# ID: svediakorp-gov2367
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 116,384
# sentences: 2,726
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Allmänna Besvärs- och Elionomi-Utskottets Betänkande M 75.
3
N:o 75.
Anie. till Exp.-Utsk. den 25 April 1800, lil. 12 mield.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af stadgandet
i arméens tjenstgörings-reglemente, rörande skyldighet för soldaten
att söndagligen bevista den allmänna gudsljenslen.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har Höglofliga Ridderskapet och
Adeln remitterat en af Friherre Creutz, Stefan, väckt motion, »att Rikets Ständer
»malte besluta upphäfvande af det uti tjenstgörings-reglementet för arméen, Usta de»ien,
anbefallda tvånget för soldaten att söndagligen besöka den allmänna gudstjensten
»i sine sockenkyrkor, hvilket nu är till allmänt missnöje och mera i den mån, som
»på sednare tider åtskilliga regementen så strängt tillämpa denna reglemenlariska föresskrift,
att det med skäl kan kallas för soldatens största onus.»
Kongl. Maj:ts den 12 April 1858 utfärdade nådiga tjenstgörings-reglemente
för arméen innehåller i första delen den föreskrift att »den allmänna gudstjensten
»bör af hvarje krigsman helig hållas och flitigt bevistas,» hvarjemte bestämmes huru
med gudstjenst skall förhållas vid kasernerad, inqvarterad, i läger eller i spridda
kantoneringsqvarter förlagd trupp. Deremot förekomma i reglementets tredje del,
första kapitlet och sjette paragrafen stadganden om manskapets åliggande i afseende
på gudstjenstens bevistande, då det är förlagdt hemma i landet på roten. Det heter
der: »Manskapet får ej försumma, att sön- och helgedagar bevista gudstjensten,
»så vida ej sjukdom eller andra giltiga orsaker derifrån hindra;» samt: »Försummar
»någon af manskapet att bevista gudstjensten, utan att hafva erhållit permission eller
»kunna förete annat giltigt skäl för uteblifvandet, anmäles sådant, i den från korpora»len
först derefter afgående månadsrapport.» Slutligen torde äfven böra omnämnas
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JYl 75.
att i Kong!. Förordningen den 29 Mars 1859, angående förmanskap och extrajudiciel
bestraffningsrätt vid krigsmakten, till ordningsmål räknas, »då någon antingen
»förfallolöst uteblifver eller olofligen aflägsnar sig ifrån eller ock försummar att å
»bestämd tid inställa sig vid gudstjenst, som honom åligger att bevista.»
Yid granskning af tjenstgörings-reglementets ifrågavarande stadganden synes att
dessa endast innefatta föreskrift för soldaten att ej utan giltig orsak försumma gudstjensten;
att, i händelse af uteblifvande, giltigheten af den derför uppgifna orsak pröfvas
af korpralen; och att äfven om han skulle underkänna det anförda skälets giltighet,
försummelser icke föranleder särskild anmälan hos befälet med deraf följande
åtgärder, utan endast upptages å månadsrapporten. Det visar sig således att tjenstgörings-reglementets
hithörande bestämmelser mera afse att erinra om vigten och angelägenheten
att ej försumma den allmänna gudstjensten samt att hålla nödig tillsyn
på manskapets förhållande, än att såsom ett onus tvinga manskapet att söndagligen
infinna sig i kyrkan. Denna mening synes äfven bekräftas deraf att hvad ofvan
omförmälde
stadgande i Kongl. Förordningen den 29 Mars 1859 nämner såsom
ordningsmål, hvilket kan medföra extrajudiciel bestraffning, uppenbarligen närmast
afser det fall, då krigsman, vare sig befäl, underbefäl eller någon af manskapet uteblifver
eller olofligen aflägsnar sig från eller för sent infinner sig vid gudstjenst,
hvilken han fått särskild befallning att bevista Yid sådant förhållande och då Utskottet
icke har sig bekant att något missbruk, sådant motionären antydt, egt rum,
hemställer Utskottet,
att motionen malle lemnäs utan afseende.
Stockholm den 24 April 1860.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 76.
N:o 76.
Ank. till Exp.-Utsk. den 25 April 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion, huru förfaras skall när prest,
som saknar medhjelpare, önskar begå Herrans Nattvard, eller
vid nattvardsgång behöfver embetsbiträde.
Denna motion är, inom Högvördiga Preste-Ståndet, väckt af Komminister Malmborg,
hvilken erinrat, hurusom, då behofvet och önskan att genom Herrans Nattvards
begående vinna tröst och styrka ofta kan för Presten kännas iifligare än för
någon annan, bristande tillgång på embetsbroders biträde likväl ej sällan nödgar honom
att lemna detta andliga behof ouppfyldt, äfvensom huru den ene presten ej
kunde lemna den andre den hjelp denne stundom, vid större nattvardsgång, kunde
i anseende till ålderdom eller sjukdom behöfva, allt blott derföre att enhet i tiden
för gudstjenstens begynnande ansåges så vigtig, att hvarje svårighet måste vika för
vinnandet af denna enhet. Till afbjelpande af denna olägenhet yrkade motionären,
det måtte Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla att, till hvad i
Kongl. Brefvet den 3 December -1823 vore stadgadt, angående tiden för Gudstjenstens börjande
på landet, följande måtte läggas: »Prest som ensam är och som för att få
i församlingens gemenskap begå Herrans Nattvard eller annars vid större nattvardsgångar
behöfver embetsbiträde, men sådant icke utan betydligare tidsutdrägt eller
kostnad på annat sätt kan erhålla, må med sin anhållan om biträde i sådant fall
vända sig till annan jemförelsevis närboende prest, med hvilken han må om tid för
sådant biträde öfverenskomma; egande de sedan att hvar i sin kyrka behörigen kungöra
både den dem emellan öfverenskomna, efter omständigheterna lämpade, men
olika tiden för allmänna gudstjenstens början i hvardera kyrkan den öfverenskomna
6 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 77.
dagen och den nödfallsorsak. som fordrat förändringen, dock med förbehållen rätt
och pligt för Domkapitlen att vaka deröfver att sådant medgifvande icke missbrukas.»
Utskottet har tagit detta ärende i öfvervägande, men då redan, genom det af
motionären åberopade Kongl. Cukulärbref den 3 December 1823, blifvit i nåder
tillåtet att, utan hinder af hvad dittills varit i Kyrkolagen och enskilde författningar
i motsatt syftning föreskrifvet, församhngarne må ega med sina kyrkoherdar öfverenskomma
om den tid för Gudstjenstens början, som för hvarje ort kunde finnas
mest lämplig, dock med iakttagande att sådane öfverenskommelser ej förr, än de af
vederbörande Konsistorier blifvit pröfvade och fastställde, linge till efterrättelse lända,
samt att, i händelse stridigheter inom församlingarne uti dylika frågor sig yppade,
desamma då borde till Konsistoriernes afgörande öfverlemnas; anser Utskottet, enär
ej antagligt är att hinder från församlingarnes sida ofta skulle möta för en öfvenskommelses
träffande vid sådan tillfällen, som de i motionen omförmälde, något
tillägg till redan befintliga stadganden i ämnet ej vara erforderligt; hvadan Utskottet
hemställer
att motionen ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 April 1860.
N:o 77.
Ank. till Esp.-tJtsk. den 25 April 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om inskränkande eller upphäfvande
af den allmogen i sju härader af Elfsborgs län sami
städerna Borås och Ulricehamn beviljade särskilda handelsfrihet.
I förenämnde afseenden äro motioner väckte inom Hedervärda Bonde-Ståndet
af Robert Fredrik Gross från Calmar län, och af Olaus Svebilius från Gottlands län.
Den förre har till stöd för sitt förslag, som afser inskränkning af gårdfari
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Att 77.
7
handeln, åberopat en af Bengt Nilsson från Kronobergs län vid sista riksdagen
väckt motion i samma syftning med afseende på Sunnerbo härad i nämnde län.
Samma skäl, som deri åberopades, voro äfven tillämpliga på all gårdfarihandel,
och Westergötlands innevånare, hvilka derpå erhållit monopolium, skulle säkert
sjelfve kunna intyga, huru denna handel i sednare tider urartat. Ursprungliga
skälet för den dem beviljade rättighet att genom handel inom riket afsätta produkterna
af provinsens hufvudsakliga binäring — väfnader, var det, att deras
jordbruk icke lemnade tillräcklig afkastning för innevånarnes behof till deras uppehälle
och till de dryga skatternas utgörande. Men minsta delen af hvad gårdfarihandlanderne
nu hafva att till salu utbjuda, utgjordes af nämnde binäring,
hvaremot utländska varor nu mera till öfvervägande myckenhet utgöra dessa
handlandes hufvudsakliga lager. Motionären hade icke för afsigt att vilja inskränka
handels-friheten eller lägga hinder i vägen för afyttrande af de produkter,
som inom Westergötland tillverkas eller förädlas, utan afsåge endast att söka
förhindra spridandet af lyxartiklar och utbredandet af sedeförderfvet; för hvilket
ändamål motionären ville omnämna huru vid utöfvandet af denna handel nu
tdlqinee.
O o
De utländska tyger, hvaraf gårdfarihandlandens lager hufvudsakligen bestode,
inköptes hos handlande judar i Göteborg på 3 å 6 månaders kredit. Det vore
allmänt kändt att desse sistnämnde årligen göra icke obetydliga förluster på deras
gäldenärer, men då varor fortfarande på nämnde sätt utborgades, vore häraf klart,
att förlagsmannen måste tillgodoräkna sig en betydlig vinst, hvilken, tillika med
den förtjenst på försäljningen, som gårdfarihandlanden måste påräkna, återfölie
på den fattige landtmannen och isynnerhet den arbetande klassen. Detta bevisades
bäst deraf, att, om man i en stapelstad hos en köpman, hvilken sjelf införskref
sina varor, efterfrågade priset på en vara af samma slag med den, som af
gårdfarihandlande afyttras, skulle det befinnas icke allenast att varan vore af
bättre beskaffenhet, utan ock att priset vore betydligt lägre.
Sedan gårdfarihandlanden sålunda försett sig med dessa varor, hvartill komme
ett mindre parti af ofvannämnde binärings produkter, jemväl taget på kredit i
hembygden, begaf han sig ut ofta tillika med flere drängar att besöka de mindre
städerna och landsbygden, för att i sin tur utborga varorna. Då han lemnade
kredit på G å 9 månader, förleddes den tjenande klassen ofta att förstöra
hela sin lön, på onyttiga eller mindre behöfliga artiklar. Ilärförutan inverkade
dessa handlandes kringstrykande lefnadssätt i hög grad menligt på sedligheten, i
hvilket afseende flere exempel kunde anföras.
Gårdfarihandeln, ursprungligen afsedd för det lofliga ändamålet att afsätta
hvad i en fattig provins i handaslöjd tillverkas, hade följaktligen ett högst menligt
inflytande, isynnerhet på den tjenande klassen inom de öfriga provinserne i
riket. För alt på cn gång söka förekomma detta onda och ändock icke beröfva
8
Allmänna Besvärs- och Eleonomi-Utskottcts Betänkande As 77.
Westergötlands innevånare rättigheten att utom provinsen afsätta sina slöjdalster,
har motionären föreslagit: att gårdfarihandel, vid äfventyr af konfiskation af de
till salu utbjudna varorna, helt och. hållet förbjudes, men att det må vara Westergötlands
innevånare obetaget att, i öfverensstämmelse med hittills gällande föreskrifter,
i städer och på marknader å landet inom riket afyttra hvad som i handaslöjd
af dem i hemorten tillverkas eller uppköpes.
Olaus Svebilius åter har anfört, att ett lands handelsrörelse aldrig kunde
få någon säker utveckling, så länge undantagslagar funnes och särskilda förmåner
beviljades vissa personer eller vissa orter, och samma Handeis-ordning icke gällde
för alla och öfverallt. Denna allmänna statsekonomiska sanning bekräftades dag
ligen
genom följderna af gårdfarihandel, sorn, enär man icke på förhand och
med visshet kunde veta hvilka varor den hade att erbjuda, förhindrade eller åtminstone
hämmade den ordnade handeln. Hinder och svårigheter för en orts
handlande att med säkerhet drifva sm rörelse verkade menligt äfven för den ortens
öfrige innevånare, bland annat, derigenom att osäkerheten och risken i spekulationer
måste uppvägas genom möjligheten af större vinst, och en prisstegring
framkallades, som i sjelfva verket blott vore en assuranspremie för hvad den bofaste
köpmannen äfventyrade genom möjligheten af en gårdfarihandlandes ankomst
inom hans handelsområde. Sådant märktes icke af menige man, emedan utgifterna
för betäckande af den bofaste köpmannens risk utgingo i små poster tillsammans
med liqviden för varan; men den, som ur statsekonomisk synpunkt betraktade
förhållandet, kunde lätt beräkna att konsumenterna på detta sätt fingo
sammanlagdt utbetala betydliga summor, utan att erhålla den ringaste tillökning i
varumängd.
Men för gårdfarihandel afskalfande talade icke blott slatsekonomiska skäl.
För en sådan åtgärd erbjödo sig äfven motiver, hemtade från moralens, den allmänna
ordningens och helsovårdens intressen.
Gårdfarihandel hade många möjligheter för sig att undgå lagens väktares
uppmärksamhet. Sjelfva sättet för denna handel lockade till lagbrott, på hvilka penningar
kunde förtjenas. Den skulle egentligen endast sysselsätta sig'med produkterna
från de härader, som åtnjöto denna handelsrätt, men hvar man visste, att den nu
mera omfattade hvarjehanda svenskt och utlänskt kram, det sednare ofta tullförsnilladt.
Den plägade äfven till landsbygden skaffa arsenik och andra gifter, som
fördomen eller folktron antog sig behöfva till vissa ändamål, men hvilkas innehafvande
och begagnande lagen i allmännhet förbjöd. På samma gång den sålunda
sjelf främjade lagbrott, gjorde den äfven landsbygdens oförderfvade innevånare
till medbrottsliga — lärde dem att att handla och vandla i smyg och dölja
sina åtgärder för offentlig kontroll; — med ett ord den alstrade sålunda hos folket
bakslughet, list och andra dåliga egenskaper.
Ynglingarne
Allmänna Besvärs- ock Ekonomi-Utskottets Betänkande M 77.
9
Ynglingarne sändes ut med sina varor att färdas kring land och rike, icke
ledde af annat intresse än förvärfningsbegäret. Allt det goda inflytande, som
hemlifvel kan utöfva pä mannen just i de år, dä lian stadgade sin karakter för
framtiden, ginge förloradt och i stället verkade endast det kringirrande lifvets frestelser
vid sidan af egennyttan. Man borde vid sådant förhållande ej förvånas
deröfver, om den kringirrande handelseleven blefve ett oller för laster och osedlighet,
om han sjelf blefve en utbredare deraf. Man mäste, tvärtom, förundra
sig deröfver, att så många hederliga och aktningsvärda män kunde finnas i en
ort, hvars ungdom förnötte sina bästa år på vandringar borta från hemmet.
Motionären önskade visserligen all tillbörlig frihet i handel och vandel, men
han vdle äfven att möjlighet skulle finnas till offentlig kontroll att allt tillgick
rätt och lagligt. Hvilken kontroll kunde väl finnas på handlande, som färdades
från gård till gård med sina varor och derigenom alltid kommo i tillfälle att
välja tid och ort för lagöfverträdelser. Också kunde man vara öfverlygad att
icke hvar tusende lagöfverträdelse. som begicks af gårdfarihandlande, blefve
åtalad, än mindre bestraffad. Det kunde derföre anses såsom ett hån, när gårdfarihandel
försvarare ville bemöta klagomålen öfver missbruken med uppmaningar
att göra åtal.
Bland ytterligare olägenheter af de gårdfarihandlandes kringirrande lif vore
den sedeslöshet, som derigenom utbreddes, och de bittra följderna häraf drabbade
tungt fattigvården och helsovården.
På grund af hvad nu blifvit y tirad t och då, till följd af den för allmogen i
allmänhet gällande handelsfrihet på städernas torg och allmänna saluplatser, det
syntes vara lika obehöfligt för Westgötar som för Östgötar och andre att hafva
annan handelsrätt, än den som tillkommer alla enligt 1846 ars Handels-ordning,
samt.^enär hvad här ofvan blifvit uttaladt gällde lika för alla andra slags i gårdarne
kringvandrande handelsexpeditör, såsom kolportörer och dylika, har motionären
föreslagit, att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Maj:t anhålla, att all slags gårdfarihandel
måtte förbjudas.
Den handelsrättighet, hvars upphäfvande eller inskränkande nu blifvit ifrågasatt,
har från äldre tider varit utöivad af en del utaf Westergötlands allmoge. —
Handlingar från dessa tider utvisa, alt allmogen haft så kallade utlöpare, som
försålt linne- och ylleväf, smiden och träkärl, och i de af Konung Gustaf II Adolf
den 25 Maj 1622 för staden Borås utfärdade privilegier stadgades att, som dessa
utlöpare varit städerne till förfång, skulle efter nämnde privilegiers dato ingen
Bih. till R. St. Prot. 1859 & 1860. 8 Sami. 17 Uäft. 2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 77.
hafva tillstånd till sådant utlopp kring riket, utan skulle de sig i staden nedsätta
och der burskap vinna. Det visade sig likväl sedermera, att allmogen i dessa
trakter fortfor att idka landsköp, ehuru genom nämnde stads anläggande varit
afsedt att sådant förhindra; och genom Konung Carl XI:s bref till ortens Landshöfding
af den 20 Oktober 1680, i anledning af förd klagan af bönderno i Åhs
och Wedens härader deröfver att staden Borås, under förmenande att intrång
skedde i dess privilegier, ville lägga hinder i vägen för den af dem idkande
handel, medsafs att innevånarne i nämnde härader skulle få bruka deras vanliea
7 O O
ringa handel med svarfveri och brynstenar. Sedermera hafva genom särskilda
resolutioner dels uppå allmogens och dels uppå städernas besvär de medgifvanden
skett, som gifvit anledning till den dessa orter beviljade handelsfrihet. Genom
Kongl. Kungörelsen den 5 Juni 1822 sammanfördes de äldre stadgandena rörande
frihet för allmogen i sju härader af Elfsborgs län, nemligen Åhs, Wedens', Kinds,
Marks, Bollebygds, Gäseneds och Redevägs härader samt städerna Borås och
Ulricehamn att genom gårdfarihandel försälja hvad af allmogen inom orten blifvit
tiliverkadt, hvarpå särskilde ändringar i berörde stadganden och tillägg dertill
blifvit gjorda genom Kongl. Kungörelserne den 29 November 1826, den 29
Augusti 1827, den 7 Juli 1828, den 6 Maj 1830 och den 19 Januari 1847.
Enligt 1734 års lag 6 kap. Handels-Balken är det landsköp, om någon å
landet håller köpmannavaror fala i sitt hus eller dermed far från by till by att köpslaga,
och om man å landet uppköper landtvaror att der eller i köpstad försälja,
samt om man å landet har något nederlag; hvaremot medgifvet är och såsom landsköp
ej räknas, att lägga sin egen afvel och afrad upp , och den sälja hvar man vill,
eller att landtmannen till sin bergning och nödtorft byter vara i vara eller köper för
reda penningar hvad annan af sin afvel låta kan.
Flere äldre och nyare författningar berättiga äfven allmogen att hvar som helst
försälja dess egna tillverkningar och ortens produkter. Sålunda stadgas i 2 § af
Kongl. Resolutionen på städernas besvär de* 28 Augusti 1727, att allmogen icke
kan förmenas, att sig till hjelp och understöd sälja så i städerne, som på landet',
hvad de sjelfve arbeta och förfärdiga kunna; dock må den ene bonden ej köpa
slike varor af den andre och dem åter till salu hålla; — i 4:de § uti Kongl. Försäkran
och Stadfästelsen på Svenska och Finska allmogens fri- och rättigheter
den 4 April 1789, att allmogen tillätes derefter på enahanda sätt, som dittills
dem beviljadt varit, inom riket föra och afsätta sin egen och sine grannars afvel
och slöjder; men ej egde någon bonde vid ansvar, som lag stadgade, af andre
köpa deras afvel och varor för att deraf upplag göra; de händelser dock undantagne,
der sådant genom särskilda författningar är tillåtet; — samt uti 6 § i Kongl. Kungörelsen
den 9 Januari 1822, att det i samma Kongl. Kungörelse stadgade förbud
för glas- och porcellaines-förare samt smides-handlare att, i ändamål af sådane varors
försäljning uti landsorterne kringresa, icke skulle i något fall utsträckas till all
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JYi 77. il
mogen, utan den derefter som dittills ega rätt att med sina egna handaslöjder tili
hvad ort som helst inom riket sig begifva och dem försälja.
Genom 8 § i Kongl. Resolutionen på allmogens besvär den 17 December
1734 är bifallet att de af allmogen, som idka handaslöjder i jern- och träredskap,
som de kunna afsätta, så väl i städerne, som hos deras grannar å landet, måge
slippa att derföre betala gerningsören till nästa städer, helst de ej kunna begripas
under socknehandtverkare; och genom Öfverståthållare-embetets på grund af Kongl.
Maj.ts nådiga Skrifvelse den 19 Maj 1824 meddelade kungörelse af den 5 Juni
samma år är stadgadt i afseende på den Norrländska allmogen, att den skulle tillåtas
att i gårdar och bodar vid allmänna ställen inom hufvudstaden, under enahanda
tillsyn som på torg och i hamnar eger rum, sjelf försälja de väfnader, fogel, vildt
och andra viktualievaror, som af denna allmoge dit införas, dock icke i mindre partier,
än lispund, fjerding och stycketal, efter hvarje varas särskilda beskaffenhet.
Kongl. Kungörelsen om en fri viktualiehandel af den 31 Augusti 1815 innehåller,
bland anuat, att handeln med kreatur, viktualievaror och andra inhemska
landtmannaprodukter, såsom smör, ost, saltadt och torkadt eller rökt kött och
fläsk, fogel och annat vildt, saltade och torra fiskvaror, sill, humle, talg, råa hudar
och skinn, korn, ull, honing, vax, m. m. dylikt skulle derefter, likasom handeln
med spanmål, på enahanda grunder, vara fri och obehindrad; att en hvar, som
på landet vore bosatt och som, utan att bero af andra, egde lagligt skydd och försvar
(städernas innevånare, hvilka med behörigt tillstånd drifva handel, härifrån icke
undantagne) skulle vara berättigad alt med sådane varor handel idka, dem från ort
till annan transportera, upplägga eller i parti föryttra både under och emellan marknader,
både i städerne och på landet; och skulle utbyte af landtmannaprodukter
likaledes vara fritt och obehindradt; att minuthandel med varor af omförmälde beskaffenhet
finge på landet af landtmän idkas och jemväl af dem, under iakttagande
af särskilda föreskrifter, iuföras till afsalu i städerna.
Vidare är förklaradt i Kongl. Kungörelsen angående närmare bestämmande af
landtmäns och städernes handtverkares handelsfrihet af den 28 Augusti 1834, 1:o
att landtmän, till följd af gällande författningar, ej må förmenas hvar helst på landet
och i städerna, äfven vid tillfällen, då frimarknad ej hålles, att föryttra deras
och grannars afvel och af dem åstadkomna tillverkningar af hvad slag som helst,
mer eller mindre fulländade; dock utan rättighet för landtmän att för egen räkning
idka handel med andra inköpta landtmannavaror och tillverkningar, än sådane, med
hvilka genom särskilda författningar fri handel är medgifven; 2:0 att städernes
handtverkare jemväl ega, att i hvad stad som helst, äfven utom marknader, sina
arbeten föryttra; och 3:o att landtmän äfvensom handtverkare i städerna, som åstunda
att i öppna bodar i städerna hålla sina tillverkningar till salu, skola dertill vara
berättigade på sätt och i den ordning, som för fabriksidkare är stadgadt.
12
Allmänna Utspär*- och fikmomi-Utskottets Betänkande M 77.
Nu gällande Handels-ordning af den 22 December 1846 innehåller i 5 §:
»Alla slags inhemska landtmanna-produkter må hvar och en ega att på landet upphandla
och, vid eller utom marknader, partivis föryttra.»
»Landtman ega äfven, att sådane varor, med undantag af bränvin, å landet i
minut till salu hålla.»
»Fabriks- och bandtverksidkare vare likades oförhindrade att sine tillverkningar
i hvad myckenhet som helst å landet afyttra.»
Fabriks- och Handtverks-ordmngen af samma dag har i 2 § följande lydelse:
»Landtman vare ock, med bibehållande af den hittills dem medgifne arbets- och
slöjde-fnhet, utan särskild tillåtelse, oförhindrade att, med biträde af sina hemmavarande
barn och lagstadda tjenstehjon, till afsalu förfärdiga de fabriks- och handtverksarbeten,
hvilka såsom föremål för husflit kunna af dem åstadkommas.»
Enligt desse och flere andre författningar är rikets allmoge i allmänhet medgifvet
att hvar helst köpare finnes försälja ortens afvel och afrad, och 5 § Handels-ordningen
samt 2 § af Fabriks- och Handtverks-ordningen innehålla endast en bekräftelse
af den landtman förut beviljade frihet till försäljning af landets produkter, hvartill,
enligt hvad förfaltningarne utmärka, äfven böra räknas husslöjdens alster. Den
särskilda lagstiftning, som, till förmån för ofvannämnde två städer och sju härader,
innefattas i Kongl. Kungörelsen den 5 Juni 1822, utgör således endast undantag
från stadgandena i 6 kap. Handels-balken. att ingen må å landet uppköpa och å
nederlag hälla landtvaror samt dem å landet eller i köpstad försälja. Fördelen, som
genom denna undantags-lagstiftning kan anses vara dessa orter beredd, synes sålun
da
blott tillgodokomma gårdfarihandlande borgare i städerne Borås och Ulricehamn,
derigenom att de, på grund af 23 och 26 §§ i förenämnde Kongl. Kungörelse,
ega att af allmogen i orten uppköpa varor i parti samt desamma sedermera kringsända
till försäljning i minut i öfriga delar af riket.
Jemte förrberörde undantags-bestämmelser innehåller Kongl. Kungörelsen den 5
Juni 1822 för öfrigt hufvudsakligen kontroll-föreskrifter beträffande den ofvannämnde
sju härader och två städer beviljade särskilda handelsfrihet. Dessa kontrollföreskrifter,
meddelade i ändamål att förebygga missbruk vid handelns utöfvande,
hafva dock, enligt hvad erfarenheten visat, ej kunnat hindra att grundade klagomål
i detta afseende ofta förekommit.
Då nu, på grund af andra stadgande!), landtman i allmänhet ega att utan
hinder afyttra deras tillverkningar, skulle, i Utskottets tanke, en förändrad lydelse
af 5 § Handels-ordningen, som mera tydligt bestämde denna rättighet, göra de nu
gällande undantags-bestämmelserna i 1822 års Kungörelse obehöfliga; hvartill kommer,
att de öfverklagade missbruken, som nu, till följd af vana, ofta fått ostraffadt
bedrifvas vid utöfvandet af gårdfarihandel, lättare skulle kunna förekommas, om
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-UtskoHets Betänkande M 77, 13
ett allmänt stadgande i afseende på sådan handel blefve meddeladt. Härvid torde
anmärkas, att, genom uppbäfvande af nämnde Kungörelse, en obehörig inskränkning
skulle ske i den gårdfarihandlande borgare i Borås och Ulricehamn medgifna rättighet,
att, i likhet med allmogen, idka gårdfarihandel samt att hålla öppen bod i andra
städer för försäljning af ortens tillverkningar; men då, enligt 3 § Handels-ordningen
1 morn., idkare af fabrik eller handtverk, så i stad, som på landet, ega att, mot
erläggande af viss afgift, i hvilken stad som helst, sjelfve eller genom andre, föryttra
sina egna tillverkningar i öppna salubodar eller från andra upplagsställen, och,
enligt 2 mom. i samma §, en hvar eger att å allmänna försäljningsplatser i städerne,
vid eller utom marknader, sine alster och tillverkningar till salu hålla; samt tillverkning
af väfnader, som utgör dessa orters förnämsta näringsfång, måste kunna
hänföras till fabrikshandtering, så torde, med jemväl fästadt afseende å innehållet af
sista morn. i 5 § Handels-ordningen, någon skada genom borttagande af omförmälde
undantags-bestämmelser ej kunna desse städer tillskyndas.
Med stöd af hvad sålunda blifvit anförd t anser Utskottet sig ega anledning
hemställa,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att den i 19 § af Handels-ordningen den 22 December
1846 omförmälda särskilda handelsfrihet, som är medgifven allmogen
i sju härader af Elfsborgs län samt städerne Borås och
Ulricehamn, må upphäfvas, och annan gårdfarihandel hädanefter
icke vara tillåten än den, som, på grund af öfrige rörande
handel och näringar gällande författningar, må anses vara i allmänhet
medgifven; samt att, i följd häraf, 1 och 2 mom. 5
§ Handels-ordningen måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»Alla slags inhemska landtmanna-produkter och husslöjds-alster må
nvar och en ega att på landet upphandla och, vid eller utom
marknader, partivis föryttra.
Landtman ege äfven att sådane varor, med undantag af
bränvin, å landet i minut försälja.»
Stockholm den 24 April 1860.
14
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 78.
N:o 78.
Ank. till Exp.-Utsk. den 25 April 1860, kl 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om rättighet för rusthållare att
medelst kronoskjuts få soldalmunderingarne transporterade till
och från möten.
Uti memorial, som Hedervärda Bonde-Ståndet remitterat till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet, har Riksdags-fullmägtigen Johannes Andersson från Elfsborgs
län, enär rusthållare finge vidkännas stort besvär och mångdubbel kostnad för munderingarnes
transporterande till och från mötesplatserne, derför att kronoskjuts icke
härtill uppbådats, utan rusthållarne sjelfve måst emot lega anskaffa skjuts, föreslagit,
att rusthållarne måtte, för transporterande af munderingspersedlarne till och från
möten, få begagna kronoskjuts, på sätt för infanteriets munderingar egde rum.
Då till stöd för motionen blifvit åberopadt, att rotehållarne skulle vara befriade
från transport af infanteriets munderingar, torde böra erinras, att det endast är till
generalmönstring, som lifmunderingens transport af rotehållare skulle kunna ifrågakomma,
men att de blifvit från denna skyldighet befriade, då Beklädnads-direktionerne
fingo beklädnadens underhåll sig ålagdt. Förhållandena äro i allt fall väsendtligen
olika mellan rusthållare och rotehållare; och då skäl torde vara att icke utan
synnerliga anledningar för de kronoskjuts-skyldige öka tungan af deras skjutsningsskyldighet,
hemställer Utskottet,
att någon Rikets Ständers åtgärd icke må i anledning af mo
tionen
vidtagas.
Stockholm den 24 April 1860.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial JM 79.
15
N:o 79.
Ank. till Exp.-Utsk. den 25 April 1860, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Betänkandet JY2 57.
* Förenämnda Betänkande, hvaruti Utskottet afstyrkt åtgärd i anledning af väckt
motion om förändrad behandling af frågor om ansvar för vanskötsel af rusthäst samt
om upphörande af visitationer å rusthästarne, har blifvit af Hedervärda Bonde-Ståndet
återremitteradt; men som öfrige Riks-Stånden bifallit samma Betänkande,
kan återremissen icke till vidare handläggning af detta ärende föranleda.
Stockholm den 24 April 1860.
16
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vtskotlets Memorial Al 80.
N:o 80.
Ank. till Eip.-Utsk. den 25 April 1860, kl. 12 midcl,
Memorial, i anledning af återremiss utaf Betänkandet Jtä 59.
Af ofvannämnda Betänkande, deruti Utskottet meddelat yttrande i anledning af
väckte motioner om dels revision af, dels särskilda ändringar uti Kongl. Maj:ts nådiga
Instruktion af den 10 November 1855 för Landshöfdingarne i rikets län samt de
vid Läns-styrelsen anställde tjenstemän, har första punkten, afstyrkande förslaget om
revision af omförmälde Instruktion, blifvit af Vällofliga Borgare-Ståndet och Hedervärda
Bonde-Ståndet samt femte punkten, behandlande väckta frågor om Kronolänsmännens
förseende med fullmagter å sina tjenster, af Hedervärda Bonde-Ståndet återremitterad;
men som Betänkandet är vordet i dessa delar af öfriga Riks-Stånden bifallet,
kunna återremisserne icke till vidare behandling af ärendet föranleda.
Stockholm den 24 April 1860.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1860.
Allmänna Besvära- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JYi 81.
1
N:o 81.
Ank. till Exp.-Utsk. den i Maj 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om befrielse för Sockne-pr esler
från skyldigheten alt åtfölja döds fångar till afrättsplatsen.
Uti en inom Högvördiga Preste-Ståndet väckt samt till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion har Komministern Malmborg anfört, alt, då genom
i sednare tider vidtagne lagstiftnings-åtgärder vore bättre sörjdt, än fordom, för
fångars religionsundervisning och själavård, i det numera vid hvarje fängelse funnes
för nämnde ändamål anställd en särskild predikant, församlingarnes presterskap, som,
enligt Kongl. Resolutionen på presterskapets besvär den 22 Oktober 1723, fått sig
ålagdt att beledsaga dödsfånge till afrättsplatsen, syntes böra från detta åliggande befrias.
Yäl hade Kongl. Majit i dess nådiga Cirkulär den 17 Augusti 1833 förklarat
sig icke anse skäl då vara för handen, att medgifva en sådan befrielse, men enär
genom samma nådiga Cirkulär stadgats skyldighet för fångpredikanten, af hvilken den
lifdömde erhållit sin sista och mången gång kanske enda beredelse för ett kommande lif,
att äfven följa honom till afrättsplatsen, syntes i allt fall icke något vara för brottslingens
bästa i förevarande hänseende från samhällets sida försummadt, helst det
dessutom icke finge förvägras dödsfånge, att under fängelsetiden få samtala med hvilken
själasörjare han ville påkalla. Om, till följd af föreskriften i omförmälde cirkulär,
dödsfången komme att till afrättsplatsen åtföljas af två prestman, kunde detta, efter
motionärens lanke, äfven anses strida mot rådande åsigter om aflägsnande af pomp
och ståt från afrättningar. Derjemte förekomme att, om ifrågavarande i 1723 års
Kongl. Resolution föreskrifna åliggande skulle tillhöra pastor i den församling, hvarest
Bih. till B. St. Prot. 1859 å 1860. 8 Sami. 18 Haft. »
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 81.
dödsfånge sist varit mantalsskrifven, kunde, under närvarande förhållanden, lätt
inträffa, att en pastor klefve, för fullgörande af denna sin skyldighet, nödsakad att
från ett aflägse hem, till stor olägenhet för församlingen och med icke ringa kostnad
för honom sjelf, företaga en längre resa till afrättningsorten. Tillhörde åter omförmälde
åliggande den församlings lärare, inom hvars socken-territorium brottet blifvit
begånget, då måste ofta hända, att en prest, som aldrig haft att räkna den lifdömde
bland sina åhörare, finge det i allmänhet åtminstone föga hugneliga uppdraget
att åtfölja honom till afrättsplatsen. -— På dessa grunder och då, enligt motionärens
Öfvertygelse, den tröst, ett bekymradt samvete behöfde, och hvilken icke finge detsamma
undanhållas, vore att hemta af Guds ord och ej af den, som ordet frambure,
har motionären föreslagit, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att, sedan fångpredikanter numera fått sig ålagdt att till döden bereda lifdömde, sockenpresterne
måtte befrias från skyldigheten att följa dödsfånge till afrättsplats, såvida
de icke. då dödsfånge sådant af dem begärt och icke genom anförda skäl låtit
sig förmås att från samma begäran afstå, funne sig dertill af sitt samvete förpligtade.
I afseende å det af motionären åberopade Kongl. Cirkulär den 17 Augusti 1833 får
Utskottet upplysa, att, enligt detsammas innehåll, Kongl. Majit, utan upphäfvande af
den genom 13 § i Kongl. Resolutionen på presterskapets besvär den 22 Oktober
1723 gifna allmänna föreskrift, att lifsfånge bör till afrättsplatsen åtföljas af presterskapet
i den socken, hvarest brottet är begånget, likväl funnit nödigt särskildt i
nåder stadga, att Kongl. Majits Befallningshafvande bör, då lifsfånge det hos honom
uttryckligen begär, meddela fångpredikant förordnande att fången till afrättsplatsen
ledsaga, mot åtnjutande af traktamente och resepenningar efter rese-reglementet.
Häraf inhemtas således att förenämnda åliggande icke, såsom motionären antagit,
i allmänhet tillhör fångpredikant, utan att detsamma endast är vilkorligt och beroende
deraf, huruvida den lifdömde särskildt uttryckt sin önskan af hans närvaro vid afrältningen.
Att emellertid fångpredikanten eller den prestman, som vid häktet, der
fången förvarats, besörjer själavården, också i de flesta fall är den person, af hvilken
den lifdömde helst emottager andelig vederqvickelse i sina sista stunder och
som i följd häraf är företrädesvis lämplig att äfven åtfölja honom till afrättsplatsen.
anser Utskottet utom allt tvifvel. Till ett sådant antagande föranleder nemligen så
väl den noggranna omsorg, som från samhällets sida lakttages för uppsökande och
användande till dylika tjenster af män, hvilka för det svåra kallet besitta erforderliga
egenskaper af nit och skicklighet samt dessas, under deras tjensteutöfning, vunna
särskilda erfarenhet om sättet för fångars själavård, som ock i synnerhet dödsfångens
egen ställning. Under fängelsetiden, då den lifdömde brottslingen, skiljd från alla
inflytelser, som kunna förtaga verkan af samvetets röst. uteslutande är lemnad åt
sig sjelf, att i ensamhet påminna sig felstegen och förvillelserna under det lif, han
snart skall lemna, måste, om någonsin, denna röst göra sig gällande och behofvet
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande J\s 81. 3
of försoning väckas Naturligt är, alt, under sådana förhållanden, en med omförmälda
egenskaper utrustad prestman, som dagligen är tillstädes för att meddela fången
den vägledning och tröst i kristendomens sanningar, denne kan åslunda, bör,
såsom hans själasörjare under beredelseliden, framför andra vinna hans förtroende
och kärlek, samt, af sudan anledning, jemväl blifva den, från hvars mun han i
dödsstunden helst vill höra de tröstens ord uttalas, som stärka hans mod och lifva
hans hopp för evigheten.
Då, i öfverensstämmelse med nyss uttryckta åsigt, fångpredikant eller den prest,
som beredt tången till döden, bör genom lag få sig ålagdt att följa honom till afrältsplatsen,
torde ock nämnda skyld ghet för presterskapet i den församling, inom
hvars område brottet blifvit begånget, icke böra jemte en lagstiftning i omlörmälda
syftning lämpligen bibehållas. Utom det att, med afseende å förändrade tidsförhållanden,
derpå motionären jemväl i sin framställning hänsyftat, antagas måste, att numera
den brottslige i många fall icke tillhör, eller under någon större del af sin
lefnad tillhört, den församling, der brottet skett, och följaktligen alls icke eller föga
stått med dess själasörjare i beröring, har äfven ett ytterligare skäl, det nemligen,
som hemtats derifrån, att omförmälda presterskap, såsom närmast intill afrättsplatsen
boende, vore lättast att tillgå och hvilket skäl kunnat till bibehållande af ifrågavarande
föreskrift i sin mån inverka, numera förlorat sin hufvudsakliga giltighet. Genom
Kongl. Cirkuläret den 30 Augusti '1859 förklaras nemligen, bland annat, att
dödsstraff må, derest afrättsplatsen för den ort, hvarest brottet blifvit begånget, är
aflägsen från häktet, hvari den dömde förvaras, efter Konungens Befallningshafvandes
förordnande verkställas å annan närmare belägen afrättsplats.
På grund af hvad här ofvan blifvit af Utskottet anfördt, får Utskottet således,
med anledning af motionen, vördsamt tillstyrka:
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla
om utfärdande af en författning, hvarigenom sockneprests skyldighet
att åtfölja dödsfånge till afrättsplatsen öfverflyttades till fångpredikanten
eller den prestman, som beredt fången till döden.
Stockholm den 30 April <860.
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 82,
N:o 82.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Maj 1860, kl. 11 f. ra.
Betänkande, i anledning af väckte motioner, dels angående Rolehållares
skyldighet att inställa sig vid Generalmönstring, dels om rättighet
för Rote- och Rusthållare att, utan all inblandning aj Officerare,
med Soldat, Hussar eller Båtsman afsluta knektekontrakt m. m.
I dessa ämnen hafva lill Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet blifvit remitterade
motioner, väckte hos Högloft Ridderskapet och Adeln, samt Hedervärda
Bonde-Ståndet,
4:o af Friherre af Schmidt, C. J. G., som anfört alt Kongl. Maj:ts nådiga
Instruktion, hvarefter de till Generalmönstrings förrättande vid Kongl. Flottans särskilda
korpser förordnade hafva att sig i underdånighet rälta, gifven den 1 I September
4 841, innehåller uti 4 mom. 12 § ett åläggande vid vite för rotehållarne
att inställa sig vid Generalmönstring, antingen numret är vakant, effektivt eller båtsmannen
bortkommenderad. Denna föreskrift, som qvarstår sedan äldsta tiden af
Båtsmans-rotehållets tillvaro oell möjligen då var af behofvet påkallad, enär rotens
och Båtsmannens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter icke voro så bestämda, sorn
nu ar händelsen, och då tvister dessa parter emellan vid mönstringen lättare kunde
ofgöras än nu torde vara fallet, har motionären ansett böra upphäfvas, helst man
derigenom icke blott skulle förkorta eller förenkla mönstrings-förrättningen, utan äfven
följderna af densamma. Nu måste dervid en noggrann förteckning upprättas på frånvarande
rotehållare och denna sedan öfverlemnas till Kongl. Amiralitets-krigsmanskassan,
hyars Styrelse vidare hos vederbörande Konungens Befallningshafvande begär
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ul skol tets Betänkande M 82.
böternas uttagande, hvilket verkställande åter fordrar mycket skrifvande och mycken
tidspillan, ofta af mera värde än hela bötesbeloppet, sorn i medeltal åren 1852—1856
till kassan influtit med 146 R:dr 75 öre R:mt årligen, hvaruti möjligen ingått böter
för andra försummelser, i hvilket fall nu ifrågavarande aro så mycket tattare att ersätta.
Med anledning häraf har motionären ansett sig böra föreslå: att Rikets Ständer
ville dels till Kongl. Majit ingå med underdånig anhållan om förändring af ofvannämnde
föreskrift i den syftning motionen innehåller, dels för sin del besluta den
erforderliga ersättningen till Kongl. Amiralitets-krigsmanskassan af Statsverkets tillgångar
för den inkomst, kassan derigenom förlorar.
2:0 af Riksdags-fullmägtigen C. J. Svensén från Calmar län, med hvilken Nils
Magnus Pellersson från samma län sig förenat, som velat fästa uppmärksamheten
på nödvändigheten af att afhjelpa de olägenheter befälets inblandande i rotehållarens
uppgörande af kontrakt med soldaten, helst dessa, enligt motionärens förmenande, ej
allenast icke öfverensstämma med de grunder, på hvilka Svenska folket åtagit sig
roteringsskyldigheten, utan äfven äro oförenliga med den innersta tanke, på hvilken
Indelningsverket hvilar; och har för ärendets belysning blifvit andraget att, ehuru
genom Kongl. Brefvet den 15 Januari 1684 det är medgifvet allmogen att för roten
— soldat-, hussar- eller båtsmansrote — sjelf anskaffa sig dugliga karlar och ackordera
med dem i det bästa de kunna, utan det ringaste tvång eller förfång af Officerare,
och att Officerarne allvarligen förbjudes att påtvinga dem någon mot deras
vilja; och alt, i anledning af åtskilliga Riksdags-fullmägtiges klagan vid 1810 års riksdag,
att Officerarne skolat obehörigen blandat sig uti legoafhandlingar rotebönder och
rekryter emellan, Kongl. Majit, som då funnit att denna inblandning icke varit någon
annan än den, att Kompani-chefen, vid antagandet af ny soldat, fordrat alt ett
skriftligt legokontrakt borde företes och detta förfarande vore lagenligt, icke kunnat
vid de underdåniga besvären fästa något afseende; samt att — i anledning af
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 6 Februari 1841 »att olagligen förhöjda
prestationer skola inom flera delar af riket ega rum vid roteringens utgörande» —
Krigs-kollegium, i infordradt underdånigt utlåtande den 4 Juni samma år, upplyst,
att, såvidt de hos Kollegium förvarade handlingar utvisade, emellan åren 1830—1841
»hvarken blifvit uppgifvet eller öfverklagadt att befälet vid indelta regementena sökt
tillegna sig något inflytande i afseende på de emellan rust- och rotehållare, å ena,
samt deras ryttare eller soldater, å andra sidan, afslutade kontrakt», samt att den
understundom förda klagan »dels att knektelegan vore för högt uppdrifven, dels att
anspråk göras på större löneförmåner och stundom på torpens besittning eller annan
bostad efter afskedstagande!», men att Kollegium ansåge dessa olägenheter »svårligen
kunna afhjelpas genom några allmänna föreskrifter, helst Knekte-(Lego-)kontraktets
ingående är en frivillig handling, och således på rust- och rotehållarne sjelfve ankomme att
bevilja eller afslå de anspråk, som å andra sidan framställas» så inträffar likväl oftast,
att, då roten anskaffat karl och med honom afslutat kontrakt, Officern, Kompani
-
6
Allmänna Besvärs- ock Ekonomi-Utskottets Betänkande M 82.
eiler Sqvadrons-chefen, förkastar antingen karlen eller kontraktet eller båda tillika,
förordar en annan karl eller lemnar formulär till ett annat kontrakt (i ordställningen
vanligen lika med det kasserade, men med löneförhöjning till 50 procent öfver hvad
öfverenskommet varit). Slutligen hafva såsom anmärkningsvärda olägenheter blifvit öfverklagade:
dels, att då vid laga skifte en flyttning eller utbytning af knektetorp ifrågakommer,
kan väl sådant icke förnekas, men eljest lägger sig »befälet» deremot; kan emellertid
en flyttning af torpet icke undvikas, så tillstädeskommer vid förrättningen någon
beordrad Under-officer, som från början till slut vidhåller att torpet ovilkorligen skall
på sin nya plan förläggas i lika godt skick, som på den gamla, om än läget och
godheten på sistnämnde ställe är nära nog jern förligt med rotehållarens eget hemman;
dels att stadgandet, som innefattas i Kongl. Maj:ts nådiga Instruktion den 18 December
1681, § 9, och den 18 Augusti 1684, § 7, derom att alla rotemästare
skola sig vid mönstringarne inställa, vid 6 mark silfvermynts bot, är både olämpligt
och för rusthållarne särdeles betungande, då derigenom mången gång resor på öfver
20 mil måste företagas, utan ringaste nytta för kostnad och tidspillan. Under åberopande af
allt detta, äfvensom af knektekontrakterna för Calmar regemente den 26 Februari 1686
och för Jönköpings regemente den 13 Maj 1685 samt kontraktet för Tjusts och Smålands
båtsmans-kompanier i Calmar län den 23 Maj 1690, har motionären, med derjemte
fästadt afseende på hurusom det är af synnerlig vigt, för såväl rotehållarne
och soldaten som för befälet, att i berörde hänseenden hafva speciela stadganden
till efterrättelser, samt enär de hos Krigs-kollegium »förvarade handlingar» icke tjena
till ledning öfver nu ifrågasatta olägenheter, föreslagit:
Att Rikets Ständer ville till Kongl. Majit aflåta underdånig skrifvelse med framställning
om behofvet af tydliga föreskrifter i de omförmälda frågorna och med begäran
att Kongl. Majit täcktes i nåder besluta: 1:o att vid knektars — vare sig
soldaters, bussarers eller båtsmäns — tillsättande, befälet förbjudes att i något afse
ende
lägga hinder i vägen för rust- eller rotehållaren att med karlen öfverenskomma
och uppgöra såväl om lönevilkoren, som eljest bäst han gitter, eller att annorledes
inblanda sig i detta bestyr, då nemligen visadt är att karlen är välfrejdad, frisk och
inom den föreskrifna åldern samt, i fråga om soldat, att han innehar erforderlig
längd; 2:o att när rotehållaren beslutar flyttning eller utbrytning af knektetorp på
sina egor. då roten är vakant, eller öfverenskommelse med den tjenande soldaten är
träffad eller ock då laga skifte å egorne verkställes, det må vara honom tillåtet,
ulan afseende å det gamla torpets storlek och godhet, att lemna detsamma på nya
planen, i enlighet med hvad knekte- eller båtsmans-kontraktet derom bestämmer;
3:o att det må vara rotehållare obetaget, att från mönstring uteblifva och att de
anmärkningar, som emot honom möjligen kunna förekomma, böra skriftligen honom
delgifvas med tillåtelse alt deröfver jemväl afgifva skriftlig förklaring, i fall han ej
vill godkänna anmärkningen.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-lJt skottets Betänkande M 82.
7
Enär uti Generalmönstrings-instruktionerna vid indelta regementena till fot,
samt indelta kavalleri-regementena, af den 16 November 1819, icke något stadgande
af böter för rotehållares uteblifvande från generalmönstringen finnes intaget,
synes billigheten fordra att äfven rust- och rotehållare för båtsmän måtte blifva befriade
från de böter, hvilka, för dylik försummelse, äro, i Generalmönstrings-instruktionen
med Kongl. Flottans särskilda korpser, den I I September 1841, dem ålagda;
och då till stöd för denna åsigt kan åberopas, att Kongl. Majit redan genom nådig
Skrifvelse till Förvaltningen af Sjö-ärendena den 16 Maj 1827, i anledning af Dess
Befallningshafvandes 'i Calmar län anmälan om flere rusthållares i Södra Möre härad
pliktfällande för uteblifvande från 1826 års generalmönstring, täckts förklara,
det den rust- eller rotehållare, som genom befullmäktigadt ombud vid generalmönstring
sig infinner, icke skall vara underkastad de i Kongl. Brefvet den 11 Februari
1744 och 1819 års Generalmönstrings-instruktion med flottornas samtlige
sjötrupper för uteblifvande stadgade böter, finner Utskottet, helst detta nådiga förklarande,
såsom tillkommet genom underdånig anmälan om ett särskildt fall, icke synes
hafva föranledt till någon allmännare tillämpning, sig böra tillstyrka hvad i Friherre
af Schmidts motions Usta moment, samt i Riksdags-fullmägtigen Svenséns motions
3:dje punkt blifvit föreslaget, eller
att Rikets Ständer måtte i underdånighet hos Kongl. Majit anhålla
om upphäfvande af det i 4 momentet 12 § af Kongl.
Majits nådiga Instruktion af den 11 September 1841, hvarefter
de till generalmönstringars förrättande med Kongl. Flot
tans
särskilda korpser förordnado hafva att sig i underdånighet
rätta, stadgade vite för rust- eller rotehållare, som antingen
uteblifver från generalmönstring, eller kommer sedan numret
är uppropadt, eller ditsänder sådan fullmägtig, som icke kan
gifva nöjaktigt besked.
Hvad beträffar den i 2:dra momentet af Friherre af Schmidts motion ifråga
satta
ersättningen utaf Statsverkets tillgångar till Amiralitets-krigsmanskassan för den
inkomst, nämnde kassa skulle blifva beröfvad, i händelse att det stadgade vitet för
rust- och rotehållare vid Kongl. Flottans särskilda korpser, som uteblifver från generalmönstring,
skulle komma att upphäfvas, anser Utskottet, att då, enligt hvad
upplyst blifvit, detta bötesbelopp årligen uppgår till en högst obetydlig summa och
det således för Amiralitets-krigsmanskassan icke kan medföra någon särdeles förlust
om den skulle blifva i saknad af berörde inkomst, sig böra hemställa,
att Friherre af Schmidts motion i detta afseende icke må till
någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
I afseende å Riksdags-fullmägtigen Svenséns motion, Usta punkten, om nödvändigheten
af att befälet måtte förbjudas att, på något sätt, inblanda sig i de af
-
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 82.
tal, som träffas emellan rust- oell rotehållare samt rekryter; så, enär Rikets Ständer
tillförene, med anledning af en likartad motion, i underdånig skrifvelse anhållit om
rättelse i berörde afseende, utan att detta ansetts böra föranleda lill någon Kon^i.
Maj.ts åtgärd, emedan, enligt Kongl. Krigs-kollegii uppgift, några sådana klagomål
hvarken vid generalmönstringar eller eljest skola blifvit anförde, och då det för
öfrigt beror på rust- och rotehållare att i laga ordning öfverklaga dylika missbruk,
der de möjligen kunna ega rum, finner Utskottet sig böra hemställa,
att hvad Svensén i 'lista punkten föreslagit, eller att befälet
måtte förbjudas att inblanda sig uti uppgörelse af knekte-kontrakt,
icke bör till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Hvad slutligen vidkommer Svenséns, i 2:dra punkten, väckta förslag, att det
må vara rotehållare tillåtet att vid flyttning af soldattorp få, utan afseende å det
gamla torpets storlek och godhet, lemna detsamma på nya planen i enlighet med
hvad knekte- eller båtsmans-kontraktet derom bestämmer, synes ett så beskaffadt
allmänt påbud hvarken vara lämpligt eller nödigt, enär, om ryttaren, soldaten eller
båtsmannen redan, enligt emellan honom och roten upprättadt kontrakt, emottagit
ett torp, detsamma till lika godhet bör honom tillsynas örn genom laga skifte eller
annan beslutad flyttning nytt torp skall soldaten tilldelas; hvaremot, om under vakanstid
dylik flyttning af torp kommer att ega rum, detsamma bör till storlek och
godhet tillsynas i öfverensstämmelse med förut utfärdade nådigst fastställde knektekontrakter;
hafva återigen inkräktningar af soldater eller båtsmän vid deras boställen
blifvit gjorda eller göras sådana utöfver det om i knekte-kontrakten och förordnin
garne
bestås, har Kongl, Maj:ts nådiga Resolution på allmogens besvär, den 28 Juni
1731, uti 5:te punkten föreskrifvit, alt det tillhörde Kongl. Majrts Befallningshafvande
att då någorstädes klagan öfver obehöriga inkräktningar fördes, sedan nödig undersökning
föregått, i hvarje fall, efter förhållandet och omständigheterna, sig deröfver
utlåta; och då för öfrigt, enligt Kongl. Förordningen den 3 Mars 1807, ryttareoch
soldat-torp, beläget på ett hemmans egor, kan flyttas på hvilket annat i rustningen
eller roten deltagande hemmans utmark, som bästa lägenheten dertill eger, finner
Utskottet sig böra hemställa,
att hvad Svensén i 2:dra punkten föreslagit, rörande soldattorps
flyttning, icke må lill någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 1 Maj 1860.
N:o 83.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande .t? 83.
9
N:o 83.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Maj 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om uppskof med tillämpandet af
Kongl. Kungörelsen den 15 Juli 1859, angående laga skiftens
verkställande på Gotland.
Denna motion har blifvit inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt af Olof Lagergren
från Gotlands län, som anfört, att då i början af förenämnda år Gotlands
läns Hushållnings-sällskap beslöt att hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om
tillämpning af Kongl. Skiftes-stadgan den 4 Maj 1827 jemväl för Gotland, detta
beslut fattades utan att Gotlands allmoge lemnats tillfälle att i frågan yttra sin
mening. Hade sådant skett, skulle utan tvifvel den i följd af nämnda beslut
gjorda underdåniga framställning uteblifvit. Ty aldrig hade i någon sak en menighet
varit så allmänt ense som den Gotländska allmogen i fråga om olämpligheten
af den förändring i förhandenvarande förhållanden, hvilken för omförmälda
underdåniga framställning gjordes till föremål. Också skyndade Gotländska allmogen
att, så snart Hushållnings-sälIskapets beslut blifvit kändt, uti en genom särskilde
deputerade till Kongl Majit ingifven skrift, aflägga sin protest emot detsamma.
Dock blef Hushållnings-sällskapets mening den i striden segrande, enär, genom
utfärdandet af ofvan omförmälda Kongl Kungörelsen den 15 Juli 1859, dess underdåniga
framställning i hufvudsaken bifölls. Om än villigt måste erkännas, att
i denna författning eftergifter blifvit gjorda med hänsyn till de förhållanden, som
vore egendomliga för Gotland, vidhöllo dock motionären och hans kommittenter
Bih. till R. St. Prof. 1859 å 1860. 8 Sami, 18 Haft. 2
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-DIskoltets Betänkande M 83.
fortfarande den åsigt, att Skiftes-stadgan, äfven med de modifikationer deruti,
hvilka genom berörda författning blifvit föreskrifna, vore i allmänhet för provinsen
otjenlig, samt dess tillämpning derstädes, så framt den enskildes rätt dervid
skulle behörigen iakttagas, overkställbar. Då emellertid erfarenheten visat, att
de uti Kongl. Brefven den 9 Juni 1832 och den 29 September 1853 gifne förklaranden
icke i verkligheten försäkrat Gotlands allmoge om orubbligt bibehållande
vid förut befintliga skiftes-förhållanden, men icke desto mindre bland motionärens
kommittenter vore allmänt rådande den öfvertygelse, alt ifrågavarande författning
innebure en öfvergång till en försämring, i stället för den förbättring, som
varit med densamma åsyftad, hade motionären häraf funnit sig föranlåten att åtminstone
söka utverka uppskof med den nya författningens tillämpande till dess
sig visat, hurudant slutliga resultatet af de två på Gotland verkställda så kallade
mönsterskiftena kunde Blifva, hvilket resultat åter, enligt motionärens förmodan,
skulle, vid betraktande af de med nämnda skiften förenade stora kostnader, och
olägenheter samt de jemförelsevis ringa fördelar, som deraf kunde vinnas, utan
tvifvel komma att bibringa jemväl dem, hvilkas yttrade önskan föranledt utfärdandet
af författningen, en motsatt åsigt.
Med anledning af hvad sålunda blifvit andraget och under åberopande af
innnehållet i ofvanomförmälda, å Gotländska jordbrukares vägnar, af deputerade
hos Kongl. Majit skriftligen gjorda framställning, deraf en afskrift är vorden motionen
bifogad, har motionären föreslagit, att Rikets Ständer måtte i underdånig
skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla om uppskof, på sätt ofvan angifvits, med den
nya Gotländska skiftes-författningens tillämpande.
Då ifrågavarande motion synes hufvudsakligen vara ett uttryck af den i allmogens
föreställningssätt grundade farhågan för skiflesväsendet, anser sig, vid besvarandet
af motionen, Utskottet icke böra lemna oanmärkt, hurusom, alltifrån
de tider då upphörande af all egoblandning först började att uppfattas såsom ett
nödvändigt vilkor för landlbrukets framsteg inom vart land, lagstiftarens, vid
bemödandena att genomföra denna grundsats, särskildt med afseende å Gotland
visade, undfallenhet för allmogens meningar föga befrämjat syftemålet att dymedelst
äfven derstädes småningom bringa skiftes-väsendet till stånd. Medan de under
förra seklets sednare hälft utfärdade skiftes-författningarne alltmer och mer närmande
sig det mål, som slutligen genom 1827 års förordning om laga skiften
och dess stadganden rörande skiftesvitsord fått i lag sitt rätta uttryck, vunno
tillämpning och efterföljd i rikets öfriga delar, fortfor alltjemt på Gotland den
gamla egoblandningen i oförändradt skick. Ty änskönt vid utfärdandet af dessa
författningar undantag i afseende å deras tillämpning på Gotland aldrig gjordes,
lyckades det dock alltid de härmed missnöjde bland provinsens innevånare att
straxt efteråt hos Kongl. Majit utverka särskilda stadganden rörande Gotland,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JW 83.
11
hvilka, vid verkställigheten af deruti lemnade föreskrifter i skiftesväsendets intresse,
fästade såsom vilkor enhällighet hos dem, som delningen rörde, och hvilka stadganden,
fönämligast af denna orsak, blefvo utan inverkan på den Gotländska skiftesfrågans
lösning. Sådant var förhållandet å de lider, då 1752 och 1762 års
Storskiftes-författningar voro för landet i allmänhet gällande; detsamma inträffade
ock efter utfärdandet af 1827 års stadga angående laga skiften. I denna är nemligen
icke heller något undantag i afseende å tillämpningen föresklifvel rörande
Gotland. Men också uteblefvo ej de vanliga klagomålen från allmogens sida; och
föranleddes härigenom Kongl. Brefvet den 9 Juni 1832, hvaruti, förutom väsendtliga
eftergifter i öfrigt för allmogens önskningar, den gamla principen om delegares
enhällighet, såsom vilkor för skifte, ånyo erhöll ett rum, medelst föreskriften,
att förut verkstäldt storskifte icke utan sådan enhällighet skulle få rubbas.
Enär skiftesverket på Gotland, till följd af innevånarnes obenägenhet för detsamma
och lagstiftarens, på sätt ofvan är omnämndt, visade eftergifvenhet, fortfarande,
hvad egoblandningen angick, befann sig på samma ståndpunkt som förut, samt i
allmänhet lämpliga skiften ej syntes kunna å Gotland komma till stånd, med
mindre landet efter egoblandningens beskaffenhet blefve indeladt i flera större
skifteslag, anhöllo Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 13 Februari 1841,
att Kongl. Maj:t täcktes i nåder förordna om undersökningar och beredande af
en sådan allmän reglering, hvarigenom, med tillämpning af skiftes-stadgans föreskrifter,
den öfverklagade egoblandningen kunde afhjelpas och det Gotländska jordbruket
vinna den förkofran, som med nämnda stadga åsyftats. De begärda undersökningarna
blefve ock på Kongl. Maj:ts befallning verkställda, hvarefter, genom
Kongl. Brefvet den 20 December 1850, stadgades, bland annat, att Gotlands läns
socknar borde, med ledning af de i Landtmäteri-kontoret tillgängliga kartor och
handlingar samt efter sammanträden med delegarne och undersökning på stället,
af landtmätare på Statens bekostnad indelas i vissa skifteslag. Sedan denna indelning
öfver hela länet försiggått och dels vunnit laga kraft, dels. efter i särskildt
föreskrifven ordning anförda besvär, blifvit fastställd, samt sålunda det väsendtligaste
hindret för åvägabringandet af laga skiften på Gotland blifvit undanröjdt,
har, med anledning af den i motionen omförmälda, utaf Hushållnings-sällskapet i
länet gjorda underdåniga framställning, som af Konungens Befallningshafvande
derstädes blifvit understödd, samt, efter det Öfver-direktören vid Landtmäteriet
blifvit hörd och sig yttrat så väl häröfver, som öfver de från ortens allmoge hos
Kongl. Majit emot Hushållnings-sällskapets berörda framställning gjorda erinringar,
hvilka motionären till stöd för sin åsigt åberopat, ifrågavarande Kongl. Kungörelse
den 15 Juli 1859 utfärdats, och dymedelst tillämpning af Kongl. Skiftes-stadgan
den 4 Maj 1827, jemväl för Gotland, blifvit föreskrifven, med iakttagande härvid
ej mindre af nämnda derstädes redan uppgjorda indelning til! skifteslag, än äfven
12 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 83.
lills vidare af, ibland andra, följande föreskrifter, innefattande inskränkningar uti
hvad i sistnämnda författning är vordet stadgadt, nemligen:
att för skiftesvitsord inom skifteslag på Gotland erfordras, att yrkande om
skifte framställes eller biträdes af delegare, innehafvande minst J af skiftesla
gets
jord;
att delegare i skifteslag, som vid förut verkställd laga skiftesförrättning erhållit
sina egor så utbrutna eller belägna, att de kunna afstängas och särskildt
brukas, samt att skiftenas antal uti inegorna ej utgöra mera än tre, ej är skyldig
att i nytt skifte vidare ingå än som oundgängligen erfordras för att bereda de
öfriga delegarne så lämpligt och redligt skifte, belägenheten medgifver; samt
att när minst § af skifteslagets delegare förena sig orri att låta skogsmarken
hel och hållen eller till viss del vara oskiftad, sådant under vissa vilkor är tillåtet.
I betraktande af hvad sålunda Utskottet anfört och då uti ifrågavarande författning
med afseende å ortens förhållande lämpliga modifikationer äro medgifna vid den
föreskrifna tillämpningen af Skiftes-stadgan, får Utskottet, som anser det af motionären
härutinnan yrkade uppskof vara utan annat ändamål, än att för Gotland
ytterligare aflägsna den tidpunkt, då denna provins kan komma i åtnjutande af de
fördelar ett väl ordnadt jordbruk medförer, vördsamt hemställa:
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 1 Maj 1860.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JK 84.
13
N:o 84.
Ank. till Exp.»-Utsk. den 4 Maj 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om bestämmande af ersättning
åt Kronobetjent för försäljning af å landet utmätte lösören.
Uti en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad, inom Vallöf].
BorgareStåndet af Herr Pehr Staaff väckt motion, är anfördt, alt, som någon bestämmelse
ej funnes gifven angående den ersättning, som bör tillkomma Kronobetjent
för försäljning af å landet utmätta lösören, och villrådighet ofta uppstått, huruvida
ersättning till Kronobetjent för syneförrättningar, som af enskilde personer påkallas,
bor beräknas efter gällande resereglemente eller efter andra punkten af Kongl. Förordningen
den 30 November 1855, angående arfvode för auktion å utmätt fastighet
å landet, motionären velat föreslå:
1:o att den, som å landet verkställer auktion å utmätte lösören, måtte berättigas
att, jemte skjuts och dagtraktamente enligt ofvannämnde nådiga Förordning,
åtnjuta viss lämplig procent af auktions-summan äfvensom slagafgift, och
2:o att den Kronobetjent, som, enligt förordnande, å landet, inom sitt tjenst
göringsdistrikt,
verkställer syner i enskilda mål, måtte derföre erhålla skjuts och
traktamente efter gällande resereglemente.
Såsom skäl för hvad sålunda i Usta punkten är vordet föreslaget har motionären
vidare upplyst att ej sällan inträffade, att på ett afstånd af 1, 2 och 3 mil
från Kronobetjeningens hemvist utmättes en mängd lösegendom, som endast med
stor kostnad kunde forslas till socknestugan; att länsmannen, som derföre vore nödgad
att hålla auktion i gäldenärens hemvist, för sjelfva resan blefve knappt ersatt,
om han finge beräkna skjuts efter en häst och 1 R:dr 50 öre om dagen, enligt
1855 års Förordning, men deremot ej bekom ringaste ersättning för den tidsödande
och med stort besvär förenade indrifningen af auktionsmedlen.
14 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 84.
Genom Kongl. Förordningen den 30 November 1855, angående arfvode för
auktion å utmätt fastighet på landet samt godtgöreise till förrättningsmän för besigtnings-,
värderings- och utmätnings-förrättningar i enskilda mål m. m. är stadgadt i
2 morn., att å landet för värdering, utmätning, qvarstad eller annan dylik förrättning
i enskilda mål erlägges i dagtraktamente till den Kronobetjent, som förrättningen
eller uppdraget verkställer, 1 R:dr B.-ko eller 1 R:dr 50 öre R:mt, och till den
Nämnde- eller Fjerdingsman, som dervid biträder, om utmätning sker, 24 sk. B:ko
eller 75 öre R:mt, men eljest 32 sk. B:ko eller 1 R:dr R:mt; hvarförutan, då resa
ifrågakommer, hvardera åtnjuter skjuts för en häst, dock att, när flere utmätningseller
qvarstads-förrättningar verkställas under en och samma resa eller på samma
dag, fördelning bör ske af resekostnaden emellan samtlige förrättningarne i förhållande
till förrättnings-ställenas afstånd från förrättnings-mannens och biträdets hemvist,
och af dagtraktamentet lika emellan de förrättningar, som på samma dag försiggått.
Enär af förenämde stadgande den slutsats måste dragas, att detsamma skall
vara gällande jemväl för de i motionen omförmälde förrättningar; alltså och då
föreskrifter i berörde afseende, sålunda redan finnas meddelade och, beträffande motionärens
förslag, att viss procent af auktions-summan samt slagafgift borde vid auktioner
å utmätte lösören erläggas, Utskottet anser vederbörande fordringsägare och
gäldenär icke skäligen kunna med sådan ytterligare afgift betungas, hemställes
att denna motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 1 Maj 1860.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 85.
15
N:o 85.
Alik. till Exp.-Utek. den i Maj 1800, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af vächl motion om skyldighet för åbo all bort
hugga
skog, som slår för nära annan åbos åkerjord.
Uti en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad, inom Hedervärda
Bonde-Ståndet väckt, motion, har Riksdags-fullmägtigen Robert Fredric Gross
från Calmar län anfört att, enär, vid det förhållande, då två grannar med sina egor
möta hvarandra, af hvilka den ene har åker och den andre annat egoslag, beväxt
med skog, tvist ofta uppstode om borthuggande af den skog, som står för nära intill
åkerjorden och derå förorsakar skada, samt då i detta afseende någon beskrifven
lag förut icke funnes, motionären ansett sig böra föreslå: att, der ene grannens
åkerjord angränsar den andres med skog beväxta mark, skall den sednare vara
skyldig att på minst tio alnars afstånd från åkerrenen uthugga skogen, vid äfventyr,
att i annat fall vara förfallen till gäldande af den kostnad och skada, som egaren till
åkern får vidkännas, så vida skogen icke består af fruktbärande träd, hvilka redan
förut der blifvit uppdragna och icke utan skada eller för stor kostnad kunna flyttas.
Då det anförda förhållandet visserligen kan åstadkomma skada för grannes
åkerjord, men är af beskaffenhet att snarare genom öfverenskommelse grannar emel
lan
kunna lämpligen regleras, än göras till föremål för lagstiftnings-åtgärder, hvilka
skulle i mer eller mindre mån göra ingrepp i egande-rätten hemställer Utskottet
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd för
anleda.
Stockholm den 1 Maj 1860.
16
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M Sfi.
N:o 86.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Maj 1860, kl, 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om makadamisering af de genom
Norr- och Roslagslullar från Stockholm ledande vägar, samt i
fråga om erläggande af afgift för samma vägars begagnande.
Uti en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad, inom Hedervärda
Bonde-Ståndet af Riksdag-fullmägtigen Carl Nettelbladt från Stockholms län väckt
motion är anfördt, hurusom bland de mest tryckande och olika betungande bördor
för Svenska jorden onekligen vore vägunderhållnings-skyldigheten, enär, om man tog i betraktande
den större och mindre trafik, som å olika vägar egde rum, en mångfaldigt
olika beskattning uppstod genom deras underhållande, såsom till följd af längre
och kortare afstånd för tillgång på grus, samt vägarnes olika lägen öfver skogs- eller
slättmark, med mera annat, som kunde anföras till bevis härför och som gjorde
önskvärd någon förändring i afseende på sättet för vägarnes underhållande. Dock
ansåg motionären största tyngden i detta afseende hvila på de jordbrukare, som hade
skyldighet att underhålla vägarne närmast hufvudstaden och deribland särdeles dem,
som leda från Norr- och Roslags tullar, der onekligen största trafiken eger rum
och der vägen på flere ställen har en bredd af 18 till 27 alnar. Häraf inträffade
att, oaktadt en ständig påfyllning af grus, dessa vägar ändock vissa tider af året
voro i ett uselt och bottenlöst tillstånd, till stort mehn för så väl resande, som de
varu-transporter, hvilka i myckenhet från den angränsande provinsen dag och natt
anlände till hufvudstaden. En förbättring af dessa vägar vore således af högsta behof
påkallad och, enligt motionärens tanke, funnes ej något lämpligare sätt derför än
så kallad makadamisering, som han ansåg böra verkställas å en half eller hel mils
längd från nämnde tullar. Så väl de resande, sorn den allmoge, der färdades fram,
skulle
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Jt? 86. 17
skulle otvifvelaktig! gerna uppoffra några skillingar för hvarje gång, om de till lindring
för sina tungt lastade kreatur hade en fast och jemn väg att befara. Det
vore jemväl troligt att de hemmansegare, hvilka vägunderhållnings-skyldigheten här
ålåge, ej skulle vara obenägne att med en lämplig kontant årlig utgift dertill bidraga.
Motionären har derföre ansett sig böra föreslå att Rikets Ständer ville hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, alt Styrelsen för Väg- och Vattenbyggnader måtte anbefallas
uppgöra plan och kostnadsförslag till nämnde vägars makadamisering, samt
Konungens Befallningshafvande i Stockholms län förständigas att söka med vägunderhållningsskyldige
öfverenskomma om det årliga bidrag, de för befrielse af dessa vägars
underhåll böra sig åtaga, äfvensom föreslå lämplig afgift för dem, som samma
vägar begagna.
Då ifrågavarande framställning, som afser understödjandet af en viss ort i det
besvär, hvilket, enligt grunderna i nu gällande ekonomiska lagstiftning, är uteslutande
fästadt vid jorden, sålunda omfattar ett ämne af mera kommunal natur, och vederbörande
jordegare inom kommunen, hvilka onekligen hafva den öfvervägande fördelen
eller olägenheten af vägarnes beskaffenhet, sjelfve ega att gå i författning om
den vägförbätlring, motionären föreslagit, hemställer Utskottet,
att denna motion må anses icke utgöra föremål för någon Rikets
Ständers åtgärd.
Stockholm den I Maj 1860.
Bih, till n. St. Prof. 1859 & 1860. 8 Sami. 18 llä/t.
18
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 87.
N:o 87.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Maj 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om afska/fande af fotmöten vid
Skånska kavalleriet eller deras ingående i regcmenls-rnötena.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har Hedervärda Bonde-Ståndet
remitterat ett memorial, deruti Riksdags-fullmägtigen Ola Lasson från Skåne, med
anledning af behofvet utaf lindring i det dryga rustnmgsbesväret, samt då fotmöten
vid kavalleri-regementena tidtals kunnat inställas, hvilket bevisade deras mindre nödvändighet,
och, om vidare öfning behöfdes än den, som erhölles vid regementsmötet,
detta hellre borde förlängas några dagar, derigenom lika mycken öfning kunde
vinnas för karlen, utan att rusthållaren behöfde, såsom nu vid fotmöten egde
rum, midt under brådaste utsädestiden om våren skjutsa karlen flere mil, föreslagit,
att Rikets Ständer måtte vidtaga nödiga åtgärder för fotmötens afskaffande vid Skånska
kavalleriet eller ock deras ingående i regementsmötet.
Enligt Kongl. Brefvet den 31 Augusti 1813 äro rusthållarne fria frän att
skjutsa sina ryttare till kompani-möten, och genom Kongl. Brefvet den 21 April
1818 erinras rusthållarne att om deras ryttare skulle affordra dem något bidrag till,
bland annat, skjuts, derom genast göra anmälan hos Konungens Befallningshafvande,
som, efter undersökning om förhållandet, i händelse klagomålen finnas grundade, bör
tillkännagifva saken för RegemenIs-chefen, hvilken eger föranstalta att den felaktige
ryttaren, utan skonsmål, blir allvarsamt bestraffad.
Då således något åliggande för rusthållarne att skjutsa sina ryttare till fotmölena,
hvilka äro kompani-möten, icke finnes, utan fasthellre det blifvit ryttarne, vid
påföljd af straff, uttryckligen förbjudet att fordra sådan skjuts, samt följaktligen, om
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 87. 19
rusthållaren ändock består ryttaren skjuts till fotmötena, sådant måste ske af god
vilja och icke kan anses såsom något af rusttjensten beroende besvär; då i rusttjenstförfattningarne
redan linnes förutsatt att kompani-mötena kunna, när sådant finnes
lämpligt, inställas och regements-mötena i stället förlängas, hvilket äfven understundom
lärer ega rum; och då motionären icke ens uppgifvit någon anledning hvarföre i
förevarande afseende skulle annorlunda förfaras vid Skånska kavalleriet än vid öfriga
indelta kavalleri-regementen, hemställer Utskottet,
att motionen måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 1 Maj 1860.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1860.
•,t
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottels Betänkande M 88‘.
1
N:o 88.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 Maj 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väclct motion i fråga om rättighet lill fri försäljning
å landel af hembrygdl öl och svagdricka.
Till behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit öfverlemnad
en inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdags-fullmägtigen Georg Nyqvist
från Wermlands län väckt motion, deruti han anfört, att åtskilliga personer skola, på
grund af 4 Kapitlet 2 § Handels-balken samt Fabriks- och Handtverks-ordningen
af den 22 December 1846, hafva blifvit under år 1859 för utöfvad försäljning af
hembrygdt dricka dömde till 40 daler böter och varans förlust.
4 Kap. 2 § Handels-balken stadgade väl: »Ej må någon annan än borgare idka
handtverk, hålla öppen bod eller sälja sina varor i minut; gör någon deremot,
håfve förbrutit varan och bote fyratio daler», och i förenämnde Förordning saknades
bestämmelse om rättighet till utöfvande af dylik försäljning; men, i motionärens
tanke, härledde sig underlåtenheten af sådant bestämmande snarare från förbiseende
än afsigt att förhindra utöfmngen af en så oskyldig näringsgren.
Då det är bekant att försäljningen af maltdrycker oftast sker på landtmarknader
och vid resor till och ifrån landt- och stads-marknader på åtskilliga platser
bredvid landsvägarne och i de flesta fall under bar himmel; samt då denna tillverkning
och försäljning vanligen utöfvas af fattiga och mindre bemedlade personer och
dessutom aldrig kan medföra hvarken skada eller förargelse, utan deremot bör kun
Bih.
till R. St. Prot. 1859 & 18GO. 8 Sami. 19 Baft. 1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JW 88.
na inbringa någon, fastän obetydlig förtjenst och i sin mån bidraga till nykterhetens
befrämjande; så har motionären hemställt, att Rikets Ständer, för sin del, måtte besluta,
att hembrygd af öl och svagdricka äfvensom försäljning deraf må, utan anmälan
hos Konungens Befallningshafvande eller annan myndighet, vara å landet tillåten.
Då, så vidt forfattningarne föranleda, det icke kan anses vara någon förmenadt,
att, efter den anmälan hos vederbörande, som upprätthållandet af nödig ordning
må kunna kräfva, å landet utöfva tillverkning och försäljning af maltdrycker,
och, enligt hvad Utskottet inhemtat, Kongl. Majit jemväl i särskildt mål, i anledning
af anförda besvär öfver ett af Kongl. Majits vederbörande Befallningshafvande meddeladt
beslut, hvarigenom ansökning om tillåtelse att å uppgifvet ställe få hålla allmänheten
tillhanda svenskt öl blifvit afslagen, genom nådig resolution den 4 September
1857, med uppbäfvande af öfverklagade beslutet, förklarat hinder icke möta
för nämnde ölförsäljning, hemställer Utskottet,
att denna motion må anses icke böra föranleda till någon Rikets
Ständers åtgärd.
Stockholm den 8 Maj 1860.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande At 89.
3
N:o 89.
Ank. till Eip.-Utsk. den 14 Maj 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af vädel motion om förändrade bestämmelser
huru kostnad vid laga skifte skall af boställe utgå.
Denna motion är inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln väckt af Herr Grefve
Taube, Henning, hvilken fästat uppmärksamheten på behofvet att bereda boställshafvare
möjligaste lättnad vid utgörandet af de i allmänhet betungande kostnader, sorn
träffa bostället, der laga skifte öfvergår den by, i hvilken det är beläget. Lagstiftarens
åsigt om nyttan af laga skiften vitsordades af de lagar, som till dess befrämjande
blifvit utfärdade, och allmänhetens åsigt derom ådagalades genom den ifver
hvarmed sådant skifte sökes. Men denna, den första och kraftigaste häfstangen
till ett väl ordnadt jordbruks åstadkommande, medförde kostnader, till
hvilkas bestridande mången hemmansegare endast med stor svårighet kunde anskaffa
medel; och dock egde hemmansegaren den utväg att till säkerhet för lånet
inteckna sin fastighet, medan deremot boställshafvaren blott hade sin personliga kredit
att anlita. Genom Kongl. Kungörelsen den i Maj 1827 vore visserligen stadgadt,
att den ersättning boställshafvaren för husflyttning, odling, hägnad, dikning,
ståndskog eller plantering förpligtas utgifva utöfver hvad som derföre erhålles, skall,
jemte den för skiftets verkställighet belöpande kostnad, fördelas på zv år, och innehafvaren
skall af efterträdaren erhålla ersättning för så många år, som derutaf, vid
boställets afträdande, återstå; men skyldigheten ett i första hand anskaffa penningar
till kostnadens hela belopp qvarstode dock hos den, som vid skiftestillfället vöre
innehafvare af bostället. Då emellertid antagas måste att bostället blefve genom
skiftet förbättradt, så syntes väl rättast vara, att bostället och ej boställshafvaren
blefve den som för kostnaden ansvarade. En förändring vore behöflig jemväl derföre
att, då ofvanberörde Kongl. Kungörelse stadgade, att ersättningar, hvilka från
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 89.
bostället utgå för ståndskog och plantering, äfven borde vid beräkningen iakttagas,
men denna ersättning vanligen utginge in natura och bostället dervid endast kändes
skyldigt aflemna hvad detsamma aldrig tillhört, så borde ej denna ersättning räknas
boställs-innehafvaren till godo, hvadan lämpligast vore att åt Synerätten öfverlemna
bestämmandet, hvilka kostnader boställshafvaren borde få på 20 år fördela. Af
dessa skäl föreslog motionären, det måtte Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla om det stadgande att, då laga skifte öfvergått en by, deruti boställe
finnes, och skiftet faststäldt blifvit, skall ekonomisk besigtning å bostället hållas
och dervid utrönas och bestämmas till hvad belopp boställs-innehafvaren nödgats
vid skiftet för bostället vidkännas kostnader utöfver hvad han dervid erhållit, hvarvid
sådana ersättningar, som in natura utgå, värderas till penningar efter på orten
gångbart pris. Boställshafvaren egde sedan, om honom så godt syntes, till det belopp,
Synerättens laga kraftvunna beslut bestämde och mot inteckning uti bostället,
upptaga ett på 20 år stäldt amorteringslån. Den för året utgående räntan och
amorteringen borde hvarje Maj månad af boställets innehafvare erläggas, vid påföljd
att, om sådant uraktlätes, inteckningshafvaren vore obetaget å exekutiv auktion försälja
så stor del af årets gröda, som till betäckande af räntan och amorteringen
samt exekutions-kostnaden erfordrades.
Ehuru den med motionen afsedda lättnad för boställshafvare i de drvga skifteskostnaderne
ofta nog torde vara behöflig, måste dock emot det gjorda förslaget
anmärkas, att, då nämnde kostnader utgöra en boställshafvarens skuld, det Kronan
tillhöriga bostället icke kan derför intecknas, och att, i fall meningen är att inteckningen,
likasom den i motionen omförmälda exekution, i händelse af underlåten betalning,
skulle afse endast boställets gröda, härvid förekommer att denna, så länge
den vexer på marken, tillhör den fasta egendomen och endast i samma ordning,
som denna, kan för gäld förpanlas, och att åter, sedan grödan blifvit inbergad, densamma
är lösegendom, deruti inteckning icke efter lag kan meddelas. Då således
hvad i motionen blifvit föreslaget icke kan stå tillsammans med de i allmän lag
stadgade grunder för förpantning af fast och lös egendom och förty ej är verkställbart,
får Utskottet tillstyrka,
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 Maj 1860.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 89.
5
Reservation:
af Grefve Taube, H. A.:
»Utskottet har medgifvit att den med motionen afsedda lättnad för boställshafvare
ofta nog torde vara behöflig och egentligen afstyrkt densamma på det skäl att Utskottet
ej ansett det föreslagna sättet verkställbar^ Anser man en fråga vara behöflig
torde äfven vara skäl att tillse om den ej kan åstadkommas, och då torde, hvad denna
fråga beträffar, det ej vara så svårt att påfinna ett sätt, hvarigenom ändamålet
vinnes. Afdelningen inom Utskottet föreslog att säkerhet för ett nödigt amorteringslån
skulle lemnäs i boställets gröda; väl har Utskottet anmärkt att grödan, medan
den vexer, tillhör den fasta egendomen och endast i sammanhang med denna kan
för gäld förpantas, men här är ju fråga om att erhålla ett nytt eller förändradt stadgande
och då kan väl ej ett redan varande stadgande hafva den egenskap att det ej
kan förändras. Man ser ej sällan att grödan på ett hemman försäljes, till större
eller mindre del, på offentlig auktion.
Utom hvad afdelningens förslag innehöll, torde äfven finnas ett annat sätt att gå
till väga; de fleste boställs-innehafvare åtnjuta kontant utgående lönefyllnad och af denna
kunde så stor del årligen förskrifvas, som vore till betäckande af ränta och ammortering
för året behöflig. Jag nödgas derföre reservera mig mot Utskottets beslut
och föreslå,
att Rikets Ständer hos Kongl Majit måtte i underdånighet anhålla
om utfärdande af en författning, innehållande bestämmelser,
enligt hvilka boställshafvare må, till betäckande af sådana
utgifter för bostället, hvilka för laga skifte utgått och, enligt
gällande författningar, få på 20 år fördelas, för berörde tidrymd
upptaga ett amorteringslån mot säkerhet antingen uti boställets gröda
eller uti det till bostälis-hafvaren anslagne lönefylinadsbeloppet.
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 90.
N:o 90.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 Maj 1860, kl. 11 1. ro.
Betänkande, i anledning af vackla motioner om ordnande af mililär-undervismngen
i Riket samt om införande af passande krigsöfningar
vid Rikets alla offentliga undervisnings-anstalter.
I detta ämne hafva till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet blifvit remitterade
motioner, väckte inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln af Friherre
Creutz, Stefan, och Herr Montgomery, Guslaf, samt inom Vällofliga Borgare-Ståndet
af Herr Rosenqvist, Fredrik, hvilka hvar för sig andragit:
Friherre Creutz: att Kongl. Krigs-akademien vid Carlberg mätte komma alt
upphöra och vid Universiteterna inrättas en militärfakultet, der ynglingar frön alla
samhällsklasser, sorn ville egna sig åt militäryrket och deribland den unge soldalen,
om han hade råd och fallenhet för studier, kunde inhemta de kunskaper,
som till yrket hörde och följaktligen till befordran medverkade;
Herr Montgomery: ati ehuru den lägsta klassen blifvit borttagen från Krigsakademien
vid Carlberg, så att icke alltför unga och späda ynglingar numera der
vunne inträde för att alltför onaturligt tidigt stöpas i den militära samhällskasten,
afsåge dock denna läroanstalt fortfarande hufvudsakligen att bilda endast militära
tjenstemän af ynglingar, hvilkas olika naturanlag ännu ej hunnit och än mindre
haft tillfälle att utvecklas, hvilket uppenbarade en ensidighet, som stridde både
mot rättsbegrepp och uppfostrans egentliga ändamål. Krigs-akademien å Carlberg
borde derföre upphöra att vara en elementar-läroanslalt samt förvandlas till en
applikaliv, lik den å Marieberg, med hvilken den kunde förenas för att gemensamt
verka iör samma ändamål, krigarebildnmgens vetenskapliga utveckling och
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 90.
7
om möjligt tidsenliga fullkomning, den ena afdelningen eller den Mariebergska i
afseende på Artilleri-, Ingeniör- och Generalstabs-officerares samt den andra afdelningen
eller den Carlbergska på Kavalleri-; Infanteri- och Sjö-officerares vetenskapliga
och, så vid t ske kunde, äfven praktiskt fullständiga bildning. Men på det
den förut inhemlade ynglingabildningen icke mätte komma att sakna den elementära
militära, lika litet som elementerne inom vetandets område i allmänhet, borde
all uppfostran så ordnas att den medborgerliga, vetenskapliga och militära bildningen
blefve gemensam. Hos oss vore bevärings- eller med andra ord sjelfförsvars-systemet
infördt och vunne mer och mer förtroende och utveckling. Öfvertygelsen
alt medborgaren vore soldat och soldalen medborgare hade också städse
utgjort alla fria samhällens lifsprincip. Derföre borde icke någon kastskilnad i
bildnings-sättet söndra samhällsmedlemmarna, utan uppfostran vara gemensam för
alla vid skolor, gymnasier och universiteter. Öfver allt borde militära lärare finnas,
i de lägre läroanstalterna, såsom folkskolor och pedagogier, för gymnastik,
bajonettfäktning, marsch och handgrepp; vid gvmnasierne tillika för mål-skjutning
samt kompani- och bataljonsmanövrer medelst stångexercis, om antalet af lärjungarne
icke annat medgåfve. Vid folkskolorne kunde en korporal, vid pedagogierne
en underofficer, vid gymnasierne en suballernofficer och vid universileterne en
kapten eller regementsofficer från närmast belägna regemente eller kår mellan mötestiderne
mot arfvode, användas såsom lärare. Vid sistnämnde läroanstalter borde
tillika, jemte den praktiska undervisningen, de nödvändigaste theoretiska militärkunskaper
meddelas de studerande, som hade håg och lust att dem inhemta. På detta
sätt skulle nationalförsvaret i behofvets stund ej sakna tjenliga ämnen till officerare
och underofficerare och de ynglingar, hvilka ville uteslutande egna sig åt krigsyrket
eller visade bestämda anlag för detsamma, skulle, efter inhemtade allmänna
humanistiska kunskaper, kunna vid Carlberg-Marieberg vidare praktiskt och theoretiskt
utbildas i de högre militära vetenskaperne för tjenstgöring till lands eller
sjös efter hvar och ens olika lust eller fallenhet. Huru många af Carlbergs nuvarande
högre klasser borde för detta ändamål bibehållas, likasom på hvad sätt
Mariebergs och Carlbergs läroanstalter kunde förenas och möjligen förenklas, öfverlemnade
motionären till sakkunnigare dotaljorganisatörers pröfning och afgörande,
hvarvid äfvenledes borde noggrannt utredas om ej en särskild läroanstalt i närheten
af och i samband med någon af flottans stationer vore ändamålsenligare än
den nuvarande vid Carlberg för utbildande af befäl för sjöförsvaret. Hufvudidéen
af motionärens framställning blefve således att alla allmänna uppfostringsanstalter
måtte förses med tillfälliga, i orterne befintliga militärlärare, från och med folkskolan
till och med universitetet, samt att Carlbergs och Mariebergs läroverk så
förenades och ordnades att de ynglingar, hvilka från Gymnasiernas högsta klass
eller från Universiteterne önskade fullfölja förut inhemtade militära elementära
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 90.
kunskaper, för att uteslutande egna sig åt krigsyrket, måtte få tillfälle att utbilda och
fullkomna sig derstädes;
Herr Rosenqvist, att, huru skiljaktiga åsigterna i öfrigt kunde vara, en fråga
funnes, i hvilken alla svenskar sammanstämde och denna gällde upprätthållandet af
Sveriges sjelfständighet, frihet och ära. Härför fordrades allmän beväpning, men för
åstadkommande af denna behöfdes förberedande åtgärder, hvarföre motionären ansåge
sig böra föreslå att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit anhålla, det Kongl. Majit
täcktes anbefalla erforderliga åtgärders vidtagande för införande af passande krigsöfningar
inom Rikets alla offentliga skol- och undervisnings-anstalter för gossar och
ynglingar. Bland sådane öfningar borde räknas: gymnastik, marscher och vändningar,
fäktning med värja, sabel, bajonett och lans, målskjutning och simning. Intilldess
behöfliga gymnastikapparater hunne anskaffas, kunde undervisning meddelas i
s. k. fristående gymnastik. För målskjutning syntes båge med pil först böra begagnas
i småbarns-skolorne, derefter luft- eller skruf-gevär och, då ynglingarne hunnit
lära sig taga sigte och korn, äfven skjutning med kulor och krut användas.
Till dess vederbörande lärare hunnit inhemta nödig kännedom i alla dessa nyttiga
öfningar, kunde lämpligt befäl från arméen blifva kommenderadt att leda undervisningen.
Ingen elev, som bevistade offentlig skola eller undervisnings-anstalt borde
fritagas från dessa krigsöfningar, såvida icke edeligt intyg af kompetent läkare dertill
gåfve giltig anledning. Inom större eller mindre städer eller annorstädes, hvarest
lokal och andra omständigheter sådant medgåfve, kunde skolungdomen under tjenlig
årstid för en eller flere dagar sammandragas till gemensamma öfningar. Slutligen
torde äfven gevär samt ammunition kunna från Kronans förråder, mot redovisning
utlemnas till skjutgillen, der sådana komme att bilda sig, äfvensom tjenligt armébefäl
torde erfordras såsom instruktörer för en del af dessa frivilliga gillen; och
borde Rikets Ständer, enligt motionärens förslag, hos Kongl. Majit anhålla att, så
fort ske kunde, få emottaga Proposition i ämnet, jemte fullständigt kostnadsförslag.
Frågan om indragning eller förändrad organisation af Krigs-akademien på Carlberg
har förut flere gånger så väl hos Kongl. Majit som hos Rikets Ständer förevarit,
i hvilket afseende Utskottet anser sig böra meddela: att Rikets Ständer uti
skrifvelse den 19 December 1840 hos Kongl. Majit i underdånighet anhållit om sådane
åtgärders vidtagande, att Krigs-akademien från ett militäriskt gymnasium med
contubernium kunde successivt utbildas till och blifva en tillämpnings-skola för arméens
befäl af alla vapen, hvarigenom behofvet af särskilda privata inrättningar för nyssnämnde
ändamål kunde försvinna; att Kongl. Majit vid underdånig föredragning af
detta ärende den 25 Januari 1841 i nåder förklarat, »att Krigs-akademien skulle
»förblifva
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 90.
