# ID: svediakorp-gov2374
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 116,193
# sentences: 3,186
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


81
S 45.
Vid Landstingets början läte ordföranden för detsamma
framlägga en af Räkenskapsföraren upprättad beräkning öfver så
väl de utgifter, hvilka, på grund af föregående Tings beslut,
skola under det nästföljande året af landstingskassan bestridas,
som den behållning, hvilken vid årets slut kan vara att påräkna,
och de inkomster, hvilka enligt föregående Landstingsbeslut
eller på annan grund böra under det nästföljande året inflyta.
§ 46.
Med ledning af denna beräkning och de under Landstingets
sammanvaro fattade beslut skall Tinget, innan det åtskiljes,
upprätta fullständig utgifts- och inkomstslat för det nästföljande
året, utvisande, å ena sidan, de särskilda utgiftsposterna
och, å den andra, de tillgångar och inkomster som äro alt
påräkna samt det belopp, hvilket skall hos länets skattskyldige
innevånare uttaxeras.
§ 47.
De afgifler, som af Landstinget blifvit till uttaxering beslutade,
utgå i förhållande till den bevillning för egendom, rörelse,
lön eller annan inkomst, som af en hvar skattskyldig till
Statsverket erlägges, på det sätt, att den summa som af Landstinget
blifvit till uttaxering bestämd, jemföres med hela det för
ofvannämnda föremål från länet till Statsverket utgående bevill—
ningsbelopp, då sig visar huru många ören riksmynt i landstingsskatt
belöpa sig på hvarje riksdalers bevillning. Slutar
sig det sålunda bestämda öretalet med ett bråk, bör detta till
helt öre höjas.
De särskilda afgifter, som utgå för tillverkning eller försäljning
af bränvin, eller andra brända eller dislillerade drycker,
äfvensom bevillning, som pålagts utan hänsigt till motsvarig
inkomst, må vid bestämmande af landstingsutskylder ej i
beräkning tagas.
n
82
§ 48.
Till ledning för landstingsskattens bestämmande böra Häradsskrifvarne
på landel, hvarje år, efter slutade laxeringsförrättningar
till Landstingets ordförande genom Konungens Befallningshafvande
insända förteckningar, som för hvarje socken
summariskt upptaga beloppen af åsatt bevillning, särskildt för i
mantal satt jord, för annan fast egendom, samt för rörelse, lön
eller annan inkomst. Genom Konungens Befallningshafvande
insände Magistraterna dylika uppgifter för städerna och Regemenlsskrifvarne
uppgifter å löntagares vid regementena lönebevillning;
hvarefter Landstingets ordförande låter genom räkenskapsföraren
deraf upprätta sammandrag, upptagande hela länets
bevillningssumma samt huru mycket sig belöper å hvarje stad
eller socken.
§ 49.
Konungens Befallningshafvande ombesörjer, på Landstingets
derom framställda begäran, att de till uttaxering beslutade medel
varda genom vederbörande Häradsskrifvare, Magistrater och
Regementsskrilvare, i sammanhang med kronoskatterna, under
benämning landsting smedel debiterade och af vederbörande uppbördsman
indrifna, samt i landtränteriet insalta inom den lid
och med det ansvar, som är för kronans uppbörd stadgadt.
§ 50.
Den 4 Maj skall fullständig redovisning öfver uppbörden
af landstingsmedlen till Konungens Befallningshafvande aflemnas,
för alt till Landstingets ordförande insändas, och böra de nämnda
dag utestående rester på enahanda sätt inom den 1 September
redovisas.
§ 54.
Landstingets ordförande låte genom räkenskapsföraren upprätta
sammandrag öfver redovisningen, att Tinget vid dess första
sammanträde föreläggas.
85
§ 52.
Landstinget beslutar om afskrifning af sådana medel, som,
i anseende till bristande tillgång, icke kunnat indrifvas.
§ 55.
Såsom ersättning för så väl upprättande af de i § 48
nämnda handlingar, som debitering och uppbörd, innehållas i
landtränteriet tre procent af inlevererade landstingsmedel, hvaraf
beräknas en och en half procent för debiteringen, en procent
för uppbörden och en half procent att lika fördelas emellan
Landskamreraren och Landträntmästaren.
§ 54.
De i landtränteriet för landstingskassans räkning insatta
medel skola, på ordförandens i Landstinget af sekreteraren kontrasignerade
invisning, af Konungens Befallningshafvande utanordnas,
och böra, så vidt ske kan och på sätt Landstinget beslutar,
fruktbargöras till dess de för afsedda ändamål blifva behöfliga.
§ 55.
Landstingets räkenskaper skola ställas på kalenderår.
§ 56.
Landstinget utser hvarje år tre inom länet boende revisorer
och ett lika antal suppleanter för granskning af det löpande
årets räkenskaper och den från Tingets beslut bärflytande
förvaltning, ltevisionen bör vara så tidigt fulländad, att
berättelsen derom må kunna inom den 4 derpåföljande Maj
vara genom tryck offentliggjord och länets kommuner tillställd.
llevisorerna ega beräkna reseersättning på sätt, som för
Landstingsman i § 24 sagdt är.
84
§ 57.
Revisionsberättelsen skall föreläggas det lagtima Landsting,
sorn näst efter revisionen sammanträder, och eger detta afgöra,
huruvida ansvarsfrihet må meddelas, eller, i anledning al förekomna
anmärkningar, laga anspråk väckas.
§ 58.
Kongl. Maj:ts godkännande erfordras för att gifva bindande
kraft åt beslut, som afse:
a) påläggande af afgifter, som erfordra uttaxering för längre
tid, än fem år;
b) upplagande af utländskt lån, eller annat, på längre
återbetalningstid, än fem år, släidt lån;
c) försäljning, pantförskrifning eller utbyte af någon sådan
länskommunen tillhörig fastighet, som antingen genom gåfva,
testamente eller annat laga fång länskommunen tillfallit och till
underhåll för vissa dess gemensamma nytta afseende ändamål
blifvit anslagen, äfvensom förlikning, som medför ändring uti
länskommunens i sådan fastighet egande rättigheter; samt
d) bildande af två Landsting i ett län.
§ 59.
Konungens Befallningshafvandes godkännande erfordras för
att gifva bindande kraft åt Landstingets beslut i alla öfriga
ämnen, med undantag likväl för följande, som ankomma ensamt
på Landstingets afgörande; nemligen:
a) fråga om behörighet att taga säte och stämma i Landstinget;
bj
tillämpning af de i §§ 22 och 23 stadgade bötcsbestämmelser;
c]
arbetsordning för Landstinget och ordningsreglor till
efterrättelse vid Tingets sammankomster;
d) till- och afsättning af Landstingets tjenstemän och betjente
samt uppgörande af instruktioner för deras tjenstgöring;
ej underdåniga framställningar till Kongl. Maj:t; och
85
f) beslut, som innebära en ovilkorlig, på Landstinget beroende,
verksläliigbetsåtgärd i följd af Tingets förut fattade,
fastställda beslut.
§ 60.
De beslut, sorn erfordra Konungens Befallningshalvandes
godkännande, skola genast efter det de blifvit justerade, anmälas
hos Konungens Befallningshafvande, som bör hvarje särskildt
beslut oförändradt antingen godkänna eller ogilla. Konungens
Befallningshafvandes svar skall, så vidt ske kan, påföljande
dag Tinget meddelas, men eljest i länskungörelserna
offentliggöras, sednast fjorton dagar efter Tingets afslulande.
Vägrar Konungens Befallningshafvande sitt godkännande, uppgifve
skälen dertill, och ege Tinget, om det är tillsammans,
men i annat fall det Ting, som näst derpå sammanträder, afgöra
huruvida frågan skall Kongl. Maj:ts pröfning underställas.
§ 61.
Innan Landstinget åtskiljes, skola samtliga protokollen vara
justerade.
Ett sammandrag af protokollen, innehållande de fattade
besluten, jemte uppgift på antalet ledamöter, som i hvarje beslut
deltagit, oell, der omröstning egt rum, på antalet af dem
som röstat för och emot, äfvensom öfversigt af de för det nästkommande
året beslutade utgifter och beräknade inkomster,
tillika upptagande den summa, som skall på länets innevånare
uttaxeras, och huru många öre riksmynt sig belöpa på hvarje
riksdalers bevillning, — bör vid Tingets afslutande vara uppsatt
och af Tingets ordförande och ledamöter underskrifvet.
Dessa handlingar böra på Landstingskassans bekostnad
skyndsamligen tryckas och ett exemplar af dem till en hvar af
länets kommuner utdelas, samt der från predikstolen kungöras.
§ 62.
Besvär emot Landstingets beslut må icke ega rum, såvida
den klagande ej tilltror sig kunna visa, att hans enskilda rätt
blifvit genom beslutet Kränkt; och må han i thy fall, inom
tretio dagar från den dag, då beslutet blifvit, på sätt i § 61
sägs, kungjordt, till Konungens Befallningshafvande ingifva sina
till Kongl. Maj:t ställda underdåniga besvär.
Vinnes ändring i beslutet, galle den till förmån för honom
som klagat, och stånde beslutet i öfrigt, så vida ej Kongl.
Majit tillika finner skäligt beslutet i dess helhet upphäfva.
$ 63.
Der, i anseende till läge eller andra skiljaktiga förhållanden,
ett för hela länet gemensamt Landsting icke anses medföra
de med denna Förordning alsedda fördelar, må inom samma
län två Landsting kunna bildas.
(Bilagor till Förordning om Landsting.') 87
Tabeller, utvisande det antal ledamöter ifrån hvarje stad och härad eller
tingslag, hvaraf, enligt stadgandet i § 4 af förslaget till Förordning om
Landsting, först sammanträdande Landsting, skulle komma att utgöras efter
hvarje läns folkmängd den 31 December 1855.
N:o 1. Stochholms Län.
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Landstings-  man.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
för Stad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Öregrund .
6G6
1
Östhammar
568
1
Norrtelge .
1,046
1
Sigtuna . .
415
1
Waxholm .
1,010
1
Södertelge.
1,332
1
Frödsåker
12,750
•*
3
Wäddö och Häfverö
5,526
2
Bo och Wälö . . .
3,741
1
Sjuhundra
3,997
1
Lyhundra
4,653
1
Frötuna och Länna
5,748
2
Närdinghundra . .
7,278
2
Färentuna
5,390
2
Sollentuna ....
3,884
1
Danderyd
5,138
2
Åker
3,923
1
Wermdö
6,698
2
Erlinghuodra . . .
5,572
2
Seminghundra . .
4,276
1
Långhundra ....
6,028
2
Wallentuna ....
2,929
1
Sotholm
11,662
3
Öknebo
5,628
2
Svartlösa
8,511
2
6
33
39
88
N:o 2. Upsala Län.
Siad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Landstings-  man.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
för Stad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Upsala . .
8,006
•
4
Enköping .
1,410
1
Norrunda
4,903
1
Örbyhus med Wen-
del
2,610
1
Tierp
6,088
2
Wessland och Elf-
karleby
5,816
2
Öland
7,363
2
Löfsta
6,074
2
V
Films och Danemora
4,543
1
Trögds
8,242
2
Asunda
5,368
2
Håbo
4,354
1
Bro
2,404
1
Ulleråker .....
3,598
1
Hagunda
4,881
1
Waksala
2,962
1
Bälinge
3,545
1
Båsbo
4,000
1
Lagunda
4,704
1
5
23
28
89
N:o 3. Södermanlands Län.
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Landstings-  man.
Hela anta-  let Lands-  tingsmän
för länet.
för Stad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Nyköping .
5,956
2
Trosa . . .
466
1
Mariefred .
629
1
Strengnäs .
1,409
1
Thorshälla .
685
1
Eskilstuna .
4,051
2
Malmköping
537
1
Jönåker
14,389
5
Oppunda
28,793
6
Willåttinge ....
9,729
2
Hönö
11,719
5
Rölebo
6,001
2
Daga
6,351
2
Aker
6,871
2
Selebo
7,719
2
Wester-Rekarne. .
8.566
2
Oster-Rekarne . . .
12,257
3
9
27
36
12
90
N:o 4.
Siad.
Linköping .
Norrköping
Söderköping
Wadstena .
Skenninge .
Östergöthlands Län.
Härad eiler Tingslag.
Antal La
ldslings-
in.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
lil
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
för Stad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
5,755
_
0
1 7.116
7
1,566
1
2,256
1
1,542
1
Kinda
19,280
4
Ydre
10,0 ! 1
5
Björkek ind ....
5,2 17
2
Oslkerid
6,665
2
Lösing
5,069
0
-
Bråho
5,125
2
Memm ing
2.854
1
Lysing
11,754
5
Höstning
12,509
5
Åkerbo
4,542
1
Bankekind
15,111
r?
O
Hanekind
8,528
2
Wifolka
9,664
2
Walkebo
7,952
2
Gullberg
7,2 75
2
Finspånga och Bi-
singe
12,089
5
Hellestad och Tjell—
ko
10,774
5
Aska
15,545
4
Dahl
4,545
1
Boberg
7,994
1
Skärkevid
- 5,52 I
2
Hammarkind . . .
14,557
5
Stegeborg
5,226
1
15
55
66
91
N:o 5. Jönköpings Län.
Stad.
Härad eiler Tingslag.
O ' O
-2 Ii'
Folkmängd
den 81 De-  cember
1855.
Antal Landstings-  man.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
för Stad.
för Hä-  rad eller
Tiugs-  lag.
Jönköping .
6,684
r?
ö
Eksjö . . .
1,981
1
Grenna . .
1,068
1
Norra Wedbo . . .
16,78 1
4
Södra Wedbo . . .
14,940
3
Tveta
15,960
4
Mo
7,992
2
Wista
8,094
2
Wester härad . . .
28,189
6
Oster d:o . . .
22,181
5
Westbo
25,902
5
Ostbo
18,795
4
5
55
40
92
N:o 6. Kronobergs Län.
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Landstings-  man.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
för Stad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Wexiö . .
2,9 60
2
Uppviddinge....
2 1,685
5
Konga
29,827
6
Norrviddinge . . .
8,411
2
Kinnevald
17,9 78
4
Albo
25,92 1
6
i
Sunnerbo
36,925
8
2
31
n rr
00
95
N:o 7. Calmar Län.
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Landstings-  man.
Hela anta-  let Lands-  tingsmän
för Lånet.
för Stad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Calmar . . .
7,554
4
Oscarshamn
circa
5,000
1
Westervik .
5,058
5
Wimmerby
1,551
1
Norra Tjust....
20,89 1
5
Södra Tjust....
18,156
4
Tunaläu
12,512
5
Sefvad
14,750
5
Aspeland
14,542
5
Norra Möre ....
14,171
5
Stranda
14,455
5
Handbörds ....
16,577
4
Södra Möre ....
58,105
8
Öland.
Borgholm .
675
1
Åkerbo
7,780
2
i
Slättbo
4,490
1
Runsten
5,200
2
Algutsrum
6,405
2
Möckleby
4;425
1
Gräsgård
5,580
2
10
46
56
94
N:o 8. Gotlands Län.
Stad.
Härad elier Tingslag,
'
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Landstings-  man.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
för Stad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Wisby . .
Gotlands södra hä-  rad
Gotlands norra hä-  rad
4,852
21,722
20,411
2
5
5
2
10
12
t
N:o 9. Blekinge Län.
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Landstings-  man.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
för Stad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Carlskrona .
14,515
6
Carlshamn .
5,214
5
Sölvesborg .
1,525
1
Lister
22,556
5
Bräkne
18,871
4
Ostra härad ....
20,608
5
Medelstad
28,080
6
10
20
50
N:o 10. Christianstads Län.
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
dén 31 De-  cember
1855.
Antal Landstings-  man.
1 för Hä-  rad eller
förStad.j Tings-
1 ^g.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
Christianstad
5,594
3
Cimhrishamn
1,573
1
Engelholm .
1,527
1
Jerrestad
9,688
2
Ingelstad
21,416
5
Albo
10,701
5
Gerds
21,812
5
Willands
21,411
5
Westra Göinge . .
28,865
6
Ostra Göinge . . .
24,252
5
Norra Asbo ....
21,69 7
5
Södra Asbo ....
12,532
5
Björe
14,252
3
5
42
47
97
N:o II. Malmöhus Län.
Simi.
Härad eller Tingslag.
O O
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Landstings-  man.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
för Stad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Malmö . .
15,808
7
Lund . . .
7,554
5
Landskrona
4,855
2
Helsingborg
4,475
2
Ystad . . .
5.05,6
3
Skanör . .
771
1
Falsterbo .
505
1
Färs
2 1,557
5
Frosta
2 5,257
5
Bara
15,424
4
Torna
22,567
5
Wemmenhög . . .
26,655
6
Skytt
16,558
4
Oxie
14,744
5
Rönneberg ....
11,455
5
Onsjö
15,959
4
Harjager
12,671
5
Luggude
54,985
7
Lj unets
7,019
2
Herrestad
7,750
2
19
55
72 '
is
98
N:o 12. Hallands Län.
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Lai
ltli
för Stad.
ldstings-
ån.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
Halmstad .
3,072
1
Laholm . .
1,143
2
Falkenberg
1,014
1
Warberg .
2,360
1
Kongsbacka
555
I
Åhrstad
10,046
3
Faurås
13,321
3
Himble
13,121
5
Wiske
7,246
2
Fjäre
22,573
5
Halmstad
10,908
3
Hök
16,062
4
Tonnersjö
9,373
2
6
25
31
99
N:o 1
Stad.
Götheborg .
Kongelf . .
Marstrand .
Uddevalla .
Strömstad .
. Götheborgs och Bohus Län.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Lar
m
för Stad.
ldstings-
än.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
29,164
12
904
1
945
1
5,859
2
1,478
1
Inlands Torpe. . .
5,514
2
Inlands Södre . . .
9,851
2
Askim .......
9,525
2
Vestra Hising . . .
7,558
2
Östra Hising . . .
2,057
1
Inlands Nordre . .
11,450
5
Oroust Östra . . .
8,291
2
Oroust Vestra . . .
10,801
5
Tjörn
8,082
2
Inlands Fräkne . .
5,890
2
Quille
7,715
2
Tanum
8,405
2
Bullaren
4,740
1
Wette
8,880
2
Laline
11,142
5
Tunge
7,948
2
Slångenäs
7,018
2
Sotenäs
5,9 74
2
Sörbygden
5,675
2
Säfvedal
15,762
5
17
42
59
100
N:o 11. Elfsborgs Län.
Stad.
Harad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Lai
m
för Stad.
idslings-
in.
tor Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
Wenersborg
5,289
2
Alingsås . .
l/d 2
i
Borås . . .
2,815
9
Ulricehamn
1,508
1
Amål . . .
1,54 1
1
Nordal
9,552
2
Sundal
16,962
4
Walbo
12,620
5
Flnndre
5,009
2
Wäne
15,162
3
Bjerke
5,19 4
2
Wädle
7,599
2
Ale
1 1,582
3
Kulling
16,654
*
4
Åhs
12,452
rr
O
Gäsened
10,615
5
Kind
29,2 76
(>
Bedväg
1 1,856
5
Mark
32.748
7
Weden
7,135
2
Bollebygd
5,582
2
Tossbo
10,999
<—
0
Wedbo
24,984
5
7
59
66
101
N:o 15. Skaraborgs Län.
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Lai
m
för Stad.
ldstings-
in.
för Hä-  r^d eller
Tings-  lag.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
Mariestad .
2,19 5
1
Lidköping .
2,885
2
Skara . . .
2,090
1
Sköfde . . •
1,152
1
Hjo ....
956
1
Falköping .
807
1
Wiske
5,725
2
Gudhem
10,058
5
Walle .......
5,759
2
Kåkiild
16,815
4
Åse
6,67 5
2
Wiste
8,040
2
Kålland
15,728
5
Barne
9,905
2
Wadsbo, Kofve
Tingslag
12,004
5
Wadsbo, Walla
Tingslag
18,560
4
Wadsbo, Hinnebeijfis
Tingslag
10,295
5
Wadsbo, Hassel rör
12,509
5
Frökind
5,142
.
1
Wartofta med 01-
lebcrgs Tingslag .
2,611
1
Wartolta, Slättängs—
Tingslag
12,549
5
Wartofta, Dimbo
Tingslag
12,517
5
Kinne
10,559
5
Kinnefjerding . . .
7,468
2
Loske
5,625
2
Skåning
15,211
4
7
52
59
102
N:o 16. Wermlands Län.
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
lAntal Landstings-  man.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
för Stad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Carlstad . .
4,128
2
Christine-
hamn. . .
2.002
1
Philipstad .
1,459
1
Wäse
8,950
2
Fernebo
17,100
4
Wisnum
9,489
2
Nyed
6,121
2
Olme
6,857
2
Fryksdal, öfre. . .
14,093
3
Elfdals öfre Tings-
lag. .......
8,801
Elldals nedre Tings-
lag
14,500
0
Carstad
6,243
2
Kihl
15,197
4
Grum
9,575
2
Jösse
50,739
7
Fryksdal nedre . .
23,816
5
Gillberg
17,595
4
Näs
14,185
5
Nordmark
21,895
5
4
52
56
103
N:o 17. Örebro Län.
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Landstings-  man.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
för Stad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Örebro . .
5,807
3
Linde.. . .
9 72
1
Nora . . .
986
1
Askersund.
1,155
1
Sundbo
8,965
9
Likeberg
6,107
2
Kumla
10,297
3
Hardemo
2,570
1
Edsberg
7,959
2
Grimsten
5,052
2
Glanshammar . . .
7,209
2
Örebro
11,162
3
Asker
9,460
2
Skällersta
10,116
3
Nya Kopparbergs
Bergslag . . .
6,880
2
Ramsbergs och Lin-
des Bergslag .
11,494
3
Fellingsbro ....
8,260
2
Grythytte och Hede-
fors Bergslag .
7,109
2
Nora och Hjulsjö
Bergslag . . .
11,520
3
Carlskoga Bergslag
9,783
2
6
36
42
104
N:o 4 0. Westmanlands Län.
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Landstings-  man.
|
Hela anta-j
let Lands-  tingsman :
för Länet.
för Siad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag-
Westerås .
4,085
C)
u
Sala ....
5,508
2
Köping . .
1,576
1
Arboga . .
2,587
4
Tuhundra
5,080
1
Siende
4,445
4
SnelViijge
1 1,889
5
Åkerbo
15,090
4
Norrbo
0,62 7
2
Wagnsbro
5,6)2
4
Gamla Norbergs .
Pf .► pr Q
7,5 o h
2
Skinskatteberg. . .
6,556
2
I
Thorstuna
5,84 5
2
Simtuna
7,256
2
öfver Tjurbo . . .
5,750
2
Wåhla
6,657
2
Ytter Tjurbo . . .
2,904
1
6
25
5 4
N:o 19. Stora Kopparbergs Län.
105
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 81 De-  cember
1855.
Antal Landstings-  man.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
för Stad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Fahlun . .
4,618
2
Säter . . .
518
1
Hedemora .
1,086
1
Gagnef
6,680
2
Leksand, Åhl och
Bjursås . . . .
17,106
4
Mora, Sofia Magda-
lena och Wenjan
12,252
3
Rättvik och Ohre .
11,359
3
Orsa
4,744
1
Elfdal och Särna. .
4,905
1
Stora Tuna och
Gustafs ....
12,540
3
Säther
1,841
1
Malung m. fl. socknar
10,639
3
Nås m. fl. socknar.
11,052
3
Grangärda
8,650
2
Norrbäske
6,270
2
Söderbäske ....
4,805
1
Stora Schedvi. . .
3,685
1
Thorsång
1,012
1
Wika Hosjö och
Knifva
1,780
1
Stora Kopparbergs
och Aspeboda.
2,605
1
Svärdsjö
6,550
2
Sundbom
1,647
1
Folkkärna
11,375
3
Hedemora
5,780
2
Husby
5,256
2
4
43
47
M
106
N:o 20. Gefleborgs Län.
Folkmängd
den 31 De-
Antal Landstings-  män.
Hela anta-  let Lands-
Stad.
Härad eller Tingslag.
cember
1855.
tor Stad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
tingsman
för Länet.
Gefle . . .
9,587
4
Söderhamn.
2,183
1
Hudiksvall.
Hille och Wahlbo.
2,266
7,469
1
2
Hedesunda och el-
ster Fernebo .
6,779
2
Ofvansjö Thorsåker
och Årsunda. .
13,367
3
Ockelbo och Ham-
rånga
Enånger
Bergsjö
Delsbo
8,067
3,887
9,742
8,289
2
1
2
2
Forssa
7,043
2
Ljusdal
Arbrå
9,262
3,640
5,053
2
1
Jerfsö
2
Alfta
8,294
2
Bollnäs
6,410
2
Hanebo
6,141
2
Norrala
8,889
2
6
29
35
N:o 21. Wester-Norrlands Län.
107
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Lar
m
för Stad.
ldstings-
in.
för Hä-  rad eller
ings-  lag.
Hela , anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
Sundsvall .
3,661
2
Hernösand .
3,103
2
Ramsele
6,252
2
Sollefteå
9,011
2
Botheå
6,569
2
Gudmundså ....
3.748
1
Säbrå
6,547
2
Nora
4,668
1
Nätra .......
9,829
2
Själevad
6,458
2
Arnäs ......
8,451
2
Nordingrå ....
6,343
2
Torp ......
7,759
2
Tuna .......
6,464
2
Selånger .....
3,072
1
Skön .......
3,458
1
Ljustorp .....
4,940
1
Indahl ......
4,393
1
Njurunda .....
2,827
1
4
27
31
108
N:o 22. Jemtlands Län.
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Landstings-  man.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
för Stad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Ostersund .
1,144
1
Offerdahl
4,895
1
Rödön
5,254
1
Hammardahl....
5,717
•
2
Refsund
5,558
1
Lith
5,857
2
Ragunda
5,528
2
Brunflo
5,924
1
Sveg
5,750
1
Hede ....!..
5,209
1
Berg
5,591
1
Oviken
5,405
1
Hallen
1,766
1
Undersåker ....
4,670
1
Sunne
2,087
1
1
1
17
18
)
109
N:o 23. Westerbottens Lån.
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Landstings-  män.
Hela anta-  let Lands-
för Stad.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
tingsman
för Länet.
Umeå . . .
1,654
1
Skellefteå .
Nordmaling och Bjur-
holm
6,610
2
Umeå
14,576
3
Degerfors
3,198
1
Lycksele
6,938
2
Åsele
7,160
2
Bygdeå
4,239
1
Nysätra
2,893
1
Löfånger
3,669
1
Burträsk
5,385
2
Skellefteå och Norsjö
19,742
4
1
19
20
110
N:o 24. Norrbottens Län.
Stad.
Härad eller Tingslag.
Folkmängd
den 31 De-  cember
1855.
Antal Lan
Ille
förstad.
dstings—
in.
för Hä-  rad eller
Tings-  lag.
Hela anta-  let Lands-  tingsman
för Länet.
Piteå . . .
1,545
1
Luleå . . .
1,350
1
Haparanda .
566
1
Arvidsjaur
2,404
1
Arjeploug
1,141
1
Öfver Luleå ....
5,055
2
Neder Luleå . . .
7,777
2
Piteå
11,421
3
Råneå .......
5,024
2
Jockensch
1,949
1
Gellivare
2,165
1
Öfver Calix ....
2,796
1
Neder Calix . . .
6,342
2
Pajala
3,009
1
Juckasjervi ....
1,659
1
Enontekis
1,024
1
Öfver Torneå . . .
4,498
1
Neder Torneå. . .
4,494
1
3
21
24
Formulär Litt. A.
Skatte-öre-längd för Nordbo socken år 1859.
Enligt sednast fastställda taxeringslängdei' utgör summan af den Slatsbevillning eller 2:dra Art., seni är påförd all i mantal satt jord inom Nordbo socken,
220 R-.dr 60 öre Riksmynt, hvilken summa, delad med socknens hela förmedlade hemmantal, 21 1/2 mantal, gifver elt medelbelopp af 10 R:dr 63 öre pr mantal.
Mantalets inedelbevillning inom socknen upptages således, enligt 59 § af Kongl. Förordningen om kommunalslyrelse å landet, lill Ellva (4 4) R:dr Riksmynt.
Personer.
Hemmanens.
Till bevillning taxerad fast egendom, rörelse och näring,
löne-inkomst, o. s. v.
■
i
| Påförd
1 Stads-bevill-  ning efter
2: dra Art.
Påförda Skalteören.
Jordeboks
nummer.
Förmed-  ladt man-  tal.
för jord.
för Rö-  relse och
Näring.
för Lön
m. m.
Summa
Skatte-  ören. :
i mantal
satt.
icke
i mantal
satt.
Frosten Gryzelius ....
Lagmannen Corvin ....
Kronofogden Plankander
Majoren Glitterslråle
Bertil Nilsson
Anders Svensson
Carl Svensson
Landthandlaren Grip
Brukspatronen Jerneld .
1
1
i
1/2
R:dr
öre.
4 00
50
50
d:o Lön, utan bostälisinkomst
Eger Kyrktomta, Skatte
tnnebar Normlösa, Häradsbo-boställe
16
146
1
1
I
1
400
100
396
1
25
4 2
14
d:o Lön, utan bostälisinkomst
d:o Skrintorp, Fogdeboställe
d:o Lön, ulan bostälisinkomst
220
542
1.3
i 1/2
50
4 50
1 14
264
1)2
1
2
4
2
1/2
I
1/4
200
50
100
25
—
Innebar Pension
d:o Lön, såsom Jernvägs-inspeclör
5
4 0
20
9 1
494
1)2
1
1
1
2
1
1
4
1
3/8
1
1
1/3
1/2
3/16
1/2
1/8
1/+
30
100
150
54
50
19
50
15
25
205
—
d:o Lomvik, d:o
65
50
Innehar handelsrörelse
Eger Jernskogs masugn
do Bergsjö stångjernsbruk
d:o Nedanföre manufakturverk
17
50
4 5
14
4
rr
0
2
160
2 75
410
120
42
20
2 4
105
—
Tuve Jönsson
Börje Pehrsson
Pål Mänsson
Gästgifvaren Goldwasser
50
d:o lbm sågqvarn
25
1,2
1
4
1
1
4
1
1
4
4
2
1/2
3/16
4
5/16
2/3
1/16
1/8
1/4
4
200
50
19
100
52
67
7
15
25
100
<1*0 N v torn Träl so
1,152
Brukar Lola skäilo
d *o Sunda do
1 19
52
d:o Löta, do
Florer Rofvelslad skäilo
t) - o Uppmark frälse
Brukar Toppstad skalle
do Alby do
112
Arrenderar Wantinge <Täst<rifvaregård
10
13
1
5
5
91
425
d:o krogrörelse
Eger Marström, skattelägenhet  ,
<l:o Ihm, mjölqvarn
50
20
514
14
46
50
d:o Skogsb v, sågqvarn
20
' 1
.5
92
1
1/2
Eger Ekeby skalle
50
1
rr
Ö
50
2 7
14
50
94
1
1
1/8
1/4
d:o Rönnigo frälse
i r>
25
d:o Ityd d o
d’0 Lindtorn skattelägenhet
60
55
>0
6
4
2
Innebar Noret, afsöndrad lägenhet
—.—.—.
50
Jöns Nilsson
Pehr Carlsson
Sven Andersson
Petter Nyman
Truls Bryngdsson ....
Klockaren Klangsson ....
Mälaren Bergström ....
Skomakaren Nordin ....
2
1/2
Eger Berga, frälseutjord
1
10
50
10
60
42
59
3
4
42
4
10
1
4
5/12
7/12
d:o Sjöbo, frälse  ....
42
59
d:o lbm, d:o
Innebar Liden, förpantad lägenhet
d:o Tallstugan, il o d:o
25
56
20
40
t>
4
do Löneinkomster
1
12
d-.o Handtverksrörelse
do do
4
4 0
4
Summa
2 4 4/2
Summa
2,4 56
73
4,366
649
4,244
På Nordbo Sockens Kommunalnämds vägnar
Nordbo den 0 December 00
N. N.
Ordförande.
Att förestående skalteörelängd blifvit i Kommunalstämma med Nordbo socken denna dag granskad och godkänd, betyg»
Nordbo i Sockenstugan den 0 December 00.
N. N.
Stämmans ordförande.
N. N.
N. N.
Formulär Lill. B.
Debiterings- och Uppbörds-Längd för Kommunal-utskylder i Nordbo socken år 1859.
Påföres Utskylder
lor Skalleören
för Personer
af lön oell
| annan inkomst.
j af rörelse j
och näring. '
i mantal
satt.
icke i mantal
satt.
qvinnor.
män.
Enligt Konimunal-Slämmans beslut
i!:o *l:o d:o
d:o <J:o d:o
den 50 Oktober
den 23 Oktober
d:o d:o
den 19 Oktober
den 24 Oktober
Summa
För skattskrifne
personer.
1) e b e t
Personers
För åsatte skalteören
Ilufvud-summa.
Summ a.
Contant.
Parti-summa,
å rörelse j
och a lön m. m
näring. I
icke i
mantal
satt.
N a ni n
Bostad
i mantal
satt.
Qvinnor.
Prosten Cruzelius
Normlösa
Lagmannen Corvin
Kronofogden Planbander
Skrintorp
Majoren Glilterstråle
Glittringe
Bertil Nilsson
Brunnby
Anders Svensson
Carl Svensson
Gnidlomta
Landtbandlanden Grip
J emilinda
Biukspatronen Jerneld
Tuve Jönsson
Börje Pehrsson
Rofvelstad
Pål Månsson
Gästgifvaren Goldwasser
Wäntinge
Mjölnaren Skruf
Marström
Carl Nilsson
Rasinus Pålsson
Rönninge
Upptuna
Jöns Nilsson
Pehr Carlsson
Sven Andersson
Petter Nyman
Truls Bryngelsson
Tallstugan
Klockaren Klangsson
Klockargården
Målaren Bergström
Skomakaren Nordin
Lugnvik
Summa | 2,150
= 4.244.
Pä Nordbo Sockens Kommunalnämds vägnar
Nordbo den 0 December 00
N. N.
Ordförande.
Förestående Debiterings- och Uppbördslängd bar blifvit i Kommunalstämma med Nordbo socken granskad och godkänd, betygas
Nordbo i Sockenstugan den 0 December 00.
N. N.
Stämmans ordförande.
N. N. \
Formulär till Debetsedel.
!
Fol. 00. N, N. N. Nordbo Socken.
■ -
För Personer
Riksmynt
För Skatte-
å öre
ören.
Män.
Qvin-
R:mt.
R:dr.
öre.
1
nor.
Bebet,
1859 års Kommunal-utskylder . . .
00
0
00
00
för i mantal satt jord ....
0
0
00
icke i mantal salt jord ....
00
0
0
00
Rörelse och näring
00
0
0
00
Lön och annan inkomst ....
00
0
0
00
Personlig afgift
0
00
0
00
d:o d:o
0
00
00
Enligt Kyrko-Stämmans beslut påföres:
för i mantal salt jord
00
0
00
icke i mantal satt jord ....
0
0
0
00
Rörelse och näring
00
0
0
Lön m. m
0
0
00
Personer
00
00
00
00
d:o
0
00
0
00
Summa R:dr R:mt
1
00
00
Stockholm, tryckt hos N. Marcus 1859.
lil
Reservation
af Landshöfdingen S. (i. von Troil.
I)et hade varit lyckligt om i en fråga, så vigtig för fäderneslandets utveckling, som
den, hvilken innefattar grunderna för dess kommunala lagstiftning, ledamöterna af den
komité, som fått sig ett dylikt arbete anförtrodt, hade kunnat så sammanjemka sina meningar,
att förslaget blifvit af dem alla biträdt; att de alla varit färdiga, att för detsamma
stå eller falla. Förslaget hade derigenom vunnit en styrka, som det naturligtvis saknar, då
flera särskilda meningar söka att i reservationsform göra sig gällande.
Då emellertid denna lyckliga enighet icke egt rum och då fullt utarbetade, i väsendtlig
mån från komiténs förslag afvikande, lagtexter blifva till pröfning framlagda, torde det
anses för en hvar komitéledamots pligt, att angifva åtminstone de hufvudsakligare delar af
betänkandet, i hvilka han ej kunnat med majoriteten instämma. Jag utber mig derföre att
vid hvarje af de olika förslagen få göra några anmärkningar, börjande likväl med tvenne
frågor, som afse samtliga förslagen, eller åtminstone flertalet ibland dem.
Det är en i de flesta konstitutionella länder antagen grundsats, att, vid val, rösträtt
bör personligen utöfvas. Motsatsen föranleder ej sällan till listlöpning och till resor ur gård
i gård, för att samla underskrifter å på förhand uppgjorda valsedlar. Derjemte uppehälles
på sådant sätt valet. Fullmagternas och valsedlarnas granskning fordrar tid. Deras godkännande
eller förkastande föranleder till tvister och besvärs anförande. Alla dessa olägenheter
förekommas om den väljande måste sin rösträtt personligen utöfva. De enda val,
vid hvilka frånvarande jord- eller fastighets-egare torde anse det vara af synnerlig vigt att
genom fullmagt eller valsedel få sin rösträtt utöfva, äro prestval, men då § 2 mom. 11 af
förslaget till förordning om Kyrkostämma föreskrifver, att prestval skola förrättas på sätt
och enligt de grunder särskild förordning stadgar, inses deraf, att den allmänna föreskriften
icke blir å dem tillämplig.
15
*
112
Med anledning af dessa skäl anser jag, att den i förslagen till förordning om kommunalstyrelsen
på landet § 12, i stad § 13 och om kyrkostämma § 8 gifna föreskrift: »Vid
val gälle ock skriftlig valsedel, så bestyrkt, som om fullmagt nu sagdt är» bör förändras till:
Vid val gälle icke fullmagt eller valsedel, utan bör den väljande,
derest lian vill sin rösträtt utöfva, personligen sig vid valförrättningen
inställa.
Förslagen till förordningar om kommunalstyrelse på landet § 58 mom. 3, i stad § 70
mom. 3 och om Landsting § 47 mom. 2 innehålla, att bland de afgifter, som vid bestämmande
af kommunal-utskvlder ej må i beräkning tagas, äfven skulle anses sådana, »som
påbragts utan hänsigt till motsvarig inkomst.»
Detta uttryck är obestämdt, oklart och kommer att föranleda olika tolkning, hvadan
jag föreslår att det må utgå.
Förslag lill Förordning om Kommunalstyrelse på landet.
§ 11. Utgående från den åsigt att innehafvare af jord, ej jordens egare, bör berättigas
att för jorden rösta, emot förbindelse att de, samma jord påhvilande, kommunal-utskylder
erlägga, har komitén i denna § tillagt landtbo, arrendator och hälftenbrukare rösträtt i
kommunens angelägenheter. Jag biträder denna åsigt i hvad den rörer landtbo och arrendator,
men reserverar mig emot dess utsträckning till hälftenbrukare. Desse sednare böra,
i min tanka, icke sättas i fullkomlig jemnlikhet med arrendatorer. Hälftenbruk uppgöres
vanligen på kort tid; ofta brukas jorden med egarens redskap och kreatur; ej sällan är
egaren å stället qvarboende. Med ett ord, mångfaldiga förhållanden kunna åberopas, sorn
ådagalägga, att hälftenbrukaren i allmänhet är mindre införlifvad med den jord han sköter,
än landtbo eller arrendator, och af denna anledning föreslår jag att ordet »hälftenbrukare»
må ur paragrafen utgå.
§§ 31, 44. Troligtvis skall man icke utan förvåning erfara det stora antal ordförander,
hvarmed komitén vetat lyckliggöra landtkommunerna. En socken på landet kan få
glädja sig åt att inom sitt område ega en ordförande och en vice-ordförande i kommunalstämman,
en ordförande och en vice-ordförande ibland kommunalfullmägtige, en ordförande
och en vice-ordförande i kommunalnämnden och slutligen en ordförande i kyrkostämma.
Troligen skola de goda sockneboerne mångenstädes få rätt svårt, att inom sig upptäcka så
mångå förmågor, lämpliga till ordförandeplatsers beklädande. Väl innehåller förslaget tillåtelse
(ör en person att innehafva flera af dessa befattningar — men ett, är tillåtelse, ett
annat, öreskrift. Jag anser det allmännas fördel fordra, att dessa ordförandebefattningar,
så vidt de afse den borgerliga kommunen, af en och samma person utöfvas. Kraft och
113
enhet blir deraf en följd. Magtmissbruk bör så mycket mindre kunna befaras, som ordföranden
eger blott en röst, och omval till befattningen hvart fjerde år skall ega rum. Jag
föreslår derföre antingen, att ordförande i kommunalstämma skall utöfva enahanda befattning
ibland kommunalfullmägtige och i kommunalnämnd samt att en hvar af dessa församlingar
må inom sig utse vice-ordförande, eller åtminstone, att ordförandeskapet i stämman
och ibland fullmägtige må förenas och Socknenämnden berättigas att sjelf inom sig välja
ordförande.
§ 64. Obestämda stadganden i en förordning böra, så vidt möjligt är, undvikas. Af
denna anledning föreslås att föreskriften om utgifts- och inkomst-förslagens öfverlemnande
till kommunalstämmans ordförande »så tidigt, att de till granskning må kunna framläggas å
»den stamma, som under loppet af Oktober månad hvarje år hållas bör», må utbytas
emot orden:
före den 1;ste Oktober hvarje år.
63. Af enahanda anledning föreslås, att de i sednare momentet af § 63 införda ord:
»till nämnden i god tid ingifvas», må utbytas emot:
till nämnden före den 1:sle September ingifvas.
§ 71. Till denna paragraf föreslås följande tillägg:
För sålunda indrifna och lefvererade medel ege Kronofogde att
beräkna 3 procents uppbördsprovision.
Den tillökning i förut öfverhopande göromål, som, genom indrifning af resterande
kommunal-utskylder, skulle påläggas Kronofogdarne, kommer att för dem medföra långt
mera besvär, än som, genom den af mig föreslagna ringa ersättning, kan anses godtgjordt.
Endast sådana kommunalmedlemmar, som verkligen sakna tillgång, lära nemligen undandraga
sig att till kommunens uppbördsman sina utskylder erlägga. Den executiva indrifningen
kommer att afse de egentligen fattiga. Restsumman för hvarje socken, ehuru fördelad på
många händer, blir obetydlig; besväret med och obehaget af indrifningen så mycket större.
Att neka eller, som är detsamma, icke uttryckligen tillägga Kronofogde rättighet till uppbördsprovision
för dylika resters indrilvande, synes mig så mycket mera obilligt, som denne
tjensteman, enligt gällande förordningar, är tillagd en dylik förmån vid uppbörden af brandstodsmedel,
folkskole-afgifter, riddarhus-kapitations-afgifter, att icke nämna den andel i uppbördsprovisionen
å allmänna bevillningen, som, enligt bevillningslörordningens 118:de §,
honom tillkommer.
§ 72. Af skäl, som här ofvan vid anmärkningarna emot §§ 63, 64 äro angifna, föreslås
att sednare momentet af § 72 må erhålla följande lydelse:
Särskilda af stämman tillsatta styrelser skola före den 15:de
Januari hvarje ur till kommunalnämnden aflemna redovisning för
de medel desamma under nästföregående år omhänderliaft. Nämnden
upptager denna redovisning i kommunens allmänna räkenskaper,
hvilka årligen böra, före den l:ste Febrnari, af nämnden tillställas
kommunalstämmans ordförande.
114
§§ 17, 73. Februari månad, som i dessa §§ finnes bestämd för kommunalräkenskapernas
framläggande inför kommunalstämman, synes mig alldeles olämplig. Att inom denna
tid hafva räkenskaperna afslutade och behörigen granskade samt förklaringar infordrade öfver
revisorernes anmärkningar, med ett ord, att hafva allt så förberedt, att räkenskaperna
kunna, för besluts fattande, under Februari månad föreläggas kommunalstämman, förefaller
svårt, mångenstädes omöjligt. Då derjemte ingen olägenhet synes kunna härflyta af ett
kortare uppskof, föreslår jag att den i begge dessa §§ föreskrifna tid för granskningsstämman
må förändras ifrån »Februari» till Mars månad.
Förslag till Förordning om Kommunalstyrelse i stad.
Instämmande med komiténs pluralitet i det väsendtligaste af de grundsatser, på hvilka
detta förslag hvilar, skiljer jag mig dock ifrån densamma i afseende på Magistratens ställning
till och inflytande på stadens kommunal-förvaltning. Den blott verkställande och förvaltande
befattning, som, enligt förslagets 6:te§, blifvit Magistraten anvisad, är i min tanke
hvarken förenlig med kommunens sanna fördel eller med Magistratens, af kommunallagstiftningen
oberoende, egenskap att äfven vara en offentlig myndighet, hvilken inom Stads-kommunen
har närmaste ansvaret för upprätthållande af det allmännas intresse.
Magistrats-institutionen är föråldrad. Den tarfvar en fullständig omdaning, som likväl
är förenad med stora svårigheter, hvilka komitén hvarken kunnat, eller enligt sin instruktion
varit förpligtad att lösa. Så länge denna institution qvarstår, måste den likväl upprätthållas,
i den mån sådant är förenligt med ordnandet af ett sannt kommunalväsende. Det är denna
uppgift, jag icke anser komitén hafva lyckats att lösa. Magistratens nu egande pröfningsoch
beslutanderätt har af komitén blifvit nära nog tillintetgjord. En inskränkning i densamma
var oundviklig, så framt man ville till lif framkalla den ännu på de flesta ställen
slumrande kommunai-andan. Men man hade bort vakta sig att i detta hänseende gå för
långt, emedan man derigenom skadar sjelfva samhället.
Då kommunen genom sina fullmägtige lättat ett beslut, som rörer dess hushållning
och förvaltning, kan och bör det i allmänhet icke tillkomma Magistraten att derå vägra
verkställighet, helst beslutet i vigtigare fall bör, enligt komiténs förslag, underställas högre
myndighets pröfning. Men frågor gifvas dock af den egenskap att Magistraten bör ega rätt
att dem pröfva och deröfver i första hand besluta. Det åligger nemligen Magistraten tillse
att ordning och säkerhet upprätthållas, att brandväsendet hålles vid magt, att stadsskjutsen
utgöres efter gifna föreskrifter, att stadens och det allmännas intresse iakttagas vid offentliga
platsers ordnande, vid allmänna byggnaders uppförande, vid gators anläggning, med
mera sådant. Huru låter sig detta förena med 6:te §:s ordalydelse, der beslutanderätten,
utan undantag, är öfverlemnad åt allmänna rådstugan, stadsfullmägtige eller i vissa fall
stadsnämnden, och der endast verkställighet och förvaltning blifvit uppdragen åt Magistraten?
115
Väl innehåller § 67 att i fråga om Magistratens handhafvande af hvad till executions-verket,
säkerhets-, ordnings-, sundhets- och sedlighets-polisen hörer, skall gälla hvad derom i lag
och förordningar stadgadt är; men, utom det att i dessa ämnen många fall torde förekomma
af beskaffenhet att ingenting derom finnes i lag och förordningar föreskrifvet, torde det
kunna frågas huru Magistraten skall kunna uppfylla dessa sina åligganden utan att i kommunalförordningen
inflyter en föreskrift derom, att hvad kommunen i dylikt hänseende beslutar,
icke må gå i verkställighet förr, än det vunnit Magistratens godkännande.
Afven ur en annan synpunkt anser jag vådligt att tillintetgöra Magistratens pröfningsrätt.
De flesta städers drätsel uppehälles, till icke ringa del, med af staten donerade medel,
vare sig fastigheter eller sådana som staden fått tillstånd att lägga på rörelsen. Dessa donationer
afse ofta uppfyllandet af vissa bestämda ändamål. Magistraten har vanligen sig
ålagd skyldigheten att öfvervaka sådana medels oförryckta användande efter gifna föreskrifter.
Jag anser det icke välbetänkt att föreslå Magistratens skiljande från detta öfverinseende
och tror derföre att komitén i sitt förslag bordt stadga, att alla beslut i afseende på afkastningen
af en stads gemensamma egendom eller af sådana dess inkomster, som äro grundade
på Kongl, resolution, eller på donationsbref, böra, för att blifva gällande, underställas
Magistratens pröfning.
Efter dessa allmänna betraktelser öfver den Magistraten inom stadskammaren anvisade
ställning, torde det tillåtas mig att framställa några anmärkningar vid särskilda delar af
förslaget.
§ 15. Till undvikande af tvetydighet, huruvida rösträtt må af Magistrats-person å
allmän Rådstuga utöfvas, föreslås följande tillägg:
Magistratsledamot må i öfverläggningarna och besluten deltaga.
§ 16. På skäl, som vid reservationen emot § 85 finnas anförda, föreslås att den tid
inom hvilken allmän rådstuga bör fatta beslut i anledning af berättelsen om föregående årets
räkenskaper och förvaltning må förändras ifrån »Maj» till Juni månad.
§ 38. Enär Borgmästaren, då han icke har förfall, synes framför annan Magistratsperson
böra vara berättigad att vid stadsfulimägtiges sammanträde närvara, föreslås att paragrafen
må erhålla följande lydelse:
»Vid Stadsfulimägtiges sammanträden ege Borgmästaren, eller,
vi händelse af förfall för honom, den Magistraten ibland sina leda»möter
utser, vara tillstädes och i öfverläggningarna, men ej i be»sluten
deltaga.»
§ 66. Då Stadsnämnden enligt § 49 är berättigad att till samråd med Magistraten
sammanträda, synes det vara både obehöfligt och olämpligt att detta utskott genom lag
berättigas, att från Magistraten infordra skriftliga utlåtanden. Jag föreslår derföre att ur
denna paragraf orden: »eller Stadsnämnden» må utgå.
§ 74. Då det för Magistraten torde vara omöjligt att utan biträde af Drätselkammaren
och dess tjenstemän uppgöra utgifts- och inkomst-förslaget, synes första momentet af
denna paragraf böra erhålla följande lydelse:
110
»Magistraten åligger att, efter samrådande med Stadsnämnden
»och med ledning af från Drätselkammaren infordrade upplysnin»gar,
årligen uppgöra ett utgifts- och ett inkomst-förslag, samt uti
det förra upptaga:» etc.
§ 85. Enligt de upplysningar jag kunnat förskaffa mig, lära räkenskaperna i större
städer vara af den vidlyftighet, att deras afslutande, reviderande och slutliga granskning
omöjligen kan verkställas inom den af Kornitén föreslagna tid. Med anledning häraf, och
då obestämdhet bör, så vidt möjligt är, i en förordning undvikas, är nedanstående förslag
derefter lämpadt. Derjemte är ett tillägg gjordt, hvarigenom Magistraten bemyndigas att
förelägga revisorernp viss tid för revisionsberättelsens afgifvande, ett stadgande som mångenstädes
visat sig vara af högsta behof påkalladt.
Med anledning häraf föreslås att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:
»Det åligger Drätselkammaren att, i enlighet med gifna före»skrilter,
föra stadens räkenskaper och dem med kalenderår alsluta.
»Räkenskaperna skola inom den 1 April öfverlemnas till Magistraten,
»som, med föreläggande af viss tid för revisions-berättelsens afgif»vande,
dem inför protokollet revisorerna tillställer.»
»Särskilda af staden tillsatta styrelser skola inom den l Mars
»till Drätselkammaren aflemna redovisning för de medel, de under
»föregående år omhänderhaft, för att i stadens allmänna räkenskaper
»upptagas och tillika med dem granskas.»
§ 86. I sammanhang med föregående anmärkning föreslås att § 86 må lyda sålunda:
»Revisionsberättelserna afgifvas vid det
»sammanträde, som under loppet af Juni månad hålles.»
Förslug lill förordning om Kyrkostämma samt Kyrko- och Skolråd.
§. 7. På de skäl som finnas anförda vid reservationen emot §. 11 af förslag till
Förordning om kommunalstyrelse på landet, föreslås att ordet »hälftenbrukare» må ur
denna § utgå.
§ 12. Städer finnas, innefattande flera församlingar med många folkskolor, alla ställda
under en gemensam styrelse. Frågor rörande sålunde ordnadt skolväsende, måste på gemensam
kyrkostämma afgöras. Af sådan anledning föreslås vid § 12 antagandet af följande
nya moment:
Der i städer som bestå af flera församlingar, fråga till afgörande
förekommer, som alla eller flera af dessa församlingar rörer, då skall
sådan fråga handläggas å gemensam kyrkostämma, under ordförande
af den ibland stadens kyrkoherdar, som Domkapitlet dertill förordnar.
117
§ 18. Då i en del större församlingar särskild protokollsförande (kyrko-notarie) finnes
anstäld, torde början af § 18 böra erhålla följande lydelse;
Ordföranden skall vid kyrkostämma föra protokoll eller vara
för dess förande ansvarig. Protokollet skall upptaga etc.
Förslag (ill Förordning om Landsting.
§ 2. Af fruktan att den nya institutionen, Landstinget, skulle missbruka sin makt,
har Komiténs majoritet i denna paragrafs sednare del förbjudit densamma att inlåta sig på
bedrifvande af spekulativa företag.
Den hämmsko man derigenom velat lägga på Landstinget, skulle i min tanka föga
uppfylla det ändamål man dermed afsett, emedan föreskriften lätt kan kringgås. Uttrycket
»spekulativa företag» är obestämdt, kan tolkas på mångahanda sätt och skulle föraideda till
llerfaldiga tvister. Innebär det en tanka att Landstinget skulle vara förhindradt att ingå på
hvarje företag som kan lemna afkastning eller vinst, så förefaller det löjligt. Afser åter
denna föreskrift ett förbud för Landstinget att med en bestämd summa understödja en för
hela länet gagnelig industri, såsom aftappningen af en sjö, tillvägabringandet af en vigtig
kommunikations-anstalt till lands eller vatten, inrättandet af ett mönster-mejeri, en torfkolsfabrik
eller dylikt, så vore föreskriften rent af skadlig.
Jag föreslår derföre borttagandet af detta moment.
§ 40. Komitén bar i denna paragraf, under olika momenter uppräknat de ämnen,
öfver hvilka beslut icke skulle kunna fattas, utan att två tredjedelar af de afgifna rösterna
om beslutet sig förenat. Biträdande paragrafen i öfrigt, reserverar jag mig emot bibehållandet
i densamma af mom. c) »nya företag.»
Jag befarar nemligen att, om detta stadgande qvarstår, en mängd för länet nyttiga
beslut skulle förhindras. Hvarje fråga som första gången förekommer, huru obetydlig den
än må vara, innebär ett nytt företag. De flesta förslag som på ett Landsting framställas,
blifva af beskaffenhet att mera gagna en viss del af länet, än de öfriga. Då man nu vet
hvilken betydande roll den enskilda nyttan i dylika läll spelar, huru ogerna man beviljar
medel för företag hvilka ej omedelbart gagna den ort man tillhör, huru i många dylika
frågor städernas och landsbygdens representanter kunna vara af olika åsigter, är det lätt att
inse huru svårt, ja ofta omöjligt, det skulle blifva, att, äfven för det mest gagnande förslag,
samla två tredjedelar af de närvarandes röster. Ett likartadt stadgande i den Norska lagen
anses hafva medfört betydande olägenheter, oaktadt derstädes städernas representanter icke
äro i Amtsförmanskapen inrymde. Jag tror derföre att det är af synnerlig vigt att man
i Sverige, der på goda grunder blifvit föreslaget att städernas och landets ombud skulle
gemensamt sammanträda, må taga sig till vara för ett dylikt misstag. Jag tror, att Landstinget
bör betraktas, icke såsom en hämmande, en återhållande institution, utan såsom ett
118
lefvande befordringsmedel för länets utveckling och framåtskridande, en församling i hvilken
länets genom val utsedda ombud sammankomma, ej blott för att uttala länets önskningar,
utan äfven för att rådslå och besluta om hvad som kan vara för länet gagneligt, och för
att anslå de dertill nödiga medlen. Jag tror ej, att man af fruktan för missbruk i sistnämnda
hänseende, bör göra sjelfva bruket nästan omöjligt, och jag är fullt förvissad, alt
missbruk, äfven om sådant någon gång inträffar, skulle medföra vida mindre menliga följder,
än den liknöjdhet och ljumhet för den nya institutionen, som skulle uppstå, derest man, på
sätt Ivomitén föreslagit, ville i anslagsfrågor låta Landstinget röra sig inom allt för trånga
gränsor.
§ 56. 1 likhet med hvad som för Landstingsmän blifvit stadgadt, har Komitén föreslagit,
att revisorerne öfver landstingets räkenskaper skola erhålla rese-ersättning, men icke
dagtraktamente. Skilnaden emellan dessa befattningar är dock betydlig. Revisorns uppdrag,
ehuru mera besvärligt, kommer utan tvifvel att anses mindre hedrande än Landstingsmannens,
och så framt man önskar att revisionen må med noggrannhet förrättas, anser jag
derföre att revisorerne böra tillerkännas ett traktamente af åtminstone 4 R:dr R:mt om dagen.
§ 59 litt. f. Utgående från den grundsats att landstingets beslut, för att vinna gällande
kraft, skola i allmänhet underställas Kongl. Maj:ts eller Dess Befallningshafvandes godkännande,
angifver denna paragraf de ämnen i hvilka ett dylikt godkännande icke erfordras,
och deribland i litt. f:
»Beslut som innebära en ovilkorlig, på Landstinget beroende verkställighets-åtgärd i
»följd af Tingets förut fattade, fastställda beslut.»
Denna bestämmelse är Ilka oskyldig som naturlig, i den syftning Komitén synes hafva
tänkt sig densamma; men den är långt ifrån så otvetydig, att den icke kan gifva anledning
till mångsidig tolkning, och till missförstånd med de verkställande myndigheterna. Allt beror
på uppfattningen af orden: en på Landstinget beroende verkställighets-åtgärd. Menas med
dessa ord ingenting annat än hvad Komitén, som jag lörmodar, velat uttrycka, kan jag ej
inse hvarföre ett dylikt beslut skulle, mera än så många andra, undandragas vederbörande
myndighets pröfning, då det omöjligen kan förutsättas att godkännande skulle vägras. Skulle
deremot en vidsträcktare tydning deråt gifvas — och detta beror helt och hållet på huru
Landstingets Ordförande uppfattar de paragrafer, som bestämma Tingets befogenhet — så
är underställningen nödvändig. Jag föreslår derföre att litt. f må ur § 59 utgå.
Uti hvad denna reservation innehåller i afseende på uteslutande ur åberopade paragrafer
af ordet hälftenbrukare, instämde Brukspatronen Ekstrand.
Reservation
al Brukspatronen C. SS. likstrand.
Genom de föreslagna förordningarna om kommunalstyrelse på landet oell om Landsting
har Komitén bestämt den befogenhet och de gränsor, inom hvilka den lägsta landskommunen,
socknen, och den högsta, Länet, hafva att såsom menighetsstyrelse verka; men
för den mellanliggande, efter mitt förmenande i ett väl ordnadt kommunalsystem lika vigtiga,
kommunen, Häradet eller Tingslaget, har Komitén icke erkänt något berättigande såsom
kommunal-samhälle eller föreslagit någon styrelseform, under hvilken det må kunna såsom
sådant uppträda till vård om gemensamt bästa. Het är emot detta häradskommunens uteslutande
från det system af kommunalförvaltning, för hvilket Komitén haft Nådigste uppdrag
att göra förslag, som jag härmed vördsamligen afgifver min reservation.
Att häradet, som har och af ålder haft gemensamma samfundspligter att uppfylla, gemensamma
rättigheter och samfäld egendom att vårda, utgör för utförandet af sina åligganden
och förvaltningen af sina tillhörigheter ett kommunalsamhälle, lärer väl ej kunna bestridas.
Den urgamla indelningen i härader eller tingslag hänvisar alimänligen på en öfverensstämmelse
i lokalförhållanden, seder och folklynne, hvilken ofta saknas i det yngre, hufvudsakligen
genom kyrklig gemenskap sammanknutna, samhället socknen, men hvilken än
mera brister i den vidsträcktare samhällsform, som fått namn af Län och som, der den icke
till sitt område sammanfaller med det gamla landskapet, vanligen utgör en af politisktadministrativa
och tillfälliga vilkor sammanförd, men ej genom olika ortförhållandens, hushållningsarts
och folkkarakters naturliga gränsor bestämd samfundsbildning.
Men ehuru således häradet bevisar sig vara en naturlig samhällsenhet, är dess sjelfständighet
och fria förvaltningsrätt icke vorden erkänd af den närvarande lagstiftningen. För
beredande och utförande af äfven de obetydligaste hushållningsmål inom ett härad äro föreskrifne
vissa förmer och en viss uppsigt från statsmyndigheternas sida, hvilka verka tryckande
pä samfundsandan och återhållande på samhällets ekonomiska utveckling. Ett för
häradet allmänt ärende kan nemligen i de flesta fall icke formenligt upptagas och afgöras
utan anmälan hos eller anmaning från vederbörande embetsmyndighet, som derför utlyser
16
120
sammanträde, till hvilket för hvarje mål särskilda ombud sändas från häradets särskilda
socknar. Gemenligen ega hvarken ombuden eller socken-menigheterna om saken annan eller
bättre kännedom, än den, vanligen ofullständiga, som är genom pålysningen gifven; och icke
dessmindre meddelas ofta vid valet af ombud sådana bindande instruktioner, att dessas
beslutanderätt inskränkes och den samstämmighet i beslut förhindras, som är vilkoret fölen
god sakens utgång. I)e olägenheter af tidsutdrägt, kostnader, omogna beslut och ofta
ändamålslöst arbete, som af dessa förhållanden måste uppstå, kunna ej förnekas. Behofvet
af en organiserad kommunalstyrelse för dessa landtdistrikter, som benämnas härader eller
tingslag, låter sig derföre erfaras åtminstone i de orter, der hos menigheten vaknat ett allmännare
och mera varmt deltagande för samhällig! väl och ekonomisk förkofran. Landtdomarens
ställning till häradet såsom ej blott en lagens tolk utan ock i viss man en hufvudman
för häradets administration (= Häradshöfding) och ledare af dess allmänna hushållningsärenden
är af lagen mera antydd än påbjuden, och i verkligheten hörer det också till
de sällsporda undantagen, att en häradsmenighet kan för gemensamma ekonomiska angelägenheter
hos sin domare påräkna goda råd och verksamt deltagande. Minst äro dock sådane
att vänta af de unga män, hvilka gemenligen i landets underdomstolar aflägga sina
första lärospån i den nyförvärfvade konsten att skipa lag, men hvilka genom sina egenskaper
äro föga egnade att vid ledningen af en menighets allmänna hushållningsmål utöfva den
kraftiga medverkan, som man endast af en med landtekonomien mera förtrogen och i dess
handläggning mera mognad erfarenhet har skäl att påräkna. I alla händelser saknar den
närvarande häradsförvaltningen, hvad som för hvarje ekonomisk förvaltning är af den väsendtligaste
vigt, — en fortgående ledning och en ständig tillsyn. För att i någon mån afhjelpa
behofvet af en kommunalstyrelse för häradet hafva derföre på några orter häradsvis
bildat sig fria föreningar till förvaltande af gemensamma angelägenheter eller utförande af
samfälda åligganden; men dessa hafva, i löljd af sakförhållandet, måst inskränka sin verksamhet
till endast vissa ärenden eller vissa fall och följaktligen varit mer eller mindre tillfälliga
och öfvergående, hvarigenom det vigtigaste ändamålet af förvaltningens fasthet och
jemngång blifvit förfeladt. En styrelseform, hvilken saknar bestämning i lag och derigenom
är beröfvad stödet för sin befogenhet, äfventyrar vanmagtcns fall vid första sammanstötning
antingen med det rätt eller orätt förstådda tjenstemannanitet å den ena sidan eller med den
enskilde medborgarens ovillighet och protester å den andra.
De skäl, som blifvit anförde mot införandet af kommuualstyrelse för härader eller
tingslag, äro ej flere än att de väsendtligaste kunna här upptagas, oell synas ej heller vara
så fast grundade, att de ej kunna vederläggas. Man har sålunda anfört, »att de gemensamma
angelägenheter, som kunna blifva föremål för en häradsstyrelses verksamhet, äro
merendels af tillfällig beskaffenhet och besörjas bäst af för hvarje tillfälle valda ombud, som
hafva speciel kännedom om det ärende, de skola behandla, och få af sina kommittenter för
samma ärende lämpade instruktioner, — aro de åter sådane, som fordra oafbruten tillsyn,
så torde vården derom, tili större båtnad för såväl sjelfva inrättningarne som det allmänna,
kunna handhafvas af vissa embetsman eller af särskilda direktioner;» •— vidare har an
-
martts, »att föga nu återstår af häradernas urgamla betydelse och karakter såsom kommunalförening,
samt att den lilla återstod af administrativa göromål, som Byggninga-balken
j års Lag hänskjuter till häradets afgörande, nu kan anses hafva i det allranärmaste
bortfallit;» — samt slutligen, »att inrättandet af särskilda kommunalstyrelser inom de särskilda
häraderna uti ett Län skulle verka menligt på den nya Landstings-inrättningen oell
försvaga dess verksamhet.»
Det ligger i sakens natur, att en ständig tillsyn och vård öfver häradets ekonomiska
angelägenheter skall gifva åt förvaltningen den insigt, vana och kraft, som förvissa om goda
resultater, på samma gång man af en sådan, genom fortsatt verksamhet pröfvad, styrelse
har att påräkna den säkraste väckelse till nya bemödanden för förbättringar och ekonomisk
utveckling. Af ombud, sorn för tillfället utses och hvilkas befattning vanligen inskränker
sig till en enda mission, kan en mognad insigt i allmänhet icke väntas, och visst är det, att
knappast något verkar i allmänna ärendens utförande mera hinderligt för tillvägabringandet
af goda beslut, än de bindande föreskrifter, som åt ombud gifvas i förväg och utan den
fullständigare kännedom om frågans grund och alla omständigheter, hvilka vanligen först
under öfverläggningen kan, genom ämnets allsidiga belysning, vinnas. Att deremot åt Statens
c-mbetsmän anförtro besörjandet och utförandet af häradskommunens angelägenheter
eller vårdandet af dess inrättningar ligger alldeles utom den kommunala verksamhetens
gräns, natur och ändamål.
Den invändningen, att för häradet föga eller intet numera skulle återstå af de administrativa
eller ekonomiska åligganden, hvartill 1734 års Lag detsamma förbinder, innebär
äfven, såvidt jag förmår inse, en oriktighet, alldenstund till häradsmenighets handläggning
och utförande ännu höra de flesta om ej alla af de vigtiga ekonomiska angelägenheter, som
i Byggninga-balken häradet åläggas och bland hvilka må nämnas: vården och tillsynen öfver
häradets skogsallmänningar och deras hushållning, — begagnandet af allmänningsfisken, —
anstalter för rofdjurs utödande, — byggande och underhållande af vägar, broar och färjor,
— öfverenskommelse rörande snöploglag, — byggande och upprätthållande af tingshus och
häradshäkte, — anläggande och flyttning af gästgifvaregårdar samt upprätthållande af den
allmänna skjutsningen, — användningen af häradets saköresmedel, — under vissa vilkor,
föreningar om brandstods utgörande, — samt, enligt Kongl. Förordningen af den 19 Maj
1845, tillsyn öfver förvaltningen af omyndigas egendom. Till dessa af lagen anvisade ekonomiska
åligganden hafva mångenstädes, der en för allmänt väl mera verksam anda sig
uppenbarat, kommit andra föreningar, som härads- eller distrikt-vis fritt sig bildat, såsom
hushållnings-gillen, sparbanker, föreningar till jagtens och fiskets fredande, o. s. v. så att
visserligen icke skall kunna med fog påstås, att det saknas ämnen för en häradsvis inrättad
kommunalstyrelses uppmärksamhet och omtanka.
Hvad ändtligen angår den yttrade farhågan att en utbildad kommunalstyrelse inom ett
Läns särskilda härader skulle förlama den verksamhet, som man af Landstings-institutionen
sig förväntar, så finnes ej heller för en slik fruktan någon sannolik grund; ty det måste
befinnas påtagligt, att det stora samhället skall känna sig desto friskare, ju Ulligare samhälls
-
122
verksamhet råder i alla dess delar och ju fullständigare det kommunala systemet är ordnadt
till ett organiskt sammanhang. Den stora kommunens välbefinnande och lifaktighet bestämmes
i väsendtlig mån af en grannlaga förvaltning oell en upplyst verksamhet inom do mindre
kommuner, hvilka den förra inom sig sluter, och företrädesvis inom dem, hvilka i omfång
och betydelse stå den högre närmast: det är nemligen genom jemförelser och meddelanden
af den utveckling och det lif, sorn eger rum i dessa underordnade samhällen, man
har att påräkna både den bästa väckelse och det varmaste nit för mera omfattande företag
uti den större kommun, sorn utgöres af Länet. Följaktligen måste det vara för Landstinget
i hög grad välgörande, om de ledamöter, som deri ingå, tagas företrädesvis ur häradsstyrelserna,
inom hvilka de befunnit sig i en mera vidsträckt och mångsidig verksamhet än
den, som gemenligen förekommer i en sockenkommun, der fattigvården ofta är det enda,
eller det egentligen maktpåliggande föremålet för kommunalstyrelsens uppmärksamhet.
Landstingsledamöter, utgångna från de härader, inom hvilka en ordnad kommunalförvaltning
vöre införd, skulle otvifvelaktigt medföra till den större församlingen, landstinget, inom hvilken
förekomma rådslag och beslut om stora och för Länet allmännyttiga företag, ett högre
mått af insigter och erfarenhet just i likartade ämnen, en mera öfvad blick för ett riktigt
bedömande ar sakernas utförbarhet, ett lastare mod att tillstyrka och en mera pröfvad förmåga
att utföra nyttiga förslag, — ja, i sanning kan man ega skäl till den fruktan, att,
derest landets kommunalstyrelse icke så fullständigt ordnas, att såsom ledamöter i landstinget
finnas att ur de lägre, men dock mera än socknarne omfattande, kominunalförvaltningarne
påräkna personer med vana vid en vidsträcktare ekonomisk verksamhet och med
kännedom oin den kommunala hushållningens art och utföringssätt, landstinget skall kunna
foga godt för Länet uträtta, och att äfven de klokaste och bästa förslag skola stranda mot
den i slika ting oerfarna majoritetens af fruktan och osäkerhet beredda ovillighet.
Då således, enligt min öfvertygelse, behofvet af en ordnad kommunalstyrelse för härad
eller tingslag är uppenbart och ingen våda, men otvifvelaktigt mycket gagn för samhället
skulle genom dess införande uppstå, anser jag mig böra förorda dess inrättande, öfvcrtygad
såsom jag är, att landstings-institutionen först derigenom skulle motsvara sitt vigtiga
ändamål, när pluraliteten aT dess ledamöter, såsom tillika medlemmar i häradernas
förvaltning, inom ett större område än socknens vunnit erfarenhet i kommunala värf och
vöre i besittning af den allmänanda, som gifver både maning och kraft till högre samhällig
verksamhet.
Till vinnande af det åsyftade ändamålet anser jag derföre böra stadgas, att
hvarje härad eller tingslag må, om det så önskar, sig om särskild kommunalförvalt
ning
förena;
två eller flere härader eller tingslag, som tillhöra samma domsaga, må kunna till en
kommun förenas;
härads eller tingslags kommunalstyrelse utgöres af de (enligt § 5 i komiténs förslag
till förordning om landsting) socknevis utsedda valmännen för landstinget, och för hvilka
vissa års tjenstgöringstid inom styrelsen samt viss tur för afgång bestämmes; —
desse utse bland sig en ordförande, som tilika förer erforderligt protokoll och
räkenskap; —
styrelsen öfvertager utförandet af häradsmenighetens samfälliga åligganden, uppgör
planer och förslag till sådana större företag, hvilka den anser vara för häradskommunen
nyttiga, samt besörjer all verkställighet af fattade och af menigheten godkända beslut; —
hvarje förslag underställes vederbörande sockenmenigheters godkännande, och skall på
dessa ankomma beviljandet af de för utförandet nödiga medel; —
häradsstyrelsen redovisar årligen och offentligen för sin förvaltning; —
vigtiga beslut underställas före verkställigheten vederbörande statsmyndighets pröfning
och godkännande, på sätt i komiténs förslag till förordning om kommunalstyrelse på landet
stadgadt är; — samt
häradsstyrelse eger inom Landstinget motionsrätt i alla frågor, som ligga inom dess
befogenhet.
I sammanhang med detta förslag och emedan jag anser, att hvarje menighet eller
sammansättning af flere, hvar för sig såsom kommun erkända, menigheter, som har samfällig
egendom att förvalta och gemensamma åligganden eller företag att utföra, bör, i och
för ett sådant ändamål, kunna få bilda en kommun med gemensam kommunalförvaltning,
föreslår jag ytterligare att i de af komitén uppgjorda kommunal-lagarne måtte på lämpliga
ställen införas följande stadganden, nemligen att
då inom en sockens eller ett härads förvaltning fråga väekes om företag eller åliggande,
som visar sig röra flere socken- eller härads-kommuner, må den till dessa kommuner
hänvisas, och ega de att genom sammansättning frågan handlägga, deröfver besluta och
densamma till utförande bringa; samt att
när inom Landsting fråga blifvit väckt, som vid öfverläggning derom visat sig angå
blott en del eller vissa delar af Länet, ett eller flere härader, en eiler flere städer eller
socknar, 0. s. v., må sådan fråga af vederbörande distrikt, som deraf anses hafva fördel,
upptagas och såsom kommunal-ärende behandlas och utföras.
Sistnämnde stadgande synes vara så mycket mera nödvändigt, som genom majoritetens
inom komiténs beslut att i Landstinget inrymma ständig plats äfven för länets städer
fara torde uppstå, att månget för landsbygden godt förslag, hvilket ej visar sig direkt gagna
124
städerna, skall falla, när städernas deputerade, förenande med sig det vanligen ej ringa antal
lands-ombud, som för hvarje utgiftsförslag hafva i beredskap silt nej, lyckats bilda Tingets
röstpluralitet; likasom att, å andra sidan, månget företrädesvis för städerna nyttigt förslag
skall äfventyra att i Landstinget undertryckas af landsortens deputerades stora majoritet,
derest icke den utväg är genom lagen beredd att medelst ärendets hänvisande till och upptagande
af den eller de kommuner, hvilka det egentligen rörer, bereda åt förslaget önsklig
framgång.
123
Reservation
af
Justitie-Borgmästaren C. J. Stolpe.
När ett lagstiftningsarbete företages till behandling inom ett af flera personer
bestående kollegium, kan det ej undvikas, att ju skiljaktiga åsigter skola i mer och
mindre vigtiga frågor mot hvarandra uppträda. Detta har också inträffat uti den
komité, som erhållit nådigt uppdrag att utarbeta förevarande lagförslag, och undertecknad
har haft det missödet, om det så bör anses, att i en mängd frågor af både
essentiel och formel beskaffenhet befinna mig i minoriteten, t. o. m. att ofta stå alldeles
ensam. Under sådana förhållanden är det visserligen en pligt att, med de skäl
man kan ega till sitt förfogande, söka att hos kollegerna göra sin mening gällande;
men då arbetet går ut på, icke att stifta en lag, utan att föreslå den, är det, efter
min uppfattning, icke angeläget att drifva detta bemödande utöfver en viss gräns.
Man har i stället den utvägen, att lägga den underlägsna meningen bredvid den
segrande, så att de som i sista handen få ämnet till behandling, må kunna anställa
jemförelse mellan båda åsigterna, en jemförelse, hvilken ar desto nyttigare, som den
ena meningen lika ofta kan vara den andras komplement, som motsats, och sjelfva
motsatsernas framhållande innebär den enklaste förklaringen på hvarderas inre motiver.
Dessa äro orsakerna hvarföre min reservation framträder i gestalten af fullstän
-
124
ständiga motförslag, hvartill väl också finnes en särskild anledning, grundad i methoden
för komité-arbetets bedrifvande. När, efter flera gånger förnyad både muntlig
och skriftlig bearbetning af frågan om kommunallag för landet, komiténs sekreterare
erhöll uppdrag att, i form af lagförslag, uppsätta komiterades med eller utan
skiljaktighet fattade beslut, och detta arbete var fullbordadt, fann jag mig uppfordrad
att försöka en skriftlig uppställning af ett särskildt lagförslag, som i både sak och
form återgaf mina egna åsigter, enär det skrifna ordet är den tillförlitligaste proban
på tankens klarhet och riktighet. Att, vid detta göromål, andra uttryck för gemensamma
tankar och en annan ordning för de särskilda satsernas sammanbindning till
ett helt skulle söka att göra sig gällande, är tillräckligt grundadt i sakens inre beskaffenhet
för att behöfva förklaras.
Vid ärendets påföljande behandling föredrogs detta motförslag, hvars motiver
jag sökte att muntligen utveckla; men högst obetydligt deraf, vare sig till innehåll
eller form, lyckades tillvinna sig pluralitetens uppmärksamhet. Vid behandling af
lagen om landsting förfor jag på samma sätt, men för att icke inleda ny debatt öfver
redan afgjorda frågor och derigenom ytterligare aflägsna tidpunkten för arbetets
afslutande, tillkännagaf jag, efter förslagets uppläsning, att detsamma stöde till komiténs
tjenst, för den händelse, att något deri kunde, i sak eller form, finnas användbart,
men att jag, af nyssnämnda anledning, ej ville påkalla granskning af dess särskilda
delar, så framt ej någon annan af ledamöterne funne för godt, att en eller
annan af dem till öfverläggningsämne upptaga; — något som likväl icke inträflåde.
Från de åsigter dessa motförslag upptogo har jag ej, i någon hufvudsakligare
mån, blifvit af den påföljande diskussionen rubbad. I några få omständigheter har
jag dock ansett mig kunna, utan skada eller måhända till fördel för min mening,
antaga pluralitetens satser och uttryckssätt, hvarföre förslaget i öfvérensstämmelse
dermed rättats. I öfrigt framläggas de nu, såsom min reservation, i nära oförändradt
skick, endast med tillägg, i lagen om menighetsstyrelse på landet, af kapitlet
om sammansatta kommunalsamhällen, hvilket är ernadt att ersätta pluralitetens, af
mig ej biträdda förslag till förordning om Kyrkostämma m. m. samt, i lagen om
125
Landsting, af 65 och följande §§, hvilka jag sedan uppsatt i stället för en ifrågaställd
författning om härads-kommunalstyrelse
Motförslaget till lag om städernas styrelse och förvaltning har ej i samma ordning
tillkommit. Meningsskiljaktigheten i ett par högst väsendtliga samt på författningens
hela innehåll och syftning särdeles inverkande frågor, eller om det nuvarande
Borgerskapets och Magistratens ställning i kommunen, afhöll mig från att förnya
de förra försöken, hvarföre mitt nyssnämnda förslag är att betrakta såsom ett slags
öfverarbetning af pluralitetens.
Såsom jag förut anmärkt, torde ett lagförslag, som framlägges till jemförelse
med ett annat öfver samma ämne, i allmänhet icke erfordra någon särskild utveckling
af motiverne, hvilka, i följd af sjelfva motsättningen, böra sjelfmant framträda.
Jag har dock ansett mig böra bifoga en sådan motivering, hvilken jag, för jemförelsens
underlättande, uppställer i samma ämnesföljd, som uti de särskilda motförslagen
är iakttagen. För nyssnämnda ändamål har jag i dessa förslag låtit paragraf
tecknen
följa efter ordningssiffrorna, så att ett citat med paragraftecknet i denna
ställning hänvisar till mitt särskilda förslag och ett, deri detta tecken står framför
ordningsnumern, hänvisar till komiténs, hvarjemte jag inom klausul utsatt den eller
de §§ i komiténs förslag, sorn behandla samma ämne.
Efter denna inledning går jag nu att framlägga de särskilda motförslagen.
I
till lag om menighetsslyrelse på landet. (Litt. A.)
II.
lill lag om städernes styreke och förvaltning. (Litt. B.)
III.
lill lag om Landsting. (Litt. C.)
Särskildt förslag
Särskildt förslag
Särskildt förslag
126
Särskilda motiver.
I.
Plan och rubrik.
De i Komiténs 1, 5 och 6 afdelningar intagna bestämmelser har jag lördelat på de i
motförslagets 1 och 2 kapitel behandlade myndigheter, sockenstämman och sockennämnden»
till hvilkas befogenhet de särskilda frågorna höra. Jag har på detta sätt velat uti hvardera
af dessa kapitel inrymma särskilda och fullständiga instruktioner för dessa myndigheter, på
det att någon tvekan om hvad som bör anses vara stadgadt för den ena eller den andra,
ej må kunna uppstå. Jag vill dock ej tillerkänna denna method något företräde framför
den af pluraliteten följda, men då förslaget var i enlighet med densamma uppsatt före komiténs
beslut om ordningen för paragrafernes' uppställning, och frågan, efter min tanke, icke
är af någon synnerlig vigt, har jag ej ansett nödigt att ändra den första planen.
Komitén har uti detta lagförslag utbytt ordet: socken mot ordet: kommun och dess
adjektif: kommunal. Det är icke egentligen af omsorg om det Svenska språkets renhet,
som jag härutinnan skiljt mig från pluraliteten, ty jag har också på många ställen begagnat
de fremmande orden, utan derföre att jag anser dessa ords upptagande i den specifika bemärkelse,
som här blifvit dem tillagd, hvarken riktig, behöflig eller ens erbjudande någon
fördel för ämnets formella behandling. Kommun är, efter min uppfattning, ett generiskt
begrepp, som i sig innesluter en mångfalld af species, såsom stad, socken, kyrkoförsamling
o. s. v. Häradet har varit och är ännu till någon del en kommun och den föreslagna
landstingsförfattningen har också för afsigt att konstruera en Zäns-kommun. Särskilda fattigvårds-
och skoldistrikt kunna ock, med hänsigt till deras gemensamhet i dylika angelägenheter,
betraktas såsom kommuner, så att man kan sägas hafva borgerliga kommuner,
såsom städer och socknar, kyrkliga kommuner, t. o. m., om man så vill, fattigvårds- och
sZtoZ-kommuner. Då nu författningen har att behandla menighetsstyrelse i socken, synes
det mig ej vara välbetänk att utbyta detta svenska ord mot ett fremmande, som har en
långt vidsträcktare betydelse. Vid de tillfällen, då meningens egentliga vigt ligger, icke på
sjelfva lokaliteten, utan på gemensamhetsbegreppet, har jag deremot utah tvekan begagnat
ordet kommun, isynnerhet då på en gång fråga varit om olika slag deraf, såsom socken
och stad, och dessa båda begrepp kunnat uti ett uttryck inneslutas.
Pluraliteten har ej velat godkänna, användandet af ordet lag för en författning af ekonomisk
syftning. Denna åsigt torde dock ej vara i praxis allmänneligen godkänd, och för
öfrigt har jag, vid ordets begagnande, mera haft författningens konstitutiva, än dess ekonomiska
karakter i sigte. Frågan erkännes dock vara af löga vigt. Mot begagnandet af orde't
förordning på detta ställe har jag väl ej något att anmärka, men kan ej godkänna den betydelse
af hvad slags författning sorn helst, hvaruti ordet, liela förslaget igenom, användes.
Att ordet författning icke begagnas såsom rubrik på något till efterrättelse utfärdadt lagbud
är mig visserligen icke obekant, men då detsamma både i tal och skrift användes, för att
beteckna alla slag af sådana, såsom förordning, kungörelse, förklaring, bref, stadgar, re
-
127
skrift, plakat och andra numera ur bruk komna benämningar, har jag löreställt mig, att
det bruk, jag i samma syltning gjort af detta ord, låter väl försvara sig.
2 och 3 §§. Vilkoret, att två eller liera socknar, sorn vilja lorena sig om gemensam
(borgerlig) kommunalförvaltning, nödvändigt skola tillhöra samma län och samma pastorat,
torde vara betänkligt att i en lag stadga. Det gifves nu socknar, som äro delade mellan
två till tre län, och ännu liera, af moderförsamling och annexförsamling beslående pastorat,
af hvilka den ena socknen hörer till ett län och den andra till ett annat. Då socknar af
det förra slaget redan utgöra gemensamma kommunal-samhällen, så synes redan deraf, att
klyfningen mellan olika län icke utgör något praktiskt hinder för den kommunala enheten,
hvarföre ock en sådan förening af två särskilda socknar bör lika väl kunna försiggå. Hafva
dessa socknar en och samma kyrka, så utgöra de derigenom, i kyrkligt hänseende, eli kommunal-samhälle.
xVtt sammanslagningen kan medföra förvecklingar, isynnerhet i fråga om
gången för besvärsmål, vill jag ej förneka, men saken hörer i allt fall till undantag, med
hvilkas förhindrande det ej torde vara nödigt att lagstiftningen befattar sig.
Förbudet emot lands- och stadskommuners förening till gemensam borgerlig kommu*
nal-förvaltning är efter min tanke obehötligt, då de organiska lagarne för de olika samhälle
nas
förvaltning göra en sådan förening omöjlig. Den kyrkliga kommunal-enheten finnes
deremot på många ställen och kan ej förhindras.
4 §. Köpingar äro af två slag: handelsplatser, hvilka, under äldre tiders näringstvång,
underlades vissa städer, och der dessa städers borgare hade uteslutande rättighet att idka
handel och handtverk, samt fläckar, hvilka, stående på gränsen mellan landsbygd och stad. erhållit
reglementen för en, i mer och mindre grad, ifrån socknen emanciperad kommunal-förvaltning.
Jag har föreställt mig, att någon tvångsålgärd, vare sig att hämma eller påskynda
det utvecklingsarbete, som bör sluta med köpingens förvandling till stad eller återgång till
by i vanlig mening, ej vore lämplig, hvarföre jag för inin del låtit bero vid hvad i detta
ämne kan vara eller, i följd af samhällenas eget initiatif, framdeles blifver stadgadt.
6 §• Ifrån skyldighet att till kommunens gemensamma utgifter bidraga hafva komiterade
(se § 58 i lagförslaget) undantagit personer, som äro i enskild tjenst. Den nu gällande
sockenstämmoförordningen kommer ock till samma resultat på det sätt, att rösträtt
betages personer i nämnda ställning, och att skattskyldigheten göres beroende af rösträtten.
Satsen, att skyldigheter och rättigheter böra motsvara hvarandra, må väl i allmänhet vara
riktig; men den får dock icke tagas i sin fulla utsträckning. Jag skattar till kommunen för
•let jag njuter fördel och skydd af de kommunala inrättningarne, och skatten bestämmes i
förhållande till min inkomst. Detta är en sats för sig. I andra rummet följer att bestämma
grunden för och omfånget af rättigheten att afgifva röst, hvilken fråga i allmänhet löses
så, att rösträtten mates efter skattskyldigheten, men dessutom uppställas, såsom vilkor för
rösträttighetens, d. v. s. lagstiftarekallets utöfning, vissa personliga qvalifikationer, ibland
hvilka oberoendet af husbondevälde intar ett icke ovigtigt rum. Der denria qvalifikation
saknas, anses personen icke skicklig att i lagstiftningsarbetet deltaga. Men deraf följer alldeles
icke, att han på samma gång skall blifva qvitt förbindelsen att bidraga till kommunens
17
128
upprätthållande, hvilken sats, äfven i andra fall icke kommit till erkännande. Fastighetsegare,
som ej innehafva svensk medborgarerätt, personer, som ej råda öfver sig och sitt
gods (§ 8) samt konkursbon (§ II) sakna nemligen rästrätt, men frikallas ingalunda från
skattskyldighet. Alla dessa disqvalifikationer utgå alltså ifrån samma rot: förutsättningen
af saknad sjelfständighet och oberoende.
Man får icke heller antaga, att tjenarens inkomst är bos husbonden förut beskattad,
och ifrån denna grund härleda befrielsen, ty vid fast egendoms uppskattning till bevillning
måste nödvändigt bruknings- och förvaltningskostnad afräknas, likasom inkomsten af näring
bestämmes efter afdrag af kost och lön m. m. till arbetare och biträden.
Den praktiska vigten af frågans afgörande på det ena eller det andra sättet är långt
större, än man kanhända är böjd att vid första påseendet antaga. Det finnes under annans
husbondevälde stående personer, såsom inspektörer, verkmästare vid fabriker, bokhållare
och kassörer på handelskontor i städerna m. 11., hvilkas löneförmåner stundom tälla med
dem som äro anslagna åt statens högsta embeten. Det är icke billigt, att så väl lottade
personer skola frikallas från skyldigheten att skatta till kommunens allmänna hehof, af
hvilka fattigvårdstungan är det betydligaste, men val anser jag det kunna försvaras, att de
icke få vara med om att i kommunen lagstifta, hvarföre jag till 13 §, som handlar om
rösträtt i sockenstämma, öfverflyttat ifrågavarande disqvalifikation.
8—11 §§. En af de vigtigaste skiljaktigheterna mellan mig och Komiténs pluralitet
angår grunden för den i mantal satta jordens skattskyldighet, hvartill pluraliteten antagit
mantalet, lison jag fastighetsbevillningen. Det tillhör mig derföre att redogöra för de skäl
som anförts för och emot den ena eller den andra meningen.
När pluraliteten beredt sammanhanget mellan jordegares skattskyldighet på den ena sidan
samt näringsidkares och löntagares på den andra, sålunda, att den qvot, som uppkommer
när summan af bevillningen för socknens i mantal satta jord, dividerad med socknens
hela mantal, gjorts till den enhet, med hvilken närings- och lönebevillningen skall jemföras,
så är klart, att någon skiljaktighet i åsigterna icke eger rum, för så vidt hemmansjorden i
klump ställes till jemförelse med det rörliga förvärfvet. Den drygare skattskyldighet och
rösträttighet, sorn efter nu gällande sockenstämmoförordning tillkommer jorden framför sistnämnda
förvärf, skulle enligt båda meningarne komma att upphöra. Det är endast förhållandet
mellan jordegarne sins emellan, som blir olika, i följd af den ena eller den andra
taxeringsgrundens tillämpning.
Det återstår således endast att utreda hvilkendera af de ifrågakomna faktorerna, mantalet
eller fastighetsbevillningen, är den mest rättvisa och antagliga måttstock för bestämmande
af de på hemmansjorden förenade kommunalskatters fördelning mellan de individer,
som innehafva sådan jord.
Till fördel för den förstnämnda måttstocken anföres, att den är urgammal samt i allmänna
lagen och en mängd författningar stadgad såsom grund för utgörande af åtskilliga
kommunala besvär. Detta är sannt, men då Srågan icke går ut på att rubba grunderna för
dessa besvär, hvilka för kommunens medlemmar äro obligatoriska och underkastade offent
-
129
Jig myndighets exsekution, utan på att stadga en billig grund för den bevillning till socknen,
sorn socknemännen frivilligt åtaga sig, torde detta skäl förlora det mesta af sin vigt. Det
liar varit en hos Komiterade allmänt antagen grundsats, att så inrätta formerna för det
kommunala lifvet, att de ej skulle ställa sig hämmande i vägen för allmänna författningars
tillämpning, eller af dessa författningar göras overksamma, och jag har för min del gått nästan
längre än pluraliteten i denna undfallenhet för det bestående. Det är ock i denna
syftning jag uti 9 och 10 §§ samt bilagan Litt. A. gifvit anvisning på methoden, att låta de
olika taxeringsgrunderna hvar för sig och tillsammans operera.
Det är för sistnämnda fall, eller att afgifter skola på en gång uttaxeras af hemmansjorden
efter mantalet och af näring och lön efter bevillningen, som jag föreslagit, att sammanlagda
fastighetsbevillningen för socknen skall fördelas på hemmansjorden efter mantalet samt
jordegarne betala och vissa lika tillfällen rösta efter denna imaginära bevillning. Resultatet af
denna methods tillämpning blir, för angifna fall, alldeles lika med det som uppkommer vid
användning af pluralitetens; skiljaktigheten ligger deruti, att då pluraliteten förvandlat bevillningen
till hundradelar af mantal, för att kunna jemföra densamma med mantalet, har jag
valverat mantalet till riksdaler och ören, för att kunna jemföra detsamma med bevillningen.
Ett exempel skall ådagalägga detta.
Uti en socken om 59 mantal uppgår bevillningen å den i mantal satta jorden til! 1,17G
R:dr, hvilken summa, dividerad med 59, gifver talet 19,93. När nu, enligt Komiténs anvisning
i § 59, detta belopp fylles till jemnt riksdalertal, så bäfver medelbevillningen af ett
mantal 20 If:dr. Egaren till ett halft mantal får således 50 skatteören och en i socknen
boende näringsidkare, som betalar i bevillning 12 Hulr, får 60 ören.
19 93
Efter min method får egaren till det halfva mantalet en fingerad bevillning af—~-
= 9,96, hvilket belopp, om man så vill, må höjas till fulla 10 R:dr, hvaremot näringsidkarens
bevillningsbelopp 12 R:dr bäfver oförändradt. Således skattar och röstar egaren af det
halfva mantalet i förhållande till näringsidkaren, efter den eria methoden, som 50 förhåller sig
till 60, och efter den andra, som 10 förhåller sig till 12, hvilka proportioner äro precist desamma.
Vid de tillfällen, då mantalet och bevillningen skola skatta till samma föremål, efter
olika grunder, kan således den ena methoden användas med samma resultat som den andra,
utan att något egentligt företräde kan tillerkännas den ena framför den andra. Att man,
efter min method, ej behöfver alls vidröra bevillningen för näring och lön, förmodar jag
åtminstone ej skall kunna åberopas emot densamma.
Det anfores äfven, att taxeringsvärdet är otillförlitligt. Äfven detta har jag medgifvit,
men deremot anmärkt, hvad som svårligen kan motsägas, att mantalet är en ändå otillförlitligare
måttstock på jordens värde och afkomst. Misstagen i uppskattningen kunna rättas,
men ojernnlikheten i mantalssättningen är af grundlagen för evärdliga tider befästad.
Påståendet, att allmogen skall med förkärlek omfatta den urgamla mantalsberäkningen,
och att den icke utan obelåtenhet skulle få en annan grund för fördelningen af de kommande
bidragen stadgad, lärer ej kunna godkännas, utan att man tillika antoge det allmogen
130
icke förstår, eiler icke aktar på sin egen fördel. Ehuru det är ett faktum, att frälsejorden
mer och mer öfvergår till allmogens klass, kan dock ännu, och troligen i långiiga tider
härefter, det få anses som regel, att frälsejorden tillhör adel och ofrälse herremän samt
skattejorden allmogen. Och då den mindre onererade jorden har, i förhållande till mantalet,
ett storrå värde än den tyngre beskattade, hvilket ock vid taxeringarne öfverallt gör sig
gällande, så är häraf klart, att allmogen i helt skulle vinna på att få kommunalskatterna
lagda på bevillningen i stället för på mantalet.
13 § mom. e). Korniterade hafva från rösträttighet i ockenstämma uteslutit näringsidkare,
löntagare och innehafvare af i mantal ej satt jord, som icke, enligt den antagna
beskattningsgrunden, blifvit lagda till fem skatteören, hvaremot jag föreslagit ett sådant
uteslutande för nämnda slag af sockenmedlemmar, hvilka ej äro ålagda minst en riksdalers bevillning.
Om medeltaxeringsvärdet å ett mantal antoges till 20,000 R:dr så svara fem hundradelar
deraf, eller fem skatteören, mot ett fastighetsvärde af 1000 R:dr, som också drager
en riksdalers bevillning. Således råder i denna del ej någon skiljaktighet, för så vidt
nemligen jordvärdet vöre den ofvan angifna. Men om medelvärdet för ett mantal är 10,000
R:dr i en socken och 30,000 R:dr i en annan, hvilken åtskillnad väl ej torde vara utan
exempel, i synnerhet om skiljda landsorter jemföras, så följer deraf, att en person, som
i den ena socknen är lagd till 50 öre bevillning, der har talan i sockenstämma, medan en,
som i en annan socken betalar 1 R:dr 49 öre (om sådana tal kunna komma i fråga) är
från denna förmån utesluten. Jag tviflar, att denna ojemnlikhet kan försvaras.
