dess Befallningshafvande
i Jönköpings län den 14 Juli 1855) åstadkomma dels stor orättvisa, i
så måtto, att de personer, som sålunda blifvit föremål för Statsmakternes omhuldande,
ofta befinna sig i ganska goda omständigheter, hvaremot andra skattskyldige
personer kunna förefinnas, som äro i den nödställda belägenhet, att de borde från
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 143.
207
personella utskylder befrias, utan att nu gällande författningar sådant medgifva, samt
dels olika, ofta hvarannan alldeles motsatta verkställighetsåtgärder inom särskilda
fögderier, i det ali uti ett fögderi endast mantalspenningarne afkortas, hvaremot i
ett annat fögderi de ifrågavarande personerne fritagas från alla personella utskylder;
så vågar jag vördsammast föreslå upphäfvandc af:
l:o Kongl. Förordningen den 8 Mars 1770 och deröfver gifna Kongl.
Förklaringar den 19 Februari 1775 och den 30 Maj 1862;
2:o Kongl. Kungörelsen den 15 December 1854 och deröfver gifna
Förklaring i Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse till dess Befallningshafvande i
Jönköpings län den 14 Juli 1855; och
5:o Anmärkningen 2:dra i formuläret till mantals- och skattskrifningslängd,
bifogodt Kongl. Maj:ts nådiga Förordning, angående mantals- och
skattskrifhingarnes förrättande, den 20 Juli 1861 ; och får jag derjemte
vördsamt hemställa :
det behagade Rikets Ständer besluta, att det må på vederbörande kommuner
ankomma ali vid mantalsskrifningarne uppgifva och bestämma,
hvilka personer som höra berias från erläggande af kronoutskylder, d.
v. s. mantalspenningar, personel bevillning, folkskole- och kurhusafgilt :
a) för minderårige barn, 4 eller derutöfver af ett eller flere gillen, och
b) för fattigdom, dock att ingen må enligt momentet a) från kronoutskylder
vinna befrielse, som eger fastighet af öfver 5,000 R:dr R:mts
taxeringsvärde, eller för inkomst af kapital och arbete erlägger bevillning
efter 2 Al t. ; varande med delta förslag afsedt, såväl att de personer,
som tillhöra någon af ofvan omförmälda, till kronoutskyldernes afkortning
föranledande kategorier, må erhålla någon kännbar, väl behöflig
minskning i skattebördan, samt dels vederbörande redogörare vinna någon
lättnad i räkenskapsarbetet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
Per Nilsson,
i Espö.
208
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 144.
N:o 144.
Af Auders Persson från Örebro län, om statsanslag för brobyggnad
öfver Lilla Hammar sunde t i närheten af Askersund.
Sedan, på säll barbos i afskrift bilagda protokoll visar, ett bolag bildat sig
för byggande af en jernbro öfver det såkallade Lilla Hammarsundet, hvilket för närvarande
befares medelst en för lif och egendom högst äfventyrlig färja; så och då
denna väg, den enda, som sammanbinder provinsen Östergötland med Nerike och
Wermland, är en af de mest trafikerade, hvilken jemväl förenar de båda kanallinierna
och slår i samband med de till Carlsborgs fästning numera fullbordade väganläggningar;
får jag på mina kommiltenters vägnar vördsamt hemställa:
att Högloft. Rikets Ständer täcktes, för brobyggnaden öfver Lilla Hammarsundet
i närheten af Askersund, bevilja ett statsanslag till tre fjerdedelar
al kostnadsförslaget med Sextiosex tusen R:dr R:mt.
För alt vinna gunstbenäget bifall åt denna min vördsamma anhållan tager jag
mig friheten upplysa:
Att Distrikt-chefen, ålajoren i Väg- och Vattenbyggnads-korpsen hr C. A. Olivecrona
redan år 1859 upprättat kostnadsförslag, uppgående till 88,100 ILdr R:mt.—
Att Häradsboernes förmåga förut tagits i anspråk för verkställande af en numera
fullbordad chaussé och brobyggnad öfver det så kallade Stora Hammarsundet, hvilket
är beläget circa ^:dels mil söder om Lilla Hammarsundet och hvarvid Häradsboernes
kontanta tillskott utgjort 15,000 ILdr Runt.
Att den ytterligare kostnad af minst 22,000 R:dr, som skulle drabba de i bolaget
intresserade aktie-egare är ett alltför aktningsvärdt offer åt den allmänna företagsamheten
för att icke framkalla den ifrågavarande uppoffringen å det allmännas
sida. — Alt den äskade anslagssumman för ingen del kan anses som bortkastad
för Statens räkning, enär förutom den vanliga trafiken på nämnde väg en ytterligare,
högst liflig varutransport härigenom skulle uppkomma för Statens vestra stambana
från en stor del af de söder om staden Askersund belägna sädesorter, hvars innevånare
härigenom bereddes den ginaste och bästa vägen till berörda stambana, som
deraf jemväl skulle komma i åtnjutande af icke ringa persontrafik.
Att den nu begagnade methoden att på färja transportera vägfarande öfver detta
breda sund under vissa årstider är förenad med den mest ögonskenliga fara för lif
och
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 145.
209
och egendom samt understundom i svårare stormväder eller inträdande isdref är alldeles
omöjlig, hvadan osäkerheten härutinnan på eli betänkligt sätt försvårar trafiken
af gods och resande samt ofta förorsakar liera dygns uppehåll i en företagen
resa. Att det för några år sedan inträffade den fasansfulla olyckshändelsen, att 25
menniskolif spilldes sam! en mängd kreatur, varor och fordon gingo förlorade vid
färjning öfver Stora Hammarsundet, sorn förut varit på samma sätt trafikeradt som
det ifrågavarande Lilla sundet, hvilket jemväl är af beskaffenhet, att dylik olycka
äfvenledes derstädes kunde inträffa. Alt några tusen Riksdalers uppoffring å Statsverkets
sida för d<“lla allmännyttiga företag fullt uppväges af vissheten alt derigenom
kunna förebygga en likartad olyckshändelse, ty de skilda orterues intressen af på
ena sidan sädesprodurerande och på andra sidan bergsbruksidkande, oberäknadt den
lifliga handelsrörelse som alltmera utvecklar sig i staden Askersund, gör det alldeles
otänkbart alt trafiken skall kunna hämmas på denna, den enda landväga kommunikationsled
mellan dessa vigtiga landsdelar.
Jemte det jag för öfrigt åberopar allt hvad i denna fråga förekommit vid
riksdagarne 184 7 och 1850, äfvensom aila de skäl, hvilka anfördes vid beviljandet
af statsanslag lill chaussé, och brobyggnadsarbetet öfver Stora Hammarsundet, tager
jag mig friheten anhålla, det Rikets Ständers Högloft. Stats-Utskott täcktes låta mig
hos Utskottet aflemna de kostnadsförslag och ritningar, som för denna angelägna
frågas utredning blifvit upprättade. Val vetande alt Högloflige Rikets Ständer, i en
fråga af så allmännyttig beskaffenhet som denna, icke utan de starkaste skäl underkänna
den fia min billiga framställning, vågar jag hoppas alt behöfliga medel numera
skola kunna beredas, om icke på annat sätt, genom besparing på eu och annan
utgift al mindre produktiv beskaffenhet.
Stockholm den 22 November 1862.
Anders Pehrsson,
från Orebro län.
N:o 145.
Motionen iugifven den 22 November, men af motionären återkallad samma dag.
Bih. till H. St. Prot. 1862 fy 1863. 11 Sami. 4 At'd. 27
210
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 146.
N:o 146.
Af 3. M. linndahl från Skaraborgs ian, om skyldighet för Embets- och
Tjensteman alt, vid resor i och för tjensten, ä ort der ångbåts- eller
jernvägskommunikation varit för honom tillgänglig, beräkna sin resekostnad
derefter.
Då såväl Stalén soia den enskilde bekostat så stora summor och nedlagt så
mycken omsorg i och för lättnaden af våra kommunikations-anstalter, och dessa
företag framskridit så långt, att särdeles under sommartiden, så länge sjöfarten är
öppen, finnes utväg att både skyndsamt och beqvämt besöka de flesta orter inom
vårt Iand, utan alt behöfva anlita skjutskärran, och då jernvägsanläggningarne hunnit
till den utsträckning de hafva, och som medför den fördelen, jemte många andra,
att under hela året vara tillgängliga, så anser jag, att tiden nu är inne, att Staten
såväl som den enskilde bör komma i åtnjutande af de fördelar, som häraf kunna
vinnas. Redan har detta fått sin tillämpning med afseende på åtskilliga transporter
för Statens räkning, men med afseende på Embets- och Tjenstemännens resor i tjensten,
för hvilka de hafva att beräkna ersättning af Staten, kommuner eller individer,
har tillämpning häraf icke skett på resekostnads-beräkningen, ehuru deras resa skett
med ångbåt eller jernväg, utan upptages i räkningen såsom verkställd genom gäst—
gifveriskjuts efter den tid och det hästantal, som reglementet bestämmer.
Med anledning häraf får jag vördsamt föreslå alt stadgas må:
den som gör resa, för hvilken han har i lag stadgad rätt alt fordra ersättning,
skall, der ångbåtslinie eller jernväg är för honom tillgänglig,
beräkna sin resekostnad, med afseende på dessa fortskaflningsmedel, för
den del af vägen och för den tid, han dem kunnat begagna.
Ölverlemnade åt Utskottet att bestämma den klassifikation, som må anses behöflig,
med afseende på Embets- oell Tjenstemäns olika samhällsställning, förbehåller
jag mig att vid frågans behandling i Utskottet lemna den vidare belysning af föreskriftens
nödvändighet, som af omständigheterna kunna föranledas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
J. M. Lundahl,
från Skaraborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 147.
211
N:o 147.
Af Angnst Petersson från Jönköpings län, att utskänkning af vin
må underkastas samma vilkor och kontroller, som utskänkning af
spirituosa.
Ehuru man ej kan förneka, all de under sednare lider åstadkomna förändringar
uti författningarna, angående bränvins tillverkning och försäljning, medfört lyckliga
resultat, har dock vinningslystnaden här och der inom landet funnit medel alt kringgå
författningen, angående oloflig lörsäljning af spirituosa; så t. ex. afyltras på, snart
sagdt, alla gästgifvaregårdar såväl sorn på andra ställen, der till följd af folksamling
kan förmodas afsättning, en likör—blandning, som säljarne benämna vin, deruti
dock vinet utgör minsta ingrediensen, utan består denna vara hufvudsakligen af bränvin
och andra för helsan skadliga ämnen, i anseende till varans sockerhalt, har
denna vid anställd profning ej kunnat visa någon gradstvrka, ehuru den dock är
ganska rusgifvande. För att fördyra och således förminska afyttringen af slik dryck,
som för helsan måste vara högst skadlig, föreslår jag:
alt utskänkning af vin underkastas samma vilkor och kontroller, som utskänkning
af spirituosa;
Köpmän böra dock så tillvida bibehållas vid de rättigheter, de för närvarande
ega vid vinförsäljning, alt minsta qvanliteten, som afyltras, ej får understiga tvänne
kannor.
Om remiss till vederbörligt Utskott anbålles.
Stockholm den 22 November 1862.
August Petersson,
frun Jönköpings län.
212
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 148.
N:o 148.
Af Angust Petersson från Jönköpings län, om indragning af Begemmlssknfvare-ljensterna.
Af rikets civile tjenstemän tyckes regements-skriivaren vara öfverflödig och
således kunna indragas. Dess hulvudsakliga befattning är att inkassera de löningsruntor,
sorn till mililärernes aflöning äro anslagna, uppbära arrenden a! utarrenderade
militie—boställen, samt de sålunda inkasserade penningarne till vederbörande,
utbetala; att, med ett ord, egentligen handhafva regementets gemensamma lönefond.
Jag har sagt att della är det hufvudsakiigaste, ty de öfriga göromålen, sorn egentligen
tillhöra Uegementsskrifvarea, få Mön sterskrifVärne vanligtvis uträtta. Mig tyckes
sålunda, alt Regemeutsskrifvare-belätlningen borde kunna undvaras, utan att föranleda
någon olägenhet; tvärtom.
Jag föreslår adisa:
indragning af Regemeulsskrifvare-ljensterna och i sammanhang härmed,
att den uppbörd, som är desse tjenstemän anförtrodd, verkställes af Kroaouppbördsmännen
å de vanliga kronouppbördsmötena och i länets ränteri
aflemnas, hvarifrån de lönlagande, i likhet med rikets öfrige tjenstemän,
egde rättighet lyfta sina löner;
Hvad i öfrigt angår Regemeulsskrifvarens befattning, kan den utan men öiverflyttas
på Regements-qvartcrmästaren och Regements-kommissarien, hvilka sednare
ändock innehafva och med lätthet bestrida andra dylika befattningar inom regementet,
hvarigenom för desse tjenstemän en tillökning i göromålen visserligen uppkomme,
men af så ringa betydenhet, att knappast någon tillökning af deras lön borde
kunna ifrågakomma, sa vidt ej något särskildt arfvode, uppgående till högst '100 å
150 IV.dr för dem hvardera till skrifbiträde skulle kunna erfordras.
Stockholm den 22 November 1862.
August Petersson.
från Jönköpings län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N;o 149.
SIS
N:o 149.
Af Olaus Eriksson från Göteborgs och Bohus län, om låneunderstöd
för anläggning af en jervägsbibana från Herrljunga station d
vestra stambanan öfver Wenersborg till Uddevalla.
Från längre tid tillbaka har behofvet af en fattare och billigare kommunikation
från Wenersborg, denna ändpunkt för sjön Wenern, äfvensom från angränsande
delar af Westergötland och Dalsland till Nordsjön varit kändt och erkändt.
Fråga om en kanal emellan Wenersborg och Uddevalla har också iner än en gång
varit bragt å bane, då den länga segelleden utför Göta eif, fördyrad genom afgifterna
på Trollhätte kanal och fördröjd genom konträra vindar, lemnar mycket att
önska, oberäknadt alt des vid tilltagande trafik blir otillräcklig, då fartygen redan
nu länge få vänta pä hvarandra vid passagen genom slussarne.
Då jernvägarne inom Europa komrao i bruk, insåg man äfven här deras företräde
och redan långt, innan fråga väcktes om anläggande deraf annorstädes i Sverge,
framställdes förslag om anläggande al jernväg emellan Wenersborg och Uddevalla,
hvartill plan och ritning redan T 845 uppgjordes. Men då kort derefter tanken uppstod
på anläggande af stambanor på Statens bekostnad, måste detta mindre intresse
stå tillbaka för det större och allmännare.
Sedan den vestra stambanan numera är fullbordad samt uppmärksamheten måste
rigtas på de bibanor, som, tillstötande denna, böra sprida lif och rörelse åt
de orter, som icke närmast angränsa stambanan, torde tiden vara inne att åter
upptaga nämnde förslag. En bibana från Borås lill Herrljunga vid vestra stambanan
är redan under anläggning, och Chefen för Statens jernvägsbyggnader har vid
förordandet af denna bibana uttalat den åsigt, att den bör fortsättas till Wenerns
strand, hvarifrån, på sätt. redan blifvit antvdt, naturen och rörelsens behof anvisar
dess vidare fortsättning till Nordsjön. Ett bolag är redan bildadt för utförande af
en bibana om fyra fots spårvidd från Herrljunga öfver Håkantorp och Wenersborg
lill Uddevalla, lill hvilket företag, beräknadt att kosta 4,860,000 Ridr, berörda tvänne
städer förklarat sig vilja bidraga, hvardera med 500,000 IV.dr, och enligt hvad
af Chefens för Civil-departementets underdåniga yttrande till det Stats-rådsprotokoll,
som finnes bilagdt jjKongl. Majlis Proposition om Statsverkets tillstånd och behof
inhemtas, har Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader anmält detta företag,
såsom det första bland dem, som Styrelsen ansett företrädesvis vara förtjent af
214
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 149.
statsunderstöd, samt fördenskull hemställt, att till detsamma måtte anvisas ett understöd
af 3,240,000 Il:dr.
Efter all sannolikhet kommer jemväl från Håkantorp en grenbana att anläggas
till Lidköping, från hvilken stad jemväl bidrag dertill är att påräkna, och således
komme genom denna hana. i förening med Boråsbanan, hvaraf den blefve en fortsättning,
en jernväg af fyra fots spårvidd alt, skärande stambanan, gå ifrån de fabriksidkande
delarne af Elfsborgs lån till två vigtiga hamnar vid Wenern, äfvensom
till Nordsjön. Den stora vigten af denna kommunikationsled, som öfver Wenern
och Arvika jemväl går lill Norrige, behöfver jag ej vidare angifva. Den är för en
hvar uppenbar. Äfven såsom bidragande till ökad rörelse å vestra stambanan är
denna bibana af mycken vigt, då den genomgår de bördigaste och lälast befolkade
delarna af Skaraborgs och Elfsborgs län, hvarifrån mycken rörelse på Goteborg är
att förvänta. Jag får således vördsamt föreslå :
ali etl låneunderstöd af 5,240,000 R:dr måtte på enahanda vilkor som
dem, hvilka bestämdes vid beviljandet af lån till Gefle—Dala jernvägsbolag,
anslås till anläggning af en bibana från Herrljunga station å vestra
stambanan öfver Wenersborg till Uddevalla.
Om remiss lill Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
O. Ericsson,
från Göteborgs och Bohus län.
Häruti instämma :
L. Rasmuson,
från Göteborgs och Bohus lån,
Joh. Nilsson,
från Göteborgs och Bohus län.
B. J. Holmlin
från Göteborgs och Bohus län.
C. Dahlgren,
från Elfsborgs län.
Carl Tholson,
från Skaraborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 186"2. N:o 150.
215
N:o 150.
Af Paill Andersson från Jemtlands län, om statsanslag för anläggande,
af jernväg, kanal och ''chaussé "1 emellan Sundsvall och Bräcke.
Behjertande nyttan och vigten af att bereda båttre kommunikationer åt provinsen
Jemtland, sorn, trots sitt afstängda läge, inom sig eger rika resurser lill mångsidig
framtida odling, beviljade 1 fl56—1857 års Ständer anslag till åvägabringande
af en kommunikationsled utöfver de stora sjöar, som med små afstånd från hvarandra
sträcka sig tvärtigenom provinsen från dess vestra gräns emot Norrige till
sydöstra gränsen emot. Medelpad.
Denna kommunikationsled är också, jemte en al Norska Slaten utförd fortsättning
deraf ifrån Riksgränsen till Levanger vid Trondhjemsfjorden, af trafiken redan
begagnad. Men hvarken skall Jemtland af det välvilligt lemnade understödet eller
Svenska Staten af de på en förhoppning utlagda medlen hafva all den nytta, som
deraf kan och bör beräknas och äskas, så långe ifrågavarande kommunikationslinie
med sin ena ändpunkt stannar på ett afstånd af nära 12 mil från Svensk hamn
och stapelstad, Tvärtom skall ali den samfärdssel, som provinsen behöfver och bör
söka med andra orter, fortfarande antingen bållås tryckt eller också tvingas in på
den nyöppnade vägen till hamn vid Westerhaget, så länge alla de varor, som innevånarne
kunna behöfva antingen hemta från eller afyttra vid närmaste hamn, som
här är Sundsvall, måste med en kostnad af 20 ä 25 öre per centner för mil och
ibland derutöfver fortskaflas genom forbönder, sorn dessutom icke alltid stå alt anskaffa.
Upplysningsvis torde bär böra nämnas, att Irån Östersund afståndet till Sundsvall
utgör 18,70 och lill Levanger 25,66 mil, varande dessutom Norska fjell ryggen
att å sistnämnda vägsträcka passera med alla de hinder, den åtminstone vissa årstider
lägger för trafiken, samt alt den årliga varumängd, Jemtland rm anses behöfva
från Sundsvall hemta, är kaikulerad till 182.000 centner.
Alla de sakkunnige män, som halt offentligt uppdrag att yttra sig öfver Jemt
land
och dess naturförhållanden, såsom Öfverste-löjlnanten Leyonancker, som år 1856
för den då ifrågasatte linien anställde undersökning, — Agronom Jonsson, som 1846
på Statens bekostnad besökte landet, —- Professor A Muller, sora år 1859 i Iler*
rigtningar genomreste detsamma — och Major Adelsköld, uti dess den 5 Januari
1860 afgifne utlåtande, hvartill jag sedermera återkommer, vitsorda enstämmigt, att
216
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 150.
jemtland, af naturen bestämdt att blifva bufvudorlen för områdens af flera hundra
qvadratmils industriela lif, eger ymniga källor till framtida rikedom, för sig sjelft
och spridande af välstånd omkring sig. Dess vidd af 435 qvadralmil — vida större
än Wermlands, Elfborgs, Götheborgs oell Bohus läns sammanlagda områden — dess
ofantliga skogar, dess malmförande bergsträckor, dess vidsträckta odlingslägeuheter
och jordmånens' fruktbarhet, sorn för ett så nordligt läge saknar motstycke, utgöra
dessa källor, men tydligt är, alt de under det förhållande, sorn redan nämndt är,
antingen icke skola kunna tillgodogöras eller ock tillgodogöras, utan alt Sverige deraf
drager den fördel, sorn naturligen detsamma bör tillkomma.
Med klar blick för dessa af mig nu berörda förhållanden antydde också Öfverste-löjtnant
Levonancker redan i förslaget för linien Riksgränsen — Bräcke
möjligheten och behofvet af att efter enahanda plau, sorn ligger lill grund för denna,
förbättra kommunikationen jemväl från Bräcke till Sundsvall.
Uppfattande frågan ur samma synpunkt hafva ock Sundsvall och andra kommuner
i Medelpad vidtagit förberedande åtgärder för en dylik utsträckning al linien.
Undersökningar hafva i sådant ändamål af Majoren och Riddaren C. Adelsköld under
sommaren 1859 blifvit utförda, och förslag af honom för planens utförande uppgjordt
och afgifvet. Utur sistnämnde förslag, hvaraf så väl ett detsamma åtföljande högst
förtjenstfull! utlåtande i ämnet jag ödmjukast anhåller, att Högloftiga Stals-Utskotlet
måtte taga kännedom, må här anföras följande:
att från Bräcke allmänna landsvägen, som är mycket backig, skulle omläggas
till vestra ändan af Torpsjön, derifrån genom upprensning af tvånne forssar i Ljunga
eif samt af anläggning af en 2,500 fot lång kanal med tvänne slussar, samma vattendrag
skulle göras segelbart på en sträcka al 4| mil för till och med för 41 fots
djupgående båtar ända lill östra ändan af Stödesjön, hvarifrån kommunikationsleden
skulle sluta med en 87,000 fot lång jernväg för lokomotiv lill hafvet vid Sundsvall;
att kostnaden härför är beräknad:
för 2,41 mil jernväg al 4 fots spårvidd för lokomotiv  1,540,000.
„ 2,500 fot lång kanal med 2 slussar och bryggor m. m. . . . 157,975.
„ 128,000 fot ny, 20 fot bred landsväg  148,500.
Summa 1,846,475;
ali oaktadt de olägenheter, som måste åtfölja (lera omlastningar, ifrågavarande
linie otvifvelaktig! skulle komma alt för vidsträcktare orter i norra Sverige relativt
medföra aila de fördelar, som Göta kanal medfört för medlerst» Sverige;
att, då den numera färdiga linien mellan Riksgränsen och Bräcke redan blifvit
af Kongl. Majit och Rikets Ständer betraktad såsom en slags Statslinie, för hvars
anläggning med vågar och bryggor kostnaden bestridts af allmänna medel, och enskildt
bolag endast bekostat sjelfva materieleu, såsom ångbåtar, magasiner m. m.,
för ombesörjande af trafiken efter af Kongl. Majit, fastställd taxa, och då den hår
föreslagna
Motioner i Bonde-Ståndet 1863. N:o 150.
217
föreslagna utsträckningen af kommunikationsleden till Östersjön utgör ett nödvändigt
kompletterande af densamma, om den helt och hållet skall uppfylla det afsedda ändamålet,
så borde för den del af linien, som sträcker sig emellan Bräcke och Slödesjön,
Staten bestrida hela kostnaden, som erfordras för håde landsvägen med bryggor
och kanalisering, hvaremot ett bolag skulls bekosta anskaffandet af materialier,
såsom ångbåtar in. m., i likhet med hvad soia egt rum för linien Riksgränsen —
Bräcke;
alt för den föreslagna jernvägen mellan Slödesjön och Sundsvall åter ett lån å
|:delar af den kalkylerade anläggningskostnaden emot 5 procents ränta och en procents
amortering torde böra beviljas det bolag, sorn kan vilja åtaga sig utförandet
af anläggningen, framlida underhållet och besörjandet af trafiken enligt nådigt fastställd
taxa;
att äfven i unionelt och militäriskt hänseende denna transitoled mellan Sverige
och Norrige, mellan Nordsjön och Östersjön skulle blifva af aldra högsta betydenhet;
att Statens direkta uppoffring pä denna jernvägsanläggning sålunda blefve under
den lid, amorteringen varade, något öfver *20,000 Riksdaler årligen, om man
antager 2 procents förlust på det beviljade låneunderstödet; men den indirekta
vinsten deremot utgöres af:
först tillgodogörandet af de betydliga skogstrakter efter Ljungans vattendrag, som
i anseende till de kostsamma transporterna under nuvarande förhållanden ej kunna
af egarne med fördel begagnas. Enligt uppgift af tillförlitlig person, skulle efter
jernvägens fullbordande endast vid Torphammars bruk samt inom Torp och Borgsjö
socknar komma alt årligen sågas *20 å 25,000 tolfter plankor mera än förut kunnat
ske. Dessa 25,000 tolfter plankor, skeppade lill utrikes ort, indraga i landet
minst 450,000 Riksdaler, oell
för det andra de tusental inbesparade mans- och hästdagsverken, hvilka, i stället
alt förslösas på landsvägen, kunde komma jordbruket och näringarne till godo,
samt den förkofran och välmåga, den oberäkneliga mängd industriel och andra anläggningar
och företag, som en billig och snabb kommunikation alltid skapar om
kring
sig.
Men äfven om man helt och hållet lemnade ur sigte aila dessa sistnämnda,
först efter hand uppkommande fördelar, och endast tager i beräkning hvad i siffror
kan uppskattas, så visar sig en årlig vinst af nära en half million Riksdaler Riksmynt
eller en 24-faldig skörd å det utsäde, som Staten sålunda ej låtit falla på
hälleberget, utan i Norrlands förunderligt bördiga och mot odlaren tacksamma
jordmån.
Sedan delta förslag med dess grundliga motivering blef bekant, utsågs bland
de för företaget inom Medelpad intresserade en interims-bestyrelse för bildande af
ett bolag, som under namn: ”Sundsvall — Bräcke kommunikations Aktie-Bolag”
Bih. till J{. St. Prot. 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 Afd. 28
2X8
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 150.
skulle hafva lill ändamål att med de medel, som dels genom aktieteckning, dels
genom möjligen erhållande statsbidrag kunde beredas, öfvertaga utförandet af företaget.
Upptagande till alla delar Herr Adelskölds förslag, har sagde bestyrelse både
utfärdat inbjudning till aktieteckning, som nu fortgår, och till Kongl. Rlaj:t i sist—
lidne Juli månad ingått med underdånig anhållan det Kongl. Maj:t ville till Rikets
Ständer aflåta nådig Proposition om beviljande, under föreslagne vilkor, af både de
anslag och de lönebidrag, som här ofvan nämnda äro. Samtidigt dermed hafva äfven
Konungens Befallningshafvande både i Jemtlands och Westernorrlands län med
enahanda underdåniga anhållan ingått. På nådig befallning har ock Väg- och Vattenbyggnads-slyrelsen
i ämnet afgifvit underdånigt yttrande, hvaruti Styrelsen med
särskildt tillkännagifvande, att den ansett detta företag vara bland dem, som företrädesvis
äro förtjenta af understöd, underdånigst tillstyrkt de begärda anslagen.
