# ID: svediakorp-gov2365
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 95,962
# sentences: 1,916
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Sammansatta Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Ut skottets Betänkande N:o i. ->7
lad, så torde deruti ligga bästa beviset för den föreslagua nya, eller rättare sagdt,
reviderade handbokens behöflighet. Skulle det t. ex. kunna vara en för församlingen
likgiltig sak, huruvida i hennes högmesso-liturgi syndabekännelsen, såsom nu sker,
onaturligt inledes med en lofsägelse, eller denna lofsägelse sättes på sin rätta plats
efter syndabekännelsens afläggande, då församlingen först kan vara rätt stämd och
skickad att prisa och lofva Herran? Och skulle det likaledes kunna vara för församlingen
likgiltigt, huruvida hennes allmänna böne-formulärer och öfriga kultus-handlingar
äro sanna uttryck för hennes troslif och bekännelse, eller icke? Jag tror ej detta vara
förhållandet. För liturgisk häfd hyser jag samma vördnad, som Utskottet; men i de
stycken, der det häfdvunna är uppenbart felaktigt, måste det gifva vika för högre
fordringar. Den häfd, hvars rätt man här vill försvara, är dessutom icke synnerligen
gammal, då den ännu icke hunnit blifva femtioårig, under det att deremot de föreslagna
förändringarne hafva till större delen en snart trehundraårig att till sin förmån
åberopa. Huru mycket församlingen insett och uttalat behofvet af oftanämnda förändringar,
tilltror jag mig icke att med säkerhet bedöma. Men hvad jag vet är, att
i församlingens bröst ofta röra sig önskningar, som icke högljudt framträda, dels derföre,
att sådant sällan hörer till den ödmjuka fromhetens sed, och dels derföre, att
önskningarne icke äro tillräckligt klara förr, än ordet till dem blifvit af en djupare
insigt uttaladt. Jag vågar tro, att församlingens önskningar uti förevarande fall äro
af denna beskaffenhet, en tro, som äfven för Utskottet ej synes vara främmande, då
det medgifver, att den del af Presterskapet och andra mera kyrkligt sinnade personer,
som om saken tagit närmare kännedom, både erkänt och uttalat behöfligheten af åtskilliga
förbättringar i vår nu gällande handbok. Hvilken mening indifferentismen möjligen
kan hysa, lärer ej förtjena något afseende.
Hvad dernäst vidkommer den befarade vådan af förslagets antagande, så har
jag äfven i den delen en annan åsigt än Utskottet. Vöre det fråga om att i Kyrkan
införa en alldeles ny kultus-ordning eller att i stycken af en ömtåligare beskaffenhet
rubba den gamla, så skulle jag visst lika med Utskottet frukta, att, äfven om
det nva i och för sig vore godt, det snarare kunde framkalla oro och skada, än bidraga
till frid och välsignelse. Men något sådant är här alldeles icke i fråga. Såsom
jag redan nämnt, har afsigten med den gjorda revisionen varit ingen annan än
den, att med varsam hand afhjelpa påtagliga brister i vår kyrkohandbok samt att
låta församlingen vid den offentliga andakten, såsom det vanligtvis sker i de christ—
liga hemmen, uppbygga sig och uttala sin tillbedjan i den enkla, värdiga, hennes tro
och bekännelse motsvarande form, som af ålder varit och ännu är för henne synnerligen
dyrbar. Att ett så beskaffadt försök, riktigt tänkt och lyckligt utfördt,
skulle medföra de olyckliga verkningar, som Utskottet befarar, kan jag ej föreställa
mig. Jag tror tvertom, att de föreslagna förändringarne så tydligt i sig sjelfva innebära
bevisen för sin ändamålsenlighet och nödvändighet, att de, långt ifrån att mötas
med obenägenhet och misstroende från församlingens sida, fastmer skulle af henne
med glädje erkännas såsom verkliga förbättringar. Minst af allt skulle hon, efter
38 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Ut skottets Betänkande N:o 1.
min öfvertygelse, blifva missbelåten dermed, att de toma och ytliga talesätt, som på
många ställen i 1811 ars handbok förekomma, blifva utbytta mot mera kärnfulla
och anderika.
Då jag alltså, på nu i korthet anförda grunder, anser den reviderade handboken
hvarken vara obehöflig eller vådlig för församlingens lugn, utan behöflig och
nyttig, får jag vördsamt tillstyrka Rikets Ständer att för sin del densamma gilla och
antaga.
Skulle likväl, på de af Utskottet aniörda eller andra sköl, handboks-förslagets
antagande i sin helhet under nuvarande tidsförhållanden anses mindre lämpligt, så
tillåter jag mig föreslå, att åtminstone de delar, om hvilka besluten inom PresteStåndet
vid sistlidne riksdag varit nästan enhälliga, och på hvilka äfven samma Stånd
i underdånighet begärt Kongl. Maj:ts stadfästelse, måtte af de öfriga Stånden godkännas.
Dessa delar äro 2, 4, 6, 7, 9—14 kapitlen. Då det ligger i sakens natur,
att ingen samhällsklass kan med större försigtighet gå till väga, när fråga är om
någon förändring i Kyrkans ordningar och bruk, än Presterskapet, så torde den samstämmighet,
som rörande nyssnämnda kapitel i Preste-Ståndet gifvit sig tillkänna,
vara ett af de kraftigaste bevisen för deras antaglighet.
Hyser man betänklighet äfven mot denna mera inskränkta liturgiska reform,
så bör jag ändtligen erinra derom, att 2:dra och 6:te kapitlen, enligt min tanka,
icke kunna utan verklig obillighet af Ständerna afslås. Hvilka förträffliga egenskaper
1811 års handbok i åtskilliga hänseenden än må ega, så lärer svårligen kunna nekas,
att de i hennes andra kapitel förekommande högtidsbönerna äro föga lyckade
och ega alltför litet af det bibliska och kyrkliga innehåll, församlingen med rätta vill
i dem hafva inlagdt Ett sådant uppbyggligt innehåll utmärker deremot i hög grad
de motsvarande bönerna i det nya handboks-förslagets andra kapitel, hvars afgjorda
förd råde derföre ock allmänt blifvit erkändt. Afven Utskottet erkänner detta företräde,
men tror sig ändå icke böra tillstyrka kapitlets antagande på den grund, att
detsamma ej öfverensstämmer i uttryck och framställningssätt med de öfriga delarne
af ritualet, som Utskottet ansett vara värda att bibehållas. Jag vill lemna derhän,
huruvida en dylik omständighet kan innebära tillräcklig anledning att beröfva församlingen
förmånen af att få erkändt goda högtidsböner i stället för erkändt underhaltiga,
och endast fästa uppmärksamheten derpå, att den disharmoni, för hvilken Utskottet
fruktar, icke skulle komma att inträffa. Det iir nemligen klart, att ifrågavarande
högtidsböner icke böra betraktas i sammanhang med sådana delar af ritualet,
som icke med dem hafva något egentligt sammanhang, utan blott med sådana, emellan
hvilka och dem ett verkligt sammanhang eger rum. Och delar af sistnämnda beskaffenhet
äro inga andra än de böner, som hvarje Söndag för församlingen uppläsas.
Men nu har i de alimänt brukliga bland dessa ingen förändring blifvit föreslagen,
emedan de ingen behöft, då deremot högtidsbönerna, med undantag af en enda,
blifvit helt och hållet omarbetade, emedan de icke på annat sätt kunnat bringas i
önskvärdt skick. Hvad bevisar väl detta, om icke just det, att genom det föreslagna
Sammansatta Lag- samt Allm. Bese. och Ekon.-Vt skottets Betänkande N:o 1.
2:dra kapitlets antagande en disharmoni snarare undanrödjes än införes? Då så förhåller
sig, då samma kapitel både till innehåll och form är vida att föredraga framför
det nu gällande, och då det dessutom innehåller nya, lämpliga böne-formulärer
för särskilda tillfällen, torde Rikets Ständer icke finna skäligt att detsamma förkasta.
Rörande det öde kapitlet inskränker jag mig tili att åberopa hvad Biskop
Anjou i sin reservation anfört.»
Af Herr Prosten Emanuelsson, hvilken instämt med Herr Professor Sundberg.
Af Herr Prosten Falck, hvilken förenat sig med Herr Biskop Anjou i fråga
om förslaget till nya predikotexter.
Al Herr Staaff: »Itrågavarande Betänkande, hvilket afstvrker antagande af
de utaf Kongl. Majit öfverlemnade förslag till ny kyrkohandbok och tvänne årgångar
nya predikotexter har jag biträdt; och har jag till förrberörda afstyrkande desto mera
funnit mig befogad, som jag hoppas den tid ej skall vara aflägsen, då allmänna
kyrkomöten skola lagligen ega rum, å hvilka det sannskyldiga behofvet af reformer,
sådana som de ifrågavarande, först med fullkomlig visshet kan utrönas.»
Af Herr Kistner: »Då de förslag, som i detta Betänkande omförmäias, hos
Utskottet första gången förekommo, yrkade jag, att Utskottet i afseende å dem icke
borde ingå i pröfning, utan i stället föreslå Rikets Ständer att hos Kongl. Majit i
underdånighet anhålla, att behandlingen af dessa ärenden måtte öfverlenmas till ett af
lekmän och andlige sammansatt kyrkomöte; men som denna min åsigt icke gillades
af Utskottet, har jag angående ifrågavarande förslag deltagit i öfverläggningarne och
kommit till det slut, hvari Utskottets majoritet stadnat.»
Af Riksdagslullmägtige Lundahl från Skaraborgs län och Uhr från Örebro län,
hvilka instämt i Herr Professor Sundbergs reservation, för så vidt densamma åsyftar
antagandet af de kapitel i nya handboks-förslaget, om hvilka Preste-Ståndet vid
granskning deraf varit enigt.
Stockholm, tkyckt hos Sam. Rumstedt, 1860.
Sammansatta Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utskottets Betänkande JW 2. i
N:o 2.
Ank. till Exp.-Utsk. den 25 Jan. 1860, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta förslag, att den Heliga Nattvarden må
kunna omedelbart efter skriftermålet, före den allmänna Gudstjensten,
utdelas.
Den ordning i nu gällande Handbok, enligt hvilken utdelandet af Herrans Nattvard
förekommer först efter predikan och utgör slutet af den allmänna HögmessoGudstjensten,
är grundad på häfdvunnen sed, hvilken är af samma ålder sorn den
Christna kyrkan sjelf. Denna ordning, efter hvilken hela vår nuvarande Högmessoliturgi
är afpassad, är ock gemensam för alla Christna samfund, och hos oss har
densamma blifvit positivt bestämd uti Kyrkolagens 11 Kap. 10 §, deri nemligen
stadgas: »När presten, efter förrättad predikan, har sjungit eller, om tiden så fordrar,
läst Instiktelse-orden för alteret, klädd uti vanlig skrud och prydnad, så skall
han med all vördning handtera de helgade Håfvor och noga tillse, att Communicanterne
blifva deraf delaktige o. s. v.» I fordna tider lärer denna akt icke hafva upptagit
så lång tid som i våra dagar; den förekom deremot oftare, så att det hörde
till undantagen, om på någon Söndag Herrans Nattvard icke begicks. I sednare
tider har åter den vanan, isynnerhet på landsbygden i vissa trakter af riket, alltmera
utbildat sig att företrädesvis å vissa Sön- eller Helgedagär begå Nattvarden;
hvaremot dess utdelande på många Söndagar alldeles icke förekommer. En följd
deraf har naturligtvis blifvit, att, under det Gudstjensten den ena dagen räcker endast
en jemförelsevis kort stund, densamma deremot en annan dag, för det stora
antalets skull af tillströmmande Nattvardsgäster, får en utdrägt, som icke allenast
Bih. till R. St. Prot. 1859 & 1860. 7 Sami. 2 Afd. 2 Haft.
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande Afl 2.
öfver höfvan anstränger den tjenstgörande prestens krafter, utan äfven medför olägenheter
för de kyrkbesökande, isynnerhet communicanter, hvilka stundom hafva lång
och svår väg till kyrkan och under den kallare årstiden icke hinna hem före mörkrets
inbrott, att icke nämna det för personer med svagare helsa vådliga uti att stillasittande
tillbringa flere timmar i det kalla templet. Efter hvad inom Utskottet blifvit
uppgifvet, skall det någorstädes hafva inträffat, att ända till /1700 personer på en
gång anmält sig att blifva af det heliga Sakramentet delaktiga. Att förrätta detsamma
skulle i sådant fall för två tjenstgörande prester upptaga mer än 4 timmars tid, den
oberäknad, som åtgår till Skriftermålet och den öfriga Högmesso-Gudstjensten. På
många ställen möter likväl svårighet, ja, blir det rent af omöjligt för en pastor, hvilken
är ensam i embetets utöfning, att erhålla biträde från någon grannförsamling,
derest den biträdande icke kan hinna hem till sin egen församling till den tid, då
hans åligganden derstädes måste fullgöras; svårigheter, hvilka i sednaste tider vuxit i
jemnbredd med den tilltagande prestbristen.
Dylika förhållanden hafva gifvit upphof åt det somligstädes vedertagna bruket
att omedelbart efter skriftermålet utdela den Heliga Nattvarden, ett bruk, hvilket, så
länge detsamma står i strid med bestämda, i lag gifna föreskrifter, måste vid förefallande
Biskopsvisitationer föranleda till anmärkningar och beifran mot i öfrigt nitiske
och laglydige prester, hvilka af omständigheternas tvång, mot sin vilja, nödgats att
öfverträda lagen. Om det deremot vore medgifvet, att Nattvardsgång finge ega rum
omedelbart efter skriftermålet och således å annan tid, än den för Högmesso-Gudstjensten
bestämda, då hvarje prest måste tjenstgöra i sin egen församling, skulle icke
allenast för en själasörjare, hvilken är ensam om en, stundom två, kyrkor, det blifva
möjligt att erhålla biträde af sin granne, äfvensom att någon gång sjelf vinna förmånen
att blifva af den heliga måltiden delaktig, utan äfven de omförmälda olägenheterna
för församlingen kunna undanrödjas eller minskas.
På dessa skäl hafva vid innevarande riksmöte blifvit väckte följande förslag,
nemligen, dels inom Högvörd. Preste-Ståndet, af Herr Biskopen Björck: att den
ändring måtte vidtagas i föreskrifterna uti nu gällande Kyrkohandbok, att, der skäliga
orsaker förefinnas, Domkapitlet må kunna medgifva Pastor att, med församlingens
begifvande, anställa Nattvardsgång omedelbart efter Skriftermålet, före HögmessoGudstjenstens
början; dels inom Hederv. Bonde-Ståndet af Nils Svensson från Christianstads
och Nils Olsson från Malmöhus län: att det må vara Pastor och församlingen
tillåtet att, enär de anse sådant af behofvet påkalladt, besluta om Nattvardsgångs
anställande å annan tid, än i förening med den allmänna Högmesso-Gudstjensten.
Af berörde motioner har den förstnämnda remitterats till Allmänna Besvärsoch
Ekonomi-Utskottet, hvaremot de begge öfrige blifvit öfverlemnade till Lag-Utskottet;
i anledning hvaraf samtlige blifvit af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet behandlade.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande JVI 2. 3
Att Nattvardens begående, såsom innefattande den högtidligaste akten af den
allmänna Gudstjensten, och så till sägandes dess höjdpunkt, icke bör från densamma
lösryckas, är en regel, till hvars upphäfvande icke lärer kunna företes någon anledning.
Men de af motionärerne uppgifne skäl att derifrån någon gång, och i högst
trängande fall, göra undantag, har Utskottet funnit vara af den vigt, att desamma
påkalla någon eftergift i nu gällande föreskrifter rörande ifrågavarande ämne. Då
likväl de begge sist nämnde motionärernes yrkande, enligt hvilket en pastor i samråd
med sin församling skulle ega att vidtaga afvikelser från gällande kyrkoritual,
utan att ens närmaste kyrkliga öfverstyrelse derom egde vetskap, innefattar ett alltför
betänkligt afsteg från de grundsatser, hvilka i samhällsordningen måste omsorgsfullt
upprätthållas, har Utskottet ansett sig icke kunna detsamma obetingadt biträda.
Men då deremot det af Herr Biskop Björck framställda förslag synes innebära tillräcklig
garanti emot missbruk af den ifrågasatta afvikelsen från gällande Kyrko-ordning,
hvilken afvikelse endast skulle medgifvas, undantagsvis, i de fall, då trängande
omständigheter af Stifts-styrelsen pröfvades dertill föranleda, får Utskottet vördsamt
hemställa,
alt Rikets Sländer matie för sin del besluta utfärdandet af en
författning, hvarigenom stadgas, alt, när i någon församling pastor
med församlingsboerna öfverenskommer, att å någon viss
Söndag, med afseende å särskilda omständigheter, den Heliga
Nattvarden må omedelbart efter Skriftermålet och före den allmänna
Högmesso-Gudstjensten utdelas, ege vederbörande Domkapitel,
uppå derom gjord hemställan, att, ulan hinder af Kyrkolagens
föreskrift, efter pröfning af de uppgifna skälen, till en
sådan förändring i den gällande ordningen för Gudstjensten meddela
tillstånd.
Stockholm den 12 Januari 1860.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1860.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande A/i 3. 1
JW 3.
Ank. till Exp.-Utsk. den 21 Febr. 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt förslag om fördelning på vissa år
af de kostnader i och för allmänna byggnader, som från boställen
utgå.
Utskottets utlåtande har blifvit infordradt öfver en inom högvördiga PresteStåndet
af Herr Domprosten Knös väckt motion: ”att, i likhet med hvad Kongl.
Kungörelsen den 4 Maj 1827 stadgar, rörande fördelning af de kostnader, boställsinnehafvare
fä vid laga skiften vidkännas, de utgifter, som för kyrkobyggnad och
annan allmän byggnad drabba boställs-innohafvare och efter hemmantalet utgå, må
pä 20 är fördelas med en tjugondedel för hvarje, sä att, efter denna beräkning, afträdanden
eger att uppbära af^ efterträdaren ersättning för den tid, som vid den
förres afträdande af bostället återstår, innan amorteringen blifvit fulländad;” och
har detta förslag, vid dess föredragning inom beinälda Riks-Ständ, blifvit understödt
af Herr Doktor Nordlander, Herr Doktor Säve och Herr Biskop Bergman, af
hvilka likväl de två sistnämnde yrkat den ifrågasatta fördelningen pä 30 är, i stället
för 20.
Till stöd för framställningen har blifvit åberopadt, hurusom, i följd af stadgandet
i 26 kap. 1 § Byggn inga-bal ken. att ”alla, som i socknen bo, skola kyrka
bygga och uppehålla, och hvad dertill hörer, såsom klockstapel, kyrkomur, sockcnstufva
och fattigstufva”, samt af föreskriften i samma lagrum, att byggningsvirke,
körslor och annan kostnad skall utgöras efter hemmantalet, utom dagsverken, hvilka
utgå elter matlagen, det inträffat, att den kostnad, som vid berörde byggnadsföretag
uppstår och hvilken sällan förekommer, men, dä det sker, blir sä mycket betydligare,
drabbat boställshavare så tungt, att densamma medtagit icke allenast
boställenas afkastning under flere år, utan derutöfver äfven en betydlig del af innehafvarnes
öfriga löneinkomster, och för en afliden pastors cfterlemnade enka och
barn, hvilka egde åtnjuta nådår under den tid kyrkobyggnad i socknen pågick, haft
till följd, att hardt nära hela förmånen af dessa nådår för dem gått förlorad; exempel,
hvilka bestyrktes af ofliciela handlingars vittnesbörd.
Bih. till E. St. Brot. 1859 & 1SG0. 7 Sami. 2 A/d. 3 Raft.
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och JEkon.-Utskottets Betänkande JV2 3.
Sådana förhållanden påkalla onekligen uppmärksamhet från lagstiftningens
sida och kräfva åtgärder till förekommande af orättvisa. I en boställshafvares lön
ingår alltid boställets afkastning såsom en bestämdt påräknad inkomst, den Staten
tillförsäkrat honom såsom vedergällning för hans arbete. En nödvändig och förutsedd
afkortning deri orsaka visserligen sådana onera och kommunal-utskylder, hvilka
enligt särskilda lagar och författningar utgå och, till följd af deras beskaffenhet
och ändamål, icke kunna annorledes utgå, än ifrån jorden inom kommunen. Men
att dessa skola utfalla sä ojemnt, att, under det den ena är frän sådana pålagor alldeles
eller nästan helt och hållet befriad, den andre kan deraf drabbas så strängt,
att det, som är ämnadt att utgöra hans uppehälle för flere år, alldeles medtages,
står icke tillsammans med en god samfundsordning, ej eller med den grundsatts, att
samma arbete fordrar samma lön. Men sä länge nu gällande föreskrifter rörande
skyldighet att bidraga till allmänna byggnader måste tillämpas, skall en boställshafvares
rätt att komma i åtnjutande af sitt boställes afkastning blifva beroende af
den tillfälliga omständigheten, huruvida något kostsammare byggnadsföretag inom
socknen pågår eller redan under hans företrädares tid blifvit fullbordadt. Det
kunde härvid erinras, att förhållandet är enahanda med den privata jordegendomen;
men häruti skulle man dock misstaga sig. Den sednares värde man och man emellan
betingas nemligen af förhållanden, hvilka för visso icke undgå^ inflytelse af den
omständigheten, huruvida dylika betungande utgifter, som de ifrågavarande, äro i
en närmare eller fjermare framtid att emotse eller icke; och den, hvilken söker
förvärfva besittningen af en jordegendom, utan att förese sådant, får derföre skylla
sig sjelf. För den enskilde jordegaren, hvilken något är mäst deltaga uti de nämnda
särdeles dryga kostnaderna, står det ock fritt att behålla sin jord, så länge han
vill, och, genom att tillgodogöra sig dess afkastning under en längre tid, då dylika
kostnadsbidrag kunna blifva obetydliga eller inga, återställa jemnvigten i det störda
förhållandet mellan egendomens värde och nettobchållningen af dess afkastning;
men sådant står icke i den boställs-innehafvares makt, hvilken innehaft bostället
t. ex. ett enda år, under hvilket en pågående kyrkobyggnad inom socknen medtagit
hela afkomsten. Att upphäfva eller, så vidt möjligt är, mildra det orättvisa häruti,
genom att på en längre tid fördela de ifrågavarande byggnadskostnaderna,
hvilka derigenom äfven blifva mindre tryckande, är motionens syfte, och berörde
utväg dertill synes Utskottet så mycket lämpligare, som densamma redan tillämpas
i fråga om kostnader i och för laga skifte, som ett boställe måst undergå, jemlikt
Kongl. Kungörelsen i detta ämne den 4 Maj 1827, § 3, samt densamma icke i ringaste
mån inverkar på de eljest skattdragandes byggnadsskyldighet.
Vid jemförelsen mellan oftaberörde byggnadskostnader och sådane, som uppstå
i följd af ett laga skifte, har väl blifvit påmindt, dels att de sednare blott en
gäng ifrågakomma, hvilket äter icke är förhållandet med de förra, dels ock, att då
boställshafvare genom laga skifte tillskyndas flere fördelar, som åtminstone i någon
män lemna ersättning för de derför hafde kostnader, och hvilka, dä bostället kort
efter skiftet afträdes, således komma tillträdaren till godo, någon direkt förmån deremot
icke skulle tillskyndas den sistnämnde genom uppförande af t. ex. en prestgärdsbyggnad
eller ett tingshus. Men desse skäl måste, efter Utskottets förmenande,
förfalla, då man besinnar, att det är framtiden, som drager fördelen såväl af
laga skiftet, som af byggnaderna, och att de sistnämnde, bland hvilka de fleste äro
samlingsställen för hela kommunen, icke kunna anses såsom för någon samhällsmedlem
onyttige eller onödige. I följd häraf torde det ock befinnas rättvist, att
kostnaderne i båda lallen i ett lämpligt förhållande öfverflyttas pä framtiden. Till
Sammansätta Lag- samt Allm. Besvoch Ekon.-Utskottets Betänkande M 3. 3
dessa kostnader anser Utskottet likväl icke böra, hvad icke heller motionärens förslag
åsyftar, hänföras dagsverken, hvilka, enligt ofvan åberopade lagrum, skola utgöras
efter matlag, enär, efter Utskottets tanke, sådana böra kunna af en boställsinnehafvare,
såväl som af hvarje annan sockenbo, utan särdeles tunga bestridas,
hvaremot desammas värde och antal icke sä lätt torde kunna bestämmas och styrkas;
utan skulle bland berörde kostnader upptagas endast sådana prestationer och
kontanta utgifter, som efter hemmantalet utgå.
I fråga äter om den tidrymd, på hvilken kostnaderne borde fördelas, har
Utskottet, lika med motionären, ansett densamma kunna bestämmas till 20 år, dels
emedan detta antal synes vara tillräckligt för det åsyftade ändamålet, att nemligen
för en boställsinnehafvare göra bördan af den ifrågakommande dryga utgiften dräglig
och åstadkomma en jemn och billig fördelning af densamma pä dem, som deraf fa
draga fördel, dels ock emedan härigenom vunnes öfverensstämmelse med förenämnde.
redan gällande stadganden i afseende på fördelning af kostnader i följd af
laga skifte. — Det torde härvid icke böra lemnäs oanmärkt, att nu gällande Mili—
tiae-boställsordning, af den 23 Januarii 1836, i 27 § innehåller det stadgande, att,
om innehafvare af Militiaboställe under sin besittningstid fått vidkännas betydligare
kostnad till nybyggnad af kyrka, prestgård, större broar eller andra publika hus,
må särskild godtgörelse derför med årtalsberäkning ega rum, i mån af samma kostnads
belopp, efter Syne-Rätts pröfning, dock icke med mera än ett år. Den utväg
till ersättning, detta stadgande innebär, har Utskottet likväl icke funnit hvarken tillfyllestgörande,
enär kostnaden för allmänna byggnader ofta kan betydligt öfverstiga
den, som motsvarar ett års enskild byggnad, efter den i nämnde Boställsordning
fastställda årtalsberäkning, ej heller ledande till det ofvan uppgifna ändamålet.
Å andra sidan deremot har Utskottet ansett den ifrågasatta fördelningen, i den utsträckning
de tvänne ofvannämndc ledamöterne af Preste-Ständet uti deras motionen
beledsagade yttranden påyrkat, eller till 30 år, åtminstone för det närvarande,
icke vara behöflig. Det förskott till ifrågavarande kostnaders bestridande, en boställshafvare
får vidkännas, blir alltid lika kännbart; men om utgiften fördelas på
20 år, sä att boställshafvaren sjelf vidkännes en tjugondedel deraf för hvarje år
han derefter besitter bostället, men vid afträdandet åtnjuter ersättning derför med
en tjugondedel för hvarje af de år, som återstå af den bestämda amorteringstiden,
synes detta slag af onera blifva måttligt, på samma gång enhet vinnes med andra i
dylikt hänseende gällande bestämmelser.
På grund af hvad anfördt blifvit, får Utskottet föreslå,
att Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse hos K. M:t anhålla
om utfärdandet af en författning, hvarigenom, med uppliäfvände
af 21 § i Militice-Boställsordningen den 23 Januari 1836, stadgas, att
om innehafvare af Militice-, Civilt eller Ecklesiastikt boställe under sin
besittningstid fått vidkännas kostnader för nybyggnad af kyrka, andra
almänna hus eller större broar, skall den del af samma kostnader, som
efter hemmantalet utgöres, till godtgörande fördelas på tjugu år, med
en tjugondedel på hvarje, räknadt från och med det år, då samma
kostnad utgick eller började utgå; så att, om boställe blifver aftrådt
inom tjugu år derefter, aftrådaren, som kostnaden förskjutit,
skall ega rätt att af efterträdaren erhålla ersättning för sitt
förskott, i mån af de återstående årens antal, med en tjugondedel
för hvarje af de bristande tjugu åren; dock att vid skeende afoch
tiUtrådes-busesyn varder från den kostnad afråknadt hvad
4 Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande A/s 3.
afträdare i honom åliggande skyldigheter, i afseende på boställets
lagliga byggnad och häfd, kan hafva brustit, samt liqvid i desse
delar emellan af- och tilllrädare upprättas och i husesyns-instrumentet
intages.
Stockholm den 20 Januari 1860.
Iteservationer :
af Herr Grefve Taube. H. A., och Herr Staaff, hvilka förenat sig om följande yttrande:
Emot
Utskottets Betänkande, i anledning af väckt förslag om fördelning på
vissa år af de kostnader i och för allmänna byggnader, som från boställen böra
utgå, få vi anmäla vår reservation.
Det beslut Utskottet fattat, måste, om det blir lag, lända derhän, att hvarje
boställe kommer att af tillträdaren få emottagas med en mer eller mindre stor skuld,
som måste af honom gäldas. Det ligger nemligen i sakens natur, att boställs-innehafvare
skall, om han vet sig till ersättning derföre ega ovilkorlig rätt, påföra bostället
hvarje utgift, äfven den aldraminsta, som han i och för detsamma nödgas
uti kyrkobyggnad eller andra allmänna byggnader vidkännas. För närvarande är
— oell det dessutom endast för vissa slag af boställen — medgifvet att utgifter
dem boställs-innehafvare nödgas vidkännas i och för åtgärder, medverkande till
boställets förbättring, må pä 20 års tid fä fördelas. De utgifter, som utgå för fullgörande
af allmän byggnads-skyldighet — om de än, derigenom att de på längre
tider befria ett hemman från likartade utgifter, kunna anses, så att säga, öka hemmanets
värde — må dock ingalunda antagas, såsom de der förbättrat sjelfva bostället
eller ökat dess afkastning. Stadgas emellertid en sådan tjugoårig fördelning,
som blifvit ifrågasatt, nu i afseende pä de utgifter, hvilka ej kunna hänföras till
dem, hvarigenom boställe blifvit förbättradt, så torde det också vara skäl att ej
nämna endast de nu uti Utskottets Betänkande uppräknade fall, utan så gerna genast
medgifva, att denna ersättning får beräknas för alla de extra utgifter bostäilsinnehafvaren
nödgas för bostället vidkännas.
Dä nu likväl det ej kan vara annat än för tillträdaren i högsta grad betungande
att, genast vid tillträdet, utgifva en kontant ersättning till afträdaren, och
rf($t, dessutom skulle lända till oreda, om alla, äfven de minsta utgifter eller sådana,
^pmvutan boställs-innehafvarens verkliga betungande i förhållande till boställets
\bg,sk$jTc\ijhet och afkastning, skulle få till fördelning upptagas, så våga vi tro det
Jfo^afope^Srig myndighet eller, i närvarande fall, Syne-rätt, pröfvas och bestämliv,
jlj#},,,utgifter af nu ifrågavarande beskaffenhet, afträdaren må vara be-f^i^dis^s^ioWlHf.
ädaren njuta ersättning, och att först i sammanhang med sådan
'Cfölflihg.^j^ypjvad^j^prdelningen må tillämpas; och hafva vi, som alltså icke kun
beslut,
i stället velat föreslå.
-\w sbu&vk Siw Kjk^ts Ständer ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet be
WtA
hmtec&är&^tfÄJjijändet af en författning derom, att dä boställs-afträ
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande A/s 4. 5
dare styrker sig för bostället fått vidkännas betydliga extra
utgifter och hvilka ej redan, enligt gällande lag, få på 20 iir
fördelas, Syne-rätten må ega bestämma huruvida förberörde
utgifter äro af beskaffenhet att böra emellan af- och tillträdaren,
i män af besittningstiden, fördelas, samt att de utgifter,
som finnas vara af sådan beskaffenhet, dä må på 20 år fördelas.
JVSf 4.
Ank. till Exp.-Utsk. den 21 Febr. 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrade bestämmelser i
afseende pä vilkoren för Kapellförsamlings skiljande frän Moderförsamling.
I detta ämne gälla för närvarande till efterrättelse följande stadganden, nemligen
dels 4:de punkten i Kongl. Resolutionen på Presterskapets besvär den 24
September 1 Till, sä lydande: ”De socknemän, som för deras beqvämlighets skull
fått bygga sig kapell, böra icke desto mindre, jemte det de underhålla samma kapell,
äfven svara till byggnaden till moderkyrkan, som de förr gjort, innan kapellet
byggdes. Dock när någre särskilde föreningar vid kapellens uppbyggande blifvit
gjorde, förblifver det dervid”; dels 2:dra punkten i Kongl. Resolutionen pä Allmogens
allmänna besvär den 17 December 1734, hvilken innehåller, att ”de af allmogen,
som bo så långt ifrån sine socknekyrkor, att de på vissa tider om året ej
kunna framkomma till Gudstjänsten, måge fä uppbygga sig ett sockne-kapell, att
dervid underhålla en särskild predikant, utan förminskning i Presterskapets och
Kyrkobetjenternes rättigheter”, samt att ”vederbörande, hvilka bekommit tillstånd
att uppbygga sig kapell, strängeligen varda antydde att, vid förlust af en sådan frihet,
pä intet sätt, under hvad sken och förevändning det helst vara må, sig i framtiden
undandraga den hitintills vanlige kyrko- och prestegärdsbyggnaden”; varande
härutinnan, genom 12 § i Kongl. Resolutionen på Allmogens besvär den 9 December
17GG, gjord den förklaring, ”att kapellboernes skyldighet i gemen ej må sträckas
längre, än till moderkyrkans underhållande, antingen igenom nybyggnad eller
reparationer, i det skick och storlek den var, då kapellet efter tillstånd byggdes,
och att de således böra befrias ifrån all öfrig ny tillbyggnad.”
Med förmälan, hurusom desse stadganden syntes dels obilliga, dels, i anseende
till förändrade förhållanden, för vår tid olämplige, har, uti ett till Högvördiga
Preste-Ständet ingifvet memorial, Herr Komministern Svartengren hemställt ”1 :o att
6 Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-XJtskottets Betänkande JSZ 4.
berörde stadganden matte varda till all kraft och verkan upphäfde; 2:o att kapellförsamlingar;
som vunnit frihet frän kyrkobyggnad och lön till Kapellan oell Kyrkobetjening
i moderförsamlingen, måtte af lagen erkännas såsom sjelfständiga socknar
utan ecklesiastikt beroende af andra församlingar i något annat fall, än såsom delar
af samma pastorat, och att sjelfva namnet Kapell då måtte upphöra; 3:o att
Rikets Ständer mätte hos Kongl. Majit i underdånighet begära någon lämplig författning
om vilkoren för ett nytt kyrkosamhälles uppkomst och afsöndring från ett
annat; och 4:o att Rikets Ständer mätte för sin del föreslå vissa hufvudgrunder
för en sådan författning och ibland dessa bestämma, att det afsöndrade kyrkosarahället
bör, helst genast, så att det ej må af liktidiga arbeten vid moderkyrkan öfveransträngas,
men alltid efter en viss preskriptionstid, fritagas från hvarje kyrkobyggnad
i moderförsamlingen och löningsskyldighet till dess kapellan och kyrkobetjening.
’5
Till stöd för desse yrkanden har motionären an dragit, att landets odling och
folkökning fortginge starkast i de skogrika delarne af riket, der för icke så länge
sedan knappt funnits en menniskoboning; att befolkningen derstädes, om ock den
arbetsammaste, likväl vore den fattigaste, hvadan de ansträngningar, som erfordrades
för att åstadkomma uppbyggandet af en egen kyrka, blefve för dylika orter,
der likväl, i anseende till aflägsenheten frän moderkyrkan, ett sådant företag förr
eller sednare blefve nödvändigt, jemförelsevis tyngre än annorstädes; att skyldigheten
att underhålla äfven moderförsamlingens kyrka ytterligare förökade bördan,
hvilken vore att anse såsom ett verkligt hinder eller ingrepp i naturens egen gång,
alldeles på samma sätt som om man försökte neka barn att utgå ur föräldrahemmet
för att bilda egna sjelfständiga hushåll, eller man ville lägga dessa nya hushåll under
ett beständigt välde af den äldste stamfadren eller hans rättsinnehafvare; att
det med full säkerhet kunde antagas, att de församlingar, från hvilka kapellsocknar
afsöndrat sig, för närvarande icke äro mindre folkrika, än då de ursprungligen bildade
sig till ett eget kyrkosamfund: hvadan och enär deras förfäder förmått att ät
sig anskaffa kyrka, de nu lefvande borde stå ut med att densamma underhålla och
ensamme aflöna den kyrkobetjening, af hvilken kapellförsamlingen hade intet gagn:
samt att detta oskiljaktiga sammanhang mellan moderförsamling och kapellförsamling
haft högst olyckliga frukter, i det alt detsamma varit en källa till rättegångar
och tvister, som ej allenast förstört endrägten, utan äfven verkat döfvande och förlamande
på kapellförsamlingens sjelfutveckling samt qväft all kommunalanda och
medborgerlig förbättringslust; verkningar, dem motionären ansåg rättfärdiga yrkandet
på en tidsenligare lagstiftning i förevarande ämne. Dock vore det ej hans mening,
hvarken att ribba de af ålder gällande föreningar mellan särskilda församlingar,
hvilka öfverenskommit att hjelpa till med hvarandras kyrkobyggnad, ej heller
att kapellförsamlingars skyldighet att löna Pastor i moderförsamlingen och bygga
hans boställshus, — hvilken skyldighet, efter motionärens förmenande, vore alldeles
lika, antingen kapellet utgör egen församling eller ingredierande del af en annan, —
skulle upphöra.
Berörde motion, hvilken blifvit remitterad till Lag-Utskottet, har, med stöd
af 43 § Riksdags-ordningen, behandlats af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet, som härmed får deröfver afgifva utlåtande, grundad!
på samma skäl, som tillförene vunnit Rikets Ständers bifall. En likartad motion
var nemligen äfven vid sistlidne riksdag väckt, och det Sammansatta Utskottet
yttrade sig då. efter åberopande af ofvanberörde författningar jemte 27 Kap. 1 §
Kyrkolagen, på följande sätt:
Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande A/l 5. 7
”Af denna lagstiftning synes, att kapellförsamlingar icke äro att anse såsom
sjelfständige, utan endast såsom afdelningar af moderförsamlingar, till hvilka de ock
i kyrkligt afseende fortfarande räknas, så att t. ex. kapellförsamlingsboerna, der
annorlunda ej kan Varda öfverenskommet, äro berättigade att äfven inrymmas i
moderförsamlingens kyrka. För kapellförsamlings berättigande att hafva egen kyrka
ligger nästan alltid en Kongl. Resolution till grund, och denna Resolution, som
blifvit efter vederbörandes hörande utfärdad, reglerar jemväl förhållandena mellan
kapell- och moderförsamlingen eller stadfästar de dem emellan träffade föreningar.
De frågor, som kunna uppstå emellan de båda församlingarne om byggnads- och
underhållsskyldighet vid moderkyrka, äro således rättstvister, hvilkas afgörande bero
pä tolkning af ingångna kontrakter eller tillämpning af särskilda Kongl. Resolutioner.
Något allmänt lagbud till rättelse vid sådana tvisters slitande, eller i det syfte
motionären framställt, kan, efter Utskottets åsigt, följaktligen icke lämpligen utfärdas,
med mindre än att lagligen förvärfvade rättigheter eller älagde skyldigheter
derigenom skulle i vissa fall komma att förnärmas.”
Utskottet delar denna åsigt och får i afseende på nu förevarande förslag i
öfrigt endast erinra, att, så framt fullkomligt oberoende frän moderförsamlingen i
ecklesiastikt hänseende icke kan vinnas, det mäste vara lika oegentligt som likgiltigt,
att kapellförsamlingen skulle fä upphöra att bära denna benämning.
Utskottet hemställer fördenskull vördsamligen,
att Herr Komminister Svartengrens ifrågavarande motion måtte af
Rikets Ständer lemnäs utan afseende.
Stockholm den 24 Januari 1860.
JW 5.
Ank. till Exp.-Utsk. den 21 Febr. 1860, kl. 1 e. ta.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvandel af lide Kap.
Byggninga-Balken.
Uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet inlemnadt memorial har Riksdagsfullmägtigen
Nils Magnus Pettersson frän Kalmar län, under erinran, hurusom erfarenheten
visat, att humleodling numera icke är lönande,^ yrkat, att 7:de Kap.
Byggninga-balken, hvarigenom hemmansegare är vid ansvar ålagdt att hålla humlegård,
mätte varda upphäfdt, så att det må vara hvars och ens egen sak, om han
tor eget behof eller till afsalu vill odla humle.
Denna motion har, efter remiss, blifvit behandlad af Sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som härmed får deröfver afgifva det
8 Sammansatta Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Betänkande JVS 5.
utlåtande, att då ifrågavarande lagrum innefattar ett band på den fria dispositionsrätt
öfver jordegendomen, som redan genom Kongl. Förordningen den 21 Februari
1789 blifvit egaren tillerkänd, samt tillämpningen af lagrummet, jemväl i afseende
på kronohemman, längesedan kommit ur bruk. vid hvilka förhållanden detsamma
icke heller bör qvarstå, Utskottet anser sig hafva fullt skäl att vördsamligen tillstyrka,
det Rikets Ständer för sin del måtte besluta utfärdandet af en
författning, hvarigenom förklaras, att 7:de Kap. Byggningabalken
upphört att vara gällande.
Stockholm den 27 Januari 1860.
STOCKHOLM, tryckt kos A. L. NORMAN, 1860.
Sammansatta l.ag- samt Allm. bcsv- och El
1
H:o C».
Arik. till Exp.-Utsk. den 20 Mars 18150, kl. 7 & m.
Betänkande, i anledning af' vackt motion, om anställande inom hvarje
församling af särskild Kassaförvaltare af kyrkans och
folkskolans medel.
Herr Prosten Wåhlander har, uti ett till Högv. Preste-Ståndet inlemnadt
memorial, anmärkt, hurusom det i Kyrkolagens 24 kap. 24 §, samt Kongl. Instruktionen
den 12 April 1815 gifna stadgandet, att Pastorerna i riket skola
hafva uppsigt öfver kyrkornas fasta och lösa egendom samt föra räkenskapen
öfver kyrkornas inkomster och utgifter, belastade presterskapet med ett verldsligt*
bestyr, hvilket, i förening med många andra dylika, gjorde det svårt för
desse embetsman att, såsom sig borde, egna sig åt sin egentliga verksamhet, på
samma jgång det medförde osäkerhet för vården af kyrkans medel i de församlingar.
hvilkas Pastorer tilläfventyrs vore till en sådan räkenskapsföring och
kassaförvaltning alldeles oskicklige eller ock, såsom vid hvarje ombyte af Pastor
eller dess vikarie inträffade, obekante med de personers vederhäftighet, åt hvilka
de ifrågavarande medlen blifvit utlånade. Om än skyldigheten att hafva uppsigt
öfver kyrkornas egendom fortfarande syntes böra tillhöra Kyrkoherdarne
såsom kyrkans målsmän och såsom de der kunde anses hafva mesta intresset
för kyrkans bästa, vore det likväl, på grund af det anlörtla, skäl att på annan
person öfverflytta sjelfva räkenskapsföringen, en åtgärd, som redan skulle vara
vidtagen i städerna, der särskilda kyrko-kassörer funnes antagna, och sorn äfven
i landsbygden icke borde möta svårighet, enär numera någon förlägenhet om
bih. lill li. St. brot. 18S9 Sj -1860. 7 Sami. 2 Afd. 4 Haft. 1
2
Sammansatta Lag- samt Allm. liesv.- och Ekon.-Ulshls Betänkande N:o 0.
erhållande inom hvarje socken af en till berörde befattning lämplig person icke
torde uppstå, helst skrifkunnige personer finnas öfverallt. På samma gång
Kyrkoherdarne härigenom befriades från ett för dem lika tungt ansvar som fremmande
bestyr, vunnes ock den fördelen, att församlingen till förvaltande af kyrkans
ofta ganska betydliga medel egde en lämplig person, till hvilken hon hade
förtroende, och hvars ekonomiska ställning lemnade bättre säkerhet för desse
medel, än den, som funnes hos en oftast obemedlad pastors-vikarie. I anledning
häraf och då förhållandet vore enahanda med folkskolans medel, hvilkas
förvaltning äfven åligger Pastor, har motionären föreslagit, att Rikets Ständer
måtte för sin del besluta, att inom hvarje församling skall anställas en särskild
kassaförvaltare af kyrkans och folkskolans medel med samma redovisningsskyldighet
som hittills ålegat Pastor.
Denna motion har, jemte deraf föranledda yttranden inom Högv. PresteStåndet,
blifvit remitterad till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, men,
jemlikt 43 § Riksdags-ordningen, behandlats af Sammansatta Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som härmed får afgifva utlåtande deröfver.
Herr Prosten Wåhlanders förslag åsyftar, å ena sidan, en lättnad uti Kyrkoherdarnes
besvär och ansvar, samt å den andra, större säkerhet för kyrkokassorna.
De skäl, motionären åberopat, synas likväl hvarken i det ena eller andra
hänseendet tillfyllestgörande. Det ifrågavarande bestyret med räkenskaperna angående
kyrkans och folkskolans medel kan nemligen icke anses så fremmande
för prestens befattning, som motionären förmenat, utan står tvärtom i nära samband
med pastoralvården, så länge denna äfven innefattar den tillsyn å kyrkans
egendom, som genom lag är Pastor anbefalld och, efter motionärens eget
förslag, icke heller skulle upphöra. Besväret dermed är också alltför ringa, för
att detsamma skulle kunna sägas inverka på prestens öfriga tjenstoåligganden,
och då motionären sjelf anser hvarje skrifkunnig person skicklig att föra nämnde
räkenskaper, torde hans farhåga, att en och annan prest är dertill alldeles
oskicklig, befinnas ogrundad, helst, efter hvad kändt är, dessa räkenskaper icke
äro af någon vidlyftig beskaffenhet. Hvad åter ansvaret för de ifrågavarande
medlen beträffar, delas detta af kyrkovärdar, hvilka med visshet tor le kunna
antagas öfverallt vara utsedde bland församlingens redbaraste och mest erfarna
män, och hvilka icke lära underlåta att till sin egen säkerhet tillse, det de
personer, åt hvilka kyrkans medel utlånas, äro vederhäftige; hvadan en nykommen
Pastor torde för dessa mäns uppgifter i berörde hänseende kunna hafva
fullt förtroende. Uti denna Pastors och kyrkovärdarnes gemensamma ansvarighet,
jemte de föreskrifter i afseende på kyrkokassans vård, som genom lag äro
gifne, ligger äfven tillräcklig säkerhet mot medlens förskingring vare sig genom
svek eller vårdslöshet, ett förhållande, som erfarenheten bekräftat, i det nemi i _
Sammansatt a Lag- samt Allm. IS c sv.- och Ekon.-Ulsk:ls Betänkande N:o 7.
3
gen de exempel derpå, att någon kyrkokassa af antydde anledningar lidit förlust,
äro högst få och ieke torde kunna antagas inträffa mera sällan, om Pastors
befattning med räkenskaperna uppdroges åt en särskild kassör. En härtill tjenlig
person lärer icke heller öfverallt vara att tillgå, och skulle, der den funnes,
icke mångenstädes åtaga sig befattningen utan ersättning, i hvilket fall för hans
aflönande skulle tillskyndas kyrkokassan en kostnad, för hvars undvikande de
fleste Pastorer, efter hvad Utskottet tror sig kunna antaga, torde vara benägne
att såsom hittills bestrida det föga mödosamma göromålet.
Det anförda gäller i lika mån om folkskolans medel; och då ytterligare
härtill kommer, att, på sätt vid den af motionen föranledda diskussion inom
Högv. Preste-ståndet blifvit upplyst, förevarande ämne varit föremål för öfverläggning
inom den för kommunal-väsendets ordnande tillsatta Kommitté, och att
ett förslag der blifvit frainställdt, enligt hvilket den Pastorerna åliggande skyldighet
att taga del i vården och förvaltningen af kyrkornas och folkskolornas
kassor och räkenskaper skulle, väl icke upphöra, men närmare ordnas och fördelas:
hvilket förslag det torde vara skäl att afvakta; anser Utskottet sig böra
vördsamt hemställa,
alt Herr Prosten JVåhlanders ifrågavarande motion icke
måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 Januari 1860.
M:<t> f.
Alik. till Exp.-Utsk. don 20 Mare 1860, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om ändring i nu gällande
bestämmelser rörande underhåll af allmänna vägar.
Inom nedannämnde tvålmo Riks-Stånd hafva följande förslag uti berörde
ämne blifvit framställde, nemligen dels inom Högloft. Ridderskapet och Adeln
4
Sammansatta Lag- tami Allm. Ilesv.- och Ekon.-Utsk:ls Betänkande N:o 7.
af Herr Friherre Stael von Holstein, F. JVatt indelning af allmänna vägar skall
ske socknevis; att det skall åligga en hvar jordegare att rödja och underhålla alla
de allmänna vägar, som genomlöpa hans egor, emot åtnjutande, efter värdering,
af ersättning af de jordegare inom socknen, som icke kunnat få sina vägstycken
sig tilldelade på egna egor, för den del af vägstycket, som öfverskjuter hvad sorn
vid vägdelningen utgör hans egen andel, hörandes vid vägens taxering fördelen
att få sitt vägstycke på egna egor tagas i beräkning; samt att, om någon socken
skulle genom detta delningssätt blifva utöfver billighet betungad med väganläggning
och underhåll, skall den, då sådant blifvit vederbörligen undersökt
och bestyrkt, erhålla nödigt understöd, hvilket utgår af allmänna medel eller fördelas
på häradets väghållningsskyldige;
dels inom lieden. Bonde-S landet:
af Riksdags-fullmägtigen Olof Lindström från Westerbottens län, med hvilken
Petter sinion Nyström och Olof Nilsson från samma län sig förenat: att
underhållet af allmänna lands- och häradsvägar måtte skiljas ifrån jordbruket
och öfvertagas af Staten samt, i likhet med Statens öfrige utgifter, bestridas genom
allmänna skattebidrag; och att, för vidare ordnande af denna angelägenhet,
Rikets Ständer mätte hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställning om tillsättandet,
af en Kommitté;
af vice Talmannen Ola Svensson från Malmöhus län: att Lag-Utskottet
måtte företaga en revision af de rörande vägunderliållnings-skyldigheten nu gällande
föreskrifter, i synnerhet i afseende på kyrkobys och sä kallade utfartsvägar,
samt antingen genom tillägg till 25 kap. Byggninga-balken eller genom en
enda särskild författning fullständigare utveckla de i nämnde kap. stadgade grunder
och sålunda åstadkomma en på rättvisa och billighet stödd lag i detta
ämne;
af Riksdags-fullmägtigen Carl Guslaf Cederskog från Östergötlands län:
att i afseende pä rätt till begagnande af vinterväg, der sådan af ålder varit häfver,
måtte meddelas den förklaring, att, om än en skälig ersättning icke må
frånkännas jordegaren, något hinder i följd af odling eller annorledes likväl icke
af honom får läggas emot fortsatt nyttjande af en förut allmänneligen begagnad
körled, äfven om denna icke annorledes, än såsom vinterväg, varit för trafiken
upplåten; samt
af Riksdags-fullmägtigen Per Persson från Wermlands län, med hvilken
Jin ders sindersson från samma län, Anders Eriksson från Elfsborgs och
Anders 1 raisson från Blekinge län instämt: att, med upphäfvande af Kongl.
Brefvet den 25 November 1802 och Kammar-kollegii Cirkulär den 4 Mars 1825.
mätte stadgas: »Till vägbyggnad får sand, ler och ris tagas såväl uti inegor
och hagar som å skogs- och utmark, emot ersättning till den eller dem, sorn
marken och skogen ega: och skall sand och lertag till vägbyggnad på tjenliga
Sammanfalla Lag- sami Allm. Lcsv.- och Elcon.-UlskUs lleldnliande A:o 7.
5
ställen, der minsta skada vållas, utsynas af kronobetjentc med 2:nc nämndemän,
hvilka jemväl bestämma ersättningen, om icke godvillig öfverenskommelse emellan
jordegare och väglottsegarc vid utsyningen träffas kan, hvarvid afseende bör
fästas pä markens mer eller mindre tjenlighet till odling m. m. — Den som ej
ätnöjes med kronobetjentes och nu sagde nämndemäns värdering, eger att deremot
anmäla missnöje hos ortens domare, som då genom vanlig häradssyn pä
stället domer i saken, hvaremot besvär ej må anföras.
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, under
hvars behandling berörde motioner kommit, får härmed afgifva utlåtande öfver
desamma och till en början öfver den mest omfattande af dem, hvilken nemligen
åsyftar liela väghällnings-skyldighetens skiljande från jordbruket och öfvertagan
de af Staten.
Denna genomgripande förändring, hvilken förmenas skola leda till betydlig
lättnad i de onera, som vidlåda jordbruket, har ofta blifvit yrkad, men ständigt
ansetts möta alltför stora svårigheter för att kunna genomföras. Att tiden
för densamma ännu är inne, anser Utskottet sig hafva desto större skäl att betvifla,
som inrättandet af jernvägar, hvilket nu som bäst pågår, utan tvifvel kommer
att i de förhållanden, hvilka på förevarande fråga hafva väsendtligt inflytande,
orsaka en rubbning, hvars följder torde böra afvaktas, innan någon ny
organisation i omförmälda hänseende eger rum. Den klagan öfver ifrågavarande
tunga ä jordbruket, som pä sednare tider låtit sig förnimma, stödjer sig hufvudsakligen
derpå, att, om än i äldre tider, dä vägar och broar behöfdes nästan
endast för egarne af jorden, det var rättsenligt att på dessa fördela skyldigheten
att underhålla vägarne, det likväl numera, sedan med en stigande odling
andra näringar uppkommit, för hvilka en lätt och beqväm transport är af lika
mycken vigt, som för jordbruket, är högst obilligt, att endast en del af dom,
sorn njuta fördclarne af en inrättning, vidkännas den kostnad och tunga, som
dermed följa. För vinnande af jemlikhet häruti, har man föreslagit tvänne utvägar:
antingen att alla de, som färdades å vägarne, skulle betala en viss afgift;
eller ock att kostnaden för vägars anläggande och underhåll bestriddes af
Staten medelst för sådant ändamål indragne allmänna skattebidrag. Den förra
utvägen har af föregående Ständer blifvit förkastad, såsom ledande till hinder
i trafiken samt andra svåra olägenheter; och motionären har icke heller upptagit
detta förslag. Det sednare medlet har han åter påyrkat. Emot detsamma
mäste likväl anmärkas, att vägarnes anläggning och underhåll genom Statens försorg
skulle utan allt tvifvel medföra mångdubbelt större omkostnad, än hvartill
detta besvär nu uppgår, till följd hvaraf det med säkerhet bör kunna antagas,
att den andel uti skattebidragen, som komnie att på jordegendomen belöpa, skulle
blifva föga eller intet mindre betungande, än det besvär nu å densamma ligger,
och vinsten alltså endast blifva vissheten, att denna tunga drabbade alla medbor
-
fi
Sammanfalla Lag- samt Allm. Desv.- och Ekon.-Utsk.ts Betänkande N:o 7.
gare lika. Om Staten skulle öfvertaga väghållningsbesväret, kunde sådant svårligen
utföras på annat sätt, än genom arbetets öfverlätande genom entreprenad
till enskilde. Dervid skulle likväl landets stora areal och dess i förhållande
dertill ringa folkmängd ©tvifvelaktigt hindra den konkurrens, som vid entreprenadauktionen
måste tagas i anspråk, 0111 icke fritt fält skulle lemnäs åt vinningslystnaden.
Den summa penningar, Staten finge utbetala, skulle, under en
eller annan form, tagas frän de skattskyldige, och det är sannolikt, att jordbrukaren,
äfven 0111 lian finge flera nu icke vägliällningsskyldige att jemte sig lemna
bidrag, likväl skulle komma att i form af skattebidrag vidkännas den betydligaste
delen af detta onus. För mången torde det dock blifva mera kännbart
att med penningar lösa sig frän vägliållningsskyldigheten, än att, såsom 1111 är
fallet, med egna dragare och eget husfolk fullgöra detta besvär. Den klagan,
som ofta blifvit upprepad, och hvilken motionären äfven denna gång åberopat,
att nemligen ifrågavarande onus måste utgöras under den för landtmannen brådaste
tiden, torde icke befinnas fullt grundad. Det kan nemligen svårligen bestridas,
att icke åtminstone i de flesta fall vägunderhållet kan besörjas å tider,
då landtmannen har jemförelsevis mindre att göra, och då till följd deraf de dagsverken,
han derpå offrar, äfven äro af ringare värde. Frukten af en sådan klok
hushållning har genom erfarenheten visats vara den, att om, oaktadt den vård
och tillsyn man i läglig tid cgnat sitt vägstycke, detta likväl i en oläglig tarfvar
lagning, så blir åtminstone besväret ojemförligt lindrigare.
På grund af det anförda hyser Utskottet tvekan att för närvarande tillstyrka
väghållningsskyldighetens skiljande frän jordbruket och får derföre vördsamt
hemställa,
alt Olof Lindströms ifrågavarande motion icke må till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Beträffande vidare Herr Friherre Stael von Holsteins förslag, att vägindelningen
måtte ske sockn evis, och att hvarje jordegare skulle åläggas att vidmagtliälla
de vägstycken, som löpa öfver hans egor, anser Utskottet det vara utom
allt tvifvel, att en sådan anordning skulle, tvärtemot det af motionären angifna
syfte, leda till en vida ojemnare och obilligare fördelning af det ifrågavarande
besväret, än nu eger rum. Ju större den samfällighet nemligen är, på hvilken
fördelningen sker, desto jemnare måste denna naturligtvis blifva, hvarföre häradet
såsom delningsgrund måste hafva företräde framför socknen. Af motionärens
förslag skulle följa, att väghållningsskyldige i socknar, genom hvilka ej löper
någon landsväg eller häradsväg, blefve helt och hållet befriade från åliggandet
att underhålla ortens allmänna farväg, den de likväl utan tvifvel sjelfve begagna,
och att skyldigheten i stället drabbade andra socknar, som med detta onus
skulle oskäligen betungas. Efter motionärens förslag skulle väl de sednare här
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Ulsk:(s Betänkande N:o 7.
7
för njuta bidrag af de öfrige; men då värdet af ett sådant bidrag, hvilket naturligtvis
skulle utgå i penningar, jemfördt med värdet af de dagsverken, den
som uppbure bidraget måste bestrida, vexlar i följd af de mest tillfälliga omständigheter,
oedi jemväl är beroende af det egna arbete, man har för händer i
det ögonblick prestationen skall utgöras, samt alltid olika på olika tider, är det
redan häraf klart, att den likhet, som nu för de väghällningsskyldige eger rum
och hvilken i fråga om skattebördor bör omsorgsfullt iakttagas, skulle helt och
hållet åsidosättas. De fördelar, motionären förväntar af sitt förslag, skulle vara
dels minskade kostnader, derigenom att jordegarne finge sina vägstycken på närmare
håll, och aldrig fjermare än på egna egor, dels, af enahanda anledning,
större intresse för vägens goda skick, dels ock minskade svårigheter vid nya vägindelningar,
som blifva en följd af nya vägars anläggning. I förstnämnda hänseende
må dock erinras, bland annat, att närheten till det vägstycke man har
att underhålla icke alltid underlättar denna underhållsskyldighet, utan att deremot
vägstyckets närhet intill det ställe, der lagningsämne finnes, är af mera
värde; samt att mången jordegare, med ringa egovidd, till följd af dennas belägenhet
kunde få på sin andel större skyldighet att underhålla väg, än det stundom
stöde i hans magt att fullgöra, med mindre lian skulle nödgas draga all sin
arbetsstyrka från ett göromål, genom hvars åsidosättande hela frukten af hans
jordbruk skulle äfventyras, — 0111 ens hans egen tillgång pä arbetsfolk och dragare
försloge. Do begge öfriga förespeglade fördelarne anser Utskottet vara af
underordnad betydelse, i jemförelse med de olägenheter, Utskottet ofvan antydt
vara utaf ifrågavarande förslag att vänta; och som, enligt Utskottets öfvertygelse,
stadgandet i 25 kap. 8 § Byggninga-Balken, att »hvar skall sitt skifte få,
»efter den del han i by eger, och sorn det för allom lägligast faller; och ligge
»der Konungens Befallningshafvandes vård å, att den ene ej mera betungas än
»den andre», med noggrannhet tillämpadt, lior förekomma klagomål, linner Utskottet
sig böra
afstyrka alli afseende a Herr Friherre Staél von Hols leiris
berörde motion.
Vice Talmannen Ola Svenssons ofvan omformälda yrkande har icke blifvit
motiveradt annorlunda, än med erinran, hurusom föreskrifterna rörande vägars
underhåll äro att silka i en mängd särskilda författningar; men som, enligt Utskottets
åsigt, reda icke saknas i lagstiftningen rörande detta ämne; samt ett
sådant codifieringsarbete, som det bemälde motionär åsyftar, icke lärer tillhöra
Utskottet, hemställer Utskottet, om icke samma yrkande
må lemnäs ulan afseende.
Vidkommande dernäst Carl Gustaf Cederskogs motion om rätt till nyttjande
af förut allmänneligen begagnad körled, hvilket påstående motionären egentligen
8 Sammansatta tag- samt -Allm. Bcsv.- och Elcon.-UlskUs Betänkande N:o 7.
grundat på nödvändigheten för trafiken att icke blifva, till följd af odlingsföretag
eller annorledes, afstängd vintertiden frän en farled, hvilken för hela traktens
befolkning kan förkorta en väglängd med flere mil, kan Utskottet icke inse annat,
än att samma påstående åsyftar en inskränkning i enskildes egande- oell
dispositionsrätt öfver sin jord, som lagstiftningen icke kan tillåta sig i vidsträcktare
måtto, än redan skett. I 25 kap. 1 § Byggninga-Balken stadgas, att landsväg
skall Läggas der den tarfvas, och att dertill skola tagas de egor, som möta
och föreligga, utan att någon det vägra må, dock att ersättning för det som mistes
i åker och äng jordegaren tillägges; i 7 § af samma kap., att allmän vinterväg
öfver sjöar och mossar skall hvar by för sina egor utstaka, samt i Kongl.
Kungörelsen den 9 Mars 1824, att förstnämnde stadgande skall gälla för väg
till alla sådana ställen, der vägar pröfvas vara för varutransporter af allmän nytta
och nödvändighet. Det lärer vid jemförelse af desse lagrum icke kunna ifrågasättas,
att ju allmän vinterväg skall bibehållas der den af ålder varit. Hvilka
vägar, som till sådan allmän vinter väg äro hänförlige, derom bör, efter Utskottets förmenande,
tvist icke gerna kunna uppstå, helst inom hvarje län Konungens Befallningshafvande
håller hand deröfver, att sådane vägar varda ordentligen utstakade.
Men å andra sidan går det icke an att dit räkna de körleder, sorn vintertiden,
när sjöarne äro tillfrusne, så till sägandes af sig sjelfve uppstå på sådant
sätt, att en vägfarande söker sig den genaste väg öfver sjö och land, och
de efterkommande följa spåret, hvilket sålunda snart upptrampas till en riktig
vinterväg. Denna har sålunda blifvit anlagd af sjelfsvåldet och möjligen fördragits
af efterlåtenheten; men derå kommer ingen häfd, som lagen erkänner. Skillnaden
mellan nämnde begge slag af vägar måste noga iakttagas, så att, i afseende
ä de sist omförmälda, jordegaren mäste tillerkännas rättighet att dem lö, -  bjuda. Denna grundsats har ock vår lag uttryckt, då hon i 9 § af förenämnde
kap. i Byggninga-Balken stadgar: »Gör någon sig farväg eller gångstig öfver
annors åker eiler äng, bote två Daler och skadan åter» ; och fastän böter icke
finnas utsatte för den, som tager sig väg öfver annans utmark, följer dock deraf
icke, att jordegaren saknar skydd af lagen mot intrång äfven ä sistnämnde slags
mark. Att häri göra ändring, dertill förefinnes, efter Utskottets tanka, intet skäl,
utan bör, i händelse en jordegare, på sätt motionären förutsätter, gjort en nyodling
på ett ställe, der det för de vägfarande vore beqvämast att färdas fram,
deras beqvämlighet gifva vika för eganderättens giltigare anspråk. Uppstår åter
fråga, huruvida allmänna trafiken, som tilläfventyrs blifvit van att taga denna
väg, genom densammas afstängande skulle lida mehn, ankommer det på vederbörande
myndigheter att afgöra denna fråga; och till ledning dervid äro de hittills
gällande, ofvan antydde lagbestämmelser tillfyllest. Utskottet kan af dessa skäl
ej godkänna motionärens förslag, utan hemställer vördsamligen,
att detsamma må af Rikets Ständer af slås.
Hvad
Sammansatta Lag samt Allm. Bcsv - och Elton.-Vlslcls Betänkande N:o 7
3
Hvad slutligen angår Per Perssons yrkande oin ändring i stadgandet rörande
rätt att till vägbyggnad taga sand, sten och ris, får Utskottet upplysa, att
de föreskrifter, sorn härom äro gällande, innefattas uti Kongl. Brefvet den 25
November 1802, kungjordt genom Kammar-kollegii Cirkulär don 5 April 1803,
samma Kollegii Cirkulär den 4 Mars 1825 och Kongl. Brefvet den 16 Februari
1838, kungjordt genom Kammar-kollegii Kungörelse den 12 April sistnämnde
är, enligt hvilka författningar väglagningsämnen af sand och grus få efter utsyning,
ulan ersättning, tagas af närbelägen utmark, då det sker i den ordning
och på ett sätt, att sandgropar ej på flere ställen öppnas, så länge den redan
öppnade lemnar nödig sandtillgång och icke finnes för nära vägen inrättad, att
olyckor deraf kunna uppkomma; men när dylika lagningsämnen icke å skog eller
utmark finnas pä lämpligt afstånd för väglottsegare att tillgå, få desamma tagas
ä hagar och inegor, dock emot ersättning till jordegaren, i den händelse sådant
icke utan verklig skada för honom kan ske, hvilken ersättning, såväl som lämpligaste
stället för grustägten, vid uppkommande frågor derom, bestämmes af Häradsrätten.
•— Dä alltså jordegare redan efter nu gällande stadganden har rätt
till godtgörelse för hvad som till ifrågavarande ändamål hemtas från hans hagar
eller inegor, så snart han deraf lider skada, hvilket otvifvelaktig! inträffar i
det fall motionären framhåller, att nemligen marken är tjenlig till odling, men i
motsatt fall det icke synes, efter Utskottets förmenande, vara skäl att till ytterligare
tunga för det redan i sig sjelf betydliga väghållningsbesväret, tillerkänna
jordegaren ersättning för de nästan värdelösa väglagningsämnena, helst rättigheten
att taga sådana är ömsesidig och merändels af lika värde för alla, i det nemligen
hvarje jordegare tillika är väghållningsskyldig och, om han än icke för
det närvarande har, likväl i framtiden, till följd af nya indelningar, kan få skyldighet
att underhålla väg på ett ställe, der ifrågavarande förmån länder honom
till nytta; samt härtill kominer, att tvister om berörde ersättning, derest motionärens
förslag antoges, oftare skulle göras till föremål för domstols pröfning, derigenom
uppstode kostnader, som i de flesta fall sannolikt icke skulle uppvägas
af värdet utaf det omtvistade, hemtar Utskottet af nu anförde skäl giltig anledning
att vördsamt
afstyrka bifall till Per Perssons ifrågavarande motion.
Stockholm den 30 Januari 1860.
Bih. Vill B. St. Brot. 1850 8j 1860. 7 Sami. 2 Afd. 4 Höft.
2
STOCKHOLM. TYPOGRAFISKA TORKNINGENS BOKTRYCKERI, i 800
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskoltets Betänkande N:o 8. 1
N:o 8.
Ank. till Exp.-Utsk. den 20 April 1860, kl. 8 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring
eller förklaring af nu gällande stadganden, angående skyldighet
att deltaga i kyrko-, prestgårds- och andra allmänna byggnader.
I berörda ämne hafva nedannämnde ledamöter i Hedervärda Bonde-Slåndet väckt följande
förslag, hvilka, till följd af remisser och jemlikt 43 § Riksdagsordningen, varit föremål
för Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets pröfning,
nemligen:
Olaus Ericsson från Göteborgs och Bohus län:
att, med upphäfvande af Kongl. Brefvet den 4 Maj 1759, förmedlade
hemman måtte få deltaga i kyrko- och presfgärdsbyggnad efter
det numera ä dem salta mantal, likväl med skyldighet för dem
att vid prestval rösta efter det nedsatta hemmantalet.
Det omförmälda Kongl. Brefvet stadgar, att skyldigheten för hemman att deltaga
i kyrko- och prestgårdsbyggnader skall beräknas och bestämmas efter deras oförmedlade
hemmantal. Obilligheten häri har motionären sökt ådagalägga medelst anförande af
exempel, enligt hvilka det skulle händt, att hemman, förmedlade från ett helt till ett
fjerdedels mantal, med jordrymd af allenast 40 till 60 tunnland, fått deltaga i kyrkobyggnad
lika med oförmedlade hemman om ett mantal med öfver 300 tunnland jord hvardera,
hvilket förhållande motionären ansett tillräckligt tala för en förändring, i det syfte
han föreslagit.
Bih. lill B. St. Trot. i859 §■ 1860. 7 Sami. 2 Afd. 5 Häft. 4
2 Sammans. Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande N:o 8.
Sådant yrkande har emellertid vid flere föregående riksdagar blifvit vackt, utan
att dock tillvinna sig bifall; och de skäl, hvarpå afslaget grundats, torde, ehuru ofta upprepade,
äfven nu få af Utskottet åberopas, enär Utskottet tiil alla delar godkänner desamma.
De äro: att, utom de ifrågavarande kostnadsbidragen, äfven åtskilliga afgifter
till presterskapet utgöras efter oförmedlade hemmantalet: att beräkningen af dessa samfälda
prestationer utgör grunden till röstberäkningen vid prestval och sockenstämma,
hvilken rösträtt alltså icke skulle kunna regleras, på sätt motionären föreställt sig, ensamt
efter den ifrågasatta förändringen i byggnadsskyldighet; att en lindring i sistberörda
besvär, i följd af förmedling, skulle leda till ett betungande för oförmedlade hemman
med drygare utgifter än hittills, hvilket icke är med rättvisa fullt förenligt, innan
en allmännare skattejemkning kan vidtagas; samt att ett hemmans förmedling icke heller
kan sägas vara något för alla tider och under alla förhållanden bestående, enär nemligen,
om vid jordransakning eller annorledes utrönes, att ett förmedladt hemman kan
bära sin gamla ränta, ett sådant hemman, jemlikt Kongl. Brefvet den 10 Oktober 1804,
dä äfven skall till sitt gamla mantal och ränta uppsättas.
På grund häraf, och då den s. k. förmedlingen väl innefattar en eftergift från
Statens sida uti de densamma tillkommande skattebidrag, men dermed aldrig åsyftats någon
förändring uti sättet för utgörandet lill presterskapet af de detsamma tillförsäkrade
förmåner, hvaruti rubbning likväl skulle af ifrågavarande förslag blifva en följd, hemställer
Utskottet,
ätt Olaus Ericssons berörde motion måtte af Rikets Ständer
lemnäs utan alseende.
Olof Lagergren från Gottlands län har, likasom vid nästföregående riksdag,
föreslagit:
att 26 Kap. 1 § Byggninga-baiken måtte så förändras, att äfven
dagsverken vid kyrko byggnad uigöres efter hemmantal, och att
torpare och bakstugusittare samt andra med dem jemförliga må
räknas dagsverksskyldige lill det högsta lika med egare af J
mantal.
Berörde lagrum stadgar för närvarande, ati, vid kyrko-byggnad och hvad dertill
hörer, — hvaruti alle, som i socknen bo, äro skyldige att deltaga, — byggningsvirke,
körslor och andra kostnader skola utgöras efter hemmantalet, men dagsverken efter matlag;
i sammanhang hvarmed föreskrifves: »Innan något i thy mål företages, skola socknemännen
kallas tillhopa, att derom samrådas och sig förena.» Till stöd för den föreslagna förändrin
gen
har motionären anfort, att utgörandet af dagsverken skulle vara en »personel tjenst»,
men körslor och andra omkostnader deremot vara lagda på förmögenheten och rättas efter
denna, hvadan det vore obilligt, att en fattig backstugusittare, hvars enda tillgång vore
bans egen arbetskraft, skulle till ifrågavarande ändamål utgöra dagsverken lika med egaren
till ett stort gods, hvilken förfogade öfver en mängd personers armar; samt att stadgandet
Sammans. Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 8. 3
alltså borde förändras, äfven om detsammas tillämpning egde rum på ett sätt, der billigheten
mera afsåges.
Den i omförmälda lagrum uttryckta grund, efter hvilken alle skola uti ifrågavarande
byggnads-skyldighet med dagsverken deltaga, ansåg Sammansatta Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi Utskottet vid sistlidne riksdag leda till en jemnare fördelning
af denna skyldighets fullgörande, än om sådant skulle ske efter hemmantalsberäkning,
helst det vore med billighet öfverensstämmande, att sådana å landet bosatta personer,
hvilka kunna anses icke hafva annat att lemna till hjelp, än sina arbetskrafter,
äfven få prestera dessa. Utskottet trodde icke heller, att erfarenheten ådagalade, det icke,
vid uppgörande af den så kallade gångleden för dagsverkarne. afseende fästes på matlagens
större eller mindre förmåga att utgöra dagsverken; samt erinrade slutligen, att den
af motionären anlydda obillighet deruti, alt torpare och backstugusittare efter matlagsberäkningen
få utgöra lika dagsverken med hemmansegaren, så mycket mindre torde förefiunas,
som hemmansegare i allt fall skola derförutan, efter hemmantalet anskaffa
byggningsvirke, utgöra körslor samt bestrida alla andra kostnader vid kyrko-byggnader.
Utskottet afstyrkte fördenskull bifall till motionen; hvilket utlåtande af Rikets
Ständer godkändes: och får Utskottet, med åberopande af ofvan anförda skäl, vördsamt
hemställa:
att icke heller Olof Lagergrens omförmälda förslag må af
Rikets Ständer bifallas.
Sistbemälde motionär, jemte Anders August Andersson från Östergötlands
län, Adolf Fredriksson frän Upsala län samt ofvannämnde Olaus Ericsson, med hvilken
Bengt Johan Holmlin, Lars Rasmusson, Erik Christensson och Johannes Nilsson från
Göteborgs och Bohus län sig förenat, hafva yrkat den ändring i 26 Kap. 2 § Byggningabalken,
att den skyldighet att underhålla prestgårdsbyggnad, hvilken nu åligger församlingen
och i berörde § finnes uttryckt med orden: »När de (hus) af ålder och bruk, och
ej af prestens vanrykt förfalla; då skola socknemän dem bygga och bättra på deras kostnad,
n mätte öfverflyttas på boställshafvaren, så att denne skulle vara förbunden att, sedan
församlingsboerna till honom öfverlemna! de s. k. sju laga husen i fullfärdigt skick,
hålla dem vid magt på egen bekostnad; hvilken skyldighet Anders August Andersson
och Adolf Fredriksson velat hafva utsträckt derhän, att äfven när boställshusen af
ålder och bruk så förfallit, att nybyggnad blir nödvändig, denna hädanefter skall bekostas
af boställshafvaren.
Sistberörde yrkande skulle i sin tillämpning leda till att för framtiden öfverflytta
skyldigheten att förse prestboställena med åbyggnad ifrån församlingen på boslällsinnehafvaren,
hvarigenom stadgandet i 26 Kap. 2 § Byggninga-balken, att alle, som i socknen
bo, skola prestegård bygga, icke vidare skulle gälla för andra fall, än der åbyggnad
tilläfventyrs å något boställe ännu saknas. Hvad ifrågavarande motioners innehåll i öfrigt
angår, får Utskottet erinra, att deras syfte är enahanda som uti den underdåniga
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 8.
skrifvelse, Rikets Ständer vid sistlidne riksdag till Kongl. Maj:t afläto och hvarigenom
Rikets Ständer anhöllo, att, genom utfärdande af en författning angående underhållet af
de hus, som, enligt 26 Kap. 2 § Byggninga-balken, af socknemännen skola Kyrkoherden
färdiga antvardas, måtte förklaras: att vården och underhållet af dessa hus till alla deras
särskilda delar åligger Kyrkoherden, samt att socknemännens skyldighet i berörda
hänseende icke vidtager förr, än husen, genom ålder och bruk, eller genom vådeld, storm,
husets sättning eller annan tillfällighet, som innehafvaren bevisligen icke kunnat förekomma,
befinnas så bristfälliga, att ny- eller ombyggnad eller annan hela huset eller
dess väsendtligare beståndsdelar omfattande större förbättring är af nöden. — På sätt
af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse till Rikets Ständer, i anledning af åtskilliga af Rikets
Ständer vid sistförflutna riksmöte beslutade lagförändringar, inhemtas, har, efter det Preste-Siåndet
med särskild underdånig framställning i förevarande ämne till Kongl. Maj:t
inkommit, samt Högsta Domstolen blifvit öfver nyssnämnda förslag hörd, Kongl. Majit
funnit ordalagen i samma förslag medgifva en tydning, hvarigenom prests skyldighet att
vidmagthålla de honom af socknemännen antvardade hus skulle utsträckas längre, än
Kongl. Majit ansåg med syftningen i 26 Kap. 2 § Byggninga-balken öfverensstämma; i
anledning hvaraf och då det sökta ändamålet att förekomma tvister, till följd af uttryckens
obestämdhet, sannolikt icke skulle genom förslagets antagande vinnas, Kongl. Majit
ansett sig icke böra detsamma bifalla; men har Kongl. Majit gifvit Rikets Ständer tillkänna,
att Kongl. Maj:t likväl, lika med Rikets Ständer, funnit lydiigare bestämmelser i
ämnet, än de, som innefattas i nyssnämnda lagrum, behölliga samt förklarat sig vilja, i
sammanhang med frågan om förändring i sättet för Presterskapets aflöning, taga detta
ämne i vidare öfvervägande.