Mom. f). Då talan i sockenstämma grundats på måttstocken för kommunal-utskyldernas
fördelning, har jag ansett dem som ställt sig på restlängd och derigenom tilikännagifvit
sig antingen icke kunna eller icke vilja giira rätt för sig till kommunen, ej helier böra, så
länge detta tillstånd fortfar, få i kommunens angelägenheter föra talan. Denna grundsats är
och i flera utländska kommunal-författningar vedertagen och kan hos oss, i saknad af ansvar
för underlåtenhet att afbörda sig kommunal-utskvider, blifva en nyttig sporre till fullgörande
af detta åliggande.
15» 16 och 17 §§. Ämnet för dessa §§ eller sockenstämmans befogenhet, hvarunder
jag lagt äfven sådana mål, som röra kyrkan och skolundervisningen, gifver mig anledning
att redogöra, hvarföre jag icke kunnat förena mig i pluralitetens beslut, att för handläggning
af vissa mål bilda en särskild s. k. kyrkostämma.
Motiverna för detta särskiljande äro: dels att man, genom prestens bibehållande af
ordförandebelattningen i den kyrkliga stämman, velat åt honom betrygga ett behöfligt inflytande
på gången af de derstädes förelagda ärenden, till hvilka äfven räknats de som röra
folkundervisningen, dels att man velat åt det kyrkliga territoriet, hvilket icke alltid sammanfaller
med det borgerliga, anvisa ett eget operationslält.
Mot åsigten om prestens sjelfskrifvenhet till ledning af rent kyrkliga sockenstämmorna!
har jag ej haft något att anmärka. Presterskapets rättighet till denna ställning kan
ock sägas vara grundad i 23 § af privilegierna för presterskapet af den 16 Oktober 1723.
Mer grundade betänkligheter skulle måhända kunna uppställas mot utsträckningen af denna
sjelfskrifvenhet äfven till frågor angående vexelundervisningen. Men icke heller i denna
punkt har jag skiljt mig ifrån pluraliteten. Det är endast den af pluraliteten antagna så att
säga mekaniska anordningen af de särskilda församlingarnes operationssätt, som jag funnit
ledande till sådana invecklingar, att man i vissa fall omöjligen kan reda sig med de utstakade
formerna.
För min del liar jag ansett det lämpligare, att taga hvar sak för sig och ordna hvardera
efter sig företeende behof. Jag liar således i mitt särskilda förslag insatt kyrkoherden
såsom sjelfskrifven ordförande i sockenstämman vid handläggning af frågor, som röra kyrkan
och skolan, samt egnat ett särskildt kapitel, det 4:de, ut sådana, som röra flera kommuner
eller delar af olika kommuner.
För påståendet, att man i vissa fall ej skall förmå att reda sig med pluralitetens organisations-former,
vill jag nu söka att anföra bevis. Det är bekant, att gränserna för borgerligt
kommunala, administrativa, judiciela och militära m. 11. indelningar äro i vårt land
uppdragna utan allt inbördes sammanhang. Så händer det icke sällan, att lånegränsen icke
följer socknarnes yttre konfiguration, utan söker sig af naturförhållanden anvisade, eller rent
af godtyckliga vägar midt igenom kommunerna: att samina förhållande eger rum med härader
och fögderier, till hvilka stundom en eller ett par hvar eller torp från en tili nästgränsande
härad eller fögderi hörande socken äro lagda; att en kyrkoförsatnling, d. v. s.
en som begagnar en och samma kyrka, kan bestå af en eller flera socknar, stad och socken,
stad och enstaka byar, hörande till olika socknar o. s. v. Att sammanbinda reformen
af den kummunala lagstiftningen med ett utan tvifvel önskvärdt ordnande af alla dessa
oregelbundenheter, hade dock varit att onödigtvis inveckla frågan och öka hindren för dess
bringande till ett lyckligt slut, hvarför komitén varit derutinnan öfverens, att det kommunala
lifvets former borde göras så elastiska, att hvilka kommunala grupperingar som helst kunna
derinom röra sig- Det är också i denna syftning förordningen örn kyrkostämma samt
kyrko- och skolråd utarbetats och som jag tillfogat kapitlet om sammansatta kommunalsamhällen.
Jag tror dock, att man med lörfattningsförslageis 40 paragrafer icke kan röra
sig uti en mängd förhållanden, hvilka ganska ofta fordra lösning, men att kapitlets 7 paragrafer
dertill äro tillräcklig;. Ett par exempel, k v ilka inom komitén ofta varit framhållna,
torde närmare upplysa detta.
Nyköpings stad är i kyrkligt hänseende delad i två församlingar, hvardera förenad med
en särskild landsförsamling. Nyköpings stad utgör, i borgerligt hänseende, en enhet, vestra
hälften af staden och Nikolai socken utgöra en kyrklig enhet, och den östra stadsdelen med
Allhelgona socken en annan sådan. Gefle stad är för sig ett borgcligt samhälle, men det
kyrkliga upptager derjemte bjarne Säter ifrån Hille socken och Hemlingby ifrån Walbo
socken, hvaraf åter följer, att dessa socknars ecklesiastika omfattning är mindre än den
borgerliga. Om nu i Nyköpings ena församling ett ärende af rent kyrklig natur skall i
sockenstämma handläggas, så mötes dervid ej svårighet att behandla det enligt § 6 i förslaget
till kyrkostämmo-förordning. Man uppgör nemligen förut, med tillämpning af redan
stadgade röstgrunder, en ny konvention om röstgrunden, och företager deruppå ärendet.
132
Men om öfverläggningsämnet är en skolfråga, huru skall då förfaras? Det befinnes nemligen
(åtminstone kan det så befinnas) att Nyköpings siad har en folkskola för sig och hvardera
landsförsamlingen sin. Om frågan rörer en af sockenskolorna, skall hon då behandlas
af alla församlingens medlemmar, således äfven af stadsboerne, som nied skolan ej hafva
något att skaffa, eller endast af dem som tillhöra landsförsamlingen? Tvifvelsutan blott af
de sednare. Men för ett sådant fall har författningsförslaget ingen regel, det lemnar blott
anvisning att skapa en sådan. Angår återigen frågan stadens folkskola, hvilken af kyrkoherdarne
är behörig att taga den om hand? I 101 § af mitt särskilda förslag till ordnande
af städernas kommunal-väsende, eller en af de 3 paragrafer, som reglementera för sockeneller
kyrkostämma i stad, tror jag mig hafva funnit utväg att lösa detta problem.
Genom bibehållande af gemensam sockenstämma för behandling af både borgerliga och
kyrkliga mål har jag kunnat utsträcka det representiva systemet till bägge, hvaremot pluraliteten
ställt de kyrkliga angelägenheterna utom detsamma. Men då detta system otvifvelaktigt
bör anses och af Ivomitén utan skiljaktighet betraktats såsom ett steg framåt i
kommunal-väsendets konstitutiva utveckling, synes mig ett sådant uteslutande ej kunna nöjaktigt
förklaras, i synnerhet, som de kyrkliga ärendena uti de flesta landtkommunerna
ännu torde taga i anspråk den mesta tiden och de betydligaste bidragen.
Förflyttar man sig ifrån fältet för kommunernas lagstiftnings-verksamhet till styrelseområdet,
eller ifrån kommunalstämman och kyrkostämman till kommunalnämnden samt
kyrko- och skolrådet, så fruktar jag, att slitningen emellan de borgerliga och kyrkliga
myndigheterna blifver ändå större, men den utförligare framställningen derom torde lämpligen
kunna sparas till längre fram. Med ett ord, då jag ej kunnat inse någon fördel, meri
väl många och betydliga olägenheter af den beslutade klysningen, och då skiljaktighet *
den borgerliga och den kyrkliga kommunens yttre gränsor, huru ofta deri än må förekomma,
dock höra tili undantagen, har jag ej ansett mig böra taga dessa undantag till utgångspunkt
för uppställande af en allmän regel, utan behandlat dem såsom undantag uti ett deråt
egnadt särskildt kapital.
Pluralitetens förfarande, att i allmänna drag beskrifva gränserna för sockenstämmans
befogenhet, medför visserligen fördelar, men saknar icke heller sina olägenheter. Pluraliteten
har också, vid behandling af kyrkostämman, afvikit ifrån denna method. Den allmänna
definitionens tolkning kräfver en skarpsinnighet hos ordföranden, hvilken icke alltid
torde stå till buds, i synnerhet som den nu gällande soskenstämmo-förordningens ämnesforteckning
torde ingifvit en viss vana, att i författningen söka uppgift om de specifika
föremålen för stämmans verksamhet. Jag har derföre i denna del och andra dithörande
bestämmelser så mycket som möjligt följt den gällande förordningen, endast med iakttagande
af en, såsom jag trott, följdriktigare gruppering.
21 §. När någon, som icke är behörig att påfordra sockenstämma, hos ordföranden
begär utlysande deraf, men erhåller afslag, har jag ansett nödigt, att anteckning derom i
protokollet införes, hvilket icke nu torde allmänt iakttagas. Jag har också ej, i likhet med
plurtliteten, funnit tillräckligt att i afseende på fatalietider för besvärs anförande, endast
*
133
åberopa hvad om besvär emot sockenstämmobeslut stadgadt är, euär denna tid räknats
ifrån beslutets offentliga kungörande, hvilket bär ej torde komma i fråga, utan har jag
utsatt fatalietidens beräknande ifrån den dag, då afslaget meddelades.
24 §. För motiverna till skiljaktigheten ifrån pluraiiteten torde tillfyllestgörande
redogörelse vara leornad under 8—11 §§■ Vid omröstningen har jag ansett öretalet kunna
för vighetens skull bortkastas.
27 §. Någon annan skiljaktighet mellan mig och pluraiiteten torde i afseende på sjelfva
innehållet ej förefinnas, än att jag tillåtit delegare i solidariskt bolag rösta för bolaget utan
meddelegares fullmakt, och delegare i oskiftadt bo, som i boet sitter, att, likaledes utan
fullmakt af de öfriga, rösta för boet. När en af delegarne uti ett solidatiskt bolag eger
laglig makt, att i de vigtigaste affärer genom sin teckning af firman, förbinda bolaget,
och att vid bolagsstämmor, å bolagets vägnar, uppträda, utan att de öfriga delegarnes formliga
samtycke dertill erfodras, så synes det mig, som om det ock kunde medgifvas honom
att i sockenstämma föra bolagets talan utan skriftligt uppdrag, helst kolision mellan flera
på en gång uppträdande bolagsmän är förekommen genom stadgandet, att ej mer än en
person får vid samma tillfälle tala för samfälld egendom. — Bet händår icke sällan, att
en sterbhusdelegare är långväga faren eller okänd, hvarigenom boet kan längre tid blifva
oskiftadt. Efter sträng tolkning af pluralitetens förslag skulle svårligen någon talan för ett
sådant bo kunna föras, enär fördelning af rösträtten på tillstädesvarande delegare, (utom
det att den icke är i förslaget uttryckligen medgifven) svårligen kan göras med laga verkan,
innan de särskilda delegarnes anparter i boet blifvit genom lagligt skifte bestämda.
Jag har derföre trott det vara billigt, att åt delegare, som i boet sitter, gifva ifrågavarande
rättighet.
29, 30, 31 och “32 §§. Ben utsträckning jag gifvit åt sockenstämmans befogenhet
och förslaget om olika ordförande för särskilda slags mål, torde tillräckligt motivera skiljaktigheterna
i dessa paragrafer. Ett stadgande i nu gällande förordning, huru förfaras
skall, då tillgång på personer till meddelande af justeringsintyg saknas, eller då sådan
underskrift vägras, hvilket stadgande pluraiiteten uteslutit, har jag dock ansett desto angelägnare
att bibehålla, som erfarenheten vid många tillfällen ådagalagt behofvet deraf.
34 §• Ben i förslagets 37 § stadgade termin för räkenskapens afslutande och reviderande,
förklaringars infordrande samt sockenstämmas decision, eller från årets början
till in i Februari månad, anser jag vara alltför knappt tilltagen och befarar, att en knapphändig
och otillförlitlig granskning blir frukten af denna brådska. Man kan ej begära, att
e8na angelägenheter skola åsidosättas för länets kommunal-uppdrag, hvilket är ett tillräckligt
skäl, att icke för högt stegra fordringarne på dylika funktionärer, aldrahelst då arbetet
förutsätter samverkan af flera personer, af hvilka än den ena än den andra har förhinder.
Jag har af dessa orsaker framskjutit revisionsanmärkningars pröfning till Maj månad och
jemväl tillagt föreskrift om infordrande af revisorernes påminnelser öfver algifna förklaringar,
så snart dessa gifva anledning dertill, en åtgärd, som vid dylika tillfällen är vanlig,
och hvarigenom decision i många fall blifver obehöflig.
134
35 §. Jag har ej kunnat instämma i pluralitetens heslut att påbjuda (re ordinära
sockenstämmor. Jag har bibehållit den nu gällande förordningens föreskrift om två sådana
äfvensom om tiderne för deras hållande i Maj eller Juni och i Oktober eller November,
icke blott derföre att man ej bör onödigtvis bryta gamla plägseder, utan ock derföre att
dessa terminer äro i min tanke vida lämpligare. Angående otjenligheten af Februaristämman
har jag nyss yttrat min mening, hvilken pluraliteten sjelf tyckes hafva godkänt,
då den i förslaget till kyrkostämma till Maj månad framskjutit pröfningen af revisionsanmärkningar
vid kyrkans och folkskolans räkenskaper, hvilkas afslutning med kalenderår
oskså påbjudits. Alven synes mig en motsägelse ligga i föreskriften om den civila budgetens
uppgörelse i Oktober och den kyrkligas i Maj, ehuru materialierne till båda dessa förrättningar
äro till en del desamma, och det ostridigt innebär en stor fördel, att få på en gång
taga öfversigt af kommunens samtliga tillgångar och behof. De göromål som, i både den
borgerliga och kyrkliga stämman, förlagts till December, eller granskning af skattelängden
(hvarom mera på annat ställe) och förrättande af val till municipal-uppdrag för påföljande
år, kunna lika väl företagas i Oktober och November.
37 §. I strid med förslaget har jag tillagt ordföranden i sockenstämma större skydd
mot personligt ofredande än ledamöterne. Ett skäl dertill ligger väl deruti, att kyrkoherden,
som, enligt mitt förslag, skall presidera vid handläggning af kyrkliga mål, såsom varande
i lika värdighet med Konungens embetsman och stundom af Konungen till embetet utnämnd,
redan mäste anses tillförsäkrad det i 18 kap. 2 § Missgerningsbalken stadgade skydd, hvilket
ej lämpligen kan förminskas för den valde ordföranden; men jag anser, oberoende deraf,
ordförandens och ledamöternes skiljaktiga ställning och den olika vigten deraf, rättfärdiga
den af mig i nämnda hänseende föreslagna åtskillnad. När derföre pluraliteten uti förslaget
till kyrkostämma, §§ 22 och 37, nedsatt kyrkoherdens värdighet tili likhet med deras, som
gå rättens ärenden, så betraktar jag detta såsom en förändring i allmän lag, hvartill giltigt
motif svårligen kan framläggas.
38 §. Till förteckningen öfver mål, som böra till Konungens pröfning hemställas, har
jag tillagt förändring för längre tid än fem år i den allmänna grunden för uttaxering af
kommunal-utskyld och förändring i den stadgade röstgrunden för huru kort tid som helst.
Jag bär ansett det icke böra förbjudas kommunen, att någon gång, då omständigheterna
dertill föranleda, vidtaga dylika ändringar, men trott det vara nödvändigt att ställa dem under
den högste lagstiftarens kontroll.
39 §. I stället för en blott anmälan (§§ 17, 36), har jag föreslagit, att representatifsystemets
införande och afskafiande skulle underställas Konungens Befallningshafvande, egentligen
för att lemna honom tillfälle att pröfva, det besluten derom icke må innehålla något
som är för lagen främmande.
40 §, Deraf, att Konungens Befallningshafvandes pröfningsrätt är inskränkt till ett
enkelt godkännande eller förkastande, men denna inskränkning ej finnes stadgad i afseende
på underställning till Kongl. Majit, kan lagtolkaren hemta anledning att tro det vara författningens
-
135
ningens mening, att ål regeringsmakten inrymma rättighet, ait icke blott upphäfva beslutet,
utan också sätta ett annat i stället. Till förekommande af en sådan tolkning, hur jag utsträckt
vilkoret till hvilken pröfvande myndighet som helst.
41—44 §§. De i komiténs förslag stadgade inskränkningar i beSvärsrätten hafva
egentligen för syftemål att förhindra den högre myndigheten från att granska målet från
synpunkten af kommunens nytta, hvaröfver ingen annan än kommunen sjelf ansetts vara
behörig domare. Jag kan icke i sin fulla utsträckning godkänna denna sats. Det hörer,
efter min uppfattning, till det konstitutionel! monarkiska regeringssystemets grundvilkor, att
regeringsmaktens och folkmaktens sammanstämmighet erfordras, för att åt beslut, sorn röra
offentlig rätt, gifva helgden af lag. Ifrån denna regel (innes väl hos oss ett undantag, hvilket
här icke är ställe hvarken att försvara eller klandra; men det är ett undantag till förmån
för regeringsmakten, nemligen Konungens prcrogatif att, utan ständernas medverkan,
lagstifta på det ekonomiska området, eller just det, der kommunen har att inom sig utöfva
enahanda funktion. Grunderna till regeringsmaktens veto i lagstiftningsfrågor torde vara
mångahanda, och det ligger både öfver min förmåga och utom gränserna för denna framställning,
att försöka en utredning deraf; endast det må anmärkas, att bland dessa grunder
träffas utan tvifvel statens intresse och syftemålet att värna minoriteten emot majoritetens
förtryck. Men i det allmänna statsintresset inga ock de kommunala intressena såsom beståndsdelar;
och att i sockenstämman, så väl som i riksförsamlingen majoritetens välde öfver
minoriteten stundom behöfver tempereras af en makt, hos hvilken högre insigt och
mognare pröfning förutsattes, derom lärer väl erfarenheten framburit tillräckligt talande vittnesbörd.
Det är dock klart, att icke alla sockenstämmans tillgöranden kunna hänskjutas till
regeringens omedelbara pröfning. Komiterade hafva till denna klass af underställningsmål
hänfört endast sådana, som i märkligare mån kunna inverka pä kommunens framtida välbefinnande,
eller vidröra utom kommunen liggande intressen. Andra mindre vigtiga frågor
äro åter underlagda en dylik pröfning af ett regeringsmaktens organ, Konungens Befallningshafvande,
men då kommunens sjelfbestämningsprerogatif fordrar, att icke finna sig tillfredsstäldt
med slutlig decision af en myndighet, som står under den högsta, så har det lemnats
majoriteten rättighet att, om dess mening ogillats och hon förmår bibehålla sig i sin förra
ställning, d. v. s. att Konungens Befallningshafvandes skäl ej framkallat en förändrad öfvertygelse,
droge frågan under Konungens pröfning I båda dessa fall är hemställandet til!
högre granskning obligatoriskt. Men det finnes ännu ett lägre trappsteg på denna skala af
sakvigtighet; och der påträffas den stora mängden af ärenden, hvilkas inflytande på kommunens
intresse ej må anses större, än att bevakandet deraf kan öfverlemnas åt minoriteten.
Get är för detta fall och för dessa mål jag, i strid med pluraliletens åsigt, velat åt
den enskilda kommunal-medlemmen hålla besvärsvägen öppen, till värn, icke blott för positif
rätt och lagliga formers helgd, utan ock för kommunens sannskyldiga nytta. Så länge den
pröfvande myndighetens makt öfver det klandrade beslutet är inskränkt till det negativa
området, kan till och med pröfningsrättens missbruk ej medföra synnerlig olägenhet, men
deremot det förståndiga bruket deraf blifva af oberäknelig vigt för kommunens välfärd och
V
130
trygghut. Besinnom blott, att en, genom ett öres högre skatt uttryckt majoritet, representerad
måhända af en icke obetydlig personlig minoritet, kan mången gång afgöra på sock
nens
trefnad och fördel ganska ingripande frågor.
Man har talat både länge och mycket om den stora mängden af stundom ovigtiga
besvärsmål, som taga regeringens tid i anspråk, och om behofvet af en minskning i den för
en styrelse opassande sysselsättning, som pröfningen af dessa mål erbjuda. Mången, som
ifrat för förbättrade kommunal-institutioner, har ock gjort det i hufvudsakligt syfte, att derigenom
stäf ja den ström af lapprissaker, som man föreställer sig tränga fram till tronen.
Men det förhåller sig i sjelfva verket med detta, som med många andra klagomål, hvilka
framkastas, upprepas och tros utan närmare undersökning. Antalet af besvärsmål, som år
1857 i regeringen afgjordes, uppgick till 571, och af dessa hörde troligen minsta delen till
den kategori, för hvilken komiterade föreslagit att stänga vägen till högre pröfning.
Rättvisans och den borgerliga frihetens garantier hafva i olika länder antagit skiljaktiga
former; men man kan vara viss på, att de allestädes, hurudan deras utbildning än må
hafva blifvit, uppmärksamt påaktas af det allmänna folkmedvetandet, hvilket de i sin mån
bidragit till att fostra. Hos oss har rättigheten att »gå lill kungs», sedan uråldriga tider
utgjort, i folkets föreställning, det säkraste värnet för kommunens och enskildas välfärd och
rätt, och denna föreställning dr långt ifrån utslocknad. Att nu betaga individen denna dyrbara
rättighet och göra en sockenmajoritet till högsta och enda skiljedomaren i frågor, af
hvilka han anser sitt väl eller ve i mer eller mindre mån bero, fruktar jag skall hos mängden
väcka föreställning om en afhängighet, mot hvilken det allmänna tänkesättet hos oss i
alla tider hållit sig styft. Afven befarar jag, att de formler, med hvilka man vill söka att
binda besvärsrätten, skola endast ofullkomligt uppfylla denna bestämmelse. Man skall, af
oförmåga att utleta lagens rätta syfte, af gammal vana, eller mot bättre vetande, söka att
draga alla slag af sockenstämmoärendena in på besvärsvägen genom någon af de tre ingångar
lagen dit öppnar, och det beror då af hågen eller motviljan hos den första instansens
myndigheter, i hvad mån dessa försök komma att lyckas I den högsta instansen måste väl
åsigterne i detta ämne snart komma till större klarhet och enhet, men det är deremot sannolikt,
att man der skall få att pröfva en mängd kompetensfrågor i stället för sjelfva sakerne.
Het är af dessa och många andra skäl, jag icke kunnat förena mig med pluraliteten
om de inskränkande vilkoren för rättigheten att draga sockenstämmobeslut under högre
myndighets pröfning; men då det deremot är en naturlig följd af min ofvan antydda åsigt
om kommunens stallning gent emot styrelsemakten, att denna sednare icke må sätta sin
vilja i stället för kommunens, så har jag, till skydd deremot, uti 4-4 §:ns sednare moment
upptagit ett stadgande, som skulle blifva bindande icke blott för Konungens Befallningshafvande,
utan äfven för den högsta administrativa makten sjelf. Det undantag som förekommer
i slutet af momentet, är gjordt för det fall, att sockenstämmobeslutet kan angå verkställighet
af något sorn eljest lagligen åligger kommunen; men då jag medgifver, att rättelse
i ett mot sådan förbindelse stridande kommunal-beslut kan på annan väg åstadkommas, så
anser jag denna klausul kunna, utan förfång för principen, utgå.
137
Uti 11 § af 1843 års förordning förekommer, ibland föreskrifterne om hvad som
åligger klagande vid fullföljd af besvär emot sockenstämmobeslut, att han skall, inom 14
dagar efter fataliedagen, hos sockenstämmans ordförande förete diarii-bevis om besvärens
inlemmande å vederbörlig ort, vid påföljd, att det öfverklagade beslutet eljest vinner laga
kraft, hvilket stadgande jemväl upptagits uti § 77 af komiterades förslag. Meri då det, un
der
nu angifna förhållanden, och då ingen förbindelse för sockenstämmans ordförande, att
hos den pröfvande myndigheten anmäla inträffad försummelse att inom stadgad tid förete
diarii-beviset, finnes föreskrifven, det kan hända, alt Konungens Befallningshafvande (och,
enligt mitt förslag, jemväl Domkapitlet) finnér besvären välgrundade och upphäfver beslutet,
sedan detsamma redan, på grund af lagens ord, vunnit laga kraft, så har jag ansett förenämnda
stadgande mindre lämpligt och i stället föreskrifva, att klaganden, såsom vilkor för
besvärens upptagande, skall hos den pröfvande myndigheten förete bevis, att han hos sockenstämmans
ordförande anmält missnöje. Detta tillkännagifvande om hvad den missnöjde
ämnar göra motsvarar visserligen icke tillfullo ett intyg om hvad han onekligen gjort; men
det torde dock göra tillfyllest för ändamålet.
42 §. Föreskriften i förslagets § 78, att Konungens Befallningshafvande kan, då han
upphäfver sockenstämmobeslut, tillika förbjuda beslutets bringande till verkställighet, har jag
trott vara öfverflödig, då, efter mitt förmenande, exekution af ett ogilladt beslut är en olag
lighet,
som hvar och en kan motsätta sig. Jag har då ansett bättre att behålla stadgandet
i 12 § af 1843 urs sockenstämmoförordning, att sockenstämmobeslut må kunna, under vissa
tvingande omständigheter, bringas till verkställighet redan innan någon pröfning af deremot
anförda besvär egt rum, och att den pröfvande myndigheten må kunna, också före sjelfva
sakens afgörande, särskildt förordna om verkställighetens inställande. Den enda lindring
häruti jag tillåtit mig, är föreskriften, att beslutet om den prompta verkställigheten skall
utgå ifrån sockenstämman och icke från ordföranden, hvilket man, af ordställningen i 1843
års förordning, kan förledas att tro vara lagstiftarens mening.
46 §. I afseende på antalet af ledamöter i Sockennämnd, har pluraliteten lemnat detta
till kommunens fria bestämmande inom talen 5 och 11, förmodligen (?) pastor oberäknad.
Jag har deremot föreställt mig det höra till god ordning, att bestämma antalet i förhållande
till socknens folkmängd, och har dessutom haft dertill ett annat skäl, hvilket ej torde vara
utan all vigt.
Uti förslagets § 28 säges nemligen, att i socknar, der det representativa systemet är
infördt, skall representationen utgöras af Sockennämnden och derutöfver tre gånger så många
valda fullmäktige. Men nu kan det hända, att en liten socken om några hundra innevånare
finner, för vissa ändamål, t. ex. rotemästare-bestyrs fördelning bland ledamöterne, tjenligt
att i Sockennämnden tillsätta det högsta antalet ledamöter, medan man i en annan socken
om mer än 10,000 innevånare, anser det minsta antalet för ändamålet tillräckligt, hvaraf
138
ator följden skulle blifva, att representationen i den lilla socknen konunc att utgöras af 44
ledamöter och i den stora af endast 20. I en sak, som sä mycket beror på tycke och
smak som denna, är det otvifvelaktig! bäst, att lagstiftaren kommer de verkande åsigtcrna
till mötes med bestämda siffror, och jag har derföre, i afseende på antalet ledamöter i sockennämnden
och representationen, eller, som jag kallar den, sockenstämmonämnden, bestämt
mig för följande skala:
1,000 — 5 — 20
1.000 x 1500 = 2,500 — G — 24
2.500 x 2000 = 4,500 — 7 — 28
4.500 X 2500 = 7,000 — 8 — 32
7.000 x 3000 = 10,000 — 9 — 30
10,000 —
10 — 40
Att denna tariff är godtycklig och att en bättre kan utfinnas, gör jag ej ringaste svårighet
att medgifva, men någon sådan bör dock, efter min tanke, finnas.
Utväljande af suppleanter till ifrågavarande och andra kommunala förtroende-uppdrag
liar jag för min del ansett ej vara behöflig!, tvärtom riågongång skadligt, genom den anledning
det gifver den ordinarie ledamoten, att söka skjuta ifrån sig goromålen på suppleanten,
så snart de kännas besvärliga. Det kan ock hända, att suppleanten icke är till hands
då hans närvaro behöfves och att nästa suppleant är boende låugt bort i socknen. När det
går an, att magistrater och domstolar vid behof adjungera ledamöter, har jag föreställt mig,
att detta systern mycket väl kan användas på sockennämnden, hvilken i socknen också är
ett slags magistrat, hvarföre jag i 55 § intagit ett stadgande derom.
50 §. Jag har ej ansett behödigt att förbjuda landshöfdings inväljande i sockennämnd,
då denne embetsman väl bör förutsättas vara bosatt i residensstaden, och det i allt fall är
att förmoda, det han, kallad till ett sådant förtroende, skulle begagna sin embetsmannaställning
för att, på grund af paragrafens sednare moment, detsamma sig afsäga. Icke heller
har jag kunnat godkänna det åberopade skälet för förbud emot domhafvandens inväl
jande
i sockennämnden, eller att han skulle blifva jäfvig, att såsom domare handlägga mål,
uti hvilka nämnden uppträder som part. Den omständigheten, att städernes exsecutiva myndigheter
(magistrater) och domstolar utgöras af samma personer, utan att olägenhet deraf
försports, torde ådagalägga, att den befarade jäfsanledningen skulle ytterst sällan förekomma.
52 §. l)å sockennämnden, bättre än sockenstämman, måste känna de personers duglighet,
som arbeta i nämnden, har jag öfverlåtit åt nämnden, att inom sig välja sin ordförande.
Deraf vinnes ock den fördel att, vid inträdande ledighet, en till platsen passande
ledamot kan göras tili ordförande, änskönt en kortare tid af hans funktion återstår, hvilket
svårligen lärer kunna ske, om ordföranden nämnes af sockenstämman.
61 §. Angående formen för sockenbudgeten råder i pluralitetens och undertecknads
förslag någon skiljaktighet. Jag har nemligen ansett de särskilda punkterna i utgifts- och
inkomstförslagen böra sättas i motsvarighet mot hvarandra, hvilket, efter min tanke, icke
alldeles eger rum uti Komiténs förslag. Kommunens skulder, som under det följande året
139
skola betalas, motsvaras nemligen rättast af kommunens fordringar, hvilka under samma är böra
inflyta, oell icke af det löpande årets möjliga behållning, hvilken deremot har sin egentliga
motsvarighet i den för samma år möjligen uppkommande brist. Mot mom. b) i utgiftsstaten
svara båda rnoinm. b) och c) i inkomststaten, hvarföre jag sammanslagit båda dessa
moment; oell mot inkomststatens mom. d) svara utgiftsstatens moram, c) och d), båda innefattande
poster, hvilka icke äro till beloppen förut bestämda, eller betalbara oberoende af
kommunens vilja, utan af den beskaflenket, att stämman just då skall afgöra om och till
hvilka belopp dessa poster må ibland utgifterna upptagas. Detta moment, det 3:dje i utgifsstaten
enligt mitt särskilda förslag, är den hake, omkring hvilken hela budgeten vrider
sig, och de öfriga momenten äro tillkomna egentligen för att öfver detsamma bringa klarhet,
för att utreda hvad och huru mycket kommunen kan tilltro sig, att under budgetåret
påkosta. Såsom en del af dessa obestämda utgifter har jag betraktat förslagsanslaget för
oförutsedda behof, hvilket lagen väl sagt böra finnas, men hvars belopp det tillhör församlingen
att bestämma. .lag har ansett mig böra framlägga denna förklaring öfver mina åsigter
i denna del, ehuru det erkännes, att frågan är af mindre vigt, då man väl bör tilltro
kommunerna sjelfva tillräcklig insigt, att uppställa budgeten så, att den för ändamålet är
tillfyllestgörande.
Vigtigare är deremot skiljaktigheten i fråga örn den tiderymd budgeten bör omfatta och
tiden för dess föredragning oall fastställande.
Piuraliteten har beslutat, att budgeten skail uppgöras i Oktober och omfatta det följande
kalenderåret. Olägenheterne i denna anordning bestå deruti, att man så långt förut
har svårt att förutse, hvilka utgifter böra under budgetåret förekomma och att man, förr
än det löpande året gått till ända och räkenskapen afslutats, icke kan veta, om resultatet
af det årets finnansförvaltning Olifver en besparad tillgång, som kan tagas i anspråk för
budgetårets utgilter, eller möjligen en brist som bör fyllas. Vill man åter, för att i denna
punkt komma på klar fot, uppskjuta med budgetens uppgörelse till inpå sjelfva budgetåret,
så vinnes visserligen derigenom den fördel, att man eger en klarare öfversigt af både behofven
och tillgångarne, men deremot uppstår den olägenheten, att utgifterna under de lörsta
månaderne, och de inkomster, med hvilka de skola betäckas, icke äro uti budgeten
förutsedda. Dessa omständigheter hafva föranledt mig till uppställande af den frågan: om
det är behöfligt och för saken väsendtligt, att räkenskapsåret och budgetåret omfatta samma
tiderymd? Svaret härpå har hos mig utfallit nekande. Budgeten är en fortgående approximatif
kalkyl, som bör visa i hvad mån tillgångar finnas eller kunna beredas till betäckande
af utgifter, hvilka på vissa tider måste göras, eller dem man beslutar sig till att göra, bokslutet
en på viss dag gjord jemförelse mellan tillgångar och förbindelser, som visar i hvad
mån den ena faktorn öfverskjuter den andra. Det må vara eller åtminstone synas vara förmånligt,
att sätta samma tidsgräns för båda dessa operationer, men om jag icke blifver i tilifällle
att stadga mitt omdöme om hvad jag kan hafva råd, att för vissa ändamål påkosta,
innan jag af räkenskapen erhållit upplysning om min finansiela ställning, så synes deraf
blifva en naturlig följd, att jag först afslutar mina böcker och sedan uppgör en plan för det
140
kommande årets hushållning. Om jag då för vissa orsakers skull, icke vill mer än en gång
om året sysselsätta mig med denna kalkyl, så är det klart, att jag måste sträcka mitt förutseende
utöfver den 31 December, intill dess jag, efter förnyad bokafslutning, vunnit erfarenhet
om mina affärers tillstånd. Så föga invecklad har denna sak förefallit mig. Jag betvifiar
ej, att ju soqknarnes enkla räkenskaper kunna ganska snart afslutas, och således
budgetuppgörelsen temligen tidigt på året företagas, men då Majstämman af ålder varit
den1, på hvilken kommunernas finansiela angelägenheter plägat afhandlas, och jag ej funnit
giltig anledning att bryta detta, säkerligen icke utan goda skäl uppkomna bruk, så har jag
til! nämnda stämma förlagt den slutliga pröfningen af kommunens budget, hvilken jag, af
ofvan anförda orsak låter fortgå till samma tid påföljande år.
63 och 64 §§. Komitén uppdrar åt sockennämnden att, på grund af den fastställda
budgeten och bevillningstaxeringslängden, upprätta debiteringslängd, men öfverlåter åt sockenstämman,
att decidera öfver de anmärkningar, sorn af skattskyldiga kunna emot debiteringen
framställas. I sistnämnde omständighet har jag icke kunnat med pluraiiteteh instämma.
1 mina ögon är den först upprättade debiteringslängden endast ett förslag, framlagdt
till vederbörande skattskyldiges granskning. Göres mot påförd utskyldspost ej anmärkning,
då anses debiteringen i den delen godkänd; göres åter anmärkning, har jag ansett det tillkomma
nämnden att pröfva densamma och, om anmärkningen befinnes grundad, göra den
rättelse i debiteringen, som deraf påkallas. Pröfvas åter anmärkningen sakna skäl, då må
nämnden derom gifva besked, hvilket anmärkaren, om han det gitter, får öfverklaga. Jag
betraktar stämman såsom kommunens lagstiftande församling, hvilken det tillkommer att
förbinda kommunen genom sina beslut, nämnden såsom en myndighet, hvilken det tillhör
att utföra dessa beslut i enlighet med de reglor, som äro af stämman föresätta eller i lag
och författningar gifna. Och debiteringen är icke annat än en ren verkställighetsåtgärd, en
tillämpning af gifna reglor. När offenlliga handlingar visa huru stor andel af ett mantal ett
hemman innehåller och huru mycket den eller den personen betalar för näring eller lön,
så är bestämmandet af hvarderas skatteöretal (om man följer den methoden) en arithmetisk
operation, som icke kan utfalla på mer än ett sätt, om den göres rätt; och då stämmans
beslut i anledning af budgeten säger, huru många riksdaler eller öre riksmynt skola läggas
på hvart .katteöre, så är också skattens påföring i förhållande till hvarje skattskyldigs skattöretal
en sifferuträkning, på hvars resultat kommunalviljan icke kari utöfva det minsta inflytande.
Stämman kan endast säga, att nämndens uträkning är riktig eller oriktig. Men
ett sådant svar har jag ansett böra lemnäs af den myndighet, som eger att pröfva beslut
i sådana ämnen, nemligen Konungens Befallningshafvande. Också har, uti förslaget till författning
om kommunalstyrelse i stad, Komitén icke öfverlåtit förenämnde pröfning till allmänna
Rådstugan eller fullmäktige, utan till Magistraten.
66 §. Jag har ej för min del funnit skäl, ålägga sockennämnden att tillställa de skattskyldige
debetsedlar, utan tror det vara nog, att de, efter derom utfärdad kungörelse, hållas
de skattskyldige tillhanda, på samma sätt som nu tillgår med krono-och stadsdebetsedlar.
67 och 68 §§,. Genom de af mig antagna terminer för budgetens fastställande och
upprättande af skattelängd har blifvit en följd, att den ännu icke af Pröfningskomité!] granskade
bevillningstaxeringslängden måst läggas till grund för debiteringen. Den olägenhet,
som deraf kan uppkomma har jag velat undanrödja, genom ett åläggande för sockennämnden,
att i skattelängden göra de rättelser som i följd af Pröfningskomiténs tillgörande,
kunna påkallas, och derefter rätta uppbörden. Dessa rättelser kunna antecknas i ett särskildt
observationsconto, hvilket ej kan blifva vidlyftigt. Det tillökade besväret dermed uppväges,
efter min tanke, rikligen genom den rymligare tid, som beredes åt räkenskapsgöromålen,
helst ett dylikt observations-conto i allt fall bör hållas öppet för de rättelser, som
kunna blifva en följd af utverkade ändringar i budgeten eller i debiteringen, möjligen också
i taxeringslängden, i de delar, som dragas under Kammar-rättens och Konungens pröfning.
Uppbörden skulle visserligen kunnat af mig utsättas tidigare, men då skattsedlarne någon
gång kunna komma att upptaga jordränta, för hvilken Thomedag är laglig lefvereringsdag,
så har jag föredragit att låta kommunen sjelf bestämma uppbördsterminen, dock ej senare
än inom årets slut.
69 §. Ett stadgande om afkortning af utskylder som ej kunnat indrifvas, har jag ansett
böra här inflyta.
75 §. Jag har benämt socknens representant-församling, der sådan är inrättad, Sockenstämmo-nämnd,
för att erhålla ett namn på sjelfva församlingen, hvartill, efter mitt
tycke, ordet fullmäktigskap, som egetligen betecknar sjelfva-uppdraget, ej väl passar. En
församling med den af mig begagnade benämning och ungefär samma attributioner finnes
ock i Stockholm. För öfrigt medgifves, att det ena eller det andra namnets företräde ligger
i den större eller mindre benägenheten hos folket, att upptaga det i språket.
76 §. Angående tariffen för antalet ledamöter i Sockenstämmo-nämnden se motiverna
till 46 §.
77 §. Anledningen till det af mig föreslagna stadgandet, att del af socken, som tillhör
annan kyrkoförsamling, må kunna bilda särskildt valdistrikt för väljande af ledamot i
Sockenstämnio-nämnd torde ej kunna missförstås. Det har tillkommit för att göra det afsöndrade
distriktets ombud behörigt att, i samma egenskap, fungera uti ett representantskap
för kyrkoförsamlingen. Pluraliteten, som ej velat tillåta representatif-systemets användande
för behandling af ärenden som angå kyrko- och skolväsendet, har ej kunnat upptaga
ett dylikt stadgande.
80 §. Mitt förslag, att låta ordförande och vice ordförande i sockenstämman fungera
i samma egenskap uti representantskapet har af pluraliteten förkastats. Jag förmår dock ej
jnse något giltigt skäl, hvarföre ej ledningen af de göromål, som i båda dessa församlingar
förekomma, kan åläggas samma personer, synnerligast som dessa göromål ej kunna blifva
flera eller andra, än de som skulle upptagas i stämman, i fall representantskap ej funnes.
Genom den af pluraliteten vidtagna anordning skall i vanliga fall inträffa, att icke mindre
142
än fyra ordförande och tre vice ordförande tillsammans sju, kunna komma alt finnas i en socken,
der representation är införd, ett antal, hvartill det ofta torde blifva svårt att finna passande
subjekter. Med hästa vilja har jag ej kunnat komma under fem möjligheter, hvilket
antal dock synes mtg kunna göra tillfyllest.
83 §. Jag tillhör ej deras antal, som väntar stora ting af representatif-systemets in
ympning
på sockenstämman, och har derföre motsatt mig tanken på att göra det obligatoriskt
för landsbygden. Men der det en gång blifvit, med menighetens eget begifvande, infördt,
der vill jag ock att det skall tagas och tillåtas att verka i sin fulla omfattning. Jag
har derföre ej kunnat förena mig i beslutet om undantagande, för plenarförsandingens eget
afgörande, af vissa vigtigare mål, uppräknade under litt. b, c och d i § 33 af Komiterades
förslag. Den garanti mot förhastade beslut i dessa ämnen, som finnas uti skyldigheten
att underställa besluten Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, synes mig fullt tillräcklig. Af nämnde
anledning har jag icke heller velat ifrån represenlantskapets befogenhet utesluta saker som
angå kyrkan och skolan helst jag icke förmår förklara, hvarföre en församling, som är betrodd
att beskatta socknen till fattigvården, ej skall få åtnjuta samma förtroende i afseende
på de säkerligen vida ringare afgifterne till skolan. Genom denna mångfald af formationer
samt undantags- och obehörighets-kategorier fruktar jag, att man endast förbryllar allmogen
och väcker missbelåtenhet med de nya institutionerna.
85—91 §§. 1 stället för det af pluraliteten utarbetade förslaget till förordning om
kyrkostämma samt kyrko- och skolråd, har jag, på sätt förut tillkännagifvits, tillfogat ett
särskildt kapitel om sammansatta kommunalsamhällen, äfvensom ett kapitel i förslaget till
Lag om städernes styrelse och förvaltning under rubrik: Om sockenstämma i stad. Det
tillhör mig nu att, fullständigare än som skett, söka att visa, huru föreskrifterne i detta
ämne skola verka i de skiljaktiga kommunala sammansättningar, hvaraf våra samhällsinrättningar
erbjuda ett så rikt förråd. Jag tänker mig en stad och två socknar, hvilka tillsammans
utgöra ett pastorat, men af hvilka socknar den ena har samma kyrka som staden,
d. v. s. utgör, tillsammans med denna, en kyrkoförsamling. På grund af 1 § i 1853 års
fattigvårdsförordning hafva socknarne förenat sig om gemensam fattigvård, äfvensom en af
dem, dock icke den som har samma kyrka som staden, förenat sig med staden om gemensam
folkskola. Men icke nog härmed. Staden och de båda socknarne samt dessutom
två andra socknar hafva, på grund af 2 § 3 mom. i fattigvårds-förordningen, slagit sig
tillhopa om inrättandet af en gemensam arbetsinrättning. Om jag för korthets och tydlighets
skull betecknar staden med bokstafven A, de båda annex-socknarne med B och C
samt de andra två socknarne med D och E, så erhåller jag följande kommunala sammansättningar:
l:o
3 borgerliga kommuner: A. B. och G.
2:o
143
2:o 1 pastorat: A+B+C, hvars medlemmar konkurrera i byggande af prestgård.
3:o 2 kvrkoförsamlingar eller kyrkliga kommuner: A + B och C.
4:o 2 fattigvårds-komniuner: A och B + C.
5:o 2 skolkommuner: A 4-C och B samt slutligen
6:o föreningen A + B + C+D+E om det gemensamma arbetshuset.
Ingen lärer neka, att de föremål, till hvilka dessa olika formationer ansluta sig, äro
af rent kommunal natur och att de angelägenheter som der framträda, fordra sin lösning i
en kommunalförfattning. Exemplen på de skiljaktiga sammansättningarne äro ej heller
gripna ur luften; de hafva sina motsvarigheter på en mängd ställen, ja, i än större inveckling,
derigenom, att socknarne icke ingå liela utan delvis i dessa sammansättningar, men i
allt fall gör det tillfyllest att de äro möjliga och lofliga och att författningarne till och med
gifva anvisning på huru de skola bildas.
Jag vill nu undersöka i hvad mån de anlägenheter, som utmärkas genom de framställda
sex olika exemplen, kunna handläggas och bringas till slut med tillämpning af de organisations-former,
som ligga i de dels af Komiténs pluralitet, dels af mig föreslagna lagar, och
hvilka af dessa former, i berörda afseende villigast lämpa sig efter faktiska förhållanden.
Exemplet N:o 1 är det enklaste och det normala, hvarföre det i båda förslagen måstevara
sörjdt för dess behandling. Exemplet N:o 2 kan icke bcd)and!as af pluralitetens kyrkostämma,
emedan förordningen derom icke förutsätter två eller flera kyrkoförsamlingars
gemensamma handläggning af gemensamt ärende, men väl med tillämpning af 85 och 86
§§ i mitt särskilda förslag. Problemet AxR uti exemplet N:o 3 linner sin lösning i § 6
af pluralitetens förslag tillkyrkostämmo-förordning och i 86 § af mitt förslag. Huruvida
problemet BxC i exemplet Nio 4 är af pluraliteten löst, kan anses tvifvelaktigt. Väl tala
§§ 2 och 3 om gemensam kommunalförvaltning i sin helhet, men icke om en sådan för
valtning
för en eller vissa angelägenheter. Likväl och då fattigvårdsärenden handläggas af
sockennämnden, lärer deraf få slutas, att gemensamheten i förvaltningen måst vara genomförd
i sin helhet och att intet hinder möter för dess behandling enligt de af pluraliteten
utstakade former. Man kan dock lätt tänka sig ett annat föremål, omkring hvilket saker
nes
gemensamma intresse grupperat sig och hvilket icke nödgade till gemensamhet i för
valtningen
af annat än just detta enstaka föremål, och i sådan händelse vore förordningen
overksam. Enligt 85 § af mitt förslag låta alla för de båda socknarne gemensamma kommunala
angelägenheter af hvad slag som helst utan svårighet behandla sig. Problemet A X C uti
det 5:te exemplet skulle, eftersom ärendet rörer skolan, finna sin lösning i kyrkostämmo-förordningen,
men denna vet ej af någon samverkan för sådant ändamål emellan särskilda kyrkoförsamlingar.
I 86 § af mitt förslag finnes regel derför. Det 6:te exemplet kan naturligtvis ej finna någon
behandlingsform i komiterades förslag, men i mitt särskildatjena de ofta åberopade §§ till
detta ändamål.
De anförda exemplen angå blott förhållanden, som äro, men då, efter min åsigt, allt
hvad som är lofligt, äfven bör göras möjligt, så har jag trott det tillhöra lagstiftaren, att
uppställa reglor äfven för detta vardande, och 87 § är ett försök i denna riktning. Jag
19
144
har dervid halt till förebild 4 Kap. 6 och 7 §§ uti det af Komitérade för kyrkolagens
öfverseende år 1846 afgifna underdåniga förslag. De ärenden, sorn äro egnade att föredragas
på de i paragrafen omförmälta gemensamma stämmor kunna vara af ganska stor
vigt och förtjenta att af lagstiftaren understödjas genom uppställande af lämpliga former för
öfverläggning och beslut. De kunna t. ex. angå sammanbyggande af kyrkor, inrättande af
gemensam fattigvård, omläggning af en oländig och otjenlig sockenväg o. s. v.
Utan afseende på öfverläggningsämnets beskaffenhet, liar jag föreslagit, att vederbörande
kyrkoherde skall föra ordet i dessa sammansatta stämmor, dels derföre att jag föreställer
mig, att de flesta ärenden som der förekomma i allt fall tillhöra prestens handläggning,
och dels för det jag ansett öfverflödigt att, i afseende på de borgerliga mål, som
troligen i högst sällsynta fall fordra en sådan lösning, uppställa nya reglor angående de
valde ordförandernas kompetens.
Ehuru jag ansett nyttigt att gifva institutionerna så stor elasticitet som möjligt, har
jag dock trott det vara skäl, att sätta en damm emot obetänkta försök, att få större menigheter
sammankallade, och fördenskull, när kommunerna ej höra till samma pastorat, gjort
deras sammankallande beroende af Konungens Befallningshafvandes eller Domkapitlets förordnande.
88 och 89 §§ svara i vissa delar mot pluralitetens kyrko- och skolråd, med hvilket
ämne jag trott att komiterade ej bort sig befatta. Att kyrkorådet och skolstyrelsen, der
så ske kan, och efter kommunernas egen pröfning, sammangjutas till en myndighet, deremot
har jag ej något att påminna, och detta kan i de flesta fall ske., utan att någon lag
dertill nödgar, enär begge myndigheterna författningsenligt bestå af samma elementer. Men
der kyrkorådet och skolstyrelsen verka inom olika områden är, efter min tanke, sammansmältningen
icke blott olämplig, utan rent af omöjlig, hvilket torde vara tillfyllest ådagalagdt
genom de af mig förut anförda exempel. Ett för halfva Nyköpings stad och Allhelgona
socken tillsatt kyrko- och skolråd, sammansatt af stads- och landsbor, kan icke fungera
såsom styrelse för en skola, hvilken tillhör hela Nyköpings stad, icke en gång, utan delning,
hvarom lagen dock ej talar, för landsförsamlingens skola.
Jag har i Komitén tillåtit mig att ifrågasätta huruvida den af pluraliteten företagna
bearbetning af kyrkorådsförordningen och folkskolestadgan ens läge inom Ivomiténs mandat.
Hvarken den nådiga skrifvelsen till Komiténs herr ordförande, eller den Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse, som föranledt det nådiga uppdraget, nämna ett ord om revision
af dessa författningar. Om i kyrkorådets eller folkskolestyrelsens nuvarande inrättning
funnes något, som ställt sig hindrande i vägen för kommunalväsendets syftesenliga ord
nande,
skulle jag visserligen ej tvekat att låta undanrödjandet af dessa hinder ingå i planen
för Komiténs arbete, men något sådant förhållande har jag ej kunnat upptäcka. Kyrkorådet
och skolstyrelsen tillhöra de i lagförslagen på många ställen omtalta »särskilda styrelser»,
hvilka man tänkt sig dels såsom ifrån den egentliga kommunal-styrelsen utgående
förvaltningsgrenar, dels såsom derifrån fristående, utan annat sammanhang, än det som ligger
uti de särskilda behofvens upptagande i en gemensam budget.
145
Då jag icke deltagit i kyrko- och skolrådets organiserande och sålunda saknar anledning
att utveckla mina åsigter Om förslagets särskilda bestämmelser, så tillåter jag mig endast
tillägga, att Komitérade för kyrkolagens öfverseende, uti 3 Kap. af förslaget till ny kyrkolag,
med öfverskrift: »Om Kyrkotukt», samt uti särskildt förslag till »Lag om vård af
Kyrka och Kyrkoegendom samt af medel, som under Domkapitlets inseende äro», tagit
kyrkorådets disciplinära och ekonomiska attributioner under en långt mer omfattande behandling,
och att nämnde Komités underdåniga förslag, åt hvilket hvarken Konungen eller
Rikets Ständer hittills egnat någon åtgärd, sålunda kan sägas ännu bero på Kongl. Maj:ts
nådiga pröfning. Det är dock sannolikt, att de söndringar inom kyrkan, som på den sednare
tiden framkallat så mycken rörelse på detta område, skola snart nog föranleda, att
kyrkolagens öfverseende återigen blifver föremål för lagstiftningens omsorg, och att antingen
det hvilande underdåniga förslaget, eller ock något annat, dervid kommer till vederbörlig
granskning. Under sådana förhållanden har det synts mig betänkligt, att omorgani
sera
en samhällsmyndighet, för hvars vigtigaste funktioner reglorna äro att söka uti den
kyrkliga lagstiftningen, och detta har för mig utgjort ett ytterligare skäl, att undandraga
mig deltagandet i förenämnda göromål.
90 §. Ehuru jag icke finnér något egentligt behof, att i sammansatta kommuner införa
representatif-systemet, har jag dock, för den händelse att kommunen det önskar, trott
att lagen bör innehålla reglor för en dylik representations sammansättning och verksamhet.
Är systemet infördt i de kommuner, af hvilka sammansättningen utgöres, har jag föreställt
mig, att de särskilda representantskapen kunna till en församling sammanträda, så snart
nemligen dessa äro efter en och samma grund tillsatte, hvilket för mig utgjort ett af skälen,
hvarföre jag uti 46 och 76 §§ stadgat en sådan grund.
Ehuru jag i allmänhet förutsatt, att representanterne skola genom samfälda val utses,
har jag dock, då stad ingår ' sammansättningen, ansett lands- och stadskommuners skiljaktiga
beskaffenhet och de till en del olika reglorna för valens förrättande, fordra att ombuden
för stad och landsbygd särskildt väljas.
il.
3 och 4 §§• En af de vigtigaste meningsskiljaktigheter, som, vid ordnandet af kommunalväsendet
i städerna, delat Komiteens pluralitet och undertecknad, angar den ställning
i kommunen, som hädanefter bör åt borgerskapet anvisas, eller, kanhända rättare, de vilkor,
sorn hädanefter skulle uppställas för förvärfvande af borgarerätt i stad. Åsigten om
behofvet, att i allmänhet utsträcka de kommunala rättigheterna till alla i städerne bosatta
146 v
samhällsklasser, har, visserligen varit enstämmig, men pluralileten liar, af stadgandet i 31 §
Regeringsformen, ansett sig förhindrad att göra någon rubbning i det näringsidkande borgerskapets
prerogatif, att välja till Magistratspersoner. Utan att helt och hållet förneka giltigheten
af det anmärkta hindret, tror jag dock att det kan öfvervinnas och att detta desto
heldre bör försökas, som, efter min öfvertygelse, reformen i städernes municipalväsende
thy förutan blifver ofullkomlig och otillfredsställande. Det kan, efter min tanke, ej försva
ras,
att från tilämpningen af grundsatsen om alla samhällsklassers likställighet i kommunala
rättigheter, undantaga den vigtigaste, som är tillsättandet af stadens styrelse.
Att hvarken Konungen eller Rikets Ständer åsyftat att bibehålla en sådan inskränkning,
synes ock af Allmänna Besvärs- oci Ekonomi-Utskottets betänkande M 127 för den
14 Nov. 1857, sorn grundlagt Ständernas underdåniga framställning, hvilken återigen föranledt
det till Komiterade gifna nådiga uppdrag, iler läses nemligen, pag. 45; »Utskottet har
hos sig stadgat den öfvertygelse, att den reform af städernes municipalväsende, som länge
varit påyrkad och är af verkligt behof påkallad, bör fotas på grundsatsen af alla stadsinvånares
likställighet i kommunala skyldigheter och rättigheter. Alen för utförande af denna
grunsats är det ej nog att förändra en och annan bestämmelse i sockenstämmo-förordningen,
icke en gång, att till allmän rådstuga öfverflytta soekenstämmans göromål, lie författningar,
som angå val till magistratspersoner, tillsättning af hvarjehanda andra tjenster o.
s. v. anser Utskottet böra ändras och bringas i öfverensstämmelse med anförda grundsats.»
Dessa ord kunna ej missförstås. Frågan är blott, huru man skall kunna fullgöra Rikets
Ständers fordran,, utan att råka i kollision med gällande lagbud, hvilka man af formela
skäl icke kan eller icke vill vidröra. Utvägen har synts mig tämligen enkel och består
uti att utflytta råmärkena för den sta ds borgerliga kategorien så långt, att aliade kom
munal-medlemmar,
åt hvilka man vill förläna de ifrågavarande rättigheterna, komma derinom.
På detta sätt har man förfarit i andra Europeiska länder, hvaribland företrädesvis
må nämnas Preussen och Danmark, hvilkas kommunal-författningar i mitt tycke lemna de
brukbaraste materialier till ordnande af Kommunalväsendet i vårt Iand. Enligt de nyaste
Prussiska Stadsordningarne af år 1856 definieras borgarerätten i stad sålunda, att den består
uti rättighet att deltaga i val, att innehafva lönlösa befattningar i kommunal-förvaltningen
och att väljas till representant i kommunen. Bland vilkoren för åtnjutande af dessa rättigheter
finnes utöfningen af ett industrielt näringsfång, men äfven eganderätt af fastighet och
erläggande af utskylder till visst belopp berättiga dertill. Uti 4 § af den Danske »anordning
angaaendeKjöbstaedernes oeconoiniske Bestyrelse» af den 24 Okt. 1837, förlänasborgarerättåticke
blott näringsidkare, utan äfven egare af gårdsfastighet till ett visst värde, hvilket är olika för
olika städer. Denna rättighet skall likväl der sökas och med burbref bekräftas.
Samma väg kan, efter min tanke, äfven hos oss beträdas, och tidspunkten derför är
nu mer lämplig än någonsin. Åtgärden är icke heller någon nyhet, utan i sjelfva verket
endast en återgång till urgamla grundsatser, hvilka, genom skef uppfattning af näringslagarnes
anda, blifvit missförstådda. 1 äldre tider var borgaren detsamma som aktif medlem i
kommunen, och vägen till denna ställning bereddes genom idkandet af ett industrielt yrke
oller egandet af fastighet på stadens grund. Andra vägar dit kunde ej finnas på dessa tider,
då embetsmänen voro fritagne från den »borgerliga tungan», eller skyldigheten att, nied
sin person eller sina tillgångar, upprätthålla de kommunala inrättningarne och afbörda kommunen
dess skyldigheter emot staten. Nu äro väl förhållandena mycket förändrade, så att
skyldigheterna blifvit någorlunda jemnt fördelade, medan korollariet deraf, de stadsborgerliga
rättigheternas jernnlika utskiftning, låter vänta på sig, men borgerskapet drager likväl
ännu, ensamt eller i förening med fastighetsegarne, många särskilda kommunala tyngder,
hvilkas grund och billighet borgrarne sjelfve med svårighet uppfatta, likasom på andra
sidan klagan föres öfver saknad rättighet, att i stadens styrelse och förvaltning medverka.
Jag är derföre fullt öfvertygad, att lagstiftningen ej skulle genom den borgerliga kategoriens
utvidgande, våldföra någon samhällsafdelnings välförställda rättigheter, utan tvärtom
gå ett länge stadgadt allmänt tänkesätt till mötes. Den lösning af denna uppgift, som
jag försökt uti det särskilda förslagets 3 och 4 §§ har synts mig vara den enklaste. Att, såsom
i Danmark, göra afläggandet af borgared och utlösen af ett burbref till vilkor för borgarrättens
utöfning har jag ej ansett lämpligt, utan motser tvärtom försvinnandet af dessa,
efter min tanke, obehöfliga åligganden äfven för det näringsidkande borgerskapet.
6 § o. följ. Den försigtighet, som afhållit Komiténs pluralitet från att, genom borgarerättens
utvidgande, rubba grunderne för behörigheten att välja magistratspersoner, har
helt och hållet vikit undan vid uppdragandet af gränserne för magistratens befogenhet- För
min del har jag ej ansett behöfligt eller för städerne helsosamt, att förändra hvad som i
nämnde hänseende är stadgadt och häfdvunnet, och hurudant detta är, inhemtas af 1619
års stadga om städernas administration, hvilken, man må tänka om dess promulgation hvad
man vill, dock i mer än två århundranden varit grundlag för städernes styrelse och förvaltning.
112 § af denna urkund står nemligen: »Desse 48 män» (borgerskapets Äldste,
vanligen 24 och i mindre städer ändå färre) »skola härefter, så ofta Rådet» (Magistraten)
»häfver, anten efter Wår förordning eller befallning eller eljest på stadsens vägnar med
menigheten att handla, kallas till rådstugan och der förnimma hvad som af nöden är.
Sedan skola de samblas, på gillesstugan och der emellan sig öfverwäga hvad der i samma
ärende står til att göra eller ej, och alltid så lämpa deras råd, att Wårt och Kronans
gagn och wälfärd må sökt och främjat varda, och hvad de 48 sluta med Rådet, det skall
stånda och af hela borgerskapet fullbordas utan gensagu.»
Meningen i dessa ord är tydlig och klar. I frågor som röra kommunens rätt skola
dess representanter höras. För detta ändamål kallas de till Magistraten för att erhålla besked
om saken; sedan träda de tillhopa på sitt eget rum för att öfverlägga, och afgifva
derefter till Magistraten sitt yttrande, eller, som det i stadgan heter, »råd», hvaruppå magistraten
sist fattar sitt beslut. På detta sätt tillgår det i de flesta städer än i dag, endast
med den skiljaktighet, att i de större har de Äldstes personliga företrädande inför magistraten
kommit ur bruk, och i de mindre kommer deras afträdande på enskildt rum för
att öfverlägga vanligen icke i fråga, utan yttrandet afgifves inför Magistraten.
Om vigten af de båda myndigheternas, de Äldstes och Magistratens, särskilda menin
-
gar, får man en ganska klar upplysning af paragrafens slutstrof, som sager, att »hvad de
48 (representanterne) sluta med Rådet, det skall stånda och af hela Borgerskapet fullbordas,
utan gensagu», eller, med andra ord, när de Äldste och Magistraten sammanstämma, då blir
deras samförda mening lag för staden. Men om de icke sammanstämma? Denna sida af
frågan har väl stadgan ej utvecklat, men af erfarenheten vet man huru den i praxis blifvit
utbildad. Magistraten resolverar och deröfver ega de Äldste att klaga. Som likväl Magistratens
befogenhet omfattar både administrativa och rent kommunala funktioner, och Magistraten,
hvilken, vid utöfningen af de förra, har lag och förmäns befallningar att rätta sig
efter, måste, vid behandling af de kommunala angelägenheterna, söka en annan stödjepunkt,
så har ock den fullt riktiga åsigten i praxis utbildat sig, att Magistraten icke kan, emot de
Äldstes begifvande, efter sitt godtfinnande disponera öfver stadens inkomster och offentliga
egendom, en inskränkning, hvars vigt är omätlig och Iemnar full garanti emot den befarade
vådan af Magistratens maktmissbruk. Uti en specialkonstitution för Norrköping, Kongl.
Resö], den 2 Juli 1777 är, för den händelsen, att de Äldste och Magistraten stadna i olika
meningar i ärende som rörer stadens hushållning, föreskrifvet, att frågan skall hänskjutas
till Konungens Befallningshafvande, hvilken grundsats äfven i andra städer vunnit tillämpning.
Att de Äldstes och Magistratens ställning till hvarandra inbördes är sådan jag ofvan
sökt teckna, bevisas ytterligare deraf, att ingen författning lemnar anvisning till anförande
af klagomål öfver de Äldstes beslut, och att en sådan klagan aldrig omedelbart blifvit hos
högre myndighet förd eller der upptagen, hvaremot vägen till besvärs anförande emot Magistrats
beslut i »ekonomi- och politimål» är af särskilda författningar utstakad. Detta faktum
synes mig slående. Man må tänka sig de Äldstes och deras principalers maktfullkomlighet
huru stor som helst; så obegränsad kan han väl ändå ej vara, att alla de Äldstes
eller Allmänna rådstugans beslut angående stadens hushållning skulle, ipso facto, blifva lagar
för samhället, emot hvilka någon regress till högre myndighet ej finge finnas.
Kastar man en blick på fremmande länders kommunal-lagstiftningar, så finner man, att
ungefär enahanda åsigter der gjort sig gällande. Uti den Preussiska Stadsordningen för provinsen
Westphalen af den 19 Mars 1856, § 36 (och likaså uti de för den Preussiska monarkiens
öfriga delar utfärdade Stads-ordningar af den 30 Maj 1853 och den 15 Maj 1856) stadgas, att
stadsrepresentationens beslut erfordra bekräftelse af Magistraten, så snart de röra ärenden, hvilkas
verkställighet lagligen tillhör Magistraten, och i 56 § angifves, ibland Magistratens åligganden,
att förbereda stadsrepresentationens beslut och bringa dem till verkställighet så vida
Magistraten till dem ger sitt bifall. Vägras detta, då skall, enligt 36 §, Magistraten gifva
sina skäl tillkänna och om det icke på detta sätt vinnes enstämmighet, för hvars tillvägabringande
så väl Magistraten som representationen kunna begära nedsättande af en gemensam
kommission, så hänskjutes saken till styrelsens afgörande. Representationen får i intet
fall sjelf bringa sina beslut till verkställighet. Den förut åberopade Danska »Anordningens»
17 § lyder på originalspråket sålunda: »Udi alle Ovrigheeder, Kjöbstadens Eiendomme og
Indretninger, Indtaegter og Udgifter vedkommende, der ikke ved nogen saerlig Bestemmeise
ere unddragne den seedvanlige communale Förvaltning, er de eligerede Borgeres» (stadsrepre
-
14#
sentanternes) »Medvirkning nödvendig, så at Magistraten eller Byfogden ikke uden deres
Samtykke kan tage nogen Beslutning. Naar Byens Övrighed» (stadens Magistrat) »ei kan
blive enig med de eligerede Borgere, bör der anstilles en mundtlig Conference med disse
angaaende Sagen; men naar Meningsforskjellen ikke derved ha>ves, bliver Sagen at indstille
til höiere Övrigheds Beslutning, hvorved naturligviis det, som Flerheden af de eligerede
Borgere bifalder, ansees som den samlede Borgerrepresentations Mening, og ligeledes i de
Byer, der bave en af flere Medlemmer bestaaende Magistrat, disses Pluralitet bestemmer,
hvad der skal gjelde som Magistratens Mening.»
Jag har i dessa citater varit omständlig, icke egentligen för att häfda riktigheten af
mina inom komitén underkända historiska åsigter, utan för att visa huru samma saker uti
olika länder och oberoende af hvarandra, ordna sig på likartade sätt, så snart de följdriktigt
ordnas.
Men en bevisning om hvad som är, utgör icke en bevisning om hvad som bör vara.
Bet tillhör mig derföre att från denna synpunkt taga frågan under skärskådande.
Begreppet »styrelse» innefattar i sig decisionsrätt. Der denna rättighet saknas, är funktionären
icke styrelse, utan tjenare. Magistraten är också, betraktad såsom administratift embetsverk,
icke styrelse, utan styrelsens verktyg. Men i de angelägenheter, som utgöra föremål för kommunens
sjelfverksamhet, är Magistraten kommunens styrelse och bör i min tanke bibehållas i
denna ställning, icke för sin egen skull, utan för kommunens. Den statsrättsliga doktrin, som
gör folkmakten till ensam lagstiftare och den exsekutiva till blott och bart verkställare, har i
samhällets högre regioner gjort nog ondt, att man bör kunna hoppas, att hon der ej vidare
kommer till erkännande. Men äfven i samhällets understa lager låter den icke tillämpa sig,
utan att åstadkomma skada och förvirring. Äfven der måste jag tänka mig samhällsmakterne
så afvägda, att den lagstiftande menigheten tager sakerne i större omfattning, beviljar
det materiela understödet åt det hon bifaller, eller vägrar det åt hvad hon ej godkänner,
och att styrelsen lemnäs rättighet att först pröfva och sedan verkställa. Att förfara annorlunda,
att t. ex. i städerne lemna åt allmänna rådstugan eller stadens representanter, att
bestämma alla de små detaljer som tillhöra en stads ekonomi, vore i sjelfva verket, att åt
dem uppdraga sjelfva styrelsen, hvartill dessa församlingar visserligen icke äro organiserade.
En sammankallad folkmenighet, sådan som den allmänna rådstugan, kan ej handla med
ansvarighet, och lika litet en representantförsamling, som voterar med slutna sedlar, ty hos
hvilken af alla dessa skulle väl ansvarigheten utkräfvas? Men en samhällsmakt, som eger
att, utan ansvarighet, besluta och att framtvinga beslutens verkställighet, är ett oting, som
saknar plats i en lagbunden samhällsordning. Det är hos styrelsen, tänkt in abstracto, som
denna sammanfattning af ansvar och pröfning, af pligt och rätt, måste sökas, och i de små
samhällen, om hvilka här är fråga, uppträder, in concreto, denna makt i tre olika skepnader,
än såsom Magistrat, hvars pröfning och ansvarighet omfattar den stora mängden af
mindre vigtiga mål, än såsom Konungens Befallningshafvande, åt hvars sanktion vissa vigtigare
saker äro förbehållna, och slutligen såsom Konungens regering, hvilken tager de aldravigtigaste
under sin omedelbara pröfning. Huruledes de två första instansernas beslut icke
150
äro och icke böra vara absolut bindande, utan kunna, på besvärsvägen, dragas under den
högstas skärskådande, har jag förut sökt utreda.
Ännu en omständighet visar det origtiga uti beslutet att fråntaga Magistraten pröfningsräft
i frågor, som röra stadens ekonomi och politi. Städernes inkomster äro af två slag,
sådana som af innevånarne sammanskjutas eller s. k. taxerade medel, och sådana som inflyta
i afgifter och arrenden för donationsjord, umgälder å den allmänna rörelsen, såsom
tolag, hamn-, bro-, väg- och marknadsstånd-penningar m. fl. hvilka kallas och författningsenligt
böra uti räkenskapen särskildt upptagas och redovisas under titel: donerade medel.
Somliga af dessa inkomster äro uteslutande eller till viss del bestämda för bekostande af
särskilda föremål, andra icke. I många städer äro dessa donerade inkomster så betydliga,
att de helt och hållet eller till största delen förslå att betäcka utgifterne, och der kommer
naturligtvis ingen eller obetydlig uttaxering i fråga. I andra städer äro de otillräckliga och
uttaxeringarne i förhållande dertill betungande. Alla dessa särskilda inkomster ingå dock
gemenligen i den allmänna stadskassan, med undantag af sådana, som uttaxerats till bestämda
föremål, såsom fattig- och skolmedel m. m., hvilka förvaltats af särskilda utaf Magistraten
helt och hållet oberoende styrelser. Att lemna stadsmenigheten eller dess representanter fri
och obehindrad disposition öfver stadskassans tillgångar, utan att Magistraten egde att pröfva
lagligheten och lämpligheten af dessa dispositioner, vore icke blott farligt, utan rent af stridande
emot gällande författningar, hvilka ålägga Magistraten, att vaka öfver medlens användande
till sina rätta ändamål. l)et vore farligt, emedan erfarenheten vid flera tillfällen ådagalagt
menigheternes benägenhet att, till betäckande af utgifter, hvilka eljest lagligen åligga
enskilde, tillgripa stadskassans på förutnämnda sätt sammanslagna tillgångar, äfvensom, då
dessa försök misslyckats, att det gemenligen varit Magistratens medvetande af personlig ansvarighet,
som räddat kassan. Det är dock, i följd af hvad jag nyss anfört, klart att, i
samma stund Magistratens pröfningsrätt borttages, bortfaller äfven ansvarigheten, ty endast
den som har rätt att besluta, har skyldighet att ansvara.
Utom förenämnde skäl emot pluralitetens beslut angående Magistratens nya ställning i
kommunen har jag, ehuru med lika liten framgång, i komitén föredragit ett ytterligare af
så tillsägandes komnumal-politisk natur. Hvar och en, som något blickat in i städernes inre
lif, vet huru svårt det stundom är att få rådmansplatserne besatta med fullt tjenliga personer
och att de mest ansedde bland Borgerskapet och som vilja hafva mest att säga i stadens
angelägenheter, ingalunda äro de, som ifrigast eftersträfva dessa platser. Om någonting
lockande skulle finnas i den makt, som Magistraten nu lagligen besitter, så motväges lockelsen
af de mångå obetydliga, tråkiga och stundom besvärliga göromål, med hvilka Magistraten
dessutom är sysselsatt, jemte obehaget att deltaga i en lagskipning, uti hvars mysterier man
hvarken har lust eller förmåga att intränga. Helt annorlunda förhåller det sig med ledamotskapet
bland stadens Äldste, isynnerhet ordförandeplatsen derstädes. Man vet alltförväl,
att äfven nu är den kommunala maktens egentliga brännpunkt att söka i denna korporation,
och att den moraliska påtryckningen af representationens vilja vanligen är tillräcklig att hos
Magistraten
151
Magistraten nedtysta ganska välgrundade betänkligheter. Men när förslaget, sorn sig bör,
uti § 29 utesluter magistratspersoner från representationen, huru är det väl tänkbart, att
någon med anseende i samhället och håg att verka i dess angelägenheter, skall träda ur
den krets, der både anseende och makt äro tillfinnandes, och ingå uti en, der han endast
liar att verkställa hvad andra beslutat? Ilen menliga inflytelse på Magistratens karakter,
sorn måste blifva följden af en sådan organisation, är lätt att förutse.
Det torde anmärkas, att det system jag nu ogillat, dock är infördt i landets kommunalväsende
och att jag der icke motsatt mig detsamma. Detta är sanni; meri skillnaden
mellan stad och landsbygd är i detta afseende högst betydlig. I städerne utföras alla statsbestyron
af kommunens egna tjenste- och förtroendemän, på landet sker detta genom kronobctjeningen;
i städerne äro de s. k. allmänna besvärens fördelning och utgörande till största
delen en kommunens angelägenhet, som ordnas efter öfverenskommelse och pä ganska skiljaktigt
sätt, på landet utgöres skjutsning, väghållning och dylikt på grund af allmänna förlattningar,
och kronobetjeningen utkräfver dem omedelbart af individen, utan någon kommunens
mellankomst; städerne hafva, för bekostande af utgifter, hvilka för socknarne äro alldeles
fremmande, betydliga förlänade inkomster af kronojord och taxor på den allmänna
trafiken; socknarne hafva ingenting af allt detta, utan det jemförelsevis obetydliga, som för
kommunala behof der erfordras, samrnanskjutes af individerna. Sockennämnden är också
icke någon styrelse, utan endast ett slags kollek tif polismyndighet, som dock kan få att
tillika syssla med ekonomiska bestyr, om nemligen sockenstämman finner för godt att dem
åt nämnden anförtro. Institutionen har ännu icke upplefvat två årtionden, hvilket bevisar,
att förhållandena på landet varit ordnade på sådant sätt, att kommunens angelägenheter
kunnat skidas utan en dylik myndighet, hvaremot städernes municipal-styrelse är lika gammal
som städerne sjelfve.
Och dock bär denna så nya institution inom sig fröet till en stark och snabb utveckling,
hvilken otvifvelaktig! kommer att fortgå i samma riktning som städernes municipalväsende.
Komiterades arbete, hvilket betydligt utvidgat området lör nämndens verksamhet,
har för afsigt, att i detta afseende gå ett allmänneligen erkändt behof till mötes, men korailén
skulle handlat mycket ovisligt, om den gifvit förslag till en sockenkommunalstyrelses
ordnande på samma basis som städernes. Det är i allt läll att befara, det mången skall
tihvita komitén att hafva förfärdigat ramar i hvilka inga taflor finnas att insätta. Således,
fastän jag icke sökt att föra socknens kommunalväsende fram till likformighet med städernes,
bör jag ej rättvisligen kunna beskyllas för inkonseqvens, för det jag icke ansett mig
förbunden, att drifva städernes institutioner tillbaka till den primitiva ståndpunkt, på hvilken
landsbygdens ännu befinner sig.
Vill man ombilda städernes kommunalväsende efter det af pluraliteten uppställda mönster,
så går det, efter min tanke, ej an att stadna der komiterade stadnat. Systemets följdriktiga
utveckling fordrar, att Magistraten alskaffas, att de egentliga statsbestyren, d. v. s.
lagskipning, administration och polis öfverdragas åt tjenstemän, som äro af kronan tillsatta
20
och aflönade samt att Stadsnämnden öfvertager förvaltningen af de tillgångar, som kommunen
sjelf sammanskjuter, och dermed verkställer de af kommunen beslutade åtgärder. Att
de donerade förmånerne af jord och taxor m. m., som bro gifna till understöd för statsbestyrens
utförande, skola återgå till kronan, torde få anses såsom ett korollarium till systemet.
Jag ärnar icke obelingadt förkasta detta system; jag till och med erkänner möjligheten
af att det, långt bättre än den nu varande organisationen, skulle kunna tillfredsställa
fordringarne på ordning, raskhet och konseqvens i styrelsen. Meri saken är för mig alltför
fremmande, att jag kunnat sätta mig in i de nya förhållanden, som skulle af systemets genomförande
framkallas, och jag har således äfven af detta skäl icke omfattat det, hvarken
i sin helhet eller med de modifikationer, som i pluralitetens förslag upptagas. Den omständighet,
att städernes offentliga lif sedan uråldriga tider tillbaka antagit former, skiljaktiga
från landsbygdens, antyder, om icke bevisar, att samhälsbildningens vilkor på dessa ställen
äro olika. Det försök, som efter revolutionsåret gjordes i Preussen, att stöpa landsbygdens
och städernes kommunalstyrelse i samma form, torde icke heller hafva lyckats, eftersom
särskilda kommunallagar lör städerna måste kort derefter utfärdas.
Jag har derföre nöjt mig med mindre genomgripande förändringar i sjelfva grunden,
men deremot sökt att mera noggrant än pluraliteten, bestämma kommunalstyrelsens särskilda
moment.
I afseende på omfånget af den pröfningsrätt, som bör tillerkännas Magistraten, anser
jag den Preussiska lagen hafva träffat det rätta, då hon utsträcker denna pröfning till de
föremål, med hvilkas verkställighet Magistraten lagligen har att skaffa. Utan att vara i
bokstafven uppfattad, har äfven samma grundsats hos oss gjort sig gällande, af det naturliga
skäl, att det icke är beslutet om sammanskott till ett visst ändamål, som kan komma i
fråga att ogillas, utan den sak eller handling, som med tillhjelp af sammanskottet skall utföras.
Sockenstämmans beslut hafva i allmänhet icke varit underkastade Magistratens pröfning
af det skäl, att deras utförande och ansvaret derför icke ålegat Magistraten, men en
sådan pröfning, äfven af dessa beslut, eger dock understundom rum, då saken faller under
handläggning af Magistraten i egenskap af politidomare, hvilket är fallet med frågor om
byggnader och dylikt.
8 §. Den förening af administration och domaregöromål, som nu eger rum hos borgmästare
och råd, anser jag icke nyttig, hvarken för administrationen eller Iagskipningen. En
skilsmessa härutinnan kan dock, af finansiela skäl, ej komma i fråga i smärre städer; men
jag har trott en möjlighet dertill böra öppnas för de större städerne, der hon redan på
många ställen blifvit satt i verket på det ofullkomliga sätt, som står tillsammans med nu
gällande lagar. I fall af en sådan skilsmessa vore rådhusrättens ordförande och ledamöter
(hvilka kunde kallas Justitiarie och Assistenter) ej medlemmar af Magistraten och sålunda
valbare till representanter.
12—17 §§• Fastän jag icke kunnat biträda förslaget att inskränka Magistratens attributioner,
har jag dock medgifvit eller rättare sjelf framställt behofvet af sjelfva institutionens
reformerande, i hvilken syftning det särskilda förslaget upptager några paragrafer, hvilka
153
sakna motsvarighet i komiténs. Jag liar i detta göromål sökt att, så mycket som möjligt,
undvika rubbning af närvarande förhållanden, och derföre hufvudsakligast vidrört de s. k.
illitterate eller borgerliga rådmanssysslorna. Jag har åt dessa sysslor velat uteslutande gifva
karakteren af kommunala förtroendeuppdrag, och på det att förtroendet må komma i tillfälle
att förnya eller förneka sig, har jag bestiimt tjenstgöringstiden till vissa år, eller samma
fyraåriga cykel, som för fullmäktige stadgats. På det att den åsyftade rörligheten icke
måtte blifva illusorisk, har jag tillika föreslagit, att lön ej må till dessa tjenster anslås. Erfarenheten
har nemligen visat, att de små lonerne, otillräckliga att tillfredsställa personer i
en bättre samhällsställning, dock utgöra en lockmat för sådana, som draga en knapp bergning
af sitt borgerliga förvärf, och att valstriderne mindre gå ut på att utkora den värdigaste,
än på att skaffa ett brödstycke åt en behöfvande slägting eller klient. Genom de periodiska
omvalen skulle sannolikt ingen annan förändring i detta förhållande åstadkommas, än att
valstriderna blefve, med oförändradt syfte, desto oftare förnyade, och den valdes beroende
desto starkare tillknutet. Att jag likväl velat bereda ersättning för verkliga utgifter i och
för tjenstgöririgeh torde ej behöfva motiveras.
18—22 §§. Angående ordningen för tillsättning af tjenster i städerne råder i många
fall osäkerhet och brist på en fast utgångspunkt. Jag har föreslagit de reglor derför, hvilka
jag ansett af sakförhållanden betingade.
23 §. Jag har föreslagit ett allmänt stadgande angående borgen för uppbörd, emedan
jag funnit behofvet deraf vara af erfarenheten ådagalagdt. I vissa städer är denna säkerhet
bestämd till en viss summa, men i andra fordras en obegränsad borgen; och det är just i
dessa, som uppbördsbalanserna oftast och till de betydligaste beloppen inträffa. Orsaken är
påtaglig. De som hafva att i sista handen ansvara för medlen, trygga sig vid borgenssäkerheten,
och uppsigten blifver i följd deraf slapp. Men ännu en annan olägenhet uppkommer
af detta system. JJet fordras vissa relationer och en icke obetydlig dristighet, att begära
en obegränsad borgen; och saknaden af dessa egenskaper verkar ganska ofta, att sökande
med den största skickligheten och mesta grannlagenheten uteslutas. Uppbördsmannen,
som tillsattes med hufvudsakligt afseende på den erbjudna säkerheten, försättes ock derigenom
i ett beroende af sina löftesmän, som hvarken för tjenstens skötsel eller sjelfva säkerheten
är nyttigt
30 §. Förslaget, att frånvarande ej må å allmän rådstuga deltaga i val, hvarken genom
ombud eller aflemnad valsedel, torde icke påkalla vidlyftig utveckling. Derigenom förekomrnes
missbruket med insamlande i förväg af fullmakter och valsedlar. 1 städerne är
icke heller nu ett dylikt medelbart utöfvande af valrätten tillåtet, åtminstone icke brukligt.
Att jag dock icke härmed åsyftat någon ändring i hvad som för vissa val är genom allmän
författning stadgadt, synes af särskilda förbehåll i förslaget.
31 §. 1 afseende på rättigheten att deltaga i val har jag föreslagit inskränkning till
den borgerliga kategorien, så utvidgad, sorn i det särskilda förslagets 3 § sägs. Uteslutningen
gäller i sjelfva verket endast qvinnor och manliga röstegande af dålig frejd, hvilket torde,
ehuru ur olika synpunkter, kunna försvaras.
154
54 §. Ja” liar inskränkt de ordinära allmänna rådstugornas antal till två, och för
deni utsatt samina tider, som för de ordinära sockenstämmorna på landet. I afseende på
motiven härför får jag hänvisa till 35 § i det särskilda förslaget till Lag om menighetsstyrelse
på landet. Föreskrilten om Magistratens skyldighet, att vid vårsammanträdet framlägga
en berättelse om hvad under det sistförtlutna året i stadens styrelse och förvaltning sig tilldragit,
synes mig innehålla en nyttig påminnelse om styrelsepligternas behöriga fullgörande.
3(i §. Den nu brukliga tiden för stadsmenighets sammankallade är minst 14 dagar
efter påiysningen, hvaruti jag ej funnit skäl att göra ändring.
38 §• Föreskriften, att förslag, sorn öfverlämnäs till allmänna rådstugans afgörande,
först bör utredas och granskas af Stadsnämnden, anser jag böra vara obligatorisk, enär detta
utskott är, hufvudsakligen just för detta ändamål, tillsatt. Deremot har jag ej funnit med
min åsigt örn Magistratens ställning förenligt, att lägga detta göromål på Magistraten.
På allmän rådstuga kunna dock förslag väckas, så enkla och af så ringa vigt, att en
dylik utredning allmänneligen anses obehöflig. Det är för denna händelse det sista stadgandet
i paragrafen tillkommit.
50 §. Se motivet till 34 §.
53 §. Se motivet till 38 §. Pluraliteteris förslag, att representationen skulle kunna,
på begäran af minst en sjettedel af ledamöterne, infordra Magistratens utlåtande öfver handlagdt
ärende, finner jag både inveckladt och oförenligt med min uppfattning af Magistratens
ställning. Nu är det Magistraten, som infordrar utlåtande af fullmäktige, och jag tror att
denna ordning är den rätta.
59 §. Då expeditionshafvande hos stadens Äldste, enligt nu gällande expeditions-taxa,
eger att taga lösen för utskrift af de Äldstes protokoll, har jag ej funnit skäl att betaga
honom denna förmån, isynnerhet om stadens egentliga styrelse skulle, enligt pluralitetens
afsigt, till denna myndighet ölVerflyttas.
58 §. Under förutsättning, att särskild protokollsförande städse är hos stadsrepresentationen
tillsatt, har jag ansett lämpligt, att protokollet hos Stadsnämnden föres af samma
person, hvilken derigenom vinner fullständigare öfversigt af ärendenas gång och bättre sättes
i tillfälle att meddela erforderliga upplysningar.
76 §. Jag har för min del ansett nyttigt, att Magistraten och Stadsnämnden uti
Drätselkammaren insätta hvar sin ledamot, på det att så väl Magistraten och Nämnden må
°§a ständig tillgång till underrättelse om drätselverkets tillstånd och af Drätselkammaren
iöretagna åtgärder, sorn Drätselkammaren kunskap om hvad hos Magistraten och Nämnden
förehafts uti drätselverket rörande frågor.
80 §. Denna § och § 72 i Komiterades förslag innehålla något olika inethoder för
lösning af samma fråga, men jag vågar föreställa mig, att ämnet är i mitt förslag mera
uttömdt. Saken eger i sjelfva verket två olika lärer, den ena att en lag om den ojemnlika
beskattningen finnes, deri andra, att hon icke finnes. Den förra frågan hör, efter min tanke,
Magistraten urskilja, emedan det tillhör Magistraten, såsom domare, att säga hvad som är
lag. Deri sednare frågan är långt mer grannlaga, och mången kan, vid första påseendet,
vara frestad att yrka, det don ifrågasatta ojemnlika taxeringen må rent af förbjudas. Sådant
vore likväl betänkligt, enär det lätteligen kan hända, att i en stad vidtoges en anstalt
af så uteslutande nytta t. ex. för husegare, eller för näringsidkare, att det vore obilligt att
ålägga andra samhällsklasser, att till den anstalten kontribuera. Att ulan appel låta åtgörandet
af en sådan fråga bero på deri tillfälliga sammansättningen bos den allmänna lindstugan
eller bos representationen, hvars majoritet kan hafva intresse uti att skjuta ifrån sig
en utgilt, som majoriteten bör till drygaste delen vidkännas, eller att draga med sig samhällsklasser,
som al företaget uppenbarligen icke hafva någon fördel, kan föranleda till verklig
orättvisa. För att förekomma detta, har pluraliteten stadgat, att frågan först skall af
Magistraten och Stadsnämnden utredas, och stadnat der. Jag bar dock ansett mig ej kunna
qvarblifva på denna punkt, utan uppställt en method för frågans bringande till slutlig lösning,
bestående uti vädjande till de klas er, hvilkas intressen hotas af den föreslagna taxe
ringsgrunden.
Gå de sjelfve in derpå, så är saken afgjord, men för den händelse att de
vägra, har jag ej funnit någon lämpligare utväg till tvistens slitande, än att underställa saken
konungens pröfning.
Med hänsigt till de olika församlingar, hos hvilka en dylik fråga kan förekomma, har
jag funnit mig föranlåten, att för den formela behandlingen uppställa olika reglor, hvilka ej
torde erfordra särskild förklaring.
81—87 §§. Se motiverna till till 01—6!) §§,
93 och 94 §§. Till kapitlet om drätselverket har jag tillfogat några föreskrifter om
inventeringar, besigtningar å stadens hus och jordlägenheter samt uppgörande af ändamålsenlig
plan för donationsjordens begagnande. Med kännedom om det oförsvarliga sätt, hvarpå
vederbörande i mångå städer hushållat med donationsjorden, anser jag den sistnämnde
föreskriften vara i hög grad behöflig. Hade, för halftannat århundrade sedan eller mindre,
en sådan funnits, och länstyrelserna rätt uppfattat städernas verkliga intresse, så skulle
finanserna och de allmänna inrättningarne i många af dessa befinna sig i ett belt annat
skick än nu.
95 §. Till de mål, som skola underställas Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, har jag tillfogat
antagande al annan än i lagen stadgad röstgrund, samt antagande för längre tid än
fem år af förändrad taxeringsgrund. Nyttan af att lemna kommunen frihet att afvika
ifrån de i dessa ämnen lagligen stadgade grunder kan ifrågasättas, men om sådant sker,
bör det ske under den högsta maktens uppsigt.
95 §. Komiterades pluralitet har förordnat, § 88, att beslut, som underställas Kongl.
Majds pröfning, skall åtföljas af Magistratens förberedande utlåtande, eller det som afgifvits
innan beslutet fattades, hvarmed, efter hvad öfverläggningarne gifvit vid handen, åsyftas
att förekomma det Magistraten skulle, genom ett efteråt afiattadt betänkande, söka att
motverka beslutets godkännande, en försigtighet, som likväl, se § 89, icke ansetts behöflig
i fråga om beslut, som underställas Konungens Befallningshafvande. Som jag ansett det
böra tillkomma Magistraten, hädanefter likasom nu, icke att förbereda frågorna, utan att
resolvera, har jeg icke kunnat biträda delta stadgande. Men om jag ock varit med plura
-
150
liteten ense rörande Magistratens ställning, skulle jag svårligen kunnat ingå på den föreslagna
inskränkningen, enär, efter min uppfattning, det ej lärer kunna betagas högre myndighet,
att affordra Magistraten ett nytt utlåtande, eller Magistraten att, med begagnande
af petitionsrätten, söka att förekomma gillandet af en åtgärd, som Magiatraten anser för
samhället skadlig.
97 §. Hvad jag uti motiverna till 41—44 §§ i mitt särskilda förslag till Lag om
menighetsstyrelse på landet anfört angående besvärsrätten åberopas här. Då beslut kunna
lättas af allmänna Rådstugan eller stadens Äldste, hvilka icke, enligt 6 § äro underkastade
Magistratens pröfning, t. ex. om anslag till fattigvården o. d., har jag lemnat anvisning till
klagan öfver dessa beslut, hvarvid såsom terminus a quo bestämts, då beslut fattats af
allmänna Rådstugan, beslutets dag, och då det lättats af de Äldste, den dag klaganden deraf
erhöll del. Skälet till denna olikhet är, att allmänna Rådstugan hålles med samtlige röstegande
efter allmän kungörelse, som upptager föremålet för öfverläggningen, hvaremot
kallelsen å stadens Äldste och justeringen af deras protokoll äro handlingar, hvilka ej kunna
anses angå andra än desse, eller betraktas såsom laglig delgifning åt personer, hvilka
icke tillhöra denna församling.
Då det skulle blifva ytterst svårt att urskilja hvilka mål Magistraten handlagt i egenskap
af domare i ekonomimål, eller såsom kommunens styrelse, har jag sökt gifva åt 9 7§
en sådan lydelse, att besvärtiden af 30 dagar må tillämpas på Magistrats beslut i allmänhet,
helst den nu stadgade tiden af 14 dagar är nog knapp för erforderlig beredelse.
100 §. Se 44 §“
101—103 §§. De angelägenheter, som i städerne hafva sin rot i kyrkoförfattningen'
har jag sökt ordna i det 8 kapitlet, hufvudsakligen genom hänvisning till lagen om menighetsstyrelse
på landet, hvilken jag i de liesta läll anser i dessa delar tillämplig.
Angående den föreslagna lagens tillämplighet på alla Sveriges städes hafva äfven meningarne
varit delade. Jag har föreställt mig, att den mångfald af förhållanden, som i
Stockholm utbildat sig och gifvit anlednirg till inrättningar, alldeles fremmande för rikets
öfriga städer, svårligen kan få rum i den trånga ram lagförslaget åt dem bereder, hvartill
kommer den egendomlighet i Stockholms författning, att högsta chefen för styrelsen och
förvaltningen, nemligen Ofverståthållaren, är en Konglig embetsman, hvars plats i kommunen
icke är uti lagen anvisad. Jag har derföre ansett lämpligast, att den lag som utfärdas,
förklaras icke gällande för Stockholms stad, men att vederbörande myndigheter derstädes
måtte förständigas, att utarbeta och till Konungens pröfning framlägga ett förslag
till författning för Stockholm, bvgdt på de grunder lagen lör rikets öfriga städer innehåller.
Så har ock tillsätt i Danmark, der anordning n angående kommunalstyrelsen i Köpenhamn
utgafs tre år sednare än kommunalförfattningen för de öfriga städerna.
I Danmark har äfven iakttagits, att städerna utom Köpenhamn fått tillfälle att sjelfva
utarbeta och till Konungens fastställelse anmäla särskilda reglementen, upptagande sådane
för hvarje stad egendomliga förhållanden, hvilka ej kunnat få rum i en allmän författning.
Då de Svenska städernas kommunalväsende fått, till stor del på egen hand, utbilda sig i
ganska olika rigtningar, sä att stora skiljaktigheter i detta hänseende tvifvelsutan förefinnas,
anser jag äfven det sist omförmälda exemplet frän Danmark förtjena efterföljd.
Jag Ilar likväl föreställt mig, att förordnandet om upprättandet af särskildt förslag till kommunallag
för Stockholm och om tillåtelse för de öfriga städerne, att till Kongl Majit inkomma med
förslag till särskilda reglementen, lämpligast funne plats uti inledningen till lagen, eller ock
efter densamma, hvarföre jag uti mitt förslag icke upptagit något af dessa ämnen.
III.
1 §. Af mitt i Komitén föredragna förslag till Lag orri Landsting blef denna § antagen,
dock med en uteslutning och ett tillägg. Uteslutningen gällde ämnet: ordning: och
säkerhet, hvilket, för så vidt det hänför sig till länet, pluraliteten ansåg uteslutande ligga
inom den offentliga styrelsens verksamhetsområde. Det har dock icke ingätt i mitt syfte,
att låta landstinget göra intrång på detta område, men jag har föreställt mig, att ett läns
innevånare kunde finna de offentliga anstalterne i nämnde hänseende otillräckliga, och vilja,
genom egna tillgöranden, fylla bristen, hvartill befogenhet borde lemnäs Landstinget.
Tillägget, eller förbudet för Landsting, att befatta sig med »spekulativa företag» har
jag ansett, om icke i grunden oriktigt, dock obehöfiigt och föga klart uttryckt. Afven synes
mig, sorn skulle pluraliteten i någon mån afvikit från den uppställda grundsatsen, då
den uti § 54 anbefallt tinget att, när så ske kan, drifva penningerörelse med uppbördsinedlen,
ett stadgande, hvilket jag för min del ej kunnat biträda.