9
»förblifva i sitt dåvarande skick intilldess en allmän reglering af rikets uppfostrings»och
undervisnings-anstalter kunde ske;» att, sedan genom nådigt cirkulär till samtlige
Konsistorierne i Riket den 6 Juli 1849 blifvit förordnadt angående reglering
af elementarläroverken, Kongl. Maj:t den 18 Januari 1850 i nåder vidtagit åtskilliga
förändringar i Krigs-Akademiens organisation, hvarefter densamma, som förut innefattat
fem klasser, numera utgöres af tvä afdelningar, fördelade hvardera i två klasser;
alt i de två första klasserne undervisningen hufvudsakligen omfattar allmänt humanistiska
kunskapsämnen samt i tredje och fjerde klasserne omvexlande humanistiska
och militärämnen, jemte mångahanda slag af militäriska öfningar; att vid riksdagarne
1850—1851 samt 1853 —1854 motioner om Krigs-akademiens fullkomliga
indragning varit väckte, men blifvit afstyrkte utaf vederbörliga Utskott, som, med
afseende å hvad i frågan förekommit och i öfverensstämmelse med de åsigter, hvilka
föranledt Rikets Ständers år 1840 afgifna underdåniga framställning, dels ansett
Krigs-akademien böra bibehållas såsom en nödvändig tillämpnings-skola för bibringande
af militärundervisning, dels ock i öfrigt funnit det vara för tidigt att bedöma verkningarne
af den utaf Kongl. Maj:t i ofvanberörde måtto vidtagne förändring; samt
att vid sistförflutne riksdag, dåvarande Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott, i
anledning af väckta motioner om en förändrad organisation af läroverket vid Carlberg,
medelst indragning af de klasser, inom hvilka undervisning meddelades hufvudsakligen
blott i humanistiska kunskapsämnen, uti Betänkande JVs 111 tillstyrkt Rikets
Ständer att uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla, det Kongl. Majit behagade
taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke de två lägsta klasserne vid Krigsakademien
på Carlberg kunde indragas eller om icke åtminstone dylik åtgärd kunde
ega rum med första klassen vid nämnde Akademi, men att frågan härom till följd
af Riks-Ståndens olika beslut förföll.
Beträffande först Friherre Creutz's förslag »att Krigs-akademien vid Carlberg mätte
»komma att upphöra och en militärfakultet vid universiteten inrättas», så väcktes vid
sednaste riksdagen af samma motionär enahanda förslag; i anledning hvaraf dåvarande
Ekonomi-Utskott i förenämnde Betänkande JV2 111 erinrade, att dylika från
universiteten skiljda skolor i de flesta Europeiska länder ansetts behöflige och blifvit
tillvägabragte och att Rikets Ständer äfven genom sina vid tre föregående riksdagar
fattade beslut syntes hafva erkänt nyttan och behöfligbeten af en praktisk tillämpnings-skola
för militärer, samt derföre och då motionären icke till vederläggande af
denna mening anfört något skäl, afstyrkte all åtgärd i anledning af motionen; hvilket
yttrande äfven af samtlige Riks-Stånden bifölls.
På omförmälde förut anförda grunder och då de kunskaper i militära ämnen,
som för officerares utbildning erfordras, obestridligen rättast utgöra föremål för tilBih.
till R. St. Brot. 1859 & 1860. 8 Sami. 19 Haft. 2
10 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande 90.
lämpnings- eller special-skolors verksamhet; men icke tillhöra omfånget af universiteternas
laro-ämnen, hemställer Utskottet,
att Friherre Creutz’s motion måtte lemnäs utan afseende.
Under de öfverläggningar hos Ridderskapet och Adeln, hvilka föregått remissen
af Herr Montgomerys motion, har dels Herr Adelborg, O., med begäran att hans
yttrande måtte såsom ett amendement till Herr Montgomerys förslag få medfölja detsamma
till Utskottet, yrkat:
1:0 att de två lägre klasserna vid Krigs-akademien på Carlberg skulle borttagas
och de två högre förvandlas till en militär-tillämpningsskola;
2:0 att denna inrättning måtte utvidgas så att den kunde öfvertaga alla landtofficerares
utbildning;
3:o att detta lägre mihtär-läroverk skulle sättas i förening med det högre vid
Marieberg, så att utgångs-examen vid det förra blefve lika med intagnings-examen
vid det sednare;
4:0 att till vinnande af den allvarliga ordning och punktuela lydnad, som för
officersdaningen vore ytterst nödvändig, alla Krigs-skolans elever borde erhålla underofficers-rang
och ställas under modifierade krigsartiklar, samt
5:o att Sjökadetterne, till ernående af en bättre praktisk utveckling i sitt yrke,
måtte flyttas till Skeppsholmen i Stockholm eller, hvad ännu bättre vore, till Karlskrona;
— dels ock Guvernören vid Krigs-akademien, Herr Öfversten Thulstrup anfört,
bland annat, att man länge vid Krigs-akademien önskat att beredelsen för inträde
derstädes måtte kunna ske vid allmänna läroverken. Med den organisation
dessa före år 1849 egde, var detta omöjligt, enär lärjungarne som användt mycken
tid på ämnen, hvilka för inträde i Krigs-akademien vore öfverflödiga, skulle blifvit
alltför gamla om de vid läroverken qvarstannat så länge som behöfts, för att der
erhålla de kunskaper i lefvande språk, som för intagning på Carlberg fordrades. Följden
blef att de ynglingar, hvilka bestämt sig för militär-ståndet tidigt lemnade de allmänna
läroverken för att på enskild väg beredas till inträde vid Krigs-akademien,
hvilket medförde många och väsendtliga olägenheter. Så snart derföre 1849 års
cirkulär rörande rikets elementarläroverk lemnade utsigt till en förändrad organisation
af dessa, indrogs några månader derefter, eller i början af år 1850, den 1:sta klassen
vid Carlberg. Det visade sig dock snart att denna indragning skett för tidigt.
1849 års cirkulär anbefallde väl en ny organisation, men innehöll blott grunddragen
dertill, och det samband, som behöfdes mellan undervisningen vid de allmänna läroverken
och fordringarne för inträde vid Carlberg, kunde icke vinnas innan elementarläroverken
blifvit genom en ny skolstadga fullständigt organiserade och läsningen
inom de särskilda klasserna tillräckligt ordnad. Emellertid hade, till följd af den
skedda indragningen, fordringarne för inträde blifvit betydligt höjde och behofvet af
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottett Betänkande A! 90.
11
privatundervisning för beredelse till inträdet, med alla dermed följande olägenheter,
ökade i stället för minskade. Ändtligen utfärdades år 1856 en ny skolstadga, att
tjena till efterrättelse från och med höstterminen det följande året. Uti ett den 10
Juni 1857 til! Kongl. Majit ställdt memorial yttrade Krigs-akademiens Styrelse, »att
tiden snart vore inne att underställa Kongl. Majits pröfning ett vid läroverket länge
påtänkt förslag i afseende på tillvägabringande af ett sådant samband emelian Statens
Kri»s-skola och de öfriga elementar-Iäroverken, som emellan dessa allmänna bild
O
O
ningsanstalter kunde och borde ega rum.» Den nya Skolstadgan hade emellertid
knappt hunnit att pröfvas, innan man fick skäl antaga att den ej skulle blifva af
lång varaktighet. En ny Skolstadga utkom också förliden sommar och började på
hösten att tillämpas. I förhoppning att denna stadga blefve beståndande, afvaktades
blott den tid, då klass-kurserna i de olika läroämnena vid elementarläroverken hunnit
blifva, på grund af tillräcklig erfarenhet så bestämda, att ändringar deruti ej
vore att befara, hvartill antagligen fordrades ett till ett och ett halft år. Så snart
man uppnått detta mål, komme kunskapsfordringarne för inträde vid Krigs-skolan
att förändras på det sätt, att de fullkomligt motsvarade fordringarne vid afgången
från den klass i allmänna läroverken, der ynglingarne befunne sig vid en medelålder
af 17 år. Derjemte erinrade Herr Öfversten, alt, då Kongl. Majit, för sex
år sedan uppdrog åt en af sjöofficerare sammansatt Kommitté att företaga en närmare
granskning af de för Sjö-krigsundervisningen i vårt land gällande föreskrifter, denna
af upplyste och sakkunnige män bildade Kommitté, efter en noggrann pröfning af frågan
om landt- och sjökrigs-skolornas förening, ansåg fördelarne af en sådan förening
vara så öfvervägande, att de enhälligt tillstyrkte sjö- och landtkadetlernas samfälda
uppfostran vid samma läroverk.
I enlighet med den åsigt Rikets Ständer redan i ofvanomförmälda skrifvelse af den
19 December 1840 uttalat, och hvilken äfven uttrycktes i Ekonomi-Utskottets vid
sistförflutna riksdag i ämnet afgifna Betänkande, bör Krigs-skolan vid Carlberg vara
en mililär-tillämpningsskola. Med detta ändamål öfverensstämmer det icke, att Krigsskolan
till en del förblir en läroanstalt nästan endast för sådana humanistiska ämnen,
hvaruti undervisning meddelas i de allmänna elementarläroverken och rättast der inhemlas.
Genom den hittills bibehållna organisationen förlänges onödigtvis tillämpningskursen
för eleverne, så att endast ett mindre antal än hvad eljest blefve fallet kan
vid Statens Krigs-skola utbildas, och till skada för officersbildningen har behof uppstått
af en mängd enskilda läroanstalter för nämnda ändamål. Dessutom medför
denna organisation, på sätt anmäldt blifvit, den väsentliga olägenhet, att de ynglingar,
som vilja genomgå Krigsskolan, nödgas alltför tidigt bestämma sig för val af
lefnadsyrke, innan de uppnått den ålder att deras större eller mindre anlag för
militäryrket kunna med säkerhet bedömas. Om emellertid ställningen vid de allmänna
läroverken förut skulle lagt hinder i vägen för borttagande af de hufvudsakligen
för undervisningen i humanistiska läroämnen afsedde delarne af Krigs-skolan,
12 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Al 90.
torde väl genom tillämpning af den sednaste skolstadgan ett förändradt förhållande
inträdt. Det har derföre synts Utskottet;, som tiden vore inne att, med afskiljande
från Krigs-skolan af nyssnämnde delar, göra densamma endast till en tillämpningsskola
der, om möjligt, alla arméens officerare kunde för sitt yrke utbildas På dessa
grunder får Utskottet, som i afvaktan på de förändrade förhållanden, en reorganisation
i ofvanantydda syftning må medföra, icke ansett lämpligt att för närvarande ingå
i bedömande af de flera detaljfrågor, hvarom förslag blifvit framställda, härmed tillstyrka
Rikets Ständer,
att i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Majit täcktes, så snart sig göra låter, vidtaga sådana förändringar
i organisationen af Krigs-skolan på Carlberg, att inträdet
derstädes icke måtte ske vid så tidig ålder, som hittills, äfvensom
att läroverket kunde blifva en allmän tillämpnings-skola för
bildande af officerarne vid arméen, så att behofvet af enskilda
läro-anstaller för detta ändamål upphörde.
Vidkommande slutligen Herrar Montgomerys och Bosenqvists förslag om åtgärder
för åstadkommande vid alla läroverk af krigsöfningar för lärjungarne, anser Utskottet
den stora vigten och nyttan af rätt ordnade sådana öfningar ej mindre för
landets försvar än för lärjungarnes helsa och utbildningen af deras kroppskrafter
icke kunna bestridas. Utskottet har emellertid inhemtat, att sammansatta Stats-,
Lag- och Ekonomi-Utskottet, som, i sammanhang med frågan om inrättningen af allmänna
beväringsmanskapet, förehaft motioner om militäröfningar i skolorna, uti sitt
Betänkande J\fs. 7 yttrat, att, ehuru lång lång tid torde åtgå innan man kunde hoppas
att af ungdomens tidiga öfvande i militäriska sysselsättningar vinna resultat,
som kunde verka till lindring i bevärings-skyldigheten, och ehuru i de af Utskottet
behandlade motioner, som rörde denna fråga, icke funnes framlagdt något närmare
utveckladl förslag, som Utskottet ansett sig kunna förorda, förtjenade dock principen
någon uppmärksamhet, desto hellre, som öfningar i marscher, gymnastik och
vapenkonst i sig sjelfva egde uti fysiskt hänseende ett högst välgörande inflytande
på det uppvexande slägtet, hvilket erfarenheten äfven ådagalagt vid de skolor, der
sådana öfningar redan voro införda; af hvilken anledning Utskottet äfven tillstyrkt
Rikets Ständer att hos Kongl. Majit göra underdånig framställning derom, att Kongl.
Majit täcktes tillse på hvad sätt undervisning i militäriska öfningar redan i skolorna
måtte kunna mera allmänt bibringas den uppvexande ungdomen.
Då sålunda frågan om krigsöfningar i skolorna är behandlad af annat Utskott,
som deruti afgifvit yttrande, hvarigenom densamma redan blifvit vid denna riksdag
till Rikets Ständers slutliga pröfning öfverlemnad, anser sig Ekonomi-Utskottet
icke böra i anledning af ifrågavarande motioner något yttrande
i ämnet afgifva.
Stockholm den 8 Maj 1860.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 91.
13
Reservation
anmäldes af Herr Adelborg, A. O.: »Då jag anser, att vårt land, för att skydda
sin frihet, ej har tillräckligt af de få reguliera trupper och den högst ofullkomligt
öfvade beväring, som vid inträffande krig nu finnas att tillgå, utan att dertill bör
ordnas ett fullständigt nationalförsvar, grundadt på allmän folkbeväpning, hvilken bör
utgå redan ifrån skolan, så får jag härmed reservera mig emot det alltför knapphändiga
sätt på hvilket Utskottet besvarat de motioner, som afhandlat detta vigtiga
ämne. Enligt min åsigt hade dessa bort föranleda Utskottet att tillstyrka,
det Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse begära, att
Kongl. Majit täcktes i nåder tillse, att militäriska öfningar i Rikets
alla skolor må komma att införas.»
Häruti instämde Herr L. J. Lovén.
N:o 91.
Ank. till Exp.-Utsk. den 14 Maj 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om utgifvande af ett sammandrag
utaf gällande författningar rörande rusthållares åligganden
samt deras och manskapets vid indelta kavalleriet ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter, och om planpenningars utgörande
för kavallerilorpen.
I memorial, som Hedervärda Bonde-Ståndet remitterat till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet har Riksdags-fullmägtigen M. Mänsson från Kalmar län, under
erinran derom att, till behöflig rättelse för rotehållarne vid de indelta infanteri
-
14 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 91.
regementerne, knekte-kontrakterne och öfriga i samma ämne utkomne författningar
blifvit på allmän bekostnad sammandragne, till trycket befordrade och derefter till
sockenkyrkorne öfversände, föreslagit att då likartade underrättelser ännu saknades
för indelta kavalleriet samt stridigheter och missförstånd derigenom ej sällan uppkomme,
sammandrag af alla nu gällande stadganden, rörande rustningen och remonteringen
samt rusthållarnes och manskapets vid indelta kavalleriet ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter, måtte på allmän bekostnad upprättas, till trycket befordras
och för vederbörandes efterrättelse till sockenkyrkorne afsändas; hvarförutan motionären
yrkat att då icke någon författning funnes, som bestämde till hvad belopp
planpennmg för kavalleritorp borde af ströroten till hufvudroten erläggas, det måtte
förklaras att Kongl. Förordningen den 28 Februari 1846, rörande planpenningars
utgörande för infanteritorpen, äfven kunde på kavalleritorpen tillämpas.
Beträffande förra delen af motionen får Utskottet meddela den upplysning, att
Kongl. Majit, genom nådigt Bref den 3 Februari 1852, förordnat att ett samman
drag
af gällande stadganden rörande rusthållares och ryttares rättigheter och skyldigheter
skulle uppgöras för att till trycket befordras, samt uppdragit åt en af Kongl.
Krigs-kollegii tjenstemän att nämnde sammandrag författa, äfvensom, efter det binder
för denne uppstått att fullgöra uppdraget, genom nådigt Bref den 31 Mars 1853
öfverflyttat detsamma på en annan af Krigs-kollegii tjenstemän, hvilken fortfarande
lärer vara sysselsatt med ifrågavarande arbete, som emellertid, då ej något arfvode
blifvit derför anvisadt och tiden således ej kunnat uteslutande deråt egnas, ännu ej
hunnit fullbordas. Under tiden har dock redan för två år tillbaka från trycket utkommit
ett arbete, kalladt: »Stadgar rörande Rusthålls-inrättningen i Sverige, en
handbok för rusthållare ocb ryttare m. fl», hvilket, i korthet behandlande samma
ämne, som det föreslagna sammandraget skulle afhandla, finnes i bokhandeln att
tillgå och hvars utgifvande blifvit från Statens sida understödt genom inlösen för allmänna
medel af ett antal exemplar.
Då således sammandrag af författningarne uti ifrågavarande ämne finnes genom
enskild persons åtgärd utarbetadt och för allmänheten tillgängligt samt Kongl. Majit
likaledes förordnat om utarbetande inom vederbörande embetsverk af ett dylikt sammandrag,
hvars fullbordande och offentliggörande väl utan längre tidsutdrägt torde
vara att emotse, hemställer Utskottet
att någon Rikets Ständers åtgärd i anledning af nu förevarande del
af motionen icke må vidtagas.
Vid indelta infanteriet erlägges väl i allmänhet planpenningar, men genom Kongl.
Brefvet den 28 Oktober 1817 är förklaradt, att då inom Skaraborgs, och Elfsborgs
län med Dalsland och vid de inom dessa län roterade Skaraborgs, Westgöta-Dals
och Elfborgs regementen, Knektekontrakten ej utstaka något vederlag för soldat
-
Allmänn Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 91. 15
torpet, emedan det hemman på hvars egor detta är anlagdt, vid roteringen mindre
andel är påförd, kan någon ersättning åt stamrotarne vid dessa tre regementen
ej ega rum. Det visar sig häraf att, vid indelningsverkets upprättande torpet understundom
blifvit taget i betraktande, så att det hemman på hvars egor detsamma
anlades fått desto mindre af öfriga med indelningsverket förenade besvär sig pålagt
och då vid kavalleri-regementerne planpenningar icke brukat erläggas, vill häraf synas,
som skulle äfven vid dessa torpet möjligen hafva ingått i fördelningen af skyldigheterne
emellan särskilda delegare i samma rusthållsnummer. Men dessutom är bekant
att till rusthåll i allmänhet utvaldes hela hemman samt att äldre författningar lade
hinder i vägen för klyfning af rusthåll, i syfte att ej flere delegare skulle finnas i
ett sådant. Det är derföre ganska sannolikt att, när klyfning sedermera egt rum,
vid densamma torpet icke ingått i delningen, utan, såsom redan för hemmanets gemensamma
behof afsatt, vid klyfningen undantagits, hvilket förhållande lätteligen förklarar,
hvarför erläggande af planpenningar icke ifrågakommit rusthållare emellan. Med
afseende å hvad sålunda är vordet anmärkt och då, i händelse särskilda omständigheter
skulle någorstädes afvika från hvad här blifvit antaget, frågan synes böra, såsom,
rörande hehandling af tvister om planpenningars erläggande, finnes stadgadt, till
domstols afgörande öfverlemnas, hemställer Utskottet,
att motionen icke heller i denna del må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 Maj 1860.
IB
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial M 92.
N:o 92.
Ant. till Exp.-Utsk. den 14 Maj 1860, kl. 11 f. m.
Memorial, i anledning af ålerremiss af Betänkandet JV2 20.
Förenämnda Betänkande, deruti Utskottet afstyrkt åtgärd i anledning af väckte
motioner om förbud för användande af kroppslig aga vid undervisningen i allmänna
skolorne eller meddelande af särskild straffbestämmelse för lärare, som sådan aga
obehörigen utdelar, har blifvit af Vällofliga Borgare-Ståndet och Hedervärda BondeStåndet
återremitteradt, men som Högloflige Ridderskapet och Adeln samt Högvördiga
Preste-Ståndet bifallit Betänkandet, kunna återremisserne
icke till vidare behandling af ärendet föranleda.
Stockholm den 8 Maj 1860.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1860.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande A/i 93.
1
jw »a.
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Maj 1860, kl. 1 e. iri.
Betänkande, i anledning af väckte motioner, i fråga om förändring i
sättet för auktioners hållande i städerna samt om nedsättning
af auktions-pr ovision.
Till behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet hafva blifvit
öfverlemnade tvä motioner, väckte i omförrnälda afseende inom Yällofl. Borgareståndet
af Herr Gr. O. Sundblad och Herr L. J. Hierta, hvilka anfört:
Herr Sundblad, hurusom på landsbygden en hvar egde frihet att genom
antaget ombud hälla auktionsförrättning, men i stad deremot denna rättighet vore
mera inskränkt och endast tillkom Magistraten eller af densamma förordnad Auktionskammarc-föreståndare.
Detta förhållande hade ofta varit föremål lör klander, helst
det innebure ett tvång och inskränkte den hvar och en tillkommande ej mindre
naturliga än lagliga rättigheten att pä bästa sätt och efter eget godtfinilande vid
förefallande behof realisera sina tillhörigheter. Om en tvingande nödvändighet
föranledde en handlande, handtverkare, fabriksidkare eller annan samhällsmedlem
att på en gång och i hast föryttra sina tillhörigheter, mäste han således vända sig
till den offentliga auktoriteten, på hvars behag ankomme, huruvida försäljningen
kunde försiggå inom en eller liera veckor, äfvensom huruvida redovisningen komme
att mer eller mindre fördröjas. Att sådant måste menligt inverka icke blott på
affärslifvet i allmänhet, utan äfven pä den enskildes ställning vore klart: ty om en
hvar egde rättighet att under hand eller j smärre partier afsätta sine tillhörigheter,
så borde han ej heller, utan afseende derpå om han är boende i stad, förmenas
rättigheten att, när han funne för godt, genom auktion verkställa en sådan afsättning
i stort och på en gång. Dä hvar och en vore skyldig att på utsatt tid infria
sina förbindelser, borde han också vara oförhindrad att bereda sig utväg dertill
och, i händelse af en oförmodad förlust eller misslyckad spekulation, kunna genom
den person, som egde hans förtroende, medelst offentligt utrop få föryttra hvad
han till betäckande af sin skuld kunde vilja försälja. För öfrigt vore tvifvelaktigt,
huruvida icke rättigheten att förrätta auktioner, som nu uteslutande utöfvades af
Bih. till R. St. Prot. 1859 & 1860. 8 Sami. 20 Häft. 1
Allm. Besvärs- och Bkonomi-Utskottets Betänkande Afi 93.
städernas Magistrater, kunde anses såsom sjelftagen, utan stöd af lag, och endast
tillkommen för att rikta städernas styrelser' genom den på flera ställen temligen
höga försäljningsprocenten, eller ock grundad på föråldrade privilegier, som borde
upphäfvas. Med anledning häraf har motionären föreslagit att rättighet till auktions
förrättande i stad, utan någon särskild afgifts erläggande till stadens kassa eller
tjenstemän, hädanefter må vara för hvarje välkänd person öppen.
Herr Hierta, att, enligt 1 § af Kongl. Maj:ts den 13 April 1858 utfärdade
förnyade nådiga Reglemente för auktionsverket i Stockholm, nämnde auktionsverk,
der ej annorlunda funnes stadgadt, egde uteslutande rätt att inom hufvudstaden
besörja försäljning genom offentligt utrop af all slags lös egendom, äfvensom att
enahanda privilegium i allmänhet vore beviljadt auktionsverken i rikets öfriga
städer. I afseende pä afgifterne till auktionsverket i Stockholm vore vidare uti
25 § af förenämnde Reglemente, bland annat, stadgadt, att desamma beräknades att
utgå ä köpesumman af fastighet, skepp, ångfartyg samt däckad båt om 15 lästers
drägtighet och derutöfver, äfvensom af andelar deruti: för R.-rnt 15,000R:dr och derunder
med 1\ procent, för hvad af inropssumman belöper frän 15,000 Rdr till och
med 45,000 R:dr med 1 procent,
för hvad af inropssumman belöper från 45,000 R:dr till och med 150,000 R:dr
Runt med en half procent, och för hvad af inropssumman öfverstiger 150,000 R:dr
Runt med en fjerdedels procent.
Af aktier och obligationer med 1 procent.
Af juveler, guld, silfver, äfvensom alla slags handelsvaror, då dessa säljas i
sä stora partier, att inropssumman uppgår till minst 100 R:dr R:mt för hvartdera,
med tvä procent.
Af all annan lösegendom med tre procent.
Vidare vore stadgadt att för aterrop af fastighet, skepp, ångfartyg och
däckad båt om femton läster och derutöfver skulle betalas en tredjedel af de för
försäljning ofvan stadgade belopp, men lör all annan egendom beräknades afgifterne
fika för äterrop, som för försäljning.
För hvarje utropadt parti erlades dessutom i slagafgift 6 öre och i sportelafgift
7 öre R:mt.
För handelsvaror, som såldes å Börsen, erlades, jemte slag- och sportelafgift,
en half procents provision för hvad sorn såldes, men för det som återropades,
endast slag- och sportelafgift.
1 motionärens tanke vore det i hög grad obilligt, att försäljning till den högstbjudande
af fastighet, fartyg, aktier, obligationer och handelsvaror i större partier,
icke blott skulle vara uteslutande privilegierad åt städerna, utan ock att så höga
afgifter, som de ofvannämnda, skulle beräknas, och detta ej allenast om försäljning
verkligen egde ram, utan äfven om återrop skedde. Det vore klart, att sådant
mäste i hög grad motverka ändamålet samt att dylik försäljning sällan eller
aldrig kunde ega rum annorlunda än af nödtvång, såsom för sterbhus, i följd af
utmätning, eller andra dylika orsaker. Hvad särskildt beträffade aktier och obligationer,
så vore det obestridligt, att i en tid, då associationsandan hunnit den
utveckling, att de flesta större företag äro grundade på aktier, samt dä man önskade
införa ett inhemskt fondsystem, mäste dylika band på rättigheten att
fä till den högstbjudande föryttra sådan egendom befinnas högst olämpliga. Också
torde näppeligen ett dylikt orimligt förbud existera i andra europeiska länder, der
industrien vunnit någon större utveckling. Åtminstone vore i England rättigheten
att bortauktionera egendom i så måtto fri, att man kunde vända sig till hvilken
Allm. Besvärs- och Ekonomi-TJtskottets Betänkande JVs 93.
3
man behagade bland de flere, som på entreprenad öfvertagit auktioneringen och
med hvilka man alltså kunde i hvarje särskildt fall uppgöra om betalningen för det
med auktioneringen förenade bestyr. Afgiften vid försäljning af aktier och publika
papper vore der vanligen bestämd till 3 pence för ett auktionsvärde af 100 pund sterling.
Dä det väl för närvarande ej torde vara möjligt att här i Sverige få införd fri
täflan i detta afseende, men dock ej kunde nekas att en billig förändring i afgiftstaxorna
vore högligen påkallad, har motionären föreslagit att Rikets Ständer för
sin del mätte besluta:
l:o att afgifterne vid försäljning af fastigheter, skepp, ångfartyg samt däckad
båt om femton läster och derutöfver måtte för samtlige städernas auktionsverk bestämmas
till en per mille af inropssumman;
2:o att för aktier och obligationer för hvarje inrop, sorn uppgår till 100 R:dr
auktionsvärde och derutöfver, likaledes erlägges en per mille, men att för aktier och
obligationer under 100 R:dr endast erlägges slag- och sportel-afgift;
3:o att för återrop af fastighet, skepp, ångfartyg och däckad båt om femton
läster eller derutöfver, äfvensom för återrop af aktier och obligationer endast erlägges
slag- och sportel-afgift; samt
4:o att för handelsvaror, som säljas å Börsauktion det må ankomma på säljaren
att anlita stadsmäklare eller annan edsvuren stadens tjensteman att auktionen förrätta,
utan att derför behöfva vända sig till stadens auktionsverk eller, i sådant fall, till
detsamma erlägga några afgifter.
Ordnandet af auktionsväsendet har i allmänhet varit betraktadt såsom en
angelägenhet, derom städerna sjelfve efter hvarje orts lokala förhållanden haft sig
förbehållet att besörja. Sålunda är för Stockholms stad pä vederbörandes förslag
faststäldt ett särskildt auktionsreglemente af den 13 April 1858. äfvensom för ätskillige
andra städer Reglementen blifvit i nämnde afseende tid efter annan utfärdade.
Olika förhållanden göra olika stadganden nödvändiga för skiljda orter: men
med afseende ä den kommunala beskaffenheten af dessa ärenden synas de utan
Rikets Ständers åtgärd bäst kunna regleras efter öfverenskommelse inom kommunerna
sjelfva. Likasom Stockholms stad ma ega att hos Kongl. Majit göra framställning
om de förändringar, sorn kunna anses nödiga i ti det för nämnda stad
gällande reglemente, sä hafva öfrige städer jemväl öppet att inom sig ordna auktionsväsendet
på sätt, som för hvarje ort må anses ändamålsenligast. Pä dessa
skäl hemställer Utskottet
att förenämnda motioner ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 15 Maj 1800.
4
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande A/i 94.
JW 94.
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Maj 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, i fråga om ändring af 22 §
i Fiskeri-stadgan den 29 Juni 1852.
Till behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit
öfverlemnad en inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdagsmännen Erik Christenson,
Johan Nilsson, Bengt Johan Holmlin och Olaus Ericsson från Bohus län väckt motion,
deruti, beträffande 22 § af Fiskeristadgan den 29 Juni 1852, som föreskrifver,
bland annat, ”att sillfiske ej får ske med not eller vad, som öfverstiger 40 famnars
längd och 4 famnars djup, och hvarå maskorna äro finare, än att en tums afstånd
finnes mellan knutarne äfven i bröstet”, motionärerne, hvilka representera den ort,
hvarest största sillfisket i vårt. land bedrifves, funnit sig föranlåtne hemställa, att
Rikets Ständer ville för sin del besluta, att nämnde stadgande, så vidt det rörer
Bohus län, må upphäfvas.
Till stöd härför är vordet anfördt, hurusom då dessa bestämmelser skulle
afse att skydda fiskynglet och derigenom i framtiden bereda rikare tillgång på sill
vid våra stränder, man ej kunde annat än godkänna grunden för berörda stadgande,
äfven om derigenom den enskilde konnne att i mer eller mindre mån lida intrång
i sin lofliga näring, men att deremot erlarenheten visat att de medel, som i förevarande
fall blifvit af lagstiftaren använde för vinnande af ett godt ändamål, icke
varit derför fullt lämplige och åtminstone ännu icke åstadkommit det önskade resultatet.
Deremot vore obestridligt att nämnde medel i betydlig mån skadat enskilde,
som tillförene af ifrågavarande fiske hemtat en redan då nog knapp näring. Det
kunde ifrågasättas, huruvida det vore förenligt med rättvisa och billighet att underkasta
desse enskilde, i allmänhet fattige, samhällsmedlemmar ett tungt lidande, dä
det syntes vara temligen ovisst, om någon vinst derigenom verkligen tillskyndades
det allmänna. — De af naturforskare i sednare tider samlade rön och upplysningar
angående fiskars och särskildt sillens fortplantning och lefnadssätt skulle, säger man,
hafva ådagalagt, att fiskar i allmänhet, efter olika mellantider återvända till de
kuster och ställen, der de blifvit utkläckte och uppfödde såsom yngel, och att man
således på dessa ställen kunde påräkna en rikare fångst, om ynglet skyddades.
Om denna lag verkligen vore ofelbar, äfven i afseende pä sillen, så borde man vid
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande J\s 94.
5
vestra kasten från äldre tider tillbaka hafva erhållit ej blott en gifven utan äfven
en ungefärligen lika stor tillgäng på fullvuxen sill. Men erfarenheten bestyrkte
icke ett sådant antagande. Tvärtom hade visat sig att sillen somliga år nästan
alldeles uteblifvit, men vid andra tider — med långa mellanrum — kommit i oerhörda
massor. — Den årliga fångsten af yngel hade städse fortgått. Huru borde
man då förklara olikheten i den stora sillens tillopp? Härtill syntes verka orsaker,
hvilka fortfarande äro obekanta. Dessutom förekom en annan omständighet, hvarå
man ej borde underlåta att fästa uppmärksamhet. Den mindre eller små sillen vore,
såsom bekant är, af två slag, skarpsill och läddsill. Det torde nu mera vara gifvet
att den förra ej är af samma species, som den sednare, och att låddsillen uppväxer
till stor sill, men skarpsillen deremot icke. Något skäl för förbud, att fiska denna
sednare funnes således icke; men på samma gång låddsillen skyddades genom grofmaskade
vadar, så skyddades naturligtvis äfven den ungefärligen lika stora skarpsillen,
och komme möjligen andra länders fiskare eller rofdjuren i hafvet till godo.
På våra kuster torde man få föga nytta af densamma; och ofvanberörde lagbestämmelser
medförde derföre ej någon väsendtlig fördel. Men deremot vore klart att det
ej obetydliga kapital, som årligen kunde hemtas genom fångsten af den mindre
sillen, ginge alldeles förloradt; hvarvid tillika borde tagas i öfvervägande att denna
förlust drabbade en del af rikets fattigare befolkning, som eger ganska få utvägar
att ersätta förlusten.
På vestra kusten idkades för närvarande hufvudsakligen endast småfiske
inom skärs och i hafsbandet. Storfiske idkades mindre, emedan förlag till inköp af
de dertill användbara dyra fartyg och redskap saknades. Dervarande befolknings
bästa inkomst är derföre sillfisket på senhösten, hvarigenom beredas tillgångar till
inköj) af lefnadsförnödenheter under den tillstundande vintern; men om span måls
priset
är högt och småfisket föga gifvande, såsom ofta inträffar, står nöden för han
den.
Då likväl denna befolkning i sin raskhet, ihärdighet, vana vid försakelser och
förtrolighet från barndomen med hafvet eger egenskaper, hvilka göra den för det
gemensamma fäderneslandets försvar sä särdeles tjenlig och dyrbar, torde dess väl
ej böra alldeles lemnäs ur sigte och icke utan vigtiga skäl vidtagas sådana lagstiftningsåtgärder,
som kunna lända samma befolkning till skada.
Dessutom mötte hinder för idkande af sillfiske med vadar af den storlek,
lagen föreskrifver, enär pä de flesta ställen å Bohuslänska kusten vadarna ej
skulle vara i riktigt förhållande till lokalen. Då nemligen vadarna voro för små,
finge fisken utrymme att till stor del undkomma. För ynglets fredande vore tillräckligt
sörjdt genom bestämmande af maskornas omfång. Då af dessa orsaker,
enligt hvad erfarenheten ådagalagt, svårigheter mött för tillämpningen af ornförmälcle
föreskrifter och känbara olägenheter måste uppstå genom deras efterlefnad,
voro häraf att hemta ytterligare skäl för upphäfvande af nämnde stadganden.
Enligt hvad 1852 års Fiskeri-stadga innehåller, skulle de vid densammas
utfärdande befintliga större vadar fä brukas intill den I Januari 1855. De omtörmälda
föreskrifterna torde således hafva varit gällande allt. för kort tid, att någon
tillförlitlig erfarenhet kunnat vinnas om deras lämplighet i mer eller mindre män.
Då för öfrigt dessa föreskrifter äro allt för vigtiga, att, innan genom säkra iaktta
-
6 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Ats 95.
gelser visat sig huruvida de må vara för ändamålet otjenliga, upphäfvande af desamma
bör föreslås, hemställer Utskottet
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 22 Maj 18(50.
JW 95.
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Maj 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om tillsättande af en Kommitté
för omarbetande af Krigslagarne.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har Höglofl. Ridderskapet
och Adelil remitterat en af Friherre Creutz, Steffan, väckt motion, ”att Rikets Ständer
mätte ingå till Kongl. Majit med underdånig anhållan, att en Kommitté af sak^kunnige
män. till hälften jurister och hälften militärer, matte tillsättas för omarbetande
af nu gällande krigslagar i enlighet med tidens anda, på det att krigarne
”inom sitt yrke. i likhet med hvarje annan samhällsmedlem inom sitt, mätte blifva,
”värnad emot egenmäktighet och förtryck och. i konstitutionel öfverensstämmelse
"med den öfriga nationen, erkännas rätt till ett oväldigt och skoningsfullt handhaf”vande
af rättvisan, i enlighet med efter mensklighetens och tidell varfvets anda
”förmildrade lagar. Och att bland principerna i dessa lagar matte ingå, att krigsr
”mannen oaflåtligen står under krigslagarne, sä länge trupp är sammandragen för
"krig, öfningar eller andra ändamål och i allmänhet så länge krigsmannen till ena
”eller andra ändamålet anses kommenderad, men dessemellan och då han från
”effektiv tjenstgöring är befriad, måtte stå under den allmänna lagen i likhet med
”öfrige svenske medborgare.”
Krigsartiklarne, såsom de Svenska krigslagarne benämnas, innefatta, jemte
ordnings-stadganden för de vid krigsmakten anställde personer, en särskild strafflag
för de brott och förseelser dessa kunna under tjenstgöringstid begå. De i sistnämnda
del innefattade straffbestämmelser, utgöra hufvudsakligen en tillämpning
på militärförbrytelser af allmänna lagens stadganden om brott och straff. En följd
häraf blir. att i samma mån de allmänna strafflagarne undergå mera genomgripande
förändringar, också krigslagarne böra, sä vidt ske kan, jemkas till öfverensstämmelse
med grunderna för den allmänna strafflagen. Då nu under den tid, som förflutit
sedan Krigsartiklarne af år 1798 utfärdades, väsentliga förändringar blifvit i
allmänna lagen vidtagne, såväl rörande straffar terne, som i fråga om andra bestämmelser,
lider det, efter Utskottets mening, icke något tvifvel att nämnde Krigsartik
-
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JVs 95.
Iar äro föråldrade och böra omarbetas till närmare öfverensstämmelse med de åsigter,
som numera gjort sig i lagstiftningen gällande, än som skett genom Kongl.
Cirkuläret den 26 November 1812 samt borttagande af spöstraffet och kyrkopliktcn.
Enligt hvad Utskottet inhemtat, har också Kongl. Maj:t redan för längre tid
tillbaka, förordnat en Kommitté af sakkunnige män för utarbetande af fullständigt
förslag till nya Krigsartiklar, hvilken Kommitté jemväl fullgjort uppdraget och afgifvit
förslag, som sedermera varit vederbörlig granskning underkastade. Att ännu
icke några nya Krigsartiklar blifvit en följd af denna Kommittés arbeten, lärer hufvudsakligen
bero derpå, att den allmänna strafflagen under tiden vid de sednaste
riksdagarne varit delvis föremål för omarbetning, och att, först sedan denna blifvit
till väsendtligare delar genomförd, en förändring af Krigsartiklarnes strafflagsbestämmelser
efter samma system, som i afseende å den allmänna strafflagen blifvit
följdt, lämpligen kunnat ega rum. Det torde dock vara att hoppas att, derest, i anledning
af Kongl. Maj:ts vid denna riksdag aflåtna nådiga Proposition, en ny lagstiftning
rörande dråp, mord och annan misshandel varder gällande, tiden är inne,
dä Krigslagarne i sin helhet kunna tidsenligt förändras. Emellertid har, genom
Kongl. Förordningen den 29 Mars 1859 angående förmanskap och extrajudiciel bestraffningsrätt
vid krigsmakten den del af Krigsartiklarne, som icke står i närmare
sammanhang med den allmänna strafflagen, undergått förändringar, hvilka om de
än, såsom af de hos Rikets Ständer väckta motioner om prygelstraffets upphörande
vill synas, icke tillfredsställt allas önskningar, dock mäste erkännas innebära en
öfvergång till ett mildare och med tidens åsigter mera enligt straffsystem för de
militärförbrytelser, hvilka räknas till ordningsmål och medföra extrajudiciel bestraffning.
Dä således de behöfliga förarbetena för nya krigslagar antagligen redan äro
genom en för sådant ändamål af Kongl. Maj:t tillsatt Kommitté, verkställda och de
omständigheter, hvilka hittills utgjort hinder för en fullständig omarbetning af krigslagarne
snart torde vara undanröjde, samt sålunda tillsättandet af en ytterligare
Kommitté snarare synes kunna leda till att fördröja än att påskynda den ytterligare
behandling ärendet må erfordra, och vid hvilken de af motionären uttalade åsigter
nog lära komma under behörigt öfvervägande, hemställer Utskottet
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 Maj 1860.
8
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Ad 96.
Alik. till Exp.-Utsk. den 30 Maj 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion derom att lagstadd dräng, som
till båtsman antages, måtte genast komma i åtnjutande af lön
och rättigheter såsom båtsman samt om ersättning till Amiraiitets-krigsmanskassan
för de inkomster, hvaraf kassan derigenom
skulle gå i mistning.
Högloft. Ridderskapet och Adeln har till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
remitterat en af Friherre af Schmidt, fr., väckt motion, deruti blifvit .införd
t, att. stadgandet, det lagstadd dräng, som toge lega till båtsman under sitt
tjensteär, i fredlig tid skulle förblifva i tjensten till laga flyttningstid, men roten
betala dess lön och rättigheter till Amirälitets-krigsmanskassan, hvilket ännu i dag
tillämpades pä det_ sätt, att båtsmannens lön och rättigheter, under namn af ”förverkad
båtsmanslön” infordrades till Amiralitets-krigsmanskassnn ifrån hvarje rust-och
rotehållare, sorn till båtsman legt i årstjenst varande dräng, syntes böra förändras,
i hvad det anginge båtsmannens mistning af lön och rättigheter, sä att han finge
tillgodonjuta dessa förmåner ifrån och med månaden efter den, under hvilken han
blifvit till båtsman antagen, likasom hans vederlike vid indelta arméen, soldaten,
och likasom hvarje tjensteman vid civil- och militie-staterne, naturligtvis med den
inskränkning, som kunde uppkomma genom företrädarens eller hans enkas innehafvande
af torpet till laga fardag. Detta vore en behöflig förbättring i båtsmannens
vilkor, ty sällan vore legan sä stor att den försloge till inköp af nödige inventarier
vid torpet, äfven om dessa inskränkte sig till en ko, några får och den enklaste
redskap för åkertäppans brukande. Kunde deremot den legde fä uppbära till
exempel ett halft, ars lön af den husbonde han lemnade, dä han tillträdde torpet,
och på samma gång af roten erhölle hvad denne eljest till Amiralitets-krigsmanskassan
skulle erlägga för båtsmannen, sä vore detta jemte legan en hjelplig tillgäng
lör den nye jordbrukaren. Med anledning häraf, ville motionären föreslå, att
omförmälde förverkade bätsmanslöner icke vidare frän rotarne infordrades, utan
att båtsmännen skulle ega att tillträda lön och rättigheter med månaden efter den,
under
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JV§ 96.
under hvilken de blifvit inskrifne, samt att tillses måtte det Kongl. Amiralitetskrigsmanskassan
erhölle ersättning för den inkomst, som genom den ifrågasatta förändringen
skulle för kassan förloras; och har, enligt motionärens uppgift, nämnde
inkomst uppgått till omkring 1,500 Ridr Emit årligen.
Att den till båtsman antagne får tillgodonjuta sina löneförmåner från samma
tid, sorn den, hvilken tager tjenst såsom soldat, synes vara med billighet öfverensstämmande
och skulle troligen i mänga fali medföra den af motionären omnämnda
förmån, att den nye båtsmannen sattes i tillfälle att vid tillträdet af torpet, bättre
förse sig med hvad för dess brukande erfordras. Något missbruk synes Utskottet
ej heller vara att af den föreslagna förändringen befara, dä endast årstjenst, hvari
båtsmannen redan före sitt antagande inträdt, befriar från tjenstgöring och förhållandet
härmed således i hvarje särskidt fall kan före antagandet pröfvas, och dessutom
vid arméen enahanda stadgande i fråga om tiden för inträde i tjenstgöring,
(lä den antagne har årstjenst, varit gällande. Deremot synes frågan om Amiralitetskrigsmanskassans
rätt till ersättning mera tvifvelaktig, då den inkomst, som kassan
af dylika förverkade båtsmanslöner kunnat hemta, rättast torde vara att hänföra
till sådana tillfälliga inkomster, hvilka icke kunna anses hafva lemnat någon säker
tillgång och derföre, i händelse de genom förändrade förhållanden upphöra, ej berättiga
till ersättning. Då emellertid kassans behof af ifrågavarande tillgång härvid
äfven torde böra komma under öfvervägande, samt Kongl. Majit bäst är i tillfälle
att afgöra huruvida, i händelse stadgandet förändras, ersättning för den förlorade
inkomsten kan af kassan undvaras eller icke, hemställer Utskottet,
att Rikets Ständer mätte i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Majit anhålla att, med upphäfvande af stadgandet att, då lagstadd
dräng toge lega till båtsman, hans lön och rättigheter
till ilyttningstiden skulle tillfalla Amiralitets-krigsmanskassan,
båtsman måtte berättigas att från och med månaden efter den,
under hvilken han antages tillgodonjuta ledig båtsmanslön,
samt att Kongl. Majit täcktes tillse huruvida någon ersättning
till Amiralitets-krigsmanskassan för härigenom förlorad inkomst
borde ifrågakomma och i sådant fall vidtaga åtgärder
för beredande åt nämnde kassa af ersättning.
Stockholm den 22 Maj 1860.
Bih. till B. St. Brot. 1859 & 1860. 8 Sami. 20 Haft.
2
10
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JVs 97.
JW S>*.
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Maj 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af de stadganden,
enligt hvilka båtsman, sedan han i tjenst inträdt, förverkar
sin lön till Amiralitets Krigsmans-kassan.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet liar Högloflige Ridderskapet
och Adeln remitterat en af Friherre af Schmidt, Georg, väckt motion om upphäfvande
af stadgandet, att båtsman förverkade sin lön till Amiralitets Krigsmanskassan:
l:o när han bortrest eller utan laga förfall blifvit längre borta än honom
varit tillåtet; 2:o när han motvilligt uteblifvit från mötesplatsen och uppfordringen,
änskönt han sedermera efter några veckors förlopp sig godvilligt inställde; 3:o när
han rymt och antingen godvilligt återkomme eller ertappades; "och 4:o för den tid
han för brott häktades och dömdes, men finge stå qvar i numret; och har motionären,
till stöd för den föreslagna ändringen, anfört: att i förstnämnde fall orden
'hiär han bortrest” tycktes antyda att lönen skulle gå i betalning för erhållen
tjenstledighet, hvilket vore en obillighet, enär tjenstledighet för bortresa vanligen
icke beviljades, då karlen vore behöflig för tjenstgöring, och emedan han under
resa till sjös erhölle öfning i sitt yrke, hvilket han ej finge hemma på roten och
derigenom indirekt gagnade tjensten mera än om han icke hade tjenstledighet, I
alla öfrige ofvanupptagne fall utgjorde föreskriften om lönens mistning en skärpt
bestraffning, som förefölle ovärdig lagstiftaren. Krigslagarnes straff voro de enda.
som borde komma i fråga och gemenskapen vid flottan icke straffas pä dubbelt
sätt, då gemenskapen vid arméen icke vore underkastad något dylikt.
I afseende pä den förlust, som genom ifrågavarande stadgandes upphäfvande
skulle tillskyndas Amiralitets Krigsmans-kassan är under diskussionen hos Ridderskapet
och Adeln i anledning af motionen upplyst att densamma ej vore betydlig,
enär hela den inkomst, som på grund af förberörde stadgande tillflutit kassan
frän båtsmanshållet vid Stockholms station, utgjort omkring sju Riksdaler årligen.
Då det icke lärer kunna anses med billighet och rättvisa öfverensstämmande
att båtsmännen, utöfver det straff Krigsartiklarne för vissa förseelser stadga, äro
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 97.
11
underkastade en i ekonomiskt afseende betungande påföljd, hvilken icke i dylika
tall drabbar gemenskapen vid arméen, får Utskottet hemställa
att Rikets Ständer matte i underdånig skrifvelse anhålla det
Kongl. Maj.-t täcktes i nåder förordna att ofvanberörde stadgande
derom, att i tjenst inträdd bätsmanslön i vissa fall förverkas
till Amiralitets Krigsmans-kassan, mätte upphöra att
vara gällande.
Stockholm den 22 Maj 1860.
STOCKHOLM, tryckt hos A. L. NORMAN, 1860.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande \’:o 98- 1
JM:o 98.
Ank. till Exp.-Utsb. den 30 Maj 1860, i kl. 1 e. ,m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring i föreskrifter
ne rörande häst ar nes färg vid artilleri- och kavalleriregementena.
Uti memoria], som Hedervärda Bonde-Ståndet till Allmänna Besvärs- och
Ekalnomi-Utskottet remitterat, har Riksdags-fullmägtigen E. M. Falck från Skaraborgs
län, enär förfarandet att såsom remonter vid artilleri- och kavalleri-regementena
antaga endast hästar af mörk färg, försvårade anskaffande af remonter
och ofta i hög grad fördyrade desamma, föreslagit att Rikets Ständer måtte hos
Kongl. Majit i underd. anhålla, det Kongl. Majit i nåder täcktes anbefalla vederbörande
Chefer att vid antagande af artilleri- eller kavalleri-hästar godkänna äfven
andra än mörkfärgade hästar, såvida de föröfrigt egde för ändamålet erforderliga
egenskaper.
Utskottet får i anledning häraf erinra, att vid artilleri-regementena, hvilka
icke äro indelta, utan värfvade, och der hästarne följaktligen efter frivilliga aftal
uppköpas eller förhyras, lika litet som vid de indelta husar- eller hästjägareregementena
någon skyldighet att anskaffa hästar af mörk färg finnes stadgad. Föreskrifter
i denna syftning äro meddelade endast för dragon-regementena, i det, ge
Bih.
till R. St. Prof. 1859 # 1860. 8 Samt. 21 Haft. 1
2 Allmänna Besvärs- oell Eleon omi- Utskottets Betänkande N:o 98.
nom Kongl. Förordningen den 11 Maj 1795, blifvit förbudet, att vil Skånska Dragonregementet
remontera med andra än svarta, svartbruna, kastanie- och mörkbruna
hästar, samt, genom Kongl. Brefvet den 6 April 1813, förordnadt att vid
Lifregementets Dragonkorps endast hästar af mörka färger skola antagas och således
hvarken hvita, grå, skäckar eller gula, ej heller sådana, som hafva ljus mahli
och schweif. I skrifvelse den 19 November 1834 anhöllo Rikets Ständer i underd.
att, med undanrödjande af omförmälde stadgande i Kongl. Förordningen den 11
Maj 1795, de rustande vid Skånska Dragonregementet måtte ega alt remontera
med hästar af hvilken färg som helst, men genom Kongl. Brefvet den 4 April
1835 förklarades att då, på grund af militäriska skäl ett tyngre kavalleri alltid
ansetts böra vara remonteradt med hästar af någorlunda lika färger, kunde af denna
och andra orsaker någon ändring i hvad 1795 års ifrågavarande förordning stadgade
icke medgifvas. Vid riksdagen åren 1844 och 1845 väcktes åter förslag
om upphäfvande af nyssnämnde Förordning, men afstvrktes, under åberopande af
Kongl. Brefvet den 4 April 1835, utaf dåvarande Ekonomi-Utskott i dess Betänkande
N:o 39, hvilket af Rikets Ständer godkändes.
Då således något sådant förhållande, som motionen alser att undanrödja,
icke vid artilleri-regementena eller andra kavalleriregementen än de två dragonregementena
förefinnes, och de skäl, hvilka i afseende å dessa föranledt särskilda bestämmelser,
fortfarande lära ega giltighet, hemställer Utskottet,
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 Maj 1860.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande .V:o 99.
3
N:o 99.
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Maj 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, t anledning af väckt motion, alt sökande till Musiklärareplats
vid lägre Elementar-läroverk eller Organistbeställning
skall förete betyg om examen inför Kongl.
Musikaliska Akademien.
Uti en lill Allmänna Besvärs- oell Ekonomi-Utskottet remitterad motion
har herr Kyrkoherden Ternström anfört att, ehuru Kongl. Musikaliska Akademien
år 1856, i sammanhang med förslag till nya stadgar för Akademien,
ingått till Hans Majit Konungen med underdånig begäran att sökande till
Kantors- och Organistbeställningar i Riket borde hafva tagit examen inför bemälde
akademi, denna begäran dock, utan uppgifven orsak blifvit alslagen och i stället 5
Cap. § 8, mom. 3 af förenämnde stadgar, al den 18 November 1856, erhållit föl
jande
lydelse: “särskildt afseende skall fästas å de betyg, som sökande till Direktörs-,
Organist- och Skol-kantors-tjenster vid rikets allmänna läroverk, kyrkor
och skolor företer öfver inför akademien aflagd examen; och om en sådan sökande,
i jemförelse med sökande, som dylik examen icke undergått, i alla ämnen har lika
betyg, gifva akademiens betyg honom företräde11. — Detta stadgande har visserligen
i någon män blifvit förändradt genom föreskriften i Kongl. Majrts förnyade
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 99.
nådiga stadga för rikets allmänna elementarläroverk af den 29 Januari 1859, der
det heter i 76 § 3 morn.: “att sökande till läraretjenst i musik vid de högre fullständiga
elementar-läroverken bör förete betyg af Kongl. Musikaliska Akademien,
att han eger åtminstone godkända kunskaper såväl i harmoni och sång, som i behandlingen
af violin, violoncell och pianoforte", —- men för sökande till musiklärareplatser
vid de lägre elementar-läroverken äfvensom till Kantors- och Orga
nistbeställningar
qvarstår förbemälde stadgande i Musikaliska Akademiens statuter,
och kunna alltså till de sistnämnde platserna fortfarande sådane sökande anmäla
sig, hvilka endast hafva att åberopa af enskilda personer dem meddelade betyg öfver
deras musikaliska kunskaper; ett förhållande som, enligt motionärens förmenande,
redan i många år visat ett skadligt inflytande såväl på kyrkomusiken, som på den
musikaliska undervisningen i riket och hvaraf följden torde blifva att tonkonsten
härstädes alltmera går sin undergång till möte. Enär härtill ytterligare kan läggas
den orättvisa, som vederfarps de ynglingar, hvilka uppoffrat tid och penningar för
att vid Musikaliska Akademien inhenStö* götfa kunskaper, då de ofta blifva förbigångna
af medsökande, som vetat förskaffa sig, på annat håll, vackra betyg öfver
alltför ringa musikalisk skicklighet, så har motionären ansett sig ega tillräckliga
skäl att föreslå: “att alla, som hädanefter söka musiklärareplatser vid de lägre
elementarläroverken eller Organistplatser, ovilkorligen böra hafva godkända betyg
Irån Kongl. Musikaliska Akademien i de ämnen, som erfordras i och för dessa
platsers erhållande; sökande dock obetaget att, hvarest de finna lämpligast, förskaffa
sig denna musikaliska bildning. “
Efter noggrannt öfvervägande af ifrågavarande motion har Utskottet funnit
åtskilliga skäl till anmärkningar emot densamma; Om vid de lägre läroverken,
der arfvodena för musikläraretjensterna äro högst obetydliga, såsom nödvändigt vilkor
för sökande till sådan tjenst blefve påbjudet, att förete betyg om aflagd examen
inför musikaliska Akademien, skulle otvifvelaktigt, af brist på sökande, många
af dessa platser snart komma att förblifva obesattä, hvaraf närmaste följden vore
den, att åtskilliga lägre elementarläroverk komme att sakna all musikalisk undervisning
och att det, af motionären fruktade, tonkonstens förfall vid 'fira läroverk
således ännu snarare skulle tillvägabringas än hvad, med bibehållande af nuvarande
stadganden rörande de ifrågavarande liiraretjenstorha, är att befara. Värre ändock
vore att förbjuda församlingarne, helst i aflägsna landsbygder, exempelvis i de nordligaste
länen, att icke få antaga någon Organist eller Kantor, som icke tagit examen
inför Kongl. Musikaliska Akademien; detta vore att lägga allt för mycket
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Nro 99. 5
band på kommunernas beslutanderätt i ett dem så enskildt rörande ämne. Det
skulle för öfrigt, i ekonomiskt hänseende, blifva ganska känbart för mången fattig,
fjerran boende yngling att göra en resa till hufvudstaden endast för att hos
Musikaliska Akademien förskaffa sig betyg om sin egande skicklighet, hvarom han
kunnat erhålla ett lika trovärdigt intyg af någon i hemorten varande Musikdirektör
eller annan musikaliskt bildad person, som måhända vid examens verkställande
förfarit med lika mycken skärpa som Kongl. Musikaliska Akademien. Enär det
dessutom beror på Domkapitlena att, hvar i sin ort, utse de personer, hvilkas utfärdade
betyg må anses såsom gällande för ansökningsrätt till organist-, musikoch
sånglärarebefatlningar, samt, enligt det af motionären åberopade 5 kap. 8 §
3 mom. af Musikaliska akademiens stadgar, vid jemförelse emellan betyg af enskild
person och betyg af Musikaliska Akademien, då dessa i alla ämnen äro lika,
innehafvaren af Akademiens betyg skalk såsom, sökande till Direktörs-, Orgelnistoch
Kantorstjenster vid rikets allmänna läroverk, kyrkor och skolor, hafva företrädet,
anser Utskottet sig böra hemställa
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 Maj 1860.
Reservation anmäldes af:
Kyrkoherden Ternström.
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Sto 100.
]M:o lOO.
Ank. till Exp.-Utsk. ilen 30 Maj 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om de båda fotgardes
regementenas
förening till ett regemente.
Välloltiga Borgareståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterat en af herr Hierta, L. väckt motion att såväl chefslönen som majorslönerne
vid det ena fotgardesregementet måtte för framtiden indragas och båda
dessa regementen till ett förenas, en åtgärd, den motionären ansåge destomindre
böra möta något hinder, som hvartdera af ifrågavarande regementen endast utgjordes
af åttahundra man, af hvilka mer än tvåhundra under fredstid lagligen voro
ständigt permitterade så att det tjenstgörande manskapet vid båda regementena till
sammans
ej stege högre än till 1,200 man eller samma antal, hvartill manskapet
vid ett indeldt regemente uppginge.
Kongl. Maj:ts vid innevarande riksdag aflåtna nådiga Proposition om Statsverkets
tillstånd och behof, jemte dervid fogade Stats-Rådsprolokoll, utvisa, att, sedan
Rikets Ständer hos Kongl. Majit anhållit om indragning af Lifbeväringsregementets
officerskorps samt att den åt samma korps uppdragna exercis med Stockholms
stads och läns beväring måtte verkställas genom kommenderadt befäl från
Uplands eller Södermanlands regementen eller från garnisonsregementena i hufvudstaden,
så har Kongl. Majit, jemte förklarande att några officerare icke vidare
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-U/skotte/s Betänkande N:o 100. 7
skulle vid Lifbevärings-regementet antagas, tillika, enär de indelta regementena icke
kunde aflåta något befäl för ifrågavarande beväringsexercis, beslutat, att det beväringsområde,
som varit anslaget till Lifbevärings-regementet, skulle fördefas på Lifgardes—regementena
till fot; och har Kongl. Maj:t, enär Gardes-regementenas nuvarande
befälspersonal ej vore tillräcklig för den ökade beväringsexercis, som
blifvit på nämnda regementen öfverflyttad, i nåder föreslagit att, i den mån vakanser
vid Lifbevärings-regementet dertill lemnade tillgång, vid hvartdera af Lifgardes
regementena till fots måtte tillsättas ytterligare en Major och fyra Kaptener. Sedan
häruppå Stats-Utskottet i dess Utlåtande N:o 84 hemställt, att det af Kongl.
M^jit äskade penningebelopp skulle, i den mån afgång vid Lifbevärings-regementet
dertill lemnade tillgäng, ställas till Kongl. Majits disposition för anskaffande och
underhållande af erforderligt befäl vid vapenöfningarne med Stockholms stads och
läns beväringsmanskap, har denna hemställan blifvit af Rikets Ständer bifallen.
Det visar sig häraf att Lifgardes-regementena till fot, fått sig uppdragen
större tjenstgöringsskyldighet, än som med deras nuvarande befälspersonal kan fullgöras,
äfvensom att, till följd häraf, Kongl. Majit af Rikets Ständer äskat och erhållit
medel för anskaffande och underhåll af det för bevärings-exercisen ytterligare
erforderliga befäl. Vid sådant förhållande lärer väl icke indragning af en del utaf
nuvarande officersplatser lämpligen kunna samtidigt ifrågasättas. Och då Gardesregementena
väl ej endast i fredstid skola exercera beväringsmanskapet, utan jemväl,
i händelse af krig, utgöra stam för detsamma, torde det ligga i öppen dag,
att ett manskap, så talrikt att båda fotgardes-regementenas nuvarande officerskorpser
icke förslå att exercera de för året exercisskyldige, ej efter vanliga organisationsgrunder
kan till ett regemente förenas och att följaktligen den föreslagna åtgärden
skulle, så snart aktiv tjenstgöring ifrågakomme, om ej förr, visa sig förfelad.
På dessa grunder anser sig Utskottet böra hemställa,
att motionen icke må till någon Rikets Siänders åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 Maj 1860.
8 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande ,V;o 101.
J¥:o lOÉ.
Ank. (ill Exp.-Utsk. den 30 Maj 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motton, om upphäfvande af förbudet
för gemenskapen att gifta sig utan vederbörande
befäls samtycke.
l ill Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har Höglofl. Bidderskapet
och Adeln remitterat en af Friherre Creutz, Steffan, väckt motion, att stadgandet
om officerares giftomannarätt öfver ryttare, soldater och båtsmän, som, härledt
från Kongl. Reglementet den 1 Mars 1819, återfinnes uti Kongl. Majlis nådiga
Tjenstgörings-reglemente för arméen, 1 Del. 5 Kap. 47 §, måtte, såsom'vid äktenskaps
ingående endast förorsakande kostnad, besvär och tidspillan, utan att medföra
ringaste gagn, varda upphäldt.
Om man än måste medgifva att för viss ordnings skull soldaten må hafva
sig ålagdt att för befälet anmäla när han ämnar träda i äktenskap, så bör detta
åliggande likväl icke utsträckas derhän att det skulle vara en skyldighet för honom
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-U(skallets Betänkande S-.o 102.
9
att af befälet begära tillåtelse dertill. Ett sädant stadgande synes vara mindre ändamålsenligt
helst icke lärer vara möjligt för befälet, att, när soldaten begär tillåtelse
att ingå äktenskap, kunna förutsäga eller veta om detta äktenskap skall blifva
lyckosamt eller icke; enär det således endast föranleder lill besvär och kostnader
samt till underkännande af de fri- oell rättigheter, hvilka soldalen, såsom myndig
samhällsmedlem, böra tillkomma, torde det under nuvarande tidsförhållanden då
man i alla riktningar söker lossa på de band, som kunna kännas (ryckande, ingalunda
vara öfverensstämmande hvarken med billighetens eller rättvisans fordringar
att vilja i krigslagstiftningen bibehålla ett stadgande, hvarigenom soldaten beröfvas
deu åt alla andra svenska medborgare förunnade rättigheten att efter eget val och
bestämmande träda i gille, hvadan Utskottet hemställer
alt Rikets Ständer må i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla om upphäfvande af förbudet för gemenskapen att gifta
sig utan vederbörande befäls samtycke.
Stockholm den 22 Maj 1860.
iV.o 102.
Ank. till Exp.-Utsk. den 30 Maj 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om bildande af föreningar
för ersättande af förluster uppkomna genom hagrisk
ador.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling har blifvit öfverlemna!
en inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdags-fullmägtigen Paul HedBih.
lill H. SI. Prof. 1859 §■ 1860. 8 Sami. 21 Hafi. 2
10 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-U/skollets Betänkande AT:o 102.
ström från Wester-Norrlands län väckt motion, deruti motionären anfört, hurusom
såväl vid innevarande, som vid flera föregående riksmöten, anspråk blifvit väckta
på ersättning af allmänna medel för hagelskador å vexande gröda. Dylika skador
kunde visserligen inträffa af den svåra beskaffenhet och det vidsträckta omfång att
de utöfvade ett högst menligt inflytande på de enskilde jordegarnes ekonomiska
ställning; men det vore dock tvifvel underkastadt, huruvida Staten borde träda
emellan vid andra till fällen, än då kommunerna arisågos oförmögne att till den
oskyldigt lidandes understöd fullgöra hvad billighet och kristlig samfundsanda fordrade.
Det kunde ej nekas att det hörde till begreppet af ett ordnadt samhälle
alt ingen dess medlem bör lemnäs utan skydd och hjelp, men likasom den grundsats
allmänt vore antagen att den enskilde icke må lalla den kommunala fattigvården
till last, så länge han hade bemedlade anhöriga, som kunde lemna honom
understöd, så borde icke heller medlemmar af kommunen hafva rättighet att vända
sig till Staten med begäran om bistånd, förr än kommunen gjort hvad den kunnat
till nödens afhjelpande. Detta hade man insett ifråga om brandskador, hvarföre
ock i de liesta af rikets län föreningar för ersättande af dylika skador blifvit på
flera ställen bildade och temligen allmänt biträdda. Äfven för hagelskador hade
dylika föreningar på ett och annat ställe blifvit ingångna häradsvis emellan jordegarne,
hvilka förbundit sig att efter hemmantalet eller annan grund ersätta den
skada, som genom hagel kan komma att drabba delegarne i föreningen. För
den mindre bemedlade voro likartade föreningar så mycket mera välgörande, som
skade-ersättningen vanligen erhölles genast efter försäkringsårets utgång och äfven
kunde desslörinnan bekommas, med afdrag af belöpande ränta.
Af dessa anledningar och på det att de tidt och ofta nu förekommande
framställningar om understöd af allmänna medel till ersättande af förluster, uppkomna
genom hagelskador, hädanefter måtte göras öfverflödiga, har motionären föreslagit,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om
utfärdande af nådig Kungörelse med uppmaning till vederbörande att läns- eller
häradsvis ingå föreningar för ersättande af alla de förluster, som genom hagelskada
å egendom, belägen inom förenings-dislriktet, drabba delegare i föreningen.
Utskottet anser väl att bildandet af dylika föreningar, som de af motionären
föreslagna, skulle för kommunerna vara af väsendtlig nytta och jemväl minska
behofvet af Statsverkets anlitande om låneunderstöd vid tillfällen då en ort varder
af hagelskada hemsökt, samt att desamma äfven lättast kunde tillvägabringas, om
de sattes i samband med de i åtskilliga delar af riket bildade brandstods-föreningar,
men då, efter hvad erfarenheten ådagalagt, tillvägabringandet af dylika försäkrings—inrättningar
är förenadt med vida störe svårigheter än som möta föreningar
mot brandskada, enär skador af hagel förnämligast drabba vissa trakter, och der
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 102. Ii
åstadkomma högst betydliga förluster, medan andra delar af landet derifrån förskonades
och derföre äfven hafva föga intresse att i försäkrings-aftal angå samt af
dessa skäl också inträffat, att de af Läns-styrelser och Hushållssällskap i olika delar
af riket hittills gjorda försök att bringa sådana föreningar till stånd icke rönt
framgång, anser Utskottet, med afseende å de olika förhållanden, som inom särskilda
distrikter möta, det böra åt kommunerna sjelfva öfverlemnas att, der så
lämpligt finnes, om inrättande af dylika försäkrings-anstalter sjelfmant besörja, hvadan
Utskottet hemställer,
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 22 Maj 1860.
STOCKHOLM. G. E. Ljukggbek, 1860.
Allm. II t svärs- och Ekonnmi-Ulskellels lielänkande N:a i »t.
1
l\:o 103.
Alik. till
Betänkande, i anledning af' väckt motion, angående rutt fiir arfvingar
efter förut var undh åboer å sådane kronohemman pä
Öland. hvilka blifvit anslagna till boställen, a/t få skatte
köpa
samma hemman.
Uti ci> inom II eder v. Bonde-Ståndet väckt samt, till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion har Olof sindersson fran ölands Södra Mot,
med hvilken Johan Johansson från Ölands Norra Mot sig förenat, anmärkt såsom
obilligt det förhållande, att dä Kongl. Kungörelsen den 15 December 1848
i allmänhet tilläde innehafvare af under stadgad åborätt upplåtna kronohemman
och lägenheter rättighet att, utan föregången värdering eller annan omgång än
erläggande af den efter grundräntans kronovärdi bestämda köpeskillingen, få
samma hemman till skatte inlösa, en motsvarande förmån icke äfven tillgodokommit
arfvingarne efter åboer å sådana kronohemman på Öland, hvilka redan
förut blifvit anslagna till boställen åt tjenstemän, såsom ProvinciaUäkare, Kronofogdar
och Länsmän, utan att sådane arfvingar fortfarande med grämelse mäste
se sig i mistning af de hemman, på hvilkas uppodling och förbättring deras
förfäder dock nedlagt möda och arbete, tilläfventyrs icke mindre än det som blifvit
användt å de kronohemman, hvilkas innehafvare varit nog lyckliga att få behålla
dem. Och har motionären, till rättande af berörda förhållande, föreslagit
att lagliga arfvingar efter sednaste äboer å sådana kronohemman, hvilka, enligt
hvad nyss omförmäldt är, blifvit anslagna till boställen, mätte i afseende på nämnda
tok. lill II. St. 1'rot. ISS9 & IS60. S Sami. 22 llaft 1
2
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 104.
hemman förunnas att åtminstone efter nuvarande boställshafvares afgång komma
i åtnjutande af samma, förmån som ofvananförde Kongl. Kungörelse af 1848
medgifvit arfvingar efter andra kronohemmans-åboer.
Då emellertid motionären icke närmare angifvit de särskilda fall på Oland,
som han med motionen åsyftat, kan Utskottet endast i allmänhet meddela den
upplysning, att i afseende på allmänna kronohemman Kronan aldrig uttryckligen
efterskänkt sin eganderätt och först genom Kongl. Förordningen den 21 Februari
1789 medgifvit den inskränkning i sin dispositionsfrihet, att kronohemmans-åboer,
som väl och försvarligen skött sina hemman, tillförsäkrades att för sig och arfvingar
orubbligen varda vid hemmanen bibehållna och att således de anordningar,
hvarigenom före nämnda tid kronohemman anslagits till boställen, icke förnärmat
någons lagliga rätt, hvadan ock Utskottet, — som, då icke ens blifvit uppgifvet
att, efter utfärdandet af 1789 års Förordning, i strid deremot några anordningar
i ofvanberörda hänseende egt rum, mäste antaga att de i motionen afsedda
hemman äro sådana, som före nämnda tidpunkt blifvit till boställen anslagna,
— på grund af hvad sålunda blifvit anfördt samt med afseende jemväl å
den förlust för Kronan och de mångfaldiga och invecklade rättegångar för utrönande
efter, så läng tids förlopp af den i hvarje särskildt fall till skatteköpet
närmast berättigade, som genom ett allmänt stadgande i den af motionären antydda
syftning skulle föranledas, vördsamt hemställer,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 Juni 1860.
AV© 104.
Ank. till Exp.-Utsk. den 21 Juni 1860, kl. 12 midd.
Betänkande., i anledning af vuckt motion, angående den ort, hvarest
kommunal-afgifter af hvarje skattskyldig rätteligen böra
erläggas.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion har Pehr Ericsson
från Gefleborgs län föreslagit att, till förekommande för framtiden af den olikhet
Allm. UesvClrs- uch Ekonoiiti-UCskollels ISetdnkande N:o i Oi.
3
i tillämpning af gällande föreskrifter och de missförstånd, som kunde uppkomma
derigenom att Kongl. Maj:t, a. ena sidan, vid pröfning af underdåniga besvär öfver
hållna riksdagsmannaval, genom Dess Högsta Domstol förklarat, att med
Riksdags-Ordningens uttryck: ort der någon är »bosatt» — borde förstås den
ort der lian är mantalsskrifven, ehvad han der verkligen hade sin bostad eller
icke, men, å andra sidan, enligt hvad motionären hade sig bekant, i administrativ
väg förklarat personer skyldige att erlägga fattigskatt och andra kommunalafgifter
till den kommun, inom hvilken de hade sin bostad, utan afseende pä om de
der tillika voro mantalsskrifne eller icke, Rikets Ständer måtte till Kongl. Majit
ingå med underdånig anhållan om utfärdande af nådig Kungörelse, derigenom, i
enlighet med Högsta Domstolens ofvannämnda åsigt, bestämdes, att jemväl i afseende
på skyldigheten att erlägga kommunal-utskylder en person skulle anses
bosatt i den ort, der han vore i mantal uppförd, så att alla sådana utskylder,
af hvad namn oell beskaffenhet som helst, komme att af hvarje skattskyldig erläggas
till den kommun, inom hvilken han vore mantalsskrifven.
Då emellertid motionären icke härmare angifvit några särskilda fall, då en
sådan nådig förklaring i administrativ väg, som den han omförmält, blifvit afgifven
samt Utskottet dessutom har under beredning, för att till Rikets Ständer
under loppet af innevarande riksdag framläggas, fullständigt förslag till ny kommunal-lagstiftning,
hvarigenom det af motionären befarade missförstånd för framtiden
torde förebyggas, hemställer Utskottet,
att ifrågavarande motion icke må till någo,n Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 Juni 1860.
/
4 Allm. Uisvärs.- oell MkoHomi.-lisholltts Uttänkande iV;o t dä.
\:i* 105.
Alik. till Exp.-Utsk. den 27 Juni 1860, kl. 12 midt!,
Betänkande, i huled ning af väck t motion, i fråga om föreskrifter
rörande personer, som utvandra från hemorten för vinnande
af arbetsförtjenst.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har remitterats en inom Herlerv.
Bonde-Ståndet af Pehr Persson friin Wermland väckt motion, hvaruti motionären,
med hänvisning till den utredning af omförtnälda ämne, som blifvit lemhad
i Expeditions-Utskottets vid sistlidne riksdag förslag till underdånig skrifvelse
N:o 04, fästat uppmärksamhet å de missförhållanden, som hade sin orsak
i de Norska myndigheternas rätt att af kommuner inom Sverige utkräfva så kallad
»lege- och sygeplege» för Svenska arbetare, som för erhållande af arbetsförtjenst
utvandrat till Norge och derstädes insjuknat. Esomoftast erfor man
genom de allmänna tidningarne, hurusom än en, än en annan socken måst utbetala
större eller mindre summor till Norge för Svenska arbetare, af hvilkas
arbetskrafter man i Norge dragit nytta, men för hvilkas vård, sedan de under
arbetet ådragit sig sjuklighet och för sådan orsak intagits å de Norska sjukhusen,
kostnaden måst vidkännas af de församlingar i Sverige, der de insjuknade
sednast varit mantalsskrifne. Rättvisan fordrade dock att något gjordes till förekommande
af de Svenska kommunernas betungande med dylika utgifter. Enligt
den Norska fattigvårdsMagstiftningen ansågos de Svenska invandrarne icke till
O
O o o
höra lättigvårds-samhälle derstädes, med mindre de varit i Norge skattskrifne i
3 är. Med kännedom härom äfvensom deraf att Norrmännen sällan låta hos sig
skattskrifva Svehskt arbetsfolk, har motionären icke ansett någon annan utväg till
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o i OS.
5
förekommande af omförmälda olägenheter finnas, än att införa sådana förändringar
i vår egen lagstiftning, att utvandrihgslusten hos våra arbetare i någon mån
derigenom hämmades.
I sådan syftning och på det att kommunerna, hvilkas skyldighet det vore
att draga försorg 0111 sina obeinedlade medlemmar, jemväl måtte komma i åtnjutande
af häremot svarande rättigheter, har motionären föreslagit:
att hvar och en man eller qvinna, sorn utom sin försörjningsort ville söka
sig arbetsförtjenst, skullfe derom göra anmälan hos sockennämnden, hvilken styrelse
borde lemna betyg, huruvida hinder för den arbetssökande mötte, att hos
församlingens prest erhålla arbets-attfest, dock att, innan sådant betyg till meddellösa
personer utgäfvés, dessa borde ställa borgen, så väl för krono- och kommunal-afgifter,
som, i det fall att arbets-attesten gällde utrikes ort, för »legeoch
sygeplege;»
att den som utan sådant betyg Iemnade den församling, der han vore skattskrifves
skulle böta 20 R:dr R:mt och i sådan händelse församlingen vara befriad
från alla kostnader för den, som sålunda olofligen utvandrat, hvilka kostnader
i stallet borde vidkännas af den, som i sitt arbete antager dylika personer;
och'borde Norska Regeringen underrättas om detta lagstadgande: samt
att hvar och en som läte hos sig skattskrifva personer, af hvilkas arbete
han icke större delen af året begagnade sig, skulle böta 20 R:dr R:mt och dessutom
vara skyldig ätt ansvara för dessas krono- och kommunal-afgifter, äfvensom
för “lege- och sygeplege”, der sådan kointne i fråga, till dess de kunde skaffa
sig annat laga försvar.
O o
De uti omförmälda motion afsedda förhållanden hafva äfven vid näst föregående
riksdag varit föremål för Rikets Ständers uppmärksamhet, och igenfinnas
de förslag, sorn då i ämnet bledvo Väckta, uti Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskottets
Betänkande N:o 94. Efter det, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
Utskottet i dess nämnda Betänkande, i anledning af de väckta förslagen, tillstyrkt,
Rikets Ständer, medelst den af motionären omförmälda underdåniga skrifvelse, hos
Kongl. Majit anhållit, att Kongl. Majit täcktes låta undersöka orsakerna till de missförhållanden,
som i fråga om fattiges försörjning egde rum de förenade rikena emellan,
och derefter bereda en sådan internationel lagstiftning, att dessa missförhållanden
unaar.röjdes eller förminskades, har, enligt hvad Utskottet inhemtat,
Kongl. Majit under den 12 Februari 1858 förklarat, att berörda underdåniga
framställning, med afseende å förhanden varande förhållanden, icke kunde föranleda
någön åtgärd.
Dä emellertid de för åtskilliga orter inom landet känbara olägenheter, hvilkas
undanrödjande motionären åsyftat, väsendtligen äro beroende på den rådande
olikheten emellan Sveriges och Norges fattigvårds-lagstiftning, i hvilket afseende,
såsom af hvad nyss anfördt är, vill synas, förändring, ehuru önskvärd, icke
torde under nuvarande omständigheter genom internationel lagstiftnings-åtgärd
6 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Vlskoltets Betänkande N:o 106.
\
vara att vinna, får Utskottet, helst de af motionären föreslagna speciela åtgärder
för afhjelpande af missförhållandet gå ut på att lägga ett tvång pä arbetarens
personliga frihet, som icke öfverensstämmer med grundsatserna i sednare
tiders lagstiftning och hvars införande Utskottet icke kan gilla, jemväl af det
skäl, att ett sådant tvång, i stället för att lindra fattigvårds-samhällena, skulle i
sjelfva verket hafva deras ytterligare betungande till påföljd, vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda,
Stockholm den 19 Juni 1860.
ÄT:o MOG.
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Juni 18C0, kl. 12 mield.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om åtgärders vidtagande
till förekommande af vårdslöshet t)id behandling eller byggande
af orgelverk.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet hafva öfverlemnats 2:ne
Särskilda motioner i förenämnda afseende, väckta inom Högvördiga Preste-Ståndet
af Komminister Malmborg, som
l:o) anfört, att då orgelverket i allmänhet utgjorde en af kyrkornas dyrbaraste
tillhörigheter och för ett heligt ändamål fått sitt rum i helgedomen, vore
det ock af stor vigt, att det dyrbara instrumentet erhölle en noggrann vård och
tillsyn. Erfarenheten hade emellertid lemnat talrika bevis derpå, att denna vård
och tillsyn ofta varit åsidosatt. Många orgelverk hade nemligen genom lättsin
-
Allm. Besvärs- och Ekonomi-VtskoUels Betänkande A.-o 106.
7
nig och vårdslös behandling af okunniga organister blifvit i förtid försatta i
obrukbart skick. Så anträffades t. ex. på flera ställen orgelverk, hvilkas labialmetallpipor
vöre förstörda derigenom att organister, utan att ega rätt eller
skyldighet att befatta sig med stämning af orgelverk, ändock lagt hand dervid
samt härtill, af okunnighet och i saknad af erforderliga instrumenter, användt
de lättast tillgängliga verktygen — knifvert och fingrar/te med den våldsamhet,
att piporna gått sönder och vidare stämning af desamma varit omöjlig. Orgelverk
skulle till och med finnas, i hvilka ingen enda pipa blifvit från dylik
misshandling förskonad. På andra ställen hade åter en hel mängd af orgelverkets
trumpetpipor blifvit, också till följd af ovarsamhet vid deras stämning, afbrutna
vid foten och i sådant skick funnits undankastade i någon vrå inom
eller utom orgelverket.
Under åberopande af dessa och åtskilliga andra anförda exempel till ådagaläggande
deraf, hurusom, för att förekomma misshandling af orgelverk, särskilda
föreskrifter vore af behofvet påkallade, har motionären i sådant afseende föreslagit,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om
utfärdande af en författning, hvarigenom blefve stadgadt:
Att ingen finge till organist vid någon församling i riket antagas, med
mindre han ställt af församlingen godkänd borgen för den skada, som genom
hans försummelse eller vårdslöshet kunde orgelverket tillskyndas;
Att vid hvarje ombyte af organist och deremellan hvart femte år eller
oftare, om vederbörande Pastor och församling det äskade, orgelverket skulle undergå
noggrann besigtning och inventering af dertill behörige, såsom sakkunnige
vitsordade, edsvurne personer, som hade att öfver sådan besigtning och inventering
upprätta fullständigt instrument, emot åtnjutande af ersättning för sitt besvär
af kyrkans kassa; samt
Att med organist-befattningen vid domkyrkan i hvarje stift skulle, under
förbehåll af nyss omförmälda behörighet hos organisten, förenas åliggandet att
verkställa dylika besigtningar å orgelverken inom stiftet, efter förständigande af
vederbörande Domkapitel, hvarest anmälan om behof af sådan besigtning borde
ske.
2:o) har motionären i enahanda syftning och enär landet numera egde tillräcklig
tillgång på behörigen examinerade orgelbyggare af erkänd skicklighet
samt, vid sådant förhållande, skäl icke vidare förefunnes att, såsom Kongl. Resolutionen
på Presterskapets besvär den 12 Januari 1757 syntes förutsätta,
oexaminerade personer finge befatta sig med orgelverksbyggnad, hemställt att,
till undvikande af de obehag för Presterskapet och kostnader för församlingarne,
som efter hvad erfarenheten gåfve vid handen, dylika oexaminerade orgelbyggares
anlitande haft till följd, förbud måtte genom särskild författning stadgas för
församlingarne i riket att till verkställande af nybyggnad utaf orgelverk eller
8
Ailm. Besvärs■ oell Ekonomi-Utskottets Betänkande Nio 1 OS.
sådan reparation derå, som vederbörande besigtningsman ansett endast åt behörigen
examinerad orgelbyggare böra uppdragas, antaga oexaminerade personer.
Utskottet, sorn tagit dessa motioner i öfvervägande, får vid besvarandet af
desamma, tillkännagifva den åsigt, att, då orgelverkens byggnad och underhåll
bekostas af församlingarne sjelfva och orgelverken följaktligen äro att anse såsom
dessas enskilda egendom, det ock synes böra i allmänhet stå församlingarne
fritt att efter eget godtfinnande vidtaga åtgärder till försäkrande af denna sin
egendom emot den skada, som kan förorsakas genom deras förvållande, åt hvilka
vården af orgelverket blifvit anförtrodd.
I sådant afseende torde väl föreskrifter om skyldighet för organist att ställa
borgen för den skada, som kan genom honom tillskjndas orgelverket, icke vara
utan fördel; dock anser Utskottet stxdganden härom icke lämpligen böra, på sätt
motionären i sin förstomförmälda motion föreslagit, göras till föremål för allmän
lagstiftning, utan torde dylika föreskrifter bäst kunna stiftsvis och i sammanhang
med öfrige, till hvar och en särskild landsorts förhållanden lämpade, bestämmelser
angående sättet och vilkoren för antagande af organister, meddelas: och
som, enligt Utskottets mening, de i samma motion påyrkade besigtningar å orgelverk
dels, då på grund deraf någon förbättrings-skyidighet för befunna brist—
fälligheter å orgel verket icke kunde vederbörande ådömas, skulle blifva utan verkan
för det åsyftade ändamålet, dels skulle medföra kostnader för församlingarne,
hvilka Utskottet icke anser böra genom lag dem åläggas, hemställer Utskottet
vördsamt,
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Vidkommande åter den sednare motionen, får Utskottet upplysa, hurusom
Kongl. Resolutionerna på Presterskapets besvär den 7 Juli 1752 och den 12
Januari 1757, genom hvilka båda författningar är medgifvet att vid tillbyggnad och
reparationer af orgelverk på landet äfven må användas amira än privilegierade
orgelbyggare, i sådant afseende uttryckligen såsom vilkor föreskrifva vitsordad
skicklighet hos dem, som sålunda antagas till orgelbyggare, äfvensom att antagandet
endast får ske med Landshöfdingens och Konsistor» vetskap och goda
minne; i följd hvaraf och då det sålunda genom gällande lagstiftning synes vara
tillräckligt sörjdt derför, att icke obehörige personer befatta sig med orgelbyggnad,
men meddelande af ett förbud, i enlighet med hvad motionären föreslagit,
emot användandet af hvarje eljest i orgelbyggnadsyrket väl vitsordad person,
som icke i föreskrifven ordning aflagt examen, skulle medföra en obehöflig inskränkning
i församlingarnes rätt att i förevarande hänseende anlita dem, för
hvilkas skicklighet de ega största förtroende, Utskottet hemställer, att icke heller
i anledning af
denna motion någon åtgärd af Rikets Ständer må vidtagas.
Stockholm den 19 Juni 1860.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Bl skotlels Belänkande \:o i 07.
:)
J\:o 107.
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Juni 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af vackt mation om förändring i rätte t för
revisionen af kyrkornas i vissa delar af Sverige räkenskaper.
Uti en inom Högvördiga Preste-Ståndet af Kontrakts-prosten Falck väckt motion
har blifvit anfördt, att, enär kyrkokassornas behållning vore församlingarnes
enskilda tillhörighet, hvari uppkommen brist måste, om så behöfdes, af församlingarnes
medel fyllas, likasom den genom deras bidrag allena uppkommit, syntes
det öfverinseende Staten derå utöfvade, sakna allt skäl, utom det som skulle
kunna hem tas deraf, att församlingarne ej mägtade sjelfva ordentligen och till
sin nytta förvalta dessa tillgångar. Då likväl, särdeles under sednare åren, tillförlitligen
sig visat, att t. ex. fattigkassornas flerestädes icke obetydliga kapital
kunnat af socknemännen med all behöflig noggrannhet skötas och redovisas, torde
få antagas att sådant kunde ega rum jemväl med kyrkornas kassor, och den
granskning deraf som ålåge icke mindre än trenne auktoriteter, så mycket heldre
upphöra, som den medförde mycket arbete och tidspillan samt icke obetydliga
kostnader, mest för Statsverket men äfven understundom för kyrkan och den
enskilde. I anledning häraf, har motionären föreslagit, att kyrkornas räkenskaper
hädanefter måtte kunna af sockenstämman ensam granskas och godkännas, och
endast då tvist uppkommer böra dragas under högre pröfning i den ordning för
sockenstämmo-åtgärder voro eller kunde blifva föreskrifvet, samt att, ehvad detta
förslag godkändes eller icke, det lagstadgande måtte upphöra, enligt hvilket enBih.
tili li. Sl. Prat. 1IS9 A 1860. 8 Sami. 2S llift. 2
10
Mim. Besvärs- och Ekonomi-VIskoltels Betänkande A’: o i 07.
däst 75 R:dr finge, utan vederbörandes tillåtelse, årligen af kyrkornas medel användas,
såsom endast ledande till onödigt skrifveri eller, hvilket oftare torde hända,
ett kringgående af nämnda lagbestämmelse, hvartill dess egen olämplighet, otvifvelaktig!
inbjöde.
Af hvad motionären ytterligare andragit under den diskussion, som i anledning
af förevarande motion blifvit vid densammas föredragning för remiss till
Utskott inom Högvördiga Preste-Ståndet förd, och hvilken, jemte motionen, till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlcmnats, inhemtas att motionärens
ofvanberörde framställning och förslag egentligen afser kyrkorna i Skåne och dervarande
förhållanden; och hafva under samma diskussion dels Prosten Lindberg,
i anseende till det Pastorerne i Halland tillkommande besvärliga åliggande att
afgifva dubbla räkenskaper för kyrkorna, förenat sig i motionärens förslag att
kyrkornas räkenskaper hädanefter må kunna granskas och godkännas i sockenstämman
och endast i händelse af uppkommen tvist böra dragas under högre
pröfning, så mycket heldre, som alla Pastorer i riket borde hafva lika
skyldigheter i afseende å kyrkornas egendom och ingen anledning till ett
olika granskningssätt. för de Halländska kyrkornas räkenskaper, mot hvad i det
så kallade gamla Sverige egde rum, kunde hemtas af det förhållande att dessa
kyrkor hade tionde, enär kyrkorna jemväl i öfriga delar af landetuppbure kronotionde-vin
och byggnads-säd, hvilken, såsom der utgående utan afkortning till
främmande ändamål, ofta vore lika stor som den behållna tionden för kyrkorna
i Halland; dels ock Prosten Ljunggren hemställt att, derest en förändring i nuvarande
sättet för revision af kyrkornas räkenskaper vunne Rikets Ständers bifall
i afseende å Skåne och Halland, samma förmån jemväl måtte tillfalla Bohus län,
der nu öfverklagade besvärliga revisionssätt likaledes egde ruin; hvarjemte af Kyrkoherden
Ternström blifvit föreslaget, att, derest motionärens förslag att till församlingarne
ensamma öfverlemna revisionen af kvrkomedlens förvaltning, icke
vunne bifall, ytterligare granskning af denna förvaltning måtte förbehållas Biskopsoch
Landshöfdinge-embetena allenast och dervid stadna.
Beträffande kyrkoräkenskapers granskning innehåller Kongl. Brefvet den 6
April 3 695 det allmänna stadgande att Landshöfding och Biskop skola hafva
inseende att kyrkornas medel rätteligen blifva använde till deras nytta och fördel,
äfvensom att vederbörande, åt hvilkas förvaltning dessa medel åro anförtrodde,
derföre årligen böra göra redo och räkning. Enligt 23 § i Presterskapets privilegier
den 16 Oktober 1723. skola kyrkoräkenskaperna, innan de insändas till
Biskop och Landshöfding öfverses och godkännas af socknemännen å allmän sockenstämma.
Detta sistnämnda stadgande är ock upptaget i Sockenstämmo-förord.
ningen den 29 Augusti 1843 med undantag likväl för kyrkorna i Malmöhus,
Christianstads, Blekinge, Hallands samt Göteborgs och Bohuslän, i afseende å hvilka
kyrkors räkenskaper Kongl. Instruktionen den 12 April 1815, 18 § föreskrifver,
att den årliga af Pastor och Kyrkovärdar upprättade redogörelse för kyrkornas
Allm. Ht svärs- och Ehnnomi-Utskollets Betänkande A':o / 07.
11
medel bör inom stadgad tid aflemnas till Härads-prosten, hvarefter KontraktsproStarne,
hvar och en för sitt kontrakt, böra densamma granska och med sim
underskrifter till rigtigheten bestyrka; och åligger det sedan dessa sistnämnde at
insända räkenskaperna till Lands-kontoret, på det de må åtfölja länets landtbok,
då den till Kongl. Kammar-kollegium insändes.
Rörande användandet af kyrkornas medel är i sistberörda författning föreskrifvet,
att endast i de (ali att utgifter för kyrkans behof understiga 50 R:dr
B:ko, Pastor och Kyrkovärdarne, efter församlingens hörande ega dertill uttaga
medel från kyrkokassan utan att afvakta Konungens Befallningshafvandes och
Biskopens g o d känn a nde.
Utskottet, sorn vid öfvervägande af de väckta föreslagna jemte nyss anförda
omständigheter icke funnit tillräcklig anledning till ett olika förfarande vid granskning
af de nämnda länens kyrkoräkenskaper med det, som i enahanda afseende
är eljest i riket gällande, kan icke undgå att fästa uppmärksamhet vid de omvägar
och vidlyftigheter, som onekligen äro förenade med det ifrågavarande särskilda
redovisnings-sättet, äfvensom vid det olämpliga deruti, att församlingarne,
af hvilka kyrkornas medel i allmänhet hufvudsakligen bestå och hvilka följaktligen
företrädesvis böra ega intresse deraf, att dessa medel rigtigt användas, äro
från all granskningsrätt uteslutne. Då det deremot synes vara af vigt, för medlens
behöriga förvaltning att, såsom fallet är i det öfriga Sverige, sockenstämman
i första hand granskar densamma, vid hvilket förhållande jemväl inskränkande
föreskrifter rörande beloppen i fråga om medlens användande torde vara öfverflödiga,
samt Utskottet anser den öfversigt af kyrkomedlens förvaltning, som, efter
det sockenstämma granskat densamma, Landshöfding och Biskop, enligt ofvanomförmälda
Kongl. Bref den 6 April 1695, har sig uppdragen, tillfyllestgörande
äfven i afseende å ifrågavarande kyrkoräkenskaper, får Utskottet, under förutsättning
att, så vidt Kronans medel i dessa räkenskaper ingå, den strängare redovisning,
som för sådana medels användande bör ega rum, i allt fall iakttages,
med anledning af de väckla förslagen vördsamt tillstyrka:
att Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla att Malmöhus, Christianstads, Blekinge, Hallands samt
Göteborgs och Bohus län måtte, i afseende å så väl användande
sorn redovisning af kyrkomedel, ställas i lika förhållande
med det öfriga Sverige.
Stockholm den 19 Juni 1860.
12
AUmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o ion.
A:o 10&.
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Juni 18fi0, kl. 12 midd.
Betänkande, t anledning af ruick t motion om upphäfvande af förbudet
mot skådespels uppförande i en del städer ander vissa
tider af året.
Uti en tili behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad,
inom Vällofliga Borgare-Ståndet af Hr C. F. Ridderstad väckt, motion
är anfördt, hurusom den allmänna meningen med skäl gåfve theatrarne betydelsen
af bildande anstalter. De sceniska föreställningarne. från det högre dramat
ända till det burleska äfventyret, voro mer eller mindre sublima eller narraktiga
återspeglingar af det menskliga lifvet, framställande inom en begränsad ram, uti
lefvande handling, skildringar och skiflningar af folkens lif och seder, passionernas
och lynnenas verkningar och kastningar, det godas och det ondas, sanningens
och lögnens, allvarets och gycklets besjälande eller andefattiga tvekamp och
upptåg, stundom belysta med snillets klara och lugna ljus, stundom piskade med
satirens gissel.
Voro sådane föreställningar icke bildande, vore ej heller lifvet och verlden det.
Dock kunde, likasom i det allmänna lifvet, jemväl på scenen ett eller annat
dåligt skämt stundom förekomma; men huru mycket likväl vår tids dramatiska
författare än togo i anspråk de olika klassernas mindre goda böjelser och instinkter,
kunde de dock aldrig så frigöra sig från tidens fordringar, den allmänna sedlighetskänslan
och kritikens alltid hotande närvaro, att det hela icke kom att
vända sig omkring en grundtanke, ren och sann, äfven om den, i detaljernas
omhölje, icke alltid genast folie i ögonen.
I o
var
Allmänna lieserirt- neli Ekonomi-Utskottets lielänkande N:o loa.
13
1 vår tid, sorn man, hvad litteraturen beträffar, kunde kalla tendensernas,
vore fallet sådant mera än förr.
När Rikets Ständer under loppet af sistlidet riksmöte beviljade den Kongl,
Theatern ett betydligt förökad t anslag, härllöf det säkerligen från en sådan högre
och bättre uppfattning af de sceniska framställningarne i allmänhet.
Under dessa förutsättningar vore det derföre svårt att förklara af hvad anledning
flera af landsortens theatrar. på grund af ett numera hundra år gammalt
förbud, Kongl Brefvet den 23 Januari 1759, befinnas stängde under en stor del
af året.
För några år tillbaka var det förbjudet, såväl i universitets-städerna Upsala
och Lund, som äfven i de städer, der gymnasier funnos, att gifva dramatiska
prestationer under ungdomens läseterminer. I alla öfriga städer förekom deremot
icke något sådant förbud. Dessa sednare egde likväl äfven ungdom och undervisningsanstalter;
och, så vidt man antog att theatrarne voro ett ondt, syntes
man vara skyldig att egna lika omvårdnad åt rikets ungdom öfverallt.
Omsider upphäfdes eller förbisågs dock förbudet på ett eller annat ställe.
I Upsala och Lund gifvas sålunda nu dramatiska föreställningar äfven under
terminerna, hvarjemte nämnda förbud likaledes inom ett par gymnasiestäder blifvit,
om ock vilkorligt, annulleradt.
Uti en till Kongl. Majit ingifven skrift hade bolaget för theaterhuset i
Wexiö anhållit att, utan hinder af berörda förbud mot uppförande af theaterrepresentationer
under läseterminerna, kringresande theatertrupper måtte under
hvad tid af året som helst få i nämnde stad gifva theatraliska representationer,
hvilken ansökning Kongl. Majit bilöil, med vilkor, på sätt Konsistorium uti afgifvel
utlåtande hemställt, att om menliga följder af theatertruppens vistande i
staden under läseterminerna skulle för den studerande ungdomen uppstå, Eforus
egde att sådant hos Kongl. Majits Befallningshafvande i länet anmäla till den
påföljd att fortsättningen af skådespelen för den gången under terminen instäldes.
Med enahanda vilkor har Kongl. Majit äfven bifallit en af Magistraten i
Kalmar gjord saint af Konsistorium och Kongl. Majits Befallningshafvande förordad
underdånig ansökning, att skådespel må under läseterminerna i nämnde stad
få uppföras.
Förbudet syntes emellertid qvarstå inom alla öfriga landsortsstäder, der
gymnasier eller numera i deras ställe högre elementar-läroverk finnas; och bolaget
för theaterhuset i Linköping har mer än en gång hos Kongl. Majit i underdånighet
anhållit om dess upphäfvande, men alltid fått sin ansökan derom
afslagen.
I motionärens tanke kunde det icke vara vådligare att uppföra skådespel i
de landsortsstäder, der elementar-läroverk finnas, än i andra eller i hufvudstaden;
och, derigenom att på liera ställen theatrarne, sorn under mellanterminernc hållits
Hilt. Ull K. St. /'rot. ii£9 $ 1X60. 6 Sami. 2 2 llafl. 3
14
Allmänna Besvärs■ och Ekonomi-Ulskollel* Betänkande N:u 408.
öppna, ofta ej tillslutas förr än någon tid efter terminernes början och representationer
således komme att gifvas längre eller kortare tid, derunder skolorna äro
i verksamhet, hade förbudet äfven de facto upphört.
Då uplysning, frihet och tolerans i så mångå andra riktningar numera gjort
sig gällande, och sedan det allmänna tänkesättet nu bedömer theatern på helt
annat sätt än för hundra år tillbaka, syntes det vara tid att lossa på det hittills
rådande tvånget i omförmälda afseende; hvadan motionären hemställt att
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majrt i underdånighet anhålla om nämnda förbuds
upphäfvande.
Genom ofvan åberopade Kongl. Brefvet af den 23 Januari 1759 var ursprungligen
stadgadt, att skådespel hvarken under eller emellan terminerna lingö
uppföras i de städer, der akademier och gymnasier funnes, i hvilket allmänna
stadgande dock under en sednare tid inskränkning skett, till följd af Kongl. Maj:ts
i särskilda läll meddelade nådiga resolutioner; såsom exempel hvarpå resolutionerna
rörande Wexiö och Kalmar blifvit af motionären anförde.
Då förbudet således numera endast är partielt gällande och i Utskottets
tanke några menliga följder ej heller torde böra befaras genom dess borttagande
helt och hållet, om den inskränkning härvid gjordes, att åt skolans styresmän
öfverlemnades att i hvarje särskildt fall pröfva, när de omständigheter voro för
handen, då uppförandet af skådespel kunde anses menligt inverka på skolans
verksamhet, så anser Utskottet med anledning häraf böra hemställa:
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla att, med upphäfvande af Kongl. Brefvet den 23 Januari
1 759, Kongl. Maj:t täcktes tillåta att theatraliska representationer
finge uppföras under alla tider af året, äfven
i städer, der elementar-läroverk finnas, med vilkor att, derest
det skulle befinnas att menliga följder för skolans verksamhet
deraf uppkomme, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande egde
att, uppå derom af vederbörande gjord anmälan, skådespelen
för den gången under terminen inställa.
Stockholm den 26 Juni 1860.
STOOK11ULM, typockafiska föhhkinoens nom«vattne 1860.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o i09.
4
N:o 409.
Ank. till Exp.-Utsk. den 37 Juni 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion, i fråga om
ändring af 19 § i Landlmäleri-taxan.
Uti en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling öfverlemnad,
inom Hedervärda Bonde-Siåndet väckt, motion har Riksdags-fullmägtigen Olaus Svebilius
från Gotlands län anfort, hurusom vid de på Gotland ifrågakommande skiften presternas
boställen alltid komina att ingå såsom delar af skifteslaget. Om då, såsom nästan alltid
på Gotland är fallet, kyrkan är fattig och icke har några medel till bestridande af
prestboställets andel i Landtmäteri-arfvodet, så skulle, enligt 3 mom. 19 § i Landtmäteritaxan,
församlingen komma att erlägga den summa, som härtill erfordrades. Detta syntes
vara så mycket mera obilligt med afseende på Gotlands förhållanden, som socknar
finnas, hvilka ej utgöra mer än några få, t. ex. fyra mantal, bland hvilket hemmantal
prestboställets jord är inbegripen. Man kunde då föreställa sig hvilken börda det skall
blifva för socknemännen att, jemte sin egen dryga skifteskostnad, äfven utgöra prestgårdens.
Bland allmogen funnos många, som afskräcktes från att begära skifte endast
af fruktan för de stora kostnader, som drabba hvar och en för hans eget hemman; huru
mycket mera skola de icke då afskräckas, när de veta sig få betala äfven för prestbostället;
och detta ej utan skäl; ty för de flesta skulle sådant medföra oundviklig undergång.
I motionärens tanke syntes det vara billigare att Staten, såsom egare till bostället,
vidkändes skiftes-kostnaden, enär det är bostället och dess innehafvare, men icke
socknemännen, som hafva nytta deraf att boställets egor blifva sammanförda.
Bih. till R. St. Prot. 1859 f 1860. 8 Sami. 23 Häft. 4
2 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o HO.
Med anledning häraf har motionären föreslagit att Rikets Ständer måtte hos
Kongl. Siaj:t hemställa om den ändring i 3 mom. 19 § i Landtmäteri-taxau, att Staten
må ersätta den del af Landtmäteri-kostnaderna, som bör af kyrkans medel utgifvas, men
hvartill dessa icke förslå.
Enligt åberopade 19 § i Landtmäteri-taxan af den 18 Oktober 1834 skall för
Landtmäteri-förrättning af Ecklesiastik-boställe betalas i alif, såsom af enskilde jordegare;
dock att den del af Landtmäteri-arfvodet, sorn för kost och husrum belöper, af
boställs-innehafvaren utgöres, samt det öfriga, likasom resekostnads-ersättningen, så
för Landtmätare som gode män, och arfvode för de sistnämnde, af kyrkans eller församlingens
medel erlägges. Då enligt allmänna lagen församlingen åligger att bygga och
underhålla kyrka och prestgård, och i följd häraf församlingen äfven bör vidkännas de
utgifter, som lända tili prestboställets förbättring, samt häruti grunden återfinnes till
stadgandet att ifrågavarande kostnad, derest kyrkans medel dertill ej förslå, bör af församlingen
bestridas, hemställer Utskottet,
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 Juni 1860.
N:o 110.
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Juni 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion, i fråga om
rättighet att skalte-köpa de domkyrkan i Lund tillhöriga hemman.
Uti en till behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad,
inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt, motion har Riksdags-fullmägtigen Nils Olsson från
Allm. Besvärs- ock Ekonomi-Ukkotlets Betänkande N:o HO. 5
Malmöhus län anfört, hurusom under medeltiden de Katolska andlige genom alla slags
medel lyckades att åt kyrkor och kloster förvärfva otroliga rikedomar; hvarefter dock
sedermera genom reformationen en stor del af kyrkornas gods blifvit till Staten indragen.
Lunds domkyrka, sota under medeltiden var den rikaste och mägtigaste i Norden, hade
väl äfven förlorat mycket af sina egodelar; men ännu återstodo omkring 140 hela hemman,
såsom denna kyrkas enskilda förmögenhet. Dessa hemman inbringade åt kyrkan
så betydande summor, att kyrko-styrelsen måste uttänka flera slags utvägar för medlens
användande. I slutet af förra seklet egde Innehafvarne af dessa kyrkohemman samma
rättighet som innehafvare af kronojord, att nemligen skatte köpa sina lägenheter; men
sedermera har denna rättighet blifvit dem afbänd, så att numera vid hvarje åbo-ombyte
arrendena högt uppdrefvos; hvadan äfven det vore en allmän klagan öfver det prejningssystem,
som vid dessa hemmans af- och tillträdande gjorde sig gällande.
Dä, enligt motionärens tanke, Staten vore målsman för alla domkyrkor i riket
och då Staten hade skyldighet att bygga och underhålla dem, när de tarfva ombyggnad
och förbättring:, sä borde äfven Staten ega rätt att disponera öfver deras inkomster.
Afsigten vore likväl ej alt Staten skulle beröfva Lunds domkyrka eller någon anuan något
af dess hemman eller lägenheter; motionären ville endast, såsom förenligt med billighet
och rättvisa, föreslå att alla domkyrkan i Lund tillhöriga hemman mätte få åtnjuta lika
rätt, så ait innehafvarne af de icke skatteköpta kyrko-hemmanen må erhålla rättighet
att skatteköpa sina innehafvande lägenheter.
Enligt Kongl. Brefven den 7 December 1796, den 20 Juli 1805 och den 16 December
1812 samt Kongl. Kammar-kollegii på sistnämnde nådiga Bref grundade cirkulär
af den 22 Januari 1813 må kyrkohemman eller sådane, hvilkas räntor äro kyrkorna anslagna,
äfvensom domkyrko- hospitals- och andra till fromma stiftelser anslagna hemman
icke till skatte försäljas, utan skola under arrende upplåtas. — Då grunden för
dessa stadganden är, att de till kyrkorna donerade hemman må till det för dem bestämda
ändamål, kyrkornas underhållande, kunna oförryckt användas, och i allt fall, i händelse
af skatteförsäljning, räntan af hemmanen icke komme att inflyta i Kronans kassa utan
till kyrkorna, hvilka, då de besitta hemmanen under full egande rätt, alltid deraf böra
kunna påräkna en större inkomst, hemställer Utskottet,
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Slockholm den 26 Juni 1860.
4
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o Ui.
N:o 1H.
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Juni 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion, i fråga om
skyldighet för egare af frälseränta att mot lösen afstå dispositionsrätten
till ekeskog.
Till behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi Utskottet har blifvit öfverlemnad
en inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdags-fullmägtigen Nils Fredrik Andersson
från Östergötlands län väckt motion, deruti, med åberopande af stadgandet i 36
§ i Kongl. Förordningen om skogarne i riket den 1 Augusti 1805 att nå frälseskattegrund
frälseman eller den räntan innehafver njute den rätt tillgodo, som allmänna lagen
i 13 Kap. 1 § Byggninga-Balken honom tillägger, sä framt ej. då jordegande-rätten blifvit
afstådd, ränte-egaren jemväl sin rätt tili Ek, Bok, Apel och Oxel tillika öfverlemnat,
då afhandlingen derutinnan skall tjena till efterrättelse,!) motionären hemställt att Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet föreslå den förändring i förenämnda lagstadgande,
att ränte-egaren må vara skyldig att, efter samma grund som Kongl. Maj:t
och Kronan emottager ekeskogslösen, för sin å frälseskatte-hemman egande andel uti
förenämnde trädslag af jordegaren lösen emottaga.
Då, enligt allmänna lagen, frälseman i afseende på bärande träd eger samma rätt
som Kronan ä dess hemman, och likasom, beträffande frälseskatle-bemman. jordegande
och ränte-egande rättens åtskiljande är beroende af särskild afhandling emellan enskilde,
frågan om dispositionsrätt till ekeskogen således jemväl måste öfverlemnas ät enskild
öfverenskommelse emellan jordegaren och ränte egaren, hemställer Utskottet,
att denna motion ej må anses utgöra föremål för Rikets Ständers
åtgärd.
Stockholm den 26 Juni 1860.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o H2.
5
N:o 112.
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Juni 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande
af Klockares skyldighet att fortskaffa Dom-kapitlens och Kyrkoherdarnes
embetsbref samt öfverflyttande af detta Åliggande pä
allmänna Postverket.
Uti en inom Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr G. 0. Sundblad väckt och till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad motion är anfördt, hurusom, enligt
ett i äldre tider tillkommet stadgande, innan postväsendet ännu hunnit sin närvarande
utvecklingsgrad, det vore Klockares skyldighet att fortskaffa Dom-kapitlens, Kontraktsprostarnes
och Kyrkoherdarnes embetsbref. Denna skyldighet, ehuru obetydlig den än
kunde anses af den med förhållandena mindre bekante, utgjorde dock för dem, som måste
fullgöra densamma, en tryckande börda, enär denna postföring minst tvänne gånger
i månaden måste verkställas; och dä en del Klockare hade 2 ä 3 mil och någon gång
längre viig till den närmast boende inom kontraktet, vore det ingen ringa sak att under
årets lopp, i och för fortskaffandet af nämnde post, hafva färdats 80 å 90 mil.
Då nu de flesta orter i riket hade en lättad kommunikation och oafbruten postgång,
samt denna presterskapets rättighet att med klockarepost fortskaffa embetsskrifvelse!
mången gång utsträcktes till enskilda skrifvelsers, inbjudningars o .sv. försändande,
så har motionären, med afseende derå att Presterskapet, i likhet med andra embetsman,
numera njuta fribrefsrätt för sina embets-skrifvelser, föreslagit, det måtte Klockarens
ifrågavarande åliggande öfverflyttas på allmänna Postverket.
Genom Kongl. Cirkuläret till Konsistorierna i riket af den 27 September 1834
har Kongl. Maj:t medgifvit, att alla de embetsbref, sorn af Presterskapet till Kongl. Majus
6 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o il3.
Befallningshafvande aflåtas, må genom Kronobeijeningen fortskaffas, med skyldighet för
brefafsändaren att å omslaget anteckna brefvets innehåll, men för de skrifvelser, sora
Presterskapet har nödigt att sins emellan aflåta, eger icke, på sätt motionären uppgifvit,
någon fribrefsrätt rum. Den Presterskapet från äldre tider tillkommande rättighet att i
sistnämnda afseende begagna Klockarens biträde torde således ej billigtvis kunna dem
fråntagas. Och ehuru den Klockaren i detta hänseende åliggande skyldighet i en del
stift kan, såsom uppgifvits, vara ganska betungande, är den deremot pä de flesta orter
af lindrig natur, helst klockareposten i allmänhet användes endast en gång i månaden.—
Hvad vidare angår det af motionären ifrågasalta förhållande att klockareposten blefve
för enskilda ändamål begagnad, borde i sådant fall dessa, likasom andra missbruk, kunna
underkastas laglig beifran.
Då Utskottet således anser Klockarne ej kunna befrias från ifrågavarande skyldighet
och tillika förmenas att den lindring i besväret, som på vissa orter kan vara af
behofvet påkallad, lättast bör kunna åstadkommas af den ecklesiastika styrelsen i de
särskilda stiften, hemställes
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 Juni 1860.
N:o i 13.
Ank. till Exp.-TJtsk. den 27 Juni 1S60, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af vacht motion om befrielse
från roterings-skyldigheten för åtskilliga fiskelägen inom Norrvikens
fögderi af Göteborgs och Bohus län.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har från Hedervärda Bonde Ståndet
blifvit remitterad en af Riksdags-fulimägtigen B. J. Holmlin från Göteborgs och Bohus
län väckt motion i ofvannämnda ämne. Härom anför motionären att fiskeläget Fjellbacka,
sorn vöre beläget till större delen på hemmanet Lerstens egor och till en mindre del
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande No H3. 7
inora hemmanet Ödsmåls gräns, och hvars innevånare mäste erlägga tomtöre-afgift tili
hemmansegarne, detta oaktadt vore särskildt roteradt och indelt till båtsmanshåll. Dä
nu fiskeläget med tomtöre-afgifterna deltoge i Lerstens utskylder och följaktligen äfven i
rusthållsskyldigheten, hvartill nämnda hemman vore indelt, och detta oaktadt sjelf finge
hålla båtsman, utgjorde det sålunda dubbel beskattning. Och då denna del af Fjellbacka
säkerligen tagits med i beräkning vid bestämmande af Lerstens rustningsskyldighet. så
erlades efter all anledning för dessa tomter tre särskilda afgifter, tomtöre, rustning och
rotering. Då nu liknande förhållanden egde rum med flere andra fiskelägen i Norrvikens
fögderi, såsom Tången, Grimsvik, Brevik och Mörkhult, hemställde motionären, alt Rikets
Ständer måtte vidtaga åtgärd för rättelse af omförmälda alltför hårda beskattning å
Fjellbacka samt öfriga fiskelägen inom Norrvikens fögderi, så att dessas innebyggare
måtte befrias från den särskilda roteringsskyldighet, som för närvarande dem åläge.
Vid sistlidne riksdag väcktes motion i enahanda syftning, deröfver Stats-Utskottetl
Betänkande N:o 131 yttrade, att vid åren 1850 och 1851 verkställd jordransakning inom
Göteborgs och Bohus läu fråga uppstått om deltagande i rotering till roten N:o 235 Hök
vid Bohus första båtsmans-kompani för de så kallade stränderna Fjellbacka, Mörkhult,
Tången och Grimsvik i Qville samt Slottet, Brevik och Skutebacka i Svenneby socken
af Qville härad, hvarom Konungens Befallningshafvande den 18 Maj 1855 meddelat beslut,
hvilket blifvit Kongl. Kammar-kollegii pröfning understäldt, samt att rotemästaren
för nämnde båtsmansrote hos bentälda Kongl. Kollegium anfört besvär öfver ett af Konungens
Befallningshafvande den 10 Maj 1856 gifvet utslag uppå hans ansökning om
uttagande hos ätskiilige husegare å Fjellbacka strand af ogulden lön till båtsmannen;
vid hvilket förhållande och då den väckta frågan således vore beroende pä handläggning
och utredning af Kongl. Kammar kollegium Utskottet hemställde att densamma icke måtte
till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda: och blef detta Utlåtande af samtliga Riksstånden
bifallet.
Under den 31 Maj 1858 har Kongl. Kammar-kollegium gillat Konungens Befallningshafvandes
omförmälda öfverklagade beslut, genom utslag, deremot klagan icke lärer
blifvit förd; och enär sålunda den fråga, hvarom motionen handlar är af vederbörande
myndighet pröfvad och de hvilka saken rätteligen rörer, om de icke med beslutet åtnöjts,
ega att sin talan i behörig ordning fullfölja, hemställer Utskottet
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 26 Juni 1860.
8
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o H4.
N:o 114.
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Jani 1860, kl. 12 mield.
Betänkande, i anledning af väckt motion om allmogens
i Garpenbergs socken befrielse frän skyldighet att utgöra tjenslbarheter
dt Garpenbergs bruk samt upphörande af socknens roterings-frihet.
I Memorial, som Hedervärda Bonde-Ståndet remitterat till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet, har Riksdags-fullmägligen Liss Lars Olsson från Stora Kopparbergs
län anfört, att hemmansegarne inom Garpenbergs socken i nämnde län från äldre tider
och innan ett ständigt knektehåll inom länet genom hemmanens rotering infördes, ålnjutit
befrielse från utskrifning till krigstjenst, emot det att hemmansegarne för lindrig betalning
beljenade det inom socknen belägna Garpenbergs kopparverk med kolning, vedhuggning,
grufarbete samt körslor. Äfven då roteringen inrättades blef socknen deri
från
fritagen, utan att numera utrönas kunde huruvida detta frilagande grundade sig på
någon särskild författning och, i sådant fall, om något vilkor af vissa bestämda tjenstbarheter
dervid blifvit stadgadt. Vid ordnandet af extra roteringen väcktes emellertid
fråga huru Garpenbergs socknemän i afseende på roterings-skyldigheten skulle betraktas.
Af denna anledning begärde kopparverksegarne hos Kongl. Majit i underdånighet,
att alla hemman i Garpenbergs socken, antingen de tillhörde kopparverket eller allmogen,
måtte allt framgent undantagas från rotering emot det att kopparverkets egare, som allt
ifrån år 1818 erlagt rotefrihetsafgift både för egna och öfriga hemman i socknen, äfven
för framtiden årligen betalade en sådan afgift samt allmogen å sin sida fortfore att för
en måttlig betalning till verket utgöra den betjening, hvartill densamma från äldre tider
varit
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 114. 9
varit förbunden. Denna begäran blef genom Resolution den 3 April 1822 i nåder bifallen.
Då emellertid denna resolution utvisade att det vore endast ocb allenast för att underhålla
kopparverksdriften vid Garpenberg, socknemännen fortfarande fått åtnjuta befrielse
från rotering, men numera Garpenbergs koppargrufvor i många år legat i ödesmål
och vilkoret för roteringsfriheten sålunda förfallit, samt det icke kunde vara rättsenligt
att till förmån för ett jernverk, hvartill det gamla kopparverket numera öfvergått, en hel
socken i södra Dalarne skulle vara befriad frän rotering och denna så mycket tyngre
drabba öfriga socknar, särdeles de mycket vanlottade öfre Dalsocknarne, ansåge sig motionären
böra föreslå, att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla, att Garpenbergs socknemän måtte befrias från de dem nu åliggande skyldigheter
till Garpenbergs bruk, men deremot alla inom socknen belägna hemman förpligtas
deltaga i knektehållet inom länet, till lättnad för ofvanförmälda, af roteringen mest betungade,
socknar.
Af handlingar, hvilka dels blifvit fogade vid motionen dels till Utskottet inlemnats
af Riksdags-fullmägtigen Jan Andersson från Stora Kopparbergs län, hvilken vid
remissen af motionen, emot densamma framställt åtskilliga erinringar, har Utskottet inhemtat
bland annat, följande förhållanden.
Genom Kongl. 5Iaj:ls nådigste Förordning och Reglemente emellan allmogen och
soldaterne uti Kopparbergs län af den 12 Januari 1728, har Kongl. 3Iaj:t stadfästat den
genom Kongl. Resolutionen den 21 Oktober 1682 allmogen i Dalarne gifna försäkran, att,
sedan de ökat talet af sitt vissa knektehåll tili 1,200 man, »hvarken de sora den tiden
Iefde, elier deras efterkommande, skulle då eller i tillkommande tider blifva betungade
med högre knektehåll än 1,200 man.» Detta sålunda bestämda antal är emellan de särskilda
socknarne fördeladt, utan att Garpenbergs socken deruti tager någon del, hvaremot
Lima socken uppställer 40 soldater, Malugns 44, Appelbo 11, Jerna 23, Nås 13,
Floda 15 och Elfdals-socken 32.
Efter det delegarne i Garpenbergs kopparverk hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhållit, att som ej allenast hemmansegarne i Garpenbergs socken, der berörda kopparverk
vöre anlagdt, ända från den tid, då verket drefs för Kongl. Maj:ts och Kronans räkning,
varit skyldige att för lindrig betalning verket med kol och ved förse, samt dervid
förrätta grufarbete och åtskilliga körslor, emot det att de åtnjutit befrielse från utskrifning
tili krigstjenst, utan också meranämnda kopparverk, när det till enskilde på arrende
uppläts, genom åtskillige, tid efter annan utfärdade Kongl. Resolutioner blifvit bibehållet
vid dess förr erhållne privilegier, fri och rättigheter, bland hvilka friheten från
utskrifning vore uttryckligen nämnd, Kongl. Maj:t måtte täckas, så väl på dessa grunder,
som med afseende derå, att den af Garpenbergs socken till kopparverket utgjorde betjening
under den förflutna tiden medfört en betydlig minskning i tillverknings-kostnaden,
hvarförutan verket icke skulle kunnat bedrifvas, samt att på upprätthållandet af detta
Bih. till II. St. Brot. 1859 $ 1860. 8 Sami. 23 Häft. 2
40 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o W.
verk många arbetares och hemmansegares bergning och välfärd berodde, i nåder tillåta,
det alla hemman uti omförmälde socken, antingen de voro egarne af kopparverket eller
allmogen tillhörige, måtte, dädanefter såsom dittills, undantagas från rotering emot det
att kopparverks-egarfie, som allt ifrån år 1813 erlagt rotefrihets-afgift både för egna
och öfriga hemman i socknen jemväl framgent skulle årligen betala en sådan afgift och
allmogen å sin sida fortfore att för en måttlig betalning till verket lemna den betjening,
hvartill densamma från äldre tider varit förbunden, så har Kongl. Majit, genom ofvanomförmälda
nådiga Resolution af den 3 April 1822, förklarat, att ehuru den hemmansägarne
i Garpenbergs socken från äldre tider åliggande skyldighet, att utgöra betjening
till dervarande kopparverk, hvarken vore lika bestämd som roterings-skyldigheten eller
genom någon författning stadgad såsom ett vederlag för knektehåll, hvadan alltså den
uti 2 § af Kongl. Maj:ts under den 5 Februari 1811 utfärdade nådiga Instruktion för
Extraroterings-kommissionerne gifna föreskrift: »att den jord må vara fri från rotering,
för hvilken andra mot roteringen svarande, lika bestämda och genom författningar ålagda,
skyldigheter utgöras,» icke kunde på ifrågavarande hemman fullkomligen tillämpas;
likväl och då upplyst blifvit, att Garpenbergs kopparverk icke kunde bestå, utan de förmåner
och tjenstbarheter detsamma af öfrige hemmans-innehafvare i socknen hitintills
egt att påräkna, samt i betraktande af den nytta kopparverkets upprätthållande, ej mindre
för det allmänna än för orten medförde, ville Kongl. Majit hemmanen uti oftanämnde
socken ifrån extra roferings utgörande in natura i nåder befria, emot det att socknemännen
fortfore att, dädanefter som dit tils, på vanligt sätt betjena kopparverket, och
bruksegarne åter att till Kongl. Majit och Kronan årligen, så väl i krig som fred, erlägga
en summa af Tvåhundra riksdaler banko såsom vakans-afgift ej mindre för egna än
öfriga hemman i Garpenbergs socken; och borde dessa vakans-medel från och med påföljande
år ingå till Stats-verket och bilda en fond, hvaraf kostnaderna, tili uppsättande
och utrustande af ett lämpligt antal soldater för samma socken vid infallande krig skulle
bestridas.
Sedan afgälden till Kronan för Garpenbergs kopparverk är 1825 blifvit bestämd
til! hvart fyrationde skeppund af årliga tillverkningen och denna afgäld, som för är 1827
nedgått till 1 skeppund 17 lispund 10 marker, under 1830:talet åter stigit sä att den för
år 1836 uppgick! till 12 skeppund 2 lispund 10 marker, men tillverkningen sedermera
åter aftagit och, genom Kongl. Brefven den 9 Juli 1846 och den 26 April 1850, befrielse
från all afgäld under vissa år blef kopparverket beviljad, har Kongl. 3Iaj:t, i anledning
af egarnes af kopparverket underdåniga ansökning om fortsatt befrielse under sex år
från omförmälde beskattnings utgörande, genom nådigt Bref den 25 November 1856, förklarat,
att som det blifvit upplyst och genom behörig undersökning styrkt, att arbetet
pä djupet i grufvorna med år 1840 upphört, emedan all brytvärd malm redan då ansetts
vara medtagen; att under de sednast beviljade sex frihetsåren flera försök till upptäckande
af nya malmgångar blifvit inom grufvefältel gjorda, men utan framgång; att jern
-
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o U4. 11
pjsr
väl
den koppartillverkning, sorn medelst malmsofring ur'de gamla varpen vid Garpenberg
gde sednare; åren idkats, från och med år 1850 varit i nästan ständigt aftagande,
så att, då garkoppartillverkningen ännu sistnämnda år utgjort 54 skeppund, densamma
år 18532 nedgått till 31 skeppund samt 1854 till endast 26 skeppund, med en af Bergmästaren
i orten, enligt bruksräkenskaperna upptagen tillverkningskostnad af 188 Riksdaler
Riksmynt för skeppundet, hvilken kostnad år 1854 ökats till 211 Riksdaler, oaktadt
härvid vanlig förlagsränta icke blifvit beräknad och ännu mindre ränta ä bok- och
vaskverkens anläggningskostnad, ensam uppgående till 45,393 Riksdaler Riksmynt; att
således endast det under de sista åren utöfver förra vanligheten stegrade försäljningspriset
å garkoppar gjort möjligt för egarne af Garpenbergs kopparverk att, utan gifven
förlust, fortsätta en så kostsam tillverkning, dervid, enligt Bergmästarens beräkning,
kopparhalten i det utur grufvuvarpen sofraöe godset icke utgjort mer än en fjerdedels
procent, samt att koppartillverkningen vid Gar penberg, efter ali sannolikhet, måste hädanefter
blifva mer kostsam än hittills, enär kolpriset derstädes, under den sednare tiden
utgörande ifrån 4 Riksdaler till 4 \ Riksdaler Riksmynt för iästen, dårnera skulle uppgått
ända till 7 Riksdaler, Kongl. Maj:t, funnit skäligt i nåder bifalla att ytterligare afradsfrihet
för garkoppartillverkmngen vid Garpenberg finge under sex års tid, beräknad från
och med år 1855, tillgodonjutas.
Enligt ett af Kronofogden och f. d. Bergsfogden i orten utgifvet intyg af den 20
December 1859, har vid besiglning på stället blifvit utrönt att brytning af kopparmalm
egt rum så väl i två äldre grufoppningar, som i ett nytt försök, äfvensom att, enligt
bruksräkenskaperna, brytning af malm å nyssnämnde ställen fortgått under åren 1856
med 1859 samt att de två sednaste åren erhållits, 1858 fyratioett skeppund aderton lispund
koppar med en kostnad af 9,387 Riksdaler 36 öre och 1859 åttatiofyra skeppund
aderton lispund tio marker med en kostnad af 17,360 Riksdaler 36 öre; och har,
vid sockenstämma med Garpenbergs församling den 1 Januari innevarande år, Riksdagsfullmägtigen
Jan Andersson delgifvit församlingen ifrågavarande motion, dervid, enligt
sockenstämmo-protokollet, så väl bruksegarens ombud sorn de öfrige socknemännen enhälligt
uttalat den önskan att församlingen måtte bibehållas vid dess »på tydliga fakta,
dokumenter, billighet och rättvisa grundade rätt, i enlighet med Kong!. Maj:ts nådiga
Resolution af den 3 April 1822.»
Af hvad sålunda förekommit synes att den frihet från rotering, hvaraf hemmansegarne
i Garpenbergs socken allt hitintills varit i åtnjutande, härledt sig från den dem
sedan äldre tider, då kopparverket tillhörde Kronan, älagde skyldighet att betjena nämnda
Verk. Men om än denna skyldighet fordom, då koppartillverkning i större myckenhet
derstädes bedrefs, tilläfventyrs kunde anses motsvara roteringsbesväret, lärer detta icke
vidare vara händelsen sedan tillverkningen af koppar nedgått tili ett obetydligt belopp,
hvars tillverkningskostnad, oaktadt de åtnjutna förmånerna, uppgår så högt att afrad tili
Kongl. Majit och Kronan, sedan femton år tillbaka icke kunnat derför erläggas. Då
12 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 114.
sålunda grunden för den erhållna befrielsen icke längre finnes, borde väl ock tiden för
sjelfva befrielsens upphörande vara inne. Eljest skulle lätteligen kunna inträffa att koppartillverkningen
endast för syns skull fortsattes, för att åt det numera anlagda jernverket
bibehålla de förmåner, hvilka socknemännens önskan att fortfarande undgå roteringsbesväret
kunde åt detsamma bereda. Detta synes destomindre vara med rättvisa och
billighet öfverensstämmande, som vid det förhållande, att Dalarne genom knekte-kontrakt
förbundit sig att uppställa ett bestämdt antal manskap, uppenbart är, att öfrige socknar
hårdare betungas, i samma mån befrielse från deltagande i den gemensamma skyldigheten
får för någon eller några ega rum. I förevarande fall torde så mycket mera skäl
vara att tillse det icke den undantagsvis åtnjutna befrielsen längre än vederbör får fortfara,
som åtskilliga af de fattigare och af naturen mindre väl lottade socknarne synas
Vara temligen strängt rolerade. Då emellertid de handlingar, hvilka för Utskottet varit
tillgängliga, icke innefatta så fullständiga upplysningar, som för frågans slutliga bedömande
torde vara nödvändiga, men en utredning af verkliga förhållandet synes af ofvan
anförda omständigheter i hög grad påkallad, anser sig Utskottet, med anledning af mo
tionen,
böra hemställa,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit
anhålla, det täcktes Kongl. Majit genom vederbörande embetsmyn
digheter
låta verkställa utredning af förhållandet med de Garpen
bergs
sockens hemmansegare af ålder åliggande skyldigheter till
Garpenbergs kopparverk samt huruvida nämnda verk fortfarande
kan anses berättigad! till betjening af hemmanen i Garpenbergs
socken, eller om icke ifrågavarande skyldigheter böra upphöra och
socknens hemman Indelas till rotering samt derigenom lindring i
roterings-besväret kunna åt andra socknar derstädes beredas.
Stockholm den 26 Juni 1860.
Reservation anmäld:
af Riksdags-fullmägtigen Georg Nyqvist från Wermlands län.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskotlels Betänkande N:o H5. 13
N:o 415,
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 Joni 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckl motion om anläggning
af en elektrisk telegraf-linea från Öregrund till Gefle eller annan
lämplig förbindning spunkt pä den närmast gående telegraflinien.
Från Vällofliga Borgare-Ståndet har lill Allmänna Besvärs- och Ekonomi-lltskottet
blifvit remitterad en af Herr Rinman, C. väckt motion att, enär allmänt kändt vore
att på hela sträckningen af Sveriges kust utefter Bottniska viken icke funnes någon
punkt af sä stor gemensam vigt för sjöfarten som Öregrund, hvilken passerades af de
fleste, som beforo Bottniska viken, dels för farvattnets större trygghet i Öregrunds grepen,
dels för att i Öregrund mottaga ordres från eller aflemna bref till redare och befraktare
eller ock förse sig med förnödenheter, insåges lätt ange lägenheten deraf alt
från denna ort meddelanden kunde hastigt verkställas emellan de sjöfarande och deras
principaler, hvarföre motionären, då platsens aflägsenhet från den stora stråkvägen norr
ut
gjort att den icke kommit i åtanka att med telegrafnätet för bindas, föresloge att Rikets
Ständer måtte vidtaga åtgärd för anläggning af en elektrisk telegraf-linie (rån Öregrund
till Gefle eller annan lämplig förbindningspunki på den norrut gående telegraf-linien,
samt till inrättande af station i Öregrund.
Utskottet erkänner till alla delar vigten af de skäl motionären anfört för den
föreslagna anläggningen, men då, enligt hved sorn blifvit Utskottet meddeladt, den nu befintliga
teiegraf-linien emellan Upsala och G isslehantn inom kort tid måste ombyggas och
Chefs embetet för Telegrafverket lärer vara betänkt på att, i stället för nyssnämnde linie,
anlägga en sådan från Stockholm öfver Grisslehamn och Öregrund tili Gelle samt härigenom
det med motionen åsyftade ändamål vinnes, hemställer Utskottet,
ali motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 Juni 1860.
Bih. till R. SL Brot. 1859 $ 1860. 8 Sami. 23 Iläft.
3
44
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 116.
N:o 146.
Ank. till Exp.-Utsk. den 87 Juni 1860, kl. 18 midd.
Utlåtande, i anledning af Riks-Ständens beslut öfoer
Betänkandet N:o 25, angående befrielse för rikets stapelstäder
frän åliggandet att ärligen införa och på ständigt upplag hålla
vissa qvanliteter salt.
Sedan Utskottet i förestående Betänkande afstyrkt det Täckla förslaget om upphörande
af åliggandet för rikets stapelstäder att årligen införa vissa qvanliteter salt,
men deremot tillstyrkt att Rikets Siänder måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att den vissa städer åliggande skyldighet att hålla ständigt upplag af salt måtte
upphäfvas, har, enligt Utskottet tillhandakomna protokolls-uidrag, samma Betänkande
blifvit af Högvördiga Preste Ståndet och Hedervärda Bonde-S ändet bifallet, hvaremot
Höglolliga Ridderskapet och Adeln och Välioflisa Borgare Siåndet beslutat, att underdånig
framställning skulle göras derom att, med upphäfvaude af föreskrifterna i Kongl.
Kungörelsen den 7 April 1841 samt andra i sammanhang dermed varande stadganden,
åliggandet, för rikets stapelstäder att införa och på ständigt upplag hålla vissa qvantiteter
salt måtte för framtiden upphöra.
Då således, i fråga om åtgärds vidagande för upphäfvande af den stapelsläderna
åliggande skyldighet att införa salt, två Stånd stannat emot två, har, jemlikt 75 § Riksdags
Ordningen, denna fråga förfallit, hvart mot, enär samtliga Riks-Ståuden beslutat, att
underdånig framställning borde göras om upphäfvande af den för vissa stapelstäder stadgade
skyldighet att hålla ständigt upplag af salt, underdånig skrifvelse lill Kongl. Maj:t
i anledning af Rikets Ständers berörda beslut torde böra expedieras; hvilket Utskottet,
till följd af Riks Ståndens, Utskottet meddelade, förständigande att inkomma med utlåtande
i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut angående Utskottets ofvanomförmälda
Betänkande,
får till Rikets Ständers pröfning hemställa.
Stockholm den 26 Juni 1860.
Stockholm, tryckt hos N. Marcus, 4860.
Allmänna Besrärs- och Ekonomi-lJl. lc titels Betänkande N.o 117.
1
]\:o 117.
Ank. lill Evp.-Utsk. den G Juli 18G0, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om utvidgande af de
rättigheter, som äro Mosaiske trosbekännare här i riket
tillerkände.
I detta ämne hafva Hänne särskilda motioner blifvit öfverlemnade lill Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling, väckta
inom Höglotliga, Ridderskapet och Adeln af Friherre Tersmeden, Wilhelm
Fredrik, som anfört, hurusom det i 2 § 1 mom. af Kongl. Förordningen
den 30 Juni 1838 stadgade förbud för Mosaiske trosbekännare att, utan Kongl.
Majrts tillstånd, köpa läst egendom å landet, vore stridande såväl emot sunda
rättsbegrepp, som emot Svenska jordbrukets väl förstådda intresse, då härigenom
dels vissa medborgare betoges en naturlig rättighet i ett fritt land, dels ock binder
lades att till landets förkofran använda en del kapitaler på landets hufvudnäring;
med anledning hvaraf och under erinran derom att Judarnes menniskovärde
och menniskorätt i sednare tider blifvit allt mer och mer insedda och erkända,
derpå jemväl Kongl. Kungörelsen den 9 November 1854, som medgåfve Mosaiske
trosbekännare rätt att, utan behof af särskild nådig tillåtelse, bosätta sig i hvilken
Hih. till R. St. Prof. 1859 # 1860. 8 Sami. 24 Bä/t. 1
2 Allmänna Besvärs- och Ekon ami- Vis kott ris Betänkande A':o 117.
stad inom riket som helst, voro ett bevis, motionären föreslagit, alt Rikets Ständer
mätte hos Kongl. Maj:l i underdånighet anhålla om utfärdande af en förordning,
hvarigenom, med upphäfvande af förberörde moment i § 2 af Kongl. Kungörelsen
den 30 Juni 1838, blefve stadgadt, att Mosaiske trosbekännare, födde i Sverige
eller af Kongl. Maj:t till Svenske undersåter upptagne, skulle ega, utan behof
af särskild nådig tillåtelse, rättighet att köpa och besitta fast egendom å landet;
samt
23 inom Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr C. F. IVarn, som, med åberopande
af sin vid 1848 års riksdag för t väckta, under I\:o 7G i bilagorna till
Borgare-Ståndets protokoll för nämnda riksdag införda motion, yrkat, att alla inskränkningar
uti inom landet födde Mosaiske trosbekännare^ rätt till bosättning på landet
oeh till besittning af last egendom hvar som helst inom riket måtte upphäfvas;
och har motionären lör frågans vidare utredning hänvisat lill ifrågavarande
motion och de diskussioner, som deröfver vid tre riksdagar egt rum, äfvensom
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 21 Juni 1854, intagen under N:o
82 uti Expedilions-Utskoltets förslag till underdånig skrifvelse vid 1853—1854
årens riksdag; varande fullständig redogörelse för motionens innehål! lernnad i Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets vid riksdagen 1847—1848 under N:o
107 afgifna Betänkande.
Den särskilda lagstiftningen för judarne, inskränkande deras rättigheter mera
än som för endra landets invånare af främmande religion eger rum, är icke något
för Sverige eget. Den har funnits äfven i öfriga Europeiska länder, grundad
hufvudsakligen på det föreställningssätt om judarne, som deras ställning till den
kristna trosläran och dess stiftare naturligt nog skulle hos de kristna väcka och
underhålla, så länge känslan al den egna religionens värde och helgden af dess
sanning sökte ett uttryck i det tillbakasättande eller det förtryck, som man kunde
bringa öfver dem, hvilka nekade att erkänna samma läras sanning och att på
samma trosväg söka saligheten. En renare uppfattning af den kristna lärans
anda, en mera upphöjd åsigt om den väg, hvarpå denna lärn bör framgå och vinna
utbredning, har det varit förbehållet att äfven åt judarne bereda inom den kristna
verlden erkännande af deras menniskovärde och ett mer eller mindre fullständigt
upptagande såsom medborgare i de särskilda samhällen de tillhöra. Den
första författning, som här i landet gal judarne rätt till besättning och en tryggad
tillvaro är samtidig med den friare religions-utöfning, som under konung Gustaf
III:s regering blef främmande religions-förvandter medgifven. Under den lid, som
derefter förflutit, hafva i de flesta Europeiska stater judarne antingen fått intaga
samma ställning, som öfrige infödde, eller åtminstone sett sina rättigheter väsendt
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande X:o 117.
3
hgt förökade. Dessa förändringar hafva stalt i sammanhang med de politiska rörelser,
hvilka under nämnda lid i Europa inträffat och med yrkandet på religiös
frihet, som under samma tid i (lera Europas länder vunnit mer och mer afseende.
Då erfarenheten i de länder, der större rättigheter blifvit judarne medgifne, icke
lemnat fog till missnöje med den gjorda förändringen, synes nu, dä större religiös
frihet äfven af Sveriges lagstiftande myndigheter blifvit medgifven, tiden vara inne
att utvidga de alltför trånga gränser, inom hvilka de Svenska mosaiske trosbekännarne
hittills sett sin verksamhet stängd.
Betraktar man saken fortfarande jemväl ur den synpunkt, hvilken förnämligast
torde hafva gjort sig gällande, då judarne först erhöilo tillåtelse att här i landet
bosätta sig, synes det uppenbart att de fördelar, hvilka af deras kapitaler,
näringsflit och industriel verksamhet påräknades för sladsmanna-näringarne, icke
mindre kunna väntas för den vigliga jordbruks-näringen, om dem lemnäs öppet att
deråt egna sina tillgångar och förmåga.
I enlighet med hvad sålunda blifvit yttrad t, tvekar Utskottet ej att tillstyrka
utvidgning af judarnes rättigheter i enahanda syftning som motionärerne yrkat.
Men då meningarne hittills varit ganska delade i denna Iråga, hvarföre ock
förevarande förslag vid föregående riksmöten icke rönt framgång, samt vid det
förhållande, att för få år tillbaka bosättningsrätt i alla rikets släder blifvit judarne
tillerkänd, det synes mindre angeläget alt nu bereda dem tillfälle att deltaga äfven
i landthandel», än all för dem öppna utväg att egna sig åt landtbruket och derigenom
ytterligare fästa dem vid det land, de tillhöra, får Utskottet, med anledning
af if.ågavarande motioner, hemställa,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kon^l
Maj: t anhålla att, med upphäfvande af första momentet i 3
§ af Kongl. Förordningen den 30 Juni 1838, Mosaiske trosbekännare,
födde i Sverige eller utrikes ifrån inkomne och
i riket bosatte samt af Kongl. Maj:t lill svenska undersåter
upptagne, måtte erhålla rättighet alt, utan Kongl. Maj:ls särskilda
nådiga tillstånd, köpa och besitta fast egendom å landet.
Stockholm den 3 Juli 1860.
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande S:o 117,
Reservat toner:
Af Herr Doktor Falck, Herr Kontraktsprosten Janzon, samt Herr
Lallerstedt, som, i anledning af motionerna i ämnet och under åberopande af de
skäl, Utskottet anfört till stöd för sitt tillstyrkande af rättighet för judarne att besitta
fast egendom på landet, hemställde, att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, att inom landet (ödde mosaiske trosbekännare, äfvensom
sådane bekännare, som, utrikes ifrån inkomne, äro eller framdeles blifva till
svenske undersåter antagna, må erhålla rättighet att bosätta sig och besitta fast
egendom hvar som helst inom riket. Denna utsträckning af Utskottets förslag ansåg
Herr Lallerstedt så mycket nödvändigare, som, i händelse delta förslag vunne
framgång hos Ständerna och af Kongl. Majit bifölles, det skulle blifva en jude,
som egde fastighet och vore bosatt på landet, betaget att i sin tjenst antaga eller
eljest hafva trosförvandter, äfven de närmaste anhöriga, hos sig boende och mantalsskrifne.
Häri instämde Herr Lovén.
Herr Generalen af Dalström, Doktor Emanuelsson, Prosten Lundholm
samt Kyrkoherden Ternström ville hafva anmärkt, att de ej varit närvarande då
beslutet fattades.
Allmänna Desnärs- och Ekonomiutskottet* Betänkande .V.-o 118
5
iV.o 11S.
Ank. lill Exp.-Ulsk. den 6 Juli 18G0, kl. 1 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckt motion om profs a/läggande för
erhållande af ledig folkskolelärare-befattning.
Högvördiga Preste-Ståndet har lill Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterat en af Herr Kontraktsprosten Kullman väckt motion, att enär
det vore af vigt för församlingarne och i synnerhet deras skolstyrelser, att lära
personligen känna dem, som komma i fräga att anställas såsom lärare i folkskolorne,
men endast i händelse lärarebefattningen vore med Organist- eller Klockaretjenst
förenad prof af de föreslagne aflades, ehuru delta ej borde vara mera betungande
i ena än andra fallet och lärare vid elementarläroverken, om än aldrig
så väl dokumenterade, nödgades profläsa, 6 § 2 mom. af Kongl. Stadgan den 18
Juni 1842, angående folkundervisningen i riket, måtte antingen erhålla följande lydelse:
“Vid tillsättandet af lärare i folkskola förfares sålunda, alt sedan ledigheten
blifvit genom officiela tidningen Irenne gånger kungjord och de sökande inom
sextio dagar ifrån ledighetens första kungörande sina ansökningar till skolstyrelsen
ingifvit och prof i skolan aflagt, denna på förslag upplörer trenne af de sökande
etc.“, eller om endast de, som blifvit satte på förslag, ansågos böra läseprof aflägga,
att en punkt längre fram i samma moment måtte komma att lyda sålunda:
“Mellan de på förslag uppförde, sedan de prof i skolan aflagt, anställes derefter
val etc>“
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-UtxJcol/e/s Betänkande 1X:o 118.
Dä, enlig! hvad motionären jemväl anmärkt, det lör församlingarne och deras
skolstyrelser mäste vara af stor vigt att lära personligen känna sökanderne till
folkskolelärare-befattningarne och tillförlitligt utröna deras förmåga att meddela undervisning,
samt någon säkrare utväg härtill icke torde finnas än att, såsom föreslaget
blifvit, ålägga sökanderne till dylika tjenster att, i likhet med hvad för andra
lärarebefattningar iakttages, aflägga undervisningsprof, tvekar Utskottet icke att
förorda eli sådant stadgande. Väl kunna understundom fall inträffa, då skyldigheten
att lör prols alläggande infinna sig å ansökningsorten lör en aflägse boende sö
kande
blir betungande, men detta torde desto mindre böra lägga hinder i vägen
för en åtgärd, åsyftande behöflig och nyttig kontroll yid tillsättningen af de vigtiga
folkskolelärare-ljensterne, som inställelse till profs utläggande måste ske för sökande
al de vida mindre Vigtiga och vanligen sämre lönade klockarebefattningarne. Då
emellertid det kan inträffa, att, till följd af en sökandes föregående tjenstgöring
inom samma eller annan närgränsande församling, eller af annan anledning, hans
förmåga att bestrida befattningen redan är tillförlitligt känd och vid sådant förhållande
profvet endast skulle vara en gagnlös formalitet, har Utskottet trott det
böra lemnäs skolstyrelsen öppet att, då omständigheterna dertill föranleda, från
prols alläggande meddela befrielse. I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit
Yttradt, lar Utskottet, i anledning af motionen, hemställa,
att Rikets Ständer mätte i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Jlnj:t anhålla om utfärdande af en författning, hvarigenom stadgas,
att sökande till folkskolelärare-befattningar böra, innan förslag
upprättas, aflägga undervisningsprof inför vederbörande
skolstyrelse, hvilken dock, ifall omständigheter dertill föran
leda,
eger att sökande från alläggande af sådant prof befria.
Stockholm den 3 Juli 1860.
Allmänna Besvärs- och Ekortonii-Utskottets Betänkande S:o 119.
7
N:o 119.
Ank. till Kxp.-Utsk. den 6 Juli 18C0, kl. 1 c. m.
Betänkande, i anledning af vuckt motion, i fråga om åtgärder för
befordrande af laga egos luften.
I detta afseende har inom Vällofl. Borgare-Sfåndét förslag blifvit väckt af
Herr F. M. /kahlbom, sorn, med omförmälande hurusom vid Allmänna Landtbruksmöte
sistlidet år denna fråga, bland andra, förekommit och dervid liera förslag
blifvit framstå Ida, ansett ett af dessa företrädesvis böra göras till föremål för
Rikets Ständers pröfning, derigenom kunde åstadkommas någon minskning eller
lindring uti jordegares utgifter för egoskiften. Men hade med fullt skäl trott sig
finna att de betydliga kostnader, förutom alla andra tillfälliga olägenheter och förluster,
som äro förenade med och fortfara under skiftesförrättningar, särdeles uti
större byalag med vidsträckta områden, vore en framstående orsak till jordegares
betänksamhet att begära egodelning, aldrahelst under en tid, då de svårligen kunna,
äfven emot pantsältning af förut för skuld intecknad jord, anskaffa härför erforderliga
penningar. Det torde ock vara kändt att, ehuru mycken jord redan undergått
delning, ganska betydliga områden likväl ännu ligga oskiflade till förlust
för egare och det allmänna. Man kan således antaga dels att full anledning förefinnes,
att något vidgöres uti ifrågaställa afseende, och dels att den nytta, som
8
Allmänna Beerärs- arli Ekonom i- Vt »kol leht Betänkande \:o 119.
beredes Staten, om den älven med någon uppoffring på ett mera direkt sätt befordrar
egoskiften, skall vara lika obestridlig, som den, i följd af sakens natur,
blifver det lör jordegaren. Det verksammaste medel för åstadkommande af nedsättning
för jordegare uti skiflesomkostnader och för uppmuntran af hågen lör laga
skifte vore, efter motionärens förmenande, att minska landlmätar s arfvode af skif—
tesdeiegare och alt lemna denne tjensteman en årlig af statsmedel utgående lön,
motsvarande den inkomst, som frångick honom i följd af nedsatt ersättning för
hans arbete. Då likväl, med afseende å olika orters särskilda förhållanden, svårigheter
vid verkställighet häraf torde uppkomma, har motionären, för vinnande af
samma ändamål, ansett sig böra uppgifva jemväl ett annat förslag. Enligt motionärens
uppfattning skulle Staten äfven på sådant sätt uti icke ringa mån bidraga
till uppmuntran af hågen för laga skilte, orri hälften af landtmätaren arfvode i
förskott utbetalades af allmänna medel och sedermera småningom blefve återgulden
Staten af delegarne i skifteslaget, hvilka borde, på sätt nu sker, erlägga den andra
hälften jemte ersättning lill gode män. För användande till nämnde ändamål
borde ett, efter förslagsvis gjord beräkning, erforderligt penningebelopp af Rikets
Ständer anvisas samt landtmätare tillåtas att på landtränterierna uppbära hälften
af skiftesarfvodet, efter det räkninszarne blifvit i behörig ordning godkända, samt
dessa förskott sedermera fördelas och uppdebiteras på delegarne under en följd af
år, att af dem erläggas samtidigt med allmänna utskylderna lill kronan. Som det
emellertid icke, utan föregången, på kända förhållanden grundad, beräkning, lät sig
göra att förslagsvis bestämma beloppet af det anslag, som i detta afseende borde
af Rikets Ständer beviljas, och hvilket inke finge tilltagas så knappt, att det blefve
för ändamålet otillräckligt, har motionären föreslagit att Rikets Ständer ville besluta,
att hos Kongl. Majrt i underdånighet dels anmäla det Rikets Ständer, för att befordra
hågen för laga egoskiften, äro betänkta på att anvisa medel till erläggande
förskottsvis af hälften utaf landtmätares arfvoden för dylika förrättningar, med skyldighet
för egare till skiftad jord alt förskotten återgälda genom delvis skeende årliga
afbetalningar, och dels anhålla att Kongl. Majrt täcktes låta uppgöra och Rikets
Ständer meddela ett approximativt förslag på beloppet af den summa, som årligen
för detta ändamål må kunna anses vara erforderlig.
Då de af motionären framställda förslag till åstadkommande af minskning
eller lindring uti jordegares utgifter för egoskiften förutsätta, i ena fallet en till
högst betydliga kostnader ledande och för öfrigt, i anseende dertill att skiftesarbeten
på olika tider och å olika orter mer och mindre förekomma, nära nog overkställbar
lönereglering för landtmäteristaten, samt i det andra ett på förhand obe-.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottels Betänkande JV’:o 120.
9
fakneligt förskottsanslag, och intetdera af förslagen lärer kunna genomföras utan
att för Statsverket medföra sådana uppoffringar, som skulle komma att betungande
återverka på de skattskyldige i allmänhet, hvarigenom säledes de jordegare, som
redan fatt vidkännas dryga skifteskostnader, derutöfver skulle i mer eller mindre
man få bidraga till kostnaden för alla andra återstående skiften, hvilket så mycket
mindre lärer billigtvis kunna fordras, då laga skiften, utan sådane åtgärder för
befordrande deraf, som nu af motionären blifvit ifrågasatte, i ganska stor utsträckning
inom de flesta delar af riket kommit till stånd, finner Utskottet sig böra
hemställa,
att omlörmälda motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 3 Juli 1860.
M:o 120.
Ank. till Exp.-Utak. den 6 Juli 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående förkortande af
tiden för riksdag arne.
Uti en till behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad,
inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdags-fullmägtigen Anders Jonsson
från Skaraborgs län väckt motion, har, med anledning af de ofta förekommande
klagomålen öfver riksdagarnes längd, motionären sökt uppgifva någon utväg,
hvarigenom tiden för riksdagarne kunde förkortas, utan åstadkommande af
grundlags-förändringar.
Bih. till R. St. Brot. 1859 # 1860. 8 Samt. 24 Häft. Z
10
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 120.
I sådant afseende kunde, i motionärens tanke, en betydande tidsbesparing
vinnas, derigenom att Utskotts-arbetet indelades på lämpligare sätt. Då angående
arbetsmethoden inom Utskotten någon föreskrift ej vore i grundlagen meddelad,
borde något hinder ej möta för motionärens förslag att t. ex. alla till ett Utskott
remitterade motioner fördelades på ledamöterne uti hvarje afdelning på det sätt, att
fyra ledamöter, en af hvarje Stånd, tillsammans öfvertogo sin andel, med åliggande
att om de motioner, hvilka på deni blifvit fördelade, taga närmare kännedom och
sedermera, sednast inom 2:ne månader, dem föredraga. Härigenom skulle alla
motioner kunna på samma tid vara under arbete och medhinnas, i stället att desamma
nu föredragas inför afdelningarne, och på en gång sysselsätta alla, utan att
af någon förut vara beredda.
Eldigt nu gällande grundlagar finnes ej någon föreskrift meddelad angående
arbetssättet inom Utskotten, i följd hvaraf på hvarje Utskott ankommer, att ordna
arbetet på det sätt, som må anses mest ändamålsenligt. Skulle åter antagas, att
någon fördel kunde vinnas genom stadgandet af särskild arbetsordning för Utskot
ten,
erfordrades att sådant stadgande, för att kunna göras förbindande till efterföljd
för alla Utskotten, vore i Riksdagsordningen intaget. — Då, vid sådant förhållande,
motionen afser ändring uti eller tillägg till nu gällande grundlags-föreskrifter,
och således icke blifvit i behörig ordning väckt, hemställes vördsamt,
att densamma måtte af Rikets Ständer lemnäs utan afseende.
Stockholm den 3 Juli 1860.
STOCKHOLM. G. E. Ljunggren, 1860.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande 121,
1
jw fisa.
Ank. Ull Exp.-TJtsk. den ö Juli 1860. kl. 1 c. in.
Betänkande, i anledning af väckt motion om skärgårds-flottans åtskiljande
från örlogs-flottan samt förseende med egen officer s-korps.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, har Välloflig» Borgare-Ståndet
remitterat en i ofvannämnde ämne af Herr Hjerta, L. J., väckt motion, hvaruti
anföres, att skärgårds-flottans värf vore att försvara Stockholms skärgård samt åtskilliga
andra vigtiga punkter af vår långsträckta kust, äfvensom att beherrska de
fyra stora insjöars ytor, sorn ligga i midten af landet samt att verksamt understödja
arunens rörelser och underlätta dess tillförsel. Skärgårds-flottan vore således i
främsta rummet till för arméens och landt-försvarets räkning. Att skärgårds-kriget
mera liknade landt-kriget. än sjö-kriget samt derföre fordrade särskilda egenskaper,
hade ända sedan Ehrensvärds tid på mångfaldigt sätt blifvit framhållet och bevisadt
i vetenskapliga afhandlingar och genom erfarenhet. Detta oaktadt sammanslogs
år 1824 den fordna arméens flotta med örlogs-flottan, hvarigenom den förra
helt och hållet drogs från landt-försvaret, för hvars skull den var inrättad, samt
förenades med sjö-försvaret, med hvilket den hade intet annat gemensamt än att
den flöt pä vattnet. Den motvilja örlogs-flottans anhängare hyst för skärgårdsflottan
hade efterhand till ej ringa grad gjort sig gällande hos Regeringen. Istället
att vaka öfver båda vapnens ändamålsenliga utveckling hade, isynnerhet under det
sista årtiondet, för skärgårds-flottan visat sig en liknöjdhet, hvilken varit i högsta
grad skadlig. Detta hade skett icke allenast i afseende pä materielcn, utan äfven
på personalen.
En stor del af materielcn förskrefve sig från år 1808 och vore således öfver
ett halft sekel gammal samt kunde, efter kompetente personers utsago, anses nära
oduglig för krigsbruk, fastän den ännu skyldrade i rullorne. Somliga fartyg förskrefvo
sig till och med från år 1790. Mellan åren 1820 och 1890 hade blifvit
nybyggda 18 kanonjollar, mellan 1830 och 1840 tre kanonslupar och 49 johar,
men mellan 1840 och 1850 endast 27 slupar och tvä jollar. Såsom fullt brukbara
vågade Grefve von Platen sistnämnde år blott, antaga 54 slupar och 96 jollar jemte
några få andra fartyg. Sedan dess hade blott 10 slupar blifvit byggda, de sista
är 1855. Med dessa hade möjligen dc slupar kunnat ersättas, som under tiden nf
Bih,
till B. St. Brot. 18ö9 & 1860. 8 Sami. 25 Höft. 1
2
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JM 121.
gått, hvaremot jollame sannolikt till betydlig del blifvit oanvändbara i krig. En
väsendtligt bidragande orsak till skärgårds-flottans hastiga sammansmältande sades
vara det mindre lämpliga sätt, på hvilket fartygen förvarades och hvarigenom många
tagit röta förrän annars skett. Fullföljdes detta system torde man en gång fä
tala om Svenska skärgårds-flottan såsom något som varit, men ej mera funnes till.
Huruvida slutligen de så kallade ång-kanon-sluparne, af hvilka tvä voro färdiga vid
sistlidne riksdag, då äfven anslag till sex nya al Rikets Ständer beviljades, kunde
räknas till skärgårds-flottan, vore svårt att afgöra.
En materiel skulle emellertid, om förändrade åsigter lyckades göra sig gällande,
möjligtvis kunna nybildas, ehuru med en ofantlig utgift på en gäng, men
hvartill tjenade en materiel om den saknade ett befäl, som på ett ändamålsenligt
sätt kunde begagna, som älskade, vårdade och v inlade sig om densamma? Och
detta syntes tyvärr ej vara fallet. Till följd af den likgiltighet, som Regeringen,
efter Grefve von Plåtens afgång från Chefs-embetet för Sjöförsvars-departementet,
visat för skärgårds-vapnets inre utveckling, hade äfven de fleste af flottans officerare
låtit föranleda sig att, jemförelsevis till örlogs-vapnet, åsidosätta förstnämnde
vapen och föga tänka sig in uti skärgårds-krigets egendomliga natur, dess sammanhang
med landt-kriget, fartygens deraf följande egna konstruktion ochöfningarnes
särskilda beskaffenhet. Blott på Rikets sednast församlade Ständers uttryckliga
önskan, hade man beqvämt sig att uppgöra förslag till en tidsenligare konstruktion
lör roddfartygen. Af missförstådt nit för sjömans-yrket och måhända af lojauté
tor Regeringens förmodade mening föranleddes mången att fälla hårda och orättvisa
omdömen om skärgårds-flottan. Det ginge till och med så långt, att de fleste ansågo
för en plåga, ett slags syndastraff, aft blifva kommenderade till tjenstgöring
vid densamma, på sätt man stundom hade tillfälle att erfara. Och Regeringen hade
ej motverkat denna tendens, då den, om ej rent af tillbakasatt de personer, hvilka
äro kände såsom skärgårds-flottans vänner, åtminstone, efter hvad det syntes, ignorerat
deras mening i afseende på sjö-försvarets angelägenheter. Dessa vänner vore
dock numera ganska få. Oberäknadt några veteraner, som en gång sett hvad skärgårds-vapnct
kunnat uträtta samt derför älskade det. torde nu knappt kunna uppletas
tio i tjenst varande officerare, som verkligen intresserade sig för vapnet och
kände dess stridssätt.
Enda medlet att förekomma det för Sveriges försvar så nödvändiga skärgårds-vapnets
undergång syntes derföre vara, att detsamma erhölle en egen officers-korps.
Såsom ett skäl emot en sådan åtgärd hade man anfört att enheten inom flottan
derigenom skulle gå förlorad. Så måtte dock gerna ske om denna enhet vore skadlig
för försvaret i allmänhet och ledde till det ena vapnets undertryckande. Motionären
insäge dock ej hvarföre denna enhet icke lika väl kunde ega rum inom
Flottan med två vapen af olika natur, som inom Armeen, der man hade tre vapen
och dock icke klagade öfver bristande enhet. Om den ena delen af sjö-försvaret
vore ämnad till strid på djupt vatten och i öppen sjö, men den andra till strid på
grundt vatten samt i trånga farvatten och delvis äfven på land, så kunde deruti
icke ligga något hinder för enheten, der den behÖfdes. Denna enhet vore i alla
fall ej mycket att hälla på, då det vore bevisadt att skärgårds-flottan hufvudsakligen
vore till för arméens skull och stridde i förening med densamma. Man hade
äfven invändt att ångan skulle hafva ett så jemnande inflytande pä sjö-kriget och
skärgårds-kriget, att skilnaden dem emellan skulle blifva högst ringa och en officers-korps
kunna begagnas för båda. Detta påstående torde dock äfven innefatta ett
misstag samt syntes föranledt af bristande uppfattning af skärgårds-krigets natur.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 121.
Lika litet aom man förr ansåg vattnet, hvarpå fartygen flyta, såsom den grundorsak,
hvarifrån befälet borde kda sin grund, lika litet borde man nu anse sättet,
hvarpå fartygen fortskaffades, såsom grunden för befälet. Om skärgårds-flottan
fortskaffades medelst änga, segel eller rodd, eller möjligtvis alla tre tillsäinmanstagne,
så blefve i alla händelser skärgerds-kriget med högst ringa modifikation, af
enahanda natur som förut.
På dessa skäl ansåge motionären skärgårds-flottan böra från linie-flottan åtskiljas,
enligt följande, för att anvisa möjligheten, sättet och riktningen af den åsyftade
skiljsmessan, framställde grunder:
l:o. Skärgårds-flottan skulle hädanefter skiljas från linie-flottan och bilda
inom flottan ett eget vapen eller försvarsmedel under det namn, som Kongl. Majit
funne lämpligt bestämma:
2:o. Skärgårds-flottan borde erhålla sina egna anslag, hvilka särskildt förvaltades
och redovisades, så att man när som helst kunde se huru mycket af de
till sjöförsvaret bestämda anslagen användes för skärgårds-llottans eller för örlogsllottans
räkning;
ö.o. Skärgårds-flottan skulle både i krig och fred och såväl i afseende pä
personalens angelägenheter som materielens förvaltande lyda under Chefen för
Sjöförsvars-depart emen tet och Förvaltningen för Sjö-ärendena;
4:o. Skärgårds-flottan borde erhålla vissa bestämda båtsmans-kompanicr och
korpser, hvilka icke finge användas till annan tjenstgöring, samt eget underbefäl, som
särskildt bildades och inöfvades för skärgårds-kriget;
5:o. För skärgårds-flottan skulle tillsättas en särskild högsta chef samt en
egen officers-korps, hvars medlemmar åtnjötc samma rang och lika löneförmåner som
örlogs-flottans, men ej finge användas till annan tjenstgöring än vid skärgårdsflottans
och blott inom eget vapen avancera;
6:o. Under krig skulle skärgärds-flottans olika afdelningar stå under befälhafvarnes
för arméen befäl i allt hvad som rörde operationernas riktning och ändamål,
hvaremot skärgårds-llottans befälhafvare efter omständigheterna egde bestämma
de särskilda manövrerna, äfvensom han i allt hvad som hörde tili utrustning
och ersättning lydde under förvaltningen af sjö-ärendena.
Med tillämpning af dessa grunder borrie, efter motionärens åsigt, den yrkade
skiljsmessan ej möta alltför stora praktiska svårigheter eller föranleda några betydliga
utgifter. Man hade vid flottan mera än tillräckligt antal officerare att förse
med befäl de fä örlogs-fartyg, sorn verkligen kunde i krig användas. Yidtoges den
utvägen att först.frän örlogs-flottan transportera till skärgårds-flottan de officerare,
som för sistnämnde vapen ansäges lämpliga och sedermera, efter som ledigheter
uppstode, lönerna inom hvarje grad öfverflyttades till skärgårds-flottan samt de
sålunda uppkommande platserne efter hand besattes med officerare från artilleriet
och infanteriet, men framför allt med särskildt bildade nykomlingar, skulle skärgårdsflottan
kunna, utan någon särskild utgift frän Statens sida, inom ett tiotal af år
hafva en åtminstone för den nuvarande materielen tillräcklig officers-korps. Den enda
nya utgift, som komrne i fråga vore för några lärare-platser i skärgårds-krigets
strategi och taktik m. m. vid de allmänna militär-läroverken.
Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, har motionären föreslagit,
att Rikets Ständer mätte till Kongl. Majit ingå med underdånig anhållan, att, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med ofvan uppställda grunder, skärgårds-flottan mätte
åtskiljas frän linie-flottan samt erhålla en egen officers-korps.
4
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JVi 121.
Då motionären hufvudsakligen stödt sin framställning om angelägenheten af
örlogs-flottans och skärgårds-flottans åtskiljande på den bristande omvårdnad, sorn
så väl i afseende på materiel, som personal skall efter de båda. flottornes förening
kommit skärgårds-flottan tili del, särdeles under det sednaste tiotal, har Utskottet
sökt förskaffa sig tillförlitliga upplysningar i nämnde hänseenden. Enligt dessa,
uppgingo skärgårds-flottans fartyg är 1810 till ett antal af 160, är 1824, dä Örlogsflotta
n och arméens flotta sammanslogos, till 138 och för närvarande till 198. Härvid
förekommer dock, att i sistnämnde antal endast kanon-slupar och kanon-jollar
äro inbegripne, hvaremot för år 1810 äro tagne med i beräkningen 24 galérer och
för år 1824 sådana till ett antal af 12. Dessa fartyg, hvilka torde en 24-pundig
kanon i hvardera stäfvcn, fordrade en besättning af omkring 300 man. dä eljest besättningen
ej stiger högre än 58 man på en bombkanon-slup och 23 man på en
kanon-jolle, befäl och underbefäl inräknade. Deras olämplighet var erkänd sedan
1788—1790 årens krig och några nya byggdes ej heller derefter. Undantager man,
såsom lämpligt torde vara, dessa fartyg frän räkningen, uppgår antalet rodd-kanonslupar
och jollar åren 1810, 1824 och 1860 till 136, 12G och 198. Dä 1824 fartygen
voro bestyckade med 24-pundiga kanoner eller derunder, äro nu 64 kanonslupar
försedda med 72-pundiga bomb-kanoner. Vigton af projektilerne i en salva
af hela roddflottan var 1810 omkring 48 centner, 1824 omkring 40 centner och utgör
nu omkring 82 centner. Af nu befintliga kanon-slupar äro 36 nybyggda efter
1840, af kanon-jollarne 50 efter 1830. Dessa nybyggda fartyg hafva ej varit i sjön
och kunna anses sä goda som nya. Alla kanon-slupar och jollar stå på land i goda
skjul. För de årliga exercis-expeditionerna begagnas do äldre fartygen och.
såvidt möjligt är, användas samma fartyg för att spara de öfriga. Hvad inventarier
och utrednings-persedlar angår, så hade 1824 knappt ett enda fartyg fullständiga
inventarier och utredning saknades helt och hållet. Nu fattas af inventarier
nästan intet och fullständig utredning finnes för fem bataljoner eller 60 kanonslupar
och sex bataljoner eller 72 kanon-jollar. Då härtill kommer, att vid Stockholms
station, skärgårds-flottans hufvud-station, förråden blifvit ändamåsenligare
än förr ordnade, samtliga fartygs-skjulen reparerade, verkstäderne för aptering af
bomber, reparation af gevär m. fl. arbeten, utvidgade och förbättrade, vill det synas
som skärgårds-flottan, hvad materielen beträlfar, ingalunda varit Iemnad ät
förstörelsen.
I fråga åter om personalen, visar sig, vid jemförelse af de Öfnings-expeditioner
med skärgärds-fartyg, som egt. rum under åren 1825—1859 icke någon minskning
för det sednaste årtiondet, utan fasthellre motsatsen. Då under tiden före
1840 flere år ingen öfnings-expedition egde rum, hafva sådana sedermera årligen
varit anställda, under sednare tiden ofta nog med större antal fartyg och på längre
tid, än förr varit vanligt. Dessutom pågår, sedan några år tillbaka, vintertiden
daglig exercis med en del af den uppfordrade båtsmans-styrkan i en derför inrättad
byggnad, hvarest kanoner af de å rodd-flottan brukliga slag finnas uppställde
på samma sätt som ombord. Och då på kanonjolls-bataljonerna, enligt reglementet,
finnes officer endast på hvarannan joll, har det, under de sednaste åren, till
beredande af öfning för ett större, antal officerare varit vanligt att kommendera en
officer pä hvarje joll. Det torde på grund af allt detta kunna antagas, att under
den sednare tiden liknöjdhet för skärgårds-flottan åtminstone icke gjordt sig gällande.
Om således det föreslagna särskiljandet af skärgårds-flottan icke, såsom motionären
antagit, är behöfligt för att rädda densamma från förstörelse, återstår att
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utslcottets Betänkande Afs 121.
b
öfverväga om den ifrågasatta åtgärden i öfrigt kan väntas medföra några väscndtJiga
fördelar. En sådan skulle vara, om hvardera flottans befäl genom att befrias
frän kännedom af de ämnen, hvilka icke för tjenstgöringen på den flotta han tillhörde
vore erforderlige, kunde uteslutande använda sin förmåga och sina sträfvanden
till utbildning för den tjenstgöring, åt hvilken han egnat sig, och derigenom
i denna vinna större duglighet. Om örlogs-flottans befäl t. ex. kunde befrias frän
infanteri-exercisen m. m. skärgårds-llottans åter från navigation, tackling m. m. utom
de enklaste elementerne, kunde man tilläfventyrs, likasom är 1756, då galér-flottan
skiljdes från linie-flottan, hoppas, att, ”då officerarnc ej behöfde vara kunniga i sä
”manga brandler kunde de också blifva fullkomligare i sitt yrke.” Krigförande!
till sjös har emellertid under det sistförflutna århundradet undergått betydliga förändringar.
Med ångans tillhjelp komma säkerligen äfven ganska stora fartyg att
emellanåt operera inne i skärgårdar, hvarföre skärgårdskrigets taktik och strategi
väl ej får vara örlogs-flottans befäl alldeles obekant. Då dessutom de numera allt
oftare förekommande landstigningarne med örlogsfartygs båtar fordra just samma
insigter, som de skärgårds-llottans befäl specielt tillkommande, samt skyldigheten att
känna infanteri-exercisen väl också i alla händelser mäste för örlogs-flottans befäl
qvarstå, sä torde raan vara berättigad antaga att genom flottornes särskiljande kunskapsmåttet
för en officer vid örlogsflotta!! föga eller intet kan nedsättas. För skärgårdsflottans
befäl åter kumme väl sjömansbildning att erfordras, äfven om man
inskränkte dess verksamhet inom Waxholms fästning och Mälaren!
Motionären har ansett, att sjöförsvarets enhet icke borde lida mera genom
fördelningen i tvä vapen, än arméens genom dess fördelning i tre vapen. Men
denna fördelning finnes redan, i flottan som i arméen, hvad nu föreslås är att fördela
flottan i två afdelningar, bestämda hvar och en lör vissa farvatten. Skulle det
också vara lämpligt att hafva tvä frän hvarandra skiljda arméer, en för slättlandet,
en för skogs- och bergstrakten?
Redan fördelningen af materielen mellan de båda flottorne skulle möta
icke obetydliga svårigheter. Det är lätt att till örlogs-flottan hänföra linieskepp
och fregatter och till skärgårds-flottan roddfartygen. Men emellan dessa finnas
åtskilliga fartygsklasser, hvilka antingen hufvudsakligen ämnade lör öppna sjön,
dock utan svårighet kunna begagnas i betydliga sträckor af våra skärgårdar, eller
ock egentligen ämnade för skärgården, nägongång komma i fråga att begagnas i
nna sjön. Huru skulle nu med dessa förfaras? Antingen skulle af dem anskaffas
bel uppsättning med särskildt manskap och befäl för hvardera, eller skulle sjöförsvaret
komma att sakna den fullständighet det nu med endast en flotta eger.
Väl låter det säga sig att samma fartyg kunde efter behof under pågående krig
flyttas än till örlogs-flottan än till skärgårds-flottan, men då. efter motionärens förslag,
den ena flottans befäl, manskap eller anslag icke finge för den andras räkning
användas, blefve följden att vid hvarje dylikt ombyte fartygen först mäste hemsändas
till stationen för att erhålla nytt befäl och manskap samt annan utredning, ett
förfarande, som visserligen ganska ofta skulle finnas föga välberäknadt. Utan tvekan
torde man häraf kunna sluta att det föreslagna särskiljandet antingen skulle
högst menligt inverka på sjöförsvarets användbarhet och fullständighet eller ock,
utan motsvarande fördel medföra betydligt större kostnader.
Erfarenheten från den tid då flottorne vore åtskiljda synes ej heller kunna
till stöd för motionen åberopas. Samma svårigheter som nu för materielens fördelning
funnos väl ej då. men af det för flottornes särskiljande är 1756 anförda, ofvanåberopade
skäl skulle man föreställa sig att de af motionären yrkade grunder i af
-
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 121.
seende utestängande af den ena flottans befäl oell manskap från tjenstgöring på den
andras fartyg då gjort sig gällande, ja, att den varit en nödvändighet till följd af
den specielare utbildning i den ena eller andra flottans stridssätt och manövrering,
som af skiljsmessan blifvit en följd. Men verkliga förhållandet är, att officerare,
hvilka inhemtat sina kunskaper på örlogsskepp, anställdes vid arméens flotta, att
åter der anställda officerare befordrades till högre platser vid örlogs-flottan, samt
att till och med fregatter utsändes på främmande farvatten med befäl och manskap från
arméens flotta. Om således redan på den tiden den åberopade olika verksamhetssferen
för de båda flottorne icke förmådde att verka större olikhet i befälsbildningen
vid båda torde icke skäl vara att nu, sedan ångan öppnat skärgårdame för
de större fartygen och derigenom väsendtligt försvårat uppdragandet af en gräns
mellan de båda vapnens verksamhet, söka, genom förbud emot tjenstgöring vid
båda vapnen, skapa en ensidighet, som, af sakens natur ej påkallad, icke kan verka
annat än skadligt.
Att flottornes förening icke verkställdes långt förr än som skedde lärer dessutom
mest hafva berott på särskilda, med sjöförsvarets organisation ej sammanhang
egande förhållanden. Örlogsflottan hade nemligen sedan läng tid tillbaka sin
egen pensionskassa, arméens flotta åter var delegare i arméens pensionskassa.
Inom örlogs-flottan hade aldrig ackorder funnits, men väl inom arméens, hvilken
omständighet länge ansågs såsom ett hinder för sammanslåendet, intilldess i början
af Konung Carl XIV Johans regering man beslöt sig för ackordernes afskaffa
n de.
Då motionären i sin framställning synes erkänna, att Grefve von Platen,
såsom chef för Sjöförsvars-departementet, visat nit och omvårdnad för skärgårdsflottan,
torde det ej vara olämpligt att erinra örn Grefve von Plåtens åsigt i förevarande
ämne. Uti hans af trycket utgifna, underdänigste rapport till Hans Maj:t
Konungen, hvilken innehåller ett fullständigt förslag till sjöförsvarets ordnande
läses pag. 107:
“Ehuru jag nogsamt inser de svårigheter, som kunna uppstå vid det föreslagna
ombytet af premier- och sekund-löjtnanter på stationerna, så anser jag
“dock dem ingalunda oöfvervinnerliga. Då man besinnar det vigtiga syftemålet
“med detta förslag, att nemligen gifva de lägre sjöofficers-graderne en fullständig
“insigt i tjenstens olika delar, och icke någon med urskiljning lärer kunna bestrida,
“att, detta förutan, officersbildningen blir partisk och ensidig, pä ett eller annat
“sätt till skada för det allmänna, sä synas de hinder som dervid kunna möta, böra
“vara af synnerligen kraftig beskaffenhet, för att man ej skulle söka att öfvervinna
"dem. Detta så mycket mer, som jag för min del icke kan inse något annat sätt
“att äfven åt de lägre officers-graderne gifva den bildning, som vårt sjöförsvars, från
“andra länders skiljda förhållanden kräfver, utan att alldeles skilja kustförsvaret
“frän det yttre sjöförsvaret och åt hvarje bilda en egen officers-korps. Denna åtgärd
“finnér jag så motbjudande och så stridande, icke allenast mot sjöförsvarets, men
“fäderneslandets bästa, att ett dylikt förslag, från mig åtminstone, aldrig skall
“framställas.”
I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet hemställa
att
ifrågavarande motion måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 3 Juli 1800.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Ad 122.
7
M *»*.
Ank. till Exp.-Utsk. den 6 Juli 1860. kl. 1 e. ra.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om upphö/vande af föreskrifter,
angående censur A theaterpjeser.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet hafva blifvit öfverlemnade
två, dels inom Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr A. Blanche och dels inom Hedervärda
Bonde-Ståndet af Riksdagsmannen P. F. Mengel från Upsala län, väckta motioner
om upphäfvande af den genom Kongl. Cirkuläret den 7 Mars 1835 stadgade
censur å theaterpjeser; varande till stöd härför anfördt:
af Herr Blanche, hurusom, oaktadt uti inledningen till Tryckfrihets-förordningen
stadgades, att, med iakttagande af gifne föreskrifter mot tryckfrihetens missbruk,
det skulle vara hvarje Svensk man öppet att., utan några af den offentliga makten
i förväg lagda hinder, sina tankar uttrycka och meddela i alla ämnen i hvad skrifart
sorn helst och ehvad föremålet skulle vara, detta rike enskildt, eller främmande
länder, ett närvarande tidehvarf eller de förflutna, lefvande personer eller aflidne;
hade likväl vid 1834 års riksdag, utan att någon känner af hvilken ingifvelse,
tvänne hela klasser, med billiga anspråk på att räknas bland de bildade, plötsligen
i detta afseende blifvit ställde utom lagen. Det tvång, som ur Grundlagen försvunnit
i afseende på tryckpressens alster, ville man i stället medelst bivägar tillämpa
på de skriftliga arbeten, som äro bestämda att offentliggöras genom theatern.
Och i sådant ändamål framställdes det förslag, att Sveriges dramatiska författare,
äfvensom theater-föreståndarne skulle ställas under censur.
Man vet icke huruvida någon theaterskandal gifvit anledning härtill, huruvida
något sedligheten förnärmande theaterstycke framkallat detta anfall på Grundlagen,
och till stöd för förslaget åberopades ej något enda faktum. Nämnde förslag
bifölls emellertid af tre Stånd, dock efter flera lifliga debatter. Borgare-ståndet ensamt
afslog detsamma, men det sanktionerades derefter af Kongl. Majit.
Så uppkom hos oss denna theater-censur, som icke eger rum inom flertalet
af Europas andra länder, r,att icke nämna det fr a Amerika. Utöfningen deraf är
anförtrodd i Stockholm åt Ofver-stäthållare-embetet för Polis-ärender, och i landsorten
åt Landshöfdingarne eller den person, de finna för godt att uppdraga densamma,
För denna censur finnes ingen regel föreskrifven och intet Yädjande med
-
8
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 122.
gifvet. Censoren dömer uti första och sista instansen och utan stöd af lag. Sveriges
statsförfattning, som bannlyst godtycket, har förunnat den gröfste förbrytare,
att från den ene Domarens möjliga misstag vädja till en högre rättvisa. Men theater-författaren
och theater-föreständaren vore denna förmän betagne.
Enligt både bokstafven och andan i Censur-författningen, äfvensom Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse derom, hade censorerne endast att tillse det icke
moralen förnärmas frän scenen, och, redan under diskussionen om frågan yttrades
af en talare på Riddarehuset: ”att det aldrig vore tänkbart att åtgärden ined theater-censuren
kunde öfvergå till en politisk censur, utan komme att utöfvas endast i
afseende på sedlighetens fordringar.”
Flere exempel kunde dock anföras derpå, att censorerne icke hållit sig
inom den bestämda rålinien, utan tillåtit sig förändringar eller uteslutningar i författares
arbeten, rörande politiska eller andra förhållanden, hvartill de icke varit
lagligen berättigade. Och syntes deraf hurusom, i strid mot sjelfva censur-lagens
anda och bokstaf, en censor kunde skipa och böja densamma efter enskilda, meleher
mindre ömtåliga tycken och opinioner. Och hvad särskildt angår sedlighetens
värd, hvilken med berörde lag skulle vara afsedd, så läge det i både theaterförfattarens
och theater-föreståndarens eget intresse, att icke offentliggöra något, som
mot dem kunde rikta den allmänna oviljan, enär publikens dom lika ögonblickligen
verkställes, som den afkunnas, utom det att man hos personer, hvilka egnat. sig åt
studierna af det sköna, deruti helt naturligen begreppet om det sedliga jemväl ingår,
ovilkorligen måste förutsätta mera omdöme och smak uti förevarande fall, än
man kan vänta af dem, sorn med vitterhet hafva liten eller ingen beröring. Om
man vidare bland andra skäl äfven toge i betraktande den verkligen betydliga ekonomiska
förlust, som så lätt kan drabba theatrarne genom censorernes rättighet,
att en hel månad hos sig qvarhålla ett inlemnadt theaterstycke, så kunde väl ej
bestridas, att ifrågavarande godtyckliga makt skadligt inverkade på en bildningsanstalt,
hvars värde ingen numera torde kunna ifrågasätta, på samma gång den
hånar tryckfrihetslagen, lifsprincipén för hela vår borgerliga frihet.
På grund häraf och i den öfvertygelse att, likasom Censur-lagen icke saknades,
när den icke fanns, den icke heller skulle saknas, om den upphörde, har motionären
föreslagit att Rikets Ständer måtte till Kongl. Majit ingå med underdånig
hemställan, att theater-censuren med aila slags på förhand lagda hinder för ett
theaterstyckes eller hvarje annan skrifts offentliggörande frän scenen måtte afskaffa»
och att theaterns produktioner måtte ställas i samma kategori, som tryckta skrifter,
så att tryckfrihetens väktare, en hvar i sin stad, äfven må blifva väktare öfver
skådeplatsen samt ega tillträde till dess representationer med rätt att efteråt, enligt
gifna ansvars-bestämmelser. åtala ett möjligt begånget sjelfsvåld i afseende pä det
sedlighetskänslan förnärmande ordet;
af Riksdagsmannen Mengel, bland annat, att, utom det att omförmälda censur
vore uppenbart stridande mot Tryckfrihcts-förordningens både anda och bokstaf,
censorerne kunde tillåta sig de mest egenmäktiga och godtyckliga åtgärder i afseende
på dramatiska arbeten och ofta till skada för arbetet uppträda såsom ”förbättrare”
deraf, ett åtgörande, som i andra fall endast författare och konstdomare
tilltro sig kunna verkställa, enär, enligt ofvanberörde Kongl. Cirkulär, den censorn
tillagda granskningsrätt är helt och hållet obegränsad; samt vidare, att samma
pjes, som nyligen, efter undergången granskning, fått uppföras å hufvudstadens
theatrar, sådant oaktadt, kunde helt och hållet ogillas af Borgmästaren i en små
-
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande J\t 122.
9
stad, om andra äsigter i dramatisk konst skulle råda hos denne censor. Derest
några föreskrifter skulle erfordras, sä syntes, i motionärens tanka, det vara tillfyllest,
att i afseende pä theaterpjeser samma förfarande egde rum, som med tryckta
skrifter, och att, i likhet med dessa, de kunde göras till föremål för åtal vid allmän
domstol.
Utskottet har inhemtat att, då frågan om införande af censur å theaterpjeser
vid 1834—1835 årens riksdag, i sammanhang med jemväl då väckt förslag
i fråga om rättighet att i hufvudstaden och öfriga städer inrätta enskilda theatrar,
var föremål för detta Utskotts behandling, Utskottet,, med fästadt afseende derå,
att theatrarnas ändamål borde vara att såväl i esthetiskt som moraliskt afseende
förädlande inverka pä folklynnet, ansett något correctiv i afseende pä representationer
ä enskilda theatrar såväl i hufvudstaden som i landsorterne vara både nyttigt
och af behofvet påkalladt, för att förekomma sådana missbruk, hvarigenom
theatrarnas ändamål såsom moraliskt bildningsmedel kunde motverkas.
Utskottet anser sig ej heller nu ega anledning frånträda ofvan uttalade
åsigt, helst motionärernes förslag, att med de litterära alster, hvilka ä theatern
framställas, måtte förfaras i enlighet med tryckfrihetslagen, icke kail anses tillfyllestgörande,
enär flertalet af theaterstycken, innan de pä scenen göras till föremål
för allmänhetens bedömande, aldrig utkomma i tryck, och vid en enda representation
hastigare blifva allmängjorde för en mångfaldigt större publik, än om de varit
tryckte; saint dessutom theaterstycken, sorn utgifvits i tryck, utan att, efter sådant
offentliggörande lemna anledning till åtal, icke torde utgöra föremål för censur;
hvadan Utskottet hemställer,
att dessa motioner iqke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 3 Juli 1860.
Ite servat inner :
af Herrar Lovén och Lallerstedt.
Bih. till B. St. Brot. 1859 & 1860. 8 Sami. 25 Höft.
STOCKHOLM, tryckt hos A. L. NORMAN, 1860.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 123. 1
N:o 123.
Ank. till Exp.-Utsk. den 17 Juli 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrade
föreskrifter rörande Lasaretternes styrelse och förvaltning.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottet har Höglofliga Ridderskapet och
Adeln remitterat ett memorial, deruti Herr von Schéele, F. A. B., anfört, att Lasaretterne
sedan 1787, då Serafimer-ordens-gillet stiftades, varit ställda under nämnda Gilles öfverstyrelse,
men att först år 1817 Instruktion blifvit utfärdad för de då ordnade Lasarettsdirektionerne,
hvilka skulle hafva närmaste tillsynen öfver nämnde inrättningar. Specialinstruktioner
hade redan långt derförinnan blifvit utfärdade, för lasarettsläkarne 1798 och
för lasaretternes syssloman 1801. Endast det förhållande att dessa reglementen och instruktioner
hade en ålder af 42 till 61 år syntes noggrannt vittna om behofvet af deras
reviderande och försättande i ett med nutidens förhållanden öfverensstämmande skick och
lades dertill den omständigheten, att Kongl. Serafimer-ordens-gillet, till följd af Kongl.
Maj:ts nådiga Bref den 9 September 1859, upphört att hafva öfverstyrelsen för lasaretterne,
hvilken i stället blifvit öfverflyttad pä Sundhets-kollegium, så förefunnes deruti en
ännu större anledning att ordna och förbättra stadgandena för lasaretterne och deras
styrelse, i enlighet med de förändrade förhållanden, som sålunda inträdt.
Det vore en sällsam egenhet med lasaretterne, att, ehuru Staten direkte ur statskassan
bestrede omkostnaderne för den öfriga delen af den allmänna sjukvården, såsom
Provincial-läkarnes aflöning, medicinalier för fattige sjuke, läkarevård vid svårare epidemier,
o. m. d., så hade länslasaretterne alltifrån deras första stiftelse varit ansedda såsom
inrättningar, hvilkas underhållande ålegat länens eller kommunernas invånare och
Bih. lill R. St. Fröt. 1859 $ 1860. 8 Sami. 26 Häft. 4
2 Allm. Besv.- och Ekon.~Vtskottets Betänkande N:o 123.
det vore temligen troligt att detta öfverlemnande åt allmänheten af en inrättning, som
icke egde magt att utkräfva bidrag för sitt underhåll skulle hafva förorsakat dessa sjukvårdsanstalters
fullkomliga undergång, om icke Rikets Ständer år 1815, genom kurhus'
afgiftens antagande, öppnat tillfälle för lasaretterne att njuta, icke öfverskottet af dessa
medel, utan en vanligen mindre anpart af desamma. Detta stadgande, att lasaretterne
skulle understödjas af kurhusmedlen hade dock äfven förorsakat att de blifvit bihang
till kurhusen och icke sjelfständiga inrättningar; det hade vållat att, der bidraget af
kurhusmedlen varit med knuten hand Jemnadt, lasaretterne varit nödsakade att dels inskränka
antalet af frisängar till en ganska låg siffra, dels bestämma en sådan ersättning
för patienternes underhåll och vård, att inrättningens hufvudändamål blifvit helt och hållet
förfeladt, och det hade slutligen gjort det alldeles omöjligt för lasaretts-direktionerne
att vidtaga några genomgripande åtgärder, enär de varit fullkomligen ovissa om lasarettet
under nästkommande år skulle erhålla ett större eller mindre eller kanske alldeles intet
bidrag af kurhusmedlen.
Det syntes dock, som vore tidpunkten nu inne för lasaretterne, att intaga det
rum bland välgörenhetsanstalter, som desamma förtjena, och, då det allmänna gjort så
mycket för hämmande af den veneriska smittan och öppnat tillfälle för dem, hvilka mer
eller mindre lättsinnigt ådragit sig denna sjukdom, att kostnadsfritt blifva botade, borde
väl lagstiftningen äfven sträcka en kraftig hand åt de inrättningar, som upptogo ofrivilligt
iråkade sjukdomars offer. Att kurhusanstalterne numera icke voro af den vigt, som lasaretterne,
torde ej behöfva bevisas, men erinras kunde dock, att redan under åren 1833—42
voro, i medeltal, endast 2,591 patienter årligen intagne ä kurhusen, medan å lasaretterne vårdades
3,378 oaktadt flere lasaretter saknade utrymme och tillgångar att emottaga aila de sjuka,
som der behöfde vård. Då patienternes antal å lasaretterne under tiden efter 1842 sannolikt
ännu mera stigit i förhållande till kurhusens gäster, enär det vore ett obestridligt faktum att
den veneriska smittan vore i aftagande, syntes Iasaretternes bringande i tidsenligt skick
böra blifva föremål för allvarliga bemödanden och dervid, i första rummet, deras styrelse
och organisation fotas på principer, hemtade från läkarevetenskapens nuvarande ståndpunkt
och öfverensstämmande med den närvarande tidens förbättringar i afseende å sjukvården.
Af dessa skäl och då både den militära och den civila sjukvården, lasaretterne
undantagne, varit och voro föremål för genomgripande reorganisationer, yrkade motionären,
att dessa åtgärder äfven måtte omfatta lasaretterne och deras förvaltning, samt föresloge
derföre, att Rikets Ständer måtte i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
i nåder låta, antingen igenom en Kommitté eller på annat lämpligt sätt, upprätta förslag
till allmänna stadgar för Iasaretternes styrelse och allt hvad med dessa inrättningar egde
sammanhang och till Rikets näst sammanträdande Ständer öfverlemna samma förslag, derest
icke Kongl. Majit skulle, utan denna åtgärd, täckas fatta Sitt nådiga beslut i frågan.
Allm. Besv- och Ekon.-Utskottels Betänkande N:o i23. 3
Efter det Serafimer-ordens-gillet, i skrifvelse den 11 Juli 1859, med förmälan
hurusom förvaltningen af de uti länen befintliga lasarett och kurhus i allmänhet tillkomme
särskilda Direktioner och att Ordens-gillet numera icke egde annan befattning
dermed, än att, efter förslag af vederbörande Direktioner, förordna syssloman och läkare
vid nämnde inrättningar, underdånigst hemställt, att, med upphörande häraf, Direktionen
vid hvarje sådan sjukvårdsanstalt, med undantag af dem, der tjenstemännen tillika vore
i hospitalsfjenst anställde, måtte berättigas att, bland annat jemväl tillsätta sysslomän
och läkare, har Kongl. Maj:t, sedan Sundhets-kollegium i ärendet afgifvit underdånigt
utlåtande, den 9 September 1859 i nåder förordnat, att vederbörande Direktioner skulle
ega att antaga Sysslomän, der Sysslomans-befattningen icke vore med hospitalstjenst
förenad; att läkare vid läns-lasaretter och kurhus, utom dem, vid hvilka läkare af Kongl.
Maj:t tillsattes, skulle af Sundhets kollegium i behörig ordning utnämnas; och att bemälde
Kollegium dädanefter skulle utgöra den myndighet, hos hvilken besvär öfver lasaretts-
och Kurhus-Direktionernes beslut och åtgärder finge anföras.
Då Kongl Sundhets-kollegium, hvilken myndighet öfverinseendet öfver iänslasaretterne
till följd af omförmälde skrifvelse numera tillkommer, eger den sakkännedom,
som erfordras för att bedöma hvilka förändringar må vara i afseende på nämnde lasaretters
organisation och förvaltning behöfiiga och säkerligen icke lärer underlåta att för
sådant ändamål vidtaga de åtgärder och framställa de förslag, sorn af omständigheterna
kunna påkallas, samt någon anledning för Rikets Ständer, att i ärendet göra någon framställning
till Kongl. Majit, desto mindre torde förefinnas, som hvarken motionären närmare
uppgifvit några brister, som trängande skulle kräfva att genom den yrkade reorganisationen
afhjelpas eller, derest sådana finnas, den korta tid, som förflutit sedan Kongl
Sundhets-kollegium erhöll öfverinseendet öfver ifrågavarande sjukvårdsanstalter, ännu kan
anses hafva lemnat bemälde embetsmyndighet behöfligt rådrum för ärendets behöriga
handläggning, får Utskottet hemställa
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 Juli 1860.
4
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o i24.
N:o 424.
Ank. till Exp.^Utsk. den 17 Juli 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrade
föreskrifter i afseende d de rusthållare åliggande skyldigheter
dels dä manskapet beordras till fångbevakning, dels under krig.
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet re
mitterat
en motion i förestående ämne, väckt af Riksdags-fullmägtigen C. A. Larsson
från Östergötlands län, med hvilken J. Andersson, A. Andersson, C. G. Cederskog,
Lars Magnus Knutsson, J. Carlsson, N. F. Andersson och Nils Jansson frän samma
län sig fös enat, och hvaruti anföres, att ehuru fångars vård och underhäll inom riket
vore ett besvär, som rättvisligen borde drabba alla lika, inträffade dock, till följd deraf
att rusthålls-regementena delvis beordrades till utgörande af bevakning öfver tångarne
vid rikets fästningar, att enskilde rusthållare finge för reparationer å bevärings-beklädnads-
och utrednings-persedlar under vakttjenstgöringen betala ända till femtio Riksdaler
och dessutom vid grenadierens återkomst finna en stor del af munderingen utsliten, utan
att bekomma någon motsvarande slitningsersättning. Väi hade, genom Kongl. Maj:ts
nådiga Skrifvelse den 26 Januari 1858, kungjord genom Kongl. Krigs-kollegii Kungörelse
den 2 Mars samma år, en ganska välgörande kontroll blifvit stadgad, hvilken satte de
rustande i tillfälle att erfara huru deras penningar blifva af vederbörande använde. Men
härigenom förebyggdes dock icke orättvisan emot den enskilde rusthållaren, för hvilket
ändamål motionären derföre föresloge, att Rikets Ständer måtte vidtaga åtgärd i syfte
antingen att urusthålls-grenadiererna» blefvo befriade från utgörande af fångbetäckning,
garnisons-förstärkning och fångbevakning, eller ock att slitningsersättningen, som utginge
af de medel, Staten för hvarje särskildt fall anvisat, måtte bestämmas till ett
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 124. 5
verkliga kostnaderna motsvarande belopp, så att icke den enskilde rusthållaren lede annan
förlust än som gemensamt drabbade hela regementet, derigenom att munderiagarne
blefve delvis utslitne och nya måste anskaffas för hvarje nummer, oaktadt en del munderingar
icke voro half litne.
För den händelse att icke någotdera af dessa förslag vunne Rikets Ständers bifall,
har motionären hemställt att alla de reparationer å munderings- och utredningspersedlar,
som erfordrades, under det större eiler mindre del af rusthålls-regementema
funuos beordrade till fångbevakning å någon af rikets fästningar, måtte få godtgöras af
de till fångars vård och underhåll anvisade medel och utgifterna härför kontrolleras af
fängvårds-styrelsen, samt rusthållarne befrias från återbetalnings-skyldighet.
Hvad slutligen anginge den enskilda rusthållarens skyldighet att under krig underhålla
beklädnads-, bevärings- och utrednings-persedlarne, sä, ehuru det uppenbarligen
syntes följa af 20 § i Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse om beväringsmanskapet, af den
27 Oktober 1812, att underhålls-skyldigheten under krig skulle upphöra samtidigt med
befrielsen från rekryterings-skyldigheten, torde ett närmare förtydligande häraf icke vara
obehöQigt, enär eljest möjligen tvist kunde yppas, derest omständigheterna gåfve anledning
att tillämpa de i omförmälda författning stadgade skyldigheter. Det folie sig temligen
klart att icke befälhafvarne under ett krig kunde hålla kontroll på hvilken rusthållares
persedlar, som skulle repareras eller för hvilken nya skulle tillsättas; samt att
icke den rusthållare, hvars grenadier stupade i första drabbningen skulle vara från ali
utgift befriad, under det en annan rusthållare, hvars grenadier uthärdade hela fälttågets
strapatser, belastades med anskaffning och underhåll af allehanda persedlar, hvilka ofta
måste köpas till så oerhörda priser, att hela rusthållets afkastning blefve otillräcklig
för deras liqviderande. Alla omkostnader för krig borde dessutom bestridas ur en gemensam
kassa; dertill hvarje medborgare bidroge efter vissa öfverenskomna grunder.
I anledning häraf och dä ofvanomförmälda Kungörelse af år 1812 icke vore nog tydlig i
förevarande fall, ansåge sig motionären böra till Rikets Ständer hemställa, om icke, vid
utbrott af ett krig, indelta arméen borde, enligt gällande författningar, kompletteras, men
skyldigheten för de enskilda rusthållarne att underhålla utrednings- beklädnads- och bevärings-persedlarne
upphöra under den tid kriget påstode, för att, efter återställd fred
och sedan truppen återkommit till sin hemort, åter vidtaga, sä framt Kongl. Majit ej
skulle finna godt att tillåta vidare anstånd.
I anledning af denna motion anser sig Utskottet böra efter handlingar, af hvilka
Utskottet tagit kännedom, meddela, att, sedan rusthållarne vid andra lifgrenadier-regementet,
med förmälan hurusom vid tillfällen, då regementet eller någon del derutaf
varit beordradt till fångbevakning, kostnaderne för anskaffning af så kallade småpersedlar
samt reparation af munderings- och remtygs-persedlar uppgått till högst betydliga
belopp, hos Kongl. Majit i underdånighet anhållit dels att Kongl. Majit måtte antingen
i nåder befria grenadiererna från all slags bevakning vid fängelser och arbets
-
6 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskoltets Betänkande N:o t i 4.
inrättningar eller ock tillförsäkra de rustande om en så stor ersättning af fångvårds -  medlen, att icke någon förlust måtte drabba de rustande i och för dylika kommenderingar,
dels ock att i nåder förordnas måtte, det hvarje befälhafvare skulle vara skyldig att
med verificerade räkningar bestyrka sädane kostnader, som för defekters iståndsättande
under regementets kommenderingar kunde ifrågakomma, har Kongl. Majtt öfver denna
ansökning hört ej mindre Kongl. Krigs-kollegium, än äfven General-befälhafvaren i andra
Militärdistriktet och Chefs-embetet för andra lifgrenadier-regementel, af hvilka myndigheter
Krigs-kollegium, i underdånigt utlåtande den 11 December 1857, bland annat,
upplyst att från år 1849 defekterings-kostnaderna vid andra Lifgrenadier-regementet i
medeltal uppgått till 273 R:dr 38 sk. 10 £ rst, men den erhållna slitnings-ersättningen
till 387 R:dr 20 sk. 5§ rst, allt banko, hvadan de rustande, på det hela taget, mera vunnit
än förlorat på dessa kommenderingar. I nådigt Bref den 26 Januari 1858, har derefter
Kongl. Maj:t yttrat, att, enär rusthållarne för de förmåner, hvilka vid indelta kavalleriets
inrättning dem beviljades, såsom befrielse från ålskiiliga utskylder, åtnjutande af
augmentsräntor till understöd i rustningskostnaden för svagare hemman m. m. voro skyldige
att, såväl i krig som i fred, hålla Kongl. Maj:t och Kronan tillhanda karl och häst,
fullt utredda och med mönstergilda persedlar försedda och följaktligen äfven ansvara för
komplettering och reparation af hvad under tjenstgöringen kunde blifva bristfälligt eller
felande, samt äfven ersätta de bevisliga kostnader, hvilka för detta ändamål kunde erfordras,
samt härtill komme att Kongl Maj:t, jemlikt nådigt Bref den 28 December 1844,
förunnat de rustande vid samtliga från kavalleri till infanteri förändrade regementer och
korpser den förmån att för deras soldater, då desse kommenderas til! fångbevakning, erhålla
beklädnads-slitningsersättning, hvilken, hvad särskildt anginge andra Lifgrenadierregementet,
på sätt Krigs-kollegium utred4, i allmänhet öfverstigit de kostnader rusthäiiarne
för defekters ersättande efter fångbevaknings kommenderingar fått vidkännas,
Kongl. Maj:t funne ansökningen om regementets befriande från nyssnämnda kommenderingar,
eller derom att de rustande mätte tillförsäkras en emot ali förlust betryggande
ersättning för dylika kommenderingar, icke förtjena nådigt afseende; hvaremot Kongl.
Maj:t i öfrigt meddelat föreskrifter huru förhållas borde vid reparation å ännu brukbara,
eller anskaffandé af nya, persedlar för manskapet vid afsutne rusthålls regementena,
då dessa äro kommenderade utom regementets stånd.
Då någon befrielse för »rusthålis-grenadiererna» från de i motionen omförmälda
kommenderingar, såväl på de i ofvanberörda nådiga Skrifvelse upptagna skäl, som enär
sådant skulle obehörigen öka tungan af dessa kommenderingar för öfriga regementen
och korpser, icke torde böra ifrågasättas; tfa af ofvan omförmälda beräkningar visar sig att
slitnings-ersättning för kommenderingar redan utgår med ett belopp, som i allmänhet
lärer fullt motsvara defekterings-kostnaderna under berörde tjenstgöring och det större
eller mindre belopp, hvartill dessa kostnader för hvarje särskildt rusthåll kunna uppgå,
såsom ytterst beroende på det skick, i hvilket persediarne vid kommenderingens början
Allm. Besv.- och Ekon-Utskottets Betänkande N:o i24. 7
befunnos, icke rätteligen kan läggas till grund för ersättningens bestämmande; samt då
antagandet af en sådan grund dessutom lätteligen skulle, till statskassans betungande
och möjligen till skada för truppens helsa och tjenstbarhet, föranleda dertill att rusthållare,
vid kommenderingens början utrustade manskapet med mindre dugliga persedlar
för att under kommenderingens fortgång få dem på Kronans bekostnad ersatta af bättre,
finner Utskottet sig icke ega skäl au, helst sedan, i afseende på sättet för anskaffande
af persedlar under kommenderingar, bestämmelser numera blifvit af Kongl. Maj:t fastställda,
hvilka, enligt motionärens eget erkännande, innefatta nen ganska välgörande kontroll,
!» tillstyrka någon ålgärd i anledning af hvad motionären i dessa delar föreslagit,
hvarföre Utskottet hemställer
att förevarande del af motionen icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Beträffande åter motionärens förslag i afseende å rusthållarnes skyldighet att
under krig underhålla beklädnads- bevärings- och utrednings persedlarne; sä finnes denna
rusthållarnes skyldighet i gällande författningar klart och tydligt stadgad, och någon
befrielse derifrån såsom motionären yrkat, lärer destomindre böra ega rum som rusthållarne
för sina åtaganden af Statsverket åtnjuta ej obetydliga förmåner, önskligt vore
visserligen att öfverenskommelser rusthållarne emellan kunde träffas, att efter fördelning
sig emellan utgöra dessa kostnader, hvilka derigenom icke skulle drabba enskilda rusthållare
så hårdt, som efter nu gällande stadganden kan blifva fallet, men då de åtgärder,
hvilka, för åstadkommande af sådana föreningar, på Kongl. Maj:ts befallning blifvit vid
tagna icke rönt framgång, utan sedan reglemente för en dylik förening emellan rusthållarne
vid Westgöta regemente blifvit den 26 Maj 1854 af Kongl. Majit fastställd, rusthällarne
vid öfriga regementen, under loppet af år 1858 i ämnet hörde, icke velat på
de framställda förslagen ingå, samt Kongl. Majit derföre ock den 30 December 1859 i
nåder förklarat frågan om sådana föreningars bildande för närvarande böra förfalla, lärer
dervid tills vidare ej något kunna åtgöras.
Vid detta förhållande hemställer Utskottet
att någon Rikets Ständers åtgärd icke heller i anledning af denna
del af motionen må vidtagas.
Stockholm den 13 Juli 1860.
8
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o i25.
N:o 125.
Auk. till Exp.-Utsk. den 17 Juni 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrade
föreskrifter rörande remonteringen vid indelta kavalleriregemen
tena.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har Hedervärda Bonde-Ståndet remitterat
ett Memorial af Johan Lekberg från Nerikes län, med hvilken Johan Pettersson och
Gustaf Johansson från Kronobergs län samt Johannes Andersson frän Jönköpings län
sig förenat, och i hvilket anföres, att remonteringen vid de indelta kavalleriregementena
nu mera än förr vore ett onus, som vållade icke blott stora kostnader och besvär utan
äfven obehagligheter och misstroende till vederbörandes rättvisa. Då det t. ex. lyckats
rusthållaren att anskaffa remont af mer än den storlek författningarne fordrade och i
öfrigt, efter veterinärläkares försäkran, frisk och felfri, inträffade med få undantag att
Regementschefen eller den, som hans ställe företrädde, förklarade kreaturet behäftadt
med åtskilliga felaktigheter och derföre oantagiigt. Hofslagaren tillfrågades sällan och
Konungens Befallningshafvande, som endast undantagsvis kunde vara hästkännare, egde
icke någon ansvarig tjensteman att anlita, för att veta om elier i hvad mån Regementschefens
domslut förtjenade afseende. Då härtill komme att det för aflägse boende rusthållare
blefve alltför dyrt att sända hästkreaturet tili endera af landets veterinärinrättningar
för att erhålla fullständig motbevisning och, en sådan förutan, det icke till något
tjente att emot beslutet anföra besvär, blefve följden att hos rusthållaren, på grund af
veterinär-läkarens förklaring, misstro emot myndigheterna uppstode. Väl finge erkännas
att någon kavalleri-officer vid remonteringarne hade hästar till hands, i de kasserades
ställe,
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskoltels Betänkande N:o 125. 9
ställe, men nästan alltid till priser, som måste kallas orimliga. Då man fortfarande
icke tycktes vilja förstå hvarföre rusthållaren företrädesvis köpte en häst, som blifvit
uppfödd i orten och ej heller att rusthållaren hade lika stort om ej större intresse i att
erhålla en duglig och härdig remont, så vore visserligen bäst att Staten öfvertog remonteriugen
mot skälig årlig afgift från rusthållaren, men då frågan härom hittills ej vunnit
framgång, hemställdes till Rikets Ständers pröfning det förslag, att vid alla med indelta
kavalleriet skeende mönstringar och remonteringar, någon kunnig och sjelfständig
veterinärläkare måtte varda beordrad att på allmän bekostnad närvara med skyldighet
att afgifva yttrande öfver orsaken till förekommande kassationer, hvilket yttrande, tillika
med mönsterherrens och Regementschefens, skulle fullständigt intagas i mönstrings- eller
reraonleringsrullan, hvilken jemväl af veterinärläkare borde underskrifvas.
Då vidare ostridigt vore att rustningens upprätthållande under krig kunde blifva
helt olika betungande genom skyldigheten att tillsätta annan häst när helst behofvet så
fordrade, hemställdes äfven om icke rusthållare vid det indelta kavalleriet kunde befrias
från skyldigheten att anskaffa remont under pågående krig.
Remonteringsmöten skola, enligt författningarne, två gånger hvarje år eller oftare
hällas af Landshöfdingen och Regementschefen samt, enligt 19:de § i tredje delen
af Tjenstgörings-reglementet för arméen den 12 April 1858, en hästläkare,dervid beordras
att vara närvarande. Om således det skulle inträffa att, såsom motionären antydt, nå
gon
ruslhållares rätt af regementsbefälet förbisåges, eger den förfördelade att påräkna
skydd af Landshöfdingen, hvilken, om han ej sjelf skulle vara sakkunnig i fråga om hästars
bedömande, naturligtvis har ätt påräkna biträde af den tillstädesvarande hästläkaren.
Dessutom är det rusthållaren obetaget att till förnyad granskning uppvisa hästen vid Generalmönstring,
der hästläkare från annat regemente alltid är tillstädes, eller att öfver
remonterings-förrättningens beslut anföra besvär hos Kongl. Maj:t. Enär således ruslhällares
lagliga rätt synes vara i författningarne, så vidt ske kunnat, iakttagen, och
några grundade anledningar till klagomål öfver missbruk i förevarande afseende icke afhörts,
samt de af motionären föreslagne bestämmelser rörande sättet för mönstrings- och
remonteringsrullors förande, om derpå skulle ligga någon vigt, rätteligen torde böra hos
vederbörande myndighet framställas för att, efter handläggning i vanlig ordning, af Kongl.
Maj:t pröfvas, men icke lämpligen synes kunna i och för sig göras till föremål för Rikets
Ständers åtgärd, hemställer Utskottet
att å förevarande del af motionen icke må fästas afseende.
Vidkommande åter motionärens yrkande, att rusthållare skulle befrias frän skyl
digheten
att anskaffa remont under krig, enär fullgörandet häraf kunde för olika rusthåll
blifva helt olika betungande, lärer detta skäl icke mindre inträffa på fullgörande af remonterings-skyldigheten
under fred och skulle således, om det för giltigt antoges, föranleda
upphäfvande af all remonterings-skyldighet. Det förhållande att fullgörandet af en
Bih. till R. St. Brot. 1859 # 1860. 8 Samt. 26 Haft. 2
10 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskoltets Belänkande N:o 126.
skyldighet, till följd af dess egen natur, kan olika hardt drabba den ene än den andra
skattskyldige, afhjelpes emellertid vida lämpligare och utan den betydliga kostnad
för Statsverket, motionärens förslag skulle medföra, genom lika fördelning på ett större
antal af dem, hvilka dertill äro förpligtade, af samtlige de kostnader, hvilka för skyldighetens
fullgörande erfordras. I sådant syfte har ock Kongl. Maj:t, genom nådigt Bref
den 28 Oktober 1856, förordnat att samtlige rusthållare skulle höras, om de icke sig
emellan ville för hvarje regemente eller korps bilda föreningar för gemensamt deltagande
i kostnaderna för anskaffande af hästar. Till följd häraf hördes under är 1858 vederbörande
rusthållare i ämnet inför Kongl. Majis Befallningshafvande, dervid de vid de
fleste regementen enhälligt vägrade att i sådana föreningar ingå och vid de öfriga endast
till ett ganska ringa antal funnos dertill benägne, hvarföre ock Kongl. Maji, efter
inhemtad kännedom härom, den 30 December 1859 förklarat frågan om sådana föreningars
bildande för närvarande böra förfalla. Ehuru önskvärdt vore att, de rustande emellan,
kunde, på sätt motionären ock torde åsyftat, åstadkommas en jemnare fördelning af ifrågavarande
besvär lärer, vid omförmäida förhållande, icke något derför vara att åtgöra,
hvarföre Utskottet hemställer
att äfven denna del af motionen icke må tili någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 Juli 1860.
N:o 126.
Ank. till Exp.-lTtsk. den 17 Juli 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckl motion om inrättande
af Heder sdomstolar för Arméens officers-korpser.
Hos Höglofliga Ridderskapet och Adeln har Herr Skiöldebrand, C. F., väckt en
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad motion i ofvanstående ämne, i
hvilken föreslås, alt en Hedersdomstol, sammansatt af en Regements-officer, tre Kaptener,
två Löjtnanter och två Underlöjtnanter, valde hvar och en inom sin grad och för längre
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlels Betänkande N:o i26. 11
tid, så att ej inflytelsen af en gjord anklagelse kunde inverka pä valet, skulle, sedan
den aflagt domare- och tysthets-ed, ransaka och döma hvar och en officer, som vore anklagad
för vanhederligt uppförande, hvilket ej borde offentliggöras. Den enda dom, som
af denna domstol kunde fällas, skulle vara tjenstens förlust. Ehuru det vore att hoppas
att en sådan domstol skulle verka mera som afskräckande än som dömande, borde
likväl allting göras för att förekomma vä^d vid en dom, så sträng som denna och der
ransakuingen vore hemlig, hvarföre vad borde kunna ske till en Militärdistrikts-hedersdomstol,
sammansatt af tvä från hvart och ett af de öfriga regementena inom distriktet
valde officerare.
Under den öfverläggning hos Ridderskapet och Adeln, som föregått remissen af
motionen har Herr Stjernsvärd, G. M., såsom tillägg till motionen, uppgifvit att vingleri,
spel och dobbel, egennyttigt och oridderligt uppförande, besökande af dåliga sällskaper
samt dryckenskap vore sådana förseelser, hvilka Hedersdomstolarne borde tillerkännas
rätt att upptaga och handlägga; hvarförutan Herr von Knorring, E. O., vid sitt yttrande
fogat detaljerade upplysningar rörande Hedersdomstolarne i Preussen, der denna inrättning
skall nått den största utveckling.
Då fråga uppstår om inrättande af en s. k. särskild domstol torde i första rummet
föremålet för domstolens verksamhet böra noggrann! bestämmas. I afseende härå
har i motionen blifvit uppgifvet alt föremålet för Ifedersdomstolarnes vid arméen verksamhet
skulle blifva att »ransaka och döma hvar och en officer, som vore anklagad för van»hederligt
uppförande, hvilket ej borde offentliggöras.» Att denna bestämning lemnar
mycket öfrigt att önska ligger i öppen dag. Det kan naturligtvis ej öfverlemna* ät en
sväfvande och understundom tilläfventyrs missledd subjektiv uppfattning, att för hvarje
fall afgöra hvad som skulle anses vanhederlig!. Att äter saken derjemte skulle vara
sådan att den »ej borde offentliggöras» innefattar visserligen en närmare bestämning,
men desto mindre tillfyllestgörande, som Svensk lag hittills endast känner ett slag af
vanhederligt uppförande i afseende hvarå stadganden till förhindrande af en större offentlighet
blifvit meddelade. Visserligen har under den öfverläggning, som föregått remissen
af motionen, ett försök blifvit gjordt att närmare bestämma hvilka frågor skulle af de
föreslagna domstolarne handläggas, men detta synes föga lyckligare än motionärens, då
sådana bestämmelser, som »egennyttigt och oridderligt uppförande» samt »besökande af
dåliga sällskapet torde vara alltför obestämda begrepp att i förevarande fall kunna
innefatta säker ledning för tillämpningen.
åled motionärens åsigt att officerares vanhederliga uppförande i vissa fall »ej
borde offentliggöras» står det visserligen tillsammans att han föreslagit det ransakningen
vid Hedersdomstolarne skulle vara hemlig. Men deremot öfverensstämmer det icke med
den offentlighet, som, sedan urminnes tid, varit vid den Svenska lagskipningen iakttagen
och hvilken det ej torde vara skäl att omintetgöra. Motionärens förhoppning åter att
de ifrågasatta domstolarne skulle verka »mera som afskräckande, än som dömande»
12 Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 126.
kornrae deremot troligen att uppfyllas, om, i enlighet med motionen, »den enda dom,
»som af denna domstol kunde fällas, skulle vara Ijenstens förlust» och således hvarje
anklagad på förhand visste att annan dom än tjenstens förlust ej kunde falla. Det vill
endast synas, sorn, vid sådant förhållande, stadgandet att ransakningen skulle vara hemlig
vore lika öfverflödigt, som hela ransakningen. Och fara vore måhända att Hedersdomstolarne
mera korame att afskräcka från beträdande af en bana, der man utsatte sig för
att med dem komma i beröring, än de skulle kunna hindra dem, hvilka härtill hade mod,
från sådana handlingar, hvilka bragte dem under Hedersdomstols behandling.
Hedern är, då ordet fattas i sin egentliga mening, såsom utmärkande handlingarnes
och sinnelagets öfverensstämmelse med sedelärans och samvetets bud, för alla
tider densamma. Icke alltid derföre hafva dessa bud i lika mån af menniskor iakttagits
och blifvit följda. Det låter dock icke förneka sig att en allmännare spridd upplysning
och ett derigenom hos allt flera vaknadt medvetande om den ledning, Försynen lemnat
menniskan för sitt handlingssätt, också i detta afseende verkat välgörande och att, oaktadt
man ännu understundom får höra klagas öfver att heder och tro icke nu skulle
menniskor emellan gälla lika mycket som förr, det nu lefvande menniskoslägtet dock
äfven härutinnan fyllt sitt kall i det fortgående verldsförbättrings-arbetet. Det skulle,
då ställningen i allmänhet är sådan, synas innebära en afvikelse härifrån att åtgärder,
som under århundraden varit obehöfliga för att upprätthålla hedern bland den Svenska
arméens officerare, nu kunnat ifrågasättas, helst då enahanda åtgärder icke ansetts behöflige
hvarken för flottans officerare eller för öfrige, som egnat sig åt rnilitäryrket.
Sanningen bjuder dock att förklara det arméens officerare icke stannat efter öfriga medborgare
i tillvexande upplysning, bildning och förädling och att åtgärder af nyssnämnda
beskaffenhet städse äro helt och hållet obehöfliga. Endast det må erinras alt fullkomlighet
icke är en mensklig lott och att det derföre skulle vara ett fåkunnigt anspråk att
tro det innehafvandet af någon viss samhällsställning skulle kunna i och för sig tillerkännas
kraften af bevis på innehafvarens heder.
Men heder begagnas ock ofta i en vidsträcktare och mera skiftande bemärkelse
än den nyss omförmälda. Man räknar då dit uppfyllandet af hvarjehanda fordringar i
afseende pä en persons handlingar och uppförande, hvilka från synpunkten af hans eller
andras förhållanden kunna göras och hvilka, efter omständigheterna, kunna vara af större
eller mindre betydelse, kunna öfverensstämma med den verkliga hederns bud, men också
understundom uppenbart strida deremot. Det är vanligen inom särskilda klasser dylika
slags hedersföreskrifter söka göra sig gällande, naturligt nog med desto större kraft,
i samma mån sådana klassers uppfostran, verksamhet och ställning hålla dem mer afskiljda
från öfriga medborgare. I samhällets nuvarande skick torde dock dylika sträfvanden,
lemnade åt sig sjelfva vinna, föga framgång och snart nödgas uppge fältet. Annorlunda
kunde dock förhållandet blifva, om lagstiftningen skulle räcka dem handen till
understöd. Detta skulle helt säkert blifva följden af inrättningen utaf Hedersdomstolar,
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 127. i 5
isynnerhet så ordnade sora nu blifvit föreslaget och från denna synpunkt lärer icke någon
tvekan kunna uppstå derom att de föreslagna domstolarne skulle komma att verka rent
af skadligt. \
Utskottet hemställer derföre
att motionen må lemnäs utan afseende.
Stockholm den 13 Juli 1860.
N:o 127.
Ank. till Exp.-Utsk. den 17 Juli 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande
af statsanslaget till Kongl. Theatern och Theaterns upplåtande
åt enskilde.
Uti en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi utskottet öfverlemnad, inora Hedervärda
Bonde Ståndet af Riksdags fullmägtigen Olof Lagergren från Gotland väckt, motion
är, bland annat, anfördt, att få af de vid sednaste riksdag beviljade anslag skola af den
skattdragande befolkningen ansetts så onödiga, som det till Kongl. Theatern. Anslaget
syntes icke i någon märkbar män hafva uppfyllt sitt ändamål, och den inhemska dramatiska
konsten stöde ännu på samma punkt, som före anslagets beviljande. Om man än
medgåfve att en Theater kunde genom sina framställningar verka bildande och förädlande,
så måste å andra sidan erkännas att detta bildningsmedel vore ett bland de dyraste
och i följd deraf endast komrne en mindre del af befolkningen tili godo. För att uppfylla
sitt ändamål som bildningsmedel måste en Theater sä handhafvas, att den, genom
beskaffenheten af sina prestationer, drog publiken till sig; och i sådant fall behöfde den
ej något anslag. I motionärens tanke skulle derför den dramatiska konsten mera höjas
genom den mägtiga häfstång, som lyftat allt annat, nemligen fri täflan. Del nu tili Kongl.
Theatern utgående statsanslaget kunde finna mera direkta vägar tili det allmänna bildningsarbetet
i landet; och utvidgade skolor, främjad industri, lättade kommunikationer
skulle verka snabbare, säkrare och kraftigare, än alla theatraliska föreställningar. På
14 Allm. Bes- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o i28.
grund häraf har motionären föreslagit att statsanslaget lill Kongl. Theatern måtte indragas
och Theatern med allt tillbehör upplåtas till den mestbjudande vid anstäld offentlig
auktion eiler eniigt infordrade anbud.
Då Stats-Utskottet under innevarande riksdag uti Utlåtande angående regleringen
af uigifterne under Riks-statens Sjunde Hufvud-titel, med afstyrkande af en till nämnda Utskotts
behandling jemväl öfverlcmnad motion om upphörande af statsanslaget tili Kongl.
Theatern, hemställt till Rikets Ständer att det i nu gällande Riks-stat uppförda årliga anslag
för Theatern af 75,000 R:dr måtte fortfarande utgå, samt denna Utskottets framställning
blifvit af Rikets Ständer bifallen, hemställer
att ifrågavarande motion måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 13 Juli 1860.
N:o 128.
Ank. till Exp.-Utsk. den 17 Juli 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring
Kongl. Stadgan angående fjerdingsmän.
I memorial, som af Hedervärda Bonde-Ståndet blifvit lili Allmänna Besvärs och
Ekonomi-Ulskottet remitteradt, har Robert Fredrik Gross från Calmar län förmält, att
af föreskrifterna i 2:dra och 4:de §§ af Kongl. Stadgan den t Juni i 850, angående
fjerdingsmän, något hvar kunde komma på den tanken, att det berodde på kommunerne
att sjelfve utse till fjerdingsmän dem, för hvilka de hade förtroende, så vida desse egde
de egenskaper, sorn sistnämnde § bestämde, men härutinnan blefve man riktigt »lurad»,
enär 3 § öfverlemnade uteslutande ät Kronofogden att tillsätta den, som han ansäge vara
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande N:o i 28. 15
till fjensten lämplig. Den af kommunen utsedde personen måtte kafva varit Kronofogde
eiler Länsman ock i öfrigt ega de egenskaper, som § 4 i Kongl. Stadgan föreskrefve,
så tolle det tilläfvenlyrs den tjenstförrättande Kronofogden in att förklara, det den utsedde
personen ej vore lämplig för befattningen ock dermed vore Kommunen »afsnäst.»
Något vad emot Kronofogdens magtspråk kärutinnan funnes icke: i detta afseende vore
författningen beklagligtvis alltför tydlig. Efter omförmälaude af ett i motionärens hembygd
inlräffadt fall, der olika meningar emellan vederbörande församling och Kronofogde
rörande en persons duglighet att vara fjerdingsman, uppstått, har motionären vidare till
förekommande af de »trakasserier», nu gällande föreskrifter skulle medföra, föreslagit,
antingen att 2, 3 ock 4 §§ i förenämnde Kongl. Stadga måtte utbytas mot ett stadgande,
så lydande: »Kronofogde eger att utse fjerdingsman inom hvarje distrikt, och må, vid
»straff såsom för högmålsbrott, ingen drista sig att klandra hvad Kronofogde härutinnan
»tillgör:» eller ock att utur 3 § 1 mom. orden: »som Kronofogden pröfvar dertill lämp»lig,
» måtte utgå, och i deras ställe orden: »med de egenskaper, som här nedan i § 4
»äro föreskrifne,» insättas, äfvensom i § 3 andra momentet, orden: »ankomme ock på
»Kronofogden att pröfva sådan persons lämplighet för befattningen,» likaledes borde utgå
och i stället orden: »då må dervid förblifva,» eller annat lämpligt uttryck införas, samt
slutligen att lill 4:de § måtte läggas orden: »är frisk och kan skrifva läsligt,» hvarigenom
således ifrågavarande §§ skulle erhålla följande lydelse:
8 3.
»Utöfvas fjerdingsmans-befattningen i tur mellan dem, som enligt förening eller
lag dertill skyldige äro, då skall ombyte årligen ske, der ej annorlunda blifvit särskildt
öfverenskommet; och vare den, som ej vill eller kan sysslandet sjelf utföra, i förra fallet
berättigad och i det sednare pligtig att i sitt ställe sätta annan person med de egenskaper,
som här nedan i § 4 äro föreskrifne».
»Har i sockenstämma beslut fattats, att, i stället för tjenstgöring i tur, viss person,
som dertill finnes benägen, skall, för längre eller kortare tid, till fjerdingsman antagas,
då må dervid förblifva.»
8 4.
»Ej må någon vara fjerdingsman, som ej uppnått myndig ålder och råder sig
sjelf, ur välfrejdad samt gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet i sitt lefverne,
är frisk och kan skrifva läsligt.»
16 Allm. Besv. och Ekon.-Utskotlets Betänkande N:o 128.
Skyldigheten att förrätta fjerdingsmansljenst är egentligen ett personligt åliggande
för vissa hemmansegare och åboer, hvilket, der ej annan öfverenskommelse skett,
i tur dem emellan bestrides. Fullgöres skyldigheten pä detta sätt, eger hvar och en,
som sådant vill och kan, sysslandet sjelf utföra, utan att någon särskild pröfning af den
tjenstgörings-skyldiges lämplighet ifrågakommer. Men om antingen en enskild hemmaus-äbo
vill i sitt ställe såsom fjerdingsman sätta annan person eller hela kommunen, i stället att efter
tur fullgöra åliggandet, önskar för längre eller kortare tid dertill antaga en viss person, uppstår
ett anuat förhållande. Då några på förhand aflagda prof icke finnas stadgade för behörighet
alt såsom fjerdingsman tjenstgöra och tjenstgöringen afser icke endast fullgörande af
kommunens enskilda uppdrag, utan fasthellre att, i hela samhällets intresse och tili dess samtliga
invånares bästa, upprätthålla ordning och säkerhet, lärer ock häraf följa att det icke bör
på den enskilde (jenstgörings-skyldige eller ens på samtlige tjenstgörings-skyldige inom korn
munen ankomma att sjelfve vinna befrielse från tjenstgöringen genom alt öfverlemna densamma
lill en person, hvilken dertill vore oduglig. Om således en pröfning från synpunkten
af det allmännas kraf bör ske utaf de till fjerdingsman föreslagnes duglighet, lärer väl en
sådan pröfning lämpligast tillhöra Kronofogden, såsom den, hvilken på samma gång bäst
torde vara i tillfälle att inhemta tillförlitliga upplysningar om de ifrågaställa persouernes
lämplighet och derjemte, till följd af sin egen tjenstebefattning, är intresserad att
kunna påräkna biträdet af fullt dugliga fjerdingsman. Skulle än vid en sådan pröfning
misstag någon gång ske elier till och med, såsom motionären påstått, missbruk af den
Kronofogden uppdragna myndighet egt rum lärer sådant desto mindre utgöra skäl för
upphäfvande af ett välgrundadt stadgande, som det af motionären sjelf anförda exempel
visar, att, emot hvad han påstått, klagan emot Kronofogdens åtgärd uti ifrågavarande
afseende kan anföras och i vanlig ordning fullföljas, hvadan ock med all säkerhet kan
antagas att, då Kronofogdens beslut icke finnes vora siödt på goda skäl, detsamma ock
varder rättadt.
Då det af motionären i främsta rummet framställda förslag till ändring af Kongl.
Stadgan angående fjerdingsman mera torde afse att visa graden af den vigt och betydelse
motionären sjelf tillmätt den af honom till Rikets Ständer gjorda framställning, än i
syfte att detta alternativ ens skulle komma under öfvervägande, och motionärens sednare
alternativ, på de skäl Utskottet här ofvan anfört, icke lärer förtjena att godkännas, hemställer
Utskottet
att motionen måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 13 Juli 1860.
Stockholm, tryckt hos N. Marcus, 1860.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 129. 1
JW as».
Ank. lill Exp.-Utslc. ilen 17 Juli 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om förändrad lagstiftning i
afseende pä kronohemman och nyhyggen.
Sedan, genom Kongl Förordningen den 21 Februari 1789 åboerna å s. t.
allmänna kronohemman blifvit tillförsäkrade, att för sig och sina arfvingar orubbligen
varda vid besittningen af sina hemman bibehållna, utgöra sådana hemman ett
slags fideikommisser, för hvilka Kongl. Brefvet den 5 Februari 1808 och KammarKollegii
derpå grundade kungörelse af den 29 i samma månad och år stadga en
Successions-ordning, som i allmänhet följer ordningen för vanlig arfsföljd. För det
fall att en äbo efterlemnar flera barn, och hemmanet ej kan genom klyfning delas
dem emellan, föreskrifva berörda Författningar, att hemmanet odeladt skall tillfalla
i främsta rummet äldsta sonen eller, i brist af sådan eller hans afkomma, äldsta
dottren utan skyldighet för den, som sålunda får detsamma, att utgifva någon lösen
till sina lottlösa syskon. Om åter en åbo under sin lifstid genom afhandling
öfverlåter hemmanet pä någon annan, än den till successionen närmast berättigade,
sä får en sådan åbo af Landshöfdingen antagas endast tills vidare och till dess sig
visat om inom natt och är efter derom utfärdad Kungörelse, någon närmare berättigad
anmäler sig till hemmanets öfvertagande. Sker detta, så mäste den vilkorligen
antagna åboen till den närmare berättigade, som anmält sig, afstå hemmanet utan
rättighet att af honom erhålla godtgörelse af hvad han för transporten kan hafva
betalt. Dessa allmänna stadganden gälla äfven för nybyggen, så länge deras kronoegenskap
fortfar, d. v. s. till dess den derå föreskrifna byggnings- och odlings-skyldigheten
blifvit fullgjord, efter hvilken tid de, som bekant, i jordeboken omföras
frän krono till skatte, hvaremot det finnes andra slag af kronohemman, t. ex.
krono-rusthåll och bcrgsmans-liemman, på hvilka 1808 års Kongl. Bref icke är i
sin helhet tillämpligt och öfver hvilka åboen i allmänhet har en större dispositionsfrihet,
än berörda Kongl. Bref medgifver.
Nu har Riksdags-fullmägtigen Olof Nilsson från Westerbottens län, med hvilken
Olof Lindström och P. A. Nyström från samma län sig förenat uti en inom
Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion, med särskildt afseende på krononybyggen
Bih. till B. St. Fröt. 1859 & 1860. '8 Sami. 27 IPift. 1
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 129.
fästat Rikets Ständers uppmärksamhet pä åtskilliga olägenheter, som, enligt motionärens
förmenande, föranleddes af ofvan anförda stadganden i Kongl. Brefvet den 5
Februari 1808.
En nybyggare vore vanligen en fattig person, som, för att bereda sig tillgång
till nödigt kapital för uppodling af den ät honom upplåtna jord, hvarigenom
lian åsyftade förvärfva sig och de sina en tarflig utkomst, vore nödsakad anlita
krediten. Men linder närvarande förhållanden och så länge stadgandet om hans
arfvingars ovilkorliga rätt att utan någon lösen efterträda honom i besittningen af
hemmanet oförändradt gällde, möttes han härvid af svårigheter, sorn måste på
framgången af hans företag verka högst menligt. — Såsom icke egare till jorden,
kunde han naturligtvis icke erbjuda en försträckningsgifvare någon inteckningssäkerhet.
Han kunde väl vara en ordentlig, arbetsam man, hvars goda vilja att
betala skulden icke borde betviflas, men några års missvext eller iråkad sjukdom
kunde ju så lätt omintetgöra hans förmåga dertill, och försträckningsgifvaren hade
då, i anseende till ofvanberörda stadgande, icke ens den utvägen att till betäckande
af sin fordran, öfvertaga hans besittningsrätt till hemmanet, som kanske först genom
nedläggande derå af det försträckta kapitalet erhållit ett värde. En nybyggares
utsigt att kunn i. vinna kapitalisters förtroende mäste således till en del, i
följd af 1808 års Kongl. Bref, vara i hög grad inskränkt; och vore detta förhållande
äfven för det allmänna menligt, derföre att det motverkade de till landets
uppodling och förkofran eljest vidtagna åtgärder.
Men äfven i ett annat hänseende medförde kronohemmans på ifrågavarande
Kongl. Bref grundade fideikomissnatur, olägenheter. Yäl vore det naturligt, att en
åbo helst såg, att hans jord och frukten af hans arbete efter honom tillföll hans
barn och att den äldste af dem dervid bade något företräde, vore, enligt motionärens
åsigt billigt, såvida denne äldste gjort sig förtjent af föräldrarnes förtroende
och gaf hopp om att icke lemna dem utan omvårdnad på deras ålderdom. Men
just den omständigheten, att den äldste sonen var ovilkorligen berättigad att, huru
han än mot föräldrarne sig förhållit, i sin ordning ensam få öfvertaga hemmanet,
verkade vanligen derhän, att han i medvetande af sin förstfödslorätt visade sturskhet
och vanvördnad enmt föräldrarne, blef liknöjd och försumlig i sitt arbete, och
således uppförde sig så, att han blef den af barnen, ät hvilken föräldrarna minst
gerna öfverlemnade sitt hemman.
Till afhjelpande af dessa olägenheter, har motionären föreslagit en sådan ändring
i Kongl. Brefvet den 5 Februari 1808, att en nyodlare må lemnäs öppet att,
derest han ej vill eller förmår fullborda sitt odlingsföretag, försälja eller afstå lägenheten
med samma rätt, hvarmed han den innehar, till hvem han vill, skyld
eller oskyld eller åtminstone till den af sina barn, för hvilken lian har det mesta
förtroendet, dock med rättighet för barnen, i händelse försäljningen skett till någon
annan än dem, att pä sätt i öfrigt vid bördande linnes loreskrifvet, mot erläggande
af den betingade köpeskillingen och öfriga förmåner, samt de nödiga
kostnader, köparen varit föranlåten att ä lägenheten nedlägga, få densamma till sig
återlösa.
Denna motion, som först varit remitterad till Lag-Utskottet, men, enligt
samma Utskotts Utlåtande N:o 3, derifrån återställts till Bonde-Ståndet, har derefter
blifvit öfverlemnad till Allmänna Besvärs-och Ekonomi-Utskottet, som tillika
fått frän Hedervärda Bonde-Ståndet emottaga en annan motion, deruti Riksdagsfullmägtigen
Paid Hedström frän Wester-Norrlands län, i hufvudsakligen enahanda
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 129.
• t
O
.syftning' föreslagit utfärdande i afseende på kronohemman och nybyggen, af en lag
derom:
Att, dä fråga eller ansökning göres, att i hörd frånvinna genom öfverlåtelse
blifven innehafvare kronolägenhet, sökanden ina åligga att vid sin ansökning foga
bevis derom, att han hos vederbörande kronofogde eller i Landtränteriet nedsatt
den summa, för hvilken innehafvaren tillhandlat sig besittningsrätten, hvilken summa
bör betraktas såsom bördeskilling;
Att innehafvare icke må vara skyldig att till bördsberättigad afträda kronolägenhet
förr. än nästa laga fardag och ej heller annorledes än mot åtnjutande af
ersättning för den nyttiga förbättring han å kronolägenheten gjort; och
Att införsel å kronolägenhet icke mätte beviljas förr, än sökanden styrkt
säljarens åtkomst medelst företeende af laga kraftvunna handlingar.
Då Utskottet nu går att afgifva infordradt utlåtande öfver dessa båda motioner,
hvilka Utskottet tagit i öfvervägande i sammanhang med hvarandra, torde
till en början i förbigående böra erinras, att då motionärerne med afseende på
kronohemman såsom föremål för afhandlingar emellan enskilda tala om köp, bördande
o. s. v., dessa uttryck begagnas i en mindre egentlig mening, emedan eganderätten
till sådana hemman, så länge de bibehålla sin egenskap af krono, icke kan
blifva föremål för afhandling mellan enskilda.
Hvad nu angår motionärernes förslag om att, då en kronohemmans-åbo genom
afhandling på annan man transporterat sin besittningsrätt till hemmanet, åboens
barn eller arfvingar endast mot erläggande af den betingade transportskillingen
skulle vara berättigade att af hemmanet komma i besittning — hvilket för kronorusthåll
redan (innes stadgadt, genom Kongl. Förordningen den 22 Februari 1740,
sä nekas visserligen icke, att det nuvarande förhållandet medförer de af motionären
Olof Nilsson angifna olägenheter, att det för åboen försvårar erhållande af nödiga
penningeförsträckningar och hos en succéssionsberättigad son lätteligen kan
föranleda till anspråksfullhet och liknöjdhet i att biträda fö rähl rame vid hemmansbruket.
Bien dessa olägenheter kan den kronohemmansåbo, som deraf besväras, sjelf
lätteligen afhjelpa genom hemmanets skatteköpande. hvilket numera, efter utfärdande
af Kongl. Kungörelsen den 15 December 1848, är förenadt med så ringa kostnad
och omgång, att denna utväg verkligen kan anses tillgänglig för livar och en,
som deraf vill begagna sig. Och då således lagstiftningen härigenom synes hafva
boredt åboerna ett tillräckligt skydd emot de antydda olägenheterna af 1808 års
Kongl. Bref, kan Utskottet icke tillstyrka något för kronohemman i allmänhet gällande
lagstadgande i den föreslagna syftningen. Hvad deremot särskildt angar nybyggen,
anser Utskottet förhällandet med dem vara af sä egendomlig beskaffenhet
och till en del sä olika del, som vid gamla kronohemman eger rum, att det torde
förtjena en särskild uppmärksamhet.
Det värde som för närvarande tillkommer de gamla kronohemmanen är utom
i de undantagsfall, då på sednare tider några betydligare nyodlingar derå blifvit
verkställda, en frukt, icke af den nuvarande åboens, utan af hans förfäders arbete
och uppoffringar. Den nuvarande åboen har i allmänhet ur sin företrädares hand
bekommit hemmanet ungefär sådant som det nu befinner sig, och då han sjelf dervid
icke hellöff erlägga någon lösen, vare sig till sina syskon eller till någon, pä
hvilken hans företrädare möjligen transporterat hemmanet, synes han icke billigtvis
kunna göra anspråk på, att mot sina barn hafva en bättre rätt, än hans företrädare
haft mot honom sjelf. Nybyggen åter, är o från värdelösa skogs- eller öde
-
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 129.
marker bragta till sitt nuvarande skick oell värde i allmänhet genom den nuvarande
åboens egna mödor och ansträngningar. Emot honom kunna hans barn icke åberopa
någon på föregående generationers arbete grundad slägtens rätt och det synes
således redan ur denna synpunkt billigt, att en nybyggare i förhållande till sina
hain har en större dispositionsfrihet öfver sitt hemman, än som tillkommer en åbo
åi ett gammalt kronohemman. Men härtill kommer ännu den omständigheten, att
ofvan antydda svårighet för kronoåboer i allmänhet att erhålla behöfliga penningeförsträckningar
mäste för en nybyggare i följd af hans särskilda ställning vara i
vida högre grad kännbar än för andra kronoåboer. Om nemligen en åbo på ett
gammalt kronohemman, som tiliärnar någon nyodling och dertill behöfver låna
penningar, icke kan erhålla sådana, blir följden för honom ingen annan än att den
tilltänkta nyodlingen mäste tillsvidare inställas. Men om deremot en nybyggare
icke kan bereda sig den kapitaltillgång, som erfordras för att fullgöra den honom
förelagda odlings- och byggnads-skyldigheten, så mäste han, enligt Kongl. Brefvet den
18 Maj 1817, helt och hållet gå ifrån sitt nybygge „utan att erhålla någon ersättning
för sin redan derå nedlagda möda och kostnad. Afven denna omständighet talar
således för billigheten af att en nybyggare tillägges en större dispositionsfrihet öfver
värdet af sitt hemman, sä att hans redan undangjorda arbete må bereda honom
tillgång till det kapital, som för det återstående erfordras. Slutligen bör oj heller
förbises, att, om också det icke finnes några i uttrycklig lag grundade hinder för
en nybyggare att genom hemmanets skatteköpande förskaffa sig full dispositionsfrihet
deröfver redan under frihetsåren, man dock näppeligen torde kunna ifrågasätta,
att en nybyggare af denna utväg skall begagna sig, då han vet, att han
några få år derefter, om blott han fullgör sin odlings- och byggnads-skyldighet,
skall erhålla skatterätten till skänks.
På dessa skäl får Utskottet, i anledning af ifrågavarande förslag, vördsamt
tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla om en sådan förändring i Kongl. Brefvet den 5
Februari 1808, såvidt det afser krono-nybyggen, att, dä åboen
ä ett sådant nybygge genom afhandling transporterat detsamma
pä någon annan än den, som, enligt berörda nådiga Bref, är
närmast att efterträda honom, åboens barn och arfvingar väl
må vara berättigade, som hittills, att inom natt och år efter af
Landshöfdingen utfärdad kungörelse om transporten till sig
återvinna hemmanet, men endast emot erläggande af den lösen,
transportafhandlingen innehåller.
Deremot linner Utskottet icke skäl att i anledning af hvad ifrågavarande
motioner för öfrigt innehålla tillstyrka någon ändring i eller tillägg till den i ämnet
nu gällande lagstiftning. Det föreslagna stadgandet om att en pä grund af
transport vilkorligen antagen åbo ä kronohemman, i händelse han finnes böra vika
för en arfvinges bättre rätt, icke skulle vara skyldig att afträda hemmanet förr än
å laga fardag, är icke i hvarje fall lämpligt. Om t. ex. arfvingen anmäler sig hos
Landshöfdingen så tidigt, att interimsåboen ännu icke hunnit sätta sig i besittning
af hemmanet och ditflytta sina lösören, finnes intet skäl, hvarföre han, om han anses
oberättigad till hemmanet, ändock skulle fä tillträda detsamma och sitta der till
fardag. I andra fall äter kunde förslaget hafva mera skäl för sig, men säkerligen
lärer Landshöfdingen, som i afseende på sjelfva besittningsrätten skall skilja mellan
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 129. 5
parterna, äfven i detta afseende jemka dem emellan efter omständigheterna i hvarje
särskildt fall. Beträffande vidare förslaget om stadgande af rättighet för den vilkorligen
antagna åboen, som måste lemna hemmanet, att af sin efterträdare erhålla
godtgörelsc lör den nödiga och nyttiga kostnad, han under sin besittningstid å
hemmanet nedlagt, så torde ett sådant stadgande vara dels öfverflödigt, emedan
han, äfven utan uttryckligt stadgande derom, får anses berättigad till ersättning
för de af honom å hemmanet använda kostnader som verkligen varit nödiga, d. v. s.
tjenat till hemmanets vidmagthållande — och dels olämpligt, emedan han i detta
hänseende icke skäligen bör hafva bättre rätt än en köpare, som till bördeman
måste afstå en inköpt egendom och hvilken icke är berättigad till ersättning för
den derå gjorda kostnad, som utan att kunna anses som nödig endast varit nyttig,
d. v. s. afsett egendomens förbättrande. Hvad slutligen angår förslaget om åläggande
för hvarje sökande af införsel i kronolägenhet att styrka sin fångesmans laga
åtkomst, sä hvilar detta förslag, enligt Utskottets åsigt, pä en förvexling af kronoåbo-rätten
med eganderätt eller af det aftal hvarigenom en krono-åbo på annan
person transporterar sin besittningsrätt med ett verkligt köp. Yid pröfning af någons
påstådda eganderätt t. ex. till ett skattehemman, som han säger sig hafva
köpt, måste utan tvifvel ett hufvudsakligt afseende fästas derå om förre innehafvaren
verkligen varit egare till hemmanet och således lagligen kunnat föryttra detsamma
och derföre är det också genom Kongl. Förklaringen den 14 Maj 1805 föreskrifvet,
att hvarje lagfartsökande skall vid Rätten uppvisa de handlingar, som
styrka förre egarens åtkomst. Men med kronoäbo-rätten är förhållandet helt annat;
här ligger det hufvudsakliga momentet alldeles icke i förre innehafvarens transport
eller hans behörighet att göra en sådan, utan i Kronans medgifvande, uttaladt genom
Landshöfdingen i enlighet med föreskrifterna i Kongl. Brefvet den 5 Februari
1808. En öfverlåtelse af förre innehafvaren medför ingen sakrätt till hemmanet,
utan endast en obligatorisk rätt emot honom sjelf och huruvida han dervid hållit
sig inom sin behörighet eller ej kan för det allmänna på det hela taget vara tem1
igen likgiltigt.
Och får på grund af hvad sålunda blifvit anfördt Utskottet, vördsamt
hemställa,
att ifrågavarande motioner för öfrigt icke må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 Juli 1860.
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 130.
Ank. till Exp.-Utsk. (len 17 Juli 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väclctc motioner om ändring i de angående
Fattigvården i riket gällande föreskrifter.
Körande detta ämne har Allmänna Besvärs- o eli Ekonomi-Utskottet fått
emottaga tvänne inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Sven Heurlin från Kronobergs
län och Joli. Pettersson frän samma län väckta motioner.
Sven Heurlin har i sin motion förordat fattigvårdens besörjande rotevis inom
socknarne och, till stöd för sin åsigt om företrädet af ett sådant ordnande af fattigvården
framför dess besörjande gemensamt för hela socknen, fästat uppmärksamhet,
bland annat, derå, att af hemmansegarne inom en socken endast de i hvarje
fall närmast boende kunde bedöma, hvilka personer borde såsom fattige rätteligen
anses; att, om fattigvården handhades inom smärre kretsar, det vore lättare att
förhindra olämpliga bosättningar, som företrädesvis bidroge till den fattigare klassens
förökande; samt att, genom fattigvårdens besörjande å sådant sätt, hemmansegarne
skulle erhålla ett större intresse af att, hvar inom sitt område, sköta fattigvärdsärendena
och skaffa arbetsföra fattiga arbetsförtjenst.
I öfverensstämmelse härmed har motionären föreslagit den ändring i § 2 af
Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853, att en socken skulle cga att genom pluralitet,
såsom i andra frågor, bestämma om fördelning af fattigvårds-skyldigheten rotevis.
Enligt oinlörmälda § i gällande Fattigvårds-förordning erfordras för beslut om
ett sådant sätt för fattigvårdens ombesörjande, som det nyssnämnda, att samtliga
vid sockenstämma i beslutet deltagande medlemmar af socknen derom äro ense, och
gäller ett sådant beslut endast för fem år, hvarefter frågan ånyo skall till öfverläggning
förekomma, då beslutet beror af pluralitet inom sockenstämman.
Motioner i enahanda syftning, som nu förevarande, voro jemväl under nästföregående
riksdag föremål för Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets handläggning;
och tillstyrkte då, med anledning af dessa motioner, Utskottet, på sätt af
dess Betänkande N:o 88 vidare inhemtas, att Rikets Ständer skulle till Kongl. Maj: t
ingå med underdånig anhållan om rättighet för församlingarne att ordna fattigvården
rotevis, derest två tredjedelar af de vid sockenstämma afgifna rösterna derom
sig förenade. Detta Utskottets förslag blef emellertid icke af Rikets Ständer antaget.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-ZJtskottets Betänkande N:o 130.
Utskottet, som ej kan dela den åsigt, hvilken blifvit uti nyssomförmälda Betänkande
uttalad oell ännu mindre kan gilla syftningen i förevarande motion, anser
fattigvårdens ordnande rotevis endast i det särskilda fall lämpligen kunna ega rum,
att förmögenheten inom en socken är lika fördelad emellan de särskilda ro tärne!
Vid ett sådant förhållande allenast torde de fördelar af en dylik indelning af fattigvårdssamhällena,
som motionären framhållit, kunna vinnas utan motsvarande olägenheter.
Då deremot, enligt vanliga förhållandet, de fattige företrädesvis nedsätta
sig å sådana trakter inom socknarne, der jorden är sämst och följaktligen de besutne
hemmansegarne sjelfve mindre bemedlade, skulle, under förutsättning att dessa
af en förmögnare pluralitet inom församlingen, som kunde genomdrifva beslut om
fattigvårdens besörjande rotevis, nödgades att ensamme draga försorg om de å deras
egor bosatte fattige, följden af en så ojemn fördelning af underhålls-skyldigheten
blifva, antingen att jordegarne sjelfve utarmades, eller ock. hvilket i de flesta läll
komme att inträffa, att de inhyses å deras egor boende, af hvilkas obemedlade ställning
kunde befaras att de framdeles kunde komma att ligga roten till last, derifrån
utdrefvos; och skulle sålunda, derigenom att en mängd menniskor beröfvades hus
och hem, fattigdomen och eländet erhålla en vida större tillvext än tillförene. Ett
dylikt, hvarken ur religiös eller ekonomisk synpunkt önskvärd! tillstånd torde
vara i de Hesta läll enda frukten af en sådan lagstiftning, som den motionären i sin
framställning påyrkat. Då dessutom hinder i nu gällande lagstiftning icke möter
för församlingarne att i afseende ä tillsynen öfver de fattiga fördela sig i smärre
kretsar, allenast församlingen gemensamt ansvarar för de fattiges underhäll, får Utskottet,
sorn, i betraktande af hvad ofvan anfördt ur, anser att genom införande i
fattigvärds-lagstiftningen af den grundsats, enligt hvilken enkel pluralitet inom sockenstämma
egde att besluta fattigförsörjning rotevis, i sjelfva verket skulle innebära
ett medgifvande för den förmögnare befolkningen att förtrycka den mindre bemedlade
delen deraf, vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Joli. Petterssons framställning alser äter förändring i 10 §. af ifrågavarande
Kongl. Förordning, enligt hvilken tillskott till fattigvården, som, utöfver de stadgade
fattigvårds-afgifterna, utgå af hemman, skola beräknas efter förmedlade hemmantalet.
Motionären har nemligen funnit detta stadgande icke vara öfverensstämmande med
rättvisan, enär de förmedlade hemmanen härigenom finge vidkännas vida mindre
afgift till fattigvården än de oförmedlade, änskönt å förmedlade hemman, som vanligen
hade jemförelsevis större egor i afrösningsjord, i följd häraf ett större antal
folk äro boende, som förr eller sednare folie fattigvården till last. Under åberopande
af denna omständighet och, enligt uppgift, till förekommande deraf att de större
jordegarne, hvilka oftast hade sin jord satt i förmedladt hemmantal, skulle åtnjuta
fördelar på de mindre hemmansegarnes bekostnad, hvilka mången gång icke med
något fattighjon besvärat socknen, har motionären föreslagit, att den sorn egde ett
helt till j förmedladt hemman borde betala omförmälda tillskott till fattigvården,
beräknadt efter § hemman och annorlunda förmedlade mantal i proportion derefter.
Då anledning ej finnes att antaga, att förmedling af hemman sker annorledes,
än efter noggranna undersökningar och med tillbörligt iakttagande af rättvisans fordringar,
samt den af motionären föreslagna beräkning af ifrågavarande afgift till
fattigvården, för hvilken motionären icke ens uppgifvit någon bestämd grund, synes
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 131.
härleda sig från något tillfälligt förhållande, hvarmed det i allt fall icke tillkommer
Utskottet att taga befattning, får Utskottet vördsamt hemställa,
att motionen måtte af Rikets Ständer lemnäs utan afseende.
Stockholm den 13 Juli 1860.
Ank. till Exp.-Utsk. elen 17 -Juli 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner rörande vilkoren för kyrkors
sammanbyggnad.
I detta ämne hafva motioner blifvit väckte:
l:o Inom Ilögvördiga Preste-Ståndet har Prosten Sondén, med hvilken Doktor
Nordlander sig förenat, erinrat om det sammanhang som egde rum emellan den under
offentlig öfverläggning varande frågan om reglering af Presterskapets aflöning
och den, som rörde bestämmandet af hvarje lönad prestmans verkningskrets. I sistnämnde
afseende förekomma, att komministraturer funnes, om hvilkas umbärlighet
delade meningar ej kunde bland sakkunnige uppstå, i det flerestädes både pastor
och komminister vore anställde inom en enda församling med några hundrade innevånare
och en kyrka.
Ett annat missförhållande egde åter rum, då i pastorater med ringa folkmängd,
men med tvä eller flera kyrkor, den presterliga tjenstgöringen, om den, såsom
pä många ställen vore fallet, bestriddes af en enda prestman, blefve för presten
genom fullgörandet af dubbel predikoskyldighet högst betungande, utan att härigenom
tillskyndades hans församlingsboer annan fördel, än den obetydliga vinsten
af inbesparandet af omkr ng en fjerdingsvägs vandring, hvilken fördel föga ersattes
af den kostnad uppbyggandet eller underhållandet af två kyrkor i stället för en
enda medförde. Frågan om kyrkors sammanbyggnad syntes derföre böra såsom
egande gemenskap med ordnandet af Presterskapets verksamhet, komma under öfverläggning
i sammanhang med reglerandet af Presterskapets aflöning. De i afseende
å vilkoren för kyrkors sammanbyggnad i Kongl. Kungörelsen den 19 Juni
1830 gifna föreskrifter, hade under den tiel af nära 30 år, derunder de varit gällande,
i ganska få fall ledt till det åsyftade ändamålet. Oaktadt stadgandet i
nämnde författning, byggdes ej sällan tvä kyrkor af församlingar, hvilkas folkmängd
tillhopa ej uppgingo till 1,500 eller 1,600 personer; och de skäl, som hos församlingarne
verkade att de, med åsidosättande af den fördel, som genom sammanbygg
-
Alli nunna Bets vars- och Rkonomi-Utskottets Betänkande N:o 131.
Ö
nåd af kyrkorna kumle i ekonomiskt afseende vinnas, i stället uppbyggde hvar sin
kyrka, vore efter hvad man kunnat erfara i de flesta fall, ingalunda hvilande pä
något slags kristendomsnit, utan pä fordom och envishet. Exempel funnes till och
med derpå, att denna envishet gått så vida, att annexförsamlingar med obetydlig
folkmängd, hvilkas egna kyrkor varit förfallna, sä att de ej vidare kunnat begagnas
till gudstjenst, försmått anbud frän de folkrikare moderförsamlingarne att begagna
anvisade bänkrum i deras rymligare kyrkor och föredragit att bekosta uppbyggande
af ny kyrka. Erfarenheten hade dock visat att, der sammanbyggnad af
kyrkor skett, älven de dermed varit belåtna, som från början satt sig deremot.
Så länge emellertid annat bestämdare stadgande derom, huru fråga om kyrkors sammanbyggnad
först skall väckas, ej funnes än den allmänna föreskriften i ofvanbcrörda
Kongl. Kungörelse, att Biskop och Assistenter cga, att vid allmän sockenstämma
efter församlingarnes hörande i första instansen besluta om sammanbyggnad
af kyrkor, och ett sådant beslut vöre bundet af församlingsboernas, genom enkel
pluralitet uttalade mening, hvilken icke sällan bestämdes af en tillfällig missämja sockneboerne
emellan, vore föga utsigt för handen, att ifrågavarande författnings-syfte
att befrämja sådan sammanbyggnad, kumle i allmänhet uppnäs.
Med anledning af hvad sålunda blifvit framstäldt och pä det att umbärliga
komministraturcr mätte kunna indragas, har motionären föreslagit att med ändring
i meranämnda Kongl. Kungörelse mätte varda föreskrifvet:
att samma kommission, ät hviken blefve uppdraget, att om umbärliga komministraturers
indragning göra hemställan, blefve älagdt, att om kyrkors sammanbyggnad
väcka förslag, der den lämpligen och enligt 2:dra och 3:dje punkterna i
Esta momentet af berörda författning kunde ske;
att sådant förslag mätte väckas och sammanbyggnad beslutas, äfven der endera
kyrkan vore förfallen och den andra så belägen, att, genom dess begagnande
af båda församlingarne, kyrkovägen ej lörlänges mera än en half mil för någon
by; samt
att, när beslut 0111 sammanbyggnad blifvit af Kongl. Majit faststäldt, Domkapitlet
mätte ega att bestämma huruvida i den förfallna kyrkan gudstjenst må hållas
eller icke, samt i förra fallet, huru ofta och på hvilken tiel af dagen den skulle
hållas.
2:o Inom Hedervärda Bonde-Ståndet af J. Smedberg från Elfsborgs län, som,
med förmälan att omförmälda författnings-stadgande att de båda eller liera församlingar,
0111 sammanbyggnad af hvilkas kyrkor fråga blifvit väckt, måste härom gemensamt
rösta och beslutet bestämmas efter socknarncs sammanlagda pluralitet,
innefattade en orättvisa, enär härigenom ofta inträffade att den större socknen,
emot den mindres vilja tvingade den sednare till byggnad af gemensam kyrka, till
förekommande af sådant tvång, hemställt att ifrågavarande författning måtte i så
måtto ändras, att vid uppkommen fråga 0111 sammanbyggnad af särskilda socknars
kyrkor pluraliteten af rösterna inom hvarje socken mätte afgöra frågan och följaktligen
att, 0111 de liesta rösterna inom endera socknen afsloge densamma, frågan
måtte anses hafva förfallit.
Innan Utskottet går att öfver omförmälda till dess handläggning remmitterade
motioner sig yttra, anser sig Utskottet böra meddela att Kongl. Kungörelsen
den 19 Juni 1830, till hviken motionärerne, hvar i sin framställning hänvisat,
innehåller, bland annat, angående behandlingssättet och vilkoren för kyrkors
sammanbyggnad, den föreskrift, att vid laga utlyst visitation och sockenstämma BijBih.
till R. St. Brot. 1859 & 1860. 8 Sami. 27 Haft. 2
10 Atttiiänna Besvärs- och, Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o. 131.
skop och Assistenter mä, efter föregången pröfning och församlingarnes hörande,
ega rättighet att i första instansen besluta om kyrkors sammanbyggnad, när
l:o begge kyrkorna äro förfallna och behöfva ombyggas eller också äro för
trånga;
2:o kyrkovägen ej förlänges mera än en half eller treljerdedels mil från någon
by;
3:o folkmängden i begge församlingarne oj öfverstiger 1,500 å 1,000 personer;
4:o
församlingarna dertill lemna sitt bifall, beroende, i händelse af delade
meningar, på voteringar sålunda, att pluraliteten af begge socknarnes gemensamma
pluralitet bestämmer resultatet, och borde
o:o sådane beslut för verkställighet underställas Kongl. Maj:ts nådiga pröfning,
med tre månaders besvärstid för den missnöjde.
Beträffande Prosten Sondéns motion, linner Utskottet lika med motionären,
att sammanbyggnad af kyrkor böra jemväl med hänsyn till en ändamålsenlig fördelning
af Presterskapets verksamhet befrämjas genom lagstiftningen och anser i sådant
afseende lämpligt, att den länsvis utsedda Nämnd, hvilken, enligt hvad ifrågasatt
är, kan fä sig uppdraget att verkställa reglering af Presterskapets aflöning,
äfven lemnäs tillfälle att undersöka i hvad män sådan sammanbyggnad må ega
rum, äfvensom att i ämnet framställa förslag. Att tillerkänna denna nämnd någon
beslutande rätt i dylika frågor, anser Utskottet deremot innefatta ett ingrepp i
församlingarnes frihet, och torde denna beslutande rätt böra vara Biskop och Assistenter
vid anställd visitation fortfarande förbehållen, på sätt meranämndc Kongl.
Kungörelse föreskrifver, dock att utom i de uti samma Kongl. Kungörelse om förmälda
fall, dä beslut om sammanbyggnad må komma ifråga, sådant beslut äfven
kunde fattas saint förslag af Löncreglerings-nämnden framställas under de förutsättningar
motionären i 2:dra punkten af sitt förslag angifvit, eller att endera kyrkan
är förfallen, och den andra så belägen, att genom dess begagnande af båda församlingarne,
kyrkovägen ej förlänges mer än en half mil för någon by, hvartill Utskottet
i anseende, till den obestämda betydelsen af ordet by, anses böra fogas det
tillägg bär nedan i Utskottets förslag finnes upptaget.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt föreslår Utskottet, med
anledning af lista och 2:dra punkterna af motionärens framställning:
att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla om sådana tillägg i Kongl. Kungörelsen den 11) Juni
1830, hvarigenom blefve stadgadt dels att den Nämnd, som får
sig uppdraget att verkställa reglering af Presterskapets löner,
jemväl mä åläggas att framställa förslag om kyrkors sammanbyggnad,
och dels att sådant förslag mä väckas också i det
läll, att endera kyrkan är förfallen och den andra .sä belägen,
att, vid gemensamt begagnande af båda församlingarne,
kyrkovägen ej förlänges mer än en half mil för någon by,
eiler under särskild nummer i jordaboken upptagen gård.
Deremot anser Utskottet hvad angår 3:dje punkten af motionärens förslag,
densamma afse en verkställighetsåtgärd, som torde ifrågakomma endast i jemförelsevis
fä fall och icke böra göras till föremål för särskild lagstiftning, hvarföre Utskottet
hemställer:
att hvad motionären härutinnan föreslagit, icke må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Allmänna Besvärs- och Bkonomi-Utskottets Betänkande N:o 131. 11
Smedbergs förslag till ändring i 4:de punkten af ofvan införda moment af
ifrågavarande författning finnér Utskottet vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande
och får Utskottet således, med hufvudsaklig! godkännande af motionärens
anförda skäl, tillstyrka:
att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Majit anhålla, att Kongl.
Kungörelsen den 19 Juni 1830 mätte förändras i den syftning,
att, i händelse vid väckt fråga om kyrkors sammanbyggnad,
delade meningar inom socknarnc uppstå, sammanbyggnad ej
må ega rum, derest icke pluraliteten af de röstegandc inom
hvarje socken särskildt är derom ense.
Stockholm den 13 Juli 1800.
Jtesert'ation s
af Kyrkoherden Ternström.
STOCKHOLM, tryckt hos A. L. NORMAN, 1860.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o i32.
4
N:o 432.
Ank. till Exp,-Utsk. den 28 Juli 1860, kl, 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om tillägg till
och ändring i gällande förordningar om jagt och djurfång.
Uti en inora Vällofliga Borgare-Ståndet vackt samt till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad motion har Herr A. F. Boman fästat uppmärksamheten
på ett, i de Norrländska provinserna brukligt, försåtligt jagtsätt, hegagnadt isynnerhet till
elgfångst, hvilket, enligt motionärens förmenande, icke förtjenade att af lagstiftningen
skonsammare behandlas än de gillrade skjutgevären, hvilkas användande 1808 års Jagtstadga
välbetänkt vid högt ansvar förbjöde. Härmed åsyftade motionären de s. k. elgdrageu,
hvilka, enligt den beskrifning han derå lemnat, bestå af i skogarne i långa sträckor
försåtligt anbragta hägnader, här och der försedda med öppningar, hvaruti skarpslipade
omkring två alnar långa spjut äro fästade vid starka nedböjda och gillrade fjederstänger,
hvilka, i händelse något djur kommer derintill, springa upp och med spjutet
genomborra detsamma. Motionären anmärker att det väl stundom kunde hända att det
träffade djuret förmådde åter lösgöra sig från mordvapnet, men endast för att på något
aflägse ställe förblöda och förruttna, utan den ringaste nytta för dem, som beröfvat det
lifvet eller andra. Vanligast vore dock att djuret blefve vid spjutet qvarsittande för att
derstädes undergå den mest smärtsamma död och då gillren sällan vitjades oftare än
hvar åttonde elier tolfte dag, hände således äfven i detta fall, synnerligen under sommartiden,
att djuret, när det af giller-egaren anträffades, vore åtminstone till föda odugligt.
Och har motionären med afseende jemväl derå att genom elgdragen någongång äfven
menniskolif blifvit spilda, föreslagit att detta jagtsätt måtte helt och hållet förbjudas
vid lika ansvar, som för begagnande af gillrade skjutgevär redan funnes stadgadt.
Bih. lill R. St. Brot. 1859 $ 1860. 8 Sami. 28 Haft. 1
2 Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskottets Betänkande N:o 132.
Lika med motionären finner Utskottet det ifrågavarande jagtsättet, i anseende såväl
till dess omenskliga grymhet och den ofta alldeles onyttiga förödelse, hvilken derigenom
åstadkommes, som dess farlighet för menniskor, böra af lagstiftningen sättas i samma
kategori, som de redan förbjudna gillrade skjutgevären, hvadan ock Utskottet, som har
sig bekant att ett af Skogs-styrelsen på nådig befallning uppgjordt fullständigt förslag
till ny Jagt-stadga för närvarande är pä Kongl. Maj:ts pröfning beroende, pä grund häraf
hemställer
det måtte Rikets Ständer i underdånig skrifvelse anhålla att Kongl.
Maj:t, vid granskningen af berörda förslag till ny Jagt-stadga, täcktes
i nåder tillse att deruti jemväl intages ett stadgande hvarigenom
användande af s. k. elgdrag blefve vid samma ansvar, som för begagnande
af gillrade skjutgevär redan finnes stadgadt, helt och
hållet förbjudet.
Vidare har motionären, såsom kraftigt bidragande till ett fullständigare utödande
af rofdjuren, föreslagit dels en sådan förändring af nu gällande stadganden för rofdjursjagt,
att rofdjur hädanefter skulle få saklöst fällas hvarhelst de anträffades, å egen eller
annans mark och att björn måtte få holmås af hvem som helst och hvar som helst, dels
ock att ett vite af minst Femtio R-dr Rmt ntålle bestämmas för en hvar, som uppskrämde
björn, hvilken veterligen, d. v. s. enligt Kungörelse från predikstolen i sockenkyrkan
eller enskildt bevisiigt tillkännagifvande, vore inholmad.
I afseende härå får Utskottet upplysa, alt nu gällande Jagt-stadga af år 1808,
med frångående af den förut i lagstiftningen antagna och ännu i 1736 års Lag bibehållna
grundsats att »rofdjur må hvar man saklöst skjuta eller fånga och deni behålla,» i allmänhet
förbehållit denna såväl som annan jagt åt egaren af den mark, hvarå jagten anstälies.
Det är således för närvarande äfven i afseende på rofdjur förbjudet att utan lof
inpå annans mark förfölja vildt, som man uppdrifvit å egna egor eller der man fått tillstånd
att jaga, så framt icke djuret blifvit förut säradt. Men det allmänna har ett för
stort intresse uti att rofdjurs-jagten med allvar och eftertryck bedrifves, för att lagstiftningen
skulle kunnat låta detta bero ensamt af jordegarnes omtanka eller liknöjdhet.
Sednare hälften af Jagt-stadgans S:de § föreskrifver derföre att, då någon hos en jordegare
anmält sin önskan att å hans egor ringa björn eller eljest anställa jagt efter rofdjur,
det väl skall bero pä jordegaren att sjelf anställa jagten för egen räkning eller gemensamt
med den som honom tillsagt, på sätt de sins emellan kunde öfverenskomma,
men att, om jordegaren ej vill begagna sig af denna förmån, det då skall vara den sig
hos honom anmält obetaget att anställa en sådan rofdjursjagt, med rättighet att behålla
allena hvad han derunder fångar eller dödar.
Utskottet anser dock det allmännas ofvannämnda intresse härigenom icke vara
tillräckligt tillgodosedt och att, i sjelfva verket, stadgandet om skyldigheten att hos jordegaren
anmäla hvarje tillämnad rofdjursjagt, om det noggrannt efterlefdes, skulle förhin
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskollets Betänkande N:o 132. 5
dra snart sagdt hvarje annan sådan jagt än den jordegaren sjelf tilläfventyrs kunde vara
hugad anställa. Hvilken annan än jordegaren kan väl finnas benägen att, t. ex., underkasta
sig besväret med björnars uppsökande och inholmande, så länge det beror af jordegaren
om och på hvilka vilkor den, som anlräffat björnidet skall få deltaga i jagten på
björnen elier huru kan det ens begäras att en jägare, stadd i spåren efter något rofdjur,
skall för hvarje gång han derunder föres in pä en ny jordegares område lemna spåren
för att anmäla sig hos jordegaren? Om än det måhända skulle anses såsom en för stor
förändring att, enligt hvad motionären föreslagit, med ens återgå till den hos oss förut
gällande grundsatsen, som lemnade all rofdjursjagt öppen för hvem som helst, så tror
dock Utskottet att något bör göras för att, åtminstone i afseende pä de farligaste af
våra vanliga skadedjur eller björn, varg och lo, bereda det allmänna en större trygghet
än hittills, att ej något skäligt underlåtes, som till deras utrotande kan bidraga; och får
Utskottet i sådant afseende, med anledning af hvad motionären föreslagit, hemställa,
det måtte Rikets Ständer uti ofvanomförmälda underdåniga skrifvelse
tillika anmäla sin önskan, att de beträffande rofdjursjagt hittills
gällande föreskrifter må uti den förväntade nya Jagt-stadgan
förändras i deri syftning, att dels det lemnäs öppet för hvem sorn
helst att inholma björn hvarhelst den anträffas och tillika genom
någon ansvarsbestämmelse beredes den som inholmat björn säker
het
att ingen annan, med vetskap om den förres äldre rätt, genom
djurets uppskrämmande beröfvar honom frukten af hans möda samt
dels det tillätes den som, å egna egor eller der han fått tillstånd
att jaga, uppdrifvit björn, varg eller lo. att, äfven om djuret icke
är såradt, förfölja det in på annans mark, utan särskild anmälan
hos jordegaren, samt der fälla detsamma och behålla hvad han fällt.
Stockholm den 21 Juli 1860.
4
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 133.
N:o 133.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Juli 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående ändringar
i nu gällande författningar om jagt och djurfång.
Till behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit öfverlemnad
en inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdags-fullmägtigen Nils Pettersson från
Calmar län väckt motion, deri är anfördt, hurusom, enligt nu gällande förordning om jagt
och djurfång af den 13 April 1808, jagt å det under rubrik »lilla jagten» upptagna villebråd
vore tillåten från den 1 Augusti till och med den 15 Mars, med det undantag att
tiden, då jagt vore tillåten å gräs-änder, räknades från den 1 Juli till den 15 Mars och
å rapphöns endast från den 1 Augusti till den 1 November, men att erfarenheten visat
dels att de skärpta bötesbeslämmelser, som genom sednare författningar tillkommit för
idkande af oloflig jagt under förbjuden tid, ej ledi till det åsyftade målet, nemligen villebrådets
fredande under den fridlysta tiden, och dels att tiden för den lofliga jagtens idkande
icke vore särdeles väl vald, isynnerhet beträffande tjäder, orre och rapphöns, enär
det ej vore möjligt för enskilde att vårda villebrådet på sina egor, så vida ej strängare
böter blefvo stadgade på det största missbruket af jagten, som bestod deruti att honorna
under vår- och sommartiden skjutas under det de hafva ägg, eller medan ungarne äro
späda och, i följd häraf, lätt åtkomliga. Enligt motionärens tanke skulle, derest bötesbeloppet
vore högre samt angifvaren och åklagaren erhöllo två tredjedelar deraf, härigenom
gifvas medel att förekomma förödandet på nämnde sätt af dessa djurslägten, hvilka
synbarligen hvarje år inom vårt land förminskas; och då vid den nu inträffande lofliga
jagttiden ungdjuren ännu äro för späda samt mindre användbara, har motionären föreslagit
att tiden för den lofliga jagten måtte ändras sålunda, alt jagt å tjäder och orre
blefve tillåten endast från och med den 15 Augusti till och med den 15 Mars och å rapp
-
Allm. Besv- och Ekon.-Utskottels Betänkande N:o 133. 5
höns från och med den 1 September tili och med den 15 November och å hare från och
med den 1 September till den 15 Mars, att bötesbestämmelserna ökades till dubbla beloppet
emot hvad nu är stadgadt för fångande eller dödande af hondjuren under den
fridlysta tiden, samt att alla böter och vitén, som efter Jagt-stadgan ådömas, mätte tillfalla
fdel angifvaren f-del åklagaren och fdel jagt-kassan.
Utom hvad af motionären, i de delar ändring blifvit föreslagen, är vordet anfördt
rörande bestämmelserna i nu gällande Jagt-stadga, innehåller samma stadga, att harar må
fritt alla tider på året fångas och dödas; att för honas dödande på bo den nu stadgade
pligten för oloflig jagt skall fördubblas samt att böter och vitén, som ådömas, skola delas
till hälften emellan åklagaren och jagt-kassan.
Af Utskottet tillhandakomne upplysningar har inhemtats, att, sedan Rikets Ständer
hos Kongl. Majit i underdånighet anhållit att åtgärd måtte vidtagas för beredande af
ändring i vissa delar af nu gällande förordningar om jagt och djurfång och Kongl. Majit
derefter anbefallt Skogs styrelsen att upprätta underdånigt förslag till förnyad Jagt-stadga
och dervid ställa sig till efterrättelse de åsigter, som i antydda delar af ämnet hos Rikets
Ständer gjort sig gällande; så har Skogs-Slyrelsen i Maj månad år 1859 till Kongl.
Majit inkommit med förslag till ny stadga i berörda ämne, deruti, beträffande de omständigheter,
hvari förevarande motion afser ändring af nu gällande föreskrifter, är vordet
föreslaget, att jagt skall vara tillåten å tjäder, orre och hare från den 15 Augusti till
och med den 15 Mars samt ä rapphöns från den 15 Augusti (ill och med den 15 Oktober;
hvarjemte, beträffande ansvarspäföljden för oloflig jagt, ett minimum och maximum
af böter för hvarje förbrytelse är bestämdt med den latitud, att afseende vid straffets
bestämmande kan göras å särskilda förekommande omständigheter, sora ådagalägga större
eller mindre brottslighet elier grymhet, såsom då hona dödas på bo, vid iteration af förbrytelser
eller större och mindre tillskyndad skada o. s. v.; samt böterne föreslagits att
fördelas sålunda, att J-del tillfaller Kronan och fdelar åklagaren.
Då således, enligt hvad ofvan är vordet förmäldt, ett fullständigt förslag till ny
Jagt-stadga är af Saogs-styrelsen redan i Maj månad 1859 afgifvet och beroende pä
Högsta Domstolens granskning, samt detta förslag innehåller sådane bestämmelser, sora
mäste underkastas Rikets Ständers pröfning, innan de kunna få gäliande kraft af lag,
och Ständerna sålunda komma i tillfälle att på en gäng yttra sig rörande det nya förslaget
tili Jagt-stadga i sin helhet, hemsiäller Utskottet
att Riksdags fullmägtigen Nils Petterssons ifrågavarande motion ej
må til! någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 Juli 1860.
6
Allm. Best.- och Ekon-Utskottets Betänkande N:o 134.
134.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Juli 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om kolonien
S:t Barthelemy's skiljande från Svenska Kronan.
Uti ifrågavarande afseende är inom Hedervärda Bonde-Siåndet, af Riksdag,sfull
mägtigen
G Bierkander ifrån Skaraborgs län, motion väckt och till behandling af Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad, deruti motionären meddelat en kort
framställning rörande förhållandet ined ön S:t Barthelemy, sedan Svenska Kronan deraf
kommit i besittning, hvaraf, enligt motionärens förmenande, visade sig att. ehuru någon
lid funnits, derunder ön lemnat ej obetydliga inkomster, likväl hädanefter Sverige ej
kunde hafva utsigt att få annat än uppoffringar och besvär af denna koloni. Dä det ej
kunde vara förenligt med en klok stats-kushållning att hafva en besinning, hvars bibehållande
erfordrade årliga utgifter, ansåg motionären sig häraf kunna hemta befogad anledning
att ånyo framställa ett förut väckt förslag, hvillket ej nu mera än förr kunde
synas vara i statsrättsligt hänseende oriktigt, att nemligen försälja ön lili någon annan
stat, som vore densamma närmare belägen eller förut hade besittningar i West-Indien.
Derest likväl ej någon försäljning kunde ske, har motionären hemställt att ön måtte i
första hand återbjudas till Hans Maj:t Konungen, åt hvars enskilda förfogande denna ö
förut varit upplåten, men om Han ei skulle vilja emottaga densamma, till Frankrike, hvarifrån
den ursprungligen kommit, samt, om äfven Franska Regeringen skulle vägra att
densamma öfvertaga, då förklara ön för en egen sjelfständig republik.
Allm, Besv.- och Ekon.-Utskotlels Betänkande N:o 134. 7
Under 1853—1854 årens riksdag, i sammaubarig med beslutad ersättning till
Kongl. Statskontoret för förskottsvis utbetalde medel till bestridande af ön S:t Barthelemy^
förvaltningskostnader, väcktes ett med det nu förevarande likartadt förslag, i anledning
hvaraf Stats Utskottet då afgaf Utlåtande. Af hvad häruti förekommer till upplysning
om öns särskilda förhållanden anser Utskottet nödigt att för frågans behandling nu
meddela följande uppgifter.
Sverige kom i besittning af denna koloni under sednare hälften af förra århundradet,
då, genom en den 1 Juli 1784 med då varande Kongl. Franska Regeringen afslutad
konvention, ön afträddes till Svenska Kronan i utbyte mot den nederlagsrättighet i
Götheborg, som då ensamt för Franska varor beviljades, men hvilken nederlagsrättighet
sedermera, enligt Kongl. Förordningen den 10 Maj 1794, utsträcktes äfven till andra länders
produkter. Redan år 1785 förklarades denna ö för en allmän frihamn och utgjorde
i sådan egenskap under de nästföljande åren en af VVest-Indiens betydligare handelsplatser.
Ehuru, till följd af omvexlande förhållanden, Svenska Statskassan äfven under
framfarna tider måst vidkännas årliga utgifter för kolonien, hvars välstånd och förkofran
rubbades dels genom fiendtliga infall och dels genom invärtes skakningar, har dock sedermera
denna koloni, efter det lugnet derstädes blifvit äterstäldt och den under några
år åtnjutit en fredad handel, af sina inkomster kunnat tiil Svenska Statskassan lemna
ett icke obetydligt öfverskott. Vid 1812 års riksdag biföllo Rikets Ständer af Kongl.
Maj:t gjord framställning om denna kolonis särskilda styrelse utan sammanhang med
moderlandets statsförfattning samt afski jande från all gemenskap med samma lands drätselverk;
dervid Rikets Ständer yttrade sig anse de inkomster, som från kolonien kunde
erhållas, vara allt för mycket beroende af händelsernas föränderliga skick, för att af
Svenska Statsverket kunna med säkerhet påräknas; hvarjemte Rikets Ständer vid sitt då
vidtagna beslut fästade det vilkor, att ön S:t Barihelcmy’s förvaltningskostnader, ehvad
öns inkomster blefvo högre eller lägre, derefter icke skulle komma att belasta Svenska
Statsverket, utan att sådana anstalter vidtogos att af öfverskotten alltid tillhandahölles
hvad till fyllande af bristerna erfordrades.
I öfverensstämmelse med Kongl. Majis uti högstberörde framställning meddelade
förklarande, att de utgifterna för kolonien överskjutande intraderna skulle användas till
allmänt nyttiga anstalter inom moderlandet, har under åren 1812 med 1816, utaf koloniens
till Sverige öfversände inkomster, ett sammanlagdt belopp af, enligt då gällande
högre myntvärde, ej mindre än 486 675 R.dr anordnats till föremål, hufvudsakligast afseende
rikets omedelbara gagn. Under den påföljande tiden, eller från och med 1817
till och med år 1830, öfverstego de vid kolonien influtne och till moderlandet äfvenledes
öfversände medlen med 291,994 R:dr 3 sk. 6 rst hvad sedermera för bestridande af koloniens
utgifter under åren i 831 med 1843 måst härifrån remitteras. Under sistnämnde
13 år och den derefter förflutna tid hafva åter koloniens inkomster, i stället för att
lemna något öfverskott, vida understigit förvaltningskostnademe.
15 Allm. Besv. och Ekon.-UtskoUets Betänkande N:o i34.
I sammanhang med det under 1844 och 1845 årens riksdag af Rikets Ständer
vidtagne beslut, i följd hvaraf kolonien S:t Barthelemy återigen blifvit ställd under
Sveriges administration och drätsel, samt de för uppbörden och redovisningen af Statsverkets
inkomster och utgifter gällande grunder och författningar skulle tillämpas äfven i denna
del af riket, medgåfvo Ständerna, att de för koloniens förvaltning erforderliga utgifter,
som ej af inkomsterna betäcktes, finge af Statskontorets tillgångar förskjutas och efter
skeende reqvisitioner ärligen ersättas utaf Riksgäldskontoret, intill dess sig visade, huruvida
godtgörelse för samma kostnader kunde framdeles beredas genom koloniens afkastning
eller afträdande till någon främmande magt.
De af Statsmedlen sålunda förskottsvis bestridda och af Riksgälds-kontoret derefter
ersatte förvaltningskostnader hafva i medeltal utgjort omkring 10,000 R:dr B:ko årligen,
hvartill komma dels de kostnader, som utgifvits såsom understöd till invånarne i
Gustavia, i följd af den derstädes år 1852 timade eldsvåda, till belopp af nära 12,000 R dr
B:ko och dels det för friköpande af slafvarne, enligt Rikets Ständers medgifvande, under
åren 1846 och 1847 från Handels- och Sjöfarts-fonden utbetalda och sedermera i denna
fonds räkenskaper afskrifne belopp af 119,760 R-.dr B:ko.
Uti ofvan omförraälda Utlåtande har Stats-Utskottet bland annat, i fråga om öns
öfverlåtande till någon annan stat anfört, hurusom å Svenska Regeringens sida vissa politiska
förhållanden dervid ej kunde förbises, enär stater, som anse denna koloni sakna
all betydenhet så länge den innehafves af Sverige, sannolikt med missnöje skulle se att
herraväldet öfver densamma tillerkändes något annat land, hvars politiska och merkantila
interessen dervid kunde på ett verksammare sätt befrämjas; hvarjemte, beträffande det
då väckta förslaget att öfverlemna ön åt sitt eget öde, Utskottet med skäl ifrågasatt att,
i händelse af bifall till ett sådant förslag, Sveriges Regering och folk skulle af andra
bildade Nationer ådraga sig förebråelser för ett förfaringssätt, stridande både emot folkrättens
grundsatser och staternas förbindelser ej mindre emot hvarandra inbördes än
emot sina egna undersäter; hvadan Stats-Utskottet hemställt att samma förslag icke
måtte föranleda till någon Rikets Ständers åtgärd.
Till de skäl, som dä uti ifrågavarande afseende blifvit anförde, anser Utskottet
sig nu böra tillägga att, ehuru under de sednaste tretio åren koloniens inkomster understigit
förvaltnings kostnaderna och någon förbättring af den ekonomiska ställningen derstädes
ej torde vara att emotse, med mindre nu rådande, för öns industri och handel menliga,
förhållanden komma att undergå en hufvudsaklig förändring, kunna dock, likasom,
dels under kriget emellan Stor-Brittanien och Förenta Staterna och dels under krigen i
Nordliga delen af Syd-Amerika före år 1830, kolonien lemnade moderlandet en icke obetydlig
vinst, oförutsedda förhållanden möjligen åter uppstå, dä egandet af denna koloni
kan för riket vara af ekonomisk fördel, samt att det ej torde böra anses utan vigt att
Svenska sjöfarande i de West-Indiska farvattnen ega en Svensk hamn och Svenska myndigheter
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskoltets Betänkande N:o i35.
9
digheter att vid förefallande behof tillgå; hvadan och då för öfrigt, vidkommande frågan
om besittningens afträdande till någon främmande magt, sådane tidsförhållanden torde
böra afbidas, dä dess öfverlätande kan ske på ett både med Nationens fördel och värdighet
öfverenstämmande sätt, Utskottet likaledes anser sig böra hemställa,
att Riksdags-fullmägtigen Bierkanders ifrågavarande motion ej må
till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 Juli 1860.
N:o 135.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Juli 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion, i fråga om
skiljande af Landshöfdinge- och Militär-befälhafvare-embetena
pä Gottland.
Uti en till behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad,
inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdags-fullmägtigen Olaus Svebilius från Gottland
väckt motion har uppmärksamheten blifvit fästad derå, att, ehuru i 46 § Regeringsformen
stadgades att »landet skall förblifva indeladt i höfdinge-domen under den vanliga
landt-regeringen och att ingen General-guvernör hädanefter inom riket må förordnas,
» d. v. s. att den civila och militära makten i någon landsort ej finge förenas i
samma persons hand, så egde likväl detta sednare förhållande rum på Gottland. Då särskild
föreskrift i ofvanberörde afseende blifvit intagen i Grundlagen, men i fråga om
andra embeten, utom de i 34 § Regerings-Formen omnämnda Stats-Råds- och JustitieRåds-embetena,
förbud ej funnes meddeladt deremot, att två eller flere embeten förenades
hos samma person, syntes att Grundlagens stiftare lagt synnerlig vigt derpå, att förekomma
det något General-guvernörskap måtte bildas eller den militära och civila magten
förenas hos en person.
Skälen till denna omtänksamhet hos Grundlagsstiftarne lågo uttryckta i den för
klaring öfver de politiska motiverna till Regerings-Formen, som Konstitutions-Utskottet
Bih. till R. St. Brot. i859 $r i860. 8 Sami. 28 Höft. 2
10 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 135.
afgaf uti sitt memorial af den 2 Juni 1809, der. sedan Utskottet yttrat att det sökt bilda
en styrande magt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i
medlen att dem utföra; en lagstiftande magt, visligt trög till verkning, men fast och
stark till motstånd; en domaremagt, sjelfständig under lagarne, men ej sjelfherskande
öfver dem, det vidare heter, att Utskottet sökt att rikta dessa magter till inbördes bevakning,
till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lemna den återhållande,
något af den återhållnas verkningsförmåga, och att pä dessa hufvudgrunder af
Statskrafteruas särskilda bestämmelser och Ömsesidiga motvigt den Statsförfattning skulle
hvila, som Utskottet föreslagit.
Således vore uppenbart att, om i någon landsort öfverbefälet öfver de militära
krafterna förenades med chefskapet för den civila förvaltningen, sä sammanblandades på
ett betänkligt och Grundlagsvidrigt sätt Statskrafter. som såväl till de särskilda förvaltningsgrenarnes
båtnad, som till det allmännas och den enskilda frihetens säkerhet borde
stå bredvid hvarandra, samverkande inom bestämda former men med den återhållningsförmåga,
som låg i ömsesidigt oberoende och sjelfständighet. En civil-förvaitning, lagdi
händerna på en Militär-befälhafvare, förlorade helt och hållet sitt oberoende och sin
återhållande kraft, samt blefve endast ett lydigt bihang, ett användbart verktyg i militärmagteqs
hand, färdigt att foga sig efter de militära orderna och detta i samma mån
mera, sora den civila förvaltningens underordnade organer voro beroende och kunde sättas
i verksamhet af den Chef, hvilken i sin person äfven förenade militär-befälet.
På Gottland hade emellertid allt sedan national-beväringens upprättande år 1811
funnits ett formligt General-guvernörskap, derigenom att Landshöfdinge-embetet i länet
från denna tid alltid blifvit uppdraget ät den officer, som utnämnts till Militär-befälhafvare
på ön. Olägenheterna häraf kunde blifva många, och då hela den manliga befolkningen
ända tili 50 års ålder stöde under Militär-befälhafvarens order, syntes det vara
nödvändigt att någon magt funnes, som kunde upprätthålla och bevaka gränsskilnaden
emellan befolkningens militära pligler samt deras borgerliga fri- och rättigheter, emellan
mililär-anordningarnes tillbörligt raska utförande och de civila myndigheternas magt att
hålla dessa mililär-anordningar inom af lag bestämda former.
Ehuru någon olägenhet ej för närvarande vore för handen deraf att den civila
och militära magten var förenad hos samma person, kunde likväl sådant under andra
förhållanden än de nuvarande medföra betänkliga följder; hvadan motionären, med afseende
på framtiden, ansåg sig böra föreslå, att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse
till Kongl. Majit fästa uppmärksamheten på olägenheterna deraf, att på Gottland, i
strid med 46 § Regerings-Formen, hvilken förbjuder General-guvernörskaps upprättande
här i riket, och till olägenhet för Landshöfdinge- och Mililär-befälhafvare-embetenas tillbörliga
handhafvande, dessa embeten läggas i samma persons hand, samt anhålla att,
vid den nu varande Landshöfdingens och Militär-befälhafvarens afgång, särskilda personer
måtte till dessa olika embeten utnämnas.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande N:o 136. \ 1
Då det i 46 § Regerings formen omförmälda General-guvernörskap, hvars inrättande
inom riket blifvit förbjudet, icke kan jemföras med den på Gottland organiserade
Styrelse, ät hvilken handhafvandet af öns administrativa och militära angelägenheter
blifvit uppdragen; och ett särskildt förhållande här företer sig med afseende på öns från
fasta landet aflägsna belägenhet, tili följd hvaraf öns förbindelse med den öfriga delen
af riket under en längre tid af året är afbruten eller i hög grad försvårad, torde anledning
ej vara för handen att tillstyrka det Landshöfdinge- och Militär-befälhafvare-embetena
måtte anförtros åt särskilde personer, hvilken förändring i organisationen, i händelse
af ett fiendtligt öfverfall, icke torde befordra, utan snarare verka hinderligt för ett
hastigt vidtagande af erforderliga försvarsåtgärder, samt dessutom föranleda en ökad ej
obetydlig statsutgift; och enär för öfrigt ej vordet uppgifvet att någon olägenhet uppstått
deraf att Landshöfdinge- och Miiilär-befäihafvare-embetena på Gottland varit hos
samma person förenade under hela den förflutna tiden af nära femtio år, hvarunder detta
förhållande egt rum, samt motionären jemväl tillkännagifvit att ej heller nu någon förändring
af samma förhållande vore af behofvet påkallad; så hemställer Utskottet,
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 Juli 1860.
N:o 136.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Juli. 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion oni utgifvande
frän trycket af sammandrag utaf alla de författningar, som röra
bebyggande, värd och underhäll af civila och ecklesiastiska boställen.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har från Hedervärda Bonde-Ståndet
fått emottaga remiss å en af Riksdags-fuilmägligen C. J. Svensén från Calmar län väckt
motion att, enär för civil- och ecklesiastik-staterna icke funnes utfärdad någon Boställsordning
tiil ledning vid de besigtningar, som å boställena borde verkställas och denna
12 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 137.
brist mången gång låtit sig märkas både för syneförrättare och boställshafvare, Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Maj :t anhålla om åtgärders vidtagande för att åstadkomma
sammandrag, som i tryck borde utgifvas, af alla de lagrum och författningar, som ligga
till grund för bebyggande, vård och underhåll såväl af civile, som ecklesiastike boställen.
Enligt hvad Utskottet inhemtat finnes förslag till Civil-boställs-ordning utarbetadt och är,
sedan vederbörande deröfver blifvit hörde, på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.
Vid detta förhållande och dä genom enskilde personers försorg sammandrag af de i motionen
omförmälda författningar finnas från trycket utgifna. torde det icke vara skäl att
nu vidtaga hvad motionären föreslagit. Utskottet hemställer derföre,
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 Juli 1860.
N:o 157.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Juli 1860, k. 12 midd.
Betänkande, i‘ anledning af väckt motion om slöjdskolors
inrättande i hvarje län.
Uti en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad motion har Johan
Persson frän Upsala län, med hvilken Adolf Fredriksson och G. Bolin från samma län
samt P. H. Isoz och J. Holm från Stockholms län sig förenat, andragit, hurusom det
vore af högsta vigt för allmogens barn att åt dem, sedan de lemnat folkskolan och varande
för unga att kunna vinna inträde vid landtbruks-skolan, tillfälle bereddes att inhemta
kännedom af och färdighet uti tillverkningen af åkerbruks- och andra mera komplicerade,
men för landtbruket högst behöfliga redskaper, hvilka den mindre jordbrukaren
oftast måste till sin skada undvara. Till afhjelpande af denna olägenhet har motionären
ansett att slöjdskolor borde inom hvarje län inrättas och har lian, under förutsättning
att eleverne skulle skaffa sig boningsrum och hålla sig med kost; att i smides- och
snickare-yrket skicklige mästare förenade sig om föreståndareskapet öfver skolan, och
att, för bedrifvandet af sina yrken, hålla dugliga gesäller, hvarigenom inga andra lärare
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 137. 15
skulle behöfvas än för undervisning i linearteckning, arithmetik, och mathematik; att
de praktiska undervisningssalarne skulie vara föreståndarnes verkstäder och för den theoretiska
undervisningen icke erfordrades annat än ett större rum, som kunde förhyras,
föreslagit att i hvarje läns residens-stad eller annat lämpligt ställe en slöjdskola måtte
inrättas, vid hvilken undervisning i smides- och snickare yrket kostnadsfritt skulle lemnäs
de ynglingar, som sig dertill anmäla; att desse skolor mätte ställas under uppsigt
och ledning af i länen varande Hushållnings-sällskaper, hvilka skulle tillförbindas att af
de statsmedel, som till dem blifvit eller blifva anvisade, ombesörja slöjdskolornas organisation
samt att aflöna föreståndarne och lärarne i desamma.
Vid öfvervägande! af motionärens förslag har Utskottet funnit sig böra erkänna
icke blott den välmenande afsigten med detsamma, utan äfvenledes att rätt organiserade
slöjdskolor obestridligen utöfva ett mägtigt inflytande på den inhemska slöjdskicklighetens
utveckling och förkofran, samt att det således vore önSkligt att antalet af
detta slags skolor, allt efter som behof deraf gör sig gällande, måtte tillvexa; men då
såväl det större eller mindre behofvet af dylika skolor, som den särskilda riktning i afseende
å vissa yrken eller tillverkningar; som åt undervisningen derstädes bör lemnäs,
är beroende af särskilda förhållanden i olika orter, torde det lämpligen böra på de olika
kommunerna ankomma att om deras inrättande draga försorg, till dem anslå nödiga medel
och öfver den undervisning, som i dem lemnäs, hafva uppsigten. Ju mer kommunalandan
utvecklas, ju mer skall denna åsigt tvifvelsutan erkännas och då lära ej heller
innevånarne i de län, der slöjdskolor anses oundgängligen behöfliga, underlåta att beredvilligt
bidraga till upprättande af sådana. Att dertill anslå, såsom motionären velat, nett
eller annat tusen Riksdaler af de Huskåilnings-sällskaperna tillfallande bränvinsförsäljningsmedel,
n vore i flera fall olämpligt, synnerligast som dessa medel i många län skulle
blifva alltför otillräckliga föf inrättandet af några slöjdskolor, hvilka i ringaste mån
skulle kunna uppfylla det med dem åsyftade ändamål. Enär dessutom för det unga slägte,
som önskar egna sig åt de industriela eller s. k. praktiska yrkena, åtskilliga större och
mindre tekniska skolor med betydliga uppoffringar icke blott af Staten, utan äfven af enskilde
personer blifvit ordnade och satte i verksamhet, samt dertill kommer att allmogen
i många provinser uppdrifvit hemslöjden till en berömvärd fulländning och det icke
lärer kunna betviflas att de äldre skola i samma slöjdskicklighet inöfva de yngre, så
synes under närvarande förhållanden, den af motionären öfverklagade bristen på tillfällen
för allmogens barn att få inhemta slöjdskicklighet icke vara af någon särdeles oroande
beskaffenhet. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, tillstyrker Utskottet
att motionen ej måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 Juli 1860.
14 Allm. Besv. och Ekon.~Utsk. Mern. N:o 138 och Utlåtande N:o 139.
N:o 138.
Ank. till Exp.-Utsk. den 31 Jnli 1860. kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af äterremiss af Betänkandet
N:o 38.
Höglofliga Ridderskapet och Adeln och Högvördiga Preste-Ståndet hafva återremitterat
ofvannämnda Betänkande, deruti Utskottet afstyrkt väckte motioner om åtgärder
till beredande af sabbatens värdiga firande; men som Vällofliga Borgare Ståndet och Hedervärda
Bonde Siåndet bifallit Betänkandet och sålunda frågan förfallit, kunna återremisserne
icke
till vidare handläggning af ärendet föranleda
Stockholm den 31 Juli 1860.
139.
Ank. till Exp.-Utsk. den 31 Juli 1860, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riks-Slåndens skiljaktiga beslut
i anledning af Betänkandet N:o 44.
Sedan Utskottet i förenämnda Betänkandej*tillstyrkt,*att Rikets Ständer måtte
hos Kongl. Maj;t i underdånighet anhålla att vid högre elementarläroverk Rektor tills vi
-
Allm. Bese. och Ekon.-Utskottets Memorial N:is 140 och 141. 15
dare mä tillsättas blott på förordnande, så hafva Vällofliga Borgare-Ståndet och Hedervärda
Bonde-Ståndet bifallit Betänkandet, som deremot blifvit af Högvördiga PresteStändet
afslaget och af llöglofliga Ridderskapet och Adeln återremitteradt: och som Utskottets
tillstyrkande blifvit af tvä Riks-Stånd bifallet, får Utskottet vördsamt inbjuda
Ridderskapet och Adeln,
att i Borgare- och Bonde-Ståndens beslut instämma.
Stockholm den 31 Juli 1860.
N:o 140.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Juli 1860, kl. 2 e. m.
Memoriali anledning af äterremiss af Betänkandet
N:o 73.
Hedervärda Bonde-Ståndet har återremitteradt förestående Betänkande, i anledning
af väckt motion om rättighet för rotebonde att erhålla ersättning för soldattorpets
brukande under det soldaten är kommenderad på arbete; men 90m Betänkandet är vordet
af Öfrige tre Riks-Stånden bifallet, kan återremissen
icke till vidare handläggning af ärendet föranleda.
Stockholm den 31 Juli 1860.
N:o 141.
Ank. till Exp.-Utsk. den 31 Juli 1860, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af äterremiss utaf Betänkandet
N:o 88.
Sedan Utskottet i ofvannämnda Betänkande hemställt, att väckt motion i fråga
om rättighet till fri försäljning å landet af hembrygdt öl och svagdricka måtte anses
16 Allm. Besv. och Ekon.-Ulskoltets Memorial N:o 14-2.
icke böra föranleda till någon Rikets Ständers åtgärd, har Hedervärda Bonde-Ståndet
ålerreinitteradt Betänkandet, med förklarande att Ståndet för sin del ansåg att hembrygd
af öl och svagdricka, äfvensom försäljning deraf, utan anmälan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eller annan myndighet, borde vara å landet tillåten; men som ifrågavarande
Betänkande blifvit af öfrige tre Riks-Ständ bifallet, kan återremissen
icke till vidare handläggning af ärendet föranleda.
Stockholm den 31 Juli 1860.
N:o 142.
Ank. till Exp.-Utsk. den 31 Juli, 1860, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af älerremiss utaf Betänkandet
N:o ill.
Förestående Betänkande, deruti Utskottet yttrat sig i anledning af väckt motion
i fråga om skyldighet för egare af frälseränta att, mot lösen, afstå dispositionsrätten till
ekeskog, har af Vällofliga Borgare-Ståndet blifvit återremiteradt: men som öfrige Riksstånden
bifallit Betänkandet, kan återremissen
icke till vidare handläggning af ärendet föranleda.
Stockholm den 31 Juli 1860.
N:0 143.
Allm. Besv - och Ekon.-Utskollets Memorial IS.is 143 och 144. 17
N:o 143.
Ank. till Exp.-Utsk. den 31 Juli 1860, kl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af äterremiss utaf Belänkandet
N:o 112.
Ofvannämnda Betänkande, deruti Utskottet afstyrkt väckt motion om upphörande
af Klockares skyldighet alt fortskaffa Domkapitlens och Kyrkoherdarnes embetsbref samt
öfverflyltande af detta åliggande på allmänna postverket, har blifvit af VäUofliga BorgareStåndet
och Hedervärda Bonde-Ståndet återremitteradt; men som öfrige två Riks-Stånd
godkänt Betänkandet och frågan derigenom förfallit, kan äterremissen
icke till vidare handläggning af 'ärendet föranleda.
Stockholm den 31 Juli 1860.
N:o 144.
Ank. till Exp,-Utsk. den 31 Juli 1860, Jkl. 2 e. m.
Memorial, i anledning af äterremiss af Betänkandet
N:o 113.
Hedervärda Bonde-Stäudet har återremitterat förenämnda Betänkande, i hvilket
Utskottet yttrat sig öfver väckt motion om befrielse från roterings-skyldigheteu för åtskilliga
fiskelägen inom Norrvikens fögderi af Göteborgs och Bohus län; men som Betänkandet
blifvit af Öfrige Riks-Slånden godkändl, kan äterremissen
icke till vidare handläggning af ärendet föranleda.
Stockholm den 31 Juli 1860.
Bih. till B. St. Brot. 1859 f 1860. 8 Sami. 28 Haft.
3
itsik
sbnsiöilqqu a«o neiJÖm 1*8? mm »»»okbJU Uimb .sbBBUflSwa sbmnSaaBY.t
iinB8*ida)9da(i asuiBtmiloir/vi iloo isjhapd ÄBieliol .lis isxlgiblvxa \»* ;>
b jivi ild t Bii 13*9 möq BanBfliliB fiq siififiililé Bllob Is 9btt^ili;ai3’/iO
»■jlBgloH BgtllO1 >
biiiSjä-BJUH É/l vs
.. .b il ibo )3bnBilflBJ3Ö 108*03
. .b uuofl*ol«
Stockholm, tryckt hos N. Marcus, 1860.
dC*
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande J\! 145.
1
N:o 145.
Ank. till Exp.-UUk. den 9 Augusti 1860, kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning af Rilis-Ståndens skiljaktiga beslut öfver Betänkandet
N:o 28.
Sedan Utskotlet i förenämnde Betänkande afstyrkt särskilda motioner af Kyrkoherden
Wennerström om utfästande af belöningar för författande af läroböcker, tjenliga
för den första undervisningen i kristendomen och så affattade att utanläsning
kunde, så vidt möjligt vore, undvikas, samt af Riksdags-fuilmägtigen J. M. Lundahl
från Skaraborgs län att vid den första undervisningen i kristendomen icke någon
utanläsning utöfver den s. k. lill-katechesen måtte för barn ifrågakomma, så har, enligt
Utskottet tillhandakomne protokolls-utdrag, Högvördiga Prestet-Ståndet bifallit,
men Höglofliga Ridderskapet och Adeln samt Vällofliga Borgare Ståndet återremitterat
Betänkandet, hvaremot Hedervärda Bonde-Ståndet bifallit Betänkandet, i fråga om utfästande
af belöningar för läroböcker i kristendomen, men i afseende på kateches-utanläsnin^en,
för sin del, fattat det beslut, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att vid första kristendoms-undervisningen, så inom församlingen, som vid
folk- och elementarskolorne, endast må auvändas Luthers lilla kateches jemte nödig
bibelförklaring och följaktligen utanläsning af den Lindblomska kateches-förklaringen ,
eller den, som i dess ställe må varda antagen, upphöra och denna i stället blott
till ledning för läraren och såsom läsebok för barnen begagnas; och har BondeStåndet
till deltagande i detta beslut inbjudit öfriga Riks-Stånden, hvilka likväl, med
vidblifvande af sina förut fattade beslut, lagt inbjudningen till handlmgarne.
Beträffande Kyrkoherden Wennerströms motion, så enär Högvördiga Preste
Bih.
till B. St. Prot. 1859 & 1860. 8 Sami. 29 Haft. 1
2 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande JYi 1-15.
Ståodel och Hedervärda Bonde-Ståndet bifallit Utskottets afstyrkande yttrande, konna
återremisserne från de öfriga två Riks-Stånden
icke till vidare handläggning af motionen föranleda.
Under öfverläggningen hos Elöglofliga Ridderskapet och Adeln har blifvit yrkadt,
att en af Friherre Creutz, Stefan, väckt motion om ordnande af kristendoms-undervisningen
måtte, såsom äfven grundad på åsigten om utanläsningens olämplighet,
behandlas i sammanhang med den af Riksdags-fullmägtigen Lundahl väckta. I anledning
hära! har Utskottet, vid förnyad handläggning af frågan om utanläsningen,
jemväl företagit till behandling Friherre Creutz, motion, hvaruti anföres, att det icke
gåfves något ämne, mera värdt lagstiftarens uppmärksamhet, än det uppvexande
slägtets ändamålsenliga och fruktbringande utveckling, eller något föremål inom samhället
så omslutande samtid och efterverld. Hvad vi kände, hvad vi visste, hvad vi
trodde ville vi ju öfverlåta åt våra barn på ett mera rent, mera klart, mera lefvande
sätt än vi sjelfve förmått tillegna oss detsamma och hvad i afseende på vår
uppfostran blifvit försummadt ville vi så gerna till de våras fromma, efter bästa
insigt, godtgöra. Det vore detta förhållande, som utgjorde det mest fasta och heliga
samband emellan det ena slägtet och det andra, den oomtvistade sannskyldiga traditionen,
en stående, aldrig fullt gäldad skuld, lika förbindande för en hel nation
som för hvarje husfader. Bland de många ämnen, som i ständigt vexande antal
och omfattning utgjorde föremål för undervisningen, såväl i hemmen, som i folkskolan
och vid elementarläroverken, vore ett, som man hos oss med fullt skäl alltid
ställt i främsta rummet: kristendoms-undervisningen. Att denna vid våra offentliga
läroanstalter ingalunda vore hvad den borde vara hade man på sednare tider alltmer
börjat inse och behjerta. Icke nog att man sedan en lång tid låtit den olycksaliga
vanan inrota sig, att gifva åt de unga skalet i stället för kärnan och att, genom
en andelös utanläsning af ej sällan oriktiga, alltid torra och ofruktbara, definitioner,
nära nog bibringa lärjungarne en viss afsmak för sjelfva det heliga, meddeladt
i en sådan form; utan man hade till och med gjort denna vana till en regel
och påbjudit densamma till ovilkorlig efterföljd. Hvad kristendoms-undervisningen i
folkskolorne anginge, hade två af vårt lands mest utmärkte hädangångne män. Biskop
Adardh och Grefve Rudenschöld bekämpat den nu gällande methoden. Hvad
den religiösa undervisningen vid elementar-läroverken åter anginge, hade Läroverks
kommittéen i sina motiver förklarat utanläsningen böra inskränkas till Luthers lilla
kateches och den Svebilisk-Lindblomska förklaringen icke till utanläsning föreskrifvas
I öfverensstämmelse med omförmälda motiver hade ock Kommiltéen föreslagit, att
kristendoms-undervisningen skulle inom elementar-Iäroverkens sju klasser ordnas på
följande sätt: Första klassen: Biblisk historia; första och andra hufvudstycket af
Luthers lilla kateches med muntliga förklaringar; Valda bibelspråk och psalmer;
Andra klassen: Biblisk historia, fortsatt och afslutad; tredje och fjerde hufvudstycket
af Luthers lilla kateches med muntliga förklaringar; Valda bibelspråk och
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande Jtä 145.
3
psalmer; Tredje klassen: Biblisk historia, repetition; femte hufvudstycket af Luthers
lilla kateches med muntliga förklaringar samt repetition af samtliga hufvudstyckena;
Valda bibelspråk och psalmer; Fjerde klassen: Nya testamentets läsning; katechisation;
Femte klassen: Nya testamentets läsning; katechisation; kyrkohistoriska berättelser
; Sjette klassen: Nya testamentets läsning; katechisation; Öfversigt af de bibliska
böckernes innehåll och historia; Troslärans hufvudsanningar efter en kort lärobok och
med hänvisningar till den heliga skrift; Sjunde klassen: Nya testamentets läsning;
Framställning af troslärans hufvudsanningar såsom i föregående klass; Öfversigt af
den kristna kyrkans utveckling; och har motionären yrkat, att, med upphäfvande af
hvad som hittills blifvit i detta ämne stadgadt, kristendoms-undervisningen vid elementar-läroverken
måtte varda ordnad enligt Läroverks-kommittéens nyss uppgifna
förslag samt att vid folkskolorne de läroämnen och den läromethod måtte införas,
som i ofvanstående läseordning för kristendoms-undervisningen föreslås för de tre
första klasserne.
Hvad Friherre Creutz yrkat är således hufvudsakligen att den af Läroverkskornmitléen
föreslagna läseordningen måtte, i stället för den i Kongl. Stadgan för
elementar-läroverken af den 29 Januari 1859 införda, fastställas, icke blott för elementarläroverken,
utan ock, hvad läseordningen för de tre första klasserne vidkomme,
för folkskolorne. Vid jemförelse mellan Kommittéens förslag och den läseordning
Kongl. Stadgan innehåller, finnes emellertid skiljaktigheten dem emellan ganska ringa.
Den Kongl. Stadgan har ännu endast ett läseår varit tillämpad och några från de
nyssnämnda skiljaktigheterne härflytande olägenheter of den stadgade läseordningen
hafva, Utskottet veterligen, icke visat sig. Då dessutom gällande folkskolestadga redan
föreskrifver, att i folkskolorne skall meddelas undervisning i katechesen och biblisk
historia samt häruti måste ingå såväl att muntliga förklaringar skola af läraren lemnäs,
som att valda bibelspråk, hvilka finnas i katechesen införda, komma att af lärjungarne
läsas, och det framställda förslaget rörande folkskolorne således inskränker
sig till meddelandet af en bestämd föreskrift att valda psalmer äfven skulle af barnen
läsas, något som, sådan förutan, torde i ganska många folkskolor iakttagas, lära
icke giltiga skäl finnas för den af Friherre Creutz gjorda framställning, i anledning
af hvilken Utskottet derföre hemställer
att icke någon åtgärd må af Rikets Ständer vidtagas.
I fråga åter om inskränkning af utaniäsningen af katechesen har Utskottet af
de hos Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet hällne öfverläggningar i ämnet
inhemtat, att ett större antal ledamöter i nämnda Riks-Slånd uttalat sig för den
mening att något borde åtgöras till minskande af den efter deras åsigt öfverdrifna
och derigenom skadliga utanläsning, som vid kristendoms-undervisningen skulle ega
rum. Såväl af dessa yttranden, som af det beslut Bonde-Ståndet i ämnet fattat, har
Utskottet funnit sig böra antaga att utaniäsningen mångenstädes blifvit bedrifven på
4
Allm. Besvärs- och Ekonomi-i'tskotlets Utlåtande J>s 145.
ett stitt, som ej kan gillas, ulan fasthellre påkallar rättelse. Men om meningarne härutinnan
inom de nyssnämnda tre Riks-Stånden varit mestadels eniga, så hafva de
likväl ej visat lika sammanhållighet i fråga om den väg, hvarpå en bättre läromethod
skulle lättast införas. Också har endast ett af de ifrågavarande Riks-Stånden härutinnan
bestämdt uttalat sin mening, men då samma Stånds inbjudning till de öfriga, att
i dess beslut instämma, icke blifvit antagen, torde beslutet icke i allo öfverensstämma
med dessa Stånds mening. Då emellertid det missförhållande, som förnämligast fordrar
rättelse, måste vara om utanläsning ålägges lärjungarne, utan att lärobokens innehåll
tillika så förklaras och utlägges, att det of dem uppfattas och begripes, men, under
förutsättning af sådan föregående muntlig undervisning, utanläsning af Luthers lilla kateches
bör ega rum, hvaremot den vidlyftigare förklaring öfver nyssnämnde lilla kateches,
som nu begagnas eller framdeles varder antagen, endast torde böra såsom handledning
vid religions-undervisningen och icke till utanläsning begagnas, får Utskottet,
som derjemte anser det vara af vigt för det åsyftade ändamålet, att den förklaring
öfver katekesen, som kan komma att antagas, varder till uppställning och form lämpad
för det önskade undervisningssättet, härmed tillstyrka
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse anhålla det
Kongl. Majit täcktes, såsom rättesnöre för kristendoms-undervisnmgen,
såväl vid Rikets samtlige skolor, som vid nattvardsungdomens
handledning, stadga, att Luthers lilla kateches skall utgöra
grunden för kristendoms-undervisningen och bör läras utantill,
dock att utanläsning ej ålägges lärjungarne innan de genom
föregående muntlig undervisning förmått att någorlunda redigt
uppfatta innehållet, samt att den förkhring öfver Luthers lilla
kateches, som är eller varder antagen, bör begagnas såsom handledning
vid religions-undervisningen; äfvensom att Kongl. Majit
täcktes vidtaga lämpliga åtgärder för erhållande af en för omförmälda
syfte lämpad kaleohesförklaring.
Stockholn den 31 Juli 1860.
Allin. Besvärs- och Ekonomi-Utskottels Utlåtande M lin.
o
Reservation:
af Doktor Rundgren: »Den stallning, hvari frågan om kateches-utankisningen kommit,
genom dess behandling i de särskilda Riks-Stånden, ådagalägger tydligen vanskligheten
af försöket att på lagstiftningsväg vinna det syftemål, man sökt, och det
förslag till underdånig skrifvelse, som nu från Utskottets sida lägges framför Riksens
Ständer, innebär i sjelfva verket ett erkännande af den sidans åsigter, som icke tilltrott
sig ega befogenhet, att proklamera frihet från utanläsning. Af de tvänne motioner,
' hvilka på olika vägar åsyftade kateches-utanläsningens borttagande, har den ena,
som afsåg belöningars utfästande för utarbetande af läroböcker i kristendomen, genom
två Stånds beslut blifvit förkastad, och den andra, som yrkade alt icke någon utanläsning
utöfver den s. k. lill-katechesen må för barn ifrågakomma, har blifvit af PresteStåndet
förkastad och af Bonde-Ståndet gillad, samt af de tvänne öfriga Stånden lemnad
utan afseende, enär de icke allenast återremitterat hela frågan, ulan jemväl afslagit
den inbjudning, som från Bonde-Ståndet utgick om deltagande i dess beslut angående
utanläsningens inskränkning till Luthers kateches. Vid sådant förhållande hafva,
enligt min tanke, Riksens Ständer under denna riksdag för sig stängt vägen att någonting
i ämnet lagstifta, och Utskottet hade bort, med anmälan af dessa omständigheter,
vidhålla sitt i förra Betänkandet afgifna yttrande, att motionerna böra förfalla,
och förklara sig förhindradt att i anledning af återremisserna framställa nytt förslag;
särdeles som återremissen från Ridderskapet och Adeln afsåg dels ärendets behandling
i sammanhang med den af Friherre Creutz väckta motion, hvilken Utskottet här
afstyrkt, dels bifall till Kyrkoherden Wennerströms motion om belöningars utfästande,
hvilken genom två Stånds beslut redan förfallit.
Men då Utskottet, detta oaktadt, ansett sig böra, med frångående af sitt förra
beslut, framställa ett nytt förslag, kan det vara af intresse att analysera detsamma,
förattvisa, å ena sidan, dess olämplighet och, å andra sidan, dess högst berömvärda
egenskap alt gå tvärt emot deras önskningar, hvilka framkallat eller deltagit uti agitationen
emot utanläsningen. Utskottet föreslår nemligen, \:o att Luthers lilla kateches
hör läras utantill, dock att utanläsningen ej ålägges förr, än barnet fattar dess innehåll.
2:o att en kateches-förklaring skall begagnas såsom handledning vid kristendomsundervisningen
och 3:o att Kongl. Majit må täckas vidtaga åtgärder för erhållande af
en för omförmälda syfte lämpad kateches. — Månne man icke, om detta förslag, i dess
helhet betraktadt, kan säga hvad jag redan ofvan sagdt, att det bevisar vanskligheten
af försöket att lagstifta rörande sättet för meddelande af kristendoms-undervisning?
Månne man icke ock kan säga, att det innebär en seger för dem, som redan på
förhand afstyrkt inblandning från lagstiftningens sida i frågan om utanläsning eller icke
utanläsning vid den första kristendoms-undervisningen?
6
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande JM Hö.
Hvad beträffar detaljerna af förslaget, torde val 'Ira momentet, med sitt åläggande
af utanläsning, vara temligen oväntadt såsom slutord i en strid, som afsett
utanläsningens boittagande. Det föreslår såsom lag hvad som hitintills gällt endast såsom
praxis, och gifver dermed ett godt stöd åt alla dem, som betraktat detta i
sakens natur liggande förhållande såsom godt och nödvändigt. Och hvad angår den
förmenta nyheten, som skulle ligga i detta Ira moment, eller att utanläsning ej får
åläggas förr än barnet begriper hvad det lärer sig utantill, så är denna nyhet åtminstone
50 år gammal, enär den finnes att läsa i den »erinran för skollärare,» hvilken
finnes intagen framför den antagna Lindblomska katechesen. För min del har jag således
ingenting emot innehållet af det 1:a momentet, men anser det vara Riksens
Ständer föga värdigt, att uti en skrifvelse till Kongl. Maj:t framlägga förslag till
en föreskrift, som är fullkomligt öfverflödig — Vänder man sig åter till 2:a momentet,
så mötes man der af den färglösa föreskriften, att kateches-förklaringen skall begagnas
såsom handledning, utan att der tillika säges antingen det är till handledning
för lärare eller lärjunge, antingen det är till utanläsning eller icke-utanläsning Hvad
är då det nya, som innebäres i denna föreskrift? Ilar icke hitintills Lindbloms kateches
varit en handledning? Eller skall handledning betyda detsamma som icke-utanläsning?
Allt detta är oklart, och likväl skulle man i en Riksens Ständers skrifvelse söka Kongl. Maj:ts
medverkan till realiserande af en så stor, men tillika så oklar idé Då är, enligt mitt
förmenande, den ofvan åberopade »erinran», hvilken vi redan hafva, vida bestämdare,
som först säger att läraren skall »låta barnet en eller flere gånger uppläsa stycket,
hvarom det skall undervisas», och sedan påminner honom derom, att »icke till utanläsning
förelägga barnet något, som det icke, efter sina förmögenheter, begriper».
Afven detta moment är således alldeles öfverflödigt, och kan väl icke lämpligen få
sin plats i en underdånig skrifvelse — Betraktar man slutligen 3:e momentet eller
den underdåniga anhållan, att Kongl Majit må vidtaga åtgärder för erhållande af en
för omförmälda syfte lämpad kateches-förklaring, så kan man väl först fråga för hvad
syfte den skall vara lämpad, utan att man derpå erhåller något nöjaktigt svar. Men
vidare erbjuda sig här två anmärkningar: den ena att åtgärder, så vidt de afse belöningars
utfästande för författande af läroböcker till handledning vid den första kristendoms-undervisningen,
icke kunna ifrågakomma, enär två Stånd afslagit den i detta syfte
väckta motionen; den andra att åtgärder, så vidt de skulle afse nedsättandet af en
Kommitté för ändamålet, redan äro af Kongl Majit vidtagna och att på dylik väg ett
förslag redan är uppgjordt, som af Kongl. Majit vid innevarande riksdag blifvit till
Preste-Ståndets granskning öfverlenmadt och till hufvudsaklig del af detta Stånd
godkändt. Något resultat af framställningen i 3:e momentet torde således icke vara
att förvänta.
Utskottets förslag löser således på intet sätt frågan, lika litet som motionerna
bidragit till dess lösning; och grunden dertill ligger utan tvifvel deruti, att man ingenting
kan vinna genom att reglementera för kristendoms-undervisningen. Kristendo
Allm. Besvärs- och Ekonomi-U(skuttets Utlåtande J\t 145.
7
men är nemligen icka blott lära utan lif. På båda dessa faktorer har läraren att
akta vid undervisningen Syftemålet: en lefvande kristendom kan vinnas både på
utanläsningens och icke-utanläsningens väg; men ingendera i och för sig allena leder
till målet; endast i förening utgöra de den stora kungsvägen. Den förra kan blifva
en död bokstaf, som saknar både ljus och värma; den sednare kan vara en skim
rande
bubbla, sorn glänser ett ögonblick och snart smälter till intet. Men faran är
större på den sednare vägen. Läraren kan nemligen, i fråga om väckandet af kristligt
lif i lärjungens hjerta, på utanläsningens väg vinna mycket, genom att förvandla
läran till en hjerteangelägenhet, som icke stadnar inom förståndet, utan tränger till
själens innersta; han kan ock på icke-utanläsningens väg förlora allt, genom att beröfva
barnet den fond af kristligt vetande, hvarförutan lifvet förlorar sig i ett kaos
af flyktiga känslor och orediga föreställningar i fråga om det himmelska och eviga.
Läroståndet inom vår kyrka kan visserligen hafva mycket att förebrå sig i fråga om
uppfyllande af sitt ansvarsfulla kall; men eli torde man dock kunna säga till dess
berömmelse, att ungdomens kristendoms-undervisning legat det ömt om hjertat. Har
ock sältet mångenstädes hitintills icke varit det rätta, så innebära de stora förändringar
i vårt kyrkoskick, hvilka blifva en följd af den förändrade lagstiftningen i den
religiösa frågan, en långt kraftigare maning till visligt och nitiskt arbete än någon
skrifvelse från Riksens Ständer, vare sig för eller emot katechesens utanläsning.
På sådana grunder hvilar den reservation emot Utskottets beslut, jag ansett
mig böra afgifva; på sådana grunder hvilar mitt vördsamma yrkande, att de i kate
ches-frågan
väckta motionerna icke må lill någon Riksens Ständers åtgärd föranleda».
Häri instämde: Friherre Fock, A. G., Doctor Emanuelsson, Kontraktsprosten
Janzon, Kontraktsprosten Källström, Prosten Modigh, Prosten Lundholm och Kyrkoherden
Ternström.
8
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottcls Betänkande Jtf 146.
N:o 146.
Auk. till Eip.-Utsk. den 9 Aug. 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om förändring i sättet för upprättande
af de statistiska tabeller, som nu i Juslitie-Stats-expedilionen
uppgöras.
Uti en tili behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad,
inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdags-fullmägtigen Paul Hedström från WesterNorrlands
län väckt, motion är vordet anfördt att, ehuru tid efter annan anmärkningar
varit framställde rörande det mindre praktiska sätt, hvarpå de i Justitie-Stats-expeditionen
upprättade statistiska tabeller voro uppställde, så fortfor likväl nämnde förhållande
alltjemt i oförändradt skick. Dessa tabeller blefvo endast allt mera vidlyftiga och
kunde omöjligen i sin nuvarande form vara tillförlitliga, i anseende till svårigheten uti
de större Domsagorna, att med noggrannhet meddela alla de uppgifter, som till detta
tabellverk erfordrades. Hela det stora antalet af mindre förbrytelser, som i tabellerna
funnos upptagne voro utan all vigt för brottmåls-statistiken De gröfre brotten deremot
förtjenade visserligen mera uppmärksamhet, men nödiga materialier till författande
af tabeller öfver dein funnos redan förut i fånglistorna. De från Justitie-Stats-expeditionen
utsände formulärer till uppgifter om dessa brott upptogo jemväl en mängd
specifikationer, hvilkas nytta svårligen kunde inses, men hvilka betydligt ökade arbetet
med redogörelsernas upprättande.
Då i Sverige Underdomaren är den trägnast sysselsatte embetsmannen och hans
verksamhet är af stor vigt för hvarje medlem i samhället, vore ej klokt och billigt,
att med hvarje år belasta honom med nya för hans domareverksamhet främmande
göromål, i synnerhet som ej härmed vunnes något resultat, motsvarande det besvär
och den kostnad, dessa göromål förorsakade. Enär derföre, till följd af det öfverflö
digt
omständliga i uppgifterna deras otillförlitlighet derigenom blef så mycket större
samt cn
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 146. 9
samt en ganska stor del af de i tabellerna upptagne brotten vore af obetydlig natur,
har motionären ansett att en förändring med afseende på sättet för dessa tabellers
upprättande vore af högsta behof påkallad samt af sådan anledning föreslagit att Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Majit ville tillse dels huruvida
ej tabellerna böra inskränkas till upptagande af blott gröfre brott samt jemväl materialierna
till uppgifterna derom hemtas annorstädes än genom Domrarnes betungande
med insändande af tabeller, dels huruvida icke bestyret härmed kunde öfverflyttas till
den nyligen inrättade Statistiska byrån, der en underordnad tjensteman kunde sysselsättas
med beräkningarne, hvarigenom således lönen för en Expeditions-sekreterare skulle
kunna indragas och flere andra med den nuvarande institutionen förknippade kostnader
besparas.
Likasom, i fråga om behofvet af den officiela statistiken eller kännedomen om
Statens tillstånd i allmänhet, denna kännedom anses, såsom ett oeftergifligt vilkor för
att med säkerhet kunna inse samhällets brister och bedöma hvilka åtgärder erfordras
för dessas afhjelpande, samt de mått och steg, som lättast och säkrast leda till utveckling
af samhällets industri, trefnad och välstånd, så är äfven brottsmåls-statistiken
af högsta nödvändighet, emedan på grund af densamma iakttagelserna skola ske rörande
verkningarne af olika bestraffningar till brottslingars sedliga förbättring. — På
det att desto större fullständighet i berörde afseende måtte kunna vinnas, torde dock
de statistiska uppgifterna ej böra inskränkas endast till gröfre brott; men Utskottet vill
likväl icke bestrida hvad motionären anfört derom, att de ifrågavarande tabellerna skulle
kunna uppställas på ett enklare sätt, än nu sker, samt ändock vara tillräckligt upplysande;
och då numera, enligt Kongl. Majits nådiga Bref den 22 Juli 1858, ett Statistiskt
embetsverk blifvit inrättadt, som skall hafva till föremål att ordna och sammanföra
de statistiska arbetena för erhållande af en i möjligaste mån fullständig fort
gående
statistik, som åskådliggör förhållandena i alla förvaltningens grenar, så skulle,
i Utskottets tanke, jemväl brottmåls-statistikens arbeten, både till vinst för arbetena
och för beredande af besparing i de derför nu utgående kostnader, kunna till detta
embetsverk öfverflyttas. Utskottet anser sig derför böra hemställa,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
det Kongl. Majit täcktes, så snart omständigheterna sådant medgifva,
låta till Statistiska Tabell-kommissionen öfverflytta de göromål,
som nu i och för upprättandet af brottmåls-tabeller äro åt
en Expeditions-sekreterare inom Justitie-stats-expeditionen uppdragneStockholm
den 3 Augusti 1860.
Bih. till R. St. Prot. 1859 & 1860. 8 Sami. 29 Häft.
2
10
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JW 147.
N:o 147.
Ank. till Exp.-Utsk. deli 9 Aug. 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner derom, att qvinna må kunna
förordnas lill bestridande af vissa för henne passande tqenstebefattningar.
Till behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet hafva uti ifrågavarande
ämne blifvit öfverlemnade följande motioner, nemligen:
l:o från Högvördiga Preste-Ständet af Herr Prosten Söderberg, som anfört att,
ehuru man än måste medgifva att familjen och den husliga kretsen utgjorde den egentliga
och den af naturen sjelf anvisade platsen för qvinnans verksamhet, så borde dock detta
förhållande ej helt och hållet afstänga henne från den yttre verlden och förhindra henne
att understundom äfven der söka ett passande område, der hon kunde tillgodogöra sig
och det allmänna de gåfvor och färdigheter, naturen och uppfostran förlänat henne.
Mvndighets-rättigheten stöde i nära sammanhang med rättigheten till sjelfförsörjning. Då
lagstiftaren åt den ogifta qvinnan skänkt den förra, borde han äfven vara betänkt på
att åt den sednare rättigheten gifva en ökad utsträckning, hvarförutan den förra skulle
förlora betydligt i sitt värde. Lagstiftningen syntes äfven hafva behjertat detta förhållande,
då den åt qvinnan öppnat tillfälle och gifvit rättighet att söka lärarinne-befattningar
vid offentliga skolor. Utom den husliga kretsen funnos emellertid, jemte skolan,
flere fält. som af qvinnokraften väl kunde bearbetas. På alla den sköna konstens
områden hade qvinnan i sednare tider uppträdt i en lycklig täflan med mannen; och
mången ung qvinna, som, med sann kärlek för konsten, försökt att arbeta sig in i
dess inre väsende och kärna, hade ock nu med ifver och framgång särskildt vändt
sin håg åt orgelspelnmgs-konsten. Det syntes ej annat än öfverensstämma med rätt
och billighet, om samhället åt dessa konstens unga tjenarinnor beredde utsigt och tillfälle
att af deras trägna arbete i en framtid kunna vänta ett sparsamt timligt uppe
hälle.
I andra protestantiska länder, i synnerhet i England, vore ej ovanligt att se
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 147. 11
qvinnor spela och vårda orgeln. Med stöd af hvad sålunda blifvit antydt, har motionären,
med hvilken Herr Prosten Schram jemväl förenat sig, föreslagit, att Rikets
Ständer för sin del måtte tillstyrka, att ogift och myndig förklarad qvinna må ega
rättighet att söka organistbefattning, der denna icke är förenad med klockaresyssla,
såvida hon vid ansökningen företer de betyg om skicklighet för den sökta befattningen,
hvilka författningarne för det närvarande eller framdeles kunna komma att fordra för
kompetens till organistbefattning.
2:o från Vällofl. Borgare-Ståndet af Herr C. Kinman, som, med anförande,
hurusom få befattningar för qvinnor torde vara mera lämpliga än organist-tjenster, jemväl
föreslagit att en författning måtte utfärdas, hvarigenom qvinnor tilläggas kompetens
till dylika tjenster.
3:o från Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdags-fullmägtigen C. J. Svensén från
Calmar län, som anfört, hurusom, fastän qvinnans uppfostran, såsom afsedd för hemmet,
lämpligen syntes böra i hemmet både begynnas och fullbordas, det likväl vore
allmänt insedt att den qvinliga undervisningen och bildningen ingalunda voro för Staten
likgiltiga och att Statens mellankomst äfven vore af synnerligt behof påkallad för den
icke ringa del af den qvinliga ungdomen, som saknade tillfälle att inom familjen erhålla
den undervisning eller uppfostran, som vore för deras framtida verksamhet behöflig.
Qvinnans andliga utveckling vore så mycket angelägnare med afseende å den
ställning, hvari vårt lands unga qvinnor befunno sig beträffande valet af lefnadsbanor;
och då Rikets Ständer vid sistförflutna riksdag med välvilja behandlat ämnet om undervisningens
ordnande för den qvinliga ungdomen och anhållit att Kongl. Majit måtte
låta uppgöra och till Rikets näst sammanträdande .‘tänder öfverlemna förslag härom,
med hufvudsakligt afseende fästadt på bildandet af lärorinnor, ådagalades härigenom
det ädla syftet att bereda qvinnan en friare verkningskrets. — Motionären fann emellertid
beklagligt att Statsverkets tillgångar under innevarande statsreglerings-period togos
i anspråk af så många och vigtiga föremål, som ej tåla uppskof, så att Kongl. Majit,
som tillkännagifvit sin önskan att omständigheterna medgifvit Rikets Ständer att redan
vid nuvarande riksdag anslå nödiga medel för omförmälda ändamål, nemligen bildandet
af lärarinnor, nu endast funnit sig böra till svar å Rikets Ständers framställning i ämnet,
meddela Rikets Ständer en utredning af frågan om inrättandet af ett institut för
lärarinnor samt dermed förenade kostnader. Af den behandling detta ämne hos Ständerna
redan vunnit hoppades väl motionären en bättre framtid för qvinnan, men ansåg
derjemte att man ej borde underlåta att, så fort som möjligt öppna tillfälle för henne
att bereda sig en bättre ekonomisk ställning, derigenom att henne lemnades tillträde
till sådana befattningar, som al henne kunde skötas; och med fästadt afseende å förhållandet
i andra länder, der qvinnor användas till vissa tjensters bestridande, har
motionären ansett sig ega anledning framställa det förslag, att qvinna, som visar sig
innehafva erforderliga kunskaper, må kunna, lika väl som man, förordnas till sådane
tjenstebefattningar, som för henne kunna vara passande och hvilka af henne kunna
12 Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande JYs 147.
skötas, hufvudsakligen inom hus, och följaktligen att hon må kunna anställas vid telegraf-inrättningar,
postexpeditioner, klockare-, organist- och skollärare-befattningar o. s.
v.; äfvensom att tills vidare och intill dess annorlunda förordnas, qvinna, som söker
tjenstebefattning, må vara berättigad att begära examen af den lärare eller af det
läroverk, som hon lämpligt finner och som dertill berättigadt är; egande hon föröfrigt
inhemta sina kunskaper hvar henne bäst synes.
Vid den diskussion, som inom Hedervärda Bonde-Ståndet i anledning af denna
motion blifvit förd, har Riksdags-fullmägtigen Robert Fredrik Gross från Calmar län,
med hufvudsakligt instämmande i de af Svenssén uttalade åsigter, ansett att qvinnor
företrädesvis borde användas vid Telegrafverket, enär, oberäknadt fördelen af den nya
förvärfskälla, som härigenom för dem öppnades, dymedelst en betydlig besparing skulle
kunna ske i de för nämnde Verk nu nödvändiga utgifter; och har, med anledning häraf,
Riksdags-fullmägtigen Gross föreslagit att qvinna, som, efter vederbörligen aflagd examen
dertill finnes skicklig, må tilläggas rättighet att söka och erhålla kommissarie- och
assistent-befattningar inom Telegrafverket.
Genom Kongl. Kungörelserna den 29 September \ 853 och den 21 Oktober 1859
är förklaradt, att i folkskolorna jemväl må antagas lärarinnor, hvilkas skicklighet blifvit
af något seminarium pröfvad och godkänd. Att använda qvinnor till dylika befattningar,
äfvensom i allmänhet till sådane, dem kommunen sjelf har rättighet att tillsätta,
synes ej kunna kommunen förvägras; och lagstiftningens åtgärd uti ifrågavarande fall
torde ej böra sträcka sig till annat än erkännande af denna kommunens rätt; med
tillsyn likväl att ej andre individer utses än sådane, som för befattningarne äro fullt
lämplige, på det att kommunen af deras verksamhet må kunna påräkna det gagn, som
samhällets förkofran i allmänhet bör finna angeläget att åt densamma bereda. — Afven
vid andra befattningar, för hvilka verkningskretsen ej är inskränkt endast mom
kommunen, torde qvinnor jemväl med fördel för det allmänna kunna användas. Utlandet
har i detta fall gifvit föredömen, som visa att qvinnor på ett tillfredsställande
sätt fullgöra de åligganden, sorn blifva dem anförtrodda. Då Statens och individernas
förbindelser mot hvarandra äro ömsesidiga, och Staten i detta afseende icke mera i
förhållande till qvinnan än till mannen, eftergifver något af sina anspråk, samt Statens pligt är
att i möjligaste mån befrämja alla sina medlemmars välstånd, synes häraf följa att, då,
i följd af den rigtning samhälls-förhållandena antagit, alla qvinnor ej blifva i tillfälle
att verka inom den krets och för det kall, dem naturenligen tillkommer, och der af
deras verksamhet de rikaste frukter kunna skördas, Staten bör i stället, i den mån
det kan väl stå tillsammans med ändamålet af dess framåtgående i andlig och materiel
utveckling, lemna utväg åt qvinnan att bereda sig den förbättring i ekonomisk
ställning, hvartill hennes anlag och insigter kunna berättiga henne. Det
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 147. 13
Det ligger likväl i sakens natur att en del befattningar icke kunna af qvinnor
lämpligen skötas, då deremot andra äro af beskaffenhet att af dem lika väl, som af
män, kunna bestridas Hvad angår förslaget att använda qvinnor vid Postverket, så
finner Utskottet, med afseende å postväsendets nuvarande organisation, sig för närvarande
icke böra sträcka sitt tillstyrkande derhän att postexpeditioner må uppdragas åt
qvinnor, och i betraktande af de särskilda olikartade förrättningar, som åligga klockare,
anser Utskottet ej heller skäl att förorda qvinnors antagande till dylika befattningar;
hvaremot, i Utskottets tanke, qvinnor skulle med fördel kunna användas vid mindre
telegrafstationer samt till bestridande af organist-tjenster; och då, enligt hvad ofvan
blifvit nämndt, qvinnor redan äro berättigade att antagas till lärarinnor i folkskolor,
hemställer Utskottet,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla,
att Kongl. Majit täcktes i nåder utfärda författning, hvarigenom
qvinna berättigas varda antagen att förestå organist-befattning,
der denna icke är förenad med klockaresyssla, samt
att erhålla tjenst vid telegrafstation, såvida betyg företes om er
forderlig
skicklighet för bestridande af ifrågavarande befattningar.
Stockholm den 3 Augusti 1860.
Reservationer:
af Grefve Taube, H. A.: »Då det inom Utskottet blifvit upplyst att Kongl. Majit,
genom nådigt Bref den 4 Juni 1859, anbefallt Chefs-embetet för Telegrafverket att
efter ett år inkomma med utlåtande, bland annat, derom huruvida qvinnor, på sätt en
längre tid varit öfligt i andra länder samt nyligen blifvit äfven i Norrige försökt, må
kunna såsom Assistenter eller extra biträden vid förefallande behof användas; och
Kongl. Majit således redan tagit denna fråga uti nådigt öfvervägande, tror jag Utskottet
med uttaladt gillande af det med motionen i denna fråga afsedda syftet, borde förklarat
motionen om qvinnors anställande vid Telegrafverket, såsom redan varande beroende
af Kongl. Majits nådiga pröfning, för närvarande ej till någon Rikets Ständers åtgärd
kunna föranleda Jag får derföre reservera mig mot sednare delen af Utskottet beslut
och föreslå,
Bih. till R. St. Brot. 1859 & 1860. 8 Sami. 29 Haft. 3
14
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 147.
att Rikets Stander måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
1 att Kongl. Maj:t täcktes i nåder utfärda författning, hvarigenom
qvinna berättigas varda antagen att förestå organist-befattning,
der denna icke är förenad med klockaresyssla.»
Häri i il St ä fride Ilerrar: Nordenfelt, E. W; Hjärne, il., och Törnebladh, C. O.; Doktor
Emanuelsson, Prosten Modigh, Prosten Lundholm, Doktor Falck och Kyrkoherden
Ternström.
Af Herr Sundvallson: »Då Utskottet endast genom votering, som utföll med
röster emot 18, kommit till ofvanstående slut, hvilket strängt begränsar qvinnas rättighet
att användas i Statens och Kommunens tjenst till endast tvänne uppgifna föremål,
men flere andra tjenstebefattningar finnas, der qvinna skulle likaväl som i de här
uppgifna kunna, till egen ekonomisk fromma och utkomst, utan förnärmande af
hennes natur och väsende samt till fördel för det allmänna, anställas; så torde äfven
den åsigt, som vid detta tillfälle uppställdes såsom kontra-proposition till Utskottets
beslut och hvarom ofvannämnda stora minoritet sig förenade, äfven böra bringas till
Rikets Ständers kännedom för vinnande af det afseende, hvilket ärendets vigt och ett
fullständigare erkännande äfven af qvinnas rätt att i offentliga tjenstebefattningar brukas,
der sådant lämpligen och skäligen kan ske, obestridligen påkallar. I stället för
Utskottets förslag, sorn, utan att uttala denna qvinnans rättighet såsom grundsats, endast
hänvisar henne tvänne slags befattningar, hvilka dock torde föga skilja sig från
en mängd andra, dem qvinnan likaväl kan bestrida, önskade nämnda minoritet få
inför Kongl. Maj:t uttrycka den öfvertygelse att qvinna borde likaväl, som man, kunna
i allmänhet få användas i alla de Statens eller Kommunens tjenstebefattningar, hvilkas
bestridande kan förenas med hennes väsendtliga lefnadsuppgifter på samma gång hennes
ekonomiska utkomst och moraliska utveckling samt allmänt väl derigenom tillika
befrämjades. Man ville med ett ord uttala denna qvinnans rättighet såsom allmän
grundsats, men icke, såsom Utskottets majoritet gjort, endast medgifva en tillämpning
deraf i två speciela fall, samt yrkade derför att Utskottet måtte hemställa,
det Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet anhöllo, att
Kongl. Majit täcktes i nåder utfärda författning, hvarigenom qvinna
i allmänhet berättigas varda anställd vid alla de Statens och
kommunens tjenstebefattningar, hvilka af henne lämpligen kunna
bestridas, såvida betyg företes om erforderlig skicklighet dertill.«
Här instämde Herr Julius Brun.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1860.
Allm. Uetvärs- och Ekonomi- Utskottets Uilålanile N:o lia.
1
Alik. till Exp.-TJtsk. den 11 Augusti 1860, kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af Bi/cs-Slundens skiljaktiga beslut öfver Betänkandet
N:o 61.
Af förenämnda Betänkande, i fråga om grunderne för en förändring i sättet
för utgörande af presterskapets aflöning, hafva första, andra, femte, nionde,
•elfte och tolfte punkterne, äfvensom första momentet af sjette punkten blifvit
af samtlige Riks-Stånden bifallne.
Härförutan har åttonde punkten, hvilken Borgare-Ståndet antagit med förändring
endast af orden »kan upphöra» till vovilkorligen upphörer», blifvit af
öfrige tre Riks-Stånd utan förändring godkänd, samt andra momentet af sjette
punkten, hvilket Preste-Ståndet afslagit, likaledes blifvit af de tre öfrige RiksStånden
bifallet; i följd hvaraf jemväl dessa delar af Utskottets förslag äro af
Rikets Ständer godkände, hvilket Utskottet får
hos samtlige Riks-Stånden vördsamt anmäla.
I tredje punkten af Betänkandet hade Utskottet föreslagit antagande af
följande stadgande:
»Efter författningens utfärdande skall reglering af presterskapets löneinkomster
ske, så fort sig göra låter, samt tillämpning af regleringen vidtaga i den
mån sådan tillämpning, utan förnärmande af innehafvare^ rätt, kan inträda, således
ovilkorligen vid första inträffade pastors-ledighet, eller, om derförinnan
fastställd pastoralie-konventien längre tid är gällande, så snart denna tid tilländagår.
Sådan tillämpning må ock tidigare inträda, derest en församling och
Hill. till 11. Sl. Erot. 18S9 6i 1860. 8 Sand. 30 Haft. 1
2
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o lis.
dess presterskap i önskan derom sig förena, eller, vid inträffande pastors-ledighet,
församlingen påyrkar gällande konventions upphörande.»
Detta förslag är godkändt af Bonde-Ståndet utan ändring och af Borgareståndet
med den ändring, att slutet af första punkten skulle erhålla följande lydelse:
»om en derförinnan flit' viss tid fastställd pastoralie-konvention är gällande,
så snart denna tid tilländagår»; hvaremot Ridderskapet och Adeln samt
Preste-Ståndet afslagit Utskottets hemställan och i stället godkänt ett stadgaude,
så lydande:
»Reglering af presterskapets löneinkomster skall ske, i den män sådant
utan förnärmande af innehafvares rätt kan verkställas, således, derest konvention
ti/er förening om presträltigheternas utgörande antingen icke blifvit
uppgjord eller är för obestämd tid fastställd, ovilkorligen vid först efter författningens
utfärdande inträffad pastors-ledighet, eller om derförinnan fastställd
pastoralie-konvention längre tid är gällande, så snart denna tid tilländagår. Sådan
reglering må ock tidigare försiggå, derest en församling och dess presterskap
i önskan derom sig förena, eiler vid inträffande pastors-ledighet församlingen
påyrkar gällande konventions upphörande.»
Vid jemförelse af de särskilda besluten finnas skiljaktigheterne vara tvänne.
Den ena att, då Utskottet föreslagit samt Borgare- och Bonde-Stånden bifallit,
det regleringen af presterskapets löneinkomster skall verkställas så fort sig göra
låter, Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet deremot godkänt Kongl. Maj:ts
Proposition, enligt hvilken regleringen skulle försiggå i den mån ledigheter inträffade,
den andra, att, då såväl Kongl. Majrts Proposition som Utskottets förslag
endast afsåg för bestämd tid fastställda pastoralie-konventioner, Ridderskapet
och Adeln, Preste- och Borgare-Stånden ansett stadgandet böra sä ändras,
att detsamma afsåge jemväl sådana fall, då konvention vore på obestämd tid
fastställd, ehuru, i afseende på redaktionen, Ridderskapet och Adeln samt PresteStåndet
öfverensstämt, medan Borgare-Ståndet antagit en annan lydelse. I denna
sednare fråga har endast Bonde-Ståndet gillat Utskottets förslag.
Då i sjelfva hufvudfrågan, rörande tiden för regleringens verkställande, två
Stånd godkänt Utskottets förslag, anser Utskottet sig böra, på förut angifna skäl,
detsamma vidblifva. Beträffande åter tiden för regleringens inträdande, då pastoralie-konvention
är gällande, har Utskottet inhemtat, att, i vissa delar af
riket konventioner finnas antagna på obestämd tid, sä att dä, enligt Utskottets
förslag, regleringen skulle inträda först efter det tiden för konventions gällande
gatt till ända, följden häraf i nyssberörda fall kunde blifva, att tiden för regleringen
aldrig inträdde. Då, i följd häraf, ett tillägg i den syftning tre Ständ
redan beslutat bör ske och, i fråga om redaktionen, den af Ridderskapet och
Adeln samt Preste-Ståndet antagna, efter Utskottets mening, har företräde fram
-
Alim. Uesvdrs- ack El; o na m i - Lil v k ottel s Ullålande A':o 148.
3
för den af Borgare-Ständet godkända, hemställer Utskottet att tredje punkten
mätte erhålla följande lydelse:
”Efter författningens utfärdande skall reglering af presterskapets löneinkomster
ske så fort sig göra later, samt tillämpning af regleringen vidtaga i den
män sådan tillämpning, utan förnärmande af innehafvares rätt, kan inträda, således,
derest konvention eller förening om preslrä/tighcternas utgörande antingen
icke blifvit uppgjord eller ur för obestämd tid fastställd, ovilkorligen
vid första inträffade pastors-ledighet eller 0111 derförinnan fastställd pastoraliekonvention
längre tid är gällande, så snart denna tid tilländagå!-. Sådan tillämpning
etc.” (lika med Utskottets förra förslag.)
Och får Utskottet, i öfverensstämmelse härmed, vördsamt inbjuda Ridderskapet
och Adeln samt Preste-Ståndet,
att, i fråga om tiden för verkställandet af regleringen utaf
presterskapets löneinkomster, instämma i Utskottets, af de
öfriga Riks-Ständen godkända, förslag;
äfvensom, lika vördsamt, inbjuda Borgare- och Bonde-Stånden att, BorgareStändet
med frånträdande af den utaf detsamma beslutade ändring af Utskottets
förslag,
instämma med Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet
om intagande i denna punkt, emellan orden »således» och
»ovilkorligen» af följande mening: »derest konvention eller
förening om prestratligheternas utgörande antingen icke
blifvit uppgjord eller är för obestämd lid fastställd.»
Fjerde punkten har blifvit af Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet
godkänd i enlighet med Utskottets förslag, hvaremot Borgare- och Bonde-Stånden
uteslutit orden »och Biskop» samt Borgare-Ståndet efter ordet »hushållningssällskap»
insatt orden: »så länge ingen läns representation fi nes, men
i sådant fall denna.»
Då två Stånd godkänt Utskottets förslag, får Utskottet, med vidblifvande
af detsamma, vördsamt inbjuda Borgare- och Bonde-Stånden,
att med Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet sig
förena.
Af sjunde punkten är sednare momentet af alla Riks-Stånden utan ändring
godkändt. Förra momentet äter, som, enligt Utskottets förslag skulle erhålla
följande lydelse:
»All tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller qvick-tionde, utbytes mot
bestämda afgifter för en tid af femtio år från fastställelsedagen, oansedt tillämpning
af regleringen ej genast kan börja,»
har endast af Bonde-Ståndet blifvit utan förändring godkändt, T hvaremot
Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet, i öfverensstämmelse med samma
4
Allm. Besvärs oell Ekonomi-Utskottets Utlåtande IS:o 4AS.
Stånds beslut vid 3:dje punkten, uteslutit orden »frän faststållelsedagenyoan$ eill
tillämpning of regleringen ej genast kan börja,* och Borgare-Ståndet åter ändrat
nyssupprepade ord till: * ifrån den i allmänhet stadgade afträdestid, sam
inträffar näst efter fastställelsedagen, oansedt tillämpning af regleringen ej genast
kan börja.»
Då Borgare-Ståndets beslut i hufvudsaken eller frågan om tiden för regleringens
gällande kraft öfverensstämmer med Utskottets, af Bonde-Ståndet gillade,
förslag oell skiljer sig derifrån endast genom en tillagd närmare bestämning, som
torde vara mindre behöflig, får Utskottet, i öfverensstämmelse med dess beslut
här ofvan rörande tredje punkten, vördsamt inbjuda Ridderskapet och Adeln,
Preste-Ständef och Borgare-Ståndet
att i Bonde-Ståndets beslut rörande ifrågavarande moment af
sjunde punkten instämma»
Tionde punkten är af Borgare- och Bonde-Stånden godkänd, sådan Utskottet
densamma föreslagit» Ridderskapet och Adeln saint Preste-Ståndet äter hafva i
stället för den af Utskottet i första momentet föreslagna lydelse:
»Då presterlig lön i en församling skal! regleras, höres församlingen på
sockenstämma eller, der flere församlingar äro förenade, å gemensam gällstämma,
vid hvilket tillfälle, så väl aSöningsheloppet som dess fördelning af socken- eller
gällstämman föreslås; vederböra odes rätt att öfver fattade beslut i laga ordning
anföra besvär, alltid oförkränkt. På grund häraf och efter öfvervägande af de
förhållanden, som vid lönens bestämmande böra tagas i beräkning, upprättar
Nämnden sitt förslag, deröfver församlingens och löntagarens yttranden infordras,
hvarefter ete.»
bestämt lydelse» efter ordet »fördelning» sålunda:
*på longi frurne af socken- eller gällstämman föreslås. Derefter och med
öfvervägande af de förhållanden, som vid lönens bestämmande böra tagas i beräkning,
upprättar Nämnden sitt förslag, deröfver församlingens och löntagarens
eller, i händelse af ledighet, Kontraktsprostens yttrande infordras, hvarefter etc.
Då det i Ridderskapet och Adelns samt Preste-Ståndets beslut intagna stadgande
att, i händelse af ledighet, Kontraktsprostens yttrande öfver Nämndens förslag
bör infordras, innefattar en bestämmelse, som icke torde böra saknas, får
Utskottet, som i öfrigt vidblifver sitt af två Stånd godkända förslag, dels vördsamt
inbjuda Borgare- och Bonde-Stånden
att i Ridderskapet och Adelns samt Preste-Ståndets beslut
om införande i förevarande punkt efter orden »församlingens
och löntagarens» af orden: reller i händelse af ledighet
Kontraktsprostens» sig förena;
Alim. besvärs- och Ekonomi* Ut skottets Utlåtande N:o 148.
5
dels likaledes inbjuda Riddcrskapet och Adeln samt Preste-Ståndet,
att, med iakttagande af nyssberörde Borgare- och Bonde-Stånden
till antagande hemställda ändring, i öfrigt uti bemälda
Stånds beslut rörande ifrågavarande punkt instämma.
Härförutan har Preste-Ståndet beslutat, att till sina ofvan omförmälda i ärendet
fattade beslut foga det förklarande, att, då Preste-Ståndet med några få ändringar
godkänt de af Kongl. Maj:t i Dess den 4 November 1859 till Rikets
Ständer aflåtna nådiga Proposition föreslagna grunder för en förändring i sättet
för utgörande af presterskapets aflöning, hade detta godkännande skett med vilkor,
att, om en på dessa grunder byggd författning komme att utfärdas, densamma
icke skulle anses innebära någon rubbning af det hägn, som genom presterskapets
privilegier af den 16 Oktober 1723 »eli 114 § Regerings-Formen
blifvit Svenska kyrkan, med afseende på de till dess presterskap anslagna och nu
utgående löneförmåner tillförsäkradt; och har Utskottet ansett sig böra detta Preste-Ståndets
beslut
hus öfriga Riks-Stånd vördsamt anmäla.
Slutligen hafva de af Utskottet, sidorna 45—47, i Betänkandet gjorda hemställanden,
rörande delning af större pastorater samt utfärdande af vilkorliga fullmagter
å kyrkoherde-beställningar, blifvit af Preste-Ståndet afslagna, men af de
öfriga Riks-Stånden bifallna och således af Rikets Ständer godkända; hvilket Utskottet
får
hos Rikets Ständer vördsamt anmäla.
Stockholm den 10 Augusti 1860.
Beser va tio n er anmäldes:
af Herr Hjärne, //., som, med anledning af Utskottets beslut rörande 2:dra
moni. af 6:te punkten, yttrade: 55att Utskottets förklarande, att de tre Ståndens
bifall till ifrågavarande punkt utgjorde ett Rikets Ständers beslut, innefattade
etf uppenbart våldförande af presterskapets rätt på grund af gällande privilegier.'»
Häruti instämde Herr Nordenfelt, E. JV., Grefve Taube, //. A., och Herr
af Klercker, Doktor Rundgren, Doktor Emanuelsson, Kontraktsprosten Jämo»]
Komminister Malmborg, Prosten Lundholm, Kyrkoherden Ternström;
6
Allm. ttcsvärs- och Ekonomi-Vlskollels lielänkande A:o 149.
af Herr Törnebladh, C. 0.: »Emot Utskottets beslut, att i afseende å 2:dra
inom. af 6:te punkten, äfvensom i fråga om Utskottets hemställanden rörande
delning af större pastorater samt utfärdande af vilk örliga fallmagter ä kyrkoherdebeställningar,
förklara dessa delar af Utskottets förslag vara af Rikets Ständer
godkända, får jag mig reservera. Då ifrågavarande punkter blifvit af Högvördig»
Preste-Ståndet afslagna och fråga uppstått, huruvida desamma kunna under presterskapets
privilegier hänföras och således erfordra Preste-Ståndets bifall, men det,
efter min åsigt, icke kan tillkomma Ekonomi-Utskottet att härom sig utlåta, anser
jag, att Utskottet endast bort förhållandet inför Rikets Ständer anmäla.»
Häruti instämde Herr Snoilsky, G.
A7: o 149.
Ank. till Exp.-Utsk. den 11 Aug. 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner orri ändringar i Militiebos
tulls-ordningen.
I detta ämne hafva till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet blifvit
remitterade följande motioner:
l:o från Yällofliga Borgare-Ståndet af Herr Grenander, A., som anfört, att
Kongl. Maj:ts förnyade, nådiga Boställs-ordning af den 23 Januari 1836 syntes
honom böra undergå en fullständig omarbetning, i afvaktan hvarpå motionären
ville föreslå följande, såsom nödige ansedde förändringar, nemligen:
att 25:te § upphäfdes och i stället för årsberäkning bestämdes en årlig penninge-afgift,
som af Regements-skrifvaren debiterades och redovisades särskildt för
hvarje boställe. När nybyggnad erfordrades finge boställs-innehafvaren hos Regements-skrifvaren
lyfta den af Syne-rätten bestämda summa. Funnes icke så
mycket penningar inne, finge innehafvaren förskottsvis bestrida kostnaderne emot
godtgörelse medelst befrielse från den årliga betainings-skyldigheten till motsvarande
belopp. Hunne hans utgifter icke att på detta sätt betäckas under hans
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N;o 149.
7
innehafvande af bostället, egde han att af efterträdaren bekomma hvad som bruste.
Härigenom skulle icke kunna inträffa att en boställshavare finge helt och
hållet nybygga och hans efterträdare befriades från både byggande och underhåll.
Hvad 6(1 § i samma syftning innehölle vore så otydligt att det sällan eller aldrig
kunde tillämpas;
att stadgandet i 31 § utsträcktes till de i 5:te § nämnde byggnader m. m.,
enär annars en indelningshafvare för att få sälja skog kunde bygga en massa
öfverlopps-byggnader, dem han sedan afyttrade;
att den i 68:de § föreskrifna liqvidation måtte, såsom oefterrättlig, försvinna
; och
att den i Tirsta §, jemförd med Kongl. Kungörelsen den 20 September
1841, bestämda tid för aflemnande af instrumenter öfver hällne syner borde, såsom
alltför kort, förlängas. Då vapenöfningarne slutade i Juli och synerne skulle
vara hällne före den 15 Augusti, gåfves ju knappast rese- och förrättningsdagar,
enär ofta tjugo till tretio samt någon gång, åtminstone vid somliga regementen,
mera än tretio syneförrättningar om året förekomma.
Härförutan hemställdes om icke Hof-rätt kunde anses hafva svårt att såsom
Öfver-rätt rättsligt afgöra tvister om husrötebrister samt om icke, då Syne-rätternes
ordförande i allmänhet icke voro nog sakkunnige i byggnadskonst etc.,
husrötan borde uppskattas af kompromissarie^ i parternes och publike ombuds
närvaro: samt
2:o från Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdags-fullmägtigen C. A. Larsson
frän Östergötland, hvilken, enär åtskillige Domare på landet skulle, såsom ursägt
för dröjsmål med utsättande af Agodelnings-rätter, samt hypoteks- och andra
fastighets-värderingar, hvilka ofta voro för landtmannen af högsta vigt, förebära
att de hindrades, utom tingsgöromålen, af de besvärliga syneförrättningar,
som borde hållas å det högre befälets boställen, Rikets Ständer måtte, på det
ett dylikt hinder ej vidare skulle kunna åberopas, för deras del besluta, att vederbörande
Domare befriades från skyldigheten att förrätta syner å andra Militie-boställen
än sådana, som voro ät Regements-cheferne på lön anslagne, hvaremot
synerne å alla andra Militie—boställen skulle förrättas af Regements-auditörerne
mot enahanda ersättning, som för syner å Underofficers-boställen erhölles,
och hvilken ersättning borde af tillträdaren erläggas.
Vidkommande först Herr Grenanders motion, torde det icke kunna förnekas,
att den nu stadgade årsberäkningen, jemte öfrige i Militie-boställs-ordnin
-
8
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o #49.
gen lemnade föreskrifter om grunderne för boställshafvarnes nybyggnads-skyidighet,
ofta nog leda till så ojemn fördelning af detta åliggande, att det för en
del boställs-innehafvare blifver ganska tryckande, medan andra se sig befriade
snart sagdt från all kostnad för både underhåll och nybyggnad af husen å boställena.
Detta missförhållande synes Utskottet derför påkalla rättelse, men dä
motionären icke framställt bestämda förslag till de stadganden, som för vinnande
af det åsyftade ändamålet skulle i Boställs-ordningen, i stället för nu gällande
föreskrifter, införas, samt desto mindre skäl lärer vara förhanden att vidtaga ätgäd
för erhållande af särskilda ändringar i nämnde författning, vare sig i ofvanfönnälde
afseende eller i de flere fall, der sådana blifvit yrkade, som det
torde vara att antaga, det en behöflig omarbetning af hela Militie-boställs-ordningen
snart måste ega rum, har Utskottet icke ansett lämpligt att nu framställa
förslag till ändring af vissa enstaka §§ af författningen. Enligt hvad Utskottet
inhemtat, har nemligen förslag till en civil Boställs-ordning blifvit uppgjordt. och
är, efter vederbörandes hörande, på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, likasom
hos Kongl. Maj:t till afgörande hvilar den pä Boställs-Iagstiftningen inverkande
frågan om ny Skogs-ordning. Det synes Utskottet derföre lämpligast om, i sammanhang
med nyssnämnde frågor, Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
huruvida icke jemväl Militie-boställs-ordningen tarfvar omarbetning för åstadkommande
synnerligen af en jemnare fördelning af nybyggnads-skyldigheten särskilda
boställshafvare emellan. Utskottet hemställer derföre,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, i sammanhang med
pröfningen af ofvan otnförmäldc, Boställs-Iagstiftningen rörande
ärenden, tillse om icke jemväl Militie-boställs-ordningen tarfvar
omarbetning och, genom förändrade föreskrifter, en jemnare
fördelning af nybyggnads-skyldigheten särskilda boställshafvare
emellan skulle kunna vinnas.
Beträffande åter Riksdags-fullmägtigen C. A. Larssons motion om öfverflyttande
på Auditörerne af skyldigheten att. förrätta större delen af de syner, hvilka
nu af Domhafvande å landet verkställas, så torde, på sätt Herr Grenanders motion
antyder, Auditörerne icke i allmänhet medhinna flere syneförrättningar än
de, hvilka redan äro åt dem uppdragne. Den enda grund motionären för den
föreslagna förändringen anfört, består dessutom i uppgiften att åtskilige Domare
på landet skulle, till ursägt för dröjsmål med andra förrättningar, förebära hinder
al Militie-boställs-synerne. Då emellertid ett dylikt förhållande, om det någorstädes
skulle ega rum, desto mindre torde innefatta skäl till den föreslagna förändringen,
sorn de många olikartade åligganden, hvilka tillkomma Domhafvande
o
pa
Allm liesvårs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o i SO. 9
på landet, nog i allt fall skulle lemna utväg till förebärande af andra hinder,
hemställer Utskottet,
att ifrågavarande motion icke må tili någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 Augusti 1860.
N:o 150.
Ank. till Exp.-Utsk. den 11 Augusti 1860, kl. 11 f. m.
Memorial, i anledning af åter remiss af Betänkandet N:o 93.
Förenämnda Betänkande, i hvilket Utskottet yttrat sig i anledning af väckte
motioner, i fråga om förändring i sättet för auktioners hållande i städerne samt
om nedsättning af auktions-provision, har blifvit af Hedervärda Bonde-Ståndet
återrcmitteradt, men som Betänkandet blifvit af öfriga Riks-Stånden bifallet, kan
återremissen
icke till vidare handläggning af ärendet föranleda.
Stockholm den 10 Augusti 1860.
luli. till It. St. Erot. 18S9 A 1860. 8 Sami. 30 Haft.
10
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Ulskouels Memorial N:ris /,?/, i52.
N:o 131.
Ank. till Exp.-Utsk. den 11 Augusti 1860, kl. 11 f. m
Memorial, i anledning af åter remiss af Betänkandet ;Y:o 94.
Vällofliga Borgare-Ståndet har återremitterat förestående Betänkande, i fråga
om ändring af 22 § i Fiskeri-stadgan den 29 Juni 1852, men då Betänkandet
blifvit af öfriga Riks-Stånden bifallet, kan återreinissen
icke till vidare handläggning af ärendet föranleda.
Stockholm den 10 Augusti 1860.
JV:o 132.
Ank. till Exp.-Utsk. den 11 Aug. 1860, kl. 11 f. tn.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Betänkandet N:o 95.
Sedan Utskottet i ofvannämnda Betänkande afstyrkt väckt motion om tillsättande
af en Kommitté för omarbetande af krigslagarne, har Vällofliga BorgareStandet
återremitterat Betänkalndet, men som detsamma blifvit af öfriga RiksStånden
bifallet, kan återremissen
icke till vidare handläggning af ärendet föranleda.
Stockholm den 10 Augusti 1860.
Allm. Ucsvärs- och Ekonomi-Utskottels Memorial N:rit IS3, 1 SA.
L1
i\:o 153.
Ank. till Exp.-Utsk. den 11 Aug. 1860, kl. 11 f. ib.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Betänkandet N:o 98.
Ifrågavarande Betänkande, som rörer väckt motion om förändring i föreskrifterna
rörande hästarnes färg vid artilleri- och kavalleri-regementena, har blifvit
återremitteradt af Hedervärda Bonde-Ståndet, men som öfriga Riks-Stånden samma
Betänkande bifallit, kan återremissen
icke till vidare handläggning af ärendet föranleda.
Stockholm den 10 Augusti 1860.
J¥:o 151.
Ank. till Exp.-Utsk. den 11 Aug. 1860, kl. 11 f. m.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Betänkandet N:o 99.
Ofvannämnda Betänkande, deruti Utskottet afstyrkt väckt motion, att sökande
till musiklärareplats vid lägre, elementar-läroverk eller organist-beställning skall
förete betyg om examen inför Kongl. Musikaliska Akademien, har blifvit återremitteradt
af Höglofliga Ridderskapet och Adeln samt Vällofliga Borgare-Ståndet,
men som Högvördiga Preste-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet bifallit
Betänkandet och den väckta frågan derigenom förfallit, kunna återremisserne
icke till vidare handläggning af ärendet föranleda.
Stockholm den 10 Augusti 1860.
12
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottels Memorial N:o lss.
Ho 155.
Arik. till Exp.-Utsk. den 11 Aug. 1860, kl. 11 f. m
Memorial, i anledning af återremiss utaf Betänkandet N:o 122.
Sedan Utskottet i förestående Betänkande afstyrkt väckte motioner om upphäfvande
af föreskrifterna, angående censur å theaterpjeser, hafva Väilofliga Borgare-Standet
och Hedervärda Bonde-Ståndet återremitterat Betänkandet, men som
detsamma blifvit af Höglofliga Ridderskapet. och Adeln och Högvördiga PresteStåndet
bifallet och den väckta frågan derigenom förfallit, kunna återremisserne
icke till vidare handläggning af ärendet föranleda.
Stockholm den 10 Augusti 1860.
STOCKHOLM, typografisk.! föreningens boktbyckeri. 18G0
Allm, Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 156.
4
N:o 156.
Ank. till Exp.-Utsk. den 18 Ang. 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring i
Kongl. Stadgan den 5 Mars 1858, angående sinnessjukas behandling
och värd.
I motion, som af Högvördiga Preste-Ståndet blifvit remitterad till Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskoltet, har Herr Prosten Söderberg anfört, att Kongl. Stadgan om
sinnessjukas behandling och vård af den 5 Mars 1858 syntes behöfva några förklaringar
och rättelser, så vida denna författning i sin tillämpning skulle kunna lemna de goda
frukter, man af densamma trott sig kunna vänta. I 8:de § stadgades, att om för sinnessjuk
vård å hospital önskades, borde derom till Hospitals-direktionen ingifvas ansökning,
åtföljd af dels behörig läkares intyg angående den sjukes lefnadsförhållanden samt
sjukdomens orsak och beskaffenhet, till ledning för hvilket intyg borde tjena de i en
särskild bilaga upptagna frågor, till ett antal af fjorton, hvaraf en omfattade sju moment,
dels prestbetyg och vederbörande presterskaps eller andra trovärdiga personers, som om
den sjukes förhållande egde kännedom, svar på tolf frågor, af hvilka de fleste ofta, isynnerhet
rörande personer, som inflyttat frän aflägsna orter, voro omöjliga att, utan långa
omvägar och brefvexling med andra orters socknenämnder och presterskap, besvara, hvarigenom
lång tidsutdrägt nödvändigt skulle förorsakas. Detta stadgande syntes derjemte
strida mot syftningen af 3:dje §, der det hette, att på hospital företrädesvis emottogos
de, som nyligen insjuknat och hvilka af denna anledning ansågos mera sannolikt kunna
botas. Ty huru aflägsnades ej sannolikheten af den sjukes botande om, inyan han finge
insändas till hospitalet, alla de tidsödande förberedelser, som i 5.te § anbefalldes, först
skulle vidtagas. Väl kunde man utan ansökan få insända en sinnessjuk till hospitalet,
Bih. lill R. St. Prol. 1859 $ 1860. 8 Sami. 31 Käft.
2 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 156.
men endast »i trängande falin, hvarmed menades de fall, då galenskapen på en gång
våldsamt utbröte, »och då hospitalet är närbeläget». De två vilkor, sorn här voro sammanställda
kunde likväl ej alltid finnas förenade. Skulle då, när hospitalet vore aflägset,
den vildsinte dåren, till fasa och våda för hela sin omgifning, behållas i hemmet tills alla
de andra befallda upplysningarne genom läkare, presterskap och andra trovärdige män
hunne insamlas? Vore det ej ändamålsenligare att för »trängande falin medgifva det
sinnessjuk person finge på hospital intagas utan föregående anmälan, sä vida plats för
honom funnes ledig? Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, har motionären
föreslagit, att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om ändring
af ifrågavarande stadgande i syftning, dels att, vid ansökan om sinnessjuks intagande å
hospital, alla de föregående åtgärder, som kunde fördröja den sjukes intagande och dymedelst
aflägsna sannolikheten af hans botande, så vidt möjligt vore, inskränktes och
förenklades, dels ock att i trängande fall hospitalets aflägsenhet ej komme att utgöra
något hinder för den sinnessjukes intagande på dylik sjukanstalt och vårdande derstädes.
Om anskaffandet af de intyg och uppgifter, hvilka böra fogas vid ansökning om
sinnessjuk persons intagande å hospital, ovilkorligen fordrades för att åt den sjuke bereda
behöflig vård, skulle visserligen skäl finnas, som talade för det väckta förslaget.
Men om man något närmare tager kännedom om innehållet af den ifrågavarande författningen,
visar det sig af 3:dje och 10:de §§ att ä hvarje länslasarett tillfälle skall finnas
beredt för sinnessjukas vårdande under kortare tid, tilldess de antingen der tillfriskna eiler
ock derifrån kunna till hospital förflyttas. Då nu för intagande å länslasarett icke erfordras
de fullständigare upplysningar, som för intagande å hospital ifrågakomma; då
emellertid vistelsen å lasarettet lemnar vederbörande rådrum för efterforskande af de önskade
upplysningarne; och då. i händelse hospitalet är mera närbeläget än länslasarettet,
den sjuke i trängande fall får der intagas, utan afvaktan å de begärda intygen, synes
det icke vara att befara att, vid en riktig tillämpning af författningen och derest de
utvägar densamma anvisar begagnas, den sinnessjukes tillstånd skall genom brist på
tjenlig behandling förvärras. Det torde dessutom icke vara ur vägen att erinra, att framgången
af den behandling, den sinnessjuke erhåller, i väsendtlig mån betingas deraf att denna
är grundad på en riktig uppfattning af orsakerna till sjukdomen och den sinnessjukes
föregående förhållanden och att det följaktligen bör räknas författningen till förtjenst om
den, så fullständigt som möjligt, anger alla de förhållanden, hvilka härvid böra komma
under öfvervägande, äfvensom att meningen icke är att bestämd upplysning ovilkorligen
meddelas rörande allt hvad i de framställda frågorne vidröres, utan att, i fall anställda
Allm. Besv.- och Ekon-Utskottets Betänkande N:o i57. 3
efterforskningar icke Iemnat någon upplysning, svaret naturligtvis kan och bbr inskränkas
till meddelandet häraf. Vid sådant förhållande synes frågornas större antal icke
böra lemna fog för missnöje eller, åtminstone från synpunkten af de sinnessjukas bästa,
något klander deremot böra framställas.
På dessa skäl får Utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 17 Augusti 1860.
157.
Ank. till Exp.-Utsk. den 18 Ang. 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om Kongl. Theaterns
ställande under ministeriel styrelse.
Af Vällofliga Borgare-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
blifvit remitteradt ett memorial, deruti Herr Ridderstad, C. F., andragit, att den Kongl.
Theatern i alla tider varit försatt i ekonomiskt bryderi och att icke någon säkerhet
funnes derför att de anslag, hvilka åt Theatern anvisats, i längden skulle befinnas
tillräckliga. En bland de förnämsta orsakerne till denna den Kongl. Theaterns vacklande
och osäkra ställning torde böra sökas deruti, att den, i sin allt mer och mer utbildade
egenskap af ett Statens verk, likväl icke vore ställd under bestämd ministeriel styrelse.
Det läge i sakens natur att Hans Maj:t Konungen, under hvars höga hägn Theatern omedelbart
vore ställd, icke vid förefallande tillfällen och omständigheter kunde tillvägagå
såsom en ansvarig minister. 0tvifvelaktigt sattes hans hjerta på mera än ett hårdt prof,
der endast sakförhållanden borde tala. Motionären vore derför också öfvertygad att Konungen
med verklig tillfredsställelse skulle lemna ifrån sig den säkert rätt tryckande och
besvärliga bördan, i händelse Rikets Ständer derom gjorde en underdånig hemställan och
ansäge sig, med anledning af anförda förhållanden, böra föreslå, att Rikets Ständer måtte
4 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottels Betänkande N:o 158.
hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att den Kongl. Theatern måtte förflyttas under
lämplig ministeriel styrelse.
Kongl. Theatern underhålles ej uteslutande af Statens medel, utan till väsendtlig
del genom Konungens enskilda bidrag. Förflyttad under ministeriel styrelse blefve Theatern
en statsinrättning, som borde på Statens bekostnad uppehållas och de hiltils åt Theatern
anvisade statsmedel skulle säkerligen ej för detta ändamål förslå. Den af motionären
föreslagna förändring skulle således ådraga Statsverket betydliga utgifter, ulan att,
efter Utskottets mening, någon motsvarande fördel derigenom kunde emotses. Det vill
också synas, som, derest Rikets Ständer ansett Kongl. Theatern böra till en Statens inrättning
förvandlas, de icke underlåtit att, vid beviljandet af de anslag, som åt densamma
blifvit anvisade, härom göra framställning. Då så emellertid icke skett, hemtar Utskottet
härifrån ett ytterligare stöd för den åsigt, i öfverenstämmelse hvarmed Utskottet
hemställer,
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 Augusti 1860.
N:o 158.
Ant- till Exp.-ITtsk. den 18 Äng. 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af Kongl. Maj:ts nådiga Reglemente för skyddskoppympning
i Riket.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har Höglofliga Ridderskapet och
Adeln remitterat en af Friherre Creutz, Stefan, väckt motion, deruti motionären, i uppgifvet
syfte att »slita ett af de mänga onaturliga och förderfliga band, sorn hvila öfver
»individen och samhället» föreslagit »att Kongl. Majits nådiga Reglemente för skydds»koppympning
i Riket af den 29 September 1853 mätte så lill vida till all gällande kraft
»upphäfvas, att det icke blir bindande för någon annan än den, som sjelf vill för sig
»eller barn underkasta sig dess förordnanden.»
Allm. Besv.- och Ekon.-Viskottets Betänkande N:o 158. 5
Grunderne för detta förslag äro i motionen på följande sätt angifne:
»1:0. Enligt de utmärklaste både hydropatiska och homöopatiska läkares sam»manstämmiga
utlåtanden är vaccineringen icke något ofelbart preservativ emot kopp»sjukdomen.
Detta bestyrkes ock af erfarenheten.»
»2:o. Utsattes den som skall vaccineras för möjligheten att, jemte de artifici»ela
kopporna, få på sig öfverflyttade alla de sjukdomsämnen, hvilka kunnat ligga förborgade
uti dens organism, ifrån hvilken koppympningsämnet blifvit taget;»
»3:0. Är det lika absurdi som orimligt, att vilja tvinga en menniska att i detta
»enda fall begagna sig af ett föregifvet prseservativmedel, om hvilket man sjelf möjligen
»är öfvertygad, att det ovilkorligen skall medföra mer eller mindre ondt, utan att verka
»något godt. I alla andra sjukdomsfall, till och med då »döden står för dörren,» har
»menniskau frihet att välja eller förkasta de läkemedel, hvilka man räcker henne; och
»skulle hon äfven nödgas med våld att öfverlemna sig åt en läkares behandling, till hvil»ken
hon saknar förtroende, samt att emottaga medikamenterne af hans hand, så kan
»dock ingen tvinga henne att intaga dem.»
»4:o. Är det numera en grof inkonseqvens i vår lagstiftning att hafva stadgan»det
qvar om tvångsympningen såsom skyddsmedel mot en sjukdom, som haft så lång
»tid på sig att »modifieras» och »acklimatiseras,» sedan man insett behofvet af att upp»häfva
karantäner och gränskordonger emot koleran, hvilken uppträdt såsom en lika här -  »jande, men vida yngre epidemi än kopporna.»
Vid sisthällne riksdag förekom äfven en motion i hufvudsakligen enahanda syftning,
som förevarande. Dåvarande Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott yttrade sig
deröfver, i Betänkandet N:o 14, att, om motionärens förslag blefve antaget, hvar och en
skulle kunna underlåta vaccinationens begagnande, under förebärande af misstroende till
densamma, men att, då erfarenheten under den längre tid vaccinationen varit här i riket
allmännare begagnad, fullkomligen bekräftat nyttan af detta försigtighetsmått mot koppsmittan,
det torde vara i hög grad betänkligt att sålunda borttaga omförmälda skyddsmedel,
hvilket jemväl blifvit af regeringen, efter sakkunnig myndighets hörande, kort
tid förut ånyo påbudet; i följd hvaraf och då Utskottet ansåge lagstiftningen böra i sådana
fall, med åsidosättande af enskildes åsigter och tycken, afse det allmän nas säkerhet
och fördel, Utskottet afstyrkte bifall till motionen; och blef detta Betänkande af
samtlige Riks-Stånden bifallet.
Instämmande i de åsigter, hvilka sålunda förut vunnit Rikets Ständers godkännande,
hemställer Utskottet,
att ifrågavarande motion måtte lemnäs utan afseende.
Slockholm den 17 Augusti 1860.
6
Allm. Besv. och Ekon.-VIskottets Betänkande N:o 159.
N:o 159.
Ank. till Exp.-Utsk. den 18 Aug., 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion, rörande en
ombildning af hufvudstadens fyra femklassiga elementar-läroverk.
Uti en hos Höglofliga Ridderskapet och Adeln väckt motion har Herr af Sillén, A. W.,
anfört hurusom det vore önskligt att i hufvudstaden, der läroverken ligga helt nära hvarandra
och der desamma redan förut genom sin organisation hilda ett slaga undantag från
hvad som är gällande i det öfriga riket, den klassiska och den reala bildningslinien finge
sina skiljda läroverk. Någon skada af en sådan reform skulle, enligt motionärens förmenande,
ej kunna uppstå, men deremot vore nyttan deraf flerfaldig; så skulle t. ex.
fyra utaf de i nåder föreslagna lärareplatserna kunna indragas och de öfriga lärarnes
verksamhet koncentreras i en riktning, utan att man behöfde frukta en styfmoderlig behandling
af någondera linien. Liksom bildningen i vår tid gör framsteg med hvarje decennium,
så måste äfven undervisningen följa med både i afseende på method och omfattning.
De klassiska läroverken skola bestå så länge Staten behöfver embetsman med
grundlig lärdom och så länge menniskor finnas med intresse för ett vetande, som ej inbringar
materiel valuta. För realskolornas bestånd har man en säker borgen i de nästan
dagliga upptäckter, som göras inora naturvetenskapernas och industriens områden, hvilka
förutsätta en stegrad bildning hos dem, som vilja egna sig åt dessa yrken. På grund
af hvad sålunda blifvit anfördt har motionären föreslagit: att af hufvudstadens fyra femklassiga
läroverk tvänne, nemligen Clara och Maria, mätte blifva uteslutande lärdomskolor
samt de tvänne öfriga, Jakobs och Catharina, uteslutande realskolor.
Vidkommande denna motion har Utskottet inhemtat, att Stats-Utskottet i sitt Utlåtande
N:0 123, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens Åttonde Hufvud-titel,
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o i60.
7
yttrat, att, enär vid behandlingen af Kongl. Maj:ts Proposition derom att för ytterligare
2 kolleger vid Clara, 2 vid Maria, 1 vid Jakobs och 2 vid Catharina elementar-läroverk
löner måtte ä stat uppföras, Utskottets uppmärksamhet blifvit fästad dels derpå att den
nuvarande organisationen af dessa fyra skolor icke torde vara fullt lämplig för undervisningens
ändamålsenliga ordnande, dels derå att direktionen för Stockholms stads undervisningsverk
till Kongl. Maj:t. aflätit en underdånig framställning om att Clara och Maria
elementar-läroverk skulle befrias från skyldigheten att undervisa sådana lärjungar, sora
icke läsa klassiska språk samt Jakobs och Catharina läroverk frikallas från åliggandet
att i nämnde språk meddela undervisning, Stats-Utskottet ansett sig böra föreslå: det
Rikets Ständer mätte i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t läcktes taga i nådigt öfvervägande,
huruvida icke vid ofvannämnda fyra skolor må, genom en enklare fördelning
af läroämnena uti den i direktionens ofvanberörda skrifvelse antydda riktning, kunna beredas
en förändrad organisation, att undervisningen blifver ändainålsenligare ordnad och
besparing vinnes i lärarekrafter.
Då således frågan om undervisningens ändamålsenligare ordnande inom hufvudstatens
fyra femklassiga läroverk blifvit behandlad af annat Utskott, som deruti afgifvit
tillstyrkande yttrande, hvilket redan vunnit Rikets Ständers bifall, anser sig Ekonomiutskottet
icke
böra, i anledning af ifrågavarande motion, något yttrande i ämnet
afgifva.
Stockholm den 17 Augusti 1860.
N:o 160.
Ank. till Exp.-Utsk. den 18 Aug. 1860, k. 12 midd.
Utlåtande, i anledning af Riks-Sländens skiljaktiga beslut
öfver Betänkandet N:o UT.
Sedan Utskottet i förenämnda Betänkande, med anledning af väckte motioner om
utvidgande af de rättigheter, som äro mosaiske trosbekännare här i riket tillerkände,
hemställt, att Rikets Ständer mätte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att,
8
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskollets Utlåtande N:o i60.
med upphäfvande af första momentet i 2 § af Kongl. Förordningen den 30 Juni 1838,
mosaiske trosbekännare, födde i Sverige eiler utrikes ifrån inkomne och i riket bosatte,
samt af Kongl. Maj:t till Svenska undersåter upptagne, mätte erhålla rättighet att, utan
Kongl. Maj:ts särskilda nådiga tillstånd, köpa och besitta fast egendom ä landet, så har,
enligt Utskottet tillhandakomne protokolls-utdrag, detta Betänkande blifvit af Ridderskapet
och Adeln samt Bonde Ståndet bifallet, men af Preste- och Borgare-Stånden afslaget,
hvarjemte sistnämnda Stånd för sin del beslutat, att Rikets Ständer må hos Kongl. Majit
i underdånighet anhålla, att inora landet födde mosaiske trosbekännare, äfvensom sådane
bekännare, hvilka, utrikes ifrån inkomne, äro eller framdeles blifva till Svenska undersåtare
antagne, må erhålla rättighet att bosätta sig och besitta fast egendom hvar helst
inom riket.
Då Borgare-Ståndets beslut i sig innefattar hvad Utskottet tillstyrkt och Ridderskapet
och Adeln samt Bonde Ståndet bifallit och, vid sådant förhållande, den väckta frågan
icke genom två Riks-Stånds afslag å Betänkandet förfallit, men Borgare-Ståndets
beslut, i hvad detsamma rörer rättigheten för mosaiske trosbekännare att här i riket besitta
fast egendom, icke är lika affattadt med Utskottets af två Stånd godkända förslag,
har Utskottet ansett sig böra vördsamt inbjuda Preste- och Borgare-Stånden,
att, med frånträdande af bemälde Riks-Stånds beslut om afslag å
Utskottets Betänkande, i Ridderskapet och Adelns samt Bonde-Ståndets
i ärendet fattade beslut instämma.
Stockholm den 17 Augusti 1860.
Stockholm, tryckt hos N. Marcus, 1860.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
1
\:o 101.
Ank. till Exp.-Utsk. den 31 Augusti 18fi0, kl. 11 f. m.
•
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse, med
det af Kommitterade afgifna underdåniga Betänkande
och Förslag, angående Kommunalstyrelser.
Sedan Rikets Ständer vid sistlidna riksdag, uti underdånig skrifvelse den
12 Februari 1858, anhållit att Kongl. Maj:t täcktes låta genom sakkunniga män ej
mindre upprätta förslag till författning om Lands-ting, eller en länen omfattande
Kommunalrepresentation, än äfven i sammanhang dermed öfverse de, angående menighets-styrelse
så väl på landet som i synnerhet 1 städerna gällande Författningar
samt derefter till Rikets Ständers pröfning framlägga de förslag, hvilka, i följd
deraf, kunde varda utarbetade; och en i anledning häraf förordnad Kommitté till
Kongl. Maj:t inkommit med underdåniga förslag till Förordningar:
l:o Om Kommunalstyrelse på landet,
2:o Om Kommunalstyrelse i stad,
3:o Om Kyrkostämma samt Kyrko- och Skolråd och
4:o Om Lands-ting,
med redogörelse uti särskildt Betänkande för de grunder och skäl, som bestämde
innehållet i hvartdera af dessa förslag, så har Kongl. Maj:t, som, med afseende å
ämnets beskaffenhet, funnit sig böra inhemta Rikets Ständers yttrande öfver förslagen
innan desamma hos Kongl. Maj:t kommo under vidare skärskådan och jemväl
ansett deras framläggande till Rikets Ständer icke böra genom andra vederbörandes
föregående hörande fördröjas, jemte nådig Skrifvelse den 30 December
1859, till Rikets Ständers pröfning öfverlemnat ifrågavarande Betänkande och
Bih. till B. St. Prot. 1859 1860. 8 Sami. 32 Haft. 1
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
Förslag, öfver hvilka Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, till följd af erhållna
remisser, nu får vördsamt utlåtande afgifva.
Då dc Kommitterades underdåniga Betänkande och Förslag äro till trycket
befordrade och bland Riks-Ståndens ledamöter utdelade torde en fullständig redogörelse
för deras innehåll här vai-a obehöflig, helst Utskottet i allmänhet haft tillfredsställelsen
att kunna gilla hvad de Kommitterade föreslagit. Utskottet inskränker
sig derföre till en kort öfversigt af förslagens ledande grundsatser, med några
betraktelser som deraf föranledas, hvarefter skola särskildt framställas de förändringar
och tillägg Utskottet funnit sig böra tillstyrka, jemte skälen dertill.
Den första vigtiga grundsats i de Kommitterades Förslag, som tillika innebär
en vigtig förändring af nuvarande förhållanden, är de kyrkliga angelägenheternas
särskiljande från de borgerligt-kommunala och hvarderas öfverlemnande åt
sin särskilda stämmas handläggning. Att de hittills varit förenade och, i följd
deraf, presten äfven haft den för hans egentliga kall så främmande ledningen af
de borgerligt-kommunala angelägenheterna, hvartill anledningen är att söka nästan
ensamt i historiska förhållanden, har måhända icke befordrat det borgerliga kommunal-lifvets
utbildning och för församlingens kyrkliga lif stundom verkat menligt
genom att till hvarjehanda verldsliga bestyr draga tid och krafter, som presten
med mera fromma kunnat använda för själavården. Utskottet anser derföre den
föreslagna förändringen lämplig och ändamålsenlig och den torde i allt fall förr
eller sednare blifva nödvändig, då den territoriala karakter, som hittills tillhört
våra kyrkoförsamlingar och gjort den verkliga skilnaden emellan dem och de
borgerliga kommunerna mindre åskådlig, kommer att i följd af en utvidgad bekännelsefrihet
i religiöst afseende undergå tilläfventyrs ej obetydliga modifikationer.
Beträffande nu det borgerliga kommunal-väsendet på landsbygden och dervid
först frågan om de särskilda kommunal-områdenas storlek, så anser Utskottet
lika med de Kommitterade att då ”obestridligen större förenade krafter kunna för
”sina ändamål med jemförelsevis mindre kostnad och bättre framgång uträtta mer
”än der förhållandet är motsatt;” det är af vigt att kommunal-områdena ej blifva
alltför små. Måhända skulle det ur denna synpunkt kunna anses lämpligt att
vid bestämmandet af landskommunernas områden den urgamla häradsindelningen
blifvit lagd till grund. Men då häraderna för längesedan förlorat sin administrativa
betydelse och ett försök att återupplifva den nu, sedan århundraden stadgade
vanan att i socknen söka den kommunala enheten, torde möta alltför stora hinder
uti häfdvunna förhållanden, har Utskottet för sin del ingenting att påminna vid
de Kommitterades förslag att, enligt regeln, hvarje socken skall bilda en kommun
för sig, helst de Kommitterade tillika, för att bereda tillfälle till bildande af större
kommuner, der sådant af innevånarne sjelfva kunde finnas önskligt, meddelat bestämmelser
dels om bibehållande af redan befintliga större kommunal-föreningar
tilldess deras upplösning påyrkas och dels om rätt för flera socknar att under vissa
förbehåll förena sig till gemensam kommunal-förvaltning.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161. 3
Omfånget af den sjelfstyrelse, som blifvit hvarje sådan kommun tillerkänd,
bestämmes af de Kommitterade, så att kommunen sjelf skall ombesörja vården om
sina gemensamma ordnings- och hushållnings-angelägenheter samt derjemte eger
att till bekostande af de företag, som i sådant afseende beslutas, dels använda kommunens
tillhörigheter och dels af sina medlemmar utkräfva erforderliga skattebidrag.
Och är äfven, enligt Utskottets tanke, härigenom ett tillräckligt vidsträckt fält
lemnadt öppet för kommunens sjelfverksamhet, hvaruti stadgandet, att kommunen
icke eger befatta sig med någon verkställighetsåtgärd, som tillhörer offentlig myndighet,
endast gör en af sakens natur påkallad inskränkning.
Rättigheten att inom hvarje kommun deltaga i öfverläggningar och beslut
om dess angelägenheter står vidare, enligt de Kommitterades förslag, likasom hittills,
i sammanhang med skyldigheten att bidraga till kommunens behof, så att de
i allmänhet utgöra hvarandras vilkor och förutsättning och att röstvärdet beräknas
efter bidragets storlek. Hvad åter måttstock för bidrags-sliyldigheten angår, så
har regeln hittills varit att innehafvare af mantalsatt jord bidragit efter mantalet
och öfriga skattskyldiga efter 2:dra Artikelns Bevillning samt båda, nemligen mantalet
och bevillningen, med hvarandra jemförts på det sätt, att ett mantal ansetts
motsvara ett visst gifvet hcvillningsbelopp, enligt 1843 års Sockenstämmo-förordning
40 R:dr B:ko, men, enligt Kongl. Kungörelsen den 24 November 1857, endast
32 R:dr Runt. De Kommitterade hafva visserligen icke förbisett det mindre tillfredsställande
uti mantalets och den nuvarande bevillningens användande såsom
grunder för kommunal-bidragens fördelning, men likväl af skäl, som Utskottet måste
gilla, ansett dessa häfdvunna mätare här icke kunna frångås och derföre bibehållit
desamma. En olägenhet af det nuvarande beskattningssättet hafva de Kommitterade
dock sökt afhjelpa genom borttagande af den godtyckliga och just i följd
af sin fixa beskaffenhet icke öfverallt lika verkande bestämmelsen, att ett mantal
jord skall under alla förhållanden motsvara ett och samma bevillningsbelopp. I
dess ställe hafva de Kommitterade föreslagit stadganden i den syftning att inom
hvarje särskild kommun ett mantal jord kommer att i kommunalbidrag erlägga
lika mycket som en person, hvilken i bevillning efter 2:dra Artikeln erlägger så stort
belopp, som motsvarar den fastigketsbevillning, hvilken inom den kommunen i medeltal
utgår af ett mantal jord. Huruvida härigenom det förra förhållandet i afseende
på bidragsskyldighet och röstvärde emellan innehafvarne af den i mantal
satta jorden och kommunens öfriga medlemmar blifvit i allmänhet rubbadt, beror
på huru högt eller lågt man kan sätta ett mantals taxeringsvärde öfverhufvud.
Kunde man antaga ett mantals taxeringsvärde i medeltal utgöra 32,000 R:dr
R:mt, så skulle förhållandet blifva alldeles detsamma, som för närvarande
eger rum, åtminstone så länge bevillning af fast egendom utgår med en per
mille. Men då mantalets taxeringsvärde under nuvarande förhållanden sannolikt
ej kan på långt när sättas så högt, så följer häraf ock att de Kommitterades
förslag för den mantalsatta jordens innehafvare medförer en ej obetydlig
nedsättning af deras förra, såväl skattskyldighet, som röstvärde. Skulle detta förhållande
anses böra föranleda till någon jemnkning, så torde dock, enligt Utskottets
tanke, icke vara skäl att derföre rubba hvad de Kommitterade föreslagit, utan bör
den rättelse, som tilläfventyrs kan finnas nödig, lämpligast sökas genom någon
ändring af Bevillnings-förorduingen och isynnerhet dess föreskrifter om fast egendoms
uppskattning. Det får icke heller lemnäs oanmärkt att den af de Kommitterade
sålunda föreslagna grund för kommunal-utskylders fördelning icke är ämnad
att ovilkorligen lända till efterrättelse i alla förekommande fall, utan endast i
4 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
allmänhet, d. v. s. då icke Lag eller Förordning uttryckligen stadgar en annan
grund, eller ock en sådan skärskild grund af kommunen sjelf bestämmes.
Beslutanderätten uti de ärenden som, enligt hvad förut nämnts, utgöra föremål
för kommunens sjelfverksamhet, utöfvas å kommunalstämma, d. v. s. en församling
af kommunens samtliga röstberättigade medlemmar under ledning af en
för 4 år vald ordförande. Då emellertid sådana allmänna sammankomster, särdeles
om de ofta påfordras och i större kommuner, äro förenade med mycken obeqvämlighet,
hafva de Kommitterade derjemte, i enlighet med en i Rikets Ständers
skrifvelse lemnad antydning, föreslagit att kommunen skall kunna öfverlåta hela
sin beslutanderätt, utom i några få frågor af särdeles vigt, åt valda ombud eller
kommunal-fullinägtige, af hvilka hälften ombytes hvart annat år.
Detta användande af det representativa systemet i kommunalstyrelsen p&
landet är något i vår lagstiftning alldeles nytt, som dock i Norge, der denna form
för kommunal-ärendenas behandling är allmänt vedertagen, visat den bästa verkan.
Det torde ock vara klart att kommunens angelägenheter vida bättre skötas
af ett för lämplig tidrymd valdt mindre antal representanter, hvilka på grund af
tjenstepligt äro förbundna att sätta sig in i förekommande ärenden och att vid besluten
bevaka ej blott egna intressen samt dessutom äro sina hufvudman ansvariga
för det sätt hvarpå de skött sitt kall, än af hela den stora kommunalstämman, der
ingen är ansvarig inför någon annan än sig sjelf. Utskottet väntar sig derföre
de största fördelar af fullmägtigskapets allt allmännare tillämpning äfven hos oss,
men då våra socknar i allmänhet äro så små att ingen tvingande nödvändighet
kan anses påkalla denna inrättnings införande öfverallt och den dessutom ännu
hos oss är föga känd, torde det vara rigtigt att, såsom de Kommitterade föreslagit,
tillsvidare nöja sig med att, utan något o vilkorligt påbud, endast hänvisa på denna
inrättning samt lemna hvarje kommun öppet att om och när den det önskar tillegna
sig densamma. Att der kommunal-fullmägtigc komma att antagas deras öfverläggningar
ej kunna annat än vinna i sakkännedom och deras beslut i praktisk
tillämplighet, derigenom att bland de fullmägtige älven alltid ledamöterna i kommunens
verkställande myndighet eller kommunalnämnden skulle vara sjelfskrifna,
torde få anses gifvet, likasom den bestämmelsen att Nämndens ledamöter icke få
utgöra mer än en fjerdedel af hela antalet fullmägtige, synes lemna tillräcklig trygghet
emot någon Nämndens obehöriga öfvervigt i omröstningarne, hvadan ock Utskottet
i allo gillar hvad de Kommitterade i detta afseende föreslagit.
Kommun al-nämnden, som motsvarar den nuvarande Sockne-nämnden, är för
öfrigt af de Kommitterade ämnad att intaga en synnerligen framstående plats i
kommunal-förvaltningen. Utom skyldigheten att ombesörja verkställigheten af
kommunal-stämmans eller Fullmägtiges beslut och det antingen omedelbart eller
genom tillsyn öfver de särskilda verkställare, som för särskilda ändamål kunna
blifvit tillsatta, åligger denna Nämnd uppsigten öfver förvaltningen af kommunens
gemensamma egendom, hela bestyret med uppgörande af hvarje års utgifts- och
inkomstförslag samt debitering och uppbörd af kommunal-utskylderna, handhafvandet
och tillämpningen af kommunens särskilda ordningsstadgar o. s. v. Då Nämnden
dessutom fått sig tillerkänd rättighet att när den så aktar nödigt äska kommunalstämmans
sammankallande för att der till pröfning och beslut framlägga de
förslag, som inom Nämnden blifvit väckta, synes den ock böra blifva ”det drifvande
”hjulet inom kommunen och det ständiga centrum för dess sjelfverksamhet.” En
sådan myndighet måste kunna uppträda med enhet och kraft samt får derföre icke
vara mångtalig och de Kommitterades förslag, att den må bestå af ända till Elfva
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161. 5
personer, hvarigenom ock högsta beloppet af Fullmägtiges antal angifvfes, synes
verkligen vara det högsta, som i detta afseende kan tillstädjas. Beträffande tillsättandet
af ledamöter i Sockne-nämnden innehåller 1843 års Förordning att socknen
för detta ändamål skall indelas i vissa rotar eller distrikter samt från hvardera
af dom utses en ledamot, som tillika hör vara ordningsman i sin rote. Något motsvarande
stadgande återfinnes icke i de Kommitterades förslag, hvilket i stället
med allt skäl åt kommunerna sjelfva öfverlemnat att bestämma om en sådan fördelning
må anses lämplig eller ej.
I afseende på pröfning i högre instanser af kommunalstämmans eller Fnllmägtiges
beslut innehåller de Kommitterades förslag åtskilliga hos oss Uya bestämmelser.
Naturligtvis står det öppet för hvar och en enskild medlem af kommunen,
som anser ett sådant beslut förnärma sin rätt eller eljest strida emot lag, att i
detta hänseende öfver beslutet föra klagan, men deremot kan, enligt de Kommitterades
förslag, fråga om beslutets gagnelighet eller ändamålsenlighet för kommunen
i allmänhet icke komma under högre myndighets pröfning. Detta utgör en tillämpning
af den för begreppet om kommunal-sjelfstyrelse väsendtliga grundsatsen, att
kommunen — likasom den enskilde — sjelf är den bästa domaren i fråga om sin
egen nytta eller skada. Från regeln torde dock, med afseende på det allmänna
stats-intresset, undantag böra medgifvas för sådana beslut, som kunna i märkligare
mån inverka på kommunens framtid eller vidröra utom kommunen liggande intressen
och de Kommitterade hafva också ur denna synpunkt föreslagit att i några
få särskildt uppräknade mål af nämnda beskaffenhet kommunens beslut, för att
blifva gällande, skola underställas Kongl. Maj:ts eller Dess Befallningshafvandes
pröfning. Då det emellertid skulle innebära ett begreppsvidrigt intrång i kommunens
sjelfbestämningsrätt om den högre myndigheten, som vid pröfning af ett understäldt
beslut eller anförda besvär tilläfventyrs funne beslutet icke kunna i sin
helhet fastställas eller anser sig böra godkänna besvären, skulle ega föreskrifva
kommunen att i stället för hvad den beslutat göra något annat, så hafva de Kommitterade
slutligen föreslagit det stadgande att såväl vid underställning, som besvär,
den högre myndigheten endast eger att antingen oförändradt fastställa eller
förkasta beslutet, hvaremot Utskottet för sin del icke har något att påminna.
Hvad nu angår städerna, så utöfvas för närvarande, som bekant, deras styrelse
äfven i rena kommunal-angelägenheter hufvudsakligen af Magistraten, hvars
ledamöter väljas af en klass bland stadens innevånare, nemligen Borgerskapet.
Denna myndighet måste dock i vigtigare frågor, särdeles sådana som angå användande
af stadens tillhörigheter, höra sin hufvudman, Borgerskapet, som, sedan de
allmänna Rådstugorna för längesedan kommit ur allmännare bruk, numera i dylika
frågor vanligen representeras af Stadens Äldste. Emedan dessa båda, Magistraten
och de Äldste, eger det förhållande rum att, om de i någon fråga äro af olika meningar,
Magistraten i frågan meddelar beslut och det står de Äldste öppet att deruti
söka ändring genom besvär. Ätt en sådan organisation af en stads kommunalstyrelse
verkligen öfverensstämmer med begreppet om den kommunalfrihet staden
rätteligen bör tillkomma, torde få betviflas. Bristen härutinnan ligger dels uti den
öfvervägande bestämningsrätt i afseende på besluten, som tillhör Magistraten, en
myndighet som, ehuru vald, likväl i förhållande till kommunen innehar en ganska
sjelfständig ställning, och dels deruti att hela den utanför Borgerskapet stående
stadsbefolkningen, som i afseende på antal och betydelse numera kan fullt mäta
sig med detta, likväl är utesluten från allt deltagande i den egentliga stadsstyrelsen.
I detta sednare afseende har någon förändring af de förut varande förhål
-
6 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
landena inträdt derigenom att sockenstämmor, som från början förekommit endast
å landsbygden och ännu 1817, då den första Sockenstämmo-förordningen utkom,
höllos blott i några städer, genom Kongl. Förordningen den 29 Augusti 184.3 infördes
i alla. Derigenom har visserligen den förut från all kommunalverksamhet
uteslutna stadsbefolkningen erhållit tillfälle att deltaga åtminstone i de kommunalangelägenheter,
som förekomma å sokenstämma, men utom det att några af de
vigtigaste ärendena, såsom användande af stadens medel och egendom, val af de
municipala embetsmännen o. s. v., fortfarande äro Magistraten och Borgerskapet
ensamt förbehållna, har den splittring af kommunalärendena emellan särskilda
beslutande kommunalmyndigheter, som förändringen innebär, föranledt hrydsamma
tvister om behörighet dem emellan och verkat en brist på sammanhang och enhet
i besluten, hvilket allt i sin mån motverkat bildandet af ett lifligare intresse
för kommunens angelägenheter.
De Kommitterade hafva nu i stället föreslagit att hela beslutanderätten i
hvarje stads gemensamma ordnings- och hushållnings-angelägenheter skall öfverlemnas
till dess egna röstägande medlemmar att af dem utöfvas antingen omedelbart
på allmän Rådstuga, eller medelbart genom Stadsfullmägtige.
Allmänna Rådstugans sammanträden skola väl hållas inför Magistraten,
men denna myndighet har dock icke någon annan eller högre bestämningsrätt i
afseende på besluten än den, som tillkommer dess ledamöter enligt röstlängden.
Rösträtt å allmän Rådstuga har hvar och en medlem af stadskommunen, som för
fastighet, lön eller näring i bevillning till Staten skattar åtminstone 1 R:dr Runt,
och hvarje röstberättigad har en röst för hvarje Riksdaler, som han erlägger i bevillning.
Under den allmänna regeln inbegripas dock icke de stadens angelägenheter,
som, enligt Rikets grundlagar, privilegier eller särskilda förordningar, äro vissa
klasser af stadens medlemmar särskildt förbehållna och hvilka fortfarande skola
handläggas såsom hittills. Detta undantag afser i de Kommitterades förslag hufvudsakligen
den särskilda klass af stadens innevånare, som hittills utgjorts af det
egentligen så kallade Borgerskapet, i hvars sammansättning, rättigheter och skyldigheter
de Kommitterade ansett någon förändring nu icke kunna ifrågakomma.
Att dock Utskottet i detta sistnämnda hänseende icke delat de Kommitterades mening
skall längre fram visa sig.
I de städer åter, der den representativa formen för beslutanderättens utöfning
kommer att tillämpas, intages allmänna Rådstugans plats af Statsfullmägtige.
Dessas antal bestämmes i förhållande till stadens folkmängd, men får ej understiga
20 eller öfverstiga 70 och ombytes till hälften hvartannat år. Yid Fullmägtiges
sammanträden, hvilka i allmänhet blifva offentliga, eger alltid Borgmästaren,
eller någon annan, som Magistraten bland sina ledamöter utser, vara närvarande
och deltaga i öfverläggningarne, ehuru ej i besluten, men ingen Magistratsperson
kan väljas till Fullmägtig.
Bestyret med verkställigheten af Fullmägtiges eller Rådstugans beslut, äfvensom
den egentliga förvaltningen inom kommunen, äro förbehållna Magistraten,
hvilken i sådan egenskap jemväl har tillsyn öfver de särskilda Styrelser, som för
särskilda förvaltningsgrenar kunna blifvit inom staden tillsatta. Dessutom bör
Magistraten i allmänhet vara uppmärksam på stadens rätt och bästa samt eger
i dessa hänseenden att efter befogenhet väcka förslag till pröfning af de beslutande
myndigheterna, hvarjemte det åligger Magistraten att bereda mål, som skola förekomma
å allmän Rådstuga eller, i vissa fall, hos Fullmägtige. För öfrigt hafva de
Kommitterade föreslagit att i afseende å Magistratspersoners tillsättande samt Ma
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161. 7
gistratens verksamhet i egenskap af Domstol eller handhafvare af hvad som tillhörer
exsekutionsverket, säkerhets-, ordnings-, sundhets- och sedlighets-polisen inom
staden, fortfarande skall gälla hvad derom i Lag och Författningar redan finnes
stadgadt.
Utom allmänna Rådstugan eller Fullmägtige samt Magistraten skall vidare,
enligt de Kommitterades förslag, i hvarje stad finnas en Stads-nämnd, bestående af
minst 5 och högst 15 ledamöter, som i allmänhet för 4 år väljas af och bland Fullmägtige
eller, der sådana icke finnas, af allmänna Rådstugan. Dess betydelse är
hufvudsakligen att utgöra en fåtaligare och derföre lättare än de Fullmägtige sammankallad
fördelning af den beslutande myndigheten, ställd vid Magistratens sida
för att vid förefallande behof samråda med Magistraten i frågor om förvaltningsoch
verkställighets-åtgärder, som Magistraten åligga, och särskildt tillkommer det
Nämnden att efter pröfning meddela Magistraten tillåtelse att utfärda anordningar
å det kreditiv för oförutsedda behof, som bör i stadens utgiftsförslag för hvarje
år upptagas. För öfrigt åligger det Nämnden, likasom Magistraten, att i allmänhet
vaka öfver stadens rätt och bästa och i sådana afseenden framställa de förslag,
som kunna finnas lämpliga, äfvensom att på förhand bereda ärender till föredragning
inför Fullmägtige eller, i vissa fali, inför allmänna Rådstugan.
Till grund för stadsutskyldernas fördelning i allmänhet hafva de Kommitterade
föreslagit statsbevillningen. Emot detta förslag hafva vid förevarande ärendes
remitterande till Utskottet åtskilliga talare inom Yällofliga Borgare-Ståndet
yttrat sig. Utskottet finner dock, för sin del, ej skäl att tillstyrka någon afvikelse
från hvad de Kommitteradc föreslagit. Ty utom det att — då det för närvarande
inom städerna brukliga invecklade och mångskiftande beräkningssättet icke torde
höra i sin helhet bibehållas — någon annan på städerna i allmänhet tillämplig
taxeringsgrund än statsbevillningen svårligen lärer kunna uppgifvas, synes man
hafva grundad anledning att hoppas det de brister och ojeinnlicter, som för närvarande
onekligen vidlåda Bevillnings-förordningen, vid den omarbetning deraf som
är i verket, skola i betydlig mån försvinna, Dessutom är de Kommitterades förslag
verkligen icke så genomgripande, som det vid ett flyktigt betraktande torde
förefalla, ty först och främst rubbas derigenom icke hvad i Lag eller allmän Förordning
kan finnas stadgadt om att någon utskyld skall utgå efter annan grund
eller att vissa klasser skola dertill bidraga och dernäst har förslaget äfven öppnat
tillfälle att, der så billigt finnes, i särskilda fall bereda vissa klasser nedsättning i
eller befrielse från någon stadsutskyld.
Den ojemförligt vigtigaste nyheten i detta förslag till en kommunal-lag för
städerna ligger dock i den förändrade ställning Magistraten erhållit, derigenom att
den blifvit skilj d från all bestämnings- och pröfningsrätt i afseende på besluten i
kommunens ordnings- och hushållnings-ärenden och i sådana ärenden inskränkt
till en rent verkställande och förvaltande verksamhet. Denna förändrade ställningutgör
dock, enligt Utskottets tanke, ett rigtigt uttryck af Magistratens verkliga betydelse
inom kommunen, nemligen att vara dess tjensteman, men alldeles icke dess
styresman, och hvad kommunen sjelf angår, så lärer den ej kunna annat än vinna
derpå att besluten i dess angelägenheter icke i någon väsendtlig mån bero af en
embetsmyndighet, som visserligen mera än någon annan inom kommunen innehar
den kännedom om lagar och författningar, som för kommunalstyrelsens behöriga
handhafvande är af stor vigt, men tillika är så upptagen af andra bestyr att den
derför icke hinner egna någon högre grad af omtanka åt åtgärder för kommunens
framåtskridande. Yäl har det blifvit sagdt att den vidgade sjelfbestämningsrätt,
8 Allmänna Besvärs- och, Ekonomi- Utskottets Utlåtande N:o 161.
sorn härigenom tillkomme kommunen, skulle kunna medföra vådor såväl för det
allmänna som för kommunen sjelf, men samma grad af sjelf bes tämningsrätt har
redan länge utöfvats af hvarenda landskommun utan att olägenheter deraf försports,
och några giltiga skäl hvarföre den i städerna skulle vara betänkligare än på landet
torde svårligen kunna uppgifvas. Dessutom hafva de Kommitterade tillika
föreslagit sådana garantier, som synas Utskottet tillräckligt förebygga faran af
öfverilade eller obetänkta beslut, Intet ärende får å allmänna Rådstugan eller
hos Fullmägtige till afgörande företagas innan det förut blifvit beredt hos Magistraten
eller Stads-nämnden och i vissa fall af båda, Yid allmän Rådstuga eger
hela Magistraten och vid Fullmägtiges sammanträde en af Magistratens ledamöter
deltaga i öfverläggningarne och har då tillfälle att meddela de upplysningar och
anföra de skäl, som för hvarje frågas välbetänkta afgörande böra iakttagas och
slutligen skola i några vigtigare mål besluten, för att blifva gällande, godkännas
af Kongl. Maj:t eller Dess Befallningshafvande. Så skola t. ex. beslut om föryttring
eller pantförskrifning af någon stadens fastighet, eller om upptagande af
lån stäldt på längre åter betalningstid än 5 år, underställas Kongl. Maj:ts pröfning,
och beslut om kommunalstadgar till befrämjande af sedlighet, helsovård, ordning
eller säkerhet inom kommunen, äfvensom allmänna planer för hushållningen med
stadens jord eller andra fastigheter och inkomstgifvande rättigheter, få icke tillämpas
innan de blifvit af Konungens Befallningshafvande godkända. Men härtill
kommer ännu, hvad angår den befarade vådan för kommunen sjelf, den omständigheten
att, såsom erfarenheten mångenstädes visat, ingenting så kraftigt bidrager
till lifvande af en sann och verksam kommunalanda, som frihet och sjelfbestämningsrätt
utan andra inskränkningar än dem Statens öfverhöghet och omsorgen
om andras rätt gör nödiga, men att deremot ingenting så förlamar kommunalandan
och försvagar nitet för kommunens angelägenheter, som sådana inskränkningar
i dess sjelfbestämningsrätt, hvilka, icke påkallade af ofvannämnda afseenden,
endast tillkommit i den välmenta afsigten att hindra kommunen från att genom
ohetänkta beslut skada sig sjelf. Och kan Utskottet på grund af alla dessa skäl
icke annat än gilla den förändring i Magistratens ställning inom stadskommunen,
som de Kommitterade föreslagit.
De kyrkligt-kommunala ärendena, hvartill äfven räknas folkskoleundervisningen
med dithörande anstalter samt frågor om byggnad och underhåll af prestgård,
skolhus, skolmästareboställe o. s. v. — men icke fattigvården — skola, enligt
de Kommitterades förslag, såväl på landet som i städerna för hvarje församling
handläggas af dess kyrkostämma samt kyrko- och skolråd. Rösträtt å kyrkostämma
tillkommer öfverhufvud hvar och en, som har rösträtt å kommunalstämma
eller allmän Rådstuga, och naturligtvis är Kyrkoherden dess sjelfskrifna ordförande.
Angående ordningen för der förekommande ärendens behandling, gäller för öfrigt
hufvudsakligen detsamma, som för kommunalstämman blifvit föreslaget. De för
närvarande åtminstone icke öfverallt förenade kyrkorådet och folkskolestyrelsen
hafva de Kommitterade sammanslagit till ett enda kyrko- och skolråd, hvilket,
utom de åligganden, som nu tillhöra kyrkorådet och skolstyrelsen, skall hafva
bestyret med församlingens drätselverk samt skyldighet att förbereda ärenden till
föredragning å kyrkostämman, och ombesörja verkställigheten af dess beslut. Kyrkooch
skolrådet består af kyrkovärdarne samt några af kyrkostämman särskildt valda
ledamöter, och skall Kyrkoherden äfven här vara sjelfskrifven ordförande. Detta
kan icke vara annat än rigtigt såvidt de egentligen kyrkliga ärendena angår, hvilka
kyrko
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161. 9
kyrko- och skolrådet handlägger och hvad de till folkundervisningen hörande ärendena
beträffar, så lärer lämpligheten af Kyrkoherdens ordförandeskap så mycket
mindre böra ifrågasättas nu, då lian, om Kommitterades förslag vinner bifall, skulle
befrias från bestyret med ledningen af kommunens borgerliga angelägenheter, och
således får vida mera tid och ledighet än förut att egna åt uppsigton öfver folkundervisningen.
Den nya kommunal-institutionen, Landstinget, som för hvarje län skall ega
att rådslå och besluta om dess gemensamma angelägenheter, i afseende på den
allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars förkofran, kommunikationsväsendet,
helsovården, undervisningen o. s. v. består enligt de Kommitterades
förslag af representanter från länets samtliga såväl städer sorn härader eller tingslag.
Städernas representanter väljas omedelbart af allmänna Rådstugan eller
Stadsfullmägtige, landets åter i allmänhet medelbart inför Härads-rätten genom
elektorer från de särskilda kommunerna, men om någon sådan omfattar ett helt
tingslag väljer den omedelbart. I afseende på representanternas antal, så eger det
olika förhållande rum emellan landsbygden och städerna, att en stad med lika
stor folkmängd som ett tingslag, sänder dubbelt så många representanter som detta.
Ombuden väljas för två år och hälften ombytes hvart år. De erhålla intet arfvode,
endast resekostnadsersättning. Ordförande utses för hvarje lagtima Landsting
bland dess medlemmar af Kongl. Majit. En gång om året i September månad
sammanträder Landstinget till lagtima möte, som i allmänhet hålles i länets
residensstad och kan räcka i 6 eller högst 8 helgfria dagar. Urtima möte kan endast
ega rum tillföljd af beslut vid föregående lagtima möte eller då Kongl. Maj:t
det påbjuder, men får i ingen händelse hållas förr ån två månader efter lagtima
mötes slut, eller i allmänhet förhandla andra ärenden än dem, för hvilka tinget
blifvit sammanlralladt. Yid alla Landstingets sammanträden eger Landshöfdingen
vara närvarande och deltaga i öfverläggningarne, ehuru ej i besluten. Men Landstingets
beslut hafva i allmänhet ej bindande kraft innan de efter underställning
blifvit af Konungens Befallningshafvande godkända, och i några vigtigare mål
skall till och med Kongl. Maj:ts godkännande inhemtas innan beslutet får verkställas.
Detta är fallet med beslut, som afse påläggande af afgifter, hvilka fordra
uttaxering för längre tid än 5 år, upptagande af utländskt lån eller inländskt som
är stäldt på längre återbetalningstid än 5 år, föryttring af någon länskommunen tillhörig
fastighet, samt bildande af två Landsting i ett och samma län, i hvilka frågor
tillika, för ytterligare säkerhet emot förhastande, det till Landstingsbeslut erfordras f af
de afgifna rösterna, I de fall då underställning till Konungens Befallningshafvande
eger rum, skall han meddela sitt svar nästa dag eller sist 14 dagar efter Tingets
slut och vägrar han sitt godkännande eger Tinget att deröfver anföra besvär.
I denna organisation är det egentligen en omständighet, som synes kunna
föranleda någon betänklighet och det är städernas inrymmande i Länsrepresentationen.
Man har i afseende härå icke utan skäl anmärkt, att då Landstinget
förnämligast skulle komma att sysselsätta sig med landsbygdens angelägenheter och
städernas representanter alltid komme att utgöra en minoritet af Tinget, egentliga
påföljden för städerna af deras upptagande deruti skulle blifva att de nödgades
vidkännas utgifter till företag, som afsåge landsbygdens för dem främmande intressen,
utan att kunna i någon motsvarig mån påräkna landsbygdens biträde för
stadsintressenas befrämjande. Häremot kunna dock flera vigtiga skäl anföras, och
Bih. till Ii. St. Prot. 1859 §• 1860. 8 Sami. 32 Haft. 2
10 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
det vigtigaste är enligt Utskottets tanke detta: Det erkännes numera temligen
allmänt att en ombildning af vår nationalrepresentation är önsklig i den riktning,
att den nuvarande stånds- och klass-splittringen försvinner. Men på ingen väg
kan en sådan ombildning säkrare och naturligare åstadkommas än genom kommunalväsendets
ordnande med hänsigt härtill. I synnerhet är Landstinget i detta
afseende af vigt och kan, om detsamma ordnas på ett ändamålsenligt sätt, blifva
på en gång grund och urbild för den önskade nya representationen, samt en förbercdelseskola
för dess medlemmar. Men härtill erfordras väsendtligen att icke det
gamla afseendet på olika intressen här fortfarande vinner erkännande, så att landstinget
endast skulle vara för landsbygden och länets städer tilläfventyrs hafva sitt
särskilda Ting för sig, utan att Landstinget göres till en för båda gemensam inrättning,
hvars alla medlemmar, utan särskildt afseende på den ena eller andra
stadens eller socknens eller näringens särskilda intressen, endast hafva till ögonmärke,
att i allt befrämja länets lyftning och framåtskridande hvarhelst ett tillfälle
dertill erbjuder sig. Och i sjelfva verket äro landsbygdens och städernas intressen
alldeles icke för hvarandra så främmande, som man vill låta påskina. Ty
dels kan en Stads näringslif icke annat än direkt vinna på den kringliggande
landsbygdens ekonomiska förkofran, med thy åtföljande ökade förmåga att frambringa
och förbruka, och dels äro våra städer i så betydlig mån sjelfva jordbrukande
att jordbruks-intresset icke kan anses för dem likgiltigt, lika litet sorn fabriks-
och närings-intresset numera är det för landsbygden. Dessutom hafva ju
också de Ivommitterade sökt förekomma hvarje obehörig öfvervigt inom Landstinget
å landsbygdens sida, genom förslaget att städerna i förhållande till folkmängden
skulle till Landstinget få sända dubbelt så många representanter som landsbygden,
och om icke ens detta skulle göra tillfyllest, lärer väl i alla fall Konungens
Befallningshafvande eller Kongl. Majit vid pröfningen af Landstingets beslut
icke underlåta att fästa behörigt afseende å städernas billiga anspråk, att ej få
draga för stor last för landets räkning. Och då slutligen härtill lägges den stora
fördelen äfven för landsbygden, att ibland Landstingets medlemmar få påräkna
de intelligenta krafter, som onekligen i jemförelsevis rikligare mån stå städerna
till buds, torde nog vara anfördt såsom grund för Utskottets gillande af hvad de
Kommitterade uti ifrågavarande afseende föreslagit.
Till beredande af tillgångar för de företag som Landstinget kan besluta
hafva de Kommitterade tillerkänt detsamma rätt att beskatta länets innevånare och
i sjelfva verket vore utan en sådan rätt hela Landstings-inrättningen snart sagdt gagnlös.
De afgifter som med tillämpning af denna rätt blifva af Landstinget fastställda
till uttaxering, skola vidare, enligt de Ivommitterades förslag, fördelas å
länets skattskyldige innevånare i förhållande till den bevillning för fastighet, lön
eller annan inkomst, som hvar och en af dem erlägger. Äfven detta ovilkorliga
stadgande torde icke undgå att hos en och annan väcka den betänkligheten att
somliga af länets kommuner eller klasser, skola komma att till de öfrigas vinning
belastas med skattebidrag, deraf de sjelfva icke hemta motsvarande nytta, och
tvänne af Kommittéens ledamöter hafva ock i afgifna reservationer, visat sig dela
denna betänklighet. Yisserligen skulle man kunna öfverlåta åt Landstinget sjelf
att för särskilda företag, eftersom de synas komma att mera gagna vissa kommuner,
näringar eller klasser, än de öfriga, fastställa särskilda taxerings-grunder.
Men icke heller på denna väg lärer någon fullkomlig rättvisa stå att vinna, emedan
hvarje sådan särskild taxeringsgrund alltid blir behäftad med någon godtycklighet,
som gör att dess billighet alltid i något hänseende kan ifrågasättas. I
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-lltsJcottets Utlåtande N:o 161. 11
sjelfva verket torde uppgiften, att finna en regel för utskyldernas fördelning sorn
låter dem träffa olika delar af länet eller olika klasser af dess innevånare i noggrannt
förhållande till det större eller mindre gagn de hvar för sig kunna påräkna
af de företag, som med utskylderna skola bekostas, innebära en omöjlighet antingen
man försöker med en enda för alla afgifter lika taxeringsgrund, eller medgifver
antagande af särskilda taxeringsgrunder för särskilda företag. Men det sednare
alternativet har den olägenheten att betydligt inveckla och försvåra debiterings-bestyret
samt kontrollen deröfver, och dessutom befarar Utskottet, att om
man blott en gång frångår grundsatsen om en enda taxeringsgrund, så kommer,
vid hvarje förslag om något nytt företag, frågan om en särskild taxeringsgrund att
väckas och föranleda så långa öfverläggningar och så mycken strid att Landstingets
verksamhet derigenom blefve i betydlig mån förlamad. Utskottet tvekar
derföre icke att föredraga det förra alternativet och såsom ensam, oföränderligen
lika, taxeringsgrund, godkänna den af de Kommitterade föreslagna, eller bevillningen
efter andra Artikeln. Sådan denna bevillning finnes ordnad uti nu gällande
Bevillnings-förordniug, kunna visserligen grundade anmärkningar deremot göras.
Men då en ny Bevillnings-förordniug för närvarande är under utarbetning, bör något
hufvudsakligt afseende dervid icke fästas. Det uti de Kommitterades förslag
egentligen vigtiga som bör fasthållas är, att alla läns-utskylder böra af hvar och
en utgöras i förhållande till hans förmögenhet eller inkomst. Genom antagande
af denna grundsats, torde man ock på det hela taget, vinna ett ungefär lika godt
resultat i afseende på billigheten, som genom medgifvande af olika taxeringsgrunder,
ty af hela länets framåtskridande hafva alla dess delar nytta, och om
ett i dag beslutadt företag möjligen mera omedelbart gagnar en del än en annan,
så kan i morgon beslutas ett företag, som verkar tvertom och så vidare. Och
slutligen kan den gemensamhet, som härigenom kommer till stånd, emellan länets
särskilda delar och folkklasser, och som i sjelfva verket är likartad med den som
redan eger rum i afseende på hela riket, icke annat än vara nyttig för lifvandet
af den kommunala andan och en derpå grundad verklig fosterlandskänsla.
Yid granskningen af hufvudgrunderna uti förevarande lagstiftnings-arbete,
har Utskottet således nästan i allt funnit sig böra gilla hvad de Kommitterade föreslagit.
Samma förhållande eger äfven i allmänhet rum med förslagens enskildheter.
De jemförelsevis få och mindre vigtiga punkter vid hvilka ändringar eller
tillägg af Utskottet ansetts nödiga äro följande:
I Förslaget till Förordning om Kommunal-styrelse på landet.
§ 3.
Enligt denna § skulle förening af flera socknar till gemensam kommunalförvaltning
endast i de fall få ega rum, att de ligga inom samma län och tillhöra
samma pastorat. Deremot tror Utskottet att då man, såsom de Kommitterade äfven
gjort, erkänner fördelen af större kommunal-områden, det icke finnes något
12 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
gilltigt skäl, hvarföre icke äfven särskilda pastorater eller delar deraf skulle få
törena sig om gemensam kommunal-förvaltning, såvida de sjelfva önska det. Kyrkooch
skol-förvaltningen blir ju ändock, fortfarande som hittills, för hvarje församlingsärskild
och den omständigheten, att de särskilda socknarne ligga inom olika län,
medförer, vid en sådan förening dem emellan, ingen annan svårighet, än den som
redan förefinnes, der en och samma socken delvis tillhöra olika län. Utskottet
anser dei-före de nämnda inskränkningarne kunna saklöst bortfalla, helst frågan
om föreningens lämplighet i hvarje särskildt fall skall pröfvas af Landshöfdingen
eller Landshöfdingarne derest socknarne tillhöra olika län.
I likhet med de Kommitterade anser Utskottet i allmänhet ofördelaktigt,
att stads- och lands-kommuner förenas under gemensam kommunal-förvaltning.
Men äfven härvid kunna utan tvifvel fall förekomma, som i särskilda hänseenden
göra undantag behöfliga. Redan nu kan t. ex. i afseende på väghållning, skjutsning
o. s. v., en sådan gemensamhet emellan en stads- och en lands-kommun ega
rum, som erfordrar att dessa ärenden gemensamt handläggas. Och i framtiden
kunna nya sådana fall uppstå. För de händelser då en sådan gemensamhet redan
förefinnes, hafva ock de Kommitterade uti 2 § af förslaget till förordning om kommunal-styrelse
i stad meddelat bestämmelser, hvilka Utskottet anser riktiga, och
jemväl böra i nu förevarande förordning upptagas, samt derjemte utsträckas äfven
till sådana fall, då en dylik förening väl icke redan förefinnes, men i ett eller annat
afseende anses böra ega rum.
Och får, på grund häraf, Utskottet tillstyrka, att denna § må erhålla följande
lydelse:
Två eller flera socknar må ock kunna om gemensam
kommunal-förvaltning sig förena. Framställning om sådan
förening ingifves till Konungens Befallningshafvande, som eger
derom förordna. Höra socknarne eller delar deraf till olika
län, fordras till föreningen fastställelse af Konungens Befallningshafvande
i de särskilda länen.
Lands- och stads-kommun må icke under’ gemensam kommunal-förvaltning
förenas. Her likväl en sådan gemensamhet i
' ett eller annat afseende nu eger eller anses böra. ega rum, åligge
det Konungens Befallningshafvande, hvar i sitt län, att så snart
denna förordning utkommit, utredning af dessa förhållanden och
förslag till deras ordnande till Kongl. Maj:t ingifva; och må
vid det nu bestående förblifva, till dess Kongl. Maj:t i saken
förordnat.
§ 4-
För vinnande af mera egentlighet i uttrycket torde denna § böra erhålla
följande lydelse:
Medlem af kommunal-samhälle, är en hvar, som der eger
eller brukar jord eller annan fastighet, eller der idkar bergsbruk,
handel, fabriksrörelse, handtverk, eller annat allmän bevillning
underkastadt näringsfång, eller eljest der bor eller,
till följd af gällande förordningar, sitt laga bo och hemvist
hafva bör.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
13
§ 7.
Utan tvifvel skulle det vara vådligt, att åt kommunerne öfverlemna rätt,
att ensamme, efter behag, stadga vitén för öfverträdelser af deras ordnings-stadgar.
1843 års Sockenstämmo-förordning har derföre endast lemnat Sockenstämma öppet,
att, der så nödigt funnes, hos vederbörande embetsmyndighet begära föreläggande af
vite efter dess bepröfvande. Hufvudsakligen i enlighet härmed hafva de Kommitterade
föreslagit, att kommunal-stämman borde ega rätt, att föreslå vitén intill ett
visst maximibelopp. Då det emellertid kunde anses öfverflödigt att genom uttrycklig
lag stadga rätt för kommunen, att ”föreslå” vitén, bar Utskottet trott detta ord
böra utbytas emot ”bestämma", men med tillägg af den föreskrift, att de af kommunal-stämman
bestämda vitena, för att blifva gällande, borde underställas pröfning
af Konungens Befallningshafvande. Då, enligt 75 §, de kommunalstämmo-beslut,
som underställas Konungens Befallningshafvandes pröfning, skola utan ändring
antingen fastställas eller ogillas, finner äfven Utskottet lämpligheten af ett maximum,
ehuru Utskottet tillika anser det af de Kommitterade föreslagna utan olägenhet
kunna höjas till 20 R:dr R:mt. Slutligen har Utskottet, för fullständighetens
skull, trott en hänvisning till det i § 27 omförmälda förhållande äfven böra
intagas i denna §, hvilken således skulle erhålla denna lydelse:
Alla de angelägenheter, dem kommunen såsom sådan eger
att vårda, skola till öfverläggning och beslut i kommunalstämma
upptagas. Yid kommunal-stämma skola ock företagas
alla de ärenden, som enligt särskilda förordningar nu äro till
Sockenstämmas handläggning hänvisade; dock med undantag
af sådana angelägenheter om hvilka särskildt stadgas, att de
till behandling å kyrkostämma skola upptagas.
Kommunal-stämman kan dock på sätt §27 föreskri/ver sin
beslutande-rätt till fullmägtige öfverlemna.
Kommunal-stämman ege jemväl att för upprätthållande
af de ordnings-stadgar, dem Stämman kan finna skäl att för
kommunen uppgöra, bestämma vitén, från och med. En till och
med Tjugo R:dr R:mt, hvilka dock, för att blifva gällande, skola
Konungens Befallningshafvandes pröfning underställas.
§ 8.
Enligt 1843 års Sockenstämmo-förordning, jemförd med Kongl. Kungörelsen
den 24 November 1857, tillkommer rösträtt vid Sockenstämma å landet, utom för
i mantal satt jord, ingen, som icke i bevillning efter Andra Artikeln erlägger minst
Två Riksdaler Riksmynt, Då ett hemmans taxeringsvärde för närvarande i me
deltal
torde kunna antagas till omkring 8,000 Riksdaler Riksmynt och fem skatteören
nträknade efter den i § 59 stadgade grund således skulle motsvara en bevillning
af endast omkring 40 öre, inses lätteligen att de Kommitterades förslag
medgifver rösträtt åt ett betydligt antal af kommunens medlemmar, sorn för närvarande
äro derifrån uteslutna. Utskottet har för sin del visserligen ingenting
att anmärka deremot att, i samma mån bildningen blir allmännare och göres tillgänglig
för allt flera folkklasser, äfven rösträtten utvidgas, men tror dock de Kom
-
14 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
mitterade härvid hafva gått något för långt. Hvad rösträtt för icbe-mantalsatt
jord beträffar skulle TJtskottet — då hvarje egare af jord, om än dess vidd är
ringa, kan antagas vara verkligen intresserad för kommunens upprätthållande —
måhända icke tvekat att tillstyrka det af de Kommitterade föreslagna minimum
eller till och med borttagande af hvarje sådant, så framt icke § 11 ock, enligt Utskottets
tanke, med fullt skäl stadgade att rösträtt för jord utöfvas af innehafvaren,
ehvad han tillika är dess egare eller icke. Men med afseende på detta förhållande
och då det i frågor, sådana som denna, torde vara rådligast att afvakta
erfarenhetens vittnesbörd om nyttan af en mindre förändring, innan man vidtager
en större, anser Utskottet det af Kommitterade föreslagna minimibelopp böra fördubblas,
helst i allt fall äfven det derigenom erhållna minimum icke blott är
betydligt lägre än det, som i 1857 års Kungörelse stadgas, utan äfven antagligen
understiger det, som för utöfvande af rösträtt i stadskommunen blifvit af de Kommitterade
föreslaget.
Då vidare rösträtten i kommunens angelägenheter bör grunda sig å verkligt
utgörande af bidrag till dess behof, synes ock den, som låtit sig uppföras å
restlängd och derigenom tillkännagifvit sig antingen icke kunna eller icke vilja
göra rätt för sig till kommunen, icke heller böra, så länge detta tillstånd fortfar,
få föra talan å kommunalstämman. Antagandet af denna grundsats, som i flera
utländska kommunalförfattningar återfinnes, torde äfven hos oss kunna verka, såsom
en nyttig sporre till kommunalutskyldernas ordentliga ingående, så mycket mera
behöflig som något ansvar för försummelse i berörda hänseende ej finnes stadgadt.
Utskottet anser derföre det inom Kommittéen af Borgmästaren Stolpe i nämnda
syftning föreslagna stadgande ändamålsenligt och tillstyrker således ett dermed
öfverensstämmande tillägg till denna §.
Den 8:de § skulle således lyda som följer:
Häftighet att deltaga i kommunalstämmans öfverläggningar
och beslut tillkommer enhvar som, enligt de för bidrag till
kommunalutskylder i § 58 här nedan bestämda grunder, bör
utskylder till kommunen erlägga samt derjemte innehar Svensk
medborgarerätt, eger att sjelf öfver sig och sitt gods råda
samt icke är på restlängd öfver oguldna kommunalutskylder
uppförd.
Den som för näring, lön eller icke i mantal satt jord
sammanlagdt till mindre än Tio skatteören uppförd är, ege
ej rösträtt.
§§ 9 och 10.
Den 9:de § stadgar hufvudsakligen att i öfverläggningar och beslut öfver
ärenden, som endast angå mantalsatt jord inga andra än innehafvare af sådan jord
få deltaga. Liknande stadganden förekomma såväl i 1817 som 1843 års Sockenstämmo-förordningar,
der till och med utsträckta jemväl till andra slag af ”visse
medborgare.” Utskottet tror deremot för sin del det rätta i detta afseende vara,
att alla kommunens ordnings- och hnshållningsangelägenheter utan någon klasssplittniug
handläggas af kommunens samtlige röstberättigade medlemmar och att
härigenom bäst befordras den endrägt och inbördes samverkan till ömsesidigt gagn,
som för en sann kommunalanda är af så hög vigt, hvadan ock Utskottet hemställer
att denna § må helt och hållet utgå.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161. 15
Då det i förslaget till förordning om kommunalstyrelse i stad bestämmes,
att vid Allmän -Rådstuga ingen får utöfva rösträtt för större antal röster än som
svarar emot en tjugondedel af stadens liela röstetal efter röstlängden, torde ett sådant
stadgande äfven böra i förevarande Förordning intagas. Utskottet anser dock
härvid någon öfverdrifven röstöfvervigt å de stora jordegarnes sida icke vara att
befara, emedan de enligt § 11 ej kunna rösta för mer än jord som de hafva under
eget bruk. Men inom kommunen kan ligga någon stor fabrik eller annan industriel
inrättning, som, i följd af sin höga bevillning och derå grundade höga skatteöretal,
kunde komma att snart sagdt ensam bestämma kommunens beslut, ifall dess
rösträtt ej i Förordningen begränsades, och i afseende på sådana inrättningar synes
stadgandet af ett röstmaximum vara nödigt.
Till förekommande af rubbning i paragrafernas nummerordning genom den
9:de §:s uteslutande, torde de Kommitterades 10 § lämpligen kunna delas i tu, så
att 9 och 10 §§ således skulle erhålla följande lydelse:
§ 9-
Röstvärdet beräknas efter de en hvar röstegande åsätta
skatteören. Dock må ej för annat än jord af någon röstas
för mer än en tjugondedel af kommunens hela röstetal efter
röstlängden.
§ io.
En i den ordning § 60 stadgar af kommunal-nämnden
upprättad och i kommunalstämman granskad röstlängd skall
alltid vara tillgänglig i det rum der stämman hålles.
§ 11-
Uti en vid de Kommitterades förslag fogad reservation bär Landshöfdingen
von Troil, med hvilken en annan af Kommittéens ledamöter, Brukspatronen Ekstrand,
i denna del förenat sig, såsom skäl emot rösträttens utsträckande äfven
till hälftenbrukare anfört, att en sådan ej kunde sättas i fullkomlig jemlikhct med
en arrendator, utan, emedan hälftenbruks-aftal vanligen uppgjordes på kort tid och
jorden ofta brukades med egarens redskap och kreatur samt egaren ej sällan vore
å stället qvarboende, i allmänhet vore mindre införlifvad med den jord lian skötte,
än en landtbo eller arrendator. På grund häraf anser ock Utskottet ordet ”hälftenbrukare”
böra utgå ur paragrafens första punkt.
Att en person, hvars egendom, näring eller rörelse står under borgenärers
förvaltning ej bör sjelf få rösta för samma egendom, näring eller rörelse följer af
den i § 8 antagna grundsats, hvilken inskränker rösträtten till sådana personer,
som ega att sjelfva råda öfver sig och sitt gods. Och att, beträffande näring och
rörelse, i afseende hvarå det, som för förhållandena i stad är lämpligast, bör vara
bestämmande äfven för landet, icke heller massans Syssloman kunna få utöfva
den näringen eller rörelsen eljest tillkommande rösträtt, beror på det öfvergående
och mera tillfälliga i deras befattning med samma näring eller rörelse, hvilket
förhindrar dem att med dess och kommunens intressen blifva så införlifvade, som
till utöfvande af rösträtt synes erforderligt. Utskottet kan derföre ej annat än
16 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
godkänna hvad de Kommitterade i afseende härå föreslagit. Men med jordegendom
på landet är förhållandet ej alldeles enahanda. Utom det obilliga deruti att jordegaren
konkurs beröfvar hans Arrendator den rösträtt för egendomen, som både
förut och efteråt tillkommer honom, skulle antagandet af de Kommitterades förslag
i detta afseende, äfven i öfrigt, kunna medföra besynnerliga förhållanden. Ej sällan
förekomma socknar, som nästan ensamt bestå af ett stort Säteri med dess underlydande
hemman. Den hufvudsakliga delen af en sådan kommuns röstberättigade
medlemmar utgöra antagligen arrendatorer och landtboer å de Säteriet underlydande
mindre egendomar och hemman. Om nu säteriegaren gör konkurs, så
skulle alla dessa med ens förlora sin rösträtt tillsvidare och rättigheten att besluta
i kommunens alla angelägenheter öfvergå till en måhända högst obetydlig minoritet
inom kommunen, bestående af en eller annan tjensteman, en eller annan mindre
hemmansegare eller sockenhandtverkare o. s. v., hvilket icke lärer knnna vara
lämpligt. Utskottet anser derföre orden ”egendom eller” i sista momentet böra
uteslutas.
Paragrafen skulle således lyda sorn följer:
För fastighet, som innehafves af landtbo eller arrendator,
röste innehafvaren. Ej må egaren kunna sig förbehålla, att
för sådan fastighet rösta.
Enka, frånskild hustru eller ogift qvinna, som myndig är,
ege i kommunalstämma rösträtt utöfva.
För omyndig röste förmyndaren.
Ej må för samfäld egendom flera än en person talan i
kommunalstämma föra. För bolag må bolaget eller dess styrelse
och för oskiftadt bo delegarne i boet ombud utse.
För näring eller rörelse, som under borgenärers förvaltning
står må ej röstas.
§ 12.
Till förebyggande af de missbruk hvartill en obegränsad frihet att på grund
af fnllmagt utöfva rösträtt lätteligen föranleder, har Utskottet ansett det böra stadgas,
att ingen får vid kommunalstämma föra talan såsom Ombud för mer än en
röstberättigad. Något egentligt skäl att äfven godkänna så kallade valsedlar finnér
Utskottet icke, då en kommunalmedlem, som omöjligen kan personligen inställa
sig vid ett förekommande val, i allt fall har sig öppet lemnadt att der bevaka
sina intressen genom befullmägtigande af ett ombud. "V äl har Landshöfdingen
von Troil uti sin ofvanberörda reservation yrkat att vid val icke ens fullmagt
borde få gälla, men de olägenheter reservanten af ett motsatt stadgande befarat
synas Utskottet nog förebyggda genom det nyss föreslagna tillägget, att ingen får
uppträda som ombud för mer än en röstberättigad, hvadan ock Utskottet anser
det åsyftade ändamålet tillräckligt vinnas genom uteslutande af paragrafens sista
moment.
Utskottet tillstyrker således att § 12 erhåller denna lydelse:
Röstegande vare berättigad att sin talan och rösträtt i
kommunalstämman genom fullmagt på annan man öfverlåta,
dock må ingen på grund af fullmagt föra talan för mera än en
röstberättigad.
Fullmagten
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161. 17
Fullmagten skall vara antingen skrifven och underskrifven
af utställaren samt med dennes sigill försedd eller ock af utställaren
underskrifven och med två vittnens underskrift bestyrkt.
§ 13.
Då det synes billigt att en person, som redan i 4 år tjenstgjort såsom ordförande
vid kommunal-stämman derefter får sjelf bestämma huruvida han skall
emottaga ett förnyadt uppdrag eller icke, äfvensom att en embets- och tjensteman,
som af sin befattning är hindrad att vara ordförande får vara fri från ett sådant
uppdrag, äfven utan att mängden och beskaffenheten af hans embetsgöromål un
derkastas
någon granskning af kommunal-stämman, tillstyrker Utskottet, att denna
§ må erhålla följande förändrade lydelse:
Kommunal-stämman utser bland sina inom kommunen
bosatta, röstberättigade medlemmar, en ordförande och en
vice ordförande för fyra år.
Ej må annan sådant uppdrag sig afsäga än Embets- och
tjensteman, som af sin befattning är hindrad att uppdraget fullgöra,
den som efter de fyra sistförjlutna årens tjenstgöring såsom
ordförande eller vice ordförande är i ordning att derifrån afgå,
den som uppnått 60 års ålder samt den som förmår uppgifva
annat förhinder, som af kommunal-stämman godkännes.
§ 16-
Då det i allmänhet måste anses höra till god ordning att ej Sabbatens
helgd och frid störes genom sammankomster och öfverläggningar i verldsliga ämnen
å lielgedagar, men ett ovilkorligt förbud emot hvarje kommunal-stämmas hållande
å sådana dagar skulle på landsbygden medföra betydande olägenheter har
Utskottet dock ansett det lämpligen kunna stadgas att åtminstone ej de tre ordinarie
kommunal-ståmmorna få utsättas till dag då gudstjenst hålles, hvadan slutet
af paragrafens första moment, torde böra hafva följande lydelse:
— ”Är kommuual-stämma utsatt till dag då gudstjenst hålles
skall kungörelsen den dagen ånyo uppläsas. De i § 17 omnämnda
ordinarie kommunalstämmor må ej till sådan dag utsättas.
§ 17.
Beträffande tiden för den första kommunal-stämmans hållande har Landshöfdingen
von Troil uti sin reservation föreslagit dess framflyttande till Mars månad.
Hans skäl dertill äro att det förefölle svårt och mångenstädes omöjligt att
medhinna räkenskapernas afslutande och behöriga granskning, inhemtande af vederbörandes
förklaringar öfver Revisorernas anmärkningar o. s. v., så tidigt att räkenskaperna
kunde för besluts fattande redan under Februari månad föreläggas
kommunal-stämman och att dessutom ingen olägenhet syntes kunna härflyta af
Bih. lill tt. St. Prol. 1859 y 1860. 8 Sami. 32 Haft. 3
18 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
ett kortare uppskof. På dessa skäl anser ock Utskottet ”Februari” böra utbytas
mot ”Mars.”
Ett ärende som förekommer å Mars-stämman, ehuru endast hvartannat år,
är äfven val af Lands-tingsmän eller, der sådana val ske medelbart, af valmän
för Lands-tingsmäns väljande, hvadan en erinran härom icke torde böra i denna
§ saknas.
Med iakttagande häraf skulle således början af paragrafen lyda som följer:
Tre ordinarie kommunal-stämmor skola årligen hållas:
en i Mars för besluts fattande i anledning af berättelsen om
iöregående årets räkenskaper och förvaltning samt för val af
Lands-tingsmän eller af Valmän för Lands-tingsmäns väljande;
en i Oktober o. s. v.
§ 23.
Lika med nu gällande Sockenstämmo-förordning ålägger denna § ordföranden
att föra protokollet. Detta åliggande kan dock för honom blifva väl besvärligt,
isynnerhet om dessa förordningar verkligen lyckas att i någon betydligare mån
lifva kommunal-verksamheten. För sådant fall anser Utskottet lämpligt att ordföranden
uttryckligen medgitves rätt att åt annan person uppdraga protokollsföringen,
för hvars riktighet ordföranden dock bör bibehålla ansvaret. Första punkten
af denna § torde således böra få följande lydelse:
Ordföranden skall vid kommunal-stämman föra eller på
eget ansvar låta föra protokoll, upptagande ämnet för öfverläggningen
och beslutet med skälen dertill. Sedan etc.
§§ 28 och 31.
Enligt § 31 skulle ordförandeskapet i kommunal-stämman och hos Fullmägtige
kunna beklädas af olika personer och måste det i alla de fall kommunalstämmans
ordförande ej blifvit vald till Fullmägtig. Detta förhållande medförer,
enligt Utskottets tanke, den olägenheten att en möjlig menings-skiljaktighet emellan
dessa båda ordförande, skulle kunna verka ganska ofördelaktigt på kominunalärendenas
gång, hvaremot mora enhet och kraft synes vara att vinna genom en
bestämd föreskrift att kommunal-stämmans ordförande äfven alltid tillika bör vara
ordförande hos Fullmägtige. Utskottet tillstyrker derföre, att § 31 ändras i denna
riktning, hvarigenom åter blir nödigt, att i § 28 göra den ändring, att ordföranden
i kommunal-stämman är sjelfskrifven Kommunal-fullmägtig.
Ifrågavarande §§ skulle då erhålla denna lydelse:
§ 28.
Kommunal-fullmägtige utgöras af kommunal-nämndens
genom val utsedda medlemmar jemte ordföranden i kommunalstämman
och så många särskildt af kommunal-stämman valda
ledamöter, att hela antalet Fullmägtige blir fyra gånger så stort
som medlemmarnes i kommunal-nämnden.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161. 19
§ 31.
Ordföranden i kommunalstämman är Kommunal-fullmägtiges
ordförande. Kommuual-fullmägtige välje ibland sig en vice
ordförande.
§ 33.
Ett i denna § icke omförmäldt ärende, som icke torde böra åt Kommunalfullmägtige
anförtros, är val af Lands-tingsmän och af Elektorer för sådana vals
anställande. Ett annat icke heller omförmäldt ärende, som, enligt Utskottets tanke,
likaledes bör åt kommunalstämman uttryckligen bibehållas är justering af de i
66 § omnämnda skatteöres- samt debiterings- och uppbördslängder. Utskottet har
dessutom till förekommande af hvarje möjligt missförstånd, ansett det böra tydligarö
än som skett utmärkas, att val af Nämndemän och af Elektorer för Riksdagsmannaval,
äfven i sådana kommuner, som hafva Fullmägtigc, fortfarande böra
verkställas å kommunal-stämman, enligt de för sådana val särskildt meddelade
föreskrifter.
Med iakttagande af dessa tillägg och ändringar samt med någon omflyttning
af §:ns olika punkter, så att de mest likartade komma hvarandra närmast i
ordningen, skulle således denna § erhålla följande lydelse:
Följande ärenden må ej af Kommunal-fullmägtigo upptagas,
utan skola fortfarande i kommunal-stämma handläggas:
a) fråga om försäljning, pantförskrifning eller utbyte af
någon sådan kommunen tillhörig fastighet, som antingen genom
gåfva, testamente eller annat laga fång kommunen tillfallit
och till underhåll för vissa, dess gemensamma nytta afseende
ändamål blifvit anslagen, äfvensom förlikning, som
medför ändring uti kommunens i sådan fastighet egande rättigheter
;
b) påläggande af afgifter för sådana nya företag, som erfordra
uttaxering för längre tid än fem år;
c) upptagande at lån stäldt på längre återbetalningstid
än fem år;
d) justering af de i § 66 omförmälda längder;
e) Val till ordförande och vice ordförande i kommunalstämman
och kommunal-nämnden samt till Fullmägtige och
till ledamöter i nämnden;
f) Val till Lands-tingsmän äfvensom till Valmän för sådana
vals anställande, samt
g) Val af Elektorer för Riksdagsmannaval och val af
Nämndemän, om hvilka båda val är särskildt stadgadt.
§ 40.
Inom Utskottet har upplysning meddelats, att det finnes kommuner för
hvilka det af de Kommitterade föreslagna minimiantal ledamöter i Nämnden, och
derpå beroende minimiantal Fullmägtige, ändock torde vara för stort. På grund
häraf, och då ett mindre antal ledamöter, särdeles i en verkställande myndighet
20 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
sådan sorn kommunal-nämnden, långt ifrån att vara ofördelaktigt, tvertom måste
antagas bidraga till större enhet och kraft i dess verksamhet, tillstyrker Utskottet:
att talet ”fern” i denna §:s första punkt utbytes mot ”tre."
§ 42.
Såframt den af Utskottet föreslagna ändring af § 13 antages, blifver sednare
delen af förevarande §:s första moment öfverflödigt och bör utgå, så att §:n
får följande lydelse:
I afseende på vilkoreu i öfrigt för valbarhet till ledamot
eller suppleant, äfvensom angående rättighet att uppdraget sig
afsäga, gälle hvad i §§ 13 och 14 om ordförande i kommunalstämma
stadgadt är.
Beträffande de ordinarie ledamöternas tjenstgöringstid och
afgång galle hvad i § 30 sägs.
Suppleanterna omväljas till hela antalet hvartannat år.
§ 55.
Då det stundom lärer inträffa, att cn person, som af Nämnden kallas till
inställelse, håller sig undan enkom för att undgå kallelsen, har Utskottet ansett
denna § böra innehålla något stadgande om huru i sådant fall bör förfaras. Allmänna
lagen föreskrifver för dylika händelser uti 11 Kap. 7 § Rättegångs-Balken ,
att om någon håller sig undan, förthy att han väntar stämning och veterligt är,
att han i häradet eller staden vistas, varde då stämning fästad å husdörr hans.
Detta förfaringssätt torde äfven här kunna anses lämpligt, hvadan Utskottet i §:n
intagit en hänvisning till åberopade lagstadgande.
Enligt de Kommitterades förslag är don kallade skyldig att komma tillstädes
två dagar efter kallelsens delfående. Denna beredelsetid synes vara något för
kort, helst nu gällande såväl Sockennämnds som Kyrko-råds förordningar i detta
afseende medgifva åtta dagar. Utskottet föreslår derföre fyra dagar såsom en
måhända lämplig medelväg.
Paragrafen torde således böra lyda som följer:
Kallas någon, som inom kommunen bor eller sig uppehåller,
till inställelse inför kommunal-nämnden, för att höras
i ordningsmål, eller i ärenden, för hvilka han inför nämnden
redo skyldig är, vare han pligtig kallelsen hörsamma, såvida
han minst fyra dagar förut deraf erhållit del på sätt om stämning
i 11 Kap. 7 § Rättegångs-Balken stadgadt är. Uteblifver
etc.
§ 58.
Erån skyldigheten att bidraga till kommunens tarf, äro enligt denna §,
sådan den af de Kommitterade föreslagits, fritagne alla som innehafva anställning
i enskild mans tjenst, såvida de ej tillika tillhöra någon annan skattskyldig
kategori. Då emellertid det måste antagas att de kommunala inrättningarne, såsom
tör fattig- och sjukvård, egendoms skyddande, ordnings vidmagthållande
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161. 21
o. s. v. bereda äfven dessa personer, hvar i sin män, fördel och nytta, samt bland
dem finnas sådana, som i afseende på inkomster innehafva en ojemförligt bättre
lottad ställning än mångå, hvilka äro underkastade utskylder till kommunen, anser
Utskottet, i likhet med den särskilda mening Borgmästaren Stolpe i Kommittéen
yttrat, riktigt, att do äfven bidraga till kommunens allmänna behof. Häremot
har hufvudsakligen blifvit invändt, att, genom ett sådant stadgande, samina
inkomst skulle få vidkännas en dubbel beskattning, nemligen först hos husbonden
och derefter hos tjenaren. Men då, såsom Borgmästaren Stolpe äfven erinrat, alltid
vid uppskattning af fast egendoms värde äfvensom af inkomst genom näring
och rörelse afräknas i förra fallet bruknings- och förvaltnings-kostnad samt i det
sednare kost och lön till arbetare och biträden, har Utskottet ej trott sig böra vid
denna invändning fästa vidare afseende.
En annan af Ivommittéens ledamöter, Landshöfdingen v. Troil, har i sin
reservation anmärkt, att det i §:s sista moment förekommande uttrycket ”bevillning,
som pålagts utan hänsigt till motsvarig inkomst” vore obestämdt, oklart och
lätteligen föranledande till olika tolkning. Benna mening delas äfven af Utskottet,
som derföre uteslutit de anmärkta orden.
Slutligen har Utskottet, till förebyggande af det vid §:s nuvarande ordalydelse
möjliga missförstånd, att kommunal-utskylder för utarrenderad jord böra
erläggas både af jordegaren och arrendatorn, vid slutet af paragrafen tillagt ett
nytt moment med uttrycklig bestämmelse i nämnda hänseende,’
Utskottet tillstyrker således att §:n erhåller denna lydelse:
Skyldig att till kommunens i § 5 omtörmälda gemensamma
utgifter bidraga, är en livar som inom kommunen,
ehvad han derstädes bosatt är eller ej, eger eller brukar hemman,
hemmansdel eller annan i mantal satt jord eller från
hemman under full eganderätt afsöndrad eller till allmän bevillning
för sig taxerad fastighet, eller derstädes idkar bergsbruk,
fabriksrörclse, handel, handtverk eller annan till bevillning
taxerad näring, äfvensom en hvar, som inom kommunen
sitt rätta bo och hemvist häfver eller hafva bör, och antingen
af Staten eller af kommunen eller på annan grund sådan lön,
pension eller inkomst åtnjuter, att derför bevillning till Staten
såsom för inkomst erläggas skall.
Bidrag som från ett eller flera af nu nämnda föremål för
beskattning inom kommunen kunna upptagas, kallas kommunalutskylder.
Be särskilda afgifter, som utgå lör tillverkning eller försäljning
af bränvin eller andra brända eller distillerade drycker,
må vid bestämmande af kommunal-utskylder ej i beräkning
tagas.
Jordegare eller boställshavare, som ät landbo eller arrendator
upplåtit sin jord eller sitt boställe, vare från erläggande af
kommunal-utskylder derför befriad, enär dessa utskylder enligt
denna §:s T.sta mom. skola af brukaren erläggas.
22 Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Utlåtande N:o 161.
§ 63.
Om hvad som rätteligen hör förstås med uttrycket ”i god tid” kunna möjligen
kommunal-nämndeu och de särskilda styrelserna vara af olika meningar,
hvadan Utskottet, för att förebygga hvarje olägenhet häraf, tillstyrker att, i enlighet
med hvad Landshöfdingen v. Troil föreslagit, orden ”i god tid” i denna §:s
sista moment utbytas emot orden "före den 1 September.”
§ 64.
Afven här förekommer ett dylikt obestämdt uttryck, som kan föranleda
missförstånd, hvilket deremot undvikes, om början af §:n erhåller följande lydelse:
Utgifts- och inkomst-förslagen skola uppgöras före den 1
Oktober hvarje år; skolande på den i nämnda månad sammanträdande
ordinarie kommunalstämma, särskildt de etc.
§ 66.
Till förekommande af oriktigheter och efterföljande missnöje, är det af synnerlig
vigt att hvarje skattskyldig verkligen på förhand får del af skatteöressamt
debiterings- och uppbördslängdcrna innan desamma å kommunal-stämman
fastställas, helst enligt § 70 de anmärkningar deremot, som då ej blifvit framställ
da,
sedermera icke i besvärsväg kunna föranleda någon pröfning. De stadganden,
som de Kommitterade i denna syftning föreslagit, synas ock Utskottet i allmänhet
tillfyllestgörande. Dock skulle, enligt Utskottets tanke, det af de Kommitterade
begagnade uttryck, att längderna böra å kommunal-stämman ”till allmän granskning
företagas” möjligen kunna så uppfattas, att, såsom för närvarande i dylika
fall ej sällan tillgår, granskningen inskränkes dertill, att Stämmans ordförande
frågar de närvarande huruvida någon af dem har anledning att mot längderna
göra anmärkning, och om denna fråga besvaras med nej eller lemnäs obesvarad,
utan vidare antager längderna hafva blifvit godkände. Tore det verkligen säkert
att hvar och en, såsom han onekligen bort, under de föregående fjorton dagarne
gjort sig underrättad om huru han blifvit af Nämnden taxerad, så skulle det ock
vara riktigt att antaga hans tystnad såsom ett godkännande. Men då erfarenheten
i andra enahanda fall visat att personer, särdeles af de mera enfaldige och
okunniga klasserna, ofta icke förstå eller ej anse mödan värdt att genom en sådan
föregående granskning se sitt eges intresse tillgodo, har Utskottet trott det böra
på något sätt utmärkas, att ofvanantydda förfaringssätt ej bör här ega rum, utan
att längderna skola å Stämman ordagrannt uppläsas och först derefter, ifall någon
anmärkning på efterfrågan ej afhöres, anses godkända. Ett sådant förfarande
skulle, såsom Utskottet föreställer sig, tydligare påpekas genom begagnande af
termen ”justering”, hvadan ock Utskottet hemställer, att orden ”till allmän granskning
företagas”, måtte utbytas emot orden ”till justering företagas.”
§ 72.
Af skäl, som här ofvan vid §§ 63 och 64 äro angifna, tillstyrker Utskottet
antagande af Landshöfdingen v. Troils förslag, att sednare momentet af denna §
må erhålla följande lydelse:
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
23
Särskilda af stämman tillsatta Styrelser skola före elen l5:de
Januari hvarje år till kommunal-nämnden aflemna redovisningför
de medel, desamma under nästföregående år omhänderhaft.
Nämnden upptager denna redovisning i kommunens allmänna räkenskaper,
hvilka årligen böra, före den lista Februari af nämnden
tillställas kommunalstämmans Ordförande.
§ 73.
Till följd af Utskottets förslag om ändring af § 17, torde äfven i denna §
”Februari” böra förändras till ”Mars".
§ 81.
Till beredande af en enklare procedur för uppbörden af böter ocb vitén
som kommunal-nämnden ådömt, men hvilka icke uppå anfordran frivilligt inbetalas
af vederbörande, har Utskottet ansett Kronofogdarne böra åläggas att — i likhet
med hvad i § 71 är stadgadt, angående uppbörden af resterande kommunalafgifter
— uppå anmälan af Nämnden, och utan afvaktande af särskilda ordres
från Konungens Befallningshafvande, meddela erforderlig handräckning till sådana
böters och vitens indrifvande. Och tillstyrker Utskottet således, att denna § ändras
sålunda:
Böter och vitén, som enligt denna Förordning ådömas,
uppbäras af den person Kommunalnämnden dertill utser. Erläggas
de ej frivilligt skola desamma på Nämndens anmälan af
Kronofogden i orten genast uttagas, såvida icke den skyldige kan
visa qvitto å redan erlagd betalning.
Yid bristande tillgång till dessa böters och vitens gäldande
aftjenas de med arbete till kommunen.
I Förslaget till Förordning om Koiniuiinalstyrclsc i stad.
§ 2.
För att komma i öfverensstämmelse med motsvarande § 3 i Förordningen
om kommunalstyrelse på landet, torde början af denna §:s andra moment böra erhålla
följande lydelse:
Der likväl en sådan gemensamhet i ett eller annat afseende
nu eger eller anses böra ega rum, åligge det etc.
§§ 3 och 4.
En af de hufvudsakligaste bristerna i städernas kommunalväsende, sådant
detsamma för närvarande är ordnadt, ligger, såsom redan är antydt, deruti att i
24 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
följd af den privilegierade ställning, det egentliga Borgerskapet innehar, hela den
öfriga stadsbefolkningen är utesluten från allt deltagande i stadens vigtigaste kommunal-angelägenhetor,
såsom förvaltningen af stadens egendom, tillsättandet af de
municipala embetsmännen o. s. v., likasom å andra sidan Borgerskapet, ensamt eller
i förening med fastighetsegarne, har att draga mångå särskilda kommunalbördor,
från hvilka stadens öfriga medlemmar äro befriade. Också hafva Rikets Ständer
uti den underdåniga skrifvelse, som föranledt nu förevarande lagstiftningsarbete,
med anledning af detta förhållande bland annat yttrat, att den reform af städernas
municipalväsende, som vore af verkligt behof påkallad, borde fotas på grundsatsen
af alla stadsinnevånarcs likställighet i kommunala rättigheter och skyldigheter.
De Kommitterade hafva doek i denna del icke följt den af Rikets Ständer
lemnade antydning, utan hufvudsakligen, på grund af 31 § i Regerings-Formen,
ansett sig förhindrade att i de burskapsegande stadsmedlemmarnes särskilda
rättigheter och skyldigheter göra någon rubbning. Men Borgmästaren Stolpe har
uti sin reservation angifvit en utväg, hvarigenom det åsyftade målet kan ernås,
utan att någon ändring af 31 § i Regerings-Formen blifver nödig, nemligen att
utflytta råmärkena för den stadsborgerliga kategorien så långt, att alla de stadsinnevånare,
som anses höra deltaga i Borgerskapets rättigheter och skyldigheter,
komma derinom. I detta afseende föreslår Borgmästaren Stolpe, dels att borgarerätt
i stad hädanefter skall tillkomma ej blott dem, som särskildt förvärfvat burskap
å handel, handtverk eller annan näring, utan äfven hvar och en inom staden
bosatt välfrejdad mansperson, som har rösträtt å allmän Rådstuga, d. v. s. som
är myndig Svensk undersåte och i bevillning efter Andra Artikeln betalar åtminstone
1 R:dr Runt, och dels att samtlige dessa borgare skola deltaga i alla de
kommunala rättigheter och skyldigheter, som för närvarande äro innehafvare af
burskap särskildt förbehållna. Detta förslag har synts Utskottet så mycket mera
förtjent af bifall som, utom det att detsamma är egnadt att på lämpligt sätt afhjelpa
ofvannämnda missförhållande i städernas kommunal väsende, det tillika i
sjelfva verket ieke är någon nyhet, utan endast ett återställande af urgamla, ehuru
i tillämpningen missförstådda grundsatser. I ett afseende torde det dock höra ändras,
nemligen deruti att detsamma utesluter qvinnor från borgarerätt. Då qvinnor
lika väl som män kunna utöfva rösträtt å allmän Rådstuga, finner Utskottet
ej något giltigt skäl hvarföre de icke äfven skulle kunna innehafva borgarerätt,
och tillstyrker derföre att ordet ”mansperson” i Borgmästaren Stolpes ofvananförda
förslag utbytes emot ”person”. I sammanhang med den ändring af § 4, som i
följd af hvad sålunda anförts blir nödig, lärer ock § 3 böra förändras till öfver
ensstämmelse
med § 2 uti Borgmästaren Stolpes särskilda förslag, hvadan ifrågavarande
§§ torde böra lyda som följer:
§ 3.
Medlem af stadskommunen med skyldighet att till dess gemensamma
utgifter bidraga, samt rättighet att i behandlingen af
kommunens angelägenheter deltaga, efter hvad derom i denna
Förordning vidare säges, är en hvar i staden eller på dess område
bosatt, som der är för inkomst af fastighet, näring, lön eller
pension till allmän bevillning taxerad, äfvensom hvar och en
som, utan att vara i kommunen bosatt, derstädes är för fastig
het
eller näring till bevillning lagd.
§ 4.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
25
§ 4-
Borgarerätt i stad tillkom/me hädanefter utom dem, som särskildt
förvärfvat burskap å handel, handtverk eller annan näring,
jemväl hvar och en i staden bosatt välfrejdad person, som, enligt
de i § 10 stadgade grunder, har rösträtt i allmän Rådstuga.
1 såväl de kommunala rättigheter, hvilka hittills uteslutande
tillkomrdit bur skapsegande borgare, som de särskilda skyldigheter
af nämnda art, hvilka sådana borgare ålegat, ega jemväl de, hvilka,
på grund af hvad nu, är sagdt, borgarerätt i stad innehafva att
hädanefter taga del.
I följd af den utvidgning, som begreppet ”samfällda Borgerskapet” skulle
erhålla, derest den af Utskottet förordade ändring i § 4 vinner bifall, torde ock
andra momentet af förevarande §, för att bibehålla sin åsyftade mening, böra för
ändras
till denna lydelse:
Den egendom, som särskildt tillhörer det bur skapsegande
Borgerskapet, eller någon annan viss klass af stadens medlemmar,
skall till dess annorlunda varder förordnad!, förvaltas
och användas i enlighet med de föreskrifter, hvilka härutinnan
gällande äro.
§ 7.
De Kommitterade hafva i denna § föreslagit, att städer med en befolkning
af öfver 2,000 personer, skulle vara förbundna att uppdraga sin beslutanderätt i
kommunala ärenden åt Fullmägtige; att deremot städer med mindre folkmängd,
skulle i detta hänseende ega samma valfrihet som landtkommun erna; men att, om
en gång i en stad af sistnämnda slaget fullmägtigskapet blifvit infördt, det sedan
icke finge åter afskaffas. Detta förslag innehåller bestämmelser, som, enligt Utskottets
tanke, ej stå väl tillsammans med den frihet och sjelfbestämningsrätt i
egna angelägenheter, som en kommun rätteligen bör tillkomma. Hvad först angår
det ovilkorliga åläggandet för städer, hvilkas befolkning stiger öfver 2,000
personer, att i sin kommunalstyrelse använda den representativa formen, så nekas
visserligen icke att det blir nästan omöjligt för större städer att utöfva sin sjelfstvrelse,
genom omedelbara sammankomster af alla röstberättigade å allmän Rådstuga,
men det bör då ej heller kunna betviflas att sådana städer skola sjelfmant
begagna sig af utvägen att införa fullmägtigskapet, äfven om intet lagbud ålägger
dem det, och säkerligen skall fullmägtigskapet då af dem omfattas med mera kärlek
och intresse, än om detsamma blifvit dem genom lag påtrugadt. Dessutom
måsto hvarje bestämmande af någon viss folkmängdssiffra, der fullmägtigskapets
nödvändighet skulle börja eller sluta, blifva fullkomligt godtyckligt, och torde det
derföre äfven ur denna synpunkt lämpligast kunna åt hvarje stad öfverlcmnas,
att sjelf efter egen erfarenhet bestämma hvad som i detta hänseende för densamma
är fördelaktigast. Beträflände dernäst förbudet för städer, som engång antagit fullBih.
till R. St. Prot. 1859 1860. 8 Sami. 32 Häft. 4
26 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
mägtigskapet, att åter afskaffa detsamma, så befarar Utskottet att ett sådant förbud,
hvarför de Kommitterade icke anfört något motiv, skulle direkt motverka
fullmägtigskapets införande i sådana städer, som i afseende derå ega valfrihet.
Man skulle icke utan skäl tveka att försöka en inrättning, hvars fördelar man icke
af egen erfarenhet känner, men som har den bestämda olägenheten att man, äfven
om den skulle befinnas aldrig så olämplig, icke åter kan blifva densamma
qvitt. Utskottet anser derföre rådligast, att äfven i denna del lemna stadskommunerna
lika fria händer, som dem på landsbygden.
På grund bäraf tillstyrker Utskottet, att paragrafen, hvars rätta plats torde
vara, icke här, utan i början af Kap. III, erhåller följande lydelse:
Vill staden åt Fullmägtige öfverlåta att den staden i kommunala
angelägenheter tillkommande beslutanderätt utöfva, må
sådant kunna ske. Till beslut i thy fäll erfordras mer än
hälften af stadens hela röstetal efter röstvärdet, och skall be
slutet
hos Konungens Befallningshafvande ofördröjligen anmälas.
Är sådant beslut fattadt må förslag om dess upphäfvande
icke väckas, förr än 5 år derefter. För bifall till sådant förslag
erfordras lika beskaffad röstöfvervigt, som nyss sagdt är, och skall
jemväl detta beslut hos Konungens Befallningshafvande anmälas.
§ 9.
Då Utskottet redan, genom sitt beslut vid § 7, tillagt allmänna Rådstugan
i sådana städer der Fullmägtige äro tillsatta, den befattning, utom val af Fullmägtige,
att besluta om fullmägtigskapets afskaffande, der så nödigt aktas, samt det
dessutom icke torde vara lämpligt att stänga hvarje utväg såväl för allmänna Rådstugan
att, vid fullmägtigskapets införande, förbehålla sig afgöranderätten i vissa
ärenden, som för Fullmägtige att i frågor af särdeles vigt, till stöd för sitt beslut,
inhemta allmänna Rådstugans tanke i saken, hemställer Utskottet att denna §,
mom. 1, så lydande: ”1 stad der Stadsfullmägtige äro tillsatta, insltränkes allmänna
'Rådstugans befattning till val af Stadsfullmägtige,” må helt och hållet utgå.
§ io.
På grund af de skäl, som dels vid 8:de och dels vid 5S:de §§ i Förordningen
om kommunalstyrelse på landet blifvit anförda och jemväl här ega tillämplighet,
torde denna § böra erhålla följande lydelse:
En hvar myndig Svensk undersåte, som, enligt § 3, är
medlem af en stadskommun, samt i staden antingen innehar
burskap eller der blir för hus, tomt eller jord, handel, fabriksrörelse,
handtverk eller annan näring, eller för lön eller annan
inkomst, enligt sednast upprättade och vederbörligen fastställda
bevillningstaxeringslängd, påförd minst 1 R:dr R:mt bevillning
till staten och icke är på restlängd öfver oguldna stadsutskylder
uppförd, eger, i enlighet med föreskrifterna i denna Förordning,
vid allmän Rådstuga deltaga i öfverläggningar och beslut
i alla de staden rörande angelägenheter, hvilka icke, enligt
Allmänna, Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
27
rikets grundlagar, privilegier eller särskilda förordningar, äro
vissa klasser af stadens medlemmar särskildt förbehållna.
Do särskilda afgifter, som utgå för tillverkning eller försäljning
af bränvin eller andra brända eller distillerade drycker,
medföra ej rösträtt.
§ U.
Då Utskottet i allmänhet sökt tillämpa den grundsatsen, att hvarje åtskilnad
i afseende på rätt att deltaga i kommunalstyrelsen emellan de burskapsegande
och stadens öfriga medlemmar, bör försvinna, tillstyrker Utskottet ock på grund
häraf att punkten: ”Burskapsegaude borgare tillkommer likväl alltid minst en röst”,
må helt och hållet utgå ur denna §.
§§ 12 och 13.
Dessa §§ motsvara alldeles 11 och 12 §§ i Förordningen om kommunalstyrelse
på landet, hvadan de äfven, med iakttagande af de ändringar och tillägg,
som Utskottet vid nämnde §§ tillstyrkt, torde böra erhålla följande lydelse:
§ 12-
Enka, frånskild hustru eller ogift qvinna, som myndig är,
ege vid allmän Rådstuga rösträtt utöfva.
För omyndig röste förmyndaren.
Ej må för samfälld egendom flera än en person talan vid
allmän Rådstuga föra. För bolag må bolaget eller dess styrelse
och för oskiftadt bo delegarne i boet ombud utse.
För näring eller rörelse, som under borgenärers förvaltning
står, må ej röstas.
§ 13-
Röstegande vare berättigad att sin talan och rösträtt i
allmän Rådstuga på annan man öfverlåta; dock må ingen pä
grund af fullmagt föra talan för mer än en röstberättigad.
Fullmagten skall vara antingen skrifven och underskrifven
af utställaren samt med dennes sigill försedd eller ock af utställaren
underskrifven och med två vittnens underskrift bestyrkt.
§ 16.
Bestämmelsen, att i städer som icke hafva Fullmägtige, allmänna Rådstugans
första ordinarie sammanträde, då beslut böra fattas i anledning af berättelsen om
föregående årets räkenskaper och förvaltning, skall hållas i Maj, hvilar på den
förutsättningen att, enligt de Kommitterades förslag, räkenskaperna redan före den
1 Mars blifvit afslutade och aflemnade till Revisorerne. Af skäl, som vid § 85
finnas anförda, har dock Utskottet ansett tiden för revisionens början höra fram
-
28 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
flyttas en månad, i följd hvaraf äfven tiden för Rådstugans första sammanträde
torde böra förändras från Maj till Juni.
Ett ärende som i de städer, hvilka ej hafva Fullmägtige, bör förekomma å
denna Rådstuga, i Juni månad, är äfven val af Landstingsman, hvarom en erinran
i denna § ej torde vara öfverflödig.
Början af § skulle således lyda som följer:
Allmän Rådstuga skall hållas i stad, der Stadsfullmägtige
finnas, uti December månad de år, då Fullmägtige böra väljas;
och i stad, der Stadsfullmägtige icke finnas, hvarje år uti Juni
månad, för att besluta i anledning af berättelsen om föregående
årets räkenskaper och förvaltning samt för val af Landstingsman;
uti Oktober etc.
§ 18-
För närvarande lärer kallelse till stadsmenighets sammanträde vanligen kungöras
fjorton dagar före sammanträdesdagen och då Utskottet icke finner skäl till
afvikelse från denna sed, har densamma ansetts böra bibehållas såsom regel. Men
fall kunna inträffa, som undantagsvis fordra ett sammanträde af allmän Rådstuga
inom kortare tid, ja! redan nästa dag; hvadan Utskottet trott en möjlighet äfven
till så snara sammanträden böra medgifvas. Då emellertid i sådana fall kallelsen
måhända icke kan införas i någon tidning och ett offentligt anslag icke lärer vara
tillräckligt att på så kort tid göra kallelsen bekant, anser Utskottet att kallelsen
tillika bör kungöras på något annat sätt, såsom genom budskickning, uppläsande
på stadens gator och torg eller dylikt, hvars bestämmande för hvarje stad lämpligen
synes kunna öfverlemnas åt dess Rådstuga. Slutligen torde äfven vara nödigt
att här intaga 16 §:s i Förordning om kommunalstyrelse på landet stadgande
att å sådana sammanträden, hvilka hållas efter kortare kallelsetid än den i allmänhet
föreskrifna, icke få fattas beslut om utgifter eller uttaxering af nya utskylder.
Med iakttagande häraf och med någon förändring dessutom af l:sta momentets
redaktion till öfverensstämmelse med den af Borgmästaren Stolpe föreslagna,
skulle således denna § böra erhålla följande lydelse:
Kallelse till allmän Rådstuga utfärdas af Magistraten samt
kungöres minst fjorton dagar förut genom offentligt anslag.
Utgifves tidning i staden varde kallelsen ock der införd. Kallelsen
bör innehålla förteckning på de ärenden, som vid sammanträdet
skola till öfverläggning förekomma.
För ärende, som fordrar så skyndsam handläggning, att kallelse
icke medhinnes så tidigt, som nu är föreskrifvet, må allmän
Badstuga kunna hållas efter kortare kallelsetid, men icke förr
än dagen efter den, då kallelsen kungjordes, hvilket i sådana fall
må ske genom offentligt anslag och på annat lämpligt sätt, som
vid allmän Rådstuga på förhand blifvit bestämdt. Bock må beslut
om utgift eller uttaxering af nya utskylder vid sålunda utlyst
allmän Rådstuga ej fattas.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161. 29
§ 28.
Stadgandet att qvinna ej må väljas till Stadsfullmägtig, anser Utskottet
visserligen icke oriktigt, men öfverflödigt, och då dess bibehållande här, medan något
motsvarande stadgande icke finnes i Förordningen om kommunalstyrelse på
landet, skulle kunna föranleda det missförstånd, att qvinna icke i stad, men väl
på landet, finge väljas till Fullmägtig, tillstyrker Utskottet att punkten ”Qvinna må
ej heller till Stadsfullmägtig väljas” uteslutes.
§ 30.
I enlighet med hvad vid 29 § i Förordningen om kommunalstyrelse på
landet, jemförd med 13 § i samma Förordning, blifvit af Utskottet föreslaget, torde
äfven denna § höra erhålla följande lydelse:
Den, som blifvit till Stadsfullmägtig vald, må kunna uppdraget
sig afsäga om han icke är i staden eller inom dess
område boende, om han är embets- eller tjensteman och af sin
befattning hindras att uppdraget fullgöra, om han efter de fyra
sistförflutna årens tjenstgöring såsom Stadsfullmägtig är i ordning
att derifrån afgå, om han uppnått Sextio års ålder eller
förmår uppgifva annat förhinder, som af öfrige Fullmägtige
godkännes.
Skall fyllnadsval ske, sammankalle Magistraten för sådant
ändamål stadens röstegande medlemmar.
§ 34.
Utom de i Kommitterades förslag uppräknade fall, torde sammanträde äfven
böra hållas, då sådant äskas af de fleste bland Fullmägtige; hvadan Utskottet hemställer
att denna § må erhålla följande lydelse:
Stadsfullmägtige sammanträde ock så ofta Konungens
Befallningshafvande, Magistrat, Stadsnämnd eller de fleste afl
Fullmägtige det äska, eller då ordföranden sådant nödigt finner.
§ 35.
Likasom allmän Rådstuga kunna ock Fullmägtige i undantagsfall behöfva
sammankallas redan till nästa dag, hvadan Utskottet tillstyrker att orden ”minst
två dagar förut”, i denna §:s första punkt förändras till ”sednast dagen förut.”
§ 58.
Då det kan hända att Nämndens protokoll icke är genast färdigt till justering,
men likväl t. ex. för expedierande af skrifvelse eller protokolls-utdrag i ärende,
som fordrar skyndsam handläggning, måste justeras innan sammanträde för annat
ändamål erfordras, och det synes onödigt att endast för protokollets justering besvära
Nämndens samtlige ledamöter med nytt sammanträde, tillstyrker Utskottet
30 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
att, i öfverensstämmelse med § 42 i denna Förordning, efter slutet af §:n tillägges
en punkt sä lydande:
Nämnden kan likväl uppdraga åt ordföranden med två ledamöter
att protokollet justera å den dag, Nämnden dertill bestämmer.
§ 62.
Dä denna §:s nuvarande ordalydelse möjligen skulle kunna föranleda den
tolkning, att Magistraten eger öfverinseende jemväl öfver de inom stads-kommunen
af enskilda bolag eller inrättningar tillsatta styrelser, hvilket icke lärer vara
§:s verkliga mening, hemställer Utskottet att densamma måtte ändras sålunda:
Alla af stads-kommunen tillsatta särskilda styrelser stå
i och för sin förvaltning under Magistratens öfverinseende.
§ 70.
Af skäl, sorn redan vid § 58 i Förordningen om kommunalstyrelse på landet
blifvit anförda, tillstyrker Utskottet att de i denna §:s andra moment förekommande
orden ”äfvensom den bevillning, som pålagts utan hänsigt till motsvarig
inkomst,” —• må utgå.
§ 74.
Vid denna § har Utskottet intet annat att anmärka, än att uttrycket ”i god
tid” i §:s sista moment torde böra utbytas emot något mera bestämdt, i hvilket
afseende Utskottet hemställer att §:s sista moment måtte erhålla en sålunda förändrad
lydelse:
För ofvannämnda ändamål åligger det ock de särskilda
styrelser, som staden för vissa bestämda förvaltnings-bestyr
kan hafva tillsatt, att å tid, sorn utsattes af Magistraten i sam
råd
med Nämnden, till Magistraten ingifva sina specialförslag
öfver utgifter och inkomster för det nästföljande året.
§ 85.
Tiden, då enligt denna §:s sednare moment de särskilda styrelserna böra till
Drätselkammaren aflemna sina särskilda räkenskaper, är, enligt Utskottets tanke,
icke angifven med den bestämdhet, som i en förordning är önskvärd, utan torde
böra utsättas till viss månad med afseende på tiden för de allmänna räkenskapernas
aflemnande. Hvad denna sistnämnda tidpunkt angår, så lära, enligt hvad
Landshöfdingen v. Troil i sin reservation upplyst, de större städernas räkenskaper
vara af sådan vidlyftighet att deras afslutande, reviderande och slutliga granskning
omöjligen kan verkställas inom den af Kommittéen föreslagna tid. Utskottet tillstyrker
derföre, att tiden för de allmänna räkenskapernas aflemnande framflyttas
en månad, d. v. s. till före den 1 April, hvarigenom det blifver lämpligt att be
stämma
tiden för special-räkensltapernas aflemnande till före den 1 Mars. Då det
dessutom mångenstädes lärer visat sig högst nödigt att vid räkenskapernas öfverlemnande
till Revisorerne, dessa föreläggas viss tid för revisions-berättelsens afgifvande,
anser Utskottet ett stadgande härom böra i denna § inflyta.
Allmänna Besvära- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161. 31
Paragrafen skulle således, i öfverensstämmelse med hvad Landshöfdingen v.
Troil föreslagit, erhålla följande lydelse:
Det åligger Drätselkammaren att, i enlighet med gifna
föreskrifter, föra stadens räkenskaper och dem med kalenderår
alsluta. Räkenskaperna skola före den 1 April öfverlemnas
till Magistraten, som, med föreläggande af viss tid för revisions
berättelsens
afgifvande, dem inför protokollet Rcvisorerno tillställer.
,
Särskilda af staden tillsatta styrelser skola före den 1 Mars
till Drätselkammaren aflemna redovisning för de medel, de under
föregående år omhänderhaft för att i stadens allmänna räkenskaper
upptagas och tillika med dem granskas.
§ 86.
Ifall Utskottets förslag vid § 16 om ändring af tiden för allmänna Rådstugans
första årliga sammanträde från Maj till Juni vinner bifall, bör denna ändring
äfven här iakttagas, så att §:s slutord ”sorn under loppet af Maj månad hålles”
förändras till ”sorn under loppet af Juni månad hålles”.
1 Förslaget till Förordning om Kyrkostämma samt liyrko
och
SkoLråd.
§ 2.
Bland de i denna §:s mom. 6 omnämnda församlingens byggnader, torde oek
klockareboställe böra upptagas, hvarigenom momentet skulle erhålla denna lydelse:
Byggnad och underhåll af kyrkan med hvad dertill hörer
samt prestgård och klockareboställe, skolhus och skolmästareboställe.
§§ 5, 7 och 8.
Af skäl, som vid motsvarande §§ i Förordningen om kommunalstyrelse på
landet redan blifvit anförda, och hvilka Utskottet anser äfven hår ega sin giltighet,
torde dessa §§ böra erhålla följande lydelse:
§ 5.
Vid omröstning följes på landet den för kommunalstämma
och i stad den vid allmän Rådstuga gällande röstgrund.
§ 7.
För fastighet, som innehafves af landbo elter arrendator,
röste innehafvaren. Ej må egaren kunna sig förbehålla att
för sådan fastighet rösta.
32 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
Enka, frånskild hustru eller ogift qvinna, som myndig' är,
ege i kyrkostämma rösträtt utöfva.
För omyndig röste förmyndaren.
Ej må för samfäld egendom flera än en person i kyrkostämma
talan föra. För bolag må bolaget eller dess styrelse
och för oskiftadt bo delegarue i boet ombud utse.
För näring eller rörelse, som under borgenärers förvaltning
står, må ej röstas.
§ 8.
Röstegande varö berättigad att sin talan och rösträtt i
kyrkostämma genom fullmagt på annan man öfverlåta; dock
må ingen på grund af fullmagt föra talan för mer än en röstberättigad.
Fullmagten skall vara antingen skrifven och underskrifven
af utställaren samt med dennes sigill försedd, eller ock
af utställaren underskrifven och med två vittnens underskrift
bestyrkt.
§ 13-
Då de vigtiga frågor, som å de ordinarie kyrkostämmorna förekomma, icke
lära kunna afgöras utan temligen vidlyftiga förhandlingar, samt det således icke
torde vara lämpligt att dermed upptaga tid, som är egnad åt Sabbaten, tillstyrker
Utskottet att denna §:s mom. 3 erhåller följande lydelse:
Kungörelsen uppläses från predikstolen fjorton dagar eller
minst en vecka derförut, Ar kyi'kostämma utsatt till dag, då
gudstjenst hålles, skall kungörelsen derom den dagen ånyo
uppläsas. De i § 10 omnämnda ordinarie kyrkostämmor må
ej till sådan dag utsättas.
§ 18.
Att protokollsföringen vid kyrkostämma skall blifva synnerligen besvärlig
och derföre icke kunna af ordföranden medhinnas synes visserligen ej vara att befara,
men då det i allt fall icke kan vara olämpligt att ordföranden medgifves
rätt att låta på sitt ansvar ombesörja protokollsföringen genom någon annan, bar
Utskottet ansett det vid § 23 i Förordningen om kommunalstyrelse på landet
föreslagna tillägg äfven bär böra intagas, så, att första punkten af denna § skulle
erhålla följande lydelse:
Ordföranden skall vid kyrkostämma föra eller på eget ansvar
låta föra protokoll, upptagande ämnet för öfverläggningen
och beslutet med skälen dertill.
§ 25.
Då det isynnerhet i sådana församlingar, som hafva så kallade flyttbara
skolor, torde vara af vigt att församlingen icke beröfvas möjligheten att, der så
nödigt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
33
nödigt finnes, för den närmare tillsynen inom do särskilda rotarne kafva en ledamot
af kyrko- och skolrådet inom hvarje rote. men, enligt hvad Utskottet har sig
bekant, redan nu församlingar finnas, som äro fördelade i flera än elfva rotar och
der således det af de Kommitterade föreslagna maximi-antal ledamöter i kyrko- och
skolrådet skulle blifva för litet, får Utskottet, som icke är i tillfälle uppgifva något
annat i detta hänseende öfverallt lämpligt tal, tillstyrka att paragrafens slutord
”eller öfverstiga elfva” måtte helt och hållet uteslutas.
§ 31.
Dels på grund af de skäl, som redan vid 55 § i Förordningen om kommunalstyrelse
på landet blifvit anförda och dels emedan det i denna § förekommande
uttrycket ”församlingens kassa” ej är tillräckligt bestämdt, då församlingen ju kan
hafva flera kassor, torde paragrafen böra erhålla följande lydelse:
Kallar Kyrko- och Skolrådet någon, som inom församlingen
bor eller sig uppehåller, till inställelse för att i de på
Kyrko- och Skolrådets omvårdnad beroende ordnings- och
sedlighetsmål höras, vare han pligtig att kallelsen hörsamma,
såvida han fyra dagar förut deraf erhållit del på sätt om stämning
i 11 Kap. 7 § Iiättegångs-Balken stadgadt är. Uteblifver
den sålunda kallade utan laga förfall böte En Riksdaler Riks
mynt
till församlingens sfcoZ-kassa och tillhålles af Kyrko- och
Skolrådet genom förnyade vitén, som dock tillsammans ej må
öfverstiga Femton Riksdaler Riksmynt, att sig inställa. Kan
den tredskande ändå ej förmås till inställelse, lite Kyrko- och
Skolrådet Konungens Befallningshafvande till.
§ 38.
Då § 3 i denna Förordning redan stadgar att kyrkostämma vid handläggning
af ärenden, om hvilka särskilda föreskrifter i Lag eller Förordning finnas,
skall ställa sig till efterrättelse hvad sålunda är stadgadt samt härunder äfven
höra hänföras de i Lag eller Förordningar gifna föreskrifter om särskilda taxe
ringsgrunder
för afgifter till särskilda ändamål, torde det vara öfverflödigt och
missledande, att i denna § endast i afseende på folkskole-afgifter hänvisa till hvad
derom särskildt finnes stadgadt. Utskottet hemställer derföre att paragrafen, med
uteslutande af dess mom. 3, må erhålla följande lydelse:
Do afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, skola, idom
i de fall hvarom § 3 handlar, utgå efter den för rösträtt i
kyrkostämma bestämda grund.
I fråga om do afgifter och personliga tjenstbarheter, hvilka,
enligt gällande Förordningar, åligga medlemmar af en kyrkoförsamling,
oaktadt de i kyrkostämma icke ega rösträtt, gör
denna Förordning icke ändring.
§ 44.
Såsom ett ärende, hvilket tillhör kyrkostämmas handläggning, upptager
§ 2 i mom. 11 äfven prestval. Den 44 §:s ordalydelse skulle således kunna gifva
Bih. till R. St. Prot. 1859 f 1860. 8 Sami. 32 Käft. 5
u
Allmänna, Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
anledning till den föreställningen att, enligt de Kommitterades förslag, besvär i
prestvalsfrågor borde ingifvas till Konungens Befallningshafvande inom Tretio
dagar elter det öfverltlagade beslutets kungörande. Men då Utskottet, hvarken
i afseende på forum för sådana måls fullföljd eller i afseende på besvärstideu, anser
någon förändring nu böra föreslås i livad gällande Prestvals-förordning derom
föreskrifver och icke keller tror de Kommitterades mening verkligen hafva varit
sådan, som ordalagen i § kunde låta förmoda, tillstyrker Utskottet, att vid slutet
af denna §:s första moment tillägges en ny punkt, så lydande:
I afseende på besvär öfver prestval gälle hvad derom särskildt
stadgadt är.
I Förslaget till Förordning om Lanris-ling.
§ 2-
Bland föremål för Lands-tingets öfverläggningar och beslut synas äfven anstalter
för befrämjande af allmän ordning och säkerhet inom länet hafva bort
upptagas. Häremot har visserligen blifvit invändt, att detta skulle kunna föranleda
kollisioner emellan Lands-tinget och de offentliga polismyndigheterna. Men
då denna angelägenhet lika litet som någon annan skulle få af Lands-tinget behandlas
annorlunda än såvidt den icke tillhörer offentlig myndighetsembetsåtgärd
och dessutom hvarje Lands-tingets beslut derom, likasom i andra ämnen, måste
godkännas af Konungens Befallningshafvande innan det kan vinna någon tillämpning,
så synes invändningen icke vara af någon vigt, hvadan ock Utskottet föreslår
berörda angelägenhets upptagande bland föremålen för Lands-tingets verksamhet.
Meningen med stadgandet att Lands-ting ej må inlåta sig på bedrifvande
af spekulativa företag torde väl vara den att Lands-tinget ej bör få inlåta sig i
företag, sorn ensamt afse penningevinst. Riktigheten af den tanke, som härför
ligger till grund, lärer ej kunna bestridas, men Utskottet anser ändock ett stadgande
i den åsyftade riktningen föga lämpligt. Gränsen emellan spekulativa och
icke spekulativa företag låter icke i hvarje fall så noga bestämma sig att icke
ett stadgande, som förbjödo de förra, lätteligen skulle kunna lägga binder i vägen
äfven för företag af sednare slaget, om än deras vigt för länets bästa vore aldrig
så påtaglig. Och då dessutom ingen hos oss vunnen erfarenhet t. ex. af Hushållnings-sållskapernas
verksamhet ger grundad anledning befara något sådant missbruk
af Lands-tingets magt, som det föreslagna stadgandet är ämnadt att förebygga,
tror Utskottet, i likhet med två ledamöter af Kommittéen, Landshöfdingen
v. Troil och Borgmästaren Stolpe, att detsamma kan saklöst utelemnas.
På grund häraf tillstyrker Utskottet således att § erhåller följande lydelse:
Lands-tinget tillkommer att, i den ordning denna lag
stadgar, rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter,
hvilka afse den allmänna hushållningen, jordbrukets
och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets
befordrande, helsovård, undervisning, allmän ordning
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vt skottets Utlåtande N:o 161.
35
och säkerhet med mera dylikt, såvidt dessa angelägenheter icke
enligt gällande förordningar tillhöra offentlig myndighets embetsåtgärd.
§ 3.
Dä denna § icke innehåller något om huru bör förfaras, då ett härad eller
tingslag tillhör olilia län, torde ett tillägg derom icke vara öfverflödigt. Det rätta
härvid lärer väl vara, att hvarje del af häradet eller tingslaget, om än aldrig så
liten, väljer Lands-tingsman till det län, inom hvilket den är belägen, emedan
eljest svårigheter skulle uppstå vid debitering och uppbörd af den Lands-tingsskatt,
som på en sådan häradsdel sig belöper. Är dock delen så liten att den ej
bar minst 1,000 innevånare, synes den ej kunna göra anspråk på att få sända
egen Lands-tingsman utan böra i detta afseende räknas till närmaste Tingslag
inom länet och således välja tillsammans med detta.
Utskottet tillstyrker alltså, att vid slutet af denna § göres ett tillägg, så
lydande:
Höra delar af samma härad eller tingslag till olika län,
villie hvardera delen Lands-tingsman till det län den tillhörer.
Innehåller någon del mindre än Ett tusen innevånare välje den
tillsammans med närmaste inom samina län belägna tingslag.
§ Ä
De Kommitterade hafva i denna § föreslagit att antalet af samtlige ledamöter
i ett Lands-ting, ej må öfverstiga Femtio och såsom skäl dertill anfört, att
”i alla fall de debatterande personernas antal vida mindre än mångsidigheten af
”deras kännedom om länets särskilda delar och förhållanden utgör den tillförlitligaste
garantien för väl afvägda beslut.” Detta är onekligen sannt, men det oaktadt
anser sig Utskottet icke kunna tillstyrka bifall till hvad de Kommitterade i
denna dol föreslagit. Enligt de uträkningar, som åtfölja do Kommitterades Betänkande,
skulle, med tillämpning af § 3, antalet Lands-tingsledamöter komma att
öfverstiga det föreslagna maximum i 7 län, nemligen i Kalmar, Göteborgs- och
Bohus, Wermlands, Skaraborgs, Elfsborgs, Östergötlands och Malmöhus län. Af
dessa skulle i de fyra förstnämnda antalet blifva emellan 50 och 60, i Elfsborgs
och Östergötlands emellan 60 och 70, samt endast i Malmöhus län öfver 70, nemligen
72. Härvid bör dock erinras att dessa uträkningar äro grundade på 1855
års folkmängd och att de anförda talen således äro något lägre än de, som efter
nuvarande folkmängd skulle erhållas. Men i alla fall finner Utskottet dem ej
så höga, att de nödvändigt påkalla en begränsning. Man har befarat att så stora
antal ledamöter skulle göra att Lands-tingets korta sessionstid kommc att upptagas
af tal och vidlyftiga diskussioner med i förhållande dertill obetydliga resultater,
men, utom det att de vidlyftiga diskussionerna ju kunna leda till ärendenas
fullständigare utredning och således möjligen vara gagneliga, synes denna befarade
olägenhet lämpligast afhjelpas derigenom att Lands-tinget arbetar på afdelningar,
hvartill tillfälle är detsamma beredt genom § 38. En annan omständighet,
som också ansetts göra stadgande af ett maximum nödvändigt, är den att
mångenstädes i våra små landsortsstäder icke skulle finnas lokaler nog rymliga
för sammanträden af flera än 50 personer. Men då man betänker att Lands-tingen
36
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
endast i undantagsfall komme att hållas annorstädes än i residens-städer, hvilka
väl åtminstone i ,dc ofvannämnda länen böra kunna antagas vara försedda med
tillräckligt stora samlingsrum för 60 å 70 personel1, i synnerhet, som det ju alltid
står öppet att härtill upplåta samma lokal, som begagnas af det första Landstinget,
hvilket äfven, enligt de Kommitterades förslag, skulle sammanträda utan
afseende på maximum, så synes äfven denna omständighet icke böra tilläggas någon
synnerlig vigt. Dessutom — ifall antalet af ett Lands-tings ledamöter, skulle
blifva så stort att det funnes verkligen medföra svårigheter i ena eller andra afseendet,
så har ju ett sådant Lands-ting alltid den utvägen att begagna sig af stadgandet
i § 63 och fördela sig på två särskilda Lands-ting. Något egentligt skäl
för stadgandet af ett maximum finnes således, Utskottet veterligen, icke, men väl
förutser Utskottet nästan oöfvervinnerliga svårigheter och ett stort missnöje af ett
sådant stadgandes tillämpning. Om Malmöhus län tages till exempel, så finnes af
de Kommitterades uträkning, att det först sammanträdande Lands-tinget derstädes
kommer att bestå af 72 ledamöter, 53 från landet och 19 från städerna. Detta
antal skall nu af Lands-tinget minskas till 50. Genom en enkel uträkning med
regula de tri finnes lätt att detta nya tal skall utgöras af 37 ledamöter från landet
och 13 från städerna. Af de 72 valda ledamöterna, skola således 16 från landet
och 6 från städerna uteslutas — men, hvilka? Någon grund härför är icke
angifven och torde icke heller kunna gifvas, utan att rubba det inbördes förhållande
emellan länets särskilda härader och städer, som i § 3 stadgats, såsom billigt
och rättvist. Och häri ligger den egentliga svårigheten, som också föranleder
Utskottet tillstyrka att hela maxim i-begränsningen borttages, hvarigenom äfven
stadgandet i §:ns sista moment blir obehöfligt.
Deremot finner Utskottet allt skäl att ej de vigtiga rättigheter, som, enligt
denna förordning skulle åt landstinget anförtros och hvaribland bör särskildt nämnas
beskattningsrätten komma att utöfvas af ett så ringa antal ledamöter att det
undcrstegc Tjugo. Enligt de Kommitterades uträkningar skulle ett sådant förhållande
väl endast kunna inträffa på Gottland och i Jemtland, men det kan äfven
förekomma i sådana län, som med begagnande af tillåtelsen i § 63 fördelat
sig å två Lands-ting. Utskottet anser derföre lämpligt och behöfligt att det föreslagna
stadgandet om ett minimum bibehålles.
Med iakttagande af hvad Utskottet sålunda tillstyrkt, torde denna § höra
erhålla följande lydelse:
Antalet Lands-tingsmän från samtliga städer, härader eller
tingslag i ett län, må ej understiga Tjugo.
Till ett Lands-ting, som efter denna Förordning först
sammanträder, må likväl inväljas så stort antal Lands-tingsmän,
som enligt det i nästföregående § bestämda förhållande
till folknummern belöper sig på hvarje stads, härads eller
tings-lags folkmängd; och bestämme detta landsting det antal
ombud, som, med iakttagande af nu gifna föreskrifter, skall
för framtiden bilda hela Lands-tinget och särskildt af hvarje
stad, härad eller tingslag utses.
§ 5.
Då det icke torde vara billigt att vid Lands-tingsmannaval en kommun
med 6,000 innevånare skall ega lika stort inflytande på valets utgång, som en
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
37
kommun med vida större folkmängd, hemställer Utskottet att stadgandet, det ingen
kommun får utse flera än fyra valmän, må utgå, hvarjemte Utskottet, lör den
händelsen att en kommun delvis tillhör olika län, anser behöfligt att vid slutet
af denna § göres ett tillägg i närmaste öfverensstämmelse med det af Utskottet
vid § 3 föreslagna.
Paragrafen skulle härigenom komma att erhålla följande lydelse:
De i § 3 omnämnda valmän utses bland dem, som i kommunal-stämma
rösträtt ega, efter der gällande allmän röstgrund,
sålunda:
att en kommun med 1,000 innevånare eller derunder utser
1 valman
med öfver 1,000 till och med 3,000
2 valmän
med öfver 3,000 till och med 6,000
3 valmän
o. s. v. efter summa beräkning för iifeerskjutande folkmängd.
Höra delar af samma kommun till olika Ian, vittje hvardera
delen valman till del län den tillhörer. Innehåller någon del
mindre än 500 innevånare, välja den tillsammans med närmaste
inom samma län belägna kommun.
§ Il
Ett
uppdrag att vara Lands-tingsman medför ej blott besvär, utan äfven,
åtminstone för dem, som icke hafva sin vanliga hostad å den ort, der Tinget hålles,
utgifter, emedan enligt § 24 en Lands-tingsman icke erhåller något arfvode
eller ersättning för annan uppdraget åtföljande kostnad än för rosan till samlingsorten
och hem igen. Vid sådant förhållande, torde det vara billigt att något stadgas,
som tillförsäkrar en person att ej utöfver en viss tid, t. ex. fyra år, behöfva
åtaga sig detta kostsamma förtroende, hvadan ock Utskottet tillstyrker att denna
§ erhåller följande lydelse:
Lands-tingsman eller Suppleant, må ej kunna uppdraget
sig afsäga, såvida han ej under Fyra år tjenstyjort som Landstingsman,
uppnått 60 års ålder eller förmår uppgifva annat
hinder, som af Lands-tinget godkännes.
§ 13-
Borgmästaren Stolpe har i sin reservation föreslagit att Konungens Befallningshafvandes
Utslag i frågor, angående Lands-tingsmannaval icke horde få öfverklagas.
Genom antagande af ett sådant stadgande skulle man icke allenast undgå,
att med pröfningen af ett nytt slags ärenden belasta den redan förut af andra
göromål öfverhopade högsta myndigheten, utan äfven vinna den icke oväsendtliga
fördelen, att det då kunde med säkerhet påräknas att samtliga Lands-tingsmannavalen
inom länet verkligen skulle vara definitivt afslutade till den tid, då Kongl.
Maj:t, enligt § 25, hör bland de valda Lands-tingsmännen utse Tingets ordförande,
hvilket deremot torde vara tvifvelaktigt, ifall besvären, såsom de Kommitterade
föreslagit, skulle få fullföljas ända till Kongl. Maj:t. Och då dessutom någon våda
icke synes vara att befara af att åt Konungens Befallningshafvande öfverlemna
att i sista hand afgöra frågor om val, hvilka, såsom dessa, äro af nästan ensamt
ekonomisk betydelse, tillstyrker Utskottet, att, med bifall till Borgmästaren Stol
-
38
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
pes omförmälda förslag samt med någon förenkling af paragafens redaktion för
öfrigt, densamma må erhålla följande lydelse:
Klagan öfver valet anföras hos Ii anunti rus Befallningshafvande
sist före klockan Tolf å fjortonde dagen efter valförrättningen,
den dagen likväl oräknad, och må öfver Konungens
Befallningshafvande!! Utslag i tlaj mål klagan ej föras.
§ 17.
Att tiden för Lands-tingets lagtima sammanträde blifvit utsatt till September
månad anser Utskottet lämpligt, emedan vid denna tid på året dels de
sedvanliga sommarutflygterna och de hufvudsakliga landtbruksgöromålen äro afslutade
och dels den egentligen kilina och mörka årstiden, som skulle kunna göra
färden till samlingsorten besvärlig för aflägse boende Lands-tingsmän, ännu icke
inträdt. Och att sammanträdet öppnas å en Måndag och således, enligt regeln,
kan afslutas sist påföljande Lördag medför ock den fördelen att Lands-tingsmännen
ej behöfva onödigtvis uppehålla sig i residens-staden någon dag då session ej eger
rum. Men deremot anser Utskottet stadgandet att Lands-tinget ovilkorligen skall
hållas under tredje veckan af September kunna göra svårigheter. Under denna
ATecka inträffar t. ex. marknad i flera residens-städer. Och då någon olägenhet ej
kan vara att befara af att åt Lands-tinget sjelf öfverlåta sammanträdestidens närmare
bestämmande, tillstyrker Utskottet en förändring af §:n i denna syftning.
För det fall, att ett län, enligt § 63, fördelar sig på två Lands-ting, torde
ock något tillägg i denna § böra inflyta till bestämmande af samlingsorten för det
af do båda Lands-tingcn, som ej kan sammanträda i residens-staden, och bar Utskottet
ansett bestämningsrätten äfven i detta afseende böra åt Lands-tinget sjelf
öfverlcmnas.
Då det slutligen synes vara af vigt, att ej ett möjligt förfall för Landshöfdingen
personligen beröfvar ej mindre Låns-styreisen tillfälle, att på stället
vinna närmare kännedom om Lands-tingets förhandlingar och de skäl, som i förefallande
frågor å ömse sidor andragas — än äfven Lands-tinget förmånen att kunna
af någon närvarande representant för Läus-styrelsen erhålla erforderliga upplysningar,
anser sig Utskottet böra förorda hvad Borgmästaren Stolpes reservation i
detta afseende innehåller.
I fäll hvad Utskottet sålunda anfört vinner Rikets Ständers bifall, torde
denna § böra erhålla följande lydelse:
Till lagtima möte sammanträder, utan särskild kallelse,
Lands-tinget i länets residens-stad försia gången den tredje
måndagen i September månad och sedermera hvarje år don
måndag i samma månad, sorn Lands-tinget, engång för alla, dertill
bestämmer, doek kan, på derom af föregående Lands-ting
gjord framställning, eller i anseende till inträffade utomordentliga
händelser, Konungens Befallningshafvande annan samlingsort
utsätta.
Bli/va inom samma län trunne Lands-ting bildade, nises i,
sammanhang med beslutet derom, den ort, der det Lands-ting skall
samlas, inom hvars område residens-staden icke är belägen.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
39
Landshöfding vare obetaget, att, i kroft af sill embete,
Lands-tingcts sammanträden öfvervara och i dess öfverläggnin
gar,
men ej i besluten deltaga; Är ej Land skäf din g i länet
tillsatt eller förordnad, idler har han förhinder, ege dea i //ensten
(lidsle ledamoten i Landshii/dinge- embete! den rätt lin sagd är.
§ 19-
Då urtima Landstings-mötcu för Landstings-männon sjelfva medföra ökad
möda och kostnad, synes något missbruk af Lands-tingets rätt att besluta sådana
möten icke vara att befara, äfven om till ett sådant beslut icke erfordras enhällig
het,
såsom do Kommittcrade föreslagit; och då det torde vara nog hårdt att hvarje
beslut om ett urtima möte, om än aldrig så behöflig!, skulle kunna inom ett Landsting
omöjliggöras genom cn enda ledamots gensträfvighet, anser Utskottet den
föreslagna ”enhälligheten” skäligen böra utbytas emot cn pluralitet af tre fjerde
delar,
så mycket mer som i allt fall beslutet, för att vinna någon tillämplighet, må
ste,
enligt § 59, godkännas af Konungens Befallningshafvande.
Paragrafens mom. 1 torde således böra förändras till följande lydelse:
Till urtima möte kan Lands-tinget sammanträda endast i
de fall, att antingen på lagarna möto minst trefjcrdedelar af
Tingets, såsom närvarande på Tinget antecknade, medlemmar derom
öfverenskomma eller ock Kongl. Majit- omedelbart eller på
framställning af Dess Befallningshafvande urtima möte påbjuder.
§ 32.
Utom Sekreteraren synes äfven ordföranden böra lemnäs tillfälle att på förband
göra sig bekant med de frågor, som på Tinget skola förekomma till öfverläggning,
hvadan Utskottet hemställer, att denna §:s mom. 2 må erhålla följande
lydelse:
Ny fråga bör, för att kunna komma under behandling,
innefatta ett ämne inom Landstingets befogenhet, vara skriftligen
uppsatt och sednast fjorton dagar före Tingets början aflcmnad
till Sekreteraren, hvilken det åligger, att inom åtta dagar
derefter öfver de ingifna förslagen upprätta en lista och
den till ordföranden öfverlemna.
§ 39.
Då utläggande af förseglad sedel icke lärer böra ifrågakomma vid omröstningar
öfver sådana ämnen, som till beslut erfordra en pluralitet af två tredjedelar
eller tre fjerdedelar, torde sednare momentet af denna § böra lyda som följer:
Före sedlarnes öppnande skall, i frågor som genom enkel
röstöfverviqt afgöras, en sedel afläggas, för att, der rösterna äro
lika delade, bestämma beslutet.
40
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
§ 40.
Bland ämnen, i hvilka, enligt denna §, till beslut erfordras två tredjedelar af
do afgifna rösterna, hafva de Kommitterade äfven upptagit ”nya företag”. I anledning
deraf har Landshöfdingen v. Troil uti sin reservation anmärkt att, om detta
stadgande komme att qvarstå, många för länet nyttiga beslut derigenom skulle
förhindras. Hvarje fråga, sorn första gången förekommer, huru obetydlig den än
kunde vara. innebure ett nytt företag. De flesta förslag som på Lands-tingen
komme att framställas måste blifva af beskaffenhet att mera gagna en viss del af
länet än de öfriga, Då man nu kände hvilken betydande roll den enskilda nyttan
i dylika fall plägade spela, huru ogerna man beviljade medel för företag, hvilka
icke omedelbart, gagnade den ort,, man tillhörde, huru i många dylika frågor städernas
och landsbygdens representanter kunde vara af olika åsigter, vore det ock lätt
att inse, huru svårt, ja ofta omöjligt, det skulle blifva att äfven för det mest gagnande
förslag samla två tredjedelar af de närvarandes röster. Ett likartadt stadgande
i den Norska lagen, hade der ansetts medföra betydande olägenheter, oaktadt
derstädes städernas representanter icke voro i amtsförmanskapen inrymde.
Det vore derföre af synnerlig vigt att man i Sverige, der på goda grunder blifvit
föreslaget, att städernas och landets ombud skulle gemensamt sammanträda, toge
sig tillvara för ett dylikt misstag. Man borde icke af fruktan för missbruk göra
sjelfva bruket nästan omöjligt oell äfven om missbruk någon gång inträffade, skulle
sådant medföra vida mindre menliga följder, än den liknöjdhet och ljumhet folden
nya institutionen, som skulle uppstå, derest man, på sätt Kommittéen föreslagit,
ville låta Lands-tinget i anslagsfrågor röra sig inom alltför trånga gränser. —
Dessa skäl synas Utskottet så öfvertygande, att det ock på grund deraf tillstyrker,
att morn c) må ur §:n helt och hållet utgå.
Då öfver beslut, hvarigenom någon, som anmält sig till säte och stämma i
Lands-tinget, förklarats dertill obehörig, klagan, enligt § 26, ej må föras, torde det
vara nödigt att i stället andra garantier emot ensidiga och öfverilade beslut i sådana
frågor stadgas. I detta afsende finner Utskottet intet lämpligare än ätt till
giltigheten af ett sådant beslut fordra en majoritet af två tredjedelar bland de afgifna
rösterna och förordar derföre intagande i denna § af ett nytt moment i
nämnda syftning.
Paragrafen skulle således, med tillägg dessutom i sista momentet af en för
fullständighetens skull nödig hänvisning till §§ 18 och 19, samt, med någon jemkning
af de särskilda momentoruas inbördes ordning, erhålla följande lydelse:
För att såsom Lands-tingets beslut gälla, erfordras i följande
ämnen, att två tredjedelar af do afgifna rösterna om beslutet
sig förenat:
a) Underkännande af någons behörighet att såsom ledamot
i Lands-tinget taga inträde.
b) bildande af två Lands-ting i ett län.
c) påläggande af afgifter, som erfordra uttaxering för längre
tid än fem år.
d) upptagande af utländskt lån eller annat på längre återbetalningstid
än fem år ställdt lån;
e) afhändande af fast egendom eller derifrån härflytande
rättighet; och
f) upp
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161. 41
f) uppskof till nästa Lands-ting af väckta frågor.
I alla öfriga ämnen, med de undantag, som i §§ 18 och 1.9
omtalas, bestämmes beslutet genom enkel röstöfvervigt.
§ 47.
Det i 2 momentet af denna § förekommande uttrycket ”äfvensom bevillning,
som pålagts utan hänsigt till motsvarig inkomst”, har på de ställen detsamma i
Kommittéens förslag eljest förekommer, blifvit af Utskottet uteslutet på skäl, som
vid § 58 i Förordningen om kommunal-styrelse på landet finnas anförda, och torde
således af samma skäl äfven böra ur denna § utgå.
Stockholm den 28 Augusti 1860.
Reservation:
Af Herr Grefve Taube, H. A.; ”Då jag önskar att förordningen om kommunalstyrelser
snart måtte kunna utfärdas, nödgas jag reservera mig mot de af
Utskottet föreslagna 3 och 4 §§ uti förordningen om kommunal-styrelse i stad,
emedan desamma, såsom varande uti strid med stadgandena uti Rikets Grundlagar,
troligen fördröja förordningens antagande. Kommitterade anföra, såsom skäl
för de af dem föreslagna 3 och 4 §§, sid. XXXVI: ”Det gifves emellertid kommunalangelägenheter,
som till följd af gällande lag nu äro städernas borgerskap uteslutande
förbehållna. Af sådan beskaffenhet är den presentationsrätt, som för tillsättande
af stadens borgmästare och råd samt sekreterare nu är så väl genom Kongl.
Försäkran för Rikets Borgerskap och städer den 23 Februari 1789, som 31 § Regerings-Formen,
jemförd med Resolutionen på Städernas Besvär den 16 Oktober 1723 §
1, m, fl. städernas "rätte" borgerskap (och således med uteslutande af de s. k. kontingentborgare)
tillförsäkrad; och då ordet borgerskap här ostridigt utmärker de burskapsegande
inom kommunen, samt denna det rätta borgerskapet förbehållna rättighet
är genom grundlag bekräftad, hafva Kommitterade, som ansett det icke tillkomma
sig att deruti föreslå någon ändring, uti en allmän sats under 4 §, jemförd
med § 10, undantagit sådana angelägenheter från den befogenhet, som eljest
skulle tillkomma kommunalstämman.” — Förutom den af Kommitterade åberopade
31 § Regerings-Formen, torde äfven 14 § Riksdags-Ordningen förhindra antagandet
af nu ifrågavarande §§; — antages 4 § på sätt Utskottet föreslagit, så har
nemligen hvarje medlem af stadskommunen, hvilken till Staten erlägger 1 R:dr
bevillning, erhållit borgarerätt, samt, till följd derutaf, äfven valrätt till Riksdagsman
inom Borgare-Ståndet. Jag vill visserligen ej motsäga att en sådan förändring
vore önsklig, — synneidigast om 3 punkten i åberopade 14 § derjemte förändrades
så, att valbarheten till riksdagsman äfven utsträcktes i förhållande till
den ifrågasatta valrätten, — men vågar dock betvifla, att detta kan vinnas med
Bill. Ull B. St. Prot. 1859 1860. 8 Sami. 32 Haft. 6
42
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 161.
mindre 14 § Riksdagsordningen först förändras; och då jag ej tror det vara skäl att
ställa antagandet af förordningen om kommunal-styrelse i stad beroende af en
önskad grundlägs-förändring, hvarigenom hela frågan, till stor skada för stadskommunerna,
kunde blifva för en längre tid undanskjuten, får jag vördsammast föreslå,
att Rikets Ständer, i stället för de utaf Utskottet föreslagna ;3 och 4 §§ i förordningen
om kommunal-styrelse i stad, ville antaga dessa §§ på sätt Kommitterade
dem föreslagit; dock att 3 §, i likhet med hvad Utskottet föreslagit uti 4 § i Förslaget
till förordning om kommunal-styrelse på landet, måtte erhålla den af Utskottets
andra afdelning föreslagna lydelse, eller
§ 3.
Medlem af en stadskommun är en hvar som i staden innehar burskap eller
inom staden eller dess område eger hus, tomt eller jord, eller der idkar handel,
fabriksrörelse, handtverk eller annan till allmän bevillning taxerad näring, eller
eljest der hor, eller till följd af gällande förordningar sitt laga bo och hemvist
hafva bör.
§ 1;
Uti de kommunala rättigheter och deraf härflytande förpligtelser, som burskapsegande
medlemmar af en stadskommun särskildt tillkomma, gör denna Förordning
icke någon ändring.”
Häri instämde Herr Komminister Malmborg,
Af Herrar Lamberg, Grenander, Sundvallson, Wedin och Ellberg.
Prosten Modigh begärde få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets behandling.
STOCKHOLM, tryckt hos Isaac Marcus, 18G0.
Allm. Hcsv och Ukon.-Uskollels Helan',unde A’.-o 102.
1
]%:o 1€2.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Sept. 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om nedsättning af tnedicinallaxan
samt om afskaffande af apol/ieks-privilegicrna.
I Memorial, som Hedervärda Bonde-Ståndet remitterat till Allmänna Besvärsocli
Ekonomi-Utskottet, har Riksdags-fullmägtigen G. Bjerkander från Skaraborgs
län anfört, att större delen af våra mindre bemedlade medmenniskor icke kunde
för återvinnande af en förlorad helsa komma i åtnjutande af behöflige läkemedel,
emedan dessa genom de sednastc utfärdade medicinal- och laborations-taxorna
blifvit så dyra, att snart endast de förmögnare kunde sig af desamma begagna.
Orsaken till denna orimliga prisstegring vore måhända bekant endast för Kongl.
Sundhets-kollegium, som uppgjordt taxorna och apothekarne, som derpå förtjenade.
Den öfriga delen af folket kumle endast gissa sig till åtskilligt, som i många
fall vore sådant, att det ej kunde annat än alstra missnöje och förtrytelse.
Det kunde nemligen icke undgå den uppmärksamme betraktaren att en stor del,
kanske den aldra största, af de medikamenter, som på apotheken såldes, utgjordes
af inhemska droguer, som i inköp icke kostade apothekaren en hundradedel
af hvad lian sedan derför erhölle. Icke heller hade man kunnat undgå att iakttaga,
hurusom apothekare i allmänhet på ganska kort tid förvärfvade förmögenhet.
Vidare hade man sett, hurusom examinerade apothekare för tillståndet att
för egen räkning drifva apotheksrörelse och för öfvertagandet af ett apothek med
tomma burkar betalt summor, af ända till femtio, till åttatiotusen Riksdaler
eller mera och det oaktadt gjordt goda affärer. Då man nu måste antaga såsom
Bih. lill R. St. Prot. i SS9 & i 860. 8 Sami. 33 Hafi. 1
2
Allm. IIcsn.- och Elton.-Ulskollcis Betänkande A7.o 162.
alldeles säkert att samlandet af en sådan förmögenhet skedde på den lidande
inensklighetens bekostnad, kunde man icke undertrycka en bili ig och rättvis harm
öfver det sätt, hvarpå medicinalväsendet i dessa fall vore ordnadt. Det kunde i
följd häraf icke gerna låta tänka sig, att orsaken till de uppstegrade prisen å
medikamenterne endast härledde sig från stegrade priser på droguer; icke en
gång på dem, som från främmande länder införskrefvos. Fastmer vore allmänna
meningen den, att samma orsak här legat till grund, som under sistlidna riksdag
gaf anledning till förhöjning i tjenstemännens löner och samtidigt uppjagade
arbetslönerna för såväl handtverkare, som andra arbetare, nemligen den höga
lefnadskostnaden. Men vore detta orsaken till medicinaltaxans uppst.egrande, sä
vore ock nu tiden inne att börja tänka på återgång. Andra förhållanden hade
numera inträdt och såväl den ene, som den andre, måste nu foga sig i en mera
anspråkslös lefnadsställning. De som beredde våra medikamenter borde derför
också åtnöja sig med en måttlig vinning och sättet att realisera detta vore hvad
med motionen åsyftades.
Apothekare-societeten i Sverige vore en bland de samhällsklasser, som ännu
voro i besittning af s. k. privilegier. Dessa grundades på Kongl. Brefven den
10 April 1675 och den 28 Juni 1683 och hade under tidernas lopp blifvit
fullkomliga monopolier, till stor och oskälig vinning för innehafvaren, men deremot
till mycken skada för allmänheten, dels derigenom att den ofta fått hemta
sina medikamenter på flera mils afstånd från sina hemvist, dels derigenom att
medikamenterne, som skulle köpas från de privilegierade apotheken, alltid fått
betalas med högre priser och dels slutligen, hvad som ofta varit värst af allt,
att tillräckliga förråd af medikamenter saknats, då större farsoter inträffat, hvarigenom
mången, i saknad af medikamenter, fått dö utan hjelp.
Enligt Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Reglemente för apothekare af den 11
Augusti 1819, § 10, egde visserligen Kongl. Sundhets-kollegium att hos Kongl.
Maj:t anmäla en vederbörligen examinerad apothekare till privilegiers erhållande,
men hvilka omgångar och svårigheter dermed voro förenade syntes bäst af de
oerhörda belopp, som betaltes för öfvertagande af ett apothek, och hvilken omständighet
borde vara tillräckligt bevisande, i fråga om svårigheten för en vederbörligen
examinerad apothekare att få upprätta apothek på nytt ställe.
Den tid, hvaruti vi lefde, hade i så många andra fall röjt en berömvärd
sträfvan efter frihet i utöfningen af de rättigheter, som hvarje menniska borde
ega att sig på ett lofligt sätt försörja, att man med skäl kunde hoppas att förhållandet
med apotheksrörelsen icke skulle komma att utgöra ett undantag, helst
lossandet af banden å densamma skulle medföra omätliga fördelar för hela samhället
i allmänhet och hvarje individ isynnerhet, hvilken behöfde söka bot för
sin helsa. Ett svårt hinder läge visserligen deruti att om apotheks-privilegierna
på en gång utan förbehåll upphäfdes, nuvarande innehafvare af privilegierna
Alim• llesv.- och Ekon.-Ulsholtcls Uelänkande A:o 16%.
3
skulle i större eller mindre mån blifva lidande, hvarföre ersättning rättvisligen
borde lemnäs. Att Staten här trädde emellan vore väl det enklaste sättet, men
då Statens tillgångar voro för andra behof starkt anlitade, mäste någon annan
utväg upptänkas. Hvarje apothekare vore ju, efter hvad förut blifvit sagdt, nödsakad
att dyrt köpa sig rättigheten, att på egen hand utöfva sitt yrke. Om
derföre, jemte upphäfvande af privilegierna, hvar och en, som ville anmäla sig
till idkande af apotheksrörels», blefve förpligtad att, till en för detta ändamål
inrättad fond, inbetala någon måttlig summa och denna fond sedermera
användes att efter hand godtgöra de nuvarande apothekarne, enligt en på bestämda
grunder uppgjord, billig beräkning, torde man kunna hoppas att, inom
en icke så aflägsen framtid hafva, utan att träda eganderätten lör nära, undanröjt
det hinder, som nu läge i vägen.
Pä grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har motionären föreslagit, att
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
att Kongl. Sundhets-kollegium måtte förständigas att upprätta en medicinaltaxa,
lämpad efter nuvarande förhållanden och sä billig att apothekarne icke
hade någon oskälig vinning på de medikamenter de till allmänheten försålde;
att en revision genom sakkunnige män måtte ske af författningarne i of
O
Ö c
van vidrörda ämnen, ledande dertill att, med upphäfvande af de privilegier, som
nu finnas stadgade, hädanefter hvarje vederbörligen examinerad och godkänd apothekare
mätte ega rättighet att, efter skedd anmälan och under vederbörliga kontroller,
utöfva sitt yrke i hvilken stad och vid hvilken provincialläkare-station
som helst; samt
att utredning måtte ske på hvad sätt de nuvarande apothekarne, som betalt
sina privilegier, måtte hållas skadeslöse.
Vid riksdagen åren 1850 och 1851 väcktes, jemväl inom Bonde-Ståndet,,
motion i förevarande ämnen, i hvilken motion yrkades dels att nytt apothekarereglemente
måtte utfärdas, dels ock att medicinaltaxan måtte nedsättas, samt åtgärder
vidtagas för ändring af gällande stadganden rörande apotheks-privilegierna.
Dåvarande Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott afgaf i Betänkandet N:o
108 yttrande öfver denna motion och, sedan upplyst blifvit att förslag till nytt
apothekare-reglemente blifvit utaf Kommitterade, som Kongl. Maj:t särskildt i
nåder förordnadt, utarbe, ta dt, afstyrkte motionen, såväl i fråga om åtgärds vidtagande
för uppgörande af förslag till nytt apothekare-reglemente, som rörande
nedsättning i medicinaltaxan, hvaremot Utskottet beträffande apotheks-privilegierna
kom till ett annat resultat. Sedan Utskottet omförmält huruledes Apothekaren
Forshaell å egna och åtskilliga andra apothekares vägnar väckt förslag om apotheks-privilegiernas
inlösning och dödande, medelst bildande af en amorteringsanstalt,
men att Kongl. Sundhets-kollegium i utlåtande den 17 November 1845,
afstyrkt bifall till detta förslag under förklarande att Kollegium ansåge att
4
Allm. Best.- och Ekon.-V! skollen Betänkande N:o 162.
mod privilegiernas öfverlåtande borde förhållas såsom derom redan stadgadt
vöre. redogjorde Utskottet för en af General-direktören m. m. Ekströmer emot
Koliegii omförmälda yttrande afgifven reservation, deruti General-direktören, med
ogillande af Apothekaren Forshalls förslag, dock förklarade sig anse apotheksprivilegierna
böra afskaffa.-; och för sådant ändamål föreslog, att värdering mätte
anställas genom dertill utsedde Nämnder, af samtlige i riket varande apotheksprivilegier
och till grund för värderingen läggas sednaste inköpssumma, jemförd
med årliga brutto-försäljningssumman och uppgifterna till Taxerings-kommittéerna
för fem nästförflutna år. hvarefter apotheken, på grund af det sålunda i jemna
tusenriksdalerstal bestämda privilegiivärdet, skulle uppföras i fyra klasser, t. ex.
första klassen 40,000 R:dr, andra klassen 30.000 R:dr, tredje klassen 20,000
R:dr o. s. v. Sedan denna värdering och klassifikation blifvit af Kongl. Majit
fastställd, skulle amorteringen ske, på det sätt, att två procent af det bestämda
värdet årligen afskrefvos, hvarigenom värdet vid köp minskades med motsvarande
summa intilldess vid utgången af femtionde året, privilegiet vore helt och
hållet hemfallet till Staten. Utskottet, som fann General-direktören Ekslrömers
mening vara väl grundad, hemställde derför, att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit täcktes, med anledning af de
olägenheter, som genom den så kallade apotheks-privilegii-handeln uppkommit, i
nåder tillse, huruvida ej i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af Generaldirektören
Ekströmer i sådant afseende uppgifna grunder, afskaffandet af denna
privilegii-handel genom årlig amortering kunde ega rum.
Hvad Utskottet sålunda rörande de särskilda delarne af motionen föreslagit,
blef af Rikets Ständer godkändt.
Beträffande först den nu väckta frågan om nedsättning i medicinal-taxan
torde till en början böra erinras, att gällande medicinal-taxa är utfärdad den 18
November 1858 och varit tillämpad frän början af år 1859, samt att densamma,
lika med förut utfärdade medicinal-taxor af år 1819 och år 184(1, består
af tvä delar, den egentliga medicinal-taxan, som bestämmer priserna å sjelfva
droguerne, och laborations-taxan, som utsätter den betalning apothekarne ega
att för beredningen af läkemedlen uppbära.
Grunderna för den egentliga medicinal-taxan äro sedan 1819 oförändrade
o o
och bestämmandet af der upptagne pris tillgår på det sätt att, efter priskuranter,
infordrade från de större droguisterne i Hamburg och Liibeck, bestämmes
ett inköpspris, hvilket ökas med dels tolf och en half procent, svarande mot
omkostnaderna för varans reqvirerande och transporterande till reqvirenten, dels
ilen enligt tull-taxan derå belöpande tull, hvarefter, sedan allt detta blifvit sammanlagdt,
droguens pris i medicinal-taxan uppföres till sådant belopp, att apothekaren
vid försäljning af större partier får sextiosex och två tredjedels och
vid minutförsäljning ett hundra procent utöfver hvad varan verkligen kostar ho
-
Allm. Hesv.- och Elton .-lilskoltcls lielänkande N.-o 162.
5
Morn. De sålunda bestämda prisen öfverses derjemte årligen och jernkas efter
de förändringar i pris, som å inköpsorterna inträffa.
Den andra delen åter eller laborations-taxan bestämmer betalning för allt
arbete, sä väl vid reeepternas expedierande i apotheket, som i laboratorium.
Den är följaktligen beräknad att ersätta apothekarens kostnader för underhåll af
medhjelpare, af dräng för laboratorium samt af der behöflige effekter och aparater,
hvaremot han af vinsten liir drogueförsäljningen skall bestrida hyra för
apothekslokalen, lärlingars underhåll, ränta å nedlagdt kapital samt underhållskostnaden
för sig och sin familj. Det är egentligen laborations-taxan, som kan
sägas hafva blifvit förhöjd, men denna förhöjning har föranledts af den stegring i aflöningarne
för medhjelpare och i lefnadskostnad så väl för desse, som för öfrige
vid laboratorii-göromålen behöflige biträden, hvilka under sednare åren
inträdt.
Utur Ekonomi-Utskottets förenämnde Betänkande N:o 108, torde Utskottet
få upprepa följande yttrande, hvilket, efter Utskottets mening, har sin giltighet
äfven i afseende på nu gällande medicinai-taxa: »Om ifrågavarande taxa, som,
»efter hvad till Utskottet blifvit uppgifvet, är den lägsta, som något land eger,
»än medför en större vinst för apothekarne i en del af rikets städer, der inedi»kaments-försäljningen
uppgår till höga belopp, så lärer den deremot vara tem»ligen
knapp för andra apothek, som hafva mindre försäljning och äro belägna
»i det inre af landet, samt följaktligen belastade med högre omkostnader för
»frakter och assuranser m. m.; och skulle en nedsättning i taxan ofelbart komma att
»hota dessas bestånd. Derföre och så vida ej olika taxor skola antagas för de
»olika apotheken, torde den medelväg böra bibehållas, som för jemkning af
»dessa olika förhållanden blifvit följd vid bestämmande af medikaments-priserne
»uti nuvarande taxa.»
Med åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt och då grunderna för prisbestämningarne
icke vid utfärdande af nuvarande medicinal-taxa undergått någon
förändring, samt der, såsom för laborations-kostnaderna, en förhöjning i taxan
egt rum, denna betingats af kända förhållanden, hvilka gjort en högre ersättning
än förut erhållits, för apothekarne verkligen behöflig, hemställer Utskottet,
att motionen i hvad den angår en underdånig anhållan om
nedsättning i medicinal-taxan, icke må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Vidkommande härefter frågan om apotheks-privilegiernas afskaffande, har
Utskottet inhemtat, att Kongl. Majit, i anledning af Rikets Ständers ofvanomförmälda,
vid riksdagen 1850—51 aflåtna underdåniga skrifvelse, genom nådig
Remiss af den 22 December 1851, infordrat Kongl. Sundhets-kollegii utlåtande
i ämnet. Uti detta utlåtande, som afgafs den 22 December 1852, frångår
Kongl. Sundhets-kollegium sin förut yttrade mening och biträder åsigtcn att pri
-
G
Allm. ISesv.- och Ekon.-Ulskollels Betänkande N:o 162.
vilegii-handelns afskaffande vöre en för apotheks-yrket nyttig åtgärd, hvarpå Kollegium,
efter framställning af skälen för denna åsigt, yttrar: »Då Kollegium
”alltså icke kan undgå att i allmänhet erkänna nyttan af privilegii-handelns af»skaffande,
bör Kollegium likväl, i fråga om denna åtgärds nödvändighet, i underdånighet
uttala den öfvertygelse, att densamma icke under närvarande förhållanden
utgör ett oundgängligt vilkor för yrkets upprätthållande eller förbättrande
till det allmännas båtnad. Stegringen af priset på apotheks-privilegierna
»synes under de sednare åren hafva saktat sig; apotheks-innehafvarne, i al 1-  » mänhet burgne, utan att kunna anses hafva oskäliga fördelar af yrket, sköta i
»allmänhet detta med rättskaffens omtanka och den vetenskapliga bildningen hos
»dess idkare, främjad genom undervisningen vid Pharmaceutiska institutet, för»säkrar
åt apothekarne ökad t förtroende och anseende, samt bereder dem nya
»utvägar att, genom användande af sina kunskaper i teknisk riktning, gagna
»det allmänna och förbättra egen ekonomisk ställning: med ett ord, apotheks»väsendet
i Sverige, sådant det är. torde kunna anses fullt jemförligt med andra
»länders och öfverträffar tvifvelsutan det i flera biand dem.
»De fördelar, hvilka af privilegii-handelns successiva afskaffande skulle här»flyta,
kunde alltså till en början icke synnerligen inverka till förbättrande af
»det skick, hvari apotheksväsendet sig befinner, utan vore det först i en framtid,
»som den för det allmänna och yrket dermed förenade nytta kunde komma att
»spörjas.»
I fortsättningen af sitt utlåtande hemställer Kollegium om icke Kongl. Maj:t
skulle täckas preliminärt till nådig pröfning och afgörande företaga frågan, »litt
»ruvida ett apotheks-privilegium är att betrakta såsom innehafvarens obestridliga
»egendom, öfver hvilken han, såsom öfver allt annat välfånget gods sitt, eger
»att fritt disponera, eller om den hittills medgifna handeln med apotheks-privi»legierna,
såsom saknande stöd i lag och författningar, må anses såsom ett to»lereradt
missbruk, hvilket Staten eger rätt att inskränka eller förbjuda, då så
»beftnnes nyttigt,» hvarefter Kollegium vidare yttrar: »Skulle Eders Kongl.
»Maj:t dervid i nåder erkänna det först framställda alternativet eller innehafva»rens
eganderätt till privilegiet, så blifver det ock deraf en följd, att något af»skaffande
af privilegii-handeln hvarken nu eller framdeles kan ifrågakomma, utan
»apotheks-innehafvarnes medgifvande eller godtgörelse, äfvensom att den nu väckta
»Iräga måste anses förfallen, enär största delen af apotheks-innehafvarne för»klarat
sig icke villige att derpå ingå, hvaremot, om det sednare alternativet i
»nåder varder gilladt och Eders Kongl. Maj:t i öfrigt linner handeln med apo»theks-privilegierna
böra afskaffas, Kollegium torde erhålla nådig befallning att
»afgifva underdånigt förslag till nödige föreskrifter med hänsyn till detta ända»måls
vinnande på lämpligaste sätt och så att nuvarande apotheks-innehafvare
Allni. IScsv.- och Ekon.-Utskottets Ilclänkandc N:o t (12.
7
»derigenom icke tillskyndas cn för dem och yrket menlig rubbning i deras ekonomiska
ställning.»
Slutligen yttrar Sundhets-kollegium, i afseende på det af Rikets Ständer
förordade förslag till apotheks-privilegii-handelns successiva afskaffande, att, så
enkelt detta förslag än vore, detsamma dock, så i enkelhet som .ändamålsenlighet,
syntes öfverträffadt af ett annat, framstäldt af egaren till ett bland de betydligaste
apotheken i riket, hvilken, med erkännande af nyttan för yrket af
privilegii-handelns upphörande, ansett detta lämpligast och utan att någon derigenom
komme att lida, kunna ernås om Kongl. Majit i nåder förklarade »all
»hittills bruklig och medgifven rätt till försäljning af apotheks-privilegier upp»häfven
med femtionde året efter det, då författningen härom utfärdades.»
Sedan Sundhets-kollegii omförmälde utlåtande inkom lärer någon vidare åtgärd
i frågan icke blifvit vidtagen, utan densamma fortfarande vara på Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning beroende.
Emellertid har, efter hvad Utskottet inhemtat, vid utfärdande i sednare tider
af nådiga privilegier å nya apotheks-anläggningar, städse blifvit iakttaget,
att dessa uttryckligen ställas endast på den person, som efter Sundhets-kollegii
förslag dertill blifvit nämnd, och således utan rättighet för honom att det erhållna
privilegiet å annan person öfverlåta. Sådane apothek finnas redan till
ett antal af tjugo och de komma än vidare att ökas i samma mån de nybildade
provincial-liikaretjensterne tillsättas eller af andra anledningar nya apothek komma
att anläggas. Om den nådiga afsigten med detta förfarande skulle vara att
innan frågan om upphäfvande af apotheks-privilegiérna till slutlig pröfning företages,
söka erhålla någon erfarenhet huruvida dylika ej privilegierade apothek
i lika mån eller bättre än de privilegierade uppfylla ändamålet och gagna det
allmänna, så torde härtill desto mera skäl förefinnas, som de försök, hvilka i
Preussen, der apotheksväsendet anses vara ganska väl ordnadt, skett för att utbyta
de privilegierade apotheken mot personliga, icke skola visat goda resultater
och derföre ock efter någon tid måst öfvergifvas.
Då den af motionären väckta fråga om apotheks-privilegiernas upphäfvande
emellertid redan är, till följd af framställning från Rikets Ständer, på Kongl.
Majits pröfning beroende och under den tid, som förflutit sedan nyssberörde framställning
gjordes, icke några nya apotheks-privilegier, som kunna af innehafvaren
på annan öfverlåtas, blifvit utfärdade, samt nödigt torde vara att, innan frågan
slutligen afgöres, vinna någon erfarenhet, huruvida de så kallade personliga
apotheken ega företräde för de privilegierade eller icke, hemställer Utskottet,
att motionen, i hvad den rörer afskaffandet af apotheks-prilegierna,
icke må anses för närvarande böra till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 30 Augusti 1860.
8 Allm. llesv.- neli Elcon.-Vlskollels Betänkande N:o IG3
II t: ser va tion:
af Herr Ridderstad och Riksdags-fullmägtigen Georg Nyqvist.
No 163.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Sept. 1800, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af' väckt motion om skyldighet för egare af
utjordar eller andra lägenheter utan åsatt hemmantal att
deltaga i allmänna onera.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har Hedervärda Bonde-Ståndet
remitterat ett memorial af Riksdags-fullmägtigen N. F. Andersson från Östergötland,
deruti anföres, att det icke vore med fullkomlig rättvisa förenligt, att
den mängd utjordar och andra lägenheter, utan åsatt mantal, som funnes inom
vårt land, njöte befrielse från nästan alla slags kommunala besvär och utskylder,
som hårdt tryckte den öfriga jorden. Då flere lägenheter funnos, hvilka i godhet
kunde jemföras med halfva eller hela eller till och med två eller tre mantal,
föresloge motionären att, till åstadkommande af en jemnare och rättvisare fördelning
af sådana bördor, hvaraf den ene jordbrukaren så väl som den andre hemtade
lika gagn, alla utjordar och andra lägenheter, hvilka sakna åsatt hemmantal,
måtte förklaras skyldige att, i förhållande till sitt taxeringsvärde, jemfördt
med medeltalet af taxeringsvärdet å hemmanen inom häradet eller socknen, deltaga
i allmänna onera, såsom väghållning, skjutsskyldighet, byggande af kyrka,
skolhus, klockareboställe, fattighus, tingshus och häradshäkte m. fl., äfvensom
aflöning till skollärare och underhåll af de fattige.
Utjordar kallas egentligen de egor ett hemman kan hafva inom annan bys
rågång och hvilka kunna bestå än i viss egolott, än i bestämd andel i alla byns
egor.
Allm. lie sv - och Ekon.-Ulskolteis Ihlänl:anile iV:o 163.
9
egor. Under tidens fortgång hafva de ofta blifvit frånskiljda det hemman de
ursprungligen tillhört och fått särskild ränta sig åsatt. Den befrielse från vissa
jorden åliggande besvär, hvilka dessa utjordar åtnjuta, lärer väl således härleda
sig derifrån att de varit inbegripne under det hemmans besvär och utskylder.
till hvilket utjorden från början hört. Det visar sig ock, bland annat, af Kongl.
Resolutionerne på allmogens besvär den 29 Juni 1752, § 55, och den 29 November
1756, § 47, huruledes från särskilda landsorter yrkanden blifvit fram
ställde
om åtgärder till förekommande deraf att ej utjordar hemmanen fråntogos
och tillerkändes särskilda egare, medan hemmansegarne fortfarande fingo för deni
erlägga ränta. Vid sådant förhållande torde det vara ganska tvifvelaktigt huruvida
ej de ifrågavarande onera verkligen utgöras äfven för utjordarne, om än de
utgå af de hemman, till hvilka dessa fordom hört. De lägenheter åter, hvilka,
efter sednare författningar, äro från hemman afsöndrade, utan att hafva fått särskildt
hemmantal sig åsatt, inbegripas under hemmanets utskylder och kunna sålt -  des icke derutöfver påläggas särskilda åligganden.
I öfrigt förekommer, att då motionären bland skyldigheter, från hvilka utjordar
och särskilda lägenheter skulle vara befriade, äfven upptager fattigförsörjningen,
synes detta icke öfverensstämma med Kongl. Förordningen om fattigvården
i riket den 13 Juli 1853, jemförd med Kongl. Förordningen om sockenstämmor
i riket den 29 Augusti 1843. Deremot visar Kongl. Brefvet den 10 Oktober
1793, att skattlagde utjordar äro fria från väghållning, kyrko- och prestegårdsbyggnader.
Då emellertid förhållandet med utjordarne icke kan efter någon allmän, för
hela landet gällande regel bedömas, utan för särskilda orter och tilläfventyrs ofta
för särskilda fall i samina ort torde befinnas olika, synes det Utskottet, som då
frågan gäller kommunala utskylder och besvär, lämpligast vore att åt de kommunalmyndigheter,
hvilka snart torde komma att träda i verksamhet, öfverlemna
att efter hvarje orts olika förhållanden söka rättvist ordna äfven utjordars och
lägenheters deltagande i allmänna bördor; hvarföre Utskottet hemställer,
att motionen icke må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 30 Augusti 1860.
Hill. lill It. St. Prut tS39 tj 1860. 8 Sami. 33 Uuft.
3
10
Allm. Besv.- och Ekon.-Uiskoltcls Betänkande N:o 164.
JM: o 164.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Sept. 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om utarbetande af en allmän
sundhetslära för att pä allmän bekostnad tryckas och
utdelas.
Frän Höglolliga Ridderskapet och Adeln har till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet blifvit remitterad en utaf Herr af Georgii, Evert, väckt motion,
att, för bibringande af bättre insigter och upplysning rörande sanitära förhållanden
samt i syfte att söka afhjelpa de olycksbringande följderna af den stora
massans af folket okunnighet rörande nämnde förhållanden, Rikets Ständer måtte
hos Kongl. Majit anhålla, det Kongl. Majit behagade låta anbefalla Sundhetskollegium
att i sammandrag utarbeta en lättfattlig allmän sundhetslära, med särskildt
fästadt afseende på de båda könen och deras olika yrken och sysselsättningar
i lifvet, hvilket arbete derefter, tryckt på Statens bekostnad, borde kostnadsfritt
utdelas i alla skolor inom riket, både till gossar och flickor, med föreskrift
för hvarje lärjunge att inhemta kännedom om nämnde sundhetslära, hvilken
följaktligen skulle ingå bland antalet af de offentliga läroböckerna.
Då läroböcker, i den syftning motionären angifvit, redan längre tid funnits
genom enskild försorg utarbetade och genom trycket tillgängliga, saint, beträffande
motionärens förslag att sundhetsläran skulle upptagas bland läroämnena vid rikets
samtlige skolor, en dylik åtgärd desto mindre lärer vara lämplig, som i allmänhet
läroämnena vid skolorna icke torde böra utan synnerligt behof, mera än hittills
skett, ökas, och i allt fall iakttagandet af de föreskrifter, hvilka af sund
-
Allm. lies v.- och Ekon.-Vtskoltcts lielänkandc A:o i63. IL
hotsläran skulle inhemtas, ytterst blir hufvudsakligen beroende af hvar och ens
ställning, yrke eller tillgångar, hemställer Utskottet,
alt någon Rikets Ständers åtgärd icke må i anledning af motionen
vidtagas.
Stockholm den 30 Augusti 1860.
N:o 165.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Sept. 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om åläggande för de em
betsverk,
hvilkas förvaltning och räkenskaper granskas af
Rikets Ständers Revisorer, att till dessa lemna uppgifter
på de förvaltningsfrågor, rörande hvilka skiljaktiga meningar
morn verkets styrelse förekommit.
I memorial, som Välloflig» Borgare-Ståndet remitterat till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet, har Herr {Vallenberg, A. O., anfört, att anmärkt blifvit
det statsrevisionerna förlorat mycket af deras betydelse. Orsakerna dertill voro
många, kanske främst deribland publicitetens utvecklade verksamhet och vaksamhet.
Den ena som den andra offentliga rätten och pligten att utöfva en gran
skande
uppmärksamhet, blefve till sin följd preventiv i samma mån, som den
uppfyllde sin bestämmelse och såvida härigenom anmärknings-anledningar mer
och mer sparsamt erbjöde sig, och vore detta skälet till det minskade intresse,
med hvilket statsrevisionerna omfattades, så hade man visserligen ej skäl att deröfver
klaga. Men om ock, å ena sidan, villigt finge erkännas, att både förvaltningsföreskrifter
och bemödandet att dem efterlefva under ett halft sekel gjort
12
Allm. ISesv.- och Ekon.-Utslcollels Betänkande N:o 163.
betydliga framsteg, borde likväl ej heller, å andra sidan, förbises, att med den
stigande samhällsutvecklingen föremålen för statsrevisionerna vunnit en tillvext i
omfång och mångfald, som mer och mer uteslöte möjligheten af en allt genomgående
granskning. Att. icke nämna räkenskapernas siffergranskning, åt hvilken
endast genom missförstånd statsrevisionerna kunnat egna sitt till tiden mycket
begränsade arbete, återstode derutöfver af redogörelsen för Statsverkets förvaltning
sä oändligt mycket, att. det omöjligen kunde medhinnas att med granskande uppmärksamhet
genomgå allt. Det syntes följaktligen angeläget att. vidtaga åtgärder,
hvarigenom åt Rikets Ständers Revisorer kunde beredas tillfälle att inhemta
kännedom om statsförvaltningsfrågor, sotn särskildt förtjenade deras uppmärksamhet.
Såsom en dylik åtgärd ville motionären föreslå, att Rikets Ständer måtte
hos Kongl. Maj:t anhålla, det hvarje embetsverk, hvars förvaltning och räkenskaper
voro underkastade granskning af Rikets Ständers Revisorer, måtte åläggas
att vid hvarje års räkenskaper foga förteckning öfver de förvaltningsfrågor, om
hvilka inom embetsverkets styrelse olika meningar under året kunde hafva förekommit,
jemte hänvisning till de protokoll, i hvilka de skiljaktiga meningarne
igenfunnos.
Genom ett sådant förfarande, hvilket hade sin motsvarighet i nu gällande
föreskrifter om bifogande till högre myndighet af de skiljaktiga yttranden, hvilka
vid en frågas behandling förekommit, skulle, enligt, motionärens tanke, Rikets
Ständers Revisorer erfara de svåraste brister i all förvaltning eller sådana, som
härflöte antingen af otydlighet i författningarne eller af godtycklighet vid deras
tillämpning, och i båda fallen påkallade Revisorernes åtgärd. Det vore nemligen
icke i regeln antagligt, att en fullt tydlig och bestämd föreskrift framkallade
skiljaktiga meningar, eller att sådana uteblefvo der godtycket ville träda i lagbudens
ställe. Och äfven i de fall, der skiljaktiga meningar af annan grund
nppstode, torde väl i allmänhet kunna förutsättas, att den omhandlade frågan egt
någon större betydelse, förtjent af statsrevisionens uppmärksamhet.
Det lärer icke kunna bestridas, att Rikets Ständers Revisorer svårligen kunna
medhinna att, jemte granskning af de digra räkenskaper, som dem föreläggas,
fullständigt genomgå förvaltningsverkens vidlyftiga protokoller, hvilka sednare icke
en gång, med undantag blott af Stats-kontorets, skola till Revisorerne öfverlemnas,
så framt desse ej derom göra särskild framställning. Då så är förhållandet,
måste det antingen öfverlemnas åt tillfälligheten, huruvida Revisorerne komma att
taga kännedom om de delar af protokollen, hvilka företrädesvis äro deraf förtjente,
» Iler oek någon åtgärd vidtagas, för att åt dessa delar af handlingarne rikta Revisorernes
särskilda uppmärksamhet. Det torde icke böra förnekas, att, så framt
man önskar det statsrevisionerne skola fortfarande uppfylla det genom dem åsyftade
ändamål, sistnämnde förfarande måste tillerkännas ett afgjordt företräde. Vid
sådant förhållande återstår egentligen att pröfva, huruvida nyssberörde syftemål
Allm. IScsv.- och Ekon.-Ulshotlcls Betänkande iV.-o lös.
13
skulle, genom bifall till motionärens förslag, uppnås eller åtminstone väsendtligen
befrämjas. I afseende härå torde det vara uppenbart, att i samma mån statsrevisionerna
befinnas uppfylla hvad i främsta rummet med dem varit åsyftadt,
nemligen förekommandet af missbruk och öfverträdclser af tydliga föreskrifter,
dessa revisioner skulle inskränka sig till en nästan endast negativ verksamhet,
derest de icke sökte att inom den för dem utstakade verkningskrets, att öfverse och
granska Statsverkets och Rikets Ständers Verks tillstånd, styrelse och förvaltning,
fortgå från anmärkande af sådana fel i förvaltningen, som härflyta från förbiseende
af gifna föreskrifter, till dem, hvilka tilläfventyrs hafva sin grund i mindre
tydliga eller mindre välberäknade stadganden. Dessa förhållanden visa sig vanligen
genom skiljaktiga meningar om författningarnes rätta förstånd emellan dem,
åt hvilka deras tillämpning är anförtrodd, och i detta afseende, kan det icke annat
än för Rikets Ständers Revisorer vara af vigt att erhålla en ledning för kännedomen
om hvilka författningar sålunda föranledt stridiga tolkningar och möjligen
till och med mot hvarandra stridande beslut rörande deras tillämpning. Då
dessutom den föreslagna åtgärden synes vara lätt verkställbar och icke böra för
vederbörande tjenstemän medföra synnerligt besvär, får Utskottet, på dessa och de
af motionären i öfrigt anförda grunder, vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Majit täcktes i nåder föreskrifva, att hvarje Statens
embetsverk, hvars förvaltning och räkenskaper granskas af
Rikets Ständers Revisorer, skall vid hvarje års räkenskap
foga förteckning öfver de förvaltningsfrågor, i hvilka under
året olika meningar inom embetsverkets Styrelse förekommit,
jemte hänvisning till de protokoll, deruti de skiljaktiga meningarne
igenfinnas.
Stockholm den 30 Augusti 1860.
14
Allm. liesv.- och Ekon.-ilskottets Uttänkande N:o 166.
A:o 166.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Sept. 18G0, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrade stadganden
rörande det afdrag, .sorn. då embels- eller tjensteman erhåller
tjenstledighet, bör ä lönen ske.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har från Höglofliga Ridderskapet
och Adeln erhållit remiss å en af Herr Grefve von Seth, Bror, väckt motion,
att enär de genom Kongl. Brefvet den 23 Februari 1858 meddelade föreskrifter
rörande det afdrag å lönebeloppet, som embet.s- eller tjensteman under tjenstledighet,
eller då han eljest vore hindrad att sin tjenst utöfva, borde vidkännas, i
vissa fall skulle leda till verklig orättvisa, hvilken likväl syntes kunna afhjelpas
om åt Regeringen eller vederbörande embetsverk, som kände personerne och deras
ställning, lemnades öppet att i hvarje fall pröfva om, vid ledighet för sjukdom,
afdrag borde ske och i sådant fall huru stort, omförmälde stadganden måtte
förändras derhän, att embets- eller tjensteman skulle vid tjenstledighet, som erhölles
för enskilda angelägenheter, till vikarien afstå högst en tredjedel, minst en
fjerdedel af samtlige tjensten åtföljande löneinkomster, och att vid styrkt sjukdomsförfall
eller då tjenstledighet, på grund af läkarebetyg, erhölles för helsans
vårdande, Kongl. Maj:t eller vederbörande embetsverk egde att pröfva om något
och huru mycket borde af den sjuke till vikarien eller till Verkets disposition
afstås, utan att dock i något fall mera än en tredjedel af löneinkomsterna skulle
kunna sysslans innehafvare beröfvas.
Alim. 11 c sv.- och Ekon.-Ulskollels Betänkande S:o 167.
15
Af Stats-Utskottets vid denna riksdag afgifna Utlåtande N:o 48 inhemtas,
att nämnda Utskott, vid pröfning af Kongl. Maj:ts nådigst framställda förslag,
beträffande de vilkor, som vid löneregleringen borde för civile ernbets- och tjenstemän
bestämmas, väl hemställt om godkännande af Kongl. Maj:ts förslag sa
vidt detsamma innehölle att en fjerdedel af lönen vore det högsta afdrag, som
vid tjenstledighet finge ske, men derjemte föreslagit den ändring i Kongl. Maj:t,s
förslag, att vid sjukdomsförfall det skulle på Kongl. Maj:t bero att, när bevekande
omständigheter sig förete, i nåder pröfva och bestämma om löneafdraget
må utgå' med något mindre belopp än en fjerdedel eller helt och hållet efter
gifvas;
och har Utskottets förslag i dessa delar blifvit af Rikets Ständer godkända.
Då sålunda den i motionen väckta fråga redan är af Rikets Ständer vid
denna riksdag pröfvad och afgjord, lärer någon Rikets Ständers åtgärd
icke kunna i anledning af förevarande motion vidtagas.
Stockholm den 30 Augusti 1860.
JV:o 167.
Ank. till Exp.-Utsk. den i Sept. 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion rörande befordringsviisendet
för civile tjenstemän.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har från Höglofliga Ridderskapet och
Adeln fått emottaga remiss å en af Herr Grefve von Seth, Bror, väckt motion,
deruti anföres, att i en tid, då ärendena i alla embetsverk ökades och då Regeringen
sjelf öfverhopades al göromål utaf mångfaldig art, måste det vara af
1«
Allm. Uesv.- och Ekon.-Ctskotlets Betänkande N:o 167.
största vigt att tillse, att. de civile enibetsniännen räckte till för ärendenas handläggning,
helst Rikets Ständer i allmänhet icke torde finnas beredvillige att anvisa
löner åt flere embetsman, än redan funnos. Ett medel funnes emellertid,
genom hvilket, i förening med anständiga löner, det kunde blifva möjligt att med
samma antal einbetsmän väl, skyndsamt och säkert handlägga ett ökadt, kanske
fördubbladt antal af mål, och detta medei vore att vid befordringar antaga såsom
regel, att civilister ensamt och uteslutande erhölle civila embeten, med undantag
endast för vissa Stats-råds-poster, President-embetet i Krigs-kollegium, Landshöfdingen
på Gottland och kanske några andra, hvarjemte genom författning borde
stadgas, att till civila embeten, utom Stats-råd och Ministrar å utrikes ort, ingen
kunde utnämnas utan efter egen skriftlig ansökning, föranledd af kungörelse i
Posttidningen, på sätt nu egde ruin med Hofrätts-assessors-sysslor, landtstatstjenster
och i allmänhet befattningar i trotjenaregraden. Efter tio år skulle på
detta sätt, till fromma för landet och folket, den civila embetsmannakorpsen vara
upphjelpt, synnerligast om tillika föreskrefves något strängare ernbetsexamina,
åtminstone för kameralisterna. Skyndsamhet vore dock af nöden, eljest sökte
yngre talangfulla personer andra banor, dä de ej kunde se någon säker framtid
för sig i Statens förr så aktade, fastän arbetsamma tjenst, när många platser
intogos af personer, hvilka aldrig undergått någon embetsexamen, stundom varit
anställda i helt andra grenar af statsbestyret och aldrig gjort sig kända för någon
större skicklighet i den riktning, der de blifvit satte att verka. Genom sådana
befordringar hindrades tätare omsättningar bland civilisterna, på samma
gång som äggelsen att genom llit och ett värdigt uppförande tjena sig upp till
en högre plats, der man mera kunde gagna sitt land, förqväfdes. Om man ej
skaffade embetsmännen utsigt till befordran och gåfve dem löner, lämpade elter
behofven och tillräckliga för en tarflig bergning, tjenade andra reformer i styrelseverken
till intet och voro blotta palliativer. Då Kommittéen för reglering af
nämnda verk icke fästat uppmärksamhet vid dessa förhållanden, föresloge motionären,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla,
att vid civila embetens bortgifvande endast måtte afses civilisters sins emellan
egande företräde och lämplighet för den plats, som vore i fråga, samt att, med
vissa ofvan antydda undantag, alla lediga embeten och tjenster hädanefter måtte
kungöras i Post- och Inrikes-tidningar samt icke någon utan efter egen skriftlig
ansökning utnämnas.
Då, Utskottet veterligen, icke några missbruk vid utnämningarne till civila
embeten egt rum, hvilka kunna gifva fog för en underdånig framställning i ämnet
från Rikets Ständer och, för så vidt det väckta förslaget skulle medföra inskränkning
i den Kongl. Majit i Grundlagen tillerkända rätt i afseende på tillsättning
-
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskotlets Betänkande N:0 168. 17
sättning af civila embeten, det icke tillkommer Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
att dermed taga befattning, hemställer Utskottet,
att någon Rikets Ständers åtgärd icke må, i anledning af
förevarande motion, vidtagas.
Stockholm den 30 Augusti 1860.
Herr d. Grenander begärde få anmärkt att han ej deltagit i beslutet.
N:o 16S.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Sept. 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af alla
sportler till Statens tjenstemän.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har Höglofliga Ridderskapet
och Adeln remitterat en motion af Herr Palmcrantz, M., innefattande förslag
att Rikets Ständer för deras del måtte besluta att sportelsystemet inom de erabetsmannagrenar,
der det ännu är bibehållet, måtte alldeles upphöra och i stället
bestämda, kontanta löner anslås, att utgå af de för stämpladt papper inflytande
medel, samt att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit
anhålla om nådig Proposition till nästa riksdag i ärendets hela omfång.
Sedan Rikets Ständer vid 1834 och 1835 årens riksdag, med bifall till
Kongl. Maj:ts derom framställda Proposition, beslutat, att de tjenstemännen inom
Kongl. Kansliet förut tillfallande sportler skulle emot förhöjning af lönerna upphöra,
hafva tid efter annan åtgärder vidtagits, hvarigenom sportler, som åtföljt
Bill. lill B. St. Brot. 18S9 $ 1860. 8 Sami. 33 Haft. 3
18
Allm. Ut sv.- och Ekon.-ilskottets Betänkande N:o 16 S.
vissa tjenster, blifvit indragna elier till bestämda aflöningsbelopp förvandlats. Sednast
hafva i sammanhang med den lönereglering, som vid sisthållne riksdagskedde,
sportlerna vid flere embetsverk upphört, så att tjenstemännen endast åtnjuta
till beloppet bestämda löner. De sportler, som numera återstå, äro egentligen
sådana, som, utgående efter expeditionstaxan, utgöra de hufvudsakliga inkomsterna
för domhafvande på landet och åtskilliga af städernas tjenstemän. Då
emellertid en förändring i afseende på dessa icke skulle kunna verkställas utan
en fullständig lönereglering för nämnde tjenstemän och Rikets Ständer, hvilka så
nyligen förehaft en nästan allmän reglering af embets- och tjenstemännens löner,
då de härvid lemnat nyssnämnda förhållanden oförändrade, måste antagas hafva
funnit en förändring i dessa fall icke vara af behofvet påkallad eller för närvarande
lämpligen kunna ske, får Utskottet hemställa,
att någon Rikets Ständers åtgärd icke må i anledning af
förevarande motion vidtagas.
Stockholm den 30 Augusti 1860.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1860.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottels Betänkande N:o 169.
i
N:o 169.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Sept. 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion i fråga om undersökning
af de angående jord och skogar inom Norrbottens
län utfärdade privilegier, frihetsbref, m. m.
Uti en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad, inom Hedervärda
Bonde-Ståndet väckt motion, har Riksdags-fullmägtigen Herman Öbom från Norrbottens
län anfört, hurusom tid efter annan under sednare delen af 1700-talet och början
af 1800-talet meddelade previlegier åt såg- och jernverk, hvilka dels blifvit uppbyggda,
dels ännu blott finnas i handlingarne, såsom Edeforss masugn, Korp- och Rensundsfors
jernverk, Brattforss och Fredrikaforss sågar m. fl., samt under namn af odlingsdistrikter,
ofantliga sträckor af Norrbottens län blifvit upplåtna åt enskilde I ändamål att förse verken
med skogsprodukter. Dessa trakter befunnos nu i ouppodladt skick, men om de,
lika med Kronans öfriga mark, fått fritt upplåtas tili bebyggande och odling, ansåg motionären
det befolkningen inom Norrbottens län derigenom skolat under sednare seklets
lopp ökas med 33J-dels procent, äfvensom att Kronan af desamma skolat erhålla en inkomst,
mångdubbelt större än den deraf nu hemtas.
Af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes äldre embets-berättelser inhemtades att
dessa landamären endast inom södra delen af Norrbottens kustland, som innehåller 230
qvadratmil, uppgå till en vidd af 58 qvadratmil, oberäknadt de landytor af privilegierade
marken, sorn ligga inom frälsehemmans och lappmarkernas områden.
Bland de omförmälda privilegierna har motionären exempelvis anfört att Kaptenen
Jonas Melderoreutz, genom Kongl. Resolutionen den 20 Augusti 1753, som den 13
Bih. till R. St. Prot. 1859 $ 1860. 8 Sami. 34- Haft. i
2 Allm. Besv. och Ekon.-Ulskoltets Betänkande N:o 169.
December 1763 blifvit förnyad, erhållit uteslutande rätt till hemmans-anläggning pä en
landsträcka af omkring 20 mils längd och 10 mils bredd emellan Luleå och Calix’ elfvar;
att Majoren Georg Wilhelm Palmstruch, genom frihetsbref af den 8 Maj 1775, erhållit
upplåtelse af ett ödesJand 10 mil långt och 2^ mil bredt, på norra sidan om Piteå
eif; samt att medelst Kongl. Brefvet den 14 Juli 1828 till Korp- och Rensundsforss jernverksanläggningar
upplåtits, en vidd af icke mindre än 377,691 tunnland duglig skogsmark.
Ehuru alla dessa privilegier blifvit beviljade med vilkor, som innehafvarne för
lång tid sedan försutit, begagnades likväl privilegierna ännu såsom skäl att förhindra
bifall å allmogens ansökningar om hemmans-anläggningar, hvilka frågor sålunda komma
att afgöras först i samband med de långsamt pågående afvittrings-förrättningarne i orten;
hvaraf följt att ett stort antal sökande först efter tiotal år fått sina ansökningar
pröfvade och andra åter sett sig föranlåtne att afstå sin rätt åt annan person.
För anläggning och upparbetande af hemman pä dessa privilegierade landsträckor
förunnades privilegie-tagaren frälserätt; och sålunda uppkommo i jordeböckerna omkring
130 frälse-liemman. Dock hafva vilkoren för besittnings- och frälse-rätten icke i vidsträcktare
måtto blifvit fullgjorde, än att allenast ett ringa antal af dem förmå föda en
åbo. En stor del sakna både åbo och åbyggnader; och pä åtskilliga kan den ursprungligen
afsedda bohlstaden icke upptäckas. Tvärt emot det åsyftade ändamålet med deras
anläggning, eller landets uppodling, fjenade de nu endast till skogsfång för sågar.
Härtill kommo dessutom de beviljade sågverks-privilegierna. Dessa berättigade
endast innehafvaren att ifrån ett visst område af Kronans jord, hvilket område vore utsträckt
ända till hundra tusentals tunnland skogbärande mark för hvarje sågverk, hemta
sågtimmer till visst antal trän af från och med några hundrade till och med 5 å 6,000;
hvarjemte sågverks-privilegierna merändels innehöllo det vilkor, att å den till stockfångst
anvista kronomarken hemmans-anläggningar icke fingo förhindras.
Genom Kongl. Brefvet den 13 Juni 1820 stadgades först att ingen mark vidare
finge till sågverk upplåtas; men uti Kongl. Brefvet den 2 Maj 1826 erhöllo sågverken
en förmån, som ursprungligen icke var dem tillagd, nemligen rättighet till anläggning
af så många hemman, att från deras skogar, privilegierade stockantalet kunde erhållas;
hvarjemte, om sågskogarne genom hemmans-anläggningar eller fyllnad i områden åt äldre
hemman undergått minskning, bristen borde ersättas af annan befintlig odisponerad mark;
och genom Kongl. Brefvet den 29 Maj 1852 utsträcktes sågverkens rätt än vidare, sä
att under pågående afvittring mark får tilldelas dessa verk under orubblig besittningsrätt,
utan att ens de med hemman förenade skyldigheter dervid fästas.
Ett sådant förfarande med Kronans jord syntes ej vara med föreskrifterna i 77 §
Regerings-formen öfverensstämmande; och vid utfärdandet af alla dessa privilegier hade
man helt och hållet uraktlåtit att taga i betraktande landets för odling särdeles tjenliga
beskaffenhet, och icke besinnat att hvarken enskilde personers eller bolags krafter
förmå uppodla de af läns storlek upplåtna rymder, hvilkas odlande kunde sysselsätta en
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottels Betänkande N:o i69. 5
hel befolkning under många årtionden. På det ej Kronan måtte gå i mistning af så
stora och för odling nyttiga landsträckor, i vidd öfverstigande hvad Kronan i Svea och
Göta riken eger, har motionären hemställt att Rikets Ständer måtte till Kongl. Majit
aflåta underdånig skrifvelse med anhållan att Kongl. Majit vilie anbefalla Dess Befallningshafvande
att gå i författning derom att alla om jord och skogar inom Norrbottens län
utfärdade privilegier, frihetsbref och resolutioner varda till sin gällande kraft pröfvade,
på det att hvad som ej med rätta innehafves eller ej kan försvaras, må till Kronans fria
disposition återfalla, samt till hemmans anläggning och uppodling användas, och att sågverkens
rättigheter måtte inskränkas till hvad deras privilegier ursprungligen utstaka,
nemligen rättighet till viss stockfångst från Kronans marker, utan att hemmans anläggning
deraf må förhindras; äfvensom att Rikets Ständer för sin del måtte besluta, att ingen
mark eller skog vidare inom nämnde län, vare sig genom upplåtelse eller köp, må
Kongl. Majit och Kronan afhändas. utan för sagde ändamål användas, pä det att hvarje
försök till sådant afhändande, under hvilken förevändning eller form det kan framträda,
må förekommas.
Af företedda handlingar inhemtas att, på sätt motionären uppgifvit, tid efter annan
betydliga landsträckor blifvit till stockfångst upplåtna åt enskilda bruksegare eller
bolag, dock med förbehållen rätt för Kongl. Majit och Kronan att om de till nybyggen
och odlingar tjenliga ställen särskildt förordna. De sålunda anlagda nybyggena lemna,
enligt hvad samma handlingar utvisa, ej obetydlig afkastning och erbjuda rika tillfällen
till odlingslägenheter samt hafva ymnig tillgång på timmer- och kolskog.
Utom förenämnde privilegier, afseende rätt till stockfångst för brukens och sågverkens
bedrifvande, har den privilegierade jord, som under frälsemannarätt upplåtits,
tillkommit i ändamål att befordra landets uppodling och hemmans anläggande uti ifrågavarande
vidsträckta skogsmarker; men att rätta sättet för vinnande af detta ändamål ej
är att åt enskilda bruks-bolag upplåta ofantliga landsträckor, som allmänneligen komma
att användas endast för befrämjande af brukens interessen, visar sig deraf att en mängd
sökta nybyggen, efter det deras anläggande beviljats, sedermera aldrig blifvit grundlagda.
Att mycken otillförlitlighet råder rörande omfånget af de beviljade äldre privilegierna
ådagalägges af de i fråga härom uppkomne rättegångar samt af de vid pågående afvittringar
uppkommande stridigheter angående rätt till grundläggandet af nybyggen. Då
landsträckor upplåtas till en sådan vidd, som den, hvartill vissa bruks- och sågver'
egare nu hafva dispositionsrätt, uppstår den största svårighet till och med omöjligh
kontrollera, huruvida privilegierna öfverträdas. För åstadkommande af landets ur
4 Allm. Bese.- och Ekon.-Ulskottets Betänkande N:o i70.
1 sammanhang med skogens behöriga vårdande synes derföre lämpligaste sättet vara att
lemna allmogen tillfälle til! nybyggens anläggande, och då föreskrifter äro meddelade
derom att borgen bör ställas för odlings-skyldigheternas fullgörande samt att syner skola
å krononybyggen tid efter annan verkställas, torde, då vederbörande myndigheter anta
gas
skola i afseende på handhafvandet af dessa föreskrifter ordentligen iakttaga sin
skyldighet, nybyggaren vara förhindrad att för egen vinning ödelägga skogen. På det
emellertid icke äldre på en eller annan grund förfallne privilegier må lägga hinder i vägen
för vidtagande af de åtgärder, som i ofvanberörde afseende kunna finnas vara med
det allmännas bästa mest öfverensstämmande, tillstyrker Utskottet,
att Rikets Ständer mätte uti underdånig skrifvelse anhålla det Kongl.
Maj:t ville vidtaga sådan åtgärd, att alta om jord, skogar och stock
fångst
tili sågverken inom Norrbottens län utfärdade privilegier
må varda till sin gällande kraft så fort som möjligt pröfvade, på
det att hvad som ej med rätta innehafves må till Kronans fria
disposition återfalla.
Stockholm den 30 Augusti 1860.
N:o 170.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Sept. 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändradt
sätt för utfärdande af sädane författningar, hvarigenom en förut
gällande lagstiftning i en eller flera delar förändras.
Uti en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet öfverlemnad, inom Höglofliga
Ridderskapet och Adeln af Herr Friherre Cederström, Anders, väckt motion är
anfördt, hurusom, genom det nu brukliga sättet att utfärda författningar, stor svårighet
mötte ej allenast för Domaren, utan äfven för menige man, att i hvarje förekommande
fall urskilja hva4 soip vöre gällande lag. 1734 års lagbok, sou* anno vöre till namnet
Allm,. Best- och Ehon.-Utskotlets Betänkande N:o i70. 5
gällande, vore numera så stympad och förändrad att knappast något af den gamla urkunden
funnes qvar. De stadganden, som ändrade den äldre lagen, vore spridda i särskilda,
tid efter annan uikommande, författningar. För att undanrödja den anmärkta
svårigheten, som härigenom för allmänheten uppkomme, att taga nödig kännedom om
gällande författningar, borde man tillse att vid deras utfärdande det sätt valdes, som
vore mest lättfattligt och åskådligt; med anledning hvaraf motionären föreslagit att Rikets
Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla att, då en nu gällande lag
eller författning i en eller flera delar eller §§ förändras, i stället att, såsom nu skrifves,
med ändring af en uppgifven § eller del förordnas etc., den nya författning, som ändrar
ett förut gällande stadgande, måtte komma att innehålla: att Kongl. Maj:t. med
upphäfvande af hvad hitintills gäliande varit, vill hafva förordnadt etc., hvarefter hela
den äldre författningen med beslutade ändringar skulle i den nya författningen intagas.
Pä sätt motionären jemväl uppgifvit, var en af honom vid sistlidna riksdag i
detta afseende väckt motion föremål för behandling af Sammansatta Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, enligt hvad dess derom under N:o 55 afgifna Betänkande
utvisar, deruti Utskottet ansett motionen ej böra föranleda till någon åtgärd.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som tagit i öfvervägande hvad motionären
till stöd för förslaget nu anfört, finner ej heller nu skäl att detsamma förorda.
Utskottet anser nemligen den förmenta svårigheten för Domaren att i hvarje förekommande
fall veta hvad som är gällande lag, icke utgöra något skäl för tillstyrkande af en
förändring i redaktionssättet vid författningars utfärdande, som skulle medföra större
vidlyftighet och ökad tryckningskostnad. Användandet af det sålunda föreslagna redaktionssättet
skulle, i Utskottets tanke, ej heller för allmänheten medföra någon fördel,
enär, vid hvarje ändring uti en författning, densamma i sin helhet skulle omtryckas och,
genom det derå uppkommande högre pris, göras tillgänglig för eu mindre del af allmänheten;
hvadan Utskottet hemställer,
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 30 Augusti 1860.
6
Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskottets Betänkande N:o i7i.
N:o 171.
Ank. till Exp.-Utsk. den 4 Sept. 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ytterligare
bestämmelser i afseende å båtsmännens inom Blekinge län tjenstgöringsskyldighet.
Från Hedervärda Bonde-Ständet har Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
fått emottaga remiss å en motion, deruti Biksdags-fullmägtigen Jöns Persson från Blekinge
län anfört, att indelnings-verket, öfver allt i riket betungande för jordbruket, dock
ingenstädes tryckte mera hardt än i Blekinge, der, utom 27 frälsebåtsmän, som uppsattes
efter vanliga roterings-grunder inom båtsmanshållet eller sä att i medeltal Sj^jtdcis niEtntal
utgjorde en rote, icke mindre än 1,500 båtsmans-rotar voro indelade, hvardera i medeltal
beslående af endast Tedels mantal. Men utom denna börda trycktes provinsen
genom åtskilliga från båtsmännens tjenstgöring härflytande förhållanden. Enligt 32 § af
den år 1839 utfärdade kontrakts- och rotebok för Blekinge och deri åberopade författningar,
skulle båtsmännen icke uppfordras till tjenstgöring för längre tid än fyra månader
årligen. Detta oaktadt hade under de sednare åren, förmodligen i anseende till ökade
göromål pä Carlskrona skeppsvarf och oftare påkommande sjöexpeditioner, Blekinge läns
indelnings-båtsmän ofta flera månader utöfver den normala tiden qvarhålliis i tjenstgöring,
hvilket förhållande, utom den deraf för rotehållarne följande skyldigheten att nära oafbrutet
värda och sköta båtsmanstorpen, jemväl medfört andra, ännu svårare olägenheter
för de rustande. Genom den utsträckta tjenstgöringstiden, hvilken i allmänhet inträffade
under den del af äret, då arbetsförtjenst säkrast vore att påräkna i båtsmannens hemort,
hindrades han nemligen att förvärfva det tillskott i inkomst, utöfver de honom författningsenligt
tillkommande aflöningsförmåner, han för egen och de sinas bergning hade af
Allm. Besv.~ och Ehon.-Utskotlets Betänkande N:o ill. 7
nöden, helst den ringa daglön af sex öre, han under tjenstgöringstiden af Kronan åtnjöte,
erfordrades till hvarjehanda utgifter, hvilka båtsmannen sjelf måste vidkännas och således
icke kunde lemna någon behållning. Detta förhållande i förening med den omständigheten
att mathållningen i land för båtsmännen, om än måhända i sig sjelf tillräcklig,
dock icke, hvad måltidstimmarne beträffade, öfverensstämde med deras vanor, födde hos
båtsmännen missbelåtenhet med tjessten ända derhän att de efter få års tjenstetid begagnade
alla möjliga både tillåtna och otillåtna utvägar för att erhålla afsked, hvilket
hade till följd icke blott opäräknade rekryterings-kostnader, utan, hvad värre vore, att
rusthållen först och församlingarne sedan öfverhopades med den ena backstugusittarefamiljen
efter den andra, till svår tunga för fattigvården. Då under anförda förhållanden
man icke i farans stund skulle kunna påräkna indelnings-båtsmännen såsom särdeles
skickliga försvarare af fosterlandet och det dessutom syntes obilligt att Kronan tvingade
dem till fyra, till sex månaders tjenstetid utöfver den bestämda tiden emot en daglön af
sex öre, föresloge motionären, att Rikets Ständer måtte ingå till Kongl. Maj:t med underdånig
anhållan, att indelnings-båtsmännen i Blekinge icke måtte i fredstid besväras med
mera än fyra månaders årlig tjenstgöring, samt att, om tvingande omständigheter någon
gång skulle göra en längre tjenstgöring nödig, båtsmännen då mätte komma i åtnjutande
af lämplig dagspenning, som till dem vid tjenstgöringstidens slut å afmönstrings-stationen
i hemorten allemnades genom Kompani-chefen eller, der sådant läte sig göra, på deras
namn insattes i sparbanksbok, för att ät dem bereda en sparpenning; äfvensom att Kongl.
Maj:t, efter noggrann undersökning om bästa sättet för afhjelpande af de i motionen omförmälda
olägenheter, täcktes derom till Rikets nästsammanträdande Ständer aflåta nådig
Proposition.
Utskottet har sökt förskaffa sig upplysning rörande de i motionen vidrörda förhållanden
och i sådant afseende inhemtat, bland annat, att under de två sistförflutna
åren, utgörande den tid, hvarunder, till följd af ökade exercis- och arbets-anslag, de i
motionen åberopade förhållanden måste anses hafva inträffat, Blekinge indelnings-båtsmän
icke för arbeten å Varfvet vid något tillfälle qvarhållits mera än fjorton dagar utöfver
den vanliga tiden af fyra månader. I allmänhet har afmönstringen inträffat än några få
dagar efter, än några dagar före denna tid. De båtsmän åter, som varit på längre sjöexpeditioner
kommenderade, hafva, dels vid följande årets uppfordring fått räkna sig denna
kommendering till godo, dels under densamma åtnjutit förhöjd aflöning, enligt sjöaflöningsreglementet,
jemte portion om bord. I afseende särskildt å anmärkningen om måltidstimmarnes
olämplighet under tjenstgöringen på Varfvet, har, sedan ätskillige rotehållare
vid Bohus första båtsmans-kompani deröfver fört klagan, Befälhafvande Amiralen i underdånigt
utlåtande den 18 November 1859 upplyst, att arbetstiden å Kronovarfvet, efter
hvilken måltidstimmarne måste rätta sig, blifvit på manskapets egen begäran fastställd
så, som nu egde rum, hvarigenom folket, i stället för att vid middagstiden hafva att två
gånger tillryggalägga den långa vägen emellan kasernerne och Varfvet, finge några tim
-
8 Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottels Betänkande N:o 171.
I
raar på aftnarne att oafbrutet använda till enskild arbetsförtjenst. Då middagsmålet till
följd häraf infölle så sent att manskapet ej förmådde att två eller tre timmar derefter
intaga ett nytt mål, hade den anordning blifvit vidtagen, att varm mat, som egentligen
skulle utgöra aftonmålet, utspisades på morgonen före påringningen, hvaremot frukostmålet
förtärdes vid rastetiden klockan half till tolf förmiddagen och den, som önskade
någon föda på aftonen, i allt fall hade bröd öfver dertill, helst två marker mjukt bröd i
allmänhet utgjorde en större dagportion än en man förmådde förtära, då han derjemte
hade tillräckligt annan föda. I fråga slutligen om motionärens uppgift om båtsmännens
af missnöje med sin ställning föranledda bemödanden att erhålla afsked och den tunga,
som derigenom skulle tillskyndas rusthållarne och fattigvården, förekommer, att vid de
två sednaste Generalmönstringarne med Blekinge indelnings-kompanier, hvilka mönstringar
omfatta tiden från år 1846 till och med år 1856 eller tio år, hafva afskedats tillsammans
169 man. Således hafva af 1,500 man i medeltal 17 eller ej fullt tre vid
hvartdera af de sex båtsmans-kompanierna årligen fått afsked, hvilket ej synes egnadt
att väcka de i motionen förespeglade farhågor.
Då rätta ordnandet af båtsmännens arbets- och måltidstimmar utgöra frågor,
hvilka icke lämpligen kunna komma under Rikets Ständers pröfning eller göras till föremål
för någon deras åtgärd, utan hvilka, derest fog till anmärkning skulle förefinnas,
synas böra vid Generalmönstring framställas) för att såmedelst i stadgad ordning komma
under vederbörlig pröfning, hemställer Utskottet att hvad motionen i dessa delar innehåller
icke må till någon Rikets Ständer åtgärd föranleda.
Beträffande åter det anmärkta förhållandet att båtsmännen blifvit för tjenstgöring
å Varfvet i Carlskrona derstädes qvarhållne längre tid än de, enligt kontrakterne, äro
skyldige sålunda tjenstgöra, så ehuru båtsmännen, då Kronans tjenst sådant fordrar, böra
för densamma kunna när som helst användas, synes dock desto billigare att, då tjenstgöringstiden
i land utsträckes utöfver den i rotekontrakt^ bestämda,' särskild aflöning
båtsmannen derför bestås, som, i händelse han kommenderas tili sjös, förhöjd aflöning,
enligt sjöaflönings-regiementet, af honom ätnjules. På dessa skäl och då de närmare
bestämmelserna rörande sättet för utbetalning af den ersättning, som skulle kunna båtsmännen
för dylik tjenstgöring bestås, lämpligen torde böra åt Kongl. Maj:t öfverlemnas,
får Utskottet tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Majit täcktes i nåder så förfoga, att Kronans båtsmän, då de å
flottans stationer eller eljest för tjenstgöring i land i Kronans
tjenst användas utöfver den i rotekontrakterne bestämda tid. må,
för den öfverskjutande tiden, erhålla skälig ersättning.
Stockholm den 30 Augusti 1860.
N:0 173.
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 172.
9
N:o 172.
Ank, till Exp.-Utsk. den 4 Sept. 1860, kl. 11 f. ru.
Utlåtande, i anledning af Riks-Stdndens skiljaktiga beslut
öfver Betänkandet N:o 131.
Af förenämnda Bejakande, deruti Utskottet yttrat sig öfver väckte motioner rörande
vilkoren för kyrkors sammanbyggnad, har Utskottets första hemställan, innefattande
förslag, bland annat, om ett stadgande, »att den Nämnd, som får sig uppdraget att verk»ställa
reglering af presterskapets löner, jemväl må åiäggas att framställa förslag om
»kyrkors sammanbyggnad,» blifvit af Ridderskapet och Adeln antagen efter förändring
af ordet »åläggas» till nega» och af Preste-Ståndet bifallen med utbyte af ordeD, »jemväl
må åläggas att framställa» emot orden: »jemväl må ega att, der anledning dertill
»finnes, framställa,» hvaremot Borgare- och Bonde-Stånden godkänt Utskottets hemställan
utan förändring.
öfrige punkter af Betänkandet hafva blifvit ej mindre af sistnämnde två Stånd
än af Preste-Ståndet bifallna, hvadan, ehuru Ridderskapet och Adeln afsiagit Utskottets
sista hemställan, Rikets Ständers beslut i dessa delar är fattadt.
I afseende åter å första punkten bestå skiljaktigheterne mellan Riks Ståndens
beslut deruti, att, då Borgare- och Bonde-Stånden bifallit Utskottets förslag, enligt hvilket
den ifrågavarande Nämnden skulle åläggas, att framställa förslag om kyrkors sammanbyggnad,
Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet gemensamt ansett det föreslagna
stadgandet böra erhålla den lydelse att Nämnden skulle ega att framställa nyssberörde
iörslag, samt att Preste-Ståndet särskildt ansett stadgandet böra innehålla, att Nämnden
skulle ega att, der anledning dertill funnes, framställa förslag om sammanbyggnad-.
lith. lill R. St. Brot. 1859 tf 1860. 8 Sami. 34 Haft. 2
40 Allni. Besv.- och Ekon.-Ulskottets Utlåtande N:o il2.
Då det af Preste Ståndet särskildt beslutade tillägg desto mindre synes behöfligt,
soia skäl icke torde vara att befara, det Nämnden skulle på det sätt uppfatta sin befattning,
att den utan all anledning föresloge sammanbyggnad af kyrkor, och i öfrigt
Utskottets jemväl af Preste- Ståndet godkända förslag afser att författningarue skulle
komma att, hädanefter som hittills, innefatta föreskrift om de fall, då förslag om sammanbyggnad
kunde väckas, men deremot det af Ridderskanet och Adeln och Preste-Ståndet
beslutade utbytet af ordet åläggas mot ega synes Utskottet vara lämpligt och innefatta
en bättre redaktion än den af Utskottet föreslagna, får Utskottet vördsamt inbjuda
Preste-, Borgare- och Bonde-Stånden att, Preste Ståndet, med från
trädande af det tillägg nämnde Stånd särskildt beslutat, förena sig
med Ridderskapet och Adeln om antagande af Utskottets förslag,
med ändring af ordet nålåggasr till nega».
Stockholm den 31 Augusti 1860.
Stockholm, tryckt hos N. Marcus, 4860.
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 173.
1
N:o 173.
Ank. till Exp.-TJtsk, den 15 Sept. 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, * anledning af väckt motion derom, att Länens
Brandstods-bolags obligationer mätte få uti allmänna kassor
emottagas eller belånas.
I detta afseende är inom Hedervärda Bonde-Ståndet motion väckt af Riksdagsfuilmägtigen
Johan Peter Andreasson från Elfsborgs län, med hvilken Johannes Andersson
och Josef Smedberg från nämnde län sig förenat; varande af motionären anfördt
hurusom vid de inom flere län bildade brandstods-bolag, der afgifterna uttaxeras i mån
af timade brandskador, svårighet ofta uppstått att komma i åtnjutande af de belopp, som
vid inträffad brand böra till de brandskadade genast utbetalas. Då, enligt de af Kongl.
Maj:t fastställde reglementen, någon kassa ej samlas, hafva Direktionerna måst vidtaga
åtgärden att utfärda obligationer, för hvilka de brandskadade ofta ej utan uppoffring och
besvär kunnat förskaffa sig penningar. En utväg till undvikande af dessa olägenheter
gåfves, derest dessa obligationer finge i rikets allmänna kassor eller penningeverk emottagas
eller åtminstone, i likhet med Arméens Ackords-amorteringsfonds, Jern-kontorets jemte
andra verks obligationer, der belånas.
Motionären ansåg sig företrädesvis böra förorda vidtagandet af denna utväg beträffande
Elfsborgs Läns Brandstods-bolags obligationer. Dessa voro af lika god säkerhet
som förenämnde verks obligationer. De voro grundade på delegarnes gemensamma
ansvarighet i jordegendom; och enligt Kongl. Brefvet den 14 Juli 1845 uppburos och
redovisades bidragen till deras betalande i sammanhang med allmänna utskylderna, med
hvilka de voro lika utmätningsgilde, samt insattes i Landtränteriet.
Bih. till R. St. Prot. 1859 $ 1860. 8 Sami. 35 Häft. 4
2
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o il3.
Tili förekommande af missbruk kunde stadgas dels att Brandstods bolags-direktionens
ordförandes och ledamöters namn, som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande borde
inom länet tillkännagifvas, jemväl kungjordes i rikets ofiiciela tidning; samt dels att,
då obligationer uigåfves, de borde i Lands kontoret påtecknas, sedan behofvet och behörigheten
af utgifningen blifvit der genom företedt protokoll bestyrkt. Vid obligationernas
inlösen skulle annan åtgärd icke blifva behöflig, än att styrelsen för det penningeverk,
som innehade till betalning förfallna obligationer, meddelade vederbörande ränteri
uppgift å nummern på desamma, hvarefter ränteriet öfverskickade de dit influine kontanta
medel till motsvarande belopp, och obligationerna återsändes till ränteriet för att derifrån
makulerade utlemnas till vederbörande Direktion. 1 öfrigt borde stadgas att brandstodsbolags
direktionerne icke finge lyfta större del af ett års influtne uppbörd, än som
öfversteg utgifne obligationernes sammanlagda kapital och räntebelopp,
Motionären, som ansåg sitt förslag innefatta ett enkelt och för Staten betryggande
samt för de hjelpbehöfvande särdeles gagnande sätt att göra de inflytande medlen
fruktbara, har derjemte upplyst, aft i Elfsborgs Läns Brandstodsbolag den längsta tiden
från obligationernes utgifning, som vanligen inträffade en gång i månaden, till deras inlösen
vore 2 år och 2 månader, nemligen från brandstods-årets början den 15 Mars till
slutet af redovisningstiden för följande års uppbörd den 15 Maj, samt att det högsta belopp,
som hittills behöft under ett år utgifvas, varit 23,800 Rsdr Banko.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har motionären hemställt, att obliga
tioner, utfärdade af Elfsborgs läns Brandstodsbolag eller af andra dylika bolag, sora visa
sig kunna erbjuda enahanda säkerhet, mätte få i rikets allmänna kassor emottagas
eller åtminstone, i likhet med andra verks obligationer, der belånas.
Ett stadgande, innefattande förbindelse för de särskilda förvaltningarne af Kronans
allmänna kassor att i uppbörd emottaga enskilda bolags obligationer, skulle, i Utskottets
tanke, desto mindre vara lämpligt och för det allmänna gagneligt, som, efter
hvad motionärens egen framställning gifver vid handen, de nu ifrågavarande obligationerna
först efter längre eller kortare tid, hvilken dock kan öfverstiga två hela år, äro tili betalning
förfallne. Den uppbörd, som i sådana obligationer till allmän kassa inflöte,
skulle således icke vara att påräkna för kassans egna utgifter; och den kassan förvaltande
myndigheten komme således att tills uppbörden försiggått hållas i osäkerhet huru
mycket den för löpande utgifter hade att påräkna, samt finge tilläfventyrs för dessas
bestridande vidtaga upplånings åtgärder. Aft på detta sätt gå vederbörande Brandstodsdirektioner
tillhanda synes dessutom icke vara behöfligt, då, om obligationerna innefatta
Allm. Bese.- och Ekon.-Utskoltets Betänkande N:o i74. 5
full säkerhet, direktionerne med någon omtanka böra sjelfve kunna å desamma upptaga
lån, derest de icke finna förmånligare att i någon bank förskaffa sig kreditiv för löpande
utgifter. Utskottet hemställer fördenskull,
att denna motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 September 1860.
Reservation:
af Johan Petter Andreasson från Elfsborgs län.
N:o 174.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Sept. 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckte motioner, rörande
universitetets i Upsala förläggande lill Stockholm eller ock de juridiska
och medicinska fakulleternes vid nämnda universitet flytt
ning
till hufvudstaden.
I detta ämne hafva följande motioner blifvit väckte och till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet remitterade, nemligen:
1:0 hos Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr Lindeström, N, P., hvilken, med förmälan
alt J fordna dagar, under helt andra förhållanden än de nuvarande, Upsala kanhända
utgjort den lämpligaste platsen för Sveriges första lärdomssäte, men att tiden förändrat
allt, och att, ehuru det icke vore möjligt alt i ett ögonblick förändra dylika för
hållanden,
det vore både möjligt och görligt, samt dessutom en ovilkorlig pligt, att småningom
söka närma sig något bättre, yrkat att
då Upsala i allo vore olämpligt för upprätthållandet af den juridiska och medi
cinska
undervisningen;
då dessa doktriner derstädes utan ändamål kostade Staten högst betydliga
summor;
4 Allm. Besv.~ och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 174.
då i hufvudstaden funnes den högsta juridiska bildningen och en daglig tillämpning
deraf; och
då derstädes ett fullständigt medicinskt läroverk med utmärkta lärare och komplett
materiel äfven förefunnes;
undervisning och examina i dessa ämnen också måtte, så fort sora möjligt, nedläggas
i Upsala och förflyttas till rikets hufvudstad; och har Herr Lindeström i ett särskildt,
till Borgare-Siändets protokoll afgifvet anförande, i hvilket Herrar Blanche, Hjertström
och Lovén instämt, närmare utvecklat grunderne för sin motion; samt
2:0 hos Hedervärda Bonde-Siåndet af Riksdags-fullmägtigen Carl Nettelbladt från
Stockholms län, hvilken anfört, att vid flere riksdagar frågan om Upsala universitets förflyttning
tiil hufvudstaden förevarit och att bland alla upplyste män utom representationen,
som icke voro bundne af något partikuiärt intresse för Upsala, öfvertygelsen om
nödvändigheten af denna förflyttning redan länge varit så stadgad, att man icke ett ögonblick
kunde betvifla, det frågan längesedan varit, i öfverensstämmelse med denna åsigt,
afgjord, om Rikets Ständer utgjort en national-representation, sådan andra stater egde.
Men i stället hade man alltjemt låtit frågan falla, utan att ens någon allvarlig uppmärksamhet
deråt blifvit egnad och denna sorglöshet hade, som vanligt, burit ganska bittra
frukter. Det intresse, som funne sin fördel vid universitetets qvarhållande i småstaden,
hade verksamt begagnat tiden och representationen hade icke dragit i betänkande att
vid samma riksdagar, då förslag om universitetets flyttning förehades, anslå betydliga belopp
till nya institutioner och byggnadsföretag i en stad, derifrån universitetet innan kort
kunde komma att flyttas. Dessa förhållanden måste uppmana enhvar, som icke ville att
nationen skulle förspilla sitt anseende och sina tillgångar genom förvända och motsägande
beslut, att allvarligen påyrka, det representationen en gång måtte, på det sätt sakens
vigt kräfde, taga i Öfvervägande frågan, om Upsala universitet på sin nuvarande plats
motsvarade sin bestämmelse eller om detsamma borde till hufvudstaden förflyttas. Det
vore nemligen klart att vi icke kunde fortsätta som hittills. Ingen enskild, förnuftig
person använde sina tillgångar utan tanke och plan och det vore icke en nation värdigt
att handla annorlunda. Om universitetet i Upsala icke kunde fylla sin uppgift, så vore
detsamma en alltför dyrbar inrättning att der bibehållas och då borde icke ett öre användas
på nya företag derstädes, utan förberedelser träffas till dess förflyttning. Funne
man åter, att universitetet, der det befunne sig, kraftigt, som sig borde, bidroge tiil den
nationela kulturens höjande, då återstode endast att upprätta någon motsvarande undervisningsanstalt
i Stockholm, ty att en hufvudstad med mera än hundra tusen menniskors
befolkning icke kunde umbära en högre vetenskaplig bildningsanstalt och att Sverige behöfde
ett universitet i sin hufvudstad, torde icke kunna af någon bestridas.
Det hade mer än en gång blifvit visadt, att theori och praxis stöde i ett alltför nära
samband för alt utan skada kunna åtskiljas, samt att derföre åtminstone de båda så
kallade praktiska fakulteterne borde förflyttas till hufvudstaden. Det föga tillfredsstäl
-
Allm. Best.- och Ekon.-UIskollels Betänkande N:o i~4.
5
lande skick, hvaruti vår embetsmannabildning befunne sig, skulle ock säkerligen nödga
nationen att, hvilket beslut man än måtle fatta rörande hela universitetet, verkställa nämnde
faku teters förflyttning, ty då ynglingen nu, efter genomgående af en flyktig examensiäsning,
genast inkastades i praktiken, utan tillfälle och uppmuntran att fortsätta sina
studier, afstaduade hans theoretiska bildning och han blefve endast en routinier med ganska
inskränkt förmåga att fatta och ännu mindre att utföra stora, allmännyttiga idéer.
Denna af universitetets nuvarande afsöndring från hufvudstaden betingade ofullständighet
i vår embetsmannabildning vore äfven rätta orsaken till den brist på statsmän, hvaraf
Sverige i jemförelse med andra länder lede, ty huru vore det, om ej uti något sällsynt
fall, möjligt att stora förmågor med djupa insigter i staisvetenskaperne och en omfattande
blick öfver det politiska lifvets företeelser skulle kunna uppstå, då dessa vetenskaper
snart sagdt alls icke vid våra universiteter föredrogos, samt de kunskaper, som i
öfrigt skulle bibringas den blifvande embetsmannen, flyktigt inhemtades och sedermera
icke hvarken befästades eller utvidgades. För öfrigt insåges lätt att af embetsmännens
beskaffenhet och den intellektuela odling, som ett samhälle uppnått, ej blott administrationen,
utan äfven framstegen inom den materiela kulturens område varö beroende. Och
då det icke stöde i vår förmåga att kraftigt höja dugligheten inom embetsmannakorpsen
och att bilda en upplyst och stark nationalanda. om vi icke ville i landels medelpunkt
förlägga denna vigtiga kulturanstalt, hvilken på en sådan ort kunde i dessa hänseenden
utöfva ett omätligt inflytande, så borde vi vä! icke, såsom tänkande medborgare, af undseende
för förhållanden, sorn jemförelsevis voro af ringa betydenhet, underlåta sådant.
Dessa förhållanden voro egentligen endast af ekonomisk natur. Man hade låtit
förleda sig att bevilja stora summor lili byggnader i Upsala och ville ej hafva dessa
bortkastade. Men voro de mindre förspilda om, såsom nu vore förhållandet, byggnader
ne
användes utan ändamål eller åtminstone utan relativt gagn? Det var en olycka för
Sverige att vårt första universitet förlädes i Upsala, ehuru det hade sin förklaringsgrund
deruti, att denna stad då ännu betraktades såsom rikets första stad; men om vi icke
kunde återvinna allt hvad nationen derigenom under sekler förlorat, sä kunde vi åtminstone
för framtiden afhjelpa detta fel. Det var en dårskap att i våra dagar, sedan Stockholm
så länge varit Sveriges hufvudstad och dä man sett huru andra nationer flytta universiteterne
från småstäderne til! hufvudstäderne, nedlägga penningar på universitetsbyggnader
i Upsala, men hvad som vore dåraktigt blefve icke klokt genom att fullföljas.
I fråga om kostnaderna för sjelfva förflyttningen, lage det naturligtvis i deras
intresse, som ville bibehålla det närvarande tillståndet, att insinuera det dessa kostnader
skulle uppgå till flere millioner. Men vilie man lugnt öfvertänka saken, skulle man
finna alt dessa påståenden voro i högsta målto öfverdrifna. Det kunde nemligen icke,
om en sådan åtgärd beslutades, vara nödigt alt, så, som på sednare tider i Upsala skett,
bygga palatser, hvarken för instilutionerne eller för professorernes hushåll. Hvarken
studenterne eiler professorerne kunde göra anspråk på boställen och det blefve således
6 Allm. Bssv.- och Ekon.-Ulskolte/s Betänkande N:o 174.
hufvudsakligen blott föreläsningssalar, som behöfde anskaffas. Men dessa kunde, såsom
det på andra ställen skett och skedde, åtminstone till en början förhyras. Kostnaden
för de byggnader, som i Stockholm kunde anses af behofvet påkallade, korame i allt
fall ej att stiga högre, än hvad Rikets Ständer ändock lingö inom de närmaste tio eller
tolf åren nedlägga på byggnader i Upsala, der man nu sträfvade att (å sina äldre byggnader
utbytta emot nya, och, i saknad af ali verksam tillsyn på dessa nybyggnader,
bortslösade mångdubbelt större summor, än som erfordrades.
Skulle emellertid Rikets Ständer ännu icke kunna besluta sig för hela universitetets
förflyttning och skulle molståndarne till allt, som kunde lyfta nationen i intellektuell
hänseende, äfven lyckas motverka de praktiska fakuifeferries flyttning frän Upsala,
hvilken åtgärd alternativt föresloges, så hemställde molionären, att Rikets Ständer
måtte hos Kongl. Maj:t begära inrättandet i hufvudstaden af två professioner i Rättsvetenskap
och Statskunskap.
I händelse det sednaste förslaget antoges, borde undervisningen vid de föreslagna
professionerne utgöra en sednare kurs, efter de preliminära, ensamt theoretiska studierne,
hvilka skulle idkas i Upsala, så länge man nödvändigt ville bibehålla juridiska
fakulteten derstädes. Efter det juristerne i Stockholm fulländat sina studier borde examina
anställas i Stockholm af de båda härvarande Professorerne, i förening med antingen
Upsaliensiska fakultetens lärare eller ock Kommitterade från de juridiska embefsverken
i hufvudstaden, hvilka derigenom kunde befrias från den examensskyldighet, som
nu ålåge dem. Det skulle också gå an att låta fakulteten i Upsala examinera lärjungarne
efter derstädes genomgången kurs och låta de härvarande professorerne anställa
sina examina efter slutad kurs i de af dem föredragna ämnen
Frågan om universitetets i Upsala förflyttning till Stockholm har vid de båda
sistförflutne riksdagarne varit väckt och blifvit behandlad af dåvarande Ekonomi-Utskott,
som afstyrkt de väckta förslagen, hvilka äfven blifvit af Rikets Ständer ogillade. Det
lärer icke kunna nekas att tillvaron af ett universitet i rikels hufvudslad skulle icke
blott för hufvudstaden, men för hela landet och icke minst för sjelfva universitetet vara
af högsta vigt och betydelse, samt att, derest rikets folkmängd kräfde och dess tillgångar
medgåfve upprättande af ännu ett universitet, detsamma ovilkorligen borde till hufvudstaden
förläggas. Då emellertid upprättandet af ett nytt universitet icke är af behofvet
påkalladt, men af hvad ofvan blifvit yttradt följer, att ett universitet måste verka
till större gagn och mera fördel för det allmänna i hufvudstaden, än i hvilken annan
ort som helst inom riket, blir frågan om förflyttning till hufvudstaden af det densamma
Allm. Bese.- och Ekon- Utskottets Betänkande N:o 174. 1
närmast belägna eller Upsala universitet i sjelfva verket en ekonomisk fråga, för hvars
afgörande det endast återstår att pröfva om statens tillgångar medgifva bestridandet af
kostnaderne eller om dessa lagas i anspråk för fyllandet af mera trängande behof. I
afseende härå förekommer likväl att all utredning saknas örn beloppet af de kostnader,
den föreslagna flyttningen skulle medföra, och att, enligt hvad Utskottet, soin icke är i
tillfälle att en dylik utredning verkställa, befarar, medel icke för närvarande torde kunna
för ändamålet påräknas, hvarföre Utskottet vördsamt hemställer,
alt det väckta förslaget om universitetets i Upsala förflyttning till
rikeis hufvudstad icke må anses böra till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Förslag om medicinska fakultetens i Upsala förflyttning tiil Slockholm förevar
äfven vid sisthåilne riksdag, då Ekonomi-Utskottet i Betänkandet N:o 97 tillstyrkte Rikets
Ständer, att hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla oin åtgärders vidtagande till
beredande af den vid universitetet i Upsala varande medicinska fakultetens förening med
Carolinska medico-kirurgiska institutet till ett medicinskt undervisningsverk i Stockholm.
Detta förslag afslogs af Preste-Slåndet, hvaremot öfrige Riks-Stånd, Bonde-Ståndet efter
alt först hafva återremitterat Betänkandet, beslöto en underdånig skrifvelse med anhållan,
det Kongl. Majit mätte täckas, genom eu Kommitté at sakkunnige män, låta uppgöra förslag
till den medicinska undervisningens ordnande, samt, efter nådig pröfning deraf, vidtaga
de åtgärder, hvilka lili vinnande af detta ändamål funnos lämpligast. Med föranledande
af denna Rikets Ständers i skrifvelse den 10 December 1857 framställda underdåniga
anhållan, har Kongl. Majit den 4 Februari 1859 funnit godt nedsätta en Kommitté
för utarbetande af underdånigt förslag till ändamålsenligt ordnande af den medicinska
undervisningen inom riket. Uti det af denna Kommitté den 30 Juni 1859 afgifna underdåniga
Betänkande, har Kommittéen, efter redogörelse för de nuvarande medicinska läroverkens
inom riket skick och utrustning samt studii-kursens gång och inrättning, dels i
underdånighet tillstyrkt, att, med indragande af såväl de vid universiteterne i Upsala och
Lnnd befintliga Medicinska fakulteter som af Kongl. Carolinska medico-kirurgiska Institutet,
ett enda medicinskt läroverk måtte inrättas i Stockholm och för dess behof alla de
vid nyssnämnde undervisningsanstalter befintliga inrättn ngar och maleriela hjelpmedel,
så vidt möjligt vore, komma att användas, dels, med afseende på de möjliga svårigheter
eller oförutsedda hinder, som kunde komma att verka fördröjande pä verkställigheten af
nyssberörda förslag, framställt ett iuterimsförslag, hvilket, lätt verkställbar!, skulle för
den närmaste framtiden afhjelpa de mest kännbara och öfverklagade bristerne i den närvarande
medicinska undervisningen och genom att förena de tre nu befintliga medicinska
läroverken till enig och ordnad samverkan söka att uppfylla de nödvändiga vilkor för en
fullständig och god medicinsk undervisning, hvilka Kommitterade förut i Betänkandet
framställt; och äro Kommitterades sålunda framställda förslag, sedan vederbörande deröfver
blifvit hörde, på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
8 Allm. Be,sv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 174.
Af föreslående visar sig således att sedan vid sisllidne riksdag det nu åler
väckta förslaget om indragning af den medicinska fakulteten vid universitetet i Upsala
icke vunnit Rikets Ständers bifall, utan Rikets Ständer i stället begärt utredning af frågan
om bästa sättet för ordnande af den medicinska undervisningen genom sakkunnige
män, desser framställt alternativa förslag, af hvilka intetdera öfverensstämmer med hvad
motionärerne yrkat. Antingen skulle nemligen båda de medicinska fakulteterne vid rikets
universiteter indragas och sammanslås med Carolinska institutet tili ett läroverk
eller ock båda bibehållas, för att jemte Institutet ordnas till enig samverkan för meddelande
af fullständig medicinsk undervisning. Vid sådant förhållande har Utskottet trott
sig destomindre ega skäl att förorda de i motionerne framsiällda förslag, som ärendet,
efter den utredning Rikets Ständer sjelfve begärt, redan är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende
och Kongl. Majit otvifvelaktig! bäst är i tillfälle att bedöma och afväga vigten af
de skäl, sorn för eller emot den ena eller andra åslgten finnas anförda. Utskottet tillstyrker
derföre
att någon Rikets Ständers åtgärd icke må, i anledning af de väckta
förslagen" om förflyttning till Stockholm af medicinska fakulteten
vid Upsala universitet, vidtagas.
Äfven om flyttning af den juridiska fakulteten vid Upsala universitet väcktes förslag
vid sistlidna riksdag. Dåvarande Ekonomi-Utskott yttrade härom i Betänkandet N:o
97, att Utskottet ansåge sig böra erinra om det nära och oskiljaktiga samband, som egde
rum emellan rättsvetenskapen samt de filosofiska och historiska vetenskaperne. i anseende
hvartill det torde vara oförenligt med det vetenskapligt juridiska studiets bestånd att afskilja
den juridiska fakulteten från sin nuvarande närmare gemenskap med den filosofi
ska. Det funnes ock vetenskaper, tillhörande sistnämnde fakultet, hvilka ingingo såsom
examensämnen i den juridiska kursen, så alf, om den ifrågaställa förflyttningen skulle
verkställas, en mer omfattande undervisnings-anstalt, än den nuvarande juridiska fakulteten,
måste i hufvudstaden tillvägabringas. På grund häraf och då, enligt gällande föreskrifter
för anställning i Statens tjenst, några andra praktiska öfningar för juris studiosi,
än som i Upsala kunde dem beredas, icke förr än efter genomgången tjensie-examen
syntes kunna i Stockholm blifva för dem att tiligå, samt, med afseende jemväl å det outredda
skick, hvari frågan uti den då väckta motion blifvit framställd, tillstyrkte Utskottet,
att förslaget icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda, hvilket yttrande
ock vann Rikets Ständers godkännande.
Då äfven nu ärendet icke i de väckta motionerne erhållit den utredning, som lör
fullständig pröfning af en så vigtig fråga synes erforderlig och hvartill otvifvelaktig! hörer
en, så vidt möjligt är, tillförlitlig beräkning af de kostnader, förslagets genomförande
skulle ådraga Statsverket, får Utskottet, i öfrigt instämmande i ofvan emot förslaget anförda
och af Rikets Ständer förut gillade skäl, hemställa
att
Allm. Besv- och Ekon.-Utskollels Betänkande N:o 174.
9
att icke heller i anledning af motionärernes förslag om den juridiska
fakultetens vid Upsala universitet förflyttning till Stockholm
någon Rikets Siänders åtgärd måtte vidtagas.
Beträffande slutligen det af Riksdags-fulimägtigen Nettelbladt väckta förslag om
inrättande här i hufvudstaden af två professioner i de till Juridiska fakulteten hörande
vetenskaper, sä har redan vid denna riksdag förevarit en af Herr Grefve C. II. Anckarsvärd
väckt motion om tillsättande af några professorer uti de kunskapsgrenar, som äro
af väsendlligaste vigt för den högre och allmänna statsmannabildningen, för att i hufvudstaden
hålla offentliga föreläsningar i nämnde ämnen. I anledning af denna motion har
Stats-Utskottet i 117:de punkten af Utlåtandet N:o 123 yttrat, att då förslaget icke varit
föremål för Kongl. Majis pröfning och dä hvarken någon plan funnes uppgjord för den
nya vetenskapliga institutionens inrättning och verksamhet eller uppgifter meddelade om
den dertill erforderliga kostnad, ansäge sig Utskottet förhindradt att, i följd af motionen,
tillstyrka någon Rikets Ständers åtgärd, och har detta yttrande blifvit af Rikets Ständer
godkändt.
Då de af Herr Grefve Anckarsvärd och Riksdags-fulimägtigen Nettelbladt framställda
förslag, om än i viss män skiljaktiga, dock i väsendtliga deiar öfverensstämma,
och desto mindre någon sannolikhet finnes, att sedan det ena förslaget icke vunnit afseende,
det andra skulle kunna godkännas, som den brist på en bestämd plan samt utredning
rörande kostnaderne, hvilken emot förstnämnda förslag blifvit anmärkt äfven i fråga
om Riksdags-fulimägtigen Neltelbladts motion förefinnes, får Utskottet hemställa,
att jemväl denna del af motionen icke må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 September 1860.
Reservation
anmäldes af: Friherre Fock, A. G., Herr Ridderstad, C. F., Herr Lovén och Herr Lallerstedt,
hvilka afgifvit följande yttrande:
»Förslag om medicinska fakultetens i Upsala förflyttning till Stockholm förevar
äfven vid sisthållne riksdag, då Ekonomi Utskottet i Betänkandet N:0 97 tillstyrkte Rikets
Ständer, att hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om åtgärders vidtagande till beredande
af den vid universitetet i Upsala varande Medicinska fakultetens förening med Carolinska
medico kirurgiska instilutet tili ett medicinskt undervisningsverk i Stockholm.
Detta förslag afslogs af Freste-Ständet, hvaremot öfrige Riks-Slånd, Bonde-Ståndet efter
att först hafva återremitterat Betänkandet, besiöto att Rikets Ständer skulle genom underdånig
skrifvelse anhålla, det Kongl. Majit måtte täckas, genom en Kommitté af sakBih.
till R. bl. Prof. 1859 $• 1860. 8 Sami. 35 Haft. 2
10
Allm. Bcsv- och Ekon.-UlshoUels Betänkande No 174-.
kunnige män, läta uppgöra förslag lill den medicinska undervisuiugens ordnande, samt,
efter nådig pröfning deraf, vidtaga de åtgärder, hvilka till vinnande af detta ändamål
funnos lämpligast. Med föranledande af denna Rikets Ständers, i skrifvelse den 10 December
1857, framställda underdåniga anhållan, har Kongl. Maj.-t den 4 Februari 1859
funnit godt nedsätta en Kommitté för utarbetande af underdånigt förslag till ändamålsenligt
ordnande af den medicinska undervisningen inom riket. Uti det af denna Kommitté
den 30 Juni 1859 afgifna underdåniga Betänkande, har Kommittéen, efter redogörelse för
de nuvarande medicinska läroverkens inom riket skick och utrustning samt studii-kursens
gäng och inrättning, framlagt oiägenheterne af medicinska undervisningens nuvarande organisation
och fördelarne af att hela medicinska studii kursen kunde vid ett och samma
läroverk absolveras samt visat, att universitets-fakulteterne icke kunna umbära Stockholms
sjukhus-inrättningar, om deras elever skola erhålla den praktiska utbildning, som erfordras
hos en läkare; och har Kommittéen till följd häraf tillstyrkt, att. med indragande af såväl
de vid universiteterne i Upsala och Lund befintliga medicinska fakulteter, som af Kongl.
Carolinska iuedico-kirurgiska institutet, ett enda medicinskt läroverk måtte inrättas i
Stockholm och för dess behof alla vid nyssnämnde uhdervisnings-anstalter befintliga inrättningar
och materiela hjelpmedel, så vidt möjligt vore, användas. Derjemte har Kommittéen
framlagt förslag till organisationen af detta läroverk, som skulle benämnas: Sveriges
Medicinska Högskola, af hvilket förslag visar sig, att en fullständig medicinsk undervisnings-ansiait
skulle kunna i Stockholm erhållas med vida mindre kostnad än som,
derest tre skiljda läroverk skola bibehållas, måste på dessa användas, utan att de hvar
för sig eiler tillsammans kunna åstadkomma lika goda resultater, som af ett väl ordnadt,
med fullständig lärare-personal och tillräckliga materiela hjelpmedel försedt läroverk antagligen
kunna väntas.
Då således den af Rikets Ständer begärda utredning af ämnet genom sakkunnige
män, ledt derhän, att desse uttalat sig för åtgärder, hvilka gä ännu längre än hvad
Utskottet vid sisthåline riksdag föreslog och motionärerne nu åter påyrkat eller medicinska
fakultetens i Upsala förflyttning till Stockholm, torde detta förhållande kraftigt nog
tala för bifall till det nu väckta förslaget; och'får Utskottet, som, då Kommittéens omförmälda
Betänkande blifvit genom tryck allmängjordt, anser sig böra i afseende på den
närmare utvecklingen af grunderne för den föreslagna åtgärden, tili nämnda Betänkande
hänvisa, härmed vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj;t
anhålla om åtgärders vidtagande för fö flyttning till Stockholm af
den vid universitetet i Upsala vara;.de Medicinska fakultet och densammas
förening med härvarande Medicinska läroverk, till ett Medicinskt
undervisningsverk i hufvudstaden,
De brister, hvilka, på sätt Riksdags-fulimägtigen Nettelbladt i sin motion anmärkt,
vidlåda den juridiska embetsmanna-bildningen, hafva otvifvelaktig! sin grund uti den jern
-
Allm. Besvoch Ekon-Ulskollets Betänkande N:o i74. H
väl i motionen vidrörda bristen på ålit samband emellan theori och praktik i sjelfva undervisningen,
hvilken gör att, så snart embetsexamen, för hvars genomgående icke någon
praktisk öfning, utan endast theoretiska kunskaper erfordras, blifvit aflagd, de theoretiska
studierne helt och hållet lemnäs å sido och den vidare utbildningen blir ensidigt
praktisk, lika mycket, som sjelfva studii-kursen var ensidigt theoretisk. Ått detta icke
är rätt elier kan leda till gynnsamma resultat i afseende pä embetsmanna-dugligheten
torde böra erkännas. Vore emellertid verkningarne inskränkta till lärjungarne, låter det
tänka sig att genom en annan undervisningsplan, som fordrade att, efter inhemtad theoretisk
underbyggnad, äfven någon praktisk öfning skuiie föregå åtminstone det sista examensprofvet,
olägenheterne kunde afhjelpas, utan förändring af stället för den theoretiska
undervisningen, ålan kunde nemligen låta lärjungarne vid den juridiska fakulteten, pä
samma sätt, som nu sker vid den medicinska, afbryta sina studier vid universitetet för att
annorstädes söka den utbildning universitetet ej förmår skänka dem, och derefter, förafläggande
af ett slutligt theoretiski examensprof, återvända till universitetet. Men äfven
om man sålunda ville lemna helt och hållet åsido de ökade kostnader och andra olägenheter,
som genom dessa, af vistelsen pä särskilda orter föranledda afbrott i studierna,
skulle tillskyndas lärjungarne, så qvarstå ändock för sjelfva lärarne i en vetenskap sådan
som juridiken olägenheterne att lefva, vistas och bestrida undervisning på en plats, der
de äro skiijda nästan från ali möjlighet att på närmare håll följa och iakttaga den praktiska
tillämpningen af deras vetenskap och att, om också blott genom personligt umgänge
med juridikens praktiska idkare, afkållas från ensidig hängifvenhet för theorien eller
dolsk likgiltighet för vetenskapens praktiska tillämpning. Väl må erkännas att föijderne
af läroverkets afskiljda belägenhet icke alltid för den enskilde läraren blifva de nyss
antydda, utan att städse lärare funnits, hvilkas intresse för sitt kali och höga vetenskaplighet
förmått besegra den förlamande inverkan af yttre missgynnande omständigheter,
men att inverkan af dessa dock icke för läroanstalten i sin helhet uteblifvit, utan
tvärtom mägtigt låtit sig kännas, framlyser bäst deraf, att, oaktadt fakulteternas lärareplatser
blifvit i afseende på aflöning lika mycket, om ej mera än andra tjenstemän genom
löneförbättringar gynnade, och ehuru ökadt antal lärarebefattningar lemnat utsigt
till snar befordran, de juridiska fakulteterne icke förmått hos sina lärjungar väcka och
underhålla ens så mycket intresse för juridiken såsom vetenskap att åt denna egnat sig
det ringa antal, som erfordrats, för att icke låta fakuiteternes ordinarie lärareplatser
långa lider förblifva obesatta.
Om af anförda förhållanden får slutas att den juridiska undervisningens förflyttning
till hufvudstaden skulle för lärare som för lärjungar, för sjelfva undervisningen ej
mindre än för den frukt, samhället deraf eger att fordra i en stigande, ej en stillastående
eller tilibakagående embetsmannaduglighet, visa ett gynnsamt inflytande, återstår att
tillse huruvida de invändningar, hvilka varit gjorda emot den juridiska undervisningens
skiljande från öfriga delar af universiteten, ega någon vigt och betydelse.
42
Allm. Besv- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 474.
Det nära och oskiljaktiga samband, som eger rum emellan rättsvetenskapen
samt de filosofiska och historiska vetenskaperne, skulle, har man sagt, göra det oförenligt
med det vetenskapliga juridiska studiets bestånd att skilja juridiska fakulteten från
sin nuvarande närmare gemenskap med den filosofiska. Om detta oskiljaktiga samband
skall bestå och visa sig i något annat än närbelägenheten af professorernes i de båda
fakulteterne bostäder, så är det väl lärjuugarne i den juridiska fakulteten, som skulle
behöfva att ega tillgång till professorernes i den filosofiska undervisning. Men verkliga
förhållandet är, att de kunskapsprof i ämnen, tillhörande den fiiosofiska fakulteten, hvilka
skola afläggas, vare sig för den juridiska graden eller för examen till rättegångsverken,
utgöra en särskild examen, hvilken i de allra flesta fall ailägges innan minsta början
göres med de juridiska studierne. Då den juridiska fakultetens flyttning icke kan
verka någon ändring i studentexamens afläggande inför filosofiska fakulteten och den
blifvande juristen således i allt fall måste infinna sig vid universitetet, möter ju intet hinder
för honom att, dä som allt hitintills, fortsätta studierne hos den filosofiska fakulteten till
dess han aflagt de erforderliga lärdomsprofven och att sedan infinna sig vid det juridiska
läroverket, för att börja de juridiska studierne. Han kommer då att draga alldeles samma
nytta af den filosofiska fakultetens tillvaro, som nu kommer honom till del och det
är svårt att förklara hvilka större faror, som genom en dylik anordning skulle uppstå
för det vetenskapligt juridiska studiets bestånd än dem, hvilka tilläfventyrs hota detsamma
under fakulteternes nuvarande »oskiljaktiga samband».
Af det ofvan sagda ligger klart att icke något hinder för den juridiska fakultetens
förläggande på annan ort, Un den filosofiska, kan uppstå deraf att moralfilosofien,
sä väl som andra läroämnen inom sistnämnda fakultet, ingå i en förberedande examen,
hvilken ailägges innan den egentliga juridiska kursen börjar. Att åter den juridiska fakultetens
flyttning till hufvudstaden möjligen skulle föranleda dess utvidgning tili en mer
omfattande läroanstalt än den för närvarande utgör, blir snarare ett skäl för flyttningen,
då det är bekant att en af fakultetens egna ledamöter i ett nyligen utgifvet arbete förklarat,
att, för upprätthållande pä ett tillfredsställande sätt af den juridiska undervisningen
i Upsala, erfordrades icke mindre än att professorernes antal inom fakulteten fördubblades
och således fordringarne pä utvidgning väl ej torde biilva större i Stockholm
än de, som redan afhöras från Upsala.
Om ändtligen nu gällande föreskrifter icke för anställning i Statens fjenstfordra
andra praktiska öfningar, än som kunna i Upsala beredas, hvilket med andra ord vill
säga att för anställning i Statens tjenst icke någon praktisk öfning erfordras, sä är redan
ofvan antydt, hvilka menliga följder denna brist i undervisningen på samband emellan
det theoretiska vetandet och den praktiska tillämpningen måste medföra och det är
följaktligen, långt ifrån att de nyssnämnda »gällande föreskrifterne» skulle lemna något
antagligt skäl för den juridiska undervisningens qvarblifvande i Upsala., just dessa föreskrifter,
Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets Memorial N:o 175. 13
skrifter, som i undervisningens och embetsmannabildningens intresse borde förändras,
ehuru en sådan förändring icke med full nytta och framgång kan ske, sä länge icke det
juridiska läroverket blifvit förlagdt till en ort, der både lärjungar och lärare kunna sätta
sig i beröring med och på nära håll följa vetenskapens praktiska tillämpning.
I enlighet med hvad sålunda blifvit yttradt hemställer Utskottet
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla om åtgärders vidtagande för förflyttning till Stockholm jem
väl
af den juridiska fakulteten vid universitetet i Upsala samt
nämnde fakultets ombildande till en juridisk högskola i hufvudstaden.
N:o 175.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Sept. 1860, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af äterremiss af Betänkandet N:o 90.
1 förenämnda Betänkande, afgifvet i anledning af väckta motioner om ordnande
af militärundervisningen i riket samt om införande af passande krigsöfningar vid rikets
alla offentliga undervisnings-anstalter, har Utskottet ansett sig icke böra, i anledning af
de i sistberörda afseende väckta motioner, något yttrande i ämnet afgifva; och har denna
del af Betänkandet blifvit af Vällofliga Borgare-Ståndet återremitterad.
Då emellertid öfriga tre Riks-Stånd godkänt Betänkandet i förevarande punkt,
kan återremissen
icke till vidare handläggning af ärendet föranleda.
Stockholm den 14 September 1860.
Bih. till R. St. Prot. 1859 $ 1860. 8 Sami. 35 Uäft.
3
14
Allra. Besv. och Ekon.-Utskottets Memorial N:o 176.
N:o 176.
Ank. tiirExp.-Utäk. den 15 Sept. 1860, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af äterremiss af Betänkandet
N:o 135.
Förenämnda Betänkande, deruti Utskottet afstyrkt väckt motion i fråga om skiljande
af Landshöfdinge- och Militär-befälhafvare-embetena på Gotland, har blifvit af lie
dervärda Bonde-Ståndet återremitteradt, men som Betänkandet är vordet af öfriga Riksstånden
bifallet, kan ålerremissen
icke lill vidare handläggning af ärendet föranleda.
Stockholm den 14 September 1860.
Stockholm, tryckt hos N. Marcus, 1860.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 177.
1
\:<> IW.
Arik. lill Exp.-Utsk. den 20 Sept. 1860, kl. 2 e. m.
Me,mot ial, i anledning af erhållen remiss ä en motion om utseende
af deputerade för bevistande af invigningen af en minnesvård
åt Gustaf Wasa vid Utmeland i Dalarne.
Från Yällofliga Borgare-Ståndet har till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet
blifvit remitterad en af Herr Rosenqvist, Fr,, väckt motion om utseende
af Deputerade för bevistande, den 29 innevarande månad, af invigningen utaf en
vid Utmeland i Dalarne åt Gustaf Wasa upprest minnesvård; men som omförrnälda
motion endast synes afse att Borgare-Ståndet måtte besluta att för sig utse
Deputerade och att derefter inbjuda de öfriga Riks-Stånden att för deras del samma
åtgärd vidtaga, samt densamma följaktligen icke innefattar någon sådan allmän
fråga, som är på samtlige Riks-Ståndcns öfverläggning och pröfning beroende, anser
Utskottet, med stöd af 44 § Riksdags-ordningen, det icke tillkomma Utskottet
att öfver motionen något yttrande afgifva; i följd hvaraf Utskottet vördsamt får
motionen till Yällofliga Borgare-Ståndet återlemna.
Stockholm den 18 September 1860.
Å Höglofliga Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar:
G. F. LILJENCRANTZ.
Å Yällofliga Borgare-Ståndets
Ledamöters vägnar:
L. J. LOYÉN.
A. IV. Dufva.
Å Högvördiga Preste-Ståndets
Ledamöters vägnar:
J. JANZON.
A Hedervärda Bonde-Ståndets
Ledamöters vägnar:
JOH. P. ANDREASSON.
Bih. till R. St. Prot. 1859 $ 1860. 8 Sami. 36 Haft.
1
2
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 178.
AT:o 118.
Ank. lill Exp.-Ulsk. den 20 Sept. 1860, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om nedsättning i arfvodet
för landtm Uter i-förrättningar.
Uti inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckte saint till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet remitterade särskilda motioner, kafva dels Nils Pettersson
och G. J. Svensén från Calmar län, hvar för sig under anförande af hufvudsakligen
enahanda skäl, eller att den i Kongl. Taxan på arfvode för landtmäteri-förrättningar
den 12 Maj 1857 bestämda förhöjning i nämnde arfvode haft sin tillfälliga
orsak i den vid nämnda tid rådande dyrheten på lifsmedel, som numera
väsendtligen upphört, föreslagit en allmän nedsättning i landtmätcri-arfvodet, sådant
detsamma funnits i berörde taxa stadgadt, hvilken nedsättning Nils Pettersson
yrkat måtte ega rum med 25 och Svensén med 33j- procent, hvarjemte denne
sednare utsträckt sitt nämnda yrkande jemväl till det i Kongl. Kungörelsen den
21 November 1857 föreskrifria förhöjda arfvode för Gode Män vid landtmäteri-förrättningar,
dels ock Johan Pettersson från Kronobergs län, enär enligt förut gällande
landtmäteri-taxa af den 18 Oktober 1834, arfvodet för vägars mätning, gradering
och delning, då karta tillika upprättades och väglotterna derå utmärktes, utgjorde
allenast 1 R:dr B:ko för hvarje 1,000 alnar, men arfvodet härför uti den nya landtmäteri-taxan
bestämts till 2 R:dr 50 öre K:mt för hvarje tusen fot, hemställt, att
sistberörde arfvode, såsom till och med i förhållande till öfriga i den nya taxan
stadgade förhöjningar, alltför högt, måtte nedsättas, så att omförmälda ersättningsbelopp
2 R:dr 50 öre beräknades att utgå för hvarje 2,000 fot.
Hvad sålunda blifvit anfördt och föreslaget, har Utskottet, jemte inliemtad
kännedom af den öfver de väckta motionerna inom Hedervärda Bonde-Ståndet
förda diskussion, tagit i öfvervägande; och hvad först angår den af Nils Pettersson
och Svensén föreslagna allmänna nedsättning i landtmäteri-arfvodet, anser sig Utskottet
böra upplysa, att sedan Öfver-direktören vid landtmäteriet uti underdånigt
betänkande och förslag den 21 Juli 1856, angående åtgärder för Landtmäteri
-
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 178. 3
korpsens vidmagthållande, bland annat ådagalagt behofvet utaf en förhöjd taxas
utfärdande, emedan i annat läll Landtmäteri-statens i länen bestånd vore hotadt
och den 22 derpå följande November afgifvit underdånigt förslag till förnyad nådig
taxa, samt Kongl. Maj:t förordnat opartiske, sakkunnige män, att densamma
granska, den nu gällande nådiga taxan under den 12 Maj 1857 utfärdades.
De skäl, hvilka förnämligast föranledt de i denna taxa verkställda arfvodesförhöjningar,
bibehålla, enligt Utskottets omdöme, fortfarande sin fulla giltighet. —
Vid bestämmandet af de nya arfvodena kommo nemligen i betraktande, bland andra,
följande omständigheter: att lefnadskostnaderne från den tidpunkt, då den
förra taxan utfärdades, blifvit nära fördubblade, hvilket haft till följd mycken fattigdom
bland Landtmäteri-korpsens medlemmar, utom det att mången, som hade
utsigt att på annan väg finna sin utkomst, öfvergifvit yrket; att de Landtmätare,
för hvilka arfvodes-beräkning egentligen kommer i fiåga, sakna lön af Staten,
hvilket är fallet med flertalet; att Landtmätare har skyldighet att, utan ersättning,
till General-landtmäteri-kontoret aflemna renoverade exemplar af alla kartor och
beskrifningar, som de i tjenston upprätta; samt att, sedan den insedda nödvändigheten
af högre qvalifikationer i afseende å bildning och kunskaper hos Landtmätare
framkallat skärpta bestämmelser rörande vilkoren i nämnde hänseende för inträde
i korpsen och särskildt det i Kongl. Kungörelsen den 29 September 1848 meddelade
stadgandet, att efter 1850 års slut icke någon skulle få antagas såsom landtmäteri-elev,
med mindre hän aflagt studentexamen, antalet af dem, som sökt och
vunnit anställning vid landtmäteriet, i en för korpsens bestånd hotande grad
minskats.
Till ådagaläggande af sistberörde förhållanden må, exempelvis, särskildt
meddelas den efter de i General-landtmäteri-kontoret befintliga anteckningar hemtadc
uppgift, att, då år 1850 funnos 163 arbetande landtmäteri-elever, antalet af
sådane deremot vid 1855 års slut utgjorde endast 92 samt att sedan under åren
1844—-1849 antagits 333 elever, under de derpå följande sex åren 1850 —1855 blott
73, eller 260 mindre, ingått i yrket.
Yid jemförelse af 1834 och 1857 årens nådiga taxor å 1 a n d t m ä t c r i - a r f v o d e n
befinnes uti den sednare afseende vara fästadt på det mer eller mindre arbete,
som vid olika fall får af Landtmätaren nedläggas, och till följd hvaraf nu gällande
taxa i vissa punkter bestämmer enahanda, ja till och med ett lägre arfvode,
än hvad förut varit stadgadt. Uti 1857 års taxa finnes således bestämd ersättning
för hvarje ego-nummer, utan afseende å dess ego-rymd, emedan Landtmätarens
besvär står uti ett bestämdt förhållande till egofigurernas antal. Och hvad
ersättningen efter egorymden beträffar, så bestämde 1834 års taxa, att för mätning
och uträkning af åker erlades för hvarje egofigur under ett tunnland efter 81
öre, af 1 till och med 3 tunnland efter 69 öre och öfver 3 tunnland efter 56 öre
tunnlandet; hvaremot 1857 års taxa hestämmer 84 öre för tunnlandet då egofiguren
ej öfverstiger 41 tunnland, omkring 62 öre för tunnlandet öfver 4Ut. o. m. 9 tunnland,
omkring 45 öre för tunnlandet öfver 9 t. o. m. 18 tunnland och så vidare uti
en ständig minskning, så att för egofigur af 36 t. o. m. 72 tunnland erlägges omkring
25 öre, då 1834 års taxa, äfven med iakttagande af den för större egofigur
bestämda minskningen af !, bestämde 33 öre tunnlandet. Enahanda förhållande
förefinnes uti 1834 och 1857 årens taxor, angående ersättningarne för äng och afrösnings-jord.
Hvad åter beträffar arfvodet för delning, så stadgade 1834 års taxa
att mätnings-arfvodet endast nedsattes med l vid delning, mellan 2 delegare, då
deremot 1857 års taxa bestämmer att mätnings-arfvodet för iarösnings-jorden
4
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 178.
minskas med I när delning sker emellan 2 delegare och med * när den sker emellan
3 delegare; hvarförutan delning efter areal emellan 3 delegare, efter 1857 års
taxa endast utgår med I af mätnings-arfvodot, då 1834 års taxa ej omnämnde
någon nedsättning deraf.
Ett förhållande, sorn i väsendtlig mån bidrager till att landtmäteri-förrättningar
numera finnas mera betungande än förut, är otvifvelaktigt den högre skjutslegan
och den högre ersättningen Landtmätaren nödgas vidkännas för kost och
husrum.
Att den nya taxan icke ännu förmått att gifva landtmätare-korpsen den förstärkning
i antal, sorn motsvarar bekofvet af dylika tjenstemän inom landet, utvisar,
uland annat, den låga siffra, hvartill de från Landtmäteri-kontoret utexaminerade
elevernas antal uppgått under den tid, som förflutit efter utfärdandet af förutnämnda
taxa. Landtmäteri-examen aflades nemligen år 1857, 1858 af fyra och
1859 af tretton elever, hvarjemte må nämnas att innevarande år 1860 antalet af
dem, som anmält sig för nämnde examens undergående under året, ej utgör mera
än sju.
Då emellertid, förutom alla de fall, i hvilka, till följd af sakens natur,
Landtmätares biträde ständigt kommer att vara af behofvet påkalladt, Skiftesverket
i riket, dervid ännu mycket återstår att fullborda, erfordrar en talrik, duglig,
redbar och pålitlig landtmätare-korps; då detta behof ej står att uppfylla med mindre
Landtmätarens mödosamma arbete tillbörligen ersättes; och då i sådant syfte
samt med iakttagande tillika af rättvisa och billighet emot dem, som af Landtmätares
arbete sig begagna, ifrågavarande taxa blifvit efter verkställde noggranna
beräkningar utfärdad, anser, i betraktande jemväl af hvad Utskottet här ofvan
anfört, Utskottet en allmän nedsättning af de i nämnde taxa stadgade arfvodesbelopp,
vare sig efter procentberäkning eller annorledes, olämplig och derjemte stridande
emot den svenska jordbrukarens eget välförstådda intresse; hvadan Utskottet
hemställer,
att de härutinnan af motionårerne väckta förslag icke må till
någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Beträffande åter den i Johan Petterssons motion yrkade nedsättning i landtmäteri-arfvodet
för vägdelnings-förrättningar, får Utskottet, enligt vid handen gifna
upplysningar, meddela, att till berörda företrädesvis besvärliga förrättningar Landtmätare
i allmänhet med svårighet förmås att godvilligt lemna sitt biträde samt
att, i anseende härtill och till följd af det ytterligt låga arfvodet i 1834 års taxa,
jordegare, som af dylikt landtmätcri-biträde varit i behof, för erhållande af sådant,
nödgats underkasta sig ackorder med Landtmätare, enligt hvilka ersättning, vida
öfverstigande den i nu gällande taxa stadgade, ofta betingats; vid hvilket förhållande
och då de af Utskottet för dess afstyrkande utlåtande i förra punkten angifna
skäl jemväl i förevarande hänseende hufvudsakligen ega tillämpning, Utskottet
hemställer,
att någon åtgärd i anledning af motionen icke må af Rikets
Ständer vidtagas.
Slutligen och då Rikets Ständer vid sistlidna riksdag för sin del beslutat
den ändring i 2 kap. 6 § i Kongl. Skiftes-stadgan, hvarigenom ersättning för Gode
Män vid landtmätein-förrättningär borde från förut stadgadt belopp höjas till Tre
R:dr Runt om dagen samt dymedelst föranledt utfärdandet af Kongl. Kungörelsen
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 178. 5
den 24 November 1857, deruti denna förhöjning blifvit såsom lag föreskrifven, får Utskottet,
som icke finner skäl vara för handen att, i strid mot omförmälda beslut,
nu, i enlighet med hvad Svensén föreslagit, söka hos Kongl. Maj:t utverka nedsättning
i nyssnämnda arfvodesbelopp, vördsamt hemställa,
att icke heller detta förslag må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 September 18G0.
Reservation:
anmäld af: A. W. Uhr från Nerikes län.
”Då jag ej kunnat instämma i Utskottets beslut att lemna ifrågavarande motioner
utan afseende på annat vilkor, än att Utskottet tillika uttalade sin åsigt om
behofvet af skärpt kontroll öfver Landtmätarne till förekommande af de missbruk,
som af den nya arfvodestaxan kunna föranledas, vare sig att denna kontroll, på
sätt inom Utskottets Afdelning blifvit föreslaget, söktes deruti att förste Landtmätarne
inom de särskilda länen förbjödos att sjclfve befatta sig med handläggning
af landtmäteri-förrättningar och i stället ålades att egna hela sin verksamhet
åt tillsyn öfver de inom länet tjenstgörande landtmätarne eller på annat sätt, så
får jag härigenom anmäla min reservation emot Utskottets endast mod 3 rösters
öfvervigt fattade beslut och såsom mitt förslag upptaga hvad Utskottets Afdelning
i nämnda hänseende yttrat, nemligen: ”Då Utskottet ej funnit skäl tillstyrka de åtgärder,
motionerne afsett, men Utskottet förnummit det många klagomål förefinnas
öfver att Landtmätarne sönderstycka egofigurerna mera än hvad nödigt är samt i
öfrigt ej alltid så fullgöra de skyldigheter dem åligga, att det med skiftena afsedda
ändamålet vinnes, hemställes vördsamt det Rikets Ständer ville hos Kongl. Maj:t
anhålla: att sådan tillsyn och skärpta kontroller, sorn Kongl. Maj:t kan finna skäligt
föreskrifva, måtte" egnas Landtmätarne, så att de ställa sig gällande författningar
till efterrättelse.”
Häri instämde Nils Magnus Pettersson från Calmar län.
6
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 179.
JV:o V99.
Ank. lill Exp.-Ulsk. den 20 Sept. 1860, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om föreskrifters meddelande
rörande vården af civila och ecklesiastika ho st tillen
samt om tillägg till nu gullande militie-boställsordning.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottats behandling hafva blifvit öfverlemnade
2:ne inom Högloft. Biddcrskapet och Adeln af Herr Palmcrantz, M. och
Herr Friherre Bjerta, F. P., väckte motioner, deri är vordet anfördt:
af Herr Palmcrantz, hurusom, oaktadt redan för femton år sedan på Kongl. Majis
nådiga befallning förslag till en civilstats boställs-ordning blifvit utarbetadt och
afgifvet, man likväl fortfarande vore i saknad af en dylik författning. Med afseende
å det vigtiga behofvet af bestämda stadganden uti ifrågavarande hänseende
har motionären derför föreslagit, att det redan år 1844 utarbetade särskilda förslag
till Lag rörande de statens egendomar, hvilka blifvit såsom boställen till civil-statens
embets- och tjenstemän upplåtne, måtte, efter undergången granskning, i sammanhang
med 3:dje Kapitlet af Skogs-kommittéens till Kongl. Maji afgifna underdåniga
förslag till förordning om skogarno i riket samt med den förändring, hvartill sistnämnde
förslag kan föranleda och närvarande tids förhållanden synas påkalla, antagas
till efterlefnad i afseende på vården och skötseln af ifrågavarande boställen
med allt hvad dertill hörer; samt
af Herr Friherre Hjerta, att sedan, tid efter annan, förbättrade methoder till landthrukets
bedrifvande blifvit uppfunne, det syntes i hög grad vara af behofvet på
kalladt
att tillse det den mängd jord, som till boställen såväl för civile som mili
täre
och ecklesiastike embetsman vore indelad, icke af de nya uppfinningarne tillskyndades
skada i stället för gagn. Det förra förhållandet kunde nemligen inträffa
derigenom att en boställs-innehafvare, under den tid han innehade bostället,
sökte att deraf draga högsta möjliga fördel till skada för bostället och för en efterträdare.
I afsigt att bevara från förstöring den samhällets dyrbara egendom, som
under namn af boställsjord är upplåten till aflöning åt en stor del af Statens embetsman,
har motionären derföre ansett erforderligt:
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 179.
1
l:o) att alla boställen, af hvad slag de vara må, der ej ordentlig karta redan
finnes, blifva till åker och äng genom Landtmätare uppmätte och å karta lagde.
2:o) att, efter hvarje lokal, passande cirkulationsbruk bestämmes till noggrann
efterföljd, allt efter som nuvarande innehafvare afgå, eller skulle finnas hugade att
sådant brukningssätt genast införa; för hvilket ändamål antingen någon af Statens
Agronomer eller annan af landthushållningssällskaps förvaltnings-utskott utsedd
person, i samråd med indelningshafvare och allmänna ombud, borde för vederbörande
Syne-rätt framställa plan till sådant vexelbruk, hvilken plan, för att vara
gällande till efterföljd, skulle underställas pröfning och fastställelse af de embetsmyndigheter,
som öfver bostället hafva tillsyn.
3:o) att vid uppgörandet af sådant cirkulationsbruk iakttages
a) att, derest ej särskilda naturförhållanden göra sådant mindre tjenligt, all
den höstsäd, som sås omedelbart efter gödsling, samt den vårsäd, som sås året efter
gödslade rotfrukter, insås med klöfver eller gräsfrö till bildande af slättervall,
som sedan'ej får upplöjas förr än den legat vissa år, vare sig till slåtter eller bete.
b) att antalet af år, som vallen sålunda skall ligga, bestämmes med afseende
derpå, huruvida natuidig äng finnes eller oj; finnes ej naturlig äng, så bör åtminstone
hälften af den under plog varande åker-arealen alltid bära fodervexter; skulle
åter natuidig äng finnas, så torde, allt efter dess beskaffenhet, inskränkning häri
kunna göras, ungefärligen sålunda, att så stort stycke af ängen, som lemnar 75 å
100 Lf/ hö om året, anses lika med ett tunnland insådd klöfver eller gräsvall, då
så my«ket mindre än halfva åker-arealen, som, efter denna grund beräknadt, svarar
emot den befintliga naturliga ängen, kan afdragas från den till fodervexter afsedda
areal (hälften af hola åker-arealen) och blott hvad som efter sådant afdrag
återstår af denna areal, bestämmes skola bära fodervexter.
4:o) att, om någon boställsinnehafvare finner skäl till ändring i föreskri fvcn
cirkulationsplan, sådan må på samma sätt, sorn i andra punkten sagdt är, uppgöras
och vederbörande myndigheters pröfning underställas.
5:o) att såväl landtmäteri-förrättningen enligt lista punkten, som rose-ersättning
åt Stats-agronomeu, eller den i hans ställe kan sättas enligt '2:dra punkten, bör
af Kongl. Majit och Kronan bekostas, samt att förordnande om förrättningen samt
fastställelse å cirkulationsplan kostnadsfritt af vederbörande embetsmyndigheter må
utfärdas.
6:o) att, der cirkulationsbruk redan finues infördt, boställsinnehafvaren måtte
förbjudas att, då tiden för boställets afträdande nalkas, för egen vinning rubba den
ordning af sädesföljd, som en gång är uppgjord, genom gräsvallars upplöjande i
otid eller mera sugande sädens begagnande, för hvilket ändamål den redan uppgjorda
cirkulationsplanen borde underställas ofvannämnda vederbörande embetsmyndigheter
till fastställelse; hvarefter den orubbad skulle följas.
7:o) att, då tiden inträffade för boställets afträdande, det skulle vara tillträdarens
rätt och pligt att året före tillträdet med klöfver eller gräsfrö inså sädesjorden
och den efter föregående års gödslade rotfrukter med vårsäd besådda jorden,
samt att det vid strängt ansvar skulle åligga afträdaren att freda denna jord för
betning på hösten, sedan sädén är aftagen.
S:o) att, enär jordens omläggning till cirkulation fordrade ej obetydlig kostnad,
omtanka och arbete, hvilket allt i sin tid rikligen ersattes genom vinnande af
bättre grödor såväl af säd, som foder åt kreaturen, skälig godtgörelse borde bestämmas
för den boställsinnehafvare, som under planens genomförande och innan den
fullständigt blifvit utförd måste lemna bostället och sålunda icke fått åtnjuta till
-
8
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Utlåtande N:o 179
räcklig frukt för derå nedlagd kostnad och möda. I sådant fall borde, enligt motionärens
förslag, tillträdaren vara pligtig att till afträdaren utgifva ersättning med
visst belopp för hvarje tunnland af åkerjord, som vid tillträdet befanns ligga i
klöfver- eller gräsvall (utöfver den areal, som af tillträdaren sjelf enligt 7:de punkten
vöre insådd) och derå afträdaren, under den tid han innehaft bostället, ej hunnit
taga någon sädesskörd i s. k. vallbrott; hvilken ersättning föreslagits till omkring
5 R:dr R:mt per tunnland för hvarje år som stod åter, innan säd i vallbrottet
borde, enligt cirkulatiousplanen, insås; med rätt för dem, som cirkulationsplanen
uppgöra, att, efter mötande större eller mindre beräkningsbara svårigheter
och kostnader samt jordens mer eller mindre goda beskaffenhet, höja eller sänka
nämnda belopp i sammanhang med planens uppgörånde; Och borde afträdaren ega
uppbära tillträdarens kontanta lön på stat intill dess den bestämda ersättningen
blifvit godtgjord eller, om ingen sådan lön funnes att tillgå, Sync-rätten bestämma
den ersättning, som tillträdaren under vissa år borde till afträdaren utgifva, hvilken
ersättning dock ej borde meddelas för längre tid, än som i cirkulatiousplanen
vore bestämd till jordens liggande i klöfver- eller gräsvall.
9:o) att ofvanberörde föreskrifter måtto blifva gällande såväl för indelningshafvare
som för arrendatorer.
Hemställande motionären slutligen att de stadganden, som, med anledning af
hvad sålunda blifvit föreslaget, kunna komma att meddelas, måtte utfärdas såsom
tillägg efter 35 § af Militie-boställs-ordningen den 23 Januari 1836.
Utskottet har rörande detta ärende inhemtat, att sedan, med afseende derå att
1836 års Militie-boställs-ordning icke ansetts vara tillämplig å civile boställen,
Kammar-kollegium erhållit nådig befallning att, efter vederbörandes hörande, inkomma
med förslag till civil boställs-ordning; så har Kollegium under den 22
April 1844 afgifvit underdånigt förslag till sådan författning; hvarefter Kongl. Maj:t.
enligt Chefens för Finans-departementet skrifvelse till Kollegium af den 25 November
1856, då emellertid berörda förslag ännu icke blifvit i nåder pröfvadt, infordrat
Kollegii yttrande om och hvilka förändringar eller tillägg uti samma förslag
kunde, på grund af sednare tiders erfarenhet, anses erforderliga; och har Kammarkollegium
den 18 Mars 1859 afgifvit det i berörda afseende infordrade underdåniga
utlåtande.
De af Herr Friherre Hierta föreslagna stadganden afse hufvudsakligen införande
af vexelbruk, och i allmänhet att åstadkomma det lämpligaste brukande af
jorden, som med hvarje orts särskilda förhållanden må vara förenligt. Utskottet
anser jemväl för sin del önskvärdt, att tillbörligt afseende måtte fästas å nämnde
syftemål uti den nya författning, hvartill förslag är på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
beroende. I sammanhang med de stadganden, som sålunda innan kort torde
komma att meddelas, rörande vården af civila boställen, synes jemväl, på sätt nu
äfven är vordet föreslaget, fullständigare föreskrifter angående vården af militieboställen
vara af behofvet påkallade; men då nu, såsom ofvan är nämndt, ett upprättadt
förslag till civil boställs-ordning beror på Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning
och Utskottet vid innevarande riksdag uti ett förut afgifvet Betänkande under
N:o 149 hemställt, att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj: t
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 180. 9
Maj:t anhålla, (let Kongl. Majit, i sammanhang med pröln ingen af omförmillda förslag
samt af den jemväl till behandling hos Kongl. Majit hvilande, på boställs-lagstiftningen
inverkande, frågan om ny Skogs-ordning, täcktes tillse om icke jemväl
Militie-boställs-ordningen tarfvade omarbetning, och denna hemställan jemväl blifvit
af Rikets Ständer bifallen, så finner Utskottet, enär vid sådant förhållande
någon vidare framställning å Rikets Ständers sida i detta ämne ej synes vara erforderlig,
sig böra tillstyrka,
att förenämnde motioner ej må till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 September 1860.
\:o ISO.
Ask. till Exp.-Ulsk. dea 20 Sept. 1860 kl. 2 e. in.
Betänkande, i anledning af väckt motion, i fråga om förändradt
användande af helgonskylden inom en del församlingar
i Lunds stift och provinsen Halland af Göteborgs
stift.
Uti en till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling öfverlemnad
inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion har Riksdags-fullmägtigen Anders
Gudmundsson från Hallands län, med hvilken jemväl förenat sig Carl Ifvarsson
och Auders Nilsson från nämnda län, anfört att, då numera inom församlingarne
barnaundervisningen besörjes af särskildt aflönade skollärare, den afgift, som
enligt 1569 års Landebok i vissa provinser utgår såsom vedergällning för ungdomens
undervisning till presterskap och klockare, under namn af helgonskyld, borde
få af församlingarne användas till sitt ursprungliga ändamål, besörjande af undervisningen;
i hvilket afseende föreslagits att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t ville i nådigt cirkulär underrätta vederbörande
att, der presterskap och klockare icke vilja besörja barnaundervisningen eller dervid
biträda, eller dermed redan upphört, den för detta besvär dem hitintills tillagda
helgonskyld komme att utgöras till församlingens skolstyrelse, för att användas
till förbättring i skollärarnes vilkor och andra skolans behof.
Bih. till B. St. Prot. 1859 8f 1860. 8 Sami. 36 Höft
i
10 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 180.
I enlighet med hvad äldre handlingar utvisa, är helgonskylden en gammal
skatt uti provinserna Skåne, Halland och Blekinge, uppkommen under den tid
dessa provinser tillhörde Danmark. Enligt Erkebiskop Birgers bref af åren 1500
och 1508 borde den utgöras utan förblandning med eller afseende på tionde. Den
af motionären åberopade handling, 1569 års Lunds stifts Landebok, omtalar skatten
såsom utgående till både prester och klockare, och Kongl. Resolutionen af 1636
innehåller uttryckligen, att helgonskylden skall utgå efter Landeboken. Äfven
Sveriges Konung har sedermera för giltig ansett Landeboken, åtminstone beträffande
helgonskylden, på sätt inhemtas af Kongl. Brefvet den 3 Maj 1790, i anledning
af uppkommen tvist om utgörande af helgonskyld af Raus’ socken i Luggude
härad till Kantor vid Helsingborgs stads kyrka.
Beträffande nu först den del af helgonskylden, som utgår till presterskapet,
så finner Utskottet, med afseende å det af Rikets Ständer vid innevarande riksdag
fattade beslut, i fråga om förändring i sättet för utgörande af presterskapets
aflöning, sig icke höra härom nu afgifva något förslag, under förutsättning att
denna skatt likasom tionden kommer att utbytas mot bestämda afgifter.
I fråga om den helgonskyld, som utgick till klockarne, skulle densamma, enligt
Kongl. Danska ordinantien den 14 Juni 1539 och Kongl. Brefvet den 23 Mars
1568, utgöra lön för åliggandet dels att göra tjenst i kyrkan och dels att undervisa
ungdomen i socknarne, hvilka skyldigheter derefter blifvit öfverflyttade på
skolorna i städerna emot rättighet att uppbära lönen, med den sedermera vidtagna
förändring, att skolorna aflönade substituter i socknarne, i stället för att dit skicka
särskilde personer af lärarne eller disciplarne, till dess år 1618, med bibehållande
för städernas skolor af största delen af helgonskylden dels till aflöning åt lärarne
och dels i ringa mån vid några skolor till understöd åt lärjungarne, det tillåtits
socknarne att i vanlig ordning antaga klockare.
Enligt hvad jemväl blifvit upplyst uti Stats-Utskottets Utlåtande !S:o 123 vid
1853 och 1854 årens riksdag, angående förändradt användande af den tili skolorna
i städerna inom Lunds stift och provinsen Halland utgående helgonskyld, hafva
i anledning af redan tillförene väckt fråga derom, att till församlingarnes fria disposition
öfverlemna helgonskylden, Rikets Ständer vid 1840—1841 årens riksdag,
på Kongl. Maj:ts derom aflåtna nådiga Proposition, funnit godt bevilja ett årligt
anslag af 3,856 R:dr 45 sk. 4 r:st till kathedral-skolan i Lund, hvarigenom skolans
behof af den helgonskyld, 1,047 tunnor korn, som, jemlikt Kongl. Brefvet den
24 Mars 1824, borde af kloekarnes i Lunds stift helgonskyldssäd indragas och till berörde
skola användas, komme att upphöra, hvarjemte Rikets Ständer beslutat, att de
församlingar, af hvilkas helgouskyldskorn påräknats bidrag till nämnde skola, borde,
såvidt de förbundo sig att uteslutande till folkundervisningens befrämjande inom
församlingarne använda samma bidrag, bibehållas vid oqvald besittning deraf. Då
emellertid de församlingar inom Lunds stift, sorn voro belägna inom 2 mil från
städerna, fortfarande måste betala helgonskyld till städernas skolor, och samma
förhållande egde rum med de till somliga städer i Halland på enahanda afstånd
angränsande församlingar, samt Rikets Ständer ansett billigt att desse församlingar,
såväl som de öfrige inom Lunds stift, hvilka återbekommit den till Lunds
kathedral-skola utgående helgonskylds-säd, finge sjelfve förfoga om helgonskyldens
användande, och i följd häraf anhållit, att Kongl. Maj:t, efter anställd undersökning
i ämnet, täcktes låta till Rikets Ständer öfverlemna den nådiga Proposition
rörande detta ärende, som kunde finnas af omständigheterna påkallad; så hade
Kammar-kollegium, på nådig befallning, från vederbörande infordrat upplysningar
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o ISO. 11
rörande förhållandet med helgonskylden i Skåne, Blekinge och Halland, dels med
hvad rätt skolorne åtnjöto helgonskyld af församlingarne inom 2 mil från städerna
och dels till horn stort belopp denna helgonskyld till skolorne utginge, samt,
med öfverlemnande af berörde upplysningar, för egen del afgifvit underdånigt utlåtande
; hvarefter Kongl. Majit, enär skolornas rätt till lielgonskylden ansågs vara
ostridig, till Rikets Ständer öfverlemnat huruvida de ansågo lämpligt att genom
anvisande för ändamålet af ett anslag, som fullt motsvarade den till skolorna utgående
helgonskyld, sätta Kongl. Majit i tillfälle att kunna lemna församlingarne
rättighet att, i likhet med hvad förut genom Kongl. Majits och Rikets Ständers
sammanstämmande beslut blifvit medgifvet en stor del församlingar inom Lunds
stift, använda helgonskylden till förbättrande af deras folkskolor. Rikets Ständer
hade sedermera, i anledning af denna framställning, vid 1853—1851 årens riksdagför
sin del beslutat, att den till stads-skolorna inom Lunds stift och provinsen
Halland ingående helgonskyld af de inom 2 mil derifrån varande församlingar
linge från skolorna skiljas och till församlingarne återställas, med förbindelse för
dessa, att angående helgonskyldens framtida användande till stiftets Konsistorium
afgifva förslag, som derefter skulle af Konsistorium med eget yttrande till Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning insändas; i sammanhang hvarmed Rikets Ständer beviljat
skolorna ett helgonskyldens värde motsvarande kontant anslag af 8,353 R:dr 20
sk. 10 rst. till Lunds stift och 587 R:dr 12 sk. 4 rst. till Halland, eller tillsammans
8,940 R:dr 33 sk. 2 rst, att å Riks-statens Åttonde Hufvud-titel under
anslaget till elementar-läroverken uppföras.
Sedan med anledning häraf Kongl. Maj:t aflåtit nådig befallning till vederbörande
Konsistorier att ifrån församlingarne infordra underdåniga förslag i afseende på
den dem tillerkända helgonskyldens framtida användande samt dermed, jemte eget
utlåtande, till Kongl. Majit inkomma, så hafva Domkapitlen i Lunds och Göteborgs
stift sådant fullgjort och i underdåniga utlåtanden förmält, Domkapitlet i Lunds stift,
att församlingarne med få undantag föreslagit för den återgående helgonskyldens
användande i allmänhet 3:ne ändamål, nemligen att den må återgå till klockarelägenheternas
innehafvare eller användas till förmån för folkskolorna eller såsom
bidrag till fattigförsörjnings-anstalterna, hvarvid ganska många församlingar icke
uteslutande uppgifvit blott ett af dessa ändamål, utan föreslagit helgonskyldens delning
dem emellan, och Domkapitlet i Göteborgs stift, att församlingarnes förslag
öfverensstämde hvart i sin mån med de ursprungliga ändamål, hvartill helgonskylden
blifvit afsedd, eller bestridande af klockaretjensten i inskränkt mening,
oller i kyrkan, och barnaundervisningen.
Uti häröfver infordrade särskilda utlåtanden af den 17 December 1855 har
Kammar-kollegium i allmänhet förordat församlingarnes förslag, så vidt de afsågo
helgonskyldens användande till förenämnda dermed afsedda ursprungliga ändamål,
men i annat fall hemställt, att församlingarne måtte anbefallas att i fråga om dess
användande ånyo afgifva yttrande; hvarefter Kongl. Majit, uti nådigt Bref af den 17
September 1856, med gillande af Rikets Ständers ofvanberörda beslut, förklarat, att
hvad Kammar-kollegium, beträffande den af församlingarne föreslagna användning
af helgonskylden, i underdånighet tillstyrkt, skulle tjena till efterrättelse.
Med undantag af de församlingar inom Lunds stift, från hvilka kelgonskyldssäd
af klockarnes lön indrogs till kathedral-skolan i Lund, och hvilka, på sätt
ofvan är nämndt, återfått helgonskylden, med vilkor att uteslutande använda den
till folkundervisningens befrämjande, hade således ej ingått någon helgonskyld till
stads-skolorna från de församlingar, hvilka voro utöfver 2 mil belägna från städerna.
Ofvan omförmälde äldre handlingar antyda att den helgonskyld, som åt
-
12 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 180.
njutits af stads-skolorna, indragits af klockarnes löner. I de församlingar, der någon
sådan indragning af klockarnes löneinkomster ej skett, utgår helgonskylden
således till desse med sitt fordna oförminskade belopp, sorn enligt Landeboken var
olika i olika församlingar. Då emellertid, genom Rikets Ständers beslut af år
1841 och år 1854, församlingarne återbekommit den helgonskyld, som utgick dels
af vissa församlingar inom Lunds stift till kathedral-skolan i Lund och dels af
församlingarne inom 2 mil från städerna till städernas skolor, samt föreskrifter
blifvit meddelade rörande dess användande, torde nu endast fråga kunna förekomma i
hvad mån uti de församlingar, hvilka ej kunna hänföras under de 2:ne nämnda
kategorierne, helgonskylden må kunna indragas af klockarnes löner för att användas
till folkskolornas behof. Den förändring, som i berörda afseende skulle anses
önskvärd att åstadkomma, torde dock ej kunna till vägabringas annorlunda än successivt
i mån af nuvarande innehafvares af klockarelägenheterna afgång; och som
det synes vara vigtigt och hafva goda skäl för sig att de medel, som äro ursprungligen
afsedde för barnaundervisningen, varda, såsom i hög grad behöflige för detta
ändamål, dertill använde, anser Utskottet sig böra tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Majt anhålla, det Kongl. Majit täcktes anbefalla vederbörande
Konsistorier, att, i den mån nuvarande innehafvare af klockarelägenheter
afgå, uti de församlingar, i afseende å hvilkas rätt
att förfoga om helgonskyldens användande föreskrifter ej blifvit
meddelade, infordra församlingarnes förslag i fråga om användande
af helgonskylden till folkundervisningens befrämjande
och bestämmande af aflöning på annat sätt åt klockarne,
eller ock föi-enande af klockare- och folkskolelärare-befattningarne;
hvilka förslag derefter skulle af Konsistorierna med
egna yttranden till Kongl. Majits nådiga pröfning insändas.
Stockholm den 18 September 1860.
STOCKHOLM, tryckt hos Isaac Marcus, 1860.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-VIskotlets Betänkande M 181.
1
N:o 181.
Ank. till Exp.-Utsk. deti 28 Sept. 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändring i föreskrifterna
angående edgångar.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har blifvit remitterad en inom
Höglofliga Ridderskapet och Adeln af Friherre Alströmer, J., väckt motion, deruti
motionären under förmälan, hurusom »det vore en känd sak att intet land bure en
»sådan skuld för eder i oträngda mål, svordomar och Guds namns missbruk, som
»Sverige,» ansett det böra tillses huruvida icke »det funnes något i Statens institu»tioner,
som, så att säga, gåfve luft åt, öppnade dörren för eller legaliserade denna
»beklagliga osed.» Motionären, som funnit det härtill böra svaras ett obetingadt ja,
har i berörde hänseende hufvudsakligen erinrat att »då våra lagar såväl i kyrkliga,
som andra förhållanden ålade en tjensteman att nästan vid hvarje befordran aflägga
en ed, hvilken egentligen blott innehölle ett upprepande af den, som redan en eller
flera gånger förut blifvit af honom aflagd, det vore klart att sådant måste nedsätta
begreppet om och försvaga samvetets känslighet för den första eden. Men hade
denna väl förlorat i betydelse så skulle de följande göra det ännu mer, tilldess eden
slutligen blefve blott en formel iakttagelse för att vinna den med eden förknippade
förmånen. Genom detta »lagliga svärjande» befordrades i betydlig mån -det dagliga
svärjandet på och vid hvarje företag. En annan omständighet, som, enligt motionärens
tanke, äfven bidroge till nedsättande af edens betydelse, vore den att en embets-
och tjensteman, som gjorde sig skyldig till tjenstefel, väl bestraffades för detta,
men icke tillika för mened, oaktadt han genom tjenstefelet äfven brutit emot sin ed.
Bih. till R. St. Prot. 1859 & 1860. 8 Sami. 37 Haft.
2 Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande M 181.
Egentligen att tala vore hvarje edgång förbjuden genom den Heliga Skrifts
ord: »J sholen allsintet svärja —■ men edert tal skall vara ja ja, nej nej, hvad
»derutöfver är, det år af ondo.» Då nu det oaktadt funnes och i alla tider funnits
eder, som kallats tillåtliga eller t. o. m. varit i lag påbjudna, och sådana »för vår
ondskas skull» tilläfventyrs icke torde helt och hållet kunna undvaras, vore dock nödigt
att de inskränktes till så få fall som möjligt, så att åtminstone alla onödige edgångar
måtte utgå ur vårt samhälles institutioner. Och har motionären, för att i
detta afseende göra en ringa början, föreslagit:
1:o. Vill någon, förvissad om sanning och rättvisa på sin sida, således utan
fruktan för mened, ändock för samvetets skull blifva befriad från edgång; vise då
med intyg af prestman, till hvilken ojäfaktigt förtroende härvid kan sättas, att hans
utsago bör gälla såsom ed; och vare då hans ja eller nej så godt, som vore det
bekräftadt med ed.
2:o. En gång aflagd embetsed gälle sedan för hela embetstiden, såväl vid befordran
till högre grad, som flyttning till annan ort.
3:0. Edsformulärerna böra så ställas i korta bestämda uttryck, så få som möjligt,
att samma formulär må kunna användas åtminstone för de flesta embeten.
I hufvudsakligen enahanda syfte med detta förslag hafva såväl vid 1853 och
1854 som vid 1856—1858 årens riksdagar, motioner blifvit väckta, hvilka vid förstnämnda
riksdag föranledde Rikets Ständer att i underdånig skrifvelse af den 22
Februari 1854 anhålla det Kongl. Maj:t täcktes i nåder förordna om en revision af
gällande föreskrifter i afseende på eder och deras användande. Enligt upplysningar,
som kommit Utskottet tillhanda, har, efter det Justitie-kansleren erhållit nådigt uppdrag
att efter inhemtande af nödiga upplysningar inkomma med underdånigt utlåtande
öfver berörda skrifvelse, ett sådant utlåtande jemväl blifvit den 2\ Juni 1859
af Justitie-kansleren afgifvet, hvilket ännu är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
Då således Kongl. Maj:ts nådiga Beslut i anledning af Rikets Ständers ofvanberörda
skrifvelse ännu är att förvänta samt nu ifrågavarande förslag innehåller åtskilligt
nytt, som i samma skrifvelse icke Omförmäles och synes lämpligen böra i
sammanhang dermed komma under nådig skärskådan, tillstyrker Utskottet vördsamligen,
att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anmäla de af motionären framställda förslag att af Kongl.
Maj:t tagas i nådigt öfvervägande i sammanhang med pröfningen
af Rikets Ständers ofvan omförmälda skrifvelse.
Stockholm den 24 September 1860.
