# ID: svediakorp-gov2360
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 65,915
# sentences: 1,802
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Formulär
2:o.
Bevillningsfaxermgslängd öfver fast egendom inom Socken och Härad af Län för år 18..
Den skattskyldige.
Nummer å uppgift eller
annan bilaga.
Egendomen.
Hem-
mans
Meddelade officiela
uppgifter
A f Be
villnings-beredningen
Af Taxerings-kommittéen
II g i Taxerings-kommittéens
protokoll.
Af Pröf-  nings-  kom-  mittéen
ändrade
parti-  värden.
§ i Pröfnings-kommittéens
protokoll.
Särskilda anteckningar.
2
C
3
3
CD
J1
a
CO
a
09
om
sednaste
köpe-
skillin-
gens
belopp.
oni
hypo-
theks-
värde-
ring.
om
gällande
brand-
försäk-
rings-
värde.
uppskattadt värde
föreslagen bevillningsafgift
uppskattadt värde
påförd bevillningsafgift
å jordbruks-  fastighet.
å annan
fastighet.
för jord-  bruks-  fastighet
å 3 öre
för
100 R:dr.
för
annan
fastighet
å 5 öre
för
100 R:dr.
Summa
R:mt.
å jordbruks-  fastighet.
å annan
fastighet.
för jord-  bruks-  fastighet
å 3 öre
för
100 R:dr.
för
annan
fastighet
å S öre
för
100 R:dr.
Summa
R:mt.
Parli-
sumtna.
Hufvud-
summa.
Parti-
summa.
Hufvud-
summa.
Parti-
summa.
Hufvud-
summa.
Parti-
summa.
Hufvud-
summa.
Brukspatron N. N
1
Råbelöf Säteri ....
1
2
50,000
50,000
50,000
55,000
15
Til kesta
3
1
—
20,000
—
20,000
Nosaby kronoskatte . .
2
Vo
—
—
—
8,000
Nosaby mjölqvarn . .
—
—
—
6,000
—
—
6,000
Nosaby stångjernsbruk .
—
—
30,000
—
—
78,000
30,000
36,000
23
40
18
—
41
40
78,000
36,000
23
40
18
—
41
40
26,000
16
Hemmansegaren Nils Larsson
Nyfors kronoskatte . .
1
%
10,000
9,000
10,000
_
_
_
_
8,000
D:o frälseskatte . .
2
1 /
3,000
4,000
4,000
—
—
—
—
4,500
—
—
—
4,000
17
D:o krono ....
4
%
—
—
2,000
—
—
—
—
1,500
—
—
—
—
-—
—
1,200
18
Oljeslageri anlagdt å d:o
—
—
5,000
—
5,000
—
—
—
—
—
—
—
4,000
Såg med 2 ramar d:o .
—
—
—
—
2,000
—
—
—
—
—
—
—
2,500
Tegelbruk d:o . . . .
—
—
—
—
1,000
—
—
—
—
—
600
Bränvinsbränneri-byggna-
der d:o
—
—
500
—
500
—
—
—
—
—
—
—
400
Nyängen, utjord . . .
—
—
—
1,000
17,000
8,500
5
10
4
25
9
35
1,000
15,000
7,500
4
SO
3
75
8
25
Kapitenen N. N
2
Lunda, boställe . . .
3
1
25,000
28,000
D:o qvarn ....
—
—
—
—
—
2,000
—
—
—
—
—
—
—
—
3,000
—
—
—
4,000
19
Frälseränta af '/2 mantal
Nyfors, uppgående enl.
sistl. års markegång till
130 R:dr 25 öre . .
—
—
—
—
25,000
2,605
4,605
7
50
2
30
9
80
28,000
2,605
5,605
8
40
2
80
11
20
L. N. Cronvall
Näsby Stenkärlsfabriks-
byggnader ....
—
—
500
—
—-
—
500
—
25
—
25
500
—
23
—
25
Skattskrifven i N. N. Län
Summa
G
120,000
49,605
36
—
24
80
60
80
121,000
49,605
36
30
24
80
61
10
Anmärkningar: l:o. Den skattskyldiges samt egendomens namn, nummer och hemmantal böra vara af Häradsskrifvaren införda, då Längden till Bevillnings-beredningens Ordförande aflemnas.
2:o. Sedan Pröfnings-kommittéen slutat sin förrättning, bör, genom Landskontorets försorg, från nämnde Kommittés Längd i Taxeringslängden införas de förändringar i uppskattningsvärdet, sorn af Pröfnings-kommittéen blifvit
beslutade, så att Taxeringslängden alltid för hvarje uppskattad fastighet innehåller tillförlitlig uppgift på det verkliga uppskattningsvärdet.
Hör lill Bev.-Ulsk. Mern., 1859 & 1860, M 46.
Af
Formulär
3:o.
Läns Pröfnings-kommitté beslutade förändringar i Taxeringslängderna öfver fast egendom
uti Fögderi år 18 ..
Den skattskyldig!'.
Egendomen.
Nummer.
Mantal.
Af Taxerings
-kotnmi
11 é e n
Af P r ö f n i n g s
-k o m m i
11 é e n
§ i Pröfnings-kommittéens
protokoll.
Anteckningar.
uppskaltadt värde
påförd bevillningsafgift
uppskaltadt värde
fastställd bevillningsafgift
S
jordbruks-
fastighet.
å
annan
fastighet.
för
jordbruks-  fastighet
å 3 öre
för
100 R:dr.
för
annan
fastighet
å 8 öre
för
100 R:dr.
Summa
R:mt.
å
jordbruks-
fastighet.
å
annan
fastighet.
för
jordbruks-  fastighet
å 3 öre
iför
100 R:dr.
för
annan
fastighet
ä S öre
för
100 R:dr.
Summa
R:mt.
N. N.
Socken.
Brukspatron N. N
Råbelöf Säteri
i
2
50,000
—
15
—
—
15
—
55,000
—
16
50
—
—
16
50
15
Annot, i Taxeringslängden sid. . .
Nosaby stångjernsbruk .
—
—
—
30,000
—
—
15
—
15
—
—
26,000
—
—
13
—
15
—
16
Dito sid. . .
Hemmansegaren N. Larsson .
Nyforss frälse
2
4,500
—
1
58
—
—
1
35
4,000
—
1
20
—
—
1
20
17
Dito sid.
D:o krono
4
%
1,500
—
—
45
—
—
—
45
1,200
—
—
36
—
—
—
56
18
Dito sid. . .
Kapitenen N. N
Lunda qvarn
—
3,000
—
—
1
50
1
50
—
4,000
—
—
2
—
2
—
19
Dito sid. ..
Summa
—
—
56.000
33,000
16
80
16
50
33
50
60,200
30,000
18
6
15
33
6
—
Den af Pröfnings-kommittéen beslutade
Förhöjning utgör alltså
—
—
4,200
—
1
26
—
1
26
—
—
—
—
—
—
—
—
—
Minskning » »
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
3,000
—
—
1
50
1
50
—
Summa
60,200
33,000
18
C
16
50
34
56
60,200
33,000
18
6
16
50
34
56
—
Anmärkningar: i:o. lili denna längd upptagas endast de hemmansdelar, i afseende a hvilka det af Taxerings-kommitléen uppskattade värde blifvit af Pröfnings-kommittéen ändradt.
2:o. Sedan längden blifvit afslutad, skall uti Fögderi-sammandraget öfver fast egendom införas beloppet af den utaf Pröfnings-kommittéen beslutade förhöjning eller minskning, på sätt formuläret
6:0 närmare utvisar.
Hör till Bev.-Utsk. Mern., 185!) & 1860, M 46.
Formulär
4:o.
Taxeringslängd öfver sådan, Staten tillhörig, fast egendom inom (Stad) Socken oell Härad af
Län, för hvilken bevillning, enligt 8 2 i Bevillningsstadgan, icke erlägges, för år 18..
Innehafvarens namn.
Egendomen.
Hemmans
Af Bevillnings-berednin-  gen uppskattadt värde.
Af Taxerings-kommittéen
uppskattadt värde.
Af Pröfnings-kommittéen
antaget värde.
Anteck n inga r.
Nummer.
Mantal.
Parti-
summa.
Hufvud-
summa.
Parti-
summa.
Hufvud-
summa.
§ i
Proto-
kollet.
Parti-
summa.
Hufvud-
summa.
§ i
Proto-
kollet.
Kammarherren N., Arrendator
Wellnora kungsgård
1
5
30,000
60,000
Dito qvarn med 4 par stenar, går
hela året
—
—
20,000
70,000
25,000
85,000
7
—
85,000
9
•
Upplåtet till Landtbruks-Institutet
Ultuna kungsgård
—
—
—
200,000
—
200,000
—
—
200,000
—
v
Summa
j
j |
Formulär
5:o.
Taxeringslängd öfver sådana, uti N. (Stad) Sucken af N. Härad belägna byggnader, tillhörige Menigheter, Allmänna Undervisningsverk
oell Barmhertighetsinrättningar, för hvilka byggnader bevillning, enligt 8 2 i Bevillningsstadgan, icke erlägges;
för år 18 ..
Egaren eller Innehafvare!!.
Egendomen.
R e innia n s-
Af Bevillnings-be-  redningen upp-  skattadt värde.
Af Taxerings-  kommittéen ttpp-  skattadt värde.
§ i protokollet.
Af Pröfnings-  kommittéen an-  taget värde.
g i protokollet.
Anteckningar.
Nummer.
Mantal.
Parti-
summa.
Hufvud-
summa
Parti-
summa.
Hufvud-
summa.
Parti-
summa.
Hufvud-
summa.
N. N Socken
Folkskolebyggnad
—
—
5,000
—
—
Dito
Sockenmagasin
—
—
8,000
—
—
—
—
—
—
Dito
Sockenstuga
—
—
1,500
7,500
—
7,500
5
—
7,500
N. Härad
Tingshus
—
2,000
—
2,000
fi
—
2,000
10
N. Län
Haddorps landtbruksskola . .
'
o
—
50.000
25,000
7
—
25,000
i
Summa
—
39,500
—
34,500
—
34,500
—
i
|
Hor lill Hcc.-Uhk. Meni,, 185!) & 1860, M 16,
Formulär
6:0.
Sammandrag af Taxeringslängderna öfver fasi egendom uti
Fögderi (Stad) af
Län för år 18 ..
!
Härad.
(Stad).
1
Tnxeringsdistrikt.
Egendom,
för h v i
ken be
v i 1 1 n i n g e r i
ägg
e s.
Egendom
fri från bevillning
Summa
värde å ali
fast egendom.
Af Taxerings-kommittéen uppskattadt värde
Af Taxerings-i
committéen påförd bevillningsafgift
Af Pröfnings-kommittéen antaget värde
å jordbruks-  fastighet.
[
8 annan
fastighet.
Summa.
för jordbruks-  fastighet ä 3 öre
för 100 R:dr.
för annan
fastighet å S öre
för 100 R:dr.
Summa.
Tillhörig
Staten.
Tillhörig Menig-  heter, Allmänna
Undervisnings-  verk. Rarmhertig-  hets-inrättningar
m. fl.
Summa.
värde.
N. N.
N. N.
1,000,000
600.000
1,600,000
300
—
500
—
600
—
600,000
90,000
690,000
N. N.
320,000
410,000
750,000
96
—
205
—
501
—
210,000
25,000
235,000
N. N.
450,000
300,000
750,000
135
—
150
—
285
—
125,000
15,000
140,000
N. N.
N. N.
730,000
650,000
1,380,000
219
325
—
544
—
10,000
30,000
40,000
Summa
2,500,000
1,960,000
4,460,000
750
—
980
—
1,750
—
945,000
160,000
1,105,000
Afgår:
Af Pröfnings-kommittéen beslutad minskning
—
5,000
3,000
—
—
1
SO
1
SO
Sgr
2,500,000
1,957,000
4,457,000
750
—
978
so
1,728
so
Tillkommer :
Af Pröfnings-kommittéen beslutad förhöjning
4,200
—
4,200
1
26
—
—
1
26
R:mt
*2,504,200
1,957,000
4,461,200
751
26
978
so
1,729
76
945,000
160,000
1,105,000
5,566,200
Hör till Bev.-Utsk. Mern., 1859 ål 1860, M 46.
Formulär
7:o.
Taxerings]ängd öfver Inkomstbevillningen efter 2:dra Artikeln, inom (Stad) Socken af Härad
i Län för år 18 ..
Den skattskyldiges
Nummer å uppgift eller
annan bilaga.
A
1 B e v i
Ilning
s - b e r
e d n i n g e n
Af Taxering
s-kommittéen
§ i Protokollet.
Af
Pröfnings-
kom-
mitléen
fastställd
Bevill-
nings-
afgift.
§ i Pröfnings-kommittéens
protokoll.
Anteckningar.
bostad.
namn.
uppskattad inkomst
medgifvet
afdrag
enligt § 8
i Bevill-  nings-  stadgan.
antagen
beskatt-
ningsbar
inkomst.
föreslagen
Bevill-
nings-
afgift.
upp-
skattad
inkomst.
medgifvet
afdrag
enligt g 8
i Bevill-  nings-  stadgan.
antagen
beskatt-
ningsbar
inkomst.
påförd
Beviil-
nings-
afgift.
af
kapital.
af rörelse,
näring
eller yrke.
af allmän
tjenste-  befattning
eller
pension.
af enskild
tjenste-  befattning
eller
pension.
Summa'
inkomst.
Råbelöf
Brukspatron N. N.
—
1,000
6,000
7.000
—
7,000
70
—
7,000
—
7,000
70
—
80
—
3
Lunda
Kapitenen N. N. .
i
—
—
2,000
—
2,000
—
2,000
20
—
2,500
—
2.300
23
—
5
12
__
4
Näsby
kärlsfabrik ....
—
900
—
—
900
—
900
9
—
900
—
900
9
—
10
—
3
Mantalsskrifven i N. Län.
Strömsvik
Inspektoren N. N.
—
—
—
~~
1,000
1,000
300
700
7
—
1,850
—
1,850
18
50
4
—
—
—
Trädgårdsmästaren N. N.
—
500
500
300
200
2
—
600
300
300
3
—
5
—
—
—
Wellnora kungsgård
Arrendator N. N.
—
—
5,000
—
—
5,000
—
5,000
30
—
6,000
—
6,000
60
6
*
70
—
6
Qvarteret Gripen, huset JM 7
Grosshandlaren N. N.
2,800
6,000
—
8,800
8,800
88
11.000
11,000
1 10
7
88
7
Betalar i årlig hyra 1,550
R;dr
» » JM ii
Stadsläkaren N. N. .
10
—
4,000
500
4,500
—
4,500
45
—
4,500
—
4,500
’
43
—
—
—
—
—
Qvarteret Klippan, huset JM 9
Vaktmästaren N. N. .
230
300
400
950
300
630
6
;;o
1,050
300
750
7
50
8
—
—
—
» » JM 12
Kapitenen N. N. .
—
1,000
—
1,500
2,500
—
2.500
25
—
2,500
—
2,500
25
—
—
—
—
Summa
—
5,030
22,200
4,400
1,500
33,150
900
32,250
322
50
37,700
600
37,100
371
—
—
—
—
—
Anmärkning: Sedan Pröfnings-kommittéen slutat sin förrättning bör frän nämnde Kommittés Längd här införas de af Pröfnings-kommittéen beslutade förändringar i de af Taxerings-kommittéen påförda Bevillningsheloppen,
så att Taxeringslängden alltid utvisar huru stor Bevillniugsafgift blifvit för hvarje person fastställd.
lior till Bev.-Ulsk. Mern,, 1850 å 1800, J)i 40.
Formulär
8:0.
Jr)
Yf
Läns Pröfnings-koiiimiUé beslutade förändringar i Taxeringslängden öfver inkoinslbevillningen i
Fögderi för år 18..
1
Den skattskyldiges
Nummer
Af Taxerings-kommittéen
Af Pröfnin,
>s-kommittéen
«5ä
"3
CB -»
3 O,
«■ ET
bostad.
namn.
å
Bilaga.
uppskattad
inkomst.
inedgitvet
afdrag en-  ligt § 8 i
Bevill-  nings-  stadgan.
antagen
beskatt-
ningsbar
inkomst.
påförd be-  villnings-  afgift.
uppskattad
inkomst.
medgifvet
afdrag en-  ligt § 8 i
Bevill-  nings-  stadgan.
antagen
beskatt-
ningsbar
inkomst.
fastställd
bevill-
nings-
afgift.
■g 3'
S-"
Ii
‘ 3
T
Anteckningar.
N. N. Socken.
Råbelöf
Brukspatron N. N. .
7,000
7,000
70
'
8,000
8,000
80
3
Annot, i Taxeringslängden sid.
Lunda
Kapitenen N. N
—
2,500
—
2,300
23
—
1,500
300
1,200
12
—
4
Dito sid.
Näsby
—
900
—
900
9
—
1,000
—
1,000
10
—
5
Mantalsskrifven i N. Län. Annot, i Taxeringslängden sid.
Wellnora kungsgård .
Arrendator N. N. .
—
6 000
—
6,000
60
—
7,000
—
7,000
70
—
6
Annot, i Taxeringslängden sid.
Qvarteret Gripen huset JVs 7
Grosshandlaren N. N. .
—
11,000
11.000
1 10
—
8,800
—
8.800
88
7
Dito sid.
Summa
—
27,200
—
27,200
272
—
26300
300
26,000
260
—
—
Den af Pröfnings-komrnittéen beslutade
Förhöjning utgör alltså
—
1,100
300
800
8
—
—
—
—
—
—
—
Minskning » »
—
—
—
—
—
—
2,000
—
2,000
20
—
—
Summa)
28,300
•
300
28,000
280
28,300
300
28,000
280
Anmärkningar: l:o. Uti denna längd upptagas endast de personer, för hvilka Pröfnings-komrnittéen ändrat den af Taxerings-kommittéen uppskattade inkomst och påförda afgift.
2;o. Sedan längden blifvit afslutad, skall uti Fögderi-sammandraget öfver Inkomstbevillningen införas beloppet af den utaf Pröfnings-komrnittéen beslutade förhöjning eller minskning, pä sätt lormuläret
9:o närmare utvisar.
Hör till Bev.-Utsk. Mern., 1859 & 1860, M 46.
\
Formulär
9:o.
Sammandrag af Taxeringsdängderna öfver [nkomslhevilliiingen i
Fögderi (Siad) och
Län för år 18..
Af T a x e r i n
gs-kommittéen
Härad (Stad).
Taxeringsdistrikt.
uppskattad inkomst.
medgifvet afdrag
enligt § 8 i Be-  villningsstadgan.
antagen
beskattningsbar
inkomst.
Påförd
Bevillnings-
afgift.
N. N.
N N.
A!' Pröfnings-kommittéen beslntad minskning
Af Pröfnings-kommittéemjbeslutad förhöjning
N. N.
N. N.
N. N.
N. N.
Summa
Afgår:
37,700
20.400
16.400
24,500
600
300
600
900
37.100
20.100
15,800
25.600
99,000
— 2,000
2,400
96,600
— 2,000
Återstod
T illkommcr:
97,000
1,100
2,400
300
Summa
98,100
2.700
94,600
800
371
201
158
236
966
20
946
95,400
954
lior lill Bev.-Utsk, Alem., 1859 & 1860, M 46.
Formulär
10:o.
Debiteringslängd öfver särskilda, al taxering icke beroende, Bevillnings-afgifter inom
Socken af Härad Län för år 18 ..
(Siad)
Den skattskyldige.
Egendomen, af hvilken bevill-  ningen utgår, eller den skatt-  skyldiges bostad.
Hemmans
Bevil
1 n i n
g efter 3 : c
j e Ar
t i k e 1 n
Summa Bevillning.
num-
mer.
mantal.
Af frälse-egendomar.
för post- och
lotshemman.
för skogsfång på
allmänningar.
lör kolnings-  frihet på all-  männingar.
för Dylta
bruks till-  verkningar.
af Bankbolag med
sedelutgifningsrält.
för karakters-full-  magter.
antal rust-  tjenstmar-  ker.
afgift.
stafrum
ved.
afgift.
högsta be-  lopp ute-  löpande
sedlar.
afgift.
stämpel-  beloppet å
fullmag-  ten.
afgift.
Kammarherren N. N
jordsborg
i
4
50
15
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
15
—
Dito
Borgholm, Posthemman
—
3
—
—
—
9
—
100
25
—
30
—
—
—
—-
—
—
—
64
—
N. N. Enskilda Bank
l\. N. Stad
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
1,000,000
2,000
—
—
—
2,000
—
Dylta Bruksegare
Dylta för 100 centner svafvel .
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
51
t
» 50 » vitriol
4
—
—
—
—
—
65
—
» 500 » rödfärg .
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
50
)
Kommerse-Rådet N. N
Strömsfors
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
750
75
—
75
—
Summa
—
—
15
—
9
—! —
25
—
50
65
—
—
2,000
—
75
2,219
—
Anmärkning: För öfrige under 3:dje Artikeln upptagne afgifter uppgöras särskilda redovisningar efter hvarje års slut, hvadan och då dessa afgifter i allmänhet icke kunna på förhand uppdebiteras, desamma
icke i denna längd upptagas.
Hör lill Ben.-Utskottets Memorial, 1859 & 1860, M 46.
Formulär
H:o.
Sammandrag af Debiterings-Iängderna öfver särskilda af taxering icke beroende bevill nings-afgifter uti
fögderi ocb Län, för år 18 ..
Härad.
Socken.
Bevillning efter 3:d j e
Artikeln.
Summa Bevillnin
cr
5*
af frälse-egendomar.
för Post- och Lots-  hemman.
för skogsfång på
allmänningar.
för kolningsfrihet på
allmänningar.
för Dylta bruks
tillverkningar.
af Bankbolag med
sedel-utgifningsrätt.
för karakters-full-  magter.
5!
2
N.
N.
15
—
9
—
25
—
50
—
63
—
2,000
—
75
—
2,219
—
N.
N.
N.
N.
N. N.
N.
N.
Summa
1
|
Hör till Bev.-Ulsk. Mern., 1851) & 1860, M 46.
Formulär
l3:o.
Sammandrag öfver hela Bevillningen uti
Fögderi och Län för år 18.
Enligt längder och sammandrag.
Efter l:sta Artikeln.
Personlig skyddsafgift
Efter 2: dr a Artikeln.
För jordbruksfastighet  0000
För annan fastighet  0000 0000
För inkomst af kapital eller arbete  000
Efter 3:dje Artikeln.
Af Frälse-egendomar 000
Post- och Lots-hemman  00
För skogsfång  00
Af Bankbolag med sedelutgifningsrätt 000
För karakters-fullmagter
000
Summa
Summa
Bevillning.
000
0000
000
00000
Hör lill B ev.-Utskottets Memorial, 1859 & 1860, JYi 46.
Formulär
12:o.
Summarisk Uträkning öfver den Personliga
Skyddsafgiften uti Fögderi, för år 18
ä 40 öre person
å 20 öre person
Antal personer, som, enligt mantalsoch
skattskrifnings-längderna,
erlägga denna afgift.
Mankön.
Qvinkön.
Summa
Summa.
Bevillning.
Hör lill B ev.-Utskottets Memorial, 1859 & 1860, JY? 46.
t
Fol.
Formulär
14:o.
Debetsedel.
N. N. Socken af N. N. Härad ( N. N. Stad; qvarteret N. A.
huset eller gärden JVh 0).
N. N.
Riksmynt.
Credit.
Riksmynt.
Debet.
Ordinarie ränta
Allmän bevillning
efter l;sta Artikeln.
Personlig skyddsafgift af 00
personer å 40 öre
Dito af 00 personer ä 20 öre
Efter 2: dr a Artikeln.
Af jordbruksfastighet å 000
R:drs värde, i\ 3 ö. pr i 00 R:dr
Af annan fastighet ä 000 R:drs
värde å 3 öre pr i 00 R:dr
För inkomst af 000 R:dr utål
kapital eller arbete
Efter 3:dje Artikeln.
Af frälse-egendomar
» Post- och Lotshemman . .
För skogsfång å allmänning .
» karakters-fulimagt ....
0
0
0
0
0
Diverse medel.
Lösen för denna debetsedel
00
0
Anmärkning: Kronofogdes eller annan Uppbördsman qvittens gäller icke utan Häradsskrifvares
eller vederbörande tjenstemans annotation.
Hör till Bev.-Utskotlels Memorial, 1859 & 1860, JV? 46.
Enligt gällande Bevillnings-stadgas § 71, eger skattsk} Idig, att öfver Pröfniugs-kommittéens
beslut, hos Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-rätt anföra besvär,
hvilka, för att till pröfning varda upptagna, skola ingifvas till Konungens Befallningshafvande
inom tre månader från af beslutet erhållen del; varande den skattskyldige
berättigad att. i fall han sådant önskar eller derom hos vederbörande
tjensteman sig anmäler, kostnadsfritt erhålla utdrag af taxeringslängden och Pröfnings-kommittéens
protokoll, för att besvären bifogas.
Besvär öfver skattskyldig enligt Bevillnings-stadgans Irsta eller Srdje art. påförd
afgift kunna hos Konungens Befallningshafvande anföras inom tretio dagar
efter den dag, då han, i öfverensstämmelse med samma Stadgas 84 §, egt tillfälle
sin debetsedel erhålla.
Anförda besvär i fråga om bevillningsafgifi, antingen den genom Taxeringseller
Pröfnings-kommittéens beslut blifvit bestämd eller af vederbörande tjensteman
skattskyldig påförd, uppehålla icke uppbörden af samma afgift; egande den skattskyldige,
i fall öfverklagadt beslut ändras eller debiterings-åtgärden icke fastställes,
att kostnadsfritt återbekomma hvad af honom blifvit för mycket erlagdt.
Formulär
15:o.
Sammandrag öfver hela Be vi Ilningen uti
Län för år 18.
N.
N.
Fögderi
N.
N.
Dito
N.
N.
Dito
N.
N.
Stad
IV.
N.
Dito .
Efter Irsta Artikeln.
Antal personer
Personlig skyddsafgift
o
Summa
O
O:
2. c
^ 3
P =
Efter 2:dra Artikeln.
Fastighets-Bevillning.
Uppskattadt värde Fastställd bevillning.
cn
C
lnkomst
bevillning.
02
C
3
3
> -c
Efter 5:dje Artikeln.
Debiterade Beviilningsafgifter
tfq 03
CD
i —
•? cn
3 S.
lo
= 2.
3 5»
5* 5
CD 33* -s
2. £-5
O* c -»
05 <-» ©;
3 CTD -!
s.
» 5 ®
3 21
03 03
30 5T
53
2 cn
n o
il
Länets
hela
Bevillnings
summa.
Anmärkning: I de Län, der icke alla under 3:dje Artikeln upptagna afgifter förekomma, minskas kolumnernas antal efter omständigheterna.
Hör till Bev.-Utsk. Mern., 1859 & 1860, JM 46.
Formulär
16:o.
Sammandrag, upplagande antalet personer, sorn äro frie från personlig skyddsafgift, saint värdet af fast Egendom, som är
fri från Bevillning efter 2:dra Artikeln uti Län år 18..
Antal personer, som äro frie från skyldighet att erlägga personlig skyddsafgift,
efter i:sta Artikeln.
N. N. Fögderi
N. N. Dito
N. N. Dito
N. N. Stad .
o O
o » re
- -”3
närs
(TD- fO
3 "fD
Ofverårige samt inhysesoch
backstugusittare m. fl.
Mankön.
Qvinkön.
Summa
Underårige.
Mankön.
Suni m a.
Qvinkön. ! Mankön
Qvinkön.
Skattfrie.
Fast Egendom, fri från Bevillning efter
2:dra Artikeln.
Tillhörig Staten.
Tillhörig Menigheter,
Allmänna
Undervisningsverk,
Barmhärtighetsinrättningar
ut. n.
Summa värde.
Hör lill Bev.-Ulsk. Mern,, 1$59 & 1860, JV? 46.
STOCKHOLM, TRYCK I HOS JOH. BECKMAN. 1860.
-
Bevillnings-Vtskottets Memorial JM 47.
1
JW 47.
Ank. till Exp.-Utsk. den 17 Okt. 1860, kl. 11 f. m.
Memorial, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslutrörande
de vid Memorialet M 46 afgifna förslag till formuldrer,
som böra bifogas den nya Bevillnings-stadgan.
Vid föredragning inom Riks-Stånden af Utskottets under JV2 46 afgifna Memorial,
med förslag till de formulär, som böra bifogas den af Rikets Ständer vid
innevarande riksdag beslutade nya Bevillnings-stadga, hafva formulären N:ris 1—6,
10 11, 12 och 16 blifvit af samtlige Riks-Ständen godkände, hvaremot, i afseende
å formulären Nrris 7, 8, 9, 13, 14 och 15, Riks-Stånden stadnat i de beslut,
hvilka här nedan skola närmare omförmälas.
Beträffande först formuläret JV2 7, hvilket afser den Taxeringslängd öfver
Inkomst-bevillningen efter 2:dra Artikeln, hvilken för hvarje Bevillnings-distrikt
bör uppgöras, hafva Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet, det sednare i
följd af skedd inbjudning, beslutat, att de under rubriken »af Bevillnings-beredningen»
upptagna kolumner skulle blifva alldeles lika med dem, som äro upptagne
under rubriken »af Taxerings-kommittéen», i följd hvaraf således de under förstnämnde
rubrik förekommande kolumner för uppskattad inkomst »af kapital», »af
rörelse, näring eller yrke», »af allmän tjenstebefattning eller pension», »af enskild
tjenstebefattning eller pension» samt »summa inkomst» skulle komma att försvinna
och endast hufvudkolumnen med rubrik »uppskattad inkomst», utan nämnde fem
underafdelningar, komma att qvarstå.
Preste-Slåndet, med hvilket Bonde-Ståndet, efter inbjudning, sig förenat, har
deremot godkänt formuläret M 7, med den ändring, att de fem första specialrubrikerna
för »af Bevillnings-beredningen uppskattad inkomst» blifvit antagna jemväl
i afseende på rubriken »af Taxerings-kommittéen uppskattad inkomst» och »pd
Bih.
lill B. St. Prot. 1859 & 1860. 5 Sami. 1 Afd. 35 Iläft.
2 Bevillnings-Utskottets Memorial M 47.
förd bevillningsafgift», till följd hvaraf formuläret i dessa delar skulle erhålla följande
lydelse:
Af Taxerings
-kommittéen
upps
kattad inkomst
påförd bevillningsafgift
af rörelse,
af kapital.
yrke.
af allmän
tjenste-  befattning
eller
pension.
af enskild
tjenste-  befattning
eller
pension.
Summa
inkomst.
af kapital.
af rörelse,
näring
eller
yrke.
af allmän
tjenste-  befattning
eller
pension.
af enskild
tjenste-  befattning
eller
pension.
Summa.
Vidkommande derefter formulärerue IVrris 8, 9, 13, 14 och 15, så är Utskottets
förslag af Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet godkändt. med
undantag af formuläret JM 15, i afseende å hvilket bemälde tvänne Riks-Stånd beslutat
alt, i stället för de under rubriken »inkomst-bevil/ning» upptagne två kolumner
skulle, under samma rubrik, intagas de fyra kolumner, som förefinnas uti formuläret
J\2 9; och har Bonde-Ståndet, till följd af skedd inbjudning från Ridderskapet
och Adeln, i detta beslut sig förenat.
Deremot har Preste-Ståndet, i sammanhang med sitt angående formuläret .42
7 fattade beslut, förordnat att såväl under hufvudrubrikerna »af Taxerings-kommittéen
uppskattad inkomst» och »päförd bevillningsafgift», sorn »af Pröfningskommittéen
uppskattad inkomst» och »fastställd bevillningsafgift», vidare i formuläret
JVs 9 under hufvudrubrikerna »af Taxerings-kommittéen uppskattad inkomst»
och »påförd bevillningsafgift»; i formuläret JM 13 för sammandraget öfver hela
bevillningen uti hvart fögderi; äfvensom i formuläret JM 15 öfver hela bevillningen
i hvart län, skulle införas ofvannämnda fern special-rubriker, i stället för den
af Utskottet föreslagna allmänna rubriken: »För inkomst af kapital eller arbete»
samt tillika alt i formuläret JM 14 till debetsedel skulle intagas de fyra förstnämnda
special-rubrikerna, i stället för den af Utskottet föreslagna allmänna rubrik:
»För inkomst af kapital eller arbete;» och har Bonde-Ståndet, med anta
-
Bevillnings-Utskuttets Memorial J\s 47.
3
gande al’ Preste-Ståndets inbjudning, godkänt ifrågavarande formulär med de ändringar
deri, som af sistnämnde Stånd blifvit beslutade.
Härförutan hafva Preste- och Bonde-Stånden uppdragit åt Utskottet ali i
öfrigt vidtaga de jemkningar eller förändringar i formulärerne, som af dessa beslut
kunna blifva en följd; och hafva slutligen Ridderskapet och Adeln samt PresteStåndet
inbjudit öfriga Riks-Stånden att i sina nu anförde beslut deltaga, hvilka
inbjudningar dock icke blifvit antagna i vidsträcktare mån, är här ofvan finnes
uppgifvet.
Då, såsom ofvan är niimudt, Ridderskapet och Adeln samt Borgare- och
Bonde-Stånden, i fråga om formuläret J\° 45. beslutat att, i stället för de under
rubriken »inkomsl-bevillning» upptagne två kolumner, skola, under samma rubrik,
intagas de fyra kolumner, som förefinnas uti formuläret JVs 9, har Utskottet
endast skolat anmäla alt nämnde fråga, såsom varande af reglementarisk natur,
är genom tre Stånds beslut afgjord.
Beträffande åter frågan om öfrige här ofvan omförmälde förändringar i Utskottets
förslag, har Utskottet, vid det förhållande att två Stånd slädnät emot
tvä och de ömsesidigt gjorda inbjudningarne icke blifvit antagne, ansett sig böra,
pä grund af 73 § Riksdags ordningen, vördsamt hemställa, att densamma må genom
omröstning i förstärkt Utskott afgöras; i hvilket afseende Utskottet härmed
får afgifva följande förslag till voterings-proposition:
Den, som gillar Ridderskapet och Adelns samt Borgare-Ståndets
beslut, att godkänna de vid Utskottets Memorial JM 46 under
N:is 7, 8, 9, 13, 44 och 4 5 lögade förslag till lörmulärer,
som böra bifogas den af Rikets Ständer beslutade nya Bevillnings
stadga,
med den förändring i afseende å formuläret M 7, att de
deruti under rubriken »af Bevillnings-beredningen» upptagne kolumner
skola blifva alldeles lika med dem, sorn äro upptagne under
rubriken »af Taxerings-kommittéen», röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, kommer, i enlighet med Preste- och BondeStåndens
beslut, ifrågavarande förslag till lörmulärer att godkännas,
med den ändring i formuläret M 7, att de fem första specialrubrikerna
för af Bevillnings-boredningen uppskattad inkomst antagas
jemväl i afseende på inkomst, uppskattad af Taxerings-kommittéen
och af densamma påförd bevillning saf gift, till följd hvaraf
formuläret i dessa delar skall erhålla följande lydelse;
Bevillnings-Vtskottets Memorial JM 47.
Af Taxerings-kommittéen
uppskattad inkomst
påförd bevillningsafgift
af ka-  pital.
af rö-  relse,
näring
eller
yrke.
af all-  män
tjenste-  befatt-  ning el-  ler pen-  sion.
af en-  skild
tjenste-  befatt-  ning el-  ler pen-  sion.
Summa
inkomst.
af ka-  pital.
af rö-  relse,
näring
eller
yrke.
af all-  män
tjenste-  befatt-  ning el-  ler pen-  sion.
af en-  skild
tjenste-  befatt-  ning el-  ler pen-  sion.
Summa.
1
Och skall sålunda i formuläret JM 8 likaledes, såväl under
hufvudrubrikerna: »af Taxerings-kommittéen uppskattad, inkomst»
och »påförd bevillning saf gift» sorn »af Pröfnings-kommittéen uppskattad
inkomst» och »fastställd bevillning saf gift»; vidare i formuläret
JM 9 under hufvudrubrikerna: »af Taxerings-kommittéen
uppskattad inkomst» och »påförd bevillning saf gift», i formuläret
JM 13 för sammandraget öfver hela bevillningen uti hvart fögderi,
äfvensom i formuläret JM 13 öfver hela bevillningen i hvart län,
införas ofvannämnde fem special-rubriker, i stället för den af Utskottet
föreslagna allmänna rubriken »för inkomst af kapital eller
arbete», samt tillika i formuläret JM 14 till debetsedel intagas
de fyra förstnämnda special-rubrikerna, i stället för den af Utskottet
föreslagna allmänna rubrik : »För inkomst af kapital eller
arbete;» med åläggande för Utskottet att i öfrigt vidtaga de jemkningar
eller förändringar i formulärerne, som af dessa beslut kunna
blifva en följd.
Ehvad ja eller nej blifver öfvervägande kommer förslaget till formuläret M
att undergå den af tre Stånd beslutade, här ofvan omförmälda, förändring.
Stockholm den 17 Oktober 1860.
Bevillnings-Utskottets Memorial M 47.
ä
Reservationer:
l:o. Af Herr Grefve Lagerbjelke: »Emot Utskottets åtgärd att föreslå omröstning
i Förstärkt Bevillnings-Utskott rörande de delar af ifrågavarande formulärer,
i afseende å hvilka två Stånd stadnat emot två, får jag härmed afgifva min
reservation. Vid jemförelse emellan Riks-Ståndens i förevarande fråga fattade beslut
befinnes det nemligen, att, beträffande formuläret M 7, alla fyra Riks-Stånden
äro i det hänseendet ense, att formuläret bör upptaga en kolumn, som utvisar
hela den af Bevillnings-beredningen uppskattade inkomsten, äfvensom en kolumn,
hvilken upptager hela den af Taxerings-kommittéen uppskattade inkomsten
samt en kolumn, hvilken visar hela den af Taxerings-kommittéen påförda bevillnings-afgiften.
Deremot äro två Stånd, nemligen Preste- och Bonde-Stånden af
den åsigt, dels att, såsom Bevillnings-Utskottet hade föreslagit, den kolumn, hvilken
upptager den af Bevillnings-beredningen uppskattade inkomsten borde sönderdelas
i fem särskilda kolumner, med följande rubriker:
af kapital;
af rörelse, näring eller yrke;
af allmän tjenstebefattning eller pension;
af enskild tjenstebefattning eller pension; samt
Summa inkomst;
dels att hvardera af de 2:ne kolumner, hvilka upptaga den af Taxerings-kommittéen
uppskattade inkomst och påförda bevillningsafgift likaledes borde sönderdelas
i fem kolumner, med följande rubriker:
af kapital;
af rörelse, näring eller yrke;
af allmän tjenstebefattning eller pension;
af enskild tjenstebefattning eller pension; samt
Summa.
Då nu, såsom nyss är nämndt, alla fyra Riks-Stånden äro ense derom att
taxeringslängden bör upptaga en kolumn för den af Bevillnings-beredningen uppskattade
inkomsten, en kolumn för den af Taxerings-kommittéen uppskattade inkomsten
samt en kolumn för den af Taxerings-kommittéen påförda bevillnings
afgiften;
men två Stånd, nemligen Preste- och Bonde-Stånden, ansett att längden
derutöfver borde hafva särskilda kolumner för de olika slagen af inkomst samt de
tvänne öfriga Stånden afslagit inbjudningen i fråga om detta tillägg till bufvud
kolumnerne,
följer deraf obestridligen, att frågan om ett sådant tillägg skall, dji
två Stånd stadnat emot två, på grund af 75 § Riksdags-Ordningen, anses hafva
förfallit och det böra förblifva vid hvad tillförene stadgadt varit, hvilket, i före
-
6
Bevillnings-Ulskollcts Memorial M 47.
varande fall, der de vid nu gällande Bevillnings-förordning fogade formulärer icke
ega någon tillämplighet på den nya Bevillnings-stadgan, obestridligen betyder att
inga underafdelningar under ofvanberörde tre hufvudkolumner böra införas.
Såsom exempel derpå, att såväl Bevillnings-Utskottet, som samtlige Riks-Ständen
vid innevarande riksdag ansett omröstning öfver reglementariska frågor icke
kunna ifrågakomma, då två Stånd stadnat emot två, får jag hänvisa till Bevill—
nings-Utskottets Memorial JVs 39, sidd. 15 och 16, der tvänne med förevarande
fråga likartade fall förekomma.
Vidkommande åter förändringarne i formulärerne N:is B, 9, 13, 14 och 15,
så faller det af sig sjelf, att, om mina nu yttrade åsigter rörande formuläret JVS
7 äro riktiga, så böra förstnämnde formulärer, (dock med den af 3 Stånd beslutade
förändring af formuläret JV2 15,) förblifva oförändrade sådane som de af
Utskottet blifvit föreslagne, enär de af 2:ne Stånd beslutade fördelningarne af
ofvanomförmälde kolumner uteslutande grunda sig på de af samma Stånd beslutade
förändringar i formuläret -J\r° 7 samt de af mig, i afseende på sistnämnde
formulär anförde skäl, ega full tillämplighet äfven på formulärerne N.is B, 9, 13,
14 och 15.
På de skäl jag sålunda anfört anser jag frågan, utau att omröstning får ega
rum, vara afgjord och att de nu ifrågavarande formulärerne böra expedieras sådane
som de, af dels tre dels fyra Stånd blifvit beslutade och med uteslutande af
de kolumner, om hvilkas införande frågan förfallit, då två Stånd stadnat emot tvä».
Häruti hafva instämt: Herr Friherre Leijonhufvud, C. G., Herr Reutersvärd,
P. O, Herr Westerstrand, C. A., Herr v. Talmannen Schwan, Herrar Sv. Renström,
E. I). Grape, R. Cramér, J. Odmansson, A. F. Ericson, L. Wistelius,
J. K. L Eneman, G. Widell och C. F. Carlson.
Af Herr N. P. Lindeström: »Jemte det jag instämmer i den af Herr Grefve
Lagerbjelke afgifna reservation mot Utskottets beslut att föreslå votering olver
reglementsfrågor, som bordt anses hafva förfallit, då två Stånd stadnat emot två,
får jag fästa uppmärksamheten derpå, att en sådan fördelning af inkomslbeloppet
och den derå beräknade bevillningsafgiften, som Preste- och Bonde-Stånden beslutat,
enligt mitt förmenande hvarken är i den af Rikets Ständer vid innevarande
riksdag antagna nya Bevillnings-stadga föreskrifven eller utan alltför stora
svårigheter skulle kunna verkställas. Uti 6 af nämnde stadga föreskrifves nemligen,
att för ali inkomst af kapital eller arbete skall erläggas bevillning med en
procent, beräknad å behållna inkomstbeloppet och i § 7 att när alla de utaf ka
pital
eller arbete uppkomna inkomster, sammanräknade, icke öfverstiga 1,800 R:dr,
äro 300 R:dr deraf fria från bevillning. Häraf måste följa att, sedan sammanräknade
beloppet af den uppskattade inkomsten blifvit funnet, derifrån bör af
räknas
den medgifna lindringen af 300 R:dr i alla de fall, då sammanräknade
Bevillnings-Ulskotlets Memorial M 47.
7
inkomstbeloppet icke uppgår till 1,800 R:dr. Det är således nödigt att formuläret
upptager en kolumn för detta afdrag, äfvensom en kolumn, hvilken skall upptaga
det derefter återstående beskattningsbara inkomstbeloppet, på hvilket bevilL
ningen å en procent bör beräknas. Någon särskild påföring af bevillning för
hvar och en af de ofvan uppräknade olika inkomstrubrikerna kan således icke rimligen
ega rum, enär det endast är på sammanräknade årsinkomsten, sedan derifrån
afdragits 300 R:dr, som bevillningen i ofvan antydde fall bör beräknas. För
att åskådliggöra detta förhållande, torde här böra anföras ett exempel. Om man
antager att en person af Taxerings-kommittéen anses ega följande inkomster:
af kapital R:mt R:dr 300:
af rörelse, näring eller yrke  400:
af allmän tjenstebefattning eller pension 500:
af enskild tjenst eller pension  100:
eller tillhopa 1,300:
så ar han följaktligen berättigad att njuta afdrag för  300:
hvarefter återstår såsom beskattningsbar inkomst  1,000;
derför bevillning bör honom påföras å en procent med 10 R:dr. Men om nu
dessa 10 R:dr anses böra, på sätt i Preste- och Bonde-Ståndens ofvanintagne formulär
förutsättes, fördelas på de ofvan uppräknade fyra olika inkomstbeloppen af
300, 400, 500 och 100 R:dr i förhållande till hvardera summans storlek, kan
en sådan fördelning icke verkställas, utan efter en invecklad och vidlyftig räkning,
hvilken det måhända för flere bland Taxerings-kommittéerne torde blifva rätt svårt
att uppgöra. Efter det antagna exemplet, skulle bevillningsafgiften utföras i de
särskilda kolumnerna sålunda:
af kapital R:dr R:mt 2: 31.
af rörelse 3: 8.
af allmän tjenst 3: 85.
af enskild tjenst — 76.
Summa R:mt R:dr 10: —
Det torde häraf vara klart att bevillningsafgiften icke utan alltför stora praktiska
svårigheter, kan, på det sätt Preste- och Bonde-Stånden beslutat, fördelas;
och då fördelningen dessutom är utan allt gagn, torde de tusental medborgare,
som komma att få bestyr med taxeringsverket, åtminstone blifva förskonade från
detta vidlyftiga och alldeles onödiga räknebestvr.»
STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1860.
fitvälnings-Ulskouels lUlähkatiile N:<> 48.
1
Åiik till Exp.-Utsk. den 23 Okt. 1860, fel. 9 e. lii.
Betänkande, angående beräkningen af' Tullmedlen, Saluaticisen, Post1
medlen, Slämpelpappers-afgiften och Bränvinsbränningsmedlen.
Sedan Rikets Ständer numera fastställt grunderna för samtlige ofvannämnda
bevillningars utgörande, får Utskottet, i enlighet med föreskrifterna i § 70 Regerings-formen
och § 31 Riksdags-ordningen, härmed afgifva förslag till beräkning
af de itikomstbelopp, hvilka af omförinälda bevillningar må kunna årligen
förväntas.
1:0.
Tull-medlen.
Enligt erhållna officiela uppgifter har Tull-verkets brutto-inkomst för år 1859
uppgått till R:mt R:dr 13,007,343: 21.
samt, efter afdrag af de utaf tullmedlen utgående ersättningar dels
till Handels- och Sjöfarts-fonden .... 750,000: —
dels till Städerna, för mistad Tolag . . . 964,458: 72. j 714 45g. 72
utgjort Runt R:dr 1 1,292,884: 49.
Transport 11,292,884: 49.
tiih. lill R. St. Prot. 4839 & 1860. 3 Sami. 1 Afd. 34 Haft.
2
Bevillning»-Utskottets betänkande N-.o 45.
Transport 11,292,884: 49.
Om härifrån afdragas afkortningar samt Tull-verkets Stat och
omkostnader tillhopa 1,917,819: 60.
visar sig, att den Stats-verket tillfallna nettobehållningen af
tullmedlen utgjort  9,375,064: 83.
Under de nio första månaderna af innevarande år har bruttoinkomsten
af tullmedlen uppgått till omkring  10,146,000: —
samt, efter afdrag af ersättningarne till Handels- och Sjöfartsfonden
562,500: —
och för städernas tolag, förskottsvis utbetalde . 615,500: — ^ 178 000'
lemnat en inkomst af R:mt R:dr 8,968,000: —
Afdrages härifrån afkortningar och omkostnader, efter beräkning
af 1,920,000 R:dr för helt år, med  1,440,000: —
skulle den Stats-verket tillkommande netto-behållningen af tullmedlen
för de nio första månaderne af innevarande år, hafva
uppgått till  7,528,000: —
Då inkomsterna för de återstående 3:ne månaderne af året, under hvilka
en betydlig del af de för vintermånaderne afsedde varuqvantiteter förtullas med
all sannolikhet kunna beräknas till minst ^:del af ofvannämnde netto-inkomst, kan
med visshet antagas, att netto-inkomsten af tullmedlen för innevarande år kommer
att öfverstiga den summa, som af tullmedlen för år 1859 tillfallit Statsverket.
De ändringar, Rikefs nu församlade Ständer i afseende på tull-lagstiftningen
beslutat, äro icke af den beskaffenhet, att de böra föranleda till någon väsendtlig
ökning eller minskning vid beräkningen af tull-intraderna. Utskottet antager
nemligen, att den minskning i tullinkomst, som kan blifva en följd af den
utaf Rikets nu församlade Ständer beslutade nedsättning af export-tullarne för
åtskilliga varu-artiklar, kommer att till fullo motsvaras af förhöjd inkomst af tullen
å tobak.
Under antagande att landets handel och rörelse får under normala förhållanden
fortgå, anser sig Utskottet alltså böra tillstyrka, att brutto-beloppet af
Tullmedlen må beräknas till R:mt R:dr 13,000,000: —
samt att, efter afdrag dels af afkortningarne, beräknade
till  150,000: —
dels af de ersättningar, som af tullmedlen böra
utbetalas till Handels-och Sjöfarts-fonden med 750,000: —
Transport 900,000: — 13,000,000: —
llcvillnings-Ulskotlets Betänkande JV:o 48.
S
Transport 9,000,000: —
oell till städerna för minskad tolag, förslagsvis
beräknade till 1,000,000: —
Inkomsten af tullmedlen må beräknas till .......
deraf Stats-verkets påräknade netto-inkomst . 9,300,000: —
samt Tull-verkets stat och omkostnader . . 1,800,000: —•
R:mt R:dr 11,100,000: —
2:o.
Saluaccis af Städene, ,
Den från vissa städer ännu utgående saluaceis-afgiften hafva
Rikets Ständer, genom bifall till Utskottets Betänkande N:o
41, beslutat böra beräknas till
3:o.
Post-medlen.
1 likhet med hvad Kongl. Maj:t uti Sin nådiga Proposition
om Stats-verkets tillstånd och behof föreslagit hemställer Utskottet,
att postmedlen, hvilka uteslutande äro afsedda att användas
för Post-verkets stat och omkostnader, må både bland
inkomster och utgifter upptagas till
4:o.
Slämpelpapper s-afgiften.
Denna afgift har under nedannämnde år lemnat följande inkomst
nemligen:
1855  Runt R:dr 1,361,953: 27.
1856
1,580,588: 26.
1857  .1.735,324: 88.
1858  1,547,978: 94.
tillhopa 6,225,84 5: 35.
eller i medeltal  1,556,461: 34.
Då likväl Rikets Ständer vid innevarande riksdag beslutat
ganska väsendtliga förändringar i afseende på denna afgifts
utgörande, såsom att afgiften för fullmagter, konstitutorialer
Transport
13,000,000: —
1,900,000: —
11,100,000: ~
400: —
1,400,000: —
12,500,400: —
4
IicviUnings-Ulskottels Betänkande N:o 48.
Transport 12.500,400: —-  och förordnanden, som af Kongl. Maj:t utfärdas, blifvit nedsatt,
samt att testamenten, kontrakter och lysnings-sedlar icke.
vidare, skola med stämpel-papper förses, torde denna inkomsttitel
icke kunna beräknas högre, än till 1,300,000: —■
5:o.
B r un v in sbfännn igs^m edlen.
Enligt Kongl, Maj:ts nådiga Proposition af den 27 Oktober
1859 (N:o 42), angående ändringar i gällande förordning om
vilkoren för bränvinstillverkning, kan sammanlagda beloppet
af tillverkadt bränvin vid både större och mindre brännerier
under åren 1855—1858. med inberäkning af vår-bränningen
1859, beräknas hafva utgjort, i medeltal, för året 13,345,750
kannor. Någon minskning i denna tillverknings-qvantitet
torde visserligen för nästkommande år vara att emotse, i följd
af den öfverproduktion, som vid de mindre brännerierna under
innevarande höst är att förvänta, dock torde kunna antagas,
att tillverknings-beloppet. per medium under åren 18G1 —
1863 icke bör understiga 12,500,000 kannor. Med beräknande
af iletta tillverknings-belopp, skulle alltså brutto-inkomsten
af bränvinsbrännings-afgiften å 60 öre per kanna
för år uppgå till .
7,500,000: -—
och. om härifrån afräknas kontroll- uppbörds
och
redovisnings-kostnader  500,000: -—
skulle nettobehållningen för år blifva  7,000,000: —-
hvilket belopp Utskottet alltså hemställer måtte beräknas såsom
behållen inkomst af bränvinsbrännings-medlen.
Summa P:mt Hulr 20,800,400: —
Ehuru Utskottet vid de nu uppgjorda beräkningarne ansett sig böra iakttaga
enahanda uppställning, som icke allenast vid sistförflutna riksdag, utan ock i
Kongl. Maj:ts den 27 Oktober sistlidet år afgifna nådiga Proposition, angående
Stafs-verkets tillstånd och behof, i afseende på de extra ordinarie inkomsterna
blifvit följd, har det dock icke undgått Utskottets uppmärksamhet, att. denna uppställning
i vissa delar afviker från den, som vid Iiiks-statens uppgörande i allmänhet
iakttages i afseende på (öfriga inkomsttitlar. Piks-staten har nemligen
i allmänhet den uppställning, att, å ena sidan, inkomsterna upptagas till sitt
brutto-belopp, hvaremot likaledes utgifterna, utan att å någon viss inkomsttitel
afuragas, finnas under de särskilda Hufvudtitlarne upptagne. Men i afseende ä
lievillnings-Vlskotlels lielänkande N:o 4S.
5
do extra ordinarie, inkomsterna är härifrån den afvikelse gjord, dels att tullinkomsten
endast upptages till det belopp, som deraf återstår, sedan de bestämda ersättningarnc
till Handels- och Sjöfartsfonden och till Städerne för mistad tolag,
blifvit afdragne, dels att bvämnnsbräimings-medlen uppföras till sitt netto-belopp,
efter afdrag af de beräknade kontroll-, uppbörds- och redovisnings-kostnaderne.
I följd häraf förekomma icke heller bland utgifterne i Riks-staten några
anslag hvarken till bestridande af berörde ersättningar eller till godtgörande af
kostnaderne för bränvinsbränningens kontrollerande, uppbörd- och redovisning,
ehuru dessa kostnader uti Rikshufvudbokens konto öfver Stats-verkets inkomster
måste uti en särskild kolumn upptagas. Enligt Utskottets åsigt skulle det
leda till enkelhet och reda, om Riks-staten i detta hänseende finge samma uppställning.
som i allmänhet blifvit följd, så att, å ena sidan, tull- och bränvinsbrännings-medlen
upptogos brudo bland inkomsterna, samt deremot bland utgifterna,
under behöriga Hufvudtitlar, såsom förslagsanslag uppfördes, dels ersättningen
till Handels- och Sjöfartsfonden och Tolags-ersättningen, dels omkostnaderne
för bränvinsbränningens kontrollerande m. m. Som likväl utgifterna under
Riks-statens särskilda Hufvudtitlar numera äro till siffran bestämda, lärer
vid innevarande riksdag någon ändring härutinnan icke kunna tillvägabringas;
men dä det måste vara önskvärd! att likformighet i ofvannämnda hänseende ina
vinnas, har Utskottet ansett sig böra hemställa:
att Rikets Ständer mätte uti underdånig skrifvelse hos Kongl.