5 och 6 §,§. Jag har ej kunnat förena mig med pluraliteten om det för landsbygden
föreslagna valsätt genom elektorer, hvilket min erfarenhet visat vara lättare åtkomligt för
bearbetningar, än de direkta valen. Dessutom skulle utaf den stora olikheten i de särskilda
häradernas folkmängd, den efter min tanke menliga följden komma att uppstå, att en del
valmanscorpser blefve sammansatta af en hel mängd individer, och andra af så få, att något
val i egentlig mening ej kunde af dem förrättas. Wadsbo härad i Skaraborgs län med
omkring 53,000 innnevånare och 47 socknar, af hvilka flera hafva mer än 1, 2 å 3000
innevånare, skulle, efter den af Komiterade uppställda tariff', komma att vid valet representeras
af några och femtio elektorer. Detta härad är likväl deladt i fyra tingslag, hvadan
den antydda olägenheten kan utan att stöta förslagets ordalydelse, allägsnas genom valens
förrättande tingslagsvis, men i Gottlands norra härad, som tillika utgör en domsaga och
ett tingslag, med något öfver 20,000 innevånare, måste elektorernes antal uppgå till minst
socknarnes, eller 47, då deremot Bro och Åkers skeppslag i Stockholms, Waxala och Rasbo
härader i Upsala, Bråbo och Memmings i Östergöthlands, Hardemo, Grimstens och Leke
-
158
bergs härader i Örebro Jan rn. II. dylika, skulle vid valen företrädas af 3, 4 eller 5 elektorer.
Af dessa skäl har jag föredragit, att föreskrifva länens indelning i valdistrikt
och att låta sockentr.enigheterne hvar för sig i sockenstämma omedelbart förrätta valen,
hvilkas resultat för hela valdistriktet sedan skulle på ett ställe uträknas. Derigenom har
jag undvikit valens förrättande vid Häradstinget, hvaraf torde blifva en följd att, i de orter
der ej mer än ett ting hålles om året, valet komme att ske inemot ett år före landstin
gets
sammanträde.
12 §. Genom den af mig föreslagna anordning med valen, har jag kunnat undvika suppleantval,
om hvilka jag förut uttalat en egen åsigt; och då tiden mellan vaiförrättningarne
och tingets sammanträde icke medger långa klanderprocesser, har jag trott dessa kunna,
utan olägenhet, afslutas med Konungens Befallningshafvandes utslag.
21 §. Motivet för Landshöfdingens rättighet, att öfvervara landstinget och i öfverläggningarne
deltaga, har synts mig, i sin utsträckning, fordra samma rättighet åt landshöfdingsembetet,
då landshöfding ej finnes eller är hindrad; men då jag ansett embetet ej
böra företrädas af mer än en person, har jag låtit tjensteåldern skilja mellan ledamöterna.
22 §. Hvarje lagstiftande myndighet fordrar vid sidan om sig en exekutif. Pluralite
ten
har dock icke funnit nödigt, att i lagen utveckla denna sats, hvilket jag befarar kunna
åstadkomma stagnation i hela inrättningen. I följd af min uppfattning af länstyrelsens förhållande
till länsrepresentationen, anser jag verkställigheten åligga Konungens Bcfallningsningshafvande
genom de verktyg han eger till sitt förfogande. Ar den beslutade åtgärden
af den beskaffenhet, att den faller under kronobefjeningens befogenhet, då må denna blifva
verkställare; är den af kommunal natur, må den af Sockennämnden utföras. Men det kan
också inträffa, att åtgärden, i anseende till sin vigt och omfattning, icke kan åt någondera
lämpligen anförtros; och för detta fall har jag föreslagit tillsättande, genom tinget, af
särskilda styrelser eller personer, för att, under Konungens Befallningshafvandes öfverinseseende,
verkställigheten ombesörja.
25 §■ Angående de särskilda meningane om ordförandeplatsen i landstinget, är i
Ivomiténs motiver redogjordt. Jag erkänner mig i grunden hvila den åsigten, att Landshöfdingen
bör vara sjelfskrifven ordförande; men då Landshöfdingens embete, i följd af länsstyrelsens
inrättning, ej nödvändigt måste vara personligen besatt, utan kan företräda^ af
en kollektif myndighet, har jag måst vika för det kraf omständigheterna sålunda uppställt.
Jag har dock gjort det under förutsättning, att konungen skall i de flesta fall utnämna
landshöfdingen till tingets ordförande, så vida valet lemnäs honom fritt, och har derföre
icke kunnat förena mig med pluraliteten i stadgandet, att ordföranden skall nämnas ibland
tingets valda ledamöter. Jag skulle icke råka i förlägenhet att uppställa theoretiska grunder
för min åsigt, men tror det vara nog, att låta erfarenheten tala. Man må, huru ifrigt
som helst, arbeta på att tillintetgöra den sociala kraft, som jag vill benämna auktoritet;
den skall i alla tider och allestädes gifva s'g luft, i en form, eller i en annan. J.ands
tingets
egna ledamöter skola sjelfva i främsta rummet helst önska att se Landshöfdingen i
spetsen
159
spetsen för ärendena, emedan de veta, att lian, i följd af sitt embete® auktoritet förmår,
bättre än någon annan, förena krafterna och rigta deni mot det åsyftade målet. Om man
i ett län spårar verkningarne af den samfundsanda, som yttrar sig i näringarnes förkofran,
i kommunikationsanstalternas upphjelpande o. m. d. och frågar efter den verkande orsaken
till dessa företeelser, så skall, i de aldra flesta fall, det svar erhållas, att det är Landshöfdingen
nit och duglighet man har att tacka derför. Men om, tvärtemot, den allmänna
andan är splittrad och kraftlös, om ingenting uträttas till länets bästa, så kan man vara
lika säker, att Landshöfdingen får, i allmänhetens omdöme, bära skulden för detta lägervall.
Om ej Landshöfdingen auktoritet vore en nödvändig häfstång för sakernas lyftning, hvarföre
kunna ej enskilda, ofta utrustade med större tillgångar och bättre insigter än han i
nämnda afseende ersätta hvad hos honom brister? Jo, torde någon svara, derföre att bindande
former för de ensildes samverkan saknas, men när sådana former blifvit uti landstingsorganisationen
skapade, skall det blifva annorlunda. Jag kan dock ej godkänna denna
slutsats, då olägenheterna i det närvarande och fördelarne i det tillkommande äro lika för
Landshöfdingen och för den enskilde. Den ene så väl som den andre häfver icke något
annat hjelpmedel att tillita för åstadkommande af företag, hvilka fordra en allmännare samverkan,
än den fria associationen, men den stora åtskillnaden emellan begge ligger deri,
att embetet innefattar för Landshöfdingen ett moraliskt tvång att tänka och handla, och att
embetets auktoritet, som uppbäres af den allmänna föreställningen och aflägsnar de små
afundsjukornas paralyserande inverkan, förlänar honom en styrka, som den enskilda saknar.
Landtinget, hvilket icke är annat än den tvungna associationens bolagsstämma, blifver således
ett plus i den fördelaktigare ställning framför den enskilde, som Landshöfdingen redan
nu har och som han alltid skall behålla, så vida deri ej genom institutionerna undergräfves.
25 §. Landstingets räkenskapsförare är, efter mitt omdöme, den ene af tingets funktionärer,
som blifver eller bör vara permanent. Hans befattning blir en ordentlig syssla,
som sannolikt kommer att upptaga hans tid, äfven emellan mötena. Jag har derföre trott,
att lagen kunde lika väl gifva åt honom, som åt protokollsföraren, en titel, och har kallat
honom kamrerare.
32 §. Öfvertygad, att riksdagsbruken komma att utöfva stort inflytande på arbetssättet
vid landstingen, har jag tagit för afgjordt, att utskott komma att tillsättas och derföre
gjort denna tillsättning till ett bland tingets första göromål. I 46 § har jag ock föreskrifva,
att ärende af visst slag skall först beredas af utskott.
33 §• Föreskriften om skyldighet att inom åtta dagar före tinget aflemna motion till
Sekreteraren har jag ej ansett behöflig, och tviflar att något dermed vinnes i tid. Men jag
anser deremot föreskriften skadlig i så måtto, att ombuden ej kunna på mötesstället, före
tingets öppnande, samråda om förslag som bör väckas.
39 §, Den af pluraliteten, § 40, för beslut i vissa frågor fordrade majoritet af två
tredjedelar, har jag för min del ej ansett behöflig, och fruktar att denna föreskrift skulle
komma att verka högst menligt. I synnerhet gäller detta omdöme punkten c) eller »nya
21
160
företag,» liv ilka det j>a della s-alt torde blifva ganska svårt att genomdrifva. Nästan alla
de öfriga frågorna äro återigen af det slag, att besluten derom skola underställas konungen,
hvilken garanti torde, utan majoritetens förstärkning, befinnas för ändamålet tillräcklig.
40 §• Ehuru jag visserligen är af den åsigt, att ombud ej må bindas af vålm unens
instruktion, anser jag det dock, icke blott oskyldigt, utan nyttigt, att kommuner, hvilkas
intresse en landstingsfråga kan röra, ega tillfälle och rättighet, att till tinget göra framställning
i ämnet. Den Norska lagen om Amtsförmanskap har ett iikartadt stadgande.
43 §. Jag har trott det höra till god ordning, att financiel plan för ett företags utförande
förelägges tinget vid frågans behandling, och har fördenskull lemnat föreskrift derom.
På samma sätt anser jag ock amorteringsplan böra åtfölja förslag om låns upptagande.
Pluraliteten har ej funnit nödigt, att uttryckligen tillerkänna landstinget rättighet att
upptaga lån och förbinda länet till dess betalande, men af § 58 mom. b) synes, att denna
rättighet tages för afgjord. Uti det stadgande som der tillika förekommer, att beslut om
upptagande af utländskt lån alltid skall m.derställas Kongl. Maj:t, utan afseende på lånets
belopp, eller tiden för dess amortering, har jag ej kunnat instämma. Om det är skadligare,
att ett land åsamkar sig skuld utom landet, än inom detsamma, så föreställer jag mig
att skadan är af den allmänna art, att den bör genom den allmänna lagtiftuingen och i
liela sin allmänna omfattning förhindras. Men landstingslagen är ingen allmän lag, utan en
som är afsedd att verka i länens intresse, för hvilket det synes mig likgiltigt, om fordringsegaren
är utländning eller svensk. Så länge sådana provins-associationer som hvpotheksföreningarne
kunna hos utländningen för millioner skuldsätta vissa delar af landet, utan att
regeringens urskiljande af den uppkastade principfrågan i sammanhang med dessa skuldsättningar
påkallas, har jag ock ansett det föga lämpligt, att begära en sådan pröfning för de
sannolikt obetydliga summor, som landstingen tilltro sig att pä mindre än fem år återbetala.
44 §. Denna § är tillkommen med hänsigt till det förhållande, att landstinget skulle
vilja efter en gemensam plan ordna t. ex. skjutsningen eller väghållningen i länet och, enligt
gällande grunder för utgörandet af dessa onera, fördela kostnaden på dem som besvären
åligga. Enligt hvad i Komitén blifvit upplyst, lärer en sådan anordning med skjutsningen
vara vidtagen i provinsen Jemtland, och jag har trott efterföljden af detta exempel böra
underlättas genom ett särskildt stadgande om undantag för sådana fall från de allmänna
reglorna för uttaxering af utskyld till länet.
45 och 46 §§. De satser, som finnas uttryckte uti dessa §§ hafva af pluraliteten förkastats
i anseende till yttrad farhåga, att bela landstingsinrättningen lopp fara att sönderfalla,
och att debiteringsbestyret skulle i hög grad invecklas, derest icke en och samma
taxeringsgrund blefve för länets alla orter gällande. Utan att bestrida vigten af detta inkast,
fruktar jag likväl å andra sidan, att flertalet af nyttiga företag skall stranda just på denna
taxeringsgrundens allmänlighet, hvilken skulle förhindra godvillig jemkning i bidragen, med
hänsigt till skiljda orters större eller mindre gagn af ett företag. I länet uppträda en mängd
intressen af kommunal natur, men sällan äro de så allmänna, att de angå eller i lika mån
angå hela den på en stor yta spridda befolkningen. Af många företag, hvilka jag väntar
IG I
blifva föremål för landstingets behandling, såsom upptagande af nya vägar, upprensning af
far- och flottleder m. m. tillfaller nyttan så påtagligen vissa lokaliteter, att det icke utan
obillighet kan begäras, att andra orters invånare skola till dessa företag i lika mån bidraga,
och örn jemkning då ej är tillåten, blifver följden, att dessa orters ombud motsätta sig företaget.
Hållande den grundsatsen, att lagen bör underlätta och icke motverka lofliga aftal,
har jag uti dessa §§ sökt gifva rcglor för behandlingen af dylika frågor. Att besväret
med debiteringen och räkenskapsföringen derigenom ökas, kan ej förnekas, men derpå har
jag trott mindre afseende böra fästas.
47 §. Då taxeringslängderne för länets samliga orter böra finnas på landskontoret den
tid då landsting hålles, bar jag ansett föreskriften i Komiterades förslag, § 48, om skyldighet
för Häradsskrifvare och Magistrater, att till landstingets ordförande insända utdrag af
dessa längder, kunna bortfalla.
48 §. Pluraliteten har föreslagit, att när, vid den uträkning som skall anställas för
att utröna huru mångå ören i landstingsskatt böra läggas på hvarje bevillningsriksdaler, produkten
slutar med ett bråk, detta bråk skall till fullt öre upphöjas. Denna skillnad mellan
det exakta beloppet och det fulla öret, huru liten den än må vara, kan likväl växa till tä
meligen
betydliga summor, då den multipliceras med riksdalertalet af bevillningen, om hvilket
hvar och en kan vid en anställd uträkning förvissa sig. Då det ej synts mig nödigt,
att på detta sätt bilda större öfverskott, och debiteringen ej märkligen försvåras genom begagnandet
af ett bråk till multiplikator, allenast bråket uttryckes i decimaler, sa har jag i
stället föreslagit bråkets utjemnande till närmaste tiondedel af öre.
58 §. Från förteckningen på mål, hvilkas afgörande ej erfordrar Konungens Befallningshafvandes
sanktion, har jag uteslutit mom. f) i § 59 af Komiterades förslag, hvilket
jag funnit mörkt och dessutom obehöfligt, då inga verkställighetsattributioner äro åt tinget
förbehållna.
60 §. Jeinförelsen mellan denna § och § 62 i Komiterades förslag visar, att tiden
hvarifrån, i fråga om besvärs anförande, icke är uti nämnda förslag så tydligt utmärkt, att
ju osäkerhet derom kan inträffa, enär det icke är föreskrifvet, att kungörelsen skall i alla
länets kyrkor ske på samma dag, hvilket också icke skulle kunna fullgöras. Då noggranhet
i fatalieföreskrifter är högst angelägen, tyckes mig, som hade mitt förslag i denna del
ej bort lemnäs utan uppmärksamhet.
62 och 63 §§. När läge och skiljaktiga förhållanden af Komitén lagts tili grund för
tillåtelsen att dela ett län i särskilda landstingsområden, synes det mig, som hade man ej
bort bestämma antalet af dessa till två, enär motivet verkligen kan gifva anvisning på en
annan sitfra. Jag har derföre låtit detta motif taga ut sin rätt och begagnat ordet: flera.'
Äfven har jag trott, att reglor för behandlingen af dylika klyfningsfrågor ej böra i lagen
saknas, hvarföre jag uppställt förslag till sådana.
64 §. Ehuru ett län är deladt i mer än ett landsting, föreställer jag mig dock, att
för hela länet gemensamma ärenden kunna förekomma, såsom t. ex. om ett gemensamt la
-
162
sarett, en gemensam landtbruksskola eller något dylikt. Ett sätt för behandling af dylika
är här föreslaget.
65 §. Fastän jag biträdt Komiténs beslut, att icke utarbeta förslag till häradsstämma,
har jag dock icke förbisett behofvet af reglor för möten med särskilda delar af ett län, för
behandling af gemensamma angelägenheter, och har i sådant afseende tillfogat det särskilda
lagförslaget denna och följande §§.
66 §. Att den förstärkta representation, som jag tillagt mindre städer, ej skulle tillkomma
de större, har sin grund deri, att jag velat förekomma stadsrepresentanternes alltför
stora öfvervigt öfver landsbygdens. Fördubblingen af ombudens antal, då detta ej uppgår
till 15, åsyftar att åstadkomma en mångsidigare behandling af ett ämne, än som i en
fåtalig församling är att vänta.
163
Bilaga Litt. A.
Särskildt Förslag
* ' ^
till
Lag om menighetsstyrelse på landet.
I KAPITLET.
Om Sockenstämma.
'i § (§
Hvarje socken på landet utgör för sig ett särskildt kommunalsamhälle för vårdande
af sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, efter hvad
derom i denna lag närmare stadgas.
2 § (§ 2).
Två eller flera socknar, socken och stad eller delar af socken och stad, hvilka
tillsammans bilda en kyrkoförsamling eller hafva skola, fattigvård eller annan kom
munal
inrättning gemensamma, utgöra likaledes ett kommunalsamhälle i afseende på
vården af gemensam egendom och handhafvande af de kommunala angelägenheter,
som af nämnde samhällighet härflyta.
Om förfaringssättet härvid skils i 3 kapitlet.
3 § (§ 3).
Vilja socknar med särskild kommunalförvaltning till ett kommunalsamhälle sig
förena, då skall öfverenskommelse derom upprättas i enlighet med de i denna lag
stadgade grunder. År sådan förening förut tillvägabragt, må dervid förblifva till dess
annorlunda varder derom öfverenskommet och förordnadt.
164
4 §
I afseende på kommunalstyrelse och förvaltning i köping, galle hvad genom
reglemente eller annorledes kan särskildt vara i laga ordning stadgadt. I öfriga delar
utgöre köping dt kommunalsamhälle med den socken, inom hvilken densamma
är belägen.
5 § (§ 5).
Räcker ej socknens ständiga inkomst af fastighet, kapitaler, anslag eller annat
dylikt, till bestridande af de utgifter, sorn för socknens gemensamma gagn, eller
fullgörande af någon socknen åliggande skyldighet, anses nödige, ege socknemännen,
till bristens fyllande, att om upptagande af bidrag i penningar, persedlar eller tjenstbarheter
besluta på sätt och enligt de grunder denna lag stadgar.
6 § (§§ 4, 58).
Pligtig, att, till socknens i 6 § omförmälda gemensamma utgifter bidraga, är
en hvar, som inom socknen, ehvad han derstädes bosatt är eller ej, eger eller brukar
hemman, hemmansdel eller från hemman under full eganderätt eller på viss tid
afsöndrad lägenhet, qvarn, bruk, fiske, eller annan dylik egendom, deraf, enligt
gällande bevillningsförordning, särskild fastighetsbevillning utgå bör, eller derstädes
idkar bergsbruk, handel, fabriksrörelse, handtverk eller annan lill bevillning taxerad
näring, äfvensom en hvar inom socknen bosatt, som innehar embete eller tjenst
med lön, njuter pension eller annan dylik inkomst, deraf lönebevillning erlägges.
7 § (§ 62).
Innan beslut fattas om åtagande af sockncbidrag, skall först urskiljas och bestämmas
efter hvad grund det bidrag utgöras må.
8 §(§§ 58, 59 och 61).
Taxeringsgrund vare i allmänhet och der ej, med afseende på bidragets föremål,
annorlunda stadgadt är, den hvar och en skattande påförda bevillning för de i
6 § omförmälta näringsfång; dock att don särskilda afgift, som utgår för tillverkning
eller försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade drycker, äfvensom
bevillning, sorn pålagts utan hänsigt till motsvarig inkomst, dervid ej må i beräkning
tagas.
Skola, i följd af särskildt stadgande, socknebidrag efter mantal utgå, varde,
för vinnande af enkelhet och lättnad i debitering och redovisning, bråkdelar af mantal
till närmaste jemna etthundradelar utjemnade och afgifterne derefter beräknade.
I fråga om afgifters beräknande efter förmedladt eller oförmedladt mantal,
galle hvad derom särskildt föreskrifvet är. Saknas sådan föreskrift, vare det förvandlade
mantalet lagdt till grund för beräkningen.
10 § (§ 59).
Skola socknebidrag utgöras af så väl hemmansegare som andra skattskyldige,
och är särskildt stadgadt, att afgifterne af jorden böra efter mantalet utgå, då skall
grunden för sistnämnda bidrag bestämmas sålunda, att sammanlagda bevillningen
å all i socknen befintlig i mantal salt jord fördelas på samtlige egare deraf i förhållande
till hvarderas egande mantal, så uträknadt, som i 9 § sagdt är.
11 § (§ 61).
Der lag och författning bjuder att socknebidrag skola endast af en viss klass
eller vissa klasser af skattskyldige utgöras, eller att socknemedlemmar, hvilka icke
enligt denna lag, äro till socknebidrag förpligtade, skola, till fyllande af särskilda
kommunalbehof bidraga, galle hvad sålunda förordnadt är till efterrättelse.
12 § (§ 6).
Socknemenighets makt, att fatta för alla socknens medlemmar förbindande beslut
utöfvas i allmän sockenstämma, på sätt och i den ordning här nedan sägs.
13 § (§ 7).
För rättighet att å sockenstämma föra talan erfordras:
a) alt vara svensk undersåte;
b) att råda öfver sig och sitt gods;
c) att ej stå under annans husbondevälde;
d) alt, enligt de i 6 § stadgade grunder, vara lill socknen skattskyldig;
e) att, såvida skattskyldigheten grundar sig på innehafvande af jord, som ej i
mantal satt är, på näring eller lön, vara i sednast upprättade bevillningstaxeringslängd
påförd en bevillning af minst en riksdaler riksmynt; samt
f) att icke vara å restlängd öfver oguldne sockneutskylder uppförd.
166
Är den som står under annans lmsbondevälde egare af faslighet, må han dock
för densamma talan föra.
I behandling af frågor, som angå den offentliga gudstjensten, religionsvården
och kristendomsundervisningen, må ej andra deltaga, än de som till den rena evangeliska
läran sig bekänna.
14 § (§ 9).
Vid öfverläggning och beslut om uttaxering af utskylder, hvilka, enligt lag och
författning eller sockenstämmas beslut, böra gäldas af endast en eller två af de i
7 § omförmälda särskilda klasser af skattskyldige, skola de ledamöter i sockenstämma,
som i den utskyld ej deltaga, från ärendet sig afhålla.
15 § (§ 7).
Till sockenstämmas handläggning, i den ordning här nedan sägs, höra sålunda
inom socknen förekommande frågor, som angå hushållning med socknens offentliga
egendom, vårdande af socknen tillkommande rättigheter och fullgörande af densammas
åliggande skyldigheter samt upprätthållande af ordning och säkerhet, såsom:
a) Byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer samt socknens öfriga
hus och lägenheter, såsom prestgård, skolhus, skollärares bostad, socknestuga fattigstuga
m. fl.
b) Hushållning med kyrkans eller annan till socknen lydande offentlig inrättnings
fasta eller lösa egendom och öfriga tillgångar.
c) upplåtelse af bänkrum i kyrka och lägerstad ä kyrkogård samt bestämmande
af afgift derför och för begagnande af kyrkoklockor och annan kyrkans egendom.
d) Fattigförsörjning och hvad dermed gemenskap eger.
e) Folkundervisning och dertill hörande anstalter.
f) Öfverenskommelser till befrämjande af den offentliga gudstjenstens helgd, sedlighet,
förbättrad helsovärd, allmän ordning och säkerhet m. m. samt uppsigten öfver
dessa öfverenskommelsers handhafvande.
g) Föreningar om väghållning, snöplogning, brobyggnad och andra allmänna besvär.
h) Socknemagasiners anläggande och vård.
i) Föreningar om brandstod eller ersättning för annan, genom naturolycka åstadkommen
skada.
k) Val till prest, klockare, orgelnist och skollärare, antagande af kyrkobetjening,
barnmorska eller utöfvare af annan dylik med lön af socknen försedd befattning,
utväljande af elektorer för riksdagsmannaval, nämndemän, gode män vid skiftesförrättningar,
kyrkovärdar, ledamöter i kyrkoråd, sockennämnd och skolstyrelse, ordförande
-
1(57
rande och vice ordföradne i sockenstämma för borgerliga mål, ledamöter i sockenstämmonämnd,
der sådan är inrältad, samt i öfrigt af de ombud och befallningsmän, som,
för bevakande af socknens rätt, eller utförande af vissa, utaf sockenstämman dem
lemnade uppdrag, kunna erfordras; dock att hvad som angående vissa af nu uppräknade
val är genom allmän författning särskildt stadgadt, börf ortlarande lända till efterrättelse.
1) Bestämmande af socknens utgifts- och inkomst-stat samt beviljande af de för
utgifternas bestridande erforderliga medel, äfvensom
m) Andra mål och ärenden, hvilka uti lag och författning kunna vara till socken
stämmas
handläggning hänvisade.
Angående vården och förvaltningen af kyrkornas fastigheter, medel och öfriga
tillhörigheter i Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Hallands samt Götheborgs och
Bohus län förhålles efter hvad derom är särskildt stadgadt.
16 § (§ 13).
Ordförande i sockenstämma vid handläggning af mål, som angå den offentliga
gudstjensten och religions vården, kyrkan och dess tillhörigheter, folkskolan och kristendomsundervisningen
i öfrigt, utväljande af kyrkovärdar och öfrige ledamöter i
kyrkorådet, antagande, förordnande och afskednnde af folkskolelärare och kyrkobetjening
samt bestämmande éaf presterskapets, skollärares och kyrkobetjenles lönevilkor,
är kyrkoherden eller den hans embete förestår, eller, i händelse af laga förfall för
honom, den af församlingens prester, som kyrkoherden dertill förordnar, eller, i annat
fall, den som kyrkoherden i embetet närmast är. 1 de annex- eller kapellsocknar,
som hafva egen ständig prest, vare han eller den hans tjenst förestår, i tjenst
förrättande
kyrkoherdens frånvaro, ordförande i sockenstämma af omförmälta beskaffenhet
och fullgöre äfven, då kyrkoherden ej tillstädes är, allt hvad kyrkoherden, i
afseende på sockenstämmor, enligt denna förordning, i öfrigt tillkommer.
I sockenstämma som, enligt lag eller högre myndighetsföreskrift, bör. för behandling
af vissa mål, hållas af dertill särskildt förordnad prestman, före denne ordet.
I alla andra till sockenstämmas handläggning hörande mål, hvartill ock räknas
sådane sorn angå granskning af socknens räkenskaper, af hvad beskaffenhet de vara
må, före den ordet, som af socknemännen dertill vald är.
17 § (§ 13).
Kör ledning af sockenstämmas öfverläggningar uti de i 16 § 3 mom. omförmälta
mål väljas, för fyra år, en ordförande och en vice ordförande.
Dock vare ej den förbunden att uppdraget emottaga, som uppnått sextio års
ålder, eller förmår visa annat laga förfall, ej heller den, som näst förut ordförande
varit förr än så lång tid förflutit, som den hvarunder han uppdraget innehaft.
° 22
1G8
18 § (§ U).
Till ordförande eller vice ordförande kan ej den väljas, som icke uppnått 25
års ålder; ej den som icke råder öfver sig och sitt gods; ej den, som sin egendom
till borgenärer afträdt och icke förmår visa, att han från deras kraf lagligen fri är;
ej den, som är för nesligt brott tilltalad, dömd eller under framtiden ställd; ej heller
den, som genom domstols beslut förklarats medborgerligt förtroende förlustig eller
ovärdig alt inför rätta föra annans talan.
19 § (§ 15).
Sockenstämma skall hållas i sockenstuga eller annat dertill bestämdt rum.
20 § (§ 16).
Kungörelse om sockenstämma utfärdas af kyrkoherden eller den valde ordföranden,
eller af begge tillika. Inträffar hinder för någondera, varde kungörelsen utfärdad
af den eller de personer, som, enligt hvad i 15 och 16 §§ derom sägs, ega
att, i sådant fall, i sockenstämma ordet föra. Kungörelsen skall innehålla uppgift om
tid och ställe för stämman, så ock om de mål, som dervid skola till handläggning
förekomma; och varde kungörelsen fjorton dagar eller minst en vecka derförut från
predikstolen uppläsen. Är sockenstämma utsatt till dag, då gudstjenst hålles, skall
kungörelsen den dagen ånyo uppläsas.
För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning, att kallelse icke medhinnes
så tidigt, som nu är föreskrifvet, må sockenstämma kunna hållas efter kortare kallelsetid,
dock må beslut om utgift eller uttaxering af nya bidrag då ej fattas.
Varder å sockenstämma handlagdt ärende till bestämd tid uppskjutet, då erfordras
ej ny kungörelse.
21 § (§ 18).
Konungens befallningshafvande, domkapitel, kyrkovisitationsförrättare, sockennämnd
och kyrkoråd ege makt att förordna om sockenstämmas hållande för handläggning
af ärende, som inom hvarderas befogenhet ligger. Vederbörande ordförande
i sockenstämma ege ock att sådan stämma sammankalla, när han det nödigt finner,
rådföre sig dock dessförinnan med sockennämnd eller kyrkoråd, på det ärendet förut
må erhålla erforderlig beredning.
Äskar annan myndighet, embetsman eller enskild person, som i stämman talan
eger, sockenstämmas utlysande för uppgifvet ändamål, vände sig till den ordförande
i sockenstämma, till hvars handläggning ärendet hörer, och hvilken eger att pröfva
169
om det bifallas må. Finner ordföranden den begäran ej laglig, eller ärendet ej så
dant,
att sockenstämma förty nödig är, meddele, der så äskas, skriftligen sitt afslag
med skälen dertill; och ege sökanden att deröfver klaga, på sätt för besvär öfver
sockenstämmobeslut stadgadt är, dervid besvärstiden räknas från den dag afslaget
gafs;' och varde anteckning härom i sockenstämmoprotokollet gjord.
' 22 § (§ 20)
Ordföranden åligger, att ärendena till öfverläggning framställa samt att tillse, det
andra saker ej företagas, än de som uti kungörelsen äro upptagna.
Vid stämman kan ny fråga väckas, men icke förr än vid annan stämma och
efter vederbörlig pålysning handläggas.
23 § (§ 21).
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställe ordföranden proposition, så
affattad, att den må kunna med ja eller nej besvaras.
Ordföranden tillkännagifve derefter, huru, enligt hans uppfattning, beslutet ut
fallit,
hvarefter detsamma, der omröstning ej begäres, med klubbslag befästes. Äskas
omröstning, verkställes den öppet och efter upprop.
24 § (§ 10).
Röstvärdet beräknas, der ej annorlunda föreskrifvet är, efter den hvar och en
röstande påförde bevillning till kronan, som vid sednast förrättade taxering till socken-utskylder
lagts till grund för sagde utskylders utgörande, sålunda att, med uteslutande
af ören, hvarje riksdalers bevillning gäller för en röst, och att bevillning
under en riksdaler ej medför rösträtt, så vida den icke är lagd å i mantal satt jord,
i hvilket fall röstvärdet höjes till fullt en röst.
Uppstår fråga om uttaxering af bidrag, hvilka skola efter mantal eller annan i
lag stadgad eller af sockenstämman antagen grund utgå, då beräknas rösterna efter
den grund, som för bidragets uttaxering gällande är.
25 § (§ 10).
Röstlängd, så upprättad, som i 62 och 65 §§ sägs, skall alltid vara tillgänglig
i det rum, der sockenstämma hålles. Skulle, under den tid röstlängden är till efterrättelse
gällande, ändring i röstvärdet eller grunden för dess beräknande i laga ordning
ske, varde röstlängden i öfverensstämmelse dermed rättad, dock utan att sådan
rättelse må på giltigheten af redan verkställda omröstningar inflyta.
170
26 § (§ 22).
Till beslut erfordras, der ej annorlunda stadgadt ar, mer än hälften af de af
gifna
rösterna, enligt den vid omröstningen följda röstlängd.
Falla rösterna lika för olika meningar, galle den mening, hvilken de fleste röstande
efter hufvudtalet bifallit. Äro, äfven efter sådan beräkning, rösterna lika de
lade,
vare den mening beslut, som ordföranden biträder.
27 § (§11).
Enka, frånskiljd hustru eller ogift qvinna, som myndig är, ege talan och rösträtt
i sockenstämma utöfva.
Sådan rättighet utöfvas eljest: för omyndig af förmyndare, för aktiebolag af dess
styrelse, för annat bolag af närvarande bolagsman, för oskiftadt bo af delegarne eller
den som i boet sitter samt för fastighet, som till brukande upplåten är, af arrendator
eller landtbo. Ej må för samfäld egendom mer än en person vid samma tillfälle
talan föra, eller egare af utarrenderad fastighet talan och rösträtt för densamma
sig förbehålla.
För egendom eller näring och rörelse, som under borgenärers förvaltning står,
må ej röstas.
28 § (§ 12).
Röstegande vare berättigad, att sin talan och rösträtt i sockenstämma genom
fullmakt på annan man öfverlåta. Fullmakten skall vara antingen skrifven och underskrifven
af utställaren och med dennes sigill försedd, eller ock af utställaren underskrifven
och med vittnens underskrift bestyrkt. Vid val galle ock skriftlig valsedel,
så bestyrkt, som om fullmakt nu sagdt är.
29 § (§ 23).
Ordföranden skall, öfver de ärenden, han i sådan egenskap handlägger, föra ordentligt
och redigt protokoll, afdeladt i särskilda nummer eller paragrafer för hvart
och ett ärende samt upptagande ämnet för öfverläggningen och beslutet med skälen
dertill. Ar, för sockenstämmoprotokolls förande, särskild person antagen, då må
samtliga ärenden i oafbruten nummer- eller paragraf-följd upptagas, dock med anteckning
om den ordförande, som öfverläggningen i hvardera ledt.
30 § (§ 23).
Sedan förhandlingarne i sockenstämma afslutade äro, varde protokollet, der så
ske kan, genast justeradt, eller, i annat fall, å sockenstämma sednast fjorton dagar
171
derefter, hvarom vid tillfallet underrättelse meddelas. Erfordrar ärendet större skyndsamhet,
och kan ej protokollet genast uppsättas och justeras, då må sockenstämman
kunna uppdraga åt dertill för hvarje gång utsedde ledamöter att, jemte ordföranden
och den som protokollet fört, om särskild person är dertill antagen, justering af
protokollet eller vissa delar deraf verkställa. Protokollet undertecknas af ordföranden,
minst två vid stämman närvarande församlingsledamöter eller utsedde justeringsmän
samt protollsföranden, om särskild sådan finnes. Aro ej, vid justering i sockenstämma,
två ledamöter tillstädes, eller vägras underskrift, tage då ordföranden intyg om
förhållandet af närvarande krono- eller kyrkobetjent, och ege protokollet sedan vitsord.
Sedan protokollet blifvit justeradt, skall det å nästa sön- eller helgedag derefter,
då gudstjenst hålles, från predikstolen uppläsas.
Reservation mot sockenstämmobeslut må genast eller sist vid protokollets justerina;
kunna anmälas.
O
31 § (§ 25).
Utskrift af sockenstämmoprotokoll utfärdas och underskrifves af den sorn protokollet
fört, och hvilken för riktigheten deraf ansvarar. Honom tillhör, att till så väl
sockennämnd eller annan, hvilken verkställighet af sockenstämmobeslut åligger, som
de personer, hvilka till syssla eller kommunal-uppdrag valde blifvit, kostnadsfritt utfärda
utdrag af protokollet i hvad det verkställighetsåtgärden eller valet rörer; och
är det i öfrigt hvar och en, som det åstundar, tillåtet, att af sockenstämmoprotokoll
taga afskrift, och att utan lösen få afskriftens riktighet af protokollsföranden bestyrkt.
32 § (§ 25).
Der ej angående vården om socknens handlingar är af sockenstämma annorlunda
förordnadt, åligge det ordföranderne, att de till hvarderas expedition hörande
sockenstämmoprotokoll med tillhörande bilagor och handlingar samla, ordna och, å
dertill anvisadt rum, förvara.
33 § (§ 7).
Sockenstämma tillkommer att i sista handen tillse, att socknens allmänna tillhörigheter
och tillgångar varda på föreskrifvet och i öfrigt ändamålsenligt sätt förvaltade
och till socknens nytta använde: att ordentlig räkenskap deröfver föres samt att de
myndigheter och befattningsmän, som med sockenförvaltningen och utförandet af
socknestämmans beslut hafva att skaffa, sina åligganden behörigen fullgöra eller, om
sådant af dem åsidosättes, varda dertill lagligen tillhållna och till ansvar befordrade;
egande socknestämman förty att, med iakttagande af hvad för särskilda fall finnes,
genom denna författning eller annat gällande lagbud, stadgadt, till vederbörandes efter
-
rättelse utfärda och meddela de instruktioner och föreskrifter, som kunna anses af
behofvet påkallade.
Uti sådane instruktioner och föreskrifter samt andra för socknen öfverenskomna
ordningsstadgar kunna böter och vitén till högst tio riksdaler riksmynt utsattas.
34 § (§ 75).
Sockenstämman eger att besörja om granskning af Sockennämnds och andra af
stämman beroende förvaltningsmyndigheters räkenskaper, genom revisorer, som till
erforderligt antal af stämman utses. Så snart räkenskaperna för året afslutade äro
och, jemte tillhörande verifikationer, ordföranden i den borgerliga sockenstämman
tillställde, aflemne ordföranden handlingarne till revisorerne, hvilka det åligger, att
med all skyndsamhet granskningen företaga och deröfver till ordföranden berättelse
aflemna. Ordföranden infordre sedan deröfver vederbörandes förklaringar och, om
dessa dertill gifva anledning, revisorernes påminnelser, hvilket allt bör vara så tidigt
tilländabragt, att handlingarne kunna föredragas å den sockenstämma, hvarom i 35 §
sägs, hvarefter stämman beslutar, huruvida gjord anmärkning må förfalla, eller om
laglig åtgärd för bevarande af socknens rätt vidtagas skall.
35 § (§ 17).
Ordinarie sockenstämma skall hållas två gånger om året, i Maj eller Juni samt
i Oktober eller November månader, och extra sockenstämmt när sådan af vederbörlig
myndighet påfordras, eller det nödigt pröfvas, efter hvad i 21 § derom sagdt är.
Vid vårstämman skall beslut fattas, så väl i anledning af gjorda revisions-anmärkningar
vid föregående årets räkenskaper och förvaltning, som öfver det förslag
till utgifts- och inkomst-stat, hvilket då bör sockenstämman föreläggas. Vid höststämman
anställes val till återbesättande af de befattningar och uppdrag inom socknen,
som vid årets slut blifva lediga.
30 § (§ 26).
Ordförande vakar öfver ordningen i sockenstämma. Han kan, efter föregången
varning, låta utvisa hvar och en, som sig oskickligt förhåller. Uppstår eljest oordning,
sorn ordföranden ej förmår afstyra, ege han att stämman upplösa.
37 § (§ 26),
Förolämpning i ord eller gerning emot ordförande i sockenstämma, under eller
i och för utöfningen af hans kall, varde såsom förgripelse emot domare eller annan
Konungens embetsman ansedd. Varder ledamot i sockenstämma i nyssnämnda måtto
173
ofredad, ansvare gerningsmannen såsom för öfverfallande af den som Konungens,
eller hans embetsmans, eller rättens ärende går.
38 § (§ 74).
För att vinna bindande kraft, skall socknestämmas beslut underställas Kongl.
Maj:ts pröfning och fastställelse, då beslutet afser:
a) försäljning, förpantning eller utbyte af socknen tillhörig fastighet, som till
bestridande af något socknen åliggande allmänt behof är vorden bestämd, eller förlikning,
som medför förändring i de rättigheter socknen uti sådan egendom innehar;
b) upptagande af lån, stäldt på längre betalningstid än fem år;
c) påläggande of nya eller förhöjda afgifter å den allmänna rörelsen, såsom väg-,
bro- och färjepenningar m m.;
d) antagande, för längre tid än fem år, af annan grund för uttaxering af sockneutskyld,
eller antagande af annan grund för rösträtt, än de som i denna lag stadgade
äro.
Beslut, som underställes Kongl. Maj:ts pröfning, skall insändas till Dess Befallningshafvande,
hvilken det åligger, att handlingarne jemte eget utlåtande till Kongl.
Majit öfverlemna.
39 § (§ 75).
Konungens Befallningshafvandes godkännande erfordras för att gifva gällande
kraft åt sockenstämmobeslut:
a) om förändring af kommunal-område;
b) om inrättande eller afskaffande af sockenstämmonämnd;
c) om sådana, angående de uti 45 §, momenten h och i omförmälta ämnen,
ingångna öfverenskommelse^ som stadga böter och vitén, elier eljest äro ämnade att,
såsom kommunalstadgar på förekommande fall tillämpas.
40 §.
8>ocknestämmobeslut, som underställes högre myndighets pröfning, skall antingen
fastställas utan förändring, eller ock ogillas.
Vägrar Konungens Befallningshafvande sökt fastställelse, då skola skälen dertill
uppgifvas; och må, efter derom i sockenstämma fattadt beslut, sockenmenighet kunna
öfver den vägran föra klander hos Kongl. Majit inom 60 dagar efter delfåendet, den
dagen oräknad.
174
41 § (§ 76).
Den med sockenstämmas beslut missnöjde ege, der ej i särskilda fall är annorlunda
föreskrifvet, att deruti söka ändring genom besvär, hvilka, före klockan tolf ä
tretionde dagen efter det beslutet från predikstolen kungjordes, den dagen oräknad,
eller, om inställelsedagen infaller på helgedag, å nästa söcknedag derefter, skola till
Konungens Befallningshafvande i länet eller vederbörande Domkapitel ingifvas; börande
klaganden vid sina besvär foga ej allenast det öfverklagade beslutet, utan ock bevis
när detsamma kungjordes, och att klaganden deremot missnöje anmält; allt vid påföljd,
att besvären eljest icke varda till pröfning upptagne.
Af dessa mål gå de som röra folkundervisningen och dertill hörande anstalter,
Kyrkovärdars, Skolstyrelses, Skollärares, Klockares, Orgelnists och annan kyrkobetjenings
tillsättande och afskedande, der ej annorlunda stadgadt eller öfligt är, granskning
af kyrko- och skolräkenskaper samt frågor om kyrkomedel användande, till
Domkapitlet, men alla öfriga mål lill Konungens Befallningshafvande; och vare tiden
för besvärs ingifvande till Domkapitlet i Hernösand från orter som ligga inom Jemtland,
Westerbotten, Norrbotten och Lappland, dubbelt längre än ofvan sagdt är.
Konungens Befallningshafvande och Domkapitlet gifve hvarandra af besvären del,
när ärendet kan anses höra till gemensam behandling.
42 § (§ 78).
Anser sockenstämma sådana omständigheter vara för handen, alt fattadt beslut
bör, utan afvaktan af besvärstidens utgång, genast i verkställighet gå, hvilket i sådant
fall bör vara uti protokollet uttryckligen utsatt; då må det ske, derest icke så är,
att ändringssökandet blefve derigenom onyttigt, eller alt Konungens Befallningshafvande
eller Domkapitlet eljest, på grund af anförda besvär, finna skäl att verkställigheten
inställa.
43 § (§ 79).
Konungens Befallningshafvandes eller Domkapitlets utslag i förenämnda besvärsmål
utgifves efter anslag, som två dagar förut skall vara å Landskansliets eller Konsistorii
dörr fästadt; och må ändring i Konungens Befallningshafvandes eller Domkapitlets
utslag sökas hos Konungen före klockan tolf ä sextionde dagen efter den då
utslaget gafs, den dagen oräknad, eller, om inställelsedagen infaller å helgedag, nästa
söcknedag derefter.
44 8.
175
44 §. (§ 78).
Ändring i sockneståmmobeslut, som förnärmar klagandens lagliga rätt, galle till
förmån för den klagande, men beslutet stånde i öfrigt fast, utan så är, att detsamma
icke i laga ordning tillkommit, eller finnes vara emot lag eller författning stridande,
då detsamma må kunna i sin helhet upphäfvas.
Ej må, vid pröfning af klagan öfver sockenstämmobeslut, högre myndighet
kunna ålägga socknen och dess medlemmar annan eller vidsträcktare förpligtelse, än
desse i vederbörlig ordning sig åtagit, eller som i lag och författning, laga kraftvunnen
dom eller annat gällande beslut föreskrifven är.
II. KAPITLET.
Om Sockennämnd.
45 § (§ 37).
I hvarje socken, eller, enligt föreskrifterna i 3 § af denna lag, annorledes bil
dadt
kommunalsamhälle på landet, skall finnas en Sockennämnd.
46 § (§§ 40, 4-5).
Sockenstämma utser, i förhållande till socknens folkmängd, ledamöter i Sockennämnden
till följande antal:
I socknar med 4,000 innevånare och derunder 5.
» » » mer än 4,000 » t. o. m. 2,500 6.
» » » » 2,500 » » 4,500 7.
» » » » 4,500 » » 7,000 8.
» » » » 7,000 » » 40,000 9.
» » » » 40,000 » » 4 0.
Utom desse genom val tillsatte, är ock Kyrkoherden eller den i hans ställe för
samlingsvården
förestår, enligt hvad i 45 § derom sagdt är, i kraft af sitt embete
standig ledamot i Sockennämnd.
47 §.
Der så lämpligen ske kan, må socken i vissa rotar indelas och ledamot i Sockennämnden
för hvardera utses, med förbindelse att, hvar inom sin rote, utgöra
23
176
tillsyn öfver sådant, sorn nämndens åliggande tillhör, dock att det i lagen bestämda
antalet ej öfverskrides. Sockennämnden ege ock makt att, der ej förut ärsåskedt,
en dylik roteindelning verkställa och tillsyningsbestvret ledamöterne emellan fördela.
Äro ortsförhållandena sådane, att flera rotar tarfvas, än alt sagde bestyr kan
af nämndens egna ledamöter utöfvas, eller finner nämnden eljest skäl dertill, ege
nämnden att utom sig, rotmästare eller ordningsmän utse; och åligger det desse att,
vid nämndens sammanträden, på kallelse tillstädeskomma, för att med upplysningar
tillhandagå och föreskrifter emottaga.
48 §.
Sockennämnd tillkommer att, på sätt i denna förordning vidare omförmäles och
med undantag af hvad som, enligt lag och författning eller för socknen gällande särskild
stadga, tillhör offentlig myndighets eller inom socknen varande annan styrelses
handläggning, handhafva och förvalta socknens gemensamma egendom, penningemedel
och öfrige tillgångar, verkställa debitering och uppbörd af de till fyllande af socknens
gemensamma behof beslutade utskylder, uppbära socknens öfriga inkomster, till verkställighet
befordra af sockenstämma eller sockenstämmonämnd beslutade företag och
åtgärder, eller, der dylik verkställighet blifvit åt särskild styrelse eller särskilda befattningsmän
uppdragen, deröfver hålla tillsyn, afgifva infordrade betänkanden uti socknen
rörande angelägenheter, handhafva och tillämpa för socknen gällande stadgar och
öfverenskommelser angående sedlighet, helsovård, ordning och säkerhet m. m., samt
att i öfrigt fullgöra allt hvad som, enligt allmänna författningar, kan vara till nämndens
handläggning särskildt öfverlemnadt.
49 §.
Socknenämnden eger makt, att för erkända öfverträdelser af de författningar
eller särskilda ordnmgsstadgar, öfver hvilkas efterlefnad det tillkommer nämnden att
vaka, ådöma de uti samma författningar och stadgar utsatte böter och vitén; men
om den tilltalade nekar till gerningen, varde förhållandet hos vederbörande åklagare
till laga beifrande anmäldt.
50 § (§ *1).
Till ledamot i sockennämnd må ej väljas: kronofogde, länsman, folkskolelärare
eller annan af socknen tillsatt och aflönad befattningsman, som i ock för sin befattning
är inför sockennämnden redovisningsskyldig.
Andre, sorn allmänt embete eller tjenst innehafva, kunna ej emot sin vilja förpligtas
att dylikt uppdrag emottaga.
177
51 § (§ 4*).
I afseende på vilkoren i öfrigt för valbarhet till ledamot i sockennämnd, rättighet
att uppdraget sig afsäga, samt tjenstgöringstid och afgång, galle hvad i 17 och
18 §§ om ordförande i sockenstämma för borgerliga mål sagdt är.
Sockennämnden väljer inom sig ordförande och vice ordförande för så lång
tid, som den valdes uppdrag i nämnden varar. Uppgift om ordförandens namn och
bostad insändes till Konungens befallningshafvande, som i länskungörelserna derom
meddelar underrättelse.
Aro, vid utsatt sammanträde, hvarken ordförande eller vice ordförande tillstädes,
före den ledamot ordet, som nämnden för tillfället dertill utser.
53 § (§ 46).
Sockennämnden sammanträder å de tider och det ställe nämnden bestämmer,
och deremellan så ofta ordföranden det nödigt finnér eller då minst halfva antalet
af nämndens ledamöter det yrkar.
54 § (§ 48).
Ordförande eller ledamot i sockennämnd, som utan anmäldt, af nämnden godkändt
förhinder, från sammankomst uteblifver, bote till sockenkassan två riksdaler
riksmynt.
55 § (§ 49).
Sockennämnd må ej ärende handlägga, der icke mer än hälften af ledamöterna
tillstädes äro. Kan, i anseende till de närvarande ledamöternes fåtalighet, sockennämnden
ej i verksamhet träda, och anse de närvarande på nämdens handläggning
beroende ärende ej tåla uppskof, egen desse, att af ansedde socknemän och helst
sådane sorn förtroendeuppdrag innehafva eller innehaft, tillkalla så många som för
nämndens behörighet att fatta beslut erfordras.
56 § (§ 50).
Om framställande af proposition och ordningen för besluts fattande, gälle hvad
i 23 och 24 §§ om sockenstämma sagdt är.
178
Omröstning sker öppet; och tillkommer hvar röstande En röst. Äro rösterna
å båda sidor lika delade, galle den mening ordföranden biträder.
57 § (§ 51).
Vid sockennämndens sammanträden före ordföranden protokoll, eller vare för
dess ordentliga förande ansvarig. Han ombesörjer skriftvexling, emottager alla till
sockennämnden ställda skrifter och framställningar, ansvarar för räkenskapernas ordentliga
förande samt vårdar sockennämndens handlingar och håller öfver dem register,
utan annan ersättning, än den godtgörelse för skrifmaterialier, postporto samt
skrifvare- och räkenskapshjelp, som af sockenstämman anslås. De biträden, som vid
utförande af dessa göromål kunna befinnas nödige, ege nämnden antaga och entlediga.
58 § (§ 52).
Protokoll och beslut skall antingen genast eller sist vid sockennämndens nästa
sammanträde justeras; dock kan sockennämnden, särskildt för hvarje gång, uppdraga
åt två eller flera af sina ledamöter att, jemte ordföranden, justeringen verkställa.
59 § (§ 55).
Kallas någon, sorn inom socken bor eller sig uppehåller, till inställelse hos sockennämnd,
för att höras i ordningsmål eller ärende, för hvilket han inför nämnden
är redo skyldig, vare han pligtig att kallelsen hörsamma, såvida han minst två dagar
förut deraf erhållit del. Utebhfver han utan laga förfall, bote en riksdaler riksmynt
till socknens kassa, och ege nämnden att genom förhöjda vitén till högst tio
riksdaler nämnde mynt, förmå honom att sig inställa. Kommer han ändå icke, lite
nämnden Konungens Befallningshafvande till.
00 § (§ 56).
En hvar ledamot af sockennämnden ansvare gemensamt med de öfrige för de
medel nämnden under sm förvaltning haft, äfvensom för de säkerhetshandlingar, emot
hvilkas antaglighet han icke lill protokollet gjort anmärkning. Denna ansvarighet
fortfare intill dess förvaltningen blifvit af sockenstämman, eller, om klander anställas,
af vederbörlig domstol godkänd, eller ock natt och år efter räkenskapens aflemnande
förflutit, utan att klander blifvit i laga ordning anstäldt.
61 § (§§ 62, 63).
Sockennämnden åligger att hvarje år, inom den 15 April, upprätta och till
ordföranden i den borgerliga sockenstämman ingifva förslag öfver socknens utgifter
179
och inkomster under den tid, som förflyter intill upprättandet af nästa års stat; och
skola för sådant ändamål, de öfriga styrelser och redogörare, hvilka hafva kommunalmedel
om hand, livar för sin förvaltning, dylika förslag till sockennäranden före
Mars månads utgång aflemna.
Nämnda förslag skola specifikt upptaga utgifter och inkomster under följande
hufvudtitlar, nemligen:
Utgifter:
1:0 Den brist, hvarmed föregående årets utgifter möjligen öfverskjutit inkomsterna.
2:0 Medel, hvilka, under den tid staten omfattar; böra utgå på grund af gällande
förbindelser eller af sockenstämman förut fattade beslut; och
3:o Medel, hvilka erfordras till fyllande af de allmänna behof, hvarom sockennämnden
eger att göra framställning jemte ett efter omständigheterne lämpadt förslagsbelopp
i penningar, att för oförutsedda behof af sockennämnden användas, samt
Inkomster:
1:o Det belopp, hvarmed det föregående årets inkomster möjligen öfverskjutit
utgifterna;
2:o Utestående uppbördsmedel, räntor, arrenden och andra inkomster, hvilka påräknas
böra under den tid staten omfattar inflyta, samt
3:o Medel, om hvilkas uttaxering till fyllande af brist i tillgångarne sockennämnden
eger att göra framställning; börande, i sammanhang härmed, hänvisning
lemnäs på de grunder, efter hvilka, med hänsigt till de särskilda utgifternas beskaffenhet,
uttaxeringen verkställas må.
62 § (§ 65).
Så snart utgifts- och inkomststat blifvit af sockenstämman fastställd, och bevillningstaxering
med socknen försiggått, åligge det sockennämden att, på grund af
taxeringslängden, deraf bestyrkt afskrift anskaffas, samt sockenstämmans angående utgifts-
och inkomststaten fattade beslut, genast företaga upprättande af skattelängd å
sockneutskylder. Sistnämnde längd skall, i samma ordning som bevillmngstaxeringslängden,
upptaga de skattskyldige till namn och bostad samt, i särskilda kolumner,
de skattskyldiges dels egande eller brukande hemmansjord, utförd till så väl oförmedladt,
sorn förmedladt mantal med den uträkning till hundradedelar af mantal och
till medelbevillning, sorn i 9 och 10 §§ sägs, dels bevillning, särskildt för i mantal
satt jord, för annan fastighet, för näring och rörelse samt lön och dylikt, hvarvid
iakttages att, der i bevillningstaxeringslängden bevillning för lön och boställe är i en
summa påförd, bevillningen särskildt för lönen och särskildt för bostället uträknas
samt i skattelängden till hvar sin bevillningsklass utföres. Likaledes skola i skatte
-
180
längden för de skattskyldiga utföras de sockneutskylder, som, i följd af sockneslämmans
beslut, uträknats på en hvar belöpa, fördelade efter de vid debiteringen tillämpade
olika taxeringsgrader; allt med iakttagande af hvad bifogade formulär till skattelängd
(Bilagan Litt. A) närmare utvisar.
63 § (§ 66).
Sedan skattelängd sålunda upprättad blifvit, låte socknenämnden från predikstolen
kungöra, att längden finnes å uppgifvet ställe för granskning tillgänglig under fjorton
dagars tid, från pålysningen räknad, och att hvar och en skattskyldig, som dertill
tror sig ega fog, må, vid den justering af längden, som derefter bör inför sockennämnden
å utsatt tid och ställe företagas, sina anmärkningar muntligen eller skriftligen
framställa, eller ock dessförinnan till nämndens ordförande skriftligen aflemna.
64 § (§§ 67, 70).
Öfver de anmärkningar emot skattelängden, som vid justeringen förekomma,
meddele sockennämnden genast beslut och före i längden in de ändringar, som i
anledning deraf pröfvats böra vidtagas; hvarefter längden, sålunda granskad och afslutad,
af sockennämnden underskrifves.
Försummar skattskyldig att, inom den tid nyss sagdt är, framställa anmärkning
emot hvad honom påfördt blifvit, håfve all vidare talan derå förlorat. Har han sådan
anmärkningen framställt, men den ej godkänd blifvit, ege han, att i den ordning
nedan sägs, deröfver sig besvära, men vare icke destomindre pligtig, det honom på
förda
utskyldsbelopp i stadgad ordning utgifva.
65 § (§ 60).
Hvad om upprättande af skattelängd nu sagdt är, skall så tidigt verkställas, att
justering af längden må kunna försiggå före mediet af Augusti månad, hvarefter det
åligger sockennämnden, att ofördröjlingen tillställa ordföranden i den borgerliga sockenstämman
styrkt afskrift deraf, för att, vid förefallande omröstningar i sockenstämma,
tjena såsom röstlängd intill dess ny sådan längd varder i stadgad ordning upprättad.
66 § (§ 67).
I öfverenstämmelse med den behörigen upprättade och justerade skattelängden
utfärde sockennämnden ofördröjligen skattesedlar å hvar och en skattskyldig, så inrättade,
som bifogade formulär (Bil. Lit. B.) utvisar, och låte från predikstolen kungöra
när och hvarest sedlarne äro att afhämta.
181
67 § (§ 68).
Uppbördsstämma för inbetalning af sockneutskylder hålles inför sockennämnden
å den tid, sockenstämman finner lämplig, dock ej sednare än att utskylderna
kunna innan årets slut varda indrifne, Och vara om tid och ställe för stämman
minst fjorton dagar förut från predikstolen pålyst.
68 §.
Yisar skattskyldig att, i följd af högre myndighets pröfning, sådan ändring skett
i utgifts- och inkomsts-stat, bevillningstaxering eller debitering af sockenutskyld, som
till nedsättning af påfördt utskyldsbelopp föranleda bör, åligga det sockennämnden,
att låta den sålunda beviljade skattenedsättmngen komma den skattskyldige till godo,
medelst afskrifning å skatlesedeln, eller, om denna är betald, genom återbäring af
hvad som blifvit för mycket erlagdt. Bör af ofvannämnde anledning åsatt utskyldsbelopp
höjas, utfärde sockennämnden särskild skattesedel å skillnaden.
69 § (§ 71).
Öfver de skattskyldige, som sina kommunalutskylder vid uppbördsstämman ej
inbetaldt, upprätte sockennämnden restlängd, sorn sednast trettio dagar efter uppbördsslämmans
afslutande skall tillställas kronofogden i orten, hvilken det åligger, att
de resterande utskylderna i vederbörlig ordning indrifva och inför sockennämnden
redovisa.
Utskylder, hvilka för fattigdom eller andra orsaker ej kunnat indrifvas, anmäle
nämnden hos sockenstämman till afkortning.
70 § (§ 72).
De räkenskaper, hvilka det åligger sockennämnden eller annan af sockenstämman
beroende förvaltningsmyndighet att föra, skola ställas på kalenderår. De särskilda
styrelser och redogörare, hvilka för socknens räkning omhänderhafva och förvalta
medel, åligger det, att så tidigt till sockennämnden aflemna redovisning derför
jemte tillhörande virifikationer, att innehållet deraf må kunna i sockennämndens räkenskap
för samma år summariskt upptagas.
^ § (§ 73).
Sockennämndens räkenskaper böra vara behörigen afslutade före den 1 Mars
påföljande år, hvarefter det åligger nämnden att, inom fjorton dagar, desamma tillika
182
med allegater samt de i 70 § omförmälta särskilda redovisningshandlingar, till ordföranden
i den borgerliga sockenstämman aflemna för att i stadgad ordning granskas.
72 §.
Ordföranden och ledamot i sockennämnd åtnjute, i och för utöfning af sitt kall,
enahanda skydd, som, enligt 37 §, ordföranden och ledamot i sockenstämma tilllagdt
är.
73 §.
Böter och vitén, som af sockennämnd ådömas, skola, der ej anorlunda särskildt
stadgadt är, tillfalla socknens kassa, och, vid bristande tillgäng, med arbete
för socknens räkning aftjenas.
74 §.
Besvär öfver sockennämnds beslut få anföras hos Konungens Befallningshafvande
inom den för besvärs anförande öfver sockenstämmas beslut i 41 § stadgade tid,
räknad från den dag nämndens beslut blifvit för klaganden muntligen afkunnadt,
eller, det det ej skett, genom protokollsutdrag honom delgifvet; och galle i öfrigt, der
ej annorlunda är särskildt förordnadt, i afseende på besvärens fullföljd samt verkställighet
af sockennämnds beslut och verkan af deri gjord ändring, hvad i dessa
ämnen är om sockenstämmobeslut i nyss åberopade § samt 42, 43 och 44 §§ af
denna lag stadgadt.
III. KAPITLET.
Om Sockenstämmonämnd.
75 § (§ 27).
Vilja socknemän åt fullmäktige öfverlåta att, med sockenstämmas rätt, handlägga
och afgöra de till stämmans behandling hörande mål, då må, med de
vilkor och undantag här nedan sägs, det vara tillåtet, der sockenstämma med mer
än hälften af socknens hela röstetal efter röstvärdet sig derom förenar. Denna församling
kallas Sockenslänwionämnd. Beslutet
183
Beslutel om inrättande af sockenstämmonämnd underställas Konungens Befall
-
ningshafvande.
76 § (§ 28).
Sockenstämmonämnd utgöres af samtlige ledamöter i sockennämnden jemte så
r\ / J \ tl? A t» T 7 r» I n . ? _ _ . J ..it I 1 I a
i
socknar med
1,000
innevånare
och
derunder
till 20.
»
» från
1,000
» t.
o. m
2,500
» 24.
»
» »
2,500
»
»
4,500
» 28.
»
» »
4,500
»
»
7,000
» 32.
»
» »
7,000
»
»
10,000
» 36.
»
» öfver
10,000
»
»
» 40.
77 §.
Val till ledamöter i sockenstämmonämnd sker samfäldt; dock må, der en del
af socknen tillhör annan kyrkoförsamling, den delen kunna till särskildt valdistrikt
alsöndras, med rättighet, att för sig välja det antal fullmäktige, som mot distriktets
folkmängd svarar.
78
29).
I afseende på valbarhet till ledamot i sockenstämmonämnd, vals förrättande och
tjenstgöiingstid, gälle hvad i 17 och 18 §§ om ordförande i sockenstämma stadgadt
är.
Den som uppnått 60 års ålder må ej, mot sin vilja, till ledamot i sockenstämmonämnd
väljas.
79 § (§ 30).
Angående val till och afgång af de ledamöter i sockenstämmonämnden, som tillköra
sockennämnden, är särskildt stadgadt. De öfrige väljas samtidigt med desse
och utträda till hälften kvartannat år. Är antalet ej jemnt, utträde första gången efter
lottning, den del som är närmast under hälften, och så skiftevis. Afgår ledamot
under den för honom hestämda tjenstgöringstid, varde fyllnadsval anstäldt; och
tjenstgöre den sålunda valde så lång tid, som för den afgångne återstått.
80 § (§ 31).
Ordförande i sockenstämmonämnd äro de som, enligt hvad i 16 och 17
24
184
§§ vidare sagdt är, ega att, på grund af embete och tjenst, eller i följd af val,
föra ordet i sockenstämma.
81 § (§ 32).
Sockenstämmonämnd må ej ärende företaga, der ej mer än hälften al ledamöternas
antal tillstädes är.
82 § (§ 34).
Vid omröstning ege hvar ledamot i nämnden en röst. Omröstning sker öppet;
och varde, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder nämndens beslut.
83 § (§§ 33, 35).
Med undantag af val till prest, klockare, orgelnist, skollärare, elektoi vid riksdagsmannaval,
nämndeman, god man vid skiftesförrättningar, ordförande och vice
ordförande i sockenstämma för borgerliga mål samt ledamot i kyrkoråd, sockennämnd,
skolstyrelse och sockenstämmonämnd, ege sockenstämmonämnd att, med
sockenstämmas befogenhet och rätt, upptaga och afgöra alla de mål och ärenden,
som, enligt denna lag och särskilda författningar, tillhöra sockenstämmas handläggning,
och vare i öfrigt allt hvad om ärendens behandling, underställning och besvär, vidmakthållande
af ordning vid sammanträdena, skydd för ordförandens och ledamöternas
personer m. m. är för sockenstämma stadgadt, jemväl för sockenstämmonämnd
till efterrättelse gällande.
84 § (§ 36).
Förslag till afskaffande af sockenstämmonämnd upptages i sockenstämma, men
må ej väckas förr än fern år förflutit efter det sådan nämnd inrättad blifvit. För
bifall till sådant förslag erfodras lika beskaffad röstöfvervigt, som i 75 § sagdt
är; och vare, på lika sätt, beslutet understäldt Konungens Befallningshafvandes pröfning.
IV. KAPITLET.
Om sammansatta Hommunatsamhälten.
85 §.
Der flere borgerliga kommuner eller delar deraf utgöra en kyrkoförsamling, eller
hafva skola, fattigvård eller annan kommunal-inrättning gemensamma, efter hvad
i 2 § af denna lag derom sagdt är, egen de medlemmar af sålunda sammansatt kommunalsamhälle.
hvilka talan i sockenstämma tillkommer, att till sådan stämma tillhopa
komma, för att öfverlägga och besluta uti alla till sockenstämma hörande mål,
hvilka kyrkan och församlingsvården, skolväsendet, fattigförsörjningen eller annan gemensam
inrättning angå. I den stämma före kyrkoherden eller annan vederbörande
prestman ordet, jemväl i mål som, enligt 16 §, till borgerlig sockenstämma höra.
86 §.
Består sammansatt kommun af stad eller stadsdel och landsbygd, och är, angående
grunden för hvardera delens skyldighet, att till fyllande af allmänna behof
bidraga, eller för rösträtt i sockenstämma, gällande öfverenskommelse träffad, då bör
dervid förblifva intill dess annorlunda varder i laga ordning stadgadt, Finnes ej sådan
öfverenskommelse, förfares i nämnda delar i öfverensstämmelse med hvad i 1
kapitlet sagdt är.
Uppstår fråga om stiftande af gemensam kommunalinrättning för flera till ett
och samma gäll hörande borgerliga kommuner, eller tarfvas gemensam öfverläggning
om annat ärende, som dessa kommuner rörer, då må samtliga kommunernas röstegande
medlemmar kunna till gemensam sockenstämma kallas. Förekommer der omröstning,
varde den särskildt inom hvar kommun verkställd, der ej de röstande i
sådan ordning öfverenskomma, att samfälld omröstning ske må.
Borgerliga kommuner, som till hvarandra gränsa, men ej höra till samma gäll,
må ock kunna till sådan gemensam sockenstämma kallas, när Konungens Befallningshafvande
elier Domkapitlet det förordnar. Kallelsen utfärdas utaf den af församlingarnes
tjenstförrättande kyrkoherdar, som i det embete äldst är, och hvilken det jemväl
tillkommer, att i stämman föra ordet. Vid omröstning gånge som nyss sagdt är,
181»
Fråga, som vid kommunvis anställd omröstning, ej af samtlige deri deltagande
kommuner bifalles, anses förfallen.
88 §.
Sockenstämma i sammansatt kommun ege att, enligt de i 2 kapitlet stadgade
grunder, utse särskild socken- eller församlingsnämnd för handhafvande af sådana,
sockennämnd i allmänhet åliggande göromål, hvilka kommunen angå och ej lagligen
tillhöra annan myndighets handläggning. Detta uppdrag kan, der så lämpligt pröfvas,
åt kyrkorådet öfveriåtas.
Är kommunen af stad och landsbygd sammansatt, då skola desse hvar för sig
och i förhållande till hvarderas folkmängd, ledamöter i församlingsnämnden utse.
89 §
Församlingsnämnd upprätte skattelängd öfver kommunalafgifter, hvilka skola till
den sammansatta kommunen utgöras, och öfverlemne utdrag deraf till sockennämnderne
i de socknar eller magistraten i den stad, till hvilka särskilda delar af kommunen
lyda, hvarefter det åligger vederbörande, att i stadgad lid och ordning medlen
debitera och uppbära samt till församlingsnämnden aflemna.
90 §.
Vilja medlemmar af sammansatt kommun åt fullmäktige öfverlåta att, med sockenstämmas
rätt, handlägga och afgöra de till stämmans behandling hörande mål, då
må sockenstämmonämnd kunna i den kommunen inrättas, på sätt och med de vilkor,
sorn i 3 kapitlet sägs; kunnande dock, der kommunen består af två eller flera
hela socknar, som hvardera hafva sockenstämmonämnd, fullmäktigskapet öfveriåtas åt
desse nämnder samfäldt, ändå alt antalet af fullmäktige öfverskjuter det i 76 §
bestämda.
Utgöres den sammansatta kommunen af både stad och landsbygd, då skola af
hvardera delen fullmäktige särskildt utses till det antal, som öfverensstämmer med
de i nyss åberopade § stadgade grunder.
91 §•
Hvad i föregående 1, 2 och 3 kapitlen af denna lag finnes i öfrigt föreskrifvet,
och icke är genom de i detta kapitel intagna särskilda stadganden ändradt, gälle,
i afseende på menighetsstyrelse i sammansatt kommun, till efterrättelse i alla de delar,
der tillämpning deraf kan ega rum.
187
Utlaga Litt. IS.
Särskild! Förslag'
till
Lag örn städernes styrelse och förvaltning.
I. KAPITLET.
Om toladskommun och medlemmar deraf \
1 § (§ 1 i komiterades förslag).
Hvarje stad med derunder lydande område utgör för sig ett särskildt kommunalsamliälle
för vårdande af gemensamma ordnings- och hushållnings-angelägenheter, efter hvad
derom i denna lag närmare bestämmes.
Cm handläggning af ärenden, som angå församlingsvården och särskilda delar afstadskommunen,
skils i 8 kapitlet.
2 § (§ 3).
Medlem af stadskommun, med skyldighet att till dess gemensamma utgifter bidraga
samt rättighet, att i behandlingen af kommunens angelägenheter deltaga, efter hvad derom
i denna lag vidare sägs, är en hvar i staden eller på dess område bosatt, som der är för
inkomst af fastighet, näring, lön eller pension, till allmän bevillning taxerad, äfvensom hvar
och cn sorn, utan att vara i kommunen bosatt, derstädes är för fastighet eller näring till
bevillning lagd.
3 § (S 4
Borgarerätt i stad tillkomme hädanefter, utom dem som särskildt förvärfvat burskap å
handel, handtverk eller annan näring, jemväl hvar och en i staden bosatt välfrejdad mansperson,
som, enligt de i 26 § stadgade grunder, har rösträtt i allmän rådstuga.
188
4 § (§§ 4, 5).
I såväl de kommunala rättigheter, hvilka hittills uteslutande tillkommit burskapsegande
borgare, som de särskilda skyldigheter af nämnde art, hvilka sådane borgare ålegat, ega
jemväl de, hvilka, på grund af 3 § borgarerätt i stad innehafva, att hädanefter tega del.
Den egendom, som tillhör särskilda afdeluingar af det burskapsegande borgerskapet,
skall, till dess annorlunda varder förordnadt, förvaltas och användas i eldighet med de föreskrifter,
hvilka härutinnan gällande äro.
5 § (§ 5).
Räcker ej stadens inkomst af fastighet, kapitaler, umgälder å rörelsen, anslag eller
annat dylikt, till bestridande af de utgifter, som för stadens gemensamma gagn, eller fullgörande
af någon staden åliggande skyldighet, anses nödige, ege staden, till bristens fyllande,
att om upptagande af bidrag i penningar, persedlar eller tjenstbarheter besluta, på sätt och
i enlighet med de grunder denna lag stadgar.
Hvad särskildt föreskrifvet är om vissa inkomsters användning till bestridande af bestämda
kommunalbehof, förblifver gällande till dess annorlunda varder derom förordnadt.
II. KAPITLET.
Om stadens styrelse.
6 § (SS 59, CO, 67).
Stadens styrelse utöfvas af Magistraten, hvilken det tillhör att hafva öfverinseende och
vård om stadens allmänna egendom, inkomster, förmåner och rättigheter, samt att pröfva
och till verkställighet befordra alla, angående stadens allmänna hushållning, styrelse och förvaltning,
af allmänna rådstugan, stadens äldste eller stadsnämnden fattade beslut, hvilkas
utförande icke, på grund af lag och författning eller särskild stadga, annan myndighet
åligger.
Angående Magistratens göromål i egenskap af offentlig embetsmyndighet samt domstol
i hushållnings- och ordningsmål, galle hvad derom särskildt stadgadt är.
7 §■
Fråga, sorn rörer användande af stadens allmänna egendom, inkomster och utgifter,
eller eljest på stadens rätt inverkar, må ej af Magistraten till omedelbar pröfning upptagas;
1S<>
utan skall, efter ärendets beskaffenhet, Magistraten först deröfver höra allmänna rådstugan,
stadens äldste eller stadsnämnden.
8 §.
Iler så lämpligt finnes och stadens tillgångar det medgifva, må Rådstufvurätt kunna
ifrån Magistrat skiljas och hvarderas göromål åt särskilda personer öfverlåtas. Förslag härom
skall Konungens pröfning underställas.
9 § (§ 63).
Framställningar och utlåtanden, som ifrån stadens äldste, stadsnämnd eller för särskildt
ändamål tillsatt styrelse, till högre myndighet afgifvas, skola genom Magistraten insändas.
10 § (§ 64).
Magistraten eger att hos stadens äldste, eller, der sådane icke finnas, hos allmänna
rådstugan, äfvensom hos stadsnämnden, framlägga förslag i alla ämnen, som stadens gemensamma
angelägenheter röra.
H S (S 65).
Magistraten eger, der den så nödigt finner, att till gemensam öfverläggning kalla stadsnämnden
att med sig sammanträda.
12 §.
Magistraten utgöres af Borgmästare och så många Rådmän, som för hvarje stad särskildt
förordnadt är.
13 §•
Till Borgmästare utnämner Konungen en af tre förtjente män, hvilka stadens valberättigade
borgare, genom val i stadgad ordning, på förslag uppfört.
14 §.
Rådmän väljas af borgerskapet och förses med fullmakt af Konungens befallningshafvande.
15 §■
Rådmän äro lagfarne eller borgerlige. Till rådmanssyssla af lagfarna klassen väljes
bland sökande, hvilka examen till rättegångsverken undergått, utan afseende å deras hem
-
100
vist. Till Rådman af borgerliga klassen kan endast den väljas, som i staden åtnjuter borgarerätt
och icke innehar offentligt embete eller tjenst.
16 §.
Lagfarne Rådmän tillsättas för lifstid och ega att uppbära lön. Borgerliga Rådmän
väljas för fyra år och njuta ej lön, endast en af allmänna rådstugan eller stadens äldste
bestämd skälig ersättning för skrifmaterialier och annan kostnad i och för tjenstens utöfning.
I deras tjenstetid och förmåner, hvilka i städernes Magistrat nu innehafva rådmanssysslor
af borgerliga klassen, är dock härigenom ej ändring gjord.
17 §•
Ben som uppnått sextio års ålder må ej, emot sin vilja, till Rådman af borgerliga
klassen väljas. Uppnår han under tjenstetiden nämnde ålder, och vill han då ifrån tjensten
afgå, ege Konungens befallningshafvande att honom entlediga.
Anse en stads innevånare nödigt, att viss ordning bestämmes angående tiden för borgerliga
rådmäns väljande och afgång, eller visst förhållande mellan lagfarna och borgerliga
rådmäns antal, ega de att derom hos Konungen göra framställning.
18 §.
Tjenstemän och betjente, hvilka hafva till åliggande att tillhandagå Magistraten i dess
egenskap af allmänt embetsverk, såsom protokollsförande hos Magistraten och dess särskilda
afdelningar, verkställare af kronoutskylders debitering och indrifning, skeppsmätare, stads-och
polisbetjening, betjente vid exsecutions- och auktionsverket samt andra dylika, tillsättas och
förordnas af Magistraten.
Angående tillsättande af Magistrats-sekreterare förblifve vid hvad derom särskildt
stadgadt är.
19 §•
Tjenstemän och betjente, som vid den kommunala förvaltningen och vården om stadens
offentliga egendom biträda, såsom aktuarie, stadsbokhållare, verkställare af debitering
och indrifning af stadsutskylder och afgifter å rörelsen, ingeniör, byggmästare, läkare med
flere, tillsättas och förordnas jemväl af Magistraten, efter stadsnämndens hörande.
20 §.
Protokollsförande och betjente hos stadens äldste och stadsnämnden tillsättas och förordnas
af de äldste, eller, der sådane ej finnas, af stadsnämnden.
21 §•
191
21 §■
De särskilda styrelser, åt hvilka vissa grenar af den kommunala förvaltningen äro
uppdragne, ega att sjelfve antaga de biträden och betjente, sorn för göromålens skötande
ansetts behöflige, och hvilke handla på vederbörande styrelses ansvar.
22 §.
Uppbördsman och vaktbetjening kunna, när som helst och utan uppgifven anledning,
skiljas från sina befattningar, af den myndighet, som dem tillsatt.
23 §.
Af tjensteman eller betjent, som har uppbörd om händer, må borgen eller annan säkerhet
kunna fordras, dock ej till högre belopp, än för kronans uppbördsmän föreskrifvet är.
24 §.
Genom hvad här ofvan är stadgadt angående antagande och entledigande af städernes
tjenstemän och betjente, göres ej någon ändring uti hvad som för vissa städer kan i detta
ämne vara, genom privilegier eller Kongl, resolutionen, särskildt förordnadt.
IH. KAPITLET.
Oin allmän rådstuua.
- 25 § (S§ 6, 78).
Stadsmenighetens makt att fatta för alla stadens medlemmar förbindande beslut, ut
öfvas
i allmän rådstuga, eller af valde fullmäktige, kallade stadens äldste.
Uti stad med mer än 2,000 innevånare skall den i kommunala angelägenheter staden
tillkommande beslutanderätt uppdragas åt äldste. I stad med ringare folkmängd må sådant
ankomma på de å allmän rådstuga röstberättigade; och erfordras till beslut härom mer än
hälften af stadens hela röstetal efter röstvärdet.
Fråga om afskaflande af de äldstes församling må ej väckas förr, än fem år efter
införandet förflutit. För beslut härom fordras lika beskaffad röstöfvervigt som nyss sagdt är.
Besluten i dessa mål skola till Konungens befallningshafvande hemställas.
?5
192
26 § (§ 10).
Hvar och en Svensk undersåte, eller samfällighet, som för något eller några af de i
2 § omförmälta slag af inkomster är i staden påförd bevillning till kronan af tillhopa minst
En riksdaler riksmynt och icke är på restlängd öfver oguldne stadsutskylder uppförd, ege
att i alla kommunen rörande frågor, som icke angå val till sysslor och till ledamöter bland
stadens äldste, å allmän rådstuga talan föra.
De särskilda afgifter, som utgå för tillverkning eller försäljning af bränvin och andra
brända eller destillerade drycker, äfvensom bevillning, hvilken pålagts utan hänsigt till motsvarig
inkomst, berättiga ej till talan å allmän rådstuga.
27 § (§ 11).
Vid omröstning å allmän rådstuga tillkomme den röstande en röst för hvarje honom
påförd hel riksdalers bevillning.
Ej må en person eller samfällighet rösta för mer än en tjugondedel af stadens hela
röstetal efter röstlängden.
28 §. ,
Uppstår fråga om uttaxering af bidrag som, enligt särskild författning eller för staden
gällande beslut, bör utaf en eller flera af de i 78 § omförmälta olika beskattningsföremål
utgå, då skola de, hvilka frågan ej rörer, från deltagande deri sig afhålla; och vare de deltagandes
röster räknade efter den bevillning, som är lagd å den egendom eller inkomst,
hvaraf bidraget utgöras bör.
29 § (§ 12).
Enka, frånskiljd hustru eller ogift qvinna, som myndig är, ege att talan och rösträtt
å allmän rådstuga utföra.
Sådan rättighet utöfvas eljest: för omyndig af förmyndare, för aktiebolag af dess styrelse,
för annat bolag af närvarande bolagsman samt för oskiftadt bo af delegarne eller den,
som i boet sitter. Ej må för samfäld egendom mer än en person vid samma tillfälle
föra talan.
För egendom eller näring och rörelse, som under borgenärers förvaltning står, må
ej röstas.
30 § (§ 13).
Röstegande vare berättigad, att sin talan och rösträtt i allmän rådstuga genom fullmakt
på annan röstegande öfverlåta. Fullmakten skall vara skrifven och underskrifven af utstäl
-
193
laren oell med dennes sigill försedd, eller ock af utställaren underskrifven och med vittnens
underskrift bestyrkt.
Vid val må ej för frånvarande röstas.
31 §•
Vid val galle, der ej annorlunda förordnadt är, den för allmänna rådstugan stadgade
röstgrund; dock ega ej andra att deri deltaga, än sådane, som, enligt hvad i 3 § sägs, i
staden innehafva borgarerätt.
Den som ej råder öfver sig och sitt gods, som står under annans husbondevälde, som
sin egendom till borgenärer afträdt och ej visat sig vara från deras kraf lagligen fri, som är
för nesligt brott tilltalad, dömd eller under framtiden ställd, eller som genom domstols beslut
förklarats medborgerligt förtroende förlustig, eller ovärdig att inför rätta föra annans
talan, må ej valrätt utöfva, eller vid val som utmärka medborgerligt förtroende under omröstning
komma.
32 §.
Sedan taxeringslängd för allmänna bevillningen afslutad blifvit, upprätte Magistraten,
på grund deraf röstlängd öfver stadens i allmän rådstuga röstberättigade innevånare, upp'
tagande, i samma ordning som taxeringslängden, de röstegandes namn och bostad, samt i
särskilda kolumner det röstetal som tillkommer hvar och en: a) för hus och tomt, b) för
jord, c) för näring, d) för lön och pension, samt e) för den röstandes sammanlagda bevillning;
skolande tillika i röstlängden anmärkas om den röstegande innehar borgarerätt i staden
och om något af de i 31 § omförmälta hinder för valrätts utöfvande förefinnes.
Är stadens skattelängd, hvarom i 82 § förmäles, så inrättad, att ofvanuppräknade, på
rösträtten inverkande omständigheter, finnas deruti anmärkte, då må samma längd kunna
såsom röstlängd begagnas.
33 § (§ 15).
Allmän rådstuga hålles å rådhuset inför Magistraten; och skola dess förhandlingar
vara offentliga.
34 §(§16).
1 stad, der äldste ej finnas, skall allmän rådstuga hållas två gånger om året, i Maj
eller Juni samt i Oktober eller November, och deremellan när Konungens befallningshafvande
derom förordnar, eller Magistraten så nödigt finner, eller ock stadsnämnden det begär.
Vid vårstämman skall beslut fattas så väl i anledning af gjorda revisionsanmärkningar
vid föregående årets räkenskaper, som öfver det af Magistraten och stadsnämnden upprättade
förslag till utgifts- och inkomststat, hvilket då bör allmänna rådstugan föreläggas.
194
Då skal! ock Magistraten afgifva berättelse luiru med verkställigheten af allmänna rådstugans
och stadsnämndens under det förllutna året fattade beslut fortgått, med livad mera
af allmän vigt, som under sagde år i stadens styrelse och förvaltning sig tilldragit.
Vid liöststämman anställes val till återbesättande af de uppdrag inom staden, som vid
årets slut blifva ledige.
35 §.
I stad, der stadsmenighetens beslutanderätt är åt stadens äldste öfverlåten, ege ej allmän
rådstuga rum för annat ändamål, än för förrättande af val till sysslor, efter hvad derom
särskildt stadgadt är, samt till stadens äldste, landstingsman eller stadens ombud vid sammanträden
med orter i länet, enligt hvad i lagen om landsting sägs. Öfriga kommunala
förtroendeuppdrag varde af de äldste genom val tillsatte.
Finna magistraten och stadens äldste nödigt att i visst ärende, som stadens hushållning
rörer, höra en eller flere af de i 78 § omförmälte skatteklasser, må dock stadens till
desse klasser hörande röstberättigade innevånare kunna till sammanträde inför Magistraten
kallas; och gälle då vid omröstning den röstgrund, hvarom i 28 § sägs.
36 § (§ 18).
Kallelse till allmän rådstuga utfärdas af Magistraten samt kungöres 14 dagar förut
genom offentligt anslag och pålysning från predikstolen. Utgifves tidning i staden, vare ock
kallelsen der införd. Kallelsen bör innehålla förteckning på de ärenden, som vid sammanträdet
skola til! öfverläggning förekomma.
37 § (§ 14).
Under tiden för kungörandet af allmän rådstuga skall röstlängden vara å det ställe,
som i kungörelsen tillkännagifves, för granskning tillgänglig; och vare, innan omröstning
företages, tillfälle lemnadt åt de röstegande. att emot röstlängden framställa anmärkning.
Ofver sådan anmärkning meddele Magistraten genast beslut och före i längden in den rättelse
som deraf föranledes. Inträffa, under den tid röstlängden är till efterrättelse gällande,
sådana omständigheter, som på rösträtten inverka, gore ock Magistraten antekning derom
i röstlängden.
Magistratens beslut öfver anmärkning mot röstlängd må i sammanhang med dess beslut
i sjelfva saken öfverklagas, men ej må sådan anmärkning, som icke förut varit å'allmänna
rådstugan väckt, af den pröfvande myndigheten upptagas.
38 § (§ 19).
Förslag, hvilket skall å allmän rådstuga föredragas, bör till Magistraten inlemmas så
tidigt, att stadsnämndens yttrande deröfver må hinna af Magistraten infordras. Vid allmänna
195
rådstugan må ock förslag kunna väckas och genast till afgörande företagas, så framt ej minst
tre af rådstugans medlemmar förena sig om att begära förslagets öfverlemnande till utredning
af stadsnämnden, eller Magistraten eljest finnér en sådan åtgärd nödig.
39 § (§ 20).
Kan ärende, som i allmän rådstuga handlägges, å den utsatte dagen icke till slut bringas,
bestämme Magistraten annan dag för rådstugans fortsättning.
Särskild kungörelse härom erfordras ej.
40 § (§ 21).
För hvarje fråga, som till behandling förekommer, skall ordföranden, sedan öfverläggningen
är slutad, framställa proposition, så affattad, att den må kunna med ja eller nej
besvaras.
Ordföranden tillkännagifva derefter huru, enligt hans uppfattning, beslutet utfallit, och
befäste detsamma, der omröstning ej begäres, med klubbslag. Äskas omröstning, verkställes
den öppet och efter upprop.
41 § (§ 22).
Till beslut erfordras, utom i det fall, hvarom i 25 § sägs, mer än hälften af de afgifna
rösterna, enligt den vid omröstningen följda röstgrund.
Falla rösterna lika för olika meningar, gälle den mening, hvilken de flesta röstande
efter hufvudtalet bifallit. Äro, äfven efter sådan beräkning, rösterna lika delade, vare den
mening beslut, som ordföranden biträder.
42 § (§ 23).
Innan allmän rådstuga upplöses, gifve Magistraten tillkänna å hvilken dag det dervid
förda protokoll kommer att inför Magistraten offentligen justeras.
Annan kallelse att protokollets justering öfvervara erfordras ej.
43 § (§ 24).
Den som i afgörande af ett vid allmän rådstuga handlagdt ärende deltagit, kan genast,
eller sist vid justeringen af protokollet, reservation emot det fattade beslutet afgifva.
190
IV. KAPITLET.
Om stadens äldste.
44 § (§ 25).
Antalet af stadens äldste bestämmes i förhållande till folkmängden sålunda, att:
stad med 2,000 innevånare eller derunder utser 20.
stad med öfver 2,000 till och med 5,000 innevånare 21 till 25.
» » » 5,000 » » » 10,000 » 26 » 30.
» » » 10,000 » » » 20,000 » 31 » 40.
» » » 20,000 » » » 40,000 » 41 » 50.
» » » 40,000 » » » 80,000 » 51 » 60.
och stad med öfver 80,000 » 61 » 70.
Stadens vid allmän rådstuga röstberättigade innevånare bestämma, inom nu stadgad
begränsning, det antal äldste, som bör för staden utses. '
45 § (§ 26).
För val af äldste må stad kunna indelas i valkretsar, hvilka, efter derom af Magistraten
uppgjordt förslag, bestämmas af de äldste, der sådana finnas, men eljest af stadens
röstberättigade innevånare vid allmän rådstuga.
Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.
46 § (S§ 27, 28).
Stadens äldste väljas af och ibland stadens valberättigade borgare, enligt den röstgrund,
som i denna lag är stadgad. Der valen ske samfäldt, verkställas de vid allmän rådstuga,
men, der staden är indelad i valkretsar, enligt förut uppgjord, vederbörligan fastställd
ordning.
För att ibland stadens äldste inväljas, erfordras att hafva uppnått 25 års ålder.
47 § (S 29).
Till ledamot bland stadens äldste må ej väljas Landshöfding, Landssekreterare, Landskamrerare,
Magistratsperson, allmän åklagare, tjensteman och betjent vid Magistraten, icke
heller tjensteman eller betjent, sorn vid stadens drätsel- eller andra dess förvaltande verk
är anställd.
Den som uppnått 60 års ålder kan ej mot sin vilja förpligtas att ifrågavarande uppdrag
emottaga. Uppnår han denna ålder under det uppdraget varar, må han kunna det
samma
sig afsäga.
197
48 § (§§ 30, 31).
Ledamot bland de äldste tjenstgöre i fyra år. Halfva antalet ledamöter utträde hvart
annat år. Är antalet ej jemnt, utträde första gången den del, som är närmast under hälften,
och derefter skiftesvis. Hvilka första gången skola afgå, bestämmes genom lottning.
Afgår ledamot under den för honom bestämda tjenstgöringstid, må fyllnadsval anställas, och
tjenstgöre den sålunda valde under den tid, som för den afgångne återstått.
49 § (§ 32).
De äldste välja bland sig en ordförande och en vice ordförande.
Underrättelse om dessa val skall genom Magistraten till Konungens befallningshafvande
insändas.
50 § (§ 33).
Två ordinarie sammanträden skola af stadens äldste årligen hållas å de tider och för
de ändamål, som i 34 § äro bestämda för allmän rådstuga i stad der äldste ej Annas.
Då skall ock föredragas den berättelse angående stadens förvaltning, som i nämnde § omförinäles,
och hvilken Magistraten dessförinnan har att till Stadsriämnden aflemna.
51 § (§ 34).
De äldste sammanträda ock så ofta Konungens befallningshafvande, Magistrat eller
Stadsnämnd det askar.
52 § (§ 35).
Kallelse till sammanträde skall af ordföranden skriftligen utfärdas och minst två dagar
förut en hvar fullmäktig delgifvas. Kallelsen bör, så vidt möjligt är, upptaga de ärenden,
som till öfverläggning skola förekomma.
Magistraten skall särskildt skriftligen derom underrättas.
53 § (§ 36).
Förslag, som hos stadens äldste föredrages, skall förut vara af Stadsnämnden beredt;
dock må förslag kunna under pågående sammanträde väckas och jemväl till omedelbart afgörande
företagas, så framt ej minst tre af ledamöterne förena sig om att begära förslagets
förvisande till utredning af Stadsnämnden.
54 § (§ 37).
Stadens äldste vare skyldige att afgifva yttrande i frågor, hvilka blifvit af högre
myndighet eller af Magistraten eller Stadsnämnden till dem hänskjutna.
198
55 § (§ 38).
Vid sammanträdena ege Borgmästaren, eller den Magistraten ibland sina ledamöter
utser, vara tillstädes och i öfverläggningarne, men ej i besluten deltaga.
56 § (§ 39).
De äldstes förhandlingar skola vara offentliga; dock kan, för någon särskild fråga,
beslutas att öfverläggningen skall inom lyckta dörrar hållas.
57 § (§ 40).
Stadens äldste må ej ärende företaga, der icke minst hälften af dem är tillstädes.
Ordföranden eller ledamot, som utan anmäldt af de äldste godkändt förhinder från
sammankomst uteblifver, bote till stadens kassa två riksdaler riksmynt.
58 § (§ 41).
I afseende på framställande af proposition till beslut, gälle hvad i 40 § sagdt är.
Omröstning sker med slutna sedlar, dervid hvarje ledamot har en röst.
Före sedlarnes uppräknande skall en af dem afläggas, för att, i händelse af lika
röstetal å båda sidor, öppnas och gifva utslag. Inträffar ej detta, varde sedeln, utan att
öppnas, genast förstörd.
59 § (§ 42).
Öfver de äldstes förhandlingar föres protokoll af ordföranden eller den person, som
de äldste dertill förordna. Protokollet justeras inom fjorton dagar derefter, å tid, som vid
sammanträdet närmare bestämmes; och kunna vissa ledamöter af de äldste utses att, jemte
ordföranden, justeringen verkställa. Protokollets riktighet bestyrkes med underskrift af
ordföranden och två vid sammanträdena närvarande ledamöter.
Utskrift af protokollet meddelas den det äskar af protokollsföranden emot stadgad
lösen I öfrigt är en hvar, som det åstundar, obetaget att af protokollet taga afskrift och
att emot lösen få afskriftens riktighet af protokollsföranden bestyrkt.
De äldstes protokoll och öfriga handlingar skola i stadens arkif förvaras.
60 § (§ 43).
De stadens äldstes beslut, hvilka äro Magistratens pröfning underkastade, eller fordra
någon Magistratens åtgärd, skola, så snart de blifvit justerade, Magistraten skriftligen delgifvas.
61 §
199
61 § (§ 44)
Den sorn i afgörande af ett hos de äldste handlagdt ärende deltagit kan, genast eller
sist vid justeringen af protokollet, emot det fattade beslutet reservation anmäla.
02 § (§ 45).
Ordföranden vakar öfver ordningen vid sammanträdena. Han kan, efter varning, låta
utvisa en hvar, som sig oskickligt förhåller. Uppstår oordning, som ordföranden icke förmår
afstyra, ege lian sammanträdet upplösa.
63 § (§ 46).
Förolämpning i ord eller gerning mot ordföranden under eller i och för utöfningen a£
hans kall, varde såsom förgripelse emot domare eller annan Konungens embetsman ansedd.
Varder ledamot bland de äldste i nyssnämnda måtto ofredad, ansvare gerningsmannen
såsom för öfverfallande af den som Konungens eller Hans embetsmans, eller rättens
ärende går.
V. KAPITLET.
Om Siadsnämnd.
64 § (§S 47, 48).
Stadens äldste, eller, der sådane ej äro tillsatte, stadens till allmän rådstuga församlade
välberättigade medlemmar, ege att inom sig utse ett utskott, kalladt Stadsnämnd.
hvilken det tillkommer:
a) att bereda de ärenden, hvilka skola hos allmänna rådstugan eller stadens äldste
föredragas samt betänkanden deröfver afgifva;
b) att afgifva af Magistraten eller högre myndighet infordrade utlåtanden i angelägenheter
som staden angå;
c) att för oförutsedda mindre behof bevilja utbetalning af medel, hvilka, enligt 81 §,
för sådant ändamål äro af allmänna rådstugan eller stadens äldste ställda till Stadsnämndens
och Magistratens förfogande, samt
dj att i öfrigt vaka öfver, att stadens rättigheter och fördelar varda behörigen iakttagna
och staden rörande beslut till skyndsam verkställighet befordrade, i hvilket afseende
26
200
Stadsnämnden eger att hos Magistraten, allmänna rådstugan eller stadens äldste göra de
förslag och framställningar, hvartill omständigheterna kunna föranleda.
I frågor, som angå påläggande] af nya eller förhöjda bidrag, afskaffande eller nedsättande
af åtagna stadsutskylder, användande af stadens allmänna egendom på annat sätt
eller till andra ändamål, än stadgadt eller öfligt varit, samt utbetalningar af stadens medel
till föremål, hvilka icke blifvit af allmänna rådstugan eller de äldste pröfvade, ege ej Stadsnämnden
att å stadens vägnar afgifva yttrande eller fatta beslut, utan skola dylika ärenden
till behandling af allmänna rådstugan eller stadens äldste öfverlemnas; kunnande Stadsnämnden
jemväl, när ämnets vigt det kräfver, till allmänna rådstugan eller stadens äldste
hänskjuta annat ärende, som inom nämndens befogenhet ligger.
65 § (§ 47).
Antalet af ledamöter i Stadsnämnden bestämmes, med hänsigt till de i 44 § utstakade
grunder, till minst fern och högst aderton, och må ej i något fall utgöra mer än en fjerdedel
af det antal ledamöter, hvaraf de äldstes församling består, eller, enligt åberopade §,
bör bestå.