Vid detta förhållande, och under antagande, att berörda förslag rörande sättet för
Presterskapets aflöning, hvartill grunderna äro angifne i Kongl. Majits vid denna riksdag
till Rikets Ständer aflåtna nådiga Proposition N:o 46, snart är att emotse, och att förevarande
fråga om byggnadsskyldigheten vid prestgårdar dervid kommer under öfvervägande;
anser Utskottet sig icke böra tillstyrka Rikets Ständer ait nu äter ingå till Kongl.
Majit med en förnyad framställning i detta ämne; utan hemställer Utskottet,
att Olof Lagergrens, Anders August Anderssons, Adolf Fredrikssons
och Olaus Ericssons omförmälda motioner för det närvarande
icke må till någon åtgärd föranleda.
Slutligen hafva dels Nils Svensson från Malmöhus län med hvilken Ola Svensson,
Ola Jönsson och Ola Lasson frän samma län instämt, väckt förslag, att 26 Kap. 4
§ Byggninga-balken måtte erhålla följande förändrade lydelse:
Tingsbyggnad skall hvarje härad bygga efter förmedlade hemmantalet
å vanlig tingsstad eller der Konungens Befallningshafvande
pröfvar lägligast, sedan Härads-Rätten deröfver hörd är; och denna
byggnad skall sä stor varda att den motsvarar sitt ändamål och
Sammans. Lag- sami Allm. Bcsv.- och Elcon.-Ulshollets Betänkande N:o 8. 5
tidernas kraf, samt vare Häradet skyldigt att densamma underhålla.
Vid hvarje tingsställe skall ock ett fängelse vara, der missgerningsman
må i förvar hållas. Särskilde härader må dock, efter hvad
Kongl. Maj:t förordnar, hafva gemensam tingsstad och gemensamt
häkte. Från denna byggnads- och underhålls-skyldighet må ingen
i hemmantal satt jord varda befriad, med undantag af Preste- och
Klockarebohl; och skall Kronan deltaga i fängelsebyggnaden, då
denna tillika begagnas för fångar, som transporteras länen emellan;
dels Olof Andersson från Westmanlands län och Per Persson från Wermlands län yrkat,
att den säterier, ladugårdar samt afhyste rå- och rörshemman uti 26 Kap. 2 och 4 §§
medgifna frihet från deltagande i prestgårds-, tingshus- och härads-fängelses byggande
och underhållande måtte upphöra; deruti förrbemälde Anders August Andersson,
hvad prestgårdsbyggnad beträffar, instämt för den händelse, att hans förslag till underhållsskyldighetens
öfverflyttande pä boställsinnehafvaren icke vunne bifall.
Dessa motioner hafva det gemensamt, att de alla åsyfta upphörandet af den privilegierade
jordens frihet frän oftaherörde byggnadsskyldighet. Hvad Nils Svenssons
motion derutöfver innehåller, har icke blifvit i ringaste måtto motiveradt; hvadan Utskottet
torde deröfver icke behöfva afgifva vidare utlåtande, än dels, i fråga om byggnadsskyldighets
beräkning efter hemmantal, hänvisa till hvad ofvan derom blifvit yttradt, dels till
kännagifva
sin åsigt vara, att enär uti Kongl. Förordningen den 20 November 1845 finnas
meddelade föreskrifter om uppförande eiler begagnande af gemensamt tingsställe för
flere härader och om vilkoren derför, inryckandet af ett stadgande härom, på sätt Nils
Svensson föreslagit, uti 26 Kap. 4 § Byggninga-balken är lika olämpligt som öfverflödigt.
Hvad äter angår frågan om upphörande af den sätes- och ladugårdar samt afhyste
rå- och rörshemman medgifna befrielse från deltagande i byggande och underhållande
af förenämnda allmänna hus, har detta yrkande vid flere föregående riksdagar
blifvit fraraställdt, men, i enlighet med Utskottens afstyrkande utlåtanden, alltid af Rikets
Ständer afslagits, af skäl, att de omförmälda slagen af jordegendom, till följd deraf, alt
dem i lag och särskilda författningar blifvit tillförsäkrad befrielse från ifrågavarande
skyldighet, likasom från andra skatter och onera, obestridligen vunnit ett ökadt värde,
som vid deras förvärfvande, vare sig genom köp, byte, arfskifte eller annorledes, tagits
i beräkning; att en sådan förändring härutinnan, sorn af motionären föreslagits, alltså
icke skulle kunna tillvägabringas utan en uppenbar kränkning af eganderätten; samt att
den ifrågavarande befrielsen kunde först då upphöra, när alla från jorden utgående skatter
och besvär blefve, mot ersättning till egare af privilegierad jord, emellan alla hemman,
utan afseende å deras egenskap af privilegierade eller icke, lika fördelade. — Ut
-
6 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utshottels Betänkande N:o 9.
skottet kan icke undgå att erkänna den afgörande vigten af dessa skäl, hvilka alltså
föranleda Utskottet
att afstyrka bifall till Nils Svenssons, Olof Anderssons, Per Perssons
och Anders August Anderssons berörde förslag.
Stockholm den 24 Januari 1860.
N:o 9.
Ank. till Exp.-Utsk. den 20 April 1860, kl. 8 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta förslag om KrigsHof-Rättens
indragning.
Vid flere föregående riksdagar hafva förslag i berörde syfte blifvit framställda,
och den 8 April 1857 afläto Rikets Sländer en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes, efter ärendets utredning, taga i nådigt öfvervägande,
huruvida ej Krigs Hofrätten kunde varda iudragen och dess göromål öfverflyttade
på de öfrige Hofrätterna, med iakttagande af hvad för dylika måls behandling i Kongl.
Maj:ts Högste Domstol är föreskrifvet. Kongl. Maj:t behagade häröfver infordra underdåniga
utlåtanden ej mindre af Krigs-Hofrätten, än af öfrige Hofrätterna och af
Högsta Domstolen, hvilka samtlige, med undantag af Göta Hof-Rätt, afstyrkte den ifrågasatta
indragningen af omförmälda embetsverk. De skäl, som i sådant hänseende gjort
sig gällande, äro hufvudsakligen: att då den grundsatts, i öfverensstämmelse med hvilket!
på sednare tider beslutits dels indragning af åtskilliga särskilda domstolar, såsom
Borgrälter, Slottsrätter, Bergsdomstolar, Hallrätter m. fl. dels, upphörande af Styrelseverkens
domsrätt i vissa mål, stödde sig på nödvändigheten af enbet, jemnhet och
säkerhet uti lagskipningen, hvilket allt erfarenheten visat icke kunna åstadkommas, så
länge för särskilda medborgareklasser, inrättningar eller yrken funnes särskilda dom
-
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 9. 7
stolar, syntes, änskönt samina grundsatts blifvit af Rikets Ständer till stöd för deras underdåniga
anhållan anförd, berörda ändamål likväl icke kunna ernås genom ifrågavarande
förslag, enär detsamma icke åsyftade någon förändring i krigsdomstolarnes organisation
i allmänhet eller i de stadganden, som, enligt nu gällande krigslagar, bestämma desse
domstolars behörighet att upptaga sådana mål, som anginge de till krigsståndet hörande
personer, utan endast afsåge att, med bibehållande af Krigsrätterna i deras nuvarande
skick, upphäfva den särskilda öfverdomstol, som hade till åliggande icke blott att i
andra instansen pröfva Krigsrätternas beslut, utan äfven att i första hand upptaga och
behandla frågor om fel och förbrytelser, som under tjenstgöring kunna begås af officerare
vid såväl landtarméen som flottan, och öfverflytta dessa befattningar på Rikets
öfriga Hofrätler, en anordning, hvaraf man måste befara rubbning i den enhet, som för
närvarande är gällande i fråga om dylika måls behandling: att, derest det antages, såsom
skäl för Krigsrätternas bibehållande, vara nödvändigt, att flere män af yrket deltoge
i handläggning af målen vid berörde underrätter, i anseende till den mera speciela
sakkännedom om de till militäryrket hörande förhållanden och förtrogenhet med
den för krigare ståndet egna, derifrån oskiljaktiga samfundsanda, som hos desse domstolars
fleste ledamöter erfordrades, vore sådant i lika, om ej högre, grad erforderligt
för ledamöterne i öfverrätten, hvilken hade att upptaga, utom de från Krigsrätterna
inkomna besvärs- och underställningsmål, äfven, i första hand, åtskilliga mål, de der i
allmänhet vore af vida svårare och ömtåligare art och beskaffenhet, än flertalet af de
förra: att de ifrågavarande målens öfverflyttning på Hofrätterne skulle, oberäknadt andra
praktiska svårigheter i tillämpningen, icke obetydligt inverka på arbetets gång inom
Hofrätterna och förorsaka dröjsmål med behandlingen af andra mål, hvilka egde lika
anspråk på skyndsam handläggning: att derest åter en särskild division inora hvardera
Hofrätten skulle behandla miliiärmålen och dervid, enligt Rikets Ständers förslag, biträdas
af tillkallade -mililärledamöter, till följd hvataf, och enär, enligt Kongl. Förordningen
den 23 Augusti 1851, fem ledamöter utgöra domfördt antal i Hofrätt, de öfrige
ledamöterne i den särskilda divisionen blefve trenne, samt vid sådant förhållande det
vore lämpligast, till åstadkommande af minsta möjliga rubbning i Hofrätternas öfriga
göromål, att en division i hvardera Hofrätten finge sig uteslutande uppdraget att handlägga
miiitärmälen, skulle, genom en sådan anordning, föga vara vunnet för uppnåendet
af det föresätta målet: afskaffande af särskilda domstolar för särskilda medborgareklasser;
äfvensom, enär militärledamöternas inställelsekostnad, särdeles hvad Göta Hofrätt
och Hofrätten öfver Skåne och Blekinge beträffade, kunde blifva ganska betydlig,
ett annat af ändamålen med förslaget, eller besparing för Statsverket, i väsendtlig mån
förfelades, och derförutan uppstode vigtiga olägenheter derigenom, att militär-ledamöterne
icke alltid vore tillgänglige å sådane tider, som hvarje måls särskilda beskaffenhet fordrade,
hvaraf hinder och lidande uppkomme för anklagade, i synnerhet häktade, hvilkas
fängelsetid blefve obehörigen förlängd, och hvaraf ytterligare ökade kostnader ådroges
8 Sammans. Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Vtskottets Betänkande N:o 9.
Statsverket: att under krigstid de vanliga Hofrätterne i allt fall icke skulle kunna behandla
de ifrågavarande målen, utan en specialdomstol då behöfvas; samt ändtligen, i
afseende på det anförda föredömet af dylika måls behandling i Högste Domstolen, att
denna derutinnan, som i annat, endast utöfvade Konungens domsrätt.
Etter föredragning af detta ärende, har Kongl. Majit i Stats-Rådet den 1 Februari
nästlidna år förklarat den ifrågavarande underdåniga skrifvelsen ej föranleda någon
åtgärd.
Frågan har likväl vid detta riksmöte ånyo blifvit upptagen, i det nemligen dels
inom Höglofl. Ridderskapet och Adeln Herr Friherre Creutz, St., väckt motion: »att
Kongl. Krigs-Hofrätten, i likhet med den gamla Kämnersrätten och Slottsrätten,
måtte alldeles upphöra, och i stället en ny afdelning i Hofrätterna inrättas för att utgöra
andra instansen i militär mål, och att ledamöterna i denna afdelning skola, jemte
prestanda, som af öfrige Hofrättens ledamöter äskas, särskildt hafva egnat sina akademiska
studier åt mililärlagstiftnlngen, på det äfven arméen mätte komma att dömas af
sakkunnige och opartiske domare; samt vidare att ingen militärledamot från arméen
eller flottan, det vare sig för längre eller kortare tider vald, måtte inom Hofrättens afdelningar
för militärmål inrymmas, då alla nödiga upplysningar rörande brottmål inom
militären kunna erhållas från Krigsrätterne»;
dels, uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet afgifvet memorial, Riksdagsfullmägtigen
S. Heurlin från Kronobergs län framställt förslag, att Krigs-Hofrätten måtte indragas,
dess ordinarie embets- och tjenstemäns löner öfverflyttas på indragningsstat, att
af innehafvarne åtnjutas, till dess de kunna till motsvarande eller högre lönevilkor i Statens
tjenst befordras, samt Krigs-Hofrättens göromål öfveriemnas till de öfrige Hofrätterne,
om ock någon tillökning i de sistnämndas Ijenstemannapersonai derigenom tilläfventyrs
blefve nödig.
Af dessa motioner har den förra blifvit remitterad till Lag Utskottet, och den
sednare till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskoitet; i följd hvaraf det åligger Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- oell Ekonomi Utskottet att öfver dem afgifva
utlåtande.
Af ifrågavarande förslag företer endast det af Herr Frih. Creutz gjorda någon
olikhet med det af Rikets Ständer Kongl. Maj:ts nådiga pröfning sednast underställda,
i det Herr Friherren yrkar, att Hofrätterne skola upptaga och pröfva de förut
till Krigs-Hofrätterna hörande mål, ulan något biträde af ledamöter från militärståndet.
Att sådant likväl vore i högsta måtto olämpligt, anser, efter det ofvan anförda, Utskottet
vara uppenbart, likasom det torde vara påtagiigt, att den speciela sakkännedom uti de för
krigareyrket egna förhållanden, hvilken för Krigsdomstolars ledamöter anses nödvändig,
icke kan, på sätt sistbemälde motionär synes föreställa sig, förvärfvas genom akademiska
studier. Då dessutom den af Rikets Ständer hos Kongl. Majit gjorda underdåniga
-
Sammans. Lag- samt Allm. Besv- och Ekon-Utskottets Betänkande N:o 9. 9
dåniga framställning i förevarande ämne så nyligen varit föremål för Kongl. Maj-.ts pröfning,
och ärendet blifvit, på ofvan oraförmälda sätt, af Kongl. Maj:t afgjordt, samt vid
sådant förhållande Utskottet icke anser det vara skäl att tillstyrka Rikets Ständer att nu
äter förnya förrberörde underdåniga anhållan, får Utskottet vördsamt hemställa,
alt Herr Friherre Creutz - och Biksdagsfullmdgtigen Heurlins om
förmälda
motioner icke md till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 12 Januari 1860.
Reservationer:
af Riksdagsfullmägtigen J. M. Lundahl från Skaraborgs län: »Då de obetydliga
göromål, hvilka nu tillkomma Krigs-Hofrätlen, synas mig kunna, utan olägenhet eller
särdeles tillökning i öfrige Hofrätters bestyr, på dej sednare öfverflyttas, samt nuvarande
förhållanden, mera än tillförene kräfva iakttagande af all möjlig sparsamhet i statsutgifterna,
anser jag Utskottet icke hafva bort komma till det slut, hvari det slädnät.»
af Riksdagsfullmägtige Olof Pehrsson från Gefleborgs och A. W Uhr från
örebro län, hvilka förenat sig med Lundahl.
Herr Staaff’, Herr Kistner och Riksdagsfullmägtigen Matts Pehrsson från
Stockholms län hafva anmält, att de icke deltagit i Utskottets behandling af detta ärende;
och Herr Ellberg, att han icke närvarit vid dess afgörande.
Bih. till R. St. Fröt. 1859 $ 1860. 7 Sami. 2 Afd. 5 Häft. 1
10 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Memorial N:o 10.
N:o 10.
Ank. till Exp.-Utsk. den 20 April 1860, kl. 8 e. m.
Memorial, i anledning af Riks-Ständens beslut öfver Utskottets
Betänkande N:o i, angående Kongl. Maj.ts nådiga Skrifvelse
med öfverlemnande af förslag till två nya årgångar predikotexter
och till ny kyrkohandbok.
De från Riks-Stånden, efter pröfning af omförmälda betänkande, till Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet aflåtna protokolls utdrag utvisa:
att Utskottets hemställan i afseende på de föreslagna nya predikotexterna och
sättet för deras promulgerande blifvit af samtlige Riks-Stånden bifallet;
att Utskottets förslag rörande af berörde texters antagande föranledd ändring i
gällande högmesso-ritual blifvit af Högloft. Ridderskapet och Adeln, Högvördiga PresteStåndet
och Hedervärda Bonde-Ståndet godkändt, men af Vällofl. Borgare-Ståndet afslaget;
samt att Utskottets utlåtande öfver förslaget till ny kyrkohandbok, hvars antagande
Utskottet afstyrkt endast, med undantag för 7 Kap., eller det om enskild skrift
enligt Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, blifvit af Ridderskapet och Adeln samt BondeStåndet
till alla delar gilladt; hvaremot Preste-Ståndet slädnät i det beslut, att Rikets
Ständer borde i underdånig skrifvelse till Kongl. Majit anmäla, det de funnit ifrågavarande
förslag till ny kyrkohandbok böra till bruk i församlingen antagas, likväl med de
af Preste-Ståndet uti dess underdåniga skrifvelse den 4 Oktober 1857 föreslagne ändringar;
hvilket beslut, enligt ett särskildt, i anledning af Expeditions-Utskottets förfrågan,
aflåtet protokolls-utdrag, Slåndet förklarat böra anses gälla jemväl om handboksförslagets
7 Kapitel ensamt för sig, utan afseende derpå, om samma förslag varder i öfrige delar
antaget eller icke. — Borgare Ståndet åter har godkänt Utskottets afstyrkande utlåtande
Sammans. Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utskottels Memorial N:o 10. 41
öfver meranämnde förslag i dess helhet, men ansett, att ett nytt förslag till föreskrift t
handboken »om enskild skrift enligt Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855», borde upprättas.
De af Preste-Slåndet beslutna ändringar uti omförmälda Kap. af Komraitterades
handboksförsiag äro, utom i afseende å kapitlets öfverskrift, följande:
l o att, i enlighet med berörde öfverskrift, dels i kapitlets början orden: »kyrkoplikten
skall undergå» böra utbytas mot orden: t skall skriftas», dels ock sista stycket
af kapitlet skulle i 2:dra och 3:dje punkterna ändras till denna lydelse: »Den moder åter,
sorn fädt oäkta barn och, innan hon blifvit enskildt skriftad och aflöst, förqvaft detsamma,
bör endast undergå enskild skrift enligt detta kapitel. Men öfver den moder,
som efter kyrkotagning en eller den enskilda skriften förqvaft etc.»;
2:o att inledningen till det 2:dra stycket ändras sålunda: »Sedan den, som skall
skriftas, knäfallit på en bönepall, säger Presten:»;
3:o att af de i kapitlet förekommande biktfrågor den 2:dra och 3:dje skulle erhålla
denna lydelse:
»Betygar du deröfver en hjertlig ånger, af beder du din synd och begär du att
i församlingens gemenskap åter upptagas, för att af Guds nåd i Christo Jesu delaktig
varda? Svar: Ja!»
» Vill du, genom samma Guds nåd, hädanefter taga dig till vara både för denna
och andra synder samt dig om ett christeligt lefverne beflita? Svar: Ja!»;
4:0 att den derpå följande bönen borde begynnas sålunda!
»Allsmäktige, evige Gud! Vi bedje Dig, att Du icke förkastar denna syndare
{synder ska), som nu sin missgerning bekänt och förlåtelse begär er, utan att Du honom
(henne) till nåd upptager för Din käre Sons Jesu Christi skull o. s. v.»
och i slutet lyda på följande sätt:
»samt omsider med oss och alla trogna få en evig salighet; genom din Son
Jesum Cliristum, vår Herra. Amen;»
5:0 att i det stycke, hvaruti aflösningen meddelas, borde göras följande för
ändring:
»din
synd bekänt och afbedit samt bättring utlofvat; så förkunnar och tillsäger
jag dig, att du är ånyo upptagen i vårs Herras Jesu Christi församling, och således
eger tillträde till alla dess härliga förmåner. Herren förläne dig nåd att dem till din
själs salighet» o. s. v.;
6 o att de längre ned förekommande orden: »gack i frid och synda icke härefter
skulle här borttagas; samt slutligen
7:o att etter förmaningsstycket borde tilläggas ännu ett stycke, så lydande:
»Slutligen läser Presten öfver den återupptagne:
Herren välsigne dig, och bevare dig: Herren upplyse sitt ansigte öfver dig, och
vare dig nådig: Herren vände sitt ansigte till dig, och gifve dig en evig frid. I Guds,
Fadrens och Sonens och den Heliga Andas, namn. Amen.»
12 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och, Ekon.-Utskottets Memorial N:o iO.
Vid berörde förhållande åligger det Utskottet att söka sammanjemka de skiljaktigheter,
hvilka uppstått i fråga om antagande af nytt ritual för den enskilda skrift,
sora enligt Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 eger rum.
Af de utaf Preste-Ståndet vidtagna redaktionsförändringar uti Kommitterades förslag
stå de i första punkten här ofvan omförmälda i nödvändigt samband med kapitlets
förändrade öfverskrift, och måste af sådan anledning tillstyrkas. Hvad de öfriga angår,
kan Utskottet icke heller undgå att erkänna, det Preste-Ständets förslag eger företräde
framför Kommitterades; och då dertill kommer, att, i fråga om absolutionsformuläret,
emot hvilket de inom Borgare-Ståndet framställda anmärkningar vid detta kapitel hufvudsakligen
äro riktade, den af Preste-Ståndet åt samma formulär gifna uppställning närmare
öfverensstämmer med den åsigt, som inom Borgare-Ståndet synes hafva gjort sig
gällande; får Utskottet, med hemställan, om icke Ridderskapet och Adeln samt Borgareoch
Bonde-Stånden behagade frångå deras i ämnet redan fattade beslut, vördsamt tillstyrka,
att Rikets Ständer måtte
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anmäla, att Rikets Ständer
emot antagandet af 7 kap. utaf Kommitterades handboksförslag,—
med de ändringar Preste-Ståndet uti dess underdåniga skrifvelse
den 4 Oktober 1857 föreslagit, — i stället för 10 kap. i nu
gällande kyrkohandbok, icke hafva något att påminna.
Stockholm den 16 April 1860.
Stockholm, tryckt hos N. Marcus, 1860.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o il. i
N:o 11.
Ank. till Exp.-Utsk. den 2 Maj 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om upphäfvande
af slraffarterna prygel och dagg samt om inrättandet, i
stället derför, af straffklasser inom alla regementen, m. m.
I detta ämne hafva motioner blifvit väckta:
inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln: af Herr Grefve Adlersparre, Carl
August;
inom Vällofliga Borgare-Ståndet af Herr Ridderstad och Herr Blanche; samt
inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Johan Persson från Upsala län, Anders Jonsson
från Skaraborgs och Anders Persson från Malmöhus län; hvilka alla yrkat, att
den uti krigslagstiftningen qvarstående bestraffning af prygel eller dagg måtte alldeles
upphöra. 1 '
Till stöd härför hafva motionärerne hufvudsakligen beropat sig derpå, att sedan
uti den allmänna kriminal-lagstiftningen de fysiskt affliktiva straffen blifvit hufvudsakligen
på grund af deras för menniskovärdet kränkande beskaffenhet, alldeles borttagne,
det syntes alltför inkonseqvent att bibehålla dylika straff för den klass, hos hvilken en
stark hederskänsla funnes och borde underhållas. Likasom i allmänhet ett folks lagar
erkändes vara en säker mätare sf samma folks kultur, så angåfves äfven en armées
moraliska ståndpunkt säkrare, än af något annat, genom dess krigslagar. I den mån
krigareståndet representerade det ridderliga elementet hos folket, borde äfven dess lagar
grunda sig på förutsättningar af sådan natur, och de för nämnde stånd gällande
BiV till B. St. Prot. 1859 tf 1860. 7 Sami. 2 Afd. 6 Häft. 1
1 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 11.
special-lagar åtminstone icke i något afseende stå efter de allmänna lagarne, utan snarare
framför dem. I annat fall stöde äfven folket öfver eller framför arméen, och dä
det alltså icke vore någon ära uti att tillhöra den sednare, skulle all lockelse att inträda
under dess fanor vara förbi. Det läge nemligen i naturen hos hvarje redbar man att
vilja höja sig i sin samhällsställning och icke att sänka sig. Men vid den jemförelse,
man anställde mellan den olika ställning man intoge, färe och efter inträdet i arméen,
skulle det falla i ögonen, att man i den sednare kategorien vore underkastad en behandling,
den der icke mera vederfors ens dem, som begått de nesligaste brott. Sådant kunde
icke annat än framkalla och underhålla den föreställningen, att gemenskapen vid arméen
aktas ringare, än menniskor i allmänhet, en föreställning, som väckte till lif minnet
af de tider, dä till krigshärarne användes samhällets drägg. Om nu sådana resultater
icke innefattade tillräckliga bevis, att de lagar, som tillstadde ifrågavarande nesliga bestraffningssätt,
icke stöde i öfverensstämmelse med tidehvarfvets fordringar på humanitet,
och att desamma måste utöfva en skadlig inflytelse pä andan hos arméen; utan man
fortfarande till stöd för bibehållandet af de ifrågakomna straffarterna åberopade deras
oumbärlighet, behöfdes det icke mer, för ådagaläggande af ett motsatt förhållande, än
att hänvisa tili exemplet af de länder, der nämnda slags straff redan vore afskaffade,
och dervid i främsta rummet Frankrike, inom hvars armée krigstukten i alla tider kunnat
upprätthållas utan några förnedrande straff. Hos Svenska folket visade sig i allmän
het nästan lika stor fallenhet för krigareyrket som hos det Franska, och det sednare befunne
sig i intet afseende på högre moralisk ståndpunkt. Inom Svenska krigareyrket
funnes väl en lång historia af vanärande straff, men dessa egde sin förklaringsgrund i
arméens ofullkomliga organisation och fordna tiders anda, som påkallade hårda straffbestämmelser
till manstuktens upprätthållande. Arméerna uppsattes nemligen och flottorna
bemannades hufvudsakligen genom värfning, hvarvid lockande, tubbande, berusning
och falska förespeglingar, ofta äfven våldsam pressning användes, och för sammanhållning
af de sålunda utan urval sammanförda individerna fordrades ett ögonblickligt
verkande, på kroppslig misshandling grundadt straffsystem. Men i den mån arméens organisation
fullkomnades, framträdde allt starkare behofvet att bortkasta qvarlefvorna efter
den äldre tidens barbarism. Detta behof hade, hvad beträffade de skymfliga kroppsstraff^,
blifvit oafvisligt, sedan, genom bevärings-institutionen, blomman af landets ungdom
blifvit under en viss tid underkastad krigslagarna; ty hos denna ungdom vore afskyn
för de kroppsliga straffen så rotfästad, att, så länge dylika bibehöllos, skulle motvilja
mot hela bevärings-institutionen alltmera utbildas och stadgas, samt ail håg för krigareyrket
slutligen försvinna. På grund häraf och då Svenska arméen numera bestode
af redbart folk, bland hvilket den sanna disciplinen borde vara grundad på aktning, tillgifvenhet
och förtroende för befälet, men, der allt sådant saknades, icke kunde uppehållas
genom fruktan för kroppslig pina, hvilken dessutom aldrig kunde förbättra, men
oftast plägade förhärda den felande, hafva motionärerne yrkat, att Rikets Ständer måtte
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o ii. 3
inför Kongl. Majit uttala den åsigt, att bibehållandet af prygelstraffet är oförenligt med
civilisationens kraf i närvarande tid samt i underdånighet begära dess borttagande ur
alla de författningar, efter hvilka detsamma hittills kunnat ådömas.
Herr Ridderstad har derjemte uti en särskild motion hemställt: natt krigsmanskapets
bestraffning för mindre förseelser måtte förblifva hädanefter sådan som hittills
och verkställas på enahanda sätt; samt att straffklasser måtte upprättas inom regementena
och, i händelse af behof, straffkompanier för hela arméen, till hvilka alla de,
som nu dömas till prygel, skola afsändas, för att der, allt efter brottets natur, kortare
eller längre tid aftjena straffet.»
Dessa motioner, jemte de vid remisserna inom de särskilda Stånden afgifna yttranden,
hafva blifvit öfverlemnade till Lag-Utskottets behandling, men i anseende till ärendets
beskaffenhet och jemlikt 43 § Riksdags Ordningen, varit föremål för Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets öfverläggning; och får Utskottet
härmed öfver samma motioner meddela utlåtande.
Redan då fråga väcktes om organisation af allmänna bevärings-manskapet, fästa
des uppmärksamhet vid de special lagar, dem hvarje medborgare under loppet af fem
år skulle lyda; och, till följd af Rikets Ständers derom gjorda underdåniga framställningar,
förordnade Kongl. Maj:t, att krigslagarne skulle öfverses och granskas. Men emellertid,
och enär en längre tid erfordrades lili fullbordande af ett så grannlaga arbete,
fann Kongl. Majit nödigt att genom tvänne Cirkulär af den 26 November 1812, det ena
till samtlige Regements-cheferna och det andra till vederbörande Befälhafvare vid de särskilda
flottorna, påbjuda förändringar i krigs-artiklar och tjenstgörings-reglementen i
vissa fall, i hvad de angingo såväl landt-arméen som flottornas trupper och manskap.
Härigenom mildrades straffen i många fall: gatulopp afskaffades helt och hållet, spöslitning
inskränktes, och begge utbyttes emot prygelstraff; hvarjemte särskilda gradationer
af arrest eller visst antal prygel i den extrajudiciela bestraffningen, äfvensom rättigheten
att densamma ålägga, jemte sättet för dess verkställande noga bestämdes. Kort förut,
eller den 12 Oktober nämnde år, hade Förordningen om inrättandet af allmänna bevärings-manskapet
utkommit, uti hvars 18 § förklarades, att bevärings-manskapet, sedan
det blifvit till tjenst uppbådadt, skulle vara underkastadt samma lydnad och skyldigheter,
som ålåge den öfriga krigsmakten enligt författningar och krigs-artiklar, efter hvilka äfven
förbrytelser deremot komme att bestraffas. Detta stadgande gäller för beväringsmanskapet
i hela riket, likväl med den inskränkning, att för de bevärings-skyldige på
ön Gottland skulle hvad Kongl. Majit den 21 Mars 1811 särskildt förordnat förblifva gällande,
utan att de i ofvannämnda Cirkulär meddelade stadganden deruti skulle göra någon
ändring. Vid sitt åtagande af en allmän beväring hade nemligen öns innevånare fästat
det vilkor, att militära bestraffningssättet borde förändras, och Kongl. Majit behagade
härtill lemna bifall, samt genom nådigt Bref den 21 Mars 1811 till högste Befälhafvaren
på ön, rörande detta ämne, såvidt manskapet angår, förordna: att 1798 års krigs-artiklar
4 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-VtshoHels Betänkande N:o ii.
skulle, i afseende på militärbrottens qvalifikation, förblifva oförändrade: ait samma artiklar
skulle tjena till grund i allt, der korporelt straff ej vore stadgadt: att all korporel
bestralfning af gatulopp och spöslitning för militärbrott, derå dödsstraff ej vore i krigsartikiarne
utsatt, skulle borttagas och i dess ställe införas ensligt fängelse i mörkt rum:
att extrajudiciel bestraffning skulle utgöras af arrest i vissa föreskrifva gradationer
från 24 timmar i eget qvarter, ända till 45 dagar på högvakt i ensligt rum: samt att
mål rörande förbrytelser, som icke innefattade egentliga militärbrott och för hvilka allmänna
lagen utsatte bestraffning, skulle af de ordinarie domstolarne afgöras.
Vid granskning och jemförelse af nu omförmälda författningar samt krigsartiklarne
af är 1798 och den Förordning angående förmanskap och extrajudiciel bestraffningsrätt
inom arméen, Kongl. Maji nyligen, den 29 Mars sistlidet är, låtit utfärda, förefinnas,
i afseende på bestraffning, bestraffningssätt och rättegångsordning för beväringskarl
från Gottland, samt beväringsskyldig från något af rikets öfriga landskap, följande iiufvudsakliga
skiljaktiglieter:
l:o. För militärbrott, derå krigsartikiarne utsätta gatulopp eller spöstraff, skall
beväringskarl i allmänhet dömas, enligt särskild förvandlingstarif, till prygel; hvaremot
beväringskarl på Gottland, om lian begått militärförbrytelse, skall dömas till fängelse i
mörkt ensligt rum, men, om lian föröfvat annat brott, beläggas med det i allmänna lagen
utsatta straff.
2:0. För olofligt undanhållande från tjenstgöring, första resan rymning, dubbel
Iegotagning, munderingspersedlars förskingring, dryckenskap eller sofvande på post, skall
den brottslige, såvida han tillhör beväringen pä fasta landet, i krigstid straffas med
25 till 40 prygel eller dagg. Men tillhör han Gottlands beväring, skall han dömas, i
vissa fall, alt arkebuseras och i andra till en bestraffning, som, efter stadgade förvandlingsgrunder,
stundom motsvarar och någon gång kan öfverskrida nyssnämnda prygelstraff.
8:0. Extrajudiciel bestraffning för gemenskapen vid hären, och således äfven för
beväringen, består i vakt-arrest, mörk arrest eller arrest vid vatten och bröd samt prygel,
de sednare minst 25 och högst 40 till antalet; hvaremot den beväringsskyldige på Gottland,
icke kan extrajudicialiter afstraffas annorledes, än med arrest i ensligt rum under högst
45 dagar.
4:o. Då beväringskarl i allmänhet olofligen undanhållit sig från tjenstgöring
eller begått något annat af de i 2:dra punkten uppräknade brott, utsätter vederbörande
befälhafvare extrajudicialiter det straff, hvartill den felande gjort sig skyldig; men har
den beväringsskyldige på Gottland föröfvat sådan förbrytelse, skall derom vid Krigsrätt
ransakas och dömas.
5:0. Till Krigsdomstols pröfning höra i allmänhet alla mål angående brott, begångna
af krigsman i eller under tjensten, eller dermed gemenskap egande ämnen.
Krigsrätten på Gottland åter får endast till pröfning upptaga mål, rörande egentliga militärbrott,
hvaremot alla andra brottmål böra af de ordinarie domstolarne afgöras.
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ehonomi-Utskoltels Betänkande N:o ii. 5
Den olikhet inför lagen, sora genom de nu oraförmälda författningarne är fastställd
för innevånarne i särskilda delar af riket, låter svårligen med giltiga skäl försvara
sig. Att till exempel skildtvakt, som finnes sofvande eller drucken på post, skall,
om han tillhör Gottlands nationalbeväring, i fält arkebuseras, då annan krigsman för
samma brott extrajudicialiter straffas med prygel, lärer vara lika mycket stridande mot
allmän rättvisa, som det synes oformligt, att den förre för de öfriga i § 8 af 1812 års
Cirkulär omförmälda förbrytelser skall ställas inför Krigsrätt och lagligen dömas, under
det den sednare kan extrajudicialiter straffas.
Af denna anledning och då folkets tänkesätt angående kroppsstraff, i sednare
tider märkbart förändrat sig, samt då det icke syntes billigt att landets ungdom, kallad
att fullgöra sin vapenöfnings-skyldighet eller för det allvarsammare och högtidligare ändamålet
att försvara fäderneslandet, blottställdes eller åtminstone kunde blottställas, för
att i andras åsyn pryglas för förseelser, de der ofta icke innebure någon moralisk skuld,
aflät Rikets Ständers Juslitie-ombudsman ej mindre vid 1840 års, än vid 1844 års riksdag
en framställning till Rikets Ständer med förslag, att det för bevärings-manskapet på
Gottland fastställda militära bestraffningssätt mätte antagas i afseende pä sådant manskap
i öfriga delar af riket samt alt enahanda rättegångsordning, som på nämnde ö,
måtte tillämpas i frågor om förbrytelser, de der ej innefattade egentliga militärbrott;
äfvensom att den ändring af 1798 års krigsartiklar, som, genom 8:de § i Kongl. Cirkulären
den 26 November 1812, blifvit gjord såväl i straffet för vissa i sistnämnde författningar
uppräknade brott, som i fråga om rättigheten att bestraffningen ålägga, jemväl
måtte ega tillämpning, då någon af bevärings-manskapet pä Gottland begått sådant brott;
dock att samma bestraffning skulle utsättas i öfverensstämmelse med de uti Kongl.
Brefvet den 21 Mars 1811 stadgade grunder.
Denna framställning blef vid nämnde begge riksdagar af sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet understödd, likasom Utskottet i anledning af
derom väckte enskilde motioner, uttryckt sitt ogiliande af de affliktiva straffen; men till
följd af 2:ne Riks-Stånds beslut förföll fråsan om de yrkade ändringarne i omförmälda
hänseenden.
Vid sednare riksdagar hafva förslag äfven blifvit väckte om prygel- och dagg
straffens afskaffande, men icke föranledt till någon Rikets Ständers åtgärd; och en af
Kongl. Maj:t nedsatt Kommitté för utarbetande af förslag till en ny ordningsstadga för
krigsmakten har uti underdånigt betänkande rörande detta ämne uttalat sin åsigt, att
slraffarterna prygel och dagg icke kunna undvaras, hvilket yttrande äfven Kongl. Krigshofrätlen
biträdt; och sedan Konungens Högste domstol afgifvit underdånigt utlåtande
öfver bemälde Kommitterades förslag till ny ordningsstadga, hvarvid Högste domstolens
Heste ledamöter, ehuru mycken benägenhet de än hyste för prygelstraffets uppbäfvande,
likväl ansett sig, emot vitsordet af de sakkunnige män, som förklarat sådant icke kunna
utan fara för krigslydnadens upprätthållande verkställas, icke böra det tillstyrka; har
6 Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o H.
uti den derefter af Kongl. Majit utfärdade, ofvan oralormälde förordning, angående förmanskap
och extrajudiciel bestraffningsrätt den 29 Mars 1859, prygel och dagg blifvit
såsom extrajudiciel bestraffning bibehållne för svårare förseelser, äfvensom för de fall,
dä hinder möter för verkställighet af arrest- eller fängelsestraff, samt det för krigstuktens
vidmagtbållande är af nöden att bestraffningen ej uppskjutes till dess hindret kan
undanrödjas.
Bibehållandet för krigareståndet af de fysiskt aflliktiva straffen, sedan desamma
såsom bestraffning för gröfre förbrytelser blifvit af allmänna meningen utdömde, torde
likväl icke kunna försvaras. Utom de inkast, som med afseende å ifrågavarande
straffarters vanärande karakter, framställas emot dem likasom emot spö- och risstraffen,
möta emot deras rättmätighet andra vigliga betänkligheter, hvilka föranledt afskaffandet,
af sistnämnde straff, nemligen dels att allt afseende å menniskans förnuftiga natur åsidosattes,
dels att dervid uppgifves ett af ändamålen med straff, eller den felandes förbättring,
dels ock att det icke låter sig beräkna i hvad mån dylika straff kunna verka
menligt på den bestraffades helsa. Dessa omständigheter mäste, efter Utskottets omdöme,
gälla mer, än förebärandet, att prygel- och daggstraffen äro för krigstuktens upprätthållande
oumbärlige, ett påstående, som i allt fall icke eger något stöd, hvarken i de
länders erfarenhet, der dessa straff sedan lång tid tillbaka varit afskaffade, utan att sådant
derstädes menligt inverkat på krigslydnaden, icke heller i den erfarenhet från närmare
håll, som vunnits genom upphäfvandet af dessa straff hvad angår Gottlands nationalbeväring.
Det har blifvit sagdt, att dä prygel- och daggstraffen endast såsom extrajudiciel
bestraffning bibehöilos, deras vanärande egenskap derigenom skulle upphöra. Men den
allmänna meningen, som ogillar sjelfva bestraffningssättet, skiljer icke mellan de former,
under hvilka tillämpningen eger rum, och fattar ej, af hvad skäl det straff, som anses
för det grymmaste, bör extrajudicialiter tilldelas för en mindre förseelse, då för större
förbrytelser det mildare straffet endast efter ransakning och dom kan ega rum. Då
nemligen kroppslig aga för den mognade mannen anses förnedrande, bör denna aga lika
litet af förmannen, som af domaren kunna krigaren åläggas.
Efter hvad till Utskottets kännedom kommit, hafva jemväl på Kongl. Maj:ts befallning
upplysningar blifvit infordrade angående behöfligheten eller möjligheten af inrättandet
af arrester för verkställande af bestraffningar under de tider, då den indelta
arméen ej är uppbådad till tjenstgöring, och anledning saknas således ej för den förmodan,
att Kongl. Majit varit betänkt på prygel- och daggstraflens ersättande genom annan
bestraffning. Då likväl Utskottet icke anser sig kunna eller böra ingå i vidare bedömande
af frågan, med hvilka straff de nu ifrågavarande lämpligen kunde ersättas, (ill
följd hvaraf Utskottet icke heller funnit sig kunna afgifva något särskildt yttrande öfver
Herr Ridderstads utan vidare utveckling framställda förslag om inrättandet af straff
-
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 11. 7
klasser inora regementena och straffkompanier inom arméen, får Utskottet, enär en omarbetning
af krigslagarne i sin helhet.torde vara att förvänta, vördsamt hemställa, att
Rikets Ständer
i underdånig skrifvelse lill Kongl. Maj:tf med förklarande, att
Bikets Ständer anse bibehållandet af prygel- och daggstraffen
icke öfverensstämma med nationens tänkesätt och tidsandans fordringar,
anhålla, det Kongl. Maj.t mätte täckas i sammanhang
med förväntad omarbetning af krigsarliklarne, för hvilken något
hinder i beliofvet af nödiga reformer i kriminal-lagstiftningen,
efter de i densamma vidtagna förändringar, numera icke torde
förefinnas, taga i nådigt öfvervägande, om icke nämnde straff arter
kunde emot andra lämpligare straff utbytas.
Stockholm den 2 April 1860.
Reservationer:
Af Friherre Armfelt, Magnus:
Kongl. Maj:ts nådiga Förordning angående förmanskap och extrajudiciel bestraffningsrätt
vid krigsmakten den 29 Mars 1859, är, på sätt Utskottet i förestående betänkande
omnämnt, utfärdad i öfverensstämmelse med ett af dertill förordnade Kommitterade
uppgjordt, af Krigs hofrätten samt slutligen Högsta Domstolen granskadt och hufvudsakligen
gilladt förslag. Kommittéen, från hvilken sålunda förslaget egentligen utgått, har
hyst den åsigt, alt användandet af prygel- och daggstraffen väl borde, synnerligen under
fredstid inskränkas, men att för det fullkomliga afskaffändet af nämnde straffarter såsom
extrajudiciel näpst hinder mötte, dem Kommittéen icke tilltrodde sig att kunna undanrödja.
De skäl, hvarpå Kommittéen stödt denna sin åsigt, hafva synts mig så öfvertygande,
att jag tager mig friheten här nedan anföra dem, i förhoppning att hvarje representant
behagade af dem taga kännedom, innan han afger sin röst till bifall eller afslag
å Utskottets betänkande.
Kommittéens utlåtande i denna del lyder sålunda:
Vid bestämmande af den extrajudiciel bestraffningen för manskapet, har Kommittéen
tagit under noga öfvervägande den ofta förut framställda fråga, huruvida icke
det nu brukliga prygel- eller daggstraffet skulle kunna afskaffas. Inseende vigten af
de skäl, som tala emot lämpligheten af ett straff, hvilket hufvudsakligen afser inverkan
på menniskans djuriska natur, tror Kommittéen ock att för disciplinära förseelser kroppslig
aga bör, i den mån det ske kan, inskränkas, men för dess fullkomliga afskaffande
synas dock hinder möta, hvilka Kommittéen icke tilltrott sig kunna undanrödja. Då scha
-
}] Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o H.
vott — och andra dermed jemförliga straff, såsom den felandes fastbindande vid master
eller träd, eller hans inneslutande i bur eller dylikt, som man på många ställen sökt
inom krigsmakten använda i stället för kroppsstraff, torde anses lika mycket, om ej
mera förnedrande än dessa sistnämnda och således ej vara att framför dem föredraga,
skulle följaktligen, i händelse all kroppslig aga upphörde, arrest och fängelse blifva den
enda bestraffning, som i ordningsmål kunde tillämpas. Vid många tillfällen torde dock
tillgång saknas till tjenliga arrest- och fängelserum. Vid andra åter synas sådana straffs
användande ej vara ändamålsenligt eller lämpligt. För vidmagthällande af krigstukt och
ordning inom en samlad truppstyrka är det i allmänhet af vigt ej blott att fel och försummelser,
som begås, blifva bestraffade, utan äfven att bestraffningen genast verkställes,
på det dels den felande må skyndsamt återföras till ordning, dels hans kamrater, som
erfara att hvarje försummelse omedelbart åtföljes af näpst, derigenom må erhålla en ytterligare
sporre till noggrant iakttagande af sina skyldigheter. I krig, under längre tåg
samt om skeppsbord, då hvarje öfverträdande eller åsidosättande af tjenstepligten kan
medföra oberäknelig skada, är det i synnerhet nödigt att krigstukten på det strängaste
upprätthålles, men just vid dessa tillfällen saknas vanligen tillgång på tjenliga rum för
arreststraffs verkställande, och om då ej något annat straff kunde tillämpas, måste således
uppskof med bestraffningen ske. Den menliga inverkan, ett sådant uppskof kan
medföra, är lätt att inse. Af den, som vid dylika tillfällen ej af egen ambition känner
sig uppmanad att fullgöra sin pligt, utan visar olydnad, tredska eller försummelse, lärer
nemligen ej kunna förväntas att han genom ett blott hot om en bestraffning af några
dagars eller veckors arrest, som ofta först i en obestämd och aflägsen framtid kan
verkställas, varder återförd tili lydnad och ordning. Just vid förseelser af svåraste art,
der ett skyndsamt återställande af den brutna ordningen är mest af behofvet påkalladt,
torde en sådan verkan af straffhotet desto mindre kunna beräknas, om den, hvilken en
gång gjort sig skyldig tili arreststraff i dess högsta mått, visste att en fortsatt försummelse
ej ens kunde föranleda någon förhöjning i straffet. På samma gäng således ali
utväg saknades att tvinga den felande att fullgöra sina åligganden, hade man derjemte
att befara det hans kamrater, som sågo honom lemnäs ostraffad under det deras egen
tjenstgöring genom hans försummelse förökades eller försvårades, kunde känna sig hugade
att följa den brottsliges exempel. Men äfven om straffet genast kunde verkställas,
synas dock mänga betänkligheter angående dess lämplighet möta. Under en trägen och
ansträngande tjenstgöring kunde nemligen några dagars arrest lätt blifva betraktad snarare
som en efterlängiad hvila, än ett afskräckande straff. Straffets skärpning genom
den felandes inneslutande i mörkt rum eller inskränkning i hans kost skulle deremot
kunna hafva till följd att han, efter bestraffningens undergående, saknade kraft och förmåga
att återvända till en ansträngande sysselsättning och straffet skulle således komma
att i ej obetydlig män drabba den felandes oskyldiga kamrater, hvilka vid tjenstensupp
rätt
-
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-(UskoHels Betänkande N:o IL 9
rättbåilande komme att sakna det biträde, de af den bestraffade bordt kunna påräkna.
Sådant blefve naturligtvis i ännu högre grad fallet om längre tiders arreststraff tillämpades
och den straffade under tiden förbjöds att i tjenstgöring deltaga. Tiiiäts honom åter
att under strafftiden fortfarande göra tjenst, skulle straffet vid många tillfällen förlora
all betydelse, enär det ej sällan lärer inträffa att annan ledighet från tjenstgöring ej kan
beviljas, än som erfordras för en nödtorftig hvila, och dertill bereder arrestrummet vanligen
lika godt, om ej bättre tillfälle, än manskapets vanliga gemensamma sofplatser.
För upprätthållande af behörig krigstukt, särdeles vid de tillfällen då deraf göres största
behof, synes det derföre vara oundgängligen nödigt, att vederbörande befälhafvare lemnäs
makt att. utom arrest och fängelsestraff, äfven kunna, då hinder för dessas tillämpning
möter, använda någon annan snart öfvergäende men ändock verksam bestraffning; och
då någon dylik, mera lämplig än kroppslig aga, af Kommiitéen icke kunnat utfinnas,
har Kommittéen således för nämnde ändamåls vinnande funnit sig nödsakad att i sitt
förslag bibehålla prygel- och daggstraffet. I fred, under vanliga omständigheter, då sådana
hinder och svårigheter att tillämpa arreststraff', som här förut blifvit anmärkta, ej
äro för handen, har Kommittéen väl ansett detta sednare straff företrädesvis böra begagnas.
Emot så väl dess utsträckning till lång tid, som dess intensiva skärpning möta
dock alltid de betänkligheter här ofvan blifvit antydda. Och då lindriga ari eststraff,
efter hvad erfarenheten visat, ofta innefatta föga verksamma medel att hos en trög och
trotsig natur framkalla nit, lydnad och ordning, har Kommittéen äfven ansett den svårare
straffarten prygel böra tillåtas i den händelse någon, oaktadt undergånget arreststraff i
dess högsta mätt, ej låter sig deraf rättas, utan ånyo beträdes med gröfre förseelser. 1
sammanhang härmed bör Kommittéen icke lemna oanmärkt, hurusom vid de indelta regementena,
under det de äro förlagda på roten, i allmänhet saknas rum till arreststraffs
verkställande. Så länge detta förhållande fortfar, kan således i ordningsmål ej ä manskapet
tillämpas annan bestraffning än prygei. Kommittéens önskan och förslag att i
möjligaste måtto inskränka detta sednare straffs användande skulle således komma att i
väsendtlig män förfelas om nämnda hinder för arreststraffs verkställande ej varder undanröjdt.
Enligt hvad Kommittéen inhemtat, har för detta ändamåls vinnande framställning
blifvit gjord att uti läns- eller bäradsiängelserna anvisa vissa rum till begagnande
af soldater, som undergå extrajudiciel bestraffning. Kommittéen tror dock, för sin del,
denna utväg ej vara fullt lämplig. Om nemligen dylik bestraffning borde i nämnde fängelser
verkställas, skulle ofta, genom deras aflägsenhet frän den straffskyldiges bostad,
straffet för honom komma att ej obetydligt skärpas genom en besvärlig marche, kanske
upptagande en längre tid, än hela det ålagda straffet. Den extrajudiciel bestraffningen
betraktas ej nu och bör ej heller, såvidt den skali uppfylla sitt ändamål, betraktas såsom
något kränkande eller vanhedrande straff, utan endast såsom en tillrättavisning för mindre
felsteg, hvilka ej kunna hänföras till egentliga lagbrott. Den är af liknande beskafBih.
lill B. St. Prol. 1859 q 1860. 7 Sami. 2 Afd. 6 Haft. 2
10 Lag- samt Albri. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o H.
fenhet med den aga, en familjefader kan finna sig föranlåten tilldela sina barn elier tjenare.
Genom dess verkställande på samma ställe och på enahanda sätt, som verkliga
brottslingar bestraffas för svårare öfverlrädeiser af samhällets lagar, samt af den offentlighet
densamma derigenom erhölle, skulle den lätt;.kunna förlora denna sin karakter
och i uppfattningen förvexlas med de straff, som för gröfre brott ädömas. En extrajudiciel
bestraffning, som ofta måste ifrågakomma för ringa förseelser, kunde derigenom
blifva ansedd hård och orättvis, på samma gång det vore att befara att, till följd af det
lika straffsättet, afskyn för verkliga Iagöfverträdelser förminskades; och säkert skulle,
vid sådant förhållande mången befälhafvare hellre, til! men för krigstukten, lemna en
begången förseelse onäpst, än han befordrade den felande till en bestraffning, af hvilken
han fruktade sådana följder, som här blifvit antydda. Att emellertid det hinder, som nu
vid de indelta regementena möter för arreststraffs verkställande, blifver undanröjdt, anser
dock Kommittéen vara i hög grad af behofvet päkalladt; och då, enligt Kommittéens
ofvan yttrade åsigt, sådant ej utan stora olägenheter låter sig göra genom de allmänna
täugelsernas begagnande för dylika straff, torde någon annan utväg för ändamålet ej
finnas, än att särskilda miiitär-arrester för dessa regementen inrättas, och Kommittéen
får derföre i underdånighet tillstyrka nådigt bifall till det förslag i sådan syftning, som,
enligt hvad af Kommittéen tillgängliga handlingar inhemtas, redan förut är Eders Kongl.
Maj-.ts nådiga pröfning understäldt.
Häraf synes att Kommittéen väl ansett att under vissa förhållanden, såsom under
marscher och tåg, om skeppsbord, dä hinder mötte för annan bestraffnings verkställande,
prygel- och daggstraffen borde qvarstå, men derjemte fästat uppmärksamheten på den
omständighet att, så vida dessa straffs användande må kunna behörigen inskränkas, militärarrester
mäste för indelta arméen inrättas, der extrajudiciel bestraffning för mindre
förseelser kunde verkställas. — Detta vore naturligtvis ännu nödvändigare, derest ifrågavarande
straffarter helt och hållet afskaffades; och det torde icke kunna bestridas att
dylika arresters uppbyggande, hvartill medel, så vidt jag vet, för närvarande icke finnas
att tillgå, borde föregå ett sådant afskaffande.
Hvad sålunda blifvit sagdt afser likväl endast prygel- och daggstraffen såsom
extrajudiciel bestraffning, för hvilken ett hufvudvilkor är att den må kunna så hastigt
som möjligt verkställas och, synnerligast under ofvan antydda förhållanden, så litet som
möjligt hindra den bestraffade från uppfyllande af honom åliggande skyldigheter i tjensten.
— Helt annat är prygel- och daggstraff, som af domstol ådömes. — Då kan, till
följd af de från domstols förhandlingar oskiljaktiga omgångar t. ex. protokolls-justering,
afvaktande af besvärstidens utgång m. m., straffet i allt fall icke så hastigt följa pä
förbrytelsen; och, hvad som måste anses af ännu mera vigt, då är den förbrytelse, hvarför
straffet skall af domstolen utsättas till prygel eller dagg,ti anseende tili antingen
sin beskaffenhet eller sitt återupprepande, sådan, att genom den brottsliges längre hindrande
från tjenstgöring ringa eller ingen skada sker, helst han oftast efter undergånget
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 11. 11
straff bör eller åtminstone borde från all vidare gemenskap med regementet eller korpsen
skiljas. Om såiedos fråga nu vore endast om en underdånig anhållan, det Kongl. Maj:t
täcktes i nåder föreskrifva, att vid alla de tillfällen, då vid domstol till afdömande förekomme
brott eller förbrytelser, för hvilka straff af prygel eller dagg finnes i de för
krigsmakten gällande lagar och författningar stadgadt, nämnde straffarter icke finge
ådömas, utan straffet i stället utsättas till deremot svarande fängelse vid vatten och bröd,
— så skulle jag för mia del icke hafva något att emot en sådan anhållan invända.
Men nu deremot, dä den anhållan, hvars framställande till Kongl. Maj:t Utskottet
tillstyrkt Rikets Ständer, omfattar afskaffande af ifrågavarande straff arter‘jemväl såsom extrajudiciel
bestraffning; — då Kongl. Maj:t för föga mera än ett år sedan, efter både sakkunnige
och lagkunnige personers hörande, utfärdat en författning, som för sistnämnde
fall, ehuru med vissa inskränkningar, bibehåller prygel- och daggstraffen; — då det sålunda
är anledning för alla att förmoda och för dem, som dela mina åsigter, att hoppas,
det Kongl. Maj:t icke heller nu skulle kunna anse det med god ordnings vidraagthållande
inom krigsmakten förenligt, att, innan andra anstalter, derest lämpliga sådane kunna förefinnas,
blifvit vidtagna för att göra kroppsstraff^ umbärliga, bifalla deras fullkomliga
afskaffande; — och då jag, för min del, skulle anse det vara med Rikets Ständers värdighet
mera öfverensstämmande att icke till Kongl. Maj.-t framställa en anhållan, den
jag, pä ofvan anförda skäl, förmodar icke för närvarande kunna vinna bifall; så får jag
vördsamt till Rikets Ständer hemställa,
att samtlige de i detta ämne väckta motioner icke må till någon
åtgärd föranleda.;)
Af Herr Grefve Taube, Henning Adolf, och Herr Professoren Sundberg.
Slockholm, tryckt hos N. Marcus, 1860.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 12. 1
N:o 12.
Ant. till Exp.-Utsk. den 25 Maj 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om nedsättning i expeditionslösen.
Inom Höglofl. Ridderskapet och Adeln har Herr Friherre Hermelin, Carl, och
inom Hedervärda Bonde-Ståndet Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes län, med hvilken
sednare Olof Larsson, Erik Olsson och Guslaf Hultman från samma län samt
J. M. Lundahl från Skaraborgs och Sven Rosenberg från Christianstads län sig förenat,
i ofvanberörde syfte väckt motioner, af hvilka den förra blifvit till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad, men den sednare öfverlemnad till LagUtskottets
behandling; i anledning hvaraf, och jemlikt 43 § Riksdags-ordningen, Sammansatta
Lag- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet dem begge handlagt.
Herr Friherre Hermelin har anfört, att ehuru den sednast utfärdade förordningen
om expeditionslösen på det hela taget tillfredsställt å ena sidan allmänhetens
fordringar på ett ordentligt utskrifningssätt och å den andra vederbörande domares
och expeditionshafvandes anspråk i afseende på en skälig expeditionslösen, syntes
likväl den förhöjning, som i den sistnämnda egt rum, hafva medfört den olägenhet,
att eggelsen till att uppskjuta målen från ting till ting blifvit ökad. Om än påståendet
om denna bevekelsegrund ofta kunde bestridas, saknades likväl icke anledningar
till misstanka härutinnan; och då den högre lösen, som utgår för lista och
2:dra arken af en expedition, måste antagas förnämligast verka i omförmälda hänseende,
har motionären hemställt, att berörde högre lösen måtte allenast en gång
uti hvarje mål få beräknas, ehvad detsamma förekommer å en eller flere rättegångsdagar
i stad eller å ett eller flera ting på landet; förmodande motionären, att, i
Bih. till R. St. Prot. 1859 & 1860. 7 Sami. 2 Afd. 7 Haft. i
2 Samtnans. Lag- samt Allm. Besv.- och Elcon.-Utskottets Betänkande M 72.
händelse Domares inkomster derigenom kunde anses betydligt eller obehörigt förminskas,
medel borde kunna finnas att desse tjenstemän på annat sätt vedergälla.
Riksdagsfullmägtigen Sköldberg åter har, under uppgift, att en allmän missbelåtenhet
försports öfver den, enligt nu gällande författning, alltför högt bestämda
lösen för nedannämnde handlingar, i anledning häraf, och då det icke syntes skäligt,
att t. ex. för sådana från Länsstyrelser utfärdade expeditioner, till hvars uppsättande
och utskrifvande efter formulär hvilken yngling eller renskrifvare som helst kunde
användas, och hvilkas antal ofta kunde inom en Länsstyrelse uppgå ända till 5,000
om året, allmänheten skulle betungas med den dryga lösen, som för dylika expe
ditioner
nu är bestämd, föreslagit, att följande rubriker i expeditions-taxan måtte sålunda
ändras:
Protokoll, annat, ehvad det innefattar beslut eller icke: Lsta arket 1 R:dr 25 öre.
2:dra arket 1 » — »
hvarje af de öfriga arken — » 75 »
Resolution, med rubrik: Lsta arket  I » 25 »
2:dra arket 1 » — »
hvarje af de öfriga — » 75 »
Stämning, offentlig 1 » 25 »
Utslag, med rubrik, Lsta arket
f » 25 »
2:dra arket -I » — »
hvarje af de öfriga
— » 75 »
Utskottet anser sig hafva skäl att betvifla, såväl att inom landets Domare-korps
de finnas, hvilka, i fråga om tvisters uppskjutande eller afgörande i rättan tid, låta
sig ledas af ofvan antydda egennyttiga bevekelsegrund, som ock att någon allmän
missbelåtenhet med den nya expeditions-taxan eger rum. I det förra hänseendet må
det dessutom anmärkas, alt Domare icke kunna hafva någon vinst af att öka antalet
af de s. k. domboksmålen. Desse äro nemligen de, som orsaka mesta besväret
och påkalla det dyrlegdaste arbetsbiträdet. Om man endast har hänsyn till de med
embetet förenade inkomster, skulle det säkerligen för de flesta Domare vara en fördel
att slippa expeditionen af nämnda mål, och de domsagor anses också för de
förmånligaste, der tvistemålens antal äro, i förhållande till öfrige rättsärenden (såsom
inteckningar, lagfarter m. m), mycket ringa. Det torde i allmänhet kunna antagas,
att en Domare icke förser sig med flere arbetsbiträden, än att han kan gifva dem
tillräcklig sysselsättning. Om han nu, på sätt förstbemälde motionär antydt, skulle
söka att för kommande tingstur bereda sig en tillökning i domboksmålens antal,
skulle sådant för honom medföra nödvändigheten att förse sig icke allenast med
flere renskrifvare, än förut, utan äfven med ännu ett s. k. juridiskt biträde för
nämnda måls uppsättning; och sådant skulle medföra en kostnad, som visserligen
icke kunde uppvägas af den inkomst, det ökade expeditionsantalet skulle inbringa.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottels Betänkande JYS 12. 3
Det (innes derföre ingen anledning att antaga, det begär efter pekuniär vinst kan
bos Domaren vara motiv för obehörigt uppskof med tvisters afgörande, hvilket i
allt fall är belagdt med ansvar; och då, efter hvad nyss är anmärkt, det torde
vara obestridligt, att de ifrågavarande expeditionerne, såsom förenade med det drygaste
arbetet, icke böra beläggas med ringare lösen, än de mindre mödosamma bära ;
anser Utskottet sig icke kunna annat än
afstyrka allt afseende å Herr Friherre Hermelins ifrågavarande
motion.
Beträffande Sköldbergs framställning, torde det vara tillräckligt att erinra derom,
att, genom bifall till densamma, expeditionslösen i många fall skulle blifva lägre,
an som före utfärdandet af den nya taxan var förhållande!. Då nemligen hos Rådstufvu-rätt
första arket af Dom löstes med 42 sk. Banko eller 1 R:dr 31 öre och
andra arket med 75 öre, första arket af Resolution eller Protokolls-utdrag, som
innefattade beslut, med 94 öre och andra arket med 56 öre. samt för Protokollsutdrag
från Härads-rätt eriades 1 R:dr 42i öre för första arket, 56 öre för andra
arket och 28 öre för det tredje; blef, i anseende till den dragna stil, som då nyttjades,
det som nu, med tätare stil och ökadt antal skrifna rader på sidan, inrymmes
på ett ark, hetaldt med högre belopp, än som enligt motionärens förslag skulle,
utgå, enär, efter det äldre expeditionssältet, två ark, skrifna med s. k. dragstil, icke
motsvara ett ark, skrifvet med tät stil; hvadan ett fullskrifvet ark af det sednare
slaget innefattar så stor expedition, som efter den äldre taxan var belagd med 3
arks lösen. — För offentlig stämning var lösen tillförene vid Rådstufvu-rätt 4 R:dr
50 öre och vid Härads-rätt 4 R:dr Riksmynt.
Jemför man härmed äfven i öfrigt nu gällande expeditions-taxa, så finner man,
att lösen för Under-rätts protokoll och utslag icke blifvit synnerligen förhöjd, och i
allt fall icke på långt när i samma förhållande som lefnadskostnaderna stigit. Att
numera minska denna lösen, på sätt motionären föreslagit, skulle leda till att, tvärtemot
den förnyade expeditions-taxans ändamål, nedsätta expeditionshafvandes inkomster
långt under hvad de vid bättre förhållanden och billigare lefnadskostnader varit.
Domare på landet hafva så godt som ingen lön på stat sig anslagen; ty i sådant
hänseende kan man knapt taga i beräkning deras kontanta lön, som vanligen
icke öfverstiger 4 00 R.dr; och en stor del af desse embetsman äro icke heller försedde
med boställen. — Hvad åter de hos Konungens Befallningshafvande anställde
expeditionshafvande angår, hafva äfven deras inkomster, beroende hufvudsakligen af
det antal lagsöknings- och exsekutions-ärenden, som af dem handläggas, på sednare
tider undergått en icke obetydlig förminskning, enär mängden af dylika ärenden,
enligt statistiska uppgifter, öfverhufvud aftagit. Ett undantag torde i detta hänseende
hafva visat sig under tiden närmast efter den stora penningekris, som för ett
par år 6edan inträffade, och då lagsökningarne måhända någonstädes varit så talrika,
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 12.
som motionaren antyder; men på dylika företeelser lärer man icke kunna bygga de
förutsättningar, som måste ligga till grund för bestämmelser uti förevarande hänseende.
Ehuru Utskottet alltså icke finnér skäl att biträda Sköldbergs motion om nedsättning
af den omförmälda protokollslösen i allmänhet, har Utskottet likväl vid pröf
ningen
af samma motion funnit lösen i ett visst fall, nemligen i fråga om protokoll
rörande förordnande eller entledigande af förmyndare, vara högst betungande för
fattigt eller mindre bemedladt sterbhus, och att beloppet af denna lösen kunde något
nedsättas. Berörde handlingar, som sällan innehålla mer än några rader, ej heller
äro svära att uppsätta, drogo tillförene en lösen af 36 sk. Banko eller 'i R:dr
42| öre Riksmynt, men böra nu lösas med 2 R:dr sistnämnde mynt. Denna skilnad
är, efter Utskottets åsigt, allt för betungande för obemedlade omyndige, helst
utfärdandet af ifrågavarande handlingar kan ofta förekomma flere gånger i afseende
på en och samma omyndiga person. En nedsättning i denna lösen torde derföre
hafva lika mycket skäl för sig, som den i expeditions-taxan utsatta lindrigare lösen
för protokoll öfver aflagd borgenärsed. Men då det skulle medföra svårighet att för
olika bemedlade omyndige tillämpa olika lösen, samt den enhet och enkelhet, hvilka
alltid böra finnas i uppställningen af en expeditions-taxa, skulle rubbas genom antagandet
af två olika slags lösen för enahanda legala handling, har Utskottet ansett
lämpligare att alla dessa handlingar böra tillgodonjuta samma lindring, hvilken Utskottet
trott billigtvis kunna åstadkommas, om den nu stadgade lösen för protokoll
rörande förmyndares förordnande nedsättes till enahanda belopp, som för bevis öfver
aflagd borgenärsed i expeditions-taxan finnes utsatt, eller En R:dr; och får Utskottet,
i enlighet med dessa åsigter, hvilka ock vid sistlidne riksdag gjorde sig gällande
såväl inom det sammansatta Utskottet som hos Rikets Ständer, vördsamt hemställa,
alt hvad Riksdags-fullmägligen Sköldberg i fråga om nedsättning
i expedilions-lösen yrkat, icke måtte i vidsträcktare målto bifallas,
än att Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse lill Kongl.
Majit anhålla, det Kongl. Mayl täcktes i nåder göra den ändring
i expeditions-taxan, att lösen för protokollsutdrag, som
endast innefattar förordnande eller entledigande af förmyndare,
eller begge delarne, nedsättes lill enahanda belopp, som nu finnes
för bevis öfver aflagd borgenärsed stadgadt.
Slockholm den 46 April 4860.
Sammans. Lag- samt Allm. Besvoch Ekon.-Utskottets Betänkande M 13. 5
N:o 13.
Alik. till Exp.-Utsk. dea 25 Maj 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt förslag om åläggande för Domare pä
landet att kostnadsfritt tillställa rältssölcande de expeditioner, som
ej i behörig tid varit tillgängliga alt lösas.
Under förmälan, hurusom det vore vanligt, att då vid ett tings slut en del
expeditioner icke hunnit utskrifvas före Domhafvandens afresa från tinget, sådana
expeditioner efteråt blefve skickade till Länsmannen i distriktet, och att denne för
sitt besvär att tillställa de rättssökande deras handlingar affordrade dem 75 öre
Riksmynt för hvarje expedition, med hvilket belopp alltså den tillständiga lösen i
sjelfva verket ökades och parter obehörigen betungades; har Riksdagsfullmägtigen
Måns Månsson från Calmar län, uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet ingifvet memorial,
väckt förslag om utfärdande af det stadgande, att den Domhafvande, som
icke vid tingets slut har utslag och andra expeditioner utskrifna och färdiga att af
vederbörande lösas, skall, vid ansvar, låta tillställa de rättssökande deras handlingar
utan annan lösen, än den expeditions-taxan föreskrifver.
Denna motion har blifvit remitterad till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
men till följd af ärendets beskaffenhet ansetts tillhöra Sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som härmed får afgifva utlåtande öfver
densamma.
Uti 15 § af Kongl. Förordningen om expeditionslösen den 30 November 1855
föreskrifves, att de expeditioner, som, efter afslutadt ting, icke blifvit före Domhaf
vandens
afresa från tingsstället löste, böra af honom öfverlemnas till Länsmannen eller
annan lämplig person, för att tillhandahållas vederbörande emot lösen, samt att
för de expeditioner, som icke blifvit inom 14 dagar efter tingets slut utlöste, ege
Bih. till R. St. Prot. 1859 A 1860. 7 Sami. 2 Afd. 7 Baft. 2
6 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 13.
Domaren att låta utmätningsvis uttaga lösen. Att Länsmännen skulle ega att, för
sitt besvär med expeditionernes »tillhandahållande» åt parterna, af desse fordra betalning,
dertill ger författningen icke anledning, lika litet som den synes medgifva Domare
att, på det sätt motionären uppgifver vara vanligt, genom bemälde kronobetjente
utkräfva lösen för expeditioner, som icke varit i rättan tid färdigskrifne. Om någorstädes
så tillgår, anser Utskottet ett dylikt förfarande icke hafva stöd i gällande föreskrifter,
och det beror alltså icke på lagstiftningen att sådant undanrödja. Då nu
härtill kommer, att ansvar för den expeditionshafvande, som låter komma sig till
last att icke hafva i behörig tid färdiga de rättssökandes expeditioner och andra
handlingar, redan finnes i 19 § af förenämnde Kongl. Förordning bestämdt för hvarje
särskild dylik försummelse, och detta ansvar synes tillräckligt strängt; anser Utskottet
sig böra vördsamt hemställa,
att Måns Månssons berörde motion ej må till någon åtgärd
föranleda.
Stockholm den 16 April 1860.
Rättelse
i Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande Jfå 11,
å sista sidan sista raden: är Herr Professoren Sundberg antecknad såsom reservant;
hvilket bör utgå.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1860.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Elcon.-Utskottets Betänkande M 14. \
N:o 14.
Auk. till Ejp.-Utsk. den 12 Juni 1860, kl. 1 e. m.
Betänkande, » anledning af väckta motioner om ändringar i nu gällande
Skijtesstadga.
För åstadkommande af ändringar uti eller tillägg till de om skiftesverket i riket
gällande författningar, hafva motioner blifvit väckta
hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln:
af Herr Friherre Åkerhjelm, Johan Carl, och Herr von Knorring, E O.;
hos Väjlpfl. Borgare-Ståndet:
af Herr Bergström, Herr Wahlbom och Herr Grenander; samt
hos Hedervärda Bonde-Ståndet:
af Anders Wilhelm Uhr och Olof Larsson från Örebro län, med hvilken sednare
Erik Olsson från samma län sig förenat, Sven Guslaf Johansson från Jönköpings
län, Nils Jansson och Carl Gustaf Cederskog från Östergötland, Carl Johan Svenssén
från Calmar län, Olof Persson från Gefleborgs län, med hvilken Lars Olsson
från Stora Kopparbergs län sig förenat, Paul Hedström, Per Tjernlund och Per
Mattsson från Wester-Norrlands län, Carl Svensson från Halland, Olaus Eriksson
från Göteborgs och Bohus län samt Johannes Andersson och Lars Gustaf Andersson
från Elfsborgs län, med hvilken sistnämnde Per Eriksson, Per Persson, Olof Olsson
i Olebyn, Olof Olsson i Gersheden, Anders Jonsson och Anders Andersson från
Wermland instämt.
Bih. till B. St. Prof. 1859 & 1860. 7 Sami. 2 Afd. 8 Uäft.
i
2 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottels Betänkande JVs 14.
Dessa motioner hafva blifvit remitterade till Lag-Utskottet, men, jemlikt 43 §
Riksdags-Ordningen, behandlats af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet, som nu går att för deras innehåll redogöra och utlåtande deröfver
afgifva; hvarvid Utskottet ansett lämpligast att, på sätt äfven vid föregående
riksdagar ägt rum, iakttaga den ordning, hvaruti de ämnen, motionerna afse, i Skiftesstadgan
förekomma, och att särskildt vid hvarje §, emot hvilken anmärkningar
blifvit framställda, desamma upptaga och pröfva; varande vid
1 Kap.
3 § anmärkt: af Herr Friherre Åkerhjelm samt A. W. Uhr och Olof Larsson från
Örebro län: att det i denna § gifna förbud emot all rubbning af redan verkställd
enskiftesdelning eller fastställdt laga skifte, med mindre samtlige delägare i skifteslaget
åsämjdes att till ännu större beqvämlighet ägolotterna sammanlägga, på alla de
ställen, der, genom äldre delningar, ägoskiftena i ängsmarken erhållit den form, att
deras uppodlande icke kunde med någon fördel äga rum, lade hinder i vägen, för
de önskvärda odlingsföretag, som berodde af möjligheten att uttappa eller sänka
sjöar eller upprensa floder och andra vattendrag. För några tiotal af år tillbaka
bade man icke förutsett den hastiga utveckling, jordbruket skulle komma att erhålla.
Methoden att odla fodervexter på den gamla odaljorden var då ännu icke införd,
gräsodlingen obetydligt påbörjad; och vid ett skifte var derföre hvarje delägare angelägen
om att bibehålla sin andel i den naturliga ängen. En framtida odling af
densamma kunde ingen föreställa sig såsom fördelaktig, emedan man då troddes skola
komma att sakna foder; och till följd deraf var man likgiltig om den form, ägofigurerna
fingo i ängsmarken, allenast en hvar erhöll deri sin tillständiga lott. Sålunda
hade det inträffat, att, på sätt medelst en exempelvis företedd karta öfver en by i
Nerike blifvit upplyst, ägolotterna i den naturliga ängen bildade figurer af 7,400
fots längd och endast 20 till 110 fots bredd, och hvilkas utseende alltså närmade
sig det af en fjerdedels mil långa gator. Sedan den å, som vattnar dessa egor,
blifvit, med understöd af allmänna medel, upprensad, hade möjlighet till odling af
1,782 tunnland förut vattendränkt mark derigenom blifvit beredd; men häremot uppreste
sig ett hinder i ägolotternas omförmälda obeqväma form, hvilken orsakade, att
marken icke kunde, med ringaste hopp om framgång, ordentligen odlas, häfdas,
dikas m. m., och således icke heller de fördelar komma jordägarne till godo, hvilka
med den kostsamma årensningen åsyftades, med mindre en ny delning af berörde
ägor finge ske. Men att hindra en sådan stöde, efter nu gällande lag, i en enda
delägares makt; och efter hvad erfarenheten visat, kunde samtlige delägares begifvande
till en rubbning af äldre ägoskifte högst sällan, om någonsin, vinnas, synnerligen
om skifteslaget bestode af manga delägare med olika stora lotter. På grund
häraf och då förhållandet vore på många ställen i landet enahanda eller likartadt
Sammans. Lag- samt Allm. liesv.- och Ekon.-VIskottets Betänkande M 14. 3
med det ofvan antydda exemplet, hafva Friherre Åkerhjelm och Anders Wilhelm
Uhr föreslagit det tillägg tili ofvannämnda § i 'I Kap. af Skiftesstadgan, att »om, till
följd af sjösänkning, årensning eller annan vattenafledning, förut sanka ägor undergått
sådan förändring, alt de till åker kunna odlas, då må, utan hinder af förut
meddelad fastställelse å redan verkställdt skifte, de genom vattenafledningen förbättrade
ägorna, der någon delägare det yrkar, å nyo skiftas, såvida en för ägornas
odling och bruk ändamålsenligare indelning derigenom kan åstadkommas;»
hvaremot Olof Larsson velat såsom vilkor för tillåtelsen till sådant nytt skifte
hafva stadgadt, alt de flesta delägarne, innehafvande minst hälften af den ifrågakommande
jorden, skola vara om den förnyade delningen ense.