Majit anhålla, att Kongl. Majit, vid afgifyande af sin nådiga
Proposition till Rikets nästsammanträdande Ständer, angående
Stats-verkets tillstånd och behof, täcktes upptaga tullock
bränvinsbrännings-medlen till deras brutto-belopp och
deremot bland utgifterna, under behöriga Hufvudtitlar, uppföra
de lörslags-anslag, Kongl. Majit kan finna nödige till
bestridande dels af ersättningarne till Handels- och Sjöfartsfonden
och till Städerna för mistad tolag, dels till omkostnaderna
för bränvinsbränningens kontrollerande samt bränvinsbrännings-medlens
uppbörd och redovisning.
Stockholm den 20 Oktober 1860.
6
Bevillning*-Utskottets Betänkande i\:o 49.
\:o 49.
Ank. till Exp.-Utsk. den 23 Okt. 18t><), kl. !) e. m.
Betänkande, med förslag till bevillnings-summans utgörande.
Uti Memorial N:o 219 har Stats-Utskottet hos Rikets Ständer anmält, att
den allmänna bevillningen vid innevarande riksdag icke behöfde fastställas till
högre belopp, än densamma för sednaste åren enligt Riksgälds-kontorets räkenskaper
utgjort, eller 2,250,000 Riksdaler Riksmynt.
I följd häraf och då Utskottet uti Utlåtandet N:o 34 sidd. 54 och 55 hemställt,
att nu gällande Bevillnings-stadga fortfarande skall äfven under år 1861
vara gällande och tillämpas, dervid dock Utskottet förbehöll sig att, sedan den
summa, som till fyllande af Stats-verkets behof för instundande statsregleringsperiod
blifvit bestämd, få i samma Bevillnings-stadga föreslå de förändringar, som
deraf kunna finnas påkallade, får Utskottet nu vördsamt hemställa, det Rikets
Ständer måtte besluta,
att några förändringar i nu gällande Bevillnings-stadga, icke
erfordras, utan att densamma sådan den af Rikets sednast
församlade Ständer blifvit antagen äfven för år 1801 bör vara
gällande.
Beträffande åter den af Rikets Ständer vid innevarande riksdag antagna
nya Bevillnings-stadga jemte instruktion för taxerings-förändringarne, hvilka med
år 1862 skola träda i gällande kraft, oå och enär Utskottet, vid afgifvande af
sitt förslag till berörde stadga, afsett att den bevillnings-summa, som enligt samma
stadga skall komma att erläggas, borde ungefärligen motsvara den bevillning,
Bevillnings-Utskotlels Betänkande N:o 49.
7
hvilken, enligt nu gällande Bevillnings-stadga, utgöres, lår Utskottet vördsamt anmäla
att,
någon ändring uti eller tillägg till den vid innevarande riksdag
antagna nya Bevillnings-stadga jemte dertill hörande instruktion
för taxerings-förrättningarne, icke, i följd af hvad
Stats-Utskottet uti ofvanberorda Memorial anmält, erfordras.
Stockholm den 23 Oktober 1860.
På Höglofl. Ridderskapet och Adelns
Ledamöters vägnar:
G. Lagerbjelke.
På Vällofl. Borgare-Ståndets
Ledamöters vägnar:
N. P. Lindeström
På Högvördiga Preste-Ståndets
Ledamöters vägnar:
C. M. Fallenius.
På Hederv. Bonde-Ståndets
Ledamöters vägnar:
Joseph Holm.
Oscar Arehn.
STOCKHOLM, TYPGRAFISKA FÖRENINGENS BOKTRYCKERI, 1860.
Register
öfver Bevillnings-Utskotlets Betänkanden, Utlåtanden och Memorialer
ander Riksdagen åren 1859 och 4860.
Betänkandets
Nummer.
A.
Accis, Betänkande, angående Städernas Salu- 41.
B.
Bevillning, Allmänna, Betänkande, angående 20.
— Utlåtande, i anledning af anmärkningar vid Betänkandet
N:o 20, angående 34.
— Utlåtande, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
i fråga om bevillning af gåfva, testamente, fideikommiss
m.
35.
— Memorial, med förslag till voterings-propositioner, i anled
ning
af skiljaktiga beslut i afseende å 39.
— Memorial till Högvördiga Preste-Ståndet, rörande dess skilj
aktiga
beslut öfver Utskottets voterings-propositioner
angående 42.
— Memorial, angående verkställde omröstningar rörande . , 43.
— Memorial, med förslag till de formulärer, som böra bifogas
Mantals- och Skattskrifnings-förordningen .... 45.
— Memorial, med dito dito dito den nya Bevillnings-stadgan . 46.
— Memorial, i anledning af skiljaktiga beslut rörande dito dito 47.
Uih. till R. St. Prol. i 839 & i860. 3 Sami. 1 Afd. 33 Häft.
2
Betänkandets
nummer.
Bränvinstillverkning, Memorial, angående verkställd omröstning, i anledning
af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut rörande
vilkoren för BO.
Beräkning, Betänkande, angående beräkning af Tallmedlen, Salu-accisen,
Postmedlen, Stämpelpappers-afgiften och Bränvinsbränningsmedlen
48.
C.
Cigarrer, Memorial, i anledning af verkstäld omröstning, angående ifrågasatt
särskild beskattning på  44.
F.
Folkskole-afgift, Utlåtande, angående utgörandet af 24.
— Utlåtande, i anledning af återremiss utaf en del af
Betänkandet N:o 24
36.
Formulärer, Memorial med förslag dertill i och för Mantals- och Skatt
skrifningarnes
förrättande 45,
— Memorial, med formulärer till den nya Bevillnings-stadgan 46.
M.
Hundar, Betänkande, i anledning af väckta motioner om skatt å . . 21.
—• Utlåtande, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
rörande Betänkandet N:o 21, angående skatt å . . 26,
K.
Kanslipersonal, Memorial, angående tillökning af Utskottets .... 1.
Kur hus-afgiften, Betänkande, angående 15.
Kortstämpling, dito, angående förändring i verkställandet. . . 16.
II.
Motioner, Memorialer, angående återlemnande af 2—12,
N.
Nederlagsrätt, Betänkande, angående upphörande deraf för Bränvin och
Sprit
14.
3
jpt Betänkandets
nummer.
Postbevillningen, Betänkande, rörande
. 18.
— Memorial, i anledning af återremiss af Betänkandet N:o
18, angående 25.
s.
Stämpelpenningar, Betänkande, angående deras upphörande . . . . 13.
Stampe Ipapp ers-af giften, Betänkande, angående 22.
— Utlåtande, i anledning af anmärkningar vid
Betänkandet N:o 22, angående . . . 29.
— Memorial, i anledning af Riks-Ståndens skilj
aktiga
beslut, angående 33.
— Memorial, rörande verkställd omröstning, i anled
ning
af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
angående 38.
— Utlåtande, angående upphörande å testamente och
fideikommissbref af 35.
T.
Tolag, Betänkande, i anledning af väckta motioner, angående dess utgående
på sätt före sednaste riksdag varit stadgadt .... 13.
— Utlåtande, i anledning af återremiss å Betänkandet N:o 13,
rörande 19.
Tullbevillningen, Betänkande om 23.
— Utlåtande, i anledning af återremiss i vissa delar af
Betänkandet N:o 23, angående 27.
— Memorial, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga be
slut
angående  28.
— Memorial, angående verkställd omröstning rörande . . 31.
Tullbevillningsfrågor, Memorial, rörande vissa ännu icke algjorda . . 32.
— Memorial, rörande verkställd omröstning, angående
vissa ännu icke afgjorda 37.
Tidningar, Betänkande, angående afgifter för stämpling af 22.
Tryckning, Memorial, ined hemställan om tryckning af ett Kongl. Kammar
Rättens
underdåniga utlåtande 17.
4
yjf ^ Betänkandets
nummer.
Fäg- och Stämpelpenningar, Betänkande, angående deras upphörande . 1 3.
Ä.
Ättika, Memorial, i anledning af väckt fråga om förtydligande af Ständernas
beslut, angående tull å 40. •
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 1860.
BIHANG
till
SMMUUMOB IBmSKKPÅRIDIBSIB
PROTOKOLL
VID
Lagtima Uikidagen i Stockholm
Åren 1§59 oell 1§60*
FEMTJE SAiHL1J1G£I.
2= Afdelningen:
Btvillnings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi- m. fl. Utskotts
gemensamma Memorial, Utlåtanden och Betänkanden.
J A (5 ii 0 T 0 n <1
>
ialoflil90f^ i 4E4nl!|£fhl
iIsö Ö«»É£JI irTfeÄ.
KSiuiLiiKM arfMa.i
5 ooigiaiiät»l»t #• i1-Sk
tUotoVA A\ m -swvuutv.A Av, ■«,:■ >vvm*\\k Huwa -H\w\w\YmA
.w&mÄfthä A‘)i) .WvvwAi
Hevit inings- saint Alim. Best. och Ekon.-Utsbs Heta nitande M i
-
i
Jtä 1.
Ank. till Exp.-Utsk. den i Mars 1860, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående förändring
i åtskilliga delar af nu gällande sladganden rörande nederlags-
och IransiloräU.
Uti särskilda motioner, hvilka blifvit dels till Bevillnings-Ulskoltet och dels till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterade, men, jemlikt 45 §. Riksdagsordningen,
behandlats al dessa Utskott gemensamt, hafva uti ofvanstående ämnen
blifvit inom Borgare- och Bonde-Stånden framställda följande förslag, nemligen:
Inom Vällofliga Borgare-Ståndet:
af Herr Widell: att Rikets Ständer måtte dels förnya sin vid sistlidne riksdag
j “
hos Kongl. Maj:t gjorda underdåniga hemställan, alt néderlagsrättighet skulle beviljas
alla de stapelstäder, som hittills egt kreditupplagsrätt eller antingen allmän eller för
särskilda varor beviljad nederlagsrätt; dels ock i underdånighet anhålla, att inrikes
transitorält måtte genom allmän författning beviljas alla rikets stapelstäder, oberoende
af den nederlags- eller kreditupplags-rättighet, som Kongl. Maj:t kunde finna skäligt
i nåder medgifva de stapelstäder, som derom gjorde underdånig ansökning; varande
denna motion äfven åtföljd af de deröfver i Ståndet algifne yttranden;
af Herr Rudling: att, derest Herr Widelia förenämnde motion, deruti Herr
Rudling till alla delar sig förenade, icke kunde, i den utsträckning dermed åsyftades,
vinna bifall, åtminstone de stapelstäder, hvilka, genom regulier ångbåtslärt eller
annorledes, hade så beqväm kommunikation med annan sjö- och stapelstad, att nödig
tullkontroll kunde med lätthet och säkerhet åstadkommas, måtte, emot skyldighet
att bekosta en sådan kontroll, komma i åtnjutande af ofvan omförmälde förmåner;
anhållande motionären särskildt, att inrikes transilorätt måtte tillerkännas staden
Jönköping; samt
Bih. lill R. St. Prut. 1859 & 1860. 5 Sami. 2 Afd. 1 Haft. <
2 Beoillnings- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk:s Betänkande M i.
af Herr Grenander: att Rikets Ständer mätte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det nederlagsrätt mätte varda staden Warberg förunnad.
Inom Hedervärda Bonde-Ståndet:
af Georg Nygvist från Wermlands län, om upphörande af nederlagsrätt för
Bränvin, Genever, Konjak, Årrak och Romm samt Viner, äfvensom Kaffe; och
af Jöns Persson från Blekinge län, att, derest icke införselsförbud eller betydligt
förhöjd införselstull för spritdrycker kunde varda stadgad, all nederlagsrätt för
desamma måtte upphäfvas.
Genom Rikets Ständers bifall till Bevillnings-Utskottets under den 27 sisllidne
januari afgifna Betänkande, i anledning af Herrar Dalmans och v. Mentzers samt
Anders Trulssons förslag om upphäfvande af nederlagsrätten för Bränvin och
Sprit, tordo
G. Njqvisls och Jöns Perssons motioner, i hvad de angå upphörande
af nederlagsrätt för Bränvin, Genever, Konjak, Årrak och Romm,
böra anses hafva förfallit.
Emot G. Nyqvists yrkande, att nederlagsrätten matte upphäfvas äfven för Viner
och Kaffe, möter den erinran, att ett föibud i denna riktning sannolikt skulle lägga
hinder i vägen för varornas införande omedelbart från produktionsorterna. Det kan
emellertid icke antagas, att förbrukningen af dessa varor, hvilka numera närmat sig
egenskapen af allmännare lörnödenhetsartiklar, skulle i landet genom nederlagsrättens
upphörande minskas; och skilnaden biel ve sålunda blott den, att de komme alt
partivis bernias från närbelägna utländska nederlag i Köpenhamn, Helsingör, Hamburg
eller Lybeck, till icke ringa båtnad för dervarande köpmän, men till skada för
Svenska handeln i allmänhet. Utskottet finner sig, vid sådant förhållande,
sakna skäl att, i anledning af det framställda yrkandet, tillstyrka
någon åtgärd.
I anledning af Herrar Widells och Rudlings förslag om nederlagsfrihetens utsträckning
till alla de stapelstäder, som hittills egt kreditupplagsrätt eller antingen
allmän eller för särskilda varor beviljad nederlagsrätt, eller åtminstone till de stapelstäder,
hvilka »genom regulier ångbåtsfart eller annorledes hafva beqväm kommunikation
med aunan sjö- och stapelstad», får Utskottet anföra: att, genom 11 § i
Underrättelserna till nu gällande tulltaxa, kredit-upplagsrätt för de i Upplags-tariffen
specificerade varor är beviljad städerna Stockholm, Göteborg, Norrköping, Gefle,
Karlskrona, Malmö, Kalmar, Wisby, Westervik, Uddevalla, Landskrona, Christianstad,
Karlshamn, Ystad, Halmstad, Helsingborg och Jönköping; samt att Nederlags-för
ordningen
af den 15 Maj 1845 tillerkänner nederlagsrätt:
Bevillnings- samt Allm. Besv,~ och Ekon.-Vtsles Betänkande M 1.
3
a) ät alla rikets stapelstäder för salt, omalcn spanmål och hanapa;
b) ät Stockholm, Göteborg, Karlshamn, Landskrona, Söderköping och Helsingborg,
för utländska varor af alia slag, till införsel lofgifna eller förbjudna;
c) åt Norrköping och Malmö för alla till införsel lofgifna varor;
d) åt Strömstad för Danska och Norska till införsel tillåtna varor samt andra
till införsel lofgifna varor, som med stadens egna fartyg inkomma.
På sätt Bevillnings—Utskottet uti ofvan åberopade Betänkande upplyst, har Ge»
neral-Tullslyrelsen till Kongl. Majit afgifvit underdånigt förslag till ny allmän Tull»
stadga, hvaruti, bland annat, i öfverensstämmelse med 1856 års Tull-kommitterades
af Rikets Ständer å näsllidne riksdag biträdda hemställan, blifvit tillstyrkt, att neder»
lags- och /rrechY-wpp/ajsrättigheterna måtte sammanföras till en gemensam upplagsrält,
under namn af »nederlag». Då Kommillerade föreslagit, att nederlagsrättigbet må
beviljas alla de stapelstäder, som hittills egt kredit-upplagsrätt eller »antingen allmän
eller för särskilda varor beviljad nederlagsrätt», kan detta sednare uttryck svårligen
anses åsyfta de under litt. a), utan blott de under litt. b), c) och d) här ofvan
nämnde städer, emedan i annat full förslaget helt enkelt bort lyda på nederlagsfrihet
för alla stapelstäder. — Efter hvad Utskottet inhemtat, har ock General-Tullstyrelsen
i den utarbetade nya Tullstadgan föreslagit allmän nederlagsrättighet åt do
med kredit-upplagsrätt redan försedda stapelstäder, jemte städerna Söderköping och
Strömstad, men tillika, under tillämpning af det vilkor, som tillförene utgjort grunden
för kredit-upplagsrätts beviljande, eller alt tulluppbörden på stället under en föregående
flerårig period utgjort minst 50,000 R:dr årligen, hemställt, alt den allmänna
nedcrlagsrätlen måtte utsträckas till städerna Warberg, Sundsvall, Hernösand, Umeå
och Piteå; hvarförutan, sedan bland de varor, som enligt Nederlags-förordningen få i
alla rikets stapelstäder njuta upplagsrätt, artiklarne: omalen spanmål och hampa, jemlikt
nu gällande tulltaxa befriats från lull och sålunda ej äro af nederlagsfrihet i
behof, Styrelsen föreslagit, att åt fisk, sallad eller torr, må inrymmas sådan allmän
nederlagsrätt, som är för artikeln salt beviljad, att kunna uppläggas i hvilken stapelstad
som helst. Härtill får Utskottet foga den upplysning, att sedan General-Tullstyrelsens
underdåniga förslag afgafs, genom särskilda Kongl, resolutioner beviljats
nederlags- och kredit-upplagsrätt åt Sundsvall, kredit-upplagsrätt åt Warberg och,
i anseende till uppgifna lokala förhållanden, nederlagsrätt åt Marstrand.
I betraktande deraf att allmän nederlagsfrihet lämpligen icke bör tillerkännas
andra städer än dem, som ega förmåga att i vidsträcktare mån underhålla direkta
handelsförbindelser med utländska afsättningsorter, och då, såsom ofvan är visadt, på
Kongl. Majits nådiga afgörande redan beror ett af vederbörande algifvet förslag, i
följd hvaraf, om det bifalles, nederlagsfriheten skulle i flera hänseenden vinna utsträckning
till lättnad för handeln, anser Utskottet
Herrar Widells och Rudlings motioner, i hvad de angå nederlagsriittigheterna,
icke påkalla någon Rikets Ständers åtgärd; likasom,
4
Bevillnings- samt Allm. Bes v.- och Ekon.-Ulsli:s Betänkande M 1.
med afseende å hvad här förut blifvit upplyst. Herr Grenanders motion om nederlagsrätt
för Warberg
torde, under afvaklan af Kongl. Maj:ts beslut öfver General-Tuil
slyreisens
i samma syftning framställda förslag, böra förfalla.
Uti Herrar Widells och Rudlings motioner förekommer äfven ett yrkande, att
stapelstäderna i allmänhet mätte förunnas »inrikes t ra nsi toräll», hvarmed lärer menas
frihet att Svenska städer emellan efter omlastning transportera från utrikes ort införda
varor, utan föregående tullbehandling å första ankomstorten. 1 anledning häraf
har Utskottet trott sig böra meddela, att för en af rikets stapelstäder underdånig
ansökning af dess handelsförening om sådan transitornlt nyligen varit gjord, hvaröfver
Kongl. Maj:t under den 7 sistlidne December fattat beslut. Af det Kongl.
Brefvet i delta ämne har Utskottet förskaffat sig kännedom; och visar sig deraf, att
General-Tullstyrelsen uti underdånigt utlåtande anfört enahanda betänkligheter, som
tillförene i likartade fall ansetts mola, att medgifva transporterandet af oförtulladt
styckegods inrikes orter emellan, derest icke godset å lörsta införselsorten blifvit,
efter angifning till nederlag eller kredit-upplag, vederbörligen packhus-behandladt, —
vid hvilket förhållande och enär, i samma mån en sådan inrikes transportfrihet för
ounder sii kta oförtuilade' importvaror [tills vidare på särskilda skäl beviljad städerna
Norrköping, Gelle och Malmö) biel ve mera allmän, rubbning äfvenlvrades af den
kontroll, sorn i Segiations- och Nederlags-förfottningarne jemte Tuiltjenste-reglementel
är med hänsigt till inkommande utländska varor föreskri Iven, Styrelsen ansåge sig
desto mindre böra understödja den gjorda anhållan, som staden åtnjöte allmän
nederlagsfrihet och sålunda vore i tillfälle att från andra med dylik upplagsrätt
försedda Svenska städer afhemta inkommande utländska varor, elter der skedd tilli—
angifning samt under de förpassnings- och öfriga kontroller, som Nederlags-förordningen
stadgar; — och fann Kongl. Maj:t, i betraktande af hvad sålunda blifvit
anfördt, skäl icke förekomma att till ansökningen lemna bifall.
Efter öfvervägande häraf anser ock Utskottet
de af motionärerna i denna del gjorda framställningar icke böra till
någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 1 Mars 1860.
Bevillnings- samt Allm. Besv.- och EI;on.-Utsk:s Betänkande M 2■ 8
M 2.
Ank. till Exp.-Utsk. den 1 Mars 1860. kl- 2 e. m.
Betänkande, i anledning af vackla motioner om vissa ändringar
i Seglations-ordningen.
Under åberopande al' de olägenheter och kostnader m. n>., hvilka, särdeles hvad
de norra länen beträffar, skola förorsakas af de i Seglations-ordningen stadgade inskränkningar
i fartygs rättighet att å vissa orter in- och utklarera, har inora Hedervärda
Bonde-Ståndet Paul Hedström från Wester-Norrlands län uti afgifven motion
föreslagit, att i nämnde förordning måtte vidtagas den förändring, att fartyg, som
till Nylands, Nordmalings, Rathans och Näsby, Örnsköldsviks »och Kalixs» jemte alla
andra hamnar i riket, der särskild tullbevakning finnes anställd, ankomma, och som
äro lastade med spanmål, mjöl, salt och andra egentliga lifsförnödenheter jemte åtskilliga
frösorter, som äro till införsel lofgifna, måtte få inklarera och lossa i de
hamnar, dit de äro destinerade, utan afseende på hvilken nation de tillhöra eller
om de komma från in- eller utrikes ort, samt att fartyg, som på någon af dessa
platser intagit last på in- eller utrikes ort af landets produkter: träd, tjära och jern
jemte spanmål, måtte derstädes få utklarera och der få erlägga alla umgälder både
till Tullverket och städerna, utan att, såsom hittills, behöfva göra detta vid en liera
mil aflägsen stapelstads tullkammare; — och har, uti jemväl afgifven motion, Maths
Pehrsson från Stockholms län särskildt föreslagit, att åt tullkamrarne i Dalarö,
Furusund och Sandhamn måtte inrymmas enahanda rättighet, som i 2 § Seglations
ordningen
är vissa med ständig tullbevakning försedda köpingar och landthamnar
medgifven, eller att utrikes ifrån kommande fartyg, som icke innehafva last, må ega
att derstädes inklarera.
Med anledning af dessa motioner, hvilka blifvit (illj Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterade, men sedermera ansetts böra gernensamUmed Bevill—
nings-Utskoltet behandlas, får sammansatta Utskottet nu anföra följande:
Kongl. Maj:ts Stadga af den 15 Maj 1843 om hvad vid sjöfart inrikes orter
emellan iakttagas bör medgifver redan, att å tullplats, hvarmed, enligt författningens
1 §, förstås stad, köping eller landthamn, der tullkammare eller under Inspektor
6
Bevillnings- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utslits Betänkande JV$ 2.
eller Uppsyningsman ställd ständig tullbevakning finnes, Svenska fartyg, lastade eller
ej, må kunna från annan inrikes ort inklarera; äfvensom alt de å tullplats kunna
utklarera till annan inrikes ort; hvadan
Riksdags-fullmägtigen Hedströms yrkande i detta hänseende torde
höra anses förfalla.
Berörde in- och utklareringsförmån eger äfven rum för utländska fartyg, så
framt de tillhöra sådana nationer, sorn genom ömsesidiga de respektive regeringarne
emellan ingångna öfverenskommelser betingat sig rättighet att emellan Svenska hamnar
idka kust- eller fraktfart, hvilket för närvarande under stadgade vilkor gäller
om Preussiska, Mecklenburg-Schvverinska, Liibeckska, Danska, Nederländska, Belgiska,
Britiska, Sardinska, Toscanska och Oldenburgska fartyg; vid hvilket förhållande, och
då utsträckning af en sådan rätt äfven till andra nationers fartyg beror på enahanda
traktats-öfverenskommelser, Utskottet vördsamt hemställer,
att motionärens förslag jemväl i denna del må förfalla.
Hvad åter beträffar samme motionärs yrkande, att å sådane tullplatser, der
sjötullskammare icke finnes, utrikes ifrån kommande »med spanmål, mjöl, salt och
andra egentliga lifsförnödenheter, jemte åtskilliga frösorter» lastade fartyg må tillåtas
inklarera och »lossa lasten i de hamnar, dit de äro destinerade», visar sig af hittills
gällande Seglations-ordningar, hurusom man alltid lagt synnerlig vigt uppå att
lastade fastyg från utrikes ort ej må utan trängande nöd inlöpa till annan Svensk
plats, än stapelstads hamn. Genom 2 § i nu gällande Seglations-ordning är dock
medgifvet, att fartyg, som icke innehafva last, må från utrikes ort direkte inlöpa
äfven till annan tullplats, under vilkor att vederbörlig inklarering sker vid hufvudtullkammaren
i distriktet; och har, efter hvad Utskottet erfarit, General-Tullstyrelsen
i det förslag till ny Tullstadga, som nu är på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
beroende, utsträckt denna direkta inseglingsriitt under enahanda förbehåll till de
fartyg, hvilkas last endast utgöres af sådana varor, som vid införsel äro tullfria.
Enär således en väsendtlig lättnad för seglationen i detta hänseende redan är af
vederbörande embetsmyndighet föreslagen, och det torde möta betänklighet att åt
mer och mindre underordnade bevaknings-tjenstemän öfverlåta de formela inklarerings-expeditionerna,
hvilka ofta förutsätta granskning af pass- och skeppshandlingar
på främmande språk jemte tillämpning af flera speciela författningar, anser sig
Utskottet,
i anledning af motionärens här oinhandlade framställning, icke böra
tillstyrka någon Rikets Ständers åtgärd.
Vidkommande särskildt Riksdags-fullmägtigen M. Pehrssons förslag, att tullkamrarna
i Dalarö, Furusund och Sandhamn måtte tillerkännas rättighet alt inklarera
från utrikes ort kommande fartyg, förekommer den omständighet, att in
spektionerne
å dessa tullplatser äro tillsatte för kontroll å segelfarten till Stockholm,
i hvilket afseende de, hvad utrikes ifrån kommande fartyg beträffar, emottaga deras
Bevillnings- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskts Betänkande M 2.
7
märkrullor, besörja föreskrifven visitation och till bestämmelseorten medsända bevakningspersonal
i den män sådant erfordras. De fartyg, som för motvind eller af nöd
anlöpa nämnde inloppsorter och sedermera åter begifva sig lill sjös, hafva ingen
inklarering af nöden. Enligt Seglations-ordningens 20 § eger redare eller
befraktare, vid skeppares ankomst till inloppsort, att förändra fartygets bestämmelse,
antingen till annan inländsk plats, dit det utrikes ifrån får inlöpa, eller till utländsk
ort, efter föregången skriftlig anmälan hos vederbörande Sjötullskammare; och, om
redare till utrikes ifrån, med destination till Stockholm, kommande barlastadt fartyg
önskar dettas direkta ålgång från inloppsorten till annan Svensk hamn, vare sig att
denna är tullplats eller ej, plägar, efter hvad Utskottet inhemtat, Central-styrelsen
på skeende ansökan tillåta, att fartyget, sedan inlopps-tullkammaren derå verkställt
visitation, må här inklareras, ulan att behöfva hit uppsegla. Vid sådana förhållanden,
och under åberopande af hvad i nästföregående punkt blifvit aufördt, föranlätes
Utskottet hemställa, alt äfven beträffande M. Pehrssons motion någon
åtgärd af Rikets Ständer ej må vidtagas.
Hvad slutligen angår det af P. Hedström framställda yrkande, att i landthamnar,
der särskild tullbevakning finnes anställd, må medgifvas rättighet till direkt
utklarering af fartyg med laster, intagna för afskeppning till utrikes ort, får Utskottet
vördsamt upplysa, att till pröfning i sammanhang med det omlörmälda förslaget
till ny Tullstadga General-Tullstyrelsen uti underdånigt utlåtande den 11
Oktober förlidet år föreslagit den ändring i gällande Seglation»-författning, att 1
hvilken Svensk aflastuingsort som helst, der tullbevakning under Tullkammareföreståndares,
Inspektors eller Uppsyningsmans befäl finnes anställd, fartyg och last
på stället må lill utrikes ort utklareras, under iakttagande af derom gällande föreskrifter.
Och enär, i händelse detta underdåniga förslag bilälles, motionären vinner
sitt syfte, anser Utskottet hans motion
icke heller i denna del böra till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Stockholm den 1 Mars 1860.
St Bevillnings- samt Allm. Besv.- och Ekon.-tUsk:s Betänkande JVs 3.
M 5.
Ant. till Exp.-Utsk. den 1 Mars 1860, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om revision af TnlU
verkets Sporteltaxa.
Uti motion, som blifvit till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad,
har hos Vällofliga Borgare-Ståndet Herr C. W. Palander framställt yrkande
derom, »att, samtidigt med tull-lagstiftningen, synnerlig uppmärksamhet måtte fästas
vid Tulltjensteraännens sporteltaxa», hvilken förmäles »efter sednast utfärdade Tulltaxa
hafva blifvit i hög grad tryckande för rörelsen, derigenom att åtskilliga betydliga
varuartiklar numera förtullas efter vigt, som ej kunna tullbehandlas i Statens packhus.»
Efter detta ärendes handläggning gemensamt med Bevillnings-Utskottet, får det
sammansatta Utskottet vördsamt anföra: att Kongl. Majit, enligt nådig Kungörelse
af den 3 December 18-42, då fastställt en på sportelsystemets upphörande vid
Tullverket grundad reglering af verkets aflöningsstat, i följd hvaraf uti dittills gällande
sporteltaxa påbjudna, för egentliga tjensteåligganden under 18 särskilda rubriker
beräknade afgilter vid början af år 1843 upphört; hvaremot Kongl. Majit
fann en måttlig ersättning framgent böra af de trafikerande tili tullbetjeningen utgöras
för sådana biträden, som vore af beskaffenhet att icke kunna betraktas såsom
ovilkorliga tjeustepligter, och fördenskull fastställde vissa afgifter,
а) för afskriften utdrag och bevis ur Tullverkets handlingar och räkenskaper, då de
särskildt begäras;
б) för vägningar af inkommande utländskt gods, som, efter vederbörlig tillåtelse,
verkställas uti eller vid godsegarnes enskilda magasin;
c) traktamenten åt Tullbetjente, hvilka förordnas till bevakning, dels vid lastning
eller lossning utom den i Seglations-ordningen bestämda tid, dels å nederlagsgods,
när till sådant, i enskildt magasin upplagdt, af trafikanten begäres tillgång för
omansning eller profs uttagande.
Den under litt. b) omförmälde afgift är i högstberörde Kungörelse bestämd
lill 3 runst. Banko per Lisp. nettovigt, och det är denna sportel på hvilken Herr
Palanders motion har afseende.
1 fråga om billigheten af en sålunda stadgad vedergällning förekommer, att
den ifrågavarande vägningsförrältningen icke lämpligen kan anförtros åt den lägsta
be
-
HcriHning*- mini Allm. Benn - och Ekon.-Utsl;:* Betänkande M 3.
fl
bevakniugspersonalen, utan bör under en tjänstemäns tillsyn utföras, och att, då denne
icke kan i bredd med sina ordinära göromål ä tullkammare eller i packhus närvara
vid vägningar ä bro eller i enskildes oftast pä längre afstånd från nämnde tjenstelokaler
belägna magasiner, derigenom uppkommer eli ökadt arbete för honom, enar
åtskilligt af hans sysdanden pä Ijensterummet umler hans frånvaro ej kan verkställas,
ulan mäste ä annars lediga mellanstunder besörjis, på det andra Helisten
tillhörande expeditioner icke må fördröjas.
I)e importvaror, luilka, förut lötlullade efter rymdmått, uti 1857 års tulltaxa
upptogos till förtullning efter vigt äro: vissa slags saltad eller inlagd fisk, friska
frukter och bär, ej specificerade, malen krita, kummin, nötter af andra slag än
kokos-, oliver, Riga-bnlsam, stenkolstjära, och vin på fastager. Hvad dessa artiklar
beträffar är det egen!'igen för den förstnämnda, som en lättnad i afseende pä vågkontrollen
kan vara af omständigheterna påkallad. Kongl. Majit lur ock, på derom
skedd framställning, enligt General-Tull-Styrelsens i Författnings-samlingen inlörda
Kungörelse af den 7 sistlidlie December, redan förordnat, att ilen ifrågavarande
vägnmgsalgilien skall för artikeln sill nedsättas till 2 öre lör hvarje centners
nettovigt.
Under nu anförda förhållanden, m h då det i allmänhet beror af inkomna
varors egare att undgå den omförmälda afgiften derigenom, att godset öfver lemnäs
till tullbehandling i Kronans packhus eller våg, hvilket jemväl, niir så ske kan mest
öfverensstämmer med det allmännas intresse, eiuir undersöknings kontrollen då veikstälies
lör öppna dörrar och i flores närvaro, hor
Utskottet ansett sig böra hemställa, att förevarande motion icke må
lill någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Slockholm den 1 Mars 1HHO.
Hi/i till It- St. Trut. 1X511 »t ISBO 5 Sami. i A/d. I Haj,
O
STOCKHOLM, TUYCKT HOS JOH. BECK MAN, 1860.
Såmmansatla Bevill* Lag- sdml Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. M i. 4
M 4.
Ank. lill Exp.-Utsk. den 10 Mars 1860, kl. 2 e. tn.
Betänkande, angående vilkoren för brdnvins tillverkning.
Till Utskottets behandling hafva blifvit öfverlemnade sä väl Kongl. Maj:ts rörande
detta ämne meddelade nådiga Proposition (M 42), som åtskilliga inom Riks- '
Stånden väckta motioner och nfgifna yttranden, äfvensom den af Chefen för den
inom Civil-Departementet inrättade byrå för kontrollen öfver bränvinsförfattningarnes
tillämpning till Kongl. Majit ingifna berättelse om bränvinstillverkningen i riket under
sednast förflutna året, tillika med ett af bemälde Chef afgilvet memorial angående
åtskilliga missbruk vid bränvinstillverkningen i mindre brannerier.
Efter hvad så väl Kongl. Majits nådiga Proposition som de liesta inom Riks —
Stånden väckta motioner gifva vid handen, har den förändring i lagstiftningen an
gående
vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin, hvilken år 4835 trädde
i verksamhet och sedermera till hufvudsaklig del varit gällande, fortfarande burit
goda frukter, hvilka visat sig så väl i minskning af bränneriernas antal och bränvinstillverkningens
belopp, som i ökad stats-inkomst.
För att emellertid fortgå på den så lyckligt beträdda banan, hafva åtskilliga
förändringar i författningen angående nu ifrågavarande ämne befunnits vara af behofvet
påkallade; och Utskottet får i detta afseende härjemte afgifva förslag, vid
hvars uppgörande Utskottet blifvit med erforderliga upplysningar biträdt af ofvanbemälde
Byrå-chef.
Vid redogörelsen för de förändringar i nu gällande förordning angående vilkoren
för tillverkning af bränvin och andra brända eller distillerare drycker, som
bilagde förslag innehåller, har Utskottet funnit lämpligt att, der innehållet ej nödvändigt
lordrat flere skiljda paragrafers behandling i ett sammanhang, följa den ord
ning,
förordningens paragral-följd föranleder. För de redaklionsförändringar, hvilka
på liera ställen blifvit vidtogne till följd af de från den nu gällande lagstiftningen
Bih. till R. St. Brot. 1850 & 1860. 5 Sami. 2 Afd. 2 Helft. i
2 Sammansatta Hevilla.-, Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon. Utsk. Bet. M 4.
något afvikande grundsatser, hvilka Utskottet antagit, anser sig Utskottet ej behöfva
att särskildt redogöra, helst alla förändringar, för att så mycket lättare falla
i ögonen, äro i förslaget med kursiv stil utmärkta.
Innan Utskottet dock öfvergår till redogörelse för berörda förslag, finner sig
Utskottet böra särskildt till besvarande upptaga en af Anders Gudmundsson från
Hallands län inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion, att bränvinslagstiflningen
mätte återställas på samma fot, hvarå den befann sig före år 1835. Såsom
skäl härtill uppgifver motionären, att den förändrade lagstiftning, som sistnämnde
år trädde i verksamhet, skulle vara behäftad med två stora fel, det ena en allt
för hög beskattning, hvarigenom man framkallat ökadt lurendrejeri, smygbränning
och lönnkrögeri; det andra bestående deri, att de större brännerierna blifvit gynnade
framför de mindre, hvarigenom man begått ett afsteg frän den i statsekonorniskt
afseende så vigtiga läran om fri konkurrens. Det förstnämnda felet har,
efter motionärens förmenande, på ett betänkligt sätt rubbat vördnaden för lagarnes
helgd och, i stället lör ett rått fylleri, alstrat böjelse för list och bedrägeri. Det
sistnämnda felet skall, åtminstone i de trakter der potatesodlingen varit betydligare,
vållat ladugårdens minskning, sedan man icke längre haft drank att använda till
kreaturens utfodring. Ladugårdens minskning har åter haft till följd inskränkt
gödseltillgång, hvarigenom jordens alstringsförmåga aftagit.
Uttryck af samma klagan, att jordens fruktbarhet aftagit der man upphört att
idka bränvinsbränning, förekomma äfven i flera af de vid remiss af den Kongl.
Propositionen inom Bonde-Ståndet afgifna yttranden. Så har Jöns Persson från
Blekinge län påstått det vara nära nog en solklar sanning, alt grödan pä bränvinsbrännarens
mark vöre betydligt bättre än grödan på den jord, hvars egare icke
utöfvade ifrågavarande näring.
Utan att Utskottet vili förneka, att på de orter, der, just till följd af den
fordna bränvinslagstiftningen, landthushållningen tagit den missriktning, att de för
brätivinslillverkning dugliga vexler utträngt fodervexter och ädlare sädesslag, öfvergången
till en bättre hushållning måste vara förenad med betydliga svårigheter, så
att, lill en början åtminstone, jordbruket, drifvet utan bränvinsbränning, kan synas
medföra en förlust i jemförelse med den afkastning, samma jordbruk i förening
med bränvinsbränning lemnat; är det dock en erfarenhet, som icke lärer kunna
jäfvas, att de orter, der branvinsbränningen någon lid upphört att vara en binäring
till jordbruket, förete den glädjande anblicken af ett stigande välstånd. Den af
motionären öfverklagade olägenhet af en olika beskattning för den större och den
mindre redskapen har Utskottet sökt afhjelpa genom förslag till enahanda beskalt —
ningsgrund för all redskap. Att öfverträdelser af nu gällande bränvinsförfattriingar
egt rum, är beklagligt, men dels har väl sällan någon lag blifvit stiftad, som icke
någon gång blifvit öfverträdd, dels torde den af motionären gjorda skildring af den
demoralisation, som den gällande bränvinslagstiftningen skall hafva åstadkommit, vara
Sammansatta Hevilla-, Lag- samt Allm■ Hesv,- och Ekon.-Utsk. Het. M 4. 3
ej obetydligt öfverdrifven. Tvärtom förspörjes från aila delar af landet, att den
förändring i bränvinslagstiftningen, som år 1855 trädde i verksamhet, haft till följd
ett minskadt antal gröfre brott och en tilltagande sedlighet. Och då det elände
så väl i moraliskt som ekonomiskt afseende, hvilket bränvinets före år 1855 nästan
ohejdade tillverkning och förtäring i synnerhet bland de lägre klasserna föranledde,
ännu är i friskt minne, anser sig Utskottet icke behöfva anföra flera skäl för sin
mening,
att Anders Gudmundssons ifrågavarande motion ej måtte till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
De delar af gällande författning, för hvilka Utskottet, i anledning af väckta
motioner eller eljest nödige ansedda förändringar, har att redogöra, äro:
§ 1.
Vid denna § äro motioner väckta dels hos Ridderskapet och Adeln af Fri
herre
Cederström, R. om sådan revision af ifrågavarande paragraf, att en tjensteman,
hvilken som enskild man eger en jordegendom, ej må beröfvas medel att
af denna egendom taga den inkomst, hvartill han eljest vore såsom medborgare
lagligen berättigad, dels hos Bonde-Ståndet af Anders August Andersson från Östergötlands
län, att näst efter ordet kyrkobetjent må tilläggas »som icke eger skatu
lagd fastighet».
Hvad först Friherre Cederströms yrkande angår, så, enär de i denna paragraf
uppräknade embets- och tjenstemän hafva omedelbar befattning med bränvinsförfattningarnes
handhafvande, men det hvarken är lämpligt eller i åtskillige andra
fall tillåtet, att den, som skall öfvervaka en författnings efterlefnad, sjelf utöfvar
den näring, hvars ordnande på ett för samhället gagneligt sätt författningen afser,
hemställer Utskottet,
att Friherre Cederströms ifrågavarande motion må lemnäs utan
afseende.
Förbudet åter i denna § för den lägre kvrkobetjeningen att tillverka bränvin,
hvilar på den grundsats, att ingen, som är i kyrkans tjenst eller utöfvar någon,
om än underordnad, befattning vid allmänna Gudsljensten, må ega att tillverka en
vara, som så lätt föranleder samhällsolyckor. Något skäl att frångå denna grundsats
anser|Utskottet så mycket mindre förefinnas, som, derest en kyrkobetjent, såsom
egare af skattlagd jord, är i tillfälle att slå sig på branvinstiliverkning, hans
ekonomiska ställning äfven bör tillåta honom att afstå frän sin tjenstebefattning och
de dermed förenade vanligen ej särdeles betydliga inkomster. Utskottet tillstyrker
alltså,
att icke heller Anders August Anderssons ofvanberörda motion må
vinna afseende.
1 Sammansatta Becilia.-, Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk, Bet. M i,
§§ 2—8 samt 40 och 41.
Vid dessa hvilka Utskottet anser nödigt att i ett sammanhang behandla,
är föreslaget,
a) i afseende på tiden f«r bräiivinstillverliiiiiigeiis utöfva udo.
I Kongl. Haj:ts Proposition,
att bränvinstillverkuing i större bränneri må i allmänhet tillåtas under hela
den tid af året, då tillverkningen kan med största förde! bedrifvas, eller under de
sju månaderna Januari, Februari, Mars, April, Oktober, November och December,
dock så att en månad blefve den kortaste tid, för hvilken någon skulle ega att sig
till bränvinsbränning anmäla;
inom Ridderskapct och Adeln
of Friherre Sprengtporten, J. IF., alt den nu medgifna tiden ej måtte utsträckas;
af
Grefve af Ugglas, C. L, att all inskränkning af tiden måtte borttagas;
inom Preste-Ståndet
af Doktor Sandberg, att, i fall man ej skulle anse en månad utgöra tillräck—
Ii" tid att skaffa landet dess erforderliga förråd af bränvin, tiden för bränvinstillverkning
åtminstone ej måtte utsträckas utöfver hvad nu är stadgadt;
r
inom Borgare-Ståndet
af Herr Bager, J. P„ att tillverkning i större brännerier må vara tillåten under
högst 2 månader och minst en månad mellan den 15 Oktober och den 15
April, med rättighet för tillverkare att välja hvilka 2 månader som helst inom
nämnde tid;
inom Bonde-Ståndet
af Sils Scensson från Christianstads län, att valfrihet af tid må lemnäs den
erikla redskapen under 4 månader om året;
af vice Talmannen Ola Scensson frän Malmöhus län och Anders Trulsson
från Blekinge län, att egare af mindre brännerier må tillerkännas samma rättighet
som ångbrännare att välja . bränningstid;
af Pehr Pehrsson från Wermlands län, att rättigheten att välja tid bestämmes
lika för all sorts redskap, samt
af Anders August Andersson, från Östergötlands län, att bränvinstillverkuing
i mindre bränneri må tillåtas under, enahanda tid, som genom Kongl. Förordningen
den 21 Juni 1858 blifvit beviljad fabriksbrännare;
Sammansatta Bevilln.-, Lag- samt Allm. Ites».- och. Ekon.-Utsk. Bet. M i. 3
b) i afseende på brfmviusredskapens storlek och beskaffenhet, tillverkningshcloppct
för dygn samt beskattningsgrunden,
I kongl, flajits Proposition:
att de mindre bränneriernas afverkningsförmåga för dygn mfi beräknas till
tre gänger pannerymden, dä redskap utan mäskvärmarc användes, samt lill fyra
gånger pannerymden, då redskap med mäskvärmare begagnas;
inom Kitblcrskapet och Idelin
af Herr Stålhammar, U., alt rnäskekarens rvmd måtte lagas lill beskattningsgrund;
af
Herr Montgomery, C. II., att bränvinsbränning endast mätte få drifvas
fabriksmessigt i större brännerier under tillsyn -af ständiga kontrollörer;
af Friherre Stjernstedt, J. IV., att den i gällande författning uppdragna gräns
mellan stora och små brännerier måtte borttagas oell afgiften vid samtlige brännerier
utgå efter det tillverkade beloppet, uppmätt under kontrollörs tillsyn;
af Herr von Mentzer, C. R, att vid mindre brännerier beräkningen af bran—
vinsskatten och t ill verk r» ingsbeloppen må ställas i jemnare förhållande till hvarandra;
af Friherre Haab, A. C., att små brännerierna måtte upphöra och minimum
för dagliga averkningen nedsättas till 125 eller åtminstone 150 kannor;
af Grefve af Ugglas, att all bränvinsbränning ställes under kontroll och minimi-tillverkningen
nedsältes till 100 kannors daglig tillverkning;
af Herr Nordenfeldt, att den nu gällande tillverkningslagen måtte ännu 3 år
få qvarstå;
inom Preste-Stämleh
af Prosten Melen, att vid hvarje bränneri, större eller mindre, tillsättes en
kontrollör och att skatten erlägges efter qvantiteten af tillverkadt bränvin;
iuom Itonde-Stäiidct;
of Pehr Pehrsson från Wermlands län. Nils Svensson från Christianstads län
och vice Talmannen Ola Svensson från Malmöhus län, med hvilken många ledamöter
instämt, att den för småpannorna i nu gällande författning antagna afverkningsförmåga
måtte oförändrad bibehållas;
af Olof Pehrsson frän Gelleborgs län, med hvilken Erik Ersson och Erik
Hansson från samma län, Erik Magnus Falk från Skaraborgs län, Gustaf Bolin
från Upsala län, .lohan Öström från Westmanlands län och Anders Andersson från
Wermlands län instämt, att brii r» v i nst ill verk ni ngen måtte delas i två klasser, den
ena med mindre redskap för en efter hemmanens storlek afpassad husbehofsbränning
och den andra för fabrikstillverkning;
6 Sammansatta Bevilln.-, La//- sami Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk. Bel. JVf 4.
af Johannes Andersson och Sven Johansson fron Elfsborgs län, att (leii
mindre redskapens afverkningsförmåga nedsätles tili lVj gång pannans rymd, då
redskap ulan mäskvärmare begagnas, samt 2 gånger pannerymden, då mäskvärmare
begagnas; samt
af Anders August Åndersson från Ostergötlands län, att den mindre redskapens
afverkningsförmåga må beräknas till högst 2 gånger pannerymden, då mäskvärmare
icke begagnas, och 21 2 gånger pannerymden. då sådan redskap begagnas,
allt efter afdrag för kokrummet enligt hittills vanlig beräkning.
Hvad nu först angår Herr Stålhammars yrkande örn antagande af ny beskatt
ningsgrund, nemligen att beskatta mäsken i stället för spriten, så var denna
fråga föremål för öfverläggning hos det Särskilda Utskott, som vid 1853—54 års
riksdag behandlade bränvinsfrågan. Det utreddes då, att mäskbeskattningen i
allmänhet föranleder stor förspillning af råämnen, emedan bränvinsbrännarens uppgift
blifver att ur den minsta volym mäsk hemta den största qvantitet alkohol.
För delia ändamål tillredes mäsken så tjock som möjligt. Men derigenom blir
det omöjligt att ur mäsken taga all den produkt, som af det använda råämnet
borde kunna erhållas. Maskbeskattningen har dessutom i de lander, der den blifvit
använd, medfört ett högst inyeckladt och på godtycke beroende kontrollsystem.
På grund häraf ansåg sig Särskilda Utskottet böra afstyrka denna beskattningssrund,
hvilket ock af Rikets Ständer gillades. Då motionären icke ens sökt
o 7 ~
vederlägga de mot mäskbeskattningen här ofvan anförda anmärkningar samt den
färdiga produktens uppmätning under tillsyn af kontrollör visat sig vara ett i aila
afseende!! ändamålsenligt beskattningssätt, får Utskottet tillstyrka,
att Herr Stålhammars yrkande ej måtte till någon Rikets Ständers
åtgärd föranleda.
Hvad vidare beträffar det af liera motionärer påyrkade upphäfvande af den
olika beskattningsgrunden för stora och små bränneriet så var det endast af brist
på någon annan mera praktisk beskattningsgrund, som den för de små brännerierna
nu gällande antogs i en tid, då landet hade mera än 35,000 små brännerier
och det således var otänkbart, att anställa en kontrollör vid hvarje sådant. Del
Särskilda Utskott, som vid 1853—54 års riksdag behandlade bränvinsfrågan, förbisåg
visst icke vanskligheten af denna grund samt att en höjning af den för beskattningen
antagna afverkningslörmågan hos den enkla redskapen snart skulle
blifva af nöden, om samma beskattningsgrund skulle bibehållas. Detta liar också
erfarenheten bekräftat. Alver kningsiörmågan, som för enkel redskap utan mäskvärmare
bestämdes till % af pannerymden för år 1855 och tiii lika belopp med pannerymden
för åren 1856 och 1857, måste vid sista riksdagen ökas till dubbla pannerymden.
Det oaktadt har man funnit sig behöfva påyrka en ytterligare höjning, hvilken
Kongl. Maj:t i sin ofvan åberopade nådiga Proposition antagit böra ske tili 3 gånger
meranämnde rymd. På grund af en dylik erfarenhet har ock i andra länder den
Sammansatta Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. M i. 7
ifrågavarande beskattningsgrunden längesedan blifvit öfvergifven. Särdeles talande
är erfarenheten från Irland. År 1779 infördes här pannei ymds-beskattning, hvilken
i hufvudsaken' bibehölls till 1823. Från förstnämnde år till år 1817 höjdes
afverkningsförmågan successivt genom 15 särskilda parlaments-förordningar, så att
den påräknade afverkningsförmågan vid sistnämnda år, jemförd med det förstnämnda
året, förhöll sig såsom 154 lill 4, d. v. s. den hade under tiden stegrats
nära 40 gånger utöfver hvad den från början antogs vara, och likväl ansågs denna
höga beräkning redan 4 år derefter otillräcklig i förhållande till den fullkomlighet,
som tillverkningsraethodcn då hade uppnått. Det ligger ock i sakens natur, att
en beskattning efter pannerymden måste gifva otillfredsställande resultat, man må
beräkna afverkningsförmågan huru högt som helst, tv det finnes i sjelfva verket
intet samband emellan pannervmd och afverkningsförmåga. Afverkningsförmågan
beror nemligen, då allt annat är lika, helt och hållet på storleken af den yta,
som vid tillverkningen beröres af eld, och kan således på mångfaldiga sätt varieras,
med bibehållande af samma pannerymd.
Enligt uppgift i del memorial, som den inom Civil-departementet för kontrollen
öfver bränvins-författningarnes tillämpning inrättade Byrå den 6 Juni sistlidet
år till Kongl. Majit ingifvit, skall den i de mindre brännerierna för närvarande
begagnade redskapens afverkningsförmåga vara så mycket högre än den i
41 § af nu gällande förordning påräknade, att skatten endast uppgår till 30
procent äf hvad som borde betalas. Orsaken härtill skall ligga lika mycket i det
sätt hvarpå mäskberedningen bedrifves, som i sjelfva redskapens konstruktion.
Hvad mäskberedningen beträffar, uppgilves, att mäsken hålles vida tjockare och
sålunda mera matfull lin hvad fallet ;ir vid de större brännerierna, hvilket ansenligt
påskyndar afdrifningen. Hvad åter redskapen angår, ådagalägges, att dess
konstruktion allmänt afsett att leda till samma mål: vinst i lid och sålunda
besparing i skatt. 1 första rummet har härtill bidragit den på pannans ytterliga
flathet beroende stora eldytan samt dernäst begagnandet af en af bränvinsförordningen
icke känd så kallad omrörare, oftast bestående af en på pannans botten
släpande tung metallkedja, hvars ständiga rörelse möjliggjort afdrifningen af den
tjocka mäsken. Slutligen omförmäler nämnde memorial, alt hattens och stundom
mäskvärmarens konstruktion varit sådan, att tiden för klarningen eller förbriinnans
omkokning kunnat antingen inbesparas eller åtminstone ansenligt förkortas,
enär dessa delar tillvägabragt. en mer eller mindre förtäckt rektifikation
med lankrum i sjelfva pannan, oaktadt det häremot i nu gällande förordning
stadgade förbud.
Skulle man nu behålla den till principen fullkomligt felaktiga beskattningsgrunden,
men höja afverkningsförmågan till tre eller ännu flera gånger pannerymden,
så skulle, äfven om i sammanhang dermed skärpta föreskrifter rörande redskapens
konstruktion och beskaffenhet utfärdades, dessa snart nog kringgås och behofvet af
8 Sammansatta Bevilln.,- Lag- samt Allm. Besil.- och Ékon.-tllsk. Bet. M 4.
en ytterligare höjning ofördröjligen visa sig, så att man vid nästa riksdag stöde på
alldeles samma punkt som nu. Då nu härtill tages i betraktande, att bränviustillverkning
med enkel redskap, beskattad efter pannerymden, motarbetar ett rationelt
bedrifvande af handteringen och så godt som tvingar tillverkaren till slöseri med
råämnen och bränsle — eli slöseri som i stats-ekonomiskt hänseende icke är obetydligt,
enär, enligt Norska Kommissionens den 28 Oktober 1847 afgifna betänkande
angående bränvinsbränningen, förlusten i råämnen kan uppskattas till 14 %
och i bränsle till SO % —; då beskaltningsgrunden gör det nödvändigt att för tillverkningen
använda de bästa råämnen, som kunna fås, och då slutligen det tillverkade
bränvinet, i följd dels af den skyndsamhet, hvarmed afdrifningen måste ske,
dels af brist på tid för rengöring af redskapen måste blifva orent och af sätnre
beskaffenhet, så har Utskottet på alla dessa sköl kommit till öfvertygelse om nödvändigheten
alt vid alla brännerier införa den beskatlningsmethod, hvilken hittills
varit följd vid de slörre bräuuerierna och hvilken befunnits fullt ändamålsenlig och
tillförlitlig, nemligen att genom en på tillverkningsstället boende och tillverkningen
ständigt öfvervakande kontrollör uppmäta allt bränvin som tillverkas.