Kongl. Majit har ock uti Dess till Rikets Ständer aflåtna nådiga Proposition angående
Statsverkets tillstånd och behof föreslagit, att Rikets Ständer skulle bevilja tili ifrågavarande
chaussé-anläggning och kanalisering ett belopp af 200,000 Riksdaler såsom
anslag utan återbetalningsskyldighet och 53,000 Riksdaler såsom lån, och har
äfven Kongl. Maj t bland dylika arbetsföretag ansett della i främsta rummet vara
förtjent af anslag af allmänna medel.
Tacksamt erkännande detta landsfadcrliga omhuldande af företaget, anser jag mig
dock berättigad lill det antagande alt, derest medel funnits att, utan upplagande af
statslån, Kongl. Maj.t äfven velat föreslå beviljandet af det för jernväg från östra
ändan af Slödesjön lill Sundsvall erforderliga statsbidrag. Då likväl sannolikt är att
Rikets Ständer äfven vid denna riksdag finna nödigt alt för jernvägars fortsatta anläggande
i vårt land ytterligare upptaga statslån, vågar jag anse, alt frågan om
Sundsvall-Slöde jernväg nu förljenar Rikets Ständers benägna uppmärksamhet. Obilligt
bör det icke heller anses, om älven från denna hittills, låt vara föga odlade,
men också föga uppmuntrade trakt nu låter höra sig ett anspråk alt af de stora
offentliga anslagen till jernvägarne äfven få någon del på sin lott.
I medvetandet af sin oförmåga att kunna konkurrera med de sydliga syskonländerna,
som ega förmånen af äldre kultur och större resurser att göra sina intressen
gällande, har hela det stora landet norr om Ujunga eif hittills icke ens gjort
anspråk på lott och byte vid utskiftande af de fördelar, som otvifvelaktig! beredas
landet genom användande af de stora lån, för hvilka dock äfven den bygden i sin
mån drager ansvar. Det stolta ryktet om de stora jernvägsarbetenas snabba fortgång
i södra Sverige har äfven nått dit upp, och man har der gladt sig deråt
afundsfrilt och fritt medgifvande, alt äldre kulturbygd må ega företräde, men i medvetande
af alt ega resurser, som med något understöd kunna i en snar framtid
göra Norrland ej blott rikt inom sig sjelft, ulan äfven nyttigt och vigligt för det
gemensamma kära fosterlandet, börjar man dock nu anse tidpunkten vara inne att
för den gemensamma ansvarigheten erhålla en anpart af de gemensamma fördelarne.
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 150.
Det vöre också högeligen alt beklaga om en sträcka af 2,41 mil vid östra ändan
af den kommunikationsled, som skulle sammanbinda Vesterhafvet och Östersjön, lernnades
till framtida fullbordan, isynnerhet som just der mesta rörelsen måste hädanefter
såsom hittills koncentrera sig, och der en bättre farled sålunda är i hög grad
af behofvet påkallad, hvilket bäst bevisas deraf, alt, enligt Herr Adelskölds i meranämnda
förslag uppgjorda kalkyl, denna del af den stora linien redan till en början
borde ega att påiäkna en trafik af 1,000,000 centner gods och 15 å 20,000 passagerare
om året.
Då jag vågar förmena att det nu anförda bevisar ej blott nyttan för orten utan
äfven viglen för fäderneslandet i dess rätt förstådda intresse, samt rättvisan deruti
att Staten på ett kraftigt sätt tillgodoser Norrlands utveckling, och då Konung och
Ständer redan ansett början till en transitoled i Norra Sverige mellan Öster- och
Vesterhafven lika väl som den nu fullbordade jernvägsförbindelsen mellan Stockholm
och Göteborg såsom en statslinia, vill jag föreslå:
att Rikets Ständer bevilja såsom statsanslag utan återbetalningsskyldighet
till anläggande af
l:o 2,4i mil jernväg af 4 fots spårvidd för lokomotiv 1,540,000.
2:o 2,500 fot lång kanal med 2 slussar m. m. . . 157,975.
3:o 128,500 fot ny 20 fots chaussé  148,500.
Sana R:ml R:dr 1,846,475.
Börande således den föreslagna jernvägen blifva en statsbana, hvaremot det under
organisation varande bolaget lillförbindes att utan låneunderstöd öfvertaga såväl
underhållandet af kanal och chaussé, som besörjandet af trafiken derå med den derför
nödiga materielens anskaffande och vidmagthållande.
Stockholm den 22 November 1862.
Paul Andersson,
från Jemtlands län.
Häruti instämmer till alla delar
Pehr Tjernlund
från Medelpad.
iSO
Motions i Bonde-Ståndet 1862. N:o 151.
N:o 151.
Af G. Bjerkander från Skaraborgs län, om deltagande i vägars och
broars byggande och underhäll efter behållna inkomsten för de nu
derifrån befriade.
Allmänna lagens stadgande i 25 kapitlet Byggningabalken alt ”alla, som å
landet hemman cga eller bruka, skola vägar rödja och broar bygga,” är en å jorden
hvilande börda, som i rättsenlig! hänseende kan jemföras med den så kallade
skjutsskyldigheten, men är i så måtto oråttmåtigare, som icke den ringaste afgift
erlägges af bela den öfriga del af nationen, som vägarne begagnar. Om under
fordna lider, då jordbruket utgjorde nästan det enda yrket i vårt land, en sådan
lag kunde försvaras, så borde man dock medgifva, att under de förändrade förhållanden,
som nu inträdt, denna lag är alldeles olämplig. Frågan bar varit väckt
vid flera riksdagar och åtskilliga förslag framställda, dels alt få denna börda belt
och hållet aflyftad från jorden och pålagd Slaten, och dels alt få den jemnare fördelad,
men hittills utan framgång. Alt Staten skulle öfvertaga väghållningen kunde
väl i så målto vara det rälta, som alla då finge bidraga i kostnaden, men då man
af erfarenhet vet, att allt hvad Staten skall göra blir dyrt, så torde det väl åtminstone
tills vidare vara bäst alt afstå från yrkande härpå. Att åter fördela vägunderhållskyldighelen
in natura på flera än som nu äro dertill förbundna, nemligen
jordinnehafvare, vore också olämpligt, emedan vägdelningar dä linge förnyas h\arje
år; och det återstår sålunda icke något annat än att de, som nu äro befriade,
skulle tillskjuta kontanta bidrag efter någon viss grund, och denna grund borde
efter min åsigt vara: behållna inkomsten enligt taseringslängderna. Härigenom
komme alla, som betala bevillning efter 2:dra artikeln, att deltaga i vägars och
broars byggande oell underhall i mån af sina tillgångar, och del med rätta, ty ingen
lärer kunna påstå alt det endast är jordbrukarne, som begagna vägarna, icke en
gång alt desse begagna dem mer än andra ; är det icke tvärtom bruksegare, sågoch
qvarnegare, fabrikanter, handlande* m".'fl. soln med sina tunga foror mest nedköra
dem? Och är det icke tjenslemännen, som mest å desamma begagna skjuts?
Och då så är, böra desse, som nu så långe varit befriade från deras underhåll,
icke längre undandraga sig alt i någon mån dertill bidraga. Alt nu föreslå någon
bestämd siffra faller sig svårt i anseende dertill, alt resullalet af de nya taxeringslängderna
ännu icke lill Statskontoret inkommit, men då dessa i början af nästa
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 152.
221
år blifva tillgängliga, så öfverlemnar jag åt det Utskott, som kommer att behandla
frågan, att på grund af dessa taxeringslängder föreslå :
l:o huru många procent af behållna inkomsten enligt taxering hvar
och en, med undantag af jordinnehafvare, bör sammanskjuta tiil allmänna
vägars och broars byggande och underhåll, för att någorlunda motsvara
hvad desse sistnämnde för samma ändamål få bekosta, och
2:o sättet för utdelning af de sålunda sammanskjutna medlen till alla
dem, som samma underhåll skola bestrida.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Slockholm den 22 November 1862.
G. Bjerkander,
från Skaraborgs län.
N:o 152.
Af G. Bjerkander från Skaraborgs län, om ändring i stadganitet i
6 kapitlet Byggningabalhen. i fråga om vattens ledande.
Allmänna lagens stadgarde i 6 kapitlet Byggningabalken i fråga om vattens
ledning öfver andras mark, är icke rätt tydligt och har derföre ofta gifvit anledning
till tvister grannar emellan och i sådana fall har det icke varit annan råd än
att ”söka domaren,” som icke gerna kunnat döma i en sådan fråga utan efter
syn på stället, hvilket förorsakat de tvistande dryga kostnader. —■ Det heter
nemligen :
”Lägger man dike genom sitt gärde eller äng, och möter annors bys äng,
hjordavall, elier annan byamark; ther må then by ej hindra vattnets aflopp. Kan thef
ej föras af utan dike, och åsämjer them ej, hvilken dika skall; lägge domaren them
emellan, som nyttigt och nödigt pröfvas.”
För att åt detta lagrum gifva mera tydlighet, äfvensom för att i möjligaste
måtto undvika alt ”söka domaren” i hvarje fall, föreslår jag följande redaktionsförändring
:
Lägger man dike genom sina egor och möler annan bys eller hemmans
egor. der må den by eller hemman ej hindra vattnets aflopp. Kan det
222
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 153.
ej föras af utan diken och åsämjer dem ej hvilken dika skall eller
fordras ersättning för den mark, som till diket åtgår, kalle då hvardera
en god man bland sina grannar, hvilka båda tillsammans välje den tredje;
desse tre tillsammans hålle syn på stället och förordne eftersom det
dike prölvas för endera eller begge nyttigt vara. Sådant dike hålle han
ensam, som det upptaga vill, så länge den andre ej finnes deraf nytta
hafva ; får denne sedan, genom förändradt bruk af jorden, af detsamma
sjelf gagn, varde underhållsskyldigheten för framtiden i samma mån
jemkad.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
G. Bjerkander,
från Skaraborgs län.
Nio 153.
M vice Talmannen Anders Ericsson, om ändring i Kongl. Stadgarne
för Carolinska Medico-kirurgiska Institutet af den 26 April
{861, i fråga om nämnda Instituts ställande såsom ett sjelfständigt
läroverk i jemnbredd med de Medicinska fakulteterna vid Universiteten.
Redan från äldre tider hafva vigten och nödvändigheten af medicinsk undervisnings
meddelande i hufvudstaden gjort sig gällande. Deraf föranleddes stiftandet
af Collegium Medicorum, en fri förening af utexaminerade läkare, till inbördes skydd
och till bibringande af såväl theoretisk som praktisk medicinsk bildning åt yngre
kolleger och elever. Denna utom-akademiska undervisning kom dock blott tidtals
samt mera ofullständigt till utförande. Men i början af detta sekel upptogo Rikets
Ständer frågan och sedan dess har denna undervisning af dem och regering på ett
kraftigt sått blifvit understödd.
Med anledning af den förfärliga härjning, sjukdomar gjorde inom Svenska arméen
i början af detta århundrade, uttalade Rikets Ständer vid 1809 års riksdag
behofvet af en förbättring i den medicinska undervisningen och läkarevården, sär
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 153.
225
deles för arméen och flottorne, och redan följande år tillsatte Kongl. Maj:t för utredandet
af dessa ämnen en kommitté, i hvilken såsom sakkunnige läkare ingingo
dåvarande Prseses i Collegium Medicum, Förste Arkiater David Schultzenheim, Förste
Lifmedikus Weigel, General-Direktör Hagströmer samt Förste Lifmedikus af Bjerkén.
Denna kommitté afgaf den 9 Juli 1810 förslag till inrättandet af ett garnisonssjukhus
i hufvudstaden och i samband dermed ett institut för bildande af fältläkare.
Kongl. Maj:! beslöt den 5 December 1810 inrättandet af ett sådant institut,
hvilket äfven snart derefter kom till stånd, inympadt på den skola, som tillhörde
dåvarande Collegium Medicum, en fortsättning af ofvannämnda Collegium Medicorum.
Först den 6 December 1815 utfärdade Kongl. Majit Reglemente för, såsom det
i ingressen heter, ”det här i staden inrättade Carolinska Medico-Kirurgiska Institutet,
hvars föremål är att undervisa i läkarekonstens såväl theoretiska som praktiska
delar med särdeles afseende pä tilldanande af läkare för arméen och flottorne.”
Institutets sålunda utstakade verksamhet fortgick under 7 år, hvarefter Kongl.
Majit den 11 December 1822 utfärdade nytt reglemente för detsamma, och yttrade
i inledningen till detta reglemente följande : ”Sorn egentliga föremålet med det här
i hufvudstaden år 1815 inrättade Carolinska Medico-Kirurgiska Institutet varit, alt
genom undervisning derstädes uti läkarekonstens såväl theoretiska, som praktiska
delar, tilldana skicklige läkare för arméen och flottorne, och ett sådant ändamål
numera blifvit uppfyldt, samt då, under inrättningens fortgång, erfarenheten ådagalagt
nyttan deraf, att Institutet i förening med härvarande sjukhusinrättningar må
erhålla en sådan organisation, ali pålitlige och tillvande praktiske läkare för alla grenar
af medicinalverket lill Statens tjenst vid samma Institut kunna danas etc.”
Skilnaden emellan dessa tvänne akter, den af 1815 och den af 1822 är
ganska Ivdlig ; den förra regleinenterade ett Institut med hufvudsakligt ändamål att
tilldana skicklige läkare för arméen och flottorne, den sednare uttalar detta ändamål
uppfyldt och bestämmer derföre åt Institutet en vidsträcktare verksamhet, den
alt dana pålitlige och tillvande praktiske läkare för alla grenar af medicinalverket till
Statens tjenst.
Alt Institutet äfven var vuxet denna vidsträcktare verksamhet blir tydligt, om
man granskar omfattningen af de examina vid Institutet, hvilka 1822 års Kongl.
Reglemente bestämmer, dervid man finner, alt dessa examina redan då voro vida
mera omfattande, än motsvarande examina vid universitetsfakulteterna. Dessa examina
voro trenne, hvaraf den första motsvarade den lidens medicine kandidatexamen
vid Universiteten, den andra licentiatexamen och den tredje utgjorde en vidsträckt
pröfning af läkarens kännedom i praktisk kirurgi och obstetrik samt hans förmåga
att för statsbehof använda sina kunskaper. Denna sista examen blef genom Kongl.
Brefvet af den 8 Oktober 1828 förändrad så, att vissa ämnen öfverflyltades till
andra examen, statspröfningen skulle göras inför Kongl. Sundhets-Kollegium, och
såsom föremål för tredje examen qvarstodo blott operativ kirurgi och obstetrik.
224
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 153.
Denna förändring skedde emedan universiteternas licentiater, för vinnande af kompetens
lill vissa läkarebefallningar, måste undergå ifrågavarande examen.
Vid Institutet bestämdes 11122 ett lärareantal af 6 professorer med hvar sin
adjunkt, och till dessa hafva sedermera genom Rikets Ständers lid efter annan, på
grund af Kongl. Majlis framställningar eller enskilde motioner, fattade beslut tillkommit
följande lärarebefattningar; nemligen: en lärare i Medicina legalis (1841),
en profession i Pediatrik ( 1845), en profession i Pathologisk anatomi och en
adjunkt i Kirurgi (1854), en lärare i Syphililogi (1858), en adjunkt i Pediatrik
samt en i Psycbiatri (1860), hvarjemte vid samma riksdag beviljades 6,000 R:dr
IV.mt lör iordningställande af Institutets kemiska laboratorium. I samma proportion
som lärareantalet ökats, liar undervisningen vid Institutet blifvit utsträckt och examensfordringarne
höjda samt enligt tidens kraf ändrade, efter medgifvande af Institutets
dåvarande öfverstyrelse, Kongl. Sundhets-Koilegium. Institutet bar ock tvänne
gånger, på anmodan af denna sin öfverstyrelse, nemligen åren 1856 och 1856,
afgifvit förslag till nytt reglemente för ordnande af sin verksamhet i öfverensstämmelse
med sina ökade resurser och den medicinska bildningens behof, men begge
gångerna ulan alt vinna Regeringens sanktion, oaktadt förslagen alltid strängt hållit
sig till gällande författningar och icke berört Universiteternas företrädesrättigheter.
Det var vid det förra tillfället, således redan 1856, som Berzelius uttalade,
icke blott nödvändigheten af en medicinsk akademi i Stockholm, utan förklarade
Institutet redan moget ali blifva en sjelfständig medicinsk skola.
Utom att ofvannämnda lönean.slag till nye lärare vid Institutet utgjort föremål
för Rikets Ständers öfverläggningar, halva under tiden uppstått åtskilliga andra anledningar
lör Rikets Ständer att uttala sig rörande Carolinska Institutets ställning.
Då vid riksdagen 3 840 Rikets Ständer besiölo en förhöjning i lönerna för lärarne
vid Institutet, så fästade Rikets Ständer vid denna förhöjning ”det vilkor, att nämnda
Institut” — — — hvilket utöfvat elt väsendtligt inflytande på den medicinska undervisningen
inom fäderneslandet —- — — i öfverensstämmelse med Kongl. Reglementet
af den 3 3 December 3 82 2, erhåller en sådan organisation, att pålitlige och
tillvande praktiske läkare för alla grenar af medicinalverket tili Statens tjenst derstädes
kunna danas” (Rikets Ständers Skrifvelse af den 25 December 3840).
Den af Rikets Ständer här påpekade och till rättelse åsyftade bristen i orga
nisationen
iåg ensamt deruti, att de ai Institutet examinerade Kirurgie Magistrar
saknade en tili alla grenar af medicinalverket utsträckt kompetensrätt, tili följd hvaraf
blott få elever genomgingo alla examina vid Institutet.
Vid riksdagen 3 847—1848 begärde Rikets Ständer, på grund af enskild motion,
hos Kongl. Maj:t, att en kommitté af sakkunnige män måtte blifva nedsatt,
med uppdrag alt utarbeta förslag till den medicinska undervisningens ordnande, samt
att Kongl. Maj;t derefter täcktes vidtaga de åtgärder, hvartill delta förslag kunde
föranleda,
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 153.
225
föranleda, och hvilka kunde anses för ändamålet tjenlige (underdånig Skrifvelse af
den 19 Augusti 1848). Denna underdåniga Skrifvelse föranledde ej till någon
åtgärd.
Vid 1858 —1858 årens riksdag förekommo flere enskilda motioner angående
den medicinska undervisningens förbättring. Med anledning af dessa och med en
särdeles utförlig, för Institutet högeligen hedrande motivering, föreslog Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, ”alt Dikets Ständer hos Kongl. Majit mätte i underdånighet
anhålla om åtgärders vidtagande till beredande af den vid Universitetet i
Upsala nuvarande medicinska fakultets förening med Carolinska Medico-kirurgiska Institutet
till ett medicinskt undervisningsverk i Stockholm”, samt likaledes i underdånighet
anhålla, ”att intilldess denna föreslagna förening blifvit verkställd, de personer, hvilka
vid Institutet genomgått fullständig examen, må på grund af denna förklaras för
Medicine och Kirurgie Doktorer med samma rätt lili anställning i Statens Ijenst,
som åtnjutes af de från Universiteternas fakulteter utgångne Medicine Doktorer,
hvilka tillika äro Kirurgie Magistrar” (den 28 Juni 1857).
Rikets Ständer, som nnsågo del vara af vigt, att en så fullständig läkarebildning
som möjligt, måtte kunna åvägabringas, men icke voro i tillfälle att föreslå
sättet härför, anhöllo (den 10 December 1857) i underdånighet, ”att Kongl. Maj:t
måtte täckas, genom en kommitté af sakkunnige män låta uppgöra förslag till den
medicinska undervisningens ordnande samt, efter nådig pröfning deraf, vidtaga de
åtgärder, som för vinnande af delta ändamål finnas lämpligast.”
”1 sammanhang härmed och då, enligt hvad Rikets Ständer inhemtat, de läkare,
som genomgått lärokursen vid Carolinska Institutet, icke äro tillerkända enahanda
kompetens lill läkaretjenster, som de, hvilka vid Universiteterna blifva examinerade,
få Rikets Ständer, enär den vid bemälda Institut meddelade undervisning måste
anses icke allenast motsvarande, utan ock i flera delar fullständigare, än flen, som
vid Universitetens medicinska fakulteter kan åstadkommas, i underdånighet hemställa,
alt de läkare, hvilka genomgått alla vid Institutet föreskrifna examina, mätte tillerkännas
lika befordringsrätt med dem, som, efter aflagd Medicine-licentiat-examen
vid ettdera Universitetet undergått den så kallade operationsexamen och erhållit Kirurgie-magisterdiplom.
”
Med anledning af denna Rikets Ständers Skrifvelse, nedsatte Kongl. Majit den
4 Februari 1859 en kommitté, bestående af en professor från hvartdera af de tre medicinska
läroverken, samt två praktiska läkare under ordförande af dåvarande Chefen
för Ecklesiastik-departementet.
Denna kommitté af sakkunnige män afgaf den 30 Juni samma år ett underdånigt
Betänkande, hvaruti fyra af de kommitterade föreslogo: alt med indragande
af såväl de vid Universiteterna i Upsala och Lund befintliga medicinska fakulteter,
som af Kongl. Medico-Carolinska Institutet, ett enda medicinskt läroverk inrättas i
Bih. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 29
226
»
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 153.
Stockholm, för hvars behof således alla de vid ofvannämnde undervisningsanstalter
befintliga inrättningar och materiella hjelpmedel, såvidl möjligt är, skulle komma
att användas.
Jemte detta hufvudlörslag och ”med afseende på de möjliga svårigheter eller
oförutsedda hinder, som kunde komma att verka fördröjande på verkställigheten af
detsamma”, framställde kommilterade eli interims- ingalunda eli ”alternativt” förslag,
enligt, hvilket kommitlerade ansågo medicinska undervisningen, ‘'sä godt sig göra
låter”, om ock ofullkomligt, genom alt förena de tre befintliga medicinska läroverken
til! enig och ordnad samverkan ”kunna provisoriskt ordnas för tillfället och intilldess
kommitterades förutnämnda hufvudförslag, hvilket kommilterade framställt såsom
otvilvelaktigt det enda rätta, hvarigenom medicinska undervisningen i vårt land på
eli fullt ändamålsenligt sätt kan ordnas”, blefve till verkställighet befordradt.
Kongl. Sundhels-kollegium, bordt öfver kommitterades Betänkande, afstyrkte
hufvudförslaget samt yttrade, efter en utförlig kritik af interimsförslaget såsom sin
öfvertygelse: ”att det vore bättre att förkasta hela förslaget och lemna alla de befintliga
läroanstalternas organisation och verksamhet hufvudsakligen oförändrad, med
bibehållande af den samverkan, sorn redan dem emellan eger rum genom den, fakulteternas
alumner ålagda tjenstgöringsskyldighet vid de med Carolinska Institutet
förenade kliniker, på ett lämpligare sätt än hittills bestämma läroverkens inbördes
förhållande och rättigheter, samt ordna lärokurser och pröfningar så, att de i möjlig
mån må blifva på en gång fullständigare och enklare.
I sådant afseende föreslog derföre Kongl. Sundhets-kollegium i underdånighet
följande grunder för den medicinska undervisningens ordande:
”I:o Samtliga nu befintliga undervisningsanstalter för läkare bibehållas vid hufvudsakligen
enahanda organisation som hittills, med den tillökning i lärarekrafter,
som Kongl. Majit, efter sig företeende omständigheter, vid den ena eller andra bland
dem pröfvar nödig;”
”2:o Carolinska Institutet, som benämnes ”Medicinska fakulteten i Stockholm”
ställes under det för båda Universiteten gemensamma Ivanslersembetets öfverstyrelse,
med nådigt fasthållande af det år 1856 för Institutet föreslagna reglemente i alla
de delar, hvilka ej genom bär meddelade stadganden ändras eller upphäfvas;”
”5:o Såväl undervisningsämnen som lärokurser och examina bringas, så vidt
ske kan, till likstämmighet vid alla undervisningsverken, och lägges kommitterades
förslag till studieplan i dessa afseenden tili grund, i den mån lärarnes antal vid de
olika läroverken det medgifver;”
”4:o Utan föreskrifven Medicio—lilosotisk examen vid ettdera universitetet, blifva
de för vinnande af legitimation såsom läkare erforderliga kunskapsprof vid alla
tre läroverken: Medicine-kandidatexamen, innefattande den theoretiska och licen
tiat-examen
den praktiska delen af lärokursen;”
”5:o Tredje afdelningen af Kirurgie magister-examen indrages och dertill
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 153.
227
nu hörande ämnen intagas såväl vid fakulteterna som vid läroverket i Stockholm uti
licentiat-examen, till hvilken äfven hörer genomgående af praktiska prof, under ledning
af vederbörande professorer vid det läroverk, der examen aflägges;”
”6:0 De i Universitets-städerna befintliga sjuk vårds-inrättningar likasom allmänna
garnisonssjukhuset i Stockholm, anlitas för tillvägabringande af förberedande
klinisk undervisning för Medicine-sludiosi, hvilka löre admissionen till Medicine
kandidat-examen, under bestämd tid böra vid någon af dessa kliniker hafva tjenst—
gjort;”
”7:o Den i Kongl. Maj:ls nådiga skrifvelse H. K. H. Akademi-kanslern den
22 April 1855 för Medicine kandidater bestämda tjenstgörings-skyldighet vid de
särskilda klinikerna i hufvudstaden, blifver oförändrad, med tillägg af skyldigheten,
att jemväl deltaga i de vid fakulteten derstädes förekommande rättsmedicinska undersökningar
samt bevista psykiatriska kliniken, ,och skola vederbörande lärare öfvertjenstgöringarne
meddela graderade betyg, och ingen till licentiat-examen vid någotdera
undervisningsverket admilteras, som icke minst erhållit betyg om godkänd
flit och skicklighet;”
”8:0 Vid ettdera läroverket aflagd Medicine kandidat-examen må, efter vederbörande
fakultets pröfning, antagas såsom gällande för lärokursens afslutande vid
annat läroverk, der kandidaten för sådant ändamål sig anmäler;”
”9:o På grund af genomgången godkänd licentiat-examen, eger hvart och ett
af de Irenne läroverken alt, efter aflagd läkareed tilldela dem, som sålunda der
blifvit utexaminerade, rättighet till läkarekonstens utöfning i hela dess vidd, och dem
för legitimerade läkare förklara;”
”10:o För vinnande af kompetens lill publika läkareplatser, bör licentiat, vid
hvilketdera undervisningsverket lian än sin lärokurs afslutat, inför Medicinal-Styrelsen
aflägga det genom Kongl. Majtts nådiga Bref den 8 Oktober 1828 bestämda
prof på skicklighet alt i den medicinska embetsutöfningen använda och tillämpa sin
kännedom i medicina legalis och politia medica;”
”ll:o Medicine och Ghirurgie Doktorsgrad må vid det undervisningsverk, der
lärokursen blifvit afslutad, tilldelas licentiat, sedan han förlättat och offentligen vid
samma läroverk försvarat en af vederbörande fakultet godkänd, om högre lärdom
vittnande afhandling i något till läkarevetenskapen hörande ämne;
”Skulle utdelandet af Doktorsgrad betraktas såsom en endast universiteten
tillkommande rättighet, härflyter ingen särdeles olägenhet deraf, att de vid fakulteten
i Stockholm utexaminerade licentiater vid endera fakulteten i Upsala eller Lund
densamma förvärfva, på sätt kommilterade äfven föreslagit;”
”12:o Medicine och Ghirurgie Doktorsgrad erfordras endast för att å underdånigt
förslag till ordinarie läraretjenst vid någoldera läroverket uppföras;”
Slutligen tillägger Kongl. Sundhels-kollegium: att såsom koramitterades hufvudförslag
förutsätter, indraga universitetens medicinska fakulteter, vore ur allmän ve
-
228
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 153.
tenskaplig synpunkt betraktadt, elt betänkligt steg, och ett för läkarebildningen ännu
betänkligare vore det, om, såsom kommitterades s. k. interimsförslag i dess oförändrade
skick åsyftar, den enda medicinska läroanstalt i riket, som någonsin kan
komma alt fullt oberoende af de öfriga uppfylla alla vilkoren för en fullständig medicinsk
undervisning, och som redan genom framfarna Konungars nådiga omvårdnad,
genom Ilikets Ständers frikostiga understöd och genom egen vetenskaplig verksamhet,
redan står nära detta mål, söndersplittrades för alt bilda en underordnad länk
i ett undervisningssystem, till hvars ändamålsenlighet det, till följd af sjelfva systemets
felaktiga beskaffenhet, endast ofullkomligt kunde bidraga.”