66 § (§ 50).
I stadsnämnden vare den ordförande, som sådan befattning hos stadens äldste innehar,
men, der fullmäktige icke tillsatte äro, den som dertill af allmän rådstuga utses.
Ar ordföranden förhindrad att vid stadsnämndens sammanträde sig inställa, ege nämnden
utse annan ledamot att för tillfället föra ordet.
67 § (§ 53).
Ledamot i stadsnämnden fortfare i denna sin befattning under den tid, för hvilken
han blifvit till de äldste invald.
Äro stadsnämndens ordförande och ledamöter af allmän rådstuga utsedda, galle om
valbarhet, tillsättning, afsägelse, tjenstgöringstid och afgång hvad i 46, 47 och 48 §§ finnes
stadgadt,
Ledamot i stadsnämnden kan icke, emot sin vilja, i nämnden ånyo inväljas, förr än
så lång tid förflutit, som han nästförut i nämnden tjenstgjort.
68 § (§ 52).
Vid samma tillfälle då ledamöter väljas, utses, på enahanda sätt, hälften så mångå
suppleanter, eller, då ledamöternes antal icke är jemnt, det antal, som är närmast öfver
hälften.
201
09 § (§ 54).
Suppleant i stadsnämnden, som af och ibland stadens äldste utses, tjenstgöre så länge
han, enligt sitt då varande uppdrag, bland de äldste qvarstår; men äro suppleanter af allmän
rådstuga tillsatte, skola de hvartannat år till bela antalet förnyas.
70 § (§ 55).
Suppleant kallas af nämndens ordförande till tjenstgöring, när sådant, i följd af ordinarie
ledamots afgång eller förbinder, erfordras.
71 § (S 56).
Ordförande, ledamot eller till tjenstgöring inkallad suppleant som, utan anmäldt., af
nämnden godkändt förhinder, från sammankomst uteblifver, bote till stadens kassa två
riksdaler riksmynt.
72 § (§ 49).
Nämndens sammanträden skola hållas å det ställe och å de tider nämnden bestämmer,
och deremellan så ofta Magistraten eller Stadsnämndens ordförande finnér det nödigt,
eller då minst halfva antalet af nämndens ledamöter derom gör framställning.
Der nämnden finner nödigt att till samråd med Magistraten sammanträda, utsätte
Magistraten, på derom gjord anmälan, lämplig dag dertill.
73 § (§ 59).
Stadsnämnd må ej ärende handlägga, der icke mer än halfva antalet af ledamöterne
tillstädes är. Ordföranden och en hvar af ledamöterne tillkomme En röst. Omröstning sker
öppet. Äro rösterne lika delade, vare den mening ordföranden biträder nämndens beslut.
74 § (§ 58).
Protokoll vid stadsnämndens sammanträden föres af den, som till protokollsförande
hos stadens äldste antagen är.
202
VI. KAPITLET.
Om slättens drätsel, uppbiirtl och redovisning, sä och
om vården af stadens allmänna egendom.
75 § (§ 68).
I hvarje stad skall finnas en Drätselkammare, hvilken det åligger att förvalta stadens
penningeväsende, uppbära dess inkomster och verkställa behörigen anordnade utbetalningar
samt hvad för öfrigt dermed sammanhang eger och, enligt för Drätselkammaren gällande
reglemente, till kammarens befattning hörer.
Der sådant reglemente ej finnes, ege vederbörande stadsmyndigheter att förslag dertill
ofördröjligen upprätta och till Kongl. Maj:ts Nådiga fastställelse anmäla.
I stad, der vederbörligen faststäldt reglemente för förvaltningen af stadens drätsel redan
finnes, må dervid förblifva, så vida det med de i denna lag stadgade grunder är förenligt.
76 § (§ 69).
Drätselkammaren skall bestå af en utaf Magistraten tillsatt magistratsperson, en af
stadsnämnden bland sig utsedd ledamot samt i öfrigt af så många af stadens äldste eller allmänna
rådstugan valde ledamöter, som i hvarje stads drätsel-reglemente stadgadt är.
Ledamöterne böra, efter viss stadgad tid, ombytas.
77 § (§ 70).
En hvar medlem af en stadskommun vare i allmänhet skyldig, att till de utgifter,
som enligt 5 § böra uttaxeras, lemna bidrag i förhållande till den sammanlagda bevillning
för hus och tomt, jord, näring och rörelse samt lön eller pension, som i nästförut upprättade
bevillnings-taxeringslängd blifvit honom påförd; dervid dock iakttages, att de i 26 §
omförmälta afgifter för bränvins tillverkning och försäljning samt bevillning, som påförts utan
hänsigt till motsvarig inkomst, ej må vid stadsutskylds bestämmande i beräkning tagas.
Personliga tjenstbarheter, hvilka i en stad utgjorts efter förut lagligen antagna grunder,
skola fortfarande, till dess annorlunda varder förordnadt, efter samma grunder utgöras.
78 § (§ 73).
Stadsutskylder påföras under följande fyra särskilda titlar:
Hus- och tomtskatt, som lägges på hus och tomt jemte stadsjord, som kan vara till
tomten lagd;
Jordskatt, sorn lägges på annan jord, än som till hus och tomt hörer;
Näringsskott, sorn lägges på näring och rörelse, samt
Löningsskatt, sorn lägges på lön och pension.
203
79 § (§ 71).
Der i lag och allmän författning stadgadt är, att vissa stadsbidrag skola efter andra
än de i denna lag bestämda allmänna grunder utgå. eller att vissa, enligt samma lag, från
skattskyldighet eljest befriade innevånare skola till fyllande af särskilda behof bidraga, gälle
till efterrättelse hvad i ty fall förordnadt är.
Skall, enligt lag eller för stad gällande öfverenskommelse, viss utskyld läggas endast
på en eller några af de i 78 § uppräknade inkomsttitlar, förblifve dervid, och varde den
utskyld pä de skattskyldige fördelad i förhållande till den bevillning, som är påförd den
egendom eller inkomst, hvaraf utskylden utgå bör.
80 § (§ 72).
Yppas, vid fråga om uttaxering af utskyld för visst ändamål, tvist huruvida den utskyld
bör till större eller mindre del läggas på en eller flere af de i 78 § omförmälta inkomsttitlar,
åligge det Magistraten att urskilja hvilken taxeringsgrund, som i berörda afseende är
i lag och författning eller gällande öfverenskommelse stadgad. Klagan öfver Magistratens
beslut härom, må i sammanhang med besvär i hufvudsaken föras; dock gånge taxeringsförrättningen
icke dess mindre fort.
Ar ej särskild grund för den ifrågakomne uttaxeringen lagligen stadgad, ankomme på
allmänna rådstugan eller stadens äldste, att genom samfäld omröstning derom förordna;
dock skall, innan beslutet går i verkställighet, Magistraten genom klassvis verkställd omröstning,
efter hvad i 35 § sägs, utröna huruvida den eller de klasser, som i följd af beslutet
komme att skatta i starkare förhållande än andra klasser, till den antagna taxeringsgrunden
samtycka. Definnes, vid så anställd omröstning, att taxeringsgrunden blifvit af en
eller flere klasser ogillad, då skall, utan afseende på den för taxeringsgrundens tillämpning
bestämda tiderymd, allmänna rådstugans eller de äldstes beslut i ämnet Konungens pröfning
underställas.
Uppstår sist anförda fråga å allmän rådstuga, då skall den föreskrifna omröstningen i
klasser genast företagas; men om saken förekommer inför stadens äldste, bör anmälan om
förhållandet göras hos Magistraten, som genom allmän kungörelse kallar de högre beskattade
klassernas röstegande medlemmar, att å viss tid, minst fjorton dagar efter pålysningcn, vid
talans förlust hos Magistraten sig infinna lör att i stadgad ordning höras och besluta.
81 § (§ 74).
Magistraten åligger att, i samråd med stadsnämnden, hvarje år innan den 15 April,
upprätta förslag öfver stadens utgifter och inkomster under den tid, som förflyter intill upprättandet
af nästa års stat, och skola, för sådant ändamål, de öfriga styrelser och redogörare,
hvilka hafva kommunalmedel om hand, hvar för sin förvaltning, dylika förslag till
Magistraten före Mars månads utgång aflemna.
204
Nämnde förslug skola specifikt upptaga utgifter oell inkomster under följande hufvudtitlar,
nemligen:
Utgifter:
l:o Den brist, hvarmed föregående årets utgifter möjligen öfverskjutit inkomsterna;
2:o Medel hvilka, under den tid staten omfattar, böra utgå på grund af gällande förförbindelser
eller förut fattade kommunalbeslut; och
3:o Den summa, som erfordras till fyllande af de allmänna behof, hvarom Magistraten
eger att hos allmänna rådstugan eller stadens äldste göra framställning; skolande under denna
titel jemväl upptagas ett efter omständigheterna lämpadt förslagsbelopp i penningar, att för
oförutsedda behof af Magistraten, med stadsnämndens samtycke, användas; samt
Inkomster:
l:o Det belopp, hvarmed det föregående årets inkomster möjligen Öfverskjutit utgifterne;
2:o
Utestående uppbördsmedel, räntor, hyror och arrenden, tomtören, jordränta, umgälder
å den allmänna rörelsen och andra dylika inkomster, hvilka påräknas böra under
den tid staten omfattar, inflyta, samt
3:o Medel, om hvilkas uttaxering, till fyllande af brist i tillgångarne, Magistraten eger
att göra framställning; börande i sammanhang härmed hänvisning lemnäs på de grunder,
efter hvilka, med hänsigt till de särskilda utgifternas beskaffenhet, uttaxeringen verkställas må.
82 § (SS 77, 78).
Sedan, enligt hvad i 34 § sagdt är, beslut blifvit fattadt angående så väl de särskilda
belopp, hvilka för olika föremål skola hos de skattskyldige uttaxeras, som grunderna för
dessa uttaxeringar, samt bevillningstaxering med staden försiggått, åligge det Magistraten att,
med ledning af förenämnda beslut och taxeringslängden, låta genom vederbörande tjensteman,
upprätta skattelängd å stadsutskylder för det löpande året. Denna längd skall, i samma
ordning som taxeringslängden, upptaga de skattskyldige till namn och bostad samt i öfrigt
vara så inrättad, att den skattskyldiges bevillning och de på grund deraf honom påförda
utskyldsbelopp varda uti särskilda kolummer för hvardera af de uti 78 § omförmälta inkomsttitlar
upptagne; börande härvid tillika iakttagas att, der i taxeringslängden bevillning för lön
och boställe är i en summa utförd, bevillningen, särskildt för lönen och särskildt för bostället,
uträknas samt i skattelängden till hvar sin bevillningsklass utföras.
83 § (§ 80).
Sedan .skattelängd sålunda upprättad blifvit, låte Magistraten genom pålysning från
predikstolen kungöra, att längden finnes å uppgifvet ställe för granskning tillgänglig under
44 dagars tid, fran pålysningen räknad, och att hvar och en skattskyldig, som dertill tror
205
sig ega fog, må, vid den justering af längden, som derefter bör inför Magistraten å utsatt
tid, före medlet af Augusti månad, företagas, sina anmärkningar muntligen eller skriftligen
framställa, eller ock dessförinnan till Magistraten skriftligen aflemna.
84 § (S§ 81, 82).
Öfver de anmärkningar emot skattelängden, som vid justeringen förekomma, meddele
Magistraten genast beslut, oell före i längden in de ändringar, som i anledning deraf pröfvats
böra vidtagas, hvarefter längden, sålunda granskad och afslutad, af Magistraten under
skrifves.
Försummar skattskyldig,, att, inom den tid nyss sagdt är, framställa anmärkning emot
livad honom påfördt blifvit, håfve all vidare talan derå förlorat.
Har han sådan anmärkning framställt, men den ej godkänd blifvit, ege han, i den ordning
nedan sägs, att deröfver sig besvära, men vare icke dess mindre pligtig, att det honom
påförda utskyldsbelopp i stadgad ordning utgifva.
85 § (§ 83).
1 öfverensstämmelse med den behörigen upprättade och justerade skattelängden utförde
drätselkammaren derefter skattsedlar å hvar och en skattskyldig, och läte på lämpligt sätt
kungöra när och hvarest sedlarne äro att afhemta.
Uppbörden sker inför drätselkammaren å den tid hvarje stad kan finna för sig lämplig,
dock ej senare än att samtliga utskylderna kunna varda innan årets slut indrifne; och
vare om tid och ort för uppbördsstämman minst 14 dagar förut i laga ordning kungjordt.
86 §.
Visar skattskyldig att, i följd af högre myndighe s pröfning, sådan ändring skett i utgifts-
och inkomst-stat, bevillningstaxering eller debitering af stadsutskyld, som till nedsättning
af påfördt utskyldsbelopp föranleda bör, åligge det drätselkammaren, att låta den sålunda
beviljade skattenedsättningen komma den skattskyldige till godo medelst afskrifning å
skattsedeln, eller, om denna är betald, genom återbäring af hvad som blifvit för mycket
erlagdt. Bör, af ofvannämnde anledning, åsatt utskyldsbelopp höjas, utförde drätselkammaren
särskild skattsedel å skillnaden.
87 § (§ 84).
Efter slutad uppbördsstämma ingifve drätselkammaren till Magistraten berättelse huru
uppbörden utfallit; och foge dervid restlängd öfver oguldna stadsutskvlder.
Magistraten läte de oguldna utskylderna i laga ordning uttagas och till drätselkammaren
afiemnas.
20 G
För utskylder, hvilka lör fattigdom elier annan orsak ej kunnat uttagas, ege Magistraten
att, efter stadsnämndens hörande, bevilja afkortning.
88 § (§ 85).
Det åligge drätselkammaren att, i enlighet med gifna föreskrifter, föra stadens räkenskaper
och dem med kalenderår afsluta. Räkenskaperna skola inom den 1 Mars öfverlemnas
till Magistraten, som dem inför protokollet revisorerna tillställer.
Särskilda af staden tillsatta styrelser skola så tidigt till drätselkammaren aflemna redovisning
för de medel, de under föregående året omhänderhaft, att den kan i stadens allmänna
räkenskaper upptagas och tillika med dem granskas.
89 § (§ 86).
Revisionsberättelse afgifves till Magistraten, som öfver framställda anmärkningar infordrar
vederbörandes förklaringar och, om dessa dertill gifva anledning, revisorernas påminnelser,
så tidigt, att samtliga revisionshandlingarne må kunna framläggas till granskning hos
stadens äldste, eller, der sådane ej finnas, å allmänna rådstugan, vid det sammanträde, som
under loppet af Maj eller Juni månader hålles.
90 § (§' 87).
Stadens äldste, eller, der de ej finnas tillsatta, allmänna rådstugan, besluta huruvida
framställd anmärkning må förfalla eller laglig åtgärd för bevarande af stadens rätt vidtagas
skall.
91 §•
Stadskassan tillhöriga penningar, skuldförbindelser, borgensskrifter och öfriga värdepapper
skola förvaras å säkert ställe i brandfri kassakista, hvartill drätselkammarens ordförande,
en af och inom kammaren utsedd ledamot samt redogöraren, hafva hvar sin nyckel.
Magistraten eger att, i samråd med stadsnämnden, bestämma den summa, som redogöraren
må, för löpande utgifters bestridande, hafva under sin enskilda vård.
92 §.
Drätselkammaren åligger att för hvar tredje månad upprätta samt till Magistraten och
stadsnämnden aflemna kassaförslag, upptagande i sammandrag de under qvartalet influtna
och utgifna belopp jemte behållningen i kassan; magistraten och stadsnämnden obetaget att,
jemväl deremellan, af drätselkammaren äska de upplysningar, som anses nödige.
93 §.
4
207
93 §.
Ofver stadens allmänna egendom, bestående af åker, äng, mulbeten, skog, fiskevatten
och dylikt, äfvensom hus och gårdar med derstädes befintliga möbler, handlingar och förråder
af hvad slag de vara må, skola noggranna förteckningar vara upprättade och i allmänt
förvar nedlagde.
I Januari månad hvarje år läte stadsnämnden, genom dertill utsedde inventeringsmän
anställa inventering af den lösa egendomen, dervid anteckning göres om de förändringar, som
under loppet af det förflutna året med dessa stadens tillhörigheter egt rum.
På den fasta egendomen late stadsnämnden likaledes hvart tredje år, eller oftare om
så nödigt anses, å lämpliga tider anställa besigtning, till utrönande af egendomens tillstånd
och huruvida innehafvarne deraf fullgjort de vilkor, som för nyttjandet kunna vara föreskrifna.
Yppas vid dessa förrättningar vanvård eller förskingring, ege stadsnämnden att emot
vederbörande iåta utföra den talan, hvartill fog kan förefinnas.
94 §.
Om, ibland stadens allmänna egendom, finnas jordar och andre lägenheter, hvilka af
kronan eller enskilde blifvit till staden donerade, åligge det stadsmyndigheterne att, innan
utgången af året efter det, då denna lag blifvit till efterlefnad kungjord, upprätta och till
Konungens befallningshafvandes fastställelse anmäla en plan till sådant bruk och nyttjande
af de donerade lägenheterne, som länder till stadens allmänna gagn och öfverensstämmer
med de vilkor, hvilka vid donationen kunna vara fästade.
VII. KAPITLET.
Om undevsliillning och besvär.
95J§ (§ 88).
Magistratens, efter vederbörandes hörande, fattade beslut skola till Kongl. Maj:ts pröfning
och fastställelse anmälas, då besluten afse:
a) försäljning, förpantning eller utbyte af till Staden donerade jordar och lägenheter,
edler annan staden tillhörig fast egendom, som till bestridande af något staden åliggande allmänt
behof är vorden bestämd, äfvensom förlikning, sorn medför förändring i de rättigheter
staden uti nämnda slag af egendom innehar;
208
b) upptagande af lån, stäldt på längre betalningstid än feni år;
c) antagande, för längre tid än fem år, af annan grund för taxering af stadsutskvld,
eller antagande af annan grund för rösträtt, än de sorn i denna lag stadgade äro;
d) påläggande af afgifter för begagnande af stadens hamn och andra åt den allmänna
rörelsen anvisade platser, eller för rörelsens betjenande gjorda inrättningar, äfvensom för
sådana arbetsbiträden, som icke få af andra än dertill särskildt lörordnade personer utföras;
e) förändrad organisation af stadens styrelse- och rättegångsverk samt
f) förändring i den för staden gällande atlöningsstat.
Beslut, som underställes Kongl. Maj:ts pröfning, skall insändas till Dess befallningshafvande,
hvilken har att handlingarne jemte eget utlåtande till Kongl. Majit öfverlemna.
96 § (§ 89).
Konungens befallningshafvande^ bekräftelse erfordras å stadgar rörande stadens politi
och allmänna hushållning, hvilka äro ämnade att på förekommande fall såsom lag tillämpas.
Vägrar Konungens befallningshafvande sökt fastställelse, uppgifve skälen dertill; och
ege stadsnämnd, om den dertill tror sig ega fog, att hos Kongl. Majit anföra klagan öfver
Konungens befallningshafvandes beslut inom CO dagar efter delfåendet.
97 § (§ 90).
Ar stadsnämnd elier enskild part missnöjd med Magistratens beslut i mål som, enligt
denna lag eller annan författning, Magistrats pröfning tillhör, må ändring deri sökas hos
Konungens befallningshafvande i länet genom besvär, hvilka skola ingifvas före klockan tolf
å tretionde dagen efter af beslutet erhållen bevislig del, den dagen oräknad, eller, om inställelsedagen
infaller å helgedag, å nästa söcknedag derefter.
Emot allmänna rådstugans eller stadens äldstes beslut, hvilket icke är Magistratens pröfning
underkastadt, må besvär anföras å ort och tid, som nyss sagdt är, tiden räknad, då
beslutet fattats af allmänna rådstugan, från den dag då det skett, men, om det fattats af
stadens äldste, från den dag, då klaganden deraf erhöll del.
98 § (§ 91).
Sker, i följd af enskild parts klagan, ändring i beslut, hvarom i 97 § sägs, gälle den
ändring till förmån för den som klagat, men beslutet stånde i öfrigt fast, utan så är, att
detsamma icke i laga ordning tillkommit, eller finnes vara emot lag och författning stridande,
då det må kunna i sin helhet upphäfvas.
99 § (S 92).
Konungens befallningshafvandes utslag i förenämnda besvärsmål utgifves efter anslag,
som två dagar förut skall vara å Landskansliets dörr fästadt.
209
I Konungens befallningshafvandes utslag må ändring sökas hos Konungen före klockan
tolf å sextionde dagen efter den då utslaget gafs, den dagen oräknad, eller, om inställelsedagen
infaller å helgedag, nästa söcknedag derefter.
100 § (S§ 90, 91).
Ej må, vid den i 95, 9G och 97 §§ omförmälta pröfning af Magistrats beslut, högre
myndighet kunna ålägga staden och dess medlemmar annan eller vidsträcktare förpligtelse,
än desse i vederbörlig ordning sig åtagit, eiler som i lag och författning, laga kraftvunnen
dom eller annat gällande beslut föreskrifven är.
VIII. KAPITLET.
Om Sockenstämma i Stad,
101 §.
För handläggning i stad af ärenden, som angå den offentliga gudstjensten och religionsvården,
kyrkan och dess tillhörigheter, folkskolan och kristendomsundervisningen i öfrigt,
utväljande af kyrkovärdar och öfrige ledamöter i kyrkorådet, antagande, förordnande och
afskedande af folkskolelärare och kyrkobetjening samt bestämmande af presterskapets, skollärares
och kyrkobetjentes lönevilkor, må sockenstämma med församlingens röstegande ledamöter
hållas i kyrkan, sakristian eller annat dertill bestämdt rum; och lände dervid till efterrättelse,
i afseende på så väl ärendenas behandling, sorn anställande af val till vissa af
ofvanuppräknade sysslor och befattningar, hvad i lagen om menighetsbestyrelse på landet,
samt andra författningar, derom stadgadt är.
Vid omröstning skola rösterna beräknas efter den för allmänna rådstugan gällande
röstlängd.
Är staden delad i flera kyrkoförsamlingar, hvilka hafva gemensam folkskola, vare den
af församlingarnes tjenstförrättande kyrkoherdar, som i det embetet äldst är, ordförande i
gemensam sockenstämma vid behandling af folkskolan rörande frågor, och vidtage de öfriga
åtgärder, hvilka honom i sådan egenskap lagligen åligga.
102 §.
Innefatta kyrkoförsamling och borgerlig stadskommun samma område, och är i den
kommun menighetens beslutanderätt åt äldste öfverlåten, då må, med undantag af val, om
210
hvilka särskilda föreskrifter äro i gällande författningar meddelade, stadens äldste, med sockenstämmas
rätt, de till sådan stämma hörande kyrkliga mål handlägga.
103 §.
I afseende på sockenstämma i stad samt verkställighet af derstädes fattade beslut m. m.,
galle i öfrigt till efterrättelse hvad i lagen om menighetsstyrelse på landet stadgadt är.
I
211
Bilaga Litt. C.
Särskildt Förslag
till
Lag om Landsting.
1 § (SS 1, 2).
Hvart och ett läns, enligt lagarne om menighetsstyrelse på landet, samt om städernas
styrelse och förvaltning, röstberättigade innevånare ega att, genom ombud, sammankomma
för att, i den ordning denna lag stadgar, rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter,
hvilka afse den allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling,
anstalter för kommunikationsväsendets befordrande, helsovård, allmän ordning och
säkerhet, undervisning o. m. d., för så vidt dessa angelägenheter icke, enligt gällande författningar,
tillhöra offentliga myndigheters handläggning.
Henna församling kallas Landsting.
2 § (§ 17).
Lagtima Landsting hålles en gång hvart år. Det sammanträder tredje måndagen i
September månad, kl. 10 förmiddagen i länets residensstad. Dock kan, på grund af ett
föregående Landstings begäran, eller i anseende till eljest förekomna vigtiga skäl, Konungens
befallningshafvande för sammanträdet utsätta annan lämplig ort inom länet.
3 § (§ 18).
Landsting må ej räcka längre än sex helgfria dagar. Skulle, vid nämnda tids förlopp,
ett eller llere på Tingets handläggning beroende ärenden ej vara till slut bragte, då må, på
Landstingets begäran, Konungens befallningshafvande kunna tillåta Tinget att, för dessa ärendens
afslutande, vara tillsammans ytterligare två söcknedagar; och ega i sådant fall Konungens
Befallningshafvande att bestämma i hvad ordning de återstående ärendena skola företagas.
21.»
4 § (S 3?,
Ärende, som ändå ej lunner afslutas, eller sorn anses larfva noggrannare utredning,
än vid förslå handläggningen kan åstadkommas, må Landstinget kunna till nästa Ting uppskjuta;
och ege Tinget att, för verkställande af sagde utredning, samt vidtagande af de åtgärder,
som dermed kunna stå i sammanhang, vissa ledamöter ibland sig utse.
5 § (§ 3, 4, 5).
Ledamöter i Landsting utses, i förhållande till länets folkmängd, till följande antal:
I län med  50,000 innevånare och deruunder 20.
till och med 100,000 från och med 21 till och med 28.
» 150,000 » 29 » 36.
150.000 » » 200,000 » 37 » 43.
200.000 » » 44 » 50.
Och vare tjugu det lägsta och femtio det högsta antal ledamöter, hvaraf Landsting må utgöras.
» mer än 50,000
» » 100,000
6 § (§ 3, 4, 5).
Valen ske krets- eller distriktsvis, i hvar stad för sig, och på landet inom de särskilda
valkretsar, hvartill socknarne, med hänsigt till det i 5 § angifna folkmängdsförhållande,
böra vara indelade.
Städerna sända landstingsmän i följande förhållande, nemligen:
Stad
med . .
. 2,500 innevånare
och derunder . . .
1.
» öfver 2,500
till och
med 5,000
2.
»
» B
5,000
»
»
8,000
3.
»
» X)
8,000
»
»
12,000
4.
»
» »
12,000
»
»
18,000
5.
»
» »
18,000
»
»
26,000
6.
i)
»
26,000
»
»
36,000
7.
»
» »
36,000
»
»
50,000
8.
»
» »
50,000
»
»
70,000
9.
»
» »
70,000
10.
I afseende på kretsindelningen iakltages tillika:
att till hvarandra gränsande socknar förenas i valkretsar, hvardera, så vidt möjligt är,
innehållande det antal innevånare, som, enligt de i 5 § stadgade grunder, ega att ett ombud
utse;
att valen i stad ske samfäldt på så många personer, sorn staden eger att landstingsmän
utse;
213
att socken med så stor folkmängd, sorn på två eller liera valkretsar belöper, ej må i
särskilda kretsar fördelas, utan eger att, genom samfälld omröstning, utse det antal landstingsman,
sorn mot folkmängden svarar; samt
att, då (lera socknar skola till en valkrets förenas, sådan förening företrädesvis tillvägabringes
emellan socknar, som höra till samma pastorat, härad eller tingslag.
Konungens befallningshafvande verkställer, i enlighet med nu stadgade grunder, indelningen
af valkretsar till först sammanträdande Landsting, hvilket eger att indelningen öfverse
och jemka. Sådan jemnkning må dessutom af Tinget hvart tionde år verkställas.
7 § (§ 6).
Valen skola hållas före medlet af Augusti månad, å dag, som af Konungens befallningshafvande
dertill utsättes och hvarom kungörelse utfärdas så tidigt, att den må kunna
i länets samtliga kyrkor uppläsas sednast fjorton dagar föro valet. Konungens befallningshafvande
tillkännagifve ock i kungörelsen, hvilken socken uti hvar och en af flera sådana
bestående valkrets, som är den hufvudort, der valförrättningen för hela valkretsen afslutas bör.
8 § (S 6).
Landstingsman väljes, på landet i sockenstämma och i stad å allmän rådstuga, af och
ibland dem som derstädes valberättigade äro; och beräknas valrösterna efter det på sammanlagda
bevillningsbeloppet grundade röstetal, som finnes utfördt i den för hvarje ort vid valtillfället
gällande röstlängd.
Innefattar valkrets å landet två eller Hera socknar, skall val samtidigt försiggå i de
särskilda valförsamlingarna, men vallängderna hopsummeras och valet afslutas å den valort,
som har största folkmängden. För detta ändamål skola från de öfriga socknarna omröstningssedlar
och behörigen justerade valprotokoll förseglade insändas till ordföranden i hufvudortens
valstämma så tidigt, att rösternas sammanräkning och valets afslutande må kunna
försiggå å dertill, vid valförrättningen utsatt nytt sammanträde en vecka derefter.
Angående valets utgång meddelas den valde utdrag af valprotokollet, hvilket gäller
såsom fullmagt för inträde i Landstinget.
9 § (SS 7, 8).
För behörighet att till landstingsman väljas erfordras, att den valde uppnått tjugufem
års ålder, är inom länet bosatt och eger rösträtt inom den valkrets, för hvilken han utses
samt i öfrigt innehafver de egenskaper, som för valbarhet lill kommunalt förtroende-uppdrag
stadgade äro.
Ej må dock Landshöfding, Landssekreterare, Landskamrerare, Kronofogde, Länsman
elier allmän åklagare, ej heller tjensteman eller betjent vid Landstinget, till landstingsman
väljas.
214
10 §•
1 det rum der valet hålles skola, minst åtta dagar förut, finnas tillgänglige så väl den
röstlängd, hvilken vid valet kommer att tjena till efterrättelse, som äfven, derest valkretsen
består af flera valförsamlingar, förteckningar å alla som i valkretsens öfriga församlingar
ega rösträtt och äro behörige att under omröstning komma. Sådana förteckningar åligge det
sockennämnderna, att tidigt förut upprätta och till vederbörliga orter afsända.
11 § (§ 9).
Val till landstingsman verkställes med slutna sedlar, upptagande så många namn, som
landstingsmän skola för valkretsen utses; och äro den eller de valde, som högsta röstetalet
erhållit. Mellan lika röstetal skiljes genom lottkastning.
12 § (§ 11).
Ej må den Valde kunna uppdraget sig afsäga, med mindre han uppnått CO års ålder
eller visar laga förfall. Klagan öfver valet anföres hos Konungens befallningshafvande inom
hälften af den tid, som för besvär emot sockenstämmas eller allmän rådstugas beslut stadgad
är; och må öfver Konungens befallningshafvandes utslag i tily mål klagan ej föras.
1» S (S 12).
Skiljes, i följd af besvären, den valde ifrån uppdraget, lemne Konungens befallningshafvande
genast underrättelse derom till valförrättaren, hvilken det åligger att om nytt val
föranstalta. Föranleda besvären dertill, att annan person af Konungens befallningshafvande
förklaras böra anses såsom rätteligen vald, läte Konungens befallningshafvande kostnadsfritt
tillställa honom utslag, hvilket är såsom fullmakt gällande.
14 § (§ 16).
Landstingets ledamöter väljas för två lagtima Ting och afgå till hälften årligen. Vid
först sammanträdande Landsting bestämmes, genom öfverenskommelse eller lottning, hvilka
efter första årets förlopp skola utgå, hvarvid iakttages att, der hela antalet icke är jemnt,
den först afgående delen skall vara en mindre än den qvarblifvande, och så skiftesvis.
15 § (§ 24).
Landstingsman eger icke att tillgodonjuta annan ersättning för uppdraget, än skjutslega
efter två hästar från hemmet till samlingsorten och åter. Denna ersättning bestrides af
länskassan.
16 §
215
16 § (§ 22).
Landstingsman, sorn utan anmäldt, af Landstinget godkändt förhinder från utsatt sammanträde
eller från hela Tinget uteblifver, bote till länets kassa två riksdaler riksmynt för
hvart och ett af honom försummadt sammanträde.
17 § (§ 19).
Konungen allena ege att urtima Landsting påbjuda, när Han, på föregående lagtima
Landstings, eller Konungens befallningshafvandes begäran, eller eljest af förekommen anledning
det nödigt finner. Har lagtima Landsting beslutat att hos Konungen begära sammankallande
af urtima Ting, ingifve till Konungens befallningshafvande underdånig ansökning
derom, med uppgift på de mål, för hvilka Tinget äskas, hvarefter det åligger Konungens
befallningshafvande, att ansökningen, jemte eget yttrande deröfver, till Kongl. Maj:t skyndsamt
insända.
18 § (§ 19).
A urtima Landsting må, med undantag af sådana frågor, hvarom i 59 § förmäles, ej
annat ärende till behandling komma, än det eller de, för hvilka Tinget påbjudet och utlyst
blifvit; och gälle, i afseende på tiden för Tingets sammanvaro och förlängning, hvad i 3 §
om lagtima Landsting sagdt är.
19 § (§ 16).
Ledamöter i urtima Landsting äro desamma, som vid sistförflnlna lagtima Landsting
enahanda uppdrag innehaft. Har under tiden, genom dödsfall eller annan orsak, ledighet
inträffat, varde val till den lediga platsens återbesättande i stadgad ordning anstäldt; och
räcke för den valde uppdraget så lång tid, som för den afgångne skolat lagligen återstå.
20 § (§ 20).
När urtima Landsting påbjudet är, utfärde Konungens befallningshafvande kungörelse
derom med utsättande af tid och ort för sammanträdet samt de ärenden, hvilka dervid skola
förekomma, och gifve tillika Tingets ordförande deraf del. Kungörelsen skall så tidigt ut
färdas,
att den, inom tre veckor före sammanträdet, kan vara i länets samtliga kyrkor
uppläsen.
21 § (§ 17).
Landshöfding ege, i kraft af sitt embete, att i Landstings öfverläggningar, men ej i dess
beslut deltaga. Är ej Landshöfding i länet tillsatt eller förordnad, eller har han förhinder,
ege den i tjensten äldste ledamoten i Landshöfdinge-embetet den rätt, nu sagd är.
28
216
22 §.
Konungens befallningshafvande åligge tillse, att Landstings beslut må, genom kronobetjeningen
eller sockennämnderne, der så lämpligen ske kan, eller ock genom de särskilda
styrelser och befallningsmän, som Landstinget kan för sådant ändamål utse, varda till verkställighet
befordrade.
23 § (§ 25).
Konungen utnämner för hvarje gång ordförande i Landstinget, hvarom Konungens befallningshafvande
läte, så fort ske kan, genom allmän kungörelse, länets inbyggare underrätta.
24 § (S§ 35, 36).
Ordföranden öppnar och afslutar Tingets sammankomster, vakar öfver ordningen derstädes,
föredrager målen, leder öfverläggningarne och utreder de dervid yttrade meningar
samt framställer proposition.
Ar den af Konungen utnämnde ordförande, i följd af embete eller val, förut ledamot
i Landstinget, behålle han den rätt att i Tingets förhandlingar deltaga, som, på grund af
embetet eller uppdraget, honom tillkommer. Eljest må ej ordföranden i öfverläggningarne
eller besluten taga del.
25 § (S 26).
Landstinget eger att sig till biträde antaga en sekreterare och en kamrerare, hvilka
befattningar dock kunna hos en person förenas, äfvensom nödig betjening.
Desse kunna, när helst Landstinget för godt finnér, från sina befattningar skiljas.
26 § (§ 29).
Sekreteraren åligger:
a) att vid sammanträdena föra protokoll;
b) att uppsätta och utfärda besluten;
c) att föra brefvexlingen; samt
d) att vårda Landstingets handlingar och bestyrka deraf tagna afskrifter.
Protokoll och beslut böra påföljande dag inför Tinget justeras och skola efter Tingets
slut af ordföranden och samtliga ledamöterna underskrifvas samt af sekreteraren kontrasigneras.
27 § (§ 30).
Kamreraren tillhör:
a) att upprätta förslag öfver länets utgifter och inkomster;
I) att utfärda debiteringslängd å utskylder till länet;
c) att öfvervaka indrifningen af dessa utskylder samt länskassans inkomster i öfrigt;
d) alt, i enlighet med erhållna föreskrifter, förvalta de af Landstinget honom anförtrodda
penningemedel, samt
e) att föra Landstingets räkenskaper oell expediera hvad som dermed och länets penningeförvaltning
i öfrigt sammanhang eger.
Kamreraren vare för de under hans vård och förvaltning ställda medel underkastad
samma ansvar, som kronans uppbördsmän åligger.
28 § (§S 42, 43).
Landstingets underdåniga framställningar inlemnas till Konungens befallningshafvande,
som om deras afTärdande besörjer. Behöfver Tinget för sina göromål upplysningar och
yttranden från allmänna verk, embetsmän eller menigheter, vände sig Tinget likaledes till
Konungens befallningshafvande, som eger att om infordrande deraf foga anstalt.
29 § (S 26, 27).
A tid och ort, som för Landstingets sammanträdande utsatta äro, företage ordföranden
upprop af samtlige valkretsar i länet, dervid de för samma kretsar utsedda ombud ega
att sina fullmakter inlemna. Framställes dervid anmärkning emot ombuds behörighet, att i
Landstinget taga inträde, egen de Landstingsman, hvilkas fullmakter godkända blifvit, att,
efter slutadt upprop, deröfver sig utlåta; och må öfver härom fattadt beslut klagan ej föras.
Efter verkställd granskning af fullmakterna, och så framt vederbörligen godkände
landstingsman till erforderligt antal, efter hvad derom i 30 § sägs, tillstädes äro, öppne ordföranden
Landstinget.
Ar, vid nu nämnda tillfälle, den af Konungen utnämnde ordföranden ej tillstädes, eller
ordförande ej nämnd, ege den till åren äldste landstingsman för den valkrets, inom hvilken
Tinget är församladt, att vid fullmakternas granskning föra ordet och öppna Tinget.
30 § (§ 34).
Landsting må ej öfverläggning företaga eller beslut fatta, med mindre än att fullt
tvåtredjedelar af samtliga ombuden tillstädes äro.
3* S (S 27).
Sedan Landstinget förklarats öppnadt, välje det bland sina medlemmar en vice ordförande,
hvilken, vid inträfladt hinder för ordföranden, eger att föra ordet i Landstinget samt
fullgöra de i öfrigt ordföranden åliggande göromål.
218
32 § (§ 38).
Sedan val till vice ordförande försiggått, bestämme Tinget dels huruvida utskott, ett
eller flere, må för ärendenas beredning tillsättas, dels antalet ledamöter i utskottet eller utskotten,
dels ock, der flera sådana äro, grunden för ärendenas fördelning deni emellan;
hvarefter val till utskottsledamötcr anslälles.
33 § (§ 32).
Konungens befallningshafvande samt hvar och en ledamot af Landstinget ega att hos
Tinget göra framställningar och väcka förslag i ämnen, som tillhöra Tingets befogenhet.
Sådan framställning eller motion skall, för att kunna komma under handläggning, vara
skriftligen uppsatt och inlemnad, antingen före Tinget till dess sekreterare, eller ock omedelbart
till Tinget, sist före klockan 12 å första sammanträdesdagen. Ej må ny fråga, som
icke blifvit på nu föreskrifvet sätt väckt, kunna komma under öfverläggning, så vida ej
densamma blifvit af Konungen till Tinget hänskjuten, eller härleder sig ifrån annat, i behörig
ordning väckt förslag, och med detta står i det samband, att densamma kan, i sammanhang
dermed till behandlig företagas.
Landstinget afgör huruvida af Konungens befallningshafvande eller enskild landstingsman
efter stadgad tid sålunda väckt motion upptagas må.
34 § (§ 38).
Sedan tiden för motioners väckande ute är, varde de som till Tinget inkommit uppläste,
och förordne Tihget, för hvarje särskild framställning, angående dess öfverlemnande
till vederbörligt utskott, eller om den, ulan sådan remiss, må till omedelbar pröfning företagas.
35 § (§ 41).
Nådig framställning, som af Konungen till Tinget aflåtes, skall vid samma Ting i sin
helhet antingen antagas eller afslås. Annat förslag må af Tinget kunna med jemnkning
antagas.
36 § (§ 33).
Ordföranden läte för hvarje dag upprätta förtekning å de mål, som till föredragning
färdiga äro, hvilken förtekning i Tingssalen anslås.
Föredragningslistan skall upptaga målen i följande ordning:
l:o) Af Konungen till Tinget gjorda nådiga framställningar;
2:o) mål, som från föregående Ting uppskjutne varit;
3:o) af Konungens befallningshafvande framlagda förslag;
4:o) af enskilde landstingsman vid samina Ting väckta motioner, hvilkas afgörande å
en föregående dag ej medhunnits; och
5:o) dylika motioner, hvilka ej förr stått på föredragningslistan.
37 § (§ 35).
Tingets ledamöter ega yttra sig i den ordning de sig anmält och blifva af ordföranden
uppropade.
Tillåter sig talare förklenliga utlåtelser emot annan, eller inblandar han i sitt anförande
hvad ej till saken hörer, ege ordföranden att honom derför varna och, om han likafullt
dermed fortfar, fråntaga honom ordet.
38 § (§ 31).
Personer, som vid Landstinget ej hafva befattning, ega att såsom åhörare Tingets
öfverläggningar bevista i den mån utrymme kan för dem beredas. Dock kan, på derom
vackt framställning, Tinget förordna om åhörarnes aflägsnande under viss frågas behandling.
Tinget upprättar för åhörarne ordningsstadga, hvilken på det åt dem anvista ställe i
Tingssalen anslås. Öfverläder åhörare hvad i sådan stadga är föreskrifvet, eller förhåller
han sig eljest otillbörligt, ege ordföranden att om hans aflägsnande foga anstalt.
39 § (§ 39).
Sedan öfverläggning förklarats slutad, framställe ordföranden proposition, så aflattad,
att den må kunna med ja eller nej besvaras. Ordföranden tillkännagifva derefter huru,
enligt hans uppfattning, beslutet utfallit, hvarefter detsamma, då ej någon begär omröstning,
med klubbslag befästas. Askas omröstning, då skall den med slutna sedlar verkställas; och
varde, före sedlarnes uppräknande, en af dem aflagd för att, i händelse af lika röstetal,
öppnas och gifva utslaget. Erfordras ej detta, varde sedeln, utan att öppnas, genast förstörd.
40 § (S§ 1, 39).
Vid omröstning ege hvar och en landstingsman en röst. Han är ej bunden af sina
valmäns föreskrifter; dock vare det honom ej förment att, der menigheten i någon eller
några af de orter, för hvilka han är till landstingsman utsedd, i laga ordning beslutat att
till Tinget göra framställning i någon på detsamma beroende fråga, få samma framställning
vid ärendets behandling föredragen och till protokollet lagd.
41 § (§ 44).
Landstingets protokoll skall innehålla förtekning å de vid hvarje sammanträde närvarande
ledamöter samt i korthet angifva det föredragna ämnets beskaffenhet och det deraf
220
föranledda beslutet med skälen dertill, äfvensom, der omröstning egt rum, huru många varit
för och emot. I protokollet må ej muntliga yttranden inflyta; dock vore det ledamot til
låtet
att, sist vid protokollets justering, skriftligen inlemna af honom hållet anförande, hvilket
på samma gång justeras bör, samt att få detsamma till protokollet lagdt.
Landstingsman, som vid votering öfverröstad blifvit, ege att emot beslutet genast anmäla
reservation, hvilket i protokollet anteknas, samt att, sednast vid protokollets justering,
reservationen skriftligen inlägga.
42 § (S§ 45, 40).
Vid Landstingets början varde för detsamma framlagdt ett af Kamreraren upprättadt
öfverslag af så väl de utgifter, hvilka, på grund af föregående Tings beslut, eller eljest gällande
stadganden, skola under det nästföljande året bestridas, som de inkomster, hvilka antingen
redan förefinnas, eller böra under årets lopp inflyta. Sedan alla på Landstingets
handläggning beroende förslag och motioner blifvit afgjorda, ege Tinget att, på grund af
berörda öfverslag och Tingets beslut om nya utgifter samt beviljande af anslag till deras
betäckande, låta upprätta och till vederbörlig efterrättelse fastställa fullständig utgifts- och
inkomst-stat för länet under nästföljande år, utvisande, under sina behöriga titlar, å ena
sidan de särskilda utgiftsposterna och å den andra de tillgångar och inkomster, som till
hvarderas bestridande äro för handen, eller böra, enligt Tingets beslut, hos länets skattskyldige
innevånare uttaxeras, med angifvande af de taxeringsgrunder, som i särskilda fal!
skola, med afseende på uttaxeringens föremål, tillämpas.
43 §.
Vid handläggning af fråga om företag, som fordrar större utgift, än att densamma
kan af länets vanliga årsinkomst bestridas, skall alltid förslag till kostnadernas betäckande
vara upprättadt och Tinget förelagdt, utvisande hvilka tillgångar dertill påräknas, och, om
uttaxering af högre utskyld erfordras, grunden för uttaxeringen, tiden för dess fortfarande
och det årliga beloppet deraf.
Anser Landstinget nödigt att, för bestridande af någon utgift, lån upptaga, ege det
ock makt dertill och att till lånets betalande länet förbinda. Dock skall vid sådant tillfälle
på lika sätt framläggas fullständig plan till skuldens godtgörande, upptagande så väl de terminer,
då inbetalningar skola ske och dessas förhållande till skuldsumman jemte öfriga betalningsvilkor,
som äfven beloppet och beskaffenheten af de tillgångar, hvilka för betalningarnes
fullgörande afses.
44 §.
Öfvertager Landsting fullgörande af något länet eller dess särskilda menigheter eller
särskilda samhällsklasser, åliggande allmänt besvär, för utgörande hvaraf vissa grunder äro
i Lag eller författning föreskrifna, då skall kostnaden derför enligt dessa grunder fördelas
på och uttagas hos dem allena, som besväret lagligen åligger.
45 §.
Suger landstingsman, att kostnaden för företag, hvarom förslag blifvit väckt, icke bör
lagligen drabba innevånarne i den ort, för hvilken han är till ombud vald, eller att orten,
i anseende till läge eller andra förhållanden, ej kan af företaget hafva någon nytta, och
yrkar han förthy, att samma ort må från bidrag till det företaget befrias, då skall öfver
sådan framställning beslutas innan hufvudfrågan till afgörande förekommer; och skall, derest
framställningen bifalles, ombudet för den befriade orten från deltagande i den frågans vidare
behandling sig afhålla, så vida han ej tillika är ombud för annan ort.
Ar ej frågan af den allmänna vigt för länet, att fullt hälften af landstingsmannens
antal anses behörig att i behandlingen deraf deltaga, då må densamma ej af Landstinget
upptagas.
4« §•
Yrkar åter någon, att en ort må i ringare mån än andra delar af länet bidraga till
visst företag, på den grund, att den orten förmenas af företaget hafva mindre nytta att påräkna,
dä skall frågan härom hänvisas till utskott, som, i det fall att utskottet finner den
sökta lindringen skälig, eger att föreslå den jemkning i grunderna för bidragens utgörande,
som af sakens beskaffenhet påkallas, och varde derefter grunden för uttaxeringen bestämd
innan sjelfva saken till afgörande företages.
47 § (§S 47, 48).
Grunden för uttaxering af landstingsskatt eller utskylder tili länet, är i allmänhet och
der ej annorlunda förordnats den hvarje skattskyldig nästförut påförda sammanlagda bevillning
till kronan för fast egendom, för näring och rörelse samt för lön eller pension, dock
att de särskilda afgifter, sorn utgå för tillverkning och försäljning af bränvin och andra
brända eller destillerade drycker, äfvensom bevillning, som pålagts utan hänsigt till mot
svarig inkomst, dervid ej må i beräkning tagas.
Till upplysning om bevillningens belopp och fördelning å de särskilda näringsfång, å
hvilka den lagd är, läte Konungens befallningshafvande tillhandahålla Tinget de för året upprättade
och af Pröfningskomitén granskade taxeringslängder för länet.
222
48 § (§ 47).
Vid bestämmande af förhållandet emellan den till uttaxering beslutade landstingsskatten
och bevillningen, förfares sålunda, att sammanlagda beloppet af det som skall å samfällda
bevillningen läggas, jemföres med bevillningssuminan för hola länet, då sig visar, huru mycket
på hvar bevillningsriksdaler belöper; skolande, när det uträknade beloppet slutar med ett
bråk, detta till närmaste fulla tiondedel af öre upphöjas.
Har Landstinget förordnat, att bidrag till bestämdt föremål skall af endast en eller
några af ofvanuppräknade inkomst-titlar utgå, eller att viss del af länet skall i ringare mån
än andra delar dertill beskattas, varde det bidrag, med iakttagande af hvad sålunda förordnats,
och med tillämpning af nyss stadgade grunder, till särskild påföring beräknadt.
Vid landstingsskattens fördelning på de skattskyldige, skall hvarje persons bevillning,
eller den del deraf, som kan vara till taxering afsedd, multipliceras med det genom förberörda
uträkning funna tal, och det dervid uppkomna belopp den skattskyldige påföras. Slutar
detta med del af öre, då skall det till närmaste fulla öretal utjemnas.
49 § (§ 49).
I)c af Landstinget lill uttaxering beslutade medel läte Konungens befallningshafvande,
genom kronans uppbördsmän, under benämning »Landstingsmedel», debitera och i sammanhang
med kronoskatterna indrifva. För detta ändamål skall Tinget låta upprätta och till
Konungens befallningshafvande aflemna sammandrag af Tingets beslut i afseende å landstingsskattens
uttaxering, innehållande fullständig upplysning om de taxeringsgrunder, som vid
debitering af de särskilda skatteposterna böra följas. Dessa sammandrag läte Konungens
befallningshafvande tillställa vederbörande Magistrater, häradsskrifvare och regementsskrifvare,
hvilka det åligger att, med ledning deraf och i öfverensstämmelse med de i 47 och 48 §§
stadgade grunder, debiteringen verkställa.
Efter skedd uppbörd skola de influtna medlen, under ofvannämnde titel, insättas i
landtränteriet inom den tid och med det ansvar, som för kronans uppbörd stadgadt är.
50 § (§ 50).
Den 1 Maj skall fullständig redovisning för uppbörden af landstingsmedlen till Konungens
befallningshafvande aflemnas, och böra de då utestående restantier pä enahanda sätt
inom den 1 September redovisas.
51 §
223
31 § (§S »I, 52).
De till Konungens befallningshafvande aflemnade redovisningshandlingar skola å första
sammanträdesdagen Landstinget föreläggas. För utskylder, sorn i laga ordning styrkes icke
hafva kunnat indrifvas, ege Tinget att bevilja afskrifning.
52 § (S 53).
Sedan ersättning för debitering och uppbörd innehålles å landtränteriet tre procent af
inlefvererade landstingsmedel, hvaraf beräknas en och en half procent för debiteringen, en
procent för uppbörden och en half procent att lika fördelas mellan Landskamreraren och
Landträntmästaren.
53 § (§ 54).
De i landtränteriet lör landstingskassans räkning insatta medel, skola på ordförandens
i Landstinget, af Sekreteraren kontrasignerade anvisning, af Konungens befallningshafvande
utanordnas.
54 § (§ 55).
Räkenskapen skall vara ställd på kalenderår och så inrättad, att den gifver en klar och
lättfattlig öfversigt af länets inkomster och utgifter samt dess ekonomiska ställning i öfrigt.
Ingå till länet inkomster, hvilka för bestämdt ändamål äro, enligt särskilda grunder
eller hos särskilda klasser af skattskyldige, uttaxerade, enligt hvad derom i 45 och 46 §§
stadgadt är, då skola dessa medel och hvad deraf utgilves, uti särskilda räkningar upptagas
och redovisas.
55 § (§ 56).
För granskning af Landstingets räkenskaper utser Tinget vid hvarje lagtima möte så
många revisorer, som anses behöfliga. Berättelse öfver den verkställda granskningen aflemnas
till Konungens befallningshafvande, som infordrar vederbörandes förklaringar öfver hvad
anmärkt blifvit och, om förklaring dertill föranleder, revisorernas påminnelse deremot. Vid
nästinfallande lagtima landsting föreläggas revisionshandlingarne Tinget, hvilket eger afgöra
29
224
om gjord anmärkning skall, såsom nöjaktigt förklarad, förfalla, eller om laga åtgärd i anledning
deraf vidtagas må.
Revisorerna ega att tillgodonjuta ersättning för resekostnad, på sätt i 15 § om landstingsman
sagdt är.
56 § (§ 58).
Konungens godkännande erfordras för att gifva bindande kraft åt beslut, hvilka afse:
a) uttaxering, under längre tid än fem år, för utförande af visst beslutadt företag,
samt upptagande af lån, som är stäldt på längre betalningstid, än nu sagdt är;
b) försäljning, förpantning eller utbyte af länet tillhörig fast egendom, som, till bestridande
af något, länet åliggande allmänt behof, är vorden bestämd, eller förlikning, som medför
förändring i de rättigheter länet uti sådan egendom innehar;
c) påläggande af nya eller förhöjda afgifter å den allmänna rörelsen;
d) inrättande af mer än ett Landsting i ett och samma län, efter hvad i 62 § sägs,
samt ordnandet af de förhållanden, hvilka dermed stå i sammanhang.
57 § (§ 43).
Landstingets framställningar om nådig pröfning af Tingets beslut skola, jemte alla till
målen hörande protokoll och öfriga handlingar, öfverlemnas till Konungens befallningshafvande
för att, genom dess försorg, och beledsagade af dess underdåniga utlåtanden, till
Konungen skyndsamt insändas; och åligge det Konungens befallningshafvande att, så snart
Konungens nådiga svar ingått, ofördröjligen låta detsamma i länets samtliga kyrkor kungöras.
58 § (§ 59).
Konungens befallningshafvandes godkännande erfordras för att gifva bindande kraft åt
Landstingets beslut i alla de ämnen, hvilka icke, på sätt i 56 § förmäles, böra Kongl. Maj:ts
nådiga pröfning underställas; dock med undantag af följande, hvilka på Landstinget ensamt
ankomma, nemligen sådana som angå:
a) Landstingsmäns behörighet att i Landstinget taga inträde;
b) tillämpning af det i 16 § stadgade bötesansvar;
c) antagande och entledigande af Landstingets tjenstemän och betjente, samt utfärdande
af instruktioner för dem, för så vidt ej böter deruti stadgas;
225
d) ärendes uppskjutande till ett följande Ting;
e) tillsättande af utskott för ärendens beredning, samt
f) protokolls och skrifvelsers uppsättande och expedierande.
59 § (§ CO).
De Landstingets beslut, som på Konungens befallningshafvandes pröfning bero, skola
för hvarje dag till Konungens befallningshafvande skriftligen öfverlemnas tillika med alla till
målen hörande handlingar, hvarefter Konungens befallningshafvande, så vidt ske kan, före
Tingets upplösning, meddelar Tinget svar, eller, om det ej medhinnas kan, låter detsamma,
inom en månad efter Tinget, i länets kungörelser ollentliggöras.
Vägrar Konungens befallningshafvande att godkänna Landstings beslut, uppgifve skälen
dertill; och ege samma Ting, om det församladt är, men i annat fall näst derefter sammanträdande
lagtima eller urtima Ting, att afgöra huruvida frågan skall till Konungens pröfning
hänskjutas. Beslutas sådan hemställan, förfares dermed som i 57 § sagdt är.
60 § (§ 62).
Ofver Landstings beslut, sorn af Konungens befallningshafvande godkänts, må af menighet
eller enskild part klagan ej föras, derest ej den klagande förmår visa, att någon hans
lagliga rätt blifvit genom beslutet förnärmad. 1 sådant fall ege klaganden, att till Kongl.
Maj:t ingifva underdåniga besvär sist före klockan tolf å tretionde dagen efter af beslutet
erhållen del, den dagen oräknad och, om inställelsedagen infaller å helgedag, nästa söcknedag
derefter; skolande beslutet anses delgifvet den dag, då detsamma blifvit på det i 59 §
föreskrifna sätt kungjordt i den församling, hvartill den klagande menigheten hörer eller der
den enskilde parten eger sitt hemvist, eller, om han är utom länet bosatt, har egendom
eller idkar näring, som beslutet förmenas angå.
Cl § (S 61)-
Efter slutadt Landsting läte ordföranden uppsätta berättelse om hvad vid Tinget afgjordt
och beslutadt blifvit med upplysning huruvida, vid de särskilda frågornas afgörande,
omröstning egt rum och, i sådant fall, huru stor röstofvervigten varit; hvarjemte berättelsen
bör åtföljas af, dels den för följande året uppgjorda utgifts- och inkomststat samt uppgift om
beloppet af de för särskilda ändamål till uttaxering beslutade bidrag jemte de för hvardera
bestämda taxeringsgrunder, så inrättad, att de skattskyldige må kunna, med tillhjelp deraf,
226
uträkna huruvida de blifvit rätteligen debiterade, dels summariskt utdrag af föregående årets
räkenskaper samt underrättelse om hvad revisorerna dervid anmärkt och hvad Tinget i anledning
deraf beslutat.
62 § (§ 63).
Är, med hänsigt till läge eller andra naturförhållanden, ett län så beskaffadt, att ombud
för länets samtliga orter anses ej lämpligen kunna samverka till det med Landstings
inrättande åsyftade ändamål, då må i sådant län kunna bildas två Landsting, eller så många
som af ofvananlörda förhållanden påkallas, när så väl samfällda Landstinget, som ombuden
för de delar af länet, hvilka, enligt det derom väckta förslag, skola till särskilda Landstingsområden
afskiljas, genom hvar för sig i förut stadgad ordning fattade beslut, derom öfverenskomma.
63 §.
Beslutas, på sätt nyss sagdt är, ett läns fördelning i två eiler flere landstingsområden,
då skola ombuden för hvardera området hvar för sig sammanträda och verkställa områdenas
indelning i valkretsar samt ordna de öfriga förhållanden, som dermed stå i sammanhang;
kunnande dervid, med afseende på folkmängden inom hvardera området, inskränkning
ske uti det i 5 § bestämda minsta antal af ombud i Landsting.
Vid de tillfällen, hvarom nu sagdt är, före den af konungen utnämnde ordförande
ordet i afdelningen för det område inom hvilket länets residensstad är beläget, och i de
öfrige det ombud, som af nyssnämnde ordförande dertill förordnas.
6 4 §•
Landsting, sorn för särskilda delar af län inrättade äro, kunna till en församling sammanträda,
för att rådslå och besluta i angelägenheter, hvilka äro för hela länet gemensamma,
der Konungens befallningshafvande det nödigt finnér, eller, på de särskilde Landstingens
begäran, dertill samtycker. Konungens befallningshafvande kalle då samtliga ombuden till
sammansatt Landsting å tid och ort, som af Konungens befallningshafvande dertill utsättes.
Ordförande i sammansatt Landsting vare den af konungen sednast utnämnde ordförande
i Landstinget för det område, sorn folkrikast är.
Angående utförande af de vid sammansatt Landsting förekommande kansli- och räkenskapsgöromål,
lörordne Tinget i öfverensstämmelse med denna lag.
227
65 §.
Finner Konungens befallningshafvande nödigt, att öfver visst ärende af den beskaffenhet,
sorn i 1 § omformäles, höra innevånarne i ett eller flere härader eller fögderier, eller
annan del af länet, och är den orten mindre, än att ärendet kan, enligt 45 §, å Landsting
behandlas, men större, än att de kommuner orten innefattar, kunna, med stöd af 87 § i
lagen om menighetsstyrelse på landet, till gemensam sockenstämma kallas, då ege Konun
gens
befallningshafvande att, till öfverläggning om det ärende, utsätta sammanträde med ombud
för de kommuner, hvilka ärendet angå kan. Dessa ombud utses af kommunernas, till
val af dylik beskaffenhet berättigade, innevånare, enligt de i lagarne om menighetsstyrelse
på landet samt om städernas styrelse och förvaltning stadgade grunder.
Askar kommun eller enskild person, att sådant sammanträde för visst ärende hållas
må, vände sig till Konungens befallningshafvande, som eger att, efter omständigheterna,
derom förordna.
66 §.
Till sammanträde, hvarom i 65 § sagdt är, ege socken med 1,000 innevånare och
derunder, att sända ett ombud. Socken med mer än 1,000 till och med 2,000 innevånare
tvä, och vidare för hvarje ettusental innevånare ett ombud.
Är stad till sammanträdet kallad, och uppgår ej den stadens folkmängd till en fjerdedel
af de i sammanträdet deltagande socknars, ege staden att sända dubbelt antal ombud
emot hvad ofvan sagdt är.
Skulle, enligt förestående beräkningsgrund, samtlige ombudens antal ej uppgå till femton,
varde det fördubbladt.
67 §.
Ordförande vid sammanträde med särskild del af län är Landshöfding eller den Konungens
befallningshafvande dertill förordnar.
Ombuden handla och besluta med vederbörande kommuners rätt och äro ej bundne
af valmännens föreskrifter. Vid omröstning ege hvardera en röst.
Konungens befallningshafvande eger att de fattade besluten pröfva.
68 §•
kongens befallningshafvande eger att utsätta sammanträde med särskild del af länet
på lämpligt spg||e j orten å sådan tid, att val till ombud kan i laga ordning hållas minst
fjorton dagar ;re sarnraanträdet, om hvilket allt kungörelse af Konungens befallningshafvande
utfärdas.
22?
69 §.
De bidrag, hvilka vid sammanträde med särskild del af länet kunna varda beslutade,
må debiteras och uppbäras i sammanhang med Landstingsmedlen, eller på det sätt vid
sammanträdet förordnas.
70 §.
Hvad i öfrigt finnes uti denna lag stadgadt, som på sammanträde med särskild del af
ett län kan vara tillämpligt, gälle, i afseende på sådant sammanträde, till efterrättelse.
(Bil. Litt. A till 62 § i C. J. Stolpes särskilda förslag till Lag
Utdrag af Bevillningstaxerings-längden
Yrken och Namn.
%
Hemmans
N-.r
Fast
ig hetsvärd
e
B ev
illning efter
å i mantal
satt jord.
å i mantal
ej satt jord.,
af i mantal
satt jord.
af i mantal
ej satt jord.
af näring
och rörelse.
Sandby.
Bonden Anders Pehrsson .
1
6,518
50
6
52
Kronofogden J. Bergström
2
20,000
—
1,000
—
20
—
1
—
—
Garfvaren G. Sandberg . .
5
15,900
—
—
15
5 0
—
50
—
*
Skräddaren E. Andersson .
—
—
500
—
—
50
1
25
o. s. v.
Förklaring.
Utdraget af Bevillningstaxerings-Iängden inrättas så, att det upptager endast hvad som för sockentaxeringen
och omröstning i sockenstämma är behöfligt, och hvilket föres på en rad. Skälen dertill att
värdena och bevillningen å i mantal satt jord samt annan fastighet föras i särskilda kolumner, och att
beviilningen för boställe skiljes från lönebevillningcn samt boställets värde och mantal utföras i vederbörliga
kolumner, äro i förslaget och de särskilda motiverna utredda.
Afskärningen af hvartannat blad i skattebokcn är gjord i ändamål, att de skattskyldiges namn och
hemmansnumren ej må behöfva skrifvas mor än en gång, men detta förfaringssätt är ej väsendtligt.
Bladen kunna lemnäs orörda samt namn och nummer skrifvas på två ställen.
Tredje och femte kolumnerna i skattelängden äro tillkomna för att bringa bråken af mantal till
jemna hundradelar, hvilka således svara emot pluralitetens shatteören. Om afgifter skola påföras endast
hemmansjord, efter det ena eller det andra mantalet, så må mantalets decimal-expressioner läggas
till grund för uträkningen. Om t. ex. 50 r:dr skola fördelas på Anders Pehrsson, Bergström och
Sandberg efter det förmedlade mantalet, så falla, med utjemnande af bråken, på A. Pehrsson r:dr
8,33, på Bergström 27,78 och på Sandberg 13,89. Skall åter fördelningen ske efter det oförmedlade
Skattelängd å socken-utskylder till K N. socken är 18 .
Förmedladt
mantal.
mantals
öre.
Oförmedladt
mantal.
mantals
öre.
Af mantal
för
medladt.
oför
medladt.
Af
för i mantal
satt jord.
för i mantal för
ej satt jord. niirint;.
för lön.
Af pensioner.
Summa
R:mt.
i
Uppbörd.
Lefvere
rin<r.
Rest.
Summa
R:mt.
3 3
1 os
0,3 0
1,00
0,50
6,67
22,2 3
11,12
1 i
2 7
0,40
1,00
0,7 5
7,45
18,61
13,0 6
3
1
—
7
5 0
5
—
5
63
3
63
38
2 5
13
12
50
25
1
10
5
73
5
73
1
40
20
40
20
40
—
—
—
—
2
30
23
SI
23
81
—
—
—
—
—
70
1
1 5
—
—
1
1 5
—
—
1
rerar med be vinningen, bör exemplet uppställas sålunda: 0,4 0 +
1,00 + 0,75 =2,15 : 0,40 :: 40,02 : x. Det sökta talet blifver nu
7,44, eller utjemnadt 7,45 och utgör A. Pehrssons oförmedlade
mantalsöre.
Om således skatten skal! läggas på förmedlade mantalet och
bevillningen, så skatta, A. Pehrsson efter 6,67 i stället för 6,52,
Bergström efter 22,23 + 1,00 + 25,00 =48,23 i st. f. 46,00 och
Sandberg efter 11,12 + 50,00 = 61,12 i st. f. 63,50. Skall hemmansjorden
skatta efter det oförmedlade mantalet, så taxeras A.
Pehrsson efter 7,45, Bergström efter 18,61 + 1,00 + 25,00 = 44,61
och Sandberg efter 13,96 + 50,00 =63,96.
Vid voteringar om pålagor, hvilka skola efter nu nämnda
grunder utgöras, gälla samma tal, endast att örena bortkastas.
Sker omröstning angående bidrag, som skall utgöras endast af
hemmansjord, då räknas rösterna efter det till hundradelar uträk
-
nade mantalet, men skulle också kunna räknas efter mantalsöret, hvilket komme att lemna samma
resultat.
De 6 första kolumnerna af Skattelängden, eller de som angifva mantalet i dess olika espressionen
Kunna, och kanhända med mera skäl, föras till utdraget af taxerings-längden och inpassas mellan kolumnerna
för hemmansnuminern och fastighetsvärdena. Användningen af mantalsöret torde så sällan behöfva
förekomma, att dess uträknande bör, i vanliga fall, kunna åsidosättas.
De bidrag, hvilka uti Skattelängds-formuläret finnas påförda, äro: till kyrkobyggnad efter 7 R:dr
50 öre på hvart oförmedladt mantal, till fattigvården efter 15 öre på hvarje bevillnings-riksdaler, tillskott
i skollärare-lön efter J0 öre på bevillnings-riksdalern samt 20 öre af hvarje mantalsskrifven man
och 10 öre af hvar mantalsskrifven qvinna, till ett sockenhibliothek; hvilket allt finnes antecknadt å
baksidan af skattsedeln. Med tillhjelp af dessa uppgifter om bidragens grunder och belopp, hemmantalet
och krono-debetsedelns innehåll, bör hvar och en kunna kontrollera påföringarnes riktighet.
\
\
om menighetsstyrelse på landet.)
med N. N. socken år 18
2:dra Artikeln
af lön.
Summa.
23
6
46
63
1
52
50
75
Mantals
skrifne
-
Män.
3
4
9
2
Qvin
nor.
3
6
5
3
* mantalet, så falla på A. Pehrsson r:dr 9,30, på Bergström 23,26
och på Sandberg 17,44. Men om afgift skall utgå af hemmansjorden
efter mantal, och af annan jord, näring och lön efter bevillning,
så kunna ej talen i andra och femte kolumnerna begagnas
på samma gång som bevillningssiffran, hvarken till taxerings- eller
röstgrund, utan andra måste dertill utfinnas. Detta sker sålunda,
att man söker ett tal, som står i samma förhållande till summan
af bcvillningen för hemmansjorden, som jordegarens mantal förhåller
sig till summan af mantalet. Således, om man vill finna
det tal, som bör läggas till grund för A. Pehrssons skattskyldighet
, och rösträtt efter förmedlade hemmantalet, tillsammans med dem
som skatta och rösta efter bevillning för andra näringsfång, så blir
exemplet af följande lydelse: 0,30 + 1,00 + 0,50 = 1,80 : 0,30 : :6,52
■+-20,00 + 13,50 = 40,02:37. Detta sökta tal, eller 6,67 kallas i
formuläret förmedladt mantalsöre.
För den händelse åter, att det oförmedlade mantalet konkur
-
(Bilaga Litt. IS till 66 § i C. J. Stolpes särskilda förslag till Lag om menighetsstyrelse på landet.')
Debetsedel å socken-iitskyhler till N. N. socken år 18 . .
Fol. OO. Sandby Kronofogden J. Bergström.
Egendom
Debet.
Credit.
Hemmans IS:r.
Förmedladt
Oförmedladt
Af mantal
Af bevillning
Af personer.
Summa R:mt.
Inbetalt.
Mantal.
Man talsöre.
Mantal.
g
p
p
p
<*>
o;
G>
Förmed-
ladt.
Oförmed-
ladt.
För i
mantal satt
1 jord.
För i
mantal ej
satt jord.
För
näring.
För lön.
Månad.
o
p
CQ
Belopp i
Riksmynt.
2
i
1,00
22,2 3
1
1,00
18,61
—
—
7
50
5
—
—
25
—
—
G
25
1
40
20
40
Dcc.
11
20
40
N. N. socken den 6 Augusti 18 . .
Sockennämnden.
Qvitteras.
N. N.
*
Uttaxerade socken-utskylder är 18
Af förmedladt mantal
Af oförmedladt mantal.
Till kyrkobyggnad å 7 R:dr 5 0 öre pr mantal
•
000
—
Af förmedladt mantal och bevillning.
Af oförmedladt mantal och bevillning.
Af bevillning.
Till fattigvården, å 15 öre pr R:dr .
» skollärarelön, å io öre pr d:o . .
000
00
—
Af -personer.
Till ett sockenbibiiothek, å 2 0 öre af man och 10 öre af qvinna .
00
00
Riksmynt
000
00
Reservation
af Riksarkivarie», Dukt. Nordström.
Mina uti följande punkter från llertalets bland Committerade afvikande meningar har jag
ansett mig böra reservationsvis anföra:
Förslaget Jts 2 (kommunalstyrelse i stad) § 7 der det föreslås, att skyldigheten att
utse stadsfullmäktige ej skall för en stad inträda förr, än den räknar öfver 2,000 innevånare.
Min mening är, att denna skyldighet borde inträda, åtminstone redan när en stad
räknar öfver 1,000 innevånare. Då stadsfullmäktige utöfva sin myndighet på grund af medborgerligt
förtroende, har man uti detta förhållande full anledning till det antagande, att de
med större noggrannhet, omsorg och nit skola egna sin uppmärksamhet åt vården af kommunens
angelägenheter och befordrandet af dess väl, än en af kommunens samtliga röstberättigade
medlemmar bestående församling, som icke eger tillfälle till någon annan samverkan,
än då den på kallelse sammanträder inför Magistraten. Genom sitt initiativ kunna
stadsfullmäktige af egen drift aktivt uppträda med förslag till utveckling af kommunens fördelar,
och genom sin arbetsordning underkasta dem en noggrann och omsorgsfull pröfning;
den allmänna rådstugan kan svårligen ingå uti en sådan, i fråga om de förslag, sora densamma
af Magistraten eller Stadsnämnden föreläggas. Dess beslut komma förty i de liesta
fall att bestämmas efter ögonblickets, eller på förhand beredda intryck. Kontinuitet uti
verksamheten för kommunens bästa kan dessutom med full friskhet hos stadsfullmäktige
upprätthållas och fortgå; en sådan kan deremot knappast förutsättas hos den allmänna
rådstugan. Den allmänna rådstugan innefattar för öfrigt en hittills i de flesta städer, om ej
alldeles okänd, så åtminstone föga bekant ordning för handhafvandet af stadens angelägenheter,
och kan derföre ej heller anses vara af det allmänna tänkesättet omfattad med någon
förkärlek framför den föreslagna institutionen af stadsfullmägtige.
Förslaget JV° 2, § 48, jemförd med § 88. De här nämnda »taxor på allmänna rörelsen»
kunna vara dels sådana, som bestämma det pris, enskilda idkare af vissa yrken
högst få fordra för något arbete, tjenst, eller annan postation af den beskaffenhet, att priset
derå lagligen kan genom taxa regleras, dels sådana, som bestämma beloppet af den ersätt
-
ning, sorn skall gifvas för begagnandet af vissa, till underlättande af den allmänna rörelsen
på stadens bekostnad gjorda och underhållna inrättningar af olika slag. Exempel på de
förra äro åkaretaxorna, och på de sednare, hamn-, bro-, våg-penningar m, m. Inkomsten
af de förra tillfaller den enskilde, som förrättar den äskade tjensten, arbetet o. s. v. Inkomsten
af de sednare tillfaller staden och utgör mångenstädes en icke så obetydlig del af
dess års-inkomster. De förra äro täta förändringar underkastade. De sednare fastställas
för en längre tid efter beräkning af de kostnader, som inrättningens tillvägabringande tillskyndat
staden. Lika mycket som det nu är lämpligt och skäligt, att, oberoende af den
slutliga fastställelsen. uppgörandet af de förra förbehålles Magistraten i samråd med Stadsnämnden,
lika följdriktigt och nödvändigt synes det mig vara, att uppgörandet af de sednare
förbehålles stadsfullmägtige eller allmänna Rådstugan, der fullrnägtige ej finnas. Det är från
dem, alla beslut rörande ifrågavarande inrättningar, ehvad de afse anläggande af nya, eller
bättrande eller underhåll af redan befintliga sådana, skola utgå; det är de, som ega bevilja
de dertill erforderliga anslag, och de måste i följd deraf äfven anses lämpligast kunna pröfva
i hvilket förhållande till kostnaderna de inkomstgifvande taxorna böra ställas, så att på ena
sidan stadskassan måtte för sitt förskott erhålla lämplig ersättning och på den andra trafiken
genom afgifternas belopp ej oskäligen betungas. Det är i sjelfva verket en ren kommunal-angelägenhet,
som frågor af detta slag innefatta.
På dessa skäl anser jag sista satsen af tredje momentet under § 48 böra erhålla följande
lydelse:
»att yttra sig öfver förslag till de pris-taxor pä förnödenheter, arbeten eller tjenster
ni. m. som, der sådant lagligen lian ifrågakomma, skola idkare af vissa yrken till efterrättelse
utfärdas»; och åter tredje momentet af § 88 ett så lydande innehåll:
»Kongl. Maj:ts pröfning skola ock underställas de af stadsfullmägtige eller i allmän
rådstuga antagna förslag till nya eller förhöjda — färjpenningar, med mera.»
§ 79 synes lämpligast böra få sitt rum näst efter § 82.
Förslaget M 3 (om kyrkostämma m. m.). Bland ärenden, hörande till kyrkostämmas
handläggande, upptages, såsom riktigt är, äfven prestval, hvarvid likväl tillägges, att det
skall förrättas »på sätt och enligt de grunder, särskild Förordning stadgar.» Enligt nu gällande
Kongl. Förordning af den 1 April 1843, § 16, äro grunderna för rösträttighet vid
prestval på landet sålunda bestämda: att rösträttighet ej tillkommer andra än egare eller
innehafvare af i mantal satt jord, äfvensom af masugnar, stångjernshärdar, messingsbruk,
knip- och spikhamrar, glasbruk, skattlagda qvarnar, samt »andra särskilda lägenheter och
inrättningar» inom församlingen; att röstvärdet för hemman beräknas efter oförmedladt
mantal, tillkommande hvarje sådant helt mantal en hel röst; att likaså en röst beräknas
för hvarje masugn, för hvarje stångjernshärd, för två kniphamrar tillsammans, för hvarje
brännugn vid messingsbruk, för två glaspottor vid glasbruk, och för öfriga lägenheter efter
deras grundränta eller taxeringsvärde, jemfördt med medelvärdet på hemman i församlingen.
När deremot det i Komiterades förslag (§ 38) säges, att »de afgifter, om hvilka kyrko
-
233
stämma beslutur, skola utgå elter den i § 5 för rösträtt i kyrkostämma bestämda grund,»
och denna åter är samma röstgrund, som vid omröstning i kommunalstämma skulle följas,
nemligen för i mantal satt jord, medelbevillningsbeloppet för ett helt förmedladt mantal,
uttryckt i skatteören, och för öfriga fasta lägenheter, det förhållande, som emellan beloppet
af statsbevillningen för hvarje sådan lägenhet och nämnda medeibevillningsbelopp eger rum,
sa uppkommer deraf den följd, att under det innehafvarne af de till mantal satta jordlägenheterna
och öfriga med dem efter uppgifna grunder jemförliga fastigheter finge vid
prestval rösta efter oförmedladt mantal, deras bidrag till kyrko- och prestegårds-byggnad
likväl skulle komma att beräknas efter det förmedlade mantalet, ehuru anledningen dertill,
att röstvärdet vid prestval beräknas efter det oförmedlade mantalet, just är den, att bidragen
till byggandet af kyrka med hvad dertill hörer och prestegård böra efter det oförmedlade
mantalet utgå. 1 fråga om rösträttighetens utöfning upptager 1843 års Förordning
dessutom åtskilliga andra stadganden, hvilka, såsom exempelvis rättigheten för egare af
fastighet, sorn på arrende eller andra vilkor är åt annan upplåten, att i kontraktet förbehålla
sig sjelf rösträtten vid prestval, väl öfverensstämde ined grundsatserne i den samma år utgifna
Förordningen om socknestämmor, men som Coramitterade i sina förslag om kommunalstämmor
på goda skäl frångått, och hvilka på enahanda, om ej till och med än bättre skäl
synas äfven i afseende å prestval böra frånträdas.
För att aflägsna motsägelsen emellan rösträtt vid prestval efter oförmedladt och deltagande
i kyrkobyggnads-skvldighet m. m. efter förmedladt mantal, kunde det antingen förordnas,
att det sednare skall förblifva vid hvad derom nu är stadgadt och i sådant fall til
1 mom. 38 § fogas orden: »såvida ej fråga är om afgifter, som efter oförmedladt mantal
enligt lag böra utgå,» eller att röstvärdet vid prestval äfven skall beräknas efter förmedladt
mantal, i hvilket fall förslagets 38 § skulle förblifva oförändrad, eller ock att äfven vid
prestval rösträttigheten och röstvärdet bestämmas efter samma grunder, som för öfrigt vid
omröstning i kyrkostämma skola följas, och alltså 11 punkten af 2 § förändras till följande
lydelse: »prestval — — — •— stadgar, dock att i fråga om rösträttigheten till alla delar
skall gälla hvad om omröstning vid kyrkostämma uti § 5 i allmänhet sägs.» För min del
kan jag ej finna tillräckliga skäl att numera fastställa en olika rösträtt vid prestval och vid
beslut om andra kyrkliga frågor, och föredrager fördenskull det tredje alternativet.
Förslaget M 4 (om landsting). Committerades förslag, att såsom ett konstitutivt element
i landstingets sammansättning äfven städerna i länet borde ingå, kan jag för min del ej biträda,
eller finna de derför af pluraliteten anförda skäl i något afseende bindande. De intelligenta
krafter, som i landets små städer må vara att finna — och den större delen af
rikets städer kunna ej annat än så anses — torde, om de för landstinget ginge förlorade,
icke kunna anses så oersättliga, att icke den bildning, sakkännedom och erfarenhet, som
på landsbygden äro att trätlä, skulle kunna hjelpa sig ändå vid handhafvandet af de angelägenheter,
landstinget finge att vårda; och det intresse, städernas innevånare uti landsbygdens
förkofran må ega, är icke af den omedelbara natur, som det, landsbygden af-en så
-
dan lycklig utveckling kommer att erfara. I)et intresse, stadsboen i allmänhet dervid skulle
lästa, vore i grunden enahanda med det, som hvarje man med känsla lör sitt fäderneslands
välstånd måste erfara vid framsteg i detta afseende inom hvilken del af landet som helst.
Det omedelbara intresse deremot, som framkallas af den omedelbara nytta, man af sina
ansträngningar emotser eller hemtar, är af en annan art och kan så mycket mindre antagas
såsom uti ifrågavarande sammanställning synnerligen lifligt eller verksamt hos städerna,
som den särskilda beskaffenheten af de yrken, hvilka egentligen tillhöra dessa, i så många
afseenden skiljer dem från landets, och gör hoj städerna fyrfaldiga stående kommunalutskylder
nödiga, som ej inom kommunerna på landet förekomma. Städerna skulle ock derföre
mindre lätt kunna vidkännas afgilter till landstingskassan, än de på landsbygden belägna
kommuner.
Det kunde dessutom väl härida, att företag, föreslagna af landstinget, såsom uppenbart
nyttiga för landsbygden, kunde till och med stundom befinnas blifva af menlig inverkan på
städerna och de der idkade näringars välbefinnande. Om, till exempel, nya vägriktningar,
i följd af nya förhållanden inom rikets kommunikationsväsende, pröfvades för landsbygdens
afsättning blifva så nyttiga, att landet obetingadt ville åtaga sig de dertill erforderliga kostnader,
men dessa företag uppenbarligen skulle för en eller annan stad hafva till följd , att
minska den handel, som hittills på dessa städer bedrifvits, så vore det minst sagdt obilligt,
att af deni fordra direkta kostnadsbidrag till åstadkommande af en sådan på deras framtida
välstånd så mycket inverkande förlust. Och åter på andra sidan, om en stad, under
bemödandet för sina materiela intressens förkofran, vände sig till landstinget med anhållan,
att hela länet måtte beskattas för att tillvägabringa en viss för staden i sådant afseende
erforderlig summa, så har det ej mycken sanolikhet för sig, att en dylik anhållan skulle
vinna bifall af landstinget och än mindre af landsbygdens innevånare. Den under seklers
lopp utbildade uppfattningen af förhållandet emellan land osli stad skulle uti en sådan anhållan
finna ett onaturligt anspråk, och likväl vore den ej annat, än en enkel följd af den
ömsesidighet, hvaruti man vill ställa tvänne i så många afseenden olika elementer til hvarandra,
och på grund af hvilka man fordrar, att städerne skola kontribuera till fördel för
alla de företag, landstinget kunde för landsbygden inom länet finna vara nyttiga.
Men härvid förekomma äfven åtskilliga positiva förhållanden, som hindra verkställbarheten
af en sådan ovilkorlig förbindelse och ömsesidighet emellan stad och land. Man bör,
nemligen, vid bedömandet af denna fråga ej glömma, att landstinget icke i något afseende
kan få utöfva någon beslutande eller kontrollerande myndighet öfver städernas ekonomiska
förvaltning. I kraft af sina privilegier bibehålla städerna härutinan en exclusiv karakter.
Landstinget skulle förty hvarken kunna föreskrifva städerna att inom deras område
vidtaga åtgärder, som Tinget kunde finna lämpliga, eller ingå i någon pröfning af nyttan
och ändamålsenligheten för länet af de företag, en eller annan stad såsom nyttiga för sig
kan besluta, och lika väl, som ett af landstinget beslutadt företag kan vara nyttigt för länet,
men inverka menligt på näringslifvet uti en eller annan stad, lika tänkbart är, att icke
hvarje företag, hvaraf en stad för sina intressen kunde draga fördel, äfven utan förbehåll
blefve nyttigt för landsbygden. Men vid sådant förhållande torde det ieke vara väl beräknadt,
att till samverkan sammanföra elementer, hvilkas intressen, i följd af dessas grundbeskaffenhet,
i så många hänseenden kunna blifva stridiga, och som derföre så lätt kunde
|eda till framkallande endast af split och söndring, der enighet och öfverensstämmelse vore
den starkaste garantien för företagens framgång. Ett sådant sammanförande kan ej heller
sägas vara nödvändigt för möjligheten af den gagneliga verksamhet, landstinget kan komma
att utveckla, då i alla fall landsbygdens intressen skulle för denna verksamhet blifva de
egentliga och hufvudsakliga föremålen. Der en samverkan med städerna dervid i ett eller
annat afseende blefve nödig, finnes intet hinder, att derom på öfverenskommelsens väg
träffa erforderliga aftal. Det är ock sålunda man betraktat denna grannlaga fråga i Norige.
Städerna utgöra ej heller der konstitutiva elcmenter i amtsförmanskapet; men då något
intresse uppstår, som uppenbarligen visar sig vara gemensamt för stad och land, uppgöres
det för båda genom öfvereuskommelser. För öfrigt må här den anmärkning tilläggas, att
den institution af landsting, hvarom här är fråga, hvarken till myndighet eller syftemål har
någon likhet med de provinciela riks- eller landtdagar, som ännu tidtals i 17:de seklet hos
oss förekommo. Den magt, dsesa egde utöfva, torde val i vår tid ej mer under hvilken
form som helst, kunna ifrågakomma, och städernas deltagande i de endast undantagsvis
och af tillfälliga anledningar hållna provincial-landtdagarne, kan således ej heller åberopas
till något stöd för städernas upptagande i landstinget. Länen med sina endast af administrativa
behof, för olika tider i olika riktning bestämda, gränser äro dessutom för ingen
del jemnförliga med de historiskt ursprungliga landskapen eller provincerna, och landstingen
kunna ej blifva annat än rent ekonomiska Ting.
Samma förslag, § 47 — 49. Utan afseende på jordmantal, fastighetsvärde eller an
dra synpunkter har bevillningen tili staten enligt 2 artikeln här blifvit föreslagen tili bestämmande
grund, så på landet som i städerna, för uttaxering af de skattebidrag, landstinget
för sina ändamål skulle ega att utskrifva. Om detta förslag blefve lag, skulle i och med
detsamma en högst genomgripande förändring af alla nu fastställda förhållanden i afseende
å skattskyldighet och deltagande uti de å hemman eller jord för det närvarande lagda besvär
blifva genomförd. Kunde sådant i allmänhet och framför allt på behörig väg, samt utan
att förflytta en stor del af bördan på andra, utföras, vore det utan tvifvel godt och väl.
Men dertill fordras andra undersökningar, andra rättspröfningar och andra bestämningar, än
de, med hvilka Committerade haft att taga belatttning. Såsom det nu framkommit och framstår
torde Committerades ifrågavarande förslag icka kunna erkännas vara med billighet och
rätt förenligt, så vida ej väsendtliga modifikationer dertill fogas. En stor del af de företag,
landstingen kunna besluta, och för hvilkas utförande medel behöfva utskrifvas, komma utan
tvifvel att åsyfta jordkulturens och kommunikationsväsendets förbättring inom länet, såsom,
exempelvis, vattensjuka markers uttappning, vattendrags rensning, vägförbättringar,
anstalter för skogsplantering och skogsvård, anstalter för boskaps- och hästafvelns förbättring,
landtbrukssolor, med mera dylikt. För en del af dessa företag äro redan nu genom
ag kostnaderna anvisade på jorden, och de andra äro ock sådana, att kostnaderna för dem
230
förnämligast borde drabba jorden, sorn af dera drager den omedelbara nyttan; och beträffande
indvändningen, att alla länets inbyggare måste anses hafva något gagn att förvänta af
länets ekonomiska förkofran, så torde den bär ej betyda mer, än om man sade, att alla
rikets innevånare hafva i sin mån fördel af det goda, som åstadkommes hvar helst inom
riket del må vara.
Men Committerade hafva dessutom sjelfve, ifråga om de mindre kommunerna, erkännt
rättmätigheten af olika grunder för kommunalutskylders uttaxering, och särskildt de i allmän
lag fastställda beskattningsgrundernas bibehållande, till dess de i sin ordning varda ändrade.
Bevis härpå gifva §§ 9, 61 och 62 uti förslaget om kommunalstyrelse på landet,
samt §§ 10, 71 och 72 uti förslaget om kommunalstyrelse i stad. Men hvad som ansetts
böra gälla för de mindre kommunerna, der medlemmarne likväl, såsom närmare till hvarandra
boende, mera omedelbart erfara verkningarne af det goda, som inom kornmuuen uträttas,
det borde väl ock böra gälla för de stora länskommunerna, särdeles ifråga omkostnader
för företag, som redan genom lag äro påförda jorden.
Pä dessa skäl anser jag 47 § böra erhålla följande lydelse: »De afgifter, som af Landstinget
blifvit till uttaxering beslutade, skola i allmänhet utgå i förhållande till den — —
— — — — — helt öre höjas. Men i fråga om företag eller åtgärder, för hvilka afgifter
eller arbetsbidrag böra enligt lag endast frän hemman och fastighet utgå, eller i
afseende å hvilka andra grunder för kostnadernas uttaxering äro bestämda, ställe sig Landstinget
till efterrättelse hvad sålunda stadgadt är. Dä i andra fall [råga om afgifters
uttaxering uppkommer, skall grunden derför först bestämmas.»
Samma förslag, § 63. 1 afseende å den i denna § medgifna tillåtelsen att i ett län,
efter omständigheterna, bilda två landsting, tillåter jag mig den anmärkning, att om det, i
anseende till läge eller andra skiljaktiga förhållanden, befunnes nyttigt att inom samma län
bilda flere än två landsting, sådant lika litet borde förnekas, som att bilda två sådana. Nödvändigheten
af ett medgifvande, sådant som detta, bevisar emellertid i allmänhet , huru
litet det kan antagas för gifvet, att den formela enheten af ett efter icke sällan tillfälliga
omständigheter sammansatt län äfven skall medföra en till alla dess delar utsträckt likhet
och gemensamhet uti ekonomiska intressen, vare sig ock i fråga endast om landsbygden. Med
den mångfald af olika naturförhållanden, som i så många hänseenden utmärker vårt land,
synes de ekonomiska intressenas gemensamhet i många fall hellre vara att finna inom inskränktare
område, än länets; och i alla händelser torde det böra medgifvas vara af vigt,
att de företag, landstinget såsom gemensamt nyttiga för hela länet besluter, äfven såsom
sådana erkännas af länets särskilda delar. En närmare förbindelse emellan landstinget och
såejana länets mindre distrikter skulle derföre i många fall kunna verka nyttigt för det hela,
och åt de större företagen bereda den ytterligare granskning, som för ett gemensamt godkännande
af dem vore så vigtig. I detta afseende skulle Häraderna kunna blifva ganska
ändamålsenliga organer, i fråga så väl om väckande af förslag, som om en förberedande
granskning af de omedelbart i landstinget väckta. Häraderna hafva dessutom allt ännu en
237
mängd ekonomiska förvaltningsbestyr sig uppdragna; men hvad deni såsom kommuner i detta
afseende fattas, är en mera ändamålsenlig organisation, än den nuvarande, och, lika med
Herr Ekstrand, anser jag det hafva varit af vigt, att Cornmitterade äfven åt denna fråga
sökt att gifva en lösning; biträdande jag i hufvudsakliga delar hvad Herr Ekstrand uti sin
reservation i detta ämne yttrat.
Arskilliga jemnförelsevis mindre vigtiga frågor, uti hvilka min mening afviker från pluralitetcns,
har jag ej ansett nödigt att här reservationsvis upptaga. Men deremot har jag funnit
det vara af vigt att upplysa, dels att en icke så obetydlig del af de ämnen och förslag,
som af Herr Justitie-Borgmästaren Stolpe nu blifvit gjorda till föremål för reservation, icke
förr än nu blifvit hos Cotnitén anförda och således aldrig gjorda till föremål för någon
discussion, dels ock, att åtskilliga af dem, då de framlades, hade ett mycket olika tankeinnehåll
mot det, de nu hafva.
v
I
Tillägg och rättelser.
I förslag till Förordning om kommunalstyrelse på landet.
§ 67 står: »öfver de anmärkningar = = skall kommunalstämman genast besluta,
» läs: »Ofver de anmärkningar = — skall kommunalstämman eller
Fullmngtige, der sådana äro tillsatta, genast besluta.»
I förslag till förordning om kommunalstyrelse i stad.
§ 70 står: »bevillning till staden» läs: »bevillning till Staten.»
I reservationerna:
pag. 112
råd
10 står: påbragts
läs: pålagts
» 134
n
20 » 2 §
» 8 §
.. 147
M
11 » välförställda
» välförstadda
.. tor.
»
6 » förvandlade
» förmedlade
» 173
»
23 » h och i
» /och <7
» Såsom
»» 273
»
0 » Sedan
I Tabellerna till förslag till Förordning om Landsting förekomma bokstafsfel, nemligen:
Tabellen 1 läs Bro.
2 — Oland
3 — Hölebo
4 — Östkind, Göstring, Hellestad och Tjellmo, Skärkind.
7 — Sefvede
10 — Bjäre
11 — Ljunits
12 — Tönnersjö
13 — Säfvedahl
15 — Wadsbo, Hofva tingslag. Wadsbo, Binnebergs tingslag. Laske.
17 — Lekeberg, Sköllersta, Grythytte och Hellefors bergslag
19 — Norrbärke, Söderbärke, Sundborn.
2! — Gudmundrå
24 — Jockmock.
KOMITÉNS
för upprättande af förslag till ny författning
angående utgörande af
ALLMÄNNA BEVILLN1NGEN
tili
Kongl. Majit
afgifna
Underdåniga Betänkande
m. m.
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS E. WESTRELL, 1859.
/
. <?K'äT.!!/.(-/
aiii.rti?fihöi vn flir gx;bm>'t lä oLrmMihqqu -wi
ii; ohniriögJjj j)b«9i;grii;
Jinix-OTB
,r« jtt
<• i< >?{„ lOf:
: , i • . .-t,n ; /
Stormägtigste, Allernådigste Honung!
bettan Rikets vid sistförflutna riksdag församlade Ständer i underdånig skrifvelse den
8 Mars 4 858, med öfverlemnande af Bevillnings-stadga, att gälla för år 4 859 och
följande år intill slutet af det, då förnyad dylik författning blefve af Rikets Ständer
antagen, anhållit, att, då emot rättvisan och lämpligheten af nuvarande grunder för
allmänna bevillningens fördelning flera anmärkningar, förtjenta af synnerlig uppmärksamhet,
hos Rikets Ständer förekommit, men denna fråga funnits vara af så betydande
omfattning och erfordra så mångsidig utredning, att Rikets Ständer icke varit i tillfälle
att dermed omedelbart taga befattning, Eder Kongl. Maj:t måtte låta upprätta och förelägga
Rikets nästsammanträdande Ständer förslag till grunder för bevillningens fördelning
samt sättet för deras tillämpning, efter hvilka den af Rikets Ständer fastställda
bevillningssumma kunde på ett lämpligare och rättvisare sätt, än efter gällande Bevillningsförordning
utgöras; så har Eder Kongl. Majit under den 4 9 Juni sistlidna år
funnit godt i nåder uppdraga åt en särskild Komité att uppgöra och till Eder Kongl.
Majit, tidigt före nästa riksdag, inkomma med fullständigt förslag till förnyad författning
angående allmänna bevillningens utgörande, samt till ledamöter i denna Komité i nåder
förordnat undertecknade jemte f. d. Riksdags-fullmägtigen Ola Månsson från Kristianstads
län.
Till följd häraf hafva Komiterade den 4 5 September sistlidna år här i Stockholm
sammanträdt och sedermera intill denna dag sina arbeten fortsatt; börande Komiterade
Bev.-Kom. Bet. 1
2
1080 års
riksdag.
dook härvid anmäla, att f. d. Riksdags-fullmägtigen Ola Månsson, efter det han, uppå
underdånig ansökning, den 18 Februari innevarande år, blifvit tills vidare befriad från
fullgörande af det honom i berörda måtto lemnade uppdrag, icke vidare i Komiterades
arbeten deltagit.