Mot denna förändring har blifvit anmärkt, dels att minimi-tillverkningen för
dag icke kan sättas så lågt, alt alla de, som hittills tillverkat bränvin, kunna dermed
fortfara, dels att svårighet skulle uppslå att erhålla tillräckligt mångå dugliga
kontrollörer för det stora antalet små brännerier, dels att kontrollkostnaden för
Staten skulle blifva alltför dryg, dels ock att kontrollörernas kosthåll skulle blifva
för de mindre lill verkarne alltför betungande.
Hvad det första inkastet beträffar, så har Utskottet undanröjt giltigheten deraf
genom att, efter hvad här nedan förekommer, föreslå minimi-tillverkningens bestämmande
till 100 kannor lör dem, hvilkas behörighet alt idka bränvinstillverkning
grundar sig på egandet eller innehalvandet af i mantal satt eller särskildt skattlagd
jord, och nämnde belopp torde i de liesta nU befintliga smärre brännerier lätt nog
kunna åstadkommas.
Det andra inkastet eller svårigheten alt erhålla tillräckligt många dugliga kontrollörer
torde icke heller förtjena afseende. Så vida nemligen tillverkningen vid de
ifrågavarande mindre brännerierna icke kan betydligt öfverstiga 6 millioner kannor
eller det belopp dessa brännerier sistlidne höst möjligen hafva tillverkat, blir tillverkningsbeloppet
under hvardera af de 5 tillåtna månaderna i medeltal endast
1,200,000 kannor och då hvarje bränneri tillverkar minst 2,600 kannor i månaden
— månaden beräknad till 26 dagar — så synes någon svårighet icke möta att
erhålla det för tillsynen vid ifrågavarande brännerier nödiga antal kontrollörer.
Lika litet afseende förtjenar invändningen att kontrollkostnaderna skulle blifva
alltför dryga för Staten. Hittills hafva dessa kostnader vid samtlige brännerierna
foga öfverskrida 4 % af statsinkomsten. Men om man också vid de ifrågavarande
smärre brännerierna skulle antaga dessa kostnader till 10 0/0, hvilket torde vara
fullt
Sammansatta Bevilln.-, Lag samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vlsk. Bet. MA. 9
fullt tillräckligt, helst mångenstädes flem sådane brännerier sannolikt kunna ställas
under tillsyn af en och samme kontrollör, så blifver kontrollkostnaden, efter ofvan
antagna tillverkningsbelopp af 6 millioner kannor, endast 560,000 Riksdaler — cn
kostnad, visserligen i och för sig icke obetydlig, meri som måste anses väl använd,
då Staten derigenom, i stället för en inkomst af 2 millioner Riksdaler, såsom sistlidet
år var förhållandet, komme att erhålla 3,600,000 Riksdaler och således cn
nettovinst af 1,240,000 Riksdaler.
Hvad slutligen vidkommer påståendet, att kontrollörernas kosthåll blifver allt
för betungande lör de mindre bränvinslillverkarne, så är det visserligen sannt, att
de mindre bränvinstillverkarne få, i jemförelse med de större, vidkännas en, i förhållande
till tillverkningen, större utgift härför; men som kosthållet på landet ej
kan uppskattas högre än till 1 R:dr å 1 R:dr 50 öre om dagen, hvilket för 100
kannors daglig tillverkning gör en kostnad af 1 å 1 [/2 öre på kannan, så blifver
berörde kostnad af nästan ingen betydenhet, särdeles i jemförelse med den skatt af
60 R:dr om dagen, som tillverkaren har att erlägga. För öfrigt bör icke förbises
det stora gagn kontrollören gör tillverkaren, genom att tillse att allt i bränneriet
ordentligt tillgår och att bränvin af arbetarne icke undansnillas, hvilket allt mer än
uppväger den utgift, som kosthållet förorsakar.
På grund häraf tillstyrker Utskottet,
att allt lillverkadt bränvin skall på tillverkningsstället uppmätas
under tillsyn af kontrollör och afgift utgå af hvarje uppmätt kanna.
(Jfr § 19 i bilagde förslag.)
Derest den af Utskottet salunda föreslagna bcskattningsgrund antages, finnes
intet skäl att bibehålla den i nu gällande förordning i afseende på redskapens beskaffenhet
antagna skilnad mellan större och mindre brännerier, hvadan Utskottet
jemväl tillstyrker,
att för bränvinslillverkning må få begagnas redskap af hvilken storlek
och beskaffenhet som helst, med de inskränkningar allenast sorn för
kontrollens handhafvande finnas nödiga. (Jfr § 3.)
I nu gällande förordning finnas föreskrifter för större brännerier om ett
maximum och ett minimum af tillverkning under dygn. Att utsträcka det nu stadgade
maximum af 1,000 kannor, derom har någon fråga icke ens blifvit väckt och
Utskottet anser icke heller skäl dertill för närvarande förefinnos. I fråga åter om
bestämmande af ett minimum har Utskottet funnit sig böra göra ett billigt afseende
på det stora antalet mindre brännerier, som ännu finnas. Skulle delta minimum
för alla brännerier bestämmas så högt, som för större brännerier för närvarande är
stadgadt, eller lill 300 kannor, så blefve all bränvinstillverkning i de hittills begagnade
mindre brännerierna omöjlig, emedan utrymmet i dem ej medgåfve användande
af så beskaffad redskap och så stor personal, som för åstadkommande af nämnde
Bih. till R. St. Prat. 1859 & 1860. 5 Sami. 2 Afd. 2 Iläft. 2
10 Sammansatta Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besa.- och Ekon.-Utsk. Bet. J\i 4.
tillverkningsbelopp erfordras. Och, ehuru raan härigenom i väsendtlig mån närmade
sig det mål, dit man sträfvar, nemligen att låta bränvinstillverkningen samla sig i
få och stora fabriker, hvilka kunna draga det fördelaktigaste gagn af råämnena,
vågar Utskottet likväl, då sä många ännu finnas, hvilka, utan att ega tillräcklig
kapitalstyrka att utvidga tillverkningen till egentlig fabriksnäring, hysa den föreställning,
att bränvinsbränningen är en till jordbruket nödvändig binäring, icke tillstyrka
ett sådant steg. Men då det, efter Utskottets tanke, med ringa kostnad låter sig
göra att så inrätta en stor del af de nu befintliga mindre brännerierna, att en
tillverkning af 100 kannor i dygnet kan i dera åstadkommas, får Utskottet, i
öfverensstämmelse med hvad Hera motionärer yrkat, tillstyrka,
att den minsta tillverkning pä dygn, för hvilken anmälan får ske,
vare, då rättigheten att idka bran vinstillverkning grundar sig pä
tillverkarens behörighet att idka fabriksrörelse, 300 kannor, samt,
då nämnda rättighet grundar sig på egandel eller innehafvandet af
i mantal salt eller särskildt skattlagd jord, 100 kannor, det tillverkade
bränvinet beräknadt efter 50 °/0 styrka vid 15 graders
värme efter Celsii thermoraeter, allt i medeltal under terminen räknadt.
Till stöd för den så väl i Kongl. Majtts nådiga Proposition, som af åtskilliga
motionärer föreslagna utsträckning af tiden för brän vinstill verkning har blifvit anlördt,
att farhågan för en öfverdrifven bran vinsti II verkning icke vidare borde uppehålla
tillämpningen af den lör näringarne i allmänhet antagna grundsats af största möjliga
frihet i deras utöfning; ali den inskränkning i tiden för brän vinstill verkning, som
för närvarande är föreskrifven, både för den enskilde och Staten medförde förlust
och olägenhet samt att den betydliga tillverkningsafgi(tens nästan samtidiga inbetal
ning
till Staten verkade tryckande på den allmänna rörelsen; hvarföre Kongl. Maj:t
ock under de sistförflutna åren funnit för godt meddela bränvinstillverkare i större
bränneri en mera utsträckt frihet i valet af tid för tillverkningens utöfning.
Deremot har af dem, som bestridt tillverkningstidens utsträckning utöfver hvad
nu är stadgadt, blifvit yttradt, att bränvinsbränniugens lösgifvande under en längre
tid skulle hafva till följd en öfverdrifven så väl produktion som konsumtion af bränvin;
hvarjemte man belärat att vid kusterna kunde uppstå fabriker, som under hela
den tillåtna tiden fortsatte handteringen, under användande af utländsk spanmål,
hvilket kunde betydligt nedtrycka priset på den Svenska.
Utskottet, som noga inser vigten af de till stöd för begge dessa stridiga åsigter
anförda skäl, har sökt gå en medelväg, i det Utskottet trott den tid, under
hvilken bränvinstillverkning må vara tillåten böra utsträckas till fem terminer, nemligen
från den 15 Januari till den 15 Februari, från den 15 Februari lill den 15
Mars, från den 15 Mars till den 15 April, från den 15 Oktober till den 15 November
och från den 15 November till den 15 December, raen deremot ansett,
att bränvinstillverkare må under högst 3 af omförmölde terminer bandteringen ut
-
Sammansatta Hevilla.-, Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. M i. II
öfva. Orsaken, hvarföre liden från den IS December till den IS Januari, då årets
största kyrkohögtid infaller, blifvit från bran vinstillverkning undantagen, är lätt att
inse. Gerna skulle Utskottet önskat att från bränvinsbränning äfven frilysa Påskhelgen,
men härför har hinder mött deruti, att bräimingsterminerna måst ställas på
jemna månader samt att Påskhögtidens infallande vexlar under tiden mellan deri 22
Mars och den 25 April. Tiden mellan April och Oktober anses för näringens utöfning
mindre tjenlig. Skälet åter, hvarföre Utskottet icke vågat att under alla de
fem bränningsterminerna helt och hållet frigifva näringen, är det, att Utskottet, så
länge deras antal, som sysselsätta sig med briinvinshandteringen, ännu är så stort,
befarar att en längre utsträckning af bränningstiden kunde förorsaka en öfverdrifven
tillverkning samt superiets tilltagande i följd af bränvinets fallande i pris.
På grund häraf föreslår Utskottet,
att bränvinstil!verkning skall, så framt ej högst vigtiga omständigheter
föranleda dess inställande, vara tillåten under ofvannämnda fem
terminer, men att bränvinstillverkare endast må under en, två eller
tre af dessa terminer handteringen utöfva. (Jfr § 2, mom. t och 2.)
Emedan bränvinstillverkning ej får utöfvas från kl. 10 om aftonen näst före
sön- eller helgedag till kl. 10 om aftonen å sådan dag, har det blifvit anmärkt, att,
när] tillverkningstermin började eller slutade å sön- eller helgedag och begynnelseeller
slutdygnet alltså komme att utgöra bråkdel af helt dygn, anmälningsbeloppen
Tor månad komme att innehålla bråkdelar af kanna och afgiften följaktligen att utgöra
ojemn t tal. Utskottet har, i anledning häraf, vid slutet af 2 § tillagt 2 nya
moment, åsyftande att bringa så väl aumälningsbeloppen som afgiften till jemna tal,
hvilka föreskrifter torde godkännas.
§ 8 (5).
Uti en hos Bonde-Ståndet väckt motion har Johannes Andersson från Elfsborgs
Ian föreslagit, att det måtte tillåtas två eller flera i gård eller byalag att bränna
tillsamman, då en för alla och alla för en kunde, om så ansåges nödigt, ansvara
för så väl lagligheten vid handteringens utöfning som afgiftens erläggande.
Enär hinder icke möteratt flera personer kunna med en bränneriegare öfverenskomma
om sammanskott af materialier till bränvinstillverkning och delning af den
blifvande produkten, men det af många skill är olämpligt att låta flera personer
gemensamt ansvara för lörbrytelser’ mot ifrågavarande författning,) tillstyrker Utskottet,
att ofvanberörde motion icke måtte vinua afseende.
§ 20 (14).
Uti en hos Ridderskapet och Adeln vackt motion har herr von Mentzer, C. F.,
vrkat, att distilleringsrätt med särskild redskap och under tillsyn af kontrollörer
måtte under bränningsterminerna medgifvas bränvinstillverkare och distiflatorer.
12 Sammansatta Bevilln.-, Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utsk. Bet. M 4.
Härjemte halva herrar J. P. Dager och R. Trägårdh uti särskilda hos BorgareStåndet
väckte motioner föreslagit, alt bränvinsdistillering må i stad såsom särskild
näring få utöfvas under alla tider af året; varande till stöd för sistnämnde förslag
nnfördt, att man borde så mycket som möjligt befordra alla åtgärder åsyftande
bränvinets rening och förädling, samt att någon fara för missbruk af sådan utsträckning
af tiden för bränvinsdistillering icke finnes, emedan, oaktadt Regeringen under
de sista åren tillåtit, alt bränvinsbränning fått utöfvas ej blott under tiden från den
13 Oktober lill den i 3 December, utan äfven från den 13 Januari till den 13
April, bränvinsdistillering likväl fått utöfvas under sistnämnde lid, utan att några
missbruk deraf försports.
Under förutsättning, att den af herr von Mentzer yrkade distilleringsrätt äfven
angår landet, anser sig Utskottet, som befarar att anställandet å landet af särskilda
kontrollörer öfver distil leringen blefve dyrare än att distillatorer och bränvinstillverkare
skulle vilja underkasta sig en sådan kostnad, och då bränvinstillverkare å landet
redan äro genom stadgandet i 13 § af bilagde förslag satte i tillfälle att distillera
en ej obetydlig del af sitt bränvin, böra tillstyrka,
alt något afseende icke lästes å herr von Mentzers ifrågavarande
framställning.
Beträffande åter den af herrar Dager och Trägårdh föreslagna utsträckning af
distilleringsrättigheten i stad, så har det nu stadgade förbudet att distillera under
tid, då bränvinstillverkning pågår, tillkommit för att förekomma distilleringsrättens
missbruk till omkokning af den vid de mindre brännerierna tillverkade förbränning
eller lank; hvadan Utskottet, som föreslagit en sådan beskattningsgrund, att den
hittills i de mindre brännerierna använda tillverkningsmethod icke vidare kan bibehållas,
finner, derest berörde förslag antages, hinder ej möta,
att bränvinsdistillering må i stad såsom särskild näring utöfvas under
alla tider på året.
§§ 23-39.
I afseende å dessa §§ är uti inom Bonde-Ståndet väckte motioner yrkadt
af Josef Smedberg från Elfsborgs län, att, som det i 23 § förekommande
stadgande om redskapens justering och stämpling synes obehölligt för redskap i
större bränneri, helst sådan redskap får ega hvilken storlek och beskaffenhet sorn
helst, berörde stadgande hädanefter endast må tillämpas på mindre brännerier;
af Johannes Andersson från Elfsborgs län, alt stadgandet om försegling of
bränvinsbränningsredskap må upphäfvas, emedan förseglingen endast medför kostnad
både för Staten och den enskilde samt förorsakar vederbörande tjenstemän besvär;
af Anders August Andersson från Ostergötlands län, att, som bränvinsredskapens
försegling förorsakar bränvinsbriinnaren en kostnad, hvilken vore så mycket
mera onödig, som förseglingen verkställes vid bränningstidens slut, men någon kontroll
Sammanfatta Bevilln.-. Lag- samt Allm. Besv.- och FÅon.-Utsk. Bet. Jtt 4. 13
icke är föreskrifven till utrönande, om förseglingen är obruten, då bränningen åter
börjas, föreskriften om försegling må upphäfvas, helst ansvaret för oloflig bränvin*-  tillverkning är tillräckligt högt alt, så vidt möjligt, afskräcka från öfverträdelse af
förbudet mot sådan tillverkning.
Då föreskriften, att den enkla redskapen skall mätas och stämplas, tilkommit,
i och för den beskattningsmelhod, hvars frånträdande Utskotlet tillstyrkt, för faller
äfven grunden för bibehållande af ifrågavarande föreskrifter; hvarföre Utskottet
hemställer
att i nu gällande förordning art. lil, om redskaps mätning och
stämpling, må utgå.
Endast i afseende på den redskap, som apothekare ega att för farmaceutisk»
behof begagna, och hvilken icke får öfverstiga bestämd pannerymd, torde föreskrift
om mätning och stämpling böra bibehållas; hvarföre tillägg härom blifvit gjordt i
sista mom. af 17 §,
hvilket torde godkännas.
Beträffande yrkandet om upphäfvande af föreskrifterna om försegling af redskap
för bran vinstill ver Isning och distillering, så hafva herörde föreskrifter tillkommit
såsom kontroll mot olollig hränvinstillverkning. Men då, på sätt en af motionärerna
antydt, bränvinslillverkare i mindre bränneri eger att sjelf vid bränningsterminens
början bryta förseglingen, utan att den, som densamma verkställt, behöfver dervid
vara tillstädes, så utgör förseglingen åtminstone en ganska osäker kontroll mot oloflig
tillverkning. Dessutom har det visat sig, att sedan det år 18SS förhöjda ansvaret
för lönbränning blifvit allmänt kunnigt, det mestadels endast varit med ganska
liten redskap som lönbränning föröfvats Utskottet tror knappast, att någon
skulle våga att till lönbränning använda den redskap, som komme att erfordras,
för att på ett dygn tillverka det kannetal bränvin, hvilket, enligt Utskottets förslag,
skulle utgöra det minsta, för hvilket anmälan till bränvinstillverkning finge ske. Tv
vinner nämnde förslag bifall, kan någon bränvinstillverkning icke utan stor förlust
ske annat än med sådan redskap, som nu begagnas i större brännerier och hvars
beskaffenhet är sådan, att en dermed företagen bränning al flere skäl icke kan
fördöljas. Men då i alla händelser den, som vågar blottställa sig för det drvga
ansvar, som drabbar en upptäckt lönbränning, icke lärer sky att trotsa förbudet
mot brytande af försegling, hvadan ifrågavarande föreskrifter svnas fullkomligt ändamålslösa,
får Utskottet tillstyrka,
att art. V, om försegling af bränvinstillverkning och distillering, måtte
ur författningen utgå.
Föreskrifterna i IV art. afse att skaffa kronobetjeningen kunskap om tillvaron
af all bränvinstillverknings- och distilleringsredskap, som icke är till begagnande anmäld,
hvarigenom kronobetjeningen må kunna så mycket säkrare vaka deröfver, att
sådan redskap icke olofligen begagnas; men då, på sätt ofvan blifvit anmärkt, det
14 Sammansatta Hevi lin.-, Lag- farn t Allm. Resi' - och Ekon.-Utsk. Ref. M i.
icke är att befara, att lönbränning kommer att ega rum med den redskap, hvilken
blifver erforderlig, för att, enligt Utskottets förslag, hädanefter utöfva bränvinslillverkning,
samt den som ämnar föröfva lönbränning nog lärer underläta att anmäla
sin redskap, anser Utskottet äfven berörde föreskrifter till intet tjenande;
hvarföre Utskottet tillstyrker,
att art. IV måtte ur författningen uteslutas.
§ 59 (19)
l afseende på tillverkningsafgiftens belopp är föreslaget,
i Kongl. Jlajrts Proposition:
att nämnde afgift bestämmes alt utgå med 75 öre för hvarje tillverkad kanna,
bränvinet beräknadt till den styrka, som uti 4 § af nu gällande förordning omförmäles;
af
Anders Trulsson från Blekinge län, att till ver kn i ngsafgiften bibehålles vid
60 öre pr kanna;
af Pehr Pehrsson oell Georg Nyqvist från Wermlands län, att ifrågavarande
afgift nedsättes till 25 öre;
af Johannes Andersson från Elfsborgs län, att tillverkningsafgiften vid mindre
brännerier nedsättes till 40 öre för hvarje kanna ;
af vice Talmannen Ola Svensson från Malmöhus län, Anders August Andersson
och J. P. Andersson från Ostergötlands län, att t ill ver kningsafgilten nedsättes
till 50 öre för hvarje kanna; samt
af Johannes Andersson från Östergötlands län, att tillverkningsafgiften icke bestämmes
så högt, att den föranleder lurendrejeri; varande i sammanhang härmed
af flere ledamöter så väl bland Ridderskapet och Adeln sorn Bonde-Ståndet vrkadt, att
drawback eller restitution af tillverkningsafgiften måtte beviljas för allt bränvin, som
exporteras, sedan styrkt blifvit, att detsamma blifvit på utländsk ort såldt.
Till grund för den af Kongl. Moj:t föreslagna förhöjning af tillverkningsafgiften
har blifvit anfördt, att minskningen i hränvinskonsumtionen numera icke fortginge i
samma grad, som under tiden näst efter det tillverkningen underkastades en högre
beskattning, utan att tvertom rusdryckens omåttliga bruk, åtminstone i städerna, vore.
i märkbart tilltagande samt alt af sådan anledning den på lagstiftningen beroende
åtgärd lill missbrukets förhindrande — bränvinets fördyrande medelst ökad beskattning
— icke borde uraktlåtas eller fördröjas.
Å andra sidan hafva de, sorn yrkat nedsättning af tillverkningsafgiften, andra
git,
alt genom den förhöjda beskattningen lurendrejeri af utländskt, i synnerhet
Danskt, bränvin i betydlig mån tilltagit samt all den höga skatten innebure en
Sammansatta Bcvilln.-, Lag- samt Allm. Best'.- och Ekon.-Utsk. Bet. JV» 4. 15
lärlig frestelse till löubränning oell gjorde till afsättning al bränvin pä den utländska
marknaden omöjlig.
Utskottet, som icke anser sig behörigt att afgöra frågan om bran vinstillverkares
rätt att för det bränvin, som blifvit till främmande land utlördt, återbekomma
redan erlagd tillverkningsafgift, har tagit i öfvervägande hvad i afseende på
tillverkningsafgiftens belopp blifvit anförd t; och ehuru Utskottet medgifver, så väl
att missbruket af bränvin, hvilket strax efter det 1855 års lagstiftning trädde i
verksamhet på ett märkbart sätt minskades, på sista tiden åter ökats, som att rus
dryckers
fördyrande är eli verksamt medel att stälja dryckenskapsbegäret, vågar
Utskottet likväl, så lange tiilverkningsafgiften i grannriket Danmark fortfarande är
så låg, sorn ännu är fallet, nemligen endast 25 å 30 öre för Svensk kanna, hvilket
belopp dessutom vid export får återbäras, icke tillstyrka ifrågavarande algifts
höjning utöfver hvad nu är stadgadt, emedan en ytterligare höjning skulle innefatta
ökad frestelse till lurendrejeri. Dessutom skulle tillverkningsafgiftens förhöjning i
närvarande tidpunkt måhända vara nog kännbar lör dem, som, för att fortfarande
kunna utöfva bränvinsbränning, nödgas nedlägga kostnader på de smärre brännerier,
de nu begagna.
Hvad åter angår yrkad nedsättning al ifrågavarande afgift, så hafva de vigtigaste
af de skäl, som till stöd härför blifvit anförda, — lönbränning och smugleri,—
icke förmått öfvertyga Utkottet om nödvändigheten af en sådan nedsättning.
Genom lönbränning, hvilken, i anseende till det dryga ansvaret i händelse af förbrytelsens
upptäckande, endast kan drifvas med mycket liten redskap, under ständig
fruktan och med utomordentliga försigtighetsmått, lärer någon betydligare tillverkning
icke kunna ske. En mera betänklig sak är visserligen den smugling af
Danskt bränvin, som, att döma efter de å södra och vestra kusterna tidt och
ofta skeende beslag å dylikt gods, derstädes pågår; men just beskaffenheten af
nämnde beslag, dervid större fastager mindre ofta anträffas, visar, alt det qvantum
bränvin, sorn på detta sätt inlurendrejas, i förhållande till hela den inhemska produktionen,
ej kari vara särdeles betydligt. Om än således ifrågavarande smugling
kan utgöra ett skäl att ej höja tiilverkningsafgiften utöfver det nu varande beloppet,
anser Utskottet den likväl icke böra verka till någon nedsättning af berörde
afgift; hvarföre Utskottet tillstyrker,
att afgiften för bränvinstillverkning fortfarande må utgå med 60
öre för hvarje tillverkad kanna, bränvinet beräknadt till den styrka,
som i § 4 omförmäles.
§ 42 (20).
Vid denna § äro inotn Bonde-Ståndet förslag väckte
af Anders Trulsson från Blekinge län, att tiilverkningsafgiften icke må behöfva
erläggas i förskott;
16 Sammansatta Beoilln.-, Lag■ samt Allm. liesv. och Ekon.-Utsk. Het. JW 4.
af Johannes Andersson och Sven Johansson från Elfsborgs län, att berörde
afgift må få erläggas å den näst efter bränningen blifvande kronouppbördsstämma,
samt
af Hukan Olsson från Christianstads län, att det må stä branvinstillverkare
fritt alt, derest han ej vill erlägga afgiften i förskott, antingen ställa till vederhäftigheten
styrkt borgen lör afgiftens erläggande sednast inom utgången af Mars
månad året näst efter del då bränningen skett; varande till stöd för den yrkade
förändringen hufvudsakligen anfördt, att afgiftens nästan samtidiga inbetalning verkade
tryckande på allmänna rörelsen, helst denna inbetalning skulle ske på en tid
af året, då allmogen hade största svårighet alt skaffa penningar.
Då Utskottet sökt afhjelpa den af motionärerna öfverklagade olägenhet, genom
att föreslå en mera utsträckt frihet i valet al tid för handteringens utöfning, får
Utskottet, i betraktande jemväl deraf att afgiftens erläggande förskottsvis innefattar
ett betrvggande för Kronan alt bekomma densamma och tillika ett helsosamt band
på dem, som kunde vara frestade att försöka en handtering, hvilken de möjligen
hvarken ega kapital eller skicklighet att sköta, vördsamt tillstyrka.
att ofvanberörde motioner måtte lemnäs utan afseende.
§ 43 (21).
Uti en inom Bonde-Ståndet väckt motion har Josef Smedberg från Elfsborgs
län föreslagit, att afgift för bränvinstillverkning, hvarför anmälan sker hos Konungens
Befallningshafvande, måtte få erläggas hos Kronofogden i orten.
Till stöd härför har motionären anfört, att stadgandet i nu gällande författning,
att afgiften skall erläggas i Landtränteriet, kunde medföra ganska vådliga följder,
ty om en tillverkare, som bodde 10, 15 å 20 mil eller längrefrån Landtränteriet.
och således icke utan stor uppoffring kunde sjelf resa dit lör att erlägga
afgiften, insände medlen med posten, men denna under vägen blefve röfvad, hvilket
ej så sällan inträffade, så äfventyrado tillverkaren ej allenast förlust af flere hundra
tunnor spanmål och potatis, som dels blifvit inmäskade, dels för tillverkningen inköpta
och ej så lätt kunde åter afsättas, utan algiften blefve äfven, enligt 46
§, utmätt.
Då lagstiftningen icke kan byggas på sådana undantagsfall, som det af motionären
till stöd för den yrkade förändringen anförda förhållande, samt det icke kan
vara lämpligt att åt Kronofogdarne anförtro en så stor uppbörd, som den ifrågavarande
afgiften. tillstyrker Utskottet,
att berörde motion må lemnäs utan afseende.
§ 44 (22;
Sammansätta berntinLag samt Allm. Rcsv.- och Ékon.-Utsk. Del, M i. if
S 44 (»»)•
Riksdags—fullmagtigen dnrfer* August Andersson från Östergötlands län hor vid
denna § yrkat den förändring, att, då bränvinsbränning utöfvas under 2 på hvarandra
följande månader, afgiften för det öfverbränvin, som uppkommer sedan öfveroch
underbränvin för begge månaderna sammanräknats, äfvensom afgift för det öfverbränvin,
som erhällos, då anmälan endast skett för en månads tillverkning, måtte
erläggas efter enahanda beräkningsgrund, som för anmäldt lillverkningsbelopp är
stadgad; dock att öfverskottslillverkning, som med mer än l/ä öfverstege det an
mälda
beloppet, fortfarande skulle vara förbjuden.
Enahanda förändring är ock yrkad af Josef Smedberg från Elfsborgs län, som
derjemte anmärkt, att stadgandet i denna §. att afgift för öfvertillverkning skall
erläggas med en fjerdedel förhöjning utöfver hvad i 39 § finnes bestämdt, vore
allt för strängt; ty en tillverkare kunde icke med bästa vilja vid inmäskningen beräkna
hvad deraf kan erhållas; hvadan billigt vore, att, otn öfvertill verk ningen icke
uppgår till V2o af anmälda beloppet, någon förhöjning ej borde ifrågakomma, utan
afgiften derför erläggas med enahanda belopp som i 59 § stadgas.
Hvad först angår Anders August Anderssons yrkande, att, då anmälan skett
för 2 månaders bränning, endast det belopp må beskattas såsom öfverskottstillverkning.
hvilket uppkommer sedan öfver- och underbränvin under begge månaderna
sammanräknats, så strider berörde yrkande mot de grundsatser, på hvilka så väl
vår som andra länders bränvinslagstiftning hvilar, nemligen att afgift för anmäldt
tillverkningsbelopp skall förskottsvis erläggas och att det för viss tid anmälda belopp
endast undantagsvis får öfverskridas. Dä, enligt motionärens förslag, beräkning
af öfverskottstill verkning ej Hnge ske förr än bränvinstill verkningen fortgått tvä
månader, så skulle en bränvinslillverkare, som anmält sig för två månaders tillverkning,
efter att hafva erlagt afgiften för första månaden, redan under samma
månad kunna icke blott tillverka utan äfven försälja hela det belopp, hvilket hail
anmält sig att under två månader tillverka; hvarefter det kunde inträffa, att han
saknade tillgång alt gälda de,n andra månadens tillverkningsafgift. På grund häraf
tillstyrker Utskottet,
att berörde yrkande icke måtte till någon Pikets Ständers åtgärd
föranleda.
Beträffande derefter yrkandet, att någon förhöjning i afgiften ej borde ifrågakomma
för någon del af den under en månad möjligen uppkommande öfverskottstillverkningen,
så förhåller det sig så, som Riksdags-fullmägtigen Smedberg i sin motion
uppgifvit, att den dagliga tillverkningen icke kan på förhand så noga beräknas,
att den icke något öfver- eller understiger tillverkarens beräkning. Utskottet
anser det derföre vara billigt och utan fara för missbruk kunna medgifvas, att till
Bih. till R. St. Prat. 1859 & 1860. 5 Sami. 2 Afd. 2 Haft. 3
18 Sammansatta Becilia-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. M 4.
och med för öfverskott, som ej med en tiondedel öfverstiger anmäldt tillverknings—
belopp, endast vanlig tillverkningsafgift må erläggas; hvadan Utskottet tillstyrker,
alt 44 § 1 mom. måtte erhålla den förändrade lydelse, som 21Ä5
§ 1 mom. i bilagde förslag innehåller.
§ 45 (23).
Hos Ridderskapet och Adeln har Herr von Mentzer, C. F., yrkat, att rätt
till återlj ftning af förskottsvis erlagd afgift ej måtte begränsas till blott Vä deraf,
utan att det endast mätte bestämmas, att återlyflningsrätten ej får uppgå till
mera än att återstoden alltid svarar mot den minsta tillverkning, hvarför anmälan
enligt 4 <§ skott.
Enär äfven detta yrkande strider mot en af de grundsatser, på hvilka briiuvins-lagstiftningen
hvilar, nemligen alt afgift skall erläggas för den anmälda tillverkningen,
ulan afseende derå om hela det anmälda beloppet kan af tillverkaren
åstadkommas eller ej, anser Utskottet någon eftergift uti berörde grundsats utöfver
hvad denna § redan innehåller icke böra ifrågakomma, uan tillstyrker,
att ifrågavarande yrkande lemnäs utan afseeude.
§ 46 (24),
Uti sin ofvan anförda motion har Anders August Andersson från Ostergötlands
län yrkat, att, om bränvinsbrännare vid bränningstideris början försummar
alt erlägga tillverkningsafgiften, men sedermera fullgör denna sin skyldighet, han
må vara berättigad att handteringen utöfva under den återstående tiden.
Utskottet, som finnér det ansvar för försummad inbetalning af tillverkningsafgift,
som i denna § stadgas, nemligen att tillverkaren skall mista all rätt att
under löpande året bränvin tillverka, vara mindre lämpligt, helst försummelsen
stundom kan hafva sin grund i händelser, dem det ej stått i tillverkarens makt
att afböja, tillstyrker alltså,
att berörde ansvar mätte upphäfvas samt paragrafen erhålla den
förändrade lydelse, 24 § i bilagde förslag visar.
§ 50 (28).
Under förmälan att Kontrollörernas arfvode, vid jemförelse med hvad andra
tjenstemän med motsvarande ansvar såsom Länsbokhållare och Kammarskrifvare i
lön åtnjuta, vore alltför högt, har uti inom Bonde-Ståndet väckta motioner blifvit
yrkadt uf Johannes Lönn från Jönköpings län, att berörde arfvode må nedsättas
till högst 3 R:dr Runt för dag, samt af Anders August Andersson från Östergöt
-
Sammansatta Sevilla.-, Lagy samt Allm. Besv.- och Ekon.-Otsk. Set. JM 4. 19
lands län, att detsamma må nedsättas till 3 R:dr, der tillverkningen icke öfverstiger
600 kannors daglig tillverkning, och till 4 R:dr i bränneri med större
tillverkning.
Utan att Utskottet anser sig böra tillstyrka en så hög nedsättning, som
motionärerna yrkat, bar Utskottet dock af det stora antal sökande, som vanligen
anmäla sig till ifrågavarande befattningar, dragit den slutsats, att någon nedsättning
af ifrågavarande arfvode kunde vidtagas utan fara att brist på dugliga sökande
derigenom skulle uppstå; hvadan Utskottet, då Kontrollörer dessutom enligt
Utskottets förslag skulle erhålla tillfälle till förtjenst under större del af året än
hittills varit fallet, tillstyrker,
att det arfvode, Kontrollörer af Staten skola erhålla, bestämmes till
minst 4 och högst 8 R:dr om dagen.
Vidare har Riksdags-fullmägtigen Lönn uti ofvanberörde motion yrkat, att
tjenstgörande officerare icke böra till Kontrollörs-befattningar ifrågakomma eller
dertill hafva någon sjelfskrifvenhet; men då motionären icke anfört något skäl,
hvarföre officerare icke skulle vara till ifrågavarande befattningar lämplige, samt
någon föreskrift icke finnes derom, alt officerare skulle vara lill samma befattningar
företrädesvis berättigade,
torde berörde yrkande icke kunna till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Slutligen hafva Anders August Andersson från Östergötlands län och Josef
Smedberg från Elfsborgs län yrkat föreskrift derom, alt Kontrollör under sammanhängande
tillverknings-terminer icke måtte få ulan giltiga orsaker vid samma
bränneri ombytas; men då det icke kan antagas, alt Konungens Befallningshafvande
utan giltiga orsaker åbringar Staten en sådan utgift, som det af motion
närerna omförmälda ombyte af Kontrollörer medförer, hemställer Utskottet,
att äfven sistberörde yrkanden lemnäs utan afseende,
§ S2 (31),
Uti ofvan omförmälda motion har Johannes Lönn från Jönköpings län äfven
föreslagit, att då Öfverkontrollörerna dels hade en alltför hög aflöning, dels egde
vid sina resor att beräkna skjutsersättning för alltför stort antal hästar, arfvodet
måtte nedsättas till 6 R:dr och resekoslnads-ersältningen till skjuls efter 2 hästar.
Utskottet, som inhemta! att Öfverkontrollörer ega vid resor i tjensteäreruier
beräkna skjuls efter 3 hästar, delar motionärens åsigt, att ifrågavarande tjenslemäns
så väl arfvode som resekostnads-ersättning synes högre än hvad som kan vara
behöfligt; hvadan Utskottet tillstyrker,
att Rikets Ständer i den skrifvelse, som kommer att åtfölja det
förslag till författning angående vilkoret* för bränvinstillverkning,
80 Sammansatta Hevilla.-, Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Utsk. Bet. Jtt 4.
hvilket af Rikets Stander vid denna riksdag antages, hemställa till
Kongl. Maj:t, om ej OfverkontroIIörernas sä väl arfvode som resekostnads-ersältuing
kunde, utan fara för brist på duglige sökande
till nämnde befattningar, nedsättas, arfvodet till 10 R:dr om dagen
och resekostnads ersättningen till skjuls efter 2 hästar.
§ 57 (35).
I anseende till arbetslönernas olikhet i olika delar of riket tillstyrker Utskottet,
att dagtraktamente till vittne vid bränvins uppmätning och profning
bestämmes till minst i och högst 2 R:dr. efter bepröfvande
af Borgerskapets Äldste i stad och Socknenämnd på landet.
§ 62 (40).
Sedan Utskottet föreslagit, att för bränvinslillverkning må begagnas redskap
af hvilken storlek och beskaffenhet som helst, hvarigenom 41 §, till hvilken ifrågavarande
§ i 2 mom. hänvisar, komme att ur författningen utgå, har det varit
nödvändigt att föreslå andra straffbestämmelser för oloflig tillverkning med enkel
redskap. På grund af antagandet i Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, att den
mindre redskapens afverkningsförmåga bör beriiknas till fyra gånger pannerymden,
då mäskvärmare begagnas, har Utskottet, i brist på annan lämplig beräkningsgrund,
trott sig kunna stadna vid berörda antagande i de fall, då lönnbränning
skett med enkel, omedelbart med eld drifven, redskap. Utskottet har dock ansett
särskilda bestämmelser icke böra bibehållas för de fall, då mäskvärmare vid lönnbränning
blifvit begagnad och då sådan icke begagnats, emedan de lönnbrännare.
som ej begagna mäskvärmare, lära anbringa någon annan apparat., hvarigenom
samma resultat vinnes som om mäskvärmare begagnats. I de fall, då redskapens
storlek ej kan utrönas, föreslår Utskottet, att averkningen antages lika stor med
den minsta enligt Utskottets förslag tillåtna pannerymd. Utskottet tillstyrker således,
att 62 § 2 mom. måtte erhålla den förändrade lydelse, 40 §
2 mom. i bilagde förslag visar.
S 67 w
Del i denna ,§ för deri, sorn från mätning till beskattning undansnillar något
af det bränvin som tillverkas m. m., alternativt föreslagna straff af fängelse vid
vatten och bröd, överensstämmer icke med de åsigter, som i den sednare tidens
lagstiftning gjort sig gällande, enligt hvilka vatten och brödstraffet endast användes,
då tillgång till ådömda böter saknas, men fängelse med arbete, då bötesstraffet
Sammansatta Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.~Vtsk. Bet. Af 4. Si
anses alltför lindrigt. Så stadgar Kong! Förordningen den 7 September 1858
angående förfalskning m. m, såsom ansvar för den, som med uppsåt gör orätt i
mätande, vägande eller räknande vid handel eller eljest, då varor mottagas eller
aflcmnas, med hvilket brott del förevarande synes närmast jemförligt, böter eller
fängelse från och med 2 lill och med 6 månader. Utskottet föreslår derföre, för
vinnande af likformighet i lagstiftningen,
att det i denna § alternativt stadgade straff af fängelse vid vatten
och bröd måtte utbytas mot fängelse med arbete från och roed 2
till pcb med 6 månader,
§ 86 (58).
Uti en bos Bonde-Ståndet väckt motion har Nils Petersson från Calmar län
föreslagit, att böter, som enligt ifrågavarande författning ådötnas, samt värdet af
förbrutne dömde bränvin och redskap måtte delas lika mellan åklagaren och den
stads eller sockens fattigkassa, der förbrytelsen sker; men då det icke är rådligt
att minska den andel uti ifrågavarande böter m m., som åklagare enligt nu gällande
författning åtnjuta, hemställer Utskottet,
alt Nils Peterssons omförroälda framställning ej mätte vinna afseende,
Slutligen tillstyrker Utskottet, att, då genom den nu föreslagna författning
ganska många af dem, hvilka nu utöfva bränvinsbräuning, icke torde blifva i tillfälle
att med handteringen fortfara och således en mängd enkel bränvinsredskap
komme att blifva obrukbar, denna redskap, i likhet med hvad år 1855 skedde,
af Statsverket inlöses. Då det, flir att förekomma frestelse till lönnbränning, är
af vigt all så mycken enkel redskap som möjligt allemnas och göres till bränvinstillverkning;
obrukbar, samt pä de skäl, som redan vid 1855—1854 års riksdag
till stöd för en sådan inlösning anfördes, nemligen att det icke är nog att metal
lens
värde ersiittes efter hvad den skulle gälla i handel såsom material till annat
ändamål, utan att billigheten äfven fordrar, att någon ersättning lemnäs för det
« redskapen nedlagda arbete, tillstyrker Utskottet,
att all enkel redskap, med eller utan mäskvärmare, skall, till do
delar densamma utgöres af koppar eller malm, för allmänna medel
inlösas med en femtedels förhöjning utöfver det värde af gammal
koppar och malm. Kongl. Maj:t bestämmer; hvarom närmare be
stämmelser
innehållas i 72 § af bilagdc förslag.
Slockholm den 6 Mars 1860.
83 Sammansatta Hedlin.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk. Bet. JU 4-
Reservationer:
af Herr Olivecrona, K.: »Emot Sammansatta Utskottets beslut, hvarigenom
bränvinsbrännings-skatlen föreslås till 60 öre Riksmynt för hvarje kanna lillverkadt
bränvin, får jag mig reservera. Jag anser nemligen denna skatt, som för
ändamålet måhända varit lämplig under en bränningstid af två månader om året,
nu mera icke kunna leda till syftemålet — bränvinets fördyrande medelst ökad
beskattning — då bränningstiden blifvit föreslagen till tre månader under året.
Med en utsträckning af bränningstiden bör också otvifvelaktigt följa en höjning af
skatten, och derföre har jag, i likhet med hvad Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
M 42 innehåller, röstat för skattens bestämmande till 75 öre R:mt för hvarje
tillverkad kanna bränvin, ehuru denna mening icke vunnit pluraliteten för sig
inom Utskottet.
Likaledes måste jag reservera mig mot beslutet, att arfvodet till bränvinskontrollör
föreslås från minst 4 R:dr till högst 8 R:dr R:mt om dagen. Om också
minimum kunnat vid t åla någon nedsättning, så bör dock, enligt min tanka, det i
nu gällande författning stadgade maximum af 10 R:dr bibehållas, emedan det å
somliga orter torde vara svårt att för ett traktamente af 8 R:dr om dagen
erhålla fullt skickliga och pålitliga kontrollörer.»
af Herr Reutersvärd, P. 0.: »Emot Utskottets beslut att i en blifvande författning,
»angående vilkoren för bränvinslill verk ning», borttaga det nu gällande
stadgandet om försegling af redskap för bran vinstillverkning, anser jag mig böra
nedlägga min reservation.
Då det är en bedröflig sanning, alt lönnbränning i alla tider egt rum i vårt
land, anser jag alt från lagstiftningens sida bik göras allt, för att, så vidt på
densamma beror, undanrödja hvarje frestelse till dylik lag-öfverträdelse. Det har
dessutom hitintills ansetts nödigt att all bränvinsredskap skulle vara förseglad
under den tid af året då tillverkning af bränvin varit förbjuden, äfvensom å sådan
redskap, hvilken till begagnande icke varit anmäld, och enär frestelsen till lönnbränning
hädanefter icke torde minskas, äfvensom alt man kan befara, det en stor
del af de nuvarande så kallade småpannorna, hvilka såsom oförseglade hädanefter
icke skulle blifva konfiskabla. komma att förvaras eller öfvergå i personers händer,
för att vid lägligt tillfälle till lönnbränning användas, synes det mig som skulle
denna kontroll fortfarande vara behöflig.
På ofvan anförda skäl tror jag Utskottet handlat försigtigast, om föreskriften,
angående försegling af den mindre bränvinsredskapen, fortfarande fått bibehållas.
Sammansatta Hevillai», Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Vtsk. Bet. M 4. 23
Genom Utskottets förslag att af allmänna medel, och med 20 procents förhöjning
af metallens värde, inlösa sistnämnde bränvinsredskap, tror jag visserligen att en
stor del »småpannor» kommer att försvinna, men då det icke kan åläggas innehafvare
deraf att ovilkorligen till inlösen hembjuda denna redskap, befarar jag att
den ofvan antydda olägenheten icke kommer att i allo undanrödja».»
af Herr Lagerbjelke, C. 0.: »Jag har icke med min röst bidragit till Utskottets
beslut, enligt hvilket skilnaden emellan större och mindre brännerier
skulle bortfalla och allas tillverkning ställas under tillsyn af kontrollör. Det kan
måhända vara önskvärd!, alt bränvinstillverkningen utvecklas till egentlig fabriksnäring,
och att den varder bedrifven i några färre stora fabriker; men då til!
dessa stora anstalter erforderliga materialier af bränsle, potates oell spanmål måste
sammanföras från vidt aflägse platser, samt dranken åter till stor del antingen gå
förlorad eller föras tillbaka långa vägar, kan det inträffa alt kostnaden för dessa
transporter blir så betydlig, att den uppgår till mer. än hvad som vinnes derigenom
att den lättare transportabla varan, bränvinet, tillverkas i en stor fabrik i stället
för i spridda smärre, och detta förhållande vore i stats-ekonoraiskt hänseende ej
eftersträfvansvärdt. Måhända blefve följden deraf äfven den, att den långt inne i
landet boende mindre landtbrukaren funné sig nödsakad sälja sina råprodukter åt
den stora bränvinsfabrikanten för oskäligen lågt pris. Hvad som kan vara fördel
aktigt
i ett rikt, väl uppodladt land eller landskap med lätta kommunikationsanstalter,
kan deremot vara mindre tjenligt i ett land, som ej är så väl uppodladt
och väl försedt med sådana anstalter. Jag skulle derföre hyst betänkligheter vid
att tillstyrka tillvaron af endast större brännerier med t. ex. minst 500 kannors
tillverkning om dygnet; men att ställa äfven mindre brännerier med blott 100
kannors tillverkning om dagen under tillsyn af kontrollörer, tror jag vara vida
skadligare. Det är skadligt, emedan det är obehöfligt; ty det lärer ej vara omöjligt
att för smärre brännerier meddela sådana föreskrifter om t. ex. bränvinsredskapens
form, dess eldytas förhållande till pannerymden, olillåtligheten alt sätta
den i gemenskap med några andra anstalter, än som i författningen medgifvas
m. m., att det blir fysiskt omöjligt att med en sådan redskap tillverka öfver ett
visst antal kannor bränvin om dygnet. Om nu tillverkaren med en så beskaffad
panna beskattas efter den högsta möjliga tillverkning, så kan ju hvarken Staten
eller den större bränvinsfabrikanten klaga öfver att en enda kanna blir obeskattad;
och tillverkaren må sjelf tillse, att, innan han inlåter sig i företaget, han ställer
så till, att hans tillverkning ej må gå alltför lågt under hvad han skattar för.
Härigenom betages icke den större bränvinstillverkaren möjligheten att å sin sida
fullkomna bränvinsbrännings-redskap och methoder, ehuru den mindre under tre
år måste åtnöjas med en kanske mindre fullkomlig redskap. Alla omständigheter
uro således gynnande för den större tillverkaren.
24 Sammansatta Bevilln. , Lag- samt Allm. öest;.- och Ekon.-Utsk. Bet. M 4.
Kontrollörers underhåll i Dera hundra småbrännerier är visserligen ett sått
att bereda personer af en viss bildningsgrad tillfälle till utkomst; men det ar
äfven ett sätt att utan trängande nöd slösa ej blott med Statens medel, hvilket
är illa, utan äfven med dess intellektuel och moraliska krafter, hvilket är än
sämre. Hvar och en lärer nemligen kunna finna, att dessa kontrollörer, skiljda
från den familj och den verkningskrets de tillhöra, skulle bättre kunna använda
sin dag än i temligen jemn sysslolöshet vid ett bränneri, om ock de på det förra
sättet förtjenude mindre antal Riksdalrar än vid bränneriet. Hvad skulle ej kunna
uträttas med den summa Utskottet beräknat årligen åtgå för kontrollen i de
smärre, i00 kannors brännerierna, om dessa medel i stället finge användas till
litteraturens, till konstens, till industriens eller till kommunikationers upphjelpande,
i stället för att å en obehöflig kontroll uppoffras; ty obehöflig är den, der fysiska
lagar utgöra den bästa kontrollen. Skulle smärre brännerier få drifvas utan tillsyn
af kontrollör, blefve det äfven nödigt bibehålla föreskrifterna om brönvinsredskapens
stämpling och anmälande.
Hvad redskapens försegling angår, inser jag väl, alt den är obehöflig i de
större brännerierna, enär den deri befintliga redskap, äfven om den lemnäs oför»
seglad, icke lärer komma att till lönnbränning användas; men om hvar och en eger
innehafva oförseglad bränvinsredskap af hvad beskaffenhet och huru liten som helst,
och att afhända honom eller förbjuda honom skaffa sig sådan redskap, lärer ej
ifrågasättas; så befarar jag, alt en slik tillåtelse och omöjligheten för kronobetjeningen
alt under nattens mörker eller i glest bebodda orter tillse, att redskapen
ej äfven blir till sitt ändamål använd samt att härutinnan åstadkomma bevisning
skall innefatta en frestelse till lagbrott, så stor att mången skall duka under för
densamma, men ändock gå fri. Om kronobetjeningen icke eger göra beslag å
sådan bränvinsredskap, som ej genom försegling är gjord omöjlig att bruka, såvida
ej bevisas kan att redskapen i innehafvarens hand blifvit begagnad till lönnbränning,
befarar jag att lönnbränningen, oaktadt de hårda ansvarsbestämmelserna,
kommer att blifva temligen allmän. Af sådan orsak har jag icke eller delat Utskottets
mening, enligt hvilken hittills gällande föreskrifter om försegling af bränvinsredskap
skulle borttagas.»
af Domprosten Björling: »Emot bestämmande uti 19 § af förevarande lagförslag
angående bränvinsskattens utgörande med 60 öre för hvarje kanna får jag
reseivera mig och yrka, att denna skatt mätte, i öfverensstämmelse med Konungens
nådiga Proposition, utsättas till 75 öre kannan. Det skäl, på hvilket jag
härför beropar mig, och som ock finnes angifvet uti den nådiga Propositionen,
framställes helt och hållet uti sedlighetens intresse, och utgöres af den sanningen,
Stt bränvinets fördyrande är det enda kraftiga yttre medel att förminska det högst
för
-
Säfar» ansatt a Berntin.-, t.aq tamt Allm. lies».- örh Ekon.-Vtsk. Bd. Jli d. $S
förderflig3 bränvinssupandet. Da faror, son- man förcspeglat skola af nämnde
skatteförhöjning uppkomma, nemligen insmugling och lönbränning, ärö mera
tillverkade än verkliga Detta bevisas bäst af Norrige* exempel, från hvilket
Iand, hvars kuster äro mycket beqvämare för lurendréjeri än Sveriges, och der
bränvinsskatlen är öfver 90 öre kannan, ingen klagan försports öfver insmugling
af utländskt bränvin.»
i denna reservation bar Doktor Säve instämt.
Af Prosten Sondén: »Mot Utskottets förslag att icke höja tillverknings
afgiften
reserverar jag mig af följande skäl:
Utskottets mening att såsom önskvärda frukter af den skärpta bränvinslagstiftningen
anse icke blott en minskad tillgång och. till följd af dyrheten, minskad
förtäring af den skadliga varan, utan äfven den betydligt ökade stats-inkomsten,
kan jag visserligen icke dela. Stats kassans fyllande på bränvinskonsumenternas
bekostnad synes mig vara af så tvetydigt gagn, att jag tvertom helst såge om
Staten af bränvinshandteringens hämmande hade den största direkta fördel. Men
nu har erfarenheten visat, att vid hvarje betydlig förhöjning af til!verkningsskolten
bär bränneriernas antal aret derefter betydligt sjunkit, ehuru det, åtminstone hvad
ue mindre brännerierna angår, återigen tillvext under de två följande år, då skatten
varit oförändrad *). Klart är, att sådant måste förnyas under hvarje statsreglering»
period, så länge en så felaktig grund för afgiftens bestämmande som
pannervmden, begagnades; hvarigenom det berott af tillverkarens större eller
mindre skicklighet alt undgå större elier mindre del af den skatt, som i författningen
varit åsyftad. Genom det af Utskottet föreslagna enahanda beskattnings—
sätt för all bränvinstiilverkning, har denna svårighet att utkräfva den åsätta
tillverkningsafgiften blifvit till fullo undanröjd. Men genom samma åtgärd hafva
ock till verkarne i stort blifvit befriade från medtäflare, hvilka genom deras mängd
och faktiska skattelindring kunde blifva allt mer och mer farliga. PS del alt
denna befrielse från täflare med de små icke må föranleda allt för mångå och allt
för djerfva spekulationer i storbrännan, anser jag att anläggarnes soliditet behöfver
samtidigt sältas på det prof, sorn en högre, förskottsvis erlagd, afgift innebär.
Deraf väntar jag ingen ökad stats-inkomst, utan hoppas blott alt hela tillverkningsbeloppet
skall bli sä mycket mindre.
■) Fors ils4 års lagstiftning funnos öfver $8.706 bränneriet, hvaraf 670 ångbriinhcrler. Oo sednare
hafva Sedermera varit 8ftO it 400.1 Mindre bränneriet uppgingo dbteufat utider 1
år 1863 till 4,091.
» 1836 » 3,138,
>1 1857 » 3,482.
» 1838 » 2,181.
» 1859 » 2,826.
Bth. till ti. St. prut. mg * m/t: .5 Sami. 2 ifä. 2 t taft. 4
26 Sammansatta Hevilla.-, Lag- sami Allm. Resi'.- och Ekan. Utsk. lief. M 4.
Utskottet har med hänseende till den Tä^a till verk ningsafgiften i Danmark,
25 å 50 öre pr Svensk kanna, ej vägat tiUstyrka nfigon förhöjd tillverkningsafgift
hos oss. Här bevisar Utskottet alldeles för mycket — således ingenting. Skulle
man vilja bestämma afgiften sä läg, att smugling frän Danmark af sig sjelf
skulle upphöra, sä mäste man bestämma den till ingenting, eller åtminstone betydligt
under 25 å 30 öre; emedan det är en känd och erkänd sak, att så länge
tillverkningsskatten vid varans export fär återbäras, lönar det sig ganska bra alt
från Danmark insmugla bränvin till — Danmark. För afl hindra en dylik rörelse
frän alt blifva lönande, gifves, utom skattenedsättning, ännu ett verksamt
medel, nemligen sträng och noggrann tullbevakning. Kan än den strängaste icke
komma alla lurendrejeriförsök på spären, så kunna dock beslagen blifva så talrika,
att de motväga och tillintetgöra lurendrejarens vinst. Också har man i brödrariket
Norrige icke tvekat ali höja tillverk ningsafgiften tili omkring 80 öre pr
Svensk kanna. 1 frågan om bränvinslagstiftningen hafva vi ännu, likasom för sex
år sedan, mera skäl att kasta våra blickar på Norrige än på Danmark, hvilket
sistnämnda rike har vida mer att lära af oss i detta hänseende än vi af dem
Det andra skälet Utskottet anfört, för alt låta tillverkningsafgiften oförändrad
qvarstå, synes mig ännu svagare. För den minsta tillåtna tillverkning, 100
kannor pr dygn, skulle, när skatten ökas med 15 öre pr kanna, tillökningen i
förskottsafgiften för 13 å 14 dagar uppgå til! 195 å 210 tt:dr. Kan ett mindre
bränneri med enkel redskap för denna summa förvandlas lill ett, sorn förmår
afverka 100 kannor pr dygn, så lärer nog egaren, om han för öfrigt eger medel
och förlag till en sådan rörelses bedrifvande, finna utväg alt anskaffa ett sådant
förskott. Erfordras åter, såsom man äfven hört, för ifrågavarande förändring ett
par tusental Riksdaler, så tjenar en så liten lindring i förlagskoslnaderna, som 10
procent, till föga annat än att inleda en och annan, hvilken icke så noga beräknar
sina krafter, i ett företag, hvilket de kanske icke äro vuxne.