Qfverblickar man nu alla dessa förhandlingar såväl hos Rikets Ständer som
inom ofvannämnda kommitté och hos Kongl. Sundhets-kollegium, så finner man
tydligen att på intet håll ifrågasältes någon inskränkning af Carolinska Institutets
verksamhet, om man undantager kommittéens förslag, hvilket vill upphäfva alla tre
läroverken för att låta dem samtlige ingå i ett enda nytt sådant. Tvärtom röjer
sig i dessa handlingar, att Statsmagterna konseqvent understödt och utvidgat delta
läroverk, samt att den fullkomning det vunnit blifvit på alla håll erkänd. — Ar
1815 göres Institutet till en anstalt, som har till ändamål alt dana läkare för arméen
och flottorna. 1822 förklarade Kongl. Majit detta ändamål fvlldt och organiserar
läroverket för danande af läkare för alia grenar af medicinalverket; 1840
bevilja Rikets Ständer förhöjda löner åt lärarne, men med det uttryckliga vilkor,
att Institutet må sättas i tillfälle uppfylla den år 1822 åt detsamma gifna bestämmelse;
för Institutets utveckling i samma riktning bevilja Rikets Ständer löner till nya
lärarebefattningar vid de flesta påföljande riksdagar; 1857 finna slutligen Rikets
Ständer att den vid Institutet ”meddelade undervisning måste anses icke allenast
motsvarande, utan ock i flera delar fullständigare, än den, som vid universitetens
medicinska fakulteter kan åstadkommas”, och begära på grund deraf lull kompetensrält
för Iustitutets utexaminerade elever; och 1859 gilver Kongl. Sundhets-kollegium,
landets högsta medicinska myndighet, ofvan intagna vackra vitsord om Institutets
ställning och verksamhet samt föreslår att detsamma måtte blifva elt sjelfständigt
läroverk vid sidan af de andra.
En syftning af belt annat slag framträder i regeringens beslut af den 20 April
1861, om den medicinska undervisningens ordnande, på hvilket grunda sig stadgarne
för Carolinska Institutet af samma dag. Detta beslut går uti en helt annan
rigtning än alla föregående åtgöranden från Statsmagternas sida och afviker, så vidt
jag kunnat finna, från alla de förslag till medicinska undervisningens ordnande, hvilka
blifvit gjorda.
Före denna Kongl. Förordning var Institutet elt fritt och sjelfständigt läroverk,
med rätt till att meddela en fullständig såväl theoretisk som praktisk medicinsk
lärokurs och alt genom motsvarande examina pröfva lärjungarne. I anseende till
inskränkt kompetensrätt genomgingo visserligen ganska få fullständig kurs vid Insti
-
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 153.
229
tutet, men å andra sidan undervisades vid detta läroverk fakulteternas alla lärjungar;
åtminstone på något, flere på alla stadier af sin studiebana.
Då den Kongl. Förordningen utgafs hade Institutet, såsom det ännu har, de
största resurserna af alla Svenska medicinska läroverk, såväl med afseende på materiel,
som ock i lärareantal. Om man jemför de tre läroverkens lärarepersonal vid
11(60 års slut så finner man:
Upsala medicinska fakultet. \
Professor i anatomi, fysio- 1
logi och
renhet.
Professor i theoretisk
praktisk medicin.
Lunds medicinska fakultet.
Professor i anatomi.
medicinallagfa
-
ocli | Professor i praktisk medicin.
Professor i kirurgi och obsletrik.
Professor i allmän palhologi
och pathologisk anatomi
samt allmän helsovård.
Professor i medicinsk och
fysiologisk kemi.
Lärare i psychiatri.
Professor i kirurgi och obsletrik.
Professor i theoretisk och
forensisk medicin.
Professor i medicinsk kemi.
Adjunkt i anatomi.
Adjunkt i theoretisk och
praktisk medicin.
Adjunkt i medicinsk natunalhistoria
och kemi.
Adjunkt i kirurgi och obsletrik.
Adjunkt i anatomi.
Adjunkt i theoretisk
praktisk medicin.
och
Carolinska Institutet.
Professor i anatomi och fysiologi.
Professor i medicin.
Professor i kirurgi.
Professor i obstelrik.
Professor i pathologisk anatomi.
Professor i kemi och farmaci.
Professor i materia medica
och medicinsk naturalhistoria.
Professor i pediatrik.
Lärare i rätts och statsroedicin.
Lärare i sy fil ilogi.
Lärare i psychiatri.
Adjunkt i anatomi och fysiologi.
Adjunkt i medicin.
Adjunkt i kemi och farmaci.
Adjunkt i materia medica
och medicinsk naturalihsloria.
230
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 153.
Upsala medicinska fakultet. Lunds medicinska fakultet. ; Carolinska Institutet.
Adjunkt i kirurgi
Adjunkt i obstetrik.
' i Adjunkt i pediatrik.
således:
i Upsala 10, i Lund 7, och vid Carolinska Institutet 18
lärare; hvarjemte Bibliothekarien vid Institutet föreläser medicinens historia, enligt
Rikets Ständers bestämmelse år 1857.
Institutet saknade således jemförelsevis intet, som för meddelande af fullständig
medicinsk undervisning var nödvändigt och i förhållande dertill kunde dess examina
blifva omfattande och betryggande. Det fanns blott en omständighet, som afhöll
mängden af medicine-studiosi att begagna så rika tillfällen till undervisning, den
nemligen, alt hvar och eu som utgick från detta läroverk Jann sin kompetensrätt
mera inskränkt, än deras, som utgingo från fakulteterna.
Huru tillgodogjordes nu dessa tillgångar för den medicinska undervisningen vid
reorganisationen år 1861?
Enligt denna borttages tredje examen från Institutet, en examen, till hvilken
Institutet meddelat nästan hela undervisningen och genom hvilken, med föregående
klinisk tjenstgöring eller licentiatexamen, Institutet kom i tillfälle alt bedöma vederbörandes
praktiska skicklighet, åtminstone i ett par ämnen. Der betåges Institutet
rätt alt bestämma utsträckningen och formen för licentiat-examen — den enda examen,
som, enligt 1861 års Kongl. Stadgar, får vid Institutet alläggas — ty hvad
som är föreskrifvet för denna examen vid Universitetens fakulteter gäller (enligt
nämnde Kongl. Stadgar) äfven för den vid Institutet, utan afseende derpå, att det
sednare kan verkställa en fullständigare examen än de förra, till följd hvaraf och
då Universiteternas fakulteter äro de bestämmande, denna examen, den vigtigaste för
läkaren såsom praktikus och embetsman, icke kan blifva så fullständig och betryggande
för det allmänna som den vid Institutet med dess större lärarekrafter kunde
åstadkommas.
Men den mest skadliga åtgärden är stadgandet, att Medicine Kandidatexamen
endast får afläggas vid Universiteternas medicinska fakulteter, och det är åtminstone
för mig omöjligt att härför finna något giltigt skäl.
Det är en stympning af Institutet, det är en söndersplittring af läroverket,
för hvilken Kongl. Sundhets-koliegium så tydligen och så varmt varnar. — Derigenom
blifva sex af dess lärare (5 professorer och 5 adjunkter) om icke försatta i
overksamhet, åtminstone i icke ringa mån hindrade, alt, genom sin verksamhet gagna
samhället, såsom de böra och kunna; och de rika resurser, hvilka stå dem till
buds, förblifva till större delen utan användning. Ifrån ett nära fullständigt medicinskt
läroverk, det fullständigaste i norden, har Institutet blifvit i afseende på sin
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 153.
231
verksamhet reducerad t till ett halft och detta, såsom allmänneligen kändt är, icke
till följd af någon försummelse å detta läroverks sida, hvilket högeligen lofordas
af Konung, llikets Ständer och Kongl. Sundhets-Kollegium. Denna stympning kan
icke heller föranledas af bristande lärareantal, ty detta antal är äfven för undervisningen,
specielt till Medicine Kandidatexamen, större än vid fakulteterna. Någon
vinst för fakulteterna kan icke ligga deruti, ty lärarne vid dessa måste genom denna
examens uteslutande förläggande till låkulleterne få ökadt arbete och ökadt ansvar
i motsats till Institutets ofvannämnde lärare, hvilka få sin verksamhet in
skränkt.
Någon vinst för medicinska undervisningen erhålles icke heller, tvärtom
vållas deraf en positiv skada, ty ju mera ämnena hopas på få händer, desto ofullständigare
måste undervisningen blifva i bvarldera ämnet.
Vid granskning af denna åtgärd framgår således ganska tydligt, att densamma
långt ifrån alt medföra något godt för undervisning, lärjungar eiler lärare, tvärtom
mäste inverka hämmande på den medicinska undervisningen inom landet då densamma
beröfvar det fullständigaste medicinska läroverk, vi ega, möjligheten alt, såsom
det eljest kunnat, gagna det allmänna med samtlige sina af staten aflönade
lärare. En sådan åtgärd som den af Regeringen vidtagna har icke heller blifvit af
någon enda auktoritet föreslagen, såsom ofvan blifvit anmärkt, och står i strid med
Rikets Ständers förut uttalade åsigter om Carolinska Institutets verksamhet och bestämmelse.
Hvad Regeringen i Brefvet till Kongl. Sundhets-Kollegium af den 26 April 1861
yttrar om ”de tre nuvarande medicinska läroverkens förening lili enig och ordnad
samverkan,” synes' mig ieke heller genom Kongl, beslutet af samma dag, hafva
blifvit verkliggjordt, ty någon bättre samverkan kan det väl icke kallas, alt medicine
kandidat-examen blott får afläggas vid universiteterna och licentiat-examen afläggas
vid hvart och ett läroverk, oberoende af det andra. Det enda sambandet
ligger deruti, att Institutet vid sina kliniker undervisar alla till licentiat-examen,
men detta ”samband” har existerat de jure sedan Institutets uppkomst, de facto
sedan 1840.
Det är förnämligast med anledning af den, som mig synes, i hög grad skadliga
åtgärd, alt första examen, den theoretiska, motsvarande medicine kandidat-exarnen
— blifvit från Institutet borttagen, som jag gjort denna framställning och det
är hufvudsakligen deruti, som jag ville uppmana Rikets Ständer att söka skaffa
rättelse.
Man torde kanske anmärka, att Institutet, i stället för denna förlust, gjort en
vinst deruti, att de af detsamma examinerade licentiater få samma rättigheter, som
fakulteternas. Vinsten är i så fall ganska dyrköpt, då den endast erhållits genom
läroverkets stympande, hvaremot den synes hafva bort vara en enkel gärd af rättvisa
— en rättvisa, som Rikets Ständer redan längesedan både framhållit och påyrkat.
Denna vinst är dessutom ganska problematisk, ty dels är det en gammal
232 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 153.
erfarenhet, att vid det läroverk, man börjat sina examina, der fortsätter och afslutar
man dem i de aldra flesta fall, och aila läkare skola numera aflägga sin första medicinska
examen vid fakulteterna, dels torde licentiatpröfningen vid Institutet med
dess större lärareantal blifva fullständigare och derigenom svårare, än vid fakulteterna,
hvilket möjligen blir en anledning för lärjungar, att icke vid förstnämnde
läroverk aflägga denna examen. Sedan den Kongl. Stadgan trädde i verket har
också ingen vid Institutet aflagt licentiat-examen. Dessutom vinnes Doktorsgraden
ensamt vid universiteten, och den måste naturligen vinnas lättare af der redan kände
och examinerade personer.
Möjligen skulle man kunna vilja invända, att det ännu är för tidigt alt bedöma
verkan af den theoretiska examens borttagande från Institutet. Det är fullkomligen
sannt att verkan icke kan visa sig fullständigt förr än efter en längre tid,
men alt verksamheten för flere af Institutets lärare redan börjat inskränkas, att således
verkan börjat visa sig är kändt. Man beliöfver icke afvakta slutet, den för
dessa lärare af Kongl. Maj:t på sätt och vis, ”legaliserade passiviteten.” Härom är
dock ej den egentliga frågan, utan denna gäller: finnes något giltigt skäl att från
Carolinska Institutet, det, såsom ofvan är visadl, fullständigaste medicinska läroverket
i riket, borttaga den detsamma sedan år 1815 tillerkända första examen.
Denna fråga, tror jag, kan endast besvaras med nej, och det är derföre jag, på
förut anförde grunder — nemligen alt Institutet sedan år 1815 egt denna examen,
att Rikets. Ständer och förut äfven Regeringen alltjemt velat bibehålla Institutet vid
dess egenskap af fullständigt läroverk, att det fortfarande eger i högre mått, än
medicinska fakulteterna, de materiella resurser och de lärarekrafter, som för undervisning
och pröfnfhg till den theoretiska examen erfordras, samt alt dennas borttagande
från Institutet skadar den medicinska undervisningen i allmänhet — härmed
vördsamt får föreslå:
att Rikets Ständer måtte bos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, alt
Kongl. Maj.t med vpphäfvande och ändrande af hvad i Kongl. Sladgarne
för Carolinska Medico Kirurgiska Institutet af den 26 April 1861 kan
finnas deremot stridande, ville dt nämnda Institut medgifva rättigheten alt,
i likhet med Universileternas medicinska fakulteter, anställa theoretisk medicinsk
eller medicine kandidat-examen och sålunda i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med Kongl. Sundhets-kollegii ofvan citerade förslag, ånyo
ställa Carolinska Institutet såsom ett sjelfständigt läroverk i jemnbredd med
de medicinska fakulteterna vid Universiteten.
Om remiss lill Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
A. Ericsson,
v. talman.
N:o 154
Motioner i Bonde-Ståndet 1863. N:o 154.
N:o 154.
Af 3. G. Wasmuth från Stockholms län, om ändring i 1723 är»
adliga privilegier i fråga om skyldighet för frälsehemman att lika
med Krono och kronoskattehemman deltaga i häll- och Kronoskjuts.
Att skaltejorden ända från längre tid tillbaka fått bära den tyngsta bördan
nästan af allt hvad beskattning benämnes, det lärer knappast någon kunna bestrida,
och så är äfven förhållandet med håll- och kronoskjuts-skyldigheten; ty 1723 års
adliga privilegier bibehållas ännu oförändrade deruti, alt vid hvarjehanda extra onera
skall frälse ej betungas mera än lill hälften mot Krono, utom i krigstid vid högsta
nödvändighet. Kan väl detsamma anses annat än i högsta grad orättvist? De orter
inom Sverige, som icke hafva och ej heller någonsin få att påräkna någon lättnad
uti skjutsningsbestyret genom jernvägars anläggande, få således vidkännas dessa
onera, och det till följd af de högst orättvisa fördelar, adliga gunstlingar för 150
år sedan och till och med derutöfver vetat förskaffa sig hos de regerande Konungarne.
Men den tid har långt för detta bort vara inne, då man i någon mån sökt komma
inom rättvisans område, och undanrödja forntidens orättvisor, hvilket väl äfven efter
hvarje sundt omdöme är al behofvet påkalladt; och får jag i följd häraf anhålla:
att med undanrödjande af här ofvan åberopade adlige privilegier en författning
utfärdas, som ålägger frälse lill lika deltagande med Krono- och
Kronoskatte efter lika hemmantal uti håll- och kronoskjuts-skyldigheten.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Slockholm den 22 November 1062.
Johan Gustaf Wasmuth,
från Stockholms län.
Bih. till R. St. Prot. 1862 fy 1863. Il Sami. 4 Afd.
30
234
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 155.
N:o 155.
Af J. (G. Wasmuth från Stockholms län, om förändring i Kongl.
Förordningen den 29 November 1723, rörande försäljning på vtmälningsauklion
af fast egendom å landet.
Kongl. Förordningen al den 29 November 1725 stadgar, att iäst egendom,
hvilken å Ulmätnings-aktion försäljes skall försäljas genom lipp- och afslag, såvida icke
alla de, hvilkas rätt är i fråga, öfverenskomma alt försälja den endast genom uppslag.
Om således blott en enda fordringsegare genom egennyttiga beräkningar yrkar, att
den skall försäljas genom upp- och afslag, kan detsamma icke förhindras. Att en
försäljning genom upp- och afslag ofia nog tillskyndar gäldenären förlust, bör icke
vara något tvifvel underkastadt. Delta är i synnerhet fallet hos den enfaldiga allmogen
å landel, hvilken vid auktionslillfället icke så hastigt kan sammanräkna uppoch
afslaget, då någon, sedan uppslagssumman är bestämd, med hastigare hopsummering
ropar ”mitt”, och så medelst bjuder under flere andra köpare, hvilka kanhända
bestämt sig för en vida högre köpesumma än den sålunda fastställda. Jag
får derföre hos Rikets nu församlade Ständer föreslå den förändring i åberopade
nådiga förordning:
”försäljning al fast egendom å landet på utmätnings-auktion skall ske
endast genom uppslag.”
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
Johan Gustaf Wasmuth,
från Stockholms län,
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 156.
235
N:o 156.
Af J. G. Wasmuth från Stockholms län, om indragning af Sjötullen
vid Blockhusudden samt den der anstälde tullinspektören Ekbohrns
uppförande på pensionsstat.
Redan vid 1850 års riksdag väcktes af mig en motion om indragning af de
vid segellederne till Stockholm belägne 2:ne sjötullar, nemligen vid Långholmen och
Blockhusudden. Jag framställde då uti nämnda motion icke allenast obehöfligheten
af desamma, utan äfven de stora olägenheter, som förorsakas de personer, hvilka
äro nödsakade alt färdas dessa vägar med sina såväl mindre som större båtar ända
till dem som lasta omkring 59 famnar ved, hvarföre i forntiden der erlades den så
kallade hamnafgiften, men hvilken numera uppbäres ai en vid hvarje hamn i Slockholm
stationerad hamnfogde. — Redan för 8 å 9 år sedan hiel' Långholmstullen,
hvilken ansågs såsom obehöflig, indragen, men tullen vid Blockhusudden bibehålles
ännu, men icke såsom uppbördsslälle utan såsom visitationsplats för den der förlagda
tullbetjeningen, vid hvilken visitation så tillgår, att de mindre båtarne, efter
ett flygtigt påseende, få aflägsna sig, och å de större infinna sig vaktmästarne samt,
efter att halva emoltagit antingen en liten handtryckning eller ock förplägning, tillsäga
skepparen att afsegla. Delta låter ofta nog icke verkställa sig, emedan storm
och mörker hindra honom derifrån för den dagen, då, om han hade fått fortsätta
resan förbi tullen, han inom en kort stund hade varit i Stockholm. Med denna
landtagning, hvarigenom icke sällan olyckor i mörkret inträffa, biifver nu icke annat
vunnet än den lätta visitation, hvilken ändock alltid skall ske vid framkomsten till
Stockholm.
Då jag nu här ofvan anfört obehöfligheten af tullen vid Blockhusudden, äfvensom
de olägenheter landtagningen derstädes medförer för den trafikerande allmogen,
anser jag mig äfven böra nämna den besparing, som tillskyndas Staten genom indragningen
af densamma, nemligen :
d:o Vid denna tull äro anställde en tullinspektor, en uppsyningsman samt 4
å 6 vaktmästare under sommaren och den tid af året som sjöfarten är sorn lilli—
gast, men ett mindre antal om vintern. Till hvad belopp dessas aflöning kan uppgå
är svårt för mig alt bestämma.
2:o Vid nämnde tull äro 2:ne stenhus, utom andra byggnader, hvilka lära
vara Statens tillhörigheter och som vid indragningen af nämnde tull vore öfverflö
-
236
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 157.
diga, hvarföre med afseende på dessas vackra läge många köpare skulle täfla om
desamma.
Men sedan jag nu uppgifvit de fördelar, som skulle beredas såväl de trafikerande
som Staten, genom indragning af denna tull, får jag såsom önskningsmål
anhålla :
att den vid nämnde tull nu anställde Inspektoren, Magister Ekbohrn, hvilken
är till åren kommen, och äfven är beröfvad hörselförmågan, kunde
för sin återstående lifstid bibehållas vid sin lön samt öfriga förmåner,
hvilka han såsom tullinspektor innehar.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
Joh. Gust. Wasmuth,
från Stockholms län.
Uti ofvanstående motion instämma :
J. O. Sundgren och M. Pehrsson,
# från Stockholms län.
N:o 157.
Af Nlls Olsson från Malmöhus län, om ändring i 2 kap. 4 $ af
Kongl. Förordningen den 19 December 1827 om hemmansklyfning och
jordafsöndring, i fråga om sättet för bestämmandet af den afgäld, som
bör erläggas af afsöndrad lägenhet.
Uti 2 kap. 4 § af Kongl Förordningen af den 19 December 1827 om jordafsöndring
m. m. bjudes att afhandlingen, hvarigenom jord från hemman söndrad
blifvit, skall till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifvas, som den öfverenskomma afgälden
pröfve, och, der den tillräcklig befinnes, fastställe. Enligt den princip Kongl. Kammar-Kollegium
i besvärsväg stadgat och som äfven af Länsstyrelsen tillämpad blifvit,
varda afhandlingar af förenämnda beskaffenhet af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande remitterade
lill Kronofogde, Häradsskrifvare och någon Landtmätare, att med biträde af
2:ne nämndemän och i närvaro af stamhemmanets egare och den afsöndrade jor
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 158.
237
dens innehafvare på stället uträkna och föreslå den jordskyld, som årligen bör till
stamhemmanet utgå.
För denna uträkning är det af nöden att få upplyst, hvilka och huru beskaffade
de egor äro, som tillhöra såväl stamegendomen, som den afsöndrade lägenheten.
Häraf har uppkommit det förhållande, att egoväldet till ett större säteri
med liera tusen tunnland skolat uppmätas och taxeras, för att kunna jemföra ulskylden,
som belöper sig på detsamma och på den derifrån afsöndrade lägenheten.
Följden har naturligtvis blifvit den, att man måst afstå från begäran om pröfning af
öfverens kommen jordskyld. I andra fall, då förrättningsmännen äro boende på
många mils afstånd från lägenheten, blifva kostnaderne för förrättningen äfven så
höga, att de öfverstiga flera hundra års jordskyld, t. ex. då förrätlningskostnaderna
uppgått till 100 It:dr samt jordskylden till lösen efter markegångstaxan för en kappe
korn. Detta har äfven gjort att de flesta lägenhetsinnehafvare uraktlåtit begära
pröfning af jordskylden. Då nu denna försummelse medför en synnerlig oreda vid
mantalsskrifning och laxeringsmöten, får jag uti ofvan åberopade lagrum yrka det
tillägg:
att der Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke kan fastställa den jordskyld,
som afsöndrad lägenhet skall betala till stamhemmanet, bör det vara
kommunalnämnden i den församling, der den afsöndrade lägenheten är
belägen, som bör föreslå hvad jordskyld, som skall betalas lill stam-1
hemmanet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anliålles ödmjukeligen.
Stockholm den 22 November 1862.
Nils Olsson,
från Malmöhus län.
N:o 158.
Af Nils Olsson från Malmöhus län, om indragning lill Statsverket, efter
nuvarande innehafvares afgång, af alla militieboställen samt anvisande
i stället af kontant ersättning ät militär tjenstemän.
Vid de tvänue sistlidne riksdagarne väcktes af undertecknad motion, om att alla
militärboställen i riket borde vid innehafvarnes afgång indragas och för Statens
V
238
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 158.
räkning bortarrenderas. Jag anser verkställandet af denna åtgärd så mycket mera
behöfligt, sora herrar mililärtjenstcmån understundom, såsom t. ex. vid inträffande
krig eller andra tillfälligheter, äro förhindrade alt sjelfve tillse och, som sig bör,
vårda sin boställsjord. Jemte de af mig, för giltigheten af en dylik åtgärd, vid
dessa tillfällen anförda grunder, vill jag bär i korthet nämna följande:
l:o Arrendera de flesta militärtjenstemän bort sina boställen på tjenstetid.
Men då denna är helt och hållet obestämd, och varierar från och med två å tre
till och med tio år och derutöfver, och då hvarje boställsinnehafvares afgång vanligtvis
har tillträdet af en ny arrendator till följd, så inträder härigenom det förhållande,
att boställsjorden icke häfdas och skötes med vederbörlig omsorg, eller så,
som den skulle vårdas, om arrendetiden vore bestämd och arrendatorn tryggad i
sin besittning på t. ex. tjugo år;
2:o Äro boställena så olika, alt t. ex. det ena ryttmästare-bostället ger innehafvaren
en inkomst af 6,000, det andra 5 å 4,000, det ena Fahnjunkare-bostället
ger 3,000, ett annat 2,000, somliga 1,000 R:dr och derunder i årlig inkomst.
Samma missförhållande eger rum äfven med de boställen, som äro indelade
på infanteriet. Då man för att vara rättvis måste antaga såsom grundsats, att alla
tjenstemän af lika grad böra vara lika aflönade, alt, som ordspråket säger, de, som
göra samma bön, äfven böra hafva lika lön, så skulle, genom en så beskaffad indragning,
det riksgagneliga resultat erhållas, alt
aj hvarje militärtjenstemän af samma grad erhölle lika lön utaf de för bo
ställs-arrendena
inflytande medel;
bj genom boställenas bortarrenderande på bestämd tid, (t. ex. 20 år), blefve
arrendatorn tryggad i sin besittning, hvadan han ock derför kunde betala ett vida
högre arrende, än som nu är fallet, då tiden för arrendet är obestämd och beror
af nuvarande innehafvarens afgång, hvilket högre arrende äfven bör inbringa Statskassan
en betydande vinst och vida öfverstiga, hvad tarfvas för en jemnare fördelning
af lönerna; och
ej genom den bestämda arrendetiden och arrendatorns tryggade besittning
kunde den sednare använda större kapital och mera arbete på boställsjordens skötsel,
m. m., hvadan denna skulle gifva sin odlare en betydligt högre afkastning och
göra honom ekonomiskt oberoende och välbergad, hvilket är en vinst icke allenast
för den enskilde, utan äfven för samhället.
Om de herrar Utskotts-ledamöter, som komma alt behandla denna motion, vilja
taga densamma i noggrannt öfvervägande, så skola de finna, att det förslag jag framställt
ingalunda leder tili någon mannamån, utan fastmera till en jemnare och rättvisare
fördelning af lönerna, jemte den vinst, som tillskyndas Staten genom boställsjordens
bättre skötsel och häraf följande högre afkastning, hvilken på samma gång
som den gör befolkningen välbergad och lycklig, är att anse som en ren vinst för
det allmänna.
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 159.
239
På dessa enkla men sanningsenliga grunder anhåller jag:
att alla militär-boställen, elter nuvarande innehafvares ålgång, måtte indragas
till Staten och desamma på offentlig auktion och på en tid af 20
år till den högstbjudande bortarrenderas, äfvensom alt i deras ställe lämplig
penningelön till militärljenstemännen anslås.
Om denna motions remitterande till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 11162.
Nils Olsson,
från Malmöhus län.
N:o 159.
Af Johan Erickzon från Jönköpings län, om statsanslag och län till
sänkning af Soljen, m. /!. sjöar inom Södra Wedbo härad, samt förhöjning
i det af Kongl. Maj.t nu äskade anslag till odlingsförelag
inom riket.
Erkännande den sanning att jordbruket utgör rikets säkraste modernäring,
halva Konung och Ständer i sednare tider, med särdeles omtanka, på flera olika
säll sökt befrämja dess utveckling, och sålunda mången gång satt mindre förmögne
orter i tillfälle alt, till egen och hela landets nytta, verkställa odlingsförelag och
lörhältringar, de der utan Statens mellankomst icke skulle kunnat åstadkommas.