Till ledning vid bedömandet af denna till Komiterades behandling öfverlemnade,
vigtiga fråga, hafva Komiterade infordrat uppgifter, dels från Eder Kongl. Maj:ts och
Rikets Hofrätter angående köpeskillingarna för de på landet belägna fastigheter, å hvilka
fastebref under åren 1849 och 1857 blifvit utfärdade, dock endast så vidt den i ett
och samma köp försålda fastighet uppgått till minst ett fjerdedels mantal, dels från
samtliga i riket bildade Hvpoteksföreningar öfver de hos dem under åren 1853, 1854,
1855, 1856 och 1857 belånade hemmans och lägenheters värden enligt för sådan
belåning verkställda särskilda uppskattningar, i hvilka uppgifter Komiterade, till lättnad
för jemförelsen emellan fastigheternas salu- eller belånings- och taxeringsvärden, låtit i
särskilda kolumner införa det en hvar af de försålda elier i Hypoteksförening belånade
fastigheterna dels för år 1856 och dels för år 1857 åsätta taxeringsvärde; äfvensom
Komiterade genom Öfverståthållare-embetet förskaffat sig uppgifter å beloppet af den
årliga hyra, som erlägges af hvarje hyresman inom de åtta häst bebyggda qvarteren
i hvar och en af hufvudstadens territorial-församlingar; varande samtliga dessa uppgifter
detta betänkande bilagda.
Härförutan hafva Komiterade från Magistraterna i rikets städer infordrat och från
dem, med undantag af Magistraten i Grenna, erhållit uppgifter angående beräkningsgrunderna
för uttaxeringen och erläggandet af alla utaf städernas invånare för kommunala
behof och föremål utgående afgifter; hvilka uppgifter Komiterade jemväl få härhos
i underdånighet öfverlemna.
Innan Komiterade gå att utveckla grunderna för det förslag till ny författning angående
allmänna bevillningens utgörande, som Komiterade upprättat och nu i underdånighet
framlägga, anse Komiterade sig böra i korthet redogöra för den äldre lagstiftningen
i detta ämne, och få i sådant hänseende underdånigst meddela följande.
Från äldre tider hafva Svenska folkets sammankallade ombud åtagit sig särskilda
gärder eller så kallade riksdagsbevillningar, för att bereda tillgång till bestridande af
vissa ökade eller utomordentliga statsutgifter. Utaf dessa bevillningar har en del,
oberoende af sednare riksdagsbeslut, fortfarit samt omsider förenats med och ingått uti
de ordinarie utskylderna. För att icke alltför mycket öka vidlyftigheten af detta
betänkande, hafva Komiterade ansett, att man, vid sammanfattningen af det hufvudsakligaste
utaf Rikets Ständers vidtagna beslut i fråga om grunderna för de tid efter
annan åtagna och till den nuvarande allmänna bevillningen hänförliga afgifter, ej
borde gå längre tillbaka, än till '1680-talets början.
Under den år '1680 hållna riksdag åtogo sig Rikets Ständer en »extraordinarie
bevillning, uli ett för allt, hvilken Kongl. Majit, efter Dess nådiga behag
»och nödtorfternas behof, skulle ega använda som Kongl. Majit pröfvade bäst fordras
3
»och hastiga biståndet behöfva.» Denna »frivilliga bevillning» borde utgå med 5
d:r s:mt årligen för hvarje Ridderskapet och Adeln samt Krigsbefälet tillhörig, skattlagd,
hel gård eller helt mantal, utom säteri- och ladugårdar samt rå- och rörshemman.
För de till enskilde förpantade kronogodsen, äfvensom för eljest skedda försträckningar
till kronan, skulle erläggas hvar femte penning utaf intresset å det försträckta
kapitalet. Utaf för öfrigt fruktbärande kapitaler samt skeppsparter och handelskompanier
skulle ej mindre Adeln och Krigsbefälet än Preste- och Borgare-stånden tillhörande
personer utaf behållna intresset eller vinsten utgöra hvar tionde penning.
Utaf presterskapet skulle samma kontribution utgå som Presteståndet vid '1678 års
riksdag sig åtagit; och skulle således Biskopar och Superintendenter erlägga hvar femte
tunna utaf den spanmål, som vöre dem anslagen från kyrkohärbergena, utom prebendepastoraterna,
samt Pastorer i städerna femte delen utaf sin ordinarie underhållsspanmål.
Hvarje Kyrkoherde på landet skulle utgöra 6 tunnor spanmål för 64 hela mantal och
efter denna beräkning för hvart och ett större eller mindre gäll; dock borde endast
hälften häraf utgå under nådåren. Likaså åtog sig borgerskapet att fortfarande utgöra
enahanda bevillning, som vid 4 678 års riksdag bestämdes och i en då upprättad
särskild repartitionslista fanns bestämd. De som icke tillhörde någotdera af Riksstånden
skulle, enligt Landshöfdingen och Magistratens taxering, erlägga en kontribution,
motsvarande hvar femte penning af all annan inkomst än löner. Jemte nu uppgifna
bevillningsafgifter, borde krönings- och bröllops-gärder samt en särskild, efter förut fastställda
grunder utgående, så kallad skeppshjelp utgöras af samtliga Stånden.
Under riksdagen år 1682 åtogo sig Adeln och Krigsbefälet en bevillning, motsvarande
10 procent utaf den för hvarje militär eller civil tjenst anslagna lön; och
borde denna afgift äfven utgå för »karakter och titel», samt oaktadt tjensten icke af
innehafvaren bestriddes. För Adelns och Krigsbefälets tjenstefolk mellan 4 5 och 60
år skulle likaledes bevillning utgå med enahanda belopp, då lönen uppgick till 60 d:r
k:mt och deröfver för mans- eller 30 d:r för qvinsperson, men med % d:r s:mt för
dräng och 4 d:r för piga, som hade mindre eller ingen lön. Bevillningsafgiften borde
betalas af husbonden med rättighet till ersättning genom afkortning å tjenstehjonets lön.
De personer, hvilka icke tillhörde något af Riksstånden, såsom arrendatorer och inspektörer,
m. fl., skulle, efter samma beräkningsgrunder, erlägga sagda afgift såväl för
sig sjelfve, som för sin betjening. Frälsebönderne skulle för sina tjenstehjon utgöra
denna bevillning lika med skatte- och kronobönderne; men för öfrigt borde Adelns
bönder endast erlägga hälften af hvad skatte- och krono-allmogen komme att utgöra.
Den vid 4 680 års riksdag af Adeln åtagna fastighetsbevillningen bibehölls. Af förpantade
kronoräntor samt af behållna intresset å eller vinsten genom kapitaler, skeppsparter
och handels-kompanier skulle hvar fjerde penning erläggas. Att enahanda bevillningsafgifter,
som Adeln och Krigsbefälet sig åtagit, skulle komma att utgöras af
bergslagen och bergsbruksidkarne, förutsattes i riksdagsbeslutet. Biskopar och Superintendenter
samt Pastorer i städerna skulle under krig utgöra hvar femte och' i freds
-
IG82 års
riksdag.
4
1686 års
riksdag.
1689 års
riksdag.
tid hvar tionde penning af det underhåll de utaf kronan innehade, ehvad detta Utgick
i spanmål eller penningar. Dessutom skulle Pastorer, så viii i staderna som i bergslagen,
antingen de af kronan åtnjöte underhåll eller icke, erlägga bevillning enligt särskild
lista. Pastorerne på landet skulle i krigstid utgöra 25 och i fredstid \2\
d:r s:mt för hvarje 64 hela mantal. Professorer, Lektorer och Rektorer skulle erlägga
hvar tionde penning af deras löner, samt Kapellaner och Klockare en särskild bestämd
kontribution. För presterskapets tjenstefolk skulle såsom kontribution betalas 2 d:r
s:mt för dräng och 4 d:r för piga, samt dubbelt om krig inträffade. Utaf intresse å
kapitaler skulle presterskapet erlägga hvar fjerde penning. Borgerskapets bevillning
bestämdes genom en för hvar och en stad efter »dess art och vanliga proportion uppgjord
repartitionslista», och underkastade sig borgerskapet lika med de öfriga Stånden,
i händelse af krig, fördubblade afgifter. För behållen vinst af alla kapitaler, skeppsparter
och kompanier åtog sig borgerskapet äfven bevillning med hvar fjerde penning
samt dubbelt i krigstid. För löner samt för tjenstefolk skulle af borgerskapet enahanda
bevillningsafgift utgöras som af adeln. Handtverksgesäller skulle betala 2 d:r.
Såsom krigshjelp skulle allmogen erlägga för hvarje helt mantal 2 d:r, samt för hvar
och en dräng af mer än 15 års ålder 4 d:r och för piga öfver samma ålder i d:r;
dock voro hemmavarande söner och döttrar fria från denna afgift. Arbetsföra inhyseshjon
samt annat tjenstlöst folk borde erlägga lika bevillning med tjenstehjon.
Enligt 1686 års riksdagsbeslut, skulle enahanda bevillningsafgifter, som näst förut
församlade Ständer sig åtagit, äfven utgå åren 1687 och 1688. Underbefälet och
gemenskapen vid indelta armén och båtsmanshållet borde, lika med alla andra i allmän
tjenst anställde personer, under fredstid af sina löner erlägga tionde penningen i
bevillning. Löst folk, hvilket icke hade viss tjenst eller handtering, utan arbetade
för dagspenning, borde betala 6 d:r. Insockne hemmanen i Skåne, Halland, Bohuslän
och Blekinge, hvilka förut, i likhet med rå- och rörs-hemman, varit fria från
den af fast egendom utgående bevillningen, skulle utgöra sådan bevillning med hälften
af hvad för andra frälsegårdar vore stadgadt och följaktligen med 2i d:r för hvarje
helt hemman. Den, som hade mer än ett hus, skulle erlägga hvar fjerde penning
af hyran för de öfriga. I händelse af krig, skulle en eventuel bevillning efter
samma grunder, som för den förra till allmänna gäldens afbetalande anvisade bevillningen
voro fastställda, utgöras under två år. Allmogen åtog sig att erlägga lika bevillning
för hemmavarande barn, af 1 5 års ålder och deröfver, som för tjenstfolk, eller
en d:r för son och 4 d:r för dotter.
Vid den riksdag, som hölls i början af år 1689, förklarade Rikets Ständer, att
de fortfarande åtogo sig lika bevillning som för år 1687 utgjorts, samt dubbel bevillning,
derest krig inträffade. Efter krigets slut borde dock endast enkel bevillning
erläggas. Till fyllande af bristen i Bankens utbetalningar, underkastade sig Ständerna
half kontribution eller bevillning för två år.
5
På satt i 4693 års riksdagsbeslut förklarades, blef under denna riksdag icke 1(^3 2rs
någon bevillning Rikets Stander affordrad; dock skulle, i fall krig utbröte, af landet b"
utgå en sådan eventuel bevillning, som Rikets Ständer under 4686 och 4 689 års
riksdagar sig åtagit.
Under den riksdag, hvartill Rikets Ständer år 1697 blefvo sammankallade, be- 1697 8m
riKsaac.
hofde ej heller något beslut fattas om bevillnings eller dylik kontributions utgörande.
Men eenom Konql. "påbudet af den 42 September 4699 utskrefs för samma år en all- års
kontribution
män kontribution, hvilken i allmänhet skulle utgå med lika belopp, som den vid 4 G86
års riksdag fastställda bevillningen.
En dvlik kontribution för år 1700 och nästföljande år utskrefs eenom derom ocjl
. föliande ars
årligen utfärdade Kongl, påbud, deruti kontributionens belopp och beräkningssätt jemväl kontribution,
bestämdes i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af Rikets Ständer under 1686
års riksdag antagna grunder; dock blefvo de, som icke åtnjöte lön, utan endast hade
»blotta karakterer», befriade från denna kontribution. Likaså frikändes derifrån fordringar
för de, efter 1700 års början, emot förpantningar eller andra inkomster gjorda
försträckningar till kronan samt räntor å medel, hvilka i Lånebanken voro insatta,
likaledes vinster å skeppsparter.
Under åberopande af 4 686 års Ständers beslut och i anseende till fiendernas
infall i riket samt de stora utgifter, som för deras motvärn och i synnerhet flottans
utredning erfordrades, förordnades genom Kongl. Rådets påbud af den 3 Januari 4740, 1710 års
att för samma år skulle utgöras följande allmänna kontribution, nemligen:
utaf alla löner, pensioner, gratialer och benådningar samt presterskapets underhållsspanmål
hvar femte penning; och skulle hemmansräntor och spanmål beräknas
efter markegång. De som endast hade karakterer skulle utgöra enkel kontribution,
eller hvar tionde penning;
utaf Kyrkoherdarne på landet 30 d:r s:mt för 64 mantal;
utaf enskild betjenings och tjenstefolks löner hvar femte penning, då manspersons lön
uppgick till 60 och qvinnas till 30 d:r k:mt;
för hvarje dräng med någon eller ingen lön 4 ,d:r och för hvarje piga med sådan
eller utan lön 2 d:r sant; men för allmogens drängar och hemmavarande sö
ner
skulle allenast en, samt för dess pigor och hemmavarande döttrar Jr d:r
erläggas;
utaf hvarje frälsebonde på helt hemman skulle erläggas 4 d:r och utaf torpare dels
2, dels 4 d:r;
utaf handtverksgesäller 4 och utaf löst folk samt dagsverkare 6 d:r;
utaf hvarje helt frälsehemman 4 0 d;r, hvilken afgift jemväl säterier, ladugårdar samt
rå- och rörs- äfvensom insockne hemman skulle utgöra;
utaf krono- och skatte-bönder 2 d:r för hvarje helt hemman;
utaf kronoräntor, förpantade före år 1700, samt af intresset för dessförinnan gjorda
0
försträckningar till kronan hvar annan penning: dylika sedermera gjorda försträckningar
voro fria från all kontribution;
utaf intressen å enskildes in- eller utrikes fruktbärande kapitaler hvarannan penning;
dock fick det intresse afdragas, sorn klarligen bevisades utgifvas till annan person;
deremot skulle de, som innehade ofruktbara, för näring eller nödtorft och
hushåll icke behöfliga kapitaler, vara underkastade enahanda kontribution eller
hvarannan penning, efter antagen beräkning af 6 procents intresse: men för
de kapitaler, som i Lånebanken innestode, samt för vinst genom rederier eller
andel i skepp, äfvensom för tjäruhandeln, skulle ingen kontribution behöfva erläggas:
utaf all behållen hushyra hälften;
utaf borgerskapet samt städernas magistrats- och ståndspersoner, jemte betjente, äfvensom
af bruken och bergslagen dubbelt emot hvad de förra repartitionslistorna
innehölle.
^ anseende till landets utblottade belägenhet och den allmänna nöden utskrefs,
' genom Kongl. Rådets påbud af den 25 Januari 4741, för detta år, oaktadt de trängande
behofven, endast enkel och vanlig kontribution, eller i allmänhet hälften af de
för år '174 0 påbjudna afgifter. Dessutom skulle dock för år MW af hvarje adelsman,
tjensteman, prest eller borgare erläggas: för peruk £, för fontange likaledes £ och för
vagn 4 d:r; samt af tjenstefolk: för peruk '1 och för fontange I karolin. Vidare
skulle för hvarje eldstad, ingen undantagen, ehvad namn den hade, erläggas i stad £0
och på landet 10 öre s:mt, hvilken afgift dels egare, dels arrendatorer eller hyresman
borde betala. Befriade från denna afgift voro likväl alla rusthåll samt bondhemman,
äfvensom alla fattiga och »förarmade» borgare eller invånare i städerna samt ståndspersoner
på landet.
k 1 t^b t™ Det af Kongl. Rådet utfärdade påbud om 4742 års kontribution är hufvudsakli
gen
lika lydande med den år 4 74 1 utkomna enahanda författning; dock höjdes afgiften
för åkdon och bestämdes sålunda, att för heltäckt vagn skulle erläggas 4 0 d:r, för
halftäckt eller öppen 5 d:r, för karriol, chaise eller kärra £ d:r, »gemene korg- och
arbetsvagnar och kärror undantagna» Härvid förnyades likaledes den i 4 7 4 4 års
påbud meddelade förklaring, att afgift icke behöfde af samma person utgöras för mer
än en peruk, fontange, vagn eller kärra, oaktadt flera egdes.
1712 års j)£ (]e framfarna riksdagar åtagna bevillningar utgingo mycket ojemnt, och
ö' då större delen af de skattskyldige derigenom betungades utöfver deras förmåga, hvarigenom
landets fattigdom tilltoge och det som till statens behof skulle utgå förminskades,
förklarade Konung Carl XII, genom en från Bender den i Juni 4742 utgifven
förordning: att på det den förmögne icke måtte komma att till statsutgifterna bidraga
med mindre eller den oförmögne med mer, än dess vilkor medgåfve, borde skattebidragen
utgöras efter en skälig jemlikhet af egendomen, eller med en efter behofven
lämpad procent af hvar och ens i sådant afseende till visst kapital i penningar uppskattade
egendom. Enligt denna förordning borde de skattskyldige ega »frihet att
»skatta sig sins emellan, allt efter som de pröfvade hvar och ens egendom både uti
»löst och fast efter billigheten kunna tåla, utan att kronobetjenterna sig dermed må
»befatta vidare, än att de, hvar i sin ort, som alle andra blifva skattade»; och förmodades,
att man härvid skulle beflita sig om befrämjandet af det åsyftade ändamålet
■att erhålla en skälig jemlikhet, hvarvid det icke allenast skulle lända alla i gemen, utan
hvar och, en isynnerhet, till lindring i kontributionerna, när ail egendom snarare skattades
högre än lägre, ty derigenom ökades ingalunda den påbjudna konlributionssumman,
utan komme en så mycket mindre andel af densamma att af hvarje skattskyldig
erläggas. Genom åberopade förordning meddelades äfven åtskilliga föreskrifter
till ledning vid uppskattningen af ej mindre fast än lös egendom, äfvensom till upplysning
om hvad under den fasta och lösa egendomen skulle inbegripas. Från kontributionsafgiftens
erläggande befriades allt »hvad publicum samt kyrkor och skolor tillhörde
samt hvad till pios usus vore förlänadt», äfvensom löner, pensioner eller gratialer samt
förläningar af kronan Den fasta egendomens uppskattning skulle ske å den ort, der
densamma vore belägen, men all den lösa egendomen, der egarens rätta hemvist vore.
Uppskattningen skulle på landet förrättas inom hvarje särskildt härad eller socken, efter
som beqvämligast funnes och häradernas storlek fordrade. I städerna skulle ifrågavarande
uppskattning verkställas inom hvart och ett qvarter samt alla, af hvad stånd och
Vilkor de än vore, för sådant ändamål komma tillsammans hos den förnämste i qvarteret,
eller der bästa beqvämligheten funnes. Alla tomter, antingen de voro byggda
eller obebyggda, skulle först uppskattas, och sedermera särskildt åbyggnaderna efter
deras rätta värde. Sedan uppskattningen af fasta egendomen förrättats, skulle den lösa
egendomen uppskattas och början göras hos de minst förmögne, af hvilka hvar och en
sjelf egde uppskatta hela sin lösa egendom. Funnes någons uppskattning vara alltför
ringa, skulle sådant anmärkas och denna uppskattning jemkas till dess skäliga
belopp. På det de skattskyldige måtte vara förvissade, att den utgjorda kontributionen
användes till rikets försvar och andra högst angelägna behof, lemnades hela kontributionsverket
under de skattskyldiges (»undersåternas») egen förvaltning; hvadan Statskontoret
icke skulle ega att sig dermed befatta, utan detta bestyr anförtros åt Bankofullmägtige,
»hvarigenom Bankens kredit jemväl komme att stärkas.» Vid kontributionsverkets
skötsel skulle Bankofullmägtige ega till sitt biträde en viss, dertill årligen
förordnad medlem af Kongl. Bådet. Efter slutad uppskattningsförrättning inom häradet
eller socknen skulle de särskilda uppskattningslängderna insändas till Landshöfdingen
samt det vid uppskattningen förda protokoll, försegladt, förvaras i kyrkan eller häradskistan
till upplysning vid efterföljande enahanda förrättning. Så snart statsregleringen
blifvit uppgjord (»statsverket är slutet») och deraf visat sig, huru stor del under det
nästkommande året erfordrades för rikets oundgängliga behof, borde Bankofullmägtige
eller Kontributionsränteriet tillställas en förteckning på såväl hela den erforderliga summan,
som hvad för hvarje föremål behöfdes; hvarefter Bankofullmägtige skulle uträkna
om i, { eller £ mer eller mindre utaf hvarje hundrade penning borde erläggas; och
8
som oförutsedda, högst angelägna utgifter kunde under året förefalla, borde uträkningen
så uppgöras, att en tillräcklig summa för sådana utgifter funnes i behåll utöfver
hvad förteckningen upptoge. Kontributionsränteriet borde för öfrigt skötas under samma
tysthetspligt, som sjelfva bankoverket, så att ingen främmande finge veta tillståndet
hvarken till inkomst eller utgift. Det öfverskott, som utöfver utgifterna för ett eller
annat år uppkom å kontributionen, skulle reserveras till nästföljande år ooh under tiden,
såvidt möjligt vore, förräntas i Lånebanken. Genom oftanämnda kontributions utgörande
komme alla andra kontributioner, såsom: durchtågsgärden, tionde penningen af
löner, legofolks kontributionen, fjerde penningen af hushyror och kapitaler, eldstadskontributionen,
5 och 2 dalers-kontributionen af hvarje hemman samt presterskapets
kontribution för gårds-mantalen m. m., att upphäfvas och afskaffas.
kontribution ^Ör dr 47förhöjdes den vanliga kontributionen till dubbla beloppet för all
frälsejord; och ålades postbönder, gästgifvare och lotshemmans-innehafvare, såsom fria
från rotering, särskild kontribution, utom den ordinarie. Likaså påbjödos särskilda afgifter
ej allenast af alla frälseqvarnar, utan äfven af hvar och en mjölnare, som emot
skatt eller tulltägt förestode qvarn af hvilken natur som helst. Utaf äldre kronoräntor
samt intressen å äldre kronofordringar och förpantningar skulle hälften erläggas i kontribution.
Arrendatorer borde betala 5 procent utaf deras arrenden. Löntagare skulle
i allmänhet erlägga dubbel kontribution, eller hvar femte penning. Hvarje stad skulle
i öfverensstämmelse med förut utfärdade stadganden utgöra en viss kontingent; men
som hufvudsumman, eller den mellan samtliga städerna fördelade kontingenten, vore så
stor, att den omöjligen kunde utgå, sedan borgerskapets antal högst betydligt aftagit
samt handel och vandel, till följd af det långvariga kriget, nästan alldeles försvunnit,
skulle städernas kontingent modereras och bestämmas till en tredjedel mindre, än hvad
den förut varit; dock borde denna kontingent för år 1714 utgöras dubbelt.
Genom särskild förordning af samma dag, då den fördubblade eller ökade kontributionen
för år 1714 påbjöds, medgaf dåvarande Regering, att hälften af den landet
åliggande kontribution finge erläggas med spanmål.
upphanMn^ L(’->r att icke nödgas öka den vanliga kontributionen, hvilken icke befanns tillräck—
afgift. Hg) skulle, enligt en af Ständernas Fullmägtige vid Kontributionsränteriet i Februari
7716 utfärdad kungörelse, »till en slik upphandlings förnyelse» en allmänt utgående
»penningehjelp och upphandlingsafgifl» utskrifvas och erläggas. Denna personliga afgift
var bestämd till olika, efter de skattskyldiges samhällsställning eller förmögenhet läm
pade
belopp. Sålunda skulle densamma utgå af Kongl. Råd med 30 d:r s:mt, af
civile och militäre embetsman af högre grad än Öfverste med 20 d:r, af Kollegiiråd
med 13 d:r o. s. v, samt af hvar och en tillhörande lägsta tjenstegraden med 2 d:r;
af adelsmän och prester med högst 6 och minst 2 d:r, dock skulle Kapellaner på
Jandet endast erlägga 24 öre; af borgare högst 12 och minst 2 d:r; af handtverksgesäller
dels 1, dels £ d:r; af bönder, jemte deras barn öfver 15 år samt tjenstehjon
-
9
lijon, 24 öro; och af enskildes betjening från 3 till 1 d:r. Hustrurna skulle betala
lika med männerne. Denna afgift skulle uppbäras och levereras samt i Banken insättas
likasom den vanliga kontributionen. För år '1717 förhöj les upphandlings
algiflén
i allmänhet med 60 procent.
Genom Kungl, förordningen den 10 November 1716 föreskrefs en särskild per- 171 ti års
sonlig afgift för varor, som vore mindre »nödiga till oumgängligt bruk» Denna af- öf™fr?£'U'
gift skulle utgöras med visst, efter rangordningen och det stånd, hvartill don skatt- '1
skyldige hörde, bestämdt belopp, hvilket var lägst för högre cmbets- och tjenstemän
samt högst för dem, som icke vore uppförde på rangordningen och ej tillhörde
adeln eller kunde räknas bland de förnämsta borgarne. Högsta afgiften, eller 200
d:r s:mt årligen, skulle erläggas för begagnande af gyllen- och silfverduk samt blommerade
eller randiga sidentyger och utrikes tillverkadt sammet. För dylikt tygs
nyttjande »i smått eller till hufvudkmader» utgjorde afgiften deremot blott högst 6 d:r.
Bland de artiklar, för hvilka sagda afgift borde erläggas, förekommo kläder af satin,
siden, kamelott, atlas, guld- och silfvergaloner samt fransar och broderier, kläder
fodrade med eller förfärdigade af dyrbarare skinn eller kläde, kostsammare hattar,
spetsar, te, kaffe, chocolad, konfektyrer, tobak, vagnar, chäsar och slädar.
Uti Konlributionsränteriels kungörelse om 17IS års kontribution bestämdes denna iris åis
till 15 d:r s:mt af hvarje hemman säteri och frälse, hvaremot säteri- och frälse- kontribution,
egare befriades från kontribution för lösegendom och kapital, samt till 4 d:r af
hvarje krono- och skattehemman, 5 d:r af post- och lotshemman samt oroterade
gästgifvaregårdar, 6 d:r för hvarje par skattlagda qvarnstenar, jemte 4 d:rs mj >1-  nareafgift. Arrendator skulle erlägga tjugonde penningen af arrendet. Utaf löner
skulle innehållas hvar femte penning. Enahanda belopp skulle betalas af det högre
presterskapet samt Pastorer i städerna. Kyrkoherdar på landet borde erlägga 20 d:r
för hvarje 64 hemman. Ståndspersoners och borgares betjening samt bruksfolk och
arbetare skulle erlägga femtedelen af deras lön eller förtjenst, om denna steg till
minst 4 0 d:r; i annat fall skulle husbonde betala för tjenstehjon af mankön 2 och
af qvinkön 1 d:r. För tjenstefolk, begagnadt vid jordbruket, äfvensom för allmogens
hemmavarande barn, borde betalas 1 d:r för man- och { d:r för qvinsperson.
Torpare och husmän skulle erlägga 2 samt friska tjenstelösa personer på landet eller
i städerna 6 d:r. Städernas kontribution fastställdes till ett sammanlagdt belopp af
400,000 d:r. Adelsmän och ståndspersoner, som, efter hvad kändt vore, egde
annan förmögenhet än landtegendom, skulle, i förhållande till egare af sådan egendom,
taxeras till skälig kontribution. Utaf hyror för hus i städerna, tillhörande
adelsmän eller ståndspersoner, som ej idkade handel, skulle hvar tionde penning
betalas i kontribution. Utaf städernas kontribution skulle trefjerdedelar och af all annan
kontribution hälften få betalas med mynttecken och sedlar. Det öfriga borde utgöras
i silfverpennmgar eller kopparplåtar.
Ben-Kom. Bet.
2
10
1719 års
bevilluiug.
Enligt Rikets Ständers förening och bevillning af den SS Maj 1719 till samma
års allmänna kontribution, skulle för sagda år utgöras:
af hvarje helt frälsehemman 5 d:r s:mt samt af insocknegodsen i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän hälften: (Adelns säterier, ladugårdar och rå- och rörshemman
hade genom privilegierna blifvit befriade från all kontribution);
» frälsebonde 1 samt af skatte- och kronobonde 2 d:r för hvarje helt hemman;
» kronoräntor, förpantade före år 1700, samt af intressen å äldre kronofordringar
hvar fjerde penning;
» de från rotering befriade postbönder, lotshemmans innehafvare och gästgifvare 2 d:r;
» frälse mjöl- och sågqvarnar 2 d:r för hvart par stenar, eller en daler, då qvarnen
endast gick höst och vår, samt af mjölnaren dessutom 2 och i sednare
fallet 1 d:r;
» bergslager i allmänhet samt hvart och ett bruk enkel kontribution;
» arrendatorer 2 procent af arrendesumman;
» löner och underhåll hvar tionde penning; hemmansräntorna borde härvid beräknas
efter kronovärdering;
» Biskopar, Superintendenter och Stadspastorer likaledes tionde delen utaf deras
underhåll och lön, men af Lektorer och »Skolebetjenler» samt ringare akademibetjente
m. fl. endast tjugondedelen;
» Kyrkoherdar på landet 15 d:r för hvarje 64 besutna hemman, samt af Kapellaner
och Klockare hälften af 1718 års kontribution;
» adelns torpare och husmän 1 d:r och af andre torpare samt sockenhandtverkare
2 d:r, utom de sistnämndes gerningsören;
» alla friska inhyseshjon i städerna och på landet samt försvarskarlar, tröskare och
dikare 6 d:r;
för enskildes betjening och tjenstefolk samt manufakturarbetare hvar tionde penning
af lönen, då denna utgjorde minst 60 d:r s:mt, och då lönen vore mindre
eller ingen, äfvensom för allmogens hemmavarande barn öfver 15 år, 1 d:r
för mans- och i d:r för q vinsperson;
» handtverksgesäller i städerna och lärlingar öfver 15 år 1 d:r;
af indelta underofficerare, ryttare, soldater och båtsmän tjugonde penningen af hvar
och ens lön;
» borgerskapet en särskild kontingent, bestämd till 90,000 d:r;
» alla, som i städerna egde mer än ett hus, tjugonde penningen af den verkligen
uppburna hyran.
Hvar och en med känd förmögenhet, men hvilken icke egde landtegendom, samt
advokater m. fl. skulle utgöra ifrågavarande kontribution enligt Landshöfdingens
taxering.
Kontributionen borde »betalas i goda penningar eller mynt-tecken och myntsedlar
å 2 öre stycket» (daler s:mt).
11
Utom den vanliga kontributionen, skulle af hvarje hemman erläggas 2 d:r såsom
durchtågsgärd.
Till den nödiga kreditens underhållande och för att betala någon del af rikets 171!) års
gäld, »åtogo sig och beviljade» 1719 års Ständer en betalningsafgifl, hvilken ställdes
under Rikets Ständers Kontors disposition och skulle utgöras med mynt-tecken och
myntsedlar ä 2 öre s:mt för hvarje daler sådant mynt. Denna personliga afgift
bestämdes i de flesta fall för hvarje skattskyldig till samma belopp, som 1718 års
upphandlingsafgift. Förordningarna om dessa begge afgifter voro också till uppställning
och redaktion med hvarandra öfverensstämmande.
Enligt Rikets Ständers bevillning till 7720 års allmänna kontribution, hade un- 1720 års
der samma års riksdag Ständerna, till Kongl. Maj:ts och Rikets tjenst, försvarsver- ltu n"'s'
kels befrämjande och fiendernas förmående till en oförvitlig fred. enhälligt öfverenskomma
om samt påtagit sig att för sagda år utgifva en kontribution, hvilken var
lika med den genom 1719 års författning stadgade enahanda bevillning. Vid
jemförelse mellan dessa begge bevillningsförordningar visa sig endast några få
mindre betydliga skiljaktigheter, hvaribland här anmärkas: nedsättning i bevill
ningen
för sågqvarnar till hälften af dess förra belopp och stadgandet af bevillning
för väderqvarnar med tulltägt. Borgerskapets kontingent nedsattes med afseende å
de afbrända städerna till 85,000 d:r; och blefvo de städer, som, genom fiendernas
härjning eller eljest genom krigets olägenhet och arméernas stånd samt antågande,
mistat sin egendom, frikallade från kontribution å den på detta sätt förlorade egendomen.
Under benämning frcdshjelp åtogo sig Rikets år 1120 församlade Ständer en 1720 års
ytterligare bevillning till Kongl. Maj:ts och Rikets tjenst samt freds- och försvarsver- fiedshielPkets
befordran; hvilken bevillning motsvarade nästföregående års »riksgäldsbevillning»
och utgjordes med samma belopp och efter enahanda grunder.
Genom Kongl, plakatet den 26 Januari 1721 påbjöds och förordnades, att den 1721 års
af Rikets Ständer utlofvade kontribution, äfvensom den ytterligare bevillningen till en 1,evillninsaiIredslijelp,
skulle jemväl för detta år »oafkortadt erläggas alldeles efter 1720 års
beviilningars innehåll och lydelse».
Uti 7:de punkten af 1723 års riksdagsbeslut och ingressen till samma års be- 1723 års
villningsförordning förklarade Rikets Ständer, att, oaktadt de förmodat att, efter kri- förordning."
gets slut, blifva befriade och förskonta från alla extraordinarie utskylder, hade de
dock, enär de ordinarie utgifterna vore otillräckliga, icke kunnat undandraga sig att
göra nödiga sammanskott och bereda penningeundsättningar, på det riket måtte komma
i stånd icke allenast att hindra och förekomma utan ock kraftigt motstå och öfvervinna
all oförmodligen påkommande fara; hvadan Rikets Ständer, på det Kongl. Majit
och fäderneslandet ej måtte lemnäs blottadt, utan fast mera befästas och försvaras,
då påtogo sig »till rikets tjenst, säkerhet och bästa» en årlig kontribution att intill
nästföljande riksdag utgå Den härom, under den 18 September 1723, utfärdade
12
Lön- och
bctalningsafgiften.
1727 års
bevillning.
förordningen innefattar samma bestämmelser oell stadganden som 1720 års kontributionsförfattning,
med tillägg of förklarandet, att afgift icke skulle erläggas för husbehofsqvarnar,
ocb med uteslutande af de i föregående enahanda förordningar intagna
föreskrifter, rörande beviliningsafgiften af tjenstlösa inhyseshjon och dem, sorn suto
lör sig sjelf ve utan att ega handtering eller näring, samt af fördels- och försvarskarlar,
tröskare och dikare. Kolleger och pedagoger vid skolorna befriades från kontributionsafgiften;
och för pensioner samt gratialer nedsattes densamma till 5 procent.
K vad durchtågsgärden beträffade, skulle den »för denna gången komma att anstå och
»hvila, emedan allmogen förklarat sig vilja med sina fordringar för utgjorda skjutser
»och gärder låta tills vidare bero»
I stället för den vid nästföregångna riksdag fastställda ytterligare fredshjelpsbevillning,
skulle af hvarje person utgöras en lön- och betalningsafgift, hvilken bestämdes
för hvarje skattskyldig till samma, efter samhällsställning och förmögenhet
lämpade belopp, som fredshjelpen; dock innehöll förordningen om lön- och betalmngsafgiften
några nya eller förändrade stadganden, såsom: att för de förmögnaste utaf
adeln, hvilka icke egde tjenst och karakter, skulle denna afgift utgå för hvarje dem
tillhörig rusttjenst-häst; att någon afgift icke skulle utgöras för gerningsmäns och handtverkares
på landet hustrur jemte deras döttrar, samt alt innehafvare af pensioner och
expektanslöner, som ej hade annan inkomst eller egendom, icke behöfde erlägga
ifrågavarande afgift. Lön- och betalningsafgiften borde utgöras intill Ständernas nästa
sammankomst; men med afseende å Rikets Ständers ansenliga utgifter för den
långa riksdagen komme denna afgift att under år 1723 endast utgå med halfva beloppet.
Fredshjelpen hade influtit till Statskontoret, men lön- och betalningsafgiften
borde levereras till Rikets Ständers Kontor.
Enligt 4727 ärs riksdagsbeslut, hade Rikets då församlade Ständer, oaktadt de
följder, det långvariga kriget för alla rikets inbyggare medfört, och de landet öfvergångna
svåra missväxtåren samt minskningen af näringsmedel, funnit oundvikligt att,
till rikets försvarsverk och styrka samt hvar och ens så mycket mera tryggade
säkerhet, åtaga sig en sådan extra ordinarie kontribution och utgift, som innefattades
i Ständernas bevillning till en allmän kontribution för 4727 och följande år till nästa
riksdag, hvarom förordningen är daterad den 24 Juli förstnämnda är. Genom denna
förordning nedsattes den dittills med 10 procent utgående bevillningen af alla löntagare
till 5 procent för sådana löner, som vore bestämda i och utbetaldes med penningar.
Kapellaner, Adjunkter och Klockare i mindre städer äfvensom i landsförsamlingar,
hvilkas hemmantal icke öfverstege 50 mantal, blefvo frikaliade från denna afgift. För
oskattlagde torpare och husmän nedsattes afgiften tili hälften af dess förra belopp.
Städernas kontingent minskades till 83,600 d:r, i anseende till medgifven fullkomlig
befrielse från kontributionsafgift för alla de ruinerade, afbrända och förstörda städerna.
Dä Finland, ej allenast under den längre tid, detta land varit under Ryska väldet,
kommit mycket af sig, utan sedermera blifvit hemsökt af svår missväxt och andra
43
olyckor, skulle dervarande befolkning intill nästföljande riksdag endast erlägga hälften
mot deras vederlikar i Sverige. För öfrigt förklarades, att, utan afseende å stånd
och boningsort, de, som genom olyckliga händelser och landsplågor råkat i fattigdom,
icke vore under kontributionen inbegripna.
I afseende på lön- och betalningsafgiften innehåller riksdagsbeslutets 8:de punkt:
att, fastän Bondeståndet, i anseende till missväxt och andra svårigheter, föreburit sm
oförmåga och gerna sökt att undgå denna afgift, hade bemälda Riksstånd likväl måst
derutinnan foga sig efter de öfriga Stånden; och hade Rikets Ständer således, »fast
med stor olägenhet», till rikets gälds afbördande beviljat en lön- och betalningsafgift,
som efter reglementet för Ständernas Kontor komme att till vederbörande kreditorer
och expektanter användas. 4723 års författning om sistnämnda afgifts utgörande
blef således fortfarande tillämpad.
Efter hvad af Kongl, brefvet den 4 4 September 4 727 samt Öfverståthållarens Landshjeipen.
jemte Stockholms Magistrats publikation af den 30 i samma månad inhemtas, hade
Rikets Ständer äfven beviljat en särskild årlig afgift under namn af allmän landshjelp,
hvilken af alla rikets inbyggare skulle utgöras med en åttondedel af det belopp,
hvartill lön- och betalningsafgiften i 4 723 års förordning var bestämd och i
sammanhang med denna afgift uppbäras under 5 års tid från och med år 4 727.
Till den afstannade slottsbyggnadens i Slockholm fortsättande och fullföljande be- Slottshjelpen.
viljades vid 4726 och 7727 års riksdag en årlig afgift, hvilken dock, i anseende till
missväxten och den dyra tiden, ej skulle börja utgå förr än med år 4728, och skulle
motsvara en fjerdedel af lön- och betalningsafgiften samt fortfara i 4 år.
Uti Kongl, förordningen den 4 7 Februari 4 730 meddelades det första stad- Kortstiimpelgandet
om den intill närvarande tid fortfarande särskilda kortstämpel af giften, med hvil- afslftenken
afgift, enligt sagda förordning, åsyftades, att, utan undersåtarnes besvär, en inkomst
skulle till kronan inflyta och kortspelandet såsom ett skadligt tidsfördrif hållas
under tvång och hämmas. Alla spelkort borde stämplas och dervid för utländska
finare kort erläggas 6 och för sämre 4 öre s:mt leken. För inrikes tillverkade kort
uö
bestämdes stämpelafgiften till endast 4 öre för hvarje kortlek.
Genom örte punkten af 7757 års riksdagsbeslut tillkännagafs, att Rikets Ständer 1731 års
omsider kunde, intill påföljande riksdag, befrias och förskonas från alla extra ordi- 1
narie utskyIder; dock hade Rikets Ständer åtagit sig lön- oc t betalningsafgiften,
slottshjelpen samt en mellan städerna öfverenskommen accis.
En särskild afgift tor täckta vagnar, som begagnades inom städerna, föreskrefsVagnsafgiften.
O O O _ O
genom Kongl, förordningen den 26 Juli 7757, hvilken afgift skulle utgå med 6 d:r
för högre embetsman och med ökadt belopp för dem, som tillhörde lägre nummer
på rangordningen, samt med högsta beloppet eller 50 d:r för hvar och en, som
icke egde någon rang. Riksråd och Riksdagsmän voro från denna afgift befriade.
Till följd af Kongl, förklaringen den 75 Mars 7752 öfver 4 734 års yppighets- Styfkjortelförordning,
borde hvarje fruntimmer, sorn ville bereda sig rättigheten att bära styf- a eu‘
Ii
1734 Srs
bevillning
eller försvarshjelp.
kjortlar, erlägga ert årlig afgift af 1 d:r s:mt; och skulle hvar och en sig härom
vid mantalsskrifningen angifva. Styfkjortlars begagnande af allmogens och gemenskapens
af arméen hustrur samt af tjenstefolk blef likväl helt och hållet förbjudet.
Under 1754 års riksdag förenade sig Rikets Ständer om en ny bevillning,
under namn af /örsvarshjelp, hvilken skulle utgå för 1735 och påföljande år till
nästa riksdag och ej fick användas till andra behof eller utgifter, än att sätta
örlogsflottan jemte dertill hörande utredning äfvensom krigsmagten till lands samt
fästningarna i det stånd, sorn rikets värn och trygghet påkallade. Den i afseende
på denna bevillning af Rikets Ständer under den 42 December 1754 utfärdade, efter
andra grunder än föregående bevillningsförordningar uppgjorda författning innehåller
följande hufvudsakliga stadganden:
utaf alla, efter stater och indelningar samt eljest, vid publika verk utgående löner
skulle innehållas 4 procent;
» pensioner och gratialer, öfverstigande 300 d:r s:mt, likaledes 4 procent;
» frälseegendom skulle erläggas 40 d:r för hvarje rusttjensthäst och i samma för
hållande
derefter för i hardt korn utgående ränta;
» jernbruk 6 d:r för hvarje skepp:ds hammarskatt eller 100 skepp:ds tillverkning;
för kronoförpantningar efter år 1700 skulle utgöras 1 procent af räntan;
af arrendatorer en procent af arrendesumman;
» underofficerare och musikanter m. fl. vid armén och flottan 1 d:r;
» Biskopar 60 d:r;
» Kyrkoherdar på landet, efter hemmantalet, högst 30 och minst 4 d:r;
» Kyrkoherdar i större städer med prebenden samt Professorer 20 d:r;
» Kapellaner dels 3, dels 1 d:r;
» Klockare från 12 till 1 d:r;
» Borgmästare i Stockholm och Göteborg 30 samt i öfriga städer högst 12 och
minst 4 d:r;
» Rådmän i Stockholm 20 och i andra städer högst 12 och minst 2 dr;
» förmögnare grosshandlare 60 d:r;
» andre handlande, upptagne i 6 kategorier, högst 50 och minst 4 d:r;
» »societets- och embetsman», dito i 3 dito, högst 40 och minst 10 d:r;
» handtverkare, dito i dito, högst 30 och minst 10 d:r;
» borgare med ringa förmögenhet i större städer 4, i medelmåttiga 3 och i dc
minsta städerna 2 d:r;
» handelsbokhållare och inspektörer 8 d:r;
» köpmansdrängar 6 d:r;
» handtverksgesäller dels 2, dels 1 d:r;
» bergsmän vid Kopparberget högst 20 och minst 5 d:r;
» bruks- och handtverksarbetare 24- öre;
15
•af åbocr på skattlagda hemman I d:r;
» adelns betjenter och kainmarpigor 1 d:r;
i) drängar 20 öre;
» pigor 10 öre;
» arbetsfolk och gerningsmän 1 d:r;
» torpare 10 öre; och
» backstugasittare 8 öre;
Allmogen i Finland skulle blott erlägga hälften af de för dess vederlikar i Sverige
bestämda afgifter.
Som ofvannämnda afgift skulle för åtskilliga, de tre första Stånden tillhörande
personer lämpas efter förmögenhetsvilkor och handel, borde Landshöfdingarne och
magistratspersonerne i städerna samt vederbörande Häradshöfdingar och kronans betjente
på landet, efter en noga och tillförlitligen inhemtad underrättelse om hvar och
ens tillstånd, taxera dem alla till en billig afgift; och borde äfvenså de i förordningen
till näring eller beställning icke uppräknade personer undergå en lika skälig och
billig taxation, hvarvid ingen finge uteslutas. Landshöfdingarne samt Borgmästare och
Råd, äfvensom vederbörande tjenstemän, voro »hardt» ansvarige, om någon, som råd
och förmögenhet hade, förbiginges eller förskonades, eller om den, som oförmögen
vore, blefve, af egenvillighet eller vårdslöshet att efterfråga dess vilkor, emot uppbördsförordningarna,
betungad.
Vid samma eller 1734 års riksdag bibehölls lön- och belalmngsafgiflen, att fortfarande
utgå efter 1723 års författning. Likaså skulle sloltshjelpen äfven dädanefter
oförminskad utgöras; men den af Rikets Ständer år 1731 beviljade bränvinsaccisen
samt a/giften för vagnar i städerna borde upphöra med förstnämnda år.
Under den riksdag, sorn hölls åren 1738 och 1759, blef för den kommande 1738 och
tiden 1734 års bevillningsförfatlning bibehållen, dock med deruti stadgade afgifters ned- '^^ag3
sättande till hälften; hvarvid ånyo förklarades, att denna bevillning eller så kallade
försvarshjelp icke finge användas till andra behof än försvarsanstalterna. För att ytterligare
understödja statsverket, beslöto Rikets Ständer att »vissa mindre nödiga varor
»skulle med en billig konsumlionsaccis beläggas.» Slollshjelpen borde deremot fortfarande
utgå efter förra vanligheten. Lön- och belalmngsafgiflen skulle likaledes komma
att än vidare fortfara samt en ny förordning derom utgifvas i stället för den, som
år 1723 utfärdades och sedermera varit gällande. Denna nya förordning utkom i
Juni 1739 och var till sin uppställning och sina grunder öfverensstämmande med
den förra författningen samt stadgade i de flesta fall enahanda afgiftsbelopp, isynnerhet
hvad de högsta och lägsta afgifterna för de under samma klass förda skattskyldige
beträffade; men den sednare innehöll flera underafdelningar och var således vidlyftigare
samt upptog en mängd tillkomna tjenstebefattningar. På sätt i riksdagsbeslutet
tillkännagafs, hade för allmogens hemmavarande barn och tjenstefolk, från
1739 års början till slutet af år 1742, medgifvits en fjerdedels lindring i lön- och
1741 års
bevillning.
1743 års
bevillning.
16
betalningsafgiflen. Genom den nya förordningen ålades Landshöfdingarne och magistratspersonerne
i städerna samt Häradshöfdingarne på landet att med vissa adjungerade
af hvart och ett Stånd, efter inhemtad underrättelse om hvarje skallskyldigs
belägenhet, verkställa enahanda taxering, som i 1734 års bevillningsförordning stadgades
i afseende på dem, hvilka antingen efter förmögenhet skulle utgöra meranämnda
afgift eller icke vore i förordningen omnämnde; hvarjemte åtskilliga närmare föreskrifter
om dessa taxeringsförrättningar meddelades. Dervid förordnades bland annat,
alt från Hofrätterna och Kollegierna samt regementen och kårer skulle infordras
personella, på stater och aflöningslistor grundade förteckningar. Lön- och betalningsr
afgiften skulle allestädes erläggas å den ort, der den skattskyldige hade sm beställning
eller vore mantalsskrifven, utan att afseende finge fästas derå, att han annorstädes
hade egendom och der betalt samma afgift.
I anseende till de utgifter, som för utförande af det då påbörjade kriget med
Ryssland och en önsklig freds erhållande erfordrades, åtogo sig Rikets Ständer för
åren 4741 med 4744, enligt riksdagsbeslutet af den 22 Augusti förstnämnda år och
Kongl, kungörelsen den 4:sla påföljda September, under namn af försvarshjelp, samma
bevillning, som vid 1734 års riksdag; hvadan den då utfärdade bevillningstörordmngen
ånyo skulle tillämpas; dock blef, med afseende å missväxterna under åren 1739
och 1740, krono-, skatte- och frälse-allmogen befriad från utgörande af mer än halfva
bevillningsafgiften för de två första åren. Enligt nyss åberopade riksdagsbeslut skulle
lön- och betalningsafgiften, äfvensom slottshjelpen, fortfarande utgå på samma sätt
som efter nästföregångna riksdag.
Sedan Rikets Ständer, under år 1742, ånyo blifvit sammankallade, måste de
för 4743 och följande år åtaga sig en vida högre bevillning. Den redan i April
4743, eller 5 månader före riksdagens slut, utfärdade särskilda, endast för samma år
gällande bevillningsförordning är ej allenast i fråga om afgiftsbeloppen, utan äfven
i uppställningen, märkbart afvikande från 1734 års bevillnmgsstadga, men öfverensstämmer
deremot i sednare hänseendet med de under 1720-talet utkomna författningar,
rörande den då utgående så kallade »allmänna kontribution.» Bland de i 1743
års bevillningsförordning påbjudna afgifter torde nedanstående, såsom nya eller i betydligare
grad förhöjda, här böra anmärkas:
för hvarje frälsehemman skulle erläggas 10 och för rå- och rörs- samt insockne
hemman 5 d:r;
» hvarje par stenar i tullmjölqvarn från 3 till 10 d.r samt hälften för säteriqvarn;
af stångjernsbruken 33y d:r för hvarje skeppid hammarskatt, och enahanda bevillning
för frälsesmide;
» kungsgårds-, säteri- och qvarnarrendatorer 6 proc. och af öfrige arrendatorer 3
proc. utaf arrendesumman;
» alla i allmän tjenst anställde personer 8 proc. utaf deras kontanta löner och
skulle
17
skulle för sportler inom Hofrätterna och Kollegierna, äfvensom för pensioner
och öfriga gratialer, erläggas 8 proc.;
af de i hemmansräntor, spanmål eller andra varor utgående löner 12 proc.;
doktorer, advokater, extra ordinarie tjenstemän m. fl., som endast åtnjöte provision,
skulle, hvar i sin ort, taxeras till 2, 3 å 4 gånger det i 1734 års bevillningsförordning
för dem utsatta belopp;
hus- och bruksprester, adjunkter, bokhållare, häradsbetjenter, jemte andra i enskild
tjenst anställde personer, som hade större lön än 20 d:r s:mt, skulle af densamma
erlägga tjugonde penningen;
af alla hushyror i städerna samt af behållna intresset å fruktbara eller till förlag
försträckta kapitaler skulle betalas hvar femte penning;
för hvarje fönsterluft i enskildt eller boställshus, antingen huset beboddes eller icke,
skulle erläggas i Stockholm 16 öre, i större stapel- och uppstäder 12 öre,
i mindre städer 8 öre samt på landet 6 öre; hvilken afgift husegaren borde
erlägga för hela huset, med rättighet att, då rum vore uthyrda på helt eller
halft år, hålla sig till hyresmannen. Samma fönsterafgift skulle betalas af
akademier, konsistorier och skolor samt för rådhus äfvensom för tingshus och
socknestugor. Allmogen skulle endast betala 3 öre för hvarje fönsterluft och
gemenskapen af armén var för husen å sina torp från denna afgift befriad;
för peruk skulle erläggas 2 d:r, men af tjenstefolk endast 20 öre, hvaremot för
fruntimmersperuk borde betalas 5 dr;
för styfkjortlar 2 d:r, men för dem, som af barn begagnades, blott 1 d:r;
för hel- eiler halftäckt vagn 4 d:r;
för chäs eller karriol 2 d:r. Den, som hade flera peruker, styfkjortlar eller vagnar,
behöfde likväl endast betala bevillning för en.
Borgerskapets kontingent höjdes till 150,000 d:r;
Ostindiska kompaniet hade, i anseende till rikets betryckta tillstånd, frivilligt åtagit
sig att för år 1743 betala 50,000 d:r;
Intressenterne i general-tullarrendet skulle erlägga 20 proc. af intresset å deras
lottsedlar.
Genom allmänt stadgande ålades en hvar att aflemna underskrifna förteckningar
på allt sitt folk, hvarvid ej blott namnen på all betjening och allt annat tjenstefolk,
utan äfven beloppet af hvar och ens lön borde uppgifvas. Den, som antingen uppgåfve
lön till mindre belopp än den utgjorde, eller uteslöte någon, för hvilken afgift
skulle utgå, vore skyldig erlägga dubbla beloppet.
Beträffande taxeringarna stadgades, att Bergskollegium borde taxera bruken samt
dervarande betjente och arbetare. I Stockholm skulle taxeringarna verkställas af
Öfverståthåiiaren jemte Magistraten och Borgerskapets Äldste/i de andra städerna af
Landshöfdingen jemte magistratspersonerne. På landet borde, i kronobetjeningens
Bev.-Kom. Bet. 3
18
1744 års
beTillning.
1747 års
bevillning.
närvaro, taxeringen förrättas af Landshöfdingen, eller den han i sitt ställe förordnade,
samt vederbörande Häradshöfding med vissa adjungerade af Adeln samt Preste- och
Bondestånden.
Till följd af Rikets Ständers sedermera, vid samma eller 1742 och 1743 års
riksdag, fattade beslut frikaliades allmogen från fönsterafgiften, och nedsattes åboafgiften
samt den öfriga bevillningen, äfvensom lön- och belalnmgsafgiften för år 1743 till hälften af
dess förra belopp för allmogen i de län, der ett hemman finge fördelas mellan 8 eller flere
åboer. I öfverensstämmelse med derom af Rikets Ständer fattadt beslut, beviljades
för 1744 och följande år en tredjedels nedsättning i den lön- och betalningsafgift,
som enligt 1739 års förordning skulle utgöras af allmogen och dess tjenstefolk.
Beträffande den för år 1743 belöpande bevillningen af manufakturinrättningar och
fabriker i städerna, förklarades genom särskild förordning, att denna bevillning skulle
utgöras med »en procent af aila varors tillverknings- och salupris, utan åtskillnad af
»ämne och materia.» Hallrätterna borde alltså för alla varor och tillverkningar, »som
»vid hallen uppgåfves, i bevillningsafgift uppbära en procent af dessa varors värde.»
Genom Kongl, påbudet den 22 Februari 4744 kungjordes Rikets Ständers beslut
rörande bevillningen för sagda och påföljande år. Vid jemförelse mellan detta påbud
och 1743 års bevillningsförordning visar sig, alt bevillningen i de flesta fall
endast skulle komma att utgå med hälften eller en tredjedel af hvad för förstnämnda
år utgjorts, men för innehafvare af kontanta eller indelta löner samt handels- och
kontorsbetjente m. fl. borde bevillningsafgifterna utgöras med oförminskadt belopp.
Likaså blefvo fönsterafgiften äfvensom öfriga nya afgifter merändels bibehållna oförändrade.
Borgerskapets kontingent nedsattes deremot till 75,000 d:r.
Med afseende å den ansenliga brist, hvarmed statsverket vid 1746 och 1747
års riksdag fanns besväradt, och då förestående mångfaldiga utgifter, isynnerhet för iståndsättande
af försvarsverket och hvad dertill hörde, åtogo sig Rikets då församlade
Ständer, genom bevillningsförordningen aj den 14 December 4747, en till utgående för
följande år intill nästa riksdag påbjuden bevillning; hvarvid Rikets Ständer, enligt
yttrandet i riksdagsbeslutets 8:de §, sökt de utvägar, sorn äro mest naturliga, »då
»de följa förmögenheten och minst betunga den fattige arbetaren, men ansenligen be»lasta
den öfverflödige och slösaren.» Enligt 1747 års bevillning skulle för alla
kontanta löner, arfvoden och tillökningar på eller utom stat erläggas 6 samt för indelta
löner och pensioner 9 proc. Innehafvare af beställning utan lön och de, som
blifvit benådade med karakterer samt vore i verklig tjenst, skulle utgöra enahanda
afgift, som deras vederlikar. Extra ordinarier och advokater samt andre, som endast
åtnjöte provisioner, skulle taxeras till dubbla beloppet af hvad 1734 års bevillningsförordning
för dem stadgade. Innehafvare af frälse-egendom skulle »efter ingifven
»och rigtig befunnen rusttjenstlängd och jordebok i det län, der samma egendom vore
»belägen,» betala 10j öre s:mt för hvarje rusttjenstmark, utan afseende om derför
rustades eller icke. I afseende på denna afgift meddelades för öfrigt hufvudsakligen
19
enahanda bestämmelser, som i efterföljande samt äfven i sednaste (1858 års) bevillningsförordning
äro intagna och således ännu gällande. Af hvar och en, som innehade
pastorat på landet, skulle erläggas 15 d:r för hvarje 64 hela mantal. Pastorer
i städerna skulle taxeras till bevillning, motsvarande 6 proc. af deras inkomster.
Till eklesiastikstaten hörande personer, som egde underhålisspanmål eller hemmansräntor,
skulle erlägga samma afgift som öfrige räntetagare. Med penningelöner försedde
prester och akademiske tjenstemän skulle betala 6 proc , men kyrkobetjeningen
samt akademi- och skollärare endast 4 proc. Patroni ecclesiarum i Skåne, som,
utan att derför hålla adlig rustning, åtnjöte spanmål utaf kronobonden, skulle betala
9 proc. efter kronovärdering.
Magistratspersoner och städernas betjening skulle erlägga lika lönebevillning med
statens tjenstemän, eller 6 proc. af lön och annan inkomst. Näringsidkare i städerna
eller de, som eljest der utöfvade något yrke, skulle betala till beloppet fastställd afgift
efter vissa klasser, bestämda med afseende å den skattskyldiges förmögenhet samt
städernas storlek och rörelse. Sålunda voro grosshandlare i Stockholm och Göteborg
upptagne i 7 klasser till högst 300 och minst 20 d:r. I afseende på bevillningen
af andre handlande samt handtverkare och borgare i allmänhet, hade — utom Stockholm
och Göteborg, der 7 klasser voro bestämda med högsta afgiften 150 och
lägsta 10 d:r för »handelsman» samt högsta afgiften 100 och lägsta 8 d:r för handtverkare
och andre borgare — städerna blifvit indelade i 5 särskilda kategorier med
6 afgiftsklasser inom hvarje kategori och med följande benämningar: »största städerna»,
»medelmåttiga», »mindre», »än mindre» och »minsta». Afgiften för »förmögne handelsmän» i
de »största städerna» utgjorde 100 d:r och för »förmögne» societets- och embetsman,
handtverkare och andre borgare 60 d.r samt för handelsmän minst 10 och handtverkare
6 d:r. Lägsta afgiften var i de minsta städerna 2 d:r för såväl handelsmän
som handtverkare, eller densamma som handtverksgesäller borde erlägga. Skulle
någre handlande eller handtverkare ega sådan känd rörelse och förmögenhet, att
taxeringsmännen funne högsta klassens afgift för ringa, egde de att skäligen öka den
utsatta summan. Deremot kunde afgiften för handlande eller handtverkare af mycket
ringa vilkor nedsättas till hälften af det för de minst förmögne bestämda beloppet.
Adelsmän och magistrats- eller ståndspersoner, som i stad idkade handel, skulle betala
lika afgift med borgare; men då adelsman taxerades, borde »Landshöfdingen ofel»bart
vara hos Magistraten närvarande.» Bruksegare skulle erlägga 16| d:r för hvarje
skepp:d hammarskatt samt efter enahanda beräkningsgrund afgift för frälse-öfversmide.
Likasom i nästföregående bevillningsförordningar, hade för åtskilliga manufaktur- och
bruks- eller fabriksinrättningar vissa afgifter blifvit bestämda, men i allmänhet skulle
manufakturister och fabrikörer taxeras efter särskild afgifts-skala, olika för fabrikörer
inom en del städer och för egarne af enahanda inrättningar inom andra städer samt på
landsbygden.
Skatte- och kronohemmansåboer samt landtboer å frälse- eller skattefrälsehemman
20
skulle i bevillning erlägga 1 d:r å hemman af minst £ mantal, och å halfva hemman
eller mindre hemmansdelar 24, 16 eller 12 öre. Dessutom skulle för skatterättigheten
af egaren dertill betalas 2 d:r för hvarje helt mantal. Post- och lotsbönder samt gästgifvare
skulle fortfarande betala särskilda afgifter, hvilkas belopp vore för de förra
bestämda efter hemmantalet och för de sednare efter gästgifvaregårdens belägenhet.
Gästgifvare samt post- och lotsbönder, som åtnjöte gratial eller inkomst af kronan,
skulle deraf afstå hvar tionde penning. Den, som hade rekognitionsskogar eller kolade
på krono- eller häradsallmänning, skulle betala 4 öre för hvarje stig. Mjölqvarnar
skulle, med afseende å läge och mäldtillgång, taxeras tili någotdera af de för
hvarje stenpar bestämda afgiftsbeloppen, som voro skiljaktiga för frälse- och skattesamt
sqvaltqvarnar. Högsta afgiften för hvarje stenpar var i stad 20 och på landet
8 d:r. För mjöl- och sågqvarnar på säteri- eller rå- och rörsgrund skulle blott erläggas
half afgift. Under rustningen eller hemmanens skattläggning inbegripna, äfvensom
fromma stiftelsers qvarnar voro deremot från bevillningsafgift befriade. För
kungsgårdar och kronoräntor, som förpantats före år 1700, skulle fem proc. af
räntans belopp erläggas; men utaf intresset för kronan dessförinnan försträckta kapitaler
skulle såsom bevillning afskrifvas hvar fjerde penning. Arrendatorer skulle betala
femte penningen af hela arrendesumman; dock borde för de genom auktion
upplåtna arrendena erläggas endast 2 proc. af arrendebeloppet. Innehafvare af enskilda
arrenden borde likaledes betala 2 proc. af nämnda belopp. Intressenterne i generaltullarrendet
skulle erlägga tionde penningen af det å lottsedlarna upplupna intresset.
För fruktbärande kapitaler skulle betalas tionde penningen af intresset och för hyror
5 proc. af deras belopp. Fönsterafgiften skulle utgå med 16 öre för hvarje fönsterluft
i Stockholm, 12 öre för fönsterluften i större stapel- och uppstäder samt 6 öre
i mindre städer och på landet. Hos enskilde personer anställd betjening, såsom sekreterare,
sterbhuskamererare, hus- och bruksprester, hofmästare, informatorer, kassörer,
inspektörer, bokhållare och fogdar m. fl., skulle betala tionde penningen af sina löner,
då dessa öfverstege 20 d:r. För betjening med mindre lön skulle erläggas 1 d:r
16 öre för mans- och hälften för qvinsperson. För hvarje lakej skulle utan åtskillnad
erläggas 2 d:r. Utom den stadgade vanliga tjenstehjons-afgiften, skulle på landet
födde drängar och pigor, som framdeles begåfve sig derifrån och toge tjenst i stad,
dessutom utgöra, hvarje mansperson 4 och hvarje qvinna 2 d:r. För allmogens
hemmavarande barn och de vid jordbruket eller boskapsskötseln begagnade ijenstehjonen
skulle betalas för »fullvuxen» (öfver 21 år gammal) dräng 20 och för piga 12
samt för »halfvuxen» (mellan 15 och 21 år) dräng 12 och piga 8 öre.
I fråga om taxering innehåller 1747 års bevillningsförordning hufvudsakligen
samma stadganden, som den under de näst föregångna åren gällande bevillningsstadga.
Till följd af Kongl, kungörelsen den 2-3 December 1751, grundad på Rikets
då församlade Ständers beslut, fortfor den vid 1746 och 1747 års riksdag åtagna
bevillning att utgå äfven för år 1752.
%\
Till ersättande af de ansenliga omkostnaderna och utgifterna för Konung Fredrik 1752 ärs berlén
1:stes begrafning samt Konung Adolf Fredriks och hans gemåls kröning, hvilka f*'s
kostnader icke kunde bestridas af de vanliga och till vissa behof anslagna statsin- hjelp,
komsterna, funno Rikets under 1751 och 1752 års riksdag församlade Ständer sig
skyldige att, »efter förra tidens bruk och sedvänjo«, åtaga sig en särskild bevillning.
Denna bevillning eller »begrafning#- och kröningshjefpv. skulle under år 1752, efter
vissa klassifikationer, utgöras af hvar och en, som uppnått 15 års ålder Enligt
den härom under den 13 Mars 1752 utfärdade förordning, borde Adelns bidrag i
allmänhet utgå efter antalet af de rusttjenstmarker och tunnor hardt korn, som under
adelsrustningen vore inbegripna. Utaf egare till säterier, utan underlydande
frälsehemman, samt utaf adelsmän, som icke egde sådan egendom, skulle begrafningsoch
kröningshjelpen utgöras med visst bestämdt belopp. Högsta afgiften för adelsmän
var 10 och den lägsta 2 d:r. För Preste- 'Och Borgarestånden tillhörande personer
fastställdes särskilda tariffer, upptagande högst 10 och minst 1 d:r Bönder,
bruksarbetare och handtverkare, äfvensom ståndspersoner på landet, skulle erlägga 1
och rusthållare 2 d:r samt torpare 24 öre. Afgiften för låntagare skulle utgå efter
löneinkomsten och utgöra högst 10 och minst 1 d:r. Bruksegarnes afgift skulle
beräknas efter smidet; dock borde densamma icke öfverstiga 10 eller understiga 4
d:r. Enkor och hustrur borde uppföras till hälften at det belopp, som för deras
män vore stadgadt. Ingen skulle utgöra ifrågavarande afgift i mer än en
egenskap.
Uti den bevillningsförordning, som vid slutet af 1752 års riksdag utfärdades, I752 a||'
finnas bevillningsafgifterna första gången upptagna under särskilda artiklar; hvarjemte n;ng.
i denna förordning, som är daterad den 4 Juni 1752, stadgas, alt de föreskrifna beviilningsafgifterna
skulle utgå för derpåföljande år samt fortfara till och med utgången
af det år, då nästkommande riksdag slutades. Usta artikeln handlar i § 1
om den personella bevillningsafgift, en hvar skulle utgöra, och hvars belopp var för
adelsmän, prester och ståndspersoner högst 4 och minst 2 d:r; för städernas invånare
likaledes högst 4 samt för allmogen d:r. Lägsta afgiften var 1 d:r. De
öfriga §§ af nämnda artikel innefatta åter stadganden om afgifler för tillverkningen
och försäljningen af bränvin. Uti 2:dra artikeln äro de flesta stadganden, som förefunnos
i 1747 års bevillningsförordning, intagna; och denna artikel öfverensstämmer
med åberopade förordning, ej allenast hvad föreskrifternas ordningsföljd och lydelse
beträffar, utan äfven i afseende på de flesta bevillningsafgifternas belopp. Såsom de
hufvudsakligaste skiljaktigheterna mellan 2:dra artikeln i 1752 års bevillningsförordning
och den under år 1747 utfärdade enahanda förordning, torde böra uppgifvas
den förut fastställda lönebevillningens nedsättande till dess halfva belopp eller till 3
procent för penningelöner samt 4.1 procent för indelia löner, äfvensom upphörandet
af bevillning för intresset å fruktbara kapitaler; hvarjemte allmogens hemmavarande
söner och döttrar samt tjenstehjon både i städerna och på landet blefvo för den
n
nästkommande tiden från bevillningsafgift befriade. För rekogmtionsskogar eller kolningsfrihet
på kronans allmänningar förhöjdes afgiften till 8 öre för hvarje stig; och
för den, som kolade på härads- eller sockenallmänningar, skulle, derest afgiften icke
motsvarade hvad rekogmtionsskogarnas eller kronoallmänningarnas innehafvare, utom
bevillningen, borde utgöra, denna afgift ökas, så att desse komme att graveras lika med
innehafvare af kronoskogarna. 3:dje artikeln innehåller de vid 1751 och 1752 års
riksdag stadgade särskilda afgifter för nyttjandet af té, kaffe och chokolad samt tobak,
för bruket af puder samt för vagnar. Enligt denna artikel skulle ej mindre
alla hushåll än hvar och en, som vore sin egen, taxeras efter förmögenhet till 6,
4, 2 eller 1 d:r för friheten att nyttja té, kaffe och chokolad; från hvilken afgift
dock mindre förmögne, hvilka icke begagnade någondera af dessa drycker, befriades.
För tobaks nyttjande skulle hvarje mansperson, tillhörande adeln, presterskapet,
ståndspersonsklassen och borgerskapet i de större städerna, betala 1 d:r. Borgare
i mindre städer skulle erlägga 24 öre samt gesäller och drängar eller arbetare i
städerna 8 öre. Utaf allmogen, jemte dess barn och tjenstehjon, samt arbetsfolk på
landet skulle tobaksafgiften utgöras med 2j öre. För puders brukande skulle, utan
afseende å stånd, kön eller ålder, hvar och en betala 8 öre. Brudfolk vore dock
befriade från denna afgift, och likaså ryttare och soldater, som »endast vid tjenstgöringen
begagnade puder«. För hel- och halftäckta eller öppna vagnar skulle erläggas
i städerna 6 och på landel 3 d:r samt för karioler och chäsar, då egaren icke
erlade vagnsafgiften, 1 d.r. Under 4:de artikeln hade bestämmelserna, angående
taxeringsuppgifterna och andra förteckningar samt uppbördens verkställande och de influtna
medlens levererande, blifvit sammanförda. De rörande dessa ämnen meddelade stadganden
voro i allmänhet lika lydande med förut gällande föreskrifter; dock blef ersättningsansvaret
för någon persons undandöljande eller origtiga uppgifvande förhöjdt
till 4 gånger den derigenom försnillade afgiftens belopp; hvarjemte i 1752 års bevillningsförordning
först infördes stadgandet: att hvar och en, som vöre underkastad
någon afgift, borde vid mantalsskrifningarna-sig angifva och låta i mantalslängden för
den ort. der han hade sin beställning och handtering eller mest vistades, noga anteckna
sig jemte underhafvande och tjenstehjon.
1756 års be- Den vid slutet af 1755 och 1756 års riksdag utfärdade bevillningsförordningen,
villmngsfor- hvilken skulle sälla för 1757 och påföljande år (ill och med det, då nästa riksdag
ordning. . .....
komme att upphöra, är lill uppställning och artikel-indelning lika med 1752 års bevillningsstadga.
Bevillningen för alla slags löner nedsattes ytterligare och skulle endast
utgöra 1-i procent för de löner, som utginge i penningar, samt 2l procent för
löner, bestående i spanmål eller andra räntepersedlar. Likaså nedsattes med halfva
beloppet bevillningen för presterskapets inkomster samt den extra ordinarie tjenstemän
ålagda bevillningsafgift. Pensioner och gratialer frikallades alldeles från bevillning.
Stadgandet angående bevillnings utgörande för rå- och rörs- samt insocknehemman
uteslöts ur förordningen. Adelns, presternes och borgerskapets samt
23
ståndspersonernes enskilde betjente, så af bättre som af ringare vilkor, samt gesäller
och lärlingar vid liandtverkerierna befriades från bevillning. Den särskilda bevillningsafgiften
för fönster upphörde med år 1756. Ur 3:dje artikeln uteslöts stadgandet
om afgift för tobaks brukande; men för öfrigt är denna artikel lika lydande med
3:dje artikeln af 1752 års bevillningsförordning. Vid jemförelse mellan sistnämnda
förordnings Usta och 4:de artiklar samt motsvarande artiklar af 1756 års förordning
visar sig, att dessa artiklar blifvit i sistnämnda författning införda oförändrade. Enligt
7 § i riksdagsbeslutet af den 21 Oktober 1756, hade Rikets Ständer funnit
nödvändigt, att lön- och belalningsafgiflen än vidare fortfore. 1 afseende på slottsbyggnaden
innehåller samma §: att denna bygnad val vore så långt kommen, att
Kongl, familjen kort före samma riksdag kunnat deruti inflytta; men som icke dess
mindre mycket återstode till slottets fullbordande, och Rikets Stunder förelagts en
plau, hvarigenom sådant inom vissa år kunde utföras och slottsbyggningshjelpen
derefter ändtligen upphöra; så vilie Rikets Ständer icke undandraga sig alt än vidare
erlägga denna afgift.
Genom Kongl, cirkulärbrefvet den 25 Oktober 1757 förklarades hvarken fabrikörer
och manufakturidkare eller deras arbetare böra påföras allmän bevillning.
Under den riksdag, som började i Oktober 1760 och slutade i Juni 1762,
åtogo sig Rikets Ständer för 1763 och följande år, till krigsskuIdens afbetalning
och såsom fredshjelp, en förhöjd och i afseende på några afgifter mer än fördubblad
bevillning, för hvars utgörande hufvudsakligen samma grunder fastställdes, som för
den under föregångna år utgjorda allmänna bevillning.
Uppställningen af 1762 års bevillningsförfatlning, eller ordningen af deruti meddelade
stadganden, är likväl så till vida afvikande från 1752 och 1756 års bevillningsförordningar,
att föreskrifterna om de egentliga eller vanliga bevillningsalgifterna, som
i dessa två förordningar utgjorde 2:dra artikeln, blifvit flyttade till början af nu ifrågavarande
förordning, hvars Usta artikel derföre motsvarar 1756 års bevillningsstadgas
2:dra artikel. Bevillningsafgiften för alla, efter eller utom stat, i penningar utgående
löner och arfvoden höjdes till 2 och för aflöning i spanmål eller andra räntepersedlar
till 4 procent. För sportler eller sådana medel, hvilka utöfver sjelfva
lönebeloppen uppbures efter taxor eller särskilda förordnanden, borde erläggas lika
afgift, som för kontanta löner; och skulle, lill upplysning om sportelinkomsten, vederbörande
embetsverk aflemna noggranna förteckningar å hvarje der förekommet
fall eller göromål, då sportler egt rum, äfvensom å dessas belopp. För pensioner
och gratialer, öfverstigande 500 d:r, skulle bevillning erläggas och utgöras med icke
mindre än 12 procent. Advokater, Notari! publici ra. ti. skulle taxeras till bevillning
från minst 12 till högst 40 d:r. Utaf frälseegendom skulle bevillningen utgå
med 21f öre för hvarje rustningsmark och för hvarje helt hemman utsocknefrälse
inom Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän med 10 d:r samt för rå- och rörshemman med
hälften. För pastorater på landet skulle erläggas 22\ d:r, efter vanlig beräkning af
1702 urs
bevillningsförordning.
64 hela mantal. Kapellaners och Klockares bevillningsafgifter fördubblades. Likaså
afgiften för den patroni ecclesiarum anslagna kronotiondespanmål. Enligt den allmänna
tillökningen i afgifterna för näringsidkare jemte alle andre, som inom stad
utöfvade något yrke, skulle grosshandlare i Stockholm och Göteborg taxeras från 50
till 800 d:r, öfrige handlande derstädes från 30 till 400 d:r, fabrikörer och handtverkare
samt andre borgare från 20 till 600 d:r. Skeppare skulle taxeras till bevillning
inom den stad, dit fartyget hörde. Konstnärer och murmästare m. fl., som
icke vore borgare, skulle betala från 12 till 100 d:r, samt hyrkuskar 100 d:r för
hvarje vagn Inom de öfriga städerna skulle likaledes handlande, fabrikörer och
handtverkare jemte andre borgare taxeras till bevillning mellan de lägsta och högsta
afgiftsbelopp, som för hvarje i beviliningsförordningen uppräknad stad vore bestämda.
Sålunda skulle i Norrköping, Malmö, Carlskrona, Gefle och Uddevalla erläggas af
handlande från 25 till 300 och af fabrikörer, handtverkare samt andre borgare från
10 till 180 d:r. Ilandtverksgesäller och lärodrängar skulle i allmänhet erlägga 1 d:r.
Hvar och en, som, utan att idka borgerlig eller annan beskattningsbar näring, egde
fastighet i stad eller annan känd förmögenhet, skulle af taxeringsmännen på ed och
samvete taxeras till afgift efter de omständigheter, hvaruti han sig befunne. Hemmans-innehafvare
på landet, utom allmogen, skulle för rättigheten att tillverka bränvin
erlägga 8 d:r för hvarje helt mantal. För samma rättighet, eller »husbehofsbränningsfriheten»,
skulle hvarje helt hemmans åbo utaf allmogen betala 10 d:r, åboen
å 1- hemman 8 samt å i hemman 5 d:r o. s v. Torpare och gatuhusman, med tillfälle
till utsäde, skulle erlägga 1 j, och, utan sådant tillfälle, 1 d:r. För drängar på landet
samt allmogens hemmavarande söner af mer än 18 år skulle betalas 1 d:r;
men för enskildes betjening af bättre vilkor skulle erläggas lika bevillning, som för
kronans löntagare, eller 2 procent af innehafvande löner. Bruksegare skulle betala
100 d:r för hvarje skeppid hammarskatt och efter samma beräkningsgrund för frälsesmide
För bergsmanshamrar skulle afgiften endast utgå efter 50 d:r skeppundet
utaf hammarskatten. Ej mindre kronobetjeningen än Bergsfogden borde, efter skedd
liqvidation, hvarje år, för taxeringen under det följande året, uppgifva, om smidestillverkningen
vid något bruk öfverstigit det taxerade beloppet. 4fgiften för koiningsfrihet
på rekognitionsskogar höjdes till 16 öre för hvarje stig. För åtskilliga verk
och manufaklurinrättningar skulle erläggas vissa bestämda belopp. Den högsta bevillnirgsafgiften,
eller 1000 d:r, var stadgad för Dylta svafvel- och rödfärgsbruk.
För hvarje sockerbruk, anlagdt före år 1756, skulle betalas 600 och för sedermera
anlagdt sådant bruk 400 d:r. Tullmjölqvarnar, som ginge hela året, åsattes en afgift
af 40 d:r för hvarje par stenar. För andra qvarnar bestämdes olika afgiftsbelopp.
Hvar och en mjölnare, som icke vöre borgare, skulle dessutom betala 4 d:r.
Utaf de i äldre tider förpantade kungsgårdar och kronoräntor skulle erläggas
15 procent af räntornas markegångsvärde. För de mellan åren 1700 och 1740
verkställda
25
Verkställda förpantnlngar och försträckningar skalle betalas 6, och lör de förpantningar,
sorn derefter skett, 2 procent af räntans murkegångsvärde. Kronoarrendatorer
skulle erlägga hvar femte penning af arrendesumman; men om utarrenderingen
skett genom auktion, skulle bevillningsafgiften endast utgöra 2 procent. Intressenterne
i generaltullarrendet skulle, i ett för allt, såsom bevillning erlägga 30,000 d:r,
Jernkontoret 10,000 d:r, Sjöassuranskompaniet 2,000 d:r och lottegarne i Trollhätte slussbyggnad
en fjerdedel af intresset för deras insatta kapital. (Enligt det år 1762 utfärdade
nya privilegium för Ostindislca handelns fortsättande under 20 års tid, från
medlet af år 1766, skulle för hvarje vid denna handel begagnadt skepp, som till
Göteborgs hamn lyckligen och väl återkommit, erläggas 75,000 d:r. Prenumerationsvis
å denna afgift och utan räntas tillgodoberäknande skulle redan före 1762
års slut inbetalas till kronan 1,000,000 d:r.)
Afgiften för de i städerna influtna hyror höjdes från 5 till 6 procent af det i
hyreskontrakterna bestämda belopp; hvarjemte stadgades, att alla sådana konlrakter
skulle för Mantalskommissarien eller annan förordnad person uppvisas.
2:dra artikeln af 1762 års bevillningsförordning innehåller då meddelade stadganden
angående bränvins tillverkande och försäljning samt derför fastställda afgifter.
Enligt hvad i 3:dje artikeln förklarades, hade de vid en och annan föregående
riksdag stadgade afgifterna för nyttjandet af vissa öfverllödsvaror »sällan utgjort hälften
»af det belopp, Rikets Ständer haft skälig anledning påräkna»; hvilket tillskrefs oundvikliga
underslef, då afgifternas beräkning grundade sig på vederbörandes egna angifvande
samt taxeringsmännens godtfinnande. Rikets Ständer ansågo derföre bäst,
att för bruket och nyttjandet af vin, kaffe, té, chokolad, tobak, snus, puder, socker
samt vagnar, chäsar och karrioler »med liera dylika öfverllödsvaror», i ett för
allt, utgjordes vissa afgifter, »lämpade i det närmaste efter de grader Stånden emellan,
»som med billigheten möjligast kunnat utlinnas» Till följd af denna klassifikation
skulle »rikets högste embets- eller tromän, till och med öfverstar», erlägga 20 d:r,
alle öfrige tromän 12 d:r, civile och militärbetjente samt öfrige på rangordningen
uppförde ståndspersoner under tromän 6 d:r, subalternofficerare samt pastorer i mindre
församlingar 4 d:r, andre i rangordningen icke upptagne civile, militäre och
ståndspersoner af bättre vilkor 3 d:r, »grosshandlare samt andre förmögne handelsmän»
uti de största städerna 16 d:r. Lägsta afgiften var bestämd till 4 öre för
ståndspersoners drängar samt löst folk i städerna och till 2 öre för allmogen samt
arbetsfolk på landet; hvilken afgift endast skulle erläggas för friheten att nyttja
tobak.
Bland de i 4:de artikeln af 1762 års bevillningsförordning införda stadganden,
angående taxeringarnas verkställande, förekommer den föreskriften: att ingen af borgerskapet
eller dem, som borde påföras bevillning för handel och rörelse, finge taxeras
till mindre bevillningsafgift, än det belopp hans utskylder till staden utgjorde.
Beu.-Kom. Bet. *
26
Vidare stadgades, att hvar och en skulle före manlalsskrifningarna uppgöra tydliga
och noggranna förteckningar på allt sitt tjenstefolk samt dervid uppgifva hvar och
ens namn och ålder samt den lön, han åtnjöte.
Uti riksdagsbeslutets 7:de § förklarade 1761 och 1762 års Ständer: att de, i
likhet med nästföregående Ständer, funno nödvändigheten fordra, att än vidare fortsattes
med lön- och betalningsafgiftens äfvensom med slottsbyggningshjelpens utgörande.
Till förekommande af bevillningsstadgans orätta uttydande och förklarande hlef,
genom Kongl, cirkulärbrefvet af den 22 April 1763, samtlige Landshöfdingarne ålagdt
att utan uppskof företaga en noggrann granskning af de inkomna taxeringslängderna
och tillse, om förordningen vid taxeringarna blifvit rätteligen iakttagen, samt efter förordningens
mening rätta och ändra hvad dervid blifvit tillgjordt.
I anledning af en mängd inkomna förfrågningar, rörande rätta förståndet af
1762 års bevillningsförordning, meddelade Kongl. Kammarkollegium och Kongl Statskontoret,
i cirkulärbref af den 10 Februari 1764, omständliga utredningar och förklaringar
af de stadganden, vid hvilkas tillämpning osäkerhet eller en, efter bemälda
kollegiers åsigt, origtig uppfattning under taxeringarna eller hos Landshöfdingarne uppstått;
varande dessa utredningar och förklaringar till en del lagda till grund för de
nya eller närmare bestämmelser, som i sedermera utkomna bevillningsförordningar
blifvit införda.
1766 års Till bestridande af de kostnader, som rikets heder ansåges fordra vid det före
brollopsg;ird
sf,ående »giftermåls-förbundet» mellan dåvarande Kronprinsen Gustaf och Prinsessan
af Danmark, Sofia Magdalena, åtogo sig Rikets Ständer »efter förra tiders lofliga
bruk», enligt härom den 27 Mars 1766 utfärdad förordning, en bröllopsgärd, hvilken
skulle utgå under tre års tid från och med sagda år. Med undantag naturligtvis
af inledningen, är denna förordning, så väl hvad de derigenom påbjudna afgifternas
belopp beträffar, som i afseende på uppställning och redaktion, till alla delar
lika iydande med författningen om 1752 års begrafnings- och kröningshjelp
1766 års Enligt 1766 års riksdagsbeslut, hade Rikets Ständer, utom bröllopsgården samt
förordning* ^en bibehållna lön- och belalningsafgiften jemte slottshjelpen, funnit sig föranlåtne att
åtaga sig en ytterligare bevillning, i anseende till de genom sednaste krig föranledda
kostnader, de der icke kunde afbördas medelst kronans vanliga inkomster, som i
deras dåvarande skick ej ens voro tillräckliga för de med riksstyrelsens upprätthållande
förenade oundgängliga utgifter; och förmodade Rikets Ständer, att med denna
ytterligare utgående bevillning åtminstone sådana skulder, som dagligen genom förskrifna
intressen tärde statstillgångarna, skulle efter hand varda betalda. Bevillningsföroi'dningen
af den 15 Oktober 1766, som tillämpades från och med nästpåföljande
år, är redigerad med vida mer omsorg än de förut gällande bevillningsförfattningarna,
och, i fråga om noggrannhet och bestämdhet uti de särskilda föreskrifterna samt
dessas och afgiftsbestämmelsernas ordningsföljd, synes denna förordning jemväl öfver
-
n
träda de i sednare tider utfärdade bevillmngsstadgar, för hvilkas uppställning densamma
dock synes hafva i sagda hänseende varit begagnad såsom föredöme. Uti nu ifrågavarande
bevillmngsförordnings Usta artikel äro stadgandena angående bevillningsafgifterna intagna
under följande rubriker, nemligen: 1:o bevillningen af »embets- och tjenstemän, karakteriserade
personer samt pensionärer»; 2:0 af »frälseegendomar»; 3:o af »ecklesiastikstaten»;
4:o af »städerna»; 5:o af »landtbruk, egare och åboer»; 6:0 af »husfolk, betjente,
tjenstehjon och arbetare i städerna och på landet»; 7:o af »bergverken»; 8:o af »åtskilliga
manufakturier och fabriksinrättningar»; 9:o af »qvarnar»; 10:o af »kronolägenheter
samt af åtskilliga societeter och verk» äfvensom för »fruktbara kapitaler»; och
11:o lindring och undantag för »allmogen i Kopparbergs Ian och Karelen». 2:dra
artikeln handlar om bränvins tillverkning och försäljning samt derför stadgade afgifter.
3:dje artikeln innefattar endast de meddelade föreskrifterna om »bevillningen för
öfverflödsvaror»; och under 4:de artikeln äro alla stadganden angående bevillningstaxermgarna,
uppbörden, afkortningarna samt redogörelsen sammanfattade.
Under 1765 och 1766 års riksdag nedsattes bevillningen för kontanta löner
till 1 procent För indelta löner skulle erläggas 2 procent, då dessa löner endast
motsvarade värdet af 100 tunnor spanmål; men för hvarje 100 tunnor deröfver
skulle bevillningsafgiften ökas med en procent. Någon bevillning för s k. sportler
finnes icke föreskrifven. För karakterer utöfver innehafvande beställning skulle betalas
särskild bevillning, motsvarande det belopp, som för den tjenst, derå karakteren
erhållits, borde erläggas. Från denna afgift frikallades likväl de, som fått »karakter
till upprättelse för liden prejudice». För pensioner och gratialer af mer än
200 d:r skulle bevillningen utgöras efter graderad skala med 1, 3, 6 eller 12 procent.
Bevillningsafgifterna för handlande och andre näringsidkare i städerna blefvo
jemväl minskade, dock ej i fråga om minimiafgifterna. Rikets städer, utom Stockholm
och Göteborg, indelades vid sagda riksdag i 5 klasser med lika afgiftsbelopp
inom hvarje klass. Såsom allmän grundsats föreskrefs, alt handlande, fabrikörer,
handtverkare och andre borgare skulle taxeras efter deras vilkor, rörelse och förmögenhet.
Särskilda, i 10 klasser upptagna afgiftsbelopp fastställdes dels för handlande
och dels för fabrikörer, manufakturister, handtverkare och andre borgare.
Hyresafgiften nedsattes till 5 procent. Stångjernsbruken skulle betala 75 d:r för
hvarje skepp:d hammarskatt, men bergsmanshamrar endast 50 d:r. Hvart och ett
af de i riket då befintliga 17 sockerbruk åsattes särskild bevillning. Högsta afgifterna,
1,200 och 1,100 d:r, skulle utgöras af två sockerbruk i Norrköping. Lägsta
bevillningsafgiften för ett af sockerbruken var 300 d:r. Kungsgårdsarrendatorer, som
enligt Rikets Ständers beslut komme att erlägga räntan med förvandling efter markegång,
skulle icke utgöra annan bevillning, än den hemmansegare i allmänhet vore
underkastade. Bevillningen för Norra Dykerikompaniet höjdes från 500 till 1000 d:r
och för det Södra från 1,000 till 2,000 d:r. För fruktbärande kapitaler, innestående
hos kronan eller banken eller emot inteckning hos enskilde, skulle erläggas
28
ii procent af intresset. Från denna afgift voro dock de kapitaler befriade, sorn tillhörde
publika inrättningar eller omyndiga barn, äfvensom till pios usus nnsiugna
summor. Bevillnmgen för de hos kronan eller i banken insatta kapitaler skulle innehållas
vid utbetalningen af intresset. För de till enskilde utlånade kapitaler skulle
bevillningen »observeras» vid taxeringarna i den ort, der inteckningen var lagen;
hvadan inteckmngsprotokollerna borde tillhandahållas. Låntagaren skulle emot uppbördsmannens
särskilda quilto betala denna bevillning; och var långifvaren, vid förlust af
hela intresset, skyldig att dylikt quitto i afräkning å räntan ovägerligen emottaga.
Öfriga, här ofvan icke omförmälda, enligt 4:sta artikeln utgående bevillningsafgifter
skulle i allmänhet för den tid, 4766 års bevillningsförordning omfattade, utgöras med
samma belopp, som i 4 762 års bevillningsförordning voro föreskrifna. Dessa begge
förordningars stadganden i afseende på de afgifter, som för nyttjandet af så
kallade öfverflödsvaror skulle erläggas, äro, hvad afgilternas belopp och de allmänna
föreskrifterna beträffar, hufvudsakligen lika lydande; men, till följd af de i
Kongl, förordningen den 26 Juni 4 766 stadgade förbud emot nyttjandet af deruti
uppräknade utländska varor, och då genom denna förordning särskild konsumtionsafgilt
föreskrifvits för tobaks nyttjande, blefvo endast vin, té, socker och puder i
samma års bevillningsförordning upptagna såsom de föremål, öfverflödsafgiften afsäge.
Uti föreskriften angående denna afgifts utgörande af städernas näringsidkare åberopades
den vid dåvarande riksdag antagna klassifikation af rikets alla städer. Afgiften
för equipager bestämdes efter egarens ålder och utgjorde i stad 4 00 d:r för hvarje
par hästar, som utaf dertill berättigad person af 30 till 40 års ålder nyttjades för
vagn med 4 hjul. På landet utgjorde afgiften endast hälften af det i stad utgående
beloppet. Riksens Råd samt alle personer af mer än 60 års ålder voro befriade från
equipageafgiften. För öfverflödig betjening, eller kammartjenare och lakejer, utöfver
det för hvar och en på rangordningen uppförd person bestämda antal, skulle erläggas
2 rdr specie (42 d:r).
Uti 4:de artikeln förklarade Rikets Ständer sitt synnerliga missnöje deröfver, att
Landshöfdingarne, dels med anledning af Kongl. Kollegiernas öfver Rikets Ständers
bevillningsförordning utgifna förklaringar (Kammarkollegii och Statskontorets cirkulärbref
den 10 Februari 4 764) och dels af eget godtycke flerestädes vid taxeringarna,
emot Magistraternas och taxeringsmännens bepröfvande och bifall samt emot
bevillningsförordnmgens och andra författningars tydliga lydelse, medelst ansenliga tillökningar
i taxeringarna och ändring i längderna, betungat de skattskyldige utöfver
hvad Rikets Ständers mening varit och en billig proportion fordrat, samt öfverskrida
den ordning och säkerhet, som med edsvurne taxeringsmäns göromål och beslut
följa borde; hvadan och då Rikets Ständers »frivilliga bevillningar och derom utgifna
»förordnanden icke borde eller kunde vara underkastade någon allmän och än
»mindre någon enskild förtydning, explication och arbitrerande«, Kollegierna anbefalldes
att icke utfärda eller tillstyrka några enskilda eller allmänna förklaringar öfver
29
bevillningsförordningen, samt Landshöfdingarne förbjödos att vid taxeringarna göra någon
lindring eller tillökning i de summor, som taxeringsmånnen för en hvar på ed
och samvete utsatt; dock skulle Landshöfdingarne, gemensamt med Magistraterna, afgöra
de tvister och stridigheter, som mellan taxeringsmånnen uppkommit. Deremot och
på det Kongl Majit och kronan icke skulle komma att sakna något i sin tillsländiga
rätt, ålades, vid hårdt ansvar, taxeringsmånnen att icke på något sätt, »till fleres
»oskäliga förskoning missbruka de minsta summorna, som endast för de fattigare i
»hvar klass funnes uttsatta, utan i möjligaste måtto tillse och så laga, att en hvar,
»efter sin styrka, förmögenhet och rörelse, i sin rätta gradation, till afgift så uppför»des,
som han i en rätt och noga proportion mot dess medborgare högst tåla kunde.«
Vidare medgåfvo Rikets Ständer, att, derest inom de städer, som efter sednaste riksdag lidit
skada af eldsvåda, ingen kunde skäligen uppföras i högsta klassen, taxeringsmånnen finge,
såsom tillförene, efter billigheten något derunder minska eller ock alldeles eftergifva
bevillningssumman. Deremot vöre det, å andra sidan, taxeringsmånnen obetaget att,
om någon funnes af så känd förmögenhet, att han kunde tåla högre afgift, än det
utsatta högsta beloppet, påföra honom en sådan deröfver stigande och emot förmögenheten
eller rörelsen svarande bevillning. På landet borde vid de under hvarje år
der först infallande häradsting taxeringarna förrättas af Landshöfdingen i länet, eller
den han i sitt ställe förordnade, Häradshöfdingen samt 3 adelsmän, 3 prester
och 3 bönder, hvilka Landshöfdingen egde utse bland dertill skicklige och i
orten bofaste män. Innan förrättningen börjades, skulle af taxeringsmännen afläggas
samma ed, som vid taxeringarna inom städerna vore föreskrifven. (Redan i 26:te §
af Kongl resolutionen den 16 Oktober 1723 uppå städernas allmänna besvär vid
samma års riksdag stadgades, huru inom städerna taxeringsman skulle utses och taxeringarna
verkställas). De på landet utsedde taxeringsmännen skulle, enligt 1766
års bevillningsförordning, af jordeböcker och mantalslängden samt dertill hörande handlingar,
äfvensom af »säkra berättelser, der sådana behöfdes», göra sig noga kunnige
om alla i orten varande personer, lägenheter, egendomar, inrättningar och näringar
m. m , hvaraf bevillning skulle utgöras, samt derefter å hvart och ett förekommande
ämne på det nogaste lämpa hvad förordningen innehölle. Vid stridiga meningar
mellan taxeringsmännen borde afgiftens belopp bestämmas genom omröstning. Uti
hvad taxeringsmännen afgjort fick ändring icke ske för samma år För öfrigt vore
taxeringsmännen Kongl. Majit och kronan ansvarige, om det funnes, att kronan genom
deras efterlåtenhet kommit i saknad af något som bort påföras och utgöras.
För att med erforderliga underrättelser ur handlingarna taxeringsmännen tillhandagå,
borde kronobetjeningen i orten vid taxeringsförrättningarna vara tillstädes.
Under 4769 och 4770 års riksdag hade Rikets Ständer, enligt riksdagsbeslutets
8:de §, oaktadt de tryckande omständigheter, hvaruti rikets fleste inbyggare under
de näst förflutna åren råkat, funnit sig icke, utan de oundgängliga behofvens åsidosättande,
kunna åstadkomma den önskade betydliga minskningen i dittills utgående
1770 Srs
bevillnings
förordning.
