# ID: svediakorp-gov2373
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 94,627
# sentences: 2,693
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


37
heten att genom afgift till den så kallade beviiringsfonden vinna befrielse från beväringspligten,
och som blifvit beräknade till 4 50,000 Riksdaler, icke allenast skulle
lemna tillgångar att bilda befälsämnen bland beväringsmanskapet, i enlighet med det
förslag, Kommitén vid besvarandet af den meddelade promemorians 3:dje punkt får
närmare utveckla, utan ock derutöfver lemna ett öfverskott af 4 55,223 Riksdaler 59
öre, allt riksmynt, för att användas till bevärings-inrättningens vidare utveckling.
I betraktande af allt hvad här ofvan blifvit anfördt, har Kommitén ej kunnat
annat än inse de fördelar ur både militärisk och ekonomisk synpunkt, som böra blifva
en följd af Eders Kongl. Maj:ts, uti den Kommitén förelagda promemorian, tillkännagifna
plan för ordnandet af bevärings-inrättningen och af dess förhållande till försvarsväsendet
i sin helhet.
På grund äf innehållet i denna punkt af ifrågavarande promemoria, tillika med
den uppfattning deraf Kommitén här ofvan i underdånighet uttalat, torde
den till vapenöfning uttagna styrkan böra benämnas och utgöra
Arméns och Flottans förstärkning, och återstoden af det appro
berade
manskapet tillhöra Reserven, som, ehuru i fredstid befriad
från vapenöfning, skall vara förpligtad, att, i händelse af
uppbåd, inställa sig vid depöterna för att inträda i aktiv tjenst
göring.
Ehuru Eders Kongl. Majit, enligt hvad uti denna punkt af vederbörande promemoria
blifvit för Kommitén tillkännagifvet, för närvarande icke är betänkt på att till
de årliga vapenöfningarne inkalla mer än 4 0,000 man ur hvar och en af de två klas
ser,
som för året skola öfvas, hvilken styrka Kommitén, till följd deraf, äfven antagit
såsom grund för sina beräkningar öfver den besparing, som genom en sådan åtgärd
skulle uppkomma, ligger det i sakens natur, att detta antal bör kunna af Eders Kongl.
Majit äfven annorlunda bestämmas samt efter nådigt bepröfvande och olika tidsförhållanden
förändras.
Till följd häraf och då det jemväl lärer för Kommitén vara ett åliggande att, innan
den öfvergår till frågan om sättet för uttagning till vapenöfning inom de särskilda
mönstrings-distrikten, afgifva förslag till fördelning af det antal, som Eders Kongl.
Majit bestämmer böra för året undergå vapenöfning, på de olika länen och, inom län
med både landt- och sjöbeväringsområden, emellan dessa områden, samt vidare på de
särskilda mönstringsdistrikten, har Kommitén ansett sig nu böra i underdånighet hemställa:
att,
sedan Eders Kongl. Majit efter eget bepröfvande och
olika tidsförhållanden bestämt antalet af dem, som ur de tvänne
till vapenöfning skyldiga klasserna skola för året öfvas, detta antal
skal fördelas såväl emellan de särskilda länen, Gottland undantaget,
som emellan landt- och sjöbeväringsområden inom samma
38
län, i förhållande till folkmängden, på sätt en af Eders Kongl.
Majit vederbörande tillsänd, i enlighet med bilagde på grund af
nuvarande förhållanden utarbetade formulär uppgjord, tabell närmare
utvisar; men att mellan de särskilda mönstrings-distrikten
inom hvarje läns landt- eller sjöbeväringsområde det på området
belöpande antal bör af Konungens Befallningshafvande fördelas
efter antalet af dem, som skola inom distriktet för året mönstras.
Hvad åter angår frågan om lämpligaste sältet, att inom de särskilda mönstringsdistriktema
utlaga det manskap, som i fredstid bör vapenöfvas, eller sättet att bestämma,
hvilka bland beväringsmanskapet skola tilldelas Arméns och Flottans fötstärkning
och hvilka skola bland reserven intagas, torde det tillåtas Kommitén att, före
framläggandet af sitt eget förslag i denna del, få i korthet redogöra dels för de olika
sätt man i åtskilliga fremmande länder i sådant afseende använder, dels ock för den
lösning af förevarande fråga, som de fyra Regements-cheferna uti deras ofvanomförmälda
betänkande förordat
De methoder, man i de flesta fremmande länder vanligen följt för uppnående af
ifrågavarande ändamål, hafva varit uttagning dels ejler längd och kroppstyrka, dels
genom lottning mellan de utskrifningsskyldige. Uttagning efter ålder har äfvenledes
vunnit tillämpning till exempel i Norrige.
På sätt redan, i sammanhang med redogörelsen för de fyra Regements-chefernas
förslag om införande af rättigheten att medelst afgifts erläggande frigöra sig från beväringspligten,
blifvit nämdt, hafva de föreslagit beväringsmanskapets indelande, efter
längd, uti en del, som skulle approberas till Arméns och flottans förstärkning, samt
en annan del, hvilken skulle approberas blott till en allmän reserv.
För att ur den til! förstärkning approberade styrkan ej behöfva till vapenöfning
i fredstid uttaga större antal, än som enligt mobiliseringsförslagen skulle erfordras till
fyllande af den aktiva arméns behof, och med detsamma icke allenast bespara de medel,
som annars måste användas för de öfriges vapenöfning, utan ock vinna en ytterligare
tillgång för beväringsinrättningens förbättrande, hafva Regements-cheferne föreslagit
införande jemväl af rättighet att genom erläggandet af en afgift vinna befrielse
från vapenöfningarne för så stort antal af den till förstärkning approberade styrkan,
som återstod, sedan man till uttagning först beräknat den aktiva arméens behof af
omedelbar förstärkning. Erläggandet af denna afgift skulle ske på samma grunder och
vilkor samt för samma ändamål, som den för befrielse från be väringspligten föreslagna
afgift; och de, som på sådant sätt befriat sig från vapenöfningarne, skulle tillsammans
med dem af första årsklassen, som undergått ett års vapenöfning, bilda en så kallad
Armé-reserv att påräknas, dels för Infanteriets och Flottans depöter, dels såsom ett
andra uppbåd. Anmälde sig flere till begagnande af denna frigörelserätt, än hvad som
efter nyss angifna beräkningsgrund kunde tillåtas, skulle lottning mellan de anmälde
39
ega rum; men, för den händelse att, emot förmodan, blott ett färre antal önskade
sådan befrielse, skulle alla, som icke blifvit befriade, under året vapenöfvas.
Genom vidtagandet af en sådan åtgärd lärer dock icke, på sätt Regements-che
ferne
äfven sjelfve antagit såsom möjligt, vinnas någon säker utväg att ur hvarje
klass, som för året skall vapenöfvas, uttaga ett bestämdt antal Alt afgifva ett förslag
dertill har likväl Kommitén uti denna punkt af förberörda promemoria fått sig
förelagdt. Till följd häraf och då ej eller något af ofvanomförmälda i fremmande
länder begagnade sätt, om än ledande till det åsyftade ändamålet, torde hos oss
kunna oförändradt tillämpas, utan att medföra olägenhet och gifva anledning till missnöje,
har Kommitén måst vara betänkt på någon annan utväg att uppnå det mål,
som blifvit uppstäldt och åsyftas.
Enligt Kommiténs förmenande har det varit af största vigt att, vid bestämmandet
häraf, icke allenast tillse, att det manskap, som uttages till Arméens omedelbara
förstärkning, och på hvilket man derföre under freden bör kosta en, såvidt
möjligt är, fullständig vapenöfning, är af sådan beskaffenhet, att man kan hafva full
tillit till dess användbarhet, utan ock att noga taga i betraktande att nationens öfvertygelse
om uttagningssättets billighet och rättvisa samt derpå hvilande håg och lust
för vapenpligtens fullgörande tillbörligen vårdas och aktas.
I följd häraf har Kommitén trott ett sådant uttagningssätt förnämligast böra hos oss
föreslås, som, på samma gång det tillförsäkrar militär institutionen det starkaste och
för vapenvrket mest tjenliga manskap, samt lemnar slaten garanti för de med vapenöfningarne
förbundna utgifters användande på ett mot ändamålet svarande sätt, så
litet som möjligt medför någon rubbning i nationens häfdvunna vanor och hittills
gällande grunder för skyldigheten att inträda i beväringspligten. Dessa grunder
hafva hos oss af gammalt varit ålder och längd, de der således redan äro med
den stora allmänhetens rättsbegrepp införlifvade och krönte med vanans stämpel.
Vid sådant förhållande, samt då ålder och längd i väsendtlig mån utgöra gradmätaren
för bedömmandet af en persons duglighet till krigstjenst, har Kommitén trott
nämnda egenskaper framför andra vara egnade att förena uppfyllandet af försvars
verkets
oeftergifliga anspråk med skyddet af den rättsgrund för beväringens utskrifningssält,
som i vårt land eger häfdens och lagens förenade kraft.
Visserligen torde mot de sålunda uppställda grunderna för utlagningssattet kunna
invändas, att äfven de äro af tillfällig beskaffenhet och till följd deraf icke motsvara
fordringarne på en absolut rättvisa Att föreslå någon method, som tillfredsställer
sådana fordringar, torde dock ligg» utom möjlighetens gränser, ty, hvilket uttagningssätt
man än begagnar, blifver förhållandet likväl det, att den del af beväringsmanskapet,
hvars vapenöfning under fredstid icke anses nödvändig, kommer att hafva
mindre känning af beväringspliglens börda, än de. hvilka måste vapenöfvas för att
genast kunna användas i den aktiva armén. Rättvisan i detta fall måste man likväl
betrakta lika mycket från samhällets, som från individens ståndpunkt. Är det med
40
statens sanna fördel öfverensstämmande, att endast en del af åldersklassen uttages till vapenöfning
under fredstid, så måste det äfven för den samhällsmedlem, hvars användande
för försvarsverkets ändamål anses mest lämpligt, vara en pligt att icke knota
deröfver, att han sättes i tillfälle tjena sitt fosterland på en plats, der en annan är
mindre användbar. För att åt försvarsverket bevara den större håg och duglighet,
som man skäligen bör hafva att förvänta hos dem, som sjelfva önska inträda i
tjenstgöring, har dock Kommitén ansett det böra åt dem, som frivilligt erbjuda sig,
inrymmas rättighet att först utgå, såvidt nemligen sådant låter förena sig med de
fordringar i militäriskt hänseende, hvilka man härvid äfven måste söka tillfredsställa.
På grund af hvad Kommitén nu i underdånighet andragit får Kommitén således
föreslå, att vid uttagning inom de särskilda mönstrings-distrikten af det antal beväringsynglingar,
som skola tillhöra arméens förstärkning och derföre i fredstid vapenöfvas,
bör förfaras på följande sätt:
Först utgå de, som frivilligt anmäla sig och hålla en längd
af 5 fot 5 tum (motsvarande 5 fot 6 tum gamla måttet) och
derutöfver. Anmäla sig dervid flere frivillige, än hvad för behofvets
fyllande erfordras, hafva de äldre företrädesrätt framför
de yngre. Anmäla sig deremot icke så många frivillige,
att antalet derigenom fylles, sker uttagning efter högsta åldern
först bland dem, som hålla minst 5 fot 6 tum (närmast motsvarande
5 fot 7 tum gamla måttet). Uppstår ändock brist, ut
tages
efter enahanda grund fyllnaden bland dem, som äro mellan
5 fot 6 tum och 5 fot 5 tum.
Nödgas man likväl nedgå till dem, hvilkas längd understiger
5 fot 5 tum, men uppgår till 5 fot 4 tum (närmast
motsvarande 5 fot 5 tum efter gamla måttet), under hvilket
mått Kommitén icke ansett lämpligt, att någon till vapenöfning
uttages, så utgå bland dessa först de, som frivilligt anmäla sig,
och sedermera sker uttagning efter samma grund, som ofvan
blifvit angifven.
Måste det slutligen inom någon längd-kategori skiljas mellan
dem, som äro födde å samma dag, skall för detta säkerligen
sällsynta fall lottning anställas.
Då Kommitén af förut angifna skäl föreslagit, alt det i nu gällande beväringslag
föreskrifna ställande på tillvext och förbättring hädanefter skall upphöra, och då
det vidare icke lärer kunna anses ändamålsenligt, att någon kostnad användes på
deras vapenöfning, som antingen af laga förfall under fyra år varit hindrade att inställa
sig till mönstring eller vapenöfning, och således först under sitt sista beväringsår
kunna inträda i tjenstgöring, eller också ända till sitt 39 år lyckats undanhålla
sig
41
sig från uppfyllande af beväringspligten, hvilken för dem utgår med det fyrationde
året; har Kommitén ansett sig böra, i sammanhang med frågan om uttagning till
vapenöfning, i underdånighet föreslå:
att utan afseende på längd och ålder skola vid mönstring till
reserven öfverflyLias de beväringsskyldige, som vid mönstrings
tiilfället
linnas behäftade med öfvergående kroppslig svaghet eller
tillfällig sjuklighet, äfvensom de, hvilka antingen under fyra år
varit af laga förfall hindrade att inställa sig vid mönstring eller
öfningsmöte, eller ock utan laga förfall uteblifvit från mönstring
eller öfningsmöte ända till sitt 39 år och således ända till den
tiden undandragit sig beväringspligtens fullgörande.
Genom det af Kommitén nu föreslagna sätt för uttagning af dem, som skola
bilda arméens förstärkning, torde antagligen blifva en följd, att under vanliga för
hållanden
ingen elier åtminstone högst få, hvilkas längd understiger 5 fot 5 tum (5
fot 6 tum gamla måttet), komma att bland arméns förstärkning intagas samt undergå
vapenöfning i fredstid. Om vid sådant förhållande nu varande bestämmelse angående
legokarls längd ej förändras på ett sätt, att legokarlen kan ifrågakomma till
vapenöfnings undergående i fredstid, så torde häraf möjligen blifva en följd, att de
beväringsskyldige, som önska befrielse från beväringspligten, i afsigt alt betinga låga
legningssummor, anskaffa och inställa ersättningskarlar af sådan längd, att de med
säkerhet skulle komma att öfverflyttas till reserven; äfvensom att. i fall det visade
sig blifva möjligt alt på sådant sätt för en obetydlig summa anskaffa legokarl och
dermed vinna befrielse från beväringspligten, denna befrielse kunde komma att sökas
i sådan mängd, att det skulle icke allenast medföra ett menligt inflytande på sjelfva
bevärings-inrättningen, utan ock försvåra verkställigheten af de åtgärder. Kommitén
föreslagit för befrielse från beväringspligten genom erläggandet af afgift till beväringsfonden,
samt orsaka missbelåtenhet med de i sådant afseende gifna föreskrifter.
Till förekommande häraf och då Kommitén hvarken velat lägga större svårighet
i vägen för legningsrättens begagnande genom att föreslå ett alltför högt längdmått
för legokarlen, eller förmenat det vara lämpligt, att legokarl ovilkorligen bör
bland förstärkningen intagas för annan händelse, än att legande, som vid första
mönstringen ej kunnat framställa legokarl, dermed fått anstånd, men under tiden
måst sjelf ingå i rullan och förklarats skyldig undergå vapenöfning, har Kommitén
ansett sig böra i underdånighet hemställa:
att längdmåttet för den, som skall kunna såsom legokarl godkännas,
måtte bestämmas till minst 5 fot 5 tum (motsvarande
5 fot 6 tum gamla måttet); samt att legokarl för sådan beväringsskyldig,
som före legningens godkännande blifvit vid mönstring
till förstärkningen uttagen, skall, för öfrigt utan afseende
6
42
på egen längd, tillhöra förstärkningen och således i fredstid vapenöfvas.
Uti andra -punkten af ofta omförmälda promemoria har det blifvit Kommitén
ålagdt att föreslå, dels nödiga åtgärder till förekommande deraf, att så många beväringsynglingar
undanhålla sig från mönstringarne, dels ock lämpligaste och enklaste
sättet för sammandragande af det beväringsmanskap, hvilket, såsom ett år exerceradt,
är skyldigt att nästpäföljande år undergå vapenöfning, dock med iakttagande deraf,
att det till Flottan afsedda beväringsmanskap skall fortfarande såsom hittills särskiljas
från det, som tillhör Arméen.
Uti denna punkt har således blifvit antydd den andra af de brister, som, enligt
hvad ofvan blifvit yttradt, Kommitén anser vidlåda vår bevärings-inrättning sådan
den nu befinnes, eller saknaden af nödiga kontroller öfver och tillförlitlig redovisning
för beväringsmanskapet emellan dess öfningsmöten. Den olägenhet, som häraf
förnämligast varit en följd, har bestått uti svårigheten eller nära nog omöjligheten
för krigsstyrelsen att erhålla säker kännedom om den beväringsstyrka, hvilken,
i händelse af behof, verkligen kan vara att tillgå, äfvensom hvarest inom lan
O
.. ö ’
det denna styrka är till finnandes. Afven andra olägenheter hafva dock deraf
uppkommit, hvaribland Kommitén får särskildt antyda, att den fullkomliga saknaden
af alla band på de beväringsskyldige emellan öfningsmötena och ännu mera sedan
de fullgjort dessa möten ovilkorligen måste hos beväringsynglingen förslappa begreppet
om hans skyldighet, att under en viss tid af sin lefnad vara redo att utgå till
fosterlandets försvar, och derigenom äfven bidraga till förstörandet af den anda,
hvilken det är angeläget att hos manskapet söka underhålla och bevara.
Våra nu gällande beväringsförfattningar kunna visserligen icke sägas vara helt
och hållet i saknad af stadganden, som åsyfta det ändamål, hvilket i nämnda afseende
bör eftersträfvas Så till exempel finnas uti Kongl. Kungörelsen den 27 Oktober
4812, utom den i dess 10 § uppställda nödvändigheten att, för vinnande af
der uppräknade förmåner och rättigheter, hafva uppfyllt skyldigheten att deltaga i
allmänna beväringen, äfven intagna åtskilliga straffbestämmelser och föreskrifter till
förekommande deraf, att någon skall kunna undandraga sig fullgörandet af denna
skyldighet. I 7 § 4 mom. af Kongl. Förordningen den 13 Februari 1849 är äfven
stadgadt åliggande för Poliskammaren i Stockholm, för Magistraterna i rikets
öfriga städer samt för Kronofogdarne å landet, att uti en dem efter mönstringarne
för sådant ändamål tillställd rulla anteckna, när någon beväringsskyldig dör, flyttar,
häktas, o. s. v. samt att på grund af dessa rullor till vederbörande inom Maj månads
slut hvarje år insända förslag.
43
Att dessa stadganden. af hvilka en del vid verkstiilligheten mott nästan oöfvervinnerliga
svårigheter, icke förmått åstadkomma det med dem åsyftade ändamål, har
erfarenheten nogsamt ådagalagt. Införandet af nya föreskrifter, som på ett ändamålsenligt
sätt ordna de krafter, hvilkas samverkan för ändamålets vinnande måste tagas
i anspråk, är således af behof påkalladt.
Vid undersökning af de förhållanden, som måste antagas utgöra de förnämsta
orsakerna, så väl dertill att en mängd beväringsskyldige undanhålla sig från mönstringarne,
som ock till svårigheten att emellan öfningsmötena med tillbörlig noggrannhet
kunna redovisa den inmönstrade styrkan, har Kommitén visserligen å ena sidan
trott sig finna, att nutidens högt uppdrifna industri, lättade kommunikationer och en
mängd allmänna arbetens behof af en större arbetspersonal, än som utan olägenhet
kunnat erhållas från den ort, der de bedrifvas, brutit den folksed, som i de flesta
landskaper fästat innevånarne ofta för lifstiden vid födelseorten, och i stället framkallat
talrika kringvandringar och flyttningar. A andra sidan har likväl förekommit:
att, ehuru beväringsförfattningarne tillåta den beväringsskyldige, som vid mönstringstillfället
aflägsnat sig från sin hemort, att inställa sig till mönstring och vapenöfning
i den ort, der han vistas, detta endast undantagsvis egt rum; att utebhfvandet från
mönstring förnyats flera år å rad och att det högst sällan lyckats, att genom brefvexling
återfinna afflyttade eller på vandringar stadde bevänngsynglingar vid den tid,
da de borde undergå mönstring och vapenöfning; att efterlysningarna efter sådana
ynglingar inom flere län nått el t ansenligt omfång; att flere begifva sig på vandringar
just vid den tid, mönstringarne tillstunda; att andra åter, sedan de uttagit afflyttningsbevis
från skattskrifningsorten, ett eller flera år underlåta att ånyo låta skattskrifva
sig, eller ock omedelbart efter vapenöfningarnes slut återkomma till den ort,
från hvilken de anmält sig till afflyttning; äfvensom att vid mönstring approberade
beväringsynglingar sedermera undanhålla sig från vapenöfningarna. I de flesta fall
tyckes alltså framlysa en bestämd afsigt, att undandraga sig bevärmgspligtens fullgörande
Det torde derföre icke vara för ändamålets uppnående tillräckligt att, genom
stadgandet af nya och så vidt möjligt är fullständiga kontrollföresknftcr, söka förebygga
ifrågavarande oordningar och deraf uppkommande olägenheter, utan ock blifva
nödvändigt att skärpa de stral!bestämmelser och öfriga påföljder, som finnas stadgade
för dem, hvilka undandraga sig uppfyllandet af beväringspligten.
För afhjelpande af nu ifrågavarande olägenheter, hvilka jemväl af de fyra Regements-cheferna
angifvas såsom en af de huvudsakligaste bristerna uti vår beväringsmrättning,
hafva de föreslagit, att det approberade beväringsmanskapet af alta klasser
skulle indelas på den slående arméens och flottans kompanier i och för redovisning
i rullor och förslager; samt att beväringsmanskapet derjemte skulle åläggas att en
eller tvänne gånger om året, utan kostnadsersättning, inställa sig vid sockenkyrkan
eller, då flera socknars manskap kunde utan större olägenhet för manskapet på ett
ställe sammandragas, der samling påbjödes, dels för att af befälet inspekteras, dels
44
ock för granskning och complettering af rullorna; vid hvilket tillfälle jemväl kronobetjeningen
borde vara tillstädes. Såsom ett oafvisligt vilkor för genomförandet af
detta förslag, hvilket förordats såsom ett af de verksammaste medlen för beväringsinrältnmgens
upphjelpande, hafva Hegements-cheferna derjemte anslagit, att en ersättning
skulle tillerkännas kompanibefälet någorlunda motsvarande dess besvär och
kostnader, och hvilken ersättning beräknats skola uppgå till omkring 85,000 Riksdaler
årligen. Den sålunda föreslagna redovisningen skulle likväl omfatta endast det till
Arméens förstärkning approberade beväringsmanskapet, men icke den allmänna reserven,
hvars inställande, i händelse af behof, Regements-cheferna ansett böra åstadkommas
medelst en vid sådant tillfälle med detta manskap anstäld särskild inmönstring
eller ock genom civilauktoritelernas försorg.
Oaktadt de fördelar i militäriskt hänseende, som antagandet af detta redovisningssätt,
i fall det läte sig genomföras, kunde medföra för beväringssystemet i
allmänhet, hafva likväl de betydliga kostnader, som deraf skulle blifva en ovilkorlig
följd, hos Kommitén väckt betänkligheter att tillstyrka detta förslag. Dessutom kan
man ej förbise den omständigheten, att på vidsträckta delar af landet, till exempel
i flottans beväringsområden och i bergslagsdistrikterna, mången gång saknas både
befäl och stamtrupp, hvarigenom det af Regements-cheferna föreslagna redovisningssättet
icke öfverallt i landet blifver verkställbar!. Till följd af båda dessa skäl. och
då de civila myndigheterna deremot äro öfver hela landet jemnt fördelade, har Kommitén
ansett sig böra, vid uppgörandet af sitt förslag, till sistnämnda myndigheter
öfverlemna kontrollen öfver beväringsmanskapet och redovisningen af detsamma.
Att i detta hänseende uppgöra ett enkelt och lämpligt förslag skulle icke hafva
mött särdeles svårigheter, om Kommitén ansett sig kunna föreslå något band på de
beväringsskyldiges fria flyttningsrätt. Äfven om innehållet af sednare delen uti denna
punkt af promemorian icke ansetts lägga hinder i vägen för afgifvandet af ett sådant
förslag, skulle det likväl vara förenadt med de största betänkligheter att ytter
ligare
öka den börda, beväringspligten medför, genom att betaga de beväringsskyldige
den fr iiet, som är landets befolkning i allmänhet medgifven, att genom arbete eller
annat laga näringsfång söka sin utkomst, der tillfälle bäst erbjuder sig. Att hos
Eders Kongl. Majit göra hemställan om vidtagandet af någon åtgärd i sådan syftning,
har derföre icke kunnat ifrågasättas. Häraf blir likväl en följd, att man för ett ändamålsenligt
och fullständigt genomförande af nödiga konlrollföreskrifter får icke ringa
svårigheter att bekämpa, ty införandet af kontroller, utan att med detsamma pålägga
några egentliga band, är icke någon lätt sak.
Då det möjligen torde vid första påseendet kunna synas, såsom om Kommitén
härvid borde särskildt besvara hvar och en af de tvänne frågor, som uti denna
punkt af den meddelade promemorian blifvit till Kommitéos behandling öfverlemnade,
så torde det, innan Kommitén framlägger de i sådant afseende uppgjorda
45
förslag, vara ett åliggande att upplysa, det Kommitén ansett sig böra i ett sammanhang
redogöra för sina äsigter örn de åtgärder, som enligt Kommiténs förmenande
böra vidtagas; enär de i flera omständigheter afse båda frågorna och derföre icke,
utan olägenheter för reda i framställningssättet, torde kunna särskiljas.
På sätt Kommitén redan i underdånighet yttrat, bestå de åtgärder, som efter
Kommiténs åsigt skulle leda till det mål, man i förevarande fall eftersträfvar, uti
stadgandet af, såvidt möjligt är, fullständiga och samverkande kontroll-föreskrifter,
som göra en noggrannare redovisning af beväringsmanskapet möjlig, samt i skärpta
straffbestämmelser och påföljder för dem, som undandraga sig mönstring eller öfningsmöte.
Beträffande först frågan om kontrollerna och den på dem beroende redovisningen,
har Kommitén ansett de åtgärder, hvilkas vidtagande i detta hänseende blifver
nödvändigt, böra ordnas på det sätt, att, sedan utvägar blifvit beredda för erhållande
af tillförlitlig kännedom om alla de förändringar i afseende på flyttningar, dödsfall,
befrielse från beväringspligten o. s. v., som bland de beväringsskyldige inträffa,
samt jemväl beväringsmanskapet sjelft i sådant ändamål fått sig föreskrifna vissa
åligganden, som för öfrigt böra medföra den fördelen all hos dem underhålla en
påminnelse om deras beväringspligt och derigenom stärka begreppet om densamma,
alla dessa upplysningar, som äro nödvändiga för uppgörandet af ett fullständigt och
tillförlitligt mönsterverk, slutligen för hvarje län sammanflyta hos Konungens Befallningshafvande,
under hvars inseende ett sådant mönsterverk derefter utarbetas och
genom ofördröjligt antecknande af under hand anmälda förändringar, såvidt möjligt
är, hålles i komplett och tillförlitligt skick.
Då likväl ett sådant fullständigt ordnande af mönsterverket och de dermed
förenade göromål, som borde ingå uti expeditionen vid Länsstyrelsen, efter all anledning
komme att erfordra en snart sagdt hela året fortgående verksamhet och i
öfrigt blifva af den omfattande beskaffenhet, att deras bestridande icke lämpligen lärer
kunna åläggas den redan förut med arbete svårt belastade Landssekreteraren,
har Kommittén, såsom en oundviklig följd af sitt förslag i detta ämne, förutsatt anställandet
af en särskild mönslrings-kommissarie ali hvarje län, med undantag af
Gottland.
Derigenom undanrödjes äfven stadgandet uti nu gällande Bcvärings-förordning,
attt »i länen skall Landssekreteraren såsom mönstrings-kommissarie biträda,» men,
om han är hindrad, annan person i hans ställe af Konungens Befallningshafvande
utses; en föreskrift, hvilken endast undantagsvis och högst sällan kunnat tillämpas,
i anseende till svårigheten att under Landshöfdingens frånvaro jemväl aflägsna Landssekreteraren
från residensstaden, hvarföre dess uppställande såsom regel innefattar en
oegentlighct. Mönstrings-kommissariens åligganden skulle blifva, såväl att biträda vid
mönstrings-förrättningarne, sorn att deremellan under Konungens Befallningshafvandes
lydnad och inseeude besörja alla expeditioner, rullor och förslager, som för mön
-
46
slervekets ordnande kunna vara behöfliga. Antagligen skulle Mönstrings-kommissariens
tjenståligganden kunna förenas med någon landstatstjenstemans i underordnande grader,
till exempel Landskanslistens eller Landskontoristens; men, i händelse en sådan,
på vederbörandes eget samtycke och Konungens Befallningshafvandes pröfning beroende
förening icke lämpligen kan ega rum, borde befattningen åt annan passande
person uppdragas. För att bereda önsklig besparing samt undvika en ny klass af
pensionstagare, har Kommitén likväl ansett lämpligt, om för denna tjenstebefattning
icke ansloges lön på stat, utan blott ett årligt arfvode att qvartaliter lyftas.
Hvad beloppet af detta arfvode angår, så torde rättvisligen något afseende böra
fästas på olikheten i de särskilda länens folkmängd och det deraf beroende större
eller mindre arbete, som befattningen kommer att medföra. På sådan grund har
Kommitén velat föreslå dessa arfvodens indelande i tre klasser, till belopp af 700
Riksdaler, 600 Riksdaler och 500 Riksdaler, allt Riksmynt, af hvilka det förstnämnda
beloppet eller 700 Riksdaler skulle utgå till Mönstrings-kommissarierna i Östergötlands,
Jönköpings, Calmar, Christianstads, Malmöhus, Götheborgs och Bohus,
Elfsborgs med Dahl, Skaraborgs, Wermlands och Stora Kopparbergs län, hvilka
alla hafva en folkmängd af mer än 150,000 personer; med 600 Riksdaler
till mönstrings-kommissarierna i Stockholms, Nyköpings, Kronobergs, Blekinge,
Hallands, Örebro, Gefleborgs och Westernorrlands län, hvilkas befolknig uppgår
till ett antal emellan 100,000 och 150,000; och med 500 Riksdaler i Stockholms stad,
Upsala, Westmanlands, Jemtlands, Westerbottens och Norrbottens län, hvilka hafva
mindre än 100,000 innevånare.
För erhållande af de upplysningar, hvilka Mönstrings-kommissarien oundgängligen
måste vara i tillfälle inhemta för att kunna hålla Mönsterverket i komplett skick
och med tillbörlig noggrannhet utarbeta de dertill hörande rullor och förslager, erfordras
likväl medverkan af andra såväl miltära som Ecclesiastika och Civila tjenstemän,
hvilka böra meddela allt hvad som kan vara af nöden att intaga i rultorna, på
det de skola motsvara sitt ändamål. Härtill hörer, att man i dessa rullor må återfinna
ej allenast dem, som blifvit till förstärkning och vapenöfning uttagne eller sorn
för lega åtagit sig en annans beväringspligt, utan ock dem, som tillhöra reserven;
samt derjemte hafva en öfversigt ej mindre af dem, som fullgjort sin vapenöfningsskyldighet,
än ock af sådane, som genom uteblifvande från mönstring och vapenöfning
ådragit sig en förlängd beväringspligt; hvarförutan rullorna äfven böra innehålla
upplysningar, hvarthän och när de bevärings-skyldige aflyttat från den ort,, der de
blifvit inmönstrade, och så vidare. Kommitén, som jemväl trott det för ändamålets
uppnående vara nödvändigt, att någon person inom mindre distrikter i första band
insamlar erforderliga upplysningar, har till följd deraf icke kunnat förbise de ökade
besvär, som i sådant afseende måste åläggas förut med göromål nog betungade
tjenstemän, och fördenskull ansett sig böra taga i noggrann! öfvervägande, på hvilken
klass af tjenstemän detta särskilda besvär lämpligast borde kunna öfverflyttas Då
17
det af skäl, som Kommitén vid sitt yttrande öfver de fyra Regemenls-chefernes förslag
rörande redovisningssättet redan angifvit, icke torde kunna, utan alltför stora
olägenheter, ifrågasättas, att åt de militära tjenstemännen uppdraga dessa göromål, så
återstår blott valet emellan presterskapet och de civila tjenstemännen. Presterskapets
verldsliga bestyr anses likväl redan hafva blifvit så många, att de medföra ett förlamande
inflytande på den andliga verksamheten; och dessutom skulle presterskapets
ställning till de verldsliga myndigheterna säkerligen försvåra handhafvandet af de nya
föreskrifterna. Hvad åter angår de civila tjenstemännen, så blefve i sjelfva verket
ingen ny skyldighet dem ålagd, utan egentligen blott hvad som nödvändigt följer af
en redan stadgad skyldighet, såvida det med densamma åsyftade ändamål skall ernås.
I betraktande häraf har Kommitén ansett sig böra på de civila tjenstemännen hufvudsakligen
lägga de nya göromål, som af Kommiténs förslag, i händelse det vinner
nådigt bifall, komma alt föranledas.
Med afseende å införandet af ett nytt kontroll- och redovisningssystem får Kommitén
nu underdånigst dertill afgifva följande förslag:
Sedan vederbörande mantals- och skattskrifningsförrättare,
på sätt redan nu är föreskrifvet, särskildt för hvarje församling
upprättat fullständiga listor på alla inom den vanliga utskrifningsåldern
varande ynglingar och dem, som i öfrigt äro beväringspligt
underkastade, innehållande uppgift på de Beväringsskyldiges
hemvist samt dop- och faders- eller tillnamn utan förkortning,
skall han inom årets slut öfversända dessa listor till vederbörande
pastors-embeten, som skola granska listorna, och dervid,
genom anteckningar å desamma, upplysa, dels om någon af de
deri upptagne beväringsskyldige aflidit eller afflyttat till annan
ort, som, då den känd är, bör uppgifvas, dels äfven om och
hvilka beväringsskyldige, utom de å listan upptagne, efter mantalsskrifningen
inflyttat i församlingen. De sålunda granskade
och kompletterade listorna böra derefter, bekräftade med vederbörande
pastorers underskrift, inom den 15 Januari återsändas
till skattskrifningsförrättaren, som har att inom samma månads
utgång till Konungens Befallningshafvande insända, ej allenast
dessa listor, utan ock ett för hvarje fögderi eller stad uppgjordt
sammandrag deraf, vid vite af 3 Riksdaler Riksmynt för hvarje
dag, som dermed fördröjes.
Med ledning af de upplysningar presterskapet å listorna
meddelat, skall Konungens Befallningshafvande genast låta genom
Mönstrings-kommissarien anteckna alla de till annan socken eller
stad afflyttade beväringsskyldige, som under året böra undergå
mönstring. Ar denna stad eller socken belägen inom länet.
bör den beväringsskyldige genast öfverföras å listan för samma
socken eller stad, såvida han ej redan af dervarande presterskap
blifvit antecknad såsom till socknen ankommen. Har åter flyttningen
skett till hufvudstaden eller till annat län, bör Konungens
Befallningshafvande skyndsamt och sednast inom den 1
Mars, jemte öfversändande af den afflyttades från vederbörande
presterskap infordrade prestbetyg, derom underrätta Ofverståthållaren
eller vederbörande Konungens Befallningshafvande, som
då tillser att förändringen antecknas å behörig lista. Ar åter
den bortflyttades vistelseort okänd, skall Konungens Befallningshafvande
inom den 1 Mars genom allmän kungörelse, som bör
Öfverståthållare-embetet och öfriga Konungens Befallningshafvande
lill uppläsning i alla kyrkor meddelas, den afflyttade efterlysa
och förelägga honom, att antingen ofördröjligen angifva sig hos
Magistrat eller närmaste Krono-länsman i den stad eller ort,
der han vistas, eller ock vid Tio Riksdaler Riksmynt vite infinna
sig vid den mönstring, som samma år hålles med beväringsmanskapet
i nämnda ort. Åliggande det i första fal! Magistraten
eller Krono-lansmannen, hos hvilken denna anmälan
göres, att med omgående post sådant inberätta till Konungens
Befallningshafvande, som, derest ej redan så skett, låter anteckna
personen i listan för hans nya vistelseort.
Efter vidtagandet af alla dessa åtgärder, skall Konungens
O O ’ p
Befallningshafvande, så fort ske kan. låta genom Mönstringskonnnissarien
upprätta fullständiga rullor öfver dels alla inom
länet varande utskrifningsskyldige, som för året första gången
böra undergå mönstring, äfven om de äro från beväringspliglens
fullgörande i lag undantagne, dels ock de beväringspligtige och
legokarlar inom länet, hvilka, redan ett år vapenöfvade, skola
för andra gången fullgöra denna öfningsskyldighet. Dessa rullor
upprättas i två exemplar samt serskildt för hvarje Regementes
eller Corps’ af arméen och särskildt för flottans beväringsområden
inom länet, Minst tre veckor, förrän mönstring
å någon ort företages, sände Konungens Befallningshafvande till
hvarje Magistrat eller Kronofogde inom länet ett, staden eller
fögderiet omfattande, utdrag af dessa rullor, hvarefter Magistrat
eller Kronofogde åligger att infordra och vid mönstring aflemna
behörigt prestbevis om hvarje i rudorna upptagen ynglings ålder
och frejd. Bevärings-yngling, som, efter det vederbörande
pastors-embete till Magistrat eller Kronofogde redan inskickat
prestbetygen
49
prestbetygen för årets mönstrings- och vapenskyldige inom församlingen,
elit ankommit och således med densammas beväringsmanskap
bör undergå mönstring och vapenöfning, skall deremot
vara skyldig, att vid mönstringstillfället sjelf medhafva sitt prestbetyg;
och detta vid påföljd att han annars icke mönstras och
derigenom får sin beväringspligt framflyttad.
Vid mönstringsförrättningen, som sker på samma tid och
ort med såväl dem, hvilka första gången skola mönstras, som
ock med dem, hvilka före andra årets vapenöfning böra undergå
ny mönstring, skola sedermera ej allenast Mönstrings-kommissarien
och närvarande militärbefälet i hvar sitt exemplar af
rullorna, utan ock vederbörande Magistratsperson eller Kronofogde
uti deras utdrag af samma rullor anteckna hvad i afseende
A hvarje uti rullorna upptagen beväringsskyldig förekommer
och afgjordt blifver. Innan mönstrings-kommissionen åtskiljes,
skola alla dessa rullor med hvarandra jemföras och, der
skiljaktigheter förekomma, rättelse efter Mönsterherrens bepröfvande
genast ske; hvarefter Mönstrings-kommissariens rullor,
som blifva hufvudhandlingarne, underskrifvas af Mönsterherren
och kontrasigneras af Mönslrings-kommissarien. I)e andra rullorna
förses med militärbefälets underskrift och behållas sedermera
af samma befäl för att ligga till grund för de förslag
öfver hvarje Regemente eller Corps tilldeladt beväringsmanskap,
som från Regements- eller Corps-befälet skola genast efter mönstringarne
inom Regementets eller Corpsens beväringsområde
insändas såväl till vederbörande Stats-departement, som till Kongl.
Krigs-kollegium Kronofogde och Magistratsperson behålla jemväl
de af dem förda utdragen. Inom åtta dagar efter mönstring
i stad eller fögderi å landet sände Magistrat eller Kronofogde
till vederbörande presterskap uppgift å ej mindre de vid
mönstring antagne, inom församlingen mantalsskrifne legokarlar,
utan ock de beväringsskyldige, hvilka, i följd af obehörigt uteblifvande
från mönstring eller försummelse att medhafva sitt
prestbevis, 0111 sådant dem sjelfve ålegat, blifva till annan klass
förflyttade och dermed fått sig en utsträckt beväringsålder ålagd.
Börande pastors-embetet härom göra nödig anteckning i husförhörsboken
till efterrättelse att nämnde personer, så länge beväringsskyldiglieten
för dem fortvarar, icke ega undfå prestbevis
i annan ordning, än nedan omförmäles, och jemväl till iakttagande
när dödsfall bland dem sker. Af de fögderirullor, Kro
-
nofogde vid mönstringstillfället fört, sände han jemväl, inom åtta
dagar efter det mönstring med fögderiets manskap försiggått, till
hvarje honom underlydande Länsman med hufvudhandlingarne
likformiga, till riktigheten styrkta, utdrag i hvad länsmansdistriktet
angår.
Efter dessa utdrag upprätte derefter Länsmannen, enligt
fastställda honom kostnadsfritt tillhandahållna blanketter, en så
kallad beväringsdagbok, uti hvilken alla beväringsskyldige, som
undergått mönstring, böra införas, tillika med hvad vid mönstringen
om hvar och en förekommit eller blifvit beslutadt;
hvarjemte deruti bör vidare antecknas om och när den beväringsskyldige
fullgjort första och andra vapenöfningen; ingångna
underrättelser om förändringar i de beväringsskyldiges vistelseort;
bland dem timade dödsfall; eller anmälanden om sådana
förhållanden, som på beväringsskyldigheten inverka; år och dag
då de beväringsbesked, om hvilka här nedan närmare förmäles,
blifvit utfärdade; samt den ort, för vandring till hvilken dessa
besked blifvit utgifna; äfvensom år och dag, då påskrift för
vandring till annan ort meddelas å annorstädes utfärdadt beväringsbesked
eller pass. I städerna upprättas och föres sådan
dagbok af den person, Magistraten, som är för dagbokens riktiga
förande ansvarig, dertill utser.
Af de vid mönstringarne företedda prestbevis behåller den
dervid närvarande Magistratspersonen eller Kronofogden dem,
som angå till vapenöfning approberade, såväl beväringsskyldige,
som legokarlar, och fÖranstalte att dessa bevis, på samma gång
som manskapet, varda till militärbefälet öfverlemnade. Till vapenöfning
sammandragas de, som andra gången skola undergå
den, på samma sätt som de, hvilka första gången fullgöra denna
öfning. Efter slutade vapenöfningar böra icke allenast från vederbörande
Chefs-embeten direkt till Konungens Befallningshafvande
insändas uppgifter på alla vapenöfningsskyldige, som från
öfningsmöte uteblifvit, äfvensom på dem af andra årets vapenöfningsskyldige,
som, ehuru icke tillstädeskomne vid mönstringen,
inställt sig till öfningsmötet, utan ock de till mötet medförda
prestbevis, försedda med en kort anteckning af befälet, huruvida
den beväringsskyldige eller legokarlen bevistat mötet och
huru han sig dervid uppfört o. s. v., återsändas till Magistraten
eller Kronofogden, som utan dröjsmål har att meddela dem till
vederbörande tjensteman i stad och Länsman på landet, för
51
verkställande af nödiga anteckningar i beväringsdagboken; hvarefter
bevisen skola återsändas till presterskapets som med ledning
deraf har att i husförhörsböckerna anteckna, huruvida de
vapenöfningsskyldige bevistat öfningsmötena, tili enahanda efterrättelse
och iakttagande, som ofvan finnes nämndt angående de
från mönstring uteblifne.
Beväringsbesked, hvartill fastställda blanketter jemväl hållas
vederbörande tillhanda, utfärdas af den, som förer beväringsdagboken
och löses med 50 öre Riksmynt. Det bör enligt
dagboken upptaga hvad vid mönstring om den beväringsskyldige
förekommit eller beslutadt blifvit; om han fullgjort sin vapenöfningsskyldighet
under ett eller tvenne år; och till hvilken
ort han vill sig begifva. Utom på reqvisition af offentlig myndighet
må ej prestbevis angående bevärings-yngling eller legokarl,
så länge deras beväringsskyldighet fortvarar, utlemnas, utan
emot företeende af beväringsbesked, å hvars motsatta sida prestbeviset
skall skrifvas.
Ej heller må för dessa under nämnde tid pass kunna utfärdas,
utan emot aflemnande af prestbevis och dermed förenadt
beväringsbesked samt i enlighet med deri utsatt bestämmelseort.
Till pass för dem begagnas serskildta tryckta blanketter med
två spalter, den ena upptagande passföreskrifterna och den andra
beväringsbeskedet.
Sedan Konungens Befallningshafvandes kungörelse om årets
beväringsmönstringar blifvit från predikstolen i församlingens
kyrka uppläst, må icke hvarken prestbevis eller pass utlemnas
för någon beväringsskyldig, som är pligtig bevista årets mönstring
eller vapenöfning, förr än desamma äro afslutade. Såsom
annan innehafvare af pass bör äfven legokarl och annan beväringsskyldig
följa den i passet utsatta väg, vid den påföljd allmänna
passförfattningarne stadga, såvida han ej hos Konungens
Befallningshafvande i residensstad eller Borgmästare i annan stad
försett sig med påskrift, som berättigar honom, att begifva sig
till annan, än den i passet eller prestbeviset utsatta ort. Ämnar
med pass eller prestbevis för vandring försedd beväringsskyldig
blott begifva sig till annan ort inom samma län, ege å landet
äfven Länsman, att å passet eller prestbeviset anteckna den
förändrade bestämmelseorten; åliggande dock Länsmannen för
sådant fall, att tillika derom underrätta den Länsman, inom hvars
distrikt den nya bestämmelseorten är belägen.
I stad bör om sådana påskrifter underrättelse ofördröjligen
meddelas vederbörande till anteckning i beväringsdagboken. Vid
ankomsten till sin bestämmelseort bör den beväringsskyldige
ofördröjligen anmäla sig, i stad hos Borgmästaren, som derom
genast bör underrätta vederbörande dagboksförare, och å landet
hos Länsmannen i distriktet; samt derom Iaea antecknina å sitt
> O KJ
medhafvande pass eller prestbevis.
För hvarje qvartal och inom den 5 i påföljande månad
insände vederbörande Magistratstjensteman i stad och Länsman
å landet utdrag af dagboken, för de beväringsskyldige, som
begifvit sig till annat distrikt inom fögderiet, till Länsmannen
derstädes, och för de till annat fögderi, stad eller län afgångne,
till Konungens Befallningshafvande, som inom den 15 i månaden
har att meddela utdraget till vederbörande Kronofogde eller
Magistrat mom länet eller Konungens Befallningshafvande i
annat län till den åtgärd, som erfordras, på det att förändnngarne
må blifva behörigen antecknade.
Finnér dagboksförare att beväringsskyldig, som, enligt inlupen
underrättelse, bort till orten eller staden ankomma, underlåtit
att sig behörigen anmäla, bör han ofördröjligen derom
underrätta Konungens Befallningshafvande, som, då så erfordras,
föranstaltar om personens skyndsamma efterspanande eller efterlysande.
Så snart någon beväringsskyldig blifvit antagen såsom rekryt
för ledigt nummer eller rote vid indelta arméen eller flottan,
bör Konungens Befallningshafvande eller den, sorn i dess
ställe rekryteringen öfvervarit, derom ofördröjligen Underrätta
vederbörande Länsman å landet eller Magistrat i stad, för anteckning
i beväringsdagboken.
Sammalunda åligger det ock vederbörande militärbefäl, att,
när beväringsskyldig blifvit anställd vid värfvadt Regemente eller
Corps, derom underrätta Konungens Befallningshafvande i den
anvärfdes skattskrifningsort, hvarefter Konungens Befallningshafvande
meddelar detta åt vederbörande Magistrat eller Länsman.
Beväringsskyldig, som, seden han blifvit till armcens förstärkning
eller reserven approberad, i följd af Kongl. Maj.ts nådiga
beslut, eller inträde i något af de yrken eller beställningar, som
verka befrielse från beväringspligten, vinner sådan befrielse,
styrke sådant hos Magistrat i stad och vederbörande Länsman
53
å landet; och vare, intill dess sådant skett, underkastad lika
åligganden med öfriga beväringsmanskapet.
Vid slutet af Juni månad hvarje år skola de, som ega utfärda
beväringsbesked, hos vederbörande pastors-embeten begära
upplysning om alla efter sednaste mantalsskrifningar inträffade
dödsfall bland de beväringsskyldige, hvarefter anmälan
derom inom den 15 påföljande Juli bör till Konungens Befallningshafvande
i länet insändas.
Med ledning af dessa anmälanden, mönstringsverket och i
mån af behof från vederbörande dagboksförare infordrade uppgifter
och upplysningar, samt hos Mönstrings-kommissarien gjorda
anteckningar, skall han, för hvarje inom länet förlagdt Regemente
eller Corps, upprätta förslag öfver alla inom Regementets
eller Corpsens beväringsområde af länet befintliga beväringsskyldige,
såväl de till arméens och flottans förstärkning, sorn de
till reserven hörande, med särskiljande bland de förra af de
beväringsskyldige, hvilka undergått ett och hvilka undergått två
års vapenöfning; hvilket förslag inom den 15 Augusti hvarje år
af Konungens Befallningshafvande till Kongl. Majit genom vederbörande
Stats-departement insändes.
Ehuru Kommitén vågar hysa den förhoppning att genom införandet af ett kontrollsystem,
i enlighet med af Kommitén nu underdånigst framlagda förslag, det skall
blifva möjligt att af mönsterverket när som helst inhemta, så vidt sig göra låter,
noggranna och tillförlitliga upplysningar angående de inom beväringsmanskapet emel
lan
och efter dess mönstringar och öfningsmöten timade förändringar, samt om den
styrka, sorn verkligen förefinnes, torde det dock alltid blifva nödvändigt att, vid
skeende uppbåd till krig eller verklig krigsfjenstgöring, genom ny mönstring utröna,
hvilka genom sjukdom eller erhållen kroppsskada blifvit till krigstjenst oduglige. Kommitén
får till följd häraf i underdånighet hemställa:
att, då beväringsmanskapet kallas till vapen i och för Rikets
försvar eller till verklig krigstjenstgöring, bör förnyad mönstring
af det uppbådade manskapet verkställas i den ordning och på
det sätt Eders Kongl. Majit finner skäl att serskildt bestämma.
Med afseende å redovisningen af den del utaf sjöbeväringsmanskapet, som en
ligt
Kommiténs ofvan framställda förslag skulle erhålla en utsträckt beväringspligt,
men derjemte befrias från all tjenstgöringsskyldighet i fredstid, torde det ej vara
behöfligl, att föreslå något tillägg till eller förändring af det i nu gällande beväringslag
intagna stadgande, som ålägger Öfverståthållaren i Stockholm och Magistraterna
i Rikets öfriga sjöstäder, att inom den 1 Februari hvarje år till Kongl. Sjöförsvarsdepartementet
insända specifik uppgift å antalet af de i staden skattskrifne eller för
54
öfrigt i dess sjömansrullor inskrifne beväringsskyldige sjökaptener, styrmän, machinister
och sjöfolk. Då machimster å ångfartyg, såvidt Kommitén har sig bekant,
likväl icke hafva något åliggande att låta sig inskrifvas å sjömanshus eller i Magistraternas
rullor öfver sjöfolket, men det otvifvelaktig! skulle både lända till lättnad
vid uppgörandet af ofvanberörda specifika uppgifter och dessutom bidraga till ökande
af desammas tillförlitlighet, om man i sjömanshusens och Magistraternas rullor
kunde bland öfriga sjöfolket återfinna machinisterna å ångfartyg, har Kommitén ansett
sig böra i underdånighet hemställa:
det stadgas måtte, att beväringsskyldige machinister å ångfartyg,
tillhörande enskilde personer eller bolag, hädanefter ovilkorligen
skola vara å sjömanshus eller i Magistraternas rullor
Öfver sjöfolket inskrifne, samt dessutom, då de äro å sjömanshusen
inskrifne, vara skyldige att, om de finnas inom riket och
fortfarande utöfva sitt yrke, en gång hvarje år till sjömanshuset
anmäla sin vistelseort och den sjöfart de för året eller till
fället
antagit.
Hvad derefter angår frågan om de påföljder, som böra drabba den beväringsskyldige,
hvilken ett elier flera år undandrager sig fullgörandet af sin beväringspligt,
så har Kommitén redan ofvan yttrat sin åsigt om nödvändigheten att, jemte införandet
af förbättrade kontroiler, söka, genom skärpandet af straffbestämmelser och öfriga
påföljder för uteblifvande från mönstringar och möten, förekomma de oordmngar
och deraf följande olägenheter, som uti denna punkt af promemorian blifvit antydda.
Då, såsom hos oss hittills varit fallet, orsakerna lill dessa oordningar nästan
alltid stått att finna uti en bestämd afsigt, alt längre eller kortare tid undgå beväringsskyldigbeten,
torde det likväl icke vara tillräckligt, att endast öka beloppet af de
vitén, som i kallelserna till mönstring och vapenöfning föreläggas de beväringsskyldige.
och hvilka derjemte borde icke allenast förhöjas för förnyad försumlighet, utan
äfven bringas till likformighet öfver hela riket. Ej heller lärer det äfventyr af hemtning
på egen bekostnad, som jemte vitet bör stadgas, för detta fall vara tillfyllestgörande,
- ty vitenas utkräfvande samt hemtningens verkställande förhindras just genom
samma förhållanden, som erbjuda så beqvämhga tillfällen för de beväringsskyldige
att hålla sig undan. Förnämsta botemedlet mot det onda måste, enligt Kommiténs
åsigt, sökas uti tillintetgörandet af det syftemål, som med undanhållandet
eftersträfvas. Alldenstund syftemålet merändels varit att minska eller helt och hål
let undgå bördan af bevärmgspligten, torde således ett stadgande, att denna pligt för
sådant fall icke ovilkorligen upphör med 25:le året, utan tllländagår först, då den
blifvit fullgjord, vara både den rättvisaste och mest ändamålsenliga påföljd för undanhållandet,
som derigenom biifver utan någon vinst för den beväringsskyldige.
Till följd häraf och med åberopande i öfrigt af de skäl, som blifvit af Kommi
-
tén i förevarande ämne andragna vid frågan om beväringsålderns utsträckande får
Kommitén i underdånighet föreslå:
attt bevärings-skyldig, som utan laga förfall uteblifver från
mönstring, eller, om han blifvit mönstrad och till vapenöfning
uttagen, från öfningsmöte, skall i vitesbot utgifva första året
10 Riksdaler, och hvartdera af de följande åren 20 Riksdaler,
allt riksmynt, samt derjemte vara underkastad påföljd af hemtning
på egen bekostnad; äfvensom vara pligtig ej mindre att i
beväringen qvarstå under fem år, räknadt från och med det
år, då han mönstras och första gången fullgör sin vapenöfningsskyldighet,
samt i följd häraf till annan årsklass öfverflyttas;
utan ock att i 2 år fullgöra sistnämnda skyldighet; och
att, om mönstrad och ett år vapenöfvad beväringsskyldig,
utan laga förfall, uteblifver från andra årets öfningsmöte, han
skall, utom böter och hemtmngsäfventyr samt förflyttande till
annan klass, i enlighet med hvad för undanhållande från första
årets vapenöfning ofvan blifvit föreslaget, vara skyldig ej mindre
att påföljande år fullgöra den lörsummade vapenöimngsskyldigheten,
utan ock att i beväringen qvarstå tre år efter
det han denna skyldighet fullgjort.
På sätt ofvan blifvit nämndt upphör dock beväringsskyldigheten
vid 40 års ålder, äfven om den tredskande icke förr
än under det 36 året eller sednare anträffas.
Då hädanefter, i händelse de af Kommitén vid besvarandet af denna punkt
framställda förslag skulle vinna tillämpning, det icke bör ligga i någon utskrifningsskyldigs
intresse att undanhålla sig från mönstring och öfningsmöte, samt det dessutom
bör blifva förenadt med de största svårigheter att i flera år lyckas hålla sig
undan, har Kommitén trott, att icke allenast de uti 10 § af Kongl. Kungörelsen
den 27 October 1812 intagna kontrollstadganden, utan ock de i 7 § 2 momentet
Kongl. Förordningen den 13 Februari 1849 gifna föreskrifter om så kallade eftermönstringars
anställande, kunna från beväringsförfattningarningarne utan olägenhet uteslutas.
Endast för den händelse att en beväringsskyldig, som utan laga förfall uteblifvit
från mönstring, lätteligen och innan mönstringarne inom bevärings-området äro
afslutade, kan anträffas och till någon sednare mönstring derstädes inställas, torde
föreskrift om hans hemtande till sådan mönstring böra bibehållas; och får Kommitén
fördenskull i underdånighet föreslå:
att de stadganden, som återfinnas uti 10 § af nu gällande bevärings
lag, skola upphäfvas; samt alt, i stället för föreskriften
om eftermönstringars anställande, skall stadgas åliggande för
Konungens Befallningshafvande att, der så ske kan, föranstalta
50
derom, att från vederbörlig mönstring uteblifven beväringsskyldig,
genom hemtning på egen bekostnad, inställes till besigtning
och mönstring vid någon sednare mönstrings-förrättning
inom det Regementes eller Corps’ bevärings-område, till hvilket
den tredskande hörer.
I många af de fall, der den af Kommitén nu föreslagna hemtningspåföljd kommer
att verkställas, torde det inträffa, att den hemtade saknar tillgång till gäldande
af de med hemtningen förenade kostnader, till hvilkas bestridande Kronobetjeningen
således skulle nödsakas förskjuta erforderliga medel. Detta, i förening med den omständigheten,
att, såvidt Kommitén känner, för närvarande saknas all föreskrift,
huru dessa kostnader skola af allmänna medel gäldas, har föranledt Kommitén att i
underdånighet hemställa:
att Eders Kongl. Majit täcktes i nåder särskildt förordna, huru
ersättning för förskott vid hemtning af beväringsskyldige skall
kunna reqvireras; och om sättet för deras afskrifning, i händelse
den hemtade saknar tillgång till hemtningskostnadernas
bestridande.
Efter hvad Kommitén förmodar, torde påminnelse om den utsträckning af beväringsåldern,
som Kommitén föreslagit såsom ytterligare påföljd för obehörigt uteblifvande
från mönstring och öfningsmöte, mer än något annat verka till förekommande
af dylika oordningar. Då det derjemte måste anses ligga i sakens natur, att
den, sorn, för visad försummelse att ställa sig erhållen kallelse till efterrättelse, skall
drabbas af ansvar, äfven bör i kallelsen underrättas om beskaffenheten af detta ansvar,
har det synts Kommitén lämpligt:
om uti de Kungörelser, hvarigenom beväringsmanskapet kallas
till mönstringar och möten, intages äfven underrättelse om de
påföljder, som drabba den försumlige.
Lika rättvist och ändamålsenligt, sorn det måste anses, alt den, hvilken i följd
af försumlighet eller tredska uteblifver från mönstring eller öfningsmöte, derigenom
icke erhåller någon minskning af sin beväringspligt, lika hårdt skulle det vara, om
den. som utan eget vållande icke kommit att i behörig tid mönstras och vapenöfvas,
derför lika med den tredskande finge vidkännas påföljden af en utsträckt beväringsålder.
Beträffande dem, som af laga förfall varit hindrade att inställa sigj vid mönstring
eller möte, har Kommitén derför ansett sig böra i underdånighet föreslå det
stadgande:
att den, som af styrkt laga förfall är hindrad att sig vid mönstring
eller öfningsmöte inställa, väl icke vidkännes någon förlängning
af sin beväringsålder, men dock är pligtig, om han vid
mönstring varder uttagen till arméens eller flottans förstärkning,
att
57
att undergå vapenöfning i två år, såvida icke hans beväringsålder
redan tilländalupit.
Då, enligt Kommiténs förmenande, alla uti 12 Capitlet 1 § Rättegångsbalken
uppräknade förhållanden, sorn innebära laga ursäkt för uteblifvande från domstol,
icke torde vara fullt tillämpliga i fråga om inställelse vid mönstring och möte eller till
verklig krigstjenstgöring, har Kommitén ansett sig böra här uppräkna, såväl de allmänna
förhållanden, hvilka äro af den vigt, att de kunna såsom ursäkter uti ifrågavarande
hänseende godkännas, som ock de särskilda omständigheter, hvilka Kommitén
i handelsflottans intresse ansett böra tagas i betraktande, med afseende å den
del af sjöbeväringen, sorn fått sig en utsträckt beväringsålder ålagd; och får Kom
mitén
således nu underdånigst föreslå:
att såsom laga förfall med afseende å beväringsskyldighetens
fullgörande i allmänhet skall anses: om man sjuk är; om man
i Konungens och Rikets tjenst är uppbådad eller farén; om man
i häkte sitter; och om man af fiende, vådeld eller vattunöd
hindras. Vederbörande dock obetaget, att, då andra än nu
sagda förfall förebäras, pröfva om de äro af den vigt, att de
gälla må; samt att, utom de nu nämnda omständigheter, såsom
laga förfall för inställelse till sjökrigstjenst, skall, dock blott såvidt
angår sjökaptener, styrmän och sjöfolk af handelsflottan
samt machinister å ångfartyg tillhörande enskildepersonerellerbolag,
anses: att vara från riket på sjöresa frånvarande eller på inrikes sjöresa
för tillfället från sin hemort aflägsnad; eller ock att före den dag,
sjöbeväringen eller någon del deraf blifvit genom allmän kungörelse
till krigstjenstgöring kallad, vara å fartyg inmönstrad till
förestående sjöresa. Inträdande dock i dessa fall skyldigheten
till sjökrigstjensten den dag efter resans slut eller fartygets hemkomst,
då sjölagen medgifver befrielse från den innehafvande
enskilda sjötjensten; och att genom kontrakt eller annan laglig
öfverenskommelse hafva redan tillförene förbundit sig att någon
viss ännu ej tilländalupen tid tjena enskild man eller bolag å
dess fartyg; för hvilken händelse skyldigheten till sjökrigstjenst
likäl vidtager 30 dagar, efter det fartyget första gången kom
mit
i svensk hamn, sedan sjöbeväringens kallande till krigstjenst
kungjordt är eller krigsförklaring blifvit utfärdad.
Slutligen, och innan Kommitén öfvergår till besvarandet af nästa punkt i promemorian,
tillåter sig Kommitén underdånigst fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga upp
märksamhet
derå, att, enligt af Kommitén uppgjorda beräkningar, de med kontrollsystemets
ordnande på ofvan föreslagna sätt förenade kostnader icke torde komma att öfverskrida
5ä
18,800 Riksdaler Riksmynt årligen eller 11,800 Riksdaler till aflöning åt de föreslagne
nya Mönstrings-kommissarierna samt omkring 4,000 Riksdaler till papper och
tryckningskostnad af de formulärer och blanketter, som böra hållas vederbörande
tjenstemän kostnadsfritt tillhanda.
Genom tredje .'punkten af ifrågavarande promemoria har det åt Kommitén blifvit
uppdraget att undersöka och uppgifva, huruvida det icke skulle kunna påräknas, att,
till afhjelpande af den brist på befäl, som icke allenast under de årliga vapenöfningarne,
utan ännu mer vid ett blifvande fredsbrott vore att befara, en del beväringsynglingar
skulle åtaga sig, att emot vissa fördelar, som Kommitén hade att föreslå, undergå
längre vapenöfning, än den för beväringsmanskapet i allmänhet fastställda och
dymedelst inhemta dé kunskaper, sorn erfordras för att kunna till befäl användas.
Här har således blifvit antydd den tredje af de mest framstående bristerna uti vår
nu befintliga bevärings-inrättning.
Att äfven den talrikaste och hvad materielén beträffar bäst utrustade armé
förmår föga utan tillräckligt och vid tjenstgöringen vandt befäl, torde vara en så
Ovedersäglig sanning, att anförandet af bevis derför kan anses Öfverflödigt. Huru
manskapet ån anskaffas och sammansättes, är och blifver således dess förseende med
erforderligt befäl ett af de oeftergifligaste vilkoren för uppnående af försvarsverkets
ändamål. Utan befäl förblifver truppen blott en oordnad massa; ett chaos utan någon
lifsprincip. För framgång i striden är tillgång pä befäl lika nödvändig, som
mod, styrka och vapenskicklighet hos manskapet. Fåfängt skall fördenskull hvarje
försök till en förbättrad organisation af vårt beväringssystem blifva, om icke dervid
äfven tillses, att manskapet erhåller ett, efter dess behof afpassadt antal befäl och
underbefäl.
Redan under hittills varande förhållanden, då blott en klass af beväringsmanskapet
blifvit årligen öfvad vid särskildt möte, har bristen på tillräckligt befäl och
i synnerhet underbefäl varit ganska kännbar. Så mycket svårare skola de af
denna brist härflytände olägenheter låta känna sig, då hädanefter icke allenast två
beväringsklasser skola årligen öfvas, utan ock den andra klassen undergå sin öfning
samtidigt med stamtimppérha, för hvilkas behof den nuvarande befälspersonalen egentligen
är afsedd. Ännu betänkligare måste följderna häraf blifva vid inträffande krig,
då, om ej något medel till afhjelpande af denpa brist i tid beredes, det torde komma
att saknas, icke allenast den för första uppsättningen af aktiva arméen och dess
depöter erforderliga befälspersonal, Utan ock utvägar att fylla de luckor bland befälet,
som kriget förorsakar.
1 betraktande häraf har Kommitén ansett det såsom ett bland dess förnämsta
åligganden att noga undersöka, genom hvilka åtgärder det mål, man i detta hänseen
-
59
de har för sig uppställdt, lämpligast och med största fördel, såväl för staten, som
för försvarsväsendet må kunna ernås.
Att öka den stående befälspersonalen genom anställandet af särskilde officerare
och underofficerare för beväringsmanskapet, så i krig sorn fred, torde visserligen ur
rent militärisk synpunkt kunna anses ändamålsenligast. Deremot tala likväl andra
vigtiga skäl; hufvudsakligen desamma, som föranledt beväringssystemets tillämpning
på vårt försvarsväsende. Nödvändigheten att ordna försvaret så, att det i behofvets
stund kan uppbringas till högsta möjliga styrka på samma gång det under freden
medför de minsta möjliga kostnader för staten, gör sig gällande äfven i fråga om
anskaffandet af befäl för den ökade styrka, af hvilken kriget har behof.
Att söka ur beväringsmanskapets egna leder bilda tillgång på ett reserv-befäl,
som jemväl under freden kan biträda med manskapets undervisande och öfvande,
måste således vara en naturlig följd af beväringssystemets conseqventa utveckling,
och medföra väsentliga fördelar, icke allenast för staten, utan äfven för sjelfva be
värings-inrättningen.
På samma gång statens utgifter för ifrågavarande ändamål betydligt minskas derigenom,
att, i stället för löner åt en stående befälspersonal, blott lämpliga mindre ersättningar
i form af arfvoden utgå till de beväringsskyldige, som för sitt danande till
befälsämnen nödgas uppoffra tid och möda, måste nemligen bevärings-inrättnmgen
sjelf otvifvelaktig! röna det fördelaktigaste inflytande deraf, att manskapet finner sig
genom visad duglighet och nit i tjensten kunna vinna utmärkelse och förmåner i
öfrigt.
Med afseende å allt detta och då det förnämligast är bristen på underbefäl,
som gjort sig känbar, har Kommitén icke tvekat att, för sm del, understödja ett
förslag i den riktning, som uti denna punkt af promemorian blifvit angifven, och får
således i underdånighet tillstyrka:
att man genom bildandet af en elitcorps bland beväringsmanskapet
må söka förskaffa sig befälsämnen och dymedelst i någon
mån afhjelpa de olägenheter, som förorsakas af brist på
tillräckligt underbefäl; och att, för sådant ändamål, tillfälle måtte
beredas de beväringsskyldige, som frivilligt sådant åtaga sig, att
emot vissa fördelar undergå den utsträckta vapenöfning, som är
ett nödvändigt vilkor för deras danande till underbefäl.
Eliternas tjenstgöringstid har Kommitén antagit i allmänhet böra sammanfalla
med tiden för deras beväringsskyldighet. Till följd häraf och då en flerårig vapenöfning
mer än väl lärer för vinnande af nödig utbildning behöfvas, har Kommitén
ansett, att dessa Eliter böra utväljas endast bland det beväringsmanskap, som fullgör
första årets vapenöfningsskyldighet Öfvertygad att hågen för vapenyrket hos
rikets manliga befolkning i allmänhet och den yngre delen deraf isynnerhet, om än
icke lika framstående i alla orter, dock tillräckligt skall betrygga framgången af nu
liO
ifrågasätta plan för erforderligt underbefäls anskaffande, tror sig Kommitén kunna antaga,
att en del beväringsynglingar skola vara sinnade att, för inhemtande af nödiga
kunskaper och vapenfärdighet, åtaga sig en längre vapenöfningsskyldighet, än den
för beväringsmanskapet i allmänhet fastställda. Att benägenheten dertill likväl skall
komma att i hög grad bero äfven på beskaffenhet en af de fördelar, som derigenom
stå att vinna, och af de åligganden, som dermed blifva förenade, är högst naturligt,
I fråga om de fördelar, som böras beredas beväringseliterna, har Kommitén
först och främst ansett oeftergifligt, att dem tillförsäkras ej allenast, under tjenstgönngstiden,
underhåll, beklädnad, utredning med mera, utan äfven ett arfvode fullt
motsvarande tillräcklig ersättning för den tid, som i och för tjenstgöringen försittes.
Derjemte torde utsigt böra för dem öppnas att kunna vinna befordran och dermed
åtföljande förmåner, i förhållande tilli den längre tid de tjensfgjort samt den flit och
skicklighet, de derunder ådagalagt. Vidare har Kommitén, på sätt uti en del fremmande
länder jemväl eger rum, ansett sig böra föreslå en tillökning i arfvode för sisla
tjensteåret af deras beväringstid, så tilltagen att den kan hafva något värde såsom
en sparad penning, hvilken på en gång ulfås.
Till betryggande mot förluster för staten och såsom ett ytterligare medel att
förmå eliterna fullgöra de af dem åtagna förbindelser, har Kommitén trott, att, för
utbetalandet af dessa arfvoden, bör såsom regel uppställas, att de utgå först efter
hvarje slutadt öfningsmöle och den sista tillökningen först efter uttjent beväringstid.
Hvad åter angår de skyldigheter, som beväringseliterna böra ikläda sig, hor
Kommittén trott, att vid bestämmandet deraf bör hufvudsakligen afses, hvad som erfordras
för att dem må bibringas sådana egenskaper, som befrämja ändamålet med
elitcorpsens inrättande. I sådant hänseende kommer först iakttagandet af den disciplin,
som för krigareyrket är oundgängeligen nödvändig; och derefter elitens åliggande
att ordentligen bevista de vapenöfningar, som äro erforderliga för inhemtandet af sådana
kunskaper, utan hvilka han ej kan användas att i sin ordning undervisa och
leda andra.
Ehuru Kommittén icke funnit lämpligt, att pålägga eliterna sådane band emellan
tjenstgöringstiderna, att de derigenom förhindras från att ingå i enskild tjenst,
att sköta sitt vanliga näringsfång, eller att välja den vistelseort, som för hvar och
och en i ett eller annat afseende kan vara fördelaktigast, har Kommitén likväl trott
det vara nödvändigt, att äfven emellan öfningsmötena ställa eliterna i allmänhet, och
de till bevärings-underofficerare befordrade isynnerhet, i den närmare förbindelse
till stamtruppen, som ej mindre för deras disciplinariska förhållande, än för deras
sammandragande när så erfordras, måste vara gagnelig.
Då det ligger i sakens natur, att eliterna böra framgent tillhöra och öfvas vid
det regemente eller den corps, der de först blifvit antagne, blir likväl af bestämelsen
om deras i allmänhet fria Hyttningsrält en nödvändig följd, att ersättningen för
61
deras march-kostnad till och från mötesplatsen ej får uteslutande bero på afståndet
af den ort, der de vid mötestiden vistas.
Beträffande slutligen frågan, om de påföljder, som böra drabba eliterna för underlåtenhet
alt uppfylla sina åligganden, har Kommitén ansett sig böra, så mycket
som möjligt, söka åt elitinstitutionen bevara de fördelar, som i detta hänseende äro
beväringsmanskapet i allmänhet förbehållna, och fördenskull icke velat för eliterna
tillstyrka krigsartiklarnes tillämpning emellan tjenstgöringstiderna i vidsträcktare mån,
än hvad beträffar iakttagandet af skyldig aktning och heder mot förmän; utan för
öfriga förseelser föreslagit blott förlust af anställningen jemte dermed förenadt arfvode
och öfriga förmåner.
De särskilda graderna inom allmänna beväringsmanskapets elitcorps har Kommitén,
till åtskilnad från de motsvarande inom den stående armén, ansett böra betecknas
med beväringssoldat, bevärmgskorporal, beväringsfurir och så vidare.
Efter denna korta redogörelse för de förnämsta grunderna uti det särskilda förslag
till upprättandet af en elitcorps bland beväringsmanskapet, som blifvit utarbetadt
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de åsigter, de fyra regementscheferna i
samma ämne uttalat, får Kommitén nu i ett sammanhang framlägga detta förslag.
a) Om bildande af underbefäl bland de bevaringsskyldige:
För att bildas till underbefäl vid den till Infanteriet, Artilleriet
och Marinkompanierna anslagna beväring, skola af det
beväringsmanskap, som vid dessa vapen fullgör första året exercisskyldighet,
genom vederbörande regements- eller corpsbefäl
utväljas sådane ynglingar, som jemte godt uppförande visa utmärktare
anlag för militäryrket och frivilligt åtaga sig den utvidgade
tjenstgöringsskyldighet, som för nämnda ändamål erfordras.
De kallas beväringseliter och inträda från och med det
nästföljande beväringsåret uti de rättigheter och skyldigheter, dem
såsom beväringseliter, enligt hvad här nedan stadgas, tillkomma.
Dessa rättigheter och skyldigheter skola upplagas i ett kontrakt,
som vid det första mötets slut med hvarje beväringselit upprättas,
af honom och vederbörande kompani-befälhafvare underskrifves,
samt af regements- eller corpsbefälhafvaren stadfästas.
Tryckta blanketter till sådana kontrakt erhåller regementseller
Corpsbefälet kostnadsfritt från Kongl. Krigs-kollegium. Med
omyndige upprättadt elitkontrakt skall för honom, som myndig
blifven, vara bindande, såvida icke antingen elitens målsman,
medan han ännu är omyndig, eller eliten sjelf, inom en månad
efter det han blifvit myndig, kontraktet hos vederbörande Kompanibefäl
behörigen uppsagt.
f.2
b) Beväringseliter tillförsäkras följande fördelar med afseende
å
1:0 rätt lill befordran.
Beväringssoldater, hvilka gjort sig deraf förtjente, kunna,
efter det de ett år tjenstgjort såsom eliter, utan inskränkning till
visst antal till Beväringskorporaler förordnas.
Bevärings-korporal, som tager underofficers-examen i reglementen
och krigsartiklar, samt, jemte förmågan att läsa, besitter
nödig kunskap uti skrifva och räkna, kan, om hans uppförande
i öfrigt gör honom deraf förtjent, efter två års tjenstgöring
såsom elit till beväringsfurir konstitueras.
Vill beväringsfurir förbinda sig att, två till tre år längre
än hans beväringspligt fortvarar, qvarstå vid regementet eller
corpsen såsom bevärings-underofficer, med skyldighet att endast
i krigstid tjenstgöra, kan han vid slutet af det möte, han
såsom elit fjerde året bevistar, genom konstitutorial befordras
till beväringssergeant. Atager sig åter beväringsfurir att, efter
det hans beväringspligt upphört, fortfarande under loppet af
minst sex år qvarstå såsom bevärings-underofficer och under
tiden årligen göra beväringsmötena med andra klassen, kan han
icke blott till sergeant utan äfven till beväringsfanjunkare konstitueras,
samt såsom sådan under samma vilkor i öfrigt, som
för underofficerare vid regementerna äro föreskrifna, af regementschefen
föreslås till bevärings-officer i Armén, utan att
hafva genomgått de för befordran till officer i allmänhet föreskrifna
examina.
I krigstid gälla för bevärings-underofficerare samma föreskrifter
och förmåner i afseende å rätt till befordran, som för
regementernas underofficerare. Sina konstitutorialer erhålla bevärings-underofficerare
utan lösen.
2:o Godlgörelse för marsch- och möteskostnader.
Beväringskorporaler och beväringssoldater erhålla i ersättning
för marschen till och från möte, oberoende af våglängden,
hvar och en 5 Riksdaler Riksmynt i ett för allt, Underhållet under
mötet och fälttjenstgöringen utgår i likhet med hvad för
öfriga beväringsmanskapet gäller. Beväringskerporalerna erhålla
derutöfver förhöjd eller lika stor portionsskilling, som regementernas
vice korporaler.
Den till beväringsfurir eller högre underofficers grad befordrade
eliten erhåller efter gällande resereglemente ersättning
63
för skjutsen til! och från mötesplatsen, jemte aflöning under resan
samt mötes- och fälttjenstgöringstiden med samma belopp,
sorn utgår till motsvarande grad af regementernas underofficerare.
Rese-ersättningen får likväl ej beräknas för längre afstånd
från mötesplatsen än 8 mil.
3:o Beklädnad
Beväringskorporaler och beväringssoldater erhålla, i likhet
med det öfriga beväringsmanskapet, beklädnad och öfriga persedlar
samt ersättning för begagnandet under mötena af egna
skjortor, strumpor och skor; och bevärings-korporaler bära samma
distinktionstecken, som vice korporaler vid regementet eller
corpsen.
Beväringsfurir skall af Kongl. Majit och Kronan erhålla en
sin grad motsvarande uniform, hvilken han dock är skyldig att
återlemna efter hvarje mötes slut.
Tillförbinder bevärings-underofficer sig att, 2 å 3 år längre
än hans beväringspligt fortvarar, qvarstå vid regementet eller
corpsen med skyldighet att i krigstid tjenstgöra, behöfver han
icke vid utgången af femte årets möte till Kronan återställa
vapenrock, byxor och lägermössa, men är deremot förbunden
att vid uppbåd till krig vara med dessa persedlar försedd.
Förbinder han sig åter, att under loppet af minst sex år
qvarstå såsom bevärings-underofficer och att fortfarande under
denna tid göra beväringsmötena med andra klassen, får han,
under förbehåll att alltid vid tjenstgöring vara väl klädd, som
sin egen tillhörighet behålla hela uniformen och dessutom till- s
godonjuta slitnings-ersättning till lika belopp, som Regementernas
underofficerare. Samma slitnings-ersättning erhålla alla bevärings-underofficerare
i krig.
4:0 Arfvode och pension.
Beväringselit, såväl den befordrade, som den, hvilken icke
vunnit befordran, erhåller dessutom, efter hvarje af de tre första
årens tjenstgöring såsom elit, ett arfvode af 25 Riksdaler
Riksmynt, och för sista årets tjenstgöring 100 Riksdaler, om
han icke vunnit befordran, 120 Riksdaler, om han varit förordnad
till korporal, och 150 Riksdaler, om han blifvit befordrad
till Furir.
Dessa arfvoden äro lika för alla vapen och öfver hela
riket.
Skulle till bevärings-elit utvaljas yngling, som till följd af
laga förfall icke varit inmönstrad det år, då hans beväringspligt
inträdt, utan först nästpåföljande år, må han dock ej, förr an
efter det han fyra år såsom elit tjenstgjorl, komma i åtnjutande
af det för fjerde årets tjenstgöring bestämda högre arfvode.
Beväringselit, som under sin tjenstgöring i fred eller krig
blifvit skadad, skall dessutom för sin återstående lifstid undfå
pension, i likhet med hvad i thy fall manskap eller underbefäl
vid regementerna tillkommer.
c) Bevärings-eliters skyldigheter.
bo. Bevärings-elit af högre eller lägre grad skall under all
tjenstgöring, som honom i nämnda egenskap åligger, vara underkastad
lika skyldigheter med öfriga krigsmakten, samt derjemte
vara förbunden att utom tjensten visa sina förmän hedör
och aktning.
2:o. BeVärings-underofficer aflägger vanlig tjensteed.
3:o. Första året, efter det beväringsyngling åtagit sig att
vara beväringselit, åligger honom att för vapenöfning bevista
möte i 30 dagar, deruti inberäknade de 45 dagar, han såsom
andra klassens beväringsskyldig i allt fall bort exercera.
De derpå följande åren, intill dess hans beväringspligt är
ute eller den derutöfver för vapenöfningar åtagna tjenstgöring
tilländagått, skall han gemensamt med hvarje års andra beväringsklass
bevista 4 5 dagars möte vid det regemente eller corps
han tillhör.
4:0. Bevärings-elit åligger att inryckningsdagen tidigt på
morgonen sig å mötesplatsen inställa.
Skulle sjukdom hindra beväringselit alt sig till möte inställa,
åligger det honom att å inryckningsdagen om sådant
förfall till vederbörande befäl låta aflemna bevis, antingen af behörig
läkare eller ock af pastor i församligen tillika med kronofogden
eller länsmannen i orten, hvilket bevis genom hans
egen försorg, bör tillställas vederbörande befäl vid samlingen till
mötet.
6:0. Beväringssoldat och bevärings-korporal må icke flytta
utom beväringsområdet för det regemente eller den corps, vid
hvilket han är anställd, med mindre han derom hos vederbörande
befäl gjort anmälan och tillika sin vistelseort uppgifver.
7:o.
65
7:o. De för beväringsskyldig, som vill flytta ur en församling
till en annan, i allmänhet gifna föreskrifter lånda äfven
beväringselit till efterrättelse.
8:0. Bevärings-officer åligger att, så i som utom tjensten,
iakttaga samma krigslydnad med mera, som för hans vederlikar
vid armén är föreskrifvet.
9:o. Bevärings-underofHcer placeras och redovisas på ett
visst kompani och får ej, utan regements- eller corpsbefälhafvarens
tillstånd, välja sin bostad utom regementets eller corpsens bevärmgsområde.
Honom åligger jemväl att för kompanibefälet
uppgifva sm vistelseort.
;10:o. Ordres om möte och annat, som honom rörande
tjensten angår, mottager bevärings-underoflicer från kompanibefälet.
4 4:o. Om af de kronopersedlar, hvilka beväringselit till
begagnande under tjenstgöring mottagit, någonting förskingras
eller genom vårdlöshet skadas, åligger honom detsamma ersätta.
d) Ansvars- och öfriga bestämmelser rörande beväringseliterna.
4:o Bevärings-underoflicer, korporal eller soldat, hvilken
genom opålitligt och oordentligt uppförande, vare sig i eller
utom tjensten, eller af andra skäl ej motsvarar det förtroende
och de förhoppningar, som för hans utväljande legat till grund,
skiljes från sm befattning, om regements- eller corpschef så nödigt
pröfvar, och vare i sådant fall förlustig det arfvode och de
förmoner 1 öfrigt, som eljest skolat honom tillkomma.
2:o. För 1 tjensten begångna fel och förbrytelser, äfvensom
utom tjensten för bristande aktning mot förman, ansvarar
beväringselit enligt krigslagarne.
3:0. Utebhfver beväringselit utan anmäldt och giltigt hinder,
längre eller kortare tid från möte, skall, jemte ansvar enligt
krigslagarne för tjensteförsummelsén, sådan beväringselit frän
sin anställning varda skiljd, om vederbörande regements- eller
corpsbefälhafvare pröfvar sådant skäligt.
4:o. Har beväringselit, genom styrkt sjukdom eller annat
laga förfall, varit hindrad att bevista ett möte, må han fortfarande
qvarstå såsom elit, men gå i mistning af det arfvode,
honom för året bort tillkomma. Händer detta sista året af hans
beväringspligt och han tjenstgjort alla de öfriga årens möten,
vare han berättigad att antingen i alla fall utbekomma hälften
9
66
af det högre arfvode, som för sista året blifvit stadgadt, eller
ock, om han i stället vill bevista nästföljande års möte, då erhålla
hela beloppet af det för sista årets tjenstgöring bestämda
arfvode.
5o. Bevärings-underofficer, korporal eller soldat, som af
ett eller annat skäl önskar att från sm i sådan egenskap innehafvande
befattning afgå, bör derom inlemna ansökning till regements-
eller corpschefen, hvilken, om han finnér skälen vara
giltiga, kan honom från befattningen entlediga.
6:0. Beväringssoldat, korporal eller underofficer, sorn af
en eller annan orsak upphör att i sådan egenskap tjenstgöra,
vare i afseende å allmänna beväringspligtens fullgörande att anse
lika med den, som icke bland eliterna ingått.
7:0. Beväringselit skall, ulan hinder af husbonde eller
mästare om han i tjenst eller lära antagen är, i behörig tid sig
till vapenöfning eller tjenstgöring inställa. Varder han från
tjenstgöringen hemförlofvad under den tid, städselaftalet eller
arbetskontraktet omfattar, bör han för fullgörande af sin deruti
åtagna förbindelse ofördröjligen anmäla sig hos husbonden eller
mästaren. Har beväringsliten då endast varit kallad till vapenöfning
på kortare tid af högst sex veckor, vare han berättigad att
i tjensten återgå; men annars må det på husbonden eller mästaren
ankomma att ehlen återtaga eller icke.
Beväringselit åligger att vid städselaftals eller arbetskontrakts
uppgörande eller, om han då ännu icke är till elit antagen,
genast vid återkomsten från det möte, der sådant skett,
för husbonde eller mästare anmäla, det han är såsom elit anställd,
vid påföljd, om detta underlåtes, att husbonden eller
mästaren äger att, såsom ersättning för den tid eliten varit
från arbetet borta utöfver hvad honom såsom beväringgskyldig
i allmänhet ålegat, å lönen afdraga det belopp, som motsvarar
antalet af sålunda försummade dagsverken, efter årets markegång
beräknade. Har beväringselit sådan anmälan behörigen
fullgjort, vare han ej till dylik ersättningsskyldighet förpligtad,
der ej annorlunda blifvit serskildt öfverenskommet.
Till hvad sålunda blifvit i underdånighet anfördt och föreslaget har Kommitén
endast att, med afseende å redovisningen af eliterna och kontrollen öfver dem, tillägga
en hemställan derom:
att dels vederbörande chefs-embeten måtte åläggas att efter
hvarje mötes slut till Eders Kongl. Majit, genom vederbörande
67
Stats-departement, ofördröjligen insända förslag öfver de regementet
eller corpsen tillhörande beväringseliter;
dels ock att eliterne måtte tillförbindas att till hvarje öfningsmöte
medföra sina prestbetyg, hvilka efter mötets slut böra,
i likhet med hvad för öfriga beväringsmanskapet är föreslaget,
aflemnas till vederbörande tjenstemän, för anteckning i beväringsdagböcker
och rullor, uti hvilka bland annat bör anmärkas
de befordringar eliterne under sin tjenstgöringstid vinna.
Ehuru det visserligen torde anses ligga utom Kommiténs befogenhet, att afgifva
något förslag beträffande lämpliga antalet af beväringseliter, har Kommitén likväl
sett sig nödsakad att införskaffa de för en approximativ beräkning af detta antal
nödvändiga upplysningar, emedan det derförutan icke varit möjligt att uppgöra
de kalkyler öfver kostnaderna för en elitcorps inrättande, som Kommitcn förmenat
böra åtfölja dess i detta hänseende afgifna förslag.
Af anledning de såsom bilaga, under N:o 2, detta underdåniga betänkande åtföljande
beräkningar närmare utvisa, har Kommitén förslagsvis upptagit antalet af de
beväringseliter, som årligen skulle komma att öfver hela riket uttagas, till 5 man på
hvarje af Infanteriets 191, marinregementets 8, och tillämnade 5 nya marinbataljoners
20 kompanier samt artilleriets 19 batterier, eller tillsammans 1,205 man; således,
då, enligt Kommiténs förslag, alla eliter skola under fyra år såsom sådane
tjenstgöra, hela antalet af befintliga eliter till 4,820 man.
Af dessa har ungefär en fjerdedel antagits komma att befordras till be
väringskorporaler
och en sextondel, eller en fjerdedel af korporalerne, till bevä
rings-underofficerare.
För hvarje elit hafva de årliga marsch-, mötes-, aflömngs- och rese-kostnaderna,
öfver hufvud tagna, beräknats böra uppgå till 63 Riksdaler 1 öre; således för
hela elitstyrkan till 303,708 Riksdaler 20 öre; deruti likväl icke inberäknade kostnaderna
för eliternes beklädnad och utredning, hvilka för hela antalet torde komma
att utgöra 36,788 Riksdaler 20 öre Till sistnämnda kostnaders bestridande finnes
likväl serskild tillgång å de bestämda anslag, hvilka Rikets Ständer anvisat för allmänna
beväringsmanskapets beklädnad och utredning, enär dessa anslag enligt den
redogörelse, som uti nyssomnämnde bilaga rörande dem förekommer, blifva fullt tillräckliga
för betäckande af de kostnader, som i detta afseende belöpa, icke allenast
å den del af allmänna beväringen, som enligt Kommiténs antagande kommer att årligen
vapenöfvas, utan ock för elitcorpsen, såvida densamma icke öfverstiger det antal,
hvilket, enligt meddelade upplysningar, Kommitén trott sig böra lägga till grund
för sina beräkningar.
Möjligen torde härutöfver någon mindre årlig kostnad ifrågakomma för de målskjutningsgevär,
hvilka för elitcorpsen torde komma att behöfvas; men så väl här
-
68
till, som till de förut uppgifna mötes-, marsch-, rese och aflönings-kostnader, erhållas
tillräckliga medel genom de besparingar, som uppkomma medelst inskränkning af
den årliga vapenöfningen till endast en viss del af den approberade beväringsstyrkan.
Enligt hvad Eders Kongl. Majit af det nu framlagda förslaget täckes inhämta, har
detsamma endast för ändamål att tillfredsställa Arméens behof af ökadt befäl. För
sjövapnet är derigenom ingenting åtgjordt Likväl torde flottan, i händelse af ett
krig, vara om möjligt ännu mera blottställd på befäl än arméen, hvilket förhållande
lärer vara så mycket äfventyrligare, som det af förut i detta betänkande angifna orsaker
måste anses vara rent af omöjligt att i hast för sjövapnet skapa skickligt befäl
af vid sjötjenst ovana personer, äfven om det mest brinnande nit och den varmaste
fosterlandskärlek hos dem göra sig gällande. För flottans försättande pä krigsfot
erfordras, på sätt förut blifvit yttradt, till befäl och underbefäl ej mindre än 868
man utöfver den tillgång, flottans ordinarie stat lemnar. Till fyllande af detta behof,
hvars oafvislighet jemväl förut blifvit ådagalagd, finnes enligt Kommiténs förmenande
icke mer än en antaglig utväg: den nemligen att tillförsäkra flottan under
krig tillgång på så stor del af handelsflottans befäl och underbefäl, som möjligt är.
Af sådan anledning har Kommitén äfven föreslagit, att sjökaptener, styrmän och machinister
af handelsflottan ingalunda måtte, såsom hittills varit fallet, undantagas från
den utsträckning af beväringspligten, som öfrigt sjöfolk, på välgrundade skäl fått sig
älagd I betraktande af flottans stora behof af betydligt ökadt befäl under krigstid
och af det jemförelsevis ringa antal sjökaptener, styrmän och machinisten inora bevärmgsåldern,
som kunna påräknas vara hemma vid utbrottet af ett krig, hade Kommitén
tvärtom varit benägen föreslå en ytterligare utsträckning af beväringsåldern
för den del af sjöbeväringen, som kunde komma i fråga att användas såsom befäl. Ehuru
ett sådant förslag både ur rättvisans och nödvändighetens synpunkt skulle kunnat väl
rättfärdigas, har Kommitén, för att icke bilda en alltför stor öfvergång från det nu
gällande undantaget, likväl sett sig föranlåten att icke föreslå en sådan utsträckning
utöfver den, som för sjöfolket i allmänhet blifvit tillstyrkt.
De vigtiga skäl, som tala för tillfredsställandet af flottans behof på ökadt antal
befäl under krig, hafva fullständigt blifvit anförda redan vid frågan om ålderns be
stämmande
och Kommitén har derföre nu intet vidare alt i ämnet tillägga, än en
redogörelse för det sätt och de vilkor, Kommitén ansett sig böra föreslå, för att
sätta denna del af sjöbeväringen i tillfälle att verka för ändamålets ernående.
I sådant afseende får Kommitén nu i underdånighet hemställa:
att de sjökaptener och styrmän af handelsflottan samt machinisten
å ångfartyg, tillhörande enskilda personer eller bolag, hvilka un:
der krigstid äro förbundna att såsom beväring tjenstgöra å ör
-
69
logsflottan, skola der blifva använda, de förre såsom befäl eller
underbefäl och machinisterna i machinistbefattning, eller, om de
dertill anses lämplige och skicklige, såsom machinist-officerare;
samt att sjökaptener och styrmän, hvilka i nämnda egenskap å
flottan användas, äfvensom till machinist officerare antagne machinisten,
skola erhålla lön och dagtraktamente i likhet med deras
vederlikar å flottans ordinarie stat; samt dessutom, till anskaffande
af uniformspersedlar med mera, i equiperingspenningar
ett belopp, som motsvarar tre månaders lön; och
att öfrige å flottan såsom sjöbeväring anställde machimster
skola erhålla sjöaflöning och månadslön, öfvermachinisterna såsom
flaggunderofficerare och undermachinisterna såsom underofficerare
af lägsta grad; såvida de icke heldre önska tjenstgöra
för månadsbyra, i hvilken händelse de erhålla aflömngsförmåner
till lika belopp med hvad de å enskildes ångfartyg bevisligen
sednast åtnjutit;
samt att de med afseende å rätt till pensioner och gratialer
skola åtnjuta enahanda förmåner, sorn äro flottans eget
befäl och underbefäl i motsvarande grader tillförsäkrade.
Uli fjerde punkten af den meddelade promemorian har Kommitén blifvit uppmanad
att undersöka, huruvida tillfälle borde beredas sådane inom bevärmgsåldern
varande ynglingar, som frivilligt dertill anmäla sig, alt på vissa tider mellan de vanliga
beväringsmötena socknevis vapenöfvas; samt att, i händelse sådant befunnes ändamålsenligt,
uppgifva och föreslå, ej mindre lämpliga ställen till förvarande inom
de serskilda socknarne af ett mindre antal exercisgevär, än ock huru med vården
af desamma skulle tillgå.
Denna fråga, åtskilliga gånger framställd i utgifna skrifter rörande vårt försvarsväsende
och jemväl såsom föremål för Ständernas öfverläggningar vid Riksmöten
bragdt å bane, saknar ingalunda sin stora vigt och har derföre af Kommitén äfven
blifvit tagen i noggrannt öfvervägande.
Ehuru det icke kan förnekas, att dylika öfmngar, rätt ledda och verkställda,
skulle kunna underlätta bevärings-manskapets utbildande, och i viss mån lifva hela
nationens håg för vapentjensteri, så visa sig deremot, vid blotta försöket att uppställa
ett förslag till sådana öfningars ordnande, så stora svårigheter, att sakens genomförande
i Kommiténs tanke synes nära nog omöjligt.
Äfven om man skulle kunna antaga, att de beväringsskyldige bland befolkningen
icke skulle befinnas obenägne, att för ifrågavande ändamål förbinda sig till sockne
-
70
vis skeende sammankomster, om dessa finge ega rum, när det folie sig beqvämligast;
torde det likväl med säkerhet kunna förutsättas, att blott ett högst ringa antal skulle
linnas villigt att offra en del af sina arbetskrafter och sin tid för dylika ytterligare
vapenöfningar, i fall dessa blefve ordnade på militäriskt sätt, efter en bestämd plan
och på bestämda tider.
På det att sådana öfningar icke skulle helt och hållet förfela sitt ändamål och,
i stället för att medföra nytta, möjligen blifva anledning till oordningar af betänklig
art, måste det likväl anses såsom en oundviklig nödvändighet att föreskrifva: det de
skulle ledas af militärbefäl; att det manskap, som dervid tillstädeskomme, skulle vara
underkastadt samma lydnad och skyldigheter, enligt krigslagarne, som åligga truppsamlingar;
samt att de således äfven skulle vara ansvariga för gevärspersedlarne och
skyldige att ersätta den skada, som vållades genom vårdslöst handterande af dessa
persedlar, genom ammunitions förslösande och så vidare. Då nu dertill kommer att
förbrytelser och förseelser af en eller annan sådan beskaffenhet icke kunde till de
allmänna domstolarne öfverlemnas, utan måste blifva föremål för krigsrätts behandling;
samt att i många delar af Riket saknas både befäl och stamtrupp på närmare hail,
och att deras resor, som icke kunde äskas utan ersättning, således skulle bekostas;
så måste man antaga att de utgifter, som blefve en ovilkorlig följd af sådana öfningars
ordnande i Rikets 2,368 socknar, skulle blifva så oerhörda, att de icke på långt
när kunde anses motväga de ringa fördelar, som möjligen härigenom skulle vinnas.
Härtill komma de svårigheter och kostnader, som otvifvelaktigt måste förorsakas
genom nödvändigheten alt anskaffa ändamålsenliga förvaringsrum för gevärspersedlarne
samt alt anställa en personal till dessa persedlars vård.
I betraktande af allt detta och då Kommitén, genom sitt förslag om inrättandet
af en eut-corps bland beväringsmanskapet, sökt bereda tillfälle för dem, som sjelfva
önska utbilda sin vapenfärdighet, att på ett mera ändamålsenligt och mindre kostsamt
sätt uppfylla denna åstundan, har Kommilén ansett
de olägenheter och kostnader, som af de nu ifrågaställa socknevis
skeende öfningarnes införande måste uppkomma, vida öfverväga
de fördelar, som derigenom möjligen kunna vinnas, och
fördenskull icke funnit skäl att tillstyrka vidtagandet af några
åtgärder i sådan syftning; vid hvilket förhållande Kommitén ej
heller trott sig böra framlägga något förslag till ordnande af sådana
öfningar.
Uti femte punkten af oftanämnda promemoria har blifvit Kommitén förelagdt
att taga i noggrannt öfvervägande, hvilka åtgärder lämpligen borde vidtagas till förebyggande,
så vidt möjligt vore, af det allmänt öfverklagade förhållande, att hittills
71
gällande föreskrifter icke varit tillräckliga att förekomma, det personer med mindre
godt uppförande blifvit såsom legokarlar antagne, hvilket menligt inverkat på det öfriga
manskapet.
På sätt redan förut blifvit anfördt vid frågan om införandet äfven i vårt land
af rättigheten, att genom en afgift till Staten i fredstid befria sig från personligt fullgörande
af beväringspligten, förmodar Kommitén, att antagandet af en sådan rättighet
såsom allmän grundsats för frigörelse från beväringspligten under fredstid, i stället för
legningsrätt, skall i det aldranärmaste, om ej helt och hållet, befria bevärings-inrättningen
från det legda manskapet under freden, och att derigenom redan mycket är
vunnet för det mål, som i denna punkt afses. Hvad sorn för öfrigt kunnat göras
till befrämjande häraf, har Kommitén sökt åstadkomma genom sitt förut afgifna förslag
om förändrade föreskrifter i afseende å vitsord om legokarls föregående uppförande;
och får Kommitén fördenskull, såsom svar å förevarande punkt, underdånigst
åberopa hvad sålunda förut i detta betänkande blifvit andraget.
För Kommitén, hvilken sålunda besvarat de frågor, som uti de fem första
punkterna af Chefens för Kongl. Landtförsvars-departementet promemoria blifvit till
Kommiténs behandling och utredande öfverlemnade, återstår nu hufvudsakligen att
uti detta betänkande utlåta sig angående några detaljfrågor, afseende dels beväringsmanskapets
mönstring och läkarebesigtning, dels dess tjenstgöringsskyldighet. dels ock
bildande! af invalidkassor; hvilka frågor jemväl utgjort föremål för Kommiténs öfverläggningar
och beslut; men icke lämpligen kunnat behandlas i sammanhang med
föregående hufvudpunkter.
Beträffande härvid först mönslringarne och de i sammanhang dermed stående
läkarebesigtningar, så har, med afseende å nu gällande föreskrift om liden för mönstringarnas
förrättande, förekommit: att i kustlänen kommunikationen emellan fasta
landet och öarne, före April månads utgång, på flera ställen är genom is afbruten;
att väder och väglag vid samma tid ofta lägga hinder i vägen för de vid mönstringsförrättningarna
tjenstgörande att på utsatt tid framkomma till mönstringsställena; att
samma orsaker äfven göra manskapets marcher besvärliga och för helsan menliga;
att Kongl. Maj:t förmodligen, i anseende till nu antydda omständigheter, nästan hvarje
år genom utfärdade cirkulär tillåtit dess Befallningshafvande att företaga mönstringarne
på en sednare tid, än i författningarna är föreskrifvet; att det uti sednast utfärdade
nådiga reglemente, angående besörjandet af indelta arméens och beväringsmanskapets
underhåll och sjukvård under marcher, möten och mönstringar i fredstid, bibehållna
äldre stadgandet om aflöning till beväringsmanskap, hvilket mönstras å samma tid och
ort, som för manskapets öfningsmöten äro bestämda, synes förutsätta, att mönstringarna
kunna företagas närmare eller till och med samtidigt med öfningsmötets bör
-
7 °2
jan; att de grunder, hvilka Kommitén föreslagit för fördelning pä de särskilda mönstringsdistrikten
af det antal, som skall till vapenöfning uttagas, eller som kan tillåtas
begagna sig af rättigheten att genom afgift frigöra sig från bevärmgspligten, torde
göra det nödigt att utvidga mönstringsdistrikten, hvarigenom manskapets besvärande
med iängre fram- och återmarcher blefve nära nog oundvikligt, så framt icke tillåtelsen
att, der så lämpligen kan ske, mönstra beväringsmanskapet å samma tid och
ort, som för inryckning till öfningsmöte är bestämd, bereder möjlighet att förekomma
nämnda olägenhet.
I betraktande af alla dessa omständigheter har Kommitén ansett sig böra i underdånighet
hemställa:
att, med ändring af nu gällande stadgande om den tid, inom
hvilken beväringsmönstringarna böra vara afslutade, Konungens
Befallningshafvande skall ega utsätta mönslrmgsförrältningarne å
de tider och ställen, som, efter inhämtande af nödiga upplysningar
från vederbörande befälhafvare för de inom länet förlagda
regementen och corpser, pröfvas lämpligast; dock med iakttagande
att beväringsmanskapet ej besväras med längre fram- och
återmarcher, än af behofvet påkallas.
Då den ordställning, som uti 1 § af Kongl. Förordningen den 13 Februari 1849
finnes begagnad, möjligen skulle kunna föranleda den tydning af föreskriften om
mönstringarnas förrättande särskildt för städerna och landet samt särskildt mom arméens
och /lottans bevärings-omräden, att Konungens Befallningshafvande icke skulle
ega utsätta dessa mönstringar å samma dag och ort, har Kommitén, till undvikande
af ett dylikt missförstånd, ansett lämpligt, om i sammanhang med berörde föreskrift
tillädes:
det hinder likväl ej möter för vederbörande att utsätta mönstringsförrättning
å samma dag och ställe med så väl städernas
och landets, som arméens och flottans beväringsmanskap.
1 fråga om Militär-läkares eller Provincial-läkares användande såsom besiglnings-läkare
vid beväringsmönstringarna hafva, efter hvad till Kommiléns kännedom
kommit, de af Eders Kongl. Maj:t. för utarbetande af förslag till den militära helsovårdens
ordnande tillsatte Kommiterade yttrat: att Civil-läkarne, hvilka hittills utöfvat
nämnda befattning, i allmänhet skulle följt högst skiljaktiga grunder för bedömandet
af manskapets duglighet till krigstjenst; att det derföre varit önskvärdt, om åt Distriktfält-läkarne
kunnat uppdragas skyldigheten att, i egenskap af Besigtnings-läkare, biträda
vid de årliga beväringsmönstringarne; men att, då dessa mönstringar merändels
höllos samtidigt för alla regementen inom samma distrikt, och det således måste blifva
omöjligt för Distrikt-fältläkaren att dervid vara tillstädes, Regementsläkarne, hvar för
sitt Regemente, måtte få sig ålagdt att i ofvanberörda egenskap vid beväringsmönstringarna
biträda, mot åtnjutande af skjuts och dagtraktamente efter rese-reglementet.
Detta
73
Delta förslag har gifvlt Kommitén särskild anledning att taga förevarande fråga
i närmare öfvervägande, hvarvid likväl förekommit: att, äfven om antagandet »att
Civil-läkarne i allmänhet följt högst skiljaktiga grunder för bedömande af manskapets
duglighet till krigstjenst» vore på verkliga förhållandet grundadt, det dock lika litet
lärer kunna antagas, alt Militär-läkarne vid denna frågas bedömande skola följa lika
grunder; att den olikhet, som i berörde hänseende möjligen någon gång förekommit,
fastmera synes böra förklaras af den olika erfarenhet, äfven behörigen specirainerade
läkare förvärfvat, och den olika ståndpunkt i vetenskapligt hänseende, på
hvilken de befinna sig, men ingalunda vara alt söka i den enes eller andres anställning
i civil eller militär tjenst, lika litet som i tjenstegraden; att till ett behörigt bevakande
af det allmännas rätt således icke torde erfordras mer än nu gällande stadgande,
att besigtnings-läkaren skall vara behörigen legimiterad; att Provincial-läkaren
bör ega större kännedom om ortens befolkning och de inom densamma vanligen
förekommande sjukdoms-anlag, samt derigenom äfven vara i tillfälle att bättre kunna
bedöma förhållandet; att Provincial-läkarens närvaro vid beväringsmönstringarna jemväl
måste vara af vigt för den honom åliggande skyldighet att uppmärksamma alla
inom hans distrikt förekommande endemiska sjukdomar och deras orsaker, äfvensom
för afgifvandet af statistiska berättelser; att dessutom Regements-läkaren, på samma
sätt som Distrikt-fältläkaren med afseende å mönstringarna inom distriktet, kan vara
hindrad att bevista alla beväringsmönstringar inom Regementets område, ifall dessa
samtidigt pågå i särskilda län; samt slutligen att den ifrågasatte förändringen af nu
gällande stadgande skulle komma att medföra betydligt ökade kostnader, enär provincial-läkarnes
tjenstgöring hufvudsakligen sker inom hvars och ens distrikt; att det
derigenom äfven blir möjligt, i händelse för tidsbesparing tvenne mönstringar utsättas
å samma dag och manskapets antal fordrar begagnande af särskilda läkare på hvardera
stället, att ordna sådant utan synnerligen ökade kostnader; hvaremot, om militärläkare
måste användas, det blefve nödvändigt, antingen att kommendera tvenne sådane
läkare för att göra turen genom hela länet och, då behofvet så fordrade, vid
särskilda förrättningar å samma dag användas, eller ock att ordna mönstringarne så,
att besigtningarne kunde af en läkare medhinnas, hvilket åter komme att medföra ökad
tidsutdrägt med deraf följande drygare kostnader jemte olägenheter för Landshöfdingar
och Regements-chefer.
På grund af nu anförda förhållanden, har Kommitén icke kunnat biträda Kommiterades
för ordnandet af den militära helsovården ofvanomförmälda förslag, utan
får underdånigst hemställa:
att det stadgande, som nu återfinnes i 5 momentet 3 § i Kongl.
Förordningen den 13 Febr. 1849, måtte bibehållas oförändradt.
På det besigtnings-läkaren i god tid måtte erhålla kännedom om antalet af de
beväringsskyldige, som skola besigtigas, och kunna vidtaga de med anledning deraf
erforderliga åtgärder, torde till hvad härom redan finnes stadgadt böra tilläggas:
10
att, sedan Magistrat eller Kronofogde, på sätt förut i sammanhang
med kontrollförslaget blifvit nämndt, från Konungens Befallningshafvande
erhållit, staden eller fögderiet omfattande, utdrag
af de upprättade mönstringsrullorna, de ofördröjligen skola till
vederbörande provincial-kikare öfversända behörigen upprättade
förteckningar å de beväringsskyldige, sorn böra af läkaren besigtigas.
För närvarande är med afseende å tiden för läkarebesigtningarnes anställande
blott stadgadt, att Kronobetjenmgen skall i »god tid» före mönstringens början hafva
de beväringsskyldige socknevis uppställt. Då likväl detta kan på olika sätt tolkas
ecb möjligen tillämpas så, att läkaren kommer att sakna tillräckligt rådrum för be
sigtningens
npggranna verkställande, har Komroitén, på det sådant ej må kunna inträffa,
ansett sig böra i underdånighet föreslå:
att läkarebesigtniogen skall taga sin början å viss af Konungens
Befallningshafvande bestämd tid före mönstringen, i hvilket afse
ende
Kronobetjeningen jemväl bör beordras att dertill hafva de
beväringsskyldige socknevis uppställt.
Hittills har vanligen genom general-ordres blifvit årligen anbefaldt, att på ve
derbörlig
reqvisition skall, för att biträda med beväringsmanskapets mätning, till hvarje
mönstringsslälle beordras en under-officer eller korporal. Som på mätningens noggrannhet
hädanefter torde komma att ligga ännu mera vigt, i fall, på sätt Kommitéo
föreslagit, längdmåttet antages såsom en af hufvudgrundqrna för de beväringsskyldiges
intagning till vapenöfning, torde detta biträde blifva alldeles nödvändigt, och
får Kommitén fördenskull i underdånighet föreslå:
att uti den blifvande beväringsförordningen matte intagas föreskrift
derom, att en under-officer eller korporal skall, för att
biträda med beväringsmanskapets matning, af Konungens Befallningshafvande
reqvireras och af vederbörande militärbefäl beordras
till hvarje mönslringsställe,
Bland dq till rese- oell traktamente-ersättningar för mönstringarnes bevistande
berättigade embels- och tjenstemän, hvilka finnas uppräknade uti 46 § af Eders Kongl.
Maj:ts nådiga reglemente den 14 September 1858, angående besörjandet af indelta
arméens samt allmänna beväringsmanskapets underhåll och sjukvård under marcher,
möten och mönstringar i fredstid, saknas Landshöfdingarne. Anledningen till detta
uteslutande måste hafva varit den, att i dessa embetsmäns löneförmåner ingå särskildt
anslagne »resepenningar» för bestridande af de med nödiga embetsresor inom
länet förenade kostnader. Utom det att Regements, chefer och militärbefäl, ehuru
äfven de annars äro skyldige att utan särskild ersättning företaga resor inom regementets
stånd, likväl erhålla ersättning för mönstringsresorna, torde, med afseende å
Landshöfdingarne, derjemte böra tagas i betraktande: att mönstringsförrättningarne, för
75
ofvan föreslagne ordnande af ett fullständigt mönsterverk, antagligen blifva för mönsterherrarne
hädanefter vida mera tidsödande och kostsamma, än hittills; att skjutslegan,
sedan 1837 åis lönereglering för Landshöfdingarne fastställdes, blifvit särskilda
gånger förhöjd, hvaremot de vanligen indelta resepenningarne, i anseende till förändrade
föreskrifter om lösningsrätt och markegångssättning, minskats, samt att landshöfdingarne,
som i allmänhet icke lära kunna göra dessa resor med mindre än 3
hästar, dessutom i sin egenskap af mönsterherrar ofta hafva att vidkännas åtskilliga
särskilda utgifter af ganska kännbar beskaffenhet.
I anseende härtill har Kommitén för sin del ansett billigheten fordra, att äfven
Landshöfdingarne tillägges ersättning för de med mönstrmgsresorne förbundna kostnader.
Såsom följd af Kommiténs förslag om anställandet af ständiga mönstringskom
missarier,
samt till undvikande af möjligen uppkommande tvekan om bestämmandet
af rese-erstittning för Öfverstelöjtnant, hvilken i Chefens ställe bevistar mönstringsförrättningarne,
torde det jemväl blifva nödigt, att dessa uti ofvannämnde § af underhållsreglemenlet
serskildt nämnas.
Med afseende å samma §:s innehåll har Kommitén fördenskull ansett sig böra
i underdånighet föreslå det tillägg:
att såsom berättigade till skjuls- och traktamentsersättning för
beväringsmönstringarnes bevistande måtte nämnas jemväl Landshöfdingar
och mönstringskommissarier; äfvensom att officerare
af öfverste-löjtnants grad måtte serskildt förklaras böra åtnjuta
rese-ersättning efter femte klassen i rese-reglemeritet.
Hvad härefter angår frågan om de beväringsskyldiges tjenstgöring, så får Kommitén
först, såsom en följd af den föreskrift, som blifvit meddelad uti sisla delen af
merberörde promemorias andra punkt, och af de förslag till kontrollföreskrifter, som
Kommitén till en del derå grundat, nu underdånigst föreslå ett serskildt stadgande
derom
alt beväringsskyldig, vid uppbåd till vapenöfning skall tillhöra
det vapen eller den corps, inom hvars beväringsområde han vid
uppbådstillfället. är mantalsskrifven eller har sin vistelse, utan afseende
derå, alt han till äfventyrs förut undergått vapenöfning
vid annat vapen eller annan corps.
Att Kongl. Majit, såsom högste befälhafvaren öfver rikets krigsmakt, bör, isynnerhet
när rikets försvar det påkallar, vara oförhindrad att om stridskrafternas användande
så förfoga, som Honom lämpligast och ändamålsenligast synes, måste vara af
den största vigt för försvarsväsendet.
Till följd häraf och då Kommitén dessutom redan antagit såsom gifvet, att beväringsmanskapet
af hvarje klass bör fördelas uti två afdelningar, af hvilka den ena
innefattar dem, som i egenskap af arméens omedelbara förstärkning genast skola
76
utgå, och den andra dem, som skola tillhöra reserven, har Kommitén ansett nödvändigt,
att i underdånighet hemställa:
om inrymmande uti bevärirtgslagen af rättighet för Kongl. Majit
att, när Rikets försvar sådant fordrar, uppbåda och uttaga äfven
större eller mindre del af hvarje beväringsklass, vare sig
från hela riket eller inom vissa landsorter.
Af denna Kongl. Majlis rätt att, vid beväringsmanskapets uppbåd till verklig
krigstjenslgöring, icke behöfva följa annan grund, än omtankan om försvarskrafternas
användande på ändamålsenligaste sätt bjuder, lärer det blifva en nödvändig följd:
att det stadgande, som nu återfinnes i 15 §:s 1:a mom. af
Kongl Kungörelsen den 12 Oktober 1827, sådant samma moment
lyder genom Kongl. Kungörelsen den 13 Februari 1819
om beväringsmanskapets uppbådande till tjenstgöring efter samma
grunder inom arméens och flottans beväringsområden, hädanefter
skall försvinna.
Då det således kan inträffa alt, under det en del af klassen eller klasserna är
i tjenstgöring, det icke anses lämpligt att uppbåda de återstående, lärer äfven blifva
nödigt att ändra det i nu gällande beväringslag intagna stadgande om förbud att,
sedan en klass af beväringsmanskapet blifvit uppbådad, derifrån anvärfva någon till
arméen eller flottan. Till följd häraf och då det jemväl synes vara med grunden
till berörde stadgande öfverensstämmande, att ingen lill krigstjenstgöring uppbådad
beväringsyngling må kunna användas till den komplettering of indelta arméens nummer,
som före krigets utbrott, genom rust- och rotehållares försorg, bör ega rum,
har Kommitén ansett sig böra i underdånighet föreslå den förändring af ifrågavarande
stadgande
att, sedan någon del af beväringsmanskapet blifvit lill Rikets försvar
uppbådad och inmönstrad, någon sålunda utskrifven icke
får för arméen eller flottan anvärfvas, eller användas till indel
ta
arméens och flottans kompletterande vid krigets utbrott.
Bibehållandet inom krigareståndet af ett strängt begrepp om värdet af en obefläckad
vandel är onekligen af allt för mycken vigt, att kunna lemnäs utan afseende.
Då det likväl icke ansetts lämpligt att helt och hållet utesluta vanfrejdade utskrifningsskyldige
från rättigheten och pligten att, såsom beväring, deltaga i fäderneslandets
försvar, synes ej allenast nutidens, med afseende å brottslingen i allmänhet betydligt
förmildrade åsigter, utan ock behörigt afseende å möjligen för handen varande
särskilda omständigheter påkalla någon förändring i nu gällande, ovilkorliga
stadgande om de vanfrejdades tjenstgöring. Kommitén har, i sådant afseende, ansett
det böra tillstadjas befälet att, i synnerhet om kamraterne uttalat sitt öfverseende
med den felande, lör särskilda fall göra ett undantag från den allmänna regeln.
Med anledning häraf och då Kommitén ej eller förmenat det vara lämpligt, att de
77
vanfrejdade användas endast till arbeten, om de på annat sätt kunna vara till större
nytta, har Kommitén velat i underdånighet föreslå den förändring af ifrågavarande stadgande
att,
om några af de utskrifna äro vanfrejdade eller för liderlighet
kände, de må kunna uteslutas ur led med de öfrige beväringsskyldige
och antingen serskildt vapenöfvas eller till andra
lämpliga arbeten användas.
På samma grund som fältarbeten och de arbeten, som under beväringsmanskapets
tjenstgöring i fält förekomma, blifvit undantagna vid den beväringsmanskapet
medgifna frihet från arbetskommenderingar, bör beväringsmanskapet, sedan det blifvit
till verklig tjenstgöring uppbådadt, enligt Kommiténs åsigt, kunna kommenderas till
verkställande af sådana förrättningar, som till exempel för flottans manskap på stationerna
förekomma, patroners och ammunitions förfärdigande m. m., och hvilka, ehuru
icke egentligen varande fältarbeten, dock hafva afseende å försvarsverkets ordnande.
Och har Kommitén för den skull funnit sig föranlåten alt i underdånighet hemställa
om den ändring af härom nu gällande stadgande:
att beväringsmanskapet skall under dess tjenstgöring vara befriadt
från alla arbetskommenderingar af hvad beskaffenhet som
helst, sådane arbeten likväl undantagna, som till fältarbeten
vanligen räknas eller ock under krig och vid krigsrustningar
förekomma.
I nu gällande beväringslag är, i förening med föreskriften om indelta arméens
och båtsmanshållets kompletterande under krig med beväringsmanskap, stadgadt, att
det i de ledigblifna ordinarie numren insatta manskap endast må tillsvidare der förblifva,
så framt ej särskild öfverenskommelse mellan vederbörande rust- eller rotehållare
och den beväringsskyldige kan träffas. Derigenom skulle kunna inträffa att,
sedan en beväringskarl blifvit under kriget insatt uti ett ledigt nummer och såsom
soldat både vunnit krigserfarenhet och utmärkt sig, han likväl af rust- och rotehållare
vid hemkomsten afskedas. Då det likväl hvarken kan vara förenadt med rättvisa,
att den, som under krigets faror tjenslgjort i numret, vid krigets slut. skall
emot sin önskan kunna skiljas derifrån, eller med statens fördel öfverenstämmande,
att, i stället för en krigsvan och öfvad soldat, en alldeles oöfvad rekryt insättes i
arméens leder, har Kommittén ansett sig böra göra underdånig framställning om en
sådan förändring af ifrågavarande stadgande:
att beväringsskyldig må under krig blott tills vidare insättas i
ledigt nummer eller rote, så framt ej beväringskarl efter slutadt
krig åslundar alt., på de i sednaste legokontrakt betingade
vilkor, i numret qvarstå, i hvilket fall sådant ej må af rusteller
rotehållare förvägras.
78
Vidkommande sluligen frågan om bildande af Invalid- och under stödskassor för
beväringsmanskapet, har Kommitén, som ansett den i nu gällande beväringslag i så
dant
afseende intagna uppmaning lill rikets innebyggare böra fortfarande qvarstå, i
öfrigt trott det vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, om till samma
ändamål användes hälften af alla de böter, som till följd af beväringsförfattningarna
komme att ådömas; och får fördenskull i underdånighet hemställa:
att af alla de vitén och böter, som i beväringsförfattningarna
äro stadgade, skall hälften tillfalla åklagaren och andra hälften
afsättas till bildande af en Invalid- och Pensionsfond för dem af
beväringsmanskapet, som under sin tjenstgöring erhållit sådan
skada, att de derigenom blifvit i mer eller mindre mån oförmögne
att sig med arbete försörja, samt för i krig aflidne be
väringskarlars
enkor och barn; dock utan att sådant för närva
rande
bör medföra någon rubbning af den beväringsmanskapet,
genom gällande författningar, redan tillförsäkrade rätt till understöd
från krigsmanshus-kassan eller amiralitets-krigsmans-kassan.
Kommitén har nu yttrat sig angående alla de frågor, som blifvit till dess behandling
särskildt öfverlemnade eller i öfrigt, enligt Kommiténs åsigt, borde tagas i
öfvervägande vid utarbetandet af det förslag till lämpligaste sältet för bevärinsskyldighclens
fullgörande, som Kommitén haft att afgifva; och får Kommitén härjemte, till
fullgörande af den uti sjette punkten af hefens för Kongl. Landtförsvars-Departementet
promemoria meddelade föreskrift, underdånigst öfverlemna förslag till dels ny lag,
angående inrättandet och utskrifningssättet af allmänna beväringsmanskapet, dels ock
ny förordning, angående beväringsmanskapets mönstringar med mera, hvilka blifvit
affattade i enlighet med ofvan i detta betänkande uttalade åsigter.
Enär det af ordalagen uti nyssnamnmde punkt möjligen kan synas, såsom om
uti en enda författning bordt upptagas allt hvad med beväringsmanskapets ulskrifnmgssätt,
mönstringar och möten eger sammanhang, torde det åligga Kommitén att
härvid jemväl angitva de orsaker, som förmått Kommitén att föreslå omförmälda stadgandens
fördelning uti två serskilda författningar.
Vid granskning af dessa stadganden har nemligen Kommitén funnit dem sönderfalla
i tvenne hulvudafdelningar, af hvilka den ena omfattar sjelfva grunderna för
inrättandet af allmänna beväringsmanskapet och den andra blott de reglementariska
föreskrifter, som för grundstadgandernas verställighet äro nödvändiga. Då nu, enligt
formerna för lags stiftande i vårt land, till ändring af de förra erfordras Kongl.
Maj:ts och Rikets Ständers gemensamma bifall, men deremot förändringar uti de
79
sednare kunna af Kong). Maj:t ensam vidtagas, har Kommitén trott det varn lämpligast,
om dessa stadganden såsom hittills fördelades i två särskilda författningar.
Med afseende å författnings-förslagen i öfrigt, har Kommitén till de grunder för
deras uppgörande, som i detta betänkande redan blifvit angifna, nu intet vidare att
tillägga, än att Kommitén ansett sig böra ur förslaget till ny förordning, angående
beväringsmanskapets mönstringar med mera, utesluta de speciella stadgarna om beväringsmanskapets
underhåll och sjukvård med mera, som under 3 §:s 6 moment
samt 10, 11 och 12 §§ varit intagna i Kongl. Förordningen den 13 Februari 184-9,
enär dessa stadganden numera finnas fullständigt och under en särskild al i ikel upptagna
uti Eders Kongl. Maj:ts nådiga reglemente den 14- September 1858, angående
besörjandet af indelta arméens och allmänna beväringsmanskapets underhåll och sjukvård,
under marcher, möten och mönstringar i fredstid.
Efter att nu hafva redogjort för de till bevärings-inrättningens ordnande utarbetade
förslag i sin helhet, tillika med de grunder, på hvilka dessa förslag hvila,
har Kommitén trott sig jemväl böra på ett ställe i korthet sammanföra och sålunda
lätta den allmänna öfversigten af de uti berörda förslag tillstyrkta förändringar eller
tillägg till nu gällande stadganden samt dermed åsyftade fördelar.
De af Kommitén föreslagna förändringar eller tillägg bestå hufvudsakligen
deruti:
ali beväringsåldern icke ovilkorligen slutar med fyllda 25 år, utan i särskilda
fall kan fortfara ända till 40 år;
alt en del af den sjöförsvaret tilldelade beväring skall vara skyldig att ända till
35 års ålder i krigstid tjenslgura å örlogsflottan;
ali ingen utskrifningsskyldig skall kasseras endast för sin kortare vext eller möjligen
öfvergående kroppslig svaghet, och till följd häraf allt ställande på tillvext eller
förbättring hädanefter försvinna;
all Kongl. Majit skall ega från beväringsskyldigheten fritaga sådane i allmän
tjenst anställde personer, hvilkas skiljande från deras vanliga sysselsättningar skulle
lända staten lill verklig skada;
atl de, som äro från beväringsskyldighetens fullgörande undantagne, likväl skola
vara pligtige att uti densamma inträda, om de före den vanliga beväringsålderns utgång
lemna den iefnadsslällning, som utgjort anledning till undantagandet;
atl den, som under fredstid önskar vinna befrielse från personligt fullgörande
af beväringspligten, skall för sådant ändamål till Staten erlägga en bestämd afgift,
samt att den hittills vanliga legningen således skall ega rum endast under krigstid,
eller då förstnämnda sätt för frigörelse icke får begagnas, vare sig derför att det,
80
enligt Kongl. Maj:ts påbud, alldeles upphört eller att det antal, sora tillåtits deraf begagna
sig, redan blifvit uppfylldt';
att af de medel, som genom förstnämnda sätt för frigörelse erhållas, skall
bildas en särskild fond till beväringsinrättningens förbättrande och utveckling;
alt beväringsmanskapet skall fördelas uti en afdelning, som, i egenskap af
omedelbar förstärkning, tillhör Arméen och Flottan samt fördenskull under freden
bör, så vidt omständigheterna medgifva, fullständigt öfvas; och en annnan afdelning,
som utgör den så kallade reserven och således under freden är befriad från vapenöfningar,
likväl med skyldighet att, vid uppbåd till krigstjenstgöring, inställa sig under
fanan eller vid depoterna:
att ändamålsenligare åtgärder beträffande kontrollen öfver och redovisningen af
beväringsmanskapet vidtagas; samt påföljderna för uteblifvande från mönstringar och
öfningsmöten skärpas;
alt, genom inrättandet af en Elit-corps bland beväringsmanskapet, ur dess egna
leder bildas ämnen till nödigt underbefäl för arméen; och att, till afhjelpande af
örlogsflottans behof på befäl och underbefäl i krig, handelsflottans sjökaptener, styrmän
och machinister inom beväringsåldern skola i nämnda egenskap användas;
att vid legokarlens antagande noggrannare afseende fästas å deras förut ådagalagda
uppförande;
alt åt Konungens Befallningshafvande inrymmes en större frihet vid bestämmande
af tiden för bevärings-mönstringarnes förrättande;
att Kongl. Majt skall ega en vidsträcktare rätt med afseende å beväringsmanskapets
uppbådande och användande till verklig krigstjenstgöring;
att, i likhet med hvad för värfvade trupper redan förut är stadgadt, uppbådadt
och inmönstradt beväringsmanskap ej får användas till kompletterande vid krigets
utbrott af vakanta nummer uti indelta armén eller båtsmanshåll^;
alt det ej skall bero på rust- eller rotehallarnes godtfinnande att från indeldt
nummer skilja beväringskarl, som under krig blifvit i numret insatt; samt
all hälften af de böter och vitén, som finnas uti beväringsförfattningarne
stadgade, skall användas till bildande af en invalidkassa, till understöd för blesserade
beväringskarlar samt de i krig aflidnes enkor och barn.
De fördelar åter, som med Kominiténs förslag åsyftas, innefattas förnämligast
deruti:
att bevärings-inrättningen, utan rubbning af häfdvunna grunder och hittills bestående
förhållanden, kan, i öfverensstämmelse med nutidens fordringar utvecklas så ,
att den bereder mera ordning, sammanhang och styrka uti hela vårt försvarsväsende;
att,
med fästadt afseende å jordbrukets och näringarnes behof af arbetskrafter,
all
81
ali dea lindring i bördan af beväringspligten åstadkommes, som med syftemålöte
uppnående låter förena sig; ^
att, genom det föreslagna ordnandet af beväringsmanskapets vapenöfningar; vin^
nes icke allenast för bevärings-inrättningens vidare utbildning, Utöfver hvad sorn
beräknats åtgå till de med elit-corpsens inrättande förenade nya kostnader, en ytterligare
besparing 155,000 Riksdaler Riksmynt, utan äfven omkring 200,000 arbetsdagar
för jordbruket och näringarna;
att således den misshushållning med både folk och materiel undvikes, sorn
skulle uppkomma derigenom, att hela beväringsstyrkan i fredstid vapenöfvades, utan
någon egentlig beräkning af hvad i behofvets stund erfordras för aktiva hären eller
depoterna, och för försvarskrafternas underhåll uti ett långvarigare krig;
att beväringsmanskapet, utan inskränkning i den fria flyttningsrätten, är emellan
dess mönstringar och möten underkastad en för dess fullständjjga redovisning erforderlig
kontroll; och att krigsstyrelsen således när som helst bör kunna erhålla noggrann
kännedom, ej allenast om manskapets verkliga styrka, utan ock om dess vistelseort;
att en utväg beredes till afbjelpande af den för arméen i hög grad kännbara
bristen på underbefäl, så väl för beväringsmanskapets öfvande i fredstid, som för
dess ledande i striden och till fyllande af då uppkommande luckor;
att jemväl flottan under krig eger tillgång på icke allenast ökadt befäl och underbefäl,
utan och en sjövan bemanning;
att de allmänt öfverklagade olägenheterna af legningsrätten förekommas och
under freden i möjligaste mån alldeles borttagas;
alt i krig skadade beväringsskyldig jemte de aflidnas enkor och barn kunna
erhålla något understöd, utöfvar det ringa, som under nuvarande förhållanden skulle
kunna tillfalla dem; samt
att nu angifna fördelar vinnas genom användande af de medel, som er
hållas
ur bevärings-inrättningen sjelf, och utan att öka statsverkets utgifter för sådant
ändamål.
Kommitén, som nu till Eders Kongl. Majits nådiga bepröfvande öfveidemnar
detta sitt, underdåniga betänkande, med tillhörande författnings-förslag och öfriga bilagor,
skall måhända synas, vid dess uppgörande, hafva''utgått, mera från ekonomiska,
än från rent militära åsigter, och sålunda uraktlåtit att föreslå förändringar, hvilka,
djupare ingripande i hela beväringsinrättningens organism , kunnat bereda försvarsverket,
ensamt för sig betraktadt, större krafter och tillgångar; men, utom det att ett dylikt
omskapande icke legat inom Kommiténs befogenhet, har Kommitén, på sätt redan i
början af detta betänkande blifvit yttradt, ansett sig endast böra framlägga sådana
förslag, som, — utan att rubba grundvalarne för vår bevärings-inrättning, utan att
öka bördan af en hittills med förtroende och tillgifvenhet omfattad värnepligt, utan
att lägga några hårdare band på folkets personliga frihet, på näringsflitens fordringar
11
82
och omsorger, samt utan att verka störande på nationens öfvertygelse om utskrifningssättets
rättvisa och deraf beroende håg för beväringspligtens fullgörande, —
åt beväringsinrättningen öppna en väg och gifva en form, hvilken på en gång stärker
försvarsverket i sin helhet, genom att åstadkomma en innerligare samverkan emellan
dess hittills skiljda delar, och bereder beväringssystemets vidare fullkomnande i den
riktning, behof och tidsförhållanden framdeles kunna kräfva.’
Att uti en tid, då en långvarig fred utplånat bittra men lärorika minnen, då
nuringsomsorgerna vunnit en allt större utveckling och då slutligen betydliga uppoffringar
nyligen skett för vapenöfningarnes utsträckande, framlägga ett förslag, hvarigenom
alla de brister, som ur militärisk synpunkt kunna anses vidlåda vårt beväringssystem,
skulle fullständigt och på en gång kunna afhjelpas, lärer dessutom icke
vara möjligt utan att räkna på tillgångar, genom så väl kontanta anslag som personligt
tjenstetvång, för hvilkas erhållande ingen sannolikhet finnes, och som tvifvelsutan
vore allt för stora att med hopp om framgång kunna ifrågasättas.
De reservationer, som af en del bland Kommiténs ledamöter blifvit afgifna, bifogas
underdånigst.
Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärda
Stormäktigste Allernådigste Konung!
Eders Kongl Majits
tropligtigste, underdånigéte
tjenare och undersåter
K. SKÖLDEBRAND.
Axel Rappe. E G. Lilliehöök. I B. Kleman. B. de Maré. C. G. Indebetou..
Fredr. Wrangel. C. O. Brorström. And. Gudmundsson. Magnus Månsson.
Stockholm den 30 Maj 1859.
Adolf Wallenberg.
RÄTTELSE:
Pag. 64 rad. 26. Står: Skulle sjukdom &:c.
Bör vara: 5:0. Skulle sjukdom &:c.
Bilaga M 1.
Reservationer:
Då Kommiterade, i det underdåniga betänkande, som nu lramlägges inför Eders Kongl.
Majit, ansett betryggandet af Fäderneslandets ära och sjelfständighet kräfva, att beväringspligten
för vissa läll måtte utsträckas utöfver de 5 år, 1812 års beväringslag bestämmer,
nemligen dels för sjökaptener, styrmän och machinister, dels för sjöfolket i allmänhet, med
tjenstgöringsskyldighet endast under krigstid, för att då förse Eders Kongl. Maj:ts Flotta
med ett något när tillräckligt antal verkliga sjömän, och då ett annat lika maktpåliggande
fall synes kunna inträda, som äfven kräfver en dylik utsträckning för landtförsvaret, nemligen
för befolkningen i en provins, då densamma af fiendtliga härskaror anfalles och sköflas,
trodde jag mig böra för Kommiterade framställa ett förslag, som afsåg äfven detta fall;
men enär Kommiténs Ordförande, på de skäl underdånigst bilagda protokollsutdrag visar,
ansett sig böra vägra att låta förslaget komma till Kommiterades öfverläggning, vågar jag
på detta sätt, under lorm af reservation, underställa det Eders Kongl. Maj:ts nådiga bepröfva
nde.
Enligt min åsigt förefinnes en lucka uti det förslag till förbättrande och ordnande af
deri institution, som har för ändamål att, med stöd af och i förening med vår förträffligt
organiserade stående armée såsom stam, bereda medel till att betrygga fosterlandets värn,
om deruti saknas en bestämmelse, som jag här ofvan antydt. Jag anser nemligen af hög
vigt att legalisera det slags försvar, som i alla fall uti behofvets och farans stund torde
komma att sjelfvilligt framträda, enär det så mycket mer är och måste blifva ett uttryck
af den allmänna meningen, som det ligger hvarje individ närmast om bjertat, jag menar försvaret
af den egna härden.
Lika obestridlig som den sanningen framstår, att ett folks resning i massa är högsta
uttrycket af dess vilja och instinkt att försvara sig, lika obetingadt måste ock medgifvas att
en sådan ögonblickets oregelbundna kraftyttring, utan stöd af den ordning, som bör genomgå
hvarje organisation i Staten, icke allenast lätteligen kan lemnäs till pris åt sin egen ohejdade
fart, utan ock vid mötet med ordnade krafter i grund tillintetgöras, äfven om massan
är lifvad af den största enthusiasm.
Bilagor. 1
2
Af denna anledning, och med stöd ej mindre af främmande länders exempel, än ock
af de lärdomar vår egen historia, i synnerhet för tiden kort efter Carl XII:s död, gifver
om faran af att lemna våra vidsträckta kuststräckor blottade på allt försvar för äfven den
minsta ströfcorps, under det den egentliga hären verkar antingen uti en viss del af vårt
eget land eller också aflägsnare, 0111 kriget är (lyttadt på främmande botten, vågar jag, med
åberopande af den i 6:te punkten af Statsrådets och Departernents-chefens P. M. Kornmiterade
medgifna rätt att hemställa hvad de utöfver de frågor, som i föregående punkter
vidröras, kunna finna af nöden, underdånigst föreslå, att hufvudgrunderna för upprättandet
af en landtstorm måtte i beväringslagen intagas. Att ett sådant förslag tages i moget öfvervägande
torde vara så mycket nödvändigare, som när, under krig, landets befolkning
frivilligt erbjuder sig att deltaga i striden, fienden alltid hotar att ödelägga landet och bringar
ofta sitt hot i verkställighet, 0111 ej den fria befolkningen genast fredligen återvänder
till sina hem; hvaremot förhållandet blir helt olika, när ej frivillighet utan åtlydnad af lag
förmår befolkningen att dela stridens läror.
Af hvad jag redan anfört torde klarligen framstå, att min mening med detta förslag
icke är att nu framställa det sätt; hvarpå denna landtstorm bör organiseras eller i öfrigt
någonting om dess öfningar, beväring och utredning. Allt detta anser jag kunna och böra
uppskjutas, til! dess Eders Kongl. Maj:t finner ögonblicket vara inne att i detta hänseende
vidtaga några åtgärder. Min afsigt är endast att Statsmakterna på förhand skola hafva beslutat
den lagliga tillvaron af ett sådant försvar; och inskränker sig således det förslag,
jag nu har att i underdånighet afgifva, till följande bestämmelser:
I:o Att alla medborgare, med undantag blott af dem, som äro i krigstjenst eller bland
beväringen inskrifne elier äro nödvändige för den ecclesiaslika och civila förvaltningens oafbrutna
gång, skola, i öfrigt utan afseende på samhällsställning, såvida de ej äro till krigstjenst
oduglige, vara skyldige att från 25 till fyllda 40 år tillhöra landtstormen.
2:o Att landtstormsman, den der bär egna kläder och icke är berättigad till någon
aflöning eller beklädnadsersättning, icke skall hafva skyldighet att tjenstgöra vid andra tillfällen
än under pågående krig och ej, utan eget medgifvande, kunna kommenderas utom
den provins, inom hvilken han vid dess sammandragande är bosatt *).
3:o Att den närmare organisationen af landtstormen öfverlemnas åt Regeringen att på
ändamålscnligaste sätt och vid dertill lämpligaste tid verkställa.
Till befäl och underbefäl för landtstormen torde kunna användas dels pensionerade
men disponible officerare, dels personer, tillhörande landtstormen, valde af dem sjelfva och
dels eliter som uttjent sina elitkontrakt. I händelse ivoinmiterades förslag att bilda en elit
corps
ur beväringsmanskapet vinner framgång, då skulle den dubbla fördelen vara att påräkna
af ett något så när tillräckligt antal Underbefäl, såväl för den egentliga beväringen,
som ock för den nu föreslagna landtstormen, och derigenom en af de kännbaraste svång
-
*) Gränsen för Landtstormens tjenstgöring torde dock i vissa fall tåla någon utsträckning, med afseende
på serskilta orters lägen ocli Vigt, såsom i fråga om försvar af Götheborg, Carlskrona, Stockholm m. m.
3
heter för upprättande af denna sistnämnda nöjaktigt löst. Sorn det emedlertid är af största
vigt, för dea händelse en provins anfalles, att äfven mera ordnade krafter i möjligaste män
må vara att tillgå, torde, vid sådant tillfälle, den inom provinsen tilläfventyrs befintliga depot
af befäl och manskap böra med landtstormen förenas.
För att slutligen bemöta den anmärkning eller häfva den fruktan att upprättandet af
en landtstorm skulle i någon mån upphäfva eller förringa den rätt 1812 års Beväringslag
tillerkänner hvarje beväringsyngling, att genom legning af annan man befria sig från beväringspligten,
eller, som Kommiterade föreslagit, att genom erläggande af en viss penningesumma
till en så kallad beväringskassa nå samma mål, torde endast behöfva framhållas de
olika fordringarne af en beväringspligtig och en landtstormsman. Den förres tjensteålder
inskränker sig nemligen till tiden mellan 20 och 25 år, den sednare åter börjar först vid
fyllda 25 och fortfar till 40 år; den förre är skyldig att jemte och i förening med den
stående arméen uppträda mot Rikets fiender såväl öfverallt inom som äfven utom fäderneslandets
gränser, den sednare åter kan aldrig, utan eget begifvande, föras utom gränsen
af den provins lian tillhör, och uppträder endast för att nära nog direct försvara eget hem.
Jag är ock fullt öfvertygad, att ganska få af dem, som söka befrielse från beväringspligten,
äro till den grad likgiltige lör sitt fosterland och ovärdige att tillhöra ett ädelt och fritt
folk, att de skulle kunna overksamt åse huru egna hus och gårdar sköflades, under det
fränder och grannar, för att sådant förekomma, ofirade lif och blod.
Stockholm den 10 Maj 1859.
Axel Happe.
1 förestående reservation instämmer Carl Gust. Indebetou.
Transsumt af Protokollet, håltet hos den, för utarbetande af förslag till lämpligaste
sättet för bcväringsskyldighetens fullgörande, nedsatta Kommité
den 4 April 1859.
S. 1). __________________
Härefter togs under behandling den af Herr Öfversten Friherre Rappe den 30 nästlidne
Mars väckta och påföljande dag bordlagda motion att uti Kommiténs betänkande och förslag
lill Beväringslag måtte intagas jemväl grunderna för upprättandet af en landtstorm; dervid,
sedan Herr Friherre Rappe närmare utvecklat det af honom väckta förslaget jemte motiverne
derför, Herr Ordföranden, sorn på anförda skäl förklarade sig icke kunna biträda
förslaget, tillkännagaf det lian jemväl ansåg sig förhindrad att framställa proposition till bifall
derå, enär, om detsamma antoges tillhöra de ämnen, hvilkas utredande och ordnande
blifvit åt Kommitén uppdraget, det komrne att medföra sådana rubbningar i redan fattade
beslut, att de, enligt den af Kommitén antagna arbetsordning, numera endast genom enhällig
öfverenskommelse kunde åvägabringas, och, om det åter ansågs icke stå i samband dermed,
Kommitén saknade befogenhet att deröfver yttra sig förr, än sådant genom officiel
skrifvelse från Ilegeringen begärdes. — — — — — — — — — — — —
Stockholm sorn ofvan
In lidcm
Adolf Wallenberg.
Inom den af Kongl. Maj:t nådigst nedsatta Kommité, angående allmänna beväringsskyldighetens
ordnande, med dertill hörande frågor, hvari jag haft nåden att som ledamot
deltaga, har jag icke kunnat biträda pluralitetens meningar i ofvanstående Kongl. Maj:t i
underdånighet underställda förslag.
Tillåtelsen för beväringsskyldigc att få frigöra sig från siri beväringspligt mot en afgift
af 60 R:dr Hunt, till bildande af en Beväringsfond, kan jag icke gilla. Skyldigheten att försvara
Fäderneslandet åligger, efter min förmening, alla lika. Ingen bör kunna genom penningar
undandraga sig att densamma fullgöra, om och när hans biträde behöfves. Genom
en sådan tillåtelse skulle den nationalanda förlamas, sorn snarare bör hos landets uppvexande
söner lifvas, för att öka hågen att skjnda lill en älskad fosterjords skydd mot våldsbragder
och inkräklningsförsök.
Såsom en förbättring uti bevärings-inrättningen har jag dock icke tvekat uttala mig för
en och annan förändring, ehuru bekännande mig ej ega någon militärisk insigt. Det torde
kunna antagas vara allmänt erkändt att landets beväring med den nu öfliga tid för vapenöfningcn
icke kan motsvara sitt ändamål, så att en förändring, afseende en något fullständigare
krigarebildning, synes vara af behofvet påkallad. Om t. ex. hälften af första åldersklassen
10,000 årligen uttogcs, först ibland frivillige, och om antalet icke dermed fylles,
sedan efter öfverenskommelse eller lottning, för att vapenöfvas, torde resten eller andra
hälften kunna erlägga till beväringsfonden en afgift för de eljest förspillda marche- och öfningsdagar,
dock lika öfver hela riket; hvarförutan den oöfvade delen af beväringsmanskapet
under beväringsåren skulle i sin skyldighet qvarstå i reserven, för att, i händelse af
behof, först då öfvas och användas till försvaret.
Ibland det beväringsmanskap, som vid mönstring till exercis finnes anmäldt och uttagits
samt genom håg och fallenhet visat sig ega anlag för krigareyrket, skulle kunna som eliter
ett tillräckligt antal utses till användbart underbefäl och gifvas en vidsträcktare och större
öfning. Härtill skulle den bildade Beväringsfonden bidraga, öfverlemnad till något förvaltande
embetsverk och ställd till Kongl. Maj:ts nådiga disposition, men likväl underkastad
samma granskningsrätt som öfrige statsmedel. Denna fond skulle icke lå användas till annat
ändamål än för beväringsynglingarnes öfning samt till eliternas aflöning under exercis
och tjenstgöring, så i fred som under krig o. s. v.
Inom Komitén har jag ansett såväl min egen känsla som pligt fordra att framhålla den
af allmogen allmänneligen hysta förhoppningen, hvilken äfven blifvit uttalad i Bondeståndets
vid sistlidne Riksdag yttrade önskan och fattade beslut, nemligen att beväringsynglingarne
borde tillåtas på ett års möte afsluta sina vapenöfningar, i stället för under tvenne hvarandra
påföljande år. Derigenom besparades fördubblade marchedagar och spillda arbetskrafter,
som sålunda dragas Irån modernäringarne. Afven minskades svårigheterna för ynglingarne
att få tjenst under do år de äro underkastade vapenöfning. Kontrollen för beväringsmanskapet
blefvc derigenom också mindre kostsam, så för staten som för den enskildte, och
likväl förskaffades säkerligen landets försvar lika ölvade soldater, såvida undervisningen under
freden behörigen meddelades på en gång.
Med afseende på en för beväringsynglingarne nödvändig fri flyttning oell obehindradt val af
vistelseort synes väl någon kontroll deröfver i vissa delar oundviklig, men den af pluraliteten
inom Kommilén föreslagne synes mig betänklig. Att Krono-länsmännen inom sina distrikter
skulle tillkomma tillsynen öfver denna flyttning, medelst upprättande och förande af en så
kallad dagbok, samt utleinnande af beväringsbesked eller bevis vid flyttning eller fjenstombvten
från en socken till annat pastorat, härad eller län; att dessa och å dertill kostnadsfritt
tryckta blanketter utfärdade bevis, efter skedd påteckning, skulle af beväringsynglingen
lösas med 50 öre Runt — detta är i min tanka en ny. för landets beväring alldeles
främmande föreskrift, hvilken, i stället att blifva en lättad kontroll, måste leda till en
svår, tung och invecklad brefvexling, tidsspillande för beväringsynglingarne, husbönder och
målsmän, flerfaldigt öfverstigande stipulerade penningebeloppet, synnerligast lör dem, som
äro boende utom den socken, der Länsmannen i orten har sin bostad. Flertalet af ynglingarne
hafva ofta 2, 5 till och med 5 ä 6 mils väg. Det skulle föranleda till allmänt
missnöje öfver en allt hitintills okänd pålaga. Då man säkert känner att alla 5 åldersklasserne
af beväringen uppgå till approberad styrka af minst 84,000 man, deraf sannolikt måste
antagas att ungefär hälften eller åtminstone tredjedelen 28,000 man söka förbättra sin
utkomst genom ombyte af vistelseort eller tjenster, så, utom den större osynliga förlusten
i förlorade dagsverken, komme, hvad det vill synas, att årligen utgå af ynglingarnes sparda
arbetsförtjenst den ej obetydliga summan 14,000 R:dr Runt, eller nära hvad mönstringsverket
i hela Riket årligen kostar.
Denna utgift, hvilken fått namn af lösen, men sorn synes icke kunna tillämpas enligt
expeditions-taxan, utan snarare ega bevillningsnatur, drabbar hufvudsakligen den fattige ynglingen,
som icke är i tillfälle på annat sätt, än som arbetare eller tjenare, att söka sin
bergning. Det vore dessutom att i stället för belöning påbörda beväringsynglingen, som
måste räknas bland landets försvarare, en olämplig hittills okänd uppodl ing. Om kontrollen
öfver beväringsmanskapet, på sätt hitintills skett, föres af Pastors-embetena, hvilka ändå måste
tillkomma att utgifva för hvarje beväringsyngling ålders-, kristendoms- och frejdebetyg
och med detsamma i få penndrag vid flyttningsförändringar införa de nödige anteckningar,
som Kornmitén föreslagit, synes detta vara tillräckligt; ty när Herrar Pastorer kostnadsfritt
få ofvanberörda tryckta blanketter sig tillhandahållna, så kan man med trygghet veta kon
-
6
trollen af deni öfvertagen och sorgfälligt utförd. Den blefve dessutom vida mindre mödosam
och invecklad, om beväringsmanskapets vapenöfningar under fredstid fä utgöras på elt
erida år, äfvensom för slaten billigare.
Den af Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet till Kommiténs
bepröfvande allåtne promemoria ifrågaställer gagneligbeten af införande utaf exercis
sochncvis, och huru med vården af dertill begagnade gevär bör förfaras; hvilken framställning
jag ansett mig böra biträda, såsom för ej mindre den mera öfvade soldaten, än det
unga beväringsmanskapet af största nytta, under vilkor likväl att den sker districtvis, och
att föräldrar och husbönder eller målsmän dertill lemna sitt bifall. Den skulle då i väsendtlig
mån tillika utgöra en väsendtlig förberedelseskola för den lund/storm (om hvars ordnande
en värd ledamot inom Kommitén väckt ett betraktansvärdt förslag), hvilken alltid
vore färdig att afvärja i ögonblicket den hotande farm, samt att skynda till försvar för
Konung, fosterland och medborgare.
I betraktande af de fördelar, som vårt lands natur erbjuder för kustförsvaret, borde
en väl ordnad och anförd landtstorm kunna blifva af mita. Serskildt kan jag icke underlåta
att i detta afseende ibland andra orter tänka på Blekinges och Hallands kustland, det
sednare omkring 18 mil långt, utan någon soldat, med endast derstädes förlagda tvenne
kompanier rote-båtsmän, som tillbringa sin mesta tid på Kronans varf i Carlskrona och i
sjötjenst. Så synes mig omsorg böra egnas åt nationalförsvaret samt befäl för beväringsbataljoner
bibehållas, för att icke vara i saknad af instruktörer och anförare.
Det bär anförda är det lmfvudsakligaste hvari jag varit af skiljaktiga tankar med pluraliteten.
Jag har ansett min underdåniga pligt påkalla att anmäla det till nådigt skärskådande,
i läll det förtjenar afseende, eller skulle anses böra fullständigare utvecklas af dem,
sorn ega större kännedom och kunskaper att ändamålsenligt ordna landels försvar. Om
mina grundsatser förändras eller alldeles förkastas i de delar de varit skiljaktiga med pluralitetens
åsigter, men bättre i deras ställe göra sig gällande, skall det icke förtryta mig,
men utgöra min innerligaste tillfredsställelse, i det glada hoppel att fosterlandet allt mera
skall stiga i borgerlig lycka, ära och sjelfständighet.
Stockholm den 10 Maj 1859.
And. Gudmundsson.
Endast uti tvenne frågor skiljaktig från de åsigter, sorn inom Kommitén gjort sig gällande,
vid uppgörandet af dess förslag till bevärings-inrättningens ordnande, måste jag uti
dessa frågor uttala min serskilda mening.
De, enligt min åsigt, välgrundade skäl, som föranledde det Riksstånd, af hvilket jag vid
sistförflutue Riksmöte var medlem, att uti en särskild underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit,
anhålla 0111 beväringsmanskapets vapenöfningars anställande utan afbrott under ett år, äro
för mig ännu fullt giltiga. Likasom jag inom Kommitén uttalat min önskan att Kommitén
måtte, på nämnda skäl, i underdånighet hemställa om ett sådant ordnande af vapenöfningarne,
får jag, då detta förslag af pluraliteten blifvit lemnadt utan afseende, nu deremot
reservera mig.
Vidkommande härefter den andra frågan, uti hvilken jag icke kunnat förena mig med
pluraliteten, så har det icke synts mig billigt eller rättsenligt att man velat tvinga de beväringsskyldige
att, för hvarje gång de behöfva beväringsbesked, hvarförutan de icke erhålla
prestbetyg, i så kallad lösen utgifva ett belopp af 50 öre R:mt. Lika med Kommiténs pluralitet
inser jag mer än väl behofvet af ökade kontroller å de beväringsskyldige och har derföre ej
heller haft något att invända mot de jemförelsevis ringa band man i sådant hänseende velat
pålägga dem; men att derjemte för dem stadga en serskild afgift, hvilken för den obemedlade
ofta kan synas ganska tung, synes mig hvarken lämpligt eller rättvist Enligt mitt
förmenande borde det ökade besvär, som genom de nya kontroll-föreskrifterna skulle för
åtskillige tjenstemän uppkomma, godtgöras deni af Staten, men icke genom att pålägga de
beväringsskyldige någon afgift, hvilken möjligen kan komma att väcka missnöje med sjelfva
beväringspligten. Jemte anmälan af min reservation emot Kommiténs beslut i denna fråga,
får jag derföre i underdånighet tillstyrka att, om någon ersättning för utfärdande af beväringsbesked
anses böra ega rum, den skall, i form af lämpligt arfvode, tili vederbörande
tjenstemän af Staten utbetalas.
Stockholm den 10 Maj 1850.
Magnus Månsson.
Bilaga M 2.
Beräkningar öfver tillgångar och kostnader
för
Beväringsmanskapets vapenöfning»!* ni. ni. i enlighet mod do af Kommilén i
sådant afseende framställda förslag.
För att kunna uppgöra någon tillförlitlig beräkning öfver de kostnader, hvilka beväringsmanskapets
vapenölningar hädanefter må kunna föranleda, har det varit nödvändigt att genomgå
de redogörelser för samma kostnader under föregående år, hvilka finnas att tillgå
dels uti Kongl. Kammar-rättens Militia?-räkenskaps-kontor, dels ock för scdnaste tiden uti
Kongl. Krigs-kollegium.
Kommiterade hafva härvid funnit, att beväringens möteskostnader år från år blifvit
förökade, en följd såväl af ett årligen ökadt antal beväringsvnglingar, sorn ock af penningevärdets
förändringar och derigenom förhöjda pris på lefnadsförnödenheter.
Till följe af detta förhållande, har det icke befunnits ändamålsenligt att, på sätt vanligen
plägar ske, söka medeltalet af föregående tio års kostnader, enär det resultat, som sålunda
skolat vinnas, icke kunnat komma att utvisa kostnaderna för den närvarande tiden,
och ännu mindre gifva någon säker ledning för bedömandet af kommande års kostnader.
Det har synts Kommiterade, att man borde komma sanningen närmast, om beräkningarna
grundades på några af de nästföregående åren, under hvilka förhållanderna varit mera
öfverensstämmande med den närvarande tiden, än under längre tillbaka förflutna år.
Visserligen bör det icke lemnäs oanmärkt, att varuprisen under de sisla åren, för
hvilka redogörelser varit att tillgå, i allmänhet stått högre, än hvad förut egt rum, och det
är en känd sak, att dessa pris sedermera nedgått. Då likväl det hastiga prisläll å åtskilliga
lefnadsförnödenheter, hvilket under sednast förflutna året inträffade, egde sin grund
hufvudsakligen uti de utomordentliga omständigheter, hvilka såväl inom som utom vårt land
förorsakade en rubbning inom handelsverlden, och då verkningarna af dylika skakningar
gemenligen icke pläga hafva någon lång varaktighet, så skulle det vara mindre välbetänkt
att
0
att låta en sällan tillfällighet utöfva något synnerligt inflytande på de beräkningar, hvilka
Kommitén ansett sig böra, till någon ledning för framtiden, uppgöra.
Derjemte förekommer, att åtskilliga af de utgifter, hvilka med beväringens vapenöfningar
äro förenade, komma att undergå någon förhöjning till följd af föreskrifterna uti Kongl.
Maj:ts den 14 September sistlidet år utfärdade förnyade nådiga Reglemente angående besörjandet
af indelta arméens och allmänna beväringsmanskapets underhåll och sjukvård under
marcher, möten och mönstringar i fredstid.
Sådana förhöjda kostnader blifva:
Värdet af dagportion under marche, som hittills utgått med ett bestämdt belopp af 12
skillingar banko, men hädanefter kommer att bestämmas efter hvarje läns markegångspris,
med 50 procents förhöjning derutöfver;
manskapets portions- eller tobaksskilling, hvilken hittills utgjort 1 skilling 6 r:st. banko,
men numera skall godtgöras med C öre riksmynt för beväringsmanskapet i allmänhet, och
med förhöjning derutöfver för korporaler;
dagportionen under möte, som enligt den nya provianterings-staten synes komma att
uppgå till något högre värde, än hvad den utgjort enligt hittills gällande 1808 års fältstat;
befälets aflöning under den tid, då beväringsmanskapets exercis icke inträffar samtidigt
med gamla stammens regementsmöte, hvilken aflöning kommer att utgå såsom dagtraktamente
efter gällande rese-reglemente.
Härtill kommer ytterligare:
Förhöjd skjutslega under resor till mönstring, samt förhöjdt dagtraktamente till följd af
lörändradt rese-reglemente, såväl vid mönstring som under resor till och ifrån mönstringsställena.
En del af dessa förhöjda kostnader är af beskaffenhet att icke för närvarande kunna
med full tillförlitlighet beräknas, såsom beroende dels på blifvande markegångs-taxor, dels
ock på gällande varupris, hvarförutan de förökade mönstrings-kostnaderna äro beroende
till större delen på väglängder, hvilka icke heller kunna på förhand med någon noggrannhet
bestämmas.
Deremot kan det beräknas, att manskapets portions- eller tobaksskilling, under antagande
att beväringsmanskapets antal hädanefter icke blifver mindre än hittills, skulle komma
att utgå med en förhöjning af något mer än 5000 Riksdaler Riksmynt för hvarje åldersklass
som exerceras, då mötestiden blir 15 dagar, och dertill läggas minst 2:ne marchedagar,
en fram och en åter.
Likaledes kan befälets aflöning beräknas enligt de bestämmelser, som derom äro gifna
i förut åberopade Kongl. Maj:ts nådiga reglemente af den 14 September 1858. Jemlikt
deri gifna föreskrifter, jemförda med General-ordres, utfärdade af Chefen för Landtförsvarsdepartementet
den 31 Mars 1858, rörande det årets beväringsmönstringar och möten kommer
befälets dagtraktamente att uppgå till ungefärligen 250 Riksdaler Riksmynt för hvarje
Etthundrade man, hvilket för en åldersklass af beväringen, utgörande, såsom hittills, något
mer än 20,000 man, skulle uppgå till minst 50,000 Riksdaler Riksmynt. Härvid bör dock
Bilar/or. 2
11)
iakttagas, att en sådan aflöning endast kan beräknas för en af de åldersklasser, sorn exerceras,
enär den andra klassen, under vanliga förhållanden, bör kunna exerceras under Regementsmötena,
då ingen serskild aflöning för befälet ifrågakomrner.
På grund af hvad sålunda förekommit, vill det synas, att om än prisen på en del
proviant-artiklar skulle under kommande år fortfarande stå lägre, än under de sednast förllutna
år, för hvilka redogörelser öfver beväringsmanskapets vapenöfningskostnader varit för
Kommitén tillgängliga, och ont än dessa kostnader härigenom skulle något förminskas; så
lärer ändock denna förminskning i utgifter komma att motvägas af de förhöjda kostnader,
hvilka i det föregående blifvit antydda, äfven om en del af dessa äro af beskaffenhet att
icke för närvarande kunna med full tillförlitlighet till siffran uppgifvas.
Det torde derföre med hög grad af sannolikhet kunna antagas, att kostnaderna för beväringens
vapenöfningar hädanefter icke komma att understiga det belopp, hvartill desamma
i medeltal uppgått under de sednaste åren, och det har synts Kommiterade lämpligast att
stödja beräkningarna på de redogörelser, hvilka för åren 1855, 1856 och 1857 funnits
att tillgå.
Under dessa år hafva kostnaderna för beväringsmanskapets vapenöfningar, inberäknadt
sjöbeväringens exercis i Blekinge och Wester-Norrland, men med uteslutande af kostnaderna
för Gottlands beväring och för Lif-beväringens befälsmöten, utgjort följande belopp:
År Mönstrings- Marche- Mötes-kostnad. Summa B:co R:dr.
1855 . . . 12,998: 25. 11. 49,210: 43. 6. 94,889: 15. 8. 157,098: 37. 1.
1856 . . . 14,188: 14. 6. 49,652: 30. 11. 110,847: 6. 6. 174,688: 3. 11.
1857... 14,679: 32. 8. 46,992: 39. 2.  113,630: 7.11. 175,302: 31. 9.
tillhopa 41,866: 25. 1. 145,856: 17. 7. 319,366: 30. 1. 507,089: 24. 9.
eller’ i medeltal för hvarje år:
13,955: 24. 4. 48,618: 37. 10. 106,455: 26. 1. 169,029: 40. 3.
hvilka summor, förvandlade i Riksmynt, utgöra:
20,933: 26. 72,928: 19. 159,683: 31. 253,544: 76.
Vid jemförelse med de år, som närmast föregått de ofvannämnda, befmnes det, att kostnaden
för beväringens vapenöfning under året 1854 uppgått till ett belopp, som i det närmaste
öfverensstämmer med 1855 års kostnader; att samma kostnader år 1853 varit ungefär
20,000 Riksdaler Banko lägre, samt år 1852 utgjort en ännu något mindre summa,
understigande den för år 1853 med vid pass 10,000 Riksdaler, hvarvid dock bör anmärkas,
att' Hallands beväring år 1852 icke haft något öfningsmöte, hvilken omständighet hufvudsakligen
föranledt minskningen i det årets totalsumma.
Då Kommiterade på förut anförda skäl ansett, att beräkningarna öfver kostnaden för
beväringens vapenöfningar böra stödjas på de sednast förflutna åren, och då medeltalet för
åren 1855, 1856 och 1857. som här förut blifvit beräknadt, lägges till grund derför, samt
derjemte iakttages, att, i enlighet med sednaste Ständers beslut, tvenne åldersklasser af beväringen
ifrån 1859 års ingång skola årligen vapenöfvas, och att tiden för vapenöfningarna
II
skall utsträckas till 15 dagar, i stället för 12 dagar, såsom hittills varit föreskrifvet; så
kommer beräkningen öfver kostnaderna för beväringens vapenöfning under kommande år
att erhålla följande uppställning:
l:o M rinsi rings-kostnaden, som under sednast förflutna åren i medeltal utgjort 20,933
Riksdaler 26 öre Riksmynt, torde, under antagande att tvenne åldersklasser på en och
samma dag hinna afmönstras, icke böra upptagas till högre belopp än tillförene, och utföres
således med R:mt 20,933: 26.
Härtill kommer förhöjd skjutslega samt förhöjdt dagtraktamente för de
vid mönstring tjenstförrättande personer; men då tillförlitliga grunder saknas
för bestämmandet af dessa förhöjningar, som utomdess torde blifva af mindre
betydenhet, utföras de icke här till något bestämdt värde.
2:o Marche-liostnaden har i medeltal under sednast förflutna åren utgjort
72,928 Riksdaler 19 öre Riksmynt; men då tvenne åldersklasser af Reväringen
hädanefter skola vapenöfvas och då antalet af hvarje åldersklass icke
kan antagas blifva förminskadt, måste marche-kostnaden utföras till dubbelt
så stort belopp, som den under föregående åren utgjort, eller med . . . 145,856: 38,
En förhöjning i denna kostnad kommer att ega rum af den orsak, att
dagportionen under marche hädanefter utgår med 50 procent utöfver markegångspriset,
hvartill vidare kommer tillökning af manskapets tobaksskilling;
men då förstnämnda förhöjning är beroende på blifvande markegångstaxor,
och således icke nu med visshet kan beräknas, samt då båda förhöjningarna
utomdess möjligen torde blifva godtgjorda genom lägre pris å proviant-artiklar,
än hvad under nästföregående år egt rum, så utföras icke dessa förhöjningar
till något bestämdt värde.
3:o Mötes-koslnaden har under sednaste åren i medeltal utgjort för 12
dagars möte Riksdaler 159,683: 31 öre Riksmynt, hvilken summa, till följd
deraf, att tvenne åldersklasser af beväringen skola exerceras, måste fördubblas,
och utföres således med  319,366: 62.
Genom mötets utsträckning tili 15 dagar, i stället för 12, ökas möteskostnaden
med 25 procent, till följd hvaraf här ytterligare måste tilläggas 79,841: 65.
Härtill kommer vidare, dels förhöjning af manskapets tobaksskilling, dels
ock den förhöjning af dagportionen, som till följd af nya provianterings-staten
torde komma att ega rum; men då sistnämnda förhöjning icke förr kan med
någon tillförlitlighet beräknas, än den nya provianterings-staten blifvit tillämpad,
och densamma utomdess, likasom den förstnämnda förhöjningen, möjligen
torde komma att motvägas, genom lägre pris å proviant-artiklarna, i jemförelse
med de föregående åren, så utföras icke dessa förhöjningar i möteskostnaden
till något värde.
Transport 565,997: 91.
12
Transport 503,997: 91
4:o Befälets aflöning blir en ny kostnad, beroende derpå, att tvenne
åldersklasser af beväringen årligen skola vapenöfvas; och då icke mer än en
af dessa klasser kan exerceras onder regementsmötena, måste aflöning för
befälet beräknas under den andra klassens exercis. Enligt hvad förut blifvit
nämndt, kommer denna aflöning att uppgå till 250 R:dr för hvarje Etthundrade
man, och då antalet af bevärings-ynglingar inom hvarje åldersklass icke
kan komma att understiga 20,000, skulle hela kostnaden uppgå till ett belopp
af 50,000 Riksdaler. Likväl kan en förminskning af denna summa uppkomma
derigenom, att antalet af beväringsmanskap på hvarje mötesplats icke
uppgår till jemna 100:detal, af hvilken orsak kompanierna vanligen komma
att innehålla något mera än 100 man. Om den på sådant sätt uppkommande
minskning af erforderligt befäl antages till 10 procent, hvilket lärer närmast
öfverensstämma med vanliga förhållandet, så bör jtytdel af kostnaden afräknas,
och således endast återstoden utföras med  45,000: —
Sammanlagda underhållskostnaden för beväringsmanskapet under dess
vapenöfningar, marcher och mönstringar, skulle alltså utgöra Runt R:dr 010,997: 91.
årligen, under iakttagande af de förändringar, som uppkomma i följd af sednaste Ständers
härom fattade beslut. Sannolikt komma dock dessa kostnader att något öfverstiga den uppgifna
summan.
Emellertid hafva Kommiterade, af skäl som i betänkandet förut finnas uppgifna, antagit,
att endast en del af beväringsmanskapet skulle komma att undergå vapenöfning i fredstid,
hvarigenom en besparing i kostnader kunde vinnas, och sålunda tillgång beredas för
upprättandet af en elit-corps bland beväringen, utur hvilken corps ett underbefäl kunde erhåilas,
som vid inträffande krig, då arméens reserv, eiler den del af beväringen, hvilken icke
blifvit införlifvad med gamla stammen, måste till Rikets försvar uppbådas, blir af behofvet
högeligen påkalladt.
Om, enligt hvad betänkandet i det föregående innehåller, endast 10,000 man beväring
utaf hvardera af de tvenne första åldersklasserna årligen till vapenöfning inkallas, och om
den härigenom vunna besparing användes för en sådan Elit-corps, som här ofvan blifvit
nämnd, och som förut i betänkandet omförmäles, så återstår att utreda, dels huru stor
kostnaden skulle blifva för ifrågavarande 10,000 mans vapenöfning, dels ock i hvad mån
den härigenom uppkomna besparing må blifva för det afsedda ändamålet tillräcklig.
För utredandet af den första frågan är det nödvändigt att i främsta rummet tillse huru
stort antal bevärings-ynglingar under föregående år blifvit i medeltal vapenöfvadt, och detta
medeltal bör, i likhet med hvad som skett vid beräknandet af kostnaderna, sökas genom
jemförelse af de sednast förflutna åren.
Fullständiga upplysningar härom erhållas af de »Förslag öfver Arméen och Flottan tilldeladt
Beväringsmanskap», hvilka Kommitén från Kongl. Landtförsvars-departementet fått sig
13
meddelade. Af dessa förslag inhemtas, att exercerad beväring under åren 1855, 1856 och
1857 utgjort följande antal:
Är
För Arméen.
För Flottan.
Tillsammans.
1855
16,243.
3,897. ,
20,140.
1856
16,721.
3,995.
20,716.
1857
16,692.
3,867.
20,559.
sammanräknad!
49,656.
11,759.
61,415.
för hvarje år:
16,552.
3,920.
20,472.
Om derefter tages i betraktande de summor, som utvisa medeltalet af kostnaderna för
beväringens vapenöfning under de nämnda trenne åren, så lärer det vara klart, hvad först
mönstringskostnaden beträffar, att antalet af exerceradt manskap icke derpå kan utöfva något
inflytande, enär i alla händelser hela antalet af hvarje åldersklass måste undergå mönstring.
Deremot blifva marchekostnaderna beroende på det antal, som skall aftåga till mötesplatsen,
och möteskostnaden bestämmes så väl af antalet, som af mötets längd.
På dessa grunder, oell med ledning af förenämnda medeltal af kostnader för de sista
åren, kan följande beräkning göras öfver blifvande kostnader för vapenöfning af 10,000 man
utaf hvardera af de tvenne första beväringsklasserna årligen:
l:o Mönstring s-kostnaden blifver, enligt hvad ofvan är nämndt, oförändrad, ehvad
större eller mindre antal kommer att exerceras, och utföres derföre till enahanda belopp,
som förut, eller med Runt 20,933: 26.
men som Kommitén ansett, att Mönsterherren, i likhet med öfriga vid
mönstring tjenstförrättande personer, bör åtnjuta resekostnads-ersättning, så
uppföres i sådant ändamål förslagsvis ett särskildt belopp af  5,000: —
hvilken summa torde blifva tillräcklig, på den grund, att bland mönstringskostnader
hittills ingått dylik resekostnads-ersättning till hvarje tillförordnad
mönstrings förrättare.
2:o Marche-kostnaden har i medeltal utgjort 72,928 Riksdaler 19 öre
Riksmynt för 20,472 man, som till mötesplatserna aftågat, och om hädanefter
10,000 man af hvardera utaf de tvenne forsta beväringsklasserna skola
exerceras, blir hela antalet årligen 20,000 man, för hvilka marchekostnaden
således kommer att utgöra  71,246: 77.
3:o Mö tes-kostnaden, som hittills utgjort Riksdaler 159,683: 31 öre
Riksmynt, för 20,472 man under 12 dagars möte, skulle följaktligen för
20.000 man under lika lang tid utgöra R:dr 156,001: 67 öre Riksmynt, men
genom mötets utsträckning till 15 dagar ökas denna summa med 25 procent,
eller med Riksdaler 39,000: 42 öre Riksmynt, hvarigenom hela kostnaden för
20.000 man under 15 dagar kommer att uppgå till  195,002: 9-
Transport 292,182: 12.
14
Transport 292,182: 12.
4:0 Befälets aflöning under det bevliringsmÖte, som icke inträffar samtidigt
med regementsmötet, uppgår, enligt livad förut blifvit nämndt, till 250
Riksdaler för hvarje 100:de man, eller för 10,000 man till 25,000 Riksdaler;
men om härifrån, på förr uppgifna skäl, afräknas 10 procent eller 2,500
Riksdaler, återstår att utföras  22,500:
Härtill kommer ytterligare den kostnad, hvilken Kommitén ansett oundviklig
för
5:o Manskapets redovisning, bestående af dels arfvoden till Mönstringskommissarierna,
hvilka blifvit beräknade till Riksdaler 14,800 Riksmynt, dels
papper och tryckningskostnad, som anses uppgå till högst 4,000 Riksdaler
årligen, hvarföre dessa båda belopp här utföras med sammanräknade . . • 18,800: —
Hela underhållskostnaden för 10,000 man beväring utaf hvardera af de
tvenne första åldersklasserna under deras vapenöfning, jemte mönstring och
och redovisning af bela beväringsstvrkan, kommer alltså att uppgå till en
årlig summa af Ruut ll:dr 333,482: 12.
Vid jemförelse med den summa, hvartill beväringens vapenöfning skulle
uppgå, i händelse allt approberadt manskap af de tvenne första åldersklasserna
exercerades, och hvilken summa, enligt hvad af det föregående synes,
skulle utgöra  610,997; 91.
visar det sig, då det belopp derifrån afräknas, som erfordras till exercerande
af 10,000 man utaf hvardera af ifrågavarande tvenne klasser, samt till mönstring
och redovisning af hela beväringsstyrkan, utgörande  333,482: 12.
att en skilnad i utgift uppkommer af  277,515: 79.
hvilken skilnad utvisar den besparing, som vinnes genom inskränkning af vapenöfningen
till endast 10,000 man af hvardera åldersklassen.
Emellertid är denna besparing icke den enda, som erhålles genom en sådan
inskränkning af vapenöfningen. En annan minskning i utgifter af icke
ringa betydenhet uppkommer nemligen derigenom, att de för beväringsmanskapet
afsedda beklädnads- och öfriga under vapenöfningen erforderliga persedlar
begagnas af endast 20,000 man årligen, i stället för att samma persedlar
skulle användas af 40,944 man, som utgör medeltalet af tvenne åldersklasser,
i händelse hela antalet af dessa tvenne klasser årligen exercerades.
Det är klart att slitningen i sednare fallet skulle blifva minst dubbelt så stor,
som i det förra.
Kommiterade hafva sökt förskaffa sig upplysningar, såväl rörande värdet
af beväringsmanskapets beklädnads-, gevärs-, utrednings-, m. fl. persedlar,
som ock huru slitningstiden för dessa effekter, samt deras underhållskostnad
Transport 277,515: 79.
15
Transport 277,515: 79.
lionie beräknas, och hafva äfven från Kongl, lvrigs-kollegii Intendents- och
Artilleri-afdelningar erhållit uppgifter, som i dessa afseenden tjena till mycken
ledning. Då likväl vid dessa uppgifter fogas anmärkningar, som antyda, dels
att »brukningstiden för en del persedlar icke med full visshet är känd», dels
ock att »ett permanent förhållande, såväl i sjelfva underhållssättet, som i be»skaffenheten
och värdet af gevärspersedlarne icke hittills varit af omständigheterna
medgifvet», och då derjemte erinras, att »persedlarnes värde är beboende
på gällande priser den tid, då de anskaffas», så lärer det, i följd af
dessa omständigheter, svårligen kunna med full tillförlitlighet beräknas, luiru
högt den besparade slitningen och underhållskostnaden af beväringsmanskapets
beklädnad och öfriga persedlar rätteligen bör i penningevärde upptagas.
Den enda bestämda besparing, som med någon visshet kan beräknas,
utgöres af den ersättning för begagnandet af egna småpersedlar, hvilka beväringsmanskapet
under hvarje möte eger att uppbära, till belopp af 1 Riksdaler
50 öre Riksmynt per man. Då denna ersättning skulle utgifvas till
40,944 man i medeltal årligen, ifall hela antalet af tvenne åldersklasser exercerades,
men utgår blott till 20,000 man, om vapenöfningen inskränkes till
delta antal, så besparas endast härigenom en kontant utgift af 1 Riksdaler
50 öre till 20,944 man, eller ett belopp af
31,416: —
hvilken summa således med full tillförlitlighet kan såsom besparing upptagas.
Dessa 31,416 Riksdaler kunna äfvensåväl som den förut beräknade besparing
af mötes- och marche-kostnader m. m., uppgående till Riksdaler
277,515: 79 öre Riksmynt, användas för en elit-corps bland beväringen, och
för detta ändamål vinnes sålunda en sammanräknad besparing af ... . 308,931: 79.
genom förr omförmälda inskränkning af beväringens vapenöfning.
Annu en annan tillgång hafva Kommiterade ansett kunna beredas för
samma ändamål. Ivommitén har nemligen, på skäl som förut i dess underdåniga
betänkande blifvit uppgifna, föreslagit, att befrielse från beväringspligt
i fredstid skulle kunna erhållas mot erläggande af en bestämd afgift i penningar,
hvilka afgilter borde samlas till en kassa och användas för beväringsmanskapets
utbildning i vapenyrket.
Reloppet af den afgift, som för befrielse från beväringspligten sålunda
skulle komma att erläggas, hafva Kommiterade förslagsvis antagit till 60 Riksdaler
Riksmynt per man, och antalet af bevärings-ynglingar, som kunde tillåtas
af en sådan befrielse komma i åtnjutande, har Kommitén ansett böra
inskränkas till högst 3,000 årligen; men som det, med ledning af hittills varande
förhållanden, i afseende på begagnandet af legningsrätten, icke torde
Transport 308,931: 79.
16
Transport 308,931: 79.
kunna antagas, att ett större antal än 2,500 man årligen komme att söka
den medgifna befrielsen mot erläggande al derför bestämd afgift, hafva Kommiterade
ansett sistnämnda antal, eller 2,500 årligen, böra läggas till grund
för beräkningarna i detta fall.
Af sådan orsak må det antagas, att afgilter för befrielse från beväringspligten,
i fall de årligen erläggas af i medeltal 2,500 bevärings-ynglingar med
60 Riksdaler Riksmynt för hvardera, komma att utgöra . . -  150,000: —
Om denna summa tillägges förenämnda besparingar, uppgående till Riksdaler
308,931: 79 öre Riksmynt, uppkommer ett sammanräknadt belopp af 458,931: 79.
hvilket för bevärings-institutionens vidare utveckling kan vara att använda.
Utom de beräknade besparingar, som uppkomma genom inskränkning af beväringens
vapenöfning, vinnes äfven derigenom en annan för landet vigtig fördel, bestående deruti, alt
en mängd arbetsdagar komma jordbruket och andra näringsgrenar till godo, hvilka skulle
borttagas derifrån, i händelse hela beväringssiyrkan ur tvenne åldersklasser exercerades.
Kommitén bär likväl endast velat antyda detta förhållande, utan att uppställa någon beräkning,
hvarigenom denna vinst af arbetsdagar till något visst penningevärde uppskattas.
Sedan Kommiteradc nu sökt utreda, huru de tillgångar beräknas, hvilka för upprättandet
af en elit-corps bland beväringen äro att använda, återstår det att tillse, huruvida och i
hvad mån dessa tillgångar kunna anses vara för sitt ändamål tillräckliga.
För att komma till någon visshet i detta hänseende, och då antalet af förenämnda elitcorps
icke ens approximativt kan beräknas, förr än man har sig bekant, hvad kostnaden för
hvarje man af en dylik corps skulle utgöra, så blir det nödvändigt att först beräkna denna
kostnad. Och då densamma i åtskilliga fall bör vara jemförlig med kostnaden för den öfriga
beväringen, torde det böra tillses, till hvad belopp denna utgår, beräknad för hvarje
man öfver hufvud.
Af föregående beräkning öfver kostnaden för vapenöfning af 20.000 man årligen visar
det sig, att möteskostnaden för detta antal uppgår till Riksdaler 195,002: 9 öre, samt marchekostnaden
till Riksdaler 71,240: 77 öre, hvilket för hvarje man gör Riksdaler 9: 75 öre under
mötet, och Riksdaler 3: 56 öre under marchen till och från mötesplatsen. Hvad mönstringskostnaden
beträffar, så lärer den för elit-corpsen icke behöfva serskildt beräknas, enär mönstring
af denna corps alltid bör kunna ske i förening med annan mönstring.
På dessa grunder kan kostnadsberäkningen för bevärings-eliterne uppgöras på följande
sätt:
Mönstrings-kostnaden ingår bland kostnaden för den öfriga beväringens mönstring, och
upptages derföre icke serskildt.
March e-kost n a dm till och ifrån mötesplatsen har lör beväringen hittills uppgått till 3
Riksdaler 56 öre per man, men torde hädanefter komma att utgöra ett något högre belopp,
lill följd af förhöjdt värde å dagportion under marche, samt förhöjning af manskapets tobaks
skilling
-
17
skilling. Oell då det utomdess kan inträffa, att en del eliter blifva bosatte utom beväringsdistriktet
och sålunda få längre väg att färdas än beväringsmanskapet i allmänhet, samt
det icke kan vara med billighet förenligt, att elit-corpsen, i afseende på godtgörelse för
marchen, vore sämre lottad än den öfriga beväringen, hafva Konuniterade ansett sig icke
böra beräkna marche-kostnaden per man till lägre belopp än . . . R:mt K:dr 5: —
Mötcs-kostnaden torde kunna upptagas i likhet med samma kostnad för den
öfriga beväringen, eller per man till , . . . 9: 75.
Om än någon förhöjning, i följd af den nya provianterings-staten, skulle uppkomma,
så torde dock en sådan förhöjning blifva godtgjord genom lägre pris å
proviant-artiklar, och af samma skäl torde ej heller den obetydliga förhöjningen af
manskapets tobaksskilling förorsaka någon märkbar tillökning i möteskostnaden på
det hela.
Aflöning till eliterna har Kommitén föreslagit att utgå för hvarje möte per
man med 25: —
Dessutom skall, vid slutet af sista mötet, hvarje elit erhålla en gratifikation,
uppgående för hvar man, sorn icke blifvit befordrad, till 75 It:dr utöfver den vanliga
aflöningen; men då denna summa skall samlas under loppet af fyra år, behöfver
dertill årligen alsättas endast J:del eller 18: 75.
Genom förräntande under tiden af det härtill afsatta beloppet kan visserligen
en besparing vinnas, så att den erforderliga summan kunde samlas genom årlig
afsättning af något mindre än {:del, men då den inkomst, som härigenom kan
beredas, torde blifva erforderlig för befälets aflöning under eliternas exercis, enligt
hvad i det följande kommer att visas, så har den årliga afsättningen till gratifikation
åt eliterna blifvit till oalkortadt belopp utförd.
För elit, som blifvit befordrad till korporal, ökas förenämnda gratifikation med
20 Hulr, hvilka, likasom de förut omnämnda 75 K:dr, skola samlas under loppet
af fyra år, hvartill fordras 5 R:dr årligen; men då det icke kan antagas, att ett
större antal blir befordradt till korporaler, än högst ^:del af hela styrkan, så erfordras
icke större årlig afsättning för korporalernas förhöjda gratifikation än ^:del
af 5 K:dr, eller  1: 25.
För de till bevärings-furirer befordrade eliter ökas gratifikationen med 50 R:dr,
hvilka på enahanda sätt, sorn förut blifvit nämndt, böra samlas under fyra år medelst
årlig afsättning af ^:del, eller 12 R:dr 50 öre Riksmynt. Då det likväl, enligt
hvad förut i betänkandet antydes, icke är antagligt, att ett större antal eliter
blifver till under-officersgrad befordrade, än omkring |:del af korporalerna, eller
T'B:del af hela styrkan, så erfordras till förhöjd gratifikation åt bevärings-furirer
icke större årlig afsättning än rB:del af 12 Riksdaler 50 öre, eller  — 78.
Resekostnad för bevärings-furirer till och ifrån mötet hafva Komrniterade
ansett böra beräknas enligt gällande resereglemente; dock högst för en väglängd
Transport 150: 53.
Bilagor. 3
18
Transport 60: 53.
af 8 mil. Men då en del af furirerna otvifvelaktig få en kortare väg att färdas,
så att våglängden i medeltal torde kunna antagas till omkring 5 mil, kommer
denna resekostnad, beräknad enligt 10:de klassen af nu gällande 1851 års resereglemente,
att utgöra per man öfverhufvud — 84.
Utomdess skola bevärings-furirerne, enligt Kommiténs förslag, åtnjuta dagtraktamente
under mötet, med 1 R:dr 75 öre Riksmynt under 15 dagar, som för bela
mötet gör 26 Riksdaler 25 öre. Men då antalet af furirer beräknas till endast
r'B:del af hela styrkan, så utföres blott r'lT:del af ofvannämnda belopp, eller ... 1: 64.
Underhålls- och aflönings-kostnaden för hvarje bevärings-elit uppgår således
öfverhufvud beräknadt årligen till Ihdr 63: 1.
Härtill kommer manskapets beklädnad och utredning, hvartill särskilda anslag finnas af
Ständerna anvisade, och rörande hvilka längre fram närmare uppgift och redovisning kommer
att lemnäs. Således upptagas icke här de för sådant ändamål erforderliga kostnader.
Vidare torde aflöning till befälet ifrågakomma under den tid, då eliterne icke gemensamt
med gamla stammen kunna exerceras, hvilket inträffar dels under andra beväringsåret,
då eliterne skola undergå 15 dagars vapenöfning, innan regementsmötet börjar, dels äfven
möjligen någon gång under de på följande 3:ne åren.
För förstnämnda år kan visserligen denna kostnad beräknas på samma sätt, sorn för
den öfriga beväringen, eller till 250 Riksdaler för hvarje etthundrade man, hvilket skulle
göra 2 Riksdaler 50 öre för hvarje elit; men för de påföljande åren kan deremot icke
någon beräkning uppgöras förr, än det blifver närmare bestämdt, huru med eliternas vapenöfning
då kommer att förhållas.
Emellertid har redan i det föregående blifvit antydt, att en tillgång för befälets aflöning
kan beredas genom förräntande af de medel, som årligen skola afsättas, för att vid slutet
af sista årets möte utbetalas till eliterna såsom gratifikation. Om räntan af dessa medel
beräknas till fem procent, som i allmänhet torde kunna erhållas, så uppkommer på sådant
sätt en räntevinst å den för hvarje elit afsedda gratifikation, uppgående till Riksdaler 5: 62
öre, utan att ändock taga i beräkning de medel, hvilka till förhöjda gratifikationer för befordrade
eliter blifvit afsedda.
Henna räntevinst blifver således mer än tillräcklig att betäcka aflöningen till befälet under
det år, för hvilket denna aflöning på förhand kan beräknas, och den lemnar derutöfver
ett öfverskott, som efter all sannolikhet blir tillräckligt äfven för de påföljande åren, i händelse
någon särskild godtgörelse för eliternas exercerande då skulle ifrågakomma.
. På sådan grund torde det icke vara erforderligt att bland kostnader för eliterna uppföra
något särskildt belopp för befälets aflöning.
Ytterligare uppstår någon kostnad derigenom, att blanketter till kontrakt ined eliterna
skola tillhandahållas vederbörande militär-belälhafvare. För dessa blanketter måste
således erforderligt papper jemte tryckningskostnad beräknas. Om ett ris härtill färdigtryckt
19
papper antages till 15 Riksdaler, sorn torde vara tillräckligt, och dä 480 stycken blanketter
erhållas ur hvarje ris, så hJir kostnaden för hvarje blankett 3^ öre Riksmynt. Men hvarje
elit skall tjenstgöra under fyra års tid, och kontrakt med honom i allmänhet endast en
gång upprättas; följaktligen hör denna kostnad fördelas på de fyra åren, och såsom årlig
utgift upptagas endast ^:del deraf, hvilket för hela det antal eliter, som i det följande kommer
att omnämnas, skulle utgöra 37 R:dr 06 öre årligen. För denna ringa utgift synes
förut omnämnda öfverskott å den för befälets aflöning uppgifna tillgång blifva fullt tillräckligt,
hvarföre något särskildt belopp härtill icke torde behöfva upptagas.
Beträffande antalet af bevärings-eliter, har Kommitén visserligen ansett det ligga utom
dess befogenhet att afgifva något förslag, huru detsamma lämpligast bör bestämmas; men
då det icke kan beräknas, huruvida befintliga tillgångar blifva för det afsedda ändamålet
tillräckliga, med mindre något antal eliter förslagsvis upptages, hafva Kommiterade sökt förskaffa
sig upplysningar, som i detta afseende kunna tjena till ledning, och erhållit följande
meddelanden:
l:o. För hvarje af arméens infanteri-kompanier, som till antalet utgöra 194 st.
anses 5 bevärings-eliter årligen böra antagas.
2:o. För hvardera af artilleriets batterier, som, då depot- och tygstats
batterier
uteslutas, uppgå till ett antal af
19 »
beräknas likaledes 5 eliter årligen.
3:o. För marin-regementet i Carlskrona beräknas 5 eliter årligen på
hvarje kompani. Kompaniernas antal är
8 »
4:0. Dessutom anses för sjöbeväringens vapenöfning nödvändigt att upprätta
5 nya marin-bataljoner, hvardera af 4 kompanier, så att antalet af dessa
nya marin-kompanier skulle blifva , . 20 »
Sammanräknade antalet af kompanier och batterier, på hvilka beväringseliterne
böra fördelas, komma alltså att utgöra  241 stoch
om för hvardera af dessa beräknas 5 eliter årligen, blir summan af eliter,
som hvarje år skall uttagas  1,205 man.
Då dessa eliter, enligt hvad föreslaget är, skola tjenstgöra under loppet
af fyra år, kommer alltså hela antalet af eliter att uppgå till  4,820 »
och då årliga kostnaden för hvarje man af elit-corpsen, enligt hvad af det
föregående synes, blifvit beräknad till Riksdaler 63: 1 öre Riksmynt, så kommer
hela underhålls- och aflönings-kostnaden för denna corps att utgöra R:dr 303,708: 20.
deruti dock icke inberäknad beklädnaden, ej heller underhåll och slitning af de för vapenöfningen
erforderliga gevärs-, utrednings- och öfriga persedlar, hvartill, eldigt hvad förut blifvit
nämndt, särskilda anslag finnas af Ständerna anvisade. För att likväl komma till visshet,
huruvida de för sådant ändamål beviljade summor blifva tillräckliga, icke blott för
beväringens vanliga vapenöfning, utan ock för elit-corpsen, torde en särskild utredning vara
af nöden.
20
Förenämnda anslag äro nemligen icke af samma natur, som det för beväringsmanskapets
mötes-, marche- och mönstrings-kostnader anvisade beloppet, hvilket, såsom varande
»förslagsanslag», kan lämpas efter behofvet och i mån deraf förhöjas. För beklädnaden
åter, äfvensom för gevärs-, utrednings- och öfriga persedlar, äro bestämda summor anvisade,
hvilka icke i något fall få öfverskridas.
Om det derföre än är påtagligt, att en förminskning i utgifter för nämnda persedlar
uppkommer derigenom, att endast 20,000 man beväring årligen exerceras, i stället för 40,944
man, hvartill antalet i medeltal skulle uppgå, ifall hela styrkan ur tvenne åldersklasser inkallades,
och om det än kan antagas, att den härigenom uppkommande besparing icke allenast
fullt ersätter, utan ock vida öfverstiger den kostnad för ifrågavarande persedlar, som
exercerandet af 4,820 man eliter kan föranleda, så är ändock icke i förevarande läll en
sådan slutledning tillfyllestgörande.
Kommiterade hafva derföre sett sig föranlåtne att taga under närmare granskning, så
väl beloppet af de för nämnda ändamål anslagna summor, som ock utgifterna på ifrågavarande
anslag, och gå nu att redogöra för denna granskning.
För beväringens beklädnads- och utrednings-persedlar finnas följande belopp att använda:
l:o. En årlig summa af R:dr 56,666: 32 sk. Banco, eller i Riksmynt
beräknadt * R:dr 85,000: —
hvilket belopp från föregående riksdagar varit beviljadt såsom ett ordinarie
anslag.
2:0. En fyllnad i samma anslag af R:dr 41,000: —
årligen, hvilken summa tillförene varit såsom ett extra anslag beviljadt, men
af sednaste Ständer uppfördes på ordinarie stat, hvarigenom det ordinarie
anslaget nu uppgår till ett sammanräknadt belopp af ... . R:dr R:mt 126,000: —
3:o. Härtill kommer ytterligare ett extra anslag af 252,000 Riksdaler
Riksmynt, att utgå under 3:ne år med £:del, eller R:dr 84,000: —
årligen, beviljadt vid sednaste Riksdag.
Sålunda uppgår den summa, hvilken kan användas för beväringsmanskapets
beklädnad och utredning, till ett årligt belopp af ... . R:dr R:mt 210,000: —
då ordinarie och extra anslag sammanräknas.
Hvad åter utgifterna å detta anslag beträffar, så bar Kongl. Krigs-kollegii
Intendents-afdelning beräknat, att slitning af beklädnads-, utrednings-,
remtygs- och tross-persedlar för vapenöfning af 10,000 man utaf hvardera af
tvenne beväringsklasser uppgår årligen till R:dr 110,125: —
hvartill kommer kontant ersättning till manskapet för begagnandet af egna
småpersedlar, bestående af skjortor, strumpor och skor, och utgående med
1 R:dr 50 öre per man, således utgörande för 20,000 man . . R:dr R:mt 30,000: —
Hela kostnaden för ofvanomförmälda persedlar åt 20,000 man, under
15 dagars möte, blir alltså R:dr Ruut 140,125: —
eller 7 Riksdaler 1 öre för hvarje man öfverhufvud räknadt.
\
21
Transport 140,125: —
Efter samma beräkningsgrund erfordras för elit-corpsens beklädnads-oell
iitrednings-persedlar, då denna corps antages till en styrka af 4,820 man,
ett årligt belopp af Kalr Hunt 33,788: 20.
hvartill kommer uniformer för under-officera re vid samma corps, för hvilket
ändamål minst torde böra beräknas  3,000: —
årligen.
Sålunda utgör kostnaden för elit-corpsens beklädnad och utredning R:dr
36,788: 20 öre, och sammanräknade beloppet af årlig utgift från beväringens
beklädnadsfond R:dr 176,913: 20.
Och som de årliga anslagen för denna fond, enligt hvad förut blifvit vi
sadt,
uppgå till en summa af R:dr Ruut 210,000: —
så uppkommer, då årliga kostnaden  » » 176,913: 20.
derifrån afräknas, en behållning, stor R:dr R:mt 33,086: 80.
hvilken för beväringsmanskapets och elit-corpsens beklädnad samt utredning icke erfordras,
Detla öfverskott motsvarar ungefärligen den besparing å ersättningen lör manskapets
egna småpersedlar, hvilken tillförene (å sidan 15) blifvit beräknad, uppgående till 31,416
Riksdaler, och hvilken är beroende på vapenöfningens inskränkning till endast 20,000 man
årligen.
Visserligen skulle såsom besparing kunnat upptagas, i stället för dessa 31,416 Riksdaler,
det här näst ofvan beräknade öfverskott på beklädnadsfonden, stort 33,086 R:dr 80 öre
Riksmynt; men då sistnämnda summa grundar sig på en beräkning öfver slitningskostnad,
som endast är approximativ, och som icke kan vara annat, då brukningstiden för en del
persedlar icke med full visshet är känd; hvaremot den mindre besparingssumman grundar
sig på en säkrare beräkning, så har denna sistnämnda summa företrädesvis blifvit såsom
besparing uppförd, så mycket heldre, som det är öfverensstämmande med den varsamhet,
hvilken vid beräkningar alltid måste iakttagas, att i tvetydiga fall icke stödja sig på det
högsta beloppet.
Emellertid visar det sig af nu verkställda utredning af beklädnadsfondens tillgångar och
utgifter, att de af Ständerna för denna fond beviljade anslag blifva fullt tillräckliga för underhåll
af beklädnads- och utredningspersedlar åt 20,000 man beväring årligen, äfvensom till
bestridande af samma kostnader för en elit-corps af 4,820 man, samt att derutöfver ändock
en besparing å samma fond uppkommer, uppgående minst till så stor summa, som i det
föregående blifvit såsom besparing å detta anslag beräknad.
Hvad derefter vidkommer det anslag, som för underhåll af beväringsmanskapets gevärspersedlar
blifvit afsedt, och som uppgår till endast 5,250 R:dr Runt årligen, så har det visat
sig, enligt de uppgifter, Kommitén från Kongl. Krigs-kollegii Artilleri afdelning fått mottaga,
att detta anslag ändock hitintills varit för sitt ändamål tillräckligt, om i beräkningen
icke upptages åtskillig arbetskostnad, som vid gevärspersedlarnes reparation å Kronans verkstäder
uppkommer, och som vanligen ingår uti handtverkarnes ordinarie arbete.
22
Skola åter tvenne klasser beväringsmanskap årligen öfvas, så måste underhållskostnaden
för gevärspersedlarne beräknas till dubbelt mot den närvarande, och i sådant fail blifver
nuvarande anslag otillräckligt. Derjemte upplyser Artilleri-militär-kontoret, att de för beväringens
vapenöfning hittills begagnade gevär till aldra största delen äro för skarpskjutning
oanvändbara, hvarföre det blir nödvändigt att för målskjutning använda andra gevär, än de
hittills begagnade.
Härigenom uppkommer en ny tillökning i kostnad för gevärspersedlarne, och följaktligen
ett ytterligare behof af förökadt anslag för detta ändamål.
Således är det klart, att i händelse hela beväringsstyrkan ur tvenne åldersklasser årligen
skulle exerceras, måste det nuvarande anslaget för gevärspersedlarnes underhåll blifva
alldeles otillräckligt, enär icke ens dubbla beloppet skulle förslå vidare än till underhåll af
exercisgevären, och för målskjutningsgevären derutöfver äfven någon kostnad måste ifrågakomma.
Inskränkes åter antalet af exercerad beväring, på sätt Kommiterade antagit, till 20,000
man årligen sammanräknadt utur tvenne åldersklasser, så kan underhållskostnaden för exercisgevär
åt dessa 20,000 man, äfvensom för elit-corpsen, beräknas på följande sätt:
För 20,000 exercisgevär åt beväringen uppgår årliga underhållskostnaden, enligt uppgift
från Artilleri-militär-kontoret, till 25 öre R:mt per gevär, eller till . . R:dr 5,000: —
För 4,820 exercisgevär åt elit-corpsen utgör årliga kostnaden enligt samma
beräkning  1,205: —
Och som nämnda kontor upplyser, att gevärspersedlarnes antal är beräknadt
för 25,000 man, samt att för de gevär, hvilka icke begagnas, äfven måste be
räknas
underhållskostnad, så vidt de icke skola blifva till sitt värde nedsatta,
hvilken kostnad likväl anses böra upptagas endast till hälften, så bör här tilläggas
underhåll af återstående 180 st. gevär, som icke begagnas, å 12 i öre per
stycke, eller  22: 50.
Tillsammans underhållskostnad för exercisgevär åt beväringen samt elitcorpsen R:dr 0,227: 50.
hvilken summa med R:dr 977: 50 öre ölverstiger det nuvarande anslaget.
Härtill kommer den särskilda kostnaden för målskjutningsgevären, hvilken Kommitén
saknar tillförlitlig grund att noggrannt beräkna, men som Artilleri-militär-kontoret antagit
icke komma att öfverstiga 2,000 Riksdaler för tvenne heväringsklasser.
Sålunda kunna Kommiterade, i afseende på gevärspersedlarnes underhåll, icke komma
til! annat resultat, än att det närvarande anslaget för detta ändamål hädanefter icke blifver
fullt tillräckligt, äfven med den inskränkning i antalet af exercerad beväring, som Kommitön
antagit.
Att till siffran bestämdt uppgifva den brist, som i nämnda anslag kan komma att uppstå,
torde väl för närvarande möta svårighet; likväl kan den icke uppgå till något betydligt
belopp, och synes komma att inskränka sig inom en summa af på sin höjd 3,000 R:dr Runt.
Till godtgörelse af denna brist finnes ett öfverskott af tillgångar, utöfver de här förut
beräknade kostnader för beväringens och elit-corpsens vapenöfning, hvilket öfverskott åskåd
-
23
ligt visar sig å deli härjemte bifogade tablå, iivarå nämnda tillgångar och kostnader finnas,
hvar å sin sida, särskildt upptagna, och till hvilken Kommiterade i sådant afseende underdånigst
lä hänvisa.
Det återstår att omnämna gevärspersedlarnes slitning, hvilken Kongl. Krigs-kollegii
Artilleri-aldelning sålunda beräknat, att för ett tjenstbart krigsgevär anses böra årligen upptagas
l Riksdaler Riksmynt, men fiir ett exercisgevär endast 30 öre såsom slitningskostnad.
Dervid har dock blifvit erinradt, att dessa uppgifna förhållanden icke kunna anses beståndande
längre, än tilldess de gevär, som nu begagnas af beväringsmanskapet, blifva tili
exercis odugliga, hvarjemte det anmärkes, att om Kongl. Majit skulle finna för godt att låta
andra beväringsklassen begagna krigsgevär, så kommer i följd deraf slitningskostnaden för
gevärspersedlarne, men icke deras underhållskostnad, att undergå förhöjning.
På grund af dessa upplysningar vill det synas, att om än en beräkning öfver gevärspersedlarnes
slitningskostnad nu skulle uppgöras, så kunde den ändock icke tjena till någon
säker efterrättelse under de förändrade förhållanden, som hädanefter torde uppkomma.
Men oberäknadt denna omständighet, lärer det ock böra tagas i betraktande, att ett
särskildt anslag till nya gevärs anskaffande för arméen blifvit af Ständerna beviljadt, uppgående
vid sista Riksdagen till 450,000 Riksdaler Riksmynt, samt att de gevär, hvilka den
stående arméen för närvarande begagnar, böra kunna påräknas för beväringens vapenöfningar,
i samma mån som de nya gevären för gamla stammen hinna att anskalfas.
På sådan grund anse Kommiterade det icke vara nödvändigt att bland kostnaderna för
beväringens vapenöfningar uppföra någon särskild summa, som skulle motsvara gevärspersedlarnes
slitning under exercistiden, enär denna slitning alltid bör komma att godtgöras
genom de gevär, hvilka för arméens gamla stam blifva obehölliga, och följaktligen för beväringen
tillgängliga, i den mån de nya gevären tid efter annan blifva till begagnande upplåtna.
Oaktadt de här förut oinlörmälda anslag till underhåll af beväringsmanskapets beklädnads-,
gevärs-, utrednings- och öfriga persedlar, enligt hvad nämndt blifvit, samtliga äro af
beskaffenhet att icke kunna efter behof utvidgas, utan måste inskränkas inom till silfran
förut bestämda summor, så lärer det ändock icke undfalla någon, att dessa anslag skulle
blifva otillräckliga, i händelse hela beväringsstyrkan ur tvenne åldersklasser årligen exercerades,
samt att följaktligen i sådant fall Ständerna skulle finna sig föranlåtna att förr eller
sednare anvisa nya eller förökade summor för dessa ändamål. Det medför derföre i alla
händelser en besparing, äfven å de bestämda anslagen, om, på sätt Kommitén antagit, endast
en del af beväringen vapenölvas, ehuruväl denna besparing icke af Kommiterade kunnat
i deras beräkningar till något visst värde uppföras.
Af dessa beräkningar har det visat sig, att de besparingar, som kunnat i värde utföras,
uppgår till ett belopp af R:dr R:mt 308,931: 79.
Transport 308,931: 79.
att kostnaderna för en elit-corps bland beväringen, inrättad enligt de
bestämmelser, och till det antal, som Kommiterade antagit, skulle utgöra K:dr 303,708: 20.
samt att följaktligen ett öfverskott ä besparingarna uppstår, stort . . R:dr 5,223: 59.
hvilket likväl till någon del torde erfordras för betäckande af den brist, som på anslaget för
gevärspersedlarnes underhåll sannolikt uppstår.
Slutligen visar det sig ock, i händelse legningsrätten under fredstid kommer att utbytas
mot rättigheten att mot en kontant afgift befria sig från beväringspligt, på sätt Kommiterade
föreslagit, och om derigenom en ny tillgång vinnes, hvilken Kommitén förmodat kunna
uppgå till Riksdaler 150,000 Riksmynt, att denna summa blilver för bevärings-institutionens
vidare utveckling till hela sitt belopp tillgänglig, enär Kommiterade icke å denna tillgång
grundat någon af sina beräkningar öfver utgifter och kostnader.
För vinnandet af en lättare öfversigt utaf de här omförmälta tillgångar och kostnader,
bifogas en särskild tablå, upptagande å ena sidan tillgångarna och å den andra kostnaderna,
med hänvisningar till de delar af det föregående, der beräkningarna blifvit mera utförligt
behandlade och skälen för desamma utförda.
Bil. 2 (b).
SAMMANDRAG af beräknade TILLGÅNGAR och KOSTNADER för BEVÄRINGENS VAPENÖFNING, på sätt den af KOMMITEN
blifvit föreslagen, äfvensom för upprättandet af en ELIT-KORPS bland Beväringen, i ändamål att bilda Underbefäl.
Tillgångar,
För Beväringens vapenöfning hafva Ständerna anvisat ett förslagsanslag,
hvarmed kostnaden för tvenne åldersklassers exercis årligen skall bestridas, och
som denna kostnad enligt beräkningen å sidan 11 kommer att uppgå till . .
så mäste denna summa antagas såsom nämnda Förslagsanslags verkliga belopp.
Summa R:mt ll:dr
Motstående besparing å anslaget för Beväringens vapenöfning, utgörande
en tillgång för Eiit-korpsen, uppföres således här
.
för Beväringens beklädnad och utredning finnas bestämda anslag anvisade, till
belopp af 210,000 R:dr årligen, hvarå äfven besparing uppkommer genom inskränkning
i antalet af exerserad beväring. Denna besparing är å sidan 21
approximativt beräknad till R:dr 33,086: 80 öre R:mt, men då approximativa
beräkningar icke äro fullt tillförlitliga, upptages endast den bestämda besparing,
som vinnes genom minskad contant ersättning till Beväringsmanskapet
för begagnande af egna småpersedlar under exerciser, utgörande (se sid. 15.)
Den utförda summan R:dr 308,931: 79 öre R:mt, utgör således sammanlagda
beloppet af Besparingar, som kunna användas för Elit-corpsen.
En annan tillgång kan vinnas genom tillstånd för Beväringen att utbyta
legningsrätten i fredstid mot en kontant afgift till Staten. Om med ledning
af hittills begagnade legningsrätt det antages, att 2,500 Beväringsynglingar
skulle erlägga en sådan kontant afgift för att vinna befrielse från Beväringspligten
och om afgiften, på sätt Kommitén föreslagit, bestämdes till 60 R:dr
R:mt per man, skulle på sådant sätt erhållas en årlig kontant tillgång af . ■
277,515: 79.
31,116:
Summa R:mt it:dr
Riksmynt.
_l 610,997
91
610,997
308,931
91
79
150,000;
458,931j79
Kostnader,
För att utbilda Beväringen på ett mera ändamålsenligt sätt än hittills,
har upprättandet af en Elit-korps blifvit föreslagen, och till undvikande af
Stats-verkets betungande med någon serskild utgift för denna Korps, måste
inskränkning ske i antalet af Beväring, som vapenöfvas. Om detta antal antages
till 10,000 man ur hvardera af de tvenne första åldersklasserna årligen,
så uppgår kostnaden derföre, enligt beräkning å sidan 14, till .... 333,482: 12
Den återstående delen af Ständernas anslag, som sålunda kan användas
för Elit-korpsen, utgör följaktligen  277,515: 79,
Riksmynt.
Summa R:mt R:dr
610,997
610,997
Om den Elit-korps, hvilken Kommitén föreslagit, antages till en styrka
af 4,820 man, kommer kostnaden för dess underhåll och aflöning af utgöra
(se sidan 19.)
för betäckande af denna kostnad erhålles tillgång genom besparing å anslagen
för Beväringens vepenöfning och beklädnad, enligt hvad af motstående
synes.
Derutöfver uppkommer ändock ett Öfverskott å dessa besparingar, uppgående
till
5,223: 59-j
hvilket likväl till en del torde blifva erforderligt att godtgöra den brist, som
möjligen uppstår å anslaget för gevärspersedlarnes underhåll.
Härförutan kommer hela den summa, som tilläfventyrs inflyter, om tillåtelse
lemnäs, att emot en kontant afgift vinna befrielse från beväringspligten,
att utgöra ett Öfverskott, enär Kommitén icke på denna tillgång grundat
någon beräknad utgift. Denna summa är förslagsvis antagen till. . . 150,000: —I
|
och anses böra ställas tili Kongl. Maj:ts disposition, för att användas till Bevärings-institutionens
vidare utveckling.
303,708
20
155,223
Summa R:mt R:dr
458,931
59
79
f
Bilaga M 3.
FÖRDELNING på Länen af den Beväringsstyrka, beräknad
till 10,000 man, som skall nttagas till vapenöfning
serskildt för Landt- och Sjöbevärings-Districterna
i förhållande till Folkmängden.
Landtbevärings-Districter.
Sjöbevärings-Districtei'.
Tillsammans.
Folkmängd.
Beväring.
Folkmängd.
Beväring.
Folkmängd.
Beväring.
Stockholms Stad
97,952
273
97,952
273
Stockholms
Län
59,312
165
57,881
161
117,193
326
Upsala
d:0
80,207
223
10,621
30
90,828
253
Södermanlands
d:0
104,134
290
19,555
54
123,689
344
Östergöthlands
d:0
186,365
519
44,236
123
230,601
642
Jönköpings
d:0
166,462
463
166,462
463
Kronobergs
d:0
143,707
400
143,707
400
Kalmar
d:0
74,205
207
138,360
385
212,565
592
Blekinge
d:0
——
111,255
310
111,255
310
Christianstads
d:o
154,605
430
41,516
116
196,121
546
Malmöhus
d:0
181,090
505
87,574
243
268,664
748
Hallands
d:o
62,858
175
47,957
133
110,815
308
Götheborgs o. Bohus d:o
71,440
199
124,950
348
196,390
547
Elfsborgs
d:o
254,505
709
254,505
709
Skaraborgs
d:o
208,771
581
208,771
581
Wermlands
d:o
232,521
647
232,521
647
Örebro
d:0
142,863
398
142,863
398
Westmanlands
d:o
98,941
275
98,941
275
St. Kopparbergs
d:o
158,755
442
—_
158,755
442
Gefleborgs
d:o
82,920
231
43,448
121
126,368
352
Wester-Norrlands
d:o
29,873
83
77,844
217
107,717
300
Jemtlands
d:o
56,041
156
56,041
156
Westerbottens
d:o
75,994
211
75,994
211
Norrbottens
d:o
63,629
177
63,629
177
Summa
2,787,150
7,759
805,197
2,241
3,592,347
10,000
Beväringen från Landt-districterna för alla fem åldersklasserna utgör således: . . . 38,795 man
samt från Sjö-districterna för dito dito . . . 11,205 dito
Tillsammans 50,000 man.
Gottlands Beväring är icke inberäknad i ofvanstående antal.
Enligt meddelade uppgifter från Kongl. Statistiska Centralbyrån utgjorde Rikets
hela folkmängd vid slutet af sistlidne qvinqvennium, eller den 31 December 1855 ett
antal af  3,639,332 personer
Om från detta antal afräknas befolkningen på Gottland  46,985 dito
der beväringen är på serskildt sätt ordnad, så utgör återstoden . . 3,592,347 dito
på hvilket antal skall fördelas den beväring, hvilken årligen bör vapenöfvas. — I fall
denna del af Beväringen bestämmes till 10,000 man, så belöper följaktligen på en folkmängd
af 359 personer 1 Beväringskarl till vapenöfning; på 3,592 personer 10 Beväringskarlar;
på 35,923 personer 100 man Beväring; på 359,234 personer, 1,000 man
Beväring, o. s, v.
Vid fördelningen på länen samt deras Landt- och Sjöbevärings-districter, måste
likväl iakttagas, eftersom folkmängden i hvart och ett län eller distrikt icke kan fullkomligt
jemnt motsvara ett visst antal Beväringar, att om det blifvande öfverskottet af
befolkning uppgår till hälften af 359, d. v. s. till 180, så beräknas för detta öfverskott,
en Beväringskarl; uppgår åter ett sådant öfverskott icke fullt till hälften af
359, d v. s. om det utgör högst 179 personer, så beräknas derför icke någon Beväringskarl.
25
Bilaga JW 4.
Förslag till Lay angående utskrijhinyen och inrätlninyen
af allmänna Btevär inys mans kapel.
skall för hvarje Svensk man vidtaga med fyllda 20 och fortfara till
fyllda 25 är; dock med den utsträckning och de undantag, som i
§§ 3, 4, 5, 6 och 7 här nedan omförmälas.
af det är, inom hvilket den beväringsskyldige är född.
Mom. 2. Vid slutet af det är, hvari den uti 1 och 3 §§ stad- 3 §
gade ålder af dels 25 och dels 35 år uppnås, upphör beväringspligten,
med undantag blott för de i 4 och 5 §§ omnämnda fall.
Mom. 3. Utom den i nästföljande § omförmälda del af sjöbeväringen
indelas beväringsmanskapet, efter antalet af de år under
hvilka det är skyldigt att i beväringspligten qvarstå, uti fem klasser;
så att t. ex. år 1860 i allmänhet höra till första klassen de, som äro 2 §
födde år 1839; till andra klassen de, som äro födde år 1838; till tredje
klassen de, som äro födde år 1837 o. s. v.; allt på sätt bilagde tabell
utvisar, och med iakttagande af de öfverflyttningar till annan klass,
som föranledas af 4 §:s innehåll.
I. Ari.: Om (iden för bcväringspligtens inlrädande och
upphörande.
Skyldigheten att till Rikets försvar ingå i allmänna beväringen
1 §
Morn. 1. Åldern för inträde i beväringen beräknas från slutet
§ 3.
Allt det Rikets handelsflotta tillhörande sjöfolk, som vid bevä- 1 §
ringsmönstring är inskrifvet eller sedermera låtit sig inskrifva å SjöBilagor.
p. 11.
p. 15.
i
26
manshusen eller i Magistraternas rullor; äfvensom Sjökaptener och
Styrmän af handelsflottan, hvilka aflagt de för befälhafvare och Styrmän
å Svenskt handelsfartyg i författningarne stadgade kunskapsprof,
samt Machinister å ångfartyg, tillhörande enskilde personer eller bolag,
skola, med åtnjutande af dem i 36 och 45 §§ tillförsäkrade förmåner,
vara skyldige att i krigstid tjenstgöra å Kongl. Maj:ts flotta
från 20 till fyllda 35 år.
Denna utsträckning i beväringspligten tillämpas likväl icke på
dem, som före inträdet i sjömans-yrket på annat sätt till aila delar
fullgjort sin beväringsskyldighet.
§ 4.
Mom. 1. Beväringsskyldig, som utan laga förfall uteblifver från
inmönstring, eller, sedan han blifvit inmönstrad, obehörigen undandrager
sig fullgörande af honom åliggande vapenölningsskyldighet,
skall till påföljande års första klass förflyttas och sedermera i allmänna
beväringen qvarstå under fem år, räknade från och med det
år, då han inmönstras och första gången undergår vapenöfning.
Har beväringsskyldig, hvilken det, efter hvad särskildt stadgadt
är, ålegat att sjelf till mönstring medhafva sitt prestbetyg, sådant
försummat och till följd deraf icke kunnat inmönstras, vare lag samma.
Mom. 2. Har beväringsskyldig åter bevistat första årets, men
undanhållit sig ifrån andra årets öfningsmöte, skall han till påföljande
års andra klass förflyttas samt i allmänna beväringen qvarstå under
tre år efter det, då han andra gången fullgör sin vapenöfningsskyldighet.
Mom. 3. För dem, hvilka af sådan anledning erhålla en utsträckt
beväringsålder, utgår densamma med slutet af det år, under hvilket
de inträda i femte klassen; dock må de ej längre än till uppnådd
ålder af 40 år i beväringspligten qvarstå, äfven om de först under
det 36 året eller sednare inmönstras och vapenöfvas.
to
p. 16.
p. 10.
p. 54,
p. 55.
p. 10.
p. 48.
p. 10.
p. 54.
p. 55.
p. 10.
p. 55.
27
* g 2
‘g g
\
Mi 5 O. P
»TO g W
tt* □ o
1=
B n <j
” 2. E.
2, S § 8-
SJ I—‘O
“ §f 3
1» '■'* p
« C3 e-
i g
cr5 cr
5‘ S- t? {=!
p. f»- o
-S |_i< ti)
ej t»; t»!
.. D “3 g?
k- <k 8;
c. ”
? o § *
5 ^ e>
►-ts
~ g a
§ 5-
För beväringsskyldig, hvilken, på sätt i 37 § förmäles, såsom
»
p. 11.
bevärings-elit åtager sig längre tjenstgöringsskyldighet, än honom, så-
som beväringsskyldig, eljest ålegat, gälle med afseende å densammas
upphörande, det aftal, som derom blifvit med honom uppgjordt.
§ 6.
Vill egare af Båtsmans-, Ryttare- eller ständigt knektehåll, som är
7 §
»
till utskrifning förbunden, sjelf utgå för ledigt rusthållsnummer eller
rote, och har han sig dertill anmält, samt bevisligen antagen blifvit,
vare honom ovilkorligen förbehållet att, i likhet med beväringsman-
skapet, afgå från krigstjensten vid slutet af det år, med hvilket hans
beväringspligt skulle tilländagå; om ej annorlunda med delegarne i
p. 10.
rusthållet eller roten är öfverenskommet.
II. Art.: Om befrielse från bevaringspligfen eller från per-
sonligt fullgörande af densamma.
§ 7.
Mom. i. Från skyldigheten att deltaga i allmänna beväringen,
4 §
må endast undantagas: de som genom lyte, obotlig sjukdom eller
p. 18.
kroppslig svaghet äro till krigstjenst oförmögne eller otjenlige; desom
äro i krigstjenst vid arméen eller llottan eller vid lots- och fyrings-
verken anställde; postförare, som med beställningsbref försedde äro;
postiljoner, när de blifvit i behörig ordning antagne; mästare och öf-
rigt underbefäl, äfvensom gesäller och timmermän med aflöning på
artilleriets-, fyrverkare-, tyg- och bevärings- samt flottans timmer-
mans- och handtverks-stater; de vid gevärsfaktorierna samt krutbru-
ken vederbörligen antagna °ch för dessa verk behöfliga såväl ordinarie
som extra arbetare; de i svafvelberec^n'n8cn inlärda och vid svafvel-
bruk skattskrifna arbetare, dock, hvad de sistnämnda angår, icke öfver
28
W 13 K
fO e-e
crq tgi
a>
M t pJ ^
P Qi &J
22 p crq
p
P rt> <
*o ® g
w SL g° cL
p. j” g S.
B !—! fl>
05 et 2
•ö (D
to
Éf ö « B
(R cr c+
P* S; g? B
jo: P* Qft O.
►-S _ C/J
!-*
f? p‘ aq e-b
g*®* °-
g % to:
5 p
_ o p
O p “
& ö? S'
’ £ p
^ H P*
fem man vid hvarje bruk, samt slutligen de i allmän tjenst anställde
p. 19.
personer, hvilka Kongl. Majit, med afseende å Rikets sannskyldiga
nytta och behof, finner skäligt från beväringspligten i öfrigt fritaga,
åliggande det dock dem, hvilka före beväringsålderns utgång lemna
p. 20.
den tjenst eller det yrke, som utgjort anledning till deras undanta-
gande, att vid nästpåföljande mönstring sig inställa för att, om de
finnas antagliga, i beväringspligten inträda.
Morn. 2. Skulle för öfrigt några särskilda eller ömmande om-
ständigheter sig förete i anseende till den, som utskrifvas bör, eller
p. 20.
någon, som ännu qvarstår i beväringspligten, önska att blifva från
densamma fri, för att kuuna till främmande land utflytta, vill Kongl.
Majit, i den ordning serskildt stadgadt är, för hvarje fall sitt nådiga
beslut meddela; dock skall ingen, som eger tillgång, erhålla befrielse,
med mindre han, så länge den i 9 § stadgade rättighet att medelst
p. 24.
afgifts erläggande vinna befrielse eger rum, sådan afgift erlägger, eller
då denna rättighet upphört, genom legning sätter annan karl i sitt ställe.
§ B.
Morn. 1. Ar någon utskrifningsskyldig af lyte, obotlig sjukdom,
3 §
p. 18.
eller kroppssvaghét icke' allenast till krigstjenst oförmögen, utan ock
hindrad att vid den mönstringen föregående läkarebesigtning sig in-
ställa, skall sådant vid mönstring styrkas med behörig läkares under
edelig förpligtelse utfärdade betyg, hvilket den beväringsskyldige sjelf
låter anskaffa. Kan han ej skaffa sådant läkarebetyg, vare honom
tillåtet att styrka förhållandet med intyg af Pastor i församlingen och
Kronofogden i orten.
Mom. 2. Beträdcs någon att hafva oriktigt betyg i tliy läll ut-
5 §
p. 19.
gifvit, skall han derför ansvara enligt lag och särskilda förordningar;
och håfve den utskrifningsskeldige, som genom sådant oriktigt före-
gifvande sökt undandraga sig beväringspligten, förverkat rättighet att sig
derifrån frigöra, vare sig genom afgifts erläggande eller genom legning.
29
<3 g
s § ^
g> B o
22 ro 3 CT3
B ffi <
3 t B s*
* ® 3
!L t? b "
■—i a
3 "3
►tf X»
50 I-H «r+-
CS- % B B
S: Pea g.
?? es' ($?’ m,
svaras af
i Kongl.
12 Okt.
r nytt.
crq o:
2- p:
Ö ^ g*
g' P» Gu
'SE'
§ 9-
Med undantag af den uti 3 § örn förmälda del ?f sjöbeväxjngen,
»
p. 29.
må, under fredstid och så länge Kongl. Majit, med hänsigt till hvad
p. 28.
Rikets försvar fordrar, jelte annorlunda förprdnat, de utskrifningsskyl-
p. 21.
dige, hvilka önska befrielse från personligt fullgörande af bevärings-
p. 24.
pligten, kunna till ett visst antal för hvarje år vinna sådan befrielse,
genom att lill den i 12 § omnämnda allmänna beväringsfond erlägga
en afgift, hvars belopp, lika för hela Riket, af Kongl. Majit qch Ri-
p. 26.
kets Ständer fastställes.
§ 10.
Mom. J. Antalet af dem, hvilka det årligen må tillåtas att be-
»
p. 24.
gagna detta sätt för frigörelse från beväringspligten, bestämmes af
Kongl. Majtts och Rikets Ständer, men kan af Kongl. Majit efter
olika tidsförhållanden och omständigheter inskränkas.
Mom. 2. Betta antal fördelas af Kongl. Majit genom vederbö-
p. 25.
rande StatsTdepartement på Stockholms stad och samtliga länen, med
undantag af Gottland, efter folkmängden-, och vill Kongl. Majit om
denna fördelning vederbörande i nåder underrätta.
Bet för Stockholms stad och hvarje län bestämda antal skola
p. 25.
sedermera Ofver-Ståthåliaren och Kongl. Majits Befallningshafvande
fördela emellan de särskilda mönst ringsd ist rik ten, i förhållande till
den styrka, som på hvarje ställe skall för året mönstras.
Moni. 3. Skulle vid .mönstrings,anställande,uti första mönstrings-
p. 25.
distriktet ett mindre antal, än som på distriktet elter fördelningen
belöper, önska sålunda befria sig, varde det öfverblifna antalet,emel-
lan de återstående distrikten fördeladt efter sistnämnda grund; och
så distrikt efter distrikt.
Anmäla sig deremot inom något mönstringsdistrikt flera till be-
p. 25.
gagnande af denna rätt, än hvad enligt fördelningen kan medgilyas,
skall lottning dem emellan anställas.
30
§ il.
Afgiften skall, i den ordning särskildt stadgadt är, erläggas vid
det mönstringstillfälle, då befrielse sökes; samt uppbäras å landet af
Kronofogde och i stad af vederbörande Magistratsperson, under enahanda
redovisningsskyldighet, som för Kronans öfriga uppbörd eger rum.
För det i 7:de § andra inom. omnämnde fall skall afgiften i länets
ränteri nedsättas vid samma tillfälle, som ansökning om befrielse
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inlemnas.
§ 12.
Af de sålunda influtna medlen skall, under titel af Allmänna
Bevaring sfonden, bildas en särskild tillgång, att af Kongl. Maj:t fritt
användas till bevärings-inrättningens utbildande och fullkomnande,
emot redovisning inför Rikets Ständer eller deras Revisorer; dock
utan anmärkningsrätt, så vidt angår medlens användande inom gränserna
för det med dem afsedda ändamål.
§ 13.
I)å under krig eller till följd af Kongl. Maj:ts derom utfärdade
nådiga påbud, rättigheten att medelst afgifts erläggande frigöra sig
från beväringspligten upphört, vare den, som till utskrifning förbunden
är, berättigad att i sitt ställe sätta annan duglig karl, den han
sjelf anskaffar. Samma rätt tillkommer äfven allt det beväringsmanskap,
som, när krig utbryter, redan är approberadt, och vid då skeende
ommönstring icke frigöres genom kassation.
Under den tid rättigheten att erhålla befrielse genom afgifts erläggande
får begagnas* må deremot inga andra beväringsskyldige ega
rätt att genom legning sätta annan karl i sitt ställe, än de, som
förut sökt men vid anställd lottning gått miste om förstnämnde rättighet.
p. 27.
8 §
p. 24.
p. 28.
p. 28.
p. 29.
p. 29.
p. 29.
31
pr ers
§ 14-
Ersättningskarl skall vid vederbörlig mönstring inställas för att,
i händelse han godkännes, genast varda antecknad. Dock må beväringsskyldig,
som vid anställd lottning blifvit utesluten från rättighet
att medelst afgifts erläggande vinna befrielse ega att, om han icke
är i tillfälle att genast vid mönstringstillfället framställa antaglig ersättningskarl,
å annan af Mönsterherren bestämd tid och ort, före
mönstringarnes afslutande inom beväringsområdet, ersättningskarlen
till mönstring inställa. Intill dess sådant skett och legningen godkänd
blifvit, stånde den beväringsskyldige sjelf qvar i rullan.
Har beväringsskyldig, på sätt i 7 § 2 mom. nämndt är, erhållit
särskildt nådigt tillstånd att i sitt ställe sätta annan karl, må
denne hos Kongl. Majrts Befallningshafvande till mönstring inställas,
så snart Kongl. Maj:ts nådiga Resolution, hvarigenom legning medgifvits,
blifvit utfärdad.
§ 15-
En sådan ersättningskarl, som ej får legas utom länet, eller
förut hafva tagit lega för annan, hvars beväringspligt fortfar, bör
vara af god frejd samt känd för ett ordentligt och välartadt uppförande,
hvarom såväl Pastors i församlingen, som i stad Borgmästarens
och å landet Kronofogdens bevis skall upptes. Derjemte skall
han i längd hålla minst 5 fot, 5 tum (motsvarande 5 fot G tum
gamla måttet) samt må endast tagas bland dem, som fullgjort sin
egen beväringspligt och är inom 34 års ålder, så framt icke ersättningskarlen
i krigstjenst eller såsom beväringsskyldig bevistat minst
två öfningsmöten, i hvilka fall han må ända till 37 års ålder kunna
antagas.
§ 16-
Den i 3 § omförmälda del af sjöbeväringen, hvilken det icke
tillätes att medelst afgifts erläggande frigöra sig från beväringspligten,
8 §
8 §
2:a mom.
p. 33.
p. 33.
p. 32.
p. 31.
p. 41.
p. 32.
p. 29.
32
W B {/)
.g P-l
l OTC § Cf5
O:
p
äge dock rättighet att, till fullgörande af denna pligt, annan karl i
sitt ställe lega, med vilkor att den legde har fullgjort sin egen beväringspligt,
är duglig sjöman, välfrejdad och icke öfver 40 år gammal.
§ 17.
Legoaftal, som blifvit godkändt under den tid, då rättighet att
genom erläggandet af afgift frigöra sig ifrån beväringspligten egt rum,
medför samma ovilkorliga befrielse, som genom afgifts erläggande
vinnes. Den åter, som, då nämnda rättighet upphört, sätter legd
karl i sitt ställe, ansvare för legakarlens inställande under fanan vid
uppbåd till tjenstgöring, med påföljd, ifall den legde uteblifver, att
antingen inom 14 dagar anskaffa annan behörig legokarl eller ock
sjelf träda i tjenst.
§ 18-
Den legde och behörigen godkände karlen inträder i alla de
skyldigheter, som med afseende å beväringspligten åligga den, af
hvilken han blifvit legd; samt åtnjuter enahanda rättigheter och förmåner,
sorn de beväringsskyldig.
§ 19.
Har legd beväringskarl tagit ytterligare lega för att bland beväringsmanskapet
ingå; vare endast det först träffade legoaftalet giltigt;
och skall legokarlen för sådant fall, till den fördelning som nedan
stadgas, böta det belopp, som svarar emot den lega och öfriga
förmåner för ett års tid, hvilka blifvit betingade med den som först
legde. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de till fängelse
vid vatten och bröd förvandlas. Derjemte vare legokarl skyldig ersätta
skadan och återbära den sist uppburna legan, eller, om han af
flere låtit sig ytterligare legas, hvad Ivan af dem emottagit.
lil A rf. t
9 §
9 §
p. 30.
p. ?l.
p. 32.
Motiverna till förändringen
eller tillägget återfinnas
i betänkandet
pagina.
33
III Ai
Om iitskrifiiingssättet och redovisningen af Bevä
-
ringsmanskapet med dertill hörande kontrollstadganden.
§ 20.
Morn. 1. Vederbörande mantals- och skattskrifnings-förrättare
åligger att, genast efter det mantalsskrifningarne blifvit afslutade,
med ledning af de, likmätigt gällande bevillningsstadga, utaf presterskapet
uppgjorda förteckningar jemte mantalslängderna, i enlighet
med bifogade formulär M 2, upprätta fullständiga listor på alla i
hvarje stad oell socken inom utskrifningsåldern varande ynglingar och
dem, som i öfrigt äro beväringspligt underkastade, med uppgift på
de beväringsskyldiges hemvist samt dop- och faders- eller tillnamn
utan förkortning.
Mom. 2. Inom årets slut skola dessa listor, för att granskas,
öfversändas till vederbörande Pastorsembeten, hvilka genom anteckning
å listorna böra upplysa, dels om någon af deruti upptagne beväringsskyldige
atlidit eller afflyttat till annan ort, som, då den känd
är, bör uppgifvas; dels äfven om och hvilka beväringsskyldige utom
de å listorna upptagne efter mantalsskrifningen inflyttat i församlingen;
hvarefter de sålunda behandlade listorna bekräftas med vederbörande
Pastorers underskrift och af deni inom den 15 påföljande
Januari till skattskrifningsförrättaren återsändas.
Mom. 3. Inom samma månads utgång skall skattskrifningsförrättaren
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insända ej allenast
dessa listor transporterade och summerade, utan ock ett för hvarje
fögderi eller stad uppgjordt sammandrag af dem; allt vid vite af 3
It:dr B:mt för hvarje dag, som dermed fördröjes.
“ " 3
P* S
a>
-
§ 21.
Morn. 1. På sätt Kongl. Maj:ts nådiga förordning orri Beväringsmanskapets
mönstringar m. m. närmare bestämmer, late Kongl, Maj:ts
Bilagor.
o §
>r CT9
° p
12 §
14 §
p. 47.
p. 47.
p. 4/.
Motiverna till förändringen
eller tillägget åter
-
3 i
Befallningshafvande sedermera upprätta icke allenast fullständiga mön- j
stringsrullar, utan ock, sedan årets mönstringar och möten äro af- ;
slutade, fiirslag öfver det inom länet då befintliga, till Arméens eller j
Flottans beväringsområden hörande beväringsmanskap af aila fem !
klasserna, hvilka förslag sednast inom den 15 Augusti hvarje år j
skola till Kongl. Majit genom vederbörande Stats-departement i un- |
derdånighet insändas.
Morn. 2. För Stockholm skall Öfver-Ståthållaren och för öfriga 12§2mom.
sjöstäder vederbörande Magistrat inom den 1 Februari hvarje år till
Kongl. Sjöförsvars-departementet insända specifik uppgift å antalet af
de i staden skattskrifne eller för öfrigt i dess sjömansrullor inskrifne
beväringsskyldige sjökaptener, styrmän och sjöfolk af handelsflottan
samt machinister å ångfartyg.
Desse machinister skall det fördenskull hädanefter åligga att
låta sig å sjömanshus eller i Magistraternas rullor öfver sjöfolket in- I
skrifvas, och dessutom, såvida de finnas inom riket och fortfarande
utöfva sitt yrke, att en gång hvarje år till sjömanshuset eller Magistraten
anmäla sin vistelseort och den sjöfart, de för året eller tillfället
antaget.
§ 22.
1 afseende å de besigtningar, som till utrönande af de utskrifnes
duglighet till krigstjenst komma att anställas, äfvensom rörande de
mönstringar, beväringsmanskapet skall undergå, och hvad mera vid
dess uppbådande blifver nödigt att iakttaga, lände till efterrättelse
hvad derom är eller kan blifva i nåder stadgadt.
§ 23.
Mom. 1. I den ordning Kongl. Majits nådiga förordning orri beväringsmanskapets
mönstringar m. m. vidare innehåller, skall efter
mönstringarnes förrättande i stad Magistraten genom någon dess tjen
-
27 §
p. 48.
p. 42.
p. 53.
p. 45.
p. 45.
p. 50.
35
steman och å landet länsman upprätta och sedermera föra en Bevärings-dagbok,
uti hvilken alla de förändringar, som bland stadens
eller länsmansdistrictets beväringsmanskap under dess tjenstgöringstid
inträffa, ofördröjligen böra antecknas.
Mom. 2. I enlighet med dessa anteckningar och efter bifogade
Formulär JVf 3 åligge det dagboksförare att till de beväringsskyldige,
som sådant begära, utfärda beväringsbesked, som bör upptaga: hvad
vid mönstring om den beväringsskyldige förekommit eller beslutadt
blifvit; om han fullgjort sin vapenöfningsskyldighet under ett eller
tvenne år; och, så vida han ämnar från staden eller districtet afflytta
eller längre tid annorstädes sig uppehålla, den ort till hvilken
han vill sig begifva.
För beväringsbesked vare lösen 50 öre Riksmynt.
§ 24.
Mom. i. Utom på reqvisition af offentlig myndighet må för beväringsskyldig
eller legokarl, så länge deras beväringspligt fortvarar,
prestbevis icke utlemnas utan emot företeende af beväringsbesked, å
hvars motsatta sida prestbeviset skall skrifvas.
Mom. 2. För dessa må under nämnda tid respass icke utfärdas,
utan emot aflemnande af prestbevis och dermed förenadt beväringsbesked;
samt ej eller till annan än deruti utsatt bestämmelseort.
Till sådane pass begagnas särskilde tryckta blanketter med två
spalter, upptagande den ena de vanliga passföreskrifterna och den
andra beväringsbeskedets innehåll.
Mom. 3. Sedan Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes Kungörelse
om årets beväringsmönstringar blifvit i länets kyrkor uppläst, må
hvarken prestbevis eller pass meddelas någon beväringsskyldig eller
legokarl, som är pligtig att under året bevista mönstring och vapenöfning,
förrän desamma äro afslutade.
p. 51.
p. 51.
p. 51.
p. 51.
Motiverna till förändringen
eller tillägget återfinnas
i betänkandet
pagina:
36
tr! K CO 1
cL
^ &
pi p O
CB? p (33
T~“ O: ui p
~ <.
P •—1 C?
w SL sL
& 2 g- “
O Ct> g
w p
p
c2. r -•
p: O
r? p’
r~' U3
l-A <
sr oq £•
a (D S.
^ w g
? C B “
5T CB? „
^ ~ -
z, <*- g-
cL. 2SO CL,
** Ct>
§ 25.
Mom. 1. Behörigen förpassad eller med prestbevis på vandring
»
p. 51.
stadd beväringsskyldig och legokarl bör, vid den påföljd allmänna
passförfattningarne stadga, icke afvika från den i passet utsatta väg
eller begifva sig till annan, än den i passet eller prestbeviset be-
stämda ort, såvida han icke hos Kongl. Maj:(s Befallningshafvande i
residensstad eller Borgmästare i annan stad försett sig med påskrift,
som berättigar honom dertill.
Amnar han blott begifva sig till annan ort inom samma län,
p. 51.
äge äfven länsman å landet att å passet eller prestbeviset anteckna
den förändrade bestämmelseorten.
Mom. 2. Vid ankomsten till bestämmelseorten skall den be-
p. 52.
väringsskvldige eller legokarlen ofördröjligen anmäla sig: i stad hos
Borgmästaren och å landet hos länsmannen i orten, för att i bevä-
rings-dagboken varda upptagen, samt derom taga anteckning å med-
hafvande pass eller prestbevis.
Försummas det, varder han, på sätt i Kongl. Maj:ts nådiga för-
ordning om beväringsmanskapets mönstringar m. m. är stadgadt,
genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes försorg efterspanad eller
efterlyst.
§ 26.
Beväringsskyldig, som, efter det han blifvit approberad, vinner
p. 52.
befrielse från beväringspligten till följd af Kongl. Maj:ts nådiga beslut
eller inträde uti något af de i 7 §:s 1 mom. uppräknade yrken och
befattningar, styrke sådant i stad hos Magistraten, och å landet hos
Länsmannen i districtet; samt vare, intilldess sådant skett, under-
kastad lika åligganden med öfriga beväringsmanskapet.
§ 27.
Hvad i 24, 25 och 26 §§ för de beväringsskyldige i allmänhet
»
p. 65-
stadgadt är, gälle äfven i afseende å de i 37 § omnämnde bevärings-
eliter, så länge deras beväringsålder fortfar.
37
IV Art. Om beväringsmahskajiets (Plägning lil! tjenstgöring
saint (ini dess skyldigheter och ansvar med afseende a
densamma.
§ 28.
Från vissa områden af riket skall beväringsmanskapet uttagas
för Flottans och från vissa för Arméens behof.
Flottans områden utgöras af Blekinge län, Wester-Norrlands län,
med undantag af fjellsocknarne, Oland, Södra Möre fögderi af Calmar
län, samt de omedelbart till hafvet gränsande eller i skärgårdarne
belägna socknar i såväl återstående delen af sistnämnde län,
som öfriga kustlän, undantagandes Norrbottens och Westerbottens
län; äfvensom alla städer vid hafvet, med undantag af Stockholm,
Götheborg, Umeå, Luleå, Piteå och Haparanda; Allt på sätt denna
lag vidfogad tabell närmare utvisar.
Arméens beväringsområden åter upptaga alla delar af riket, som
icke, eldigt hvad här ofvan stadgas, skola lemna Sjöbeväringsmanskap;
dock att äfven inom Arméens områden bosatte Sjökaptener, Styrmän
och Sjöfolk af handelsflottan samt Machinister å enskilde personers
eller bolags ångfartyg tillhöra sjöbeväringen.
§ 29.
Mom. 1. Beväringsmanskapet skall användas till förstärkande
af Arméens och Flottans såväl värfvade som indeldta trupper, eller
ock utgöra särskilda Corpser under särskildt befäl; enligt hvad al
Kongl. Maj:t derom, i förhållande till regementernas och corpsernas
styrka, särskildt i nåder förordnas.
Mom. 2. I de för Arméen bestämda beväringsområden, der
jemte Infanteri äfven Kavalleri, Artilleri, eller Sappördepoter finnas,
bör Mönsterherren utse hvilka beväringsskvldiga, som skola tilldelas
3
pr csq
i §
19 §
Motiverna till förändringen
eller tillägget återfinnas
i betänkandet
38
wern
M c ^ S"
ctq *
a gs
2^ g &
p sr. ;
e o <
. C ; co P
3 £ g,
S.S S S
P H-i O
* s 3
►Ö *-• ^ P
p
tr* a ^
2 » H
cn_ cr sT.
fl £3
jo: P“ e» S-
i-i CG
g 1 E “ i
.. 3 Oq g? ■
cg §;
£ « 5
a ^ a'
ef O B 03
•’ £ CTC, fa
Öj »o Oj
CD £7 t-4
**■ « g* ;
* ' 1
Kavalleriet, Artilleriet eller depoterna, hvartill dock i främsta rum-
|
met böra uttagas sådane, som sjelfva önska tjena vid det ena eller
andra vapnet, såvida de i öfrigt äro dertill duglige.
§ 30.
Mom. 1. När rikets försvar det påkallar, skola, på Kongl. Maj:ts
ii §
derom gilna nådiga befallning, ovägerligen utgå antingen alla bevä-
ringsklasserna eller ock större eller mindre del af den elier de klas-
p. 75.
ser, Kongl. Majit pröfvar nödigt uppbåda, vare sig från hela riket
p. 76.
eller endast från vissa landsorter, utan afseende på huruvida eller till
huru stor del beväringen inom rikets öfrige landskap kallas till vapen.
Mom. 2. Deremot vill Kongl. Majit i fredstid till vapenöfning
I
endast uppbåda så stor del af det till första och andra bevärings-
p. 34.
klasserna hörande manskap inom Arméens och Flottans områden,
p. 37.
som Kongl. Majit finnér erforderlig för att bilda den stående Arméens
och Flottans omedelbara förstärkning.
Mom. 3. Har beväringsskyldig af laga förfall varit hindrad att
»
p. 56.
sig till mönstring inställa, skall, om han vid sednare mönstring appro-
beras och till vapenöfning, enligt hvad bär nedan stadgas, uttages,
honom åligga att, utan afseende å hvilken klass han för öfrigt till-
hör, med beväringsmanskapet af första och andra klassen undergå
vapenöfning i två år, derest icke hans beväringsålder före andra va-
penöfningsåret tilländagått.
Har beväringsskyldig af laga förfall varit hindrad att bevista
öfningsmöte, vare lag samma.
§ 31.
Mom. 1. Den del af beväringsmanskapet, som sålunda under
»
p. 37.
fredstid uttages tili vapenöfning, benämnes:
Arméens Förstärkning och
Flottans Förstärkning,
samt skall i två på hvarandra följande år vapenöfvas.
39
OO 05
Oi Kä
05
Mom. 2. De återstående af det approberade manskapet utgöra |
deremot
Arinéens Reserv och
Flottans Reserv,
samt iiro i fredstid befriade från vapenöfning, men skola i händelse
af uppbåd till krigstjenstgöring, sjelfve eller genom författningsenligt
legd karl inställa sig under fanan eller vid depöterna, för att inträda
i aktiv tjenstgöring.
§ 32.
Antalet af dem, som för hvarje år skola till arméens och flottans
förstärkning uttagas, vill Kongl. Majit, med afseende å olika tidsförhållanden,
bestämma.
§ 33.
Mom. I. Detta antal fördelas emellan de särskilda länen, Gott- »
land undantaget, samt emellan landt- och sjöbevärings-områden inom
samma län efter folkmängden; och vill Kongl. Majit, genom vederbörande
Stats-departement, om denna fördelning meddela Dess Befallningshafvande
nådig underrättelse.
Mom. 2. Emellan de särskilda mönstringsdistrikten inom hvarje
läns landt- och sjöbevärings-område bör åter det på området belöpande
antal af Kongl. Majits Befallningshafvande fördelas i förhållande
till antalet af dem, som inom hvarje distrikt skola för året
första gången mönstras.
§ 34.
Mom. 1. Vid uttagning inom hvarje mönstringsdistrikt af det »
antal beväringsskyldige, som efter fördelningen bör derifrån till ar- .
méens eller flottans förstärkning utgå, förfares på följande sätt:
Först utgå de, som frivilligt anmäla sig och hålla en längd af 5 j
fot 5 tum (motsvarande 5 fot 6 tum gamla måttet) och derutöfver, i
3
a n <
on >■—; r>
03 o 2
p. 37.
p. 37.
p. 38.
p. 38.
p. 40.
40
« 3 CO
C1 H3 r^-
w 5 »j p
JTT B ju Qj
Co Oq o crq
co 2 to
So-"
° ö
p' (Sä o
^ « 2
o§ä
Anmäla sig deremot (lera frivillige, än hvad för beholvets fyllande
erfordras, hafva de äldre företrädesrätt framför de yngre.
Anmäla sig deremot icke så många frivillige, att antalet derigenom
fy lies, sker uttagning efter högsta åldern först bland dem, som
hålla minst 5 fot 6 turn (närmast motsvarande 5 fot 7 tum gamla
måttet), och, orri brist ändock uppstår, derefter bland dem, som äro
emellan 5 fot 6 tum och 5 fot 5 tum långa.
Blifver dock nödigt att, för antalets fyllande, nedgå till dem,
hvilkas längd understiger 5 fot 5 tum, men uppgår till 5 fot 4 tum
(närmast motsvarande 5 fot 5 tum gamla måttet), under hvilket längdmått
ingen må. till förstärkningen uttagas, så utgå bland dem först
de, som frivilligt anmäla sig, och sedermera uttagas bland återstoden
de äldste.
Skulle inom någon af dessa längdkategorier slutligen två eller
flere vara födda å samma dag, skiljes dem emellan genom lottning.
Mom.
Utan afseende å längd och ålder böra dock från ar- !
méens och flottans förstärkning undantagas och bland reserven införas:
de beväringsskyldige, som vid mönstringen finnas behäftade med
öfvergående kroppslig svaghet eller tillfällig sjuklighet; äfvensom de,
hvilka, till följd af uteblifvande från föregående mönstringar eller öfningsmöten,
först under sista året af sin beväringsålder skulle komma
att vapenölvas, om de till förstärkningen uttagas.
§ 35.
Huruvida legokarl skall tillhöra arméens eller flottans förstärkning,
bestämmes efter samma grunder, som för det öfriga beväringsmanskapet
äro gällande, utom för de i 14 § ornlörmälda fall, att
legningen godkännes först efter det den legande sjelf blifvit inmönstrad;
för hvilken händelse legokarlen, om den legande blifvit bland
förstärkningen intagen, jemväl skall ovilkorligen tillhöra förstärkningen.
§ 36.
I
p. 40.
p. 41.
p. 41.
Motiverna till föratidringen
eller tillägget återfinnas
i betänkandet
pagina:
4 i
§ 36.
Mom. I. Den uti 3 § omförmälda del af sjöbeväringen, hvilken
har en utsträckt beväringsskyldighet, är befriad från all vapenöfning
eller tjenstgöringsskyldighet i fredstid.
Mom. 2. Derjemte skola sjökaptener och styrmän af handelsllottan
samt machinister å ångfartyg, hvilka under krigstid såsom
beväring tjenstgöra å örlogsflottan, der användas: de förre såsom befäl
eller underbefäl, och machinisterna i machinistbelättning eller, om
de dertill anses lämplige och skicklige, såsom Machinist-officerare.
§ 37.
För att ur beväringsmanskapet jemväl för arméen bilda tillgång
på befälsämnen, bör, på de vilkor och i den ordning som uti Kongl.
Maj:ts nådiga förordning om beväringsmanskapets mönstringar m. m.
särskildt i sådant afseende stadgas, med de beväringsskvldige, hvilka
anses dertill lämplige, öfverenskommelse träffas om den utvidgade
eller- förlängda tjenstgöringsskyldighet, som för nämnda ändamål erfordras.
De benämnas bevärings-eliter.
Ar
§ 38.
beväringsskyldig omyndig då
han sådan öfverenskommelse
ingår, vare den likväl för honom såsom myndig blifven bindande, såvida
icke antingen hans målsman, medan han ännu är omyndig eller den
beväringsskyldige sjelf, inom en månad efter det han blifvit myndig,
öfverenskommelse!! hos vederbörande kompanibefäl uppsagt
8 39.
Angående bevärings-eliternes tjenstgöringsskyldighet och entledigande
m. m. är stadgadt uti Kongl. Maj:ts nådiga förordning om beväringsmanskapets
rpönstringar m. m.
Bilagor.
P* <&> O
Oq
11 §•
2 mom.
p. 68.
p. 69.
p. 58.
p. 59.
p. 61.
p. 61.
Motiverna lill fiirändrin
-
42
Qj O
3
x- cg £
Bevärings-elit, sorn af en eller annan orsak, upphör att i sådan
egenskap tjenstgöra, vare i afseende å allmänna beväringspligtens fullgörande
att anse lika med den, som icke bland eliterna ingått.
§ 40.
Vid uppbåd till vapenöfning skall beväringsskyldig tillhöra det
Vapen eller den corps, inom hvars beväringsområde han vid mönstrings-
och uppbådstilllallet är mantalsskrifven eller har sin vistelse,
utan afseende derå att han tilläfventyrs förut undergått vapenöfning
vid annat regemente eller corps.
§ 41.
Skulle några af beväringsmanskapet vara vanfrejdade eller för 6 §
liderlighet kände, må de kunna uteslutas ur led med de öfrige beväringsskyldige,
och antingen särskildt vapenöfvas eller till andra
lämpliga arbeten användas.
§ 42.
Beväringsmanskapet skall under dess tjenstgöring vara befriadt 22 §
från alla arbetskommenderingar af hvad beskaffenhet sorn' helst, sådana
arbeten likväl undantagna, som till fältarbeten vanligen räknas
eller ock under krig och vid krigsrustningar förekomma.
§ 43.
Mom. f. Beväringsmanskapet skall, sedan det till tjenst blifvit 18
Uppbådadt, vara underkastadt samma lydnad och skyldigheter, som
åligga öfriga krigsmakten, enligt författningar och krigs-artiklar, efter
hvilka förbrytelser deremot äfven komma att bestraffas; skolande
beväringsmanskapet vara till iakttagande af dessa skyldigheter förbundet,
intilldess detsamma, från mötes- till samlingsplatserna åtcrfördt,
varder derifrån af vederbörande befäl hemförlofvadt.
p. 66.
p. 75.
p. 76.
p. 77.
p. 77.
43
Mom. 2. Enahanda skyldigheter åligga under all tjenstgöring
jemväl bevärings-eliterna, hvilka derjemte utom tjensten äro förbundne
att visa förmän heder och aktning; brister bevärings-elit deruti eller
uteblifver han utan anmäldt eller giltigt hinder längre eller kortare
tid från öfningsmöte, ansvare han jemväl derför enligt krigslagarne.
§ 44.
i afsigt att undan
-
Om någon beväringsskyldig eller legokarl,
draga sig beväringspligten, rymmer eller afstympar sig någon lem,
skall han med vanära anses och dessutom straffas enligt krigslagarne;
börande tillika, i fall han eger nog förmögenhet, så stor del deraf,
som nödig blifver, användas till erläggande af den för befrielses vinnande
under fredstid stadgade afgift till allmänna beväringsfonden, eller
då sådan afgift icke får erläggas, till legande af duglig ersättningskarl
i den beväringsskyldiges ställe.
V. Art. Oni Beväringsmanskapets underhåll, utredning och
öfriga förmåner.
§ 45.
Morn. 1. Då beväringsmanskapet till vapenöfning eller tjenstgöring
uppbådas, skall detsamma af Kongl. Majit och Kronan med erforderlig
beklädnad, beväring och annan utrustning förses, samt jemväl
dess underhåll besörjas; allt på sätt i gällande författningar derom
är bestämdt.
Morn. 2. Sammalunda skall ock beväringsmanskapets elit-corps
under ali tjenstgöring af Kongl. Maj:t och Kronan beklädas, utrustas
och underhållas samt derjemte erhålla lämpliga arfvoden i enlighet
med hvad derom särskildt stadgadt är.
Mom. 3. Det i 3 § omnämnda sjöfolk af handelsflottan erhåller
derjemte under tjenstgöringstiden af Kronan den månadshvra, som
i enrollerings-orten är gångbar.
ra ra g
P* a» O
h- Cn
%
S O “
‘ 5* <*2 05
25 §
15 §
15 §
2 mom.
p. 64.
p. 65.
p. 24.
p. 60.
Motiverna till förändrin
-
44
£ s se
►-* 5 O-
crq t* crq
^ O: t» P
i £ Sj
!L “ c ®
g
i as
» ; g
P ^ 1
p Cj
22 ® B
Oq c“ FT. Jj; i
ps P: 1—1 |
os: - c—-  £-j c/.'
.T X crq H;
ä- oq O- 1
■s w « s
X ** C
? o å ®
S* S? s*
^ 0^ ja
F1" l 1 i-i^
Beväringsskyldige sjökaptener och styrmän af handelsflottan, hvilka
X>
p. 68.
under krigstid såsom befäl eller underbefäl å flottan användas, äfven-
som till machinisl-officerare befordrade machinister skola under tjenst-
göringstiden erhålla lön och dagtraktamente, i likhet med deras ve-
derlikar å flottans ordinarie stat; samt dessutom, till anskaffande af
uniformspersedlar m. m. i equiperingspenningar ett belopp, motsva-
rande 3 månaders lön.
Öfrige å flottan såsom sjöbeväring anställde machinister skola
p. 69.
erhålla sjöaflöning och månadslön: Ofvermachinisterna såsom Flagg-
underofficerare och Undermachinisterna såsom Under-officerare af
lägsta grad; såvida de icke heldre önska tjenstgöra för månadshyra;
i hvilken händelse de erhålla aflöningsförmåner till lika belopp med
hvad de å enskildes ångfartyg bevisligen sednast åtnjutit.
§ 46.
Under den tid utskrifven beväringsskyldig förrättar verklig krigs-
16 §
»
tjenst och sedan han blifvit till sådan tjenst uppbådad, ege han lika
rättighet med Kongl. Maj:ts och Kronans öfriga manskap, att, på sätt
författningarna tillåta, utöfva det handtverk han lärt och dermed sin
bättre utkomst befrämja.
§ 47.
Mom. 1. Allt beväringsmanskap befrias i krigstid från erläggande
23 §
af bevillning och mantalspenningar för det år, hvarunder det gör
minst tre månaders garnisons- eller fälttjenst; äfvensom detta man-
skap skall ega lika rätt till gratialer och pensioner, som ordinarie
soldater och sjömän i lika belägenhet.
Mom. 2. De af landt- eller sjöbeväringen, som varit i egenskap
p. 63.
af befäl eller underbefäl använde, skola jemväl åtnjuta samma för-
p. 69.
måner i anseende till gratialer och pensioner, sorn tillkommer ar-
méens eller flottans eget befäl och underbefäl inom motsvarande grader.
45
fv ac
§ 48.
Af alla de vitén och böter, sora enligt beväringsförfattningarna
ådömas, skall ena hälften tillfalla åklagaren, men den andra hälften
afsättas till bildande af en Invalid- eller Pensionsfond för dem af
beväringsmanskapet, som under tjenstgöring erhållit sådan skada, att
de derigenom blifvit i mer eller mindre mån oförmögne att sig med
arbete försörja, saint för i krig aflidne beväringskarlars enkor och
barn; dock utan att sådant för närvarande medför någon rubbning
af den beväringsmanskapet i föregående § tillförsäkrade rätt till understöd
från krigsmanshuskassan eller amiralitetskrigsmanskassan.
I öfrigt vill Kongl. Majit, i anledning af Pikets Ständers tillfö- 23 §
rene uttalade underdåniga önskningar, härmed uppmana Pikets innevånare
att genom frivilliga sammanskott samla invalidkassor, helst
inom små distrikter, till ytterligare understöd för blesserade af beväringsmanskapet
samt de i krig aflidnes enkor och barn; och tviflar
Kongl. Majit icke att, när Svenska nationen i detta beväringsmanskap
finner tappre försvarare af dess sjelfständighet, ett frivilligt offerskål!
åtfölja de skyddades aktning och tacksamhet.
§ 49.
Derjemte förklarar Kongl. Majit, att beväringsmanskapet skall i 29 §
njuta den sorgfälligaste omvårdnad till bibehållande af helsa och krafter,
samt att de, som genom mannamod, ordentlig lefnad och god
vandel under tjenstgöringen sig utmärka, skola af Kongl. Majit med
särdeles nåd blifva omfattade, antingen till befordran inom, krigareståndet,
eller till sådana förmåners erhållande, som efter hvars och
ens omständigheter kunna vara afpassade.
VI. Art. Allmänna bestämmelser.
§ 50.
Moni. 1. Den, som till deltagande i allmänna beväringen ut- 20 §
skrifven är eller dertill legd och godkänd blifvit, eller såsom bevä
-
p. 78.
»
p. 60.
Motiverna till förändringen
eller tillägget återfinnas
i betänkandet
pagina:
46
rings-elit är anställd, skall utan hinder af husbonde eller mästare,
om han i tjenst eller lära antagen är, i behörig tid sig till mönstring,
vapenöfningjjjjeller annan tjenstgöring inställa; men blifver han icke i
verklig krigstjenst nyttjad, utan varder från tjenstgöringen hemförlofvad
under den tid, städsel-aftal eller arbetskontrakt omfattar, bör han,
för fullgörande af sin förbindelse, ofördröjligen anmäla sig hos husbonden
eller mästaren. Har vanlig beväringsskyldig, ersättningskarl
eller bevärings-elit endast varit kallad till vapenöfning på kortare tid,
de förre af högst en månad och eliten af högst sex veckor, vare de
berättigade att i tjensten återgå; men i annat fall må det på husbonden
eller mästaren ankomma att dem i tjensten återtaga eller icke.
Mom. 2. Bevärings-elit åligger att, vid städsel-aftals eller arbetskontrakts
uppgörande eller, om han då ännu icke blifvit till elit antagen,
genast vid återkomsten från det möte, der sådant skett, för
husbonde eller mästare anmäla, det han är såsom elit anställd; vid
påföljd, om detta underlåtes, att husbonden eller mastaren eger att,
såsom ersättning för den tid eliten varit från arbetet borta utöfver
hvad honom såsom beväringsskyldig i allmänhet ålegat, å lönen afdraga
det belopp, som motsvarar värdet af sålunda försummade dagsverken,
efter årets markegångspris.
Har åter bevärings-elit sådan anmälan behörigen fullgjort, vare
han ej till dylik ersättningsskyldighet förpligtad, der ej annorlunda
blifvit särskildt öfverenskommet.
§ 51.
Mom. 1. Vid uppbåd till mönstring, vapenöfning eller krig skall
såsom laga förfall anses: om man sjuk är; om man i Kongl. Maj:ts
och Rikets tjenst är uppbådad eller faren; om man i häkte sitter;
och om man af fiende, vådeld eller vattunöd hindras; vederbörande
dock obetaget att, då andra än nu sagda förfall förebäras, pröfva, om
de äro af den vigt, att de såsom ursäkt gälla må.
p. 66.
p. 57.
Motiverna till förändringen
eller tillägget återfinnas
i betänkandet
pagina:
47
Mom. 2. Utom de i föregående mom. uppräknade omständigheter,
skall, såvidt angår den i 3 § omnämnda del af sjöbeväringen,
såsom laga förfall för inställelse till sjökrigstjenst räknas: att vara på
utrikes sjöresa stadd; eller på inrikes sjöresa för tillfället från sin
hemort aflägsnad; eller före den dag, sjöbeväringen eller någon del
deraf blifvit genom allmän kungörelse till krigstjenstgöring kallad, vara
å fartyg inmönstrad till förestående sjöresa; eller ock att genom kontrakt
eller annan laglig öfverenskommelse redan tillförene hafva förbundit
sig att någon viss, ännu ej tilländalupen, tid tjena enskild man
eller bolag å dess fartyg; inträdande dock skyldigheten till sjökrigstjenst
i de tre första fallen den dag efter resans slut, då sjölagen
medgifver befrielse från den innehafvande enskilda sjötjensten; samt
i sista fallet 30 dagar efter det fartyget första gången kommit i
Svensk hamn, sedan sjöbeväringens kallande till krigstjenst kungjordt
är, eller krigsförklaring blifvit utfärdad.
§ 52.
Den stående arméens rättighet att värfva och rekrytera äfven
bland de beväringsskyldige fortfar; och anses den beväringsskyldige,
som tjenar för nummer i den stående arméen, derigenom uppfylla
sin beväringspligt; börande dock härvid noga iakttagas att, sedan någon
del af beväringsmanskapet blifvit till Rikets försvar uppbådad och
inmönstrad, ingen sålunda utskrifven får för arméen eller flottan anvärfvas
eller till indelta arméens eller flottans kompletterande vid
krigets utbrott användas.
§ 53.
Mom. 1. Sedan vid utbrott af krig indelta arméen eller båtsmanshållet
enligt gällande författningar blifvit kompletterade, upphör,
under den tid kriget varar, rust- och rotehållares rekryteringsskyldighet,
hvilken deremot, efter återställd fred, vidtager tre månader
g
S « *
crq
p. 57.
21 §
p. 20.
p. 76.
20 §
Motiverna till förändringen
eller tillägget återfinnas
i betänkandet
48
sedan trupperna återkommit till sin hemort, så framt Kongl. Majit
ej, af särskilda omständigheter, skulle i nåder finna godt att en längre
vakanstid tillåta.
Mom. 2. Alla under krig vid indelta arméen och båtsmanshållet
uppkommande vakanser skola genast fyllas med beväringsmanskap,
hvilket dock endast må tillsvidare uti de ledigblifna ordinarie numren
insättas, såvida ej beväringskarlen efter slutadt krig åstundar att, på
de i sednaste legokontrakt betingade vilkor, i numret qvarstå; i hvilket
fall sådant ej må af rust- eller rotehållaren förvägras, utan dylikt
med beväringsmanskap fylldt nummer i allt anses såsom behörigen
rekryteradt med deraf följande ömsesidiga rättigheter och skyldigheter.
§ 54.
Med beväringsmanskap, som fullgjort sin beväringspligt, eller som
under tjenstetiden af hvad orsak som helst blifver från tjensten skiljdt
och entledigadt, förhålles i afseende å laga försvar, efter hvad derom
i allmänhet stadgadt är.
§ 55.
Hvad här ofvan finnes i nåder stadgadt, medför icke någon rubbning
af nationalbeväringen på Gottland, sådan densamma är eller framdeles
kan blifva ordnad.
§ 56.
Denna lag kommer att från och med lända
till efterrättelse; dock må hvad uti 3, 4, 17 §§, 36 § 2 morn., 45 §
3 mom. 2 och 3 punkterna samt 51 § 2 mom. stadgadt är icke
tillämpas på dem, som derförinnan inträdt i beväringspligten eller inmönstrade
blifvit.
17 §
77.
Motiverna till förändringen
eller tillägget åter
-
Bilaga M 4. Litt. A.
Tabell
som under fastställda fem klasser utvisar, i första kolumnen deras födelseår, som rid
1860 års början äro underkastade utskrifning och i andra kolumnen det årt.al, med hvars
utgång de äro berättigade att från allmänna Beväringen entledigas, så framt de behörigen
fullgjort siu beräringspligt.
Vid 1860 års början unde7'kastade utskrifning
Födde inom
nedanskrifne år
Entledigas med
slutet af nedan-  stående år, så
framt bevärings-  pligten blifvit
behörigen full-
lill National-beväringen.
gjord.
Första Klassen, ynglingar af fyllda 20 år
1839
1864
Andra Klassen, efter fyllda 21 år
1838
1863
Tredje Klassen, af dem som fyllt 22 år
1837
1862
Fjerde Klassen, efter fyllda 23 år
1836
1861
Femte Klassen, af 24 års ålder
1835
1860
Vid 4861 års början, då de som höra till nästföregående
årets Femte Klass entledigas från beväringen,
förändras klasserna på sätt som följer:
Första Klassen, ynglingar af 20 år
1840
1865
Andra Klassen, » af 21 år
1839
1864
Tredje Klassen, » af 22 år
1838
1863
Fjerde Klassen, » af 23 år
1837
1862
Femte Klassen, » af 24 år
1836
1861
och så vidare år efter annat.
r .. b i.-;":! ; ,-ibJ r>!i ""rnr.A: -Å Röi;8t.:'>«'f •> *»»•.« t.».
B lil : >!> 55» til [ St,/}{»!!G Uii S0BI
1
■ lill i';: . .. - "in. 1
in i!:r.s't - ä:M;s!::i v
;»ii *".•-> !i,t.
( -fliibyn 'Sfi
ii ; no! 1
1’r-AiSd 1 i if.j
-i lo'l ■: isi "t ;oil
uf mi : i ,
i -j: li^JtfiliJjiffl 11
\
•j\»n • ' ' b « ’ M- i - ■ ' Viii «
->v ■ 1 ■ *. :: -i • 1. ■ ■. lili i. ■ ,i\
.'.'IS!
' «£8 .
ij OS Ehii/i ‘in iiipniignj - i
1
8R8T •. ■
. Tii i V :v*H i. ; -'i■; , <vj ;; .i v
i
. iv SV lii'i iw.. Vs ..stö-tHf-lil V:
: f ,
. . . .
■ 'IV v.:. rMi ij •!•;)>) • V.:-.ti • lini 1
•i‘'Rf
CCK;
. v.-iilf’; tv\ ££ 'is - >■
ti ét
tiVM
som
;:»Rt
' ;v ■' ■■
■--".\A ' .«:rk feV•
. v " ■ O' .
0:3;-
P8f
H
• i
. ■: - sr, •;r,!.;siis:-:;iv .1» ;, Vi: -
. tii !<•: k ,\yx‘*A:', Mbit.' 1
'i<; SS 'lii ■; . H"-- f ’ j-tT
. . "... f.£ '!s « .. <-.A'A •■!,-, .f'
. •u; ?S 'la , !■ .1 J oUw/
.Osmir. r.i.M 1": ■.mbiv sImu
Bil. M 4. Litt. B.
*
NAMNRULLA öfver alla inom NN Stad (Fögderi) till Arméens (Flottans) Beväringsområde hörande,
inom utskrifningsåldern varande personer, år 18
D e
u t s
krifningsskyldiges
lista Klassen
2:dra Klassen
3:dje Klassen
4:de Klassen
5:te Klassen
h e
m v i s t.
Yrke eller
>
Födelse
>■
Födelse
>*
Födelse
>•
Födelse
>
Födelse
Socken.
By el. Hemman.
Gård
M
för- och tillnamn utan förkortning.
näringsfång.
3
el»
SL
o
År
mån.
dag.
D
£
Ar
mån.
dag.
D
SL
År
mån.
dag.
D
tr*
SL
År
mån.
dag.
a
<r+-
SL
o
År
mån.
dag.
i
Bil. jn 4. Litt. C.
Bevärings-besked
för
Beväringsynglingen
legda Beväringskarlen
(för och tillnamn)
från . . .
. . stad
i socken,
som anmält sig vilja uttaga prestbevis för afgång (flyttning) till
Vid mönstring med . . . Regementes, Corps, Båtsmanskompanies beväring år 18 . .
frånvarande
undergått vapenöfning j år 18 . .
I » 18 . .
uteblifvit från vapenöfning år 18 . .
utsedd till Elit vid mötet år 18 . .
befordrad till .... år 18 . ,
approberad till ( Arméens i förstärkning
l Flottans J reserv
Särskilda anteckningar
Stad
Länsmansdistrikt i . .
Län, den
18 . .
Lösen 50 öre R:mt.
Namn
Tjenstetitel.
Upplysning:
Under särskilda anteckningar införes, om och huru någon blifvit från beväringspligten
befriad, sednare än mönstring skedde, på sätt dagboksformuläret närmare antyder.
■
•niis . H
in" i-}■' v ' no: .. :> li- ■ !!:. .uinr -iGqniii >• :■ . : <
"
49
lill 4 Litt, D.
Uppgift å de Län, Fögderier, Socknar samt Sjöstäder,
hvilkas Beväringsskyldige höra till Flottan.
Län.
Fögderi.
Socken.
Götheborgs och Bohus.
Norrvikens:
Sunnervikens:
Orousts och Tjörns:
Inlands.
Bilagor.
Lommelanda.
Hogdals.
Näsinge.
Skee.
Kärnö.
Lurs.
Tanums.
Qville.
Svenneby.
Bottna.
Tossene.
Askums.
Grafvarnes och Kongshamns.
Bro.
Brasta.
Lyse.
Lysekihls.
Håby.
Forss.
Skredsviks.
Bäfve.
Herresta.
Högås.
Bokenäs.
Dagsmarks.
Fiskebäckskils.
Grundsunds.
Torps.
Myckleby.
Röra.
Morlanda.
Gullholmens.
Tegneby.
Långelands.
Stala.
Käringöns.
Mållösunds.
Walla.
Klöfvedals.
Stenkyrka.
Tjörns hufvuds eller Rönnängens.
Klädesholms.
Forshälla.
7
50
Län.
Fögderi.
Götheborg och Bohus.
Inlands r
Götheborgs:;
Hallands.
Fjäre:
Warbergs:-:
Halmstäds:-
i
i
Laholms::
Socken.
Restereds.
Ljungs.
Ödsmåls.
Norum.
Jorlanda.
Solberga.
Holta.
Lycke.
Häresta.
Thorsby.
Alla socknarne i Westra Hising»
Kärad.
Ålla socknarne i Östra Hising*
härad.
Carl Johans.
Frölunda.
Askims.
Styrsjö.
Släps.
Wald av
Tölö.
Hanhals,*
Onsala.
Ölmevalla^
Landa.
Frillesås.
WTärö.
Stråvalla.
Åhs.
Torpa.
Lindbergs.
Träslöfs.
Tvååkers.
Morups.
Stafsinge.
Skrea.
Estra.
Steninge.
Harplinge.
Söndrums.'
Wapnö.
Snöstorps.
Trönninge.
| Edsberga.
j Laholms Landtförsamling.
Skummeslöfs.
| Östra Karups.
i
51
Län.
Fögderi.
Socken.
Hallands.
Christianstads.
Laholms:
Norra och Södra Asbo
samt Bjäre:
Ingelsta och Järresta:
Willands och Gärds
samt Albo:
Malmöhus.
Luggude, Rönnebergs och
Onsjö:
Torpa, Bara och Harjagers:
Tjärby.
Båstads.
Westra Karups.
Houfs.
Torekows.
Grefwie.
Forslöfs.
Barkåkra.
Höja.
Ströfvelstorps.
Köpinge.
Ingelstorps.
Walleberga.
Löderups.
Borreby.
Hoby.
Nöbbelöfs.
Cimbritz.
Gladsax.
Rörrums.
Melby.
Hvitaby.
Raflunda.
Maglehems.
Åhus.
Ljungby.
Gualöfs.
Ivetofta.
Mälinge.
Farhults.
Jonstorps.
Brunby.
Wäsby.
Wikens.
Allerums.
Helsingborgs Landtförsamling.
Råhus.
Qvistofta.
Glumslöfs.
Herslöfs.
Öija.
Tofta.
St. Ibbs på Hven.
Saxtorps.
Westra Carleby.
Hoflerups.
Barsebäcks.
52
Län.
Fögderi.
Socken.
Malmöhus.
Torpa, Bara och Harjagers:
Löddeköpinge.
Borreby.
Fledje.
Flettje.
Lomma.
Burslöfs.
Oxie, Skytts och Wem-
Fosie.
menhögs:
Hyllie.
Bunkeflods.
Klagstorps.
Tygelsjö.
Gessie.
Eskilstorps.
Hvellinge.
Stora Hammars.
Rengs.
Maglerups.
Trelleborgs.
Dalköpinge.
Gislöfs.
Limlinge.
Lilla Isie.
Östra Torps.
Hemmesdynge.
Lilla Beddinge.
Tullstorps.
Östra Hemmenhögs.
Skifvarps.
Ljunits och Herresta:
Nöbbelöfs.
Snorresta.
Backåkra.
Bjerresjö.
Stora Herrestad.
Blekinge.
..Bräkne och Listers:
Alla socknarne.
Östra och Medelstads:
Alla socknarne.
Calmar.
Södra Möre:
Alla socknarne.
Norra Möre:
Dörby.
Stranda och Handbörds:
Kalmar Landtförsamling.
Kläckeberga.
Förlösa.
Åby.
Byssby.
Ålhems.
Mönsterås.
Döderhults.
Tunaläns.Sevedeso. Aspelands
Misterhults.
Norra och Södra Tjust.
Hjortheds.
53
Län.
Fögderi.
Socken.
Kalmar.
Norra och Södra Tjust:
Westrums.
Gladhammars.
Törnsvalla.
Gamleby.
Lofta.
Loftahammars.
Eds.
Eds kapell.
Tryserums.
Olands Norra:
Alla socknarne.
Olands Södra:
Alla socknarne.
Ostergötlands.
Hammarkinds och Skär-  kinds:
Gryts.
Börrums.
S:t Annie kapell.
Skällviks.
Mogata.
Lösings, .Björkekinds och
Tåby.
Östkinds:
As.
Östra Ny.
Rönö.
Jonsbergs.
Häradshammars.
Östra Husby.
Östra Stenby..
Kungssunds.
Dagsbergs.
Styrsta.
Norrköpings Landtförsamling.
Krokeks.
Qvarsebo.
Finspånga, Bråbo och
(Östra) Enby.
Memmings:
Qvillinge.
Södermanlands.
Jönåkers, Rönö och
Tunabergs.
Hölebo:
Bergshammars.
Nyköpings Landtförsa mling.
Allhelgona.
Svartuna.
Tystberga.
Bälinge.
Wester Ljungs.
Trosa Landtförsamling.
Wagnhärads.
Hölö.
Mörkö.
Stockholms.
Svartlösa och Öknebo:
Ytterjerna.
Tveta.
Södertelge Landtförsamling.
54
Län.
Fögderi.
Socken.
Stockholms.
Svartlösa och Öknebo:
Grödinge.
Nacka och Erstaviks.
Sotholms:
Sorunda.
Thorö.
Nynäs.
Östmo.
Westerhanninge.
Muskö.
Österhanninge. .
Ornö.
Utö.
Nämndö.
Tyresö.
Dalarö.
Akers, Frötuna adb
Bo.
Wermdö:
Pilhamns eller Ingarö.
Djurhamns.
Wermdö.
Möja.
Norra Ljusterö.
Österåkers.
Kulla.
Länna.
Blidö.
Frötuna.
Rådmansö.
Danderyds, Sollentuna och
Ulriksdals.
Wallentuna
Danderyds.
Lidingö.
Täby.
Östra Ryds.
Sollentuna.
Lyhundra, Sjuhundra, Bro
Bro.
och Wäddö:
Wätö.
Wäddö.
Häfverö.
[ Singö.
Frösåkers och Närding-
Edebo.
hundra:
Hargs.
Börstils.
Gräsö.
Forsmarks.
Upsala.
Olands:
Hollnäs.
Öster Leufsta.
Örbyhus:
Wesslands.
Elfskarleby.
55
Län.
Fögderi;
Socken.
Gefleborgs.
Gestriklands:
Wahlbo (med Sättra och Hem-  lingsby.)
Hille.
HamrAnga.
Södra Helsinglands:
Skogs.
Söderala,
Norrala.
Norra Helsinglands:
Enångers.
Njutångers-.
Idenors.
Tuna.
Rogsta.
Hamrångers.
Jättedals.
Gnarps.
Wester-Norrlands.
Medelpads:
Torps.
Borgsjö.
Tuna.
Attmars.
Stöde.
Njurunda.
Gallströms.
Ljustorps.
Lögdö och Lagfors^
Tynderö.
Hässjö.
Indahls.
Selångers.
Sättna.
Sjöns.
Alnöns.
Timrå.
Södra Ångermanlands:
Hernö.
Säbrå.
Westanå.
Häggdångers.
Nora.
.
Bjertrå.
Skogs.
Thorsåkers.
Ytterlännäs.
Dahls.
Gudmundrå^
Högsjö.
Sollefteå.
Multrå.
Eds.
56
Län.
Fögderi.
Socken.
Wester-Norrlands.
Södra Ångermanlands:
Norra Ångermanlands:
Långsele.
Botheå med Gålsjö.
Styrnäs.
Öfver Lännäs.
Sånga.
Nordingrå.
Ullångers.
Nättra.
Själevads.
Arnäs.
Grundsunda.
Sjöstäderna.
Län.
Göteborgs och Bolius:
Hallands:
Christianstads:
Malmöhus:
Blekinge:
Kalmar:
Östergötland:
Södermanlands:
Stockholms:
Gefleborgs:
W ester-Norrlands:
Stad.
Strömstad.
Uddevalla.
Marstrand.
Kongsbacka.
Warberg.
Hamstad.
Cimbritshamn.
Helsingborg.
Landskrona.
Malmö.
Skanör.
Falsterbo.
Ystad.
Sölvesborg.
Carlshamn.
Carlskrona.
Kalmar.
Westervik.
Borgholm.
Norrköping.
Trosa.
Nyköping.
Södertelge.
Norrtelge.
Östhammar.
Öregrund.
Waxholm.
Söderhamn.
Gefle.
Hudiksvall.
Hernösand
Sundsvall.
Bilaga M 5.
Förslag till I^örordniny angående beeiieinysmnnsSmpets mönstvinyar
samt de verkställiyhets-utyärdev i öjriyi,
sorn föranledas af Lagen om utskrifningen oell inrättningen af
allmänna beväringsmanskapet:
^ 5 05
£■ SL »
CD
trl H"!
/
r» o jo O-i
“ i 1
a. S j
“ ö. Q.
s 3 * 3
SD<
)tivet till föri
er tillägget i
betänkandet
1 Art.: Om beväringsmanskapets mönstringar och hvad der-
-I tn
a w Z §
s % § i
ps 2 pj
rj2. &
p p c*
med eger sammanhang.
jo p Cft?
" 8 S
§ t.
Mönstringar skola hvarje år förrättas med:
i §
a) de utskrifningsskyldige, hvilka med året inträdt i bevärings-
åldern;
b) de äldre utskrifningsskyldige, hvilka förut icke undergått
p. 48.
mönstring, vare sig derför att de derifrån med eller utan laga förfall
uteblifvit, eller att deras prestbetyg, i de fall 6 § 2 mom. omför-
mäler, icke varit att dervid tillgå;
c) de äldre beväringsskyldige, som antingen varit lagligen för-
hindrade eller ock obehörigen försummat att fullgöra dem åliggande
vapenöfningsskyldighet och derför skola under året första gången
vapenöfvas; samt
d) det beväringsmanskap, som ett år vapenöfvadt är skyldigt
p. 48.
att andra gången bevista öfningsmöte.
§ 2.
Tider och ställen för mönstringsförrättningarne ege Kongl. Maj:ts
i §
p. 71.
Befallningshafvande utsätta så, som de, efter inhemtande af nödiga
p. 72.
upplysningar från vederbörande befälhafvare för de inom länet för-
lagda regementen eller korpser, pröfva lämpligast; dock med iakt-
tagande, att de beväringsskyldige ej besväras med längre fram- och
Bilagor. 8
58
återmarcher än af behofvet påkallas, samt att de, som andra gången
skola fullgöra dem åliggande vapenöfningsskyldighet, alltid mönstras
å samma tid och ställe, som öfriga beväringsmanskapet.
Sjelfva mönstringsförrättningarne böra likväl hållas särskildt såväl
med andra årets vapenöfningsskyldige och med öfriga beväringsmanskapet,
som ock för städerna och för landet, äfvensom särskildt
inom Arméens och inom Flottans beväringsområden; vederbörande
dock obetaget att till mönstring å samma dag och ställe kalla beväringsskyldige
från både stad och land samt från både Arméens och
Flottans beväringsområden.
§ 3.
Till mönstrings undergående skola de beväringsskyldige kallas
genom allmänna kungörelser, som i församlingarnes kyrkor uppläsas:
åliggande det Ofverståthållaren och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att uti dessa kungörelser intaga nödiga underrättelser om hvad som
är uti beväringsförfattningarna stadgadt, angående ej mindre vitén och
öfriga påföljder för uteblifvande från mönstring, än ock vilkoren och
sätten för vinnande af befrielse från beväringspligtens personliga fullgörande.
§ 4.
Finnes af presterskapets anteckningar å de i 20 § af lagen om
utskrifningen och inrättningen af allmänna beväringsmanskapet omförmälda
listor, hvilka vederbörande mantals- och skattskrifningsförrättare
till grund för utskrifningen upprättat och till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande insändt, att någon, som under året bör mönstras,
efter mantalsskrifningen är till annan stad eller socken afflyttad, läte
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, om atllyttningsorten är inom länet
belägen, genast öfverföra den afflyttade å listan för hans nya bosättningsort,
såvida han ej af vederbörande presterskap redan blifvit å
denna lista antecknad.
fao ^
Ö Oq
1 §
2 mom.
3 mom.
p. 49.
p. 72.
p. 56.
p. 33.
p. 47.
p. 48.
59
krj ö CO
O; CD £+•
SL g
'
2? ® B
o g* S- g
? c,
a> cr
S-1 Oj
CD g CD £
otivet till fö
ler tillägget
betänkande
'
otsvaras af
§ i Kongl.
13 Febr.
är nytt.
rändringen
återfinnes
t pagina:
Har åter flyttningen skett till annat län, åligge det Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande att skyndsamt och sednast inom den 1 Mars derom
underrätta Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande, som der-
efter tillser, att den flyttade å behörig utskrifningslista antecknas;
börande dervid jemväl öfversändas den flyttades från vederbörande
pastors-embete infordrade prestbetyg.
Ar det okändt, hvarthän den afflyttade sig begifvit, skall Kongl.
p. 48.
Maj:ts Befallningshafvande inom den 1 Mars genom allmän kungörelse,
som bör öfrige Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till uppläsande i
kyrkorna meddelas, den afflyttade efterlysa och förelägga honom att
ofördröjligen anmäla sig hos Magistrat i den stad eller Länsman i
den ort, der han vistas, eller ock vid 10 Riksdaler Riksmynt vite
inställa sig vid deri mönstring, som samma år förrättas med bevä-
ringsmanskapet från nämnde stad eller ort; åliggande det i förra fal-
let Magistraten eller Länsmannen att med omgående post inberätta
förhållandet till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som, derest sådant
ej redan skett, låter anteckna personen å listan för hans nya vistelseort.
§ 5-
Sedan de i 4 § föreskrifna åtgärder blifvit vidtagna, läte Kongl.
2 §
p. 48.
Majits Befallningshafvande, så fort ske kan, genom länets mönstrings-
kommissarie, i enlighet med formulären N:ris 1 och 2, författa full-
ständiga rullor öfver alla, som, enligt hvad i 1 § förmäles, böra för
året inom länet mönstras; dessa rullor skola i två exemplar upprät-
tas, särskildt ej mindre för hvarje regementes eller corps’ af arméen,
än ock för flottans bevärings-områden inom länet, samt särskildt för
hvarje stad och för hvarje fögderi, utan att sådant likväl må hindra
mönstrings förrättande särskildt med ett eller flera härader eller en
eller flera socknar inom fögderiet.
Uti nämnda rullor, som skola vara att vid mönstringarne tillgå
och sedermera ligga lill grund för mönstringsverket och kontrollerna,
60
hc, a cn
OD tal
M. ^
„ 2/ £. p
2 i s f
” • £.
— ^ Si
cr 3 §- j
CD
p; Et, 2.
e- izz
CD B 2.
ts p- p.
£ 2 n a
*-i p B
g tR —
o 05
g- CD-
otsvaras af
§ i Kongl.
13 Febr.
är nytt.
JT s:
p g Cl,
~ B3 g* !
P B CR i
§? P
böra jemväl upptagas de i utskrifningsåldern varande personer, som
p. 20.
till följd af tjenst eller yrke äro från beväringspligtens fullgörande
undantagne.
§ 6.
Mom. 1. Till hvarje Magistrat och Kronofogde- inom länet sände
2 §
p. 48.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, minst tre veckor förr än mönstring
2:a mom.
i någon ort företages, ett staden eller fögderiet omfattande utdrag af
rultorna, hvarefter Magistraten eller Kronofogden åligger att ofördröj-
ligen från vederbörande pastors-embeten infordra prestbevis om hvarje
i rullan upptagen persons ålder och frejd, hvilka bevis skola vid
mönstringstillfället aflemnas.
Morn. 2. Har någon, som för året bör mönstras, till försam-
lingen inflyttat efter mantalsskrifningen och sedan presterskapet så-
lunda atlemnat betyg om församlingens öfriga beväringsmanskap, eller
har han dittills försummat att sitt prestbevis till pastors-embetet af-
lemna, vare han skyldig att detsamma sjelf till mönstringen medföra,
vid påföljd att annars icke varda mönstrad och derigenom, på sätt i
4 § al lagen angående utskrifningen och inrättningen af allmänna be-
väringsmanskapet är stadgadt, erhålla en utsträckt beväriugsålder.
Mom. 3. Den, som önskar att i sitt ställe sätta legd karl, må
sjelf tillse att dennes prestbevis finnes att vid mönstringen tillgå, vid
äfventyr att ersättningskarlen, om sådant saknas, icke antages.
§ 7.
Beväringsmönslringarne äro att anse såsom besigtnings- och ap-
~ §
probationsmönstringar; och skola dervid ej mindre lagen om utskrif-
3.e morn.
ningen och inrättningen af allmänna beväringsmanskapet, hvilken, i
hvad den rörer manskapets skyldigheter och förmåner, bör före mön-
stringens början för manskapet uppläsas, än ock de om rekryterings-
förrättningar gällande föreskrifter, i lämpliga delar, tjena vederbö-
rande till efterrättelse.
J
61
beväringsmönstring
biträda. Ar någon
af deni genom
§ 8.
Morn. 1. Beväringsmanskapets mönstring verkställes i Stockholm
af Öfverståthållare!! och i länet af Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande.
Ar han af sjukdom eller annat laga förfall hindrad
att mönstringen sjelf förrätta, vill Kongl. Maj:t, uppå derom gjord
underdånig anmälan, i nåder utse den person, som skall hans ställe
vid mönstringen företräda. Inträffar hindret så sent, att underdånig
anmälan derom ej hinner göras, vare Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
tillåtet att annan-person i sitt ställe förordna, hvilket dock genast
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas bör.
Mom. 2. Inom arméens bevärings-områden skola cheferne för
de inom länet förlagda regementén eller corpser, till hvilka manskap
vid mönstringen skall uttagas, eller i deras ställe dertill beordrade
Regements-officerare eller Kaptener, en för hvarje regemente eller
corps, samt inom sjöbevärings-området cheferne för de inom länet
förlagda båtsmanskompanier eller särskildt dertill beordrad Officer af
Kongl. Maj:ts flottas corpser, för mönstringens bevistande sig infinna
på de ställen inom länet, som mönsterherren för en hvar af dem
uppgifver.
Morn. 3. Vid mönstring skall länets mönstrings-kotnmissarie
biträda; är han hindrad ege Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att
dertill utse annan person.
Mom. 4. 1 Stockholm skall Stadsläkare och i länet Provincial
-
läkare vid
sjukdom eller annat laga förfall hindrad, må Öfverståthållaren eller
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande annan behörig läkare i stället förordna.
Mom. 5. För att med manskapets mätning biträda, reqvireras
al Öfverståthållaren eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och beordras
af vederbörande militärbefäl en under-officer eller korporal.
p. 45.
p. 74.
Motivet till förändringen
I
62
Morn. 0. De vid beväringsmönstringarne tjenstförrättande njute
derför skjuts och traktamente i den ordning särskildt är eller varder
stadgadt.
§ 9.
Mom. 1. Vederbörande Magistrat och Kronofogde åligger att,
sedan de från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande emottagit de i 6 §
1 mom. -omförmälda utdrag af mönsterrullorna, ofördröjligen till vederbörande
Provincialläkare öfversända, i enlighet med formuläret
M 3 upprättad, förteckning öfver de beväringsskyldige, som skola för
året mönstras.
Mom. 2. På mönstringsstället skola alla, som böra mönstring
undergå, af läkaren, under stadgadt ansvar, noggrannt besigtigas till
utrönande, huruvida de äro frie från åkommor och lyten samt smittosamma
sjukdomar och i öfrigt ega den styrka och kroppsbyggnad,
att de kunna anses till krigstjenst duglige. Börande läkaren vid besigtningen
uti de i l:a mom. omnämnda förteckningar för hvarje man
anmärka, hvad med afseende å honom förekommit.
Mom. 3. Läkarebesigtningen skall taga sin början å viss af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande utsatt tid före mönstringen; i hvilket afseende
kronobetjeningen bör beordras att så hafva alla, som skola undergå
besigtning, socknevis uppställde.
Mom. 4. Besigtningsläkaren må endast för de betyg, som på
de besigtigades egen begäran till dem af honom uthändigas, undfå
betalning, hvilken då utgår med det för rekryters besigtigande fastställda
belopp.
Mom. 5. Under mönstringen anmäle läkaren hvad han vid besigtningsförrättningen
i afseende å beväringsmanskapets helsö- och
kropps-tillständ funnit anmärkningsvärdt.
Mom. 6. För öfrigt har läkaren att, beträffande den honom vid
dessa besigtningar och mönstringar åliggande befattning, ställa sig till
2 oq
E crq
p. 74.
63
-
Stadgandet motsvaras af
nedanstående § i Kongl.
Förordn. den 13 Febr.
1849, eller är nytt.
Motivet till förändringen
eller tillägget återfinnes
i betänkandet pagina:
■
noggrann efterrättelse de föreskrifter, som angående berörda förrätt-
ningar äro eller framdeles varda meddelade.
§ 10.
Vid mönstringarne må endast de beväringsskyldige, sorn genom
5 §
p. 16.
lyte, obotlig sjukdom eller kroppslig svaghet äro till krigstjenst oför-
p. 17.
mögne eller otjenlige, kasseras. Ålla öfrige skola approberas.
Till bevis om befrielse från beväringspligten erhålla de kasserade
p. 18.
en frisedel enligt bifogade formulär M 4.
§ 11.
Mom. 1. Sedan alla utskrifningsskyldige undergått besigtning
och mönstring skall tillfälle lemnäs de approberade, hvilka önska be-
frielse från personligt fullgörande af beväringspligten, att, på. sätt uti
2:dra art. af lagen om utskrifningen och inrättningen af allmänna
beväringsmanskapet är stadgadt, antingen erlägga den i sådant afseende
föreskrifna afgift till allmänna beväringsfonden, eller ock, då denna
förmån icke får begagnas, sätta legd karl i sitt ställe.
Morn. 2. Nämnde afgift skall genast, då den beväringsskyldige
p. 27.
anmäler sig till befrielses vinnande, af honom erläggas till den för
p. 28.
uppbörden deraf närvarande Kronofogden eller Magistratspersonen, samt
antecknas uti två särskilda uppbördslängder, som föras: den ena af upp-
bördsmannen och den andra af mönstrings-kommissarien, hvilken der-
jemte bör inom en särskild kolumn uti den af honom förda mön-
stringsrullan anteckna afgiften för de beväringsskyldige, som sådan
erlagt.
Mom. 3. Kommer den beväringsskyldige i åtnjutande af den
sålunda äskade befrielsen, tillställes honom en efter bifogade formu-
lär JV? 4 upprättad frisedel, hvilken tillika innefattar qvitto å afgiften
samt undertecknas af uppbördsmannen och bestyrkes af mönstrings-
kommissarien.
G4
^ 3 CO
O; CD et-
re
>—>
o P3
^ B CTQ
50 C S- g
” • S° Q.
a s 2.
— S' 05
5 S “ g
otivet till fö
er tillägget
betänkande
® S-
’"■* co
CC <3
ä W £
*2. o 3
Å C
ca re cli
aq IT
5" eT s*
<rt- CD S w
Ef P
p p «
$ §
Har åter den, som afgift erlagt, gått miste om rättigheten att
på’ sådant sätt vinna befrielse, återställes till honom genast den er-
lagda afgiften, som då afföres i mönsterrullan och uppbördslängderna.
Mom. 4. Efter mönstringsförrättningens afslutande och före mön-
sterherrens afresa från stället skola rnönsterrullan och uppbördsläng-
derna, i dennes närvaro, med hvarandra jemföras och längderna af
mönsterherren till riktigheten bestyrkas; åliggande det sedermera
mönstringskommissarien att, inom tre veckor efter mönstringarnes
afslutande, vid vite af tre Riksdaler Riksmynt för hvarje öfverskju-
tande dag, till Landskontoret insända summarisk uppgift å de in-
skrifne, som genom afgift frigjort sig från beväringspligten, samt å
beloppet af de sålunda influtna medlen, hvilka före den 1 Juni hvarje
år böra vara af uppbördsmannen till landtränteriet inlevererade samt
dervid åtföljas af den utaf uppbördsmannen förda och af mönsterherren
attesterade uppbördslängd, såsom verifikation.
Mom. 5. Hvad beträffar legokarls inställande och vilkoren för
hans godkännande, lände till efterrättelse hvad derom uti lagen om
utskrifningen och inrättningen af allmänna beväringsmanskapet är
stadgadt. Rörande jemväl den, som genom legning frigör sig från
p. 30.
beväringspligtens personliga fullgörande, till bevis derom erhålla fri-
p. 31.
sedel enligt bifogade formulär M 4. Har legningen blifvit godkänd
under sådan tid att densamma, enligt 17 § nämnde lag, icke medlör
ovilkorlig befrielse från beväringspligten, skall uti frisedeln anmärkas,
, .
att densamma icke är gällande förr, än vederbörande befäl derå teck-
nat intyg om legokarlens emottagande under fanan.
§ 12.
Härefter uttages, på sätt i 34 § af lagen om utskrifningen och
»
[>. 40.
inrättningen af allmänna beväringsmanskapet är stadgadt, bland de
beväringsskyldige och de insatta legokarlarne det antal, som enligt
den
65
den uppgjorda fördelningen bör af det inmönstrade manskapet tilldelas
arméens eller flottans förstärkning.
Alla öfrige intagas bland reserven.
§ 13.
Af mönstringsrullorna skall det ena exemplaret föras af mönstringskommissarien
och det andra af närvarande militärbefälet, hvilka,
hvar i sitt exemplar, böra anteckna hvad i afseende å hvarje uti rullorna
upptagen person vid mönstringen förekommer och afgjordt blifver.
Enahanda anteckningar gore äfven i stad vederbörande Magistratsperson
och å landet Kronofogde uti de dem lemnade utdrag af rultorna.
Innan mönstringskommissionen åtskiljes, skola alla dessa anteckningar
med hvarandra jemlöras och, der skiljaktigheter förekomma,
rättelse efter mönsterherrens bepröfvande genast ske, hvarefter mönstringskommissariens
rullor, som blifva bufvudhandlingarne, underskrifvas
af mönsterherren och kontrasigneras af mönstringskommissarien. De
af militärbefälet förda rullor underskrifvas deremot af samma befäl
och hehållas af dem, för att ligga till grund lör de i 15 § här nedan
omlörmälda förslag.
Kronofogde och Magistratsperson behålla jemväl de af dem förda
Utdrag.
S 14-
Minn. 1. Förekommer anledning dertill att någon söker obehörigen
undandraga sig utskrifningsskyldigheten, åligger Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande att under loppet al mönstringen, såvidt tid och
omständigheter det medgifva, men annars efter mönstringen undersöka
förhållandet och meddela rättelse, der oordning kan hafva förelupit;
och bör, ifall någon tjensteman skulle befinnas hafva sin tjenstepligt
i berörde afseende uraktlåtit, han skyndsamligen och utan
skonsmål lill ansvar befordras. Egande Kongl. Maj:ts Befallningshaf
Bilagor.
C CJQ
& G*
CO
Irj O
p. 49.
7 §
morn.
Motivet till förändringen
66
s crc2
vande i öfrigt pröfva och med beslut afhjelpa de vid mönstringarne
uppstående frågor.
Mom. 2. Finnes någon beväringsskyldig hafva obehörigen uteblifvit
från mönstring, skall Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, der så
ske kan, föranstalta att den uteblifne på egen bekostnad herntas till
besigtning och mönstring antingen genast eller ock vid någon sednare
mönstringsförrättning inom det regementes eller den corps’ beväringsområde,
till hvilket den tredskande hörer.
Mom. 3. Uteblifver beväringsskyldig utan laga förfall från mönstring,
skall han, utom det i 4 § af lagen oin utskrifningen och inrättningen
af allmänna beväringsmanskapet stadgade ansvar, böta första
året 10 R:dr och hvartdera af de följande 20 R:dr Riksmynt;
samt vare derjemte underkastad hemtning, pä sätt i 2 mom. säges.
S 15-
Vederbörande regements- eller corpsbefäl åligger att, sedan mönstringarne
inom regementets eller corpsens bevärings-område äro afslutade,
ofördröjligen, med ledning af de vid mönstringarne förda
rullor, upprätta och ej mindre till Kongl. Landt- eller Sjöförsvarsdepartementets
Kommando-expedition än ock till Kongl. Maj:ts och
Rikets Krigs-kollegium insända förslag öfver det regementet eller
corpsen tilldelade beväringsmanskap.
§ 16-
Mom. 1. Då någon tror sig ega grundad anledning att för särskilda
eller ömmande omständigheter söka befrielse från beväringspligten,
må han i sådant afseende, när som helst, vända sig till Kongl.
Maj:ts vederbörande Befallningshafvande, som eger att noggrannt
[»röfva de förebragta skälen och, i fall ansökningen ej finnes tillräckligen
befogad, derå meddela afslagsresolution med hänvisning till underdåniga
besvärs anförande hos Kongl. Majit genom vederbörande
7 §
3 mom.
7 §
morn.
6 §
oo.
56.
54.
55.
49
67
- £ g
to <
a hh &
i « £ i
gf Cg, p,
P CR j—
g ^
e- » a?
g5 B5
<5
Stads-departement för Arméen eller Flottan; Men i händelse Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande finner den sökande hafva anfört giltiga
skäl, må han ärendet hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla och
jemväl kunna sökanden, under tiden och intill dess Kongl. Maj:ts
nådiga resolution hinner ankomma, från tjenstgöringsskyldighet befria.
Börande likväl Kongl. Maj:ts Befallningshafvande endast vid de
mest vigtiga omständigheter en dylik ansökning understödja.
Söker någon befrielse från beväringspligten för att kunna till
främmande land utflytta, förläres med ansökningen på sätt nu stadgadt
är.
Mom. 2. Anföres såsom skäl för särskild underdånig ansökning
om befrielse från beväringspligten, att den sökande är nödvändig vid
något af de verk och inrättningar, hvilkas tillverkningar utgöra föremål
för krigsbruk, skall Kongl. Maj:ts Befallningshafvande före ansökningens
insändande noga låta undersöka, huruvida den sökande
må för verkets drift vara oundgängligen behöflig samt om han i vanlig
Iegotid blifvit antagen och derstädes är i stadigvarande arbete.
Enahanda undersökning bör äfven ega rum angående de vid
gevärsfaktorierna, samt krut- eller svafvelbruken anställde, i beväringsåldern
varande arbetare, hvilka enligt 7 § l:a mom. i lagen om
utskrifningen och inrättningen af allmänna beväringsmanskapet äro
från beväringspligten undantagne; Och åligger det fördenskull Styresmännen
för sådana verk att, senast en månad före mönstring med
ortens beväringsmanskap, hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skriftligen
uppgifva de vederbörligen antagne utskrifningsskvldige arbetare,
hvilka, såsom för verken behöflige, anses böra från beväringspligten
fritagas.
§ 17.
Då beväringsmanskapet kallas till vapen i och för rikets försvar
eller till verklig krigstjenstgoring, skall förnyad mönstring af det upp
-
p. 20.
p. 20.
19.
p. 53.
68
C- 05
bådade manskapet verkställas i den ordning och på det sätt, Kongl.
Majit finner skäl att särskildt i nåder bestämma.
§ 18.
När efter slutadt krig beväringsmanskapets tjenstskyldighet lipp- 9 §
hör och dess förbindelse icke mera under fredstid ifrågakommer,
böra Regements- och Corps-chefer samt Stations-befälhafvare vid
Kongl. Majits Flotta till Kongl. Majits vederbörande Befallningshafvande
insända förteckningar öfver det sålunda från regementet eller
corpsen afgående manskap, med uppgift om huru länge hvar och en
tjenat och huru han under tjenstgöringstiden sig förhållit, så att de
af samma manskap, som för en eller annan orsaks skull önska att
erhålla bevis öfver deras tjenstgöring och entledigande derifrån, må
i sådant afseende kunna uti hemorten hos Kongl. Majits Befallningshafvande
sig anmäla, hvar och en af deni likväl obetaget att derom
vända sig direkte lill befälet.
Detta manskap skall jemväl vara berättigadt att vid derefter
först inträdande mönstring med det regemente eller den corps, som
detsamma under tjenstgöringen tillhört, sig inställa och då anmäla,
om det tror sig antingen för tjenstgöringstiden hafva något att fordra
eller ega anspråk på understöd, till följd af vid tjenstgöringstillfalle
erhållen kroppsskada eller ådragen obotlig sjukdom; egande
mönsterherren att hvad sålunda andrages, på sätt för det ständiga
manskapet är stadgadt, upptaga och handlägga.
II Art.s Om beväringsmanskapets permittering och om dess
iifningsmöten.
§
Kongl. Majits Befallningshafvande ega att, då särdeles vigtiga 8 §
omständigheter dertill föranleda, från tjenstgöringsskyldighet på kor
-
r.o
W 3 CO
O: n zr
ta. 2- 2
ta* ° P- P
oo o g o-
5" o
O* -1 2;
■s ‘ 11
° § &
i e: g- a,
<"5 3
B: £ «
W' ST.
p a? s—
B '"/3
2 § 2
CU fö h-*»
n C:
Vi 2-
—» C/l
w <
3. *1 c %
ct- '-i
po
* §■ 2
1- g“ B
r+- (2 S &
^ ^ sa
• f* —b
... . .
5 s "3
•* fö 2
C/l v
tare tid permittera inmönstradt men till befälet ännu ej öfverlemnadt
beväringsmanskap, hvarom nödig underrättelse bör vederbörande Chefs-
em bete meddelas.
Inmönstradt och i tjenstgöring ingånget beväringsmanskap skall
deremot, i afseende å permittering, behandlas lika med öfrige krigs-
män, så att på vederbörande befälhafvare må ankomma att, med
strängt iakttagande af hvad författningarne mot missbruk i sådant
afseende stadga, under fredstid bevilja permission åt beväringskarl,
-
när visas kan att hans välfärd genom permissionens vägrande äfven-
tyras, hvarom dock underdånig anmälan, upptagande skälen för den
beviljade tjenstledigheten, genast bör afgifvas.
§ 20.
Till undergående af vapenöfning kallas de beväringsskyldige,
p. 56.
som blifvit dertill uttagne, genom kungörelser, som af Kongl. Majds
Befallningshafvande utfärdas och i kyrkorna uppläsas, samt tillika
böra innehålla underrättelse om de vitesböter och öfriga påföljder,
som drabba den från öfningsmöte obehörigen uteblifne beväringsskyldige.
§ 2»-
Af de vid mönstringarne företedda prestbevis skall den närva-
»
p. 50.
rande Magistratspersonen eller Kronofogden emottaga dem, sorn angå
vapenöfning underkastade beväringsskyldige och legokarlar, samt för-
anstalta att dessa bevis, på samma gång som manskapet, varda till
militärbefälet öfverlemnade.
§ 22.
Till öfningsmöte sammandragas de vapenöfningsskyldige bland
beväringsmanskapet på hittils öfligt sätt; Och de, som andra gången
p. 50.
fullgöra vapenöfningsskyldigheten, på samma sätt som de, hvilka för-
sta gången skola bevista öfningsmöte.
70
§ 23.
Uteblifver den, som till Arméens eller Flottans förstärkning uttagen
blifvit, utan laga förfall från öfningsmöte, skall han i vitesbot
utgifva första året 10 Riksdaler och hvartdera af de följande 20 Riksdaler
Riksmynt samt vare derjemte, utom den i 4 § af lagen om
utskrifningen och inrättningen af allmänna beväringsmanskapet stadgade
påföljd af beväringsålderns utsträckning, underkastad älventyret
att, der så lämpligen ske kan, på egen bekostnad hemtas till inställelse
vid mötet.
§ 24.
Med afseende å ej mindre beväringsmanskapets rätt till underhåll
och sjukvård, än ock skjuts och tractamentsersättningar till dels
Kronobetjeningen, som med dess sammandragande har befattning,
dels ock det för manskapets afhemtande och öfvande kommenderade
befäl och underbefäl, samt underhåll till de för samma ändamål beordrade
korporaler, soldater och spel, äfvensom hvad angår sättet
för förnödenheters anskaffande, redovisning för utgifterna och så vidare,
lände till efterrättelse hvad uti I och V Art. af Kongl. Maj:ts
nådiga Reglemente den 14 September 1858 härom stadgadt är.
lil Art.: Om kontrollen öfver beväringsmanskapet och redovisningen
af detsamma emellan samt efter dess mönstringar
och vapenöfningar.
§ 25.
Inom 8 dagar efter mönstrings afslutande sände den magistratsperson
eller kronofogde, som dervid varit närvarande, till vederbörande
presterskap i enlighet med formulären N:ris 5 och 6 författade
uppgifter å ej mindre de inom församlingen mantalsskrifne lego
-
10
§
11
§
12
§
p. 54.
p. 55.
p. 79.
p. 49.
71
Hsj 3 CO
<n.
^ 2: & »
g i §
S §• s. g
ST* o
C* JJ-
p: H; 2.
a P *
x- 52: eT:
b O5
if g ^ g
Qj CO i-ta
Ct> *+ O:
ö: %
CO
to *3
^ S? B
53 CD Pj
a b?* 2
^ o s
S re o “
Oq 3. 2.
5* P b
» B 05
» 2
CO S
karlar, sorn vid mönstringen blifvit antagne, än ock öfver de bevä-
ringsskyldige, hvilka i följd af obehörigt uteblifvande från mönstring
eller försummelse att medhafva sina prestbevis, om sådant dem
sjelfve ålegat, blifvit till annan klass förflyttade och dermed erhållit
en utsträckt beväringsålder.
Presterskapet åligger derefter att härom göra anteckning i hus-
förhörsboken, till efterrättelse att nämnde personer, så länge deras
beväringsskyldighet lortvarar, icke ega utfå prestbevis i annan ord-
ning, än 24 § i lagen om utskrifningen och inrättningen af allmänna
beväringsmanskapet stadgar; och jemväl till iakttagande när dödsfall
bland dem timar.
§ 26.
Efter slutade vapenölningar böra vederbörande Chefs-embeten
»
p. 50.
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skyndsammeligen insända upp-
gift icke allenast på alla vapenöfningsskyldige, som från öfningsmötena
*
uteblifvit, utan ock på dem af andra årets vapenöfningsskyldige, som,
ehuru de icke vid mönstringen tillstädeskommit, likväl infunnit sig
till och bevistat öfningsmötet; hvarefter Kongl. Maj:ts Befallnings-
hafvande låter derom i mönstringsverket göra nödiga anteckningar.
§ 27.
1
Inom åtta dagar, efter det mönstring med fögderiets bevärings-
p. 49.
manskap å landet försiggått, sände Kronofogde till hvarje honom un-
1 p. 50.
derlydande länsman med hulvudhandlingarne likformiga, till riktig-
heten styrkta, utdrag, såvidt länsmansdistriktets manskap angår, af
de fögderierullor Kronofogden vid mönstring fört.
Efter det honom sålunda tillsända utdraget upprätte derefter
p. 46.
länsmannen den i 23 § af lagen om utskrifningen och inrättningen
j
af allmänna beväringsmanskapet föreskrifna beväringsdagbok, uti hvil-
i
1 .
ken böra införas alla inom länsmansdistriktet varande beväringsskyl-
72
dige och legokarlar, tillika med livad vid mönstring om hvar och en
af dem förekommit och beslutadt blifvit.
Derjemte bör sedermera af länsmannen i beväringsdagboken antecknas:
om och när den beväringsskyldig första och andra gången
undergått vapenöfning; om han blifvit till beväringselit antagen och
de befordringar, han såsom sådan erhållit; om han ingått i krigstjenst
vid Arméen eller Flottan, eller på annat sätt blifvit befriad
från beväringspligten eller från dess personliga fullgörande; om någon
beväringsskyldig aflidit; tiden, då beväringsbesked blifvit för någon i
dagboken antecknad utfärdadt, samt, om detta skett för afflyttning,
den ort till hvilken den beväringsskyldige ämnat sig begifva; inlupna
underrättelser angående förändring af den beväringsskyldiges vistelseort;
samt, inom särskild afdelning, år och dag, då påskrift för vandring
till annan ort eller om ankomst till orten blifvit meddelad å
annorstädes utfärdadt pass eller prestbevis.
1 enlighet med de utdrag af mönstringsrullorna, som blifvit förda
af den närvarande magistratspersonen, skall i stad beväringsdagbok
upprättas och sedermera föras på ofvan föreskrifna sätt af den stadens
tjensteman, som Magistraten, hvilken är för dagbokens ordentliga
förande ansvarig, dertill utser.
Till dessa dagböcker begagnas tryckta blanketter, enligt bifogade
formulär JW 7, hvilka kostnadsfritt hållas vederbörande tillhanda.
p. 50.
§ 28.
l)e jemlikt stadgandet i 19 § till militärbefälet allemnade prestbevis
skola, efter slutadt öfningsmöte, försedda med en kort anteckning
af befälet: om den beväringsskyldige bevistat mötet eller icke;
huru han sig derunder upplört; och om han blifvit till elit antagen,
skyndsammeligen återsändas till Magistraten eller Kronofogden, som
utan dröjsmål har att meddela deras innehåll till vederbörande tjensteman
-
p. 50.
73
ags
{L &
— S' HL &
CC o P p-
S ^ 22. S
~ d sT; b
P° Cu
cT O
ST ^ £"•
S- ^ <
p: SJ. a
D
t= Q. S S-
Pr1 p: SJ. 1
g Oq
8 § " s
CU ® H}
n et- O: 1
otsvaras af
§ i Kongl.
13 Febr.
är nytt.
irändringen
återfinnes
t pagina:
steman i stad och länsman å landet tor verkställande af nödiga an-
teckningar i beväringsdagboken.
Derefter öfverskickas bevisen till vederbörande presterskap, som
med ledning deraf skåll i lnisförbörsböckerna anteckna huruvida de
vapenöfningsskyldige bevistat öfningsmötena eller icke; till enahanda
efterrättelse och iakttagande, som ofvan linnes näinndt angående de
från mönstring uteblifne.
§ 29.
Om de påskrifter, som Borgmästare i stad, jemlikt 25 § i lagen
»
p. 52.
om utskrifningen och inrättningen af allmänna beväringsmanskapet
meddelar å beväringsskyldiges pass eller prestbevis, late lian genast
underrätta den tjensteman, som förer beväringsdagboken, till anteck-
ning uti densamma.
Länsman å landet åligger att, då lian å beväringsskyldiges pass
p. 52.
eller prestbevis antecknar förändrad bestämmelseort inom samma
län, derom skyndsammeligen underrätta den länsman, inom hvars
distrikt bestämmelseorten är belägen.
S 30-
För hvarje qvartal och inom den 5 i nästföljande månad skall
p. 52.
magistrat i stad och länsman å landet öfversända utdrag af bevärings-
dagboken med hvad deruti är antecknadt för de beväringsskvldige,
•
som begifvit sig till annat distrikt inom fögderiet, till länsmannen
derstädes, och för de till annat fögderi, stad eller län afgångne till
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som har att inom den 15 i må-
naden meddela utdraget till vederbörande Kronofogde eller Magistrat
inom länet eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i annat län till
den åtgärd, sorn erfordras för att förändriugarne må blifva behörigen
.
antecknade.
1
Bilagor.
10
74
=r crq
§ 31.
Finner dagboksförare att beväringsskyldig eller legokarl, som
enligt inlupen underrättelse bort till staden eller orten ankomma,
underlåtit, att sin ankomst anmäla, skall han derom genast underrätta
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hvilken det åligger att, då
så erfordras, skyndsammeligen föranstalta om personens efterspanande
eller efterlysande.
§ 32.
Mom. 1. Har någon beväringsskyldig blifvit vederbörligen antagen
såsom rekryt för ledigt nummer eller rote vid indelta Arméen
eller Flottan, bör Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eller den, som i
dess ställe rekryteringen öfvervarit, derom ofördröjligen låta underrätta
vederbörande länsman å landet eller magistrat i stad för anteckning
i beväringsdagboken.
Mom. 2. Sammalunda åligger det ock vederbörande militärbefäl
att, när beväringsskyldig blifvit anställd vid värfvadt regemente
eller korps, derom oförtöfvadt underrätta Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i den anvärfdes skattskrifningsort, hvarefter Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande låter sådant åt vederbörande dagboksförare meddela.
§ 33.
Om åliggande för beväringsskyldig, som, efter det han blifvit
approberad, på ett eller annat sätt vunnit befrielse från beväringspligten,
att sådänt behörigen anmäla, äfvensom om hvad för öfrigt
vid utfärdande af beväringsbesked, prestbevis eller pass för beväringsskyldig
eller legokarl iakttagas bör, stadgas i lil Art. af lagen om
utskrifningen och inrättningen af allmänna beväringsmanskapet.
§ 34.
Vid slutet af Juni månad hvarje år skola vederbörande dagboksförare
hos pastorsembetena inom staden eller distriktet begära upp- j
p. 52.
p. 52.
p. 52.
p. 52.
» | p. 53-
75
O crq
e oq
cr crq
lysning om alla efter sednaste mantalsskrifning bland de beväringsskyldige
timade dödsfall, samt anmälan derom inom den 15 påföljande
Juli till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insända.
§ 35.
Med ledning af dessa anmälanden, mönstringsverket, de qvartaliter
inkomna utdragen af beväringsdagböckerna, och de i mån af
behof från vederbörande dagboksförare infordrade uppgifter och upplysningar,
samt i öfrigt hos mönstrings-kommissarien förda anteckningar,
skall han i enlighet med bifogade formulär M 8 för hvarje
inom länet förlagdt regemente, corps eller båtsmanskompani upprätta
de i 21 § af lagen om utskrifningen och inrättningen af allmänna
beväringsmanskapet omförmälda förslag öfver alla inom länet
befintlige beväringsskyldige, såväl de till Arméens och Flottans förstärkning
som de till reserven hörande, med särskiljande bland de
förre af de beväringsskyldige hvilka undergått ett och hvilka undergått
två års vapenöfning.
IV Art.: Om Beväringsmanskapets Elit-corps.
§ 36.
Vederbörande regements- eller corpsbefäl vid Infanteriet, Artilleriet
eller Marinbataljonerna böra bland de beväringsskyldige, hvilka
vid dessa vapen fullgöra första årets vapenöfningsskyldighet, utvälja
sådana ynglingar, som till följd af godt uppförande och visade anlag
för krigstjensten anses tjenlige att bildas till underbefäl, samt med
dem i sådant hänseende söka träffa frivillig öfverenskommelse om
åtagandet af nedan stadgade skyldigheter mot åtnjutande af jemväl
nedan omförmälda rättigheter.
Dessa rättigheter och skyldigheter, uti hvilka de inträda från
och med nästföljande beväringsår, skola upptagas i ett kontrakt,
p. 53.
p. 61.
70
CD »yW
o- ö
sr ?■
Si g 3
sorn vid första mötets slut med den antagne beväringseliten upp- ;
rättas, af honom och vederbörande Kompani-befälhafvare underskrifves,
samt af Regements- och Corps-befälhafvaren stadfästes.
Tryckta blanketter till dylika kontrakter tillhandahålles regements- j
eller corpsbefälet kostnadsfritt från Kongl. Maj:ts och Rikets Krigs- |
Collegium.
§ 37.
Morn. 1. Obefordrade eliter, hvilka benämnas beväringssoldater,
kunna, om de gjort sig deraf förtjente och efter det de ett år tjenstgjort
såsom eliter, till Revärings-korporaler befordras utan inskränkning
till visst antal.
Morn. 2. Beväringskorporal, som tager underoflicers-examen i
reglementen och krigsartiklar, samt, jemte förmågan att läsa, besitter
nödig kunskap uti att skrifva och räkna, kan, om hans uppförande
i öfrigt gör honom deraf förtjent, efter två års tjenstgöring
såsom elit till beväringsfurir konstitueras.
Morn. 3. Förbinder sig beväringsfurir att, två å tre år längre
än hans beväringspligt fortvarar, såsom bevärings-underofficer qvarstå
vid regementet eller corpsen, med skyldighet att endast i krigstid
tjenstgöra, kan han vid slutet af det möte, han såsom elit fjerde j
året bevistar, genom konstitutorial befordras till bevärings-sergeant.
Mom. 4. Atager sig åter beväringsfurir att under loppet af
minst sex år, efter det hans beväringspligt upphört, qvarstå såsom
bevärings-underofficer och under tiden årligen göra beväringsmötena
med det manskap, som andra gången vapenöfvas, kan han icke blott i
till Bevärings-sergeant ulan ock till Bevärings-fanjunkare konstitueras,
samt såsom sådan under samma vilkor i öfrigt, som för underofficerare
vid regementerna äro föreskrifna, af Regements-chefen föreslås j
till Bevärings-officer i Arméen utan att hafva genomgått de för befordran
till officer i allmänhet föreskrifna kunskapsprof.
p. 61.
p. 62.
p. 62.
p. 62.
p. 62.
77
4 3 »
i °! P- 9»
■ i Ti Oj tt> Si
o ei a
! =° Oj
CD 3 £-
i — g-1 ÄJ
I 0 2 a B
I -« S Ö
■ p: ^ S
|
W M’ <5
4 W 5
i ^ O S»
Morn. 5. tinder krig gälla för Revärings-tmder-officerare i afseende
å rätt till befordran samma föreskrifter och förmåner som för
regomenternas Under-officerare. För konstitutoraler till Beväringsunder-officer
erlägges ej lösen.
§ 38.
Mom. 1. Beväringssoldater och beväringskorporaler erhålla under
tjenstgöring, i likhet med öfriga beväringsmanskapet, af Kongl.
Majit och Kronan beklädnad och utredning samt ersättning för begagnande
under mötena af egna skjortor, strumpor och skor; och
bära beväringskorporalerna samma distinktionstecken, som vice korporaler
vid regementet eller corpsen.
Mom. 2. Beväringsfurir erhåller af Kongl. Majit och Kronan en
sin grad motsvarande uniform, hvilken han dock är skyldig att efter
hvarje mötes slut återställa.
Mom. 3. Den i 37 § 3 mom. omförmälde Bevärings-underoffieer
behöfver dock icke vid slutet af det möte, han såsom elit
fjerde året bevistar, återställa vapenrock, byxor och lägermössa, men
är deremot förbunden att vid uppbåd till krig vara med dessa persedlar
försedd.
Mom. 4. Den i 4 mom. af nyssnämnde § omnämnde Beväringsunder-officer
må deremot, under förbehåll att vid tjenstgöring alltid
vara val klädd, såsom sin tillhörighet behålla hela uniformen och
derjemte tillgodonjuta slitningsersiittning till lika belopp med regementernas
Under-officerare.
Samma slitningsersättning erhålla alla Bevärings-under-officerare
under krig.
§ 39.
Mom. I. I ersättning för marchen till och från möte erhålla
beväringssoldater och beväringskorporaler, oberoende af väglängden,
hvar och en Fem Biksdaler Riksmynt i ett för allt.
p. 62.
p. 63.
p. 63.
p. 62
78
Med afseende å deras underhåll under möte och fälttjenstgöring
galle hvad för öfriga beväringsmanskapet stadgadt är. Dock erhålla
beväringskorporalerna derutöfver förhöjd tobaksskilling till lika belopp
med regementernas vice korporalen
Mom. 2. Till bevärings-under-officer befordrad elit erhåller för
skjuts till och från mötet ersättning efter gällande resereglemente,
dock ej för längre afstånd än 8 mil från mötesplatsen, jemte aflöning
under resan samt mötes- och fälttjenstgöringstiden med samma belopp,
som utgår till motsvarande grad af regementernas under-officerare.
§ 40.
Mom. 1. Bevärings-elit erhåller dessutom, vare sig att han vunnit
befordran eller icke, efter hvarje af de tre första årens tjenstgöring
såsom elit ett arfvode af 25 Riksdaler Riksmynt, samt för sista
årets tjenstgöring 100 Riksdaler om han icke vunnit befordran, 120
Riksdaler om han varit förordnad till beväringskorporal, och 150
Riksdaler om han blifvit befordrad till beväringsfurir.
Dessa arlvoden utgå lika öfver hela riket och för alla vapen.
Morn. 2. Utväljes till bevärings-elit någon, som till följd af laga
förfall icke blifvit inmönstrad det år, då hans beväringspligt inträdt,
utan först påföljande år, må lian ej komma i åtnjutande af det för
fjerde årets tjenstgöring bestämda högre arfvode, med mindre han
under fyra år såsom elit tjenstgör.
§ 41.
Bevärings-elit, som under tjenstgöring, i fred eller krig, blifvit
svårare skadad, skall dessutom för sin återstående lifstid undfå pension,
i likhet med hvad i thv fall tillkommer manskap och underbefäl
vid regementerna.
§ 42.
Första året efter det beväringsskyldig blifvit till elit antagen,
åligger honom att för vapenöfning bevista mötet i 30 dagar, deruti
p. 62.
p. 63.
p. 64.
p. 64.
79
^ P t»
ol re <r*-
n
g ® s «
Ctj co »
- ? g.
O* O ;
cr r-i C*
g. 3 1
Si sr. a.
B c !
“ § a
W ja:
P CR ^ '
Sr3 ^
8 g " B
P ct? *-  O-i CT> Ht,
Cfc ei- O:
>tsvaras af
5 i Kongl.
13 Febr.
är nytt.
rand ringen
återfinnes
; pagina:
dock inberäknade de 15 dagar han såsom beväringsskyldig i alla läll
bort vapenöfvas.
De derpå följande åren, intilldess hans beväringspligt eller den
derutöfver för vapenöfning åtagna tjenstgöringstid tilländalupit, skall
han vid det regemente eller corps, der han blifvit antagen, bevista
15 dagars möte med' det beväringsmanskap, som för andra gången
vapenöfvas.
.
§ 43.
Bevärings-elit åligger att inryckningsdagen tidigt på morgonen sig
»
1». 64.
å mötesplatsen inställa.
Ar han af sjukdom hindrad att infinna sig till möte, skall han å
inryckningsdagen låta derom till befälet aflemna bevis antingen af
behörig läkare eller ock af pastor i församlingen tillika med Krono-
fogden eller Länsmannen i orten.
§ 44.
Morn. 1. Bevärings-elit åligger jemväl att till öfningsmöte med-
»
p. 67.
föra sitt prestbevis, hvilket, försedt med anteckning af befälet om
hans uppförande och möjligen vunnen befordran, bör, i likhet med
hvad för beväringsmanskapet i allmänhet är stadgadt, efter mötets
slut till vederbörande tjenstemän öfversändas för anteckning i bevä-
ringsdagböcker och rullor.
Mom. 2. Beväringssoldat och beväringskorporal må icke flytta
»
p. 64.
utom bevärings-området för det regemente eller den corps, vid hvil-
ket han är anställd, med mindre han derom hos vederbörande befäl
gjort anmälan och tillika sin vistelseort uppgifvit.
Mom. 3. Bevärings-under-oflicer placeras och redovisas på ett
»
p. 65.
visst kompani och får ej utan regements- eller corps-befälhafvarens
tillstånd välja sin bostad utom regementets eller corpsens bevärings-
område. Honom åligger jemväl att för kompanibefälet uppgifva sin
vistelseort.
80
„ 8; S. «
o o 2 g
XzL C-1 Dj
(5 2 C5 (3
1^1
Morn. 4. I öfrigt lände, med afseende å bevärings-eliterna, så
länge de i beväringsåldern qvarstå, till efterrättelse de för beväringsmanskapet
i allmänhet meddelade kontrollföreskrifter.
§ 45.
Bevärings-under-ofTicer allägger vanlig tjensteed.
Honom åligger jemväl att så i som utom tjensten iakttaga samina
krigslydnad m. m., som för hans vederlikar vid arméen är föreskrifvet.
Ordres oin möte och annat rörande tjensten mottager beväringsunder-olficer
från kompanibefälet.
§ 46.
Förskingras, eller genom vårdslöshet skadas någonting af de kronopersedlar,
hvilka bevärings-elit till begagnande under tjenstgöring
emottagit, åligger honom att detsamma ersätta.
§ 47.
Moni. /. Bevärings-elit, hvilken genom opålitligt och oordentligt
uppförande, vare sig i eller utom tjensten, eller af andra skäl ej motsvarar
det förtroende och de förhoppningar, som för hans antagande
legat till grund, skiljes från sin befattning, om regements- eller corpsclief
det skäligt pröfvar och vare i sådant läll förlustig det arfvode
och de förmåner i öfrigt, som eljest skolat honom tillkomma.
Mom. 2. Uteblifver bevärings-elit längre eller kortare tid från
möte, utan anmäldt eller giltigt hinder, skall han, utom det i beväringslagen
derför stadgade ansvar, varda från sin anställning skiljd,
om regements- eller corps-belälhafvaren så (inner för godt.
Moni. 3. Har bevärings-elit åter genom styrkt sjukdom eller
annat laga förfall varit hindrad att bevista möte, må han fortfarande
såsom
w ST
; os c
D aq —
O —
p. 65.
p. 64
p. 64
p. 65
p. 65
p. 65
p. 65
81
fc) a a
- S' & ÉL
-15
»S 5«
« g- S. s
. S 8*
S» <
p: £*; ®
o ts
PT* p: ej-
S= a. g, ~
2 08 LP
P CfQ
S3 S n S
Oj fl h>
ffi O:
p: ^
hs eo
co *3
po a
p ST Gu
£ *21
f»- fl B *
2* p
. Mj
<§. | g-
p g crg
•• CD 2
CO P
såsom elit qvarstå, men gå i mistning af det arfvode honom för året
bort tillkomma.
Händer detta sista året af hans beväringstid och han tjenstgjort
alla de öfriga årens möten, vare han berättigad att antingen i alla
fall utbekomma hälften af det för sista året stadgade högre arfvode,
eller ock, om han i stället vill bevista påföljande års möte, då er-
hålla hela beloppet af det för sista årets tjenstgöring bestämda arfvode.
§ 48.
Bevärings-elitj som af ett eller annat skäl önskar från denna
>;
p. 66.
sin anställning erhålla entledigande, bör derom inlemna ansökning till
regements- eller corps-chefcn, hvilken, om han finnér skälen giltiga,
må det begärda afskedet bevilja.
§ 49.
Regements- eller corps-chefer åligger att efter hvarje mötes slut
»
p. 66.
till Kongl. Majit genom vederbörande Stats-departement ofördröjligen
insända förslag öfver de regementet eller corpsen tillhörande bevä-
rings-eliter.
Bilagor.
il
Bil. M 5. Litt. A.
RULLA öfver den i och för Första vapenöfningen verkställda mönstring
Beväringsmanskap inom stad
härad
Regemente (Corps) (Båtsmanskompani) anslagna
län år 18
D e
beväringsskyldiges
hemvist.
födelse.
I stad, qvarter;
landet, socken och
by och hemman.
Är
månad
dag.
yrke eller
näringsfång.
för och tillnamn utan förkortning.
t-1
p:
3
CTQ
Q
-
Approberade
3
till
förstärkning.
Antal.
Klassen.
till
reserv.
Antal.
Klassen.
ss
a>
Uttagne till
Frånvarande
-3
3
o:
o:
3
3
oq
oL
o:
ET
o:
c
3
3 i
■5Ö
. ö
-
Anmärkningar.
Anm. Anteckning om dem, som uteblifvit från öfningsmöte, sker, sedan uppgiften derom inkommit från
vederbörande Chefs-embete.
T; n
,
.
i
Bil. M 5. Litt. B.
RULLA öfver den i och för Andra vapenöfningen verkställda mönstring
Beväringsmanskap inom stad härad
Regementes (Corps) (Båtsmanskompanis)
län år 18
T) e beväringss kyld iges
Hemvist.
Födelse.
1 stad, qvarter; ! 3 O
| “ GJO
i landet, socken och • ~ 3.
i O ^
by eiler hemman. | “ »
Ar
månad
dag.
Yrke eller
näringsfång.
För och tillnamn utan förkortning.
Approberade
C/Q
Q.
till undergående
af 2:dra vapenöfningen.
Antal. Klassen.
i 40:de året
gamle, som blifvit
i reserven
öfverförde.
Antal.
Klassen.
T,
Frånvarande
a.
o:
UQ
3
C:
5"
Anmärkningar.
Anm. Anteckning om dem, som uteblifvit från öfningsmöte, sker, sedan
uppgiften derom inkommit från vederbörande Chefs-embete.
Bil. M 5. Litt. c.
NAMNRULLA å det beväringsmanskap från
läkarebesigtning å mönstringsstället
Do bevärinssskyldises
h e m v i s t.
I stad, qvarter;
å landet, socken oell
by eller hemman.
c ^
5
= 2
5 g"
o:
q o.
Yrke elier
näringsfång.
För- och tillnamn, utan förkortning.
stad, härad, socken, som kommer att undergå
år 18
Besigtnings-Iäkarens anteckningar.
Bil. M 5. Litt. D.
Frisedel.
Vid denna dag förrättad mönstring med Regementes
(Corps) (Båtsmanskompanis) beväringsmanskap har som är
född den år 18 . . och mantalsskrifven (nu vistandes) i
stad af socken
härad i län blifvit
befriad från den enligt Kongl. Kungörelsen
den stadgade
skyldighet att i allmänna beväringen deltaga
hvilket härmed till l qvitto \ meddelas.
j och I . . . .
' bevis )
Attesteras
N. N.
Tjenstetitel.
Utan lösen.
i genom erläggande af fastställd afgift till all<
manna beväringsfonden .... Riks'
daler Riksmynt.
^ genom insättande af godkänd ersättningskarl.
( såsom
( » oförmögen till krigstjenst
Mönstringsstället den
18 . .
N. N.
Tjenstetitel.
Upplysningar:
l:o. Frisedel, som innefattar qvitto å erlagd afgift till allmänna beväringsfonden,
underskrifves af Kronofogde å landet, samt Magistratstjensteman i stad, och attesteras af
Mönstringskommissarien, men i andra fall blott af Mönstringskommissarien.
2:o. Vid Frisedels utfärdande utstrykas de delar af den tryckta blanketten, hvilka icke
lämpa sig till det ifrågavarande sättet, hvarigenom befrielse från beväringspligten vunnits.
Bil. M 5. Litt. E.
Uppgift till Pastors-embetet i socken på de inom socknen mantalsskrifne, vid mönstring
med Regementes (Corps) (Båtsmanskompanis) beväringsmanskap, godkända karlar,
hvilka för lega åtagit sig annans beväringspligt år 18
hemvist
födelse-
Qvarter i stad; socken S
landet.
Yrke eller
För
by eller hemman.
' Gård
.m
År
a ! a
män. dag.
'
näringsfång.
Ersättningskarlens
För- och tillnamn, utan förkortning.
g- sr* “
S- “L 3
g
C/Q
- =r c
r*
o ^
o ^
2 3
SI C
=" 5
CD 3 tD
s cjq -j
Cl, ^
» 3 ®r
a> n
o» c. ^
r g 2
QSo S
I
Bil. JYi 5. Litt. F.
Uppgift till Pastorsembetet i socken, stad, på de inom socknen, staden, mantalsskrifne beväringsskyldigc, hvilka vid mönstring med
Regementes (Corpss) (Båtsnianskompanis) beväringsmanskap blifvit i anseende till egenvillig! ute blifvande från
mönstrings- eller öfniugsiuötet ålagdt att i bcväringsskyldighcten qvarstå utöfver den i allmänhet stadgade ålder.
De beväringsskyldiges
hemvist.
I stad, qvarter;
å landet, socken och
by eller hemman.
c ^
5 po
3 2.
3 CD
CD 3
Är
födelse.
Yrke eller
månad
dag.
näringsfång.
För- och tillnamn, utan förkortning.
Qvarstår i bevä- j
ringsskyldigheten till I
nedanskrifne år.
Bil. M 5. Litt. G.
BEVÄRINGS-DAGBOK för Stadf Länsmans-distrikt Ar 18
M 1. JK £.
Regementes Beväringsmanskap. Allteckninfjur öfver pass eller prestbevis uppvisade af Beväringsmanskap år 18
Socken
Stad
Uppvisade.
Namn på stad, socken,
hvarifrån Passet eller
Prestbeviset utfärdats.
Innehafvarens namn.
Bestämmelse-
Förändrad be-
ort.
stämmelseort.
Hemvist.
månad.
dag.
Qvarter i stad.
By eller hemman å landet.
Gårds-
jö
vid mönstring den .... 18 . .
Approberad till (Arméens/förstärkning I
» » | Flottans /reserv j
frånvarande
undergått vapenöfning år 18 . .
dito dito år 18 . .
uteblifvit från öfningsmöte år 18 . .
utsedd till Elit vid mötet år 18 . .
befordrad till år 18 . .
j
,
Särskilta anteckningar.
. . ! . (för- och tillnamn) ....
vid mönstring den .... 18 . .
legt
Approberad till f Arméens (förstärkning 1
» » /Flottans /reserv /
undergått vapenöfning år 18 . .
dito dito år 18 . .
uteblifvit från öfningsmötet år 18 . .
utsedd tili Elit vid mötet år 18 . .
befordrad till .... år 18 . .
-
.
-
'
Upplysningar: l:o Endast 2:ne beväringsskyldige införas å hvarje sida.
2:« Under särskilta anteckningar införes: då någon styrker sig. hafva ingått i sådan
beställning eller yrke, som medför befrielse från beväringspligten; år och dag då
någon uttagit beväringsbesked för afgång eller flyttning utom stad eller distrikt
och till hvilken ort; anmälan om återkomst till stad eller distrikt; ingången un-  derrättelse om förändring i vistelseorten, i enlighet med inkomna rapporter; när
någon ingått i krigstjenst vid Arméen eller Flottan; när någon uppvisat Kongl.
Maj:ts nådiga resolution på befrielse från beväringsskvldigheten; när bevärings-  skyldig aflidit o. s. v.
Upplysningar: l:o Då beväringsskyldig företer Pass eller Prestbevis, meddelas derom anteckning å
passet eller prestbeviset.
2:o Begär han att få afgå till annan ort, än passet eller beviset innehåller, införes den
förändrade ortens namn i sista kolumnen.
A
Bil. M 5. Litt. H.
FÖRSLAG öfver det i
Län befintliga till Arméens (Flottans) beväringsområden hörande Beväringsmanskap
af alla fem klasserna vid Juni månads utgång år 18
l:a Klassen
2:a Klassen
3:e Klassen
4:e Klassen
5:e Klassen
Summa
Regemente
Förstärk- I
nine. i
M
Corps
M
Båtsmanskompani
Förstärk
ning.
cr
5
o
er
Förstärk
ning.
a.
re
~
Clio
Förstärk
ning.
a.
cd
Summa
FÖrstär k
-
w
X
Cti
CO
Cl
CD
Förstärk
ning.
X
CD
x
CD
Co
a.
CD
Lands-kansli den
N. N.
Mönstrings-kommissarie.
Från exercis uteblifne.
%
Underdåniga
Betänkande» och Förslag
till
Iso Förordning om Kommunalstyrelse på landet.
2:o Förordning om Kommunalstyrelse i Stad.
3:o Förordning om Kyrkostämma samt Kyrko» och Skolråd,
4:o Förordning om Landsting.
Afgifna den 31 Oktober 1859
af
Den dertill i Nader förordnade Komité.
STOCKHOLM,
tryckt nos E. Westrell, 1859.
.
k
Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Sedan Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse af den 12 Februari 1858 hos
Eders Kongl. Maj:t anhållit, det måtte Eders Kongl. Maj:t låta genom sakkunniga
män ej mindre utarbeta förslag till Förordning om landsting, eller en länen omfattande
kommunal-representation, än ock, i sammanhang dermed, öfverse de angående
il
menighetsstyrelse så väl på landet som i synnerhet i städerna gällande författningar,
samt derefter till Rikets Ständers pröfning framlägga de förslag, hvilka i följd deraf kunde
varda utarbetade, och Eders Kongl. Majit, med afseende härå, under den 19 derpå
följande Junii, i Nåder behagat utse undertecknade att här i hufvudstaden sammanträda
i Comité, för att verkställa den utredning och uppgöra de förslag, denna Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse afser, hafva undertecknade, till fullgörande af det
oss meddelade Nådiga uppdrag, berörda arbete företagit, och få nu, såsom resultat
deraf, härigenom lill Eders Kongl. Majit i underdånighet öfverlemna:
1. Förslag till Förordning om Kommunalstyrelse på landet,
2. Förslag till Förordning om Kommunalstyrelse i stad,
3. Förslag till Förordning om Kyrkostämma samt Kyrko- och Skolråd,
4. Förslag till Förordning om Landsting;
äfvensom i sammanhang härmed, afgifva underdånig redogörelse för de grunder och
skäl, som bestämma innehållet i hvartdera of dessa förslag.
Kommunerna äro, såsom i allmänhet föreningar för vissa gemensamma ändamål,
väl att betrakta såsom juridiska eller sammansatta personligheter, berättigade
att såsom sådana i sina gemensamma angelägenheter kära och svara; men det, som
skiljer dem från andra sådana personligheter, består deruti: att de nödvändigt tillika
utgöra delar af statens område, att de gemensamma ändamål, som utgöra föreningslänken
emellan deras medlemmar och sammanbinda dessa till enhet, tillika måste
vara statsändamål, att kommunerna derigenom blifva integrerande delar af statsförvaltningens
organism och verkande krafter inom dennas krets, och att de således
lika litet kunna anses vara alster af fri öfverenskommelse, som de efter fri öfverenskommelse
kunna upplösas eller ändras. Det är genom staten de få sitt berättigande.
Väsendtligen hörer likväl en förvaltande sjelfverksamhet till kommunens begrepp.
I hvilka distrikter för förvaltningens upprätthållande statens område än må
vara fördeladt, kunna dessa ej betraktas såsom kommuner, om ingen förvaltande
sjelfverksamhet för gemensamma angelägenheter är dem tilldelad. Der åter en sådan,
mindre eller större, dem tillkommer, antaga de egenskapen af kommuner.
Stående under statens suveränitet och i omedelbart samband med folket, utgöra
kommunerna likasom sjelfva underlaget för statens organiska förening, och ehuru
det ligger i sakens egen natur, att kommunens sjelfverksamhet icke kan öfverskrida
dess område och således alltid förblifver lokal, lemnar likväl frågan, huru långt denna
III
sjelfverksamhet må få sträckas och inom hvilka forsner den skall röra sig, ett alltid
öppet fält för önskningar och pröfning. Centralisationen kan visserligen genom en
väl afvägd organisation på hela sitt område verka till enhet, likhet och kraftig
kontroll; men vid lokala olikheter är likheten i system icke alltid lämplig, och äfven
vid kommunal-sjelfstyrelse kan från statens sida nödig kontroll ganska väl efter
omständigheterna utöfvas.
I likhet med förhållandet hos de liesta andra europeiska folk, äro hos oss
kommunerna lika gamla som vår historia. Vi afse här kommunerna på landsbygden,
ty stadskommunerna äro af yngre datum. Hvilka de ursprungliga anledningarna
tili deras bildande må hafva varit, det utgör föremålet för en historisk undersökning,
som icke här har sin plats. För oss är det nog att anmärka deras tillvaro
såsom befintlig samtidigt med det samhällsskick, uti hvilket vårt land i de
äldsta lagarne framträder med sina två hufvudelemeriter för den politiska magten
derinom: landskapsförfattningen och envålds — eller den ende konungen, såsom
statens öfverhufvud. Deraf ett tvåfaldigt system för statens förvaltning: det ena,
utgående från Konungen, herrskande med tillhjelp af sina höfdingar och embetsmän
af högre och lägre grader; det andra, utgående från folket sjelft, genom sjelfvalda
höfdingar, domare och män, och båda, vid utöfningen af denna magt, anvisade på
lagen, såsom bestämmande begränsningen och rättesnöret för bägge och derigenom
förmedlande hvarderas befogenhet.
Det är i sjelfva verket samma grundtanke, som genomgår vårt lands historia
och statsskick under alla tidehvarf. Olikheterna deremot visa sig uti den mindre
eller större utsträckning, det ena af dessa magtelementer uti befogenhet egde framför
det andra, och uti de former, som vid magtens utöfning gällde hvartdera till
efterrättelse. Under den äldsta, eller landskapsförfattningens period, utgjorde landskapet,
i förhållande till riket, sjelft en kommun, fördeladt i sin ordning uti flere
mindre. Bland dessa var häradet (i de nordliga landskapen, vid sjökusten, skeppslag/)
den förnämsta, berättigadt ej allena till en vidsträckt sjelfverksamhet enligt
lag i afseende å sina ekonomiska angelägenheter under sin höfdings ledning, utan
ock i så måtto till en judiciel, som denna höfding ursprungligen genom val tillsattes
af häradet, ehuru redan tidigt det stadgande tillkom, ■att Konungen egde honom
dom i händer sätta. I åtskilliga landskap voro häraderna fördelade i fjerdingar, uti
andra i tredingar, äfven försedda med sina höfdingar och ting; men alt dessa underafdelningar
skulle kunna såsom sjelfständiga kommuner betraktas, dertill gifva ej
de gamla lagarne tillräcklig anledning. De stodo i förbindelse förnämligast med
IV
den allmänna lagskipningens upprätthållande; och de än mindre underafdelningar,
som i åtskilliga landskaps härader under namn af attungar och hamnar, i andra
under namn af har (uti skeppslags-kommunerna), och åter i andra under namn af
gränder (grannelag) eller skire förekomma, äfven dessa alla med sina sjelfvalda förmän,
afsågo hufvudsakligast handhafvandet af de angelägenheter, som stodo i förbindelse
med manskaps uppställande för landsförsvaret, samt fördelning och uppbörd
af dertill och eljest utgående gärder, äfvensom af de mindre ordningsmål, som af
byafridens upprätthållande föranleddes.
Af särskild vigt är emel!ertid~att anmärka de efter kristendomens införande uppkomna
underafdelningar inom häraderna, som kallas soknar, och hvilka, till sitt
ursprung kyrkliga, betydde de föreningar, som sökte eller besökte samma kyrka,
och således genuint särskilda kyrkoförsamlingar. Den särskilda grunden för deras
tillkomst och tillvaro hade till följd, all de bestodo i bredd med de äldre underafdelningarna,
och ehuru redan Helsingelagen, gällande för de vidsträckta nordliga
landskapen, omnämner sokneting (ting inom soknarne), samt äfven i andra af de
äldsta lagarne det collectiva uttrycket soknemän förekommer, får deraf dock ej
slutas, att de redan då inom häraderna bildade sjelfstiindiga kommuner enligt den
verkliga betydelsen af detta begrepp. Häraderna deremot fortforo oafbrutet att
bibehålla denna egenskap, om ock med en under tidernas lopp, till sak så viii som
form, allt mer inskränkt begränsning af dess sjelfverksamhet.
Ett fortgående arbete på utvidgandet af Konungens och dians embetsmäns
magt utmärker redan under medeltiden och de derpå närmast följande århundraden
de från germanisk stam utgående europeiska staters historia. Nya grundsatser och
nya former utbildas, oftast likväl ur gammalt frö, odladt efter olika yttre omständigheter
på olika sätt; och äfven i Sverige, särdeles under inverkningarne först af
Kalmare-unionen och sedermera under de derpå följande för samhället så betydelsefulla
tidehvarf, som fordrade så mycken concentrerad kraft, uteblef detta arbete ej.
Den allmänna hushållningen inrättades efter nya, ledande grundsatser. Formerna
för utöfningen af den omedelbara s. k. landtregeringen undergingo tlerfaldiga, på
centralisation beräknade, förändringar, och den gamla kommunalfriheten, i synnerhet
på landsbygden, kunde ej undgå att i följd häraf väsendtligen försvagas. De fordna
underafdelningarne inom häraderne förlorade i betydelse och vigt för den allmänna
förvaltningens- behof. Soknarne befunnos för sådant ändamål mera lämpliga, och
är det sedermera dessa, som utgöra de områden på landsbygden, der den kom
-
y
munala verksamheten företrädesvis, ehuru betydligen inskränkt i rättigheter, åter
uppträder.
Redan under den katholska tiden hade sgknarne, i egenskap af kyrkoförsamlingar,
tagit del i sådana deras kyrkors ekonomiska angelägenheter, som angingo
byggnad och underhåll af kyrka, presteboställe m. m. Den protestantiska kyrkan
åter uppställde såsom regel en vida större utsträckning af församlingarnes med
verkan
vid vården af kyrkans ekonomiska ärenden, så att den inom hvarje församling
skulle omfatta all kyrkans förmögenhet och berättiga församlingen till tillsyn
deröfver. Häruti låg i Sverige grunden till införandet af soknestämmorna, stiftelser,
som redan tillhöra Gustaf l:s tidehvarf, och alltsedan hos oss egt bestånd. Af
deras kyrkliga ursprung uppstod deri följd, att Kyrkoherden i dem biet Ordförande,
och sedan sålunda en ordnad form för soknarnes öfverläggningar och beslut tillkommit,
blef den småningom äfven begagnad för ärenden af rent borgerlig natur,
som antingen till soknarnes egen omvårdnad och beslut öfverlätos, eller öfver hvilka
deras utlåtanden skulle inhemtas. Någon formlig Förordning rörande soknestämmor
samt rösträtten och förfaringssättet dervid afhördes likväl icke; ett bevis på kommunalfrihetens
dåvarande försvagade tillstånd. Väl ullofvas en sådan uti Res. Pr.
Besvär den 1 Sept. 1664 § 9; men saken stannade dervid, och endast de allmänna
grunder angående soknestämmor, som intogos uti de åren 1650 och 1675
för Presterskapet utfärdade privilegier, tjente i afseende å dem tili ledning. Dessa
grunder eller bestämmelser blefvo ånyo bekräftade uti Presterskapets privilegier af
den 16 Oktober 1723 § 23, och förekommer bland dem äfven det stadgande, att,
näst de kyrkliga ärendena, på soknestämma äfven skulle kunna företagas de ”flere
enskylte oeconomiske mål, som kyrkoherden eller församlingen hafva att föredraga,
församlingens tarfvor och beställningar angående.” Soknestämmor omtalas
likväl äfven i 1686 år Kyrkolag på ett par ställen oell äfven i 1734 års Lag 26
kap. B.B.
Det var emellertid egentligen landsbygden, dessa bestämmelser afsågo. De
särskilda författningar och privilegier, efter hvilkas föreskrifter städerna ända från
fordna tider styrdes och förvaltades, och som tjente tili mönster äfven för de under
en jemförelsevis sednare tid anlagda städer, bibenöllo åt städerna deras gamla karakter
af stadshommiuier, jemte deraf följande väsendtliga rättigheter; och som
under de tider, om hvilka nu är fråga, några allmänna möten till gemensamma
öfverläggningar och rådslag emellan stadens erkända medlemmar, eller emellan dem
och dess styrelse, icke voro, åtminstone icke mera allmänt, ölliga, utan ärendena
VI
inom släderna behandlades efter andra former, till hvilka, bland andra, äfven förval!
nings-utskolt för olika ärenden hörde, så förklaras härigenom, hvarföre, efter
reformationen, vid ordnandet inom städerna af den kyrkliga förvaltningen, icke allmänna
kyrkostämmor, utan deremot utskott af församlingarne der företrädesvis tillsattes
att handhafva den medverksamhet och tillsyn öfver kyrko-församlingens egendom,
som efter de nya kyrkliga grundsatserna borde ega rum. Dessa utskott benämndes
kyrkoråd, och med afseende härå är det, som uti Preslepr. af år 1723
det ännu säges, att ”i städerna, der antingen kyrkoråd eller soknestämma hålles,
förfares dermed efter vanligheten.”
På den ståndpunkt af formel utveckling, som nu till sina grunddrag blifvit
tecknad, är det, som kommunalväsendet i början af det 18:de seklet hos oss befinner
sig, och det förblifver dervid ända in i början af det 19:de. Då utkom
Kongl. Förordningen om Soknestämmor och Kyrkoråd, dat. den 26 Febr. 1817,
försedd med några tillägg och förklaringar genom Kongl. Förordningarne den 24
Mars 1824 och den 27 Fehr. 1828. Äfven denna förordning af år 1817 afsåg
förnämligast landsbygden, och yttrar i afseende å städerna, att ”i de städer, der
soknestämmor förut varit brukliga, finge de ock derefter på lika sätt hållas.”
Kyrkorådet skulle enligt denna Förordning endast få befattning med kyrkotukten.
Det visade sig dock snart, att denna Förordning icke kunde motsvara de önskningar
om en utvidgad kommunalfrihet, som redan den tiden vunnit många anhängare.
Under riksdagen 1834—1833 kommo frågorna härom till öfverläggning hos Rikets
Ständer. Såsom brister uti den då gällande Förordningen i ämnet anmärktes, bland
annat, saknaden af bestämd föreskrift om soknestämmors hållande äfven i städerna,
de inskränkningar i rösträttighet vid soknestämma, som gjordes derigenom, att den
ej tillerkändes andra, än fastighetsegare, och olämpligheten af en sådan inskränkning,
i synnerhet för städerna; och anhöllo, i anledning häraf, Rikets Ständer uti
underdånig skrifvelse den 9 Februari 1833, det matte Kongl. Majit, efter städernas
hörande, låta utarbeta och till Rikets Ständers bedömande vid nästkommande riksdag
öfverlemna förslag til fullständig författning om soknestämmor och kyrkoråd
så väl I städerna, med undantag af Stockholm, som på landet. Ett så beskaffadt
förslag blef ock under riksdagen 1840—1841 till Rikets Ständers bedömande
öfverlemnadt, utarbetadt af Committerade för Kyrkolagens öfverseende och åtföljdt
af ett annat, som blifvit uppgjordt af Committerade för Fatligvårds-ärendena, men
inskränkt till soknestämmor på landet.
På skäl, som anföras uti Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskot
-
VII
tets betänkande N:o 4 för sistnämnda riksdag, utarbetades emellertid vid denna riksdag,
i sammanhang med åtskilliga då yäckta motioner om inrättande af häradsoch
lätisnämnder, ett nytt förslag i ämnet, omfattande både landsbygden och städerna,
utom Stockholm, och kvilket, af Rikets Ständer antaget, ligger till grund
för de under den 29 Augusti 1843 utfärdade särskilda Nådiga Förordningarne om
Sokenstämmor, om Kyrkoråd och om Sokennämnd, de två förstnämnda gällande
både för städerna, med undantag af Stockholm, och landsbygden, den tredje allena
för sokuarne på landet; hvarefter äfven för Stockholm under den 16 Maj 1847
en särskild Förordning om Socknestämmor utgafs, bygd hufvudsakligen på samma
grundsatser, som 1843 års Förordning, men upptagande dels en från bestämmelserna
deruti skiljaktig grund för rösternas beräkning, dels föreskrift om sättet att
förena sådana, hufvudstaden i allmänhet rörande, frågor, om hvilka de särskilda
kyrkoförsamlingarnes soknestämmor stadnat uti olika beslut, nemligen genom en af
fullmägtige från de olika församlingarne sammansatt s. k. sokenstämmonämnd;
och är dessutom under den 1 April 1845 för hufvudstaden en särskild Förordning
och Stadga angående fattigvården utfärdad, som åt en för hela staden gemensam
fattigvårdsstyrelse, kallad stadsnämud, och åt en för hvardera af stadens
territorialförsamlingar tillsatt särskild styrelse, kallad församlingsnämnd, uppdrager
denna vigtiga kommunala angelägenhet, vid hvars vårdande dock sedermera äfven
K. F. angående fattigvården i riket den 25 Maj 1847, jemnförd med K. F. den
13 Juli 1853, med vissa undantag, blifvit till efterrättelse anbeläld.
Vid jemnförelse emellan ofvannämnda Förordningar af år 1843 och Förordningen
af år 1817 visar det sig visserligen, att de vid riksdagen 1834—1835
anmärkta bristerna i den sednare väl i de förra blifvit afhjelpta, och att ett nytt
moment i kommunalväsendet på landet tillkommit, nemligen inrättningen af so/tennämnder,
som ändamålsenligt utveckladt till bestämdare verksamhet, än den, som
uti 1843 års Förordning åt sokennämd är anvisad, utan tvifvel skall bidraga till
att åt kommunalverksamheten på landet gifva ett friskare lif. Men soknestämmans
gamla kyrkliga grund har likväl äfven uti 1843 års Förordning haft ett öfvervägande
inflytande på denna Förordnings innehåll, och det punktvis utförda uppräknandet
af de ärenden äfven af borgerlig natur, som allena skulle få utgöra föremål
för soknestämmaus åtgärder, torde ock få betraktas mera som en följd af frågans
traditionela uppfattning, än såsom ett uttryck af hvad en väl afvägd kommunalfrihet
med skäl må kunna önska. Önskningar i denna riktning hafva ock vid de
sednaste riksdagarne icke uteblifvit. De under sistlorlidne riksdag väckta motioner
VIII
och detaljerade förslag i ämnet utgöra derpå ett förnyadt bevis; och då de ändamål,
för hvilka kommunerna, så länge de vidblifva sin bestämmelse och sitt begrepp,
arbeta, alltid tillika måste, ehuru lokala, anses vara statsändamål, som bäst befordras,
ju större lokalkännedomen är; då väl ordnade kommuner derjemte, naturligen,
äro de säkraste organer, från hvilka statsförvaltningen kan erhålla de för sin verksamhet
och sina beslut erforderliga, föregående upplysningar, och de sålunda på
dubbelt sätt kunna sluta sig lill denna; så torde dessa önskningar så mycket hellre
förtjena ali motsvaras, så vidt det kan ske utan förnärmande af de grundsatser,
på hvilka de från statens ovilkorliga öfverhöghet härflytande rättigheter hvila, som
de i alla afseenden öfverensstämma med de samhällsbegrepp, hvilka i alla tider,
om än under vissa perioder med försvagadt lif, genomgå vårt folks historia.
Under full kännedom af frågans stora vigt hafva derföre Committerade i
denna syftning sökt lösa sitt uppdrag, och om åtskilligt uti de nu utarbetade förslagen
ännu bibehåller en exceptionel karakter, är orsaken dertill att söka dels uti
de lagars positiva beskaffenhet, med hvilka Committerade dervid kommit i beröring,
men som de, till följd af statsförfattningen, icke ansett sig kunna föreslå till ändring,
dels ock uti de nuvarande sakförhållandenas egna fordringar.
Committerade hafva dervid lörst ansett den borgerliga kommunalstämman
och den kyrkliga stämman böra särskiljas; en åsigt, som äfven redan år 1840,
efter hvad från den tryckta samlingen af dåvarande Kyrkolagscomités förslag kan
slutas, finnes hafva varit påtänkt. Hvardera af dessa stämmor, båda utgående från
alldeles olika grunder, kan derigenom utbildas i öfverensstämmelse med sin sär
skilda
princip, och de yttre omständigheter, på grund af hvilka, enligt hvad ofvan
är visadt, man, utan närmare öfvervägande af deras olika grund och ändamål, i
föregående tider låtit dem sammanlöpa i en, torde kunna anses uti icke ringa mån
hafva bidragit dertill, att kommunerna, såsom borgerliga samhällsbildningar, stannat,
isynnerhet på landet, vid den jemförelsevis lägre ståndpunkt, de till och med jemlikt
1845 års författningar ännu intaga. Den kyrkliga stämman har i sjelfva verket
med den borgerliga kommunens till sin princip så litet gemensamt, att den förening
eller Corporation, hvars organ den är, icke ens, rätteligen uppfattad, sjelf utgör
någon kommun, utan deremot endast en kyrkoförsamling utan något nödvändigt
territorielt samband. Intet bevisar detta bättre, eller gör det åskådligare, än det
förhållande, att inom samma borgerliga kommun flera sjelfständiga kyrkoförsamlingar
kunna finnas och i verkligheten finnas, en hvar, enligt den protestantiska kyrkans
fordringar, med sin särskilda kyrkostämma såsom organ för lekmännens delta
-
IX
gande i värden om kyrkans angelägenheter. Just detta, af reformatorerna fordrade,
deltagande utgör grunden för kyrkostämmans tillvaro, dä deremot den borgerliga
kommunalstämman eger sin grund och sitt berättigande uti sjelfva statsförvaltningens
behof. Alt kommunen och kyrkoförsamlingen i de jemförelsevis!! esta läll
sammanfalla i ett, är visserligen en faktisk sanning, men ändrar ej i nägot afseende
den anförda olikheten i deras princip och betydelse, och äfven om kommunen och
> kyrkoförsamlingen, hvad området angår, skulle, sammanfalla i ett, följer dock deraf
ej, att alla medlemmar af den ena äfven kunna vara medlemmar af den andra.
Särskiljande är emellertid ej upphäfvande; och lika vigtigt det är, att den
borgerliga kommunens verksamhet får utveckla sig för sig och på sin egen väg,
lika myckel af vigt ur kyrklig synpunkt är det, att kyrkostämman bibehålles för
sig. Den är till sin grund ett väsendtligt moment i vår kyrkofattning, som, i likhet
med den protestantiska kyrkans grundsatser i afseende å de henne tillhörande
kyrkliga samfunds organisation i allmänhet, fordrar församlingarnes samverkan med
presterskapet vid vården af deras religiösa och kyrkliga angelägenheter, och väl
tillåter förverkligandet af denna samverkan under olika former, men icke frånvaron
af all sådan. Den är dessutom till sin tillvaro uti de för Presterskapet utfärdade
privilegier bekräftad, och torde så mycket hellre böra upprätthållas, som den uti
sig innesluter frön, ur hvilka ytterligare bildningar för kyrkans väl och förkofran
kunna uppdragas. Redan genom kyrkostämmans skiljande från den borgerliga kommunalstämman
uppstår den för kyrkan gagneliga följd, att den befattning, presten
såsom ordförande i soknestämman, äfven för borgerliga ärenden, hittills utöfvat,
och hvartill grunden och anledningen endast uti ofvan anmärkta yttre omständigheter,
men visserligen icke i något principielt förhållande, äro att söka, skulle på
det enklaste sätt förfalla, och honom, sålunda befriad från en mängd för hans
rätta embete alldeles fremmande göromål, beredas vida mer tid att egna åt sitt
egentliga kall.
Då Committerade, på dessa skäl, skiljt den kyrkliga stämman från den borgerliga
kommunalstämman, hafva de likväl, på samma skäl, ansett sig böra utarbeta
ett särskildt förslag till Förordning om den förra, helst eljest en väsendtlig lucka
uti den nu hithörande lagstiftningen skulle uppstå.
Efter denna allmänna framställning utbedja sig Committerade att få öfvergå
till närmare redogörelse för de särskilda förslagens innehåll, och bland dem först
till förslaget om
2
Koimiiiuialstfyrelse på landet:
Då Committerade i stället för de gamla, från det kyrkliga förhållandet härstammande
orden: soken, soknestämma, upptagit orden: kommun, kommunalstämma,
hafva de ej gjort det utan noggrannt öfvervägande. Redan särskiljandet af den
borgerliga och den kyrkliga stämman gör det i sin mån af vigt, att icke för den
förra allena begagna en benämning, som förut utmärkte båda. Förslaget förutsätter
dessutom möjligheten deraf, att två eller llere soknar kunde bilda en kommun.
Ordet: menighet, menighetsstyrelse vore icke heller lämpligt, enär det territoriala
samband, som väsendtligen ingår uti begreppet kommun, icke väsendtligen
tillhör begreppet menighet. Ett rent svenskt ord för begreppet kommun finnes
icke; och om af dessa skäl detta ursprungligt främmande ord, som redan allmänt
begagnas i tal- och skriftspråket, nu äfven blefve införlifvadt med lagspråket, för
att åt begreppet gifva det uttryck, som rätteligen erfordras, torde omsorgen för
språkets renhet dervid finna en ursäkt uti omsorgen för begreppets klarhet.
I
si II mann a sta tly anden.
De under denna rubrik upptagna sex §§. afse bestämmandet af kommunalområderia
och kommunernas allmänna rättigheter såsom sådana. Hvarje soken
skulle, enligt regeln, utgöra ett kommunalsamhälle, och den kyrkliga indelningen
således äfven bestämma kommunernas. Delta förslag innefattar en gärd åt gamla,
häfdvunna förhållanden. Landsbygdens indelning i soknar och dessas derefter
ordnade gemensamma intressen, rättigheter och pligter hafva under tidernas lopp
vunnit en så fast hållning, alt en rubbning eller förändring deruti i borgerligt afseende
väl icke utan många svårigheter skulle kunna genomföras eller antagas vinna
bifall af dem, sådana förändringar närmast komme att beröra. Då begreppet soken,
efter den betydelse, hvaruti det nu tages, tillämpas ej allenast på sådana kyrkoområden,
der en kyrkoherde är anstäld, utan ock på sådana, som väl hafva egen
prest och kyrka, men derjemte likväl betraktas såsom annexer till en s. k. moderkyrkoförsamling,
från hvilken de ursprungligen blifvit i visst afseende utbrutna, blir
deraf en följd, att sådana sokuar till sitt område kunna blifva ganska inskränkta
kommuner och tili verksamhet och förmåga alltså äfven jemförelsevis svaga; och
detta är visserligen så mycket mer ett ofördelaktigt förhållande, som obestridligt
är, att större, förenade krafter kunna för sina ändamål med jemförelsevis mindre
XI
kostnad oell bättre framgång uträtta mer, än der förhållandet är motsatt. Ur
denna synpunkt skulle konstituerandet af hvarje pastorat med dertill hörande annexsoknar
till en primärkommun ostridigt bättre motsvara en kommunalförfattnings
ändamål; men då Committerade vid pröfningen af denna vigtiga fråga, efter mycket
betänkande funno sig böra i detta afseende lämpa sig efter de gamla, häfd
vunna
förhållandena, förbisågo de dock ej, att, der sådana till ett pastorat hörande
mindre soknar sjelfve ville förena sig under gemensam kommunalförvaltning, och
sålunda utgöra en borgerlig kommun, denna förening så mycket mindre borde möta
hinder, såvida de tillhörde samma län, som den allaredan i fråga om fattigvården
är medgifven. Tillåtligheten af en så beskaffad förening föreslås alltså uti §. 3;
och då, der dylika föreningar redan nu ega rum, ännu större skäl finnas för deras
bibehållande, är äfven detta i §. 2 upptaget.
Emot en förening af lands- och stadskommuner under gemensam kommunalförvaltning
tala deremot många omständigheter, grundade på de alldeles olika
förhållanden, som utgöra hvarderas lifselementer. En sådan är derföre afstyrkt.
Att det åt Konungens Befallningshafvande uppdrages att, der framställningar från
kommunerna sjelfva inkommit, om sådana tillåtna föreningar, som ofvan äro nämnda,
eller om upplösning af dem, i saken förordna, torde icke förtjena ogillande, då
frågan i alla fall icke torde kunna undandragas hans bedömande under en eller
annan form, och mot afslag på framställningen besvärsrätten står öppen.
Någon annan eller närmare bestämning af de särskilda angelägenheter, som
borde kunna blifva föremål för kommunernas sjelfverksamhet och beslutanderätt,
än den, som ligger uti de tre orden: ”gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter”,
hafva Committerade icke funnit lämpligt att bland de allmänna
stadgandena intaga. Att inskränka dessa angelägenheter till endast sådana ärenden
af borgerlig natur, som uti 1843 års Förordning punktvis uppräknas och till
soknestämmas handläggning öfverlemnas, hade varit att alltför mycket missförstå de
billiga anspråk, kommunalfriheten, under en väl afvägd kontroll från statens sida,
på sjelfverksamhet med skäl kan göra, och ett försök till ett sådant uppräknande
skulle dessutom icke hafva lyckats, emedan det, i följd af sjelfva den mångsidighet,
som ligger uti allt slags förvaltande verksamhets natur, hvarken hade kunnat blifva
fullständigt, eller omfatta alla de särskildheter, som dermed egde samband. De
här ofvan anförda orden deremot hafva synts Committerade bäst uttrycka kommunalverksamhetens
både omfång och begränsning. De påtrycka denna verksamhet
en uteslutande administrativ karakter och förutsätta, att de angelägenheter inom
XII
kommunen, med hvilka den eger taga befattning, skola hafva sin rot och sin uppkomst
uti och frän de gemensamma intressen, dem kommunen såsom personlighet
eger att vårda. Hvad kommunen vid utöfvandet af denna vård, så väl i allmänhet,
som i särskilda fall, har att iakttaga; den lydnad och aktning, den dervid är skyldig
att visa de lagar, Staten beslutat och utfärdat; den högre pröfning, vissa af dess
beslut skola underställas, innan de få bringas till verkställighet; och den rättsutväg,
som bör vara hvarje enskild medlem af kommunen förbehållen till vinnande af rättelse,
derest han funne sin enskilda rätt blifva för nära trädd genom kommunens
beslut; om detta allt finnas i förslaget på sina ställen särskilda bestämmelser, och
torde vid sådant förhållande något äfventyr ej vara att befara vid godkännande af
den elasticitet i afseende å kommunens verksamhet, som ligger uti de ifrågavarande
orden.
Då fråga är om kommunernas organisation, fä de grunder ej förbigås, efter
hvilka uti förekommande fall bedömas kan, huruvida någon såsom medlem af kommunen
skall anses eller icke. Detta utgör ett nödvändigt moment af kommunens
begrepp, och deraf beror beskaffenheten af de ömsesidiga rättigheter och förpliktelser,
kommunen och de enskilde derinom mot hvarandra hafva. Det är således
en fråga af stor, praktisk betydelse. Mångenstädes är ännu kommunerna rättighet
förbehållen att pröfva, huruvida inträde såsom medlem af kommunen må beviljas
eller icke, och en sådan pröfningsrätt har äfven, med hänsigt till fattigvårdstungan,
ända till nyaste tider varit hos oss kommunerna medgifven. Kongl. Förordn den
3 December 1788 jemförd med K. F. den 14 Febr. 1811 utgör bevis härpå.
Andra grundsatser hafva sedermera hos oss i detta afseende gjort sig gällande,
utgående från den åsigt, att ”ingen må, för äfventyret af framtida fattigvårdstunga,
inskränkas i rättigheten att välja vistelseort der honom en sådan af andra skäl ej
lagligen kan förmenas” (Kongl. Förordningen angående Fattigvården i riket den 23
Maji 1847); och obestridligt riktig är utan tvifvel den grundsats, att bosättningsrätten
inom riket och den dermed så nära förbundna naturliga rättigheten till ärlig
arbetsförtjenst och ärligt förvärf, der tillfälle dertill sig erbjuder, icke kan få blifva
föremål för något kommunernas inskränkande beslut, utan allena måste tillhöra
Statens lagstiftningsmagt. Den synpunkt, ur hvilken Committerade bedömt denna
fråga, står ock med dessa åsigter i full öfverensstämmelse. Uti 4 § föreslås endast
att såsom medlem af en kommun skall anses den, som der eger eller brukar jord
eller fastighet, utan afseende på, om han der tillika är bosatt eller icke, emedan
han genom jordebesittningen såsom en del af kommunens område är med den
-
XIII
samma pä det närmaste förenad; vidare den, som, ehvad lian der tillika bor eller
icke, inom kommunen idkar annat näringsfång och sålunda både för sin person och
deras, hvilkas patron han är, har af kommunens välbefinnande ett omedelbart intresse;
och slutligen den, som, till följd af gällande Förordningar, der häfver eller
bör hafva sitt laga hemvist. Bestämmandet af sistnämnda förhållande är sålunda
icke den kommunala, utan den allmänna lagstiftningsmagten förbehållet. Hvad denna
i detta afseende beslutar måste lända kommunen till efterrättelse.
Kommunens sjelfverksamhet skulle blifva af en ganska underordnad betydelse,
om den ej vore berättigad att för gemensamma ändamål inom sig uttaxera erforderliga
medel. Denna rättighet har redan af gammalt varit henne tillerkänd, såsom
en sjelfverksamhetens naturliga följd. Hvad S g derom innehåller utgör endasten
bekräftelse derpå, och bestämmas grunderna för beskattningsrättens utöfning uti ett
följande stycke. Kommunen kan emellertid ega äfven andra källor till inkomst, än
den som ligger i beskattningsrätten. Äro på en eller annan grund särskilda vilkor
fästade vid sådana inkomsters användande, böra de, ehvad de uteslutande afse något
visst ändamål eller andra förhållanden, naturligtvis uppfyllas. Men der sådana vilkor
ej hindra, eller inskränka dessa inkomsters disposition, torde något bindande skäl
ej finnas, hvarföre de ej skulle få beräknas såsom tillgång för den gemensamma
kassan. Committerade hafva ansett detta böra uttryckligen uttalas, helst derigenom
äfven kommunens egauderätt till dem bekräftas.
Hvad i 6 § förekommer har till ändamål att, på samma gång det särskiljer
den verkställande myndigheten inom kommunen från den beslutande, bilda initiativet
och öfvergången till de följande afdelningarne af förslaget.
II.
Rommunalstämman. §§ 7—26.
Kommunalstämman skulle utgöra organet för kommunens beslutanderätt, hvarunder
alla inom befogenheten för kommunens sjelfverksamhet liggande frågor af
borgerlig natur, och således äfven alla uti särskilda Förordningar till soknestämmas
handläggning nu hänvisade ärenden, så vidt de ej hörde kyrkostämma till, skulle
falla. Vid öfverläggningarne om detta moment i kommunal-förfättningen för landsbygden
utgjorde frågan, huruvida kommunalstämman borde ordnas på representativ
grund, eller bibehållas på den utsträckta basis, den för det närvarande på landsbygden
innehar, ett bland föremålen för dem, och Committerade funno då, att det,
XXV
som i detta afseende i synnerhet borde inverka pä frågans lösning, nemligen folkmängden
inom de olika kommunerna, företedde en mycken stor olikhet. Om inom
en del af dem folkmängden uppgår lill så stort belopp, att alla de röstberättigade
svårligen skulle kunna på ett rum samlas för att deltaga i öfverläggningarne och
besluten, finnas åter en stor mängd andra, der, efter det approximativt beräknade
förhållandet emellan folkmängden och de röstberättigade inom denna, en sådan
svårighet icke kan vara att befara. Det representativa systemet är också i sig sjelft
ej annat än ett medel, som måste begagnas, der primärförsamlingarnes sammankallande
blefve antingen en omöjlighet, eller verkställbart endast under stora svårigheter.
Att representanter eller fullmägtige kunna inom sig, till följd af i sakförhållandet
liggande skäl, förena större insigt i sak, större förmåga vid pröfningen och
en på klarare medvetande bygd större kraft i viljan, än stora primärförsamlingar,
är emellertid en sanning; och vid öfvervägande af allt detta, och då, på ena sidan,
det representativa systemet ännu ingenstädes inom kommunerna på landet är infördt,
eller ens, veterligen, efterlängtadt, men, på den andra, fördelarne deraf i
synnerhet inom större kommuner likväl måste erkännas, hafva Committerade trott
sig härvid handla med största omtänksamhet, då de löst frågan så, att det må
varda öfverlemnadt åt hvarje kommuns egen pröfning och mogna beslut, hvilketdera
af de två systemerna, det primära eller det representativa, den hellre önskar få
hos sig infördt. För hvarldera systemet hafva derföre nödiga bestämmelser blifvit
i förslaget upptagna, och deribland först för kommunalstämman på primär grund
Härvid
förekomma främst frågorna om rättigheten att taga del deruti och
värdet af en hvars röst. Med fullkomlig kännedom om dessa frågors betydelse i
vår tid, hafva Committerade trott sig bäst förese både det allmänna och det kom
munala
samhällets väl och fördel, då de, vid bestämmande af svaret å dem, hufvudsakligen
vidblifvit de grunder, efter hvilka rösträtten ur nämnda tvåfaldiga synpunkt
hittills • inom kommunerna varit bestämd, nemligen, att skyldighet till bidrag för
kommunens kassa och rösträttighet, enligt regeln, utgöra hvarandras vilkor och förutsätta
hvarandra, och att röstvärdet beräknas efter bidraget.
Denna allmänna regel bör dock icke i hela sin utsträckning och under alla
förhållanden vinna tillämpning på dem, som, enligt ofvan uppgifna grunder äro att
anse såsom medlemmar af kommunen Utom den obefogenhet till rösträtt, som är
en följd af borgerlig omyndighet, torde ock en sådan böra fastställas i afseende å'
den, som saknar egenskapen af svensk medborgare. Att en sådan person kan vara
eller blifva berättigad att ega och besitta eller bruka jord inom riket, eller i eget
■p
XV
eller andras namn drifva något annat yrke, är ett kändt förhållande Han är alltså
af den kommun, der han intager denna ställning, en medlem, och såsom sådan förpligtad
till kommunal-utskylder; men så länge han icke derjemte inom landet eger
en medborgares rättigheter, kan han med skäl ej göra anspråk uppå att inom kommunen
få deltaga i afgörande! af dess angelägenheter, som, ehuru till sitt yttre
omfång lokala, dock till sin grund och inre betydelse sammanhänga med statsförvaltningen.
— Det dessutom för personer, taxerade till mindre än fem skatteören,
efter de derom föreslagna och längre fram förekommande grunder, gjorda undantag
i fråga om rösträtt, torde förklara sig sjelft. Vid någon punkt bör strecket stå,
och det står här lågt.
I fråga örn- rösträttighet på grund af jord- eller annan fastighets besittning
har ännu 1843 års Förordning förbehållit denna rättighet åt egaren, framför landtboen,
arrendatorn eller brukaren deraf, så vida egaren inom kommunen eller "församlingen”
bor, eller i annat fall i kontraktet denna rättighet fÖF sig betingat.
Efter noggrannt öfvervägande hafva Committerade kommit till den öfvertygelse, att
ett sådant förbehåll hvarken genom lag eller kontrakt bör medgifvas. Uti kommuner,
der eganderätten till all jord och fastighet är, eller, till följd af egendomsköpens
frihet, blefve på några få händer fördelad, eller till och med sammanfölle
uti en enda hand, skulle ett sådant förbehåll kunna leda till många för kommunalväsendet
högst ofördelaktiga följder. Det gifves inom landet socknar eller kommuner,
der samtliga ströhemmanen under en hufvudgård jemte denna bilda en större
possession, ofta ett fideikommiss, uti en enda egares hand. Det gifves andra, der
kommunens uti hemman och särskilda lägenheter fördelade område till eganderätten
tillhöra endast några få personer, hvilka genom landlboer eller arrendatorer bruka
de spridda lägenheterna. Under sådana förhållanden skulle, i följd af ifrågavarande
rättighet för egaren, hela kommunalmyndigheten kunna sammanfalla uti en eller
några få personers hand, och de många på kommunens särskilda lägenheter boende
arrendatorer, landboer m. m. alltså få nöjas åt hvad den ende eller de få egarne
funne godt att i kommunens gemensamma angelägenheter göra eller underlåta. —
Det må medgifvas att äfven detta förhållande någon gång för kommunen kunde
alstra något nyttigt och godt, ja nyttigare och bättre, än dess motsats Men en
så beskaffad patriarkalisk ordning står ej i öfverensstämmelse med kommunalfrihetens
princip uti det konstitutionela samhället; den kunde ock lätteligen komma att på
de öfriga medlemmarne af kommunen utöfva en förlamande och förtryckande inverkan
och återhålla all nyttig kommunalföretagsamhet, och detta så mycket lättare,
XVI
om. egarne, boende utom kommunen, för densamma ej kände annat intresse, än
ränteuppbördens. Med afseende å allt detta hafva Committerade, på samma gång
de bibehållit kommunal-utskyldernas belopp såsom mätare af röstvärdet, uti 11 §
upptagit att rösträtt för fastighet, som innehafves af landbo, arrendator eller hälftenbrukare,
tillkommer innehafvare!), utan att egaren må kunna den sig förbehålla.
Myndig qvinrias rösträtt på soknestämma, så vida hon i öfrigt innehar de
dertill erforderliga qvalificationer, är allaredan .uti nu gällande, hithörande Förordningar
medgifven, och således ingen nyhet. För upphäfvande deraf torde tillfyllestgörande
skäl ej förefinnas.
I en tid, dä, såsom förhållandet nu är, företagsamhet och spekulation alltmer
söka att uti föreningar arbeta för sina ändamål, och bolag af olika slag förty numera
oftare än förr äfven inom kommunerna på landsbygden upprätta sina verkstäder,
har det ansetts nödigt att för sådana förhållanden uppställa en regel för
bolagens rösträtt i kommunalstämma. Lösningen af frågan har i nyare tider blifvit
på olika sätt sökt, dels så, att hvarje medlem af bolaget skulle ega sin röst skild
och uppskattad efter hans andel i bolaget, dels ock så, att den medlem, som sig
inställde, skulle ega för hela bolaget afgifva röst, så vida ej flere komrno, i hvilket
fall bolagets hela röstvärde på dem skulle fördelas, o. s. v. Committerade hafva
ej kunnat biträda så beskaffade åsigter, utan deremot, i betraktande deraf, att det
egentligen är näringen, som utgör grunden för bolagets rösträttighet, och att således
det intresse, denna näring kan ega uti kommunens beslut, måste vara detsamma
för alla dess delar, ansett det böra såsom enhet representeras och derföre föreslagit,
att ej flere än en person må för samfäld egendom, vare sig bolags eiler
annan oskiftad egendom, i kommunalstämma föra talan (§ 11). Ett ombud för
de flere bör derföre utses.
En sjelfgifven följd af skiljsmessan emellan den borgerliga kommunen och
kyrkostämman är den, alt funktionen af ordförande i den förras beslutande för
samling
måste genom val anförtros åt någon af kommunens medlemmar, hvarvid
väl äfven kyrkoherden i sin egenskap af medlem af kommunen, men ej på grund
af sitt embete, kunde ifrågakomma; och har det tillika blifvit föreslaget, att valet
förbinder till funktion i fyra år. Lifvas den valde af nit för sitt kall, är han under
den tiden i tillfälle att visa det, och kontinuiteten af ärendena är ock bättre
betjent af en sådan ordning. Skulle valet visa sig vara ett misstag om person,
är, på andra sidan, kommunen ej bunden vid honom för lifstiden. De i 14 §
XVII
upptagna hindren lör valbarhet sammanfalla med dem, hvilka Riksdagsordningen i
§18 ifråga om riksdagsmannaval uppställer.
För innehållet af 9 § skall redogörelse i sammanhang med den 58 och 61,
och för innehållet af 17 § i sammanhang med 64, 66 och 73 §§ afgifvas. De
öfriga under denna rubrik upptagna §§ innehålla, vidkommande förfarandet vid kommunalstämma,
några enkla, uti ett okonstladt sakförhållande grundade, reglor, hvilka,
då de dessutom hafva nära likhet med dem, som hittills för förfarandet vid sokneslämmor
varit till rättesnöre meddelade, icke torde behöfva närmare motiveras.
lil,
liomiininnl/n Ilin ii (/lilje. §§ 27—36.
Committerade hafva redan här ofvan haft Nåden anföra de skäl, på hvilka
de ansett två olika former för kommunalstämmas bildande böra i förslaget upptagas.
Det är för de kommuner, inom hvilka en större folkmängd lefver, som den representativa
formen företrädesvis vore lämplig; men valet af den ena eller andra har
dock utan undantag blifvit åt kommunerna på landet öfverlemnadt. Yäljes den representativa
formen, bör den derom uttalade viljan vara ett uttryck, icke af åsigterna
hos en tillfällig pluralitet, utan deremot af en allmännare och fastare omfattad
önskan, grundad på insigten om denna forms större lämplighet för kommunen
Det är, med afseende härå, som i 27 § föreslås, att beslutet om införandet
af fullmägtige bör stödjas på mer än hälften af kommunens hela röstetal
efter röstvärdet, och således ej endast på röstvärdet hos den pluralitet, som kunde
vara tillstädes, då beslutet föreslås.
Den kommunalrepresentation, som under namn af fullmägtige sålunda komme
att införas, skulle ega att utöfva kommunens beslutanderätt med vissa undantag.
Den verkställande myndigheten åter skulle här, likasom i kommuner, som,bibehållit
primärlörsamlingarne, tillkomma kommunalnämnden. Men likasom, enligt nu gällande
Förordningar, något hinder ej finnes emot, att medlemmarne af denna Nämnd
uti kommuner af den sednare klassen utan inskränkning utöfva röst och stämma i
primärförsamlingarna, så bör väl ej heller uti de kommuner, der fullmägtigskapet
blifvit infördt, en sådan deras egenskap blifva ett hinder för dem att tillika vara
ledamöter af detta. Det är likväl ej så mycket denna yttre likhet, som fastmer
det ändamålsenliga i en sådan organisation, så vidt dess tillvägabringande icke af
3
XVIII
andra giltiga skäl förhindras, hvilket ligger lill grund för Committerades förslag
derom (§ 28), att kommunalnämndens medlemmar skulle vara sjelfgifna ledamöler
af fullmägtigskapel. Det är visserligen i allmänhet en oeftergiflig grundsats uli
det representativa samhällssystemet, att den beslutande och verkställande myndigheten
skola vara åtskiljda; men ehuru dermed sammanhänger, alt sä snart den
förra bestämt regeln, den sednare uteslutande och utan någon slagt? inblandning af
den förra skall ega handhafva dess verkställighet så länge regeln har gällande kraft,
följer dock deraf ej, att män, som på en eller annan grund taga del uli den verkställande
myndighetens funktioner, skulle vara disqualificerade att inträda såsom
medlemmar af den beslutande. Tvertom. Den kännedom och erfarenhet om sakernas
och förhållandenas enskildheter, som en vaken verksamhet på den verkställande
myndighetens område alltid naturligen medför, äro alltför vigtiga och gagneliga,
att den beslutanda församlingen någonsin, i följd af ytligt uppfattade principiela
skäl, skulle vilja frånsäga sig den vinst för mogna beslut, den deraf kunde
hemta; och om detta gäller för de stora samhällen, som bilda stater, gäller det i
ännu högre mån om samhällen, som bilda kommuner, der det så mycket ankommer
uppå den verkställande myndighetens nit och sakkännedom, huruvida de kommunala
intressena må blifva väl eller mindre väl vårdade. Det är dessa synpunkter, som
bestämt Committerades förslag i denna fråga, och i naturlig förening härmed står
förslaget i 31 § att ordförandeplatsen hos fullmägtige och i kommunalnämnden må
kunna innehafvas af samma person.
I följd af en organisation, sådan som den föreslagna, skulle kommunalnämnden
utan tvifvel komma att utgöra en ganska vigtig beståndsdel af fullmägtiges församling;
men då den likväl numeriskt icke komme att utgöra mer än en fjerdedel
deraf, så är derigenom förekommet, att den kunde blifva allrådande, om ej genom
styrkan af sina skäl.
Då Commitlerade uti 33 § från kommunalfullmägtiges rätt att på kommunens
vägnar och i dess namn besluta undantagit frågor om försäljning eller
annan alhändelse m. m. af någon sådan kommunens fastighet, som blifvit
snslagen för ändamål, hvaraf kommunen såsom sådan drager nytta, äfvensom
frågor om uttaxering af afgifler eller upptagande af lån, i båda fallen för
längre tid än fem år, och hänvisat dessa frågor till den primära kommunalstämmans
pröfning och beslut, har sådant skett af försigtighet och nödig omtanka
om kommunens rätt. Alla dessa frågor höra till klassen aj’ dem, uti
hvilka de kommunala besluten borde, enligt 74 §, underställas högre myndighets
XIX
pröfning, innan de finge anses gällande; och som de så nära röra kommunens äfven
framtida intressen, torde det få anses vara med klokhet öfverensstämmande, att åt
kommunens samtliga röstberättigade innevånare förbehålla rättigheten att derom i
första liand sig yttra. I andra länder, der kommunernas beslutanderätt åt fullmägtige
eller representanter är uppdragen, förekomma flerestädes i kommunalförfattningarne
liknande undantag, och från flera håll, der sådana undantag saknas,
förnimmes att denna omständighet väckt icke obetydligt missnöje. Att fullmägtige
icke sällan bättre, än den allmänna församlingen, skulle kunna, i dessa så väl som
andra frågor, pröfva och besluta hvad nyttigast vore, må medgifvas; men det goda,
som icke unnerslödjes af det allmänna erkännandet, kan lätt verka till motsatta
följder,
IV.
Kommunalnämnden. §§ 37 — 37.
Såsom ofian är anmärkt, var det genom Kongl. Förordn. den 29 Augusti
1843 som denna för kommunalverksamheten så vigtiga institution först infördes.
Den framträder dock i början uti en ställning, hvars något sväfvande beskaffenhet
utmärker, att den bestämmande tanken dervid icke med full klarhet öfverskådat sitt
syftemål. Utom åtskilliga, mindre vigtiga, åt dess omedelbara handläggning anvisade
ärenden, äfvensom uppdraget att tillämpa de öfverenskommelser till befordrande af
allmän ordning och sedlighet, som i soknestämma blifvit fattade, och att hafva
det inseende öfver allmänna helsovården och vaccinationens befordrande, som förut
enligt Kongl. Kungörelsen den 27 Febr. 1828 ålegat kyrkorådet, hade sokneeller
kommunalnämnden ingen annan bestämd verksamhet sig anvisad, än att ombesörja
och verkställa hvad menighet ville åt densamma uppdraga. Då genom Kongl.
F^örordn. angående Fattigvården i riket, gifven den 23 Maji 1847 (reviderad den 13 Julii
1833), särskilda fattigvårdsstyrelser inom kommunerna anbefalldes, och denna förvaltning
i kommunerna (eller fatligvårdssamhällena) på landet uppdrogs åt soknenämnderna,
tillkom likväl ett nytt moment uti dess befattning.
Ifrön den tiden öppnades för sokne- eller kommunalnämnden ett större verksamhetsfält,
der tillika en noggrannare kännedom om kommunens verkliga tillstånd
var att vinna, och hvilket särskildt för Committerade utgjort ett skäl att uti fullmägtiges
församling åt Kommunalnämnden anvisa den plats, hvarom ofvan ärtaladt;
och är för öfrigt den ställning inom kommunen, Nämnden enligt Committerades
förslag skulle intaga, först till principen i 6 § och nu till detaljerna uti 38 § an
-
XX
gifven. — Kommunalnämnden, med sin rätt att äska kommunalstämmans sammankallande
och vid densamma initiera frågor och förslag, skulle sålunda komma att
utgöra det drifvande hjulet inom kommunen och det ständiga centrum för dennes
sjelfverksamhet. Hvad till verkställighet af kommunalbesluten kan höra skulle kommunalnämnden
ombesörja antingen genom vidtagande af omedelbara åtgärder, eller
ock genom utöfvande af tillsyn' öfver de styrelsers eller personers förvaltning, hvilka
af kommunen i vissa fall eller för särskilda ändamål kunnat blifva till verkställare
utsedda, hvarjemte såsom en särskild sida af denna kommunalnämndens verksamhet
tillsyn öfver förvaltningen af kommunens gemensamma egendom framställer sig i
naturlig förening härmed; och då en till sjelfverksamhet berättigad personlighet,
såsom kommunen är, icke kail undgå utgifter, hvilka åter förutsätta inkomster, har
hela bestyret med debiteringen och uppbörden af kommunalutskylderna äfven blifvit
åt Nämnden öfverlemnadt, med skyldighet att iakttaga hvad derom under S:te afdelningen
säges
I likhet med hvad redan i 1843 års Förordning är sagdt skulle ock Nämnden
fortfarande ega alt handhafva tillämpningen af de ordningsstadgar, som antingen,
i följd af kommunens, vederbörligen fastställda, beslut, eller på annan behörig
väg blifvit till efterrättelse gifna. Uttryckligen är det dock förklaradt, alt
Nämnden ej i annat fall dertill skall vara befogad, än der öfverträdelse!! af den
tilltalade erkännes. Någon undersökning, som- förutsätter bevisning i annan ordning
än det fria erkännandets, kan, i strid med andan i vår lag, icke uppdragas
åt Kommunalnämnden. Men der faktum är klart och erkändt, och domarens åtgärd
alltså i sjelfva verket öfverflödig, synes den föreslagna proceduren kunna fullt rättfärdigas.
Vid ett sådant förhållande torde ej heller tillräcklig anledning finnas för
den jäfsrätt och pligt, som 1843 års Förordning i afseende å Nämndens ledamöter
uti ärenden af ifrågavarande beskaffenhet uppställer, och har stadgandet derom derföre
blifvit utelemnadt.
Bland de ärenden, som 1843 års Förordning till Sokne- eller Kommunalnämndens
handläggning hänvisar, förekomma ock: frågor om ovarsamt umgående
med eld, om tjenstefolks olydnad mot husbönder, och om mödrar, sorn af våda
förqväft sina barn. Dessa äro uti Commilterades förslag utelemnade. Hvad förstnämnde
ärende angår, så äro här tre förhållanden att betrakta: antingen har skada
deraf uppstått, eller har en sådan ovarsamhet ingått bland de af kommunens ordningsstadgar
med näpst belagda förseelser, eller skulle den lill sin beskaffenhet vara
så obetydlig, att endast en varning derpå kunde följa. Men i lörsta fallet tillhör
XXI
frågan domstolens handläggning; i det andra komme den till Kommunalnämndens
åtgärd, på nyssnämnde väg; och i det tredje är den af så jemnförelsevis ringa
vigt, att den uti en på i liera afseenden andra grunder än hittills bygd kornmunalförfattning
ej särskildt förtjente utpekas. Om det andra ärendet gälla i allmänhet
samma anmärkningar; och betraktas olydnad mot husbönder, då den ej ölvergår
till förgripelse emot person, såsom ett mot sedligheten stridande förhållande, ligger
det uti karakteren af Kyrkorådets befattning att derför utdela varning. Hvad det
tredje ärendet vidkommer, bjuder allmänna lagen i 2 § 50 kap. MissgerningsBalken
att derom å landet skall ransakas af presten och soknens äldsta, i närvaro af kronofogde
eller länsman, och, om förqvälningen då finnes hafva skett af våda, modren vara
från böter fri och endast erhålla varning. Då således äfven församlingens prest uti
denna undersökning skall taga del, men han, enligt Committerades förslag, icke
skulle utgöra en nödvändig medlem af Kommunalnämnden, utan deremot vara sjelfgifven
Ordförande i Kyrkorådet, så vore det, ej mindre i följd häraf, än ock i
följd af Kyrkorådets ställning inom församlingen i öfrigt, Kyrkorådet, som borde
anställa denna undersökning och utdela denna varning. Kommunalt kan ärendet
icke sägas vara. Dessa äro de skäl, på hvilka omförmälda ärenden uti det nya
förslaget icke blifvit särskildt nämnda; men de kunna likväl anses vara inneslutna
uti den allmänna föreskriften i 38 §:ns sista moment.
Af detta moment följer ock, att fattigvården, denna i så många afseenden
vigtiga angelägenhet, hädanefter likasom tillförene skall, på grund af 1847 års allmänna
Förordning örn fattigvården i riket, tillhöra kommunalnämnden. De nya
grunder, efter hvilka denna angelägenhets haudhafvande numera genom lag blifvit
ordnadt, hafva gifvit densamma karakteren af en allmän borgerlig pligt, som på
landet genom kommunerna skall upprätthållas, och Committerade hafva icke ansett
sig ega tillräckliga skäl att deruti föreslå ändring. Likväl är det särkildt med
afseende på prestens i följd af hans embete och såsom kyrkoböckernas handhafvare
egande närmare kännedom om de familjer och personer, der fattigdomen
företrädesvis är hemmastadd, som Committerade föreslagit (§. 43) att Kyrkoherden,
eller den, hans ställe företräder, bör vara berättigad, ehuru ej förpligtad, att
i kommunalnämndens förhandlingar och beslut taga del.
De öfriga ledamöterna af Nämnden, äfvensom ordföranden och vice ordföranden,
skulle, i likhet med hvad 1843 års Förordning stadgar, utses af kommunalstämman
genom val; en föreskrift, som enligt 33 §. skulle gälla älven för de
kommuner, sorn antagit fullmägtigskapet, emedan, då Nämndens ledamöter äfven
XXII
skulle kunna vara fullmägtige, de eljest kunde blifva sina egna valmän, och det
dessutom val är rättast, att valrätten oförändrad förbehålles dem, den omedelbart
tillkommer. Uti 1845 års Förordning är antalet af Nämndens ledamöter öfverlemnadt
åt kommunens bestämmande med hänsigt till dess folkmängd och omfång;
men Committerade hafva funnit nödigt utsätta ett minimum och ett maximum,
hvarunder och hvaröfver det ej skulle, få gå, dels emedan ett sådant stadgande
står i sammanhang med hvad i 28 §. föreslås rörande antalet af kommu
nalfullmäktige,
af hvilka Nämnden skulle utgöra en del, dels ock emedan ett af
lag alldeles obegrönsadt antal skulle kunna leda till alltför stor olikhet i en organisation,
der icke mängden allena utgör en borgen för beslutens mogenhet och
handlingens kraft.
Ehuru emottagandet af kommunala uppdrag väl i allmänhet är att be
trakta
såsom en medborgerlig pligt, förenlig äfven med embetsmannens, hafva Committerade
likväl föreslagit, att så väl domhafvanden i orten, som de till landt—
regeringen hörande personer, dertill skulle anses genom sin embetsställning vara
förhindrade, dels emedan det väl kunde hända, att kommunens åtgärder i stadgad
ordning komme under deras embetspröfning, dels med afseende på beskaffenheten
af deras embeten äfven i öfrigt. För andra Statens embets- och tjenstemän är
emottagandet lemnadt åt deras egen pröfning.
Då Committerade i sitt förslag ej upptagit stadgandet i 1845 års Förordning
derom, att, med hänsigt lill grunderna för ledamöternas i kommunalnämnden
antal, kommunen borde indelas i rotar, från hvarje af hvilka en ledamot borde väljas,
hvilken tillika såsom ordningsman inom roten skulle anses, har detta ej skett
derföre, att en sådan indelning ej kunde vara nyttig, utan derföre, att den isynnerhet
i mindre kommuner kunde befinnas vara öfverflödig, och förty, med afseende
å de olika förhållandena i detta hänseende, mera egnar sig att blifva föremål för
hvarje kommuns egen pröfning af dess ändamålsenlighet, än för en ovilkorlig föreskrift.
Deremot har det förekommit Committerade, som skulle det böra medgifvas
Nämnden att, der den så nödigt finnér, sig till biträde för olika delar af kommunen
antaga särskilda personer, att utföra Nämndens tillsägelser och uppdrag,
men alltid på dess ansvar; och har under 54 §. ett förslag härom blifvit intaget.
Hvad under 55 och 56 §§. förekommer liar sin motsvarighet i 11 och 7
.§§■ af 1845 års Förordning. Den förra angår skyldigheten att hörsamma Nämndens
tillsägelse om inställelse inför densamma. Nu gällande Förordning ålägger
denna skyldighet en hvar, som inom kommunen bor, men Committerades förslag
XXIII
en hvar, som antingen der bor, eller sig uppehåller, enär, der någon förgått sig
emot de ordningsstadgar, som inom kommunen gälla, lian, ehvad lian der är boende,
eller tillfälligtvis der vistas, måste hörsamma den myndighet, Nämnden i lagens
och kommunens namn utöfvar. Men då denna myndighet äfven måste begränsas
af sitt ändamål, har delta ändamål blifvit uttryckt genom orden: för att
höras i ordningsmål, eller i ärenden, för hvilka lian inför Nämnden är redo skyldig.
Om Nämndens redovisningsskyldighet och ansvar för de medel, deu haft om
händer och förvaltat, förekomma närmare bestämmelser under 5:te afdelningen.
V.
Rommunahtlskylder, derus uppbörd och redovisning. §§. 58—73.
Kommunens rättighet att för sina gemensamma behof beskatta sig sjelf genom
bestämmande af de bidrag, dess medlemmar för sådant ändamål skola erlägga,
är en i dess begrepp grundad rättighet och har ej heller någonsin varit ifrågasatt.
Det svåra härvid har varit, att för kommunalulskyldernas uttaxering kunna uppställa
sådana grunder, som med rättvisa och billighet öfvererisstämde. Den i hemman
fördelade jordens mantal har alltid varit en hufvudsaklig fördelningsgrijnd. För
masugnar, hamrar, sjelfständiga qvarnlägenheter och sågverk har ock en jemförelsegrund
emellan dem och jordmantalet blifvit fastställd; och som, under den period
af vår ekonomiska lagstiftning, då på landet förbuden mot skattskyldig jords minskning
och öfverdrifna klyfningar af hemmanen ännu voro gällande, och de s. k.
stadsmannanäringarne, med undantag af vissa slags handtverk och sednare äfven
fabriks- och manufakturanläggningar, fingo endast i städerna idkas, nu nämnda
industriela företag, som dock tillika för sitt bedrifvande alltid förutsatte innehafvande
af fast grund, voro de hufvudsakligaste näringsarter, hvilka jemte jordbruket
på landet idkades, men den öfriga befolkningen inom kommunerna dels på ett eller
annat sätt stod eller ansågs stå under berörda iästigshetsinnehafvares patronat, dels
i öfrigt, var anvisad på egen arbetsförtjenst inom kommunen och dessutom utgjorde
en jemförelsevis ringa del af folkmängden, så ansågs den hvarken i allmänhet vara
till röst i soknestämma berättigad, eller till kommunalutskylder förpligtad i andra
fall, än då utskvlderna afsågo kyrkan och dermed sammanhängande behof, i hvilka
fall dess bidrag företrädesvis utgingo i arbetsbiträden eller dagsverken efter matlag,
och, i fråga om fattigvårdens behof, uti vissa af soknestämman bestämda personela
afgifter. Dessutom är att anmärka, att det skattefrihetsprivilegium, som från
XXIV
fordna tider tillkom den s. k. ypperliga frälsejorden, äfven i fråga om kommunalutskyIder
i åtskilliga afseenden gjort sig gällande.
En nyare tids uti den ekonomiska lagstiftningen så för landsbygden som
stadsmannanäringarne införda nya grundsatser hafva emellertid icke kunnat undgå
att äfven på kommunalväsendet och förpligtelsen till kommunalutskylders utgörande
utöfva inverkan. En sådan visar sig redan i 1845 års Förordning om soknestämmor,
der, utom egare och brukare af skattlagd fastighet inom soknen, äfven
”alla andra soknens innevånare, som innehafva fabrik eller annat särskildt bebygdt
verk och inrättning, samt dem, som njuta lön, drifva handtverk eller idka annan
näring och derför erlägga det bevillningsbelopp, som här nedan såsom minimum
stadgas”, rösträtt tilierkännes, och derefter i § 10 föreskrifves, att ”alla afgifter,
hvarom soknestämma beslutar, skola utgå efter den bestämda grunden för rösträtt
i soknestämma, såvida ej särskildt derom blifvit stadgadt eller särskild öfverenskom*
melse derom träffad”. Röstvärdet beräknas efter ”hemmantal, der det finnes åsatt;
i annat full bestämmes den på grund af den bevillning enligt 2:dra artikeln, som
till Slaten erlägges”, och uppgifves de proporlionsgrunder, efter hvilka jemnförelse
emellan mantal och bevillning skall beräknas, nemligen 2 r:dr 24 sk. = T'-fi mantal,
från 5 r:dr till 7 r:dr 24 sk. = l mantal, från 7 r:dr 24 sk. till 10 r:dr = ^
mantal, för 10 r:dr — j mantal, och så vidare i samma proportion. I stad skulle
ett fastighetsvärde af 2000 r:dr motsvara 10 r:drs bevillning efter 2:dra artikeln.
Genom Kongl. Kungörelsen den 22 April 1855 (jfrd med Kongl. Cirkulär-Brefvet
till Koms samtliga Befallningshafvande af samma dag) förklarades, att rösträtt vid
soknestämmorna efter mantal ”beräknas efter förmedlade mantalet, såvida ej annorlunda
är särskildt stadgadt, eller fråga förekommer om afgift, som efter oförmedlade
mantalet utgår, i hvilket fall rösträttigheten skall efter sistnämnda mantal utöfvas”;
och slutligen har det genom K. Kungörelsen den 24 Nov. 1857 blifvit förordnadt,
att ”för ett bevillningsbelopp af 2 r:dr r:mt — — beräknas lika röst med r*ff hemman
(mantal), af 4 till 6 r:dr = \ hemman, af 6 till 8 r:dr = T3F hemman, af 8
r:dr = * hemman, och så vidare i samma förhållande för högre bevillningsbelopp
enligt 2:dra artikeln. För fastighetsvärde i stad af 4000 r:dr r:mt röstas lika som
för 8 r:drs bevillning efter 2:dra artikeln.”
Anledningen till denna förändring af förhållandet emellan mantal och bevillningsbelopp
är att söka i den förändring, allmänna bevillningens procentbelopp under
1855—1854 årens riksdag undergick; och visar för öfrigt det nu anförda, på
hvilken ståndpunkt rösträttigheten och röstvärdet i kommunalstämma för det när
-
XXV
varande befinnes. Att den allmänna bevillningen, i följd af de mycket sväfvande
och dessutom af taxeringsmännens subjektiva pröfning i sä hög grad beroende
grunder, efter hvilka den bestämmes, icke är nä gon fullt tillfredsställande mätare
af bidragen till kommunalutskylder, kan ej nekas. Men den torde, vid noggrann
pröfning af hithörande förhållanden, dock böra medgifvas vara den enda, som för
det närvarande är sä omfattande och alla drabbande, att den redan derföre, vid
reglerandet af grunderna för kommunalutskylder, likasom tvingar sig till alt blifva
använd. Hos Committerade har visserligen till öfvervägande varit upptagen äfven
den fråga, huruvida icke en särskild taxering för bidragen till kommunalutskylder
borde ega rum; men liera dervid framträdande betänkligheter häfva mott antagandet
af ett sådant förslag. Det skulle, för det första, förete ett nog eget och besynnerligt
förhållande, om en taxering för statsbevillning och en annan sådan för
kommunalbevillrting på samma ort och i fråga om samma skattskyldiga personer
komme att utfalla med olika resultat. På någondera sidan skulle, i sådan händelse,
den samvetspröfning, på hvilken taxeringen bör stödjas, måste antagas hafva begått
misstag; och om äfven hvardera taxeringen komme att anställas af olika personer,
så skulle de olika resultaten likväl ovilkorligen framkalla frågan om, hvilketdera
borde anses såsom det rätta, och i sammanhang dermed mycket split, och fördem,
som finge dess lösning i uppdrag, mycken svårighet att bestämma sin mening derom.
Likaså liar ett annat förslag om uppställande af vissa särskilda grunder till ledning
för kommunaltaxeringen, såsom t. ex. medelbeloppet af fastigheters inköpspris på
orten under en viss följd af år, uppskattningsvärdet derå för vissa andra ändamål,
och en derefter beräknad proportion emellan de olika föremålen för kommunalbevillning,
m. m., förevarit lill diskussion, men icke heller ansetts kunna upptagas
till utveckling, emedan skattebidragen, så vidt möjligt, måste bestämmas efter inkomsten,
men icke efter priset på källan, hvarifrån den härflyler, och dessutom de
högre pris, som i vissa fall erbjudas, visserligen icke alltid få anses vara ett utrryck
af föremålets verkliga värde i allmänhet, om än möjligen den tillfälliga köparen af
helt andra skäl godkänner det. Då nu för öfrigt en särskild Comité för utarbetande
af förslag till nya grunder för den allmänna bevillningen är nedsatt, skulle
det mer än eljest vara mindre välbetänkt, alt äfven här försöka sig derpå.
Committerade hafva alltså, efter flersidig pröfning, bibehållit de redan i lag
för kommunalutskylders uttaxering inom soknarne upptagna två hufvudgrunder, nemligen,
mantal och statsbevillning, förenade till en effekt, på sätt de utförliga be
4
-
XXVI
stämmelserna härom under 38, 39 och 60 §§ utvisa. På ena sidan den i mantal
satta jorden; all annan skattlagd eller till bevillning taxerad jord eller fastighet
samt öfriga i 38 § uppställda föremål för kommunalbeskattning på den andra.
Hvarje sådant föremål påföres ett visst antal skatteören. Medelbeloppet af ali den
statsbevillning för året, som är påförd den i mantal satta jorden, bestämmer den
summa, hvarefter kommunalutskylder för ett helt, förmedladt, inantal skola uttaxeras,
och denna samma antages motsvara 100 skatteören. Hemman med lägre eller
högre mantal, än ett helt, erhålla skatteören i förhållande dertill; och då sålunda
för den i mantal satta jorden medeibevillningsbeloppet, fördeladt proportionsvis på
alla större eller mindre hemman och för hvart och ett af dessa uttryckt i skatteören,
blifvit uträknadt, återstår att uträkna, huru många skatteören böra tilldelas
hvarje annat beskattningsföremål inom kommunen, efter det förhållande, som eger
rum emellan dess i taxeringslängden påförda statsbevillning • och nvedelbevillningsbeloppet
för ett helt mantal. Ofver de resultater, som af en på dessa grunder
verkstäld uträkning uppkomma, skulle en längd för hvarje år upprättas, så ordnad
för vederbörlig granskningsbarhet som i 60 § föreslås, och denna längd tjena tiil
grund så väl för utdebitering af de kommunalutskylders belopp, som för året påkallas,
som ock för en hvars rösträttighet och röstvärde i kommunalstämman; och
ehuru uti 8 § föreslås, alt den som för alla andra beskattningstitlar, för hvilka
lian kunde taxeras, än i mantal satt jord, sammanlagdt icke tiil fem skatteören kari
uppföras, ej må få utöfva rösträtt, har likväl denna rösträttens gräns icke ansetts
böra tillämpas på hemman, hvilka, huru små de än må vara, i alla tider och äfven
enligt 1843 års Förordning, som icke medgifver rösträtt för ett bevillningsbelonp
under 2 r:dr 24 sk., eller, såsom det sedermera år 4837 blifvit bestämdt, under
2 r:dr r:mt, ansetts vara till rösträtt berättigade.
Genom den sålunda af Comrnitterade föreslagna method för beräkning af
skattskyldighet och rösträtt skulle de olägenheter undvikas, som uppstå af ett till
specifik siffra i lag bestämdt likhetsförhållande emellan bevillningsbelopp och mantal.
Ett sålunda bestämdt förhållande blir alltid mer eller mindre godtyckligt, och hvarje
ändring i beviilningslarifferna måste dessutom medföra förändring äfven deruti, då
deremot den nu föreslagna methoden lika väl kan tillämpas, ehvad den allmänna
bevillningen utgår efter högre eller lägre tariff.
Det gifves inom kommunerna på landsbygden förhållanden, som icke tillåta
oinskränkt tillämpning af de allmänna grunderna för uttaxering af kommunalutskylder.
Af sådan beskaffenhet äro de afgifter, som åsyfta befordrandet af ändamål,
XXVII
hvaraf nytlan och frukten egentligen tillfalla egarena eller brukarena af jorden,
Kostnader för utskiftande af sokneallmänning på jordegarne inom kommunen, enligt
hvad författningarne derom innehålla; för verkställighet af öfverenskommelse]’ om
sådana allmänningars vårdande eller begagnande för gemensam nytta på annat sätt;
för upprensning eller annan åtgärd till förbättrande af fiskevatten, under jordegarenas
gemensamma bruk; för väg- och brobyggnader, i afseende å hvilka till och med
vissa privilegierade jordlägenheter ännu finnas, m. m. må anföras såsom exempel
härpå. Äfven i andra afseenden förekomma för vissa skyldigheter frikallelser i allmän
lag eller förordning medgifna, som icke annorledes än efter särskild pröfning
kunna förfalla. Derföre har redan Soknestämmoförordningen af år 1843 uti 5
mom. 3 § i afseende å rösträttigheten och uti 10 § i afseende å afgifterna för
sådana förhållanden till efterrättelse intagit särskilda stadganden, utgående från grundsatsen,
att den som ej är skyldig att deltaga i kostnaden ej heller eger rösträtt
för ändamålet, och tvertom, och Committerade hafva likaledes på dessa förhållanden
fästat tillbörligt afseende genom innehållet af 9, 61 och 62 §§ af sitt förslag.
Ordning i drätseln är allestädes af högsta vigt och bestämda reglor för
dess åstadkommande och handhafvande alltså oeftergiflig. I detta afseende hafva
Committerade ansett sig böra gifva en mera omfattande utveckling åt de grundsatser,
som i 1843 års Förordning rörande drätselverket i kommunerne på landet
förekomma. För sådant ändamål äro (§ 17) tre årliga ordinarie kommunalstämmor
föreslagna: en för att pröfva och besluta om den årliga utgiltsstaten och dess
nödvändiga andra sida, inkomststaten; en för granskning af öresättningen samt
debiterings- och uppbördslängden, båda uppgjorda af Kommunalnämnden; och en för
granskning af revisionsberättelsen öfver hvarje års räkenskaper och förvaltning. För
fullständigheten af det allmänna utgifts- och inkomstförslaget, skulle det ock åligga
hvarje för särskilda verkställighets- eller löfvaltningsbestyr tillsatt styrelse att dessförinnan
till Ko_mmunalnämnden ingifva sina specialförslag öfver erforderliga utgifter
för det nästföljande året (§ 63). Att uti dessa förslag äfven skulle intagas hvad
till fattigvårdens upprätthållande hörer, är redan en följd deraf, att enligt de om
denna angelägenhet utgifna Förordningar af är 1847 och 1833, beviljande af bidrag
dertill under en eller annan form skulle tillkomma kommunalstämman, ehuru handhafvandet
af sjelfva vården i öfrigt tillkommer kommunalnämnden. Den tillåtelse,
som i dessa Förordningar lemnäs flera soknar inom samma pastorat att förena sig
om gemensam fattigvård, gör visserligen gemensamma öfverläggningar sådana kommuner
emellan om dessa frågor nödiga; men sedan grunderna derför blifvit bestämda,
XXVIII
bör utförandet af dem inom hvarje kommun särskildt icke möta större svårigheter,
än om fattigvården upprätthålles oafhängigt af hvarje kommun för sig.
Den omständigheten, att en viss tid för granskningen af nämnda allmänna
utgifts- oell inkomststat blifvit föreslagen, är ej så att förstå, att frågor om beviljande
af kommunalbidrag på annan tid icke skulle fä förekomma. Detta skulle
utan tvifvel vara ett för starkt intrång i kommunens sjelfverksamhetsrätt. Förslaget
medgifver tverlom, alt kommunalstämma på vederbörandes begäran när som
helst må hållas och ingen vederbörligen väckt fråga är derifrån utesluten. Meningen
är endast, alt en redig och enkel öfversigt af utgifter och inkomster årligen
bör uppgöras, på det kommunen må kunna klart öfverskåda sin ställning och sina
allaredan öfvertagna utgifter, för alt derefter kunna pröfva hvad hon vidare förmår.
Att den för granskningen af dessa förslag bestämda Stämma blifvit föreslagen att
hållas så sent kom i Oktober månad (§§ 65, 64), har emellertid sin grund just
deruti, att årets behof, utöfver hvad redan kan hafva blifvit beviljadt, må kunna,
så vidt möjligt är, blifva kända. Att den icke nedskjutils än längre in på året,
har åter sin grund deruti, att någon tid äfven måste förbehållas för uppgörande
och granskning af debiterings- och uppbördslängden, efter hvad derom i 65—67
§§ föreslås.
Den på rättvisa och klokhet grundade och af vår lagstiftning äfven i allmänhet
omfattade grundsats, att skatten ej förr bör ifrågakomma, än inkomsten
för samma tid är inskördad, en grundsats, som allmänna lagen uttrycker med de
concreta orden: ”vätter afradsdag är Thomaedag före Jul: då skall bonde afrad
utgifva”, och från hvilken alla föreskrifter om uppbördstiderna hos oss utgå, har
äfven i detta förslag blifvit tillämpad. Den leder emellertid till den lätt förklarliga
följd, att stämman för uppbörd af utskylderna för ett löpande år ofta ieke förr,
än inpå det närmast följande kan komma att hållas; och af skäl, som redan ligga
uttalade i det ofvan sagda, har den ock i detta förslag måst inskjutas på det nästa
året (§ 68). Heda och ordning hafva likväl ansetts fordra, att uttryckligen
utsätta, att de då till uppbörd förfallna utskvlder äro att anse såsom kommunalutskylder
för det nästföregående (§64, mom. 2); och är förslaget i 69 § att betrakta
dels såsom en följd häraf, dels ock såsom en enkel utväg att slita frågan,
huruvida en till utskyld förpliglad medlem af en kommun, som derifrån under
årets lopp utflyttat, ändock bör utskylden erlägga. — Omedelbar handräckning af
Kronofogde för restantiers utbekommande är redan i !843 års Förordning om
sokneriiimnd § 6 anbefald, och upprepas föreskriften derom under § 7 i af detta
XXIX
förslag. Räkenskapernas ställande efter det borgerliga kulenderäret (§ 72) blir
äfven en följd af nu motiverade förhållanden, och revisionen af dem kan derföre
ej företagas förr, än på det nästföljande (§ 73).
VI.
Om underslällniiiij och besvär. 74 — 81.
Rättighet att genom besvär draga soknestämmas beslut under högre myndighets
profning, ej mindre i de fall, der klaganden, i sin egenskap af kommunens
medlem, till grund för besvären lagger och söker utreda det påstående, att beslutet
antingen i allmänhet träder bans lagliga rätt för nära, eller förnekar honom hvad
han anser lagenligt böra sig tillkomma, utan ock i de fall, der han eljest vill söka
visa, alt det är ej nyttigt och ändamålsenligt, har, såsom lagstiftningen derom nu
är affatlad, hittills ansetts vara ovilkorlig, och den högre myndigheten har på samma
grund ansett sig lagligen befogad, om ock denna befogenhet blifvit med måtta och
hejd begagnad, att äfven i det sednare fallet efter pröfning ändra beslutet och
föreskrifva hvad göras borde. Om än en sådan föreskrift i de liesta fall sökt sitt
stöd i någon Förordnings bokstaf eller anda, så liar dock exempel ej heller saknats
derpå, att stödet blifvit funnet i den pröfvandes förmenta bättre godtfinnande; men
genom en sådan uppfattning af kommunens subordination under den högre pröfva
ndc myndigheten, har dess sjelfverksamhet, äfven i de fall, der denna är fullt
befogad, i betydlig mån blifvit underkänd. Att upphäfva ett af kommunen inom
omfånget af dess sjelfverksamhet lättadt beslut, är ett; att föreskrifva hvad istället
borde göras, ett annat. För det förra kan finnas skäl; för det sednare finnes
intet antagligt skäl. Kommunen såsom personlighet kan, likasom en enskild person,
i vissa fall förhindras att till verkställighet bringa sina beslut, men hon bör
lika litet sorn den enskilde kunna tvingas att i stället göra något annat. Man
bör nemligen här noga skilja emellan det förhållande, der kommunen sakenligt eger
handla med frihet och således göra eller låta, och det, der lion till följd af en
'vederbörligen af regeringsmagten utfärdad allmän föreskrift är förpiigtad att vidtaga
en åtgärd. Gör hon sig i detta afseende skyldig till försumlighet eller oriktig
verkställighet, bör hon af dem, det vederbör, kunna erinras derom och förmås til!
fullgörande af hvad henne åligger, likaväl om inga besvär ingått, sorn om väckelsen
från sådana kommit. En sådan erinran beror således icke af besvären, eller förutsätter
icke tillvaron af sådana, och dess grund och befogenhet bör alltså ej sökas
XXX
i dem. Men alt pä annan grund, än den nu anförda, Slägga kommunen att göra
något, sorn hon sjelf ej beslutat, är lika litet rättsenligt i afseende å henne, som
i afseende A någon enskild.
Nu äro kommunerna, såsom ock redan här ofvan är anmärkt, att betrakta
såsom integrerande delar af statsförvaltningens organism, och de gemensamma ändamål,
för hvilka de inom sig arbeta, måste tillika anses vara statsändamål. Häraf
följer, att de, såsom subordinerade statsmagten i dess dubbla funktion af lagstiftande
och förvaltande, hafva, vid utöfningen af sin beslutande och verkställande
myndighet, att ställa sig till efterrättelse så väl de allmänna lagar och Förordningar,
som från statsmagten utgått, som de särskilda föreskrifter, hvilka i afseende A görande
eller underlåtande dem till iakttagelse vid deras sjelfverksamhet af statsmagten
meddelas, och att ett förbiseende eller öfverträdande af deras förpligtelser i detta
hänseende måste, utom andra möjliga följder, betaga deras beslut sin kraft, så väl
mot enskild man som mot staten. Detta är en sida af saken. En annan sida eller
fråga är den, huruvida hvarje en kommuns beslut, äfven då det i alla afseeuden är
hållet inom laglighetens gräns, bör utan högre pröfning och fastställelse, om den
befinnes kunna meddelas, få öfvergå till verkställighet Att statsmagten rättsenligt
bör kunna förbehålla sig en sådan pröfning, kan, med afseende å statsintresset i
allmänhet och kommunernas ofvantecknade ställning till henne, principriktigt ej förnekas,
och Commilterade hafva ansett en sådan högre pröfning af beslut i vissa
ärenden vara nödig.
Samverkningen af dessa flera grundsatser har alltså ledt till det förslag, att
rätt till inläggande af besvär mot kommunens beslut bör stå den enskilde med
OO
lemmen
af kommunen öppen för den händelse, att han anser sin enskilda rätt genom
sådant beslut vara kränkt; att den likaledes bör stå honom öppen, då lian
anser beslutet hafva tillkommit i olaga ordning, eller ock slå i strid med de lagar
och Förordningar, kommunen dervid hade bordt iakttaga, och han i sin egenskap
af kommunens medlem känner sig uppmanad att deruti söka rättelse; att vissa på
kommunens framtid inverkande vigtigare beslut böra, för att vinna bindande krall,
underställas högre pröfning, i några fäll hos Kongl. Majit, i några andra hos Dess
Befallningshafvande i länet; och att, der underställning bör ske, eller besvär få ega
rum, vägrad -fastställelse i den förra, och besvärens godkännande i den sednare
kategorien endast bör leda till beslutets kasseriug, men ej till något mer.
Den möjliga omständigheten, alt vid pröfning af beslutet på någondera af
dessa vägar, det skulle befinnas, att kommunen gjort sig skyldig till försummelse
XXXI
af Åtgärder, som henne, enligt gällande allmänna stadgar eller särskildt meddelade
föreskrifter, hade ålegat att i sin förvaltning vidtaga, eller till positivt vidtagande
af andra åtgärder, än de vederbörliga, innebär ett förhållande, som väl må kunna,
efter sin beskaffenhet, påkalla påminnelse eller ock omedelbar befallning om verkställighet
eller omgörelse; men med den rätta formen för sådana frågors behandling
torde det dock vara mest förenligt att de handläggas särskildt och ej i sam
manhang
med utslaget öfver det i besvärs- eller underställningsväg inkomna beslutet,
Uti 74 § uppräknas de beslut, sorn skulle underställas Kongl. Maj:ts Nådiga
pröfning, och uti 75 § de, som Konungens Befallningshafvande skulle ega att efter
pröfning fastställa. Förändrade förhållanden i en framtid kunde göra det af vigt
för en kommun att uti sin gemensamma ekonomie vidtaga åtgärder, sorn fordrade
genomgripande förändringar uti inrättningar för samma ändamål från en förgången
lid; och orri för deras förverkligande nödigt blefve att föryttra fastigheter, dem en
föregående generation inom kommunen, eller enskild person för sådant ändamål
anslagit, borde det väl icke kunna anses mot stiftelsens vilkor stridande, att kommunen
med Kongl Maj:ts Nådiga bifall finge söka att under en annan form draga
nytta af stiftarens välvilja. De två öfriga Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning förbehållna
beslut torde ej behöfva närmare motivering, likasom ej heller förslaget i 75 §, alt
de af kommunen beslutade ordningsstadgar böra, lör att blifva bindande, hafva vunnit
Konungens Befallningshafvandes fastställelse.
För den händelse att sistnämnde myndighet vägrade sanction, har rättighet
att deröfver anföra besvär hos Kongl. Majit blifvit kommunen förbehållen; en rättighet,
som väl icke torde kunna kommunen såsom personlighet förnekas, derest
hon, i stället för att vidtaga nödiga ändringar i det ogillade beslutet, funné skäligt
att hellre begagna en sådan.
Genom de under ifrågavarande rubrik föreslagna stadgande!!, för hvilka tnetiverna
nu blifvit -anförda, tro sig Committerode hafva åt kommunernas sjelfverksamhet
och kommunalfriheten i allmänhet gifvit ett fastare stöd, än hittills, utan att
likväl hvarken statsintresset, eller den allmänna lagstiftningsmagtens, eller den enskildes
rätt dervid blifvit förbisedda. Kommunen skulle i följd häraf endast komma
att i staten intaga den ställning, som henne rätteligen tillhör.
XXXII
fioniintmalstyrelsc I stads
Frän den lid, köpstäder i Norden uppkomma, framstå de i sin egenskap af
kommuner i en vida fastare ställning, än kommunerna på landet. Orsaken dertill
är att söka uti de från kontinenten härstammande mönster, efter hvilka deras författning
bildades, och denna ställning hafva de alltsedan bibehållit. I detta hänseende
visar sig redan en anmärkningsvärd skillnad i fråga om den rättighet, hvarmed
dessa kommuner, jemnförda med dem på landsbygden, besitta det kommunala
område, de innehafva. På landet har kommunernas område under alla tider ansetts
utgöra ett föremål för bestämmelser, dem Regeringsmagten egt att efter omständigheternas
föranledande vidtaga. Städernas jordområde, en gång bestämdt, har
icke ansetts kulma rubbas eller minskas, så vida ej i särskilda fall privilegier eller
donntionsbrcf annat förmå. Härom hafva städerna ej blott i sina stadsprivilegier,
utan ock genom särskilda statsakter i allmänhet blifvit .försäkrade, sednast i Kongl.
Majlis försäkran för rikets Borgerskap och städer den 23 Februarii 1789. Stadsjorden,
både utom och inom tomtemålet, skall oförändradt till stadens och dess
borgerskaps gagn och nytta brukas och användas oell aldrig få till enskilda personer
sålunda afhändas, att staden såsom kommun deruti förlorar sin rätt. (Jemnför dock
Kongl Kungörelsen den 6 April 1810.) Den del af stadsjorden, som ej till tomtemål
är upplåten, blir sålunda en stående källa till inkomst för stadskommunernas kassor,
(Väl är det Committerade ej obekant, att i flere städer dispositionen af stadsjorden till
förmån för medlemmarne af borgerskapen skett på ett sätt, som icke synes gifva
faktiskt stöd åt detta förhållande; men, utom det att detta ej upplmfver regeln, så
föijer af kommunens skyldighet att underhålla sig sjelf och efter uttaxering lemna
bidrag tili kostnaderna för upprätthållande af sin förvaltning, att den minskning uti
inkomst, kommunalkassan lider genom en sådan disposition af stadsjorden, annorledes
måste af kommunen ersättas. Methoden är i alla fall illa beräknad.) Utom
denna källa ega stadskommunerna uti flerläldiga, dem antingen genom allmänna författningar
eller genom särskilda privilegii-bref tillerkända, lucrativa rättigheter under
olika namn andra sådana stående inkomstkällor, som anses vara af den natur, att,
der de skulle befinnas böra indragas, ersättning derför måste de städer beredas,
som komma att af dem gå i mistning.
Detta allt har sin yttersta grund deruti, att stadskommunerna i förhållande
till staten hafva förpligtelser att uppfylla, som påkalla från deras sida betydliga
kostnader, och i fråga om dessa förpligtelser visar det sig tydligare än eljest, att
XXXIII
(le ändamål, som äro gemensamma för kommunerna, tillika äro statsändamål.
Ämnade att vara centralorter för den samhällsverksamhet, som yttrar sig uti industriens
och handelns olika yrken, äro städerna förbundna att bestrida kostnaderna
för anläggningar och inrättningar, åsyftande underlättandet af rörelsen inom dessa
yrken, och dessutom att i flera riktningar upprätthålla den dervid nödiga säkerhet
och rättsordning. Uti detta grundförhållande, som betecknar karakteren af städernas,
eller köpstädernas ställning och bestämmelse i staten, ligga froen till en mängd
utbildningar af förpiigtelser och rättigheter. Många af dessa utbildningar, som ur
en synpunkt antaga naturen af förpiigtelser mot staten, antaga emellertid, ur en
annan, naturen af rättigheter för kommunen. Det låg uti beskaffenheten af de
tidehvarf och de förhållanden, i och under hvilka städerna på kontinenten, mer
eller mindre troget efter mönstren af de romerska municipalförfattningarne, under
medeltiden organiserades, att de friheter, i jemnförelse med landsbygden, som dem
tillerkändes och genom privilegiibref bekräftades, af stadskommunerna med regeringarnes
bifall betraktades såsom välfångna rättigheter, oförkränkt likväl Statens öfverhöghet.
Samma uppfattning gjorde sig likaledes gällande i Sverige, och dessa rättsåsigter
bestå ännu i dag.
De vigtigaste af dessa rättigheter, oberäknadt de lucrativa, voro: egen jurisdiktion,
egen ekonomi- och politi-förvaltning, med rättighet att i afseende derå
utfärda påbud och stadgar, kommunen till efterrättelse, rättighet att tillsätta sina
embetsmän och förvaltare, uteslutande disposition af sina kommunala inkomster och
medel, och befrielse från skyldigheten att underkasta sitt drätselverk statens revision.
Dessa rättigheter egde fordom mångenstädes en ganska exclusiv karakter.
I Sverige har, såsom kändt är, stadskommunernas jurisdiction uti rättegångsordningen
endast utgjort en första instans, och den omständigheten, att inom dessa kommuner
jurisdictionens och förvaltningens handhafvare varit samma personer, har sedan
länge ledt derhän, att regeringsmagten tager del i stadsstyrelsens tillsättande. Men
underhållet af sina styrelser med allt hvad dertill hörer åligger emellertid stadskommunerna,
och inkomsten af stadsjorden är ett af medlen dertill. Häraf visar sig det
nära sambaud, som, hvad särskildt städerna angår, emellan statsförvaltningen och
stadskommunerna eger rum, och huruledes de i sjelfva verket inom den förra utgöra
särskilda institutioner, sorn, då de nyttigt verka för sig, på samma gång verka
för det allmänna.
5
XXXIV
I.
Hvad under rubriken Allmänna sladganden (§§ 1—7) i 5 § om den
s. k. stadsjorden, öfriga stadskommunerna tillerkända lucrativa rättigheter samt deras
fasta eller rörliga kapital är sagdt, står alltså i full öfverensstämmelse med det på
allmänna författningar och särskilda privilegier grundade sakförhållandet inom stadskommunerna,
och är egentligen att anse såsom en för fullständighetens skull införd
bekräftelse derpå,
Af större betydelse äro de bestämmelser, som uti 3 § föreslås, nemligen
angående frågan, hvilka såsom medlemmar af en stadskommun skulle vara utt anse,
berörande denna § både gamla och nya förhållanden. Kastar man blicken på fordna
tider, då stadskommunerna vida mer voro slutna småsamhällen, än de, i följd af
en af erfarenhet och civilisation under tidernas lopp utvidgad synkrets, i nyare tider
det äro, så visar det sig, att städernas innevånare hos oss fordom skiljdes i två
hufvudklasser: borgare och gäster, af hvilka de förra voro, och de sednare icke
voro, såsom medlemmar af kommunen uti dess stora bok införda. Den som i
denna bok var inskrifven egde i staden burskap; gäst var den, sorn der sig eljest
uppehöll, antingen för handel eller annat borgerligt yrke, eller af andra anledningar,
och stod en sådan gäst i äldre tider under ett slags patronat af den borgare, i
hvars hus han bodde. För vinnande af burskap gåfvos två hufvudgrunder: idkande
inom staden af ett borgerligt yrke jemte besittning af en viss till sitt minimum
bestämd förmögenhet, samt egande af någon till stadens område hörande fastighet,
hvilket äfven förutsatte idkande af något borgerligt yrke. Vunnet burskap förpligtade
ovilkorligen till deltagande i stadens utskylder och angelägenheter för en viss
tid, äfvensom det utgjorde ett hinder alt på samma gång erhålla eller njuta burskap
i någon annan kommun; men burskap för yrke kunde utländning så väl som
inländning vinna. På egande af fastighet fästades synnerlig vigt. Hade en sådan
tillfallit någon i arf, blef han redan derigenom borgare; likaså den, som genom
gifte med en borgaredotter erhöll fastighet; och ehuru man äfvenså genom köp af
fastighet erhöll borgarerätt, voro likväl vid denna förvärfstitel flere vilkor fästade,
som äro mycket betecknande för stadskommunernas slutna ställning. Först börden
eller slägten, och dernäst kommunen sjelf egde förköpsrätt till fastighet, som hölls
till salu; och den inländske eller i kommunen födde, eller ock utländske man, som
en sådan i arf tillföll, borde inom viss tid hafva till staden inflyttat, vid äfventyr
att förverka fastigheten till tvåskifte mellan Konungen och staden. Detsamma gällde
xxxv
ock om köpare; utgörande vid detta fång stadens förköpsrätt ett medel till förekommande
deraf, att ingen af kommunen skulle kunna blifva medlem, af hvilken
den kunde blifva "besvärad”. För Konungens ”tjenare” och Adeln öppnades likväl
tidigt bosättningsrätt på stadskommunernas områden, äfvensom lör dem, som
räknades till det andeliga Ståndet, och dessa, såsom icke införlifvade i kommunens
gemenskap, intogo i följd deraf bland städernas innevånare en särskildt privilegierad
ställning.
Ehuru nu anförda stadens förköpsrätt i fråga om fastighetsförvärf ännu i
författningar frän 17:de seklet bekräftas, låg det likväl i förhållandenas natur, att
den småningom skulle försvagas till kraft och betydelse. Väsendtligt bidrog dertill
den utbildning af den s. k. ståndspersonernas klass, som statsförvaltningens flersidiga
utveckling i synnerhet under 17:de seklet föranledde. Större delen af embets-och
tjenstemannaklasserna blef genom beskaffenheten af sin ställning anvisad att bo i
städerna; och sedan dessas slutenhet sålunda blifvit bruten, upplystes de snart af
sitt eget intresse derom, att förköpsrätten vid fastighets förvärf inom. staden icke
var en rättighet, värd att så mycket hålla uppå, hvarföre ock sedermera en sådan
förvärfsrätt alltmer erkändes vara för alla öppen. Ett strängt upprätthållande af
den gamla grundsatsen, att fastighetsbesittning och burskap i staden borde följas
åt, skulle visserligen ledt till den följd, att nyssnämnda, småningom tillkomna, nya
klass af städernas innevånare, så snart den i stad förvärfvade fastighet, äfven hade
bordt i staden inskrifvas för burskap och i följd deraf få röst i dess gemensamma
angelägenheter; men andan af den författning, som tillhörde stadskommunerna, låg
deremot, och hade ytterligare vunnit i styrka genom de mångfaldiga ekonomiska
stadgar, hvilka i synnerhet under 16:de och 17:de seklerna, och äfven redan tidigare,
af regeringsmagten utgifna, åsyftade att uti städerna fästa handelns och industriens
yrken, flit höra förbuden mot landsköp, mot handtverkeriernas nedsättning
på landsbygden, m. m. och de stränga påbuden om dessa yrkens lokalisering i
städerna. Från dessa åsigter om städernas bestämmelse utbildade sig således allt
fastare under tidernas lopp den grundsats, att idkande af ett yrke, som hörde till
de- sedermera så kallade stadsmannanäringarnes klass, utgjorde ett nödvändigt vilkor
för vinnande af burskap i stad; och som detta vilkor ej var förenligt med den
ställning, ofvannämnda, sednare tillkomna, särskilda klass af städernas innevånare intog,
förföll det först i afseende å dem, och i följd deraf äfven i fråga om andra, som
i stad förvärfvade fastighet, utan att idka borgerligt yrke; men på samma gång
förföll äfven det fordna sambandet emellan egande af stadsfastighet och burskap
XXXVI
Ur dessa förhållanden, som äfven den nu gällande lagstiftningen till alla delar vidhåller,
är det alltså, som den fördelning utgår, som skiljer städernas innevånare i
tre klasser: burskapsegare, eller det egentliga borgerskapet, husegare, och alla andra,
som der, utan afseende på sysselsättning eller yrke, sitt rätta bo och hemvist
hafva eller hafva böra; och då Commifterade uti 3 § föreslagit, att alla dessa
klasser skola såsom medlemmar af stadskommun anses, stödja de sig alltså dervid
på redan tillförene fastställd grund.
Hvad åter angår den åt dessa medlemmar i stadskommuneus vid kommunalstämma,
eller allmän Rådstuga, förekommande öfverläggningar medgifna rösträtt,
som, ehuru rätteligen föremål för 10 §, i ett sammanhang redan här må upptagas
till redovisning, så eger ock detta förslag redan ett stöd uti de nu gällande Förordningarne
om soknestämmor, såsom tydligen kan inhemtas af Kongl. Förordn.
om soknestämmor så väl i städerna, som på landet, af den 29 Augusti 1843 §
3, och Kongl. Förordn om soknestämmor i Stockholm den 16 Mars 1847, g 3.
Röstvärdet beräknas så väl i den förra, hvad städerna vidkommer, som i den sednare,
efter bevillning enligt 2 Artikeln, och gränsen för utöfvande af rösträtt är
genom Kongl. Förordn. den 24 November 1837 numera uppdragen vid 2 riksdalers
bevillning till staten; hvilken gräns Committerade likväl ansett böra nedflyttas
till 1 r:dr, likasom de ock i 11 g föreslagit, att rösträtt för större antal röster,
än som svarar emot ^'ff:del af stadens hela röstetal efter röstlängden, ej bör någon
tillkomma. Hvad nyssnämnda Kongl. Förordningar innehålla afser väl soknestämman
såsom på e» gång en borgerlig kommunalstämma och kyrkostämma; men den omständigheten,
att dessa stämmor enligt Committerades förslag skulle särskiljas, torde
viii icke böra verka till någon inskränkning af rösträttigheten för dem, som redan
så i kommunala som i kyrkliga ärenden fått sig en sådan lagligen tillerkänd, helst
dessutom de former, efter hvilka kommunalstämman enligt Committerades förslag
skulle uti sladskommuner med en större folkmängd ordnas, aflägsna de möjliga
vådorna af en utsträcktare rösträttighet.
Det gifves emellertid kommunal-angelägenheter, som till följd af gällande lag
nu äro städernas borgerskap uteslutande förbehållna. Af sådan beskaffenhet är
den presentationsrätt, som för tillsättande af stadens borgmästare och råd samt
sekreterare nu är så väl genom Kongl, Försäkran för Rikets borgerskap och städer
den 23 Febr. 1789, som 31 Regerings-Formen, jemnförd med Res. Städ. Besvär
den 16 Oktober 1723 § 1 m. 11. städernas ”rätte" borgerskap (och således med
uteslutande af de s. k. kontingentborgare) tillförsäkrad; och då ordet borgerskap
XXXVII
här ostridigt utmärker de burskapsegande inom kommunen, samt denna det rätta
borgerskapet förbehållna rättighet är genom grundlag bekräftad, hafva Committerade,
som ansett det icke tillkomma sig att deruti föreslå någon ändring, uti en allmän
sats under 4 §, jemnförd med § 40, undantagit sådana angelägenheter från den
befogenhet, som eljest skulle tillkomma kommunalstämman.
Uti 6 §, som uppställer organerna för den beslutande och verkställande myndigheten
inom stadskornmunerna, nämnes bland de sednare äfven en drätselkammare,
som enligt 69 §, jemnförd med den 68:de, der dess functioner närmare bestämmas,
skulle utses af och bland kommunens röstberättigade medlemmar. En
sådan finnes redan nu i de Hesta städer, och ostridigt torde det vara, att ordning
och säkerhet vinna uppå alt en sådan inrättning allestädes blifver införd.
II lil. IV. V.
sillman lindstuga (§§ 8 24). Stadsfullinägliye (% 25'—46). Stadsndmnd
(§§ 47 — 56). Magistraten (§§ 59—67).
För ett klarare bedömande af den organisation, som nu föreslås, och den
nuvarande, torde hufvuddragen af den sednare här först få uppställas Uti stadskommunerna
utöfvar Magistraten, representanten of stadens styrelse, en trefaldig
verksamhet: såsom vårdare och förvaltare af kommunens rätt och välfärd och verkställare
af dess beslut, såsom domare i första instans i två hänseenden, af hvilka
det ena afser den civila och criminela justisen och dertill hörande rättsskipning
inom kommunen, det andra den administrativa justis och förvaltning, som grundas
på de derom af Statsmagten utgifna Förordningar och Stadgar, och för det tredje
såsom handhafvare af den exsecutiva magten enligt de derom af staten utfärdade
lagar och föreskrifter. Vid sin verksamhet i de två sednare egenskaperna är
Magistraten i alla afseenden bunden af lag och underkastad statens kontroll, och
särskilda förhållanden, hvad exsecutionsverket vidkommer, egä dessutom i några städer
rum, såsom, exempelvis, i hufvudstaden, der ännu i dag en Fogate eller Fogde,
såsom det ock fordom, till följd af hvad de gamla municipallagarne derom stadga,
uti flere andra städer var förhållandet, af Konungen tillsättes och handhafver executionsverket.
Uti sin förstnämnda egenskap deremot är Magistraten collectivt att
betrakta såsom kommunens, af denna sjelf valda, förnämsta embetsman och förvaltare.
Men vidsträcktheten af den myndighet, som i detta hänseende tillkom Magistraten,
har under olika tider varit olika. Den myndighet, som den gamla Stads
-
XXXVIII
lagen visar hafva tillkommit Rådet, var visserligen ganska stor; men att icke destomindre
den burskapsegande delen af stadens innevånare aktivt egde med Magistraten
(eller Borgmästare och Råd, såsom den rätteligen kallades) deltaga i rådslagen
om kommunens ekonomi- och politiärenden kan, med stöd af hvad Stadslagen
(Rådst.B. SJ kap.) yttrar, så mycket mindre betviflas, som dessutom just den angående
städernas administration den 26 December 1619 författade stadga, hvilken
uti stadskommunernas författning införde de Äldstes Råd, uppgifver såsom skäl
dertill ”de olägenheter, som derigenom uppstå att, såsom förut var brukligt,
menige man fordras tillsamman och svares således på stadens vårdande utan något
betänkande och mest af dem, som minst förstå och minst hafva i saken att säga”.
Hvad som i detta afseende utgjorde den hufvudsakligaste olägenheten var likväl i
sjelfva verket bristande, stadgad form för öfverläggningarnes ledning och beslutens
bestämmande. Emellertid är det från nu nämnda tid, som de Äldstes Råd i städerna
tillkom och tillsattes det, enligt 1619 års Stadga, sålunda, att i de större städerna
96, och i de mindre 48 män, till hälften handels-, till andra hälften handtverksman,
af borgerskapet till val föreslogos Magistraten, som bland dem till Äldste
utsåg hälften af hvardera klassen, och skulle dessa Äldste, då Rådet, på ”stadens
vägnar hade med menigheten att handla”, kallas till Rådstugan att der förnimma
hvad sorn af nöden var, samt derefter samlas på ”gillestugan” att der emellan sig
öfverväga hvad i samma ärende ”stod till alt göra”, — och hvad de Äldste ”sluta
med Rådet, det skall stånda och af hela borgerskapet fullbordas utan gensago”.
Ville åter menigheten å sin sida ”föreslå något ärende Rådet till betänkande”,
skulle det likaledes ske genom de Äldste. Att likväl minnet af de fordna allmänna
rådstugorna inom stadskommunerna icke utslocknat, visa Kongl. Brefven den
29 Juli 1752 och den 5 Februari 1758, i hvilka Landshöfdingar och Magistrater
förbjudas att i ”oträngda mål” sammankalla borgerskapet till s. k. ”allmänna
råidstufvor” eller öfverläggningar, undantagande då Kongl. Förordningar det uttryckligen
påbjuda. De Äldste skulle deremot ”draga försorg om sina öfriga medbröders
angelägenheter”, och å deras vägnar bevista öfverläggningarna med Magistraten.
Sådan är till sitt ursprung och sin betydelse denna institution, som inom
stadskommunerna sedan dess Oafbrutet egt bestånd, och hafva dessa Äldste ansetts
utgöra de kommunens fullmägtige, med hvilka Magistraten i stadens kommunala
angelägenheter egde samråda och gemensamt besluta. En och annan sedermera för
några städer tillkommen speciel föreskrift i afseende å antal och valmethod förändrar
ej de Äldstes principiela ställning, och att denna i det liela är ganska sväf
-
XXXIX
vande, kan ej undgå den uppmärksamma granskaren. Till oell med den ganska
väsendlliga frågan, huru förhållas skulle, der Magistraten och de Äldste stannade
vid motsatta eller olika meningar om ”hvad som stod till att göra”, är lemnad
obestämd. Exempel skola väl finnas uppå, att i en eller annan stad frågan i sådana
fall blifvit hänskjuten lill Kon:s Befallningsludes, ja till Kongl. Majlis lösning;
men att en sådan utväg i hvarje afseende strider mot den sjelfbestämningsrätt,
kommunen inom lagens gränsor bör ega, likasom mot grunderna för den ställning,
Magistraten i och till kommunen, såsom förvaltare af dennas angelägenheter, men
icke såsom dess herre, principonligt intager, torde medgifvas ligga i öppen dag,
och behofvet af en ombildning af hela den nuvarande kommunalrepresentationen i
städerna på grunder, sorn öfverensstämma med stadskommunernas begrepp och den
kommunalfrihet, hvilken såsom en följd deraf, oförkränkt Statens öfverhöghet, dem
med rätta bör tillkomma, torde alltså icke kunna förnekas. Den större kommunalsjelfverksamhet,
som i nyare tider genom införande af soknestämmor äfven för
borgerliga ärenden i städerna, der de tillförene, enligt hvad förut iir anmärkt, icke
i allmänhet förekommo, kan numera väl icke anses motsvara tidsenliga önskningar
i detta afseende; och Committerade hafva fördenskull sökt att lösa denna vigtiga
fråga sålunda, som förslaget under ofvananförda rubriker och här följande redogörelse
utvisa..
Utgående från den såväl begrcppsenligt som historiskt obestridliga grundsals,
att kommunerna böra ega rätt att sjelfve få öfverlägga om och besluta i sina gemensamma
angelägenheter, mötes man först af frågan om formen för utöfningen
af denna rättighet. Committerade hafva härvid ansett sig böra föreslå tvenne:
den allmänna rådstugan för städer med en folkmängd, som icke öfverskrider
2000, och en representation genom stads fullmägtige för städer nied större
folkmängd. Jemnförd med kommunerna på landsbygden i allmänhet innehåller en
betydlig del af landets städer en folkmängd, större än att dess röstberättigade medlemmar,
allra mi rist ofta, lämpligen skulle kunna sammankallas tili rådplägning i stadens
ärenden. En representation blir der en nödvändighet, och alltså äfven utsättandet
af den gränspunkt, sorn bestämmer, när representationsformen ovilkorligen
bör införas. Men för den händelse, att städer, hvilkas folkmängdsnummer står
nedanom denna punkt, äfven skulle finna det fördelaktigare för .sig, att låta sin
kommun genom fullmägtige representeras, har giltigt skäl ej ansetts vara för handen
att förneka dem detta. Bestämmelserna härom förekomma i 7 §; men du
fullmägtige, der de blifvit införda, måste utses genom val, blifva ock i dessa stä
-
XL
der allmänna rådstugor oundvikliga de år, sådana Val böra ske (§ 9). Olägenheterna
af stora folksammankomster hafva Gommitterade likväl sökt aflägsna genom
förslaget (§ 26) om städernas indelning i valkretsar.
I anseende dertill, att förfaringssättet vid den Allmänna Rådstugan, uppträdande
i primär gestalt, måste blifva olika med det, som komme att gälla för
stadsfullmägtige, har det blifvit föreslaget, att allmänna Rådstugan skall hållas under
Magistratens ledning, och att alla i densamma förekommande ärenden böra
vara beredda af Magistraten, hvilken i fråga om vigtigare angelägenheter äfven på
förhand borde inhemta stadsnämndens betänkande. Någon annan eller högre bestämningsrätt
i afseende å beslutet skulle dock ej tillkomma Magistraten, än den,
som dess medlemmar efter röstlängden egde utöfva, och för beslutens bindande
kraft för öfrigt gälla hvad under rubriken: underställning och besvär är föreslaget.
Äfven i städer, som bibehållit den allmänna Rådstugan, skulle en Stadsnämnd utses;
men för denna institution i allmänhet skola grunderna längre fram uppgifvas.
Stadsfullmägtige skulle i de städer, der de antingen ovilkorligen borde ut
ses,
eller finge efter stadens godtfinnande införas, ega att utöfva sin kommuns
beslutande myndighet utan inskränkning till andra ärenden, än sådana, som genom
lag, privilegier eller särskilda förordningar, äro stadens borgerskap eller vissa klasser
särskildt förbehållna. Sokenstämmor för borgeliga ärenden skulle i följd häraf
förfalla och de nu dithörande frågor enligt regeln öfvergå till Fullmägtiges handläggning.
Concentrering och enhet i beslut vore häraf att förvänta såsom en följd.
Antalet af stadsfullmägtige hafva Commilterade ansett böra rättas efter folknummern,
och i sådant afseende uppgjort en tariff, som likväl inom vissa gränser lemnar
åt hvarje kommun sjelf att bestämma den definitiva siffran (§ 25). I fråga
om valbarheten, som i allmänhet förutsätter rösträttighet inom kommunen, hafva,
utom de disqualificatiouer, som äro af personlig natur (§ 28), åtskilliga tjensteförhållanden
ansetts böra upphäfva valbarheten, och torde dessa i § 29 uppgifna förhållanden
befinnas sjelfva förklara anledningen dertill.
Hvad motionsrätten angår, föreslås en sådan att tillkomma, utom hvarje
öfver kommunen stående högre myndighet, så väl Magistraten och stadsnämnden,
som hvarje stadsfullmägtig (§§ 36, 37): Magistraten såsom vårdare och förvaltare
af kommunens rätt och bästa och verkställare af dess beslut; stadsnämnden, hvilken,
enligt hvad längre fram skall visas, skulle blifva ett stående fullmägtigs-utskott,
verksamt i samråd med Magistraten; och hvarje stadsfullmägtig till följd af sin
ställning 9åsom sådan. En hvar af dessa har sig särskildt uppdraget, att egna sin
XLI
omsorg oell uppmärksamhet åt kommunens angelägenheter, och initiativet till frågor
och förslag derom bör ock derföre tillkomma dem alla. Om någon annan
medlem af kommunen önskade att i sådant afseende göra framställningar, står honom
någon af dessa vägar dertill öppen. De stadsfullmägtiges sammanträden, som
i förslaget kallas ordinarie och tre gånger om året skulle inträffa, (§ 33 jfrd med
§ 16), ega sammanhang med kommunens drätselförvaltning samt dithörande revision
och måste fördenskull vara periodiska; men då, utom Ordföranden, äfven Magistraten
och Stadsnämnden bemyndigas att deremellan, så ofta omständigheterna
det fordra, äska stadsfullmägtiges sammankallande (§ 34), så är detta en följd af
det initiativ, dem är tillagdt, och om nödvändigheten af hvars begagnande ingen
bättre än de måste anses kunna döma.
Uti 36 § löreslås, alt ett af en sladsfullmägtig vid något sammanträde
väckt förslag bör först till utredning eller yttrande åt Stadsnämnden öfverlemnas,
och att äfven Magistratens betänkande deröfver bör inhemtas, derest minst en
sjettedel af de vid sammanträdet närvarande fullmägtige det äska. Det sednare
momentet har sin grund deruti, att, ehuru det må vara i alla afseenden nyttigt
att hvarje hos fullmägtige väckt förslag af någon vigt äfven underställes Magistratens
utlåtande innan det företages till afgörande, vore det likväl att för mycket
taga Magistratens äfven för andra göromål behöfliga tid i anspråk, om hvarje hos
fullmägtige framstäldt förslag, äfven af oväsendtligt innehåll, skulle till dess utlåtande
hänskjutas. Det skulle således komma an uppå, att försöka närmare bestämma
hvad som borde anses vara så vigtigt, att en remiss borde ske; men då detta
försök alltid måste blifva otillfredsställande, hafva Committerade ansett ändamålsenligast
vara, att låta fullmägtige sjelfva döma derom, och endast tillagt, att remiss ej
må vägras, der en så stor del som en sjettedel af de närvarande finnér den nödig.
Förslaget i 38 § att Borgmästaren eller någon annan dertill utsedd ledamot
af Magistraten må ega att i fullmägtiges öfverläggningar taga del, för att
kunna meddela nödiga upplysningar, utgår äfven från det samband, som emellan
Magistraten och fullmägtige, hvardera lifvade af nit för kommunens bästa, bör ega
rum, så vidt de scdnares rätt att besluta derigenom oj förbises. De öfriga stadgandena
under rubriken: Stadsfullmägtige, afse ordningen för ärendenas behandling.
Stadsnämnden. Den institution, som i förslaget blifvit sålunda benämnd,
skulle i sin mån motsvara den, som nu kallas stadens eller borgerskapets Äldste.
Huruledes dessa Äldste i stndskommunernas författning tillkommit och hvilken de
6
-
XLII
ras bestämmelse var, är här ofvan i korthet utredt. Den omständigheten, att de
skulle utses från det egentliga »äringsidkande borgerskapets klasser, utmärker, att
redan då vården om kommunens angelägenheter ansågs uteslutande tillhöra borgerskapets
en åsigt, sorn likväl numera icke vore förenlig med grunderna för detta
förslag. Emellertid torde först de skäl böra anföras, på kvilka Committerade ansett
denna institution, ehuru med förändrad ställning, böra i bredd med stadsfullmägtige
bibehållas. Det ville synas, som skulle den blifva öfverflödig, då beslutanderätten
komme att öfvergå till stadsfullmägtige eller till allmän rådstuga, hvilkas
sammankallande på gifua anledningar när som helst kunde ega rum. Men
emellan den verksamhet, som pröfvar, och den, som samlar och väcker ärenden
och frågor till pröfning och afgörande, är redan skilnaden icke obetydlig. Väl
skulle denna sednare verksamhet äfven tillhöra Magistraten; men kommunen kan ej
annat än vinna uppå, att samma verksamhet äfven får af andra dess ombud utöfvas.
Hvad sorn på deri ena sidan kunde förbises kan på den andra ihågkommas och
leda till goda beslut. Och vidare, likasom hittills, mäste det ock hädanefter anses
vara nyttigt, att i fråga om de förvaltnings- och verkställighetsåtgärder, som Magistraten
åligga, bereda den tillfälle att få samråda med en delegation af den beslutande
myndigheten inom kommunen, helst sådant vid dessa åtgärders utförande
mäste medföra större säkerhet och fasthet. Åtskilliga ärenden kunna ock vara af
beskaffenhet, att de åt Stadsnämnden till handläggning väl må kunna anförtros,
utan att den större representation, som består af stadsfullmägtige, derför skäligen
behöfde sammankallas; och då det ligger i naturen af den förvaltning, som i stadskommunerna
förekommer, att ett särskildt anslag för oförutsedda behof måste vara
att tillgå, öfverensstämmer det ock med kommunalförfattningens anda, alt anordningarne
derpå pröfvas af representationens ombud; gällande dessa omständigheter
i ännu större mån om städer, der stadsfullmägtige icke blifvit införda.
I betraktande af allt detta hafva Committerade ansett ifrågavarande institution
böra med några förändringar bibehållas, bestående dessa förändringar, utom
den nya benämningen, deruti: att uti städer, der stadsfullmägtige finnas, Nämnden
skulle utgöra en del af dessa samt af och blund dem utses; att uti städer, der
stadsfullmägtige icke finnes, Nämnden skall väljas af och bland de röstberättigade
i allmän Rådstuga, och att, då i följd af nu i allmänhet föreslagna förändrade grunder
för kommunalförlättning i städerna, antalet af Nämndens ledamöter icke behöfde
vara så stort som hittills de Äldstes, detta antal blifvit sålunda nedsatt, att
det äej skulle få öfverstiga elfva eller gå under fem, och uti städer med stadsfull
-
xlih
mägtige aldrig utgöra mer än en fjerdedel al stadsfullmägtiges antal. Stadsnamndens
liufvudsakliga åligganden upptagas under g 48; och då Stads nämndens och
Magistratens förhållande till hvarandra är coordineradt, böra ock hvardera, på enderas
begäran, gifva hvarandra möte. Detta är uttryckt i 49 och 65
Magistraten. Vm öfvervägande deraf, att den andel i tillsättandet af Borgmästare,
Råd och Sekreterare för en stad, som nu genom presentationsrätten är
det rätta borgerskapet derstädes förbehållen, stödjes på lagar, som hafva kraften
af ståndsprivilegier, och dessutom äfven är i grundlag (Reg.Form. § 51) bekräftad,
hafva Commilterade icke ansett sig befogade, att i sitt förslag beröra detta
förhållande, utan endast uti en under § 59 intagen allmän sats anmärkt, att med
Magistratens tillsättande förhålles efter hvad derom antingen i allmänt, eller särskildt
för vissa städer är stadgadt. Förändringar häruti anse Committerade böra
beredas på annan väg.
Hvad åter angår Magistratens myndighet inom kommunen uti dennas kommunala
angelägenheter, kan den, till följd af kommunens rätt till sjelfbestämning,
så vidt den allmänna lagstiftningen ej trädes för nära, icke vara eller blifva annan
än verkställande och förvaltande i förening med initiativ hos den beslutande myndigheten
i alla dithörande ärenden; och sådan är äfven den ställning, detta förslag
åt Magistraten i kommunen anvisar. Deraf följer likväl icke, att allt slags omedelbar
verkställighet eller förvaltning bör åligga Magistraten; men öfverinseendet
öfver all sådan, äfven då den af andra särskilda styrelser eller personer ombesörjes,
måste dock ligga i Magistratens band. En så beskaffad centralisation kan ej annat,
än antagas vara för kommunen nyttig. Mångfalden af förvaltningsärenden al
olika slag har nästan öfverallt i städerna, åtminstone i dem af någon betydenhet,
gjort särskilda styrelser för olika ändamål nödiga, olika i olika städer. Dessa inrättningar
hafva ej kunnat i detta förslag göras till föremål för några andra bestämningar,
än att Magistraten öfver deras förvaltning eger utöfva inseende. Det
mäste få ankomma på kommunerna sjelfva att, om detta underdåniga förslag vunne
kraften af lag, på deri nya väg för utöfvande af sin beslutanderätt, som derigenom
blefvc dem beredd, föreslå, pröfva och vidtaga de förändringar i fråga om organ
och form för förvaltningen af sina angelägenheter, som de, under iakttagande af
nämnda förbehåll, finna nödiga. Skulle i sådant afseende reglementen eller andra,
särskildt för staden gällande, stadgar, stadfästade af Kongl. Majit, förekomma, kan
ändringen vinnas i samma ordning som stadfästelse!), men första steget dertill mäste
aillid tillhöra kommunen.
XLIV
lill de ärenden, som dels genom allmänna Förordningar, dels genom särskilda
stadgar för i allmänhet hvarje stad för sig äro reglerade, höra frågorna om
burskapsrätteus utdelning, ett ämne, hvarom de närmare bestämmelserna sedan långt
tillbaka ansetts uteslutande vara löremål för den allmänna lagstiftningen, vidare
byggnads- och brandväsendet, skol- och fattigvården, sundhots-, ordnings- och säkerhetspolisen,
hushållningen med stadens jord, uppbördsväsendet i afseende å kommunalutskylder,
förvaltningen af stadens medel, med mera. En del af dessa angelägenheter
tillhöra Magistratens handläggning; åtskilliga andra handhalvas af särskilda
styrelser, allt enligt derom gifna, för olika kommuner i Hero afseenden olika
föreskrifter. Uti vederbörandes sålunda bestämda funktioner gör detta förslag ingen
ändring; de bekräftas tvertom i 60 och 67 §§ tili dess, att de förändringar,
sorn kunde finnas nödiga, i vederbörlig ordning blifvit tillvägabragta. Den beslutanderätt,
som en kommun tillkommer, inskränkes till ett beslut om petition, sä
snart den angelägenhet, hvarom fråga är, finnes genom allmän lag eller förordning,
eller genom särskild för kommunen af Kongl. Majit gifven stadga vara tills vidare
reglerad; i andra lall vinner beslutet bindande kraft i den ordning, kommunalförfattningen
anvisar.
VI.
Slädens drätsel, upphärd och redovisnhuj derför.
Till de från Magistratens omedelbara förvaltning skiljda angeläganheter torde,
så vidt Committerade hafva sig .det bekant, drätselverket i de liesta städer höra,
och om någonstädes ett motsatt förhållande skulle ega rum, är det för kontrollens
skull af stor vigt, att ett sådant särskiljande vidtages. Det är utan tvifvel mest
lörenligt med god ordning och säkerhet samt ändamålsenlig kontroll alt, der det
ske kan, utanordningen af utgifterna och sjelfva utbetalningarne jemte upprättandet
al erforderliga räkenskaper deröfver fördelas på olika händer; och i högre grad
än i landskommunerna visar sig vigten af en sådan fördelning uti städerna, der
förvaltningskostnaderna uppgå till ett vida betydligare belopp. På dessa skäl föreslås
den löreskrift, att i hvarje stad skall finnas särskild drätselkammare, för hvilken,
lill elterrättelse vid förvaltningen, ett reglemente bör uppgöras och underställas
Kongl. Maj:ts stadfästelse, äfvensom att det sednare skall gälla äfven för stad,
som redan eger ett sådant reglemente, så framt det ej funnes vara förenligt med
de här föreslagna grunder. De förnämsta bland dessa äro, att ledamöterna af drätselkammaren
skola utses bland kommunens röstberättigade medlemmar af stads
-
XLV
fullmägtige eller af allmän rådstuga, eler de förra ej finnas (hvilket naturligtvis ej
hindrar, att erforderliga tjenstemän till biträde för drätselkammarens styresmän neli
vårdare antagas), och alt för utgifterna en af kommunen eller dess representanter
beviljad och faststäld årligi finansstat skall ligga till grund.
Committerade hafva, äfven i fråga om stadskommuuerna, ansett sig icke
kunna föreslå ändring uti de allmänna Förordningar och Resolutioner, genom hvilka
den kommunala skattskyldigheten för städernas innevånare blifvit, med afseende på
olika behof och ändamål, på olika sätt bestämd. Åtskilliga utskylder åligga allena
borgerskapet, andra både borgerskap och husegare, och åter andra både dessa och
andra klasser af dem, sorn i staden bygga och bo. Resolutionen på Städernas
allmänna Resvärspunkter den 16 Oktober 1723, som alltid ansetts såsom en kardinalstadga
i afseende å städernas författning, innehåller i 20 § tili exempel, all
”ingen eho det vara må, som eger hus i stad och ej genom särskilta privilegier
och härtills undfångna resolutioner är befriad, skall eller bör undandraga sig att,
lika med borgerskapet, vara delaktig uti att underhålla brandvakt, vägrödning, kyrkoocli
prestgårdsbyggnad, med liera oriera, som ej kunna eller böra anses för personalia.
” Der medel lör allönande af Magistraten genom uttaxering skola anskaffas,
har denna uttaxering ansetts icke böra sträcka sig utom borgerskapet, som allena
eger röst vid Magistratens tillsättande. De utgifter, som från städerna, oberäknadt
mantalspenningar och allmän bevillning, till kronan under åtskilliga titlar utgöras,
påföras ej heller alla klasser; och uti olika släder ega dessutom i dessa hänseenden
olika förhållanden rum, grundade på olika beskaffenhet af deras inkomstkällor, husj
hållningsplaner m. m. Det hade utan tvifvel varit att alltför mycket träda en mängd
olika intressen och förhållanden för nära, om Committerade, under förutsättning
att de funnit sig belögade dertill, hade, utan den noggranna kännedom om hvarje
stads ekonomiska och finansieia ordningar, som dock dervid varit nödig att ega,
inlåtit sig på försöket att, med upphäfvartde af del nu gällande, uti denna angelägenhet
föreslå nya reglor af allmänt bindande natur. Säkrare ledande till en rättvisa
och billighet motsvarande lösning deraf torde det medgifvas vara, att öfverlemna
initiativet till regleringen af allt detta åt kommunerna sjelfva -enligt den nya
ordning för öfverläggning och beslut, som genom detta förslag, vordet lag, för dem
berndes, och är det i enlighet med denna åsigt, Committerade tillvägagått i denna
fråga. 1 § 70 föreslås den allmänna regeln lör deltagande i kommunalutskylder;
uti den 71 § bibehållas likväl do särskilda förordningar och stadgar vid kraft, som
endast på vissa klasser af kommunens medlemmar påföra vissa slags utskylder; och
XLVI
uti 72 § föreslås huru förfaras borde, då i andra fall, ån de i 71 g anförda,
fråga om befrielse eller nedsättning i bidrag för gifna ändamål i vederbörlig ordning
väckas. Anledningarne härtill kunna vara flerahanda. Det skulle t. ex. ej
vara billigt eller klokt att påföra dem, som antingen i följd af sin tjenstemannaställning
eller af andra skäl, såsom hyresgäster lefva och bo uti en stad, deltagande
i utskylder, ämnade till bekostande af inrättningar, som afse den derstädes idkade
handelns eller industriens behof och fördelar. Sådana inrättningar, ehuru nyttiga
och vigtiga, kunna ej i sträng mening sägas vara kommunala eller gemensamma,
och det intresse nämnde personer deruti hafva är i det hela ej annat, än det hvarje
annan medborgare har af goda anstalter och inrättningar i hvilken del af riket
som helst Genom hyran och i egenskap of konsumenter betala dessutom hvresgästerne
sin lulla andel i bidragen till sådana inrättningar.
Att lika mycket, om ej mer, som för kommunerna på landet, upprättande
af en årlig finansstat är för stadskommunerna af vigt såsom bidragande till reda,
ordning och kontroll, torde vara obestridligt, och föreslås derföre detta såsom regel
för alla städer. Förslag till denna stat borde efter samråd med Stadsnämnden
uppgöras af Magistraten, som för sådant ändamål eger infordra alla erforderliga
upplysningar, men debiterings- och uppbördslärigden af drätselkammaren, hvilken ock
uppbörden skulle åligga. Tiden för uppbördens anställande i stad hafva Committerade
ej ansett sig böra utsätta. Dess bestämmande synes helst böra få ankomma
på kommunen sjelf, efter pröfning af olika bruk och förhållanden. De öfriga under
denna rubrik upptagna §§ utgå från samma grunder, som de, hvilka i förslaget
om kommunalstyrelse på landet rörande drätseln iiro motiverade.
VII.
UnderställniiH/ och besvär.
I afseende å denna punkt åberopas hvad derom uti förslaget om kommunalstyrelse
på landet blifvit anfördt. Principen är här enahanda, emedan den afser
kommunen såsom sådan, utan hänsigt till hvar den är belägen.
Med anledning af förslaget i § 89 att allmänna planer för hushållningen
med stadens jord och inkomstgifvande rättigheter skola Konungens Befallningshafvandes
pröfning underställas, utbedja sig Committerade att få fästa uppmärksamheten
på ett uti nu gällande författningar grundadt förhållande. Sedan den till
den gamla stadsförfattningen hörande puukt, enligt hvilken Konungen i städerna
XLVII
tillsatte ett ombud, som under benämningen Fogde, eller stundom under annat
namn, i kommunen vårdade Statens och det allmännas intressen, förfallit och detta
uppdrag öfvergått till Landshöfdingen, har denne, såsom äfven instruktionerna för
honom utvisa, varit berättigad att i Magistraten intaga säte och der gemensamt
med Magistraten och de Äldste öfverlägga om och besluta i frågor rörande stadens
ekonomi- och politi-ärenden. Der sådant egt rum kunna besvär mot beslutet omedelbart
anföras hos Kongl. Majit; der åter beslutet blifvit fattadt utan gemensam
öfverläggning med Landshöfdingen, borde besvären gå tili honom. (Kongl. Förordn.
den 20 December 1773.) Då nu, enligt hvad Committerade föreslagit, beslutanderätten
om hushållningen med stadens jord äfven skulle tillhöra stadsfullmägtige, sävidt
bestämda af Kongl. Majit fastställda Stadgar eller Förordningar ej öfverskridas,
och endast handhafvande af besluten tillkomma Magistraten, blefve ock deraf en
följd, att Landshöfdingens deltagande med Magistraten i sådana ärenden skulle upphöra,
och hans pröfning af dom hållas öppen i den ordning, som i 89 § föreslås.
Hvad slutligen angår frågan, huruvida detta underdåniga förslag till Förordning
om kommunalstyrelse i stad äfven på Stockholm skulle ega tillämplighet, erkänna
Committerade sig vara af denna mening. Beslutanderätten inom denna kommun
utöfvas nu dels af de femtio Äldste, dels genom soknestämmorna, hvilkas från
hvarandra afvikande meningar skola genom en s. k. Soknestämmonämnd bringas
till lösning och enhet. Knappt torde någon form vara mindre lämplig; då deremot
en concentrering af kommunens beslutanderätt hos en Corporation af stadsfullmägtige,
till antalet bestämda efter de uti 23 § föreslagna grunder och utsedde på
sätt förslaget i öfrigt säger, synes icke kunna möta svårigheter. Tillsättande af
en stadsnämnd vore i och med detsamma förberedt. Magistratens sammansättning
och inre organisation skulle i följd af förslaget icke underdå någon ändring, och
dess blifvande ställning till kommunen ej heller någon annan, än den som uppkomme
af den förslaget genomgående grundtanken om beslutande, samt verkställande
oc'h förvaltande myndighetens särskiljande. Polis-organisationen och exsecutionsverket
beröres ej heller till sin organisation af stadens kommunala författning
såsom sådan. I drätselkammarens eller drätsel-commissionens uppdrag och befogenhet
skulle väl åtskilliga ändringar blifva erforderliga; men dessa kunde icke i
något afseende hindra införandet af den nya kommunalstyrelsen. Att särskilda förvaltningar
och styrelser för vissa slag af ärenden i städerna kunde eller skulle finnas,
är i förslaget förutsatt, och de förändringar af deras instruktioner eller reglementen,
som befunnes blifva nödiga, skulle efter de uti förslaget lagda grunder
XLVIII
kunna tillvägabringas. Beträffande fattigvården, skulle visserligen den derom nu
gällande Förordning af den 1 April 1845, jemnförd med Förordningen om Fattigvården
i Riket af den 15 Juli 1833, samt Kongl. Kungörelsen den 2 Oktober
1857, i flere delar behöfva undergå en efter den nya organisationen af kommunens
förvaltning lämpad omarbetning; men äfven detta torde icke kunna blifva ett
hinder mot sjelfva författningens införande, och alla förändringar af de reglementen
och stadgar, som för öfrigt kunna i åtskilliga andra afseenden vara gifna, kunde
icke mindre efter, än före den nya författningens inträdande underkastas erforderlig
revision. En viss förberedelsetid för den nya kommunalstvrelsens försättande i
verksamhet synes likväl blifva af behofvet påkallad, och erforderliga regleringar i
detaljerna kunna sålunda på förhand vidtagas.
Kyrkostäuiiim samt Kyrko- oell Skolråd.
I
liijrliostfimma.
I)e skäl, sorn föranledt Committerade att från kommunalstämman skilja kyrkostämman
och för hvardera utarbeta särskilda lagförslag, hafva i del föregående blifvit
i underdånighet anförda. Hvardera skulle derigenom erhålla sin rätta ställning och
äfven formelt kunna ordnas på ett sätt, som öfverensstämdc med deras rätta natur.
Så betänkligt det än må vara, att punktevis söka uppställa de ärenden och frågor,
som må göras till föremål för öfverläggningar på ett lagligen organiseradt möte,
hvars allmänna karakter är bestämd, hafva Committerade likväl i betraktande af
omständigheterna funnit sig icke kunna undgå, att bär välja en sådan form för sakbestämmandet,
enär de ärenden af dels borgerlig dels kyrklig natur, som hittills
tillhört soknestämman, nu på särskilda fält borde öfverföras. De ärenden, hvilka,
sålunda uppställda, under 2 § upptagas, torde likväl alla befinnas vara sådana, som
från kyrkan hafva sin upprinnelse och afse församlingen såsom ett yttre kyrkosamfund.
De öfverensstämma hufvudsakligen ock med dem af ifrågavarande beskaffenhet,
som hittills varit såsom sådane betraktade och derföre äfven uti 1843
års Förordning om soknestämmor, med anledning af dessa stämmors ursprungliga
betydelse, främst bland dithörande frågor uppräknas.
Det kan ej gerna betviflas, att ju icke en kyrkoförsamling bör vara berättigad
att sjelf besluta i frågor om den yttre ordning, som bör iakttagas af dess med
-
XLIX
lemmar vid den gemensamma gudstjensten. Ett sådant bestämmande kommer icke
i collission med den genom handboken fastställda lithurgiska ordningen. Allt hvad
som röret hushållningen med den församlingen tillhörande kyrkoegendomen, användande
af kyrkans medel, samt tillsynen deröfver är genom Privilegierna för Presterskapet
af den 16 Oktober 1723 § 23, för att ej nu anföra llere andra bestämningar
härom, allaredan förbehållet församlingens rådslag, beslut och granskning.
Såsom en gifven följd häraf står den likaledes redan i nämnda privilegier intagna
föreskriften, att församligen tillkommer delaktighet i tillsättandet af kyrkovärd arne,
eller de män inom församlingen, som, jemte kyrkoherden, handhafva den närmare
vården om kyrkans egendom och föra de dithörande räkenskaperna. Om delaktighet
vid tillsättande af organister, klockare och annan kyrkobetjening är församlingen
försäkrad genom 1686 års Kyrkolag, §§ 30, 31, kap. 24 jemnförd med Kongl
Resolutionen på Allmogens besvär den 20 November 1786 § 22, och Kongl Res.
den 20 Juni 1794. Att förhållandet är enahanda i afseende å val af prest oell
själasörjare, behöfver ej särskildt bevisas. Uti sakens natur ligger ock, alt bestämmandet
af afgifter till kyrkan och för begagnandet vid enskilda kyrkliga förrättningar
af kyrkoklockor eller annan kyrkans egendom, måste tillkomma församlingen, och
är delta ' dessutom längesedan erkändt genom Kongl. Resol. den 7 April 1747
§ 6, jemnförd med Prestepr. 1723 § 25, och Kongl. Resol, den 10 Aug. 1762
$ 1. Detsamma är förhållandet med frågan om bänkfördelningar i kyrkan, enligt
Kongl. Resol den 5 Maji 1684 och den 5 Mars 1685, samt 1686 års Kyrkolag
§ 8, kap. 24. Frågor om föreningar angående presterskaps och kyrkobetjenings löneförmåner
kunna ej heller annat, än tillhöra församlingarne, likasom de af gammalt
till sådan behandling varit hänvisade (Prestepr. 1725 § 4). Hvad angår kyrkooch
prestegårdsbyggnad, hafva redan före reformationen församlingarne varit berättigade
lill öfverläggning med sina prester i dithörande frågor och sedan genom
den derefter följande kyrkolagstiltningen oförändradt dervid bibehållits, såsom, bland
annat, äfven 23 § i 1723 års Prestepr. utvisar. Obestridligt är, att uti soknar
elier kommuner, der kommunen och kyrkoförsamlingen utan territorial inskränkning
sammanfalla uti ett, och medlemmarne af den ena tillika iiro medlemmar af den
andra, dessa angelägenheter val äfven kunde i kommunalstämma afhandlas; men då,
der dessa förutsättningar icke äro förhanden, sådana frågor uppenbarligen måste
tillhöra kyrkostämma, och till följd af de för kyrkostyrelsen gällande fundamentala
grundsatser, enligt hvilka nödiga hus för lärans predikande och gudstjenstens upprätthållande
icke få saknas, det i alla händelser måste tillkomma församlingens prest
h
att i dessa angelägenheter fora ordet, hafva hithörande frågor nu, likasom hittills
fått sin plats på det område, dit de principenligt höra
Hvad sedan augår folkskoleundervisningen och dithörande anstalter, så har
denna vigtiga angelägenhet allaredan genom Kongl. Stadgan angående Folkundervisningen
i Riket den 18 Juni 1842, jemnförd med Kongl. Kungörelsen den 29 Sept.
1833 och de sedermera i ämnet tillkomna Författningar, blifvit ställd på kyrklig
grund, och handhafvandet af de dermed sammanhängande ärenden anförtrodt åt de
sä; skilda kyrkosamfunden, presterskapet och domkapitlen. I öfverensstämmelse härmed
hafva ock de hithörande anstalterna numera blifvit ordnade, och då Committerade
bland de till kyrkostämma hörande ärenden äfven upptagit ifrågavarande angelägenhet,
hafva de dervid ej gjort annat, än under erkännande af principens riktighet
tillämpat gällande stadgar. För de föreslagna förändringarne i afseende å
lokalstyrelsen för folkskolorna följer redogörelse här nedan.
En öfverblick på de ärenden, som sålunda, i likhet med hvad derom i 1843
års Förordning är stadgadt, blifvit till kyrkostämman öfverförda, skall utan tvifvel
visa, att de omfatta allt hvad en såsom yttre kyrkosamfund erkänd församling ur
synpunkten af gemensamma angelägenheter har alt vårda. Den allmänna fattigvården
kan ej numera här upptagas, sedan den, till följd af nyare lagar, blifvit till den
borgerliga kommunens omsorger hänvisad.
De principiela skäl, som, efter hvad ofvan i underdånighet blifvit anfördt,
föranledt Committerade att skilja kommunalstämman från den kyrkliga och ordna
hvarderas förhållanden och befogenhet i särskilda lagförslag, innehålla emellertid ej
i sig sjelfva något, som nödvändigt och i allmänhet skulle leda till annan ordning
för ärendenas behandling vid den sednare, än vid den förra. Ordföranderätten
mäste likväl i följd af sakförhållandet tillkomma Kyrkoherden eller den, hans ställe
företräder; och hvad rösträttigheten vidkommer, kan den ej enligt regeln tillerkännas
fremmande trosbekännare, så vidt ej en sådan för vissa ärenden särskildt
är medgifven, såsom förhållandet, enligt Kongl. Resolutionen den 1 November 1791,
nu är i fråga om prestval på skäl, som der närmare uppgifvas. I andra afseenden
deremot skulle förfaringssättet vid kyrkostämma och reglorna derför hufvudsakligen
blifva enahanda, som vid kommunalstämma, samt i öfrigt lika med dem, som nu
äro gällande. De under 5 § upptagna bestämmelser hafva sin motsvarighet i 5
inom. 3 § af 18 43 års Förordning, och som de äfven i åtskilliga till kyrkostämmas
handläggning hörande ekonomiska frågor ega tillämplighet, hafva de ansetts
jcke böra här förbises.
/
I.I
II.
K>J eko- och Skolråd.
Då Kongl. Förordningen den 29 Augusti 1845 ånyo ordnade utölningen
af den magt, som på grund af den Heliga Skrifts egen utsago (Matth. Evang. 18:
15—18) tillkommer hvarje kyrkofÖrsamling, att nemligen inom sitt samfund vaka
öfver religionens och sedernas helgd, eller, med andra ord, upprätthålla kristlig
kyrkotukt, och för detta ändamål uti hvarje församling införde ett s. k. kyrkoråd,
bestående af församlingens prest, kyrkovärdarne och ett visst antal vid kyrkostämma
valde, välkände män bland församlingens medlemmar, innebar detta ej annat, än en
tidsenlig reglering af urgamla, fundamentala förhållanden. Den myndighet, som
dervid kyrkorådet tilldelades, och de medel, detsamma för ändamålet skulle få begagna,
stodo ock, om, såsom sig bör, man härvid förbiser excommunicationen, i
öfverensstämmelse med den princip, hvarifrån institutionen utgick. Dess tillsyn
skulle sträcka sig till oordcntligheter och oseder vid gudstjenst, försummelse af
gudstjensten, uteblifvande från katechismiförhör, oenighet i äktenskaap, olydnad mot
föräldrar samt vårdslösad barnauppfostrau, och hvartill genom en år 18ä8 utfärdad
Kongl. Förordning kom tillsyn deröfver, att spridande af vilseförande läror må, så
vidt möjligt, förekommas samt kyrklig tvedrägt och söndring förhindras. De medel,
kyrkorådet i dessa hänseenden skulle få använda, äro föreställningar, varningar
och förmaningar. Uti städerna, der, såsom här ofvan, efter hvad derom i 1725
års Presteprivilegier sägs, är anmärkt, soknestämmor i föregående tider voro sällsynta,
och i stället ett utskott af församlingen under namn af kyrkoråd handlade
på dennas vägnar, utöfvade detta råd tillika, åtminstone till en viss grad, församlingens
rätt i afseende å dess kyrkas ekonomiska angelägenheter.
När år 1842 genom Kongl. Stadgan den 18 Junii, jemnförd med Kongl.
Förordn. den 29 Sept. 1855, folkundervisningen i riket blef föremål för legislativa
bestämningar, förordnades, att i hvarje stadsförsamling och hvarje soken på
landet minst en folkskola bör finnas, dock, undantagsvis, med tillåtelse för två eller
flera till samma pastorat hörande stndsförsamlingar eller soknar på landet att kunna
förena sig om en skola, der en ringare folkmängd och öfriga förhållanden en sådan
förening påkalla, att för hvarje distrikt skall finnas en skolstyrelse, bestående af
kyrkoherden eller den prestman, som hans ställe företräder, såsom ordförande, samt
några af församlingen valda, inom skoldistriktet boende ledamöter, och att denna
styrelse skall i och för sina förrättningar stå under vederbörande Domkapitels upp
-
LII
sigt, lili dem afgifva berättelse om sin förvaltning’ och i öfrigt handla på sätt,
Stadgan föreskrrfver. Bland andra en sådan skolstyrelses åligganden, nämner den
Kongl. Stadgan uttryckligen: att vaka deröfver att alla i skolåldern varande barn
sig i skolan inställa, eller ock att dem i annan ordning nödig undervisning berndes,
att i sådant afseende förskaffa åt fattiga barn hjelp till kläder och underhåll vid
skolan, och i samråd med lörsamlingen bestämma den ålder, vid hvilken barnens
skolgång bor vidtaga, samt de tider af året och timmar ä dagen, då undervisning
i skolan bör meddelas; hvarutom stadgadt är, att* der föräldrar eller målsmän skulle
tredskas att efterkomma de i afseende ä barnens undervisning meddelade föreskrifter,
de tredskande, om de ej låtit sig rätta af presterskapets varningar, skola erhålla
sådana af kyrkorådet, elier annan kommunalstyrelse,; om en sådan framdeles värdin'
inrättad.
Då nu dessa skolstyrelsers åligganden jemnföras med det ät kyrkorådet i
1843 års Förordning uppdragna åliggande att till behandling upptaga frågor om
vårdslösad barnauppfostran", sä torde det böra inedgifvas, alt skolstyrelsens och
kyrkorådets befattningar i detta afseende hufvudsakligen sammanfalla lill ett; och
beträffande den möjliga anmärkningen härvid, att olikheten .emellan deni skulle bestå
deruti, att skolstyrelsen egde till varning anmäla, men kyrkorådet utdela varningen,
så synes ett sådant särskiljande af två till sin natur oskiljaktiga momenter af samma
sak icke kunna sägas vara bygdt på väl afvägda grunder. En väl vårdad burnauppfostran
lägger den sedliga grunden till menniskans liela framlid, och tillsynen
deröfver torde väl knappt med bättre, effekt och mera säkert beräknejiga frukter
kunna utöfvas, än om de, hvilka denna tillsyn tillkommer, derjemte ega nödiga
medel i sin liand, att omedelbart för de barn, hvilkas uppfostran befmnes, vanvårdad,
öppna den väg, hvarpå det försummade må kunna aflijelpas Sådane medel
eger kyrkorådet icke i sin hand; de stå deremot i fullt mätt skolstyrelsen till buds.
Dä kyrkoherden, eller den hans ställe företräder, så väl i kyrkorådet sora skolstyrelsen
är ordförande, och något hinder ej är lagdt deremot att samma personer
må kunna till ledamöter i hvardera af dessa institutioner inväljas, skulle redan nu
kyrkoråd och skolstyrelse kunna bestå af samma personer; ett förhållande, som
tydligen visar att ifrågavarande befattningar väl kunna förenas, och då nu, elter
hvad ofvan är utredt, högst väsendtliga delar af kyrkorådets och skolstyrelsens åligganden
löpa in i hvarandra, och utan tvifvel på det för ändamålet lämpligaste sätt
skulle kunna handhafvas, om äfven .personerna biefve desamma, hafva Committerade,
efter öfvervägande af allt detta, funnit sig ega goda skäl för sitt nu framställda
lih
förslag, att kyrkoråd och skolstyrelse må till en enda institution förenas; varande
i följd häraf under 24 § bland kyrko- och skolrådets åligganden upptaget äfven det,
att utöfva den vård om och den befattning med folkskolan, som enligt gällande
stadgar hittills varit särskild skolstyrelse uppdragna.
1 nära förening med detta förslag står den i § 14 jemnförd med § 24
kyrko- och skolrådet tillagda rätt, att uti alla inom dess befogenhet liggande ämnen
till kyrkostämman göra framställningar och väcka förslag, och från samma grund
utgår ytterligare det under 14 § upptagna förslag, alt ärenden, som röra kyrkliga
angelägenheter eller kristendomsundervisningen, m. m. skola, innan de i kyrkostämma
till afgörande före,tagas, vederbörligen dertill af kyrko- och skolstyrelsen
beredas. En sådan beredning kan ej annat, än i allmänhet anses vara af vigt till
upplysning och ledning vid det slutliga afgörande!, och likasom en föreskrift derom
uti de två föregående förslagen under sin der lämpliga form intagits, så har den
ock nu här fått ett rum.
Verkställigheten af kyrkostämmans beslut skulle äfven tillhöra kyrko-och skolrådet,
likväl med öppen rätt för församlingen, att efter omständigheterna dertill
utse andra, I allt hvad som rörer folkundervisningen bör likväl verkställigheten
ovilkorligen tillkomma kyrko- och skolrådet, till följd af de angående denna angelägenhet
gifna allmänna Förordningar,, om hvilkas efterlefnad i alla dithörande ämnen
en erinran under 52 §. äfven särskildt är intagen.
Antalet af de genom val tillsatta ledamöterna i kyrkorådet bestämmes i
1.843 års Förordning till minst fyra och högst åtta. Om antalet af ledamöterna
i skolstyrelsen s.äges deremot i 1842 års Förordning endast, att de skola vara
”någre”. Under förutsättning att kyrkoråd och skolstyrelse blefve förenade, föreslås
nu antalet af ledamöterna deruti till minst fem och högst elfva. Hvad §§ 30
och 31 innehålla återgifver hvad nu i ämnet är stadgadt, och innehållet af 35 §
torde, i likhet med hvad i samma afseende om kommunalnämnd är föreslaget,
äfven här böra ingå, med hänsigt till de medel, kyrko- och skolrådet skulle komma
att förvalta.
lil.
/Ifijifter till kyrka och skola samt dithörande räkenskaper.
1 den händelse att förslaget om kyrkostämmans skiljande, från kommunalstämman
blefve .godkändi, skulle särskild drätselförvaltning för kyrkoförsamlingen
blifva nödig, och, såsom det synes Committerade, äfven kunna på kyrko-och skol
-
LIV
rådet öfverflyttas, såsom ock nu flerestädes i staderna förhållandet är. På landsbygden
är det kyrkoherden och kyrkovärdarne, som nu förvalta de egentligen s. k.
kyrkomedlen och till vederbörandes granskning öfver dem upprätta erforderliga räkenskaper,
lill följd af hvad derom (innes förordnadt så väl i kyrkolag som andra
stadgar, bland hvilka särskildt Kongl. Instruktionen den-12 April 1815 för en del
provinser må anföras; och som kyrkovärdarne, enligt Committerades förslag, framdeles
skulle blifva ledamöter af kyrko- och skolrådet, likasom de hittills varit ledamöter
af kyrkorådet, samt kyrkoherden ordförande, vill det synas, -som skulle den
ökade vård och tillsyn af kyrkomedlen, som sålunda af förslaget blefve en följd,
icke kunna anses annorlunda än såsom en fördel. På del likväl ingen förblandning
af kyrkans medel och folkskolemcdlen måtte ega rum, har det uttryckligen blifvit
sagdt, att för hvartdera slaget inkomst- och utgiftsförslagen samt räkenskaperna
deröfver särskildt skulle uppgöras.
Beträffande uppbörden, hafva Committerade ansett den lämpligast kunna anförtros
åt samma personer, som verkställa en sådan för den kommun, der kyrkoförsamlingen
sig befinner, dock med rätt för församlingen att om annat sätt för
uppbördens verkställande besluta., I kommuner, som tillika bilda en enda kyrko
församling,
synes kommunalnämndens eller drätselkammarens öfvertagandé af denna
uppbörd icke kunna blifva med någon svårighet förenadt, och i kommuner, der
liera kyrkoförsamlingar finnas, bör uppbördens fördelning på hvarje församlings
medlemmar lätt kunna ske. För att slutligen den revision af kyrko- och skolräkenskaper,
som enligt gällande föreskrifter tillkommer högre myndighet, ej må
anses hafva upphört genom den af kyrkostämman anställda revision, har under §
42 en erinran derom blifvit intagen.
IV.
Underställning och besvär.
Hvad under denna rubrik upptages, utgår till sina hufvudsakliga delar från
samma synpunkter, som de, för hvilka redogörelse är afgifven i sammanhang med
förslaget om kommunalstyrelse på landet. Det som gäller om kommunen, betraktad
såsom personlighet, gäller ock om kyrkoförsamlingen såsom sådan. De olika vägarne
för besvärs anförande, i de fäll, der sådana finge ega rum, förklaras genom
ärendenas olika natur, och äro för öfrigt i alla alseenden desamma, som uti 1843
års Förordning om soknestämmor finnas bestämda; och då kyrko- och skolrådet
LV
genom § 52 anvisas att vid sin förvaltning i egenskap af skolstyrelse ställa sig till
efterrättelse de angående folkundervisningen gifna stadgar, är derigenom äfven den
besvärsrätt öppen hållen, som mot styrelsens beslut kunde ifrågakomma.
Förslag till Förordning om Iiandsting.
Till de af Eders Kongl. Majit, med anledning af Rikets Ständers skrifvelse
af den 12 Febr. 1858, åt Committerade gifna uppdrag bör älvan utarbetande af
Förslag till Förordning om landsting, eller en länen omfattande kommunalrepresentation,
ocb Committerade hafva sökt fullgöra detta uppdrag på sätt bilagda Förslag
närmare utvisar. Ifrågavarande institution är i så måtto en nyhet, att den ur
synpunkten af formel organisation icke har någon egentlig motsvarighet i vara äldre
förvaltningsinrättningar; men önskningarne derom kunna icke sägas vara nya. De
hafva tvärtom under de sednast förflutna fyra tiotalen af år återkommit, än uttryckta
i allmänna ordalag, än åtföljda af åtskilliga i sådant afseende utarbetade
förslag. Riksdagarnes historia från år 1825 till den sednast hållna bär derom
vittnesbörd. Det var i synnerhet under riksdagen åren 1834—1835, som sådana
önskningar lifligt omfattades af Rikets Ständer. Under denna riksdag framlades af
Constilutions-Utskottet ett förslag om landskapsting, ur hvilkas medlemmars krets
folkombud för riksdagarne äfven skulle utses. Från Presteståndet utgick ett förslag
om förändrad bestämmelse för länens hushållningssällskaper i den syftning, att
de skulle i ekonomiska angelägenheter få afgifva rådslag och i sådana ega initiativ.
Från Rorgareståndet afgafs förslag om utvecklade kommunalstyrelser ej blott, lör de
mindre kommunerna, utan ock för länen. En frukt af dessa önskningar och förslag
voro de i detta underdåniga betänkande redan omförmälda Förordningarne af
år 1843; men sedan derigenom handhafvandet af soknarnes och i någon mån äfven
städernas kommunala angelägenheter vunnit en i flera afseenden förbättrad
ordning, vände sig önskningarne omkring frågan om ordnade förmer för kommunalstyrelser,
omfattande dels länen dels häradena. Förslag dertill afgåfvos under riksdagen
1847—1848 samt de derpå följande, och förenade sig slutligen önskningarne
härom uti ofvannämnda, af Rikets Ständer under sednaste riksdag aflåtna,
underdåniga skrifvelse rörande landsting m. m.
LVI
Det förslag om landsting, Committerade nu i underdånighet Öfverlemna,
består, såsom det ock ligger i sakens natur, till större delen af momenter, som
afse Tingets formela organisation, förfaringssättet vid dess förhandlingar och sammanträden,
samt hvad till dess räkenskapsväsende hörer. De constitutiva delarne
upptaga den mindre delen, men de torde dock innefatta allt hvad i sådant afseende
är att bestämma.
Bland dessa förekommer först frågan om de elementer, af hvilka landstinget
skulle sammansättas, och förslaget besvarar den sålunda, att ej allena häradena eller
tingslagen, utan ock länets städer genom ombud deruti skulle ingå.
Yäl har det ej undgått Committerades uppmärksamhet, att den olika ställning,
stad och land, till följd af den olika beskaffenheten af deras näringar och
ekonomiska intressen, inom samhällét innehafva, visserligen kunde göra det betähkligt,
att låta städerna inträda i landstinget, hvilket i alla fall fötnäriiligast skulle
hafva att vårda landsbygdens ekonomiska angelägenheter; méh då hvad nyttigt lands
tinget
kunde lyckas tillvägabringa till höjande af landsbygdens förkofran och välstånd
äfven måste anses välgörande inverka på de inom dess omkrets belägna städers
näringslif, i följd hvaraf dessa å sin sida icke borde kunna annat, än anses
ega ett verkligt intresse i landsbygdens ekonomiska utveckling, och då dessutom de
intelligenta krafter, hvilka i städerna kunna vafa att finna, icke borde gå för landstinget
förlorade, hafva Committerade ansett städerna äfven böra ingå i landstingets
sammansättning och i följd deraf taga del i de skattebidrag, sorn landstingets verksamhet
för sina ändamål kan påkalla.
Den verksamhet, som skulle landstinget, med hänsigt till beskaffenheten af
de till dess befogenhet hörande ärenden, tillkomma, har i 2 § blifvit uti allmänna
ordalag betecknad, och dessa ordalag hafva ett ganska rymligt omfång. Det förstås
af sig sjelft, att denna verksamhet alltid mäste vara begränsad så, ätt den allmänna
lagstiftningens påbud och föreskrifter dervid icke må förbises, och medlen till förekommande
deraf, alt landstinget, vid utöfriingen af sina uppdrag, icke må störande
ingripa uti den af Regeringsmagten insatta länsstyrelsens göromål, åligganden och
embetsrättigheter, hafva blifvit nedlagda uti de stadganden om nödvändigheten af
landstingsbeslutens underställande till vederbörlig fastställelse; som finnas upptagna
under §§ 58—60.
Att landstinget mäste ordnas på representativ grund, ligger i sakförhållandets
natur; men en viss måtta vid bestämmandet af representanternas antal torde bär
så mycket hellre vara pä sitt ställe, sorn i alla fall de debatterande personernas
LVU
antal vida mindre än mångsidigheten af deras kännedom om länets särskilda delar
och förhållanden här utgör den tillförlitligaste garantien för väl afvägda beslut.
Vid ordnandet af landstingsmannens antal i förhällande till länets folkmängd har
derföre delta antfd här blifvit beräknadt efter folkmängden inom hvarje stad och
härad eller tingslag, som till landstinget eger sända ombud, och på det den numeriska
undervigt, hvari städernas ombud alltid komme att befinna sig i förhållande
till antalet af häradenas ombud, i sin mån måtte få en motvigt, har det förhållande
härvid blifvit iakttaget, att i städerna hälften af den folkmängd, som i häradena
skulle berättiga till att utse ett ombud, ansetts böra för de förra grundlägga samma
berättigande. Hvad under <§ 3 angående landstingsmannens antal är föreslaget
har emellertid egentligt afseende på först sammanträdande landsting, åt hvilket
Committerade ansett det höra öfverlemnas att inom de uppstälda begränsningarne
och efter i öfrigt bestämda grunder vidtaga den definitiva reglering af hithö
rande
förhållanden, som hvarje landsting för sig kunde finna lämpligast.
Ehuru uti förslagen till kommunalstyrelse på landet och i städerna tjenstgöringsliden
för Omhuden blifvit föreslagen till fyra år, är den likväl i detta förslag
bestämd till två år (§ 16). Committerade hafva härvid tagit i betraktande så väl
den olika beskaffenheten af en landstingsmans tjenstgöring, hvilken för de flesta
förutsätter vistelse utom deras kommun, utan annan ersättning än för sjelfva resan,
som ock isynnerhet vigten och följderna för hela länet af Tingets beslut, hvilka
förty erfordra en stor omsorg och insigt och alltså göra det nödigt, alt, om i
dessa hänseenden misstag vid valet af ombud skulle befinnas hafva egt rum, rättelser
af misstaget genom nytt, inom kortare tid återkommande, val må kunna
för sig gå.
Om ett verkligt lif hos landstingen skall kunna framkallas, måste deras sammankomster
blifva periodiska, och perioderna icke ställas på för långa tidsafstånd.
Committerade hafva derföre i g 17 föreslagit, att landstingen en gång på bestämd
dag hvarje år skola sammanträda. På samma gång har det ansetts nödigt, att för
sammanvaro!) bestämma viss tid, hvarutöfver den icke skulle få sträckas, och detta
bland annat derföre, att landstingsmännen, som utan ersättning skulle komma att
såsom sådana tjenstgöra (g 24), icke för uppfyllandet af sina pligter i detta hänseende
måtte drabbas af alltför stora kostnader. Men för den händelse likväl, att
vigtiga frågor under den ordinarie sammanvaron icke kunnat afslutas, eller af en
eller annan anledning icke kunde lill nästa ordinarie Ting uppskjutas, har förslaget
8
LVIII
velat bereda tillfälle för sådana frågors upptagande vid urtima möte, hvarom fördenskull
under §§ \9 och 20 erforderliga bestämmelser blifvit intagna.
Frågan om tillsättandet af ordförande för landstinget är i liera hänseenden
en fråga af vigt. Om ändamålet med landstingets inrättande endast vore det,
att af detsamma bilda en rådgifvande församling, hvilken länets höfding egde sammankalla,
för att med henne ingå i rådplägningar om medlen att befordra länets
ekonomiska väl, skulle det vara naturligt, att ordförandeplatsen blefve honom tillerkänd.
Sådan är likväl icke den institution, Rikets Ständer, att sluta af deras i
ämnet aflåtna underdåniga skrifvelse, med landstinget afsett; det är deremot en
inom lagliga gränser beslutande församling, som de önskat att i denna institution
se organiserad, och ur denna synpunkt har äfven nu ifrågavarande förslag blifvit
utarbetadt. Den beslutanderätt, landstinget skulle tillkomma, innefattar väl icke
den följd, att i allmänhet dess beslut ovilkorligen skulle erhålla bindande kraft;
men besluten skola dock uttrycka landstingets sjelfständiga mening och erhålla
verkställighet, så vidt ej ett högre statsintresse eller allmän lag deremot lägger
hinder. Den pröfning och kontroll, som ur dessa synpunkter landstingets beslut
torde böra underkastas, och som uti detta förslag under §§ 58—60 äfven är
reglerad, utgör ett hufvudskål att icke i landstinget insätta landshöfdingen såsom
ordförande. Det vore att försätta honom i en falsk ställning, som lätt kan undvikas
genom den i sjelfva verket högre ställning, honom, enligt förslaget, skulle
tillkomma. Han skulle försättas i en falsk ställning, om han, efter att i sin egenskap
af landstingets ordförande hafva funnit sina der försvarade meningar och lörslag
rörande länets angelägenheter underkända af Tingets pluralitet, skulle i sin egenskap
af landshöfding, vidhållande samma sina åsigter, anse sig föranlåten att vägra
fastställelse på pluralitetens beslut, äfven om goda skäl för en sådan vägran kunde
anföras. Missförstånd och misstydningar kunde så lätt derigenom framkallas och
måhända leda till en splittring, som hvarken för saken eller i allmänhet för institutionen
vore nyttig, och som alltså redan derföre bör afböjas; och då härtill kommer,
alt det äfven vore stridande mot anden i vår lagstiftning, att låta samma
ärende i två instanser af samma person handläggas och prölvas, hafva Commitlerade,
efter öfvervägande af allt detta, låtit tanken på landshöfdingens insättande
såsom ordförande i landstinget falla och endast förbehållit honom rättighet att deltaga
i landstingets förhandlingar när han så finner för godt. I anseende likväl
lill den betydelse, landstinget, genom arten och omfånget af sin verksamhet, skulle
inom administrationen komma att erhålla; i betraktande ytterligare af den nära för
-
LIX
bindelse, sorn emellan statsförvaltningen och Tingets åtgärder och beslut, i följd af
sakförhållandets natur, ovilkorligen eger rum, samt af den ansvarsfulla ställning, en
Tingets ordförande redan derigenom intager, att det på hans upplysta och fasta
pröfning i många fall måste ankomma att afgöra, huruvida ett ärende må kunna
anses ligga inom Tingets befogenhet ur annan synpunkt, än allena såsom föremål
för petition; och vid öfvervägande derjemte, att den tid af regelmässigt sex dagar,
som för landstingets sammanvaro blifvit föreslagen, icke borde på bekostnad af den
för de egentliga hufvudärendenas pröfning erforderliga tid kunna afkortas genom
möjliga meningsstrider om hvilken person till ordförande borde utses, tvister, som
genast vid Tingets början kunde alstra splittring, till skada för hufvudfrågornaS
lugna behandling, hafva Committerade icke heller funnit lämpligt, att ordföranden
skulle genom val af Tinget utses, och derföre föreslagit, att det må vara Kongl.
Maj: t förbehållet att till ordförande för hvarje ordinarie landsting utse någon bland
dess ledamöter.
Hvad angående rättigheten, att i landstinget väcka frågor och förslag till
dess pröfning, äfvensom om ärendenas behandling derstädes, under §§ 32—39
förekommer, hvilar på så enkla, från sakförhållandet hemtade grunder, att närmare
redogörelse derför torde vara öfverilödig.
Rättigheten att inom länet upptaga erforderliga skattebidrag torde böra
medgifvas vara ett nödvändigt vilkor för landstingets blifvande förmåga, att kunna
verka för sina ändamål. Committerade hafva föreslagit (§ 47) att till bestämmande
grund för dessa bidrags uttaxering bevillningen till staten enligt 2:a artikeln
skulle fastställas, utan att mantal eller fastighetsvärde härvid borde ifrågakomma,
eller, beträffande skattskyldigheten, någon skilnad ega rum med afseende på det
större eller mindre gagn, eller det olika intresse, olika delar af länet eller olika
klasser af de skattskyldiga kunde af ett eller annat beslutadt företag anse sig hafva
att förvänta. Detta större eller mindre gagn af olika företag kunde vara vexlande.
Den ena gången kunde det i större mån tillfalla en del af länet och dess bebyggare;
en annan gång någon annan. Skiftningarne häruti kunde ej med tillräcklig
noggrannhet beräknas; men af länets välstånd och framåtskridande i allmänhet
borde alla delar deraf finna sig väl. Likväl, och på det nya företag, som medföra
kostnader, måtte till sin behöflighet och nytta hafva inom landstinget vunnit ett
allmännare erkännande, hafva Committerade funnit skäligt föreslå (§ 40), att beslut
om afgifters påläggande till uttaxering för längre tid än fem år, och i allmänhet
LX
rörande nya företag, skola erfordra en pluralitet, bestående af tvåtredjedelar af de
afgifna rösterna.
För debiteringen och uppbörden af lands ting smed len äfvensom för upprättande
af räkenskaperna och deras revision föreslås under §<§ 48—57 erforderliga,
efter förhållandena lämpade, föreskrifter.
Vidkommande de under §§ 58—60 upptagna förslag, rörande den underställning
till högre pröfning och fastställelse, som iandstingets beslut borde undergå
för att kunna vinna bindande kraft, utgå de från samma principiela grunder, som
redan i fråga om kommuners beslut i allmänhet blifvit bär ofvan utvecklade. Hvad
åter särskildt angår den omständigheten, att, utom de Kongl. Maj:ls omedelbara
pröfning förbehållna frågor, äfven de flesta andra af landstingets beslut skulle, för
sin giltighet, erfordra Kon:s Befallningshafvandes fastställelse, har den sin grund
deruti, att ju mera omfattande och mångsidig landstingets verksamhet, i följd af
sin egen natur, måste blifva, och ju lättare dess beslut alltså kunde komma i beröring
och kollision med den gällande, allmänna ekonomiska lagstiftningen, desto
angelägnare är det, att en till afböjande af en sådan kollision erforderlig pröfning
måtte i tid varda anställd; och,detta särskildt äfven derföre, att, då gränserna för
landstingets verksamhet icke torde lämpligen kunna uti bestämda ordalag uttryckas,
eller genom uppräkning af ärendena punktvis uppdragas, den tänkbara våda för
den allmänna förvaltningens obehindrade gång, som häraf möjligen vore att befara,
genom den föreslagna ordningen på ett enkelt sätt aflägsnas. — Vid ett sådant
förhållande måste ock den enskildes rättighet, att mot landstingets beslut anföra
besvär, inskränkas till endast de fall, der han anser sin egen rätt vara genom beslutet
kränkt.
Det i den sista eller 63 § intagna medgifvande, att, der i anseende till
läge eller andra särskilda förhållanden inom olika delar af ett län det skulle befinnas,
att ett landsting, gemensamt för hela länet, icke skulle vara ändamålsenligt,
två landsting må kunna bildas, innefattar ej annat än ett erkännande, att vid administrativa
regleringar olika yttre förhållanden kunna för samma ändamål fordra
olika inrättningar. Frågor af denna beskaffenhet skulle för öfrigt alltid ankomma
på Kongl. Maj:ts slutliga pröfning och afgörande.
J/XI
Till närmare belysning af föreskrifterna i §§ 60 och 65 af förslaget till
Förordning om kommunalstyrelse på landet, äfvensom af föreskrifterna i § 3 af
förslag till Förordning om landsting, hafva tabeller blifvit uppgjorda, att såsom bilagor
åtfölja förslagen, och, om dessa i sin ordning vinna kraft af lag, tjena vederbörande
till efterrättelse. — De af en del ledamöter afgifna, från pluralitetens
afvikande, meningar varda härjemte i underdånighet öfverlemnade.
Med djupaste vördnad, trohet och nit hafva Committerade Nåden framlefva,
Stormägtigste, Allernådigste Konung!
K ders Konglig Majestäts
underdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåter
S. VON TROIL.
J. J. NORDSTRÖM. C. J. STOLPE. G. W. GUMAELIUS.
C. H. EKSTRAND. NILS LARSSON.
L. Möller.
Stockholm. Hörbergska Boktryckeriet, 1859.
Förslag
-
till Förordning om Kommunalstyrelse
på landet.
i.
Allmänna stadgande».
§ 1-
Hvarje socken på landet utgör för sig ett särskildt kommunalsamhälle
för vårdande af sina gemensamma ordnings- och
hushållningsangelägenheter, efter hvad derom i denna Förordning
närmare bestämmes.
Om handläggning af kyrkliga ärenden, är särkildt stadgadt.
§ 2.
Der två eller flera socknar redan äro under gemensam
kommunalförvaltning förenade, må dervid förblifva, lill dess, efter
gjord framställning och vederbörandes hörande, Konungens Befallningshafvande
annorlunda förordnar.
§ 3-
Der två eller flere socknar inom samma län tillböra ett
pastorat, må ock de kunna om gemensam kommunalförvaltning
sig förena. Framställning om sådan förening ingifves till Konungens
Befallningshafvande, som eger derom förordna.
Lands- och stadskommun må icke under gemensam kommunalförvaltning
förenas.
§ 4.
Medlem af eli kommunalsamhälle på landet är en hvar,
som der eger eller brukar jord eller annan fastighet, eller der
idkar bergsbruk, handel, låbriksrörelse, handtverk eller annat
allmän bevillning underkastadt näringsfång, eller eljest, till följd
af gällande Förordningar, sitt laga bo och hemvist der häfver
eller hafva bör.
§ 5.
Hvad kommunen tillhörer, antingen i fastighet, inkomstgifvande
rättighet eller i rörligt kapital, såsom ock de medel,
Staten kan hafva åt densamma beviljat, må, der ej annorledes
stadgadt är, såsom tillgång lill betäckande af kommunens gemensamma
utgifter anses, och skall förvaltas på sätt här nedan sägs.
Till bestridande af utgifter, som utöfver nu nämnda tillgångar
kunna för kommunens gemensamma gagn, eller till fullgörande
af någon densamma åliggande skyldighet, erfordras,
ege kommunen, alt om upptagande inom sig af bidrag, antingen
i penningar, persedlar eller Ijenslbarheter, besluta på sätt
och enligt de grunder, denna Förordning stadgar.
§ filt
om mun en på landel utöfvar sin beslutanderätt i kommunalstämma.
Beslutens verkställighet uppdrages åt en Kommunalnämnd,
eller ål andra för särskilda verkställighetsålgärder utsedda
styrelser eller personer; allt i enlighet med de i denna Förordning
gifna föreskrifter.
Ej må kommunalmyndighet sig befatta med verkställighets—
åtgärd, som till offentlig myndighet hörer.
3
II.
Olli koniiiiuuulstäiiiiiian
§
7.
Alla de angelägenheter, deni kommunen såsom sådan eger
atl vårda, skola till öfverläggning och beslut i kommunalstämma
upptagas. Vid kommunalstämma skola ock företagas alla de
ärenden, som enligt särskilda Förordningar nu äro till sockenstämmas
handläggning hänvisade; dock med undantag af sådana
angelägenheter, om hvilka särskildt stadgas, alt de till behandling
å kyrkostämma skola upptagas.
Kommunalstämma ege jemväl att för upprätthållande af
de ordningsstadgar, dem Slämman kan finna skäl att för kommunen
uppgöra, föreslå vitén, hvilka dock för hvarje fall ej må
öfverstiga tio riksdaler riksmynt.
§ 8.
Rättighet att deltaga i kommunalstämmans öfverläggningar
och beslut tillkommer en hvar, som, enligt de för bidrag till
kommunalutskylder i § 58 här nedan bestämda grunder, bör
utskylder till kommunen erlägga samt derjemte innehar svensk
medborgarerätt och eger att sjelf öfver sig och sitt gods råda.
Den, som för näring, lön, eller icke i mantal satt jord
sammanlagdt till mindre än fem skatteören uppförd är, ege ej
rösträtt.
§ 9.
I öfverläggningar och beslut, som angå ärenden, gemensamma
för hela kommunen, deltage samtliga röstberättigade;
men i öfverläggningar och beslut öfver ärenden, som angå endast
i mantal satt jord, må ej andra än de taga del, som sådan
jord innehafva.
§ io.
Röstvärdet beräknas efter de en livar röstegande åsätta
skatteören.
En i den ordning, § 60 stadgar, af kommunalnämnden
upprättad och i kommunalstämman granskad röstlängd skall alltid
vara tillgänglig i det rum, der slämman hålles.
§ 11.
För fastighet, som innehafves af landbo, arrendator eller
hälftenbrukare, röste innehafvaren. Ej må egaren kunna sig
förbehålla att för sådan fastighet rösta.
Enka, frånskild hustru eller ogift qvinna, som myndig är,
ege i kommunalstämma rösträtt utöfva.
För omyndig röste förmyndaren.
Ej må för samfälld egendom flera än en person talan i
kommunalstämma föra. För bolag må bolaget eller dess styrelse,
och för oskiftadt bo delegarne i boet, ombud utse.
För egendom eller näring och rörelse, sorn under borgenärers
förvaltning står, må ej röstas.
§ 12.
Röstegande vare berättigad alt sin talan och rösträtt i
kommunalstämman genom fullmagt på annan man öfverlåta.
Fulimagten skall vara antingen skrifven och underskrifven
af utställaren samt med dennes sigill försedd, eller ock af utställaren
underskrifven och med två vittnens underskrift bestyrkt.
Vid val gäfle ock skriftlig valsedel, så bestyrkt, som om
fullmagt nu sagdt är.
§ 13.
Kommunalstämman utser bland sina inom kommunen bosatta
röstberättigade, medlemmar en ordförande och en vice
ordförande för fyra år.
Den valde må ej kunna uppdraget sig afsäga, såvida han
5
ej uppnått sextio års ålder, eller förmår uppgifva annat förhinder,
som af kommunalstämman godkännes.
§ 14.
Till ordförande eller vice ordförande kan ej den väljas,
som icke uppnått 25 års ålder; ej den, sorn icke råder öfver
sig och sitt gods; ej den, som all sin egendom till borgenärer
allrädl och icke, på sätt lag förmår, visa gitter, alt han från
deras kraf fri är; ej den, som är för nesligt brott tilltalad,
dömd eller under framtiden ställd; ej eller den, som genom
domstols beslut förklarats medborgerligt förtroende förlustig,
eller ovärdig att inför rätta föra annans talan.
§ 15.
Kommunalstämma skall hållas i sockenstugan eller å ställe,
som för sådant ändamål af Stämman särskildt utses.
§ 16.
Kungörelse om kommunalstämma utfärdas af ordföranden,
eller, i händelse af hans förhinder, af vice ordföranden, och
skall innehålla bestämd uppgift om tid, ställe och öfverläggningsämne
för sammanträdet. Kungörelsen uppläses från predikstolen
fjorton dagar eller minst en vecka derförut. Är kommunalstämma
utsatt till dag, då gudstjenst hålles, skall kungörelsen
den dagen ånyo uppläsas.
För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning, att
kallelse icke medhinnes så tidigt, som nu är föreskrifvet, må
kommunalstämma kunna hållas efter kortare kallelsetid och äfven
samma dag, då den pålyses; dock må beslut om utgift
eller uttaxering af nya utskylder vid sålunda utlyst slämma ej
fattas.
§ 17.
Tre ordinarie kommunalstämmor skola årligen hållas; en
i Februari, för besluts fattande i anledning af berättelsen om
föregående årets räkenskaper och förvaltning; en i Oktober, för
bestämmande af kommunens utgifts- och inkomstslat enligt §
64; och en i December månad, för granskning af såväl skatteörelängden,
som debiterings- och uppbördslängden samt för anställande
af val till återbesättande af de befattningar och uppdrag
inom kommunen, hvilka vid årets slut blifva lediga, äfvensom
för val af revisorer.
§ 18.
Kommunalstämma hålles äfven när Konungens Befallningshafvande
eller kommunalnämnden det äskar, eller då ordföranden
sådant nödigt finner. Enskild man, som till talan i kommunalstämma
berättigad är, äfvensom vederbörande kronobetjent
ege ock kommunalstämmas sammankallande för uppgifvet ärende
begära. Varder denna begäran af ordföranden afslagen, meddele
han, om så äskas, sitt beslut skriftligen med skälen dertill,
och ege sökanden att deröfver klagan föra inom den tid
och på den ort, som för besvärs anförande i § 76 stadgas.
§ 19.
Kan ärende, som af kommunalstämma handlägges, å den
utsatta dagen icke till slut bringas, bestämme ordföranden ny
dag för Stämmans fortsättande.
Särskild kungörelse härom erfordras ej.
§ 20.
Ordföranden åligge alt ärendena till öfverläggning framställa,
samt att tillse det andra frågor ej företagas, än de, som
uti kungörelsen upptagna äro.
Vid Stämman kan ny fråga väckas, men icke förr, än vid
annan Stämma och efter vederbörlig pålysning handläggas.
§ 21.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställe ordfö
-
7
randen proposition, så affattad, att den må kunna med ja eller
nej besvaras.
Ordföranden tillkännagifve derefter, huru enligt hans uppfattning
beslutet utfallit, och befäste detsamma, der omröstning
ej begäres, med klubbslag. Äskas omröstning, verkslälles den
öppet och efter upprop.
§ 22.
Till beslut erfordras, utom i de fall, hvarom i §§ 2 7 och
56 sägs, mer än hälften af de afgifna rösterna, enligt den vid
omröstningen följda röslgrund.
Falla rösterna lika för olika meningar, gällö den mening,
hvilken de flesta röstande elter hufvudtalet bifallit. Äro äfven
efter sådan beräkning rösterna lika delade, vare den mening
beslut, som ordföranden biträder.
§ 25.
Ordföranden skall vid kommunalstämman föra protokoll,
upptagande ämnet för öfverläggningen och beslutet med skälen
dertill. Sedan förhandlingarne afslutade äro, varde protokollet,
der så ske kan, genast justeradt, eller i annat fall i kommunalstämma,
sednast fjorton dagar derefter, hvarom vid tillfället
underrättelse meddelas. Erfordrar ärendet större skyndsamhet
och kan protokollet icke genast i kommunalstämma justeras,
må stämman kunna uppdraga åt dertill för hvarje gång utsedda
ledamöter, alt, jemte ordföranden, justering af protokollet,
eller vissa delar deraf, verkställa. Protokollet undertecknas
af ordföranden och minst två vid stämman närvarande ledamöter
eller af de särskilda justeringsmännen, om sådana varit
utsedda.
Det justerade protokollet skall nästa sön- eller helgedag,
då gudstjenst hålles, från predikstolen uppläsas.
§ 24.
Den, som i afgörandet af ett ärende deltagit, kan genast,
eller sist vid justeringen af protokollet, emot det fattade beslutet
reservation anmäla.
8
§ 25.
Ordföranden åligger tillse, att utdrag af kommunalstämmans
protokoll tillstädes kommunalnämnden eller de andra Styrelser
eller personer, åt hvilka verkställighet af Stämmans beslut
uppdrages. För öfrigt ege en hvar, som det åstundar, att
af protokollet taga afskrift, och att ulan lösen få afskriftens
riktighet af ordföranden bestyrkt.
Protokollen, med tillhörande handlingar och bilagor, skola
af ordföranden förvaras på sätt och a ställe, som af Stämman
bcslules.
§ 26.
Ordföranden vakar öfver ordningen i kommunalstämman.
Ilan kan, efter varning, låta utvisa en hvar, som sig oskickligt
förhåller. Uppstår oordning, som ordföranden icke förmår afstyra,
ege han magt att Stämman upplösa.
Ordförande och ledamot i kommunalstämma åtnjute i och
för utöfningen af sitt kall det skydd, som i lag är tillagdt dem,
hvilka Konungens, hans embetsmäns eller rättens ärenden gå.
lil.
Om Monnnuual-fullmägtigc.
§ 27.
Vill Kommunen åt fullmägtige öfverlåta alt med kommunalstämmans
rätt handlägga och afgöra de till Stämmans behandling
hörande ärenden, då må, med de vilkor och undantag
här nedan sägs, sådant vara tillåtet, derest kommunalstämman
med mer än hälften af kommunens hela röstetal efter
röstvärdet sig derom förenar.
Beslut härom skall hos Konungens Befallningshafvande
ofördröjligen anmälas.
9
8 28.
Kommunalfullmägtige ulgöras af kommunalnämndens genom
val utsedda medlemmar, jemte särskildt af kommunalstämman
valda ledamöter till ett tre gånger så stort antal, som
de förstnämndas.
§ 29.
I afseende å valbarhet till kommunalfullmägtig, vals förrättande,
ursäkt och afsägelse, gälle hvad i §§ 15 och i4 om
ordförande i kommunalstämma stadgadt är.
§ 30.
De kommunalfullmägtige, som särskildt skola utses, väljas
för fyra år. Halfva antalet utträde hvart annat år. Är
antalet ej jemnt, afgår första gången den del, som är närmast
under hälften, och så skiftesvis. Hvilka första gången skola
utträda, bestämmes genom lottning. Afgår Fullmägtig under den
för honom bestämda tjenstgöringstid, skall fyllnadsval anställas,
och tjenstgöre den sålunda valde så lång tid, som för den afgångne
återstått.
§ 31.
Kommunalfullmägtige välje ibland sig en ordförande och
en vice ordförande.
Ordförande eller vice ordförande i kommunalstämman eller
i kommunalnämnden må kunna väljas till ordförande eller vice
ordförande ibland Fullmägtige.
§ 52.
Kommunalfullmägtige må ej ärende företaga, såvida icke
flere än hälften af dem är tillstädes.
•i
Följande ärenden må ej af kommunalfullmägtige upptagas,
utan skola fortfarande i kommunalstämma handläggas:
a) val lill ordförande och vice ordförande i kommunalstämman
och kommunalnämnden samt till Fullmägtige och till
ledamöter i Nämnden;
b) fråga om försäljning, pantförskrifning eller utbyte af någon
sådan kommunen tillhörig fastighet, som antingen genom
gåfva, testamente eller annat laga fång, kommunen tillfallit och
till underhåll för vissa, dess gemensamma nytta afseende, ändamål
blifvit anslagen, äfvensom förlikning, som medför ändring
uti kommunens i sådan fastighet egande rättigheter;
cj påläggande af afgifter för sådana nya företag, som erfordra
uttaxering för längre tid än fem år; samt
d) upptagande af lån, stäldt på längre återbetalningstid
än fem år.
Om utväljande af elektorer för riksdagsmannaval samt om
val af nämndemän är särskildt stadgadt.
§ 54.
Vid omröstning ege hvarje kommunalfullmäglig en röst.
Omröstning sker öppet; och varde vid lika röstetal den mening,
som ordföranden biträder, fullmägtiges beslut. I öfrigt
gälle kommunalfullmägtige till efterrättelse, hvad för kommunalstämma
stadgadt är.
§ 55.
Kommunalfullmägtig njute för sin person enahanda skydd,
som ledamot i kommunalstämman.
§ 56.
Förslag lill afskaflande af kommunalfullmägtigskap må ej
väckas, förr än fem år efter dess införande förflutit. För bifall
till sådant förslag erfordras lika beskaffad röstöfvervigt, som i
ld
§27 sagdt är, och skall beslutet lins Konungens Befallningshafvande
anmälas.
II7.
Öm Komiiiuiialniimiitfcn
§
57.
I hvarje socken, eller enligt föreskrifterna i §§ 2 och 5
af denna Förordning bildadt kommunalsamhälle på landet, skall
finnas en kommunalnämnd.
§ 58.
Kommunalnämnden tillhörer att:
ombesörja verkställigheten af kommunalstämmans eller
Fullmägtiges beslut i alla de fall, der ej sådan verkställighet
åt särskildt dertill utsedda styrelser eller personer blifvit uppdragen;
hafva
öfverinseende öfver de för särskilda verkställighets—
bestyr utsedda styrelsers eller personers förvaltning;
hafva tillsyn öfver vården och förvaltningen af kommunens
gemensamma egendom, kassor och tillgångar;
verkställa debitering och uppbörd af de till fyllande af
kommunens gemensamma behof beslutade utskylder samt upptaga
kommunens öfriga inkomster;
afgifva infordrade betänkanden uti kommunens angelägenheter
;
handhafva och tillämpa de af kommunen beslutade, vederbörligen
fastställda stadgar, rörande sedlighet, sundhet, säkerhet
och ordning inom kommunen, äfvensom allt hvad enligt allmänna
Förordningar uti dessa eller andra ämnen nu är till sockennämnds
handläggning öfverlemnadt.
§ 59.
Kommunalnämnden eger, att för erkända öfverträdelser af
de Förordningar eller särskilda Ordningssladgar, öfver hvilkas
efterlefnad det tillkommer Nämnden att vaka, ådöma de i samma
Förordningar och Stadgar utsatta böter och vitén : men oni
den tilltalade nekar till gerningen, varde förhållandet hos vederbörande
åklagare till beifran inför domstol anmäldt.
§ 40.
Kommunalstämman utser, med hänsigt till kommunens
vidd och folkmängd, det antal ledamöter, hvaraf kommunalnämnden
skall vara sammansatt; dock må delta antal icke vara under
fem eller öfver elfva.
Vid samma tillfälle utses jemväl hälften så många suppleanter,
som de valda ledamöterna, eller, då antalet af dessa
icke är jenmt, det antal som är närmast öfver hälften.
S 41.
Nedannämnda personer äro, med hänsigt till deras embets-
och tjenstemannaställning, förhindrade att vara ledamöter
i kommunalnämnd, nemligen: Landshöfding, Domhafvande i orten,
Kronofogde, Kronolänsman, Folkskollärare eller annan af
kommunen tillsatt och aflönad betjent, som i och för sin befattning
är inför Nämnden redovisning skyldig.
Andra embets- och tjenstemän kunna ej emot sin vilja
förpligtas att dylikt uppdrag emottaga.
S 42.
I afseende på vilkoren i öfrigt för valbarhet till ledamot
eller suppleant, äfvensom angående rättighet alt uppdraget sig
afsäga, gälle hvad i §§ 13 och -14 om ordförande i kommunalstämma
stadgadt är; dock att ordinarie ledamot ej må kunna
utan eget begifvande omväljas förr, än så lång tid förflutit, som
den, hvarunder han i sådan egenskap sednast tjenstgjort.
Beträffande de ordinarie ledamöternas tjenstgöringstid och
afgång, gälle hvad i § 30 sägs.
Suppleanterna omväljas till hela antalet hvartannat år,
13
§ 43.
Kyrkoherden, eller den lians ställe företräder, ege i kommunalnämndens
förhandlingar och beslut deltaga.
§ 44.
Kommunalstämman utser bland Nämndens ledamöter en
ordförande och en vice ordförande att tjenstgöra för den tid,
de blifvit såsom ledamöter invalda. Till dessa befattningar kunna
ordförande eller vice ordförande i kommunalstämman eller
hos Fullmägtige väljas, såvida de äro ledamöter i Nämnden.
Till Konungens Befallningshafvande skall ofördröjligen insändas
uppgift på den persons namn och bostad, som blifvit
till ordförande i Nämnden utsedd, och läte Konungens Befallningshafvande
i länskungörelserna derom meddela underrättelse.
S 45.
Åro både ordförande och vice ordförande förhindrade att
vid Nämndens sammanträde sig inställa, ege Nämnden utse annan
ledamot att för tillfället föra ordet.
§ 46.
Kommunalnämnden sammanträder å det ställe och å de
tider, Nämnden bestämmer, och deremellan så ofta ordföranden
del nödigt finner, eller då minst halfva antalet af Nämndens
ledamöter derom gör framställning.
§ 47.
Suppleant kallas af ordföranden till tjenstgöring, när sådant,
i händelse af ordinarie ledamots afgång, hinder för längre
tid, eller i följd af andra angelägna omständigheter, erfordras.
§ 48.
Ordförande, ledamot eller till tjenstgöringen kallad supple
-
ant, som utan anmäldt, af Nämnden godkändt, förhinder från
sammankomst uteblifver, bote till kommunens kassa två riksdaler
riksmynt.
§ 49.
Kommunalnämnden må ärende ej handlägga, der icke mer
än hälften af ledamöternas hela antal tillstädes är.
§ 50.
Om framställande af proposition och ordningen för fattande
af beslut, gälle hvad i §§ 20 och 22 om kommunalstämma
sagdt är. Omröstning sker öppet, och tillkommer hvarje
röstande en röst. Äro rösterna å båda sidor lika delade, gälle
den mening ordföranden biträder.
S 51.
Vid kommunalnämndens sammanträden före ordföranden
protokoll, eller vare för dess ordentliga förande ansvarig. Han
ombesörjer skriftvexlingen, emottager alla till Nämnden ställda
skrifvelser och framställningar, ansvarar för räkenskapernas ordentliga
förande, samt vårdar Nämndens handlingar och håller
öfver dem register, allt utan annan ersättning, än den godtgörelse
för skrifmaterialier, postporto samt skrifvare- och räkenskapshjelp,
som af kommunalstämman anslås.
De biträden, som vid utförande af dessa göromål kunna
befinnas nödiga, ege Nämnden antaga och entlediga.
§ 52.
Protokoll och beslut skola, antingen genast eller sist vid
Nämndens nästa sammanträde, justeras; dock kan Nämnden
särskildt för hvarje gång uppdraga åt två eller flera af sina
ledamöter att, jemte ordföranden, justeringen verkställa.
15
S 55.
En hvar, sorn det åstundar, ege att af protokollet taga
afskrift och alt utan lösen få afskriftens riktighet af ordföranden
bestyrkt.
§ 54.
På Nämnden ankommer alt, der den så nödigt finner, för
olika delar af kommunens område sig till biträde antaga särskilda
personer, hvilka handla på Nämndens ansvar och efter
de föreskrifter, densamma meddelar.
§ 55.
Kallas någon, som inom kommunen hor eller sig uppehåller,
till inställelse inför kommunalnämnden, för alt höras i
ordningsmål, eller i ärenden, för hvilka han inför Nämnden redo
skyldig är, vare han pligtig kallelsen hörsamma, så vida han
minst två dagar förut deraf erhållit del. Uteblifver han utan
laga förfall, bote en riksdaler riksmynt till kommunens kassa
och tillhålles af Nämnden genom förnyade vitén, som dock tillsammans
ej må öfverstiga femton riksdaler riksmynt, att sig
inställa. Kan den tredskande ändå ej förmås till inställelse,
lite Nämnden Konungens Befallningshafvande lill.
§ 5G.
En hvar ledamot af kommunalnämnden ansvare gemensamt
med de öfriga för de medel, Nämnden under sin förvaltning
haft, äfvensom för de säkerhetshandlingar, mot hvilkas
antaglighet han icke lill protokollet gjort anmärkning. Denna
ansvarighet fortfara till dess förvaltningen blifvit antingen af
kommunalstämman eller, om klander anställes, af vederbörlig
domstol godkänd, eller ock till dess natt och år efter räkenskapernas
aflemnande förflutit, utan att klander i laga ordning
blifvit anstäldt.
S 57.
Ordförande och ledamot i kommunalnämnd åtnjute enahanda
skydd, som för ordförande och ledamot i kommunalstämma
sagdt är.
V.
Oui kommimalutskylder, deras uppbörd ock redovisning.
§ 58.
Skyldig att till kommunens i § 5 omförmälda gemensamma
utgifter bidraga är en hvar, som inom kommunen, ehvad
han derstädes bosatt är eller ej, eger eller brukar hemman,
hemmansdel eller annan i mantal satt jord, eller från hemman
under full eganderätt afsöndrad eller till allmän bevillning för
sig taxerad fastighet, eller derstädes idkar bergsbruk, fabriks—
rörelse, handel, handtverk eller annan till bevillning taxerad näring,
äfvensom en hvar, sorn inom kommunen sitt rätta bo
och hemvist häfver eller hafva bör, och antingen af Staten eller
af kommunen eller på annan grund sådan lön, pension eller
inkomst åtnjuter, att derför bevillning till Staten såsom för inkomst
erläggas skall; härifrån dock undantagen den, som i enskild
mans tjenst är stadd och ej tillika någon sådan ställning
inom kommunen innehar, att han, efter hvad ofvan är sagdt,
derför till bidrag pligtig är.
Bidrag, som från ett eller flera af nu nämnda föremål
för beskattning inom kommunen kunna upptagas, kallas kommunalulskylder.
De särskilda afgifler, som utgå för tillverkning eller försäljning
af bränvin eller andra brända eller destillerade drycker,
äfvensom bevillning, som pålagts utan hänsigt till motsvarig
inkomst, må vid bestämmande af kommunalutskylder ej i
beräkning tagas.
§ 59.
För vinnande af enhet i beskattningsgrunderna, skall hvarje
17
af de i nästföregående § omförmälda föremål för kommunalbeskattning
påföras ett efter nedanstående grunder bestämdt
antal ören, kallade skatteören. Hvarje helt mantal af den i
mantal satta jorden påföres etthundrade skatteören och större
eller mindre mantal i förhållande dertill.
Till jemförelsegrund emellan i mantal satt jord, på ena
sidan, och annan skattlagd eller lill bevillning taxerad jord samt
öfriga i § 58 omförmälda beskattningsföremål, på den andra,
skall, för kommunalutskvlders fördelning, den till Staten från
hvarje af dessa föremål utgående bevillning antagas sålunda,
alt först hela beloppet af den bevillning, som, efter de näst
förut uppgjorda och vederbörligen fastsällda taxeringslängderna,
är påförd all den inom kommunen i mantal salta jorden, delas
med summan af kommunens förmedlade mantal, då qvoten visar
den medelbevillning, sorn på ett helt mantal sig belöper,
dock alt, der delta belopp till fullt riksdalertal ej uppgår, detsamma
dertill skall höjas och, sålunda jemnadt, utgöra medelbevillningsbeloppet
för ett helt mantal; och att de skatteören,
som skola andra lill mantal icke salta jordlägenheter och öfriga
beskallningsföremål inom kommunen påföras, till beloppet
bestämmas efter förhållandet emellan den bevillningssumma,
som från dem till Staten enligt taxeringslängderna skall utgå,
och förenämnda inedelbevillningsbelopp för ett helt mantal.
I fråga om löntagare, som tillika innehar boställe, skall
bevillningen för inkomst från bostället, hvilket enligt ofvan
stadgade grunder särskildt till öretal sältas hör, icke vid öresättningen
för den öfriga lönen i beräkning tagas.
Der det sålunda bestämda skalleöretalet för hemman eller
något af de öfriga beskaltningsföremålen slutar med bråktal,
skall detta bråktal lill närmast högre hela öretal utföras. Hemman
af så lågt mantal, alt dess skatleöre cj lill ett helt skulle
uppgå, skall dock lill eli skatteöre sättas.
§ 60.
Kommunalnämnden skall verkställa öresältningen och deröfver
upprätta en längd, upptagande, särskildt för hvarje skattskyldig
och i särskilda kolumner: hemmanens förmedlade man
3
-
tal; den för öfriga beskattningsföremål såsom grund för öresättningen
antagna statsbevillning; det åsätta skatteöretalet för
i mantal satt jord, för icke i mantal satt jord, för rörelse och
näring, och för lön eller annan till allmän bevillning taxerad
inkomst; samt slutligen summan af en hvar i de olika öreklasserna
åsätta skatteören; börande äfven, då någon är skattskyldig
för två eller flera till statsbevillning särskildt taxerade
föremål lör beskattning, i längden upplagas såväl de olika hemmanens
och heinmansdelarnes mantal och skatteören, som ock
alla andra beskattningsföremåls särskilda bevillning och derefter
bestämda skatteören; och skall längden dessutom innefatta uppgift
på den i mantal satta jordens medelbevillningsbelopp, uträknadt
enligt föreskriften i § 59; allt på sätt det under Litt.
A. bifogade formulär till skalteörelängd närmare utvisar.
Denna längd, som ligger till grund för kommunalutskyldernas
debitering, och med det undantag § fl innehåller, tillika
utgör kommunens röstlängd, upprättas i två exemplar, af
hvilka det ena i sockenstugan anslås och det andra hos kommunalnämnden
förvaras.
§ 64.
Kommunalutskylder erläggas i förhållande till påförda skatteören.
Der i Lag eller allmän Förordning stadgadt är, att kommunalutskyld
endast från vissa af de i § 58 omförmälda beskattningsföremål
skall utgå, eller der för deltagande i sådan
utskyld andra grunder bestämmas, eller der vissa från skattskyldighet
tili kommunen eljest befriade medlemmar skola till
fyllande af särskilda behof bidraga, galle till efterrättelse livad
sålunda förordnadt är; dock alt, der bidragen skola efter mantal
utgå, det förmedlade mantalet alltid till grund lågges och
fördelningen efter skatteören verkslälles.
§ 62.
Då fråga om ny utskyld förekommer, skall grunden för
dess uttaxering först bestämmas.
19
§ 65.
Det åligger kommunalnämnden att hvarje år uppgöra ett
utgiftsförslag samt ett inkomstförslag och uti det förra upptaga:
a) de kommunens skulder, som antingen till hela beloppet,
eller till viss procent deraf, äro till betalning under det
nästföljande året förfallna;
b) alla de utgifter, som då redan äro beslutade att under
det nästföljande året utgå;
cj de utgifter, som ytterligare, enligt kommunalnämndens
framställning, kunna af kommunens gemensamma behof påkallas
att utgå under det nästföljande året; och
d) ett förslagsbelopp i penningar att kunna för oförutsedda
behof af kommunalnämnden användas.
Uti inkomstförslaget hör upptagas:
a) det löpande årets möjliga behållning;
bj alla de då redan för kommunalbehof beviljade anslag,
som under det nästföljande året äro till uppbörd förfallna;
e) de inkomster, som på annan grund beräknas böra under
det nästföljande året kommunen tillgodokomma; samt
dj den summa, som ytterligare kan erfordras, jemte förslag
till sättet för dess anskaffande.
För ofvannämnda ändamål åligger det ock de särskilda
styrelser, dem kommunalstämman för vissa bestämda förvaltningsbestyr
kan hafva tillsatt, att till Nämnden i god tid ingifva
sina specialförslag öfver utgifterna för det nästföljande
året.
§ 64.
Utgifts- och inkomstförslagen skola uppgöras så tidigt, att
de till granskning må kunna framläggas vid den Stämma, som
under loppet af Oktober månad hvarje år hållas bör; skolande
på denna Stämma särskildt de uti utgiftsförslaget upptagna utgifter,
som enligt § G5 först då till beviljande föreslås, jemte de
frågor och behof, af hvilka desamma påkallas, till öfverläggning
och afgörande företagas.
Efter fulländad granskning skola förslagen, jemte de i anledning
deraf fattade beslut, återlemnas till kommunalnämnden,
som deruti införer de af Stämman beslutade ändringar och tillägg,
och derefter oförtöfvadt ombesörjer upprättande af ordentlig debiterings-
och uppbörds längd.
De bidrag, hvilka sålunda blifvit beviljade all under det nästföljande
året utgå, anses för det löpande årets kommunalutskylder,
och skola till utgörande fördelas på dem, som under
det löpande året varit till kommunen skattskyldiga.
§ 65.
Debiterings- och uppbördslängden, uppgjord efter bifogade
formulär Litt. B, skall innehålla hänvisning till de beslut, på
hvilka årets utdebitering sig grundar, med uppgift å beloppet af
de för hvarje skatteöre i de olika öreklasserna och af de efter
annan grund beslutade afgifter, samt upptaga hvarje skattskyldig
till bostad och namn, hans enligt § 59 åsätta skatteören,
särskildt för hvarje öreklass, antalet af de hos honom skattskrifna
personer, och de honom särskildt för hvarje klass af
skatteören, eiler efter annan grund, påförda kommunalutskylder.
Till bestyrkande af uppbörden skall längden slutligen innehålla
särskilda kolummer för anteckning om inbetalningar och
restantier.
§ 66.
Såväl debiterings- och uppbördslängden, som den i § 60
omförmälda skatteörelängd, skola tillställas kommunalstämmans
ordförande, hvilken genom kungörelse, som i församlingens
kyrka från predikstolen uppläses, gifver tillkänna, att längderna
på lämplig ort, som uttryckligen bör utsättas, hållas dem af
kommunens lill utskvlder förpligtade medlemmar, hvilka del önska,
för granskning tillgängliga under fjorton dagar, räknade
från dagen för kungörelsens afkunnande; börande efter förloppet
af dessa fjorton dagar kommunalstämma bållås, och å densamma
längderna till allmän granskning företagas samt en livar
skattskyldig tillfälle lemnäs alt mot dem göra de anmärkningar,
till hvilka han funnit fog.
2f
Denna Stämma skall ovilkorligen inom utgången af December
månad sammanträda.
§ 07.
Olver de anmärkningar, som då emot längderna framställas,
skall kommunalstämman genast besluta och i längderna
låta införa de ändringar, som dervid pröfvats böra vidtagas,
hvarefter längderna, sålunda granskade och afslutade, skola, försedda
med intyg derom af ordföranden och två medlemmar af
Stämman, återlemnas till kommunalnämnden, hvilken det åligger
att behöriga debetssedlar utfärda och de skattskyldiga tillställa
låta inom utgången af nästföljande Januari månad.
§ 68.
Stämma för uppbörd af sålunda debiterade koramunalulskylder
skall kungöras fjorton dagar förut och på lämplig ort
inom kommunen, före Februarimånads utgång, förrättas af kommunalnämnden
eller vissa dess medlemmar.
§ 69.
Definnes att någon uti debiterings- och uppbördslängden
upptagen, till utskyld förpligtad, medlem af kommunen derifrån
under årets lopp utflyttat, vare han icke dessmindre skyldig att
den honom i längden påförda utskyld erlägga, men deremot fri
från all utskyld för samma år till den kommun, dit han inflyttat,
såvida ej sistnämnda utskyld sådan är, alt den enligt
hvad i § 58 sägs utgå bör, ehvad han inom kommunen bosatt
är eller icke.
§ 70.
Den bland kommunens till utskyld förpligtade medlemmar,
som vid den kommunalstämma, der skatteörc- samt debiteringsoch
uppbördsländerna, på sätt derom i §§ 66 och 67 sägs,
till allmän och slutlig granskning företagas, försummat att mot
längderna, i hvad de honom röra, framställa de anmärkningar,
till hvilka hail tror sig ega fog, håfve vidare ej rätt att deröfver
klagan föra. Ilar han sådan anmärkning framställt, men
den ej godkänd blifvit, ege lian besvär deremot anföra i den
ordning § 76 stadgar; men vare icke destomindre pligtig det
honom påförda utskyldsbeloppet vid uppbördsslämman erlägga,
mot honom förbehållen rätt att få det åter, derest hans besvär
godkännas.
§ 71.
Öfver de skattskyldiga, som sina kommunalutskylder vid
uppbördsstämman ej inbetalt, upprätte kommunalnämnden restlängd,
som, sednast trettio dagar efter uppbördsstämmans afslutande,
skall lill Kronofogden i orten öfvcrlemnas; och åligge
honom alt de resterande utskylderna i vederbörlig ordning indrifva
och till Nämnden redovisa.
§ 72.
De räkenskaper, hvilka det åligger kommunalnämnden eller
annan af kommunalstämman beroende förvaltningsmyndighet att
föra, skola ställas på kalenderår.
Särskilda af Stämman tillsatta styrelser åligger att så tidigt
till Nämnden aflemna redovisning för de medel, de under
nästföregående året omhänderhaft, att den kan i kommunens
allmänna räkenskaper upptagas och tillika med deni granskas.
§ 73.
Till granskning af kommunalnämndens och andra af kommunalstämman
tillsatta styrelsers räkenskaper och förvaltning,
utser Stämman revisorer, hvilka inom förelagd tid böra sin berättelse
till Stämmans ordförande aflemna. Ordföranden ålig-'
ger att öfver gjorda anmärkningar infordra vederbörandes förklaringar,
hvarefter den kommunalstämma, som enligt § 17 i
Februari månad sammanträder, eger besluta huruvida anmärkning
må förfalla, eller laglig åtgärd för bevarande af kommunens
rätt vidtagas skall.
25
VI.
örn underställning och besvär.
§ 74.
För att vinna bindande kraft skola kommunalstämmans beslut
underställas Kongl. Maj:ls nådiga pröfning och fastställelse,
då besluten angå:
a) försäljning, pantförskrifning eller utbyte af någon sådan
kommunen tillhörig faslighet, som antingen genom gåfva, testamente
eller annat laga fång kommunen tillfallit oell till underhåll
för vissa, dess gemensamma nytta afseende, ändamål blifvit
anslagen, äfvensom förlikning, som medför ändring uti kommunens
i sådan fastighet egande rättigheter;
b) upptagande af lån, stäldt på längre återbetalningstid än
fem år; och
c) påläggande af nya eller förhöjda afgifter å den allmänna
rörelsen, såsom väg-, bro- och färjpenningar m. m.
Beslut, som bör Kongl. Maj:ts godkännande underställas,
skall insändas till Konungens Befallningshafvande, som det åligger
att handlingarne jemte eget utlåtande till Kongl. Majit öfverlemna.
§ 75.
Konungens Befallningshafvandes godkännande erfordras i
fråga om förändring af kommunala områden, på sätt i §§ 2
och 3 sägs, samt för alt gifva gällande kraft åt beslut, hvilka
afse befrämjande af sedlighet, helsovård samt ordning och säkerhet
inom kommunen, eller eljest äro ämnade att såsom kommunalstadgar
på förekommande läll tillämpas.
Beslut, som sålunda Konungens Befallningshafvandes pröfning
underställas, skola oförändradt antingen fastställas eller
ogillas. Vägras fastställelse, då skola skälen derför uppgifvas.
Kommunalstämman må, om den dertill tror sig ega fog,
hos Kongl. Majit öfver vägrad fastställelse klagan föra inom
sextio dagar efter erhållen del af Konungens Befallningshafvandes
beslut, dagen för delfåendet likväl oräknad.
24
§ 76.
Enskild medlem af kommunen, som åt kommunalstämmans
eller Fullmägtiges beslut uti kommunens gemensamma
angelägenheter ej nojés, eger rätt att, der han tilltror sig kunna
visa, atl heslutet kränker hans enskilda rätt, eller alt det icke
i laga ordning tillkommit, eller atl det står i strid med allmän
Lag eller Förordning, eller annorledes öfverskrider deras
befogenhet, som beslutet fattat, deruti rättelse söka genom besvär,
som inom tretio dagar efter det klaganden af beslutet
bevisligen erhöll del, dagen då sådant skedde likväl oräknad,
böra till Konungens Befallningshafvande i länet ingifvas.
Klaganden skall anses af beslutet hafva erhållit del den
dag, då det enligt § 25 offentligen kungjordes.
§ 77.
För alt besvären skola kunna till pröfning upptagas, bör
klaganden bifoga ej allenast det öfverklagade beslutet, utan ock
bevis, när detsamma kungjordes. Och åligger det honom derjemte,
alt, inom fjorton dagar efter det tiden för besvärens
inlemnande utgått, till kommunalstämmans ordförande ingifva
diariiuldrag deröfver, att han sig besvärat.
Försummar klaganden något af hvad i denna och nästföregående
§§ är föreskrifvet, må beslutet kunna gå i verkställighet.
§ 78.
Gå besvären derpå ut, att beslutet icke i laga ordning
tillkommit, eller alt det står i strid med allmän Lag eller Förordning,
eller annorledes öfverskrider deras befogenhet, som
beslutet fattat, ege Konungens Befallningshafvande, der han finner
skäl hesvären godkänna, beslutets verkställighet förbjuda.
Grundas besvären derpå, att klagandens enskilda rätt blifvit
genom beslutet kränkt, och varda besvären godkända, gälle
rättelsen till förmån för den som klagat, och slånde beslutet i
öfrigt, utan så är, alt det mot allmän Lag eller Förordning
25
linnes stridande, då Konungens Befallningshafvande ock om upphäfvande
af beslutet i dess helhet må kunna förordna.
§ 79.
Konungens Befallningshafvandes utslag i Ihy mål utgifves
efter anslag, som två dagar förut skall vara å landskansliets
dörr fästadt.
I Konungens Befallningshafvandes utslag må ändring sökas
hos Kongl. Maj-.t, sednast före klockan tolf å sextionde dagen
efter den, då utslaget gafs, den dag likväl oräknad.
§ lin.
För besvärs anförande emot kommunalnämnds beslut i
sådana mål och ärenden, hvilka Nämnden, på grund af föreskrifter
i särskilda allmänna Förordningar, har att handlägga,
gälle hvad i dessa Förordningar för hvarje fall finnes stadgadt.
§ 81.
Böter och vitén, som enligt denna Förordning ådömas,
skola, vid bristande tillgång till deras gäldande, aftjenas med
arbete til! kommunen.
töfvergående stadgande.
Köping må kunna utgöra ett kommunalsamhälle för sig
eller ock gemensamt med den socken, inom hvars område köpingen
är belägen; och hör i sednare fallet denna Förordning
tjena till efterrättelse.
Sedan denna Förordning blifvit kungjord, late Konungens
Befallningshafvande i ofvannämnda hänseende höra såväl köpingen,
som den socken, inom hvilken köpingen är belägen, samt
underställe derefter frågan Kongl. Maj:ts pröfning. Till dess
denna fråga blifvit slutligen ordnad, fortfare det förhållande som
hittills egt rum.
4
Förslag
till Förordning om Kommunalstyrelse
i stad.
I.
Allmänna stadganden.
§ 4-
Hvarje stad, med derunder lydande område, utgör för sig
ett särskildt kommunalsamhälle för vårdande af sina gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter, efter hvad
derom i denna Förordning närmare bestämmes.
Om handläggning af kyrkliga ärenden är särskildt stadgadt.
§ 2.
Stads- och landtkommun må icke under gemensam kommunalförvaltning
förenas.
Der likväl en sådan gemensamhet i ett eller annat afseende
nu eger rum, åligge det Konungens Befallningshafvande,
hvar i sitt län, att, så snart denna Förordning utkommit, utredning
af dessa förhållanden och förslag till deras ordnande
till Kongl. Maj-.t ingifva; och må vid det nu bestående förblifva
till dess Kongl. Maj:t i saken förordnat.
28
§ 5.
Medlem al' en stadskommun är en livar, som i staden innehar
burskap, eller inom staden eiler dess område eger hus,
tomt eller jord, eller der idkar handel, fabriksrörelse, handtverk
eller annan till allmän bevillning taxerad näring, eller, till följd af
gällande Förordningar, sitt laga bo och hemvist i staden häfver
eller der hafva bör.
§ 4.
Uti de kommunala rättigheter och deraf härflytande förpligtelser,
som burskapsegande medlemmar af en stadskommun
särskildt tillkomma, gör denna Förordning icke någon ändring.
8 s.
Hvad staden tillhörer, antingen i fastighet, inkomstgifvande
rättighet, eller i rörligt kapital, såsom ock medel, dem Staten
kan hafva åt staden beviljat, må, der ej annorlunda stadgadt
är, såsom tillgång till betäckande af stadens gemensamma utgifter
anses, och skall förvaltas på sätt här nedan sägs.
Hen egendom, som särskildt tillhörer det samfällda borgerskapet
eller någon viss klass af stadens medlemmar, skall,
lill dess annorlunda varder förordnadt, förvaltas oell användas
i enlighet med de föreskrifter, hvilka härutinnan gällande äro.
Till bestridande af utgifter, som utöfver de i \ mom. af
denna § omförmälda tillgångar kunna för stadens gemensamma
gagn, eller till fullgörande af någon staden åliggande skyldighet,
erfordras, ege staden att om upptagande inom sig af bidrag,
antingen i penningar, persedlar eller tjenslbarheter, besluta,
på sätt och enligt de grunder, denna Förordning stadgar.
§ 6.
Staden, såsom kommunalsamhälle, utöfvar sin beslutande
rätt vid allmän Rådstuga, eller genom stadsfullmägtige, samt i
vissa fall genom en stadsnämnd. Verkställighet och öfrig för
-
29
vältning tillkommer stadens Magistrat, en Drätselkammare och
de särskilda styrelser eller personer, som för sådant ändamål
kunna af stadsfullmägtige eller allmän Rådstuga utses.
Uti stad med öfver 2000 innevånare skall den staden i
kommunala angelägenheter tillkommande beslutanderätt uppdragas
åt stadsfullmägtige.
1 stad med 2000 innevånare eller derunder, må det på
de vid allmän Rådstuga röstberättigade ankomma, huruvida de
vilja åt stadsfullmägtige sin beslutanderätt öfverlåta. Till beslut
i tliv läll erfordras mer än hälften af stadens hela röstetal
efter röstvärdet, och skall heslutet hos Konungens Befallningshafvande
ofördröjligen anmälas.
Är sådant beslut fattadt, bör det dervid framgent förblifva.
II.
Om allmänna Rådstugan.
8 8.
Vid allmän Rådstuga utöfva stadens samtliga röstberättigade
innevånare kommunens beslutanderätt.
§ 9-
I stad, der stadsfullmägtige äro tillsatta, inskränkes allmänna
Rådstugans befattning till val af stadsfullmägtige.
1 stad, der stadsfullmägtige icke linnas, tillkommer allmänna
Rådstugan beslutanderätten i stadens alla gemensamma
angelägenheter; dock med undantag af dem, som åt stadsnämnden
äro uppdragne.
8 io.
En hvar myndig svensk undersåte, som enligt § 3 är
medlem af en stadskommun samt i staden antingen innehar
burskap, eller der blifvit för hus, tomt eller jord, handel, fabriksrörelse,
handtverk, eller annan näring, eller för lön eller
annan inkomst, enligt sednast upprättade och vederbörligen fastställda
bevillningstaxeringslängd, uppförd till minst en riksdaler
riksmynt bevillning till Staten, eger, i enlighet med föreskrifterna
i denna Förordning, vid allmän Rådstuga deltaga i öfverläggningar
och beslut i alla de staden rörande angelägenheter,
hvilka icke, enligt rikets grundlagar, privilegier eller särskilda
Förordningar, äro vissa klasser af stadens medlemmar särskildt
förbehållna.
De särskilda afgifter, som utgå för tillverkning eller försäljning
af bränvin eller andra brända eller destillerade drycker,
äfvensom bevillning, som pålagts utan hänsigt till motsvarig
inkomst, medföra ej rösträtt.
§ II.
Den, som vid allmän Rådstuga röstberättigad är, ege en
röst för hvarje honom påförd hel riksdalers bevillning till staten.
Burskapsegande borgare tillkommer likväl alltid minst
en röst.
Ej må någon kunna vid allmän Rådstuga utöfva rösträtt
för större antal röster, än som svarar emot en tjugondedel af
stadens hela röstetal efter röstlängden.
§ 12.
Enka, frånskild hustru eller ogift qvinna, som myndig är,
ege vid allmän Rådstuga rösträtt utöfva.
För omyndig röste förmyndaren.
Ej må för samfälld egendom flere än en person talan vid
allmän Rådstuga föra. För bolag må bolaget eller dess styrelse,
och för oskiftadt bo delegarne i boet ombud utse.
För egendom, eller näring och rörelse, som under borgenärers
förvaltning står, må ej röstas.
31
§ 13.
Röstegande vare berättigad att sin talan och rösträtt i
allmän Rådstuga genom fullmagt på annan röstegande öfverlåta.
Fullmagten skall vara antingen skrifven och underskrifven
af utställaren samt med dennes sigill försedd, eller ock af utställaren
underskrifven och med två vittnens underskrift bestyrkt.
Vid val gälle ock skriftlig valsedel, så bestyrkt, som om
fullmagt nu är sagdt.
§ 14.
Sedan taxeringslängden för allmänna bevillningen blifvit af
pröfningskomité!! granskad, upprätte Magistraten på grund deraf
en längd öfver stadens röstegande medlemmar jemte det på en
livar al dem belöpande röstetal. Innan denna röstlängd tillämpas,
skall den för hvarje gång vara minst åtta dagar å kungjordt
ställe till granskning framlagd. Anmärkning mot röstlängden
bör framställas innan något ärende till behandling vid allmänna
rådstugan företages. Öfver framställd anmärkning meddele Magistraten
genast sitt beslut och införe i längden den rättelse,
som deraf föranledes. Missnöje mot beslutet må anföras, på
sätt och i den ordning § 90 stadgar; dock utan återverkan på
hvad redan beslutadt blifvit, såvida ej fråga är om val.
§ 15.
Allmän Rådstuga hålles inför Magistraten å Rådhuset, och
skola dess förhandlingar vara offentliga.
§ 16.
Allmän Rådstuga skall hållas i stad, der stadsfullmägtige
finnas, uti December månad de år, då Fullmägtige böra väljas;
och i stad, der stadsfullmägtige icke finnas, hvarje år uti Maji
månad, för alt besluta i anledning af berättelsen om föregående
årets räkenskaper och förvaltning; uti Oktober, för bestämmande
af stadens utgifts- och inkomststat enligt § 75 ; och uti December,
för anställande af val till återbesättande af de befattningar och
uppdrag inom kommunen, hvilka vid årets slut blifva lediga,
äfvensom för val af revisorer.
§ 17.
Allmän Rådstuga hålles ock när Konungens Befallningshafvande
derom förordnar, eller Magistraten anser sådant nödigt,
eller stadsnämnden det begärer.
§ 18-
Kallelse lill allmän Rådstuga utfärdas af Magistraten och
kungöres stadens röstberättigade innevånare minst åtta dagar
derförut genom anslag å Rådhusets dörr samt kallelsens införande
uti någon i staden utkommande tidning.
Kallelsen bör upptaga de ärenden, som till öfverläggning
skola förekomma.
§ 19.
Ej må ärende i allmän Rådstuga lill behandling löretagas,
förr, än det blifvit af Magistraten förberedt. Är ärendet af vigt,
bör ock stadsnämndens betänkande inhemtas och allmänna Rådstugan
föreläggas.
§ 20.
Kan ärende, som i allmän Rådstuga handlägges, å den utsatta
dagen icke till slut bringas, bestämme Magistraten annan
dag för Rådstugans fortsättning.
Särskild kungörelse härom erfordras ej.
§ 21.
För hvarje fråga, som till behandling förekommer, skall
Ordföranden, sedan öfverläggningen är slutad, framställa proposition,
så aflattad, att den må kunna med ja eller nej besvaras.
Ordföranden tillkännagifve derefter, huru enligt hans uppfattning
beslutet utfallit, och befäste detsamma, der omröstning
33
ej begäres, med klubbslag. Äskas omröstning, verkställes den
öppet och efter upprop.
§ 22.
Till beslut erfordras, utom i det fall, hvarom i § 7 sägs,
mer än hälften af de afgifna rösterna, enligt den vid omröstningen
följda röstgrund.
Falla rösterna lika för olika meningar, gälle den mening,
hvilken de flesta röstande efter hufvudtalet bifallit. Äro äfven
efter sådan beräkning rösterna lika delade, vare den mening
beslut, som ordföranden biträder.
§ 23.
Innan allmän Rådstuga upplöses, gifve Magistraten tillkänna
å hvilken dag det dervid förda protokoll kommer att inför
Magistraten offentligen justeras.
Annan kallelse att protokollets justering öfvervara erfordras
ej.
§ 24.
Ben, sorn i afgörande af ett vid allmän Rådstuga handlagdt
ärende deltagit, kan genast, eller sist vid justeringen af
protokollet, reservation emot det fattade beslutet afgifva.
III.
Örn Stadsfiillmägtige,
§ 25.
Stadsfullmägtiges antal bestämmes i förhållande till folkmängden
sålunda, att:
stad med 2,000 innevånare eller derunder utser ... 20.
5
Stad med öfver 2,000 lill oell med 5,000 innevånare 2\—25.
„ 5,000 „ 10,000 „ 26—50.
10.000 „ 20,000 „ 51—40.
„ 20,000 „ 40,000 „ 41—50.
40.000 „ 00,000 „ 51—60.
oell stad med öfver 60.000 innevånare .... 61—70.
Stadens vid allmän Källstuga röstberättigade innevånare bestämma
inom nn stadgad begränsning det antal Stadsfulimäglige,
som bör för staden utses.
§ 26.
För val af Stadsfullmäglige må stad kunna indelas i valkretsar,
hvilka, efter derom af Magistraten uppgjordl förslag,
bestämmas af stadsfullmäglige, der sådana finnas, men eljest af
stadens röstberättigade innevånare vid allmän Källstuga.
Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.
§ 27.
Stadsfullmäglige väljas ibland stadens röstberättigade medlemmar,
enligt den röstgrund, sorn i denna Förordning är stadgad.
Der valen ske samfäldt, verkställas de vid allmän Badstuga,
men, der staden är indelad i valkretsar, enligt förut uppgjord,
vederbörligen fastställd ordning.
§ 28.
Till Sladsfullmäglig kan ej den väljas, som icke uppnått
25 års ålder; ej den, sorn icke råder öfver sig och sitt gods;
ej den, som all sin egendom lill borgenärers förnöjande aflrädt
och icke, på sätt lag förmår, visa gitter, ali lian från deras
kraf lii är; ej den, som är för nesligt brott tilltalad, dömd
eller under framtiden ställd; ej eller den, som genom domstols
beslut förklarats medborgerligt förtroende förlustig, eller
ovärdig alt inför rälla föra annans talan.
Qvinna må ej heller till Stadsfullmägtig väljas.
35
§ 29.
Nedannämnda personer äro, med hänsigt lili deras embets-
och tjenstemannaställning, förhindrade att vara Stadsfullmägtige,
nemligen Landshöfding, Landssekreterare, Landskamrerare,
Magistratspersoner, tjenstemän och betjente vid Magistraten,
allmän åklagare, äfvensom dc tjenstemän och betjente, hvilka
vid stadens drätsel eller andra dess förvaltande verk äro
anställde och för sin befattning redo skyldige.
§ 50.
Den, som blifvit till Sladsfullmägtig vald, må kunna uppdraget
sig afsäga, om han icke är i staden eller inom dess
område boende, om han uppnått sextio års ålder, eller förmår
uppgifva annat förhinder, som al öfrige Fullmägtige godkännes.
Skall fyllnadsval ske, sammankalle Magistraten för sådant
ändamål stadens röstegande medlemmar.
§ 51.
Sladsfullmägtig tjenstgöre i fyra år. Halfva antalet full—
mägtige utträde hvarlannat år. Är antalet cj jemnt, utträde
första gången den del, som är närmast under hälften, och derefter
skiftesvis. Hvilka första gången skola afgå, bestämmes genom
lottning. Algar fullmäglig under den för honom bestämda
tjenstgöringslid, må fyllnadsval anställas, och tjenstgöre den
sålunda valde under den tid, sorn för den afgångne återstått.
§ 52.
Sladsfullmäglige välje bland sig en ordförande och en vice
ordförande.
Underrättelse om dessa val skall genom Magistraten till
Konungens Befallningshafvande insändas.
§ 53.
Tre ordinarie sammanträden skola af Stadsfullmägtige år
-
ligen hållas å de tider och för de ändamål, som i § 16 äro
bestämda för allmän Rådstuga i stad, der Stadsfullmäglige icke
finnas.
§ 54.
Stadsfullmägtige sammanträde ock så ofta Konungens Befallningshafvande,
Magistrat, eller Stadsnämnd del äskar, eller
då ordföranden sådant nödigt finner.
§ 35.
Kallelse till sammanträde skall af ordföranden skriftligen
utfärdas och minst två dagar förut en hvar fullmägtig delgif—
vas. Kallelsen hör, såvidt möjligt är, upptaga de ärenden, som
till öfverläggning skola förekomma.
Magistraten skall särskildt skriftligen derom underrättas.
§ 36.
Vid Stadsfullmägtiges sammanträde är en hvar bland dem
berättigad alt väcka förslag rörande stadens gemensamma angelägenheter;
dock må sålunda väckt förslag ej lill omedelbart
afgörande företagas, utan skall det först till utredning åt Stadsnämnden
öfverlemnas.
Der minst en sjettedel af lillstädesvarande Stadsfullmäglige
förenat sig derom, att öfver sådant förslag älven Magistraten
hör höras, åligge det Stadsnämnden att, innan den i ämnet sig
yttrar, skriftligt betänkande af Magistraten inhemta.
§ 57.
Stadsfullmägtige vare skyldiga att, efter sakens beskaffenhet,
antingen meddela yttranden eller fatta beslut öfver alla de
frågor, hvilka blifvit af högre myndighet, eller af Magistraten
eller Stadsnämnden lill dem hänskjutna.
§ 58.
Vid Stadsfullmägtiges sammanträden ege Borgmästaren eller
37
den, Magistraten ibland sina ledamöter utser, vara tillstädes och
i öfverläggningarne, men ej i besluten deltaga.
§ 39.
Stadsfullmägtiges förhandlingar skola vara offentliga, dock
kunna Fullmägtige för någon särskild fråga besluta, att öfverläggningen
skall inom lyckta dörrar hållas.
§ 40.
Stadsfullmägtige må ej ärende företaga, der icke minst tvåtredjedelar
af ledamöternas hela antal äro tillstädes.
Ordförande eller ledamot, som ulan anmäldt, af Fullmägtige
godkändt, förhinder från sammankomst uteblifver, bote till
stadens kassa två riksdaler riksmynt.
§ 41.
För hvarje fråga, som till behandling förekommit, skall
ordföranden, sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställa
proposition, så affattad, att den må kunna medja eller nej besvaras.
Ordföranden tillUännagifve derefter, huru, enligt hans uppfattning,
beslutet utfallit, och befäste detsamma, der omröstning
ej begäres, med klubbslag. Äskas omröstning, skall den med
slutna sedlar verkställas, och tillkomme dervid hvarje Sladslullmäglig
en röst.
Före sedlarnes öppnande skall en sedel afläggas, för alt,
der rösterna äro lika delade, bestämma beslutet.
För beslut erfordras mer än hälften af de afgifna rösterna.
§ 42.
Ordföranden vare för protokollets ordentliga förande ansvarig.
Protokollet skall, antingen genast eller i annat fall vid
Stadsfullmägtiges nästa sammanträde justeras. Fullmägtige kunna
likväl uppdraga åt ordföranden, jemte två ledamöter, alt protokollet
justera å den dag, Fullmägtige dertill bestämma.
Det justerade protokollet skall derefter å förut kungjord
dag offentligen uppläsas.
§ 45.
Stadsfullniägtiges beslut skola, så snart de blifvit justerade
Magistraten skriftligen delgifvas. För öfrigt ege en hvar, sorn
det åslundar, att af protokollet taga afskrift och alt utan lösen
fä alskriflens riktighet bestyrkt.
Protokollen, med tillhörande handlingar och bilagor, skola
förvaras på sätt och å ställe, sorn af fullmägtige bestämmes.
§ 44.
Den, som i afgörande af ett hos Stadsfullmägtige liand
lagdl
ärende deltagit, kan genast, eller sist vid justeringen af
protokollet, emot det fattade beslutet reservation anmäla.
§ 45.
Ordföranden vakar öfver ordningen vid Fullmägtiges sammanträden.
Han kan, efter varning, låta utvisa en hvar, som
sig oskickligt förhåller. Uppslår oordning, som ordföranden
icke förmår afstyra, ege han sammanträdet upplösa.
§ 46.
Ordförande och Stadsfullmägtige åtnjute i och för ulöfningen
af sitt kall det skydd, som i Lag är tillagdt dem, hvilka
Konungens, hans embetsmäns eller rättens ärenden gå.
IV.
Om Stadsnnnmdcn.
§ 47.
Stadens Fullmägtige, eller, der sådana icke äro tillsatta,
39
slädens lill allmän Rådstuga församlade röstberättigade medlemmar
välje bland sig eli antal ledamöter, som, ordföranden inberäknad,
icke må understiga fern eller öfverstiga femton, och
aldrig utgöra mer än en fjerdedel af det antal ledamöter, hvaraf
stadens fullmägtigskap består, eller skulle efter grunderna i
denna Förordning kunna bestå.
Itc sålunda utsedde bilda en Sladsnämnd.
§ 48.
Stadsnämnden tillkommer:
att vaka öfver stadens rättigheter och fördelar;
att i sådant afseende hos Magistraten, Stadsfullmägtige eller
allmänna Rådstugan väcka förslag om hvad till stadens gagn
och hästa lända kan; och
alt afgifva af Konungens Befallningshafvande eller Magistraten
infordrade utlåtanden i angelägenheter, som staden röra, med
åliggande för Nämnden, att, der ämnets vigt sådant kräfver, förut
till rådplägnining med stadsfullmägtige sammanträda. Sladsnämnden
tillhörer ock alt pröfva antagligheten af arrendeanbud
å staden tillhöriga fastigheter eller inkomstgifvande rättigheter;
att yttra sig öfver förslag till taxor, som läggas på allmänna
rörelsen, antingen dessa skola af Magistraten utfärdas eller böra
högre myndighets pröfning underställas; samt
alt, efter föregången pröfning, bevilja Magistraten nödiga
medel å det enligt § 74 för oförutsedda behof anvisade förslagsbelopp.
§ 49.
Nämndens sammanträden skola hållas å det ställe och å
de tider, Nämnden bestämmer, och deremellan så ofta Magistraten
eller Stadsnämndens ordförande finner det nödigt, eller
då minst halfva antalet af Nämndens ledamöter derom gör framställning.
Der Nämnden finner nödigt alt till samråd med Magistraten
sammanträda, utsätte Magisrtalen, på derom genom Nämndens
ordförande gjord anmälan, lämplig dag dertill.
40
§ 50.
I Stadsnämnden vare den ordförande, sorn sådan befattning
hos Sladsfullmägtige innehar, men der Fullmägtige icke tillsatte
äro, den, som dertill af allmän Rådstuga utses.
Är ordföranden förhindrad att vid Stadsnämndens sammanträde
sig inställa, ege Nämnden utse annan ledamot alt för
tillfället lora ordet.
§ 51.
För valbarhet till ordförande eller ledamot i Stadsnämnd,
som af allmän Rådstuga tillsättes, galle hvad i §8 2 7, 28 och
29 om Stadsfulluiägtige sagdt är.
§ 52.
Vid samma tillfälle, då ledamöter väljas, utses på enahanda
sätt hälften så många suppleanter, eller, då ledamöternas
antal icke är jemnt, det antal, som är närmast öfver hälften.
För valbarhet till suppleant, gälle hvad i nästföregående §
om ledamot sagdt år.
§ 53.
Ledamot i Stadsnämnden fortfare i denna sin befattning
så länge han, på grund af sitt dåvarande uppdrag, Stadsfullmägtig
är.
Äro Stadsnämndens ordförande och ledamöter å allmän
Rådstuga utsedda, gälle om afsägelse, tjenstgöringstid och afgång
hvad i §§ 30 och 51 om Stadsfullmägtig finnes stadgadt.
Ledamot i stadsnämnden kan icke, emot sin vilja, i Nämnden
ånyo inväljas förr, än så lång tid förflutit, som han näst
förut
i Nämnden tjenstgjort.
§ 54.
Suppleant i Stadsnämnden, som af och ibland Stadsfullmäg
-
41
tige utses, Ijenstgöre så länge lian, enligt sitt dåvarande uppdrag,
såsom Fullmägtig qvarstår; men äro suppleanter al'allmän
Rådstuga tillsatta, skola de hvartannat år till hela antalet förnyas.
S 55.
Suppleant kallas af Nämndens ordförande lill tjenstgöring
när sådant, i händelse af ordinarie ledamots afgång, hinder för
längre tid, eller i följd af andra angelägna omständigheter erfordras.
S 56.
Ordförande, ledamot eller till tjenstgöring inkallad suppleant,
som, utan anmäldt, af Nämnden godkändt, förhinder från
sammankomst uteblifver, bote till stadens kassa två riksdaler
riksmynt
§ 57.
Stadsnämnd må ej ärende handlägga, der icke mer än
hälften af ledamöternas hela antal tillstädes är. Ordföranden
och en hvar af ledamöterna tillkomme en röst. Äro rösterna
lika delade, vare den mening beslut, ordföranden biträder.
§ 50.
Vid Stadsnämndens sammanträden före, der särskild sekreterare
icke är antagen, ordföranden protokollet, eller vare
för dess ordentliga förande ansvarig. Protokollet skall antingen
genast, eller vid Nämndens nästa sammanträde, justeras,
och med bevis derom förses af ordföranden, der särskild protokollsförare
antagen är, men eljest af två utaf Nämndens ledamöter.
6
42
V.
Om stadcus Magistrat.
§ 59.
Stadens Magistrat utöfvar den verkställande och förvaltande
myndigheten inom stadskommunen.
Magistraten tillsattes i öfverensstämmelse med dc Lagar
och Förordningar, som antingen i allmänhet eller särskildt för
vissa städer gifna äro.
§ 60.
Magistraten tillkommer att till verkställighet befordra Sladsfullmägtiges
eller allmänna Rådstugans beslut uti kommunens
angelägenheter i alla de fall, der icke verkställigheten, till följd
af gällande Förordning, reglemente eller beslut, är eller blifver
åt särskild Styrelse uppdragen.
§ 61.
Magistraten lillsätter de vid stadens förvaltning anställda
tjenstemän och betjente, såvidt ej särskilda Förordningar eller
reglementen annorlunda stadga.
§ 62.
Alla i stadskommunen tillsatta särskilda Styrelser stå i
och för sin fövallning under Magistratens öfverinseende.
§ 63.
Framställningar och utlåtanden, som ifrån Stadsfullmägtige,
Sladsnämnd, eller för särskildt ändamål tillsatt Styrelse, till högre
myndighet afgifvas, skola genom Magistraten insändas.
43
§ 64.
Magistraten eger alt hos Stadsfullniägtige, eller, der sådana
icke linnas, hos allmänna Rådstugan äfvensom hos Stadsnämnden
framställa förslag i alla ämnen, som stadens gemensamma
angelägenheter röra.
§ 65.
Magistraten eger, der den så nödigt tinner, att till gemensam
öfverläggning kalla Sladsnämnden att med sig sammanträda.
8 66.
Olver frågor, hvilka ifrån Sladsfullmägtige eller Stadsnämndcn
lii! Magistratens utlåtande hänskjulas, vare Magistraten pligtig
att sådant meddela.
§ 67.
1 fråga om Magistraten i egenskap af domstol, äfvensom
i fråga om Magistratens handhafvande af hvad till exsekutionsverket,
säkerhets-, ordnings-, sundhets- och sedlighetspolisen
inom stadskommunen hörer, gäilc hvad derom i Lag oell Förordningar
stadgadt är.
VI.
Om stadens drätsel, uppbörd och redovisning derför.
§ 68.
I hvarje stad skall linnas en drätselkammare, hvilken, i
enlighet med ett densamma till efterrättelse meddeladt reglemente,
förvaltar stadens penningeväsende, uppbär dess inkomster
och verkställer behörigen utanordnade utbetalningar samt
hvad för öfrigt dermed sammanhang eger och enligt reglementet
till drätselkammarens befattning hörer.
Förslag lill sådant reglemente, upprältadt af Magistraten,
öfverlämnäs i stadgad ordning till Stadsfulhnägtiges, eller, der
sådane ej finnas, till allmänna Rådstugans granskning och godkännande
samt insändes derefter till Konungens Befallningshafvande,
för alt, åtföljdl af dess yttrande, Kongl. Maj;ts pröfning
och fastställelse underställas.
I stad, der vederbörligen faststäldt reglemente för drätselkammare
redan finnes, må dervid lills vidare förblifva, såvida
det med de i denna Förordning stadgade grunder är förenligt.
§ 69.
Ledamöterna i drätselkammaren utses, ibland stadens röstberättigade
medlemmar, af Stadsfullmägtige, eller, der sådane ej
finnas, af allmänna Rådstugan.
§ 70.
En hvar medlem af en stadskommun vare i allmänhet
skyldig att till de utgifter, som enligt 5 § 3 mom. böra uttaxeras,
lemna bidrag i förhållande till den bevillning till staden,
honom blifvit påförd i nästförut upprättade, vederbörligen
faststälda bevillningslaxeringslängd.
De särskilda afgiller, som utgå för tillverkning eller försäljning
af bränvin, eller andra brända eller destillerade drycker,
äfvensom den bevillning, som pålagts utan hänsigt till motsvarig
inkomst, må, vid bestämmande af stadsutskylder, ej i
beräkning tagas.
Personliga tjenstbarheter, hvilka inom en stad utgjorts efter
förut antagna grunder, må fortfarande, till dess annorlunda
varder förordnadt, efter samma grunder utgöras.
§ 71-
Der i Lag eller allmän Förordning stadgadt är, att burskapsegande
medlemmar af en stadskommun skola ensamt utgöra
bidrag till viss utskyld, eller att någon stadsutskyld skall efter
andra, än de i denna Förordning bestämda, grunder utgå, eller
att vissa från skattskyldighet till staden eljest befriade innevå
-
45
nare skola till fyllande af särskilda behof bidraga, galle till efterrättelse
hvad i thy läll förordnad! är.
§ 72.
Skulle i andra fall än dem, som genom § 71 bestämmas,
förslag bos Stadsfullmägtige eller allmän Rådstuga väckas, att
vissa till staden skattskyldige böra, i fråga om uttaxering af
utskyld för visst ändamål, antingen belt och hållet från bidrag
befrias, eller deri vinna nedsättning, då skall genom samfälld
omröstning först afgöras, huruvida ett sådant förslag bör under
närmare ombepröfvande komma.
Skall sådant förslag under vidare pröfning tagas, varde
det, innan det af Stadsfullmägtige eller allmän Rådstuga lill
slutligt afgörande företages, öfverlemnadt lill Magistraten, som,
efter samråd med Stadsnämnden, vidtager den förberedande utredning,
frågan kräfver.
§ 73.
Stadsutskylder benämnas med hänsigt till beskattningsföremålen:
Hus
och tomtshatt, då de läggas på hus eller tomt;
Jordskatt, då de läggas på annan jord än deri, som till
hus och tomt hörer;
Näringsshatt, då de läggas på näringarne; och
Löningsskalt, då de läggas på lön, pension eller annan
bestämd inkomst.
§ 74.
Magistraten åligger att, efter samrådande med Stadsnämnden,
årligen uppgöra ett utgifts- och ett inkomstförslag, samt
uti det förra upptaga:
aj de skulder, som, antingen till hela beloppet eller till
viss procent deraf, äro till betalning under det nästföljande
året förfallna;
b) de utgifter, som då redan äro beslutade att under det
nästföljande året utgå;
c) de utgifter, som ytterligare, enligt Magistratens fram-
ställning, kunna af stadens gemensamma behof påkallas att utgå
under nästföljande året; oell
d) ett förslagsbelopp i penningar att kunna för oförutsedda
behof af Magistraten med Stadsnämndens samtycke användas.
Uti inkomstförslaget bör upptagas:
a) det löpande årets möjliga behållning;
b) aila då redan för kommunalbehof beviljade anslag, som
äro till uppbörd under det nästföljande året förfallna;
cj dc inkomster, som på annan grund beräknas böra under
det nästföljande året staden tillgodokomma; samt
d) den summa, som ytterligare erfordras, jemte förslag
lill sättet för dess anskaffande.
För ofvannämnda ändamål åligger det ock dc särskilda
Styrelser, som staden för vissa bestämda förvaltningsbeslyr kan
hafva tillsatt, att till Magistraten i god tid ingifva sina specialförslag
öfver utgifter och inkomster för det nästföljande året.
§ 75.
De af Magistraten uppgjorda utgifts- och inkomstförslagen,
efter samråd med Stadsnämnden så behandlade, som i 74 §
sägs, skola öfverlemna* till granskning af Stadsfulimägtige, eller,
der sådana ej finnas, af allmänna Rådstugan vid det sammanträde,
som under loppet af Oktober månad hålles; skolande
dervid särskildt de uti utgiflsförslaget upptagna utgifter, som
först då till beviljande föreslås, jemte de frågor och behof, af
hvilka desamma påkallas, till öfverläggning och afgörande företagas.
§ 76.
De bidrag, hvilka sålunda blifvit beviljade att under nästföljande
året utgå, anses för det löpande årets stadsutskylder,
och skola till utgörande fördelas på dem, som under det löpande
året varit till staden skattskyldige.
47
§ 77.
Efter fulländad granskning vidtage Magistraten de förändringar
uti utgifts- och inkomstförslagen, till hvilka framställda
och godkända anmärkningar föranleda; hvarefter vederbörlig
debiterings- och uppbördslängd upprättas.
§ 78.
Debiterings- och uppbördslängden skall upptaga hvarje
skattskyldig till namn och hostad, den honom påförda bevillning
(ill Staten, särskildt för hvarje heskattningsföremål, den
stadsutskyld, som blifvit derpå satt, samt i öfrigt vara inrättad
i enlighet med de föreskrifter, Magistraten, efter Stadsnämndens
hörande, meddelar.
Till bestyrkande af uppbörden, skall längden innehålla särskilda
kolummer för anteckning om inbetalningar och restantier.
§ 79.
Befinnes att någon, uti debiterings- och uppbördslängden
upptagen, till stadsutskyld förpligtad medlem af staden, under
årets lopp utflyttat, vare han icke dess mindre skyldig, alt den
honom i längden påförda utskyld erlägga, men deremot fri från
all utskyld för samma år lill det kommunalsamhälle, dit han
inflyttat, så vida sistnämnda utskyld ej sådan är, att den af
hus, tomt eller jord utgå bör, eller på näring lagd är.
§ 80.
Sedan debiterings- och uppbördslängden blifvit upprättad,
låle Magistraten, genom anslag å Rådhusets dörr och i stadens
tidningar, kungöra, att längden under fjorton dagar finnes på Rådhuset
eller annat ollentligt ställe att tillgå, på det en hvar bland
stadens skattskyldige innevånare må kunna deraf taga kännedom.
§ 81.
Anmärkning, hvartill någon emot debiterings- och upp
-
bördslängden tror sig ega fog, skall, under loppet af den i
nästföregående § utsatta tid, ingifva» lill Magistraten, som, efter
Stadsnämndens hörande, liar att öfver framställd anmärkning
meddela utslag.
§ 82.
Den ibland stadens till stadsutskyld förpligtade medlemmar,
som försummat att, inom den i 80 § bestämda tid, anmärkning
emot debiterings- och uppbördslängden, i hvad den
honom rörer, hos Magistraten anmäla, bafve vidare ej räll att
deröfver klagan föra. Har han sådan anmärkning framställt,
men den ej godkänd blifvit, ege han besvär deremot anföra i
den ordning § 90 stadgar, men vare icke destomindre pligtig
det honom påförda utskyldsbeloppet vid uppbördsstämma)) erlägga,
mot honom förbehållen rätt att få det åter, derest hans
besvär godkännas.
§ 83.
Efter det debiterings- och uppbördslängden sålunda blifvit
slutligen granskad, utfärde drätselkammaren debetsedlar och
verkställe uppbörden på den lid, hvarje stad kan linna för sig
lämplig.
§ 84.
Efter slutad uppbördsstämma ingifve drätselkammaren till
Magistraten berättelse huru uppbörden utfallit; och foge dervid
restlängd öfver oguldna stadsutskylder.
Magistraten läte de oguldna utskylderna i laga ordning uttagas
och till drätselkammaren aflemnas.
§ 85.
Det åligger drätselkammaren att, i enlighet med gifna föreskrifter,
föra stadens räkenskaper och dem med kalenderår afsluta.
Räkenskaperna skola inom den 4 Mars öfverlemnas till
Magistraten, som dem inför protokollet revisorerna tillställer.
49
Särskilda af staden tillsatta Styrelser skola så tidigt till
drätselkammaren aflemna redovisning för de medel, de under
föregående år omhänderhaft, att den kan i stadens allmänna
räkenskaper upptagas och tillika med dem granskas.
§ 86.
Revisionsberättelserna afgifvas till Magistraten, som öfver
framställda anmärkningar infordrar vederbörandes förklaringar
så tidigt, att de, jemte revisionsberättelserna, må kunna framläggas
till granskning hos Stadsfullmägtige, eller, der sådana ej
finnas, i allmänna Rådstugan vid det sammanträde, som under
loppet af Maji månad hålles.
§ 87.
Fullmägtige, eller, der de ej finnas tillsatta, allmänna Rådstugan,
ege besluta huruvida framställd anmärkning må förfalla
eller laglig åtgärd för bevakande af stadens rätt vidtagas skall.
VII.
Om underställning och besvär.
§ 88.
För att vinna bindande kraft skola Stadsfullmägtiges äfvensom
allmänna Rådstugans beslut underställas Kongl. Maj:ts
nådiga pröfning och fastställelse, då de angå:
a) försäljning, pantförskrifning eller utbyte af någon sådan
staden tillhörig fastighet, som, antingen genom gåfva, testamente
eller annat laga fång, staden tillfallit och till underhåll
för vissa, dess gemensamma nytta afseende, ändamål blifvit
anslagen, äfvensom förlikning, som medför ändring uti stadens
i sådan fastighet egande rättigheter; och
b) upptagande af lån, stäldt på längre återbetalningstid,
än fem år.
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning skola ock understäl
7
-
las de af Magistraten, efter samråd med Stadsnämnden, uppgjorda
förslag till nya eller förhöjda afgifter å den allmänna
rörelsen, såsom väg-, bro-, hamn och färjpeningar.
Beslut, sorn bör Kongl. Maj:ts godkännande underställas,
skall af Magistraten, åtföljdt af dess i ämnet afgifna förberedande
utlåtande, insändas till Konungens Befallningshafvande, hvilken
det åligger att handlingarna, jemte eget utlåtande, till Kongl.
Maj:t öfverlemna.
§ 89.
Konungens Befallningshafvandes godkännande erfordras för
att gifva gällande kraft åt beslut, hvilka afse befrämjande af
sedlighet, helsovård samt ordning och säkerhet inom staden,
eller eljest äro ämnade att såsom kommunalstadgar på förekommande
fall tillämpas, äfvensom af staden upprättade allmänna
planer för hushållningen med stadens jord eller annan fastighet
samt inkomstgifvande rättigheter.
Beslut, som skall Konungens Befallningshafvandes pröfning
underställas, bör genom Magistraten och åtföljdt af dess till
den stadsmyndighet, som beslutet fattat, afgilna förberedande
betänkande i frågan insändas; och ankomme på Magistraten alt,
der den så nödigt finner, nytt utlåtande i ämnet afgifva.
Beslut, som sålunda Konungens Befallningshafvandes pröfning
underställas, skola olorändradt antingen fastställas eller
ogillas. Yägras fastställelse, då skola skälen derför uppgifvas.
Stadsfullmägtige, eller, der sådana ej finnas, allmänna Rådstugan
må, om fog dertill anses förevara, hos Kongl. Maj:t öfver
vägrad fastställelse klagan föra inom sextio dagar efter erhållen
del af Konungens Befallningshafvandes beslut, dagen för
delfåendet likväl oräknad.
§ 90.
Enskild medlem af stadskommunen, som åt Stadsfullmägtiges
eller allmänna Rådstugans beslut uti stadens gemensamma
angelägenheter ej nöjes, ege rätt, att, der han tilltror sig
kunna visa, att beslutet kränker hans enskilda rätt, eller att
det icke i laga ordning tillkommit, eller att det står i strid
5!
med allmän Lag eller Förordning, eller annorledes öfverskrider
deras befogenhet, som beslutet fattat, deruti rättelse söka genom
besvär, hvilka, inom tjugu dagar efter det klaganden af beslutet
bevisligen erhöll del, dagen då sådant skedde likväl oräknad,
böra till Konungens Befallningshafvande i länet ingifvas; och
åligge klaganden derjemte, så väl att vid besvären foga det öfverklagade
beslutet med bevis om dagen då det delgafs, som ock
att, inom fjorton dagar efter det liden för besvärens inlemnande
utgått, till Magistraten ingifva diariiutdrag deröfver att han
sig besvärat.
Försummar klaganden något af hvad sålunda är vordet
föreskrifvet, må beslutet kunna gå i verkställighet.
Klaganden skall anses hafva af beslutet erhållit del den
dag, då det i öfverensstämmelse med §§25 eller 42 offentliggjordes.
§ 91.
Gå besvären derpå ut, att beslutet icke i laga ordning
tillkommit, eller att det står i strid med allmän Lag eller Förordning,
eller annorledes öfverskrider deras befogenhet, som
beslutet fattat, ege Konungens Befallningshafvande, der han finner
skäl besvären godkänna, beslutets verkställighet förbjuda.
Grundas besvären derpå, att klagandens enskilda rätt blifvit
genom beslutet kränkt, och varda besvären godkända, gälle
rättelsen till förmån för den, som klagat, och stånde beslutet
i öfrigt, utan så är, att det emot allmän Lag eller Förordning
finnes strida, då Konungens Befallningshafvande ock om upphäfvande
af heslutet i sin helhet må kunna förordna.
§ 92.
Konungens Befallningshafvandes utslag i thy mål utgifvas
efter anslag, som två dagar förut skall vara å Landskansliets
dörr fästadt.
I Konungens Befallningshafvandes utslag må ändring sökas
hos Kongl. Maj:t, sednast före kl. 12 å sextionde dagen
efter den, då utslaget gafs, den dag likväl oräknad.
52
§ 95.
I fråga om besvär af enskild man emot beslut, sorn Magistraten
såsom stadens förvaltande och verkställande myndighet
fattar, gälle till efterrättelse hvad särskildt är vordet stadgadt
om besvärs anförande emot Magistrats utslag i hushåll—
ningsmål.
Förslag:
till Förordning om Kyrkostämma samt
Kyrko- och Skolråd.
I.
Om Kyrkostämma.
§ 4.
Hvarje särskild kyrkoförsamling, så i städerna sorn på
landet, ege att för vården af sina kyrkliga angelägenheter i
kyrkostämma med Kyrkoherden sammanträda till öfverläggning
och beslut, på sätt denna Förordning stadgar.
§ 2.
Till kyrkostämmas handläggning höra frågor om:
4) ordning för gudstjensten och dess helighållande samt
kyrkotukt;
2) folkskoleundervisningen och dit hörande anstalter;
3) kyrko- och skolråds, kyrkovärdars, folkskolelärares, organisters,
klockares och annan kyrkobetjenings tillsättande och
afskedande, der ej annorlunda stadgadt är;
4) kyrkomedels användande samt kyrko- och skolräkenskapers
granskning;
5) hushållning med och vård om kyrkans egendom;
6) byggnad och underhåll af kyrkan med hvad dertill hörer,
samt prestgård, skolhus och skolmästareboställe;
7) bestämmande af afgifter till kyrka och folkskola;
8) fördelning af bänkrum i kyrkan;
9) ordnande och fördelning af begrafningsplatser samt afgifter
för dem och för begagnande af kvrkoklockor eller annan
kyrkans egendom;
10) öfverenskommelser rörande presterskaps, skollärares
och kyrkobetjenings löneförmåner; samt
11) prestval, på sätt och enligt de grunder särskild Förordning
stadgar.
§ 3.
Vid behandling af ärenden, om hvilka särskilda föreskrifter
i Lag eller Förordning gifna äro, ställe sig kyrkostämma
till efterrättelse hvad sålunda stadgadt är.
Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och
beslut tillkommer i den församling, en hvar tillhörer, på landet
den, som, efter hvad derom i Förordningen om kommunalstyrelse
på landet sägs, på kommunalstämma, och i stad den,
som, enligt Förordningen om kommunalstyrelse i stad, vid allmän
Rådstuga, rösträtt eger: fremmande religionsbekännare
dock härifrån undantagna, så vidt ej särskildt annorledes stadgadt
är.
§ 5.
I öfverläggningar och beslut, som angå ärenden, gemensamma
lör hela församlingen, deltaga samtliga röstberättigade;
men i öfverläggningar och beslut om ärenden, som förutsätta
afgifter, hvilka enligt gällande Förordningar böra utgå endast af
i mantal satt jord eller fastigheter, må ej andra taga del, än
de, som sådan jord eller fastighet innehafva.
55
Vid omröstning följes på landet den för kommunalstämma
och i stad den vid allmän Rådstuga gällande röstgrund.
§ 6.
Der stads- och landsförsamling, eller delar deraf, äro i
kyrkligt afseende förenade, ege de på kyrkostämma gemensamt
öfverlägga och besluta om uppgörande af elt på denna Förordning
grundadt förslag rörande den blifvande röstgrunden; och
skall vid denna uppgörelse den röstgrund följas, som dittills
för gemensamma kyrkliga angelägenheter varit gällande.
Detta förslag skall underställas Konungens Befallningshafvandes
pröfning; börande Konungens Befallningshafvande, innan
fastställelse meddelas, öfver förslaget begära Domkapitlets utlåtande.
§ 7-
För fastighet, som innehafves af landbo, arrendator eller
hälftenbrukare, röste innehalvaren. Ej må egaren kunna sig
förbehålla att för sådan fastighet rösta.
Enka, frånskild hustru eller ogift qvinna, som myndig är,
ege i kyrkostämma rösträtt utöfva.
För omyndig röste förmyndaren.
Ej må för samfäld egendom flere än en person i kyrkostämma
talan föra. För bolag må bolaget eller dess styrelse,
och för oskiftadt bo delägarne i boet, ombud utse.
För egendom eller näring och rörelse, som under borgenärers
förvaltning står, må ej röstas.
§ 8.
Röstegande vare berättigad att sin talan och rösträtt i kyrkostämma
genom fullmagt på annan man öfverlåta.
Fullmagten skall vara antingen skrifven och underskrifven
af utställaren, samt med dennes sigill försedd, eller ock
af utställaren underskrifven och med två vittnens underskrift
bestyrkt.
Vid val galle ock skriftlig valsedel, så bestyrkt, sorn om
fullmagt nu sagdt är.
§ 9-
Kyrkoherden, eller den hans embete förvaltar, eller den
prest inom församlingen, som Kyrkoherden, då han hindrad är,
dertill förordnar, eller, då någon dertill ej är utsedd, den Kyrkoherden
i embetet närmast är, före i kyrkostämma ordet. Uti
annex- eller kapellförsamling, som har egen prest, vare han, eller
den hans tjenst förestår, i Kyrkoherdens frånvaro, ordförande i
kyrkostämman. Vid behandling af ärende, för hvilket Kontraktsprost,
eller annan särskild förordnad prestman, kyrkostämma
utlyst, vare denne ordförande.
§ 10.
Två ordinarie kyrkostämmor skola årligen hållas: den ena
inom Maji månads utgång, för besluts fattande om föregående
årets räkenskaper och förvaltning samt för bestämmande af
församlingens kyrkliga utgifts- och inkomststat; enligt hvad i
§ 39 sägs; den andra, inom utgången af December, för debiteringslängdens
granskning samt för anställande af val lill återbesättande
af de befattningar och uppdrag, som höra under
kyrkostämman och vid årets slut blifva lediga, äfvensom för
val af revisorer.
§ 11.
Kyrkostämma hålles äfven när Konungens Befallningshafvande,
Domkapitlet, Visitationsförrättare, Magistraten eller Kyrko-
och skolrådet det äskar, eller då ordföranden sådant nödigt
finner.
Enskild man, som till talan i kyrkostämman berättigad är,
ege ock kyrkostämmas sammankallande för uppgifvet ärende
begära. Finner ordföranden ej skäl att sådan begäran bifalla,
meddele han, om så äskas, sitt beslut skriftligen, jemte skälen
dertill, och ege sökanden deröfver klagan föra, på sätt i §
44 stadgas om besvär öfver kyrkostämmas beslut.
57
§ 12.
Kyrkostämma må i kyrka, sockenstuga eller på annat
lämpligt ställe hållas.
Skall vid kyrkostämma i moderförsamling ärende företagas,
som annexförsamlings rätt eller skyldighet tillika angår och gemensam
öfverläggning tarfvar, kalle Kyrkoherden annexförsamlingen
till moderkyrkan.
§ 15.
Kallelse till kyrkostämma utfärdas genom kungörelse af
Kyrkoherden eller den, som för särskildt tillfälle Stämman hålla
bör, och skall innehålla bestämd uppgift om tid, ställe och öfverläggningsämne
för sammanträdet.
Har Domkapitlet särskild prestman till kyrkostämmas hållande
förordnat, då må han kallelsen utfärda.
Kungörelsen uppläses från predikstolen fjorton dagar eller
minst en vecka derförut. Är kyrkostämma utsatt till dag, då
gudstjenst hålles, skall kungörelsen derom den dagen ånyo uppläsas.
För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning, att
kungörandet icke medhinnes så tidigt, som nu föreskrifvet är,
må kyrkostämma kunna hållas efter kortare kallelsetid, och
äfven samma dag den pålyses; dock må beslut om utgift eller
uttaxering af nya utskylder vid sålunda utlyst Slämma ej fattas.
§ 14.
De ärenden, som skola å kyrkostämma till afgörande företagas,
böra förut vara vederbörligen beredda, antingen af Kyrko-
och Skolrådet, då de röra kyrkliga angelägenheter eller
kristendomsundervisningen, eller eljest äro af andlig beskaffenhet,
eller ock af andra dertill utsedda personer, då kyrkostämman,
med afseende på ärendets beskaffenhet eller andra förhållanden,
finner sådant lämpligt eller nödigt.
s
58
§ 15.
Ordföranden åligger att ärendena till öfverläggning framställa
samt tillse, att ej andra frågor företagas, än de, som uti
kungörelsen upptagna äro.
Vid Stämman kan ny fråga väckas, men icke förr, än vid
annan Stämma och efter vederbörlig pålysning, handläggas.
§ 16.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställe ordföranden
proposition, så a {fattad, att den må kunna med ja eller
nej besvaras. Ordföranden tillkännagifve derefter, huru enligt
hans uppfattning beslutet utfallit, och befäste detsamma, der
omröstning ej begäres, med klubbslag.
Äskas omröstning verkställes den öppet och efter upprop.
§ 17.
Till beslut erfordras mer än hälften af de afgifna rösterna
enligt den vid omröstningen följda röstgrund.
Falla rösterna lika för olika meningar, gälle den mening,
hvilken de flesta rösterna efter hufvudtalet bifallit.
Äro äfven efter sådan beräkning rösterna lika delade, vare
den mening beslut, som ordföranden biträder.
§ 18.
Ordföranden skall vid kyrkostämma föra protokoll, upptagande
ämnet för öfverläggningen och beslutet med skälen
dertill. Sedan förhandlingarne afslutade äro, varde protokollet,
der så ske kan, genast justeradt, eller i annat fall vid kyrkostämma,
sednast Ijorton dagar derefter, hvarom vid tillfället
underrättelse meddelas. Erfordrar ärendet större skyndsamhet
och kan protokollet icke genast vid kyrkostämma justeras, må
Stämman kunna uppdraga åt dertill för hvarje gång utsedda
ledamöter, att, jemte ordföranden justering af protokollet eller
vissa delar deraf verkställa. Protokollet underteknas af ordfö
-
59
randen och minst två vid Stämman närvarande ledamöter, eller
af de särskilda justeringsmännen, om sådana varit utsedda.
Det justerade protokollet skall nästa sön- eller helgedag,
då gudstjenst hålles, från predikstolen uppläsas.
§ 19.
Den, som i afgörandet af ett ärende deltagit, kan genast,
eller sist vid justeringen af protokollet, emot det fattade beslutet
reservation anmäla.
8 20.
Ordföranden åligger tillse, att utdrag af kyrkostämmans
protokoll tillställes Kyrko- och Skolrådet, eller de andra personer,
åt hvilka verkställighet af Stämmans beslut uppdrages. För
öfrigt ege en hvar, som del åstundar, alt af protokollet taga
afskrift, och att utan lösen få afskriftens riktighet af ordföranden
bestyrkt.
Protokollen, med tillhörande handlingar och bilagor, skola
af Kyrkoherden, eller den hans ställe inom församlingen företräder,
förvaras på sätt och å ställe, som af Stämman beslutes.
§ 21.
Ordföranden vakar öfver ordningen i kyrkostämman. Han
kan, efter varning, låta utvisa en hvar, som sig oskickligt förhåller.
Uppstår oordning, som ordföranden icke förmår afstyra,
ege han magt att Stämman upplösa.
§ 22.
Ordförande och ledamot åtnjute, i och för utöfningen af
sitt kall, det skydd, som i Lag är tillagdt dem, hvilka Konungens,
hans embetsmäns eller rättens ärenden gå.
60
II.
Oiu Kyrko- oell Skolråd.
§ 23.
I hvarje kyrkoförsamling, så i städerna sorn på landet,
skall finnas ett Kyrko- och Skolråd.
§ 24.
Kyrko- och skolrådet tillkommer att:
handhafva kyrkotukten samt hvad till religionen och sedernas
vård hörer;
upptaga frågor om oordentlighet och osed vid, samt försummelse
af gudstjensten, uteblifvande från läsförhör, oenighet
i äktenskap, olydnad mot föräldrar samt vårdslösad barnauppfostran;
vaka
deröfver, att spridande af vilseförande läror må, så
vidt möjligt är, förekommas .samt kyrklig tvedrägt och söndring
förhindras; äfvensom, alt, så vida det ej i särskilda fall förvissa
orter är annorlunda förordnadt, utöfva den vård om och befattning
med folkskolan, som hittills enligt gällande stadgar varit
särskild skolstyrelse uppdragna.
Kyrko- och skolrådet tillkommer ock att:
ombesörja verkställighet af kyrkostämmans beslut i alla
de fall, der ej sådan verkställighet åt vissa dertill utsedda personer
blifvit uppdragen;
hafva öfverinseende! öfver de för särskilda verkställighets—
bestyr af kyrkostämman utsedda personers förvaltning;
till kyrkostämman göra de framställningar och förslag,
hvilka Kyrko- och Skolrådet inom sin befogenhet finner omständigheterna
påkalla; samt
afgifva de förberedande utlåtanden, som af kyrkostämman
infordras.
§ 25.
Kyrkoherden, eller den hans embete förestår, eller ock
61
annan prestman, den han lör något tillfälle kan dertill förordna,
vare i Kyrko- och Skolrådet ordförande.
I den annex eller kapellförsamling, vid hvilken särskild
ständig prestman finnes anställd, vare han i Kyrkoherdens frånvaro
ordförande.
Ledamöter äro församlingens kyrkovärdar samt så många
af dess i kyrkostämma valda, för gudsfruktan och nit välkända
män, som församlingen finner lämpligt utse; dock att hela antalet,
ordföranden inberäknad, icke må gå under fem eller öfverstiga
elfva.
§ 26.
Till ledamot i Kyrko- och Skolråd kan ej den väljas, som
icke tillhör Svenska evangelisk-lutherska kyrkan, eller icke uppnått
25 års ålder; ej den, som icke råder öfver sig och sitt
gods; ej den, som all sin egendom till borgenärer afträdt och
icke, på sätt Lag förmår, visa gitter, alt han från deras kraf
fri är; ej den, som är för nesligt brott tilltalad, dömd eller
under framtiden ställd; ej eller den, som genom domstols beslut
förklarats medborgerligt förtroende förlustig, eller ovärdig
att inför rätta föra annans talan; samt ej eller kyrkoförsamlingens
redovisningsskyldige och aflönade betjente.
§ 27.
Kyrko- och Skolråd sammanträder på ordförandens kallelse
så ofta han det nödigt finner, eller då minst halfva antalet
af ledamöterna derom gör framställning.
§ 28.
Kyrko- och Skolrådet må ärende ej handlägga der icke
mer än hälften af ledamöternas hela antal tillstädes är.
§ 29.
Omröstning i Kyrko- och Skolrådet sker öppet. Hvarje
röstande tillkomme en röst. Äro rösterna lika delade, galle
den mening ordföranden biträder.
§ 30.
Kyrko- och Skolrådet må i frågor, som röra religionens
och sedernas helgd, ej annorledes, än genom allvarliga föreställningar
och varningar, söka förmå den felande till bättring. Låter
sig den felande härigenom icke rätta, ege då Kyrko- och
Skolrådet att efter sakens beskaffenhet vidtaga den ytterligare
åtgärd, som med Lag och Förordningar öfverensstämmer.
§ 31.
Kallar Kyrko- och Skolrådet någon, sorn inom socknen
sig uppehåller, till inställelse för att i de på Kyrko- och Skolrådets
omvårdnad beroende ordnings- och sedlighetsmål höras,
vare han pligtig, att kallelsen hörsamma, så vida han två dagar
förut deraf erhållit del. Uteblifver den sålunda kallade
utan laga förfall, bote en riksdaler riksmynt till församlingens
kassa, och tillhålles af Kyrko- och Skolrådet genom förnyade
vitén, som dock tillsammans ej må öfverstiga femton riksdaler
riksmynt, att sig inställa. Kan den tredskande ändå ej förmås
till inställelse, lite Kyrko- och Skolrådet Konungens Befallningshafvande
till.
§ 32.
Vid behandling af de ärenden, hvilka det tillkommer Kyrko-
och Skolrådet att i egenskap af skolstyrelse handlägga, skola
de stadgar lända till efterrättelse, som rörande folkskoleundervisningen
gifna äro.
§ 33.
Vid Kyrko- och Skolrådets sammanträden före ordföranden
protokoll, eller vare för dess ordentliga förande ansvarig. Han
ombesörjer skriftvexlingen, emottager alla till Kyrko- och Skolrådet
ställda skrifvelser och framställningar, tillser att räken
-
63
skaperna olver de medel, som Kyrko- och Skolrådet omhänderhafver,
ordentligen föras i enlighet med de föreskrifter, kyrkostämma
meddelat. Ordförande vare ock skyldig alt vårda Kyrko-
och Skolrådets handlingar samt öfver dem hålla register.
§ 34.
Protokoll och beslut skola, antingen genast, eller sist vid
Kyrko- och Skolrådets nästa sammanträde justeras; dock kan
Kyrko- och Skolrådet, särskildt för hvarje gång, uppdraga åt två
elier flera af sina ledamöter, att, jemte ordföranden, justeringen
verkställa.
§ 35.
Enhvar ledamot af Kyrko- och Skolrådet ansvare gemensamt
med de öfrige för de medel, detsamma under sin förvaltning
haft, äfvensom för de säkerhetshandlingar, mot hvilkas antaglighet
han icke till protokollet gjort anmärkning. Denna ansvarighet
fortfar till dess förvaltningen blifvit, antingen af kyrkostämman,
eller, om klander anställes, af vederbörlig domstol
godkänd, eller ock till dess natt och år efter räkenskapernas
aflemnande förflutit, utan att klander i laga ordning blifvit anstäldt.
§ 36.
Om vård af kyrka och kyrkoegendom, samt af medel som
under Domkapitlets inseende ställda äro, äfvensom i fråga om
föryltring af sådan egendom, gälle hvad i Ihy läll särskildt föreskrifvet
är.
§ 37.
Ordförande och ledamot i Kyrko- och Skolråd åtnjute enahanda
skydd, som för ordförande osh ledamot i kyrkostämma
uti § 22 sagdt är.
64
III.
Om afgifter till kyrka och skola samt om dithörande
räkenskaper.
§ 38.
De afgifter, om hvilka kyrkostämma besluter, skola utgå
efter den i § 5 för rösträtt i kyrkostämma bestämda grund.
I fråga om de afgifter och personliga tjenstbarheter, hvilka
enligt gällande Förordningar åligga medlemmar af en kyrkoförsamling,
oaktadt de i kyrkostämma icke ega rösträtt, gör
denna Förordning icke ändring.
Om folkskoleafgifter är särskildt stadgadt.
§ 39.
Det åligger Kyrko- och Skolrådet, att för hvarje år, särskildt
för kyrkan och särskildt för skolan, uppgöra ett utgifts—
förslag och ett inkomstförslag, upptagande i det förra de utgifter,
som redan äro beslutade att under det nästföljande året
utgå, äfvensom dem, hvilka ytterligare på Kyrko- och Skolrådets
framställning kunna af behofvet påkallas att utgå under det
nästföljande året; och i det sednare de inkomster, som för det
nästföljande året äro eller anses vara att påräkna.
§ 40.
Utgifts- och inkomstförslagen skola till granskning framläggas
vid den kyrkostämma, som under loppet af Maji månad
hvarje år hållas bör.
Efter fulländad granskning skola förslagen, jemte de i anledning
deraf fattade beslut, återlemnas till Kyrko- och Skolrådet,
som deruti införer de af Stämman beslutade ändringar
och tillägg.
§ 41.
Hvad kyrkostämman sålunda till uttaxering beslutat, skall
65
genom Kyrko- och Skolrådet delgifvas, i kyrkoförsamling på
landet vederbörande kommunalnämnd och, i stad, drätselkammaren,
hvilka det, hvar i sin ort, åligger att debitering och
uppbörd af dessa afgifter verkställa samt medlen lill Kyrkooch
Skolrådet aflemna.
Skulle, lill följd af särskilda förhållanden, annan ordning
för uppbördens verkställande finnas vara lämplig eller nödig,
må Kyrkostämman kunna derom besluta.
§ 42.
Räkenskaperna skola alslulas med kalenderår och upprättas
särskildt för kyrkokassans och särskildt för skolans medel,
samt i öfrigt enligt den föreskrift, kyrkostämman meddelar.
Räkenskaperna skola sednast den 1 Mars aflemnas till de
för deras granskning utsedda revisorer.
Revisionsberättelsen skall sednast den i April aflemnas
till kyrkostämmans ordförande, som öfver gjorda anmärkningar
infordrar vederbörandes förklaringar, hvarefter den Kyrkostämma
som i Maji månad sammanträder, beslutar, huruvida anmärkning
må förfalla, eller laglig åtgärd för bevarande af församlingens
rätt vidtagas skall.
Hvad nu om räkenskapernas granskning i Kyrkostämma
sagdt är, gör icke någon ändring i hvad om särskild revision
af kyrko- och skolräkenskaper finnes stadgadt.
IV.
Om underställning och besvär,
§ 43.
För att vinna bindande kraft skola Kyrkostämmas beslut
underställas Kongl. Maj.ts nådiga pröfning och fastställelse, då
besluten angå:
a) försäljning, pantförskrifning eller utbyte af någon sådan
kyrkoförsamlingen tillhörig faslighet, som, utan att till kyrkoegendom
kunna räknas, antingen genom gåfva, testamente,
s
eller annat laga fång, kyrkoförsamlingen tillfallit och till underhåll
för vissa, dess gemensamma nytta afseende, ändamål blifvit
anslagen, äfvensom förlikning, som medför ändring uti kyrkoförsamlingens
i sådan faslighet egande rättigheter; samt
b) upptagande af lån stäldt på längre återbetalningslid, än
fem år.
Beslut, som bör Kongl. Maj:ts godkännande underställas,
skall insändas till Konungens Befallningshafvande i länet, som
del åligger att handlingarna, jemte egel utlåtande, till Kongl.
Majit öfverlemna.
§ 44.
Enskild medlem af församlingen, som åt Kyrkostämmas
beslut i församlingens gemensamma angelägenheter ej nöjes, ege
rätt att, der han tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker
hans enskilda rätt, eller att det icke i laga ordning tillkommit,
eller att det står i strid med allmän Lag eller Förordning, eller
annorledes öfverskrider deras befogenhet, som beslutet fattat,
deruti söka ändring genom besvär, hvilka skola ingifvas i mål,
som uti § 2 mom. t, 2, 5 och 4 äro nämnda, lill det Dom
kapitel,
hvarunder kyrkoförsamlingen hörer, men i andra mål
till Konungens Befallningshafvande i länet, inom tretio dagar
efter det heslutet offentligen kungjordes, den dag, då sådant
skedde likväl oräknad.
För att besvären skola kunna till pröfning upptagas, bör
klaganden bifoga ej allenast det öfverklagade heslutet, utan ock
bevis när detsamma kungjordes; och åligge det klaganden, att,
inom fjorton dagar efter det tiden för besvärs inlemnande utgått,
till Kyrkostämmans ordförande ingifva diarii—utdrag deröfver,
alt han sina besvär inlemnat å ort som vederbör. I Hernösands
stift vare för mål, som gå till Domkapitlet från Jemtland,
Westerbotten, Norrbotten och Lappmarken, tiden dubbelt
längre, än hvad härom i denna § är stadgadt.
Försummar klaganden något af hvad sålunda är föreskrifvet,
må beslutet kunna gå i verkställighet.
Konungens Befallningshafvande och Domkapitlet gifve hvarandra
af besvären del, när ärendet kan anses höra till gemensam
behandling.
67
§ 45.
Gå besvären derpå ut, att beslutet icke i laga ordning
tillkommit, eller att det står i strid med allmän Lag eller Förordning,
eller annorledes öfverskrider deras befogenhet, som
beslutet fattat, ege den pröfvande myndigheten, der den finner
skäl besvären godkänna, beslutets verkställighet förbjuda.
Grundas besvären derpå, all klagandens enskilda rätt blifvit
genom beslutet kränkt, och varda besvären godkända, gälle
rättelsen till förmån för den, som klagat, och stånde beslutet i
öfrigt, utan så är, att det emot allmän Lag eller Förordning
finnes stridande, då den pröfvande myndigheten ock om upphälvande
af beslutet i dess helhet må kunna förordna.
§ 46.
1 det utslag, som Domkapitlet eller Konungens Befallningshafvande
i tby mål gifvit, må ändring sökas hos Kongl. Majit,
sednast före kl. 12 å sextionde dagen efter den, då utslaget
gafs, den dag likväl oräknad.
Förslag
till Förordning om Landsting.
§ i
I
hvarje län skall linnas ett Landsting, sammansatt af valda
ombud Irån länets städer och härader eller tingslag. Dessa
ombud, som kallas Landstingsman, äro i utöfningen af sitt uppdrag
icke bundna af valmäns löreskrilter.
§ 2.
Landstinget tillkommer att, i den ordning denna Lag stadgar,
rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter,
hvilka afse den allmänna hushållningen, jordbrukets och
andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets
befordrande, helsovård, undervisning och mera dylikt, såvidt
dessa angelägenheter icke enligt gällande Förordningar tillhöra
offentlig myndighets embetsåtgärd.
Ej må Landsting inlåta sig på bedrifvande af spekulativa
företag.
§ 3.
Landstingsmännen väljas, med hänsigt till hvarje stads,
härads eller tingslags folkmängd, sålunda:
att hvarje stad med 2,500 innevånare eller derunder
utser 1 Landstingsman
med öfver 2,500 till och med 5000 ... 2 Landstingsman
,, 5000 ,, 7,500 ... 5 Landstingsman
o. s. v. efter samma beräkning för överskjutande folkmängd;
att hvarje härad eller tingslag med
5000 innevånare eller derunder utser . . 1 Landstingsman
utöfver 5000 till och med 10,000 ... 2 Landstingsman
„ 10,000 „ 15,000 ... 3 „
o. s. v. efter samma beräkning för öfverskjutande folkmängd;
att valet i stad verkställes efter de för val till kommu
nalbelättningar
derstädes gällande föreskrifter;
att härad eller tingslag, som innefattar flera än en kommun,
väljer, genom dertill i Kommunalstämmorna utsedda valmän
det antal Landstingsman, som belöper sig på häradet eller
tingslaget; och
att härad eller tingslag, som innefattar endast en kommun,
väljer omedelbart del föreskrifna antalet Landstingsman,
enligt hvad för val i Kommunalstämma är stadgadt.
§ 4.
Antalet Landstingsman från samtliga städer, härat^er e^er
tingslag i ett län, må ej understiga tjugo och ej ölversliga
femtio.
Till det Landsting, som efter denna Förordning först sammanträder,
må likväl inväljas så stort antal Landstingsman, som,
enligt det i nästföregående § bestämda förhållande till folk—
nummern, belöper sig på hvarje stads, härads eller tingslags
folkmängd; och beslämme delta Landsting det antal ombud,
som, med iakttagande af nu gifna föreskrifter, skall för framtiden
bilda hela Landstinget och särskildt af hvarje stad, härad
eller tingslag utses.
Den sålunda gjorda bestämningen skall af Landstinget hvart
tionde år öfverses, för vidtagande af de ändringar, som af nya
förhållanden kunna påkallas.
§ 5.
De i § 3 omnämnda valmän utses bland dem, som i
Kommunalstämma rösträtt ega elter der gällande allmän röstgrund,
sålunda:
att en kommun med i000 innevånare eller derunder
utser 1 valman
med öfver 1000 till och med 5000
2 valmän
71
nied öfver 3000 till och nied 6000
3 valmän
och med öfver 6000
4 ,, ;
hvilket är del högsta antal valmän, som en kommun må utse.
§ 6.
Val till Landstingsman för härad eller tingslag, der det
skall genom valmän verkställas, förrättas klockan 12 å lörsta
rättegångsdagen af lagtima sommartinget i häradet eller
tingslaget, men der sommarting icke hålles, å första rättegångsdagen
af lagtima vintertinget; skolande valmännen utan särskild
kallelse sig dervid personligen inställa.
Häradsrättens ordförande vare valförrättare.
Der valet sker omedelbart i Kommunalstämma, skall dot
vara löre Juni månads utgång verkstäldt.
Inom samma lid bör ock Landstingsmannaval i stad hafva
försiggått.
§ 7.
För att någon till Landstingsman skall kunna väljas, erfordras
att han uppnått tjugofem års ålder, är inom länet boende
och eger rösträtt inom det valdistrikt, för hvilket valet sker.
Ej må den väljas, som icke råder öfver sig och sitt gods;
ej den, som all sin egendom till borgenärer afträdt och icke,
på sätt Lag förmår, visa gitter att han från deras kraf fri är;
ej den, som är för nesligt brott tilltalad, dömd eller under
framtiden ställd; ej eller den, som genom domstols beslut förklarats
medborgerligt förtroende förlustig eller ovärdig att inför
rätta föra annans talan.
§ 8.
Nedannämnda personer äro med hänsigt till deras embetsoch
tjenstemannaställning förhindrade att vara Landstingsman,
nemligen: Landshöfding, Landssekreterare, Landskamrerare, Kronofogde,
Länsman och allmän åklagare samt Landstingets egna
tjenstemän och betjente.
72
§ 9.
Då Landstingsman genom medelbara val utses, ege hvarje
valman en röst, och skall omröstningen med slutna sedlar verkställas.
Hvarje valsedel bör innehålla lika många namn, som
de Landstingsman, hvilka skola från valdistriktet utses. Vid
första omröstningen är den vald, sorn erhållit mer än hälften
af de afgifna rösterna. Har ej hela det antal Landstingsman,
som väljas skall, vid första omröstningen blifvit utsedt, upprätte
valförrättaren en förteckning öfver dem, sorn näst de vid
första omröstningen utsedda erhållit de flesta rösterna, och upptage
derå två gånger så många namn, som det återstår Landstingsman
ali välja. Den omröstning, som derpå företages, må
icke alse andra, än de i förteckningen uppförda personer; och
äro de valda, som då de flesta rösterna erhållit. Emellan lika
röstetal algöre lotten.
§ 10.
Sedan alla Landstingsman blifvit utsedda, företages på
enahanda sätt val till ett lika antal suppleanter.
För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper,
som för valbarhet lill Landstingsman.
§ Il
Landstingsman
eller suppleant må ej kunna uppdraget sig
afsäga, så vida han ej uppnått 60 års ålder, eller förmår uppgifva
annat hinder, som af Landstinget godkännes.
§ 12.
Valförrättaren skall, sedan han afslutal valen, med nästa
post till Konungens Befallningshafvande insända valprotokollen,
upptagande de personers namn och boningsort, som inom hvarje
distrikt blifvit tili Landstingsman och suppleanter utsedda.
Valförrättaren åligge ock, alt utan lösen skyndsamligen låta
tillställa hvar och en Landstingsman och suppleant ett utdrag
73
af valprotokollet, i hvad det den ena eller andra rörer; gällande
detta protokollsutdrag såsom fullmagt för den valde.
Konungens Befallningshafvande läte i länskungörelserna meddela
underrättelse om samtliga valens utgång.
§ 13.
Förmenar någon väljande eller den, som vald blifvit, sådan
olaglighet eller annan felaktighet hafva vid valet förelupit,
som på utgången deraf inverkat, ege han att sist före klockan
12 å fjortonde dagen efter valförrättningen, den dagen likväl
oräknad, ingifva sina besvär till Konungens Befallningshafvande,
som det åligger att ärendet till afgörande skyndsamligen företaga.
Konungens Befallningshafvandes utslag utfärdas efter kungörelse,
som tvä dagar förut å landskansliets dörr anslås; och
må den med heslutet missnöjde, inom fjorton dagar efter det
utslaget gafs, den dagen likväl oräknad, till Konungens Befallningshafvande
inlemna sina, till Kongl. Maj:t ställda, underdåniga
besvär; åliggande det Konungens Befallningshafvande att dessa
besvär osh tillhörande handlingar, jemte vederbörandes infordrade
förklaringar och eget utlåtande, till Kongl. Majit ofördröjligen
insända.
8 14.
Skiljes den valde från uppdraget, förthy att han laga ursäkt
visat, eller att han icke varit behörig att under omröstning
komma, eller förthy att röstberäkningen felaktig varit,
läte Konungens Befallningshafvande sådant i länskungörelserna
införa, och inkalle, derest icke i följd af besvärens pröfning,
annan person förklarats vara vald, till ordinarie Landstingsman
den efter röstetalet närmast i ordningen varande suppleanten inom
distriktet.
Är genom slutligt utslag hela valförrättningen förklarad
olaglig, förordne Konungens Befallningshafvande om nytt val.
§ 15.
Då samtliga valen äro afslutade, insände Konungens Belo
-
fallningshafvande för det i § 25 om förmälda ändamål till Kongl.
Majit förteckning öfver de valda Landstingsmännen.
§ 16.
Tjenstgöringstid för Landstingsman och suppleant är två
år. Efter första året afgår hallva antalet, eller, der detta ej är
jcinnt, den del, sorn är närmast under hälften och så skiftesvis.
Hvilka första gången skola afgå, hestämmes genom lottning.
§ 17.
Till lagtima möte sammanträder, utan särskild kallelse,
Landstinget i länets residensstad, hvarje år den tredje måndagen
i September månad; dock kan, på derom af föregående
Landsting gjord framställning, eller i anseende lill inträffade
utomordentliga händelser, Konungens Beiallningshafvande annan
samlingsort utsätta.
Landshöfding vare ohetagel, alt Landstingets sammanträden
öfvervara och i dess öfverläggningar, men ej i besluten,
deltaga.
§ 18.
Landstingets lagtima möte kan fortfara sex helgfria dagar.
Skulle likväl något i stadgad ordning till behandling upptaget
ärende erfordra längre öfverläggning, än att beslut inom denna
tid kan hinna fattas, må Tinget, derest minst trefjerdedelar af
dess såsom närvarande på Tinget antecknade medlemmar derom
öfverenskomma, kunna förlänga tiden för sin sammanvaro med
ytterligare högst två helgfria dagar.
§ 19.
Till urtima möte kan Landstinget sammanträda endast i
de fall, att Tinget på lagtima möte derom, för handläggning
af vissa bestämda ärenden, enhälligt beslutar, eller Kongl. Majit,
antingen omedelbart eller på framställning af dess Befallningshafvande,
urtima möte påbjuder.
Urtima möte, som af Landstinget beslutas, må ej ega rum
förr, än minst två månader efter det lagtima möte afslutats.
75
Vid urtima möte må ej förhandlas eller beslutas öfver andra
ärenden, än dem, för hvilkas handläggning Tinget blifvit
sammankalladt; härunder likväl ej inbegripna frågor 0111 besvärs
anförande öfver Konungens Belällningshafvandes vägran att godkänna
af föregående Ting fattadt beslut.
§ 20.
Kungörelse om urtima Landsting skall utfärdas af Konungens
Befallningshafvande och uppläsas i länets kyrkor, sednast
tre veckor före den för mötet bestämda tid; och böra de ärenden,
som dervid skola handläggas, i kungörelsen uppgifvas.
Tingets ordförande skall örn mötet särskildt underrättas.
§ 21.
Inträffar för Landtingsman sådana hinder, att han ej kan
vid Tinget sig inställa, åligge det honom att derom ofördröjligen
underrätta den efter röstetalet närmast i ordningen varande
suppleanten inom valdistriktet; och vare denne skyldig att utan
annan kallelse sig infinna.
Landstingsman åligge att, så fort ske kan, till Landstingets
sekreterare insända sin till Tinget ställda skriftliga anmälan
om det inträffade hindret, samt tillika uppgifva hvilken
suppleant bör i hans ställe möta.
§ 22.
Landstingsman, som utan sålunda anmäldt, af Tinget godkändt,
förhinder uteblifver, bote till landstingskassan för hvarje
dag han är frånvarande två riksdaler riksmynt, men dubbelt om
han uraktlåter göra den i § 21 föreskrifna anmälan.
§ 23.
Kommer behörigen tillsagd suppleant icke tillstädes, och
har han ej heller, der så ske kunnat, sednast vid Tingets första
sammankomst, anmält hinder, som af Tinget godkännes, bote
liil landstingskassan två riksdaler riksmynt för hvarje dag, han
frånvarande är.
§ 24.
Landstingsman eller suppleant ege icke beräkna annan ersättning
för inställelse vid Landstingets möte, än skjutslega
för två hästar för resan fram och åter. Denna ersättning beslrides
af landstingskassan.
§ 25.
Kongl. Majit utser för hvarje lagtima Landsting, bland
Tingets ordinarie ledamöter, en ordförande, hvilkens befattning
fortfar intill nästa lagtima sammankomst.
Konungens Befallningshafvande gifve i länskungörelserna
tillkänna, hvilken blifvit lill ordförande förordnad.
§ 26.
Vid hvarje lagtima Landstings första sammanträde företage
ordföranden upprop al samtliga valdistrikten i länet, dervid
de utsedda ombuden skola sina fullmagter förete. Framställes
anmärkning emot ombuds behörighet alt i Landstinget taga inträde,
ege dc Landstingsman, hvilkas fullmagter godkända blifvit,
alt, efter fulländadt upprop, deröfver besluta; och må öfver
sådant heslut klagan ej föras.
§ 27.
Är ordinarie ordförande vid Tingets början ej förordnad,
eller är han då ej tillstädes, före den Landstingsman, som halde
flesta lefnadsåren. ordet till dess vice ordförande blifvit vald.
Vice ordförande skall af Tinget å första sammanträdet utses.
§ 28.
Landstinget antager Sekreterare, Räkenskapsförare samt annan
nödig betjening. Landstinget eger dem ock entlediga. Se
-
77
kreterarens och Räkenskapsförårens befattningar kunna af samma
person innehafvas.
Sekreteraren åligge, att föra protokollet vid Landstingets
sammanträden, uppsätta och expediera besluten, föra brefvexlingen,
vårda Tingets arkif, och tillhandahålla Landstingsmännen
der förvarade handlingar.
§ 30.
Räkenskapsförare!! åligge, att föra Landstingets räkenskaper
i den form och utsträckning som honom af Tinget föreskrifves,
alt omhänderhafva de landstingskassans medel, som
kunna varda honom anförtrodda, och alt för sin förvaltning
ställa den säkerhet, som Tinget kan finna skäl att af honom
fordra.
Räkenskapsföraren vare för de under bans vård och förvaltning
ställda medel underkastad samma ansvar, som Kronans
uppbördsman.
§ 31.
Landstingets förhandlingar skola vara offentliga; dock kan
Tinget för någon särskild fråga besluta att öfverläggning skall
inom lyckta dörrar hållas.
§ 32.
Rättighet att vid Landstinget väcka nya frågor eller förslag
tillkommer Konungens Befallningshafvande samt hvarje medlem
al Landstinget.
Ny fråga bör, för att kunna komma under behandling,
innefatta ett ämne inom Landstingets befogenhet, vara skriftligen
uppsatt och sednast åtta dagar före Tingets början aflemnad
till sekreteraren, hvilken det åligger att öfver de ingifna
förslagen upprätta en lista, som skall å första sammanträdesdagen
för Tinget framläggas.
Ej må annan ny fråga än den, som blifvit på nu föreskrifvet
sätt väckt, kunna komma under Tingets öfverläggning,
så vida frågan icke blifvit af Kongl. Majit till Tinget hänskjuten
eller härleder sig från och står i sammanhang med ett förut
i behörig ordning väckt förslag.
§ 33.
På föredragningslistan, som i samlingsrummet skall finnas
anslagen, uppföras främst de frågor, som blifvit af Kongl.
Majit till Tinget bänskjutna, derefter de från föregående Ting
uppskjutna ärenden, vidare de af Konungens Befallningshafvande
ingifna förslag, samt slutligen de af Landstingsman väckta
frågor.
Landstinget bestämmer i öfrigt genom ett reglemente sin
arbetsordning.
§ 34.
Landstinget kan ej öfverlägga eller fatta beslut, derest icke
minst tvåtredjedelar af det i enlighet med denna Förordning
bestämda antal ledamöter äro tillstädes.
§ 35.
Ordföranden vakar öfver ordningen vid Landstingets förhandlingar,
lemnar ordet åt Tingets ledamöter i den ordning, de
sig dertill anmält, återkallar till ämnet och ordningen den talare,
som sig derifrån aflägsnar, och kan, efter varning, låta utvisa
den åhörare, som sig oskickligt förhåller.
§ 36.
Ordföranden eger att i Tingets öfverläggningar och beslut
deltaga.
§ 37.
Äskar någon vid föredragning af ett utaf Konungens Be
-
79
fallningshafvande eller enskild landstingsman väckt förslag, alt
det, i anseende till sin vigt eller outredda beskaffenhet, må till
nästa Ting uppskjutas, då skall öfver den begäran först beslutas.
$ 38.
v
Der ett eller flere ämnen äro af den beskaffenhet, att de
fordra en närmare utredning, må Tinget kunna åt vissa sina
ledamöter öfverlemna dessa måls förberedande behandling.
§ 39.
För hvarje fråga, som till behandling förekommit, skall
ordföranden, sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställa
proposition, så affattad att den må kunna med ja eller nej besvaras.
Ordföranden tillkännagifve derefter, huru enligt hans uppfattning
beslutet utfallit, och befäste detsamma, der omröstning
ej begäres, med klubbslag. Äskas omröstning, skall den med
slutna sedlar verkställas, och tillkomme dervid hvarje Landstingsman
en röst.
Före sedlarnes öppnande skall en sedel afläggas, för att,
der rösterna äro lika delade, bestämma beslutet.
S 40.
För att såsom Landstingets beslut gälla, erfordras i följande
ämnen att tvåtredjedelar af de afgifna rösterna om beslutet
sig förenat:
aj påläggande af afgiftcr, som erfordra uttaxering lör längre
tid, än fem år;
bj upptagande af utländskt lån, eller, annat, på längre
återbetalningslid, än fem år, släldt lån;
c) nya företag;
dj afhändande af fast egendom eller derifrån bärflytande
rättighet;
ej uppskof till nästa Landsting af väckta frågor; och
fj fråga om bildande af två Landsting i ett län.
I alla öfriga ämnen bestämmes beslutet genom enkel röstöfvervigt.
80
§ 41.
Förslag, sorn af Kongl. Mnj:t till Landstinget framställes,
skall vid samina Ting oförändradt antagas eller afslås.
Hvarje annat förslag må i sin helhet, eller delvis, eller
med förändringar, kunna antagas eller förkastas.
§ 42.
Finner Landstinget sig vid behandlingen af något ärende
vara i behof af upplysningar från embets- och tjenstemän inom
länet, vände sig Tinget lill Konungens Befallningshafvande med
begäran om infordrande af sådana upplysningar.
§ 45.
Landstingets framställningar till Kongl. Majit skola inlemnas
till Konungens Befallningshafvande, sorn om deras afsändande
besörjer.
§ 44.
Landstingets protokoll skall innehålla förteckning å de vid
hvarje sammanträde närvarande ledamöter, samt i korthet angifva
hvarje föredraget ämnes beskaffenhet och del deraf föranledda
heslutet med skälen dertill, äfvensom, der omröstning
egt rum, uppgift om huru många röstat för eller emot. I
protokollet må muntliga yttranden icke inflyta; dock ege ledamot,
som vid ett besluts fattande tillhört minoriteten, rätt att
få sådant till protokollet antecknadt. Hvarje ledamot stånde i
öfrigt öppet, alt sednast vid protokollets justering skriftligen
ingifva de skäl, på hvilka han sin mening stödjer. Sådana anföranden
skola såsom bilagor protokollet åtfölja, och der de
blifvit algifna uti ärende, hvarom beslutet skall underställas,
jemte heslutet insändas.
Hvarje dags protokoll skall vid början af påföljande dags
sammanträde justeras.