Derjemte har Anders Wilhelm Uhr, under förmälan, hurusom det funnes exempel
på, att by, som undergått storskifte, hvilket blifvit såsom enskifte fastställd t, och
der de flesta delägarne innehade hvardera ända till sju ägoskiften uti inägorna, hvilkas
af lokala förhållanden medgifna sammanläggning i färre lotter hindrades af stadgandet
uti den ifrågavarande §, föreslagit den jemkning deri: »att der inägolotternas
antal öfverstiger det i skiftesstadgan medgifna, må, utan hinder af skedd fastställelse
å redan verkställdt skifte, laga skifte kunna begäras och erhållas.»
Hvad de förstnämnda motionerna beträffar, anser Utskottet de anförda omständigheterna
förtjena uppmärksamhet af lagstiftaren. Yäl är det i högsta måtto betänkligt
att rubba den fastställelse, som en gång åkommit ett skifte och hvilken är
såsom en laga kraftvunnen dom att anse; och det måste medgifvas, att redan den
föreskrift i nu gällande Skiftesstadga, enligt hvilken de fastställda storskiftena fingo
vika för laga skifte, innefattade ett steg, som kom nog nära gränsen lill ingrepp i
äganderätten. Men just de vilkor, under hvilka en dylik rubbning kan ske, att nemligen,
enligt f2 Kap. 12 § Skiftesstadgan, utrönas bör, huruvida ett skifteslags ägor
må kunna erhålla en för deras skötsel lämpligare indelning och såväl derigenom, som
genom beredda tillfällen till odling uppbringas till högre afkastning, samt hemmanens
värde såmedelst i betydligare måtto ökas, äro desamma, som i motionärernas förslag
åsyftas hafva inträffat under omständigheter, hvilka måste erkännas icke vara i Skiftesstadgan
föresedda; och långt ifrån alltså att stå i strid med denna stadgas grundsattser,
skulle tvärtom det medgifvande, motionären äskat, i sjelfva verket öfverensstämma
med densammas anda och syfte. Den rubbning, som härigenom skedde i
ett laga kraftvunnet beslut, kan ock med större skäl försvaras, än den, som genom
1827 års Skiftesstadga åbragtes de gamla fastställelse-resolutionerna å storskiften.
Ty då den sednare icke kunde ursäktas med annat än den stora och allmänna förkofran,
jordbruket genom det nya skiftesverket ansågs skola vinna och verkligen
vunnit, förekommer härutöfver, i de händelser ifrågavarande motioner åsyfta, dels
att värdet af den mark, hvarå en stadfästad, men för odling obeqväm delning redan
ägt rum, är, så länge denna delning skall efterlefvas, i sig sjelf ojemförligt ringare,
än om samma ägor genom en vid deras skiftande icke förutsedd vattenafledning
4 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 14.
blefve till odling användbara, hvilket, enär samma förmån kommer samtlige delägare
till godo, minskar betänkligheten vid att lemna utan afseende deras yrkande, hvilka
motsätta sig ett nytt skifte och fordra vidhållande af det äldre laga kraftvunna;
dels ock att, derest af vattenafledningen orsakas landvinning, denna i de flesta
fall, och der icke särskilda, tillräckligt bestämda öfverenskommelser blifvit derom på
förhand träffade, måste blifva föremål för ett nytt laga skifte, för hvars ändamålsenliga
verkställande den äldre obeqväma indelningen af ägolotterna skulle, derest
den icke kunde ändras, ligga i vägen. Utskottet tvekar fördenskull icke att tillstyrka
bifall till motionärernes nu omförmälda förslag, i fråga om hvars tillämpning Utskottet
anser, ej mindre att enahanda grundsatts, i afseende på vilkoret för laga
skiftes erhållande, som eljest uti Skiftesstadgan förekommer, bör följas; så att det i
alla de fall, der ofvan antydda förhållande inträffar, skulle vara nog, att en delägare
begär nytt skifte, och icke, på sätt Olof Larsson föreslagit, dertill erfordras, att de
flesta delägarne derom sig förena; än ock att vid det förnyade skiftet ingen annan
delningsgrund kan ifrågakomma, än innehafvet; hvarom likväl uttryckligt stadgande
på vederbörligt ställe torde vara erforderligt; och får Utskottet alltså vördsamt hem
ställa,
att Rikets Ständer
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:l anhålla, alt dels till 3
§ i i Kap af Kongl. Stadgan om skiftesverket i riket den 4
Maj '18.27 mätte göras ett tillägg af följande innehåll: »Hafva
till följd af sjösänkning, årensning eller annan vattenafledning af
större omfattning, än om upprensning af vattendrag och dikning
i allmänhet är i lag föreskrifvet, tillförene sanka ägor un
dergått
sådan förändring, att de kunna odlas till åker; och kan,
genom nytt skifte, en för ägornas odling och bruk ändamålsenligare
indelning åstadkommas; då må, der någon delägare det
yrkar, nytt skifte å de ägor kunna erhållas, utan hinder deraf,
att fastställelse blifvit meddelad å äldre skiftesförrättning;» dels
ock 1 § i 8 Kap. af samma Stadga må erhålla fölg ande tillägg:
»Skola ägor, af den i '1 Kap. 3 § sista punkten omförmälda
anledning, å nyo skiftas, gälle ock såsom delningsgrund dervid
hvad hvar och en uti samma ägor sist innehaft.»
Deremot finner Utskottet icke samma skäl tala för det af Anders Wilhelm Uhr
gjorda förslag om rätt att, för vinnande af färre antal ägoskiften, erhålla laga skifte
å ägor, hvilka förut blifvit delade genom fastställdt enskifte; hvadan och enär det af
Uhr exempelvis anförda, för 1827 års lagstiftare utan tvifvel icke obekanta förhållande
torde endast högst sällan inträffa, samt det icke synes lämpligt att för dylika
undantagsfall göra rubbning i den grundsatts, som bjuder helgd åt laga kraftvunnet
beslut, anser Utskottet sig böra
afstyrka bifall till Uhrs sistberörda framställning.
Sammans. Lag- samt Allm. Jlesv.- och Ekon.-UIskottets Betei/ kande M 14. 5
Af Carl Ivarsson från Halland är anfördt, att Skiftesstadgan ej skulle medgifva
rubbning af de genom laga skifte bestämda och fastställda ägogränser, utan lade ovilkorligt
lunder i vägen för ägoutbyten, rårättningar och andra skiftesåtgärder, äfven
om alla de, hvilkas rätt deraf vöre beroende, derom sig förenade, hvarför denne
motionär föreslagit det tillägg till meranämnde § i 1 Kap. »att fastställde laga skiften
ej må ligga i vägen hvarken för ägoutbyten, rårättningar eller nytt laga skifte, om
alla jordägare, hvilkas rätt är i fråga, om en sådan förrättning sig förena; dock att
ingen må kunna mot sin vilja åläggas att i dylik förrättning eller kostnaden derför
deltaga, samt att vid berörde förrättningar förra innehafvet skall tjena till delningsgrund.»
Att motionären misstagit sig i sin förmodan, torde blifva påtagligt vid genomläsandet
af den ifrågavarande §, som, bland annat, stadgar: »Ej må dock redan
verkställd enskiftes-delning, eller skifte, som, enligt Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse
af den 20 Februari 1821, under sådan egenskap blifvit fastställdt, genom nyttskifte
rubbas, såvida ej alla delägarne sämjas, att till större beqvämlighet ägolotterne
sammanlägga» Härigenom är den af motionären yrkade rättighet tillräckligt tydligt
erkänd; och då det torde vara lika öfverflödigt att låta i författningen inflyta ett
uttryckligt stadgande derom, att laga skifte kan med samtlige delägares begifvande
ändras, som det är onödigt att uti lag i allmänhet medgifva rättighet att med samtlige
parters bifall häfva verkan af hvilken lagakraflvunnen dom som helst, hemställer
Utskottet,
all Carl Ivarssons omförmälda motion ej må till någon åtgärd
föranleda.
2 Ii» p.
1 §, sorn innehåller föreskrift, huru förordnande för landtmätare att förrätta
laga skifte eller annat landtmäterigöromål skall sökas och utfärdas, samt derom stadgar,
att jordägare icke må vägras att lill landtmäteriförrättning erhålla den landtmätare,
de begära, så framt denne, enligt hvad särskildt är föreskrifvet, är behörig att
landtmäterigöromål på eget ansvar förrätta, och hinder i öfrigt icke derför moter,
har Herr von Knorring, Oscar, ansett leda dertill, att en landtmätare med mindre
duglighet, än andra, kunde, allenast han ägde ett inställsamt väsende, förskaffa sig
flere uppdrag, än han medhunne att utföra, under det hans kamrater, med lika eller
större skicklighet, icke lyckades erhålla tillräcklig sysselsättning; såsom exempel hvarpå
motionären åberopat det förhållande, hvilket skulle framstå ur årsredogörelsen för
ett af rikets vestra län för år 1858, att nemligen, under det en landtmätare derstädes
hade, såsom balancerade förrättningar till 1859, endast ett laga skifte och ho
diverse förrättningar, och en annan tjugu laga skiften och två diverse förrättningar,
6 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 14.
hade deremot en tredje landtmätare till påföljande året balancerat 134 laga skiften
och '154 diverse förrättningar. — Då en sådan ojemn fördelning af göromålen icke
syntes motionären lämplig utan otvifvelaktigt skulle vålla, att den, som vore öfverhopad
med göromål, hvilka det icke vore möjligt för honom att med tillbörlig noggrannhet
och ordentlighet fullborda, måste försumma eller uppskjuta en mängd förrättningar,
till skada för dem, som anlitat honom, äfvensom för honom sjelf; har
motionären, till afhjelpande af dessa olägenheter, föreslagit, att, då en eller flere jordägare
gjorde ansökan om förordnande för landtmätare till förrättande af laga skifte,
det borde öfverlemnas åt en ansvarig myndighet, efter motionärens förmenande helst
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att, sedan förste Landtmätaren i länet blifvit hörd,
bestämma, hvilken landtmätare vore till den ifrågakommande förrättningen lämpligast,
antingen den sökanderne sjelfve åstundade eller någon annan, allt efter de kontrollerande
upplysningar, som kunde erhållas, och med fästadt afseende derpå, huruvida
en föreslagen förrattningsman vore af balancerade göromål urståndsatt att fullgöra
skiftesförrättningen; dock att i fråga om andra smärre förrättningar borde förblifva
vid hvad för närvarande stadgadt är; samt att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, det föreskrifterna i Skiftesstadgan rörande detta ämne
mätte i omförmälda syftning förändras.
Utskottet kan icke dela de af motionären sålunda uttalade åsigter. Efter Utskottets
förmenande är det icke det inställsamma väsendet hos landtmätaren, som
förskaffar honom de många uppdragen, utan lärer det väl kunna med visshet antagas,
att de skiftessökande i en för dem så vigtig angelägenhet anlita den, hvars
ådagalagda nit och skicklighet i sitt yrke framkallat förtroende för honom. Men om
så är förhållandet, skulle skiftessökande, hvilka i god tid vändt sig till en för duglighet
känd och mycket anlitad landtmätare, på hvars åtgärd de måhända hellre vänta
någon tid, än de äfventyra alt få att göra med en person, för hvilken de sakna
förtroende, blifva, tvärtemot hvad motionären åsyftar, illa betjenade med ett stadgande,
på grund hvaraf vederbörande ofta skulle nödgas att till förrättande af det
sökta göromålet förordna den person, som för tillfället vore ledigast. Otvifvelaktigt
skulle ock, derest valet af förrattningsman ankomme förnämligast på länsstyrelsen,
hvilken dervid sattes i nödvändighet att så jemnt som möjligt fördela landtmäterigöromålen,
den sporre till framsteg och förkofran förslöas, hvilken förefinnes i den
täflan, nu gällande stadganden i förevarande ämne aro egnade att framkalla. Det
synes derföre vara på goda skäl, som Skiftesförfattningarne föreskrifva, att jordägare
icke må vägras att till landtmäteriförrättning erhålla den landtmätare de sjelfva begära,
derest hinder deremot icke möter; och då härtill kommer, att samma författningar
innehålla bestämmelser, genom hvilka det bör kunna förekommas, att skiftessökande
genom landtmätares försumlighet tillskyndas skada eller lidande, i hvilket
afseende må erinras, bland annat, att, oberäknadt den redovisningsskyldighet till
General-Landtmäteri-kontoret, som det åligger landtmätarne att årligen afgifva, desse
Sammans. Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 14. 7
uro, jemlikt Kongl. Maj:ts för dem utfärdade nådiga Instruktion den i Maj 1827,
ställde under tillsyn af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som, enligt 22 § i samma
Instruktion, hafva ”rättighet och skyldighet alt vidtaga alla de åtgärder, som
i ett eller annat afseende till landtmäteriförrättningars fortgång och behöriga verkställighet
leda kunna och med gifna föreskrifter öfverensstämma, samt dervid tillse,
icke allenast att de i ämnet gällande författningar efter deras rätta förstånd och
mening må blifva följda och tillämpade, utan ock alt landtmätare sina skyldigheter
med flit och noggrannhet uppfylla samt tillförordnade förrättningar, så fort ske kan,
företaga och fullborda", äfvensom Kongl Maj:ts Befallningshafvande ega att i berörda
afseende förelägga och låta utmäta vitén samt landtmätare till åtal befordra;
så hemtar Utskottet af det nu anförda anledning alt
afstyrka allt afseende å Herr von Knorrings ifrågavarande
motion.
6 §: Under förmenande, att orsaken dertill, att vid så många skiftesför
rättningar
ägolotterna blifvit utlagda i oformliga och obeqväma figurer, vöre att
söka deri, att landtmätaren, huru skicklig han än vöre i att mäta, räkna ock
rita, likväl icke ofta förstod sig på att plöja och så, samt till följd deraf mången
gång rättade ägofigurerna blott efter sin egen beqvämlighet vid uträkningen, hvarigenom
uppkomme en för jordens skötsel olämplig utläggning af ägoskiftena, i
hvilken Ägodelnings-rätten, då fastställelse å kartan ifrågakomme, icke gerna kunde,
enär ingen klagat deröfver, föreskrifva den rättelse, som uppenbarligen behöfdes,
men hvilken skulle föranleda till stora rubbningar i skiftet och till dermed förenade
dryga omkostnader; har Anders Wilhelm Uhr väckt förslag derom, att en
agronom måtte, der det sig göra lät, biträda vid planläggningen för laga skifte,
eller, der sådan person icke funnes inom ett län antagen, någon skicklig landtbrukare
för enahanda ändamål i stället förordnas.
Då afsigten med stadgandet i 2 Kap. G § Skiftesstadgan: att ”vid alla
landtmäteriförrältningar, dervid andras än sökandens rätt är i fråga, skola tvänne
i jordbruk kunniga och erfarne gode män tillstädes vara”, hvilka äga att, påsatt
stadgan i öfrigt föreskrifver, vid nämnde förrättningar biträda, (dervid, jemlikt 6
Kap. 3 §, i alla de frågor, rörande hvilka förrättningsmännen hafva beslutande
rätt, dessa gode mäns förenade mening gäller framför landtmätarens), tydligen
just är densamma, som motionären tillkännagifvit, att nemligen vid skiften och
andra förrättningar måtte göra sig gällande de insigter i jordens rätta skötsel och
den erfarenhet beträffande vilkoren derför, som icke kunde förutsättas alltid finnas
hos landtmätaren; men för detta ändamål det icke synes behöfligl, att biträdet
fullgjort hvad som för vinnande af anställning såsom länsagronom erfordras, kan
8 Sammans. Lag- samt Allm. Besv. och Ekon.-Utskallets Betänkande M 14.
Utskottet desto mindre biträda motionärens mening i detta fall, som någon klagan,
så vidt Utskottet har sig bekant, icke försports öfver otillräcklighet i allmänhet
af de till gode män använde personers insigter i antydda hänseenden; utan hemställer
Utskottet,
att denna motion icke må vinna bifall.
Vid 5 Kap.
3 § är af Herr Wahlbom och af Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs län anmärkt,
att i denna § saknades föreskrift beträffande tiden, inom hvilken tvist
borde genom stämning anhängiggöras om en icke fastställd rågång, rörande hvilken
förening icke kunnat träffas; hvaremot i i § af samma Kap. sådan föreskrift
fanns meddelad, när tvisten gällde förut fastställd rågång, om hvilken tvetydighet
uppstått. Då det likväl, efter motionärernas förmenande, vore af lika vigt i det
förra afseendet som i det sednare, att tiden för klandertalans anställande vore
bestämd, på det att den delägare, som funne sin fördel vid att lägga hinder i
vägen för laga skifte eller för bestämmandet af en rågångs rätta sträckning, icke
måtte godtyckligt kunna uppehålla annans rätt härutinnan, helst det icke lät sig
göra, om laga skifte vore i fråga, att detsamma verkställa förr, än gränserna för
skifteslagets område voro bestämda; hafva sistbemälde motionärer yrkat, att vid
ifrågavarande § i Skiftes-stadgan måtte fogas den föreskrift: alt stämning om den
stridiga rågången bör, vid talans förlust, anhängiggöras i stad inom två månader
och å landet till det ting, som infaller näst efter två månader efter den dag, då
jordägarne bevisligen erhållit karta och protokoll öfver rågångsförrättningen.
Häremot får erinras, att då i det fall, hvarom 4 § handlar, eller att rågång,
med sina stadfästade eller å ömse sidor godkända märken, redan är bestämd,
ehuru någon tvetydighet om dess rätta sträckning uppkommit, landtmätaren har
att uppgå densamma efter den sträckning, han kan finna vara den rätta, och deröfver
upprätta karta och protokoll; så har derigenom vunnits en bestämning,
hvilken, i händelse ingen deremot fullföljer klander, kan tjena till efterrättelse;
hvaremot, i den händelse 3 § afser, eller att ingen fastställd eller godkänd rå
skilnad
finnes, och i hvilket fall landtmätaren måste å kartan affatta och beskrifva
samtlige tvistande parters pretenderade skiljolinier och råmäken, utan att
blifva i tillfälle att öfver tvistefrågan afgifva eget utlåtande, något resultat icke
skulle vinnas deraf, att ingendera parten inom en viss förelagd tid anhängiggjorde
talan om rågången, enär frågan om den rätta ägoskilnaden, sedan berörde tid vore
försuten, likafullt befunne sig på samma punkt som förut, och påföljden ”talans
förlust"
Sammans. Lag- sami Allm. Bese.- och Ekvn.-Ulskotlels Betänkande M 14. 9
förlust’’ hade inträffat lika väl för den ena parten, som för hans motpart. Icke
heller kan, såsom motionärerne yttra, den enes rätt sägas blifva uppehållen af
den andre, enär det står honom fritt att instämma saken så snart han behagar;
hvaremot det icke är den enes skyldighet mera än den andres att i saken blifva
kärande. Något vidare lärer icke behöfva andragas för att ådagalägga olämpligheten
af inolionärernes ifrågavarande förslag, hvilket Utskottet alltså anser
böra lemnäs utan a/seende.
6 Kap.
2 §: Paul Hedsröm från Wester-Norrlands län har anfört, att då det vore
af högsta vigt, att vid ett laga skifte tillräckligt, om än ej alltför stort, område
af ägorna intages såsom inrösningsjord, men ingen bättre än delägarne sjelfve
kunde känna skifteslagets beskaffenhet och behof i detta hänseende, syntes det
motionären, som borde förrättningsmännens befattning med urskiljandet af inoeh
afrösningsjorden inskränkas till att i ämnet tillhandagå delägarne med råd och
upplysningar, samt att blott i det fall, alt jordägarne icke kunde komma till enighet
sins emellan, genom beslut skilja dem emellan; hvadan och enär, genom berörde
urskiljande [öre skiftets fullbordan, man blefve förhindrad att tillgodogöra
sig den erfarenhet, som uti ifrågavarande hänseende under skiftets fortgång vunnes,
samt kostnaden för den ändring i alrösningsjordens fördelning, som möjligen
kunde blifva en följd af förändringen af gränslinien mellan in- och afrösningsjord,
på de flesta ställen icke skulle uppgå på långt när till samma belopp, som orsakas
af Agodelnings-rätts sammanträde för afgörande af tvist i denna fråga, motionären
hemställt, att förrättningsmännens beslut derom icke bör få öfverklagas,
förrän i sammanhang med skiftet i allmänhet; till följd hvaraf dels 6 Kap. 2 §,
dels ock 18 Kap. 9 och 13 §§ skulle förandras i omförmälda syfte.
Det kunde väl vid ett flyktigt påseende synas mera likgiltigt, om urskiljandet
af hvad såsom inrösnings- eller afrösningsjord skall beräknas, öfverlemnas åt
delägarnes egen beslutande rätt. Men nu gällande stadgande, att detta skall afgöras
af förrättningsmännen ”efter rådplägning med delägarne”, måste dock vid
ämnets närmare betraktande medföra större fördelar. Derigenom nödsakas nem
ligen
skiftesmannen och gode männen att med den största noggrannhet undersöka
all skifteslagets mark, hvarigenom de blifva förtrogna med beskaffenheten af föremålet
för deras förrättning, i stället att, om delägarne sjelfve finge utvisa, hvilka
områden borde såsom inrösningsjord beräknas, förrättningsmännen skulle lätteligen
förledas att egna återstoden ringa uppmärksamhet. I synnerhet skulle derigenom
Bihang till R. St. Prot. 1859 & 1860. 7 Sami. 2 Afd. 8 Haft. 2
10 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottels Betänkande Afl 14.
slöra olagenheter uppslå, der frågan endast vore om skifte å inrösningsjorden, i
anseende till det inflytande på hela delningen, som de på skogsmarken befintliga
odlingslågenheter oftast utöfva, ett inflytande, hvars vigt inses, bland annat, af
stadgandet i U2 Kap. I § 5 punkten, sådant detsamma numera lyder, alt nemligen,
vid laga skiften af sistnämnde art, sådan inrösningsjord, som ligger så nära
de egentliga inägorna, att den med dem kan förenas, eller som består af så
stora stycken, att delägare dit kan utflytta, skall urskiljas och i skiftet intagas,
samt att hela skiftet skall verkställas med hänsigt lill den lämpligaste delning å de
öfriga ägorna, när /råga derom framdeles kan väckas. — För att förändra stadgandet,
på sätt motionären ifrågasätter, måste man kunna förutsätta, att hvarje
delägare noga känner beskaffenheten af hvarje särskild del af alla de öfrige skif
tesdelägarnes
områden, hvilket icke i allmänhet får antagas vara förhållandet, och
naturligtvis dess mindre i samma män skifteslaget är af större omfång, något
som motionären ock torde hafva insett, då han talar om alt ”tillgodogöra sig den
erfarenhet, som under skiftets fortgång kunde vinnas.” Men i sådant fall bör det
icke heller vara åt delägarne öfverlemnadt att i ämnet besluta. Det är ock utom
allt tvifvel, att icke alla delägare i ett skifte inse all den vigt, detta ämne äger
för hela förrättningen, synnerligen der icke innehafver utan skaltetalet, utgör delningsgrunden;
och till förekommande deraf, att mindre redliga motiver få göra sig
gällande vid ärendets afgörande, är det högst nödigt, alt detta afgörande öfver
lemnas
åt opartiska personer.
Hvad åter angår yrkandet, att beslutet i nu omförmälda hänseende mätte få
öfverklagas först i sammanhang med hufvudsaken, d. v. s. sedan hela skiftet blifvit
fullbordadt, anser Utskottet sig knapt behöfva erinra derom, att den omständigheten,
huruvida ett ägostycke skall anses såsom inrösnings- eller såsom afrösningsjord,
kan äga den inverkan på skiftesläggningen, att hela förrättningen måste
genom en besluten ändring derutinnan omgöras; hvadan det tydligen icke finnes
något ämne, som mera än det förevarande förtjenar att höra till dem, hvilka före
ett skiftes fortsättande och fullbordande böra vara afgjorda.
Pä grund af hvad sålunda är anfördt, får Utskottet vördsamt hemställa, att
hvad Paul Hedström så i ena som andra hänseendet föreslagit,
icke mätte bifallas.
Herr Wahlbom och Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs län hafva uti nu afhandlade
§ af G Kap. yrkat den ändring, att ägogradering och taxering måtte vara laga
kraftvunne, innan frågan om skiftesläggning företages; samt att till den ändan klagan
om ägouppskattning bör anmälas hos Ägodelnings-rättens ordförande inom
60 dagar efter det taxeringslängd, behörigen justerad och undertecknad, bevisligen
blifvit jordägarne tillställd; hvarefter Agodelnings-rätten skulle i föreskrifven
ordning behandla frågan, och underdåniga besvär öfver Rättens åtgärd få anföras;
till stöd för hvilken åsigt molionärerne anfört, att de skäl som vid skiftesstadgans
Samm arn. Lag- samt Allm. Besv.- ock Ekon.-Ut skottets Betänkande M 14. 11
lillkomst förefunnils för nu gällande stadgande i ämnet, upphört alt vara af vigt,
enär den undervisning allmogen numera i ungdomen erhåller, i förening med den
urskiljning och det goda förstånd, som återfinnas hos den jordbrukande klassen,
leder till ett ganska säkert bedömande af resultaten utaf en ägolaxering äfven å
ganska vidsträckt jordrymd, för uppmärksamhet hvarå dessutom intresset blifvit
mera lifvadt till följd af jordbrukets framgång och jordens deraf föranledda högre
värde. Det vore derföre, enligt molionärernes förmenande, tid att söka undan
rödja
de mångå olagenheter, som äro förknippade med den nu gällande föreskriften
i afseende på fullföljande af klagan öfver agotaxermg; bestående förnämligast
deri, att rättegångar om laga skiften dragas sä långt ut på tiden, då utsigten att
kunna vinna ändring i ägograderingen, hvilket, i anseende till det vanskliga i detta
göromål, icke borde blifva svårt, förledde till alt förebära misstag derutinnan såsom
skäl för en tvist, hvars kostnader icke återfölle på klaganden ensam, utan
drabbade hela skifteslaget, så framt allenast den obetydligaste ändring kunde vinnas
Under den tid en sådan tvist varade, blef jorden vanskött, och den som sedermera
finge mottaga en illa häfdad åker, en för hårdt betad äng eller ett utplundradt
skogsskifte, gjorde derpå större förlust, än om han tidigt kommit i besittning
af ett skifte med ett eller annat kapplands mindre vidd.
Redan straxt efter det Skiftesstadgan utkommit, blef frågan, huruvida ägouppskattningen
borde vara lagakraftvunnen, innan ett skifte fortsattes och fullbordades,
ämne för en meningsstrid, som icke ännu synes vara afslutad, och
samma ämne var äfven föremål för undersökning af den Kommitté, som, till följd
af Kongl. Mnj:ts nådiga Bref den 31 Januari 1831, nedsattes för att närmare
granska de mot Skiftésstadgan framställda anmärkningar. Denna Kommitté afgaf
härom följande yttrande: ”Af alla åtgärder vid ett ägoskifte är ägornas taxering
eller värdering pä en gång den vigtigasle och tillika den svåraste att verkställa.
Den afgör hufvudsakligast, om delägares rätt varder vid skiftet iakttagen, om
han i ägor får hvad han bör få, derigenom att de alla blifva satta i ett riktigt
förhållande tdl hvarandra. Denna åtgärd mäste finnas ganska grannlaga och kinkig,
då. såsom ofta händer, flera hundrade särskilda ägostycken skola, det ena efter
det andra, jemföras med hvarandra; och med bästa vilja och förmåga hos taxeringsmännen
är det knappt för dem möjligt dervid undvika misstag, i synnerhet
som åtgärden i sig sjelf är lill viss grad arbiträr. Det blifver således i följd
häraf nästan en omöjlighet för delägarne att bedöma, om ägograderingen är i
alla delar riktig och rättvis, eller skäl finnes till missnöje dermed, förr, än de
nya skiftena blifvit utlagda, och delegarne komma i tillfälle att jemföra deras nya
ägolotter med dem de förut haft; och dittills sakna de derföre i allmänhet skäl att
emot ägograderingen göra anmärkningar. Finna de sig då vara lidande och ådagalägga.
att detta lidande är grundadt, huru skall det kunna afhjelpas, om taxeringsåtgärden
ur förut orubbligt fastställd.”
12 Samman». Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande Ari 14.
Utskottet anser dessa skiil fortfarande tiga giltighet, likasom Utskottet håller
före, alt rältegångarne rörande laga skiften icke skulle, genom antagande af motionärernes
förslag, blifva af mindre tidsutdrägt, utan snarare motsattsen. Det är
nemligen ögonskeniigt, att just den omständighet molionärerne åberopat, att nemligen
det icke bör blifva särdeles svårt att vinna någon obetydlig rättelse i äeotaxering
— och hvilket måste blifva ännu lättare, om hvar och en delägare ägde
rätt att öfverklaga graderingen af hela jordvidden och icke ensamt, såsom nu är
fallet, den uppskattning, som till slut länder honom sjelf till nackdel — skulle
för dem, som önska förhindra fortgången af skiftet eller eljest äro trätgirigt, innefatta
en alltför stor lockelse att först genomgå alla instanserna med klagan öfver
ägouppskattningen; hvilket icke hindrade, alt anledningar kunde utfinnas att slutligen
med lika envishet fullfölja klagan öfvfer skiftesförrättningen i sin helhet. —
Motionärernes förslag skulle dessutom medföra tillämpning af en grundsatts, som
är för vårt rättsväsende främmande, den att, för vinnande åt alla af absulut rättvisa,
talan om en sak kan föras af hvem som helst, utan att det är gifvet, att
den saken honom rörer. Det är nemligen tydligt, att om ägograderingen skulle
vara före skiftesläggningen fastställd, måste, i anseende dertill, att ingen kan veta,
hvarest hans nya ägoskifte blir beläget, hvarje delägare uppmärksamma de misstag,
som uti graderingen skett; och talan derom kunde då blifva fullföljd al en
delägare, som till slut aldrig bekom på sin lott någon enda af de ägofigurer,
hvilka under tvisten varit föremål för jemförelse, och med hvilkas uppskattning
de, hvilka samma ägor tillfölle, tilläfventyrs blefve belåtna.
Utskottet föranlåtes af dessa skäl hemställa,
att Herr Wahlboms och Lars Gustaf Anderssons ifrågavarande
förslag måtte underkännas.
7 Kap.
3 §: Bemälde Lars Gustaf Andersson har, i anledning deraf, att tillämpnin
gen
af Skiftesstadgan icke skall hafva alltifrån början blifvit så noggrann, som önskligt
vore och med dess syften öfverensstämde, utan till en början ägt rum på ett
sätt, som numera, i synnerhet vid jemförelse med mera fullkomliga förrättningar,
företedde, åtskilliga oformligheter, yrkat, att till afhjeipande deraf och vinnande af
nödiga rättelser, vid denna § måtte fogas ett tillägg, innefattande tillåtelse dertill, att
emellan delägare uti en samfällighet, som undergått laga skifte, hvilket blifvit fastställdt,
ägoutbyte må, utan hinder af fastslällelsen, få äga rum, derest sådant befinnes
förmånligt, leder till beqvämlighet vid ägornas bruk, icke orsakar förlust eller
lidande, samt bekostas ensamt af den delägare, som detsamma påyrkat.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ut skot tets Betänkande M 14. 13
Ilvad motionären sålunda åsyftar, är icke egentligen ägoutbyte i den bemärkelse,
hvari detta ord i Skiftesstadgan förekommer, och skulle således ej heller hänföras under
7 Kap., hvilket afser utbyte af ägor mellan dem, som icke tillhöra samma skifteslag
eller emellan olika skifteslag, söm angränsa hvarandra. Här är åter fråga om en ändring
eller rättelse i ett verkställdt laga skifte, hvilken ändring, derest vederbörande
å ömse sidor komma öfverens att låta densamma verkställas, lagen icke lärer förhindra,
men hvilken, derest ena parten motsätter sig densamma, icke torde kunna
tillstädjas, sedan laga fastställelse åkommit skiftet, af skäl, sorn ofvan vid likartade
motioner beträffande ändring i 1 Kap. 3 § Skiftesstadgan redan blifvit anförde;
hvadan Utskottet får
afstyrka bifall till Lars Gustaf Anderssons ifrågavarande motion.
Anders Wilhelm Uhr åter har, under förmälan, hurusom det syntes icke vara
mot Skiftesstadgans anda och mening stridande, att tvänne skifteslag eller hemman,
som på hvar sin sida angränsa ett mellanliggande skifteslag men sinsemellan hafva
sammanblandade ägor, kunde, då laga skifte i det mellanliggande skifteslaget inträffar,
få i sammanhang dermed verkställa ett ägoutbyte sålunda, att den, sorn hade mindre
ägor inom den andres område, finge i gränsen mot det mellanliggande skifteslaget
lemna åt detta så mycket jord, som behöfdes till fyllnad, och det sistnämda åter i
skilnaden mot den andre grannen gifva denne sin ersättning, yrkat, att ett tillägg,
innefattande föreskrift härom, måtte göras till 7 Kap. 3 § i Skiftesstadgan; under
vilkor likväl, att ingen derigenom blifver lidande, och att kosnaden drages ensamt
af dem, som af en sådan anordning hafva nytta.
Utskottet kan dock icke heller gilla detta förslag, enär derigenom ett skifteslag
skulle, utom uppehåll i dess egen skiftesförrättning, påtvingas skyldighet att vara
tvänne för detsamma alldeles främmande skifteslag behjelpligt att åstadkomma beqvämlighet
åt de begge sednare inbördes, hvilket icke är med rättvisa förenligt och
sannolikt högst sällan, om ens någonsin, skulle kunna tillämpas, utan att någon olägenhet
tillskyndades den ointresserade parten. Ja, man skulle kunna tänka sig, att
såvida jorden på alla de till utbyte föreslagna ställena vore fullt jemförlig, ett skifteslag
kunde erhålla det mesta af sina ägor utom sitt eget gamla område och sålunda
hufvudsakligen komma att bestå af ägor från främmande byalag, ett byte, på
hvilket ingen bör kunna åläggas att ingå. Och då Utskottet derförulan anser Uhrs
nämnda förslag icke ofta kunna medföra någon väsendtlig fördel, har Utskottet trott
sig öga full anledning till den hemställan,
all samma förslag icke må godkännas.
14 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 14.
8 Kap.
1 §: I afseende å den här meddelade föreskrift, att, om ägor blifvit förut
delade genom storskifte, som efter fordna författningar vunnit laga kraft, skall hvarje
delägare hafva rätt att vid nytt laga skifte tillgodonjuta, hvad som efter uppskattningsvärde
svarar emot de ägor, han enligt storskiftet innehaft, har Per Tjernlund
från Wester-Norrlands län anmärkt, att detta stadgande om delningsgrunden vid laga
skifte å förut storskiftade ägor omöjliggjorde all rättelse af orättvisa, som kunde
hafva vid storskiftet ägt rum. Det inträffade ofta, att vid sistnämnde slags skiften
skogsmarken blifvit, väl tili arealen riktigt, men icke med afseende å beskaffenheten
skiftad, efter skatt eller annan delningsgrund; hvarigenom handt, att mången bekommit
å sin skog betydlig odlingsbar mark, under det en annan delägare i skifteslaget
erhållit motsvarande ägovidd god skog, som dock vore till uppodling alldeles oanvändbar.
Alt jemna ett sådant missförhållande vore väl icke egentliga afsigten med
laga skifte och stadgan om sättet för dess verkställande; men då denna stadga skulle
tillkommit i anledning deraf, att man insett, huru många olägenheter de s. k. storskiftena
medfört, syntes det motionären icke vara för Skiftesstadgans ändamål alldeles
främmande, om man kunde vid ett laga skifte, äfven i nu antydda hänseende,
bereda rättvisa åt dem, som vid äldre skiften af annan art blifvit lidande; och han
har fördenskull hemställt, att vid ifrågavarande § måtte införas ett tillägg af följande
innehåll:
»Visar dock ägare af hemman eller hemmansdel med klara skäl, att hans hemman
eller hemmansdel vid föregånget storskifte fått i förhållande till öfriga lägenheter
mom skifteslaget för litet odlingsbar mark sig tillagd, så att märkelig orätt detsamma
tillfogats, varde sådant, äfven om storskiftet vunnit laga kraft, vid laga skiftet
rättad t»
Utskottet nödgas äfven här upprepa, att begreppet laga kraft icke tillstädjer en
större rubbning i häfdvunna rättigheter, än som af Skiftesstadgans egentliga ändamål:
spridda ägoiotters sammanförande uti ett för jordens häfd förmånligt läge, oundgängligen
orsakades. Att niaga skiften skulle i vidsträcktare bemärkelse, än häraf
framgår, blifva ett nytt laga fång, var alldeles icke och kunde icke vara meningen.
Men att så skulle blifva förhållandet, derest Tjernlunds förslag bifölles, torde vara
uppenbart. Det synes dessutom Utskottet, som skulle förslaget oftast, i stället att
afhjelpa en orättvisa, föranleda en ännu större. Ty om man för sådana hemman, som
förut undergått delning genom storskifte, hvilket vunnit stadfästelse, upphäfde innehafvet
såsom delningsgrund och i stället dertill antog skattetalet, skulle, i anseende
till de om möjligheten alt verkställa uppodling, fordom såväl som ännu, rådande olika
föreställningar, ett hemman, som i sjelfva verket kunde vara af lika eller större naturlig god
-
Sammans. Lag- samt Allm. Best'.- och Ekon.-V tskottets Betänkande JW 14.'r 15
het, än ett annat, men blifvit af sina ägare föga upparbetadt, komma att af ett annat,
hvars odlares otroliga mödor öfvervunnit den otacksamma marken, erhålla en
tillökning i jordvidd, som för visso icke af någon omständighet rättfärdigades, men
svårt kränkte anspråket på ostörd besittning af hvad man lagligen förvärfvat och,
under vissheten derom, till värdet formerat. På grund häraf får Utskottet vördsamt
tillstyrka
afslag ä Tjernlunds motion.
9 Kap.
2 §: Carl Guslaf Ceda skog från Östergötland har, i anledning deraf, att erfarenheten
skulle visat, det landtmätare ofta, när skiftesdelägare derom ej öfverenskommit
eller kunnat förenas, underlåtit att utstaka afloppsdike från mark, som deraf
varit i ovilkorligt behof, hvilket lätt kunde föranleda till betydliga förluster för delägare,
i synnerhet då de hade mindre hemmansdelar, väckt framställning derom, att
denna § måtte erhålla följande lydelse: »Finnes å skifteslagets ägor mosse, kärr,
myra eller annan vattendränkt mark, som odlas kan; då bör till framtida begagnande
nödigt afloppsdike derifrån på lika sätt utstakas, efter de grunder i \ § sägs, antingen
deltagame derom öfverenskomma eller ep>
Nämnde § föreskrifver för närvarande, att afloppsdike från dylik mosse, kärr
myra eller annan vattendränkt mark skall tagas af oskifte och utstakas, när en eller
flere delägare sådant yrka, eller, på skiftemannens och gode männens framställning,
derom öfverenskomma.
Enligt 6 Kap. i Skiftesstadgan hafva delägare rätt att sjelfve besluta om de
undantag af den oskiftade marken, som för deras gemensamma behof kunna vara af
nöden; och detta är utan tvifvel äfven det rätta, emedan delägarne sjelfve böra antagas
bäst förstå att bedöma hvad som göres dem af nöden, och någon skiljedomare
icke behöfves, om de i detta hänseende äro ense. Härmed skulle dock ett stadgande
komma att stå i strid, enligt hvilket skiftesmannen skulle vara skyldig att,
utan afseende på delägarnes önskan, och måhända till hinders för någon annan plan
i afseende på den ifrågakommande vattendränkta marken, utstaka ett afloppsdike af
oskifto, till förment gagn för en lägenhet, å hvilken ingen delägare ville nedlägga någon
odlingskostnad. För närvarande är, på sätt nyss är nämndt, landtmätaren skyldig
att verkställa sådan utstakning, så snart någon enda delägare det yrkar, hvilket
motionären tyckes hafva förbisett; men att ålägga landtmätaren sådant, då ingen
åstundar det, dertill lärer allt skäl saknas; och Utskottet hemställer derföre, att
Cederskogs berörda förslag måtte lemnäs utan afseende.
16 Summans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskoltets Betänkande M 14.
Vid 11 Kap.
\ §: hafva Herr Wahlbom och Lars Gustaf Andersson anmärkt att stadgandet derom,
att gradering af inrösningsjord skulle verkställas särskildt för sig, och likaså afrösningsjordens
gradering för sig, hvarigenom något samband emellan begge ägoslagen
i afseende på uppskattningen icke kunde uppkomma, vore högst otjenligt, emedan
derigenom omöjliggjordes en åtgärd, sorn ganska ofta förekomme, nemligen den
jemkning, som i 42 Kap. 2 § föreskrifves och vöre en följd deraf, att en redig
skiftesplan icke medgåfve att tilldela åt hvarje delägare fullt ut så mycken inrösningsjord,
som efter delningsgrund på honom rätteligen belöpte; i hvilket fall honom
bör, i stället för hvad som af detta ägoslag brister, tillmätas så mycket mera
afrösningsjord af motsvarande värde. För åstadkommande af en dylik jemkning
blefve en omtaxering nödig, hvilken motionärerne ansåge obehöflig samt kostsam och
tidsödande, äfvensom någon gång omöjlig. Den genom Kongl. Förordningen den 7
Februari 4852 till sistberörde 2 § i 42 Kap. Skiftesstadgan fogade föreskrift, att,
då sådant utbyte af ägor sker, som i denna § förutsattes, »de ägor, som utbytas
skola, med hvarandra till godhet och värde böra jemföras samt uppskattas utan afseende
å det gradtal, som vid den förut verkställda graderingen af skifteslagets mark
blifvit dem åsatt,» hade, enligt Herr Wahlboms förklarande, befunnits i praxis overkställbar,
enär, om vid ett skiftes utläggning finnes, att en delägare icke bekommit
sin fulla andel, efter uppskattning, af åker eller äng, hvadan honom måste i vederlag
tilldelas ett motsvarande öfverskott af afrösningsjord, bristen i det förra ägoslaget
(d. v. s något som icke finnes till) icke kan, hvad dock författningen bjuder, till
värdet jemföras med det öfverskott af annat jordslag, som honom i stället bör tillkomma.
Denna orimlighet hade, efter motionärernes förmenande, sin förklaringsgrund
uti något misstag i föreställningen om sättet för utläggning af ett ägoskifte; till undanrödjande
hvaraf och åstadkommande af mera säkerhet och jemnhet i den maktpåliggande
ägograderingen, äfvensom undvikande af en omtaxering, motionärerne
hemställt , att föreskriften i 4 4 Kap. 4 §, rörande sättet för ägograderingens verkställande,
ändras på följande sätt:
Nuvarande lydelse: Motionärernes förslag:
»Härvid böra ägorna indelas i sådana »Härvid böra ägorna indelas i sådana
grader eller proportioner, att ett till alla grader eller proportioner, att ett till alla
delar riktigt förhållande emellan den bät- delar riktigt förhållande emellan den bättre
och sämre jorden må uppkomma; tre och sämre jorden må uppkomma,
och thy bör all inrösningsjord uppskattas samt uppskattas efter enahanda grund,
efter så att,
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 14. 17
efter enahanda grund, så att, om den
bästa och bördigaste jorden anses till I,
den mindre bördiga sattes till 1£, 1{,
1|, 1£, 2, 3, 4, o s. v., hvarigenom ett
tunnland af den bästa jorden kommer att
svara emot 1|, \\, U, 1f, 2, 3, 4, o.
s. v. tunnland af den sämre, allt i förhållande
till jordarternas naturliga godhet
och beskaffenhet. Afrösningsjorden bör
ock få enahanda sätt, som här ofvan
för Inrösningsjorden sagdl är, uppskattas
efter trakternas inbördes förhållanden och
naturliga vextlighet, utan afseende å befintlig
eller besparad ståndskog; och bör
i öfrigt Skiftesmannen vid såväl Inrösnings-
som Afrösningsjordens gradering,
så snart grad eller värde å ett ägostycke
blifvit bestämdt, alltid på stället underrätta
delägarne huru mycket större vidd
i tunnland och kappland deraf erfordras,
för att i värde jemföra detsamma med
skifteslagets bästa Inrösnings- och Afrösningsjord,
på det att delägarne sjelfva
etc. etc.
i anledning hvaraf ock det genom nyssberörda 1852 års Kongl. Förordning till 12
Kap. 2 § gjorda tillägg skulle utgå.
Skiftesstadgans föreskrifter, i 10 Kap. om urskiljandet af inrösnings- och afrösningsjord,
i 11 Kap. 1 § om sättet för ägograderingen. och 2 § om upprättandet
af ägograderingslängd »med vissa kolumner, deruti inrösnings- och afrösningsjorden,
utan att på minsta sätt sammanblandas, hvar i sina kolumner upptagas,» samt i 12
Kap. 2 §, att »hvarje delägare skall, så i inrösnings- som afrösningsjorden, tilläggas
hvad i rymd och godhet mot hans ägolott efter delningsgrund och uppskattning svarar,
» och att delägare ej må »för andel i inrösningsjorden tilläggas afrösningsjord eller
tvärtom, der ej sådant utbyte till beredande af formligt skifte finnes nödigt samt
utan hemmanets verkliga lidande ske kan;» innebära, att någon jemförelse mellan inoch
afrösningsjord, såsom grund för uppskattning och gradering deraf, icke får äga
rum. Anledningen dertill är tydligen, att, sedan enligt 10 Kap. 1 § all odlad eller
till odling tjenlig mark blifvit bland inrösningsjorden beräknad, den derefter öfverblifna,
eller afrösningsjorden, i allmänhet är af sådan beskaffenhet, att någon grund
Bih. till R. St. Prot. 1859 & 1860. 7 Sami. 2 Afd. 8 Baft. 3
så att, om den bästa och bördigaste jorden
anses till 1, den mindre bördiga
sättes till 1i, U, U, 1f, 2, 3, 4, o.
s. v., hvarigenom ett tunnland af den
bästa jorden kommer att svara emot 1^,
1|, 1 i, 1|, 2, 3, 4, o. s. v. tunnland
af den sämre, allt i förhållande till jord
arternas
naturliga godhet och beskaffenhet;
och bör i öfrigt Skiftesmannen, så snart grad
eller värde å ett ägostycke blifvit bestämdt,
alltid på stället underrätta delägarne, huru
mycket större vidd i tunnland och kappland
deraf erfordras, för att i värde jemföra
detsamma med skifteslagets bästa
åkerjord, på det att delägarne sjelfva
etc etc.
18 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-UIskottets Betänkande J)t 14.
för dess jemförande med inrösningsjorden näppeligen torde förefinnas. Vid sådant
förhållande lärer det af motionärerne föreslagna sätt för graderingen i de flesta fall
blifva overkställbar^ För flertalet af laga skiften är detsamma äfven alldeles obehöfligt.
Motionärerne synas också hafva egentligen afsett de händelser, då utbyte af olika
ägoslag ilrägakommer, men hvilka torde få betraktas såsom undantag. Om, vid dylika,
någon annan säkemjemförelsegrund i afseende pä de ägoslag, som skola utbytas,
icke förefinnes, återstår det dock att dertill använda den värdemätare, med hvilken
all uppskattning kan uttryckas, nemligen penningen; och att sådant jemväl varit lagstiftarens
mening, synes kunna slutas af stadgandet, att i berörda fall »de ägor, som
utbytas skola, med hvarandra till godhet och värde jemföras samt uppskattas utan
afseende å det gradtal, som vid den förut verkställda gradering af skifteslagets mark
blifvit dem åsatt.»
Hvad beträffar påståendet, att sistberörda uppskattningssätt icke skulle vara
verkställbar^ när en brist af ett- ägoslag (d. v. s. något som icke finnes till) skall
jemföras med ett annat ägoslag, hvaraf fyllnad skall gifvas; kan Utskottet icke finna
annat, än att motionärernes förslag lika litet upphäfver omöjligheten att uppskatta
det, som icke »finnes till». Skiftesstadgan medgifver likväl icke en sådan förutsättning,
som den antydda, enär det sist omförmälda uppskatlningssättet icke ifrågakommer,
så framt icke ett utbyte af ett ägoslag mot ett annat skall äga rum; hvilket
uttryck innebär, att begge de till byte ämnade ägoslagen i verkligheten finnas; men
skulle äfven föreskriften någon gång tillämpas på fall, der det icke egentligen kunde
bestämmas, hvilken ägofigur den ene delägaren kunde anses hafva fått mer än den
andre, är likväl öfverskottet alltid uttryckt i ett visst belopp s. k. uppskattad jord
(d. v. s. af första eller bästa graden); och som den fyllnad i annat ägoslag, hvilken
den sednare bör bekomma af den förre, icke lärer kunna tagas annorstädes, än i
ägoskillnaden, måste alltså å hvardera sidan något »finnas till», att med den andra
jemföra. Föremålet för en sådan jemförelse bör dock alltid vara ganska obetydligt;
ty då Skiftesstadgan icke medgifver ett sådant utbyte som det, hvarom nu fråga är,
så framt det tillskyndar den ena partén verkligt lidande, men detta ovilkorligen
måste inträffa, derest den ene delägaren finge, efter delningsgrund och uppskattning,
ett betydligare belopp inrösningsjord mindre än den andre, är det klart, att i sistnämnda
fall någon tillämpning af ifrågavarande stadgande om gradering och uppskattning
icke kan ifrågakomma.
I betraktande af dessa omständigheter, och då det icke kan vara skäl att, såsom
en allmän grundsatts, i lagen införa en bestämmelse, hvilken endast för några
undantagsfall kunde vara tjenlig, anser Utskottet
Herr Wahlboms och Lars Guslaf Anderssons i nu omförmälda
hänseenden gjorda hemställan böra af Hikets Ständer afslås.
Samm arn. Lag- sami Alim. Ilesv.- och lilion.-Ut skot tets Betänkande As 14. 19
12 Kap.
'I §: Stadgandet i denna §, att ali skifteslagets mark skall i laga skiftet ingå,
har Herr Wahlbom ansett motverka den hushållning med skog, som framtida behof
göra nödvändig. Då nemligen från berörde stadgande icke medgifves annat undantag,
än att dels, såvida å skogsmark finnes förut fastställdt storskifte, dervid kun
under vissa förbehåll få förblifva, dels uti åtskilliga af rikets norra provinser delägarne
kunna, om de blifva derom ense, få från laga skiftet undantaga skogsmarken
eller någon del deraf, derest densamma aldrig förut blifvit uppmätt; så inträffade det
ofta i rikets öfriga landskap, att den ringa skog, som ännu funnes qvar, och hvilken
dagligen blefve allt dyrbarare, till följd af hvad i Skiftesstadgan benämnes skogsjemkning
ytterligare afverkades och stundom under loppet af några få år helt och
hållet försvann, utan att ens tillfälle för ägaren till marken gåfves att under averkningen
möjliggöra en behöflig återväxt. Efter motionärens omdöme kunde det på
jordbrukets framåtskridande icke utöfva något inflytande, om den mark, som uteslutande
användes till skogsväxt, förblefve oskiftad och fortfarande häfdades så, som
före ägoskiftet, hvaremot en rationel hushållning med skogen derigenom skulle befrämjas.
Då det likväl, i följd af olika förhållanden och intressen, skulle kunna inträffa,
att stridiga meningar om nyttan eller fördelen i särskilda fall af skogsmarks
uteslutande vid ägodelningar yppade sig, samt det skulle vara mindre välbetänkt, att
en mindre delägare, sorn sjelf eller hvars företrädare nedhuggit den skog, hvilken
luunits å hans lott i skogsmarken, skulle kunna förhindra öfriga delägare, de der
sparat sina skogsandelar, att desamme oförändrade bibehålla; så ansåg motionären det
vara nödigt alt meddela stadganden, huru dylik stridighet må afgöras; äfvensom, då
benämningen skogsmark uti ifrågavarande § af Skiftesstadgan blifvit nyttjad i motsatts
till inrösningsjord och så, som skulle derunder ock begripas betesmark, men
emellan dessa båda ägoslag förefunnes en väsendtlig skillnad, det skulle vara nödvändigt
att vid den lagförändring, motionären åsyftade, framhålla en sådan olikhet,
helst motionärens framställning icke rörde utägor eller afrösningsjord i allmänhet, utan
egentligen endast sådan mark, å hvilken skog alstrades. — I öfverensstämmelse härmed
har motionären föreslagit, att åt I § af 12 Kap. Skiftesstadgan måtte gifvas
följande förändrade lydelse:
»/ mom. All Skifteslagets jord skall i skiftet ingå; dock, beträffande betes-och
skogsmark, med den inskränkning och de bestämmelser, som här nedan stadgas.
2 morn. Hafva inägor, med förbigående af utägor förut blifvit delade, antingen
genom fasställdt Enskifte eller sådant Storskifte, som finnes vara så väl inrättadt, att
förmånligare skifte genom dessa ägors förnyade delning gemensamt med utägor icke
verkställas kan; då må af dessa sistnämnda betesmark, med iakttagande af de i denna
20 Summans. Lag- samt Allm. lie sv. och Ekon.-Utskottets Betänkande M 14.
Stadga föreskrifna tillämpliga grunder, särskildt fördelas; så ock skogsmark till större
eller mindre del, denna sednare likväl om alla delägarne derom ense äro. Uppstår
tvist härom, och vilja delägare, som områda minst hälften uti skifteslagets skogsmark,
att densamma må förblifva odelad eller endast till någon del skiltas, bör sådant
ske, såvida betesmarken, utan olägenhet och lidande för delägare, särskildt kan
fördelas, derom skiftesmannen och gode männen, efter noggrann undersökning, skola
sig yttra. Varder slikt påstående framställd! af en eller flere delägare, hvilka äga
mindre än hälften uti skogsmarken, böra Skiftesmannen och Gode männen, efter likaledes
anställd undersökning, meddela utlåtande, huruvida skogsmarken må kunna
utan lidande, mehn och hinder förblifva odelad eller i delning intagas hör, helt och
hållet eller till någon del; och förfares i öfrigt vid behandling af dessa frågor på
sätt och i den ordning uti 6 Kap. 2 § 2 mom. och 18 Kap 9 § finnes föreskrifvet.
3 morn. Lag samma vare i fråga om delning af till särskilda skifteslag hörande
gemensam betes- och skogsmark.
4 mom. Finnes å betes- och skogsmark förut fastställdt storskifte, hvarvid
delägare, som äga minst hälften af samma mark, åtnöjas, må det skifte förblifva
orubbadt; dock med iakttagande af hvad i 10 Kap. 3 § sagdt är. Förena sig deremot
alla delägare om ny delning, bör sådan äga rum; hvarvid dock någon del af
skogsmarken må kunna lemnäs oskiftad till gemensamt begagnande. Yrka delägare,
som innehafva mindre än hälften af förut skiftad betes- och skogsmark, att den ånyo
fördelas må, då böra Skiftesmannen och Gode männen undersöka, om sådant till
gemensam nytta för delägare och utan någons lidande ske kan, samt om särskild
delning af betesmark, med skogsmarks uteslutande, till större eller mindre del lämpligen
låter verkställa sig, och deröfver meddela utlåtande; hvarefter med frågan i öfrigt
förfares, såsom här ofvan i 2 mom. stadgas. Sker nytt skifte, vare den delägare,
som sin skog framför öfrige sparat och vårdat, berättigad att den bättre delen
deraf, så vidt möjligt är, på sin lott behålla. Kan det icke ske, gånge med
ersättning till den, som af sin sparda skog förlorar, på sätt i 13 Kap. 7 § sägs.
5 mom. I de orter, som höra under bergslag, må förut å skogsmark verkställdt
storskifte, derå laga fastställelse kommit, icke rubbas, derest ej delägare derom
enhälligt öfverenskomma; dock får sådan äldre delning icke hindra skifte å inägor,
under iakttagande af hvad 10 Kap 3 § innehåller;»
samt att i följd häraf dels i 6 Kap. 1 § den förändring mätte ske, att uti
7:de punkten upptages frågan »om betes- och skogsmarkens intagande uti eller uteslutande
från skiftet;» hvadan numereringen af följande punkter skulle ändras, så att
den 7:de blefve den 8:de o. s. v.; och dels 2 § af sistnämnde Kap. måtte erhålla
följande förändrade innehåll:
»Skiftesmannen och Gode männen skola efter rådplägning med delägarne besluta
uti de 4:de, ö.le, 6:te och 8:de punkterna — — frågor.
Santmans. Lag- samt Allm. llesv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande JW 14. 21
Delägare, som vid afgörande af de uti 1 .sta, 2:dra, 3:dje, 7:de, 9:de, IO:de,
1 lie och 12:16 punkterna i samma § uppräknade frågor etc. etc»
I närmaste öfverensstämmelse härmed har Lars Guslaf Andersson föreslagit,
»att, öfver hela riket, skogsmark, afmätt eller icke, må kunna vid delning af öfriga
ägor uteslutas, såvida de flesta delägarne, hvilka områda hälften eller mera af sådan
mark, derom öfverenskomma, eller, der tvist uppstår, vid pröfning i behörig ordning
befinnes, att sådant ske kan, utan lidande för någon och utan hinder ellet
mehn för skifte å öfriga ägor.»
Vid den pröfning Utskottet egnat detta förslag, har Utskottet kommit till visshet
derom, att den af motionärerne åsyftade förändring — den må nu till vägabringas
på det af Herr Wahlbom föreslagna eller något annat sätt — i alla de fall,
der delägare i ett skifte icke kunna enhälligt öfverenskomma, icke låter förena sig
med den grundsatts, som icke allenast i skiftesförfattningarne utan äfven annorstädes
i allmänna lagen ansetts böra göras gällande: att den bör hafva vitsord, som skifta
vill. Att ingå i någon bevisning för riktigheten af denna satts torde vara alldeles
öfverflödigt. Men Utskottet är äfven af olika mening med motionärerne i fråga
derom, huruvida hushållning med skog bättre befrämjas derigenom, att densamma
fördelas på lottägarne, än om han får förblifva samfälld. Det synes nemligen Utskottet
vara utom allt tvifvel, att, om än, i sednare fallet, det så till sägandes passiva
förfaringssättet med skogen, bestående deri, att en hvar af delägarne derå tager
hvad han till husbyggnad och bränsle behöfver och i öfrigt hvarken anlitar skogen
eller egnar den någon omsorg, visserligen icke leder till densammas fullkomliga
afverkande på en gång och derigenom skenbarligen betryggar framtidens behof, kan
dock någon rationel skogshushållning i egentlig mening icke blifva införd, der skogsmarken
är för flere gemensam. En sådan vidtages af den enskilde först då, när
hans besittning är till omfånget bestämd, och han erhållit säkerhet, att icke en fremmande
skall komma och dela frukten af hans möda. Att främja detta ändamål är
lagstiftaren värdigt; men det är icke hans uppgift att lägga band på den enskildes
rätt att fritt förfoga om sin tillhörighet, ett syfte, som dock icke kan frånkännas
motionärernes omförmälda förslag.
Om dessa nu uttalade åsigter erkännas vara rikliga, förfaller äfven hvad motionärerne
i öfrigt rörande detta ämne andragit; och Utskottet anser sig således ej
mindre i ena än andra hänseendet böra hemställa,
ali Herr Wahlboms och Lars Gustaf Anderssons ifrågavarande
motioner ej må till någon åtgärd föranleda.
Olof Persson från Gefleborgs län, med hvilken Lars Olsson från Stora Kopparbergs
län sig förenat, har uti denna § yrkat den ändring, att delägare i ett skifteslag
måtte berättigas att, der de kunna öfverenskomma om gemensamt nyltjande af
mulbetet å deras skogsmark och myror, ifrån skogsdelningen dem emellan undan
-
22 Sammans. Lag- samt Allm. lies v- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 14.
taga de sednare; för framgent samfäldt begagnande af betet. Det skulle nemligen
i motionärens hemort finnas stora skifteslag med så vidsträckta skogs- och betesmarker,
att särskildt inhägnande af hvar och en delägares lott deri icke kunde komma
i fråga, men tillika af sådan beskaffenhet i afseende på beteslrakternas belägenhet,
att det vore nästan omöjligt att, utan alltför oredig skiftesplan, verkställa del
ningen
så, att icke den ene fick proportionsvis för litet skog och för mycket mulbete
eller tvärtom. Detta, i förening med svårigheten vid att hvarje delägare skulle,
om han finge sin afskiljda lott i skog, låta valla sina kreatur för sig, i stället för
den hittills brukade gemensamma vallningen, hade föranledt ett och annat skifteslag,
ofta bestående af en hel socken, att vid laga skifte träffa öfverenskommelse om
fortfarande samhällighet i mulbetet och undantagande för sådant ändamål af myrlägenheterna
från laga skiftet. Men så ofta ett så beskaffadt laga skifte blifvit af någon
anledning öfverklagadt hos Kongl. Majit, hade hela landtmäteriförrättningen blifvit
ogillad och upphäfd på den grund, alt icke, enligt Skiftesstadgans uttryckliga
föreskrift, all skifteslagets mark i skiftet intagits; och har motionären, till stöd för
sin framställning i berörde syfte, företett tvänne sockenstämmoprotokoll från år 1858,
hvari Delsbo och Bjuråkers socknemän i Helsingland enhälligt uttalat den mening,
att ett lämpligt och rättvist skifte i dessa socknar icke ulan de största olägenheter
och rubbning i det hushällssätt, allmogen sedan uråldriga tider funnit med sin fördel
öfverensstämmande, kunde verkställas annorlunda, än att på delägarne finge ankomma
att besluta om fortfarande samfällighet i mulbete och i begagnande af de
på skogsmarken liggande, till odling otjenliga myror.
För så vidt härigenom skulle åsyftas någon slags inskränkning i rättigheten för
en delägare att få sin lott i skog och mulbete undanskiftad och afskiljd, får Utskottet
åberopa hvad nyss i sådant afseende är af Utskottet anfördt. Om åter, såsom
motionen gifver vid handen, enda afsigten med densamma är att bereda möjlighet
åt dem, hvilka det önska, att förena sig om gemensamt mulbete, får Utskottet erinra
derom, att ett sådant syfte kan vinnas utan någon ändring i Skiftesstadgan.
Gällande Kongl. Förordning om stängselskyldighet innehåller nemligen i 5 § den bestämmelse,
att så länge mellan särskilda hemmans ägor i skog och utmark icke finnes
hägnad, skola dessa ägor anses vara till gemensamt mulbete upplåtna. Skiftesdelägare
uti de af motionären antydda orter hafva alltså ingenting annat att till ernående
af det utaf honom angifna ändamål iakttaga, än att underlåta alt stänga i
ägoskillnaden sig emellan. Yid sådant förhållande torde
i anledning af Olof Perssons härom, gjorda framställning icke
erfordras någon åtgärd.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Uiskottets Betä kande M 14. 23
I 11 §, som stadgar, att till Ägodelningsrättens pröfning skall hemställas, huruvida
ett skifteslags agor, i anseende till deras beskaffenhet och spridda läge, få
skiftas, så att en eller flere delägare bekomma ett större antal ägoskiften, än det
högst tillåtna, hvarom nästföregående § innehåller föreskrift; har Lars Guslaf Andersson
föreslagit den ändring, alt dylik underställning till Ägodelningsrätt icke må
äga rum, derest samtlige delägare förklara sig med skiftesplanen nöjda; enär i sådant
läll det borde kunna antagas, att ägolotternas antal icke kan minskas utan lidande
och mehn för delägarne, samt Ägodelningsrätten alltså skulle hafva svårt att föreskrifva
en förändring, som skulle leda till delägarnes missbelåtenhet och klagan.
Häremot torde få erinras, att ifrågavarande § uttryckligen innehåller, att »äro
ägorna af den olika beskaffenhet, eller hafva de ett så spridt och åtskiljdt läge, att
sådant skifte, som nu sagdt är, utan skada eller lidande för en eller flera af delägarne
icke verkställas kan; då må ägorne delas i så få skiften, belägenheten möjligen
medgifver;» hvadan och enär häri innefattas tydlig anvisning för Ägodelningsrätten,
rörande hvad som vid ärendets afgörande bör tagas i betraktande, det icke
skäligen kan förutsättas, att Ägodelningsrättens beslut skall blifva sådant, att delägarne
tillskyndas lidande och mehn.
I öfrigt lärer det vara påtagligt, att ifrågavarande stadgande är ett af de vigtigaste
för befrämjande af ändamålet med laga skiften, och att hvarje ytterligare utsträckning
i undantagen från bestämmelsen om det högsta tillåtna antal ägoskiften
skulle i mer eller mindre mån motverka berörda ändamål, samt leda till skada för
skiftesdelägare, enär, om det medgåfves, att, vid laga skifte, finge tilldelas ägarena
så många ägoskiften som helst, de skulle drabbas af den betydliga kostnaden för
förrättningen, utan att tillskyndas de förmåner, som ägolotternas sammandragande för
jordens skötsel medförer.
Under förmodan, att det olämpliga i en sådan anordning lätteligen inses, hemställer
Utskottet vördsamligen,
att Lars Gustaf Anderssons sistberörde förslag icke må vinna
afseende.
17 §: Under erinran om det förhållande, som ofvan är antydt, eller att skiftes
lagen
i Gefleborgs län mångenstädes äro ofantligt stora och stundom innefatta
hela socknar, hvilken omständighet vore tillräcklig att förklara, hvarföre föga benägenhet
derstädes funnes att företaga ett kostsamt laga skifte, hvars afslutande icke
på en hel mansålder kunde emotses, helst det vore att förvänta, alt bland de talrika delägarne,
uppgående någon gång ända till 150 ä 200, många skulle finnas, hvilka
ioke blefve belåtna, innan alla tvisteämnen blifvit afgjorde genom en rättegång, hvars
24 Sammans. Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande JW 14.
långvarighet kunde förutses; har förrbemälda Olof Persson från nämnda län hemställt,
att, för alt bereda möjlighet för dem, hvilka äga del i ett och samma hemman, att
få hvar sin del utklufven och afskiljd, det till 17 § i 12 Kap. Skiftesstadgan genom
Kongl. Kungörelsen den 9 Juni 1832 gjorda tillägg, innehållande förbud mot fastställelse
å klyfning aT hemman, som icke undergått enskifte eller laga skifte, måtte
upphäfvas, så att klyfning af hemman må kunna verkställas och fastställas lill efter
rättelse
för vederbörande.
De af denne motionär sålunda anförda omständigheter anser Utskottet böra behjertås.
I anseende till de många sätt, på hvilka äganderätt till en del af en fast
egendom kan förvärfvas, inträffar det ofta, att ett hemman äges af många personer
med hvar sin bestämda andel deri, hvilka icke äro hugade att bruka detsamma gemensamt;
men då de i anseende lill sådana särskilda förhållanden, som motionären
antydt, kunna med allt skäl hysa lika så liten håg att begära ett laga skifte, hvilket
icke lemmar dem utsigt alt i sin lifstid komma i besittning af hvar sin lott, finnes
det, så länge ifrågavarande förbud mot fastställelse å klyfning af deras hemman
qvarstår, intet lagligt sätt, hvarpå de kunna blifva från hvarannan skiljde; ett förhållande,
som hvarken för rättstillståndet eller med hänsyn till vilkoren för jordbrukets
förkofran kan vara fördelaktigt. Af detta skäl, och då någon särdeles betänklighet vid
medgifvandet af den ifrågasatta rättigheten icke synes böra uppstå; men det likväl
torde befinnas nödigt att dervid göra ett sådant förbehåll, hvarigenom ett framdeles
skeende laga skifte i skifteslaget icke af de förut verkställda enskilda hemmansklyfningarna
i någon mån förhindras; anser Utskottet sig böra vördsamt hemställa, att
Rikets Ständer måtte
i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla, att åt 2:dra
punkten i 11 § af 12 Kap. Skiftessladgan, sådan den lyder
efter Kongl. Kungörelsen den 9 Juni 1852, mätte gifvas följande
förändrade lydelse:
»För verkställighet af klyfning af hemman eller hemmansdel
vare intet hinder derföre, att enskifte eller laga skifte icke
i skifteslaget skett; dock vare sålunda klufven hemmansdel ej
fritagen från skyldighet att med det öfriga skifteslaget ingå i
laga skifte, när fråga derom väckes.
13 Kaj»,
Sammans. Lag- samt Allm. Besa- och Ekun.-Utskottels Betänkande M 14. 25
13 kap.
3 §: Denna § hänvisar, i fråga om ersättning al' allmänna medel för husflytt
ning
efter verkställda skiften, till hvad derom är eller framdeles kan blifva förordnadt.
1 detta afseende gäller för närvarande till efterrättelse Kongl. Kungörelsen
den 25 Juni 1830, som, jemförd med Kongl. Kungörelsen den 25 Januari 1833,
lyder i lista § sålunda:
»För hvarje särskildt bebygdt hemman eller hemmansdel, hvars innehafvare, i
följd af förrättadt och fastställdt laga skifte, kommer att flytta hela sin åbyggnad
urby och särskildt bebygga den erhållna ägolotten, samt icke undfått sina ägor i större
antal skiften, än efter Skiftesstadgan, utan underställning till Agodelningsrätt, tillätes,
skall understöd till utflyttningen af ofvannämnde allmänna medel, såsom gåfva, erhållas»
o, s. v.
Härvid har Herr Grenander uti ett till Välluf). Borgare-Ståndet ingifvet memorial
anmärkt: att då statsbidrag ifrågakomma till enskilda företag, i och för deras
på det allmänna inverkande nytta, det vore af högsta vigt, att de grunder, på
hvilka en dylik medverkan af det allmänna skulle gifvas eller förnekas, äro rättvisa;
att inga grundlösa skäl göra sig gällande, så att en tillfällighet skänkte den ene ett
understöd, som af lika orsak förvägrades den andre; samt att äfven de förändringar
i åtskilliga förhållanden, som tiden medfört, blifva iakttagne. Dessa grundsattser vore
lika giltiga, antingen statsbidraget utginge såsom gåfva eller såsom låneunderstöd,
men återfunnes, efter motionärens förmenande, icke uti ofvannämnde föreskrift i afseende
på vilkoren för erhållande af bidrag utaf allmänna medel till utflyttning; af
hvilken föreskrift tvärtom följden vore den, att de skifteslag, hvilkas ägor befunnes
af den ojemna beskaffenhet eller det spridda läge, att flere än 3 skiften måste till
alla de utflyttande utläggas, icke kunna komma i åtnjutande af något statsbidrag.
Utflyttningskostnaderna vore dock merändels ej färre eller mindre betungande, utgifterna
för laga skiftet i öfrigt snarare större än mindre, delägarnes sträfvan alt i
möjligaste måtto förbättra sitt jordbruk ej ringare vid de laga skiften, der förhållandena
gjorde i eller flere ägoskiften nödvändiga, än vid dem, der endast 3 eller
färre skiften kunde utläggas; men den uppmuntran, som med ifrågavarande statsbidrag
vore afsedd, och det vid de mångfaldiga utgifterna välkomna understöd, som igenom
dylik utflyttniugsbjelp lemnades af allmänna medel, vore dock förvägrade dem, hvilka
af omständigheterna tvingades alt försaka en af laga skiftenas största förmåner, nemligen
alt erhålla sina ägor å få ställen. Vid jemförelse mellan orsaker och verkningar
syntes det derföre motionären, som det ifrågavarande vore ett af de fall, der
slumpen förnekade den ene ett understöd, som deremot en tillfällighet skänkte den
Bih. till B. St. Prof. 1859 A 1860. 7 Sami. 2 Afd. 8 Höft. 4
26 Sammans. Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-U(skottets Betänkande M 14.
andre, änskönt begge, nämnde tillfällighet oberäknad, befunne sig i alldeles lika ställning.
Det skäl, som föranledt ifrågavarande föreskrift om vilkoret för erhållande af
utflyttningsbidrag af allmänna medel, hade varit, att »i laga skiftenas barndom» alla
slags uppmuntringar ansågos beböfhga för att vinna jordägares benägenhet för det,
som lände till deras eget bästa, hvadan stadgandet kunde innefatta en lockmat för
dem, hvilka envist fasthängde vid den uråldriga ägoblandningen och ej ville ingå på
ägornas sammandragning. Sedan dess hade likväl skiftesverket »trampat ut barnskorna»,
och nyttan af att erhålla så få skiften, som ägornas beskaffenhet och belägenhet medgåfve,
vore numera, efter den erfarenhet som vunnits, insedd och erkänd af alla.
Att hädanefter, för bibehållande af ett öfverflödigt lockbete, beröfva de utflyttande
skiftesdelägare, hvilka nödvändigt mäste få 4 eller flere ägoskiften, allt utflyttningsbidrag
af allmänna medel, innebure, efter motionärens omdöme, endast orättvisa
och misstroende dels emot jordägarne sjelfva, såsom om de på bekostnad af sm
egen verkliga fördel skulle äflas att få ägorna mera kringspridda, dels emot de i
ämnet beslutande förrättningsmännen, såsom skulle desse af en obehörig påtryckning
från delägarnes sida låta sig förledas att förbise nyttan och behofvet för framtiden,
dels ock emot Agodelningsrätten, såsom skulle denna anse sin pröfning i afseende
å högsta behöfliga antalet skiften vara blott en tom formalitet. I betraktande af
dessa omständigheter och under förmodan, att den af Agodelningsrättens sammanträde
härflytande särskilda kostnad, jemte dermed förenade uppehåll i laga skiftet,
skulle utgöra ett fullt tillräckligt korrektiv emot öfverflödigt antal skiften, har motionären
hemställt, att meranämnde vilkor för erhållande af bidrag utaf allmänna medel
till utflyttning måtte upphäfvas, och alltså den i 'I § af ofvanberörde Kongl. Kungörelse
förekommande mening: »samt icke undfått sina ägor i större antal skiften,
än efter Skiftesstadgan, utan lindet ställning till Agodelningsrätt, tillätes» ur § utgå.
Enahanda yrkande har J Bergström från Stora Kopparbergs län, uti en till
Ilederv. Bonde-Ståndet inlemnad motion, framställt.
Om det än måste medgifvas, ej mindre att ett af de förnämsta skälen till det omförmälda
stadgandet om utflyttningsbidrag af allmänna medel och vilkoren derför
varit att uppmuntra till laga skiften och blidka missnöjet öfver den kostsamma flyttning
af bostäder, som blef nödvändig, derest rätta ändamålet med det nya skiftesverket
skulle ernås; än ock att obenägenheten mot ägornas sammandragande i ett
enda eller ett färre antal skiften i betydlig mån minskats, i synnerhet på de ställen,
der föredömet af de skifteslag, som undergått laga skifte, och de lyckliga resultater,
som deraf härflutit, legat för ögonen; torde likväl dessa omständigheter, efter de
grundsattser, som vanligen tillämpas i afseende på beviljandet af statsbidrag, snarare
böra föranleda till att inskränka det ifrågavarande, eller till och med att låta detsamma
alldeles upphöra, än att utsträcka rättigheten till erhållande af sådant. Men Utskottet
anser enahanda skäl til! sättet och vilkoren för dess tilldelande, som förut gjort
sig gällande, ännu vara för handen. Skiftesverket är nemligen ännu långt ifrån full
-
Sammans. Lag- samt Allm. Besa.- och Ekon.-Utskottcts Betänkande M 14. 27
bordadt; och på de orter, der laga skiften föga blifvit tillämpade, samt erfarenhet
om deras fördelar icke hunnit utbredas, förefinnes ännu samma obenägenhet för öfvergifvandet
af det gamla brukningsslittet. Vid sådant förhållande skulle det, efter
Utskottets omdöme, vara mindre lämpligt och otvifvelaktig! väcka missnöje, om den
ifrågavarande förmånen, som hittills förvägrats så många, skulle medgifvas andra,
som med de förra befunne sig under alldeles lika omständigheter. På grund häraf
och då Utskottet hyser betänklighet vid att tillstyrka åsidosättandet af något enda af
de medel, hvilkas konseqventa användande visat sig befrämja det vigtiga ändamålet
med skiftesverket, hvars lyckliga inflytande på jordbrukets förkofran i vårt land numera
vunnit allmänt erkännande, finner Utskottet sig föranlåtet hemställa,
att Herr Grenanders och J. Bergströms omför mälda motioner icke
måtte bifallas.