Ifrån första stund, då man genom en strängare lagstiftning sökt motverka
missbruket af starka drycker, har man icke kunnat utfinna någon verksammare
utväg dertill än varans fördyrande. Derhän syftar tillverkningstidens inskränkning,
hvaraf man hoppades minskad tillgång på varan, och, genom den ringare tillgången,
högre pris. Denna åsigt, har Utskottet frångått, och jag vill för min del ej uttala
något klander deröfver, då de sistförfiutna årens erfarenhet utvisar en be
nägenhet
att, genom en småningom skeende tillökning i bränneriernas antal, ersätta
en minskad tillverkningstid. Tiden kan aldrig bestämmas nog kort för att
icke alla de, som kunna blifva lill bränvinstillverkning efter anmälan berättigade,
skulle kunna åstadkomma öfverproduktion. Men när man till en stor del öfvergifva
den ena inskränkningen såsom kraftlös eller mindre lämplig, synes mig
desto angelägnare, för att icke gä tillbaka, att vidhålla dén andra, ja alt fortgå
på den beträdda banan och fördyra varan genom ytterligare ökad skatt. Man
Sammansatt^ lievitln.-, Lag- samt Allm. Jfesv.- och Ekon.-Ulsk. Bet. JM 4. 27
säger visserligen att äfven för detta fortskridande finnes en gräns. Medgifvet att
den finnes lill, så förmodar jag likväl att ingen inom eller ulom Högloflig®
Utskottet kan säga: jag har funnit den, här är den; vid 59, 60 eller 61 öre.
För min del vågar jag tillstyrka
att tillverkningsafgiften må bestämmas till 75 öre för kannan 50
proc. bränvin.
Annu en anmärkning må tillåtas mig alt här bifoga. Kanske vill man hänvisa
till en förhöjd försäljningsafgift såsom ett ännu lämpligare medel att fortgå
på den beträdda banan. Det må icke förnekas, att försäljningsskatten har det
företräde, att den lagligen drabbar både utifrån infördt och henimagjordt bränvin.
Deremot svarar likväl en olägenhet, hvilken svårligen torde kunna afhjelpa®,
och hvilken är så stor, att den hittills uppslukat mycket mer än halfva försälj
ningsskatten.
Denna olägenhet är omöjligheten af all kontroll, att försäljningsafgiften
någorlunda motsvarar det försålda bränvinets belopp. Då år 1858 tillverkades
minst 12,000,000 kannor bränvin, oberäknad en mängd arrak, konjak och
rum, som infördes, beskattades dock icke mer än 1,850,000 kannor för försäljning.
Huru högt man ock må uppskatta, hvad som dels af tillverkarne sjelfva,
dels af andra enskilda, i parti af tillverkarne inköpt, förbrukas, så är klart att,
enligt hittills gällande beskattningssätt, försäljningen till en ganska betydlig del, ja
största delen, är för beskattning oåtkomlig. Intill dess någon säkrare utväg att
komma åt den blifvit funnen, är man vissast att genom förhöjd tillverkaIngsskaU
kunna lyckas att i någon mån fördyra varan.»
I ofvanstående reservation instämde Herr P. 0 Reutersvärd och Prosten P,
0. Carlander.
Af Riksdags-fullmäglige Jöns Pehrsson från Blekinge län, .Niis Scensson från
Christianstads län, C. G Cederskog och A. 1. Andersson från Östergötlands län,
A. J. Sandstedt från Jönköpings län samt 7. Smedberg från Elfsborgs län: »Un
der
de många och vidlyftiga öfverläggningar, som i bränvinslagstiftningsfrågan förevarit
inom Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet,
hafva vi, Bonde-Ståndets ledamöter inom samma Utskott, med alla de
skäl, som stått oss till buds, och med en enhällighet, som visar, huru föga våra,
å hela den jordbrukande allmogens vägnar, uttalade åsigter i detta ämne varit
delade, sökt göra gällande sådana vilkor för bränvinslillverkuingen, att den husbehofsbrännings-rältighet,
som af ålder tillhört Svenska folket och som af sjelfva
Grundlagen ansetts så omistlig, alt beskattningen derför i Regeringsformens 60
§ upptagits såsom en ständigt påräknad bevillningsinkomst, icke måtte för alltid
gå förlorad. Väl vetande huru högt våra kommittenter värdera denna rättighet,
som för sig räknar häfden af snart ett sekel, och hvars fortfarande bestånd —
?äge om dess missbruk hvad man vill — för mångå och vidsträckt» orter inom
23 Sammansatta Bevilln.,- Lag- samt Allm. Best.- och Ekon.-Ulsk. Bet. M 4.
värt Iand är en ren nödvändighet, hafva vi med innerlig ledsnad sett alla vår»
bemödanden i denna salt stranda mot åsiglen hos en Ulskolts-majoritet, hvars
flore ledamöter börjat sine åtgöranden med det erkännande, att ämnet för dem
vore främmande, men sedermera, hufvudsakligen med ledning af de uppgifter, sorn
i en för husbehofsbrännings-tillverkningcn fiendtlig riktning meddelats af författaren
till det ryktbara memorialet af den G sist lid no Juni, Chefen för bränvinsbrännings-konlrollen,
Herr Expeditions sekreteraren B. O. Nykander, bildat sig e»
sådan opinion om saken, som det nu afgifna betänkandet utvisar. Oss återstår
alltså endast att på det eftertryckligaste protestera mot hela della betänkande så
i motiver som beslut, och då vi nu deremot nedlägga vår allvarliga reservation,
sker det under förhoppning, att Rikets Ständer mätte åt denna fråga, såsom varande
en lifsfråga för en stor del af Sveriges obernedlade allmoge, egna all de»
uppmärksamhet, som det vigtiga ämnet i så hög grad förtjänar.
Om det blifvande resultatet af en bränvinslagstiftning, sådan som Utskottet
föreslagit, kan icke gerna något tvifvelsmål uppstå. Het säger sig nemligen sjeift,
att detta förslag, med dess påbud om kontrollörers anställande vid hvarje bränneri,
måste, då de mindre bränneriernn icke kunna bära de kostnader, som kontrollen
eifordrar, nödvändigtvis leda derhän att ali annan bräuvinstillvcrkning, än den
fabriksmessiga, hädanefter blifvcr omöj ig, ty en sådan lag, som gör kontrollkostnaden
för 100 kannor lika med den för 1,000, utesluter desto hellre hvarje
tanke på täflan från den mindre bränvinsbrännarens sida. sorn jemväl öfrige kostnader
mäste falla sig drygare vid ett mindre bränneri, der samma besparing af
tid och arbete, som vid ett större, aldrig kan åstadkommas; och ett totalt föibud
mot all bränvinstillverkning i mindre brännerier hade åtminstone så till vida varit
hällre, som detsamma egt öppenhetens stora förtjenst. Att genom mångfaldiga
Kongl. Författningar bränvinstillverkningen blifvit tillförsäkrad Svenska folket
som en rättighet, den der på landet borde åtfölja hemman och hemmansdelar
med åsatt mantal samt i städerna de till hvarje stads område hörande jordlotter; —
detta, lika litet som det förhållande, att under en lång följd af år hvarje
jordegare för berörde rättighet, vare sig att den al honom begagnades eller icke,
årligen till Kronan mast eilägga en efter jordens taxeringsvärde lämpad afgift,
har likväl icke förhindra! Utskottets majoritet att fatta ett beslut, enligt hvilket
bränvinstillverkningen i mindre brännerier hädanefter skulle kommu att endast på
papperet existera.
Men vi vilja icke tala mvcket om rättigheter, der dessa ingenting synas gälla,
utan vi skolo i stället, med begagnande of den anvisning, som lemnats oss af
Utskottets pluralitet, hellre argumentera med siffror. På grunder — om hvilkas
riktighet vi förbehålla oss att här nedan få säga några ord — antager Utskottet
alf bränvinstillverkningen inom de mindre brännerierna skulle komma att uppgå
Sammansatta Bevi/lnLag* samt Ålim. Best.* och Ehon.-Utsk. Set. M 4. 23
till omkring 6 millioner kannor och således, efter en beskattning af 60~öre pr
kanna, gifva en inkomst af ,  R:dr 5,600.000: —
hvilket belopp likväl skulle minskas med den till kontrollörerne
vid dessa brännericr utgående aflöning, af Utskottet
beräknad till
» 560,000: —
samt alltså Statens behållning på skatten af de mindre
brännerierna, i fall Utskottets förslag antoges, komma
att utgöra
R:dr 5,240,000: —-
Vidare antager Utskottet att Statens inkomst af de mindre brännerierna under
sistlidet år uppgick till R:dr 2,000,000: —-
hvilken summa, om Kongl. Maj:ts till Rikets nu församlade
Ständer aflåtna nådiga Proposition antoges och grunden
för beräkningen o! de mindre pannornas afverkningsförmåga
alltså höjdes från 2 lill 5 gånger patine
rymden,
skulle komma att ökas med ytterligare » 1,000,000: —
samt alltså, efter detta alternativ, årligen utgöra . . . R:dr 5,000,000: —
!)å således det ena af dessa tvänne förfaringssätt lemnar ett resultat af
5,240,000 R:dr och det andra i rundt tal 5,000,000 R:dr, skulle följaktligen striden
gälla endast de 210,000 R:dr, som, Utskottets förslag lill fromma, skilja dessa
summor emellan Tryggt våga vi emellertid det påståendet, alt en sådan skilnad
åldrig i verkligheten skall komma att förefinnas. För det stora flertalet af
mindre jordbrukare blir det nemligen en komplett omöjlighet att inrätta sin brän
vinsredskap
och sin bränvinstiflverkning efter de nya grundsatser, som nu äro i
fråga, och de jordegare, sorn dertill möjligen kunde ega utvägar, betänka sig
säkerligen tvänne gånger, innan de med bränvinsläbrikanteriia inlåta sig i en täflan,
som, under så olika tillverkuingsvilkör, alltid mäste slå sig ilia ut. Att under
sådana förhållanden kalkylera de mindre pannornas årliga åfverkning till 6
millioner kannor, är en orimlighet, och vi påminna i detta hänseende endast derom,
att de mindre brännerierna i riket, sorn lif 1832 voro till antalet 55.172. år
1858 nedgått till 2,481. det vill säga tili knappast mer än Vindel af förrå
numerären. Då sådant kunnat hända i en tid, som, enligt Herr Byrå-chefen Nykander»
uppfattning varit för de mindre brännerierna till ders grad gynnsam, att dessa,
enligt bemälde Herr Byrå-chefs antagande, — för hvilket antagande denne embetsman
likvisst ännu är oss bevisningen skyldig, — skulle usider sistnämnde års bräuuingstid
hafva tillverkat mera än 5 gånger det afsedda beloppet och sålunda er*
lagt endast tredjedelen af den i författningen förutsatta afgift; — hvad skall väl
icke dä hända i ers tid dä de mindre brännerierna, ställda under kontrollörers
tillsyn, få betala lulia skatten för hvarje tillverkad kanna och derutöfver drabbas
af omkostnader, sorn blifva jemförelsevis drygare i män som bränoerifet är lillst.
30 Sammansatta BeviH».-, Lag- sami Allm. Be sv,- och Ekon. Utsk< fiel. ,VJ 4,
Om vi derföre anlaga att en ny minskning af 14/15:delar i de mindre bränneriernas
antal, böra vi icke beskyllas för öfverdrift, och af de 160 eller 170 mindre
briinnerier, som sedermera skulle återstå, biifver skatten en obetydlighet. Den
skilnad af 240,000 R:dr, hvarmed Utskottets förslag visar sig fördelaktigare än
det resultat, som af den Kongl. Propositionen skulle blifva en följ!, bör således,
utan fara för misstag,' afprutas, och räkningen följaktligen — n.b. uteslutande
sedd frän Statens och skattens synpunkt — icke vidare lemna något saldo, Utskottets
förslag till favör.
Men det, iir icke endast Statens intresse här handlas om. Derutöfver gäller
nemligen frågan mången redbar, men obemedlad medborgares timliga välfärd.
Närmaste följden af Utskottets förslag skulle blifva en försäljning lill vrakpris af
alla de dyra inventarier, som finnas vid de mindre brännerierna och bland hvilka
den koppar, som Staten inlöser, endast utgör en obetydlig del. Dernäst skulle
sjelfva bränneribyggnaderna, af hvilka ensamt inom provinsen Blekinge icke mindre
än 201 st samt inom provinserna Skåne och Östergötland ej obetydligt antal
lika beskaffade finnas uppförde af gråsten eller med grundmurar af sten, blifva ett
dödt kapital, som, då dessa byggnader vanligtvis ligga afsides, icke skulle kunna
för gårdens öfriga ändamål tillgodogöras. Dessa förluster, uppgående öfver bea
riket efter en approximativ beräkning till omkring en million B:dr, äro redin betänkliga;
men betänkligare likväl den omständigheten, att en mängd jordbrukare,
«orn, under en tid, då egendomsvärdena voro ovanligt högt uppdrifna, köpt sina
hemmansdelar med hufvudsaklig! afseende på brönvinsbränningen och den deraf
beroende möj'igheten att kunna slå sig fram, helt plötsligt finna sig, sedan de i
enlighet med dessa beräkningar inrättat sitt, jordbruk, beröfvade ett försörjnings -  medel, som de icke kunna umbära och som i åtskilliga provinser — vi nämna
särskildt Blekinge, södra delen af Westergötland, norra delen af Skåne samt Östergötland
och Småland — betingas af det allmänt antagna hushålluingssättet, of
jordens beskaffenhet och af öfriga förhållanden, de der icke med ens kunna ändras.
Att låta detta vederfaras den mindre jordbrukaren och göra all bränvinsbränning
för honom omöjlig, pä samma gång man låter tillverkningen florera i de
större godsegarnes och fabrikanternas händer, är ett förfaringssätt, föga egnadt att
stärka allmogen i dess redan förut något vacklande tro på lagens likställighet för
alla. Man invänder häremot, att de mindre jordegarne kunna bilda bolag och
sålunda sjelfva upptiäda såsom brönvinsfabrikanter, men för hvar och en, som
känner förhållandena 8 landet, behöfva vi icke niet än antyda de svårigheter eller,
rättare sagdt, omöjligheter, som möta mot ett sådant arrangemang, och man må
göra hvilka invändningar som helst, sfi biifver dock för den mindre jordbrukaren
ingen annan utväg öfrig än att til! brönvinsfabrikanter för underpris sälja en råvara,
af hvilken han, genom densammas förvandling i bränvin, eljest kunnat hafva
ep billig vinst, på Sj) flatna gång sora han för sitt Jadu gård och sitt jordbruk erhölle
Sathmansatla Hemlin,-, Lag- samt Allm. Hest!.- och Ekon.-Utsk. Het. M 4. 34
biprodukter af högst väsendtligt värde Att bygga jernvägar och underlätta
kommunikationer pä samma gäng, som man förbjuder den mindre jordbrukaren
att förvandla det tunga råämnet lill en mera lätt och transportabel vara, innefattar
dessutom ett sätt alt gifva med ena och taga med andra handen, som —■
i likhet med alia andra inkonseqvenser — förtjena! föga beröm.
Af hvad vi nu anfört torde framstå klart, att Utskottets förslog, såsom uteslutande
all möjlighet för de små brännerierna att tälla med de stora, ofelbart
skulle föranleda de förres tillinletgörelse. Vi lemna derhän hvad Slaten derpå
skulle vinna i skatt eller samhället i sedlighet, men det veta vi och upprepa ännu
en gäng, att mången redlig man, som oförtrutet sträfvar med knappa tillgångar,
skulle genom ett dylikt; ingrepp i hans enskilda hushållning bringas i olycka och
det allmänna missnöje, som deraf blefve en följd, vida öfverväga de fördelar, dem
man af Utskottets förslag trott sig kunna hemta.
Härom innerligt öfvertygode, vilja vi, ehuru vi visst icke hysa samma höga
begrepp som oftabemälde Byrå chef om de mindre bränneriernas afvcrkningslor-'
måga, likväl, i betraktande af möjligheten för dessa brännerier, om de rätt ordnas,
att under här redan angifna vilkor fortfarande kunna existera vid sidan af de
större, och derjemte af det motstånd vi redan rönt nogsamt förvissade, att deras
tillvaro måste köpas så dyrt som möjligt, härmedelst vördsamt föreslå, det Rikets
Ständer måtte för sin del besluta, att hittills gällande förordning angående brånvinstillverkning
i mindre brännerier måtte lända till efterrättelse äfven under instundande
stalsreglerings-period, med den högst väsendtliga förändring likväl i
afseende å de mindre pannornas afverkningsförmåga, att författningens -41 § skulle,
i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, erhålla följande lydelser
Vid tillverkning af bränvin i mindre bränneri beräknas afgiflen
efter redskapens afverkningsförmåga och anlages tillverkningen under
dygn uppgä till tre gånger pannerymden, dä redskap utan maskvärmare
användes, samt fyra gånger pannerymden, då redskap med
mäskvärmare begagnas.»
STOCHKOLM, TKYCliT HOS JOIL BECKMAN, 1860,
Bil. till Bevillnings- m. fl. Utskotts Betänkande N:o 4.
1
FÖRSLAG
TILL
F Ö M O 11 Ii 1 IIG
angående vilkoieii för !>räiivlns tillverkning.
Art. I.
Om rättighet till hi änvinstillveikniiig och tillen för
dess utöfning.
§ *
Bränvin må, på landet och i stad, tillverkas af en hvar, sorn antingen är, enligt
författningarne, berättigad att idka fabriksrörelse, eller ock eger eller innehar i
mantal satt eller särskildt skattlagd jord.
Öfverståthållare, Underståthållare, Landshöfding, Landssekreterare, Landskamererare,
Kronofogde, Länsman, Lands- och Stadsfiskal, Polistjensteman, Domare på landet,
Borgmästare eller annan Magistratsperson i stad, Ecklesiastik Embets- eller Tjensteman,
Kyrkobetjent, Folkskolelärare, i tjenst varande eller praktiserande Läkare, Justerare
af bränvinstillverknings-redskap, Brännerikontrollör eller Tillsyningsman, så ock i
allmänhet Embets- eller Tjensteman, som, till följd af sin befattning, kan komma att
deltaga i beslut om bränvinstillverkning eller kontroll derå, må dock icke befatta sig
med dylik tillverkning.
Å ecklesiastika, civila och militära boställen, så ock å annan Kronans jord,
som ej med stadgad åborätt besittes, vare bränvinstillverkning förbjuden; dock varde
den, som å den tid Kongl. Förordningen den 18 Januari 1855, angående vilkoren
för bränvinstillverkning, kungjordes, på grund af kontrakt med Kronan, vederbörande
myndighet, korporation eller boställsinnehafvare, såsom brukare eller arrendator sådan
jord innehade, för sin person bibehållen vid tillåtelsen att tillverka bränvin, på sätt
om jordinnehafvare stadgadt är, likväl icke i något läll längre än samma kontrakt gäller.
S 2.
Bränvinstillverkning skall, så framt ej högst vigtiga omständigheter föranleda
dess inställande, vara tillåten under följande fem terminer: nemligen från denjJ5
Bih. till B. St. Prot. 1859 & 1860. 5 Sami. 2 Afd. 3 Haft. 1
2
Bil. till Bevillnings- m. fl. Utskotts Betänkande N:o 4.
Januari klockan 42 på dagen till den 45 Februari vid samma timma, från den 45 Februari
klockan 42 på dagen lill den 45 Mars vid samma timma, från den 45 Mars
klockan 42 på dagen till den 45 April vid samma timma, från den 45 Oktober
klockan 42 på dagen till den 45 November vid samma timma, från den 45 November
klockan 42 på dagen till den 45 December vid samma timma.
Bränvinstillverkare må under en, två eller tre af dessa terminer handteringen
utöfva; och vare en termin den kortaste tid, för hvilken någon må sig till
bränvinstillverkning anmäla.
Mäskberedning för bränvinstillverkning fär företagas högst fem dagar före den
dag, då dylik tillverkning, enligt gjord anmälan, skall taga sin början.
Mäskberedning eller bränvinstillverkning vare likväl ej medgifven från klockan
tio om aftonen näst före sön- eller helgedag till kl. tio om aftonen å sådan dag.
Ar den dag, då termin, enligt hvad ofvan stadgadt år, skulle börjas, söneller
helgedag, må bränvinstillverkning icke företagas förr än å nästa söcknedag
klockan 42 på dagen.
Infaller termins slutdag å sön- eller helgedag, upphöre rättigheten att till
verka
bränvin å nästföregående söcknedag klockan 42 på dagen.
% 3-
För bränvinstillverkning får begagnas redskap af hvilken storlek och beskaffenhet
sorn helst, med de inskränkningar allenast, som för kontrollens handhafvande
fnnas i denna författning stadgade.
% *■
Den högsta tillverkning på dygn, för hvilken anmälan får ske, vare 4,000
kannor, och den minsta, då rättigheten att idka bränvinstillverkning grundar sig på
tillverkarens behörighet, att idka fabriksrörelse, 500 kannor samt, då nämnda rättighet
grundar sig på egandet eller innehafvandet af i mantal salt eller särskildt skattlagd
yord, 400 kannor, det tillverkade bränvinet beräknadt efter 50 procents styrka
vid 45 graders värme efter Celsii thermometer, allt i medeltal under termin räknadt.
§ ä
På
samma egendom å landet, eller gård eller lägenhet å stads område, får
bränvin icke samtidigt tillverkas i flera än ett bränneri, ej heller i samma bränneri
Hera än en redskap finnas.
Med egendom å landet förstås bär hemman, hemmansdel eller lägenhet, försedd
med egen ladugård, der utfodring sker.
§ 6.
Bränvinstillverkning, hvartill jord berättigar, må ej annorstädes än å samma
jord utöfvas.
Bil. till Bevillnings- m. fl. Utskotts Betänkande N:o 4.
3
§ 7.
Den, som vill tillverka bränvin, utan att genom jords innehafvande vara dertill
behörig, gore derom ansökning, om han å landet bor, hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i länet och, om han i stad är boende, hos Magistraten. Vid ansökningen
foges bevis, som hans behörighet styrker. Derest sökanden finnes vara till
handteringens utöfning behörig, varde tillståndsbref för honom utfärdadt.
Besvär öfver Magistrats eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut i sådan
fråga anföras på sätt i §. 45 af Fabriks- och Handtverks-ordningen föreskrifves.
§ 8.
Bränvinstillverkning skall, minst sex veckor före den termin, under hvilken tillverkaren
vill handteringen företaga, hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skriftligen
anmälas, hvarvid uppgifvas tid och ställe för tillverkningen, jemte beloppet deraf. Vid
anmälningsskriften foges antingen tillståndsbref, som i §. 7 omförmäles, eller ock bevis,
att tillverkaren eger eller innehar särskildt skattlagd jord. Vill någon för två
eller tre terminer sig på en gång anmäla, håfve dertill rätt. Finner Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande hinder för handteringens utöfning icke möta; utfärde derom för
tillverkaren bevis, innefattande tillika Landskontorets uträkning å den afgift, som för
den ifrågavarande tillverkningen utgå bör.
§ 9-
Vill den, som till bränvinstillverkning under en termin sig angifvit, sedermera
tillverkningen under en eller två påföljande terminer fortsätta, eller vill den, som för
två terminers tillverkning sig angifvit, under tredje terminen densamma fortsätta, eller
vill någon, efter att hafva för tillverkning af ett visst belopp sig angifvit, densamma för
en, tvä eller tre terminer utvidga, gore derom, minst 44 dagar före den tid fortsättningen
eller utvidgningen afser, skriftlig anmälan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som
öfver sådan anmälan utfärde bevis, innefattande tillika Landskontorets uträkning å
den fyllnad i tillverknings-afgift, som erläggas bör. Vill han åter från tillverkningen
afstå eller uppgifven tillverkningstid med en eller Iva terminer inskränka, eller uppgifvet
tillverkningsbelopp för en, två eller tre terminer minska; anmäle det hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande minst 14 dagar före den tid, afsägelsen eller inskränkningen
afser, så vida han vill åtnjuta befrielse från motsvarande tillverknings-afgift.
S *0-
Öfver anmälningar och uppgifter, som, enligt §§ 8 och 9 till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande inkomma, late han erforderliga förteckningar, för kontroll och eftersyn,
tillställas vederbörande Kronobetjente samt Öfverkontrollörer och Tillsyningsman.
Kronobetjent skall af förteckning, som honom tillstädes, låta, inom 8 dagar
från cmottagandet, i sitt distrikt anslå afskrift i sockenstuga eller, der sådan ej finnes,
å annat lämpligt ställe i socknen.
4
Bil. till Bevillnings- m. fl. Utskotts Betänkande N:o 4.
§ 11
I sammanhang med pressjästberedning får bränvinstillverkning icke utöfvas af
annan än den, som till den sednare berättigad är, eller under annan tid eller med
andra vilkor, än som för bränvinstillverkning i allmänhet stadgade äro.
§ 12-
Vid ättikeberedning eller annan fabrikation får bränvinstillverknings-redskap icke
begagnas af den, som ej till bränvinstillverkning berättigad är, eller under andra vilkor,
än som för bränvinstillverkning gällande äro.
Art. II.
Olli bränvin* distillering oell rening.
§ 13-
Vill någon under den tid, då han till bränvinstillverkning är berättigad, med
den för nämnda tillverkning uppgifna redskap distillera bränvin, må det, sedan bränvinstillverkningen
för termin blifvit afslutad, ske, utan särskild afgift, dock under tillsyn
af Kontrollör och endast under fyra dygn af terminen.
Begagnandet af denna distilleringsrätt berättigar icke till återfående af eller
nedsättning i den för bränvinstillverkningen förskottsvis erlagda elier bestämda afgift.
§ 14.
Bränvinsdistillering må dessutom såsom särskild näring, under alla tider af året,
kunna i stad utöfvas med redskap af hvilken storlek och beskaffenhet som helst.
Ansökan om sådan distilleringsrätt göres hos Magistraten, som, då tillstånd
dertill meddelas, skall hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande derom genast göra anmälan.
§ is.
Den, som sålunda vunnit rättighet till distillering, skall, minst 14 dagar före
hvarje gång han distillering företager, sådant hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skriftligen anmäla och uppgifva den tid, hvarunder, och det ställe, hvarest han vill
distiileringen utöfva, äfvensom distillerings-redskapens beskaffenhet. Öfver sådan anmälan
meddele Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bevis, innehållande underrättelse om
beloppet af den särskilda afgift, som, enligt § 27, skall af distilleringsidkare förskottsvis
erläggas.
Minsta tid, hvarför någon må enligt denna § till bränvinsdistillering sig anmäla,
vare en half månad.
Bil. till Bevillnings- m. fl. Utskotts Betänkande N:o 4.
5
§ 16.
Distillering af bränvin vare ej medgifven från klockan 10 om aftonen näst
före sön- eller helgedag, till klockan 10 om aftonen å sådan dag.
§ 17-
Kongl. Mynt- och Kontrollverken, Yetenskaps-akademien, Akademierne i Upsala
och Lund, Artilleri-läroverket å Marieberg, Carolinska-, Farmaceutiska- och Teknologiska
instituten, Bergs-skolorna i Fahlun och Philipstad, Veterinär-inrättningarne i Stockholm
och Skara, så ock samtlige allmänna tekniska elementar-skolor i riket, må för egna
behof distilleringsredskap utan afgift begagna.
Likaså ege Apothekare att för farmaceutiska behof utan afgift nyttja två distilleringspannor,
en af högst tjugu och en af högst tolf kannors rymd. Skulle på
något ställe apotheksrörelsen göra liera pannors begagnande nödigt, må ansökning
derom hos Kongl. Majit ske.
De i denna § omnämnda distilleringsredskap få ej med rektifikations-apparat
vara försedde.
Redskap, sorn af Apothekare för farmaceutiska behof begagnas, skall vara af
vederbörande Justerare mätt och stämplad.
§ 18.
Bränvins rening vare en hvar afgiftsfritt tillåten, dä den sker utan eld eller ånga.
Ari. lil.
Om afgift för l>B'änviiis<ilS verkning oell distillering.
§ 19-
Afgiften för bränvinstillverkning utgår med 60 öre för hvarje tillverkad kanna,
bränvinet uppmätt under Kontrollörs tillsyn samt beräknadt till den styrka, som uti
§ 4 omförmäles.
§ 20.
Afgift för bränvinstillverkning erlägges förskottsvis, för halfva tillverkningsterminen
i sender, med hälften af den för hela terminen belöpande afgift. Vill tillverkare
på en gång erlägga afgift för hela terminen eller förskottsvis nedsätta penningar, till
gäldande af afgift för en möjligen blifvande öfverskottstillverkning, vare dertill berättigad.
§ 21.
Afgift för bränvinstillverkning erlägges i Landtränteriet. Dervid företes uträkning,
som i §§ B och 9 omförmäles.
6
Bil. till Bevillnings- rn. fl. Utskotts Betänkande N:o 4.
§ 22.
Skulle tillverkning under en termin med mer än en tiondedel öfverskjuta det
belopp, hvarför anmälan skett, utgår afgifen för hela öfverskottstillverkningen med
en fjerdedels förhöjning utöfver hvad i 10 § finnes bestämdt.
Ofverskottstillverkning, som med mer än en femtedel öfverstiger det anmälda
beloppet, vare förbjuden.
Tillverkare vare pligtig att för sådant öfverskott, derför afgift icke blifvit, såsom
i § 20 sägs, förskottsvis nedsatt, inom åtta dagar efter terminens utgång till
Landtränteriet inbetala den derå belöpande afgift, efter uträkning, som Landskontoret
meddelar, då med Bränneri-kontrollörens skriftliga intyg stvrkes, till hvad belopp nämnda
öfverskott uppgått.
Detta skall, intill dess afgiften derför blifvit gulden, uti särskildt säkert rum
å det ställe, der tillverkningen skett, under Kontrollörens lås förvaras. Då Kontrollören,
efter det bränvinstillverkningen eller distilleringen blifvit afslutad och redskapen
förseglad, från bränneriet alreser, skall nyckeln till ifrågavarande lås, förseglad med
Kontrollörens, vittnets och bränvinstillvcrkarens sigiller, aflemnas till Kronobetjent i
orten, som sedermera, i närvaro af vittnet och bränvinstillverkaren, eger förseglingen
bryta och bränvinet utlemna, så snart behörigt qvitto å tillverknings-afgiften företes.
I ersättning för sistnämnde åtgärd eger Kronobetjent att af bränvinstillverkaren åtnjuta
ett arfvode af 3 R:dr.
§ 25.
I fall åter under en termin tillverkning ej skulle uppgå till det belopp, hvarför
afgift blifvit erlagd, ege bränvinstillverkare att, då ett sådant förhållande med
Bränneri-kontrollörens intyg hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande styrkes, återlyfta så
stor del af den erlagda afgiften, som mot minskningen i hans tillverkning svarar;
dock må hvad han sålunda återlyfta får ej öfverstiga en femtedel af den erlagda afgiften,
och återstoden icke i något fall understiga den afgift, som svarar mot den
minsta tillverkning, hvarför anmälan enligt § 4 får ske.
Bränvinstillverkaren skall inom tretio dagar efter tillverknings/emmens utgång
sig hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till återlyftningen anmäla, vid förlust af rättigheten
dertill.
§ 24.
Försummar någon att, i den ordning § SO föreskrifver, erlägga afgift för
anmäld bränvinstillverkning, varde, ändock att han handteringen ej utöfvar, den
oguldna afgiften hos honom ofördröjligen utmätt. Styrker han efter terminens början
inför Kontrollör och vittne, att afgiften blifvit i Landtränteriet insatt, må han derefter
bränvinstillverkningen utöfva under den tid, för hvilken anmälan skett; dock
vare han förlustig den i nästföregående § omförmälda rättighet att, på grund af
ringare tillverkning än hvarför afgift blifvit erlagd, någon del af denna återlyfta.
Bil. till Bevillnings- m. fl. Utskotts Betänkande N:o 4. 7
Den som, oaktadt sådan försummelse här ofvan nämnd är, handteringen utöfvar,
vare förfallen till det ansvar, som i § 40 sägs.
§ 25.
Varder bränneri genom vådeld eller annan olyckshändelse förstördt, må i förhållande
till tiden, hvarunder bränvinstillverkning måst till följd deraf inställas, afkortning
eller återbäring af bränvinstillverknings-afgiften beviljas. Om sådan afkortning
eller återbäring må ansökning, åtföljd af undersöknings-handlingar om olyckshändelsens
tillkomst och förloppet dervid, ingifvas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
hvilken ansökningen pröfvar och sitt beslut Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar-rätt
underställer.
§ 26.
När bränvinstillverkning af Kongl. Maj:t inställes under tid, då den enligt
denna författning eljest tillåten är, ege tillverkare att återfå den tillverknings-algift,
han för sådan tid förskottsvis erlagt.
§ 27.
Den, som distillering såsom särskild näring enligt § 14 utöfvar, skall, utom
den för fahriksrörelse bestämda bevillning, erlägga en afgift, motsvarande det arfvode,
som efter § 39 till Tillsyningsman utgår.
Sistnämnda afgift bör för den anmälda tiden, innan distillering företages, nedsättas
i Landtränteriet.
A b* C, IV.
Om tillsyn vid Itränviiistiilverkniiig i större bränneri
oell vid distillering.
§ 28.
Vid hvarje bränneri skall, då bränvin der tillverkas, eller enligt § 13 distilleras,
vara anställd en edsvuren Kontrollör, der ej liera sådana brännerier kunna under
uppsigt af en gemensam Kontrollör ställas. Denna Kontrollör, som antages särskildt
för hvarje termin, hvarunder bränvinstillverkning är tillåten, erhåller under
tiden af Staten arfvode med minst 4 och högst 8 R:dr om dagen, och af bränvinstillverkaren,
utan ersättning, kost och ett eget, möbleradt, eldadt och städadt boningsrum
å det ställe, der bränvinstiilverkningen eller distilleringen utöfvas.
Kontrollör förordnas af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som äfven bestämmer
hans resekostnads-ersättning och arfvode, hvarvid, med iakttagande af hvad i nästföregående
mom. är stadgadt, bör tagas i betraktande bränneriets större eller mindre
betydenhet, samt den olika omfattningen eller besvärligheten af Kontrollörens tillsyn.
8
Bil. till Bevillnings- m. fl. Utskotts Betänkande N:o 4.
§ 29.
Finnér Kontrollör vid det under hans uppsigt ställda bränneri någon afvikelse
från denna författning vara begången gifve ofördröjligen sådant tillkänna hos allmän
åklagare, hvilken skall afvikelsen åtala.
§ 30.
De sålunda anställde Kontrollörer lyda under Öfverkontrollörer, hvilka skola
hålla allmän tillsyn öfver författningens efterlefnad. Öfverkontrollör lyde under den
embetsmyndighet, åt hvilken Kongl. Maj:t sådan öfverstyrelse uppdragit.
Öfverkontrollörer, till erforderligt antal, förordnas af Kongl. Maj:t, som då jemväl
deras arfvode och resekostnads-ersättning bestämmer.
§ 31.
Öfverkontrollörer och Kontrollörer ställe sig till noggrann efterrättelse den
särskilda ordnings-stadga, som varder utfärdad.
§ 32.
I hvarje bränneri skall finnas en sprithåilare, uti hvilken, vid bränvinstillverkning,
spriten, bränvinet eller lanken genom ett rör från imkylaren omedelbarligen
inledes. Sprithållaren skall vara stående i särskildt, säkert rum. Den bör vara fullkomligt
tät, enkel och fristående, så att, genom besigtning å dess botten och sidor,
med lätthet kan utrönas, att hemlig afledning ej finnes, och skall vara af den storlek,
att deri rymmes minst ett dygns tillverkning, samt inrättad med tätt slutande
och med lås försedt lock.
Vid bränneriet skall bränvinstillverkaren hålla en efter faststäldt formulär upprättad
anteckningsbok, utvisande beloppet af såväl de sädesslag, jordfrukter och andra
ämnen, hvilka till bränvinstillverkningen användas, som det bränvin, deraf erhålles.
Bränvinstillverkare ställe sig derjemte till efterrättelse hvad ofvannämnda ordningsstadga
om hans åligganden innehåller, samt de föreskrifter, Kontrollören i enlighet
med densamma meddelar.
§ 33.
Någon annan afledning för sprit, bränvin eller lank från imkylaren, än genom
det i § 32 omnämnda, till sprithållaren gående, afloppsrör, får ej finnas; och skall
detta rör, hvarå dels ett eller två afledningsrör för luften och dels en så kallad lykta
må vara tillåtna, så inrättas, att hemliga öppningar icke kunna derå anbringas. För
öfrigt må hvarken de från pannan till imkylaren ledande rörgångar eller lankrum och
bäcken, der sådane finnas, vara försedde med någon öppning, hvarigenom sprit, bränvin
eller lank kan uttappas, såvida öppningen ej sättes i omedelbar förbindelse med
förstberörda afloppsrör eller med panna. De närmare föreskrifter, som äro nödiga,
med
Bil. till Bevillnings- m. fl. Utskotts Betänkande N:o 4. 9
med hänseende till i denna § omförmälda delar af redskapen, fastställer ordningsstadgan.
§ 54.
Allt bränvin skall på tillverkningsstället mätas och profvas, på sätt ordningsstadgan
bestämmer. Den dervid behöfliga handräckning lemnäs af bränvinstillverkaren,
som ock är skyldig tillhandahålla nödige, vederbörligen justerade och krönta
målkärl samt annan för uppmätningen erforderlig redskap.
§ 3S.
Då bränvin uppmätes och profvas af den i bränneriet anställde Kontrollör,
skall, såsom vittne, närvara en i orten boende trovärdig och skrifkunnig person, som
bränvinstillverkning icke utöfvar. Sådant vittne utses särskildt för hvarje termin, i
stad af Borgerskapets Äldste och på landet af Socknenämnd.
Der bränvinstillverkare å landet skulle ega eller innehafva mer än halfva antalet
af hemmanen i socknen, utses vittnet af den Socknenämnd inom närbelägen
socken, åt hvilken Kongl. Maj:ts Befallningshafvande detta uppdrag lemnar.
I fall antingen vittne icke väljes eller valdt vittne uteblifver, ege Kontrollören
att annan lämplig person till vittne kalla.
Vittne bestyrke, under edlig förpligtelse, riktigheten af Kontrollörens protokoll,
i hvad det angår bränvinets uppmätta kannebelopp samt utrönta värmegrad och styrka.
I afseende på tiden för vittnets närvaro och biträde vid bränneriet ställe sig
vittnet till efterrättelse hvad ordnings-stadgan derom innehåller, och de föreskrifter,
Kontrollören i enlighet med densamma meddelar.
Vid förrättning i bränneri tillkomme vittne i dagtraktamente minst en och
högst två Riksdaler efter bepröfvande af Borgerskapets Äldste i stad och Socknenämnd
på landet.
Vid bränvins uppmätning och profning ege, efter derom erhållen underrättelse,
bränvinstillverkare, sjelf eller genom ombud, vara tillstädes; men förrättningen
må, för hans uteblifvande, icke inställas.
§ 36.
Om, för lättad kontroll vid bränvinstillverkning, Kongl. Majit skulle finna för
godt förordna, att särskilda instrument för bränvinets mätning och profning skola å
redskapen anbringas, vare bränvinstillverkare skyldige att, på egen bekostnad, sådana
instrument anskaffa och underhålla.
§ 37.
Uppstår emellan bränvinstillverkare och kontrollör tvist om uppmätt bränvins
styrka, insändes deraf, under bådas försegling, prof till Kongl. Majits Befallningshafvande,
som, efter det sakkunnig person undersökt profvet, och skriftligt yttrande derBih.
till B. St. Brot. 1859 & 1860. 5 Sami. 2 Afd. 3 lläft. 2
10
Bil. till Bevillning s- m. fl. Utskotts Betänkande N:o 4.
om afgifvit, afgör tvisten genom beslut, som ej öfverklagas mä. Den, som tvisten
tappar, skall gälda såväl den af undersökningen uppkommande kostnad, som vederpartens
utgifter och besvär.
§ 38.
Bränvinstillverkning eller distillering må ej företagas innan bränneriet blifvit af
vederbörande Kontrollör besigtigadt och befunnet icke vara annorlunda inrättadt, än
denna författning och ordnings-stodgan medgifva. Sådan besigtning bör anställas, innan
tiden för bränvinstillverkningen infaller. Varder besigtningen af Kontrollör fördröjd,
förhålles som i ordnings-stadgan föreskrifves. Vid besigtningen skall Kontrollören
öfver bränneriet upprätta beskrifning i tre exemplar. Dessa skola af honom
och bränvinstillverkaren undertecknas. Ett exemplar insändes till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande;
och skola Kontrollören och bränvinstillverkaren ett hvardera till sig taga.
Då redskap i bränneri ombytes eller förändras, skall Kontrollören likaledes,
innan bränvinstillverkning eller distillering der företagas må, öfver de verkställda förändringarne
upprätta en beskrifning i tre exemplar, hvarmed förfares på enahanda
sätt, som ofvan stadgadt är.
§ 39.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordne behölligt antal personer, att hafva
tillsyn vid distillering, som enligt § 44 utöfvas, och bestämme, hvilka distilleringsverk
under hvarderas tillsyn ställas må, äfvensom huru mycket Tillsyningsman bör i arfvode
erhålla för hvart distilleringsverk, som är under hans uppsigt, hvilket arfvode
genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes försorg i behörig ordning utbetalas af de för
sådant ändamål utaf distilleringsverkets innehafvare uti Landtränteriet insatte medel.
Art W.
Om ansvar för öfverträdelse? af författningens
föreskrifter.
§ 40.
Den, som tillverkar bränvin, utan att anmälan dertill skett och afgift blifvit
erlagd, eller under tid, då bränvinstillverkning ej är tillåten, giilde tillverkningsafgift
och bote, för lönbränning, första gången ett med afgiften lika beloppp och andra
gången dubbelt. Den, som andra gången med sådan förbrytelse beträdes, bafve derjemte
förverkat rättighet att bränvin tillverka. Skulle han ytterligare blifva dermed
beträdd; erlägge afgift såsom för loflig tillverkning och bote fyra gånger afgiftens
belopp. Missbrukas till oloflig bränvinstillverkning sådan distilleringsrättighet, som enligt
§ 44 utöfvas får, ansvare såsom för lönbränning, och vare rättigheten förlustig.
Har lönbränning skett med enkel, omedelbarligen med eld drifven redskap,
varde afgiften beräknad efter redskapens afverkningsförmåga, som skall antagas un
-
Bil. till Bevillnings- rn. /I. Utskotts Betänkande N:o 4. 11
der dygn uppgå till 4 gånger pannans rymd. Kan redskapens storlek icke utrönas,
bestämmes a/giften efter 400 kannors tillverkning under dygn. Är tillverkningen utöfvad
med mera sammansatt eller medelst ånga drifven redskap, beräknas afgilten för
det belopp, som, efter hvad utredas kan, tillverkadt blifvit, dock för minst 3005kan
nor
på dygnet. I begge dessa fall skall afgiften utgå för minst en månad; men har
tillverkningen blifvit utöfvad in på andra månaden, utgöres afgift för två månader;
in på tredje månaden, för tre månader; o. s. v.
§ 41.
Tillverkar någon samtidigt bränvin å samma egendom uti flera brännerier, eller
i samma bränneri med flera särskilda redskap, eller å annat ställe, än han upp
gifvit;
bote från och med 75 till och med 1,500 R:dr.
§ 42.
Uti de i §§ 40 och 41 omförmälda fall af oloflig bränvinstillverkning vare
de vid förbrytelsen nyttjade redskap, det i bränneriet samt dertill hörande förvaringsrum
vid beslagstilllallet befintliga bränvin och de kärl, hvari det förvaras, förbrutna.
Kan det styrkas, att någon del af bränvinet är lofligen tillverkadt; vare dock sådan
del icke förbruten.
§ 43.
Den, som vid bränvinstillverkning från mätning till beskattning undansnillar
något af det bränvin, som tillverkas, eller för sådant ändamål begagnar tillverkningsredskap
eller sprithållare med dold öppning eller afledning, hvarigenom bränvin kan lön—
ligen uttagas, eller på något annat sätt försnillar den afgift, som för tillverkningen erläggas
bör, eller bryter försegling eller öppnar eller borttager lås, som Kontrollör åsatt
till förekommande af det tillverkade bränvinets lönliga uttagande, straffes med böter
från och med 450 till och med 1,500 R:dr eller fängelse med arbete från och med
2 till och med 6 månader efter brottets beskaffenhet, gälde den tillverkningsafgift,
som för det undansnillade bränvinet sig belöper, och bafve förbrutit redskapen,
det i bränneriet samt dertill hörande förvaringsrum vid beslagstillfället befintliga bränvin
och de kärl, hvari det förvaras.
§ 44.
Till redskap, som enligt § 42 eller 43 är förbruten, räknas hvarje i bränneri
för kokning, mäskberedning, jäsning och bränning inrättad redskap, äfvensom
sprithållare.
§ 45.
Om den, som tillverkar bränvin, dervid under en termin öfverskrider den
största tillverkning § 22 medgifver; håfve han förbrutit det öfverskjutande beloppet,
12 Bil. lill Bevillnings- m. fl. Utskotts Betänkande N:o 4.
erlägge derför afgift enligt § 19, förhöjd med en fjerdedel, och bote första gången
ett med den förhöjda afgiften lika belopp, andra gången afgiftens dubbla belopp, samt
derefter vid hvarje ny sådan öfverträdelse fyra gånger afgiften.
§ 46.
Distillerar den bränvin, som till distillering icke är berättigad, eller verkställer
någon distillering under tid, då sådan icke är för honom tillåten, eller utöfvas distil—
leringsrätt, som på § 13 grundad är, under tid, hvarför anmälan till bränvinstillverkning
ej skett eller tillverkningsafgift ej blifvit erlagd, eller varder sådan distillering,
hvilken enligt § 14 idkas såsom särskild näring, utöfvad under tid, hvarför anmälan
till distilleringen ej skett, eller innan afgift, motsvarande bestämdt arfvode åt Tillsyningsmannen,
blifvit i Landtränteriet erlagd; bote den, som distillering sålunda olofligen
utöfvar eller olagligen förfar, från och med ISO till och med 1,500 R:dr.
Den, som till distillering, hvilken på grund af § 14 utöfvas, använder redskap
af annan rymd eller beskaffenhet, än han uppgifvit och till begagnande hvaraf
han är berättigad, bote från och med 20 till och med 200 R:dr.
§ 47.
Apothekare, som för farmaceutiska behof nyttjar ostämplad redskap eller distilleringspanna
af större rymd, än medgifven är, eller distilleringspannor utöfver tillåtet
antal, bote från och med 20 till och med 200 R:dr.
Använder Apothekare panna med rektifikations-apparat, bote såsom i § 46
mom. 1 sägs.
§ 48.
Företager någon mäskberedning för bränvinstillverkning före fem dagar innan
dylik tillverkning, enligt gjord anmälan, skall taga sin början, bote för hvar dag så
dant
sker, ett belopp, motsvarande tillverkningsafgift för en dag.
Öfverträder bränvinstillverkare det förbud, som i 4 mom. af § 2 gifvet är
mot mäskberedning samt bränvinstillverkning från klockan tio om aftonen näst före
sön- eller helgedag till klockan tio om aftonen å sådan dag; gälde, för hvarje gång
sådant sker, den tillverkningsafgift, som mot en dag svarar, och bote afgiftens dubbla
belopp.
Verkställes annat till bränneri hörande arbete emellan klockan 8 på morgonen
och klockan 5 om aftonen å sön- eller helgedag, eller öfverträdes förbud, som i §
16 gifvet är; bote bränvinstillverkare eller distilleringsidkare från och med 5 till och
med 50 R:dr.
Vid de förbrytelser, som nu sagde äro, vare så väl bränvinstillverkaren eller
distilleringsidkaren, som de arbetare, hvilka honom biträdt, underkastade ansvar för
sabbatsbrott, enligt allmän lag.
Bil. till Bevillnings- m. fl. Utskotts Betänkande N:o 4.
13
.§ 49.
För öfverträdelse af hvad i § 32, mom. 2 och 3 samt § 34, angäende
bränvinstiilverkare, stadgas, vare ansvaret böter från och med 20 till och med 200
R:dr; för underlåtenhet att iakttaga föreskriften i § 70 botes från och med 5 till
och med 50 R:dr.
§ 50.
Vägrar man den, som i afseende å förbrytelser mot denna författning eger
undersökning anställa, tillträde till rum eller byggnad, der, enligt § 64, undersökning
ske må; bote från och med 75 till och med 1,500 R:dr.
§ 51.
När förbrytelse mot denna författning åtalas, ansvare bränvinstiilverkare eller
distilleringsidkare för hustrus, barns, tjenstefolks och vid bränneriet anställde arbetares
gerningar, i fall bötes-ansvar eller förlust af redskap eller tillverkad vara eller
kärl, hvari den förvaras, ifrågakommer, derest icke omständigheterna visa, att förbrytelsen
skett utan hans vetskap och vilja.
Redskap, tillverkad vara och kärl, hvari den förvaras, skola, fastän bränvinstillverkare
icke är egare deraf, förbrulna dömas, när förbrytelse, som sådan påföljd
medförer, är begången af bränneriets Arrendator eller Föreståndare, eller ock efter
Arrendatorns eller Föreståndarens föreskrift.
Då förbrytelse, som enligt denna förordning medförer förlust af redskap, tillverkad
vara, eller kärl, hvari den förvaras, blifvit begången af annan än dessas egare,
och denne sednare finnes vara berättigad att dem behålla, skall den brottslige utgifva
redskapens, varans eller kärlens värde.
§ 52.
Hränvinstillverkare eller distilleringsidkare, som åt den vid hans bränneri anställde
Kontrollör eller Tillsyningsman såsom gåfva något gifver eller erbjuder, bote
från och med 20 till och med 200 R:dr. Kontrollör eller Tillsyningsman, som gåfvan
mottager, vare lika ansvar underkastad och miste derjemte befattningen.
§ 53.
Skulle Bränneri-kontrollör, eller den, hvilken tillsyn vid bränneri eller distilleringsverk
såsom tjenstepligt åligger, eller den, som är pligtig att förbrytelser mot
denna författning åtala, sjelf beträdas med oloflig bränvinstillverkning eller distillering,
eller att hafva främjat sådan förbrytelse eller tillverkares försnillning af den afgift,
han erlägga bör; varde dömd till fängelse med arbete från och med sex månader
till och med tre år.
Yisar någon, hvilken det åligger att tillsyn vid bränneri eller distilleringsverk
14
Bil. till Bevillnings- m. fl. Utskotts Betänkande N:o 4.
hålla, eller förbrytelser mot denria författning åtala, försummelse eller vårdslöshet i
dessa åligganden; varde antingen för alltid eller under viss tid från tjensten eller befattningen
skiljd, eller ock fälld till böter efter Domarens bepröfvande.
§ 54.
Varder, till utrönande af förbrytelse mot denna författning, undersökning hos
någon anställd emellan klockan 9 om aftonen och klockan 5 om morgonen, men sådan
förbrytelse ej upptäckt; bote Förrättningsmannen från och med 5 till och med
50 R:dr, der han ej finnes hafva till undersökningen giltig anledning haft.
Vägrar den, som undersökning i bränneri anställt, att betyg, som i § 65
sägs, åt bränvinstillverkare genast utfärda; bote 15 R:dr,
§ 55.
Varder vid undersökning eller i anledning deraf Förrättningsman våldförd,
eller föröfvar han sjelf våld i oträngdt mål; gånge dermed efter allmän lag.
§ 56.
Böter, som enligt denna förordning ådörnas, skola, då tillgång brister, till
fängelse med arbete sålunda förvandlas:
böter till och med 15 R:dr motsvara fängelse med arbete i . . 2 veckor,
böter från 15 R:dr t. o. m. 50 R:dr motsvara fängelse med arb. i 1 månad,
50 » » 100 » » » » 2 månader,
100 » » 150 » » » » 3 »
150 » » 300 » » » » 4 »
300 » » 600 » » » » 5 »
600 » » 900 » » » » 6 »
900 » » 1,350 » » » » 7 »
1,350 » » 1,800 » » » » 8 »
1,800 » » 2,250 » » » » 9 »
2,250 » » 2,850 » » » » 10 »
2,850 » » 3,450 » » » » 11 »
3,450 » » 4,050 » » » » 1 år.
För hvarje bötesbelopp härutöfver till och med 750 R:dr ökas fängelsestraffet
med 1 månad, och så vidare intill 2 år, utöfver hvilken tid, vid bötesförvandling,
icke någon må för brott mot denna förordning i fängelse hållas.
§ 57.
Böter skola gäldas af den pliktfälldes egendom i löst och fast, så långt den
räcker. Hafva böter till en del utgått, förvandlas återstoden efter de i Kongl. Brefven
den 5 Februari 1768 och den 27 Oktober 1820 stadgade grunder.
Bil. till Bevillnings- m. fl. Utskotts Betänkande N:o 4.
15
§ 88.
Af böter, som enligt denna författning ådömas, samt värdet af bränneri-redskap
och annan egendom, som förbruten anses, tillfälle två tredjedelar åklagaren och en
tredjedel den stads eller sockens fattigkassa, hvari den åtalade förbrytelsen är begången.
Finnes särskild angifvare, tage lian hälften af åklagarens andel.
Efter anmälan af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, kommer att på Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning bero, huruvida i något fall åklagare eller tillsyningsman för ådagalagdt
nit vid efterspanande och beifrande af förbrytelser mot denna författning gjort
sig förtjent af någon särskild uppmuntran utöfver honom möjligen tillkommande andel
i ådömde böter samt redskap eller annat förbrutet gods.
Art. VI.
föreskrifter i afseende å författningens verkställighet.
§ 89.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hålle allvarlig hand öfver iakttagande af hvad
i denna författning stadgadt är.