30
bevillningsafgifler, helsi stora, under de förra åren förfallna, afbelalningar å rikets skuld
icke voro fullgjorda, försvarsverket icke finge vanvårdas, åtskilliga genom föregående
författningar och händelser lidande personer måste räddas och förhjelpas till sin rätt,
samt Kronprinsen och Arfprinsarne för »högvigtiga orsaker» måste göra en utrikes
resa. Emellertid hade likväl bevillningen blifvit minskad med mera än en tredjedel
af dess förra belopp, utan beräkning af lön- och betalningsafgif'ten samt slottslijelpen,
som efter vanligheten måste fortfarande utgöras. Den under den 30 Januari 1770,
för detta och påföljande år, utfärdade bevillningsförordning är, med undantag af de
medgifna nedsättningarna i åtskilliga afgifters belopp, i sina flesta delar af samma lydelse,
som 1766 års bevillningsstadga. Embets- och tjenstemäns med fleres lönebevillning
minskades till { proc. af de kontanta och 1 proc. för indelta eller i spanmål
och andra räntepersedlar utgående löner. För alla pensioner nedsattes äfven
bevillningen till i proc. Afgiften för frälse-egendomar skulle endast utgöra 14j öre
för hvarje rustnmgsmark. Paslorernes bevillning bestämdes till 15 d:r för 64 mantal.
Bevillningen af städerna, äfvensom nästan alla andra efter taxerad inkomst utgående
bevillningsafgifter, nedsattes likaledes till $ af den i nästföregående förordning stadgade
afgift för inkomst eller lörmögenhet. Af hyror för hus eller lokaler å stadsegendom
skulle bevillningen utgå med 3 proc. För allmogen nedsattes bränvinsafgiften från
10 til 8 d:r af helt hemman; med hvilket sednare belopp denna afgift skulle fortfarande
utgöras af adel och ståndspersoner. Den för öfrigt jordbruksidkarne ålagda
bevillning minskades likaså med i Enahanda nedsättning medgafs äfven för så kalladt
husfolk samt tjenstehjon och arbetare både i städerna och på landet. Bevillningsafgiften
för stångjernsbruk minskades till 33i d:r för hvarje skeppa] hammarskatt
och i förhållande dertill för tillåtet öfversmide. Tackjernshyttor och osmundssmedjor
befriades helt och hållet från bevillning, »på det tillverkningen måtte så
»mycket bättre befordras» Öfriga till bergverken hänförda bruk och inrättningar
fingo tillgodonjuta den allmänna nedsältningen, hvilken äfven tillämpades å de flesta
manufaktur- och fabriksinrättningar. Sockerbruken undergingo ny uppskattning, dervid
Sahlgrenska sockerbruket i Göteborg uppfördes till högsta afgiften, eller 1000 d:r.
Bevillningen för Dylta svafvelbruk bibehölls oförändrad med 1000 d:r För qvarnar
skedde ingen nedsättning i förra bevillningen, hvilken likaledes bibehölls för de i bevillningsförordningen
uppräknade verk och associationer, äfvensom för fruktbara kapitaler.
Uti förordningens 2:dra artikel, angående beviliningsafgifterna för bränvins tillverkande
och försäljning, infördes åtskilliga dels förändrade dels tillagda stadganden,
men för hvilka här icke torde behöfva redogöras, då bränvinsbevillningen i sednare
lider blifvit helt och hållet skiljd från den så kallade allmänna bevillningen.
Under de i 3:dje artikeln af 1770 års bevillningsförordning upptagna och till
beloppet icke förändrade afgifterna för friheten att nyttja vissa öfverflödsvaror inbegrepos
äfven de i nästföregående enahanda förordning stadgade särskilda afgifter för
31
öfverflödig betjening samt hästar och equipager. För kaffehus skulle erläggas särskild
afgift, uppgående i Stockholm till minst 100 och högst 200 d:r samt i öfriga städer
till 20 å 50 d:r; hvarjemte föreskrefs, att kaffehusidkare borde ställa borgen lör
denna afgift» rigtiga erläggande. Den förut i 1704 års yppighetsförordning intagna
föreskrift om viss afgift för nyttjandet af rök- och snustobak blef nu återigen öfverllyttad
till bevillningsförordningen. 4:de artikeln af 1766 och 1770 års bevillningsförordningar
äro ordagrant lika lydande.
Under 1769 och 1770 års riksdag ålogo sig, enligt Kongl, kungörelsen den
15 Februari sistnämnda år, Adeln samt Preste- och Borgarestånden en personel afgift
till bildande af ytterligare fond för medicinalverket; hvilken afgift skulle utgå med
2 öre af hvarje, dessa Stånd tillhörande, mantalsskrifven person; dock komme mindre
förmögne borgare att endast erlägga 1 och städernas arbetskarlar blott 3 öre.
Den vid slutet af 777/ och 1772 års riksdag utfärdade bevillningsförordning
har samma titel, som de före och under 1720-talet utkomna enahanda författningar,
eller »Rikets Ständers bevillning till allmän kontribution.» Likasom i nästan alla föregående
bevillningsförordningar förklarade Rikets Ständer sig hafva önskat, att rikets
undersåter icke måtte vidare betungas med extraordinarie bevillningar; men detta
syftemål hade icke kunnat vinnas i anseende till den riket vidlådande gäld med derå
löpande ansenliga intressen, nödvändigheten att upprätthålla armén jemte försvarsverket
till lands och sjös, inrättningen af Enkedrottningens hofstat och Arffurstarnes
hofhållning m m Rikets Ständer hade derföre funnit oundgängligt att för 1773
och följande år till och med det, då nästa riksdag komme att slutas, utgöra lika
bevillning, som de enligt 1770 års bevillningsstadga sig åtagit; och då den af Bondeståndet
vid 1765 års riksdag sig särskildt åtagna afgift af 4 öre för hvarje mantalsskrifven
person följaktligen komme att än vidare fortfara, så skulle äfven samma
personliga afgift utgöras af de öfriga Stånden, fastän de i andra hänseenden underkastat
sig drygare bevillning. Vidare förklarade samtlige Riksstånden, att. om ock
Kongl Maj:t funne nödigt inställa bränvinstillverkningen, skulle de i allt fall utan
minskning utgöra bränvinsbränningsafgiften.
Med afseende å de utgifter, som åtgått vid Konung Adolf Fredriks bisättning
och begrafning äfvensom vid Konung Gustaf Hirs och hans gemåls kröning och hyllning,
samt hvad som fordrades för sistbemälde Konungs »förestående eriks-gaturesa»,
hvartill efter urgammal sed en särskild begrafnings- eller kröningshjelp borde af alla
rikets undersåter utgöras, hade Rikets Ständer, enär landets dåvarande ställning icke
medgåfve, att hela den för dessa kostnaders bestridande erforderliga gärd på
en gång åstadkommes tillika med den vanliga bevillningen, funnit lämpligast, att
begrafnings- och kröningshjelpen fördelades på flera år, nemligen 1773, 1774, 1775
och 1776, samt årligen utginge med en tredjedel af den allmänna bevillningen, dock
utan att allmogens konsumtionsafgift för tillverkning och försäljning af bränvin komme
att härigenom ökas. Vidare skulle begrafnings- och kröningshjelpen med vissa be
-
Medicinal
fonden.
1772 nrs
bevillningsförordning.
1779 års
riksdagsbeslut.
32
stämda belopp erläggas af åtskilige från allmänna bevillningens utgörande undatltagne
personer, såsom underofficerare, musikanter, korporaler, båtsmän vid amiralitetet,
borgare, som uppsagt burskap, samt enkor af alla stånd jemte hemmavarande döttrar
och tjenstepigor in. fl. Dessutom skulle till medicinalverkets understöd, i öfverensstämmelse
med 1770 års kungörelse, en särskild afgift, utgörande dels 2 dels I
dels J och dels i Öre, erläggas af hvarje husbonde samt dess hustru och mantalsskrifna
barn. I fråga om de åtagna bevillningsafgifternas uttaxering och uppbärande
samt redovisande förklarade Rikets Ständer, att förut gällande bevillningsförordning
jemte andra derom meddelade stadganden komme att iakttagas. Likaså skulle lönnell
betalningsafgiflen samt slotlslijelpen med flera kronans inkomster fortfarande tili
nästa riksdag utgå på samma sätt, som under den sednast förflutna tiden.
Sedan bränvinsbrännmgens verkställande, genom Kongl, kungörelsen den 74 Sept.
7775, förklarats hädanefter vara att anse »såsom ett regale under förpaktning»,
eftergåfvos från och med år 1776 ej mindre de af Rikets Ständer för fri husbehofsbränning
stadgade bevillningsafgifier, utgörande 8 d:r för hvarje adeln, presterskapet
och ståndspersoner samt 6 d:r för hvarje allmogen tillhörigt helt hemman,
och 2 d:r för innehål vare af torplägenheter, än husbehofsbränningsafgiften å säterier,
äfvensom bränvinsförsäljningsafgiften både i städer och på landet.
Uti 12:le § af riksdagsbeslutet den 26 Januari 1770 förklarades: att, ehuru
Kongl. Majit icke velat besvära sine undersåler med någon ny bevillning, vore Rikets
Ständer likväl öfvertygade, att statsverkets behof icke kunde bestridas med rikets
ordinarie räntor och inkomster; hvarföre Rikets Ständer förenat sig derom, att med
utgörande af 1771 och 1772 års riksdags bevillning vidare komme att till nästa
riksdag fortfara i alla delar, deruti denna bevillning dittills årligen utgått och ej redan
genom Kongl. Majlis förordnanden upphört eller blifvit eftergifven. Sedan, enligt
samma riksdagsbesluts 13:de §. Rikets Ständer, för att, »efter urgammalt bruk, med
»en faddergåfva för H. K. H. Kronprinsen så väl utmärka sin välmening, som ock
»förvara minnet af Kongl. Majlis vid H. K. Höghets dop dem ertedda nåd och he»der»,
förenat sig att utgöra en faddergåfva af 300,000 rdr specie, samt Rikets
Ständer dessutom anslagit 100,000 rdr till ersättande af de genom Kronprinsens
födelse och dop samt riksdagen föranledda utomordentliga kostnader, jemte 100,000 rdr
till Drottningens disposition, och ett särskildt afsatt så kalladt hemgiftskapital å samma belopp
till dåvarande Hertigen af Södermanland (sedermera Konung Carl XIII), samt anvisat en
årlig tillökning af 55,000 rdr i Konungens handpenningar, hvilka derigenom ökades
till 100,000 rdr; så åtogo sig Rikets Ständer att för dessa ökade utgifters bestridande,
från och med 1779 till och med 17S5, årligen utgöra ett frivilligt sammanskott
med de belopp och efter den fördelning, som bestämdes i ett särskildt abiafsked».
För sådant ändamål skulle under sagda tid utgöras en »lindrig samt efter
»stånd och vilkor i möjligaste måtto lämpad» allmän personlig afgift, hvars högsta
belopp
33
belopp, eller det som Riksråden borde betala, uppgick till 2 rdr. För tjenstemän
utgjorde lägsta afgiften 8 skillingar. För Preste- och Borgarestånden tillhörande personer
var högsta afgiften 1 rdr och den lägsta 6 sk. Hemmansbrukare af allmogen
borde erlägga 5 sk. och torpare samt inhyseshjon 4 sk. För hustrur och barn af
15 år skulle erläggas ett mindre, i förhållande till mannens eller fadrens afgift bestämdt
belopp. På sätt riksdagsbeslutet tillika innehåller, eftergaf dock Konung Gustaf
III 100,000 rdr utaf den erbjudna faddergåfvan, under förklarande, att han
önskade, att denna eftergift helst måtte komma dem till lindring, hvilka minst egde
råd och lägenhet att i gåfvan deltaga; hvadan och i öfverensstämmelse med Kongl.
Maj:ts derjemte tillkännagifna mening, korporaler och gemenskapen af armén och
flottan samt det fördubblings- och vargerningsmanskap, som ej hade årstjenst, alldeles
befriades från ifrågavarande afgift, hvilken för torpare och inhyseshjon på landet samt
deras hustrur, barn och tjenstefolk nedsattes med en skilling under det i biafskedet
för dem upptagna belopp
Rikets under 4786 ärs riksdag församlade Ständers beslut innehåller i afseende 1786 5rs
på allmänna bevillnmgen endast det förklarande: att som de gamla skatterna och
vanliga räntorna visserligen ej försloge till de kostnader, hvilka erfordrades för de
anstalter, Kongl. Maj:t funnit sig föranlåten vidtaga till bevarande af rikets säkerhet,
bibehållande af dess heder och anseende samt befordrande af dess verkliga nytta;
bland hvilka kostnader förnämligast förekomme redan bestridda och än vidare förestående
nödiga utgifter, för att sätta försvarsverket och isynnerhet örlogsflottan i ett
så ansenligt tillstånd, som rikets säkerhet påkallade; så hade Rikets Ständer enhälligt
öfverenskommit om och åtagit sig en ny, efter statens behof lämpad bevillning, att
från början af år 1787, då den enligt 1778 års riksdagsbeslut utgående bevillningen
borde upphöra, utgöras under 4 års tid, dock med en proc. minskning i den årliga
bevillningssumman. Det fjerde årets bevillning ansåg dock Konung Gustaf lil sig
kunna återlemna, enligt hvad han i talet vid riksdagens afslutande tillkännagaf.
Sedan Hemliga Utskottet under 4789 års riksdag uppgifvit beloppet af då er- 1789 års
forderliga medel för flottans och landtarméns utrustning samt riksgäldens och löpande beTillninsintressens
betalande, så och under förklarande, att lön- och betalningsafgiften samt
slottshjelpen med flera kronans inkomster borde till nästkommande riksdag fortfara
på lika sätt, som de sedan sistförllutna riksdag utgått, åtogo sig Rikets Ständer, genom
bevillningsförordningen af den 28 April 4789, till krigsgärd och öfriga ofvannämnda
behof, de i denna förordning stadgade årliga afgifter under tiden intill näst
derefter inträffande riksdag.
Yid denna bevillningsförordnings öfverlemnande anmälde Rikets Ständer, att,
till undvikande af den svårighet vid taxeringen och den oreda vid uppbörden, som
nödvändigt måste uppkomma, i fall den då, såsom krigsgärd och till riksgäldens betalning,
åtagna nya bevillning samt den förra, för statsverkets behof afsedda och
Bev.-Kom. Bet. 5
34
fortfarande oumbärliga bevillningen skulle utgå efter två särskilda författningar, hade
den summa, som sistnämnda bevillning vanligen utgjort, eller 12 tunnor guld
(200,000 rdr specie), vid uppgörandet af ifrågavarande förordning sammapslagits med
den summa, 70 tunnor guld (1,166,666f rdr specie), som till de ökade behofven erfordrades;
hvadan hela bevillningssumman komme att uppgå till 82 tunnor guld.
Till åstadkommande af en lika fördelning af de inflytande medlen mellan de behof,
hvartill bevillningen skulle användas, ansågo Rikets Ständer ändamålsenligast, att bevillningssumman
till hela sitt belopp af det då inrättade Riksgäldskontoret uppbures
och fördelades mellan de afsedda föremålen. Vid samma tillfälle anmäldes af Rikets
Ständer, att 5 å 6 tunnor guld skulle Fattas i den erforderliga bevillningssumman, i
anseende till Bondeståndets ändringar i de för detta Stånd af Bevillningsutskottet
föreslagna afgifter, hvilken brist dåmera icke kunde betäckas, sedan Stånden redan
vore åtskilda; hvarföre bevillningsförordningen, detta oaktadt, måste befordras till
verkställighet, sådan Riksstånden den antagit; men för den händelse Kongl. Majit
skulle finna utväg att lindra bevillningens belopp, anböllo Rikets Ständer, att denna
lindring måtte komma Ridderskapet och Adeln samt Preste- och Borgarestånden till
godo, i den mån de åtagit sig en högre bevillning i jemförelse med Bondeståndet.
Föreskrifterna i 1789 års bevillningsförordning äro sammanfattade under 6 artiklar,
af hvilka den 1:sta upptager personella afgifter. Dessa skulle utgöras af hvar
och en i förhållande till dess samhällsställning eller förmögenhet; varande de personella
bevillningsafgifterna bestämda under följande kategorier, nemligen- civil- och
militärstaterna, hof- och stallstatsbetjeningen, Ridderskapet och Adeln jemte dess vederlikar,
som icke vore i tjenst, ecklesiastikstaten, städerna och borgerskapet, brukspatroner
m. fl., adelns och ståndspersoners betjening och tjenstefolk samt allmogen.
Hvar och en af dessa kategorier innefattade en mängd särskilda afgiftsklasser. Under
civil- och militärstaterna förefunnos icke mindre än 42, efter rang eller inkomst ordnade
dylika klasser; och städernas särskilda afgiftsklasser öfverstego 60. Högsta afgifterna
voro för Riksråden 30 rdr samt för civile och militäre tjenstemän öfver
öfverstegraden, Biskopar, de »mest förmögne» grosshandlare, bankirer och handelsmän
i Stockholm och Göteborg samt brukspatroner 20 rdr. De förmögnaste adelsmän
utan tjenst och karakter skulle betala 13y rdr för hvarje adels-rusttjensthäst, som de
egde. Husbönder bland allmogen skulle endast erlägga 20 sk. Enkor skulle betala
samma afgift som deras mäns vederlikar, och de, hvilka åtnjöte lön för flera embeten
eller sysslor, skulle erlägga särskild afgift för hvarje embete eller syssla. Innehafvare
af karakter utan beställning och lön borde utgöra lika afgift med dem, sorn yore i
verklig tjenst. Pensionärer och expektanter, som icke hade annan inkomst, än sin
pension eller expektanslön, voro deremot befriade.
2:dra artikeln af 1789 års bevillningsförordning, som handlar om bevillningen
af lön eller annan inkomst samt af egendom, rörelse och näring m. m., är, utom
de mångdubbelt förhöjda afgiftsbeloppen, i nästan alla delar lika lydande med 1766
35
och 1770 års bevillningsförordningars 1:sta artikel. Alla embets- och tjenstemän
samt betjente, hvilkas löner utginge i kronotionde- och magasins-spanmål eller i hemmansräntor,
skulle erlägga 9 proc. af sådan iöns belopp enligt nästföregående års
markegångspris. De, sorn innehade kontanta löner, borde deraf erlägga 7 proc.
Afgiften af frälse-egendomar bestämdes till 7$ sk. för hvarje rusttjenstmark samt till
hälften af detta belopp, då rustningen utgjordes. Innehafvare af pastorater på landet
skulle inom de flesta länen betala 10 sk. för hvarje helt hemman. Patroni ecclesi
arum
i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän skulle erlägga 8 proc. af innehafvande
kronotionde-spanmåls värde. Uti meranämnda förordning ålades för första gången
domkyrkorna bevillning för deras inkomster, hvilken bevillning skulle utgå med 7,
8 eller 9 proc. efter de för presterskapets lönebevillning stadgade grunder. Afgifterna
af grosshandlare i Stockholm och Göteborg utgjorde från 12$ till 266$ rdr
samt af andre handlande derstädes från 7$ till 133$ rdr; af handlande i Usta
klassens städer från 5 till 100 rdr, i 2:dra klassens från 3$ till 66$ rdr. i 3:dje
klassens från 2 till 45 rdr, i 4:de klassens från 1$ till 23 rdr och i 5:te klassens
från 1$ till 11$ rdr. Utaf alla hyror inom städerna borde betalas 6 proc. För
hvarje frälsehemman skulle erläggas en åboafgift af 1$ rdr och för hvarje krono- och
kronoskattehemman, som beboddes af adelsman, prest eller ståndsperson, 2 rdr.
Stångjernsbruksegare skulle erlägga 16$ och egare af bergsmanshamrar 13$ rdr
för hvarje skepp:d hammarskatt. Sockerbruksegare skulle betala en stämpelafgift af
2 rst för hvarje skålp. socker. Afgiften för Dylta svafvelbruk bestämdes likaledes
uli visst belopp, eller 24, 4 och 2 sk., för hvarje der tillverkadt skeppid svafvel,
viktriol och rödfärg, Sjöassurans- och dykerikompanierna skulle betala hvardera
666$ samt Jernkontoret 3,333$ rdr. Arrendatorer af kungs- och ladugårdar skulle
erlägga samma åboafgift, som innehafvare af kronohemman. För bestämda penningearrendén
skulle betalas 4 proc. af arrendesumman, om egendomens utarrendering
skett genom auktion, men eljest 40 proc. — Uti 1789 års bevillningsförordning förekommer
första stadgandet om bevillning för testamenterade kapitaler, för hvilka, då
de tillfölle andre testamentstagare än make och bröstarfvingar, skulle erläggas 1 proc.
Enligt samma förordning blef allmogens i Kopparbergs län bevillning, med afseende
å grufvehjelpen, nedsatt til! hälften mot hvad rikets öfrige allmoge skulle utgöra.
Uti förordningens 3:dje artikel stadgas, att för hvarje fönsterluft i boningsrum
inom enskilda och embets- eller boställshus skulle betalas särskild afgift, hvars belopp
i städerna var olika för dubbla eller större samt för enkla eller medelmåttiga och
mindre fönsterlufter. Högsta afgiftsbeloppen bestämdes för fönsterlufter i Stockholm
och Göteborg till 8, 5 och 2 sk. I städer af Usta och 2:dra klasserna utgjorde
ifrågavarande afgift 4, 3 och 2 sk., i städer af 3:dje och 4:de klasserna 3 och 2
sk. och i 5:te klassens städer 3 och 1$ sk. Undantagandes allmogen, som endast
skulle erlägga $ sk., borde husegare på landet betala 1$ sk. för hvarje fönster i
36
sätesbyggningen, eller det hus egaren sjelf bebodde, men för fönsterlufter i de öfriga
boningshusen skulle blott erläggas £ sk.
4:de artikeln, motsvarande dittills gällande bevillningsförordnings 3:dje artikel,
bestämmer de afgifter, hvilka borde erläggas för bruket af vissa öfverflödsvaror, och
innehåller till stor del enahanda stadganden, som 1770 års förordning, dock med
högst betydlig skillnad i afgiftsbeloppen. Dessa, likaledes efter rangordningen och
städernas klassifikation utgående, så kallade öfverflödsafgifter skulle betalas dels för
rättigheten att nyttja vin, kaflfe, té, chokolad, socker och puder (högsta afgiften var
6f och den lägsta för handtverkare i samt för hemmavarande söner i rdr; döttrar
skulle blott betala hälften) och dels för equipager samt öfverflödig betjening. Equipage-afgiften
skulle beräknas och utgå för hvarje vagns-, chäs eller ridhäst samt erläggas i Stockholm
och Göteborg ined 5 och i öfriga städer samt på landet med 2irdr. Särskildafgiftskulle
erläggas för kammartjenare, lakejer jemte andre betjenter, dock finge högre embetsman
utan afgift hafva visst, efter vederbörandes rang bestämdt antal dylik betjening. För husprest
skulle betalas 12 och för kock 10 rdr. För hvarje tillverkad kortlek borde,
utom den vanliga hallstämpelafgiften, betalas 4 sk., för hvarje biljard 33J rdr samt
för »spelet la belle» 600 rdr årligen. För hvarje rum med sidentygstapeter borde
betalas 4 rdr, och för äkta förgyllning på stolar, kanapéer och sängar likaledes 1
rdr rummet. För rättigheten att bära sidentyg samt nyttja rök- och snustobak
skulle erläggas särkilda, efter hvar och ens vilkor eller förmögenhet bestämda afgifter
från i till | rdr, dock mindre för tjenstfolk. Allmogen borde erlägga tobaksafgiften
med 4 sk. Hvar och en, som bar fickur af guld, skulle betala 4, och fickur af silfver
2 sk.
5:te artikeln innefattar den »särskilda bevillning till krigsgärd», hvilken af
»Ridderskapet och Adeln, Presterskapet och en del af städernas invånare» skulle utgöras
med 20 sk. för hvarje helt mantal frälse, som funnes i adelns ego och med
1 rdr för hvarje rå- och rörs- eller insockne hemman samt med 4$ rdr för hvarje
helt mantal mensal-, prebende-, annex-, stom- och landskyldshemman samt för kapel
lans-
och klockarebord. De städer, som hade -utsatt hemmantal å sin jord, skulle
erlägga 1$ rdr för hvarje hemman; och för annan, af åker och äng bestående stadsjord
skulle betalas samma belopp, efter beräkning af 100 tunnland sådan jord.
6:te artikeln innehåller i de flesta delar lika föreskrifter angående taxeringar
för bevillningen samt uppbörd, afkortningar och redogörelse, som 1770 års bevillningsforordnings
4:de artikel. Konsistorierna skulle utse taxeringsmännen bland presterskapet.
Taxeringsmännen på landet borde jemväl aflägga ed. Bevillningsmedlen
skulle i Banken insättas för Rikets Ständers Kontors räkning och de i uppbörden
mottagna »riksgäldsfondsedlar» genast till nämnda kontor aflemnas.
Genom ett under år 1790 af Kammarkollegium utfärdadt cirkulärbref erinrades
om äldre författningars stadgande, att taxeringsmännens göromål borde
granskas och pröfvas, samt att bemälda kollegium vore rätt domstol att till pröfning
37
upptaga de besvär, som antingen af kronans ombud eller de skattskyldige kunde i
sådana mål anföras öfver Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut. Efter derom
väckt fråga, förklarades, genom Kongl, kungörelsen den 13 September 1791, att
icke allenast hvar och en, som kunde finna sig vara för högt taxerad, utan äfven
kronans ombud egde att, genom anförda besvär, hos Kongl. Majits Befallningshafvande
söka rättelse uti verkställda bevillningstaxeringar.
Med anledning af stadgandet i 1789 års bevillningsförordning, att bevillning
skulle utgöras för de medel, som genom testamente bortgåfves till andre än testator
make och bröstarfvingar, meddelades genom Kongl, förordningen den 26 Aug
1791 särskilda föreskrifter angående uppbörden och redovisningen af denna bevillning;
hvarefter ytterligare stadganden härom utkommo genom Kongl, kungörelserna
den 12 Juni 1801 och den 28 Januari 1804, hvilka kungörelser fortforo att tillämpas,
intilldess den ännu gällande och i sednaste bevillningsförordning åberopade kungörelsen
af den 11 December 1811 utfärdades.
Sedan Rikets vid fl92 års riksdag i Gefle församlade Ständer garanterat den *792 Sr*
tillkomna och för dem då anmälda ytterligare riksgälden, och då ökade krigsskulder 'SutT
fordrade åtminstone bibehållandet af förut varande inkomster, beslöt o Rikets Ständer,
enligt riksdagsbeslutets sista §, att till nästkommande riksdag utgöra samma bevillning,
som Rikets Ständer sig åtagit enligt 1789 års »allmänna bevillningsplakat»;
hvarjemte Rikets Ständer förbundo sig att, på sätt genom särskild författning komme
att stadgas, i speciemynt eller banko-transportsedlar årligen erlägga någon del af
denna bevillning.
Den författning, till hvilken Rikets Ständer i nyss omförmälda riksdagsbeslut
hänvisade, utfärdades under den 7 Maj 1792 och stadgade: att från och med samma
års början skulle, enligt de särskilda Riksståndens beslut, en viss, till beloppet af
dem bestämd andel utaf bevillningen utgöras i specie eller bankomynt, nemligen: af
Ridderskapet och Adeln, efter tjenstegrad eller förmögenhet, högst 2 och minst y
rdr; af Presteståndet TV:del och af Borgareståndet l:del utaf den för hvartdera Ståndet
belöpande bevillning samt af hemmansegare eller hemmansåboer, tillhörande allmogen,
8 sk., dock med rättighet att i stället betala 9^ sk. riksgäldssedlar, och af torpare
samt inhyses- och tjenstehjon m. fl. 6 sk, med rättighet att i riksgäldssedlar
betala 7 sk. Utaf ståndspersoner skulle bidraget i specie eller bankomynt utgöras
efter hufvudsakligen samma grunder, som Ridderskapet och Adeln antagit. Hustrur
och enkor skulle i sådant mynt betala lika mycket som deras män. För barn öfver
15 år samt tjenstehjon skulle äfven mindre, särskildt bestämda belopp i meranämnda
myntsorter erläggas.
Under åberopande af 3:dje § i 1792 års riksdagsbeslut, enligt hvilken, så snart l_797 ärs
dåvarande Kronprinsen blifvit förmäld, en bröllopsgärd till samma belopp och efter k™110?8^’
enahanda fördelning, som den Rikets Ständer år 1766 sig åtogo, borde upptagas i
det uti annan kronouppbörd vanligen gällande mynt, —blef, genom Kongl, förordnin
-
38
gen den 28 November -1707, en sådan gärd, alldeles lika med den i 1766 års bevillningsplakat
föreskrifna, påbjuden, att under tre år, räknade från och med 1798,
uppbäras efter 6 dir s:mt riksdalern och erläggas med Riksgäldskontorets kreditsedlar.
Till godtgörande af statsverkets kostnader för Konung Gustaf III.s begrafning samt
Konung Gustaf IV Adolfs och hans gemåls kröning, beslöto Rikets Ständer vid riksdagen
år 1800, att den med samma år, enligt 1797 års påbud, tilländagående bröllopsgården
skulle fortfara i 6 år, samt att af denna gärd skulle såsom gåfva aflem
nas
till dåvarande Drottningen 100,000 rdr och till Kronprinsen äfven 100,000 rdr.
För öfrigt medgåfvo Rikets Ständer, att lön- och betalningsafgiften samt slottshjelp
pen och medicinalfonden finge efter förra vanligheten fortfarande utgå. Hvad allmänna
bevillningen beträffade, hade väl Kongl. Majit, från 1800 års slut och till näst
derefter inträffande riksdag, eftergifvit och tiliegnat Riksgäldskontoret statsverkets andel
af denna skatteinkomst; men, sådant oaktadt, fanns dock nödigt höja den förra beviliningssumman
med 60,000 rdr årligen, i anseende till den beslutade realisationen af
nksgäldssedlarna och de s. k. kurantsedlarnas inlösen. För beredande af utväg till
denna förhöjning och till bevillningens billiga fördelning, ändrades och jemkades åtskilliga
stadganden i 1789 års bevillningsförordning, hvarigenom, på sätt riksdagsbeslutet
innehåller, nödiga tillgångar under mellantiden till nästa riksdag komme att beredas för
riksgäldsverkets behof och riksskuldéns afbördande, oaktadt embets- och tjenstemännen
i allmänhet skulle få njuta till en del befrielse och till en del märklig lindring i sin
förra lönebevillning samt bevillningsafgiften för den fattigare arbetande klassen både i
städerna och på landet komme att nedsättas.
1800 års I afseende på uppställning och redaktion af bevillmngsföresknfterna, visa sig vid
förordning, jemförelse mellan förordningen den 15 ani 1800 och 1789 års bevillningsförordning
icke några väsendtliga skiljaktigheter. Den vid 1800 års riksdag utfärdade bevillningsstådgan
är dock vidlyftigare och innehåller flera särskilda klasser samt kategorier,
än den förut gällande förordningen. Den i 1 :sta artikeln upptagna personal finnes
betydligen ökad genom ditförande af dels en mängd särskilde näringsidkare och dels
åtskillige i näst föregående bevillningsförordning icke omförmälde embets- och tjenstemän
samt enskilde betjente. Den personella bevillningen höjdes äfven af 1800 års
Ständer i flera fall.
På sätt i alla sednare bevillningsförordningar stadgats, föreskrefs uti 2:dra artikeln,
att bevillningen för löneinkomst skulle utgå efter en graderad skala; hvarjemte
medgafs befrielse från bevillning för alla löner, som icke öfverstege 200 rdr. Högsta
afgiften bestämdes till 5 procent för indelta eller i tiondespanmål utgående löner och
till 4 procent för kontanta löner af minst 2,500 rdr. Bevillningen af frälseegendomar
höjdes till 8 sk. för hvarje rusttjenstmark. Likaså ökades Pastorernes inkomstbevillning
inom hela riket och fastställdes att i de flesta län utgå med 13 sk. för
hvarje helt hemman inom pastoratet. För domkyrkornas inkomster i spanmål och
39
hemmansräntor skulle bevilloingen utgöra 12 för hundra, sedan derifrån afdragits de
af dessa medel utgående löner. Till ledning för bevillningens påförande inom staderna
stadgades en mängd afgiftskategorier för särskilda yrken eller näringar inom hvar
och en till samma klass hörande stad. Sålunda funnos i förordningen utsatta 15
olika afgifter för grosshandlare i Stockholm och Göteborg, 10 för handelsmän, 12
för fabrikörer, handtverkare och andre borgare, 4 för bryggare samt 6 för krögare
i nämnda städer. Inom lista och 2:åra klassens städer var för handelsmän samt
borgare i allmänhet afgiftskategoriernas antal lika stort. Högsta afgifterna uppgingo
för grosshandlare i Stockholm och Göteborg till 350 rdr samt för handelsmän, fabrikörer,
handtverkare och andre borgare derstädes till 175 rdr. för handelsmän i
lista klassens städer till 130, i 2:dra klassens till 80, i 3:dje klassens till 55, i 4:de
klassens till 30 och i 5:te klassens till 15 rdr, samt för fabrikörer, handtverkare och
andre borgare i städerna af lista klassen till 100 rdr, af 2:dra till 35. af 3:dje till
i 5.V, af 4:de till 9 och i städerna af 5:te klassen till 4j- rdr. Minimiafgifterna bibehöllos
hufvudsakligen vid deras i T789 års bevillningsförordning bestämda belopp; men för
arbetsfolk nedsattes afgiften till hälften. Bevillnmgen för icke burskap egande invånare i
städerna höjdes i allmänhet för dem, som vid taxeringarna kunde hänföras under
kategorien »förmögne». Bevillningsafgiften för alla hyror skulle fortfarande utgå med
6 procent af hyresbeloppet. Bevillningen af jordegare och hemmansåboer undergick
ingen förändring. Nybyggares och torpares bevillning ökades, men inhyseshjons minskades
deremot till hälften af förra beloppet. För barn, betjening och tjenstefolk
bibehöllos förut stadgade bevillningsafgifter, men för löst folk och dagsverkare nedsattes
afgiften till 16 sk. för mans- och 8 sk. för qvinsperson. Jernbruken indelades,
med afseende å deras efter privilegierna egande koltillgång, i 6 klasser, och skulle för
dem erläggas i bevillning högst 6 och minst 2\ procent af det emot hammarskatt eller
rekognition tillåtna smidet. Föregående bevillnmgsförordnings stadgande angående kolningsfrihet
på allmänningar bibehölls oförändradt. Likaså bibehöllos de förra bestämmelserna
i afseende på bevillningen af vissa manufaktur- och fabriksinrättningar samt
mjöl- och sågqvarnar. Bevillningen för äldre arrendens innehafvare, som till kronan
betalde arrendeafgilterna i penningar utan förvandling, höjdes till 50 procent af
arrendesumman samt för äldre arrendatorer af kronoqvarnar och fisken till 35 procent
af räntan. Deremot nedsattes bevillningen för de genom auktion utarrenderade
kronoegendomarna till 2 procent af arrendebeloppet. Till förut meddelade och vid
1800 års riksdag bibehållna stadganden, angående bevillning af åtskilliga kompanier
och inrättningar samt hos kronan innestående räntebärande kapitaler, tillädes föreskrifterna,
att af alla iotterivinster, som uppgmge till eller öfverstege 50 rdr, skulle
innehållas 6 procent såsom bevillning, samt att enskilde aktieegare i diskontverken
skulle betala 6 procents bevillning för den utdelade vinst, som öfversteg
6 procent å aktiekapitalet. Testamentsbevillningen ökades till 6 procent samt
utsträcktes till all behållen lös och fast egendom af minst 100 riksdalers värde.
40
Dessutom ålades vid denna riksdag alle andre arftagare, än makar, bröstarfvingar,
föräldrar eller syskon, att utgöra 2 procents bevillning af den behållna förmögenheten
i sterbhus.
3:dje artikeln, angående bevillning för fönsterlufter, är lika lydande i 1789 och
1800 års bevillningsförordningar.
Den i 4:de artikeln föreskrifna afgiften för rättigheten att nyttja té, chokolad,
socker, puder, vin och andra tillåtna utländska drycker bestämdes att utgå efter
samma grunde-', som den personella bevillningen; hvadan de i 1:sta artikeln upptagna
kategorier samt der uppgifne personer finnas ånyo uppräknade i 4:de artikeln. Högsta
beloppet af nämnda afgift var 15 rdr. Enligt 1800 års förordning skulle den
s. k. equipage-afgiften återigen utgå med olika belopp för särskilda slag af vagnar
och slädar. De vid riksdagen år 1789 stadgade afgifterna för öfverflödig betjening,
kort- och biljardspel, fickur samt möbeltyg, tapeter och kläder af siden bibehöllos
utan förändring. Deremot ökades i några hänseenden afgiften för dem, som rökte
och tuggade tobak eller bagagnade snus. Såsom en ytterligare öfverflödsafgift stadgades,
att för hvarje jagthund skulle betalas 2 sk. samt af den, hvilken egde andra
större eller smärre hundar, utom dem sorn stodo i band eller nyttjades till fårs och
boskaps fredande, 1 rdr för en enda hund och 2 rdr för hvar och en derutöfver.
5:te artikeln innefattar ej allenast den vid 1789 års riksdag af Ridderskapet
och Adeln samt Preste- och Borgarestånden sig åtagna särskilda bevillning till riksgäldens
betalande, utan ock den bevillningsafgift af 8 sk. för hvarje helt krono- och
kronoskattehemman, som jemväl Bondeståndet under 1800 års riksdag för samma
ändamål åtog sig och ålade alle andre innehafvare af dylika hemman.
Uti 6:te artikeln, angående taxering, uppbörd, afkortningar och redogörelse, meddelades,
utom hvad taxeringen beträffade, samma stadganden, som i motsvarande
artikel af nästföregående bevillningsförordning. Taxeringsmännens beslut rörande bevillningens
påförande voro icke underkastade någon förändring, så vida ej den skattsky
Idige kunde visa, att han verkligen vore förfördelad, samt att för hög afgift honom
påförts, eller Landskontoren och andre vederbörande funne, att bevillningsafgifterna
till kronans förlust blifvit för ringa beräknade. Besvär finge icke hindra uppbördens
infordrande enligt taxeringslängderna. Taxeringsmännen skulle, efter derom i laga
tid gjord anmärkning, vara skyldige ersätta kronan, om de uppsåtligen samt emot
bättre vett och vilja minskade den afgift, som borde skattskyldig åläggas i förhållande
till rörelse eller förmögenhet, samt afgiften, oaktadt anstäldt kraf, icke kunde
hos denne utbekommas; men för öfrigt voro taxeringsmännen utan ansvar för sina
tillgöranden och borde, utom i nyss uppgifna fall och då någon särskild upplysning
af dem funnes oundgänglig, icke besväras med förklarings afgifvande.
1800 års Till realisation eller inlösen af f utaf Riksgäldskontorets dessförinnan utgifna
eUer^färmö- kreditsedlar, åtogo sig Rikets Ständer vid 1800 års riksdag att anskaffa 4l million
genhetsafgift. rdr i silfver och för sådant ändamål under åren 1800 och 1801 utgöra en allmän
skatt
41
skall af all förmögenhet i riket. Bland de af Rikets Ständer stadgade och genom
Kongl, påbudet den lf> Juni 1800 kungjorda grunder för denna skatts fördelning
och utgörande samt bestämmandet af det belopp, hvarje skattskyldig skulle erlägga,
torde följande derom meddelade föreskrifter böra här anföras: Från ifrågavarande
afgifts erläggande voro alle befriade, som icke innehade jord eiler annan fastighet och
hvilkas tillgång icke uppgick till 50 riksdalers värde. Förmögenhetens uppskattning
och värdering skulle ske af särskilda, för hvarje härad utsedda, uppskattningskomitéer;
och skulle hvarje sådan Komité bestå af två dertill valde bofaste medlemmar
utaf hvart och ett bland Riksstånden och således af tillsammans 8 ledamöter. Angående
sättet för valens förrättande, hade hvartdera Riksståndet meddelat särskilda
stadganden Landshöfdingen borde inom Komitén föra ordet. Både ordförande och
ledamöter skulle aflägga föreskrifven ed. Uppskattningen samt den föregående granskningen
af hvar och ens förmögenhet borde ske med ledning af mantals- eller uppbördslängden
samt jordeböcker och andra allmänna handlingar, som innehölle upplysning
om befintlige personer samt egendomarnas innehafvare jemte desammas natur
och beskaffenhet. Hvarje skattskyldig vore berättigad att antingen komma personligen
tillstädes eller skriftligen, eller ock genom ombud, anmäla hvad han uti ifrågavarande
hänseende funne för sig nödigt och nyttigt. Uleblefve han, utan alt genom
ombud eller skriftligen göra någon anmälan, egde Komitén uppskatta och beräkna
hans förmögenhet, sådan den kunde utrönas; men om Komitén funne nödvändigt
inhemta hans eget yttrande, borde detta å förelagd dag afgifvas, vid äfventyr att
han i annat fall mäste åtnöjas med hvad Komitén funne för godt bestämma i de
omständigheter, hvarom upplysning sökt erhållas.
Alla icke särskildt undantagna eller från förmögenhetsafgiften befriade hemman
samt lägenheter, verk och inrättningar på landet, af hvad natur de vara måtte,
skulle uppskattas efter sm godhet, beskaffenhet och afkastning, samt jemförelse dervid
anställas med de i hvarje landsort gångbara pris och värden, hvarom nödiga under
rättelser
borde inhemtas af lagfarter, köpebref och åtkomsthandlidgar, så vidt de,
utan hinder i förrättningens fortgång, blefve att tillgå. Vid brukens uppskattning
borde all dertill hörande landtegendom, utom de för brukets kolfångst begagnade
skogar, afskiljas och särskildt taxeras. För bruken voro i denna författning, med
afseende å kol- och tackjernstillgång, samma klasser bestämda, sorn i '1800 års bevillningsstadga.
Hus och andra byggnader i städerna, som blifvit brandförsäkrade
under de sednaste 42 åren, skulle, så vida de sedermera icke tillbyggts eller förändrats,
uppskattas till det vid brandförsäkringen dem åsätta värde samt i orten
gångbara pris; och borde byggnader, som icke voro brandförsäkrade, dermed till
beskaffenhet och öfriga omständigheter jemföras. I)å tomterna icke ingått uti brandförsäkringssumman,
borde de efter storlek och ortens beskaffenhet särskildt uppskattas.
Såsom tomt skulle all inom stadens staket belägen obebyggd jord anses,
Bev.-Kom. Bet. 6
42
hvaremot den utom staketet befintliga stadsjord borde uppskattas efter tunnlandtalet
samt dylik jords godhet och gångbara pris. Den för arrendatorer af kronans egendomar
äfvensom för fideikommissarier belöpande förmögenhetsafgifl skulle fördelas på
20 år och arrende- eller fideikommiss-innehafvaren förskjuta hela algi flen emot rättighet
att af efterträdaren erhålla ersättning för den tid, sorn vid egendomens afträdande
felades i nämnda årtal. För de genom anställda auktioner utarrenderade
kungsgårdar eller kronolägenheter besörjde statsverket förmögenhelsafgiftens liqviderande.
livar och en person, som egde penningar, aktier, utlånta kapitaler eller andra
utestående fordringar, äfvensom hvarje frälseränteegure, vore skyldig att redligen,
pä ära och tro, uppgifva sådan tillhörighet, på det densamma måtto kunna beräknas
för afgiftens utgörande. Enahanda föreskrift gällde äfven för näringsidkares förlag
och tillverkningar samt handlandes varulager och skeppsparter, dock behöfde dessa
icke särskildt upptecknas och uppskattas. Fast egendom skulle uppgifvas der den
vore belägen; men uppgiften å okända tillgångar äfvensom å skulder borde aflemna»
till uppskaltningskomitén i den ort, hvarest egaren vore mantalsskrifven. Mod undantag
af Banken, skolor, hospitaler, lasaretter, barnhus och fattighus, borde alla inrättningar,
verk och kassor för sina kapitaler och fordringar samt andra tillgångar
utgöra ifrågavarande afgift efter samma beräkningsgrund, som enskilde. Uppgifterna
skulle meddelas af vederbörande inrättningars och bolags styrelser eller direktioner;
men för afgiftens utgörande vore inrättningarna eller bolagen sjelfva ansvariga. Gäldenär
egde frihet erlägga formögenhetsafgiften för sm borgenärs fordran, med rättighet
för den förre att af den sednare få den betalda afgiften ersatt. Gäldenär vore
likaledes berättigad att få sm uppgifna skuld afdragen vid beräknandet af värdet å
hans egendom. Då skuld specifikt och bevishgt uppgåfves, koni me don derför belöpande
afgiften att påföras borgenärerne. Banken och Riksgäldskontoret samt alla
andra publika verk, som innehade upplånta medel, skulle uppgifva summariska beloppet
af dessa medel samt erlägga afgiften för deni, med rättighet tili ovilkorlig godlgörelse
vid räntelicjviderna. För löner, öfverstigande 200 rdr, skulle lika procent
utgöras, som för enskilda tillgångar. Besvär öfver uppskatlningskomitéernas åtgärder
och beslut finge anföras hos Kongl. Majit; dock komme sådana besvär icke att uppehålla
verkställigheten af de öfverklagade åtgärderna. Vid uppgifvandet af okänd förmögenhet
berodde pä den skallskyldige att antingen lemna specifik uppgift på sina
tillgångar och skulder, eller i en summa uppgifva hela sin behållning och verkliga
förmögenhet; dock vore han i sednare fallet ovilkorligen pligtig att med ed bekräfta
sin uppgift. Skulle egare af okänd förmögenhet anse för sig skadligt, om hans tillstånd
uppenbarades för andra än Landshöfdingen och uppskattningsmännen. vore
desse ovilkorligen förbundne att i afseende å sådan uppgift iakttaga sin tysthetsed.
På samma sätt skulle den, som egde synbar egendom eller förmögenhet, men deremot
hade skuld, hvars belopp han icke ville hafva bekant, vara berättigad att fä
förhållandet dermed behandiadt med dylik tystnad, så väl vid uppskattningen som vid
uppbörden. Vid nila tillfällen, då fråga förekomme om förmögenhet, som icke vore
synbar eller kunde uppskattas, mäste ed den skattskyldige a (Ibrd ras, nar hälften af
uppskattningsmännen sådant äskade. Hvar och en, som åstundade få sin förmögen
het
under tystnad uppgifven, skulle ovilkorligen vara skyldig att personligen komma
tillstädes hos uppskattningskomitén. Ofver all den uppgift och uppskattning eller
beräkning, som under tyslhetsförbehåll verkställdes, borde särskilda anteckningar föras,
samt hvarje uppskatlningskomité endast meddela ett summariskt sammandrag af den
under tystnad behandlade förmögenhetens belopp, utan att uppgifva de enskilde personerne.
Sedan omförmälda anteckningar blifvit förseglade, skulle de aflemnas till
förvar hos Konungens Befallningshafvande, intilldess de mom samma komité kunde
ytterligare behöfva begagnas eller, efter fulländad uppbörd, i några komité-ledamöters'
öfvervaro förstöras.
Utom Bankens samt skolors, sjuk- och fattigvårds-inrättningars tillhörigheter,
vore från uppskattning vid förmögenhetsafgiftens beräkning befriade: 1:o hvad som
kunde hänföras till husgeråd och inventarier; 2:o fabriker och bruk tillhörande redskap
och inventarier samt utestående fordringar hos bruksfolk och andre arbetare;
3:o kyrkor, kronans hus och magasiner samt alla andra publika hus och byggnader
både i städer och på landet; och 4:0 militieboställen i allmänhet samt alla boställen
i städerna.
Sedan de summariska sammandragen öfver uppskattningsbeloppet mom hvarje
län, hvilka, så snart uppskattningarna försiggått, borde författas, till Kongl. Maj:t utkommit,
skulle Fullmägtige i Banken och Riksgäldskontoret deraf erhålla del, för att
gemensamt med dertill förordnade ledamöter i Kammarkollegium och Statskontoret
afgifva sitt utlåtande angående den procent af förmögenhet eller lön. som erfordrades
och borde utgå för den af Rikets Ständer fastställda realisationsfondens sammanbringande;
hvarefter Kongl. Maj:t komme att utfärda allmän kungörelse om beloppet
af den förmögenhetsafgift, som öfver hela riket skulle utgöras, samt meddela föreskrifter
om uppbördens verkställighet.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda stadgats, blef förmögenhets- eller den så
kallade realisationsafgiften, efter föregångna uppskattningar, genom Kongl, kungörelsen
den 42 Maj 1801 fa tställd till 2'? procent, och skulle vid den då förestående uppbörden
halfva afgiften eller 1i procent erläggas; hvarjemte genom samma kungörelse
bestämdes, huru penningevärdet skulle beräknas och på hvad sätt vid leverering m. m.
borde förfaras, då afgiften utgjordes i arbetadt silfver och guld, äldre myntsorter,
koppar, jern, spanmål, vexlar eller Riksgäldskontorets kreditsedlar. (Värdet å kontrolleradt
verksilfver fastställdes till 20 sk. specie eller banko lodet, guld till 1 rdr
45 sk. dukaten, kopparmynt till 50 rdr skeppundet, garad eller arbetad koppar till
40 och smidd till 42 rdr skeppundet, stångjern till 6 rdr, plåtar till 8 och tackjern
till 2 rdr skeppundet, torr råg till 3 rdr 16 sk., korn till 2 rdr 32 sk. samt
44
1808 ars
krigsgärd.
bafra till 1 rdr 46 slc. tunnan, säkra vexlar å rdr hamb. banko till 47^ sk. samt
Riksgäldskontorets kredilsedlar efter agio af 33j procent.)
Enligt hvad i Kongl, förordningen den 4 November 1802 tillkännagafs, hade
å uppbörden af halfva förmögenhetsafgiften (hvilken ingått med nära 2i millioner rdr
specie, motsvarande en uppskattad förmögenhet af 200 millioner rdr samma mynt)
influtit omkring ^ i silfver och vexlar samt något öfver { i speciemynt och bankosedlar.
Andra hiilften af oftanämnda afgift blef genom nyss åberopade förordning
eftergifven.
Under åberopande af 45:te § i 1772 års regeringsform ulskrefs, genom Kongl,
kungörelsen den 4 Maj 'ISOS, en allmän krigsgård, som borde utgöras i öfverensstämmelse
med de af Rikets Ständer i 1800 års bevillningsstadga antagna och fastställda
grunder samt för år 1808 utgå med Irefjerdedelar af det belopp, som en hvar',
efter föregången taxering, fått sig i bevillning för samma år påfördt; dock skulle
högre eller 40 proc. afgift erläggas för utdelningar åt private aktieegare i diskontverken
och i tullarrendet. Likaledes skulle andra inrättningar, kassor och verk, som
egde fruktbärande kapilaler och fordringar, utgöra enahanda afgift för derå under
året uppiöpande intresse.
Ehuru den af Konung Gustaf Adolf, under den 7 Januari IS09, påbjudna allmänna
krigsgärd, i anseende till den kort derefter inträffade regementsförändringen,
icke kom att utgå, torde dock här, för fullständighetens skull, äfven denna gärd böra
omnämnas. Enligt det derom utfärdade påbud, borde sistnämnda krigsgärd i allmänhet
utgöras med 5 gånger det belopp, som en hvar, efter föregången taxering, fått sig
påfördt såsom bevillning för år 1808, hvarvid dock följande undantag vore medgifna:
Embets- och tjenstemän skulle nemligen endast betala lika mycket, som deras
bevillning utgjorde. Utom de s. k Dannemoraverken, blefvo stångjernsbruken och
bergsmanshamrarna befriade från krigsgärden. Kopparverken skulle utgöra krigsgärden
med samma, belopp, som bevillningen. Af hyror i städerna samt af de i
bevillmngsförordningen uppräknade verk och inrättningar m. m. skulle ej heller krigsgärden
utgå med högre belopp, än den för dem stadgade bevillningsafgift 1809
års krigsgärd borde betalas i tre terminer, eller under Mars, Maj och Juli månader,
med viss andel hvarje gång.
Rikets åren 1809 och 1810 församlade Ständer förklarade i riksdagsbeslutet af
den 2 Maj sistnämnda år: att de funnit dittills gällande bevillningsförfattningar hvarken
medföra ett efter hvarje medborgares förmåga och omständigheter lämpadt beskaltningssätt
eller uppfylla det afsedda ändamålet. Derföre fordrades ovilkorligen ett
nytt bevillmngssystem, hvarigenom de lägre och fattigare folkklasserna kunde vinna
förskoning och lindring samt den förmögnare, medelst en progressivt stigande afgift,
lemna ät stalén ett desto verksammare och kraftigare biträde. Rikets Ständer hade
således ansett sig böra bestämma andra och nya grunder för allmänna bevillningens
utgörande. Enligt dessa grunder borde hvar och en rikets invånare, som ej blifvit särskildt
undantagen, taxeras antingen för behållen inkomst eller för person, egendom och
rörelse; och hade, lill ledning vid dessa förändrade bevillningsgrunders tillämpning,
två särskilda tariffer blifvit upprättade och af Rikets Sländer fastställda. — Den årliga
bevillningssumma. 1809 och 1810 års Ständer sig åtogo, var afsedd att utgöra 2+
millioner rdr banko, och voro deruti inbegripna lön- och betalningsafgiften samt
slollslijelpen och medicina!fonden.
(Enligt Riksgäldskontoret räkenskaper utgjorde detta verks inkomst af bevillningen.
eller afdrag af restitulioner och omkostnader, under år 1806 »Rdr Banko
Specie» 1,578,441: 23. 11 och under år 1808 »Rdr Banko Specie» 1,312,079: 38. 1.
Lön- och betalmngsafgilten uppgick under det förra året till »Rdr Banko Specie»
123,045: 22 och under det sednare lill 106.126: 43. 4.)
Bland de stadganden. som förefinnas i beviliningx/örordningen af den 128 April
4810 och hvilka skulle tillämpas för samma och påföljande år intill slutet af år 1815,
så vida urtima riksdag dessförinnan icke inträffade, torde nedanstående här böra anföras
till upplysning om verkliga beskaffenheten af det vid denna förordnings uppgörande
tillämpade s k. »progressiva bevillningssystem »
För behållen inkomst under 50 rdr skulle ingen afgift erläggas. För 50 rdr
inkomst borde i bevillning utgöras 24 sk eller + proc.; för 100 rdr dito 1 rdr 24
sk eller 1 + proc.; för 200 rdr dito 4 rdr 24 sk. eller 2+ proc.; för 400 rdr dito
1 I rdr eller 2} proc.; för 600 rdr dito 18 rdr eller 3 proc.; för 900 rdr dito
30 rdr eller 3y proc.; för 1,200 rdr dito 45 rdr eller 3f proc.; för 2.000 rdr
dito 95 rdr eller 4J proc; för 4,500 rdr dito 270 rdr eller 5+ proc.; för 8,000
rdr dito 600 rdr eller 7+ proc; för 10,000 rdr dito 800 rdr eller 8 proc.; för
16.000 rdr dito 1,520 rdr eller 9+ proc. och för 20,000 rdr dito 2,000 rdr eller
10 proc. Den i bevillningsförordningen åberopade och dervid bilagda tariffen n:o i
innefattade 50 klasser från och med 50 till och med 20,000 rdr:s inkomst. Den,
som egde inkomst mellan någon af dessa klasser, skulle hänföras till den klass, hvars
summa hans inkomst närmast motsvarade, eller till den närmast högre klassen, om
inkomsten utgjorde medelbeloppet mellan två klasser. Då den behållna inkomsten
öfverstege 20,000 rdr, skulle afgiftsberäkningen höjas med £ proc. för hvarje 1,000
rdr Således skulle för 25,000 rdr:s inkomst betalas 10f proc., eller 2,656 rdr, och
för 40,000 rdr:s inkomst 12+ proc., eller 5,000 rdr. Men för hvarje 1,000 rdr:s
inkomst utöfver 40,000 rdr skulle afgiften endast beräknas TV proc. högre, så att
för behållen inkomst af 50,000 rdr skulle betalas 13+ proc. och för inkomst af
80.000 rdr 15 proc. Från 80,000 till 150,000 rdr:s inkomst borde afgiftsberäknmgen
ökas med -TV proc för hvarje 1,000 rdr samt för ännu högre inkomst med
B’T proc. Såsom behållen inkomst skulle anses hela det öfverskott, som under året
1810 års
bevillningsförordning.
4 G
erhållits genom afkastning af egendom, penningar eller genom näring, rörelse och»
befattning af livad slag sorn helst, sedan derifrån afdragits oundgängliga omkostnader
samt räntor för skuld äfvensom utbetalda hyror. Följaktligen skulle den behållna,
inkomsten utgöras af hela den afkastning, som landtegendom och stadsjord lemnadc-,
efter afdrag af brukningskostnaden, eller utsäde, tjenstefolkets föda och löner, skatter,
byggnaders underhåll samt andra nödvändiga utgifter, hvaribland dock odlings- och
förbättringskostnader icke finge räknas; — hyran af hus i städerna och på landet, efter
aldrag för onera och behöfliga reparationer; — handlandes eller näringsidkare» behållning
af handels-, bruks-, fabriks- eller annan rörelse och näring utöfver aflöning
och arbetskostnader samt andra utgifter för sjelfva rörelsen eller handteringen. Från
åtnjuten inkomst finge icke afräknas hvad som åtginge till underhäll för den skattskyldige
samt hans familj och alla i och för utöfningen af hans yrke, rörelse och
näringsfång icke oundvikligen nödige personer.
Enligt den af Rikets Ständer äfven fastställda och 1810 års bevillningsförordning
likaledes bifogade tariffen n:o 2, skulle bevillning af hvar och en erläggas folden
synbara egendom, han egde eller begagnade, eller den näring, han med eller
ulan behållen inkomst idkade, så framt han icke, enligt tariffen n:o 1, kunde påföras
högre belopp. I afseende på tillämpningen af tariffen n:o 2 stadgades, att alia
hemman, af hvilken natur och beskalfenhet som helst, borde vid forsla årets taxering
indelas och uppskattas efter ortens gångbara pris, så att de hemman, sorn vore
värda 2,000 rdr och derunder, sattes i lägsta eller lista klassen samt hemman af
högre värde i 2:dra och 3:dje klasserna. Så vida icke ett hemmans värde genom
oförutsedda händelser förminskades, komme det alt vid påföljande års taxering bibehållas
i den klass, deruti detsamma vid första taxeringen blifvit införd t. Hemmansafgiften,
som skulle utgå efter graderade skalor, utgjorde för ett helt hemman i lista
klassen 3 rdr, i 2:dra klassen 4 rdr 24 sk. och i 3'dje klassen, uppgående till 4,000
idris värde, 6 rdr samt för hemman af högre eller t. ex. 8,000 rdris värde 12 rdr
C ’
o. s. v. Alla afgifter för hemman, bruk och lägenheter skulle med hela sitt belopp
påföras egaren, antingen han sjelf brukade eller åt annan upplåtit sin egendom.
Landtbo eller arrendator skulle erlägga särskild afgift, motsvarande af den bevillning,
egaren borde för samma egendom utgöra. För stadsjord var afgiften, med
afseende å sådan jords olika värde, bestämd i tre grader, och skulle densamma
utgå efter tunnlandtalet.
Embets- och tjenstemän skulle, då deras lön utgjorde högst 600 rdr, erlägga hälften
och för lön af högre belopp till och med 1000 rdr fidelar samt för lön öfver 1000
rdr Jidelar af den i tariffen nio 1 för motsvarande behållen inkomst stadgade afgift.
Minsta lönebevillningsafgiften var 1 rdr. Från inkomst af tjenst finge icke ränta å
skuld afräknas eller annat afdrag ske, än underhåll och aflöning för de till tjenstegöromålens
bestridande erforderliga biträden samt kostnader för lönebeloppets utbekommande.
47
ÄT foust r ur och hemmavarande mantalsskrifne söner skulle särskild bevillnine
O
utgöras med en proc af mannens eller fadrens bevillmngsafgifl; dock skulle minst
betalas 8 sk. af hustru och 24 sk af son. Hemmavarande döttrar skulle taxeras
still 1 proc. af den för fadren fastställda afgift, dock ej under 16 sk
Från bevillning för lös och fast egendom voro alla personer och inrättningar
befriade, som i nu gällande bevillningsförordning äro derifrån frikallade. Dessutom
voro en mängd befrielser eller undantag för vissa orter, näringsidkare eller kommuner
medgifna.
iöU 2:dra artikeln af 1810 års bevillningsförordning stadgades följande särskilda
afgifter, nemligen: 2000 rdr för Dykerikompamel, tionde penningen af den årliga
utdelning till enskilde aktieegare i diskontverken och tullarrendet, som ölverstege
6 procent, samt likaledes tionde penningen af nummerlotterivinster öfver 50 rdr.
För frälseegendomar höjdes den s. k grundskattsafgiften till 8 sk. för hvarje rusttjenstmark.
Förut stadgade bevillmngsafgifter för intressen å Trollhätte slussverks
lottsedlar samt testamenterad egendom af minst 300 rdrs värde bibehöllos. För
•qvarlåtenskap, som tiilfölle arfvingar i fjermare led än syskon, höjdes afgiften från 2
till 3 procent F'or gåfva bestämdes enahanda afgift som för testamenten, eller 6
procent af gåfvans värde; hvarjemte för fideikommisser, sorn dädanefter stiftades till
lörman för närmare eller fjermare slägting eller o.kyld person, föreskrefs en afgift
af 10 procent utaf det värde, ortens taxeringsman åsatte fideikommisset. I stället
lör den vid sockerbruken förut erlagda slämpelbevillning af 2 rst. för hvarje skålp
toppsocker, skulle, såsom särskild bevillriingsafgift, vid förtuflningen betalas dels 1 rst,
■dels 8 rst. för livart och ett skalp, inkommande socker. Vid export af alun skulle
likaledes en särskild bevillningsafgift för hvarje tunna erläggas; hvaremot den alunbrukens
egare tillförene ålagda bevillning komme att upphöra. Afgiften för biljarder
böjdes i Slockholm och Göteborg samt 1 :sta klassens städer till 50 rdr.
I fråga om taxeringsförrättningarna ansågo Rikets vid 1809 och 1810 års
riksdag församlade Ständer åtskilliga nya eller förändrade föreskrifter böra meddelas;
varande en del af dessa, i bevillningsförordmngen då första gången införda,
stadganden vid följande riksdagar bibehållna och genom tillagda bestämmelser vidare
utvecklade. Enligt 2 § i 3:dje artikeln af 1810 års bevillningsstadga borde på
landet taxeringarna beredas genom särskilda socknevis utsedda komitéer, bestående,
utom Pastor, af 6 vid sockenstämma valde ledamöter, nemligen två af Ridderskapet
och Adeln, tre af Bondeståndet och en ståndsperson. Dessa »Beredningskomitéer»
skulle emottaga taxeringsuppgifterna, jemföra dem med mantalslängden och andra
erhållna uppivsningar, bereda grunderna för hvar och ens debitering samt föreslå
det bevillnmgsbelopp, som efter komiténs kännedom och öfvertygelse borde, till
följd af bevillningsstadgans bestämmelser, hvarje skattskyldig påföras Flera socknar
inom ett större eller tvä mindre pastorater kunde förena sig om en gemensam Beredningskomité;
dock finge antalet af sådan komités ledamöter icke öfverstiga 1.
48
Skulle inom samma socken tillgång icke finnas på personer af alla de klasser, hvaraf
Beredningskomilén borde bestå, kunde i stället väljas komitéledamöter af andra
klasser. Samtlige ledamöterne af Beredningskomilén skulle aflägga föreskrifven ed.
Till bemälda Komité borde aflemnas enahanda uppgifter, som vid mantalsskrifningen
skulle meddelas; hvarjemte den skattskyldige borde uppgifva hela sin behållna inkomst
för det nästföregående året, hvilken inkomst skulle utgöra grunden för hans
taxering efter tariffen n:o I; då deremot bevillningsafgiften efter tariffen n:o °2 skulle
grunda sig på manlalsförteckningen. Taxeringskomité!), som utgjorde andra instantien
vid behandlingen af ifrågavarande beskattningsärenden, skulle på landet beslå af
nio af samt inom socknarnas Beredningskomitéer valde ledamöter, nemligen: två af
Bidderskapet och Adeln, två af Presteslåndet, två ofrälse ståndspersoner och tre af
Bondeståndet. Större härader skulle af Landshöfdingen indelas i tvä eller flera taxeringsdistrikt;
men bestode häradet blott äfen socken eller ett pastorat, kunde församlingen, i
stället för Berednings-, omedelbart utse Taxeringskomité. Landshöfdingen eller den, han utsåge
att å sina vägnar dervid vara tillstädes, skulle vara ordförande Hvad för öfrigt i 4 810
års bevillningsförordning finnes stadgadt, rörande Taxeringskomitéernas åligganden samt
taxeringarnas förrättande sä väl på landet som i städerna, är hufvudsakligen öfverensstämmande
med derom ännu gällande föreskrifter; men i afseende på förfaringssättet
för erhållande af ändring eller rättelse i de vid taxeringsförrättningarna vidtagna
åtgärder och beslut skiljer sig den bevillnmgsstadga, hvarom nu är fråga, från
både föregående och efterföljande bevillningsförfattningar. Den, som vore missnöjd
med Taxeringskomiténs tillgörande i fråga om den honom påförda bevillningsafgift,
egde nemligen, enligt denna bevillnmgsstadga, att inom fjorton dagar, efter det debetsedeln
kunnat afhemtas, antingen i förut vanlig ordning vända sig till Konungens
Befallningshafvande i länet med sina besvär och dem vidare fullfölja, eller ock i stad
hos Magistraten, eller på landet hos Häradsskrifvaren anmäla sig om Kompromissrätts
sammankallande. Likaså kunde å kronans vägnar rättelse i taxeringsbeslut sökas
hos Kompromissrält. Denna Kätt skulle utgöras af fem ledamöter, af hvilka
Konungens Befallningshafvande borde förordna två mom taxeringsdistriktet boende
personer, som icke deltagit i den Taxeringskomité, hvars åtgärd öfverklagats, samt
två skulle väljas af motparten Den femte ledamoten skulle hvarje Taxeringskomité
utse, innan den åtskiljdes. Den, som Konungens Befallningshafvande förordnat till
ordförande, borde, så fort ske kunde, utsätta tid och ställe för Kompromissrättens
sammanträde och förelägga klaganden att der, vid talans förlust, jemte de af honom
utsedde kompromissarier sig inställa, Vanlig taxeringsed skulle af kompromissarierne
afläggas och bevillningsförordningens stadganden af dem noga iakttagas, inom fjorton
dagar, efter det ett mål blifvit af Kompromissrätt företaget, borde detsamma vara afgjordt.
Uti det beslut, Kompromissrätt fattat, kunde ändring icke sökas, A de genom
sådant beslut förhöjda eller förminskade bevillnmgsafgilterna borde förteckning
genast aflemnas, å landet till Häradsskrifvaren och i stad till Magistraten. De af
Konungens
49
Konungens Befallningshafvande förordnade kompromissarier, äfvensom den af Taxeringskomilén
utsedde, skulle ega rätt till skjutskostnadsersättning och dagtraktamente
utaf allmänna medel. Om af skattskyldig valde kompromissarier »skulle för
»ett sådant medborgerligt förtroende fordra vedergällning», vore den klagande pligtig
att deras skjutskostnad godtgöra.
Med mindre väsendtliga redaktionsförändringar hafva föreskrifterna i 1810 års
bevillningsförordmngs 4:de artikel blifvit öfverflyttade till alla sedermera utfärdade
dylika förordningar.
Vid den, för tronföljarevalet, under sommaren och Siösten år 18K) inlrä/fade
riksdag beslöto Rikets Ständer, att de under nyss förut hållna riksmöte antagna grunder
för allmänna bevillningens ulgörande, hvilka då ännu icke hunnit användas och
pröfvas, skulle fortfarande förblifva gällande; dock ansågo Rikets Ständer några tillägg
och förändringar samt förklaringar i afseende på 1810 års bevillningsförordning
erfordras, hvarom särskild författning under den 46 Oktober samma år utfärdades.
Derjemte stadfästades och meddelades åtskilliga genom denna författning kunggjorda
reglor och föreskrifter, som af dels de skaltskyldige och dels taxeringsmännen samt
öfrige vederbörande borde iakttagas ej mindre vid uppgifternas meddelande och begagnande
än vid bestämmandet och påförandet af det bevillningsbelopp, som af hvar och
en skulle erläggas. Dessutom fastställdes och utfärdades till vederbörlig efterrättelse
omständliga formulär till så väl mantalsskrifningsförteckningar och taxeringsuppgifter
som alla nödiga ansedda längder och sammandrag.
Ehuru, enligt 1810 års riksdagsbeslut och bevillningsförfattnmgar, allmänna bevillningen
för sagda och nästföljande år var påräknad att uppgå till ett årligt belopp
af 2,500,000 rdr, utgjorde de bevillningsmedel, som för år 1811 till Riksgäldskontoret
inflöto, endast 1,849,247 rdr 15 sk. 2 rst. För år 1812 uppgick den efter
samma förordning utgående och Riksgäldskontoret tillgodokomna bevillning till
•1,899,651 rdr 14 sk. 4 rst.
Enligt Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 16 Oktober 1810, hade
samma års bevillningsförordning vid de förrättade taxeringarna blifvit så olika tillämpad,
att, då på somliga ställen, der denna författnings föreskrifter med noggranhet verkställts,
bevillningen uppgått till dubbelt och ända till tredubbelt af hvad förut, efter
1800 års förordning, blifvit erlagdt, hade på andra orter, »utan tvifvel af missför»stånd
om den nya författningens grunder», bevillningen icke ens kommit alt uppgå
till dess förra belopp. Vid sådant förhållande och till vinnande af likhet i beskattningen
öfver hela riket, förordnades genom Kongl, kungörelsen den 30 Nov, 1810,
att, på det då meddelade förklaringar och tillägg måtte varda vederbörligen iakttagna,
Berednings- och Taxeringskomiléerna i de orter, der årets taxeringar redan försiggått,
skulle ånyo sammanträda samt dervid öfverse och efter förekommande omständigheter
rälta dessa taxeringar.
Bev-Kom. Bet.
r
50
1812 års Vid 18-12 års riksdag åtogo sig Rikets Ständer en för beliofvens fyllande er
be
villnings- forderlig allmän bevillning af 2,650,000 rdr banko, Hvilken bevillning borde utgå
torordning. j oc|, påföljande år intill slutet af år 1817, så vida icke urtima riksdag under tiden
inträffade Genom den härom under d. 18Aug 1812, utfärdade förordning atergingo Rikets
Ständer lill hufvudsakligen samma grunder för allmänna bevillnmgens utgörande, sorn
voro stadgade i 1766 och 1770 års bevillningsförordnmgar; dervid Rikets Ständer yttrade
den förhoppning, att genom dessa grunder, sådana desamma uti nu ifrågavarande bevillningsstadga
voro fastställda, en rättvis fördelning af skattebördorna borde, i förening
med både kronans och undersåternas bästa, komma att, utan någonderas förfång,
vårdas och befrämjas.
Likasom uti alla sedermera utkomna enahanda författningar, handlar Irsta artikeln
af 1812 års beviliningsstadga om personlig afgift, och den 2:dra artikeln om afgift
af lön, rörelse och egendom. Den personliga afgiften skulle, på sätt sednaste bevill
ningsförordning
jemväl innehåller, utan afseende å stånd eller förmögenhet erläggas
af alla mantalsskrifne personer. Sagda afgifts belopp utgjorde för mansperson från
15 till 18 år 32 sk. och från 19 år 1 rdr, samt för qvinna från 15 år 24 sk.
2:dra artikelns afgift af embets- och tjenstemän m fl skulle för ordinarie löner samt
extra inkomster, hvilka icke öfverstege 300 rdr banko, utgöras med två, och för högre
inkomster, (rån 300 till 600 rdr, med tre, samt för inkomster öfver 600 rdr med
fyra af hundra Pensionsinnehafvare voro frie från inkomstbevillning, då pensionen
ej uppgick tili 50 rdr. Patroni ecclesiarum borde för den krono- och kyrkotionde,
som af dem ålnjöfes, erlägga 5 procent; hvilket belopp domkyrkorna äfven skulle
utgöra. Angående bevillningen af städerna, innehöll 1812 års förordning hufvudsakligen
samma föreskrifter, som nu gällande beviliningsstadga. Bevillnmgsafgiften skulle
utgå med 5 för hundra af nästföregångna års inkomst, med iakttagande af ailthittills
medgifna afdrag Till ledning för taxeringen af handtverkare samt andre borgare, än
handlande och fabrikörer, bibehölls det i äldre bevillningsförordnmgar utsatta antal
särskilda klasser med olika, efter den för städerna fastställda klassfördelning lämpade
afgiftsbelopp för hvarje särskild klass Högsta afgiften för handtverkare uppgick i
Stockholm och Göteborg till 266 rdr 32 sk. och i städerna af första klassen till
150 rdr. Den lägsta afgiften var i dessa städer 10 rdr. För fastighet i stad samt
stadsjord skulle samma bevillningsafgift erläggas, som för hemman och lägenheter
samt annan fast egendom på landet, nemligen 12 sk. för hundra eller 2i riksdaler
för hvarje tusen af den fasta egendomens värde. Detta värde fick väl höjas öfver
men icke nedsättas under egares uppgift. Sednaste försäljningspris skulle tjena till
rättelse vid taxeringarna. Egare till brandförsäkrad stadsegendom vore vid inträffad brandskada
icke berättigad att erhålla större brandskadeersättning, än som motsvarade sednaste
taxeringsuppgift för samma egendom. Den s k grundskattsafgiften af frälseegendomar bestämdes
till dess allt hittills utgående belopp, eller 10 sk. för hvarje rusttjenstmark. För
jord, som icke blifvit roterad, och af hvilken annan mot roteringen svarande skyldighet icke
utgjordes, borde såsom rotefrilietsafgift erläggas 12 rdr för hvarje helt hemman; hvilken afgift
säterier samt rå- och rörshemman, såsom i krigstid underkastade rotering, äfvensom
boställen, dock ej vore skyldiga att utgöra. Arrendatorer af kronans eller enskildes
egendomar skulle i bevillning erlägga 5 procent af skillnaden mellan arrendesumman
och den efter 5 procent beräknade räntan å den arrenderade egendomens uppskattade
värde. Arrendatorsbevillningen finge likväl icke understiga j af eganderättsafgiften.
Arbetsfolk, sorn icke egde minderåriga barn, skulle utgöra bevillning efter 2:dra
artikeln, i städerna med 1 rdr 8 sk. och på landet med 1 rdr. För arbetsfolk
med minderåriga barn utgjorde denna afgift endast 16 sk. (.gifta, icke lagstadda
qvinspersoner borde i städerna betala dylik bevillning med 16 och å landet med
12 sk. Bevillningen af bruk och andra bergverk samt qvarnar jemte fabnksinrättningar
skulle utgöras efter samma grund, som bevillningen af annan fast egendom.
Såsom minimibelopp af bevillningen för bruk, deruti bevillningsafgiften för tillhörande
hemman och jord icke fick beräknas, bestämdes 24 sk. för hvarje tillverkadt
skeppund jern vid Dannemoraverken. 6 ä 8 sk för dito vid bruk med afsättning
mom orten eller lätt skeppning, 4 å 5 sk. för dito vid bruk med jemförelsevis mindre
förmånlig belägenhet samt 2 å 3 sk. för dito vid alla öfriga bruk. I afseende på bevillningen
af kapitaler stadgades, att, då skuld icke finge afdragas hvarken vid fastighets värdering
eller vid uppskattning af inkomst genom handel, rörelse eller näring, och låntagaren följ
aktligen
komme att förskjuta den bevillningsafgift, hvilken det rätteligen ålåge långifvaren
att erlägga, så vore den förre ovilkorligen berättigad att, utan afseende å den
högre eller liigre räntan, vid liqviden för all sådan, efter 1813 års ingång upplöpande
ränta, afdraga den sednares bevillningsafgift med fern för hundra utaf räntebeloppet.
Samma rättighet egde publika kassors gäldenärer, då de för sina låneskulder mäste
erlägga 6 procents ränta. Hvad sålunda stadgades skulle dock ej gälla för diskontverken.
»Vid tullarrende-, diskont- och öfriga allmänna aktieverk» borde bevillningen
innehållas och erläggas med 5 procent af den utdelning, som icke öfverstege 6 procent;
men för hvad derutöfver utdelades skulle i bevillning utgöras 10 procent.
(Göta kanal-diskonlverk var genom sina privilegier befriadt från bevillningsafgifts erläggande)
Dykerikompaniet och Jernkontoret borde betala 3,000 rdr bvartdera samt
Sjöassuranskonloret 4 procent af utdelningssumman derstädes. För nummerlotterivinster
af 50 rdr och derutöfver skulle afdragas 10 procents bevillning. De vid
1809 och 1810 års riksdag stadgade bevillnmgsafgifter för gåfvor och testamenten
samt fideikommisser, äfvensom för arfvingar i fjermare skyidskapsgrad, skulle fortfarande
utgå; och blefvo, i afseende på dessa afgifters utgörande, några närmare, sedermera
bibehållna stadganden meddelade.
Utom de i 2:dra artikeln stadgade afgifter, skulle, enligt 3:dje artikeln af 1812
års bevillningsförordning, ytterligare utgöras »progressiv bevillning», i förhållande till
hvar och ens synbara förmögenhet samt inkomst af tjenst, handel eller annan rörelse
och näring, vid de fall då skattskyldigs efter 2:dra artikeln utgående bevillning utgjorde
52
eller öfversteg 50 rdr. Denna progressiva bevillning skulle dock ej utgå för de lill viss
årlig summa bestämda bevillnmgsafgiflerna för rustljenslmarker, post- och loishemman,
rotefrihet, krut- och svafveltiilverkmngar, utdelningar å aktier samt arf och testamenten
m. m. För 50 rdr bevillning efter 2:dra artikeln utgjorde progressiva afgiften
1 + procent, eller 30 sk.; för'100 rdr dito 3+ procent, eller 3 rdr 24 sk; för 300
rdr dito 14+ procent, eller 43 rdr 24 sk.; för 500 rdr dito 29 procent, eller 145
rdr; för 700 rdr dito 37 procent, eller 259 rdr; för 1,000 rdr dilo 48 procent,
eller 480 rdr; för 2,000 rdr dito 67 procent, eller 1,340 rdr; för 3,000 rdr dito
70+ procent, eller 2,122 rdr 24 sk., samt för 5,000 rdr dito och deröfver 73+
procent, eller för sistnämnda bevillningsbelopp 3,662 rdr 24 sk. Således skulle t. ex.
för en till 4,000 rdr uppgående inkomst af fast egendom eller rörelse erläggas i
bevillning efter 2:dra artikeln, å 5 procent, 200 rdr och såsom progressiv afgift
17 rdr. Då bevillningssumman ej jemnt uppginge till någondera af de i tariffen
utsatta klasser, skulle progressiva afgiften beräknas efter den närmaste beloppspro
centen.
Ifrågavarande afgift skulle alltid uppbäras der den skattskyldige vore mantalsskrifven.
Denna afgift finge ej rubba debiteringen och uppbörden af den bevillning,
som skattskyldig borde annorstädes erlägga.
Uti 4:de artikeln stadgades särskilda bevillmngsafgifter för öfverflödig betjening
och för vissa öfverflödsartiklar, nemligen: för husprest 25 rdr; för mer än två betjeriter,
lakejer, jägare eller kammartjenare 2 till och med 10 rdr, för hvar och en
sådan betjent, utom den i 2:dra artikeln för honom bestämda afgift; för nyttjande
af tobak eller snus 6 sk af hvarje mantalsskrifven person, tillhörande allmoge eller
arbetsfolk, och 12 sk. för andre, undantagandes gemenskapen af armén och flottan,
som från denna afgift var befriad; för hvarje rum med sidentapeter skulle betalas
10 rdr och med sidentygsmöbler 3 rdr samt med äkta förgyllning 2 rdr; för bruket
af sidentyg skulle af allmogens hustrur, döttrar och pigor samt andra arbets
klassen
tillhörande qvinspersoner erläggas 4 sk., men af adelns, presterskapets och
borgares samt ståndspersoners hustrur 24- sk. och döttrar 12 sk.; för fickur af guld
borde betalas 12 och för andra fickur 6 sk. Stämpelafgiften för hvarje tillverkad
kortlek fastställdes till 2 sk. och bevillningen för hv. rje biljard, der s. k. partipenningar
egde rum, bestämdes i Stockholm och Göteborg till 66 rdr 32 sk och på andra ställen
till 50 rdr. För hvarje knähund skulle betalas 1 rdr och för hvarje annan hund 8 sk.
De i 5:te artikeln af 1812 års bevillmngsstadga intagna utförliga föreskrifter
angående taxeringarnas förrättande äro i de flesta delar hemtade från 1810 års bevillningsstadga
och förordningen den 16 Oktober samma år, men innehålla derjemte
åtskilliga ännu gällande bestämmelser i afseende på förfaringssättet vid bestämmandet
eller påförandet af de årliga bevillningsafgifternas belopp. Beredningskomitéerna borde
hafva slutat sina förrättningar före Mars månads utgång och Taxermgskomitéerna sina
uppdrag före utgången af Juni månad. I stället för de Kompromissrätter, som, enligt
Rikets Ständers beslut vid 1809 och 1810 års riksdag, borde sammankallas för be
-
53
handlingen af klagomål eller anmärkningar emot taxeringsförrättningarn», skulle en
»allmän Pröfningskomité» i hvarje län årligen tillsättas för att granska dessa förrättningar
och meddela deruti yrkade skäliga rättelser; varande de uti 1812 års bevillningsförordning
meddelade stadganden, angående länens Pröfringskomitéers sammansättning
och åligganden, allt hittills bibehållna. I Stockholms stads Pröfningskomité
skulle finnas ett Kammarråd samt en ledamot af Kammarrätten Besvär öfver Pröfningskomiténs
beslut finge anföras hos Kongl. Majit och borde inom en månad efter
erhållen del af bemälda Komités beslut ingifvas till Konungens Befallningshafvande,
som skulle till Kammarkollegium insända besvärsskriften, med bifogande af de för
pröfnmgen erforderliga och i Komiténs handlingar befintliga upplysningar. Kammarkollegium
borde derefter öfver de anförda besvären utlåta sig samt öfverlemna dem
till Kongl. Majlis afgörande.
I fråga om uppbörd, afkortningar och redogörelse meddelades i Gite artikeln af
denna förordning, isynnerhet hvad uppbörden och redogörelsen beträffar, hufvudsakligen
enahanda föreskrifter, som de, hvilka, utom sedermera medgifna förändringar i
uppbördsliden, ännu äro gällande. I likhet med hvad i 1810 års bevillningsförordning
medgafs, skulle de bland allmogen, som ej egde eller brukade större hemmansdel
än i mantal, samt torpare med flere i nu gällande bevillningsförordnings 144:de §
uppräknade personer, då de hade fyra egna eller sljufbarn under 15 års ålder, åtnjuta
afdrag af 10 sk. å sina bevilimngsafgifter; hvilket afdrag motsvarade den förskoning
i lön- och betalmngsafgiften samt slottshjelpen, som i förut utfärdade författningar
varit sådane personer tillerkänd.
Då 1812 års bevillmngsstadga, »i vissa delar och isynnerhet hvad 5:te och 6:te
»artiklarna beträffade, egde omedelbar gemenskap med andra administrationsämnen,
»allmänna uppbördsverket och ekonomiska författningar», så blelvo, i sammanhang
med denna bevillningsstadgas utfärdande, genom Kongl, kungörelsen den 9 Oktober
samma år, åtskilliga föreskrifter tillagda för att underlätta verkställigheten af samma
författning samt närmare bestämma och i enlighet med författningens afsigt förklara några
deruti meddelade stadganden; hvarjemte genom åberopade kungörelse förordnades,
att »i öfrigt skulle innehållet af Rikets Ständers bevillningsstadga uti allt, och jemväl
»hvad angår deruti utsatta ansvar, tjena till iakttagande.» Enligt sagda kungörelse
skulle, hvad de i bevillningsstadgans 5:te artikel förekommande föreskrifter rörande
mantalsskrifningarna beträffade, Kongl, mantals- och skattskrifningsförordningen af den
30 April 1812 lända till ofelbar efterrättelse
Den allmänna bevillning, Rikets Ständer vid 1815 års riksdag åtogo sig, beräknades
komma att utgöra 2,350,000 rdr banko och skulle utgå för 1816 och
påföljande år intill 1820 års slut. Bevillningsstadgan af dm 8 Augusti 1815 innehåller
endast i några hänseenden andra bestämmelser och föreskrifter, än den under
näslföregångna riksdag antagna bevillningsförordningen. Bland skiljaktigheterna mellan
dessa begge författningar äro följande de mest väsendtliga:
1815 års
bevillningsförordning.
oi
Personliga afgiften för qvinnor från 15 till 18 år nedsattes till 16 sk. Bevillningen
för embets- och tjenstemäns m. fl:s löner och andia inkomster af innehafvande
befattningar samt pensioner och gratialer af allmanna medel skulle enligt 1815 års
bevillningsförordning ej utgöras förr, än löneinkomsten öfverstege 300 rdr banko,
och borde denna afgift utgå med en af hundra utaf lönens belopp, då detta endast
uppgick till 600 rdr, med 2 af hundra utaf löner mellan 600 och 1,200 rdr samt
med 3 af hundra utaf löner, öfverstigande sistnämnda belopp. För all fast egendom
nedsattes bevillnmgen till 2 för hvarje tusen riksdaler af det uppskattade värdet.
Till upplysning om sednast försålda fastigheters gällande pris och dermed jemförliga
egendomars saluvärde, skulle Häradshöfdingarne, vid hvarje års början, till Häradsskrifvarue
insända förteckningar öfver de egendomar, som under näst föregående år
blifvit uppbudna, samt uppgifva köpeskillingen, hvars belopp alltid vid bevillningslaxeringen
borde tagas i betraktande och tillämpas. Då fastigheter blifvit löryttrade,
men ännu ej uppbudna, egde Beredningskomilén affordra köparen bestyrkt afskrift
af den derom upprättade köpeafhandling. Mellan närskylde afslutade köp och de
köpesummor, som af särskilda orsaker bestämts lägre än egendomarnas verkliga värde,
finge dock ej tjena till grund för uppskattningen. Bruks taxering borde verkställas
genom kapitalisering af brukets behållna afkastning efter 5 proc.; dock finge härvid
den behållna vinsten på hvarje tillverkadt skepp:d icke i något fall anses högre än i
eller lägre än af hammarskattsjernets pris. Bevillningen för manufakturinrättningar
jemte andra verk och fabriker skulle äfven utgöras med 2 rdr för 1,000 rdr:s värde,
samt detta värde bestämmas efter de köp, som under de sistförflutna två åren blifvit
afslutade; och borde vid sådana verks och fabrikers värdering för öfrigt förfaras
på samma sätt, som i nu gällande bevillningsstadgas 76 § är föreskrifvet. Vid värderingen
af hus och andra åbyggnader samt tomter i stad skulle äfven iakttagas den
för samma eller dylik egendom inom två år betalda köpeskilling.
Stadgandet i 1812 års bevillningsförfattning angående bevillning al kapitaler
ändrades i 1815 års förordning sålunda, att långifvare blott skulle vidkännas 5 proc.
bevillningsafdrag å räntan, då denna uppgick till 6 proc. Kunde långifvare ej med
qvitto eller annat laga bevis styrka, att bevillningsafdrag vid hvarje ränteliqvid verkligen
kommit låntagaren till godo, vore den sednare berättigad att vid lånets betalande
tillgodoföra sig sådant afdrag jemte laga ränta derå för alla de år, då detta icke
bevisligen fått åtnjutas. Bevillmngsafgiften för utdelningar å aktier i Göteborgs och
Malmö diskontverk höjdes till 15 proc. å hvad utdelningsbeloppet öfversteg sex för
hundra utaf aktiekapitalet, samt för Sjöassuranskontoret jemte andra dylika associationer
till 5 proc af hela utdelningssumman.
Den i nästföregående bevillnmgsstadga föreskrifria progressiva afgift komme icke
att vidare utgöras; men deremot stadgades i 3:dje artikeln af 1815 års bevillningsförordning,
att såsom ersättning för bränvinskonsumtions- och landttullsbevillningen
skulle en fyllnadsafgift utgöras med 4 sk. utaf hvarje riksdaler bevillning efter 2:dra
55
artikeln, utom bevillningen för rusltjenstmarker, aktieutdelningar, arf oell testamenten
m. m Någon bevillningsafgift för de lill öfvcrflödsvaror hanförda artiklar behöfde
icke utgöras under den tid 1815 års bevillningsstadga var gyllande.
Bland de i 4:de artikeln af denna bevillningsstadga införda nya eller förändrade
föreskrifter angående mantalsskrifnmgarnas verkställighet samt Berednings-, Taxeringsoch
Pröfningskomitéernas åligganden, äfvensom om deras åtgiirders och besluts öfverklagande,
torde här endast böra anmärkas: att tiden för afslutandet af Beredningskomitéernas
förrättningar förlängdes till April månads utgång samt att besvär öfver
Pröfningskomitéernas beslut finge anföras hos Kammarkollegium, dit sådana besvär
skulle genom Konungens Befallningshafvande insändas. Det i 1812 års bevillningsförordning
till bestridande af taxeringskostnader m. m. anslagna belopp, eller i proc.
af länets bevillningssumma, ökades vid 1815 års riksdag till en proc.
Enligt den vid slutet af -/#/7 och års riksdag utfärdade bevillningsförord- js 18 års
ning. utgjorde den bevillning, som Rikets Ständer för åren 1819 med 1823 sig åtogo, bevillningsett
årDgt belopp af 2,580,000 rdr banko; och skulle denna bevillning utgå efter
samma grunder, som för de nästföregångna åren voro fastställda, dock med tillägg
af den konsumtions- och öfverflödsafgift, hvilken, på sätt i bevillnmgsförordningens
3:dje artikel stadgades, borde erläggas för begagnandet af der uppräknade varor.
Utom de föreskrifter, som i nyssnämnda artikel meddelades, innefattar bevillningsförordningen
af den '15 Jxdi '1818 nästan i alla hänseenden enahanda stadganden som
1815 års förordning.
Lönebevillningen skulle erläggas af alla, som hade högre inkomst än 200 rdr
banko. Antalet af taxeringsklasser för bryggare och handtverkare samt andre borgare
i Slockholm och Göteborg, hvilkas rörelse och näringsfång egentligen vore
rigtade på inhemska produkter och således ej synnerligen beroende af handelskonjunklurerna,
ökades från 12 till 14, och högsta afgiften från 266| till 350 rdr
banko. Likaså ökades både klassernas antal samt högsta klassens afgift för åtskilige
andre invånare i städerna; hvarjemte tillädes det allmänna stadgande: att, om inkomst
af handtverk eller rörelse öfverstege hvad som motsvarade högsta klassafgiften, skulle
afgiften bostämmas till 5 proc af inkomstens belopp under sednast förlidna år. För
hvarje biljard skulle erläggas i Stockholm dels 100, dels 150 rdr och i andra städer
dels 50, dels 75 rdr. För en och annan bland dem, som på landet idkade näring
eller utöfvade särskildt yrke eller ock der innehade enskild tjenst, ökades jemväl
bevillningsklassernas antal och afgifternas belopp. A intecknade lån skulle vid ränteliqvider
afdragas 2 rdr för 1,000 rdr:s kapital samt 5 proc. af intresset för icke intecknade
skulder, då desamma bure 6 proc. ränta. Bevillningen för nummerlotterivinster
af mer än 50 rdr höjdes till 15 proc., och en bevillningsafgift af 5 proc. stadgades
för lägre vinster Dykerikompaniets bevillning ökades till 4,000 rdr.
Enligt 3:dje artikeln af 1818 års bevillningsstadga, skulle för vin eller andra
tillåtna utländska drycker erläggas af hvarje mansperson öfver 15 år 24 sk.; för
56
kaffes och tés förbrukning, af hvarje mantalsskrifven person 12 sk ; för hvarje rum
med sidentapeter 6 rdr, med siden- eller förgyllda möbler 3 rdr, och med möbler
af mahogny eller annat utländskt trädslag likaledes 3 rdr. Hvarje fruntimmer öfver
15 år skulle erlägga för klädningar eller öfverplagg af siden 16 sk. och för mindre
klädespersedlar af sådant tyg 3 sk ; hvarje adelsman, prest, borgare eller ståndsperson
öfver samma ålder, som rökte eller tuggade tobak eller begagnade snus,
skulle betala 8 sk., men allmogen och andre, utom gemenskapen vid armén och
flottan, endast 4 sk. Hvarje mansperson, som spelade kort, skulle betala 4 sk.
Afgiften för tobaks nyttjande påfördes en hvar, som ej uttryckligen afsade sig begagnandet
deraf. Den, som, utan att vid mantalsskrifningen hafva sig dertill angifvit,
nyttjade någondera af öfriga här uppräknade artiklar, skulle, utöfver den stadgade
afgiften, plikta dess fyradubbla belopp. Den vid 1815 års riksdag påbjudna fyllnadsafgiften
bibehölls af 1817 och 1818 års Ständer, enligt deras bevillningsförordnings
4:de artikel.
Till förut meddelade stadganden angående fast egendoms uppskattning tillädes
uti 5:te artikeln af sistnämnda förordning: att Beredningskomitén på ära och samvete
vöre pligtig tillse, att icke någon egendom åsattes lägre värde, än det densamma ansåges
ega, om den utan tvångsmål måste försäljas. Deremot uteslötos föreskrifterna:
att vid värdering af egendomar, som under längre tid icke blifvit försålda, borde
tagas i betraktande det under de två sednaste åren i orten gångbara försäljningspriset
å andra jemförliga egendomar, samt medelvärdet deraf tillämpas, äfvensom att
vid all egendoms uppskattning noggrant afseende skulle göras på egendomens beskaffenhet,
åbyggnad, afsättningstillfälie samt förmåner och onera, så att den möjligen
största öfverensstämmelse komme att ega rum vid lika beskaffade egendomars värderande.
För öfrigt ålades Beredningskomitéerna att, vid den enligt 1818 års bevillningsstadga
först skeende uppskattning, fästa afseende å den samma bevillningsstadga
bifogade tabell samt lika noggrant som allvarligt utreda de orsaker, hvilka i
vissa orter, mer än i andra, åstadkommit nedsättning i fastighetsvärdet, och derjemte
sorgfälligt tillse, att, i den mån dessa orsaker upphörde eller icke instämde med antagna
grundsatser, detta värde återfördes till dess rätta belopp, så att alla medborgare
finge draga lika bördor å sin egendom. Merbemälda Komitéer skule för öfrigt, så
väl vid denna uppskattning, den der i allmänhet borde blifva gällande till påföljande
riksdag, som vid Komitéernas årliga sammanträden, ega att jemka egendomsvärdet
tili närmaste inbördes likhet, och således för särskilda egendomar dels höja dels nedsätta
detta värde; dock finge sådant icke ske genom ett allmänt och obestämdt omdöme
eller under proportionerliga andelen af den för hvarje län fastställda och i
åberopade tabell uppgifna minsta summa; utan skulle skälen till hvarje förändring i
protokollet omständligt anföras och Taxeringskomitén underställas. Pröfningskomitén
lick sig ålagdt hålla hand deröfver, att fastighetsvärdet å landet icke i något fall
sattes
57
sattes under dess rälta belopp, samt framför allt icke under det för hela länet påräknade
och i den s. k. minimitariffen utsatta belopp.