Per Mallsson från Wester-Norrlands län har i afseende på ifrågavarande § anmärkt,
att deri saknades föreskrift, huru med utflyttning af husen å sådana lägenheter,
som i strid med gällande föreskrifter om vilkoren för jordafsöndring vore upplåtna,
skulle förfaras; till följd hvaraf olika meningar derom yppat sig, och stridigheter
uppstått, i det somlige ansett innehafvare af dylika lägenheter böra sjelfve bekosta
flyttningen, andra åter velat fördela denna, såväl som annan af laga skiftet
föranledd utflyttningskostnad på skifteslaget, och ännu andra förmenat, alt frågan
derom vöre en sak emellan hemmansägaren och den olagligen afsöndrade lägenhetens
innehafvare, hvarmed skifteslaget hade intet att skaffa. Sistberörda mening ville motionären
biträda, enär det, efter hans öfvertygelse, vore orättvist, att skiftesdelägarne,
bland hvilka kunde finnas de, som på sina ägor icke hade en enda torpare, skulle
vidkännas kostnaden för flyttandet af husen å en mängd från en delägares område
olagligen afsöndrade, hvar för sig med fullständiga åbyggnader försedda lägenheter.
På grund deraf och då tydlig föreskrift härom syntes böra i Skiftesstadgan finnas, har
motionären föreslagit, att till densammas 12 Kap. 3 § måtte göras ett så lydande
tillägg:
»Om ersättning för flyttning af åbyggnaderna till sådan lägenhet, som, utan iakttagande
af de om jordafsöndring gällande föreskrifter, från hemmansdel blifvit afsöndrad,
må innehafvarne af hemmansdelen och den afsöndrade lägenheten särskildt öfverenskomna,
utan att öfrige skiftesdelägare med denna kostnad betungas. Kan öfverenskommelse
icke träffas, ersätte då hemmansinnehafvaren ensam kostnaden för
flyttningen af lägenhetens åbyggnader, såvida icke vid upplåtelsen eller genom sedermera
tillkommen afhandling annorlunda blifvit bestämdt»
I anledning af denna framställning får Utskottet upplysa, att Skiftesstadgan ut
tryckligen
bestämmer, huru med husflyttning och kostnad derför i afseende på lagligen
afsöndrade lägenheter skall förfaras. 12 Kap. 6 § innehåller nemligen: »Hindras
ordentlig och formlig skiftesläggning af anlagde ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp,
28 Sammans. Lag- samt Alim. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande A3 14.
eller af sådana till hemman hörande lägenheter, som lagligen derifrån upplåtne blifvit,
— — — då skola sådane lägenheter i skiftet ingå, — — — och gånge med utflyttnings-
och odlingshostnader, som i 13 Kap. stadgadt finnes.» Häraf måste, enligt
vanlig lagtolkning följa, att i den liqvid, som emellan skiltesdelägarne upprättas rörande
utflytlningskostnaden, icke får upptagas kostnaden för husflyttning från sådana lägenheter,
som, ulan iakttagande af laga föreskrifter i afseende på vilkoren för jordafsöndring,
blifvit upplåtne. Och Skiftesstadgan lemnar alltså icke rum för något
missförstånd i detta hänseende. I följd häraf och da för det rättsförhållande, som
beträffande berörda ämne kan uppstå mellan en hemmansägare och hans torpare, icke
saknas tillämplig lag, men detsamma icke lämpligen kan i Skiftesstadgan alhandlas,
får Utskottet hemställa, att
Per Mattssons motion mätte lemnäs utan afseende.
7 § Flere motionärer- hafva i fråga om den i 7 § af 13 Kap. omförmälda
skogsjemkning eller ståndskogslicjvid yrkat, att tillåtelse måtte lemnäs att dermed
uppskjuta, till dess laga skiftet i öfrigt vunnit laga kraft; såsom skäl hvarför anförts,
att i allt fall den minsta ändring i skiftet, som af domstol kunde varda föreskrifven,
gemenligen föranledde omarbetning af berörde liqvid, samt alt, hvad som vore ännu
vigtigare, det ofta inträffade, alt, om uppehåll i tillträdet af de vid laga skifte bekomna
ägolotter uppstode genom fullföljd klagan öfver förrättningen, den skog, som funnes
på ett ägoskifte, hvarå afträdaren, i ersättning för hvad honom frångått, skulle äga
att afverka ett visst belopp skogsprodukter, hunnit, under det rättegången varade,
uthuggas, så att rent af omöjlighet uppstått för den till ersättning berättigade att på
berörda sätt blifva godtgjord. För att undgå dessa olägenheter hade man i praxis
börjat vidtaga utvägen att uppskjuta skogsliqviden, till dess skiftet vunnit laga kraft;
men för att åt detta förfarande bereda laglighet, vore det nödigt att vid 13 Kap.
7 § Skiftesstadgan göra ett tillägg, hvars lydelse Herr Wahlbom föreslagit sålunda:
»Med bestämmande, uträkning och fördelning af den ersättning för skog, som enligt
denna § bör äga rum, må, derest delägare derom enhälligt öfverenskomma, uppskjutas,
intilldess skiftet vunnit laga kraft; och bör klagan öfver sålunda verkställd
skogsjemkning genom stämning i behörig ordning göras anhängig vid allmän domstol
sist å det Ting, som infaller näst efter 6 månader efter det förrättningen verkställd
blifvit.»
Enahanda förslag har Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs län framställt; hvarjemte
Anders Wilhelm Uhr från örebro län ifrågasatt, huruvida icke såväl omförmälda
skogsjemkning, som »andra liqvider» må, om alla delägare äro derom ense,
uppskjutas på sätt nyss är nämndt.
Nils Jansson Trän Östergötland åter har, uti väckt motion rörande samma ämne,
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ut skot tets Betänkande J\r° 14. 29
föreslagit, att dylikt uppskof med skogsjemkning eller skogsliqvid må tillåtas, så framt
det af någon enda delägare yrkas.
I hufvudsaken kan Utskottet icke annat än instämma i motionärernes mening,
helst de af dem uppgifna facta icke kunna jäfvas. Statistiska uppgifter lemna nemligen
vid handen, att laga skiften finnas, hvilka, påbörjade för öfver 20 år sedan, ännu
icke vunnit full laga kraft. Att under så lång tiderymd förändringar med ett eller flera
skogsskiften kunna inträffa, hvilka till och med upphäfva möjligheten att verkställa en
jemkning eller s. k. skogsliqvid på det sätt, som från början af skiftet var ämnadt och
med Skiftesstadgans mening i föreskrifterna derom öfverstämmer, torde vara uppenbart;
och ett medgifvande dertill, att dylika liqvider finge upprättas, sedan några hinder för
deras verkställande icke längre möta, synes derföre vara af ett verkligt behof påkalladt.
Då likväl icke nekas kan, att den skogstilldelning, som vid ett laga skifte ägt rum, och
således, medelbarligen, äfven den jemkning, som kan erfordras och hvarom nu fråga är,
äger oskiljaktigt samband med och vigtigt inflytande på öfriga vid skiftet förekommande
angelägenheter och åtgärder, i afseende å hvilka alltså en delägares önskan om ändring
eller rättelse mången gång kan blifva beroende af utgången utaf skogsjemkningsförrättningen;
samt det icke lärer kunna undvikas, att, i händelse skogsliqviden uppskjutes
tills * efter den egentliga skiftesförrättningen, kostnaderna derför komma att
blifva något ökade utöfver hvad under förutvarande förhållanden ägt rum, hvilken
oliigenhet icke synes böra drabba skiftesdelägare emot deras bestridande, anser
Utskottet betänkligt att bifalla det ifrågavarande förslaget under andra vilkor, än att
samtlige delägare enhälligt öfverenskomma om uppskofvel Icke heller kan Utskottet godkänna
förslaget, att klagan öfver skogsjemkning skulle, der sådan jemkning särskildt
för sig blifvit efter laga skiftet förrättad, fullföljas hos Häradsrätt, medan enahanda
angelägenhet i samband med pröfning af skifte i sin helhet komme att fortfarande
upptagas af Ägodelningsrätt. Derigenom skulle nemligen dels åsidosättas den enhet
i afseende på rättegångssättet för likartade ärenden, hvilken måste omsorgsfullt vidmakthållas,
dels ock orsakas större rättegångskostnader för de tvistande parterna, i
anseende dertill, att Häradsrätt, som i de flesta fall icke torde kunna undgå att
förrätta syn på stället, i hvilken händelse ersättning derför enligt resereglementet utgår,
består af flere ledamöter än Agodelningsrätten. Någon motsvarande fördel af
att på Häradsrätterna öfverflytta domsrätten i detta ämne kan Utskottet ej heller inse.
Hvad åter angår Uhrs hemställan att äfven »andra liqvider» än skogsjemkning
må kunna uppskjutas tills efter skiftet; så finner, enär denne motionär hvarken närmare
utvecklat, hvilka angelägenheter han dermed åsyftar, eller angifvit några motiver
för denna sin hemställan, Utskottet sig icke kunna densamma biträda. Men under
åberopande af det redan anförda, får Utskottet, i anledning af de motioner, för
hvilkas innehåll nu är redogjordt, vördsamt tillstyrka, att Rikets Ständer
hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla om utfärdandet af en
författning, hvarigenom stadgas, att med upprättandet af sådan
30 Sammans. Lag- samt Allm. lies v.- och Ekon.-Ut skot tets Betänkande J\s 14.
skogsliqvid, som i -15 Kap. 3 § Skiftessladgan omförmäles,
må, derest delägare derom enhälligt öfverenskomma, uppskjutas
till dess skiftet i öfrigt vunnit laga kraft, och den med sådan
efteråt skeende liqvid missnöjde fullfölja talan deremot i samma
ordning, sorn för klagan öfver laga skifte i allmänhet är före
skrifven.
Vid samma § har Sven Gustaf Johansson från Jönköpings län anmärkt, att det
derstädes föreskrifna sätt, hvarpå delägare, som genom laga skifte nödgas frångå
sparad slåndskog, skall tilläggas ersättning derför, nemligen att han berättigas att
under loppet af en viss tidrymd afverka ett bestämdt belopp af skogsförnödenheter,
hade, oberäknadt den stridighet i åsigterna om rätta tillämpningen häraf, som ofta
uppstått, föranledt dertill, att skogen mångenstädes blifvit onödigtvis nedhuggen, i
det den till afverkning berättigade, såvida icke öfverenskommelse om lösen kunnat
med tillträdaren träffas, nödsakats, för att försäkra sig om åtminstone någon godtgörelse,
företaga averkningen utan hänsigt till eget behof eller till möjligheten för
tillfället att med fördel afyttra det afverkade. Till förekommande af ett sådant för
det allmänna skadligt och för den enskilde föga lönande förfaringssätt, har motionären
ansett den föreskrift böra meddelas, att då vid laga skifte skogsma^ frångått en
delägare, som blifvit tillerkänd rätt till ersättning för derå vexande skog, denna sednare
skall af den, hvilken densamma tillfallit, lösas efter det pris, som bestämmes
genom tre gode män, af hvilka parterna välja en hvardera och de sålunda utsedde
tillkalla den tredje; att den sålunda bestämda löseskillingen skall under tio år med
en tiondedel hvartdera året utbetalas; samt att, i händelse den, som jorden frånträdt,
är i behof af byggnadsvirke, han må äga rättighet att å skogen taga så mycket,
som erfordras, och endast för återstoden erhålla lösen.
Utskottet anser det ifrågavarande stadgandet, med urskiljning tillämpadt, icke
böra, utan högst undantagsvis, kunna föranleda till de olägenheter, motionären antydt.
Jemför man nemligen dermed föreskriften i \2 Kap. 2 §, att »hvarje delägare
skall, så i Inrösnings- som Afrösning sjorden, tilläggas hvad i rymd och godhet
mot hans ägolott efter delningsgrund och uppskattning svarar, och det med någorlunda
jemn blandning af sämre och bättre mark, så alt han må erhålla sin tillständiga
andel såväl af åker och äng eller dertill tjenlig och odlingsbar jord, som af slcogsoch
betesmark;» så finnes deraf temligen tydligt, att Skiftesstadgans mening icke är, alt,
på sätt motionären förutsätter, en delägare, som ägt sparad eller eljest ymnig skog,
skall kunna genom skiftet blifva deraf alldeles förlustig, ja, ända derhän, att nödigt
byggnadsvirke för honom kommer att brista. Snarare synes det som, till undgående
af ett så svårt förnärmande af hans rätt, andra bestämmelser rörande skiftets verk
ställande böra få vika, t. ex. de som afse en formlig skiftesläggning, föreskriften om
det högsta tillåtna antal ägoskiften o. s. v. Der åter det inträffar, att, i enlighet med
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskottets Betänkande M 14. 31
hvad som synes vara rätta meningen med 7 § i 13 Kap., den ene delägaren måste
tillerkännas ersättning i ett, åtminstone i förhållande till skogsparken i dess helhet,
ringare belopp virke eller andra skogsprodukter; der förtjena de af motionären framhållna
omständigheter mindre uppmärksamhet. I motsatt fall, eller om beloppet af
det till afverkning bestämda är mera betydligt, bör dock tagas i betraktande, å ena
sidan, den svårighet, som för en delägare kan uppstå, alt bereda utväg till betalande
af den löseskilling, som enligt motionärens förslag skulle gäldas, och, å den
andra sidan, det mindre rättvisa deri, att den, som sparat sin skog måhända för ett
bestämdt ändamål, skulle åläggas att derför nöja sig med en penningeersättning, bestämd
efter det pris, som kan vara gällande för det tillfälle, då uppskattningen sker.—
Utskottet anser sig således äga fullt skäl att
afstyrka allt afseende å Sven Gustaf Johanssons berörde motion.
14 Kap.
4 §, hvilken för närvarande innehåller följande föreskrift:
»När Skiftesmannen på marken utstakat och rörlagt skiftet samt an vist delägarne
deras ägolotter, vare han skyldig att dem mot lösen, som, i fall den ej genast
erlägges, genom kronobetjeningen, på Skiftesmannens reqvisition, uttagas bör,
meddela alla under skiftet förda protokoll, afslutade föreningar, jemte ägograderingslängden
och häfdebeskrifningen, äfvensöm delningsbeslcrifningen, så vida delägarne
den begära; och skall» etc. etc.
har Carl Guslaf Cederskog från Östergötland, i anseende dertill, att delägare i
ett laga skifte, i saknad af delningsbeskrifningen, icke utan största svårighet skulle
kunna bedöma, huru stor ägovidd deras nya skiften erhållit, och ännu mindre jemföra
dem med förut innehafda ägor — genom hvilken svårighet måhända de flesta
klagomål öfver skiftesförrättningar uppkommit — ansett böra ändras sålunda:
»När Skiftesmannen förda protocoll, afslutade föreningar, jemte ägogra
deringslängden,
häfdebeskrifningen och delningsbeskrifningen; och skall» etc. etc.
Anledningen till föreskriften, att delningsbeskrifningen endast i det fall bör tillställas
parterne. att de densamma begära, är tydligen den, att samma beskrifning
oftast icke kan för delägarne vara till någon upplysning eller nytta utan ägochartan,
hvars utlemnande till dem, redan under ifrågavarande stadium af skiftesförrättningen,
icke bör ifrågakomma, och motionären ej heller yrkat. Vid sådant förhållande kan
Utskottet icke inse något skäl, hvarföre skiftesdelägare skulle åläggas att lösa en
handling, den de ännu ej kunna begagna, men af hvilken de i sinom tid i allt fall
erhålla del; utan torde det vara tillräckligt att, på sätt i § skett, tillförsäkra dem
rätt att utbekomma nämnda beskrifning, när de det begära; hvadan Utskottet nödgas
lill Cederskogs i detta ämne väckta förslag afstyrka bifall.
32 Sammans. Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-lltshollets Betänkande M 14.
5 §: Samme motionär har ansett 5 § i 14 Kap., jemförd med 6 § i 3 Kap.
Skiftesstadgan, lemna landtmätaren för rymligt tillfälle att uppskjuta verkställigheten
af de ändringar, domstol beslutit i ett öfverklagadl laga skifte; i anledning hvaraf
och enär derjemte det vore nödigt att meddela föreskrift derom, hvilken skall vidkännas
de med ändringarne förenade kostnader, så att icke skifteslaget blefve betungadt
med nya utgifter, de der härledde sig från felaktigt förfärande af landtmätaren,
motionären hemställt, att berörde § mätte erhålla nedannämnda lydelse, till jemförelse
hvarmed Utskottet velat framhålla 8:ns nuvarande, nemi.
enligt Skiftesstadgan:
Blifver skifte, genom laga kraftägande
Utslag, antingen helt och hållet, eller i
en eller annan omständighet ändradt; då
bör Skiftesmannen, inom 14 dagar efter
af Utslaget erhållen del, på sätt i 3 Kap.
6 § sägs, utsätta ny förrättningsdag, och
skiftet, efter hvad i Utslaget stadgadt blifvit,
ändra och rätta; och förfare Skiftesmannen
vid förrättningens slut,
nästföregående § föreskrifves.
som i
Har etc. etc.
enligt motionärens förslag:
Blifver skifte, genom laga kraftägande
Utslag, antingen helt och hållet, eller i
en eller annan omständighet ändradt; då
bör Skiftesmannen inom 14 dagar efter
af Utslaget erhållen del och sist fyra månader
derefter, eller så fort sorn årstiden
tillåter, utsätta ny förrättningsdag att skiftet
ändra och rätta, antingen på egen eller
skifteslagets bekostnad, eftersom Domaren,
hvilken i hvarje fall derom bör ingå i
pröfning, finner Landtmätare eller annan
till ändringen vållande; och lemne Skiftesmannen
vid förrättningens slut utan lösen
protokoll jemte ny delningsbeskrifning,
med hänvisning i protokollet på sätt i nästföregående
§ föreskrifves. Har etc. etc.
Hvad nu först vidkommer tiden, inom hvilken de af domstol föreskrifna ändringar
i ett laga skifte skola af Skiftesmannen verkställas, så torde nuvarande stadganden
befinnas i sjelfva verket innefatta strängare föreskrifter till befordrande af skyndsamhet,
än dem motionären föreslår. Då det nemligen i 5 § af 14 Kap. heter, att
Skiftesmannen skall inom 14 dagar efter af Rättens utslag erhållen del utsätta ny
förrättningsdag för verkställande af berörde ändringar och i öfrigt förfara, på sätt 3
Kap. 6 § i afseende på fortskyndande med förrättningen bjuder, samt, enligt sistnämnda
§, något dröjsmål icke får äga rum, såvida icke något verkligt niaga hinder»
möler, efter hvars upphörande förrättningen åter skall, »så snart möjligen ske kan,
företagas;» och härmed jemföres motionärens förslag, att ärendet skulle »sist inom
fyra månader» efter det Skiftesmannen fått del af utslaget, »eller så fort årstiden det
tillåter», å nyo företagas; så synes det påfallande, att sistnämnda förslag innefattar
ett med
-
Sammans. Lag- samt Allm. Besa.- och Ekon.-Utskotlcls Betänkande M 14. 33
ett medgifvande i afseende på tidsutdrägt, som icke af nu gällande föreskrifter kan
framgå.
Beträffande åter frågan om införandet i förevarande § af en bestämmelse derom,
att landtmätare skall åläggas att verkställa föreskrifna ändringar i det af honom förrättade
laga skifte på egen bekostnad, äfvensom utlemna protokoll derom och ny
delningsbeskrifning utan lösen, anser Utskottet vidare föreskrifter, än som i detta hänseende
redan finnas, vara dels olämpliga, dels öfverflödiga. Landtmäteri-Instruktionen,
af samma datum som Skiftesstadgan, innehåller nemligen i 6 art. 54 §, att landtmätare
skall i alla de fall, der han beträdes hafva i sin tjensteutöfning begått fel eller
försummelser eller gjort orätt af vårdslöshet eller oförstånd, ersätta den »kostnad och
skada, som genom hans förvållande uppkommer.» Enahanda stadgande återfinnes på
åtskilliga ställen i Skiftesstadgan, såsom i 3 Kap. 7 §, samma Kapitels 15 § och 15
Kap. 3 §. Att deremot föreskrifva, det skiftesman skall på egen bekostnad verkställa
äfven andra ändringar, än som föranledas af verkliga begångne felaktigheter eller af
vårdslöshet eller oförstånd; hvarigenom en tjensteman, som efter bästa förmåga och
samvete utförde sitt uppdrag, skulle frånkännas vedergällning för sitt arbete; kan icke
anses förenliöt med rättvisa.
C/
På grund häraf anser Utskottet äfven
Cederskogs sislherörda förslag icke kunna (ill något afseende förordas.
18 Käft.
1 §. Anders Wilhelm Uhr har fästat uppmärksamheten derpå, huruvida icke
tillsättandet af särskilda domare för handläggning af ägodelningsmål skulle »medföra
oberäknelig nytta.»
Anledningen till detta förslag måste sökas i den vigt, som ifrågavarande mål
och ärenden äga för dem de angå, och i nödvändigheten af de särskilda insigter och
den mera omfattande erfarenhet — äfven i ämnen, uti hvilka kunskap icke förvärfvas
ensamt genom bokligt studium — som böra finnas hos de personer, hvilka i
dessa angelägenheter sitta till doms. Ty i öfrigt anser Utskottet icke samma skäl
förefinnas för antagandet af särskilda ägodelningsdomare, som t. ex. föranledt tillsättande
af särskilda brottmålsdomare. Det sednare bestod nemligen deri, att de ordinarie
domrarne, antingen till följd af brottmålens mängd eller i anseende till det långa
afståndet mellan de särskilda tingsställena, som vållade, att mycken tid förslösades på
resor till urtima ting, icke medhunno att behörigen sköta öfriga till domare-embetet
hörande göromål. Detsamma kan icke i allmänhet vara förhållandet i afseende på
ägodelningsmålen, emedan dessa företrädesvis handläggas sommartiden, då mera ledig
Bih.
till R. St. Prot. 1859 & 1860. 7 Sami. 2 Afd. 8 Haft. 5
34 Sammans. Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Ulskoltets Uttänkande 14.
iiet från andra göromål vanligen inträffar, och deras behandling eljest kan till tiden
bättre lämpas efter läglighet för domaren, än som är fallet med ransakningsmål, de
der skola ovilkorligen företagas, äfven om domaren under den närmaste tiden
är upptagen på långt afstånd från det ställe, der ransakningen måste försiggå.
— Hvad åter angår vigten deraf, att fullt kompetente personer användas i
befattningen med ägodelningsmål, har densamma redan från början varit insedd. I
sammanhang med utfärdandet af Skiftesstadgan, hvilken i '18 Kap. 1 § innehåller,
att ordförande i Ägodelningsrätt i allmänhet skall vara ordinarie domaren i
orten, men att Kongl. Maj.-t, på innevånarnes gjorda anhållan och eljest förekomne
anledningar, för större eller mindre distrikter, äger att särskild person dertill
utse, aflät Kongl. Maj:t, den i Maj '1827, till samtliga Hofrätterna i riket ett nådigt
cirkulär, hvari yttrades: »Då Wi uti 18 Kap. 1 § af Wår under denna dag utfärdade
nådiga stadga om Skiftesverket i riket föreskrifvit, att ordinarie domaren i
orten i allmänhet skall vara ordförande i de Agodelningsrälter, som till skiftesärendens
behandling — — — komma att inrättas, har detta vårt nådiga stadgande grundats
derpå, att dessa vigtiga och grannlaga mål skulle, under ledning af domare, som genom
ett längre utöfvande af domare-embetet haft tillfälle att förvärfva sig kännedom
i jordbruk och landthushållning, erhålla en riktig och ändamålsenlig handläggning;
men som en sådan genom längre erfarenhet vunnen kännedom skäligen icke kan i
allmänhet förväntas hos personer, hvilka vid ordinarie domares tjenstledighet, eller vid
eljest inträffande vakanser af deras tjenster, ofta kunna erhålla förordnande att domareembetet
förestå; alltså håfve Wi funnit nödigt att, i afseende härpå, särskildt i nåder
stadga och förklara, att vanlige domareförordnanden som af Eder vid nämnde tillfällen
för extra domare i de orter, der särskild person till ordförande i Agodelningsrätt
icke kan vara af Oss i nåder förordnad, utfärdas, icke må anses tillika innefatta
ordförandeskapet i Ägodelningsrätten, utan skall dermed sålunda förhållas: att då ordinarie
domaren i orten, vid sökt och erhållen tjenstledighet, det oaktadt icke åtager
sig under permissionstiden bestrida skiftesrnålens handläggning, hvarom i permissionsansökningen
särskild anmälan af honom göras bör, äfvensom då vakans af tjensten
inträffar, bpren J särskildt taga i öfvervägande, huruvida den person, sorn till domare-embetets
bestridande i öfrigt kan af Eder blifva utsedd, må med säkerhet kunna
anförtros att vara ordförande i Ägodelningsrätten, i hvilket fall honom jemväl sådant
må uppdragas, — — — hvaremot, i annan händelse J ägen förordna antingen domaren
i någon af angränsande domsagor eller — — — utse någon i jordbruk och
landthushållning kunnig och till erhållande af domareförordnande behörig person»
o. s. v. Detta cirkulär har alltsedan ländt till efterrättelse, äfvensom på ett och annat
ställe särskilde beständige Ägodelningsdomare finnas af Kongl. Maj:t förordnade.
Men att inrätta sådane inom hvarje jurisdiktion kan Utskottet desto mindre finna
lämpligt eller behölligt, som, så vidt Utskottet känner, klagan icke försports deröfver,
att tillämpningen af omförmälda stadganden icke skulle varit för det åsyftade ända
-
Sammans. Lag- samt Allm. lies v.- och Ekon.-Utskottets Betänkande JW 14. 35
målet tillfyllestgörande; och får på grund deraf Utskottet öfver Uhrs nyssnämnde framställning
afgifva det utlåtande,
alt densamma icke bör till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
13 §. Sislbemälde motionär har, med erinran, hurusom lagen i allmänhet tillförsäkrade
den, hvilken uppkallades såsom part i en sak, behöfligt rådrum att laga
del af stämningens innehåll och bereda sig på svaromålet, yrkal, att enahanda grundsatts
måtte tillämpas i skiftesmål, när någon anförde besvär öfver landtmätarens åtgärd,
så att ej mindre skiftesmannen, än den klagandes motparter måtte om innehållet
af besvärsskriften, hvilken kunde jemföras med en stämning, erhålla kännedom,
innan tvisten förekomme till afgörande på stället, enär mången då vore oberedd att
vederlägga gjorda uppgifter eller påståenden; och har Uhr till den ändan föreslagit
införandet af det stadgande i 13 § af 18 Kap. Skiftesstadgan, att »besvärsskrift i
skiftesmål skall till Agodelningsrält ingifvas i 3 exemplar, hvaraf ett tillställes landtmätaren,
ett skifteslaget, och det tredje stadnar hos domaren.»
Häremot anser Utskottet sig endast behöfva påminna, att den väsendtlig» skillnad
äger rum mellan en stämning och en besvärsskrift, att då den förra upptager ett
tvisteämne, om hvilket, såväl sorn om kärandens utveckling deraf, svarande parten
icke äger någon kunskap, förrän han af stämningen erhåller del, och till hvars bemötande
han derföre bör antagas behöfva rådrum; så afser deremot en besvärsskrift
i skiftesmål intet annat un sådant, sorn redan under lång tid, nemligen under hela
skiftesförrättningen, varit föremål för samtlige delägarnes och förrättningsmännens rådplägningar
och öfvervägande, hvadan den klagandes motparter icke kunna antagas vara
oberedde på hans yrkanden. Då nu dertill kommer, att sistberörde skrift icke behöfver
innehålla annat, än anmälan af besvär emot skiftesförrättningen, utan vidare
utveckling af de tvisteämnen, den klagande kan vara sinnad att framställa; samt att
vederbörande så tidigt erhålla underrättelse om det af besvären föranledda Ågodelningsrättens
sammanträde, att de kunna hinna, om de så önska, hos domaren förskaffa
sig kännedom om besvärens innehåll, anser Utskottet, det
anledning saknas att bifalla Uhrs berörde motion.
14 §. Vid denna § hafva C. J. Svenssén från Calmar län och Lars Gustaf
Andersson från Elfsborgs län anmärkt, att deri borde finnas stadgad påföljd för domares
underlåtenhet att med den skyndsamhet, som är föreskrifven, företaga ägodelningsmål
till afgörande, och i sådant syfte föreslagit införande i § af den bestämmelsen,
»att Ägodelningsrätts ordförande skall åligga att, derest laga hinder derför
ej möter, så tidigt utsätta Rättens sammanträde, att det hos honom anmälda ärende,
vare sig i underställnings väg, rörande antal ägolotter, eller i frågor, som före skiftets
fullbordan böra vara afgjorda, eller angående besvär öfver afslutadt skifte, kan blifva
36 Sammans. Lag- samt Ailm. Besv.- och Ekon.-Utskottcts Betänkande M 14.
behandlaJt inom en månad efter det ärendet lill ordföranden inkommit; att, der syn
på stället erfordras uti ett under vintren anmäldt ärende, med densamma icke må
uppskjutas längre än till påföljande Maj månad; och att ordförande skall plikta 20
R:dr för hvarje dag, han utan laga skäl uppskjuter med förrättning utöfver nämnde tid.»
Dä berörde § innehåller föreskrift, att, ntir besvär öfver skifte till ordföranden
i Ägodelnmgsrätten inkommit, eller någon eljest vill söka denna rätts åtgärd i de
frågor, som till dess upptagande höra, det åligger ordföranden att inom åtta dagar
derefter utsätta tid och] ställe lill rättens sammankomst; hvilken föreskrift måste vara
tillräckligt verksam för beredande af skyndsamhet åt ifrågavarande ärendens behandling;
samt underlåtenhet att iakttaga densamma betraktas lika som andra förseelser i
tjensteutöfning, för hvilka ansvarsbestämmelser icke saknas; finnér Utskottet Svensséns
och Lars Gustaf Anderssons omförmälda yrkande
icke förtjena afseende.
15 §: Herr Wahlbom och nyssbemälde Lars Gustaf Andersson hafva anfört,
att då det, enligt nuvarande lydelsen af denna §, icke åligger landtmätare alt förr,
än vid det till behandlingen af anförda besvär öfver landtmäteriförrättnmg utsatta
sammanträde tillhandahålla Agodelningsrätten charta och öfriga handlingar, som saken
röra; så hände det icke sällan, att, när besvärsskrift vore så knapphändigt affattad,
att af densamma icke inhemtas kunde, i hvilka afseenden ändring söktes, eller från
hvilken dag besvärstiden borde beräknas, rättens ordförande, okunnig härom och
om inom skifteslaget funnes hemman eller lägenheter, hvilkas rätt borde af allmänna
ombud iakttagas, utsatt tid och ställe för Ägodelningsrättens sammanträde, utan att
veta, att besvärstiden kunde ännu icke vara tilländalupen, eller att allmänna ombud
bort kallas, eller att olagligheter förelupit, hvilka kunnat afgöras utan sammanträde
på stället, samtidigt med annat likartadt mål, hvarigenom kostnader kunnat besparas.
Af denna anledning och dä en landtmätare icke borde åtaga sig flere förrättningar, än
att han vid utlenmandet af handlingarne till jordägarne kunde hafva, om icke ägochartan,
åtminstone konceptprotokoll och öfriga handlingar i det fullständiga skick, att de
kunde utan tidsutdrägt ullemnas, hafva motionärerne hemställt, att åt 15 § i 18
Kap. Skiftesstadgan måtte gifvas följande förändrade lydelse:
»Sedan besvär öfver laga skifte eller öfver ägotaxering till Ägodelningsrättens
ordförande inkommit, åligger det skiftesmannen att, efter derom erhållen underrättelse,
ofördröjligen till ordföranden aflemna protokoll och öfriga handlingar, som saken
röra; äfvensom ägochartan, om ordföranden det äskar.»
Detta förslag anser Utskottet overkställbar^ med mindre man vill upphäfva bestämmelserna
om den skyndsamhet, som för skiftesärendens behandling är föreskrifven.
Då nemligen, på sätt förut är anmärkt, Ägodelningsdomaren åligger att inom
8 dagar efter det hans åtgärd påkallats, utsätta tid och ställe för ärendets behandling,
skulle det för honom vara omöjligt att på denna korta tid hinna kommunicera
Sammans. Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utskotlets Betänkande M 14. 37
sig med skiftesmannen, hvars vistelse för tillfället kan vara för domaren okänd, samt
erhålla de ifrågaställa handlingarne och af deras innehåll taga kännedom; och Utskottet
anser sig alltså ensamt häraf hemta anledning till den hemställan,
att Herr Wahlboms och Lars Gustaf Anderssons motioner i delta
ämne ej må föranleda till någon åtgärd.
Vid samma § är af Carl Guslaf Cederskog från Östergötland anmärkt, att
deri borde något finnas stadgadt om landtmätarens rätt till ersättning för den inställelse
vid Agodelnmgsrättens sammanträde, som enligt § honom åligger, derest han
ej har laga förfall; enär det blifvit vanligt, att Ägodelningsdomaren i de flesta fall,
och äfven när skiftesmannen sjelf varit vållande till Rättens sammanträde, tillerkänner
honom berörda ersättning; och har fördenskull Cederskog hemställt, att meranämnde
§, som nu mera lyder sålunda:
»Skiftesmannen medtage till Ägodelningsrätten alla chartor, protokoll och öfriga
handlingar, som saken röra. Är han af laga förfall hindrad att sig sjelf infinna, bör
han dem till ordföranden insända,»
måtte förändras på följande sätt:
»Skiftesmannen, hvilkens ersättning för inställelsen Rällen på förekomna skål
pröfvar, medtage till Ägodelningsrätten» etc. etc.
Utskottet tror sig kunna betvifla, att skiftesmän, hvilka, genom felaktigt förfarande
vid en förrättning, blifva vållande till Ägodelningsrätts sammanträde, för egen
inställelse vid densamma pläga tilldömas ersättning; hvaremot, i fråga om deras rätt
till godtgörelse för sina besvär, när de icke låtit komma sig till last någon sådan
felaktighet, Utskottet får åberopa hvad ofvan, i anledning af motionärens förslag om
tillägg till 4 4 Kap. 5 § Skiftesstadgan, blifvit rörande detta ämne anfördt; och som
det måste vara alldeles öfverflödigt att i Skiftesstadgan införa en påminnelse derom,
att domstol åligger pröfva ett anspråk, och det »på förekomna skäl»; förmodar Utskottet,
alt Cederskogs hemställan i omförmälda syfte
icke kan bifallas.
49 §. Olaus Eriksson från Göteborgs och Bohus län har förmält, hurusom
det i denna § förekommande obestämda stadgandet, att, när underdåniga besvär öfver
Ägodelningsrätts utslag blifvit till ordföranden ingifna, samt infordrad förklaring
öfver desamma inkommit, eller den dertill förelagda tid tilländalupit, utan att förklaring
blifvit afgifven, ordföranden skall besvärshandlingarne till Kongl. Maj:ts Justitierevisions-expedition
wfördröjligem insända, icke varit tillräckligt att förekomma en
långsamhet, som i alla lagskipningsgrenar vore förderflig och stundom vållade oersättliga
förluster, men särskildt i skiftesärenden vore högst olycksbringande. Justitierevisions-expeditionens
diarier skulle innehålla vittnesbörd derom, att det esomoftast
hände, att, sedan underdåniga besvär öfver Ägodelningsrältens utslag blifvit anförr
38 Sammans. Lay- samt Alim. Uesv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande As 14.
da, med insändandet af handlingarne i målet fördröjts flere månader, efter det förklaring
öfver besvären till vederbörande ordförande inkommit. För att motverka, alt
ett sådant obehörigt dröjsmål kunde äga rum och hemta sin ursäkt derifrån, att
icke någon viss tid funnes föreskrifven, inom hvilken berörda insändande af besvärshandlingarne
borde ske, har Olaus Eriksson föreslagit att omförmälde § måtte i den
ifrågavarande delen erhålla följande förändrade lydelse:
»Åliggande ordföranden att, sedan förklaring inkommit eller den dertill förelagde
tid tilländalupit, utan att förklaring blifvit afgifven, inom en månad derefter besvärsbandlingarne
jemte chartor, delningsprotokoller och ägobeskrifmngar till Kongl. Majit
och dess Justitie-revisions-expedition insända, vid bot tre daler för hvar dag han
uteblifver »
Att det redan gällande stadgandet om ojördröjligl insändande af nu nämnda
handlingar skall lända till mindre skyndsamhet, än en föreskrift om en månads rådrum
dertill, har Utskottet svårt att föreställa sig, enär det knapt låter tänka sig, att giltiga
skäl skulle kunna förebäras till ursäkt för ett dröjsmål af en hel månads tid
med ett så enkelt bestyr, som att per posto befordra en samling till hands varande
handlingar tili sin bestämmelse, och alltså med ordet »ofördröjligen» måste förstås en
tidrymd af vida mindre utsträckning, än motionären föreslagit. Om derföre den af
motionären antydda långsamhet med expedierandet af meranämnda handlingar verkligen
äger rum, beror det icke af lagstiftningen att afhjelpa densamma, helst, på sätt
Utskottet förut erinrat, ansvarsbestämmelser icke saknas, efter hvilka hvarje försummelse
eller obehörigt dröjsmål af vederbörande kan beifras; och som inryckandet i
Skiftesstadgan af särskilda stadgar härom icke kan vara på sin plats, föranlåtes Utskottet
afstyrka
alli afseende å Olaus Eriksons ifrågavarande motion.
Under erinran derom, att innehafvare af kronohemman och boställen, jemlikt
åtskilliga ännu gällande författningar, icke äga dispositionsrätt öfver den ekskog, som
på sådana hemmans ägor befinnes, samt att det på många ställen inträffade, att genom
laga skiften desse hemman erhölle andra ägor, hvarå ingen ekskog befunnes, i
stället för den de förut innehaft, och å hvilka sådan skog växte; i hvilka fall, enligt
bestämmelserna om sältet för skogsliqvider, det kunde inträffa, att den dyrbara skog,
som förre åboen icke ägt vidröra vid åverkansbot, blefve inom kort tid afverkad,
utan någon nytta för Staten, som deraf vöre rätter ägare; hvilket åter icke kunde
vara öfverensstämmande med lagstiftningen rörande detta ämne; har Johannes Andersson
från Elfsborgs län väckt motion, att antingen vederbörande Skiftesmän eller
Kronoombuden måtte få sig ålagdt att tillse, det Kronans samt ofvannämnda hem
-
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottcts Betänkande M 14. 39
mans och boställens rätt i omförmälda afseende varder på bästa sätt vid laga skiften
iakttagen.
Ett dylikt åliggande för vederbörande Kronoombud anser Utskottet otvifvelaktig!
redan förefinnas. Man kan nemligen icke frånkänna dem skyldighet att äfven i
det af motionären antydda hänseende bevaka Kongl. Majis och Kronans bästa. Men
då ett särskildt stadgande i Skiftesstadgan beträffande denna angelägenhet synes lika
litet lämpligt eller beböfligt, som ett upprepande derstädes af hvarje annat ämne, i
hvilket kronoombudens vaksamhet påkallas; anser Utskottet
Johannes Anderssons berörde motion icke böra föranleda till någon
åtgärd.
Slutligen har oftabemälde Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs län, under förmenande,
att de många ändringar uti Skiftesstadgan, hvilka sedan dess ursprungliga
tillämpande ägt rum samt möjligen vid denna riksdag blefve beslutna, och om hvilka
upplysningar måste sökas på spridda ställen i Svensk Författningssamling, i betydlig
mån försvårade stadgans tillämpning ej mindre för domare, än i synnerhet för landtmätare,
som af sådan anledning mången gång kunde, oskyldigt nog, förbise en gifven
föreskrift, hemställt, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, att Skiftesstadgan måtte i Författningssamlingen varda å nyo omtryckt till
den lydelse, densamma i följd af tillförene skedda och vid denna riksdag möjligen
blifvande ändringar kommer att erhålla.
En dylik kodifiering, den der kunde lända till beqvämlighet för enskilda personer,
hvilka önska uppsöka något stadgande i de ämnen Skiftesstadgan berörer, kan
likväl, efter Utskottets åsigt, icke vara behöflig för statens tjenstemäns skull. De
sednare åligger det att om utkommande författningar i de ämnen, som äro föremål
för deras embetsverksamhet, taga så fullständig kännedom, att en författnings tillvaro
och innehåll icke förgätas för det densamma icke ständigt ligger under ögonen;
och der omsorgen om dess behållande i minnet icke är större, än motionären förutsätter,
der lärer tjenstenitet icke kunna väckas och underhållas genom den af honom
föreslagna åtgärd. Allmänheten åter betjenas i förevarande hänseende af de handböcker,
hvilkas utgifvande den enskilda företagsamheten besörjer, och hvilka i sednare
tider blifvit författade med den omsorg och fullständighet, att äfven embetsmännen
af dem hafva gagn, samt utkomma merändels efter hvarje riksdag i ny upplaga,
och för ett pris, som gör det möjligt för en hvar att utan uppoffring förskaffa sig
desamma. Och som dessutom reda icke saknas i gällande författningar rörande Skiftesväsendet,
torde
den af motionären i omförmälda ämne gjorda framställning icke
påkalla någon Rikets Ständers åtgärd.
Stockholm den 10 Maj 1860.
40 Sammans. Lag- sami Allm. lies v. och Ekon.-Utskottets Betänkande M 14.
Reservationer:
af Herr Grefve Taube, H. A., beträffande Utskottets utlåtande öfver de af Herr
Wahlbom och Lars Gustaf Andersson väckta motioner om ägograderings verkställande
och pröfning, innan laga skifte fortsättes och fullbordas; hvarjemte Herr Grefve
Taube anmält, att han icke deltagit i beslutet om tillstyrkande af bifall till väckt
motion om rättighet att vinna fastställelse å klyfning af hemman, som ej undergått
laga skifte;
af Herr Staaff;
af Herr Sundvallsson samt A. W. Uhr från Nerike och Olof Persson från
Gefleborgs län,[i afseende på Utskottets beslut rörande ifrågasatt upphäfvande af det genom
Kongl. Kungörelsen den 25 Juni 1830 stadgade vilkor för erhållande af bidrag utaf
allmänna medel till utflyttning i följd af laga skifte;
samt af A. W. Uhr särskildt beträffande dels Utskottets beslut i fråga om yrkad
rättighet att vinna ägoutbyte med tillhjelp af mellanliggande skifteslag, dels ock
af Uhr ifrågasatt upprättande i tre exemplar af besvärsskrift uti skiftesmål.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1860.
Sammansatta Lag- samt Allm. Best.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 15. 1
ä:ö 15.
Ant. till Exp.-Utsk. den 18 Juni 1860, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrade bestämmelser
rörande successionsrätten till under bruk skdtteköpta hemman.
Uti ett lill Hedervärda Bonde-Ståndet inlemnadt memorial har Nils Jansson
Iran Östergötlands län anfört, att ehuru Kongl. Kammar-kollegii den 29 Februari
1808 utfärdade kungörelse, angående vissa omständigheter rörande besittningsrätt till
kronohemman, innehåller åtskilliga bestämmelser till förekommande af osäkerhet i besittningsrätten
för den kronoåbo, åt hvilken, fastän fjermare beslägtad eller oskyld,
åboskapet å kronohemman kan blifva upplåtet; har likväl deri en ganska vigtig fråga
blifvit förbisedd, nemligen huru den, som erhållit Öfverlåtelse af besittningsrätt till ett
kronohemman, skulle hafva säkerhet att, om besittningsrätten honom frånvinnes, återfå
den löseskilling, sorn han tilläfventyrs erlagt. Det tycktes nemligen som den, hvilken
klandrade en dylik öfverlåtelse, icke enligt lag vore pligtig att vidkännas annan utgift,
än lifstidsförsörjning eller undantagsformåner åt forre åboen, i händelse denne
derom gjort förbehåll vid hemmanets transporterande på en annan. Då likväl besittningsrätten
till ett kronohemman — efter motionärens förmenande, i viss måtto jemförlig
med den till ett skattefrälsehemman — ofta vore af ett betydligt värde, och
det följaktligen kunde antagas, att densamma icke utan emot en större eller mindre
löseskilling, som med skäl kunde benämnas köpeskilling, blefve öfversten på en annan;
samt denna transport, enär densamma vore tillåten, utgjorde ett laga fång, syntes
det motionären billigt, att den, som på grund af arfsrätt eller slägtskap klandrade
Öfverlåtelsen, skulle vara förbunden, derest klandret bifölls, att på enahanda sätt, som
rörande lösen af borttransporteradt rusthåll vore stadgadt, uppfylla olla de vilkor, som
öfverlåtelsehandlingen kunde innehålla; helst i annat fall öfverlåtaren äfventyrade att
gå miste om både besittningsrätten och hvad han för densamma sig betingat, med
Undantag möjligen af lifstidsförsörjning. Beträffande de under bruk skatteköpta hemman
borde väl, jemlikt Kongl. Förordningen den 3 Februari 1838, frågor om successionsrätten
till desamma bedömas efter de angående kronohemman stadgade grunder;
men i anseende till de särskilda omständigheter, som skulle sig förete rörande
brukshemman, har motionären föreslagit, att då besittningsrätten till under bruk
skatteköpt hemman Öfverlåtes till någon annan än den, som dertill är arfsberättigad,
Bih. till R. St. Prot. 1850 S 1860. 7 Sami. 2 Afd. 9 Uäft. 1
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Bcsv- o. Ekon.-Utskuttets Betänkande N:o t5.
bruket, näst efter säljarens barn eller bröstarfvingar, må äga alt inlösa besittningsrätten,
eller åtminstone att, i öfverensstämmelse med grunderna för inlösen af borttransporleradt
kronorustliållshemman, klander af öfverlåtelsen icke må väckas af
aflägsnare slägting, än öfverlåtarens syskonebarn, samt att, derest klandertalan ej
väckes inom natt och år, efter det öfverlåtelsen genom Ilärads-rättens försorg, på anmälan
af transporttagaren, blifvit i häradets kyrkor kungjord, bruket må vara berättigadt
att inom tre månader derefter den transporterade besittningsrätten inlösa; i
sammanhang hvarmed det likväl skulle föreskrifvas, att, då dylik öfverlåtelse klandras,
såväl den förre åboen, som transporttagaren bör, om så yrkas, med ed intyga, att
dem emellan är så aftaladt, som den upprättade afhandlingen visar.
Denna motion har blifvit remitterad till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet;
men, i anseende till ämnets beskaffenhet och jemlikt 43 § Riksdags-ordningen,
behandlats af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
Framställningen hvilar tydligen på ett misstag i afseende på beskaffenheten af
den ifrågavarande besittningsrätten samt sättet och vilkoren för öfverlåtelse af densamma.
Besittningsrätten till ett kronohemman kan nemligen icke, på sätt motionären
antager, med laga verkan blifva föremål för köpslagan mellan åboen och annan
person; utan är den förres rätt inskränkt till besittning af hemmanet så länge han
sjelf vill bruka detsamma; hvaremot, om han dermed önskar upphöra, den, som till
honom står i skyldskap, äger att, utan andra utgifter än den årliga afraden, tillträda
hemmanet; samt, äfven om ingen finnes, som på grund af sådan skyldskap med föregående
innehafvare är berättigad att öfvertaga hemmanet, antagandet af ny åbo i allt
fall beror af ägaren, som är Kronan, och hvilken utöfvar denna sin rätt genom vederbörande
embetsmyndigheter, i första hand Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Förhållandet
med de hemman, som blifvit under bruk skatteköpta, är analogt härmed,
så att, ehuru åboerna på desamma äro försäkrade om att, för sig och efterkommande,
förblifva »odrifne», så länge de till bruket, som inlöst jordäganderätten, utgöra sina
skyldigheter, bruksägaren likväl har, likasom förut Kronan, rättighet att förfoga öfver
ett dylikt hemman, derest innehafvaren frångår detsamma och ingen finnes, som på
grund af skyldskap äger företräde till besittningen. Någon skyldighet för bruksägaren
att fästa afseende å det aftal om besittningsrätten, som en åbo kan hafva träffat med
en fremmande, förefinnes alltså icke i den mening, motionären föreställt sig; och det
skulle följaktligen vara en kränkning af bruksägarens rätt, om man meddelade någon
som helst föreskrift derom, att bruksägaren skulle, på sätt vid bördestalans anställande
i allmänhet äger rum, och äfven vid öfverlåtelse af kronorusthåll är stadgadt för
den, som vill klandra en skedd öfverlåtelse, utbetala den löseskilling, som åboen å
hemmanet kan hafva med en annan betingat. Och som motionärens hela förslag
grundar sig på ofvanberörde oriktiga förutsättning, lära Rikets Ständer finna,
att motionen ej kan föranleda till någon åtgärd.
Stockholm den 31 Maj 1860.
Herr Staaff har anmält, att han icke deltagit i behandlingen af detta ärende.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkand; N:o 16.
3
16.
Ank. till Exp.-Utsk. den 18 Juni 18G0, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande för framtiden
af den stängjernsbruken åliggande skyldighet att deltaga i
kyrko- och prestgårdsbyggnad.
Berörde förslag är väckt inom Vällofliga Borgare-Ständet af Herr Berger, som
anfört, att under den tid jernhandteringen i vårt land varit omhuldad med privilegier
och förmåner, densamma äfven blifvit i anledning deraf belastad med en mängd skyldigheter
och onera, ibland hvilka en del under ingen annan förevändning skäligen
borde åläggas nämnda handtering, såsom för densamma alldeles främmande. Då nu
de åt jernbruken medgifna förmåner och skydd tid efter annan blifvit dem beröfva
de,
vore det ock billigt, att lättnad i de många pålagorna åt dem bereddes, helst
jernhandteringen för närvarande vore af alla näringar i landet den hårdast beskattade,
på samma gång utsigterna för densamma vore högst nedslående; och om man
äfven ägde förhoppning, att ett nyligen väckt förslag om afskaffandet af hammarskattsoch
tionde-jernet skulle vinna Rikets Ständers bifall, borde likväl icke förgätas, att ett
annat onus, af helt och hållet kommunal beskaffenhet, vidlåder jernhandteringen, ehuru
denna borde lika litet dermed belastas, som hvarje annan fabriksrörelse. Detta onus
vore skyldigheten att deltaga i kyrko- och prestgårdsbyggnad. Om emot dess upp
hörande
invändes, att de öfrige byggnadsskyldige derigenom skulle blifva mera betungade
än förut, borde det ihågkommas, att denna skyldighet först i sednare tider
uppstått i jembredd med de bruken tillerkända privilegier, och att sådant ländt dem
till lättnad, hvilka berörda byggnadsskyldighet förut ålegat; hvadan brukens deltagande
deri borde betraktas såsom helt och hållet eventuelt samt, sedan deras privilegier
och andra förmåner numera försvunnit, för framtiden alldeles upphöra.
Motionen, som blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad,
har, jemlikt 43 § Riksdags-ordningen, varit föremål för pröfning af Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som härmed får öfver
densamma afgifva utlåtande.
Den hufvudregel i afseende på skyldigheten att bygga kyrka och prestgård,
som vår nu gällande lag i 26 kap. Byggningabalken uppställer, är den, att alla bofasta
socknemän skola dertill bidraga, ehuru undantag i fråga om den sednare byggnaden
äger rum för innehafvare af s. k. privilegierad jord. Men då i bestämmelser
-
A Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsliottcts Betänkande N:o 17.
na rörande tillämpningen af denna regel blifvit använda uttrycken »efter hemmantalet»,
»efter gårdatalet», hvilka ordalag kunde föranleda den tolkning, att bruksägare
skulle för sjelfva bruken, de der icke vore satta i nägot visst »hemmantal», icke bidraga
till de ifrågavarande byggnaderna i ett med deras ställning till kommunen och
delaktighet i kommunalanstalterna jemförligt förhållande, blef, i anledning af derom
från Bonde-Ståndets sida framstäldt påstående, genom Kongl. Resolutionen på allmogens
allmänna besvär den 1 September 1741 förklaradt: »alldenstund bruksägare,
hvilka äga stångjernshamrar, vid presteval äga för hvarje härd röst emot ett hemman;
ty pröfvar Kongl. Maj:t rättvist, att de ock lika med hemmansbrukare böra bidraga
till kyrko- och prestegårdsbyggnader, dock att de bruk, som ligga på Säteriers samt
Rå- och Rörshemmans ägor, allenast svara tili kyrkobyggnad.» Af detta stadgande,
som fortfarande gäller till efterrättelse, synes, att brukens deltagande i kostnaderne för
uppförandet af socknekyrka eller prestgård icke härleder sig från de af motionären
antydda omständigheter, utan är en konseqvent tillämpning af de grundsattser, som i
afseende på berörde beskattning blifvit af lagstiftningen antagne. Skyldigheten till
detta deltagande kan ej heller på något sätt stå i beroende deraf, huruvida de för
bruken beviljade privilegier och andra förmåner få fortfara eller blifva upphäfne, enär
sådant icke äger det ringaste inflytande på de öfrige byggnadsskyldiges ifrågavarande
åliggande. Deremot skulle de sednare, i händelse motionärens yrkande godkändes,
komma att tillskyndas en tillökning i meranämnda onus, hvilken icke med rättvisa är
förenlig. I anledning häraf och då, enligt Utskottets tanke, det icke finnes något
skäl till att fritaga jernbruken från delaktighet i ett onus, i fråga om hvilket allmänna
meningen snarare yrkar utsträckandet af delaktigheten äfven till dem, som från
detsamma nu äro befriade, ehuru man är villrådig om det sätt, hvarpå sådant må, utan
förnärmande af bestående rättigheter, kunna ske; föranledes Utskottet att vördsamt
afstyrka allt afseende ä Herr Bergers omförmälda motion.
Stockholm den 31 Maj 1860.
mo if.
Ank. till Exp.-Utsk. den 18 Juni 1860, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om utfärdande af förbud emot
elgjagt under tio års tid.
Uti ett till Höglofliga Ridderskapet och Adeln ingifvet samt derifrån till Lagutskottet
öfverlemnadt, men af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Eko
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 17. 5
nomi-Utskottet pröfva dt memorial liar Herr Palmcrantz, J. 31., andragit, att gällande
lagar och författningar rörande jagt och djurfångst i många afseenden vore olämpliga
och tarfvade förbättring, på det att tillgången på nyttigt villebråd icke måtte allt för
mycket förminskas eller alldeles upphöra. Då detta sednare vore att befara i afseende
på Nordens ädlaste vilda djurslägte, elgen, hvilken hotades med samma öde,
som de i äldre tider temligen talrikt förekommande men numera försvunna hjortar
och rådjur, har motionären föreslagit, att, i likhet med hvad tillförene understundom
föreskri!vits, en författning måtte utfärdas, hvarigenom allt dödande, fångande eller
förföljande af elg varder under en tid af tio år, räknade från och med det innevarande,
förbjudet; och att för öfverträdelse af detta förbud måtte stadgas tredubbla
böter emot hvad nu gällande författning stadgar för jagande af elg under icke lofgifven
tid.
Det äger väl sin riktighet, alt den af motionären föreslagna åtgärd, att alldeles
förbjuda jagt å elg under en viss tid, stundom tillförene varit vidtagen. Sålunda
innehöll 1808 års Jagtstadga, att elg, äfvensom hjort och rådjur, icke finge
jagas under de tio nästföljande åren. Genom Kongl. Kungörelsen den 6 December
1825 utfärdades ett dylikt förbud, hvad elg beträffade, likaledes för tio år; och
Kongl. Kungörelsen den 22 Februari 1850, genom hvilken de i Jagtstadgan bestämda
böter för oloflig elgjagt förhöjdes, förbjöd likaså all slags elgjagt under tre
års tid eller till slutet af år 1852. Man kan likväl på goda skäl ifrågasätta såväl
rättmätigheten som lämpligheten af dylika åtgärder. Det torde svårligen kunna förnekas,
ött derigenom på visst sätt göres intrång i jordägares rätt tili begagnande af
en binäring, som är af naturen åt dem anvisad samt af lagen åt dem skyddad och
tillförsäkrad med andras uteslutande. De inskränkningar i utöfningen af denna rätt,
som lagstiftningen företagit sig och som motiveras af nödvändigheten att åt efterkommande
bevara sjelfva inkomstkällan, så att den närvarande generationen icke tillätes
att förstöra denna, utan endast upphemta hvad densamma i en naturlig ordning
förmår producera — inskränkningar, som i jagtlagarne förekomma under form af
förbud mot villebrådets fångande under vissa delar af året, då sådant skulle medföra
dess fullkomliga utrotande — äro någonting helt annat, än det absoluta förbudet
mot tillgodogörandet, under en lång följd af år, utaf vildafveln. Detta sednare
kan endast försvaras af högst utomordentliga omständigheter, hvilka, så vidt Utskottet
erfarit, för närvarande icke äro för handen. Olämpligt åter synes ett dylikt förbud
af liera skäl. Då nemligen en jordägare har rätt att utöfva jagt under en tid af
äret, då sådan kan idkas utan att medföra det vildas utrotande, finnes hos honom
ett intresse alt söka för ett kommande år åt sig bevara den afvel, som för det ändamålet
behöfves; hvaremot i händelse han icke eger utsigt att på många år, kanske
icke under hela sin besinningstid, lagligen kunna deraf draga någon nytta, han måste
befinnas mera likgiltig för denna angelägenhet. Ilan skall då ock mindre draga i
betänkande att begagna de tillfällen, som bäst erbjuda sig, att olofligcn tillgodogöra
sig hvad som står att åtkomma, likasom han skall mindre bekymra sig om andras
6 Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- o. Ekon.-Utshotlcts Betänkande N:o 17.
öfverträdelse of ett stadgande, som icke tillskyndar honom sjelf någon fördel. Sålunda
inträffar, hvad som alltid är händelsen med orimliga lagar, att de förleda till
lagbrott och icke blifva handhafde.
Härförutan är det emellertid Utskottets öfvertygelse, att elgslägtet, hvars förökelse
ilerestiides under de sednare åren icke kan bestridas, ej utrotas eller lider någon skadlig
minskning genom jagt derå under deri tid af året, som nu gällande förordning, af
den 30 September 1833, medgifver, nemligen Augusti, September och Oktober månader;
utan är det jagandet under den icke tillåtna tiden, företrädesvis vintren, som,
i anseende till dels lättheten att åtkomma djuret, dels den omständigheten, att med
elgkon också dödas det foster hon då bär, så olycksbringande inverkar på möjligheten
att bibehålla en tillräcklig afvel af detta förträffliga villebråd. Det kan derföre
icke vara riktigt, att genom förbud mot elgens jagande under en tid, då, till följd
af naturliga förhållanden, jagten låter förena sig med slägtets bibehållande, åstadkomma
likasom en motvigt mot verkningarne af en jagt, utöfvad på en olämplig tid;
utan måste det i stället vara lagstiftningens uppgift att söka förhindra den sistnämnda.
För vinnande af detta ändamål synes likväl det för närvarande bestämda ansvar för
olollig elgjagt, bestående dels i 73 R:dr böter, dels i skyldighet att ersätta det dödade
djurets värde, som, i händelse djuret ej tillrättaskaffas, så att uppskattning
kan ske, ej får sältas ringare än 73 R:dr Runt, icke tillräckligt verksamt; och skälet
dertill ligger i dagen. Då nemligen en elg i medeltal lemnar ojemförligt större
vigt kött, än ett vanligt slagtkreatur af ovslägtet, med hvars kött det förra i godhet
är fullt jemförligt, hvadan derför ock betalas lika pris; följer deraf, att elgskytten
mycket väl kommer ut med att betala både plikten och den stadgade ersättningen
för ett i förbuden tid skjutet djur; och den behållning han får öfver, blir ännu betydligare
i händelse han, såsom ofta är fallet vintertiden, då elgar med lätthet kunna
jagas och skjutas, lyckas åtkomma liera stycken, enär böterna icke blifva större, än
om han allenast dödat ett enda djur. Stadgandet i delta hänseende förmår alltså
icke tillvinna sig behörig aktning; och det är på grund häraf, samt enär klagomål
från flera delar af riket förspörjas deröfver, att olofligt jagande af elgar hotar att i
vissa trakter alldeles utrota detta djurslägte, Utskottet, i ändamål att åstadkomma ett
riktigare förhållande mellan ansvaret för lagöfverträdelsen och värdet af föremålet för
densamma, vördsamt hemställer, att Rikets Ständer mätte,
med ogillande af den ifrågavarande motionen i öfrigt, uti underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj.t anhålla, att ej mindre de i Kongl. Kungörelsen
den 30 September 1853 stadgade böter för oloflig elgjagt måtte fördubblas,
än ock den ersättning, till hvars utgifvande den sakfällde för sådan förbrytelse
gör sig skyldig, bestämmas till minst 150 R.dr R:mt.
Stockholm den 31 Maj 1860.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 18.
&T:o 18.
Ank. till Exp.-Utsk- den 18 Juni 1860, kl. 2 e. m
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrade föreskrifter
rörande tillsättandet af klockare, organister och folkskolelärare,
m. m.
I berörda ämne hafva inom Hedervärda Bonde-Ståndet motioner blifvit väckta
af Johan Carlsson från Östergötlands och Johan Lönn från Jönköpings län, af hvilka
den förre anmärkt, att, likasom alla andra bestämmelser rörande organisters och
klockares rättigheter, skulle äfven ordningen för deras befordran vara otydlig och i
de liesta delar obestämd, hvaraf ock deras förmän skulle ej så sällan begagnat sig
till de sökandes och församlingarnes förfång. Föreskriften i Kongl. Resolutionen den
20 November 1786, hvilken vore den enda författning, som innehölle bestämmelser
uti ifrågavarande hänseende, att nemligen »3:ne de mest tjenlige och i alla afseenden
skickligaste skola på förslag uppföras», kunde på mångahanda olika och godtyckliga
sätt blifva tolkad och tillämpad, enär någon graduering icke vore bestämd i fråga
om de betyg, som fordrades till den sökta tjensten; och i följd deraf hade det inträffat,
att den kandidat eller transportsökande, som till en lägenhet ansetts »tjenlig»,
förklarats vara för en annan otjenlig, ehuru begge tjensterna varit alldeles lika. I
fråga om »skicklighet» kunde ock enahanda skiljaktighet göra sig gällande; och vid
bedömandet af de egenskaper, som erfordrades af en sökande till en beställning, som
innefattade på en gång klockare-, kantors- och organist-syssla, stöde det pastor fritt
att, vid förslagets upprättande, gifva det ena eller andra kunskapsbetyget företräde
och sålunda efter eget intresse, godtycke och smak bestämma sökandernes rätt till
förslagsrum. Häri måste, efter motionärens förmenande, en af de vigtigaste orsakerna
till kyrkosångens förfall sökas. Med kännedom om Konsistoriernas obenägenhet
för att ändra upprättade förslag till klockare-, organist- eller folkskolelärare-befattning
— derutinnan bemälde myndigheter skulle gått så långt i inkonseqvens, att man
sett exempel på, att af tvänne sökande den enes företräde blifvit godkändt på ett
förslag och den andres på ett annat — vågade eller ville likväl ingen, om än med
största skäl, förspilla lid och kostnad på anförande af klagomål, med hvilka man icke
vunne annat än ovilja af vederbörande pastor och möjligen stängde vägen till befordran
för framtiden. I afsigt att afhjelpa de häraf flytande olägenheter och att upphäfva
den i motionärens tanke orimliga grundsatts, att pastors röst vid val af klockare
8 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv. o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 18.
och skollärare skall gälla lika med halfva församlingens, hvilket vore sä mycket orättvisare,
som församlingen ensam aflönade desse tjenstemän, har Johan Carlsson föreslagit
antagandet af följande bestämmelser i afseende på tillsättandet af meranämnde sysslor:
»l:o a) För kompetens till organist-syssla fordras organist-examensbevis, upptagande
graduerade betyg om sökandens kunskap i orgelspelning, harmoniläran samt
orgelns stämning och värd;
b) För kompetens till kantorstjenst (klockaretjensten derifrån skiljd) fordras kantors-examensbevis,
upptagande graduerade betyg om kunskap och skicklighet i sång
(oberäknadt röstens naturliga godhet) och harmoniläran;
c) För kompetens till ensamt klockare (organist- och kantorstjensterna derifrån
skiljda) fordras endast examensbetyg af provincial- eller annan vederbörligen anställd
läkare om godkänd kunskap och skicklighet att läta åder och vaccinera samt någon
trovärdig och skicklig persons betyg om redig staf- och skrifkunnighet och räkning
af de hela talen;
d) För kompetens till skolläraresyssla fordras gradueradt bevis från något af rikets
folkskolelärare-seminarier uti alla de ämnen, som Kongl. Maj:ts nådiga Förordning
af den 18 Juli 1842 om folkundervisningen i riket föreskrifver;
e) För kompetens till förenad organist-, kantors-, klockare- och folkskolelärarebefattning
fordras: graduerade examensbetyg i orgelspelning, harmoniläran och sång
samt skollärarebetyg jemte provincial- eller annan vederbörligen anställd läkares betyg
om godkänd kunskap och skicklighet att åderlåta och vaccinera;
f) Då organist- eller kantorstjensten eller ock båda dessa tjenster äro med
klockaretjensten förenade, fordras äfven vederbörligen anställd läkares betyg om vaccination
och åderlåtning, på sätt i momentet e) sägs.
Betygens grader böra vara följande:
Godkändt: 1 betyg,
Godkändt med beröm: 2 betyg,
Berömligt: 5 betyg;
g) Organist- och kantorsexamen bör hållas af Kongl. Svenska Musikaliska Akademien,
som deröfver meddelar betyg, antingen öfver begge examina på en gång
eller hvar för sig, allt efter sökandens önskan;
h) Dylika examensbetyg böra, efter de grunder, som af Kongl, Svenska Musikaliska
Akademien föreskrifva», utfärdas i stiftsstäderna, hvarest läroanstalter böra finnas,
der undervisning meddelas i ofvanskrifne kunskapsämnen, och dessa från stiftsstaden
vid offentlig examen erhållna betyg böra gälla i likhet med Kongl. Musikaliska
Akademiens betyg, dock så, att de, som äga Akademiens betyg, tillgodonjuta 5tne
tjenstår framför dem, som blott hafva betyg från vederbörlig examinator i någon al
stiftsstäderna. Betygen skola, här som vid Akademien, gradueras;
i) Äro flera tjenster förenade, skola sökanderne förete de examensbevis, sorn för
hvar och en af dem särskildt äro föreskrifna; inga betyg mer, än de som fordras
till den sökta tjensteu, få företes eller fästas afseende på.
2:o An
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 18. 9
2:o Annonser om organist-, kantors-, klockare- och skollärare-tjensters ledighet
intages ej mindre i Post- och Inrikes-, än Stiftstidningar, de sednare inom
hvar sitt stift, med utsättande af sextio dagars ansökningstid samt tillkännagifvande,
med hvilken dato ansökningstiden tilländagå^ I Post- och Inrikestidningar införes
annonsen 3:ne särskilda gänger med 8 dagars mellantid hvarje gäng.
3:o Musikdirektörer, filosofie magistrar, prester och studenter, som söka någon
af ifrågavarande beställningar, skola såsom uppmuntran för dessa kunskaper särskildt
hafva sig tillgodoräknade trenne tjenstår, såvida de eljest kunna förete de examensbetyg,
som till den sökta sysslan fordras. Dock få icke flera än trenne tjenstår
tillgodonjutas, om än sökanden möjligen äger tvänne eller flera af de nämnda, till
den sökta tjensten icke hörande examina.
4:o Annonsen skall, för att blifva gällande, tillkännagifva, hvilken eller hvilka
tjenster som äro lediga, jemte tydlig adress, på det sökande ej må misstaga sig om
de i följd deraf nödiga bevis, som böra åtfölja ansökningen. I dylika annonser må
ej kunskapsbevis af sökanderna fordras till annan tjenst, än den som vid tillfället
verkligen är ledig.
5:o Skulle inom första anslagstiden icke tillräckligt antal kompetente sökande
sig anmäla, utsättes ny ansökningstid till sextio dagar, med tillkännagifvande, om en
eller flere sökande fattas. I den händelse att under sista anslagstiden anmäla sig
(lere sökande med högre betyger eller Hera tjenstår, än de äga, som under första
ansökningstiden inkommit med ansökningar, böra de, som först anmält sig, icke undanträngas
af de sednare, utan blott fylla det eller de lediga rum med de förtjentaste
af de sist anmälde.
G:o Förslaget till den lediga lägenheten upprättas nästa helgfria dag efter
fataliernas utgång, då, på pastors kallelse, Kyrkorådet och Socken-nämndens eller Skolstyrelsens
ledamöter fulltaligt samlas i sockenstugan, der de inkomna ansökniligarne
uppläsas med sina bilagor och pröfvas, enligt följande grunder för meritberäkningen:
Sedan sökandernes kompetens i vederbörlig ordning blifvit pröfvad och riktig
befunnen, upptecknas i siffertal deras betyger i de ämnen, hvilka för den lediga sysslan
fordras, och efter den beräkning, som i l:sta punkten är uppgifven. Har sökanden
tjenstår, såsom transportsökande, eller på eget ansvar förestått såsom vicarius dylik
befattning, gälla tvänne sådana lika med hvarje helt betyg. Sökandernes tjenstår
och betyger, jemte de i 3:dje punkten föreslagna och af sökanderne möjligen presterade
förtjenster sammanläggas, och det deraf uppkommande siffertal utgör sökandernes
summariska meriter. Trenne af de sökande, som äga de flesta meriter, uppföras i
ordning efter förtjenst å förslaget. Är skolläraretjenst med organist- eller kantorsbeställning
förenad och förslag dertill skall upprättas, så bör skollärarebetyget reduceras
i siffertal efter ofvan anförde beräkningsgrund, men iakttages, att som ett
musikstudium efter närvarande tids fordringar till organist eller kantor förbindes med
ett 3 till 4 gånger långsammare och kostsammare arbete än till skollärarekallet, böra
Bih. till R St. Prut. 1851) & 1800. 7 Sami. 2 Afd. 9 lläft. 2
10 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv- o. Ekon.-Ut skot tets Betänkande N:o 18.
viii icke hvarje enhetsbetyg få samma värde i den summariska beräkningen, i jemförelse
med de musikaliska betygen, hvadan föreslås, att 3:ne enhetsbetyg i skollärareexamen
svara mot ett betyg i musikaliskt, d. v. s. »Berömligt» i skollärarebetyget
svara emot »Godkändt» i organist- eller kantorsbetyget.
7:o Besvärstid öfver upprättadt förslag till ifrågavarande befattningar beräknas,
lika som vid prestval, från nästa söndagen efter förslagets upprättande, då det från
predikstolen i socknekyrkan församlingen delgifves.
Utdrag ur förslagsprotokoliet eller förteckning å de personer, som å förslaget
blifvit uppförde, deras meriter samt dagen, från hvilken besvärstiden räknas öfver förslaget,
intages i Post- och Inrikes tidningarne till såväl de föreslagnes som medsökandernes
kännedom, för att således i behörig tid hafva tillfälle att se, det dem ingen
orätt skett. Detta utdrag ur förslagsprotokoliet skall genom pastors försorg sednast
14 dagar efter det blifvit församlingen från predikstolen offentligen delgifvet, i
Post- och Inrikes tidningarne vederbörande meddelas under rubriken legala annonser.
8:o Sökande, som varit i tillfälle att genom särdeles fallenhet kunna förvärfva
sig kunskapsbetyg i pianospelning, viol, violoncell eller annat musikaliskt instrument,
njute vid förslags upprättande till lägenhet å landet till godo ett enhetsbetyg för
hvarje sådant betyg å nämnde instrument, men vid förslags upprättande i städerna
beräknas alla musikaliska kunskapsbetyg efter sin graduering.
9:o Inga betyger, som ej fordras vid den sökta tjensten, må med ansökningen
bifogas eller räknas till meriter, utan gälla här endast de betyg och tjenstår,
som äro förvärfvade i och för den sökta tjenstens ändamål, med undantag af hvad i
3:dje och 8:de punkterna nämndt är.
10:o Beträdes sökande, som å förslag blifvit uppförd, att med församling
hafva ingått någon hemlig lönkonvention, understigande den lagliga eller af företrädaren
innehafda lön; varde han från förslaget utesluten och annan medsökande å förslaget
uppförd i det rum, hans meriter föranleda.
44:o I den ordning sökanderne fått förslagsrum, aflägga de, efter erhållen
kallelse, prof uti allt hvad till den eller de sökta tjensterna, under Högmesso-Gudstjensten,
enligt handboken hörer, på en dertill bestämd söndag; men inga klockaregöromål
eller skplundervisningsprof må af den profvande begäras eller förrättas: ej
heller må af någon sökande till lägenhet förslagsprof begäras, såsom hittills i vissa
delar af riket skett, utan upprättas förslag efter de grunder, som redan i 6:te punkten
nämndt är.
12:o De organister, kantorer, klockare, skollärare eller kandidater, som före
denna förändring i dessa tjenstemäns befordringsordning tagit examen, må ej af den
nya stadgan utestängas, utan skola deras betyger af förslagsupprättarne gradueras och
erkännas efter innehåll; då ock de organister, som blifvit examinerade af Kongl.
Svenska Musikaliska Akademien, tillgodonjuta 3:ne tjenstår framför dem, som erhållit
sitt examensbetyg af någon direktör vid domkyrkan i en af stiftsstäderna, hvarefter
tjenståren böra afgöra företrädet.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Vl skottets Betänkande N:o 18. 11
13:o Om frågodag, rösträttighet, val, besvär öfver frågo- och valdagsförrättning,
ansvar för olagligheter vid valet samt i alla de förekommande fall, som här ej
blifvit nämnde, upptages hvad i thy fall stadgas i Kongl. Maj:ts nådiga Prestvalsförordning
af den l:ste April 1843,
14:o Församlingens röstägande ledamöter, som organist, kantor, klockare
och skollärare ensamt aflöna, böra hafva oinskränkt rättighet att, inom förslaget, efter
liesta rösterna samma tjenstemän ensamt välja; men pastor på stället bör äga lika
rättighet vid dessa val, som vid komministers tillsättande, nemligen att rösta för sina
innehafvande hemman samt en embetsröst, men hvilken han ej bör afgifva förrän
sist, på det ingen anvisning eller afledning må ske från hvar och ens fria öfvertygelse.
13:o Sedan valet vunnit laga kraft, inkallas den valde af pastor för att inför
församlingen och pastor embetseden aflägga, hvarefter valhandlingarne, jemte edsformuläret,
behörigen underskrifvet, sändas till Högvördiga Domkapitlet, som utfärdar
och meddelar fullmakt åt den valde.»
I sammanhang härmed har motionären tillika föreslagit, att, enär klockare,
enligt äldre författningar, stöde i afseende på sina tjensteåligganden under ett alltför
obilligt beroende af pastors godtycke, hvarigenom det för dem, som med kantorsbefattningen
förenade den af organist eller skollärare eller begge delarne, blefve omöjligt
att, såsom sig borde, sköta de sednare, en fullständig ordningsstadga måtte för
dessa tjenstemän utfärdas, att gälla till efterrättelse öfver hela riket, i stället för de
så kallade klockarei-nstruktioner, som konsistorierna tillförene plägat upprätta; uti
hvilken stadga borde inflyta, »att organisten, kantorn och skolläraren, som tillika innehar
klockarebefattningen, bör vara befriad från all ringning och klämtning samt
bref- och postföring åt pastor och konsistorierna, utan tillätes pastorerne få begagna
fribrefsrätt eller ock såsom andra tjenstemän bekosta sådant sjellve. Ej må pastor
begagna sig af klockaren såsom biträde utan särskild ersättning, vare sig i skrifning
eller andra ärenden af hvad namn de vara må, utan vare han fri uti sin tjenste—
utöfning såsom organist, kantor och tillika skollärare och må ej besväras med några
betjents eller arbetskarls göromål, utom hvad som står i förening med hans tjensteutöfning
såsom organist, kantor och skollärare inom kyrkan och skolan att utöfva.»
Johan Lönn åter har, under erinran, hurusom, »i den mån menigheters och
församlingars medel och krafter till följd af förändrade förhållanden alltmera tagas i
anspråk för tidsenligare inrättningar och förbättringar i de hos församlingarne anställde
personers vilkor, det ock vore rättvist, att församlingarne finge utöfva ett större
inflytande på alla dithörande angelägenheter, samt att de uppdrag eller tjenster, som
för ändamålet vore nödvändiga, komme att bero af folkets förtroende,» så att icke,
på sätt för närvarande är förhållandet, tillsättandet af klockare, med hvilkas befattning
merändels organist- eller skolläraretjenst är förenad, må i väsendtlig grad bero
af pastor i församlingen, hemställt, att Rikets Ständer måtte besluta upphäfvandet af
alla hittills gällande författningar om organist- och klockareval, der icke särdeles förhållanden
skulle sådant hindra, samt utfärda en ny förordning i ämnet, deruti Kyrko
-
12 Sammansatta L g- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 18.
herdes rösträtt vid val af bemälde tjenstemän, äfvensom vid val af skollärare, inskränkes
till röstande för sine innehafvande hemman och derutöfver en embetsröst.