Icke minst vigtiga i detta afseende äro de penningebidrag, Staten lemnat för
sänkning och aftappning af sjöar och mossar, hvilka bidrag, enligt hvad Rikets Ständer
nogsamt känna, redan lemnat goda frukter.
Af dylika odlingsföretag återstår ännu på många orter mycket att utföra.
Ett sådant företag, — af stort behof påkalladt och som skulle till odlingsbar mark,
genom aftappning af vatten, uppbringa minst 2,500 tunnland, hvilka nu innehålla
endast sanka och ofruktbara kärr och mossar, oberäknad den landvinning, som genom
sjöarnas aftappning komma att vinnas; — är sänkning och aftappning af sjöarna
Soljen, Ass-sjön, Hafvavikssjön samt Ingarp och Kopparps-sjöarna, med flere i
närheten af desse sjöar befintlige vatten, belägne inom Södra Wedbo Härad af Jönköpings
län, hvarför kostnadsförslag af Herr Öfverste Lieutenanten vid Väg- och Val
-
240
Motioner i Bonde- Stcmdet 1862. N:o 160.
tenbyggnadskåren, F. W. Leijonankar redan den 13 Januari 1857 blef upprättadt.
— Om delta synnerligt nödvändiga sänkningsföretag, yttrar förbemålde Herr ÖfversteLieulenant
i undersöknings oell kostnadsförslags-protokollet, alt det utgör ett af de
betydligare af detta slag i landet, och skulle gifva en särdeles myckenhet af odlingsbar
jord, utom fördelarna deraf att en vidsträckt trakt befriades från sumpiga kärr
och mader.
Alla handlingar och kostnadsförslag, som röra denna sjösänkning, finnas att
tillgå hos Styrelsen öfver Rikets Väg och Vattenbygguadskorps.
Det är på grund af hvad jag nu anfört, som jag vördsamt anhåller:
alt Rikets nu församlade Höglofiiga Ständer täcktes till delta företag bevilja
65,917 R:dr 50 öre Runt, med en del såsom lån på vanliga betal—
ningsvilkor samt någon del deraf säsom Statsbidrag ulan återbetalningsskyldighet,
äfvensom att Rikets Ständer ville, till befrämjande af aftappning
af sanka trakter och sjöar, för beredande af nyttiga och behöfliga odlingsföretag
inom Riket, utöfver hvad Kongl. Maj:t i nåder föreslagit, ytterligare
anslå under nästa statsreglering minst 50.000 R:dr Runt per år.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
J. Erickzon,
från Jönköpings län.
N:o 180.
Af Ola Lasson från Christianstads län, om ändring i 2 Kap. 1 §
Rättegångs-Balken och Kongl. Brefvet den 13 Januari 1757, i fråga
om tiden för lagtima Ungs hällande inom Svea och Göta riken.
Att en säker och skyndsam lagskipning utgör ett oeftergifligt vilkor för samhällsmedlemmarnes
trefnad och lugn torde icke gerna kunna förnekas af dem, sora
behöft anlita lagen om hjelp lör att få sina rättigheter erkända. Tyvärr måste dock
hvar och en medgifva att någon skyndsam lagskipning här i landet icke finnes elier
ens kan finnas, så länge det otjenliga förhållande eger rum att häradshöfdingarne
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 161. 241
äro skyldige alt endast hålla tre, två eller eli ting om året, allt efter sorn för hvarje
landsort är stadgadt. Sådant var dock ej förhållandet i äldre tider, ty då borde,
enligt så väl landskapslagarnes sorn landslagens föreskrifter, under de bestämda Irenne
lagtima tingsliderna tingen hållas på den rätta tingsstaden hvar sjunde dag eller en
gång i veckan. I detta afseende kan man säga att våra förfäder voro vida bättre
lottade än vi, alldenstund en krånglig vederpart då icke kunde utdraga en rättegång
i åratal, hvilket nu för tiden synes höra till ordningen för dagen. Visserligen
är det sannt, alt det omförmälda linglandel en gång i veckan nu mera icke är
lämpligt, sedan rättegångarnes antal så betydligt förökat sig, till följd af folkmängdens
tillvext och ett i sammanhang dermed stående utbildadt rättstillstånd, men detta
utesluter dock icke möjligheten alt vidtaga någon lämplig åtgärd till inskränkande
af den långsamhet i lagskipningen, som nu så allmänt ölverklagas, äfven om en
sådan förändring skulle medföra någon pekunier uppoffring å Statens sida. Emellertid
och då jag icke kan afgöra, huruvida ej lokala förhållanden lägga ganska svara
hinder i vägen för en genomgående reform i detta afseende, så vidt den samma
angår det glest befolkade Norrland, särdeles Lappmarkssocknarne, får jag i betraktande
häraf vördsamt föreslå:
att i Svea och Göta riken lagtima häradsting skola hållas en gång i hvarje
månad under de i 2 Kap. i § Rällegungs-Balken och Kongl. Brefvet den
13 Januari 1 757 bestämda tingslerminer.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
Ola Lasson,
från Christianstads lån.
N:o 161.
Af Ola Imsson från Christianstads lån, om ändring i 12 Kap. 3 $
Rätlegängs-Balken, i fråga om påföljden för svarande parl, sorn för
fallolöst
uleblifver frän Rätten.
Uti 12 Kapitlet 3 § Rättegångs-Balken har väl blifvit föreskrifvet, att om käranden
inställer sig å föresatt dag hos den Bält, dit saken är instämd, men sva
Bih.
till R. St. Prot. 1862 % 1863. 11 Sami. 4 Afd. 31
242
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 161.
randen ej och låter ej laga förfall framte, så skall Rätten, sedan käranden visat att
svaranden blifvit lagligen stämd, döma i saken efter ty som sanning deri utletas
kan. Men detta stadgande anser jag vara så tillvida mindre lämpligt, som derigenom
någon ovilkorlig skyldighet alt genast meddela utslag icke ålägges domaren.
En följd deraf har ock blifvit, att, med undantag af skuldfordringsmål, hvaröfver
genast plägar dömas, en svarande part, som har nog rättskänsla för alt icke kunna,
mot bättre velande, neka käromålef, vanligtvis uteblir i afsigt att uppehålla saken
och hindra käranden att komma i lagligt åtnjutande af dess rätt, helst ett sådant
uteblifvande för svaranden medför endast, fyra dalers böter. Domaren måste då,
om käranden det äskar, uppskjuta saken, å landet, till nästa ling, som kanske icke
infaller förr än efter 4, 6 eller 12 månaders förlopp.
Allt efter tingens antal om året, och ofta uteblir svaranden äfven då, emedan
han finnér det vara för sig vida mer fördelaktigt att erlägga vitet och kunna draga
ut med sakens afgörande, än att få dom deri. På detta sätt kan, enligt hvad erfarenheten
vid handen gifver, en svarande part medelst sin tredska få saken i åratal
uppskjuten och sålunda tillfoga sin vederpart ett verkligt lidande. Men då en så
beskaffad rättsprincip icke öfverensstämmer med en säker och väl ordnad lagskipnings
fordringar, får jag fördenskull vördsamt föreslå:
att en förfallolöst uteblilven svarande part skall, i likhet med hvad i andra
länders nyare lagstiftning blifvit stadgadt, anses hafva medgifvet kärandens
påslående, eller ock, i händelse detta förslag icke kan vinna bifall,
domaren ovilkorligen åläggas att alltid genast döma i saken, såvida ej
käranden uttryckligen begär uppskof deri.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
Ola Lasson,
från Christianstads lån.
Motioner i Bonde- Ståndet. 1862. N:o 162.
948
N:o 162.
Af J. O. Sandgren från Stockholms län, om upphäfvande af 2 § i
4 Artikeln Kongl. Stadgan den 13 April 1808, angående jagt och
djurfång samt förhöjning af i 7 § af 5 Artikeln af samma Stadga
stadgade böter.
Såsom bekant är har det genom 2 § och 4 artikein af Kongl. Stadgan angående
jagt och djurfång den 15 April 1808 blifvit föreskrifvet, att i yttre skärgården,
hvarest skatt för skytte erlägges, får, utan afseende [tå tid, ali sjöfågel dödas,
och tillika en sparsam äggning i de egentligen så kallade hafsfåglars bon ega
rum, hvilken likväl endast af husvärdarne sjelfva ur så kallade holkar får anslällas,
hvarjemte i 7 § och 5 artikeln al samma Kongl. Stadga är vordet bestämdt, att
den, som å andras enskiida egor förstör ägg eller ungar på bo, skall böta för hvardera
förbrytelsen, för fredlyst vildt 5 Rdr och för det eljest älelige och nyltige 3
R:dr 16 sk. Sker oloflig äggning å egne egor eller förstör man derstädes ägg och
ungar i bo, så är plikten i dessa fall 5 ll:dr 16 sk. för fredlyst vildt samt 1 R:dr
52 sk., allt Banko, för det eljest nyltige och ätelige.
Då dessa föreskrifter icke allenast äro i så målto otjenliga, att de i hög grad
föranleda lill hafsfåglarnes utrotande, helst någon kontroll på den sparsamma äggningen
icke finnes, utan ock plikten så obetydlig, alt den icke är i stånd att afskräcka
från dylika förbrytelser, så får jag, dertill uppmanad af mina kommitlenter,
härjemte vördsamt föreslå:
alt 2 § af 4 artikein i ornförmälda Kongl. Stadga må upphäfvas samt
böterna i 7 § af 5 artikeln sålunda förändras, att de i förra fallen utsättas
till 30 och 20 R:dr samt i sednare fallen till 15 och 10 R:dr R;mt.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhåiles ödmjukast.
Stockholm den 22 November 1862.
J. 0. Sundgren,
från Stockholms lån.
Ui
Motioner % Bonde-Ståndet 1862. N:o 163.
N:o 163.
Af «I. O. Sundgren från Stockholms län, om anslag till lön dt en
Veterinärläkare för Roslagen med station i Norrtelje.
I närmaste sammanhang med åkerbrukets utvidgande och stigande står ladugårdarnes
utveckling samt deraf beroende boskapsskötsel och husdjurens sanitära
vård, hvarmed förenar sig omlankan att, vid deras tillfälliga sjukdomar eller i den
olyckliga händelsen af farsoter ibland dem, ega vid banden nödigt läkarebiträde till
rådfrågande. Behofvet al en lättare tillgänglig djurläkarevård har länge gjort sig
gällande i de kring Norrtelje stad liggande härader och skeppslag, hvarest endast en
veterinärläkare, vid Skebo bruk, finnes boende, till hvilken flera af häradernas socknar
hafva ända till 7 mil, och som dessutou sällan kan vara att påräkna, och som
martiden
aldrig, alldenstund han är anställd vid Lif-regemeritets Dragonkorps och således
främst bör tillse och vårda regementets sjuka hästar, hvarföre också vid de tillfällen
kreaturssjukdomar på orten allmännare varit gängse, elever från Velerenärinrättningen
i Stockholm blifvit af Kongl. Sundhets-koliegium förordnade alt dit afresa
och lemna läkarevård.
En hvar af oss kärmes, af hvilket värde en häst eiler ett nötkreatur är för
den mindre bemedlade bonden eiler torparen, huru ofta hela hans bestånd kan äf
ventyras
genom förlusten af ett eller, annat sådant, och huru ofta äfven en sådan
förlust inträffar i saknad af läkarebiträde, för att icke tala om det betänkliga fall,
då farsoter bland kreaturen äro rådande, och man inser då utåt» svårighet, af hvil
ken
vigt det är för en ort att inom sig ega behörigen examinerad och skicklig djurläkare,
till hvilken hvar och en i nödens stund kan vända sig för erhållande af råd och hjelp.
Då den ort jag representerar icke kan ensam tillförsäkra en duglig djurläkare
den för hans utkomst nödiga lön, hvartill den dock, så mycket i dess förmåga står,
vill bidraga, samt då behofvet af nödigt biträde i detta hänseende oftast och allmänt
låtit sig förnimma; så vågar jag vördsamt hemställa:
att Rikets Höglofliga Ständer mätte såsom årlig lön åt en veterinärläkare
för Roslagen med station i Norrtelje anslå Sjuhundra Femtio Riksdaler Riks
mynt
årligen.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåiles.
Slockholm den 22 November 18G2.
J. 0. Sundgren,
från Stockholms län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 164- 245
Uti ofvanstående motion instämmer:
M. Pehrsson,
från Stockholms län.
N:o 164.
Af Herman Öbom från Norrbottens län, om beviljande af ett räntefrilt
amor tering slån lill bestridande af arfvoden åt Landtmätare vid
laga skiften inom nämnda län.
AU laga skiften på det kraftigaste medverka till jordbrukets framåtskridande
torde ingen kunna bestrida, och alla hinder för skiftesverkets framgång böra derföre
undanrödjas. Det svåraste hindret för närvarande hvad Norrbotten belrällar ligger
deri, alt skifteskostnaderna dels i anseende till den större vidd, hemman i besagde
län måste tilldelas för markens sämre beskaffenhet ärr i de södra orterna, dels äfven
i anledning af den höga landtmäteri-taxan, blifva dryga och dertill skola utgå under
skiftenas handläggning samt vid deras afslutande, under det jordbruket ligger i linda,
och jordbrukaren har alt utgöra handtlangnings- och utflyttningskostnaderna; jordegarne
frukta derföre med skäl för skiftena, ehuru de inse nyltan deraf och vilja
hafva dem.
För alt undanrödja berörda hinder synes Staten deiföra böra lemna helst räntefria
amorleringslån, att förskottsvis utbetalas af ränleriet, lill arfvoden åt landtmätare,
för de förrättningar som äro af laga skiftes egenskap, emot det att Staten
inom 10 år från förrättningens slut återbekommer hvad utbetaldt blifvit, samt inträda
i den förmånsrätt, landtmätaren har för arfvodets utfående. I Finland eller
på andra sidan riksgränsen, har sådant egt rum, och de invid gränsen på Svenska
sidan belägna socknarne bar Kongl. Majit ju redan beviljat antingen anslag utan
ålerbetalningsskyldigbet eller andra förmåner för skiftesverkets fortgång, hvilket ver
kat
högst fördelaktigt, hvarföre, och då öfriga socknar i Norrbottens län äro nära i
enahanda ställning, jag vågar föreslå:
att Rikets Ständer måtte bevilja ett räntefritt amorteringslån af 20,000
R:dr Runt årligen, till landtmäteri-arfvodens bestridande vid laga skiften
246
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 165.
inom Norrbottens län. emot den garanti och öfriga vilkor för medlens
återbetalning, som Rikets Ständer anse erforderlig.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
— - Herman öbom,
från Norrbottens län.
Häruti instämmer:
Josef Oscar Almqvist,
från Norrbottens län.
N:o 165.
Af Herman öbom från Norrbottens län, om anslag till lön åt en
Agronom inom Norrbottens län.
Under de sednare åren har det visat sig, att en tjenstgörande agronom varit
under större delen af sommaren upptagen i Norrbottens län, och skulle varit det
ännu mera om haris tid för tjenstegöromål i andra län sådant tillåtit. Det år ock
naturligt alt förhållandet skall vara sådant, och alt Norrbottens län behöfver en särskild
ständigt der stationerad agronom, då länet intager nära *:del af riket, och då
de vid afvitlringen i stark tillvext uppkommande nyhemman jemte de gamla fordra
mera råd vid odlingarnes rätta bedrifvande än i andra län, der jordbruket ej skall
ånyo grundläggas, utan redan hunnit en större utveckling. At berörde agronom
skulle tillika uppdragas upprättandet af odlingsplaner för kronohemman och nybyggen
samt i sammanhang dermed verkställandet af syner på de redan odlade markerna
i stället för kronobeljeningen emot godtgörelse af de medel, som i några år
utgått och synes fortfarande böra få utgå dertill. För biträde af agronom vid afvitlringsförrättningarne,
vore derigenom så mycket vunnit för jordbrukets framsteg i
Norrbotten, alt de derföre utgående medlen icke skulle kunna anses annat än som
väl använde. Utgiften för Staten blefve ej heller derigenom större ån den nu är,
då resekostnaden för agronomen emellan Norrbotten och de södra länen, derigenom
kunde undvikas.
Jag får i anledning häraf föreslå:
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 166.
247
det Ilikets Ständer mätte bevilja och anslå lön för en i Norrbottens län ständigt
stationerad agronom.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
lierman Öbom,
från Norrbottens lån.
Häruti instämmer:
Josef Oscar Almqvist,
från Norrbottens lån.
N:o 166.
Af Herman öbom från Norrbottens län, om smärre Kronan tillhöriga
jordrymders upplåtande ät henman och nybyggen inom länet emot
utgörande af skogsränla.
Vid afvillringen inom Nonbottens län, har det visat sig, att hemman och nybyggen
hafva så spridda inegor, alt de, oaktadt skiftesantaiels utsträckning till det
högst medgifna, ändock få högst oformliga områden, äfvensom alt, i följd deraf, smärre
kronokilar uppkommit, enär hemman i brist på odlingslägenheter, ej kunnat för sitt
bestånd tilläggas dem, emot mantals förhöjning. Berörda trakter synes Kronan ej
hafva någon egentlig fördel af att bibehålla, helst sådana ej kunna vårdas för olof
liga
afverkningar. För att undanrödja dessa oformligheter och tillskynda Kronan någon
inkomst af berörda kronotrakter, vågar jag föreslå:
att dylik mark, dock ej till större vidd ån 1,000 tunnland duglig mark
på mantalet, måtte kunna tilläggas hemman och nybyggen mot en efter
traktens beskaffenhet lämpad skogsränta icke understigande deu grundränta,
Kronan har af den skogsmark som indelas till hemman.
Dylikt är medgifvet å andra sidan riksgränsen, och har visat sig af behofvet
högeligen påkalladt äfven inom Norrbottens län.
Om remiss till behörigt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
Herman Öbom,
från Norrbottens lån.
248 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 167.
Häruti instämmer :
Josef Oscar Almqvist,
Irån Norrbottens län.
N:o 167.
Af Jonas Christoffersson från Wermlands län, om inskränkning
i nämndemännens antal vid laga syner och urtima ting.
Då egodelningsrätt, som liar att pröfva för landtbrukaren högst vigtiga ärenden,
endast består af trenne ledamöter jemte ordföranden samt större laga af- och
tillträdesbusesyner å militie- och ecklesiastika boställen kunna lörrältas al domhafranden
och tvänne nämndemän, synes det mig öfverflödigt att dels vid laga syner
i allmänhet och synnerligen vid al- och tillträdeshusesvner emellan enskilda och
deras arrendatorer, och dels vid urtima ting, dervid, såsom bekant är, ganska ofta
helt obetydliga mål förekomma, icke mindre än sju nämndemän skola tjenstgöra,
till stor kostnad såväl för Kongl. Ma:jt och Kronan, som för enskilda parter; och
är det af sådan anledning jag nu, till Rikets Ständers uppmärksamhet och öfvervägande,
vördsamt föreslår :
att med den ändring i gällande lag och författningar, som af motionen,
derest den bifalles, blifver en nödvändig följd, det måtte stadgas, att vid
alla laga syner och urtima ting endast trenne nämndemän må ordföranden
i Rätten biträda.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhåller jag vördsamligen.
Stockholm den 22 November 1862.
Jonas Christoffersson,
från Wermlands län.
N:o 168,
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 168.
249
N:o 168.
Af Jonas Christopherson Irån Wermlands län, om ändring i gällande
föreskrift rörande grustägt.
Ibland äldre lagstadganden förekomma tvänne, som längesedan upphört att vara
tillämpliga. Jag menar de författningar, som föreskrifva att till vägbyggnad får
sand och ris tagas å skog oell utmark, der det tarfvas m. lii. Och får detta tagande,
så vidt jag kan förstå förfallningarnes andemening, ske utan all sorts ersättning
till jordegaren. Om härpå fästades mindre afseende under den tid, som lagsladgandena
tillkommo, är derom mindre att säga, ty under den tiden ansågs hvarken
skogen eller skogs- och utmarken af synnerligt värde ; den låg för öfrigt då
mera i samfällighet till liela hemman eller flera skilteslag, som förhållandet möjligen
ännu kan vara uti vissa delar- af riket, der vidsträckta skogs- och utmarker
linnas. Men pä andra ställen deremot, der afrösningsjorden är af ringa omfång, är
det ett alltför stort ingrepp i eganderätten, att vägbyggnadsskyldige skola ega rätt
alt utan ersättning oell jordegaren oåtspord få inkräkta på hans egendom. I samma
mån, som Svenska jorden för hvarje år allt mera styckas, dels genom hemmansklyfning,
dels genom jordafsöndring, i samma mån blir nu omnämnda lagsladgande
orättvist och förkastligt. En egare till en mindre hemmansdel, som vid ett
laga skifte råkat få en sådan skogstrakt att derå grustägt kan uppletas, kan inom
några år så tillvida blifva beröfvad hela sitt utmarksskifte, alt endast grunden återstår,
som oftast kan bestå af blott berg och sten, der hvarken bete eller skog
framdeles kan vexa.
Man kan visserligen invända häremot, alt jordegarne under laga skiften kunnat
af samfälld mark uttaga grustag, men om delta också skett, så har man ju
ingen säkerhet, huruvida det behagar vägbyggnadsskyldige att taga lagningsämne på en
sådan plats eller ej, då det, efter nu gällande lagbestämmelse, står dem fritt att på
skog och utmark taga byggnadsämne hvar helst de behaga, och om några också
skulle taga sitt behof af samfälligheter, så är det väl i alla fall icke förenligt med
eganderätlsprincipen, att, på sätt som hittills, taga både utan lof och ersättning.
Jag skulle nu jemväl kunna uppgifva några speciela fall, der enskilda mindre hemmansegare
fått vidkännas en alltför stor skada genom denna orimliga lag, men jag
hoppas och tager för gifvet, att Rikets Höglofliga Ständer, af hvad jag redan anfört
Bill. till R. St. Prot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd. 32
250
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 169.
inse nödvändigheten att lörändra nu ifrågavarande lagbud, och får jag derföre vördsamt
föreslå :
att Kongl. Brefvet den 25 November 1802 oell Kammar-kollegii cirkulär
den 4 Mars 1825 måtte ändras eller upphäfvas och i stället stadgas:
Till vägbyggnad får sand, ler och ris tagas såväl uti inegor och hagar,
som å skogs- och utmark, emot ersättning till den elier dem, som
marken och skogen ega ; och, i händelse icke annorlunda öfverenskommas
kan, skall sand- och lertag till vägbyggnad af kronobetjent med 2:ne
nämndemän på tjeriliga ställen, der minsta skadan vållas, utsynas, och
dessa då jemväl bestämma ersättningen; hvarvid afseende bör fästas på
markens mer eller mindre tjenlighet till odling m. m.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
Jonas Christopherson,
från Wermlands län.
N:o 169.
Af Nils Jansson från Östergötlands län, om vpphäfvande af 4 kap.
5 § Jorda-Baiken jemte alla dermed sammanhang egande författningar,
rörande hembudsskyldighel och lösningssältet vid handel of jord d
landet.
Då tvångslöshet allt mera och mera anses såsom eli oeftergiflig! vilkor för handels-
och näringsverksamhetens obehindrade gång samt utveckling, och denna åsigt
äfven vunnit tillämpning i samhällets flesta näringsgrenar, torde det ej vara lör tidigt
att i någon mån undanrödja de hinder, hvilka förefinnas mot beståndet af de
aftal, som uppgöras angående jord på landet. De härvid mest framstående och inflytelserika
hindren äro utan tvifvel de af Sveriges rikes lag godkända lösningssamt
börderätterna, jemte i sammanhang dermed ålagda hembudsskyldighelen.
Som det gamla släglbandet i ett och annat af Sveriges landskap ännu bibehåller
sig lefvande och detta, såsom upphofvet till bördsrätten, kan gifva någon
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 169.
251
befogenhet åt berörda rätt, vill jag derom endast yttra den önskan att åtminstone
någon inskränkning derutinnan måtte ega rum.
Beträffande deremot lösningsrätten jemte hembudsskyldighclen torde obehöflig—
beten af deras bibehållande enligt Svensk lag vara tydlig derigenom, att de endast
afse en förening af jordeganderätt med ränle-egmderätt, eiler tvärtom, hvilken afsigt
dock, genom nutidens rörlighet i all handel och vandel påtagligen lättast skall vinnas
genom verkställighetens öfverlåtande åt del fria aftalets naturliga gång, hvarföre
blott i förbigående må erinras, dels om de många köpeaftal, hvilka nu aldrig komma
att ega ruin, på grund af obenägenhet hos säljaren, alt utbjuda och hos köparen,
att sig tillhandla jord på landel, allt af fruktan för kommande lösningsanspråk,
dels om del rältsvidriga deruti att tredje man, utan ådagaläggande af någon
origtighet i detsamma, skall kunna helt och hållet förinta ett aftal emelian tvänne
ändra. I)å härtill kommer att ifrågavarande lösningsrätt oftast begagnas för att derigenom,
på annans bekostnad, tilltvinga sig tillfällig och just genom tvånget obehörig
vinst, samt att förhållandet af ömsesidighet i lösningsrätten emellan jord- och
ränle-egare numera borttager allt sken af enskild rätts förnärmande, enär det blott
blir fråga om gemensamt afstäende från likartade rättsanspråk, kan man måhända
hoppas, det hvar och en skall inse den ringa nytta ifrågavarande lagstadganden
egentligen hafva, hvarföre jag vördsamt föreslår:
att 5 § uti 4 kapitlet Jorda-Balken samt aila dermed sammanhang egande
påbud och författningar, måtte helt och hållet upphöra alt vara gällande,
så att hembudsskyldighet och lösningsrätt vid handel om jord spå
landet hädanefter försvinna.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 11162.
Nils Jansson,
från Östergötlands län.
252
Motioner i Bonde-Ståndet 1862 N:o 170,
N:o 170.
Af JöllS Persson från Blekinge län, om ändring i sättet för bränvinstillverknings-afgiftens
erläggande.
Det uti Bränvinstillverknings-förordningen befintliga stadgande, att bränvinstillverkaren
skall insätta skattebeloppet för det bränvin lian ämnar tillverka, uti landt—
ränteriet, innan lian får börja sin tillverkning, afser, enligt mitt förmenande, att tillförsäkra
Staten, hvad den tillkommer, men kan ej betraktas såsom föreskrifvet, för
att lägga binder i vägen för utöfvandet af den lagenliga industrien. Då derföre
samma säkerhet kan vinnas med mindre omständigheter, förmodar jag alt Statsmakterna
ej hafva något emot, att så ordnas. Under nuvarande förhållanden nödgas
bränvinstillverkaren, antingen att sjelf resa den olla länga vägen till residentsstaden
i länet, eller anlita kommissionär derstädes, livar och en kan linna, huru detta, i
förra fallet åstadkommer besvär och tidspillan oell i andra fallet utsätter honom
för risken, att blifva besviken i uträttandet af ärendet, vare sig genom kommissionärens
försumlighet eller måhända oredlighet. Ja, omständigheter kunna förekomma, under
hvilka hela uppdraget förfelas, ehuru hvarken försumlighet eller oredlighet hos kommissionären
varit orsaken; då t. ex. kommissionären träffas af något olycksfall, som
gör det omöjligt för honom, att fullgöra uppdraget. Emellertid tror bränvinstillverkaren,
alt han fullgjort sin lagliga skyldighet, och ser sig först i sista ögonblicket,
då han skulle begagna sitt insättningsbevis, i saknad af detsamma, samt, oaktadt
alla vidtagna anstalter och kostnader för tillverkningens bedrifvande, utan rättighet
att begagna den noga bestämda tiden. Ett sådant obehag kan lätt afhjelpas, om det
bifalles, hvilket jag här föreslår:
all Dikets Ständer ville hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att afgiften
för bränviristillverkning finge erläggas hos kronofogden, eller att afgifteu
ansåges erlagd, då bevis från Kongl. Postkontoret företeddes, alt beloppet
blifvit under öppen rekommendation på Postkontoret aflemnadt, för
att insändas lill Uandlränteriet, eller, om detta icke anses lämpligt, till Landshöfdinge-embetet.