§ 60.
Lands- och Stadsfiskaler, Krono-, Stads- och Polisbetjente, samt de personer
hvilka särskildt förordnas att vaka öfver denna författnings efterlefnad, åligge att förbrytelser
mot densamma åtala, äfven utan särskild angifvelse.
I öfrigt eger en hvar rättighet att för sådane förbrytelser anställa åtal, dock
ej barn mot föräldrar, eller tjenstehjon, så länge de i tjensten äro, mot husbondefolk.
Då åtal anställes af annan person än den, som i 1 mom. af denna § nämnd
är, gifve han sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att denne må kunna må
lets
utförande öfvervara.
§ 61.
Rättighet alt förbrytelse mot denna författning till åtal af allmän åklagare angifva,
tillkomme en hvar, utom barn mot föräldrar.
Socknenämnd å landet och Borgerskapets Äldste i stad böra egna synnerlig
uppmärksamhet deråt, att sådane förbrytelser varda lill åtal angifna.
Tillträde till bränneri må derföre ej förvägras dem, eller den ledamot, de bland
sig utse att öfver bränneriet tillsyn hafva.
§ 62.
De i § 60 mom. 1 omförmälde allmänna åklagare och tillsyningsman ega anställa
undersökning af förbrytelser mot denna författning, äfvensom att verkställa
beslag.
16 Bil. till Bevillnings- m. fl. Utskotts Betänkande N:o 4.
§ 63.
Den, som förrättar undersökning, bör, för att tillgodonjuta det skydd, honom
dervid lagligen tillkommer, vid förrättningen på sig synbart bära påbjudet tjenstetecken,
eller, innan förrättningen företages, fullmakt eller förordnande uppvisa.
I orten boende eller känd Krono- eller Stadsbetjent vare likväl frikallad från
skyldigheten att sin behörighet sålunda styrka.
§ 64.
Undersökning må alla tider på dygnet anställas i bränneri, kök, brygg- och
bagarstuga, så ock i annat rum eller byggnad, som kan begagnas för bränvinstillverkning
eller distillering.
Då vid undersökning någon förbrytelse ej upptäckes, vare för undersökningens
anställande Förrättningsmannen icke underkastad ansvar, såvida ej undersökningen blifvit
företagen emellan klockan 9 om aftonen och klockan 5 om morgonen. I sådant
fall gånge som i § 34 sagdt är.
§ 63.
Har vid undersökning någon felaktighet ej funnits, vare Undersökningsförrättare
pligtig att genast tillställa tillverkaren ett af tillstädesvarande vittnen bestyrkt intyg
om tidens längd, under hvilken tillverkaren varit af undersökningen hindrad att bränvin
tillverka. Detta betyg berättigar tillverkaren att hos Kongl. Maj:ts Befallnings
hafvande
återlyfta 4,} gång den afgift, som mot samma tid svarar.
§ 66.
Beslag skall göras i två vittnens närvaro. Innehafvare af hvad i beslag tages,
eller, i hans frånvaro, hans ombud på stället eller någon af hans husfolk, skall om
beslaget^förut tillsägas.
§ 67.
Då beslag sker hos den, som är berättigad att tillverka bränvin och sig dertill
behörigenfanmält, må hvarken panna utbrytas, ej heller någon del af tillverkningsredskap
honom fråntagas, eller han från tillverkningens fortsättande hindras, innan
förste domstol i målet dömt redskapen förbruten. Härifrån undantagas de fall,
l:o då något af det bränvin, som tillverkas, från mätning till beskattning undansnillas;
2:o
då för sådant ändamål begagnas tillverkningsredskap eller sprithåliare med
dold öppning eller alledning, hvarigenom bränvin kan lönligen uttagas;
3:o då tillverkare bryter försegling eller öppnar eller borttager lås, som Kontrollör
åsatt, till förekommande af det tillverkade bränvinets lönliga uttagande; samt
4:o då tillverkare försummat att föreskrifven afgift erlägga.
§ 68.
Bil. till Bevillnings- m. fi.. Utskotts Betänkande N:o 4.
Vt
§ 68.
Redskap, som i beslag tages, skall, till förekommande af dess utbyte mot annan,
af beslagaren med särskild stämpel utmärkas, der ej redskapen vid beslaget egaren
fråntages, i hvilket fall den skall i allmänt förvar sättas.
§ 69.
Vid beslag skall, till säkerhet för de böter, som ådömas kunna, det i bränneriet
och dertill hörande förvaringsrum befintliga, lolligcn tillverkade bränvin i förvar
tagas.
% 70.
I bränneri skall under tid, dä bränvinstillverkning eller distillering der verkställes,
städse vara i bevittnad afskrift anslaget vederbörandes bevis, att tillverknings—
afgiften för samma tid blifvit erlagd. Beviset bör derjemte i hufvudskrift vara att
tillgå, när dess uppvisande påfordras af Bränneri-kontrollör eller den, hvilken tillsyn
vid bränneri såsom tjenstepligt eljest åligger, eller som är skyldig att förbrytelser mot
denna författning åtala.
% 71-
De afgifter och böter, som i denna författning äro stadgade, beräknas i
riksmynt.
Art. VII.
Om inlösning af* enkel redskap.
§ 72.
Hitintills begagnad enkel redskap, med eller ulan mäskvärmare, skall, till de
delar densamma utgöres af koppar eller malm, för allmänna medel inlösas med en
femtedels förhöjning utöfver det värde af gammal koppar och malm, Kongl. Maj:t
bestämmer. Redskapsegare, som vill sig af sådan förmån begagna, skall dock, inom
5 månader efter det denna författning trädt i verkställighet, redskapen anmäla och
aflemna å de möten, Konungens Befallningshafvande för sådant ändamål utsätta.
Bitr lill B. St. Pral. 18öl) ii 1800. 5 Sinni. 2 Afd. 3 Haft,
Stockholm, trvckt hos Sam. Rumstedt, I8fi0.
Sammans. Hevilla-, samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utshottets Memorial M 5. t
N:o 5.
Ank. till Exp.-Utsk. den 29 Mara 1860, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af återremiss af Betänkandei jyt k
Hedervärda Bonde-Ståndet har till Utskottet återremitterat de två första momenterna
af ofvanberörde Betänkande, uti hvilka Utskottet afgifvit yttrande öfver
Georg Nyqvists från Wermlands och Jöns Perssons från Blekinge län motioner om
nederlagsrättens upphörande för Bränvin, Genever. Konjak, Årrak och Romm samt
för Viner och Kaffe; varande Betänkandet i dessa delar af öfriga Biks-Stånden bifallet.
Härförutan har Betänkandet blifvit af samtlige Riks-Stånden gilladt, med undantag
af Utskottets yttrande öfver Herrar Widells och Rudlings motioner, i hvad de
röra nederlagsfrihetens utsträckning, i hvilken del Utlåtandet blifvit af Vällofl. Borgare-Ståndet
till Utskottet återremitteradt.
Då, enligt 75 § Riksdags-Ordningen, tre Stånds mening i frågor af ofvanomförmälda
beskaffenhet utgör Rikets Ständers beslut, kunna de erhållna återremisserna
icke
föranleda till någon vidare åtgärd.
Stockholm den 29 Mars 1860
Reservation anmäldes af Jöns Pehrsson från Blekinge län.
flik. till R. St. Prot. 1859 & 18(10. 5 Samt. 2 Afä. 4 Haft.
2 Sammans. Bevilln.- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utskottets Memorial M 6.
N:o 6.
Ank. till Exp.-Utsk. den 29 Mars, kl. 12 midd.
Memorial, i anledning af återremiss utaf Betänkandet JVs 2.
Omförmälda Betänkande, hvaruti Utskottet afstyrkt väckta motioner om vissa
ändringar i Seglations-ordningen, har af samtlige Riks-Stånden blifvit bifallet, med
undantag af Utskottets yttrande i fjerde och femte momenterna, hvilka delar af
Betänkandet utaf Hedervärda Bonde-Ståndet blifvit med ogillande lagde till handlingarne;
men då, enligt 75 § Riksdags-Ordningen, tre Stånds mening i frågor af omförmälda
beskaffenhet utgör Rikets Ständers beslut, kan
återremissen icke föranleda till någon vidare åtgärd.
Stockholm den 29 Mars 18G0.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 1860.
Sammansatta Bevillnings- samt Allm. Bcsvo. Ekon.-Utsk:s Betänkande N:o 7. 1
]tf:o
Arik. till Exp.-Utsk. den 27 April 1860, kl. 8 e. m.
Betänkande, i anledning af vackt motion om ändring i sättet alt expediera
den så kallade kyrkoposten.
Uti en inom Hedervärda Bonde-Ståndet väckt motion, hvilken blifvit till Utskottets
behandling öfverlemnad, har Nils Jansson från Ostergötlands län, med hvilken
J. Carlsson, N. F. Andersson, C. A. Larsson, Lars Magnus Knutsson, A. A.
Andersson och C. G. Cederskog från samma län sig förenat, fästat uppmärksamheten
på den lättnad för de brefbärings-skyldige, som skulle uppkomma, derest den så kallade
kyrkoposten, hvilken utgöres af allmänna författningar och kungörelser, som skola
i kyrkorna uppläsas, expedierades direkte från Landskanslierna till Länsmännen, i
stället att, såsom nu skall tillgå, först sändas till Kronofogdekontoren och derifrån till
Länsmännen, hvilka hade att till kyrkorna inom distriktet vidare befordra nämnde post.
Det är lätt att inse, att detta expeditionssätt, hvilket, efter hvad Utskottet in
hemtat,
på flere orter lärer användas, är särdeles olämpligt. Sålunda inträffar stun
dom,
att författningar, som skola uppläsas i en kyrka, belägen icke långt ifrån länsresidenset,
först sändas till den många mil derifrån boende Kronofogden, från hvilken
de genom kronobrefbäringen befordras samma väg tillbaka till vederbörande Länsman,
för att slutligen äfven genom kronobrefbäringen aflemnas på destinationsorten. Utom
den tunga sådana omvägar medföra för de brefbärings-skyldige, förorsakas härigenom
stundom ett obehörigt dröjsmål, hvarigenom någon gång inträffat, att författningar,
som å viss dag skolat till efterlefnad kungöras, för sent anländt till vederbörlig ort.
Enligt Kongl. Cirkulär-brefvet den 11 Juli 1811 cga Embets- och Tjenstemän
att anlita kronobrefbäringen för förskaffande af bref i embets-ärender äfvensom
utgående kungörelser och påbud, som icke på annat sätt kunna beqvämligen och
med nödig skyndsamhet till bestämda ställen fortskaffas. I följd häraf och enär Konungens
Befallningshafvande, för de jemförelsevis sällsynta fall, då tillfälle icke gifves
att genom Postkontoren expediera bref direkte till vederbörande Länsmän, eger ut
Bih.
till B. St. Brot. 1859 & 1860. 5 Sami. 2 Afd. 5 Uäft,
2 Sammanfalla Bevillnings- sami Allm. Besv.- o. Ekon.-Utslc:s Betänkande N:o 8.
vägen att genom kronobrefbäringen låta fortskaffa brefven omedelbart till Länsmännen,
hemställer Utskottet, att, till förekommande af ofvan omförmälde olägenheter,
Rikets Ständer ville hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att vederbörande
Läns-styrelser måtte förständigas att, derest sådant kan lända till
lättnad för de brefbärings-skyldige eller postens skyndsammare befordran,
expediera den så kallade kyrkoposten direkte till Länsmännen.
Stockholm den 27 April 1860.
I:o 8,
Ank. till Exp.-Utsk. den 27 April 1860, kl. 8 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående förändrad grund för
uppskattning af bränvins värde vid partihandel.
Med förmälan, hurusom vid sista riksdag beslöts, att bränvin borde tullbehandlas
efter dess halt af alkohol och att allt inom riket tillverkadt bränvin skulle
beskattas efter en normalstyrka af 30 procent alkoholhalt, har Prosten Sondén uti
en hos Högvördiga Preste-Ståndet väckt motion anfört, att syftemålet med berörda
beslut varit, att partihandeln med bränvin skulle foga sig efter dessa lika rigtiga som
enkla bestämmelser. Detta syftemål hade likväl icke vunnits. Enligt den å landsbygden
gällande usansen begagnade man den gamla profvarens gradtal till och med
utan beräkning af den större sprithalt vid lägre temperatur, som erfordrades, för att
få ett bestämdt gradtal fullt. Enligt den usans, som i Stockholm gjort sig gällande,
toges val temperaturen i beräkning, men, i stället att begagna den med tabellers
tillhjelp både enkla och säkra reduktionen till en viss procent, t. ex. 50, användes
den gamla felaktiga methoden att för hvarje af den gamla profvarens gradtal,
hvarmed varan öfverstege gradtalet 6, tillägga 5 procent af dess funna kannetal.
Härigenom förorsakades tillverkaren vid varans försäljning en förlust, hvars orsak denne
hade svårt att inse, då varan vore af Kronans kontrollör både mätt och afprofvad.
Då nu den förlust, som uppkomme för säljaren genom felaktig profning och
räkning vid försäljningen, utgjorde köparens vinst, så skulle den origtiga usansen
komma att fortfara, derest lagstiftaren icke här, likasom vid bestämmande af andra
varors verkliga qvantitet, trädde emellan och meddelade noggranna, på vetenskapliga
grunder byggda, föreskrifter. I detta afseende har motionären föreslagit, att vid
Sammansatta Bevillnings- samt Allm. Besv- o. Ekon. fJtsk:s Betänkande N:o 8. 3
bränvinsförsäljning i parti en normalstyrka af 30 procent alkoholhalt må läggas till
grund; att intet mäklareslut efter annan grund må ega förbindande kraft, samt att
efter år 1863, då de öfriga nya mått, mål och vigter skola till ovilkorligt bruk antagas,
ingen annan bränvinsprofvare må ega vitsord än den, som utvisar alkoholhalten
i procent af varans volum.
Vid behandling af denna fråga har Utskottet inhemtat, att, på sätt motionären
uppgifvit, i olika delar af riket olika bruk äro gällande i afseende å sättet att
bestämma bränvinets värde vid partihandel. Då man t. ex. i Stockholm och vissa
landsorter vid sådan handel fäster vederbörligt afseende å temperaturen hos såväl det
tagna profvet, som det i kärlen förvarade bränvinet, tager man i andra landsorter,
särdeles i södra Sverige, endast den förra i beräkning. Härigenom inträffar ofta vintertiden,
då temperaturen lätt faller ned mot fryspunkten, att köparen gör en vinst
på säljarens bekostnad. Vid vanlig styrka hos bränvinet kan denna vinst, som blif
ver
större, ju starkare och kallare bränvinet i kärlen är, under nämnde årstid uppgå
ända till 10 å 12 kannor på tusendet eller 1 å 1,2 procent samt för starkare spritsorter
till 1,5 procent. Men äfven i ett annat f afseende vålla de olika bruken ett
origtigt bestämmande af bränvinets värde. Det är nemligen endast undantagsvis man
i partihandel med bränvin afslutar köp efter visst åsatt pris å kannan bränvin af den
normalstyrka, efter hvilken vid brännerierna tillverkningsafgiften är bestämd att utgå,
utan man bestämmer vanligen, enligt gammalt bruk, priset efter en styrka hos bränvinet,
hvilken på somliga orter är antagen till 6 grader (49 proc.) och å andra till
7 grader (31£ proc.). Då nu bränvinet, såsom oftast är fallet, har större styrka, uppskattas
värdet sålunda, att man ökar det för 6 eller 7 graders styrka bestämda priset
med 5 procent för hvarje profvaregrad, som bränvinet håller öfver 6 eller 7,
hvarigenom säljaren förlorar och köparen vinner destomera, ju större styrka bränvinet
har, eller, i rundt tal, 1 kanna på 1,000 för hvarje öfverskjutande grad, och således
vid 16 graders, eller 74 procents styrka, 10 kannor på 1,000 eller 1 procent.
Bränvinstillverkarne, hvilka vid varans försäljning erhålla betalning för mindre
qvantitet än den, för hvilken de, om bränvinet är tillverkadt vid större bränneri, erlagt
afgift, inse oftast så mycket mindre orsaken till den förlust, som sålunda drabbar
dem, som de omförmälda bruken hafva för sig gammal häfd, utan tillskrifva
nämnda orsak felaktigt förfarande af bränneri-kontrollcrerna.
Utskottet anser, i likhet med motionären, någon annan utväg att afhjelpa des
sa
olägenheter icke finnas, än att lagstiftaren söker bryta de omförmälda bruken,
hvilka ej obetydligt afvika från den på fullt vetenskapliga grunder stödda method för
uträknande af bränvinets värde, som vid de större brännerierna användes och hvilken
lagstiftaren erkänt vara den rigtiga, nemligen efter bränvinets halt af absolut alkohol.
Någon svårighet vid denna methods användande möter ej heller, ty en reduktion till
30 procents stjrka vid -j- 150 Celsu låter sig med lätthet verkställa; hvarvid en
4 Sammansatta Bevillnings- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:s Betänkande N:o 8.
af Chefen för bränvinstillverknings-konlrollen, på Kongl. Maj:ts befallning af trycket
utgifven afhandling om bränvinsprolvaren med dervid fogade tabeller kan användas.
På grund häraf får Utskottet hemställa,
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t genom allmän författning föreskrifva:
l:o) att efter slutet af år 1862, då, jemlikt Kongl. Förordningen den 51 Januari
1855, nya mått, mål och vigter skola antagas till allmänt bruk,
endast behörigen justerade samt med procentskala försedda bränvinsprofvare
måtte varda vid bandel och leverering af bränvin tillåtna, och
2:o) att vid mäklareslut angående bränvin priset skall bestämmas efter kanna
af 50 procents styrka vid 15 graders värme, samt att vid all partihandel
med bränvin reduktion till denna styrka skall ega rum efter de vid de
större brännerierna följda grunder.
Stockholm den 27 April 1860.
Stockholm, tryckt nos Sam. Rumstedt, isgo.
Sammans. Becillnings-} Lag- samt Allm. Bese. och Ekon.-Vtsk. Uti. N:o 9. 1
ilV© 9.
Ank. till Exp.-Utsk. den 16 Maj 1860, kl. 7 e. m.
Utlåtande, i anledning af dels gjo da anmärkningar emot vissa delar,
dels ock It iks-S!andens skiljaktiga beslut i afseende
å andra delar af Betänkandet JS:o 4, angående vilkoren
för bränvinstillverkning.
Enligt Utskottet tillhandakomna Protokolls-utdrag hafva Riks-Stånden, vid
pöfning af omförmälda Betänkande, med dervid fogadt förslag till Förordning, återremitterat
vissa delar deraf samt i åtskilliga andra fattat sinsemellan och från Utskottets
förslag skiljaktiga beslut; hvadan Utskottet härutinnan tagit berörda Betänkande
uti förnyadt öfvervägande och får nu angående dessa delar afgifva Utlåtande.
Det ifrågavarande Betänkandet, jemte dervid logadt förslag till Förordning,
har blifvit af Bonde-Ståndet återremitteradt, under förklarande, “att Ståndet godkänner
samma Betänkande och förslag med de ändringar derut, som blifva en följd
af Jöns Perssons från Blekinge län med llere Ståndsledamöters vid Utskottets Betänkande
fogade reservation, hvilken Ståndet såsom sitt beslut antagit.“
Uti berörda reservation är föreslaget, det Rikets Ständer måtte för sin del
besluta, att hittills gällande förordning angående bränvinstillverkning i mindre brännerier
måtte lända till efterrättelse äfven under instundande statsreglerings-period
Bih. till B. St. Prot. 1859 $ 1860. 5 Sami. 2 Afd. 6 Iläjt.
2 Sammans. Bevillnings-, Lat/- samt Allm. Bese - och Ekon.-Utsh. Uti. N:o 9.
med den högst väsendtliga förändring likväl i afseende å de mindre pannornas alverknings
förmåga, att författningens 41 § skulle, i öfverensstämmelse med Kongl.
iYIajrts nådiga Proposition, erhålla följande lydelse: “Vid tillverkning af bränvin i
mindre bränneri beräknas afgiften efter redskapens afverkningsförmåga och antages
tillverkningen under dygn uppgå till tre gånger pannerymden, då redskap utan
mäskvärmare användes sam fyra gånger pannerymden, då redskap med mäskvärmare
begagnas. “
På sätt Utskottets ifrågavarande Betänkande utvisar, föreslog Utskottet, med
anledning deraf att den vid de mindre brännerierna begagnade redskapens afverkningsförmåga
sannolikt vore mycket högre än den i 41 § af nu gällande Förordning
påräknade samt, emedan algiftens beräkning efter pannerymden utgjorde ett i
högsta grad osäkert sätt att beskatta det verkliga tillverkningsbeloppet, att vid hvarje bränneri
skulle, då bränvin der tillverkades, vara anställd en edsvuren kontrollör, under
hvars tillsyn allt tiilverkadt bränvin skulle i och för beskattningen uppmätas.
Detta förslag har ock blifvit af Uidderskåpet och Adeln samt Preste och Borgare-Stånden
bifallet.
Då nu Bonde-Slåndets Irån de öfriga Riks-Standen skiljaktiga beslut icke angår
beloppet af den afgift, som för hvarje tillverkad kanna bränvin skall erläggas,
utan endast sättet att utröna den myckenhet bränvin, som tillverkas och således
bör beskattas, samt denna fråga lika litet som de öfriga stadganden i nu gällande
förordning, hvilka afse bränvins tillverkning i mindre brunnerier, är af bevillnings
natur, utan bör hänlöras till de reglementariska föreskrifter, rörande hvilka tre
Stånds beslut utgör Rikets Ständers, anser Utskottet något afseende icke kunna
fästas å Bonde-Ståndets ofvanberörda, från de öfriga Riks-Stånden skiljaktiga, beslut,
hvilket Utskottet skolat härmed anmäla.
Bidderskapel och Adeln har återremitterat Utskottets i Betänkandet gjorda
hemställan, att art. V. om försegling af redskap för branvinstillverkning och distillering
måtte ur författningen utgå; men då berörde hemställan blifvit af Presteoch
Borgare-Stånden godkänd, får Utskottet inbjuda Ridderskapet och Adeln
samt Bonde-Ståndet, hvilket sistnämnda Stånd i denna fråga ännu ej yttrat sig,
att instämma i det beslut, hvari Preste- och Borgare-Stånden stadnat.
Ridderskapet och Adeln har afslagit Utskottets tillstyrkande, att Rikets Ständer
mätte i den skrifvelse, som komme att åtfölja det förslag till författning angående
vilkoren för bränvinstillverkning, hvilket af Rikets Ständer vid denna riksdag
Sammans Bevitlnings-, Lag- samt Allm. Bese.- och Efton -Utsk. Uti X.o 9. 3
antagos, hemställa till Kongl. Mnj:t, om ej Öfverkontrollöremas såväl arfvode som
resekostnadsersätlning kunde nedsättas, arfvodettill 10 R:dr om dagen och resekostnadsersällningen
till skjuts efter 2 hästar; men dä berörda tillstjrkande är vordet
af de öfriga Riks-Stånden godkiindt och således, i betraktande af frågans beskaffenhet,
utgör Rikets Ständers beslut,
lärer afseende icke böra fästas å Ridderskapet oeh Adelns
skiljaktiga beslut.
De §§ af Utskottets förslag till Förordning angående ifrågavarande ämne, vid
hvilka Utskottet nu har alt uppehålla sig, äro
2 § 1 och 2 mom.
Borgare- och Bonde-Stånden hafva bifallit Utskottets förslag, att bränvins
tillverkning
skall, så framt ej högst vigtiga omständigheter föranleda dess inställande,
vara tillåten under följande lem terminer, nemligen från den 15 Januari klockan
12 pä dagen till den 15 Februari vid samma timma, från deri 15 Februari
kl. 12 på dagen till den 15 Mars id samma timma, från den 15 Mars kl. 12
på dagen till den 15 April vid samma timma, från den 15 Oktober kl. 12 på
dagen till den 15 November vid samma timma samt från den 15 November kl.
12 på dagen till den 15 December vid samma timma, men alt bränvinstillverkare
endast må under en, två eller tre af dessa terminer handleririgen utöfva, äfvensom
att en termin må vara den kortaste tid, för hvilken någon må sig till bränvinstillverkning
anmäla.
Ridd er skap et och /t deln har beslutat, alt bränvinstillverkning må ega rum
under de af Kongl. Majit föreslagna 7 månader Januari, Februari, Mars, April,
Oktober, November och December, dock så att en månad blefve den kortaste tid,
tor hvilken någon skulle ega att sig till bränvinstillverkning anmäla; hvarjemte de
§§, sorn med nämnde beslut stå i oskiljaktigt sammanhang, blifvit återremitterade.
Preste-Slandet har bestämt tiden, då bränvinstillverkare må handteringen utöfva,
till en eller två af de af Utskottet föreslagna fem terminer.
Då således Utskottets förslag blifvit af tvänne Riks-Stånd godkändt, anser sig
Utskottet
böra inbjuda Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet att
biträda Utskottets af Rorgare- och Ronde-Slånden godkända
förslag.
Derest denna inbjudning antages, lärer Ridderskapet och Adelns återremiss af
4 Sammans. Berillnings-} Lag- samt Allm. liesnärs- och Ekon.-Utsk. Ull. N:o 9.
de §§, som med Ridderskapet och Adelns ofvanberörde beslut slå i oskiljaktigt
sammanhang,
ej böra till någon åtgärd föranleda.
4 §•
Enär Utskottets i denna § framställda förslag om ett olika minimum af daglig
tillverkning, då rättigheten att tillverka bränvin grundar sig på tillverkarens behörighet
att idka fabriks!örclse och då nämnda rättighet grundar sig på egnndet
eller innehafvandet af i mantal salt eiler särskildt skattlagd jord, endast blifvit bifallet
af Borgare-Ståndet hvaremot R id der skåpet och /t deln samt Preste-Ståndet
bestämt den minsta tillverkning på dygn, för hvilken anmälan finge ske, till
300 kannor, samt Bonde-Ståndet yrkal bibehållande af den i nu gällande författning
antagna skilnad mellan större och mindre brännerier, på sött Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition innehåller; så får Utskottet, med frånträdande af sitt förra förslag,
inbjuda Borgare- och Bonde-Stånden alt instämma uti Ridderskapet
och Adelns samt Preste-Ståndets sammanstämmande
beslut.
19 §.
Utskottets i denna § framställda förslag, att bestämma afgiften för bränvinstillverkning
till 60 öre för hvarje tillverkad kanna, hor af Bot gare- och BondeStånden
blifvit bifallet, hvaremot Uidderskapct och Adeln samt Preste-Ståndet
beslutat afgiftens förhöjning till 75 öre för hvarje kanna.
Då alltså Utskottets förslag blifvit af två Riks-Slånd godkändt, får Utskottet
inbjuda Ridderskapet och Adeln samt Presle-Ståndet att med
de öfriga Riks-Stånden förena sig om afgiftens bestämmande
till 60 öre för hvarje kanna, bränvinet beräknadt till den
styrka, som uti 4 § omförmäles.
22 § 1 mom.
Ridderskapet och Adeln har beslutat, att detta mom. skulle erhålla ena
-
Sammans. Bevillning*-, Lag- sami Allm. Besvärs- ock Ekon.-Ulsk. Ull. N:o 9. 5
handa lydelse, som 1 mom. i 44 § af nu gällande författning; men då Utskottets
förslag blifvit af de öfriga Riks-Slånden godkändt, får Utskottet
inbjuda Ridderskapet och Adeln alt i de öfriga Riks-Ståndens
härom fattade beslut sig förena.
22 § 4 mom. samt rubr. till art. IV.
Ridderskapet och sd deln samt Preste- och B orgar e-S länden hafva beslutat
att å det lörra af dessa ställen orden: “och redskapen förseglad*' och å det
sednare orden: “i större bränneri*' skola utgå; och som härutinnan tre Riks-Stånds
beslut utgör Rikets Ständers,
har Utskottet skolat sådant anmäla.
28 §.
Ridderskapet och sddeln har beslutat, att Kontrollörernes arfvode skall utgå
med minst 5 och högst 10 R:dr; men som Utskottets förslag om berörda arfvode*
nedsättning till minst 4 och högst 8 R:dr om dagen blifvit af de öfriga RiksSlånden
godkändt,
lärer nämnda af Ridderskapet och Adeln fattade skiljaktiga beslut
böra anses hafva förfallit.
34 §.
Ridderskapet och sddeln har beslutat att orden “på tillverkningsstället"
skola utgå; men då Utskottets förslag blifvit af de öfriga Riks-Standen godkändt,
torde afseende icke kunna fästas å Ridderskapet och Adelns
skiljaktiga beslut.
35 § 1 mom.
Ridderskapet och sddeln har återremitterat detta morn.; men då detsamma
blifvit af de öfriga Riks-Stånden godkändt,
6 Sanirtiahs. Bémlnihgs-, Lag- sami Allm. Besvärs- och Ékon.-UlsJc. Ull. N:o 9.
40 §.
Riddershapel och A deln har återremitterat denna §, emedan Utskottets förslag,
att, i fall lill lönbränning begagnad redskaps storlek ej skulle kunna utrönas,
afgiften må fastställas efter 100 kannors tillverkning under dygn, stöde i sammanhang
med Utskottets tillstyrkan, att det lägsta tillverkningsbeloppet under dygn skulle
bestämmas lill 100 kannor.
Ehuru Utskottets förslag, pä sätt anmärkt blifvit, tillkommit med afseende ä det
af Utskottet föreslagna minsta tillåtna tillverkningsbelopp af 100 kannor i dygnet
samt Utskottet nu mera frånträdt sin mening i sistberörda hänseende, hyser Utskottet
likväl den öfvertygelse, att böternas och lillvérkningsafgiftens bestämmande efter
100 kannors tillverkning under dygn utgör ett tillräckligt strängt straff för lönbränning;
och då dessutom Utskottets härom framställda förslag blifvit af de öfriga
Riks-Stånden godkändt,
lärer detsamma böra anses såsom Rikets Ständers beslut.
46 § 1 mom.
Ridder shapet och Adeln har beslutat, att orden “eller verkställer någon
distillering under tid, då sådan icke är för honom tillåten“ skola utgå; men då
Utskottets förslag blifvit af de öfriga Riks-Stånden godkändt,
lärer dervid böra förblifva.
72 §.
Ridder skåpet och Adeln samt Pr este-Ståndet hafva beslutat att utbyta
orden “en lemledels“ mot “en ljerdedels“ förhöjning; och då, vid del förhållande
att Bonde-Ståndet icke kan anses halva fattat något beslut om denna §, Utskottets
lörslag endast blifvit af Borgare-Siandet godkändt, anser sig Utskottet böra
inbjuda Borgare- och Bonde-Stånden att förena sig i det af
Ridderskapet och Adeln samt Presle-Ståndet i denna fråga
fattade beslut.
Stockholm den 15 Maj 1860.
Sammans. BecillningsLag- samt Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk. lill. N:o 9. 7
Reservation:
Af Riksdags-Fullmäktige Jöns Pehrsson och Sven Haraldsson frän Blekinge,
A. A. Andersson frän Östergötlands, J. Smedberg frän Elfsborgs, A. J.
Sandstedt frän Jönköpings och Anders Jonsson frän Wermlands län: “För vår
del anse vi, att, då ett Stånd bifallit Utskottets förslag och Bonde-Ståndet antagit
Kongl. Majrls nådiga Proposition, Utskottet saknat skäl frånträda sitt förra förslag. Att
emot Kongl. Maj:ts nådiga vilja, uttalad genom den Kongl. Propositionen och omfattad
af Bonde-Ståndet, samt med frånträdande af en mening, som hyllades af Borgare-Ståndet,
och som ännu uppehöll åtminstone skenet af skilnad mellan fabriksbränning
och i Grundlagen omtalad husbehofsbränning, för att i stället omfatta de
begge privilegierade Ståndens beslut att göra all utöfning af denna lagliga industri
till äfven ett privilegium endast lör de rika, som förmå på densamma vedervåga
stora kapilaler, svnes oss vara för Utskottet så mycket mera olämpligt, som ett
sådant beslut, gjordt till gällande lag, skall tvinga den mindre jordbrukaren att på
axel forsla sina produkter långt bort från hemmet i en' så tung och voluminös
form, att transportkostnaden måste uppsluka väsendtligaste delen af deras värde, på
samma gång hans jord beröfvas de gödningskrafter, som kunde tillkomma densamma
dels genom drankens upplodring på stället och dels ufaf den spillning, som under
den långa foislingen mäste förloras på landsvägen. Då detta sker samtidigt med
fäderneslandets skuldsättande i stor skala för åstadkommandet af lättade kommunikationer,
så uppenbarar sig derigenom icke blott en inkonseefvens, utan ett så
öppet förbiseende af alla grundreglor för en klok hushållning, att vi anse BondeStåndet
omöjligen kunna för sin del derpå ingå, utan måste finna det innebära ett
i detta lagstiflningsämne tyvärr icke ovanligt försök, att, genom väld i lagstiftningen
till förmån för den rike och nackdel för den obemedlade, fråntaga den mindre
jordbrukaren hans till jorden, förmedelst utgifvet vederlag, inlösta och af Grundlagen
såsom ett föremål för bevillning särskildt utmärkta och värnade rätt, ett försök, för
hvars följder de må ansvara, som fatta beslutet derom. “
STOCKHOLM. G. E. Ljunggbek, 1860.
Sammans. Bertlin.-, Lag- sami Allm. Bese.- och Ekon.-Utsk.-ts Memorial N:o 10. i
N:o lO.
Alik. till Exp.-Utsk. ilen 9 Juni 18G0, kl. 1 e. m.
Memorial, i anledning af Riks-Ståndens olika beslut, angående vilkoren
för Bränvins-tillverkning.
Vid behandling af Utskottets Utlåtande N:o 9, i anledning af dels gjorda
anmärkningar emot vissa delar, dels ock Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i afseende
å andra delar af Betänkandet N:o 4, angående vilkoren för bränvinstillverkning,
hafva, enligt till Utskottet ankomna protokolls-utdrag, Riks-Stånden i nedan omförmälda
hänseenden stadnat i olika beslut; och får Utskottet nu, i anledning af berörde
skiljaktigheter, afgifva yttranden äfvensom förslag till votcringspropositioner i
de delar, der, enligt grundlagens föreskrift, omröstning i förstärkt Bevillnings-Utskott
bör ega rum.
Bonde-Ståndet har antagit Utskottets inbjudning till Ridderskapet och Adeln
samt Bonde-Ståndet, att, på sätt de öfriga Riks-Stånden beslutat, den i nu gällande
författning angående vilkoren för bränvinstillverkning förekommande lemte artikeln
om försegling af redskap för bränvinstillverkning och distillering måtte ur den blifJlih.
lill R. St. Prof. 1859 Sf 1860. 5 Sami. 2 Afd. 7 Bä fl.
2 Sammans, hedlin.-, Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-TJtsk-.ts Memorial N:o 10.
vande författningen utgå; hvaremot Ridder skåpet och Adeln afslagit Utskottets
inbjudning och beslutat, att berörde stadganden fortfarande skola blifva gällande.
Då denna fråga är af reglementarisk natur, och följaktligen tre Stånds beslut
utgör Rikets Ständers,
lärer afseende icke kunna fästas å Ridderskapets och Adelns
skiljaktiga mening.
2 § 1 och 2 mom.
Preste-S t andel har antagit Utskottets inbjudning till Ridderskapet och Adeln
samt Preste-Ståndet att biträda Utskottets af Borgare- och Bonde-Stånden godkända
förslag, att bränvinstillverkning skall, så framt ej högst vigtiga omständigheter
föranleda dess inställande, vara tillåten under följande fem terminer, nemligen från
den 15 Januari kl. 12 på dagen till den 15 Februari vid samma timma, från den
15 Februari kl. 12 på dagen till den 15 Mars vid samma timma, från den 15
Mars kl. 12 på dagen till den 15 April vid samma timma, från den 15 Oktober
kl. 12 på dagen till den 15 November vid samma timma samt från den 15 No
vember
kl. 12 på dagen till den 15 December vid samma timma, men att bränvinstillverkare
endast må under en, två eller tre af dessa terminer, handteringen utöfva,
äfvensom att en termin må vara den kortaste tid, för hvilken någon må sig
till bränvinstillverkning anmäla; hvaremot Ridderskapet och Adeln, med vidblifvande
af sitt, vid behandling af Betänkandet N:o 4, fattade beslut, afslagit Utskottets
inbjudning.
Enär denna fråga är af den beskaffenhet, att tre Stånds mening utgör Rikets
Ständers beslut,
lärer Ridderskapet och Adelns skiljaktiga åsigt böra anses hafva
förfallit.
4 §•
Utskottets inbjudning till Borgare- och Bonde-Stånden att instämma uti Ridderskapet
och Adelns samt Preste-Stfindets sammanstämmande beslut, att den minsta
tillverkning på dygn, för hvilken anmälan till bränvinstillverkning finge ske,
vore 300 kannor, har blifvit af Borgare-Ståndet antagen; hvaremot Bonde-Stån
-
Sammans. Betulin.-, Lag- samt Allm. Bese.- och Ekon.-Utshls Memorial N:o 10. 3
det med vidblifvande af sitt, vid behandling af Betänkandet N:o 4, fattade skiljaktiga
beslut inbjudningen afslagit; och som äfven i denna fräga tre Stånds mening
utgör Rikets Ständers beslut, har Utskottet
ansett sig endast böra sådant aumäla.
19 §.
Sedan Borgare- och Bonde-Stånden bestämt afgiften för bränvinstiilverkning
till 60 öre för hvarje tillverkad kanna, men Ridderskapet och Adeln samt PresteStåndet
beslutat afgiftens höjning till 75 öre för hvarje kanna, hafva sistbemälde
tvänne Riks-Stånd, med vidblifvande af sina förut lättade beslut, afslagit Utskottets
inbjudning att med ce öfriga Riks-Ståndeu förena sig om afgiftens bestämmande
till 60 öre för hvarje kanna; och sorn denna fråga är af bevillning* natur
och således måste genom votering i förstärkt Utskott afgöras, får Utskottet föreslå
följande voterings-proposition:
Den som godkänner Sammansatta Utskottets, af Borgare- och BondeStånden
gillade, förslag, att afgiften för bränvinstiilverkning skall utgå med
60 öre R:mt för hvarje tillverkad kanna, bränvinet beräknadt till den styrka,
som i § 4 af Utskottets förslag till förordning omförmäles, röste
Ja;
Den det ej vilt, röste
Nej;
Finnér nej, kommer afgiften för bränvinstiilverkning att, i enlighet
med Ridderskapet och Adelns samt Preste-Ståndets mening utgå med 75
öre R:mt för hvarje tillverkad kanna bränvin af förutnämnde styrka.
22 § 1 mom.
Ridderskapet och Adeln, som beslutat, att detta mom. skulle erhålla en
med 1 mom. i 44 § af nu gällande författning öfverensstämmande lydelse, har
afslagit Utskottets inbjudning att instämma i de öfriga Riks-Ståndens beslut om den
redaktion af detta morn., som Utskottets förslag till förordning utvisar; och enär
denna fråga, såsom varande af bevillnings natur, bör afgöras genom omröstning i
förstärkt Bevillnings-Utskott, föreslår Utskottet följande votererings-proposition:
4 Santmans. Bestlin.-, Lag- samt Allm. Bess.- och Ekon.-UtslcUs Memorial N:o 10.
l)en som bifaller Sammansatta Utskottets af tre Stånd godkända förslag
att, om tillverkning under en termin med mera än Vio öfver skjuter det
belopp, hvarför anmälan skett, af giften för hela öfverskottstillverkningen skall
utgå med */* förhöjning utöfver hvad i 19 § finnes bestämdt, röste
Ja;
Den det ef vill, röste
Nej;
Vinner nej, kommer, i enlighet med Ridder skåpet och Adelns mening,
22 jj 1 mom. att erhålla följande lydelse:
Skulle tillverkning under en termin öfverskjuta del belopp, hvarför anmälan
skett, utgår afgift en för detta öfverskott med */* förhöjning utöfver
hvad i 19 § finnes bestämdt.
72 §.
Borgare-Ståndet har antagit Utskottets inbjudning till Borgare- och BondeStånden
att, i likhet med Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet, till en
fjerdedel utöfver värdet höja det belopp hvarmed hitintills begagnad enkel redskap
skall, till de delar densamma utgöres af koppar eller malm, för allmänna medel
inlösas; hvaremot inbjudningen blifvit af Bonde-Ståndet afslagen; men då i denna
fråga tre Stånds mening utgör Rikets Ständers beslut, har Utskottet
endast skolat sådant anmäla.
Stockholm den 8 Juni 1860.
STOCKHOLM. G. E. Ljunggren, 1860,
Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottets Bet. N:o 11. 1
\:o 11.
Arik. lill lixp.-Utsk. den 17 Juli 1860, kl. 9 f. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om förändring i vissa
delar af Kongl. Förordningen den 21 November 1857,
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra
brända eller distillerade spirituösa drycker.
Då de motioner angående ofvan omfönnälda ämne, hvilka blifvit till Utskottets
behandling öfverlemnade, endast afse särskilda delar af ofvanbevörde Kongl.
Förordning, har Utskottet ansett lämpligt, att i stället för att på en gång redogöra
för hvarje motion i dess helhet, särskildt vid hvarje § i Förordningen upptaga
alla deremot framställda anmärkningar.
De få förändringar, Utskottet funnit sig höra i den ifrågavarande Förordningen
föreslå äro uti bilagda transsumerade förslag till förordning med kursiv
stil utmärkte; dock anhåller Utskottet att framdeles få afgifva ytterligare förslag
till de redaktions-förändringar, hvilka det på Bevillnings-Utskottets handläggning
ännu beroende förslaget till ny Bevillnings-förordning möjligen kan föranleda.
§ 1-
Uti en inom Borgare-Ståndet väckt motion har Herr Warn, C. F., velat
fästa Rikets Ständers uppmärksamhet derpå, att 15 kannor bränvin, hvilket vore
i nu gällande Förordning bestämdt såsom det minsta belopp, som finge säljas af
andra än dem, som blifvit till minuthandel med eller utskänkning af bränvin särskildt
berättigade, utgjorde en allt för ringa qvantitet, för att bilda gränsen mellan partihandel
och minuthandel. Denna bestämmelse föranledde nemligen åtskilliga missbruk,
dels derigenom att flere personer, som hvardera endast önskade en mindre
qvantitet bränvin till förtäring och ofta ej ens skulle tänka härpå, så framt ej
tillfälle att erhålla detta så lätt erbjöde sig, saminanslijöto penningar till inköp af
Bih. till 11. St. Prot. 1859 & 1860. 5 Sami. 2 A/d. 8 Haft. 1
2 Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Eicon.-Utskottets Bet. No 11.
15 kannor bränvin, hvilket de sedan sins emellan fördelade, oell dels derigenom
att personer, sorn för tillfälliga behof önskade några få kannor bränvin, förleddes
att köpa fulla 15 kannor. Följden blefve i begge fallen ett omättligt förtärande
af bränvin. Den som verkligen ville göra en affär med bränvin eller för en
längre tids dagliga behof förse sig och sitt hushåll med ett förlag deraf, kunde
på en gång köpa en större qvantitet än 15 kannor och den, som för tillfälliga
behof ville köpa en ringa qvantitet, kunde taga sitt behof hos minutören, om ock
priset derigenom skulle blifva något dyrare. Särdeles påkallades en ändring i nu
gällande stadgande med hänsyn till landthandeln. Så länge landthandlaren finge
sälja en så ringa qvantitet bränvin som 15 kannor, skulle, till stort mehn för den
kringliggande ortens befolkning, mången landthandlare etablera sig endast för att
sälja bränvin. Motionären har derföre föreslagit, att 100, eller åtminstone 60 kannor,
måtte bestämmas såsom den minsta qvantitet, som må säljas af annan än den,
som erhållit rättighet att idka minuthandel med eller utskänkning af bränvin.
Deremot har uti motioner, väckte inom Bonde-Ståndet, blifvit yrkadt af
Olof Olsson från Wermlands län, att eu hvar som, enligt nu gällande författning,
är berättigad att sälja 15 kannor, hvilken handel motionären velat benämna större
partihandel, äfven måtte ega att sälja 3 eller 5 kannor, hvilken handel skulle kallas
mindre partihandel; dock att ingen skulle ega att på samina ställe utöfva både
större och mindre partihandel;
af Anders Gudmundsson från Hallands län, att l:uta § må erhålla följande
lydelse: ”Bränvin må ej af annan ån den, som enligt §§ 2 och i är dertill berättigad,
försäljas till mindre belopp än 30 kannor oeh 5 kannor för det förra
beloppet utan och för det sednare med erläggande af afgift, som af Taxcringskonmiittéen
bestämmes”;
samt af Johannes Andersson från Elfsborgs län, att en hvar må ega rätt att
sälja bränvin till belopp af 5 kannor; och hafva motionärerne, såsom hufvudsakligt
motiv för dessa förslag, anfört svårigheten att på landet, der få utskänknings- och
miuuthandels-ställen finnas, erhålla det vid tillfälliga behof erforderliga qvantum
bränvin.
Utskottet, som, efter hvad här nedan (§ 33) förekommer, sökt genom nya
lagbestämmelser afhjelpa den svåraste af de af Herr Wiera öfverklagade olägenheter,
som det ifrågavarande nu gällande stadgandet skulle medföra, nemligen att
flera personer sammanskjuta penningar till inköp af 15 kannor bränvin, hvilka
de sedan sinsemellan i mindro partier fördela, har funnit betänkligt att, på sätt
nämnde motionär äfvensom Anders Gudmundsson yrkat, höja den qvantitet, under
hvilken partihandel med bränvin icke skulle vara allmänt tillåten. Genom minirniqvantitetens
höjande skulle nemligen alla på landet bosatta mindre bemedlade
personer, hvilka icke förmå att på en gång köpa en qvantitet större än 15 kannor,
nödgas att för hvarje tillfälle hemta sitt förråd från krogar och minuthandelsställen,
hvarigenom — oboräknadt krogarnes menliga inflytande på de arbetando
klassernas sedlighet — tid och kostnader i och för liemtningen onödigtvis komme
att förspillas.
Få grund häraf hemställer Utskottet,
att Herr Waerns och Anders Gudmundssons ifrågavarande
förslag icke måtte vinna Rikets Ständers bifall.
Beträffande dereltcr yrkandet om nedsättning till 3 eller 5 kannor af det i
nu gällande Förordning till 15 kannor bestämda belopp, hvarunder bränvin icke
Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. llesv.- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 11. 3
må säljas af annan än den, sorn är till bränvinshandel särskildt berättigad, så anser
sig Utskottet ej heller härtill kunna tillstyrka bifall. Mot en sådan åtgärd kan
nemligen till en början anmärkas, att den skulle i allt för bög grad underlätta
tillfället att åtkomma den förderfliga varan. Då vidare den sannolika följden af
en sådan förändring blefve, att den, enligt nu gällande Förordning, tillåtna minuthandeln,
hvars ändamål just är att förskaffa den, som till förbrukning i hemmet
behöfver ett mindre belopp, tillfälle att erhålla detsamma, utan att besöka krogen,
ko mine att, såsom särskild beskattad, upphöra, föranleddes den mindre bemedlade,
som icke ens hade råd att förse sig med det föreslagna minimum af 3 kannor,
att, för fyllande af sitt behof, i stället besöka krogarne, hvarigenom åter våda för
sedlighet och arbetshåg kunde befaras; hvarföre Utskottet hemställer,
att hvad sålunda af Olof Olsson, Anders Gudmundsson och
Johannes Andersson blifvit yrkadt måtto lemnäs utan afseende.
Slutligen är uti motion af Olaus Eriksson från Bohus län yrkadt, attingen
annan, än den som tillverkar bränvin, må ega att skattefritt sälja bränvin, vare
sig i större eller mindre parti, samt att en hvar som idkar handel med bränvin
och icke har minuthandels- eller utskänkningsrätt, skall af Taxerings-kommitté
beskattas såsom för annan handel till det belopp, som Kommittéen kan finna
motsvara behållna inkomsten af nämnde handel.
Då det emellertid öfvorensstämmer med de i vår lagstiftning följda beskattningsgrunder,
att den, som idkar partihandel med bränvin, derför skall erlägga
bevillning likasom för annan rörelse, hvadan något särskildt stadgande härom icke
erfordras; och något skäl ej förefinnes, hvarföre den, som tillverkar bränvin,
skulle, derest han tillika idkar partihandel med nämnde vara, från sådan bevillning
befrias, hemställer Utskottet,
att Olaus Erikssons ofvannämnda motion ej måtte till någon
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
§§ 2-4.
Uti eii inom Preste-Ståndet väckt motion, har Doktor Sandberg, såsom en
utväg att förekomma det missbruk, att flere personer sammanskjuta penningar för
att köpa en half kanna bränvin, hvilken de sedan sinsemellan dela, föreslagit dels
att vid minuthandel med bränvin mindro qvantitet ån en kanna icko måtte få
säljas, dels att i städerna bränvins-utskänkning endast måtte få ske till förtäring
på stället och minuthandel endast till afhemtning.
Prosten Melén har, så väl vid remiss af Doktor Sandbergs motion som
sedermera uti särskild hos Preste-Ståndet väckt motion, till förekommande af berörde
missbruk samt i ändamål att bringa minuteringsafgiften i närmare öfverensstämmelse
med det sålda kannetalet bränvin, hemställt, om ej vid hvarje minuterings-ställe
borde anställas en kontrollör, som hade att tillse, att vid försäljningen
inga olagligheter begingos, samt att anteckna innehållet af hvarje kärl, som vid
minuterings-stället aflemnades i och för bränvinshandel.
Vidare har Herr Dahm, uti en hos Borgare-Ståndet väckt motion, till
förekommande af ”hemsuperi”, föreslagit, att utskänkning af bränvin endast må ske
till förtäring på stället och minutering endast till afhemtning.
4 Sammans. Bevilln -, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottets Bet. N:o 11.
Slutligen liar Herr Waern, uti sin ofvan omförmälda motion, anfört, att bestämmelsen
i 2 §, att den, som erhållit rättighet att idka minuthandel med bränvin,
ej finge sälja mindre än en half kanna, syntes motionären medföra flera olägenheter.
Enär nemligen den fattige arbetaren, som vant sig vid den dagliga förtäringen
af en mindre qvantitet bränvin, hvilket han helst skulle förtära i sitt hem,
nödgades att, derest han skulle undvika att besöka utskänknings-ställena, på en
gång förse sig med ett så stort qvantum som en half kanna, vore det fara värdt
att detsamma hastigare förtärdes, än om lagen tilläte honom att annorstädes än
“ * o
från utskänknings-stället hemta just den qvantitet han behöfde och funne sig
kunna för dagen betala; hvadan motionären föreslagit, att 2 § måtte erhålla följande
lydelse: ”Den som erhållit rättighet att idka minuthandel med bränvin får
ej sälja mindre än | kanna.”
Enär det redan är i 44 § af nu gällande Förordning, vid äfventyr af ansenliga
böter, förbudet för den, som är berättigad till minuthandel med bränvin, att
låta något af det sålda på försäljnings-stället förtäras samt det, i anseende till
kroglifvets förbemälda skadliga inflytande, icke kan vara lämpligt att å utskänknings-ställen
endast tillåta bränvinshandel under vilkor att bränvinet på stället
förtäres, hemställer Utskottet,
att Doktor Sandbergs och Herr Dahms förslag, att bränvinsutskänkning
endast skulle få ske till förtäring på stället och
minuthandel endast till afhemtning, icke måtte till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Vidkommande derefter så väl Doktor Sandbergs förslag att höja som Herr
Wserus att sänka det belopp, som, enligt nu gällande Förordning, är det minsta,
hvilket vid minuthandel med bränvin får säljas, så befarar Utskottet, att bifall
till hvilketdera som helst af nämnda förslag skulle leda till ett helt annat resultat
än det af motionärerne afsedda. Höjer man, på sätt Doktor Sandberg yrkat,
till en kanna det ifrågavarande beloppet, så blir följden, att den, som ej har råd
att på en gång förse sig med detta belopp, hänvisas till krogen, för att fylla sitt
behof. Sänker man åter beloppet till \ kanna, på sätt Herr W;ern föreslagit, så
kommer minuthandeln med bränvin att allt för mycket närma sig till likhet med
utskänkning. Enda skilnaden blefve utan tvifvel den att, då bränvinet ej får förtäras
på minuthandels-stället, man uppsökte någon lämplig lokal i dess grannskap,
hvarest sådant beqvämt kunde ske. Vid sådant förhållande tillstyrker Utskottet,
att Doktor Sandbergs och Herr W anais ifrågavarande förslag
icke måtte vinna Rikets Ständers bifall.
Emot antagande af det af Prosten Melén väckta förslag om kontrollörers
anställande vid hvarje minuteringsställe möta, utom det att bifall till detta förslag
skulle leda till stora kostnader, så många praktiska svårigheter, hvilka göra
detsamma nära nog overkställbart, att Utskottet anser sig böra hemställa,
att samma förslag ej måtte af Rikets Ständer gillas.
Herr Dahm har uti sin ofvanberörda motion ansett 3 § böra förtydligas
genom ett förbud att afhemta såldt bränvin i mindre belopp än det minsta, som
i hvartdera fallet säljas må; och som ett så b (-skaffad t förbud väl finnes i denna
§, men för öfverträdelse deraf något ansvar ej finnes bestämdt, har Utskottet vid
Sammans. Beotlin.-, Lag- samt Allm. liesv - och Ekon-Utskottets Bet. N:o 11. 5
44 § infört den ansvarsbestämmelse, Utskottet för ifrågavarande förbrytelse funnit
lämplig,
hvilket torde godkännas.
Med förmälan, hurusom stadgandet i denna §, att utskänkning af bränvin
icke må utöfvas af den, som idkar annan handel, till hvars bedrifvande särskildt
tillstånd erfordras, mångenstädes skulle kringgås, har Anders Gudmundsson från
Hallands län föreslagit, att denna § måtte erhålla följande förändrade lydelse:
”På det ställe i stad och i den gård påSandet, der minuthandel med eller
utskänkning af bränvin är tillåten, må icke handelsvaror försäljas, vare sig med
eller utan rättigheter till handels utöfvande, vid ansvar för den, som med sådan
handtering heträdes, att första gången böta 50 R:dr R:mt och andra gången vara
sin hränvinsförsäljnings-rättighet förlustig.”
Lagstiftarens afsigt med stadgandet i denna § har varit, att handel med
bränvin icke skulle få utöfvas i sammanhang med annan sådan handel, till hvars
drifvande burskap eller särskildt tillstånd erfordras, vare sig i stad eller på landet,
Då nu den, som idkar sådan handel, till hvars drifvande särskildt tillstånd
erfordras, hvarken i stad eller på landet får utöfva utskänkning af bränvin, icke
eller å landet idka minuthandel med nämnde vara, så kunna hränvinsförsäljningsstället
och handelsboden icke lagligen finnas i samma lokal och lagstiftarens, liksom
motionärens syfte bör genom nämnde föreskrifter tillräckligen kunna uppnås.
Skulle det åter inträffa, att någon, utan särskildt tillstånd till handels utöfvande,
företoge sig att å bränvins-försäljningsställe idka handel med andra varor än bränvin,
så finnes i allmän lag för olaga handel straff bestämdt, hvilket Utskottet icke
anser för detta fall behöfva undergå någon skärpning, hvadan Utskottet tillstyrker,
att Anders Gudmundssons ifrågavarande förslag måtte lemnäs
utan afseende.
§§ 7-10.
Herr Dahm har anmärkt, att genom stadgandet i dessa §§, enligt hvilka
utskänkningsrätt icke kunde för helt och ännu mindre för flere kommande år,
eller för obestämd tid förlänas, uppstode ett väsendtligt hinder för inrättande af
ändamålsenliga liöteler i städerna. Ett sådant hötel, ämnadt att på en gång bereda
resande rum och förplägning samt utgöra societets- och festivitets-lokal för
staden, kunde hvarken uppfylla sitt ändamål eller bära sig, så framt der ej tillika
utöfvades värdshusrörelse. Men då, såsom ofvan nämndt är, rättigheten att hålla
värdshus, med visshet att få för framtiden fortsätta rörelsen, under närvarande
förhållanden icke kunde förvärfvas, har motionären, i ändamål att befordra anläggningen
af höteler, som icke skulle behöfva utöfva krogrörelse, föreslagit, att, om
i stad uppstår fråga om inrättande af större hötel af den art, att värdshusrörelse
anses böra vara dermed förenad, det må bero på Konungens Befallningshafvande
att, sedan Magistraten och Stadens Äldste hörde blifvit, efter omständigheterna
pröfva och afgöra, huruvida utskänkningsrätt tills vidare må sådant hötel medgifvas;
och borde, i händelse tillåtelse till sådan rörelse meddelades, utskänkningsafgift
af Taxerings-kommittéen åsättas, med skyldighet för hötel-iunehafvaren att
emellertid förskottsvis erlägga minsta afgiften för ett år, innan rörelsen öppnades.
6 Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Elean.- Utskottets Bet. 2\T:o 11.
Utskottet anser sig- härvid böra erinra, hurusom svårigheten att beräkna
myckenheten af de spritdrycker, som genom minutering och utskänkning afsättas,
föranledt lagstiftaren att låta den fria täflan mellan dem, som åro villige att åtaga
sig sådan rörelse, bestämma det belopp, för hvilket skatt skall erläggas. Endast
i de fall, då äldre häfdvunna rättigheter till utskänkning ansetts icke böra rubbas,
har man måst till Taxerings-kommittéerna öfverlemna att bestämma det belopp,
för hvilket afgift bör erläggas; men att göra ytterligare undantag från förutnämnde
grundsats anser Utskottet så mycket betänkligare, som rättigheten att
på de af motionären föreslagna vilkor hålla hötel för resande lätt skulle kunna
missbrukas, så att den egentliga hötelrörelsen blefve bisak och krogrörelsen hufvudsak;
hvilket sannolikt blefve fallet i de mindre städer, der trafiken med resande är
obetydlig, men der vådan af missbruket blefve desto större, för ju längre tid rättigheten
blifvit meddelad. Kontrollen häröfver blefve ock ytterst svår, om icke
omöjlig. Då vidare, enligt gällande Förordning, utskänknings-rättigheter, derest
vederbörande så finna lämpligt, kunna bortauktioneras för 3 år i seuder, har man,
så vidt med grundsatsen om utskänknings-rättigheternas upplåtande på auktion varit
förenligt, sökt förebygga att den, som vill inlåta sig i ifrågavarande näringsgren,
icke må sakna ali möjlighet, att för framtiden ställa sina beräkningar. På
grund häraf hemställer Utskottet,
att Herr Dalims ifrågavarande förslag ej måtte till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda.
Vidare har Anders Gudmundsson uti sin motion anfört, att det på många,
måhända de flesta, ställen visat sig, att der försäljnings-rättigheter blifvit genom
auktion på 3 år utdelade, äfvensom i städer, der bolag för öfvertagande af all minuthandel
med eller utskänkning af bränvin bildat sig, afgiften blifvit betydligt
mindre än om auktion för hvarje sådan särskild rörelse endast för ett år blifvit
hållen. Till undvikande häraf samt af all monopolisering af bränvinshandeln har
motionären föreslagit, att uti § 10 mom. 1 ”tre år” måtte utbytas mot ”1 år” samt
följande tillägg ske: ”hvarefter Taxerings-kommittéen påförer afgifter för kommande
år, så länge rättigheten fortfarande begagnas”, äfvensom att 2 morn. borde
utgå,
I fall det någon gång skulle visat sig, att inkomsterna blifvit mindre derigenom
att minuthandels- och utskänknings-rättigheter blifvit på längre tid upplåtna,
så kan sådant lätt afhjelpas derigenom att berörde rättigheter för kortare tid meddelas,
hvarför den nu gällande Förordningen så mycket mindre lägger hinder i
vägen, som den tvertom innehåller, att dylika rättigheter må för högst 3 år meddelas.
Deremot kan det, såsom ofvan blifvit antydt, stundom vara af vigt, att ifrågavarande
rättigheter må kunna för något längre tid meddelas, hvarföre Utskottet
anser det hvarken vara beköfligt eller lämpligt att vidtaga sådan ändring härutinnan
som motionären föreslagit. Då det vidare torde kunna anses vara af erfarenheten
bekräftadt, att i de städer, hvarest bildats sådana bolag, sorn i 2 mom.
omförmäles, mindre oordningar än annorstädes försports såsom följd af starka dryckers
missbruk, hvilket förhållande vida öfverväger den lägre utskänkningsafgift,
som dylika bolag möjligen kunna betala, anser sig Utskottet icke heller kunna för
-
Sammans. Hevilln-, Lag- samt Allm. Besv.- och Eicon.-Utskottets Bet. N:o 11. 7
orda motionärens förslag, att rättigheten att bilda dylika bolag mätte upphöra,
hvadan Utskottet hemställer,
att Anders Gudmundssons omförmälda förslag ej mä vinna
Rikets Ständers bifall.
§ 11.
Uti en hos Preste-Stäudet väckt motion har Prosten Emanuelson förmält,
att, dä han, hvilken redan vid sista riksdag väckte motion om upphörande at gästgifvars
å landet ovilkorliga och sjelfskrifna rätt att utminutera och utskänka bränvin
och andra spritdrycker, icke blifvit öfvertygad om giltigheten af de skäl, sorn
mot berörda motion anfördes, han funne sig föranläten att samma motion förnya.
De skäl, som dä anfördes emot motionen, vörö dels att lönnkrogar skulle uppstå,
om gästgifverikrogarne upphörde, dels att ett bifall till motionen skulle förnärma
gästgifvarnes rätt. Det förstnämnda skälet vore dock ogrundadt, ty erfarenheten
bade tvertom visat, att der större krogar funnos, der trifdcs äfven smärre, men
der de större upphört, der hade gemenligen äfven de mindre försvunnit. Detta
vore ock helt naturligt; ty det vore lättare för lönnkrögaren att gå till närmaste
gästgifvaregård och köpa några kannor bränvin till utskänkning än att från den
ofta långt aflägsna staden hemta sitt förråd. Hvad det andra skälet beträffade,
så borde man också tänka på hvad både den enskilde och hela samhället ledo genom
det förderf och elände, krogarne spridde omkring sig. Och huru förliölle det
sig rätteligen med gästgifvarnes rättigheter? Kunde de vara mera okränkbara än
köpmannens, som vore underkastad den ekonomiska lagstiftningens oinvexlingar
ocb genom ett införselsförbud eller en hög tullsats ofta såge sig beröfvad den ärliga
vinst, han annars kunnat påräkna, — eller än fabriksidkarens, som genom skyddstullens
nedsättning eller borttagande nödgades täfla med utländningen, — eller än
handtverkaren, som genom en liberalare handtverksordning fått många förut okända
yrkesbröder, med hvilka han måste dela vinsten? Då vidare Kouungcns Befallningshafvande
egde, efter sig företeende omständigheter, flytta gästgifveri från en
gård till en annan, så kunde ju hvilken gästgifvare som helst genom ett penndrag
af besagde embetsmyndighet beröfvas sin minuterings- och utskänkningsrätt. Det
syntes motionären besynnerligt om Konung och Ständer skulle hafva mindre magt.
Gästgifvare hade ock, genom Kongl. Förordningen den 18 Januari 1855, erhållit
vida större rättigheter än de förut hade; ty förr än berörde författning bl ef gällande,
skulle de, enligt motionärens förmenande, endast fått förpläga resande och
vägfarande, men nu finge de sälja spritdrycker åt hvem de behagade. För att förekomma
det förderf, som en sådan frihet medförde, har motionären yrkat, att den,
i 12 § af Kongl. Förordningen den 18 Januari 1855, gästgifverier å landet förbehållna
rättighet att sälja bränvin och andra spirituösa drycker, må upphöra och
gästgifvare hädanefter, om han vill utöfva en sådan rättighet, underkastas samma
vilkor, som 13 § af samma författning föreskrifver.
Vidare har Herr Dahm uti sin ofvan omförmälda motion anfört, att föreskrifterna
i den nya bränvins-lagstiftniugen, i hvad de afsåge rättigheten att å gästgifveri
idka utskänkning af bränvin, allt för mycket hade egenskapen att vara
halfmesyrer, för att kunna vara fullt riktiga och ändamålsenliga. Hade kroghållningen
varit en verklig rättighet för gästgifverierna, så var det föga rättvist att,
med denna förmåns bibehållande för de gästgifvaregårdar, der densamma vid en
viss tid händelsevis utöfvades, borttaga den från de öfriga samt att låta en efter
-
8 Sammans. Bevilln-, Lag- samt Allm. Besv.- och Eicon.-Utskottets Bet. No 11.
trädande egares rätt i detta afseende blifva beroende på företrädarens åsigter och
åtgärder. Kunde åter kroghållningen lagligen skiljas från gästgifveri rörelsen, så
syntes det motionären vara ett fel, att man ej borttagit den från alla gästgifverier.
Grunden till detta fel läge deri, att man icke gjort sig full reda för frågan, hvad
slag af utskänkning som egentligen tillkommer gästgifverierna. Gästgifveriernas
ändamål vore att, emot betalning enligt fastställd taxa, bereda de resande skjuts,
herberge samt förplägning af mat och dryck. Då gästgifverierna deremot aldrig
varit ämnade till hvad de genom förra århundradets absurda bränvinslagstiftning
blifvit, nemligen sockenkrogar, så syntes frågan om deras återbringande inom gränserna
af ursprungliga förhållanden icke bort möta hinder af mera betänklig art, än
som framställt sig i afseende på alla andra fall, der den nya lagstiftningen både
raskt och klokt kastat öfver ända mången på gammal häfd grundad rätt att tillverka
och försälja bränvin; i hvilket afseende motionären erinrat, hurusom det
blifvit vissa embetsman förbjudet att tillverka bränvin icke endast på deras boställen,
utan äfven på deras privata egendomar. Tillåtelsen för gästgifverier att
idka krogrörelse utgjorde ett väsendtligt hinder för de kommuner, hvilka, såsom
nu nästan öfverallt på landsbygden vore fallet, önskade befria sig från ltrogarne.
— Väl funnes ett medel att utrota dem, nemligen genom att ålägga dem en högt uppdrifven
beskattning och inom det län, der motionären vore boende, hade Taxeringskommittéerna
på flera ställen småningom höjt beräkningen af gästgifvarekrogars
årliga utskänkning ända till 8,000 kannor och deröfver; hvarigenom den ene gästgifvaren
efter den andre börjat öfvergifva en handtering, sam lemnade föga vinst,
men då Taxerings-kommittéerna genom ett sådant förfarande öfverskridit sin befogenhet,
vore det måhända välbetänkt att genom lag åstadkomma hvad som sålunda
vunnits bredvid lag. Kroghållningen hade ock i hög grad skadat gästgifverierna.
För att kunna erlägga den höga utskänkningsafgiften, måste gästgifvaren
egna all sin tid och omtanka åt krogrörelsen, så att allt afseende å de z-esandes
trefnad och beqvämlighet lemnades å sido. Följden vore ock att den resande, som
nödgades besöka ett dylikt ställe, blefve bemött som om han befunne sig i ett
“vildt land, der råheten och ej civilisationen herrskade.“ På grund häraf har motionären
föreslagit: l:o) att egentlig kroghållning eller sådan utskänkning af bränvin
och andra spritdrycker, som Bränvins-iörordningen afsåge, icke måtte under
något vilkor få idkas å gästgifvaregård, hvaraf följde att, äfven om gästgifvare
skulle på auktion inropa dylik utskänkningsrätt, den likväl icke skulle få utöfvas
å sjelfva gästgifvaregården; och 2:o) att gästgifvare deremot icke skulle anses föröfva
olaglig utskänkning, om han åt verkliga resande, som hos honom intogo ordentlig
måltid, utlemnade bränvin eller andra spirituösa drycker till förtäring på
stället, hvilket utlemnande skulle få ega rum utan beskattning.
Utskottet anser sig till en början böra erinra, att, förr än Kongl. Förordningen
den 18 Januari 1855 blef gällande, gästgifvare var ej blott berättigad utan
äfven skyldig att till resandes behof vara försedd med bränvin. Härjemte egde
gästgifvare äfven att, med vilkor att mat äfven var att tillgå, till hvem som helst
utskänka spritdrycker. Genom berörda Kongl. Förordning befriades gästgifvare
från skyldigheten att till resandes behof vara försedd med bränvin; men då de
flesta hemman, som äro till gästgifveri anslagna, genom den medföljande utskänkningsrätten
förvärfvat ett högre värde, ansåg man det innefatta en alltför betänklig
rubbning i bestående egendomsförhållanden att borttaga nämnde rättighet. En
sådan rubbning lärer ej heller nu utan särdeles vigtiga skäl böra vidtagas, helst
flera
Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. liesv.- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 11. 9
Höre gästgifvericr torde finnas, vid hvilkas anläggning rättighet att utskänka spritdrycker
blifvit betingad och hvilka denna rättighet således ej utan någon motsvarande
skade-ersättning torde böra beröfvas. Uet var också icke blott med afseende
å gästgifverierna, som man vid införandet af den nya bränvinslagstiftningen
hyste betänklighet att rubba bestående häfdvunna rättigheter. Samma förhållande
egde rum med afseende å innehafvare af burskap eller äldre tillstånds-resolutioner
att i stad idka brällvinsutskänkning. Den af Prosten Emanuelsson antydda likhet
mellan den olägenhet, som genom motionärernes förslag skulle drabba gästgifvare,
samt det intrång, handlande, fabriksidkare och handtverkare vore underkastade
genom öfvergång till en friare näringslagstiftning eller ett liberalare tullsystem,
är också mera skenbar än verklig; ty genom ingendera af de sistnämnda
åtgärderna har man åsyltat att helt och hållet fråntaga någon en lagligen förvärfvad
rättighet. Förbudet åter för vissa embets- och tjenstemän att tillverka bränvin
hvilar på den äfven i andra afseenden följda grundsats, att den, som skall
öfvervaka en författnings efterlefnad, icke bör sjelf utöfva den näring, hvars ordnande
samma författning åsyftar. Icke heller kan Utskottet vitsorda den erfarenhet,
att lönkrögeriet skulle företrädesvis frodas i trakten af gästgifveriet försedda
med utskänkningsrätt. Tvertom ligger det i de sednares egares intresse att utrota
lönkrogarne. Hvad åter angår det ringa afseende på resandes trefnad och beqvämlighet,
som Herr Dahm lagt gästgifverierna till last, så drabbar denna förebråelse
icke uteslutande de gästgifveriet der utskänkning föröfvas, och torde således det
anmärkta förhållandet böra anses hafva andra grunder. På de orter der rörelsen
är liflig och kommunikationerna lätta, der finner man vanligen ock goda gästgifveriet
egarne må fortfarande begagna sin rätt till utskänkning eller icke. Att
medgifva gästgifvare, att, utan särskild skatt, till verkliga resande utskänka bränvin,
skulle måhända, i betraktande af svårigheten att bestämma hvilka personer
bordo anses såsom verkliga resande, föranleda större olägenheter än dem man velat
afhjelpa.
På grund häraf hemställer Utskottet,
att hvad Prosten Emanuelsson och Herr Dahm i nu anförda
hänseende yrkat, ej måtte till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
§§ 13-15.
Af anledning att den i 15 § omförmälda bortauktionering af tillåtna minuthandels-
och utskänkuings-rättigheter skulle utgöra ett i högsta måtto otillräckligt
sätt att beskatta bränvinshaudeln, har Doktor Sandberg föreslagit, att
nämnda bortauktionering måtto upphöra och det i stället åläggas länens Pröfnings-kommittéer
att i sista instans bestämma det kannetal bränvin, som både på
utskänknings- och minuthandels-ställen, så väl i städerna som på landet, må anses
kunna försäljas.
På skäl, som här ofvan (§§ 7—10) vid besvarande af Herr Dahrns motion
blifvit anfördt, hemställer Utskottet,
att Doktor Sandbergs ifrågavarande förslag ej måtte vinna
afseende.
Yidare har Anders Gudmundsson, till utrotande af lönkrögeri, föreslagit, att
å landet, med undantag för gästgifverier, utskänkning af spritdrycker hädanefter
Bih. till II. st. Prat. 1859 & 1800. 5 Sami. 2 Afd. 8 Hafi. 2
10 Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 11.
icke måtte tillåtas; och ehuru det måste medgifvas, att kroglifvet utgör en af’
vårt lands dystraste skuggsidor, anser Utskottet likväl det icke höra förmenas den
socken, som, med afseende på särskilda omständigheter, t. ex. större arbetsföretag,
som föranleda betydligare tillopp af arbetsfolk, o. s. v., finner annat utskänkningsställe
än gästgifveri erforderligt, att sådant erhålla, utan hemställer,
att Anders Gudmundssons nu omförmälda förslag ej måtte till
någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
§ 17-
Uti sin ofvan omförmälda motion har Anders Gudmundsson, enär erfarenheten
skulle visat, att minimi-afgiften 800 kannor för stad, åtminstone hvad gästgifverierna
i de flesta småstäder beträffade, vore allt för hög, föreslagit att densamma
måtte nedsättas så, att för de minsta småstäderna minimi-beloppet hlefvo
enahanda sorn å landet, eller 400 kannor; men då gästgifvare i städerna lika litet
som å landet åro skyldiga att utskänka bränvin samt en stad, der utskänkningsbcloppet
icke skulle uppgå till 800 kannor om året, synes kunna alldeles undvara
utskänknings-ställe, hemställer Utskottet,
att ofvanberörda förslag icke måtte vinna Rikets Ständers
bifall.
§ 20.
Vid denna § har Anders Gudmundsson anmärkt, att det vore högst obilligt,
ja rent af ”folkråttsvidrigt”, att en person mot hvars uppförande i öfrigt ingenting
varit, att anmärka skulle, derest han en gång uppsade sin minuthandels- eller
ut skän k ni ngs-rär tighet, icke kunna densamma återtaga och slik rörelse fortsätta,
äfvensom att, om en gästgifvare uppsade sin utskänknings-rättighet, hans efterträdare
skulle vara afskuren från dylik rörelse lör gästgifveriet; i följd hvaraf motionären
yrkat att denna § måtte ur författningen utgå.
Likaledes har uti en hos Bonde-Ståndet väckt motion Johan Petersson från
Kronobergs län yrkat, att gästgifvare, som afsagt sig innehafd utskänknings-rätt,
må kunna återfå den, då han sig derom hos Konungens Befallningshafvande i
orten anmäler, mot erläggande af den skatt författningen nu föreskrifver.
Motionärcrnes framställningar i ämnet hvila uppenbarligen på missförstånd.
Denna § innehåller nemligen hvarken att den, som i stad uppsäger sin rättighet
till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, ej eller att gästgifvare å landet,
som uppsäger ditintills för gästgifveriet begagnad utskänknings-rättighet, derigenom
blifver obehörig att för framtiden vinna rättighet att idka minuthandel med
eller utskänkning af bränvin. Tvertom finnes i paragrafen tydlig hänvisning till
föreskrifterna om sättet för dylik rättighets erhållande. Genom uppsägelsen förloras
endast den rättighet, hvilken, förr än Kongl. Förordningen den 18 Januari
1855 gällande blef, i stad ineddeladt burskap eller särskild tillstånds-resolution
och å landet blotta innchafvandet af gästgifveri förlänade. Detta stadgande hvilar
på den grundsats, att den rättighet, som sålunda åtnjuter helgd, försvinner, så
snart afbrott i dess begagnande sker genom afsägelse eller sådan förseelse eller
åtgärd, hvarigenom den förverkas. Att från denna grundsats nu afvika synes icke
Samman*. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 11. 11
lämpligt och det torde icke heller hafva varit motionärernes afsigt att något sådant
påyrka; hvadan Utskottet tillstyrker,
att hvad otvanbemälda motionärer föreslagit icke måtte till
någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
§ 23.
Kyrkoherden Otterström har uti en hos Preste-Ståndet väckt motion, tiri
hvilken Doktorerna Säve, Nordlander och Carlander samt Prostarne Janzon och
Sonden instämt, anfört, att den i denna § medgifna tillåtelse till utskänkning å
passagerare-ångfartyg utgjorde ett stort hinder för de kommuners bemödanden,
som genom att försvåra tillfället att erhålla bränvin ville befordra nykterhet och
god ordning. Nämnda tillåtelse skulle nemligen så missbrukas, att passagerareångfartygen
blifvit, hvad do ock med skäl kallades, ”flytande krogar”, som till
men för landsbygdens befolkning i allmänhet och dess ungdom i synnerhet höllos
öppna för en och hvar, som sön- oller hvardag satte sin fot inom relingen, medan
fartyget läge vid land. I anledning häraf har motionären till denna § föreslagit
följande tillägg: ”Utskänkning å passagerarefartyg varö dock förbjuden den tid
fartyget lägger till i hamn, vid strand eller kanalstation.”
Emot antagande af detta motionärens förslag inöta emellertid så stora svårigheter,
att förslaget synes Utskottet icke verkställ bart. Det inträffar nemligen
ofta att ångfartyg för otjenlig väderlek måste ligga längre tid stilla i hamn eller
vid strand. I sådana fall vore det hårdt för passagerare att nödgas umbära de
förfriskningar, sorn vid sådana tillfällen kunde vara beliöfliga. Ännu mera påkostande
skulle en sådan försakelse förekomma, då, t. ex., fartyget efter en lång
och stormig resa, under hvilken passagerarne kunnat föga eller intet förtära, på
några få timmar inlopp i en hamn, för att Straxt åter gå till sjös. I betraktande
häraf hemställer Utskottet,
att ifrågavarande motion icke måtte vinna Rikets Ständers
bifall.
§ 24.
Vid denna § äro förslag väckte:
inom Ridderskapet och Adeln af Herr von Ehrenheim, R, att då af de $ af
bränvinsförsäljnings-afgifterna å landet, som mellan länets samtlige socknar fördelas,
hvarje socken för närvarande erhåller ett så ringa belopp, att föga eller intet kan
dermed uträttas, berörde medel skola insättas i Landtränteriet för länets husbållnings-sällskaps
räkning, för att af detsamma förvaltas och användas till ändamål,
som för lånet nyttiga äro, samt att de afgifter, som för sådan försäljning i städerna
utom Stockholm utgå, hälften skall på enahanda sätt användas och endast den
andra hälften tillfalla staden; och af Herr von Mentzer, C. F., att all minuteringsoch
utskänkniugs-afgift måtte till Statsverket ingå och derifrån på kommunerna
fördelas efter folkmängd.
inom Preste-Ståndet af Doktor Sandberg, att med fördelningen af utskänknings-afgifterna
på landet bör förhållas såsom nu stadgadt är; att likaledes i do
städer, der rättigheten till utskänkning af bränvin antingen genom öfverenskommelser
eller lag inskränkes till förtäring på stället, utskänknings-afgiften må, så
-
12 Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottets Bet. N:o 11.
som hitintills, fortfarande komma stadskommunen till godo; men att utaf afgiften
för minuthandel med bränvin i städerna £ skola sammanslås med jj af minuthandels-afgifterna
på landet, för att sedermera fördelas efter folkmängd till både
stads- och lands-församlingarne inom länet, och af Prosten Melen att, sedan i af
minuthandelsafgiftcn blifvit aflemnad till hushållnings-sällskaperna, de öfriga -i så
fördelas, att hälften eller | må tillkomma staden, men den andra hälften eller f
aflemnas till Konungens Befallningshafvande i hvarje län att till landsförsamliugarne,
i mån af deras folkmängd, utdelas; samt
inom Bonde-Ståndet af Nils Petersson från Calmar län, hvaruti Erik Mansson
från Gefleborgs län instämt, att den inom hvarje län inflytande minuterings- och
utskänknings-afgiften, som är anslagen åt kommunerna, må aflemnas i Landtränteriet,
hvarifrån det på hela länet sammanlagda belopp genom Konungens Befallningshafvande
fördelas på samteliga städer och socknar inom länet, i förhållande till
hvarderas folkmängd, att af dem användas till kommunala behof.
Till stöd för den sålunda föreslagna fördelning af den andel i afgifterna
för minuthandel med och utskänkning af bränvin, som nu tillfaller städerna, är
anfördt, att landets befolkning ofta liemtade sitt bränvin från städerna och troligen
förtärde större del af det i städerna tillgängliga bränvin än stadsinnevånarne,
samt derjemte att den omständighet, att städerna hafva stor inkomst af bränvins
försåljningén
innebure för dem en stor frestelse att befrämja en större afsättning
af starka drycker.
Hvad nu först angår Herr von Ehrenheims förslag, att bränvinsförsäljningsafgifterna
å landet skulle helt och hållet tillfalla hushållnings-sällskaperna, så utgör
den omständigheten att de ifrågavarande afgifternas belopp lyckligtvis icke är
betydligt, ej något skäl att afvika från den grundsats, hvarpå det nu gällande
stadgandet i detta afseende hvilar, nemligen att någon del af de penningar, som
från en församling utgått för köp af bränvin, må elit återkomma, för att användas
till behof, hvartill medel eljest mäste af församlingens invånare omedelbart
sammanskjutas. Måhända vore det ock mindre rådligt att beröfva landsförsamlingarne
denna, om än obetydliga, fördel, hvilken dock ostridigt bidrager att göra
dem angelägna om lönkrögeriets utrotande, hvadan Utskottet tillstyrker,
att Herr von Ehrenheims förslag, att bränvinsförsäljnings
afgifterna
å landet skola helt och hållet tillfalla hushållnings
sällskaperna,
icke må vinna Rikets Ständers bifall.
Hvad derefter angår motionärernes förslag till ändring i stadgandet rörande
fördelningen af de afgifter, som inflyta för bränvins minutering och utskänkning i
stad, så var denna fråga äfven vid sista riksdag föremål för sammansatta Utskottets
pröfning. Det erinrades då, att den olika fördelningen af ifrågavarande afgifter
i stad och på landet grundade sig på den olika ställning, hvaruti städernas
styrelse och förvaltning befinner sig emot landtkommunernas, samt den vana och
häfdvunna rätt, som städerna hafva att hvar för sig omedelbart draga inkomst af
starka dryckers försäljning. I förlitande på bibehållandet af denna häfdvunna
rätt hafva ock flerestädes icke blott påbörjats större anläggningar till städernas
förskönande, utan äfven åtgärder vidtagits till förbättrande af fattigvård, folkundervisning,
polis, med flera kommunala inrättningar. Att nu fråntaga städerna
någon betydligare del af dessa afgifter och att, sedan de genom Statens uppbörds
-
Sammans. Sevillu.-, Lag- samt Allim Bes v - och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 11. 13
män ingått till Statsverket, fördela dem på kommunerna efter folkmängd, skulle
derför vara mindre välbetänkt. — Några öfvertygande skäl för en sådan åtgärd
hafva icke heller blifvit anförda. Ty om den omständigheten, att landsbygdens
innevånare mestadels fylla sina behof af spritdrycker från städerna, skulle utgöra
en anledning att tillerkänna socknarnc å landet rättighet att med städerna dola
inkomsterna af minuthandels- och utskänknings-ställena i städerna, så skulle ock
landtkommuncrna af samma skäl kunna göra anspråk på åtskilliga andra afgifter,
som för borgerlig näring och rörelse erläggas till städerna. Icke heller är det
sannolikt att, 0111 städerna finge ringare andel i de ifrågavarande afgifterna än nu
är fallet, spridningen af starka drycker skulle i någon betydligare mån förekommas,
ty, om än derigenom utskänknings-ställenas antal skulle minskas, så är dock,
enär en stad högst sällan torde kunna undvara att hafva åtminstone ett utskänknings-ställe,
frestelsen för den staden besökande landtbefolkningen att berusa sig
derigenom föga mindro än om utskänknings-ställenas antal vore större. Hvad
särskildt beträffar Doktor Sandbergs förslag att sammanslå f af minutbandelsafgifterna
i städerna med f af minuthandclsafgifterna på landet för att sedermera
fördelas efter folkmängd till både stads- och landtbefolkningar inom länet, så uppgår,
enligt de upplysningar Utskottet kunnat förskaffa sig, minutliandels-afgiften
för både stad och land icke till 50,000 Riksdaler om året; hvadan del belopp som
på detta sätt från städerna komme landet till godo, blefve så obetydligt, att landsförsamlingarne
deraf ej finge något verkligt gagn. Detsamma gäller i ännu högre
grad om Prosten Melöns förslag, enligt hvilket endast ? af minuthandels-afgifterna
i städerna skulle tillfalla landsförsamlingarne.
På grund häraf hemställer Utskottet,
att hvad af ofvanbemälde motionärer blifvit yrkadt rörande
delning af den andel i afgifterna för minuthandel med och
utskänkning af bränvin, som nu tillfaller städerna, icke måtte
vinna Rikets Ständers bifall.
§ 25.
Vid denna § har blifvit föreslaget af Herr Doktor Säve, att i landssortstad
ali utminutering och utskänkning af bränvin må under marknad förbjudas, såvida
Kongl. Majit, efter vederbörande stadsmyndigheters hörande, finner skäl dertill
förekomma; af Anders Gudmundsson från Hallands län, att det förbud denna §
innehåller mot utskänkning af spritdrycker å landet vid vissa tillfällen, då större
folksamlingar der cga rum, äfven måtte utsträckas till städerna, samt af Gustaf
Bjerkander från Skaraborgs län, att förbud måtte stadgas emot minuthandel med
eller utskänkning af bränvin i städerna, då för marknader eller torgdagar menighet
der är församlad.
Till stöd härför har blifvit andraget, att någon förnuftig grund icke funnes,
hvarföre det förbud att utskänka bränvin vid marknader och till större folksamlingar
ledande förrättningar, som gäller för landet och der visat sig så välgörande,
icke äfven borde utsträckas till städerna, dit för marknader en vida större folkmängd
från landet inströmmade. Behofvet af ett sådant förbud vore ock så mycket
större, som allmogen, sedan bränvinet å landet blifvit sällsyntare, lockades
att förtära så mycket ymnigare deraf, då den komme till städerna. Också inträffade
det numera ofta vid marknader i städerna, att mellan allmogens drängar och
14 Santmans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Be sv.- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 11.
stadens handtverkslärlingar uppstode gräl ock slagsmål, hvilka någon gång icke
slutade förr än af endera partiet någon tillsatt lifvet.
Ehuru, med afseende derå att marknaderne äfven i de mindre städerna ofta
pågå flere, stundom ända till 14 dagar, det icke kan vara lämpligt att helt och
hållet förbjuda kränvins minutering och utskänkning vid städernas marknader, har
Utskottet likväl, i betraktande af de af motionärerne anförda omständigheter, ansett
nödigt att vederbörande myndighet i städerna må ega att vid tillfällen, då
utskänkning af spritdrycker sannolikt skulle föranleda till svårare oordningar, densamma
inställa; hvarföre ett stadgande i sådan syftning blifvit i 26 § 2 mom. af
bilagde förslag införd t;
hvilket torde godkännas.
Vidare har Prosten Lundholm yrkat det tillägg till 1 mom. af ifrågavarande
§, att det der stadgade förbud emot bränvins minutering och utskänkning äfven
måtte utsträckas till bränvins försäljning vid torgdagar å landet, men som begreppet
torgdag icke är i lagstiftningen bestämdt och således ett sådant stadgande, som det
af motionären föreslagna, skulle kunna föranleda till hvarjehanda trakasserier, hemställer
Utskottet,
att berörda yrkande ej må till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Slutligen har Herr Dahm föreslagit att i lista momentet af ifrågavarande §
ordet ”ting” måtte inflyta i förteckningen på de folksamlingar, vid hvilka bränvinsutskänkuing
ej må ega rum.
Enligt 2:dra momentet af ifrågavarande § får vid ting bränvin ej säljas annorlunda
än vid måltider åt spisande gäster. Detta förbud anser Utskottet också
vara tillräckligt; och det vore högst tvifvelaktigt om man, genom att vid ifrågavarande
förrättningar helt och hållet förbjuda bränvins utskänkning, skulle lyckas
förekomma att, på sätt nu någon gång händer, en eller annan af tingsmenigheten
framkomme öfverlastad till Dombordet, emedan allmogen, äfven på de orter der
någon utskänkning vid tingsstället för närvarande icke eger rum, vid tingsfärderna
ofta hemifrån medför bränvin. Olägenheterna af ett sådant förbud bomme således,
utan att det åsyftade ändamålet vunnes, hufvudsakligen att drabba Domaren
och hans biträden samt Nämnden och i synnerhet de resande, hvilka under de
stundom flere veckor pågående tingen passerade den gästgifvaregård, der tinget
hölles. I följd häraf hemställer Utskottet,
att Herr Dahms berörda förslag måtte lemnäs utan afseende.
§ 26- (ny-)
Enär ordalagen uti 27 § 2:dra momentet af nu gällande Förordning antyda,
att Polismyndighet i stad endast för sön- eller helgedagar eger förordna hvilka
timmar utskänkning må vara tillåten, hvaraf man dragit den slutsats, att Polismyndighet
icke eger makt att för någon tid af dygnet på söcknedagar förbjuda
utskänkning af eller minuthandel med bränvin; men obestridligt är att ordningens
handhafvande inom städerna skulle i hög grad försvåras, i fall sådan utskänkning
och minuthandel finge å söcknedagar hela dygnet utöfvas, har Utskottet ansett
nödigt att vederbörande myndighet genom bestämd föreskrift förklaras berättigad
Sammans. lievilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och fikon.-Utskottets Bet. N:o 11. 15
att bestämma, hvilka tider å dygnet minuthandel med och utskänkning af sprit'
drycker må vara tillåten; hvadan Utskottet hemställer,
att den föreskrift i detta afseende, som finnes meddelad i l:sta
momentet af 26 § i hilagde förslag måtte vinna Rikets Ständers
bifall.
§ 27.
Uti sin ofvanberörda motion har Doktor Säve anfört, att stadgandet i denna
§ vittnade om en märklig undfallenhet för städerna. Då nemligen å landet under
sön- eller helgedag all annan utskänkning vore förbjuden än på gästgifvaregårdar
vid måltider till resande, så framt ej Konungens Befallningshafvande, på
grund at särskilda omständigheter, meddelat undantag, egde deremot i städerna
vederbörande myndigheter att bestämma, när, med undantag af Gudstjensttimmarne,
utskänkning må vara tillåten. Följden vore, att i städerna krogarne höllo8
öppna alla stunder på dagen utom under den offentliga Gudstjenst en. Det
vöre lätt att inse huru störande detta vore för sabbatshelgden. huru förderfligt
för de unga handtverkslärlingarnes sedlighet samt huru skadligt ändtligen för
handtverksmästarne sjelfva, som påföljande måndagen sällan finge någon nytta af
sine arbetare. Det skäl, som vanligen anfördes för bibehållande af ifrågavarande
stadgande, att krogarne i vissa städer tillika äro de ogiftas af arbetsklassen egentliga
spisställen, förlorade mer och mer sin betydelse, sedan man sett, att nödvändigheten
och ett bättre tänkesätt låtit i deras ställe uppstå nykterhetsvärdshus
oell ångkök, så att den nyktre arbetaren kunde, äfven utom krogarne, för godt
pris erhålla cn sund förfriskning. Ville man derföre saken, — bränvinssupcriets
förminskning samt ordning och nykterhet åtminstone om sabbaten, — så måste
man ock vilja medlet, hvilket vore utskänknings-ställenas tillslutande sådane dagar,
då sabbatshelgden det fordrade. — På grund häraf har motionären yrkat,
att sista punkten i 2:dra momentet af 27 § i nu gällande Förordning måtte erhålla
följande lydelse:
”Samma förbud gälle äfven för städerna, der Konungens Befallningshafvande
ej annorlunda pröfvar nödigt, efter vederbörande myndigheters börande.”
Motion i enahanda syfte är ock väckt af Gustaf Bjerkander från Skaraborgs
län.
Utskottet kan icke annat än erkänna både vigten af de skäl, hvilka till
stöd för förslaget blifvit anförda, och det goda ändamål motionärerne åsyftat; men
då en lag, som förbjöde ali försäljning af spritdrycker å sön- eller helgedag utom
vid måltider till resande, ännu icke skulle vinna understöd i allmänna tänkesättet,
utan sannolikt föranleda talrika lagöfverträdelser, vågar Utskottet till ifrågavarande
förslag icke tillstyrka bifall. Dessutom ligger ett korrektiv emot allt för
stora missbruk af utskänknings-rättens begagnande å sön- och helgedagar uti den
makt, vederbörande myndighet eger att inskränka tiden för utskänknings-rättens
utöfvandc; hvadan Utskottet hemställer,
att Doktor Säves och G. Bjerkanders ofvanberörda förslag icke
måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
I följd af det nya stadgande, Utskottet vid § 26 meddelat, bar redaktionen
af ifrågavarande § måst något ändras;
hvilken ändring Rikets Ständer torde godkänna.
16 Santmans. Bevilln.-, Lag- samt Allm."liesv.- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 11.
§ 31. (ny 32.)
Herr Dahm har uti sin motion föreslagit, att det i denna § stadgade förhud
emot bränvius utdelning i handelsbod äfven utan betalning, mil utsträckas
jemväl till de ställen, der födoämnen eller icke spritkal tiga drycker försäljas till
förtäring pä stället; men som uti ifrågavarande § förekomma orden: ”salubod för
bandel med andra varor än bränvin”; hvadan det af motionären åsyftade förbud
redan finnes, hemställer Utskottet,
att berörda förslag icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
§ 33. (ny 34.)
Utskottet har redan anfört åtskilliga motioner, nemligen Doktor Sandbergs,
Prosten Meléns och Herr Wants, uti hvilka omförmäles det kringgående af nu
gällande författnings föreskrifter, som på många orter lärer sålunda föröfvas,
att flere personer sammanskjuta penningar till inköp af det minsta qvantum bränvin,
som säljaren lagligen får afyttra, eller 15 kannor hos partiförsäljaren och j
kanna hos minuthandlaren, hvarefter det köpta bränvinet af köparen delas mellan
dem, som tillskjutit penningarne, så att hvar och en får ett mot hans tillskott svarande
belopp, hvilket dock är så ringa, att det icke kunnat lagligen få å försäljningsstället
köpas. För att gifva en föreställning om de oordningar, som åstadkommas
af detta förhållande, hvilket äfven öfverklagas i motioner af Herr Dahm
och Johan Öström från Westmanlands län, äfvensom i de underdåniga memorialer,
Konungens Befallningshafvande i Södermanlands och Calmar län angående detta
ämne, till Kongl. Maj:t afgifvit och hvilka blifvit till Utskottet öfverlemnade, anser
sig Utskottet ur Doktor Sandbergs motion böra anföra följande skildring:
“Man ser numera dagligen utanför minuterings-ställena en vanligen särdeles
ruskig samling af män, qvinnor och barn, af hvilka den ene önskar köpa 1, en
annan i, A kanna o. s. v., när tillgångarne ej medgifva att betala hela stopet. —
En af gruppen mottager alla de små summorna och alla de små buteljerna, hvilken
operation kallas salning, infinner sig vid minuteringsdisken, begär ett stop,
eller mera, men framsätter alla sina små kärl och får några supar imätta i hvardera
kärlet, hvarefter hela partiet betalas med de hopsamlade slantarne. — På gatan
öfvcrlemnas flaskorna till sina respektive egare, som hembära bränvinet och derigenom
sprida fylleriet och dess följder till alla de nästen, dit den licia eller halfva
kannan för sin dvrhets skull aldrig skulle hitta vägen. Minuteringen förvandlas
derigenom till en utskänkning, som likväl saknar alla för denna stadgade skrankor
och försigtighetsmått och medför en icke obetydlig del af lönkrögeriets ohyggligheter.
— Domstolarne hafva icke i allmänhet ansett sig kunna straffa ett sådant
kringgående af lagen, och alla af åtskilliga Under-rätter gjorda försök i sådan
riktning hafva af Öfver-rätterna blifvit uppbädda, hvaraf är tydligt, att lagens
bokstaf icke hindrar ett brott emot dess tydliga mening.“
Uppgiften angående Domstolarnes sätt att betrakta saken bekräftas af de
handlingar, som finnas bilagde Konungens Befallningsbafvandes i Calmar län ofvan
omförmälda memorial. Af dessa handlingar inhemtas, att de åtal i anledning
af nu beskrifna bränvinshandel, som blifvit anställde dels emot säljaren, dels emot
den,
Sammans. Bevitln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ékon.- tJtskottets Bet. N:o 11. 17
den, som köpt, men omedelbart derpå i olagligt små qvantiteter till andra utlemnat
bränvin, blifvit ogillade af Domstolarne, som ansett Författningens föreskrifter
iakttagna, då det vid tillfället sålda brån vinet uppgått tillhopa till den stadgade
minimirymden, då det blifvit köpt af en enda person, då endast denne framlemnat
derför belöpande penningar oeb då afhemtningcn, om än i flere mindre partier,
likväl skett på en gång. — I berörde handlingar omlorinäles äfven, hurusom vid
den ifrågavarande hopsamlingen till bräuvinsköp, stundom tillgår så oförsynt, att
till exempel den, som endast eger att sälja bränvin till belopp af 15 kannor eller
derutöfver, låter tillkännagifva vissa utlemningsdagar till beqvämlighet för dem,
som önska att slå sig tillhopa om bränvinsköp, hvarefter någon i grannskapet boende
porson, om hvilkens beredvillighet dertill man i trakten snart erhåller kännedom,
mottager ingående reqvisitioner på bränvin i små qvantiteter jemte penningar
och förvaringskärl, samt sedan å den bestämda tiden, derest de önskade
beloppen tillhopa uppgå till 15 kannor, gör uppköpet och derpå tillhandahåller
hvar och en af reqvirenterue sitt qvantum.
Utom de förslag till förekommande af detta underslef, hvilka Utskottet redan
besvarat, är yrkadt
af Doktor Sandberg, att vid minuthandel såldt bränvin alltid skall afhemtas
i ett, eller högst tvänne kärl;
af Herr Dahn likaledes att vid minuthandel bränvinet skall ifyllas och
bortföras uti ett enda kärl och likaså vid partihandel, om partiet icko öfverstiger
15 kannor; att vid partihandel till större belopp än 15 kannor, icke mindre än 8
kannor må igjutas och vid afhemtningen finnas i något af kärlen, samt att det
ansvar, som år bestämdt för obehörig minuthandel med bränvin, jemväl må drabba
den, som af lagligen köpt bränvin utdelar eller utlemuar till annan mindre qvantum
än 15 kannor;
af Johan Öström, att vid handel, som i §§ 1 och 2 omförmäles, hvad till
en person blifvit såldt skall af denne afhemtas på en gång och icke i mindre belopp
än det minsta, som i hvartdera fallet säljas må, samt att hvarje fördelning
mellan flere personer af inköpt bränvin, vare sig på stället eller eljest, må såsom
oloflig minutering eller utskänkning anses och straffas; samt
af Olof Olsson från Wermlands län, att vid annan försäljning af bränvin än
den, som på minuthandels- och utskänkningsställen är tillåten, ingen må ega att
utlemna och uppbära betalning för belopp, hvarom flere sig veterligen förenat, der
ej hvars och ens andel öfverstiger 11 eller 5 kannor.
Vidare hafva Herr Dahm och C. G. Sköldberg från Nerikes län fästat uppmärksamheten
på ett annat allmänt brukligt sätt att utlemna bränvin i minut,
utan att utlcinnarcn kan drabbas af det för oloflig försäljning deraf stadgade ansvar,
nemligen under form af lån med förbindelse å mottagarens sida att återbetala
varan in natura. Äfven detta sätt att kringgå författningen omförmäles i Konungens
Befallningshafvandes i Calmar län ofvanberörda memorial, hvarest förfarandet
besltrifves sålunda: "Dels fortsättes utlåningen så länge till dess det vid flere
olika tillfällen till en och samma person utleinnade bränvin uppgår till ett sarnmanräknadt
belopp af 15 kannor, då låntagaren, om han förmår, skaffar penningar,
samt dermed hos långifvaren köper ett motsvarande belopp bränvin, det han
derpå till detme omedelbart återlemnar såsom betalning för do erhållna lånen.
Dels händer ock, när bränvin erhålles under sken af lån, att derför måste lemnäs
ett emot brån vinets värde svarande penningebelopp, hvilket den så kallado långifBih.
till B. St. Prot. 1850 & 1860. 5 Sami. 2 A/d. 8 Bä/t. 3
18 Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Eicon.- Utskottets Bet. N:o 11.
vareii emottagcr, under tillkännagifvande på ömse sidor, att penningarno utgöra
ingalunda betalning för brita vi ne t, utan endast pant eller säkerhet för uppfyllandet
af låntagarens löfte om lånets återgäldande i samma slags vara. Följer härpå icke
något åtal, så anses transaktionen vara fulländad och den förmente långifvaren
behåller penningarno såsom god betalning för det efter utseendet lånade, men i
sjelfva verket försålda bränvinet; men om åtal sker, tillställer man så, att den
som bekommit, men under tiden förbrukat det ifrågavarande bränvinet, sättes i
besittning af en lika qvantitet annat bränvin, hvilket han i vittnes närvaro domnar
till kontrahenten, såsom godtgörelse för länet, hvarvid han deremot återfår
de, Båsom det hette, endast pantsatte penningarne.®
Då det alltså visar sig att Författningens föreskrifter icke förmått uppfylla hvad
man med densamma förnämligast åsyftat, har Utskottet sökt afhjelpa nämnde brist i
Författningen genom närmare bestämning af begreppet byteshandel med bränvin och
genom förbud dels emot lån af bränvin, dels emot flere personers sammanskott af penningar
till inköp af bränvin för gemensam räkning. — Det torde måhända anmärkas,
att berörde stadganden lägga ett nog stort hinder i vägen för den loiliga friheten i
handel och vandel; men då frukterne af den nya bränvinslagstiftningen, derest omförmälde
missbruk icke snarligen rättas, äro i verklig fara att gå förlorade, samt Utskottet
emot antagande af de öfriga förslag, som uti ifrågavarande syfte blifvit
framställde, funnit än större praktiska svårigheter möta, tillstyrker Utskottet,
att 33 § i nu gällande Förordning måtte erhålla don förändrade
lydelse, bilagde förslag utvisar.
§ 34. (35.)
Uti denna § finnes föreskrift derom, att bränvin, hvars styrka icke uppgår
till minst 46 procent, icke får vid minuthandel eller utskänkning till salu hållas.
Denna föreskrift, hvilken icke fanns i äldre författningar, inkom först i Kongl.
Förordningen den 18 Januari 1855 och åsyftade, på sätt i Särskilda Utskottets
Betänkande vid 1853—54 års riksdag antydes, fyllerilastens minskning. Det
heter nemligen i berörde Betänkande; ”Det lärer vara både på vetenskapliga
grunder utrönt och af erfarenheten besannadt, att fyllerilasten i sin styggaste skepnad
egentligen våckes och underhålles genom vanan att förtära en vara, som är
orenad af den i det vanliga, råa bränvinet befintliga finkeloljan eller af andra
ämnen, som medfölja eller till och med stundom med flit tillsättas för att göra
varan skarp och retande. — Denna till ny förtäring alltjemt manande skärpa, som
ofta icke är förenad med verkligen högre sprithalt, är mera än någonting annat
föranledande till drinkares oförbätterlighet och Utskottet tror att ett stadgande i
den syftning, som 33 § af författningsförslaget visar, skulle utgöra ett icke ovigtigt
steg till fyllerilastens minskning.”
Då emellertid orsaken till det omåttliga förtärandet af bränvin, hvilket,
efter hvad erfarenheten och flere motioner gifva vid handen, i städerna fortfar,
tcmligen allmänt tillskrifves just bränvinets höga styrka, samt det Särskilda
Utskottet icke synes hafva förskaffat sig tillräckligt säkra underrättelser huruvida,
för undvikande af de af Särskilda Utskottet öfverklagade olägenheter, det må
anses nödigt att bestämma bränvinets styrka till dess i nu gällande Förordning
stadgade höjd, får Utskottet tillstyrka,
att Rikets Ständer i den skrifvelse, som kommer att åtfölja
det förslag till ändringar i nu gällande författning, angående
Sammans. Sevillu.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Bet. N.o 11. 19
vilkorcn för försäljning1 af bränvin m. m., hvilket af Rikets
Ständer vid denna riksdag åntages, mätte hos Kongl. Maj:t
anhålla att Kongl. Maj:t täcktes till nästa riksdag föranstalta
om och Rikets Ständer meddela cn på vetenskapliga grunder
bygd undersökning, huruvida ej styrkan af det bränvin, som
vid minuthandel och utskänkning får till salu hållas, må, utan
att bränvinet derigenom blifvcr skadligare för helsan, kunna
bestämmas lägre än 46 procent.
§ 35. (36.)
Enligt nu gällande stadgande i denna § behöfver endast det bränvin, som
saltsjövägen sändes med fartyg från stad, men ej det, som på nämnde väg skeppas
från landthamn, att åtföljas af tullförpassning. Bränvin, som föres sjöledes
från skärgård inrikes orter emellan, behöfver endast vara åtföljdt af tillverkningsbevis.
— Utskottets uppmärksamhet har emellertid blifvit fästad derpå, huru lätt
berörde stadganden skulle kunna föranleda smuggling. Ingenting hindrar nemligen,
att en skeppare, som, försedd med till verkningsbevis, afgått från en landthamn
med bränvin, efter skedd urlastning afseglar med de tomma kärlen till utrikes ort
såsom Danmark eller Preussen, der åter fyller dem med nämnde vara och, under
skydd af tillverkningsbcviset, förer densamma till hvilken Svensk hamn han behagar.
För att förekomma ett sådant missbruk har Utskottet ansett nödigt att
föreskrift lemnäs derom att bränvin, som sändes saltsjö vågen, alltid bör åtföljas af
tullförpassning; i öfverensstämmelse med hvilken åsigt redaktionen af 35 § (36)
blifvit förändrad; hemställande Utskottet,
att denna ändring måtte vinna Rikets Ständers bifall.
§ 40. (41.)
Herr Dahm har uti sin motion föreslagit, att det ansvar, som i denna § är
bestämdt för obehörig minutförsäljning, jemväl må drabba den, som af lagligen köpt
bränvin utdelar eller utlemnar till annan mindre qvantum ån 15 kannor.
Likaledes har C. G. Sköldberg från Nerikes län uti en inom Bonde-Ståndet
väckt motion till denna § föreslagit ett så lydande tillägg:
”Pröfvar Domaren att någon eller några genom utlåning, afsalu och återköp,
fördelning eller försäljning af distillerade drycker, med eller utan blandning
eller tillsatser af andra ämnen, under hvad namn det vara må, till sådant belopp
att han anser olaga föryttring deraf skett, vare den eller desse förfullue till böter
(och ansvar) efter denna §.”
Då Utskottet så väl genom stadgandet i 34 § af bilagde författningsförslag,
som genom det föreslagna tillägget till 44 § i nu gällande förordning, sökt förekomma
de underslef, hvilkas hämmande motionärerne genom ofvanberördo förslag
åsyftat, anser Utskottet,
att hvad Herr Dahm och C. G. Sköldberg i omförmälda hänseenden
föreslagit, icke påkallar något särskildt yttrande.
§ 55. (56.)
I ändamål att bereda ökad inkomst till fattigvården har Nils Pettersson
från Calmar län föreslagit, att böterna för oloflig minutering och utskänkning af
20 Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utskottets Bet. N:o 11.
bränvin mätte lika fördelas mellan åklagaren och den stads oller sockens fattigkassa,
der den åtalade förbrytelsen är begången; men då det icke är rådligt att
minska den andel uti ifrågavarande böter, som åklagare enligt nu gällande författning
åtnjuta, hemställer Utskottet,
att Nils Petterssons omförmälda framställning måtte lemnäs
utan afseende.
Slutligen har Herr Dahm, enär ingen lag kunde så skrifvas, att don ej
kunde kringgås, föreslagit att, vid tillämpning af bränvinsförsäljningslagen, det
må åligga Domaren att pröfva, när lagens mening blifvit kringgången, och fälla
den anklagade till ansvar, äfven om lagens bokstaf icke skulle synas öfverträdd ;
men då allmänna lagen i 1 Kap. 11 § Rättegångs-Balken stadgar, att Domaren
skall noga pröfva lagens rätta mening och grund och derefter döma, anser
Utskottet någon särskild föreskrift angående den ifrågavarande författningens tolkning
icke erfordras, utan hemställer,
att hvad Herr Dahm sålunda föreslagit ej måtte till någen
Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 Juli 1860.
Reservationer:
af Friherre Leyonhufvud, C. G., emot Utskottets förslag, att bränvin, som
sändes saltsjövägen, alltid skall åtföljas af tullförpassning.
af Herr Olivecrona, K.: ”Utskottet har afstyrkt bifall till Herr Prosten
Lundholms motion, hvari yrkats det tillägg till 25 § 1 inom., att det der stadgade
förbud emot bränvins-minutering och utskänkning äfven måtte utsträckas till bränvinsförsäljning
under så kallade torgdagar på landet. Emot detta beslut måste jag
nedlägga min reservation. Det enda skäl för afslag, som Utskottet anfört, består
deri, att Utskottet antager, ”att begreppet torgdag icke är i lagstiftningen bestämdt,”
hvaraf Utskottet vid författningens tillämpning befarar hvarjehanda ”trakasserier ’.
Men häremot torde blott behöfva erinras, att om ock, hvad stad beträffar, väsendtliga
svårigheter möta att bestämma hvilka söknedagar skola såsom torgdagar betraktas,
så är förhållandet annorlunda på landsbygden. På landet lära nemligen
torgdagar (i åtskilliga landsorter sädesmöten kallade) icke lagligen kunna hållas,
utan att vederbörande sockenmonigheter hos Konungens Befallningshafvande i
länet derom först gjort ansökning och Konungens Befallningshafvande derefter
resolverat samt genom allmän kungörelse underrättat länets innevånare om de
dagar, under hvilka på uppgifna ställen så kallade torgdagar till försäljning och
uppköp af hvarjehanda produkter må hållas. Då således, efter mitt förmenande,
aldrig ringaste tvifvel kan uppstå om hvilka dagar på landet äro att anse såsom
erkända torgdagar, bortfaller också motivet för Utskottets afstyrkande af bifall till
motioner,. Och då säkerligen en torgdag bör, i afseende på närvarande fråga, ställas
lika med en marknadsdag, och samma skäl, hvilka gälla för förbud emot minuthandel
med eller utskänkning af bränvin på eller invid det ställe, der mark
-
Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 11. 21
nåd Miles, äfven mäste tala för ett dylikt förbud under pågående torgdag, får jag
. vördsamt hemställa,
att Rikets Ständer, med bifall till Herr Prosten Lundholms
motion, måtte besluta, att § 25 mom. 1 skall erhålla följande
förändrade lydelse:
”Å landet vare minuthandel med eller utskänkning af bränvin förbjuden på
”eller invid det ställe, der auktion, marknad, torgdag eller mönstring med beväringsmanskap
hålles, eller der menighet för kronoskjutsning eller skallgång samnad
är.”
af Prosten Sondén: ”Den kraft, hvarmed för några år sedan icke blott
enskilda nykterhetsifrare uppträdde mot dryckenskapslasten, utan äfven svenska
folket genom lagstiftningsåtgärder sökte lägga band på de handtoringar, hvarigenom
den befrämjas, synes redan betydligt försvagad. Visserligen hafva vid denna
riksdag enskilde motionärer föreslagit ett och annat steg på den för sex år sedan
beträdda banan, och Rikets Ständer hafva icke tvekat att, tvärt emot ett RiksStånds
protest, afskaffa småbrännerierna; men då de på de qvarstående större
brännerierna icke lagt något nytt band, icke en gång det ringa, som en med 15
öre förhöjd beskattning kunnat medföra, så stadnar man i villrådighet, autingen
ofvannämnda kraftåtgärd åsyftat att bereda Staten inkomster, eller att befria bränvinsfabrikerna
från gynnade medtäflare, eller att undanrödja en beskattningsgrund,
som genom sin osäkerhet motverkat hela den nya lagstiftningens syfte, att genom
hög skatt göra varan dyr, och derigenom mindre lätt åtkomlig.
För min del anser jag ålgården endast i sistnämnda syfte kunna försvaras.
En vara fördyras nemligen icke genom en nominel skatt, som blott finnes på
papperet, utan genom en verklig, som utgår ur köparens ficka. Men var tillverkniugsafgiften,
bestämd efter panncrymd, till en icke obetydlig del ett tomt ord,
så är detta ännu mera händelsen med försåljningsafgiften, då det af do på Kongl.
Civil-dcpartementcts kontrollbyrå tillgängliga uppgifter, kompletterade ur Stockholms
stads räkenskaper, visar sig, att försäljningsafgift icke blifvit erlagd för
fjerdedclen af det bränvin, som inom landet åtgått. Skall således den nya försäljnings-lagstiftningen
icke förblifva till större delen förfelad, så är nödigt, att dels
genom författningens förtydligande åstadkomma skärpta kontroller mot uppdagade
missbruk, dels bevilja den kommun, sorn det önskar, full rätt att hindra en förderflig
rörelse att uppstå eller fortfara inom dess eget område. Kunde man derjemte
åstadkomma, att hvarje kommun funne större båtnad genom superiets motverkande
än genom dess befrämjande, så skulle, enligt min mening, allt vara uträttadt,
som man genom lagstiftning till befordran at nykterhet kan åstadkomma.
Det oförsyntaste missbruk, hvarigenom författningen blifvit kringgången, hvilket,
kändt i många orter under flera namn såsom ”salning”, "ankriug” m. m. blifvit
högljudt öfverklagadt af Konungens Befallningshafvande i tvänne län och af
enskilda motionärer från flera andra, har Utskottet sökt förekomma genom den
nya redaktionen af 34 (förut 33) §. Åt vederbörande myndighet i stad har man
ock i den nya 26 § lemnat en väl behöflig rättighet att stänga krogar och minuterings-ställcn.
Huruvida dermed allt är vidgjordt, som nu kan och bör vidgöras,
är en annan fråga. För min del anser jag att flere af de inkomna motionernas
yrkanden förtjena afseende och vill derföre, utan att genom en utförligare motivering
af hvarje punkt blifva tröttsam, ti 11 Rikets Ständers välbetänkta ompröf
-
22 Sammans. Bevittn.-, Lag- samt Allm. Bes.- och Ekon.- Utskottets Bet. N:o 11.
ning hemställa de bland dessa yrkanden, som synas förtjena mesta uppmärksamhet,
och hvilkas antagande jag- vördsamt tillstyrker. Af sammanblandning mellan
partihandel, minuthandel och utskänkning lemnäs rum för de grofsta missbruk.
Till en bestämdare skilnad dom emellan skulle det i icke ringa män bidraga, om,
med bifall till denna dol af Herr Wasnäs motion,
i § 1 orden ”15 kannor” ändrades till 60 kannor;
samt i öfverensstämmelse med Doktor Sandbergs förslag
i § 2 en hel kanna sattes i stället för en half,
och böljan af § 3, enligt Öströms förslag, erhöll© följande lydelse:
Vid handel, som i förestående §§ omförmäles, bör hvad sålunda
till en person blifvit försåldt på en gång af denne afhemtas
och i icke mindro belopp otc.
Med något mindro ömhet lör det behof af bränvin, som domare och deras biträden
och nämnd, och synnerligen resande kunna anse sig ega, och för hvars tillfredsställande
man ej borde blottställa en kommuns befolkning för kroglifvets frestelser,
kan man utan fara, med bifall till Prosten Emanuelsons förslag och ändring af
författningens §§ 12, 13 och 14 förklara,
att Gästgifvare, som hädanefter vill utöfva bräuvins-utskänkning,
må underkastas samma vilkor, som 13 § föreskrifver;
med bifall till Kyrkoherden Otterströms motion, vid § 23 tillägga:
utskänkning å passagerarefartyg vare dock förbjuden den tid
fartyget lägger till i hamn, vid strand, oller kanalstation;
samt, på sätt dels Prosten Lundholm, dels TIerr Dahm föreslagit, i första momentet
af 25 §
insätta efter ordet ”marknad’* ”torgdag, ting” etc. med uteslutande
af sistnämnda ord ur paragrafens andra moment.
De skäl Utskottet anför för afstyrkande af sistberörda motioner äro, om
man ej såsom väsendtligt afser don ofvan anmärkta s. k. ”olägenheten” för resande
och rättskipande, af särdeles underhaltig natur och ej alldeles öfverensstämmande
med sanningen. Någon rättighet för gästgifvare att utskänka bränvin åt sina
grannar eller deras drängar var aldrig af ålder beviljad. Och då man säger orsaken
till embets- och tjenstemäns uteslutande från befogenhet att tillverka bränvin
härröra derifrån, att ”den, som skall öfvervalla en författnings efterlefnad, icke bör
sjelf utöfva den näring, hvars ordnande samma författning åsyftar”, så har man
glömt att kasta en blick på tillverknings-förordningens lista §, der äfven för
ecklesiastik embets- och tjensteman, kyrkobetjent, fölkskolelärare och praktiserande
läkare är förbjudet att med bränvinstillverkning sig befatta — ehuruväl hvarken
prestens eller läkarens befattning med fyllerilastens offer kan anses för ett öfvervakande
af bränvinstillverknings-förordningons föreskrifter. Lika underhaltigt är
det skäl, som anföres mot Prosten Lundholms motion, att nemligen ”begreppet
torgdag icke i lagstiftningen är bestämdt”. När sådana torgdagar, enligt Konungens
Befallningshafvandes resolution, på en viss ort kungöras, så behöfs icke att
någon lagstiftning definierar deras begrepp. De finnas der ändå och en åklagare
kan derom till bevis få svart på hvitt.
Yigtigt är att förekomma att icke s. k. nykterhetsvärdshus samt andra
mat-, dricks- och öiförsäljuings-ställen urarta till obeskattade krogar. Ett af Herr
Dahm för detta ändamål framstäldt förslag har Utskottet afstyrkt med hänvisning
till det i 31 § nyttjade ordet ”salubod”, hvilket, efter Utskottets tolkning, lärer inbegripa
mycket mer än handelsbod. Det hade varit en upplysning af stort värde,
Samm ans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv- och Eicon.-Utskottets Bet. N:o 11. 23
om Utskottet här behagat hänvisa till det lagrum, eler begreppet salubod blifvit sä
bestämdt, att det kan omfatta bäde ölstugor, mjölk- och brödmagasiner, nykterhetsvärdshus
m. m. För den olärde torde den gjorda distinktionen mellan salubod och
handelsbod vara allt för lin för att kunna förstås. De okunniga mat- och ölmånglarne
skulle vida bättre veta, hvarefter do hade att rätta sig om
§ 31 erhölle följande lydelse: I öppen salubod för handel med
andra varor än bränvin, åtvensom å do ställen, der födoämnen
eller icke brända eller destillerade drycker försäljas till
förtäring pä stället, vare bränvins-utdelning, äfven utan betalning,
förbjuden”.
af Riksdags-fullmägtigen Nils Pettersson från Calmar län: ”Då jemväl jag varit
en af de flera, som vid denna riksdag motionerat förändring i hittills gällande
stadganden rörande fördelningen utaf do för bräuvinsmiuuteringen och bränvinsutskänkningen
i städerne inflytande afgifter, samt de skäl, hvarmed Utskottets
pluralitet afvisat ifrågavarande ändringsförslag, icke varit egnade att bibringa mig
någon annan öfvertygelse än den jag, redan vid riksdagens början, såsom motionär
i ämnet tillkännagaf, så anser jag mig skyldig att anmäla min reservation mot
den punkt i Utskottets utlåtande, som afser att åt städerna fortfarande bibehålla
dessa afgifter odelade.
Utskottet, som erinrar att denna fråga redan vid sistförflutne riksdag varit
föremål för öfverläggningar, åtnöjer sig hufvudsakligen med ett återupprepande
af de skäl, som då anfördes till stöd för städernas ofvanberörda förmenta rätt, —
Att sålunda riksdag efter riksdag åstadkomma samma bevisning må visserligen
vara beqvämt, men öfvertygar likvisst icke i en fråga, der det ånyo återkommande
klandret redan i sig innebär ett bevis om missförhållanden, som böra rättas, på
samma gång frågans förnyade framträdande, isynnerhet då motionärerne äro många,
innefattar en vink derom, att de skål, som anfördes sista gången, icke blifvit af
opinionen godkända och alltså icke böra anföras omigen. — Yår bränvinslagstiftning,
sådan densamma nu gestaltat sig, räknar ej högre ålder än från 1854; och
då nu icke är fråga om något annat än en ändring af det missförhållande, som
genom den nya bränvinslagstiftuingen uppstått mellan städernes och landets försäljningsafgifter,
synes det mig vara väl tidigt att tala om städernas häfdvunna
rätt. I fråga om bränvin och bränvinslagstiftning har jag mig deremot bekant
en annan rätt, som räknade till sin förmån häfden af nära ett helt sekel, jag menar
jordbrukarens rättighet till husbehofsbränningens utöfning. Der fanns verkligen
en häfdvunnen rätt, der fanns hvad Utskottet kallar vana, och likväl mötte
en förändring härutinnan föga betänklighet. Här åter är alls icke fråga om någon
sådan rätt eller att fråntaga städerna någon deras af gammalt egande förmån,
utan endast en ganska billig begäran, att städerna må åt landet något dela med
sig af den stora vinst, som i och med vår nya bränvinslagstiftning, hvars stadganden
göra försäljning af bränvin så godt som omöjlig å landet, men i så ymnigt mått
kom städerna till godo. Om jordbrukaren för det intrång, som sålunda skett i
hans rättigheter, fordrar någon ersättning af de kommuner, hvilka häraf uteslutande
skörda vinsten under det att han ensam drager förlusten, är detta ett anspråk,
hvars befogenhet Utskottet, mera skämtsamt än lyckligt, söker jäfva med det inkastet,
att landtkommunerna, såsom konsumenter af såväl städernas öfriga varor,
som af deras bränvin, skulle kunna sträcka sina påståenden jemväl till åtskilliga
andra afgifter, som för borgerlig näring och rörelse till städerne erläggas. Detta
24 Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Bes v.- och Ekon.-Utskottets Bet. N\o 11.
Utskottets yttrande torde svårligen vara allvarligt mcnadt; men skulle händelsevis
någon stadsbo häraf taga sig illa vid, vill jag endast erinra om det alldeles
exceptionela förhållande, hvari vår bränvinslagstittning befinner sig och huru föga
handteringen med denna vara låter sig jemföra med andra stadsmannanäringar.
Huruvida åter, såsom Utskottet säger, städerna fortfarande hafva af nöden att få
behålla dessa afgifter så nära odelade för sin fattigvård, sin folkundervisning och
O O ' O
polis etc., kan jag icke så noga bedöma, men det tror jag mig veta, att, under det
åtskilliga städer rent af råka i villrådighet vid användandet af dessa deras nya
ökade inkomster, finnas deremot landth om muner, hvilkas håde fattigvård och folkskola
måste ligga så godt som nero af brist på medel till deras behöriga upprätthållande.
På alla dessa skäl och då städerna numera med bränvin förse icke allenast
sina egna utan jemväl landsbygdens konsumenter, hvilka sednare, enligt af Borgare-Ståndets
representanter inom Utskottet benäget meddelade upplysningar, just
äro de flitigaste afnämare å städernas minuterings- och utskänknings-ställen, yrkar
jag att den kommun, konsumenten tillhör och som ensam får draga de skadliga
följderna af hans drvckesbegär, jemväl må dela den skatt, hvarigenom Staten
trott sig kunna lägga ett. hand på hans onda böjelse, samt att följaktligen utmiuuterings-
och utskänknings-afgifterna måtte länsvis, i proportion efter folkmängden,
fördelas lika mellan städernas och landtbygdens kommuner!”
Häri hafva Iiiksdags-fullmägtige Håkan Olsson från Christianstads län och
J. Smedberg från Elfsborgs län instämt.
af Riksdags-fullmägtigen A. W. Uhr: ”Emot Utskottets, efter långa diskussioner
och 2:ne voteringar, fattade beslut att bibehålla 24 §:s 2 mom. oförändradt,
får jag mig reservera. Då af 23 voterande 11 voro för afgifternas fördelning efter
folkmängd länsvis, och af 22, 10 för dess indragande till Staten, så synes huru
delade tankarne varit. Skulle det vara sanning, att den kommun, inom hvilken
spirituösa drycker försäljas, ensam lider af superiet och dess följder, huru då förklara
rättvisan deraf att å landet inkomsten af bränvinsförsäljningen skall delas
emellan alla socknar? Är det åter sanning, att det egentligen är de som supa, som
lida af superiet och, i följd deraf, ofta nog på ett eller annat sätt falla den kommun
till last, inom hvilken de bo, så blifver orimligheten af nu varande bestämmelse
än iner i ögonen fallande. Ändamålet, hvarför försäljningsskatten blifvit
anslagen till kommunerna, kan ingalunda vara någon annan än att genom medlens
användande till folkets upplysning och förädling minska om ej alldeles förekomma
fylleriet, samt att lätta tungan af dess olyckliga följder; och är ej detta lika behöfligt
på landet som i staden?
Rättelse har äfven blifvit sökt af flere motionärer dels inom Riks-Stånden,
hvilka i Betänkandet äro omnämnde, dels inom Sammansatta Utskottet, hvilka
förslag, emedan de blifvit afslagne, icke i Betänkandet omnämnas. Så har blifvit
föreslaget: ”det all försäljningsafgift skall inbetalas till Ränteriet, och derifrån först
utgå till städerna så mycket som svarar emot den inkomst, de före denna författnings
tillämpning haft af försäljningen i medeltal under ett visst antal år, och det
öfriga fördelas på hela länet efter folkmängd.
Att hela ifrågavarande afgift delas inom länet efter folkmängd, men städerna
dervid tilläggas dubbelt emot landet.
Att städerna och landet få hälften hvardera, och slutligen
Att
Sammarin. Hemlin.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Blem.-Utskottets Het. N:o 11. 25
Att hola skatten ingår till Staten.”
Men intet af dessa förslag lyckades vinna framgång.
Städernas anspråk, att allt framgent få oafkortad? behålla denna inkomst,
äro så orimliga och rättsvidriga att ingen lärer tro på möjligheten deraf. Utskottets
motiver äro äfven så klena, att det deraf synes huru dålig sak man haft att
försvara; så säges att städernas förmenta rättighet är häfdvunnen; någon annan
häfd lärer dock ej vara gällande än urminnes-, vidare att de gjort sig säkra på
fortfarandet af denna inkomst, och derföre inlåtit sig i så stora företag, att, om
rättvisan nu helt tvärt skulle göra sig gällande, de skulle komma i alltför stor
förlägenhet. Nå väl! jag vill ingens ofärd; låt oss derföre antaga något lämpligt
jemnkningsförslag såsom öfvergång, hellre än att längre insöfva städerna i sin
öfvertro.
Om lämpligheten af det nya tillägget vid den 34:de § (33:dje gamla) är jag
mycket tveksam. Jag befarar att man, genom att på detta sätt söka förekomma
missbruk, lagt för stora hinder för det oskadliga, som man ej haft för afsigt att
förbjuda.
I fråga om den vid 35:te § (34:de gamla) föreslagna skrifvelsen, som helt oförmodadt
tillkom, är jag äfven af olika tankar med Utskottets pluralitet, eller rättare
i beslutet, ty man torde ej med full säkerhet kunna säga att de fleste derom
varit ense. Huru ofta har jag ej hört den satsen vidhållas, stundom med, stundom
utan skäl, att man ej bör onödigtvis besvära Hans Majit, i mindre vigtiga
ämnen, och månne just detta fall var så nödigt? Huru lätt hade det ej varit för
Utskottet att deruti höra någon eller några vetenskapsmäns yttrande öfver det
undergradiga bränvinets skadlighet i jemförelse med det som håller 46 procent?
Bränvin är ej något nytt ämne, ej heller har det fått någon ny tillsats, tvärtom
har rening deraf blifvit anbefalld; det. behöfver sålunda ej undergå någon ny analys
i och för denna frågas besvarande, så godt sig göra låter. Skall frågan åter
fullständigt och med säkerhet kunna hesvaras, så fordras dertill en större kännedom
om menniskan än någon för närvarande eger och länge nog torde dröja innan
någon kan förvärfva, hvadan skrifvelsen är så mycket onödigare.”
I denna reservation halva Riksdags-fullmägtige J. Lekberg och P. Hedström
instämt.
Bih. till li. St. Prot. 1859 & 1860. 5 Sami. 2 A/d. 8 Hä/t.
4
26 Sammans. Hevilla.-, Lag- samt Allm. Hesv- och Ekon.-Utskottets Het. K:o 11.
Förslag till Förordning
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra, brända eller
diAillera.de
§ 26 (ny).
1 stad ege vederbörande myndighet att bestlimma hvilka tider a dygnet minuthandel
med och utskänkning af bränvin må vara tillåten.
Sktille anledning förekomma dertill, att utskänkning i stad af bränvin bör förbjudas
vid marknad eller annat tillfälle, som i föregående § nämnes, eger vederbörande
myndighet att jemväl derom meddela föreskrift.
§ (27) ny 28.
Under sön- eller helgedag må ej bränvin, som är föryttradt genom partieller
minuthandel, till köpare utmätas eller utlemnas.
Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.
På landet vare å sön- eller helgedag all annan utskänkning förbjuden ån på
gästgifvaregårdar vid måltider till resande, derest Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ej, på grund af särskilda omständigheter, undantag meddelat.
§ (33) ny 34.
Byte af bränvin mot bränvin eller andra varor äfvensom utlåning af bränvin
vare lika med bränvinsförsäljning ansedd.
Köper någon bränvin gemensamt med en eller flere eller för två eller feres räkning,
för att mellan dem delas, vare ansedd sorn hade han det ensam köpt och åt
hvar och en af de öfriga sålt dennes andel.
Sammans. Bevilln-, Lag- samt Allra. Besv.- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 11. 27
Deri som säljer bränvin med vetskap om sådan gemensam handel, som i föregående
moment omnämnes, vare jemväl ansedd sorn hade han till hvar och en af köparne
föryttrat hvad på denne kommit.
§ (35) ny 36.
Då bränvin sändes med fartyg saltsjövägen, bör tullförpassning' bränvinet åtfölja
samt kärlen ined tullförsegling vara försedda,- dock inbegripes icke härunder
skeppsbesättnings förråd, räknadt till 2 kannor på man.
Förpassning å bränvin må ej af tullkammare utfärdas, innan afsändaren
aflemnat tillverkarens, under edlig förpligtelse utgifna, bevis, att bränvinet år af
honom å uppgifvet ställe tillverkadt.
Sådant bevis bör åtfölja bränvin då det, utan att sändas saltsjövägen, föres
emellan inrikes orter eller i större parti än 60 kannor.
Yid införsel och transport af utländska brända eller distillerado spirituösa
drycker gälle hvad särskildt derom stadgas.
§ (36) 37.
Med undantag af den i § 35 meddelade föreskrift om bränvinets rening och
styrka, skall hvad i denna förordning är stadgadt om minuthandel med eller utskänkning
af bränvin gälla äfven för andra brända eller distillerade, in- eller utländska,
spirituösa drycker, äfvensom för drycker, hvilka äro dermed tillagade.
§ (37) 38.
Å gästgifveri, der rörelsen är mellan flere åboer fördelad, skall en, af kronobetjent
påtecknad, uppgift om den tid, hvardera åboen är till bränvinsutskänkning
berättigad, vara anslagen hos den, som för tillfället försäljningsrätten utöfvar,
och hos honom, under samma tid, jemväl skylt vara anbragt, på sätt i § 39 föreskrifves.
§ (42) 43.
Öfverträdes förbud som i § 27 gifvet är, vare lag som i § 41 sägs.
§ (44) 45.
Idkar någen minuthandel med eller utskänkning af bränvin å annat ställe,
än dertill uppgifvet är, eller tillåter den, som icke är till utskänkning berättigad,
att, då han i parti eller genom minuthandel säljer bränvin, något af det sålda på
försäljningsstället förtäres, eller afhemtas i mindre belopp än han är berättigad att
föryttra, eller förbryter sig den, som till minuthandel med eller utskänkning af
bränvin berättigad är, mot § 25 mom. 1 eller 2, § 28 mom. 2 eller 3, eller § 31;
28 Sammans, lien ilin.-, Lag- samt Allm, Besv.- och Ekon- Utskottets Bet. N:o 11.
böte första gången från och med 15 till och med 30 R:dr, samt andra gången från
30 till och med 60 R:dr, och vare dessutom andra gången sin minuthandels- eller
utskänkningsrätt förlustig.
~ O
Öfverträdes det förhud, som i § 25 mom. 3 gifvet är; vare bot första gången
från och med 15 till och med 30 R:dr, andra gången från 30 till och med
60 R:dr samt tredje och följande gånger från 60 till och med 120 R:dr. Det medförda
bränvinet vare derjemte förbrutet. Säljes dervid mindre än 15 kannor; ansvare
förbrytaren tillika enligt § 41.
§ (45) 46.
Handlande, som mot § 32 sig förbryter, böte första och andra gången enligt
§ 45 och håfve andra gången dessutom sin handelsrättighet förverkat.
§ (45) 46.
Förbrytelse mot § 4 mom. 2, § 22, § 28 mom. 1, § 29, 30, 35, 38, 39 eller
40, Btraffes med böter från och med 7 R:dr 50 öre till och med 30 R:dr.
Då förbrytelse skett mot § 35, vare tillika det till salu hållna bränvin un
derkastadt
beslag och förbrutet.
§ (50) 51.
Underlåtes vid transport af bränvin föreskrift, som i § 36 gifven är, dömes
varan förbruten, derest egaren ej gitter visa, att hon är af inhemsk tillverkning
oller blifvit vederbörligen förtullad.
§ (52) 53.
Böter, som enligt § 41, 43, 44 eller 45 ådömas, skola, då tillgång brister,
enligt 5 Kap. Straff-Balken till fängelse vid vatten och bröd förvandlas.
Böter, som eljest enligt denna författning ådömas, skola, i brist af tillgång,
förvandlas till fängelse sålunda, att mot böter
till och med 15 R:dr svara 7 dagar,
från 15 R:dr till och med 37 R:dr 50 öre ... 14 „
„ 37 R:dr 50 öre till och med 75 R:dr .... 21 „
» 75 „ „ „ ,, 150 „ .... 30 „
» 150 ,, * » * 225 „ .... 45 „
„ 225 „ „ „ „ 300 „ .... 60 ,, eller
2 månader o. s. v. — Ej må dock någon, för bristande tillgång till böter, mer än
ett år i fängelse hållas, ehvad belopp böterna må utgöra. Under fängelsetiden bör
fången till arbete hållas.
Santmans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottcts Bet N:o 11. 29
§ (53) 54.
Då minuthandels- eller utskänknings-afgift jemte böter enligt denna Förordning
åd örn da blifvit, må, der tillgång till afgiften eller någon del deraf saknas,
böterna ej kunna med penningar gäldas, utan skall den sakfällde i stället undergå
det straff, som enligt § 53 mot böterne svarar.
§ (58) 59.
Rättighet att förbrytelse mot förordningen till åtal af allmän åklagare angifva,
tillkommer en hvar, utom barn emot föräldrar.
Å landet bör sockncnämnd och i stad stadens äldste egna synnerlig upp
märksamhet
deråt, att sådane förbrytelser varda till åtal angifna.
Rättighet att verkställa beslag tillkomme de i § 58 mom. 1 omförmälda
allmänna åklagare. Beslag skall göras i två vittnens närvaro.
30 Sammans. Hevilla-, Lag- samt Allm. Bernt.- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 12.
M:o
Arik. lill Exp.-Ulsk, deri 17 Juli -18(50, kl. 9 t', m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående rättighet för
Ronneby köping att, i likhet med städer få uppbära 4 af
inom köpingen inflytande afgifter för minuthandel med
och utskänkning af bränvin.
Uti en inom Yällofliga Borgare-Ståndet Täckt motion har Herr Palander,
G. TU, yrkat, att, som den fördel, hvilken uti Kongl. Förordningen angående "vil
koret!
för försäljning af bränvin och andra spritdrycker blifvit städerna tillerkänd,
nemligen att | af de afgifter, som i stad inflyta för minuthandel med och utskänkning
af starka drycker, tillfalla staden, uppenbarligen tillkommit med afseende
derpå, att bland städernas befolkning alltid uppstå stora behof af medel till bestridande
af utgifter för kommunala ändamål, såsom fattigförsörjning, helsovård
m. m., hvilka behof ökades i samma mån starka drycker derstädes ymnigare förtärdes;
men alldeles enahanda förhållande egde rum inom flera af de större köpin
garne
och framför andra inom Ronneby köping, nämnde köping måtte förunnas
rättighet att, i likhet med städerna, få uppbära £ af inom köpingen inflytande afgifter
för minuthandel med och utskänkning af bränvin.
Upplysningsvis har motionären anfört, att Ronneby köping med nära 2,000
innevånare och således mycket folkrikare än mången af rikets städer, måste vidkännas
betydliga kommunala afgifter, hvilka, enligt bilagdt intyg, årligen uppginge
till 7,350 R:dr R:mt, i hvilket belopp folkskole-afgiften dock ej vore upptagen;
att en dryg tunga drabbade köpingen derigenom att en mängd personer,
hvilka ej kunde berga sig på landet, inflyttade till köpingen och förr eller sednare
folie dess fattigvård till last; att fattigförsörjningen årligen kostade köpingen 3,000
R:dr; att det belopp, som för bränvinsförsäljiiing årligen tillfölle köpingen, ej öfverstege
300 R:dr R:mt, samt att köpingen visserligen med lätthet kunde vinna
stapelstadsrätt, men måste afstå från denna förmån af brist på inkomster till aflöning
af Borgmästare och Råd, bekostande af tullkammare med flere i sådant fall
nödiga utgifter.
Sammans, Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskottets Bet. N:o 13. 31
På sätt af särskilda Utskottets Betänkande vid 1853—54 års riksdag inhemtas,
var det, med afseende på den olika ställning, hvaruti städernas styrelse
och förvaltning befinner sig emot landtkommuncrnas saint i betraktande af städernas
häfdvunna rätt att livar för sig omedelbart draga inkomsterna af utskänkningen
af starka drycker, sorn städerna bibehöllos vid den af motionären omiörmälda
förmån. Då sålunda den grund, hvarpå nämnda förmån hufvudsakligen hvilar,
icke eger tillämpning på Bonneby köping oell bilall till motionärens förslag dessutom
skulle förnärma den öfriga delen af Bonneby församling, som icke tillhör
köpingen, mea finge lika med denna vidkännas olägenheterna af brän vinsförsäljningsställena,
utan att få dela afgifterna från dessa sednare, hemställer Utskottet,
att ifrågavarande motion icke måtte vinna Bikets Ständers
bifall.
Stockholm den 16 Juli 1860.
!%:» 13.
Ank. till Exp.-Utsk. den 17 Juli ISfio, kl. 9 f. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, angående tillägg till 0 §
l mom. af gällande HandeU-ordning.
Uti en hos Högvördiga Preste-Ståndet väckt motion, hvilken blifvit till Ekonomi-Utskottet
remitterad, men sedermera Ofverlemnats till Sammansatta Utskottets
behandling, har Kontraktsprosten Källström föreslagit följande tillägg till 6 § 1
mom. af Kongl. Maj:ts nådiga Handels-ordning den 22 December 1846:
”När tillstånd sökes att inom någon kommun å landet i öppen salubod handel
idka, vare dock från de varor, som i sådan salubod må försäljas, bränvin och
andra spritdrycker i det fallet undantagna, att kommunens sockennämnd, som öfver
ansökningen höras bör, på för handen varande grundade skäl ett sådant undantag
föreslår och påyrkar.”
Till stöd för detta förslag har blifvit anfördt, att enär, enligt nu gällande
Handels-ordning, salubod finge å landet öppnas på minst tre mils afstånd Irån närmaste
stad för försäljning af alla slags inhemska varor, kunde handel med bränvin
och andra spritdrycker af svensk tillverkning i öppen salubod å landet bedrifvas
utan all annan inskränkning än att handlanden icke sålde mindre qvantitet på en
gång än 15 kannor. Efterlcfnaden häraf kunde dock, såsom erfarenheten tillräckligen
visat, svårligen kontrolleras. Åtminstone kunde förbudet häremot på mångfaldiga
sätt kringgås och gäckas, helst sedan landthandeln nu mera icke försmådde
att öppna sina salubodar äfven uti sådana från den större trafiken aflägsna trakter,
der tydligen ingen annan handel vore att påräkna än en i det närmaste okontrollerad
”brånvinskommers”, hvilken oftast med sig förde ett ökadt sedeförderf.
Då, oaktadt detta temligen allmänt kända förhållande, en kommun, som önskade
skydda sig mot en sålunda öppnad öfversvämning af den härjande bränvinsflod,
32 Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. liesv.- och Ekon.-’Utskottets Het. N:o 13.
hvilken härigenom vore upplåten att fritt och utan all fördämning i alla riktningar
utbreda sig, för närvarande saknade rätt att ens inom eget område förskansa
sig emot det förderf, som för hvarje år allt mer och mer hotade att förstöra alla
de goda frukterna af vår eljest i allmänhet kloka och väl beräknade bränvins-lagstiftning,
syntes det motionären vara hög tid att Rikets Ständer, som för landthandlare
hittills hållit öppen en nästan obegränsad frihet att drifva bränvinshan.
del, nu äfven måtte vidtaga någon åtgärd att åt kommunerna medgifva frihet att,
när de finna det behöflig!, åtminstone inom egna områden, emot sådant förderfligt
hränvinsmånglcri i någon mån skydda och förskansa sig sjelfva.
Motionärens framställning synes hufvudsakligen föranledd af det sätt, hvarpå,
efter hvad inhemtas af Utskottets denna dag afgifna Betänkande i anledning af
väckta motioner om förändring i vissa delar af Kongl. Förordningen den 27 November
1857, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
distillerade spirituösa drycker, berörda Förordning på många orter blifvit sålunda
kringgången, att flere personer sammanskjutit penningar till inköp af 15 kannor
bränvin, hvilket belopp de sedan sins emellan delat i mindre partier. Nämnde
olägenhet har Utskottet emellertid sökt afhjelpa genom att stadga böter så väl för
den, som köper bränvin gemensamt med en eller flere eller för två eller flores räkning,
för att mellan dem delas, som ock för den som säljer bränvin med vetskap
om sådan gemensam handel. I öfrigt har man i ofvanberörde Förordning på allt
sätt sökt förebygga, att landthandlare må genom bränvinshandl åstadkomma det
sedeförderf, motionären öfverklagat. Sålunda är der stadgadt förbud för landthandlare
att idka vare sig minuthandel med eller utskänkning af spritdrycker och den
landthandlare, som andra gången beträdes med sådan förbrytelse, blifver sin handelsrättighet
förlustig. Det enda slag af bränvinshandl, landthandlare alltså eger
utöfva, är partihandel. Vidare är brånvinsutdelniug i öppen salubod för handel
med andra varor än bränvin äfven utan betalning förbjuden och den, som andra
gången öfverträder detta förbud, förlorar likaledes sin handelsrättighet. Slutligen
äro böter stadgade för det fall att den, som i parti säljer bränvin, låter något af
det sålda på försäljningsstället förtäras, och har Utskottet dessutom i sitt ofvanberörda
Betänkande föreslagit, att enahanda ansvar må drabba den, som låter såldt
bränvin afhemtas i mindre belopp än det minsta, han är berättigad att föryttra.
Då härtill kommer, att, med få undantag, en hvar eger anställa åtal för förbrytelser
mot hräuvinsförsäljnings-förordningen samt det åligger sockennämnd å landet
att egna synnerlig uppmärksamhet deråt, att sådana förbrytelser varda till åtal
angifna, så är det att hoppas att, sodan det anmärkta sättet att kringgå författningen
blifvit rättadt, sådana olägenheter, som de af motionären omförmälda, för
framtiden skola upphöra. Vid sådant förhållande anser Utskottet skäl oj vara för
hand att betaga landthandlare rättigheten att idka partihandel med bränvin; en
rättighet, som tillkommer hvarje Svensk medborgare, som råder öfver sig och sin
egendom, utan hemställer Utskottet,
att Kontrakts-prosten Källströms ifrågavarande motion ej måtte
vinna Rikets Ständers bifall.
Stockholm den 16 Juli 1860.
STOCKHOLM, tryckt hos Isaac Marcus, 1860.
Sammanfatta Bevittna-, Lag- samt Allm. Besy.- o. Lkon.-Ulsk.s Betänkande N:o 14. 1
M:o 14.
Ank. till F.xp.-Utsk. den 8 Äng. 1860, kl. 6 e. ni.
Betänkande, i anledning af väckta motioner, angående ändring » gällande
författningar rörande ansvaret för lurendrejeri.
Lii en inom Hedervärda Bondc-Ständct väckt motion, liar Ola l.asson frän
Skäne, i ändamål både att hämma insmugling af lyxartiklar och att förekomma de
olyckor, som nu drabba en mängd fattiga strandboer, hvilka, derigenom att de i ekonomiskt
hänseende äro beroende af köpmän, skulle förledas att för desses räkning
begå brott emot förfatlningarne, angående ansvar för oloflig införsel af varor, — föreslagit,
att hvarje annat strafT för insmuglande af oförtullade eller till införsel otillåtna
varor, än det som består i varornas konfiskation för Statens räkning, målte upphäfvas,
men att deremot, med bibehållande för tullbetjent af rättigheten att anställa
kropps- och husvisitation, hvarje Svensk medborgare måtte berättigas att, på kust och
strand, eller högst f mil derifrån, göra beslag på gods af ofvannämnda beskaffenhet,
då det uppgår till minst 30 R:dr i värde eller, i läll godset är våt vara, 5 kannors
rymd; och skulle, sedan det i beslag tagna blifvit inom viss tid till laga behandling
anmäldt, beslagarcn erhålla | i beslagarelön.
Deremot är yrkadt:
af Ola Jönsson från Malmöhus län, med hvilken Sven Bosenberg från Christianstads
län instämt, att så vidt möjligt alla varor, som vid införsel i riket äro tullbehandling
underkastade, skola förses med stämpel; att den, som i riket olotligen införer
utländska varor eller dem icke till vederbörlig tullbehandling angifver, skall, första
gången han härmed belrädes, böta varans bela värde och för öfrigt ansvara på
sätt i lag är bestämdt samt dessutom straffas med arbete å någon Kronans fästning
från en till och med sex månader; att lör sådan förbrytelse andra gången förbrytaren
skall böla varans dubbla värde och arbeta å fästning från och med sex måna
der
till och med två år, hvilket straff skulle för förnyad förbrytelse kunna efter omständigheterna
ökas; att den brottslige skall i hvarje fall anses hafva förveikat medborgerligt
förtroende, samt att behållningen för i beslag anhållna och förbrutna di nide
spirituösa drycker må, jemte böterna, tillfalla beslagaren ensam, så vida lian kan till
saken binda godsegaren, men att, i annat läll, må med fördelningen häraf förfaras på
hittills stadgadt salt;
lith. till B. St. Prut. ISöD A 18 ti O. 5 Sami. 2 Afd. 0 Baft
2 Sammansatta Be»ilin:s-, Lag- samt Allm. liesv.- o. Fkon.Utskts Be trink ande N:o bi.
af C. G. Cederskog fean Ostergötlands län, med hvilken Josef Oscar Almgvist
frän Norrbottens län och Carl Nettelbladt frän Stockholms län instämt, att lurendrejeri
hädanefter mä straffas säsom stöld sälnnda, att lurendrejaren mä stä tjufsrätt
för beloppet af de tullumgälder, han sökt undansnilla; dock alt, om den sorn
transporterar eller annorstädes än i salubod och magasin hyser smugladt gods, mft
vara fri frän allt ansvar, derest han förmär lagligen styrka hvem söm ar godsets egare,
i hvilket lall straffet borde drabba den sistnämnde; samt
al Carl Ifvarsson frän Hallands län, att särskildt, i betydlig män förhöjdl, ansvar
mätte bestämmas för lurcndrejeri med utländsk spirituosa.
Till stöd för sistberörda motioner har hufvudsakligen blifvit anfiirdt, att det
icke kunde vara större brott, om nägon genom fattigdom och nöd läte förleda sig
att stjäla (» K:dr, än att genom tullförsnillning bedraga Staten pä stora summor; hvadan
straffet för begge dessa brott borde bringas i närmare öfverensstämmelse med
hvarandra. Hvad särskildt beträffar oloflig införsel af spirituosa, sä hade, genom bränvinsskattens
förhöjning samt den af Danska regeringen beviljade restitution af eilagd
tillverknings-afgilt, smuglingen med Danskt bränvin blifvit särdeles lönande; i följd
hvaraf antalet af dem, som gjordt sädan smugling till sitt hvardagliga yrke, i betänklig
grad tilltagit.
Utskottet har tagit i öfvervägande hvad motionärerne sälunda anfört. Och
hvad först nngär Ola Lassons yrkande, alt stralfet för lurcndrejeri mätte inskränkas
till den lurendrejade varans förlust, sä enär, pä siitt motionären antydt, lurendrejarne
sällan äro sjelfva egare till de varor, de söka ololligen insmugla, skulle, genom bifall
till motionärens förslag, de personer, hvilka lånade sig till verktyg ät den ifrågavarande
förbrytelsen och utan hvilkas medverkan den i de flesta fall ej skulle blifva
begängen, undgå allt stralT, hvilket innefattnde en uppenbar orättvisa; hvadan Ut
skottet
hemställer,
att berörde motion måtte lemnäs utan afseende.
Hvad derefter angår såväl Ola Jönssons och C. G. Cederskogs yrkande om
skärpta kontroller och straff till förekommande af lurendrejeri i allmänhet, som Cart
Ifvnrssons yrkande om skärpning i straffet för lurendrejeri med spirituosa, så synes
sådana åtgärder, som de af motionärerne föreslagna, för närvarande så mycket mindre
af behofvet påkallade, som frestelsen till tullförsnillning numera, sedan importförbuden
blifvit upphäfda och ett tullsystem med lägre tullsatser antagits, är betydligt
mindre än förr; hvadan Utskottet, som dessutom inhemtat, att en Tullstadga, innefattande,
bland annat, föreskrifter rörande ifrågavarande ämne, efter att redan hafva
undergått granskning i Högsta Domstolen, snarligen torde vara att från Kongl. Maj;t
förvänta, hemställer,
att ifrågavarande motioner måtte lemnäs utan afseende.
Stockholm den 8 Augusti ffttiO.
Stockholm, tryckt hos Sam. Rumstedt, 1860,
#■
Sammansatta Bevilln:s-, Lag- samt Allm. Bese- o. Ekon.-Utsk:s Betänkande N:o 15. 1
Jl:o 15.
Ank. till Exp.-Ulsk. den 14 Aug. 1800, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckta motioner angående tobaksskatt.
Uti en hos Höglotliga Ridderskapet och Adeln väckt motion har Friherre von
Knorring, Axel, förmält, att den högst betydliga stats-inkomst, som bränvinstillverkningen
numera inbringar, väckt motionärens uppmärksamhet på en annan inhemsk
näring, som bedrifves i en allt mer och mer vidsträckt skala, utan deremot svarande
inkomst för Statsverket, nemligen tillverkningen af tobak för ändamål af rökning,
tuggning och snusning. Förbrukningen deraf ökades nästan med hvarje dag. Den
sträckte sig till alla samhällsklasser och snart sagdt till alla åldrar. Man såge öfverallt
tolf-, ja lill och med tio-åriga gossar med cigarr i munnen. Om man nu också
icke ansåge tiden vara inne att stäfja en förbrukning, som, till öfvermått begagnad,
utan tvifvel måste verka menligt på helsan, borde åtminstone skälig omtanka för Statens
bästa föranleda Rikets Ständer att belägga antingen tillverkningen eller förbrukningen
af denna vara eller ock — hvilket, i motionärens tanke, måhända vore det
lämpligaste — beggedera med en skälig skatt. Enligt motionärens uppgift äro i
Sverige 100 fabriker sysselsatta med tobaksfabrikation. Tillverkningen vid dessa hade
utgjort, år 1858, kardustobak 646,874 skålp., till ett värde af 408,182 R:dr R:mt;
tuggtobak 840,668 skålp., till ett värde af 648,183 R:dr; löstobak 8,600 skålp., till ett
värde af 6,450 R:dr; cigarrer 411,257 skålp., till ett värde af 1,318,374 R:dr, och snus
3,639,394 skålp., till ett värde af 1,460,460 R:dr, eller tillhopa 5,546,763 skålp.
tobaksläbrikater till ett värde af 3,841,649 R:dr Runt. Importen af denna vara hade
ofvannämnda år utgjort 4,603,650 skålp. oarbetad tobak med ett tullvärde af
1,379,721 R:dr R:mt samt 45,742 skålp. arbetad tobak med 141,470 R:dr R:mt
tullvärde. Förbrukningen äfvensom tillverkningen af dessa fabrikater kunde antagas
vara i fortgående stigande. Flera utvägar funnos att göra Statsverket till godo den
ofantliga tobaksförbrukningen. Det vigtigaste vore, enligt motionärens förmenande, att
hvarje skålp. förarbetad tobak belädes med lämplig afgift, för uppbörd hvaraf Staten
borde vid hvarje fabrik anställa någon kontrollant, på samma sätt som vid bränvinstillverkningen
eger rum. En annan utväg vore att i städerna utarrendera rättigheten
Bih. till R. St. Prot. 1851) & 1860. 5 Samt. 2 Afd. 10 lläft. 1
2 Sammansatta Bevillnrs-, Lag- samt Allm. Best).- o. Ekon.-Ulskts Betänkande N:o 15.
att sälja tobak, i de mindre städerna till en, i de större två, i Stockholm och Göteborg
till tre personer. Slutligen kunde ock konsumtionsskatt åläggas tobakens
förbrukare, hvilken sistnämnda utväg kunde ställas i förening med någon af de tvänne
förstnämnda alternativerna.
Likaledes har uti en hos Vällolliga Borgare-Ståndet väckt motion Herr Boman,
A. F., erinrat, hurusom den allmänna meningen förmådde Rikets Ständer att vid
1833—34 årens riksdag taga i öfvervägande vidden af det onda, som en öfverdrifven
bränvinstiilverkning och bränvinskonsumtion sedan lång tid tillbaka spridt öfver
hela fäderneslandet. Genom begge statsmakternas bemödanden hade, i anledning
deraf, vid nämnde riksdag biträdts en annan bana, hvilken, sedermera fullföljd, burit
välgörande frukter, i det den minskat superiet och dess olyckliga följder, på samma
gång den tillskyndat så väl Staten som kommunerna fördelar, hvilka till icke obetydlig
de! slutligen kommit just de klasser till godo, från hvilka medlen, ehuru för ett
värdelöst ändamål, utgått. Den princip, från hvilken Rikets Ständer vid den nya
bränvins-lagstiftningen utgingo, vore också otvilvelaktigt den riktiga, nemligen att genom
varans fördyrande medelst hög skatt minska dess missbruk; en åtgärd, så välbetänkt,
att densamma, i motionärens tanke, torde för många fall böra vinna efterföljd,
för att sålunda stäfja ett skadligt öfverflöd och till sans återföra den stundom
likasom till yrsel uppdrifna njutningslystnaden. I sådant afseende hade motionären velat
fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på ett missbruk, som, om också icke så
förderfligt för helsa och välfärd, som det omåttliga bränvinsförlärandet, dock borde i
någon mån stäfjas, nemligen den öfverdrifvet stora förbrukningen af tobak, synnerligast
under formen cigarrer. Tillverkningen af sistnämnda vara hade under år 1838
inom riket uppgått till 410,107 skalp., i läbriksvärde uppgifvet till 1,316,340 R:dr.
Tillverkningen af kardustobak hade under nämnde år uppgått till 643,317 skålp., som
i värde uppgifvits till 406,312 R:dr. Dessutom hade under nämnda år importerats
cigarrer till belopp af 20,000 skålp., hvilka, såsom af finare beskaffenhet, icke kunde
uppskattas lägre än till 73,000 R:dr. Af hela den inhemska tillverkningen hade
endast 174 skålp. blifvit exporterade till Norrige och Finland, hvadan man kunde antaga,
att under ett års förlopp mera än två millioner Riksdaler inom landet på detta
sätt »uppgått i rök»; ett förhållande så mycket bekymmersammare, som tillverkningen
af ifrågavarande artikel år ifrån år tilltagit. Härtill komme att tobaksrökandet, enligt
på vetenskaplig väg vunnen erfarenhet, vore skadligt för den menskliga organismen
och till och med, enligt skickliga praktiska läkares offentligen afgifna yttranden, hos
deråt alltför hängifna personer grundlagt egna sjukdomar, hvilka stundom haft dödlig
utgång Motionären hade förutsett det inkastet, att det vore inkonseqvent alt vilja
beskatta tobaken under en form, eller såsom röktobak, men lemna den fri under en
annan, t. ex. snus, men härvid ville motionären erinra, att tobak i pulfverform i allmänhet
ansåges mindre skadlig och stundom i ögonsjukdomar användes såsom läkemedel;
att förbrukningen af denna vara, fördelad på hvarje konsument, vore en obetydlighet,
i jemförelse med de dyra cigarrerna, samt att motionären med sin fram
-
Sammansatta Hevillnts-, Lag- samt Allm. liesv- o. Ekon.-Utslvs Betänkande N:o 15. 3
ställning icke hade för afsigt att hindra bruket, utan endast att hämma missbruket af
det i sig sjelf, om icke absolut skadliga, dock fullkomligt onyttiga och obehölliga fabrikatet.
Pä grund häraf bar motionären föreslagit, att Rikets Ständer rpMte bestämma
en lämplig skatt å röktobak, i hvilket afseende motionären, derest det ansåges
olämpligt att beräkna den efter tullvärdet och lägga den på importen af tobaksblad,
föreslagit följande:
l:o) att röktobak icke måtte få förekomma i handel annorlunda än inslagen i
större eller mindre karduser, försedda med bevillnings-stämpel efter bestämdt vigtinnehåll
och beräknad efter 25, 50, 75 öre å 1 R:dr pr skålp., allt efter tobakens
qvalitet. Förbrytelse häremot borde straffas med den ostämplade varans förlust samt
särskilda böter;
2:o) att hvarje i bandel förekommande cigarr skulle, för att ej medföra konfiskation
och böter, vara försedd med frimärke, 'arierande efter fabrikatets finhet och
pris, hvilket frimärke skulle fästas ungefär 1 tum från cigarrens öfra ända eller den
del deraf, som vid börjad rökning ej tändes;
3:o) att med angifvare- och bötes-andelar borde förhållas såsom för försäljning af
ostämplade spelkort finnes bestämdt;
4:o) att den härigenom inflytande tobaks-skatten skulle ingå till Statsverket och,
efter afdrag af kostnaderna för stämpling och frimärken, utanordnas sålunda, att \
skulle tillfalla Stockholms stad att, efter vederbörandes bepröfvande, fördelas emellan
Kongl. Seraphimer-lasarettet, Stockholms stads och läns Kurhus samt stora Barnhuset,
men de återstående f fördelas efter folkmängden på lasaretten och kurhusen i
rikets alla öfriga län.
Vid remiss till vederbörligt Utskott af Friherre von Knorrings ofvanberörda
motion bar densamma blifvit förordad af Friherre Sprengtporten samt Herrar Montgomerie,
G., Printzensköld, C., och Cederschiöld, F. A., hvilken sistnämnde yttrat, att
han, likasom motionären, med bekymmer sett, huru bruket af tobak spridt sig ända
derhän, att gossar i skolorna redan röka cigarr. Då det vore en känd sak, att grundämnet
i tobaken, det så kallade nikotin, vore ett af de aldra våldsammaste gifter, och
då narkotiska gifter, till hvilka tobaken hörde, i allmänhet visade en särdeles skadlig
verkan på barn, vore det också tydligt, att tobakens begagnande i barndomen måste
i hög grad bidraga att förslappa verksamheten hos hjerman, särdeles som den genom
studier ofta öfveransträngdes. Mycket skulle således vara vunnet, om, genom den
föreslagna åtgärden, man åtminstone lyckades inskränka bruket af tobak hos barn och
qvinnor, hvilka sednare nu mera också börjat begagna tobak.
I anledning af dessa motioner, hvilka blifvit till Bevilhiings—Utskottet remitterade,
men, jemlikt 43 § Riksdags-ordningen, behandlats af Sammansatta Utsbottet, har
Utskottet från Kongl. Kommerse-kollegium förskaffat sig uppgifter, angående sä väl
den inhemska tillverkningen af kardustobak och cigarrer under de 10 åren närmast
före 1858, som ock angående importen af cigarrer under samma tid. Enligt berörda
utgifter utgjorde den inhemska tillverkningen af
4 Sammanfatta B erilin: a-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:s Betänkande N:o 15
Cigarrer:
1849.
181,991 skålp., till ett uppgifvet värde af
296,227
R:dr B:ko
1830.
155,606
» » »
292,688
»
1831.
192,655
» » a
367,506
»
1852.
302,705
» » »
457,566
»
1855.
288,957
» » »
526,198
»
1854.
393,238
» » »
782,364
»
1855.
473,857
» » »
944,510
»
1856.
538,030
» » »
1,055,795
»
1857.
702,713
» » »
1,151,880
»
1858.
411,237
» » »
samt Kardustobak:
878,916
»
1849.
754,392
skålp.
1850.
749,835
»
1851.
806,650
»
1852.
816,349
»
1853.
800,698
»
1854.
820,196
»
1855.
860,735
»
1856.
909,336
»
1857.
862,658
»
1858.
646,864
»
1849.
Under samma tid im
15,945 skålp., till ett
iporterades Cigarrer:
tullvärde af 47,837
R:dr B:ko.
1850.
20,087
»
»
»
60,262
»
1851.
21,094
»
»
»
63,283
»
1852.
28,667
»
»
»
86,002
1853.
43,105
»
»
»
129,315
»
1854.
38,264
»
»
»
114,792
»
1855.
33,518
»
»
»
100,555
»
1856.
39,823
»
»
119,470
»
1857.
30,280
»
»
90,841
»
1858.
28,079
»
Häraf visar sig, att under det tillverkningen af kardustobak är 1838 understeg
1849 års tillverkning, har deremot tillverkningen af cigarrer under denna tidrymd
betydligt tilltagit, ja, året 1837, uppgått till inemot fyra gfinger det belopp,
hvartill samma tillverkning år 1849 uppgick. Likaledes har under de flesta åren efter
1835 importen af cigarrer med mera än dubbla beloppet öfvcrstigit 1849 års
import af nämnda vara. Exporten af cigarrer har varit så obetydlig, att den knappast
förtjenar nämnas. Under sådana förhållanden, har Utskottet, lika med motionär
Sammansatta Bevilln.s-, Lag- samt Allm. Ilesv.- o. hkon.-Utsk:s Betänkande N:o 15. 5
rerne, ansett tiden vara inne att i någon mån söka hämma det bland alla samhällsklasser
allt mer och mer tilltagande bruket af en vara, hvars njutande icke är grundadt
i något egentligt behof, men deremot, efter erfarna läkares omdöme, åtminstone
för yngre och svagare personer, är bestämdt skadlig. Utskottet har trott, att detta
ändamål lämpligast skulle kunna vinnas på samma väg, som man vid den sednare
tidens bränvinslagstiftning beträdt, nemligen att genom förhöjd beskattning söka fördyra
varan och såmedelst minska den öfverdrifna förbrukningen.
I fråga åter om sättet att härvid gå till väga har Utskottet icke kunnat helt
och hållet gilla någon af de utaf motionärerne föreslagna åtgärder. Att medelst an
ställande
af kontrollörer vid tobaksfabrikerna beskatta tillverkningen skulle i förevarande
fall medföra allt för stora kostnader samt dessutom utan tvifvel föranleda betydliga
underslef, alldenstund oloflig tillverkning kunde utan särdeles stor svårighet
fördöljas. Att i allmänhet förbjuda handel med tobak och endast upplåta rättigheten
till sådan handel åt ett visst antal personer bland dem, som för nämnda rättighet erbjödo
högsta arrende, skulle säkert, sedan handeln med denna vara blifvit så allmän,
som den redan är, föranleda talrika öfverträdelser af ett sådant förbud; i följd hvaraf
statsinkomsten ock måhända blefve ganska obetydlig. Med ännu större svårigheter
är förslaget alt ålägga tobakens förbrukare en direkt konsumtionsskatt förenadt, alldenstund
ett sådant förslag måste ställas i samband med verksamma kontroller mot
missbruk och underslef i de uppgifter, hvarpå en sådan skatt skulle grundas, hvilka
kontroller åter icke kunde verkställas, utan att medgifva den administrativa myndigheten
en allt för stor rättighet att intränga på det enskilda lifvets område. Äfven
mot förslaget att hvarje i handel förekommande cigarr skulle vara försedd med frimärke,
varierande efter fabrikatets finhet och pris, möta, oberäknadt svårigheten att
kontrollera, huruvida frimärkena verkligen motsvarade fabrikatets finhet och pris, så
många praktiska svårigheter i afseende å sättet för frimärkenas anbringande, att Utskottet
anser desamma nästan oöfvervinneliga, hvarförutan äfven kan anmärkas, alt
den förbrukare, som från utrikes ort sjelf införskrefve sitt behof af cigarrer, ej drabbades
af den ifrågavarande afgiften.
Icke heller har Utskottet kunnat biträda Friherre von Knorrings förslag att
utsträcka den ifrågavarande beskattningen lill alla de slag af tobak, som i handel
förekomma. Enär nemligen snus och tuggtobak sedan längre tider tillbaka hafva
sina talrikaste afnämare bland de fattigare klasserna samt förbrukningen af tobak under
sådan form icke torde vara för helsan fullt så skadlig, som annan förbrukning
af denna vara, har Utskottet trott sig nu icke böra föreslå någon särskild beskattning
å snus och tuggtobak, helst beskattning af dessa slag af tobak svårligen skulle
kunna verkställas, ulan att kontrollörer anställdes vid hvarje fabrik, hvilket Utskottet,
såsom ofvan nämndt är, icke funnit lämpligt. Och då tillverkningen af kardustobak
under sednare åren snarare af- än tilltagit, hvilket utvisar en minskad förbrukning af
dylik tobak, men förbrukningen af cigarrer deremot, på sätt Utskottet ofvan visat,
är på väg att vinna en särdeles vidsträckt utbredning, har Utskottet ansett, att den
6 Sammansatta Bevillnts-, Lag- samt Allm. Besa- o. Ekon.-Utshs Betänkande N:o 15.
ifrågavarande särskilda beskattningen tills vidare endast borde drabba förbrukningen
af cigarrer.
Dä Utskottet alltså, under lillig öfvertygelse om nödvändigheten att på något
sätt söka hämma denna förbrukning, icke låtit afskräcka sig af de svårigheter, som
mölt, vid uppgörande af ett förslag i detta ämne har Utskottet, i afseende å sättet
att åstadkomma den ifrågavarande beskattningen, efter noggrannt öfvervägande slutligen
kommit till det resultat, att cigarrer icke annorledes böra få till salu hållas
än i stämplade lådor och konvoluter samt att cigarrer, hvilka från utrikes ort hit
införas, ej böra från tullkammare få utlemnas, innan sådana stämplar blifvit lå
dorna
eller konvoluten åsatte.
Då Rikets Ständer vid innevarande riksdag ansett, att de till lasaretten och
kurhusen erforderliga medel böra fortfarande bestridas genom en särskild personel bevillning,
på sätt sedan längre tider tillbaka varit stadgadt, oell då det i allmänhet icke
torde vara lämpligt att bestämma, det vissa statsinkomster skola till vissa behof allena
användas, har Utskottet icke kunnat gilla Herr Bomans förslag till den ifrågavarande
afgiftens användande, utan ansett nämnda afgift böra till Statsverket ingå.
Beträffande den ifrågavarande afgiftens belopp, så har Utskottet icke ansett råd—
ligt att bestämma detsamma högre än till 2 öre för hvarje cigarr. Deremot tror
Utskottet, att en lägre afgift än 2 öre för hvarje cigarr icke skulle vara tillräcklig,
för att uppnå det af Utskottet önskade resultat — en minskad förbrukning. Utskottet
har emellertid förutsett, att dess förslag, liksom hvarje annan nyhet i lagstiftningsväg,
kommer att till en början röna betydligt motstånd, och Utskottet vill derföre
på förhand till besvarande upptaga några af de anmärkningar, som Utskottet
förmodar komma att mot detsamma framställas. Det torde till en början invändas,
att det afsedda ändamålet, cigarrernas fördyrande genom förhöjd beskattning, lämpligast
vinnes genom tillräckligt hög tull å så väl råvaran, som det färdiga fabrikatet;
men härvid anser sig Utskottet böra erinra, att tullens höjande icke alltid är ett
lämpligt sätt att fördyra en vara, emedan man derigenom lätt råkar ut för faran att
blott uppmuntra varans insmugling. Rikets Ständer hafva ock vid innevarande riksdag
af detta skäl ansett tullen å oarbetad tobak icke kunna sättas högre än till 25
öre per skålp., ehuru en betydligt högre tull blifvit af enskilda motionärer påyrkad.
Dessutom komme, genom tullens förhöjning, skatten ej att drabba den inom iandet
odlade tobaken, hvilken lärer kunna användas vid tillverkning af gröfre cigarrer. En
annan invändning, som af någon torde framställas, att den ifrågavarande afgiften icke
är för Statsverkets behof för närvarande påkallad, förtjenar ingen annan vederläggning,
än den som gifves af erfarenheten vid hvarje riksdag, nemligen att anslag till
de för samhället vigtigaste ändamål, endast af brist på dertill erforderliga medel, måste
vägras. Vidare lärer mången befara, att stadgandet om lådornas och konvolutens
stämpling skall komma att eluderas genom tillverkning af falska stämplar. Samma
farhåga hördes äfven då fråga om kortstämpel, äfvensom om bref-frimärken, först bragtes
å bane; men, sedan saken en gång kommit i gång, hafva de befarade vådorna
Sammansatta Berntin:s-, f.ay- samt Allm. Besv.- o. Elwn.-lJtsk:s Betänkande N:o lb. 7
befunnits ogrundade. Skulle nu en bevillningsstämpel å cigarrer beslutas, fruktar Utskottet
icke heller, att någon större frestelse skulle uppstå att begå ett förfalskningsbrott,
som allmänna lagen ganska strängt bestraffar. Man liar äfven anmärkt, att af
stadgandet, att cigarrer ej skulle få från tullkammare afhemtas, innan lådorna blifvit
med stämpel försedda, skulle blifva en följd, att de från utrikes ort införda cigarrer,
som åter skulle i minut försäljas oell hvilka för sådant ändamål borde inneslutas i
stämplade konvoluter, blefve underkastade en dubbel beskattning. Häremot får Utskottet
erinra, att — utom det alt följden häraf endast kunde blifva cigarrernas fördyring,
hvilket just är hvad Utskottet åsyftat, — den anmärkta olägenheten vore lätt afhulpen
derigenom, att vederbörande varureqvirenter före cigarrernas utlemnande från
tullkammare liito uttaga dem ur de lådor, i hvilka de inkommit, och inlägga dem i
konvoluter. Mot förslaget, att, vid försäljning af cigarrer i minut, cigarrerna skola
vara inneslutna i konvoluter, torde för öfrigt anföras, alt man härigenom betager köparen
möjlighet att få på förhand undersöka den till salu hållna varan; men då erfarenheten
visat, att nämnda omständighet hitintills icke hindrat försäljning af slutna
cigarrlådor, lärer vid denna anmärkning ej böra fästas någon vigt, helst förhållandet
är enahanda med åtskilliga andra varor, t. ex. viner, hvilka försäljas i slutna, ofta förseglade,
förvaringskärl. Dessutom anser Utskottet, att det verksammaste korrektivet
mot missbruket af cigarrökning just skulle komma att vinnas deiigenom, att icke
mindre än 3 stycken cigarrer finge på en gång försäljas, emedan det i sådant fall
ej blefve så lätt för hvar och en, som hade en eller två skillingar, att skaffa sig en
cigarr. Den deremot, som ej har utväg att på en gång köpa 3 cigarrer, bör helt
visst kunna undvara njutningen af cigarrökning. Slutligen torde ock invändas, att för
slaget,
om det blefve lag, skulle komma att eluderas sålunda, att förbrukaren, sedan
han skaffat sig en stämplad låda och användt dess innehåll, komme att, vid inträffande
nytt behof, direkte från tobaksfabrikanten förse sig med cigarrer, hvilka, för
att förtaga misstankan om ett sådant underslef, kunde inläggas i den förr begagnade
stämplade lådan; men, utom det att det väl är att förmoda, att tobaksfabrikanternc
i riket äro månare om sitt anseende, än att de skulle vilja befordra ett slikt underslef,
lärer bevisning om en sådan olaga handel icke vara svårare att åstadkomma
än dylik bevisning i andra fall, och Utskottet har dessutom, till förekommande af
lagöfverträdelse i nämnda hänseende föreslagit ett temligen betydligt straff för en sådan
förbrytelse.
Ehuru så kallade cigarretter, hvilka bestå af karfvad tobak, innesluten i en
pappershylsa, rätteligen icke aro alt hänföra till cigarrer, har Utskottet likväl, enär
Utskottets förslag, derest det antoges, skulle kunna sålunda kringgås, att verkliga cigarrer
försågos med en sådan pappershylsa och derefter utgåfvos för cigarretter, ansett
nödigt föreslå att hvad om cigarrer stadgas, äfven må gälla om si kallade
cigarretter.
För öfrigt anser sig Utskottet böra nämna att, i afseende å sättet för stämplarncs
tillhandahållande samt redovisningen för de genom deras försäljning inQytande
8 Sammansatta Ii evil In: s-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ékon.-Utsk:s Betänkande N:o 15.
medel, Kongl. Förordningen den lä December 1834, angående förhöjd bevillningsafgift
för spelkort samt om kortstämplingens verkställande, tjenat Utskottet till förebild.
Deremot liar Utskottet, enär stämplarnes storlek naturligtvis måste rätta sig efter
lådornas och cigarrernas, icke kunnat föreslå några detaljerade föreskrifter angående
stämplarnes storlek och sättet för deras anbringande å lådorna och konvoluten.
De allmänna föreskrifter, hvilka förekomma i § 2 af bilagde förslag, torde emellertid
vara tillräckliga, för att härutinnan tjena Riksgälds-kontorets Styrelse till ledning.
Hvad slutligen angår det belopp, hvartill den ifrågavarande afgiften sannolikt
skulle komma att uppgå, så, enär den årliga förbrukningen af cigarrer säkerligen icke
komme att understiga 300,000 skålp., är lätt att inse att denna statsinkomst ingalunda
skulle blifva obetydlig; en statsinkomst, som för en mängd nyttiga företag,
exempelvis att nämna förbättrade kommunikations-anstalter, eller andra vigtiga ändamål,
utan tvifvel är ganska önskvärd och hvilken kunde vinnas, utan att för någon
egentligen kännas betungande.
På grund häraf tillstyrker Utskottet vördsammast,
att Rikets Ständer ville antaga följande
Förslag angående särskild bevillning s-afgift för
Cigarrer och Cigarretter, sorn lill salu hållas.
§ i.
Cigarrer, antingen de äro tillverkade i Riket eller från Utrikes ort hit införda,
må ej annorledes till salu hållas än i lådor om 300, 230, 100, 50 eller 25 stycken,
äfvensom i konvoluter, innehållande 5 stycken.
§ 2.
Å hvarje sådan låda, äfvensom å hvarje sådant konvolut, skall vara anbringad
en särskild stämpel, af lämplig storlek och förfärdigad af tjenligt papper, hvilken bör
genom Riksgälds-kontorets försorg anskaffas ecb mot den afgift, som svarar emot
stämpelns åtryckta valör, tobaksfabrikanter eller varuegare tillhandahållas.
Förenämnde stämpel, hvilken, bör förses med konstgravyr och särskildt vattenmärke,
innehållande orden »cigarrstämpel 00 R:dr (00 öre), skall anbringas så att
lådorna eller konvoluten ej må kunna öppnas, utan att stämpeln sönderslites.
Stämpelns valör skall vara följande: å lådor om 500 cigarrer 10 R:dr, å lådor
om 250 cigarrer 5 R:dr, å lådor om 100 cigarrer 2 R:dr, å lådor om 50 cigarrer
1 R:dr, å lådor om 25 cigarrer 50 öre samt å konvoluten 10 öre.
§ 3-
Cigarrer, som från utrikes ort hit införas, må ej från Tullkammare utlemnas,
innan sådana stämplar, som ofvan omförmälas, blifvit, genom varureqvirentens försorg,
lådorna eller konvoluten åsatte.
Sammansatta Bevittna-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utska Betänkande N:o 15. 9
$ *■
Med stämpling och försäljning af cigorretter förfuros på enahanda satt, sorn om
cigarrer här ofvan blifvit stadgadt.
§ 3.
Cigarrstämplar tillhandahållas tobaksfabrikanter och varuegare, i hufvudstaden
hos Riksgälds-kontorets Kommissariat, men, i landsorterna, å Landtränterierna, dit erforderligt
antal stämplar, efter i behörig ordning gjorde reqvisitioner, kommer att genom
bemälda Kommissariat Konungens Befallningshafvande tillsändas.
§ 6.
Innan stämplarne från Kommissariatet till reqvirenten utlemnas eller af Konungens
Befallningshafvande anordnas, skall fulla afgiften vara betald med det å hvarje
stämpel åtryckta belopp, i Stockholm genom insättning i Rikets Ständers Bank för
Riksgälds-kontorets räkning, samt, i landsorterne, genom beloppets leverering i länets
Ränteri, hvarifrån dessa medel insändas direkte till Riksgälds-kontoret, som har att
dem, i likhet med andra bevillningsmedel, använda och för dem redovisa; hvarvid iakttages,
att berörde medel, så väl i Landtränteriernas månadsförslag, som uti öfriga räkenskaper,
skola särskildt upptagas och redovisas under titel: »stämpel-afgift för
cigarrer».
§ 7.
För utbekommande af stämplar från Riksgälds-kontoret eller Landtränteri aflemnas
derå skriftlig reqvisition i 2:ne lika lydande exemplar, uti hvilken reqvisition så
väl den erlagda stämpel-afgiftens belopp, som det önskade antalet stämplar, uppgifves.
§ 8.
Det ena exemplaret af reqvisitionen bör, sedan å detsamma blifvit tecknadt
Riksgälds-kontorets eller Landtränteriets qvitto öfver afgiftens behöriga inbetalning, jemte
intyg om antalet af de utbekomna stämplarne, återställas till vederbörande, som gjort
reqvisitionen.
§ 9.
Vid slutet af hvarje år författas i Landskontoret och insändes inom nästföljande
Januari månads utgång till Riksgälds-kontorets Kommissariat ett sammandrag
öfver de under årets lopp expedierade reqvisitioner å cigarrstämplar, hvilket sammandrag
skall upptaga reqvirentens namn samt antalet utlemnade stämplar å olika valörer
och vara åtföljdt af behörig redovisning för de under sednast förflutna åretj från
Rik^älds-kontoret erhållna stämplar.
Uih. tiU U. St. Prut. 1850 & 18G0. 5 Sami 2 Afd. 10 Uäft. 2
10 Sammansatta ficvillnu-, Lag~ samt Alim. Besv.- o. Ekon.-Utslcs Betänkande N:o 15.
§ 10.
Den, som annorledes än bär ofvan stadgadt är till salu häller eller försäljer
cigarrer eller cigarretter, bote, hvarje gäng han derför lagföres, 50 R:dr R:mt och
håfve lörbrutit varan; angifvarens ensak.
Stockholm den 14 Augusti 1860.
Reservationer:
af Herr Olivecrona, K., som ansett att den ifrägavarande bevilinings-afsiften
1 i • O O
bort stadna vid ett öre för hvarje cigarr.
af Herr Hj ärne, II.: »Då jag gillat de skäl som föranledt Utskottet att, från
den för cigarrer föreslagna beskattning, undantaga tuggtobak och snus, har jag likväl
icke funnit dessa skäl böra tillerkännas giltighet i afseende på »karfvad» tobak elier
röktobak i karduser. Förbrukningen af sådan tobak har visat sig uppgå till omkring
800,000 skalp, om året, hvari någon minskning icke egt rum, oaktadt förbrukningen
af cigarrer under de sednare åren betydligt tilltagit. Allt hvad Utskottet anfört om
det, i flere afseendcn, skadliga i det öfverdrifva bruket af cigarrer, kan äfven tillämpas
på begagnandet af annan röktobak. Det är antagligt att, om förbrukningen af
cigarrer kan, genom varans fördyrande, i någon mån minskas, röktobak i annan form
troligen kommer alt så mycket mera begagnas, om den, genom frilagande från stämpelskatten,
liksom särskildt rekommenderas till förbrukning. Ett sådant resultat har
dock ej varit Utskottets afsigt att befordra, ehuru det är lätt att förutse. Någon
praktisk svårighet att anbringa stämpeln på karduser, lika lätt som på cigarrlådor,
förefinnes icke. Älen om man, af undseende för tobaksrökare, vill anse att rökning
ur tobakspipa icke är lika förledande till Öfverdrift, som cigarrökning, så må man
hellre något modifiera stämpelskatten, än att göra sig skyldig till den inkonseqvensen
att helt och hållet fritaga kardustobak från den för cigarrer föreslagna beskattning.
Jag tillstyrker således att röktobak endast må till salu hållas innesluten i karduser
om i, l och l skölp.; att hvarje kardus om 4 skölp, skall vara försedd med
stämpel å 50 öre, hvarje kardus om •* skölp, med stämpel å 25 öre och hvarje kardus
om { skålp. med stämpel å 4 2] öre samt att de reglementariska föreskrifter, som
Utskottets förslag innehåller i afseende å cigarrer, äfven må ega tillämpning på
röktobak.»
af Komminister Malmborg, som ansett att, om en sådan beskattning, som den
ifrågavarande, skall införas, den bör sträcka sig till allt fabrikat af tobaksplantan och,
i sådant fall, bestämmas till betydligt lägre belopp än det, som nu är för cigarrer
föreslaget.
af Herr Thollander: »Ehuru det visserligen, af både hygieniska och statsekonomiska
skäl vore önskiigt att någon inskränkning kunde beverkas uti den tilltagande
Sammansatta Bertlin: s-, Lay- samt Allm. Besv.- o. Ehon.-Vtslcs B* länkande N:o 15. 11
förbrukningen af tobak, har jag likväl icke kunnat biträda det förslag, som Sammansatta
Utskottet i detta Betänkande till Rikets Ständers antagande framställt.
De för helsan skadliga verkningar, som bruket, kanske egentligen endast missbruket
af tobak skall medföra, hafva väl af motionärerne blifvit omförmälda, men det
synes dock tydligt af deras framställning, att det för Stadskassan i financiel! hänseende
fördelaktiga resultat, som blifvit följden af nu gällande föreskrifter om tillverkningen
af bränvin, och önskan att fä ytterligare en dylik beskattuingstitel införd, utgjort
hufvud sakliga grunden för de väckta förslagen. Enahanda, fastän icke utsagda
motiv kan äfven spåras i Utskottets förslag, hvilket dock säges hafva tillkommit, emedan
tobak är en under vissa förhållanden skadlig öfverflödsvara, hvars mer och mer
inom alia samhällsklasser tilltagande förbrukning tiden nu vore inne att söka i någon
män hämma. Af detta omdöme och Utskottets derpå grundade åsigt om behofvet al
lagstiftningens mellankomst hade väl bort följa, att de åtgärder Utskottet ansett leda
till hämmande af förbrukningen skolat sträcka sig till alla produkter af den giltiga
tobaksplantör. Men ehuru af Betänkandet inhemtas, att under år 1838 snustiilverkningen
uppgått till 3,659,594 skålp., eller nära dubbla vigtqvantiteten af både tuggtobak,
cigarrer och röktobak tillsammans, så har dock ej blott snus blifvit undantaget,
utan jemväl tuggtobak och karfvad röktobak. Detta förfarande är föga följdriktigt,
men om äfven den ifrågastälida beskattningen blifvit utsträckt lill alla tobaksfabrikater,
förefinnas dock grundade tvifvel om lämpligheten alt genom ökad beskattning
söka inskränka förbrukningen. Om i allmänhet särskild beskattning af öfverllödsvaror
kan vara tillrådlig, bör val åtminstone en sådan utväg alt bereda Staten
inkomst endast i utomordentliga fall tillitas; och då ej heller verkningarue af tobaks
användande, på sätt nu sker, visat sig så förderfliga för helsan, att hämmandet af
förbrukningen påkallar lagstiftande maktens mellankomst, får jag vördsamt till Rikets
Ständer hemställa,
alt Friherre von Knorrings och Herr Bomans ofvanberörda motioner icke
må til! någon åtgärd föranleda.»
Stockholm, tryckt hos Sam. Romstedt, J86u.
Sammasn 11 ev ilin Lag- sand Allm. besv.- orfi Eknn.-IHskollels betänk. N:o I (i ■ i
JV:o 16*.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Sept. 1860, kl. (i e. m.
Betänkande, i anledning af Biks-Slåndens skiljaktiga beslut i afseende
å Betänkandet N:o 15, angående tobaksskatt.
Enligt till Utskottet ankomna protokolls-utdrag liar ofva" "'"•'"'"mälda
Betänkande med dervid fogadt förslag, angående särskild bevil! 0.it för ci
garrer
och cigarretter, som till salu hållas, blifvit god kändt af Preste- och BondeStånden,
men afslaget af Ridderskapel och yl deln samt Borgare-Ståndet, och
som Utskottets förslag alltså blifvit af två Stånd bifallet, anser sig Utskottet
böra detsamma vidblifva; i följd hvaraf Utskottet, enär denna fråga, såsom varande
af bevillnings natur, lärer böra behandlas i den ordning, sorn i 71 § Regcrings-Formen
och 73 § Riksdags-Orriningen föreskrifves, får
inbjuda Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet att
frånträda sitt förra beslut och instämma i det af Preste- och
Bonde-Stånden fattade.
Derest denna inbjudning afslås, får Utskottet till votering i förstärkt Bevillnings-Utskott
föreslå följande proposition:
»Den som, i enlighet med hvad Preste- och Bonde-Stånden beslutat, antager
den $f Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt Allmänna Besvärs- och Eko*
bill. lill It. St. Vrål. 1859 8j 1860. S Sami. 2 Af A. 41 Hafi.
2 Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. llesv.- och Elton.-Viik. Utlåtande N:o 17.
nomi-Utskottet i Betänkandet N:o 15 föreslagna författning, angående särskild
bevillnigsafgiit för cigarrer och cigarretter, som till salu hållan, röste
Ja;
Den det ej vill, röste
.. Ncj;
Vinner Nej, har fragan om särskild bevillningsafgift för cigarrer och cigarretter,
som till salu hållas, förfallit.»
Stockholm den 13 September 1860-
N:o 17.
Ank. till Exp.-Utsk. den 13 Sept. 1800, kl. G e. m.
Utlåtande, i anledning af dels gjorda änmärkningarl mot vissa delar,
dels ock Riks-S/åndens skiljaktiga beslut i afseende
' å andra delar af Betänkandet N:o Ii, innefattande Ut
skottets
yttranden öfver väckta motioner om förändringar
i Kongl. Förordningen den 21 November 1857, angående
vilkor en för försäljning af bränvin och andra brända eller
distillerade spirituösa drycker.
Af till Utskottet ankotnna protokolls-utdrag har Utskottet inhemtat, att
Riks-stånden, vid pröfning af ofvan omförinälda Betänkande med dervid fogadt
förslag till förändrade stadganden i åtskilliga §§ uti gällande förordning, angående
vilkoren för försäljning af bränvin m. tn., återremitterat vissa delar deraf
samt i andra fattat sinsemellan och från' Utskottets förslag afvikandc beslut; och
får Utskottet nu, angående dessa delar, afgifva Utlåtande.
Sammans. Hevilla.-, Lag- samt Allm. Vest- och Ekon.-Ulsh. Utlåtande N:o 17. 3
Preste-Slåndet liar, med ogillande af Utskottets tillstyrkande, att väckt
Förslag lill förhöjning af det belopp, som, enligt nu gällande förordning, är det
minsta, hvilket vid minuthandel med bränvin får säljas, måtte lemnäs utan afseende,
beslutat att höja berörda belopp från en half till en hel kanna, men då
de öfriga Riks-Stånden gillat Utskottets olVanberörda yttrande, lärer Prestc-Ståndets
skiljaktiga beslut
böra anses hafva förfallit.
g H.
Preste-Slåndet har återremitterat Utskottets hemställan, att af Prosten Emanuelsson
och Herr Dahm väckta motioner om inskränkning uti den gästgifverierna
pä landet, enligt gällande förordning, förbehållna rättighet att sälja bränvin och
andra spirituösa drycker ej måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda j
men då Utskottets berörda hemställan blifvit af de öfriga Riks-Stånden gillad
och tre Stånds mening i förevarande fråga utgör Rikets Ständers beslut, kan
Pr ste-Ståndets återremiss
icke till någon åtgärd föranleda.
o ö
§ 15.
Ridderskapet och Adeln har återremitterat Utskottets hemställan, att Doktor
Sandbergs motion om upphörande af den i ofvanstående § omförmälda bortauktionering
af minuthandels- och utskänkningsrättigheter ej mätte vinna afseende.
Då emellertid hvad Utskottet i afseende å Doktor Sandbergs motion hemställt
är vordet af de öfriga Riks-Stånden godkändt, kan återremissen
icke till någon åtgärd iöranleda.
§ 24.
Ridderskapet och Adeln har återremitterat Utskottets tillstyrkande att hvad
af Herrar von Ehrenheim, von Mentzer, Doktor Sandberg och Riksdags-fullmägtigen
Nils Petersson från Calmar län blifvit yrkadt, rörande delning af den an--  del i afgifterna för minuthandel med och utskänkning af bränvin, sorn nu tillfaller
städerna, icke måtte vinna Rikets Ständers bifall.
Bonde-Ståndet har, med afslag å hvad Utskottet sålunda tillstyrkt, för sin
del beslutat, att en femtedel af nämnde medel bör såsom hittills tillfalla länens
Hushållnings-sällskaper, en femtedel städerne odeladt och tre femtedelar fördelas
mellan stads- och landskommunerna, allt länsvis, i förhållande till hvarderas folkmängd,
att af dem användas till kommunala behof.
4 Sammans. Hevilla.-, Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Vlsk. Utlåtande N:o 17.
Deremot har Utskottets ofvanberörda tillstyrkande blifvit af Preste- och Borgare-Standen
godkändt, hvadan Utskottet anser sig böra inbjuda
så väl Ridderskapet och Adeln att förena sig i Utskottets af
Preste- och Borgare-Stånden gillade mening, som ock BondeStåndet
att, med frånträdande af Ståndets skiljaktiga beslut,
instämma i Utskottets förutnämnde mening.
§ 25.
Ridderskapet och Adeln har beslutat, att i 1 morn. af denna § orden
»torgdag, rättegång» skola införas efter ordet »marknad» samt att, till följd af
denna förändring, ordet »ting» i 2:dra mom. skall uteslutas. Likaledes har
Prcste-Ståndet beslutat att, med uteslutande af ordet »ting» ur 2:dra mom. orden
»torgdag, ting» må i Usta mom. insättas efter ordet »marknad».
Deremot har Utskottets förslag, enligt hvilket ifrågavarande § skulle bibehålla
samma lydelse, som den har i nu gällande författning, blifvit af Rorgareoch
Bonde-Stånden godkändt; hvadan Utskottet, med stöd af 87:de § RegeringsFormen
och 75:te § Riksdags-Oidningen, anser Ridderskapet och Adelns samt Prcste-Ståndets
skiljaktiga beslut
hafva förfallit.
§ 26.
Sedan Utskottet i denna § föreslagit, dels att vederbörande myndighet i
stad må ega att bestämma, hvilka tider å dygnet minuthandel med och utskänkning
af bränvin må vara tillåten, dels att, derest anledning skulle förekomma
dertill, att utskänkning i stad at bränvin bor förbjudas vid marknad eller annat
tillfälle, som i § 25 namnes, vederbörande myndighet må ega att jemväl derom
meddela föreskrift, så har berörda förslag endast blifvit af Bonde-Ståndet antaget,
hvaremot Ridderskapet och Adelil samt Preste-Ståndel, i ändamål att
ifrågavarande stadgande måtte vinna tillämpning äfven å landet, beslutat, att
denna § skulle erhålla följande lydelse:
»Vederbörande myndighet ege att bestämma, hvilka tider å dygnet minuthandel
med eller utskänkning af bränvin må vara tillåten.
Skulle anledning förekomma dertill, att minuthandel med eller utskänkning
af bränvin bör förbjudas i stad vid något af de tillfällen, som i förestående §
25 nämnes, eller å landet vid de tillfällen, som i samma §:s 2:dra mom. omförmäla»,
ege vederbörande myndighet jemväl att derom meddela föreskrift.»
Och har Borgare-Ståndet återremitterat Utskottets förslag; hvarvid blifvit
yrkadt, dels att den i förslaget åt vederbörande myndighet i stad medgifna rättighet
måtte blifva gällande äfven för landet, dels att i förslaget måtte bestäm
-
Sammans. Bcvilln.-. Lag- sami Allm. Besv.- och Ekon.-Lisl;. Cllåtande A.o 17. 5
inas, vid hvilka tillfällen myndigheterna skulle ega att vidtaga ifrågavarande
åtgärd.
Då alltså Utskottets förslag endast blifvit af Bonde-Ståndet antaget saint
den af Ridderskapet och Adeln äfvensom af Preste-Ståndet vidtagna ändring, hvilken
äfven blifvit inom Borgare-Ståndet påyrkad, synes Utskottet ändamålsenlig,
får Utskottet, med frånträdande af sitt förra förslag, hemställa, att ifrågavarande,
§ måtte erhålla följande lydelse:
» Vederbörande myndighet ege att bestämma, hvilka tider å dygnet minuthandel
med eller utskänkning af bränvin må vara tillåten.
Skulle anledning förekomma dertill, att minuthandel med eller utskänkning
af bränvin bör förbjudas i stad vid något af de tillfällen, som i § 25 nämnas,
eller å landet vid de tillfällen, sorn i samma §:s 2:dra mom. omförmälas, ege vederbörande
myndighet jemväl att derom meddela föreskrift.»
§ 28.
I sammanhang med den af Borgare-Ståmlet beslutade återremiss af § 20 har äfven
förevarande § blifvit af bemälda Riks-stånd återremitterad; men dä densamma
blifvit af de öfriga Riks-sfånden godkänd, lärer återretnissen
icke böra till någon åtgärd föranleda.
§ 32.
Med afslag å Utskottets hemställan, att väckt fråga om ändring i denna
§ icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda, hafva Ridderskapet
och Adeln samt Preste-Ståndet beslutat, att densamma skulle erhålla följande
lydelse :
»I öppen salubod för handel med andra varor än bränvin äfvensom å de
ställen, der födoämnen eller icke brända eller distiilerade drycker försäljas till
förtäring på stället, vare bränvinsutdelning, äfven utan betalning, förbjuden.”
Deremot har Utskottets ofvanberörda hemställan blifvit af Borgare- och
Bonde-Stånden godkänd; hvadan och med stöd af 87:de § Regerings-Formen
samt 75:te § Riksdags-Ordningen Ut.-kottet anser Ridderskapet och Adelns samt
Preste-Ståndets skiljaktiga beslut
hafva förfallit.
§ 34.
Utskottet hade föreslagit, att denna § måtte erhålla följande lydelse:
»Byte af bränvin mot bränvin eller andra varor äfvensom utlåning al bränvin
vare lika med bränvinsförsäljning ansedd.
Köper någon bränvin gemensamt med en eiler flere eller för två eller Heres
räkning, för att mellan dem delas, vare ansedd som hade han det ensam
köpt och åt hvar och en af de öfrige sålt dennes andel.
6 Sammans. Uevilln -, lag- samt Alim. Ilcsv.- och Ekon.-Lisli. Utlåtande N:o 17.
Den som säljer bränvin med vetskap om sådan gemensam bandel, som i
löregående moment omnämnes, vare jemväl ansedd som bade lian till hvar och
en af köparne föryttrat hvad på denne kommit.»
Detta Utskottets förslag har blifvit återremitteradt af Borgare- och BondeStånden;
hvarvid hufvudsakligen blifvit anmärkt, att lån af bränvin äfvensom
byte al bränvin mot bränvin ej borde förbjudas, samt att stadgandet i 2:dra
inom. borde salunda ändras, att det endast komme att afse den, som ej eger
rätt att idka minuthandel med bränvin.
Då emellertid Utskottets förslag blifvit af Ridderskapet och Adeln samt
Prente-Ståndet bifallet och då äfven inom Bonde-Ståndet en temligen allmän
klagan försports öfver de missbruk, sorn nu föröfvas genom byte och lån af
bränvin, äfvensom derigenom att, flere personer sammanskjuta penningar (»salning»)
till inköp af bränvin, anser sig Utskottet böra vidblifva sitt ofvanberörda förslag
samt får
inbjuda Borgare- och Bonde-Stånden att detsamma biträda.
§ 35.
Utskottet hade icke ansett sig för närvarande böra föreslå någon ändring
uti det i denna § förekommande stadgande, att bränvin, hvars styrka icke uppgår
till minst 4ti proc., icke får vid minuthandel eller utskänkning till salu
hållas; men deremot hemställt, att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit anhålla,
att Kongl. Majit täcktes till nästa riksdag föranstalta om och Rikets Ständer
meddela en på vetenskapliga grunder bygd undersökning, huruvida ej styrkan
af det bränvin, som vid minuthandel och utskänkning får till salu hållas,
må, utan att bränvinet derigenom b Lifver skadligare för helsan, kunna bestäm
mas
lägre än 46 proc.
Denna Utskottets hemställan har blifvit af Ridderskapet och Adeln samt
Bonde-Ståndet afslagen, af Preste- S t ån de t godkänd samt återremitterad af Borgare-Ståndet,
dervid blifvit, yrkadf, att det ifrågavarande stadgandet måtte upphäfvas.
Då således Utskottets hemställan om en underdånig skrifvelse i ämnet blifvit
af två Stånd afslagen, anser Utskottet samma hemställan
hafva förfallit.
Vidkommande åter den af Borgare-Ståndet beslutade återremiss, så, enär
denna § blifvit af de öfriga Stånden godkänd, kan återrcmissen
till någon åtgärd ej föranleda.
§ 36.
Utskottet hade föreslagit, att 3:dje morn. af denna § skulle erhålla följande
lydelse:
Sammans. Ucvilln.-, Lag- sami Allm. Besv.— och Ekon.-Ulsh. Ullålande A’:o 17. 7
»Sådant bevis bör åtfölja bränvin då det, utan att sänd-as saltsjövägen, föres
mellan inrikes orter eller i större parti än 60 kannor.»
Detta förslag har endast blifvit af Preste-Slåndet godkändt; hvaremot de
öfriga Stånden beslutat, att ordet »eller» skall utgå; hvadan Utskottet endast
har att anmäla, att ofvanberörda moment sålunda, i följd af 3 Stånds beslut,
erhållit följande lydelse:
»Sådant bevis bör åtfölja bränvin, då det, utan att sändas saltsjövägen,
föres mellan inrikes orter i större parti än 60 kannor.»
Stockholm den 13 September 1860.
Rese iva dotte r:
af Friherre Leijonhufvud, C.: »Frågan om fördelningen af utininuterings- och
utskänknings-afgifterna är ej af bevillnings natur och då ej påyrkadt blifvit att
dessa afgifter skola ingå till Statsverket och användas på ett eller annat sätt
till dess behof, så kan densamma ej eller anses röra ståts-regleringen. Någon
annan grund för bedömande af frågans ställning, då Ständerna stadnat i olika
beslut, lärer således ej finnas än den, som kan hemtas af stadgandena i 87:de
§ Regerings-Formen och 7 5: t c § Riksdags-Ordningen rörande lag- och ekonomiska
frågor; och då 2 Stånd bifallit Utskottets förslag, att någon ändring i nu
gällande föreskrifter ej måtte ega rum, så anser jag ock att fråga om sådan
ämtrlng för denna riksdag förfallit, hvarföre Utskottet, efter min åsigt, ej
bort, på sätt som skett, aflåta inbjudning till de öfriga båda Stånden, —• en
åtgärd, som synes gifva vid handen att beslut, sorn i anledning häraf fattas,
efter Utskottets åsigt, skulle kunna, genom votering i förstärkt Utskott eller eljest,
föranleda ändring i nu gällande föreskrifter, —— utan endast meddela underrättelse
att frågan, såsom ofvan näinndt är, förfallit.»
Uti förestående reservation har Herr Schenström instämt.
af Herr Hjärne, II.: »Af det protokoll, som från Ridderskapet och
Adeln åtföljde äterrernissen af Sammansatta Utskottets yttrande i Betänkandet
N:o 11, angående, väckta förslag till ändring i Försäljnings-lagens 24 §,
synes detta Stånd hafva uttryckt den åsigt, att, ehuru någon inskränkning i städernas
rättighet att uppbära och för sina behof använda fulelar af bränvinsförsäljnings-afgiften,
för närvarande icke lär bifallas, enär dessa inkomster i allmänhet
blifvit använda till både för städerna och det allmänna nyttiga ändamål, hvartill
dessa medel äfven för framtiden äro påräknade och behöflige; så borde man
8 Sammans. Hevilla.-, Lag- sami Allm. liesv.- och Elcon.-Ulsk. Ullålande N:o 17.
likväl icke förbise, att denna inkomstkälla för städerna icke vore rätt förenlig
med den anda, som genomgår den nya bränvins-lagstiftningen, åsyftande minskad
förbrukning af bränvin äfven genom inskränkning i krogarnas antal, och derföre
för framtiden söka bereda en sådan ändring i 24 §, hvarigenom städernas intresse
att bibehålla sina nuvarande inkomster icke fortfarande blefve beroende af
krogarnas oförminskade rörelse. Detta ansåg åtskilliga ledamöter af Ståndet kunna
åstadkommas derigenom, att försäljnings-afgiften i städerna tillfolle Statsverket
emot en, en gång för alla, bestämd ersättning af statsmedel, till det belopp denna
inkomst hittills för hvarje stad i medeltal utgjort. För att bereda en sådan öfvergång
och i händelse denna åsigt möjligen vid en kommande riksdag skulle komma
under öfverläggning, uppmanades Sammansatta Utskottet att föreslå en underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvari Rikets Ständer skulle anhålla, att Kongl.
Maj:t måtte infordra från samtliga städer i Riket uppgift om det belopp, hvartill
bränvinsförsäljnings-afgiften under åren 1856—60 uppgått, äfvensom de hufvudsakliga
ändamål, hvartill den blifvit använd, och vid nästkommande riksdag
meddela Rikets Ständer de till Kongl. Maj:t inlemnade uppgifterna. Denna fråga
har inom Utskottet varit föremål för öfverläggning, och förslaget om en underdånig
skrifvelse i ofvannämnde syftning föll, elter votering, med en obetydlig majoritet.
Då frågan vid denna riksdag bör anses hafva förfallit derigenom att
2:ne Stånd förklarat 24 § i Försäljnings-lagen böra blifva oförändrad, men jag
delar den åsigt, som inom Ridderskapet och Adeln blifvit uttalad, anser jag mig
böra tillstyrka Rikets Ständer,
att i underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla, att Kongl.
Majit måtte infordra från samtliga städer i riket uppgift om
det belopp, hvartill bränvinsförsäljnings-afgiften under åren
1856—60 uppgått, äfvensom de hufvudsakliga ändamål, hvartill
den blifvit använd, samt vid nästkommande riksdag meddela
Rikets Ständer de till Kongl. Majit inkomna uppgifterna.»
Uti ofvanstående reservation hafva Riksdag s-fullmägtige si. JV. Uhr från örebro
län och Juns Persson frän Blekinge län instämt, med tillägg, att de ansågo
ifrågavarande uppgifters infordrande böra utsträckas äfven till tiden före den, då
den nya bränvinsförsäljnings-lagen trädde i verksamhet, hvarigenom Rikets Ständer
komme i tillfälle att bedöma om och huru vidsträckt en ersättning till städerna
kunde anses lämplig.
Herr Olivecrona samt Doktorerna Björling och Carlander hafva anmält,
att de ej deltagit i behandlingen af förevarande Utlåtande.
STOCKHOLM, typografiska föreningens boktryckeri, 18G0.
Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm.Besv.- och Ekonomi-Utskottets Memorial JW 18. t
N:o 18.
Ank. till Exp.-Utsk. den 8 Okt. 1860, kl. 6 e. m.
Memorial, i anledning af Rilcs-Ståndens skiljaktiga beslut, i a/seende å
väckta frågor om ändringar i Kongl. Förordningen den 27
November 1857 angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller distillerade spirituösa drycker.
Sedan, vid behandling hos Riks-Stånden af Utskottets Utlåtande JYs \ 7, i anledning
af gjorda anmärkningar mot vissa delar och skiljaktiga beslut i afseende å andra delar
af Betänkandet M \\, innefattande Utskottets yttrande i här ofvan omförmälda
hänseende, skiljaktiga beslut blifvit fattade i nedannämnde punkter, får Utskottet nu
häröfver afgifva utlåtande.
§ n
Bonde-Ståndet
har — med afslag för sin del å Utskottets inbjudning till Ridderskapet
och Adeln samt Bonde-Ståndet att instämma i Utskottets af Preste- och
Borgare-Stånden godkända hemställan, att hvad åtskillige motionärer yrkat rörande
ändringar i nu gällande föreskrifter om fördelningen af utskänknings- och minuteringsafgifterne
ej måtte bifallas — vidhållit sitt förra beslut, hvaremot Ridderskapel och
Adeln för sin del antagit inbjudningen, hvarjemte Borgare-Ståndet förklarat att, då
två Stånd stadnat mot två, frågan om ändring i författningen i detta hänseende
borde, jemlikt 87 § Regerings-formen och 75 § Riksdagsordningen, anses hafva förfallit;
och som numera tre Stånd beslutat, att någon ändring i ifrågavarande § ej skall
Bih. till R. St. Prot. 1859 & 1860. 5 Samt. 2 Afd. 12 Haft.
2 Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottets Memorial M 18.
ega rum och ett af dessa Stånd dessutom ansett att sådan utgång lagligen bort följa
af de beslut, som fattades redan vid frågans första behandling hos Stånden; så har
Utskottet nu endast att anmäla,
att, till följd af hvad sålunda förekommit och blifvit beslutadt,
förevarande § kommer att vid dess nu varande lydelse bibehållas.
§ 26.
Ridderskapet och Adeln, Preste- och Borgare-Stånden hafva bifallit Utskottets
hemställan, att denna § måtte erhålla följande lydelse:
»Vederbörande myndighet ege att bestämma, hvilka tider å dygnet minuthandel
med eller utskänkning af bränvin må vara tillåten.
Skulle anledning förekomma dertill, att minuthandel med eller utskänkning af
bränvin bör förbjudas i stad vid något af de tillfällen, som i § 25 nämnas, eller å
landet vid de tillfällen, som i samma § 2 mom. omförmälas, ege vederbörande myndighet
jemväl att derom meddela föreskrift.»
Deremot har ofvanberörda hemställan blifvit afslagen af Bonde-Ståndet, som
vidblifvit sitt förra beslut, enligt hvilket ifrågavarande stadgande endast skulle afse
städerna.
Utskottet får, i anledning häraf, tillkännagifva att, jemlikt 87 § Regeringsformen
och 75 § Riksdagsordningen,
Rikets Ständer beslutat, att ifrågavarande § skall erhålla ofvannämnda
lydelse.
§ 34.
Utskottet hade inbjudit Borgare- och Bonde-Stånden att biträda Utskottets af
de öfriga Riks-Stånden gillade mening, enligt hvilken denna § skulle erhålla följande
lydelse:
»Byte af bränvin mot bränvin eller andra varor äfvensom utlåning af bränvin
vare lika med bränvinsförsäljning ansedd.
Köper någon bränvin gemensamt med en eller flere eller för två eller fleres
räkning, för att mellan dem delas, vare ansedd som hade han det ensam köpt och
åt hvar och en af de öfriga sålt dennes andel.
Den som säljer bränvin med vetskap om sådan gemensam bandel, som i föregående
moment omnämnes, vare jemväl ansedd som hade han till hvar och en af
köparne föryttrat hvad på denne kommit.»
Borgare-Ståndet har gillat första momentet af detta förslag, men afslagit de två
öfriga momenterna; hvaremot Bonde-Ståndel förkastat hela förslaget och ansett denna
§ böra bibehållas vid sin förra lydelse; hvarför och då af berörde förslag !:a
Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottets Memorial M 18. 3
momentet blifvit af tre Stånd godkändt, men i afseende å 2:a och 3:e momenterna
två Stånd stadnat mot två, i följd hvaraf frågan om antagande af sistberörda momenter
förfallit, Rikets Ständer beslutat, att ifrågavarande § skall erhållla följande
lydelse:
»Byte af bränvin mot bränvin eller andra varor äfvensom utlåning af bränvin
vare lika med bränvinsförsäljning ansedd.»
Slutligen anser sig Utskottet, med anledning af Utskottets anhållan i Betänkandet
Ms 11, att framdeles få afgifva förslag till de redaktions-förändringar, hvilka det
på Bevillnings-Utskottets handläggning då beroende förslaget till ny Bevillnings-förordning
möjligen kunde föranleda, böra anmäla, att den af Rikets Ständer nu mera
beslutade Bevillnings-förordningen icke synes påkalla några redaktions-förändringar i
den af Rikets Ständer beslutade författning, angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller distillerade spirituosa drycker.
Stockholm den 8 Oktober 1860.
STOCKHOLM, tryckt hos E. Westrell, 4860.
Sammansatta Bcvillnts-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:s Betänkande N:o 19. 1
M:o 19.
Ank. till Exp.-Ulsk. elen 11 Okt. 1860, kl. 7 e. m.
Betänkande, i anledning af vädd motion om bestämmande af tillverkningsafgiftens
belopp och beräkning af redskapens afverkningsförmåga,
i händelse Kongl. Majt skulle bifalla en af BondeStåndet
hos Kongl. Majit gjord anhållan, att bränvinstillverkning
i mindre bränneri, ulan tillsyn af Kontrollör, skulle tilllåtas
äfven under åren '1861—1865.
Uti en hos Hedervärda Bonde-Ståndet vackt motion har Riksdags-fullmägtigen
Jöns Persson frän Blekinge län anfort att, sedan Rikets Ständer vid innevarande
riksdag beslutat att bränvinstiliverkning i sä kallade mindre brännerier icke finge ega
rum efter innevarande års utgång, Bonde-Ståndet för sin del ingått till Kongl. Majit
med underdånig anhållan, att nu gällande föreskrifter för bränvinstiliverkning i mindre
brännerier skulle gälla till efterrättelse äfven under åren 1861 —1863, hvarigenom tillfälle
kunde beredas egare af mindre brännerier att under tiden ordna sitt jordbruk
så att de förluster, som af en brådstörtad förändring blefve en påtaglig följd, må
kunna förekommas. Då nu i händelse berörda anhållan vunne nådigt bifall, hvilket
Kongl. Majit, enligt motionärens förmenande, vore oförhindrad att lemna, någon föreskrift
icke funnes om vilkoren för de smärre bränneriernas begagnande, har motionären
föreslagit, att, för den händelse Kongl. Majit till ofvanberörda framställning
lemnade nådigt bifall, tillverknings-afgiften i mindre bränneri måtte bestämmas till
60 öre för hvarje kanna samt redskapens afverkningsförmäga antagas sådan, som
Kongl. Majit i Dess vid innevarande riksdag i ämnet aflåtna nådiga Proposition funnit
godt föreslå.
Utskottet, som tagit i öfvervägande hvad motionären sålunda anfört, anser sig
böra erinra, att Utskottet vid innevarande riksdag föreslagit, att vid hvarje bränneri
skulle, då bränvin der tillverkades, vara anställd en eds\uren Kontrollör, under hvars
tillsyn ailt tillverkadt bränvin skulle i och lör beskattningen uppmätas, att delta förllih.
tilt li. St. Prot. 1859 A 1860. 5 Sami. 2 A/d. 13 Uatl.
2 Sammansatta Davilina-, Lag- samt Allm Besv.- o. Ekon.-Vtsfrs Betänkande N:o 10.
slag l)l 'f af Ridderskapet och Adeln samt Presto- och Borgare-Stånden bifallet, hvaremot
Bonde-Ståndet för sin del beslutade, att hittills gällande förordning angående
briinvinstillverkning skulle lända till efterrättelse äfven under instundande statsregleringsperiod,
likväl med den högst väsendtliga förändring i afseende å de mindre pannornas
afverkningsförmåga, att författningens 41 § skulle, i öfverensstämmelse med
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, erhålla följande lydelse: »Vid tillverkning af bränvin
i mindre bränneri beräknas algiften efter redskapens afverkningsförmåga och
antages tillverkningen under dygn uppgå till tre gånger pannerymden, då redskap utan
rnäskvärmare användes, samt fyra gånger pannerymden, då redskap med mäskvärmare
begagnas;» att Utskottet uti afgifvet utlåtande i anledning af Riks-Ståndens
skiljaktiga beslut angående vilkoren för bränvinstillverkning, ansett Bonde-Ståndets
ofvanberörda från de öfriga Riks-Stånden skiljaktiga beslut icke röra de frågor, som
iiro af bevillningsnatur utan de regleincntariska föreskrifter, rörande hvilka tre Stånds
beslut utgör Rikets Ständers, samt att Utskottets nu omförmälda åsigt blifvit af samtliga
Riks-Stånden godkänd.
Rikets Ständer hafva således förklarat frågan, huruvida bränvinstillverkning i
mindre bränneri utan tillsyn af kontrollör fortfarande må ega rum, tillhöra den ekonomiska
lagstiftningen. Och får, med anledning häraf, Utskottet, hvarest motionären
tillkännagifva, alt lian inskränkte sin i motionen gjorda anhållan till ett år, nemligen
nästkommande år 1861, vördsamt föreslå,
att, för den händelse Kongl. Majit skulle finna för godt att under ytterligare
ett år medgifva dem, som innevarande år utöfvat brön vinstill verkning^
i mindre bränneriet alt under i öfrigt enahanda vilkor, som i nu
gällande förordning, angående vilkoren för tillverkning af bränvin och andra
brända eller distillernde spirituösa drycker finnas löreskrifna, handteringen
utöfva, lillverknings-afgiften må bestämmas till enahanda belopp,
som Rikets Ständer vid innevarande riksdag bestämt för hvarje kanna eller
60 öre samt att, på sätt Kongl. Majit i nådig Proposition vid innevarande
riksdag föreslagit, redskapens afverkningsförmåga beräknas till tre gånger
pannerymden, då redskap utan rnäskvärmare användes, samt till fyra gånger
pannerymden, då redskap med rnäskvärmare begagnas.
Stockholm den 11 Oktober 1860.
Heserv ationer
äro anmälda af Doktorerna Knös oell Carlander samt Herr Widell.
Stockholm, trvckt uos Sam. Rumstedt, tami.
Sammansatta Hevilla:!-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:s Memorial N:o 20. 1
M:o 20.
Ank. tili Exp.-Utsk. den 15 Okt, 1860, kl. 6 e. m.
Memorial, i fråga om arfvode åt den person, hvilken i egenskap af Sekreterare
biträdt Utskottet.
Enär en af de kanslister, som Bevillnings-Utskottet, med stöd af 24 § Riksdags-Ordningen,
antagit, så väl, i egenskap af Notarie, varit anställd till tjenstgöring
på Bevillnings-Utskottets Tredje Afdelning, som oek, såsom Sekreterare, biträdt Sammansatta
Bevillnings- Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, men han,
oansedt göromålen i det Sammansatta Utskottet varit af ansträngande och ganska
vidlyftig beskaffenhet, ej uppburit annan aflöning än såsom Notarie i BevillningsUtskottets
Tredje Afdelning eller 6 R:dr SO öre R:mt för hvarje dag under tiden
från den 4 December sistlidet år till den 7 nästlidne September, från hvilken dag,
då de till bemälda Afdelning hörande göromål voro afslutade, nämnde Notariearfvode
indrogs, får Sammansatta Utskottet, med anledning af 24 § 1 mom. Riksdags-Ordni.
igen, härmed hemställa,
att Rikets Ständer måtte bevilja ett belopp af 4S0 R:dr R:mt att såsom
vedergällning för ofvunberörda Sekreterarebefattnings bestridande utgå.
Stockholm den 11 Oktober 1860.
II,h. till ti. St. Prof. 1850 & 1860. 5 Sann. 2 A få. 14 Hafi,
Stockholm, trvckt bos Sam. Romstedt, latto.
Register
(ifver Bevillnings- med flere Sammansatta Utskotts Betänkanden, Utlåtanden
och Memorial vid Riksdagen i Stockholm åren 1859 och 1860.
Nnmmet i Betan»
kandet, m. m.
Arfvode åt Sammansatta Utskottets Sekreterare, Memorial derom . . 20.
Bränvin, Betänkande, angående vilkoren för tillverkning deraf ... 4.
-— Utlåtande, i anledning af anmärkningar mot vissa delar deraf
samt skiljaktiga beslut derom
. 9.
— Memorial, i anledning af olika beslut derom 10.
— Betänkande, angående förändrad grund för uppskattning af värdet
vid partihandel 8.
— angående tillverknings-afgiftens belopp och beräkning af redskapens
afverkningsförmåga, i händelse Kongl. Maj:t skulle
tillåta bränvinstillverkning i mindre brännerier åren 1861 —
1868 19.
— Betänkande, angående ändringar i Kongl. Förordningen den
27 November 1857 om vilkoren för försäljning deraf . . . 11.
— Utlåtande, i anledning af anmärkningar deremot och skiljaktiga
beslut derom 17.
— Memorial, i anledning af skiljaktiga beslut derom .... 18.
Han dels- Ordningen, Betänkande, angående tillägg till 6 § 1 mom. . . 18.
liyrkoposten, Betänkande om ändring i sättet att expediera den ... 7.
Lurendrejeri, Betänkande, angående ändring i ansvaret derför . . . 14.
Nederlags- och Transilorätt, Betänkande, angående förändring i gällande
stadganden derom .
1.
— Memorial, i anledning af återremiss deraf 5.
Ronneby köping, Betänkande, angående rättighet att uppbära V5 af af
gifterna
för minuthandel med och utskänkning af bränvin 12.
Neglations-Ordningen, Betänkande, angående ändringar deri .... 2.
— Memorial, i anledning af återremiss deraf . . 6.
Sporteltaxa, se Tullverket.
Tobaksskatt, Betänkande derom
15.
— Utlåtande, i anledning af skiljaktiga beslut derom . . . 16.
Tullverkets sporteltaxa, Betänkande om revision deraf 3.
lith. lill 11. St. Prot 18X9 & 1860. S Sami. 2 Afd. IS Häft.
STOCKHOLM, typografiska föreningeks boktryckeri, 18G0.