Som vid 1823 års riksdag den för statsbehofvens fyllande samt för Riksgäldskontorets
utgifter erforderliga årliga bevillningssumma kunde nedsättas till 2,170,000
rdr banko, sä blefvo nedannämnda, i '1818 års bevillmngsstadgas lista, 3:dje och i:de
artiklar föreskrifva afgifter uti den under den 18 December 1823 utfärdade bevillningsförordningen
dels minskade dels helt och hållet eftergifna, nemligen- 1:0 personliga
skyddsafgiften, hvilken för 1824 och följande år endast skulle utgöras med 44 sk.
af hvarje mansperson och 22 sk. af hvarje qvinna, samt försl efter fyllda 17 år
börja alt utgå, och för deni, som icke hade 50 rdr:s inkomst eller ej erlade bevillning
efter andra artikeln, blott fortfara tills de fyllt 60 är; 2:o bevillnmgen för konsumtion
och öfverflöd; samt 3:o den s. k. fyllnadsafgiften, utgörande 4 sk. för
hvarje i bevillning efter 2:dra artikeln utgående riksdaler, hvilka två bevillningsafgilter
uppnörde; hvadan 1823 års bevillningsförordning icke innehåiler mer än 4 artiklar.
Uti denna bevillningsförordning infördes deremot första gången det ännu fortfarande
stadgandet, att skeppsredare skulle utgöra en viss bestämd minimiafgift för
hvarje läst af hans egande fartyg. I likhet med hvad uti sedermera utkomna enahanda
författningar iakttagits, hänvisades i 1823 års bevillningsförordning till en särskild
tariff angående den af städerna från äldre tider utgående saluaccis.
1 afseende på förfaringssättet vid bruks och bergverks värdering meddelades
ytterligare föreskrifter, hvarjemte förklarades, att bruksegares behållna vinst ej finge i
något fall beräknas till mindre än j eller till mer än ^ af det pris, som vederbörande
komitérade fastställt för hvarje skepp:d privilegieradt eller tillverkadt smide. Vid
manufaktursmiden skulle den behållna vinsten anses motsvara minst i och högst hälften
af samma bruks stångjernspris, men vid sådana manufakturverk, der köpt ämnesjern
förädlades, minst TV och högst i af stångjernspriset i den landsort, der verket
vore beläget. Det i föregående författningar meddelade stadgande, att, då köp om
fabrik, verk eller inrättning under de två sednast förflutna åren afslutats, köpesumman
skulle tjena till rättelse vid taxeringarna, uteslöts uti 1823 års bevillningsstadga.
Likaså uteslöts derur den förut gällande föreskriften, att, innan taxeringarna förrättades
i Stockholm och Göteborg, skulle af dervarande handels- och fabrikssocieteters
deputerade samt handtverkeriernas åldermän och bisittare infordras förteckningar öfver
hvarje socielets- eller handtverksembetes samtlige medlemmar, äfvensom yttranden öfver
det inbördes förhållandet mellan hvar och ens rörelse, förtjenst, arbetarepersonal och
stadsutskylder in. m. Jemte det stadgandet, att vid timande brandskada å hus i
stad icke högre brandskadeersättning kotnme att meddelas, än som motsvarade egaBev.
-Kom. Bet. 8
1823 ärs
bevillningsförordning.
1830 års
bevillningsförordning.
rens sednaste bevillningstaxeringsuppgift, äfven Lief uteslutet, förklarades taxeringsmännen
berättigade alt nedsätta egendoms eller byggnaders värde under brandförsäkringssumman;
dock finge sådan nedsättning blott för en gång medgifvas och icke
vid något tillfälle öfverstiga för hus i Stockholm 4 och i andra städer '10 proc, af
husens sammanräknade brandförsäkringsvärde.
Uti '1823 års bevillningsstadga föreskrefs första gången, att Piöfningskomitéer
nas
beslut finge öfverklagas hos Kammarrätten; och i afseende på uppbörden infördes
uti samma författning det intill 1840 års riksdag bibehållna stadgandet, att hvar och
en egde rättighet att vid första uppbördsstämman erlägga så mycket af sina utskyl
der,
som han mägtade, och hvilket uppbördsmannen vöre skyldig mottaga och
qvittera.
Enligt olvanåberopade, vid denna bevillningsstadga bilagda tabell samt 2:dra §
af densammas 3:dje artikel medgåfvo Rikets Ständer en allmän nedsättning af 10
proc. i hemmansvärdet, eller från 259 till 233 millioner rdr banko; med hvilken
nedsättning afsågs att kunna jemka värdet å de hemman, som funnes vara för högt
värderade, och att sålunda erhålla ett efter rätta förhållandet lämpadt »lika värde
hemmanen emellan.»
I sammanhang med den under riksdagen åren 1828, 1829 och 1850 uppgjorda
statsreglering, fastställdes den årliga bevillningssumman för 1831 och påföljande år
till ett belopp af 2,270,600 rdr banko; och blefvo vid denna riksdag nästan alla
dittills gällande afgiftsbestämmelser bibehållna oförändrade. Den vid sagda riksdags
slut utfärdade, men hvarken daterade eller underskrift bevillningsstadgan innehåller
äfven 4 artiklar med oafbruten nummerföljd å alla deruti intagna §§
Bevillningen för löneinkomst skulle fortfarande utgå med 3 proc. af alla löner
öfver 1,200 rdr, men för löner mellan 200 och 1,200 rdr meddelades en graderad
afgiftsskala Uti 1830 års bevillningsförordning blef bland stadgandena angående städernas
bevillning tillagdt, att för behållen inkomst af ångfartyg skulle erläggas
en afgift af 5 proc. Enligt nyssberörda stadganden finge bevillningsafgiften icke nedsättas
under minimibeloppet, då handlande eller handtverkare begagnade handelsbetjent,
gesäll, lärling eller annan arbetare i och för rörelsen. Med hänsigt tili bevillningens
beräknande för de verk och inrättningar, dervid per-mille-afgift icke skulle
utgöras, stadgades, att denna bevillning borde utgå med 5 proc. utaf afkastningen,
då densamma öfverstege den inkomstsumma, som motsvarade högsta klassens afgift.
Uti samma förordning infördes de derefter bibehållna stadgandena: att tullmjölqvarnar
i städerna samt sågar och stampverk skulle, i stället för grundränta, utgöra bevillning
i likhet med fabriksinrättmngar, samt att, oaktadt egaren icke uppgifvit någon mjölnare
eller sågare vid skattlagd qvarn eller såg, mjölnare- eller sågare-afgift likväl
borde påföras. Uti denna förordning förekommer första gången den sedermera gällande
föreskriften, att fisken, som utgöra särskilda, i jordeboken upptagna, fastän
i hemmanets skattläggning icke inbegripna lägenheter, skola särskildt taxeras till
59
bevillning såsom fast egendom. Den förut bestämda skillnaden i beräkningssättet för
bevillningen af intecknade eller annars utlånade kapitaler upphörde genom det allmänna
stadgandet, alt låntagaren egde beräkna sig till godo 5 proc. af all ränta,
som var bestämd till högre belopp än 5 för hundra. — Till 5 proc. fastställd bevillningsafgift
skulle jemväl erläggas för fynd.
Bland de vid '1828—1830 års riksdag tillagda, borttagna eller ändrade föreskrifter
i bevillningsförordningens 3:dje och 4:de artiklar torde här böra uppgifvas
följande: i bevillningsförordningen utsatta fioler finge icke utlagas förr, än Konungens
Befallningshafvande derom förordnat; rätter borgare skulle för sin person och borgerliga
näring mantalsskrifvas i den stad, der han vore borgare, men »kontingent- eller
genant-borgare», der lian vore bosatt; frågor om rätt mantalsskrifningsort skulle pröfvas
af Konungens Befallningshafvande samt dess beslut öfverklagas hos Kammarrätten;
den minskning i hemmansvärdet, som minimitariffen medgåfve och hvilken förnämligast
vore afsedd till jemkning hemmanen emellan, finge äfven begagnas till allmän
nedsättning, i händelse en socken eller ett härad eller län, efter Konntéernas pröfning,
vore deraf i verkligt behof; Beredningskomitén, som förut, om skäl förefanns,
egde höja, men icke fick nedsalta det af egaren uppgifna fastighetsvärdet, berättiga
des
att, utan afseende på den aflemnade uppgiften, bestämma fast egendoms värde;
dock borde anledningen till det uppgifna värdets förändring i protokollet antecknas; stadgandet,
att ingen egendom finge åsättas lägre än dess sannolika saluvärde, om den
utan tvångsmål skulle för säljas, blef uteslutet, I allmänhet syntes vid fast egendoms
uppskattning mindre afseende, än i förut meddelade föreskrifter förutsattes, behöfva
fästas å köpeskillingarnas belopp, hvadan dittills gällande stadganden om köpeafhandlingars
jemförande vid bruks samt andra verks, fabrikers och inrättningars värdering
blefvo uteslutna; för jernbrukens taxering skulle enklare och bestämdare grunder tillämpas
under iakttagande af förut bestämdt, maximum och minimum för den behållna
vinstens beräkning; hyressumman jemte andra förmåner, som af stadsegendom uppbures,
borde vid sådan egendoms uppskattning jemväl afses, och finge brandförsäkringssumman
dervid icke understigas.
Beträffande Taxeringskomitéerna i städerna, meddelades jemväl förändrade och
med nu gällande bevillningsstadgas bestämmelser nära öfverensstämmande föreskrifter
om antalet af de särskilda Ståndens ledamöter i dessa Komitéer.
Kammarrätten förklarades vara öfverdomstol i alla frågor rörande bevillningsstadgans
tillämpning, men finge endast till pröfning upptaga inkomna besvär af kronans
ombud eller skattskyldig samt anmärkningar, hvilka blifvit framställda antingen
i afseende på debitering, uppbörd och redovisning, eller emot fastigheternas värdering,
i fall den uti minimitariffen utsatta värdesumman inom något län understigits, eller
om värdet å hus i stad blifvit upptaget lägre, än det belopp, för hvilket samma
hus hos allmänt inhemskt brandstodsbolag vore försäkradt. För öfrigt stadgades, att
Pröfningskomitéerna ej finge besväras med afgifvandet af förklaringar i taxeringsmål,
1835 års
bevillningsförordning.
1841 års
bevillningsförordning.
60
utan borde Öfver anmärkningar och besvär yttranden meddelas af kronans ombud
och förklaring afgifvas af den skattskyldige, hvars rätt vore i fråga.
Efter 1830 års riksdag upphörde det förut stadgade åliggandet för Landskontoren
alt (ifver allmänna bevillningen och Riksgäldskontoret öfriga fonder årligen upprätta
och aflemna särskild landsbok.
Utan beräkning af den till 39,000 rdr uppgående en-procents afgift, som i
sammanhang med allmänna bevillningen skulle utgöras af alla löner, vid hvilkas utbetalning
s. k. cenlonalafgift förut innehållits, fastställdes den årliga bevillningssumman
vid 4854 och 4855 års riksdag till 2,301,690 rdr banko; och, utom en tillagd
särskild artikel, angående den under denna riksdag föreskrifna bevillningen för karnktersfullmagter,
är bevillningsförordningen aj den 44 Maj 4835 nästan ordagrant lika
lydande med 1830 års bevillningsförordning. Karaktersbevillningen skulle utgå med
6 procent af det belopp, stämplade pappersafgiften utgjorde för derefter erhållna full-
magier eller öppna bref och resolutioner på karakter eller namn, heder och värdighet
af embete, tjenst eller beställning, med hvars innehafvande lön eller bestämd tjenstgöringssk
yIdighet icke vore förenad.
Till följd af Rikets åren 1834 och 1835 församlade Ständers beslut, att af
all ordinarie rotering underkastad jord, som icke utgjorde rotering in natura, en
roteringsbesväret motsvarande vakansafgift skulle erläggas, upphörde med sistnämnda
år den i 1812 års bevillningsförordning föreskrifna och i derefter utkomna enahanda
författningar stadgade rolefrihetsajgift, hvilken utgjorde 12 rdr banko för hvarje helt
hemman, som borde enligt författningarna vara, men icke blifvit till knekte- eller
båtsmanshåll indeladt.
Det för dem bland allmogen, som ej egde eller brukade hemman af högre
värde än 1,000 rdr, medgifna afdrag i bevillningen, då de minderåriga barnens
antal utgjorde minst fyra. ökades från 3 till 4 sk. för hvarje sådant barn
Under 4840 och 4844 års riksdag, då bevillningssumman kunde nedsättas till
två millioner rdr banko, minskades personliga skyddsafgiften för mansperson från 44
till 24 sk. och för qvinna från 22 till 12 sk. samt utsträcktes tiden för friheten
från denna afgift till fyllda 18 år. 2:dra artikelns bevillning för arbetsfolk nedsattes
till följande belopp, nemligen: för mankön utan minderåriga barn, i Stockholm till 1
rdr, i andra städer och på landet till 32 sk., samt för gifta eller enkhngar med ett
barn, i Stockholm till 24 sk. och på andra ställen till 16 sk. Arbetsfolk, som egde
flera minderåriga barn, samt qvinkönet befriades hit och hållet från denna afgift.
Likaså befriades arrendatorer från den dittills dem ålagda bevillning, utgörande 5 procent
utaf deras inkomst sedan arrendeafgiften afdragits, eller minst l af fastighetsbevillningen
för den arrenderade egendomen. Befrielse medgafs äfven från bevillning
efter 2:dra artikeln för landtbönder och hälftenbrukare, hvilka förut skulle erlägga
hälften mot den för arrendatorer stadgade bevillningsafgift. Jemväl upphörde den,
61
sedan {834 och 1835 års riksdag, jemte bevillningen utgående centonalafgiften af
embets- och tjenstemäns löner. Deremot stadgades, att afsöndrade eller å allmänningar
upptagna torp och lägenheter samt utjordar och urfjällar, äfvensom på dertill
upplåtna platser uppförda åbyggnader för enskildes nöje och beqvämlighet, skulle
taxeras till bevillning likasom annan jord. Särskild bevillmngsafgift föreskrefs för
utlänningar, som reste omkring i landet och utbjöde eller handlade med utländska
varor; hvilken afgift skulle vid ankomsten till riket erläggas med 50 rdr för en tid
af tre månader och med samma belopp för hvarje månad, som sådan utlänning
derutöfver uppehölle sig i riket.
Bevillningen för aktiebolag, privatbanker, associationer samt vissa andra verk
och allmänna inrättningar, som förut skulle utgöras med 10 procent af utdelningen,
då denna öfversteg 6 för hundra, nedsattes till 5 procent, hvilket belopp, utan
afseende å utdelningens förhållande till aktiekapitalet, borde erläggas. Friheten från
utgörande af testamentsbevillning utsträcktes till syskon och deras barn. Bevillmngen
för karakterslullmagter, som dädanefter meddelades, höjdes till 10 procent af
stämplade pappersafgiften för dylik fullmagt och borde utgöra minst 3 rdr banko.
Genom bevillningsförordnmgen af den 8 Juni ISii sammanslogos Beredmngsoch
Taxeringskomitéerna på landet, hvadan i sådant afseende erforderliga förändringar
vidtogos uti nästföregående bevillningsstadgas föreskrifter, angående dessa Komitéers
tillsättning och åligganden samt der förekommande frågors behandling; varande
de sålunda sammanförda eller förändrade föreskrifterna bibehållna uti alla sedermera
utfärdade bevillningsförordningar. Vid uppgörandet af förslaget till 1841 års bevillningsstadga
uteslöts derur den i föregående bevillningsförfattmngar intagna föreskriften
för Häradshöfdingarne att, till ledning vid taxeringsförrättmngarna, i början af hvarje
år aflemna förteckningar å de hemman och lägenheter, som under nästföregångna år
blifvit till uppbud anmälda, samt uppgifva beloppet af de för dem betingade köpeskillingar.
I stället för det dittills gällande stadgandet, att vid skiljaktighet i taxeringsmännens
meningar skulle, då rösterna vore lika, den mening gälla, som lände till
förmån för slaten, stadgades i 1841 års bevillningsförordning, att vid dylikt fall den
mening skulle gälla, som lände till den skallskyldiges förmån.
Beträffande särskildt de inom städerna föreskrifna taxeringar, meddelades deremot
i samma bevillningsförordning det ännu gällande stadgandet, att de skattskyldiges uppgifter
skulle med strängaste rättvisa granskas samt alla nödiga upplysningar för sådant
ändamål noggrant sökas, och utskeppningen, importen, skeppsfarten, afstämphngen,
handelsrörelsen m. m. tagas i betraktande, och att allt delta jemte en synbart yppigare
lefnadskostnad borde vid bedömandet af inkomsternas belopp tjena taxeringsmännen
till vägledning.
Genom sistnämnda bevillningsförfattning ökades antalet af Pröfningskomitéernas
ledamöter från 15 till 20.
62
1845 års
bevillningsförordning.
1848 års
bevillningsförordning.
Medelst- Särskild under 1840 och 1841 års riksdag aflåten underdånig skrifvelse
an höllö Rikets Ständer, att åtgärder måtte vidtagas för infordrande af statistiska
upplysningar om hemmanens inom hvarje län medelafkastning och saluvärden i allmänhet,
samt att dessa upplysningar måtte vid nästinfallande riksdag framläggas, så
att Rikets Ständer, med ledning deraf, måtte blifva i tillfälle att efter en allmän öfversigt
bestämma i hvad män rättelse uti minimitabellcn öfver hemmansvärdet kunde
ega rum
Jemte det Rikets Ständer, som under 4844 och 4845 års riksdag åtogo sig
en bevillmngssumma af 1,730,000 rdr banko och då nedsatte personliga skyddsafgiften
till hälften af dess dittills gällande belopp, eller till 12 sk. för hvarje mansperson
och 6 sk. för hvarje qvinna, anslogo Rikets Ständer ett mot denna nedsättning
svarande belopp att fortfarande utgöras och användas till folkundervisningens
befrämjande inom hvarje församling. Genom det i bevillningsförordningen af den 45 Maj
4845 införda stadgande, angående bevillning af arbetsfolk på landet, nedsattes denna
bevillning ytterligare för den, som icke hade minderåriga barn, till 24 sk. och för den,
som hade ett sådant barn, till 12 sk. Enligt samma förordning blefvo landtman,
som afvttrade husslöjdalster samt andra sådana varor och tillverkningar, med hvilka
fri handel vore för dem medgifven, befriade frän den för handelsrörelse stadgade
bevillningsafgift, utgörande 5 procent af den taxerade inkomsten.
I stället för Häradsskrifvaren, som enligt äldre författningar skulle föra protokollet
hos Beredningskomilén och i 1841 års bevillningsförordning jemväl fick sig
ålagd protokollsförmgsskyldigheten hos Taxeringskomitén, ålades i 1845 års bevillmngsstadga
Kronofogden att föra Taxeringskomiténs protokoller, hvaremot Häradsskrifvaren
förklarades skyldig verkställa anteckningarna i taxeringslängden. Den till
bestridande af kostnaderna för bevillningstaxeringarna förut anslagna procent af hvarje
läns hela bevillningssumma höjdes till 1 y procent, och det för samma ändamål inom
Stockholms stad förut anvisade belopp, eller J procent af nämnda stads uttaxerade
bevillning, ökades till en procent.
Med hänsigt till ej mindre de i bevillningsförordningen intagna bötesbestämmelser
än andra derstädes förekommande föreskrifter, rörande de för denna befattnings
behöriga verkställighet erforderliga åtgärder och tillgöranden utaf vederbörande tjenstemän,
anhöllo Rikets Ständer vid öfverlemnandet af 1845 års bevillningsstadga, att
en allmän författning i ämnet måtte af Kongl. Majit utfärdas; och blef, efter dessa
bötesbestämmelsers och föreskrifters godkännande, ifrågavarande bevillningsstadga,
med dertill hörande tariffer och formulärer, genom Kongl, kungörelsen den 47 Juni
sagda år till allmän efterrättelse utfärdad
Under 4847 och 4848 års riksdag bestämdes allmänna bevillningens årliga belopp
till 1,850,000 rdr banko, hvilken bevillningssumma skulle utgå efter förut antagna och
dittills gällande grunder. Utaf enskilda bankbolag borde för den årliga behållning,
hvilken icke öfverstege 6 för hundra utaf den kontant tillskjutna leekningssumman
63
eller grundfonden, uigöras enahanda bevillning som af andra bolag och associationer,
eller 5 procent; men om behållningen uppginge till högre belopp än C för hundra,
skulle 15 procent af hvad densamma derutöfver utgjorde i bevillning erläggas. Från
erläggande af karaktersbevillning befriades de, som under krig eller lör krigsförtjenst
erhållit högre karakter.
Till de i föregående bevillningsförfaltningar meddelade stadganden angående mantalssknfningsförrättningarna
och bevillningstaxeringarna tillädes: att intilldess tvist om
skattskyldigs rätta mantalsskrifningsort blifvit afgjord, skulle han skatlskrifvas på samma
ställe, som under sednast förflutna år; att inkomst af handel eller annan rörelse
och näring skulle taxeras och bevillning derför påföras, der handeln eller näringen
idkades, fastän den skattskyldige, såsom bosatt å annan ort, vore derstädes mantalsskrifven;
att utsedd taxeringsman, som, utan anmäldt laga förfall, uteblifvit från taxeringsförrättningen,
skulle för hvarje gång böta 3 rdr 16 sk. (förut hade böterna
för sådan försummelse utgjort 2 rdr banko); samt att när någon genom Pröfningskomiténs
beslut blifvit från bevillning befriad, skulle anmärkning deremot ej få hos
Kammarrätten till pröfning upptagas. — Antalet af taxeringsmän i Stockholms stad,
hvilket dessförinnan utgjorde 72, nedsattes vid 1817 och 1848 års riksdag till 48.
Uti 1851 års bevillningsförordning bestämdes, att desse taxeringsmäns antal skulle
utgöra 50.
Likasom vid nästföregående riksdag anhöllo, vid bevillningsförordningens öfverlemnande,
Rikets år 1848 församlade Ständer, att Kongl. Majrt, efter öfvervägande
af hvad i denna förordning förekom me i afseende å så väl bölesbestämmelser som
öfriga föreskrifter, hvilka enligt grundlagen fordrade Kongl. Maj:ts nådiga godkännande,
måtte i ämnet låta utfärda allmän författning; med anledning hvaraf afven denna
författning af Kongl. Majit under den 10 November 1848 utfärdades.
Utom den allmänna bevillningen, åtogo sig Rikets Ständer vid riksdagen åren 1848 8rs
1847 och 1848, »till bestridande af kostnaderna för nödiga förberedande rustningar nwsbevinoch
andra åtgärder, som af de politiska förhållandena kunde påkallas», en särskild ninsbevillning
till årligt belopp af 300,000 rdr banko, hvilken skulle utgöras för samma
och påföljande år med 16j procent eller J af de i bevillningsförordningens Usta,
2:dra och 3:dje artiklar stadgade afgifter. Denna bevillning upphörde dock att vidare
utgå, enligt Rikets Ständers vid 1850 och 1851 års riksdag fattade beslut
samt Kongl, kungörelsen den 16 Maj sistnämnda år.
Allmänna bevillningen skulle, enligt riksdagsbeslutet af den 4 September 1851
och den, på sätt Rikets Ständer jemväl anhållit, genom Kongl, kungörelsen den 50 i
samma månad utfärdade bevillningsförordning, för 1852 och följande år utgöra 1851 års
1,900,000 rdr banko. Genom denna bevillningsförordning befriades allt arbetsfolk förordning,
i städerna och på landet från bevillning efter 2:dra artikeln. Likaså blefvo posthemman,
hvilka skjutsade 6 mil i veckan, befriade från fastighetsbevillning. Bevillningen
för utlänningar, sorn reste i handelsärenden, höjdes för de tre första måna
-
1854 års
bevillningsförordning.
64
derna lill 75 rdr, men nedsattes för hvarje månad utöfver denna lid till 25 rdr. Vid
bestämmandet af bevillningsafgifterna för dem, som på landet utöfvade yrke eller handtverk,
infördes samma förbehåll, sorn förut var stadgadt ensamt för städerna, eller alt
de utsatta afgifterna skulle tillämpas vid de fall, då 5 procent af den skattskyldiges
inkomst icke öfverstege det bestämda afgiftsbeloppet. Gerningsmän el.er sockenhandtverkare
ålades en särskild bevillningsafgift af 16 sk. i stället för de fordna gerningsörena.
Enligt nu tillagdt stadgande, skulle handlande, handtverkare, fabriks- och andre
näringsidkare vid mantalsskrifningen uppgifva de i och för deras rörelse anställda,
fastän utom hus boende personers namn och bostad. Oen i föregående bevillningsförordningar
Taxeringskomitéerna tillerkända rättighet att nedsätta hemmansvärdet, på
sätt 1823 års minimitarilF medgaf, fanns icke omförmäld i 1851 års bevillmngsstadga.
Ej heller voro de förut medgifna årliga jemkningarna i hemmanens värde
medelst detsammas höjning eller nedsättning omnämnda i denna stadga. Det dittills
stadgade minimum för beräkningen af bruksegares behållna vinst af hvarje skeppund
smide, eller y af hammarskattsjernets pris, nedsattes till TV:del. Landshöfdingarne ålades
att hos hvarje Taxeringskomité förordna en eller flere lämplige personer att kronans
rätt dervid iakttaga och bevaka. Dessutom blefvo föremålen för Pröfningskomitéernas
tillgöranden samt dessa Komitéers åligganden närmare bestämda. »Ståndsper»sonernes
eller embets- och tjenstemännens» antal i Stockholms stads Pröfningskomité
ökades från 4 till 6, hvarjemte stadgades, att två bland dem skulle vara från de
förvaltande verken. Anslaget till taxeringskostnadernas bestridande höjdes inom länen
från 1y till 1j procent samt i Stockholms stad från 1 till 1y procent af hela bevillningssumman.
Vid 1855 och 1851 års riksdag nedsattes den för 1855 och påföljande år utgående
allmänna bevillning till 1,150,000 rdr banko; och blefvo, genom den under
sagda riksdag antagna och Kongl, kungörelsen den 4 Januari 4855 bifogade bevillningssladga,
nedannämnda efter 2:dra artikeln utgående bevillningsafgifter minskade
eller nedsatta, nemligen:
embets- och tjenstemäns- med fleres lönebevillning till y af dess dittills bestämda
belopp;
bevillningen af handlande, skeppsredare, fabriksegare, handtverkare, manufakturister
och andre borgare till 2| procent af deras under nästföregångna år åtnjutna
inkomst, hvadan således minimiafgifterna äfven nedsattes till hälften af deras
i föregående bevillningsförordnmgar stadgade belopp;
öfrige invånares i städerna samt närings- eller yrkesidkares på landet, äfvensom de
vid bergverk och andra dervarande inrättningar anställde personers bevillning
till halfva beloppet af alla desse personers förut fastställda klassafgifler; dock
endast vid de fall, att den högsta klassens afgift understeg 2^ procent af
hvar och ens beräknade inkomst;
bevillningen
65
bevillningen af utlänningar, sorn reste i handelsärenden, likaledes till hälften af denna
afgifts i 1851 års bevillningssladga bestämda belopp;
bevillningen af fastigheter och fabriksbyggnader i städerna samt fast egendom, jemte
fabriker och inrättningar m. fl. verk på landet, till En riksdaler för hvarje
tusen af sådan egendoms eller fabriksinrätlnings uppskattade värde;
klassafgifterna för andra i bevillningsförordningen uppräknade särskilda verk och inrättningar,
till hälften af dessa afgifters förut bestämda belopp;
bevillningen af enskilda banker med sedelutgifningsrätt från 5 till 3 procent af den
årliga behållning, som icke öfverstege 6 för hundra af den kontant tillskjutna
teckningssumman eller grundfonden, samt från 15 till 9 procent af högre behållning;
alla
andra aktiebolags, associationers, societeters, verks samt hypoteks- och andra
allmänna inrättningars bevillning, från 5 procent af utdelningen till procent
af årliga behållningen.
Jernkontoret befriades från bevillning, så länge dess vinstmedel blelvo använda
till allmänt nyttiga ändamål
185 i års bevillningsstadga upptager icke de i alla föregående bevillmngsförordningar
bestämda klassafgifter för handtverkare i städerna och med dem jemförlige
manufakturister samt andre borgare, än handlande, skeppsredare och fabriksegare;
varande i denna bevillningsstadga endast minimibeloppet af hvarje handtverkares
eller annan näringsidkares afgift utsatt, på sätt från längre tid tillbaka iakttagits
i afseende på handlandes med fleres bevillning. I likhet med hvad för taxeringarna
i städerna uti flera förut utfärdade enahanda författningar vant medgifvet, berättigades
genom samma bevillningsstadga jemväl Taxermgskomitéerna på landet att, fastän minimi-
eller vissa klassafgifter voro bestämda, ej allenast påföra bevillning utöfver eller
mellan minimi- och klassafgifternas belopp, utan äfven nedsätta bevillningsafgiften under
minimibeloppet för dem, som, utan att vara utfattige, dock ej mägtade detta
belopp utgöra, eller hvilkas rörelse-inkomst vore så obetydlig, att den ansåges icke
svara mot den fastställda minsta afgiften.
Enligt 1854 års bevillningsförordning upphörde de dittills föreskrifna särskilda
mantalsskrifningarna och taxeringsförrättnmgarna för akademistaten och dertill hörande
personer vid universiteten i Upsala och Lund. Uti samma förordning stadgades, att
brandförsäkrade byggnader på lustställen och dermed jemförliga mindre lägenheter
skulle minst uppskattas till brandförsäkringsvärdet. Det förut gällande stadgandet,
att, vid uppskattning af stadsjord och lägenheter inom städernas områden, åbyggnader
skulle värderas särskildt och jorden särskildt, upphäfdes.
Under sednasle riksdag bestämdes bevillningssumman för innevarande år 1859
och följande år till 2,000,000 rdr riksmynt; varande i den då antagna, genom Kongl,
kungörelsen den 6 April 1858 utfärdade bevillningssladgan alla afgiftsbelopp utsatta i
B ev.-Korn. Bet. 9
1858 ars
bevilluiugsföroidniug.
GG
riksmynt. Personliga skvddsafgiften fastställdes till 40 öre för hvarje mansperson
och 20 öre för hvarje qvinna. Bevillningen för den kyrko-och kronotionde, patroni
ecclesiarum i Skåne, Halland och Bohuslän åtnjöte, samt för kyrkornas i nämnda
provinser tionde, äfvensom för domkyrkornas inkomster i spanmål och hemmansräntor,
nedså!tes till 2l procent af tiondespanmålens och räntornas värde. Deremot
höjdes minimiafgifterna för handlande, fabriksegare och handtverkare samt med dem
jemförlige manufakturister och andre borgare till .amma belopp, som dessa afgifter
utgjorde, innan desamma genom 1854 års bevillningsstadga nedsaltes. För städernas
fartyg af mer än 5 svåra läster bestämdes lästetalsafgiften till 12 öre, utan afseende
å den klass, dertill staden hörde, och för landtmäns, fiskares samt köpingar och
lastageplatser tillhöriga fartyg af enahanda storlek till 6 öre för hvarje läst. Lotsar
och lotsdrängar befriades från bevillning efter 2:dra artikeln. Bevillningsafgiften tor
utlänningar, som reste i handelsärenden, utsattes till 50 rdr, då de inom riket uppe
hölle
sig högst tre månader, och till 20 rdr för hvarje månad derutöfver. För rättigheten
till skogsfång på kronans till bruk eller hyttor emot rekognition upplåtna
allmänningar höjdes afgifteri från G sk. till 25 öre för hvarje stafrum ved eller 18
tunnor kol. Testamentstagare och arfvingar frikallades från skyldigheten att erlägga
bevillning för testamenten eller arf', då den testamenterade eller arffallna egendomen
ej uppgick till ett värde af 1,000 rdr rmt. Den förut meddelade föreskriften, att
två ledamöter i Stockholms stads Taxerings- och Pröfningskomitéer skulle vara från
de förvaltande verken, uteslöts. Det lill taxeringskostnader anslagna beloppet ökades till
B procent af hvarje läns och 2^ procent af Stockholms stads hela bevillningssumma.
Taxerings- och Pröfningskomitéernas ledamöter behöfde icke vidare aflägga den dittills
föreskrifna ed; utan skulle, till erinran om taxeringsmännens åligganden, åtskilliga
uppgifna §§ af bevillmngsstadgan uppläsas före taxeringsförrättningens början. Den
förut stadgade debetsedelslösen höjdes för hvarje debetsedel, som öfverstege 7 rdr rmt,
till 12 öre och för hvar och en debetsedel öfver 75 rdr till 50 öre.
I fråga om ej mindre de värden, hvartill fasta egendomen i riket under hvartdera
af åren 1813 till och med 1857 blifvit uppskattad, än äfven beloppet af de
under samma år påförda bevillningsafgifter, få Komiterade i underdånighet åberopa bilagda,
på generalsammandragen öfver allmänna bevillningen grundade tabeller (litt A och B).
Sedan Komiterade sålunda i underdånighet redogjort för de väsendtligaste stadgandena
angående allmänna bevillningens utgörande inom Sverige intill närvarande tid, få
Komiterade, till upplysning rörande de mer eller mindre lyckade försöken i åtskilliga
andra länder att uttaga direkt skatt af förmögenhet eller inkomst, i särskild bilaga
(litt. C’) underdånigst öfverlemna en utaf en bland Komiténs ledamöter utarbetad
sammanfattning af åtskilliga främmande länders beskattningslagar.
Det Komilerade lemnade uppdrag innefattar, såsom ofvan Hr nämndt, endast
den allmänna föreskrift att »upprätta förslag till grunder för bevillningens fördelning
samt sältet för deras tillämpning, efter hvilka den af Rikets Ständer fastställda bevillningssumma
må kunna på ett lämpligare och rättvisare sätt, än efter nu gällande
bevillningsförordning, utgöras.» Komiterade hafva bort tillse, huru denna föreskrift
skall tydas, dels i afseende å hvad eller hvilket belopp man åsyftar genom bevillning
utlaga, dels i alseende å sättet, eller huru mycket hvarje skattskyldig skall erlägga.
Beträffande beloppet hafva Komiterade ansett, att fråga nu icke vöre derom,
att söka finna utvägar för att till statskassan inbringa större bevillningssumma, än den
nuvarande, Två millioner riksdaler, utan faslheldre att detta belopp bör antagas vara
det högsta, man under vanliga förhållanden vill af allmänna bevillningen påräkna till
statsbehofveris fyllande. Skälen härtill äro i korthet följande: Vid granskning af de
under sednaste riksmöte afgifna motioner och yttranden, hvilka kunna antagas hafva
egentligen föranledt Rikets Ständers underdåniga anhållan om uppgörande af nya
grunder för bevillningen, spåras föga någon syftning att höja bevillningens belopp.
Visserligen har här, liksom på andra ställen, en och annan röst höjt sig för införande
af sådan bevillning, eller direkt skatt å förmögenhet eller inkomst, hvarmedelst
statsbehofven, om icke ensamt, dock till största delen, kunde fyllas, så att åtminstone
de flesta andra äldre skatter — både indirekta och grundskatter — kunde efterskänkas.
Men denna åsigt har dock icke vunnit Rikets Ständers godkännande. Den
lärer ock under sednaste tiden i allmänhet blifvit bestridd af utlandets utmärktare
vetenskaps- och statsmän.
Våra grundlagars stiftare synas jemväl, att sluta särdeles af 59, 60 och 66 §§
Regeringsformen, hafva tänkt sig den allmänna bevillningen såsom ett medel — icke
att ersätta statens ordinarie inkomster och de indirekta bevillningsafgiflerna, utan att
fylla de statsbehof, hvartill dessa inkomster och afgifter icke blefve tillräckliga, och
besörja betalningen af rikets gäld till kapital och ränta. Komiterade vilja blott tillägga,
att, oaktadt mycket kan sägas till ådagaläggande af den direkta beskattningens företräde
framför den indirekta, lära dock sådana summor, som i de Europeiska samhällena
under närvarande förhållanden erfordras till statsutgifternas bestridande, svårligen
kunna medelst blott direkt beskattning uttagas. Den direkta beskattningen är
dessutom i allmänhet förhatlig af flera skäl, särdeles derföre, att den måste medföra
ett forskande efter den skattdragandes enskilda affärsställning. De skattskyldige åtaga
sig derföre icke villigt direkt beskattning, om icke skattebeloppen äro låga och åtgärderna
för dessas bestämmande fogliga. Annorlunda blir naturligtvis förhållandet,
om krig eller annan olycka tvingar en nation att tillfälligtvis bära en tyngre skattebörda,
för att förebygga eller afhjelpa ett ännu större ondt.
Vidkommande sättet, huru del önskade skattebeloppet bör utgå, har någon annan
bestämmelse icke blifvit Komiterade meddelad, än den, som innefattas i ofvanberörda,
uttryckliga föreskrift, alt förslaget bör uppgöras så, alt »bevillningssumman må kunna
08
på el t lämpligare och rättvisare sätt» tin nu utgöras. Vid den jemförelse Komiterade
funnit sig pligtige anställa mellan nu gällande och aldre bevillningsförfattningar jemte
utländska stadganden och framkastade förslngsmeningar, hafva Komiterade med tillfredsställelse
erfarit, att våra egna författningar innefatta vissa grunder för direkt
beskattning, hvilka föga torde öfverträflas af hvad på något annat ställe gällt, gäller
eller påyrkats. Deremot måste medgifvas, alt dessa grunder i allmänhet med ringa
följdriktighet blifvit utvecklade och tillämpade. Komiterade hafva derföre trott sig
bäst motsvara det dem lemnade förtroende, då Komiterade sökt alt sorgfälligt utvälja
och bevara allt det rättvisa och goda, som utgör hufvudtanken i nuvarande författning,
men afskilja de utväxter, hvarmed den, genom tillfälliga förbiseenden eller enskilda
intressens möjligen någon gång öfvervägande inflytande, blifvit belastad. För
öfrigt hafva Komiterade, med blicken oaflåtligt fästad på det föresätta målet — lämplighet
och rättvisa —, sökt utfinna några så litet som möjligt förhatliga kontroller,
för att motverka orättmätigt undandragande från tillbörlig andel i bidragen till fosterlandets
förkofran och skydd; och det är derföre alt hoppas, att nu framlagda förslag,
åt hvars bestämmelser Komiterade bemödat sig att gifva så mycken enkelhet,
tydlighet och korthet som möjligt, skall finnas innehålla få oförsökta nyheter, mot
hvilka lagstiftaren alltid med rätta hyser synnerlig betänklighet.
Innan Komiterade gå att närmare utveckla hvad nu i allmänhet är vordet antydt
samt uppgifva de enligt deras tanke rigtigaste grunderna för bevillningens utgörande
och hvad, efter Komiterades förmenande, i nuvarande lagstiftning bör ändras
eller tilläggas, torde till besvarande få upptagas en invändning, som flera gånger
blifvit framställd.
Om, säger man, meningen icke är att bereda nya tillgångar, utan bibehålla bevillmngen
vid nuvarande summa, så kunde nya bevillningsgrunder vara obehöfliga,
emedan nu utgående afgifter äro så låga, att föga klagan öfver dem förspörjes och
man dessutom blifvit så van vid de partiella orättvisorna, att man måhända lättare
fördrager dem, än nyheter, hvilkas resultat icke kan beräknas; hvadan det knappast
lönade mödan att för fördelningen af ett, i förhållande till öfriga skatter och utskylder,
så ringa belopp, som Två millioner riksdaler, företaga någon förändring.
Det kunde för Komiterade kanske vara nos; att i detta afseende hänvisa till de
klagomål angående bevillningens fördelning, som riksdagsprotokollerna innefatta, samt
Rikets Ständers deraf föranledda ofvanberörda underdåniga skrifvelse; men alldeles
öfverflödigt torde det dock icke vara alt här fästa uppmärksamheten å följande omständigheter:
Rättvisa bör alltid vara lagstiftarens lörsta syftemål. Der orättvisan,
såsom fallet är i fråga om fördelningen af vår nuvarande bevillning, å alla sidor
blifvit erkänd, måste det vara en oafvislig pligt att försöka afhjelpa densamma. Men
om ock orättvisan af en, emot lagstiftarens tydligt förklarade afsigt, ojemnt utfallande
beskattning fördrages utan högljudt knot, när skatten är låg, kan man dock icke
påräkna, att förhållandet blir detsamma, då skatten i betydligare mån måste höjas.
69
Erfarenheten liar visat, att under olyckliga tillfälligheter, såsom krig m. m., då handel
och rörelse lida betydliga inskränkningar, de indirekta beskattningskällorna utsina
och de vanliga statsinkomsterna belinnas otillräckliga för de hastigt ökade utgifterna,
man i allmänhet mäste höja de direkta skatterna. Med förbigående af äldre exempel,
erinra Komiterade endast, huruledes vid den år 1848 hotande faran af ett fredsbrott
bevillningen härstädes måste för rustningskostnader höjas med 16$ proc. Ett
verkligt krig skulle sannolikt tvinga detta såsom andra länder att flerdubbla de direkta
skattebidragen. Men då torde tiden icke medgifva långa öfverläggningar för att utfinna
rättvisa grunder för allmänna bevillningen, utan Rikets Ständer se sig nödsakade
att, såsom år 1848, utgå från hvad som redan förefinnes och ytterligare utskrifva en
qvot och kanske en multipel af den gamla bevillningen. Ar då denna ojemnt elier
mindre rättvist fördelad, så måste följden blifva, att orättvisan kännes mera tryckande
och missbelåtenheten blir desto större. Anledningen må vara hvilken som
helst för statens behof af ökade inkomster och en deraf härledd ökad bevillning, —
det mäste dock alltid vara magtpäliggande, att bevillmngsgrunderna äro rättvisa, och
man återkommer derföre också alltid till utgångspunkten i Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse.
Äfven med antagande af hvad Komiterade önska och hoppas, att landet under
långliga lider förskonas från rustningar och krig, samt att till följd deraf någon höjning
af bevillningsprocenten icke kommer att ega rum, finnas dock, utom det förnämsta
skälet, som är anspråket på rättvisa, äfven andra vigtiga skäl att söka tillvägabringa
en i möjligaste målto jemn fördelning af bevillningen efter 2:dra artikeln.
Främst bland dessa må nämnas, att flera medborgerliga rättigheter och skyldigheter
för närvarande grundas på denna bevillningsartikel. Rösträtten vid riksdagsmannaval
har. nyligen för en stor del af rikets städer blifvit bestämd i förhållande
till bevillningen. Rösträtten vid sockenstämma beräknas, i sted allmänt och å landet
för alla som icke rösta efter hemmantal, enligt bevillningstaxeringen. Ridragen till
folkskolor och fattigvård utgå till betydlig del och många andra kommunalafgifter
helt och hållet i förhållande till 2:dra artikelns bevillning. I allmänhet synas kommunerna
hafva en benägenhet att, särdeles för utgifter lill nya företag eller vid väsendtliga
förbättringar af äldre inrättningar, antaga bevillningen till staten såsom grund
för bördornas fördelning. Sättet är enkelt och beräkningen lätt. Men den allmänt
insedda ojemnheten vid bevillningens fördelning har haft till följd, att de flesta af de
kommuner, der man på ett ändamålsenligare och derföre vanligen kostsammare sätt
velat ordna fattigvård eller andra kommunen åliggande bestyr, funnit sig föranlåtna
att frångå beräkningen efter allmänna bevillningen. Merändels har man då i stället
åt särskilda samvetsnämnder öfverlemnat alt bestämma bidragen i mån af hvar och
ens förmögenhet eller inkomst. Man har, med ett ord, i allmänhet blott sökt bereda
sig en tillförlitligare utväg alt vinna just samma ändamål, som med bevillningsförord^
ningen åsyftats
70
Det torde med temlig visshet kunna antagas, att, derest man kunde lyckas utfinna
lika goda medel för den allmänna bevillningens jemnare fördelning, som ofvanberörda
kommuners samvetsnämnder ansetts utgöra för uttaxeringar inom kommunerna,
och hvarigenom de lemnat nyttiga anvisningar till ledning vid förevarande
frågas behandling, det särskilda beskattningssättet i dessa kommuner skulle bortfalla.
Hvad som torde vara ändå vigtigare är, att då många andra kommuner, inom hvilka
man ännu icke kunnat öfverenskomma om särskild taxeringsgrund, just deraf hittills
varit hindrade att vederbörligen ordna sina angelägenheter, detta hinder bör genom
en efter rättvisare grunder uppgjord bevillningsstadga blifva undanröjdt. Det synes
nemligen otvifvelaktigt, att många nödiga och nyttiga förbättringar både i stad och
på landet derefter skulle komma till stånd. På landet, der hemmantalet utgör en
högst felaktig grund lör bidrag till nya företag, är ock särdeles svårt att utlinna någon
annan beräkningsgrund i detta hänseende, än afgift af behållen inkomst, om
denna är känd och således kan sanningsenligt bestämmas.
Det är äfven för det allmänna af stor vigt, att den andel af skatten, som man
vill uttaga efter beräkning af de skattskyldiges inkomster, utgår på enahanda sätt lill
staten och till kommunerna Staten kan knappast erhålla bättre biträde till utbekommande
af sin tillständiga rätt, än den kontroll och uppsigt hvar och en vid uttagande
af en betydligare afgift till kommunen utöfvar å sina grannar; och ju allmännare
kommunalskatter utgå efter bevillningsgrund, desto allmännare skall dylik kontroll och
uppsigt utöfvas. Då erfarenheten mera allmänt gifvit vid handen, att icke blott enskilda
personer, utan äfven hela kommuner, städer såväl som distrikter på landet,
beräkna, såsom grund för beskattningen, förmögenhet eller inkomst lägre än vederbörligt
är, och då sådant ingalunda kan antagas i de flesta fall härröra af egennytta
eller ett klandervärdt sträfvande att undandraga sig sin pligt emot det allmänna, utan
snarare kan anses vara en följd af hvad man tror ega rum på andra orter inom
fäderneslandet, att nemligen fastighetsvärdet och inkomsterna allmänneligen blifva lågt
beräknade, och att således det distrikt, som ginge till väga på annat sätt och verk-
ställde sin uppskattning strängt eller beräknade inkomsterna till fulla beloppet, skulle
begå en orättvisa emot sig sjelft och pålägga sig en alltför stor beskattning i förhållande
till andra distrikter; så och då staten i alla fall blir af ett sådant förfaringssätt
lidande, och det ingalunda får med likgiltighet åses, att afvikelser ske från det rätta
och sanningsenliga, hvilka än bevekelsegrunderna dertill må vara, hafva Komilerade
ansett det vara af vigt, att hos hvar och en medborgare inskärpes angelägenheten
af att förfara vid beskattningsfrågor såsom vid alla andra förhållanden, utan att låta
sig missledas genom betraktelser öfver hvad man kan antaga, att andre medborgare
eller bela klasser sig tillåta.
Att förhållandet emellertid icke ur i detta hänseende bättre annorstädes, än hos
oss, kan man finna redan deraf, att ett särskildt förslag blifvit gjordt och i verket
satt, för att i möjligaste mån framtvinga en rättvis beskattning, hvilket förslag Komi
-
71
terade anse lämpligt att här omnämna. Det består deri, att sedan bevillningssumman
först blifvit bestämd, densamma fördelas mellan de särskilda större eller mindre distrikterna,
inom hvilka sedermera göras fördelningar ända ned till hvarje särskild individ,
som sålunda antages få sig pålagd den rättvisa anparten af skattebördan.
Detta är icke någon nyhet, utan tvärtom ett uråldrigt sätt att upptaga skatter. Systemet
kallas af vetenskapsmännen repartitionssystemet (sy sterne de reparation), i motsats
till det så kallade qvot- eller qvotitetssystemet (sysléme de quotité), enligt hvilket
man i hela landet uttager af hvarje skattskyldig dess enskilda del eller qvot i afgiften.
Det är obestridligt, att man genom en dylik fördelning bör kunna i hög grad förekomma
ofvan antydda olägenhet af ojemnhet i beskattningen och minskning i statens
inkomster, men man stöter deremot på andra svårigheter. Striden mellan de särskilda
distrikten eller delarna af landet blir nemligen framflyttad till sjelfva fördelningsåtgärden,
dervid hvarje distrikt genom sina representanter naturligtvis sträfvar att
erhålla så ringa del som möjligt. Det möter dessutom i sjelfva verket nästan oöfvervinneliga
svårigheter att inom ett större land utfinna en rättvis grund för skatters uttaxering
mellan de särskilda provinserna och dessas särskilda stads- och landtkommuner.
Också har numera på de flesta ställen fördelningssystemet, så vidt nya pålagor angår,
blifvit öfvergifvet, och i ett af de länder — Frankrike — der detta system ännu i
större skala användes, har man sett sig tvungen att till grund för uttaxeringen lägga
en föregående särskild uppskattning af alla egendomar, och efter de sålunda funna
egendomsvärdenas sammanlagda belopp inom hvarje af de särskilda distrikterna verkställa
fördelningen emellan dessa. Komiterade kunna derföre ingalunda, under nuvarande
förhållanden, tillstyrka delning af bevillningen emellan särskilda distrikter, och
tro, att, om detta beskattmngssätt i en framtid hos oss skall kunna införas, så måste
man i alla fall göra början nedifrån och uppskatta hvarje fastighet i stad eller på
landet, hvarje persons kapitalförmögenhet och inkomst af rörelse, tjenst eller yrke,
äfvensom hvarje distrikts större eller mindre fördelar af läge och kommunikationsanstalter,
som lätta utvägarna för allt förvärf. Först sedan man sålunda fått liksom
ett bouppteckningsvärde för hvarje särskild del af riket, kunde man tänka på att
börja införandet af repartitionssystemet; men snart skulle mödan af en efter detta
system gjord uppskattning vara förspilld och vexlande förhållanden tid efter annan
fordra ny uppskattning.
Vid beskattning af inkomst eller förmögenhet har man flerestädes råkat in på
en afväg, så mycket farligare och svårare att undvika, som den, intill de aldra sista
tiderna, blifvit icke allenast af åtskiliige utmärkte författare anvisad och förordad,
utan äfven af flere praktiske statsmän och rådslående församlingar beträdd. Denna
72
afväg är det sä kallade progressiva bes k a 11 n i n gssät tet, hvilket, tillärnpadt redan i det
gamla Grekland, under sednare tider varit användt äfven annorstädes, isynnerhet då ett
fåvälde, som länge undandragit sig sin tillständiga andel af skattebördorna, blifvit från
styrelsen undanträngdt af ett mångvälde, som velat utöfva vedergällningsrätten. Så
tillgick ännu år 1818 i Tyskland, då progressiv-skatt temligen allmänt der infördes.
I Sveri&e, der åtskilliga till en del ännu märkbara försök i smärre skala skett med
O ’ O
progressiv-afgifters uttagande, gjordes, såsom ofvan är anmärkt, dylikt försök i stort
genom 1810 års bevillningsförordning, hvarest afgifterna bestämdes t. ex.
i lista klassen till 1 proc
» 4:de d:o » 1J- »
» Side d:o » »
» 22:dra d:o » 3^ »
» 27:de d:o » »
» 50:de d:o »10 »
o. s. v. Kond. kungörelsen den 30 November 1810 innefattar en varm rekommendation
för detta »bevillningssystem, som» — heter det — »mera än något annat
förvarar åt Svenska folket dess urgamla rättighet att sig sjelft beskatta, som med
mera billighet, än något förut användt, fördelar en oundviklig samhällsbörda mellan
samhällets medlemmar, som, redligen utfördt, skall undanrödja de flesta anledningar
till afund och missämja mellan särskilda klasser af medborgare; men som, för att
ega bestånd och leda till de atliigsnare föremål det åsyftar, lordrar att lifvas af den
allmänna rättsinnighet, som egnar ett fritt folk och från åldriga tider utmärkt det
Svenska.» Det dröjde dock icke längre än till nästa eller 1812 års riksdag, innan
man öfvergick från progressiv-afgi/t ä inkomst lill additionel progressiv-afgift å sjelfva
bevillnings-afgiften, hvilken sednare i allmänhet fastställdes till 5 procent af inkomsten.
Den additionella afgiften började med 1y procent och slutade med procent af
bevillningen. Men redan vid påföljande eller 1815 års riksdag öfvergafs äfven detta
system.
Ett beskattningssätt, som har så gamla anor, som här vunnit ett dylikt förord
från tronen, som bland sina förespråkare räknar sådane män, som Monlesquieu, J. B.
Say m. fl., och till stöd hvarför man till och med ansett sig kunna åberopa en af
de förnämsta auktoriteterna för nu allmännast godkända beskattningsteorier, Adam
Smith, hafva Komiterade icke bort med tystnad förbigå. Det skulle dock blifva
alltför vidlyftigt att här upptaga hvad som för och emot de progressiva afgifterna
kan åberopas. Komiterade hafva redan antydt sin åsigt, att de skäl, som tala emot
sådana afgifter, äro öfvervägande. Bland dessa torde blott behöfva anföras, att för
den skala, efter hvilken afgifterna skola höjas, ingen regel är funnen eller lärer kunna
utfinnas; hvadan alla bestämmelser härom måste lemnäs åt godtycket, samt att högre
afgift på högre inkomst i sjelfva verket utgör skatt på flit och sparsamhet, och således
-
73
ledes kan betraktas såsom ett straff, ålagdt den samhällsmedlem, som arbetat mer
och slösat mindre, än en annan.
Jemlik beskattning af all inkomst mäste, enligt Komiterades tanke, vara regel
och det mål som bör sökas. Nu gällande bevillningsförordning stadgar i 109
att egendomars värden skola bestämmas »i ett rättvist förhållande både till statens
kraf och medborgares anspråk på jemlik beskattning)), och på inånga andra ställen i
samma förordning återfinnes grundtanken af sådan beskattning. Den allmänna regeln
har också alltsedan år I S I 5, då man öfvergaf progressiv-afgifterna, varit och är ännu
lika procent af all inkomst. Af fastigheter, hvilka anses afkasta blott 4 procent,
lages i bevillning för hvart tusen af egendomens uppskattade värde, eller af 40 rdrs
inkomst, 1 rdr; hvilket utgör 2$ procent af inkomsten. Detta är ock den procent,
man nu i allmänhet äskar af inkomst utaf näring och rörelse.
Emellertid har, såsom antydt är, till följd af en myckenhet undantag från den
allmänna regeln, äfvensom flera fel vid dess tillämpning och utväxter å systemet,
tillkomna dels såsom förmodade botemedel mot brister, dels genom tillfälligheter un
der
strid mellan olika intressen, det förhållande i verkligheten inträdt, alt för närvarande
knappast annat än på papperet något här qvarstår af grundsatsen — jemlik
skatt af all inkomst. Komiterade återkomma således ännu en gång dertill, att de
anse sin uppgift vara, icke att uti vårt beskaltningsväsende införa några nyheter,
utan fastheldre att, vidblifvande en under nära ett halft sekel vid hvarje riksmöte
uttalad, enligt Komiterades omdöme, fullt rigtig grund, söka undanrödja hindren lör
denna grunds tillämpning, borttaga de talrika undantagen och utfinna några få enkla
och icke motbjudande kontroller, för att ernå regelns faktiska tillämpning.
Bland de afvikelser från grundsatsen af lika afgift, hvilka innefattas i hittills
gällande bevillningsförordning, må här angifvas några. Af fast egendom i allmänhet
utgå 2\ procent. Af frälseräntor (21 §), vissa ”fiskerier” (32 §), äfvensom, efter det
vanliga uppskattningssättet, af qvarnar, sågar, tegelbruk m. m. utgå 2 procent Den,
som lill jordbruk eller annan vinstgifvande rörelse använder upplånadt kapital, skall,
enligt hvad ofvan är nämndt, för sin inkomst deraf, likasom för rörelsen i öfrigt,
betala bevillning till staten med 2| procent. Denna af låntagaren, såsom det heter,
»förskottsvis» erlagda bevillning är långifvaren, när räntan blifvit bestämd lill mer än
fem för hundra, skyldig att återgälda med dubbla beloppet. För bevillning af inkomst
genom ränta, som icke öfverstiger fem för hundra, eger låntagaren deremot icke rätt
till någon ersättning af långifvaren. Kapitalisten är således i förra fallet belastad med
5 procents bevillning, men i det sednare alldeles skattfri (33 § 2 morn). Af rörelse,
näring eller yrke utgå i allmänhet 2\ procent; men af läkare, så vidt deras
Bev.-Kom. Bet. 10
74
inkomst härflyter af praktik utom tjensten, med flere, endast 2 procent (8 §; 10 §
3 morn.). Af embels~ och tjenstemän utgöres bevillningen i allmänhet med '1 procent,
men för inkomst, understigande 1,800 rdr, utgår hvad man kallar regressiv-afgift, slutande
med y procent för inkomst af 300 rdr (2 § 1 mom.)
En ännu större ojemnhet har varit en följd af minimiafgifterna för vissa näringsgrenar
och yrken. Dessa afgifter synas vara alldeles godtyckliga och tyvärr någon
gång hafva berott på tillfällig gunst eller ovilja för vissa klasser. Man har eljest
svårt att förklara, hvarföre t. ex. i Stockholm och Göteborg bevillningen för en grosshandlare
kan stadna vid 45 rdr och för en annan handlande vid 30 rdr, under det
en biljardegare måste för hvarje biljard erlägga 1175 eller minst 50 rdr (9 och
10 §§), eller hvarföre en 1 ista klassens klädmäklerska eller månglerska skall erlägga
minst 37^ rdr (10 § 1 morn). Men om minimiafgifternas olämplighet är så ofta
och så mycket ordadt inom och utom Riksstånden, att Komiterade till hvad redan
är yttradt endast vilja lägga den anmärkning, att minimiafgifterna i vissa klasser, likasom
minimitanffen för uppskattning af hemmansvärden inom de särskilda länen, icke
sällan af dem, som vid taxeringarna ega mesta inflytandet, synas hafva blifvit ansedda
såsom de gränser, öfver hvilka man ej behöfde eller kanske i vissa fall ej borde
taxera någon. Sålunda hafva dessa minimibelopp mången gång beredt en obehörig
lindring för fastighetsegaren och den större näringsidkaren, som kunnat eller bort
utgöra en högre skatt, och ett obehörigt betungande för handtverkaren och den mindre
näringsidkaren, som måhända haft verkligt behof af någon lindring.
Den höga bevillningsprocent, som under nuvarande bevillningsgrunders tillämpning
till och med år 1854 äskats, torde likvisst mer än allt annat hafva bidragit
till det allmänna eluderandet af föreskrifterna. Man fordrade nemligen i allmänhet
O
såsom bevillning icke mindre än 5 procent eller 7'„xlel af den skattskyldiges hela inkomst
När en afgift, vare sig af hvad slag som helst, är så hög, att den anses
obillig både af den skattskyldige och af dem, som skola utkräfva skatten, inträffar
snart, likasom genom en tyst öfverenskommelse, att man kringgår de angående skattens
uttagande meddelade stadganden.
Hvad angår resultaten af nu skeende bevillningslaxeringar, så förete de en mångfald
af orättvisor, hvilka måste väcka den största förvåning hos en hvar, som åt
ämnet egnar någon uppmärksamhet.
Generalsammandragen öfver bevillningen utvisa, att från år 1813 till år 1857
taxeringsvärdet stigit för fast egendom i stad från 67 till 190 millioner och för
iruÅsegendom från 12 till 61 millioner, men deremot för hemman å landet nedgått
från 444- till 410 millioner riksdaler.
Ofvannämnda från Hofrätterna och de hos Kammarrätten förvarade räkenskaper
inhemtade upplysningar jemte deröfver upprättadt sammandrag (litt. D) gifva vid handen:
all år 1857 försäljningsvärdena i allmänhet förhöllo sig till taxeringsvärdena:
i Stockholms län såsom 4,066 till 1,802 eller ungefärligen såsom 2i lill 1.
» Upsala
»
»
1,350
644 »
»
» 2
1.
» Södermanlands
»
»
1,439
503 »
»
» 3
1.
» Örebro
»
»
2,624
795 »
»
» 3y
1.
» Wermlands
»
»
2,345
1,105 »
»
» 2
1.
» Westmanlands
»
»
878
377 »
»
» 24
1.
» Kopparbergs
»
»
395
184 »
»
» 2
1.
» Gefleborgs
»
»
372
157 »
»
» 24
1.
» Jemtlands
»
»
262
116 »
»
» 24
1.
» Westernorrlands
»
»
459
172 »
»
» 24
1.
» Westerbottens
»
»
43
23 »
»
» 2
1.
» Norrbottens
»
»
124
91 »
»
» 14
1.
» Gotlands
»
»
150
41 »
»
»
1.
» Skaraborgs
»
»
3,013
784 »
»
» 4
1.
» Kronobergs
»
»
1,024
324 »
» 3
1.
» Jönköpings
»
»
1,659
417 »
»
» 4
1.
» Östergötlands
»
»
4,485
1,282 »
»
» 34
1.
» Elfsborgs
»
»
1,673
753 »
»
» 2
1.
» Kalmar
»
»
1,997
488 »
»
» 4
1.
» Hallands
»
»
482
180 »
»
» 24
1.
» Göteborgs och Bohus
»
»
1,017
325 »
»
» 3
1.
» Malmöhus
»
»
2,036
620 »
»
» 3y
1.
» Kristianstads
»
»
2,168
448 »
»
» 5
1.
» Blekinge
»
»
687
296 »
»
»
1.
samt ali, under samma år, förhållandet emellan försäljnings- och taxeringsvärdena
exempelvis å nedannämnda hemman var
i Stockholms län: Svensboda såsom 4,000 till 550 eller urgef. sås. 8 till 1.
Walla
» 6,333
6,150 »
» » 1
1
» Upsala
» Tuna
» 6,500
1,694 »
» » 4
1
Homrom
» 3,000
2,000 »
V) « \ 1
» )) 1 -r
1
» Södermanlands
» Atorp
» 5,000
399 »
» »124
1
Frändesta
» 2,752
2,964 »
» » 1
1
» Örebro
» Hästnäs
» 5,066
313 »
» »16
1
Kumla
» 3,666
1,334 »
» » 3
1
» Wermlands
» Djurskog
» 4,266
108 »
» »40
1
Sanna
» 11,000
8,000 »
» » 14
1
7G
i Westmanlands län
Hjulsta såsom 2,000
till 275 eller
ungef. sås. 7 till 1.
Sör-Sahlbo »
600
» 3,375 >»
» » 1 » 5.}.
» Kopparbergs
»
Ingeborbo »
4,000
» 368 »
» »11 » 1.
Morgårdshammar m. m.»
3,000
» 2,966 »
» » 1 » 1.
» Gefleborgs
»
Svedja m. m »
4,000
» 220 »
» » 19 » 1.
As
1,066
» 700 »
» » Ii- » 1.
» Jemtlands
Hacksjöåsen »
4,666
» 100 »
» » 46j » 1.
Haga »
700
» 960 »
» » 1 » 1 ^
» Westernorrlands
»
Näs »
7,000
» 850 »
» » 8| » 1.
Östervallsta »
1,200
» 900 »
» » 1 » f.
» Westerbottens
»
Ånäset »
2,666
» 300 »
» » 9 » 1.
Krokvattnet »
533
» 450 »
» » 1j » 1.
» Norrbottens
»
Wuonu »
2,100
» 440 »
» » 4j » 1.
Siknäs »
1.088
» 600 »
» » 1$ » 1.
» Gotlands
»
Qviende »
1,066
» 80»
» »13^» 1.
Quie och Klints »
5,333
» 2,000 »
» » 2$ » 1.
» Skaraborgs
»
Räfvekullen »
3,444
» 375 »
» » 9 » 1.
Smedtofta »
666
» 1,425 »
» » 1 » 2.
» Kronobergs
»
Långaskruf »
5555
» 547 »
» » 10 » 1.
Brände »
5,555
» 4,683 »
» » H » L
» Jönköpings
»
Nöbble m. m. »
3,866
» 274 »
» » 14 » 1.
Jerstorp »
1,800
» 900 »
» » 2 » 1.
» Ostergötlands
»
Wrånghult »
2,000
» 159 »
» » 12 » 1.
Wilseberga »
4,000
» 5,962 »
» » 1 » 1 £
» Elfsborgs
»
Aratorp »
8,500
» 1,000 »
» » 8^ » 1.
Gässlösa »
3,000
» 3,000 »
» » 1 » 1.
» Kalmar
Slifshult »
6,666
» 480 »
» »14 » 1.
Y. Skedebäckshult »
1,780
» 1,046 »
» » 1j » 1.
» Hallands
»
Karup »
1,200
» 115»
» » 10| » 1.
Röshult »
666
» 850 »
» » 1 » 1 i
» Göteb.s o. Bohus
»
Westerlanda »
4,333
» 405 »
» »11 » 1.
Ödsmål »
1,333
»1,125 »
» » 1 » 1.
» Malmöhus
»
Knickarp »
2,666
» 117»
» »23 » 1.
Sjöstorp »
4,000
» 4,000 »
» » 1 » 1.
» Kristianstads
»
Salarp »
7,700
» 392 »
» » 19 £ » 1.
Hasslaröd »
1,666
» 925 »
» » 1f » 1.
» Blekinge
»
Hasselstad »
2,222
» 405 »
» » 5i » 1.
Gungvala »
1,888
» 2,300 »
» » 1 » 1 j.
77
Enligt uppgifterna från Hypoteksföreningnrna och deröfver upprättadt sammandrag
(bil. litt. E) förhålla sig de i samma uppgifter omförmålda egendomars hypoteksvärden
till 1856 års taxeringsvärden sålunda:
Stockholms
Upsala
Södermanlands
län
J)
»
såsom
n
1,457 till
429 »
1.252 »
559
146
298
eller
»
»
ungefärl. såsom 2i till
» » 3 »
» » 4 »
1.
1.
1.
Örebro
»
»
1,870
»
271
»
»
»
7 »
1.
Wermlands
»
»
3,488
»
1,073
))
»
3| »
1.
Westmanlands
651
»
180
»
»
34 •
1.
Westernorrlands
))
»
299
»
46
))
»
»
64 »>
1
Skaraborgs
»
»
1,388
»
400
)>
»
))
34 *
1.
Kronobergs
»
1,464
»
372
»
»
Y>
4- »
1.
Jönköpings
»
2,694
»
553
)>
n
»
4 -j »
1.
Östergötlands
Elfsborgs jemte Göte-
))
»
6,394-
»
1,836
»
r>
»
34 »
1.
borgs och Bohus
»
»
5,289
»
1,671
«
»
»
3 »
1.
Kalmar
»
»
2,799
»
776
»
»
»
34 »
1.
Hallands
»
»
1,101
»>
260
»
»
»
44 »
1.
Malmöhus o. Kristianstads »
»
6,303
i>
1,903
n
D
»
34 »
1.
Blekinge
»
»
1,566
»
443
»
»
34 »
1.
Samma ojemnhet,
sorn
sålunda
i visar
sig
i beskattningen af fastighet, röjer
sig
ock i afseende å beskattningen af rörelse. Såsom exempel derå, hvad särskildt fabriksrörelsen
angår, torde Komiterade här få anföra det af kronoräkenskaperna inhemtade
förhållande, att af Lindholmens skeppsvarf (mekaniska verkstad) i Lundby
socken af Göteborgs och Bohus län bevillning år 1857 utgick för behållen inkomst
med 250 rdr och utgjordes särskild bevillningsafgift för fast egendom med 100 rör,
hvaremot samma år af Motala mekaniska verkstad endast erlades fastighetsbevillning
med 300 rdr, allt banko, men icke någon afgift för inkomsten af den stora rörelsen
vid denna verkstad.
Att den anmärkta ojemnheten i beskattningen egt rum äfven i rikets städer,
visar sig af efterföljande, på generalsammandraget öfver 1857 års bevillning grundade
tabell:
78
Städer.
Folkmängd
vid 185 5
års slut.
Taxerad
bevillning 1857.
Banko.
För handel, sjöfart,
handtverk, fabriker
och annan rörelse.
För handels-,
handtverks- och
fabriksbetjening.
Stockholm
97,952
72,505
45
12,939
12
Göteborg
29,164
58,602
41
—
7,154
12
Norrköping
17,116
13,765
3
—
2,130
44
—
Malmö
15,808
9,538
—
—
910
—
Karlskrona
14,513
3,513
33
296
24
—
Gefle
9,587
11,073
11
2
619
40
—
Upsala
8,006
3,260
19
4
330
40
—
Kalmar
7,554
4,856
21
—
183
Lund
7,254
2.191
36
—
398
Jönköping
6,684
2,921
41
—
278
Orebro
5,807
2,408
27
2
327
Linköping
5,733
1,539
12
1
269
36
—
Kristianstad
5,594
2,258
9
—
279
—
Karlshamn
5,214
3,638
45
11
248
32
Ystad
5,056
2,123
15
—
287
—
Westervik
5,038
1,799
—
—
125
—
Wisby
4,852
3,594
16
—
192
24
—
Landskrona
4,833
1,808
37
—
145
—
—
Falun
4,618
1 774
fi
124
Helsingborg
4,473
1,605
41
228
—
—
Karlstad
4,128
2,137
14
—
163
—
Westerås
4,085
1,698
33
—
173
—
Eskilstuna
4,031
1,624
6
—
326
24
—
Nyköping
3,956
1,985
31
—
300
—
—
Uddevalla
3,859
1.674
47
—
103
Sundsvall
3,661
3,087
36
—
192
12
Sala
3,308
479
28
—
45
24
—
Wenersborg
3,289
2,979
19
1
177
Hernösand
3,103
1,810
19
—
97
—
Halmstad
3,072
2,505
15
—
183
32
—
Wexiö
2,960
981
36
104
24
—
Lidköping
2,883
1,330
22
6
125
—
—
Borås
2,815
2,393
3
6
419
24
—
79
Städer.
Folkmängd
vid 1855
års slut.
Taxerad bevillning 1857.
Banko.
För handel, sjöfart,
handtverk, fabriker
och annan rörelse.
För handels-,
handtverks- och
fabriksbetjening.
Arboga
21,387
1,317
36
3
57
Warberg
2,360
752
2
117
24
_____
Hudiksvall
2,266
1,533
33
6
86
24
Wadstena
2,236
367
20
4-7
Mariestad
2,195
1,250
11
5
85
Söderhamn
2,183
1,295
4
6
126
24
Skara
2,096
259
8
30
24
Kristinehamn
2,002
505
6
69
Eksjö
1,981
358
32
86
Umeå
1,654
1,571
24
97
24
Köping
1,576
847
15
69
24
Wimmerby
1 559
145
09
Piteå
1,545
847
21
3
34
Amål
1,541
382
26
6
54
Engelholm
1,527
292
1
8
70
24
Sölvitsborg
1.523
1,114
1
-
40
Strömstad
1,478
641
2
25
Filipstad
1,459
467
24
88
24
Alingsås
1,412
407
—»
34
Enköping
1,410
616
1
39
_____
Strengnäs
1,409
232
15
32
24
Cimbrishamn
1,373
246
42
7
43
Söderköping
1,366
460
45
—
53
24
_____
Luleå
1,350
1,049
26
6
47
__
Skenninge
1,342
160
8
—
46
24
_____
Södertelje
1,332
538
20
86
Ulricehamn
1,308
590
32
312
_____
Askersund
1,155
644
44
6
39
Sköfde
1,152
368
16
31
Ostersund
1,144
639
38
43
—.
Laholm
1,143
302
16
30
_____
Hedemora
1,086
242
44
29
_____
Grenna
1,068
227
12
—
41
12
80
Städer.
Folkmängd
vid 1855
års slut.
| Taxerad
bevillning 1857.
Banko.
För handel, sjöfart,
För handels-,
handtverk, fabriker
handtverks- och
och annan
rört
Ise.
fabriksbetjening.
546
25
6
40
24
285
34
32
21
209
5
34
—
366
33
49
.—
—
261
36
16
—
—
280
43
3
16
16
—
288
34
55
—
—
342
36
—
33
24
—
211
18
—
22
8
—
j 329
—
—
1
—
209
46
19
—
218
34
10
22
—
—
222
33
—
4
—
175
24
—
35
184
19
—
21
—
235
1 7
151
24
1 i
23
94
26
9
24
—
129
29
13
—
1
Norrtelje .
Falkenberg
Waxholm .
Nora .
Lindesberg
Marstrand
Hjo . .
Kongelf .
Falköping.
Skanör
Falsterbo .
Thorshälla
Borgholm .
Oregrund .
Mariefred .
Östhammar
Kungsbacka
Säter .
Trosa . .
Sigtuna
'1,046
1,014
1,010
986
972
943
936
904
807
771
303
685
673
666
629
568
555
518
466
415
Den bevillningsafgift för inkomst, Komiterade, under förutsättning, att beloppet
af allmänna bevillningen vid nästa riksdag icke kommer att förändras, utan blifver
Två millioner riksdaler, ansett sig böra föreslå, är En procent. Härmed öfverensstämmer
ock den åsigt, som vid sistlidna riksdag af de fleste motionärer och talare
i ämnet omfattades. En särskild omständighet, som äfven talar för detta förslag,
är, att bevillningen af embets- och tjenstemän nyligen blifvit bestämd till nämnda
procent, hvilken bevillning det af många anledningar blefve svårt och dessutom,
efter hvad Komiterade hoppas, ingalunda är behöfligt att under vanliga förhållanden
a.
Komiterade hafva ansett sig böra försöka att beräkna hvad i bevillning enligt
nu föreslagna grunder skulle inflyta. Dylika beräkningar, hvilka naturligtvis äro underkastade
mycken osäkerhet, kunna verkställas på åtskilliga sätt och under helt
olika
81
olika förutsättningar. Om de än hufvudsakligen äro rigtiga, samt, smärre felaktigheter
antagas korrigera hvarandra, skola, när alla detaljer framläggas, dock dessa,
om man blott fäster sig vid en eller annan, lätt synas felaktiga. Af de flera beräkningar,
som inom Komitén blifvit uppgjorda, hafva Komiterade derföre icke ansett
någon böra här bifogas. Men Komiterade hafva, efter flera särskilda beräkningssätt,
kommit till det resultat, att ett bevillningsbelopp af Två millioner riksdaler bör
kunna påräknas att inflyta, derest Komiterades nu framlagda förslag godkännes.
Dervid antaga Komiterade, att skyddsafgiften, afgifterna af all fast egendom sammanlagda,
äfvensom den särskilda grundskattsafgiften af frälse-egendomar, afgifterna af
Dylta svafvelbruk, af dem, som hafva kolningsfriheter, af tionde, af testamenten,
fideikommisser och arf samt af embets- och tjenstemäns löner skola uppgå till ungefär
lika belopp som nu, samt att bevillningen för inkomst af kapital, rörelse, yrke
eller enskild tjenstebefattning, till en början eller under de första åren, ehuru man
i allmänhet påräknar högre afgifter än hittills af betydligare näringsidkare och större
kapitalister, likväl, i anseende till icke ringa nedsättning i bevillningen af nu genom
minimiafgifterna hardt tryckte fattigare näringsidkare, kommer att sammanlagd blifva
mindre än hvad som nu utgår för inkomst af rörelse. Komiterade äro öfvertvgade,
att nedsättningen i beviliningsprocenten och öfriga föreslagna åtgärder snart nog skola
uppbringa afgifterna af rörelsen ä 1 proc. till det belopp, som för närvarande utgår
efter 2i proc. Ofvannämnda tabell, litt. A, utvisar: att när är 1855 beviliningsprocenten
nedsattes från 5 till 2| proc , nedgick skatten t. ex. af fabriksidkare endast
från 38,140 till 31,512 och af handlande, handtverkare med flere rörelseidkare från
362,107 till 232,687 rdr, men höjde sig åter år 1857, så att då, ä 2^ proc., utgingo,
af fabrikerna 39.402 rdr, eller nära lika med hvad högst någonsin utgått å
5 proc., och af handlande, handtverkare med flera 279,814 rdr, eller mer än, k
5 proc, utgick något af åren från 1841 intill 1846. Såsom en öfvergångsålgärd,
intill dess man med säkerhet erfarit, huru mycket det nya beskattningssättet af rörelsen
inbringar, och till beredande af ersättning för den förlust, procentnedsättmngcn
i förening med afskafFande af minimiafgifterna möjligen medför, hafva Komiterade
emellertid ansett sig nödsakade att föreslå en särskild afgift af hvar och en, som
idkar yrke, till hvars utöfvande, enligt gällande handels- samt fabriks- och bandtverksordning,
erfordras förutgående behörig anmälan. Denna afgift, föreslagen till 3 rdr
för den, som drifver yrke med biträde af annan mantalsskrifven person, men till
blott 1 rdr, om yrket drifves utan sådant biträde, bör, enligt Komiterades tanke,
försvinna, så snart sig visat, antingen att bevillningen af rörelsen uppgår ungefärligen
till nuvarande belopp af 700,000 rdr, eller ock att hela bevillningssumman kan
nedsättas.
Bev.-Kom. Bet.
11
82
Motiverna till de speciella stadganden, Komiterade föreslagit, skola, i den mån
sådant synes erforderligt, angifvas har nedan i den ordning, hvari dessa stadganden
i sjelfva förslaget förekomma; hvarefter torde få lemnäs en kort redogörelse
för de hufvudsakliga föreskrifter i nuvarande bevillningsförordning, som icke blifvit i
Komiterades förslag upptagna.
I öfrigt och då nu gällande, sinsemellan till en del stridiga bestämmelser angående
mantals- och skattskrifningarna i riket återfinnas spridda dels i särskilda författningar
och dels i bevillningsförordningen, samt Komiterade derföre ansett sig böra
på ett ställe samla och ordna föreskrii terna i berörda ämne, hafva dessa blifvit af
Komiterade sammanfattade i bifogade underdåniga förslag till ny förordning angående
mantals- och skattskrifningarnas förrättande.
Bevillningssfadgan.
Ingressen har blifvit uppställd i närmare öfverensstämmelse med lydelsen af
61 §. Regeringsformen, äfvensom några andra mindre betydande redaktionsförändringar
blifvit gjorda.
A r t. I.
Skyddsafgift utgår numera i allmänhet af samma personer, som erlägga mantalspenningar.
Några olikheter ega dock ännu rum, hvilka äro af ringa betydenhet både
för staten och de skattskyldige i afseende å beloppen, men hvilka förorsaka mycket
besvär vid uppbörden. Komiterade anse dessa olikheter böra afskaffas, så att hvar
och en, som utgör mantalspenningar, äfven erlägger skyddsafgift.
§. 2.
Den ofvan omförmälda yrkesafgiften har ansetts böra hänföras under denna artikel
Påförandet deraf, likasom af skyddsafgiften, skulle endast blifva en debiteringsåtgärd
af uppbördsmannen.
Det är redan yttradt, att yrkesafgiften, som föga kan rättas efter de skattskyldiges
inkomst eller deras förmåga att utgöra skatt, enligt Komiterades tanke, låter
sig försvaras endast såsom en öfvergång från de nuvarande, vida mera betungande
minimiafgifterna till en i förhållande till inkomst jemlik afgift af alla, Så snart be
-
villningssumman kan nedsättas under Två millioner riksdaler, borde derföre i första
rummet yrkesafgiften borttagas. Dernäst torde slcyddsafgiflen böra försvinna såsom
statsinkomst och hvad derutaf anses böra qvarstå helt och hållet öfverlemnas till
folkskolorna. Man anser numera temligen allmänt alla kapitationsafgifter böra afskaffas,
då de utgå utan afseende å den skattskyldiges förmåga att draga bördan, och de
fattigare klasserna således ofta orättvist genom dem betungas. Men äfven om man
ej delar denna åsigt, lärer det icke vara skäl att här hafva två likartade statsskatter,
nemligen både skyddsafgift och mantalspenningar, isynnerhet då, oaktadt de välgörande
förändringar, hvarigenom afgifterna å större delen af de nödvändiga lefnadsbeholven
blifvit borttagna, den fattigare folkklassen ännu bär en dryg andel i våra skatter
och besvär.
Art. II.
Under denna artikel äro htinförda alla de afgifter, hvilka skulle blifva föremål
för taxering och hvilka utgå med enahanda procent utaf inkomst af egendom eller
kapital och af arbete eller rörelse, yrke, tjenst m. m.
Afgiften, beroende naturligtvis af bevillningssumman, beräknas, såsom ofvan
nämndt är, om denna blifver Två millioner riksdaler, till En procent af behållna eller
nettoinkomsten.
För fast egendom skulle ock rätteligen lika afgift tagas af behållna inkomsten.
Men i anseende dertill, att de fleste fastighetsegare icke begagna sådan bokföring, att
deras behållna afkomst ens af dem sjelfve med säkerhet kan beräknas, antaga Komiterade,
likasom hittills skett, behållna afkomsten i allmänhet vara Fyra procent af
det uppskattade verkliga eller gångbara värdet. När således en fastighet anses vara
värd t. ex 1,000 rdr, antages den beskattbara årliga inkomsten ä Fyra procent vara
40 rdr, hvarå bevillningen ä En procent utgör 10 öre. Skulle bevillningen af inkomst
bestämmas till \ procent, så blefve afgiften af fastighet 30 öre för hvarje
1,000 rdr o. s. v.
§• 3.
Ilär, likasom i allmänhet då särskilda förhållanden icke förefinnas, äro stad och
land sammanförda under samma stadganden.
För boställe och annan på lön till bestämd tjensteman anslagen fast egendom har
det ansetts mest lämpligt, att fastighctsbevillningen paföres omedelbart, utan att, såsom
enligt nuvarande Bevillningsförordnings 6 §, sammanräknas med öfriga löneförmåner.
Arrendatorer erlade bevillning till och med år 1841. Denna bevillning borttogs
då af det i allmänhet giltiga skal, att enär arrendet naturligtvis måste minskas,
då arrendatorn ålägges särskild bevillning, komme jordegaren, sorn sjelf utgör bevillning
för jorden, sålunda att vidkännas dubbel afgift. Men på samma gång befriades
84
ock från bevillning arrendatorer af sådan jord, för hvilken icke någon bevillning betalas.
Något skäl härtill återfinnes icke i de betänkanden, som afgåfvos i ämnet vid
1840—1841 års riksdag. Det förekommer sannolikt, att man då icke fästat
uppmärksamhet vid detta undantagsförhållande. Sistbemälde arrendatorer, åt hvilka
sedermera en särskild fördel blifvit beredd genom dem beviljad optionsrätt vid
arrendets förnyelse, torde dock icke böra från bevillning och de med densamma
olla följande kommunala afgifter alldeles befrias. Komiterade hafva derföre föreslagit,
att arrendatorer af egendom, tillhörig kronan eller annan egare, som icke derför erlägger
bevillning, skall utgöra sådan med ett belopp, motsvarande hälften af den,
som i allmänhet egare påföree. Lika hög bevillning som jordegare hafva nemligen
Komiterade ansett icke böra åläggas arrendatorer. Att beskatta dem efter behållen
inkomst, möler samma svårighet som i afseende å fastighetsegare Den bevillning,
som af arrendatorer sednast utgått, minst ^ af och högst lika med eganderättsbevillnmgen,
gör i medeltal af den sistnämnda. I England anses arrendatorers
egen inkomst motsvara hälften af egarens, eller, hvilket är detsamma, hälften af arrendeafgilten.
I Skottland antages sådan inkomst utgöra J af egarens, eller enahanda
andel af arrendeafgiften.
För frälseränta anse Komiterade, med afseende å de betydliga förmåner, som
frälseränteegare åtnjuta, den bevillning böra erläggas, som nu af dylik ränta utgår,
eller Två procent af inkomsten; hvadan och då påförandet af denna bevillning endast
är en debiteringsåtgärd, stadgandet derom blifvit flyttadt till 3:dje artikeln.
Bevillning af kapitaler har sedan lång tid tillbaka utgått och utgår ännu här i
landet, men, enligt hvad förut antydt är, högst ojemnt och orättvist, hvilket torde
vara orsaken till det kända förhållande, att denna bevillning väckt allmänt missnöje.
Komiterade tro sig derföre icke behöfva vidlyftigt förorda förslaget att, med afskaffande
af det så kallade bevillningsafdraget, införa direkt skatt å kapitalistens, likasom
å alla andras, behållna inkomst, helst Komiterade vid uppställningen af detta förslag
sökt förebygga den vanligen fruktade följden af beskattning å kapitalet, eller dettas
flyttning ur landet. Denna olägenhet synes lätt kunna inträffa, när beskattningssättet
är sådant, att man måste uppsöka kapitalet, såsom det benämnes, i dess källa, och
uttaga skatten genom afdrag å räntan hos låntagaren, denne må vara staten, hypoteksförening,
bankinrättning eller enskild man. Sistnämnda beskattningssätt är derföre
i ett kapitalfattigt land farligt och torde utan våda kunna tillämpas endast i länder,
sådana som England och Holland, der kapitaler öfverflöda. Om man deremot af
inkomst, denna må härflyta från kapital, placeradt inom eller utom riket, tager skatten
hos långifvaren sjelf, der han bor, och kapitalisten således icke kan undgå skat
-
85
ten, ulan ali afflytta från riket, lärer, derest ej skatten blir alltför hög, icke någon,
till undshppande deraf, öfvergifva sitt fädernesland.
Mot direkt beskattning af kapitaler framställes ock ofta den invändning, att det
skulle vara förenadt med alltför stor svårighet att uttaga dylik skatt. Invändningen
förtjenar dock icke uppmärksamhet der, hvarest man vill beskatta inkomst af handels-,
fabriks- och annan rörelse; ty inkomst af de flesta grenar af rörelse är otvifvelaktigt
vida svårare att med säkerhet beräkna och beskatta, än inkomst af penningerörelsen.
Vill man derföre underkasta sig de svårigheter, som äro oskiljaktiga från beskattning
af inkomst utaf rörelse i allmänhet, så torde man icke af nyssnämnda anledning
böra skygga tillbaka för skatt på penningeutlåningen.
Af den i allmänhet följda grundsats, att blott beskatta behållna inkomsten, följer
ock stadgandet om afdrag för ränta å upplånade kapitaler samt för förluster och
kostnader vid kapitalets förräntning.
Räntan å de i rörelse använda egna kapitaler till inköp af råämnen eller annat
förlag hafva Kormterade ansett böra beräknas särskildt och åtskiljas från den å sjelfva
rörelsen uppkommande nettovinst, hvilken icke visar sig förr, än ränta på så väl de
egna, som de upplånade förlagsmedlen blifvit afräknad. Detta tydliggöres lättast med
ett exempel. Om A. och B. båda drifvit handel med förlag af 100,000 rdr, och
hvardera derpå under ett år förtjent 10,000 rdr, men A. sjelf eger detta förlagskapital,
hvaremot B. upplånat detsamma, så bör bevillning det året erläggas af
A. för inkomst af ränta å 100,000 rdr, å 5 procent rdr 5,000.
och för nettovinst å handelsrörelsen  » 5.000.
B. för nettovinst å handelsrörelsen » 5.000.
Det blir då den eller de, som försträckt B. hans förlagskapital, hvilka böra erlägga
bevillning på den ränta derå, som af B. blifvit utbetald
Det är ock naturligt, att om en rörelse gått så ofördelaktigt, att icke ens vanlig
ränta under året blifvit betäckt, skatten i förhållande dertill minskas, då i allmänhet
endast verklig inkomst bör bära skatt.
Om, med begagnande af nyssnämnda exempel, hela förtjensten något år endast
varit 4.000 rdr för hvardera, erlägger A. blott bevillning för den af kapital erhållna
inkomsten 4,000 rdr; hvaremot B., som sannolikt betalt mer än 4 procents ränta
förlaget, icke bör erlägga någon bevillning för inkomst.
Skatt af inkomst uttages i allmänhet icke hos de minst bemedlade. Den mest
godkända, om ock ej mest tillämpade regeln härvid är, att man lemnar alldeles skattfritt
det belopp, som anses erforderligt för att fylla de nödvändiga lefnadsbehofven
för en tarflig familj. Under olika förhållanden bestämmas derföre dessa belopp olika.
I Sverige har emellertid denna regel icke ännu annat än undantagsvis vunnit tillämpning,
nu sednast egentligen till förmån för deni, hvilkas löner eller pensioner ej upp
-
86
gått till 300 rdr. Fastighetsegare, näringsidkare och kapitalister beskattas deremot
för hela sin inkomst. Komiterade anse jemlikhet äfven i detta afseende böra eftersträfvas
och skulle högeligen önskat att kunna tillstyrka befrielse från all bevillning
af det inkomstbelopp, 400 rdr, som Komiterade antagit nu i medeltal erfordras att
betacka de nödvändiga lefnadskostnaderna för en tarflig familj. Komiterade hafva
dock trott detta mål säkrare kunna uppnås genom att söka småningom och gradvis
närma sig detsamma. Det är obestridligt, att någon åtskillnad eger rum mellan inkomst
af räntebärande kapital — om ock detta endast betraktas såsom hoplagd
arbetsförtjenst, och inkomst, som omedelbart härflyter från arbete, af hvad slag som
helst. En nödig omtänksamhet bjuder arbetaren att, under kraftens och helsans tid,
af sin inkomst spara något för ålderdomens och sjukdomens dagar. Han kan således
icke af lika stor inkomst lika lätt tillskjuta lika andel till statsbehofven, som den,
hvars inkomst härflyter från det redan samlade kapitalet. Det är af denna anledning
Komiterade, som på grund af uppgjorda beräkningar tvekat att föreslå befrielse från
skatt för all inkomst, ej öfverstigande 400 rdr, likväl ansett inkomst af arbete, rörelse.
yrke eller tjenst, böra tiilgodokomma en något större lindring. För inkomst
af kapital åter hafva Komiterade trott sig nu kunna tillstyrka befrielse från bevillning,
endast i det fall att ränteinkomsten af kapitalet icke öfverstiger 200 rdr, dock att
sådan befrielse för den, som ej eger annan tillgång till sina iefnadskostnaders bestridande,
utsträckes till 4-00 rdr. Ville man taga skatt af lägre ränteinkomst, blefve
detta beskattningssätt troligen både förhatligt och alltför besvärligt vid utförandet.
Det undantag, som blifvit gjordt till förmån för kapital, användt till bedrifvande af
jordbruk och dertill hörande näringar, torde rättfärdigas deraf, att, enligt Komiterades
förslag, jordbrukaren icke komme att åtnjuta afdrag för skuld å sin fastighet
eller befrielse för bevillning af lägre inkomst.
§ 8-
Vid beskattning af inkomst utaf arbete, rörelse, yrke eller tjenst, hafva Koraiterade
föreslagit, att 400 rdr skola undantagas från bevillning, derest sammanräknade
beloppet af sådan inkomst för året icke öfverstiger 1,000 rdr. Denna lindring, ungefärligen
motsvarande den. som tjenstemän nu tillgodonjuta, hafva Komiterade icke
vågat längre utsträcka, ehuru medgifvas måste, att den antagna siffran, 1,000 rdr, är
godtycklig, och målet, såsom nyss antydt blifvit, åtminstone för detta slag af inkomst,
bör vara att helt enkelt utan undantag kunna från bevillning befria 400 rdr utaf
all inkomst af arbete.
Komiterade hafva ansett icke blott pensioner för gjord tjenst, utan ock andra
pensioner, nådegåfvor, lifräntor och undantagsförmåner böra åtnjuta enahanda lindring
i bevillning, som inkomster af arbete, helst det möter nästan oöfvervinneliga svång
-
87
heter att, vid beskattning af inkomst, bärt!ytande från förstnämnda källor, urskilja»
huru stor andel af densamma i sträng mening bör hänföras till inkomst af kapital
och således efter den allmänna regeln draga något högre bevillning. För öfrigt synas
nu gällande grunder för beskattning af pensioner alldeles origtiga, då, enligt
Bevillningsförordningens 2 § 2 mom. litt. d, sådana ”pensioner, gratialer och benådningar,
hvilka utgå efter stat eller af allmänna medel”, äro underkastade lika bevillning
med löner; men deremot, enligt samma förordnings 142 §, pensioner till delegare
i pensionsinrältningar, ”till hvilka delegarne sjelfve bidragit, eller hvilka från
enskilda donationer härröra”, njuta befrielse från bevillning. Det förefaller nemligen
naturligt, att, om i detta hänseende skall göras någon skillnad, hvilket Komiterade
dock afstyrka, lindringen borde tillgodokomma förstnämnda slag af pensioner.
§ io
För
sådana bolag, hvilkas förvaltning och räkenskaper äro ställda under offentlig
myndighets kontroll, hafva Komiterade trott den förmån böra medgifvas, att reserverade
vinstmedel icke beskattas annorlunda, än såsom tillskjutet kapital, och nettovinsten
således beräknas endast efter ärsutdelningen till bolagsmännen. Staten tillgodokommer
i allt fall slutligen skatt af hvad desse erhålla utöfver sina egna tillskott,
och man uppmuntrar härigenom till bildande och förstärkning af reservfonder, som
alltid måste vara för allmänheten, åtminstone i någon mån, betryggande mot den
stora vådan af förlust på fordringar hos aktiebolag.
Komiterade anse bankrörelse rätteligen hafva bort beskattas lika med annan rörelse.
De sedehitgifvunde bankerna äro emellertid nu underkastade särskild högre beskattning
och Rikets Ständer torde icke vara villige att eftergifva den inkomst staten härutaf
haft. Ett undantag i afseende å dem torde äfven möjligen kunna rättfärdigas, då
rättigheten lill sedelutgifning beror på särskildt privilegium. Men då synes det ock
lämpligast, att särskildt beskatta just denna rättighet och icke den del af dessa bankers
rörelse, som kan drifvas af hvar och en annan, utan att vara underkastad särskild
bevillning. Komiterade hafva derföre ansett sig böra föreslå, att bankrörelse först
beskattas såsom annan rörelse, men att bank, som har sedelulgdhingsrätt, för denna
rätt åläg^es särskild afgift. Förutsättande, att Rikets Ständer af de sedelutgifvande
bankerna vilja uttaga ungefär samma bevillningsbelopp, som hittills, hafva Komiterade
föreslagit, att för hvarje 1,000 rdr af det högsta belopp under föregående året på
en gång utelöpande sedlar erläggas Två riksdaler i bevillning. Bilagan litt. F utvisar
nemligen, att denna bevillning i medeltal för tre år utgjort omkring 54,000 rdr.
Privatbankernas tecknade kapital var vid 1858 års slut omkring 25 millioner riksdaler.
Häraf kunna antagas vara kontant tillskjutna omkring 8 millioner. Vinsten
å bankrörelse torde böra i medeltal beräknas til! 12 ä 15 procent af tillskottet eller
88
till ungefär en million riksdaler. Den vanliga inkomstbeviilningen härå, a I procent,
utgör rdr 10,000.
Beloppet af Privatbankernas utelöpande sedlar var väl vid slutet
af Juni månad 1858 blott omkring 20, men vid slutet af sistlidna
December omkring 25 millioner rdr. Om ock någon inskränkning
sker i dessa bankers sedelutgifningsrätt, hvilken, enligt hvad tabellen
litt. G utvisar, mycket olika begagnas, torde dock högsta beloppet af
under året utgifna sedlar i medeltal kunna beräknas blifva lika stort
som vid 1858 års slut, eller lika stort med grundfonden, 25 millioner.
Om bevillnmgsafgiften blefve Två för tusen, skulle häraf inflyta » 50.000.
Sima rdr 60,000.
i bevillning af de sedelutgifvande bankerna.
I öfverensstämmelse med här yttrade åsigter är 21 § upps'tälld.
§ ^
Komiterade, som icke ansett sig nu böra tillstyrka upphörande af den bevillning,
hvilken, enligt Bevillningsförordningens 6 §, utgår af vissa slag utaf kyrkotionde,
hafva dock trott denna afgift icke böra bibehållas vid nuvarande belopp eller 2{ pro
cent,
då bevillningsafgifterna i allmänhet nedsättas till En procent.
§ 16.
Stadgandet i denna § har ansetts nödigt till förekommande af de stora olägenheter,
som vid taxering eller uppbörd måste uppstå, om man antingen vid beskattning.
isynnerhet af bolag, skulle nödgas göra afseende å hvarje särskild, ofta för till
fället
okänd bolagsmans eller aktieirinehafvares förmögenhetsvilkor och statsborgerliga
ställning, för att kunna uttaga bevillningen af hans andel i bolaget, eller ock tillåta,
att en gång af bolagsman erlagd bevillning finge återställas, när han kunde visa, att
han, enligt de allmänna grunderna i 7, 8 eller 13 §§, bort åtnjuta lindring i inkomstbevillning
eller befrielse derifrån.