Om remiss häraf lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.J
Jöns Persson,
från Blekinge län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 171.
253
N:o 171.
Af C. Dahlgren från Elfsborgs län, angående hemställan lill Kongl.
Maj:t om nådig förklaring öfoer Kongl. Förordningen rörande en allmän
hypoteksbank för riket af den 26 April 1861. i fråga om vilkoren
för hypoiheksldns erhållande.
Det förhållandet har inträffat, att hypoteksföreningen för Elfsborgs län nied
Dalsland samt Göteborgs och Bohus län, åberopande Kongl. Maj:ts nådiga Förordning
angående en allmän hypoteksbank för riket af den 26 April 1861, fordrat för
lånerätt i föreningen, alt hemmanens åbyggnader skola vara brandförsäkrade i allmänna
brandförsäkringsverket för byggnader å landet eller uti vederbörande läns
allmänna brandstodsbolag, och delta oaktadt åbyggnadernas värde, enligt 5 § i hypotheksföreningens
gällande reglemente af den 28 Mars 185 1, icke ingår i värderingen;
ja, föreningen har icke ens ålnöjt sig med att hemmanens åbyggnader varit brandförsäkrade
i härads- eller pastoratsbolag, fastställda af Landshöfdinge-embetet, enligt
Kongl. Cirkuläret af den 11 Maj 1855, lill hvilka en mängd hemmansegare mäste
taga sin tillflykt sedan länets branstodsbolag låtit utskrifva algifter af ända till 2 R:dr
50 öre per 1,000 It.dr
Vid delta förhållande och då ingen anledning finnes att fordra åbyggnadernas
försäkring när deras värde icke ingår i uppskaltningssumman, synes det mig strida
emot stadgad ordning, all hypotheksföreningens direktion, enligt en kungörelse af
den 29 November 1861, uppdragit åt dess ombudsman att till betalning uppsäga
hvarje lån till hela återstående kapital och ränta, hvars innehafvare utgått från den
allmänna brandstodsinrättning, deri åbyggnaderna vid lånets lyftning varit försäkrade,
och då denna direktionens åtgärd kan leda till mycket oförtjent trassel och kännbara
förluster för de Innehafvare, som tryggat sig vid 1851 års reglementes före
skrift,
att icke åbyggnadsvärdet ingår i hypotheksvärderingen, så föranlåtes jag ödmjukligen
föreslå:
att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t anhålla om utfärdandet af den
nådiga förklaring att hypothekslån må kunna meddelas utan afseende pä
om åbyggnaderna äro brandförsäkrade eller åtminstone om de äro brandförsäkrade
i härads- och pastoratsbolag, blott dessa ärö af vederbörande
Konungens Befallningshafvande fastställda samt alt redan erhållna lån icke
må kunna uppsägas på den grund att de upphört vara försäkrade i all
-
254
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 172.
männa bolag, åtminstone icke då de i stället äro försäkrade i annat vederbörligen
fastsläldt bolag.
Om remiss af detta förslag till vederbörande Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
C. Dahlgren.
från Elfsborgs län.
N:o 172.
Af C. Påhlgren från Elfsborgs län, om borttagande af den utaf sterbhus
utgående s. k. faltigprocenten.
Sedan de nya Kommunal-förordningarne numera bestämma en rättvis fördelning
af de utskylder, som böra fylla fattigvårdens behof, synes det mig innefatta en orättvisa,
alt den så kallade fattigprocenten af sterbhus skall fortfarande utgå. Enligt
nyssnämnda Förordning utgår fattigunderhållet i proportion elter inkomst af faslighet,
kapital, rörelse och arbete, och hvar och en får således vidkännas denna börda i
mån af sina tillgångar. All då vid ett inträffande dödsfall en ny ulgilt skall påläggas
samma förmögenhet, för hvilken förut erlagts fattigunderhållsafgift och lör hvilken
arftagarnc genast inträda i skyldighet att alltjemt framdeles erläg'ga dylik fattigskatt,
synes mig obilligt, helst dels sjelfva dödsfallet kan i och för sig vara en nog stor
olycka och dels det förhållandet ofta kan inträffa, att nämnda faltigprocent, som
utgår med förmånsrätt, kan drabba ett skuldsatt bo, och således mäste tagas af medel,
som äro andras tillhörighet; dessa till ett orättvist förfång. Jag föreslår derföre:
att denna så kallade fattigprocent af sterbhus må förklaras vara afskalfad
sedan Kommunal-författningarne lemna allmän föreskrift huru fattigvårdens
behof skola fyllas.
Om remiss af detta förslag till vederbörande Utskott anhålles.
Stockholm den 22 November 1862.
C. Vahlgren,
från Elfsborgs län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 173.
255
N:o 173.
Af C. G. Sköldberg från Nerikes län, om anvisande från Riksbanken
af förhöjning i filialbankernas i Örebro, Carlshamn, Wisby, och Borås
rörelsekapital.
Hvar och en, som inser fördelarue utaf att ett lands mynt, så vidt möjligt är,
underlättar innevånarnes industri och företagsamhetsanda, kan ej annat än gilla det
beslut, som vid 4850 och 185 1 årens riksdag fattades, att af Riksbankens medel
bispringa de bolag, som i orterna kunde uppstå, för att bilda s. k. filialbanker; nå
gon
specielare redogörelse för villkoren dervid är här säkerligen öfverflödig.
Genom detta fosterländska beslut bereddes möjlighet för en större allmänhet att
i sin hemort, der lånesökandens oell borgesrnännens kredit, handstil och namntekning
äro lättare och bättre kända, än på den ofta långt bort belägna centralpunkten för
rikets penningerörelse, och oftast utan anlitande af kommissionär med de arfvoden
och risker vid försändningar etc. som t liv åtfölja, kunna erhålla lån, hvars ordentliga
inbetalande och förmågan härtill intresserar äfven ortens deltagare i filialbanken.
Inseende detta och den fördel, som kunde dragas af delaktighet i en slik penningerörelse,
hafva också Hera sådana bolag, med stöd, så väl af nämnda riksdagsbeslut
som beslutet vid 1850—1858 årens riksdag, hvaraf följde Kongl. Majlis
nådiga Kungörelse den 4 Maj 1858. bildat sig, och ingen bör förtänka dessa bolag
alt de härvid förlitat sig på löften och sladganden i dessa offieiela handlingar.
Som dock bidragen från Riksbanken till dessa bolag utdelats något ojenmt, och en
del af dem icke på långt när fått, hvad de af nämnda skäl anse sig haft giltig grund
påräkna, och dessa bolag härigenom äro urståndsätta att så gagna, hvar i sin
ort, som de skulle kunna göra, om de erhålla bidrag, närmare förhållandet till den
säkerhet för summan de till Riksbanken deponerat,, än hittills skett, samt det i synnerhet
äro filialbankerna i Orebro, Carlshamn, Wisby och Borås, som ännu äro i
mistning af en större del utaf lofvade bidrag, hvarom närlagda bilaga, som torde
till Utskottet få medfölja, lemnar närmare reda på, vågar jag härmed vördsamligeu
föreslå:
det Rikets nu församlade Ständer måtte, af Riksbankens tillgångar, anvisa,
sorn försträckning åt filialbankerna i Orebro, Carlshamn, Wisby och Borås
256
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 17i.
vid pass 750,000 R:dr R:mt, utgörande rest af hvad båda Statsmakterna
garanterat under den 4 Maj 1858.
Om remiss häraf anhålles.
Stockkölm den 26 November 1862.
C. G. Sköldberg,
från Nerikes län.
N:q 174.
Af €3. G. Sköldberg- från Nerikes län, om anslag till lön dt en särskild
amanuens eller biträde åt landtmäleri-fiskalen.
Huru goda til! sitt syfte och huru tidsenliga författningar än må vara, blifva
de dock utan värde, om de icke behörigen följas. De kunna till och med i hög
grad skada de vigtiga ändamål, sorn de äro afsedda att i samhället befordra, derest
de få på vrångvist och egennyttigt sätt opåtaidt tillämpas.
Finge nu sådan origtig tillämpning af taxor oell arfvodesberäkningar ske bland
embets- och tjenstemän, de. der äro tillsatta att värna och befordra allmän och enskild
rätt, så uppslode dubbel låra för samhällsordningen.
En och livar, som under sednast förflutna tredjedels århundrade aktgifvit på
landthushållningens, särskildt jordbrukets hastiga utveckling, har icke kunnat undgå
Hnna hvilken kraftig häfstång till denna utveckling riket haft uti skiftesverket.
För att till delta vigliga verks fortsättande och lyftning erhålla skicklige mån
vid Landlmäteri-staten, hvars bestånd i orterna var holadt, i följd af landtmäteriarlvodeslaxans
föråldrade beskaffenhet, utfärdades Jen 12 Maj 1857 en tidsenlig nådig
taxa. Vid nästlidne riksdag höjde sig röster emot densamma ; ty det förmodades,
alt Iandtmåleriförrältningar blifvit allt lör kostsamma. Men liar väl delta också varit
händelsen, då behörig tillämpning af den Kongl, taxan egt rum?
Enligt ett till Öfverdirektören vid Landlmäteriet ingifvet memorial af den 50
Januari 1845 har det hos landtmäterifiskalen då yppat sig, att vid tagen kännedom
af 655 arfvodesräkningar, 155, eller omkring en femtedel af dem, befunnits
origtiga, och sådant lärer, af brist på tid dertill för landtmäterifiskalen, icke hafva
kunnat
Motionär i Bonde-Ståndet 1862. N:o 174.
257
va kunnat föranleda tili detaljerad granskning af de felaktiga råkningarne, eller lill
någon pålöljd för de felande landtmälarne. Verkan deraf torde kunna bedömas af
det sätt, hvarpå den nådiga taxan ofta nog tillämpas.
Af officiela handlingar är bekräftadt, att granskningen af arfvodesräkningar,
som inlemnas till Landtmäteri-fiskalen, numera icke sällan efterföljas af åtal mot
desamma och att i sådant fall räkningar en och annan gång befunnits upptaga ända
till tre å fem gånger större arfvodesbelopp än Kongl, taxan medgifver.
Med kännedom af detta beklagliga förhållande, som vore klandervärdt söka fördölja,
lärer det villigt med g ifvås, att man hittills icke sörjt för nödig kontroll å
dylika invecklade räkningar.
Af protokollet öfver Civil-ärenden, hållet inför Hans Majestät Konungen i StatsRådet
den 14 sisllidne Oktober, hvilket åtföljer Kongl. Majlis nådiga Proposition lill
Rikets Ständers Stats—Utskott, vid innevarande riksdag, angående Statsverkets tillstånd
och behof, inhemlas: att Landtmäteri-fiskalen, såsom, i följd af särskilda föreskrifter,
varande öfverhopad af mångartade, till en del för hans tjenst, främmande göromål,
icke ensam kan å den stora mängden af inkommande räkningar åstadkomma någon
vidsträcktare granskning och rättelse, om det än af särskildt förekommande anledningar
påkallas; att Juslitie-kanslers-embelet derför i underdånigt memorial hemställt,
det Kongl. Majit täcktes hos Rikets Ständer äska ett årligt anslag af 2,000
Ridr till en amanuens eller biträde åt Landtmäteri-fiskalen, och att Herr Statsrådet
och Chefen för Civil-departementet ansett det vara af vigt, att Landtmäterifiskalen
kunde egna sin hufvudsakliga verksamhet åt den honom, enligt gällande
instruktion, tillkommande närmare och speciela eftersyn, huru de till Landtmäteristaten
hörande tjenstemän uppfylla dem i tjensten åliggande skyldigheter, samt dervid
jemväl öfvervaka alt jordegare icke obehörigen betungas genom felaktig tillämpning
af arfvodestaxan; men dock endast funnit sig kunna tillstyrka nådig framställning
till Rikets Ständer derom, att, med indragning af de 1,000 R:dr, som varit
anslagna till skrifvarebiträde vid General-landtmäteri-kontoret, ett anslag af 1,200
Ridr i stället måtte anvisas för ytterligare en Ingeniör, hvars hufvudsakliga åliggande
skulle blifva att biträda både Landtmäteri-sekreteraren och Landtmäteri-fiskalen.
Skrifvarebiträde!, som sålunda skulle indragas, har hittills hesörjt kontorets,
deribland äfven Landtmäteri-fiskalens, renskrifning. En Ingeniör i skrifvarebiträdets
ställe lärer, såsom en hvar lätt finner, icke medhinna stort mer än samma renskrifning
åt Sekreteraren och Fiskalen. Af ofvan åberopade Stats-Råds-protokoll inhemtas,
att, såsom Öfverdirektören anfört, Landtmäteri-sekreteraren och Aktuarien fortfarande
äro i stort behof af det biträde, de uteslutande hiUiils åtnjutit af en person,
som i aflöning haft hela det vid sednaste riksdag å kontorets stat, till gratifikationer
åt e. o. tjenstemän och vaktbetjente, uppförda årliga anslaget af 1,000 Ridr, hvarföre
Bih. till K. St. Brot. 1862 $ 1863. U Sami. 4 Afd. 33
258
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 174.
Landlmäteri-fiskalen hädanefter lika litet som liillills kan fä någon hjelp af samma
person.
Det synes sålunda vara uppenbart, att Landlmäteri-fiskalen icke, genom förslaget
om skrifvarebiträde^ utbytande mot en Ingeniör, erhåller nödigt aibetsbiträde för
åstadkommande af någon vidsträcktare tillsyn än hittills öfver landtmälarnes tjenstgöring
och arfvodestaxans tillämpning.
Då den förevarande frågan om kontroll är af desto större vigt för rikets jordegare,
som desse torde utbetala omkring en million R:dr årligen för landtmäteriförrätlningar;
så lära Statsmagterne icke böra med likgiltighet åse ofvan omnämnda
betänkliga förhållande nied en stor del af arfvodesräkningar.
Det torde vara obestridligt alt det fordras speciela insigter och praktisk erfarenhet
i landtmäleriet för den, som skall med verkligt gagn deltaga i arbeten för
en allt omfattande tillsyn öfver landtmätarnes tillgöranden i tjensten.
Hvilken behandling andra väckta förslag om landtmäleriet än må erhålla, vågar
jag af anförda skäl vördsamt föreslå:
alt, med bibehållande af anslaget till skrifvarebiträde elier renskrifning i
General-landlmäleri-kontoret, åt, bland andra, Landlmäteri-fiskalen, i öfver
ensstämmelse
med Justilie-kanslcrs-embetels underdåniga framställning,
Rikets Ständer måtte anvisa 2,000 R:dr ll:mt årligt anslag, att å kontorets
ordinarie slat uppföras till aflöning åt särskild amanuens eiler biträde
hos Landlmäteri-fiskalen.
Om remiss häraf anhålies.
Stockholm den 2G November 1802.
C. G. Sköldberg,
från Nerikes lån.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 175.
259
N:o 175.
Af Eric (Ionsson från Westmanlands län, om tillägg till och ändring
i Kongl. Förordningen om eyors fredande mot skada af annans hem
djur
samt om stängselskyldighel den 21 December 1857.
I afseende på frågor om egers fredande mot skada af annans hemdjur samt
om stängselskyldighel återstår visserligen åunu en och annan bestämmelse, somicke
nog tydligt innefattas uti Kongl. Förordningen den 21 December 1857, deribland,
efter min tanke, främst och vigligast derom, huruvida stängsel efter äldre författning
eller beslut fortfar efter nämnda Förordning att i något fall vara gällande.
Exempelvis må anföras, dels att någon, sedan den nya förordningen blifvit gällande,
i förlitande på densammas första grundsats och stadgande att en hvar är
pligtig alt om sina hemdjur hålla vård, låter all sin äldre hägnad förfalla, men sådant,
möjligen med åberopande af 22 § i sagda Förordning, begagnas tiil försvar
af granne, som låter sina kreatur inkomma och ofreda de sålunda utan eget beskydd
lemnade egorna, dels ock alt den, som är tilltalad för ohägn af bans kreatur
på grannes eller annans mark, söker värja sig dermed, att denne icke hållit någon
siri äldre hägnad vid magt, och sålunda kanske lyckas utdraga rättegången i
lång tid.
Till stöd för sådan lagtolkning har anförts ej blott nyssnämnda §, utan äfven
och förnämligast det stadgande i 5 § af nämnda författning, att äldre hägnadsdeiningar
eller beslut icke måga ligga i vägen för hägnadsskyldighels bestämmande
enligt nu stadgade grunder, då fråga derom väckes.
Frågan är säkerligen allmänt och tili mehn för rättstillståndet underkastad tvist,
ehuru visserligen åtskilliga, bland hvilka äfven jag, anse författningens mening vara,
alt äldre hägnad eller annan än den, som upprättas i enlighet med de i författningen
stadgade nya grunder, icke befriar från den i författningen först och främst
bestämda skyldighet för en hvar att vårda siria bemdjur eller för försummelse derutinnan
ansvara.
Deråt syftar åtminstone den nya författningen, och då icke blott tiden kan vara
inne att i tydliga ord uttala denna mening, utan äfven osäkerheten i rättstillståndet
manar till en oförtydbar bestämmelse, som betager all anledning till stridighet emellan
jordbrukare och tryggar en hvar i dess rätt, får jag föreslå att Rikets Ständer
960
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 176.
för deras del malle besluta det tillägg till eller den förklaring af ofvanberörda förordning:
att
hägnad, sorn tillkommit enligt äldre författningar eller beslut, eller annorlunda,
än sagde förordning i afseende å hägnads fördelning och upprättande
bestämmer, icke länder hägnadsshylåig lill befrielse från vård om
sina hemdjur, sd att de icke inkomma på annans egor eller frän de i
författningen stadgade påföljder för underlåtenhet härutinnan.
Derjemte ocb då det torde linnas nödigt, att det i 57 § af meranämnda förordning
innefattade stadgande om ogiltighet af förut utfärdade vitén och andra ansvarsbestämmelser
för ofred af kreatur äfven utslräckes lill sådan ofred eller åverkan.
som den, hvarå stadgats ansvar i 4 mom. af 21 §:en i samma förordning,
föreslår jag vördsamt, att det anmärkta stadgandet i nämnda § 37 må erhålla denna
förändrade lydelse:
— —
efter hvilken lid alla vilen och andra ansvarsbestämmelser, hvilka, genom
särskilda af Konungen meddelade beslut eller af Domstol eiler annan embetsmyndighet
utfärdade vitesförbud, kunna blifvit stadgade mot försummelse
eller förbrytelse, hvarå ansvar i denna förordning stadgats, upphört att vara
gällande.
Om remiss af dessa mina förslag lill vederbörligt Utskott anhåltes.
Stockholm den 20 November 18G2.
Eric Jonsson,
från Westmanlands lån.
N:o 176.
Af Eric Jonsson från Westmanlands län, om särskildt lagstadgande
alt afhandling, rörande afsöndring af jordlägenhet frän hemman för
alltid, med full eganderält, md. för att ega bestånd mot en sednare
hemmansegare eller inteckningshafvare, i laga ordning intecknas.
Utan synnerlig tankeansträngning lärer väl en hvar kunna inse att, sedan det
genom Kongl. Förordningen den 12 November 1858 tillåtits att för alltid under
full eganderåtl från hemman afsöndra lägenhet af, i vissa provinser, minst tre och,
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 176.
263
i öfriga delar af riket, minst två tunnlands eller deremot svarande qvadratrefvars
areal, väsendtlig skada kan ådragas inteckningshafvare eller köpare af hemman, derest
de ej äro i tillfälle att inhemta med säkerhet, huru mycket af hemmanet genom
afsöndringen för alltid och under full eganderätt till annan upplåtits.
Efter skedda afsöndringar kan en person köpa t. ex. *:dels mantal, i förlitande
på hvad skifteshandlingar upplysa om dertill hörande egor, men blifver deruti ganska
bedragen, då han förr eller sednare inhemtar, hvilka afsöndringar från hemmansdelen
gjorts.
Ocl» huru skola väl inteckningshafvarne kunna vaka deröfver att deras rätt ej
förminskas, eller kunna veta, lill hvem eiler hvilka de ega att hålla sig för den
minskning i säkerhet, de genom afsöndringen lidit, då de utkräfva sin rätt af sjelfva
hemmansegaren?
Är det marine för dessa fall tillfyllest att de upplåtelser, hvarigenom afsöndringar
ske, uppbjudas och sålunda lagfaras?
Då detta visserligen icke är tillräckligt för köpares och inteckningshafvares
tryggande och det således jemväl kan inverka mycket menligt å allmänna krediten,
men all önskiig garanti kan vinnas, derest nu omnämnde upplåtelser äfven intecknas
eller åtminstone deras antecknande i Domstolarnes inteckningsprotokoll måste ega
rum; i hvilket fall, och derest förnyelse häraf, likasom i fråga om andra inteckningar,
måste ske, alltid kan vinnas all erforderlig upplysning genom gravations
bevis;
får jag, då den tillökning i kostnad, sådant för lägenhetsinnehafvare kan medföra,
ingalunda kan uppväga olägenheterna af det eljest osäkra rättstillståndet härutinnan,
föreslå, alt Rikets Ständer måtte lör deras del besluta, eiler hos Kongl. Maj.t
i underdånighet anhålla:
att genom utfärdaude författning stadgas, det, utom redan föreskrifven lagfart,
afhandling, hvarigenom lägenhet från hemman afsöndras för alltid under
full eganderätt, skall, för att emot den eller dem, som sedermera
blifva egare af stamhemmanet eller deruti vinna inteckning, ega bestånd,
för så vidt afsöndringen eljest med laga verkan skett, vid Domstol intecknas
och inteckningen förnyas, på sätt och inom tid, som i afseende
å jordafsöndringar å viss tid eller på lifstid är föreskrifvet.
Örn remiss af denna motion till vederbörligt Utskott anhålies.
Slockholm den 26 November 1662.
Eric Jonsson,
från Westmanlands lån.
2«2
Motioner i Bonde-Ståndet 1S62. N:o 177.
N:o 177.
Af Eric .Bousson frän Westmanlands län. om vpphäfoande af 13 Kap.
1, 2 och 3 g§ Missgernings-Balken, saml de rörande samma ämne
i Kyrkolagen förekommande sladganden.
Då i Sveriges rikes lag af 1754 Missgernings-Balkens 15 Kapitel, ”om den,
sorn förgör sig sjelf”, först Idef gäliande torde den lidens af det allmänna så högt
förljente lagstiftare antingen icke tillräckligt begrundat det egentliga ämnet för sagda
lagrums innehåll, eller ock funnit sig föranlåtne att gifva vika för en tidsanda, som
villo se sjelfmord i den menskliga lagen fördömdt.
Huru annars förklara, att någon efter sin död, då han trådt inför hela verldens
Domare, skal! ställas till rätta inför mensklig Domstol. Ty om man än vill
söka försvara lagstiftningen i detta fall dermed, att densamma skulle vara väsendtligen
preventiv eiler syftande alf förekomma sjelfmord, eller att således egentliga
vigten läge på strafifhotet, kan dock aldrig förbises, att den påföljd, brottmålslagen
bestämmer å ifrågavarande, likasom å andra gerningar, innefattar ett straff å gerningsmannen.
Eller skall det väl behöfva bevisas, alt de påföljder, som i nämnde
lagrum bestämmas för sjelfmord, innebära bestraffningar å sjelfmördaren, eller att
sjelfmord betraktas såsom ett brott och fördenskull såsom ämne för brottmålslag?
Jag ämnar icke förneka hvarken att sjelfmord är eli brott elier att sjelfmördaren
således är brottslig. Men jag frågar: har menniskan befogenhet alt bestraffa
delta brott, och kan hon det ens; och om hon egde och kunde det, behöfver vål
samhället, tiil fredande af rättstillståndet, att bestraffa dessa brott?
Hvem som är ende Domaren öfver döde har jag redan antyd!.
Af hvad lagen i detta ämne stadgar lärer väl icke någon i det (näppeligen
sinnesfriska) själstillstånd, hvarunder sjelfmord begås, låta afhålla sig derifrån. Hvad
ändamål kan väl vid sådant förhållande stadgandet hafva?
Och kan Staten bestraffa den döde, är han för lagen åtkomlig, såsom förment
brottsling ?
Då jag skrider till besvarande af denna fråga, kan det ej ske utan framhållande
af en anmärkningsvärd brist på uppmärksamhet hos 1754 års eljest så skarpsinnige
lagstiftare.
Hvar finna vi väl uti ifrågavarande fall det högsinnade skydd, som eljest i lagen
tillerkänts den oförvunne tilltalade. För att ej citera andra bevis på denna upp
-
Motioner i Bonde-Ståndet 2862. N:o 2J7.
263
höjda sida af gällande lagstiftning, sorn viii att hvarje tilltalad skall anses oskyldig
till dess att han åtminstone i det närmaste är fullt lagligen öfvertygad om brottslighet,
skall jag endast hänvisa till 17 Kap. 20 § Rältegångs-Balken, der det heter:
”är endera parten boria, och viser ej rätta förfall; då må han, som när är, låta
afhöra sina vittnen, om han vill, och Domaren ej linner dem jäfäktige vara.”
Häraf följer att vittnesförhör ej kan ega rum, då endera parten är borta och
eger laga förfall. Men detta förutsätter jemväl att parten stämt eller är stämd och
således är part.
Huru står härmed tillsamman ransakning mot död man, som hvarken kunnat
kallas eller sig inställa alt höras? huru med den fordran i ordnadt samhälle att
hvarje tilltalad skall höras eller kunna höras och, till sitt värjande, ega anföra t. ex.
jäf emot vittnen? och huru dermed att andra brottmål förfalla då den tilltalade
allidit?
Om nu icke uti ifrågavarande fall lika medel linnas för den tilltalades värjande,
som i andra brottmålslall; om det således är minst sagdt tvifvelaktigt om vittnen
kunna i dylikt mål på ed såsom ojäfvige höras, huru skall väl sjelfva faktum kunna
lagligen bevisas? —• huru den tilltalade lagligen finnas brottslig?
Måtte nutidens lagstiftare utplåna detta minne af en mindre eftertänksam tidsanda!
Jag kan ej föreställa mig annat, än att det kan ske, utan att fela mot den
Okristliga anda, som kanhända mera utgjorde den tidens, än vår tids berömmelse.
På de grunder, jag nu haft ärau andraga, och andra, lätt insedda, yrkar jag
vördsamt:
att 1, 2 och 3 §§ af 15 Kap. Missgernings-Balken måtte upphäfvas och
utur; lagen utgå samt, i sammanhang dermed, de hit isänföriiga sta.dganden
i Kyrkolagen, i förhållande dertill ändras.
Dea moraliska vinsten af förbättrad lagstiftning vore ej den enda vinsten häraf.
Den statsekonomiska, genom besparing af kostnader å läkare-besigtningar och ransakningar,
vöre jemväl visserligen ej ringa.
Jag anhåller om remiss af denna motion till Lag-Utskottet.
Slockholm den 2C November 1862.
Eric Jonsson,
från Westmanlands län.
*64
Motioner i B onde-Ståndet 186N:o 178.
N:o 178.
Af Ola Ohlsson irån Blekinge län, om inrättande dels af seminarietför
bildande af folkskole-lärarinnor, dels ock i sammanhang dermed
af flickskolor.
1 sammanhang med hvad jag rörande omorganisation af folkskoleväsendet föreslagit
tillåter jag mig, fästa delta Stånds, så väl som Bikets öfriga Ständers uppmärksamhet,
på det i alla afseenden bedröfliga skick, liv, ri skolorna för landets
döttrar befinna sig. Hvad som egentligen felas är skickliga lärarinnor. Visserligen
finnes i hufvudstaden en anstalt, för sådanas bildande, men dels kaa en anstalt icke
fylla det stora behofvet, dels äro de der bildade lärarinnorna, väl ej egentligen ämnade
för folkskolan. Det förslag som jag nu går att väcka, talar för sig sjelf, och
jag vill derför icke göra någon längre inledning.
Jag föreslår:
1 :o att seminarier för folkskolelärariimor upprättas minst ett i hvarje Stift.
‘2:o att tre är efter del dessa seminarier trädt i verksamhet, flickskolor
med ordinarie lärarinnor inrättas i städerna och pä landsbygden.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålies.
Stockholm den 26 November 1862.
Ola Ohlsson,
från Blekinge län
N:o 178.
Motioner i Bonde Ståndet 1802. N:o 179.
265
N:o 179.
Af' Ola Ohlson frän blekinge län, om förändring i gällande föreskrifter
angående frejdebeltjgs utfärdande.
Det torde vara cn temiigen allmänt erkänd sanning, att det Svenska presterskapét
ännu är öfvcrliopadt med en massa verldsiiga bestyr, hvilka i högsta grad
menligt inverka pä deras rent presterliga verksamhet, hvilken icke så sällan till den
grad försummas, ali det tyckes, som ansåge presten sjelf denna såsom en bisak,
elier väl snarare ett nödlvunget ondt. Man träffar prester, som äro utmärkte affärsmän,
skickliga jordbrukare, en och annan gång äfven stora vetenskapsmän, men det
blir alltmer och mer sällsynt att hos presterna tinna kristlig ödmjukhet, oskrymtad
gudsfruktan och religiöst nit. Orsakerna lill detta bedrölliga förhållande äro dels
deras olyckliga löningssält, dels ofvannämnda verldsiiga bestyr. Alla kristligt sinnade
prester — och vi hafva lyckligtvis ännu sådane ibland oss — alia som sälta sin
vinning och sin ära uti, att trampa i Frälsarens och Apostlarnes fotspår, skulle derför
med glädje helsa en förändring, som gjorde det möjligt för dem att uteslutande
egna sin verksamhet, åt församlingens själavård, det är dess andliga bästa. Afsigten
med detta memorial är att lyfta en om också ringa börda från prestens axlar.
Många al dessa verldsiiga bestyr, hvilka nu äro lika besvärliga för presten som
tryckande för lekmannen, äro tillkomna i äldste tider och voro måhända då lika
mycket på sin plats, som de nu icke äro det. Så är det tydligt, alt innan kristendomen
hunnit att slå riktigt rot bland folket, det kunde vara nödvändigt att
presten gal den, som ville ingå i Statens tjenst, som ville söka borgerskap, som
ville träda i äktenskap o. s. v. bevis om att han innehade nödig kristendomskunskap,
och att han icke var behäftad med hednisk vidskepelse. Då presterna sedermera
förelogo sig att föra hok öfver folkets sedliga tillstånd, och att efter dessa
höcker afgifva så kallade frejdebelyg, sa trodde de sig såsom censorer hafva folket
helt och hållet i sina händer. Del torde vara öfverflödigt att här påpeka alla de
obehag, som af dessa merendels pä prestens enskilda omdöme beroende frejdebetvg
orsakats. Det är så läll för presten, att genom ett tvetydigt ord, genom en endast
till hälften framkastad insinuation, nedsätta en person i sina medmenniskors ögon.
Det är egentligen den fattigaste delen af folket, som lider under delta tyranni; den
som har penningar att betala med är i allmänhet välfräjdad. Om en fattig arbetare
Bilt. till II. ISt. Proi. 1862 fy 1863■ 11 Sami■ 4 Afd. 34
266
Motioner i
några gånger råkat att vara öfverlasta^ af starka drycker, så eger presten rätt att,
i hans frejdehelyg, säga honom vara begifven på dryckenskap; den som söker sitt
arbete utom socknen, blir lätt en kringstrykare, den som oj går i sockenkyrkan,
ej sällan en uppenbar hädare. Stundom skrifver presten ”så vidt mig vcterligt är”
och redan denna låtsade okunnighet innebär en kränkande förmodan om att en
persons frojd är tvifvelaktig.
Folket har nu vuxit från della förmynderskap, den enskildes lif och handlingar
angå icke presten, och denne bör således icke hafva större rätt än hvar och
en annaa menniska, alt deröfver uttala sitt enskilda omdöme. — Jag får derföre
vördsamt föreslå:
alt presterskapet icke må ega rättighet all hädanefter utfärda frcjdchctyg,
ulan må dessa utfärdas af vederbörlig domstol eller mantalskommissärier
och endast innehålla huruvida en person är eller icke är för vandrande
brott straffad.
Om remiss till Utskott som vederbör, anhålles vördsamligen.
Stockholm den 26 November 1862.
Ola Ohlson,
från Blekinge lån.
N:o 180.
Af Ola Ohlson från Blekinge län, om åtgärders vidtagande lill folkskoleväsendets
förbättrande.
Af mina kommiltenlcr uppmanad, att så vidt i min ringa förmåga slår, såsom
deras ombud verka för befrämjandet af landets vigtigaste angelägenhet, folkskoleväsendet,
och sjelf varm vän af upplysningen, hörde jag med glädje, i föregående plenum,
väckas en motion, som alsåg förbättring i lolkskoielärares lönevilkor, hvilkas
alltför stora knapphändighet jag skulle tro ingen vågar bestrida. Men lill min
stora ledsnad fann jag, att den ärade slånds-brodren, trots sitt varma nit för saken,
icke vågat alt fullt uttaga det vigliga sloget, lian föreslår visserligen löner, hvilka,
i’ lyckligaste fall, det vill säga, om skolläraren tjenstgör fulla tolf månader om
året, skulle kunna uppgå ända till 600 B:dr årligen, oberäkuadt några andra för
-
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 180.
‘267
maner, såsom bostad, ved och en trädgårdstäppa ; men jag skulle tro, att, under nuvarande
förhållanden, äfven dessa löncvilkor icke äro så fördelaktiga, ätt man kan
vänta alt kunskapsrike män skola egna sig åt skollärarens mödosamma kall. —
Våra skolor på landel lemna mycket öfrigt alt önska. Äfven de examinerade folk—
skolelärarnes kunskapsmål! är alltför ringa, för att de skulle kunna bibringa våra barn
den allmänna bildning, på hvilken landtmannens barn har lika grundade anspråk som
stadsboens. Och hvilken ofantlig skilnad är det icke emellan undervisningsanstalterna
i staden och på landet? Lärarne i städernas elementarskolor hafva utan undantag
akademisk bildning, nittionio hundradedeiar äro promoverade Magistrar, de
hafva sin tillräckliga om också alls icke öfverflödiga utkomst; de äro aktade och
ansedde såsom nyttige, kunskapsrike och välbergade medborgare. Huru helt annorlunda
är icke landtskolmästarens ställning i samhället ? Vid seminariet har han
inhemtat ett ganska ofullständigt mått af kunskaper, merendels så ringa, att han
icke sjelf inser hura obetydligt det är, och att det i intet afseende höjer honom
öfver den arbetande klassen, hvarifrån han i allmänhet är utgången ; han kan sällan
stafva, än mindre punktera felfritt, och det torde höra till undantagen, alt lian
har en drifven stil, och kan undervisa barnen i det för dem så nödvändiga landt—
braksbokbålleriet. Den examinerade folkskolläraren har i allmänhet knappast så stora
kunskaper, som en skolpojke i andra klassen af elementarskolorne. Den svenska allmogen
kan icke låta ett sådant förhållande fortfara; vi äro skyldige oss sjelfve, vi äro
skyldige våra barn och efterkommande, att så ordna skolväsendet, att vi få duglige och
kunskapsrike skollärare. Och huru skall väl delta kunna ske på annat sätt, än genom
att bereda skolläraren en så ekonomiskt oberoende ställning, alt kunskaper och
duglighet egna sig åt skolan? Man frågar: hvarifrån skola vi taga de betydliga medel,
som härför erfordras ? Jag svarar: skolväsendet är landets vigligaste fråga
och om vi först betänka skolan med nödiga anslag, innan vi gifva en skilling till
något annat ändamål, så få vi nog nödiga medel till det andra också. Jag skulle
önska alt armé, flotta, embetsmän o. s. v. lingö vänta, till dess skolan fått hvad
den behöfver, och den med rätta tillkommer.
1 vårt grannrike Danmark är skolväsendet vida hällre ordnadt än hos oss; det
är ganska vanligt att theologie kandidater, och filosofie doktorer söka folkskolelärareplatser,
under afvaktan på bättre befordran. Men också är skolläraren icke der
såsom här, så uselt aflönad, att han med möda kan lifnära sig, och framförallt:
han är icke, som hans svenska yrkesbroder, ett slags sämre kyrkovaktmästare, eller
såsom det äfven kallas, klockaredräng.
Men om skolväsendet skall kunna på ändamålsenligt sätt ombildas, så måste
preslerna skiljas från uppsigten öfver skolorna, och desse ställas under en särskild
skolstyrelse, i hvilken äfven prosten kan laga säle, om det allmänna förtroendet dit
inväljer honom.
På grand af hvad jag nu anfört föreslår jag följande stadganden :
Motioner i JBoiide* Ståndet 1862. N:o 180-
l:o Hela landsorten, oberoende a! sockncindelningen, indelas i skoldislrikter
med hvardera 1,500 till 5,000 innevånare, elter befolkningens
täthet.
2:o I hvarje sådant skoldistrikt väljes en skolstyrelse sorn det tillkommer
alt tillsätta skollärare, och vaka öfver alt desse fullgöra sin
skyldighet.
5:o I hvarje skoldistrikt skall utom nödiga småskolor vara en lägre
folkskola, med 2:nc lärare, en öfver- och en undcilärare. Håda dessa
lärare höra hafva tagit skollärareexamcn, till hvilken lördringarne höra
betydligt höjas emot hvad de nu äro, och öfvoiläraren dessutom fullständig
studentexamen, med minst betyget ”med beröm godkänd” i kristendom
och lefvande språk, samt ”godkänd” i arithmetik, naturvetenskaper,
historia och geografi. Söker prestman eller promoverad magister sådan
befattning, vare fri från vidare kunskapsprof.
4:o Öfverläraren i lägre folkskolan erhåller ruin i skolhuset, visso
famnar ved eller torf årligen, samt en trädgårdstäppa, hvartill hörer minst
ett tunnland väl odlad jord. I kontant lön åtnjuter han 1,000 lill 1,200
IVdr II. m t. Underlärarcn har ett rum, vedbrand samt 000 H:dr årlig ion.
Der ej jord år möjlig att anskaffa, bör öfveiläraren njuta passande ersättning.
5:o I hvart tionde skoldistrikt, del vill säga för 15 till 50,000
innevånare, upprättas en högre folkskola med likaledes två lärare: en
öfverlärare och en undei lärare. Öfverläraren i dessa skolor bör vara antingen
promoverad magister, i hvilket fall jag anser pedagogiska examen
öfverflödig, eller också prest vige? och hafva genomgått denna examen.
Der ej så qvalificerad förste lärare kan erhållas, utnåmnes han endast tills
vidare och tjensten anslås hvarje år ledig tili ny ansökning. Underlärarcn
bör hafva genomgått samma kurs som förste läraren i lägre folkskolan.
Öfverläraren har, jemte bostad och vedbrand 1,200 till 1,500 H:dr årlig
lön, med passande åtdcrstillågg, underläraren 750 tili 1,000 Il:dr.
6 ö Lärarne i såviii lägre som högre folkskolorna vare skyldiga att
ordna undervisningen ambulatorisk!, der skolstyrelsen så aktar.
7:o Der stad eller köping anses utgöra medelpunkt för skoldistrikt,
bör högre folkskolan der förläggas. Dock anses den obehöflig der förut
finnes elementarskola eller pedagogi.
8:o Lärarne vid högre, folkskolorna tillsätlas af ombud för alla 10
skoldistrikten.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 181
269
9:o En pcnsionsanstalt stiftas för skollärare.
Jag anhåller vördsammast att detta mill memorial må åtfölja Rosenbergs motion
i ämnet, och således på samma gång som hans bli föremål för Utskottets bepröfvaude.
,
Slockholm den 2 G November 1362,
Ola Ohlson,
från Blekinge län.
N:o 181.
Af samtlige representanter af Bonde-Stdndel från Blekinge län, om indragning
tills vidare af en tredjedel utaf de indelade båtsmännen inom
nämnda län emot vahans-afgifts erläggande.
Vi våga föreslå alt Rikets Ständer för sin del besluta och hos Kongl. Majit
underdånighet anhålla:
att af de indelade båtsmännen uti Blekinge, åtminstone en tredjedel,
eller Fem Hundra, tills vidare, få indragas, och ersättning al rusthållarne
utgå medelst vakansafgifter; •
att. vakansafgiften bestämmes efter någon billig och lämplig grand;
att de rusthållare, hvilka inom viss förelagd tid, anmäla sig, få, i ställd
för alt hålla båtsmän, erlägga vakansafgifter;
att derest flera anmäla sig, än som kunna beviljas sådan fördel, rusthållarne
inom hvarje socken berättigas att få erlägga vakansafgift för
idel af det antal båtsmän, som af dem hållas, samt
att sedermera företrädet lill vakansafgifts erläggande, afgöros genom
lottning, eller efter annan af Kongl. Maj;t bestämd grund.
Vi begära, såsom man häraf kan finna, icke någon befrielse från de utgifter oss
åligga för ett kärl fosterlands försvar. Tvärtom torde utgiften till Kronan ofta komma
alt blifva något större samt kännås något tyngre, än de nu mest in natura utgående
afgifterna till båtsmännen.
Del är andra skål, som göra, alt vi ändå fästa stor vigt vid framgången af
vårt förslag.
SlO , Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 181.
Den orimliga mängd båtsmän Blekinge håller, utgörande 1,500 å 875555 .-dels
mest små och magra hemman, d. v. s. en båtsman på im&dels eller icke fullt * dels
mantal, har icke blott direkt till cn stor del utarmat, eller skuldbelastat hemmansegarne;
den har älven indirekt verkat i många afseenden skadligt, och är säkerligen
förnämsta orsaken till den låga ståndpunkt, hvarpå denna sköna provins ännu i flera
afseenden befinner sig. När ett så stort antal båtsmän skall hållas af fattiga hemmansegare,
hållas de illa. Pojkar antagas; de gifta sig vanligen genast. Skaror af
fattiga barn, och en mängd enkor efter de genom liderlighet och olyckor ofta i förtid
bortgångne finnas alltid. Utom de 1,500 tjenstgörande båtsmans-familjer torde
sålunda ett lika antal familjer af kasserade båtsmän samt af båtsmansenkor eller barn finnas.
Således sannolikt 3,000 dylika familjer på cirka 900 mantal. Man torde kunna föreställa
sig huru detta skall trycka på fattigvården. Hvad värre är, det verkar på den
allmänna säkerheten och sedligheten. Tiggeri, laster och brott äro följderna af det
prisade Indelningsverket. Blekinges allmoge bar derpå förlorat till och med sitt
goda rykte. Det är för att minska tungan af fattigvården, hvilken tunga nu inom
många kommuner är odräglig; det är för att minska antalet af den del af befolkningen,
som till en början väl blott tynger fattigvården, men slutar med att betunga
fångvården, som nedsätter sedligheten och ofta tdl en förfärlig grad ökar osäkerheten
i våra hem, och å våra allmänna farvägar; det år för att undanrödja anledningarne
till den farhåga, alt Blekinge kunde blifva Sveriges Irland, hvilken säges hafva
blifvit yttrad af en af våra dugligaste Landshöfdingar, som vi väga påkalla Stalsmagternas
behjertande, och begära nedsättning uti bålsmännernas antal.
Vi skola tillåta oss ytterligare anföra några skäl, hvilka synes oss tala för det
af oss framställda förslag.
Såsom redan är antydt, begära vi ingen minskning i utgifter till Slaten. Vi
yrka ingen rubbning uti det för många kära Indelningsverket, då vi endast begärt,
att tills vidare få erlägga vakans-algift för en del båtsmansnummer.
Då emellertid det värsta motståndet väl lärer vara, alt befara från personer,
hvilka anse den, som vill vidröra Indelningsverket, för en lika stor helgerånare, som
en Katolsk prest, och kanske en och annan Luthersk, anser den som vill aflösa
tionden, skola vi försöka alt ytterligare lugna dessa herrars farhågor.
Såvidt vi kunnat förnimma, så, om äfven åtskilliga rust- och lothållare sucka
undér tungan af dryga utgifter för våra indelade ryttare och soldater, finnes numera
knappast mer än en mening, utom, och inom landet, bland militärer och civila,
hvilka känna lörhållandena, angående utmärklhelen i alla afseenden, af den Svenska
ndelade soldaten, och den höga ståndpunkt han intager såsom arbetare, medborgare
och fosterjordens försvarare. — Men de Svenska båtsmännen, huru äro de ansedde?
Uti en nyligen utkommen skrift af en ”sjöofficer’1 hvilken vi tro oss veta uttrycker
den allmänna meningen bland nästan alla tänkande sjömän i Carlskrona, hvilka icke
åro för gamla, att vara mottagliga för andra än de innötta begreppen, en skrift af
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 181.
271
hvilken vi skulle önska, ali Stats-Utskottets ledamöter egde tillfälle taga kännedom,
innan de yttra sig angående vårt sjöförsvar, uti denna skrift förekommer bland
annat:
”Af de nära 4,000 båtsmän som tillhöra Carlskrona station, finnes ingen enda
fullgod örlogs-sjöman, och icke 1,000 män, som ega den medelduglighet och öfning,
som nu för tiden fordras af den ordinära karlen, inom en örlogs-besätlning."
”Vid tillämpandet af indelningsverket för flottans bemanning, och vid försöket,
alt af landtbefolkningen skapa örlogsman, möter man otaliga svårigheter, som icke
finnas för dess bildande till soldater, och som arméen alltså icke röner. Låtom
oss se på indelta soldaten. Hans sysselsättning under freden går egentligen ut på,
att lära exercis, raiiitäriska vanor, hållning och disciplin, lian har ständigt samma
chef, befäl och underbefäl. Under en allvarlig och jemn tillsyn hålles han till punktlig
lydnad, ordning och militärisk takt. Han visar sig aldrig i trupp, utan alt uppträda
med en viss pomp och ståt, marcherar efter musik, och beskådas under mötena,
af en nyfiken och beundrande allmänhet, samt anses af landtbefolkningen med
kärlek och aktning. Disciplinen är nu för tiden icke hård och tryckande. Den ordentliga
karlen kan i allmänhet vara säker, alt af befälet bemötas med omvårdnad,
vänligt allvar och humanitet. Della allt gör indelta soldaten nöjd och stolt, och den
ordning, takt och exercis-färdighet, som han får lära, gör honom skickligare i sitt
sätt och uppväcker en sorts genllemanskap, som i viss mån höja honom öfver hvad
han var innan han blef soldat. Då han inträder i tjenst antager han icke ett yrke,
som står i stid mot hans landtliga vanor. Hans befäl äro vanligtvis jordbrukare,
liksom han sjelf. Jordbruket kan mar. kalla hans civila ära, och han kan, då han
kopplat sitt gevär, uppmuntra sitt sinne genom samtal med kamrater och befäl om
sina odlingar, skogshyggen m. m. Då han ingår i tjenst har han blott att lära
soldatyrket, men behölver icke uppträda på ett fält, der hela naturen är främmande
och vidrig för honom. Ilan får vistas, röra sig och utöfva sina tjensleåligganden
på fasta landet. Så år det icke med båtsmannen, Hvad han får lära, skall han
använda på ett element, som för honom är främmande och motbjudande, hans tjenstgöring
är icke heller så inrättad, att exercis och öfningar der äro hufvudsak. Han
användes till hundratals olika, omililära förrättningar. Sjöman är han ej, till sjösoldat
har man icke gjort honom, och såsom yrkesman (icke som enskild menniska)
är han derföre ringaktad oell förlöjligad, såväl af landtbefolkningeu som af verkligt
sjöftdk. Ilan känner delta och saknar derföre kärlek till sin ställning, sjelftillit och
stolthet.”
”Den” säger författaren ”sorn går ombord på ett Svenskt örlogsfartyg, han
skall få se en väl inöfvad kanon- och handvapens-exercis, samt en ganska uppdrifven
exercis med segel och rundhult, men vid den sednare upptäcka att ungefär
u eller i af de dervid arbetande är villigt men okunnigt manskap, som icke rätt
•örslår hvad det gör, eller ändamålet dermed, utan föres fram och ledes lill sina
m
Motioner i Bonde-Ståndet 1802. N:o 181.
åiigganden af befäl, underbefäl och matroser. Han skall iå se en mängd folk,
som bala och draga i de ”ändar” som till dem uträckas, men icke en ibland tjugo,
som halar som sjöman, eller visar att han förstår på sjömansvis använda sina
krafter. Ilan skall iå se många stora, starka karlar, men endast få viga och lediga.
Han skall upptäcka här och der bland besättningen, en och annan lätt och rörlig
individ med glad och intelligent uppsyn, men den stora mängden ser trög och liknöjd
ut. Han kan möjligen också iå se en liten näsvis pojkslyngel om 14* å 15
år, som, då han tror sig obemärkt af befälet, iör nojs med en dubbelt så gammal
man af besättningen, trampar honom pä tårna elier knäpper honom på näsan, under
det den andre roed försagd min, söker draga sig undan sin förföljare, utan att visa
ringaste tecken till beslutsamhet elier förmåga, alt göra sig qvitt sin iilla plågande.
Det är skeppsgossen, som så behandlar båtsmannen, och hvarföre? — jo, emedan
båtsmannen är nedtryckt och kufvad tili sinnet, genom medvetandet af sin okunnighel,
genom känslan af tillfällig underlägsenhet och genom motviljan för hela sjö—
Sifvet, som för honom är och förblir en naturvidrighet.”
Dessa yttranden, jemte hvad man i dessa dagar hört af sjömän på Riddarhuset,
torde vara nog, för att bedöma de indelade båtsmännen från sjöförsvarets ståndpunkt.
Vi vilja antaga, och hafva anledning förmoda, alt båtsmännen i de öfriga dalarne
af riket, der, i stället för liera båtsmän å ett hemman, flera hemman hålla en
båtsman, der de kunna förses med goda torp i stället för små potatistäppor, och
der legningen kan verkställas med större urval, båtsmännen äfven öro aktningsvärda
arbetare och medborgare. Äfven hos oss är båtsmannen, när hans helsa icke blifvit
bruten, eller försvagad af lättsinne eller klen kost under tungt arbete, ofta en
duglig arbetare, men hvarken såsom sådan, än mindre såsom familjefader elier medborgare,
intager han den plats, man sagt oss att den indelade soldaten gör; han är
långt ifrån att bland arbetsbefolkningen vara ett föredöme.
Vi våga nu fråga: skulle det icke möjligen kunna hända ali äfven Indelningsverket,
förträffligt i mycket, i det minsta, elter några hundra år befunnits äfven
hafva några brister; all det tilläfventyrs vore klokt att af delta, för öfrigt friska
trädet, afskära de sjuka greuarne, just för alt så mycket längre bevara stammen,
samt att Indelningsverket icke skulle förlora derpå, om man bibehåller det för ändamålet
dugliga manskapet, ryttare, soldater och kanske en del af de bästa båtsmännen,
om verkligen några duglige finnas, men så småningom ersätta åtminstone
de sämsta båtsmännen med en bättre ordnad trupp och till en början, under det
man icke rätt väl vet huru flottan skall byggas, men man rätt väl vol och är viss
derom, att man måste minska både befäl och manskap, samt under del man funderar
på det öfriga, later oss i Blekinge betala vakansafgift lör de båtsmän, man
under
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 182.
under slopningen af den gamla (lollan och öfriga nödig ansedda släparbete!] säkerligen
redan nu kan undvara.
Om remiss häraf lill vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
Jöns Pehrsson, Häkan Petersson,
från Blekinge län. från Blekinge lån.
Nils Soetisson, Ola Olsson,
från Blekinge län. från Blekinge lån.
N:o 182.
Af Ola Jönsson från Malmöhus län, om bestämd föreskrift i fråga om
bevillnings erläggande för boställe.
Vid tillämpningen af vid sednaste riksdag antagna Bevillningsstadga har visat sig,
ali densamma, i fråga om bevillning för löneinkomst, i så målto är otydlig, att ej
bestämdt föreskrifvits, om löntagare, som innehar boställe, skall erlägga bevillning
såväl för jordegendomen, enligt § 2, sorn. enligt § 6, för den inkomst, innehafvaren
har af bostället. Denna otydlighet har haft till följd, att man inom något laxeringsdistrikt
antagit som princip att påföra bostållshafvaren endast taxeringsbeviilning,
då man inom andra ansett bostållshafvaren dessutom böra eiläg^a bevillning
för inkomst af bostället, och på vissa ställen har ovissheten om författningens mening
till och med föranledt Taxeringskommittéerna att. då hevillningen för inkomsten
ansetts öfverstiga den, som hort erläggas för jordvärdet, påföra bostållshafvaren endast
den förra. Ett förtydligande af Bevillningsstadgan i denna del är således af
behofvct påkalladt. Jag vågar antaga, att Rikets Ständer velat bestämma, det boslällshafvaren
borde erlägga bevillning ej mindre för inkomst af bostället än för
jordvärdet, ehuru uttryckligt stadgande härom uleblilvit; ty icke gilves något rimligt
skäl, hvarför tjensteman, som har sin lön genom boställe, skall vara mera fri från
erläggande af bevillning för sin inkomst, än den som har penningelön, helst som
det rätteligen bör medgifvas den förre att från den inkomst af bostället, för hvil—
Mh. till R. St. Prof. 1862 cfc 1863. 11 Sami 4 Afd. 35
274
Motioner i Bönder Ståndet 1802. N:o 183.
lien bevillning honom påföres, afräkna det belopp, hvartill fastighetsbevillningen jemte
öfriga hemmanets onera uppgå.
Med anledning häraf får jag vördsamt anhålla :
det Rikets Ständer täcktes bestämdt förklara, alt boställshavare bör erlägga
bevillning för inkomst al bostället, eller, om skäl härför saknas,
det måtte blifva tydligt stadgadt, huruledes uti ifrågavarande fall förhållas
må.
Stockholm den 20 November 1862.
Ola Jönsson,
från Malmöhus län.
N:o 183.
Åf Ola Jönsson från Malmöhus län, om presterlig tjensteårsberähning
för lärare vid högre folkskola.
Hvar och en, som nitälskar för skolan och folkupplysningen i allmänhet, måste
med tillfredsställelse hafva sett tillkomsten och utvecklingen af den så kallade högre
folkskolan på landet; men Kongl. Majits nådiga Förordning angående nämnda skolor
har likväl, enligt min tanke, en väsendtlig brist, enär väl lärarens lön och qvalifikation
och hvad mera, som hörer till organisationen deri är bestämdt, men icke
att innehafvare!) af lärarebefattningen skall ega alt räkna tjensteår sig tillgodo, en
rättighet som jag anser böra medgifvas, helst som under nuvarande förhållanden
säkerligen prestmän finnas, hvilka ega både håg och fallenhet för skollärarekallet,
men som dock ogerna söka en sådan plats, emedan dermed är förenad förlusten af
tjensteårsberäkningen. Visserligen har läraren vid sådan skola utvägen alt hos
Kongl. Majit söka denna rättighet, utan alt, som jag tror, möta afslag, men som
en sådan ansökan i allt läll måste af hvarje enskild lärare, platsens innehafvare,
ingifvas, Kongl. Majit endast till besvär, hvarföre icke då på en gång genom en
lagbestämmelse eller ett tillägg i författningen afhjelpa sagde brist? Då högre folkskolor
väl äro i det nämaste alt sätta i jembredd med pedagogier och dessas lärare
hafva sig berörda förmån tillerkänd, så ökar della viglen af de skäl, som lala
för lärarnes vid högre folkskolor tjensteårsberäkning. Denna rättighet ville jag dock
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 184.
275
hafva utsträckt ej blott till prest, utan ock till annan akademiskt bildad person,
hvilken såsom ordinarie innehar lärarebefattningen och som, utan att vara prest,
dock egnar sig åt lärarekallet. Af ofvan anförda skäl föreslår jag vördsamt:
att Rikets Ständer för sin del besluta och hos Kongl. Majit anhålla om
en författning af innehåll att lärare vid högre folkskola, om han är
prest eller icke, skall åtnjuta enkel Ijensteårsberåkning.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
Ola Jönsson,
från Malmöhus län.
N:o 184.
Af Josef Holm från Stockholms län, angående ändring i gällande
lagstadgande i fraga om tiden för damiuckas öppnande.
Allmänna Lagen stadgade i 20 Kapitlet 6 § Byggninga-Balken, sådant detta
Lagrum ursprungligen lydde, att damlucka,, vid ansvar af böter, skulle hvarje vår
öppnas den första dagen i Maj månad. Genom Kongl. Förordningen den 5 September
1755 ändrades dagen för damluckas öppnande till den 10 Maj, hvarefter
genom Kongl. Förordningen den 25 Augusti 1851 liden för damluckas öppnande,
med afseende på Wester- och Norrbottens- samt Jemtlands län, bestämdes till den
1 Juni. De skäl, som föraniedt nämnda tids framflyttande för berörda län, måste
helt och hållet tillskrifvas lokala förhållanden, ty för rikets öfriga eller åtminstone
mera sydligt belägna provinser vore det vida mera lämpligt och ändamålsenligt,
om tidpunkten för vidtagande af berörda åtgärd inträffade något tidigare. En
sådan förändring skulle inverka särdeles välgörande på vår-odlingarne och förorsaka
att marken kunde tidigare besås, hvilket sednare ofta nog kan bidraga lill frambringande
af en både bättre och rikligare skörd. Härigenom skulle äfven kunna
förekommas den esomoftast inträffande olägenheten att, då såningen först sent på
våren kan verkställas, säden icke alltid hinner mogna förr än långt fram på hösten,
då den år utsatt för de menliga följderna af starka nattfroster.
276
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. Nio 185-
På grund häraf vågar jag yrka
den förändring i nu gällande lagstadgande angående tiden, då damlucka
skall vara öppnad, att samma tid måtte bestämmas till någon dag
i April eller sednast den 1 Maj hvarje år.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
J. Holm,
från Stockholms län.
N:o 185.
Af Olof Nilsson från Westerbottens län, om ytterligare anslag till örobyggnaden
öfver Umeå eif i närheten af Umeå stad.
Sedan uti ett af Herr Majoren och Riddaren C. Adelsköld uppgjort kostnadsförslag
till uppförande af bro öfver Umeå eif i närheten af Umeå stad. utgiften för
berörda byggnadsarbete blifvit beräknad tili 86 000 R:dr Ruut, deraf nämnda stads
innevånare förbundit sig tillskjuta 3,000 R:dr, beviljade Rikets Ständer vid 1859 —*
1860 årens riksdag tili omförmälda företag ett emot återstoden af den förslagsvis beräknade
kostnaden ungefärligen svarande anslag af 82,500 R:dr, deraf en tredjedel
eiler 27,500 Rulr ulan återbetalningsskyldighet. och tvåtredjedelar såsom lån mot
fyra procents ränta Och årlig amortering.
Med användande af dessa medel har brobyggnadsarbetet fortgått med den drift,
att alia slenpslarne och landfästena af sten åro färdiga och endast öfverbyggnaden
af trä återstår.
Till följd deraf, att den erforderliga stenen mäst anskaffas ur eli | mil från
brobyggnaden aflägset berg och genom oländig mark framiorslas, samt att ortens
stenarter äro af den mest svårartade beskaffenhet, dels att de till Iråöfverbyggnaden
nödiga grofva bjelkar ej kunnat erhållas från de i närheten af Umeå uthuggna skogome
utan hemtals för det mesta från Lappmarkerna, mot priser nära i00 procent
öfverstigande dem. hvartill flottade bjelkar kunna köpas, då ej afseende göres på
dimensionerna, har inträffat, att, enligt hvad bilagde Herr .Major Adelskölds utlåtande
med dervid fogade tabell utvisar, kostnaden för ifrågavarande företags fullbordande.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862■ N:o 186.
277
uppgår lill 110,288 R:dr 49 »re och således med icke mindre än 32.288 R:dr
öfversligande kostnadsförslagel.
I anledning häraf och då de byggnadsskyidige desto mindre äro i siånd alt
anskaffa omförrnälda opåräknade öfverskott, i den för brons färdigbyggande beräknade
kostnad, sorn Westerbottens län under innevarande år varit hemsökt af ganska
svår missvext, så får jag vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer läcktes bevilja anslag af 52,288 R:dr all utgå till en
tredjedel utan återbetalningsskyldighet och återstoden eller tvåtredjedelar
såsom lån på enahanda vilkor, som för det förra lånebidraget äro bestämda,
elier ock hela anslaget såsom lån, på det alt detta, så väl för orten söm
för det allmänna, så nyttiga företag ej, till följd af bristande medel, må
afstanna:
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
Olof Nilsson,
från Weslerbotlens län.
N:o 186.
Af O. Thoreli från Elfsborgs län, om ändring i gällande förordning
rörande vilkoren för bränvinsiillverkning.
I den öfvertygelse!! all det bör vara hvarje representants pligt att, då uti gällande
lagar och författningar sådana stadgande!! förefinnas. som skulle kunna genom
oförutsedda händelser förorsaka den enskilde förluster, bos Rikets Höglofliga Ständer
föreslå sådana ändringar som skulle, utan alt medföra risk för det allmänna, betrygga
den enskilde för ekonomiska förluster, får jag anföra följande:
Uti Kongl. Förordningen af den 26 Oktober 1860 angående vilkoren för tillverkning
af bränvin stadgas uti 8 § att bränvinsiillverkning skall minst sex veckor
före den termin, under hvilken tillverkaren vill handteringen företaga, hos Konungens
Befallningshafvande anmälas, samt tillverkaren styrka sig dertill vara berättigad äfvensom
alt Konungens Befallningshafvande derom skall lill tillverkaren utfärda bevis,
2*78 Motioner i Bonde-Ståndet 1862 N:o 186.
innefaltande tillika Landskontorets uträkning å den afgift, sorn för ifrågavarande tillverkning
utgå bör.
Uti 20 § stadgas alt afgift för bränvinstillverkning skall erläggas i förskott,
samt i 2 4 § alt afgiften skall i Ränteriet erläggas. Dessa föreskrifter kunna för en
från Ränteriet längre boende bränvinslillverkare medföra ganska stora förluster, ja
för många till oeb med förorsaka deras ekonomiska obestånd, och får jag som skäl
för detta milt påstående framlägga följande:
Om en bränvinslillverkare, som är så långt från Ränteriet boende (stundom
ända till 12 ä 16 mil), att han icke sjelf personligen kan infinna sig för alt inbetala
afgiften, utan måste med posten och genom kommissionär inbetala den och om
dertill den oförutsedda händelse skulle inträffa att posten blir röfvad, eller genom
kommissionärens ekonomiska obestånd (som afsändaren tilläfventyrs icke känner) de
för insändande till Landtränteriet afsedda medlen på annat sätt användas — hvad
blefve väl följden om bränvinsskatlen sålunda ej blefve i förskott inbetald? Jo,
enligt 24 § blifver, oaktadt bränviristiliverkaren, enligt förbud i samma §, oloflig
bränvinstillverkning icke bedrifver, den oguldna afgiften genast utmätt. Om nu
bränvinstillverkaren, i okunnighet om ofvan påpekade händelser, samt i förtröstan på
sin fulla rätt, bränvinstillverkning bedrifver, ålägges lian sålunda, enligt 40 §, att
den oguldna afgiften genast betala, samt plikte för första gången för lönnbränning
lika med afgiften, men andra gången dubbelt, och har tillika förverkat all rätt att
vidare tillverka bränvin. Detta synes mig vara bra hardt, ty om posten skulle blifva
röfvad, så kunde han möjligen i lyckligaste fall af Kongl. Maj:t af gunst och nåd
blifva förskonad från plikten, men om han åter skall genom sin kommissionärs
oredlighet blifva satt i samma kinkiga belägenhet, då hade han på samma gång förlorat
sina penningar, vore underkastad utmätning för oguldna skatten, samt linge
plikta för lönnbränning, utom det att han finge vidkännas förlust å den tillmäskade
potatisen och spannmålen, äfvensom å det större parti potatis, som redan blifvit inköpt
och hvilken vara år högst svär, i fall det ens är möjligt, att förvara i större
partier. Månne icke delta kan vara nog alt förorsaka mången ekonomiskt obestånd. På
grund af ofvannämnda skäl vågar jag vördsamt föreslå följande förändring i 21 §
af ofvannämnda Kongl. Förordning:
att det må stånda bränvinstillverkaren fritt att från närmaste Postkontor
inom i 20 § föreskrifven lid direkte till Ränteriet afsända afgiften, och
må Postkontorets qvitto å de till Ränteriet afsända medlen gälla som bevis
alt afgiften blifvit inbetald, till dess qvitto från Ränteriet å de mottagna
medlen hinner lill tillverkaren ingå, och må det äfven slå tillverkaren fritt
alt till kronofogde i orten inbetala afgiften, då tillverkaren företer det af
Konungens Befallningshafvande utfärdade beviset, som 8 § föreskriiver.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 187.
279
Härigenom tror jag icke att statskassan skulle lida någon förlust, men den
enskilde deremot blifva i flera hänseenden betryggad.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anbålles vördsamt.
Stockholm den 26 November 1862.
O. Thorell,
från Elfsborgs län.
N:o 187.
Af O. Thorell från Elfsborgs lån, om rättighet för kommunalstyrelse
antingen alt bestämma eller sig yttra, hvarest grindar få uppföras
öfver allmän väg.
Rikets Ständer hafva under flera föregående riksdagar haft mycken omtanka för
åstadkommande af skogsbesparing utan att komma till annat mede! än att till en
del borttaga stängselskyldigheten; icke desto mindre hafva Kongl. Majtts Befallningshafvande,
som icke synas mycket bekymra sig om de olägenheter, jordegaren
tillskyndas, företagit sig en åtgärd, som alldeles tillintetgör förenämnda Rikets Ständers
goda afsigt om skogsbesparing, ithy att deras underordnade kronolänsman, troligen
af för mycket tjenstenit, företagit sig alt förbjuda att grind får finnas öfver
allmän väg såväl emellan olika hemman som olika egor och som detta uti den kuperade
delen af landet, der en jordbit är passande till åker, en annan till äng och
en tredje mellan dessa för mulbete, så tvingar allmänt borttagande af grindar jordegaren
alt, för skyddande af sin gröda, å båda sidor om vägen uppföra hägnader,
som ej allenast är för jordegaren mycket kostsamt utan äfven ruinerande för skogen
och dertill högst vådligt för resande vintertiden, emedan jordegaren med alla sina
onera ogerna kan åläggas att vid inträffad snöyra om natten gå på vågen och skydda
resandes lif, att de icke fastna i snödrifvor, som bilda sig emelian hägnaderna och
då delta är ett värre ondi än om grindarne qvarstodo. Nekas kan icke, all flera
grindar funnos, som utan stor skada och olägenhet kunde och horde borttagas; men
då delta nu skett med mindre afseende på skada oell olägenhet, vågar jag föreslå:
att afgörande! hvar grindar böra få finnas eller ej måtte öfverlåtas på nu
tillsatta kommunalstyrelser eller åtminstone att Kongl. Maj:ts Befallnings
-
380 Motioner i Bonde-Ståndet 1862. Nio 188.
hafvande malte åläggas infordra kommunalstyrelsens yttrande hvar grindar
böra få finnas eller ej.
Stockholm den 2 G November 4 862.
O. Thorell,
från Elfsborgs län.
N:o 188.
Af O. Thorell från Elfsborgs län, om ändring i 53 § af Kongl. Stadgan
för rikets elementarläroverk den 20 Januari 1859.
Då på samhällets utveckling och välbefinnande mer än annat inverkar ungdomens
uppfostran, tager jag mig friheten fästa uppmärksamheten på Kongl. Maj:ts
den 20 Januari 4 859 utfärdade nådiga Stadgar för rikets elementarläroverk och
deruti förekommande bestämmelser om ordning och tukt.
Härom innehåller Stadgan i 52 §, att bestraffningsgraderna inom läroverken
skola vara tre:
4:o bestraffningar, som läraren eger omedelbart ålägga och verkställa;
2:o bestraffningar enligt rektors beslut;
5:o bestraffningar efter kollegii dom — samt i 55 §, att inom alla dessa
bestraffningsgrader varning och tilltal är den lindrigaste; alt vid fortsatt och svå
rare
felaktighet nedflyttning under medlärjungar, förvisning från lärorummet, eller,
med rektors begifvande, annan lämplig näpst må användas, och att lärjunge, som
genom fortfarande okynne och sjelfsvåld visat andra stral! vara utan verkan, må,
efter af rektor gifven varning för påföljden, i händelse af ny förseelse, med lindrigare
kroppsaga bestraffas.
Det vill mig synas, som om lagstiftaren genom dessa sladganden velat före
bygga
missbruk af aga — och detta med skäl.
1 samhällenas barndom, i hednatiden, då mörker låg olver verlden, samt menniskovärde
och menniskokärlek voro okända begrepp, var hämnden lag — och
hämndbegäret har ända intill sednaste lider bibehållit sig i våra strafflagar.
Kristlig
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 188,
281
Kristlig kärlek har dock under tidernas lopp renat begreppen och ur lagboken
utstrukit de grymma straffen, som hade hämnden till syftemål, och i stället infört
bestraffningar, åsyftande icke den straffades förnedring och förhärdelse, utan hans
upprättelse och förbättring. Sålunda hafva de affliktiva straffen af spö och ris blifvit
afskaffade såsom för raenniskan förnedrande och på henne verkande förstörande.
Käppen har blifvit fråntagen husbonden, och från sjelfva fängelserna är den
bannlyst, men i skolan skall den bibehållas — bibehållas för menniskan i dess
oskyldigaste ålder, under dess blomningstid — då den verkar mest förstörande och
minst behöfves. Vi hafva alla varit unga och hafva säkert alla i liflig hågkomst
huru djupt en oförrätt i barndomen sårar, hvilka bittra minnen en onaturlig grymhet
der qvarlemnar — och den hårdhet och grymhet, hvarpå mannen lemnar prof,
har utan tvifvel blifvit grundlagd i barndomen genom en sträng och orättvis behandling.
— Det vill ock, såsom jag ofvan nämnt, synas som om lagstiftaren velat
förekomma användandet af kroppslig aga på ungdomen genom ofvan upptagna stadganden;
men en daglig sorglig erfarenhet har ådagalagt, att lagen icke så uppfattas
och tillämpas, hvarken af rektorer eller eforer.
Man har med styggelse och djup indignation sett, hurusom rektorer utan alla
föregångna varningar, farit fram bland ynglingar med hugg och slag såsom råa
djurtämjare bland vilddjuren, hurusom dylika bragder försvaras och hyllas af hela
korporationer, tillsatte att vaka öfver ungdomens uppfostran,—ja, man har sett sådana
lärare derför utmärkas med äretecken, som borde häntyda pä allt annat ån
råhet. Sådant måste bevisa, att lagen är oduglig, och att intet annat kan stäfja
dylika naturer, än ett rent förbud att å ungdomen utöfva kroppslig aga. Tiden
tyckes äfven vara inne att införa ett sådant förbud. Då man medgifvit, att kroppslig
bestraffning verkar förnedrande och förstörande på den ofta förhärdade brottslingen,
torde det vare ännu mera uppenbart, alt dylik behandling verkar ännu mera
förstörande på det Miga, friska barndomssinnet; och ingen finnes, som ej från
barnaåren minnes, att ett allvarligt, men kärleksfullt ord verkat mera helsosamt, än
hugg och slag, som qvarlemnat agg, bitterhet och sorg.
Att käppen i skolorna är obehöflig, har erfarenheten äfven visat. Den har
städse varit absolut förbjuden i allmänna elementarskolan i Stockholm och likaså i
Hillska skolan på Barnängen, och båda dessa skolor hafva utgjort en prydnad bland
läroverken och lemnat alumner, som nu bekläda Statens högsta embeten. Erfarenheten
har sålunda ådagalagt, att käppen i skolan är onödig, och då vårt förnuft
säger oss detsamma, synes, såsom sagdt är, tiden vara inne att taga den bort.
Jag vågar sålunda i ödmjukhet föreslå ltikets Höglofliga Ständer den förändring
i 53 § Skolstadgan :
"att bland bestraffningarne inom skolan kroppsaga ej må ega rum, förr
än fader eller målsman för yngling, som af föreskrifna varningar och anBih.
till H. St. Prot. 1862 $ 1863. ' 11 Sami. 4 Afd. 36
282
Motioner i Bonde-Ståndet 1S62. N:o 189
dra lämpliga bestraffningar ej låtit sig rättas, inför Kollegium lemnat relutor
tillstånd alt i faders eller målsmans ställe, lindrig och lämplig kroppsaga
utöfva, derest icke fader eller målsman heldre tager ynglingen från
skolan.”
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Slockholm den 26 November 1862.
0. Thorell,
från Elfsborgs län.
N:o 189.
Af Jan Andersson från Kopparbergs län, om anslag lill ackordsersättning
åt f. d. Regementsläkaren m. m. B. F. Levin.
Då, för nära 50 år sedan, genom Konungens och Rikets Ständers förenade
frikostighet, det lyckades sälta en gräns för de länge öfverklagade tjensleköpen genom
så kallade ackorder vid indelda arméen, och dervid som grundsats stadgades:
att hvad bevisligen i ackorder var utgifvet, skulle utan aldrag ersättas (se hosföljande
transumt), blefvo likväl regementsläkare jemte öfriga civile tjenstemän vid arméen
uteslutna från denna ackordsersättning, på grund af den uppgift, som framställdes
af kommitterade för berörda ackordsreglering: att de af nämnda tjenstemän
utgifna ackordssummor ”aldrig genom någon Kongl, författning blifvit tillåtna” (se
hosföljande transumter). Att denna kommitterades uppgift ej var med verkliga förhållandet
öfverensstämmande visar emellertid medföljande transumt ur Kongl. Maj:ts
Bref af den 4 December 1765, hvarigenom stadgas att ”auditörer och regementsfältskärer,
enär de äro berättigade till pension, måge, vid afskedstagande!, jemväl
njuta förmånen af ackord.” Detta oaktadt blefvo dock, såsom ofvan är anfördt, regementsfältskärerna,
eller, som de numera kallas, regementsläkarne m. fl. uteslutna
från ackordsersättning, och då ändring i detta redan lagstadgade förhållande svårligen
på annat sätt slår att vinna, men flera skäl tala för billigheten af ersättning, åtminstone
för en af de sålunda från ackordsregleringen uteslutna; vågar jag i detta fall
taga Rikets Ständers välvilja i anspråk.
I Dalarne lefver nemligen ännu vid 82 års ålder en af förenämnda tjenstemän,
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 189.
283
Öfverfältläkaren och Riddaren B. F. Levin, hvilken, efter att redan 1805 hafva inträdt
i det allmännas tjenst såsom provincial-medicimedhjelpare i Hedemora distrikt,
Lief 1812 den 16 Juni, efter erläggande af 4,000 R:dr R:mt i ackord (se bilagan),
utnämnd regementsläkare vid Dalregementet och sedan bestred denna tjenst i nära
47 år eller till den 20 April 1859, då han hugnades med nådigt afsked och pension.
En så långvarig och af höga vederbörande, genom flera utmärkelser, väl
vitsordad tjenstemannabana, hvarunder det äfven lyckades honom som praktiserande
läkare att i ovanlig grad tillvinna sig förtroende, såväl bland provinsens allmoge,
som öfriga samhällsklasser, synes mig i detta läll utgöra en uppmaning till Rikets
Ständer att ej låta en gammal förtjent embetsman gå miste om den ersättning för
utbetaldt ackord, hvilken han vid sitt afskedstagande tyckes hafva bort åtnjuta, men
hvilken ersättning, på grund af nu gällande författning, svårligen står alt vinna annat
än genom Rikets Ständers åtgärd. Med anledning af allt detta hemställer jag
derföre:
att, med fästadt afseende på f. d. regementsläkaren m. m. B. F. Levins
långa tjenstetid, samt på öfriga skäl, som tala för billigheten af ackordsersättning
i detta fall, Rikets Ständer måtte låta tilldela honom Fyratusen R:dr
R:mt, utgörande den summa, sorn han bevisligen i ackord utgifvit och
hvilken, enligt den i Kongl. Maj:ts Bref af den 2 Februari 1833 stadgade
grundsats (se bilagan), skulle utan afdrag vid afskedstagande! ersättas.
Om remiss anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
Jan Andersson,
från St. Kopparbergs län
Häri förenar sig:
Anders Andersson,
från St. Kopparbergs län.
284
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 190.
N:o 190.
Af Henrik Hansson från Westernorrlands län, om vissa förändringar
i Kongl. Kungörelsen den 15 December 184-8, om kronohemmans lösande
till skalle.
Inom Westernorrlands län och södra Ångermanlands domsaga finnes många
krononybygge^ särdeles inom socknarne längst upp efter Ångermanelfven, såsom
Edsele, Ramsele, Fjällsjö, Bodum, Tossjö och Jemsele, hvarest afvittringarne under
sednare åren i betydlig mån fortgått. Egarne af nämnda nybyggen äro för det
mesta af den fattigare klassen och kunna derföre endast genom försakelser samt
offrande af svett och möda försörja sig och de sina. De måste ock, för alt kunna
lå skatterätt å sina lägenheter, hafva uppodlat vissa tunnland åker samt försett lägenheterna
med åbyggnader. Delta är väl påkostande, men leder dock till innehafvarnes
eget bästa. Men sedan ändtligen detta är undangjort och nybyggaren hos
Landshöfdinge-euibetet gör anhållan om syn och att kronolänsmannen måtte förordnas
att densamma förrätta, bifalles väl i slikt fall alltid den begärda synen, men
ej länsmannen utan kronofogden blir städse förordnad att densamma hålla. Det har
undantagsvis någon gång handt, att kronofogden i sitt ställe förordnat länsmannen i
det distrikt, derinom hemmanet, hvarå syn bör hållas, är beläget, att synen förrätta,
men i vanliga fall reser kronofogden sjelf, och då understundom först ett år efter
det ansökningen till Länsstyrelsen ingafs. Detta är i tvänne hänseenden olämpligt,
först derföre att det blir en onödig tidsutdrägt och för det andra derföre, att då
kronofogden oftast har 20 eller 30 mil från sitt hemvist till förrältningsstäilet, ersättningen
till honom för resekostnad och dagtraktamente uppgår till så stort belopp,
alt lägenhetsinnehafvaren måste skuldsätta sig för att kunna densamma betala, då
deremot, om länsmannen i orten förordnats att synen förrätta, kostnaden skulle blifvit
betydligt mindre och för den fattige ej så kännbar.
I följd häraf och på uppmaning af många biand mina kommittenter får jag
derföre vördsamt föreslå:
”att i Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse den 15 December 1848, angående
förändring uti ditintills gällande stadganden i afseende på ordningen och
sättet för vinnande al skattemannarätt till hemman och lägenheter af krono -  natur, mätte tilläggas det uttryckliga stadgande, att syn å sådana hemman
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 191.
285
och lägenheter, då de skola till skatte omföras, må, af länsmännen, hvar
inom sitt distrikt, förrättas med behörigt biträde, eller, om denna skulle
af jäf eller eljest vara förhindrad synen företaga, närmast boende kronobetjent
i den förhindrades ställe densamma förrätta.”
.lag vågar hoppas, att denna billiga begäran må vinna bifall, helst densamma
ej åsyftar någon kostnad för Staten.
Och anhåller jag om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott
Stockholm den 26 November 1862.
Henrik Hansson,
från Westernorrlands län.
N:o 191.
Af Elrik Andersson från Elfsborgs lån, om statsanslag till dels vägomläggning
inom Marks härad och dels understöd åt behöfvande derstädes.
Marks härad med en folkmängd af 35,000 menniskor, utgör bland de ofta
omtalade sju häraderna af Elfsborgs län det, der våfnadsindustrien bedrifves i den
största utsträckning, oberäknadt de stora så kallade Rydboholms fabriker, der tillverkningsvärdet
öfverstiger en million R:dr R:mt, samt åtskilliga mindre. Väfnaden
idkas hufvudsakligen som husslöjd, i det att vissa förläggare utlemna garn till väfverskor,
hvilka efter gifna mönster tillverka detsamma. Man kan göra sig någorlunda
föreställning om utsträckningen af denna rörelse, då en enda af dessa förläggare
sysselsätter 1,200 väfverskor. Icke blott väfverskorna, utan äfven barnen,
tidtals' jemväl männen som biträda med väfvens uppsättande, spolning m. m., vinna
härigenom sysselsättning och arbetsförtjenst, och det är endast derigenom man kan
förklara, huru denna stora befolkning kan lefva på en jemförelsevis liten areal, af
hvilken dessutom den största delen är för odling otillgänglig. Det är hufvudsakligen
bomullen, som utgör råvaran vid denna storartade tillverkning, då linet och
ullen, som endast på vissa trakter bearbetas, icke kunna fås till erforderligt belopp,
ocb i allt fall skulle fördyra varorna, hvilka endast genom det ytterst låga pris,
286
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 191.
hvartill de afsättas, kunna uthärda konkurrens med utländska tillverkningar och leta
sig väg lill arbelarnes hem.
Det Amerikanska kriget och den deraf föranledda bomullsbristen har på en
gång afbrulit denna näring och ställt tusentals arbetare utan sysselsättning, oaktadt
de berömvärdaste bemödanden af förläggarne alt fortfarande bereda sysselsättning
åt väfverskorna, hvilket dock varit ytterst svårt, emedan bomullspriserna stegrats till
den grad, att råvaran en tid gällde nästan lika mycket per skålpund som väfnaden,
alldenstund priset på denna sednare vara, som konsumeras af de mindre bemedlade,
ej kunde höjas i förhållande tiil råämnets stegrade pris. Oaktadt således förläggarne
med betydliga uppoffringar fortfarit och ännu fortfara att bereda arbete åt sitt
arbetsfolk, så förutser man snart den stund då en fullkomlig brist på garn och
bomull i de i sin verksamhet dels redan afstannade, dels troligen snart upphörande
spinnerierna skall omöjliggöra detta ädla bemödande. Vid åtskilliga större
spinnerier, t. ex. i Göteborg, bar arbetet redan för flera månader sedan upphört;
vid Rydahls spinneri i Mark, der tillverkningsvärdet uppgår till en million R:dr, kan,
i brist på bomull, icke arbetas mer än halfva tiden och bomullsförrådet torde i allt
fall icke räcka öfver vintren. Om de vid dessa fabriker anställda arbetares försörjning,
skola väl egarne, i hvad på dem ankommer, draga försorg, men äfven med
den största vilja hos förläggarne skall det icke blifva dem möjligt att underhålla de
tusental, som, i brist på garn, sakna sysselsättning. Denna stagnation i väfnadsindustrien
verkar dessutom förlamande på hela ortens rörelse, på det sätt nemligen,
att de, sora endast medelbarligen genom forslande eller verkställande af andra arbeten
deltagit i fabriksarbetet, nu gå miste om denna förtjenst, och den nöd, som
härigenom kommer att uppstå, blir i ordets egentliga bemärkelse gränslös.
Vid en sådan endast af yttre politiska förhållanden inträffad nöd, torde med
ännu mera skäl än vid en för en viss ort inträffad missvext, undsättning erfordras.
Man kan nemligen icke här hänvisa de nödlidande till fabrikanterne, ty dessa draga
blott försorg om de sina, icke heller till kommunerna, ty nästan alla medlemmar
af dessa lida hvar i sin mån af olyckan, mest de naturligtvis, som idka denna
afstannade husslöjd. En befolkning af 55,000 menniskor, af hvilka den ojemförligt
största delen saknar arbete, måste ådraga sig Statsmakternas uppmärksamhet
och berättiga till mellankomst. Vid valet af beskaffenheten af denna mellankomst
måste likväl den största försigtighet iakttagas; nådegåfvor, i större belopp använda,
gifva ett farligt prejudikat, och låneunderstöd kunna icke lemnäs till dem, som sakna
all säkerhet för återbetalning. Någon annan utväg torde alltså icke återstå än
befordrandet af ett allmännyttigt förslag, hvarigenom arbete åt ortens innevånare
kan beredas. Tillfälle dertill erbjudes genom en redan för flera år sedan föreslagen
omläggning af den öfvermåttan backiga landsväg, som, genomgående häradet till hela
dess längd, från Borås leder till Warberg. Alltsedan år 1856 har omläggningen
af denna väg från förstnämnda stad till Sundholms gästgifvaregård, beräknad att
Motioner i Bonde-Ståndet 18G2. N:o 191.
287
kosta 70,422 R:dr B:ko eller 105,035 R:dr Runt, varit ifrågasatt och flera gånger
uppförd på Styrelsens för allmänna väg- och vattenhyggnader generalförslag lill
Kongl. Maj:t öfver de allmänna arbeten, som ansetts förtjenta af understöd, men
otillräckligheten af de härtill anvisade medel har allt hittills fördröjt utförandet.
\ Under innevarande år har Kongl. Maj.t med afseende på rörelsens oeftergifliga behof
af denna vägomläggning, och sedan en enskild person med vanlig frikostighet
erbjudit sig alt af egna medel omlägga en vägsträcka, hvartill kostnaden beräknats
till 3,52 7 R:dr, i nåder täckts af besparingen å 6:te llufvudtiteln anslå 6,000
R:dr till omläggning af en del af denna vägsträcka, emellan den så kallade Orrleken
och Sundholms gästgifvaregård, till hvars omläggning ansetts erfordras 92,686
R:dr 50 öre, och har Väg- och Vattenbyggnadsslyrelsen i dess generalförslag lill
innevarande riksdag i underdånighet tillstyrkt ett statsbidrag för denna vägomläggning
af 60,000 R:dr under förutsättning alt återstående beloppet af häradet lillskjutes.
Då således beviljandet af della belopp nu endast innebure ett anticiperande af
hvad Slaten ulan allt tvifvel framdeles skulle komma att utbetala, men denna utbetalning
nu skulle bereda en särdeles behöflig arbetsförtjenst för den arbetslösa
befolkningen samt med afseende på den tunga, som fattigvården pålägger den af
bristande arbetsförtjenst hardt tryckta jordbrukande befolkningen, som ytterligare
kommer att betungas af det belopp af icke mindre än 32,686 R:dr, hvarmed den
måste bidraga till berörda vägomläggning, får jag härmed vördsamt föreslå:
alt Rikets Ständer med afseende å den till följd af bomullsbristen inträffade
förlägenhet inom Marks härad måtte anslå ett belopp af 80,000
R:dr R:int, deraf 60,000 R:dr böra användas till omläggning af landsvägen
från den så kallade Orrleken lill Sundholmen och återstoden till understöd
för sådana medellösa personer inom berörda härad, sorn, till följd
af bristande arbetsförtjenst, äro i verklig nöd och sakna alla medel till
utkomst.
Om remiss till Siats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
E. Andersson,
från Elfsborgs län.
288
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 192.
N:o 192.
Af Angnst Carlberg från Hallands län, om rättighet för qvinna, som
fylU 25 är, att sjelf utöfva den rätt, som, enligt lag, tillkommer
giftoman.
Då qvinnan, enligt nu gällande lag, anses vid 25 års ålder skicklig att sjelf
vårda sina ekonomiska angelägenheter, hvilket förutsätter och fordrar ett förstånd,
som kan göra sig gällande framför känslans ingifvelser, kan jag ej finna, hvarföre
hon ej må, vid samma ålder råda sig sjelf i fråga om knytande af äktenskaplig
förbindelse. Det är väl sannt att detta är en angelägenhet, i afseende hvarå hjertat
bör ega sin stora bestämmelserält, men hvarföre antaga, att qvinnan endast i detta
fall skulle underlåta att anlita förståndet och begagna sig af de råd, detsamma erbjuder?
Min öfvertygelse är derföre, att familjens rätt och samhällets bestånd ingalunda
skulle äfventyras, om qvinnan befriades från giftomannalvånget, på samma
gång jag anser en sådan befrielse vara af rättvisan och tidsandans fordringar påkallad.
England, ett bland de uti familjens helgd djupast rotfästade samhällen, lemnar qvinnan
frihet att vid 2 i års ålder, utan inhemtande af föräldrars samtycke, ingå äktenskap.
Mot detta exempel anfördes väl af en ledamot i Lag-Utskottet vid sist—
hållna riksdag, att sedens magt i England supplerade en föreskrift, som saknades i
lagen. Jag tror, att äfven i Sverige goda seder icke saknas och deribland minst
den att barn söka och hörsamma sina föräldrars råd äfven i sådana fall, der lagen
ej tvingar dem dertill.
Man behöfver ej frukta, alt föräldravördnaden skulle minskas, om föräldrarnes
rätt att bestämma öfver dottrens hand och hjerta blefve inskränkt. Och det vore
väl bedröfligt, om de sediga banden behöfde tillknytas af lagstiftarens hand. Dessutom
har giftomannainstitutionen ej till ändamål föräldravördnadens upprätthållande,
ulan låter försvara sig endast såsom ett skyddsmedel mot vådan af den unga qvinnans
oerfarenhet. Begagnar deremot giftomannen sin rätt utöfver gränserna för dess bestämmelse,
tillvinner han sig icke derigenom större aktning och tillgifvenhet af sin
skyddsling, utan månne icke tvärtom ett tvång mot en till myndig ålder kommen
qvinna alstrade olydnad och aflägsnade den kufvade från den magtegande? Oss synes,
i betraktande af qvinnans nuvarande ställning i samhället, nämnda våda mindre
ån detta själstvång, detta sönderslitande af den unga qvinnans iifligaste förhoppningar.
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 192. 289
gar. Man har väl invändt, att giftomannarältens utölvande icke innebure ett så
tryckande tvång, då vederbörande ega rätt att till domarens pröfning hänskjuta frågan
om befogenheten af giftomannens vägran, men vid sistlidne riksdag hlef tydligt
ådagalagdt, huruledes det är för de unga kontrahenterna mera motbjudande att
begagna sig af denna rätt, än alt heldre tiga och lida. Långt ifrån alt förtjena
namnet af den välmente rådgifvarer.s kall, såsom Lag-Utskottet vid nämnde riksdag
antydde med frasen om ”erfarenheten, som välvilligt bjuder sitt råd åt den med de
yttre förhållandena obekanta qvinnan”, blir vid sådant förhållande giftomannaskapet
en tvångsmagt till inskränkning af den sedliga friheten. Enär lagstiftaren ej hör
annat än i de fall, då högsta nödvändighet det påkallar, inskränka denna frihet,
samt lagen om giftöniannarält följaktligen, enligt mili öfvertygelse, bör vara ett undantagsstadgande,
afsedt för allenast qvinnor af den ålder, som berättigar till antagandet,
att de möjligen skola ulan tillräcklig pröfning följa känslan och sitt hjertås
böjelse, får jag, med yttrande af den åsigt, att qvinnans ifrågavarande sjellbestäm
mande-rätt
bör vara oberoende deraf, huruvida hon sjelf utöfvar sin myndighet
öfrigt, samt med åberopande af allt, hvad vid sista riksdag, uti de vid dåvarande
Lag-Utskotts Betänkande N:o 15 och Utlåtande N:o 20 afgifna reservationer i afgifna
syfte anförts, vördsamt föreslå:
det Rikets Ständer ville besluta ett lagstadgande af innehåll, att ogift qvinna,
som fyllt 25 år, finge sjelf utöfva den rätt, som förut lagligen tillkommit
hennes giftoman; dock att om mö gäller hvad i 6 Kap. 2 § GiftermålsBalken
är stadgadt.
Om remiss till Högloft. Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
August Carlberg,
från Hallands lån.
Bih. till B. St. Prot. 1862 $ 1863. 11 Sami. 4 Afd.
37
390
Motioner i Bonde- Ståndet 1862■ N:o 198.
N:o 193.
Af Augnst Carlberg från Hallands län, om ändring i 8 Kap. 7 §
Ärfda-Balken i fråga om arfsrätt åt oäkta barn.
Inom reprensentationen hafva vid flera föregående riksdagar röster höjt sig så
väl från det Stånd, jag tillhör, som ock från Ridderskapet och Adeln till förmån för
oäkta barns arfsrätt i mer och mindre stor utsträckning. Jag har åter upplaget
denna fråga, förvissad att densamma af Rikets Ständer, och särskildt Ronde-Ståndet,
bemötes med all den uppmärksamhet, den helt visst förtjenar. Alt nu ingå i någon
egentlig utläggning öfver frågans gång och densammas bland Rikets Ständer
allt mer och mer sig tillvunna erkännande till förmån för de oäkta barnen, anser
jag så mycket mindre behöfligt, som de fleste representanter helt säkert hafva kännedom
härom och i allt fall denna kännedom lätt kan vinnas al riksdagsförhandlingarna,
dit jag således hänvisar; men ett vill jag dock, ehuru i förbigående, hafva
fästat uppmärksamheten på och det är Lag-Utskottets vid sistlidna riksdag i ämnet
afgifna betänkande, deruti Utskottet till Rikets Ständer hemställde, att Rikets Ständer
ville tillämpa principen på en gång i den utsträckning, att oäkta barn, som, enligt
gällande lag, ej må taga annat arf än efter egna barn och bröstarfvingar, skulle
lika med äkta barn, få ärfva såväl sin moder som ock sin fader, derest barnet
blifvit af denne sednare eller fadren erkändt inför domstol eller i vittnens närvaro
inför vederbörande prestman. Det förefaller mig väl eget, alt Utskottet gick längre
än de enskilde motionärerne; men vare härmed huru som helst, emellertid förföll
frågan för den gången. Måtte dock denna min motion göra bättre lycka, det är
min uppriktiga önskan, hvarefter jag öfvergår till sjelfva saken.
Jag hade helst velat framlägga ett förslag i likhet med Lag-Utskottets nyssnämnda;
men för att icke förlora allt, ulan i stället vinna något, kommer jag att
vid denna min framställning göra någon inskränkning; och får jag såsom skäl för
motionen vördsamt anföra:
Vår nuvarande lagstiftning, då den betager oäkta barn all arfsrätt efter för
äldrar,
innefattar i min tanke en grym orättvisa mot det oskyldiga barnet, på samma
gång den befordrar ett allt mer och mer öfverhand tagande osedligt lättsinne, ökar
den fallna qvinnans förakt för sig sjelf samt underhåller en onaturlig likgiltighet
hos både fader och moder för den varelse, de bragt till lifvet, nu ofta endast till
olycka och elände. Jag kan derföre icke biträda deras mening, som påstå, att det
Motioner * Bonde-Stäudet 1862. N:o 193.
291
vöre att rubba familjens sedliga grundval, om man medgåfve till och med någon
arfsrätt åt oäkta barn efter föräldrar.
Tager man äfven i betraktande nu gällande lags stadgande, att moder till o
äkta
barn får taga arf efter detsamma, änskönt samma barn icke eger arfsrätt efter
modren, så framstår lagens stränghet mot oäkta barn i allt klarare dager, ty icke
nog dermed, att här icke gäller likhet i rättigheter, der denna likhet eljest vore
naturlig, utan man bevarar ju arfsrätt åt tjufven, de uslaste nidingar och samhällets
farligaste personer efter till och med aflägsen frände, men nekar ett obrottslig»
barn samma rätt, ja äfven efter närmaste andförvandter. Vi tro ock alt reli—
gionsläran ingenstädes förbjuder en sådan rättighet. Men oaktadt naturens och religionens
röst alltså bjuder till oäkta barns skydd, stå dock falska rättsåsigter deremot.
Ehuru ett blodsband, derpå all arfsrätt ytterst hvilar, existerar äfven emellan
oäkta barn och dess föräldrar, får dock barnet icke någon arfsrätt; och änskönt
religionen vittnar, att äre vi barn, så äre vi ock arfvingar samt sträcker denna gemensamma
arfsrätt ända upp till Guds rike, så påslår man dock och det från ett
håll, der fördragsamhet och kärlek till menniskan borde vara störst, att vår religionslära
icke har något stöd åt de åsigter, vi förfäkta. Hvad sålunda brutet är mot
de oskyldiga varelser, hvilkas talan jag här förer, viii allmänna opinionen, sedan den
hunnit till upplysning, söka godtgöra. Och i förlitande härpå, torde det vara desto
mindre nödvändigt att vidare utveckla motiverna för mitt förslag, som man i innevarande
riksdags Lag-Utskott icke allenast återfinner flera af de ledamöter, som vid
nästlidna riksdag understödde reformen, än ock träffar nya och förökade krafter för
densamma.
Under åberopande slutligen af hvad vid föregående riksmöten talats och svarats
till stöd för arfsrätts medgifvande åt oäkta barn, har jag äran, till Rikets Sländers
behjertande nu föreslå:
att, med ändring af 8 Kap. 7 § Ärfda-Balken, oäkta barn, dock icke det,
som är afladt i hordom eller förbudna leder, må taga arf efter både sin
moder och sin fader, derest fadren erkänt barnet såsom sitt, antingen inför
domstol eller i vittnens närvaro inför vederbörande prestman, men en
dast
såvida föräldrarna sjelfva icke ega äkta barn eller bröstarfvingar.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåller jag vördsamligen.
Stockholm den 26 November 1862.
Augnst Carlberg,
från Hallands län
292
Motioner i Bonde-Ståndet 1862, N:o 194,
N:o 194.
Af .1. Smedberg; frän Elfsborgs län, att de lill vissa rusthåll t och
för rustningens bestridande anslagna s. k. augment sräntor må (ill
Statsverket ingå mot ersättning till vederbörande.
Det nu brukliga uppbördssätt^ af de så kallade augmentsräntorne synes icke
stå väl tillsammans med- elier medföra den säkerhet och kontroll, som uppbördsförfattningarne
i allmänhet åsyfta. Icke sällan yppa sig stridigheter emellan räntetagaren,
nemligen rusthållaren, och räntegifvare!! eller augmentshemmanets innehafvare,
dels om sjelfva beloppet, dels ock om tiden då augmenlsräntan bör erläggas,
hvilken räntegifvaren kan fördröja, intill dess rusthållaren fått vidkännas utmätning
för sina utskylder. Räntegifvaren kan ock med skäl vägra betala intill dess Landskontorets
eller Häradsskrifvarens uträkning företes, men för att erhålla denna måste
rusthållaren oftast göra långa resor och dertill erlägga lösen, hvadan i de flesta fall
någon annan skrifkunnig person anlitas för alt uppgöra sådane uträkningar, hvilka
ofta äro mindre tillförlitlige och, om än lätt uppgjorda, likväl icke ingifver ränlegifvaren
förtroende eller tillit till desamme. Mig synes rättvisan och konseqvensen
fordra, alt augmentsräntorne, lika väl som ordinarie räntan i allmänhet, ingår till
Statsverket och att rusthållaren derifrån äfven erhåller den lill rustningens bestridande
anslagna räntan, hvadan jag hemställer:
alt Rikets Ständer ville besluta, alt de till vissa rusthåll i och för rustningens
bestridande anslagne, s. k. augmentsräntor må lika med ordinarie
räntan, i allmänhet, ingå till Statsverket, samt att vederbörande, som fått
sig sådan ränta anslagen lör rustningens bestridande, måtte af Statsverket
erhålla godtgörelse med det belopp, som elter behörig markegång å anslagne
räntepersedlarnc sig belöper; och torde Rikets Ständer hos Kongl. Majit
anhålla om utfärdande af allmän författning i ämnet, deruti vederbörande
Häradsskrifvare och uppbördsman varda lörständigade, alt ej allenast augmentsräntorne
höra å de vanliga debetsedlarne i debet upptagas, utan
äfven att den rusthållen anslagna räntan tiiigodoföres rusthållaren i kredit
å hans debetsedel och att det belopp, som öfverstiger hans utskylder, lill
honom vid uppbördsstämma!! betalas.
Om remiss till vederbörligt Utskott auhålles.
Stockholm den 26 November 4862. J. Smedberg,
från Elfsborgs län.
Motioner i B onde-Ståndet 1862. N:o 195 och 196.
t.
293
N:o 195.
Af «J. Lekberg från Nerikes län, att alla kasserade persedlar vid såväl
kavalleri- som infanteri-regementen skola genom auktion försäljas d
den ort, der sådane persedlar förvaras.
Då förslitne kasserade persedlar, så för knekte- som kavalleri-regementena*
för Kronans räkning skola försäljas, är en sådan försäljning icke tillåten att verkställas
vid de på landet befintliga förrådsbodar, utan auktion derå skall af Krigskollegium
verkställas i Stockholm. Att della leder till onödiga utgifter, stundom ända
derhän, att transportkostnaden uppäter större delen af persedlarnes värde, är i ögo
nen
fallande.
Med anledning häraf vågar jag föreslå:
att Rikets Ständer besluta, det alla kasserade persedlar, der de äro förva
rade,
genom auktion varda försålde.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862. •
J. Lekberg,
från Nerikes län.
N:o 196.
Af I*. A. Nyström från Westerbottens län, om ändring i gällande
föreskrifter rörande grunden för faltigprocentens beräkning.
Vår nu gällande lag föreskrifver i Kap. 17 § 4 Handels-Balken, hvars mening
närmare uppiyses genom jemförelse med Kongl. Förordningen den 21 Oktober
1698, alt af hvarje sterbhus |:dels procent af summa inventarii skall erläggas, till
de fattige.
294
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 196.
Det vöre onekligen en vacker tanke, som låge till grund för ett sådant lagens
förordnande, att vid fördelningen af död mans bo emellan bans arftagare, de fattige
inträdde såsom medarfvingar. Men en sådan de fattiges rätt borde väl icke ifrågakomma
uti andra den aflidnes tillgångar, än sådana, som verkligen ärfvas, d. v. s.
den rena behållningen.
Ofvananförda stadganden gifver deremot anledning till många missförhållanden
och orättvisor. Många personer, som i lifstiden drifvit en vidlyftig rörelse eller egt
stora jordegendomar, efterlemna synliga tillgångar till ofantliga belopp, men också
skuldmassor så stora, att den verkliga behållningen blifver ingen. Af ett sådant
sterbhus skall nu till de fattige utgå en summa, långt öfverstigande hvad de kunna
erhålla i ett mindre, men välbehållet bo. Der intet finnes, der borde också ingenting
kunna tagas; och sanningsenligt kan man väl säga, att i ett bo, der skulderna
uppsluka tillgångarne, sterbhuset eger intet, utan fordringsegarne alltsammans.
Att uttaga faltigprocent ur ett sådant bo, är ju således att förnärma den rätt,
kreditorerne obestridligen ega, att göra sig betäckte med boets tillgångar, så långt
de förslå. Då man i ett bo med stora tillgångar, men ringa behållning, beräknar
de fattiges andel efter summa inventarii, äfventyrar man att alldeles beröfva arfvingarne
sin del, hvarigenom möjligen nya individer kunna komma fattigvården
till last.
Och enär uti Kongl. Förordningen af den 13 Juli 1853 år föreskrifvet, huru
afgifterna till de fattiges underhåll utgå skola, synes mig den så kallade fatligprocenten
både kunna och böra erläggas endast af den behållning, som i hvarje sterbhus
möjligen finnas och alldeles icke al den, som endast består i siffror på papperet
utan allt värde och realitet.
Under förra riksdagen väckte jag en motion i nästan samma syfte, hvilken
remitterades till Lag-Utskottet och efter vanligheten begrafdes. Jag har derföre tillåtit
mig, att nu återkalla den till lif, under förhoppning att den vid detta riksmöte
måtte röna en mildare behandling; och, för att äfven i denna del inkomma i decimalberäkningen,
föreslår jag:
att stadgas måtte, alt af hvarje sterbhus skall till de fattige utgå -tadel»
procent af behållningen i boet.
Om remiss anhålles.
Stockholm den 2G November 1862.
'.Vi ' P. A. Nyström,
från Westerbottens län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862. N:o 197 och 198.
895
N:o 197.
Af Per Nilsson från Malmöhus lån, om upphörande af tryckningen af
hiks-Ständens prolokollsutdrag.
Sedan numera Rikets församlade Ständer beslutat att de inom Riks-Stånden
väckta motioner skola tryckas i en särskild samling med sina afdelningar i Bihanget
till Riks-Ståndens protokoller, och som uti samma Bihang en samling, nemligen den
nionde, innehåller Riks-Ståndens protokollsutdrag, som innefatta remisser och beslut,
hvars tryckning icke medförer ens den minsta nytta eller fördel, utan blott en öfverflödig
tryckningskostnad, får jag härmed anhålla:
att tryckningen af Riks-Ståndens protokollsutdrag, som innefattar remisser
och beslut, måtte vid denna och kommande riksdagar upphöra och de
inom Riks-Stånden väckta motionerna i stället införas i nionde samlingen
af ofvannämnda Bihang.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 26 November 1862.
Per Nilsson,
från Malmöhus län.
f rr O
N:o 198.
Af Per Nilsson från Malmöhus lån, om anslag för en jerncägsanldggning
mellan Eslöf och Ystad.
Uti särskilda ansökningar den 6 Augusti och den 6 September innevarande år
har interims-styrelsen för anläggande af jernväg emellan södra stambanan vid Eslöf
och staden Ystad, med bifogande af kartor, kostnadsförslag och öfrige frågan rörande
296
Motioner i Bonde- Ståndet 1862. N:o 198.
handlingar å det för jernvägsanläggningen bildade bolags vägnar i underdånighet
anhållit, att, enär bolaget tecknat sig för aidel af den för nämnde jernvägsanläggning,
enligt Kaptenen Frykholms upprättade förslag, beräknade kostnader 5,662,000 Ridr
Rimt, Kongl. Majit, med fästadl afseende på anförda skäl, mätte täckas föreslå Rikets
nu församlade Ständer, att för ifrågavarande jernbana bevilja ett anslag motsvarande
återstående fidelar, eller i rundt tal 2,450,000 R:dr Rimt, emot de förbindelser
och vilkor i afseende på byggnad och underhåll, som kunde blifva bestämde.
Vidare har Herr Landshöfdingen i Malmöhus län, Kommendören S. G. von
Troil sisllidne lördag inom Höglofliga Ridderskanet och Adeln uti afgifven motion
gjort framställning derom att för anläggningen af en tvär-jernbana genom Skåne,
Helsingborg och Landskrona öfver Eslöf till Ystad, Rikets Ständer måtte emot föreslagne
vilkor bevilja en summa motsvarande | idelar af den för en sådan jernbana,
enligt åberopade förslag, beräknade kostnader.
Då de ojäfaktigaste skäl, hvilka tala för anläggande af jernvägen Eslöf — Ystad
finnas fullständigt upptagna säväl uti inlerims-slvrelsens ofvannämnde underdåniga
ansökningar, som uti Herr Landshöfdingen S. G. von Troils motion, och dessa
handlingar med tillhörande bilagor otvifvelaktig! komma Höglofliga Stats-Utskotlet
tillhanda, är det som jag, till undvikande af vidlyftighet i detta milt memorial, inskränker
mig lill åberopande af förenämnde handlingars sakrika innehåll, såsom stöd
för följande min framställning och anhåller ödmjukast:
att Rikets nu församlade Ständer, för anläggning af en tili begagnande
med ångkraft afsedd jernväg från Eslöf till Ystad, måtte såsom anslag
bevilja en summa uppgående tili tvåtredjedelar af den verkliga anläggningskostnaden,
enligt de grunder Rikets Ständer kunna finna lämpligt att för
byggnaden fastställa.
Om remiss häraf till Höglofliga Stats-Utskoltet anhålies.
Stockholm den 26 November 1862.
Per Nilsson,
från Malmöhus län.
Motioner i Bonde-Ståndet 1862.1 2V:o 199.
297
N:o 199.
Af Per Missou från Malmöhus län, om ändring i gällande författning
om jordafsöndring.
Enligt Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 12 November 1858 angående
ändring i föreskrifterna rörande hemmansklyfning och jordafsöndring, får jord från
hemman icke afsöndras och för alltid under full eganderätt försäljas med mindre
sådan jord innehåller: i de norra länen minst 3 tunnland och i öfriga delen af
riket minst 2 tunnland. Delta stadgande, då det å ena sidan betager egaren rättighet att
sjelf få råda öfver jorden liksom öfver annan rättfången egendom, och å den andra
utesluter möjligheten för enskild person, alt å landet få ega bostad, ulan att derföre
vara underkastad besvär och omtanka för jordens skötande, synes alltför litet
öfverensstämma med närvarande tids fordringar på en mera frisinnad lagstiftning,
och jag föreslår derföre, att uti högslberörda nådiga Förordning måtte beredas den
ändring:
att jord må, utan afseende på dess beskaffenhet, få fritt från hemman
afsöndras och för alltid försäljas till huru stor eller liten del som helst.
Om remiss anhålles.
Slockholm den 26 November 1862. \
Per Nilsson,
från Malmöhus län.
Bih. till R. St. Brot. 1862 & 1863. 11 Sami. 4 Afd.
38
298
Motioner i' Bonde-Ståndet 1862. N:o 200.
N:o 200.
Af Anders Pehrsson Irån Christianstads län, om ändring i Kongl.
Brefvet lill Kammar-kollegium den 17 September 1856 om lämpligare
fördelning emellan socknarne i samma pastorat af den återvunna
helgonsky Iden.
I Kongl. Brefvet till Kammar-kollegium den 17 September 1056 stadgas, med
anledning af Rikets Sländers derom laltade beslut å riksdagen 1854, ”alt den till
skolorna i Lund, Malmö, Landskrona, Helsingborg, Ystad, Christianstad, Cimbrishamn
och Sölvesborg inom Lunds stift samt i Halmstad, Warberg och Falkenberg inom
provinsen Halland, af de inom Iva mil från städerna belägna socknar utgående helgonskyld
skall från skolorna skiljas och återställas lill församlingarne, för alt till deras
egna behof, i öfverensstämmelse med del ursprungliga ändamålet, användas;”
Och enär tvistigheter uppstått emellan församlingar af samma pastorat, som hafva
gemensam klockare och klockarelön, har Högbemälda Kongl. Bref af de administrativa
myndigheterna i alla instanser blifvit sålunda lillämpadt, alt ifrågavarande klockare-belgonskyld
skulle uteslutande återgå till den församling, som förut levererat
densamma till stadsskolorna, med berättigande att använda den till hvilka sina behof
som helst, ulan afseende på föreskriften i ofvannämnda nådiga Bref, att helgonskylden
skall användas till det ursprungliga ändamålet, som väl ostridigt var klockarens
a (lönande, eller, i fall den ej dertill behöfdes, folkundervisningens befrämjande.
Härigenom har det förhållandet inträffat, att sistnämnde församlingar icke allenast
återvunnit helgonskvlden till dea gamla för socknarne gemensamma ldockarelönen,
utan äfven rättighet alt använda den till sina särskilda ändamål, såsom till folkskolor,
orgclnistlöner m. na., medan andra församlingar, som förut lemnat sin helgonskyld
till pastoratets klockare, fortfarande, måste vidkännas orättvisan af klockarelönernas
fordna användande för Statens allmänna behof, derigenom alt den blifvit
alldeles lottlös i återvinningen; Och har, i följd af denna tolkning, åtmistone i ett
mig bekant fall, det händt att en annexförsamling, som utgör ungefär £:del af pastoratet
i hemmantal och folknummer, ensam måste utgöra helgonskyldslönen till pastoratets
klockare, sedan moderförsamlingen anslagit hela det återvunna helgonskyldsb^loppet
till sin enskilda Organist, så alt det, med redan lemnad tolkning af olta
åberopade nådiga Bref, kan inträffa alt den ena församlingen lönar klockare till hela