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har till
pröfning förehaft dessa motioner och får härmed öfver dem afgifva utlåtande.
I afseende på val af organister gäller för närvarande till efterrättelse 30 §
af 24 kap. i Kyrkolagen, som stadgar: »Organisten väljes af Kyrkoherden och församlingen,
som honom lönar, allt som de deröfver kunna förenas.» Vidare heter det
i 31 § af berörde kapitel: »Klockaren skall i lika måtto af Kyrkoherden och församlingen
väljas», hvilket sednare stadgande genom Kongl. Resolutionen på Allmogens
besvär den 20 November 1786 blifvit sålunda närmare bestämdt, att Kyrkoherdens
röst vid klockareval, utom hvad Skåne, Blekinge, Halland och Bohus län angår, skall
räknas lika med hälften af den röstande församlingens. Denna åt kyrkoherdarne medgifna
vidsträcktare rösträtt har, så vidt Utskottet kunnat inhemta, icke visat sig medföra
några menliga följder och torde äfven hafva sin behöriga grund deri, att klockare,
i följd af sin befattning, stå i närmaste beröring med pastor, hvilken väl får anses
icke allenast fullt kompetent att bedöma dens skicklighet, som anmäler sig till erhållande
af klockaresysslan, utan äfven intresserad af att den till tjensten lämpligaste
nämnes; och raan kan derföre icke gerna antaga, att pastor, utan högst giltiga skäl,
i detta afseende skiljer sig från församlingen. På grund häraf och då de allmänna
bestämmelser rörande detta ämne, hvilka kunna vara af nöden, redan finnas uti särskilda,
hittills gällande författningar, hvaremot de mera speciela föreskrifterna rörande
ifrågavarande kyrkobetjentes tjensteåligganden lämpligast kunna, på sätt ock flerestädes
lärer hafva skett, uppgöras stiftsvis, i sammanhang med instruktioner för bemälda
betjening, anser Utskottet de nu väckta förslagen om ny lagstiftning i detta ämne
icke vara af behofvet motiverade. Och som beträffande folkskolelärare och sättet för
deras tillsättande jemväl finnas utförliga och, efter Utskottets öfvertygelse, ändamålsenliga
föreskrifter uti den af Kongl. Maj:t utfärdade Stadga angående folkundervisningen
i riket den 48 Juni 1842, med de ändringar och tillägg Kongl. Kungörelsen
den 29 September 1853 innehåller, och hvilkas tillämpning, så vidt Utskottet har
sig bekant, icke framkallat klagomål uti nu ifrågavarande afseende; får Utskottet
vördsamt hemställa,
att Johan Carlssons och Johan Lönns omförmälda motioner ej må till
någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 51 Maj 1860.
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1860.
Sammansatta Lag- samt Allm. Bet».- o. Ekon.-Utskoltets Betänkande N:o 19. i
Itf:o t».
Ank. till Exp.-Ulsk. den 28 Juni 1860, kl. 12 mield.
Betänkande, i anledning af väckt motion om medgifvande af rättighet för
församling i regall pastorat att lill komministratur kalla fjerde
profpredikant.
Anders Jonsson från Skaraborgs län har inom Hedervärda Bonde-Ståndet
väckt berörde förslag, under anförande till stöd derför, att likasom det ofta vid tillsättandet
af Kyrkoherde i regalt pastorat bände, att Kongl. Majit, för att belöna
utmärkta lärdomslörtjenster, utnämnde en person, med hvilken, i anseende till hans
framskridna ålder och försvagade kroppskrafter, församlingen icke kunde blifva så belåten,
som om hon erhållit en yngre kraftfull själasörjare; så kunde det ock inträffa,
att, om äfven vederbörande Konsistorium följde enahanda grund, som den antydda,
vid upprättande af förslag till komministratur i regalt pastorat, församlingen kunde få
till själasörjare ett pär hedersmän, som redan framlefvat sin bästa tid, så att någon
lilligare verksamhet hos dem icke mera vore att påräkna. Sådant skulle likväl verka
desto mera olycksbringande, som i närvarande tid de oroliga förhållanden i religiöst
hänseende, hvilka inom en mängd större församlingar ägde rum, påkallade en kraftig
presterlig verksamhet; och det vore för att åstadkomma en motvigt deremot, som
motionären ansett sig böra föreslå, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla, det församlingarne i de regala pastoraterna må äga rätt att till
komministerbeställning kalla en fjerde profpredikant.
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har, till
följd af 43 § Riksdags-ordningen, till pröfning förehaft omförmälda motion, men
finner sig icke kunna biträda det deri väckta förslag. Om nemligen de af motionären
angifna skäl borde föranleda till den åsyftade rättigheten för församlingarne i de
regala pastoraten, synas desamma fullt ut lika, om icke mera, tillämpliga i fråga om
de konsistoriela, eftersom Konsistorierna, vid upprättande af förslag tili komministratur
i ett sådant pastorat nödgas fästa afseende på hög tjensteålder och alltså på förslaget
uppföra de äldste, hvarefter någon utnämning utom förslaget icke kan äga rum.
Bih. till It. St. Prot. 1859 & 18(i0. 7 Sami. 2 Afd. 10 Iläft.
2 Sammanfatta Lag- samt Allm. Beta.- o. KIwn.-Ut thott ett Betänkande N:o 20.
Att medgifva det ifrågasatta undantaget för regala pastorat synes fördenskull alldeles
olämpligt; hvadan Utskottet nödgas vördsamt tillstyrka,
att Anders Jonssons ofva oberörda motion ej ma till någon [likets Ständers
åtgärd föranleda.
Slockholm den 1 Juni 1860.
HT:o 20.
Ank. till F.xp.-Utsk. den 28 Juni 1800, kl. 12 inidd.
Betänkande, i anledning af vackla motioner om utfärdande af ett allmänt
vitesförbud, lill ägors fredande mot åverkan och annat intrång.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet hafva Adolf Fredriksson från Upsala län och
Pehr Nilsson från Malmöhus län, uti särskilda motioner, fäst Rikets Ständers uppmärksamhet
på nödvändigheten af en förbättrad lagstiftning i fråga om ansvar för
åverkan och ohägn på enskildes ägor. Enligt nu gällande Skogsordning, af den 1
Augusti 1805, jemförd med dithörande författningar, vore de iagbestämda böterna
för åverkan jemförelsevis ringa och alldeles vanmägtiga alt freda mot intrång och
skadebegär. Deremot vore det medgifvet åt Domaren att, till skydd lör hvarje särskild
possession, när begäran derom framställdes och det styrktes, att de vanliga böterna
visat sig otillräckliga för ändamålet, fastställa ett särskildt så kalladt vitesförbud,
hvars gällande kraft likväl vore beroende deraf, att den, som utverkat detsamma, icke
försummade att låta kungöra det i en eller liera kyrkor minst en gång hvarje år.
Af en sådan ordning i afseende på bestämmandet af ansvar för åverkan hade följden
blifvit, att medan för en ringa förseelse, foröfvad på den ene grannens ägor, den
felandé kunde få vidkännas betydliga böter, blefve deremot ansvarspåföljden för en
svårare förgripelse, utöfvad på den andre grannens område, ganska obetydlig, i anseende
till de olika vitén, hvardera till sitt fredande utverkat. Denna ordning medförde
derjemte den olägenhet, att ansökningen om vitesförbud, med den derför nödiga
bevisning, samt detsammas publicerande tillskyndade den enskilde betydliga besvär
och kostnader, att icke nämna det olämpliga deri, att vederbörande prester betungades
med skyldigheten att i kyrkorna uppläsa de särskilda vitesförbuden, och att de
kyrkbesökande deraf uppehållas. Förfarandet i omförmälda hänseende hafva motionärerne
ansett oförenligt med god ordning inom lagstiftningen, hvars uppgift det Vore
Sammansatta Ijig- samt Allm. Bcsv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 20. 3
att, i hvad på densamma berodde, bereda skydd såväl åt den fattige som åt den rike
utan så beskaffade omvägar och utgifter, som de nyssnämnda; och de hafva fördenskull
hemställt, att de nu ölliga vitesförbuden måtte upphäfvas och, i deras ställe,
lör alt slags åverkan eller ohägn å andras ägor stadgas ett generelt bötesbelopp, enligt
Adolf Fredrikssons förslag 40 R:dr Runt, men, enligt Pehr Nilssons åsigt, 23 Ruhlin-
åverkan å skog, äfvensom för ololligt begagnande af väg öfver annans besådda åker
oller oslagna äng, samt la R:dr för annan skada eller ohägn af hvad beskaffenhet
som helst.
Dessa motioner, jemte de vid remissen af desamma föranledda yttranden inom
det Hedervärd» Ståndet, hafva öfverlemnats till Lag-Utskottet, som behandlat dem
tillsammans med Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet. Det sålunda sammansatta
Utskottet har vid pröfning af motionerna icke kunnat undgå att, lika med mo~
lionärerne, inse behölligheten af en förbättrad lagstiftning rörande ifrågavarande ämne.
Men då, efter hvad Utskottet har sig bekant, Rikets Ständer innan kort kunna förvänta
från Regeringens sida förslag till en ny Skogsordning eller Stadga rörande hushållningen
med skogarne i riket, som blifvit af en dertill förordnad Kommitté utarbetad!
och för närvarande undergår granskning i öflig ordning af vederbörande embetsmyndigheter;
och uti hvilket frågan om ändring i gällande lag rörande ansvar
för skogsåverkan äfven blifvit upptagen; samt vid det förhållande, att ännu icke blifvit
afgjordt, hvilka grunder komma att följas vid bestämmandet af ansvar för åverkan
å skog, det ej kan vara lämpligt att fastställa ett särskildt bötesansvar för annan
åverkan eller ohägn, i fråga hvarom afseende måste fastas på enheten och sambandet
inom lagstiftningen i ämnet i sin helhet, helst sådant ej kan anses så af behofvet
päkalladt, att den ifrågavarande förändringen bör äga rum med uppoffring af samma
enhet och sammanhang; finner Utskottet sig böra vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motioner för närvarande icke måtte till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 1 Juni 1860.
4 Sammansatta Lag- samt Allm. Dcsv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande X:o 21.
W:o 2i.
Ank. till Exp.-Utsk. den 28 Juni 1860, kl. 12 nr, i dd.
Betänkande, i anledning af väckt motion om meddelande af föreskrift rörande
sättet för vissa så kallade Socken- och Pastorals-adjunk
ters
tillsättande, deras rättigheter m. m.
Herr Komminister Svartengren har i ett till Högvördiga Preste-Ståndet inlemnadt
memoria! anfört, att inom Carlstads Stift funnes ett slog af prester, som icke
annorstädes vore tillfinnandes, nemligen de s. k. socken- oell pastorats-adjUnkterna.
Desse vore på visst sätt ställda utom lagen, emedan de icke ens vore i någon lag
nämnda, än mindre underkastade någon speciel lagbestämmelse. De hade från början
tillkommit alldeles på samma sätt som rikets alla kapellaner, nemligen i anledning
deraf, att församlingarne för den växande folkmängdens skull önskat (lere pre
ster,
än Kyrkoherden, som i äldsta tider varit den ende själasörjaren. Socken- och
pastorats-adjunkter vore således alldeles samma slag af prester, som kapellanerne, men
tillkomne efter 1681, då kapeltanerna erhållit sina särskilda lagstadganden och såsom
ordinarie församlingslärare immatrikulerats. Pastorater och församlingar hade nemligen
icke heller ansett sig tillräckligen vårdade af kyrkoherde med en eller liera kapellaner,
utan dessutom velat hafva ännu (lere själasörjare, på det att Gudstjensten i pastorat
med flera socknar och kyrkor måtte, så vidt möjligt vore, upprätthållas hvarje
helgdag, och på det att hvarje annex måtte i möjligaste måtto få egen prest boende
inom sitt område. Ehuruväl det vackra bemödandet ännu ej hunnit öfverallt realiseras,
utan messfall ännu inträffade hvarje helgdag i någon kyrka inom flere pastorat,
och ännu många socknar funnes, der ingen prest vore boende, såge man likväl en
fortgående sträfvan till detta önskningsmål. Långt ifrån att betrakta detta sträfvande
med någon ovilja, borde hvarje menniska deruti igenkänna ett tecken till den religiösa
andans »progressiva utveckling i religiösa skapelser». — Socken- och pastoratsadjunkter
liknade både komministrar och kapellpredikanter deruti, att de alla hade
samma tjensteåligganden; men de skiljdes ifrån komministrar deruti, att de tillsattes
på annat sätt, eller rättare på samma sätt som kapellpredikanter utan konsistoriel! förslag.
De skiljdes från kapellpredikanter endast deruti, att socken- och pastoratsadjunkter
tillsattes i gamla socknar och pastorat, men kapellpredikanter endast i nya
socknar, hvilka uppkommit såsom afsöndringar af gamla. Församlingarne utöfvade ett
Sammansatta Lar/- samt Allm. Bcsv. o. Ekon.-Utskottets B c t rink an dt X:o 21. 5
slags jtis patronatus vid tillsättningen al' socken- och pastorats-adjunkter, ehuruväl motionären
icke hade sig bekant något Kongl. Maj:ts Beslut, som fastställde en sådan
praxis. Några socken- och pastorats-adjunkter saknade ännu boställen och kunde
således ännu icke anses för liva och permanenta, men de Heste hade boställen, hvilka,
likasom kapellanernas, vore antingen inköpta och bekostade af församlingarne sjelfva
eller ock af Kongl. Maj:t dem tilldelade utaf kyrkoherdeboställe», utjordar och stommar.
Alia socken- och pastorats-adjunklurer, som på ettdera af dessa sätt fått egna
boställen, kunde ej betraktas annorlunda, än såsom ordinarie, fixa och permanenta
sysslor, hvilka således borde i lagarne erkännas såsom sådana och inbegripas i något
lagstadgande; men tvifvel och hvarjehanda olikheter yppades så ofta i lagtillämpningen
på dem. Så t. ex. tillsattes dessa sysslor efter anslag ömsevis af Konsistorium,
ömsevis af pastor, ja till och med utan både anslag och prestval, endast genom ett
sockenstämmobeslut, som utnämnde någon viss person: De liesta socken- och pastoratsadjunkter
erhölle lön af pastor alldeles såsom komministrar, men en del linge ingen
sådan lön: På deras boställen förrättades husesyner både mot och utan betalning:
Röstlängden vid deras utväljande erhölles dels emot, dels utan lösen: Deras boställen
vore dels fria från ordinarie rotering, håll och reservskjuts m. m., dels besvärade med
alla kronoskatlebondens personela och jordservituter samt onera o. s. v. Då nu kyrkolagen
icke nämnde liera ordinarie församlingslärare än pastor och kapellan, samt
13 § i Kongl. Maj:ts nådiga Resolution den 27 Oktober 1682 syntes med namnet
kapellan beteckna både komminister och kapellpredikant; och då enskilda korporationer
ej linge hafva några monopolier, och alla embets- och tjenstemän borde belordras
efter förtjenst och skicklighet; så syntes det motionären, som något lagstadgande
om nu ifrågavarande prestmäns rättigheter och skyldigheter vore nödigt. Utan att
tilltro sig kunna träffa det rälta, men lör att inleda afgörandet af frågan, har motionären
fördenskull föreslagit:
1 :o) att alla predikanter i de kapell, som blifvit fria från byggnadsskyldighet i
moderförsamlingens kyrka och från löningsskyldighet till dess komminister och kyrkobetjening,
måtte af lagen erkännas såsom komministrar, utan afseende på sättet för
deras tillsättande;
2:o) att alla socken- och pastorats-adjunkter, som äro försedda med boställen af
Kongl. Maj:t och Kronan, måtte såsom kapellaner tillsättas, eller, om jus patronatus
allt framgent skall församlingarne tillerkännas, dessa socken- och pastorats-adjunkter,
äfvensom de, hvilka hafva boställen inköpte af församlingarne, må varda såsom patronelu
komministrar lagligen erkände.
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet har till
pröfning förehalt berörde motion; och får, för så vidt Utskottet fattat syftet med densamma,
tillkännagifva, att det väl är Utskottet bekant, att presterliga sysslor med ofvanberörda
benämningar finnas, de s. k. socken- och pastorats-adjunkterna likväl nästan
endast i eli af rikets stift, nemligen Carlstads. Men Utskottet saknar deremot
G Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- o. Ekon.-Utskoltets Betänkande N:o 22.
kännedom om idb de särskilda förhållanden, under hvilka dessa befattningar tillkommit,
alla de vilkor, under hvilka tjensterna innehafves, och de förmåner, som dem åtfölja;
hvilka omständigheter lära, efter hvad äfven motionären antyder, vara ganska
olika för olika trakter. I allmänhet torde nämnda befattningar grunda sig på sammanskott
af församlingarne och frivilligt åtagna förbindelser; hvadan det kunde innebära
en obillig rubbning i deras rätt i afseende på tjensternas tillsättande att föreskrifva
någon annan ordning derför, än församlingarne tilläfventyrs sig förbehållit. Utskottet
anser åtminstone en noggrann undersökning af nyssberörde förhållanden, äfvensom för—
samlingarnes hörande, böra föregå en lagstiftning i det syfte motionen innebär; och
som de olägenheter, motionären angifver, såsom härledande sig derifrån, att, lagbestämmelser
i det af honom inledda ämne saknas, bestående förnämligast i en föregilven
villrådighet beträffande de ifrågavarande presternas rätt lill befrielse från åtskilliga
omkostnader, som åtfölja deras väljande samt af- och tillirädes-syner å deras
boställen, äfvensom onera vid de sistnämnda, synas Utskottet vara af ringare vigt och
kunna undanrödjas på annat sätt, än nu är i fråga; får Utskottet vördsamt hemställa,
att Herr Komminister Svartengrens om förmälda j ramställning hvarken i
del ena eller andra hänseendet må till någon Rikets Ständers åtgärd för
närvarande föranleda.
Stockholm den 1 Juni 1860.
!*T:o 22.
Ank. lill Exp.-Utsk. den ‘28 Juni 1860, kl. 12 mield.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ett tillägg till 4 Kap. 4 §
eller 25 kap. H § Bgggninga-halken med föreskrift angående
skyldighet all underhålla väg, som leder till afsides belägen
kyrka.
Uti ett till Ilögvördiga Preste-Ståndet ingifvet memorial har Ilerr Kyrkoherden
Ternström anfört, alt några bestämda och tydliga föreskrifter, huru kyrko- eller
s. k. soc.kuevägar böra anläggas och underhållas, icke skulle linnas i lagen gifnu.
2S Kap. 2 § Byggninga-baiken innehöile endast stadgande, huru bred en väg, som
leder till kyrka, skall vara; men i händelse kyrkan icke vore belägen invid allmän
landsväg, utan mera allägse derifrån, funnes det icke någon kontroll derpå, i hvad
skick vägen underhölls; till följd hvaraf äfven de, som kunde antagas hafva skyldighet
att vidmakthålla denna väg, ofta befunnes likgiltiga derför; hvilket i synnerhet för
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Ut'slottets Betänkande N:o 22. 7
vederbörande presterskap, som hvarje söndag måste begagna kyrkvägen, medförde betydliga
olägenheter, såväl under vinter- som under sommartiden. Till afhjelpande
deraf samt enär sockneviigar borde betraktas lika som andra allmänna vägar, har motionären
föreslagit ett sä lydande tillägg till 4 Kap. 1 § eller ock 25 Kap. II §
Byggninga-balken: »Väg till kyrka, som afsides ligger, skall räknas lika med allmän
väg och hvarje årstid af de dertill skyldige hällas fullt farbar. Kronobetjening äligge
att, pä samma gäng allmän viiggranskning företages, äfven syna sä beskaffad soekneoeh
kyrkoviig samt att, om bristlälligheter lörefinnas, tillhålla viiglottsägaren att skyndsamligen
bättra, eller, om lian tredskas, mot lega, på hans bekostnad låta arbetet
verkställa. När snöfall om vintreu inträffar, skall kronobetjeningen likaledes åligga
att hålla vård om kvrkoväg, så att den alltid är öppen och i farbar t stånd.»
Öfver denna motion, uti hvilken Herr Prosten [.lindholm instämt, åligger det,
till följd af remisser och jemlikt 45 § Riksdagsordningen, Sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet att afgifva utlåtande.
Vid jemförelse af de i förevarande ämne befintliga lagstadganden kommer man
till öfvertygelse derom, att omförmiiida framställning af motionären h v ilar på ett missförstånd.
4 Kap. 1 § Byggninga-balken innehåller, alt farväg till kyrka skall »läggas
af oskifto, sex alnar bred.» Samma föreskrift, hvad bredden beträffar, upprepas i
25 Kap. samma Balk, hvilket lagrum rätteligen är det, som bör tillämpas, när frågan
gäller allmänna vägar, då deremot 4 Kap. endast har til! föremål att skilja mellan
byamän, buru mycket skall af oskifta marken aftagas för vägens skull. Alt de vägar,
som i 2 § af 25 Kap. meranämnde Balk åsyftas, nemligen »till Ting, Kyrka
och Qvarn» m. fl., lika väl sorn de i 1 § omförmälda, eller allmänna »landsvägar», äro
underkastade tillsyn af dem, som skola vaka öfver allmänna lärvägars vidmakthållande,
lider intet tvifvel, helst desamma i alla rörande ifrågavarande ämne utfärdade författningar,
hvilkas uppräknande härstädes torde vara öfverflödigt, anses såsom allmänna
vägar, i motsatts till enskilda eller s. k. byvägar, samt befattningen med deras s. k.
»indelning» på kommunens viighållningsskyldige är uppdragen åt Kongl. Maj:ls Befallningshafvande,
sedan Hurads-rätten först derom ransakat. Efter det sådan delning
skett, är en hvar, som försummar att underhålla sitt vägstycke, hemfallen under II §
af oflaberördc 25 Kap. Byggninga-balken, hvilket stadgar böter för sådan förseelse
och tillika innehåller föreskrift, att kronobetjeningen, som, enligt särskilda instruktioner,
har åliggande att tillse, det väghållaren fullgör sina skyldigheter, äger »våld att låta
hans vägstycke bättra för lega, och taga den ut af honom, som treskas.» Att, hvad
afsides belägen kyrka beträffar, något undantag från den allmänna regeln skulle lagligen
äga rum, dertill finnes icke den ringaste anledning; och då det alltså icke saknas
tillämplig lag i de af motionären antydda hänseenden, föranlåtes Utskottet att
vördsamt hemställa, det hans omförmälda förslag
.måtte af Rikets Ständer lemnäs utan afseende.
Stockholm den 8 Juni 1860.
Stockholm, tryckt ros Sam. Rumstedt, 1860.
Sammansatta Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottets Betänkande J\S 25. i
M 23.
Ank. till Exp.-Utsk. den II Juli I8G0, kl. 7 c. m.
B eltin leande, i anledning af vackla molioner om ändring i åtskilliga
delar af gällande Legostadga, och om införande
af s. k. tjenstehjonsboclcer, i stället får nu brukliga orlofssedlar.
Till följd af särskilda remisser dels till Lag-Utskottet, dels lill Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet, åligger det, jemlikt 43 § Riksdags-ordningen,
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet att afgifva
yttrande i anledning af de i ofvanberörda ämnen väckta motioner, hvilka äro
följande:
inom Högvördiga Presle-Ståndet af Herr Prosten Sondén och af Herr Kyrkoherden
lernström;
inom Vällolliga Borgare-Ståndet af Herr björck;
och inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Nils Fredrik Andersson frän Östergötland,
Ola Jönsson från Malmöhus län, Olof Andersson från Westmanland och
Carl Nettelbladt från Stockholms län.
Dessa motioner beröra olika frågor, och Utskottet torde få redogöra för och
afgifva utlåtande öfver desamma i den ordning, hvari ämnena förekomma i nu gällande
Legostadga.
Beträffande dervid försl skyldigheten alt taga årstjenst, har Herr Kyrkoherden
Ternström, under förmenande, alt befintliga lagbestämmelser icke vore tillräckliga
att förhindra, det en mängd ogift arbetsfolk sälte sig ned för sig sjelf och
birde eli oregelbundet lefnadssätt, hvilket skulle verka fiir samhället skadligt och
för sederna förderfligt, i det följderna visat sig vara, dels all bristen på stadigt
tjenstefolk blifvit ganska kännbar, dels alt priserna på dagsverken stigit i en oskälig
grad, dels att en mängd laster, i synnerhet otukt och dryckenskap, tagit öfverhand,
till hämmande häraf föreslagit, alt Rikets Ständer mätte fiir sin del beItih.
till Ii. St. Brot. 185!) & ISBO. 7 Sami. 2 A/d. 11 tläft. 1
2 Sammansätta Lag- samt Allm. liesv.- ock Ekon. Utskottets Betänkande JVl 23.
sluta: »l:o att hvar och en arbetsför, ogift mans- och qvinnsperson, som till
tjenstehjonsklassen bör räknas och icke har jordbruk eller af egna medel kan sig
försörja, skall, der inga särskilda orsaker föranleda till undantag, vid vite alt eljest
sättas in pä arbetshus eller till allmänt arbete hällas, vara skyldig att säsom
tjenstehjon förskaffa sig laga försvar; 2:o att husbonde, som läter sädant hjon
hos sig mantalsskrifva, utan att hafva del i sin tjenst, skall vara förfallen till
böter, svarande mot halfva den årslön, samma person, efter ortens bruk, kunnat
sig förvärfva; och 3:o att ingen må hos sig såsom inhyses eller ensittare intaga
lös ogift person, med mindre han det vid flyttningstiden för sockennämnden anmält.
Sockennämnden ege då att pröfva, huruvida omständigheterna medgifva sådan
inflyttning, och meddele i det fall sitt tillstånd; finnes icke skal, vä^re sockennämnd
inflyttningen. Sker annorlunda, eller åtlydes icke sockennämnd, böle husvärd
15 R.dr R:mt och vare dessutom förpligtad att, om hjon, som han inhyst, är
ogift och arbetsfört, skaffa det laga försvar.»
Hvad motionären sålunda åsyftar att få stadgadt, kun, efter Utskottets förmenande,
icke anses behöflig! och är jemväl i vissa afseenden alldeles olämpligt,
såsom: att för den, hvilken, i strid med redan gällande lag, hos sig mantalsskrifver
andra personer, än han nyttjar i sin tjenst, bestämma böterna efter en grund,
som i de flesta fall blefve ytterst svår och stundom lill och med omöjlig alt till
liimpa:
att åt sockennämnd uppdraga pröfningsrätt i afseende på hvilka personer
man eger att hos sig inhysa, med mera dylikt; och får Utskottet, i anledning
häraf, vördsamt hemställa,
att Herr Kyrkoherden Ternströms berörde framställning måtte Iem_
nas utan afseende.
I fråga åter om orlofssedlar och deras giltighet, har Riksdags-fullmägtigen
Olof Andersson från Westmanland uti ett anförande, som hufvudsakligen är riktadt
mot den förmenta förderfligheten af den s. k. folkmarknaden i Westerås, fästat
uppmäi ksamheten å det lättsinniga och ofta bedrägliga städjande af tjenstefolk,
som vid dylika marknadstillfällen skulle ega rum, i det att icke sällan inträffade,
det falska orlofssedlar dervid företeddes, genom hvilka på orten främ -  mande personer förmåddes ali gifva städjepenning, utan att de någonsin mera
fingo afhöra den sålunda stadde tjenaren; till förekommande af slikt bedrägeri
hemställt om antagande af den lag, att »l:o ingen orlofssedel, som å så kallad
folkmarknad uppvisas, må för laglig eller giltig anses, ulan såvida husbondens
namnteckning derå är af vederbörande pastor eller sockennämnds ordförande be
styrkt
med namn och sigill; och 2:o intet aftal om tjenst och lön må mellan de
legande och tjenstehjon ä Söndagar ega rum på väg, gata eller torg, vid Fem
Riksdalers bot för hvardera Sker sådant under påstående Gudstjenst, ligge det
i tväböle, och vare, i alla här ofvan nämnda läll, al talet ogildt.»
Det förstnämnda förslaget, olämpligt redan derföre, att orlofssedel icke skulle
Sammansatta l.arj- samt Allm. Besv.- och Ekan.-Utskottets Betänkande M 23. 3
kunna utfärdas annorledes, än i närvaro af pastor eller sockennämndens ordförande,
skulle i allt fall, för sä vidt meningen är att derigenom förekomma förfalskning
af dylika betyg visa sig overksamt, enär den, som icke ryggar tillbaka
för förfalskning af ett namn. icke heller lärer draga i betänkande att dikta eller
förfa'ska tvänne, samt, vid de tillfällen motionären åsyftar, eller allmänna folkmarknader,
de personer, till hvilkas skyddande den föreslagna nya lagen vore ämnad,
icke kunna bättre kontrollera äktheten af den ena namnteckningen, än af den
andra. Hvad åter angår förbud mot afial om tjenst, träffad t å helgedag och pä
allmän plats, anser Utskottet, att sådant skulle innebära ett ailtför stort intrång i
den frihet i afseende på dylika aftala ingående, som nu är och rättvisligen bör
vara hvarje menniska medgifvcn; och skulle ej heller ett dylikt förbud kunna
handhafvos; hvadan Utskottet, på nu anförda skäl, hemställer,
att Olof Anderssons omförmälda förslag icke måtte, hvarken i ena
eller andra hänseendet, af Rikets Ständer bifallas.
Ola Jönsson från Malmöhus län åter har väckt fråga, alt hos oss måtte till
begagnande införas s. k. orlofsböcker i stället för nu brukliga orlofssedlar. I afseende
på beskaffenheten af dessa böcker, hvilka nyttjas i flera främmande länder,
har motionären, i närmaste öfverensstämmelse med hvad i grannriket Danmark är
vedertaget, föreslagit följande bestämmelser:
»l:o livar och en tjenare bör vara försedd med en orlofsbok. En sådan bok
bör, för att få brukas, vara försedd med i stad magistratens och på landet pastors
i församlingen påskrift och sigill, hvilket sättes pu en genom hela boken
dragen snodd, och skall i boken införas tjänstehjonets dopattest eller prestbevis,
hvilket, om boken allemnas i stad, tjenstehjonet åligger att förete.
2:o När en orlofsbok är fullskrifven och en ny derefter anskaffas, bör den
äldre tillika med den nya förvaras af tjenaren.
3:o Bortkommer en orlofsbok, skall tjenaren, vid vite af 10 R:dr R:mt, skyndsamt
anmäla det i stad hos magistraten och på landet hos närmaste kronobetjent,
hvilka hafva att undersöka, huruledes boken är bortkommen Ilar detta skett
uppsåtligen, bote tjenaren från SO till 20 R:dr, hvarjemte det åligger tjenstehjonet
att anskaffa en ny orlofsbok, hvilken tjenstehjoncl, vid vite af 10 R:dr, skall
inom fyra dagar derefter, för erhållande af påskrift, uppvisa, i stad hos magistraten
och på landel hos pastor i församlingen, och vare i föria fallet tjenstehjonet
pligtig t att förete prestbevis.
4:o Den husbonde, som städjer ett tjenstehjon, vare skyldig att i dess orlofsbok
införa, från och till hvilken tid det är antaget i tjenst, och mot hvilken
lön.
.’>:o Uppsäger inom laga tid husbonde tjenstehjon eller tjenstehjon tjenst sin,
skall hushunden genast, vid vile af 10 R:dr, i orlofsboken införa, det tjenstehjonet
nästa laga flyttningstid är från hans tjenst fri, äfvensom huru tjenstehjonet sig
4 Sammansatt/i Lag. sami Allm. Bcsv.- uck Ekun.-Ulskullels Betänkande M 23.
under tjenstetiden förhållit. Ytterligare bevis öfver tjenstehjonets förhållande från
denna lid till afflyttningen skall då afgifvas och i boken införas.
6:0 Den husbonde, som, emot bättre vetande, gifver tjenstehjon eli fördelaktigt
vitsord, hvarigenom tredje person kan förlast tillskyndas, vare skyldig alt,
efter omständigheterna, böta från 10 till !20 R:dr. Lag samma vare, om hus
bonden
gifver tjenstehjon ett ofördelaktigt vitsord, hvarigenom det får svårighet
att erhålla tjenst och husbonden icke kan förebringa sådan bevisning, att det
åtminstone ådagalägges, det han icke saknat skäl för afgifvandet af ett sådant
bevis.
7:o Flyttar tjenstehjon från en församling till annan, skall tjenstehjon, innan
llyttningsattest må ei hållas, uppvisa orlofsboken för den prestman, som det
tillkommer att llyttningsattest meddela, hvilken har att i boken anteckna, det
densamma blifvit honom företedd.
8:0 Vid hvarje tjenstombvte skall tjenstehjonet genast efter ankomsten i
tjenslen för husbonden uppvisa sin orlofsbok, vid 10 R:dr vite, och åligger det
husbonden, vid samma vite, ali i boken anteckna, det densamma blifvit honom
förevisad.
9.0 Den, som utrifver blad af sin orlofsbok eller med uppsåt gör något
deri oläsligt, böle från 10 till 20 R:dr och vare skyldig att, vid i 3:dje punkten
stadgad påföljd, genast förskaffa sig en ny orlofsbok.
10:o Den som förfalskar en orlofsbok, strå lfa s som för förfalskningsbrott.»
Motionären har ansett dylika böcker böra medföra den fördelen, att åt de
betyg, ett tjenstehjon erhållit, kan beredas större tillförlitlighet, i det att den ene
husbondens uppgift kontrolleras i det väsendlliga af alla de ölriges, i stället alt
man för närvarande icke vågar skänka förtroende åt de vanliga orlofssedlarne, som
sällan innehålla fullt sanningsenliga uppgifter beträffande tjenstehjonens uppförande
och användbarhet. Utskottet delar denna åsigt och hyser derjemte den öfver
lygelsen,
att de ifrågavarande böckerna, hvilka icke kunna anses såsom någon
egentligen ny inrättning, utan endast såsom en af förändrade tidsförhållanden påkallad
bättre anordning i afseende på vården af de betyg, som, under namn af
orlofssedlar, det redan efter äldre författningar åligger tjenstehjon alt icke undandölja,
tillika skulle kraftigt motverka den vanart, som i sednare lider beklagligen
uppenbarat sig i en betänklig utsträckning, nemligen förfalskning af orlofssedlar.
Ingenting är för närvarande lättare för den, sorn erhållit ett ofördelaktigt betyg
från sin fordne husbonde, än alt sjelf skrifva eller låta en annan skrifkunn ig författa
en falsk orlofssedel, och denna lätthet frestar till brottets föröfvande. Eu
förfalskning af de ifrågasatte böckerna blefve deremot ganska svår att verkställa
så, alt den ej genast upptäcktes, och skulle till följd deraf äfven mera sällan förekomma.
Inom Utskottet har blifvit förevisadt prof på dessa slags böcker, sådana de
i Danmark brukas. De äro på främsta bladet försedda med en stämpel af några
Sammansatta Lag- sami Allm. Besa.- och Ekon.-Ul-skn Ivis Betänkande M 23. 5
få skillings valör samt med namnteckning af den auktoritet, hos hvilken boken
första gången skall upptes, och innehålla vidare dels uppgift på den persons namn,
för hvilken densamma är utfärdad, dels några tryckta utdrag ur gällande författningar
rörande böckernas ändamål och användande, ansvaret för deras missbrukande
eller förfalskande rn. m, samt till sist ett visst antal paginerade blanka
blad, på hvilka betygen äro ämnade alt i ordning efter hvarandra införas.
Dessa böcker måste, efter Utskottets förmenande, medföra reda och ordning,
likasom de lättare kunna förvaras än de lösa papperslappar, på hvilka orlofssedlar
för närvarande pläga tecknas. Skulle en sådan hok likväl på ett eller annat sätt
förloras, så vore skadan icke större, än om en tjenare mister sina orlofssedlar, helst
om sådana stadganden kumle meddelas, hvarigenom det blefve möjligt alt få reda
på den ifrågavarande personens föregående vistelse och uppförande, hvilket icke
synes overkställbar t.
De detaljerade föreskrifter, som blefve nödiga, derest förslaget om införandet
af förenämnda slags böcker godkännes, äro emellertid, i anseende till den omarbetning
af gällande Legosladga, som i de härmed sammanhang egande delar blir
nödvändig, af större omfattning, än att Utskottets öfriga arbeten medgifva att
företaga utarbetandet af ett fullständigt förslag i sådant hänseende; likasom Utskottet
funnit de bestämmelser, motionären uppställt, icke vara tillräckliga för ändamålet;
ulan anser sig Utskottet, i anledning af motionen och på grund af hvad
redan är anfördt, böra hemställa,
ali Rikets Ständer måtte uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och Rikets näst
sammanträdande Ständer meddela förslag till införandet, i stället
för nu brukliga orlofssedlar, af så kallade tjenstehjonsböcker al
ofvanom förmälda beskaffenhet.
I afseende på nu stadgade flyttningstid för tjenstehjon, har af Herr Prosten Sondén
ej mindre än af Riksdags-fullmägtigen Nils Fredrik Andersson från Östergötland
blifvit anmärkt, alt den 24 Oktober skulle vara mindre lämplig lid för lill- och
afträdande af tjenst. Skälet för denna af motionärerna uttalade åsigt är hufvudsakligen
detsamma, som äfven vid föregående tillfällen, då enahanda fråga blifvit
väckt, åberopats, att nemligen på landsbygden, hvarest största antalet tjenare behöfdes,
och hvars intresse fördenskull i främsta rummet borde i förevarande fråga afses,
hushållningen med den fodertillgång, som vore ämnad att räcka till för hela
vinlren och påföljande vår, vanligtvis blefve vårdslösad af den tjenare, som skulle
flytta i slutet af Oktober, dä deremot, om flyttningen bestämdes till den tid af
året, dä den gamla fodertillgången vore slut och den nya ännu icke insamlad, den
fördel skulle vinnas att den tjenare, hvilken komme, att hafva hand om kreaturens
utfodring, och i hvars intresse det läge alt hushålla så, att fodret räckte till för
6 Sammansatta Lag- samt Alim. Bc v.- och Ekon.-Utskottets Betänkande ./te’ 25
den bestämda tiden, både finge vara med om inbergningen, den lian dä skulle
med större omsorg påakta, och tillika undgå det afbräck, som en företrädares
misshushållning med fodret under den första delen af hösten nu vanligen orsakar.
Motionärerna hafva derjemte framhållit, hurusom nuvarande flyttning inträffar vid
en årstid, då väderleken orsakar många olägenheter för dem, som skola lärdas en
längre väg, och dä dagarne äro så korta, att den ledighet som då bestås den
flyttande tjenaren, icke kommer honom till så stort gagn, som t. ex. vid midsommartiden.
Då sistberörde årstid tillika, enligt motionärernas förmenande, vore
den, då en husbonde på landet hade lättast att undvara tjenstebiträde, samt i öfrigt
lämpade sig väl för ernående af de ofvan angifna ändamålen, hafva motionärerna
föreslagit, att laga flyttningstid för tjenstefolk på landet mätte bestämmas
lill niedio af Juni månad (enligt Herr Prosten Sundéus förslag den 20 och enligt
Nils Fredrik Anderssons den 16 Juni) samt att föreskrifterna om tiden för städsel
och uppsägning ur tjenst måtte i öfverensstämmelse härmed ändras
Då, på sätt ofvan år antydt, förslag i enahanda syfte förut blifvit väckt, bar
detsamma blifvit af Rikets Ständer ogilladt; oell efter hvad Utskottet inhemlal
af det från Hedervärda Bonde-Ståndet ankomna protokolls-utdrag öfver remissen
af IS ils Fredrik Anderssons motion, har densamma dervid icke vunnit understöd
af mer än en ledamot, J. Carlsson från Östergötland, som med motionären sig
förenat, hvaremot större delen af Ståndets närvarande ledamöter, och bland dem
Fullmägtige från de mest åtskiljda landsändar, motsatt sig ifrågavarande förändring
samt uttryckt den mening, att nuvarande flyttningstid är den lämpligaste.
Af denna mening är äfven Utskottet, som anser, att till följd af de olika
ortlörhållanden och hushållningssätt, hvilka i olika trakter af Riket förefinnas, någon
annan flyttningstid, än den nu vedertagna, svårligen lärer kunna utfinnas,
hvilken kan vara lika passande för olika orter. Sålunda måste mot den af motionärerna
föreslagna tid anmärkas, att densamma skulle blifva högst olämplig för
de landets sydligaste provinser, hvarest till bränsle nästan uteslutande användes torf,
emedan någon annan för npphemtande deraf duglig och från andra trängande
göromål ledig tid icke gilves, än deri, som infaller efter vårarbetets slut och innan
höskörden begynnes. Husbönderna skulle fördenskull under denna tid lika litet
kunna undvara arbetsbiträde, som under hvilken annan brådskande tid af året som
helst, enär beholvet af bränsle för vinlren är lika ligtigt, som något annat. Pä
andra orter skulle också, i anseende till innevånarnes bortovaro på fiske eller vallning,
midsommartiden vara ganska olämplig för tjenstehjonsflyttningen. För sin
åsigt, att de lörespeglade olägenheterna i afseende på hushållningen med fodertill -  gången icke kunna vara särdeles betydande, och all de åtminstone kunna på annat
sätt undanrödjas, har Utskottet fått stöd af den mening derom, som, på sätt
förut är omförrnäldt, inom Hedervärda Bonde-Ståndet temligeu allmänt gifvit sig
tillkänna; och Utskottet föranlåtes alltså tillstyrka,
Sammansatta Lag- saint Allm. Besv.- och Ekart.-Utskottets Betänkande M 25. 7
afslag å Herr Prosten Sundéus och Nils Fredrik Anderssons berörda
motioner.
Herr Björck Uter har inom Vällofl. Borgare-Ståndet sökt utveckla nödvändigheten
af förändrade, föreskrifter rörande tiden för tjensteaflalet och i sådant
afseende, jemte det han sökt ådagalägga, att denna förändring icke egde något
omedelbart sammanhang med den redan afgjorda frågan om husagans behöflighet,
utan vore af helt andra förhållanden beroende och sedan längre lid tillbaka påkallad,
anfört, all tjensteaftalet i allmänhet innebure, att tjenslehjonet lemnade
dispositionen öfver sina arbetskrafter åt husbonden och alt denne åter finge till
skyldighet att bruka och vårda dessa krafter så, att de bibehöllos och, om möjligt,
förökades och förädlades. Likasom i afseende på den husbondens egendom,
som för det ena eller andra ändamålet lemnades tjenaren i händer, del uppstode
en gemensam nyttjanderätt, hvars gränsor ondast bruket kunde bestämma, så visade
sig äfven en gemensamhet i begagnandet af den tjenande personens arbetskraft
och i vården om denna, hvilken jemväl bestämdes mera af bruk än af lag.
Denna inbördes ställning medförde och inneslöt i sig ett rent personligt förhållande,
hvilket ock utgjorde skilnaden emellan aftalet om tjenst och det om annat
arbetsbiträde. I allmänhet uppstode mellan husbonden och tjenaren en ömsesidig
välvilja och tillgifvenhet, som gjorde att tjenaren både erkändes och kände sig
sjelf såsom en medlem af den familj, i hvars öden han deltog både för dess och
för sin egen skull. I)å ett dagligt umgänge mellan menniskor, som eljest icke
vore med hvarandra förenade af något band och ofta vore från hvarandra skiljda
genom uppfostran och bildning, likväl kunde lemna de vackraste frukter af ädelmod
och trohet, vore detta visserligen ett förhållande för menskligheten att be
vara;
men det tillhörde likväl icke lagstiftaren att, derpå grunda sina sladganden,
då det gällde alt begränsa de förhållanden, som af tjensteaftalet framkallades. Ilan
hade tvärtom endast att tillse, att den rätta grunden för aftalet bibehölls, och alt
det icke medgåfves den enfaldige att uppoffra någon af de råt igheler, honom såsom
menniska och medborgare tillkomme. Det vore derföre, som mången lag
stiftning
i afseende på tjensteaftalet inskränkt sig till det stadgande att ingen
finge förpligta sig till en tjenst för lifstiden; och då lagstiftaren derjemte i sina
öfriga bestämmelser aldrig förbisåge den skilnad, som egde rum mellan tjensteaftalet
och det tillfälliga arbelsbetinget, hade han säkerligen gjort nog för att, i
hvad på honom berodde, bevara det goda och ädla, som den ena menniskans beroende
af den undra mera befordrade än motverkade. Om denna grund icke
lemnades å sido, så \ore det ett misstag att tro, det något mera skulle vinnas
genom ett bjudande stadgande, som upphäfde altalets frihet och i stället för denna
satte lagens väld. Det vore icke derigenom, som man hemtade de frukter man
ville åstadkomma; tvärtom bragte man dem i fara; och motionären trodde der
-
8 Sammansatta Lag- samt Ailm. Besv.- och Ekon.-Ut sko t tets Betänkande Jt? 23.
före, ali man mindre borde fasta afseende derpå, att tjenstckontraklct bindes vid
en längre lid, än att en lämplig lid för den ömsesidiga uppsägningen bestämmes,
hvarigenom aftalels rätta grund kunde i allo bibehållas. Så hade man tillväga
gått
i andra länder, och det kunde icke sägas, alt tjensteaftalet icke i dessa vore
behörigen skiljdt från arbelsbetinget, lika litet som det kunde visas, att detsamma
icke äfven der framkallat det förhållande mellan husbonde och tjenare, sorn
man felaktigt antagit vara en verkan af den stadgade långa tjenstetiden. Då således
någon anledning att behålla den nu i allmänhet stadgade tjenstetiden af ett
år icke läge i tjensteaftalets natur och lagstiftaren endast borde befatta sig med
det, som väsendtligen tillhörde saken, ansåge väl motionären såsom det rättaste,
att det lemnades öppet för aftalet alt bestämma tjenstetiden. Men då han för
modade
alt meningarne derom icke kunde förenas, hvaremot i de liesta landsorter
2:ne årliga flyltningstider, likasom i hufvudsladen, blifvit alltmera brukliga och visat
sig vara ömsesidigt nödvändiga ända derhän, att nio tiondedelar af dessa aftal
ställdes på halfår, ansåg motionären sig böra föreslå, alt, med ändring af 1
och 2 §§ i 14 Cap. Handels-Bnlkcn, Kongl. Kungörelsen den 22 April 1819
samt Kongl. Legostadgan den 23 November 1833, det måtte medgifvas alt
städsla tjenstehjon två gånger om året, och den minsta tiden för tjensteaftalet
bestämmas till ett halft år; i anledning hvaraf ock tiderna för uppsägning af
tjenst borde bestämmas i likhet med hvad för Stockholm redan är föreskrifvet.
Hvad motionären sålunda lill stöd för sitt förslag anfört, må gälla hvad det
kan såsom bevisning för grundsatsen om fullkomlig frihet i aftalet om tjenstelega,
en fråga, till hvars pröfvande Utskottet nu saknar grundlagsenlig anledning. Men
deremot kan Utskottet icke finna att de andragna skälen kunna föranleda till
antagande af den lagförändring, som motionären slutligen påyrkar, eller att liden
för ifrågavarande legoaftal må kunna bestämmas till ett halft år äfven för andra
orter i Riket, än Slockholm Vill man icke tillstädja full frihet beträffande aftal
i berörda hänseende, ulan fasthålla vid den grundsats, som i sekler genomgått
vår lagstiftning i delta ämne, att nemligen aftalet om tjenstelega bör bindas vid
en viss längre lid, hvars början och slut böra inträffa samtidigt för alla delar af
landel, så finnes, efter Utskottets öfvertygelse, intet lämpligare än ali i allmänhet
bestämma en sådan tid till ett år. Det har endast varit till följd af nödvändigheten
att för Slockholm undantagsvis medgifva en kortare sliidseltid och
att dervid sätta denna i samband med den för det ölriga Riket fastställda, som
halfårsstädjandet blifvit en gång infördt. Om tjenlighelen häraf för hufvudstaden
må erkännas, torde deremot oliimpligheten af en sådan anordning för landsbygden
vara gifven. Med de flyltningstider motionären föreslår, skulle året komma alt
delas i tvänne hälfter, under hvilka sådana husböndernas och tjenarnes behof och
intressen
Sammanfatta Lag- nami Allm. Besv.- och Ekon.-Ulfkottets Betänkande M 23. (t
intressen, dem nuvarande lag sammanjemkar och förliker, komme att blifva högst
stridiga. Vintertiden har husbonden å landet jemförelsevis föga behof af tjenstebiträde,
och skulle på många ställen kunna alldeles undvara sådant, men beqvämar sig att
aflöna och föda tjenare hufvudsakligen för att ega säkerhet att icke sakna nödigt
biträde under sommaren, då göromålen äro så mycket trägnare. Med tjenarne är
förhållandet fördenskull omvändt i så måtto, sorn de svårligen skulle kunna under
vintren skaffa sig sysselsättning och bröd, derest de icke antoge årstjenst, sorn
förbinder dem till husbondens arbete äfven under en tid, då sådant skulle erbjudas
dem öfverallt. Om nu lagstiftningen medgåfve och uppmuntrade legoaftal lör
endast halfår, skulle otvifvelaktig! följden blifva, att en mängd personer, säkra att
kunna under sommaren erhålla god förtjenst genom tillfälligt arbete, underläto att
för det ena halfåret förskaffa sig stadig tjenst och hemföllo under lösdrifveriet med
dess frestelser och demoralisation. De skulle efter en sålunda på egen hand tillbragt
sommar icke blifva begärliga tjenare Iros de fordna husbönderna, hvilka i
allt fall vore föga hugade att för vintern städja tjenstefolk, som kunde antagas
ämna i behofvets stund öfvergifva dem. Sålunda skulle de nuvarande tjensteaftalen
så småningom komma ur bruk och vanliga arbetsbeting ersätta deras ställe,
hvilket icke kan vara önskvärdt Hvad beträffar uppgiften, att det redan skulle
vara öfvervägande bruk att städja tjenare för halfår, tviflar Utskottet, att så lant
blifvit vanligt annorstädes, än möjligen i större städer och deras närmaste grannskap,
likasom Utskottet tror sig sakna anledning till det antagande, att någon
verklig fördel i allmänhet deraf uppstått: och får på dessa skäl Utskottet
hemställa,
att Herr Björcks förslag icke inå af Rikets Ständer godkännas
I fråga om flyttning till och ur tjenst har ofvanbemälde Ola Jönsson äfven
anmärkt, att den rättighet, sorn fnnnes tjenstehjon medgifven att, efter ölvergifvandet
af en tjenst och innan de inträdde i en ny, använda en hel vecka efter
eget godtycke, numera hvarken kunde anses grundad på billighet eller andra giltiga
skäl, ej heller lände till gagn för någon. Anledningen till stadgandet skulle,
enligt motionärens förmenande, varit den, alt legohjon på landet i fordna tider räknat
till sina lönevilkor en del af den på husbondens åker efter bestämdt utsäde
vexande grödan, med hvars förvandlande till penningar tjenarne alltså under fr i—
hetsdagarne, eller den s. k. flyttningsveckan, hade att beställa. Då sådant likväl
nu sällan egde rum, och berörde frihetsdagar oftast användes på ett sätt, hvarigenom
årets möjliga besparing förslösades, har denne motionär hemställt, att
tjenstehjonen på landet måtte åläggas inställa sig i sin nya tjenst lika tidigt, som
i städerna är brukligt.
Motionärens uppgift om anledningen till ifrågavarande frihet nödgas Utskottet
Bih. till It. St. Brot. 1859 & 1860. 7 Samt. 2 A/d. 11 Höft. 2
, 10 Sammansatta Lag samt Allm. Best}.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 23-
lil! en början bestrida. Det kan så mycket mindre hafva varit meningen att derigenom
sätta tjenaren i tillfälle att i penningar förvandla betingade jordprodukter,
som äldre Legostadgar, t. ex. den af år 1803, uttryckligen innehållit förbud mot
lönens beräknande eller utsättande i annat än penningar och klädespersedlar, och
Legostadgarne af år 1664. 1686 och 1739 icke tilläto tjenstehjon att betinga
sig åker, äng eller svedjeland eller annan näringsvinst. Föreskriften i Legostadgan
om 7:de dagen såsom den sisla, å hvilken tjenare är skyldig att inställa
sig i tjenst, mäste antagas hafva tillkommit i betraktande af de långväga
flyttningar från en ort till en annan, som kunna ega rum; och då, i anseende
till kommunikationsanstalternas flerstädes outvecklade skick, detta skäl
ännu eger giltighet, samt det i allt lall står hvem som helst öppet att i altalet
med tjentehjonet öfverenskomma om förkortning af nämnda frihetstid, anser
Utskottet sig för närvarande
sakna anledning att till Ola Jönssons berörde förslag tillstyrka
bifall.
Slutligen har Carl Nettelbladt från Stockholms län, under erinran om de alltmera
allmänna vordna klagomålen öfver tjenstefolks tilltagande oordentlighet och
sjelfsvåld, hemställt om vidtagande af åtgärder deremot och trott ett verksamt medel
mot oskicket att afvika ur antagen tjenst kunna erhållas genom stadgandet, att
det vid vite skall åligga husbonde, från hvilken lagligen stadt tjenstehjon olofligen
afvikit, att, inom kort bestämd tid, anmäla sådant hos Konungens Befallningshafvande
eller närmaste Kronobetjente, som det ålåge att efterspana den förrymde
och inställa honom för Konungens Befallningshafvande, som, lika med domstol,
skulle ega att den felande döma och domen skyndsamt till verkställighet befordra.
Då afvikande ur tjenst icke är annat än ett brytande af ett ingånget aftal,
hvilket det bör bero på den, sorn derigenom blifvit lidande, att tillgifva eller beifra,
synes det icke skäligt att ålägga den böter, hvilken eftergifver sin rätt, likasom
det i allmänhet ej kan vara lämpligt att tvinga någon att anställa rätte
gång
mot en annan; och som det, efter Utskottets omdöme, äfven saknas allt
skäl att åt Konungens Befallningshafvande uppdraga domsrätt i thy mål, hemställes
vördsamligen,
om icke Nettelbladts omförmälda framställning må lemnäs utan
afseende.
Stockholm den 3 Juli 1860.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besa.- och Ékon.-Utskotlets Betänkande M 25. ii
Reservation
ar anmlild af Riksdagsfullraägtigen J. M. Lundahl från Skarabargs län. i fråga
om Utskottets beslut att tillstyrka antagandet af orlofs- eller tjenstebjons-böcker.
Riksdagsfullmägtigen A. W. Uhr frän Örebro län har begärt få antecknadt,
att han icke gillat Utkottets utlåtande i fråga om förändrad tid för flyttning
ur och i tjenst.
STOCKHOLM, TRYCKT HOS J O H. BECKMAN, 1860
Sammanfalla La;/- nami Mim. Bese.- o, Ekon.-Utskottcls Betänkande N:o 24. I
&T:o 24.
Ank. lill Exp.-Utsk. den 27 Juli 1860, kl. M f. in.
Belänkande, i anledning af väckta motioner om utfärdande af ny Sjölag
Nu fällande Sjölag är af den 12 Juni 16(57 oell liar pä det liela taget undergält
lä förändringar. Det ligger emellertid i sakeus natur, att nära tvåhundra års
förändrade förhållanden göra tillämpningen af en så gammal lag mindre tillfredsställande,
likasom de fordra nya förut saknade bestämmelser i anledning af ett nytt sakernas
skick, framkalladt af sednare tiders uppfinningar och inrättningar äfvensom af
rättsväsendets utveckling. Det vittnar väl till stor heder för sjömannayrket, att detsamma
kunnat så länge undvara en efter vår tids förhållanden lämpad lag, hvars
ställe måsto varit ersatt nf den häfd, som kommit å god ordning; men det torde
icke kunna försvaras, att lagstiftningen längre försummar en disciplin, hvars vigt
måste mätas efter den stora betydelse handel och sjöfart för landet äga. Behofvet
af en ny sjölag, i stället för den fordna föråldrade, har redan länge varit insedt, och
befogenheten af yrkandet på en sådan har blifvit erkändt af dem, på hvilka ordnandet
af denna angelägenhet ankommer; hvadan några vidare bevis lör rättmätigheten
af samma yrkande nu icke lära erfordras. Af en dertill förordnad Kommitté liar redan
för längesedan blifvit utarbetadt ett »förslag till Sjölag och Reglemente för
Handels-sjöfarten», som år 1847 genom trycket befordrats till allmänhetens kännedom.
Efter hvad Utskottet erfarit, har detta förslag blifvit öfverlemnadt till granskning
af Högsta Domstolen, men sedermera intet vidare blifvit åt saken åtgjord!.
Emellertid hafva vid innevarande riksdag trenne särskilda motionärer inom Välloflig»
Borgare-Ståndet, nemligen Herrar Carlsson, Blanche och Palander, å nyo väckt uppmärksamheten
å ifrågavarande angelägenhet, och en mängd andra ledamöter af samma
Uiks-Stånd hafva instämt i Herr Carlssons hemställan, att Rikets Ständer ville
besluta en underdånig skrifvelse till Kongl. Majit med anhållan, alt Kongl. Majit täcktes
i nåder förordna en Kommitté af sakkunniga män, sorn skulle, dels med ledning
af inom riket vedertagen praxis, och dels med hänsyn till andra länders lagstiftning i
ämnet utarbeta ett nytt förslag till Sjölag och andra i sammanhang dermed erforderliga
stadganden. Herr Blanche har yrkat, att Lag-Utskottet — till hvilket motionerna
ock blifvit remitterade — måtte gå i författning derom, att Kongh RegleBih.
till II. St. Brot. 185'J 4 1860. 7 Sami. 2 Afd. 12 Baft.
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Bes v.- o.
mentet för Kofferd i-skeppare och sjöfolk den 50 Mars 17-48 jemte dithörande
särskilda stadgar varda omarbetade i öfverensstämmelse med lidens fordringar, samt
föranstalta, att hvilande förslag till Sjölag och andra special-lagar blifva lörsatta i det
skick, alt hinder ej må möta för deras antagande redan vid innevarande riksdag;
och Herr Palander har, med afgifvande af enahanda förslag som Herr Carlsson, dervid
särskildt framhållit nödvändigheten af ett stadgande rörande sältet för förolyckade
fartygs besättningars och på sjukhus qvarlemnade sjömäns underhåll och hemsändande,
i afseende hvarå denne motionär uttryckt den mening, att sådant underhåll och hemsändande
borde bekostas af Staten, och icke, såsom hittills, af vederbörande rederier.
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som i anledning
af 43 § Riksdagsordningen till pröfning förehaft berörde motioner, kan, på
sätt i det föregående blifvit antydt, icke annat än erkänna det trängande behofvet af
en förändring i ifrågavarande lagstiftningsgren; men då Utskottets af en mängd andra
göromål upptagna tid icke medgifvit tillfälle till den omarbetning af föronämnda förslag,
som Utskottet ansett vara af nöden, äfvensom till utarbetande af förslag till förändring
i de (lere författningar, som med nämnda lagstiftning stå i sammanhang, har
Utskottet, som vid sådant förhållande icke heller ansett det vara lämpligt alt nu ingå
i bedömande af riktigheten utaf Herr Palanders ofvauberörde åsigt beträffande en enstaka
rättsfråga, måst inskränka sin åtgärd till att vördsamt tillstyrka, att Rikets
Ständer måtte
uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj t framställa den anhållan, alt
Rikets Ständer genom Kongl. hlaj.ts nådiga föranstaltande må lill näsla
riksdag få emotse ett efter nuvarande tidsförhållanden lumpadt förslag t dl
ng Sjölag jemte stadgar » dermed sammanhang ägande ämnen.
Stockholm den 5 Juli 1860.
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, iwo.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 25. 1
JW *5.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 Aug. 1860, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i nu gällande
föreskrifter, rörande vilka ren för afsöndring af jord och andra
lägenheter a landet.
Frän Vällofliga Borgare-Ståndet har till Lag-Utskottet remitterats en af Herr
Hierta och från Hedervärda Bonde-Ståndet, till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet.
tvänne af Ola Jönsson frän Malmöhuslän, och Anders Ericsson från Elfsborgs
län i berörda ämne väckta motioner, hvilka i anledning häraf och med stöd af
43 § Riksdags-ordningen varit föremål för Sammansatta Lag- samt. Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets behandling.
Herr Hierta har, med erinran om de förändringar lagstiftningen rörande jordafsöndring
under de sista 30—40 åren undergått, och med åberopande af de motioner,
som vid sistlidnc riksdag skulle blifvit väckta af Herr Friherre Alströmer,
J., Herr Thomée, Anders Ericsson från Elfsborgs län, Anders Persson frän
(örebro län samt Anders Gudmundsson från Halland, hemställt, det måtte obegränsad
frihet medgifvas ägare af hemman, att för alltid eller pä viss tid derifrån afsöndra
huru stor eller liten jordrymd sorn helst, äfvensom innehafvare af för alltid
afsöndrad lägenhet vara tillätet att. klyfva densamma eller derifrån afsöndra jord
till annan, utan hinder af hemmanets ägare eller jordens beskaffenhet, så vida ej
särskildt kontrakt dertill föranledde: men i händelse betänkligheter uppstode att åt
jordägare medgifva en sådan fri disposition öfver deras egendom, har bemälde motionär
alternativt hemställt, att ägare af jord, belägen inom en mil frän stad, mätte
få för alltid afhända sig, på sätt honom godt syntes, hvilken och huru stor eller
liten del som helst, på det arbetare i och omkring städerna måtte beredas den
fördel att kunna för en besparad penning förvärfva sig plats för egen bostad.
Ola Jönsson och Anders Ericsson deremot hafva föreslagit, att, enär den
pröfning af tillräckligheten utaf den för afsöndrad lägenhet bestämda afgäld, sorn,
Bih. till R. St. Prot. 1859 & 1860. 7 Sami. 2 A/d. 13 Haft. 1
2 Sammansatta Lag- *arnt Allm. Besa.- och Ekon.-Vtskottets Betänkande N:o 25.
genom Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853, varit uppdragen åt en s. k. Under-,
söknings-nämnd, men, efter npphäfvandet af denna författning, åter, i likhet med
hvad förut genom Kongl. Förordningen den 10 December 1827 varit stadgadt, tillkommer
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, af sistbemälda myndighet oftast utöfvade.
s på ett sätt, som för den fattige lägenhets-innehafvaren medförde dryga omkostnader,
stundom till och med öfverstigande 100 R:dr, i det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
gemenligen förordnade Kronofogde och Häradsskrifvare att, med
biträde af Landtmätare, förrätta undersökning om lägenhetens beskaffenhet och den
lämpligaste afgälden, stadgandet i förstnämnde Förordning derom att pröfningen i
berörde hänseende skulle verkställas afen Undersöknings-nämnd, mätte upplifvas,
helst ledamöterna i en sådan nämnd, efter motionärernes förmenande, vore vida mer
kompetenta, än nyssnämnda, tjenstemän, att bedöma de förhållanden, som pä ärendets
afgörande ägde inflytande.
Anders Ericsson har derjemte hemställt, att 2 ka]). 12 § 1 mom. i 1827
års förberörde Förordning, hvilket moment innehåller föreskrift, att. med köp af afsöndrad
lägenhet, som under full äganderätt, förvärfva», skall lagfaras, och att öfverlåtelse
af besittningsrätt till sådan lägenhet på viss tid, skall i vanlig ordning
inteckna», mätte erhålla följande tillägg: »för jord eller lägenhet, som från hemman
afsöndra», må, innan afsöndringen visas vara vederbörligen godkänd, förenämnde
lagfarts- eller inteckningsåtgärder icke äga rum;» hvilken bestämmelse, gifven i
förenämnda 1853 års Kongl. Förordning, men upphäfd genom Kongl. Förordningen
den 12 November 1858, motionären ansett vara alldeles nödvändig, enär en del
Härads-Rätter ansåge afsöndringens godkännande böra föregå lagfarts- eller inteckningsåtgärden,
andra åter, meddelade sådan åtgärd, ehvad afsöndringen och den
ärliga afgälden blifvit godkända eller icke.
Hvad nu först angar den förstnämnda motionen, eller Herr Hiertas förslag,
att rättigheten til! afsöndring af huru ringa jordvidd sorn helst, mätte blifva alldeles
oinskränkt, såsom följd hvaraf det äfven skulle vara tillåtet att stycka en afsöndrad
lägenhet efter godtfinnande, får Utskottet erinra derom, att detta yrkande
förut varit frainstäldt, men icke vunnit Rikets Ständers bifall. De betänkligheter
man hyst och fortfarande hyser mot en obegränsad jordstyckning, synes erfarenheten
i vårt land egnad att bekräfta. Alla de, som på närmare håll tagit kännedom
om den jordbrukande klassens ställning, äro ense derom, att så framt tillåtelsen
till jordafsöndringar utsträcktes derhän, att derigenom befrämjades anläggandet
af tor]» och backstugor med mindre jordomfång, än som erbjuder åtminstone en
möjlighet, till utkomst, skulle sådant medföra ett högst skadligt inflytande på allmogens
tillstånd såväl i moraliskt, som i ekonomiskt hänseende. I detta syfte uttalade
sig äfven de år 1833 länsvis nedsatta Kommittéer, som hade att afgifva utlåtande
rörande verkningarne af 1827 års Förordning om hemmansklyfning och jordafsöndring,
samt rörande de ändringar i lagstiftningen härom, som kunde anses af
erfarenheten i detta hänseende framkallade; och Utskottet anser sig icke hafva
skäl att frångå dessa åsigter. Rättigheten att till besittning pä viss tid förvärfva
sig ända till sä ringa jordrymd sorn ett halft tunnland, hvilket enligt 1858 års förenämnde
förordning är medgifvet, torde vara tillfyllest för att tillfredsställa sådana
personers behof, som motionären åsyftar, enär det för dem icke kan anses väsendtligt,
att, beständig äganderätt åtföljer besittningen af den plats, hvarpå de behöfva
at sig uppföra en bostad; och hvad angår den åtskilnad uti ifrågavarande hänseende
mellan landet å ena, samt staden och dess grannskap ä andra sidan, som
sistberörde författning upphäft, men motionären fortfarande vill upprätthålla, lärer
Sammansatta Lag- samt Mim. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N;o 25. 3
dertill numera icke förefinnas någon anledning af vigt, sedan ett betydligt antal
näringsidkare, sorn till sin vistelseort förut varit inskränkta till städerna, i sednare
fider bosatt sig på landet.
Utskottet finnér sig af dessa skäl böra vördsamt hemställa:
att Herr Hierta» omförmälda motion ej må till någon åtgärd
föranleda.
Beträffande vidare förslaget, att den afgäld, soia bör åsättas afsöndrad lägenhet,
ina, nå sätt genom Kongl. Förordningen den 13 .luli 1853 var bestämdt,
pröfvas af Undersöknings-nämnd, torde detsamma befinnas mindre lämpligt, sedan
något annat föremål för bemälda Nämnds befattning i afseende på afsöndrade lägenheter
icke mera återstår. Utskottet, kan icke heller föreställa sig, att de kostnader.
som härleda, sig derifrån, att afgäldens pröfvande ankommer pä Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, kunna blifva sä, betydliga som motionärerne uppgifva,
helst Utskottet icke har sig bekant någon författning, som föreskrifver, att berörde
pröfning skall föregås af en undersökning af Kronofogde och Häradsskrifvare med
biträde af Landtmätare. Att alldeles fråntaga Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
kontrollen derå, att ifrågavarande afgäld bestämmes till ett belopp, som står i rigtigt
förhållande till de skatter och onera, hvilka vidlåda det hemman, hvarifrån
a fsönd ringen skett, skulle i allt fall icke stå rätt väl tillsammans med vårt jordbeskattningssystem;
och 1853 års förordning, som öfverlemnade ät Undersökningsnämnden
att föreslå torpafgälderna, förbehöll likväl Konungens Befallningshafvande
att pröfva och fastställa desamma. Derigenom kunde det ock inträffa, att den
ifrågavarande kostnaden blef drygare, än hvad som nu bör blifva händelsen, dä
någon utgift lör Undersöknings-nämndens besvär icke drabbar torpägaren. — 1
anledning häraf tillstyrker Utskottet :
att hvad Ola Jönsson och Anders Ericsson i berörda hänseende
föreslagit icke mätte af Rikets Ständer bifallas.
Vidkommande slutligen sistbemälde motionärs framställning derom, att lagfarts
och inteckningsätgärder i afseende på afhandlingar om jordafsöndring icke
böra fä meddelas förr, än den tillbörliga afgälden till stamhemmanet blifvit af Konungens
Befallningshafvande godkänd; derom föreskrift fanns meddelad uti meranämnde
1853 års förordning, men blifvit genom Kongl. Förordningen den 12 November
1858 upphäfd, anser Utskottet sig icke kunna förorda, ett sådant vacklande
i lagstiftningen, hvarigenom det, sorn så nyligen ansetts mindre lämpligt eller ock
alldeles obehöflig!, genast ater skulle varda till iakttagande påbjudet. Det bör
dessutom icke förglömmas, att det icke endast var pröfningen af ifrågavarande afgift,
sorn. enligt 1853 års förordning, borde föregå meddelandet af lagfart eller inteckning,
utan åsyftade stadgandet derom hufvudsakligen den öfriga undersökning,
sorn borde äga ruin till utrönande deraf, huruvida samtlige de i författningarna
gjorda vilkor för afsöndringens laglighet blifvit iakttagno. Då Utskottet derjemte
äger anledning till det antagande, att vid domstolarnc gjort sig gällande en praxis
i ifrågavarande hänseende, hvilken öfverensstämmer med gällande författningars
anda och mening, samt att några vidare föreskrifter, i det syfte Anders Ericsson
föreslagit, alltså äro nbehöfliga, föranlåtes Utskottet hemställa:
att hans motion icke heller i denna del må vinna afseende.
Stockholm den 14 Juni 1860.
i Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon-Utskottets Betänkande N:o 26.
Reservationer
äro anmälda af Herr Staaff och Ilerr Kistner.
JW *6.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 Aug. 1860, kl. 10 f. ra.
Betänkande, i anledning af väckte motioner om upphörande eller förändring
af lärares vid Universiteten och Elementar-läroverken rätt
lill preslerlig tjensteårs-beråkning.
I detta ämne äro motioner väckta inom Högvördiga Preste-Ståndet af Herr
Kyrkoherden Wennerström och Herr Komminister Svartengren, af hvilka den förre
erinrat, hurusom en samvetsgrann och duglig religionslärare visserligen äfven i
våra dagar, inom den krets, han närmast tillhörde och der han således vore känd,
rönte all den aktning och tillgifvenhet, han förtjente; men trädde han utom denna
krets, så betraktades han med helt andra ögon. Han blefve då i sin egenskap af
prest ett mål för de hätskaste och orättvisaste anfall både från pressen och tribunen
och behöfde en icke ringa grad af själsstyrka samt framför allt ett godt samvetes
vittnesbörd om redligt uppfyllda pligter för att icke alldeles förlora modet,
Att mången yngling, som eljest skulle hafva varit hugad att inträda i kyrkans
tjenst, derifrån blifvit afskräckt genom det högljudda skriket emot presterna, och
att detta således i sin män bidragit till den öfverklagade prestbristcn, kunde, enligt
motionärens mening, icke vara tvifvel underkastadt, Men äfven andra orsaker
hade dertill medverkat, såsom: tidsandans materialistiska riktning,'de alltför ot llräckliga
inkomster, som i allmänhet stöde den yngre prestmannen till buds, samt
icke minst den nedslående utsigten af en oviss och trög befordran. I sistnämnda
hänseende hade visserligen i sednare tider genom den dubbla årsberäkningens borttagande
mycket vunnits, som af kyrkans tjenare borde med tacksamhet erkännas;
men missförhållanden återstode likväl ännu, hvilka borde afhjelpas. Ehuruväl motionären
icke yrkade, det kyrkan och skolan helt och hållet skulle separeras, utan
tvärtom, trodde sambandet dem emellan böra befästas derigenom, att möjlighet
funnes för skolans tjenstemän att öfvergå i kyrkans tjenst, och tvärtom; ansåge
han dock rättvisa och full reciprocitet dervid böra äga rum, sä att icke, på sätt
förhållandet för närvarande vore, om en prest inginge vid skol-staten, han ovilkor
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande -M 28, 5
ligen skulle ingå i lägsta lönegraden, utan att få såsom merit beräkna de år, han
förut användt i kyrkans tjenst, då deremot en skolans tjensteman vid ansökning till
presterliga befattningar räknade sig till godo hvarje år, han såsom ordinarie tillbragt
vid läroverket. Sådant måste nemligen, efter motionärens omdöme, såsom obilligt
och för det obefordrade presterskapet förnärmande, göra ett obehagligt och nedslående
intryck hos dem det gällde.
Nu, ehuruväl en sådan allmän invasion frän skolans sida på det presterliga
området, som för ett pär decennier sedan ägt rum, icke mera vore att befara, sedan,
efter den dubbla tjensteårs-beräkningens upphörande, Skollärarne erhållit tillräckliga
inkomster och den förestående allmänna regleringen af presterskapets löner
sannolikt skulle föranleda en nivellering; skulle det, enligt motionärens tanke, likväl
ännu mången gång inträffa, att en Skollärare, som befunnits icke kunna till
skolans gagn och egen tillfredsställelse vid sin innehafvande befattning afbida den
sent infallande pensions-åldern, antingen af egen drift eller pä förmäns och kamraters
inrådan, beslöte sig för att inträda i kyrkans tjenst, der han, ehuru främmande
för dess åligganden, hoppades att ännu kunna vara nyttig och möjligen finna en
lugnare verkningskrets pä sin ålderdom. För beslutets verkställande fordrades vanligen
endast prest- och pastoral-examina, hvilka för en lärd man icke borde utgöra
något afskräckande hinder. Presterliga meriter, samlade vid läroverket, saknade?
icke: och sålunda fingo de, som, efter att hafva uttömt sina bästa krafter i kyrkans
tjenst och hoppats att vid arbetsdagens slut erhålla en välförtjent lön för nedlagda
mödor, den ena gången efter den andra se sig i ansökningsväg undanträngda genom
en nykommen aspirauts öfvervägande förtjenster. I)e skadliga följderna deraf träffade
icke blott kyrkans tjenare, utan äfven kyrkan sjelf; och det vore af sådan anledning
motionären ansett sig böra föreslå: att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Maj:t anhålla om ett lagstadgande, hvarigenom bestämdes, att ingen lärare, vare
sig vid akademierna eller elementar-läroverken, må ega presterlig tjensteårs-beräkning
för längre tid, än från den dag, då han till prest blifvit ordinerad, och endast
för de år, dä han bevisligen ölvat sig i presterlig tjenstgöring.
Herr Komminister Svartengren har yttrat sig i enahanda syfte, anseende alla
andra utvägar till afhjelpande af den kännbara bristen pä prester skola visa sig
fruktlösa, med mindre man upphäfde Skollärares rätt till befordran på den presterliga
banan. Inom Carlstads stift hade nämnda brist på prester uppenbarat sig i
högre grad än annorstädes. Några lediga sysslor inom samma stift hade under nästlidet
år icke kunnat besättas med vikarier, utan förvaltades tillfälligtvis af andra
ordinarie tjenstemän, som pä obestämd tid tillika förrättade tvänne andra sysslor.
Vid sjelfva domkyrkan i Carlstad hade under någon tid af sistlidet år en lekman
predikat, hvilken endast undergått examen såsom folkskolelärare. På landet predikade
studerande ynglingar turvis emot lön. En ordinarie beställning, som fordom
haft tolf aspiranter, hade nyligen blott haft en enda sökande. En utnämnd Komminister
hade afsagt sig sacellaniet och återgått till adjunktslifvet o. s. v. Uti detta
beklagliga förhållande vore ingen utsigt att vinna förbättring med mindre den starka
konkurrensen från stiftets skolstat, der lärarnes antal på de sednaste 30 åren fördubblats,
alldeles upphörde. Kyrkan och skolan borde ock kunna aflöna hvar sina
lärare. Sådant hindrade likväl icke, att lärdomen belönades efter förtjenst, men
detta borde ej ifrågakomma med mindre hon egnade kyrkan sina krafter. Motionären
önskade derföre, att kyrkan straxt måtte tillbjuda de större kapaciteterna några
större förmåner, än dem de hittills åtnjutit, men med o vilkorligt förbehåll, att de
ock straxt ingå i kyrkan, eller ock i religionens tjenst. Ilan önskade ock att Theo
-
6 Sammansatta Lag- saint Allm.. Bese.- och JEkon.-Utskottets Betänkande IM 26.
logiska fakulteterna vid rikets universitetet', som vore religionens högsta undervisnings-anstalter,
måtte tillerkännas uteslutande rätt att pröfva och vitsorda presterskapets
kunskapsmätt, äfvensom att detta kunskapsmätt måtte förhöjas, men då
också gifva rätt, utan ny pröfning, till presterlig befordran, således äfven till pastorat;
uti hvilket ämne motionären afgifvit särskildt förslag, som nu ej är föremål
för pröfning.
Den förändring motionären sålunda åsyftar, skulle likväl icke blifva brådstörtad,
utan tillvägabringas på det sätt, att alla de i kyrkans och läroverkens tjenst
redan ingängne personer borde vid sin nuvarande rätt bibehållas; men på dem, som
hädanefter i dessa tjenster inginge, borde deremot tillämpas motionärens förslag,
hvilket innefattas i följande punkter:
l:o Theologie Professorer, Adjunkter och Docenter vid rikets universiteter
samt Lektorer i theologi och bibeltolkning vid rikets allmänna undervisningsverk
böra vid sin närvarande presterliga befordringsrätt bibehållas:
2:o Theologie Kandidater och Licentiater, såvida de antingen ingått i kyrkans
beständiga tjenst eller äro anställde såsom lärare i någon sådan egenskap, sorn
nästföregående punkt omförmäler, böra räkna presterliga tjensteår, men om de till
någon annan befattning befordras, sä skall hvarje presterlig tjensteårs-beräkning
för dem upphöra;
3:o Filosofie Magistrar må räkna 4 tjensteår oell, om de tillika äro Theologie
Kandidater, 6, samt Theologie Licentiater 10 tjensteår i och för sina lärdomsprof,
och vare Theologie Licentiater dessutom vid sin närvarande rätt i afseende på första
klassens pastorater bibehållne; men allt under uttryckligt förbehåll, att de antingen
ingått i aktiv presterlig tjenstgöring eller äro anställde såsom lärare i någon
sådan egenskap, som lista punkten innehåller.
4:o Alla andra lärare och embetsman, än de sam i lista punkten nämnde äro.
vid rikets allmänna undervisningsverk och tillämpningsskolor samt vid alla enskilda
korporationer, må hädanefter ej räkna presterliga tjensteår, alla de nuvarandes rätt
likväl oförkränkt.
Efter det denna framställning blifvit bemött af Herr Biskopen öfver Carlstads
stift Millén, som, bland annat, vederlagt åtskilliga i motionen förekommande
uppgifter i afseende å antalet ordinerade under de sista åren inom bemälda stift,
hvilka uppgifter motionären i anledning deraf återkallat, hafva begge de nu omförmälde
motionerna blifvit remitterade till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet;
men, med stöd af 43 g Riksdags-ordningen, hafva desamma behandlats af
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som icke anser
sig kunna biträda de af motionärerne uttalade åsigter. Emellan prestens och skollärarens
befattningar, som begge äro af andlig art, eger vida mindre olikhet rum.
än motionärerne synas vilja medgifva, och för kyrkan mäste det anses hafva ländt
till stor nytta, att kunna erhålla förstärkning frän skolan, hvilken sednare hon har
att tacka för mänga af sina yppersta själasörjare. Det finnes alltså en högst naturlig
anledning dertill, att åt. skollärarne blifvit medgifven befordringsrätt på den
presterliga banan. Denna rättighet, för icke längesedan större än nu. till följd af
den bekanta s. k. dubbla tjensteärs-beräkningen, har gradvis och, i anledning af
Rikets Ständers derom uttryckta önskan, sednast genom Kongl. Majits nådiga Cirkulär
till samtlige Konsistorierna den 2G Oktober 1850 blifvit i väsendtlig män inskränkt:
men huruvida sådant, änskönt af billigheten mot det tjenstgörande presterskapet
päkalladt, kan. med hänsyn allenast till kyrkans fördel, anses hafva verkat
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande A/s 26. 7
välgörande, lärer ännu icke kunna fullt algöras. Att gä vidare i en dylik riktning
torde åtminstone ännu vara för tidigt. Det ligger ock utom allt tvifvel, att konkurrensen
från skolans sida på den presterliga befordringsvägen hädanefter måste blifva
vida ringare än tillförene, dels till följd af nyssberörde inskränkning i skollärares
tjensteårs-beräkning, dels ännu mera till följd deraf, att de sistnämndes lönevilkor
blifvit, sä väsendtligen förbättrade, att det förnämsta skälet, hvarföre skolinän sökt
befordran till prestembeten, kan anses hafva nästan alldeles upphört. Också lära,
efter hvad inom Utskottet blifvit upplyst, inom ett af rikets stift, hvars pastorater
anses för jemförelsevis mycket lättskötta och således borde vara begärliga, finnas
skolor med 8, 12 eller 18 lärare, bland hvilka finnes ingen, eller på sin höjd en
enda, som ingått i presteståndet. Öm sådant icke är en tillfällighet, utan förhållandet
återfinnes i andra stift med mera svårskötta pastorater, så torde konkurrensen
frän skolans sida snart kunna blifva alltför ringa. I alla händelser kan den öfverklagade
prestbristen åtminstone anses deraf icke vara på något sätt beroende.
Hvad äter Carlstads stift särskildt beträffar, måste anledningen till den derstädes
uppenbarade brist pä prester hufvudsakligen sökas i den omständigheten, att pastoraten
derstädes äro ovanligt stora, så att hvarje Kyrkoherde behöfver biträde af
flere Komministrar och Adjunkter, hvilkas antal alltså är större, än att de, i anseende
till fätalet pastorater, kunna hoppas snar befordran, en omständighet, som den
ene motionären uraktlåtit att omnämna, och hvars olägenheter svårligen lära kunna
undanrödjas genom de af honom föreslagna medel. Det skäl Herr Kyrkoherden
Wennerström åberopat för sitt ifrågavarande förslag, att nemligen någon reciprocitet
i afseende på skollärares och presters rätt till befordran å hvarandras tjenstebanor
icke eger rum, torde befinnas mindre välgrundadt, vid betraktande deraf, att skolans
och kyrkans behof icke kunna pä lika sätt tillfredsställas, i det den förras bestyr, i
hvad de äro olikartade med prestens, kräfva yngre och friskare krafter, då deremot
den sednare företrädesvis behöfver den mognade erfarenheten; hvadan det skulle
vara orimligt att transportera äldre prester till skolan.
Utskottet hemställer pä nu anförde skäl vördsamligen,
att omförmälda motioner ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 8 .luli 1860.
Kiksdags-fullmägtigen A. W. Uhr från Örebro län och J. M. Lundahl från
Skaraborgs län häfva begärt få antecknadt, att de i behandlingen af detta ärende
inom Utskottet icke deltagit.
8 Sammansatta Lag- samt Allm. Bes v.- och Ekon.-Utskottets Betänkande Ad 27.
JW *1.
Alik. till Exp.-Ut9k. den 8 Aug. 1860, kl. 10 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrad, klassificering af
rikets 'pastorater.
Uti ett till ITögvördiga Preste-Ståndet ingifvet memorial, har Herr Kyrkoherden
Otterström, jemte det han fästat uppmärksamheten på nödvändigheten att vidtaga
åtgärder till afhjelpandet af en frän alla håll ölverklagad prestbrist och sökt
utveckla, hurusom anledningen till densamma vore att söka i sjelfva lagarne för
presterskapets befordran, de der till kyrkans mest vanlottade och beroende platser
för hela lifstiden undanträngde dem, som redan frän tidigare år egnat sig at. kyrkans
tjenst, men deremot beredde ett lätt tillträde till de indrägtigaste sysslorna åt
dem, hvilka kunde prestera s. k. lärdomsmeriter, hemställt att, till beredande af
större uppmuntran och bättre rätt åt de förre, Rikets Ständer måtte.till Kongl.
Maj:t ingå med den underdåniga anhållan, det täcktes Kongl. Maj:t, med ändring af
hvad nu rörande rättighet att komma i åtanka vid befordran till de bättre pastoraterna
stadgadt är, antaga och påbjuda:
”l:o att den rätt, som varit lärdomen förbehållen såsom exclusiv företrädesrätt
vid förslag till lista klassens pastorater, må såsom sådan undanrödjas, eller, med
andra ord, att denna pastoratsklass må försvinna;
2:o att, till följd deraf, pastoraterna delas i blott tvänne befordringsklasser, och
det, i enlighet med Kongl. Maj:ts nu afgifna nådiga Proposition, med afseende på
pastoraternas storlek, folkmängd och besvärlighet;
3:o att, vid upprättande af förslag till pastorssysslor inom förra klassen, Konsistoriernas
gifna rätt att sökandes meriter samvetsgrann! väga, må sorgfälligt tillämpas.
”
Denna motion, som blifvit remitterad till Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet,
har, jemlikt 43 § i Riksdags-ordningen, blifvit behandlad af Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som härmed får öfver densamma
afgifva utlåtande.
Det af motionären åsyftade ändamål synes Utskottet icke böra sökas genom
det af honom föreslagna medel, utan torde lämpligast kunna vinnas genom den
reglering
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utshottets Betänkande N:o 27. 9
reglering af presterskapets löneinkomster, hvarom vid denna riksdag fråga är under
behandling. Nuvarande indelning af postoraterna sammanhänger ock med åtskilliga
andra förhållanden, i hvilka en sådan rubbning, som motionärens förslag skulle föranleda,
icke torde fullt rättfärdigas af det anförda motivet, och då dessutom, på
sätt Utskottet i ett föregående Betänkande sökt ådagalägga, det egentliga presterskapet
hädanefter, till följd af de förbättrade lönevilkor, sorn numera blifvit beredda
åt skolstatens tjenstemän, icke bör kunna befara så stor konkurrens från de sistnämndes
sida, som hittills varit förhållandet, linner Utskottet sig föranlåtet hemställa,
att Herr Kyrkoherden Otterströrns motion ej må till någon Rikets
Ständers vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 Juli 1860.
Riksdags-fullmägtigen J. M. Lundahl frän Skaraborgs län har anmält, att
han i Utskottets behandling af detta ärende icke deltagit.
STOCKHOLM, tryckt hos A. L. NORMAN, 1860.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 28. 1
28.
Ank. lill Exp.-Utsk. den 31 Äng. 18G0, kl. 11 f. in.
Utlåtande, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o 2, rörande
väckta förslag, alt den Heliga Nattvarden må kunna
omedelbart efter Skriftermålet, före den allmänna Gudstjensten,
utdelas.
Berörda Betänkande, genom hvilket Utskottet tillstyrkt, att Rikets Ständer
mätte för sin del besluta utfärdandet af en författning, hvarigenom stadgas, att, »när
i nägon församling pastor med församlingsboerna öfverenskommer att å någon viss
söndag, med afseende å särskilda omständigheter, den Heliga Nattvarden mä omedelbart
efter skriftermålet och före den allmänna Högmesso-Gudstjensten utdelas, ege
vederbörande Domkapitel, uppå derom gjord hemställan, att, utan hinder af Kyrko
lagens
föreskrift, efter pröfning af de uppgifna skälen, till en sådan förändring i den
gällande ordningen för Gudstjensten meddela tillstånd,» har, enligt de Utskottet från
samtlige Riks-Stånden tillhandakomna protokollsutdrag, blifvit från Höglolliga Ridderskapet
och Adeln, Högvördiga Preste-Ståndet och Hedervärda Bonde-Ståndet till Utskottet
återremitteradt; hvaremot Vällofliga Borgare-Ståndet i anledning af Betänkandet
fattat det beslut, att stadgas bör, natt. når i någon församling pastor med församlingsboerna
öfverenskom mer att, med afseende å säl skilda omständigheter, den
Heliga Nattvarden mä omedelbart efter skriftermålet och före den allmänna Gudstjensten
utdelas, en sådan förändring i den gällande ordningen föi Gudstjensten må
ega rum.»
Inom Ridderskapet och Adeln har, sedan upplysning vunnits derom, att
Bonde-Ståndet återremitterat Betänkandet i enahanda syfte, som Borgare-Ståndets ofvan
berörda beslut angifver, flertalet af de ledamöter, som yttrat sig i ämnet och
bland dem äfven de, som helst ville tillstyrka afslag å motionerna, framställt den anmärkning,
att, derest den ifrågasatta afvikelsen från det vanliga ritualet skall tillåtas,
det borde vara tillåtet att anställa nattvardsgång lika väl å söcknedagar som helgedagar,
och att Domkapitlets tillstånd dertill, hvilket mången gång icke skulle kunna
lith. till It. St. Prut. 1859 & 1860. 7 Sami. 2 Afd. 14 Uäjt. 1
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- o. Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 28.
afvaktas, icke borde erfordras; och synes Betänkandet hafva blifvit återremitteradt, på
det Utskottet mätte taga dessa anmärkningar i öfvervägande.
Bonde-Slåndels äterremiss är beledsagad af det uttryckliga förklarande, att
stadgas borde, »att dä i någon församling pastor och församlingsboerna derom öfverenskomma,
den Heliga Nattvarden må omedelbart elter Skriftermålet och före den
allmänna Högmesso-Gudstjensten utdelas.»
Af Preste-Ståndets protokoll i frågan synes mindre klart hvad meningen
med återremissen må vara, enär både de ledamöter, som önskat, att intet afseende
på motionerna måtte fästas, och de, som yttrat benägenhet alt närma sig
Borgare-Ståndets beslut, påyrkat Betänkandets återremitterande. Då likväl Utskottet,
som i meranämnda Betänkande angifvit skälen för sin tvekan att. medgifva församlingarne
rätt att utan kontroll från kyrklig öfverstyrelse vidtaga afvikelse!- från gällande
kyrkorilual, till följd af den mening, sorn inom tre Biks-Slånd gjort sig gällande och
äfven vunnit anhängare inom Högvördig;! Preste-Ståndet, trott sig böra frånträda berörda
skäl och framställa ett nytt förslag i nyssnämnde syftning, har- Utskottet dock
dervid icke funnit sig kunna tillstyrka en så vidsträckt tillåtelse för församiingarne
till att vidtaga ändring i den af lagstiftaren fastställda kyrko-ordningen, att afvikelse!!
derifrån kunde blifva regel, i stället för endast ett af särskilda, för någon ort eller
tid tillfälliga, omständigheter kräfdt undantag. Sådant kunde likväl blifva följden,
derest ordalydelsen i Borgare-Ståndets beslut vidhållas. Men detta synes knappt hafva
varit ens motionärens mening och har ännu mindre ifrågasatts af de talare inom
Höglofliga Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet, hvilka yttrat sig öfver den
väckta frågan. Utskottet föreställer sig, att i hvarje församling kan finnas ett antal
personer, hvilka dels af samvetsskäl, dels af andra giltiga anledningar kunna önska få
begå den Heliga måltiden, efter gammal sed, omedelbart efter söndagens HögmessoGudstjenst;
och deras önskan torde desto mindre böra undertryckas för det de tillhöra
minoriteten inom församlingen, som det icke någonstädes lärer kunna visas vara
förhållandet, att hinder för beständigt möter att å söndagar i vanlig ordning utdela
den Heliga Nattvarden åt ett mindre antal gäster. Hvad åter angår anställandet af
Nattvardsgång äfven å söcknedagar, lärer sådant redan vara brukligt i städerna, hvadan
det ej synes vara skäl att, om ett undantag från kyrko-ordningen nu skulle
inedgifvas, förneka landsbygden den förmån, som häraf kunde uppslå, helst de omständigheter,
som föranleda ifrågavarande afvikelse, tilläfventyrs göra det vida mindre
lämpligt att anställa Nattvardsgång å söndag före Högmesso-gudstjensten, än å en
särskild dag.
I enlighet med hvad sålunda är anfördt, går Utskottet att framlägga förslag
till snmmanjemkande af de olika meningarne; hemställande i sådant afseende, att —
med frångående å Borgare-Ståndets sida af ordalydelsen uti dess redan lättade beslut —
Rikets Ständer för sin del måtte besluta utfärdandet af en författning
hvarigenom stadgas, att om i någon församling, vid vissa tillfällen och
med afseende å särskilda omständigheter, det må anses nödvändigt, att
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 29. 3
Nattvardsgång anställes å annan tid, än i sammanhang mecl den allmänna
Högmesso-Gudstjenslen, Pastor eger att med församlingsboerna derom
öfverenskomma.
Stockholm den 11 Juli 1860.
Reservationer:
af Herr von Knorring, 0.
af Herr Biskopen Anjou och Herr Doktor Sundberg, hvilka förmält sig vilja
vidhålla det yttrande Utskottet i dess förra Betänkande i ämnet afgifvit.
Ank. till Kxp.-Ulsk. deri 31 Äng. 1860, kl. lif. m.
Utlåtande, i anledning af ålerremiss af Utskottets Betänkande N:o 3, rörande
väckt förslag om fördelning på vissa år af de kostnader
i och för allmänna bgggnader, som från boställen utgå.
Enligt Utskottet tillhandakomma protokolls-utdrag, har berörda Betänkande, uti
hvilket Utskottet, i anledning af en utaf Herr Domprosten Knös väckt motion, tillstyrkt
Rikets Ständer alt hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdandet
af en författning, hvarigenom, med upphälvande af 27 § i nu gällande Militieboställsordning,
stadgas, att »om innehafvare af militie-, civilt- eller ecklesiastikt boställe
under sin besinningstid fått vidkännas kostnader för nybyggnad af kyrka, andra allmänna
hus eller större broar, skall den del af samma kostnader, som efter hemmantalet
utgöres, till godtgörande fördelas på ljugo år, med en tjugondedel på hvarje,
räknadt från och med det år, då samma kostnad utgick eller började att utgå;
så att, om boställe blifver afträdt inom tjugo år derefter, afträdaren, som kostnaden
förskjutit, skall ega rätt att af efterträdaren erhålla ersättning för sitt förskott,
i mån of de återstående årens antal, med en tjugondedel för hvarje af de bristande
tjugo åren; dock att vid skeende af- och tillträdes—husesyn varder lian den kostnad
alräknadt hvad afträdare i honom åliggande skyldigheter i afseende på boställets
lagliga byggnad och häfd kan hafva brustit, samt liqvid i dessa delar emellan af
-
4 Sammansatta Lag- samt Allm. Bcsv.- u. FJ.on.-Ulshotlets Utlåtande A:o 29.
och tiliträJarc upprättas oell i husesyns-instrumeutet intages;» blifvit af Höglolliga
Riddcrskapet och Adeln samt af Vällolliga Borgare-Ståndet till Utskottet återremitteradt,
men af de öfrige begge Riks-Stånden bifallet.
Emot Utskottets ofvanberörda förslag, oell såsom skäl för återremiss, liar hufvudsakligen
anförts: att genom den bestämda föreskriften om ifrågavarande kostnaders
fördelning på tjugo år skulle det åsyftade ändamålet af billighet och rättvisa mot boställsinnehafvare
lätteligen förfelas, enär det nemligen kunde hända, att den, som
emottagit ett boställe i så godt skick, hvad åbyggnaden beträffade, att några kostnader
för byggnad under hans besinningstid icke ifrågakomme —• i hvilket läil någon
ersättning till efterträdaren för uraktlåten byggnadsskyldighet icke vid afträdandet egde
rum — men under det sista året finge vidkännas en större utgift för något allmänt
byggnadsföretag, blefve berättigad til! godtgörelse för nitton tjugondedelar deraf utaf
efterträdaren, hvilken just till följd deraf, att företrädaren behölt bygga så litet vid
bostället, troligen snart finge till fullo utgöra sin årliga byggnadsskyldighet och möjligen
i förskott ett och annat år derutöfver: alt då, genom Utskottets förslag, skulle
boställshafvare tillförsäkras ersättning för hvarje, äfven den minsta, kostnad, som blifvit
använd till de omförmiilda ändamålen, men dylika mindre utgifter sällan något år alldeles
uteblefve, komme hvarje boställe att belastas med ett skuldregister, som med
hvarje år blefve allt vidlyftigare och tarfvade sitt eget bokhålleri, derest oreda skulle
undvikas: att besväret härmed ofta kunde uppväga de ringa utgifter, boställshalvaren
kunde finna för godt att debitera bostället: att deremot Utskottets förslag uteslöt
en del andra »extra utgifter», som en boställsinnehafvare kunde fä vidkännas, och i afseende
å hvilka det vore lika billigt, alt han njöte godtgörelse: samt att, då dessa
kostnaders beskaffenhet icke kunde i lagen vara föresedd utan borde för ernående af
full rättvisa och billighet i ,hvarje förefallande läll pröfvas, det borde åt Syne-rätten,
hvilken verkställer husesyn mellan af- och tillträdare, öfverlåtas att pröfva ej mindre
verkliga beloppet af de kostnader, som föregifvas vara förskjutna, än ock i hvad män
de kunna anses vara af beskaffenhet att böra af efterträdaren företrädaren godtgöras,
och till huru stor del de böra på den ene eller andre belöpa; i hvilket sistnämnda
hänseende inom Riddcrskapet och Adeln blifvit vrkadt, att till efterrättelse härutinnan
bör tjena den grundsatts, som i 27 af gällande Militieboställs-ordning, sådan denna
§ lyder efter Kongl. Kungörelsen den 16 Oktober 1849, blifvit antagen, att nemligen
godtgörelsen skall ega rum »efter årlalsberiikning och på Svne-rättens pröfning
ankomma att i förhållande till 'ärdet af den årliga byggnadsskyldigheten vid bostället,
uträknad i penningar efter ortens pris, bestämma, för huru många år kostnaden
gälla bör»
Genom sitt förslag i ämnet hade Utskottet ingalunda åsyftat att åstadkomma
en sådan utjemning af alla onera och utgifter från boställen, att beloppet för det
ena året komme att blifva lika, som för det andra; hvilket alltid mäste blifva overk
ställbart;
utan var ändamålet med samma förslag att, så vidt sig göra låter, före
komma
den orättvisa, att en boställshafvare, som tillfälligtvis innehade bostället endast
Sammansatta baij- samt Allm. liese.- o. Ekon.-Ulskottets Utlåtande N:o 29. 5
under den tid en kostsammare kyrkobyggnad eller annat dylikt allmänt företag [lästod,
kan med mähiinda hela boställets afkastning nödgas dertill bidraga, under det
bans efterträdare, utan afseende derå huru länge han njuter fördelen af denna allmanna
byggnad, är från all kostnad derför befriad. Med detta ögonmärke borde
det, enligt Utskottets tanke, desto mindre blifva fråga om några andra kostnader,
än de i allmänhet betydliga, hvilka härröra af de utaf Utskottet uppräknade allmänna
byggnadsföretag, som Utskottet dertill saknade grundlagsenlig anledning af motionens
innehåll. Utskottet kan fördenskull icke medgifva riktigheten af de anmärkningar,
som grunda sig på förutsättningar af motsatt art. Äfvenså lärer anmärkningen
derom, att en boställsinnehafvare, enligt Utskottets förslag, skulle kunna tillerkännas
en oskälig ersättning för förskjutna byggnadskostnåder, i den händelse han, till följd
af boställets fullkomligt goda skick, sjelf alldeles undgått att derå använda någon byggnadskostnad,
befinnas alldeles ogrundad, enär sådant förekommes genom den i Utskottets
förslag uttryckligen gifna föreskrift, att från den omförmiilda ersättningen borde
»afräknas hvad alträdaren i honom åliggande skyldigheter i afseende på boställets lagliga
byggnad och häfd kan hafva brustit;» genom hvilket stadgande man skulle uti
ifrågavarande hänseende komma till samma mål, som medelst föreskriften i 27 § af
Militieboställs-ordningen, att godtgörelsen skall ega rum »efter årtalsberäkning». Att
använda sistberörda uttryck var likväl omöjligt till följd deraf, att i sådant läll den
ifrågaställda nya författningen, den der viii borde gälla till efterrättelse för hela riket,
icke skulle varit tillämplig, der någon årtalsberäkning i afseende på byggnadsskyldighet
icke eger rum, såsom förhållandet är med de ecklesiastika boställena i Skåne. —
Den åsigten åter, alt åt Syne-Rätten bör uppdragas att pröfva, ej mindre hvilka kostnader
äro af den beskaffenhet, att de böra alträdaren ersättas, än ock till huru stor
del beloppet af desamma bör drabba af- eller tillträdaren, kan Utskottet för ingen
del biträda. Då domstolen för en sådan pröfning saknade all ledning af en bestämd
lag, ja, ända till all anvisning till de grunder, pä hvilka han borde stödja sitt domslut,
skulle delta sednare lörestafvas allenast af godtycket, och enhet och öfverensstämmelse
mellan olika domstolar alldeles omöjliggöras. Syne-rättens uppgift blefve att
för hvarje förekommande fall stifta lag, icke att tillämpa sådan: en anordning, som
icke torde kunna i någon lagstiftning försvaras.
Då emellertid de af Utskottet föreslagna bestämmelser icke lyckats vinna Rikets
Ständers bifall, och de mot desamma framställda anmärkningar ådagalägga svårigheten,
alt icke säga omöjligheten, att uppställa ett lagförslag i förevarande ämne,
hvilket på samma gång vore tillämpligt för alla slag af boställen och i alla delar
af riket, helst Utskottet icke anser sig kunna förorda en bestämmelse, hvilken åt Synerätt
inrymmer den vidsträckta pröfninusrält, som synes påyrkad såsom vilkor för bifall
till motionen inom de två Riks-Stånd, hvarifrån ärendet blifvit till Utskottet återremitteradt:
då derjemte en ny Boställs-ordning för de civila boställena snart torde vara
att emotse, uti hvilken ifrågavarande angelägenhet med desto mera skäl kan förväntas
icke blifva förbisedd, som redan gällande Militieboställs-ordning icke saknar bestäm
-
t) Sammansatta Lag’ samt Allm. Bese.- o. Ekon.~Ut skottets Betänkande N:o 30.
melsor derutinnan: dä likaledes en omarbetning af sistnämnde Boställs-ordning syne*
behöflig och redan blifvit tillstyrkt: samt dä, beträffande de ecklesiastika boställena, anledning
är för handen att antaga, alt med dem, i sammanhang med en förestående
ny reglering af presterskapets löneinkomster, någon sådan anordning kommer att vidtagas,
hvarigenom för boställsinnehafvare aflägsnas möjligheten att få vidkännas så betydliga
utgifter i och för allmänna byggnadsföretag, som de, hvilka föranledt nu ifrågavarande
motion; finnér Utskottet sig böra hemställa,
att meranämnde motion mätte förfalla.
Stockholm den 7 Augusti 1860.
Herrar Staaff och Kistner hafva anmält, att de i detta ärendes behandling i
Utskottet ej deltagit.
ÄT:o 30.
Ank. till Exp.-Utsk. den 31 Ally. 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion derom, alt, när för brott sakfälld
person, under en lid aj tio år efter det brottet blifvit begånget,
ådagalagt ett oförvitligt uppförande, något omnämnande
af den utaf honom begångna förbrytelse icke må i hans frejdebetyg
vidare ega ruin.
Berörda förslag är väckt inom Höglofliga Riddcrskapet och Adeln af Herr
Påhlman, A. G., som till stöd derför erinrat, hurusom man i våra tider allt mera
kommit till erkännande deraf, att ett af straffens hufvudsakliga ändamål vore att förbättra
och om möjligt återföra den fallne in på en biiltre väg. För vinnande af
detta ädla mål hade många åtgärder blifvit vidtagne, och hvarken möda eller uppoffringar
blifvit sparade. Också hade från den tysta ensamma cellen mången brottsling
utgått med djup ånger öfver sina felsteg och med de bästa föresattser för framtiden.
Men om man undersökte orsaken, hvarföre dessa goda föresattser hos så mången
blifvit utan frukt och hvarföre äfven de, hvilka under bestraffningstiden om sig
lemnät det bästa hopp, snart återfunnits på brottets bana, kunde det svårligen nekas,
Sammansulta f.ag- samt Allm. Resö.- o. Lkon.-Utskcltels Betänkande N:o 30. 7
att samhället dertill hade någon skuld, enär detsamma, i stället att bereda den fallne
medel och utvägar att |iä ärligt sätt förvärfva sig sitt uppehälle, tvärtom utstötte honom
och derigenom sä till siigandes tvingade honom äter in på lastens väg. Detta
skedde nemligen derigenom, att, i stället för att öppna utsigt för den felande att
återvinna medmenniskors förtroende, man påtryckte honom en stämpel, från hvilken
han aläng kunde blifva befriad. Det laghud, som lörpligtade presteiskåpet att vid
utfärdandet af så kalladt frejdebetyg ovilkorligen omnämna, huruvida den ifrågavarande
personen varit för brott tilltalad och saklälld — hvarigenom en sådan person,
sorn tilläfventyrs i sin tidigaste ungdom, snarare af oförstånd eller lättsinne än af öfverlagd
ondska, begått någon obetydlig tjufnad eller annat så kalladt vanärande brott,
hlelve för hela sin återstående lifstid utesluten från medborgerligt förtroende samt
påtryckt ett outplånligt märke af skam och vanheder — kunde, efter motionärens
omdöme, hvarken från kristlig eller från rent mensklig synpunkt försvaras, och det
vore alltså hög tid att deri åvägabringa en förändring. Till den lindan har motionären
hemställt om utfärdande af den föreskrift för presterskapet, att i frejdebetyg
rörande sådan person, som tillförene varit för brott tilltalad och sakfälld, något omnämnande
icke må ske angående den förbrytelse, för hvilken den ifrågavarande
personen förut lidit straff, såvida denne under tio års tid, räknad ifrån det brottet
af honom förölvades, ådagalagt ett ärligt och oförvitligt uppförande.
Denna motion har, jemte de af densamma inom ofvanbemälda Riks-Stånd föranledda
yttranden, blifvit remitterad till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
men, i anseende till ämnets beskaffenhet och med stöd af 45 § Riksdags-Ordningen,
behandlats af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som
härmed får afgifva Utlåtande öfver densamma.
Det kan väl icke nekas, alt hos mången felande en kraftig sporre till förbättring
innefattas i utsigten alt kunna vinna fullkomlig glömska af det framfarna,
och att det fördenskull måste vara för samhället angeläget att icke försumma de medel
till brottslingars återförande lill pligten, hvilka kunna sökas i den hos de liesta,
åtminstone icke alltför förhärdade, sinnen vanliga benägenheten alt åter tillvinna sig
medmenniskors förtroende, helst det är ganska säkert, att sedan ömtåligheten för föraktet
blifvit utsläckt, några andra bättre känslor icke heller återstå. Men det medel
motionären till ändamålets vinnande föreslår, synes deremot Utskottet hvarken i allmänhet
lämpligt eller förenligt med åtskilliga förhållanden, som hafva sin grund i vår
kriminal-lagstiftning och skola här nedan vidröras. Utom det orimliga deri, att tillämpningen
af motionärens förslag skulle leda dertill, att en person, hvilken för ett
begånget svårt brott lidit fästuingstraff i tio år, skulle genast efter upphörandet al
bestraffningen, såvida han derunder uppfört sig väl, återställas i alla de medborgerliga
rättigheter en oförvitlig vandel medförer, företer nämnda förslag liera praktiska svårigheter,
som icke torde kunna hiifvas. Det lärer nemligen icke konna antagas för
säkert, att det frejdebetyg en person, hvilken under loppet af tio år tilläfventyrs
vistats på många olika orter, erhåller på det ställe, der lian efter nämnda tids förlopp
8 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv- o. Ekon.-Utskottcts Betänkande N:o 30
uppehåller si", innefattar ett riktigt vittnesbörd om hans vandel under de tio åren.
De betyg han medför från det ena stallet till det andra grunda sig oftast på den
endast negativt bevisande omständigheten, att han icke veterligen varit för något brott
sakförd. Visserligen är det föreskrifvet, att tjenstehjon, som ämnar Hytta ur en församling,
icke får meddelas prestbevis, förrän det uppvisat sitt afskedsbetyg från husbonden;
men flertalet af för gröfre brott dömde personer utgöres icke af tjenstehjon;
och äfven beträffande dessa kan, i anseende till det mindre tillförlitliga i de numera
utfärdade orlolssedlar och afskedsbetyg, någon väsendtlig rättelse af de sednare icke
vinnas. — Men om också en persons frejd under tio år efter ett begånget vanhedrande
brott varit den bästa, skulle det likväl icke vara riktigt att förbjuda allt omnämnande
i hans frejdebetyg af förbrytelsen, enär ingen själasörjare lärer kunna åläggas
att intyga, det en för brott straffad person aldrig varit för sådant tilltalad. Jie—
tvget skulle på sin höjd kunna innehålla, att den ifrågavarande personen under loppet
af en viss tid iakttagit ett sådant välartad t uppförande, som för framtiden lagli
gen
befriade honom från skammen och andra påföljder af en förbrytelse, hvarför han
en gång lidit straff — och sålunda skulle dock qvarstå just det, som förevarande
förslag åsyftar all få alldeles utplånadt. Det sednare later icke heller, på sätt ofvan
antyddes, förena sig med grundsattserna i vår nuvarande kriminal-lag. I fråga om vissa
gröfre brott gäller nemligen, alt iteration af en förbrytelse bestraffas strängare, än då
brottet första gången förölvades, hvilket, äfven der sådant icke är uttryckligen stadgadt,
tillämpas i alla de läll, der en latitud i afseende på straffmåttet är lemnad åt
domaren. Prestbetyget är det enda medel, hvarigenom domaren kan erhålla kännedom
derom, huruvida en för brott tilltalad person tillförene begått enahanda förbrytelse.
Om vittnesbördet derom utelemnades i prestbetyget, skulle hagarne om iteration
icke kunna tillämpas. Att åter upphäfva dessa lagar för vinnande af det ifrågavarande
ändamålet vore betänkligt och torde ej heller kunna antagas vara motionärens
mening. Utskottet har sig väl bekant, att i en eller annan utländsk lagstiftning
finnes en institution, sorn bereder möjlighet åt en för vanärande brott straffad
person att, efter ådagalagdt välförhållande under en viss tid, återvinna åtskilliga medborgerliga
rättigheter, hvilkas förlust brottet medfört; men denna s. k. »rehabilitation»
förutsätter i allmänhet möjligheten att under den föreskrifna tiden noga kontrollera
den ifrågavarande personens uppförande; hvilket svårligen låter sig göra med mindre
denna person uti rättigheten att välja och ombyta vistelseort underkastas en inskränkning,
som åter icke låter förena sig med Svenska folkets begrepp om frihet. Det
procedere, som vid nämnde s. k. rehabilitation, iakttages, är t. ex. i Frankrike sådant,
att en kommunal-nämnd m. II. auktoriteter måste öfver ansökningen om rehabilitation
afgifva utlåtande och regeringen i sista hand derom meddela beslut. Kunde genom
några likartade medel, de der likväl icke stöde i strid med våra öfriga sanvhälls—institutioner,
det med motionen åsyftade ändamål vinnas, vore sådant visserligen ganska
önskvärdt; och det torde vara att förvänta, att vid den kodifikation af våra i sednare
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 31. 9
nare tider delvis förändrade kriminal-lagar, som kan anses nära förestående, ämnet
kommer under behörigt öfvervägande. Men ett blott och bart utelemnande ur frejdebetyget
af hvarje upplysning om en persons för längre tid sedan ådagalagda vanart
anser Utskottet ej kunna leda till målet; Och Utskottet hemställer således vördsamligen,
alt ifrågavarande motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda•
Stockholm den 2 Augusti 1860.
I¥:o 31.
Alik. lill Exp.-Utsk. den 31 Äng. 1860, kl. 11 f. ni.
Betänkande, i anledning af väckt motion om utfärdande af en lag rörande
flottnings- och flodrensningsväsendet i riket.
Uti ett till Vällofliga Borgare-Ståndet ingifvet Memorial, som blifvit öfverlemnadt
till Lag-Utskottet, men, jemlikt 43 § Riksdags-ordningen, varit föremål för
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets pröfning, har
Herr Brun sökt utveckla, att Kongl. Brefvet den 8 April 1811, hvarigenom åt
Landshöfdingarne uppdrages att bestämma den ordning, efter hvilken flottning får utöfvas,
icke kunde anses uppfylla de anspråk på en fullkomlig lagstiftning i detta
ämne, som sednare tiders inträffade förhållanden medförde. Genom nämnda Kongl.
Bref vore väl stadgadt, att Landshöfdingarne i de län, der (lottning uti strömmar och
vattendrag egde rum, borde för de vattendrag, der Ilott- eller farled förut varit eller
vara borde, vid sig derom yppande tvister föreskrifva, vid hvilka tider, huruledes och
under hvad vilkor (lottning finge utöfvas, så att, då den å ena sidan icke hindrades
eller med oskäliga afgifter betungades, den å andra sidan icke måtte lända jord-,
strand-, vattenverks- eller fiske-egare till skada och förfång, men att, beträffande mindre
vattendrag, rättigheten till flottning skulle ankomma på öfverenskommelse med
jord- och strand-egare. Härigenom vore likväl icke föreskrift gifven, huru reglering
af rättigheten till flottning skulle verkställas, om grunden för afgifter och ersättningar
åt jord-, strand- och fiske-egare, om rättighet till upprensning af vattendrag
och expropriation af jord för landfästen till insamlingsbommar eller så kallade länsor,
om skyldighet att hålla dessa öppna för båtfart, om skyldighet för vattenverksegare
att förändra dammbyggnader så att flottning kunde ega rum, — samt om de åtgärder,
Bih. till R. St. Prot. 1859 4 1860. 7 Samt. 2 Afd. 14 Baft. 2
10 Sammansätta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 31.
som borde af trävaruegare vidtagas för att emot åverkan eller hinder genom det flytande
godset freda båtfarten, vattenverk, dambygguader, fisken, broar samt fruktbärande
stränder m. m.; hvarförutan ovisshet ofta uppstode om de vattendrag, som
borde anses för »större» eller »mindre». Bristen på närmare föreskrifter uti nyssnämnde
hänseenden hade vållat, att reglering af flottning vanligen varit förenad med
långvariga tvister; och i den mån trävaruhandeln inom landet tilltagit i liflighet, hade
denna brist blifvit kännbarare. Då nu exemplet al brödrariket Norrige, som den 26
Augusti 1854 fått emottaga en lag om llottnings- och flodrensningsväsendet, hvarigenom
derstädes blifvit undanröjde de olägenheter, som hos oss ännu qvarstode, framkallat
föreställningen, att en lag, som närmare bestämde rättigheten till upprensning
af floder och dessas begagnande till flottning af trävaror, äfven för Sverige kunde
åvägabringas, har motionären hemställt, att åt det Sammansatta Utskottet måtte uppdragas
att en sådan lag utarbeta och för Rikets Ständer framlägga; i hvilket afseende
motionären likväl sjelf inkommit med följande
Förslag Ull La$g för Jlollnintf och Jlodrensniny.
§ *•
De vattendrag, större eller mindre, som kunna tjena till framforsling af trävaror
och dylikt, betraktas såsom allmänna farleder, dem hvilken som helst, som derpå
behöfver idka rörelse, är berättigad att till flottning begagna, under iakttagande af
de föreskrifter, som denna förordning innehåller eller i allmän lag stadgas till skydd
för dem, som ega strand, fiske eller vattenverk, äfvensom till förekommande af skada
å broar samt af hinder för båtfart.
På sådane vattendrag skall det derföre vara varu-egare tillåtet att forsla eller
flotta antingen hela flottleden från dess början till dess slut, eller också kortare eller
längre stycken derutaf, äfvensom Ilottande ege att för afskiljningen af sitt llottgods
tillgodonjuta ej blott det utrymme, sorn de för skiljningen nödvändiga byggnader fordra
och utan hämmande af den öfriga trafiken kan medgifvas, utan ock erforderlig
tid för llottgodsets afskiljning.
För fiottningens underlättande, eller möjliggörande på sina ställen, vare de
flottande medgifvet att, der giltiga hinder ej möta, samt efter erhållet tillstånd, expropriera
jord, fisken, dammar eller andra lägenheter, då sådant erfordras för uppförande
af för flottningen nödiga byggnader, såsom rännor, länsor, bommar, duc d’alber m. m.
§ 2.
Uti vattendrag, deri flera särskilda personer eller bolag låta flotta timmer eller
trävaror, kunna de flottande, i den ordning här nedan stadgas, fatta beslut om gemensam
flottning under gemensam styrelse.
De sålunda bildade föreningar antaga med de liesta röster de reglor, hvarefter
flottningen skall ordnas, styrelsen för densamma utväljas, utgifterna fördelas, m. m.
Då llottande, en eller flera, vilja gemensam flottning inrätta, begäres sådant
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 31. 11
hos Konungens Befallningshafvande, som för sammanträde utsätter tid och tjenligt
ställe och jemväl förordnar nSgot ombud för sig att dervid tillstädesvara.
SAdant sammanträde skall pålysas en månad förut genom kungörelser i allmänna
tidningarne och i provins-tidningarne äfvensom genom kungörelsers uppläsning
i kyrkorna i de socknar, hvilka vattendraget genomlöper och hvarest sådane skogar
äro belägne, derifrån trävaror kunna framskaffas till flottning å det ifrågavarande vattendraget.
Vid sammanträdet skall protokoll föras af det å Konungens Befallningshafvandes
vägnar närvarande ombudet, som insänder detsamma till Konungens Befallningshafvande
jemte ett exemplar af de inom den bildade föreningen antagna öfverenskommelser
och reglor. Konungens Befallningshafvande tillser derefter, att icke någons
rätt förnärmas, och utfärdar den resolution, hvartill omständigheterna föranleda.
§ 3-
När förening om gemensam flottning är bildad och reglor för densamma antagna
och godkände, på sätt i föregående § sägs, så kunna förändringar i de fattade
besluten vidtagas endast på ett nytt sammanträde, hvarom Bestyrelse!! gör hemställan
till Konungens Befallningshafvande, och som kungöres och hålles i öfverensstämmelse
med hvad i föregående § finnes stadgadt; hvarefter de vid sammanträdet
beslutade ändriugarne fordra Konungens Befallningshafvandes fastställelse lör att blifva
gällande.
När flottning i ett vattendrag, i följd af gällande bestämmelser, är ställd under
gemensam styrelse, är det enhvar af delegarne förbjudet att utföra trävaror i
vattendraget på andra tider eller på annat sätt, än som finnes bestämdt i det inom
föreningen antagna och fastställda Reglementet eller varder i den ordning detta förmår
stadgadt.
Likaledes åligger det hvar och en, som är utom föreningen och ej flottlägger
sitt virke eller sjelf tager noggrann vård om detsamma, utan vill låta detta sammanblandas
i den allmänna fiottningen, att inom den tid, s >m det för vattendraget gällande
flottnings-reglemente bestämmer, till den af föreningen antagna styresmannen
eller llott-cbefen uppgifva såväl antalet af det timmer, lian vill hafva flottadt, som
stället, hvarest detta nedkommer till flottleden, likasom det timmermärke han begagnar.
Der gemensam flottning eger rum, må det icke vara någon, som är utom
föreningen och iakttager de föreskrifter, som näst föregående moment innehåller, förmenadt,
hvarken att mot erläggande af den inom föreningen bestämda afgift få sitt
virke liktidigt och på föreningens försorg framflottadt, eller att, mot erläggande af
bestämd afgift för nyttjandet af de till flottningens underlättande anbragte inrättningar,
sjelf framflotta sitt trävirke, när sådant kan ske utan att den gemensamma flottningen
derigenom hindras eller skadas.
12 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 3i.
§ 8.
Der förening till gemensam flottning i enlighet med förestående bestämmelser
är bildad, kan ingen, som vill underkasta sig de för densamma gällande förpligtelse!'
och deltaga i gjorda kostnader, förvägras att ingå i föreningen.
§ 6.
Der flottning bedrifves gemensamt, utdebiteras flottnings-afgifterna lika för alla
flottande, efter hvars och ens egande virkesqvantitet, vare sig att flottande är utom
eller inom föreningen; och bestämmas dessa afgifter efter årets flottningskostnader,
med tillägg af förslitningskostnaden å byggnader och inventarier, jemte ränta och
amortering å de kapitaler, som för erforderliga strömrensningar eller andra för flottningens
bedrifvande befintliga, nödvändiga och ändamålsenliga byggnader, hvilka icke
förslitas, blifvit nedlagde, samt de afgälder och skade-ersättningar till strandegare m. 11.,
som drabba llottgodset.
Amorteringstiden å de kapitaler, som för strömrensningar och andra likartade
varaktiga byggnader eller arbeten blifvit utgifna, bestämmas utaf en dertill genom
Konungens Befallningshafvande förordnad besigtnings- och värderingsnämnd; men får
icke utsträckas längre än till högst 10 år för åar och smärre vattendrag och högst
20 år för större vattendrag eller elfvar, och skall amorterings-afgiften alltid fördelas
lika på hvart och ett af de år, som för amorteringen bestämmas.
$
Der i en eif eller större vattendrag bifloder på särskilda ställen inflyta, hvilka
tillföra flottgods, eller der under flottledens lopp timmerafskiljning på olika ställen eger
rum, bör flottleden indelas uti distrikter, och för hvarje sådant, der flottgods inkommer
eller afskiljes, särskild räkning öfver flottnings- och afskiljnings-kostnaderna föras,
för att afgifterna derefter må kunna rättvist för hvart och ett särskildt distrikt bestämmas.
§ 8.
Göres anmärkning emot uppgifterna öfver anläggningskostnaderna å en flottled,
eller emot ändamålsenligheten eller behöfligheten af anbragte byggnader och inrättningar,
hvarföre förslitnings- eller amorterings-afgift fordras, eller uppkommer i och
för eller i följd af flottningen oenighet och tvist, så afdömes sådan tvist utaf vederbörande
Domstol, eller Kompromiss, der så finnes i flottnings-reglementet stadgadt
och tvisten endast är emellan llottningsbolaget och delegarne deri, eller emellan sådana
inbördes.
§ 9-
På sätt i § 1 redan föreskrifves, är det hvar och en flottande medgifvet att
efter sitt behof, på det ställe han önskar, få sitt flottgods afskiljdt från de öfrige flottandes.
Der lagliga hinder ej möta, skall det derföre vara honom tillåtet, som önskar
få sitt timmer afskiljdt, att anlägga sådana afskiljningsbommar och byggnader,
Sammansatta l.ag- samt Allm. Brsv.- o. Ekon.-l)tskottets Betänkande N:o 31. 13
sorn för ändamålsenlig timmerafskiljning äro bäst passande, endast med iakttagande
att den öfriga flottningen derigenom så litet som möjligt uppehålles samt att, om
båtfart på stället förefinnes eller skulle tillkomma, tillräcklig öppning i afskiljningsbommarne
anbringas, men hvilken öppning icke behölver vara midt uti strömfåran
(såsom förut varit stadgadt), utan kan lika väl anbringas å endera sidan, blott båtfarten
derigenom kan obehindradt och beqvämt framgå.
Under samma vilkor och iakttagelser skall det också vara tillåtet att anlägga
insamlingsbommar för tlottgods dels vid sågverk, dels der en lugn vattenyta möter,
hvarest flottgodset behöfver hoptagas.
Innan sådana byggnader få företagas, skall emellertid anmälan göras ej blott
hos vederbörande strand- eller intilliggande vattenverksegarc, utan särskildt hos Konungens
Befallningshafvande, som förordnar om syn på stället och, i händelse lagliga
hinder icke möta, derefter meddelar sådant tillstånd, i enlighet med hvad olvanföre
är sagdt, att byggnaderna må kunna utföras.
Kostnaderna för uppförande och underhåll utaf afskiljnings- likasom insamlingsbom
tillkommer uteslutande egaren till det timmer, som på stället afskiljcs eller
hopsamlas.
Stenkistor eller andra dylika byggnader i strömmar och vattendrag, som lör
ofvanstående ändamål eller eljest för flottningens bedrifvande blifvit beviljade och anlagde,
men befinnas orsaka uppdämning eller annan oförutsedd olägenhet, eller sådane
byggnader, som icke mera användas och framdeles kunna åstadkomma hinder och
olägenhet i vattendraget, åligge det vederbörande flottande att på sin bekostnad i
förra fallet förändra, så att de icke orsaka någon skada, och i det sednare helt och
hållet bortskaffa.
§ 10.
Skiljning af timmer verkställes, der gemensam flottning är inrättad, genom
Styrelsens eller Flott-chefens försorg; men der gemensam flottning icke finnes skall
timmeregaren sjelf vara pligtig att, med iakttagande af hvad derom i näst föregående
§ är stadgadt, låta afskilja sitt virke.
Skiljningskostnaden skall dock i hvarje fall fördelas lika på allt det timmer,
som anländer till skiljningsbommen, antingen det qvarstadnar eller passerar vidare.
Vid bestämmande af så väl flottnings- som skiljnings-kostnaderna skall en bjelke
beräknas lika med tre sågslockar.
§ 11.
Allt sågtimmer, som på grund af denna lag får flottas, skall vara barkadt.
S I2-
Omärkt eller med okändt märke försedt virke, som i hufvud-elf elier större
vattendrag framflyter, skall tillvaratagas vid det skilje- eller insamlingsställe, hvarest
de liesta sågverken äro belägna. För sådant virke erlägges 30 pracent högre flott
afgift,
utaf hvilken förhöjning 23 procent utgår i länse-afgift till egaren af den län
-
14 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-UIskottets Betänkande r :n 31.
sa, inom hvilken virket blifvit qvarhållet. Öfver sådant virke ingifver Flott-chefen eller
Styrelsen i slutet af Juli månad hvarje år uppgift till Konungens Befallningshafvande,
med anhållan att Kungörelse derom i länet utfärdas med föreläggande åt egaren
till sådant virke att, inom 2:ne månader från Kungörelsens dag, sig hos Styrelsen
för llottningen anmäla och sin eganderätt till ifrågavarande virke styrka samt flottnings-
och länse-afgifter för detsamma, jemte kungörelsekostnad betala, vid påföljd
att sådant virke efter sagde tids utgång försäljes å offentlig auktion till betäckande
af de för detsamma hafde omkostnader samt att återstoden af salusumman ingår till
den gemensamma llottnings-kassan till minskande af årets allmänna llottningskostnader.
§ 13-
Emellan båtfarten och timmerflottningen skall det förhållande alltid råda, att
båtfarten, der stridigheter uppstå, lemnäs företrädet framför flottningen. Alltså måste,
der befintlige lugnvattensytor medgifva en förbindelse landets invånare emellan
medelst roddbåtar, segel- eller ångfartyg, timmerflottningen så inrättas, att den icke
förhindrar båtfartcn.
På lugnvattenytor, der segel- eller ångbåtsfart redan lörefinnes eller der sådan
vid landets utveckling uppstår, tillåtes det derföre icke att flottgodset lemnäs att löst
kringflyta, utan skall allt llottgods på sådane ställen föras fram antingen inom ledbommar
eller länsor, eller omslutet af ringbommar, eller uti hoplagda flottor af den
storlek, att båtfarten allestädes kan obehindradt möta och gå förbi flottorna, hvilka
derjemte, för ändamålets rätta uppnående, böra ledas i vattnet på det sätt, att tillräckligt
af djupt vatten allestädes lemnäs fritt för båtfartens räkning.
§ 14.
Der särskilda personer eller bolag förenat sig om gemensam flottning under
en gemensam Styrelse, skall årligen, innan flottningen får företagas, uppgift lemnäs
såväl till Konungens Befallningshafvande, som uti provins-tidningarne öfver ledamöterna
i den antagna Styrelsen samt om Flott-chefen.
I mål rörande förnärmelser af och genom utaf flottnings-bolag verkställd flottning
vare alltid Flott-chefen och Styrelsen pligtige svara.
Hvarje delegare i gemensam flottning vare ansvarig för utgifvandet af den
skade-ersättning, hvartill Styrelsen eller Flott-chefen kan blifva förklarad skyldig.
§ is.
All skada genom timmerflottningen äro de flottande skyldige att, såvidt möjligt
är, genom ändamålsenliga anordningar förebygga. Sålunda bör på de ställen,
der llottgodset vid hög flod inflyter på fruktbärande stränder, eller der stränderna
och å dem vexande träd sönderstötas af det flytande timret, detta sednare afhållas
genom tjenliga inrättningar, såsom länsor, hvilka, der strand-egare så önskar, böra vara
försedda med ändamålsenliga öppna mellanrum, så att stränderna icke stängas för
båtfarten.
Likadana åtgärder vidtagas för att skydda broar, vattenverk, dammar, fiske
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Vtskottets Betänkande N:o 31. 15
byggnader, m. m., från skada genom timmerflottningen, och skola de Ilottande dessutom
vid vårlloden, under det att största massorna af timmer nedkomma, vara skyldige
att vid broar och andra byggnader utefter llottleden, hvilka äro af synnerlig vigt
för det allmänna och äro utsatte för faran att, om timret på stället sammanhopar
sig, bortföras af Hoden, hålla ständig och tillräcklig vakt, så natt som dag, till dess
faran för fördämning genom llottgodset är förbi.
Der, dessa försigtighetsmått oaktadt, skada och hinder genom ilottningen förorsakas
stränder, broar, vattenverk, dammar, fiskebyggnader eller båtlärten, m. m.,
skall ersättning, efter värdering af gode män, utgifvas af den eller dem af de flottande,
som vållat skadan, eller, der gemensam flottning är, af bolagets Styrelse. På
samma sätt godtgöras strandegare, som hafva gräsängar eller annorledes fruktbärande
stränder, hvilka under hög llod öfversvämmas af vattnet och, när detta faller, orenas
af bark och annat affall, som härrör af timmerflottningen, ersättning, enligt värdering,
för sådane egors rensning från de orenligheter, floden qvarlemnat.
S 16-
Alla de särskilda äldre föreskrifter och medgifvande!!, som före denna nya
flottlags utfärdande blifvit af Kongl. Majit eller Dess Befallningshafvande i de olika
länen lemnade åt de flottande, likasom de på sådant sätt eller annorledes tillkomna
taxor eller bestämmelser öfver flottafgifters uppbärande m. m., upphöra att vara gällande
vid den tid, då denna nya lag inträder att i stället tjena alla flottande till
efterrättelse.
§■ 17.
Öfverträdelser af denna författnings föreskrifter åtalas vid den Domstol, inom
hvars domvärjo förseelsen är begången.
§ 18-
Uti öfriga möjligen förekommande frågor och omständigheter, som i denna
författning icke finnas omnämnda, böra Konungens Befallningshafvande uti de län,
hvarest flottning uti strömmar och vattendrag är öflig eller uppstår, vid sig yppande
tvister lemna de närmare föreskrifter i öfverensstämmelse med denna författning, hvartill
omständigheterna kunna föranleda, så att å ena sidan Ilottningen icke obehörigen
hindras eller med oskäliga afgifter betungas, men å andra sidan icke heller jord-,
strand-, vattenverks- och fiske-egare tillfogas skada och förfång utan att derföre blifva
tillräckligt ersatta, samt att, genom Ilottningen, broar och båtfarter ingenstädes varda
stängde eller förnärmade.
Detta, jemte de vid remissen af motionen afgifna yttranden, har Utskottet tagit
i öfvervägande, men funnit den, i fråga om ekonomiska författningar i vårt land
så ofta anmärkta svårigheten att genom utfärdande af en för rikets olika landskap
gemensam lag förebygga eller lösa de tvister, som i anledning af flottning kunna
uppstå, särdeles påfallande. Skiljda orters olika lokalförhållanden och sedvänjor, de
sistnämnda vanligen beroende af de olika tidpunkter, från hvilka flottning inom orten
16 Sammansätta tag- samt Allm. Besv- o. Ékon.-tfl skottets Betänkande N:o Bi.
börjat ega rum, vattendragens olika beskaffenhet, och de skiljaktiga ändamål, hvartill
de användas, innebära otvetydiga bevis, att hvad som passar för det ena måste vara
ganska olämpligt, ja till verkligt hinder för det andra. Ett och samma vattendrag
af föga utsträckning kan till och med på olika delar af detsamma påkalla olika reglementariska
föreskrifter beträffande den flottning, som der eger rum. I en del sjöar
är segelfarten eller ångbåtstrafiken betydlig, men trävarufloltningen ringa och saknande
utsigt att i en framtid blifva större. I andra åter är förhållandet alldeles omvändt.
Det vore då utan tvifvel lika oriktigt att för t. ex. Göta eif, der en stigande ångbåtstrafik
påkallar åtgärder mot de hinder och vådor en obegränsad trävaruflottning
skulle medföra, fastställa enahanda grunder och specialföreskrifter rörande flottningen,
som för något af de Norrländska vattendragen, i hvars strida forssar en båt knappt
kan ros fram, och der något afseende på segelfartens behof alltså icke behöfver fästas.
Det allmännas fördel är således icke att lagen rörande flottning och sättet för
sådan är lika öfver hela riket, utan tvärtom. Vid sådant förhållande synes det Utskottet,
som någon mera passande föreskrift från lagstiftningens sida icke kan meddelas,
än den som innefattas i förenämnda Kongl. Bref den 8 April 1811, enligt
hvilket för ifrågavarande hushållningsmål gäller, att Landshöfdingen bör. efter förrättad
undersökning på stallet och vederbörandes hörande, föreskrifva, »vid hvilka tider,
huruledes och med hvad vilkor flottning må få utöfvas, så att, då den å ena sidan
ej obehörigen hindras eller med oskäliga afgifter betungas, den å andra sidan icke
eller må lända jord-, strand-, vattenverks- eller fiske-egare till skada och förfång.»
Rätteligen tillämpad bör denna författning kunna anses uppfylla ändamålet, helst, i
fråga om grunderna för llottningsrätt, strandegande rätt samt rättighet att anlägga
vattenverk och fisken, tillräckliga bestämmelser till ledning för Landshöfdings Utslag
icke saknas i allmänna lagen och särskilda författningar, bland hvilka Kongl. Brefvet
till Kammar-kollegium, i anledning af åtskilliga sågverksegares och trävaruhandlandes
underdåniga ansökningar om vissa vilkors lastande vid kronoskatle-fiskens försäljning,
den 6 Mars 18ä2, numera undanröjt en ofta förut förekommande anledning till tvister,
då deri medgifves, att när något kronofiske befinnes vara för flottningen särdeles
hinderligt, detsamma må kunna utdömas eller, med hänsigt till dess hinderlighet,
särskilda vilkor beträffande fiskets omfång och beskaffenhet underkastas.
Med dessa åsigter och dä, i fråga om den af motionären påyrkade rätt att för
Hottningens behof expropriera nödige strandlägenheter, nu gällande författning rörande
jords avstående för allmänt behof redan måste anses medgifva dylik expropriation, har
Utskottet ej ansett sig böra ingå i vidare granskning af de särskilda bestämmelserna
uti det af motionären framlagda lagförslag; utan hemställer Utskottet vördsamligen,
att ofvanberörda motion ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 Augusti 1860.
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1860
Sammansatta Lag- samt Ålim. Besv.- o. Ekon.-Utsk:s Betänkande N:a 32. \
jf:o 32.
Ank. till Exp.-Utsk. den 15 Sept. 1860, kl. 10 f. in.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrade föreskrifter
rörande pastoral-examen.
Härom hafva inom Högvördiga Preste-Ståndet motioner blifvit väckta af Herr
Komminister Svartengren och Herr Komminister Lexell, af hvilka den förre anfört,
hurusom han väl ansåge kyrkan hafva de mest rättmätiga anspråk på en grundlig
kunskap hos sina tjenare i »de stycken, som henne tillhöra,» samt derjemte på en
viss grad af allmän humanistisk hildning; men att man af prestmannen, såsom ej
ämnad till egentlig vetenskapsman eller lärd, så mycket mindre borde fordra något
högre kunskapsmått i de utom salighetsläran liggande ämnen, som ett sådant vetande
ofta nog visat sig vara tili och med »ett hinder för det enda nödvändiga». Att, på
sätt nu eger rum, utom prestexamen fordra en pastoralexamen, såsom vilkor för befordran
till alla embeten inom kyrkan, vore derföre obehöfligt; utan borde dessa båda
examina sammanslås till en enda, som aflades före inträdet i presterlig tjenstgöring.
För en sådan förändring ansåg motionären många och talande skäl förefinnas. Så
t. ex. vore ingen tjensteman i hela riket, sedan han ingått i statens tjenst, underkastad
någon ny examen, och svårt vore att inse, hvarföre undantagslagar skulle stiftas
för kyrkans tjenare. En gång indragen i embetsbestyren och det husliga lifvets
omsorger blefve det för Kapellanen eller Adjunkten svårt att återgå till de theoretiska
studierna, till följd hvaraf pastoralexamen måste förefalla honom som en »beräknad
limitation», genom hvilken han för alltid regelmessigt afskiljdes från sina bättre
lottade embetsbroder. Då pastoralgöromålen ofta sköttes af en vice pastor, som icke
tagit pastoralexamen, lika väl som af en examinerad pastor, tycktes pastoralexamen
icke hafva afseende på pastoralgöromålen, hvilka dessutom icke fordra större studier
än att »i många fall till och med en någorlunda bildad Klockare kunde lära sig dem».
Icke heller kunde man anse pastoralexamen hafva något afseende på det vidgade arbetsfält,
som tillkommer en pastor, eller på de själars mängd och behof, som blifva
Bilt. till R. St. Prot. 1859 8 18CO. 7 Sami. 2 Afd. 15 Haft.
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Ut skot tets Betänkande N:o 32.
honom anförtrodde; ty i sådant fall skulle en större folkmängd alltid kräfva större
och bättre pröfvade arbetsförmågor än en mindre folkmängd, men erfarenheten visade,
att ej heller derpå fästes något afseende. Så t. ex. förestodes Atlingbo i Wisby
stift, hvars folkmängd blott utgjorde 236 personer, af en examinerad Kyrkoherde, men
socknarne Gunnarskog, Ostmark, Gräsmark, Norra Råda m. fl. i Carlstads stift, hvilkas
folkmängd uppginge till fyra å sex tusen menniskor och derutöfver, förestodes af
Kapellan eller Sockenadjunkt, boende flere eller färre mil från pastor, utan det ringaste
pastorsbiträde, annat än i högst sällsynta fall. Skulle nu pastoralexamen innebära
en verklig förvissning för Guds kyrka och församling om högre embetsförmågor
i förhållande till de själavård behöfvande menniskornas antal, så vore det i högsta
måtto orättvist att tilldela dessa högre förmågor åt det mindre antalet själar på det
ena stället framför det större antalet på det andra. Skulle åter pastoralexamen dokumentera
en mognare kännedom om själavårdens alla delar, så borde alla prester
taga den, ty till själavård vöre de ju alla tropligtige, och hvarje menniska hade rätt
att hos sin närmaste prest få sina andliga behof tillfredsställda, utan omväg till en
stundom aflägset boende pastor. Men i så fall borde icke pastoralexamen uppskjutas
tills man inträdt i embetet, utan borde föregå inträdet i detsamma och afläggas
i dimissionsexamen från universiteterna. Gerna kunde man nemligen »ställa vakt vid
sjelfva inträdet i embetet»; men för den, som redan inträdt, borde alla vägar till befordran
stå öppna. Såsom nu vöre stäldt, lemnades skolstaten sjelfskrifvenhetens rätt
till kyrkans bättre förmåner, ordets tjenare biefve, så att säga, uppassare och insamlare
åt skolstaten, och okunnigheten befordrades i upplysningens namn. Ett sådant
förhållande afskräckte naturligtvis mångå från att beträda den presterliga banan, och
följden biefve prestbrist. Annorlunda vore förhållandet i Norrige, der den akademiska
pröfningen vore den enda igenhållande makten, som allmänt af alla fordrade vida
högre insigter än hos oss, men sedan utan pröfning lössläppte alla till fritt avancement
genom kyrkoembetets alla grader, vore det ock ända till biskopsstolen. Slutligen
borde bemärkas, att pastoralexamen väl kunde lägga i dagen hufvud och beläsenhet,
men att den dock icke vore något osvikligt kriterium på andans sinne och
andans gåfvor; och att dessa blefvo pröfvade, derpå läge en obestridlig vigt. Annu
hade ett sådant prof icke fått tillräckligt afseende i kyrkans lagar, åtminstone ej såsom
någon objektiv grund, motsvarande det förra. Dock borde en sådan objektiv
grund statueras, »så vidt det låge i menskliga förmågan». Derföre borde hvarje
prestkandidat först theoretice examineras och det endast vid akademierna, och sedan,
några år efter inträdet i prestembetet, inför en Jury eller Pröfningsnämnd undergå
idel praktiska prof till undersökning, huruvida den dokumenterade kunskapen assimilerat
sig med hans anda och väsende och gjort sig fruktbar i utöfningen af det
presterliga kallet, ty derpå, endast derpå berodde hans gagn i församlingen.
Med stöd häraf har motionären föreslagit:
l:o) »Att prestexamen, som med undantag af onödiga disputationer jemväl
bör innefatta nu varande pastoralexamen, skall hädanefter afläggas endast vid theolo
-
Sammansatta Lag- samt Alim. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 32. 3
giska fakulteterna efter de detaljerade grunder, som nu finnas, eller efter andra, som
till allmän efterlefnad kunna blifva föreskrifna. Ingen theoretisk examen skall ytterligare
påfordras utan denna enda gifva ansökningsrätt till alla presterliga sysslor, men
förslagsrätt efter förtjenst och skicklighet.»
2:o) »Ingen må till ordinarie tjenst i lörsamlingarne befordras, förrän han två
år varit i aktiv presterlig tjenstgöring, icke heller förrän han efter nämnda två är aflagt
följande praktiska prof: a) hållit en skrifven predikan i stiftsstadens kyrka; b) två
timmar efter erhållet ingångsspråk och ämne extemporerat en predikan öfver detsamma
inom prestsalens slutna dörrar, samt sedan på en enda dag meditando skrifvit
samma predikan; c) hållit ett husförhör inom stiftsstaden; d) för skolungdom eller
nattvardsbarn förklarat något visst hufvudstycke af catechesen; e) utredt de casus
conscientiie, som nedannämnde pröfningsnämnds ledamöter hvar för sig framställt; f)
vederlagt de samtidens villoläror, som nyssnämnde ledamöter hvar för sig likaledes
böra framställa.»
3:o) »Till domare öfver dessa praktiska prof välje stiftets presterskap en pröfningsnämnd,
bestående af fem kyrkoherdar och fem andra i församlingen tjenande
prestmän; och vare biskopen, eller i hans frånvaro vice Praeses i Konsistorium sjelfskrifven
ordförande i denna nämnd, hvari ledamöter och suppleanter utses för tre år medelst
omröstning per capita af hela stiftets presterskap. Öfver de aflagda prolven,
som af nämndens samtlige ledamöter föreläggas och öfvervaras, afgifva desse ett enda
generelt betyg, och gäller det som de liesta afgifvit, men såsom bidrag till detta betyg
fästes jemväl hufvudsakligt afseende å den i prestembetets utöfning ådagalagda
vandel och andeliga verksamhet, samt å utgifna skrifter i religiösa ämnen.»
4:o) »Dessa praktiska prof, som först må alläggas två år efter inträdet i presteinbetet,
skola ovilkorligen afläggas efter tio års tjenstgöring, men kunna förnyas hvart
femte år till uppflyttning i högre betygsklass. Efter femtio års ålder må ingen sålunda
pröfvas.»
5:o) »Det praktiska profvets vitsord tillägges eller fråndrages det akademiska
lärdomsbetyget, alltefter som det öfver- eller understiger approbatur.»
6:0) »Dessa föreskrifter gälla endast dem, som hädanefter i prestembetet inträda.
Stånde dock nuvarande prester fritt att vid theologiska fakulteterna aflägga
ny theoretisk examen och sedan inför stiftets pröfningsriämnd nu föreslagna praktiska
prof, om de hellre vilja underkasta sig detta, än nu gällande pastoralexamen.»
Herr Komminister Lexell åter har andragit, hurusom man väl ofta finge höra
pastoralexamen utdömas såsom öfverflödig, hvarvid vanligen den frågan framkastades:
»hvarföre, då af ingen annan embets- eller tjensteman fordras ny examen, skall en
sådan fordras af presten ?» Motionären ansåg dock, att med presterna icke samma
förhållande egde rum som med andra embetsmän. Andra auktoriteter kände nemligen
vanligtvis bättre sina underlydandes praktiska duglighet, än Domkapitlen kände
presternas. Så hade till exempel Hofrätterue tillfälle att erfara genom öfverklagade
4 Sammansatta Lag samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 32.
utslag och genom de insända domböckerna, huru underlydande domare tillgodogjort
sig sina theoretiska kunskaper. Domkapitlen deremot kände en stor del af presterna
blott genom ryktet, och ryktet talade ej alltid sanning. Derföre borde pastoralexamen
bibehållas och dervid den praktiska d ugligheten pröfvas långt allvarsammare, än i allmänhet
brukligt vore. Den tid kunde nog komma, då theoretisk pastoralexamen
blefve öfverflödig; men en praktisk blefve väl för alla tider, huru man ock kunde
lyckas ställa det, i vårt land nödvändig. Hvad motionären deremot icke ansåg nödvändigt,
vore det disputationsprof, som före examen skall med examinanden anställas.
Ett sådant prof kunde visserligen vara af mycket värde, och kunde derföre den, som
hade mod och förmåga att reda sig, ega rättighet att speciminera och räkna sig detta
till godo; men den, som icke tilltrodde sig att disputera, borde få aflägga examen
utan föregående disputationsprof. Mången kunnig och praktiskt duglig prestman afhölles,
till skada både för sig sjelf och församlingen, från att taga pastoralexamen,
och det endast af farhåga för disputationen. Att man kunde vara en utmärkt pastor,
utan att förut ha disputerat, derpå funnes ojäfaktiga bevis i ganska många vice pastorer.
Och då det dessutom vore för en obemedlad man förenadt med ingalunda
obetydliga kostnader att disputera, så vore det efter motionärens öfvertygelse önskligt,
om disputationstvånget upphäfdes. Genom denna förändring i nu gällande pastoralexamens-förordning
skulle utan tvifvel i ej ringa mån prestbristens afhjelpande befordras.
Med anledning deraf föreslår motionären följande förändrade lydelse af nedannämnde
§§ i Kongl. Förordningen den 26 Januari 1856, rörande pastoralexamen:
§ 3-
Mom. /. Före pastoralexamen anställes med examinand, hvilken det åstundan,
ett disputationsprof etc. etc.
Mom. 5. (Oförändradt till och med ordet elementar-läroverk, men sedan:)
ege rätt att få det erhållna betyget i examensprotokollet antecknadt och vid ansökning
till pastorat sig till godo räknadt.
§ 4.
Mom. i. 2:dra punkten. Har den examinerade disputerat, utgifves för disputationen
ett betyg etc. etc.
Mom. 5. Här utgår ordet »fern.»
§ 6.
S.dra punkten. Har han disputerat och vid disputations-akten aflagt nöjaktigt
prof på skicklighet i begagnandet af latinska språket, så anmärkes detta i examensprotokollet.
Betyget för disputationen, så framt det icke understiger godkändt, samt
vitsorden om kännedom af hebreiska och latinska språken må etc. etc.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N-’o 32. 5
Af dessa motioner har Herr Komminister Lexells blifvit remitterad till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, men Herr Komminister Svartengrens till
Sammansatta Lag-, samt Allmänna Besvärs och Ekonomi-Utskottet; och hafva begge,
med stöd af 43 § Riksdags-Ordningen blifvit behandlade af det Sammansatta Utskottet,
som härmed får öfver dem afgifva Utlåtande.
Hvad dervid först angår Herr Komminister Svartengrens förslog om prestoch
pastoralexaminas sammanförande till en enda examen, som skulle vid universitetet
absolveras, samt införandet af praktiska prof och, för dessas bedömande, en jury eller
pröfningsnämnd inom hvarje stift, har Utskottet funnit sig desto mindre kunna
detsamma förorda, som de uppgifna anledningarne dertill, efter Utskottots öfvertygelse,
icke äro för handen. Utskottet tillåter sig i afseende å detta förslag att åberopa
det utlåtande, som den till utarbetande af ny kyrkolag nedsatta Kommitté i ämnet
afgifvit. Bemälda Kommitté yttrar derom följande:
»Man har från ett och annat håll yrkat pastoralexamens fullkomliga afskaftände,
hufvudsakligen på den grund, att en repeterad embetsexamen icke måtte vara
mera för presterna, än för andra embetsman af nöden. Kommittéen vågar icke dela
denna mening. Behofvet af theoretisk insigt, endast för att tillämpa den vid embetets
utöfning, är något annat, än behofvet deraf för att meddela sådan genom undervisning
åt andra. I det sednare hänseendet äro prester endast att jemföra med
lärarne vid statens högre eller lägre undervisningsanstalter, hvilka, med afseende dels
å de årliga skolexamina, dels å de skrifter, de utgifva, och den mera bildade om
gifningen,
i hvilken de under sin lärareverksamhet befinna sig, onekligen måste anses
vara helt annorlunda kontrollerade, än en ung prest i en möjligen aflägsen landsort.
Dernäst kan det icke med skäl påstås, att de betyg, den civile embetsinannen vid
universitetet före sitt inträde på tjenstebanan erhållit, äro för hans befordran inom
embetsverken lika afgörande, som pastoralexamensbetyget är för prestmannen. Vid
22 års ålder är prestkandidaten berättigad att anmäla sig till prestexamen. Säger
man ock, att prestkandidaten må bättre se sig före hädanefter, i fall hans prestexamen
för honom erhåller denna ekonomiska vigt; så har man dock genom detta ord icke
undanröjt den frestelse, som ligger i ungdomens lätta lynne och oerfarenhet, i prestkandidaternas
vanliga fattigdom, som hindrar dem att länge qvardröja vid universitetet,
och i stiftens behof af adjunktsbiträde, som ofta gör ett öfverseende med svagare
subjekter nödvändigt, ej heller den orättvisan, som uppkommer deraf, att insigter i
praktiska vetenskaper skola utan appell bedömas, innan någon egentlig praxis ännu
är inhemtad.»
Så långt Kommittéen, med hvilken Utskottet anser sig kunna instämma. —
Om man dessutom granskar Kongl. Förordningen den 26 Januari 1856 rörande
pastoralexamen, torde man finna, att densamma ej kan sägas föreskrifva examensprol
i andra stycken, än dem en prest bör och behöfver känna, samt ingalunda lemnar
rum för förebråelsen att vilja göra presten till »vetenskapsman eller lärd.» Det sätt,
hvarpå prestens kunskaper under det presterliga embetets utöfning blifva lörmerade
6 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Ut skottets Betänkande N:o 32.
och omsatta till mognad, är för öfrigt ej af uteslutande theoretisk art, och det sätt,
hvarpå uti pastoralexamen förhöres i theoretiska ämnen, måste ock blifva ganska olika
mot det, som eger rum i prestexamen. Examinatorns skyldighet är att utröna,
huru examinanden kan använda sina kunskaper; och sådant skall efter författningens
föreskrift ske äfven genom praktiska prof. Att förlägga denna praktiska
examen till universiteten torde vara mindre lämpligt. Det lider ej något tvifvel, att
ju den prestbrist, hvaröfver redan klagas, skulle derigenom ytterligare förstoras, alldenstund
den tillökning i specimina, som blefve följden af prest- och pastoralexaminas
sammanslående till en enda, nödvändigt måste stegra svårigheten att qvarhålla theologie
studerande vid universiteten. — Hvad särskildt angår den föreslagna juryn eller pröfningsnämnden,
hvilken skulle hafva till uppgift att bedöma prestens rätt och kompetens
till befordran, kan Utskottet ej inse, att densamma skulle blifva af större nytta
och lämpligare i ifrågavarande afseende, än Domkapitlen, åt hvilka pastoralexamen för
närvarande är anförtrodd, emedan, huru än desse sednare organiseras, de måste auses
fullt ut så behörige och duglige att verkställa den praktiska examen, som den omförmälda
nämnden, helst denna, i anseende till det af motionären föreslagna sätt för
dess sammansättning, mången gång torde komma att utgöras af samma personer
som Domkapitlet och således endas till benämningen skilja sig från det sednare.
Utskottet hemställer på dessa skäl,
att Herr Komminister Svartengrens ifrågavarande motion ej måtte till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Herr Komminister Lexells förslag om disputationsprofvets borttagande från pastoralexamen
är icke stödt på annat skäl, än motionärens åsigt om detsammas onödighet
samt uppgiften, att mången bär rädsla för detta prof, och att detsamma medför
kostnader. Utskottet kan icke dela berörde åsigt utan håller fastmer före, att
detta prof är ett af de bästa vid hela pastoralexamen och kan göra en stor del af
det öfriga förhöret öfverflödigt. Då numera disputationen får föras på svenska språket,
hvarigenom detsamma kan sägas knappt vara något annat, än ett samtal emellan
examinanden och en kapitel-ledamot, samt en hvar bör antagas kunna uti de ämnen,
med hvilka han haft tillfälle att på förhand göra sig förtrogen, författa och försvara
sina egna theser, synes detta prof ej heller skäligen kunna väcka rädsla hos examinanden.
Kostnaderna för detsamma äro äfven, efter Utskottets omdöme, alltför obetydliga
för att kunna komma i betraktande; och får Utskottet fördenskull hemställa,
att Herr Komminister Lexells berörde motion måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 14 September 1860.
Herr Kistner har begärt få antecknadt, att han i behandlingen af detta ärende
inom Utskottet cj deltagit.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besa.- o. Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 33. 7
M:o 33.
Arik. till
Utlåtande, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o U, angående
väckta förslag om ändringar i nu gullande Skiftes-stadga.
Berörda Betänkande har blifvit till Utskottet återremitteradt dels af Vällofliga
Borgare-Ständet i fråga om föreslagen men af Utskottet afstyrkt ändring af Kongl.
Kungörelsen den 25 Juni 1830, sådan den lyder efter Kongl. Kungörelsen den 25
Januari 1833, dels ock af Hedervärda Bonde-Ståndet såväl i nämnda hänseende som
beträffande Carl Ivarssons motion om ett tillägg till 1 Kap. 3 §, Lars Gustaf Anderssons
förslag om tillägg till 7 Kap. 3 § samt Sven Gustaf Johanssons motion
rörande ändring i 13 Kap. 7 g af Skiftes-stadgan; men som i förstnämnda ämne
Höglolliga Ridderskapet och Adeln samt Högvördiga Preste-Ståndet gillat Utskottets
yttrande, och frågan derigenom förfallit, samt, beträffande de öfriga omförmiilda delarne
af Betänkandet, tre Stånds sammanstämmande mening utgår Rikets Ständers
beslut,
kan återremissen ej till vidare behandling af ärendet föranleda.
Stockholm den 14 September 1860.
Stockholm, tryckt hos Sam. Komstedt, 18«o.
Sammansatta Lag- samt Ålim. Besv- o. Ekon.-V(skottets Betänkande N:o 34. 1
]%:« 34.
Ank. till Ex p.-liuk. ilen 15 Sept. 1860, kl. 10 f'. lii.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar, tillägg och förtydligande
af Kongl. Förordningen angående egors fredande
mot skada af annans kreatur och om stängselskyldighet den 21
December 1857.
I detta och dermed sammanhängande ämnen hafva vid innevarande riksdag
blifvit väckta åtskilliga motioner, af hvilka en del blifvit remitterade till Lag-Utskottet,
en del åter till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet; i anledning hvaraf,
och med stöd af 43 § Riksdags-Ordningen, de samtlige blifvit af Sammansatta Lagsamt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet behandlade.
För innehållet af dessa motioner, af hvilka en blifvit väckt inom Höglolliga
Ridderskapet och Adeln men alla de öfrige inom Hedervärda Bonde-Ståndet, torde
Utskottet för redighets skull få redogöra på det sätt, att dervid följes den ordning,
i hvilken ämnena förekomma i den omförmälda Kongl. Förordningen. — Men då
åtskilliga motioner åsyfta ändring i de principer, på hvilka berörda nyligen utfärdade
författning är byggd, får Utskottet redan på förhand tillkännagifva, att Utskottet ensamt
af den anledning, att nu gällande lag i förevarande ämne är så ny och att det
på den ekonomiska lagstiftningens område, i synnerhet i ämnen af större allmän omfattning
och inverkan på medborgares enskilda ekonomiska ställning, icke kan vara
nyttigt att experimentera medelst ständiga ombyten af grundsattser, innan ännu de
förut antagna på ett öfvertygande sätt visat sina verkningar, icke anser sig kunna
till något afseende anmäla de förslag, genom hvilka någon som helst rubbning af grunderna
för den vid sistlidna riksdag utförda lagstiftning kunde åvägabringas; hvaraf
ock blir en följd, att någon ändring i sådana bestämmelser, som utgöra nödvändiga
konseqvenser af hufvudgrunderna i den nya författningen, icke kan af Utskottet tillstyrkas;
och anser sig Utskottet härtill hafva så mycket mera skäl, som Utskottet af
protokollet öfver den diskussion inom Hedervärda Bonde-Ståndet, hvilken uppstått vid
remissen af de der väckta motioner, inhemtat, alt de Hesta ledamöterna af detta
lith. litt /{. St. Prut. 185!) A 1860. 7 Sami. 2 Aid lä Uäft 1
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Best).- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 34.
Stånd, från hvars sida förslaget till nu gällande stängselförfattning vid sistlidne riksdag
mötte det mesta och egentliga motståndet, nu instämt i det yttrande, som dess
vke Talman vid berörda remiss afgifvit, och hvilket Utskottet här tillåter sig att åberopa,
helst deri blifvit uttryckte åsigter, som inom Utskottet gjort sig gällande och
bestämt det slut, hvari Utskottet beträffande de liesta motionerna stadnat. Vice talmannen
Ola Svensson har nemligen anfört: »Då inom ekonomiska lagstiftningens område
författningar utkomma, byggda på andra principer, än de som hittills varit gällande,
kan sådant svårligen ske utan olägenheter, likasom författningen gerna vill hafva
sina brister. Ställer man likväl den ifrågavarande förordningen vid sidan af de många
anmärkningar, som här blifvit mot densamma gjorda, vill jag tro, att en stor del af
dessa anmärkningar hafva sin grund mera i svårigheten att lämpa sig efter ett nytt
stängselsystem, sedan man under långliga tider vant sig vid det gamla, än uti något
hos författningen inneboende väsendtlignre fel. Frågan är emellertid af största vigt;
och då genom denna författning, oaktadt de mindre bristfälligheter, som möjligen
kunna vidlåda densamma, ett stort steg framåt inom den ekonomiska lagstiftningen,
enligt min åsigt, blifvit taget, skulle jag önska, att Ståndet, hvars intresse i denna
fråga onekligen är vida större än Med-Ståndens, nu ville, på det att vi icke måtte göra
en återgång till det beslut, som genom de öfriga tre Riks-Ståndens samverkan vid
1853 års riksdag blef Rikets Ständers, uttala den allmänna åsigt, att den nya stängselförfattningen,
om än i sina detaljer erfordrande en eller annan ändring, likväl af
Ståndet önskades i sina hufvudsakliga delar, och deribland främst i afseende å den
s. k. hälftenprincipen, fortfarande bibehållen »
Några af de nu ifrågavarande motionerna äro emellertid sådana, att de angripa
en eller annan af sjelfva de grunder, på hvilka sednaste stängselförfattning hvilar;
och dit räknar Utskottet hufvudsakligen följande:
l:o) Liss Lars Olssons från Stora Kopparbergs län: att, med frångående af
den nu antagna grundsatts, att när stängselvitsord begagnas, hvardera sidan skall taga
del i hägnaden till hälften hvardera, stadgas måtte, »att stängselskyldigheten, vare sig
i afseende å ut- eller mellan-gärdesgårdar, alltid skall grundas på det värde, hvarje
jordegares teg eller skifte innehar, under hvilken benämning som helst, förmedladt
eller reduceradt jordtal;»
2:o) J. Carlssons från Östergötland: att, då stängselvitsord begagnas, skola i
by eller gärd, der tvänne eller flere hemmansegare finnas, som hafva lika del, desse
ock i all rågångsstängsel såväl mot angränsande by eller gård, som delegarne emellan,
äfvensom i den stängsel vid de skifteslaget öfvergående vägar, i afseende hvarå
vid laga skifte blifvit öfverenskommet och bestämdt, att stängsel skall hållas, efter stångfall
eller del i jorden lika del taga; att om en eller flera hemmansdelar i samma by
äro sönderstyckade i mindre delar, den, som större del häfver, icke må deltaga i den
stängsel, som genom denna sönderdelning uppkommer; »utan deie de, som mindre
delar innehafva, den sig emellan, enligt ofvan föreslagna grunder;» och att i by eller
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 34. 3
gärd, der utjord eller urfjell finnes, bör innchafvaren deraf deltaga i stängselskyldigheten
»sä mycket som motsvarar innehafvet af jorden, beräknadt efter stångfall eller
innebaf af jord, såvida icke vid jordens afsöndring annorlunda stängselskyldighet blifvit
bestämd.»
3:o) Anders Jonssons från Wermland: »att, der flere delegare i samma hemman
finnas, emellan dem bör, för fördelningen af stängselkostnaden för nödig gatugård
och utgärdesgård, begagnas den delningsgrund, som vid laga skiftet varit använd,
så att, der skattebeloppet vid laga skiftet varit delningsgrund, det äfven lägges
till grund vid stängselfördelning, men der innehafvet för laga skiftet legat till grund,
stängselskyldigheten äfven blir efter innehafvet beräknad; dock att, om driftesgata utgör
råskilnad mellan jordegare, de, hvilka ligga derintill först stänga hälften, och den
öfriga hälften sedan efter den antagna delningsgrunden på samtliga jordegare fördelas.»
4:o) Lars Rasmussons från Göteborgs och Bohus län: dels att 3 § i Stängselförordningen
mätte derhän ändras, att olika skifteslag taga hälften hvardera i stängsel
dem emellan, men att hvarje särskildt skifteslag åliggande hägnad mot fremmande
byar, likasom skiftesliuierna inom skifteslaget, delas emellan delegare derinom efter
deras egoandel;
dels ock att 4 §, som stadgar, att den, hvilken med åker, äng eller plantering
möter skog, utmark eller beteshage, likasom tillförene varit antaget, ej skall hafva
stängselvitsord, måtte ur författningen alldeles utgå.
På grund af hvad Utskottet ofvan anfört, anser sig Utskottet böra vördsamt
hemställa, att omförmäida förslag, hvilka skulle föranleda en helt och hållet ny lagstiftning
i förevarande ämne,
icke måtte af Rikets Ständer bifallas.
Vid 5 § i oftanämnda förordning, hvilken stadgar, att om egor, mellan hvilka
stängas skall, utgöras af skog, utmark eller beteshage å båda sidor, och det befinnes,
att ena sidan af stängseln märkbart betungas, utan motsvarande nytta; då må,
der den sidan ej sjelf stängseln fordrar, dess stängselskyldighet, efter tliy domaren
pröfvar, nedsättas under hvad i 3 § är stadgadt, och att, så länge mellan sådana
egor ej finnes stängsel, den ohägnade marken skall anses vara till gemensamt mulbete
upplåten, har blifvit anmärkt;
dels af förbemälde J. Carlsson: att denna § endast orsakade rättegångar och icke
skulle kunna af någon domare rättvisligen tillämpas, hvadan densamma borde alldeles utgå;
dels af Per Ostman från Wester-Norrlands län: att rätt till nedsättning i stängselskyldigheten
i förevarande fall, under hvad eljest vore stadgadt, icke billigtvis borde
vara beroende deraf, huruvida den sidan, som af stängseln svårare betungades, sjelf
fordrar densamma eller icke, och att förbehållet derom i 5 § alltså borde upphäfvas;
samt
dels af ofvanbemälde Anders Jonsson: att den pröfning, sorn i merberörda § är
öfverlemnad åt domaren, kunde med mera fördel uppdragas åt dem, sorn förrätta
4 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 34.
stängseldelningen, och domaren endast i det fall anlitas, att jordegare ej åtnöjas med
nämnde förrättningsmäns beslut.
Hvad den förstnämnda anmärkningen beträffar, — hvilken väl torde få anses
endast riktad mot paragrafens första punkt, enär dess innehåll i öfrigt ej lemnar rum
för tvekan om rätta meningen och dess rätta tillämpning, — får Utskottet erinra,
det grundsattsen, att nedsättning i stängselskyldigheten för den, som, utan motsvarande
nytta, af stängseln märkbart betungas, i. vissa fall bör efter domarens bepröfvande
ega rum, icke är ny utan äfven tillförene varit tillämpad till följd af ett derom i 4 § af
1802 års Stängselförordning intaget stadgande. Sådant synes ock Utskottet vara med
full rättvisa och billighet förenligt; hvadan och enär Utskottet ej heller delar motionärens
mening, att stadgandet endast föranleder till rättegångar och att det svårligen
kan tillämpas, Utskottet ej finnér något skäl vara för handen att upphäfva ifrågavarande
bestämmelse, den der just är ämnad att innebära ett medel till att försona
den, som till följd af det bibehållna stängselvitsordet kan för en af grannen framtvingad
hägnad få vidkännas en kostnad, som icke står i något förhållande till den
nytta han sjelf deraf kan hemta. Men å andra sidan kan Utskottet icke finna det
obilligt, att omförmälda nedsättning i hägnadsbesväret eger rum endast i det fall, att
den, som derå kan göra anspråk, ej sjelf påyrkar stängseln. Sedan man öfvergifvit
den grundsatts, som genomgår äldre stadganden i förevarande ämne, att nemligen en
hvar skulle vara skyldig att medelst hägnad freda sina egor mot intrång af andras
kreatur, och i stället antagit den, att en hvar är skyldig att taga sådan vård om sina
kreatur, att de ej göra skada på annans område, men bibehållit vitsordet åt den, hvilken
vill såsom medel för berörda ändamål använda stängsel, måste det utom allt tvifvel
vara inkonseqvent att uppställa en föreskrift, som skulle hvila på det antagande,
att den, för hvilken uppförandet af hägnad skulle blifva utan motsvarande nytta och
i väsendtlig mån mera betungande, än för grannen, skall komma att använda eller
behöfva anlita sitt stängselvitsord. Motionären har dessutom utgått från den alldeles
oriktiga förutsättningen, att det alltid är den mindre jordegaren, som af ifrågavarande
hägnad kommer att, på sätt i § åsyftas, betungas, och att den föreslagna ändringen
skulle lända till en svagare grannes fördel. Men det är alldeles uppenbart, att det
lika väl kan vara den granne, hvilken eger större jordvidd, som kan få vidkännas
hägnadsskyldighet utan att af hägnaden draga ringaste fördel. Det kan nemligen inträffa,
att ett stort gods i utmarken angränsar en mindre hemmansdel utefter en
ganska betydlig längd, och att marken å ömse sidor är olika, så alt, då det större
godset på den ifrågavarande trakten har alldeles oduglig mark, den angränsande mindre
jordegaren deremot intill egoskillnaden har godt bete. Enligt motionärens förslag
skulle då det större godset, med begagnande både af sitt stängselvitsord och af
den rätt till nedsättning i hägnadsskyldigheten, som ifrågavarande § medgifver, kunna
tvinga den mindre jordegaren att uppstänga den större delen af gärdesgården i egoskillnaden;
hvilket vore orimligt. — Hvad åter angår Anders Jonssons erinran vid
denna §, lärer det vara klart, att likasom i allmänhet lagen åt domarens pröfning
Sammansatta Lag- samt Allm. Mesv.- o. Ekon-Utskottets Betänkande N:o 34.
5
endast uppdrager sådant, hvari parter ej kunna skiljas utan tvist inför rätta, har den
ifrågavarande § icke heller betagit vederbörande grannar att åt dem, hvdka förrätta
stängseldelning dem emellan, äfven öfverlemna att afgöra rörande de anspråk, den ene
eller andre af den i meranämnda § antydda anledning kan hafva på nedsättning i hägnadsbesväret,
men att något uttryckligt stadgande derom på ifrågavarande ställe ej
erfordras.
På dessa skal hemställer Utskottet, att nu omförmälda motioner om ändring i S <§
mätte lemnäs utan afseende.
7 § stadgar, alt den, som med egor möter kronopark eller annan skog eller mark,
som under kronans omedelbara vård står och icke till nyttjande åt enskild person
eller viss menighet blifvit upplåten, bafve ej rätt att af kronan fordra deltagande i
stängsel, der kronan ej sjelf fordrar, att stängas skall.
Detta undantag från den allmänna regeln har ansetts obilligt af några motionärer,
nemligen Lars Rasmusson, Gustaf Hultman från Orebro län och Johannes
Andersson från Elfsborgs län, hvilka derföre yrkat dess upphäfvande. De antaga, utan
att likväl vidare utveckla skälen för sitt påstående, att jordegare, som angränsa kro
nan
tillhörig skogsmark, få vidkännas en förökad stängselskyldighet, och Hultman förmenar,
alt »en kronojords granne kan alldeles förtyngas af stängselskyidigheten, då han
icke har att påräkna någon motsvarighet i skyldigheten hos den, som innehafver kronans
jord.» Sistberörde uttryck såväl som sjelfva påståendena i öfrigt föranleda emel
lertid
Utskottet att antaga, det motionärernes ifrågavarande framställning beror af ett
missförstånd, som bör kunna höfvas genom att blott uppmärksamt betrakta den 7
§:ns innehåll. Ar kronojorden upplåten till någons disposition, vare sig enskild persons
eller menighets, så eger undantaget frän den allmänna stängselskyldigheten ej
rum. Det är endast i det fall, att marken står under kronans omedelbara vård —
i hvilket fall någon betning derstädes ej begagnas — som kronan ej anses skyldig
deltaga i hägnad. Den angränsande enskilde jordegaren kan då ej behöfva någon
hägnad emot kronojorden, helst han, jemlikt 5 § 2 punkten, icke behölver vidtaga
någon åtgärd för att hindra sina egna kreatur att inkomma på kronans mark, utan
tvärtom har uttryckligt tillstånd att nyttja betet derstädes. Så länge berörde förhållande
fortfar, måste grannskapet emot kronoparken alltså, långt ifrån att leda till »förtyngande»
i stängselskyldigheten, tvärtom innebära en fördel, i många läll af ganska
stort värde. Begagnar åter kronan sitt stängselvitsord, måste hon deltaga i hägnad
lika med andra. Utskottet måste fördenskull
afstyrka allt afseende å nyssberörde framställningar.
Samme Lars Rasmusson och Johannes Andersson hafva likaledes yrkat upp
häfvande
af det undanlag, som förekommer i 8 §: att nemligen egare af utjord eller
urfjell ej eger stängselvitsord, der ej dylik jord möter, eller annan jord, som möter,
förut taget i stängseln del; hvilket stadgande, enligt Johannes Anderssons förmenande,
skulle »lägga mycket hinder i vägen såväl för skogs- som andra odlingar.
Detta skäl måste Utskottet erkänna sig icke kunna fatta; och hvad angår Lars Kasmus
-
6 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Ut skottets Betänkande N:o 34.
sons åsigt, att stadgandet skulle sakna all rättsgrund, enär utjord eller urfjell är en
sjelfständig egendom likaväl som hvarje annan, får Utskottet åberopa hvad Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, efter granskning af lagförslaget
vid sistlidne riksdag, härom yttrade: »Utjordar och urfjellar hafva i allmänhet
hittills måst stänga omkring sig sjelfva; men de vinna genom befrielsen från allt
tvång härtill en så betydlig fördel, att de, då de tillika i anseende tili en inskränktare
egorymd hafva lättare än grannarne att utan stängsel vårda sina kreatur, kunna
utan särdeles olägenhet afbida den tid, då deras grannar se sig föranlåtna att begagna
det åt dem gifna stängselvitsordet. Hvad i 8 § om dessa lägenheter förekommer,
hvilar hufvudsakligen på samma grunder, som gälla i afseende å odlad jord i
förhållande till skog eller annan utmark.»
Utskottet kan ej annat än instämma uti detta yttrande, hvilket vid nästföregående
riksdag af Rikets Ständer gillades; och får således
till förslaget om ändring i 8 § afstyrka bifall.
14 $. som innehåller, att »den som med annan i tegskifte ligger, håfve ej
rätt om han något af sin lott inhägna vill, att af grannen fordra deltagande i stängseln.
Tarfvas för gemensamt gagn hägnad emellan egor, som i tegskifte eller samfällighet
ligga, eller skall för sådana egor hägnadsskyldighet utgöras i rågång mot andra egor;
tagen då alla grannarne i bylaget eller samfälligheten del i stängseln efter thy, som
de hafva i egorna del;» har Jan Andersson från Stora Kopparbergs län ansett böra
förtydligas, synnerligast i afseende pä hvad med »rågång mot andra egor» menas;
Men då Utskottet, för sin del, anser denna § fullkomligt tydlig och att någon tvekan
icke kan uppstå om hvad som menas med »rågång mot andra egor»; kan Utskottet
icke till något afseende förorda denna motion.
Till 12 §, som har till föremål att bestämma, huruledes hägnadsskyldighet
skall fullgöras i de särskilda händelser att egoskillnad framgår i eif, å eller annat
vattendrag, som ej utan stängsel fred gör, eller uti allmän farväg, eller öfver berg
eller annorstädes, der hägnad svårligen kan uppföras, hafva åtskilliga motionärer, nemligen
förrbemälde Hullman samt Mäns Månsson från Calmar län, Nils Swensson från
Blekinge och Nils Jansson från Östergötland ansett ett tillägg böra göras, innefattande
föreskrift, att hägnad vid allmänna vägar skall fördelas efter skatt på samtlige
skiftesdelegare; hvarjemte Olof Lagergren från Gottlands län hemställt, att uttryckligen
stadgas måtte, det hägnad skall npprättas mot allmän väg.
Utskottet erinrar till en början, att dylika föreskrifter, om de böra i författningen
inflyta, icke hafva sin plats i 12 §, enär denna, såsom nyss är nämndt, handlar
om huru hägnad skall vid vägar och på andra sådana ställen, som i § uppräknas,
anbringas, men de föreslagna tilläggen åsyfta dels statuerande af hägnadsskyldighet,
dels en särskild delningsgrund för sådan skyldighet invid allmänna farvägar. Hvad
sjelfva saken beträffar, kan Utskottet ej heller biträda motionärernas åsigt. Denna
synes grunda sig på den förmenta nödvändigheten att hafva hägnad om vägarne för
dessas egen skuld, en nödvändighet, som visserligen förefanns, så länge det var hvars
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Ut skottets Betänkande N:o 34. 7
och ens skyldighet att sjelf freda sina egor, men icke mera förefinnes, sedan hvarje
egare af kreatur har åliggande att om dem taga den vård, att de ej åstadkomma
skada för andra. Stängsel är numera ett medel för sistberörda ändamål; och kan
det derföre desto mindre vara skäl att i lagen erkänna hägnad invid allmänna farvägar
såsom en angelägenhet för någon annan än dem, hvilka hafva sina egor utmed
vägen, som det måste vara med denna lags syfte öfverensstämmände ej allenast
att så mycket som möjligt bortskaffa öfverflödig hägnad, utan ock att förekomma det
oskick, som under förutvarande förhållanden mindre ådragit sig uppmärksamhet, att
nemligen skaror af boskapskreatur fått utan tillsyn drifva omkring utefter vägarne,
utan afseende derå om egorna derintill utgjorts af odlad jord eller utmark. Att nu
ifrågavarande särskilda förslag alltså innefatta verkliga inkonseqvenser mot grundsattserna
i den sednaste författningen, torde redan af det anförda vara klart; och Utskottet
stödjer derpå sin vördsamma hemställan,
att sistberörda motioner ej mätte till någon åtgärd föranleda.
Vid samma § har Lars Rasmusson gjort en framställning, som är alldeles
enahanda med ett yrkande af ej mindre Lars Ersson från Södermanland, än förrbemälde
Johannes Andersson från Elfsborgs län, ehuru dessa begge sistnämnde ansett
ämnet komma under 15 §: att nemligen fägata, som till följd af laga skifte kommit
att läggas öfver andras egor för en eller (lere delegares behof, skall förses med hägnad
å ömse sidor, och denna, antingen särskildt för sig eller i qvittning mot annan
stängsel, på samtlige skiftesdelegare fördelas efter deras lott i egor. Motionärerna hafva
till stöd härför framhållit, hurusom det mångenstädes inträffat, att vid laga skiften, som
verkställts innan nu gällande stängsel-lag utkom, en eller flere hemmansegare fått
sina utmarker eller beteshagar så lagda, att de, för att komma dit med sina kreatur,
nödsakas att färdas ett längre stycke väg öfver en annans odlade egor, hvilken väg
vid skiftesförrättningen blifvit bestämd och utstakad under benämningen »vallgata» och
då blifvit å ömse sidor försedd med stängsel, hvarigenom den från ling- och utmarken
aflägse boende egaren utan svårighet kunnat ditföra sina kreatur; men att, då
det, enligt nu gällande författning, vore egaren af den mark, öfver hvilken vallgatan
går, tillåtet att alldeles borttaga den förutvarande stängseln vid sidorna om berörde
väg, komme den, som på samma väg vore tvungen att föra sina kreatur till betet,
att blifva i hög grad lidande, enär han, i stället att en person förut kunnat beqvämligen
framdrifva samtlige kreaturen på den instängda vägen, nu nödgades, till undvikande
af skada på de omgifvande öppna egorna, använda flera personers biträde.
Utskottet kan icke neka, att ju, vid det af motionärerna framställda förhållande,
olägenheter i afseende å kreaturs vallning kunna för en skiftesdelegare genom den
nya författningens tillämpning uppstå, som vid förut verkställda laga skiften icke kunnat
föreses. Men att förebygga alla de olägenheter, hvilka af en så genomgripande
förändring i en vigtig och grannlaga angelägenhet, som den sednast beslutade, kunde
för en och annan enskild blifva en följd, var icke möjligt. Sådant måste likväl i
allmänhet uppvägas af de fördelar, som genom den vidtagna förändringen blifvit be
-
8 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Vt skottets Betänkande N:o 3i.
redda; och det vissa är, att, på sätt Utskottet redan i början af detta Betänkande
antydt, ett återgående till det gamla systemet icke skulle kunna ske utan de skadligaste
verkningar på många enskildes ekonomiska förhållanden. En sådan återgång
till det gamla skulle likväl inträffa, derest sist omförmälda framställuingar bifölles,
enär det icke kan ske utan uppoffring i viss mån af den grundval, hvarpå hela den
sista förordningen om hägnadsskyldighet hvilar, nemligen den regeln, att det tillhör
en hvar att om sina kreatur hålla den vård, att de ej göra skada å andras egor.
l)å tillika den framställning, som nu är föremål för öfverläggning, utgår, bland annat,
från den förutsättningen, att det enligt den nya författningen är tillåtet för egaren
af den mark, öfver hvilken vallgata sträcker sig, att nedrifva den å ömse sidor om
densamma uppförda hägnad, utan afseende derå, om andra, hvilka samma hägnad
upprättat och underhålla, vilja bafva den stående, hvilken uppfattning måste hvila pä
ett misstag, enär författningen ingenstädes dertill gifver anledning; samt det icke bör
vara förenadt med särdeles besvär eller kostnad att, der svårighet möter att på annat
sätt verkställa kreaturens vallning med undvikande af skadegörelse å andras egor,
upprätta och underhålla en så beskaffad hägnad, som kan för berörde ändamål, d. v. s.
endast under sjelfva vallningen, vara tillfyllest och hvilken synes kunna vara af ganska
enkel beskaffenhet, finner Utskottet sig hafva skäl att
afstyrka bifall till nu omförmälda motioner.
Ytterligare har i afseende på 12 § blifvit yrkadt, af Per Persson från Wermland,
dels att bestämmelsen, att, der egor genom allmän farväg åtskiljas, en hvar
skall sin del af hägnaden hålla på sin sida och begge taga lika lott i den stängsel,
som sättes tvärtöfver o. s. v., måtte gifvas en sådan lydelse, att detta endast gäller
»skifteslagets allmänna farvägar», dels att till § måtte fogas följande tillägg: »Der allmänna
indelta landsvägar gå igenom egorna, få icke grindar och led upplöras.» Såsom
anledning till detta yrkande har motionären uppgifvit den tvekan, som kan uppstå
derom, huruvida orden »allmän farväg» skola »uppfattas i relativ eller negativ mening».
I förra fallet skulle med uttrycket förstås alla landsvägar, och skulle då af
det nuvarande stadgandet följden snart blifva den, att flere tusende grindar utöfver
de redan befintliga komme att upprättas tvärtöfver allmänna farvägar. Toges åter
uttrycket i den sednare bemärkelsen, så syntes lagstiftaren hafva glömt, att en mängd
landsvägar ginge genom byars egor och utgjorde dels rålinier byarne emellan dels
egoskilnader emellan enskilde, dels endast genomskure enskilda egor, der likväl måhända
en eller annan granne måste drifva fram sina kreatur för att komma till betesmarken
— och för alla dessa särskilda fall saknades då särskilda bestämmelser.
Utskottet, som, så vidt Utskottet kunnat förstå motionärens framställning beträffande
betydelsen af »allmänna vägar», endast anser sig böra erinra, att detta uttryck
på förevarande ställe åsyftar alla slags allmänna farvägar, och ingalunda endast
de vägar, som kunna vara behöfliga endast för skifteslagets behof, inser icke, hvarför
den ifrågavarande bestämmelsen borde gälla endast de sistnämnda; och kan Utskottet
ej
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Ut skottets Betänkande N:o 34. 9
ej heller biträda motionärens mening, att alla grindar öfver allmänna landsvägar böra
alldeles förbjudas, enär i sådant fall all den hägnad, som kan behöfva uppföras uti
egoskillnad, som, enligt laga kraft vunnen skiftesläggning, framgår öfver allmän väg,
skulle blifva fullkomligt onyttig; utan anser Utskottet motionen
böra så i ena som t andra hänseendet lemnäs utan afseende.
Emot 14 § har af G. Bjerkander från Skaraborgs län, såväl som af ofvannämnde
Anders Jonsson, blifvit anmärkt, att »folket icke begriper» densamma, hvadan
ett förtydligande vore af nöden. Nils Svensson från Blekinge åter bar, med förutsättande,
att stadgandet i denna § har afseende endast på de hädanefter i sammanhang
med laga skiften skeende stängseldelningar, men icke på delningar, som eljest
blifva en följd af de antagna nya grundsattserna för stängselskyldigheten, utan att i
sistberörda läll ersättning för hägnad, som afstås åt annan, bör gifvas, gjort hemställan
derom, att uppskattningen af sådan hägnads värde må ske af gode män, der parterna
ej annorlunda åsämjes; och Måns Månsson från Calmar län har, under uttryckande
af den åsigt, att stadgandet om skyldighet att utan godtgörelse afstå hägnad till en
annan innefattade en svår kränkning af eganderätten, helst det kunde inträffa, att den,
som på ett ställe blir befriad från en sträcka stängsel, på ett annat ställe får så mycket
större hägnadsskyldighet, i synnerhet om genom hans egor löpa gator och vägar,
invid hvilka han numera ej får hjelp af andra att uppehålla stängsel, fördenskull yrkat
en sådan förändring af 14 §, att den, som till annan afstår upprättad stängsel,
må derför njuta skälig ersättning af den, som kommer att den afstådda hägnaden
med fördel begagna.
Ifrågavarande § lyder sålunda: För hägnadsskyldighetens fullgörande ansvaren
alltid de, som i egoskillnaden hvarandra möta, och tage vid fördelning af hägnaden
hvardera sidan sin andel i en sträckning, der ej annorlunda åsämjes. Sker sådan
förändring i eganderätten till den jord, för hvilken stänges, att å endera sidan jorden
styckas, eller förut styckad jord sammanlägges; och tarfvas till följd deraf ny delning
af redan upprättad hägnad eller fordras sådan ny delning af annan orsak, som till
förändrad grund för hägnadsskyldigheten föranleder, varde ock en livar, så vidt ske
kan, bibehållen vid den sträcka han förut haft, eller njute, der han något af sin förra
hägnad emot annan sämre utbyta måste, ersättning för skillnaden i värde. Ej bafve
dock deu, som vid ny delning af redan upprättad hägnad njuter minskning i den
hägnadsskyldighet honom förut ålegat, rätt att för det hägnadsbelopp, från hvars underhållande
han befrias, fordra betalning af den, som dermed för framtiden utöfver
sin förra hägnadsskyldighet belastas.
Det torde få antagas, att det är sista punkten, som framkallat de emot §
gjorda anmärkningar, helst paragrafens öfriga innehåll ej lemnar rum för ringaste tvifvel
om rätta tolkningen. Hvad då berörde punkt beträffar, synes det vara klart, att
Nils Svensson irrat sig i sin förutsättning, att den här gifna bestämmelse endast har
Bik. lill B. St. Pral. 1859 \ 180U. 7 Sami. 2 Afd. 16 Haft. 2
10 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Vt skot tets Betänkande N:o 34
afseende på de stängseldelningar, som till följd af inträffande laga skiften, efter det
författningen börjat tillämpas, komme att ske; enär ordalydelsen dertill ej gifver någon
anledning, utan tvärtom de i paragrafens nästföregående punkt använda ordalag
utvisa, att lagstiftaren här syftat på alla de orsaker, som kunna »föranleda till förändrad
grund för hägnadsskyldighet.» Vid sådant förhållande och då det ej är på
sin plats att i förevarande § inflicka en i allt fall öfverflödig bestämmelse, att värdering
af mistad hägnad må ske af gode män, anser Utskottet Nils Svenssons förslag
derom
icke kunna godkännas.
Lika litet finnér Utskottet sig kunna instämma med Måns Månsson, hvilken
utgår från den synpunkt, att hägnad är dens egendom, som uppfört densamma. Så
får den likväl icke betraktas, med mindre den skall alldeles förlora betydelsen af prestation,
som en annan kan påfordra, och hvilket den i sjelfva verket både hittills
varit och framgent kommer att blifva, så länge stängselvitsord får begagnas. Men
med bibehållande af detta begrepp var det mindre förenligt att tillerkänna den, som
framdeles blef befriad från en hägnad, ersättning för densamma eller, hvilket kunde
vara detsamma, rätt att den bortföra. Att deri ej skulle legat någon billighet, synes
man kunna öfvertyga sig, derest mun uppmärksamt genomläser detta lagrum. Man
finner då, att motionären Mans Månsson tolkat detsamma oriktigt och i strid med
tydlig ordalydelse, då han såsom föremål för lidande och kännbara förluster framhållit
den »fattige,» som genom en stängseldelning enligt den nya författningen kan erhålla
vida större hägnadsskyldighet än hans mägtigare granne. Huru är det möjligt
att på en sådan jordegare tillämpa ifrågavarande 14 § sista punkten, som stadgar,
att den som »vid ny delning af redan upprättad hägnad njuter minskning i den hägnadsskyldighet
honom förut ålegat» ej skall vara berättigad till ersättning för det
hägnadsbelopp, hvarifrån han befrias? Och är det ej till de »fattiges» eller mindre
jordegarnes förmån att desse, som just blifva de, hvilka till följd af den antagna s. k.
hälftenprincipen komma att få något större hägnadsskyldighet i yttre rågången mot
sina grannar, såsom en slags ersättning derför befrias från att till den större grannen
betala värdet af den hägnad, som finnes förut upprättad och från hvars framtida
underhåll denne sednare befrias? Härom hör man, enligt Utskottets tanke, ej kunna
misstaga sig; och som Måns Månssons framställning i öfrigt hvilar på det oriktiga
förmenande, att den jordegare, genom hvars egor allmän farväg löper, skall hädanefter
blifva nödsakad att ensam uppehålla hägnad till sitt fredande, en nödvändighet,
som, efter hvad Utskottet ofvan sökt visa, icke mera förefinnes, sedan en hvar är
skyldig att vårda sina kreatur så att de ej tillfoga skada åt annan; föranlåtes Utskottet
hemställa,
att någon ändring af 14 §, i det syfte Måns Månsson angifvit, ej måtte
ifrågakomma.
Vidkommande åter den begärda förklaringen af samma §, så enär Bjerkanders
framställning derom — uti hvilken Anders Jonsson allenast instämt — utmärker, att
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskotlets Betänkande N:o 34. 11
densamma härleder sig från tvekan derom, huruvida 14 § har afseende på endast de
nya stängseldelningar, som af de antagna nya grundsattserna för stängselskyldigheten
föranledas, eller om den är tillämplig äfven på de framtida förändringar, som i dessa
fördelningar kunna inträffa; en fråga, den Utskottet redan yttrat sig anse icke kunna
på mer än ett sätt besvaras; och några andra bevis för den förmenta otydligheten i
meranämnde § nu ej blifvit anförda; finnér Utskottet sig desto mindre hafva anledning
tillstyrka en lagförklaring i det alhandlade ämnet, som dylika förklaringar, när
de icke framkallas af ett oeftergifligt behof, röjande sig genom de olika sätt, hvarpå
en lagbestämmelse blir inom lagskipningen tillämpad, men aldrig frammanadt ensamt
af en eller annan individs oförmögenhet att utlägga lagen, ofta suarare bidraga till
att försvåra den rätta tillämpningen, än att underlätta densamma; hvadan Utskottet
vördsamt tillstyrker, alt Bjerkander och Anders Jonssons ifrågavarande motioner
ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
1 öfverensstämmelse med den åsigt, han i afseende på 12 § uttalat, har Per
Persson från Wermland yrkat, att i 13 § framför orden »samfiilde vägar» måtte inllickas
ordet »stängsellagets», så att lydelsen blefve denna: »Der led eller grind öfver
stängsellagets samfälde vägar tarfvas» o. s. v.; samt att i öfrigt måtte till denna
§ fogas det tillägg, att den, som har rätt till enskild väg eller fädrift öfver annans
egor, skall »vara förpligtad att hålla sådan vård om sina kreatur under driftning, som
i 1 § stadgadt är.»
Då sistberörda stadgande icke behöfver på liera ställen i författningen upprepas;
samt Utskottet redan ofvan uttalat sin åsigt om det oriktiga i den grund, hvarpå
Per Perssons förevarande framställning i öfrigt hvilar, eller att alla slags grindar öf
ver
allmänna farleder böra ovilkorligen förbjudas, anser Utskottet sig ej behöfva andraga
vidare skäl för sin hemställan, att Per Perssons förslag i afseende på ändring
eller tillägg till 15 §
icke mätte vinna afseende.
I stället för 18 §, hvilken endast hänvisar, i fråga om beskaffenheten af
laggild hägnad, till hvad särskildt derom är stadgadt, har förrbemälde Johannes Andersson
ansett böra i författningen införas, till de mindre lagfarnes tjenst, de bestämmelser,
som rörande det här ifrågavarande ämnet igenfinnas i 5 Kap. 3 § Byggningabalken,
Kongl. Förordningen den 31 Januari 1815, samt Kongl. Brefvet den 25
Juli och Kongl. Kammar-kollegii Kungörelse den 17 Oktober sistnämnde år, jemte
ett så lydande tillägg: »Stänger någon annorlunda, utan särskild öfverenskommelse,
så att annans kreatur igenom en dålig hägnad får ovanan att flöja öfver, botes derför
från och med 10 till och med 50 R:dr till den som kreaturet eger, såsom er
sättning
för vållandet till kreaturets ovana.»
Då emellertid de uppräknade lagens rum och författningar äro lika tillgänglige
utan att de sammanföras i den ifrågavarande förordningen, som ej hade till föremål
att meddela några stadganden rörande sättet för hägnads upprättande, dess höjd
och beskaffenhet i öfrigt; finner Utskottet sig icke böra understödja motionärens derorn
12 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ehon.-Ulskottets Betänkande N:o 34.
väckta förslag och således ej heller yrkandet om ett tillägg rörande ansvar för
den, som underlåter föreskrifterna i berörda hänseende, helst den af motionären föreslagna
bestämmelse derom synes mindre lämplig, än den, som hittills varit gällande
och visat sig tillräckligt verksam; hvadan Utskottet anser Johannes Anderssons sistberörda
förslag
icke böra bifallas.
J. Carlsson från Östergötland har, beträffande 16 § 1 punkten, gjort hemställan,
att maximum af det derstädes för uppsåtligt insläppande af kreatur på annans
egor stadgade bötesansvar, 200 R:dr, måtte nedsättas till SO R:dr, enär mången
eljest kunde råka att ganska oskyldigt drabbas af ett för hårdt straff, såvida
som »våda kan tydas till uppsåt.»
Sistnämnda skäl torde likväl .sakna all giltighet; och då i öfrigt någon ändring
i det omförmälda hänseendet ej kan ega rum utan rubbning af sammanhanget och
det lämpliga förhållandet mellan alla de särskilda ansvarsbestämmelserna, ibland hvilka
till exempel den nästföljande, för missbruk af betesrätt på samfäld mark, hvilket är
en vida ringare förseelse, än den nyss omförmälda, stadgar böter af ända till 50 R:dr,
o. s. v., måste Utskottet förklara sig anse
J. Carlssons berörda yrkande ej förtjent af uppmärksamhet.
Enahanda är förhållandet med Anders Jonssons från Wermland förslag, att
kungörande om intagande af annans kreatur bör ske ej allenast i socknens kyrka,
såsom i 25 § stadgas, ulan äfven i angränsande socknars kyrkor. Det måste nemligen
snarare anses tillhöra den, som genom underlåtenhet att vårda sitt kreatur vållat,
att det inkommit på andras egor, att taga reda på detsamma, än den, hvilken
derigenom tillskyndats skada, att förskaffa egaren kännedom om hvarest kreaturet
finnes. I sistnämnda hänseende torde den förorättade hafva gjort tillfyllest om han låter
lysa från predikstolen i sin egen församling, helst de angränsande kunna vara så
aflägsna, att kostnad och besvär för fortskaffande af kungörelser dit blifva större, än
att de uppvägas af det qvarhållna kreaturets hela värde; hemställande Utskottet på
grund häraf, att nu nämnda motion
ej må vinna bifall.
30 § lyder för närvarande sålunda: »Har någons kreatur på annans egor
olofligen inkommit, och ligger vållandet dertill ej den till last, som kreaturet tillhör,
njute ändå den, som det å sina egor funnit, der han ej, enligt 22 §, bör skadan
sjelf stånda, sin rätt, efter hvad förut är sagdt, emot kreaturets egare; och denne
söke sitt skadestånd af den, som vållande var att kreaturet inkom.»
Nu har emellertid Lars Rasmusson förmenat, att något stadgande, »mer
stridande mot hvarje sund lagstiftningsprincip», neppeligen torde kunna uppletas,
enär, derest sjelfva lagen antoge någon vara oskyldig till en uppkommen skada,
denne desto heldre borde befrias från följderna, som äfven i tv istiga fall den regeln
gällde, att man heldre borde fria än fälla. Att fela mot dessa grundsattser vid stiftandet
af en ny lag ledde till att borttaga aktningen för lagen; och det vore, för
Sammansatta Lay- samt Allm. Best.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 34. 13
att förekomma sådan skada, efter motionärens åsigt nödvändigt att ändra nyssnämnde
§ sålunda:
»Har någons kreatur på annans egor olofligen inkommit, och kan det styrkas,
att vållandet dertill ej ligger den till last, som kreaturen tillhör, vare han saklös.»
Utskottet, som medger, att de af motionären uttalade grundsattser äro riktiga,
då fråga är om bestämmande i kriminelt hänseende af påföljden för en försummelse
eller ett fel, i enlighet hvarmed också all fråga om böter för den kreatursegare,
hvarom denna § handlar, förfallit, men anser samma grundsattser sakna betydelse vid
afgörandet af förevarande fråga, hvilken endast angår rätt till skadestånd, är till följd
deraf ock af olika mening med motionären beträffande principenligheten och billigheten
af ofvan omförmälda stadgande. Den 25 § medgifver, att den, som finner kreatur
olofligen inkommet på sina egor, må det intaga; och följande § stadgar, att egare
af sådant kreatur ej har rätt att det återfå, innan han antingen i lösen derför utgilvit
beloppet af skadeersättningen och kostnaden för kreaturets vård och underhåll,
eller ock derför ställt full pant eller borgen. Denna panträtt är i full öfverensstämmelse
med hvad lagen för många andra härmed jemförliga förhållanden stadgar. Men
från sjelfva begreppet af en sådan sakrätt är det oskiljaktigt, att innehafvare!! måste
kunna hålla sig till sjelfva föremålet derför för utbekommande af sin fordran. Billighetsskäl,
om de förefunnes, måste härför vika, helst som de vanligen äro mindre
säkra eller lika för alla förekommande fall. Huru vanskligt det vore att här bygga
på dem allenast, torde inses deraf, att i alla de fall, der någon svår skada tillskyndats
en jordegare genom en annans kreatur, utan att det kunde styrkas, att den
sednare dertill varit vållande, skulle den lidande kunna gå miste om all ersättning
derigenom, att kreaturens egare, med bekostande af böterna, öfvertalade någon, hos
hvilken ingen tillgång funnes att ersätta skadan, såsom en tjenare, eller till och med
ett barn, att å sig bekänna vållandet; och sålunda skulle hela institutionen med denna
panträtt kunna eluderas. Det måste fördenskull vara både följdriktigare och billigare,
att lemna den, som lidit skada, rätt att hålla sig till det intagna kreaturet och öfverlemna
åt det seduares egare, hvilken i de flesta fall torde icke vara utan all skuld,
att i motsatt fall söka sitt åter af den, som tillskyndat honom förlusten; Och hemställer
Utskottet, på grund af hvad sålunda är anfördt, att Lars Rasmussons ifrågavarande
motion
ej må föranleda till någon åtgärd.
Uti §§ 32 och 33 föreskrifves, att om egare af intaget kreatur ej inom 14
dagar, sedan han tillsagd biet, löser kreaturet ut, eller om egare af sådant kreatur ej
blir känd inom 14 dagar, sedan lysning enligt 25 § skett, må den, som intog, låta
kreaturet säljas å offentlig auktion.
Den sålunda bestämda termin af 14 dagar har Anders Jonsson ansett böra
ändras till en månad, Motionären har dock härtill ej uppgifvit något skäl; och som
sådant ej heller, efter Utskottets omdöme, företer sig, hemställes, om icke detta förslag
må lemnäs utan afseende.
14 Sammansatta Lag samt Allm. Besv.- o. Ekon -Utskottets Betänkande N:o 34.
Förutom de ofvannämnda motionerna, hafva äfven några blifvit i ämnet väckta,
de der ej hänföra sig till någon viss § i Stängselförordningen.
Så har Herman Öbom från Norrbottens län, under erinran om de stora kostnader
och besvär, som tillskyndas väghållningsskyldige lill följd deraf, att, i synnerhet
på slätter, snö i oerhörd mängd samlas på de ställen, der allmänna vägarne äro omgifna
af gärdesgårdar, hvilket ock för resande orsakar uppehåll och obehag, emedan
i sådana gator stundom erfordras flera dagars arbete, innan vägen blir farbar, hemställt,
att, till undanrödjande af nämnde olägenheter och jemväl af den skada, som tillfogas
åker deraf, att alltför starka snömassor der blifva qvarliggande, stadgas måtte,
det hägnad, som uppföres vid väg eller i råskillnad, der åker å någondera sidan möter,
skall så inrättas, att den till halfva höjden må kunna vid hvarje höst, förrän snö
fall
inträffar, nedtagas, och att det sednare ock åligge egaren, vid äfventyr att annars
kännas skyldig att ersätta de kostnader och den skada, som till följd af hans
försummelse åstadkommas.
Utskottet, som, beträffande hägnad intill åker, anser fråga om nedrifvande deraf
för vintern böra bero af öfverenskommelse mellan vederbörande, är deremot ense med
motionären derom, att de olägenheter och svårigheter vid vintervägars uppehållande i
farbart skick, som obestridligen härröra deraf, att gärdesgårdar äro uppförda utmed
vägarne, å hvilka i sådant fall snön lättare samlar sig, kunna och böra afbjelpas genom
någon sådan anordning, hvarigenom gärdesgårdar invid sådana vägar vintertiden
försvinna, och hvarför så mycket mindre bör möta hinder, som stängsel den tiden är
alldeles obehöflig. Men då denna angelägenhet snarare bör utgöra föremål för de
väghållningsskyldiges omsorg, än för de stängselskyldiges, samt ett sådant åläggande för
de sistnämnde, som motionären föreslagit, skulle drabba dem både för ojemnt och för
tungt, särdeles der stengärdesgårdar äro de enda brukliga, kan Utskottet ej biträda hans
förslag derom, likasom det synes Utskottet icke leda till målet att nedtaga hägnaden
till endast halfva höjden, förutsatt äfven att man kunde utfinna något sätt för hägnads
uppförande, som medgaf utförande häraf utan särskilda svårigheter. Men Ut
skottet
anser, att det skulle för ändamålet vara tillfyllest, om de väghållningsskyldige
sjelfva endast finge tillstånd att nedtaga den hägnad, som vållar dem olägenheter vid
snöfall, emot skyldighet att återupprätta densamma efter vintrens slut. Kostnaden
härför måste otvifvelaktigt vida understiga den, som snöskottningen i de af drifvor
uppfyllda gatorna medförer, helst denna sednare kan under en vinter ifrågakomma
tidt och ofta, då deremot uppförandet af hägnad utmed samma vägstycke genom hela
ploglagets förenade bemödande icke kan erfordra lång tid. Någon skada synes ej
heller kunna tillskyndas de hägnadsskyldige, då de i tillräcklig tid få sin stängsel å
nyo uppförd i laggildt skick. Och får Utskottet alltså, med föranledande af motionens
innehåll, vördsamt tillstyrka,
att Bikels Ständer mätte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj.t anhålla,
att Kongl. Majit täcktes utfärda en föt ordning, hvarigenom stadgas, att
det må vara väghållningsskyldige öppet att vid vintrens början nedtaga
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 34. 15
hägnad, som befinnes uppförd utmed väg, med skyldighet likväl för dem
att nästföljande vår i laga tid hafva hägnaden i laggildt stack å nyo
upprättad.
Nds Jansson från Östergötland har yrkat antagande af den grundsatts, att
»der så händer, att någon af de stängselskyldige får sin egolott invid vatten, som utgör
fullt laglig stängsel, då skall han till de grannar, som af sådan förmån icke äro
delaktige, erlägga en skälig ersättning i penningar efter gode mäns värdering.»
Då den omförmälda förmånen, hvilken onekligen är af värde och fördenskull
äfven alltid måste tagas i betraktande vid uppskattning af jorden vid ett laga skifte,
likväl varar i everdeliga tider, och den af motionären föreslagna grundsatts följaktligen
icke skulle kunna rättvisligen tillämpas på annat sätt, än att det ena hemmanet
komme att stå i ett beständigt skattskyldig! förhållande till det andra, hvilket dock
hvarken är motionärens mening eller synes vara ett lämpligt sätt att utjemna en
olikhet beträffande stängselskyldigheten, föranlåtes Utskottet
afstyrka allt afseende å berörde förslag.
Herr Grefve Lewenhaupt, Claes Magnus, åter har uti ett till Höglolliga Ridderskapet
och Adeln ingifvet memorial fäst uppmärksamheten å det oskick, som redan
här ofvan blifvit vidrördt, att nemligen kreatur lemnäs af sine egare att drifva
utefter allmänna vägar utan någon tillsyn. Då sådant — med undantag för oringade
svin, hvarom särskildt vore stadgadt — aldrig af åklagaremakten beifrades, mendet
vore angeläget att medelst ett kraftigt förbud freda landsvägarne från ololligt intrång
af främmande kreatur, helst Kongl. Maj:ts Belällningshafvandes llerestädes vidtagna åtgärder
att borttaga en mängd grindar, som ej haft annat ändamål än att utgöra en
gräns för kreaturens framströfvande, torde medföra förökade olägenheter deraf, så
framt man ej ville freda sig medelst uppförande af hägnader, hvilket vöre kostsamt
och skogsödande, har motionären hemställt, att, utom skadeersättningsskyldighet, ett
särskildt vite, t. ex. 10 R:dr för hvarje större och 5 R:dr för hvarje mindre kreatur,
måtte bestämmas för dem, hvilka låta sina kreatur gå lösa på de allmänna landsvägarne.
Utskottet anser emellertid den sålunda föreslagna åtgärden nu mindre än förr
behöflig, sedan det blifvit stadgadt, att en hvar skall hålla vård om sina kreatur eller
ansvara, både med böter och ersättningsskyldighet, för den skada de göra. Det
torftiga bete, som dikeskanterna utmed allmänna vägar kunua erbjuda, men som dock
tillförene torde hafva föranledt bruket att på vägarne utsläppa boskapen, är af alltför
ringa värde, för att någon numera skulle äfventyra, att hans kreatur inkomma på
främmande egor; men å andra sidan lärer ett absolut förbud mot kreaturs lösgående
å allmänna vägar icke kunna meddelas, enär, såsom bekant, desse sednare ofta genomlöpa
oinhäguade samfälda betesmarker, och det vore både obilligt och föranledande
till större olägenheter att tvinga delegarne till uppförande af hägnad utefter hela
våglängden. Utskottet anser fördenskull
Herr Grefve Lewenhaupts motion ej böra föranleda till någon åtgärd.
16 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:$ Betänkande N:a 34.
Måns Månsson har föreslagit, att såsom lag måtte stadgas, att då stenmur
lägges i skillnadsiinie melian egolotter, man må ega rätt att lägga muren tre fot in
på
nästa grannes egolott.
Huru långt inpå grannens område man må ega rätt att lägga stengärdesgård
bör naturligtvis bero af gärdesgården bredd, hvilken kan vara olika. Någon tvist
härom bör emellertid ej kunna uppstå, helst, på sätt ifråga om diken — de der ock
kunna tjena i stället för hägnad — i 4 Kap. 2 § Byggningabalken stadgas, man finner
lagens mening vara, att hälften »gånge å hvardera» sidan. Tillämpningen af denna
grundsatts och af stängselförordningens 12 §, enligt hvilken »stängsel skall i egoskillnaden
sättas,» hvilket ej kan förstås annorlunda, än att hvardera sidan bör släppa till
hälften hvardera af det behöfliga utrymmet, gör, efter Utskottets omdöme, vidare
stadganden härom obehöfliga; och hemställes derföre,
att Måns Månssons sistberörda förslag mätte lemnäs utan afseende.
Slutligen har Olof Lindström från Westerbottens län sökt utveckla, hurusom
det i anseende till olika sedvänjor och lokala förhållanden på olika orter vore omöjligt
och skadligt att, i fråga om stängselskyldighet och egofrid, stifta en lag, som vore
passande för hela riket, samt derföre föreslagit, att hvarje län måtte få bestämma
lämpligaste sättet för egornas fredande och stängselskyldigheten inom länet; samt att
verkställigheten häraf mätte öfverlemnas till för ändamålet valda Läns-kommittéer, till
dess, i enlighet med Rikets Ständers vid förra riksdagen yttrade önskan, Läns-nämnder
blifva inrättade, hvilka derefter borde öfvertaga berörde angelägenhet.
Utskottet kan, af lätt insedda skäl, icke biträda ett så ovanligt förslag, emot
hvilket, derest man ock antoge, att landet kunde undvara en gemensam lagstiftning
i ett så vigligt ämne som det förevarande, i allt fall endast torde behöfva erinras,
att inom olika orter inom ett och samma län, ja inom en och samma socken, förete
sig enahanda anledningar till olika lagstiftningar, som motionären ansett innefatta tillräckligt
motiv för ett förslag om särskild lag för hvarje särskildt län; af hvilket skulle
uppkomma ett tillstånd, som förtjenade hvarje annan benämning utom den af lagbundet.
Till följd häraf torde Lindströms motion
af Rikets Ständer ogillas.
Stockholm den 14 September 1860.
Reservationer:
af Herr Grefve Taube, H. A., samt Riksdags-fullmägtige Gustaf Larsson och Matts
Rersson från Stockholms län, i fråga om yrkadt upphäfvande af Stängselförordningens
4:de §, samt af den sistnämnde jemväl beträffande Utskottets beslut att tillstyrka
rättighet till nedtagande vintertiden af hägnad utmed allmänna vägar.
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1860.
Sammansatta Lay- samt Allm. tiesv.- o. Ékon.-Ut skottets Betänkande N:o 35. i
mT:o 35.
Ank. till Kxji.-Utsk. den 4 Okt. 1860, kl. t e. m.
Betänkande, » anledning af vackt motion om rättighet för utländsk man
att i rikets stapelstäder drifva grosshandel och idka större
fabriksrörelse m. m.
I fråga om utländsk mans rätt att »drifva köpenskap» stadgades genom 1734
års Lag, i 5 Kap. Handels-Balken, att då utländsk man »med sina varor till stapelstad
kommer, skall han der sälja dem i gross och ej till annan ort här i riket föra»,
samt att »utländsk man må matvaror till salu hafva i skepp och farkost och andra
varor i de rum, som Borgmästare och Råd dertill nämna, och ej i gästherberge sitt
eller i öppna gatubodar. Ej eller må han igenom andra dem utmångla låta eller
sjelf resa ur stad och i stad eller i bergslagerna och köpenskap der drifva, borga
der något ut eller kräfva gäld in, vid hundrade dalers bot; håfve ock i alla dessa fall
förverkat det han handlade med.» — Det dröjde likväl icke längre än till 1741,
innan denna utländriingars handelsrätt blef, genom en den 22 Oktober nämnda år
utfärdad Kongl. Förordning, ytterligare begränsad derhän, att det icke skul e vara någon
»utifrån inkommande köpman eller expedit» tillåtet att här i riket införa eller
för egen räkning införskrifva, än mindre i kommission antaga och handel drifva med
andra varor än sådana, som äro »det landets egna produkter, ifrån hvilket han kommen
är och halver sitt rätta hemvist,» vid konfiskation af varan och 500 Daler
silfvermynt böter; samt att sådane främmande köpmän eller expediter till sina varors
försäljning icke egde längre än sex veckors tid, ifrån ankomsten räknadt. Och innehåller
författningen slutligen: »Beträffande åter de främmande köpmän eller expediter,
som i riket inkomma och medbringa reda penningar och kapitaler, att dermed uppköpa
och utskeppa rikets metaller samt andra varor och produkter, så skola väl desse,
enär de någre utrikes varor medbringa eller låta inkomma, vara förbundne till samma
inskränkning af sådane varor, som komma ifrån det laudet, hvarest de sitt hemvist
Bih. till li. St. Prat. 1859 & 1860. 7 Sami. 2 A/d. 17 Uäjt. 1
2 Sammansätta Lag- samt Ailm. Iicsv.~ o. Ehon.-Utskoltcls Betänkande N:o 35.
hafva, såsom de si" ock uti ol!t rätta böra efter hvad lagen om främmandes handel
föreskrifer; dock skola icke desse vara förbundne till någon viss tid, utan måge här
vistas och qvarblifva, så länge deras omständigheter det fordra; Meri skulle någon af
desse främmande köpmän och expediter åstunda att sig här i riket nedsätta och burskap
vinna, så förhålles dermed efter lag och handelsreglemente, då de sedan hafva
att åtnjuta de dem derefter tillkommande förmåner.»
Att, oaktadt utländske mäns friheter i åtskilliga andra hänseenden tid efter
annan blifvit utvidgade, ofvanberörda stadganden beträffande deras handelsrätt likväl
ännu måste anses gälla till efterrättelse, är klart deraf, att de icke blifvit upphäfda,
och bekräftas af ett Kongl. Bref till Kommerse-kollegium den 23 Februari 1838,
deruti, med anledning af begärd förklaring i afseende på utländska handlandes ifrågavarande
rättighet, Kongl. Majit yttrat sig finna »de vilkor, hvarunder utländske undersåter
må här i riket utöfva handel, bestämdt utstakade och bland annat grunda
sig på stadganden i allmänna lagen, hvaruti ändring utan Kikets Ständers medverkan
icke kunde ega rum.»
I denna del måste likväl vår lagstiftning anses hafva stadnat på en ståndpunkt,
som tidsandan längesedan öfvergifvit. De åsigter, af hvilka nyssberörda stadganden
öro uttryck, tillhöra en förgången tid, hvars statsekonomiska läror den närvarande
förkastar. Också hafva, efter förebilden af de nationer, hvilka sökt och funnit medlen
till industriel förkofran uti en frisinnad handelslagstiftning, nästan alla civiliserade
folkslag i större eller mindre mån anslutit sig till dess grundsattser och i samma
mån blifvit delaktiga af frukterna. Om det fanns någon våda uti att bryta isen —
och det är ett karaktersdrag i utbildningen af vårt samhällsskick att icke hafva med
alltför mycken ifver omfattat det nya och oförsökta — finnes det deremot, sedan
företeelserna inom andra länder omintetgöra hvarje tvifvel i fråga om de lyckliga resultater,
en fri tädan på handelns och industriens fält åstadkommer, intet skäl att
längre isolera sig från den likformighet i lagar rörande handelsförhållanden, som andra
civiliserade stater eftersträfva.
På denna angelägenhet har nu ock uppmärksamheten blifvit fästad genom ett
af Herr Hierta till Vällofliga Borgare-Ståndet inlemnadt memorial, som varit föremål
för Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets pröfning, och
hvaruti motionären för sin del anfört, hurusom, änskönt det icke kunde nekas, att
vår handelslagstiftning i sednare tider ådagalagt en fortgående frihetsprincip, till följd
hvaraf det inre välståndet i landet i betydlig mån tilltagit och åtskilliga restriktioner,
stridande mot tidehvarfvets anda och förändrade förhållanden, måst gifva vika för allmänna
opinionens inflytelse, det likväl ännu för oss återstode att lossa på några för
vår industri ganska hammande band, hvilka förhindrade vårt på kapitaler fattiga land
att, i likhet med andra länder, komma i åtnjutande af utländska kapitalers införande
i landet och af de välgörande frukterna af deras användande härstädes. Det vore
nemligen just genom vissa bestämmelser i Ilaridels-Balken samt i Handels- äfvensom
Handtverks- och Fabriks-Ordningarne, som Sverige visat sig stå efter de flesta civi
-
Sammansatta Lag- samt Allm, Besv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 35. 3
liserade industriel nationer i verlden. När man jemförde de äldre för 130 år sedan
skrifna lagarne med stadgandet i i § Handels-Ordningen, som innehåller, att
»rättighet att i stad idka handelsrörelse tillkommer hvarje man. som eger Svensk
medborgarerätt,» samt med 3 § i Fabriks- och Handtverks-Ordningen, som likaledes
bestämmer »Svensk medborgarerätt» såsom vilkor för rättighet att idka fabriks- eller
handtverksrörelse, funne man, alt det vore utländsk man förbjudet att i vårt land
bosätta sig och etablera någon rörelse, såvida han ej ville afsäga sig sin nationalitet
och blifva Svensk undersåte. De karakterer, som hade lätt för att ingå på detta
vilkor, vore likväl, efter motionärens mening, icke alltid de bästa eller sådana, hvilka
det vore en vinst för vårt land att förvärfva; men deremot afhölles redbarheten och
rikedomen genom dylika föreskrifter. För att kunna utbyta eget land mot ett främmande,
fordrades naturligtvis, att man egde tillfälle alt erfara, om man trifdes der
och hade framgång, åtnjöt frihet och skydd af goda lagar o. s. v. En undersåte,
som, under fria förhållanden, på öfvertygelsens väg vunnes, vore säkerligen en större
och ädlare vinst för vårt land, än den, som endast genom skrå- och handelstvång
dertill förmåddes. I afseende på nu ifrågavarande restriktioner i sin handelslagstiftning
egde Svensken måhända sin like endast i Cbinesen eller Japanesen. Ty hvarje Svensk
man, som önskade bosätta sig i Danmark, Hamburg, Lubeck, Bremen, Preussen,
Frankrike, England, ja sjelfva det restriktiva Österrike, Ryssland eller Turkiet, och
der etablera en rörelse samt drifva den i sex månader, ett eller sex år och sedan
återvända med hvad han förvärfvat, kunde göra det, utan att derföre upphöra att
vara Svensk medborgare. Inom alla dessa läuder vore ock Svenskar etablerade och
idkade rörelse, utan att derföre hafva förlorat sin nationalitet, utan att hafva blifvit
hvarken Tyskar, Fransmän, Ryssar eller Turkar. Man borde hoppas, att den tid
måtte vara förbi, då ett slikt förfarande hos oss tycktes betraktas nära nog som en
stöld från det land, der vinsten blifvit förvärfvad, och att man til! heder för det
sunda förnuftet måtte kunna inse, att någon vinst svårligen kan åstadkommas utan
utläggning af kapital, och att detta, under den tid det varit användt i landet, gagnat
icke blott sin egare utan ock landet, der han vistats, genom spridande af arbetsförtjenst
och välstånd med flere af de välsignelser, som åtfölja kapitalets och arbetets
fria rörelse. Det kunde visserligen icke undgå uppmärksamheten, att en viss räddhåga
i allmänhet gjort sig gällande i vårt land för de möjliga följderna af främlingars
inflytelse; och denna fruktan, alstrad i en tid, då den Svenske näringsidkaren, i
följd af bristande kommunikationsanstalter, befann sig mera afstängd från de länder,
hvarest täflan ocb kapitaltillgång hade åstadkommit ett större näringslif, torde jemväl
varit hufvudorsaken till de stränga prohibitiva författningar, som här blifvit omnämnda.
Numera hade dock dessa förhållanden, såsom många andra, betydligt förändrat
sig; och hvarföre skulle nästan alla andra nationer tillåtit utländningar att drifva handel
eller annan näring, om de icke funne sin fördel dervid? Kunde det icke anses
utgöra en af grundorsakerna till Englands rikedom, alt hvem som helst, infödd eller
utländning, ja äfveD om han först dagen förut inkommit i landet, får utan att be
-
4 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:s Betänkande N:o 35.
gära någons tillstånd, öppna ett handelskontor eller en försäljningsbod eller en verkstad,
eller uppsätta fabriker, så mänga han behagar. Vid första påseendet kunde det
tyckas, som om det intrång, en sådan frihet förorsakade genom täflan med förut
varande näringsidkare, skulle lända till skada, och att landet skulle lida derigenom,
att främlingar kunde resa bort, efter att hafva samlat någon förmögenhet. Men erfarenheten
hade visat motsattsen, i det att den oinskränkta näringsfriheten droge till
England en stor mängd arbetsskicklighet, som skapade omsättning och kapitaler, och
sedan de inflyttande der funnit en näringsutväg, stadnade största delen qvar. Dessutom
måste Irämlingarne, lika väl som de infödde, under sin vistelse här lyda landets
lagar, skatta för sin rörelse, kunna lagsökas för sina förbindelser o. s. v. —
Ehuru således Svensk man egde i de flesta främmande länder drifva hvilken handel
och rörelse han behagar, utan att behöfva afsäga sig sin nationalitet, ville motionä
ren
likväl icke påyrka full reciprocitet, beträffande den frihet våra landsmän hos andra
nationer åtnjuta; utan har han inskränkt sig till att, såsom en öfvergång till en
med tidehvarlvets anda och andra nationers åsigter uti ifiågavarande ämne mera förenlig
handelslagstiftning, föreslå, att en författning mätte utfärdas, sora, med ändring
af 2 och 3 §§ i 5 Kap. Handels-Balkcn, 1 § i Handels-Ordningen och 3 § i
Fabriks- och Handtverks-Ordningen den 22 December 1846, samt med upphäfvande af
Kongl. Förordningen den 22 Oktober 1741 äfvensom Kongl. Brefvet den 23 Februari
1838, tillåter utländsk man att här i rikets stapelstäder bosätta sig och drifva gross
handel
samt idka större fabriksrörelse, äfvensom att, med iakttagande af hvad tullförfattningarne
derom stadga, föra sina varor från en ort till annan.
Utskottet anser ock för sin del, i enlighet med det ofvan anförda, det vara
nödvändigt att lossa på de band, våra nuvarande författningar i afseende på utländningars
rätt att härstädes idka handelsrörelse eller annat näringsfång innehålla, helst
de inskränkningar, som i detta hänseende ega rum, sakna konseqvens med de mera
liberala grundsattser, som i sednare tider blifvit följda ej mindre i vår handelslagstiftning
i allmänhet, än uti åtskilliga internationela frågor, bland hvilka må erinras om
den reciprocitet, som eger rum mellan Sverige och andra nationer beträffande skeppsfarten.
Men härvid har hos Utskottet i betraktande kommit, huruledes åstadkommandet
af den ifrågasatta förändringen är beledsagad af åtskilliga svårigheter, härledande
sig från nödvändigheten att härvid hafva hänsyn till vissa med vårt samfundsväsende
förknippade omständigheter, de der icke kunna alldeles förbises med mindre
infödde medborgare skulle tillskyndas ett obilligt intrång eller erhålla sämre vilkor än
utländningar. Såsom exempel härpå må det tillåtas Utskottet att endast påminna
om våra antagna lagar rörande burskap, vilkoren för dess erhållande och de förbindelser
detsamma medförer, ibland hvilka ingå ej allenast sådana, som skulle kunna
till sitt värde i penningar uppskattas och dermed inlösas, utan ock personela skyldig
heter,
hvilka icke skulle kunna af en utländning fullgöras, om de ens borde honom
uppdragas. Dessa lagar med de flera, som beröra utländningars handelsfriheter, och
sorn utgöras af äfven andra, än dem motionären uppräknat, böra otvifvelaktigt i sam
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- n. Ekom-Utskottets Utlåtande N:o 36. 5
manhang med den föreslagna reformen öfverses och bringas till öfverensstämmelse med
den nya lag, som kan ifrågakomma att stiftas. Till det arbete, som härför erfordras,
saknar emellertid Utskottet tillfälle; och det är af sådan anledning och för att åt.
det ifrågavarande ämnet bereda den sorgfälliga granskning, dess vigt påkallar, Utskottet
nödgas inskränka sig att till Rikets Ständer vördsamt hemställa,
det Rikets Ständer måtte, i underdånig skrifvelse, hos Kongl. May.t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes tillse, i hvad mån utvidgade rättigheter
för utländningar att härstädes idka handel och annan näring må kunna
genom en förändrad lagstiftning beredas, samt derom för nästkommande
Ständer aflåta nådig Proposition.
Stockholm den 4 Oktober 1860.
Wto 36.
Ank. till Exp ,-Utsk. den 4 Okt. 1860, kl. 1 e. in.
Utlåt,ande, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N.o 18, angående
väckta motioner om förändrade föreskrifter rörande tillsättandet
af klockare, organister och folkskolelärare.
Berörda Betänkande har, enligt Utskottet tillhandakomma protokolls-utdrag,
blifvit till Utskottet återremitteradt från Vällofliga Borgare-Ståndet och Hedervärda
Bonde-Siåndet; men som detsamma blifvit af Höglofliga Ridderskapet och Adeln samt
Högvördiga Preste-Ståndet godkändt, och frågan om de föreslagna ändringarne i nu
gällande lagar och författningar beträffande förevarande ämne derigenom grundlagsenligen
förfallit,
kan äterremissen ej till vidare behandling af ärendet föranleda.
Stockholm den 4 Oktober 1860.
6 Sammansatta Lag- saint Allm* Besv.- o. Ekon.-Ut skottets Utlåtande N:s 37, 38
X:o 3?,
Ank till Exp.-Ut*k. den 4 ökt. 1860, kl. 1 e. ro.
Utlåtande, t anledning af återremm af Utskottets Betänkande N:o 20t
innefattande yttrande öfver väckta motioner om■ utfärdande af
ett allmänt vitesförbud till egorg fredande mot åverkan ock,
annat intrång.
Omförmälda Betänkande har blifvit af Hedervärda Bonde-Ståndet till Utskottet
återremitteradt; men då detsamma af de öfriga Riks-Stånden blifvit godkändt,
kan återremissen ej till vidare behandling af ärendet föranleda.
Stockholm den 4 Oktober 1860.
38.
Ank. till E\p.-TItsk. den 4 Okt. 1860, kl. 1 e, m.
Utlåtande. t anledning af återreiniss af Utskottets Betänkande N:o 26,
angående väckta motioner om upphörande eller förändring af
lärares vid universiteterna och elementar-lär overken rätt till
presterlig tjensteärs-beräkning.
Nämnda Betänkande, som blifvit af Vällofliga Borgare-Ståndet till Utskottet
återremitteradt, har deremot af de öfriga Riks-Stånden blifvit bifallet;^ och kan vid
sådant förhållande
återremissen ej till vidare behandling föranleda,
Stockholm den 4 Oktober 1860.
Sammanfatta Lag- samt Allm Best.- o. Ekon.-U (skottet 8 Betänkande N:s 39, 40. 7
M-a 3».
Arik. till Exn.-Ulsk (ifu 4 Okt. 1860, kl. 1 r. m.
Utlåtande, i anledning a/ återremiss af Utskottets Betänkande N:o £7,
rörande väckt motion om förändrad klassificering af pastorater.
Berörda Betänkande har af Vällofliga Borgare-Ståndet blifvit till Utskottet
återremitteradt; men som detsamma blifvit af de öfriga Irenne Riks-Stånden godkändt,
kan återremissen ej till vidare behandling af ärendet föranleda.
Stockholm den 4 Oktober 1860.
Hiio 40.
Arik. till Exj>.-IJtsk. den 4 Okt. 1860, kl. 1 e, m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om inrättande af Notariatsembete
vid Underrätt.
Under åberopande af sin vid sistlidna riksdag i berörda ämne väckta, men af
dåvarande Lag-Utskott afstyrkta och af Rikets Ständer afslagna motion, samt anförande,
hurusom det syntes vara lika litet med det allmännas fördel som med den
enskildes säkerhet förenligt att åt ordföranden vid de underdomstolar, der blott en
af ledamöterna är lagfaren, öfverlemna så stor magt, som i sjelfva verket vore nedlagd
i rättigheten att både föra domstolens protokoll och bestämma dess beslut i förekommande
mål och ärenden, har, uti ett till Höglofliga Ridderskapet och Adeln
ingifvet memorial, Herr Palmcrantz, J. M., hemställt, att Rikets Ständer måtte för
sin del besluta införande af ett Notariats-embete vid de underdomstolar, i stad eller
å landet, hvarest särskilde protokollsförande ej finnas antagne, och att i sådant afse
-
H Sammansätta Lay- samt Ailm. Besv.- o. Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 40.
ende mätte stadgas, »att inom hvarje domsaga och vid hvarje Rådhusrätt, der särskilda
Protokollsförande ej finnas, bör af Kongl. Majit eller vederbörande Hof-Rält
förordnas en eller två Notarier till förande och uppsättande af nämnde domstolars så
kallade sakprotokoller, emot åtnjutande af ersättning härför till hälften af det belopp,
hvartill lösen för utgående domstolsexpedition uppgår; att särskild instruktion för
nämnde Notarier måtte varda utfärdad; samt att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Majit i underdånighet anhålla, att Kongl. Majit täcktes för Rikets härnäst sammanträdande
Ständer framlägga förslag till de lagförändringar, hvilka, till följd af en så
beskaffad Notariats-inrättnings införande, blifva nödvändiga.
Genom en sådan ändring i underdomstolarnes organisation vore det, efter motionärens
förmenande otvifvelaktigt, att domarnes anseende för opartiskhet skulle betydiigt
ökas; att deras trägna arbete med uppsättandet af målen skulle i långt högre
grad minskas, än inkomsterna dem frånginge; att en stor mängd rättegångar, som
nu uppstode och betungade våra domstolar, då icke skulle uppkomma, enär de ofta
endast härrörde af tvist i fråga om rätta uppfattningen af ett protokoll; samt att
dessutom unga jurister skulle genom ifrågavarande inrättning vinna en »behöflig öfning
och vana vid rättskrifning och Staten erhålla tillgång på tjenliga adepter för
högre juridiska funktioner;» varande slutligen af motionären åberopadt, att hans förslag
öfverensstämde med hvad Lag-kommittéen funnit sig böra tillstyrka.
Denna motion har blifvit öfverlemnad till Lag-Utskottet, men, i följd af ämnets
beskaffenhet och omfattning, jemlikt 43 § Riksdagsordningen, behandlats af Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som härmed får öfver
densamma afgifva sitt yttrande.
Utskottet får dervid till en början erinra, att Lag-kommittéens förslag till inrättande
af Notarie-embeten vid Under-rätterna å landet hade sin anledning deri, att
Kommittéen i sitt förslag till Rättegångs-Balk intagit bestämmelser i afseende på sättet
för protokollsjustering, hvarigenom Under-domarens arbete skulle blifva vida mödosammare
än det förut varit, om han ej till sitt biträde finge en protokollsförande.
Enligt dessa bestämmelser skulle nemligen justering af ett protokoll alltid ske inom
tre dagar efter det protokollet vore fördt, och den, för hvilken justeringen skett,
teckna sitt erkännande genom påskrift å protokollet, hvars utskrifvande till vederbörande
parter derefter också skulle ske skyndsamligen. Det af motionären föregifna
skäl för ifrågavarande inrättnings behöflighet förnekar deremot Lag-kommittéen uttryckligen,
då Kommittéen yttrar, att om den »ansett säkerheten för protokollsföringen
nödvändigt fordra, att särskild protokollist vid hvarje domstol skulle finnas, sä
hade Kommittéen visserligen tillstyrkt ovilkorlig föreskrift derom i förslaget till Rättegångsbalk,
emedan alla för säkerhetens vård oumbärlige beståndsdelar af domstolsinrättningen
böra i allmänna lagen utmärkas. »Men» — fortfar Kommittéen — »tillförlitligheten
af ett protokoll hvilar mindre på personen, af hvilken det föres, än på
den kontroll, som, genom justering eller annorledes, deråt lemnäs.»
Här
-
Sammansatta Lag- samt Allm. Besa- o. Ekon.-Ut skottets Betänkande N:o 40. 9
Häruti kan Utskottet icke annat än instämma med Lag-kommittéen; til! följd
hvaraf Utskottet äfven anser tillräcklig anledning för närvarande saknas att tillstyrka
motionärens förslag. Enligt 14 Kap. 9 § Rättegångs-Balken skall allt, hvad som vid
mundtligt förhör uppskrifves, för parterna uppläsas, om de det äska eller Rätten det
nödigt finnér; och om parterna ej kännas vid det, som skrifvet är, har Rätten vitsord
att säga hvad taladt och svaradt var; dock att, der någon vill sina ord och mening
förklara, sådant ej må honom vägras, domaren likväl öppet att pröfva hvad verkan
det ega må; — och i 17 Kap. 28 § samma Balk föreskrifves, att vittnens utsagor
bör domaren noga uppskrifva låta och i parternas närvaro uppläsa, alt vittnen
må sig förklara, om deras ord och mening rätteligen fattade äro; hvilket ock skall
införas. Vårdnaden härå tillkommer, enligt Ilärads-rätternas nuvarande organisation,
deras ordförande; och enahanda är förhållandet vid de Stadsdomstolar, der icke ännu
särskild protokollsförande finnes antagen. Alt ordföranden således kan för hvarje underlåtenhet
eller felaktighet i berörda hänseende ställas till ansvar såsom för annat
tjenstefel, mäste medföra fullt ut så mycken säkerhet, som derest protokollsföringen
uppdroges åt en särskild person, torde icke vara tvifvel underkasladt; och att ofvan
omförmälda stadganden, genom hvilka lagstiftaren sökt förekomma oriktig uppfattning
af parters och vittnens yttranden, varit alldeles tillfyllestgörande, anser Utskottet äfven
erfarenheten hafva bekräftat; och lika med Lag-Utskottet vid sistlidna riksdag
tror Utskottet, att anledningen, hvarföre en säkrare kontroll ej heller skulle vinnas
genom den påyrkade Notariatsinrätlniugen, ligger just deri, att Notarien i allt fall
ej skulle kunna göras alldeles oberoende af domstolen. Kunde han nemligen det,
så inträffade hvad man velat förekomma, eller alt nödig kontroll saknades.
I öfrigt möter, beträffande motionärens förslag till sättet för Notariernas aflönande,
den betänklighet, att derigenom skulle fråndragas domarena en betydlig del,
kanske nära hälften, of deras inkomster, hvilket de ej lära vilja underkasta sig för
vinsten af ett ringare arbete. Likasom alltså detta aflöningssätt måste anses olämpligt,
finner Utskottet den föreslagna inrättningen såväl obehöflig, som oförenlig med
nuvarande lagstiftning, Samt tillstyrker fördenskull,
alt motionen ej må till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm dén 4 Oktober 1860.
Bih. till B St Brot. J8Ö0, A 1860. 7 Sami. 2 Afd. 17 Hafi.
2
Stockholm, tryckt hos Sam. Komstedt, lätio.
Sammans. Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Ulskottets Betänkande M 41. 1
N:o 41.
Ank. till Eip.-Utsk. den 11 Okt. 1860, kl. 11 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i föreskrifterna
rörande vilkoren för anläggning af vattenverk och dermed jernförliga
inrättningar.
Uti detta och dithörande ämnen hafva innevarande riksdag blifvit väckta ncdannämnda
motioner, nemligen
dels inom Höglofliga Ridderskapet och Adeln
af Herr Nordenfelt, L., hvilken af den anledning, att nu gällande författningar rörande
rättigheter och skyldigheter i fråga om uppdämning af åar och floder för drifvande
af vattenverk, beredande af flottleder eller vattenledningar för andra ändamål, äfvensom i
fråga om ändring eller ulrifning af redan befintliga dammbyggnader till förekommande
af öfversvämningar eller bakvatten för ofvanliggande verk, lill beredande af flottleder
eller upprätthållande af fisken, skulle vara dels ofullständiga och otydliga, hvaraf»ständiga
lagstrider» i dessa frågor uppstode och underhölles, dels hinderliga för de
stora »industriela intressen, som berodde på en jemn vattentillgång», hemställt, att
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t begära en Proposition till nästkommande Ständer
om antagandet af en författning, utgående från följande grunder: 1:o att ingen
byggnad eller uppdämning i ström eller å, som kan inverka på vattenhöjden derstädes
eller på andras rätt, må företagas utan föregången pröfning af Härads-Synerätt
och fullständig undersökning af sakkunnig person, såväl angående vattendragets
förhållande vid olika vattenstånd, särdeles de största flödena, som ock angående den
verkan derå, som den ifrågavarande byggnaden eller uppdämningen kan vålla, och
hvarvid ett fast vattenmärke bör anbringas samt i Syne-rättens utslag noga beBih.
till B. St. Prot. 1859 & 1860. 7 Sami. 2 Afd. 18 Bäft. 1
2 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande JM 41.
skrifvas, såväl som i hvad förhållande till detta vattenmärke både lägsta och högsta
vattenhöjden får hållas, med åläggande för sökanden att så inrätta och sköta sin
byggnad, att dessa vattenhöjder aldrig öfverskridas; dock att resultatet af nämnde
undersökning bör, innan dom fälles, underkastas granskning af Chefen för det vägoch
vattenbyggnads-distrikt, inom hvilket vattendraget är beläget; 2:0 att då fråga
väckes om ändring eller utrifning af sådana dammar som af ålder varit, eller för
hvilka vattenmärke finnes utsatt, utan att det dock genom laga kraft vunnen dom
är afgjordt, huru stora flodvattensöppningar skola finnas, eller till hvilken höjd flodvattnet
tillåtes stiga, skall en lika pröfning och undersökning, som ofvan är antydd,
företagas, vattenmärke utsättas, om sådant förut ej finnes, och den föreslagna förändringens
beskaffenhet jemte flodvattenöppningarnes bredd och djup under vattenmärket
— hvilka dammens ägare ålägges att vidmagthålla för framtiden — i utslaget
noggrannt beskrifvas; samt att förändringen skall verkställas på deras bekostnad,
som deraf hafva fördel, ofvanföre liggande vattenverks ägare, som derigenom befrias
från bakvatten, ibland desse inbegripne; 3:o att vatten verksägare må under de tider,
då vattubrist äger rum, vid vattenfall eller i laga ordning tillkommen dammbyggnad
tillstänga kungsådra och använda hela vattenmassan för sina verk, dock
med skyldighet att icke förhindra flottning, der sådan förr skett äfven vid lågt vatten,
och att, der privilegierade fisken deraf bero, under sex timmar på natten bereda
fisken fri genomgång; 4:o att rättighet till flottning medgifves i alla vattendrag —
med undantag af dem, som från den punkt, der flottning börjats, helt och hållet
ägas af en person eller ett bolag — utan annan ersättning, än för tillfälliga skador
genom tramp och uppdämning å kringliggande ägor; men inskränkes, för de vattendrag,
i hvilka flottning ej förut skett äfven vid lågt vatten, till de sex månader af
året, då vattenmängden är störst, hvilken tid, särskildt för hvarje vattendrag, be
stämmes
af Härads-rätt; 5:o att då, i fråga om ändring eller uppdämning af eller
byggnader uti vattendrag, jord-, vattenverks- och fiske-ägares samt trafikerandes intressen
komma i strid med hvarandra, medgifves, efter den pröfning och på det
sätt Kongl. Förordningen den 20 Januari 1824 om vattenverks ändring eller utrifning
föreskrifver, rättighet för den, som dervid har ett vigtigare intresse, att inlösa
deras rätt, som hafva mindre vigtiga intressen, efter värdering med 50 procent
förhöjning;
dels inom Hedervärda Bonde-Ståndet
af Riksdags-fullmägtigen Ola Nilsson från Westerbottens län. som, till undanrödjande
af de hinder, som förmenas möta anläggning af vattenverk, samt till minskning
af de dermed förenade kostnader och tidsutdrägt, föreslagit, att 20 Kap. 4 §
Byggninga-balken måtte erhålla följande förändrade lydelse: »Hvar som något vattenverk
anlägga vill, ansöke derom Konungens Befallningshafvande, som förordne
Kronofogde eller Länsman, jemte Landtmätare, att syna den lägenhet samt dervid
höra grannar och andra vederbörande, hvilkas rätt kan ifrågavara. Synemännen
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande M 41. 3
upptage de anmärkningar, som emot anläggningen göras, tillika med hvad vid synen
kan utrönas, och meddele detta, jemte eget betänkande, Konungens Befallningshafvande,
hos hvilken myndighet vederbörande må inom 30 dagar efter synen andraga
hvad de kunna hafva att emot betänkandet erinra. Konungens Befallningshafvande
äge afgöra frågan genast om tvist ej yppats, eller, i annat fall, aske Härads-syn, dertill
vederbörande må kallas. I sista fallet äge Konungens Befallningshafvande, sedan
Härads-Syne-rättens protokoll och utlåtande inkommit, meddela yttrande angående
anläggningen. I tvist om dämning döme Härads-Syne-rätt;» samt
af Riksdags-fullmägtigen Carl Johan Svenssén från Calmar län, hvilken, efter
uppräknande af den mängd författningar, som vore på frågan om rätt till vattenverks
anläggande tillämplige och hvilkas föreskrifter, enligt motionärens förmenande,
endast ledde till onödiga omgångar, besvär, tidsutdrägt och kostnader, väckt
förslag om antagande af nya enklare bestämmelser i detta hänseende, hvilande tillika
på andra grundsattser. Den tilltagande spanmålsproduktionen samt folkmängdens
ständiga tillväxt, jemte användandet af flere för jordbruket och dess binäringar lämpliga
inrättningar, gjorde det nemligen nödvändigt, att i och för spanmålsförmalningen
inom landet mera frihet bereddes åt qvarnanläggningar, likasom det vore af vigt, alt
de många vattenfallen blefve ändamålsenligt samt till allmän och enskild nytta begagnade.
Att omgångar och besvär nu åtföljde en ansökan om vattenverks anläggande,
kom sig deraf, att icke alla de lagrum, som i frågan kunde åberopas, i allmänhet
vore bekanta för andra än juridiskt bildade medborgare, utan kunde än i ett, än i ett
annat hänseende under olika tydning och tillämpning lägga hinder i vägen för framgången
af ansökningen; att kostnader och tidsutdrägt dervid uppstodo, visade dagliga
erfarenheten, då kostnaden för undersökningen och öfriga förberedande åtgärder
i och för en qvarnanläggning kunnat, der vederbörande varit ogynnsamt stämde mot
den sökande, uppgå till ett par tusen Riksdaler, under det att fyra års tid åtgått,
innan målet blifvit slutligen afgjordt. Enär sådana förhållanden ingalunda vore gynnsamma
för jordbrukets och industriens utveckling, har motionären, till åstadkommande
af förbättring derutinnan, föreslagit: att 4 och 5 §§ i 20 Kap. Byggninga
balken
måtte upphöra att gälla, och följaktligen alla de författningar, som dit hänför
de
sig, så vidt de anginge sättet och vilkoren för vattenverks anläggande, begagnande
och skattläggande, jemväl upphäfvas, och således inga föregående undersökningar
hädanefter erfordras, utan i stället stadgas: »Hvar sorn vattenqvarn eller annat vattenverk,
som ej till bergshandteringen kan hänföras, bygga vill, vare det honom
obetaget, då han dertill äger lagligen förvärfvad grund; anmäle dock till kommunens
Taxerings-kommitté, huru han byggt, och Taxerings-kommittéen åsätte den bevillning,
som lämplig pröfvas. Der för sådant vattenverk erfordras ny dammanläggning må
dammen ej så uppföras, att annan deraf lider skada, hvarom förut bör af Landtmätare
undersökas; sker annorluda, vare det den obetaget, som af dammanläggningen
anser sig förnärmad, att derom anställa klander efter befogenhet; pröfvas skada af
4 Sammans. Lag- samt Allm. Hcsv - och Ekon.-Ul skot tets Betänkande M 41.
anläggningen uppkomma, tage ägaren den hort och gälde skada, såvida ingen öfverenskommelse
derom kan träffas. Har dammen af ålder qvarstått och är icke förhöjd,
äge ingen talan derå. Qvarn eller annat verk, som med väder drifves, må
hvem som helst uppföra och begagna samt förhållandet för bevillnings åsältande till
Taxermgs-kommitléen anmäla;» äfvensom att »om tull och sågarelön må för hvarje
härad en gemensam taxa fastställas, sedan häradsboerna derom förut varit hörde;
vederbörande dock obetaget att härom träffa enskild öfverenskommelse.»
Dessa motioner, af hvilka den förstnämnda blifvit remitterad till Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet, men de begge andra öfverlemnats till Lag-Utskottet,
hafva i anledning deraf och i anseende till deras inbördes sammanhang behandlats af
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som härmed får
öfver dem afgifva yttrande.
Hvad dervid försl angår Herr Nordenfelts motion och de deri föreslagna grunder
för en ny författning i förevarande ämne, synas dessa grunder Utskottet till en
del vara desamma, som igenfinnas i hittills gällande föreskrifter rörande vilkoren för
vattenverks uppförande, till en del åter, der det ej är förhållandet, mindre antagliga.
20 Kap. Byggninga-balken stadgar i 2 §, att ingen ma »så bygga, att annar ofvan
eller nedan deraf mehn häfver» och i 4 § att, när någon vill bygga qvarn eller
annat vattenverk, skall, efter anmälan derom, Härads-rätten besigtiga lägenheten, höra
grannarne deromkring och dem, som gamla qvarnar i närheten hafva, samt derefter
pröfva, om ny qvarn, utan deras eller andras skada, der byggas må, och gifva sådant
tillkänna för Konungens Befallningshafvande, som derefter äger att derom förordna.
På dessa grunder äro de öfriga föreskrifter byggda, hvilka finnas i åtskilliga
författningar meddelade, och tillämpningen deraf har hittills visat sig för ändamålet
tillfyllest. Att, såsom motionären föreslår, ovilkorligen påbjuda undersökning i hvarje
särskildt fall af Chefen för det väg- och vattenbyggnads-distrikt, inom hvilket det
ifrågavarande vattendraget är beläget, kan ingalunda vara lämpligt, helst mången
förekommande fråga om anläggande af vattenverk är, i anseende till den föreslagna
platsens och vattendragets beskaffenhet, så enkel, att inhämtandet af ofvannämnde
embetsmans utlåtande under alla förhållanden måste vara öfverflödigt och
alltså endast skulle orsaka onödiga kostnader och tidsutdrägt. För öfrigt har Synerätten
utväg att, på sätt ock i praxis allmänt äger rum, anlita Landtmätare, hvilken
är fullt kompetent att verkställa all den undersökning, som kan ifrågakomma och
icke bör ensamt på Syne-rättens pröfning ankomma, och om hvars åliggande för sådane
händelser finnas meddelade särskilda föreskrifter uti 41 § af Landtmäteri-instruktionen.
Parterna är det i allt fall obetaget att begagna sig af hvilket bevisningsmedel de helst
önska, och annorlunda än såsom ett bevisningsmedel skulle det ifrågasatta utlåtandet
af ofvanbemälde Chef ej kunna betraktas. — I afseende på ändring eller utrifning af
vattenverk, som orsakar uppdämning eller annan skada, hafva genom Kongl. Förordningen
-
Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ehon.-Utskotlets Betänkande JYl 41. 5
ningen ilen 20 Januari 1824 blifvit gifna utförliga föreskrifter, hvilka hufvudsakligen
hafva samma ändamål, som motionären åsyftar, då derigenom är beredd utväg för
jordägare, hvilken af elt sådant vattenverk lider skada, att, efter föregången pröfning,
och emot ersättning till vattenverksägaren i händelse verket lagligen tillkommit
och är af laga beskaffenhet, få detsamma ändradt eller utrifvet. Någon ändring i
dessa föreskrifter eller tillägg till desamma anser Utskottet, ej af behofvet påkalladt. —
Att vattenverksägare i vissa fall skulle äga att tillstänga kungsådra, under förbehåll
endast alt flottning ej hindras (hvilket svårligen låter på en gång verkställa sig)
och att under sex timmar på natten fisken beredes fri genomgång, strider alltför
myckel mot den grundsatts, som hittills varit följd, och i hvilken Utskottet ej finnér
skäl tillstyrka någon inskränkning, att nemligen kungsådra, der sådan finnes eller vara
bör, skall hållas öppen ej mindre för flottningens och fiskeverkens, än för båtledens
och annan trafiks skull. Beträffande åter öfriga af denne motionär föreslagna bestämmelser,
de der afse regulerandet af flottningsrätt och företrädet till begagnande af
vattendrag, har Utskottet uti ett föregående Betänkande uttalat sin åsigt om olämpligheten
att i detta ämne stifta en lag, som skulle innehålla lika bestämmelser för
olika delar och förhållanden inom riket. Alt hvad Utskottet derom yttrat — och
hvilket inom de särskilda Riks-Stånden blifvit gilladt — har lika tillämplighet på förevarande
motion, torde blifva i ögonen fallande, då man gifver akt på motionärens
förslag: att flottning skulle medgifvas i alla vattendrag (som ej ägas helt och hållet
af enskilde) utan annan ersättning än för skador genom tramp och uppdämning: att
sådan flottning i vattendrag, der den ej förut ägt rum äfven vid lågt vatten, skall
vara tillåten sex månader af året, en tidsbestämning, som ej synes lika passande för
det sydligaste och för det nordligaste Sverige o. s. v. Det förslag motionären slutligen
framställer, eller att, i afseende på företräde till nyttjande af ett vattendrag,
den, som dervid hade ett vigtigare intresse, skulle äga att efter värdering inlösa
deras rätt, som hade ett mindre vigtigt intresse, anser Utskottet outförbart, i anseende
till svårigheten att afgöra, hvilket intresse för närvarande och kommande tid
bör såsom vigtigare än det andra betraktas.
Utskottet hemställer fördenskull vördsamligen,
atl herr Norden/ells motion ej må till någon ålgård föranleda.
Vidkommande åter de begge öfriga omförmälda motionerna, hvilka gå derpå
ut, att anläggandet af vattenverk skulle vara tillåtet hvem som helst, som lagligen
förvärfvat besittningsrätt till platsen, utan att någon af domstol vidtagen undersökningsåtgärd
behöfde ifrågakomma, så framt icke sådan tvist yppades, som kunde
dertill föranleda; finner Utskottet sig lika litet kunna förorda ett dylikt förslag. De
motsatta bestämmelser nu gällande lag innehåller, och hvilka ofvan omförmälas, äro
efter Utskottets omdöme ganska välbetänkta, enär det uppenbarligen skulle föranleda
till den största villervalla, äfvensom till oberäknelig skada för enskilde, om lagstiftBih.
till B. St. Prot. 1859 & 1860. 7 Sami. 2 Afd. 18 Haft. 2
6 Sammans. Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-UIskottets Betänkande JH 41.
ningen befrämjade en sådan ordning, enligt hvilken tvist om tillåtligheten af ett vattenverk
komme att, såsom af motionärernes förslag otvifvelaktigt blefve följden, yppas
först efter det anläggningen blifvit väl fullbordad. Olägenheterna häraf skulle säkerligen
vida öfverväga de mindre, som härröra af nu påbjudna föregående undersökning,
för hvilken kostnaderna till och med äro ringare, än om, såsom af Ola Nilssons
förslag ofta blefve följden, undersökning håde af Kronofogde jemte Landtmätare
och af Härads-Syne-rätt komme att äga rum, att icke nämna det besvär och den
tidsutdrägt, den af bemälde motionär föreslagna skriftvexling hos Konungens Befallningshafvande
skulle orsaka. Emot Svensséns hemställan åter, att ingen anmälan
vare sig om den tillämnade eller om den fullbordade anläggningen skulle äga rum
hos annan myndighet, än kommunens Taxeringskommitté, måste i öfrigt erinras, att
qvarnar m. fl. dylika verk, hvilka nu draga grundskatt, skola genom Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes försorg skattläggas, och att det följaktligen måste finnas meddelade
sådana föreskrifter, hvarigenom det förhindras, att bemälda embetsmyndighet
icke kommer alt sakna all vetskap om nämnda verks tillvaro.
Dessa skäl föranleda Utskottet till den vördsamma hemställan,
ali Ola Nilssons och Svenséns berörda motioner måtte lemnäs
utan afseende.
Stockholm den 11 Oktober 1860.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1860.
Sammansatta Lag- samt Allm. JBesv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 42. 1
JW 49.
Ant. till Exp.-Utsk. den 16 Oktober 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af vackt motion om utfärdande af vissa föreskrifter
till beredande af säkrare kontroll derå, huruvida någon
innehar förmyndare-befattning eller icke.
Uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet inlemnadt memorial, öfver hvilket
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets utlåtande blifvit infordradt, men hvilket.
i anseende till ämnets beskaffenhet, jemlikt 43 § Riksdans-ordningen, varit föremål
för Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behandling,
har Riksdags-fullmägtigen Anders Johan Sandstedt från Jönköpings län
anfört, hurusom det vore en känd sak, att vissa penningeverk före beviljandet af
lån fordrade bevis derom, att den lånesökande icke innehade förmyndare-befattning,
men att det mötte svårighet att förskaffa sig och kunna förete dylikt bevis, som
vore tillförlitligt och tillfredsställande, till följd deraf, att man kunde vara af annan
domstol, än den, inom hvars domvärjo man vore boende, förordnad till förmyndare,
utan att den sednare eller den, som borde utfärda det s. k. förmyndare-beviset,
derom egde vetskap; hvarigenom osäkerhet öln rätta förhållandet och. såsom följd
deraf, andra olägenheter ofta uppstode. Vid Hof-rätterna vore det väl jemförelsevis
lätt att föra register öfver de derstädes till förmyndare förordnade personer,
enär desse vanligen bure mera bestämda familjenamn; men vid Underrätterna, särdeles
pä landet, vore sådant under nuvarande förhållanden alldeles omöjligt. Denna
olägenhet har motionären likväl ansett kunna afhjelpas genom ncdannämnda förslag;
och ehuru det kunde vara högst önskligt, om register kunde blifva upprättade
äfven öfver de förmyndare-förordnanden, som hittills blifvit utfärdade och ännu
vore gällande; har han likväl, i anseende till de svårigheter, som ©tvifvelaktigt
skulle dervid möta, och det dryga arbete, som derigenom skulle tillskyndas vederbörande
domare, inskränkt sig till att, för vinnande af rättelse för framtiden, hemställa,
det mätte genom en Kongl, förordning varda föreskrifvet, dels att det skall
åligga samtlige domstolar i riket att, Hof-rätterna och Stads-domstolarne inom en
månad och Härads-rätterna efter hvarje slutadt ting, hos Domaren i den ort, der en
Bih. till B. St. Brot. 1859 & 1860. 7 Sami. 2 Afd. 19 Häft. 1
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N\o 42,
till förmyndare förordnad person är boende, derom göra anmälan; dels att det skall
vara hvarje till förmyndare förordnad persons skyldighet att, så snart han ombyter
bostad elier namn, anmäla sådant för domstolen, i stad inom en månad och ä
landet vid det ting, som infaller näst efter en månad, vid vite af 5 R:dr, eller mera
i fäll af tredskande; dels att vid alla domstolar skall föras fullständigt register öfver
de personer, som till förmyndare förordnas, och dem, hvilka, ehuru till myndig
ålder komna, ställas under förmyndareinseende, uti hvilka register böra antecknas
alla inträffande förändringar af förmyndares bostad och namn samt frän andra domstolar
ankommande anmälanden, äfvensom då en person från innehalvande förmynderskap
entledigas.
Såsom man finner af motiverna till denna motion, har densamma sin enda
anledning deri, att åtskilliga penningeverk för beviljande af lån mot inteckning fordra
bevis, huruvida den Iänesökande är förmyndare. Detta försigtighetsmått härleder
sig deraf, att vid gälds betalning barna-arf, enligt gällande lag, eger förmånsrätt
framför inteckning i gäldenärs fasta egendom. Nu hafva emellertid vid innevarande
riksdag Rikets Ständer för sin del beslutit den ändring i 17 Kap. Handels-Balken
och andra författningar rörande borgenärers rätt och företräde för hvarannan
tili gäldenärs egendom, att omyndigas förmånsrätt för deras fordringar hos
förmyndare och föräldrar, framför intecknad gäld, skulle upphöra. Vid sådant förhållande,
och derest nämnda beslut vinner Kongl. Maj:ts sanktion, försvinner hela
anledningen till förevarande motion, enär några förmyndarebevis för ofvan antydda
ändamål ej komma att äskås. Do händelser i öfrigt, dä dylika bevis skulle erfordras,
torde vara högst få och åtminstone färre, än att af den anledningen vederbörande
domstolar böra belastas med det vidlyftiga arbetet att föra sådana register
öfver förmyndare, som motionären föreslagit. På grund häraf hemställer Utskottet
vördsamligen,
att ifrågavarande motion ej måtte till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 16 Oktober 1860.
Sammansatta Lag- samt Allm. JBesv.- och Ekon.-TJtskottets Betänkande N:o 43. 3
JW -48.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 Okt. 1860, kl. 12 nvidd.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förhöjning af de i 15
Kap. Byggninga-Balken för vållande till skogseld stadgade böter.
Uti tvänne af Friherre Hierta, F. P., och Herr Stjernspetz, P. A. II., inom
Iiöglofliga Ridderskapet och Adeln väckta motioner har Rikets Ständers uppmärksamhet
blifvit väckt derpå, att de i 15 Kap. Byggninga-Balken stadgade böter för
vållande till skogseld, och särskildt straffbestämmelserna för underlätet iakttagande
af föreskrifna försigtighetsmått vid svedjande samt sä kallad flåhackning och bränning,
icke stöde i något lämpligt förhållande till den skada, som genom berörde förseelser
kunde åbringas de i sednare tider i allt högre värde komna skogarne, och
följaktligen icke uppfyllde sitt ändamål; och har i anledning deraf Herr Stjernspetz
föreslagit, dels att samtlige ansvarsbestämmelserna i ofvanberörde Kap. af Byggninga-balkon
mätte skärpas, dels att i samma kapitel införda stadgande derom, att
jordegare, som ä sin egendom vill svedja, skall sjelf vara ansvarig lör de föreskrifna
försigtighetsmåttens behöriga iakttagande samt, om skada följde, pligtig att densamma
gälda. — Friherre Hierta har, under instämmande i Herr Stjernspetz’ förslag
och anförande af åtskilliga exempel på svåra skador genom skogseld, timade
under loppet af sistlidne års sommar, men med erinran, dels att det af Herr Stjernspetz
använda uttryck, att ”jordegare” skall ansvara för skada, vållad af svedjande,
icke vore sä riktigt, enär det stundom vore t. ex. en arrendator, som rätteligen
borde för svedjandet ansvara, dels ock att under benämningen svedjande tilläfventyrs
icke kunde hänföras flåhackning och bränning, hvarigenom också ofta vållades
skogseld, hemställt, att Lag-Utskottet mätte ät vederbörande §§ i 15 Kap. Byggninga-Balken
föreslå en sådan förändrad lydelse, att derigenom de vådor för eganderätt,
som i det ofvan anförda antydas, må, sä vidt derpå ankomma kan, varda,.,
förebygda, och så kraftiga hinder som möjligt resta mot den oformligheten, att de,
som vilja begagna sig af det under namn af flåhackning och bränning kända sätt;
att odla jorden, dervid kunna så godt som opåtaldt tillfoga enskilde och samhälle,tiden
största skada.
Sedan dessa motioner blifvit remitterade till Lag-Utskottet, hafva desamma, i
anseende till ärendets beskaffenhet jemväl af hushållningsmål, på grund af 43 §
4 Sammansätta Lag- samt Allm. Besv.- och JEkon.-Utskottets Betänkande N:o 43.
Riksdags-ordningen, behandlats af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet, hvars yttrande i den väckta frågan här följer.
Om man med öfrige bötesbestämmelser i 1734 års lag jemför de i 15 Kap.
Byggninga-Balken förekommande ansvarsbestämmelser för vållande till skogseld och
deraf orsakad skada, enligt hvilka sednare, allt efter graden af den dervid visade
vårdslöshet, straffet kan blifva böter frän tio till hundra daler, och tjenstehjon eller
vallhjon, som ej cga tillgång att gälda böter och skadeersättning, kunna få ”plikta
ined kroppen för både böter och skada”, tinner man redan deraf, att ifrågavarande
förseelse af nämnde års lagstiftare betraktades såsom särdeles straffvärd; och allmänna
säkerheten, som deraf i högsta grad hotas, fordrar ock, att den fortfarande
sä anses. Utskottet kan fördenskull icke heller bestrida, att ofvannämnda i 15 Kap.
Byggninga-Balken stadgade bötesbelopp, i anseende till dels penningens alltmer förminskade
värde, dels den förökade vigt, vården om de glesnade skogarne i landet
på sednare tider erhållit, kunna anses för ringa, och att följaktligen detta lagrum
icke längre uppfyller sitt ändamål. Men frågan om ändring deri står i så oskiljaktigt
samband med det redan under behandling varande förslaget till förändrad
lagstifning rörande hushållningen i allmänhet med rikets skogar, hvilket, på grund
af hvad Utskottet derom inhemtat, med säkerhet kan antagas blifva vid nästkommande
riksdag i sin helhet föremål för Rikets Ständers pröfning, att Utskottet icke
anser sig kunna tillstyrka, att förevarande del af berörde lagstiftning må från det
hela lösryckas och särskildt för sig komma under öfverläggning; och det desto mindre,
som anledning icke saknas, att det i så mänga hänseenden skadliga och af klokare
landthushållare temligen allmänt utdömda svedjandet, i afseende hvarå enligt
motionärernas förslag skulle meddelas nya föreskrifter om försigtighetsmått och ansvar
för underlåtenhet af sådana, torde komma att af den förväntade nya lagstiftningen
i allmänhet förbjudas. Och som Rikets Ständer redan gillat Utskottets i ett föregående
Betänkande (N:o 20) uttalade åsigt om olämpligheten att, innan ännu blifvit
afgjordt, hvilka grunder komma att följas vid bestämmandet af ansvar för åverkan
ä skog, ingå i pröfning af väckta frågor om förändrade straffbestämmelser i
ämnen, som halva med åverkanslagarne och skogsordningen den gemenskap, att
afseende måste fästas å sambandet och enheten inom denna del af lagstiftningen;
hemtar Utskottet häraf tillräcklig anledning att
för närvarande afstyrka allt afseende å ofvan omförmälda motioner.
Stockholm den 16 Oktober 1860.
Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 44. 5
JW SS.
4nk. till Exp.-Utsk. den 16 Okt. 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändrade föreskrifter beträffande
tiden och sältet för allmänna vägars lagning oell underhåll.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet hafva blifvit från Hedervärda
Bonde-Ståndet remitterade åtskilliga motioner i berörda ämne, hvilka likväl, med
stöd af 43 § Riksdags-ordningen, nämnde Utskott ansett sig böra behandla gemensamt
med Lag-Utskottet. Dessa motioner äro väckta af
l:o Nils Magnus Pettersson från Calmar län, hvilken med åberopade deraf,
att 25 Kapitlet 11 g Byggninga-Balken, jemförd med Kongl. Brefvet den 30 Juni
1818 och Kongl. Kammar-kollega Kungörelse den 4 Augusti sistnämnda år icke
skulle tillåta allmänna vägars lagning och grusning ä andra tider, än ifrån vårens
början till den l Juli, sä att väglagningen må kunna ovilkorligen vara fullbordad
till afsyning inom den 14 i sistberörde månad, hemställt, att dä erfarenheten visat,
det grusningen medförde mindre nytta om våren, än om hösten, omförmälda lagstadganden
måtte så förändras, att ”lagning och reparation å vägarne finge ske vårtiden,
så snart kälen ur marken är och de dertill tjenlige äro, men att grusningen
i stället endast måtte ske om höstetiden under Oktober månad;”
2:o Nils Svensson från Christianstads län, hvilken anfört, hurusom den i Kongl.
Förordningen den 13 September 1790 meddelade föreskrift beträffande vägars underhåll
vintertiden, att nemligen ploglag inom häradet eller socknen skall finnas,
och innehållet af samma förordnings o g, att hela det å häradet eller socknen belöpande
betalningsbelopp skall af Kronofogde vid de vanliga uppbördsstämmorna
uppbäras och redovisas, medfört fyrfaldiga olägenheter och bland annat den, att
äfven de år, dä snöfall ej inträffat, såsom mången gäng vore fallet i Skåne, snöplogningsafgiften
likväl af delegarne i ploglaget uppbäres. I anledning häraf och
dels för att få uppbörden ställd på annat vis, dels för att varda fri från utbetalande
af berörde afgift de år, då plogning eller snöskottning ej ifrågakommer, har
motionären föreslagit, att 5 § i förenämnde 4790 års Kongl. Förordning måtte derur
6 Sammansatta Lag- samt Ålim, Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 44.
alldeles uteslutas, och 7 § af densamma erhålla följande förändrade lydelse: ”Åliggande
det Konungens Befallningshafvande föranstalta att, så vidt möjligt är, socknevis
fördela, vare sedan den socken eller ploglag skyldige vid det ansvar lag stadgar
sin plognings- och skottningsskyldighet i laglig ordning fullgöra; egande socknen
eller ploglaget att ifrågavarande väghållningen verkställa låta, på sätt ä hvarje
ort och ställe sig lämpligast göra låter, antingen med öfverlåtande deraf pä entreprenad
eller derom med närmast belägne hemman öfverenskomma, emot erläggande
af den betalning derföre, hvarom på ena eller andra sättet öfverenskommas
kan. De år då plogning eller skottning verkställes, vare ordföranden i sockenstämma
skyldig att den derföre utgående betalningen på alla plogningsskyldige hemman
inom socknen elter hemmantalet repartisera och desamma uppbära och till den eller
dem, som väghållningen verkställt, redovisa; kommande den härföre blifvande
redogörelsen att i sammanhang med öfrige sockneräkenskaperna revideras. De beting,
som inom socknen eller ploglagen uppgöras, vare sig genom entreprenad eller
på annat sätt, få ej uppgöras för längre tid än högst fem år; skolandes väglottsegarne
hvarje gång sådant ackord tilländagått, sammankallas att antingen det förra
ackordet förnya eller ock för bestämd tid nytt ackord afsluta, hvilket dock ej får
sträckas öfver den tid här ofvan nämndt är:”
3:o Herman Öbom från Westerbottens län, som förmenat, att i de vidsträckta
socknar inom berörda län, der ganska få hemmansåboer äro bosatta vid de allmänna
vägarne, tillämpningen af ofvannämnde Kongl. Förordning den 13 September
1790 orsakade, att de invid vägarne närmast boende blelve med en alltför
stor tunga belastade, då dem ålades att uppehålla snöplogningen emot en ersättning,
som icke betingades af dem sjelfva; utan bestämdes af Konungens Befallningshafvande;
för undanrödjande af hvilken olägenhet motionären föreslagit, att det
måtte lemnäs de väghållningsskyldige rättighet att å auktion till den minstfordrande
upplåta pä vissa är vägundcrhållsskyldigheten vintertiden, med åliggande likväl
för entreprenören att för fullgörandet deraf på det sätt, förfåttningarne föreskrifva,
ställa af vederbörande godkänd borgen; och slutligen
4:o Olof Lagergren från Gottlands län, hvilken förmält, att sedan landsbygden
på Gottland blifvit indelad i snöskottningslag, har man tolkat de i afseende härå
meddelade föreskrifter sålunda, att snöskottningsarbetet skulle verkställas å den väg,
närmast hvilken hvar och en bodde. Till följd deraf hade hemmansegare, som fått
sig tilldelad snöskottningsskyldighet å vägdelar i trakten af sina gårdar, men hade
egor derifrån afskiljda och belägna närmare andra vägar, kommit i en svår och
obehaglig ställning, enär torpare och andra till hemmanet hörande personer, som
vore boende på de nämnda egorna, hvilka icke sammanhängde med hufvudgården,
blifvit nödgade att verkställa snöskottning pä de närmast dem belägna vägar, så
att de ej kunnat biträda hemmansegaren på den vägdel, som tillhörde hemmanets
snöskottningslag. Då detta sätt för snöskottningsarbetcts fördelning vore högst
olämpligt, föreslår motionären, att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Majit anhålla,
att det mätte förordnas, att hemmansegare skall med sitt till hemmanet hörande
folk verkställa snöskottning å den vägdel, som tillhör hemmanets snöskottningslag.
Detta, jemte hvad det vid remissen af motionerna hos Bonde-Ståndet hållna diskussions-protokoll
innehåller, har Utskottet tagit i noggrannt öfvervägaade, och får,
beträffande först Nils Magnus■ Petterssons förslag i afseende på tiden för vägars
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 44. 7
lagning och grusning erinra, att hvad motionären åsyftar, redan finnes i en af honom
sjelf åberopad författning raedgifvet. Sedan nemligen i Kongl. Brefvet den 30
Juni 1818, i anledning af Rikets Ständers derom gjorda hemställan, den förändring
uti stadgandet om tiden för allmänna väglagningen och grusningen blifvit föreskrifven,
att, i stället för att grusningen, enligt 1790 års Förordning, borde verkställas
om hösten innan den 24 Oktober, densamma finge ske ifrån vårens början till den 1
Juli, innehåller samma författning vidare: ”dock vill Kongl. Majit i nåder hafva
Dess Befallningshafvande tillåtit att, med iakttagande för öfrigt af hvad Kongl.
Majit nu i nåder föreskrifvit, ä de orter och ställen, der allmänna vägarnes iståndsättande
vårtiden af särskilda omständigheter kunde möta hinder eller blifva för
väglottsegarne mera svårt och betungande, höra häradsboerne, om de hellre önskade
någon annan tid för väglagningens verkställande samt, med anledning deraf,
dertill bestämma de tider, som vore med de väghällningsskyldiges beqvämlighet
och fördel mest förenlige.”
Då således denna angelägenhet, på sätt inom Bonde-Ståndet ock blifvit vid
remissen af motionen af en mängd ledamöter påmindt, redan är ordnad i enlighet
med motionärens önskan, lära Rikets »tänder finna,
det någon lagstiftningsåtgärd i anledning af Nils Magnus Petterssons
berörde framställning icke påkallas.
Beträffande de öfriga omförmälda motionerna, hvilka hafva det gemensamt,
att de alla afse väghållningsskyldigheten vintertiden, får Utskottet till en början
fästa uppmärksamheten på rätta innehållet af den ofvan citerade Kongl. Förordningen
den 13 September 1790. Den stadgar i förevarande ämnen, att, till vägarnes
hållande i fargildt stånd vid snöfall, skall Kongl. Majits Befallningshafvande af
närmast boende hemmansegare inom hvarje socken eller härad inrätta så kallade
ploglag, hvilka hvardera tilldelas ett visst stycke af vägen, det de böra vidmagthålla;
att ploglaget för detta besvär må njuta betalning af häradet eller socknen:
att härads- eller sockneboerna inför Härads-rätten böra öfverenskomma om nämnde
betalning, men att, derest de ej kunna komma öfverens, Härads-rätten skall insända
sitt betänkande i ämnet till Landshöfdingen, som sedan efter skäligheten jemkar
och stadfäster betalningen; att denna sammanslås för alla ploglagen och efter
hemmantalet fördelas på dem, som böra i vägrödjningsbesväret deltaga, hvarefter
Kronofogden vid de vanliga uppbördsstämmorna må uppbära och till ploglagen utdela
denna utgift; att de beting, som sålunda antingen godvilligt med ploglagen
göras eller af Landshöfdingen stadfästas, icke må hvarje gäng antagas för längre tid
än fem år; samt att det i öfrigt åligger Kongl. Majits Befallningshafvande att sä
fördela ploglagen, att alla hemman, som dertill kunna anslås, blifva i möjligaste
måtto dertill lika nyttjade.
Att dessa bestämmelser, der de blifvit rätteligen tillämpade, varit i alla afseenden
lämpliga och tillfyllestgörande för det afsedda ändamålet: en jemn och
rättvis fördelning af ifrågavarande onus och god ordning vid vintervägarnes underhåll
i farbart skick, anser Utskottet erfarenheten hafva visat. Det är ock endast
uti oväsendtliga delar motionärernas förslag skilja sig ifrån nyssnämnda författnings
föreskrifter. Att, såsom Nils Svensson yrkar, öfverflytta uppbörden af de
till ploglagen utgående umgälder från Kronofogden till Socknenämndens ordförande,
dertill kan Utskottet ej finna något giltigt skäl och motionären har ej heller
kunnat uppgifva något annat sådant, än att, såsom nu tillgår, afgiften utdebiteras,
antingen något snöfall under vintern inträffat eller icke. Då likväl vid öfverens
-
8 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 44.
kominelsen om den betalning, ett ploglag bör undfå för besväret med vägrödjningen,
vederbörande icke lära underlåta att fästa afseende derå, att detta besvär det ena
året kan vara ringare och ett annat år betydligare, samt derefter afväga den årliga
afgiften, som sålunda utjemnar olikheten mellan de särskilda åren, torde någon ändring
härutinnan ej böra ega rum. Förslaget att upplåta vinterväghållningen på
entreprenad till den minstfordrande skulle åter, efter Utskottets omdöme, i verkställigheten
icke medföra den fördel, motionären deraf väntar för de väghållningsskyldige,
och lemna föga borgen för att vägarne skulle befinnas i önskvärdt skick.
Ju glesare en ort är befolkad och ju mindre bemedlade dess innebyggare, desto
mindre utsigt lärer der förefinnas att anträffa en person inom hvarje ploglag, som
mägtar uppställa den arbetsstyrka, hvilken erfordras för att efter ett starkt snöfall
med tillbörlig skyndsamhet utföra plognings- och snöskottningsarbetet; och den
vederhäftigaste borgen skulle icke kunna ersätta den skada, som genom den väghållnings-skyldiges
oförmögenhet vållades. Så länge väghållningsskyldigheten äligger
jorden, kan det alltså ej gå an att anförtro fullgörandet deraf ät entreprenörer,
med mindre de väghållningsskyldige sjelfva i allt fall fortfarande blifva ansvarige
derför — men under detta vilkor är det ingen förmenadt att med en entreprenör
träffa aftal om utförande af bestyret. Skilnaden skulle då endast bestå
deri, att medan den väghållningsskyldige, som är indelt till ett ploglag, nödgas till
entreprenören betala hvad denne fordrar, eger han att af sine medskyldige endast
fä den ersättning, som af en embetsmyndighet blifvit fastställd; men vid betraktande
af hvad förrberörde författning i afseende på sättet för denna afgifts bestämmande
föreskrifver, synes det utom allt tvifvel, att någon godtycklighet dervid icke kan
göra sig gällande; utan har det åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande — i hvars
beslut ändring likväl äfven kan vinnas — öfverlemnade uppdrag att, sedan vederbörande
sjelfve icke kunnat förmås att öfverenskomma om en slcälig ersättning för
ifrågavarande besvär, och sedan Härads-rätten afgifvit sitt yttrande deröfver, fastställa
beloppet, sin giltiga anledning deri, att i annat fal! de, som få bestyret med
väghållningen, skulle kunna af de öfrige tilltvinga sig ett obilligt ersättningsbelopp.
För ringare än verkliga värdet åter lärer väl, i anseende till nödvändigheten för
en entreprenör att ständigt vara för påkommande svårt arbete försedd med tillräckligt
antal dragare och arbetsfolk, ingen kunna åtaga sig besväret. — Hvad slutligen
angår Olof Lagergrens framställning, synes den hvila på en uppfattning af
meranämnde förordnings innehåll, som måste anses oriktig, enär denna författning
icke gifver anledning dertill, att ett hemmans torpare och andra till hemmanet hörande
personer skola indelas till ett annat ploglag, än det, hvartill hemmanet hörer.
Då det dessutom icke kan vara lämpligt att, såsom denne motionär föreslår,
utfärda särskild uttrycklig föreskrift om hvilka personer en hemmansegare skall använda
vid snöplogning, och den af motionären antydda olägenhet, om den verkligen
existerar, lärer blifva afhulpen genom de laga skiften, som sannolikt snart komma
att verkställas på ön, och genom hvilka de spridda egolotterna blifva sammandragne,
kan Utskottet ej heller förorda något afseende å Lagergrens framställning.
Utskottet hemställer alltså, på grund af det anförda,
att Nils Svenssons, Lierman Öboms och Olof I^agergrens ofvanberörde
motioner icke må till någoji Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 Oktober 1860.
M 45.
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 45. 9
JW 45.
'Ank. till Exp.-Utsk. den 16 Okt, 1860, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckt motion o-m ändring i gällande Afvittringsstadga
för Wester-Norrian ds län.
Uti ett till Hedervärda Bonde-Ståndet inlemnadt Memorial har Paul Hedström
från Wester-Norrlands län anfört, hurusom 1 § i Kongl. Stadgan angående
afvittringsvcrket i nämnde m. 11. län den 10 Februari 1824, hvilken innefattar
hufvudgrunden för hela författningen och lyder sålunda:
”Hvarje helt mantal må, der tillgången sådant medgilver, tilldelas från sjuhundra
till tvåtusen femhundrade tunnland uti inegor samt skog och utmark och i
förhållande derefter för mindre hemmantal, allt efter ^markens beskaffenhet samt
mer eller mindre godhet.”
”Vederbörande åligger vid ansvar noga tillse, dels att hemmantalet genom
beräkning af till åker och äng duglige lägenheter, i enlighet med hvad skattläggnings-methoden
för hvarje ort innehåller, först blifver bestämdt, samt behöflig betesmark
och skog, efter mantal och godhet, derefter anslagen, och dels att högre
tunnlandtal icke utan giltiga skäl meddelas, så att genom den nu emot förr stadgade
förändring i tunnlandtalets belopp, äldre och nyare hemman icke må blifva i
afseende pä godhet och förmåner olika, utan med hvarannan jemförlige; hvarförutan
noga bör iakttagas, att under impedimenter duglig mark icke begripes”;
väl borde, så vidt motionären kunde förstå, tolkas sålunda, att för helt mantal i
allmänhet vore bestämdt ett minimum och ett maximum, det sednare fastställdt till
2500 tunnland, men att detta sistnämnda maximum likväl finge, i mån af behofvet
och om giltiga skäl förefunnes, öfverskridas, samt att sådant giltigt skäl vore: beredande
af jemförlighet mellan de nya och de äldre hemmanen i byn. Också hade
allt intill början af 1840-talet denna tolkning följts till allmän båtnad för orten och
jemväl för Kronan, i det derigenom bildats en ny sjelfständig jordbrukareklass, då
deremot genom den tolkning, som efter nämnde period införts i lagskipningen uti
högsta instansen, skulle komma att bildas skaror af tiggare, hvilka skulle i sinom
tid öfversvämma landet, lemnande ät Kronan ingenting annat i behåll, än ruinerna
Bih. till B. St. Prof. 1859 & 1860. 1 Sami. 2 A/d. 19 Häft.
2
10 Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och JEkon.-Utskottets Betänkande N:o 45.
af i ödesmål komna hemman. Det hade nemligen nu gjort sig gällande den åsigt,
att orden ”högre tunnlandtal” i ofvannämnde § åsyftade en sådan bestämning, som
om der stått ”det högre tunnlandtalet”, och således icke betydde ”högre tunnlandtal
än det föreskrifna maximum (2,500 tunnland)” hvilket sednare vore efter motionärens
förmenande det enda naturliga tolkningssättet, emedan i annat fall de nya
och de gamla hemmanens bringande till jemförlighet alldeles omöjliggjordes. Följden
häraf hade uppenbarat sig deri, att sex om icke sju af Konungens Befallningshafvande
pröfvade och i enlighet med dittills häfdvunnen tolkning fastställda afvittringsförslag
på en gång blifvit återförviste såsom tilläggande större områden,
än, enligt den nya restriktiva tolkningen, författningen ansågs medgifva; hvaraf för
orten uppstått stor skada utan någon vinst för Kronan, derigenom att afvittringen
tillskyndats ett mångårigt uppehåll och de enskilde lika mångårig osäkerhet i eganderätten.
I anledning häraf och då de bättre och sämre jordmånerna samt impedimenterna
vore inom Wester-Norrlands läns fjelltrakter så spridda, att icke, med qvarstående
af ejt bestämdt maximum i arealen, sä vida detta understege 4,000 tunnland
pä mäntälét, rättvis jeimikhet mellån dfe äldre och nyare hemmanen, och icke
ens mellan de sednare inbördes, kunde vinnas, har motionären, i afsigt jemväl att
förekomma hela nybyggareklassens och en del annan allmoges bringande till tiggarestafven
saittt hemmanens fallande i ödesmål, föreslagit: att den ifrågavarande
§:n måtte förtydligas dymedelst, att efter orden: ”högre tpnnlandtal” samt framför
orden ”icke utan giltiga skäl” insättas orden ”än här ofvan är vordet bestämdt.”
Denna motion har, efter remiss till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet,
pä grund af 43 § Riksdags-ordningen, varit, föremål för Sammansatta Lagsamt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, som härmed får Öfver densamma
afgifva utlåtande.
Ett förtydligande af den omförmälda bestämmelsen i 1 § af ofvannämnda
Afvittringsstadga, i det syfte motionären angilvit, lärer desto mindre kunna ifrågakomma,
som lagstiftarens mening icke kan hafva varit, att samma t; skall tolkas
så, som motionären önskar. Författningen är nemligen tydlig derutinnan, att 2500
är det högsta tunnlandtal, som får tilldelas ett helt mantal. Det begärda ”förtydligandet”
skulle fördenskull i sjelfva verket innebära eli ändring; men dertill saknas,
efter Utskottets omdöme, skäl. Ett maximum i ifrågavarande hänseende, hvilket
ej under några vilkor får öfverskridäs. mäste nödvändigt vara bestämdt, om ej för
annat, så just för det af motionären uppgifna ändamål: beredande af jemförlighet
mellan hemmanen inbördes. Att till den ändan 2,500 tunnland är otillräckligt, har
motionären icke på något sätt ådagalagt; och för Utskottet vill det synas, som,
enär skilnaden mellan nuvarande maximum, 2,500 tunnland, och det af motionären
i sådant hänseende föreslagna, 4,000 tunnland, sannolikt icke skulle komma att bestå
af annat än skogsmark — emedan inom omfånget af 2,500 tunnland på ett helt mantal
måste kunna åt en åbo beredas så stort belopp af redan odlad eller odlingsbar
jord, att, i hvad derpå ankommer, han genom arbete kan freda sig frän tiggarstafven
— denna fara lika litet skulle kunna afvärjas genom motionärens förslag. Emot
detsamma företer sig dessutom den omständigheten, att afvittringsverkct i WesterNorrlands
län, pä hvilket motionären i sin framställning haft uteslutande afseende,
redan är till största delen Mlbordadt, så att, efter hvad för Utskottet blifvit upplyst,
endast en eller annan socken återstår, som icke undergått afvittring. Att i
sina hufvudgrunder ändra en författning, som snart alldeles upphör att ega betydelse
eller vara tillämplig, skulle vara mindre tjenligt och åtminstone icke leda till
Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och Kkon.-TJtskottets Betänkande N:o 46. 11
det mål motioniiren säger sig eftersträfva, nemligen jemförlighet mellan de nya och
de redan afvittrade hemmanen; hvadan Utskottet finnér sig föranlåtet
afstyrka allt afseende å ifrågavarande motion.
Stockholm den 16 Oktober 1860.
JW Ifi.
Alik. till Exp.-Utsk. den 16 Okt. 1860, kl. 12 mield.
Betänkande, i anledning af väckt motion om förändrade föreskrifter
rörande tomters mätning i hufoudstaden och s. k. designalions*
bevis.
Uti ett till Höglofliga Ridderskapct och Adelli ingifvet Memorial, sorn remitterats
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, men derifrån öfverlemnats
till Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, har Herr
Bos af Hjelmsäter, Axel, under förmälan, hurusom vid köp af fastighet, belägen
inom Stockholms stad, för lagfarten dermed fordrades s. k. designations-bevis, sorn
borde grunda sig på förrättad uppmätning af tomten, om än (lenna blifvit aldrig
så många gånger förut uppmätt, hemställt, att, då en sådan anordning vore i många
hänseenden hinderlig för köparne, alltid öfverflödig vid de bebyggda tomter, som ej
undergått någon förändring under sista egarens besinningstid, och ofta ledande till
rättegångar och trassel i anseende dertill, att, enär det befunna mättet uttrycktes
icke blott i alnar och qvarter, utan i tum och linien, den ena mätningen sällan gäf
samma resultat som den andra, särdeles der någon skilnad kunnat vållas genom
husens sättning, eller der det för trångmål skull hade sig svårt att kunna verkställa
en så noggrann mätning, Rikets Ständer måtto bos Kongl. Majit i underdånighet
anhålla om föreskrift ” 1 :o att mätningar vid köp af hus eller efter enskild
begäran i de med stenhus fuilbyggda qvarteron i Stockholm, såsom endast ledande
till rättegångar, hinder för lagfart och annan förargelse, måtte helt och hållet förbjudas;
men att vid nybyggnader mätningar, för bestämmande af blifvande grundmurar,
såsom tillförene må ega rum; och 2:o att, då planer eller designationer öfver
qvarteren icke finnas, och således de mätningar, som skett eller ske, äro utan kontroll
helt och hållet beroende pä den person, som dem verkställer, tomt för tomt,
så att öfverensstämmelse med de öfrige ej är gifven och säker, stads-ingeniören
måtte åläggas efter hand upprätta plankartor eller designationer öfver de särskilda
qvarteren, hvaruti husen hvar för sig upptagas till den tomtvidd de för tillfället
ega, utan rubbning af cganderätten till husen och tomterna dertill.”
12 Sammansatta Lag- samt Allm. JBesv.- ock Ekon.-TJtskottets Betänkande N:o 46.
Denna framställning anser Utskottet beröra ett ämne, uti hvilket något åtgörande
frän Rikets Ständers sida icke torde böra ifrågakomma. Det är icke ensamt
i hufvudstaden, som det finnes föreskrifvet, att för hvarje gäng en tomtöfvergär
i ny egares hand, uppmätning af densamma skall ske. Bestämmelserna om
sättet derför torde måhända, likasom byggnads-ordningarne i allmänhet, vara olika
i olika städer; men der de befinnas mindre tjenliga, lärer rättelse i desamma böra
sökas på annan väg, än genom Rikets Ständers tillgörande; och Utskottet anser sig
af sådan anledning böra tillstyrka,
att berörde motion måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 16 Oktober 1860.
STOCKHOLM, tryckt hos A. L. NORMAN, 1860.
Sammansatta Lag- samt Allm. Bese.- och JEkon.-Utskottets Utlåtande N:o 47.. I
JVs’
Arik. tili Exp.-Utsk. den 22 Ok t. 1860, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o 25,
innefattande yttrande öfver väckta motioner om ändringar i
gällande föreskrifter rörande vilkoren för afsöndring af jord
och andra lägenheter å landet.
Enligt de Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag, har berörda Betänkande
blifvit af Högvördiga Preste-Ståndet till alla delar bifallet, men deremot dels af
samtlige öfrige Riks-Stånden återremitteradt i hvad det afser en af Herr Hierta inom
Yällofliga Borgare-Ståndet väckt motion, dels ock af Hedervärda Bonde-Ständet
återremitteradt. i fråga om tvänne af Ola Jönsson från Malmöhus och Anders
Ericsson frän Elfsborgs län framställda förslag.
I sistnämnda hänseende kan likväl, enär tre Riks-Stånd bifallit Utskottets
hemställan i denna del af Betänkandet, Bonde-Ståndets återremiss
icke till vidare åtgärd föranleda.
Hvad åter angår Herr Hiertas motion, har Utskottet af Bonde-Ståndets
diskussions-protokoll i ämnet inhemtat, att endast en ledamot yrkat, att alla punkterna
i Utskottets Betänkande, således äfven den, som afhandlar sistberörda motion,
”borde återremitteras, i fall återremiss beslöts”, men att hvarken nämnde ledamot
eller någon annan talare inom Ståndet — ibland hvilka flera yrkat bifall till Betänkandet
i förevarande del — i öfrigt i sitt anförande på ringaste sätt sysselsatt
sig med det ämne Herr Hjertås motion berörer, utan att diskussionen uteslutande
vändt sig omkring de begge öfrige motionärernas i ett helt annat ämne väckta förslag,
hvilka flertalet af Ståndets ledamöter ansett böra af Utskottet ånyo behandlas;
hvarefter, dä proposition blifvit framställd, icke punktvis, utan pä Betänkandet
i dess helhet, Ståndet beslutit återremittera detsamma.
Af hvad sålunda förekommit anser Utskottet sig sakna anledning att antaga,
det Bonde-Ståndet icke skulle gilla de af Utskottet uttalade åsigter, beträffande
olämpligheten af Herr Hiertas förslag om en obegränsad frihet för egare af hemman
att för alltid eller på viss tid derifrån afsöndra huru stor eller liten jordrymd
Bih. till R. St. Prot. 1859 & 1860. 7 Sami. 2 Afd. 20 Häft. 1
2 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Utlåtande N:o 47.
som helst, och för innehafvare af för alltid afsöndrad lägenhet att klyfva densamma
eller ytterligare derifrån afsöndra jord till annan utan hinder af hemmanets ägare
eller jordens beskaffenhet, eller åtminstone, derest detta ej kunde medgifvas, rättighet
för ägare åfjord, belägen inom en mil från stad, att för alltid afhända sig huru
stor eller liten del som helst. Ett sådant yrkande har icke helier vid föregående
riksdagar inom Bonde-Ståndet vunnit något kraftigare understöd; och dä vid den
innevarande ingen enda stämma inom Ståndet höjt sig för detsamma, anser sig Utskottet
hafva stöd lör den förmodan, att den utredning af detta, ämne, som föregått
sednaste lagstiftning, stadgat meningarne inom det Riks-Stånd, der kännedom om
behofvet i ifrågavarande hänseende företrädesvis lärer få sökas.
Från Borgare-Ståndet har äterremissen skett i syfte att bereda framgång åt
motionärens förra alternativ eller obegränsad rättighet till jordafsöndring i allmänhet;
hvaremot inom Ridderskapet och Adeln de talare, som förordat återremiss,
tillkännagifvit meningen dermed endast vara, att Herr Hiertas sednare alternativ,
afseende afsöndringar för everldelig tid inom en mil från stad, ånyo måtte af Utskottet
tagas i öfvervägande. I sistnämnda hänseende har, utöfver hvad motionären till
stöd för den oinskränkta afsöndringsrätten anfört, emot Utskottens Utlåtande hufvudsakligen
påmints, dels att erfarenheten inom åtskilliga namngifna städer i riket bekräftat,
det den befolkning, som i deras närhet bosatt sig pä små lägenheter, hvarken
i moraliskt eller ekonomiskt hänseende lemnat stöd ät de farhågor, man varit
benägen att hysa för den långt utsträckta jordafsöndringen; dels att det ofta vore
ett behof för innevånarne i en stad att flytta öfver gränsen af staden och således
utvidga dennas område genom förstäder,, hvilket skulle underlättas, derest det vöre
möjligt att till tomter ingärda huru små jordlotter som helst; dels att det läge i
sakens natur, att den, som finge en mindre lägenhet sig upplåten på 50 år, såsom
för närvarande endast är tillåtet, icke kan eller vill på densamma göra någon större
uppoffring, dä han vet, att vid upplåtelse tid ens utgång lian till den verklige jordägaren
utan ersättning mäste afträda allt hvad lian derpå nedlagt.
Det förstnämnda skälet synes likväl icke egnadt att ådagalägga behofvet af större
frihet i afseende på jordafsöndring, än nu är medgifven, eller att vederlägga hvad Utskottet
yttrat dels derom, att, för så vidt man alser möjligheten för arbetsklassen uti och
nära intill städerna att förvärfva plats för uppförande ät sig af bostad, derför bör
anses tillräckligt sörjdt genom tillåtelsen att till besittning på viss tid upplåta ända
till ett halft tunnlands jordvidd. dels i afseende pä olämpligheten att numera
härutinnan göra skilnad mellan städernas omgifning och den öfriga landsbygden.
Hvad äter angår städernas föregifna behof af utvidgning genom förstäder, hyser
Utskottet den öfvertygelse, att åtminstone ännu pä lång tid utrymme i allmänhet
icke skall saknas på städernas i riket tomtområden och den jordvidd i öfrigt, som
åt de flesta af deni är anslagen; och minst lärer sådant påkalla den utsträckning af
ända till en mil från stadens staket, som motionären påyrkat. Emot inkastet, att
en innehafvare af pä viss tid upplåten lägenhet afhålles från att derå nedlägga
några kostnader, emedan han mäste vid besinningstidens slut afträda alltsammans
utan ersättning, måste påminnas, att en sådan uppfattning af förhållandena hvilar
på ett misstag, så vidt med dessa kostnader åsyftas byggnader, enär ingen är skyldig
att afträda dem utan ersättning, på sätt uttryckligen är stadgadt genom 2 Kap.
b § i Kongl. Förordningen den 19 December 1827, som, för den händelse att jordägaren
ej vill utbetala lösen för den lägenhetsinnehafvaren tillhöriga åbyggnad
eller stängsel, medgifver den sistnämnde rätt att sådan från lägenheten afflytta.
Afses åter med de antydda kostnaderna och uppoffringarne sådane utgifter, som
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Betänkande N:o 48. 3
hafva till ändamål sjelfva jordens förbättring, förlorar berörde inkast betydelse ju
mindre en lägenhet är; och på ringare jordvidd, än det efter nu gällande författningar
är tillåtet att afsöndra, lärer väl sällan nedläggas större dylik kostnad, än
som genom 50 års afkastning kan blifva innehafvaren af jorden fulleligen ersatt.
Utskottet, som nu endast sysselsatt sig med det ämne, hvilket innefattas i
meranämnde motionärs sednare alternativ, anser sig alltså af hvad som till stöd
för återremissen anförts, icke hafva fått skäl att frångå sitt förut afgifna yttrande
öfver förevarande fråga; hvadan och enär den åsigt beträffande motionärens förra
alternativ, eller obegränsad frihet i afseende på jordafsöndring, som inom Vällofliga
Borgare-Ståndet synes hafva gjort sig gällande, icke inom de öfriga Riks-Stånden
vunnit det understöd, att Utskottet i denna fråga äger anledning att frångå sin
förut yttrade mening, Utskottet förnyar sin vördsamma hemställan,
att Herr Hiertas omförmälda motion ej må till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 Oktober 1860.
Ank. till Exp.-Utsk. den 22 Oktober 1860, kl. 1 e. m
Betänkande., i anledning af väckta motioner om förändrade föreskrifter t
afseende på lekmanna- och kolportöesverksamheten inom församlingen.
Berörda motioner äro väckta, inom Högvördiga Preste-Ståndet af Herr
Kontrakts-prosten Janzon och inom Hedervärda Bonde-Ståndet af Riksdags-fullmägtigen
Olaus Svebilius frän Gottlands län och hafva blifvit remitterade, den förra till
Lag-Utskottet och den sednare till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet; i
anledning hvaraf, och jemlikt 43 § Riksdags-ordningen, de begge blifvit i ett sammanhang
behandlade af Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet.
Herr Kontrakts-prosten Janzon har, i kraft af sin embets-ed, som ålägger
kyrkoherde att falsk lära och förargelse afstyra, samt enär ålagde skyldigheter fordrade
motsvarande rättigheter, såvida eden icke skulle blifva ett hemskt gyckel,
yrkat: ”att i nya konventikel-plakatet måtte stadgas, det ingen lekman må tillåtas
4 Sammansatta Lag- samt Allm. JBesv.- och Ekon.-TJtslcottets Betänkande N:o 48.
hälla föredrag i andliga ämnen inför flera eller färre i en församling, innan han lör
samma församlings pastor tillkännagifva, när och hvarest han vill hälla föredraget,
pä det att pastor må, så vidt hans tid medgifver, öfvervara sammankomsten, samt
intygat sin goda frejd, christendomskunskap och renlärighet af berättigad auktoritet
eller, i brist deraf, later examinera sig af församlingens pastor eller den hans
tjenst förrättar, sorn, derest lekmannen befinnes antingen okunnig i christendomens
lärostycken eller hyser mot vär kyrkas bekännelse stridande meningar, eger att
förbjuda honom hälla religiösa föredrag, vid det vite nu gällande konventikelplakat
stadgar. Lag samma vare för den kolportör, som säljer skrifter af andligt innehåll,
innan han lemnat till församlingens pastor ett exemplar af hvarje till salu hållen
afhandling till genomseende, på det, denne må lemnäs tillfälle att inför sin församling
gifva de anmärkningar och varningar, hvartill skriften kan föranleda.”
Olaus Svebilius åter har, i afsigt att åstadkomma en möjlighet att hämma det
oskick, som, efter motionärens förmenande, fått oliejdadt fortgå, i det allahanda
slags okunnigt folk uppträdt offentligen med föredrag i andeliga ämnen, ledande
till förakt för samhällsordning, kyrklig ordning och ordning inom familjen samt verkande
fanatism, som i sin ordning Iedt antingen till sinnesrubbning eller mord och
andra ohyggliga brott, föreslagit, att stadgas måtte, det ”ingen sä kallad kolportör
eller vinkelpredikant må få uppträda inom en församling, utan att han dertill erhållit
bemyndigande af församlingens kyrkoråd.”
Utskottet, som jemväl erhållit del af de vid remisserna af de särskilda motionerna
afgifna yttranden, finnér sig icke kunna gifva sitt förord ät de omförmälda
förslagen, de der otvifvelaktig!, innebära ett återgående frän grundsattserna i sednaste
lagstiftning i ämnet, hvilket allmänna tänkesättet i närvarande tid motsätter
sig och hvaraf något behof icke heller ännu kan hafva visat sig. Den, i enlighet
med Rikets Ständers beslut vid sistlidne riksdag, af Kongl. Majit den 26 Oktober
1858 utfärdade nådiga förordning, angående särskilda sammankomster för andaktsöfning,
hvilar på den princip, att rättigheten att sammankomma till dylika gemensamma
andaktsöfningar och att vid dem hålla föredrag i andliga ämnen i allmänhet
ej bör inskränkas genom några i förväg derför lagda hinder. Erkännandet af
denna grundsatts var en nödvändig gärd åt tidsandan, hvilken snarare påyrkar utvidgning
i den religiösa frihet, lagstiftningen sålunda medgifvit, än inskränkning i
densamma. För stäfjandet af de missbruk, som af denna frihet kunna göras, innehåller
deremot nämnda författning nödiga bestämmelser, dä den, utom förbudet att
hälla sammankomst för andaktsöfningar ä den tid. då allmän Gudstjenst i församlingen
förrättas, stadgar, att, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, den
offentliga myndigheten i orten, hvilken lika litet som församlingens pastor eller ledamöterna
i dess kyrkoråd får vägras tillträde till sammankomsten, eger att densamma
upplösa, samt att den, som befinnes uppträda med föredrag, hvilka leda till
söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna Gudstjensten eller eljest
till undergrälvande af religionens helgd, kan af kyrkorådet förbjudas att inom
församlingen vidare uppträda vid dylika sammankomster. Den tillsyn öfver dessa,
som sålunda är pastor och kyrkorådets medlemmar uppdragen, anser Utskottet dem
vara i tillfälle att utan nu föreslagna medel utöfva, så framt nitet derför eljest förefinnes,
enär bemälde personer, de der äro boende på spridda ställen inom församlingen,
icke kunna antagas kojrjma att förblifva i okunnighet om de konventiklar,
till hvilka menighet samlas. Åtminstone anser Utskottet någon olägenhet ännu
icke hafva låtit sig erfara af bristen på ett stadgande, enligt hvilket anmälan om
Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Memorial N:o 49. 5
en sammankomst för andaktsöfning på förhand borde hos pastor eg a rinn; och dä
Utskottet af sådan anledning linner sig icke ens kunna tillstyrka bifall till motionärernas
förslag, att så kallade vinkelpredikanter skulle, innan de finge uppträda i
en församling, utverka sig pastors eller kyrkorådets bemyndigande dertill — hvilket
dessutom kunde få utseende af att åt deras uppträdande gifva en slags auktorisation,
som ej med tillåtelsen vore afsedd och säkerligen ofta skulle missbrukas —
följer deraf, att Utskottet än mindre kan förorda de vida strängare föreskrifter i
berörda hänseende, som Kontrakts-prosten Janzon i öfrigt föreslagit, och bland
hvilka en, eller den, att skrifter af andligt innehåll icke skulle inom en församling
fä af kolportörer säljas, innan pastor till genomseende erhållit exemplar deraf, till
och med strider emot Tryckfrihets-förordningens innehåll; utan föranlätes Utskottet,
med stöd af det anförda, vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motioner icke må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 Oktober 1860.
JW 4».
Arik. till Exp.-Utsk. den 22 Okt. 1860, kl. 1 e. m..
Memorial, angående särskildt arfvode åt den person, hvilken i egenskap
af Sekreterare biträdt Utskottet.
Sedan Lag-Utskottet, med Rikets Ständers bifall, antagit en Notarie till biträde
vid behandlingen af de ärenden, sorn koiume att handläggas af bemälda Utskott
och andra Utskotts deputerade gemensamt, har samme person från och med
den 24 November sistlidne är hos Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet tjenstgjort såsom Sekreterare, men endast uppburit den aflöning,
som för Notarierne i de öfriga Utskotten blifvit af Rikets Ständer fastställd i enlighet
med Stats-Utskottets Memorial N:o 110. Uti berörda Memorial var likväl förbehåll
gjordt derom, att de resp. Utskotten framdeles skulle få inkomma med särskild
framställning, rörande förhöjd aflöning, bland annat, för de Notarier, som haft
befattning med målens uppsättning; och är det med stöd häraf, som Utskottet nu
får göra hemställan om en dylik förhöjning i arfvodet åt dess ofvanbemälde Sekreterare.
Med afseende dervid å vigten och mångfalden af de ärenden, som numera
bänskjutas till Sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottet, samt jemväl derå, att
Bil,, till R. St. Brot. 1859 & 1860. 7 Sami. 2 Afd. 20 Haft. 2
6 Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vtskottets Memorial N:o 49.
den ifrågavarande Sekreteraren förrättat enahanda tjenst uti Sammansatta Stats-, Lagsamt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, allt utan biträde af sådan kanslibetjening,
som i de öfriga Utskotten finnes till Sekreterarnes hjelp antagen, anser
Utskottet sig böra föreslå hans arfvode till 300R:dr R:mt i månaden; och får alltså
vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer täcktes bevilja ifrågavarande, såsom Sekreterare
hos Utskottet tjenstgörande, person en särskild vedergällning, beräknad
från den dag, han blifvit antagen, intill riksmötets slut,
motsvarande skilnaden emellan den aflöning, han uppburit, och ofvanberörda
föreslagna månadtliga arfvode 300 R:dr R:mt.
Slockholm den 22 Oktober 1860.
STOCKHOLM, tryckt bos A. L. NORMAN, J8G0.
Register
öfver de af Rikets Högloft. Ständers Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskott vid 1859—1860 årens riksdag afgifna
Betänka/iden och Memorial.
Expeditionens
nummer.
A.
Afsöndring af jord och andra lägenheter: ändring i föreskrifterna derom 25.
— Återremiss
47.
Afvittrings-stadgan för Wester-Norrlands län: ändring deri .... 45.
Allmänna byggnader: skyldighet att deltaga i deras uppförande och
underhåll
8.
Arfvode: åt Utskottets Sekreterare 49.
H.
Boställen:^f'6rde\mr\g af derifrån utgående kostnader för allmänna byggnader
3.
— Återremiss  29.
Broar och vägar, allmänna: skyldighet att underhålla sådana ... 7.
Bruk: successionsrätt till derunder skatteköpta hemman 15.
— stångjerns-: befrielse för dem från skyldighet att deltaga i kyrko
och
prestgårds-byggnad 16.
Byggnader, kyrko-, prestgårds- och andra allmänna: skyldighet att deltaga
deri  8.
— stångjernsbrukens deltagande deri 16.
Byggningabadken: upphäfvande af 7 Kap 5.
Bih. (ill K. S(. Prol. 4859 & 1860. 7 Sami. t Afd. H Häft. t
2
B>. Expeditionens
nummer.
Daggstraff: (se prygel och dagg).
Designalionsbevis: förändrade föreskrifter derom 46.
E.
Egofrid: (se Stängselskyldighet).
Elementar läro-verken: upphörande af deras lärares presterliga tjensteårs
beräkning
26.
— Aterreiniss 38.
Elgjagt: förbud deremot 17.
Expeditioner: skyldighet för Domare att kostnadsfritt tillställa rättsökande
sådana, som ej i behörig tid varit tillgängliga
att lösas 13.
Expeditionslösen: ändring i taxan derå 12.
F.
Flottnings- och
Flodrensnings-väsendet: lag derom 31.
Folkskolans medel: anställande af särskild kassaförvaltare deraf ... 6.
Folkskole-lärare: förändrad ordning för deras tillsättande 18.
o °
— Aterreiniss 36.
Frejdebelyg: utelemnande i sådant af allt omnämnande utaf brott, om
den sakfällde en viss längre tid oförvitligen sig
uppfört 30.
Fördelning af kostnader för allmänna byggnader (se Boställen)
Förmyndarebevis: förändrade föreskrifter derom 42,
II.
Hemman, skatteköpta under bruk (se Bruk).
Humlegård: upphörande af skyldigheten att underhålla sådan .... 5.
J.
Jordafsöndring: ändring i föreskrifterna derom
25.
— Återremiss
. 47.
K.
Kapellförsamling: dess skiljande från moderförsamling 4.
3
Expedition***.
nummer.
Kassaförvaltare: anställande af särskild sådan för kyrkans och folkskolans
medel 6.
Klassificering af pastorater: förändrad sådan 27.
— Aterremiss . 39.
Klockare: förändrad ordning för deras tillsättande ....... 18.
— Aterremiss
36.
Kolportörer: förändrade föreskrifter i afseende på deras verksamhet . 48.
Komministratur i regalt pastorat: rätt att kalla fjerde profpredikant dertill 19.
Krigs-Hofrätten: dess indragning
9.
Kyrkobyggnad: skyldighet att deltaga deri 8.
Kyrkohandbok: förslag till ny 1.
— Aterremiss 10.
Kyrkokassa: anställande af särskild Kassaförvaltare deraf 6.
Ii.
Legostadgan: ändringar deri 23.
Lekmanna- och kolportörs-verksamheten: förändrade föreskrifter i afseende
derå
48,
Nattvarden: dess utdelande å annan tid, än vid allmänna Gudstjensten 2.
— Aterremiss 28.
Notariatsembete: inrättande deraf vid Under-rätt
. 40.
o,
Organister: förändrad ordning för deras tillsättande
.18.
— Aterremiss
36.
Orlofssedlar: införande af tjenstebjonsböcker i deras ställe . . i . 23.
P,
Pastoralexamen: förändrade föreskrifter derom 32.
Pastorater: förändrad klassificering deraf 27'
— Aterremiss
39.
4
Expeditionens
nummer.
Pastorats- och Socken-adjunkter: deras tillsättande 21.
Prediko-lexler: förslag till 2:ne nya årgångar 1.
— Aterremiss 10.
Prestbetyg: (se Frejdebetyg)
Pr esler lig tjensteårsberäkning: upphörande deraf för lärare vid universiteten
och skolorna . 26.
— — Aterremiss 38.
Prestgårdsbyggnad: skyldighet att deltaga uti
8.
— stångjernsbrukens deltagande deri 16.
Profpredikant: fjerde, till komministratur i regalt pastorat . . . . 19.
Prygel och dagg: upphörande af dessa straffarter 11.
a
Qvarnar (se Vattenverk).
II.
Regalt pastorat: 4:de profpredikant till komministratur i 19.
s.
Sjö-lag: utfärdande af ny 24.
Skattehemman under bruk: (se Bruk).
Skiftes-stadgan: ändringar deri .14.
— Aterremiss
33.
Skogseld: förhöjda böter för vållande dertill
43.
Socken- och Pastorats-adjunkter: (se Pastorats-adjunkter).
Straffklasser: inrättande deraf inom regementena ....... 11.
Stångjernsbruk: deras deltagande i kyrko- m. fl. byggnader .... 16.
Stängselskyldighet: ändring i lagen derom 34.
Successionsrätt: till under bruk skatteköpt hemman 15.
T.
Tjenstehjonsböcker: införande deraf i stället för orlofssedlar . . . . 23.
Tjensteårsberäkning: (se presterlig tjensteårsberäkning).
u
Utländsk
man: dess rätt att idka handel m. in
35.
5
"yy ^ Expeditionens
nummer.
Vattenverk: ändring i författningarne rörande vilkoren för dess anläggande
41.
Vitesförbud: mot åverkan och annat ohägn . .
20.
— Återremiss
37.
Vägar: allmänna: skyldighet att underhålla 7.
— — tid och sätt för deras lagning och grusning . . . 44.
— till afsides belägen kyrka: skyldighet att den underhålla . . 22.
Å.
o t
siverkan: generelt vitesförbud mot sådan 20.
— Svar på återremiss 37.
tlih. litt Jf. St. Pitt. ISSi k 1%60. ? Simi. t Afd, H Höft.
STOCKHOLM, TYPOGRAFISKA FÖRENINGENS BOKTRYCKERI, 1860.