Art. III.
De i 17, 19, 20 och 22 §§ föreslagna stadganden, rörande bevillning af frälseegendomar,
för rättighet till skogsfång på allmänningar, för Dylta bruks tillverkningar
och för spelkort, motsvaras af de föreskrifter, som härom förekomma i 22, 24
och 26 §§ af nuvarande bevillningsförordning.
Motiverna för 18 och 21 §§ äro redan i det föregående anförda
8 23.
89
§ 23.
De angående bevillning af i handelsärenden kringresande utlänningar, pag. 20 i
nuvarande Bevillningsförordning, gällande stadganden hafva blifvit införda i denna §,
för den händelse att desamma böra bibehållas. De upplysningar, som genom härvarande
Kongl. Danska beskickning blifvit Komiterade benäget meddelade om de i
Konungariket Danmark gällande bestämmelser i detta ämne innefattas i bil. litt. H.
§ 24.
Svensk man, som gifver konsert, dramatisk eller annan föreställning, hafva
Komiterade ansett böra, likasom hvarje annan yrkesidkare, erlägga inkomstbevillning
endast i förhållande till sin behållna inkomst; dock att detta borde ske å hans mantalsskrifningsort.
Det är således endast för utlänningar, som Komiterade ansett böra
hufvudsakligen bibehållas de stadganden, som pag. 4 8 och 49 i nuvarande Bevillningsförordning
återfinnas i afseende å konsertgifvares, konstberidares m. flis bevillning.
§§ 25 och 26.
Ät de föreskrifter, hvilka Bevillningsförordningens 36 § innefattar, angående bevillning
af gåfva, testamente, fideikommiss, arf och fynd, hafva Komiterade försökt
gifva en tydligare lydelse. Derjemte och då erfarenheten äfven i detta fall visat,
att höga afgiftsprocenter städse föranleda försnillning, missbruk och minskning i
statens inkomster äfvensom den orättvisa att, under det vissa gåfvo-, testamentseller
arftagare få vidkännas en drygare skatt, andre erlägga litet eller intet, hafva
Komiterade ansett sig böra hemställa om sådan nedsättning i dessa afgifter, att de
skulle utgöras: för gåfva, testamente och äldre fideikommiss med 4, i stället för 6
procent; för förste tmottagaren af nystiftadt fideikommiss äfven med 4, i stället för
nu föreskrifna, men sällan eller aldrig erlagda 4 0 procent samt för arf till fjermare
skyldeman med 2, i stället för nu stadgade 3 procent.
Art. IV.
En af de mest omtvistade frågorna vid lagstiftningen angående inkomstskatt är
den, hv>lka uppgifter skattskyldig bör åläggas meddela angående sina inkomster och
hvilka tvångsmedel böra användas emot de i detta afseende tredskande. Lika otvifvelaktigt
som det är, att de bästa upplysningar kunna meddelas af den skattskyldige
sjelf, lika säkert är, att, till följd af den rådande stora oviljan mot dylika meddelanden,
tillförlitliga underrättelser sällan blifva Jemnade. Om skatten är eller förmodas
framdeles blifva hög, önska de skattskyldige i allmänhet undandraga sig densamma
B ev.-Korn. Bet. 12
90
eller någon del deraf. Men när skatten är måttlig, vill oftast, af olika anledningar,
den ene synas fattigare, den andre förmögnare, än han verkligen är. Häri torde
ligga förnämsta orsaken dertill, att de flesta uppgifter af skattskyldige blifva origtiga
och missledande. Edgångar hafva i detta fall, likasom vid tulldeklarationer och andra
dylika tillfällen, visat sig för ändamålet föga verksamma, men deremot föranledt missbruk
med det heligaste samt vana att lättsinnigt begagna ed, till stort men för de vigtigare fall,
då edgång måste anlitas. Rättighet för taxeringsman att fordra framläggande af enskilde
personers bokföring har befunnits vara icke blott ett särdeles förhatligt medel,
utan ock en stark lockelse till svekfulla och missledande af- och påföringar. I
betraktande af dessa med flera kända förhållanden och isynnerhet i den allmänna
sedlighetens intresse hafva Komiterade ansett, att man borde stadna dervid:
alt i allmänhet af skattskyldig icke ovilkorligen fordra andra uppgifter angående
hans egendoms värde eller hans inkomst, än sådana, hvilka af offentliga eller till
gängliga
handlingar kunna kontrolleras;
att för dylik kontrolls möjliggörande vissa officiella uppgifter infordras, men
alt tillfälle likväl bör lemnäs de skattskyldige till frivilligt aflemnande af full
ständiga
upplysningar angående sina inkomster, helst antagas kan, att ett visst antal
personer alltid finnes, som ej hysa obenägenhet mot ett sådant meddelande, och att
bland desse är mången, hvilkens uppgift, med afseende å hans kända redlighet, kan
anses fullt tillförlitlig och då lemnar den bästa ledning till bedömande både af hans
egen och flere hans yrkeskamraters ställning;
att, tili uppmuntrande af dylika fullständiga uppgifters frivilliga aflemnande, desamma,
om skattskyldig så äskar, icke få offentliggöras, utan böra hemlighållas af
dem, åt hvilka de meddelas; samt
att för öfrigt inga sådana inqvisitoriska eller vexatoriska medel böra användas,
hvarigenom skattskyldig frestas till osanna eller bedrägliga uppgifter och lagen blir
förhatlig.
§ 30.
Fast egendom hafva Komiterade ansett i allmänhet icke böra uppskattas oftare
än en gång för hvarje riksdagsperiod, hvarigenom vunnes icke blott en behöflig lindring
i taxeringsmännens och vederbörande tjenstemäns åligganden, utan äfven den
fördel, att dessa uppskattningar kunna blifva mera noggranna, än de hittills gjorda.
Uppgifterna, som sönderfalla i officiella och de skattskyldiges egna, äro ock derföre,
i afseende å fastighet, fördelade i sådana, som böra afgifvas endast första året stadgan
tillämpas, och sådana, som böra lemnäs årligen.
§ 32.
Undantag från regeln, att af skattskyldig fordra endast sådana uppgifter, som
kunna genom offentliga handlingar kontrolleras, förekomma i denna § i afseende å
91
beloppet och vardet af bruks- och fabriksegares tillverkningar samt försäljningssumman
för de vid handelsrörelse föryttrade varor. Då näringsidkaren i allt fall är skyldig
att, för annat ändamål, i officiel forin meddela upplysning angående åtskilliga af
dessa förhållanden, och ifrågavarande uppgifter dels ofta torde kunna genom handlingar
angående förtullning och andra tillgängliga dokumenter i viss mån kontrolleras,
dels icke äro af den art, att de blotta några mera ömtåliga delar af den skattskyldiges
ekonomiska ställning, hafva Komiterade icke tvekat tillstyrka näringsidkares
åläggande att meddela dessa för taxeringsmännen vägledande uppgifter: och hvad
aktiebolag angår, torde kännedomen om deras kapital och årsvinst aldrig böra få
undanhållas offentligheten, helst denna utgör nästan den enda säkerhet allmänheten
eger i afseende å sina affärsförhållanden till dylika bolag.
§§ 36 och 37,
I den öfvertygelse, att anspråket på rättvisa och jemnhet i taxeringarna lättare
skulle blifva uppfyldt, om vid Taxeringskomiténs sammanträde kunde framläggas ett
fullständigt, af ett mindre antal sakkunnige personer, på grund af de samlade uppgifterna
och andra tillgängliga upplysningar uppgjordt förslog till beräkning af alla
egendomars värden och alla skattskyldiges inkomstbelopp, hafva Komiterade, utan
att vilja återupplifva de gamla Beredningskomitéerna, \ berörda syltning föreslagit en
för hvarje församling tillsatt Bevillningsberedning, bestående af magistratsperson, kronofogde
eller annan af Konungens Befallningshafvande utsedd person, jemte någre
utaf Stadens Äldste eller Sockennämnden valde män.
§ **■
Det betydliga besvär, ledamöter i Bevillningsberedningen ålägges, har ansetts
böra dem vedergällas på sätt i denna § är föreslaget.
§ 51
Vid det kända förhållande, att nuvarande föreskrifter angående taxeringsmannaval
efter stånd, ofta måst i brist af tillgång å personer, tillhörande ett visst stånd,
åsidosättas och jemväl i öfrigt visat sig föga ändamålsenliga, hafva Komiterade ansett
åt kommunerna kunna öfverlåtas att utse sine taxeringsmän, oberoende af alla andra
föreskrifter än sådana, sorn i möjligaste måtto försäkra om tillräcklig sak- och lokalkännedom
hos de valde. I öfverensstämmelse härmed har lydelsen al denna § blifvit
affattad.
§§ 64, 66 och 69.
För att kunna uppföras på förslag till ledamot i Pröfningskomité hafva Komiterade
ansett det i allmänhet vara nog att hafva först varit vald till ledamot i Taxerings
-
92
komité och efter deltagande i dess arbete blifvit utmärkt med öfrige ledamöters i
sistnämnda komité förtroende. Dock är, för att betrygga fåtalets rätt, tillika föreslaget,
att inom hvarje taxeringsdistrikt skall i stad minst en löntagare samt å landet
minst en löntagare eller näringsidkare på förslag till ledamöter i Pröfningskomité uppföras.
Den rätt Konungens Befallningshafvande hittills i allmänhet egt, att bland de
dertill föreslagne utse det för Pröfningskomitén bestämda antal ledamöter, är bibehållen.
Komiterade hafva deremot ansett olämpligt, att Landshöfding, då skiljaktiga meningar
inom Pröfningskomité uppstå, deltager i omröstningen.
§ 68-
För skattskyldig, som är missnöjd med honom påförd afgift, har rättighet att
med posten insända sin besvärsskrift ansetts böra medgifvas.
§ 75-
Det har ofta blifvit anmärkt, och lärer icke eller skäligen kunna bestridas, att
med Svenska folkets af grundlagen erkända rätt att sig sjelft beskatta föga öfverensstämmer,
att, enligt nu gällande författning, bevillningsafgifter, till följd af Kammarrättens
beslut, kunna påföras utöfver hvad de af folket utsedde taxeringsmännen bestämt.
Komiterade hafva derföre ansett detta förhållande böra upphöra, så att endast den
skattskyldige må ega rättighet att hos Kammarrätten öfverklaga Pröfningskomité®
beslut, hvarigenom ny eller höjd afgift blifvit honom ålagd. Sådan rättighet synes
vara nödig till enskildes skydd mot möjlig ensidighet eller förtryck inom kommunerna.
§ 76-
Enligt Komiterades tanke äro nu föreslagna stadganden äfven för Stockholms
stad tillämpliga. Förslaget till bevillnmgsafgifternas belopp, uppgjordt af uppbördskommissarierne
eller andre af Öfverståthållare-embetet utsedde jemte någre af Stadens
Äldste valde personer, — taxeringen, verkställd församlingsvis eller inom andra af
Öfverståthållare-embetet bestämda distrikter, utaf ett mindre antal personer, — och
slutligen bevillningsbeloppen, fastställda genom en Pröfningskomité, bestående af 20,
högst 30, personer, utsedde af Öfverståthållare-embetet bland de af Taxeringskomitén
föreslagna, skola sannolikt blifva bättre medel, än de nuvarande, för tillvägabringandc
af én jemn och rättvis beskattning inom hufvudstaden.
Jemte tillkännagifvande, att då ifrågavarande förslag ansetts icke böra innehålla
annat än hvad sorn angår allmänna bevillningen, Komiterade ur samma förslag ute
-
93
slutit de i nu gällande bevillningsförordning förekommande stadganden, som röra
kronoutåkylderna i allmänhet, torde Komitéröde, angående nedonnämnda i författmngsförslaget
icke oinförmälda särskilda bevillningsafgifler, i underdånighet få anföra
följande:
Af post- och lotshemman, som äro frikallade från rotering och kronoskjuts,
betalas nu, jemlikt 23 §. Bevillningsförordningen, efter hemmantalet Tre riksdaler för
hvarje helt mantal och i lika förhållande för de mindre. Komiterade, som inhemtat.
att denna afgift under de sednare åren icke uppgått till fulla Ett-tusen riksdaler,
hafva ansett densamma, såsom icke egentligen varande af bevillnings natur, ej vidare
böra såsom sådan upptagas, och hemställa derföre, att, ifrågavarande afgift, derest
den finnes icke kunna omedelbarligen eftergifvas, må tills vidare ingå till post- eller
lotsverket efter hvarje hemmans beskaffenhet. Bilagan litt. I innefattar upplysning
angående denna afgift.
i
Det i 32 §. af nuvarande Bevillningsförordning stadgade särskilda taxeringssätt
för fiskerier hafva Komiterade icke funnit skäl att bibehålla. Om särskild fast egendom
tillhör fiske, synes densamma böra taxeras lika med annan sådan egendom,
men sjelfva fiskerirörelsen eller afkomslen af dervid användt förlagskapital samt vinsten
å fisket beskattas lika som inkomst af annan rörelse. Genom denna förändring
skulle ock en sannolikt behöflig lindring lemnäs de mindre fiskerierna, utan särdeles
uppoffring för staten, hvars inkomst af denna bevillning varit föga betydlig.
Den i Bevillnmgsförordningehs Ill.dje artikel oinförmälda afgift för karaktersfullmagter
hafva Komiterade ansett vara olämplig. Är det origtigt att dylika fullmagter
utdelas, så bör utdelandet förbjudas. Är det åter nyttigt, att ett sådant
belöningsrhedel finnes, så synes särskild skatt icke böra derå läggas. Men kan man
icke besluta sig för någondera af dessa utvägar, utan vill fortfarande genom skatt
antibgen förebygga förmenta magtmissbruk eller åtkomma fåfängan, så torde detta
kunna ske på buttre sätt, än genom att låta den, som erhållit en förtjent eller oförtjent
utmärkelse, underkastas en godtycklig, oviss och hvarje riksdag föränderlig skatt.
Billigare vöre utan tvifvel att stadga en något högre, på förhand bestämd och känd,
såsom stätnpladt papper utgående afgift vid fullmagtens utfärdande; ty den, som
hugnades med utmärkelsen, visste då, innan den emottoges, hvad han derför hade
att betala, och vore ej såsom nu underkastad äfventyr af hvart tredje år återkommande
undantagslagstiftning
Komiterade anse sig böra tillstyrka upphörande af nämnda bevillningsafgift,
hvilken de sednare åren utgått med omkring 3,000 rdr årligen.
94
Hvad som nyss är sagdt angående karaktersfullmagter är äfven tillämpligt i afseende
å den särskilda afgift som, enligt nuvarande bevillningsförordning, pag. 19,
utgår af huspredikanter, och hvilken år 1857 utgjorde endast 50 riksdaler.
För s. k. öfverflödig betjening utgick, enligt generalsammandragen, bevillning år
1857 med omkring 250 rdr. Sedan Komiterade föreslagit, att hvar och en, jemväl
enskildes betjening, när inkomsten öfverstiger 400 rdr, skall derför beskattas, hafva
Komiterade funnit afgiften för öfverflödig betjening kunna upphöra.
Bevillningen af krogar, värdshus, gästgifveriet biljarder och teater-representationer
anse Komiterade böra utgå enligt i allmänhet stadgade grunder för bevillning af rörelse,
näring eller yrke.
Då den utaf vissa, numera blott få städer utgående salu-accisersättning icke beräknas
lill viss procent af inkomst, utan är till beloppet bestämd, hafva Komiterade
ansett den öfver samma ersättning uppgjorda, vid nu gällande Bevillningsförordning
fogade tariff böra uteslutas från bilagorna till den nya Bevillningsstadgan.
Fråga bar väl af en och' annan medlem utaf riksförsamlingen blifvit väckt om
återinförande af de år 1818 ålagda, men år 1823 afskaffade afgifterna å så kallade
öfverflödsartiklar. Komiterade hafva dock ej trott sig böra tillstyrka denna åtgärd,
helst nämnda afgifters upptagande här, likasom annorstädes, der de varit påbjudna,
väckt stor ovilja, och något behof att pålägga förhatliga skatter lyckligtvis icke hos
oss förefinnes. Komiterade anse sig emellertid böra tillkännagifva, att, derest en tillökning
i skatt ansåges vara af nöden, skulle Komiterade, beträffande de väsentligaste år
1818 här beskattade öfverflödsartiklar, vilja förklara: alt för kaffe, té och tobak ökad
skatt lämpligast uttages i form af höjd tull; att för kort nuvarande stämpelafgift synes
vara lämpligaste beskattningssättet; samt ali hvad beträffar bruk af siden och
förgyllda möbler, detta bruk nu är så allmänt, men derjemte så ytterst olika i afseende
å de förbrukade artiklarnas mängd och beskaffenhet, att till och med en billig
afgifts införande troligen skulle möta de största svårigheter.
Jemte det förslag till bevillningsstadga, för hvars grunder Komiterade nu i korthet
redogjort, och hvilket åtföljes af de formulärer till uppgifter och taxeringslängder
95
m. m., sorn ansetts erforderliga, hafva Komiterade utarbetat särskildt förslag till
Instruktion för taxerings för rälln ingar na vid de under allmänna bevillningen inbegripna
och af taxering beroende af gifters föreslående och fastställande. Någon närmare
utveckling af grunderna för detta sednare förslag, hvars innehåll till en del är
hemtadt från nu gällande Bevillningsförordning och i öfrigt betingats af de nya föreskrifter,
Komiterades förslag till bevillningsstadga innefattar, har icke ansetts behöflig.
Slutligen böra Komiterade i underdånighet anmäla, att en af Komiténs ledamöter,
i atlemnadt memorial, som under litt. K bilägges, väckt förslag om bestämmande
af bevillning för sådan fast egendom, som till följd af privilegier eller andra förhållanden
icke blifver föremål för försäljning eller köp, och att Komiterade, som väl
anse sådan egendom böra vara underkastad någon afgift till staten, men tro, att
lämpligaste sättet för vinnande af dylik afgift vore, att när fideikommitlerad eller
annan fast egendom, hvarå i förslaget syftas, öfvergår till annan innehafvare, samma
egendom lagfores, hvarigenom tillfälle blefve beredt att med stämpladt papper belägga
den vid lagfartens sökande företedda handling, af sådan anledning funnit något
stadgande i nämnda hänseende icke böra i bevillningsförordningen inflyta.
I fråga om de från Komiténs beslut afvikande särskilda meningar, som inom
Komitén blifvit yttrade, åberopas underdånigst bilagda utdrag af Komiterades protokoll.
Med djupaste undersåtlig vördnad, nit och trohet framhärda,
Slormägtigste, Allernådigste Konung!
Eder Kongl. Maj:ts
underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåter
N. S. y. KOCH.
C. G STUART. U. NORMELLI. P. MÖLLER.
C. G. BERLIN ERIK SWARTZ.
Stockholm den 2 Juli 1859.
E. G. Björkman.
Till Kongl. Majit, underdånigt betänkande af Komitén för upprättande af förslag
till ny författning angående allmänna bevillningens utgörande.
Rikets Ständers Bevillningsstadga
för 186.. och påföljande år,
intill slutet af det år, under hvars lopp ny bevillning af Rikets Ständer
fastställd blifver; uppgjord och antagen vid lagtima riksdagen i
Stockholm den
Svea Rikes till allmän lagtima riksdag sammankallade och har i Stockholm församlade
Stander göre veterlig!: att sedan Vi, likmätigt Regeringsformens föreskrifter,
granskat statsverkets tillstånd och brister samt anslagit de för behofvens fyllande
erforderliga summor, håfve Vi, jemte de enligt särskilda författningar utgående bevillningsmedel,
som in flyta till Kongl Maj:ts och Rikets Statskontor nemligen tullock
postmedlen, salu-accisen af rikets städer samt stämplade pappers- och bränvins
bränningsafgifterna,
åtagit oss en årlig allmän bevillning af
riksdaler riksmynt och för denna bevillnings utgörande öfverenskomma om
följande stadganden:
Utaf hvar och en i mantalslängd upptagen person, som, enligt gällande författningar,
skall utgöra mantalspenningar, erlägges personlig skyddsafgift,
Ari. I.
A) Personlig skyddsafgift.
för mansperson rped
och för qvinna med
Fyratio öre
Tjugo öre.
B) Yrkesafgifl.
Hvar och ep, sorn i stad eller å landet idkar handel, fabrik, handtverk eller
annat yrke, hvarom, före dess utöfvande, särskild anmälan enligt gällande handpls
eller
-
97
eller fabriks- och handlverksordning bör göras, skall såsom yrlcesafgift, erlägga:
då yrket drifves med biträde af annan mantalsskrifven person, än hustru och hemmavarande
barn
Tre riksdaler
och då yrket drifves ulan sådant biträde En riksdaler.
Denna afgift utgöres inom den församling, der yrket idkas.
Art. II.
A) Bevillning aj fast egendom.
§ 3-
För all inom riket belägen fast egendom — som icke tillhör kronan eller staten,
kyrka, akademi eller vetenskapligt samfund, allmän skola eller allmänt undervisningsverk,
stipendiefond, pensionsanstalt. sjukhus, fattigvårdsinrättning eller annan from
stiftelse, stad eller menighet (kommun)— erlägges af egaren bevillningsafgift med Fyratio
öre för hvarje tusen riksdaler utaf egendomens uppskattade värde, och med motsvarande
belopp, då värdet icke uppgår till eller öfverstiger jemna tusen riksdaler.
Med enahanda belopp erlägges af vederbörande innehafvare bevillning:
a) lör krono- samt andra hemman och lägenheter, hvilka besittas med åborätt;
bj för kronan eller staten, kyrkor samt de i första punkten uppräknade verk,
inrättningar och stiftelser eller städer och menigheter tillhöriga hemman, hemmansdelar
och lägenheter eller särskilda byggnader, som antingen äro till boställen upplåtna,
på lön anslagna eller till begagnande mot lifstidsstädja upplåtna.
Arrendatorer af fast egendom, tillhörande kronan eller annan egare, som icke
är pligtig att derför utgöra bevillning, skall erlägga afgift, motsvarande hälften af den,
som egare i allmänhet påföres.
För frälseränta utgöres särskild bevillningsafgift enligt stadgandet i nedanstående
§ 18.
§ *•
Fast egendoms värde uppskattas med ledning af köpeafhandlingar, arrende- eller
hyresafgifter, värderingar för samma egendoms belåning eller försäkrande mot brandskada
samt öfriga om hvarje särskild egendoms beskaffenhet och afkastning erhållna
uppgifter eller inhemtade upplysningar; börande dervid de i sådant afseende meddelade
stadganden uti den för bevillningstaxeringsförrättningarna utfärdade instruktion
noga iakttagas.
Be».-Kom. Bet. 13
98
§ 5.
Vid uppskattningen af fast egendom utsättas särskilda värden
a) i stad: å tomt, åbyggnad och jordegendom;
b) på landel: å hvarje särskildt hemman och hemmansdel samt från annan
egendom, utan arbetsskyldighet eller tjenstbarhet, för alltid eller under viss tid afsöndrad
eller mot bestämd afgift upplåten lägenhet, äfvensom å byggnader, hvilka
antingen användas till annat föremål, än jordbruket tillhörande näringar, eller äro uppförda
på lustställen eller andra dermed jemförliga mindre lägenheter och utgöra dessa
ställens och lägenheters egentliga värde.
§ 6.
Den för fast egendom belöpande bevillning skall påföras samt erläggas och redovisas
inom den ort, der egendomen är belägen.
B) Bevillning för inkomst.
Af kapital.
§ 7-
För den ränta eller inkomst, som egare af utlånadt eller i räntebärande obligationer
nedlagdt eller hos penningeförvaltande verk insatt kapital deraf åtnjuter, erlägges
såsom bevillning En för hundra af det belopp, sådan ränta eller inkomst utgör, så
vida densamma för den, som icke eger annan tillgång till sina lefnadskostnaders bestridande,
öfverstiger Fyrahundra riksdaler, och för fastighetsegare, näringsidkare eller
löntagare öfverstiger Tvåhundra riksdaler.
Enahanda bevillning erlägger äfven egare af sådana kapitaler, som till förläggande
och bedrifvande af annan rörelse än jordbruket och dertill hörande näringar äro använda
utöfver kostnaden för härvid begagnad fast egendom.
När inkomst beräknas af ränta å utlånadt kapital, får afdrag ske för ränta,
som utbetalts af den skattskyldige å upplånadt kapital, jemte de förluster och kostnader,
som genom kapitalets förräntande förorsakats.
Af rörelse, näring, yrke eller tjenstebefattning.
§ 8-
För all behållen inkomst af arbete, rörelse, yrke eller tjenst, vare sig vinst utaf
bergsbruk, jemte dertill hörande verk, inrättningar och näringar, mjöl- och sågqvarnar,
fabriker, mekaniska verkstäder samt andra för varors tillverkning eller förädling
anlagda inrättningar, handelsrörelse, skeppsrederi eller sjöfart, handtverk eller annan
jordbruket icke tillhörande näring, samt för hvad, utöfver dermed förenade kostnader,
99
förvärfvas genom utöfning af vetenskap, konst eller handaslöjd, äfvensom för aflöning,
tillfälliga arfvoden och traktamenten, sportler eller andra med innehafvande embete
och allmän eller enskild tjenstebefattning förenade förmåner, erlägges bevillning med
En för hundra.
När alla de utaf arbete, eller genom rörelse, yrke eller tjenst, uppkomna årsinkomster,
sammanräknade, icke öfverstiga Ett-tusen riksdaler, äro Fyrahundra riksdaler
derutaf fria från bevillning.
Pension till embets- eller tjensteman, eller af husbonde till tjenare, anses och
beskattas lika med inkomst af arbete eller af gjord tjenst.
Annan pension, årligt understöd (gratifikation), lifränta eller undantagsförmån,
ehuru icke erhållen för gjord tjenst, beskattas dock på samma sätt och får tillgodonjuta
i denna § stadgad befrielse eller lindring i bevillningen.
§ 9
I fråga om den inkomst, för hvilken bevillning skall utgöras, får afdrag icke
ske för den skattskyldiges och hans familjs lefnadskostnader eller dertill hänförliga
utgifter; men deremot må från sådan inkomst följande kostnader och utgifter afrälcnas,
nemligen:
a) ränta å det för bruks, qvams, fabriks eller annan inrättnings samt handelsoch
handtverksrörelses eller närings bedrifvande erforderliga förlagskapital;
b) arrende eller hyra för de af bruks-, fabriks- och annan näringsidkare, för
dess rörelse, arrenderade eller hyrda lägenheter, fabriks- och magasinsbyggnader samt
öfriga lokaler;
c) drift- och underhållskostnader för gående verk eller begagnade maskiner; samt
d) aflöning, föda och öfriga kostnader för de vid eller i och för bruks- och
fabriks- samt handelsrörelse och handtverk använda biträden och arbetare.
Då bruks-, fabriks- eller näringsidkare till rörelsens bedrifvande använder egendom,
lägenhet eller åbyggnad, för hvilken fastighetsbevillning af honom erlägges, må
skäligen beräknad arrende- eller hyresafgift afdragas från den inkomst rörelsen lemnar.
Likaså må derifrån afdragas de kostnader, som erfordras för vidmagthållande
af de för bruks-, fabriks- och handtverksrörelses bedrifvande upplåtna byggnader
eller lokaler.
§ 10.
För aktiebolag, hvars förvaltning och räkenskaper äro genom bolagsordningen
ställda under offentlig myndighets kontroll, beräknas nettovinsten å rörelsen efter den
utdelning, som, utöfver den särskildt beskattade räntan å det kontant tillskjutna och
100
genom dertill lagda besparingar (reservfonder m. m) ökade kapitalet, aktieegarne,
under hvad namn som helst, tilldelas.
Angående särskild bevillning för sedelutgifvande bankbolag stadgas i § 21.
§ H
Uti den inkomst, för hvilken bevillning skall utgöras af löntagare samt dem,
som åtnjuta arfvoden eller traktamenten m. m., inberäknas icke hvad som anvisats
eller åtgått för bestridande af de med erhållna tjenster eller uppdrag förenade särskilda
kostnader och utgifter, såsom: aflöning eller annan ersättning till vikarie eller
tjenstebiträde, resekostnadsersättning, å stat uppförd häst- och båtlega, officerares
häst- och fouragemedel, anslag till skrifmaterialier och andra expenser, traktamente
för förrättning å annat ställe, än tjenstemans eller i förrättningen deltagande persons
vanliga boningsort, arfvode eller traktamente för kommendering utan viss bestämd
station, fältaflönmg under krigstid, arfvode eller traktamente för riksdag eller revision
å annan ort, än der arfvodes- eller traktamentstagaren är bosatt, samt de af landshöfdingars
och officerares löner utgående ackords-, ränte- och amorteringsafdrag.
§ 12.
Vid beräkningen af behållen inkomst utaf bruks-, fabriks- osh handelsrörelse
samt handtverk och annan näring, äfvensom vid uppskattningen af de med tjenstebefattning
förenade inkomster samt förmånen af fri bostad, kost eller annat underhåll
m. m , iakttagas för öfrigt de i dessa hänseenden meddelade bestämmelser och när
mare
föreskrifter, som ofvan åberopade instruktion för bevillningstaxeringarnas verkställighet
innehåller.
Inkomst genom bruks-, fabriks- och handelsrörelse, sjöfart, handtverk eller annat
yrke samt de med tjenstebefattning förenade obestämda eller extra inkomster
böra i allmänhet beräknas på grund af förhållandet under näst/öregångna år.
Indelta, likasom andra i spanmål eller persedlar utgående, löner upptagas till det
kontanta belopp, de efter sednast för orten faststäldt markegångspris utgöra.
§ 13.
Från utgörande af den i ofvanstående §§ 7 och 8 stadgade inkomstbevillning
äro /rikallade:
a) kronan eller staten, äfvensom Jernkontoret, så länge detta verks vinstmedel
till allmänt nyttiga ändamål användas, kyrkor, akademier eller vetenskapliga samfund,
allmänna skolor och undervisningsverk, stipendiefonder, pensionsanstaiter, sjukoch
fattigvårdsinrättmngar, jemte andra fromma stiftelser, sparbanker samt städer eller
10-1
menigheter; börande dock för löner, arfvoden och pensioner m m., som utaf nu
uppräknade verks och inrättningars medel utgå, af innehafvaren erläggas bevillning
efter samma beräkningsgrund, som för andra lön- och pensionstagare med flere är
fastställd; och skall bevillning äfven utgå af patroni ecclesiarum i Skåne, Halland och
Bohuslän, som njuta spanmål af krono- eller kyrkotionde, likasom af den kyrkorna
i dessa orter tillhörande tionde, som ej är på lön eller till andra bestämda ordinarie
utgifter anslagen, samt af domkyrkorna i riket för deras inkomst i spanmål eller
hemmansräntor, sedan derifrån blifvit afräknade endast sådana efter särskild stat utgående
löner, för hvilka innehafvarne, efter denna artikels ofvanstående 8 §, till det
belopp förut stadgadt är, bevillning erlägga;
b) medlem af den regerande konungaätten;
c) här i riket tjenstgörande eller anställde Norske embets- och tjenstemän samt
främmande magters härvarande beskickningar och konsulater tillhörande personer, jemte
deras betjening, så vida de icke äro Svenske undersåter eller inom riket drifva han
del
eller utöfva annat yrke;
d) utländsk man. hvilken endast såsom resande sig i Sverige uppehåller och
här i riket hvarken idkar någon näring eller är i statens, kommuns eller Svensk
undersåtes tjenst anställd.
§
För inkomst belöpande bevillningsafgifter påföras:
bolag, der bolagets rörelse förnämligast drifves eller bolaget har sin styrelse;
fabriksegare, handlande eller annan näringsidkare, der fabriken är belägen, eller handeln.
yrket eller näringen idkas, såvida den behållna inkomsten deraf uppgår
till minst Fyrahundra riksdaler;
egare af fartyg, hvaruti flere hafva del, der hufvud- eller korrespondentredaren, eller,
om sådan ej finnes, der skepparen är mantalsskrifven;
hvar och en annan skattskyldig, der han är mantalsskrifven.
§
Vid påförandet af den inkomstbevillning, som det åligger hvarje skattskyldig att
inom sin mantalsskrifningsort utgöra, skola alla de inkomster af rörelse, näring, yrke
eller tjenst, han på samma eller särskilda ställen åtnjuter, beräknas, och bevillningsafgiftens
belopp på grund deraf bestämmas; dock med afdrag af den afgift, som
han bör annorstädes erlägga.
§ <6.
För inkomst, sorn beskattas enligt särskildt stadgad grund, eller på annat ställe,
t
102
än den skattskyldiges mnntalsskrifningsort, får befrielse eller lindring i bevillningsafgift
elter förestående §§ 7, 8 eller 13 icke tillgodonjutas.
År t. lil.
A) Bevillning af friiIse-egendomar.
§ 17
Utom den efter fast egendoms uppskattade värde, enligt 2:dra artikeln, utgående
bevillning, skall för Irälse-egendomar följande afgift, såsom varande af grundskattsnatur.
fortfarande beräknas och utgöras på samma sätt som hittills, nemligen:
Tretio öre för hvarje rusttjenstmark, efter ingifven och rigtig befunnen rusttjenstlängd
och jordebok i det län, der egendomen är belägen.
Denna afgift upphör till hälften, då rustningen uppsättes och eger icke rum för
sätes- och ladugårdar samt de till Danviks hospital hörande frälsehemman.
De frälsehemman, som hvarken utgöra ränta i rusttjenstpersedlar eller äro i
rusttjenstlängden uppförda, anses vid bevillmngens beriiknande lika med andra närmast
belägna frälsehemman, med hvilka de kunna jemföras; men för utsockne frälsehemman
betalas: i Skåne Fem riksdaler tretioett öre, i Blekinge Fem riksdaler samt
i Halland och Bohuslän Fyra riksdaler åttiofyra öre, allt efter förmedladt helt mantal,
och i lika förhållande för mindre hemmansdelar
För rå- och rörs- samt insockne hemman erlägges hälften emot det, som för
utsockne hemman stadgadt är; börande, i händelse af rustningens uppsättande, ej mindre
för rå- och rörs- än insockne hemman samma afdrag ega rum, som för frälsehemman
är faststäldt.
För särskildt skattlagda, af frälsenatur varande qvarnar och lägenheter, utan
hemmantal, i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, erläggas Femtiotre öre för
hvarje tunna hardt korn af den åsätta räntan.
B) Bevillning för frälseräntor.
§ I8-
Innehafvare af frälseränta, sorn icke har egapderätt till den jord, hvilken sådan
ränta blifvit påförd, skall erlägga bevillning med Åttio öre för hvarje tusen riksdaler
utaf det belopp, som uppkommer vid frälseräntans kapitalisering efter Fyra för hundra
af densammas värde enligt nästföregående års rnarkegångspris; varande frälseränteegare
skyldig att, till upplysning vid denna bevillningsafgifts debitering, i början af
103
hvarje år aflemna, med ledning af sagda pris uppgjord, ulräkning å dep af hvarje
särskildt hemman, hemmansdel eiler lägenhet utgående frälseräntas belopp.
C) Bevillning för rättighet till skogsfång på allmänningar.
§ 19.
1:0 För rättigheten till skogsfång på kronans, mot rekognition, till bruk, hyttor
eller grufvor upplåtna allmänningar erläggas Tjugofem öre för hvarje stafrum ved
eller deremot svarande aderton tunnor kol; och beräknas denna afgift efter det belopp
ved eller kol, för hvilket rekognitionsafgiften enligt privilegier eller resolutioner
utgår, antingen skogsfånget årligen begagnas eller icke
2;o För kolningsfriheten på härads- eller socken-allmänningar, när derför till
häradet eller socknen icke erlägges betalning, svarande mot den, som för rekognitionsskogars
eller kronoallmänningars begagnande, enligt 1752 års författning,
jemte bevillningen utgöres, skall afgiften så höjas, att beloppet blifver enahanda med
hvad för nyttjanderätt till kronoskogarna erlägges
D) Bevillning för Dylta bruks tillverkningar.
§ 20.
Jemte den enligt 2:dra artikeln utgående bevillning, erlägga egarne af Dylta
bruk i Örebro län
för hvarje skeppund svafvel En riksdaler tio öre
för hvarje skeppund vitriol Tjugofem öre
och för hvarje tunna rödfärg  .
Tio öre.
E) Bevillning af bankbolag.
§ 21.
Enskild bank, som eger sedelutgifningsrätt, erlägger, utom bevillning enligt 2:dra
artikeln, en afgift af Två riksdaler för hvarje tusen riksdaler af det högsta belopp
af bankens sedlar, som på en gång under nästföregående året varit ullemnade i rörelsen;
varande styrelsen för sådan bank skyldig att, till upplysning vid denna afgifts
debitering, i början af hvarje år aflemna en genom intyg af det utaf Konungens
Befallningshafvande förordnade ombud bestyrkt uppgift å nyssnämnda sedelbelopp.
F) Bevillning för spelkort.
§ n.
Utom den för fabrik i förhållande till behållna inkomsten af dervid idkad rörelse
löreskrifna bevillning, utgöres vid tillverkningen af spelkort den genom särskild
författning stadgade stämpelafgift.
G) Bevillning af utländske handlande och handelsexpedit er.
§ 23.
Utlänning, som reser omkring i riket och för egen eller såsom utskickad för
annans räkning bjuder ut eller slutar handel om Utländska varor, skall vid ankomsten
till riket erlägga till vederbörande uppbördsman i gränsorten Femtio riksdaler samt
dessutom Tjugo riksdaler för hvarje månad, som han utöfver en tid af tre månader
i riket qvardröjer; börande sådan utlänning, så snart han till riket ankommit, för
bemälde tjensteman uppgifva huru länge han ämnar sig härstädes uppehålla. Förr
än dessa föreskrifter blifvit vederbörligen fullgjorda, derom å det medförda passet
bevis bör af uppbördsmannen meddelas, får pass för resans fortsättande inom landet
eller återresa ur riket icke utfärdas; och åligger det jemväl utlänning att, innan han
i någon stad inom riket bjuder ut eller slutar handel om utländska varor, styrka, i
Stockholm hos dervarande Handels- och Ekonomi-kollegium och i öfriga städer hos
Magistraterna, att den stadgade algiften blifvit betald, samt tillika uppgifva den tid,
derunder han vill i staden sig uppehålla. Den utlänning, som, utan att hafva sådant
fullgjort eller den stadgade afgiften behörigen erlagt, beträdes med att bjuda ut eller
sluta handel om utländska varor, skall, jemte afgiftens erläggande, böta Fyrahundrafemtio
riksdaler, hvaraf hälften tillfaller åklagaren och hälften de fattige inom den
församling, der förseelsen egt rum.
Hvad i denna § är stadgadt rörande särskild bevillningsafgift af utlänning, som
utbjuder eller försäljer utländska varor, gäller icke för Norrman, som idkar handel
med Norska produkter.
H) Bevillning af utlänningar för konserter och dramatiska eller andra föreställningar.
§ 24.
Utländsk man eller qvinna, som, emot inträdesafgift, för egen räkning gifver
konsert, uppförer skådespel, förevisar konstridning, lindansning, mekaniska eller andra
konster,
105
konster, samlingar af djur och naturalier m. m., erlägger för hvarje särskild konsert
eller hvarje dag, då skådespel eller annan föreställning gifves, i Stockholm och Göteborg
Tre riksdaler och å annan ort inom riket En riksdaler femtio öre; börande
sådan konsertgifvare, teaterföreståndare, konstidkare eller förevisare, innan han erhåller
pass eller påskrift derå och från staden eller orten afreser, med vederbörligt
qvitto styrka, att de honom åliggande afgifter blifvit i stadgad ordning erlagda.
Dylikt, i afseende på sednast inom riket gifna representationer meddeladt, qvitto bör
dessutom ovilkorligen företes af hvar och en utlänning, då han i sagda ändamål till
annan inrikes ort ankommer.
I händelse nu föreskrifven bevillning icke före verkställd afresa vederbörligen
utgjorts, är den, som meddelat eller påtecknat pass till resans fortsättande, ansvarig
för samina algifts erläggande.
I) Bevillning af gåfva, testamente, fideikommiss, arf och fynd.
§ 25.
l:o För gåfva af fast egendom, med full egariderätt till sjelfva egendomen, erläggas
Fyra för hundra i bevillning
2:0 För testamente af fast eller lös egendom, kapital eller fordringar, med full
eganderätt till sjelfva egendomen eller kapitalet, erläggas Fyra för hundra i bevillning.
3:o För fideikommiss erläggas af hvar och en, som tillträder eller mottager
fideikommitterad egendom eller såsom fideikommiss anslaget kapital, Fyra för hundra
i bevillning
i:o För testamente af årlig afkomst eller ränta, utan eganderätt till den egendom,
hvaraf afkomsten/erhålles, eller det kapital, deraf räntan utgår, erläggas i bevillning
Två för hundra af egendomens värde eller kapitalets belopp.
5:0 Frän de i denna § stadgade bevillningsafgifter befrias:
a) efterlefvande maka;
b) skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, äfvensom syskon eller deras
afkomlingar;
c) annan fjermare arfvinge, för sin lagliga arfslott och allt hvad derutöfver är
gifvet och som icke uppgår till Ett-tusen riksdaler kapital;
d) kyrka, akademi, vetenskapligt samfund, allmän skola, eller annat allmänt undervisningsverk,
stipendiefond, pensionsanstalt, sjuk- eller fattigvårdsinrättning jemte
annan Irom stiftelse; samt
e) hvar och en annan, då värdet af den gifna egendomen eller kapitalet icke
uppgår lill Ett-tusen riksdaler, eller då den anslagna afkomsten eller räntan icke uppgår
till Etthundra riksdaler, för år räknadt,
Bea.-Kom. Bet. 14
106
8 26.
För arf af fast eller lös egendom, som icke öfvergår till skyldeman i rätt upp
eller
nedstigande led, syskon eller deras afkomlingar, utan till fjermare arfvinge, er
läggas
Två af hundra i bevillning, när arfsbeloppet uppgår till Ett-tusen riksdaler.
§ 27.
Vid utgörande af bevillning för gåfva, testamente, fideikommiss eller arf beräknas
värdet å fast egendom efter sednaste bevillningstaxering och å lös egendom
efter skedd bouppteckning, mätismanna ordom eller domarens pröfning.
För öfrigt kommer i afseende på kontrollen af all sådan bevillmngs vederbörliga
beräkning, erläggande och redovisande att iakttagas hvad i derom särskildt utfärdad
författning är stadgadt.
§ 28.
Vid anträflädt fynd erlägges derför bevillning med Fem för hundra af detsammas
värde; från hvilken afgift likväl sådana fynd, som ega antiqvariskt och historiskt
intresse, äro befriade.
§ 29.
Den särskilda bevillning, som enligt ofvanstående §§ 17, 18 och 19 skall utgöras
af frälse-egendom samt för frälseränta, äfvensom för rättighet till skogsfång på
allmänningar, påföres och redovisas inom den ort, der sådan allmänning eller den
egendom, af hvilken bevillningsafgiften utgår, är belägen. Den för bankbolag stadgade
bevillning påföres och erlägges i den stad, der banken är inrättad eller har sitt
hufvudkontor. Bevillningen af testamente eller arf erlägges der den person, som
efteriemnat den testamenterade eller arffallna egendomen, sednast varit mantalsskrifven.
För fideikommiss skall bevillningsafgiften utgöras der den fideikommitterade
egendomen finnes.
Art. IV.
Fastställandet af den hvarje skattskyldig åliggande bevillningsafgifts belopp.
A) Uppgifter rörande fant egendoms värde samt beloppet af hvarje
skattskyldigs inkomster.
§ 30.
Till upplysning och ledning vid bestämmande af de bevillningsafgifters belopp,
107
som skola utgöras, böra, före den 7/7 Mars nedannämnda år. följande officiella uppgifter
meddelas, nemligen:
a) det år, då allmänna bevillningen första gången kommer att enligt denna
stadga påföras.
1:o af hvar och en stadsdomstol samt domare på landet: uppgift å beloppet af
den vid sednaste försäljning betingade köpeskilling för hvarje fast egendom, derå
under nästföregångna tio år första uppbudet till lagfart blifvit meddeladt; börande i
denna uppgift anmärkas, när försäljningen skett af föräldrar till barn, äfvensom då
förbehåll gjorts om så kallade undantagsförmåner;
2:o af hvarje inom riket bildad hypoteksförenings direktion: uppgift å det värde,
hvartill hvar och en af samma hypoteksinrättning emot inteckning belånad egendom
blifvit uppskattad, vid derå, under loppet af nästföregångna tio år, för dylikt låns erhållande
anställd och godkänd värdering; och
3:0 af vederbörande brandförsäkringsinrättnings styrelse eller stadens brandstodskomité:
uppgift å gällande brandförsäkringsvärde af hvarje i stad, på dess område
eller i köping befintlig egendoms mot brandskada försäkrade åbyggnad.
b) hvarje år, så länge denna bevillningssladga förblifver gällande.
4:o af styrelserna öfver brandförsäkringsinrättningarna eller vederbörande brandstodskomitéer:
uppgift rörande försäkringsvärdet å de ny- och tillbyggnader, som i
stad, på dess område eller i köping blifvit mot brandskada försäkrade sedan enahanda
uppgift af samma styrelse eller komité nästförut meddelades;
5:o af statsdepartement jemte hvarje embetsmyndighet eller embetsverk, vare
sig statens, stads eller menighets, äfvensom af styrelsen för allmän inrättning eller
stiftelse eller med Kongl. Maj:ts oktroj försedt. verk eller bolag, der embets- eller
tjensteman, vaktbetjent eller annan eger utbekomma aflöning eller pension: uppgift angående
hvar och en person tillkommande löner, arfvoden, pensioner eller gratifikationer;
hvarjemte bör anmärkas, huruvida med tjensten åtföljer bevillning jemlikt
§§ 8 och 11 underkastad inkomst utaf sportler, expeditionslösen, botes-eller beslagsandelar
eller dylikt; dock att uppgift icke fordras angående någon, hvars alla årsinkomster
sammanlagda icke anses uppgå till Fyrahundra riksdaler.
§ 31.
De i nästofvanstående § föreskrifna uppgifter böra, der sådant utan synnerlig
svårighet sig göra låter, upprättas församlings- eller sockne-vis; och inom olika län
eller i särskilda städer belägna egendomar få lika litet som de i särskilda län eller
städer bosatte lön- och pensionstagare å en och samma uppgift sammanföras. Omförmälda
uppgifter skola inom stadgad tid antingen tillsändas Konungens Befallningshafvande
i länet eller omedelbart tillställas i stad Magistraten och på landet veder
börande
Kronofogde.
108
Med hänsigt till förestående bevillnmgstaxering skola följande uppgifter a/ de
skal/skyldige meddelas och före den 15 Mars nedanniimnda år aflemnas, inom stad
till Magistraten eller vederbörande tjensteman och på landet till Kronofogden i orten
eller annan ledamot af årets Bevillmngsberedning inom samma socken, nemligen:
a) det är, dä allmänna bevillningen första gängen kommer att enligt denna
stadga påföras.
Af egare eller innehafvare af fast egendom, för hvilken bevillning skall erläggas:
uppgift å hvar och en i stad, köping eller på stads område befintlig egendoms brandförsäkringsvärde,
läge och areal;
uppgift å beloppet af de hyror, som för dylik egendom årligen uppbäras, hvarvid
tillika bör uppgifvas, hvilka lägenheter egaren för egen och familjs räkning
begagnar;
uppgift å den årliga arrende- eller hyressumman för hvarje pä landet belägen utarrenderad
eller uthyrd fastighet;
uppgift å brandförsäkringsvärdet af de på landet befintliga bruks-, qvarn- och fabriksbyggnader,
äfvensom af andra der uppförda Inis och byggnader, hvilka icke
begagnas för jordbruket och dess binäringar tillhörande rörelse, samt af sådan
åbyggnad på särskilda lustställen och dermed jeni förliga mindre lägenheter,
som utgör dessas egentliga varde;
uppgift å landtegendoms areal i åker, äng och skog eller utmark, derest egaren eller
innehafvaren är i tillfälle att sådan, på tillförlitliga handlingar grundad uppgift
meddela, och egendomens värde hvarken genom köp, arrende eller
hypoteksvärdering ådagalägges.
b) hvarje år, så länge denna bevillningsstadga förblifver gällande.
1:0 af fartygs egare, hufvud- eller korrespondentredare:
uppgift å hvarje honom tillhörigt under sednast förlidna år begagnadt eller färdig
bygdt
fartyg af minst fem lästers drägtighet, och å sådant fartygs lästetal,
byggnads- och förhydningsmaterial, samt drifkraften af derå anbringad ångmaskin;
hvarjemte bör upplysas huru fartyget under samma år varit användt.
2:o af bruks- och fabriksidkare jemte andra jordbruket icke tillhörande verks
och inrättningars egare samt handlande och handtverkare med flere, som enligt, denna
stadgas 2:dra artikel böra erlägga bevillning för inkomst af rörelse, näring eller yrke:
uppgift å antalet af de vid hvarje verk och inrättning eller annan rörelse och näring
eller yrke begagnade biträden och ständige arbetare samt deras löneförmåner;
uppgift å beloppet och värdet af de varor, som vid bruk, fabrik eller annan inrättning
och rörelse, der sådant af förda räkenskaper ådagalägges, blifvit under
sednast förlidna år tillverkade eller förädlade;
109
uppgift å försäljningssumman för de vid idkad handelsrörelse under nyssniimnda år
löryttrade varor; hörande dessutom den handlande eller näringsidkare, hvars
rörelse under nästföregående tiden drifvits inom annat beviliningstaxeringsdistrikt,
aflemna bestyrkt uppgift å den bevillning, som för sistförflutna år
vant honom derstädes påförd.
3:o af direktionen eller styrelsen för hvart och ett bolag, som erhållit Kongl.
Maj:ts oktroj eller fått sina bolagsreglor af Kongl. Majit stadfästade, jemte ofvan föreskrifna
uppgifter:
bestyrkt utdrag af samma bolags sednast afslutade räkenskaper, hvarigenom ådagalägges
den, under det år dessa räkenskaper omfatta, för bolagets delegare uppkomna
vinst och till dem verkställda utdelningar samt bolagets vid samma
års slut egande behållning.
Ä:o af hvar och en. som af staten, allmänt verk eller inrättning, kommun,
oktrojeradt eller med Kongl. Maj:ts stadfästelse försedt bolag åtnjuter aflöning eller
■pension, och hvars alla sammanlagda årsinkomster, af hvad beskaffenhet som helst,
uppgå till Fyrahundra riksdaler:
uppgift angående
a) beloppet af alla de från bevillning icke enligt § 13 befriade förmåner af
lön, arfvode, pension eller gratifikation, sorn i penningar eller annorledes
utgå af staten, verket, inrättningen, kommunen eller bolaget;
b) beskaffenheten af de tjenstebefatlningen i öfrigt medföljande förmåner, såsom
kompanirevenver, remisslage, provisioner, procenter, expeditionslösen,
botes- och beslagsandelar eller andra sportler, hvilkas belopp det likväl icke
åligger honom att uppgifva.
o:o af hvar och en, som af enskild person eller annat än de här ofvan i 4:de
punkten omförmälda bolag åtnjuter aflöning eller pension, och hvars sammanlagda
årsinkomster, af hvad beskaffenhet som helst, uppgå till Fyrahundra riksdaler:
uppgift angående beloppet af den lön eller pension jemte öfriga förmåner, han enligt
träffadt aftal åtnjuter.
6:o af hvar och en, som i stad eller köping eller i närheten deraf bor uti honom
icke tillhörigt hus:
uppgift å den med husegaren för år eller halfår öfverenskomna hyra, så vida denna,
efter helt. år räknadt, uppgår till minst Tvåhundra riksdaler.
7:o af hvarje i stad eller å landet boende och bevillning för inkomst af kapital,
rörelse eller tjenst underkastad person,
a) om, han af kapital eger inkomst, som uppgår till Tvåhundra riksdaler:
uppgift derom, dock utan att beloppet närmare behöfver angifvas;
b) om han har fast egendom eller åtnjuter inkomst utom det taxeringsdistrikt.
der han är mantalsskrifven, eller har inkomst, derför bevillning enligt särskildt
stadgad grund utgår:
110
uppgift derom samt angående den honom för sådan egendom eiler inkomst under
sistförflutna året påförda bevillningsafgift;
c) om han har tjenstehjon eller annat arbetsbiträde, eller om han till befälhafvare
eller besättning å fartyg utbetalt arfvode eller hyra:
uppgift angående beloppet af utaf honom utbetald lön, arfvode eller hyra till hvarje
person, hvars sammanlagda årsinkomster uppgå till Fyrahundra riksdaler.
§ 33.
Derest i §§ 30 och 32 föreskrifven uppgift icke varder inom stadgad tid af
lemnad.
eller om erhållen uppgift befinnes ofullständig eller origtig, bör, der sådant
för bevillningstaxeringens vederbörliga verkställighet anses behöfligt, saknad, fullständig
eller rättad uppgift ofördröjligen från vederbörande embetsverk, domstolar och andra
myndigheter eller styrelser införskaffas genom Konungens Befallningshafvande, och från
enskilda personer infordras genom den, som erhållit Konungens Befalimngshafvandes
förordnande att deltaga i den bevillningstaxeringen för samma år föregående beredning.
§ 34.
Vid underlåtenhet att behörigen fullgöra hvad i ofvanstående §§ 30 och 31 är
stadgadt rörande der omförmälda officiella uppgifter, vare vederbörande tjenstemän
underkastade ansvar som för annan lörsummelse i tjensten. Skattskyldig eller annan
enskild person, hvilken icke inom stadgad tid och på föreskrifvet sätt aflemnat sådan
uppgift, som af honom bör meddelas, bote Tre riksdaler. Skulle dylik uppgift,
oaktadt derom gjord erinran, icke inom då förelagd tid aflemnas, skall den försumlige
eller tredskande böta ett belopp, svarande mot tio procent af den bevillning
efter 2:dra artikeln, som varder honom påförd; dock skali detta bötesbelopp utgöra
minst Tio riksdaler.
Utan hinder af uteblifven uppgift, eger Bevillmngsberedningen att föreslå samt
Taxerings- och Pröfningskomitéerna att påföra och fastställa den bevillning, som anses
böra af skattskyldig utgöras.
8 35.
Jemte de uppgifter, som, enligt ofvan meddelade stadganden, skola aflemnas,
må hvar och en skattskyldig, om han dertill finner sig befogad, dessutom meddela
närmare upplysning om sina inkomsters och tillgångars verkliga belopp samt dervid
likaledes uppgifva de afdrag, som lian, med stöd af §§ 9 och 11, vid bevillmngsofgiftens
bestämmande anser sig berättigad tillgodonjuta. Sålunda frivilligt meddelad
uppgift, hvars offentliggörande den skattskyldige förklarat sig icke medgifva, må en
-
1 H
dast inför Beredningen och, nied den skattskyldiges samtycke, inför Taxerings- eller
Pröfningskomité!! företes; skolande, sedan frågan om samma skattskyldigs bevillningsafgift
blifvit afgjord, denna uppgift förstöras af den, som densamma emottagit.
B) Beoillningsafgiflernas påförande.
-1:0 Beredningarna.
§ 36.
De inom hvarje stad eller stadsförsamling och hvarje socken på landet, med
hänsigt till bevillningstaxeringen, aflemnade uppgifter skola samlas och ordnas af en
för taxermgsfrågornas beredande samt taxeringarnas underlättande tillsatt särskild Beredning,
hvilken det åligger att, på grund af sagda uppgifter och andra inhemtade
upplysningar samt eljest egande kännedom om värdet af den egendom eller beloppet
af den inkomst, för hvilken bevillning skall utgöras, föreslå den på taxering beroende
bevillningsafgift, som hvarje skattskyldig anses böra utgöra Uti Stockholm och Göteborg
samt andra större stader, hvarest flera sådana Beredningar för hvarje års taxeringsförrättning
erfordras, eger Konungens Befallningshafvande att, efter Magistratens
hörande, bestämma antalet af de Beredningar, som der skola tillsättas, samt det
distrikt hvarje Beredning kommer att omfatta. Likaså må på landet större socknar
af Konungens Befallningshafvande fördelas i två eller flera beredningsdistrikter.
§ 37.
Hvarje Bevillningsberedning bör i stad bestå af tre, högst fyra personer, nemligen
en af Konungens Befallningshafvande till ledamot deraf förordnad magistratsperson
eller annan härtill lämplig tjensteman samt två eller tre af Stadens Äldste utsedde,
inom beredningsdistriktet boende fastighetsegare, näringsidkare eller löntagare, som
under sednast förflutna år derstädes utgjort allmän bevillning efter då gällande bevillningsförordnmgs
2:dra artikel. På landet bör Bevillningsberedningen utgöras af Kronofogden
eller annan af Konungens Befallningshafvande förordnad person, som eger
tillförlitlig kännedom om ortens ekonomiska ställning och industriella förhållanden,
samt af två genom Socknenämnden utsedde, i orten bosatte jordegare, näringsidkare
eller löntagare, af hvilka under sistförlidna år bevillning inom samma socken eller
pastorat blifvit erlagd för der belägen fast egendom eller idkad rörelse.
§ 38.
Genom utfärdad allmän kungörelse underrättar Konungens Befallningshafvande,
\]2
i början af hvart och ett år, de skattskyldige om de personer, som inom hvarje
ort blifvit af Konungens Befallningshafvande förordnade att deltaga i Bevillningsberedningen
för samma år, samt om de särskilda beredmngsdistrikter, deruti stad eller socken
blifvit fördelad, äfvensom om det antal beredningsledamöter, som inom hvarje
stad. eller socken skall väljas och hvad för öfrigt vid dessa val bör iakttagas. Sagda
val förrättas under loppet af Februari månad; börande genast efter valförrättningens
slut ej mindre de då valda personerna än den af Konungens Befallningshafvande
förordnade ledamoten af samma Beredning om de verkställda valen underrättas.
§ 39.
Uti ofvanberörda kungörelse erinras de skattskyldige om aflemnandet af de
uppgifter, som i afseende på den förestående bevillningstaxeringen skola af dem meddelas
och af Beredningen emottagas; åliggande det den af Konungens Befallningshafvande
förordnade beredningsledamoten att, der sådan uppgift eller annan för bestämmande
af bevillningsafgiftens belopp behöflig upplysning saknas, på sätt § 33 stadgar,
densamma från vederbörande anskaffa. Likaledes bör den, som erhållit meranämnda
förordnande, hos Konungens Befallningshafvande, för erforderlig åtgärd, göra anmälan,
om föreskrifna officiella uppgifter icke kommit honom tillhanda.
§ 40.
Med iakttagande af samma ordningsföljd mellan socknarna, som i afseende på
taxeringsförrättningarnas verkställighet är fÖreskrifven, eger den af Konungens Befallningshafvande
förordnade ledamoten utaf Bevillningsberedningen att bestämma tid och
ställe för hvarje Berednings sammanträde; och bör han derom ofördröjligen ej allenast
underrätta de öfrige ledamöterne af Beredningen, utan-äfven på lämpligt sätt
meddela de skattskyldige inom beredningsdistriktet underrättelse. Beredningssammanträdena
böra utsättas så tidigt, att, sedan Beredningen afslutat sina arbeten och föreslagit
beloppet af de bevillningsafgifter, som Beredningen anser de skattskyldige böra
erlägga, desse, på sätt här nedan stadgas, erhålla tillfälle att af Beredningens förslag,
i hvad dem rörer, inhemta kännedom, innan årets Taxeringskomité sammanträder.
§ 41.
I öfverensstämmelse med den för taxeringsförrättningarna utfärdade särskilda
instruktion, hvilken Bevillningsberedningen har att ställa sig till noggrann efterrättelse,
och under tillämpning af de i denna förordnings u2:dra artikel stadgade grunder för
bestämmande af hvarje skattskyldigs bevillningsafgift, åligger det Beredningen att
föreslå
113
föreslå beloppet af Jert bevillning, hvilken enligt åberopade artikel skall inom taxuringsdistriktet
påföras hvarje egare eller innehafvare af fast egendom, idkare af näring
eller yrke, lön- och pensionstagare samt hvar och en, som eger räntebärande kapital
eller annars åtnjuter beskattning underkastad inkomst; och bör Beredningen härvid
följa den inom samma ort sednast upprättade mantalslängd, hvilken för sådant
ändamål skall, så snart den blifvit i föreskrifven ordning granskad, jemte alla dertill
hörande uppgifter och handlingar, tillställas den, som af Konungens Befallningshafvande
är förordnad till ledamot af ortens Bevillmngsbereduing. Till samme beredningsledamot
bör dessutom Häradsskrifvaren eller vederbörande uppbördsman, så fort sig
göra låter, aflemna på mantalslängden grundade och enligt härvid fogade formulär
uppställda längder för införande af den fastighetsvärdering eller inkomstberäkning
samt de bevillningsafgifter, som komma att föreslås och derefter i stadgad ordning
fastställas.
Derest, vid föreslående af fastighetsvärde eller inkomstberäkning samt deraf beroende
bevillningsafgifter, skiljaktighet i meningarna inom Beredningen uppslår, komma
beloppen att uti ofvannämnda förslag upptagas i öfverensstämmelse med den
mening, den af Konungens Befallningshafvande förordnade ledamoten yttrat eller biträdt;
varande det likväl, i sådant fall, hvar och en af de öfrige beredningsledamöterne
obelaget att få sin särskilda mening lör Taxeringskomitén anmäld.
§ 42
Bevillningsberedningens förslag bör, sednast tre veckor innan ortens Taxeringskomité
sammanträder, aflemnas, i stad till Magistraten och på landet till Pastor; hvarefter,
genom Magistratens eller Pastors försorg, så skyndsamt ske kan, kungöres,
att ifrågavarande förslag blifvit uppgjordt och aflemnadt, samt att kännedom om detsammas
innehåll kan på angifvet ställe inheintas. Sedermera bör den mom orten
boende beredningsledamot, som, i egenskap af tjensteman eller utsedd ledamot af
Taxeringskomitén, skall vid dess sammanträde sig inställa, meranämnda förslag dit
medföra.
§ 43.
Skattskyldig, som är missnöjd med Beredningens förslag, eger att hos Taxeringskomitén
uppgifva de skäl och styrka de förhållanden, på grund hvaraf han anser
detta förslag böra ändras eller ogillas.
8 44
Ledamot af Bevillningsberednmgen är berättigad att för sin inställelse och vistelse
å den ort, der Beredningen sammanträder, åtnjuta rese- och traktamentskostBev.
-Kom. Bet. 15
114
nadsersättning, hvarvid resekostnaden får efter gällande skjutslega beräknas för två
hästar af den beredningsledamot, Konungens Befallningshafvande förordnat, och för en
häst af hvar och en utaf de öfrige ledamöterne. Traktamentsersättningen utgår för
hvarje ledamot efter beräkning af Två rdr för dagen.
§ 45.
I fall den af Konungens Befallningshafvande förordnade ledamoten af Bevillmngsberedningen,
utan att af laga förfall vara derifrån hindrad, icke infinner
sig å den af honom för Beredningens sammanträde utsatta ort och tid, har han
gjort sig skyldig till enahanda böter, som i § 54 äro stadgade för Kronofogde eller
Häradsskrifvare, hvilken underlåter att hos Taxeringskomitén sig inställa. Uteblifver,
utan laga förfall, annan ledamot af Beredningen, bote han Tio riksdaler.
§ 46.
Den, som till följd af Konungens Befallningshafvandes förordnande varit ledamot
af årets Bevillningsberedning, bör jemväl inställa sig hos Taxeringskomitén för
samma ort och då medhafva de uppgifter och öfriga handlingar, på hvilka Beredningen
grundat sina förslag. Skulle bemälde ledamot eljest icke vara skyldig att, för
tjensteåhggandens fullgörande, vid Taxeringskomitén komma tillstädes, må han för sin
resa till och från samt vistelse å denna Komités sammanträdesort åtnjuta skjuts- och
traktamentskostnadsersättnmg efter samma beräkningsgrund, som vid Beredningen.
2:o Taxeringskomitéerna.
§ 47.
Under allmänna bevillningen inbegripna och på taxering beroende afgifters belopp
bestämmes af den för sådant ändamål utaf de skattskyldige, på sätt nedan stadgas,
inom sig utsedda Taxeringskomité. I allmänhet utgör hvarje stad och på landet
hvarje pastorat särskildt taxeringsdistrikt; men der Konungens Befallningshafvande
prölvar sådant lämpligt, må större städer och pastorater fördelas i flera, och deremot
invid hvarandra belägna smärre pastorater sammanslås till ett enda gemensamt taxeringsdistrikt.
Hvart och ett taxeringsdistrikt har sin egen Taxeringskomité, hvilken
bör hålla sina sammanträden inom staden eller distriktet; dock må för landet utsedd
Taxeringskomité äfven sammanträda i nära intill belägen stad.
§ 48.
Efter dertill af städernas Magistrater samt Kronofogdarne och Häradsskrifvarne,
för det löpande året, uppgjorda förslag, som under Mars månad skola till Konungens
Befallningshafvande i länet insändas, bestämmer och utsätter Konungens Befallningshafvande
tiden för Taxeringskomitéernas sammanträden. Vid denna tidsbestämmelse
bör afses, att på landet vederbörande Kronofogde och Häradsskrifvare kunna öfvervara
hvarje Taxeringskomités sammankomst, samt att de bemälda Komitéer åliggande
taxeringsförrättningar före Juni månads utgång kunna vara afslutade.
Inom Stockholms stad föreslås tiden för Taxeringskomitéernas sammanträden af
nämnda stads Handels- och Ekonomikollegium.
§ *9.
Så fort sig göra låter, utfärdar Konungens Befallningshafvande allman kungörelse
angående anställandet af valen till ledamöter i Taxeringskomitéerna och Komitéernas
sammanträden; hvilken kungörelse jemväl bör innehålla bestämda föreskrifter
om hvad vederbörande tjenstemän samt de skattskyldige hafva att med hänsigt till
meranämnda Komitéer iakttaga, äfvensom angående samma Komitéers och dertill utsedde
personers åligganden. Sednast å nästa söndag efter den, då denna kungörelse
blifvit på vanligt sätt inför församlingen upplåst, utlyses allmän sockenstämma för
omförmälda vals verkställighet inom samma församling.
§ 50.
Antalet af hvarje Taxeringskomités ledamöter bör vara Nio, då Taxeringsdistriktet
icke utgöres af mer än en församling. Omfattar åter taxeringsdistriktet två församlingar,
skall Taxeringskomitén bestå af Tio ledamöter, bland hvilka Fem utses af
hvardera församlingen; och om tre eller flera församlingar tillhöra samma taxeringsdistrikt,
bör hvarje församling utse i förra fallet Fyra och i det sednare Tre ledamöter
i detta distrikts Taxeringskomité.
Vid samma tillfälle, som ledamöterne i Taxeringskomitén väljas, bör äfven förrättas
val af suppleanter, motsvarande minst en tredjedel af de ordinarie ledamöternes
antal.
De val, hvarom nu är fråga, må anställas genom dertill vid sockenstämman
utsedde elektorer, i fall de valberättigade anse sådant valsätt böra begagnas.
§ 51.
För att vara valbar till ledamot i Taxeringskomité erfordras att vara fastighetsegare,
näringsidkare eller löntagare inom taxeringsdistriktet och att i sådan egenskap
hafva under nästföregångna år derstädes utgjort allmän bevillning efter 2:dra artikeln;
börande åtminstone en af dem, som utses till ledamöter i Taxeringskomitén,
hafva erhållit vederbörligt uppdrag att å kommunens vägnar deltaga i samma års
Bevillningsberedmng. För öfrigt bör vid ifrågavarande val tillses, att så väl fastighetsegare
som näringsidkare och löntagare komma att i Taxeringskomitén ega säte
och stämma.
MG
Efter valets förrättande bör den, som dervid fört ordet, om delsammas utgång
skyndsamt underrätta i stad Magistraten och på landet Kronofogden. Genom Magi
stratens
eller Kronofogdens försorg meddelas de valde ledamöterne och suppleanterne
underrättelse om deras erhållna uppdrag.
Den, som valts till ledamot i Taxeringskomitén. är, så vida han icke af laga
förfall derifrån hindras, skyldig att detta uppdrag fullgöra. Inträffadt förfall bör ofördröjligen
anmälas för Kronofogden eller kronans ombud vid den förestående bevillningstaxenngen,
så alt före Taxeringskomiténs sammanträde suppleant hinner inkallas.
Ledamot i Taxeringskomitén, som, utan anmäldt laga förfall, uteblifver från Komiténs
sammanträde, skall böta Fem riksdaler. Taxeringskomiténs vid utlyst sammanträde
närvarande ledamöter ega att, om det för taxenngsfönjittningens fortgång erfordras
och utsedd suppleant för tillfället icke finnes att tillgå, inkalla annan till ledamot
valbar person att i Komiténs förrättningar deltaga.
Taxeringskomité får icke träda i verksamhet eller fortsätta sina göromål, så vida
icke Sex vederbörligen valde eller tillkallade ledamöter äro vid sammanträdet tillstädes.
§ r>2.
Landshöfdingen i länet är berättigad alt i Taxeringskomiténs öfverlägghingar.
men icke i besluten, deltaga. Då Landshöfdingen är närvarande, förer han ordet
inom Taxeringskomitén; egande eljest hvarje sådan Komité att inom sig välja ordförande.
§ 53.
Under Taxeringskomiténs sammanvaro bör alltid behörigt krono-ombud vara tillstädes,
för att kunna bevaka det allmännas rätt och meddela i sådant afseende erforderliga
upplysningar. Detta ombud, hvilket det dessutom åligger noga tilise. att
anteckningarna i taxeringslängden varda i öfverensstämmelse med Taxeringskomiténs
beslut rigtigt verkställda, förordnas i stad af Konungens Befallningshafvande; och bör
företrädesvis dertill utses den person, som, enligt Konungens Befallningshafvandes
förordnande, deltagit i samma års Bevillningsberedning. Pä landet är Kronofogden
i orten sjelfskrifvet krono-ombud vid bevillningslaxeringarna.
Protokollet hos Taxeringskomitén Göres i stad af en utaf.Magistraten utsedd
person, så vida icke denna protokoilsföring åligger någon viss der anställd tjensteman.
Pä landet skall sagda protokoll föras af Kronofogden. Af Taxeringskomiténs
beslut föranledda anteckningar i taxeringslängden verkställas på landet af Häradsskrifvaren
och i stad antingen af den person, Magistraten förordna!, att i sådant afseende
vid bevillningstaxeringen biträda, eller af den tjensteman, hvars åligganden dessa anteckningars
verkställande tillhör.
Skulle ofvanbemälde viri taxeringsförrättningen biträdande tjenstemän anse Taxeringskomitén,
i ett eller annat hänseende, icke hafva iakttagit bevillningsstadgans föreskrifter
eller verkställt taxeringen i öfverensstämmelse med upplysta och bestyrkta
förhållanden, bör sådant af dem genast anmärkas. Dylik anmärkning äfvensom Komiténs
i anledning deraf meddelade yttrande skola i protokollet intagas.
§ 54-
liar Kronofogde, Häradsskrifvare eller annan person, som det åligger att. enligt
nästofvanstående §, vara tillstädes och tjenstgöra vid Taxeringskomités sammankomst,
derifrån, ulan laga förfall, uteblifvit öfver Iva timmar efter den för Komiténs sammanträde
utsatta tid, eller har hans dessförinnan inträffade förfall icke blifvit vederbörligen
anmäldt, bote han Tretio riksdaler. Kan, till följd af sådan persons ute
blifvande, taxeringsförrättningen icke företagas eller fortgå, bör anmälan derom af
Taxeringskomitén göras hos Konungens Befallningshafvande, som då vidlager den
åtgärd, förhållandet finnes påkalla.
§ 65.
Vid hvarje Taxeringskomités första sammanträde skall inför Komitén uppläsas
den till ledning och efterrättelse för taxeringsförrättningarna utfärdade instruktion;
åliggande det hvar och en ledamot af Taxeringskomitén att, med noggrant iakttagande
af sagda instruktions föreskrifter och efter bästa förstånd, på heder och samvete
tillämpa denna bevillningsstadga samt bestämma och påföra den afgift, hvarje
efter samma stadgas 2:dra artikel bevillning underkastad person inom taxeringsdistriktet
bör rätteligen utgöra.
<D O
Skulle Taxeringskomitén, vid granskningen och pröfningen af Bevillningsberedningens
taxeringsförslag jemte dertill hörande uppgifter och de mot samma förslag
framställda erinringar, finna sig föranlåten att från embetsverk och myndigheter eller
skattskyldige inhemta ytterligare uppgifter eller upplysningar rörande sådana förhållanden.
som vederbörande, med hänsigt till bevillningstaxeringen, skola uppgifva, förfares
på enahanda sätt, som i afseende på uppgifters eller upplysningars införskaffande åt
Bevillningsberedningen i § 39 är stadgadt. Uraktlåter skattskyldig att, angående de
i § 32 omförmälda förhållanden, honom vederbörligen nffordrad uppgift eller upplysning
Taxeringskomitén skriftligen eller muntligen meddela, vare lian underkastad samina
påföljd, som dylik uraktlåtenhet vid Bevillningsberedningen enligt § 34 medför
118
§ 57.
Taxeringskomité!! bör äfven noga granska de inom taxeringsdistriktet sednast
upprättade mantalslängder samt taga kännedom om de anmärkningar, som vid mantalsskrifningsförrättningarna
eller vid samma längders derefter verkställda granskning förekommit.
Skulle härvid visa sig, att någon antingen utan giltiga skäl blifvit från
kronoutskylder befriad, eller fått sig utskylder ålagda, från hvilkas utgörande han, i
anseende till sin nödställda och utblottade belägenhet, bort frikailas, eger Taxeringskomitén
att rättelse derutinnan meddela; börande dock ej mindre beslutet derom, än
de skäl, som detsamma föranledt, alltid i Taxeringskomiténs protokoll intagas.
§ 58.
Uppstå skiljaktiga meningar bland Taxeringskomiténs ledamöter, och måste omröstning
för frågans afgörande anställas, skall denna vara öppen och den mening blifva
gällande, hvilken flertalet bland ledamöterne biträdt, eller, om rösterna utfalla lika,
den som länder till den skattskyldiges förmån.
§ 59.
Taxeringskomitéernas sammankomster hållas inom slutna dörrar; dock äro skattskyldige
berättigade inför Komitéerna företräda för att meddela upplysningar i afseende
på de bevillnmgsafgifter, som af dem böra erläggas. Likaså eger en hvar, att
inför Taxeringskomitén lemna honom af samma Komité aflbrdrad uppgift eller upplysning.
Ledamot af Taxeringskomitén bör afträda, då fråga om bestämmandet af
hans bevillningsafgifts belopp förekommer.
§ 60.
Så vidt utan hinder för taxeringsförrättningens fortgång sig göra låter, bör begärd
upplysning om den af Taxeringskomitén påförda bevillningsafgift skattskyldig på
stället meddelas.
Dessutom och på det hvar och en skattskyldig må komma i tillfälle erhålla
kännedom örn de hos Taxeringskomitén skedda förändringar i Bevillningsberedningarnas
taxeringsförslag, åligger det den, som fört Komiténs protokoll, att, inom fjorton
dagar sedan den Komitén åliggande taxeringsförrättning blifvit afslutad, aflemna, i
stad till Magistraten och på landet till Pastor, församhngsvis utskrifna utdrag af sagda
protokoll, utvisande alla af Taxeringskomitén beslutade förändringar uti och tillägg till
Beredningens afgifna förslag. Dessa protokollsutdrag skola, under viss bestämd och
vederbörligen kungjord tid, på lämpligt och dervid äfven tillkännagifvet ställe hållas
de skattskyldige tillhanda.
119
§ 91.
Justeringen af det hos Taxeringskoraitén förda protokoll bestyrkes genom derå
lecknadt intyg af Komiténs ordförande och två ledamöter. Så snart de i ofvanstående
§ 60 omförmälda protokollsutdrag iiro utskrifna, bör protokollet aflemnas till
den tjensteman, som det tillhör att anteckningarna i taxeringslängden verkställa.
Taxeringslängden underskrifves af både nyssbetnälde tjensteman och krono-ombudet,
hvarjemte rigtigheten af deruti skedda, på Taxeringskomiténs beslut grundade anteckningar
äfven vitsordas af ordföranden och två ledamöter i samma Komité.
§ 62.
Som det åligger Häradsskrifvare på landet och vederbörande tjenstemän i stad
att, med den i uppbördsförfattningarna stadgade ansvarighet, verkställa debiteringen
af de i denna bevi Iningsstadga föreskrifna afgifter, hvilkas belopp icke äro af taxering
beroende; så böra alla sådana afgifter af bemälde tjenstemän i särskild längd
upplagas och till sitt belopp utföras Dock eger Taxeringskomitén att anmärka dervid
skedda missräkningar samt besluta om i sådant fall erforderliga rättelsers verkställighet.
§ 63.
Inom tre veckor efter det Taxeringskomiténs förrättning afslutats, skola taxeringsprotokoll
och längder, jemte tillhörande handlingar, lill Konungens Befallningshafvande
i länet insändas, på landet omedelbart af vederbörande Häradsskrifvare och
i stad genom Magistratens försorg; varande i annat fall den tjensteman, hvars försumlighet
föranledt inträffadt dröjsmål, förfallen till böter af En riksdaler 50 öre för
hvarje dag, hvarmed ofvan bestämda tid öfverskrides.
§ 64.
Innan Taxeringskomitén upplöses och åtskiljes, skall Komitén bland sina medlemmar
föreslå fyra personer till ledamöter i samma års Pröfningskomité, hvarvid,
derest Taxeringskomiténs sammansättning sådant inedgifver, i stad bör utses åtminstone
en, som under nästföregående år der erlagt bevillning för löneinkomst, samt
på landet åtminstone en, af hvilken då inom taxeringsdistriktet bevillning blifvit erlagd
antingen för sådan inkomst elior lör inkomst af jordbruksnäringen icke tillhörande
rörelse.
Om de personer, som sålunda blifvit af Taxeringskomitén föreslagne att, enligt
stadgandet i nedanstående § 66, utses till ledamöter i Pröfningskomitén, skall veder
-
120
börande Magistrat eller Kronofogde ofördröjligen meddela Konungens Befallningshafvande
underrättelse.
3:0 Pröfningskomitéerna.
§ 65.
För att granska bevillningstaxeringarna samt pröfva och afgöra anförda besvär
eller annars framställda anmärkningar i anledning af Taxenngskomitéernas vidtagna
åtgärder och beslut, skall, inom hvart och ett län, en Pröfningskomité årligen sammanträda
i länets residensstad under September eller Oktober månad; egande denna
Komité att, efter tagen kännedom om hvad taxeringslärigder och protokoller jemte
aflemnade uppgifter innehålla och noggrann pröfning af alla Komitén underställda
frågor och förhållanden, meddela sådana rättelser och förändringar i eller göra sådana
tillägg tili de bevillningsafgifter, sednast församlade Taxermgskomitéer påfört, som
finnas af rättvisa och billighet samt en författningsenlig och jemlik beskattning påkallade;
hvarvid Pröfningskomitén har att noga iakttaga och tillämpa de föreskrifter
och bestämmelser, som denna bevillningsstadga samt den för taxeringsförrättningarna
utfärdade instruktion innefatta.
§ 66.
Pröfningskomité består af tjugo, högst tretio ledamöter, hvilka Konungens Befallningshafvande
eger utse bland de af Taxeringskomitéerna dertill föreslagne personer
Bland ledamöterne i Pröfningskomitén skall minst hälften vara egare af fast
egendom; och böra Koiniténs ledamöter så utses, att Komitén, så vidt förhållandena
C 1
medgifva, kommer att utgöras af ett efter beskattningens belopp och mängden af de
skattskyldige skäligen lämpadt antal dels näringsidkare och dels löntagare, samt att
inom Komitén icke saknas tillförlitlig kännedom om länets särskilda delar samt dessas
ekonomiska tillstånd och hufvudsakliga näringar.
Den, som till ledamot i Pröfningskomité blifvit utsedd, men, utan vederbörligen
anmäldt laga förfall, vid Komiténs sammankomst sig icke infinner, skall böta
C1 O O '
Tio riksdaler.
§ 67.
Uti derom utfärdad allmän kungörelse uppgifver Konungens Befallningshafvande
dem, som till ledamöter i Pröfningskomitén blifvit utsedde, samt underrättar länets
invånare om tid och ställe för Komiténs sammanträde.
§ 68.
\t\
§ 68.
Sednast atta dagar löre Pröfningskomiténs sammanträdande, bör skattskyldig,
som finner sig föranlåten anföra besvär öfver den honom af Taxeringskomitén påförda
bevillningsafgift, hafva till länets Landskontor eller Kronouppbördskontoret i
Stockholms stad mlemnat eller med allmänna posten afsändt sin lill Pröfningskomitén
ställda besvärsskrift; hvarom de skattskyldige genom den i näst ofvanstående § omförmälda
kungörelse jemväl böra erinras.
§ 69.
Vid Pröfningskomiténs sammankomster skall Landshöfdingen i länet vara ordförande,
med rättighet att i Komiténs öfverläggningar, men icke uti dess beslut deltaga.
Ar Landshöfdingen hindrad att dessa sammankomster bevista, föres ordet af
den, som Kongl. Maj:t, efter härom i underdånighet gjord anmälan, behagat förordna
till Pröfningskomiténs ordförande; men om det för Landshöfdingen inträffade förfall
icke hunnit före Komiténs sammankomst hos Kongl. Majit anmälas, eller meddeladt
förordnande för särskild ordförande dessförinnan icke kommit Komitén tillhanda, eger
Komitén att sjelf genom skeende val bland sine ledamöter utse den, som skall föra
ordet.
§ 70
Såsom kronans ombud och för upplysningars meddelande, bör Landskamereraren
eller Kamererare!) vid Ofverståthållare-embetet i kronouppbördsärenden öfvervara
Pröfningskomiténs sammankomster, med skyldighet att göra de anmärkningar och
framställningar, hvartill han för iakttagande af kronans rätt finner sig ega anledning.
§ 71.
Innan den Pröfningskomité, som första gången skall tillämpa denna bevillningsstadga,
sammanträder, böra såväl Kronofogdarne som öfrige af Konungens Befallningshafvande
till ledamöter i samma års Bevillningsberedning förordnade personer infinna
sig å Pröfningskomiténs sammanträdesort för att, under de två nästföregående dagarna,
kunna meddela krono-ombudet, och, under Komiténs sammanvaro, Komitén sjelf erforderliga
upplysningar, rörande de inom hvarje ort föreslagna bevillningsafgifter. Under
de följande åren ankommer på Konungens Befallningshafvande att likaledes, för enahanda
ändamål, till Pröfningskomitén inkalla dem bland då förordnade beredningsledamöter,
hvilkas personliga inställelse å Komiténs sammanträdesort anses behöflig.
Bev.-Kom. Bet. 1
\n
§ 72.
Protokollet vid Pröfnmaskomiténs sammankomster loren och de al Komiténs
O
beslut föranledda anteckningar i taxeringslängderna verkställas af den eller de personer,
sorn Konungens Befallningshafvande dertill förordnat. Sådant förordnande får icke
meddelas åt någon, som i annan egenskap skall hos Pröfningskomitén vara tillstädes,
§ 73.
Alla Pröfningskomiténs fattade beslut samt hvarje af Komitén pålörd eller förändrad
bevillningsafgift skola i Komiténs protokoll antecknas; och de bevilhnngsafgifler,
som till följd af Pröfningskomiténs beslut tillkommit eller blifvit fastställda lill
annat belopp än det Taxeringskomitén påfört, skola upptagas i taxeringslängderna,
deruti de protokollsparagrafer, som innehålla dylika beslut, böra i särskild kolumn
angifvas.
Krono-ombudet, till hvars åliggande det hörer att hålla hand öfver ifrågavarande
afgifters vederbörliga påförande i sagda längder, bör med sin underskrift vitsorda
deruti, enligt Pröfningskomiténs beslut, införda förändringar eller gjorda tillägg.
§ 74.
Å Pröfningskomités sammanträdesort icke bosatte ledamöter i denna Komité
samt de Kronofogdar och andre personer, som, enligt stadgandet i § 71, skola från
annan ort vid Pröfningskomitén sig infinna, äro berättigade åtnjuta ersättning för sina
rese- och traktamentskostnader, efter beräkning af skjutslega för två hästar från hvar
och ens hemvist och tillbaka samt dagtraktamente af Tre riksdaler, så väl under de,
enligt gällande resereglemente, erforderliga resedagar, som under den tid, till sådan
ersättning berättigad person måste å Pröfningskomiténs sammanträdesort sig uppehålla.
§ 75.
Vid de fall, då Pröfningskomitén höjt någon bevillningsafgift öfver dess al Taxeringskomitén
bestämda belopp eller ålagt bevillning, som sistbemälda Komité ansett
icke böra utgöras, eger den, som fått förhöjd eller ny bevillningsafgift sig ålagd,
att hos Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt öfverklaga Pröfningskomiténs derom
meddelade beslut. De besvär, hvilka öfver dylikt beslut anföras, böra, för att varda
till pröfning upptagna, inom fyratiofem dagar, efter det skattskyldig, på sätt i § 88
stadgas, af samma beslut undfått del, till Konungens Befallningshafvande ingifvas.
Sedan öfver de anförda besvären utlåtande blifvit från kronans ombud vid Pröfningskomitén
infordradt, öfversänder Konungens Befallningshafvande handlingarna i målet
123
till Kongl. Kammarrätten med tillägg af de upplysningar eller erinringar, som besvären
anses påkalla; hvarefter samma mål kommer att i laga ordning af Kongl.
Kammarrätten handläggas och afgöras. Dock få anförda besvär icke uppehålla uppbörden
af hvad enligt Pröfmngskomiténs beslut blifvit påfördi; hvaremot, derest det
öfverklngade beslutet ändras, hvad som blifvit för mycket erlagdt kostnadsfritt återbekommes.
§ 76.
Enär Stockholms stad, såsom utgörande särskildt län, kommer att hafva sin
egen Pröfningskomité, skola följaktligen de åligganden, som Konungens vederbörande
Befallningshafvande inom öfriga delar af riket, med hänsigt till sådana Komitéer, fått
sig uppdragna, inom nämnda stad tillhöra Ofverståthållare-embetet; kommande äfven,
hvad Stockholm beträffar och så vidt härom meddelade föreskrifter äro der tillämpliga,
alla andra Konungens Befallningshafvande, i afseende på bevillningstaxeringarna
och dermed sammanhängande frågor, ålagda bestyr att åligga öfverstäthållare-embetet,
som alltså har att af vederbörande tjenstemän och skattskyldige emottaga enahanda
förslag och uppgifter med flera handlingar, som i landsorterna skola till Konungens
dervarande Befallningshafvande aflemnas.
Yid Stockholms stads Pröfningskomités sammankomst må, då Ofverståthållaren
icke är tillstädes, Underståthållaren, i hans ställe, vara ordförande.
4:0 Allmänna föreskrifter.
§ 77-
Bevillningsberedningarnas samt Taxerings- och Pröfningskomitéernas ledamöter
åtnjuta i och för utöfningen af sina erhållna uppdrag enahanda skydd och säkerhet,
som Regeringsformens 111 § och Riksdagsordningens 77 § tillförsäkra riksdagsmän.
§ 78.
Af Bevillningsberedning, Taxerings- eller Pröfningskomité behandlad bevillningsfråga
må icke, till följd af gjord anmärkning eller anförda besvär eller af annan anledning,
återförvisas till samma Berednings eller Komités förnyade behandling. Ej
heller må någon förklaringsskyldighet bemälda Beredning eller Komitéer åläggas.
§ 79.
Ledamot af ofvannämnda Beredning eller Komitéer och dervid biträdande
tjensteman få icke, utom vid Beredningens eller vederbörande Komités sammanträde.
\2i
yppa innehållet af skattskyldigs enligt § 35 meddelade eller särskildt infordrade uppgift
angående hans inkomst och rörelse m. m., sä vida den skattskyldige förklarat,
att han icke medgifver samma uppgifts offentliggörande; och må de under öfverläggningarna
inom sagda Beredning och Komitéer lemnade upplysningar och yttrade
åsigter rörande enskildes ekonomiska ställning icke på något sätt utspridas.
§ 80.
1:o Till kostnader för tryckningen af formulärer eller blanketter till bevillningsuppgifter
och taxeringslängder jemte sammandrag deraf m m. samt arfvoden för protokollsföringen
och andra anteckningar under Pröfningskomiténs sammankomster med
flera likartade utgifter, äfvensom till skälig, af vederbörande Taxeringskomitéer förordad
vedergällning ej mindre för sådana, till ledning vid bevillningsafgifternas bestämmande
aflemnade, officiella uppgifter, som icke utan genomgåendet af vidlyftiga
handlingar eller räkenskaper kunnat meddelas, än för det vid taxeringsförrättning för
öfrigt lemnade biträde af tjenstemän eller andre personer, som icke ega att vid samma
förrättning beräkna rese- och traktamentskostnadsersättning. må hvarje Pröfningskomité,
med undantag af Stockholms stads, för hvilken nedanstående särskilda stadgande
blifvit meddeladt, använda och disponera ett belopp, motsvarande för det år,
då denna bevillnmgsstadga första gången skall tillämpas, högst sex och för hvart och
ett af de följande åren högst tre procent af den summa, hvartill hela länets allmänna
bevillning för samma år uppgår. Dork får, om än denna bevillningssumma sedermera
skulle visa sig öfverstiga dess af Pröfningskomitén beräknade belopp, hvarken
någon ytterligare kostnadsersättning och vedergällning, än den då beviljade, för samma
år utdelas, eller ett sådant öfverskott tagas i beräkning vid bestämmande af ena
handa
ersättning och vedergällning under ett följande år.
i!:o Angående det för ofvan uppgifna föremål af Pröfningskomitén anvisade belopp
och dess fördelning bör till Konungens Befallningshafvande aflåtas särskildt utdrag
af Komiténs protokoll; hvarefter det beviljade beloppet må i vanlig ordning
utbetalas utaf de i länets Landtränteri för Riksgäldskontorets räkning influtna medel
och, med bifogande af sagda protokollsutdrag, i kronoräkenskaperna redovisas.
3:0 Till de i \ mom. af denna § uppräknade kostnaders bestridande samt till
der omförmäld vedergällning för meddelade officiella uppgifter och vid taxeringsför
ruttnmgarna
lemnadt biträde må af Stockholms stads Pröfningskomité användas och
disponeras ett belopp, som svarar mot högst fem procent af nämnda stads hela
bevillningssumma för det första och högst två och en half procent af samma stads
bevillningssumma för hvart och ett af de påföljande år, derunder denna bevillningsstadga
kommer att tillämpas; gällande jemväl för bemälda Pröfningskomité det i åberopade
moment gjorda förbehåll för det fall, att bevillningssumman skulle komma att
öfverstiga Pröfningskomiténs beräkning. Som det till taxeringskostnader med flera
utgifter lör bcvillningsafgiflcrnas bestämmande inom Stockholms stad afsedda belopp
kommer att omedelbart utgå från Riksgäldskontoret, så bör detta verks styrelse, genom
utdrag af Pröfningskomiténs protokoll, underrättas om det beviljade kostnadsersättnings-
och vedergällningsbeloppet samt dess verkställda fördelning
4:o Den i §§ 44, 46 och 74 för ledamöterne i Bevillningsberedningen och
Pröfningskomilén med flere bestämda rese- och traktamentskostnadsersättning bör,
efter anställd granskning af derå ingifna räkningar, utan sammanblandning med de i
föregående tre momenler omförmälda taxeringskostnader och arfvoden med flera utgifter,
utbetalas dels utaf Riksgäldskontorets i Landtränterierna innestående medel och
dels här i hufvudstaden omedelbart från detta verk.
§ 81.
Skattskyldig, af hvilken besvär öfver Taxerings- eller Pröfningskomités beslut
kunna anföras, är berättigad att, då han i sådant afseende anmäler sig hos vederbörande
tjensteman, kostnadsfritt erhålla för dylikt besluts öfverklagande erforderligt utdrag
af taxeringslängden samt Komiténs protokoll; och må ej heller lösen fordras för
andra protokollsutdrag och expeditioner, som till följd af bemälda Komités beslut böra
utfärdas.
§ 82.
1:o Besvär i fråga om skattskyldig påförd bevillningsafgift, hvars vid debiteringen
upptagna belopp icke blifvit af Taxerings- eller Pröfningskomitén bestämdt, kunna
hos Konungens Befallningshafvande anföras inom tretio dagar efter den dag, då, på
sätt i § 88 stadgas, den skattskyldige egt tillfälle erhålla sin debetsedel.
2:0 Atnöjes den klagande icke med Konungens Befallningshafvandes i anledning
af sådana besvär meddelade beslut, eger han att likaledes inom tretio dagar efter
deraf erhållen de! fullfölja sin klagan hos Kongl Kammarrätten; börande ej mindre
Konungens Befallningshafvandes än Kongl. Kammarrättens beslut i dylika mål jemte
vederbörlig besvärshänvisning den klagande kostnadsfritt tillhandahållas.
3:o Besvär i debiteringsfrågor uppehålla icke uppbörden af det vid den öfverklagade
debiteringen påförda belopp; hvaremot, då debiteringsåtgärden icke fastställes,
den klagande eger att kostnadsfritt återbekomma hvad af honom blifvit för mycket
erlagdt.
§ 83.
Under kronoräkenskapernas granskning må anmärkningar icke göras emot beloppet
af de bevillningsafgifter, som Taxerings- och Pröfningskomitéerna, på grund af
I u
flen dessa Komitéer tillhörande taxering, fastställt, eller emot de af berntilda Komitéer
för öfrigt vidtagna beslut.
§ 84.
1:0 Då, till följd af uraktlåtet fullgörande af de i denna författning meddelade
föreskrifter eller af annan orsak, fråga uppstår om tillämpning af deruti stadgadt
bötesansvar, skall af vederbörande krono-ombud, berednings-och komitéledamöler eller
andre behörige personer anmälan derom göras hos Konungens Befallningshafvande,
som, efter pröfning af härvid förekommande förhållanden, förordnar om uttagandet af
de böter, hvartill en ellpr annan finnes hafva gjort sig förfallen, samt vidtager de
åtgärder, som anmäld försummelse eller uteblifven verkställighet af hvad författningen
stadgar för öfrigt kan påkalla.
2:0 Den, som icke nöjes åt Konungens Befallningshafvandes beslut, hvarigenom
han, på grund af ofvan åberopade stadganden, blifvit fälld till böter, eger att, med
iakttagande af hvad i allmänhet är stadgadt angående böters nedsättning och dylika
utslags öfverklagande, öfver det meddelade beslutet anföra besvär hos Kongl. Kammarrätten,
hvilka besvär böra vara dit ingifna sednast å fyrationdefemte dagen efter
erhållen del af samma beslut.
3:o Omförmälda böter tillfalla de fattiga inom den församling, der den bötfällde
är mantalsskrifven.
Art. V.
Uppbörd, afkortning och redovisning.
a) Uppbörd sboken och debetsedlarna.
§ 85-
Sedan Taxerings- och Pröfningskomitéerna fulländat sina förrättningar, skola alla
af bemälda Komitéer fastställda, likasom alla enligt vederbörande tjenstemäns debitering
utgående bevillningsafgifter ofördröjligen införas i uppbördsböckerna, så att dessa
kunna i fullständigt skick inom stadgad tid inlemnas till länets Landskontor och i
Stockholm till dervarande Kronouppbördskontor.
§ 86-
Den, enligt uppbördsboken, hvarje skattskyldig påförda bevillning skall upptagas
å hans för samma år utfärdade debetsedel, hvilken bör, jemte de på grund af bevillningsstadgans
Lsta och 3:dje artiklar debiterade afgifter, utvisa:
