# ID: svediakorp-gov2346
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: bihang (1810--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, appendixes
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 135,075
# sentences: 2,588
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


KIIHN Ii
TILL
SiMäHPM<BA IBinKSMWiiHaaW
J'\JL 1
VID
LAGTIMA RIKSDAGEN I STOCKHOLM
Ali LIV 1859 OCH 1860.
—■•©.|Ä'SS5« «ss»w*~
ANDKA SA91LIMGEK.
1s<a Afdelningen:
Rikets Ständers Revisorers samt JustitieOmbudsmans
Rerättetser.
FJERDE BANDET.
Ju s titie-f.hn buds mans Berättelser.
RIKETS STÄNDERS
3 <Jä s a9aa=*©3a3®saaa&SBS
EMBETSBERÄTTELSE
tor år 1887.
STOCKHOM,
TRYCKT HOS E. WESTRELL, 1858.
r
INNEHÅLL
Sid.
Inledning
1-
Redovisning för åtal,,anställde emot
1) Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län, för obehörigt dröjsmål med straffets verkställande
å en för horsbrott dömd barnaföderska (forts, från 1856 års Berättelse)  1.
2) Rådstugurätten i Westerås för obehörigen lemnadt anstånd med bouppteckningsedens afläggande i kon
kursmål
1 •
3) Domhafvanden i Botheå Tingslag för origtig sammanläggning af straff (forts, från 1854 års Berättelse.) 2.
4) de af Domkapitlet i Westerås, i anledning af religiösa oroligheter i Orsa socken, tillförordnade Visi
tatorer,
för den befattning de tagit med Körsnärerne David Forssells och P. F. Hejdenbergs resa; — Kronofogden
i OfvanSiljans fögderi P. Ph. Kjellin, för nyssnämnda Körsnärers gripande och insändande
till länshäktet; — samt Konungens Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län för vidtagen åtgärd
till förändring af samma Körsnärers medhafvande pass (forts, från 1854 års Berättelse) 3.
5) Rådstugurätten i Alingsås, i fråga om Allmän Åklagares rätt att föra talan om ansvar för försummad
bouppteckning.
4.
6) Landshöfdinge-Embetet i Östergöthlands län rörande öfverträdelse af de om kolera-farsoten utfärdade
författningar (forts, från 1856 års Berättelse)  <5.
7) Konungens Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län för uppskof med ransaknings påfordrande
angående häktad person, intilldess prestbevis rörande samma person hunnit anskaffas 5.
8) Rådstufvurätten i Uddevalla för obehörigt dröjsmål med anhängiga måls afgörande 6.
9) Rådstufvurätten i Marstrand, för origtigt förfarande vid böters förvandling till kroppstraff och straffens
sammanläggning
7.
10) en tillförordnad Domhafvande i Qville härad för oriktigt domslut, i thy att en för stöld och inbrott
tilltalad person blifvit för samma brott dömd till både böter och kroppsplikt 7.
11) Rådstufvurätten i Sigtuna för origtigt domslut i ett boskillnadsmål 8.
12) Öfverståthållare-Embetet för polisärender, för verkställighet af konfiskation å tryckt skrift, innan
Underrätts underställda utslag om skriftens brottslighet blifvit af Hofrätt pröfvadt ...... 8.
13) en Länsman i Westernorrlands län för ofullständig och felaktig fångförpassning 9.
14) En annan Länsman i samma läu, för likartad förseelse 10.
15) En Länsman i samma län, jemte fångvaktmästaren vid länshäktet, för origtig fångförpassning och verk
ställighet
af straff
10.
16) en tillförordnad Domhafvande i Wäddö och Häfverö Skeppslag, för origtigt domslut, i fråga om bo
uppteckningsed
, . . . i
i 10.
17) Krigsrätten vid Första kompagniet af kronoarbets-korpsens soldatklass, för origtig förvandling af
böter för stöld .10.
18) Domhafvanden i Grums härad, angående origtig förvandling af böter, ädömda en person för nekande
af dess hand och förskrifning
11.
19) en tillförordnad Domhafvande i Wissnums härad för ofullständig dombok m. m 11.
20) Öfverståthållare-Embetet för Folisärender rörande underlåtenhet att insända ett begärdt protokollsut
drag
samt att besvara gjorda anmärkningar vid fångförteckningarne m. m 11.
21) Rådstufvurätten i Arboga, för obehörigt dröjsmål med afgörande af en konkurssak 12.
22) Samma Rådstufvurätt, för dröjsmål med andra lika beskaffade saker 12.
23) Borgmästaren i Norrtelje, för dröjsmål med utgifvandet af domar i två konkurssaker 13.
24) Rådstufvurätten i Eskilstuna, för obehörigt dröjsmål med korkurssakers afgörande 13.
25) Rådstufvurätten i Köping, för enahanda förseelse
13.
26) Rådstufvurätten i Engelholm, för försummelse att utgifva domar i två konkursmål * . 13.
27) Rådstufvurätten i Wadstena, för obehörigt dröjsmål med anhängiga rättegångars afgörande .... 14.
28) Rådstufvurätten i Christianstad, för dröjsmål med konkurssakers afgörande 14.
29) Rådstufvurätten i Landskrona, för enahanda förseelse 14.
30) Rådstufvurätten i Malmö, för d:o 14.
31) Landshöfdinge-embetet i Christianstads län, för underlåtenhet att i rätt tid påfordra ransakning angå
ende
häktad person 14.
32) Krigsfiskalen, för ett af honom anhänggjordt åtal 15.
Reflexioner, i afseende på ofvanberörda åtal för dröjsmål i ärendenas behandling m. m 16.
lifligt grundlagen och den för Kikets Ständers Justitie-Ombudsman särskildt utfärdade
Instruktion åligger det honom att emellan Kiksdagarne årligen redogöra för förvaltningen
af det honom anförtrodda embaie m. m. Sista berättelsen afgafs till den i Oktober
månad år 1856 började Lagtima Riksdag, hvilken blifvit den 10:de sistlidne Mars afslutad;
och kommer denna redogörelse således att omfatta de sista månaderna af år 1856
jemte bela året 1857. Endast några få dagar bar Justitie-Ombudsmansembetet varit
af mig förvaltadt, och någon min åtgärd vid embetet kan följaktligen icke vara att i
denna berättelse omförmäla. Häraf torde lätteligen förklaras, att berättelsen, utan att
vidröra några nya frågor af mera allmän vigt, väsendtligen inskränker sig till redogörelse
för de mål och ärenden, hvilka emedlertid kommit under hufvudsaklig pröfning.
Ifrån Herr Kammarrådet och Riddaren Theorell, som under de sednaste tio åren innehaft
Justitie-Ombudsmansembetet och hvars åtgärder ingå i denna berättelse, såsom dess hufvudsakliga
innehåll, har en uppsats med afseende å hans embets-förvaltning blifvit meddelad,
och finnes härefter såsom bilaga införd.
I sednaste emhets-berättelsen (sid. 83) upptages ett emot Konungens Befallningshafvande
i Norrbottens län anstäldt åtal derföre, att, då en för horsbrott till fängelse vid
vatten och bröd dömd qvinna, när straffet skolat verkställas, till häktet medfört ett spädt
barn. Konungens Befallningshafvande förordnat, att med verkställighet af straflet borde
dröjas, till dess natt och år efter barnets födelse förlupit. Uppå de hos Kongl. Maj:t i
underdånighet fullföljde besvär emot Kongl. Maj:ts och Rikets Syea Hofrätts i målet gifna beslut,
har utslag den 28 Januari 1857 fallit af innehåll, att, ehuru stadgandet i Kongl.
Förordningen den 10 April 1810 icke varit i afseende på omförmälda qvinna tillämpligt,
och hon, hvars vid ankomsten till länshäktet medhafda barn då redan varit mera än sex
veckor gammalt, följaktligen bordt, enligt 3 Kap. 6 § Straff-balken, utan vidare uppehåll
insättas till undergående af henne ådömda tolf dagers fängelse vid vatten och bröd, så
vida särskildt hinder derför icke motte; samt genom hvad Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anfört och åberopat derom, att under strafftiden nödig vård om barnet, afskildt från
modren, ej kunnat anskaffas, ett sådant hinder ej finge antagas vara ådagalagdt; dock
som Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åtalade förfarande icke vore af beskaffenhet att
kunna till ansvar och ersättnings-skyldighet föranleda; pröfvade Kongl. Maj:t skäligt gilla
det slut, hvaruti Hofrätten i målet stadnat.
Emot Rådstugurätten i Westerås har åtal inför Kongl. Svea Hofrätt varit utfördt
derföre, att uti tre vid bemälde Rådstufvurätt anhängig» konkursmål anstånd med
boupptecknings-cdens afläggande blifvit lemnadt till den i offentliga stämningen utsatta inställelsedag;
och genom utslag den 21 December 1853 har Kongl Hofrätten, i fråga
om ett af nämnda konkursmål, hvilket tillkommit genom gäldenärens egen cessions-ansökning,
förklarat, att, emedan sådant anstånd vore lemnadt, oaktadt konkurs-lagen uti
65 § förmår, att gäldenär skall vid första förhöret, eller, om han då är hindrad, genast
derefter omförmälde ed fullgöra, samt Rådstufvurättens protokoll icke upploge någon
omständighet, deraf anledning förefunnits att ens något anstånd med odens alläggande
R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berällelse för är 1857. 1
medgifva, blefve Rådstufvurättens Ledamöter, i förmågo af 1 Kap. 12 § Rättegångs
balken, fällde att, hvar för sig, böta tio daler silfvermynt med Tre R:dr 16 sk. Biko;
men i fråga om de öfriga två målen, i hvilka Enkor efter aflidna gäldenärer sökt att,
emot åtnjutande af urarfva förmån, få till borgenärer afstå all qvarlåtenskapen efter
sina män, har Kongl. Hof-rätten genom samma utslag sig utlåtit, att som hvarken genom
konkurs-lagen, eller särskild i ämnet utkommen författning, blifvit uttryckligen stadgadt,
det efterlefvande maka, som sin egend m eller giftorätt afträder, skall vid första förhöret
i konkursmålet med ed fästa rigtigheten af den upprättade bouppteckningen, funne
Kongl. Hofrätten Rådstufvurättens anmärkte förfarande icke vara att hänföra till sådant
fel i Domare-embetets utöfning, att ansvar derföre lagligen egde rum.
Ofver sednare delen af detta utslag anfördes af Justitie-Ombudsmannens underdåniga
besvär. 1 dem åberopades hufvudsakligast, att den i utslaget antagna grundsats, att
straffbart fel i Domare-embetet ej skulle i annat fall kunna vara begånget, än der ett
uttryckligt lagstadgande blifvit öfverträdt, syntes icke böra blifva godkänd. Då nemligen
med uttryckligt stadgande här ej kunde annat förstås, än det som bokstafligen föreskrefve,
hvad domaren hade att iakttaga, kunde svårligen inses, huru denna Kongl. Hof-rättens
grundsats läte förena sig med den pligt, domaren uti 1 Kap. 11 § Rättegång-balken fått
sig ålagd, att noga pröfva lagens rätta mening och grund och derefter döma. Med lika
godt skäl som boupptecknings-eden i urarfva mål kan till inställelsedagen uppskjutas,
derföre att annat icke är uttryckligen stadgadt, skulle denna ed i sådana mål kunna
helt och hållet eftergifvas; ty något deremot stridande är lika litet uttryckligen stadgadt.
Allt hvad i ämnet finnes att efterlefva, läge uti de ord, konkurs-lagens 132 § innehåller:
»att borgenärerna skola kallas, offentlig stämning utfärdas och med målet vidare förfaras,
»som i denna lag om annan konkurs stadgadt är.» Lagens fordran syntes sålunda, fastän
icke bokstafligen utsagd, dock ej heller för någon del vara tvetydig, utan så nödvändig
och klar, att man visserligen icke derom före vilse, när man noga pröfvade lagens rätta
mening och grund. Till nådig pröfning öfverlemnades alltså, huruvida iög saknats att lägga
Rådstugurätten till last, såsom uppenbar vårdslöshet eller oförstånd, att, emot föreskriften
i 65 § Konkurs-lagen, anstånd ända till inställelsedagen med bouppteknings-edens
afläggande blifvit lemnadt, och om icke, med ändring af Kongl. Hofrättens utslag Rådstufvurättens
tilltalade Ledamöter borde för detta fel i Domare-embetets utöfning fällas till
det ansvar, Kongl. Majit i nåder funne skäligt.
Uti utslag den 11 Februari 1857 har Kongl. Majit i nåder förklarat sig finna skäl
icke vara anfördt, som i Hofrättens öfverklaga de utslag kunde verka ändring.
Berättelsen för år 1854 (sid. 44) upptager ett hos Kongl. Majit då fullföljdt åtal emot
Domhafvanden i Botheå Tingslags Häradsrätt angående oriktig sammanläggning af straff
för inbrott och första resan stöld. Utslag å Justitie-Ombudsmannens besvär i nämnda mål
är i Nåder meddeladt den 9 September 1857 af innehåll, att Kongl. Majit pröfvat skäligt
på det sätt ändra Kongl. Hofrättens utslag, att Domhafvanden, för den felaktighet vid
Domare-embetets utöfning, som blifvit honom af Kongl. Hofrätten till last förd, dömdes
att, jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegångs-balken, böta Atta Riksdaler 16 sk. samt förpligtades
att, ej mindre ersätta Kongl. Majit och Kronan kostnaden för den inbrottsstölden sakfälldes
underhåll i häktet tre dagar längre, än vederbordt, med 20 sk. 5 rst., än äfven till
denne, för honom tillskyndadt lidande, utgifva Sex Ridr allt Banko; hvarjemte i afseende
å Domhafvandens i förklaringen framställda underdåniga anhållan, att, derest han skulle
pröfvas lagligen vara för anmärkta förfarandet till någon påföljd förfallen, han måtte af
nåd derifrån blifva förskonad, Kongl. Majit förklarat anledning icke hafva förekommit,
att domhafvanden någon Nåd förunna.
De tre särskilda åtal, som, i följd af Körsnärerne David Forsells oell Petter Ferdinand
Hejdenbergs klagan, blifvit anställda: emot de i anledning af religiösa oroligheter i
Orsa förordnade Visitatorer, — emot Kronofogden i nämnde ort, och emot Konungens Befallningshafvande
i Stora Kopparbergs län, finnas till syftning och innehåll närmare upptagna
i nyss åberopade Embets-berättelse (sid. 32 och följande.) Dessa åtal äro nu samtliga
af Kongl. Majit slutligen pröfvade, men, innan de sålunda gifna utslagens innehåll här
införes, torde redogörelse böra ske för utgången af Justitie-Ombudsmannens besvär i
Kongl. Svea Hofrätt emot Häradsrättens utslag i åtalet emot ofvanbemälde Kronofogde.
Genom utslag den 14 Februari 1855 förklarade nemligen Kongl. Hofrätten, att, emedan
upplyst vore, det Kronofogden låtit den 12 Februari 1853 uti Orsa kyrkoby i förvar
taga, samt nästpåföljande dag till Stora Kopparbergs länshäkte i Fahlun införa Forssell
och Hejdenberg; ty och som icke föregifvet vore, att desse då ens höllos misstänkte
för brott af urbota beskaffenhet, samt, om än, såsom Kronofogden förmenat, Forssell och
Hejdenberg, derigenom att de besökte Orsa församling, alvikit från den väg, de genom
sina pass voro berättigade att färdas, de likväl icke af sådan anledning bordt åtminstone
förr anhållas, än efter det dem lemnats tillfälle att till upplysning om deras frejd åberopa
trovärdiga personer inom orten, desse blifvit hörda och förklarat sig ej kunna intyga,
att Forssell och Hejdenberg vore välkände, men sådant icke föregått öfverklagade
förfarandet; alltså och då hvad Kronofogden vidare åberopat derom, att den på grund
af Kongl. Maj:ts nådiga befallning tillsatta Kommitté, som vid ifrågavarande tid hade att
anställa undersökningar i anledning af de inom Orsa församling förefallna separatistiska
rörelser, uti skrifvelse til! Länsmannen i orten anmodat denne förständiga Forssell
och Hejdenberg att inom viss tid från socknen sig aflägsna, samt att, sedan denna tid
tilländagått, utan att de nämnde förständigande hörsammat, Kronofogden skulle, till följd
af cn utaf Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län meddelad Resolution
öfver derstädes af Kommitterade gjord ansökning, egt att, på sätt som skett, förfara,
desto mindre kunde till gällande ursäkt derför föranleda, som berörda Resolution, enligt
hvad upplyst vore, innehållit befallning till vederbörande Kronofogde att, i öfverensstämmelse
med 1 Kap. 9 § Utsöknings-balken, lemna allenast den laglikmätiga handräckning,
som i det af Kommitterade omförmälde afseende kunde af dem behörigen äskas,
och den af Kommitterade till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgifne ansökning åter,
hvilken föranledt resolutionen, ej innefattat annan begäran, än om befallning för Kronobetjeningen
att, i händelse af behof, gå Ivommittéen tillhanda med de lagliga åtgärder,
som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kunde pröfva nödiga för att, på behörig reqvisition,
när och så ofta Kommitterade påfordrade, inställa de personer, bland de sig så kallade
Läsarne, hvilka Kommitterade ansåge sig behöfva genom sådana åtgärder få för Kommittéen
inställde; men ej mindre det ådagalagda förhållande, som å Forssells och Hejdenbergs
sida föranledt berörde åtgärd, än ock öfrige i målet förekomne omständigheter måste,
vid bedömandet af Kjellins förfarande, anses särdeles mildrande, funne Kongl. Hofrätten,
med ändring af Häradsrättens utslag, det Kronofogden skulle, likmätigt 1 Kap. 7 §
Utsökningsbalken, af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med ord och varning näpsas;
och förpligtades Kronofogden gälda den kostnads-ersättning, som Häradsrätten af allmänna
medel tillerkänt Justitie-Ombudsmannens särskildt tillförordnade ombud vid bemälde
Rätt; men i öfrigt fanns ej skäl att i öfverklagade utslaget göra ändring.
För vinnande af den ändring i Kongl. Hofrättens berörda utslag, att Kronofogden
måtte ådömas det strängare ansvar, som kunde finnas närmare motsvara arten af det
tjenstefel, hvartill han gjort sig skyldig, anfördes hos Kongl. Majit af Justitie-Ombudsmannen
underdåniga besvär; men genom utslag den 10 Mars 1857 förklarade sig Kongl. Majit
i nåder finna skäl icke vara anfördt, som i Hofrättens utslag kunde verka ändring. Ett
lika lydande beslut meddelades ock af Kongl. Majit den 1 October samma år öfver de
underdåniga besvären i åtalet emot förbemäldeVisitatorer; hvaremot Kongl. Majit, i anledning
af Landssekreterarens i Stora Kopparbergs län förda klagan i åtalet emot Konun
-
gens Befallningshafvande derstädes, genom utslag den 30 Mars oftanämnde år, i nåder
sig yttrade: att ehuru, på sätt Hofrätten förklarat, Körsnärerne Forssell och Hejdenberg,
enligt deras pass ina hafva varit berättigade att, hvardera under den tid hans pass afsåg,
icke allenast bevista marknader i Riket, utan äfven, lör sina angelägenheters vårdande,
besöka orter, der marknad icke hölls, samt dem följaktligen icke kunnat förvägras att,
efter bevistandet af marknaden i Hedemora och i afbidan på den som i Sala förestod,
resa till Orsa socken, fastän på afväg från sistnämnde stad belägen; likväl och som,—
utom det Forssell och Hejdenberg, vid förhör inför Kongl. Majrt Befallningshafvande, omsider
vidgått, att deras afsigt med resan till Orsa socken jemväl varit att söka underrättelse
om hvad sorn blifvit afgjordt af de på Kongl. Maj:ts befallning derstädes församlade
Kommitterade; åt hvilka blifvit uppdraget att ransaka angående läsare-oroligheterna i Orsa
församling och till deras hammande vidtaga erforderliga åtgärder, — i afseende å Forssells
och Hejdenbergs förhållande under vistandet dersammastädes blifvit upplyst, att de genast
efter sin ankomst sökt gemenskap med dervarande Läsare samt, emot vederbörande Kro~
nobetjents tillsägelse att inom viss tid afresa från socknen, qvarstannat och deltagit uti
olofligt religions-sammanträde af enahanda beskaffenhet med de oordningar inom församlingen,
hvilkas stillande och förebyggande Kommitterades förrättning åsyftade; alltså och
enär, under dessa särskilda förhållanden, de der måste anses hafva innefattat laglig anledning
att ifrån beröring med en i oro satt menighet afhålla på resa stadde personer, hvilkas
närvaro på stället och tredska att åtlyda dem, som hade sig ålagdt att söka återställa
lugnet, icke kunde undgå att dessas åtgärder motverka, Kongl. Maj:t Befallningshafvande,
till hvars embetspligt det hört att tillse, det genom desses återvändande till orten icke
förnyade retelser till oordningar föranleddes, och egt befogenhet att, efter inhemtande
af Forssells och Hejdenbergs ändamål med fortsättningen af deras resa och i enlighet med
deras derom gjorda framställning, förordna om deras affärd från Fahlu stad och Stora
Kopparbergs län till hvarderas hemort inom dertill lcmnadt erforderligt rådrum samt att,
för beredande af verkställighet åt detta förordnande, såväl derom som angående anledningarne
dertill å passet meddela anteckningar; fann Kongl. Majit Dess Befallningshafvandes
nyssanmärkte förfarande icke kunna såsom fel i embetets utöfning tillräknas; hvadan, med
ändring af Hofrättens utslag i hvad det blifvit öfverklagadt, Landssekreteraren från ansvars-
och ersättningsskyldighet i målet befriades.
Sedan Stadsfiskare i Alingsås till dervarande Rådstufvurätt instämt en af stadens
Borgare med påstående om ansvar, för det denne underlåtit upprätta bouppteckning efter
dess sju år derförinnan aflidna hustru, förklarade Rådstugurätten, genom utslag den 17
Maj 1852, med åberopadt stöd af 9 Kap. 5 § Arfda-balken, sig anse det icke tillkomma
Allmän Åklagare att, utan uppdrag af vederbörande arfvingar, hvilkas rätt ensamt var af
målet beroende, deruti föra talan, hvadan åtalet lemnades utan afseende. Bouppteckning förrättades
af Magistraten sedermera den 21 Juni nämnde år.
Enär, jemlikt 9 Kap. 2 § Ärfda-Balken, det åligger Domaren att tillse, det med bouppteckning
ej må uppskjutas längre, än tre månader efter dödsfallet, och denna föreskrift
vederläde den till grund för Rådstufvurättens beslut antagna sats, att endast arfvingars
rätt vore beroende af ett dröjsmål utöfver bestämd tid, samt i Allmän Lag stadgades om
viss andel till de fattiga af hvarje afliden persons qvarlåtenskap och äfven af den i beslutet
åberopade 5 § af 9 Ivap. Ärfda-Balken syntes, att arfvingar icke ega eftergifva skyldigheten
till boets upptecknande, då älven dem åläggas böter, om de äro till försummelsen
vållande, antogs af Justitie-Ombudsmannen att Allmän Åklagare ej kunde vara förment att
tala å en försummelse, hvarigenom de fattiges del blifvit försnillad. För den genom anmärkta
beslutet begångna öfverträdelsen af lag och försummad omvårdnad om ärendet forordnades
derföre åtal inför Kongl. Maj:ts och Rikets Göta Hofrätt emot Rådstufvurättens Ordfö
-
rande och Ledamöter; men genom utslag den 1 Aug. 1855 förklarade Kongl. Hofrätten, att
sorn obestridt vöre,, att Magistraten i Alingsås, efter erhållen kännedom j början af Maj
månad 1852, att den ifrågakomne bouppteckningen icke blifvit förrättad, utsatt sådan förrättning
till bestämd dag i nästföljande månad, så funne Hofrätten någon försummelse i
detta hänseende å Rådstufvurättens eller Magistratens sida icka hafva egt rum; i följd
hvaraf och då åtalade beslutet af den 17 Maj nämnde år destomindre kunde anses innefatta
fel i Domare-embetots utöfning, som Kongl. Majit och Kronans, jemte de fattiges
rätt, så vidt den af bouppteckningens verkställande kunnat bero, redan innan Stadsfiskalens
ansvarstalan emot den efterlefvande mannen gjordes anhängig, behörigen iakttagits derigenom
att förrättningen blifvit till bestämd dag utsatt, samt, enligt det i nämnde beslut åberopade
lagrum, den efterlefvande icke varit förfallen till annat ansvar, än att af sin lott i
gemensamma boet mista en fjerdedel, som skolat tillfalla hustruns arfvingar, hvaraf följde,
att på dem allena berott att rörande sådant ansvar väcka talan elier icke, Kongl. Hofrätten
pröfvade rättvist, att Rådstufvurättens Ordförande och Ledamöter från all påföljd
af åtalet frikänna.
På grund af de under skriftvexlingen upplysta förhållanden ansåg Justitie-Ombudsmannen
sig kunna låta bero vid Kongl. Hofrättens utslag, så vidt Rådstufvurättens Ordförande och
Ledamöter derigenom blifvit från ansvar för uraktlåtandet att taga behörig vård om boupptecknings-ärendet
befriade; men fullföljde deremot i underdånighet till Kongl. Majit
åtalet i fråga om det beslut, hvarigenom Stadsfiskalens ofvanomförmälde ansvarstalan blifvit
lemnad utan afseende. Härvid anmärktes, hurusom en med Stadsfiskalens lika beskaffad
anmälan af Allmän Åklagare inför Häradsrätt, den der icke omedelbarligen egde lägga
hand vid en försummad boupptecknings verkställande, för ingen del kunnat afvisas på
enahanda sätt som här hos Rädstufvurätten skett, utan nödvändigt bordt föranleda till
ett föreläggande vid vite för vederbörande sterbhusdelegare att den försummande skyldigheten
fullgöra. Då häraf följde, att Allmän Åklagare hos en sådan Domstol måste ega
talan i ämnet, men rättigheten till denna talan ej kunde vara mindre hos ena arten af
Domstolar, än hos den andra, yrkades till förebyggande af vidare tillämpning af Rådstufvurättens
grundsats i underdånighet, att, med ändring af Kongl. Hofrättens utslag i denna
del, Rådstufvurättens Ordförande och Ledamöter måtte fällas till det ansvar Kongl. Majli
kunde i nåder pröfva lagligt. — Genom utslag den 30 September 1857 förklarade Kongl.
Majit sig finna skäl icke vara anfördt, som i Hofrättens utslag kunde verka ändring.
Det i sednaste Émbets-berättelsen (sid. 70) upptagna åtal emot Landshöfdinge-embetet
i Östergöthland med Wadstena län, angående ett af Landshöfdinge-embetet meddeladt beslut
om förbud för resande från kolera-smittade orter att, ifrån fartyg på Göta kanal,
hafva gemenskap med land, är nu afgjordt genom Kongl. Majits den 4 November 1857 gifna
utslag, hvarigenom Hofrättens utslag är vordet fastställdt.
Vid granskning af Fångförteckningarne från läns-fängelset i Fahlun för Juli Augusti
och September månader 1852 anmärktes, att dröjsmål med företagande af ransakning rörande
en för stöld häktad person kommit att ega rum derigenom, att, sedan denne i häktet inkommit
den 27 Juli, Konungens Befallningshafvande, som dagen derpå från vederbörande
infordrat hans prestbevis, först sedan detta bevis den 22 påföljande Augusti erhållits,
hos Domhafvande!) begärt ransakning, hvilken derefter den 30 September inför Häradsrätten
blifvit hållen.
Sedan skriftvexling med Konungens Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län rörande
förhållandet egt rum, och Konungens Befallningshafvande, under åberopande af före
-
skriften i Kongl. Förordningen den 11 Juli 1753 om prestbetygs infordrande och aflemnande
till vederbörande Domstol, när häktad person till ransakning inställes, tillkännagifvit
sig icke kunna, utan att bestämda föreskrifter i ämnet blefve af vederbörande meddelade,
afvika från det förfaringssätt, som sålunda blifvit anmärkt, eller antaga den af.Justitieombudsmannen
antydda utväg, till fängelsetidens möjliga förkortande för den häktade, att,
då infordrande af prestbevis vore nödigt, samtidigt dermed påkalla ransakning hos Domaren,
har, sedan Landshöfdingen i länet aflidit, remiss till åtal emot Landssekreteraren derstädes
inför Kongl. Svea Hofrätt egt rum; och genom utslag den 7 Augusti 1855 har
Kongl. Hofrätten sig yttrat, att, ehuru, jemlikt grunderna för lista Kap. 1 § Straff-balken
och Kongl. Förordningen den 10 April 1810, det ålegat Konungens Befallningshafvande,
att, sedan ofvanomförmälde, för stöld häktade person den 27 Juli 1852 till Länsfängelset
inkommit, genast och utan att afbida ankomsten af infordradt prestbevis, anmoda vederbörande
Domare att angående honom företaga ransakning; likväl och som Landssekreteraren
af den utaf honom åberopade Kongl. Förordning den 11 Juni 1753 kunnat hämta anledning
att, på sätt som skett, afvakta prestbevisets ankomst, innan Domaren om ransakningens
företagande anmodades, samt icke visat blifvit, att, genom Kongl. Majits Belällningshafvandes
berörde förfarande, den häktade varit i fängelset qvarhållen längre tid, än som
skolat åtgå, i händelse Konungens Befallningshafvande genast efter det den tilltalade i
häktet inkommit hos Domaren påfordrat ransakning, funne Kongl. Hofrätten, det Landssekreteraren
icke kunde till ansvar i målet fällas.
Då ifrån Kongl. Förordningen den 11 Juli 1753 någon laglig anledning för Konungens
Befallningshafvandes åtalade förfarande svårligen syntes vara att hämta, enär hinder
för Konungens Befallningshafvande icke kunde möta att samtidigt med prestbetygets
infordrande hos Domaren begära ransakning med den häktade; men Konungens Befallningshafvandes
sätt att gå tillväga stöde i uppenbar strid med grunden för den i Kongl. Förordningen
den 10 April 1810 Domstolarne meddelade föreskrift att inom viss kort tid
företaga ransakning med häktade personer, och hvilken grund, som icke kunde vara
någon annan, än att häktade böra med minsta möjliga uppskof inställas fördomstol, redan
i Straff-balkens 1 Kap. 2 § blifvit otvetydigt uttalad, fullföljdes af Justitie-Ombudsmannen
talan hos Kongl. Majit emot Kongl. Hofrätten s utslag med underdånig hemställan,
att Kongl. Majit måtte bestämma det ansvar, som ansåges böra Lands-Sekreteraren
för anmärkte förfarandet drabba; men, enligt Kongl. Majits utslag den 30 September
1857, lemnades dessa besvär utan afseende.
Under den af Justitie-Ombudsmannen år 1854 företagna embetsresa anmärktes vid
granskning af Rådstufvurättens i Uddevalla dombok för år 1853, att bemälde Rätt
nog länge dröjt med slutliga afgörandet af de flesta i nämnda dombok, såsom afdömde,
upptagna mål, så att bland dessa, hvilka för året utgjorde ett antal af 18, icke mindre
än 13 berott på Rättens pröfning längre tid, än fyra månader efter den dag, då de före
utslagets afkunnande sednast förevoro; hvarförutan tre andra vid September månads början
nämnde år slutligen utförda mål icke blifvit med slut afhulpna förr, än i Februari och
April månader 1854.
Sedan åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Göta Hofrätt uppdrag blifvit lemnadt
att, för den långsamhet i ärendernas behandling, som sålunda vore ådagalagd och som
icke syntes motsvara ett billig anspråk på nit och skyndsamhet i lagskipningen, emot
Rådstugurätten i Uddevalla utföra åtal och dervid å Ordföranden och Ledamöterne
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, har, uppå nämnde åtal, Kongl. Hofrätten
genom utslag den 4 Juli 1855 sig utlåtit och väl funnit, att obehörigt dröjsmål egt rum
med afgörandet af ifrågakomne mål, men, med afseende å så väl hvad Rådstufvurättens
Ordförande och Ledamöter till sitt urskuldande anfört derom, att då handlagda och af
-
gjorda mål under åren 1852 och 1853 uppgingo till liera hundrade, den anmärkta långsamheten
med deras afgörande syntes icke hafva sträckt sig till något större antal; att
ombyte under tiden inträffat med Rättens Ordförande, hvilken ensam hade åliggande
att uppsätta beslut uti de hos Rådstufvurätten och Magistraten förekommande mål, som
blefvo slutligen afgjorda; samt att icke någon af parterne uti de uppgifna målen framställt
klagan öfver dröjsmål, eller deraf erfarit någon olägenhet; — som ock det förhållande,
att någon skada genom det anmärkta dröjsmålet veterligen icke skett, ansett något bötesansvar
derför icke böra Rådstufvurättens ordförande och ledamöter ådömas.
Ehuru det möjligen kunde sägas, att skada icke veterligen skett genom de anmärkta
dröjsmålen, åtminstone så länge icke någon part deröfver fört klagan, befunnes
sådant vid närmare eftersinnande destomindre antagligt, som hvarje onödigt uppehåll
i en rättsfrågas afgörande löga någonsin kunde undgå att förnärma någondera af parterna,
fastän de af begripliga orsaker sällan deröfver klagade, samt de af Rådstufvurätten till
dess urskuldande uppgifna ursäkter icke heller syntes förtjenta af odelad uppmärksamhet,
anfördes af Justitie-Ombudsmannen underdåniga besvär emot Kongl. Hofrättens utslag;
under yrkande, att ansvar måtte Rättens ordförande och ledamöter ådömas; men genom
utslag den 31 Augusti 1757 har Kongl. Maj:t förklarat sig finna skäl icke vara anfördt,
som i Hofrättens utslag kunda verka ändring.
Emot Rådstufvurättens i Marstrand ordförande och ledamöter är, enligt Justitieombudsmannens
förordnande, åtal inför Kongl. Göta Hofrätt utfördt derföre, att Rådstufvurätten,
som genom särskilde utslag på en och samma dag dömt en person att,
för särskilde slagsmål, plikta dels 14 R:dr 40 sk., dels 4 R:dr. 16 sk. Ranko, förvandlat
dessa bötesbelopp, hvart för sig, till fängelse vid vatten och bröd, nemligen under
13 dagar för det förra och 5 dagar för det sednare, i stället att genom ett beslut
förvandla sammanräknade bötesbeloppet 19 R:dr 8 sk. till 16 dagars fängelse vid vatten
och bröd; hvarförutan emot Borgmästaren särskildt blifvit anmärkt, att han, då den
sakfällde, för kroppsstraffets undergående, till länshäktet insändes, icke medskickat de
utslag, genom hvilka böterne blifvit ådömde, utan i stället låtit fången åtföljas af förpassning,
den der varit i så måtto oriktig, att den dels icke upptagit bägge de särskildt
ådömde bötes-beloppen, dels icke heller förvandlings-straffen, hvart för sig, utan sammanlagda,
hvarigenom Exsekutor varit hindrad att upptäcka, det den händelse funnits för
handen, som i Kongl. Brefvet den 26 Maj 1827 omlörmäles.
Kongl. Hofrättens den 28 Augusti 1857 öfver nämnde åtal gifna utslag innehåller:
att, .emedan Rådstufvu-rätten felaktigt förfarit derutinnan, att den underlåtit att, i enlighet
med föreskriften i nyss åberopade Kongl. Bref, sammanlägga och på en gång förvandla
de böter, som genom ifrågavarande särskilda utslag blifvit ådömda, hvarigenom
liändt, att den sakfällde kommit att undergå två dagars fängelse vid vatten och bröd
mera, än vederbordt; och Borgmästaren derförutan vid den bötesfälldes förpassande till länshäktet,
för undergående af förvandlings-straffet, i ofvan anmärkte hänseende oriktigt förfarit,
dömdes, jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegängs-balken, Rådstufvurättens Ordförande och Ledamöter
att, för hvad dem sålunda vid embetets utöfning till last kommit, böta, den förre
13 R:dr 16 sk. samt hvardera af Ledamöterna 6 R:dr 32 sk., hvarjemte de förpligtades
att återgälda Kongl. Maj:t och Kronan den kostnad, som motsvarade två dagars underhåll
i fängelse vid vatten och bröd.
Genom nyss bemälde Kongl. Hofrätts utslag den 27 Februari 1857 är efter åtal,
som Justitie-Ombudsmannen förordnat, en t. f. Domhafvande i Quille härad, dömd att,
jemlikt i Kap. 12 § Rättegångs-balken böta 16 R:dr 32 sk. för den vårdslöshet och det
oförstånd han, i egenskap af Ordförande i nämnde Häradsrätt, ådagalagt i thv, alt
Häradsrätten, oaktadt föreskriften i 11 punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807,
genom utslag den 18 November 1853 dels dömt en till andra resan, då med inbrott förenad,
stöld förvunnen person att böta det stulnas värde fyradubbelt och för inbrottet straffas
med nio dagars fängelse vid vatten och bröd dels ock förordnat, att den sakfällde, om
han icke egde tillgång till böterne, skulle i en bot straffas med 16 dagars fängelse vid
vatten och bröd, äfvensom att, i hvilketdera fallet som helst, undergå uppenbar kyrkoplikt,
i stället att förvandla ansvaret för stölden till den svårare straffart, som för inbrottet
ådömdes, utan tillåtelse för den dömde att samma stöld med böter umgälla.
Uti ett vid Rådstugurätten i Sigtuna handlagdt afträdes-, urarfva- och boskillnads-mål
efter en afliden gift man, hade dennes enka_ yrkat, att under boskilnads-rätt få ifrån
mannens borgenärer undanskifta henne, enligt Åktenskaps-förord, enskildt tillhörig, i bouppteckningen
specifierad lösegendom till upptaget värde, deraf dock en del penningar,
som deruti inräknats, vid mannens död icke funnits i behåll. Rörande detta yrkande,
hvilket af åtskillige borgenärer blifvit bestridt, innehöll Rådstufvu-rättens den 27 November
1854 gifne Dom i nämnde mål, att »samma yrkande icke kunde i vidsträcktare mån bi»fallas,
än att, vid det förhållande att öfrige borgenärerne boskilnads-ansökningen icke
»bestridt, enkan skulle vara berättigad att af hvad hon möjligen kunde komma att afstå
»af de persedlar, eller motsvarande belopp vid försäljning deraf, hon yrkat att på grund
»af Äktenskaps-förord undanskifta, tillgodonjuta hvad som deraf, i fall desse borgenärer
»ansökningen i stället bestridt, hade, jemförelsevis till öfrige till samma egendom lika rätt
»egande borgenärers fordringar, bordt belöpa sig på dem, hvilka genom domen tillerkändes
»sistofvannämnde bergenärer, de der åter ansågos förlustiga all rätt till andel af ifråga»varande
persedlar.»
Sedan detta Domslut kommit till Justitie-Ombudsmannens kännedom och anmärkning
om dess oförenlighet med 2 mom. i 92 § af gällande konkurs-lag blifvit Rådstugurätten
meddelad, men Rätten förklarat sig icke finna detsamma emot åberopade lagstadgandet
stridande, har remiss till åtal inför Kongl. Svea Hofrätt emot Rådstugurätten»
Ordförande och Ledamöter blifvit meddelad. — Bemälde Kongl. Hofrätts utslag öfver åtalet är
utfärdadt den 5 November 1856 och innehåller, att som något yttrande i anledning af
boskillnads ansökningen ej blifvit af åtskilligo borgenärer afgifvet och desse borgenärer
följaktligen, utan att medgifva eller bestrida ansökningen, öfverlemnat till Rådstufvurätten
att enligt lag pröfva giltigheten af densamma; alltså och då bemälde borgenärers underlåtenhet
att, lika med deras medparter, uttryckligen bestrida den sökta boskillnaden icke
lagligen medfört den påföljd för de förre, att anses hafva derigenom eftergifvit eller förlorat
den dem i annat fall tillkommande rätt till den egendom, som enkan anhållit att få undanskifta,
funne Kongl. Hofrätten nu anmärkta Dom i så måtto oriktig, som Rådstufvurätten,
på grund allenast deraf att åtskillige borgenärer icke bestridt boskillnads-ansökningen,
bifallit densamma, i hvad den bemälde borgenärers rätt rörde; dock ansåges Domen i berörde
hänseende icke vara af beskaffenhet att för Rådstufvurättens Ordförande och Ledamöter,
som i beslutet deltagit, till ansvar föranleda.
Uti en till Justitie-Ombudsmannen af Boktryckaren J. E. Ekbom angifven skrift fördes
klagan deröfver, att Ofverståthållare-embetet för Polisärenden låtit från klagandens
boktryckeri borttaga honom tillhöriga exemplar af Tidningen »Fäderneslandet» N:is 77 och
79, under förebärande, att dessa tidningsnummer voro till konfiskation dömda, oaktadt
Kongl. Svea Hofrätts utslag i det emot utgifvaren af nämnda tidning då anställda tryck,
frihets åtal ännu icke fallit. Sedan Herr Polismästaren C. A. Ekströmer, som å Ofverståthållareembetets
vägnar ärendet handlagt, lemnats tillfälle att sig i ämnet förklara och
han dervid hufvudsakligen åberopat, att den öfverklagade åtgärden, efter vederbörande åklagares
begäran 0111 handräckning, skett på grund deraf, att Stockholms Rådstufvurätt genom
utslag dagen förut dömt, att ofvannämnda tidningsnummer skulle konfiskeras; men
Justitie-Ombudsmannen icke ansett berörde omständighet innefatta tillräcklig grund för
meddelande af verkställighet åt ett utslag, som måste underställas Hofrätts pröfning, och
hvilket således, enligt 25 Kap. 5 § Rättegångs-balken, icke finge gå i fullbordan förr, än
Underrättens ransakning och dom blifvit i Hofrätten skärskådad och pröfvad, uppdrogs åt
Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att emot Herr Polismästaren Ekströmer
utföra åtal och å honom yrka det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet kunde föranleda,
dervid jemväl de ersättnings-anspråk, klaganden, i saken hörd, komme att framställa
, borde efter befogenhet understödjas.
Kongl. Hofrättens den 16 December 1856 gifna utslag innehåller, att Kongl. Hofrätten väl
funné det Öfverståthållareembetet, vid det förhållande, att Stockholms Kådstufvurätts
ofvanomförmälda utslag blifvit Kongl. Hofrättens pröfning understäldt, icke emot 25 Kap. 5 §
Rättegångs-balken bordt, på sätt som skett, innan Kongl. Hofrätten meddelat sitt beslut
i tryckfrihetsmålet, för verkställighet af Rådstufvurättens utslag, förordna om ifrågavarande
genom utslaget till konfiskation dömda tidningsnummers tagande i beslag; men, med
afseende å hvad i förvarande mål förekommit och då, till följd deraf, att Rådstufvurättens
utslag, i hvad det angår tidningsnumrens konfiskation, sedermera är vordet af Kongl. Hofrätten
gilladt, genom berörde konfiskations-åtgärd hvarken klaganden kunde anses hafva
blifvit i sin rätt förnärmad eller någon skada honom tillskyndad, ansäge Kongl. Hofrätten
Herr Polismästarens åtalade förfarande icke vara af beskaffenhet, att ansvar eller ersättningsskyldighet
derför borde honom ådömas.
Genom granskning af 1854 års Fångförteckningar från Vester-Norrlands länshäkte
och derefter förd skriftvexling med Konungens Befallningshafvande derstädes, utröntes, att
Torparen Jacob Andersson från Byvattnet blifvit i häkte insatt den 23 April nämnde år,
såsom dömd, ej mindre enligt Nätra Häradsrätts utslag den 18:de i samma månad att,
i saknad af tillgång till ett vid 1853 års Vinterting honom ålagdt vite, undergå åtta dagars
fängelse, än ock, enligt utdrag af bemälde Häradsrätts saköreslängd vid höstetinget
1853, att för skogsåverkan böta 196 ll:dr Banko, eller straffas med 28 dagars fängelse
vid vatten och bröd; att Jacob Andersson jemväl utstått först det förra och derefter det
sednare straffet oafkortadt; att, enligt anteckning i fånglistan, med den förpassning, som
åtföljt Jacob Andersson till häktet och hvilken innehållit, att lian skulle vid brist af böter
undergå 36 dagars enkelt fängelse, funnits fogadt endast förvandlings-utslaget om yitesböterne
samt att, först sedan det enkla fängelsestraffet varit slutadt, ofyanomförmälda saköreslängds
utdrag angående åverkans-böterne ankommit. Rå sålunda uppenbart var, att
Jacob Andersson, i strid med föreskriften i 11 punkten af Kongl. Förklaringen den 23
Mars 1807, lått utöfver högsta kroppsplikt undergå fängelsestraff för vitesböter och, vid
utredande af orsaker dertill, sådant syntes hafva inträffat derigenom, att den Länsman,
som insändt Jacob Andersson, i den utfärdade förpassningen oriktigt uppgifvit,
det Jacob Andersson varit dömd att undergå trettiosex dagars enkelt fängelse, i stället för
tjugoåtta dagars fängelse vid vatten och bröd samt åtta dagars fängelse, ådömda genom
särskilda utslag, och att, till följd af berörda oriktiga uppgift, sistnämnde förhållande undgått
Konungens Befallningshafvandes uppmärksamhet, så att straffen blifvit verkställda
utan att någon sådan hemställan till Hofrätt skett, sorn i slikt fall, jemlikt Kongl. Brefvet
R. St. Just, •Ombudsm. Ernb.-Bt,rättelse för ur 1857. 2
— lo
-
den 26 Maj 1827 bordt ega rum, — ansåg Justitie-Ombudsmannen sig böra ärendet hos
Konungens Befallningshafvande i Vester-Norrlands län anhängiggöra, med yrkande, att bemälde
Länsman måtte för den vårdslöshet, han sålunda låtit komma sig till last och
af hvilken obehörigt lidande för den sakfällde uppstått, åläggas det ansvar, hvartill lag och
sakens beskaffenhet kunde föranleda.
Sedan åtal emot nämnde Länsman blifvit behörigen utfördt utan att nöjaktig förklaring
öfver de anmärkta felaktigheterna blifvit af honom lemnad, har K. Befallningshafvande,
genom utslag den 30 April 1857, under åberopande af 1 Kap. 7 § Utsöknings-balken,
dömt Länsmannen att böta en half månads lön med Tolf R:dr 24 sk. Banko
samt att ersätta Kongl. Maj:t och Kronan för Jacob Anderssons underhåll i häktet åtta
dagar längre, än som vederbordt. Jacob Andersson var enskildt godtgjord för sitt
lidande.
För likartad förseelse, hvarigenom en sakfälld kommit att utöfver högsta kroppsplikt
undergå tre veckors enkelt fängelse, har en annan Länsman inom samma län, efter åtal,
hvilket Justitie-Ombudsmannen påkallat, blifvit af bemälte Iv. Befallningshafvande genom utslag
samma dag dömd att böta en månads lön med 25 R:dr Banko och att till Kongl. Maj:t och Kronan
utgifva ersättning. Den till häktet införpassade bade i detta mål frånträdt allt anspråk på
godtgörelse.
För felaktigt förfarande ej mindre af en Länsman vid meddelande af förpassning,
än af en Fångvaktmästare vid verkställandet af ådömdt förvandlingsstraff, hvarigenom den
sakfällde kommit att undergå detta stral!', oaktadt han då redan var under tilltal lör annat
brott, för hvilket han sedermera jemväl till ansvar fälldes, äro, efter åtal, hvars anställande
Justitie-Ombudsmannen hos Konungens Befallningshafvande i Vester-Norrlands län
begärt, bemälde Länsman och Fångvaktmästare dömde att hvardera plikta två månaders
lön. — Utslaget i detta mål är likaledes meddeladt den 30 April 1857.
Sedan Wäddö och Häfverö Skeppslags Tingsrätt, uti ett dit instämdt mål om bouppteckningsed,
genom Utslag den 4 April 1854 förklarat, att, till dess visadt vore, att
ett efter den aflidne bevakadt Testamente, hvarigenom Svaranden i målet, med vissa undantag,
erhållit ali boets egendom, blifvit öfverklagadt och ogilladt, kunde Svaranden ej
tillförbindas att den äskade eden aflägga; samt åtal emot den tillförordnade Domhafvanden
som fört ordet, då nämnde Utslag meddelades, blifvit anstäldt, i sammanhang jemväl med
annan anmärkning emot någon hans åtgärd såsom Domare, har Kongl. Svea Hofrätt,
som lemnat anmärkningen i öfrigt utan afseende, genom Utslag den 8 April
1857 förklarat, att då Svaranden i ofvanomförmälda mål ostridigt vid den ifrågakomne
bouppteckningen uppgifvit den aflidnes qvarlåtenskap, och honom således, enligt 9 Kap.
1 § Arfda-Balken, utan afseende å det till hans förmån upprättade Testamente, bordt
åläggas att bouppteckningen med ed besanna; i följd hvaraf Tingsrättens omförmälda beslut
vore oriktigt, Kongl. Hofrätten pröfvade rättvist, i förmågo af 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken,
fälla t. f. Domhafvanden, såsom för beslutet ansvarig, att böta Femtio Daler silfvermynt
med Sexton Riksdaler 32 sk. Banko.
Under granskning af fånglistorna hade anmärkts, att Krigsrätten vid första Kompagniet
af Krono-arbetskorpsens Soldatklass den 23 Juli 1853 dömt en Krono-arbets
-
— 11 —
soldat, att, om han,— såsom förvunnen att hafva stulit Tre R:dr 32 sk. Banko i penningar,
och derföre skyldig, att, jemte undergående af uppenbar kyrkoplikt, böta Elfva Riksdaler
samma mynt, — icke förmådde böterna gälda, i stället undergå tio dagars fängelse
vid vatten och bröd, hvilket den sakfällde jemväl utstått, fastän han i saknad af tillgång
till böterna bordt endast under fem dagar hållas i så beskaffadt fängelse, har, efter anställd!
åtal, Kongl. Krigs-Hofrätten, genom Utslag den 26 Mars nästlidne år, dömt Krigsrättens
Ordförande jemte tjenstgörande Auditören att hvardera böta för oriktig förvandling 6 R:dr
32 sk. samt Ledamöterne i Krigsrätten, utom en som under tiden aflidit och angående
hvilken frågan om ansvar i följd deraf förfallit, att likaledes hvarför sig plikta för enahanda
förseelse 3 R:dr 16 sk. allt Banko, samt att gemensamt, eller hvilken af dem som gälda
gitte, ersätta Kongl. Majit och Kronan kostnaden för den dömdes underhåll i häktet längre
tid, än som vederbordt; men då denne sistnämnde under tiden aflidit, hade frågan om
ersättning till honom för obehörigt lidande förfallit.
Kongl. Svea Hofrätt har genom Utslag den 16 December 1856 dömtDomhafvanden i
Grums Härad, såsom för Häradsrättens felaktiga beslut ansvarig, att böta 50 daler
silfvermynt med 16 R:dr 32 sk. Banko, för det att Häradsrätten, medelst Utslag den
28 Maj 1852, förklarat, att en till böter för nekande af sin hand och förskrifning fälld
person skulle i saknad af tillgång till böterne straffas med enkelt fängelse, i stället för
fängelse vid vatten och bröd:
Sedan Justitie-Ombudsmannen vid embetsresa år 1854 anmärkt, att Domböckerna
uti några mål, som förevarit hos Vissnums Häradsrätt Hösttinget 1853 och Vintertinget
1854 samt angått dels oloflig bränvins-utskänkning dels och obehörigt skattskrifvande af
en i tjenst ej anställd person, väl börjat med orden: »Efter föregången ransaknings etc.,»
men att något protokoll öfver en slik ransakning icke i Domboken anträffats, har den tillförordnade
Domare, som hållit nämnda ting, härför tilltalad, blifvit af Kongl. Svea
Hofrätt genom Utslag den 5 Maj 1857, dömd att för berörda försummelse i Domareeinbetets
utöfning böta 25 daler silfvermynt med 8 R:dr 16 sk. Banko; — hvaremot
i anseende å jemväl emot samma t. f. Domare anmärkt dröjsmål med insändande
till Justitie-Ombudsmannen af fullständiga protokoll i de mål, hvarom fråga varit, Kongl.
Hofrätten, efter det t. f. Domhafvanden förmält, att han den anmärkta felaktigheten genast
efter skedd påminnelse afhjelpt och bevis derom jemte afskrift af protokollen till Justitieombudsmannen
insändt, ehuru sådant ej kunde styrkas, förklarat hvad i denna del blifvit
anmärkt icke vara af beskaffenhet att enligt lag kunna till något ansvar föranleda.
Då Justitie-Ombudsmannen vid olika tillfällen genom skrifvelser eller kommunikations-resolutioner
hos Öfverståthållareembetet för Polisärender begärt ej mindre Protokoll uti
ett uppgifvet mål angående lemnad föreskrift om flyttning af Norra Akarelagets så kallade
embets- och dödslåda, än utlåtanden, i anledning af dels åtskilliga vid granskning
af förtekningarna öfver Polisarrestanter i Stockholm gjorda anmärkningar , dels ock
fyra särskilda till Justitie-Ombudsmannen inkomna anklagelseskrifter af enskilde personer, de
der uppgifvit sig hafva uti ett eller annat hänseende blifvit olagligt behandlade; men nämnda
protokoll och utlåtanden icke till Justitie-Ombudsmannen inkommit, oaktadt påminnelser i
afseende å några bland dem afgifvits; har Justitie-Ombudsmannen uti skrifvelse den 16 Juni
1856 uppdragit åt Advokatfiskalsembete i Kongl. Svea Hofrätt att lagligen tilltala
12
den eller deni, som å Öfverståthållareembetets vägnar med ofvanuppräknade ärender
haft befattning, samt för de sålunda anmärkta försummelserna påyrka, det
ansvar, Jag och sakens beskaffenhet föranledde, äfvensom föreläggande för bemälta Embete,
vid lämpligt äfventyr, att inom bestämd tid fullgöra hvad Justitie-Ombudsmannen i
berörde afseende äskat.
Medelst utslag den 1 Juli sistlidne år, har Kongl. Hofrätten, jemte det något yttrande
rörande äskadt föreläggande för Underståthållaren att inom bestämd tid med ofvanberörde
utlåtanden tili Justitie-Ombudsmannen inkomma, ansåges icke erforderligt, då dessa utlåtanden
under tiden afgifvits, förklarat, beträffande åtalet för det dröjsmål, som med afgifvande af ifrågavarande
utlåtande egt rum, att. enär Justitie-Ombudsmannens åtgärd att till Ofverståthållareembetets
utlåtande remittera de fyra serskilda anklagelseskrifterne icke kunde anses innefatta
begäran omsådan handräckning, som genom 99 § Regeringsformen blifvit Justitie-Ombudsmannen
tillförsäkrad att af Konungens Embetsmän erhålla, utan vore att hänföra till det i
6 § af den för Justitie-Ombudsmannen utfärdade Instruktion omlörmälta fall, då Justitieombudsmannen,
i anledning af angifvelse, som emot någon Embetsman blifvit gjord, lemnade
den angifne embetsmannen tillfälle att, innan rättegång anstäldes, med upplysningar
inkomma, om han dertill funne sig befogad, och då vid sådant förhållande Underståthållarens
dröjsmål med afgifvande af de infordrade förklaringarne i nyssnämnda ärender icke kunde
såsom embetsfel betraktas, blefve Advokatfiskalens i dessa delar af målet förda talan ogillad;
hvaremot och emedan Justitie-Ombudsmannen ovilkorligen varit enligt lag berättigad att
bekomma ej mindre del af det Protokoll, som okunde vara hållet vid det tillfälle, då Polistjensfemän
bemyndigades att förflytta Norra Åkare-lagets embets- och döds-lådor, eller,
vid det förhållande, att något Protokoll vid berörde tillfälle icke förts, besked derom, än
äfven de af Justitie-Ombudsmannen från Öfverståthållareembetet infordrade upplysningar i
anledning af åtskilliga vid granskning af förteckningar öfver Polis-arrestanter i Stockliohn
gjorda anmärkningar; men Underståthållaren, hvilken det ålegat, att de sålunda äskade
upplysningarne meddela, i så måtto åsidosatt sin embetspligt, som han under en tid af omkring
två år och fyra månader försummat att omförmälde skyldighet fullgöra, Kongl.
Hofrätten, i förmågo af 1 Kap. 12 § Rättegångs-balken, pröfvade rättvist döma Underståthållaren
att för den försummelse i embetets utöfning han dymedelst låtit komma sig till last,
böta Etthundra daler silfvermynt med Tretiotre Riksdaler sexton skillingar Banko.
Dels i följd af anförda klagomål och dels genom de iakttagelser, Justitie-Ombudsmanneu
vid granskning af Domstolarnes Domböcker under embetsresor varit .i tillfälle att göra,
hafva åtal emot liera städers Rådstufvurätter blifvit anställda för dröjsmål med utfärdande
af Domar egentligen i konkursmål, bland hvilka åtal en del redan blifvit utaf vederbörande
Ofverdomstolar afgjord, på sätt här nedan omförmäles:
1:o) Rådstufvurätten i Arboga tilltalades vid Kongl. Svea Hofrätt, för det den icke förr,
än den 25 Februari 1856 till afgörande företagit ett Konkursmål, deri skriftvexlingen
slutats den 4 Juni 1855. Den Rådman, hvilken det ålegat att saken föredraga, dömdes af
Kongl. Svea Hofrätt, genom utslag den 22 Juni 1857, att för åsidosatt iakttagande af
föreskriften i 85 § Konkurslagen, med tillämpning af 1 Kap. 12 § Rättegångs-balken,
böta Femtio daler silfvermynt med Sexton Riksdaler 32 skilling Banko, hvaremot Kongl.
Hofrätten ansåg det anmärkta dröjsmålet icke vara af sådan beskaffenhet att ansvar derför
lagligen kunde Rådstufvurättens öfriga Ledamöter ådömas.
2:o) Samma Rådstufvurätt har äfven varit under åtal för dröjsmål med afgörandet af
andra konkurser. Kongl. Svea Hofrätt, som meddelade utslag härom den 3 Augusti 1857
och dervid fann något afseende icke kunna fästas å hvad Borgmästaren erinrat derom,
att anmärkning i fråga om afgörandet af ett Konkursmål blifvit väckt först efter tre år
från det dom i målet expedierats, dömde Borgmästaren och en litterat Rådman att böta
— 13 —
den förra, för det han förorsakat dröjsmål med nio särskilda Konkursmål, Etthundra daler
silfvermynt med trettiotre Riksdaler 16 skiliingar och den sednare för enahanda förseelse
i afseende å ett mål trettio daler med Tio Riksdaler allt Banko; hvaremot de öfrige
eller så kallade borgerlige Rådmännen från åtalet befriades, en derför att han icke uti
behandlingen af målen deltagit, och de öfrige, emedan icke visadt vore, att de i någon mån
varit vållande till uppehåll med målens afgörande.
3:o) Borgmästaren i Norrtelje åtalades vid Kongl. Svea Hofrätt för dröjsmål med utgifvande
af Domar i två Konkurser, deruti tredje uppropen försiggått, i det ena, den 3
januari och i det andra den 14 Mars 1853, men Domar icke blifvit meddelade förr, än
den 24 Maj påföljande år. Borgmästaren dömdes genom Kongl. Hofrättens utslag den
21 Augusti 1856 att för sin försummelse härutinnan böta Tretton Riksdaler 16 sk. Banko.
4:o) Rådstufvurätten i Eskilstuna tilltalades vid Kongl. Svea Hofrätt för enahanda
dröjsmål uti trettiotre särskilda under loppet af fem år handlagda Konkursmål, af hvilka
icke något blifvit med slut afhulpet förr, än sex månader efter det saken lemnats till Dom,
men flertalet fått hvila långt öfver nämnda tid, ända till tjugu månader. Utom den förklaring,
som af Rådstulvurätten gemensamt lemnades rörande de anmärkta dröjsmålen,
yttrade Rådmännen särskildt för sin del, att då, med undantag af Borgmästaren,
hvilken såsom lagkunnig ensam föredroge målen, de öfrige Ledamöterne voro illitterate
Borgersmän, dem det icke borde kunna räknas till last, om dröjsmål egde rum
med målens afgörande, hvilket ensamt berodde af Borgmästaren, något ansvar icke borde
Rådmännen drabba; — hvarförutan dessa anmärkte, att om böter skulle ifrågakomma, Domstolen
kollektift, men icke hvarje Ledamot för sig, borde dömas att böta. Kongl.
Hofrätten dömde, genom utslag den 1 September 1857, Borgmästaren och Rådmännen, hvilka
voro för målens handläggning ansvariga, att för den försummelse i embetsutöfning,
som sålunda låge dem till last, böta, Borgmästaren tvåhundra daler silfvermynt med Sextiosex
Riksdaler 32 skiliingar Banko, och Rådmännen hvardera Femtio daler med sexton
Riksdaler trettiotvå skiliingar äfvenledes Banko.
5:o) Rådstufvurätten i Köping har väl äfven varit tilltalad för dröjsmål af
ofvanomförmälta beskaffenhet, uti tre mål; meh efter det Advokatfiskal i Kongl. Svea
Hofrätt, som fått sig uppdraget att åtal härom utföra, meddelat Justitie-Ombudsmannen
vederbörandes först afgilna förklaring, och Justitie-Ombudsmannen förordnat om frånträdande
af åtalet uti ett af målen, likasom ock emot Rättens öfriga Ledamöter utom en,
som förklarat sig hafva varit ensam föredragande och således ensam ansvarig uti anmärkta
hänseenden, har Kongl. Hofrätten, sedan nämnde Ledamot ytterligare anförande uti
målet afgifvit, den 28 Maj 1857 meddelat sitt beslut, och på anförda skäl förklarat, att
obehörigt dröjsmål med utfärdande af Dom i det ena Konkursmålet icke kunde läggas
merbemälde Rådman till last, och att, ehuru den uppgifna anledningen dertill att, efter
det i andra målet tredje uppropet försiggått den 8 Januari 1855, Dom icke blifvit utfärdad
förr, än den 2 påföljande Juli, icke borde antagas såsom laga ursägt för dröjandet
med Domens utgifvande, Rådmannens åtalade förfarande derutinnan likväl icke vore af
den beskaffenhet, att det borde till ansvarspåföljd föranleda, hvarföre Kongl. Hofrätten
funnit att i anledning af åtalet i dessa delar något ansvar icke kunde Rådmannen
ådömas. Uppgifna anledningen till dröjsmålet i afseende å sistnämnda Konkursmål
var den, att enskild anhållan blifvit gjord, att med Domens utgifvande skulle få anstå,
till dess den hufvudsakligaste fordringsegaren i det gäldbundna boet hunnit återvända från
en företagen resa till utrikes ort.
6:o) Rådstufvurätten i Engelholm har ock varit under tilltal för försummelse att utgifva
domar i två konkursmål nära ett år efter det skriftvexlingen varit slutad, samt till
sin ursäkt härför ibland annat anmärkt, att som bisittarne i Hatten endast voro borgare,
de der hvart tredje år ombyttes, allt arbetet inom Rådhusrätten och Magistraten hvilade
på Borgmästaren ensam, och att, då hans tid varit af andra embetsgöromåt strängt upptagen,
Rådstufvurätten, med anmälan deromr hos Kongl. Hofrätten öfver Skåne och
— 14 —
Blekinge anhållit om förordnande för särskild Ordförande att Domar uti de ifrågavarande
konkursmålen urarbeta och afkunna; men att Kongl. Hofrätten likväl uti skrifvelse den
16 Maj 1855 förklarat skäl till ansökningens bifallande icke hafva förekommit. Kongl.
Hofrätten yttrade i utslag den 10 Augusti 1857, att Kongl. Hofrätten funne det ansvar
för ifrågavarande förseelse icke lämpligen borde drabba Rådstufvurättens Ledamöter,
hvilka alltså från påföljd af åtalet befriades; men dömde Borgmästaren att böta Sexton
Riksdaler 32 skillingar Banko.
7:o) Rådstufvurätten i Wadstena har varit tilltalad af Advokatfiskalen i Kongl. Göta
Hofrätt dels till följd af Justitie-Ombudsmannens förordnande, i anledning af dröjsmål med
afgörande! utaf tio serskilda mål, deraf 4 konkurs- och urarfvatvister, dels ock enligt
bemälde Kongl. Hofrätts remiss för origtig dom. Sedan Borgmästaren och en litterat
Rådman upplyst, att dem ensamt ålegat att författa Rådstufvurättens Domar och utslag,
har Kongl. Hofrätten den 12 Augusti 1857 i ett sammanhang afgjort bägge åtalen och
jemte det nyssomförmälda förhållande skäligen kunde få anses innefatta antaglig ursäkt
för de illiterate Rådmännen att icke hafva vidtagit åtgärd för målens afgörande, hvarföre
Kongl. Hofrätten funne åtalet icke böra för dem medföra någon påföljd, förklarat, att
då ofvan berörde tio mål hvilat oafgjorda, två längre än fyra år, ett längre än tre år,
sex längre än två år och ett längre än ett år efter det de blifvit till pröfning öfverlemnade,
utan att giltig orsak dertill blifvit anförd, fälldes Borgmästaren och litterate Rådmannen
att hvar för sig böta Sexton Riksdaler 32 skillingar, hvarjemte uti målet angående
orätt Dom, i hvilket Borgmästaren icke deltagit, trenne Rådmän dömdes att likaledes
hvar för sig böta Atta Riksdaler Sexton skillingar allt Banko.
8:o) Rådstufvurättens i Christianstad Ordförande och Ledamöter dömdes af Kongl.
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge genom utslag den 14 Juli 1857 att för dröjsmål,
sex till och med elfva månader, emellan inställelse- och domsdagarna, med utgifvande af
Domar uti elfva under tillsammans fyra år handlagda konkurs- och urarfvamål, böta
Borgmästaren Sexton Riksdaler Tretiotvå skillingar samt hvar och en af tre Rådmän, ibland
hvilka en icke tagit juridisk examen, Atta Riksdaler Sexton skillingar allt Banko.
9:o) Rådstufvurättens i Landskrona Ordförande och Ledamöter dömdes af nyssbemälde
Kongl. Hofrätt till ansvar för dröjsmål med fem särskilda, under tre år handlagda
kunkursmål, från och med Atta till och med elfva månader efter inställelsedagarne, att
böta lika belopp för Borgmästare och Rådmän hvardera som uti sistomförmälda mål.
Äfven här var en af Rådmännen icke examinerad jurist.
10:o) Rådstufvurätten i Malmö, som dröjt med Domars utgifvande i två konkursmål
Sex till sju månader ifrån det målen af Parterne öfverlemnats till afgörande, har ock
varit under tilltal, i följd hvaraf Borgmästaren och två Rådmän blifvit fällde genom Kongl.
Hofrättens öfver Skåne och Blekinge utslag den 6 November 1857 att böta, den förstnämnde
Sexton Riksdaler tretiotvå skillingar och hvardera af de sednare Atta Riksdaler
Sexton skillingar allt Banko.
ll:o) Landshöfdinge-embetet i Christianstads län har varit under tilltal för det att en
uti länshäktet den 23 Juni 1854 insatt, för stöld tilltalad qvinna, genom dröjsmål
med anmodan till vederbörande Domare om ransaknings företagande, icke blifvit för Domstol
i berörde ändamål inställd förr, än den 10 påföljande Augusti, och har en under
tiden tillförordnad Landssekreterare, som erkänt sig ensam skyldig till ansvar för den
anmärkta förseelsen, genom utslag, som Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge meddelat
den 30 Mars 1857, blifvit fälld att böta Sexton Riksdaler tretiotvå skiilingar
Banko, samt att ersätta Kongl. Majit och Kronan kostnaden för fångens underhåll i häktet
tjugusju dagar; men ofvannämnde qvinna, som sedermera afflyttat till utrikes ort,
lemnades öppet att framdeles föra talan om ersättning för lidande genom förlängd fängelsetid.
— De som under liden haft ansvaret för Landskamrerare-tjenstens förvaltning
hade äfven varit i ämnet hörde och Advokatfiskalen hade å dem yrkat ansvar; men
— 15 —
Kongl. Hofrätten förklarade, att den anmärkta försummelsen icke kunde dem till last
föras, hvarföre de från ansvar i målet frikändes.
Sedan det kommit till Justitie-Ombudsmannens kännedom, att Krigsfiskalen, uti en
til! Öfverståthållare-Embetet för Polisärender den 3 Maj 1856 ingifven skrift, dels
förmält, att han, såsom pligtig att vaka öfver laglydnad och god ordning inom Arméen,
icke kunde eller borde lemna utan uppmärksamhet en både i moraliskt och juridiskt afseende
brottslig tilldragelse, bestående deruti, att en Officerare vid det uti garnison i
Stockholm förlagda Lifbevärings-Regementet på ett värdshus, der han plägade taga sina
måltider, åtskilliga gånger uraktlåtit till liqvid ordentligen uppgifva hvad han förtärt,
dels ock till utrörande bland annat, huru och med hvad skäl rykte om berörde förhållande
uppkommit, begärt undersökning hos bemälta embete, samt att Krigsfiskalen
vidare inför Kongl. Svea Hofrätt vid derstädes i anledning af nämnda rykte föranledda
rättsförhandlingar emellan förrbemälde Officerare och Krigsfiskalen, ej mindre
till grund lör sin behörighet att med hans förfarande taga befattning åberopat
Krigsfiskalens Instruktion uti Krigsartiklarne, än äfven uppgifvit, det han, å tjenstens
vägnar, hos vederbörande Regementschef anmält, hvad i ämnet förekommit; — så
har Justitie-Ombudsmannen, — som af hvad sålunda inträffat, ansett sig föranlåten
att taga under närmare betraktande ofvanberörde af Krigsfiskalen åberopade grund för hans
embetsbefattning och frågan, huruvida den kunde tillämpas på det förevarande förhållandet,
— uti en till Kong! Krigs-Hofrätten ingifven skrift anmärkt, att, enär det uti 14 Kapitlet
54 § Krigsartiklarne befintliga stadgande, att Krigsfiskal ålåge bland annat att tillse, det
inom Krigsmakten lydnad ock subordination strängt underhölles och att instruktioner,
ordres och befallningar efterlefdes, ingalunda kunde tydas derhän, att Krigsfiskal egde att
föra talan uti eiler taga befattning med andra mål, än sådana, hvilka det tillkom Kongl.
Krigs-Hofrätten att såsom första Domstol pröfva, samt med ett sådant föreställningssätt
om Krigsfiskalsembetets verkningskrets icke läte förena sig behörigheten att åtala Garnisons-Officerares
förbrytelser utom tjensten, så framt icke förutsattes, att dessa förbrytelser,
lika med de i tjensten begångna, skulle i Kongl. Krigs-Hofrätten omedelbarligen
upptagas; men sådant hvarken vore lämpligt eller öfverensstämmande med de uti Krigsartiklarne
gifna föreskrifter om Krigsdomstols behörighet att döma öfver Krigsmäns under
Garnisonstjenst begångna brott och misshandlingar äfven utom tjensten, hvilka föreskrifter
borde så förstås, att dessa, utom tjensten föröfvade förbrytelser äfven af Officerare
och andra till Krigsstaten hörande Embetsmän, väl skulle upptagas af Krigsdomstol, meri
icke omedelbarligen af Kongl. Krigs-Hofrätten i annan händelse, än om de vore i öfrigt
så beskaffade, att de icke i något läll borde hos Underrätt under pröfning komma, —
så kunde de af Krigsfiskalen vidtagna åtgärder med ofvan antydda af en Officerare utom
tjensten begångna förbrytelse, den der ej kunnat komma att lyda under Ofverrätts omedelbara
upptagande, icke betraktas annorlunda, än såsom sträckta utöfver Krigsfiskals-embetets
behörighet och innefattande ett embetets missbruk, hvilket Justitie-Ombudsmannen förde
Krigsfiskalen till last.
Krigsfiskalen androg uti sin förklaring att, jemlikt 14 Kapitlet 12 och 14 §§ Krigsartiklarne,
med hvarannan jemförda, Krigs-Ofverdomstol skulle tillkomma att omedelbarligen
upptaga och pröfva af Officerare inom Garnisonen begångna förseelser, ehvad de innefattade
tjenstefel eller ej; samt att denna grundsats hittills alltid antagits gällande, hvarföre
Krigsfiskalen ock, i enlighet med sin Instruktion, innehållande bland annat föreskrift för
Krigsfiskalen att åtala sådana mål', som hörde till Krigs-Ofverdomstols omedelbara upptagande,
ansett sig hafva varit behörig att med det ifrågavarande målet taga befattning och
Justitie-Ombudsmannen således hafva saknat befogenhet till den af honom emot Krigsfiskalen
framställda anmärkning.
— 16 —
1 anledning häraf framställde Justitie-Ombudsmannen det påstående, att de åtalade
åtgärderna måtte förklaras hafva varit utom Krigsfiskalens behörighet vidtagna, men öfverlemnade
till Kongl. Krigs-Hofrättens bepröfvande, om och hvad ansvar derför horde
ega rum.
Genom utslag den 20 November 1856 utlät sig Kongl. Krigs-Hofrätten, att, som
enligt 14 Kap. 14 § 5 mom. Krigsartiklarne, Krigs-Ofverdomstol egde att omedelbarligen
döma öfver alla högre och lägre Officerares ej allenast embetsfel utan ock »andre förbrytelser
under tjenstens utöfning», samt 12 § samma Kapitel, hvarest omförmäldes de mål,
hvilka till Krigsdomstol hörde, uti 1 mom. tydligen gåfve vid handen. att med nyssberörde
uttryck »andra förbrytelser under tjenstens utöfning» borde förstås sådana brott och missgerningar,
de der, utan att innefatta fel i embete eller tjenst, af Officerare begingos under
det han var i fält eller Garnison, eller på möte, med flera dylika militära förrättningar;
alltså • och då Krigsfiskal, på sätt Justitie-Ombudsmannen medgifvit, jemlikt 54 §
ofvanåberopade Kapitel i Krigsartiklarne, egde att taga befattning med sådana mål, hvilka
tillhörde Krigs-Öfverdomstols omedelbara pröfning, fann Kongl. lvrigs-Hofrätten den
omständigheten, att ifrågavarande Officerares förmenta felaktiga förfarande, under det han
varit i garnison förlagd, ej finge till förbrytelse i tjensten hänföras, icke hafva utgjort
hinder för Krigsfiskalen att med hänsigt till samma förfarande, å embetets vägnar, vidtaga
de lagliga åtgärder, hvartill sakens beskaffenhet och hans pligt såsom åklagare kunnat
föranleda; i följd hvaraf Justitie-Ombudsmannens emot Krigsfiskalen framställda påstående
af Kongl. Krigs-Hofrätteu lemnades utan afseende; — Och har Kongl. Maj:t, vid
pröfning af Justitie-Ombudsmannens underdåniga besvär i målet, genom utslag den
30 April 1857 förklarat Sig icke hafva funnit skäl anfördt, som kunde verka ändring i
Krigs-Hofrättens öfverklagade utslag. 1
Innan denna embetsberättelse afslutas, kan jag icke undgå att yttra några ord i afseende
på dels den mängd åtal, sorn deri förekomma rörande dröjsmål med afgörandet af
konkurser hos Rådstufvurätter, dels angående de olika åsigter, som yppat sig Vid bedömandet
af Ledamöters i Rådstufvurätt ansvarighet för försummelse med domars lifgifvande,
dels ock slutligen om behofvet i allmänhet att af en “ny och förbättrad lagstiftning ifråga
om konkurs-ärenders behandling.
Att åtalen varit behöfliga för att åstadkomma bättre ordning och göra domstolarne
uppmärksamma på det olagliga och skadliga uti ett hittills rådande missbruk, torde icke
ens någon af de för dylikt dröjsmål sakfällde vilja neka. — Man må anföra hvilken ursäkt
som helst, såsom att någon tillgång ej funnits i det gäldbundna boet, eller deremot,
att konkursmassan haft så vidlyftiga affärer och tidsödande rättegångar, att någon väsentlig
fördel ej varit för borgenärerne att vinna genom domens tidigare meddelande, då nämnda hinder
i allt fall fördröjt tillgångarnes utdelning; —att sakens vidlyftighet och mångfalldiga deri yppade
rättstvister m. m. gjort längre betänketid af nöden; — att konkurssaken i sin helhet varit beroende
af förlikningsförslag, för hvilkas genomförande anstånd med doms utgifvande blifvit begärdt;
— att domstolens eller föredragandens tid varit upptagen af andra mera vigtiga
göromål och förrättningar; — eller att genom dröjsmålet icke någon skada skett och icke
heller någon klagan deröfver af enskild part förekommit m. m.; — allt detta kan dock
icke medföra åsyftad verkan. — Hen som sökt och emottagit en tjenst, han har dermed
iklädt sig ansvaret för de dertill hörande göromålens ordentliga skötande så som derom
gifven lag eller i öfrigt gäliande föreskrifter fordra; och lagen är i detta fall serdeles tydlig,
då den innehåller, att, när skriltvexlingeiä i konkurs är slutad, skall saken, så fort
ske kan, föredragas, på det den må ofördröjligen till afgörande förekomma, samt att.
Horu i konkurs-sak skall skyndsamt utgifvas.
— 17 —
Om det ock skulle kunna sanningsenligt erinras, att detta missbruk torde hafva varit
temmeligen allmänt, fastän åtal hittills träffat jemförelsevis få, skall detta dock icke hindra
mig att, under den tid jag kan komma att utöfva Justitie-Ombudsmans-embetet, och derest
det anmärkta missbruket skulle fortfara, följa de åsigter, som på sednare tider varit i
detta fall af Justitie-Ombudsmannen uttalade.
Det må å andra sidan erkännas såsom ett glädjande tecken, att ehuru granskningen
af Rådstufvurätternas Domböcker synbarligen varit temligen sträng, detta oaktadt högst få
andra mål än Konkurser föranledt anmärkning om dröjsmål.
Den långsamhet, som i vårt land råder i behandlingen och afgörandet utaf rättegångar,
och det icke minst uti de högre instanserne, äfven om, såsom jag antager, detta endast
undantagsvis har sin grund uti Domares försummelse, är dock att beklaga; och en förbättrad
arbetsordning för Domstolarne är derföre serdeles behöflig.
Intilldess en sådan förändring kan åvägabringas, lärer det vara så mycket mera angeläget,
att efterlefnaden af de föreskrifter, som finnas till befrämjande af skyndsamhet
i rättsfrågors behandling och afdömande, noggrannt bevakas; och hvad särskildt konkursmålen
angår, visar sig af hvad här ofvan blifvit anmärkt, att man temmeligen allmänt
förbisett stadgandet, att, så snart stämning är beviljad i konkurs, lottning af målet skall
ske, derest saken hörer till Rådstufvurätt såsom första Domstol; hvilket stadgande utan
tvifvel tillkommit i ändamål att synnerlig omsorg och drift skulle åt sådana mål egnas.
I fråga åter om Rådstufvurätts-Ledamöters ansvarighet befmnes, att åsigterna inom
Hofrätterne äro väsentligen olika, då det händt, att, fastän dessa Ofverdomstolar i allmänhet
ansett sig böra frikalla de icke lagfarne Rådmännen från ansvar för dröjsmål
med Konkurs-sakers afgörande, de likväl någon gång, tvifvelsutan på olika afdelningar
eller till följd af inträffadt ombyte af Ledamöter, dömt äfven de s. k. borgerlige Rådmännen
för slik försummelse till ansvar såsom för tjenstefel.
Någon tvekan derom, att äfven borgerlige Rådmän böra ansvara för orätt dom lärer
icke finnas. För dröjsmål med insändande af handlingarne i mål som skola underställas
högre Rätts pröfning eller utaf renoveradt exemplar utaf intecknings- m. fl. protokoll, för försummandet
hvaraf dagaböter äro bestämda, dömas väl äfven Rådstufvurätts alla Ledamöter;
och någon verklig rättsgrund, hvarför lika röstberättigade icke skulle vata lika
ansvarige för jemväl annat slags fel eller försummelse af Domstolen, torde svårligen kunna
uppgifvas. Icke heller har konkurslagen, då den bestämde, det målen skulle lottas, uteslutit
de borgerliga Rådmännen från deltagande i lottningen. Den enda grund, som kunde
sökas, för att göra allenast en af Ledamöterne ansvarig för dröjsmål med en saks afslutande,
synes mig vara den, att saken blifvit lottad på honom; men äfven under sådant
förhållande kan med skäl ifrågasättas, om det är rätt och för samhället nyttigt, att de
öfrige Ledamöterne i Domstolen blifva helt och hållit ansvarsfrie.
Vill man deremot anse nog strängt att de borgerliga Rådmännen ställas till ansvar för
uraklåtenhet af förevarande art, hvilket, om saken betraktas endast ur billighetens synpunkt,
må kunna försvaras, huru mycket mera olämpligt blifver det då icke att döma dessa
Rådmän till ansvar för felaktighet i sjelfva Domslutet. Detta har dock, så vidt jag vet,
alltid och utan undantag skett och öfverensstämmer med Lagens bud i 1 Kap 12 § Rättegångs-Ralken.
Egentliga grunden till denna olika lagtillämpning ligger uppenbarligen deruti, att
Ledamöter, som icke äro lagfarne, få såsom Domare i kollegiala Rätter deltaga. Dessa så kallade
illiterate Rådmän kunna deremot vid många tillfällen bättre än de lagfarne gagna såsom Ledamöter
uti Städernas Magistrater. I hvad fall som helst är det angeläget, för både Domares och
rättssökandes skull, att genom lag klarligen bestämmas omfånget och beskaffenheten af
hvarje Domares ansvarighet.
Oaktadt jag således ej är öfvertygad om lagligheten af de beslut, genom hvilka icke
lagfarne Ledamöter i Rådstufvurätt undgått att deltaga i ansvaret för Rättens fel och för
R.
St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättclse för år 1857. 3
I
— 18 —
summelser i vissa fall, har dock jag, lika litet sorn mina företrädare, ansett nödigt att i slika
mål, hvaraf ett redan under den korta tid, jag utöfvat Justitie-Ombudsmans-Embetet,
förekommit, draga denna tvistepunkt under Högsta Domstolens pröfning, hufvudsakligen af
det skäl, att hos Kongl. Maj:t alldeles lika beskaffade frågor äro beroende på afgörande,
och afsigten härvid naturligtvis icke bör vara att en eller annan Domare mera må till
böter fällas, utan att ordning, stadga och klarhet i en vigtig men olika bedömd principfråga
omsider tillvägabringas.
De mångfaldiga olika sätt, på hvilka Domstolarne tyda nu gällande konkurslag, likasom
många deruti förekommande stadgandens verkliga brist på klarhet och fullständighet
samt andra föreskrifters olämplighet,— alla dessa förhållanden, hvilka under sednare
tiden, i följd af inträffad rubbning i den fmanciela ställningen i allmänhet, mera än förut
visat sig, och föranledt olika beslut i likartade fall, påkalla högeligen en förbättrad konkurslagstiftning,
helst som den för handeln och näringarne så vigtiga allmänna krediten deraf
väsentligen beror.
Det är ock all anledning att förmoda, att Kongl. Maj:t med nådigt afseende å Rikets
sednast församlade Ständers i detta ämne gjorda underdåniga framställning låter utarbeta
och för Rikets Ständer framlägga förslag till ny konkurslag, äfvensom till ändring uti de
delar af lagstiftningen i öfrigt, som dermed stå i oskiljaktigt sammanhang.
Stockholm i Maj 1858.
CARL WESTER.
N. A. Fröman.
— 19 —
BILAGA.
Enligt Justitie-Ombudsmans-Expeditionens Diarier hafva under tiden för undertecknads
embetsförvaltning, åren 1848—1857, varit anhängiggjorda 3,262 mål, deraf 186 blif
-
vit till åtal öfverlemnade; dessa åtal hafva angått följande ämnen:
Oriktig förvandling eller sammanläggnigg af straff • 31.
Oriktig verkställighet af straff
17.
Obehörigt dröjsmål angående häktade personer 23.
Obehörigt dröjsmål angående afgörande af anhängiggjorda mål samt utlemnande af expeditioner
34.
Olagligt förfarande vid måls och ärendens handläggning  19.
Orätt dom
13.
Utfärdande af oriktiga eller obehöriga betyg 4.
Underlätet eller fördröjdt vidtagande af äskade åtgärder 8.
Betungande med obehörig afgift 4.
Olaga spärrning 3.
Ofullständiga domböcker 15.
Olaga häktning 6.
Brott emot Tryckfrihets-lagen
5.
Andra åtal
* 4.
186.
Häraf hafva före min afgång från embetet 110 åtal blifvit genom laga kraft ägande
beslut afgjorda, dervid uti 90 min talan vunnit bifall, men uti de öfriga 20 blifvit ogillad.
Af de återstående 76 åtalen hafva åtskilliga efter inhemtade ytterligare upplysningar
under rättegången blifvit med mitt begifvande nedlagde, hvaremot de öfrige ännu vid
min afgång från embetet voro beroende på domstolars handläggning.
Någon gång har jag dessutom funnit mig böra gifva Konungens Justitie-Kantzler del
af en inkommen angifvelse, hvilken jag för min del icke ansett böra till vidare åtgärd
föranleda. Detta har dock icke skett i annat fall, än då klaganden sådant påyrkat. Att
vid annat förhållande hänskjuta till Herr Justitie-Kantzleren saker, dem jag kunde sjelf
handlägga, har jag ej funnit åligga mig, eller kunnat begripa hvartill det skolat tjena, ehuru
jag vet, att det enligt Instruktionen skulle låtit sig göra.
Från dessa förhållanden torde kunna hämtas upplysning om halten af den tillvitelse,
som under riksdags-förhandlingarna blifvit mig gjord, »att hafva åtalat,» såsom det heter,
»likt och olikt, väckt munterhet med mina anklagelser, i stället att mina företrädares
»varit sådana, att den tilltalade Vanligen ansågs förlorad; att större delen af mina varit
»af den beskaffenhet, att de ej kunnat af domstolarna annat än underkännas.» Jag vet
mig icke i något fall hafva handlat godtyckligt, och hade för ingen del väntat, att någon,
som tagit kännedom af berättelserna, skulle säga sig deri hafva funnit saker åtalade,
sorn före min tid varit ansedda alltför ringa att beifras.
— 20 —
Härmed vill jag icke säga, att ej någon gång ringare mål blifvit till domstol hänvisade,
hvilka kunnat rätt väl vara opåtalta, men då hafva i stället omständigheterna varit
sådana, att genom dem rent nödtvång uppstått. Jag har t. ex. tagit för regel att i frå
gor
om rigtig bötesförvandling, hvilka torde hafva utgjort de ringaste af åtalens föremål
och visserligen icke före min tid varit obruklige, ej beifra de mindre förseelserna i sådana
fall, då den felande godvilligt åtog sig att förnöja målsägarne och godtgöra Kronans
förlust i fångvårdskostnad. Så snart deremot min anmärkning besvarades med felaktighetens
förnekande och försök att visa dess rättsenlighet, ansåg jag mig icke kunna undgå
att låta frågan komma till lagligt urskiljande. Antalet af aktioner för felaktiga bötesförvandlingar
har dock inskränkt sig till det ofvan upptagna eller 31, och således på
hvartdera af de nio åren icke varit betydligt.
En annan regel, som jag trott mig böraNorubbligen efterlefva, har varit den, att
ingen klagande, som visat sig hafva genom domares förvållande lidit verklig förlust, bordt
förgäfves anlita mig om ett åtal, som varit enda utvägen att förskaffa honom skadestånd.
Jag skulle i annat fall ansett mig sjelf vållande till den öfverklagade förlusten, hvilket
jag ingalunda funnit med min pligt förenligt. Så har händt, att jag en gång för serskil
da
utan giltig stämning ådömda vitesböter för uteblifvande fört talan instantserna igenom
och slutligen endast lyckats förskaffa den lidande godtgörelse för den ena, ej den andra
vitesboten, och således visserligen endast vunnit en del af ett ändamål, hvilket i mångas
ögon torde i sin helhet vara obetydligt, såsom röraude endast ett ringa penninge-belopp.
Lyckligare har jag varit i frågor om större ersättnings-summor, dem vederbörande rättvisligen
blifvit förpligtade att gälda.
Med en kanhända oväntad stränghet, hvdken jag dock ansett ingalunda öfverdrifven,
har jag behandlat alla frågor om olagligt häktande eller qvarhållande i häkte. Den del
af samhällets medlemmar, som befolka fängelserna, må i allmänhet betraktas med huru
välförtjent förakt som helst; dess rättigheter kunna dock icke föraktas, om man ej vill
förblanda den oskyldiges rätt med den skyldiges. Svensk lag är härutinnan allvarsam,
och jag har icke trott mig tillständigt att af dess fordran någonting efterskänka. Flera
åtal hafva härrört från öfverträdelse äf föreskriften, att ransakning med den, som blifvit
i häkte inmanad, ej får af domaren, efter derom erhållen underrättelse, fördröjas längre
än en vecka i stad och tre veckor på landet. Denna lag utgör hos oss den enda trygghet, som
är den häktade lemnad, att icke blifva godtyckligt qvarbållen, utan att ens veta hvad
brott honom tillvitas; Och för den som tilläfventyrs vid första förhöret kan visa sin
oskuld, ligger utan tvifvel vigt derpå, att detta första förhör icke länge dröjer. Skulle nu
så vara, att mina aktioner i dylika fall räknas bland de obetydliga; så beklagar jag, att
i denna del tadlet ej kunnat undvikas, utan att frångå mitt begrepp om pligter, som
voro bland de mest befallande.
Ett ämne af onekligen mindre vigt och sålunda snarare förtjent att räknas bland
småsakerna, är den af mig beifrade långsamhet i dornaregöromålens gång. I mina ögon
deremot har detta ämnes vigt varit fullt tillräcklig att påkalla de åtgärder jag vidtagit.
Hvad jag beklagar är endast den försummelse, som jag sjelf härutinnan låtit komma mig
till last. Det var först under de senare årens embetsresor, som jag vid domböckers
granskning började egna synnerlig uppmärksamhet åt de långa tidsrymder, hvilka hos
Kådstufvurätter esomoftast förflutit emellan rättegångsmålens utagerande och deras afgörande.
När jag då företog mig att beifra en sådan försummelse; fick jag väl erfara,
huru man ursäktade sig dels med göromålens öfverhopande mängd och dels dermed,
att ingen klagan öfver dröjsmålen försports och ingen skada skett; men jag kunde icke
af sådana ursäkter öfvertygas. Göromålens mängd blir icke mindre derigenom, att man
försummar dem; och om arbetskrafterna ej äro tillräckliga; så måste anstalt fogas om
deras förstärkande; men då härtill ledande utvägar ej ens varit ifrågabragta, har jag ej
kunnat finna, det något afseende på det föregifna hindret borde göras. Hvad åter angår
de rättsökandes klagan; så skulle den visserligen icke uteblifva, om den kunde föras utan
— 21 —
farhåga att ådraga sig sina domares missnöje; men denna farhåga utöfvar desto större inflytande,
som den förenar sig med den ännu rådande fördomen, att obenägenhet hos
domaren verkar på sakens utgång; och följden är, att man verkligen ganska sällan klagar
öfver de domares förfarande, hos hvilka saken ännu är anhängig. Att skada måste
genom tidsutdrägten vållas, är väl alltid klart, då sakens afgörande oundvikligen
tillskyndar ena parten någon vinst och den andra förlust.
Om alla dessa handlingsgrunder har man lätteligen kunnat sakna kännedom, då man
så litet känt embetsberättelsernes innehåll att man kunnat uppgifva, det större delen af
de fullföljda åtalen blifvit af domstolarna ogillade, en uppgift hvilken eljest förmodligen
skulle vikit för den sanningen, att 20 är mindre än 90. Att imedlertid äfven den
s. k. allmänna opinionen nemligen den litterära, lyssnat till dylika föregifvanden, i stället
att rådfråga berättelsernas, synes icke otroligt, då man sett publicister, som för öfrigt icke
röjt någon mot mig obenägen sinnesstämning yttra sig ogillande öfver denna gren af min
embetsförvaltning såsom t. ex. att »mina fiskaliska åtgärder blifvit något för småaktigt utsträckta,
» att dessa således »hvarkeu kunde vinna bifall och kanske ej heller höra till
Justitie-Ombudsmanna-kallet.»
Att jag haft mycken motgång bör jag visserligen icke förneka, och utan tvifvel hade
det varit vida bättre, om jag alltid fått rätt, då det bordt förutsättas, att jag äfven haft
rätt. Då så icke skett, måste visserligen deremot förmodas, att jag haft orätt; och svårligen
kan jag vänta, att granskande sakkännare gifva sig mödan, för att pröfva vigten af
de skäl, hvaraf jag varit föranlåten till de steg, jag vidtagit. Jag hoppas dock, att i fall
denna lycka någon gång mig vederfares, man åtminstone icke skall kunna tillvita mig
något verkligt ofog eller anställande af talan i andra fall, än då giltiga anledningar dertill
visat sig, eller då slutliga utgången berott af omständigheter, hvilka först under målets
utförande kommit i dagen och för öfrigt må gälla hvad de kunna.
Imellertid bör jag vara beredd derpå, att hvad jag här anfört till rättfärdigande af
mina åtgärder, icke kommer att mycket uträtta, och att den prägel af småaktighet, som
i opinionen blifvit påtryckt min fiskaliska verksamhet, icke genom mina försvarsskäl utplånas.
Jag får då nöja mig åt tillfredsställelsen af den tanken, att man åtminstone icke tillvitat
mig hafva för småsakerna försummat, hvad vigtigare varit; och jag hoppas, att om
än man ej kan förlåta det någon förment obetydlighet blifvit beifrad, man dock icke häri
skall finna en pligtförgätenhet, sådan som den skulle varit, att hafva lemnat någon rättmätig
klagan utan afseende eller något upptäckt groft fel opåtalt.
Stockholm i Februari 1858.
S. L. THEORELL.
i?. St, Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för ur 1857.
4
RIKETS H0GL0FL1GE STÄNDERS
JUSTIT1E-OMBUDSMANS
EMBETSBERÄTTELSE
till Riksdagen år 1859,
a t fö/j it af IBerätlelse frun Trychfrihets-ttLomitén.
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS E. WESTRELL, 1859.
INNEHÅLL.
Sid.
Inledning
1.
Redovisning för åtal, anstälda emot
1) förre Riksdagsfullmäktigen Ola Månsson från Christianstads län, för det han
såsom Direktör vid Lånekontoret i Malmö icke allenast i egenskap af kommisionär
tagit befattning med låneansökningar hos nämnda Lånekontor
utan ock dervid egennyttigt förfarit  11.
2) Tillsyningsmannen vid Alingsås kronohäkte, för det han, utan hemställan till
Konungens Befallningshafvande i länet, förordnat om häktad persons frigifvande
79.
3) Krigsrätten vid Norra Skånska Infanteri-Regementet, för oriktig samman
läggning
af straff 81.
4) Borgmästaren i Lindesberg, för dröjsmål med boupptecknings aflemnande . 84.
5) Kongl. Styrelsen öfver Fängelser och Arbetsinrättningar, för öfverträdelse af
Tryckfrihets-förordningen (forts, från 1856 års berättelse) 87.
6) Kämnersrättens i Gelle Ordförande, för ofullständigheter i 1832, 1833,1834
och 1835 årens Saköreslängder  —
7) Konungens Befallningshafvande i Christianstads län, för dröjsmål att foga
anstalt om inventering af Rådstufvurättens i Cimbritshamn arkif och underlåtenhet
att redovisa för orsakerna till nämnda dröjsmål ..... 88.
8) Konungens Befallningshafvande i Jemtlands län, för ogillande af en utmät
nings-auktion
(forts, från 1853 och 1856 årens berättelser) 89.
9) En tillförordnad Domhafvande i Lysings härad, emedan han oriktigt förvand
lat
böter, ådömda för bruk af lifsfarligt vapen 98.
10) Rådstugurätten i Söderköping, för dröjsmål med rättegångsärendens behandling 100.
11) Rådstugurätten i Lidköping, för obehörigt dröjsmål med anhängiga måls af
görande
(forts, från 1856 års berättelse)  101.
12) Rådstugurätten i Ekesjö, för dröjsmål med anhängiga konkurssakers behandling —
13) Rådstugurätten i Marstrand, för oriktig sammanläggning af straff .... 102,
14) En tillförordnad Ordförande i Svartlösa Häradsrätt, för oriktig förvandling af
böter k* 104.
15) Rådstugurätten i Westerås, för dröjsmål i handläggning af konkurssaker . 105.
16) Magistraten i Grenna, för underlåtenhet att insända ett infordradt utslag . 108.
17) Domhafvanden i Wallentuna härad, för det han olagligen förordnat om en
persons efterlysning och häktande 109.
18) Domhafvanden i Långhundra härad, för oriktigt gravationsbevis 113.
19) Rådstugurätten i Jönköping, för dröjsmål i rättegångsärendens behandling . 120.
20) Rådstugurätten i Sköfde, iör dröjsmål med anhängiga rättegångars afgörande 122.
21) Domhafvanden i Seminghundra härad, för öfverträdelse af Expeditionstaxan. 124.
22) Stockholms Rådstufvurätt, för ett i lag bestämdt urbota straffs nedsättande i
enlighet med de för förvandling af böter stadgade grunder (forts, från
185(5 års berättelse) 126.
23) En tillförordnad Domhafvande i Södra Möre, för oriktig förvandling af böter 127.
24) Rådstugurätten i Westerås och Konungens Befallningshafvande i Westman
lands
län, för det att ett underställningsmål icke blifvit Kongl. Ilofrättens
pröfning hemstäldt och det ådömda straffet icke desto mindre till
Sid.
verkställighet befordrats  128.
25) En tillförordnad Ordförande i Södra Möre Häradsrätt, för oriktig förvandling
af straff 129.
26) Tillförordnade General-fälttygmästaren, för öfverträdelse af Tryckfrihetsförord
ningen
131.
27) Konungens Befallningshafvande i Jemtlands län, för det ett såsom stulet an
hållet
fickur blifvit till innehafvaren, så snart denne visat sin fångesman,
återstäldt 138.
28) Consistorium Academicum i Lund, för Magister Munck af Rosenschölds rele
gation
(forts, från 1854 och 1856 årens Berättelser) ........ 141.
29) Domhafvanden i Hellesta och Tjellmo härader, för orätt dom om ansvar för
våld, deruti flere varit delaktige 149.
30) Rådstugurätten i Umeå, för dröjsmål med konkurssakers afgörande och
underlåtenhet att i dem hålla upprop
152.
31) Rådstufvurätten i Sundsvall, för oriktig förvandling af böter 153.
32) Domhafvanden i Botheå tingslag, för oriktig tillämpning af Kongl. Förord
ningen
d. 16 Nov. 1841, i fråga om fylleri i kyrka
33) Konungens Befallningshafvande i Skaraborgs län, för dröjsmål med häktad
persons befordrande till ransakning 154.
34) Domhafvanden i Selångers tingslag, för bränvinsutskänknings-afgifts förvand
lande
till fängelse
155.
35) En tillförordnad Domhafvande i Östra härad, för oriktig bötesförvandling . . 157.
36) Rådstufvurätten i Sundsvall för oriktig förvandling af böter, ådömda qvinna
för tredje resan lönskaläge
—
37) Domhafvanden i Bollnäs tingslag, för oriktig bötesförvandling 158.
38) Rådstufvurätten i Carlshamn, för oriktig förvandling af böter 159.
39) En tillförordnad Domhafvande i Bräkne härad, för oriktig bötesförvandling . —
40) En tillförordnad Domhafvande i Hanebo tingslag, för oriktig förvandling af
- böter  160.
41) Rådstufvurätten i Götheborg, för dröjsmål med ett tvistemåls afgörande . . —
42) Rådstufvurätten i Skeninge, för ofullständiga domböcker
163.
43) Domhafvanden i Näs härad, för oriktig sammanläggning af straff .... 165.
44) Rådstufvurätten i Wenersborg, för dröjsmål med afgörande af anhängiga mål
(forts, från 1856 års berättelse) —
45) Borgmästaren i Thorshälla, för ofullständiga domböcker (forts, från 1856 års
berättelse) . äiu. 168.
Om sättet att redovisa åtalen 17'2.
Allmänna reflexioner i fråga om lagskipningens tillstånd jemte några förslag till lagförändringar,
åsyftande lagskipningens skyndsammare gång —
Yttrande angående dels tillämpningen af nyare författningar, tillhörande brottmåls lagstiftningen,
dels ock behofvet af närmare bestämmelser hvad med månad bör
förstås i fråga om straffarbete, äfvensom huru afdrag å sådan bestraffning skall
ske, då densamma i enrum verkställes 180.
Något om den akademiska undervisningen för inträde i Rättegångsverken .... 182.
Iakttagelser under embetsresor åren 1858 och 1859
183.
Anmälan om Ivommitén för afgifvande af stadganden i ordnings- och polis-mål i städerna
185.
Om domstols skyldighet att förskjuta kostnader i konkursmål, der tillgång till ersättning
saknas  188.
Anmälan att sedan sistförflutne riksdags början icke några lagförklaringar blifvit meddelade
Tillkännagifvande om en stöld i Justitie-Ombudsmannens arkiv
Om en annan Embetslokal och nytt arkiv för Justitie-Ombudsmannens expedition
BILAGOR:
Uppgifter från Kongl. Statsdepartementen på Rikets Ständers underdåniga skrifvelser och
i anledning deraf vidtagna åtgärder
Be i föregående uppgifter förekommande ännu oafgjorda ärenden
Särskild uppgift angående fyra äldre vid 1856 års riksdag oafslutade mål, tillhörande
Kongl. Finans-departementets föredragning
Tabell öfver uppgifterna från Kongl. Statsdepartementen
Berättelse af Kommiterade till Tryckfrihetens vård.
Rättelser:
idan
15 rad.
29 står
G. W. Stridds
lä.
s; G. W. Striddes
»
» »
36
B
åberopade § anmälan, derom
»
åberopade §, anmälan derom
)»
19 »
2
B
angåeende
»
angående
))
22 »
1
B
Dels ock
»
dels ock
»
65 »
7
påföljden, att att,
»
påföljden, att,
»
75 »
30
B
Videmeras
»
Vidimeras
»
77 »
2
B
i ställe för
»
i stället för
n
79 »
5
B
77:de § af
»
78:de § af
»
82 »
16
B
göres motsvarig
»
göras motsvarig
»
89 »
20
B
län för
»
län, för
n
90 »
7
B
denna fnnnits
»
denna funnits
»
93 »
28
B
den omständighet
»
den omständighet
»
»
36
B
var obetaldt
»
var obetald
w
115 B
40
M
emna gång
»
jemna gång
»
12
»
skuldebref 4000
»
skuldebref å 4000
»
117 »
8
»
med någotdera
»
med någondera
»
118 »
11
)>
bestred, allt
»
bestred allt
»
122 b
17
))
eftersattes; att
»
eftersattes. Att
))
127 b
15
»
jemte deten
»
jemte det en
»
143 b
25
»
voro Consistorium
n
vore Consistorium
»
159 b
28
»
Domhafvanden
y>
Domhafvande
»
161 »
13
»
blifvit tillstäda
n
blifvit tillställda
j*
» ))
19
»
desse fem
»
desse, fern
»
162 b
18
»
han likväl
»
likväl
»
166 »
22
»
de de der
*»
de der
»
167 »
26
»
förjente
)>
förtjente
»
)) »
34
»
straffförvandlingen
»
sti afförvandlingen
168 b
18
»
Råhstufvurättens
»
Kådstufvurättens
»
170 b
17
»
7 Kap. Rättegångs-Balken
»
17 Kap. Kättegångs-Balken
n
O »
36
»
Befallningshafvanae
»
Befallningshafvande
»
172 »
34
»
han för sitt
»
han om sitt
I Bilagorna:
Sidan 2 rad. 36 står: af djur. läs: af djur (92).
a 27 b 19 » tabelllkommissionen b tabellkommissionen
b 30 a 8 » densama » densamma
b 38 b 39 » erfodras » erfordras
Sid.
191.
192.
1.
48.
51.
!
Till Rikets Högloft. Ständer!
Justitie-Ombudsmans-embetet, för hvars förvaltning under den tid, som förflutit efter
September månad 1856, då senaste Berättelsen till Rikets Höglofl. Ständer afgafs,
det nu åligger mig att redogöra, har funnits till ett halft århundrade; ty ehuru det
val, hvarigenom Rikets Höglofl. Ständer första gången tillsatte embetet, icke inträffade
förr än den 1 Mars 4810, hade likväl Kongl. Majit genom nådigt påbud den 27
nästförutgångna Februari förklarat, att, »i öfverensstämmelse med Rikets Ständers underdåniga
hemställan, tiden, från hvilken Justitie-Ombudsmannens befattning skulle taga
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1859 års Riksdag. 1
2
sin början, borde räknas ifrån samma dag, då den regeringsform antogs, i hvilken
Embetets tillvaro stadgades, eller från den 6 Juni 1809.»
Under det sålunda förflutna halfva århundradet har Embetet varit anförtrodt
åt: Expeditions-sekreteraren, Kommendören med Stora Korset af Kongl. Maj:ts Wasaorden,
Friherre Lars August Mannerheim, från den 1 Mars 1 810 till den 1 \
Augusti 1 823;
» vice Landshöfdingen, Expeditions-sekreteraren och Riddaren af Kongl. Maj:ts Nordstjerne-Orden,
Casper Ehrenborg, som dock afled kort efter det han blifvit vald;
» Häradshöfdingen, sedermera En af Rikets Herrar, Justitie-statsministern m. m., Carl
Petter Törnebladh, från den 15 Oktober 1823 till den 6 September 1834;
» Revisions-sekreteraren och Riddaren af Kongl. Maj:ts Nordstjerne-Orden, Pehr Nils
Poignant, hvilken valdes sistnämnde dag, men afled dagen derefter;
» Hofrätts-rådet, sedermera vice Presidenten och Kommendören af Kongl. Maj:ts Nordstjerne-Orden,
Carl Ludvig Landin, som, efter att hafva nyssnämnda den 6 September
blifvit utsedd till Suppleant, den 17 i samma månad tillträdde embetet,
hvilket han innehade till den 1 Mars 1848;
» Häradshöfdingen, Kammarrådet och Riddaren af Kongl. Maj:ts Nordstjerne-Orden,
Sven Lorentz Theorell, från den 1 Mars 1848 till den 21 Januari 1857;
» Professoren i National-ekonomi, Närings-, Finans- och Politi-rätt vid Upsala Universitet,
Riddaren af Kongl. Nordstjerne-Orden, Juris utriusque Doktorn Per Erik Bergfalk,
som valdes den 21 Januari 1857; men förklarade sig hindrad att förtroendet emottaga;
» Revisions-sekreteraren och Riddaren af Kongl. Nordstjerne-Orden, sedermera Justitierådet
Johan August Södergren, som sistnämnda dag vald till Suppleant, den 11
påföljande Februari insattes i embetet, hvilket han förvaltade till den 17 Juli 1857;
» Häradshöfdingen, sedermera Stats-rådet och Kommendören m. m. Gerhard Lagerstråle,
som förut utsedd till Suppleant, den 22 i sistnämnde månad och år inträdde
i embetets utöfning, hvarmed han fortfor till den 10 Maj 1858; då
undertecknad, Häradshöfding i Listers Härads Domsaga och förut vald till Suppleant,
i embetet insattes.
Embets-berättelser äro under dessa 50 år utgifna af: Justitie-Ombudsmannen
Friherre Mannerheim för åren 1810, 1811, 1812, 1813, 1814, 1815 och 1816,
1817, 1818 och 1819, 1820 och 1821/ samt 1822; af Justitie-Ombudsmannen
Törnebladh för åren 1823 och 1824, 1825, 1826 och 1827, 1828, 1829 och
1830, 1831 samt 1832 och 1833; af Justitie-Ombudsmannen Landin för åren 1834
och' 1835, 1836 och 1837, 1838 och 1839, 1840, 1842 och 1843, 1844, 1845,
samt 1847; af Justitie-Ombudsmannen Theorell för åren 1848, 1849, 1850, 1851,
1852, 1853, 1854, 1855 och 1856; samt slutligen af undertecknad för år 1857,
hvartill kommer denna Rerättelse, som omfattar året 1858, jemte den del af innevarande
år, som till nedanstående dag förflutit.
3
”Justitie-Ombudsmans-embetets tillvarelse;" — bar en af dess förre■!,innehafvare
yttrat, — iir ett vittnesbörd om rött visans vigt i den samhällsordning, hvarunder
Svenskarne ville lefva.”
Dermed äro jemväl uttalade de höga anspråk och det stora ansvar, hvilka embetets
innehafvare ej få undandraga sig, och embetets ställning angifven såsom en af de
högsta, som af enskild samhälls-medlem kan beklädas. Men om platsen sålunda lem
nar
tillfälle åt öfverlägsenheten i själsgåfvor, i bildning, i erfarenhet att lysa på samma
gång som hon gagnar, lemnar den likväl äfven rum för den osvikliga rättrådigheten,
det goda uppsåtet, den redliga viljan, att nyttigt verka, äfven om de sakna glansen
af nyssnämnde öfverlägsna egenskaper; ty det är rättvisans heliga verk. det yppersta
i samhället, som utgör embetets syfte och ändamål. Ar denna uppfattning
såsom jag hoppas riktig, så innebär den en tröst för den underlägsna förmågan, som
har att bjuda för sig endast den goda viljan, det rena uppsåtet, det varma nitet för
hvad rätt och godt är, — en tröst den mina föregångare kunnat undvara, men som
för mig är dyrbar och oumbärlig.
Ehuru jag här ofvan företagit mig att framställa en kort historik öfver det embete
jag bekläder, hvilket företag haft sin närmaste anledning i den omständighet,
att detta embetet, årsbarn med vårt statskick, nu genomlefvat ett halft sekel; må man
dock, minst af mig, begära en granskning af detta embetes förvaltning, huru dess
inneboende idé blifvit af mina föregångare uppfattad och i handlingar utvecklad, samt
om hvars och ens dervid ådagalagda förtjenster. Så mycket hafva dock mina tankar
umgåtts med dessa ämnen, att jag sökt göra för mig tydlig den rätta synpunkten för omdömet
om nämnda förtjenster och på samma gång för uppfattningen af embetets betydelse.
Är detta embetes tillvarelse, såsom här ofvan blifvit anfördt, ett vittnesbörd om
rättvisans vigt i samhällsordningen, så är deraf ock en följd, först att det är i rättvisans
tjenst, som en innehafvare af embetet skall söka sin utmärkelse, men ock vidare
att det endast är det större eller ringare nitet, den större eller mindre förmågan i
förfäktande af rättvisans sak, som utgör måttstocken på hans förtjenst och rätta
grunden för domslutet deröfver. Det har af allt hvad jag om embetet funnit stadgadt
velat synas mig klart, att vårt statskicks grundläggare, då de tillsatte en väktare öfver
rättvisan, ville ställa honom utom verkningskretsen af de politiska partier, dem friheten
alltid och allestädes alstrat och alstrar. Detta var ock utan tvifvel en riktig
tanke. Rättvisan bör aldrig blifva en partisak, likasom hon i viss mening aldrig kan
blifva det, emedan alla partier måste åtminstone föregifva sig kämpa för henne. Hon
är således allas sak. Men om Justitie-Orabudsmannen sålunda står utom alla partier,
vill det ock blifva en orättvisa, att ur partiåsigter bedöma hans verksamhet Och
då man har att granska de domslut, som öfver dylik verksamhet fallit, måste första
bemödandet vara att urskilja, om domaren varit i nämnda afseende ojäfvig.
4
För Justitie-Ombudsmannen sjelf åter är det icke mindre angeläget att vara rätt
genomträngd af denna hans kalls uppfattning. Det är nemligen derifrån han skall hämta
regeln för sitt handlingssätt i alla de förhållanden, alla de riktningar, i hvilka han har
att verka; men också, när han alltid verkat efter denna regel, har han deri sin belöning,
sin tillfredsställelse; ty har han varit rättvisans sak trogen, behöfver han ej
frukta domslutet af rättvisans domstol, det enda forum, som i denna fråga är behörigt.
Så har jag uppfattat det embetes syftemål och ställning, hvilket jag genom Rikets
Ständers förtroende haft mig uppdraget att en tid förvalta. Om jag i denna uppfattning
satt embetets betydelse, dess ansvar och anspråk, så högt som vederbort
och som jag dem uppskattar, och den Redogörelse, jag nu går att öfver embetets för
valtning
afgifva, nogsamt förråder min underlägsna förmåga i förhållande till embetets
fordringar, är det naturligt, att jag, så väl i fäderneslandets intresse som för min egen
skull, glädjer mig att snart nog få i värdigare händer öfverlemna detta embete.
Denna redogörelse för embetets utöfning under de tre år, som förflutit, sedan sista
berättelsen till Rikets Ständer öfverlemnades, omfattar en period, under hvilken, i följd
af täta ombyten, jag är den fjerde, eller om man så vill, den femte, som innehaft
embetet och nu då tryckningen af berättelsen börjas, har jag förvaltat detsamma allenast
ett år.
Då imellertid, — till följd af min korta embetsförvaltning, af den ofta oundvikliga
tidsutdrägten med måls afgörande, och af det hittills iakttagna, utan tvifvel
välbetänkta bruk, att i berättelsen ej annorlunda än undantagsvis införa sådana mål,
som icke föranledt åtal eller icke ännu, då berättelsen författas, blifvit af Öfverrätt
pröfvade, — föga af min embetsverksamhet och jemförelsevis få af de åtal, hvilka äro
af mig anhängiggjorda emot embetsman och myndigheter, komma att här afhandlas;
och då dessutom de i Expeditionen förda Diarier och Registratur, samt derstädes förvarade
handlingar granskas af allenast ett färre antal bland Riks-ståndens Ledamöter,
har jag trott det vara min pligt att korteligen redogöra för de åsigter
om embetets tillbörliga handhafvande, hvilka vid dess utöfning tjenat mig till efterrättelse.
Nu gällande Instruktion för Rikets Ständers Justitie-Ombudsman, gifven den 1
Mars 1830, är allenast i några högst få och mindre väsendtliga delar afvikande
ifrån den ursprungliga, som utfärdadas den 27 Februari 1810; och man borde deraf
berättigas att antaga, det icke några större skiljaktigheter vid tydningen af denna
Instruktion nu mera skulle förekomma; men erfarenheten har likväl ådagalagt, att
stridiga åsigter om hithörande ämnen varit hos Rikets Ständer en och annan gång
uttalade.
Enär de anmärkningar, som blifvit gjorda i afseende å Justitie-Ombudsmans- embetets
förvaltning, så vidt denna berott på tydning af särskilda §§ uti Instruktionen, understundom
varit hvarandra motsägande och i allmänhet icke framkallat något sådant
Rikets Ständers beslut, som kan för Justitie-Ombudsmannen tjena till efterrättelse i
tvifvelaktig.! fall, är efter min tanke valet lemnadt fritt emellan de olika åsigterna,
intilldess en ny Instruktion tydligare bestämmer hvad rätt och pligt är.
Redan -lista och 2:dra §§ af Instruktionen kunna synas i någon mån stridande emot
hvarandra, i det att den dista innehåller, att »Rikets Ständers Justitie-Ombudsman skall
hafva en allman tillsyn öfver lagars, författningars och instruktioners efterlefnad af
domare, embets- och tjensteman, samt om de i sina emhetens utöfning af väld,
mannamån eller annan orsak någon olaglighet begå, eller underlåta att sina embetspligter
behörigen fullgöra, dem vid vederbörliga domstolar i laglig ordning derför tilltala
eller tilltala låta;» — — men deremot den 2:dra § stadgar: att »Justitie-Omhudsmannen
bör förnämligast anmärka och beifra sådana af domare, embets- och tjenstemän
begågna fel, som synas honom härröra från egennytta, vrångvisa, väld eller grof
försumlighet , eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter.»
Då den I § sålunda tydligen och ovilkorligen föreskrifver, att, om domare, ernbets-
och tjenstemän af väld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begå,
eller underlåta att sina embetspligter behörigen fullgöra, Justitie-Ombudsmannen skall
dem tilltala etc., torde väl svårligen deraf kunna dragas annan slutsats an den, att,
närhelst Justitie-Ombudsmannen finner, att någon verklig olaglighet blifvit begången,
eller underlåtenhet i afseende å embetsgöromfll inträffat, han måste derom förordna
åtal, åtminstone då oriktig lagtolkning, skada eller märkligare dröjsmål ägt rum,
eller en på billighet grundad klagan af någon till sin rätt förnärmad blifvit förd;
och den 2:dra § må väl icke få antagas innefatta upphäfvande af den i 1 :sta
§ framställda allmänna regeln i vidsträcktare måtto, än att den dels ålägger Justitie-Ombudsmannen
att förnämligast och företrädesvis beifra svårare fel, på det att
sådana åtminstone icke må kunna ostraffadt begås; samt i öfrigt antyder att, i fråga
om andra tillfälliga misstag och ouppsåtliga förseelser, genom hvilka hvarken anmärkningsvärd
skada skett eller bestämd lag blifvit åsidosatt, åtal icke ovilkorligen
påkallas.
3:dje §:s föreskrift, att »Justitie-Ombudsmannen, i händelse han förmärker, att nå
»gon
domare, embets- eller tjensteman endast af ovarsamhet, utan vrång afsigt felat,
»må sådant Konungens Justitie-Kansler vid handen gifva,» skulle jag vilja anse ännu
svårare att väl förena med den Irsta §, då orden: utan vrång afsigt kunna i omvänd
ordning innebära, att Justitie-Ombudsmannen borde förordna åtal endast i sådana fall,
der vrång afsigt finnes ådagalagd; — men så beskaffad brottslighet, som dock vöre
af serdeles svår art och lyckligtvis högst sällan förekommer i vårt land, är, enligt
mitt omdöme, icke gjord till (uteslutande) vilkor för den embetsåtgärd, om hvilken
Irsta § handlar, enär der, såsom redan anmärkt är, förekomma, jemte orden väld
och mannamån, äfven uttrycket: »annan orsak)). — Der hade väl eljest bort begagnas
uttrycket annan dylik orsak.
Försummelse i afgörandet af mål, sedan de blifvit till domstols pröfning öfverlemnade,
som visat sig hafva inträffat synnerligen med konkurs-saker, må väl sällan
fi
om någonsin kunna härledas ifrån väld. mannamån eller vrång afsigt, utan helt enkelt
ifrån bristande arbetskraft eller sannt nit i denna del af tjenstens utöfning. Den kan
begås al sådane tjenstemän, hvilka med fullkomligt alfvar och samvetsgrannhet egna
sig ät öfriga tjenstegöromål, men sakna lust för det mera enformiga och icke sällan
ganska tidsödande arbetet att författa konkursdomar: — eller ock kan dröjsmålet
härleda sig derifrån, såsom ofta synts hafva varit fallet, att dom alldeles icke, eller
åtminstone icke allt för snart af parterne sjelfva önskats, t. ex. då ej ringaste tillgång
hos gäldenären funnits, eller så kallade ackord varit under beredning. Det kan ock
understundom hafva haft sin grund i tveksamhet hos domaren vid besluts fattande i
någon mera invecklad fråga, och sålunda i viss mening härflutit ifrån samvetsgrannhet.
Icke destomindre måste efter mitt omdöme långsamhet vid rättegångars handläggning
i allmänhet betraktas såsom en af de aldrastörsta olägenheter för rättsökande
och, der den finnes hafva inrotat sig till vana, såsom embetsfel med all lagens
stränghet beifras.
Man hör ofta sägas, att en rättsökande synnerligast hos underdomstol heldre
önskar oriktig, omogen, förhastad dom, än ingen dom; och man förstår meningen
dermed, då man ser målen hos en underrätt ligga i afvaktan på utslag så länge, att
under tiden en oriktig dom lätteligen hunnit i högre Rätt pröfvas och ändras.
Den förut nämnda rättigheten att gifva Justitie-Kansleren vid handen, om någon
domare eller annan tjensteman utan vrång afsigt endast af ovarsamhet felat, framhålles
Också icke uti Instruktionen såsom någon ovilkorlig skyldighet. Det heter uti
3 § att Justitie-Ombudsmannen må en slik framställning till Justitie Kansleren göra. I
enahanda ämne, men under förutsättning att klagan blifvit hos Justitie-Ombudsmannen
förd äfven domares, embets- och tjenstemäns åtgärder, bjuder 9:de §, att Justitie-Ombudsmannen
»må, om han, efter de i första och andra §§ bestämda grunder, finner
»sakens beskaffenhet och vigt det fordra, sådana åtgärder åtala eller åtala låta, eller,
»i annat fall, skriftligen anvisa den klagande, att, der honom så godt synes, Konun»gens
Justitie-Kansler om laga rättelse ansöka;» — Och häraf lärer väl löija, att, om
sakens beskaffenhet och vigt icke äro af mera allmän art eller af större inflytande
på samhällsordningen, och det begångna felet icke härrört af egennytta, vrångvisa,
väld eller grof försumlighet, eller bereder en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter,
såsom 5£:dra § utmärker, kan och må Justitie-Ombudsmannen hänvisa klaganden
till Konungens Justitie-Kansler; — men, utom det att i 9:de § jemväl åberopas
den lista, som, efter hvad redan är sagdt, ovilkorligen ålägger Justitie-Ombudsmannen
att, äfven utan angifvelse, allenast han finner, att någon domare eller embets- och
tjensteman någon olaglighet begått, af hvad orsak sorn helst, eller uraktlåtit att göra
sin pligt, honom derföre tilltala eller tilltala låta; så förbinder den I0:de § Justitieombudsmannen
att, »derest Justitie-Kansleren lemnat utan afseende någon hos honom
»omedelbarligen eller genom Justitie-Ombudsmannens hänvisning, af enskild man an»mäld
klagan, hvilken Justitie-Ombudsmannen anser vara på goda skäl grundad,
»ehvad målet ar af allmän vigt eller icke, gifva den klagande det lagliga biträde, sorn
'lian linner omständigheterna fordra.”
Rättigheten att öfverlemna mål till Konungens Justitie-Kansler omtalas icke
heller uti 96 § Regeringsformen eller 63 § I mom Riksdags-ordningen, hvilka i afseende
å ändamålet med Justitie-Ombudsmans-embetets inrättande och detta Em betes
verksamhet innehålla samma ord som Irsta § af Instruktionen; och ej heller
finnes öfverlemnandet af åtal angående mindre embetsfel till Kongl. Majrts Justitie-Kansler
någorstädes i Rikets Grundlagar nämdt eller anbefaldt — Deremot stadgar 3
mom. af nämnda § i Riksdags-ordningen, att Justitie-Ombudsmannen anses under sin
tjenstetid i alla afseenden lika med Konungens Justitie-Kansler.
Hitintills har i allmänhet så tillgått, att, om angifvelse skett emot någon tjensteman
och handlingar till bevis för densammas befogenhet inlemnats uti Justitie-Ombudsmannens
expedition, — eller, om under de inspektioner, hvilka det åligger Justitie-Ombudsmannen
att företaga, eller vid granskning af fångförteckningarna eller eljest anmärkning,
som synts befogad, emot domare eller embetsman sig yppat, Justitie-Ombudsmannen
infordrat de handlingar, hvilka för närmare upplysning om rätta förhållandet
varit af nöden samt lemnat vederbörande tillfälle att sig i ämnet förklara. Derefter
har en ytterligare granskning af ärendet ägt rum, hvilken då ledt antingen till an
klagelsens
lemnande utan afseende eller till åtal emot den, som ansetts hafva i tjensteutöfning
felat.
I förra fallet är uppenbart, att allt tillkännagifvande hos Justitie-Kansleren varit
utan ändamål, åtmistone såvida icke denne embetsman möjligen skulle hafva uppfattat
saken annorlunda och funnit sig böra remittera den till åtal; men en så beskaffad
tillämpning af 3:dje § har likväl förmodligen icke åsyftats.
I sednare fallet åter är för Justitie-Ombudsmannen mödan icke större att omedelbarligen
förordna åtals anställande af allmän åklagare, ari att med redogörelse fiir
anledningen dertill öfverlemna handlingarna till Justitie-Kansleren, men deremot tillskyndas
den sistnämnde besväret att ånyo företaga samma granskning, som förut skett hos
Justitie-Ombudsmannen, utan att någon egentlig fördel genom det fördubblade arbetet beredes
Annu större omväg och tidsutdrägt vid ärendenas behandling uppkomme, om Justitie-Ombudsmannen,
för att gifva klaganden det lagliga biträde, omständigheterna fordra, funne
sig föranlåten att åter upptaga samma sak, den han förut öfverlemnat till Justitie-Kansleren.
Genom dessa stadganden skulle Justitie-Kansleren och Justitie-Ombudsmannen, derest
förekommande angifvelser med åtföljande icke sällan vidlyftiga handlingar skickades
fram och ater dem emellan, kunna onödigtvis komma i det förvända förhållande
till hvarandra, att i stället för att de bägge, hvar för sig och gemensamt, borde arbeta
och vaka deröfver, att allmän ordning och enskildes rätt iakttagas och främjas, den
ene skulle komma att jäfva den andres embetsåtgärder och handlingssätt och sådan
splittring deni emellan, sorn vid inrättandet af Justilie-Ombudsmans-embetet befarades blifva
rådande, och väsendtligen motverka ernåendet af det nyssuppgifna gemensamma ändamålet.
Dessutom torde det icke heller vara så alldeles otvifvelaktig!, hvarest gränsen
för Justitie-Ombudsmannens befogenhet att öfverlemna mål till Justitie-Kanslercn rätteligen
skulle vara, eller hvilka mera allmänt giltiga grunder borde vid bestämmande deraf tjena
till ledning. — Man kan nemligen icke behöfva antaga, att någon allmän osiikerhet för
medborgares rättigheter beredes derigenom, att en domare utan vrång afsigt dömt
emot lag i eli vissi fall, äfven om större eller ohjelplig skada deraf uppkommit;
och om med ransakning något utöfver bestämd tid är vordet dröjdt, om onödigt uppskof
i förekommande mål inträffat, om uppehåll med doms utfärdande eller expedierande
m. m blifvit angifvet, kunna väl sådana förseelser, då de icke. i flertal, samtidigt
och begångna af samma domare varit att anmärka, ej hänföras under någon af
ofvanstående rubriker: egennytta, väld, vrångt:isa eller grof försumlighet. Men dylika
mål hafva, så vidt jag kunnat inhemta, utan undantag af Justitie-Ombudsmannen omedelbarligen
till åtal remitterats.
De flesta anmärkningar, som hos Justitie-Ombudsmannen förekomma, härleda sig
från granskningen af fångförteckningarna. Några af dessa blifva nöjaktigt förklarade,
såsom förorsakade endast deraf, att i nämnda förteckningar, som vid häktena upprättas,
ofullständigt eller oriktigt införts domstolars eller embetsmyndigheters utslag och förordnanden
m. m. rörande de i häktet fiirvarade personer. Gäller åter anmärkningen
ett oriktigt domslut, hvarigenom likväl endast en eller två dagars fängelse blifvit utöf
ver
hvad vederbort ådömdt den, som eljest på lagliga skäl varit i häkte insatt, har jag,
äfven om sådant inträffat med fängelsestraff vid vatten och bröd, så snart klagan af
den förorättade icke varit anmäld och felet af ovarsamhet synbarligen tillkommit,
trott mig kunna låta bero vid en sådan min erinran om förhållandet, hvarigenom den
felande blifvit gjord uppmärksam på det begångna misstaget. Om äfven dagarnes antal,
vid begånget misstag af ofvannämndc slag, någon gång stigit öfver det nämnda, dock
icke med mångå dagar, och den som dertill varit vållande, sedan felet blifvit antydt,
frivilligt godtgjort både kronans kostnad och den enskildes lidande, så har jag ansett
saken dermed kunna afslutas. Så snart deremot den felande, efter erhållen del af anmärkningen.
förfiiktat annan åsigt om lagens tolkning och tillämpning än den jag påyrkat,
och frågan sålunda gällt icke allenast att bereda upprättelse och skadeersättning,
utan ock att vinna nödig stadga och enhet i lagskipningen, bar jag alltid förordnat om åtal.
I alla nu omnämnda lindrigare fall af embetsförseelser hade, enligt ifrågavarande
§§ uti Instruktionen, anmärkningarna kunnat till Justitie-Kanslerens embetsåtgärd öfverlemnas;
men af redan anförda skäl synes det mig, att någon fördel för det allmänna
eller den enskilde dervid icke varit att påräkna.
Såsom
*) Sc Högvörd. Preste -ståndets Protokoll i ämnet vid 1809 urs riksdag.
9
Såsom Diarierna utvisa har jag dock , af andra skäl, lemnat två genom anklagelseskrifter
inkomna mål till Konungens Justitie-Kansler och uti ett tredje anvisat en
klagande att, »om han så för godt funne, Justitie-Kansleren om laga rättelse ansöka.»
Skulen, som föranledt dessa åtgärder, finnas för hvar och en af dem anförda i Diarium
eller Registraturet, hvilka äfven i allmänhet innehålla grunderna för de af mig fattade
beslut och komma att till Högloft. Lag-Utskottet öfverlemnas. — Jag anser derför
icke nödigt att äfven här redogöra för hvarje serskildt fall, som förekommit.
Föreskriften, att ”Justitie-Ombudsmannen bör inhämta fullständig kunskap om anledningen
till anklagade personers häktande och om tiden för deras hållande i fängsligt
''förvar,” har jag uppfattat såsom en af de vigtigaste och mest maktpåliggande. De
utvägar, som funnits, att rätt bevaka denna embetspligt, har jag samvetsgrannt
begagnat. Förnämst bland dem har varit granskningen af de på bestämda tider af
gifna
och till Expeditionen inkomna fångförteckningar. Nämnda granskning, hvilken jag
icke hunnit personligen verkställa, anser jag dock hafva blifvit med all omsorg fullgjord,
till bevis hvarpå jag vågar åberopa registraturet, som visar, att många anmärkningar
blifvit gjorda och föranledt skriftvexling med domare och andra myndigheter, samt uti
alla de fall der nöjaktig förklaring icke lemnats, eller märkligt förnärmande af enskild
persons rätt egt rum, haft åtal till påföljd; och denna granskning har nu hunnit så
långt, att jag antager, det vid tiden för denna berättelses aflemnande, den skall vara
slutad i afseende å alla fångförteckningar, som då hunnit till Expeditionen inkomma.
En annan utväg för ofvanberörda ändamåls ernående har varit besök i fängelserna,
dem jag under mina embetsresor icke i något fall uraktlåtit. Jag har dervid uppmanat
fångarne att oförställdt meddela mig de klagomål, till hvilka de i ett eller annat
afseende trott sig äga fog. Om hvad sålunda kommit till min kunskap samt om de
åtgärder, hvilka i anledning deraf vidtagits, lemna de under resorna serskildt förda Diarier
upplysning. — En tredje utväg har varit sådana klagomål öfver olaga häktning eller q varhållande
i häkte, som af åtskilliga personer blifvit hos mig skrifteligen anhängiggjorda. Rörande
dessa måls behandling hänvisar jag till de i Expeditionen förda, här ofvan åberopade
Diarier och Registratur. — Det är slutligen en fjerde utväg att erfara hvad i afseende
på helgden af den personliga friheten kan vara lagstridigt förfaret, nemligen att gifva
akt uppå hvad i allmänna tidningarna angående sådana ämnen stundom inflyter. Några
meddelanden, som på denna väg kommit till allmänhetens kännedom, har jag egnat
min uppmärksamhet och någon gång jemväl i ämnet infordrat vidare upplysningar;
men, så snart jag förnummit, att saken varit föremål för laglig undersökning, uppskjutit
ytterligare åtgärder i afbidan på dessa undersökningars utgång.
Denna varsamhet att icke ingripa i dylika, ej heller i andra anhängiggjorda måls
naturliga utvecklingsgång, har haft och skall utan tvifvel komma att hafva den, enligt
min tanke, både för åklagaremaktens anseende och det allmännas väl fördelaktiga
påföljd, att, om åtal slutligen måste anställas, desamma hos domstolarne skola vinna
R. St. Just-Ombudsmans Emb.-Berättelse till 1859 års riksdag. 1
10
den åsyftade utgången att gillas, äfven om de icke alltid medföra för den åtalade något
ansvar; ty då, såsom oftast händer, det är en oriktig åsigt om lagtillämpning, som skall
tillrättavisas, har man uppnått syftemålet med åtalet, så snart domstolen förklarat, att
den bekämpade åsigten saknar stöd af lag, eller att den tilltalade domaren, exsekutorn
eller förvaltande myndigheten har uti det frågavarande fallet oriktigt förfarit
Om det yppat sig, att någon mindre försummelse i embetspligtsr ägt rum, har
jag derom gjort erinran och lemnat erforderlig tid till eftersatt arbetes fullbordande.
Derigenom har nödig rättelse kunnat vinnas utan åtal.
Den serskilda redogörelse för åtalen, som hittills plägat ingå i Justitie-Ombudsmannens
embetsberättelse, följer nu att afgifva Långt ifrån att efter mitt omdöme lända
embetsmannacorpsen till mehn, bör den kunna tjena till bevis, att några af de svårare
fel i embetsutöfning, som omnämnas i 2:a § af Justitie-Ombudsmans-Instruktionen, icke
varit att åtala; och att de förseelser, som blifvit bestraffade, i allmänhet varit, i förhållande
till hela antalet af embets- och tjenstemän och den stora mängd af mål och ärenden, som af
dem handläggas, både få och jemförelsevis obetydliga. Att åtal icke desto mindre
blifvit anställda, torde ändock böra gillas; ty i händelse en mängd smärre missbruk,
oriktiga lagtolkningsåsigter, eller förseelser, om än hvar för sig af mindre vigt, finge
inrota sig och aflöpa utan all uppmärksamhet eller beifran, kunde skäligen befaras,
att mången, som nu finnér sig nödgad att använda omtanke till deras undvikande,
skulle, likasom de kontrollerande myndigheterna, mera likgiltigt betrakta dessa ouppsåtliga
brister eller smärre missbruk, de der på sådant sätt kunde komma att allt
mera tillväxa och i större mån verka menligt på allmänhetens rätt och på aktningen
för så väl Jagarne som för de personer, hvilka satte äro att dem tillämpa. För att vinna
stadgadt förtroende bör embetsmannen icke heller mera än den enskilde kunna ostraffadt
fela; och omdömet angående den felandes redbarhet, skicklighet och nit i tjenstens
utöfning får väl icke antagas deraf lida mera, än det åtalade felet i och för
sig förskyllan
Enligt hvad Diarierna för de tre sistförflutna åren visa, hafva ärendenas antal
utgjort:
År 1856.
Balancerade från
föregående år
438.
Under året
inkomna
462.
Summa
600.
Under året
afslutade
410.
Till år 1857
balancerade
490.
Summa
600.
Balancerade från
föregående år
490.
Under året
inkomna
309.
År
Summa
499.
4857.
Under året
afslutade
383.
Till år 1858
balancerade
416.
Summa
499.
Balancerade från
föregående år
4 46.
Under året
inkomna
242.
Ar
Summa
358.
4858.
Under året
afslutade
272.
Till år 1859
balancerade
86.
Summa
358.
11
Häraf synes, att antalet af ärenden, som fordrat Justitie-Ombudsmannens embetsåtgärd,
för hvart och ett af de sednare åren minskats; men detta förhållande har dock
i väsendtlig mån härledt sig derifrån, att, sedan Rikets Ständer vid Riksdagen '1853
och '1854- beviljade Justitie-Ombudsmannen ett extra anslag af 200 R:dr R:co årligen
intill 1856 års Riksdag för fortskyndande af fångförteckningarnas granskning på det
alt den deri af gammalt befintliga balance skulle kunna afhjelpas, så tillkommer den
sålunda samtidigt inträffade granskningen för längre tid en mera än vanlig mängd
skrifvelscr och åtal, med deraf följande nummer i sistnämnda Ars diarium, utaf hvilka
sedermera åtskilliga, såsom beroende på förklaringar eller domstols-beslut, blifvit öfverförda
till 1857 års diarium och så vidare, men sedermera hunnit att efter hand
afslutas.
Under sistförflutna och innevarande år är ock ett betydligare antal mål, angående
åtal i följd af Justitie-Ombudsmannens förordnande hos Hofrätterne afgjordt, bland
hvilka mål endast tre blifvit genom underdånig klagan hos Kongl. Maj:t fullföljda, så
att på samma gäng denna berättelse kommer att omfatta ett antal redovisade mål
större än vanligt, blifver Diariernas nummertal för balancerade mål i samma mån minskadt,
hvilket förhållande likväl, såsom uppenbart är, icke härleder sig från någon vid
ärendenas behandling inom expeditionen ådagalagd större verksamhet och drift, de der
visserligen icke kunnat vara större under sista tiden än förr, utan har sin grund förnämligast
i redan antydda orsaker.
Ibland de åtal, för hvilka jag sålunda nu går att redovisa, lärer icke något
hafva väckt mera allmänt uppseende än ett, som det jemlikt 5:te § uti Ansvarighetslagen
för de af Rikets Ständer förordnade Direktörer för Lånekontoren i Orterne den
4 November 1851 ålegat mig anhängiggöra och utföra emot förre Riksdagsmannen,
Direktören vid Rikets Ständers Banks Lånekontor i Malmö, Ola Månsson från Gårdlösa
i Christianstads län, angifven att hafva, under det han utöfvat förtroendet att
vara Direktör vid nämnda Lånekontor, tagit befattning såsom kommissionär med enskildes
lånehandlingar hos Kontoret och dervid egennyttigt förfarit
Då detta åtal varit af mera än vanligt ömtålig beskaffenhet och hufvudfrågan
blifvit olika bedömd, samt denna derjemte helt nära rörer ett vigtigt ämne, hvilket
företrädesvis tillhör Rikets Ständers omvårdnad, har jag ansett mig böra i denna berättelse
inlaga Protokollen hos Kongl. Hofrätten, skriftvexlingen i öfrigt och domstolarnes
utslag jemte de handlingar, hvilka serskildt åtföljt skriftvexlingen hos Kongl.
Maj:t, på det att fullständig kännedom om saken må vinnas och en hvar kunna
derom stadga sin öfvertygelse.
Mina åsigter i ämnet äro uttalade i de besvär jag å embetets vägnar varit manad
att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anföra.
Ofvannämnda handlingar hafva följande lydelse:
12
Utdrag af Kongl. Maj:ls och Rikets Svea Hofrätts Protokoll, hållet \
Stockholm den 2 Februari 4859.
S. D. Sedan Advokat-fiskalen här vid Kongl. Hofrätten Thure Arvid Billbergh,
medelst till Kongl. Hofrätten den 28 December sistlidne år afgifvet Memorial, under
åberopande af Rikets Ständers Herr Justile-Ombudbmans förordnande, å Embetets vägnar
anhängiggjort talan emot f. d. Riksdagsfullmäktigen från Christianstads län Ola
Månsson i Gårdlösa, derföre att Ola Månsson, under den tid han tjenstgjort såsom
Direktör vid Rikets Ständers Lånekontor i Malmö, skall icke allenast såsom kommissionär
tagit sådan befattning med lånesökandes angelägenheter, att han af en större
mängd enskilde personer emottagit deras låneansökningar och förbindelser till nämnda
Låne-kontor, lemnat dessa handlingar till någon Verkets tjensteman och, sedan lånen
blifvit beviljade, hos denne uppburit penningarne för låntagarnes räkning, utan äfven
på det sätt egennyttigt förfarit, att Ola Månsson dels i några fall obehörigen dröjt
med de utqvitterade medlens aflemnande till låntagarne, dels ock, då redovisning af
lånen skett, sig till godo beräknat, såsom det ville synas, ända till trefjerdedels procent
af lånesumman i kommissionsarfvode, oberäknadt hvad kontorets ofvanbemälde
tjensteman för egen del innehållit; och Kongl. Hofrätten med anledning häraf, genom
den 17 sistlidne Januari utfärdad stämning kallat Ola Månsson att denne dag, vid
upprop klockan tolf på dagen, personligen inför Kongl. Hofrätten stånda Advokat
fiskalen
Billbergh till genmäle å hvad han i denna sak lagligen kunde hafva att anföra,
så skedde nu, efter det klockan slagit tolf, upprop af detta mål, dervid Advokatfiskalen
Billbergh tillstädeskom, men Ola Månsson icke lät sig afhöra; ingifvande Advokat-fiskalen
vederbörligt bevis, att förrberörda stämning den 21 sistlidne Januari
blifvit Ola Månsson tillställd.
Då, efter någon stund, målet ånyo uppropades, förekom Ola Månsson i närvaro
af åklagaren
Advokat-fiskalen Billbergh företedde, såsom innefattande Rikets Ständers Herr
Justitie-Ombudsmans förordnande för Advokat-fiskaIs-embetet att ifrågavarande åtal utföra,
följande skrifvelse:
Till Advokat-fiskals-embetet i Kongl. Majrts och Rikets Svea Hofrätt!
Ifrån Hrr Fullmäktige i Rikets Ständers Bank har jag denna dag emottagit:
ej mindre en skrifvelse af den 18 uti innevarande månad, innehållande att direktionen
öfver Lånekontoret i Malmö, uti skrifvelse af den 3 jemväl i denna månad,
hos Hrr Fullmäktige till den i 78 § I mom. af Banko-reglementet den 10 sistlidne
Mars föreskrifna åtgärd anmält, att förre riksdagsmannen Ola Månsson från Kristianstads
län såsom kommissionär tagit befattning med låneansökningar hos nämde
diskontverk, under den tid han i verkets styrelse deltagit; — och enär direktionen i
ett vid dess berörde skrifvelse fogadt utdrag af direktionens protokoll för den 24 sist
-
13
lidne November yttrat, att Ola Månsson, emot uttryckliga stadgandet uti 1 mom. af
förutnämde § i reglementet, såsom kommissionär tagit befattning med låneansökningar
hos Diskontverket i Malmö, uti hvars styrelse han deltagit, samt dervid egennyttigt
förfarit; så hade Fullmäktige, till följd af stadgandet i 5:te § af ansvarighetslagen för de
af rikets ständer förordnade direktörer för lånekontoren i orterna af den 4 November
1851, skolat detta förhållande hos Rikets Ständers Justitie-Ombudsman anmäla till den
åtgärd detsamma kunde anses föranleda; hvarförutan Fullmäktige tillkännagifvit, att, då
nyssberörde § i ansvarighetslagen innehölle, att den direktör, om hvilken anmälan egt
rum, skulle afhålla sig från utöfningen af direktörsbefattningen från det anmärkningen
skett, intilldess den tilltalade blifvit genom laga kraftvunnen dom frikänd, Fullmäktige
ombesörjt, att annan ledamot under tiden i Direktionen öfver Malmö Lånekontor deltager;
cm äfven det uti Hrr Fullmäktiges skrifvelse omnämda protokoll den 24 sistlidne
November, hvaraf inhemtas följande;
att hos Direktionen nämde dag föredragits en till Direktionen stäld skrifvelse af
den 13 förutgångne Oktober, undertecknad P. Wigren i Onslunda, uti hvilken denne
sistnämde frågat, såsom orden lyda: »Huru det kunde stå till med hans lån, som
riksdagsman Ola Månsson inlemnat för omkring sex månaders tid sedan, och han säger
att lånet är beviljadt; men hur mon det dröjer så länge, så var god att gif mig
svar tillbakas med budet, om der fås pengar eller icke. Jag är i behof att skall
uttbetalla, och jag väntar tid efter annan och nu kan vi icke få talla med Ola Månsson
för han är bortrest;»
att med anledning häraf och sedan af tillgängliga handlingar inhemtats, att Wigren
den 3 sistlidne Juli af statslåne-fonden fått sig beviljadt ett lån å 1,150 rdr
rmt, hvilket lån, efter afdrag af ränta och provision 46 rdr, verkets kamrerare C.
Fogelklou, såsom ombud för Wigren, uppburit och qvitterat, direktionen förekallat kamreraren
och uppmanat honom att i berörda afseende sig förklara;
alt kamreraren dervid uppgifvit, att han af ledamoten i Direktionen f. d. riksdagsmannen
Ola Månsson emottagit Wigrens lånehandlingar, med anmodan att desamma
till Direktionen inlemna och, sedan penningar utfallit, öfversända dem till Ola Månsson;
att Fogelklou i följd deraf, straxt efter det lånet utfallit, till Ola Månsson under
öppen rekommendation afsändt 1,100 rdr 50 öre, utgörande, efter afdrag af en fjerdedel
procent i kommissionsarfvode samt postporto, behållna lånebeloppet, på sätt en
vid remissen fogad liqvid utvisade; hvarjemte Fogelklou, till bestyrkande af denna sin
uppgift, företett en ifrån Malmö postkontor utfärdad attest, att den 5 sistlidne Juli
blifvit af Fogelklou dit inlemnade 8,278 rdr 75 öre rmt för att under adress: Cimbritshamn
och Gårdlösa afgå till Ola Månsson, vid hvilken attest funnits bilagd en
särskild specifikation, enligt hvilken besagda penningesumma utgjorde sammanlagda beloppet
af utfallna diskontlån till såväl Wigren, sorn sex andra namngifna personer;
och ansåg sig Fogelklou ej böra betvifla, att nämde penningeremiss kommit Ola Måns
-
44
son riktigt tillhanda, enär endast Wigren och ingen af öfrige, hvilkas lån på omförmälda
sätt från Malmö afgått, sedermera låtit sig afhöra;
att i sammanhang härmed och för att ytterligare aflägsna misstanken om obe
hörigt
dröjsmål å hans sida vid utlemnandet af lån, dem han såsom ombud vid lånekontoret
lyftat, Fogelklou jemväl önskat få till protokollet anmäldt, att en låntagare
från statslåne-fonden vid namn Gumme Persson i Onslunda en dag i förlidne Augusti
månad å kontoret efterfrågat ett af honom sökt lån, hvilket redan den 7 förutgångne
Juli utfallit och den 8 i samma månad blifvit till Ola Månsson, från hvilken Fogelklou
fått emottaga lånehandlingarna, i rekommenderadt bref öfversända enligt företedt af
postkontoret i Malmö meddeladt intyg;
ali då Direktionen, utom hvad sålunda blifvit upplyst, äfven från annat håll erfarit,
att Ola Månsson såsom Kommissionär under den tid han i egenskap af Direktör
vid Diskontverket tjenstgjort, tagit befattning med låneansökniugar derstädes, äfvensom
att ett vida högre kommissions-arfvode än det verkets tjenstemän såsom ombud för
lanesökande vanligen beräknat skulle hafva blifvit låntagare affordradt, deröfver missnöje
och klander jemväl låtit sig förnimma; hade Direktionen beslutit, att samtlige tjenstemännen
skulle så i ena som andra afseendet höras, med anledning hvaraf, på framställda
frågor, blifvit upplyst:
'I:o af Kamreraren Fogelklou: att han under loppet af April och Maj månader
innevarande år af Ola Månsson dels personligen och dels i bref emottagit omkring 90
lånedokumenter för att vid Kontoret belånas, deraf 78 blifvit bifallna och sammanlagdt
uppgått till en summa af 4 62,000 R:dr R:mt; samt att Ola Månsson hos Fogelklou
uppburit och qvitterat de flesta af dessa lån, och att de öfriga blifvit per posto honom
tillsända; — hvarjemte Fogelklou uppvisat dels 61 stycken tryckta blanketter, sådana
tjenstemännen vanligen begagnade för liqviders uppgörande med låntagare och för qvittering
af lån, å hvilka blanketter, som innehålla lånets belopp, ränta och provisionsafdrag,
postporto jemte slutsumman, funnos tecknade de särskilde låntagarnes qvittenser
»genom Ola Månsson»; hvarvid det befunnits, att det i liqviderna påförda provisionsafdrag,
som Fogelklou sig beräknat, utgjort i procent af lånesumman; dels ock en
skriftlig förteckning öfver åtta stycken lån, å hvilka Ola Månsson qvitterat behållningen
med tillhopa 30,227 R:dr R:mt; — derefter Fogelklou vidare och beträffande det
anmälda klandret öfver oskäligt högt beräknad provision förmenat anledningen härtill
böra sökas uti det förhållande, att, enligt flere låntagares sammanstämmande uppgifter,
Ola Månsson, i stället för hvad af Fogelklou blifvit i liqviderna afdraget eller J procent,
af låntagarne uppburit en hel procent, hvilket Fogelklou ansett kunna styrkas
medelst af honom vid tillfället uppvisade åtta stycken liqvider å lika beskaffade blanketter,
som här ofvan finnas omnämnda, synbarligen skrifna af Ola Månsson, samt
upptagande provisionen för deri omförmälda lån till en procent, då deremot, såsom först
blifvit anmärkt, uti de af Fogelklou uppgjorda och af Ola Månsson qvitterade liqvider
för dessa åtta lån provisionen vore beräknad till endast { procent; hvarförutan Fogel
-
15
klou slutligen tillagt, att han alltid skrifvit sina liqvider i två exemplar, af hvilka Ola
Månsson emottagit ett och meddelat qvitto å det andra; och att Fogelklou på det sätt
åtkommit omförmälda åtta stycken liqvider, upptagande en procents provision, att dessa
liqvider inle.nnats till honom af låntagarne, då desse, efter förflutna sex månader, skolat
erlägga ytterligare förskottsränta för sina genom Ola Månsson upptagna lån.
2:o af Registratorn Rydberg: att han, sedan flera år tillbaka, ombesörjt tryckning
af diverse blanketter, dem tjenstemännen vid Kontoret i och för deras kommissioner
begagnat, och att Ola Månsson under loppet af detta år af Rydberg emot betalning
bekommit minst 200 stycken blanketter till liqvider med låntagare för utfallna
lån. samt att Rydberg sett Ola Månsson flera gånger till Fogelklou aflemna lånedokumenter.
3:o af förste Bokhållaren Högström: att han under Kamreraren Fogelklous
frånvaro, å dennes vägnar, afsändt till Ola Månsson de lån. om hvilka postqvittenser
den 5 och 8 Juli handlade; — att Högström kunde vitsorda Fogelklous uppgift angående
den efterfrågan Gumme Persson gjort i afseende på det af honom sökta lån;
samt att Högström varit närvarande då Ola Månsson till Fogelklou aflemnat lånehandlingar.
i:o af andre Bokhållaren Himmelman: att han till Ola Månsson den 24 sistlidne
April och den 14 Juli, emot dennes qvitto, på begäran aflemnat två utfallna lån, med
en behållning af 11,071 R:dr 25 öre R:mt, för att vederbörande låntagare tillställa;
men att Himmelman för tillfället icke erinrade sig, huruvida han af Ola Månsson
emottagit lånehandlingarna; hvarjemte Himmelman, som förmält sig hafva vid flera tillfällen
sett Ola Månsson lemna lånedokumenter till Kamreraren Fogelklou, förevisat
en tryckt blankett och en handskrifven promemoria, å hvilken ofvannämnda penninge
belopp
af Ola Månsson qvitterats; samt
5:o af tillförordnade Ombudsmannen W. T. Malmros: att han under sistlidne
Juni månad till belåning vid Kontoret af Ola Månsson emottagit ett lånedokument å
10,500 R:dr R:mt, samt att efter det en del af de utfallna penningarna användts till
inbetalning t Handelsdiskonten för låntagaren G. W. Stridds räkning, Ola Månsson
emottagit återstoden eller 6,276 R:dr 25 öre enligt qvittens, som funnits tecknadt å
en af de vanliga tryckta blanketterna;
slutande Direktionens protokoll dermed, att, då uppenbart vore, det Ola Månsson
emot uttryckliga stadgandet i 1:a mom. af 78 § Banko-reglementet, såsom Kommis
sionär
tagit befattning med låneansökningar hos Malmö Diskontverk, i hvars Styrelse
han under tiden deltagit, samt dervid egennyttigt förfarit, skulle, jemlikt föreskriften i
åberopade § anmälan, derom hos Herrar Fullmäktige göras för den åtgärd, som på
dem berodde, äfvensom utdrag af omförmälda protokoll och deruti anmärkta handlingen
komme att bifogas den skrifvelse i ärendet, hvilken ofördröjligen borde expedieras.
Af hvad sålunda förekommit finner jag förre Riksdagsmannen Ola Månsson från
Christianstads län vara angifven för det han skall, under den tid han tjenstgjort så
-
16
som Direktör vid Rikets Ständers Banks Lånekontor i Malmö, icke allenast såsom
Kommissionär tagit sådan befattning med lånesökandes angelägenheter, att han af en
större mängd enskilda personer emottagit deras låneansökningar och förbindelser till
nämnde Lånekontor, lemnat dessa handlingar till någon verkets tjensteman, och, sedan
lånen blifvit beviljade, hos denne uppburit penningarne för låntagarnes räkning; ulan
äfven på det sätt egennyttigt förfarit, att Ola Månsson dels i några fall obehörigen
dröjt med de utqvitterade medlens aflemnande till låntagarne, dels ock, då redovisning
af lånen skett, sig till godo beräknat, såsom det vill synas, ända till f procent af
lånesumman i kommissions-arfvode, oberäknadt hvad Bankens ofvanbemälde tjensteman
för egen del innehållit; och föranlåtes jag häraf, samt af föreskriften i 12 § Instruktionen
för Rikets Ständers Justitie-Ombudsman den 1 Mars 1830, jemförd med 5
§ uti Ansvarighetslagen för de af Rikets Ständer förordnade Direktörer för Lånekontoren
i Orterna den 4 November 1851, anmoda Advokatfiskals-embetet att i vederbörlig
ordning ställa förrbemälde Ola Månsson under tilltal inför Kongl. Maj:ts och Rikets
Svea Hofrätt, för hvad sålunda blifvit anmärkt, och sedan Ola Månsson haft tillfälle
att sig häröfver förklara, samt målet vunnit fullständig utredning, framställa de påståenden
om ansvar och ersättning, hvartill lag och sakens beskaffenhet föranleda
Bifogande de hit inkomna handlingarna, nemligen Herrar Fullmäktiges skrifvelse
samt deri åberopade protokoll af den 24 sistlidne November, förväntar jag i vanlig
ordning underrättelse om ärendets fortgång. Stockholm, af Rikets Ständers Justitieombudsmans-Expedition
den 18 December 1858.
CARL WESTER.
N. A. Fröman.
Efter uppläsande af denna skrifvelse och sedan parterne på tillfrågan förklarat
sig icke äska uppläsning jemväl af de vid samma skrifvelse fogade bilagor, yttrade
Advokatfiskalen, det han åberopade innehållet af nämda skrifvelse, såsom utveckling
af åtalet för närvarande; hvarjemte, enär de lån, om hvilka i detta mål blefve fråga,
uppginge till ett ganska stort antal, afseende ett sammanlagdt belopp af öfver Tvåhundratusen
Riksdaler, Advokatfiskalen hemställde, huruvida Ola Månsson nu, utan
att förut hafva egt tillfälle närmare granska en af Advokatfiskalen å dessa lån uppgjord
förteckning, kunde vara beredd att redogöra för den befattning, han med hvart
och ett af dem må hafva haft, eller om icke förhöret denna gång lämpligen kunde
inskränkas till de lån, i afseende å hvilka låntagarne voro uti Diskont-Direktionens
undersöknings-protokoll så väl som Herr Justitie-Ombudsmannens skrifvelse särskildt
namngifne.
Med anledning häraf förmälde Ola Månsson, att han, som förut af de allmänna
tidningarna inhämtat närmare kännedom om de angifvelser, som blifvit emot honom
gjorda och nu funnit tidningsreferaten vara med Herr Justitie-Ombudsmannens skrifvelse
öfverensstämmande, vore beredd att nu förklara sig icke allenast i ofvan antydda
hänseendet,
hänseendet, utan äfven i öfrige delar af målet; förbehållande sig dock Ola Månsson,
derest de frågor, sorn kunde komma att framställas, icke voro nöjaktigt hesvarade uti
ett skriftligt anförande, som Ola Månsson ämnade i målet ingifva, då få muntligen
summa frågor genmäla.
Härefter, och uppå anhållan af Advokat-Fiskalen, blefvo till Ola Månsson framställde
följande frågor:
1:o. Om Ola Månsson sisllidne år I808 varit såsom Direktör i Rikets Ständers
Lånekontor i Malmö tjenstgörande den tid, hvilken i detta mål afses, eller månaderne
April, Maj, Juni och Juli?
Ola Månsson förklarade, att han afrest den 17 Juni från Malmö till Ystad och
påföljde dag derifrån med ångfartyg hit till Staden, hvarifrån lian återvändt den 8 Juli,
och att lian således icke deltagit i Direktionens sammanträden, som under denna tid
hållits, men att Ola Mansson före den 17 Juni varit tjenstgörande i Direktionen, duck
ej vid alla sammanträden, och derunder deltagit i prö/ningen utaf de fleste, elium
icke alla, af de län, till erhållande af hvilka han från lånesökande i sin hemort medfört
lånchandlingar till deras kommissionärer i Malmö.
4?:o. Om Ola Månsson under ifrågavarande tid till Lånekontoret eller någon af
dess Tjenstemän inlemnat, för låns erhållande, handlingar från P> Wigren i Onslunda
och från Gumme Persson, äfven i Onslunda?
Härtill genmälde Ola Månsson, att han till Lånekontorets Kamrerare Fogelklou,
som var Gunnne Perssons kommissionär, aflemnat Gumme Perssons lånchandlingar, och
att hvad anginge Wigren, Ola Månsson väl till Kontoret medhaft och till Fogelklou aflemnat
handlingar till ett af Wigren sökt lån, som blifvit afslaget; vid,hvilket tillfälle
Ola Månsson i Direktionens beslut, deltagit, men icke kunde bestämdt erinra sig, örn
handlingarna till det af Wigren sedermera sökta lån, sorn bifallits, och om hvilket nu
vore fråga, blifvit af Ola Månsson till Fogelklou elior annan Tjensteman i Verket aflemnade.
3:o. Enär Ola Månsson, enligt hvad uppgifvet vore och jemväl med bevis kunde
Styrkas, den 5 Juli frän Fogelklou i bref med posten fått sig tillsände beloppen af de
Wigren jemte sex andre personer beviljade lån; men Wigren sedermera i skrifvelse
till Direktionen vid Lånekontoret af den 13 Oktober gjort förfrågan angående sitt lån,
hvilket då ännu ej skulle hafva kommit honom tillhanda, hvad Ola Mänsson till förklaring
häröfver kunde hafva att andraga?
Ola Månsson förmälde, att Wigren inom behörig tid oell så snärt Ola Måmsson,
som, enligt hvad han förut uppgifvit, äfrest från Stockholm den 8 Juli, efter sin hem-*
komst, medlen från Postkontoret erhållit, desamma utaf Ola Månsson bekommit; — till
bestyrkande hvaraf Ola Månsson inlemnade dels ett så lydande bevis: »På begäran af
»Riksdagsmannen Ola Månsson vill jag till bevis meddela, att jag enligt sörsselt quiltö
»i behörig tid erhållit Liqvit för dett Lån jag från Malmö LånneKontor lii' stads Lanne-1
»fångden den 3 sistlidne Julli blefvitt beviljad till ett belopp af I 150 Riksdaler RGsmyntt
fl. St. Just-Ombudsmans End).--Berättelse till 1850 års Riksdag. 3
\H
»och har i denna Liqvitt afräknas förskottsränta 46 Rijsdaller arfvode 3 Rijsdaller 56
»öre allt Rysmynt deraf 50 öre beräknas sorn postporto hvadan thett belopp, som af
»bemälte Olla Månsson blifvett mig tillställt uttgorde 1100 Rijs-daller 50 öre Rijsmynt
»arkjanas och attesteras Onslunda den 26 Dessember 1658. P. Wigren. I. Onswlunda.
»som vittne härtill
»Ola Wahlquist Ola Jeppsson
»Åbo 60 ä ö l Onslunda Abo JVs. 6 Gårdlösa.»
och dels en å tryckt blankett ifylld handling af följande lydelse: »Liqvid för det lån,
»som vid Rikets Ständers Lane Contoir i Malmö blifvit beviljadt Landtbrukar P. Wi»gren
Onslunda den 3:dje Julii 1858»
»Det sökta länet  R:dr 1 150: —
»Afgår:
»Förskottsränta R:dr R:mt 46: —
»Lösen för vederhäftighetsbetyg  » » — —
»Provision » » 3: —
»Postporto, Rckomd. och assurans afgift . . » » — 50. 49: 50.
»Återstoden lemnäs med kontant R.mt R:dr 1100: 50.
»Förestående penningesumma har jag bekommit P. Wigren.
»Wittne härvid Ola Wahlqvist.»
Efter uppläsande af hvilka handlingar Ola Månsson vidare upgaf, att Wigren i
början af Augusti eller slutet af Juli månad och således långt före den tid, vid hvilken
ifrågasatte skrifvelse skulle blifvit till Lånekontoret aflåten, erhållit det honom beviljade
fänet samt att det icke tillhörde Ola Månsson att förklara anledningen till Wigrens
berörde skrifvelse; i sammanhang hvarmed Ola Månsson bad att få uplysa, det orsaken
hvarför dagen, då Wigren erhållit sine penningar, icke blifvit i den nu företedda
liqviden upgifven, vore den, att i de qvittenser, som lånetagarne lemnat Ola Månsson
å de lånemedel han för dem uppburit, datum icke i allmänhet brukade utsättas.
4:o. Hvad Ola Månsson hade att förklara i anledning deraf, att sedan Gumme
Persson den 7:de Juli fått sig lån beviljadt och de utfallne penningarne, jemte beloppet
af ett annat lån, med posten nästpåföljde dag blifvit af Kamreraren Fogelklou
Ola Månsson tillsände, det likväl, efter hvad vid undersökningen hos Lånekontorets
Direktion blifvit uppgifvet, inträffat, att Gumme Persson vid besök å Kontoret i Augusti
månad efterfrågat sitt lån, som följaktligen då ännu icke skulle hafva kommit
honom tillhanda?
Ola Månsson svarade härå, att icke heller Gumme Persson kunnat få sina penningar
förr än Ola Månsson från Stockholm återkommit och från postkontoret erhållit
dem och att, ehuru det berott saväl på Gumme Persson som Wigren att sjelfve hos
Ola Månsson hämta sina medel, Ola Månsson likväl kort eltersinhemkomstunderrättatdem,att
medlen voro ankomne; hvarförutan Ola Månsson förmenade sig hafva skäl att betvifla uppgiften
19
derom, att Gumme Persson skulle hafva i Lönekontoret eller hos någon dess Tjensteman gjort
förfrågan angåeende sitt lån, och, med afsende härå jemväl företedde ej mindre följande
skriftliga intyg: »På begäran af Riksdagsmannen Ola Månsson och med anledning af
»den i tidningarna offentliga gorda skrifvelse från diriksjonen öfver Malmö lånekontor
»till fullmäktige i Rikets Ständers hank med anmällan mot den förstnämnde att i egen»skap
af direktör i lönekontoret hafva oriktigt förfara) får jag härmed till bevis meddela
»att i den samma protokoll influtna från herr Kamerer Fogelklo till diriksjonen med»delade
upgift att jag en dag i förlidne Augusti månad å Kontoret efterfrågade et af
»mig sökt lån. som den 7 Juli detta år utfallit med et belopp af (1200) Rd Riksmijnt.
»är ogrundad — Hvarken jag eller något bud från mej har gört någon dylik elter»frågan
och detta så mycket mindre, som Ola Månsson ofördröjligen och före samma
»tid till min fullkomliga belåtenhet utan att derför hafva begärt eller erhålet någon
»ersätning enligt sarsjlt Quito tillstält mig ifrågavarande lån vadan jag och så på dett
»högsta prottesterar mot sådanna sanningslösa uppgifter intygas. Onslunda den 30
»December 1858.
»Gumme Persson Åbo 32 37 Onslunda.
»Egenhändiga underskriften och Riktigheten häraf bevitnas af oss på en gång närvarande
»Erland Persson. Nils Larsson Ola Jeppsson
»Åbo 32 15. Åbo 32 8. Ordförande i Smedstorps Socken Socknnämnd»
båda i Gårdlösa.
än äfven en liqvidations räkning af samma beskaffenhet som den rörande Wigrens lån
förevisade och lydande sålunda:
»St L. Liqvid för det lån, som vid Rikets Ständers Lårie Contoier i Malmö
»blifvit beviljadt Hgl Gumme Persson Onslunda den 7 Juli
»1858. Det sökta lånet Rmt Rd. 1200: —
»Afgår:
»Förskottsränta  . B:co R:dr 48.
»Lösen för vederhäftighetsbetyg  » » —
»Provision  » » 3.
»Postporto, Rekomd. och assuransafgift . ■ . » » 1 ■ 52: —
»Återstoden lemnäs med kontant R:co R:dr 1148: —
»förestående penningar har jag bekommit
Gumme Persson 32 37 Onslunda.
»Wittne Nils Pehrsson — Pehr Pehrsson
32 31. Onslunda.»
hvilka handlingar äfven upplästes, hvarefter Ola Månsson förmälde, att han vore destomera
öfvertygad, att Gumme Persson icke i Lånekontoret efterfrågat sitt lån, som
Gumme Persson, då ofvanberörde bevis af honom till Ola Månsson afiemnades, erbjudit
sig att medfölja Ola Månsson till Lånekontoret och visa sig för Tjenstemännen der
-
w
städes, då, enligt Gumme Perssons förmenande, ic*ke någon af dem skulle kunna vidhålla
uppgiften om en dylik efterfrågan; och
5:o Om Ola Månsson för den befattning han tadt med Wierens och Gumme
Perssons lån fordrat och uppburit någon provision?
Denna fråga besvarades af Ola Månsson med Nej, under förmälan derjemte, att den
provision, som enligt de företedda liqviderna blifvit afdragen, tillkommit Kamreraren
i Lånekontoret för hans besvär.
På särskilda frågor från Kongl. Hofrätten uppgaf Ola Månsson, att Onslunda,
der Wigren och Gumme Persson äro boende, är beläget en knapp mil från Gårdlösa,
der Ola Månsson har sitt hemvist, samt att Bankens ombud ensam vore den,
som det tillkomme att å Direktionens eller Diskontverkets vägnar lånehandlingar
emottaga, och af sådana handlingar endast de bokfördes, på grund af hvilka lån af
Direktionen beviljades, hvaremot afslagna låneansökningar icke blifva i Kontorets böcker
inregistrerade.
O
Advokat-Fiskalen Billbergh företedde nu Sjuttioen särskilda, med Ola Månssons
namn undertecknade, liqvider om lika många vid Rikets Ständers Lånekontor i Malmö
beviljade lån, upprättade efter enahanda tryckta formulär, som det hvilket begagnats
till de här ofvan intagna räkningarna med Wigren och Gumme Persson; och anhöll
Advokat-Fiskalen det Ola Månsson måtte tillfrågas, huruvida han erkände riktigheten
af dessa liqvider, enligt hvilka han å låntagarnes vägnar uti Lånekontoret fått emottaga
och qvitterat der omförmälda lån, efter afdrag af förskottsränta och provision,
samt om Ola Månsson jemväl till Lånekontoret inlemnat handlingarna rörande dessa
lån, äfvensom huruvida Ola Månsson närvarit i Direktionen de dagar, då länen beviljades.
Ola Månsson, hvilken berörde Sjuttioen liqvider blefvo hvar för sig förevisade,
medgaf, att desamma voro af honom undertecknade och att han således hos Kommissionären
i ånekontoret utqvitterat alla dessa sjuttioen lån, samt förklarade i öfrigt,
att han väl för de flesta lånen, dock icke alla, till lånesökandenas kommissionär vid
kontoret aflemnat handlingarna, och att han icke heller såsom Ledamot af Direktionen
deltagit i pröfningen af ansökningarna om alla dessa lån; anhållande Ola Månsson,
som förmenade att, om det kunde föras honom till last, att han deltagit i pröfning
af de lånehandlingar, hvilka genom honom blifvit till Fogelklou eller annan tjensteman i
verket aflemnade, hans brottslighet vore lika stor, om han öfvervarit pröfningen af
handlingarna för endast ett af lånen, att vid annat tillfälle få till Kongl. Hofrätten
eller dess Advokatfiskals-embete lemna uppgift å de dagar han i Direktionen varit
närvarande; hvarjemte Ola Månsson, beträffande af Advokat-Fiskalen äskad upplysning,
huruvida Ola Månsson för ifrågavarande Sjutioen lån tillgodonjutit någon provision,
anhöll att honom måtte tillåtas att på en gång få i detta afseende för alla
de lån, om hvilka i målet kunde blifva fråga, afgifva förklaring.
I afseende å några utaf nyssomförmälda lån, eller dem, som 'under den 10 och
22 April 1858 utgått till Nils TrOersson i Glimminge, Hans Olsson i Onslunda,
Ingvar Persson i Träslöf, Måns Olsson i Örum, Anders Isaksson i Glimminge, Jöns
Jeppsson i Glimminge, C. A. Lindström i Fröslöf och Jöns Persson i Onslunda,
uppvisade emellertid Advokat-Fiskalen särskilda liqvider, till hvilka begagnats lika beskådade
tryckta blanketter som till de ofvannämnda, men, beträffande innehållet i öfrigt,
voro från dessa skiljaktige i så måtto, att uti berörda särskilda liqvider, de der alla
saknade underskrift, provisionen fanns utförd med en hel procent af det beviljade
lånebeloppet, då deremot, uti Ola Månssons företedda liqvider med vederbörande
Kommissionär i Lånekontoret, provisionen var upptagen till endast en fjerdedels
procent, och ansåg Advokat-Fiskalen detta förhållande, enär dessa åtta särskilda liqvider
jemväl syntes vara med Ola Månssons hand upprättade, påkalla förklaring af
Ola Månsson.
Hörd häröfver, vidgick Ola Månsson, att hvad dessa liqvider innehöllo, utom
det som i en hvar af dem vore tryckt, blifvit af honom skrifvet, men i öfrigt,
under bestridande att hafva utaf den deri utförda provisionen åtnjutit större eller
mindre del, förnyade Ola Månsson sin förut yttrade önskan att på en gång få i
afseende på alla lånen förklara sig angående den anmärkta provisionen; och medgaf
Ola Månsson, att han till Kamreraren i Lånekontoret aflemnat handlingarna rörande
förrbemälde Nils Troerssons. Hans Olssons, Måns Olssons, Anders Isakssons, Jöns
Jeppssons och Jöns Perssons lån; hvaremot Ola Månsson sade, det han ej bestämt
kunde erinra sig om han inlemnat handlingarna rörande Ingvard Perssons lån, och
trodde, att Lindströms handlingar blifvit med posten Kamreraren tillsända.
Advokat-Fiskalen inlemnade vidare: dels ett skriftligt, den 14 Juli 1858 utfärdadt
och med Ola Månssons namn undertecknadt qvitto, enligt hvilket han i Malmö
Lånc-kontor emottagil ett Landtbrukaren C. Th. Torslow i Tränäs samma dag i Handelsdiskonten
beviljadt lån med Sjutusen sjuhundratjugo Riksdaler Riksmynt, dels en skrift
-
lig uppsats så lydande:
«Hans Jeppson i Gårdlösa 2,489: 50.
((Rasmus Svensson ibm  3,830: —
«T. Thureson  4,787: 50
«And. Jönsson i Werrestad  5,745: —
«Jöns Nilsson i Gårdlösa  6,702: 50.
(Johan Persson Hammenhög  - . 3,830- —
«Per Persson dito  1,436: 25.
«Bengt Larsson i Smedstorp
1,426: 25.
30,227: —
((Alla dessa lån utom Thuresons, som han sjelf lyftat, har jag lyftat. Ola
Månsson.»
n
Dels ock två af postkontoret i Malmö meddelade bevis att med posten under
öppen rekommendation till Ola Månsson försiindts, den 5:te Juli '1858 på Cimbritshamn,
8,278 Rdr 75 öre Rmt och den 8 Juli samma år, på Ystad 2.583 Rdr 25
öre Rint; vid hvilka bevis voro med Postkontorets sigill fästade specifikationer, att
berörde medel utgjorde lån. som beviljats dels P Wigren, Ola Nilsson, Torkel Olsson,
Jöns Larsson, Håkan Holmqvist, Per Olsson och Jöns Mårtensson, dels ock
Gumme Persson och Jöns Nilsson i Hofby.
Sedan Ola Månsson fått genomse dessa handlingar, förklarade Ola Månsson det
han vidkändes, såsom af honom utgifne, nyssberörde med hans namn undertecknade
qvitto och skriftliga uppsats, i enlighet hvarmed ock samtlige deri omförmälde
lån, med undantag af Thuressons, blifvit af Ola Månsson hos Kommissionären Ivf
.
v ■
tade. förmenande dock Ola Månsson, att den i uppsatsen omnämnde »Hans Jeppsson»
rätteligen hette »Bengt Jeppsson», att Ola Månsson jemväl bekommit alla de personers
lån, hvilka funnes upptagne å förenämnde vid rekommendationsbevisen fogade specificationer,
samt att i afseende å nu ifrågakomne Sjutton lån, Ola Månsson, som
redan yttrat sig angående sin befattning med Wigrens och Gumme Perssons lån,
aflemnat handlingarna rörande Torslows lån till bokhållaren vid Låne-kontoret Himmelman,
samt rörande öfriga lånen, utom Jöns Nilssons i Hofby, angående hvilkens
lån Ola Månsson sade sig icke minnas förhållandet härutinnan, till Kamreraren Fogelklou.
I sammanhang härmed och då bland de här ofvan omförmälde Sjuttioen liqvidationsräkningarna
fanns en rörande ett G. W. Stridde den 16 Juni 1858 beviljadt
lån, hvilken äfven till den skrifne kontexten syntes Advokat-Fiskalen vittna om Ola
Månssons handstil, anförde Ola Månsson, att i afseende å detta lån och den befattning
han dermed tagit, förhållandet vore sådant, att han, som den 15 Juni begifvit
sig hemifrån för att resa till Malmö, under vägen helsat på hos Landtbrukaren Bergman
och i sällskap med honom på eftermiddagen samma dag kommit till Malmö
samt derstädes tagit gemensam bostad under natten; att morgonen påföljde dag, då
Ola Månsson skolat gå till Lånekontoret, Bergman anmodat Ola Månsson att taga
med sig några papper, som befunnes utgöra ofvanbemälde Striddes lånehandlingar,
samt aflemna desamma till Ombudsmannen i Lånekontoret, Malmros, med anmodan
till denne att vidare befordra handlingarna hos Direktionen och, intilldess lånet blefve
beviljadt, åt Stridde förskjuta och till Handelsdiskonten inbetala Tretusen sjuhundrafemtioen
Riksdaler 25 öre, utgörande en Striddes skuld derstädes, som till betalning
vore förfallen; att Ola Månsson efter att hafva verkställt detta uppdrag och för
Malmros tillkännagifvit, att detsamma iemnats Ola Månsson af Bergman, på middagen
sistnämnde dag, sedan lånen beviljats, af Malmros bekommit medlen emot qvitto
å nu företedda liqviden, hvilken Malmros, men icke Ola Månsson, uppgjort och i
enlighet med hvilken å lånet, stort Rdr Rmt 10,500: —
afgått förskottsränta med  420: —
Transport: 420: — Rdr Rmt 10,500: —
Skulden till Diskonten 3,751: 25.
Provision
52: 50- » » 4,223: 75.
så att endast återstoden Rdr Rmt 0,276: 25.
blifvit af Malmros till Ola Månsson utbetald; samt att Ola Månsson samma dag till
Bergman aflemnat denna behållning och derefter med denna affär icke tagit vidare
befattning, enär Ola Månsson, såsom han förut nämnt, dagen derpå eller den 17
Juni rest till Ystad och vidare till Stockholm; hvarjemte för att visa det Stridde
oafkortadt bekommit berörda af Ola Månsson qvitterade Sextusen tvåhundra sjuttiosex
Riksdaler 25 öre, Ola Månsson inlemnade en med nyssnämnde liqvid till innehållet
alldeles lika lydande handling, hvilken, efter hvad Ola Månsson förmälde, äfven
skulle blifvit af Malmros upprättad och å hvilken Stridde, under den 17 Juni 1858,
qvitterat behållningen med Sextusen tvåhundra sjuttiosex Riksdaler 25 öre Rmt; uppgifvande
Ola Månsson, det han af Malmros erhållit detta sednare då ännu ounderskrifna
exemplar af liqviden vid samma tillfälle som lånet af Ola Månsson lyftades,
och att Kommissionärerne i Lånekontoret merendels skrefvo sina liqvider i två exemplar,
af hvilka det ena qvitterades af den, som hos Kommissionåren lyftade pengarna
och det andra behölls af den qvitterande till sin rättelse
Advokat-Fiskalen aflemnade en förteckning å alla nu ifrågakomne lån, hvarefter
och sedan Advokat-Fiskalen uppfordrat Ola Månsson att närmare än som skett förklara
sig angående den provision, som enligt hvad angifvet vore, af honom blifvit
låntagarne påförd, Ola Månsson uppläste följande skriftliga anförande:
”Till Kongl. Maj.ts och Rikets Höglofl. Svea Hofrätt!
Af Kongl. Hofrättens Advokat-Fiskal å Embetets vägnar åtalad för uppgifven öfverträdelse
af Banko-reglementet vid utöfningen af min befattning som ledamot i direktionen
öfver Malmö Lånekontor, får jag afgifva följande förklaring:
De i stämnings-memorialet upptagne angifvelser synas åsyfta stadgad påföljd icke
allenast derföre, att jag skulle hafva brutit mot 78:de §, 1 mom. af gällande Bankoreglemente,
utan äfven genom egennyttigt förfarande hafva handlat mot 2:dra § Ansvarighetslagen.
Jag anser mig derföre i första rummet böra visa, att den egennytta,
för hvilken jag blifvit beskyld, icke kan hänföras till den påföljd bemälde Ansvarighetslag
mot egennytta och väld stadgar. 1:sta och 2:dra §§ af Ansvarighetslagen
måste i ett sammanhang betraktas, och vid granskning deraf blir det uppenbart, att
det deri stadgade ansvar kan drabba endast i sådant fall, då Diskontverket genom en
eller flera ledamöters försumliga eller egennyttiga förfarande haft timad skada eller
förlust. De ansvarighetslagar, sorn af statsmakterna blifvit utfärdade, såväl för Bankofullmäktige
som Direktörerna i Diskontverken, må väl ingen på annat sätt kunna tolka,
än att de obestridligt endast afse förvaltningen och det skydd mot skada och förlust
Rikets Ständers bank- och diskont-rörelse bör egnas af den öfver samma verk salle
Styrelse. Enskilde personers rätt mot hvarandra är deremot genom allmänna lagen
bevarad. Hvarje enskild individ i samhället eger i afseende derå vända sig med
ersättnings påstående mot vederbörlig person och sin talan utföra inför den domstol,
hvarunder målet rätteligen hörer och lyder. Alltså och om verkliga förhållandet än
varit, som uppgifvet är, att en eller annan låntagare icke i behörig tid erhållit ett
sdTvt och beviljadt lån, eller om vid dess redovisning låntagaren ansett sig vara påförd
en större provision i komrnissionär-arfvode än han funnit lämplig; så egde han
att använda den lagliga utväg, hvartill hvarje annan medborgere för utförandet af
sm talan mot annor man är anvisad. Ansvarighetslagen kan härutinnan så mycket
mindre tillämpas, som de på godkända handlingar beviljade länen, af låntagarnes ombud
blifvit efter behörig fullmakt utqvitterade från Diskontverket, hvarefter medlen
måste betraktas såsom enskilda personers egendom, hvarmed styrelsen öfver verket
icke haft någon vidare befattning, än att indrifva lånen vid deras förfallotider.
Sedan jag således sökt visa, att gällande Ansvarighetslag är tillkommen för Lönekontorens
och icke för enskilde personers säkerhet, tror jag mig äfven hafva ådagalagt,
att den egennytta, som är med kommissionär-befattningen förenad i den beräknade
provisionen, och till hvilken egennytta tjenstemännen i Diskontverkens kansli
och kontor i mer eller mindre mohn i sammanhang med sina kommissioner göra
sig skyldige, alldeles icke har till påföljd något annat ansvar än det 78:de § Banko
reglementet
för en slik öfverträdelse stadgar.
Af hvad jag nu anfört, och då icke ens uppgifvet än mindre visadt är, att
Rikets Ständers Lånekontor i Malmö genom mina tillgöranden som direktör lidit
skada och förlust, och enskilde personers rätt, hvarom talan vid laga forum aldrig
blifvit väckt, svårligen kan komma under Högloti Kongl. Hofrättens pröfning, anser
jag angifvelsen vara obefogad och tycker att målet, i den del deraf, som åsyftar
det i Ansvarighetslagen stadgade ansvar, må förfalla.
Sedan jag sålunda sökt visa, hvartill angifvelsen, om den varit alldeles riktig
och grundad på Banko-reglementets tydliga föreskrifter, kunnat leda; vill jag dels med
fakta, dels med handlingar styrka, att jag i intet fall anser mig hafva öfverträdt föreskrifterna
i olvanbemälde Banko-reglemente. Jag angifves för
l:o Alt jag på det sätt befattat mig med kommissioner, alt jag från en större
mängd låntagare medfört deras lånedokumenter, lemnat dem till någon verkets tjensteman
och, sedan lånen blifvit beviljade, hos denne uppburit penningar för låntagarnes
räkning;
2:o Att jag i några fall obehörigen dröjt med de utqvitterade medlens aflemnande
till låntagarne; och
3:0 Då redovisning af lånen skett, mig tillgodoräknat ända lill f proc. af !ånesumman
i kommisionsarfvode,
Alt
25
Att jag varit Kommissionär, bestrider jag; men att jag. på anmodan af låntagare
från min hemort, 7j mil från Malmö, på mina resor dit öfverfört deras låneansökningar
till den person de velat sända dem, är sanning Att Kamrer Fogelklou
i de flesta fall erhöll dessa kommissioner, härledde sig deraf, att han i egenskap af
Kamrerare var till namnet känd. Kommissionären har påtecknat ansökningarna, ansvarat
för deras riktighet, ingifvit dem till Diskontverket, och, på grund af lånesökandenas
fullmakt, derifrån utqvitterat de lån, som blifvit beviljade, hvarefter han
uppgjort liqviderna och dervid Sig tillgodoräknat kommissions-provision för sin befattning
som deras kommissionär. Detta är inför protokollet hos Direktionen i Malmö
Lånediskont erkänt och erfordrar ingen vidare bevisning. Jag hemställer nu till Höglofl.
Kongl. Hofrätlens pröfning, hvilken det är af oss begge, han eller jag, som har utöfvat
Kommissionärs- eller ombudskapet. Direktionen öfver Diskontverket i Malmö
må nu hafva tolkat Banko-reglementet huru den behagat, 78:de § I mom. lyder dock:
»Ledamöterne i samtliga Diskont-direktionerna vare det uttryckligen förbjudet att så»som
Kommissionärer taga någon befattning med låneansökningar hos det Diskont»verk,
i hvars styrelse de deltaga.» Det är således kommissionärskapet hos Diskontverket,
som är förbjudet. För hvarje annan befattning med lånsökandes angelägenheter
finnes intet förbud, och torde allraminst kunna ifrågasättas för en så oskyldig
åtgärd, som att lill lånesökandenas kommissionärer i diskont-orten, å deras vägnar öfverlemna
handlingar; kommissionären må nu vara någon af verkets tjenstemän eller icke, han står
dock, i afseende på kommissionerna, utom Diskonlverket, der samma uppdrag skall utföras.
Huru många bevis skulle jag icke kunna meddela derom, att tjenstgörande ledamöter i
Diskont-direktionerna i synnerhet från landsorten på samma sätt förfarit, för att bespara
lånesökande i den ort de tillhöra resor och kostnader. Skulle nu detta stämplas
som en öfverträdelse, så är den lika stor, om, såsom ofta är fallet vid Låneverken
i orterna, en och annan lånsökare inställer sig i Diskontverkets kontor och,
såsom obekant med alla andra, vänder sig till en Direktör, som han känner, och
den sednare är nog oförsigtig att taga lånehandlingarna i sina händer och lemna dem
till någon verkets tjensteman, med begäran, att han å den lånesökandes vägnar ville
åtaga sig inlemna handlingarna till Diskontverket; ty det är icke vägen, utan handlingen
som här måste afses. 7 steg eller 7 mil är i detta fall sak samma, likasom
antalet af ansökningar — de må nu vara flera eller färre eller en enda — stämpla
förbrytelsen, ty är det ena en öfverträdelse af gällande föreskrifter, så är äfven
det andra.
Men att neka min egen penningbehöfvande orts innevånare i en tid, sådan som
den ifrågavarande, då de hade 7 ä 8 mil till Lånekontoret, att taga med mig deras
låneansökningar till deras kommissionärer i diskont-orten och återtaga de lån, som
beviljades, då jag i allt fall skulle resa dit, kunde väl ej gå an, och torde varit
mera att klandra, än hvad jag nu gjort, då jag, utan att bryta mot Reglementets
föreskrifter, derigenom besparat låntagarne många resor och kostnader.
B. St. Just-Ombudsmans Emb.-Berättelse till 1859 års riksdag. 4
26
Beträffande dernäst andra anklagelsepunkten, så, och då det icke tillkommer
mig att utreda, huruvida de af Lånediskontens tjenstemän inför Direktionen anmälda
förfrågningar af P. Wigren och Gumme Persson i Onslunda efter lån, utfallna det
ena den 3 och det andra den 7 Juli, varit af behöriga personer gjord, eller om den
dolda orsaken dertill, så vill jag, endast i detta fall och för att i moraliskt afseende
skydda mig mot ohemula beskyllningar, inför Höglofl. Kongl. Hofrätten framlägga deras
egenhändiga qvittenser, äfvensom ej mindre dessa 2:ne än jemväl gemensamt
med andra låntagares särskildt meddelade bevis, att penningarna i behörig tid erhållits.
Härvid torde jag äfven böra upplysa, alt, ehuru jag deltagit pröfningen af
många och kanske de flesta ansökningar från min ort, och deribland flera af dem,
som sökandena sändt med mig till sina ombud i Malmö, så har jag likväl icke deltagit
i pröfningen af alla och icke heller varit närvarande, då Wigrens och Gumme
Perssons lån beviljades; ty den 18 Juni afreste jag med ångfartyget Gauthiod från
Ystad till Stockholm, och den 8 Juli utpasserade jag härifrån på samma ångbåt.
Jag hade således icke utqvitterat deras penningar hos Kommissionären; de sändes
mig på posten. I juridiskt afseende var jag derföre icke bunden att som tredje
man träda emellan. Den moraliska förbindelsen tror jag mig hafva uppfyllt, då jag
ådagalagt, att lånen utan dröjsmål till låntagarne blifvit aflemnade.
Hvad åter angår 3:dje och sista angifvelsepunkten, är jag af den tanke, att om
jag för särskildt besvär emottagit ersättning af dem. som frivilligt velat gifva mig en
sådan, en dylik godgörelse bort vara lika litet mig som hvarje annan enskild person
förmenad, och följaktligen hvarken Låuekontorets Direktion eller någon annan berättigad
att i denna del af målet uppträda såsom låntagarnes förmyndare. Men här
inträffar den omständigheten likväl, att de ifrågavarande ända till f-dels-procenten icke
råkat falla mig till godo. Låntagarne hafva sjelfve, enligt den handling, som jag här
ofvan åberopat (och deras yttrande i hvad som uteslutande rör dem sjelfve måtte
väl ega vitsord), förklarat, att ifrågavarande belopp blifvit användt till deras kostnader,
såsom lånehandlingarnas uppsättande, lösen för vederhäftighetsbetyg, skrifning af
förbindelser mellan låntagare och löftesmän, som sig emellan delat lånen, resor m.
m. De kunde icke få allt detta för intet. De omnämnda liqvidations-blanketterna
har jag på några låntagares begäran sökt skaffa och lemna, på det de, om lånen
beviljades, med mindre skrifning skulle kunna anteckna eller anteckna låta, och hos
en hvar, som fått andel af lånet, förvara en säker uppgift på förfallotiderna och
kontrollera hvad de, sedan alla deras kostnader blifvit afdragne, haft att sig emellan
fördela. Att jag, då tiden medgaf och jag blef anmodad, ofta gjorde dessa anteckningar,
kan jag icke neka, och jag anser mig icke deri hafva handlat i strid med
Banko-reglementet, sorn väl icke kan förbjuda mig att biträda enskilda personer i deras
angelägenheter.
Af hvad jag sålunda anfört visar det sig, att hela den stora och mig tillvitade
egennyttan består deri, att jag uppoffrat tid och besvär för andra.
27
Med förbehåll att på de framställningar, som i öfrigt kunna göras, få afgifva
muntliga svar, yrkar jag att icke heller denna del af målet må till någon åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 Februari '1859.»
I sammanhang härmed uppläste Ola Månsson äfven den i anförandet åberopade
handling, så lydande:
»Genom tidningarna hafva vi erfarit, att ortens f. d Riksdagsman Hemmansegaren
Ola Månsson i Gårdlösa, efter anmälan af Direktionen öfver Malmö Lånekontor,
inför Svea Hofrätt blifvit ställd under tilltal, för det han i egenskap af vår Kommissionär
tagit befattning med våra låneansökningar inom Diskontverket och såsom arfvode
derför beräknat sig en procent, hvilken åtgärd af bemälda Direktion förklarats
härleda sig af egennytta å Ola Månssons sida samt skall hafva hos oss alstrat missnöje.
Emot dessa orättvisa tillmålen, hvilka derjemte af illasinnade personer eller
kanske Ola Månssons politiske motståndare fått en utläggning, som skulle han sjelf
behållit och icke till oss låntagare oafkortadt aflemnal oss beviljade lån, la vi på det
högsta protestera; ty med de ansökningar om lån ur statslånefonden, som vi ingifvit,
har Ola Månsson icke i egenskap af Kommissionär tagit någon befattning, utan
hafva vi endast antingen med honom skickat lånehandlingarna, dels i förseglade bref
och dels oförseglade, till vår Kommissionär i Malmö, vanligen Kamrer Fogelklou, eller
ock per posto öfversändt dem till våra Kommissionärer i Malmö Häremot hafva bemälde
våra Kommissionärer dels direkte med Ola Månsson vid dennes hemresor från Malmö,
dels på posten till honom öfversändt våra beviljade lån, hvilka eller de af Kommissionärer) i
Malmö uppgjorda liqvider i behörig lid blifvit oss nöjaktigt tillställda; och har Ola Månsson
härvid visat oss den tjensten att skicka oss bud, då medlen ankommit, ja till och med sjelf
rest till några af oss med penningarna. Någon särskild ersättning för sitt besvär
har Ola Månsson hvarken begärt ej heller bekommit, utan har den procent, som
blifvit uppförd å liqvidationsblanketterna, dem vi af Ola Månsson kostnadsfritt erhållit,
af oss låntagare, som med utgifvarne af hypotheket delat de erhållna lånen,
blifvit anslagen och beräknad såsom arfvode till vårt ombud i Malmö, lösen för vederhäftighetsbevisen
och ersättning för skrifning såväl af lånehandlingarna sorn de
särskilda förbindelserna emellan oss låntagare och våra löftesmän m. m ; och då denna
procent skulle utgå i förhållande till den andel af lånet, som hvar och en låntagare
och löftesman fått, kunna vi ej nog tacka Ola Månsson för de af honom erhållne
ofvannämnde tryckta liqvidationsblanketter, ty derigenom har en betydlig lättnad vid
omkostnadernas fördelning på låntagare och löftesmän uppstått. — Med dessa våra
tillgöranden hade Ola Månsson ej någon befattning och de kunna så mycket mindre
ligga honom till last, som han icke mellan oss eller för oss skrifvit några förbindelser;
och få vi slutligen förklara, det Ola Månsson efter följande förteckning, med afdrag
af förskottsräntan och arfvodet till ombudet i Malmö, tillställt oss våra här
upptagna lån. Betygas i December 1858.
28
Borrby:
Landtbrukaren Stenberg, den '16 April, 2,500;
C. J. Stenberg
Sven Mårtensson, den 8 Maj, 1,400;
Sven Mårtensson.
Anders Jeppsson, den 8 Maj, 3000;
Anders Jeppsson.
Wallby.
Lars Jeppsson, den 14 April, 1,500;
Lars Jeppsson.
Isac Olsson, den 10 April, 1000;
Måns Olsson, den 22 April, 1000;
Måns Olsson.
G lemminge:
Jöns Jeppsson, den 22 April, 2,500;
Jöns Jeppsson, åbo.
Nils Troersson, den 16 April, 4,500;
Nils Troersson.
Anders Isaksson, den 22 April, 1,500;
Anders Isaksson, åbo
Håkan Andersson, den 8 Maj, 3,000;
Håkan Andersson, Glimminge.
Per Ingwarsson, (Örum), den 8 Maj, 1,200;
Pehr Ingwarsson, n:o 19 Örum.
Nils Månsson, den 22 April, 4,000;
Nils Månsson.
Köpingsberg:
Landtbrukaren G, Lindgren, den 8 Maj 6,000;
Gust. Lindgren.
Salarp:
Per Erlandsson, den 22 April, 1000;
Per Erlandsson.
Hagestad:
Jöns Hansson, den 6 Maj, 3,500;
Jöns Hansson.
Andreas Eneberg, den 16 April, 1,600;
Andreas Eneberg.
Ola Bengtsson, den 22 April, 1,500;
Ola Bengtsson.
J. H. Leufstedt, den 24 April, 2000;
J H. Leufstedt.
Hofby:
Per Hansson (N:o 23), den 22 April, 2,700:
Per Hansson.
Per Hansson (N:o 15), den 17 Juli, 1,500;
Jöns Nilsson, den 7 Juli, 1.500;
Jöns Nilsson.
Ingwar Ericsson, den 24 April, 3,500;
Ingwar Ericsson.
Löderup:
Jöns Andersson, den 22 April, 2,000;
Jöns Andersson.
Sven Andersson, den 8 Maj, 1,200;
Sven S. A. S. Andersson
Nils Svensson, den 8 Maj, 1,000;
Nils (NSS) Svensson.
Fröslöf:
Lindström, den 22 April, 1,500;
C A. Lindström.
Ingwar Persson, den 22 April, 3,000;
Ingwar Persson.
Hannas:
Nils Olsson, den 22 April, 3,000;
Nils Olsson.
John Olsson, den 22 April, 1,500;
John Olsson.
29
Hörup:
Ola Mattsson, den 16 April, 1,400;
Orum:
Måns Olsson, den 22 April, 3,000;
Hammenhög:
Joh. Areskoug, den 6 Maj, 3,000;
Johan Clausson, den G Maj, 1,200;
Holger Trulsson, den 22 April, 3,300;
J. Collin, den 22 April, 5,500;
Jöns Månsson, den 8 Maj, 1,200;
Christian Jönsson, den 22 April, 1,500;
Ola Nilsson, den 22 April, 1,000;
Lars Olsson, den 22 April, 1,500;
Johan Persson, den 31 Mars, 4,000;
Per Persson (Norregård) den 31 Mars, 1,500;
Walleberga:
Assar Olsson, den 22 April, 2,700.
Ingelstad:
Nils Jönsson, den 24 April, 1,000;
Querrestad:
H. Hasselgren, den 16 April, 2,300;
Jöns Mårtensson, den 26 Juni. 1,000;
Nils Mårtensson, den 22 April, 1,000;
Ola Nilsson, den 26 Juni, 2000;
Lunnarp:
Per Olsson, den 26 Juni, 1,000;
Nils Jönsson, den 22 April, 2,000;
Ullstorp:
Jöns Larsson, den 26 Juni, 4,000;
Sälshög:
Jacob Andersson, den 6 Maj. 2,000;
Onslunda:
Anna Persdotter, den 16 April 3,000;
Håkan Holmqvist, den 26 Juni, 1,000;
Jöns Persson, den 22 April, 1,500;
Hans Olsson, den 16 April, 3,000;
P. Wigren, den 3 Juli, 1,150;
Gumme Persson, den 7 Juli, 1,200;
Tranås:
H. Schön, den 8 Maj, 1,000;
Ola Mattsson, åbo n:o 3 Hörup.
Måns Olsson.
Joh Areskoug, v. häradshöfding.
(ICS) Johan Clausson.
Holger Trulsson.
J. Collin, landtbrukare.
Jöns Månsson.
Christian (CIS) Jönsson.
Ola Nilsson.
Lars Olsson.
Johan Persson.
Per Persson.
Nils Jönsson.
H. Hasselgren.
Nils Mårtensson.
Ola Nilsson.
Per Olsson.
Nils Jönsson.
Jöns Larsson.
Jacob Andersson.
Anna (APD) Persdotter.
Häkan Holmqvist.
Jöns Persson.
Hans Olsson.
P. Wigren.
Gumme Persson.
30
Mårten Lasson, den 1 Maj, -1,000;
Torslow, den 14 Juli, 8,000;
Stridde (Askaröd) den 16 Juni, 10,500;
Esperöd:
Bergman, den 14 April, 15,750;
Bodel Olsson, den 8 Maj, 5,000;
Wanstad:
Granquist, den 12 Maj, 3,000;
Kronevall:
G. Carlsson, den 16 April, 2,000;
Tungby:
Lasse Larsson, den 22 April, 5,000;
Henric Svensson, den Maj 1,300;
Tjustorp:
Ola Nilsson, den 22 April, 1,000;
Ola Andersson, den 16 April, 4,000;
Sti ekhof:
Per Nilsson, den 7 Augusti, 1,000;
Bengt Larsson, den 31 Mars, 1,500;
Flagabro:
Sven Larsson, den 8 Maj, 3,000;
Gärdlösa:
Jöns Nilsson, den 31 Mars, 7,000;
Nils Andersson, den 22 April, 1,500;
Bengt Jeppsson, den 31 Mars, 2,600;
Basmus Svensson, den 31 Mars, 4,000;
O. Herrestad:
Måns Andersson, den 26 April, 1,500;
Komstad:
Måns Andersson, den 6 Maj, 1,100;
Stiby:
Torkel Oisson, den 23 Juni, 1,500;
Niis Olsson, den 6 Maj, 1,000;
Wirrestad:
Anders Jönsson, den 31 Mars, 6,000;
Wemmerlöf:
Per Persson, den 22 April, 2,500;
Wemmarslö/storp:
Nils Olsson, den 6 Maj, 1,000;
Mårten Lasson.
C. M, Torslow.
G. Stridde.
Fr. Bergman.
Bodel Olsson.
Anders Granquist.
Lasse Larsson.
Henric Svensson.
Ola Nilsson.
Ola Andersson.
Per Nilsson.
Bengt Larsson.
Sven Larsson.
Jöns Nilsson.
Nils Andersson.
Bengt Jeppsson.
Basmus Svensson.
Måns Andersson.
Måns Anderson.
Torkel Olsson.
Nils Olsson.
Anders Jönsson.
Per Persson.
Nils Olsson.
31
Carleby:
Jeppa Olsson, den 8 Maj, 1,650;
Tågarp:
Jöns Mårtensson, den 22 April, 1.000;
Mårten Christiansson, den 8 Maj, 1,500;
Tommarp:
Nils Andersson, den 8 Maj, 1,200;
Jerrestad:
Mårten Jeppsson, den 22 April, 4,000;
Gladsax:
Bengt Jönsson, den 8 Maj 1,000;
Cimbritshamn:
C. Löwe, den 16 April, 1,000;
Gislow:
Michel Persson, den 22 April, 3,000;
Jöns Persson, den 1 Maj, 2,000;
Ofvanstående personers egenhändiga namntecknin.
Wilk J. Back,
v. Kronolänsman.
Adress: Cimbritshamn & Östra Herrestad.
Jeppa Olsson,
Jöns Märi ensson.
Mårten Christiansson.
Mårten Jeppsson.
Bengt Jönsson.
Ciri Löwe.
Michel Persson.
Jöns Persson.
> härå bevittna:
A. Härstedt,
f. d. Inspektor.
Adress: Cimbritshamn & Stiby.»
Ola Månsson anmärkte derefter, att å sistberörda handling, hvilken jemte det
skriftliga anförandet af honom till protokollet aflemnades, väl saknades påskrifter af
Isak Olsson i Wallby, Per Hansson å N:0 15 Hofby. Assar Olsson i Walleberga,
Jöns Mårtensson i Qverrestad, G. Carlsson i Kronvall Och Nils Andersson i Tommarp,
hvilka han icke kunnat anträffa, men att han ansåg den omständighet, att deras
underskrifter fattades, icke inverka på saken, enär icke heller någon af dem,
Ola Månsson veterligen, emot honom tillkännagifva något missnöje, hvarförutan Ola
Månsson yttrade, alt större delen af douplette liqvidationerne, som åtföljt de lån han
utqvitterat eller blifvit honom tillsände och å hvilka liqvidationer han tagit låntagarnes
qvitto vid öfverlemnande till dem af deras lån, under hans frånvaro hemifrån blifvit
förstörde, men att han dock ännu hade qvar trenne sådane, med hvilka douplette
liqvidationer. dem Ola Månsson nu till Kongl. Hof-Rätten aflemnade, han ville styrka,
att Hans Olsson och Jöns Persson i Onslunda samt Anders Isaksson i Glimminge
erhållit sina lån till fulla de belopp, som Ola Månsson i Låne-Kontoret för dem
uppburit.
Advokat-Fiskaien Billbergh anhöll, det Ola Månsson måtte afgifva bestämdt förklarande,
huruvida han, i afseende å alla lån om hvilka i målet är fråga, med låntagarne
32
uppgjort särskilde liqvider af samma beskaffenhet som de nu företedde, här ofvan
omförmälde, med Ola Månssons egen hand ifyllde, men i öfrigt tryckte liqviderne
Härpå svarade Ola Månsson, att för de flesta lånen blifvit uppgjorde sådana
liqvider, af orsak att länen merendels delats emellan låntagarne och löflesmännen, då.
i och för lättnad härvid, innan delningen verkställts, afsatts en, stundom blott en half
procent af låue-beloppet till de kostnader låntagarne måst vidkännas i och för lånens
erhållande, såsom för resor, ersättning för skrifning af förbindelserna, anskaffande af
vederhäftighets- och gravationsbevis, arfvode åt Kommissionären i Malmö m m, hvilka
alla kostnader, deraf en del blifvit bestridde före det lånen erhöllos och en del borde
derefter godlgöras, skulle mellan delegarne i lånen fördelas i förhållande till hvarderas
andel deri, och att detta procent-afdrag i de fall, der liqvidalionerna blifvit
handskrifna, hvilket i början eller i fråga om de först beviljade lånen egt rum, upptagits
under rubrik »omkostnader», men deremot sedermera, efter det Ola Månsson
anskaffat tryckta blanketter, införts vid den i dem befintliga rubriken »provision»;
och försäkrade Ola Månsson, att han icke af de lånsökande begärt eller tagit någon
provision eller något arfvode eller af lånehandiingarnas lemnande till Kommissionären
haft någon vinning.
Uppå af Advokat-Fiskaien slutligen gjord förfrågan, hvar det belopp som beräknats
till ofvanuppgifne kostnader blifvit afsatt, yttrade Ola Månsson, att ehuru beloppet
i liqvidationerna afsattes, låntagarne likväl sjelfve bekommit sina lån till fulla
summan, och att det ej rörde Ola Månsson, huru låntagarne sedermera använde det
afsatta kostnadsbeloppet, bedyrande Ola Månsson, det han aldrig ockrat på någon, utan
tvärtom gjort uppoffringar af både tid och kostnader för att gagna det samhälle han tillhörde.
Sedan Advokat-Fiskaien Billbergh förbehållit sig att, efter det protokollet blifvit
justeradt, få vidare yttra sig i målet, uppskjöls ytterligare handläggningen deraf till
dag, som skulle framdeles utsättas och dertill parterne skulle kallas. Afträdde. Ar
och dag som ofvan.
Efter befallning
Joli. Fr. Forsstrand.
Utdrag af Kongl. May.ts och Rikets Svea Hofrätts Protokoll, hållet i
Stockholm den 10 Februari ISf>9.
S. U. Uti målet emellan Advokat Fiskalen här vid Kongl. iJof-Rätten Thure
Arvid Billbergh å Advokats-Fiskals-embetets vägnar, samt förre Riksdagslullmäktigen
Ola Månsson i Gårdlösa, hvilket mål den 2 innevarande månad hos
Kongl Hof-Rälten förevarit, hade Parterne blifvit till denne dag kallade, och förekommo
nu, vid upprop, så väl Åklagaren, som Ola Månsson, dervid dem meddelades,
att
33
att det vid förra rättegångstillfället i målet förda protokoll nu komme att i
Kongl. Hofrättens förmak för parterne uppläsas, samt att de anmärkningar, hvilka
parterne kunde finna sig befogade att dervid framställa, komme att genom protokollsföranden
hos Kongl. Hof-Rätten anmälas; hvaruppå parterne afträdde.
Efter skedd protokolls-uppläsning fmgo parterne åter företräda; och sedan några
smärre rättelser, i uppgifna hänseenden, blifvit i nyssberörda protokoll verkställde,
förklarade parterne, på tillfrågan, att de emot riktigheten af samma protokoll icke
hade något att erinra; dock anmärkte Ola Månsson, beträffande hans befattning med
det Landtbrukaren Torslow beviljade lån, att, efter hvad Ola Månsson numera ville
påminna sig, Torslow sjelf tillskrifvit Kommissionären vid Lånekontoret och uti
brefvet inneslutit sina lånehandlingar, samt att Ola Månsson endast, på begäran, medtagit
detta bref till Malmö och lemnat detsamma till Kommissionären,
Advokat-Fiskalen Billbergh anförde, att, med afseende å den förklaring Ola
Månsson vid förra förhöret afgifvit, Advokat-Fiskalen, under förbehåll, att, innan målet
slutligen afgjordes, få särskildt yttra sig angående den tolkning af Banko-Reglementet
och Ansvarighetslagen för Direktörerne vid Rikets Ständers Lånekontor, som
Ola Månsson sökt göra gällande, anhöll att nu först få framställa åtskilliga frågor och
anmärkningar, å hvilka Advokat-Fiskalen önskade, det Ola Månsson för sakens utredande
måtte afgifva bestämda svar.
Med förmälan, hurusom af den utaf Ola Månsson vid sista rättegångstillfället
inlemnade skrift från åtskilliga personer, antydande jemväl de i Lånekontoret i Malmö
sökta penningelån, med hvilka Ola Månsson tagit befattning, det visade sig, att denna
skrift, utöfver de vid förra förhöret af Advokat-Fiskalen omförmälde, upptog ytterligare
fyra lån, nemligen för den 14 April 1858 ett till Landtbrukaren Bergman
i Esperöd å Femton tusen sjuhundra femtio Riksdaler, för den 1 Maj 1858 ett till
Mårten Larsson i Tränäs å Ett tusen Riksdaler och ett till Jöns Persson i Gislöf å
Två tusen Riksdaler samt, för den 7 Augusti 1858 ett till Per Nilsson i Stickhof
å Ett tusen Riksdaler Riksmynt, yttrade Advokat-Fiskalen, det han ansåg Ola Månssons
mening, likasom Advokat-Fiskals-embetets pligt, vara att, äfven i afseende å
dessa lån, göra Ola Månssons förfarande till föremål för denna undersökning; — i
enlighet hvarmed Advokat-Fiskalen nu tillsporde Ola Månsson om den befattning han
med berörda lån kunde hafva tagit
Ola Månsson ' förklarade, att han icke biträdt med i ordningställande af handlingarna
rörande nämnda fyra lån, men att han till Kamreraren vid Lånekontoret,
Fogelklou, såsom förrbemälde lånesökandes kommissionär, aflemnat dessa handlingar
och jemväl hos honom utqvitterat penningarne, samt att Ola Månsson icke uppgjort
någon liqvid med Bergman om hans lån, utan efter afdrag af förskottsränta och Fogelklous
kommissionsarfvode afsändt hela återstående lånesumman med en resande
till Ystad, hvaremot Ola Månsson ville erinra sig, att han med låntagarne uppgjort
liqvid om de tre öfriga lånen.
R. St. Just.-Ombudsmans. Embets-Bercittelse till 1859 års Riksdag. 5
I
34
Sedan Advokat-Fiskalen tillkännagifvit, att, med afseende å de dagar, å hvilka
berörda fyra lån äfvensom en del af öfriga lånen, enligt omförmälda af Ola Månsson
företedda skrift, skulle blifvit beviljade, förevarande mål komme att omfatta Ola
Månsons tjenstgöring såsom Direktör i Länekontoret sistlidne år, ej blott, såsom
Advokat-Fiskalen förut trott sig kunna antaga, under månaderna April till och med
Juli, utan äfven under Mars och Augusti månader, äfvensom att, med ledning afen
utaf Ola Månsson till Advokat-Fiskalen aflemnad uppgift å de Direktionens sammanträden,
vid hvilka Ola Månsson icke närvarit, Ola Månsson skulle deltagit i pröfningen
af alla de lån, hvilka, enligt i målet företedda handlingar, blifvit af Länekontoret
beviljade den 31 Mars, den 14, 16, 22, 23 och 24 April, den 6, 8 och 12
Maj, den 16 Juni och den 17 Juli, i afseende å hvilket förhållande Ola Månsson,
för sin del, endast hänfört sig till den nyssnämnde uppgiften, så och med erinran,
det Ola Månsson förklarat sig genom det lånsökande lemnade biträde endast hafva
räckt en hjelpsam hand åt lånbehöfvande i Ola Månssons hemort, tillsporde Advokat-Fiskalen
med anledning häraf Ola Månsson, huru vidsträckt han ansåg sin hemort
vara.
Härtill svarade Ola Månsson, att han med sin hemort afsåg de Härader, för
hvilka han vid riksmöten varit fullmäktig, samt att af de lånsökande, hvilka Ola
Månsson tillbandagått, de fleste varit boende i Ingelstads och Jerrestads härader,
samt en del i Herrestads härad, men några äfven i Albo och Färs härader, genom
hvilket sistnämnde härad Ola Månsson färdats på sina resor emellan Gårdlösa och
Malmö.
Vidare förmälde Ola Månsson, på särskilda frågor, att samtliga lånen blifvit beviljade
ur den så kallade Statslånefonden, med undantag måhända af Torslows lån,
hvilket, enligt Ola Månssons qvittens derå, utgått ur Handelsdiskonten, samt af Per
Hanssons i Hofby den 17 Juli beviljade lån, derför, enligt liqviden om samma lån,
den afdragna räntan vore lägre, än den för lån ur förstnämnde fond då varande,
eller åtta procent; att de flesta lånen utlemnats mot borgensförbindelser och endast
några få emot inteckningssäkerhet; att Ola Månsson dock icke nu mera erinrade sig,
hvilka af lånen lemnats mot inteckning; samt att, å beviljade lån, penningar i Kontoret
alltid utfallit samma dag eller senast dagen näst efter det lånet bifallits.
Efter det Ola Månsson, på dertill gifven anledning, förklarat, att han aldrig biträdt
vid lånehandlingarnas författande eller kompletterande eller på annat sätt varit
dervid behjelplig, än att han på förfrågningar lemnat lånsökaude råd äfvensom upplysning
om vilkoren för låns erhållande jemte tryckta formulärer till förbindelser, yttrade
Advokat-Fiskalen, att då mängden af ifrågakomne lån snart sagdt samtidigt söktes och alla
handlingarna gingo genom Ola Månssons händer, Ola Månsson icke gerna kunde vara
i okunnighet om namnen å den eller de personer, som biträdt med handlingarnas
skrifvande, bevittnande och ordnande i öfrigt, hvilket sannolikt skett på samma ställe
och af samma personer för en hvar af Ola Månssons resor till Länekontoret, helst
35
antagas kunde, att de särskilda vilkoren för lån ur Statslånefonden icke varit för
mångå af de lånesökande, om ens för någon, tillräckligt kända; och uppmanade
Advokat-Fiskalen derför Ola Månsson att uppgifva hvilken eiler hvilka dessa biträdande
personer varit.
Ola Månsson genmälde, att han emottagit lånehandlingar ifrån olika ställen, utan
att alltid veta, hvilken författat handlingarna; att en mängd af dessa mottagna handlingar
varit skrifna på häradshöfdinge-bostället i Hammenhög; att Ola Månsson en
gång mottagit utaf Inspektoren Löfberg på Örum omkring trettio stycken låneakter,
bevittnade af Löfberg och Klockaren Willarsson; att biträde vid lånehandlingarnas
skrifvande lemnats icke blott af skrifvarne å nämnde boställe utan äfven af
Ola Persson i Gårdlösa, vice Länsmannen W. Back och förre Inspektoren A. Härstedt
med flere, samt att, hvad anginge anskaffande af vederhäftighetsbevis, de der
alltid begärts hos domaren, Ola Månsson hvarken sjelf dermed tagit någon befattning
ej heller hade sig bekant, hvilka för sådant ändamål besökt domhafvanden, men väl
af lånsökande hört, att de ofta fått göra flere sådane besök, emedan de icke genast
varit försedde med åtkomsthandlingar rörande sina fastigheter.
Då andra resor, derför kostnaden bort drabba de flere personer, emellan hvilka
ett och samma lån skolat fördelas, åtminstone ej oftare torde hafva ifrågakommit, än
resorna i och för anskaffande af vederhäftighetsbevis, och den lånsökande för det
mesta varit hemmansegare och antagligen rest med egne hästar, i hvilka fall utgiften
härför icke fick anses hafva varit af någon betydenhet, begärde AdvokaVFiskalen
upplysning, hvilka de resor egentligen kunde hafva varit, derför kostnaden skall hafva
ingått i dé så kallade provisionsafdragen.
Ola Månsson svarade, att andra resor i och .för lånehandlingarnas anskaffande
ej förekommit, än till domhafvanden för anskaffande af vederhäftighetsbevis och understundom
till Ola Månsson för aflemnande af lånehandlingarna, hvilka dock flere
gånger blifvit med posten till honom öfversända.
Vid sådant förhållande och då, utom kostnaden för renskrifning, öfrige utgifter,
som för lånehandlingarna erfordrats, funnos genom särskilda författningar bestämda
och således lätteligen kunde till beloppen uträknas, förmenade Advokat-Fiskalen, att
dessa lånekostnader icke, om ej undantagsvis för något af de mindre lånen, kunde
hafva uppgått till tre fjerdedels procent af lånesumman; till ådagaläggande hvaraf Advokat-Fiskalen
vidare anförde, att. om till exempel det Landtbrukaren Bergman beviljade
lån å Femton tusen sjuhundra femtio Riksdaler Riksmynt varit ett så kalladt
fastighetslån, kostnaderna derför, högt beräknade, utgjort för gravationsbevis Sex Riksdaler
tjugufem öre, för förmynderskapsbevis Fern Riksdaler tjugufem öre, taxeringsbevisEn Riksdaler
tjugufem öre, renskrifning Tre Riksdaler, protokollslösen och charta sigillata Fetntiofem
Riksdaler, samt resor och postporto Tio Riksdaler tjugufem öre eller tillsammans Åttioen
Riksdaler, hvaremot tre fjerdedels procent å lånet uppgått till Etthundra aderton Riksdaler
tolf öre, som följaktligen efter afdrag af berörde Åttioen Riksdaler lemnade ett öfver
-
, 36
skott af Trettiosju Riksdaler tolf öre Riksmynt; att, om åter samma lån varit endast
ett så kalladt namnlån, kostnaderne derför, likaledes högt beräknade, utfallit sålunda:
för vederbäftighetsbevis Två Riksdaler femtio öre, renskrifning Tre Riksdaler, resor
och postporto Tio Riksdaler eller tillsammans Femton Riksdaler femtio öre, så att
på provisionsafdraget Etthundraaderton Riksdaler tolf öre uppkommit ett öfverskott
af icke mindre än Etthundratvå Riksdaler sextiotvå öre Riksmynt, samt att förhållandet
härmed måste hafva varit enahanda i afsende å de flesta öfriga lånen; och
uppfordrade Advokat-Fiskalen alltså Ola Månsson, enär icke någon, om icke Ola
Månsson sjelf, syntes hafva kunnat göra särskildt anspråk på dessa öfverskott, att
upplysa, hvartill desamma blifvit använde.
Med anmärkning, det något provisionsafdrag å Bergmans lån icke skulle hafva
egt rum, samt med förmälan, det Ola Månsson icke'kunde redovisa, huruledes låntagarne
användt sina medel, yttrade Ola Månsson i öfrigt, till svar på Advokat-Fiskalens
berörda framställning: att det ej kunde vara låntagarne förmenadt att lemna
Ola Månsson någon ersättning för hans besvär, men att Ola Månsson icke uppburit
sådan ersättning i andra fall än då lånen skulle fördelas emellan låntagaren och hans
löftesmän, i hvilken händelse särskilda förbindelser upprättades, samt att denna ersättning
aldrig skulle hafva uppgått till trefjerdedels procent; tilläggande Ola Månsson
uppå särskild fråga, det han ej kunde påminna sig i afseende på huru många lån
fördelning af nyssnämnde beskaffenhet egt rum.
Uppå erinran härefter från Advokat-Fiskalen, att, derest i afseende å mindre
lån inteckningssäkerhet erbjudits, de vanliga kostnaderna härför näppeligen kunnat
betäckas med trefjerdedels procent af lånebeloppet, och att det således borde utredas,
hvilken i sådant fall, sedan liqviden med det vanliga procentafdraget egt rum
emellan de särskilde delegarne i lånet, fått vidkännas bristen, medgaf Ola Månsson
anmärkningens riktighet, men förklarade tillika, det han nu trodde sig med säkerhet
kunna påstå, att icke något af ifrågavarande lån utgått emot säkerhet af inteckning.
Advokat Fiskalen fästade ytterligare uppmärksamheten derpå, att omkostnaderna
för lånehandlmgarna och deras kompletterande endast i högst ringa mån och, i fråga
om så kallade namnlån, icke i någon mån varit beroende af det sökta lånebeloppet,
äfvensom att i alla de fall, då lånet tillhörde blott en enda person, någon fördelning
af nämnde kostnader ej kunnat ega rum, på grund hvaraf Advokat-Fiskalen tillsporde
Ola Månsson, huruvida han fortfarande påstod, att ifrågavarabde provisionsafdrag,
som alltid utgått med visst belopp för hvarje hundra af hela lånet, kunde af dessa
kostnader och nödvändigheten att dem fördela vinna någon förnuftig förklaring.
Härå genmälde Ola Månsson, att uppenbart vore, det kostnader för lånens anskaffande
måste hafva uppstått, och att det naturligtvis berott på låntagarne, huru
mycket de till detta ändamål ville anslå och huru stor ersättning de velat lemna
åt de personer, som på ett eller annat sätt varit dem härvid behjelplige; och då
Advokat-Fiskalen nu anmärkte, att denna Ola Månssons förklaring ej öfverensstämde
37
med Ola Månssons skriftliga anförande, yttrade Ola Månsson vidare, det han ej insåg
någon skyldighet för sig att förklara, hvartill låntagarne användt sina penningar
eller huru de sig emellan uppgjort sina liqvider.
Advokat-Fiskalen förmenade dock, att, då Ola Månsson erkänt, att han med
sina råd gått de lånebehöfvande tillhanda, samt äfven offentligen låtit tacka sig för
den lättnad han skulle infört i liqviderna med och emellan låntagarne, det ock var
Ola Månssons skyldighet att visa, att det sålunda af honom sjelf uppfunna liqvidationssätt
hvilade pä någon förnuftig grund samt huru detsamma tillämpades.
Ola Månsson förklarade åter, att det berott på låntagarne sjelfve att bestämma
om de ville låta afdraga omkostnadsbeloppet eller dertill lemna andra penningar, men
att Ola Månsson ansett det förra sättet beqvämare och derför föreslagit detsamma;
att afdraget icke vid alla lånen uppgått till tre fjerdededels utan understundom blott
till en half procent; samt att, då detta afdrag öfverskjuta kostnadsbeloppet, öfverskott
lemnats såsom ersättning till den, som författat de särskilda förbindelserna
emellan låntagare och löftesmän, då lånen delades; hvarjemte Ola Månsson uppgaf,
att icke obetydliga kostnader stundom erfordrats för erhållande af värdering å fast
egendom.
I anledning af sistnämnda uppgift tillfrågad, om Ola Månsson kunde uppgifva
något lån, i och för hvilket fastighetsvärdering egt rum, förmälde dock Ola Månsson,
det han i detta hänseende nu erinrade sig endast, att Anders Jeppson i Borrby
varit försedd med landtmätares intyg angående hans fasta egendom.
Enär Ola Månsson förklarat, det han vid liqviderna med låntagarne låtit desse
å de från Kommisionären i Lånekontoret medförda douplette-liqvidationerna teckna
qvitto, att Ola Månson rätteligen aflemnat medlen till hela de belopp han från Kommissionären
uppburit, men Ola Månsson endast företett sex sådana, nemligen de vid
förra förhöret ingifna, som funnos undertecknade med Wigrens, Gumme Perssons,
Striddes, Hans Olssons och Jöns Perssons i Onslunda samt Anders Isakssons i Glemminge
namn, samt i afseende på de öfriga douplette-liqvidationerna uppgifvit, att
de skulle under hans bortvaro från hemmet blifvit förstörda, men denna uppgift,
så vidt icke förlusten tillkommit genom vådeld eller stöld, icke stod att förena
med Ola Månssons kända ordningssinne i skötandet såväl af egna som andras angelägenheter,
dertill och väsendtligen hörde att förvara angelägna handlingar sådana
som förrberörde qvittenser, de der angått Hundratusentals Riksdaler, ansåg Advokat-Fiskalen
det böra vara för Ola Månsson angeläget att, genom närmare redogörelse
i denna del, söka gifva någon trovärdighet åt sin berörda uppgift.
Ola Månsson förmenade, att då större delen af lånen redan vore inbetald och
för öfrigt icke någon af låntagarne klagat deröfver, att de icke skulle fått sina penningar,
utan Ola Månsson deremot till Kongl. Hoträtten redan ingifva skriftliga bevis
från samtlige låntagarne, alt de blifvit förnöjde, Ola Månsson väl icke behöfde
vidare redogöra för dessa helt och hållet enskilda angelägenheter. På ytterligare
38
rågor i detta hänseende förklarade dock Ola Månsson, att omförmälda douplette-liqvidationer,
som skalle hafva i hans ram legat framme uti ett öppet brädspelsbord,
hvarken uppbrunnit eller blifvit bortstulna, äfvensom att Ola Månsson, då han saknade
dessa qvittenser, icke i anledning deraf gjort några efterfrågningar utan endast
förmodat, att de änvändts, som han uttryckte sig, till vissa ändamål,
Advokat-Fiskalen tick häruppå till Ola Månsson framställa den frågan: om det
emellertid kunde styrkas, att Ola Månsson vid liqviderna med nyssnämnde låntagare
aflört, under rubriken ((provision», vida större belopp än som funnos i deras ofvanberörda,
af Ola Månsson företedda liqvidationsräkningar, hvilken betydelse finge tilläggas
dessa räkningar och de under dem tecknade låntagares och vittnens namn?
Härtill genmälde Ola Månsson, att, då han företett qvittenser och bevis aflåntagarne
och han till dem redovisat lånen, han ansåg sig hafva uppfyllt alla skyldigheter
i detta afseende
Efter särskild fråga, huruvida denna Ola Månssons förklaring äfven afsåg lånen
till Hans Olsson och Jöns Persson i Onslunda samt Anders Isaksson i Glemminge,
hvilken fråga af Ola Månsson jakande besvarades, tillspördes ytterligare Ola Månsson,
om liqviden med låntagarne blifvit uppgjord på sätt de af honom företedde handlingarna
utvisade; och genmälde i anledning häraf Ola Månsson, att liqviden verkligen
blifvit uppgjord på sätt af samma handlingar inhämtades, men att, då Ola Månsson
skrifvit någon särskild förbindelse emellan låntagare och löftesmän, hade han understundom
derför erhållit särskild ersättning, hvilken dock varit inbegripen i de tre
fjerdedéls procent, som afdragits från lånesumman.
Sedan Ola Månsson uppå ytterligare framställd fråga, huruvida liqviden
med Hans Olsson och Jöns Persson i nslunda samt Anders Isaksson i Glemminge
verkligen blifvit uppgjord i enlighet med de af Ola Månsson inlemnade douplette-liqvidationerna,
val vidblifvit, att så vöre förhållandet, men medgifvit, att, i
händelse Ola Månsson skrifvit särskilda förbindelser emellan desse låntagare och deras
löftesmän, hvilket han icke med visshet kunde draga sig till minnes, han derföre
erhållit särskild godtgörelse, anhöll Advokat-Fiskalen, att Oia Månssons i protokollet
vid förra förhöret intagna yttrande om sistnämnde tre låntagarne, hvilket stod
i strid med hvad Ola Månsson nu anfört, måtte blifva uppläst
Sedan den begärda uppläsningen försiggått, förklarade Ola Månsson, att han
hellre än att underkasta sig vidare undersökning, och på det målet ej måtte längre
utdragas, ville medgifva, dock endast med nu anförda reservation, att han uppburit
provision för de flesta lånen, på sätt de af honom uppgjorda särskilde liqvider innehölle,
hvilken provision, efter afdrag för arfvode! åt Kommissionären i Låneköntoret
och kostnadérna för låneafhandhngarnas anskaffande, skulle utgjort ersättning för Ola
Månssons besvär med uppgörande af liqvider och skrifvande af särskilda förbindelser
emellan låntagarne och löftésmännen samt ansvaret för vården af handlingarna och
penningarne, som Ola Månsson anförtrotts.
39
Men då Ola Månsson ålåg att, oberoende af bans antydda önskan att förkorta
rättegången äfvensom af andra biafsigter, afgifva en möd verkliga förhållandet fullt
öfverensstämmande förklaring, erinrades Ola Månsson örn detta sitt åliggande; hvarefter
Ola Månsson erkände, att förhållandet verkligen vore sådant, som han nyss
medgifvit.
Slutligen och på uppmaning af Advokat-Fiskalen att för Kongl. Hofrätten framlägga
fulla sanningen jemväl i afseende å rätta meningen med den af Ola Månsson
sålunda uppburna provision, erkände Ola Månsson nu äfven, att det belopp, linn
med En procent af lånesumman i räkningar med låntagarne såsom provision affart,
icke, såsom Ola Månsson hittills förmält, afsett omkostnader för lånehandlingarnas
anskaffande, utan, efter afdrag för arfvodet till Kommissionären vid Lånekontoret i
Malmö, endast utgjort ersättning till Ola Månsson för besväret med handlingarnas
öfverförande till nämnde Kommissionär, penningarnes uttagande och hemförande samt
fördelning emellan låntagarne och uppsättning af särskilda förbindelser emellan låntagarne
och löftesmännen, äfvensom för det ansvar, som var förenadt med vården om
dessa-handlingar och penningar; dock tilläde Ola Månsson, att i de fall, då låntagarne
derom hos honom gjort framställning, Ola Månsson godtgjort dem kostnaden för
vederhäftighetsbevis.
Härefter och under förklarande att, med afseende å hvad numera i målet förekommit,
på utgången af detsamma syntes icke kunna hafva något inflytande hvad
som innehölles uti en från Sekreteraren i Rikets Ständers Bank denne dag Advokat-Fiskalen
tillhandakommen skrifvelse, men att Advokat-Fiskalen dock ansåg densamma,
såsom till saken hörande, böra Kongl. Hofrätten meddelas, uppläste Advokat-Fiskalen
följande:
Till Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätt,
På Herrar Banko-Fullmäktiges befallning får jag, i det ändamål Advokat-Fiskalsembetets
till bemälde Fullmägtige aflåtna skrifvelse af den 4 nästlidne Januari omförmäler,
härjemte äran öfverlemna ett från Direktionen öfver Lånekontoret i Malmö,
i Memorial af den 26 i nyssberörde månad, inkommet Transsumt af protokollet, hållet
samma dag vid nämnda Lånekontor, tillika med de i protokollstranssumtet ordagrannt
intagna handlingar, nemligen dels skrifvelse till Kamreraren Fogelklou af den
17 Januari detta år, undertecknad af Ingwar Ericsson och Sven Mårtensson, öch dels
liqvid å lån till Ingwar Ericsson, stort 3,500 Rdr.
Stockholm den 10 Februari 1859.
C. Ossbahr
Banko-Sekreterare.
40
Transsumt af Protokollet, hållet vid Rikets Ständers Lånekontor i Malmö
den 26 Januari 1859.
Närvarande:
Herr Majoren m. m. Friherre W. Bennet; Herr Konirakts-Prosten m. m. J.
Pettersson; Herr Borgmästaren L. Billström; f. d. Riksdags-fullmäktigen Anders Persson
och herr t. f. Banko-ombudet P. G. Barkman.
§ 3.
Lånekontorets Kamrerare, C. Fogelklou, företrädde och tillkännagaf, att han med
posten från Ystad den 20 dennes erhållit nedan anmärkte skrifvelse med deri åberopade
liqvid, hvilka handlingar han ansett sig böra till Directionen öfverlemna, för
den åtgärd Direktionen kunde finna lämpligt vidtaga, varande dessa handlingar af
följande lydelse:
»Herr Kamrer- Fogelkou! I Cimbrishamnsbladet JV3 2 för innevarande år är
en artikel införd, under rubrik »Cimbrishamn,» som låter påskina, det Ola Månsson
för sitt handlingssätt vid Lånekontoret i Malmö, vid Svea Hofrätt, der han är ställd
under tilltal, skulle kunna förete sådana intyg och bevis, som frikände honom från
påståendet, det han skulle för de lån, han såsom kommissionär från Lånekontoret i
Malmö åt oss reqvirerat sistlidet år, icke beräknat sig någon provision utöfver den
kommissionärerne redan från lånesumman afdragit. Genom detta påstående har det
blifvit för oss begripligt hvad den skriften innefattade, under hvilken vi för några
dagar sedan tecknade våra namn, hvars innehåll vi då icke rätt kunde fatta eller
förstå, helst den af en f. d. Inspektor A. Härstedt, troligen af Ola Månsson utsänd,
för oss upplästes och sades innehålla den meningen, att vi med våra namns underskrift
skulle gifva tillkänna, det vi af Ola Månsson riktigt bekommit våra lånesummor.
— Skulle emellertid någon annan mening än den sistnämnda i ofvanberörda
skrift vara inbegripen, hvilken skrift nu lärer vara i Ola Månssons händer, så, för
att icke med våra namns underskrift gifva styrka åt de osanningar, som möjligen
deri kunna vara innefattade, vilja vi lemna föjande upplysningar.
Under våren nästlidet år blef genom tidningar och rykten kunnigt, att i Malmö
Lånekontor vore penningar att få låna emot åtta procent, och att Ola Månsson, såsom
Direktör derstädes, medtog till Malmö lånehandlingar, och i stället för dessa
hade tillbaka de beviljade lånesummorna, för hvilket allt han i provision af primitiva
lånesumman beräknade sig en procent. — Yi voro i behof af penningar, kände
ingen person i Malmö eller hade någon kommissionär derstädes, fördenskull, sedan
lånehandlingarna
41
lånehandlingarna voro iordningställda, vände vi oss till Ola Månsson i Gårdlösa med
anhållan, det han vilie desamma till Lånekontoret inlemna eller draga försorg derom
och så fort möjligt i dess ställe anskaffa penningar, utan att på minsta sätt omnämndes,
att annan person än han eller hvem, som skulle till vederbörande dem inlemna
En kort tid derefter utföllo lånen, nemi. ett till mig Sven Mårtensson den 12
sistlidne Maj Ettusen fyrahundra Rdr Riksmynt och ett till mig Ingvar Ericsson
3,500 Rdr Rmt den 24 April 1858, och straxt derpå hlefvo vi underrättade om
deras afhemtning hos Ola Månsson, dervid liqviden emellan honom och oss så uppgjordes,
att sedan Atta procent såsom ränta för 6 månader å hela lånebeloppet afdragits,
ytterligare en procent å hela nämnde belopp tillgodoräknades Ola Månsson för
sitt besvär. Att nedpruta detta arfvode försökte vi icke, så mycket mindre
som detta var en stående taxa, för alla hans kunder, dermed äfven vi lingö
finna oss nöjde, ehuru den tycktes vara dryg. Skulle en annan mening än denna af
oss vara undertecknad, vilja vi härmed förklara, att den är sanningslös, och åtaga vi
oss villigt, om så fordras, med ed fästa riktigheten af denna vår uppgift.
Borrby och Hofby den 17 Januari 1859.
Ingvar Eriksson. Sven Mårtensson.
P. S. Att Ola Månsson beräknade sig en procent synes af bifogade original
liqvid,
der han å mitt lån, såsom provision, affört 35 Rdr nyssberörde mynt — sorn
ofvan. Ingvar Ericsson.
Liqvid för det lån, som vid Rikets Ständers Lånekontor i Malmö blifvit beviljadt
Ingvar Ericsson i Hofby den 24 April 1858.
Det sökta lånet  Rmt Rdr 3,500.
Afgår:
Förskottsränta Rdr 140.
Lösen för vederhäftighetsbetyg ........ » —
Provision
» 35.
Postporto, Rekomd. och Assurans-afgift
» » 175.
Återstoden lemnäs med kontant Rmt Rdr 3,325.
Förestående penningesumma har jag bekommit.»
Efter uppläsande häraf, och sedan Kamreraren Fogelklou, på framställd fråga,
upplyst', att bland de till Herrar Bahko-Fullmäktige redan insände, af Ola Månsson
qvitterade liqvider, jemväl funnits den för Sven Mårtenssons här ofvan omförmälda
lån, uppgjord af Fogelklou, och att Andre Bokhållaren Himmelman, såsom ombud här
R.
St. Just. Ombudsmans Embets-Berättelse till 1859 års Riksdag. 6
4 St
städes lyftat den till Ingvar Ericsson utfallna lånesumman, hördes bemälde Himmelman,
hvilken uppgaf, att bland förberörde till Stockholm uppskickade liqvider äfven
varit den för Ingvar Ericssons lån, som Ola Månsson hos Himmelman uppburit och
qvitterat.
Direktionen beslöt, att med anmälan om hvad sålunda förekommit, till Herrar
Fullmäktige öfverlemna ej mindre förestående skrifvelse och liqvid, än äfven utdrag af
detta Protokoll.
Efter befallning
C. O. Malmros.
Efter uppläsningen häraf och då Advokat-Fiskaien nu till Ola Månsson hemstälde,
om icke förhållandet i afseende å provisionsbeloppet vore sådant, som uti Ingvar
Ericssons och Sven Mårtenssons skrift funnes omförmäldt, förklarade Ola Månsson, att
desses uppgift härutinnan icke af honom uti annan mening vitsordades, än att af den
afdragna hela procenten en fjerdedel utgått till Kommissionären i Lånekontoret.
Beträffande åtalade dröjsmålet med redovisningen af P. Wigrens lån, anmärkte
härefter Advokat-Fiskaien, att enär Ola Månsson uppgifvit, att han kort efter sin återkomst
ifrån Stockholm i medlet af Juli månad personligen till Wigren aflemnat penningarne,
men Wigren det oaktadt nära tre månader derefter skriftligen till Lånekontorets
Direktion anmält, att han då ännu icke fått emottaga penningarne. Ola Månsson
borde närmare förklara, när och hvar liqviden med Wigren ägt rum, huru dervid tillgått
och hvilka dervid närvarit.
Härtill svarade Ola Månsson, att ifrågavarande liqvid ägt rum i Ola Månssons
hemvist i slutet af Juli eller början af Augusti månad 1858, i närvaro af Ola Wahl
qvist
i Onslunda; att Wigren dervid icke beklagat sig öfver något dröjsmål med utbekommande
af lånet, och att Wigren sedermera utgifvit det i Kongl. Hofrätten företedda
qvitto, att han bekommit lånesumman.
Vidare yttrade Advokat-Fiskaien: om Wigren verkligen saknat anledning till
missnöje med Ola Månssons åtgärder i afseende å Wigrens lån, huru ville Ola Månsson
finna någon förklaringsgrund för tillkomsten af hans berörda skrift till Lånekontoret
eller, om den skulle vara i Wigrens namn falskeligen författad, hvilken kunde i sådant
fall vara att misstänka eller möjligen att tilltala? Utan tvifvel hade Ola Månsson,
med kännedom om tillvaron af denna handling, låtit sig högst angeläget vara, då
han nyligen besökte sin hemort, att söka utforska sanningen i denna honom så nära
rörande sak och derutinnan äfven inhämtat upplysningar af Wigren, likasom Ola
Månsson, beträffande enahanda honom gjorda beskyllning i afseende på Gumme Perssons
i Onslunda lån, vid sitt nämnda besök icke underlåtit att affordra denne förklaring.
Och det vore alltså nu lika angeläget för Ola Månsson att, till sitt rättfärdigande,
för Domaren framlägga denna sanning och dessa upplysningar, sådana han
dem erfarit.
43
I anledning häraf afgaf Ola Månsson det svar, att Wigren i ämnet tillspord för
Ola Månsson uppgifvit, att han visserligen författat en sådan skrift som den ifrågavarande,
utan att han dock erinrade sig tiden derför eller ens trodde, att den vore
daterad, samt att emedan Wigren icke velat lemna en af hans löftesmän Ola Persson
i Onslunda af denne fordrad andel af lånesumman, för honom icke allenast föregifvit,
att Wigren icke utbekommit penningarne, utan ock till stöd för denna uppgift förevisat
berörda skrift med förklarande, att så snart penningarne utfölle, Ola Persson skulle
erhålla andel deri, Wigren förmodade, att Ola Persson samma skrift till Malmö insändt.
Sedan Advokat-Fiskalen fästat Ola Månssons uppmärksamhet derå, att Wigrens
ifrågavarande skrift icke saknade datum utan vore daterad den 13 October 1858,
och uppfordrat Ola Månsson att ingå i närmare svaromål på den nyss gjorda framställningen,
förklarade Kongl. Hofrätten, att enär den af Advokat-Fiskalen i nyssberörde
hänseende åsyftade utredning ej kunde äga inflytande på utgången af det åtal,
som utgjorde föremål för Kongl. Hofrättens pröfning, ansåge Kongl. Hofrätten en så
beskaffad utredning icke nu böra äga rum, hvarefter Advokat-Fiskalen anhöll, att då
Ola Månsson afgifvit en förklaring i ämnet, denna dock måtte blifva i Protokollet
intagen.
Advokat-Fiskalen Billbergh förklarade häruppå, det han för närvarande icke hade
något vidare att andraga; och utställdes målets vidare behandling till Tisdagen den
15 innevarande månad, då parterne hade att åter sig infinna. Aflrädde. Ar och
dag, sorn förr skrifvet står.
Efter befallning,
C. O. Törnebladh.
Utdrag af Kongl.' Majlis och Rikets Svea Hofrätts Protokoll, hållet i Stockholm
den H) Februari 1859.
S. D. I enlighet med Kongl. Hofrättens den 10 innevarande månad meddelade
beslut uti målet emellan Advokat-Fiskalen här vid Kongl Hofrätten Thure Arvid Billbergh,
å Advokatfiskals-embetets vägnar, och förre Biksdagsfullmäktigen Ola Månsson i
Gårdlösa, företogs nu detta mål; dervid Åklagaren och Ola Månsson personligen tillstädeskommo.
Sedan Protokollet för sista rättegångstillfället blifvit, i vanlig ordning, för parterne
till justering uppläst och, efter några deri genast införda rättelser och förändringar, af
parterne jemväl till riktigheten godkändt, anförde Advokat-Fiskalen Billberg: att, genom
hvad i målet numera förekommit, de förhållanden, hvilka utgjorde föremål för åtalet,
voro i det närmaste till fullo utredda, men att några omständigheter dock återstodo,
44
hvilka påkallade vidare granskning. En af dessa, rörde beskaffenheten af den auktorisation
eller det bemyndigande, på grund hvaraf Ola Månsson med ifrågavarande lån
kunnat taga befattning, på sätt som skett. Advokat-Fiskalen föreställde sig nemligen,
att om ock blotta innehafvandet af annan mans till Lånekontoret ställda skuldförbindelse
ansetts berättiga att söka det med förbindelsen afsedda lån, Kontorets Direktion eller
för dess kassa ansvarige tjensteman likväl icke thltrott sig att till annan man än låntagaren
sjelf utlemna det beviljade lånet, eller med någon annan än låntagaren uppgöra
liqvid om detsamma, med mindre denne tredje person visat sig i dessa hänseenden
vara af låntagaren behörigen befullmäktigad. Om derföre, hvilket Advokat-Fiskalen
ock med säkerhet ansåg hafva varit förhållandet, de af Ola Månsson emottagna skuldförbindelser
till Lånekontoret varit åtföljde af fullmakter, äskade alltså Advokat-Fiskalen, det
Ola Månsson måtte lemna upplysning om innehållet af dessa fullmakter.
I anledning häraf förmälde Ola Månsson, att särskild fullmakt för lånehandlingarnas
inlemnande till,Lånekontoret icke erfordrats, utan hade vederbörande Kommissionär
vid Kontoret endast tecknat sitt namn under en å reversalet tryckt mening, innehållande,
att den, som densamma undertecknat, till Kontoret ingifvit handlingarna och
ansvarade för deras riktighet; att särskild fullmakt för lånens utbekommande ej heller
aflemnats, utan hade likaledes å reversalet funnits tryckt kontexten till fullmakt att
lånebeloppet uti Kontoret uppbära och qvittera, börjande med orden: »Fullmakt för»
och med derefter lemnadt öppet rum för ifyllandet af ordet »Innehafvaren», eller ock
namnet å den person, åt hvilken uppdraget lemnades; att i afseende å de lån, med
hvilka Ola Månsson tagit befattning, dessa fullmakter varit ställda än på innehafvaren
och än på Kamreraren Fogelklou eller annan Kontorets tjensteman, utan att Ola Månsson
numera erinrade sig hvilketdera förfarande i detta hänseende varit det mest vanliga;
samt att, sedan Kommissionären vid Lånekontoret, på grund af omförmälda fullmakter,
i Kontoret utbekommit ifrågavarande lån, Ola Månsson, utan att för sådant
ändamål hafva företett någon ytterligare fullmakt från låntagarne, fått af samma Kommissionär
emottaga penningarne, för att vederbörande låntagare tillställas, tilläggande
Ola Månsson, dels att Kommissionären desto hellre lemnat medlen till Ola Månsson,
som de på sådant sätt fortare och säkrare, än om de blifvit med posten afsönde, kommit
låntagarne tillhanda, äfvensom att Kommissionären så mycket mindre haft anledning
att af Ola Månsson fordra fullmakt för medlens emottagande, som, derest Ola
Månsson skulle hafva underlåtit att till vederbörande aflemna medlen, Kommissionären
ganska snart skolut derom erhålla underrättelse genom efterfrågningar af låntagarne;
dels ock, uppå särskild fråga af Advokat-Fiskalen Billbergh, att Ola Månsson icke
någon gång uti det å lånereversalen tryckta fullmaktsformulär insatt ordet »Innehafvaren»
eller viss persons namn, utan att handlingarna, då de till Ola Månsson aflemnades,
alltid varit i detta hänseende fullständiga.
Advokat-Fiskalen Billbergh anförde vidare: att han nu återkomme till den visserligen
mera underordnade, men dock med denna sak sammanhängande fråga, rörande
45
angifvelsen derom, att Ola Månsson i sin befattning som Direktör vid Lånekontoret i
Malmö skulle ådagalagt egennytta jemväl i så måtto, att han obehörigen fördröjt redovisningen
för två af honom uppburna lån, nemligen de, som beviljats P. Wigren och
Gumme Persson i Onslunda, Advokat-Piskalen vore dock tveksam, huru han skulle
uppfatta Kongl. Hofrättens yttrande vid sista rättegångstillfället, i anledning af AdvokatFiskalens
i denna del af målet då gjorda framställning. Denna hade närmast åsyftat
att få, genom Ola Månsson, inhämta de upplysningar i ämnet, dem han ansågs böra
hafva vunnit vid sitt nyligen gjorda besök i hemorten och sammanträffande derstädes
med bemälde låntagare. Möjligt vore, att Kongl. Hofrättens antydda yttrande innefattade
blott en vägran att uti den af Åklagaren då anvisade riktning fortsätta spörjsmålen,
men deremot icke afsåg något hinder för honom att på annan laga väg söka erforderlig
utredning af anmärkta förhållandet. Enligt Advokat-Fiskalens tanke, kunde
icke något afseende fästas å de af Ola Månsson från nämnde låntagare vid första
rättegångstillfället ingifna skriftliga bevis, enär, efter hvad sedermera blifvit ådagalagdt,
dessa bevis i väsendtliga delar voro mot sanningen stridande. Emellertid kunde det
visserligen synas, att, då uti detta mål ansvarspåföljden enligt lag icke ovilkorligen var
beroende af vidden eller mångfalden af den straffbara egennytta, hvarom fråga vore,
utgången af målet icke heller numera vore beroende af hvad i afseende å förevarande
del af angifvelsen kunde finnas vara sannt eller icke, och att således vidare undersökning
härom vore öfverflödig; men utom det, att man icke finge för visst antaga,
det den anklagade sjelf vore härmed belåten, berodde det i allt fall icke på Åklagaren
att följa en sådan åsigt. Angifvelsen, sådan den vore gjord, hade blifvit till Ad
vokatfiskals-embetets
beifran öfverlemnad, och Advokat-Fiskalen måste alltså anse sin
pligt vara att använda alla laga medel, för att äfven i denna del af målet, serdeles
hvad Wigrens lån angick, söka få sanningen i ljuset. Dessförinnan vore dock nödigt
att erfara, huruvida ofvan antydda uppfattning af Kongl. Hofrättens redan gifna beslut
vore riktig; och anhöll derföre Advokat-Fiskalen, det Kongl. Hofrätten ville meddela
utlåtande, huruvida Advokat-Fiskalen ägde att söka få närmare utredt, om, på sätt
emot Ola Månsson blifvit angifvet, men Ola Månsson förnekat, obehörigt dröjsmål med
utlemnande till Wigren och Gumme Persson af de dem beviljade lån läge Ola Månsson
till last.
I anledning häraf androg Ola Månsson, att, på sätt han förut förklarat, han icke
varit vållande till obehörigt dröjsmål med omförmälde penningars utlemnande, och att,
om äfven Ola Månsson dröjt med penningarnes utbetalande, sådant vore en sak emellan
Kommissionären vid Lånekontoret, låntagarne och Ola Månsson, men icke kunde i
detta mål blifva föremål för undersökning och pröfning af Kongl. Hofrätten.
Sedan parterne afträdt, blef af Kongl. Hofrätten, efter öfverläggning, fattadt och
för parterne, åter inkallade, afsagdt följande
46
Beslut:
Kongl. Hofrätten anser det ej kunna antagas, att utredning om den af AdvokatFiskalen
Billbergh nu ifrågasatta omständighet äger inflytande på utgången af det åtal,
som utgör föremål för Kongl. Hofrättens pröfning, samt finner förty, att en så beskaffad
utredning ej bör nu äga rum.
Advokat-Fiskalen Billbergh yttrade härefter, det han ansåg sig böra meddela, hurusom
han hade sig bekant, att, då utlåningen från statslånefonden tog sin början vid
Lånekontoret i Malmö, Direktionen, med särskildt afseende å den för dessa lån stadgade
utomordentligt höga ränta, lät sig angeläget vara att söka bereda de lånebehöfvande
ali den lättnad, som på Direktionen kunde ankomma, samt att Direktionen för
detta ändamål lät förekalla de tjenstemän vid Kontoret, hvilka såsom Kommissionärer
brukade biträda lånesökande, lade dem på hjertat den betänkliga penningeställningen
äfven der i orten och hemställde till dem, huruvida de icke, med anledning deraf,
kunde finna sig vid någon nedsättning i det dittills beräknade kommissions-arfvodet.
Advokat-Fiskalen hade sig icke med säkerhet bekant följden häraf, men visste, att
nämnda arfvode, som i början utgått med en half procent af lånebeloppet, sedermera,
efter hvad de i detta mål företedda handlingar utvisade, utgjort endast hälften deraf,
eiler en fjerdedel procent af lånet; och ansåg Advokat-Fiskalen möjligt, det Ola Månsson
vid omförmälda tillfälle varit i Direktionen närvarande.
Ola Månsson förklarade, att han icke deltagit uti något Direktionens sammanträde,
då hvad Advokat-Fiskalen Billbergh omnämnt der förekommit, eller hade sig bekant
något Direktionens beslut om nedsättning af Kommissionärernes arfvode, hvilket utgjort
stundom en half, stundom en fjerdedels procent.
Härvid erinrade Advokat-Fiskalen Billbergh endast, att omförmälda underhandling
emellan Direktionen och dess tjenstemän ägt rum utom protokollet, och att således
något Direktionens beslut dervid ej kunnat ifrågakomma; hvarjemte Advokat-Fiskalen
tilläde, att, om äfven Ola Månsson vid detta tillfälle icke skulle varit närvarande,
Direktionens förrberörda vackra åtgörande säkerligen icke länge förblifvit någon af dess
ledamöter obekant.
Härefter yttrade Ola Månsson, att hans vid sista rättegångstillfället gjorda erkännande,
angående den godtgörelse han uppburit för lånehandlingars öfverförande till
Kommissionär vid Lånekontoret, de lånfångna penningarnas uttagande och hemförande
samt fördelning emellan låntagarne och uppsättande af särskilda förbindelser emellan
låntagarne och deras löftesmän, tillkommit i anledning deraf, att Ola Månsson erhållit
underrättelse derom, att någre af de låntagare, hvilka undertecknat det af Ola Månsson
vid första rättegångstillfället till Kongl. Hofrätten ingifna intyg, låtit förmå sig att
återkalla deras yttrande i ämnet; men på det samma erkännande icke måtte tydas derhän,
som skulle derigenom berörda intyg förlorat sin gällande kraft, och de qvittenser,
47
hvaruti Ola Månsson såsom provision från lånebeloppet affört endast den fjerdedels
procent, som tillfallit Kommissionären, anses oriktiga, vill Ola Månsson nu förklara, att
han, i enlighet med hvad nyssberörde qvittenser utvisade, till låntagarne aflemnat allt
hvad å lånebeloppen, efter afdrag för förskottsräntan och provisionen åt Kommissionaren
vid Lånekontoret, återstod, men att i de fall, der låntagarne, såsom merendels inträffat,
velat vedergälla Ola Månsson för hans hafda besvär och ansvar, den vedergällning,
hvilken till följd deraf lemnats Ola Månsson, för låntagarnes beqvämlighet och
lättare fördelning af beloppet emellan låntagarne och löftesmännen, särskildt beräknats
till en viss andel af lånesumman, i öfverensstämmelse hvarmed de särskilda liqvidatio
ner,
hvaraf några blifvit i målet företedda, ock upprättats.
Så vidt med hvad Ola Månsson sålunda yttrat, meningen vore att söka få göra
någon förändring i hvad Ola Månsson vid sista förhöret erkänt, begärde Advokat-Fiskalen
Billbergh, att dessa Ola Månssons erkännanden måtte varda ur Protokollet upplästa.
I anledning hvaraf Ola Månsson dock förklarade, det hans berörda yttrande icke afsåg
något återkallande af eller någon ändring uti hvad han förut erkänt.
Advokat-Fiskalen Billbergh anhöll slutligen, att, efter erhållen del af samtliga handlingarna
i målet, få derutinnan vidare yttra sig. Och förständigades parterne, det de
hade att afvakta kallelse till den dag, som, för justering af detta Protokoll, komme att
af Kongl. Hofrätten utsättas. Afträdde. Ar och dag, som förr skrifvet står.
Efter befallning,
G. W Westberg.
Utdrag af Kongl. May.ls och Rikets Svea Hofrätts Protokoll, hållet i
Stockholm den 23 Februari '1859.
S. D. Vid åter företagande af det från den 15 innevarande Februari till denna
dag uppskjutna mål emellan Advokat-Fiskalen här vid Kongl. Hofrätten Thure Arwid
Billbergh, å Embetets vägnar, å ena, samt f. Riksdagsfullmäktigen Ola Månsson i Gårdlösa,
å andra sidan, tillstädeskommo bemälde parter, dervid Advokat-Fiskalen Billbergh,
med förmälan det han vore beredd att afgifva slutpåstående i målet, uppläste ett i sådant
afseende aflåtet Memorial, hvilket derefter, enär Ola Månsson anhöll att deraf
undfå del, till honom öfverlemnades; hvarefter och sedan Ola Månsson förklarat, det
han endast behöfde några få dagar för förklarings afgifvande, målet utsattes att ånyo
förekomma Tisdagen den 1 nästinstundande Mars kl. 1 å dagen, då parterne förständigades
att sig åter infinna, Ola Månsson beredd att andraga hvad han i målet vidare
aktade^ nödigt, och då omförmälda Memorial borde af Ola Månsson återställas. Afträdde.
Ar och dag, som ofvan.
Efter befallning,
Joh. Fr. Forsstrand
48
Advokat-Fiskalens Memorial lydde så:
Ödmjukt Memorial!
Sedan, till följd af Rikets Ständers hr Justitie-Ombudsmans förordnande, AdvokatFiskals-embetet,
medelst till Kongl. Hofrätten den 28 December sistlidet år iDgifvet
Memorial, anhängiggjort åtal emot förre Riksdagsmannen från Kristianstads län Ola
Månsson i Gårdlösa, derföre, att, enligt hvad Direktionen öfver Rikets Ständers Lånekontor
i Malmö hos herrar Fullmäktige i Rikets Ständers Rank samt Herrar Fullmäktige
derefter hos hr Justitie-Ombudsmannen anmält, Ola Månsson skulle, under den tid han
tjenstgjort i egenskap af Direktör vid nämda Lånekontor, såsom kommissionär tagit befattning
med derstädes gjorda låneansökningar och dervid jemväl egennyttigt förfarit,
har, vid den undersökning härom, som inför Kongl. Hofrätten ägt rum, Och hvarvid
ifrågakommit Nittiotvå särskilda lån, som under loppet af Mars till och med Augusti
månader nästlidna år af Lånekontoret i Malmö, med ett sammanlagdt belopp af 228,750
Rdr Rmt, blifvit beviljade personer boende inom Ingelstads, Jerrestads och Ahlbo härader
af Kristianstads län, men äfven till en del inom Herrestads och Färs härader
af Malmöhus län, Ola Månsson förklarat att han, som berörde månader, med undantag
af tiden från den '17 Juni till medlet af Juli, derunder Ola Månsson besökt hufvudstaden,
varit tjenstgörande såsom Direktör vid Lånekontoret i Malmö och äfven
deltagit i pröfningen af de låneansökningar, på grund af hvilka största antalet af förenämnda
lån beviljats, i öfrigt med dessa lån, de der med högst få undantag, gått
från den särskilda så kallade statslånefonden mot ränta efter åtta för hundrade om
året, tagit sådan befattning, att Ola Månsson icke blott, på begäran, lemnat råd och
upplysningar i afseende å vilkoren för lånens erhållande jemte tryckta blanketter till
skuldförbindelser, utan äfven i de flesta fall, på anmodan af lånesökandena, emottagit
deras till Lånekontoret ställda förbindelser jemte öfriga dertill hörande handlingar samt, på
sina resor till direktionssammanträdena i Malmö, dit medfört dessa handlingar och der
aflemnat dem, vanligen till Kamreraren vid Lånekontoret, men stundom till annan
verkets tjensteman, hvarefter denne, hvilken å förbindelserna tecknat sig såsom inlemnare
af desamma och ansvarig för deras riktighet, handlingarna till Diskontverket ingifvit,
att, sedan lånen blifvit beviljade, och på grund af lånesökandenas å skuldförbindelserna
meddelade, än till innehafvaren och än till viss uppgifven person ställda, fullmakter
att å sökandenas vägnar lånen i Diskontverket uppbära och qvittera penningarna,
efter afdrag för den ränta, som borde å lånen förskottsvis erläggas, blifvit till omförmälde
tjensteman vid Lånekontoret utbetalade, Ola Månsson hos samme tjensteman,
efter det denne för sig altagit provision, den der vanligen utgjort | procent af lånesumman,
lyftat' återstående beloppet deraf, emot qvitto å en för sådant ändamål, särskildt
för hvarje låntagare, å tryckt blankett upprättad liqvidationsräkning, deraf vid
samma tillfälle jemväl ett dubbelt exemplar merendels blifvit Ola Månsson tillstäldt,
dock
49
dock att, i afseende å några lån, som utfallit, då Ola Månsson icke varit å Lånekontoret
tillstädes, berörda återstående belopp jemte liqvidationsräkningarna blifvit Ola
Månsson med posten tillsända, samt att Ola Månsson, hvilken på detta sätt uppburit
alla nu ifrågakomma lån, sedermera aflemnat penningarne till vederbörande låntagare
emot qvitto å duplett-liqvidationema, äfvensom i de fall. då ett och samma lån skola;
fördelas emellan flere personer, Ola Månsson vanligen verkställt denna fördelning och
skrifvit de i sammanhang härmed erforderliga särskilda ömsesidiga förbindelser.
Ola Månsson har vidare inför Kongl. Hofrätten erkänt, att han för detta sitt besvär
och det ansvar, som dermed skall varit förenadt, af de fleste låntagare uppburit
provision eller arfvode, sålunda, att uti särskilda för detta ändamål af Ola Månsson
med låntagarne uppgjorda liqvider, Ola Månsson å lånesumman afdragit en procent,
deraf {idel motsvarat arfvodet för tjenstemannen vid Lånekontoret samt återstående
Jidelarne tillfallit Ola Månsson.
Jemlikt det Advokatfiskals-embetet i detta mål gifna förordnande, har hos Kongl.
Hofrätten åklagaren begärt undersökningens utsträckande jemväl till utredning deraf,
huruvida, på sätt likaledes är vordet angifvet, Ola Månsson, i afseende å två af förrberörda
lån, obehörigen dröjt att de uiqvitterade medlen till låntagarne aflemna; men
genom särskildt i anledning häraf meddeladt beslut har Kongl. Holrätten förklarat, att
en så beskaffad utredning icke kunde antagas äga inflytande på utgången af förevarande
åtal samt förty icke heller borde i målet äga rum.
Vid sådant förhållande återstår för Advokatfiskals-embetet, till fullgörande af
nämda förordnande, att yttra sig om och i hvad måtto Ola Månssons ofvan omförmälda
ådagalagda förfarande är emot lag stridande,
I afseende härå inhämtas af Rikets Ständers den 10 Mars sistlidna år utfärdade
Reglemente för Rankoverkets styrelse och förvaltning, hurusom der, enligt föreskriften
uti § 78 mom. \, ledamöterne i samtliga Diskont-direktionerna är vordet uttryckligen
förbjudet att såsom kommissionärer taga någon befattning med låneansökningar hos det
Diskontverk, i hvars styrelse de deltaga, ehvad dessa ansökningar afse nya eller omsättning
af redan erhållna lån.
Såsom redan är visadt, har Ola Månsson, under sin tjenstgöring såsom Direktör
vid Diskontverket i Malmö, i afseende å en mängd derstädes då förehafda låneansökningar,
lemnat sökandena sitt enskilda biträde, sålunda, att Ola Månsson gått dem tillhanda
med råd och upplysningar i afseende å vilkoren för lånens erhållande, vidare
emottagit sökandenas lånehandlingar jemte deras, ofta till innehafvaren stälda fullmakt
att lånen uppbära, fört dessa handlingar till Lånekontoret i Malmö samt föranstaltat
om deras ingifvande till Direktionen derstädes, och slutligen, sedan lånen beviljats och
Ola Afånsson genom annan man låtit i Lånekontoret utqvittera medlen, sjelf af denne
R. St. Just.-Umbudsmana Einbets- Berättelse till 1859 års Riksdag. 7
50
uppburit desamma och derefter om dem uppgjort liqvid med låntagarne, dervid Ola
Mänsson beräknat sig till godo arfvode, efter visst för hundradet af länebeloppet; —■
och då, genom detta sysslande för andra, Ola Månsson bevisat sig hafva i sjelfva
verket varit desse låntagares, om ej enda, dock förnämsta ombud eller kommissionär
i och för bedrifvandet af deras omför-malda låneangelägenheter, har Ola Månsson följaktligen
härmed öfverträdt Banko-Reglementets ofvanberörda föreskrift, helst densamma
innefattar ovilkorligt förbud för Diskont-direktör att, utom Direktionen, med låneansökningarne
taga någon befattning.
Kongl. Majrts den i November d 85 4 faststälda Ansvarighetslag för de af Rikets
Ständer förordnade Direktörer för Lånekontoreh i orterne bjuder i § bland annat,
att, om någon af desse Direktörer finnes hafva af försummelse underlåtit, öfverskrida
eller afvikit från de föreskrifter, hvilka Rikets Ständer, angående Diskontverkets styrelse
och förvaltning, uti Banko-Reglementet meddelat, en sådan Direktör skall från
denna befattning skiljas och dessutom gälda all derigenom timad skada och förlust, —
samt i § t, att, om någon af Direktörerne beträdes att af egennytta eller väld hafva
ett slikt underlåtande, öfverskridande eller afvikande från reglementet sig tillåtit, den
sålunda brottslige, utom de i föregående § stadgade påföljder, skall förklaras förlustig
såväl Rikets Ständers, som ock annat allmänt förtroende.
Ola Månsson har rörande bevekelsegrunderna till sitt anmärkta förfarande uppgifvit,
att han dermed afsett att hastigare och säkrare bereda erforderlig hjelp åt lanbehöfvande
i hans hemort — och detta må vara sannt. Men utom det att en sådan
afsigt icke bort genom öfverträdelse af de för Lånekontorets Styrelse meddelade föreskrifter
sättas i verket,, synes, vid betraktande ej mindre af den utsträckning, vida
utöfver hemorten, denna hjelpsamhet erhållit, än äfven och synnerligast deraf, att för
det härvid lånsökandena lemnade biträda, ehuru icke veterligen förenadt med några
kostnader för den biträdande, Ola Månsson beräknat sig och uppburit särskildt arfvode,
och detta till högre belopp, än det för dylikt biträde eljest i orten vanliga, man äger
fulla skäl att antaga, såsom jemväl med sanna förhållandet öfverensstämmande, att,
bredvid och framför antydda syftemål, driffjedern till lagöfverträdelsen varit den icke
obetydliga penningevinsten deraf för Ola Månssons egen räkning, på samma gång härigenom
inträffat, att, i afseende å alla de låneansökningar, hvilka Ola Månsson, efter
hvad berördt är, enskildt tillstyrkt och främjat samt af hvilkas framgång han hade att
vänta sig särskildt inkomst, äfvensom i afseende å de låneansökningar, hvilka möjligen
kunde utgöra hinder för eller verka uppskof med bifall till de förra, Ola Månsson
svårligen kunnat äga det fria, oväldiga omdöme, utan hvilket han icke var skicklig
att uti Diskontverkets styrelse deltaga; — i och hvarmed äfven inträdt just det, allmänna
förtroendet störande, förhållande, hvilket lagstiftaren, genom det uti 2:dra § af
Ansvarighetslagen stadgade strängare ansvar, varit angelägen att söka förekomma.
Emedan nu, på grund af det anförda, jag finner ådagalagdt, såväl att Ola Månsson,
under utöfningen af det honom anförtrodda uppdrag att vara Direktör vid Låne
-
öl
kontoret i Malmö, jemväl såsom Kommissionär tagit befattning med låneansökningar
hos nämda kontor och således brutit emot Banko-Reglementets i detta hänseende gifna
ovilkorliga förhud, som äfven att Ola Månsson låtit af egennytta förleda sig till denna
förbrytelse, föranlåtes jag å embetets vägnar härmed vördsamt yrka, det måtte Ola
Månsson, för detta sitt brottsliga förfarande, varda ådömd den ansvarspåföljd, som uti
1 :sta och 2:dra §§ af ofvan åberopade Ansvarighetslag finnes bestämd.
Stockholm den 23 Februari 1859.
T. A. Billbergh.
Utdrag af Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Ilo/rätts Protokoll, hållet i
Slockholm den 25 Februari 1859.
S. D. Föredrogs och upplästes en till Kongl. Hofrätten denna dag ingifven skrift,
deruti förre Riksdagsfullmäktigen Ola Månsson anhållit om anstånd med afgifvande af
slutförklaring uti det hos Kongl. Hofrätten anhängiggjorda målet emellan Advokat-Fiskalen
Thure Arvid Billbergh, å embetets vägnar å ena, samt Ola Månsson å andra sidan;
och beslöt Kongl. Hofrätten bevilja Ola Månsson det begärda anståndet till Onsdagen
den 9 nästkommande Mars kl. 1 på dagen, då parterne skulle återkomma; hvilket
beslut för Advokat-Fiskalen Billbergh och Ola Månssön, hvilka anmäldes vara i Kongl.
Hofrättens förmak tillstädes och fingo förekomma, afsades. Ar och dag som ofvan.
Efter befallning,
Alfr. Ahrling.
Utdrag af Kongl. Maj:ls och Rikets Svea Hofrätts Protokoll, hållet i
Slockholm den 9 Mars 1859.
S. D. Företogs nu åter till handläggning målet emellan Advokat-Fiskalen här
vid Kongl. Hofrätten Thure Arvid Billbergh, å embetets vägnar å ena, och förre
Riksdagsfullmäktigen Ola Månsson i Gårdlösa å andra sidan, hvarom Protokollet för
den 2,5 nästlidne Februari senast förmäler; och förekommo härvid Advokat-Fiskalen
Billbergh och Ola Månsson, hvilken sistnämde, till bemötande af de mot honom i
målet framstälda påståenden, åberopade innehållet af en härvid afgifven, skriftligen affattad
och af Ola Månsson undertecknad förklaring, som af Ola Månsson upplästes;
hvarjemte Ola Månsson, med förmälan, att han nu mera sökt entledigande från sin
befattning såsom Direktör vid Rikets Ständers Lånekontor i Malmö, till bestyrkande
deraf företedde en af Ola Månsson undertecknad, till Direktionen öfver nämda Lånekontor
stäld skrifvelse, deruti: Ola Månsson, af anförda, orsaker, helt och hållet afsade
sig omförmälda befattning, med anhållan tillika, att Direktionen ville till den åtgärd»
som vederborde, sådant hos Rikets Ständers Fullmäktige i Banken anmäla; varande
berörda skrift, som jemväl upplästes, försedd med vederbörande tjenstemans vid Lånekontoret
intyg, att en med densamma lika lydande skrifvelse blifvit den 2 innevarande
månad till Direktionen inlemnad.
Advokat-Fiskalen Billbergh yttrade, att åtskilligt visserligen vore att erinra vid
Ola Månssons nu afgifna förklaring, men att, då Advokat-Fiskalen med sig visste,
att hans i målet framstälda slutliga påstående vore grundadt på en trogen och fullständig
uppfattning af hvad derutinnan förekommit, och icke heller ansåg Ola Månsson
hafva lyckats i sin deduktion till ådagaläggande deraf, att den af Advokat-fiskalsemhetet
åberopade Ansvarighetslag skulle icke vara i förevarande fall tillämplig, AdvokatFiskalen
för sin del icke ville vidare uppehålla målets afgörande, utan i anledning af
Ola Månssons berörda förklaring endast åberopade innehållet af sitt nyssnämda slutpåstående;
likasom Advokat-Fiskalen ansåg den omständighet, att Ola Månsson afsagt
sig sin befattning såsom Direktör vid Lånekontoret, icke vara af beskaffenhet att kunna
(ill någon ändring uti samma påstående föranleda.
Då häruppå vidare i målet icke anfördes, utan detsamma af så väl AdvokatFiskalen
Billbergh som Ola Månsson, öfverlemnades till Kongl. Hofrättens pröfning,
förständigades dem, det de hade att, efter kallelse och anslag i vanlig ordning, afvakta
Kongl. Hofrättens beslut i målet.
Sedan Advokat-Fiskalen Billbergh och Ola Månsson härefter afträdt, föredrogs
målet.; och beslöts, att handlingarna skulle mellan Kongl. Hofrättens ledamöter cirkulera.
Ar och dag, som förut skrifvet står.
Efter befallning,
67/r. Aldgren.
Ola Månssons ofvannämnda förklaring var af följande lydelse:
Till Kongl. Maj:ls och Rikets Högloft. Svea Hofrätt!
Med återställande af Advokat-Fiskalen Biliberghs slutpåstående i det mot mig
väckta åtal för förment öfverträdelse af gällande Banko-Reglemente, får jag afgifva
följande genmäle:
Hvari består det brott jag har begått och för hvilket Advokat-Fiskalen yrkat
icke mindre än ett ansvar, som, ifall domrarne delade hans åsigt, skulle för alltid
tillintetgöra min medborgerliga tillvaro? Jo, säger Advokat-Fiskalen, jag har meddelat
låntagarne upplysningar om sättet att söka lån; jag har lemnat dem tryckta formulärer
till skuldebrefven; jag har vidare medtagit deras ansökningar, jemte deras skrifliga till
innehafvaren stälda fullmakter att lånen uppbära, till Lånekontoret och der genom annor
man låtit uttaga medlen, sedan af honom uppburit pennmgarne och i liqvid med
låntagarne räknat mig till godo provision, visst för 100, hvadan jag bör antagas
hafva varit låntagarnes, om ej ende, dock förnämste kommissionär.
Nåväl, om denna konklusion af hvad i målet förekommit (hvilket jag längre fram
vill närmare granska) af mig lemnades utan afseende; ja, om till och med 78:de § i
gällande Banko-Reglemente innehåller den mening Advokat-Fiskalen velat deråt gifva r
genom tillägg af ordet »utom», uteslutande af orden »som kommissionär» och ett skarpt
accentuerande af ordet »någon», hvarigenom lag-paragrafen skulle få en helt annan tydning
än den lagstiftaren åsyftat, kan jag likväl icke finna någon rimlig grund för
Advokat-Fiskalens antagande af förbrytelsens hänförlighet till Ansvarighetslagen. De
hufvudsakliga skäl, han för denna sin mening anfört, sammanfattas i följande supposition:
att då driffjedrarne till den förmenta lagöfverträdelsen skola vara att söka i en
icke obetydlig penningevinst för min egen räkning, samt jag enskildt skall styrkt och
främjat dessa lån, hvaraf jag väntade mig särskild inkomst, jag till följd deraf hvarken
i afseende på dessa eller andra låneansökningar, som kunna utgöra hinder för de
förra, kan hafva ägt det fria oväldiga omdöme, utan hvilket jag icke vore skicklig
att i Diskontverkets styrelse deltaga.
För dessa gissade bevekelsegrunder och de deraf dragna slutsatser saknar likväl
Advokat-Ffiskalen allt stöd. Efter mitt omdöme innefattar icke den supponerade lagöfverträdelsen,
äfven om den sålunda beskrifven vore verklig, ett brott, medförande
det ansvar som det yrkade; men i öfrigt torde fordras full juridisk bevisning, innan
någon efter svensk lag kan dömas till ett ansvar, sådant det å mig blifvit yrkadt,
och mitt erkännande att hafva låtit låntagarne ersätta mig i det fall, då de särskildt
besvärat mig med fördelningen af lånen, innefattar ingalunda någon bevisning, att jag,
såsom Advokat-Fiskalen velat antaga, handlat af oädla bevekelsegrunder. Angifvaren
har icke antydt, än mindre visat, att jag vid pröfningen af de lån, som sökts från
min hemort, satt dessa låns tillstyrkande framför eller ens i jembredd med Diskontverkets
säkerhet Förhållandet härutinnan ådagalägges till en del af Kamreraren Fogelklous
till Protokollet hos Direktionen meddelade uppgift, som visar, att öfver en niondedel
af de från orten genom mig öfversända ansökningar blifvit afslagen, och andra
låneansökningar, som erbjudit Diskontverket större eller jemngod säkerhet, hafva så
mycket mindre kunnat ifrågasättas, som Fullmäktige öfver Rikets Ständers Bank remitterade
tillräckliga medel af Statslåne-fonden, att på säkra handlingar utlånas. Vidare
torde jag få anmärka, att det egennyttiga förfarande, som i angifvelsen mot mig
blifvit åberopadt, alldeles icke kan syfta på något förbiseende af eller anläggning mot
Diskontverkets säkerhet, när den s. k. egennyttan blifvit upptäckt af helt andra orsaker,
nemligen dels vid ordentlig inbetalning af på kortare tid erhållna lån, och dels
vid erläggandet af förskottsräntor på återstående 6 månader på årslånen, vid hvilka
tillfällen Kamreraren åtkommit de särskilda liqvidationsblanketterna, som föranledde angifvelsen.
Alltså, äfven om jag enskildt skulle velat och kurmat styrka och främja
dessa lån. så är det ju ändå uppenbart, att låneinrättningen fått ordentlige låntagare,
hvilket å min sida är ett ytterligare bevis att jag icke handlat egennyttigt mot denna
inrättning. Den af angifvarne gjorda häntydning på egennytta kan således endast syfta
54
på ett förment egennyttigt förfarande mot sjelfva låntagarne, men ingalunda mot Lånekontoret,
hvadan ock angifvarne icke kunnat göra anmälan till annan påföljd un den
78:de § Banko-Reglementet föreskrifver.
Att jag vid pröfningen af de beviljade lånen låtit den af Ådvokat-Fiskalen förmenta
vinning förmå mig att, med förbiseende af det skydd mot förluster jag varit
pligtig egna Diskontverket, enskildt styrka och främja lån, bör alltså, af hvad jag nu
anfört, skäligen anses vara vederlagdt, och då än ytterligare tages i betraktande, att de fullmakter,
som Advokat-Fiskalen påpekat, de måtte nu vara ställda till innebafvaren eller
till den person, åt hvilken såsom kommissionär ansökningen lemnades, såsom skrifna å
sjelfva lånehandlingarna och vid ingifvandet af desamma alltså följaktiga, icke berättigade
någon annan än inlemnaren sjelf, hvilken var Jånesökandenas enda och rätta ombud,
att i Diskontverket uppbära och qvittera medlen, sorn att jag, som aldrig på
förhand ingått aftal med lånesökandena om deras lån och af sådan orsak icke heller
ägt något särskildt bemyndigande att af sådana, vare sig i Lånekontoret eller hos låntagarnes
ombud lyfta ett enda, så följer också att jag vid pröfning af Iåneansökningarna
icke i någon mån kunnat hafva särskildt intresse af utgången. Sedan lånen blifvit
beviljade, har det berott på kommissionären och det förtroende, hån egnat mig, att
i mina händer lemna de penningar, för hvilka han ensam hos låntagaren stod i betalningsansvar.
Att detta förtroende icke berodde på någon med min person förenad
kommissionärsbefattning eller på aftal med den som mottagit penningarne, hvilket till
och med hade innefattat ett uppenbart tjenstefel å den senares sida, då han var en
verkets tjensteman, vinner ytterligare stöd af den omständigheten, att, enligt Direktionens
ofvan åberopade Protokoll, utaf de 90 ansökningar jag dels lemnat, dels skickat
Fogelklou, endast 78 blifvit bifallna, hvilka, sammanräknade med de tre, de der, enligt
bemälda Protokoll, varit adresserade, det ena till ombudsmannen och de tvenne
andra till bokhållaren Himmelman, utgjorde 81; men då jag deremot, som den till
Kongl. Hofrätten ingifna förteckning utvisar, oberäknadt de liqvider mellan kommissionärer
och låntagare, som i vissa fall direkte skett, och derom jag icke kan förete
något bevis, till redovisning af de förutnämnde mottagit 92 lån och således H sådana,
för hvilka jag aldrig sändt eller lemnat ansökningshandlingar, så torde Höglofl. Kongl.
Hofrätten äfven härutinnan finna det icke vara något kom missionärskap, utan det rätta
ombudets enskilda förtroende, som satt penningarne i mina händer.
Då jag nu, i afseende på de skäl Advokat-Fiskalen framhållit för sitt yrkande om
påföljd efter 1 :sta och 2:dra §§ Ansvarighetslagen, tror mig hafva visat, hvad jag också
i denna del af målet vid första rättegångstilifället sökte ådagalägga, att den öfverträdelse,
för hvilken jag blifvit åtalad, icke är att hänföra till någon del af bemälde lag,
återstår likväl att till vederläggning upptaga Advokat-Fiskalens åsigt om hvad lagstiftaren
med det i 2:dra § Ansvarighetslagen stadgade strängare ansvar har velat förekomma.
:>o
I afseende härå inhämtas, att det från och med 1818 års Riksdag väl varit i
det Reglemente, som för Bankoverkets styrelse och förvaltning vid hvarje Riksdag utfärdats,
ledamöter i Bankodiskonten förbjudet att i egenskap af kommissionärer eller
irilemnare för andra med låneansökningarnas ingifvande taga befattning, men att för
ett sådant förbuds öfverträdande påföljd blifvit stadgad först vid 1834 — 35 årens
Riksdag och fått inflyta uti ett moment af 9:de § i Banko-Reglementet för den 26 Maj
1835, hvarefter detta stadgande med några små ändringar upprepats i de efterföljande
reglementena och igenfinnes uti 84:de § af det för den 15 Juni 1841, uti 82:dra §
al det för den 23 Maj 1845, uti 83:dje § af det för den 23 Oktober 1848, uti
83:dje § af det för den 21 Augusti 1851, uti 77:de § af det för den 4 Dec. 1854
och uti 78:de § af det för den 11 Mars 1858.
Banko-Utskottet vid 1834 — 35 årens Riksdag har nemligen uti memorial till Rikets
Ständer JV2 9.1, med anledning af derom utaf Revisorerne öfver Malmö LAnekonto'r
i 1832 års berättelse gjord framställning, föreslagit att det förbud för Diskontdirektionens
ledamöter att vara enskildes kommissionärer, hvilket finnes infördt i 4 830
års Reglemente och 1823 års reglementariska föreskrifter för Lånekontoren, hädanefter
utsträckts till jemväl Kamrerarne vid samtliga Diskontverken och Provinskontoren, i
sammanhang hvarmed Utskottet anfört:
»I öfverensstämmelse med denna åsigt, och då Utskottet dessutom tror det vara
angeläget, att i do fall, der förbud meddelas, äfven utsattes den påföljd, hvartill den
sig förfallen gör, som mot den gifna föreskriften bryter, hemställes, att å tjenligt ställe
i nu upprättade Bankoreglemente mätte intagas följande föreskrift:
a) Såväl en hvar ledamot i Diskontdirektionen som Kamrerarne vid Diskontverken
vare det uttryckligen förbjudet att i egenskap af enskildes kommissionär taga befattning
med låneansökningar, ehvad de afse nya lån eller omsättning af redan erhållna.
b) Närmaste tillsyn öfver noggranna efterföljden af denna föreskrift tillhör Ordföranden
i vederbörande Direktion.
c) Finnes förbudet vara öfverträdt, göre vederbörande Direktion derom anmälan
hos Banko-Fullmäktige, hvilka ombesörja att en annan ledamot i den fullmäktiges ställe
skyndsamligen förordnas och insättes.
d) Kamrerare, som i detta fall sig förbryter, varder från tjensten skild.»
Derjemte föreslår Utskottet, att ett särskildt arfvode af 500 R:dr skulle, efter upphörande
af rättigheten för Kamreraren att med enskildes kommissioner i diskontväg sig
befatta, honom tilläggas.
Efter erhållen återremiss har Utskottet i ämnet afgifvit under J12 117 ett Utlåtande,
hvilket blifvit af Ständerna bifallet. I detta Utlåtande har Utskottet, med frånträdande
af förslaget om förbud för Kamrerarne att i egenskap af kommissionärer för
enskilde taga befattning med låneansökningar, yttrat, bland annat:
»Hvad åter vidkommer anmärkningen mot i Litt. C (af Betänkandet JVs 91) föreslagna
straffbestämmelser för den Direktions-ledamot, som förbudet öfverläder, så ansei
56
Utskottet visserligen, att stränghet i detta hänseende är desto nödvändigare, söm en
ledanrol inom respektive Riksstånden förmält, att, oaktadt det i nuvarande Bankoreglementet
intagna förbud för Diskont-direktionens ledamöter, att med enskildes låneansökningar
taga befattning, en och annan Ledamot af Direktionen på det sätt brutit häremot,
att han bedrifvit honom anförtrodda lånekommissioner i ett annat antaget ombuds
namn; men lika orättvist som det skulle hafva varit att ålägga en Diskontverkets
tjensteman, som förbudet öfverträdt, derföre äfven lemna annan i Bankoverket möjligen
innehafvande tjenst, lika obilligt vore det att, på sätt någre ledamöter yttrat, den
Banko-styrelsen tillhörande Ledamoten skulle derigenom hafva ansetts jemväl förverkat
förtroendet att vara Fullmäktig i Rikets Ständers Bank, i hvilken egenskap han dessutom
är underkastad särskilde ansvarighetslagar.»
Och har Utskottet vid slutet af Utlåtandet, med frånträdande i vissa delar af
sitt ofvan i anförda Betänkande •M. 91 framlagda förslag till införande i Banko-Reglementet,
föreslagit följande stadgande:
»Ledamöter i samtlige Diskontdirektioner vare det uttryckligen förbjudet att som
Kommissionärer taga någon befattning med låneansökningar hos det Diskontverk, i hvars
styrelse de deltaga, ehvad dessa ansökningar afse nya lån eller omsättningar af redan
erhållna; åliggande det såväl Ordföranden som en hvar Ledamot i Diskontdirektionen
att allvarligen tillse, att denna föreskrift noggrannt efterföljes, och i annat fall förhållandet
hos Direktionen samfäldt anmäla.
Finnes förbudet vara öfverträdt, göre vederbörande Direktion derom anmälan hos
Bankofullmäktige, hvilka ombesörja att annan Ledamot i den Fullmäktiges ställe skyndsamligen
förordnas och tillsättes»
Häraf och enär, på sätt ofvan omförmäldt är, de nyss antydda stadgandena
blifvit af Rikets Ständer antagna, hvarefter de införts i 1835 års Banko-Reglemente,
oaktadt lika beskaffade ansvarspåföljder för öfverträdande af gifna föreskrifter mot egennytta
och väld som de, hvilka af Advokat-Fiskalen blifvit mot mig yrkade, redan
förefinnas uti Ansvarighetslagen för Direktörerne vid Diskontkontoren i Göteborg och
Malmö af den 12 Mars 1830, synes det mig vara uppenbart, att den lagstiftande
makten, Rikets Ständer sjeifve, icke (som Advokat-Fiskalen förmenat) ansett den i Ansvarighetslagen
stadgade svåra påföljd, förlust af allmänt medborgerligt förtroende,
kunna lämpas på en öfverträdelse, hvarmed ej är förenad annan egennytta än mottagande
af kommissionärsarfvode. Med antagande af en motsatt mening hos den lagstiftande
makten skulle stå illa tillsammans den åtgärden att hafva godkänt dessa
Utskottets Utlåtanden och deri innefattade motiver för ett lagförslag, enligt hvilket den
Direktör i Bankodiskonten, som derstädes i egenskap af Kommissionär tagit befattning
med låneansökningar, skulle, när han tillika vore Rikets Ständers Fullmäktige i Bankostvreisen,
väl skiljas från denna direktörsbefattning i Diskontverket, men ändock anses
värdig alt vid bankofullmäktigskapet varda bibehållen.
57
Uti 78:de § af nu gällande Banko-Reglemente står uttryckligen något sorn till sin bestämmelse
är ovilkorligt, nemligen att om ledamöter af Diskontdirektionen befatta sig
med kommissioner, så skall annan ledamot i den Fullmäktiges ställe insättas, men att,
om förbudet af någon Fullmäktig blifvit öfverträdt, med honom kommer att förfaras
enligt gällande Ansvarighetslag. Atalet mot mig, som icke är Fullmäktig och icke blifvit
anmäld att hafva vållat Diskontverket någon förlust, Ur följaktligen stridande mot
Reglementets tydliga ordalydelse.
Ilvad nu särskildt angår kommissionärsbefattningen, så har Advokat-Fiskalen trott
sig kunna få dess tillvaro antagen med hvad jag till Protokollet andragit Det är likväl
åtgärden, sådan den i sjelfva verket är, jemförd med min uppgift, som bör tagas
i öfvervägande. Om jag, på sätt många ledamöter i Diskontdirektionen i mer eller
mindre mån brukat, haft för afsigt att i antaget ombuds namn befatta mig med kommissioner,
så hade jag väl icke behöft vända mig till någon af tjenstemännen, men i
hvilket fall som helst hade jag väl bort skaffa mig något slags bemyndigande att
lyfta penningarne. Intet af allt detta har jag gjort och således icke heller genom annor
man låtit uttaga lånen. Jag har deremot erkänt hvad som är med sanna förhållandet
öfverensstämmande, att låntagarne och derefter deras kommissionärer genom mig
korresponderat och liqviderat med hvarandra. Denna hjelpsamhet har icke heller, såsom
Advokat-Fiskalen antydt, sträckt sig vida (ifver min hemort, ty för låntagare, boende
utom de härader jag vid Riksdagen representerat, sträckte mitt ofvanbemälda
biträde sig endast till 3 lån, som jag mig oförskyldt fick och lemnade på mina resor
till och från Malmö, nemligen Carlssons på Kronevall, Striddes på Askaröd och Granqvists
å Wanstad, det första inom Albo och de tvenne sista inom Färs härad.
För att, på sätt Advokat-Fiskalen antydt, hafva varit den hufvudsaklige Kommissionärer!,
fordras väl dessutom att hafva hos hufvudmannen stått i någon direkt förbindelse
att redovisa. Om pengarne under min resa hem eller å tid då de voro i
min vård på ett eller annat sätt gått förlorade, till hvilken vore det då af oss begge,
den som har lånesökandens fullmakt att på den lyfta pengarne i Diskontverket, eller
mig, som icke egt fullmakt att lyfta dem hvarken der eller hos Kommissionären, lån
tagarne
hade att uteslutande vända sig om ersättning? Svaret blir nog icke tvifvelaktigt;
den rätte Kommissionären är genast funnen, men icke torde det blifva jag
Mitt förtydligande af hvad jag erkänt, likasom sjelfva erkännandet, visar bestämdt
att jag redovisat alla lånen till det belopp, som Kommissionären lemnat, samt att jag
endast i de fall, då lånen delats och jag genom delningen blifvit öfverhopad med
ytterligare besvär, mottagit ersättning efter de för sådana särskilda fall uppgjorda liqvidationer,
då sådan af låntagarne frivilligt erbjudits; af hvilket allt det måste vara ådagalagdt,
att hvad benämning man än vill sätta på den ersättning jag erhållit, vare sig
provision, arfvode, visst för 100 eller visst för arbetet, betalningen dock icke kan
hänföras till komrnissionsarfvode, när den ifrågakommit endast då jag haft enskildt be~
R. St. Just.-Ornöudimans Embets-Berättelse till 1859 års Riksdag. 8
58
svär med fördelningen, och jag icke, hvarken när lånen beviljades, kunde veta om
Kommissionären ville begagna sig af den utvägen att sända dem med mig, eller, i sednare
fallet, hvilket af dessa lån som kunde komma att fördelas, för att derigenon
vara förvissad om den s. k. förtjensten. Huruvida denna ersättning i sjelfva verket
kan anses medföra någon vinning, då jag för sådant ändamål, med uppoffring af tid
och tillsyn öfver min enskilda ekonomi, som under hela den nyligen afslutade Riksdagen
legat i andras händer, måst vidkännas de med samma bestyr för öfrigt förenade
kostnader, kan Advokat-Fiskalen icke hafva tillräcklig kännedom att tillförlitligen bedöma
Med
anledning af hvad jag sålunda anfördt, yrkar jag att åtalet så i ena som
andra hänseendet må af Högloflige Hofrätten ogillas. Stockholm den 9 Mars '1859.
Ola Mänsson.
Utdrag af Kongl. Majlis och Rikds Svea Hofrätts Protokoll, hållet i Stockholm
den 46 Mars 4859.
Närvarande:
Herr Hofrätts-rådet och Riddaren J. R. Geijer,
Assessoren O. A. Montelius,
Adjungerade ledamöterne, vice Häradshöfdingarne J. Akerblom och C. Livijn
S. D. Sedan i målet emellan Advokat-Fiskalen Thure Arvid Billbergh, å Embe
tets
vägnar å ena, och förre Riksdagsfullmäktigen Ola Månsson i Gårdlösa å andra
sidan, hvarom Protokollet för den 9 innevarande månad sist förmäler, handlingarna
bland Kongl. Hofrättens ledamöter cirkulerat, företogs målet nu till afgörande; och beslöts
(se Utslaget).
Ifrån beslutet var Ilofrättsrådet och Riddaren Geijer skiljaktig och yttrade: »Emedan,
i afseende å ifrågakomna, vid Lånekontoret i Malmö, under tiden ifrån och med
Mars till och med Augusti månader sistlidna år, till ett sammanräknadt belopp af Två
hundra tjuguåtta tusen sjuhundrafemtio Riksdaler Riksmynt beviljade lån, Ola Månsson
vidgått, att han. — som under nämnde tid, med undantag af tiden från den 17 Juni
till medlet af Juli, varit såsom Direktör vid Jainekontoret tjenstgörande och dervid äfven
tagit del i pröfningen af ansökningarna till största antalet af berörda lån, —jemte det
han, på förfrågningar af lånesökandena, gifvit dem råd och upplysning rörande vilkoren
för låns erhållande i Diskontverket samt lemnat dem tryckta blanketter till skuldförbindelser,
tillika för de flesta af samma lån, på anmodan af lånesökandena, emottagit deras
till Lånekontoret ställda förbindelser med dervid fogade handlingar samt vid sina
resor till Malmö dit medfört lånehandlingarna och der aflemnat dem till någon tjensteman
i Lånekontoret, för att af denne till Diskontverket ingifvas; — att, efter det lå
-
59
nen blifvit beviljade och penningarne, sedan afdrag skett för den ranta, som borde å
lånen förskottsvis erläggas, till nämnde tjensteman utbetalade, Ola Månsson hos samme
tjensteman, efter det denne godtgjort sig provision, lyftat återstoden af de beviljade
lånen; — att Ola Månsson, hvilken på sådant sätt uppburit samtliga ifrågavarande
lån, med undantag af endast af några få, som utfallit å tider, då Ola Månsson icke
varit i Lånekontoret tillstädes, men efter verkstäldt afdrag af förskottsränta och provision
åt tjenstemannen i Lånekontoret, blifvit till återstående belopp Ola Månsson med
posten tillsända, sedermera aflemnat de erhållna lånemedlen till vederbörande låntagare,
samt att Ola Månsson, som i de fall, då lån skolat fördelas emellan flera personer,
förrättat nämnda fördelning och uppsatt derför erforderliga förbindelser, för de flesta
lånen uppburit provision sålunda, att han i särskilda räkningar med låntagarne af lånesumman
affört en procent, som, efter afdrag för arfvodet till tjenstemannen i Lånekontoret,
vanligen en fjerdedels procent, tillgodokommit Ola Månsson såsom ersättning
för besvär med lånehandlingars öfverförande till bemälde tjensteman, penningarnes uttagande,
hemförande och fördelning, uppsättande af de särskilda förbindelserna, äfvensom
för det ansvar, som skulle varit förenadt med vården om handlingarna och penningarna;
ty och som, på grund af hvad sålunda och i öfrigt förekommit, måste, efter
mitt omdöme, antagas, att Ola Månsson, i egenskap af Kommissionär, biträdt sökandena
till ofvan omförmälda lån och dervid handlat till sin egen nytta, anser jag Ola Månsson
vara lagligen förvunnen att under utöfningen af det honom anförtrodda uppdrag
att vara Direktör vid Lånekontoret i Malmö hafva icke allenast såsom Kommissionär
tagit befattning med låneansökningar hos samma Lånekontor och följaktligen ufverträdt
föreskriften i 78:de § af det utaf Rikets Ständer den 10 Mars 4858 utfärdade Reglemente
för Rankoverkets styrelse och förvaltning, utan ock af egennytta dervid förfarit;
pröfvande jag förthy, för min del, likmätigt d:sta och 2:dra §§ i Kongl. Maj:ts den 4
November 1851 fastställda Ansvarighets-lag för de af Rikets Ständer förordnade Direktörer
för Lånekontoren i orterna, rättvist förklara Ola Månsson skiljd ifrån nämnda
Direktörsbefattning samt förlustig så väl Rikets Ständers som ock annat allmänt med
borgerligt
förtroende.» Ar och dag, som förr skrifvet står.
Efter befallning,
Chr. Ahlgren.
Kongl. Hofrättens Utslag lydde på följande sätt:
Kongl. Maj:ls och Rikets Svea Hofrätts Utslag i anledning af del utaf AdvokatFislcalen
här vid Hofrätten Thure Arvid Billbergh, å Advokat-Fiskals-embetets vägnar,
emot förre Riksdagsfullmäktige!) från Christianstads län, Ola Månsson i Gårdlösa,
anställda åtal för det Ola Månsson skall hafva, under den tid han tjenstgjort i egenskap
af Direktör vid Rikets Ständers Lånekontor i Malmö, af egennytta öfverträdt det
60
i 78:de § i inom. af Banko-Reglementet den 10 Mars 1858 stadgade förbud för ledamöterna
i samtliga Diskonldirektionerna att såsom Kommissionärer taga någon befattning
med låneansökningar hos det Diskontverk, i hvars styrelse de deltaga; gifvet och afkumiadt
i Stockholm den 24 Mars 1859.
Sedan Direktionen ofver Lånekontoret i Malmö uti skrifvelse den 3 December
1858 hos Rikets Ständers Fullmäktige i Banken till den i 78:de § 1 mom. af BankoReglementet
föreskrifna åtgärd anmält, att förre Riksdagsfullmäktigen Ola Månsson såsom
kommissionär tagit befattning med låneansökningar hos nämnda Diskont verk; samt
i anledning häraf och enär Direktionen i dess vid skrifvelsen bifogade protokoll för
den 24 nästförutgångne November tillika yttrat, att Ola Månsson, då han i anförde
måtto handlade mot stadgandet i nämnde §, tillika forfarit egennyttigt, Bankofullmäktige
i skrifvelse den 16 December med åberopande af 5:te § i Ansvarighets-lagen för de af
Rikets Ständer förordnade Direktörer för Lånekontoren i Orternc den 4 November 1851,
berörda förhållande hos Rikets Ständers Justitie-Ombudsman anmält till den åtgärd Justitie-Ombudsmannen
kunde anse samma förhållande föranleda, hvarjemte Bankofullmäktige
tillkännagifvit, att då nvssberörde § i Ansvarighets-lagen innehölle, att den Direktör,
om hvilken anmälan ägt rum, skulle afhålla sig från utöfningen af Direktörsbefattningen
från det anmärkningen skett, intilldess den tilltalade blifvit genom laga kraftvunnen
dom frikänd. Fullmäktige ombesörjt att annan ledamot under tiden komme att
i Direktionen öfver Malmö Lånekontor deltaga, så har Justitie-Ombudsmannen, i skrifvelse
till Advokat-Fiskals-embetet den 18 December, anmodat nyssbemälda embete, att
i vederbörlig ordning ställa Ola Månsson under tilltal inför Hofrätten för hvad sålunda
emot Ola Månsson blifvit anmärkt. Och har. tiil följd af detta förordnande, AdvokatFiskalen
Billbergh, uti ett den 28 December till Hofrätten ingifvet Memorial, tilltalat
Ola Månsson derför, att, enligt hvad angifvit blifvit, Ola Månsson, under den tid han
tjenstgjort såsom Direktör vid Lånekontoret , icke allenast, såsom Kommissionär tagit sådan
befattning nied lånsökandes angelägenheter, att, han af en större mängd enskilde
personer emottagit deras låneansökningar och förbindelser till Lånekontoret , lemnat dessa
handlingar till någon verkets tjensteman och, sedan lånen blifvit beviljade, hos denne
uppburit penningarne för låntagarnas räkning, utan äfven på det sätt egennyttigt förfarit,
att Ola Lansson dels i några fall obehörigen dröjt med de utqvitterade medlens
aflemnande till låntagarne, dels ock, då redovisning af lånen skett, sig till godo beräknat,
såsom det syntes, ända till tre fjerdedels procent af lånesumman i kommissionsarfvode;
oberäknadt hvad Kontorets ofvanbemälde tjensteman för egen del innehållit.
Enligt Advokat-Fiskalen Billbergbs i nyssberörda Memorial tillika framställda anhållan,
har Ola Månsson blifvit kallad att inför Kongl. Hofrätten öfver åtalet sig förklara;
och har vid åtskilliga härstädes hållna muntliga förhör undersökning i målet ägt
rum, på sätt Kongl. Ilofrättens dervid förda Protokoll närmare utvisa; hvarefter Advokat-Fiskalen
Billbergh i ytterligare Memorial den 24 sistiidne Februari anfört, att enär
61
ådagalagdt vore såväl att Ola Månsson under utöfningen af det honom anförtrodda uppdrag
att vara Direktör vid Lånekontoret i Malmö, jemväl såsom Kommissionär tagit
befattning med låneansökningar hos nämnda Kontor och således brutit mot Banko-Reglementets
i detta hänseende gifna ovilkorliga förbud, som äfven att Ola Månsson låtit af
egennytta förleda sig till denna förbrytelse, Advokat-Fiskaien å embetets vägnar yrkade,
det måtte Ola Månsson för detta hans brottsliga förfarande varda ådömd den ansvarspåföljd,
som uti 'l:sta och 2:dra §§ af Ansvarighetslagen funnes bestämd; hvaremot Ola
Månsson uti ett den 9 innevarande Mars inlenmadt skriftligt anförande, jemte det han
bestridi, att de åtgärder, Ola Månsson erkänt sig hafva vidtagit, vore af beskaffenhet
att i följd deraf Ola Månsson borde anses hafva varit lånesökandens Kommissionär,
tillika invändt, att icke ens i dylikt fall Ola Månssons förfarande vöre hänförligt till
Ansvarighetslagen; till stöd för hvilken åsigt Ola Månsson åberopat, bland annat, åtskilliga
förhållanden, som dels inom Riksstånden, dels ock i Banko Utskottet inträffat.
I sådant hänseende har Kongl Hofrätten af Bihangen till Riksståndens protokoll
inhämtat att, sedan i 1 1 :te § af det år 1823 fastställda Reglemente för organisationen
och förvaltningen af Lönekontoren i Göteborg och Malmö Rikets Ständer, i öfverensstämmelse
med hvad ifrån 1818 års Riksdag var stadgadt angående ledamöter i BankoDiskontdirektionen,
fö: bjudit jemväl ledamöterne i Lånekontorens Direktioner att i någon
egenskap vara Kommissionärer för lånesökande; samt ansvar för underlåtande, öfverskridande
eller afvikande från föreskrifter, som Reglementet innehölle, blifvit stadgadt
i Usta och 2:dra §§ af den för Direktörerna vid Diskontkontoren den 8 April 1824
utfärdade Ansvarighetslag äfvensom uti motsvarande §§ i Ansvarighetslagen af den 12
Mars 1830; så hade Banko-Utskottet ändock i Memorial .As 9 1 den 30 Jan. 1835,
jemte det Utskottet föreslagit, att nyssnämnde förbud måtte bibehållas och äfven till
Diskontverkens Kamrerare utsträckas, tillika yttrat, att. enär det vore angeläget att i
de fall, der förbud meddelades, äfven utsattes den påföljd, hvartill den gjorde sig förfallen.
som emot den gifna föreskriften bröte, Utskottet hemställde, att å tjenligt ställe
i Banko-Reglementet mätte intagas följande föreskrifter: »Finnes förbud vara öfverträda
göre vederbörande Direktion derom anmälan hos Banko-Fullmäktige, hvilka ombesörja,
att annan ledamot i den felaktiges ställe skyndsamligen förordnas och irisättes. Kamrerare,
som i detta fall sig förbryter, varde från tjensten skild»; alt Utskottet vidare,
i anledning af återremissen utaf berörda Memorial, i Utlåtande JVt 117 den 28 Mars
1835, anföit hurusom väl af flere ledamöter inom Riksstånden vore anmärkt, att då
öfverträdelse af ifrågakomna förbud å Direktionens sida vore brottsligare, än å Kamrerarens,
men den sistnämnde, enligt Memorialet, skulle hafva genom öfverträdelse förverkat
sin tjenst, stöde straffbestämmelsen i afseende på Direktionens ledamöter icke i
något motsvarande förhållande, då de blott skulle utgå från Direktionen och det oaktadt
kunde i Stockholm fortfara att vara bland Rikets Ständers Banko-Fullmäktige, utan
måste ledamöterne i händelse för en så beskaffad öfverträdelse anses hafva förverkat
icke blott det mindre förtroendet, utan äfven det högre att vara Rikets Ständers Full
-
64
mäktige i Banken; men att, Utskottet, ehuru stränghet i detta hänseende vore nödvändig,
likväl ansåg alt, lika orättvist sorn det skulle hafva varit att ålägga en Diskontverkets
tjensteman, som förbudet öfverträder, att derföre lemna äfven annan i
Bankoverket möjligen innehafvande tjenst, lika obilligt vore det att, på sätt någre
ledamöter yttrat, de Bankostyrelsen tillhörande ledamöter skulle derigenom anses
halva jemväl förverkat förtroendet att vara Banko-Fullmäktige; i följd hvaraf Utskottet
i Utlåtandet JM 117 vidhållit åberopade i Memorialet JM 91 framställda förslag
i hvad det ledamöterne i Diskontdirektionerna angick; att Utskottets Utlåtande i denna
del blifvit af samtliga Riksstånden bifallet; samt att hufvudsakligen lika lydande stadganden
blifvit i alla efter år 1835 utfärdade Banko-Reglementen bibehållna, med tillägg
elter 1841 års Riksdag om enahanda förbud jemväl för Banko-Fullmäktige, som icke
vore ledamöter i Diskontdirektionen, samt deremot att, i händelse förbudet blefve af
någon fullmäktig öfverträdt, med honom komme att förfaras enligt gällande Ansvarighetslag.
Hvad sålunda och i öfrigt förekommit har Hofrätten tagit i öfvervägande; och
alldenstund den omständigheten, att, ehuru förbud för ledamot i Diskontdirektionen
att som Kommissionär taga någon befattning med låneansökningar hos det Diskontverk.
i hvars styrelse de deltaga, redan var i åberopade äldre Reglementen meddeladt
samt ansvar för öfverträdelse af föreskrifterna i samma Reglemente finnes i Usta
och 2:dra §§ af gällande Ansvarighetslag stadgadt, Rikets Ständer likväl bifallit BankoUtskottets
vid 1835 års Riksdag på anförda skäl framställda och oaktadt återremissen
vidhållna förslag, utmärker att Rikets Ständer, hvilka det enligt 72:dra § RegeringsFormen
tillkommit att allena utfärda Reglemente för Bankoverket och dertill hörande
Lånekontor, antagit att nämnda förbud, som afser ledamöternes förhållande utom Direktionen,
icke borde hänföras till de i Usta och 2:dra §§ af Ansvarighetslagen åsyftade
föreskrifter angående Diskontverkets styrelse och förvaltning; fördenskull och emedan
cn sådan tolkning af Ansvarighetslagen vinner stöd jemväl deraf, att fastän föreskriften,
att vid pröfning af låneansökningar hos Lånekontorets Direktion minst tre ledamöter
skola vara närvarande, blifvit intagen så väl i 1851 års Banko-Reglemente
som i alla andra af Rikets Ständers, efter det Lånekontoren inrättades, för dem utfärdade
Reglementen, nuvarande Ansvarighetslag af den 4- November 1851, liksom
de äldre Ansvarighetslagarne, efter alt hafva i Usta och 2:dra §§ meddelat omförmälda
stadganden, tillika i 4-:de § innehåller, såsom särskildt påbud, att om Direktörer fatta
beslut, dervid icke minst 3 af dem äro närvarande, samma ansvar skall äga rum,
som i Usta § föreskrifves, hvilken omständighet antyder, att vid Ansvarighetslagens
utfärdande den åsigt varit rådande, att icke de begge första §§ föranleda dertill, att
ansvar kunde ådömas för sådan öfverträdelse af Banko-Reglementets innehåll, som i
Ansvarighetslagens 4:de § omtalas, och att således icke alla i Banko-Reglementet meddelade
föreskrifter om hvad Diskontdirektörerne hafva att iakttaga vore till de i Usta
och 2:dra §§ afsedda föreskrifter hänförliga; ty, och som följaktligen ofvan åberopade
Ola Månssons ansjfna förfarande icke må anses vara af sådan beskaffenhet, som i
O 7
Ansvarighetslagen åsyftas; alltså finner Hofrätten, som anser frågan om tillämpningen af
sista punkten utaf 1 ista morn. i 78:de § Banko-Reglementet utgöra ett ämne, hvarmed det
icke tillkommer Hofrätten att taga befattning, något ansvar i anledning af AdvokatFiskal
Biilberghs i denna sak förda talan icke kunna Ola Månsson ådömas.
Den som etc. (Besvärshänvisning).
Emot detta Kongl. Hofräftens Utslag anfördes af mig den 21 April underdåniga
besvär utaf följande innehåll:
Stormäktigslc Allernådigsle Konung!
Till Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning får jag, å embetets vägnar, i underdånighet
öfverlemna Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätts utslag af den 25-  sisth Mars, angående åtal mot förre Riksdagsfullmäktigen från Christianstads län Ola
Månsson i Gårdlösa, angifven att hafva såsom Direktör vid Rikets Ständers Lånekontor
i Malmö öfverträdt gällande Reglemente och Ansvarighetslag.
Härvid må det vara mig tillåtet att, för målets fullständiga belysande, uppställa
en jemförelse imellan angifvelsen — de ådagalagda förhållandena i saken, samt hit
börande, nu gällande författningar; om hvilket allt jag hittills saknat tillfälle mig yttra.
I första rummet bör då betraktas innehållet af 78:de § i Reglementet för Bankoverkets
styrelse och förvaltning den 10 Mars 1858.
Uti de delar, som kunna hänföras till ifrågavarande mål, lyder denna § så:
»Ledamöterne i samtlige Diskont-Direktionerna vare det uttryckligen förbjudet att såsom
Kommissionärer taga någon befattning med låneansökningar hos det Diskontverk,
i hvars styrelse de deltaga; — finnes förbudet vara öfverträdt af Ledamot i DiskontDirektion,
skola Fullmägtige ombesörja, att annan ledamot i hans ställe skyndsamligen
förordnas och insattes.»
Nu är i detta mål ådagalagdt, att Ola Månsson tagit sådan befattning med ett
större antal, hos Lånekontoret i Malmö, inom en kortare tid föredragna lånehandlingar,
att — jemte det han gifvit lånesökandena råd och och upplysningar, samt
förskaffat dem tryckta blanketter till skuldförbindelser — han sedermera emottagit
dessa förbindelser, medfört dem till Malmö, der lemnat dem åt annat ombud och,
sedan lånen bifallits, lyftat penningarne hos nämnda ombud, åter medfört till hemorten
och aflemnat dem till låntagarne samt, i händelse så erfordrats, fördelat dem
imellan flera personer, imellan hvilka ock i vissa fall upprättats särskilda förbindelser,
hvarvid Ola Månsson då jemväl biträdt — samt slutligen för denna sm befattning
med lånehandlingarnas ordnande och fortskaffande, för de bifallna lånemedlens hemförande
och redovisande, i de flesta fall. alfort såsom provision en procent, hvilken,
G i
meri afdrag af en fjerdedel jemte kostnaderna för lånehandlingarnas anskaffande, Ola
Månsso n t il Igod ok o m mi t.
Af denna enkla framställning om saken, grundad på Ola Månssons eget inför
domstol gjorda och derefter justerade erkännande, finnes väl klarligen, att Ola Månsson
tagit icke allenast någon, ulan äfven mångsidig befattning med handlingarna och
de sökta lånen, samt derför undfått betalning — det vill säga: handlat i dessa fall
alldeles på enahanda sätt, sorn hvarje annan Kommissionär, utom i det att — livad
likväl icke angar 7<S:de § — Ola Månsson åtnjutit större arfvode än eljest brukligt är.
Uttrycket »såsom Kommissionär» har blifvit i Reglementet användt till motsats
emot den befattning Direktören såsom sådan varit pligtig att med lånehandlingarna
taga — och ordet Kommissionär, efter allmänt språkbruk, betyder alldeles detsamma som
ombud, syssloman eller dylikt. Det synliga ombudet uti Lånekontoret — här i de
flesta fall Kamreraren — har egentligen varit Ola Månssons Kommissionär, åtminstone
så ofta som fullmagt att uppbära och qvittera lånen varit icke allenast lemnad i
första hand till Ola Månsson utan äfven ställd på innehafvaren — och fullmagten
har följaktligen, i samma stund den af Ola Månsson emoltagits, gjort honom i laglig
mening till lånesökandens ombud (Kommissionär), af hvars godtfinnande det berott
att antingen sjelf omedelbarligen inlemna handlingarna och uttaga penningarne,
elier att lemna lånedokumenten åt hvem han för godt funnit.
Löneförhandlingarna hafva här bedrifvit> af två Kommissionärer, hvardera för
olika delar deraf, alldeles så som eljest i dvlika fäll är vanligt.
Det lärer nemligen icke vara för någon obekant, huruledes allmogen i orter,
aflägsna från Låneanstalt, vänder sig i första hand till någon nära boende, i sådana
angelägenheters behandling van och skicklig person, hvilken är behjelplig på lika sätt
som Ola Månsson nu varit och hvilken sålunda väl får erkännas såsom Kommissionär
både i törsta och sista hand.
Förbudet i Reglementet har antagligtvis icke heller kunnat afse endast sådan
Kommissionärsåtgärd, att Direktören skulle hafva sjelf uppträdt i Banken med länehandlingarna
— ty då Kommissionärsskap. i afseende ä lån, varit uttryckligen förbjudet
för Direktör, skulle ju denne, i samma stund han sjelf framlade handlingarna,
också sjelf framlagt bevisningen om sin lagöfverträdelse; och ett på sådant sätt utöfvadt
Kommissionärsskap har sannolikt aldrig ägt rum, än mindre framkal at ifrågavarande
förbud.
Hvilken skilnad, förtjent af ringaste uppmärksamhet vid betraktande af lagens
grund och mening, skulle väl för öfrigt kunna uppställas imellan den ena och andra
af de omnämnda Kommissionärsbefattningarnaj — eller skulle det i sjelfva verket
vara mera straffvärdt att öppet framlemna handlingen och lyfta penningarne än att
i tysthet inleda, ordna, främja och fullborda snart sagdt hela låneoperationen?
Vid
65
Vid öfverläggnmgar, sorn hos Rikets Stander ägt rum i denna fråga (exempelvis
vid den i Hofrättens Utslag omnämnda 1835 års Riksdag) förekomma yttranden,
de der tydligt utmärka, att förbudet afser just sådan verksamhet, som Ola Månsson
ådagalagt.
Ar nu förbudet öfverträdt — och jag kan ej annat finna — bör man vid bedömandet
af ansvarsfrågan väl icke uteslutande fästa sig vid den i 78:de § af Reglementet
omtalade närmaste påföljden, att att, »sedan Direktionen anmält förhållandet
hos Fullmägtige, desse skyndsamligen skola förordna en annan Direktör i den (eländes
ställe», hvilket stadgande icke innefattar någon straffbestämmelse, utan helt enkelt
en reglementarisk föreskrift om verkets förvaltning, så att förfarandet dervid egentligen
utgör en admmistrations-åtgärd. Man måste fast hellre uti gällande Ansvarighetslag
söka den straffbestämmelse, som här kan komma i fråga. Man finner der
redan i Usta § ett stadgande utan alla vilkor och inskränkningar, nemligen, att, »om
någon Direktör öfverskridit eller afvikit ifrån de föreskrifter, hvilka Rikets Ständer
angående Diskontverkens styrelse och förvaltning i Banko-Reglementet föreskrifvit, en
sådan Direktör skall varda från befattningen skild»; hvarefter i o:te § bestämmes, att.
«då sådant öfverskridande eller alvikande från Reglementet upptäckes, hvarpå åtal
följa bör, Fullmägtige skola det genast anmäla hos Rikets Ständers Justitie-Ombudsman,
hvilken åligger att ställa den, om hvilken en sådan anmälan skett, under tilltal
inför Svea Hofrätt; och afhålle sig denne från utöfningen af Direktörsbefattningen
från det anmärkningen skett intill dess den tilltalade blifvit genom laga kraftvunnen
dom frikänd».
Samma tanke, som ligger till grund för föreskriften i 78:de §, återfinner man således i
5:te § Ansvarighetslagen, dock att, såsom tillbörligt är, Reglementet innehåller, hvad Fullmäglige
hafva att göra om Direktör felat, men Ansvarighetslagen, hvad denne har att rätta
sig efter, intill dess dom fallit; och innehållet af denna dom lärer bero af frågan, huruvida
den angifne afvikit ifrån föreskriften i Reglementet, i hvilket fall han måste från befattningen
skiljas.
Häraf är uppenbart, att åtal för hvarje öfverträdelse af Reglementet måste ske,
då anmälan om öfverträdelsen göres.
Förkastlig samt stridande mot lag och rätt i allmänhet vore den föreställning
att Direktör, som ansåges hafva afvikit från Reglementet, skulle pligtskyldigast lala
sig nöja dermed, att en annan i hans ställe förordnades, utan att åtal eller undersökning
följde, och honom lemnades tillfälle att sig förklara, eller med andra ord,
att han skulle för obestämd tid — rättare för all tid — suspenderas från en offentlig
befattning, utan ransakning och dom, och utan rätt att någonstädes klaga öfver
måhända olaglig och godtycklig behandling.
Att åter Fullmägtige, enligt sista momentet i 78:de §, under den tid åtalet fortgår,
icke skiljas från utöfningen af det dem lemnade uppdrag, härleder sig tydligen
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1859 års Riksdag. 9
06
derifrån, att imellan dem och Rikets Ständer icke finnes någon myndighet, som kan
tillmätas magt att annan i den felandes ställe förordna.
Utaf allt hvad nu blifvit erinradt och ådagalagdt kan åtminstone jag icke leda
annan slutföljd än den enkla och klara, att Ola Månsson uppenbarligen öfverskridit
och afvikit ifrån 78:de § i förut åberopade Reglemente, och att han derigenom gjort
sig skyldig till det ansvar Usta § Ansvarighetslagen i så beskafFadt fall bestämmer.
Härefter följer i ordningen att tillse, huruvida -åtalet bör fortsättas jemväl i
hvad det omfattar angifvelsen, att Ola Månsson skall hafva genom egennytta felat
äfven mot 2:dra § Ansvarighetslagen.
Denne § innehåller efter ordalydelsen: »Beträdes en eller flere af Direktörerne
att af egennytta eller väld hafva ett slikt underlåtande, öfverskridande eller afvikande
från Reglementet, Fullmägtiges i Banken eller Revisorernes föreskrifter sig tillåtit,
skall den eller de sålunda brottslige, utom de i näst föregående § stadgade påföljder,
förklaras förlustige så väl Rikets Ständers, som annat allmänt medborgerligt
förtroende.»
I detta hänseende finnes uti förevarande mål erkändt, att Ola Månsson under
loppet af ett halft år tagit enskild befattning med icke långt ifrån hundra låneansökmngar
å ett sammanlagdt belopp vida öfverstigande 200,000 rdr, och för denna sin
befattning, i de flesta fall, tillgodonjuta dels en half procent, dels ock oftare tre
fjerdedel procent af lånesumman, — sålunda sammanlagdt 4 000 till 1500 rdr
nämnde mynt.
Vöre denna summa så obetydlig, att den kunde anses icke hafva ingått såsom
bevekelsegrund för det af Ola Månsson utöfvade Kommissionärskap, så hade jag måhända
kunnat undgå att fullfölja ansvarspåståendet i denna del; men enär provisionen
bestigit sig på ett halft år till nära nog fika mycket, som Direktörsarfvodet för
hela året, och varit beräknad i procent högre än hvad andre Kommissionärer för
Diskontlån sig tillgodoföra; och detta oaktadt de låntagare, för hvilka Ola Månsson varit
ombud, måst till den fmd, ur hvilken lånen erhållits, betala ränta, som med icke
mindre än 3 procent öfverstiger den för diskontlån vanliga; så lärer det åtalade
handlingssättet svårligen kunna annorlunda än såsom egennyttigt bedömas.
Man har velat påstå, att egennytta här icke skulle kunna omtalas, om icke i förening
med någon Banken tillskyndad skada. Lagens ord berättiga likväl ej till en sådan fri tydning.
Ordet egennytta förekommer här helt och hållet ovilkorligt och utan ringaste inskränkning.
Deraf drager jag den slutsats, att lagen fordrar, det Bankens styresmän skola vara
stälde till och med utom all frestelse till väld. på det att de uteslutande skola hafva
i sigte allenast verkets nytta — icke sin egen. Derest lagstiftaren hade åsyftat, att
det ifrågavarande ordet borde tagas i en mera inskränkt mening, eller i helt annan
betydelse än det i och för sig innebär, så har man allt skäl att förmoda, det han
för ett sådant ändamål både kunnat finna och användt mera tvdliga uttryck än de
hiir begagnade. Må man i stället taga i betraktande de orsaker, som framkallat förbudet.
I dessa skall man måhända finna förklaringen till stadgandet om en ansvarspåföljd,
som eljest måste i många fall anses allt för sträng
Hvad nu blifvit anfördt lärer vara tillräckligt att rättfärdiga en åsigt, hvilken
såsom pligt ålägger mig att påyrka tillämpning äfven af denne senare eller 2:dra §
i Ansvarigshetslagen.
Med den åsigt om betydelsen af ordet egennytta, jag här ofvan i underdånighet
uttalat, saknar jag visserligen icke skäl att fullfölja Advokat-Fiskals-embetets af
Hofrätten ogillade yrkande om närmare utredning af förfarandet med Gumme Perssons
och P. Wigrens i Onslunda lån, det ena å 1200 rdr och det andra å 11 ö0
rdr rmt; enär, om det derigenom styrktes, att Ola Månsson någon tid förhållit dessa
medel, sådant med skäl skulle kunna antagas hafva skett för hans egen nytta och i
slikt fall borde i sin mån inverka äfven på det juridiska omdömet i denna del af
frågan.
Härvid förekommer dock:
att den anmälan Gumme Persson skall hafva hos Kamreraren Fogelklou framställt,
■— äfven om den verkligen skett och uppgiften icke skulle härleda sig från
något allt för möjligt misstag om personens identitet, efter som Gumme Persson
kunnat, såsom nu skett, i tre vittnens närvaro deremot »på det högsta protestera»,
— i allt fall icke synes innefatta synnerligen befogadt missnöje öfver tidsutdrägt
med det honom beviljade lånets redovisande och följaktligen icke heller förtjena synnerlig
uppmärksamhet. Lånet bifölls nemligen den 7 Juli, då Ola Månsson, enligt
hvad såsom ostridigt förekommit, ännu vistades i Stockholm, och Gumme Perssons
berörda anmälan skall hafva skett i Augusti, — huruvida i början eller slutet af
sistnämnde månad, är icke uppgifvet; —
alt Wigren i alla händelser torde komma att betraktas såsom angifvare, hvars
trovärdighet icke vinner styrka deraf, att han uti sin till Lånekontoret ingifna skrift,
som är daterad den 13 October 1858, påstått, att ansökningen om lånet inlemnats
omkring sex månader förut, då det likväl sedermera är vordet upplyst, att nämnda
ansökning, som efter vedertagen ordning måste hafva blifvit pröfvad, så fort den var
ingifven, bifallits först i början af Juli månad; — samt
att någon bindande bevisning i dessa delar af målet för öfrigt icke synes vara
att påräkna; — men
att, äfven om sådan kunde åstadkommas, den likväl vore för det juridiska bedömandet
af nu förevarande mål, med afseende på hvad redan blifvit ådagalagdt, icke
ovilkorligen nödvändig; ty om ej påförandet af provisioner till olvannämda betydliga
belopp skulle antagas vittna om egennytta, så lärer ännu mindre den jemförelsevis
ringare fördel, Ola Månsson kan hafva vunnit genom obehörigt qvarhållande af dessa
lånemedel under några månader, komma att såsom egennytta läggas honom till last.
68
Jag anser mig derföre ej heller böra yrka pä sakens återförvisande, för ytterligare
utredning i denna del, säsom endast föranledande onödig tidsutdrägt.
Härmed är nu målet efter min uppfattning fullständigt belyst, men jag vill likväl
icke underlåta att, med erinran om de lagtolkningsåsigter jag redan uttalat, något,
närmare granska de skäl Hofrättens fleste ledamöter funnit tillräckliga att förklara
Ansvarighetslagen icke vara på nu ifrågavarande fall tillämplig.
I detta hänseende, och ehuru de uppgifter angående innehållet af riksdagsförhandlingarna,
som återfinnas i Hofrättens Utslag, äro i och för sig riktiga, kan jag
likväl hvarken medgifva, att ämnet derigenom blifvit uttömdt, ej heller komma till
den slutledning utslaget innehåller.
Det torde derföre tillåtas mig anmärka:
att Banko-Utskottets Memorial n:o 91 vid 1835 års Riksdag angår hvarken
uteslutande förbudet för Fullmägtige i Banken och Direktörer vid dess Lånekontor
att tillika vara Kommissionärer, ej heller ansvaret för öfverträdelse deraf, och icke
ens har någotdera af dessa ämnen till sitt hufvudsakliga föremål;
att deremot både utgångspunkten och hufvudsakliga ämnet för Memorialet varit:
dels det af Rikets Ständers Revisorer framställda förslag, att det då redan befintliga
lörbud i nämnda hänseende för Direktör skulle utsträckas jemväl till dessa lånemrättningars
Kamrerare, dels ock aflöningsstats uppgörande; — men att. när detta
förbud för Kamrerarne föreslogs af Utskottet och naturligtvis borde afhandlas i Reglementet
på samma ställe, som det redan befintliga förbudet för Direktörerne. Utskottet,
med yttrande, att i de fall, der förbud meddelades, äfven borde utsättas
viss påföljd, hvartill den gjorde sig förfallen, som emot föreskriften bröte, tillika
hemställde om det tillägg i Reglementet: »att, i den händelse förbudet funnes vara
af Direktör öfverträdt, vederbörande Direktion skulle derom göra anmälan hos Bankofullmägtige,
hvilka ombesörjde att annan ledamot i den felaktiges stalie skyndsamligen
förordnades och insattes; och att Kamrerare, som i detta fall sig förbröte, skulle
ifrån tjensten skiljas;» —
att diskussionen öfver detta Memorial i Riksstånden icke heller vändt sig omkring
frågan, huruvida ansvar för Direktör, som felade, funnes stadgadt i Ansvarighetslagen,
eller huruvida denne lag vore i sådant hänseende tillämplig, hvarom icke
ett enda ord förekommer annorlunda, än att en talare i Borgareståndet, som sjelf i
många år derförut och sedermera varit och var fullmägtig i Banken, yttrade. »Hvad
beträffar Bankofullmägtig, som tillika är Ledamot i Bankodiskonten, så är. om han
åtagit sig vara Kommissionär i låneväg och sådant kan bevisas, påföljden redan tillräckligt
bestämd i Ansvarighetslagen, emedan Bankofullmäktig och Ledamot af Direktionerna
öfver någotdera af Lånekontoren icke är berättigad att vika ifrån en enda
bokstaf deraf, utan äfventyr af tilltal»; ehuruväl någre Ledamöter af nämda riksstånd
anmärkt med ogillande, att påföljd för Lånekontors-Direktör, som skötte Kommissioner,
icke redan i 1823 års Reglemente blifvit utsatt, — och för öfrigt aftvå
69
ledamöter i Prest,eståndet och af en i Borgareståndet, anmärkning framställts emot
olikheten i straffbestämmelserna för Kamrerare och Direktionsledamot; samt uti Bondeståndet
flere talare varit emot allt förbud för så väl Kamrerare som Direktör att
vara Kommissionär åt lånesökande;
att vidare Banko-Utskottet i sitt Utlåtande MS 117, der de i Riksstånden gjorda
anmärkningarna emot Memorialet Ms 91 upptagas under icke färre än elfva särskilda
rubriker, väl ibland dessa inrymmer den anmärkning Hofrättens Utslag omförmäler,
eller »att flere talare i Riksstånden anfört, att straffbestämmelserna i afseende på Direktionens
ledamöter och Kamreraren icke stöde i något motsvarande förhållande»,
m. m., och sedan vidblifver sitt i Memorialet Ms 91 gjorda förslag, uti hvad det
ledamöterne i Diskontdirektionerna angick, men att Utskottet likväl helt och hållet
fråntråder sitt förslag angående förbud för Kamrerare att vara Kommissionär, hvilket
just var det, som med återremissen ifrån Riksstånden åsyftades;
alt detta Utlåtande Ms 117 bifölls af Rikets Ständer, utan att något ord (oaktadt
återremissen) nämndes om den föreslagna påföljden, i händelse Direktör öfverskrede
förbudet; ehuruväl i Preste- och Borgarestånden vidlyftig diskussion ägde rum
angående Kamrerares rätt att sköta kommissioner; hvaraf således ytterligare visar sig,
att förslaget om annan Direktörs inkallande i stället för den, som öfverträdt förbudet,
hvarken varit föremål för återremissen eller i Riksstånden befunnits förtjena
någon vidare uppmärksamhet.
Under sådana förhållanden torde det få anses nog mycket vågadt att tillmäta
dessa en äldre Riksdags förhandlingar något väsendtligt inflytande på bedömandet af
förevarande fråga, helst Ansvarighetslagen blifvit af Konung och Ständer gemensamt
långt derefter eller år 1851 stiftad och är i hithörande stadganden tydlig och bestämd.
Den af Hofrätten anmärkta omständighet, att, oaktadt 79:de § i Reglementet
innehåller, att, »vid pröfning af ansökningar om lån, i Direktionerna vid Lånekontoren
minst tre ledamöter skola vara tillstädes» och Usta 8 Ansvarighetslagen sålunda
syntes vid motsatt förfarande tillämplig, icke desto mindre uti 4:de § af nämnde lag
särskildt bestämdes, att, om »beslut fattades, dervid icke minst tre Direktörer voro
närvarande, samma ansvar borde äga rum, som i Usta '8 finnes föreskrifvet», skulle,
nied lika godt skäl, som Hofrätten deraf dragit den slutsats, att nicke alla i Reglementet
meddelade föreskrifter vore till de i Usta och 2:dra §§ afsedda stadganden
hänförliga)}, kunna föranleda till det icke mindre orimliga påståendet, att icke någon
annan föreskrift i Reglementet vore till Ansvarighetslagen hänförlig än sådan, som
funnes i den särskildt nämnd. Föreskriften i Reglementet, jemförd med Usta § Ansvarighetslagen.
hade utan tvifvel påfordrat tillämpning af denna sednare, i händelse
den förra blifvit öfverträdd; och 4:de §:s innehåll vöre således uppenbarligen öfverflödigt,
om dermed endast åsyftades nyssnämnda bestämmelse; men den innefattar
70
jemväl i sammanhang dermed ett annat stadgande, för hvars skull den ock sannolikt
tillkommit.
Ännu mera uppenbart synes mig, att den 2:dra § Ansvarighetslagen, hvilken
angår en långt svårare öfverträdelse, om hvars egentliga karakter icke ett ord förekommer
i 78:de § af Reglementet, och som jemväl bestämmer ett långt strängare
straff än det, som följer på afvikande från denna sistnämnda §, icke endast af sådana
skäl, som Hofrätten anfört, får betagas sin gifna tillämpning på åtalet i denna
del, förutsatt att Ola Månsson verkligen anses öfvertygad att hafva med egennytta
förfarit, hvarom Hofrätten undvikit allt närmare yttrande. — I Hofrättens Utslag kan
åtminstone icke jag finna något skäl. som skulle göra denna 2:dra § otillämplig, om
icke ett sådant möjligen ligger uti det förklarandet, »att förbudet att handla såsom
Kommissionär afsåge ledamots förhållande utom Direktionen, och således icke borde
hänföras till de i Usta och 2:dra §§ Ansvarighetslagen åsyftade föreskrifter angående
Diskontverkens styrelse och förvaltning.»
Härvid måste åter å min sida anmärkas, att Usta och 2:dra §§ af Ansvarighetslagen
icke innehålla några »föreskrifter angående Diskontverkens styrelse och förvaltning»,
utan innefattas dessa i Banko-Reglementet, hvilket sjelfva rubriken jemväl
utvisar; men den omnämnda lagens rubrik är såsom ofvan säges: »Ansvarighetslag
för de af Rikets Ständer förordnade Direktörer för Lånekontoren i Orterna.» Häruti
torde ligga en icke oväsendtlig skillnad, åtminstone för så vidt man af uttrycket »om
Diskontverkens styrelse och förvaltning» skulle vilja draga den slutsats, att Ansvarighetslagen
icke jemväl åsyftar yttre förhållanden, derest dessa kunna äga inverkan
på förvaltningen.
Fastän jag sålunda medgifver, att förhandlingar med enskilda utom Lånekontoret
visserligen för sig allena betraktade icke böra för Direktör vid Kontoret medföra
ett så beskaffadt ansvar, som 2:dra § stadgar, måste jag deremot erinra, att det just
är hans ställning lill och inom Lånekontoret, hvari grunden till det uttryckliga förbudet
uppenbarar sig.
Då Rikets Ständer öfverlemna vården om hela Bankens välfärd i några få personers
händer, lära väl ock Rikets Ständer, såsom Svenska folkets ombud, vara både
berättigade och förbundne att vidtaga nödiga försigtighetsmått, på det att förtroendet
icke må komma i fara att missbrukas, hvilket måste inträffa, om Direktörerne, hvar
och en på sitt håll, hafva eget intresse vid låns beviljande, eller, med andra ord,
äro ombud både för långifvaren och låntagaren.
Angifvelsen och remissen till åtalet lära väl ock få anses innefatta bevis derom,
att de, för hvilka Reglementet och Ansvarighetslagen äro skrifna och stiftade, hysa
samma åsigter angående dessa författningars rätta tydning och tillämpning, som jag
nu funnit mig pligtig att förfäkta; och skulle äfven straffet för så beskaffad öfverträdelse,
som här är i fråga, anses vara nog strängt, så tillkommer det likväl hvarken
71
åklagaren eller lagskiparen att inskränka, för att ej säga tillintetgöra lagbudets tillämplighet.
Fullföljande alltså ansvarspåståendena i bela deras vidd, öfverlemnar jag underdånigst
målet till Eders Kongl. Majits nådiga pröfning.
Sedan ofvanintagna underdåniga besvär voro till Kongl. Majits Nedre JustitieRevisions-Expedition
ingifna. emottog jag samma dag från Direktionen öfver Rikets
Ständers Lånekontor i Malmö en, i anledning af gjorda förfrågningar i ämnet, aflåten
skrifvelse, jemte handlingar, hvaraf föranleddes en ytterligare underdånig skrift, som
af mig den 23 April, inom besvärstiden, tillika med nämnda handlingar till Kongl.
Justitie-Revisions-Expeditionen inlemnades och var af nedanstående innehåll:
Stormäktigste Allernådigste Konung!
Till Eders Kongl. Majits Justitie-Revisions-Expedition inlemnades den 21 uti innevarande
månad underdåniga besvär af mig å embetets vägnar, öfver Eders Kongl.
Majits och Rikets Svea Hofrätts den 24 förutgångne Mars meddelade Utslag angående
förre Riksdagsmannen Ola Månsson i Gärdlösa, angifven att hafva, fastän Direktör
uti Rikets Ständers Banks Lånekontor i Malmö, tagit befattning såsom Kommissionär
med ett större antal dit ingifna låneansökmngshondlingar m. m.
Sedermera har jag, i följd af förelupen skriftvexling, fått ifrån Direktionen vid
Lånekontoret emottaga handlingar, dem jag, enär fatalietiden för besvärs anförande
ännu icke tilländagått, ansett mig böra härmed i underdånighet öfverlemna.
Dessa handlingar utvisa:
all Ola Månsson, såsom Kommissionär, inlemnat till tjenstemän vid Lånekontoret,
— utom ansökningshandlingar, som afslagits, — 92 särskilda sådana som bi
fallits
å en sammanräknad summa af 228,750 Ridr R:mt; —
att Ola Månsson, i egenskap af Direktör, deltagit i pröfningen af 78 bland
dessa å sammanlagdt belopp af 210,900 Ridr; —
alt fyratiofyra af sistnämnda lån, enligt hvad Direktionen meddelat, ej skulle
hafva bevi'jats, derest icke Ola Månsson, under anförande af sin särskilda kännedom
om de ifrågavarande personernas vederhäftighet, låneansöknmgarna förordat och bifall
derå tillstyrkt; —
att uti Direktionens Protokoll jemväl blifvit anmärkt, att Ola Månsson vid föredragning
af dessa lån vitsordat uti de flesta såväl låntagares som löftesmäns samt i
de öfriga åtminstone någonderas vederhäftighet och äganderätt till uppgifna fastigheter;
—
alt alla de omnämnda lånen, utom tre å tillsammans 10,500 Ridr, utgått af
Statslånefonden; —
att enligt uppgift, meddelad inför Direktionen af Kamreraren Fogelklou, icke
han anmodat Ola Månsson att med sig hemföra de utfallna lånemedlen, utan att
72
dessa blifvit på Ola Månssons uttryckliga begäran dels af honom personligen vid Lånekontoret
(hos Fogelklou) lyftade och dels med posten under rekommendation till
Ola Månsson försända; —
att Ola Månsson för lån, som, oaktadt hans förord och tillstyrkan, afslagits,
återtagit handlingarna från Kontoret och uti ett af dessa, hvilket särskilda gånger
förevarit, men ansetts icke kunna i dervid befintligt skick godkännas, — sökt att
genom anskaffande af ytterligare bevis för ådagaläggande af den erbjudna säkerhetens
antaglighet få lånet godkändt; — samt
att Ola Månsson i begge sistnämnda fall reserverat sig till Protokollet emot öfrige
Direktionsledamöternes beslut om afslag å ansökningarna.
Dessa omständigheter innebära utan tvifvel ytterligare bevis för det påståendet,
att Ola Månsson varit enskildes verklige Kommissionär vid en mängd lån, dem han
icke desto mindre såsom Direktör pröfvat *).
Med djupaste undersåtliga etc.
Under den 26 uti nyssnämnde April månad har Kongl. Majit genom nådig Resolution
häröfver infordrat Ola Månssons underdåniga förklaring äfvensom Kongl. Hofrättens
underdåniga utlåtande; i följd hvaraf till Kongl. Majit från bemälde Kongl.
Hofrätt inkommo:
Uo Ola Månssons underdåniga förklaring, så lydande:
Slormäktigsle Allernådig ste Konung!
Till åtlydnad af Eders Kongl. Majits nådiga vilja går jag nu att i underdånighet
afgifva min förklaring öfver Rikets Ständers Justitie-Ombudsmans underdåniga besvär
mot Eders Kongl. Majlis och Rikets Svea Hofrätts Utslag den 24 Mars detta år i
fråga om det emot mig väckta åtal angående förment öfverträdelse af gällande Banko
Reglementet.
Genom de till Kongl. Hofrätten ingifna förhandlingar tror jag mig hafva ådagalagt,
att jag icke varit Kommissionär, samt äfven om jag, som sådan, genom den
befattning jag tagit med en del lånesökandes penningar, skulle anses hafva brutit mot
78:de § Banko-Reglementet, öfverträdelsen likväl ändå varit af den beskaffenheten,
att den aldrig bort eller kunnat föranleda till åtal; och ehuru jag långt ifrån klandrar
en
*) De i ofvanstående underdåniga skrift omnämnda handlingar, som äro vidlyftiga, har jag,
i betraktande af det nog stora utrymme, som redan upptagits af redovisningen för detta mål,
huru vigtigt det än må vara, såsom rörande ett för Rikets Ständer angeläget intresse och utöfningen
af ett deras förtroendeuppdrag, trott mig likväl kunna undgå att här aftrycka; helst
Ola Månsson icke ifrågasatt riktigheten af den framställning jag gjort af handlingarnas hufvudsakliga
innehåll, och de dessutom finnas att tillgå uti den i allmänt förvar befintliga akten.
73
en tjensteman för det lian med allt möjligt mt söker uppfylla sina embetsåligeanden”
och detta ännu mindre, då åtalet, riktadt mot mig, alser förhållanden, sorn i och
för sig visserligen icke hafva ringaste värde, men dock af orsaker, de der icke tillhöra
målet, påkallat så qaycken uppmärksamhet och således äfven för detta sednare
fall af allmänna åklagaremakten måste dragas under Eders Kongl Majlis nådiga pröfning;
kan jag likväl genom de argumenter, Justilie-Ombudsmannen ganska skickligt
anfört, icke finna motiverna för Kongl. Hofrättens öfverklagade Utslag vara vederlagda
och ej heller hvad jag till mitt försvar inför Hofrätten anfört vara stridande
mot rätta uppfattningen af Banko-Reglementet. Jag vill, med åberopande af detta,
endast tillägga, att af Justitie-Ombudsmannen anförda satsen, att ifrågakomne låns
anskaffande och uttagande bedrifvits genom tvenne Kommissionärer, är oriktig; tv
sedan jag, som reste postbud med handlingarna, dem aflemnat till Fogelklou, hade
han ifrån samma stund ingen redovisningsskyldighet till mig för de utfallna lånen,
enär jag icke var försedd med fullmakt; hvaraf också följer, att Fogelklou, hvars
bemödande att få mig ansedd såsom Kommissionär, omöjligen kan lyckas, i första
hand fått lill sine hufvudman, såsom redan af mig i Kongl. Hofrätten blifvit uppgifvet,
betala de utfallna och till mig på god tro öfverlemnade lånepenningar, om dessa
af mig händelsevis blifvit förstörda, samt derefter måst hålla sig lil! mig om ersättning,
för hvad jag deraf kunnat hafva förskingrat.
Hade jag åter i sjelfva verket öfverlrädt 78:de § i Banko Reglementet, hvilket
endast kunnat ske på det sätt, att jag såsom Kommissionär direkte uppträdt inför
Direktionen eller också, försedd med låntagarnes särskilda fullmakter, låtit någon
annan för min räkning utföra kommissionerna med rättighet för mig att lyfta penningarne,
hvilket likväl icke skett, hade jag ändå efter Reglementets gällande föreskrift
icke kunnat åtalas, ty då Rikets Ständer, som i fråga om Banken äga lagstiftande
makten, förklarat, att hvarken ledamot af Diskontdirektionerna eller Fullmäktig,
som icke är ledamot uti Banko-Diskonten, får befatta sig med kommissioner, fastställt
såsom påföljd för den förre, derest han sig häremot förbröt, att skiljas från
Diskontdirektionen, och om öfverträdelse af den sednare skedde, att med honom
skulle förfaras enligt gällande Ansvarighetslag; så är det uppenbart, att Direktör icke
för en dylik öfverträdelse kan åtalas, men att Fullmäktig, som icke har en sådan
befattning, och således icke kan drabbas af enahanda påföljd, måste åtalas, hvilket
åtal likväl svårligen kan föranleda till annan påföljd, än att han bhfver skiljd från
Banko-Fullmäktigskapet.
Att Rikets Ständer icke ansett kommissionärsbefattnmgen, utom Direktionen, böra
hänföras till Diskontverkens styrelse och förvaltning, är för en hvar tydligt, emedan
dessa verk kunna, oberoende af sådana kommissionärsbefattningar, styras och ordnas,
samt deras säkerhet vårdas lika bra, ehuru motsatsen äfven kan hända. Detta
är otvifvelaktigt orsaken, hvarföre Rikets Ständer icke funnit lämpligt för dylik
R. St. Justitie-0mbudsmans Embets-Berättelse till 1860 års Riksdag. 10
n
öfverträdelse stadga den i Ansvarighetslagen föreskrifna påföljd, som nu af Justitieombudsmannen
å mig yrkas, men hvilken endast måste tillämpas, om verket derigenom
eller på annat sätt vanvårdas eller med rent uppsåt tillskyndas skada och förlust,
utan har för dessa enda fall uti Reglementet influtit ett lindrigare ansvar. Det
skulle väl också vara mer än orimligt, om en Direktion af Riksstånden, som befattade
sig med kommissioner, skulle, i enlighet med Justitie-Ombudsmannens mening,
stå till ansvar efter Ansvarighetslagen; men deremot de ledamöter uti Bankodiskonten,
nemligen Bankens Juridiska Ombud (för närvarande Banko-Sekreteraren), samt
2 Banko-Kommissarier, hvilka äro särskildt utsedde af Fullmäktige i Banken och
icke äro underkastade Ansvarighetslagen, för en lika förseelse, som ifrågavarande,
•endast kunna skiljas från Direktionen med bibehållande af sin tjenst i Bankoverket,
Rikets Ständer hafva sålunda för alla på ganska goda skäl uti föregående och 78:de §
af nu gällande Reglemente hänfört lika förbrytelse till lika påföljd.
Huruvida Justitie-Ombudsmannens till Eders Kongl. Majit iogifna replik från
Lönekontoret i Malmö, emot 30 Kap. 11 § Rättegångsbalken, kan komma under
Eders Kongl. Majits nådiga pröfning, hemställer jag i underdånighet, och anhåller derjemte
att till svar derå inom kort föreläggande tid få inkomma med Rikets Ständers
Revisorers berättelse om styrelsen och förvaltningen af Malmö Lånekontor under sista
året, hvaraf synes, alt någon anmärkning mot mig icke förekommit och fullkomlig
décharge blifvit tillstyrkt, hvilket än ytterligare torde vederlägga alla mot mig i
förevarande åtal gjorda uppgifter om egennyttigt förfarande. Jag bestrider, på grund
af hvad jag nu i underdånighet framdragit och förut inför Kongl. Hofrätten anfört,
Justitie-Ombudsmannens påstående och öfverlemna!’ med lugn målet åt Eders Kongl.
Majlis nådiga pröfning.
Med djupaste underdånighet, etc.
2:o En ytterligare skrift af Ola Månsson, ställd till Kongl Hofrätten, och af
detta innehåll:
Till Kongl. Majlis och Rikets Högloft. Svea Hofrätt!
Uti min till Kongl. Majit i underdånighet ställda förklaring öfver Rikets Ständers
Justitie-Ombudsmans underdåniga besvär mot Kongl. Hofrättens Utslag af den 24
sistlidne Mars i fråga om mot mig väckt åtal angående förment öfverträdelse af gällande
Banko-Reglemente, har jag anhållit att efter kort föreläggande tid få inkomma
med Rikets Ständers Revisorers berättelse öfver Malmö Lånekontors styrelse och förvaltning
under sista år. Vid sådant förhållande och enär jag nu är i tillfälle att aflemna
Transsumt af samma handling, anhåller jag ödmjukeligen, att Höglofl. Kongl.
Hofrätten, som i dessa dagar torde hafva fått eller får akten i samma mål jemte
min förklaring, behagade till Kongl. Majit i underdånighet öfverlemna ifrågavarande
Transsumt, som för detta ändamål bifogas.
75
3:0 En vid sistintagna skrift fogad bilaga, af följande lydelse:
Berättelse öfver elen af Rikets Hoglofl. Ständers utsedde Revisorer i förening
med Ombud för Rikets Ständers Bank verkställda granskning
af Lönekontorets i Malmö räkenskaper, styrelse och förvaltning
är 1858.
1 öfverensstämmelse med — — — — — — — — — —
Efter det undertecknade Revisorer nu fullbordat ej mindre den granskning af
Lånekontorets räkenskaper, styrelse och förvaltning år 1858, som i förestående Berättelse
är vorden framställd, än äfven, på sätt ofvan åberopade, öfver revisionsförrättningen
i dess helhet förda Protokoll upptager, den granskning, för hvilken
förvaltningen af den till utlåning från Kontoret anvisade andel af Statslånefonden varit
ö O
föremål, och öfver hvilken särskild Berättelse afgifves, förklara Revisorerne, att som
under revisionsförrättningen visshet vunnits derom, alt samtliga räkenskaperna äro
riktiga, förutom i afseende å här ofvan anmärkta ränteberäkningsfel; att behållningarna
A de särskilda fonderna vid årets slut bort vara sådana, som de i boksluten upptagits
och vid inventeringen verkligen varit lika med de på räkenskaperna grundade
inventeringshandlingarna, samt att Direktionen öfver Lånekontoret vid förvaltningen af
detsamma ställt sig till noggrann efterrättelse Banko-Reglementets innehåll och i öfrigt
städse med omsorg främjat verkets säkerhet och fördel; alltså, med stöd af 5:te §
utaf Instruktionen för Rikets Ständers Revisorer öfver Banko-Diskontverket samt
Eånekontoren i Orterna, hafva undertecknade Revisorer beslutit att för den förvaltningstid
nu fulländade revisionen afser, eller ar 1858, meddela Direktionen öfver
Lånekontoret i Malmö décharge, som dock kommer att till Herrar Fullmäktiges i
Rikets Ständers Bank godkännande öfveriemnas. Malmö af Rikets Ständers Lånekontor
den 31 Mars 1859.
STACKELBERG. L. GRÖNVALL.
TRÄGÅRDH. NILS PERSSON. J. SJÖKRONA.
W. F. Malmros.
O
Videmeras Ex ORicio
Th. Wilh. Malm.
4:o Kongl. Hofrättens underdåniga Utlåtande, sålunda affattadt:
Slormäktigsle Allernådigste Konung!
Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl Maj:ts nådiga befallning i remiss den
26 sistlidne April, tecknad å de Besvär, Rikets Ständers Justitie-Ombudsman i un
-
7G
derdånighgt anfort emot Hofrättens den 24 niistförutgångne Mars gilna Utslag i anledning
af det utaf Advokat-Fiskalen Thure Arvid Billbergh, efter förordnande af
bernälde Jostitie-Ombudsman, å Advokat-Fiskals-embetets vägnar, anställda åtal emot
förre Riksdagsfollmäktigen Ola Månsson i Gårdlösa för öfverträdelse af gällande BankoReglemente,
har Hofrätten öfver Besvären infordrat Ola Månssons underdåniga förklaring,
som, med de remitterade och öfriga till målet hörande handlingar samt en
af Ola Månsson den 24 innevarande månad till Hofrätten ingifven handling, härhos
i underdånighet öfverlemnas; hvarjemte, enligt hvad Eders Kongl. Majit tillika behagat
förordna, det åligger Hofrätten att eget utlåtande afgifva.
I det öfverkla^ade Utslaget har Hofrätten af anförda skäl ansett det emot Ola
t- O
Månsson angifna förfarande icke vara af sådan beskaffenhet., som i Ansvarighetslagen
åsyftas; vid hvilket förhållande och enär frågan om tillämpning af sista punkten i
I mom. af 78:de § Banko-Reglementet angående hvad Banko-Fullmäktige i der förutsatt
lall hade att iakttaga, utgjorde ett ämne, hvarmed det icke tillkom Hofrätten att
taga befattning, Hofrätten fann, att något ansvar icke i anledning af Advokat-Fiskalen
Billberghs i denna sak förda talan kunde Ola Månsson ådömas.
De för Hofrättens ofvanberörda åsigt i Utslaget åberopade skäl äro under 2:ne
särskilda hufvudafdelningar anförda. I den förra har Hofrätten framställt, hurusom
Rikets Ständer antagit, att ifrågakomne, redan i äldre Banko-Reglementet meddelade,
förbud för ledamöter i Diskont-Direktion icke borde hänföras till de i Usta och
2<:dra §§ af Ansvarighetslagen åsyftade föreskrifter.
Oå likväl Rikets Ständer icke ägde att allena ändra eller förklara Ansvarighetslagen.
kunde deras uppfattning deraf icke bestämma, huru lagen borde tillämpas, i
händelse samma uppfattning befanns icke vara med sjelfva lagens innehåll öfverensstämmande.
Men i fall en sådan öfverensstämmelse kunde anses äga rum, borde,
särdeles om någon tvetydighet i lagens ordställning förefanns, denna Rikets Ständers
åsigt äga stor vigt i fråga om en lag, i hvars stiftande Ständerna deltagit. Denna
fråga, huruvida deras uppfattning af Ansvarighetslagens mening var med dess innehåll
förenlig, utgör föremål för andra afdelningen af motiverna till Hofrättens Utslag.
1 förra afdelningen åberopas, att under anförda omständigheter Rikets Ständer
vid 1835 års Riksdag bifallit Banko-Utskottets förslag till ett i 78:de § af nu gällande
Banko-Reglemente bibehållet, stadgande. Visserligen är lika litet för detta, som
i allmänhet för andra Rikets Ständers beslut, något skäl i sjelfva beslutet anfördt;
men det lärer ej vara på förnuftigt sätt förklarligt, huruledes Rikets Siiinder kunnat
fatta omlörmälda beslut, så vida de ansett det fall, för hvilket stadgande derigenom
meddelades, redan vara i då gällande Ansvarighetslag åsyftadt. Justitie-Ombudsmannen
liar trott sig finna ett sammanhang emellan berörda stadgande och 5:te § Ansvarighetslagen;
men han har dervid helt och hållet förbisett, innehållet af sista mom.
af 77:de § af nuvarande Banko-Reglemente, motsvarande 12 momentet af 88:de §
j 1835 års Reglemente. Der förekommer nemligen den med Ansvarighetslagens
77
5:te § sammanhängande föreskrift, hurusom, i händelse åtal emot Direktör väckes,
i ställe för denne, som under rättegången bör från all befattning vid Lånekontoret
sig afhålla. Suppleant skall i Direktionen inträda. Jemföres härmed det antagna tillägget
i DOxie ^ af sistnämnde Reglemente eller 78:de § i det. nuvarande, torde någon
tvekan icke förefinnas derom, att med samma tillägg åsyftades något helt annat, än
Justitie ombudsmannen förmenat. Hvad detta syftemål var, har Banko-Utskottet, i
dess af Ständerna gillade förslag tydligen angifvit, nemligen en nödig ansedd bestämmelse
af den påföljd, som borde äga rum för öfverträdelse af ifrågakomna förbud.
Huru nyssberörda för Banko-Fullmäktige meddelade föreskrift bör af dem verkställas,
tillhör det icke Hofrätten att afgöra; men då Justitie-Ombudsmannen synes
till stöd för sin åsigt om betydelsen af samma föreskrift antaga, att den icke i annan
o * _ n ’
syftning skulle kunna på ett med lag och rätt i allmänhet förenligt sätt verkställas,
anser Hofrätten sig böra i underdånighet erinra, ali, enligt. 7G:te och 77:de §§
Banko-Reglementet, ledamöter i Diskont-Direktionerna äro icke endast de af Riksstånden
valde, utan ock derjemte i Stockholm fyra andra personer och vid hvardera
Lånekontoret ett Banko Ombud; att åberopade förbud i 78:de § är gällande
för alla ledamöter i Diskont-Direktion och således äfven för dem, hvilka ej äro af
Riksstånden utsedde, att desse sistnämnde enligt 2:dra morn. i 7(5:1 e § och 12:te mom.
i 77:de § kunna från sina befattningar af Banko-Fullmäktige entledigas, när helst
Fullmäktige finna sådant lämpligt; att Fullmäktige följaktligen äga att sjelfve vidtaga
en sådan åtgärd för verkställighet af åberopade föreskrift i 78:de §. och att, enär
Fullmäktige sålunda kunna, utan Domarens anlitande, fullgöra detta uppdrag i vissa
fall, verkställighet deraf på enahanda sätt äfven i annat fall ej bör anses vara mot
allmänna rättsbegrepp stridande.
Hvad Justitie-Ombudsmannen yttrat derom, att, enligt sista momentet i 78:de §,
Fullmäktig icke under den tid åtalet fortgmge skulle skiljas från utöfning af honom
lemnadt uppdrag, härleder sig uppenbarligen från ett förbiseende af 8:de § i den för
Banko-Fullmäktige utfärdade Ansvarighetslag, hvilken, ehuru till sina ansvarsbestämmelser
med få undantag, som här icke förtjena afseende, betydligt mildare, än Ansvarighetslagen
för Direktörer vid Lånekontoren, likväl, i fråga om afhållande från
tjenstgöring under anställdt åtal, är i nyssberörde 8:de § hufvudsakligen öfverensstämmande
med 5:te § i sislberörda Ansvarighetslag.
I andra afdelningen af motiverna för det öfverklagade Utslaget har Hofrätten,
efter anmärkning, att Banko-Reglementets ifrågakomna förbud afser ledamots förhållande
utom Direktionen, men att i lista och 2:dra §§ Ansvarighetslagen åsyftas föreskrifter
i Banko-Reglementet, som angå Diskontverkets styrelse och förvaltning, tillika
erinrat, hurusom innehållet i 4:de § antyder, att vid Ansvarighetslagens utfärdande
den åsigt varit rådande, att icke alla i Banko-Reglementet meddelade föreskrifter, om
hvad Diskont-Direktör hade att iakttaga voro till de i Usta och 2:dra §§ Ansvarighetslagan
afsedda föreskrifter hänförliga. Denna åsigt röjer sig äfven i o:te §, hvil
-
78
ken omtalar sådant utlåtande, öfverskridande oller afvikande från Regementet, hvarå
åtal följa bör, och följaktligen förutsätter, att föreskrifter i Reglementet finnas, för
hvilkas åsidosättande åtal icke bör äga rum. Det lärer ej kunna antagas, att lag
stiftaren,
på samma gång ansvarsbestämmelser stadgades för embetsförseelser, skulle
velat medgifva, att i något enda fall, der så beskaffad embetsförseelse blifvit upptäckt
och således verkligen ägt rum, tillämpning af ansvarsbestämmelserna ej borde
ifrågakomma. Jemväl af 5:te § i Ansvarighetslagen bekräftas följaktligen, att icke alla
för Diskont-Direktör i Banko-Reglementet meddelade föreskrifter ansetts böra hänföras
till dem, för hvilkas öfverträdelse Ansvarighetslagen är tillämplig. 1 de äldre
Ansvarighetslagarnes ordställning saknades dock mer, än i den nu gällande, ledning
för omdömet, i fråga om hvilka föreskrifter voro af denna beskaffenhet, men i den
sednare Lagen förekomma dock orden: angående »Diskontverkens styrelse och förvaltning».
Skulle nu ock i allmänhet en sådan ordställning medgifva en vidsträcktare
tolkning, så lärer den åtminstone med lika mycket skäl kunna anses äga en mera
inskränkt bemärkelse och åsyfta endast sjelfva styrelsen och förvaltningsåtgärderna,
men icke Direktörs förhållande utom Direktionen. Endast af sistnämnda beskaffenhet
är det förfarande, som blifvit emot Ola Månsson angifvet; och om än ett sådant förfarande
möjligen skulle hafva kunnat utöfva inflytelse på Ola Månssons åtgärder inom
Direktionen, och sålunda föranleda till påföljd enligt Ansvarighetslagen; så förutsätter;
enligt hvad redan är anmärkt, en dylik påföljd oeftergifligen, att sjelfva styrelse-och
förvaltningsåtgärderna varit stridande mot Reglementets derom meddelade föreskrifter,
men någon sådan förseelse har, enligt hvad nyss sagdt är, icke varit angifven såsom
föremål för ifrågavarande åtal. Angifvelsens beskaffenhet är följaktligen efter Hofrattens
åsigt sådan, att det icke tillkommit Hofrätten att bestämma den påföljd, hvartill
det angifna förfarandet må böra föranleda; och vid sådant förhållande lärer Hofrätten
lika litet vid detta tillfälle, som då Utslaget meddelades, äga att utlåta sig i den frågan,
huruvida Ola Månsson är förvunnen att hafva felat på sätt med honom angifvet är.
Undertecknad Geijer får dock underdånigst åberopa den särskilda mening, som
af mig vid målets afgörande blifvit yttrad.
Med djupaste undergifvenhet framhärda
Stormäktigste Allernådigste Konung
Eders Kongl. Maj:ts
underdånigste, tropligtigste
undersåter och tjenare
G. A. SPARRE.
J. B. GEIJER. O. A. MONTELIUS. JOH. ÅKERBLOM. CLAS LIVIJN.
G. Schöne.
Stockholm den 30 Maj 1859.
79
I nådigt Utslag den 28 sisllidne Juni förklarade Kongl. Maj:t, att, soin genom
de i målet företedda handlingar och Ola Månssons erkännande är blifvit lagligen utredt,
att, sedan han inträdt i den honom anförtrodda befattning såsom Direktör vid
Rikets Ständers Lånekontor i Malmö, för hvilken varit gällande, bland andra den i
77:de § af Reglementet för Bankoverkets styrelse och förvaltning den \ 0 Mars 1858
meddelade föreskrift, hvarigenom ledamöterne i samtliga Diskont-Direktionerna blifvit
uttryckligen förbjudet att såsom Kommissionärer taga någon befattning med låneansöknmgar
hos det Diskontverk, i hvars styrelse de deltaga, Ola Månsson tid efter
annan under loppet af nämnda år af ett större antal personer i deras hembygd emot
tagit
deras för ansökning om lån hos Kontoret i Malmö upprättade handlingar jemte
sådana fullmakter, på grund af hvilka ansökningarnas ingifvande och beviljade lånesummors
uttagande kunde utan sökandenas vidare åtgärd ombesörjas, samt deruppå
icke allenast föranstaltat, att dessa handlingar blifvit genom annan, af Ola Månsson
derom anlitad person hos Lånekontoret företedda, utan ock, efter det lånen blifvit
beviljade af Direktionen, från hvars förhandlingar i de flesta af dessa fall Ola Månsson
icke sig afhållit, uttagit lånebeloppen, för egen räkning behållit viss del deraf
såsom arfvode för sitt sysslande samt återstoden till låntagarne öfverlemna!; alltså och
då dessa Ola Månssons åtgärder med låneansökningarna och lånebeloppen otvifvelaktig!
innefatta öfverträdelse af ofvanberörda föreskrift i Reglementet; och vid betraktande
af den betydliga fördel i penningemkomst, Ola Månsson genom detta sysslande
för lånesökande sig beredt, och livad för öfrigt i detta ämne blifvit under
rättegången anmärkt och förklaradt, det måste anses vara uppenbart, att Ola Månsson
af egennytta samma lagöfverträdelse begått, pröfvade, enär den Ansvarighetslag,
som under den 4 November 1851 blifvit antagen och utfärdad, enligt ordalydelsen
måste antagas gälla efterlefnaden äfven af ofvannämnde § i Reglementet, Kongl. Majit,
i förmågo af Usta och 2:dra §§ i samma Ansvarighetslag, rättvist att, med ändring
af Hofrättens Utslag, förklara Ola Månsson skiljd från ifrågavarande befattning såsom
Direktör vid Lånekontoret i Malmö samt förlustig så väl Rikets Ständers som ock
annat allmänt medborgerligt förtroende.
De öfriga åtal, hvilka Justilie-Ombudsmannen låtit anställa och som äro af en
domstol afdömda, om ock genom besvär (ullföljda, äfvensom de genom slutligt utslag
afgjorda, redovisas här nedan i den ordning utslagen till Justitie-Ombudsmans-Expeditionen
inkommit.
Af fånglistan vid Alingsås Kronohäkte för Juni månad 1854 hade inhämtats,
att en qvinna, benämnd Cajsa Larsdotter, som blifvit af Länsmannen i orten den 21
80
uti nämnde månad insänd til! häktet för kringstrykande utan pass, lösgifvits, sedan
prestbetyg från hennes hemort ankommit; men då anteckningarna i listan icke utvisade.
hvilken myndighet förordnat om Cajsa Larsdotters frigifvande ur häktet, infordrades,
uti skrifvelse till Konungens Befallningshafvande i Elfsborgs Län, upplysning
i detta ämne.
Konungens Befallningshafvande meddelade i sådant ändamål förklaring från Tillsyningsmannen
vid nämnda fängelse, hvaruti förmäldes: att, då Cajsa Larsdotter häktades,
hon varit åtföljd af en annan, med vederbörliga betyg försedd qvinsperson,
hvilken efter ankomsten till hemorten föranstaltat, att ett ilbud, försedt
med prestbetyg af innehåll, att, mot den häktades (rejd icke något vore att anmärka,
till Kronohäktet anländt före ordinarie fångtransportens afgång derifrån, samt yrkat
Cajsa Larsdotters försättande i frihet, och att, då anledningen till häktandet sålunda
skulle hafva varit undanröjd, Tillsyningsmannen. i stöd af Kongl Brefvet den 2 Aug.
1845, fngifvit Cajsa Larsdotter med förständigande att utan afvägar begifva sig till
hemorten; förmenande Tillsyningsmannen derjemte, att han kunde hafva varit risk
underkastad, såväl om Cajsa Larsdotter qvarhållits i häkte, under det han ingått till
Konungens Befallningshafvande med anmälan om hennes häktande och afbidat svar
härå, som ock derest kronan eller kommunen, till hvilken Cajsa Larsdotter hörde,
blifvit betungade genom hennes förpassande till Wenersborg.
Då emellertid det till stöd för den vidtagna åtgärden åberopade Kongl. Brefvet
innehåller, att Kongl Majit, uppå underdånig framställning om behofvet af närmare
tillsyn, än ditintills ägt rum, i afseende på de uti åtskilliga städer befintliga länsoch
kronohäkten, i nåder beslutit, att för, bland andra, kronohäktet i Alingsås förordna
en Tillsyningsman, som skulle vara skyldig att, under Konungens Belällmngshafvandes
lydno och i enlighet med gällande föreskrifter, utöfva den uppsigt och
befattning i afseende på häktet, som vid länsfängelse i stad. der Konungens Befallningshafvande
hade sitt säte, utöfvades af Konungens Befallningshafvande sjelf; —
samt den befattning, som här genom vore åt de förordnade tillsyningsmännen uppdragen,
således blott utgjorde tillsyn öfver häktet i enlighet med Konungens Befäilningshafvandes
föreskrifter och gällande författningar; men icke borde kunna sträcka
sig till pröfning af frågor om häktade personers lösgifvande ur häktet, eller meddelande
af beslut derom, hvilken befattning, i hvad den rörde försvarslöse, enligt Kongl.
Förordningen den 29 Maj 1846, ensamt tiiikomme Konungens Befallningshafvande
och icke kunde å Tillsyningsman öfverlåtas, ansåg Justitie-Ombudsmannen, att uti nu
ifrågavarande fall Tillsyningsmannen öfverskrida hvad honom blifvit uppdraget, på det
sätt, att hans förfarande icke borde opåtaldt aflöpa; ■— i följd hvaraf Justitie-Ombudsmannen
uti skrifvelse don 13 Oktober 1856 anmodade Konungens Befallnings
P
^
hafvande att förordna vederbörlig person att å behörig ort lagligen tilltala Tillsyningsmannen
för hvad emot honom sålunda förekommit, samt anbefalla åklagaren att i
behörig ordning lemna Justitie-Ombudsmannen underrättelse om åtalets fortgång.
Det
81
Det åtal, sorn sålunda anställdes inför Rådhusrätten i Alingsås, föranledde Utslag,
meddeladt den 15 December '1850, af hufvudsakligt innehåll: att ehuru, vid betraktande
deraf, att Kongl Brefvet den 2 Augusti '1845, som utstakade gränsorna för
Tillsyningsrnannens verksamhet i Konungens Befallningshafvandes ställe, desto mindre
finge antagas åsyfta bemyndigande för Tillsyningsmannen att den Konungens BefalL
ningshafvande, enligt gällande Författningar, tillkommande pröfning af frågor om häktade
personers lösgifvande utöfva, som det Kongl. Brefvet icke innehölle bestämdt
stadgande härom, och berättigad förutsättning af förmåga hos Tillsyningsmannen att
frågor af sådan beskaffenhet bedöma, icke förefunnes, Tillsyningsmannen i förevarande
lall och genom nu ifrågakomna utgärd öfverskrida den åt honom uppdragna befattning;
funne likväl, enär någon skada icke inträffat genom hans förfarande, hvilket härflutit
af missförstånd, Rådstufvurätten åtalet icke böra till någon ansvarspåföljd för Tillsyningsmannen
föranleda.
Öfver detta beslut anfördes väl besvär hos Kongl. Götha Hofrätt; men genom
Utslag den 9 Februari '1857 förklarade bemälde Kongl Hofrätt sig icke hafva funnit
skäl anförda, ledande till ändring i Rådstufvurättens Utslag.
Som Kongl. Ilofrättens Utslag icke inkom till Justitie-Ombudsmans-Expeditionen
förr, än under sistlidne år, och således långt efter besvärstidens slut, så 'kunde någon
underdånig klagan deröfver icke hos Kongl. Maj.t anföras; och sådant hade sannolikt,
icke heller ändock ägt rum, då saken, sådan den i detta fall förekom, icke kunde
anses såsom vigtig; och den allmänna rättsgrundsats, Justitie-Ombudsmannen velat upprätthålla,
blifvit erkänd.
Krigsrätten vid Norra Skånska Infanteri-Regementet hade i Utslag den 30 Maj
1854, — enär Soldaten vid Luggude kompani J\is. 32 Per Sandal blifvit genom
Luggude Häradsrätts Utslag den 4 i samma månad förklarad saker till ansvar, enligt
40 Kap. 1 § Missgerningsbalken och Kongl. Förkl. den 23 Mars 1807, för första
rösan stöld, utan inbrott, till belopp af Tolf R:dr B:ko, samt Sandal inför Krigsrätten
vidgått, det han, efter det hans permission den 7 förutgångne April tilländalupit, uleblifvit
från Garnisons-kommendering i Landskrona, derför han vore förfallen till straff,
enligt 10:de Kap. 20;de § Krigsartiklarne, — dömt Sandal, jemlikt förstnämnda lagrum
och författningar samt Kongl. Förordn. den 10 Juni 1841. att för sina omförmälda
förbrytelser i en bot afstraffas med tjugufem dagars fängelse vid vatten och
bröd samt undergå uppenbar kyrkoplikt; — och då Justitie-Ombudsmannen begärt
Krigsrättens förklaring, angående grunden för det af Sandal undergångna straffets bestämmande
till nämnda antal dagar, hade Krigsrätten förmält, att de i Utslaget åberopade
stadganden blifvit sålunda tillämpade, att det stulnas värde, Tolf R:dr B:ko,
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1859 års Riksdag. 11
82
ansetts motsvara elfva dagars fängelse vid vatten och bröd, och de fyratio prygel,
hvarmed Sandal bort umgälla sitt olofliga uteblifvande från tjenstgöring, förvandlats till
sexton par spö, motsvarande fjorton dagars fängelse vid vatten och bröd; — medgifvande
dock Krigsrätten, att bestraffningen för begge brotten möjligen bort i stället
bestämmas till sjuttio prygel och dessa sedermera, med afseende å den brottsliges
svagare kroppsställning och förestående afgång ur krigstjensten, förvandlas till motsvarande
fängelse vid vatten och bröd.
Enär likväl det antal dagar, hvarunder Sandal, i fall Krigsrätten följt den förvandlingsgrund,
som förmodades vara den riktiga, skolat till fängelse vid vatten och
bröd hållas, icke bort bestämmas högre, än till tjuguen dagar, hvilket dagatal äfven
uppkommit, derest Krigsrätten, i stället att, såsom nu skett, först för hvarje brott
uträkna och bestämma stralfet i motsvarande dagars fängelse vid vatten och bröd och
sedan sammanlägga straffdagarna till en summa, fogat sig efter det i Kongl. Brefvet
den 26 Maj 4 827 för bestämmande af förvandlingsstraff stadgade och allmänt iakttagna
förfaringssätt, att sammanräkning sker af de särskilda mått af straff, som skola
till annat förvandlas och slutliga straffbestämningen göres motsvarig detta tillhoparäknade
belopp; uppdrog Justitie-Ombudsmannen i embetsskrifvelse den 28 Oktober
'1856 åt Krigs-Fiska-len att emot Krigsrättens Ordförande och Ledamöter anställa åtal
och dervid ej mindre yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet samt godtgörelse
för den förlust, Kongl. Maj:t och Kronan genom Sandals obehöriga qvarbållande i häktet
fått vidkännas, än äfven efter befogenhet understödja det ersättningsyrkande, hvilket
Sandal, i saken hörd, kunde framställa.
Den 'I'I November nyssnämnde år afgaf Krigs-Fiskalen sitt Memorial, hvaruti
han, — under tillkännagifvande, att, ehuru vid utförande af nu ifrågavarande åtal,
det väl förekommit honom, som hade Krigsrätten, i fråga om den straffart, hvartill
Sandal i en bot skolat dömas, rätteligen bort, jemlikt 1 \ :te punkten i Kongl. Förklaringen
den 23 Mars 1807, samt 2:dra § i Kongl Cirkuläret den 26 November 1812,
utsätta detta straff i prygel, på sätt Justitie-Ombudsmannen jemväl tillförene yrkat i
flera dylika fall, der åtal endast på sådan grund förordnats, Krigs-Fiskalen likväl, då
Justitie-Ombudsmannen i afseende å den af Krigsrätten ådömda straffart, nu icke gjort
någon anmärkning, hvaraf ville synas, som de af Krigsrätten härutinnan anförda skäl
blifvit af Justitie-Ombudsmannen godkände, ansåge sig kunna förbigå frågan derom,—
i öfrigt sig yttrat: att beträffande det straffmått af fängelse vid vatten och bröd, hvartill
Krigsrätten fällt Sandal, för de förbrytelser, till hvilka han ansetts förvunnen, KrigsFiskalen
icke kunnat undgå att undersöka, huru gällande föreskrifter och allmänt antaget
förfaringssätt vid bestämmandet af förvandlingsstraff rätteligen bort i förevarande
fall tillämpas, hvarvid det velat synas som vid förvandling af Sandals straff till fängelse
vid vatten och bröd sålunda bort förfaras, att de emot tre hvarf gatulopp svarande
fjorton par spö, hvartill Sandal, enligt 10:de Kap. 20:de § och 1 4:de Kap. 7:de §
Kongl. Kngsartiklarne, för uteblifvande öfver permission gjort sig skyldig, skolat förvänd
-
83
las till penningar och det då uppkommande belopp, fyratiotvå daler, sammanräknadt
med tjufnadens varde, trettiosex daler, eller tillhopa sjuttioåtta daler, till tjugu dagars
fängelse vid vatten och bröd, enligt Kongl. Förordningen den 4 0 Juni 4 844, samt alt
om denna åsigt, — hvilken Krigs-Fiskalen, enär med åtal af förevarande beskaffenhet
antagligen afsåges icke blott att bringa påföljd af ansvar och ersättningsskyldighet för
ett förelupet fel, utan ock att för framtida efterrättelse få upplyst och bestämdt, huru
lagen rätteligen skulle förstås, ansett sig böra, jemte anmälan af den uppfattning utaf
rätta förfaringssättet, som Justitie-Ombudsmannen lagt till grund för sitt förordnande
om åtal, till Kongl. Krigs-Hofrättens pröfning framställa, — vore, såsom Krigs-Fiskalen
förmodade, med lagens mening öfverensstämmande, det lage Krigsrättens Ordförande
och Ledamöter, som uti förevarande beslut deltagit, till last, att hafva ådömt Sandal
till och med fem dagars fängelse vid vatten och bröd utöfver hvad rätteligen bort äga
rum och att således, antingen nu misstaget gällde fyra eller fem dagar, det efter KrigsFiskalens
förmenande icke vore tvifvel underkastadt, det Krigsrätten oriktigt bestämt
Sandals ansvar.
Uti förklaring medgåfvo Krigsrättens Ordförande och Ledamöter, att genom oriktig
tillämpning af de åberopade lagstadgandena flera dagars fängelse vid vatten och bröd, än
vederbort, blifvit Sandal ådömde, hvarföre de ock underkastade sig icke allenast att utgifva den
ersättning, som kunde Sandal för hans lidande tillerkännas, utan jemväl att godtgöra Kongl.
Maj:t och Kronan kostnaden för Sandals bespisande med vatten och bröd, under de
öfverskjutande dagarne; men enär den oriktiga straffbestämningen tillkommit genom verkligt
misstag, förmenade de sig böra från vidare ansvarspåföljd befrias, under hemställan
tillika, huruvida icke rätteligen bort sålunda förfaras, att, sedan Sandals bestraffning
för begge de förbrytelser, om hvilka han ansetts förvunnen, bestämts till sjuttio
prygel, dessa skolat förvandlas till 21 dagars fängelse vid vatten och bröd, helst det
af Krigs-Fiskalen uppgifna beräkningssätt, enligt hvilket straffet för rymningsbrottet först
blifvit förvandladt till böter, icke syntes öfverensstämma med stadgandet i 2:dra § af
Kongl. Cirkuläret den 26 November 4 812, att, i stället för gatulopp, prygel skall ådömas
och prygelstraff väl svårligen kunde förvandlas till böter.
Från Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län hade blifvit till Kongl. IvrigsHofrätten
öfverlemnad en utaf merbemälde Sandal afgifven skrift, deruti han förklarat
sig redan hafva blifvit godtgjord för det att han, längre tid än vederbort, i häkte
qvarhållits, och således för sin del afstode från allt vidare ersättningsanspråk i saken.
Medelst Utslag den 7 Juli 1857, som ankommit till Justitie-Ombudsinans-Expedition
den 8 April 1858 och således icke kunnat i förra berättelsen omförmälas, har
Kongl Krigs-Hofrätten förklarat, att emedan, efter hvad upplyst och medgifvet vore,
Krigsrätten genom dess ofvanomförmälda Utslag dömt Soldaten Sandal att för uteblifvande
öfver permission och första resan stöld till belopp af tolf R:dr B:ko straffas i en
bot med tjugufem dagars fängelse vid vatten och bröd, men, då Sandal gjort sig
skyldig, enligt 4 0:de Kap. 20:de § i Kongl. Krigsartiklarna, jemförd med 2:dia § af
84
Kongl. Cirkuläret den 26 November 1812, för uteblifvande öfver permission till bestraffning
af prygel och enligt 40:de Ivap Irsta § Missgerningsbalken för första resan
stöld till böter, Sandals straff i en bot för ifrågavarande förbrytelser bort, i öfverensstämmelse
med stadgandet i birte punkten uti Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807,
utsättas i den svårare af ofvanberörda straffarter och således till prygel, samt i allt
fall, derest fängelse vid vatten och bröd, pl sätt Krigsrätten antagit, varit ä Sandals
förbrytelse tillämpligt, detta straff, enär det stulnas värde uppgått till trettiosex daler
samt ursprungliga straffet för uteblifvande öfver permission eller tre hvarf gatulopp, jemlikt
14:de Kap. 73:dje § Kongl. Krigsartiklarna, motsvarades af fjorton par spö, hvilka
åter uppgingo emot fyratiotvå daler, bort bestämmas till tjugu dagar, som, enligt Kongl.
Förordningen den 10 Juni 1841 svarade emot sjuttioåtta daler, funne Kongl. Krigs
Ilofrätten,
alt Krigsrätten, vid afgörande af målet angående Soldaten Sandal, oriktigt
förfarit ej mindre i afseende på bestämmandet af arten af det straff, som borde Sandal
för hans förbrytelser i en bot ådömas, än ook vid beräkningen af antalet dagar,
under hvilka Sandal skulle utstå det honom af Krigsrätten ådömda fängelse vid vatten och
bröd, hvarigenom inträffat, att Sandal hållits i sådant fängelse fem dagar längre, än
vederbort; — och pröfvade Kongl. lvrigs-Hofrätten rättvist döma Krigsrättens Ordförande
och Ledamöter att för berörda vid Domare-embetets utöfning begångna fel, hvilket
måste anses hafva af oförstånd tillkommit, böta, Ordföranden och Auditören hvardera Sex
R;dr 32 sk. Banko, samt de öfriga Ledamöterna hvar för sig Tre R:dr 16 sk. samma
mynt; hvarjemte bemälde Ordförande och Ledamöter förpligtades att gemensamt eller
hvilkendera bäst gälda kunde, ersätta Kongl. Majit och Kronan för Sandals hållande i
häkte lem dagar med tillhopa 21 sk. 1y rist. Banko; men vid det förhållande, att
Sandal afstått från ytterligare godtgörelse för det honom genom ifrågavarande obehöriga
förlängning af fängelsestraffet tillskyndade lidande, erfordrades derom icke något
vtttrande.
Sedan Glasmästaren Johan Ilasselbergs i Lindesberg enka, Christina Hasselberg
ej mindre uti en den 21:sta Juli 1854 till Justitie-Ombudsmannen ingifven skrift fört
klagan deröfver, att Borgmästaren i nämnde stad, hvilken med biträde af en Rådman
den 11 Maj 1848 upprättat bouppteckning efter Glasmästaren Hasselberg och kort derelter
af bemälta enka uppburit Nittio R.dr Riksgäldssedel’ såsom Chartaepenningar och
arfvode, icke sedermera, oaktadt flera påminnelser och ehuru mera än sex år förflutit,
till enkan Hasselberg utgifvit samma bouppteckning, än äfven uti en ytterligare
skrift till Justitie-Ombudsmannen den 19 påföljande Augusti sin klagan förnyat,
under uppgift, att Borgmästaren ofvanberörde den 11 Maj för bouppteckningen emottagit
nämnda belopp; samt bemälde Borgmästare, med hvilken enkan Hasselbergs förstberörda
skrift blifvit kommunicerad, uti sin till Justitie-Ombudsmannen den 18 Augusti
85
1854 deröfver afgifna förklaring, jemte det ett af enkan Hasselberg skriftligen meddeladt
intyg, att hon den 1 6 i samma månad emottagit ett charteradt exemplar af
ifrågakomna bouppteckning, företeddes, uppgifvit, att samma bouppteckning icke förr
kunnat lemnäs, emedan bon blifvit, vid en förehafd flyttning, med andra handlingar
sammanblandad och förlagd; så hade Justitie-Ombudsmannen uti skrifvelse den 5 Oktober
'1854 åt Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt uppdragit, att åtal rörande
denna sak emot Borgmästaren i Lindesberg utföra samt å honom yrka det ansvar, hvartill
lag och sakens beskaffenhet föranledde.
Uti ett den '10 November '1854, till Kongl. Hofrätten ingifvet Memorial, tilltalade
bemälda Embete Borgmästaren för hans ofvannämnda förfarande; samt, då Borgmästaren
ditintills icke yttrat sig om den frågan, med hvad laglig rätt han fordrat förskott
af lösen samt af penningar till stämpladt papper för bouppteckningsinstrumentet,
till en början anhöll, att Kongl. Hofrätten, i anledning deraf, ville infordra Borgmästarens
förklaring. I denna förklaring yttrade Borgmästaren, att anmärkningen, det han
skulle af enkan Hasselberg i förskott uttagit lösen för ifrågavarande bouppteckning,
grundade sig helt och hållet på ett misstag, enär, efter det Borgmästaren, med biträde
af en Badman, upprättat bouppteckningen, densamma blifvit af enkan Hasselberg löst,
och att den sistnämnda sedermera, i enskild väg, till Borgmästaren ‘aflemnat omförmälda
bouppteckning för att intagas i Rådstufvurättens Protokoll.
I slutpåstående den 26 Februari 1855 har Advokat-Fiskalen, — jemte det
han upplyst att, enligt hvad Rådstufvurättens i Lindesberg till Kongl. Hofrätten insända
Protokoll för Augusti månad 1854 utvisade, merberörda bouppteckning den 14 i samma
månad blifvit Rådstufvurätten till inregistrerande förevisad, — i öfrigt anfört, att, om
ock emot Borgmästarens bestridande det icke finge antagas, att han, efter verkställd
uppteckning af boet efter Glasmästaren Hasselberg, affordrat dennes enka penningar i
förskott till lösen för bouppteckningsinstrumentet och stämpladt papper dertill, det likväl
stöde fast, att, sedan enkan Hasselberg, samma dag bouppteckningen upprättades,
eller kort derefter, till Borgmästaren erlagt Nittio R:dr Riksgäldssedlar till stämpladt
papper och lösen eller arfvode för bouppteckningen, samt Borgmästaren dervid förmält
sig skola besörja, det bouppteckningen jemväl blefve i Rådstufvurättens Protokoll intagen,
Borgmästaren, i stället att för sådant ändamål, på sätt lag bjöde, inom en månad
efter förrättningen, och således sist den 9 Juni 1848, bouppteckningen för Rådstufvurätten
uppvisa, låtit detta ärende helt och hållet ligga neder, och ej heller, oaktadt
flera påminnelser från sterbhusets sida, kunnat förmås att bouppteckningen till
vederbörande utgifva förr, än enkan Hasselberg påkallat Justitie-Ombudsmannens åtgärd,
då Borgmästaren omsider den 14 Augusti 1854, eller mera än sex år efter det
penningarne för handlingens vederbörliga expedierande af honom uppburits, bouppteckningen
hos Rådstufvurätten anmält och den 16 i samma månad handlingen till enkan
Hasselberg utgifvit; — i följd hvaraf och då något afseende icke borde fästas å Borgmästarens
föregifvande, det han endast i egenskap af enskild person skulle hafva un
-
86
eler ofvanberörde tid bouppteckningen innehaft, eller å uppgiften, att handlingen skulle
bos Borgmästaren blifvit förlagd, helst det visat sig, att, då fråga på allvar uppf lod
om handlingens expedierande till vederbörande, densamma genast var för Borgmästaren
tillgänglig, Advokat-Fiskals-embetet påstått, att Borgmästaren måtte, jemlikt lista
Kap. 12:te § Rättegångsbalken, böta 150 daler silfvermynt med 50 R:dr Banko.
Härtill genmälde slutligen Borgmästaren, att merberörda bouppteckning först
efter en flere dagar fortsatt eftersökning återfunnits, och att han enskildt emottagit
densamma, hvarföre han hemställde, huruvida det åberopade lagrummet vore till
förevarande fall lämpligt och huruvida det bötesbelopp, som föreslagits, vöre jemförligt
med den försummelse, som möjligen kunde iäggas honom till last.
Den 4 Juli 1855 meddelade Kongl. Hofrätten Utslag af innehåll: att emedan
annat förhållande icke blifvit i målet ådagalagdt, än Borgmästaren medgifvit, eller att,
sedan han med biträde af en Rådman den 11 Maj 1848 ifrågakomna bouppteckning
förrättat, enkan Hasselberg utlöst densamma och sedermera till Borgmästaren, utom
rätta, ånyo öfverlemnat bouppteckningen för att genom hans försorg till Rådstufvurätten
ingifvas, hvarefter bouppteckningen den 14 Augusti 1854 blifvit bos Rådstufvurätten
företedd och den 16 i samma månad till enkan Hasselberg återställd; ty och
som, vid anförda förhållande, det icke, emot Borgmästarens bestridande, antagas
kunde, att, då enkan Hasselberg till Borgmästaren öfverlemnade bouppteckningen
med förenämnde uppdrag, han densamma å sitt embetes vägnar emottog, eller att
Borgmästaren i denna sin egenskap bouppteckningen sedermera innehaft före ofvanberörde
den 14 Augusti, så funne Kongl. Hofrätten, det Borgmästaren icke kunde,
på sätt emot honom blifvit yrkadt, till ansvar, såsom för tjenstefel, i målet fällas.
Öfver detta Kongl. Hofrättens beslut klagade Advokat-Fiskals-embetet, enligt JuslitieOmbudsmannens
förordnande, hos Kongl. Majit, som den 16 November 1857 meddelade
Nådigt Utslag, innehållande, att emedan, vid antagande af det utaf Borgmästaren
i Lindesberg uppgifna förhållande, att, efter det enkan Hasselberg utbekommit
ifrågavarande af bemälde Borgmästare och annan person, såsom Magistratens Deputerade,
upprättade bouppteckningsinstrument, Borgmästaren åter emottagit detsamma
för att hos Rådstufvurätten till laga behandling anmälas, Borgmästaren, som vid
nämnda tillfälle och sedermera ostridigt varit i utöfning af Borgmästare-embetet, och
i sådan egenskap hade åliggande att vaka öfver fullgörandet af lagens föreskrift, i
enlighet med hvilken bouppteckningsinstrumentet skolat inom viss stadgad tid till
Rådstufvurätten ingifvas, borde anses hafva under sitt embetsmanna-ansvar bouppteckningsinstrumentet
emottagit och innehaft, pröfvade Kongl. Majit, med ändring af
Hofrättens Utslag, i förmågo af Usta Kap. 12:le § Rättegångsbalken, rättvist fälla
Borgmästaren, att för det åtalade långvariga dröjsmålet med ärendets behandling hos
Rådstufvurätten böta trettio daler silfvermynt med tio Ridr Banko.
87
Uti Justitie-Ombudsmannens berättelse till Riksdagen år 1850 omförmäles (sid.
90—98) ett åtal emot Kongl. Styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i Riket,
föranledt deraf, att, — sedan en å kronohäktet vid Långholmen till straff för
tryckfrihetsbrott innesluten fånge hos Kongl. Styrelsen anhållit om tillåtelse att, medan
han i häktet förvarades, sysselsätta sig med skrifning, under iakttagande deraf, att
inga skrifter af honom utlemnades förr, än vederbörande haft tillfälle öfvertyga sig
att deri ej förekomme något, som kunde afse försök till rymning, eller på annat
sätt störa ordningen vid fängelset, — Kongl. Styrelsen genom Beslut den 10 Sept.
1852 väl bifallit närande ansökning, men tillika stadgat det vilkor, att sådana fångens
skrifter, som anginge annat, än hans enskilda angelägenheter, borde af Direktören vid
fängelset öfverlemnas till Öfver-Ståthåilare-embetet, för att, efter dess bepröfvande,
vederbörande till handa hållas, derest icke fången, beträffande sådana skrifter, som
vore ämnade att till trycket befordras, hellre ville öfver innehållets lagenlighet förskaffa
sig Tryckfrihets-Komitéens godkännande.
Kongl. Svea Hofrätt hade genom Utslag den 8 April 1856 af skäl, sorn uti
ofvannämnda embetsberättelse upprepas, ogillat åtalet; och på de underdåniga besvär,
Justitie-Ombudsmannen deröfver fullföljt, har Kongl. Majit nu mera, uti Nådigt Utslag
den 14 Januari 1858, förklarat skäl icke vara anfördt, som i Hofrättens Utslag
kunde verka ändring.
Sedan Justitie-Ombudsmannen vid anstäld inspektion af Rådstufvurättens och
Kämnersrättens i Gefle arkiv funnit, att Saköreslängder icke voro vid bemälte Kämnersrätts
Domböcker för åren 1832, 1833, 1834- och 1835 fogade, och i följd
deraf åtal ägt rum emot den tjensteman, hvilken tillsynen öfver dessa Saköreslängders
upprättande ålegat, så hade dylika längder väl blifvit författade; men då desamma,
utom det att de icke upptogo, huru ådömde böter blifvit fördelade, äfven i öfrigt
buro vittne om bristande noggrannhet, hade Justitie-Ombudsmannen anmodat Rådstugurätten
i Gefle att låta jemföra nämnda längder med Kämnersrättens Domböcker till
utrönande af de rättelser orh tillägg, som kunde finnas nödiga. — Efter det sådan
jemförelse ägt rum och nya bötesförteckningar blifvit i enlighet med Domböckerna
uppgjorda, befanns, att, uti de först upprättade, bötesposter blifvit förbigångna:
för år 1832, fyra; för 1833, fem; för 1834, fyra; och för 1835, en, —
bestigande sig sammanlagda till 51 R:dr 2 sk. Banko, samt ådömda för uteblifvande
från domstol, för slagsmål, fylleri och oloflig bränvinsförsäljnmg m. m ; —
och då jemväl antagas kunde, att berörde poster icke heller blifvit hos de sakfällde
uttagna, eller annorlunda af vederbörande uppbördsman redovisade, uppdrog Justitieombudsmannen,
uti skrifvelse af den 17 Januari 1857, åt Advokat-Fiskals-embetet
i Kongl. Svea Hofrätt att för den vårdslöshet i Domare-embetets utöfning, Kämners
-
88
rättens Ordförande i omförmälda måtto låtit komma sig till last, honom lagligen tilltala
och dervid yrka ej mindre ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, än äfven
förpligtande för bemälte Ordförande att utgifva de belopp, hvilka han icke kunde
styrka hafva kommit rätta ägarne tillhanda.
På detta åtal fälldes Ordföranden, genom Kongl. Hofrättens Utslag, som meddelades
den 9 Februari 1858, och icke blifvit å någondera sidan öfverklagadt, att
för sin omförmälda vårdslöshet böta etthundra daler silfvermynt med femtio R:dr Rint
till treskiftes, hvarjemte honom ålades att derest i följd af hans uraktlåtenhet att
tillse, det merberörda bötesposter blifvit i Saköreslängderna upptagna, böterna, eller
någon del af dem, icke skulle komma att hos de sakfullde utgå, sjelf fylla hvad
som bruste.
Af förekommen anledning hade Justitie-Ombudsmannen dels uti skrifvelse den
22 September 1853 anmodat Konungens Befallningshafvande i Christianstads Län,
att låta verkställa behörig inventering af Rådstufvurättens i Cimbrishamn arkiv samt
att lemna Justitie-Ombudsmannen del af det instrument, som vid inventeringen komme
att upprättas, dels ock derefter den 13 September 1854 begärt underrättelse om
de hinder, hvilka kunde hafva föraniedt ett redan då nog långvarigt dröjsmål med
fullgörande af hvad sålunda äskats, samt slutligen den 5 Juni 1855 ej mindre erinrat
Konungens Befallningshafvande om angelägenheten att föranstalta, det ofvanberörda
inventering ofördröjligen blefve verkställd, än äfven yttrat förväntan att inom två
månaders tid erhålla den upplysning, som uti nästföregående skrifvelse påkallats; —
men dä något svar på dessa särskildta skrifvelser från Konungens Befallningshafvande
icke erhöllos, fann Justitie-Ombudsmannen sig ej längre kunna undgå att till laglig
beifran öfverlemna den försummelse, Ivonungens Befallningshafvande i antydda hänseenden
låtit komma sig till last, och uppdrog derföre genom skrifvelse den 20 Mars
1856, åt Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge att
åtal emot vederbörande i laga ordning anställa och utföra.
Uti förklaring olver Advokat-Fiskals-embetets i anledning häraf afgifna memorial
yttrade Landshöfdinge-embetet i lörrbemälta län, att Konungens Befallningshafvande
efter emottagandet af Justitie-Ombudsmannens först omförmälda skrifvelse genast eller
under den 26 September 1853 förordnat en i orten boende ordinarie Häradshöfding
att förrätta inventering af Rådstufvurättens arkiv, samt sedermera uti skrifvelser den
28 September 1854, den 11 Augusti 1855 och den 7 Februari 1856 erinrat bemälde
Häradshöfding om insändande af inventeringsinstrumentet; hvarefter och sedan
detta den 17 i sistnämnda månad till Konungens Befallningshafvande inkommit, detsamma
elen 22 \ merberörde månad blifvit till Justitie-Ombudsmannen msändt; på grund
hvaraf
89
hvaraf Landshöfdinge ernbetet förmenade sig icke hafva åsidosatt de skyldigheter,
hvilka genom Justitie-Ombudsmannens skrifvelser varit påfordrade.
Efter vidare förelupen skriftvexling emellan Advokat-Fiskals-embetet och Landssekreteraren
i länet, emot hvilken ansvarspåståendena riktades, har Kongl, Hofrätten,
medelst Utslag den 16 Februari 1858, sig utlåtit, och enär förut varande Landshöfdingen
i Christianstads län under tiden aflidit, funnit någon pröfning af hans förfarande
då mera icke äga rum; men deremot och då Lands-Sekreteraren måste till
last föras ej mindre det anmärkta dröjsmålet att vidtaga åtgärd för verkställande af
den anbefallda inventeringen af Cimbrishamns Rådstufvurätts arkiv, än äfven underlåtenheten
att meddela Justitie-Ombudsmannen den af honom i skrifvelser den 13
September 1854 och den 5 Juni 1855 begärda redovisning för dröjsmålet med inventeringens
förrättande, pröfvade Kongl. Hofrätten, som icke kunde fästa afseende å de
af Lands-Sekreteraren för hans urskuldande uppgifna omständigheter, rättvist att, jemlikt
Usta Kap. I2:te § Rättegångsbalken, döma Lands-Sekreteraren att, för den af
honom salunda ådagalagda försummelse vid embetets utöfning, böta tretiosju Riksdaler
femtio Öre Riksmynt till treskiftes emellan Kongl. Majit och Kronan, Advokat-Fiskalsembetet
samt staden Christianstad.
Emot detta Utslag hafva besvär icke blifvit ä någondera sidan anförda.
Ett uti berättelserna till 1853 och 1856 års Riksdagar upptaget åtal emot
Konungens Befallningshafvande i Jemtlands län för oriktig behandling af ett utmätningsärende,
finnes uti dessa berättelser utveckladt endast i afseende på tvenne preliminärfrågor,
den ena, huruvida de domare, som i Hofrätt afgjort enskilda besvär
öfver Konungens Befallmngshafvandes åtalade Utslag, icke vore jäfviga att döma äfven
öfver åtalet ä samma Utslag, hvilket de faststält, och den andra, huruvida den en
gång i Hofrätten förehafda behandling af ärendet borde göra Hofrätten obehörig att
sig dermed vidare befatta och således till slutlig pröfning företaga Justilie-Ombudsmannens
talan.
1 den förra af dessa frågor är utgången redan gifven genom Kongl. Majits Nådiga
Beslut, redovisadt uti berättelsen till 1856 års Riksdag, hvilket Nådiga Beslut
gillar Justitie-Ombudsmannens jäfsanmärkning och till Hofrätten återförvisar målet.
Sednare frågan åter är numera afgjord både hos Hofrätten och Kongl. Maj.ts Högsta
Domstol, der utgången blifvit sådan, att hufvudsaken är pröfvad samt följaktligen
Hofrättens behörighet erkänd. Detta kommer att visa sig uti den här följande fortsatta
redovisning af sakens förlopp. Förhållandet skall således i dess helhet fiamläggas.
Bonden Jon Nilsson i Hvattjom hade hos Justitie-Ombudsmannen anmält,
och med företedda handlingar visat, att i följd af Konungens Befallmngshafvandes i
R. St. Just-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1859 års Riksdag. 12
90
Jemtlands län den 10 Maj 1849 meddelade Utslag, hvarigenom Olof Heljesson i
Hvattjom, såsom låntagare, samt Per Heljesson i Obbåsen och ( lof Olofsson i Hackåsen,
såsom löftesmän, blifvit förpliktade att till Rikets Ständers Banko-Diskontverk
betala 640 Riksdaler Banko jemte ränta och kostnadsersättning, utmätning den 2 Juli
samma år skett hos bemälte Olof Heljesson, i närvaro af båda löftesmännen, samt
dervid blifvit upptecknad och värderad ej mindre all Olof Heljessons lösegendom än
ock, då denna fnnnits till skuldens gäldande otillräcklig, den fastighet, 1f tunneland,
Hvattjom N:o 1, hvilken han under den 16 nästförutgångne April försålt till Olof
Olofsson i Hackåsen och som denne erbjudit att till Olof Heljesson återställa; och
hade utmätningsmannen härvid väl förklarat sig icke kunna upphäfva denna hemmanshandel,
men likväl funnit skäligt att, alldenstund Olof Olofsson häftade såsom
borgesman för den skuld, hvarför utmätning var i fråga, taga omförmälte hemman
i mät, med åsatt värde 1,333 R:dr 16 sk. Banko, hvarefter och sedan vederbörande
Kronofogde hos Konungens Befallningshafvande anmält, att Olof Heljessons i fråga
varande skattehemman vore i mät taget, Konungens Befallningshafvande den 27 Juli
1849 genom utfärdad kungörelse utsatt exekutif auktion å hemmanet, under enahanda
benämning af Olof Heljessons skattehemman.
Denna utmätningsauktion förrättades den 2 Oktober 1849, då hemmanet försåldes
och af klaganden Jon Nilsson inropades; och sedan klagan hos Konungens
Befallningshafvande blifvit förd af Olof Heljesson samt hans 2:ne förmyndare, Jöns
Persson i Hvattjom och Erik Jonsson i Borgen, öfver såväl utmätnings- som auktionsförrättningarne,
med anmärkning bland annat, att efter det Olof Heljesson till Olof
Olofsson föryttrat hemmanet, detsamma icke lagligen bort för Olof Heljessons räkning
försäljas, så har öfver denna klagan Olof Olofsson blifvit hos Konungens Befallningshafvande
hörd, dervid han fortfarit i sitt vid utmätningen gifna yttrande samt
ansett sig böra till den i fråga varande skuldens gäldande frånträda alla anspråk på
hemmanet, hvilket han förmente hafva blifvit både utmätt för Olof Heljessons räkning
och såldt såsom hans tillgång, äfvensom inroparen, klaganden Jon Nilsson, likaledes
hörd, bestridt Olof Heljessons påstående om köpets återgång samt påyrkat sin rätt
att varda vid samma köp bibehållen. Öfver hvad sålunda förekommit har Konungens
Befallningshafvande den 30 April 1850 gifvit Utslag af innehåll, att som i meddelad
besvärshänvisning rätteligen varit föreskrifvet, det Olof Heljesson ägde att inom fjorton
dagar efter erhållen del af utmätningsinstrumentet anföra besvär, men besvären icke
inora denna tid inkommit, frågan om utmätningens bestånd ej kunde till pröfning
upptagas, samt att, enär, beträffande Olof Heljessons klagan öfver ut.mätningsauktionen,
riktigheten af det emellan honom och Olof Oiofsson om hemmanet den 16 April
1849 afslutade köp icke vore satt i fråga, utan ömsesidigt erkänd, samt Olof Olofsson,
som för den i fråga varande skulden till Banko-Diskontverket stöde i lika ansvarighet
med Olof Heljesson, sjelf uppgifvit hemmanet till utmätning och långt ifrån
att klandra utmätningsmannens dervid tagna befattning, fastheldre uti sin förklaring
94
tHtlyckligen medgifvit, det vid samma förrättning lagenligt förfarits; men såväl uti
auktionskungörelsen som vid sjelfva auktionen den oriktigheten ägt rum, att utan
någon iakttagelse i fråga om ett intecknadt födoråd, hemmanet, i strid med hvad
utmätningsförrättningen innehölle, såsom Olof Heljessons tillhörighet vore försåldt och
liqvid om köpeskillingen derefter jemväl för hans räkning blifvit uppgjord, Konungens
Befallningshafvande ogillade meranämnde å hemmanet Hvattjom haline auktion
tillika med den upprättade köpeskillingsliqviden samt förordnade, att, i följd deraf det
utmätta hemmanet, derest liqvid ej dessförinnan skedde, komme att ånyo i laglig
ordning ofördröjligen å auktion utbjudas och försaljas.
Uppå såväl Olof Heljessons förmyndares som köparen Jon Nilssons häröfver
anförda besvär, har Kongl. Hofrätten genom Utslag den 27 Augusti 4850 funnit
skäl icke vara anlördt, som till ändring i Konungens Befallningshafvandes Utslag föranleda
kunde; och har Justitie-Ombudsmannen ansett sig böra till lagligt afgörande
hos domaren öfverlemna de felaktigheter, sorn uti Konungens Befallningshafvandes
förfarande funnits vara att anmärka.
Oberäknad härvid den fråga om Olof Heljessons födoråd, som bland skälen för
Konungens Befallningshafvandes beslut upptages, men hvilken destomindre kunde gifva
Olof Heljesson fog till klagan, som den inteckning han för födorådet ägde, ingalunda
rubbades genom hemmanets försäljning, var det endast från oriktigheten i auktionskungörelsen,
som anledning till auktionens ogillande blifvit hämtad, men denna oriktighet
var öfverklagad endast af Olof Heljesson, hvilken dock, i följd af sitt eget erkännande,
att han ej mer vore jordägare, ej heller kunde anses omedelbarligen genom
försäljningen förnärmad och hvars klagan öfver utmätningen icke blifvit upptagen;
hvaraf följde, att denna sistnämnda förrättning, om än Olof Heljessons rätt var genom
densamma förnärmad, likväl emot honom ägde bestånd. Men vid utmätningens
giltighet och bestånd kunde annat begrepp ej fästas, än att det omtvistade hemmanet
måste anses rätteligen i mät taget för den gäld, som skulle utsökas. Af denna
utmätning, såsom klanderfri, kunde således ej annat följa, än att det utmätta hemmanet
borde på auktion försäljas till gäldande af den skuld, för hvilken utmätningen
skett.
Vid denna förrättning hade väl Olof Olofsson icke annorlunda medgifvit hemmanets
användande, än att han erbjudit att detsafnma till Olof Heljesson återställa;
och då handlingarne icke utmärkte, att detta erbjudande blifvit af den sednare i laga
ordning antaget, samt hemmanet vid auktionen afyttrades såsom en Olof Heljessons
tillhörighet, dervid köpeskillingen uppgick till lägre belopp, än han af Olof Olofsson
sig i köpeskilling betingat, hade häraf blifvit slutadt, att Olof Heljessons rätt varit
genom auktionen förnärmad. Emedlertid har Konungens Befallningshafvande, till
rättelse i den såsom oriktig ansedda försäljningen, ej funnit annan utväg, än att förordna,
på sätt ofvan är anfördt, att det utmätta hemmanet komme att ånyo i laglig
ordning ofördröjligen å auktion utbjudas och försäljas. Men Justitie-Ombudsmannen
92
ansåg det vara oslndigt. att vid den beslutna nya utmiitningsauktlonen hemmanet
icke kunnat försäljas på annan grund, än den, hvarpå förra auktionen skett, nemligen
den redan försiggångna laga kraftvunna utmätningen, hvilken åter grundade sig på
Olof Olofssons dertill lemnade begifvande. Hade den gjorda utmätningen icke rätteligen
kunnat derpå grundas eller den i följd deraf skedda försäljningen icke varit
giltig, så har lika litet en ny försäljning kunnat på samma utmätning grundas. Någon
ny grund, hvarpå en sådan försäljning skulle stödja sig, hade hos Konungens
Befallningshafvande icke kommit i fråga och skulle i allt fall ej kunnat blifva någon
annan än en ny utmätning. Huru denna kunnat försiggå, utan att undanrödja den
förra, hvilken vunnit laga kraft (och ej heller blef undanröjd) eller utan att lika
mycket som förut förnärma Olof Heljessons rätt, så vidt denna dermed kunde förnärmas,
det syntes icke möjligt att utreda; och deraf kunde ej annan slutföljd härledas,
än att den af Konungens Befallningshafvande ogillade utmätningsauktionen
bordt äga bestånd.
Annorlunda hade kunnat blifva, ifajl utmätningen fatt undanrödjas. Då hade
hemmanet kunnat i mät tagas såsom Olof Olofsson tillhörigt och till skuldens gäldande
för hans räkning i egenskap af löftesman (och genom Utslaget till dess gäldande
förpliktad) försäljas. Nu deremot, då den laga kraftvunna utmätningen måste
bestå, kunde Justitie-Ombudsmannen ej annat finna, än att Olof Heljesson, i följd
al denna laga kraft, måste betraktas, såsom hade han samtyckt till det af Olof
Olofsson gjorda anbud att återställa hemmanet, genom hvilket anbud utmätningen
tillkommit. Någon verkan på beståndet af den genom auktionen skedda försäljning
kunde icke härledas från en sedermera möjligen uppstående tvist emellan Olof Heljesson
och Olof Olofsson, vare sig om sjelfva detta anbuds giltighet emot den förre i
följd af den mot honom laga kraft ägande utmätningen eller om den, i annat fall.
honom tillkommande rätt att af Olof Olofsson erhålla godtgörelse för återstoden af
den köpeskilling, denne utfäst vid afhandlingen den 16 April, efter afdrag af de för
auktionsförsäljningen influtna medel, hvilka dels genom afbördande af Olof Heljessons
gäld kommit honom till godo och dels derutöfver kunde böra af exsekutoren
redovisas.
Af en sådan tvist emellan Olof Heljesson och Olof Olofsson berodde icke den
vid auktionen blifna köparens, klaganden Jon Nilssons, rätt att behålla det inropade
hemmanet, ehvad hans fångesman förklarades rätteligen vara den, för hvars räkning
hemmanet blifvit utbjudet, eller den, som genom förutgående köp detsamma åtkommit,
men med hvars samtycke försäljningen skett. Hvad dervid beträffade sjelfva
torinen af den äganderättens föryttring, som Olof Olofssons bifall till hemmanets utmätande
för Olof Heljessons räkning innefattade, så kunde af den härigenom möjligen
uppkommande ofullständighet i åtkomsthandlingar ingen annan förnärmas, än inroparen
Jon Nilsson, hvilken dock, långt ifrån att deröfver klaga, sjelf yrkat köpets bestånd.
(Jch för öfrigt tillhörde det fullgörandet af Olof Olofssons begifvande till återgång af
93
hans köp, att öfver detta begifvande vid påfordran upprätta behörig skriftlig handling,
hvaraf Jon Nilsson för lagfarts vinnande kunde komma i behof.
Vid detta förhållande hade derföre, efter Justitie-Ombudsmannens tanka. Konungens
Befallningshafvande ostridigt bort låta till Jon Nilsson utfärda salubref, af
sådant innehåll, i afseende på fångesman, att hemmanet vid utmätningen tillhört
Ola/ Olofsson, men då blifvit af honom erbjudet ali återställas till Olof Heljesson och
på grund deraf i mål taget, hvarefter utmätningen vunnit laga kra/t. Men om ock
utfärdandet af ett sådant köpebref mött betänklighet, hade Konungens Befallningshafvande
icke derföre varit befogad att genom auktionens ogillande fråndöma Jon
Nilsson den jordäganderatt, som på grund af inropet blifvit vid auktionen honom
tillerkänd. Del fall, hvari Konungens Befallningshafvande lagligen kunde, oaktadt
skedd försäljning, förordna om ny utmätningsauktion, hade icke inträffat, nemligen
att köpeskillingens erläggande dröjt utöfver föreskrifven tid (och köparen sålunda förlorat
sm rätt), enär köpeskillingen var af Jon Nilsson, enligt sjelfva Utslagets innehåll,
i behörig ordning erlagd. Den tvist, som derefter kunde uppstå om den genom
auktionen förvärfvade äganderätten, tillhörde säkerligen icke Konungens Befallningsi
afvande att slita, utan borde ovilkorligen, såsom rörande jordafång, till domstol
förvisas.
I följd af hvad sålunda blifvit såsom felaktigt anmärkt anställdes inför Kongl.
Hofrätten åtal emot Konungens Befallningshafvande, för det uppgifna hufvudsakliga
ändamål, att bereda klaganden tillfälle att bevaka sitt anspråk på ersättning för de
förluster, hvilka genom det åtalade beslutet blifvit honom tillskyndade.
Öfver detta åtal har Kongl. Hofrätten gifvit Utslag den 25 April 1853 af innehåll,
att emedan upplyst vore, att ifrågavarande hemman JVs 1 i Hvattjom, som vid
ofvanberörda den 2 Juli 1849 förrättade utmätning till gäldande af en domfäst fordran
hos både Olof Olofsson och Olof Heljesson, i mät togs, blifvit redan den 16
nästförutgångne April af Olof Heljesson försåldt till Olof Olofsson, hvilken derå jemväl
erhållit uppbud, samt hvarken af den omständighet, att, på sätt instrumentet
öfver nämnda utmätning upplyste, Olof Olofsson vid samma tillfälle, dervid Olof
Heljesson icke ens när varit, erbjudit sig, att till denne återställa hemmanet, eiler i
öfrigt hade blifvit ådagalagdt, att äganderätten till hemmanet på Olof Heljesson återgått,
men,sådant oaktadt, och fastän utmätningsinstrumentet icke heller utmärkte, att
hemmanet blifvit från Olof Heljesson i mät taget, utan i stället innehölle, att förrättningsmännen,
utan att kunna upphäfva den hemmanshandel, som emellan Olof
Heljesson och Olof Olofsson blifvit ingången, funnit skäligt att, enär Olof Olofsson
häftade såsom borgesman för den skuld, hvarföre utmätning vore i fråga, omförmälte
hemman i mät taga, hemmanet likväl blifvit icke allenast i Konungens Befallningshafvandes
den 27 Juli 1849 utfärdade auktionskungörelse utbjudet såsom Olof Heljessons
tillhörighet, utan ock vid auktionen den 2 påföljande Oktober i sådan egenskap
försåldt; thy och som köpeskillingen dervid uppgått till allenast 1,707 R:dr, hvaremot
94
Olof Heljesson skulle vid försäljningen till Olof Olofsson af denne hafva betingat sig,
utom andra förmåner, en köpesumma af 2,133 R:dr 16 sk. allt Banko, som, enligt
hvad handlingarna föranledde, vid utmätningsförrättningen ännu icke varit af Olof
Olofsson gulden; vid hvilket förhållande Olof Heljessons rätt kunde vara beroende
deraf, huruvida auktionen komme att äga bestånd eller upphäfvas; alltså och då följaktligen,
i anledning af Olof Heljessons öfver densamma hos Konungens Befallningshafvande
förda klagan, Konungens Befallningshafvande, på grund af den väsendtliga
felaktighet, som vid hemmanets ifrågakomna försäljning å auktionen ägt rum, bort,
på sätt som skett, ogilla nyssnämnda auktion tillika med den i följd deraf för Olof
Heljessons räkning uppgjorda köpeskillingsliqvid samt för beredande af forlgång åt
den laga kraft vunna utmätningen af Olof Olofssons ifrågavarande hemman, förordna,
att samma hemman, derest liqvid ej mellankomme, skulle ånyo i laga ordning å
auktion utbjudas och försäljas; funne Kongl. Hofrätten skäligt den emot Konungens
Befallningshafvande i målet förda talan ogilla, vid hvilket slut Herr Landshöfdingen
och Landssekreteraren jemväl befriades från skyldigheten att utgifva den af Jon Nilsson
fordrade kostnadsersättning.
Vid underdånig klagan öfver detta Kongl. Hofrättens Utslag anmältes först den
i 1853 års Berättelse upptagna jäfsfrågan, hvars utgång derefter blifvit uti 1856
års Berättelse redovisad. I hufvudsaken innehöllo emellertid de underdåniga besvären
följande anmärkningar:
att om ock Olof Heljessons klagan kunnat upptagas, det dock icke varit möjligt
att derpå fästa afseende, då hans rätt ej kunde vara förnärmad derigenom, att
ett hemman, som icke honom utan hans löftesman tillhörde, blifvit för hans och löftesmannens
gemensamma gäld i mät taget; hvaremot han, i följd af försuten talan
icke kunde betraktas annorlunda, än såsom hade han vid sjelfva utmätningen samtyckt
till hvad der föregått; men att orri han ock vid förrättningen vägrat sitt bifall,
deraf dock endast följt, att Olof Olofssons på eget bevåg gifna tillåtelse till hemmanets
användande i betalning för skulden, såsom till Olof Heljesson återstäldt, blifvit
utan all verkan på dennes rätt mot Olof Olofsson i och för den dem emellan slutna
handel om hemmanet (och af utmätningens laga kraft kunde ej heller någonting annat
följa, då Olof Olofssons dervid gifna bifall var ovilkorligt och icke hvilade på
aftal med Olof Heljesson);
att om Olof Heljesson redan erhållit full betalning för hemmanet, det då var
klart, att ingen ändring i denna köpeskillingsliqvid kunde uppkomma genom Olof
Olofssons ensidiga åtgärd, eller utan Olof Heljessons bestämda samtycke; men att
förhållandet icke blef annorlunda derigenom att tilläfventyrs köpeskillingen var obetaldt,
utan borde Oiof Heljesson njuta tillgodo det pris, han af sin köpare sig betingat,
utan allt hinder af den åtgärd, som köparen utan hans medverkan med hemmanet
vidtog; samt att om ock fråga kunnat blifva, huruvida genom denna åtgärd någon
minskning i Olof Heljessons rätt kunde hafva utan hans begifvande tillkommit, det
95
då icke var hos Konungens Befallningshafvande, som denna fråga horde slitas samt
att således, då uti samma fråga, såsom tvistig, parterna icke kunde förmenas att
anlita domaren, Konungens Befallningshafvande icke bort dermed taga befattning;
att möjligtvis Olof Heljesson befarat, att med det återställande af hemmanet till
honom, hvilket Olof Olofsson erbjöd, åsyftades återgång af sjelfva köpet, hvarigenom
denne blifvit ägare och att han skulle kunna förklara sin mening hafva varit att icke
under annat vilkor, än denna återgång, tillåta hemmanets utmätande, i hvilket fall
våda för beståndet af Olof Heljessons köpevilkor kunde förmenas vara å bane; men
att en sådan förklaring af Olof Olofsson, hvilken ingenting verkade emot utmätningens
bestånd, sedan denna vunnit laga kraft, lika litet kunnat hafva någon för Olof
Heljesson menlig verkan, då hvarken köp eller köpevilkor kunnat utan hans begifvande
förändras, och han något sådant icke lemnat;
att den försäljning, som på denna utmätning försiggick, ej begripligen skulle
mer än sjelfva utmätningen kunnat förnärma Olof Heljessons rätt, (och likväl var det
på hans klagan, som auktionen hade blifvit ogillad); ty ehuru man räsonerat om en
verkan deraf, att vederbörande Kronofogde hos Konungens Befallningshafvande anmält,
det Olof Heljessons hemman vore i mät taget och att Konungens Befallningshafvande
genom sin kungörelse utsatt exekutif auktion derå under enahanda benämning
af Olof Heljessons hemman, så hade dock, ifall någon kunnat genom denna
oriktighet i kungörelsen förnärmas, detta varit antingen hemmanets rätta ägare, Olof
Olofsson eller ock inroparen Jon Nilsson, så framt han befarade att icke erhålla fullständig
åtkomst till hemmanet; men att det likväl var ingendera af dessa, som klagade,
utan då de hos Konungens Befallningshafvande hördes öfver Olof Heljessons
besvär, fortsatte Olof Olofsson sitt medgifvande till hemmanets försäljning och Jon
Nilsson påyrkade beståndet af det genom hans inrop slutade köp; hvaraf följde, att
desse icke kunde tvingas att detta köp frångå eller hindras att låta detsamma på
deras äfventyr bestå;
att det i följd af deras gemensamma önskan fastheldre ofelbart ålegat Konungens
Befallningshafvande att på grund af auktionen låta utfärda salubref. deri förloppet
vid utmätningen och förhållandet med fångesmannens åtkomst kunnat omförmä
las;
men att, om ock betänklighet härvid skolat hämtas från Olof Heljessons eller
hans förmyndares klander, denna betänklighet dock för ingen del kunnat berättiga
Konungens Befallningshafvande att ogilla auktionsförrättningen och dermed upphäfva
köpet, utan hade då klandret bort till laga domstol förvisas och salubrefvets utfärdande
anstå, till dess i saken varit dömdt; att vid afgörandet af en sådan tvist felet
i auktionskungörelsen väl icke möjligtvis kunnat blifva af menlig verkan på Olof Heljessons
rätt eller medfört förpligtelse för honom att mot sin vilja anses för inroparens
fångesman, utan hade den lagliga följden af Olof Olofssons begifvande vid utmätningen
kommit att pröfvas efter verkliga förhållandet, och att då hvarken Olof
Olofsson eller inroparen, hvilka låtit auktionen vinna laga kraft, ägt att yrka ändring
96
i det dervid slutna köpet, det ej heller kunnat häfvas, hvaraf följde, att det anspråk
Olof Heljesson möjligen befunnits aga, kommit att inskränka sig till befrielse från all
för honom menlig verkan af Olof Olofssons omtvistade förklaring om hemmanets återställande,
en verkan, som i händelse den ej redan fanns, visserligen icke skulle
kunnat uppkomma derigenom att Konungens Befallningshafvande låtit i auktionskungörelsen
hemmanet benämnas såsom Olof Heljesson tillhörigt;
att fastän utmätningen nu icke kunde ändras eller annan ändring i någon del
af förhållandet tillvägabringas, än en ny auktionskungörelse, hvari förmodligen Olof
Olofsson upptogs såsom hemmanets ägare — således tvisten om återställandets verkan,
i fall den var någon, tvärt afskars — en ny utmätningsauktion likväl skulle
företagas och hade, enligt Konungens Befallmngshafvandes i förklaringen lenmade uppgift
försiggått; genom hvilken auktion, anställd på Olof Heljessons klagan och till
skyddande af hans rätt, hemmanet blifvit såldt; förmodligen icke mera såsom från
honom i mät taget, utan såsom Olof Olofsson afhändt. på grund af dennes erbjudande
att återställa det till Olof Heljesson; men att genom auktionskungörelsen ingen
afhändelse kunnat tillkomma utan det varit i Olof Olofssons erbjudande som den skolat
ligga, och detta erbjudande fanns redan hvarken mer eller mindre kraftigt i utmätmngsinstrumentet
antecknadt, än det genom kungörelsen kunde blifva, samt att
således den nya auktionen hvilade på ingen annan grund än Olof Olofssons begifvande
till hemmanets försäljning, alldeles sådant detta begifvande var vid utmätningen
lemnadt, d. v. s. på ingen annan grund, än hvarpå den förra utmätningsauktionen
hvilat, hvilken till sin kraft och verkan blifvit af Konungens Befallningshafvande och
Kongl. Hofrätten undanröjd; men att häraf följde, att om den nya auktionen kunde
äga bestånd, änskönt den blefve af Olof Heljesson öfverklagad, den förra auktionen
icke mindre bort, emot samme Olof Heljessons klagan äga bestånd.
Uti Kongl. Maj:ts häröfver den 3 December 1855 gifna nådiga Utslag, hvars
innehåll upptages i 1856 års Berättelse, gillades jäfsanmärkningen och saken återförvisades
till Kongl. Hofrätten för ny lagenlig behandling. I följd häraf meddelades
Kongl. Hofrättens Utslag den 27 November 1856. innehållande, att emedan Konungens
Befallmngshafvandes nu åtalade Beslut redan blifvit på enskild parts klagan uti
ifrågavarande hänseende af Kongl. Hofrätten genom Utslag den 27 Augusti 1850
pröfvadt, dervid Kongl. Hofrätten ej funnit skäl att i Beslutet göra ändring samt de
skäl, på hvilka Justitie-Ombudsmannen påstått att nämnda Beslut skulle vara oriktigt,
ej vore andra, än de som redan vid förstnämnda klagan hos Kongl. Hofrätten uppgifvits
eller funnos i de dervid Kongl. Hofrätten tillhandakomna handlingar förvarade,
ty och som på grund häraf den pröfning af Beslutets laglighet, som af Justitie-Ombudsmannen
uti ifrågavarande mål blifvit påkallad, skulle innefatta pröfning af samma
förhållande, som redan utgjort föremål för bedömande hos Kongl. Hofrätten; alltså funne
Kongl. Hofrätten det meranämnde af Justitie-Ombudsmannen mot Konungens Befallningshafvande
anställda åtal ej kunna till något vidare Kongl. Hofrättens yttrande föranleda.
Öfver
97
Öfver detta Beslut hafva blifvit anförda underdåniga Besvär, deruti Justitie-Ombudsmannen
anmärkt, att i uppställningen af Kongl Hofrättens Utslag funnits endast
ett eget sätt att afgöra den af Kongl. Majit redan vidrörda frågan om Kongl. Hofrättens
behörighet att i ämnet döma. Grundlösheten af en sådan formlära förmodades
redan vara ådagalagd uti den skrift, hvarmed öfverlernnandet af Kongl. Majits
nådiga Utslag blifvit till Kongl. Hofrätten beledsagadt (och hvilken skrifts innehåll är
upptaget i 1856 års Berättelse). Under förutsättning af det möjliga inkast, att Kongl.
Hofrättens Utslag icke rätteligen vore så att förstå, att ett hufvudsakligt afgörande
deruti innefattades, kunde derpå svaras, att frågan, som utgör åtalets föremål, nemligen
om felaktigheten eller riktigheten af Konungens Befallningshafvandes åtalade åtgärd
i allt fall vore oafgjord, enär genom Kongl Hofrättens Utslag de tilltalade hvarken
blifvit friade eller fällde. Huru vid detta förhållande Kongl. Hofrättens Beslut
sku le kunna anses för annat än ett undandragande från ärendets hufvudsakliga pröfning
och huru sådant kunnat annorlunda äga rum, än att deruti måste ligga förutsättningen
af Kongl. Hofrättens obehörighet, kunde desto mindre utrönas, som något
hufvudsakligt skäl för de tilltalades frikännande säkerligen icke stöde att finna uti
Kongl. Hofrättens föregifvande om sjelfva ämnets identitet med det som förut varit
af Kongl. Hofrätten afgjordt; ty af denna identitet uppkomme dock aldrig annan följd,
än att åtalet måste för alltid blifva oafgjordt derföre, att den enskilda besvärsfrågan
vöre afgjord; och huru denna sats skulle kunna försvaras, sedan föreställningen om
den dertill nödiga domstols obrukbarhet blifvit undanröjd, det syntes icke vilja blifva
begripligt. De underdåniga besvären slutades med den underdåniga anhållan, att den
rättelse i Kongl. Hofrättens Utslag måtte i nåder meddelas, som Kongl. Majit utan
tvifvel funne nödvändig till vinnande af rättvist afseende åt de af Justitie-Ombudsmannen
i saken framställda ansvarspåståenden, och sålunda till förebyggande af det med
rättstillståndet oförenliga förhållande, att ansvarsfrihet för en embetsåtgärd, som lagligen
vore ansvar underkastad, skulle uppkomma derigenom, att den domstol ej kunde
anlitas, hvilken lagen anvisat såsom behörig, och som icke lagligen kunde upphöra
att vara det derföre, att samma domstol varit den rätta att pröfva den åtalade åtgärden.
Det af Kongl. Majit häröfver den 23 Februari 1858 gifna nådiga Utslag är af
sådan lydelse: att emedan vid den till verkställighet af Konungens Befallningshafvandes
Utslag, angående Olof Heljesson och Olof Olofsson ålagd betalningsskyldighet for
den förres emot Olof Olofssons borgen i Bankodiskontverket erhållna lån den 2 Juli
1849 förrättade utmätning blifvit i mät taget, utom Olof Heljessons lösegendom och
fordringar, jemväl det af honom den 16 förutgångna April till Olof Olofsson försålda
och för denne vid Häradsrätten redan uppbudna hemman i Hvattjom, jemte Olof
Heljessons deri intecknade födoråd med af utmätningsmannen, i anledning af Olof
Olofssons erbjudande, att till Olof Heljesson återställa samma hemman, meddeladt
Ii. St. Justitie-Ombadsmans Embets-Berättelse till 1859 års Riksdag. 13
98
förklarande, att de, utan att kunna upphäfva berörda hemmanshandel, utmätte hemmanet
på grund af Olof Olofssons borgensansvarighet; men i strid med hvad vid den
icke öfverklagade utmätningen sålunda blifvit tillgjordt, sagda hemman, sedan detsamma
uti Konungens Belallningshafvandes kungörelse om derå utsatt auktion vant,
i följd af Kronofogdens oriktiga uppgift, upptaget såsom Oiof Heljesson tillhörigt,
blifvit vid auktionen, under enahanda uppgift och utan iakttagande af ofvannämnda
födoråd, utbjudet och till Jon Nilsson försåldt för 1,707 R:dr Banko, hvarefter liqviden
om köpeskillingen skett för Olof Heljessons räkning; samt vid detta förhållande
och då auktionen, på sådant sätt verkställd, kunnat, med afseende derå, att om förmälda
belopp understigit Olof Olofssons förut utfästa köpeskilling, hafva inflytande på
Olof Heljessons rätt, öfver hvilken af tvistig beskaffenhet varande fråga Konungens
Befallningshafvande icke tillkom att ingå i vidare bedömande, det icke finge Konungens
Befallningshafvande till last föras, såsom fel i embetets utöfning, att genom dess
klandrade Beslut auktionen och köpeskillings-liqviden blifvit, på Olof Heljessons klagan,
upphäfda; ty borde Justitie-Ombudsmannens i detta mål anställda åtal icke för
Konungens Befallningshafvande föranleda till ansvars påföljd, och funne Kongl. Majit
alltså icke skäl att i Kongl. Hofrättens Utslag, hvarigenom bifall till samma åtal ej
blifvit leinnadt, göra ändring.
Efter hvad redan är anmärkt, har genom detta Nådiga Utslag behörighetsfrågan
alldeles förfallit genom den hos Kongl. Majit försiggångna hufvudsakiiga pröfning, så
att numera intet tvifvel synes återstå, att ju en embetsåtgärd, fastställd af högre
myndighet, kan åtalas äfven inför den sednare sjelf, när denna är till åtalets upptagande
behörig, och att den underordnade myndigheten ej är från ansvar skyddad
derigenom, att dess åtgärd vunnit högre myndighets fastställelse.
Och tillika torde böra märkas, att Konungens Befallningshafvandes åtalade åtgärd
icke är gillad eller förklarad oklanderlig, utan endast betraktad såsom icke föranledande
till ansvarspåföljd.
Lysings Häradsrätt hade, såsom vid granskning af fånghstorna anmärktes, genom
Utslag den 23 December 1851, under åberopande af 5:te Kap. iide § Straffbalken
och Kongl. Förordningen den '19 Augusti 1845, stadgat, att drängen Isak Andersson
från Bankaby, i händelse han saknade tillgång till de böter dels Två Ridr 32 sk.
för fyra mindre sår och dels tjugufem Ridr för begagnande af lilsfarligt vapen, hvartill
han genom Häradsrättens Utslag den 14 Maj samma år blifvit dömd, skulle undergå
fyra dagars fängelse vid vatten och bröd, samt arbete å fästning eller korrektionsinrättning
i tre månader. I anledning af denna bötesförvandling infordrade Justilie-Ombudsmannen
förklaring utaf den t. f. Domhafvande, sorn nyssnämnda dag i
Häradsrätten fört ordet; och anförde bemälde Domhafvande, att han visserligen trott
99
det vara med lagstiftarens mening öfverensstämmande, att böterna för bruk af lifsfarligt
vapen, lika med dem för såramål, förvandlades efter de i allmänhet rörande
förvandling stadgade grunder, men att han till följd af ordalagen i ofvananmärkta
Kongl. Förordning, att den, som missbrukade dylikt vapen, skulle straffas antingen
med böter eller med arbete å fästning eller korrektionsinrättning, ansett sig icke
berättigad att vid ifrågavarande förvandling besluta om annat straff, än det i lagens
bokstaf bestämda, nemligen arbete å fästning eller korrektionsinrättning.
Då likväl icke utan nog uppenbar förtydning af nyssnämnda lagstadgandes både
bokstaf och anda kunde åstadkommas en slutsats, sådan som den, hvilken legat till
grund för ifrågavarande förvandlingsbeslut, och icke någon anledning förefunnes dertill,
att förvandlingen af böter för begagnande af lifsfarhgt vapen borde afvika från
vanliga reglor, anmodades Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Götha Hofrätt, att emot
ofvanbemälde t. f. Domhafvande anställa åtal; och — sedan dels Isak Anders Pettersson,
hvilken undergått de genom förvandlingsbeslutet stadgade bestraffningar, uti
affordradt skriftligt yttrande förklarat, att han afstode från anspråk på ersättning för
det lidande, honom tillskyndats derigenom att han fått utstå svårare straff än
vederbort, dels ock Konungens Befallningshafvande i Östergöthlands län och
Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt insändt åtskilliga
handlingar till utredande af Kongl. Maj:ts och Kronans kostnader för Petterssons
forslande från Linköping till Malmö fästning och underhåll derstädes i tre månader,
jemte uppgift å kostnaden för en vatten- och brödportion vid Linköpings länsfängele
under första qvartalet af år 1852, — har Advokat-Fiskals-embetet, under yrkande
om t. f. Domhafvandens fällande till böter för det fel, han vid Domare-embetets utöfning
låtit i ofvanberörda måtto komma sig till last, tillika påstått, att Dombafvanden
måtte förpligtas godtgöra Kongl. Majit och Kronan dess ofvanomförmälda kostnader,
hvilka Advokat-Fiskals-embetet, med ledning af de derom från vederbörande
inkomna handlingar, antagit utgöra för Petterssons forslande från Linköping till Malmö
sjutton R:dr 44 skillingar 7f rst. och för hans underhåll å sistnämnda ställe i tre
månader, efter afdrag af kostnaden för tjuguen dagars bespisning med vatten och
bröd, tjugusex R:dr sju skilling nio rst. allt Banko; i anledning hvaraf meranämnde
t. f. Domhafvande, såsom slutlig förklaring, endast åberopat hvad han förut
anfört och öfverlemnat målet tili Hofrättens pröfning.
Kongl. Hofrätten har i Utslag, den 16 Mars 1858, sig utlåtit: att emedan ofvanomförmälda
Kongl. Förordning stadgade, att den, som oträngd brukade lifsfarligt vapen
och gjorde annan dermed skada, borde straffas för bruk af lifsfarligt vapen antingen
med böter från och med 16 R:dr 32 sk. till och med 33 R:dr 16 sk. Banko till
treskiftes, eller med arbete å fästning eller korrektionsinrättning från tre till och med
sex månader, efter sorn gerningen varit till, samt häraf uppenbart syntes, att de olika
straffbestämmelserna af böter och arbete å fästning eller korrektionsinrättning voro
afsedda att tillämpas i mån af gerningens lindrigare eller svårare beskaffenhet, hvar
-
'100
emot ordalagen i nämnda stadgande icke gåfve stöd åt den tydning t. f. Domhafvan
den
deråt gifvit, eller att böter, som i sådant afseende blifvit ådömda, skulle, derest
de icke kunde utgå, aftjenas med arbete å korrektionsinrättning och.således förvandlas
efter annan grund, än som i allmänhet blifvit i lag bestämd för förvandling af tre
skiftesböter;
ty och som ifrågavarande Anders Isak Pettersson för såramål och be
gagnande
af hfsfarligt vapen ådömda böter, tillhopa Tjugusju R:dr 32 sk. Banko, enligt
åberopade lagrum och Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, rätteligen bort förvandlas
till tjugoen dagars fängelse vid vatten och bröd; men Häradsrätten genom
sitt Beslut, i strid mot hvad lag sålunda tydligen stadgade, förordnat, att Änders
Isak Pettersson, i saknad af tillgång till nämnda böter, skulle, såsom ofvan är nämndt,
O O 1
i stället undergå fyra dagars fängelse vid vatten och bröd, och tre månaders arbete
å fästning eller korrektionsinrättning, hvilka bestraffningar han jemväl undergått och
hvarigenom Kongl. Maj:t och Kronan fått vidkännas kostnaden för Petterssons underhåll
tre månader i stället för hans bespisande med vatten och bröd i sjutton dagar,
samt t. f. Domhafvanden borde för det olagliga Beslutet ansvara, dömdes han, att
jemlikt 1:sta Kap. 12:te § Rättegångsbalken härför böta 25 R:dr till treskiftes emellan
Kronan, Lysings härad och Ädvokat-Fiskalen, samt att ersätta Kongl. Majit och
Kronan för Petterssons underhåll i tre månader, efter afdrag af kostnaden för sjutton
dagars bespisning med vatten och bröd, med tjugusex R:dr 15 sk. 9 rst. allt Banko; men
som Pettersson afstått från anspråk på ersättning, samt af de till Kongl Hofrätten
inkomna handlingar, angående kostnaderna för Petterssons och åtskilliga andra fångars
gemensamma forslande från Linköping till Malmö, det icke kunnat tillförlitligen utredas.
huru mycket af samma kostnader utgifvits endast för Petterssons räkning, funne
Kongl Hofrätten någon ersättningsskyldighet i dessa hänseenden icke kunna t. f.
Domhafvanden ådömas.
Vid detta Beslut har Justitie-Ombudsmans-embetet låtit bero, och den sakfällde
har ej heller deröfver anfört underdånig klagan.
För dröjsmål med rältegångsärendens behandling har åtal varit anstäldt emot
Rådstufvurätten i Söderköping. Uti detta mål upplystes, att vid nämnda Rätt alltid
varit brukligt, det Ordföranden föredragit konkurs-, boskillnads- och urarfva-mål.
samt deri författat domar, hvarföre ock de tjenstemän, som under den tid åtalet
afsett, innehaft nämnda befattning, vidgått att det ansvar, som för anmärkt försumlighet
möjligen kunde ifrågakomma, borde endast drabba dem, i följd hvaraf Advokat
Fiskals-embetet
förklarat sig sakna laglig anledning att framställa ansvarstalan emot
tre ledamöter, hvilka ansetts icke hafva vidare deltagit i de ifrågakomna målens handläggning,
än att de öfvervarit målens afgörande; — Kongl. Götha Hofrätt, som meddelade
Utslag den 17 Mars 1858, lät bero vid Advokat-Fiskals-embetets nyssnämnda
101
frånträdande af ansvarstalan emot Rådstufvurättens ledamöter; men emedan utaf de
anmärkta målen tre hvilat oafgjorda längre tid än två år, ett nära Iva år, ett mera
än ett och ett halft, ett annat mera än ett och ett tredjedels, samt två under mera
än ett år, efter det de blifvit tili pröfning öfverlemnade, och dessutom en konkurs,
sedan Borgmästaren i Februari eller Mars månad 1855 erhållit dithörande protokoll
och handlingar, icke blifvit afdömd förr än den 29 Oktober samma år, oaktadt inställelsedagen
varit redan den 19 Juli 1847, samt då de af ordinarie Borgmästaren
och en under viss tid förordnad Ordförande åberopade omständigheter, — förnämligast
att kolerafarsoten under den ifrågakomna tiden varit gängse i staden och medfört
för stads-styrelsen mångahanda omsorger, såväl då, som efteråt; att flerfaldiga
göromål för öfrigt tagit tiden i anspråk, och att rättegångsärendena under en sedermera
afliden Borgmästares sjukdom fått hopa sig, och derefter till en del genom sin
vidlyftighet fordrat längre tid till afgörande, — icke voro af beskaffenhet, att skäligen
kunna lända till ursäkt för uppehållet med omförmälda måls bringande till slut,
desto mindre som desamma, enligt hvad särskildt vore stadgadt, bort efter skriftvexhngens
slut skyndsamligen till afgörande förekomma, dömde Kongl. Hofrätten
bemälde Borgmästare och tillförordnade Ordförande, att för hvad sålunda blifvit dem
till last fördt, hvar för sig böta femton R:dr Riksmynt till treskiftes emellan Kronan,
Söderköpings stad och Advokat-Fiskals-embetet; hvarjemte Kongl. Hofrätten förklarade
att, jemlikt Kongl. Brefvet den 26 Oktober 1790, den andel af Söderköpings stads
lott i böterna, som eljest bort de sakfällde såsom Ordförande i Rådstufvurätten tillkomma,
skulle i stället tillfalla Östergöthlands läns lazarett.
Det uti 1856 års berättelse (sid 93) upptagna aktionsmål emot Rådstufvurätten
i Lidköping, för långsamhet med måls behandling, så att icke mindre än tolf sådana
berott på åtgärd eller beslut från fyra till och med sju månader och derutöfver, är
nu af Kongl. Majit afgjordt genom Nådigt Utslag, meddeladt den 17 Mars 1858,
hvaruti blifvit förklaradt, att Kongl. Majit funne skäl icke vara anfördt, som kunde
verka ändring i Hofrättens öfverklagade Utslag. Genom sistnämnda Utslag hade Kongl.
Hofrätten förklarat, att det anmärkta dröjsmålet icke borde till någon påföljd föranleda.
Rådstufvurätten i Ekesjö, som jemväl varit underkastad åtal för dröjsmål med
afslutande utaf sju särskilda under åren 1853, 1854 och 1855 anhängiga konkursmål,
hvilka legat oafgjorda från sju till och med utöfver fjorton månader efter inställelsedagen,
har likaledes undgått ansvar för dylik försummelse. — Kongl. Götha
Hofrätt har nemligen i Utslag den 22 Mars 1858 förklarat, att Kongl. Hofrätten,
102
mod afseende å de af Rådstufvurätlens Ordförande och ledamöter anförda omständie;-  Iieler, funnit, alt hvad anmärkt blifvit icke borde till någon ansvarspåföljd föranleda.
De sålunda anförda omständigheterna voro hufvudsakligen: att målens utsättande
till behandling och dom ensamt berott af Rådstufvurättens Ordförande, som ensam
bland Rättens ledamöter undergått juridisk examen; att han, efter hemkomsten
trän Riksdagen i medlet af December månad 1854, under påföljande vårtid, likasom
våren 1853, varit öfverhopad af göromål, såsom redovisningar, öfveruppsigt vid uppbörden
och ordförandeskap i Taxerings-komitén, äfvensom han haft åliggande, ej
mindre att sistnämnda år meddela uppgifter till den för utredande af Städernas beskattning
tillsätta Komité, än ock att under 1855 års vårtid ordna bränvinsförsäljmngen
inom staden, i öfverensstämmelse med den i ämnet då utkomna Kongl.
Förordning; att enär icke någon enskild part klagat öfver dröjsmål med de ifrågavarande
målens afgörande, uppenbart vore, det icke heller någon person af sådant
dröjsmål lidit skada; och att, med iakttagande af upprops- och skriftvexhngstiderna,
dröjsmålet i allmänhet visade sig hafva varit af mindre betydenhet; ehuru
det icke kunde nekas, att med afgörandet utaf en konkurssak fördröjts omkring
fjorton månader efter det tredje uppropet hållits.
Emot Kongl. Hofrättens Utslag i förevarande fall hade sannolikt underdåniga
besvär blifvit anförda, om icke fataliedagen, som inföll den 6 Maj 1858, kommit
några dagar efter det min företrädare i embetet kallades af Kongl. Maj:t till ledamot
i Statsrådet, och några dagar förr, än jag emottog förordnandet att vara Rikets
Ständers Justitie-Ombudsman.
Rådstugurätten i Marstrand hade, såsom vid granskning af fånghstorna inhämtades,
dömt dels den 14 Juni 1852, båtkarlen Anders Johannesson från Torneviken
att, för första resan stöld af gods, värdt Tolf Riksdaler, jemte första resan inbrott,
i en bot straffas med tjugu dagars fängelse vid vatten och bröd, dels ock, den 29
September nämnda år, förre artilleristen Anders Andersson Strid att, för rymning
och första resan stöld, till belopp af Sexton Riksdaler 41 sk. 8 rst, undergå tjuguåtta
dagars sådant fängelse; och till följd af framställning från Justitie-Ombudsmannen, att
Rådstugurätten måtte redogöra för de grunder, som vid nämnda straffbestämningar
varit tillämpade, har Rättens Ordförande andragit: att genom sammanläggning af mo
dagars fängelse vid vatten och bröd, såsom straff för första resan inbrott, med det
dagatal af Sådant fängelse, eller elfva, som motsvarade stöldbeloppet, Tolf Riksdaler,
uppkommit de Anders Johannesson ådömda tjugu dagars fängelse vid vatten och
bröd; och att, då straffet för rymning, fyratio prygel, motsvarade sjutton par spö,
eller femtioen lagdaler, och dessa förvandlats till fjorton dagars fängelse vid vatten och
bröd, samt till dem lades de fjorton dagars sådant fängelse, hvartill stöldbeloppet, Sexton
103
Riksdaler 41 sk. 8 r:st., vid förvandling sig bestege, uppstod det antal af tjugoåtta
dagars fängelse vid vatten och bröd, som var Strid ådömdt.
Justitie-Ombudsmannen åter fann det vara uppenbart felaktigt att vid sammanläggning
af särskilda bestraffningar förfara på sätt Rådstugurätten gjort, i stället för
att först sammanlägga de dalertal, som motsvarade hvarje särskild bestraffning, och efter
den sålunda erhållna summa, i enlighet med 5:te Kap 4:de § Straffbalken och Kongl.
Förordningen den 10 Juni 1841, bestämma dagatalet af fängelse vid vatten och bröd,
hvarföre och då, i händelse bestraffningen beräknats efter sistnämnda grund, den skolat
för Anders Johannesson blifva sjutton dagars fängelse vid vatten och bröd, enär
ansvaret för första resan inbrott uppgick till dylikt fängelse, motsvarande tjugusju
daler och det stulna godset hade ett värde af trettiosju, eller ansvarsbeloppen tillhopa
utgjorde sextiofyra daler, samt för Strid tjugutre dagars enahanda fängelse, motsvarande
ansvaret för rymningen, fyratio prygel, rätteligen förvandladt till sexton par
spö, svarande mot fyratioåtta daler och beloppet af hvad Strid tillgripit vore femtioen,
eller sammanlagdt nittionio daler, Justitie-Ombudsmannen vid det förhållande, att
Anders Johannesson och Strid följaktligen blifvit dömde, den förre till tre och den
sednare till fem dagars fängelse vid vatten och bröd mera än vederbort, förordnat,
att åtal härför skulle af Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Götha Hofrätt anställas
emot Rådstufvurättens Ordförande och i besluten deltagande Ledamöter.
Anders Johannesson hade, efter det tillfälle honom lemnats att yttra sig, i anledning
af åtalet, fordrat icke mindre än Etthundra Riksdaler för det honom genom
strafftidens förlängande tillfogade lidande. Strid deremot hade icke kunnat anträffas
och i målet höras. Advokat-Fiskals-embetet framställde, jemte ansvars- och ersättnings-påståenden
i öfrigt, det yrkande, att ersättning måtte tilldömas Anders Johannesson
efter Tre Riksdaler 16 sk. för dag med Tio Riksdaler allt Banko, samt att
Strid borde lemnäs öppet att framdeles väcka sina anspråk på skadestånd. Genom
Utslag den 23 Mars 1858 har Kongl. Hofrätten förklarat, att emedan Anders Johannesson
och Strid, på sätt ofvan blifvit anmärkt, genom Rådstufvurättens ifrågavarande
Utslag blifvit dömde till och jemväl undergått fängelse vid vatten och bröd,
den förre i tre och den sednare i fem dagar längre än vederbort, fälldes Borgmästaren
och de Rådmän, som i beslutet deltagit, att för sålunda begången felaktighet
i Domare-embetets utöfning, jemlikt Usta Kap 12:te § Rättegångsbalken böta: Borgmästaren
Trettio Riksdaler och hvardera af Rådmännen Femton Riksdaler Riksmynt,
till treskiftes emellan Kronan, Staden Marstrand och Advokat-Fiskals-embetet, dervid
borde iakttagas, att, jemlikt Kongl. Brefvet den 26 Oktober 1790, Borgmästarens och
Ledamöternas lott i Stadens bötesmedel skulle tillfalla Götheborgs och Bohusläns
Lazarett; hvarförutan Borgmästaren och Rådmännen förpligtades att gemensamt ersätta
dels Kongl. Majit och Kronan kostnaden för Anders Johannessons och Strids
fördröjda qvarhållande i häkte med tjugunio skillingar 2 rist. Banko, och dels Anders
Johannesson för hans lidande med Femton Riksdaler Riksmynt; äfvensom åt Strid
104
lemnades öppet att framdeles emot vederbörande väcka ersättningsanspråk uti
ofvanantydda hänseende, ifall han funne sig dertill befogad.
Vid granskning af fånglistorna och genom infordradt Utslag, hade det visat sig, att
Svartlösa Häradsrätt, under det en tillförordnad Domare der fört ordet, den 22
Augusti 1856, ej mindre med åberopande af Usta, 3:dje, 4:de och I5:de §§ i Kongl.
Förordningen den 4 Maj 1855, dömt en Statdräng vid namn Johan Thelin, som
ansetts förvunnen att hafva begått första resan stöld af gods, värdt Sex Riksdaler,
från person, hos hvilken han arbetade, att utom straffarbete böta förutnämnda värde
tre gånger med Aderton Riksdaler, eller, om han saknade tillgång till böterna, i
stället undergå femton dagars fängelse vid vatten och bröd; än äfven, jemlikt
1 ista, 3:dje och 18:de §§ i nyssnämnda Kongl. Förordning samt 3:dje Kap. 6:te §
Missgerningsbalken, fällt Thelins hustru. Sofia Christina Larsdotter, såsom öfvertygad
att hafva dels med vetskap om den olofhga åtkomsten tagit befattning med
det af mannen stulna gods, dels ock från särskilda personer, jemväl å helgedag, tillgripit
persedlar, värda tillhopa Två R:dr 30 sk., att undergå straffarbete och
böta för första resan stöld tre gånger det stulnas värde med Tjugufem R.dr 42 sk.
samt för sabbatsbrott Tre R:dr 16 sk., allt Banko; men om tillgång till böterna
saknades, i stället straffas med tjuguen dagars fängelse vid vatten och bröd; hvilka
förvandlingsstraff Thelin och hans hustru, enligt ett å Utslaget tecknadt bevis, undergått.
Då dessa straffbestämningar voro hvar för sig stridande emot tydlig lag, öfverlemnade
genom skrifvelse den 16 September 1857 Justitie-Ombudsmannen till Advokat-Fiskals-embetet
i Kongl Svea Hofrätt att emot ofvanbemälde t. f. Ordförande
i Häradsrätten utföra laga åtal, hvarvid borde påyrkas ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet jemte skyldighet att ersätta Kongl. Majit och Kronan kostnaden för de
omnämnde fångarnes underhåll i häktet längre tid än vederbort.
Sedan t. f. Domhafvanden, öfver det sålunda föranledda åtalet hörd, erkänt den
anmärkta felaktigheten och vid förklaringen fogat dels behörigt prestbevis, att Statdrängen
Thelin den 14 April 1857 aflidit, dels skriftligt förklarande af hustru Thelm,
att hon blifvit godtgjord för sitt lidande och derföre icke hade vidare anspråk
att emot t. f. Domhafvanden framställa, dels ock af vederbörande tjensteman i Kongl.
Fångvårdsstyrelsen utfärdadt intyg, att Kongl. Majit och Kronans kostnad för Statdrängen
Thelins underhåll i Stockholms Länsfängelse under Nio dagar af den tid, han
derstädes år 1856 undergått vatten och brödstraff, utgjort En Riksdaler Banko, samt
för hustru Thelins underhåll under Tio dagar af den tid, hon undergått enahanda
straff, utgjort En Riksdaler 5 sk. 4 rist. nämnde mynt, samt slutligen behörigt qvitto öfver
erlagd
405
erlagd ersättning tili Kongl. Fångvårdsstyrelsen med tillsammans Två R:dr 5 sk.
4 r:st. Banko, — så bar Kongl. Hofrätten meddelat Utslag den 31 Mars 1858,
och deruti yttrat: att som Svartlösa Häradsrätt genom ifrågavarande Utslag förordnat
att, om Thelin och hans hustru saknade tillgång till de i samma Utslag dem ådömda,
ofvan omförmälda böter, de skulle i stället undergå fängelse vid vatten och bröd,
Thelin i femton dagar och hustrun i tjuguen dagar, men, enligt 20:de § i Kongl.
Förordningen den 4 Maj 1855, jemförd med 5:te Kap. 4:de § Straffbaiken och Kongl.
Förordningen den 40 Juni 4841, straffet af fängelse vid vatten och bröd bort bestämmas
till endast sex dagar för Thelin och elfva dagar för hustru Thelin, vid
hvilket förhållande desse, enär Häradsrättens Utslag gått i verkställighet, måst utstå
sådant fängelsestraff, Thelin i Nio och hustru Thelin i Tio dagar längre än som varit
med lag öfverensstämmande, dömdes t. f. Domhafvanden, hvilken vore ansvarig
för det beslut, som, under det han fört ordet, blifvit af Häradsrätten sålunda fattadt,
att för det han af uppenbar vårdslöshet fällt orätt Dom, likmätigt 1:sta Kap. 42:te§
Rättegångsbalken, böta femtio daler silfvernrynt med tjugufem Riksdaler Riksmynt till
treskiftes; men vid det förhållande, att kostnaden för bemälda fångars underhåll
den tid de, till följd af Häradsrättens Utslag, qvarhållits längre än som vederbort,
blifvit Kongl. Majit och Kronan godtgjord, funne Kongl. Hofrätten vidare yttrande
i dessa hänseenden icke erfordras.
Vid besök i Westerås under nämnda embetsresa år 1856 hade då varande
Justitie-Ombudsmannen anmärkt, att under åren 1849—1855 tjugutre särskilda
konkurser, anhängiga hos Rådstufvurätten i nämnda stad, hvilat nog länge oafgjorda
från den dag skriftvexlingen slutats, till dess Dom utgifvits, så att något öfver halfva
antalet berott på dom ifrån sju månader till ett år, andra åter längre tid och ända
till två år, och tvänne mål jemväl några månader derutöfver; hvarför åtal emot Rådstufvurätten
blifvit förordnadt.
Enär Rådstufvurättens förklaringar i anledning af detta åtal innehålla i sammanfattning
allt som, efter olika fall, möjligen torde kunna anföras till ursäkt för
tidsutdrägt i dylikt hänseende, anser jag mig böra här något fullständigare återgifva
samma förklaringar. Rådstufvurätten har nemligen med afseende å Advokat-Fiskalsembetets
första memorial yttrat: att konkursmål i allmänhet och de vidlyftigare af
dem isynnerhet fordrade mera tid och omsorg vid utarbetningen än flertalet af andra
tvistemål; att Domaren således för slutliga behandlingen af dessa mål valde sådan
tid, då han, mera ostörd af andra embetsbestyr, kunde egna sin omtanke åt målens
behöriga utredning, hvilket förmodades vara ganska vanligt och icke heller kunde
anses olagligt, enär Lagen väl fordrade, att konkursmål borde afdömas »sd fort ske
R. St. Just-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1859 års Riksdag. n
106
hinden, men alldeles icke, att andra angelägna embetsgöromål finge försummas för
konkursmålens afgörande; att af denna anledning konkursmålen vid Rådstugurätten
vanligen företagits till afdömande under hösten och vintern, emedan Domstolens
Ledamöter öfriga tider af året varit sysselsatte med andra civila rättegångar, med
handläggning af brottmål och Magistrats-ärenden jemte en mängd tjensleförrättningar,
visserligen främmande för Domare-embetet, men icke för Domstolens Ledamöter, i
deras egenskap af Ledamöter i Magistraten, och att häri funnes orsaken dertill, att
flere månader stundom förflutit emellan konkursmålens behandling vid Domstolen och
deras slutliga afdömande; att utom Ordföranden funnos allenast två lagfarne Ledamöter
i Rådstufvurätten, af hvilka, enligt på sednare tiden antagen praxis, den
äldre eller förste uppsatt konkursdomarne; att än en, än en annan, af Domstolens
Ledamöter varit jäfvig i olika mål; att af de tre Rådmän, som hvar efter
annan skött nämnda befattning, en sedermera med döden afgått; att stadens Borgmästare
bevistat de Riksdagar, som infallit mellan åren 1849 och 1855, och att
under fyra månader af sistnämnda år en af Rådmännen varit af sjukdom hindrad
från tjenstgöring; att af de anmärkta mål, som afdömdes år 1853, funnos allenast
två, som varit på dom beroende längre än ett år, och bland dem det ena
knappast mera än en månad öfver året; och att af de sexton bland förutnämnda
mål, som afdömdes 1855, få voro så gamla, deremot vid sistnämnda års slut icke
något enda konkursmål funnits färdigt till afgörande. — I slutlig förklaring öfver
Advokat-Fiskals-embetets påståenden har Rådstufvurätten vidare anfört: att den anmärkta
långsamheten vid konkursmålens handläggning tid efter annan legat och ovilkorligen
skulle komma att ligga de flesta andr? underdomstolar uti städerna i lika hög
grad till last, så länge dessa Domstolars nuvarande organisation bibehölles; att
de icke lagfarne ledamöterne i Rätten under alla tider varit befriade från skyldigheten
att föredraga och uppsätta domar uti alla konkursmål, om än icke någon annan
viss ledamot ensam haft en sådan skyldighet sig ålagd; att vid beräkningen af
tiden för uppehållet med doms utgifvande väl icke kunde läggas Domstolen till last
den tid, som lagligen bort tilländalöpa från domens kungörande i tidningarna till
densammas utlemnande åt parterna; att uti fjorton af de ifrågakomna konkurserna förhållandet
varit sådant, hvilket äfven genom bevis af sysslomannen eller genom deras
redovisningsräkningar blifvit vitsordadt, att dels icke några tillgångar funnits att
utgifva, dels allenast de förmånsrätt ägande borgenärerne, hvilka utan afvaktan
på dom kunnat erhålla utdelning, haft att lyfta större eller mindre dividend af
de bevakade fordringsbeloppen, dels ock anhållan om anstånd med doms utgifvande
blifvit framställd för beredande af förlikning eller ackord emellan fordringsägare och
gäldenärer; att då, enligt intyg af allmänna Åklagaren, något kriminelt ansvar
icke heller varit yrkadt å någon af gäldenärerne, ansågo Förklaranderne det hafva
varit så väl för parterna som allmänna Åklagaren, samhället och lagskipningens
emna gång fullkomligt likgiltigt, om dom ännu då slutförklaringen afgafs (i Januari
107
1858) icke varit meddelad uti de mål, sorn i nämnda bevis omförmäldes, eller att det
åtminstone vore ofattligt, huru någon rättslsesion derigenom kunnat uppkomma; samt
slutligen, att då icke någon parl klagat öfver det anmärkta dröjsmålet (talan hade
icke ens blifvit fullföljd mot någon af Rättens domar uti de ifrågavarande målen);
då icke ens blifvit uppgifvet, att någon skada i ett eller annat afseende genom
dröjsmålet kunnat uppkomma; då alla målen, långt innan åtalet anställdes, blifvit slutligen
afgjorda, och således uti detta mål (den fiskaliska aktionen) ingen anledning
förefunnes dertill, att Rådstufvurätten skulle göra sig skyldig till fortfarande långsamhet
i ärendernes behandling; då icke någon Lag blifvit i det anmärkta afseendet
öfverträdd och då alla hinder i lagskipningens jemna gång icke heller rimligen torde
böra föras Domaren till last, Förklaranderne betviflade, att det ens gifvits någon fullt
laglig grund för det ifrågavarande åtalets anställande, hvarföre ock de af Advokat-Fiskalsembetet
i målet framställda ansvarspåståenden bestredos.
I Utslag den 17 Maj 1858 har Kongl. Hofrätten sig utlåtit: att emedan hvad
i de inkomna förklaringarna blifvit anfördt till ursäkt för det af Advokat-Fiskals-embetet
anmärkta dröjsmål med behandlingen af ifrågakomne konkursmål icke lagligen
föranledde till antagande deraf, att något af samma mål ej kunnat, i enlighet med
Stadgandet i 85:te § Konkurslagen den 12 Mars 1830. ofördröjligen efter skriftvexlingens
slut och följaktligen, på sätt Advokat-Fiskalen anmärkt, tidigare än som skett
föredragas och afgöras; ty och som, vid det uti den sednare förklaringen omnämnda
förhållande, att icke någon viss af Rådstufvurättens Ledamöter haft skyldighet att
ensam föredraga alla konkursmål och uppsätta domar deri; men att de icke lagtarne
Ledamöterne i alla tider varit derifrån befriade, antagas borde, att Borgmästaren och
de två ifrågavarande lagfarne Ledamöterne varit, hvar under den elier de lider, han,
på sätt utredt blifvit, i Rådstufvurätten tjenstgjort, phgtige att hvar i sin mån, efter
sig emellan verkställd lottning, i enlighet med 70:de § Konkurslagen, föredraga alla
de af ifrågakomna konkursmål, i hvilkas handläggning de ej varit af jäf hindrade att
deltaga; samt då bemälde ledamöter icke uppgifvit, att lottning af ifrågakomna mål
dem emellan ägt rum, än mindre upplyst, hvilka mål hvar och en af dem haft
skyldighet att föredraga, desse Ledamöter måste anses lika ansvarsskyldige för behandlingen
af samtliga dessa mål, der de ej varit af laga förfall från deltagande deri
befriade; alltså och då dessutom Borgmästaren, såsom Ordförande i Rådstufvurätten,
de tider han ej åtnjutit tjenstledighet, och den ene af Rådmännen, såsom t. f. Ordförande
under Borgmästarens tjenstefrihet, ålegat tillse, hvar under den tid, han Ordförandebefattningen
sålunda innehaft, att obehörigt dröjsmål ej ägt rum med handläggningen
hos Rådstufvurätten af de bland ifrågavarande mål, hvilka det tillhört annan
ledamot att föredraga, fann Kongl. Hofrätten skäigt, med tillämpning af Usta Kap.
12 § Rättegångsbalken, fälla Borgmästaren och de två lagfarne Rådmännen, hvarför
hvad honom i ofvanberörda hänseende lill last läge, att böta: Borgmästaren och den
af Rådmännen, som tidtals innehaft Ordförandebefattningen, hvar för sig 200 daler
108
silfvermynt med Ett hundra R:dr R:mt, samt den andre lagfarne Rådmannen 150 daler
silfvermynt med Sjutiofem R.dr, äfvenledes Riksmynt, allt Konungens ensak, deraf dock
Advokat-Fiskalen skulle undfå hälften, hvaremot Kongl. Hofrätten ansåg det anmärkta
dröjsmålet icke vara af sådan beskaffenhet, att ansvar derför lagligen kunde Rådstufvurättens
öfrige ofvanbemälde Ledamöter ådömas.
Enär de af Rådstufvurätten till dess urskuldande anförda skäl, fastän de uti
olika mål kunnat vara än för en än för annan af dess ledamöter fullt antagliga,
likväl icke blifvit af Kongl. Hofrätten godkända, såsom giltig ursäkt för den hittills
nog allmänt förekommande tidsutdrägten vid Rådstufvurätterne med afdömandet
af konkursmålen, har jag funnit mig böra låta vid Kongl. Hofrättens Utslag bero,
ehuru anledning till underdånigt ändnngssökande kunnat förefinnas i den omständigheten,
att Kongl. Hofrätten, som, till stöd för böternas ådömande, tillämpningsvis
åberopat 12:te § i lista Kap. Rättegångsbalken, derjemte förklarat, att samma böter
voro Konungens ensak, deraf Åklagaren dock ägde att undfå hälften. Nyssnämnda
lagrum stadgar likväl, att böter, som i enlighet dermed ådömas, skola gå till treskiftes.
Af de bötfällde hafva icke heller besvär hos Kongl. Majit blifvit anförda.
Uti skrifvelse den 9 April 1856 hade Justitie-Ombudsmannen anmodat Konungens
Befallningshafvande i Jönköpings län att infordra Grenna Rådstufvurätts år 1854
meddelade Utslag, hvarigenom en Kakelugnsmakeriarbetare blifvit fälld till ansvar för
fylleri och slagsmål m. m., hvilket Utslag varit erforderligt för pröfning af en vid
granskningen af inkomna fånglistor gjord anmärkning; men sedan Konungens Befallningshafvande
uti skrifvelse den 24 September förstnämnda år meddelat, att, ehuru
Magistraten i Grenna blifvit förelagdt, att det begärda Utslaget till Konungens Befallningshafvande
skyndsamlingen insända och, då sådant uraktlåtits, enahanda föreläggande
är vordet förnyadt, sednare gången med stadgande tillika af vite för underlåtenhet,
Magistraten likväl icke ställt sig Konungens Befallningshafvandes föreskrift till efterrättelse;
har Justitie-Ombudsmannen i skrifvelse den 2 Oktober sistnämnda år uppdragit
åt Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Götha Hofrätt att anställa åtal emot bemälde
Magistrat för den tjensteförsummelse, som sålunda vore begången, och att dervid påyrka
ej mindre ansvar efter Lag och sakens beskaffenhet, än äfven vederbörandes
förpligtande att inom viss stadgad tid styrka, att ifrågavarande Utslag blifvit till
Konungens Befallningshafvande insändt.
Öfver Advokat-Fiskals-embetets, i anledning häraf till Kongl. Hofrätten den 13
Oktober samma år afgifna, Memorial uraktlät jemväl Magistraten att afgifva infordrad
förklaring; men efter det bemälda Embete uti ytterligare Memorial den 10 Oktober
1857 framställt slutpåstående i saken, har Magistraten ändtligen vidgått den anmärkta
försummelsen och upplyst, att det infordrade Utslaget blifvit den 18 nästförutgångna
109
Juni öfversändt till Konungens Befallningshafvande, som ock. tillkännagifva sig hafva
detsamma påföljde dag emottagit.
I Utslag den 18 Juni 1858 förklarade Kongl. Hofrätten: att vid ofvanupptagna
förhållande och med afseende å beskaffenheten af den ifrågavarande försummelsen
Kongl. Hofrätten funne någon felaktighet i anmärkta hänseendet icke ligga Rådmännen
till last, i följd hvaraf åtalet icke kunde till något ansvar för dem föranleda;
hvaremot Borgmästaren, hvilken såsom Magistratens Ordförande borde anses hafva
ensam varit till försummelsen vållande, jemlikt Usta Kap. 12:te § Rättegångsbalken,
fälldes att derför böta tjugu Riksdaler Riksmynt, till treskiftes emellan Kronan, Advokat-Fiskalen
och Grenna Stad, — dock så att den lott af Stadens andel, som bort
Borgmästaren tillfalla . i stället komme att gå till Jönköpings Läns Lazarett.
Detta Kongl. Hofrättens Utslag har icke blifvit å någondera sidan öfverklagadt.
Hos Rikets Ständers Justitie-Ombudsman hade Arbetskarlen Carl Peter Andersson
Fribuss år 1856 klagat deröfver, att Domhafvanden i Wallentuna Härad föregående
året låtit gripa och inför nämnda Häradsrätt ställa Fribuss under tilltal för stöld,
hvarjemte Fribuss väckte anspråk på ersättning efter Tre R:dr 16 sk. Banko för
hvarje dag han, genom förlusten af sin frihet, varit urståndsatt att försörja sin hustru
och fyra minderåriga barn, eller tillhopa Etthundra R:dr Banko, samt dessutom
Tretton R:dr 16 sk. samma mynt för lösen af Protokoll, resor, tidsspillan och besvär
i och för klagomålets anhängiggörande.
Handlingarna utvisade: att, sedan förre Gardisten Oscar Magnus Öberg blifvit
vid Wallentuna Häradsrätt ställd under tilltal för det han skulle natten till den 22
Oktober 1854 å Wilunda gård stulit ett oxkreatur, hvilket han sedermera här i
Hufvudstaden försålt, Öberg, vid förhör den 1 December sistnämnde år, under förnekande
af stölden, men med erkännande att han innehaft och sålt kreaturet, i afseende
derå uppgifvit, att en person vid namn Andersson från Westmanland, om
hvars vistelseort Öberg då mera saknade kännedom, till honom öfverlemnat samma
kreatur till försäljning; att vid ytterligare förhör den 30 i samma månad, då
allmänna Åklagaren anmält, att om den angifne personen Andersson närmare upplysning
icke kunnat erhållas, än att han under 1854 års sommar haft arbete på
Wilunda och under Augusti månad legat sjuk å Löwenströmska Lazarettet, Öberg,
jemte det han återkallat såsom sanningslös uppgiften, att bemälde Andersson varit i
fjufnadsbrottet delaktig, erkänt sig hafva ensam begått stölden; att Häradsrätten —
i hvars Protokoll blifvit, såsom anledningar till tvifvel om sanningsenlighet af Öbergs
sistberörde berättelse, antecknade ej mindre en angående sättet för stöldens verkställande
erhållen, med Öbergs utsago icke öfverensstämmande upplysning, än ock den omständighet,
att öberg vid bekännelsens afgifvande svnts vara uti en i högsta grad upprörd
110
sinnesstämning, — genom beslut samma dag, den 30 December, med ransakningens
uppskjutande till första rättegångsdagen af nästa Lagtima Vinterting i Häradet, förordnat,
att under tiden, genom Dombafvandens försorg, skrifvelse skulle afgå till
Konungens Befallningshafvande i Stockholms Län med begäran om handräckning för
Anderssons efterspanande; att Domhafvanden uti nyssnämnda den 30 December
till Konungens bemälde Befallningshafvande aflåtna embetsskrifvelse, med förmälan,
att Carl Peter Andersson Fribuss från Westmanland blifvit af Öberg uppgifven
såsom den der föröfvat stölden på Wilunda, begärt, det Konungens Befallningshafvande
måtte låta efterspana Fribuss, samt, så vidt ske kunde, om hans inställelse
vid ransakningens fortsättande den 1 Februari följande år draga försorg; att i
följd häraf Konungens Befallningshafvande i Stockholms Län, uti skrifvelse till Konungens
Befallningshafvande i Westmanlands Län den 19 Januari 1855 med omförmälande
af nyssberörda begäran anhållit, att Konungens Befallningshafvande i sistnämnde
Län ville förskaffa upplysning om Fribuss vore att anträffa inom Länet samt i sådan
händelse vidtaga åtgärd för hans inställande vid Wallentuna Häradsrätt den 1 derpåföljandé
Februari; att, uti en af Konungens Befallningshafvande i Westmanlands
Län den 25 Januari 1855 utfärdad allmän kungörelse, Fribuss blifvit såsom angifven
för stöld allmänneligen efterlyst med föreskrift, att han vid anträffandet borde gripas
och skyndsamt till Länshäktet införas, för att befordras till ransakning; att, efter
det Häradsrätten, utan att Fribuss der tillstädeskommit, fortsatt ransakningen med
Öberg och genom Utslag den 10 April 1855 dömt Öberg att för hans med det
stulna kreaturet tagna befattning stå tjufsrätt, Fribuss blifvit inom Westmanlands
Län gripen den 16 Juli samma år och afförd först till Westerås och derifrån till
Stockholms Länsfängelse samt den 16 derpåföljande Augusti inställd hos Häradsrätten
till ransakning, dervid Fribuss, sorn enligt företedt prestbetyg gjort sig känd för ärlig
frejd och nu i allo bestridde ofvanberörda af Öberg gjorda, men derefter återkallade
angifvelse, blifvit, genom Häradsrättens samina dag meddelade beslut, enär laga skäl
lill hans qvarhållande i häkte saknades, derutur lösgifven; samt att, efter det vid
fortsatt ransakning den 14 September en till vittne åberopad person intygat, att Fribuss
vid den tid, då ifrågavarande stöld skedde, uppehöll sig i Näs socken af Upsala
Län och således icke kunnat då vara vid Wilunda. Häradsrätten genom beslut samma
dag förklarat, att, då någon anledning till brottslighet emot Fribuss icke förekommit,
han borde njuta sm oskuld i saken till godo.
Sedan ofvanberörda anklagelse delgifvits Häradsrättens Ordförande och han i
anledning deraf endast åberopat ransakningshandlingarna, de der skulle utvisa, att
lian i afseende å Fribuss’ inställelse för ransakning i ofvannämnda mål icke vidtagit
andra åtgärder, än sorn varit öfverensstämmande med Häradsrättens beslut, grundadt
på de omständigheter, som sig företedde; så har Justitje-Ombudsmannen den 27 Mars
1857 affåtit skrifvelse till Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt, deruti blifvit
anmärkt: att Justitie-Ombudsmannen ansåg det ligga utom allt tvifvel, att den af
\\\
Häradsrätten beslutade och af Domhafvande!) uti skrifvelse till Konungens Befallningshafvande
framförda begäran om handräckning för Fribuss inställande till ransakning
hos Häradsrätten varit af beskaffenhet, alt Länsstyrelsen ägde derpå grunda sådan
åtgärd, som den emot Fribuss vidtagna, till följd hvaraf han blifvit uti sin hemortinom
Westmanlands Län gripen, derefter såsom fånge forslad till Stockholms Län
och i dess fängelse qvarhållen, intilldess han hos Häradsrätten inställdes; att då,
uti nämnda skrifvelse, som åberopade en emot Fribuss hos Domstolen gjord angifvelse
för brott af den svårare art, att inmanande i häkte derför kunde äga
rum, så vida skälig anledning till förutsättande af den angifnes brottslighet verkligen
vore för handen, ifrågasattes icke kungörande för Fribuss af en Domstolens
kallelse, hvars försummande för det då ifrågavarande rättegångstillfället komme att
blifva på hans egen fria handling beroende, ulan deremot äskades en sådan åtgärd,
som innebure den förmenta brottslingens förflyttning medelst yttre tvångsmedel till
Tingsstaden och inställelse inför Domstolen; så hade för en dylik åtgärd emot Fribuss,
så vidt ransakningsprotokollen utvisade, icke någon inför Lag giltig anledning
hos Häradsrätten förekommit; hvadan och enär Domhafvanden sålunda till last
folie.ett fel af svårare beskaffenhet i Domare-embetets utöfning, hvarigenom enskild
persons rätt blifvit förnärmad och obehöriga kostnader Statsverket tillskyndats, Justitieombudsmannen
åt Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt uppdragit att i laga
ordning ställa oftabemälde Domare under tilltal för nämnda embetsfel, dervid jemte
påstående om ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, Carl Peter Andersson Fribuss’
i klagoskriften närmare uppgifna ersättningsanspråk borde i mån af befogenhet
understödjas, äfvensom yrkande framställas om godtgörelse till Statsverket för den
genom Fribuss’ gripande och inställande hos Häradsrätten förorsakade kostnad.
Till sitt rättfärdigande har Häradsrättens Ordförande inför Kongl. Hofrätten förmält,
att han, som hade föga att tillägga till hvad handlingarna inuehölle, dock ville fästa Kongl.
Hofrättens uppmärksamhet derpå, att Fribuss först omkring ett halft år efter det
Öberg dömdes för den stöld, hvari den förre blifvit angifven såsom delaktig, häktades
i anledning af Dombafvandens redan dessförinnan gjorda begäran hos Konungens
Befallningshafvande i Stockholms Län om åtgärd för hans inställelse å viss bestämd
dag; att uti Domhafvandens skrifvelse förutsattes, att Fribuss, den der efter
hvad kändt vore haft arbete i orten, vistades inom Länet; att då Fribuss ställdes
under ransakning, angifvaren Öberg icke varit till finnandes; samt att, enär Fribuss
icke kunnat inställas till det utsatta ransakningstillfället, anledning af Domhafvandens
förutnämnda skrifvelse saknades till de åtgärder, som vållat Fribuss’ häktande.
Efter tagen kännedom af berörda förklaring och sedan erforderliga upplysningar
jemväl erhållits så väl från Konungens Befallningshafvande i Stockholms Län, som
från Kongl. Styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i Riket, har AdvokatFiskals-embetet
uti ytterligare den 'I Augusti 1857 afgifvet Memorial andragit, att
då redan vid ransakningens början anledningar till betviflande af Öbergs uppgift fö
-
m
retedde sig bland annat deruti, att Öberg, vid det tillfälle, då han häktades, erkänt
sig vara gerningsmannen, och sedermera, då han sökte hvälfva skulden och ansvaret
pä annan person, icke gittat genast uppgifva hvilken denne skulle vara, utan först
flere veckor derefter framkommit med beskyllningarna emot Fribuss, då för öfrigt
hvarken vid början af ransakningen eller vid dess fortsättande den 30 December
någon enda omständighet förekommit, som ens antydde, att Öberg haft någon medbrottsling,
ännu mindre att Fribuss med stölden eller det stulna baft något att skaffa,
samt då slutligen Öberg sjelf, med vidhållande af sitt första erkännande af brottet,
uttryckligen återkallat sina beskyllningar mot Fribuss, hvilken frikallelse till dess verklighet
eller giltighet ingalunda förringades deraf, att Häradsrätten, efter hvad Protokollet
utvisade, trott sig finna anledningar till tvifvel om sanningsenligheten af Öbergs
bekännelse, gåfvo åtminstone Häradsrättens Protokoll icke ringaste stöd åt anmärkta
beslutet, hvarigenom förordnades om åtgärd för att få med tvångsmakt till svaromål
i saken inställd en person, emot hvilken någon lagligen gällande anklagelse för det
brott, hvarom då ransakades, aldrig blifvit gjord och emot hvilken, i den stund beslutet
fattades, icke ens någon angifvelse för brottet eller delaktighet deri då mera
förelänns; att Lagen icke tillstadde Domaren att godtyckligt draga någon inför rätta,
ännu mindre att låta gripa någon oförvunnen utan uppenbar missgerning, der han
finge gripas och häktas före, då det deremot syntes af Missgerningsbalkens 20:de Kap.
7:de §, att hvarje förnärmelse mot den personliga friheten i detta hänseende vore
med hårdt ansvar belagdt; att Häradsrättens omförmälda förordnande angående Fribuss
således borde betraktas såsom blottadt på allt laga skäl och derjemte innebärande
en svår kränkning af den frid, som enligt nyssnämnda lagrum hvarje oförvitlig
man ägde att för sin person åtnjuta; att då Häradsrättens åtalade beslut och
Domhafvandens skrifvelse icke innehölle begränsning, vare sig af tiden eller orten
för efterspaningarna, någon tanke derpå, att meningen varit det Fribuss skolat
endast intill den '1 Februari 1855 och allenast inom Stockholms Län efterspanas, icke
utgjort och ej heller kunnat eller bort utgöra ledning för Konungens Befallningshafvandes
åtgärder vid ifrågavarande handräckningsärende; samt att endast beslutet om
Fribuss’ ställande under ransakning för ofvannämnda tjufnadsbrott och Domhafvandens
deraf föranledda skrifvelse till Konungens Befallningshafvande vore att tillskrifva det
förhållande, att Fribuss oförskyldt blifvit icke allenast offentligen stämplad såsom för
stöld svårt misstänkt, utan äfven den 16 Juli 1855 med våld bortförd från hemmet
och de sina, fängslad afsänd till Westerås och vidare till Stockholms Läns>
häkte samt der qvarhållen till den 16 nästpåföljande Augusti, då Fribuss, för
Häradsrätten inställd, först fått sin frihet åter; i anseende till hvilket allt och då
oftabemälde Domhafvande såsom ansvarig för Häradsrättens nyssnämnda beslut sålunda
låtit komma sig till last ett fel af svårare beskaffenhet i Domareembetets utöfning,
derigenom enskild persons rätt blifvit högeligen förnärmad och obehöriga kostnader
-
nader Statsverkets tillskyndats, Advokat-Fiskals-embetet påstått ansvar å Domhafvanden,
enligt 1 Kap. 12 § Rättegångsbalken, dervid, för den händelse Kongl Hofrätten skulle finna
Domhafvandens ådagalagda vårdslöshet och oförstånd icke vara större, än att de kunde
med böter försonas, Advokat-Fiskals-embetet ansett, att desse icke borde sättas lägre
än till fyrahundra daler silfvermynt, hvarjemte ersättning för Fribuss tillskyndadt lidande
och för Statsverkets kostnader i följd af hans häktande m. m. borde till utgifvande
ådömas.
Kongl. Hofrätten, som fann hvad under ransakningen med Oberg förekommit icke hafva
utgjort laglig anledning för Häradsrättens beslut och Domhafvandens skrifvelse med
begäran om Fribuss’ efterspanande och inställande, fällde Domhafvanden, såsom för beslutet
ansvarig, att böta femhundra daler silfvermynt med Tvåhundrafemtio Rdr Riksmynt
till treskiftes, hvarjemte Domhafvanden förpligtades att till Fribuss för dennes
lidande, tidsspillan, kostnader och besvär utgifva fordrade Etthundrasjuttio Rdr samt
godtgöra Kongl. Maj:ts och Kronan för Fribuss’ forslande till häktet och tingsstället,
samt hans underhåll i fångenskapen, enligt deröfver afgifna räkningar, med Trettionio
Rdr 18 öre allt Riksmynt.
Emot detta Utslag äro underdåniga besvär icke å någondera sidan anförda.
Sedermera aflidne Ryttmästaren J. F. von Scheven hade uti skrift, som inkommit
till Justitie-Ombudsmans-Expeditionen den 24 Aug. 1853, angifvit följande förhållande:
Sedan Långhundra Häradsrätt den 29 April 1852 beviljat inteckning uti 2 mantal
Kionoskatte Stångberga samt 2 mantal frälse Aby i Össeby Garns Socken till
säkerhet för en af godsägaren Carl J. fiergman den 15 Mars samma år till Bruksägaren
G. Sjöquist eller Ordres utställd, med Litt. A. betecknad förskrifning å Sextusen
Rdr med sex procents ränta, ställd att betalas den 1 Juli 1860, och hvilken inteckning
borde gälla med förmånsrätt framför andra under samma dag intecknade, af
Rergman till Sjöquist utgifna skuldebref å tillsammans Tjugotvåtusen Rdr allt Ranko,
hade Rergman kort tid derefter, på omförmälde revers å Sextusen Rdr sökt lån hos Ryttmästaren
von Scheven; — och som Bergman dervid företett ett af Domhafvanden i
orten, den 1 Maj 1852, efter då afslutadt vinterting med Långhundra Härad, utfärdadt
Gravationsbevis öfver de pantförskrifna fastigheterna, enligt hvilket dessa icke
voro besvärade med äldre inteckningar till högre belopp, än Tjugoett-tusen trehundratrettiotre
Rdr 16 sk. Banco, så belånade Ryttmästaren von Scheven förstnämnde intecknade
revers, fullt öfvertygad, att de pantförskrifne egendomarne lemnade säkerhet
för de Tjugosjutusen Rdr med räntor, för hvilka egendomarne borde svara, derest
Ryttmästaren skulle för reversens innehåll vara betäckt.
11. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1859 års Riksdalj. 15
Emellertid föryttrades de pantförskrifna hemmanen af Bergman till annan person,
och. sedan denne råkat i konkurstillstånd, försåldes de genom offentligt utrop den 15
Juli 1853 för Trettiotvåtusen Etthundra Rdr; och, då denna summa ansågs fullt tillräcklig
att lemna godtgörelse äfven för reversen å Sextusen Rdr, inställde sig von Schevens
Ombud i ändamål att dennes fordran lyfta hos auktionsförrättaren, men möttes
dervid af det svar, att några medel ej voro att för nämnda fordran lyfta, enär det
företedda Gravationsbeviset af den 1 Maj 1852 befunnes oriktigt i så måtto, att deri icke
upptoges en intecknad fordran å Tiotusen Rdr gällande med förmånsrätt framför den
sorn von Scheven mnehade.
Vid den närmare utredning af förhållandet, som nu företogs,, befanns auktionsförrättarens
nyssnämnda uppgift riktig, ty, enligt hvad det hos von Scheven förvarade, i
bestyrkt afskrift vid klagoskriften fogade Gravationsbevis innehölle, skulle nemligen
den inteckning, som den 15 Nov. 1848 beviljades i Stångeberga och Aby Bruksägaren
Selim Heijkensköld eller hans rättsjnnehafvare till säkerhet för två af Bruksägaren
Sjöquist den 31 Dec. 1846 och den 2 Januari 1847 utgifna skuldebref å
tillhopa Tjugotusen Rdr Banko, vara den 19 Juni 1851 förnyad för då återstående
endast Fyratusen Rdr Banko; men om man granskade sjelfva inteckningsprotokoilet öfver
denna förnyelse-åtgärd, så funne man deremot, alt densamma endast gällt reversen
af den 3 1 Dec. 1841 å Tiotusen Rdr Banko; men att deremot inteckningen för reversen
den 2 Januari 1847, likaledes å Tiotusen Rdr, qvarstod oförändrad så att
hela inteckningen å Tjugotusen Rdr fortfarande gällde för Fjortontusen Rdr Banko, i
stället för de Fyratusen Rdr nämnda mynt, hvilka Häradshöfdingen i gravationsbeviset
upptagit.
På grund häraf och då von Scheven genom den grofva vårdslöshet, Domhafvanden
vid utfärdandet af omförmälda Gravationsbevis ansågs hafva ådagalagt,
gått miste om sin fordran å Sextusen Rdr Banko, samt någon säkerhet lör
en långifvare ej heller skulle finnas, derest Domhafvande finge ansvarslöst utfärda
oriktiga Gravationsbevis, vare sig af vårdslöshet eller, ännu värre, af dåliga bevekelsegrunder,
begärdes Justitie-Ombudsmannens embetsbiträde för att af omförmälde Domhafvande
utbekomma ersättning för de Sextusen Rdr Banko med derå upplupna räntor,
hvilka Ryttmästaren, till följd af domarens vårdslöshet, förlorat.
Vid denna angifvelseskrift fogades:
dels ett Utdrag af Intecknings-Protokollet vid Lagtima Sommartinget med Långhundra
Härad den 19 Juni 1851, innehållande, att Bruksägaren G. Sjöquist skriftligen
begärt, att för en uti bifogadt Intecknings-Protokoll hos Stockholms Rådstufvurätt
den 19 förutgångne Maj omnämnd afbetalning, å Sextusen Rdr Banko, motsvarande
belopp måtte dödas af Sjöquists till S. Heijkensköld eller Ordres utgifna och intecknade
skuldförbindelse å Tiotusen Rdr samma mynt; för hvilket ändamål sistnämnda
Protokoll jemväl intagits, utmärkande, att Bruksägaren Heijkensköld, i afsigt att
vid vederbörlig Domstol erhålla förnyelse af beviljad inteckning, hos Rådstufvurätten upp
-
visat uti original den af Sjöquist den 31 Dec. 1846 till Heijkensköld eller Ordres på
10,000 Rdr Banko med ränta utgifne förskrifning, som blifvit intecknad den 15
Maj 1848 uti Stångeberga 3f:dels mantal, å hvilken inteckning efter verkställda
afskrifningar på onginai-skuldebrefvet i kapital återstått 4000 Rdr Banko jemte
ränta, hvarför förnyelse då begärdes, samt att Rådstugurätten låtit meddela presentatum
å Original-skuldebrefvet med anteckning om ändamålet med dess uppvisande hos Rådstugurätten;
och att i anledning häraf Häradsrätten resolverat, att Häradsrätten funne den
af Sjöqvist framställda begäran icke kunna föranleda till annan åtgärd, eller annat utlåtande,
i afseende å den ifrågavarande inteckningen, än att densamma, jemlikt 23 § i
Kongl, Förordningen den 13 Juli 1818 angående inteckning i fast egendom, förnyades
och förklarades gällande med fortfarande förmonsrätt för återstående kapitalbeloppet af
ofvanomförmälda skuldebref 4000 Rdr Banko jemte ränta, hvarom bevis genom Utdrag
af Protokollet skulle meddelas;
dels ock bevittnad afskrift af det ifrågavarande Gravationsbeviset, hvilken för en fullständig
och rigtig uppfattning af innehållet, jag anser lämpligt att, i do delar saken angår,
här ordagrannt införa, så lydande:
»På begäran har jag genomsett Långhundra Häradsrätts intecknings-protokoll
»för de tio sistförflutna åren och deraf inhemtat-, att uti Landtbrukaren Bergmans
»egande 2 mantal frälse och { mantal Kronoskatte Stångeberga, samt 2 mantal frälse Aby,
»förmedladt till 3j:dels mantal, följande nu gällande inteckningar äro meddelade, nemligen:
»1:o 4844 den 4 Maj — för beloppet 3,333 Rdr 16 sk. Banko med ränta —
»— — förnyad.
»2:o 4844 den 44 Ocloher — — för beloppet 4,000 Rdr Banko med 6 procents
»ränta — — förnyad.
»3:o 48441 den 42 Ocloher — — för beloppet 3000 Rdr Banko med ränta —
»— —; varande denna inteckning till säkerhet för återstående beloppet 1000 Rdr
»Banko jemte ränta den 19 Juni 1851 förnyad;
»4:o 4845 den 44 Februari — — — 4000 Rdr Banko med fem procents ränta
— — — — — — — — — — — — — — — —
»5:o 4848 den 45 Mars uti hela egendomen Bruksegaren Selim Heijkensköld
»eller hans rättsinnehafvare till säkerhet för sammanräknade beloppet Tjugutusen Rdr
»Banko med sex procents ränta utaf tvänne af G. Sjöquist den 31 December 1846
»samt den 2 Januari 1847 utgifna skuldebref; hvilken inteckning blifvit den 19 Juni
»1851 förnyad för då återstående Fyratusen Rdr Banko med ränta;
»6:o 4854 den 4 Januari — — — beloppet 5000 R:dr Banko med 6 proc.
»ränta — — —
»7:o 4852 den 29 April uti hela egendomen till säkerhet för sammanräknade be»loppet
Tjuguåtta lusen R:dr Banko med 6 procents ränta af åtta särskilda utaf Carl
»J. Bergman till Brukspatronen G. Sjöqvist eller Ordres den 15 Mars samma år i
»återstående köpeskilling utgifna samt med Littås A, B, C, D, E, F, G och H beteck
-
116
»nade skuldebref; gällande Litt. A med förmånsrätt till betalning framför B, B framför
C, C framför D, D framför E, E framför F, F framför G, och G framför II.
»Flere inteckningar uti omförmälda egendom öro icke meddelade eller sökta och
»på fastställelse beroende.» — — — — — — — — — — —
Uti skriftligt yttrande öfver angifvelsen förmälte Domhafvanden, att då den handlingarna
bilagda afskrift af gravationsbeviset i fråga icke uti öfverklagade punkten till
ordalydelsen öfverensstämde med det koncept, hvarefter det vore utskrifvet, han bestridde
rigtigheten af den företedda afskriften, intilldess originalet blefve framvisadt,
och hemställde i öfrigt, om, i händelse någon sådan misskrifning, som klaganden uppgifvit,
vid gravationsbevisets utskrifvande ägt rum, ansvar derföre kunde drabba Domaren,
då skada skäligen icke bort inträffa, enär genom den ifrågakomna förnyelse
åtgärden
någon dödning af förut meddelade inteckningar icke ägt rum
Ryttmästoren von Schewen har i anledning häraf sedermera låtit i Justitie-Ombudsmans-Expeditionen
förete ofvannämnda den 1 Maj 1852 utfärdade gravationsbevis
i hufvudskrift, hvilken befunnits lika lydande med den afskrift, sorn förut der blifvit
ingifven.
Vid detta förhållande och då sålunda det af Domhafvanden å embetets vägnar
utfärdade betyg, ehvad deri den af honom förmodade misskrifning inträffat eller icke,
befunnes vara af ett så missledande eller åtminstone otydligt innehåll, att om dess
mening svårligen annat begrepp, än det af Klaganden uppgifna, kunnat fattas, fann
Justitie-Ombudsmannen sig föranlåten att, i anseende till den af Domhafvanden i tjernsten
ådagalagda vårdslöshet, till följd hvaraf nu omnämnda skada troligen timat. men
som i allt fall syntes icke böra utan ansvar aflöpa, emot bemäldte Domhafvande förordna
laga åtal; och uppdrog derför i skrifvelse den 9 Februari 1854 åt AdvokatFiskals-embetet
i Kongl. Svea Hofrätt att lagligen tilltala bemälde Domhafvande, och
att sedan ofvanberörda olikhet emellan dennes koncept och den utfärdade handlingen
blifvit undersökt, framställa de ansvarspåståenden. hvartill lag och sakens beskaffenhet
föranledde, samt dervid efter omständigheterna äfven till ansvar anmärka hvad genom
det utfärdade betygets skiljaktighet från konceptet kunde vara feladt; hvarjemte Klaganden
borde beredas tillfälle att varda i saken hörd samt hans anspråk på skade
ersättning
i mån af befogenhet understödjas.
Åtal anställdes emot Domhafvanden, hvilken till Advokat-Fiskals-embetet inlemnade
konceptet till det oftanämnda gravationsbeviset, hvilket i 5:te punkten synbarligen
till en början varit med samma handstil sålunda affattadt:
»5:o 1848 den 45:de Mars uti hela egendomen Bruksegaren Selim Heykensköld
»eller nans rättsinnehafvare till säkerhet för sammanräknade beloppet 20,000 Rdr
»Banko med 6 procents ränta utaf tvenne af G. Sjöquist den 31 Dec. 1846 samt
»den 2 Januari 1847 utgifna Skuldebref, af hvilka inteckningar den lill säkerhet för
»innehållet af förstomförmälda skuldebref blifvit den 49 Juli 4851 förnyad för då
117
»återstående 4000 Banko med ränta:)) hvarefter med annan handstil blifvit tillskrifna
efter ordet »Skuldebref» de orden: »hvartdera å 10.000 Bär varande den ena af dessa
mntecknlngar å 10.000 Rdr», — äfvensom åtskilliga ord i stället blifvit å ursprungliga
texten öfverstrukna, så att följande mening qvarstått efter ordet Skuldebref: y>hvart))dera
A 10,000 Rdr varande den ena af dessa inteckningar å -10.000 Rdr den 40
ejoni 18ht förnyad för då återstående 4000 Rdr Banko med ränta.))
Vid jemförelse befinnes sålunda, att det utfärdade gravationsbeviset icke öfverensstämmer
med någotdera af de två olika ordställningarna i konceptet, och att hvilkendera
af dessa, som blifvit begagnad, fastän den ursprungliga icke heller varit fulit tydlig,
dock icke bordt missleda någon långifvare, emedan den skulle hafva föranledt
honom att närmare efterforska rätta förhållandet. — Å Domarens sida bestod följaktligen
det väsendtliga felet deruti, att han icke tillsett det kollationeringen varit nog
omsorgsfullt och pålitligt verkställd.
Uti slutligt memorial anförde Advokat-Fiskalen att, ehuru Häradsrättens intecknings-protokoll
tydligen visade, att den inteckning, som den 15 Mars 1848 blifvit uti
Stångeberga egendom fastställd till säkerhet för två särskilda skuldebref, hvartdera å
tiotusen Rdr Banko med ränta, den 19 Juni 1851 blifvit allenast i afseende å det
ena af dessa Skuldebref förnyad för då återstående Fyratusen Rdr Banko med ränta, denna
inskränkning i förnyelseåtgärden likväl icke uti det aflemnade gravationsbeviset på något
sätt antyddes, ulan beviset, vid omförmälandet af nyssnämnde inteckning å tillsammans
Tjugutusen Rdr Banko endast innehölle det tillägg, att denna inteckning blifvit
den 19 Juni 1851 förnyad för då återstående Fyratusen Rdr Banko med ränta, genom
hvilken felaktighet i beviset, man missleddes till det antagande att, om ock berörde
den 15 Mars 1848 beviljade inteckning sedermera icke formligen blifvit till
större eller mindre del dödad, af intecknade beloppet dock icke vid bevisets utfärdande
mera återstått oguldet, än Fyratusen Rdr Banko jemte ränta, och att sålunda denna
inteckning i sjelfva verket då icke till högre belopp graverade egendomen, i följd
hvaraf ock, då genom anförda origtighet i beviset skada jemväl inträffat i så måtto,
att sedan Ryttmästaren von Scheven, i förlitande på samma bevis, inlöst en senare
inteckning i Stångeberga egendom å Sextusen Rdr Banco och egendomen derefter för
borgenärers räkning på offentlig auction blifvit försåld, den dervid erhållna köpeskillingen,
Trettiotvåtusen etthundra Rdr Banko, sorn. derest gravationsbeviset i omförmälda
hänseendet varit rigtigt, lemnat full tillgång till betalning äfven af sistnämnda
intecknade fordran, nu, då de äldre inteckningar, som med köpeskillingen borde gäldas,
i verkligheten uppgingo till Tiotusen Rdr Banko mera, än hvad man på grund af beviset
ägde alt antaga, icke lemnade något öfverskott till godtgörande af Rvttmästarens
omförmälda fordran, Advokat-Fiskalen, å embetets vägnar, yrkade, att Domhafvanden
för det han vid meddelandet af ifrågakomna embetsbevis i förrberörde måtto felaktigt
och vårdslöst förfarit, måtte, enligt 1 Kap 12 § Rättegångsbalken, dömas att böta etthundra
daler silfvermynt med tretiolre Rdr 16 sk. Banko, samt att emot erhållande
1 1 8
af den ofvannämnda utaf von Scheven öfvertagna skuldsedeln af den 15 Mars 1852
till denne sistnämnde genast utgifva Sextusen Rdr allt Banko jemte derå föreskrifven
och ogulden ränta.
Domhafvanden åter anförde å sin sida, att den anmärkta felaktigheten så mycket
mindre hort föranleda till något missförstånd om egendomens föregående gravationer,
som den förnyelse-åtgärd, hvilken af misskrifning origtigt blifvit, antecknad i Gravationsbeviset,
inträffat under det hela inteckningen, meddeiad den 15 Mars 1848,
fortfarande gälde, och att förnyelse-åtgärden, hvarigenom dödande af förut meddelad inteckning
icke ägt rum, således vore att anse såsom intet verkande; i anseende hvartill
och enär Domhafvanden ingalunda kunde anses vållande till någon skada, han ock
bestred, allt ersättningsansvar.
Derefter och sedan upplyst blifvit, att Ryttmästaren von Scheven aflidit, samt
Ryttmästarens son och ende arfvinge Bruksägaren Johan von Scheven lemnats tillfälle att
elter erhållen kännedom af handlingarne i målet sig yttra, Bruksägaren von Scheven
förmält, att han förenade sig med Advokat-Fiskalen uti det af honom emot Domhafvanden
väckta påstående, utlät sig Kongl. Hofrätten i Utslag den 3 Okt. 1855: att som upplyst
vore, att sedan inteckning i Stångeberga egendom med underlydande lägenheter blifvit
den 15 Mars 1848 af Långhundra Häradsrätt beviljad till säkerhet för sam
manräknade
beloppet, Tjugutusen Riksdaler med ränta, utaf två af G Sjöquist den 31
December 1846 och den 2 Januari 1847 utgifna Skuldebref, samt Häradsrätten genom
beslut den 19 Juni 1851, i anledning af gjord ansökning, att den för skuld
sedeln
af den 31 December 1846, lydande å Tiotusen Rdr med ränta, beviljade inteckningen
måtte varda dödad, såvidt den anginge det belopp af Sextusen Rdr, som å
skuldsedeln då blifvit afbetaldt, förklarat berörde ansökning ej föranleda till annat utlåtande,
än att inteckningen förnyades och förklarades gällande med fortfarande förmonsrätt
till säkerhet för återstående kapital-beloppet af omförmälda skuldsedel Fy
ratusen
Rdr allt Banco med ränta, Domhafvanden, fastän fråga om förnyelse
af den för skuldsedeln af den 2 Januari 1847 meddelade inteckningen icke
den 19 Juni 1851 vid Häradsrätten förevarit, uti ifrågavarande Gravationsbevis likväl,
efter omförmälandet deraf, att inteckning den 15 Mars 1848 blifvit beviljad för
bägge ofvannämnda Skuldsedlar å tillsammans Tjugutusen Rdr Banco med ränta, intygat,
att denna inteckning den 19 Juni 1851 blifvit förnyad för då återstående Fyratusen
Rdr Banco med ränta, alltså och då Gravationsbevisets innehåll således icke
vore med verkliga förhållandet öfverensstämmande i så måtto, som den förnyelse-åtgärd,
hvilken den 19 Juni 1851 ägde rum, i beviset förklarats afse återstående
oguldna beloppet af hela den inteckning för två skuldsedlar å tillsammans Tjugutusen
Rdr med ränta, som den 15 Mars 1848 blifvit meddelade, ehuru samma åtgärd
endast angått det återstående beloppet å den ena af de intecknade skuldsedlarne, samt
110
domaren följaktligen vid bevisets utfärdande ådagalagt vårdslöshet i utöfningen af sitt
embete, pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, jemlikt I Kap. 12 § Rättegångsbalken, fälla
Dombafvanden att derför böta Femtio daler silfvermynt med Sexton Rdr Trettiotvå
skillingar Banko; men emedan vid det förhållande, att ifrågakomna Gravationsbevis,
deruti meranämnda den -15 Mars 1848 beviljade inteckning finnes upptagen såsom
gällande, icke innehölle, att samma inteckning blifvit till större eller mindre dödad,
Ryttmästaren von Scheven icke af den i Gravationsbeviset förekommande uppgift, att
nämnda inteckning blifvit den 19 Juni 185 I förnyad för då återstående Fyratusen Rdr
Banko med ränta, ägt laglig anledning att antaga, det samina inteckning, i hvad den
rörde öfriga intecknade beloppet, upphört att vara gällande, samt Domhalvanden följaktligen
icke lagligen kunde anses hafva genom omförmälde uppgift i Gravationsbeviset
varit vållande till den förlust, sorn Ryttmästaren von Scheven må hafva fått vidkännas
derigenom, att han belånat ofvanberörde af Landtbrukaren Belgman den '15 Mars
1852 utgifna med Litt. A. betecknade skuldebref, fann Kongl. Hofrätten det någon
ersättningsskyldighet i berörde hänseende icke kunde Domhalvanden ådömas.
Detta beslut hittades af tre adjungerade Ledamöter, IIof-Auditören G. O.
Lagerbjelke, •Hofrätts-Fiskulen T. F. Huss och v. Häradshöfdingen R. Carlén; men
två af Kongl. Ilofrättens Ledamöter, Hofrättsrådet C. II. Pfeffer och Assessoren
N. P. Uddenberg voro i så måtto ifrån beslutet skiljaktige, att de för deras del
ansågo den af Häradshöfdingen vid utfärdandet af ifrågavarande Gravationsbevis
ådagalagda vårdslöshet, enär beviset i fråga om den förnyelse af inteckningen den
15 Mars 1848 för två skuldebref å tillsammans Tjugutusen Rdr Banko, som den
19 Juni -1851 ägt rum, befunnes origtigt och i hög grad missledande, vara af be
skaffenhet,
att Domhafvanden, som detsamma utfärdat, icke kunde undgå att derför; på
sätt Advokat-Fiskalen yrkat, jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegångsbalken, böta Etthundra daler
silvermynt med Trettiotre Rdr 1C sk. Banco.
Hos Kongl. Majit fördes underdånig klagan öfver Kongl. Hofrättens Utslag icke allenast
af Advokat-Fiskals-embetet, sorn dertill erhöll förordnande från Justitie-Ombudsmannen,
utan ock af Bruksägaren von Scheven, dervid de förut framställda ansvars- och
ersättnings-påståendena fullföljdes; rnen Kongl. Majit förklarade genom Nådigt Utslag
den 28 Juli 1858, att Kongl. Majit icke funnit skäl vara anfördt, som i Hofrättens
Utslag kunde verka ändring.
Älven uti Konungens Högsta Domstol hade målets utgång varit underkastad omröstning,
så att halfva antalet af sex dervid närvarande Ledamöter, Justitieråderne
Thyselius, Quensel och Iggeström lättade ofvannämnda beslut.
Deremot yttrade Justitie)ådel Södergren: »Jag finnér den i Hofrättens Utslag
Domhafvanden till last förda felaktighet i det af honom angående Stångberga och
Abv egendom utfärdade Gravationsbevis vara af den beskaffenhet, att, vid betraktande
af sådana embetshandlingars ändamål att gifva bestämd och tillförlitlig upplysning om
verkliga beloppet af samtlige vid betygets utfärdande gällande inteckningar i den fastig
-
120
het, som är i fråga, så att dermed uteslötes allt behof af forskning derom i andra
handlingar, på grund af nämnde bevis kunnat för visso antagas, att den i femte punkten
omförmälda förhandling hos Häradsrätten den 19 Juni d 851, i beviset antydd såsom
hade den angått bestämmande af det minskade fordringsbelopp, hvarför den af
Häradsrätten under den 4 5 Mars 4 848 meddelade inteckning å tillsammans 20000
Rdr Banko dädanefter vore gällande, innefattat sådan åtgärd, hvarigenom samma inteckning
lagligen upphört att gälla för mera än det anförda beloppet 4000 Rdr nämnde
mynt; i följd hvaraf och då Ryttmästaren von Scheven anmält sig hafva genom ofvanberörde,
af honom i hufvudskrift företedda Gravationsbevis blifvit missledd till inlösande
af den intecknade fordran 6000 Rdr Banko, som för honom blifvit i Protokollet
vid fastighetens försäljning å konkursauktion upptagen, men, i anseende till de
äldre inteckningarnes verkliga belopp, funnits icke kunna med köpeskillingen betäckas;
hvilken anmälan vid de i målet förekomna omständigheter, e. m. t,, icke kan till riktigheten
ställas i tvifvel; jag, som icke finnér skäl att i afseende på beloppet af
de Domhafvanden ådömde böter göra ändring i Hofrättens utslag, deremot, med
ändring deraf, så vidt angår det af von Scheven väckta ersättningsanspråk, pröfvar
rättvist förpligta Domhafvanden, att. till godtgörande af den skada, - han genom
den åtalade tjensteförseelsen vållat, till Ryttmästaren von Schevens rättsinnehafvare betala
hvad af hans ifrågavarande intecknade fordringsbelopp till kapital och ränta styrkes
icke hafva vid behörig fördelning af den för fastigheten influtna köpeskilling von Scheven
tillfallit; vid fullgörande af hvilken betalningsskyldighet Domhafvanden äger att
undfå öfverlåtelse af skuldebrefvet»
Justitieråden Gyllenhammar och Engelhart instämde uti den af Justitierådet
Södergren sålunda yttrade mening.
Då Rikets Ständers Justitie-Ombudsman år 4 856 besökte Jönköping och genomgick
dervarande Rådstufvurätts till granskning ölverlemnade domböcker för de näst
derförut förflutna åren, hade anmärkts, dels att åtskillige §§ i några af dessa
domböcker saknats eller icke varit uppsatta, dels ock att dröjsmål med afdömandet utaf
anhängiggjorda mål ägt rum, nemligen ej allenast uti fjorton konkursmål, i
hvilka domar utgifvits senare än ett år och några månader, och i några, närmare
tre år efter inställelsedagen, utan ock uti tretton tvistemål, af hvilka icke något
blifvit afdömdt inom ett och ett tredjedels, men några hvilat oafgjorda tre år och
derutöfver ifrån den dag, då målen öfverlemnades till pröfning; hvarföre Justitie-Ombudsmannen,
i skrifvelse den 26 September förutnämnda år, uppdrog åt Advokat-Fiskalsembetet
i Kongl. Götha Hofrätt, att anställa åtal emot Rådstufvurättens Ordförande och
Ledamöter, i den mån de i försummelsen varit delaktige, samt dervid yrka ej mindre
ansvar
/
m
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, än ock åläggande för vederbörande att inom
viss stadgad tid styrka, att de ofullständiga domböckerna blifvit ordentligen komplet
terade.
1 anledning af det sålunda tillkomna åtal hafva vederbörande förklarat flera
af anmärkningarna om ofullständighet i uppsättning af Domböckerna på ett sätt,
sorn Advokat-Fiskals-embetet funnit nöjaktigt, samt i öfrigt afhjelpt de brister,
som förefunnits; och vidkommande anmärkt dröjsmål med afgörandet af åtskilliga mål
yttrat: att det väl ej kunde förnekas, att dermed i vissa fall kommit att anstå längre
än under vanliga förhållandet bort äga rum; men att, då enskild part häröfver ej fört
klagan, icke heller någon skada inträffat, och härtill komme, att Jönköpings samhälle under
sednare åren varit hemsökt af flera olyckor, de der alstrat mångfaldiga olikartade
göromål och bestyr, hvilka kommit att inkräkta på den tid, som annars kunnat egnas
åt rättegångsärendenas regelbundna gång, tillförsåge sig Rådstufvurättens Ordförande
och Ledamöter, att åtalet i denna del icke komme att leda till någon ansvarspåföljd.
Efter det Advokat-Fiskals-embetet aflåtit slutpåståenden i målet och dervid tillkännagifva,
att en af Rådstufvurättens Ledamöter nyligen aflidit, så att åtalet, i hvad
det anginge denne ledamot borde förfalla, samt tillfälle lemnats de öfrige under
åtalet inbegripne Rättsledamöterne att ytterligare förklaringar afgifva, har Kongl. Hofrätten
genom Utslag den 4 Aug. sistl. år sig utlåtit och, jemte det åtalet, i hvad det
angick den Rådstufvurättens Ledamot, som under rättegångens lopp aflidit, förklarades
hafva förfallit, i öfrigt yttrat, att, om än förutsättas kunde, att, derest enhvar af Rådstufvurättens
Ledamöter behörigen fullgjort sina tjensteåligganden, dels de anmärkta
ofullständigheterna i Rådstufvurättens domböcker, i den mån de, efter hvad utredt
blifvit, i verkligheten ägt rum, icke bort förefinnas, dels ock de mål, i afseende på
hvilka anmärkning för fördröjdt afgörande blifvit framställd, kunnat tidigare, än som
skett, med slut afhjelpas; likväl och som berörda nu mera afhjelpta ofullständigheter,
deraf skada icke veterligen uppstått, ej kunde anses vara tillkomna af uppenbar vårdslöshet,
samt i betraktande af hvad Rådstufvurättens Ordförande och Ledamöter, obestridt
af Advokat-Fiskals-embetet, andragit derom, att samtidigt med behandlingen af
omförmälda mål, äfven andra mångartade göromål tagit deras embetsverksamhet i anspråk,
det ej heller finge för utredt antagas, att anmärkta dröjsmålet vållats af någon
sådan Rådstufvurättens försummelse i embetsutöfning, att den till ansvar lagligen föranledde,
så ansåg Kongl. Hofrätten, att någon påföljd i anledning af åtalet icke kunde
Rådstufvurättens Ordförande och Ledamöter ådömas.
Med detta Utslag har jag, i egenskap af Rikets Ständers Justitie-Ombudsman, icke
funnit mig tillständigt att åtnöjas, utan deruti hos Kongl. Majit i underdånighet sökt
ändring, hvarvid jag fästat synnerlig uppmärksamhet derpå, att Rådstugurätten icke
ens kunnat sjelf förneka att försummelse skett i åtskilliga anmärkta hänseenden; att Kongl.
Uofrättens Utslag vittnade derom, att Kongl. Hofrätten ock funnit, det icke hvarje Ledamot i
R, St. Juat.-Omdbudarnans Embete-Berättelse till 1859 åra Riksdag. J6
Rådstugurätten fullgjort sina åligganden, utan att målen kunnat tidigare, än sorn skett,
med slut afhjelpas, hvadan det billigtvis måste väcka förundran, att någon påföljd i
anledning af åtalet icke blifvit ådömd. Vidare har jag i de underdåniga besvären
anmärkt, att de urskuldande omständigheter, Kongl. Hofrätten anfört, de månde gälla
så mycket som möjligt, likväl icke kunde omintetgöra det gifna faktum, att obehörig
och stor försummelse verkligen förelupit, vid hvilket förhållande jag icke kunde
inse hvad mera skulle erfordras för att försummelsen eller vårdslösheten måtte anses uppenbar,
likasom jag ock funne det uppenbart, att skada skett; ty enhvar, som anlitade
domstol, borde väl antagas göra det för att erhålla beslut i någon sak, nog vigtig, efter
hans tanka, att förtjena en sådan pröfning. Han ägde i lag grundad rätt att erhålla
denna pröfning så fort som möjligt, och när detta hans anspråk icke uppfyldes,
så gjordes honom orätt och följaktligen skada, eller åtminstone litte det väl ej tänka
sig, att icke någondera af parterne tillskyndades obehag och skada af tvistens onödiga
uppehållande. Den allmänna rättskänslan förnärmades, domstolen toge skada till sitt
anseende, — en skada, som i sin mån äfven träffade öfrige domstolar, hvilka, om än
oförtjent, vanligen finge vidkännas någon del af det klander, son, efter hvad erfarenheten
vittnade, icke uteblefve, då embetspligter eftersattes; att samtidigt med
de omförmälda målen äfven många andra angelägenheter tagit Rådstufvurättens erabelsverksamhet
i anspråk, borde väl icke betviflas, emedan i annat fall skulle nämnda domstol
under tre års tid icke haft synnerligen stor verksamhet; men dermed vore icke bevisadt,
att dessa öfriga embetsgöromå! upptagit ali embetsmännens tid, och de kunde så
mycket mindre lända till någon ursäkt, som ifrågavarande Rådstufvurätt ägde flere
examinerade domare och utan tvifvel äfven större juridisk skicklighet, än många andra
Rådstufvurätter i Riket; samt att det för öfrigt borde tillåtas mig erinra, alt icke
någon af de andra Hofrätterna i Riket dömde med samma undseende, som det öfverklagade
Utslaget visade, — ett undseende, som, efter mitt underdåniga förmenande,
mera skadade än gagnade ej mindre det allmänna än den enskilde, ej mindre
domaren, än den rättsökande.
Denna framställning af skälen för mitt underdåniga ändringssökande har jag
trott mig böra göra derför, att densamma äfven innefattar en redogörelse för mina
åsigter i allmänhet uti så beskaffade frågor.
Kongl. Majrts Nådiga Utslag i saken är ännu icke meddeladt.
Då Justitie-Ombudsmannen under embetsresa år 4 853, den och £3 Juni,
besökte Sköfde, hade hvarken ordinarie elier tjenstförrättande Borgmästaren funnits i
staden, och af öfrige stadens tjenstemän, till hvilka Justitie-Ombudsmannen vändt sig,
för att erhålla tillgång till Rådstufvurättens Protokoll för de 6ednaste åren, kunde,
utom Protokollen för då löpande året, ej några sednare än de för år 4850 fram
-
4*3
skaffas; men. vid genomseende af dessa, hade Juslitie-Ombudsmannen trott sig finna,
att afgörande! af de vid Rådstufvurätten anhängiga mål ofta blifvit alltför länge fördröjdt
I delta hänseende hade anmärkts, att Tjugosju särskilda mål under flera månader,
några af dem öfver ett till två är, och ett öfver tre år från den dag de ttll afgörande
öfverlemnats. förblifvit oafslutade, samt att af dessa mål flertalet angått smärre lagöfverträdelser,
såsom slagsmål, dryckenskap, bi'änvitisförsäljning och polisöfverträdelser,
som af de tilltalade varit erkända, och följaktligen både kunnat och bort af Rådstugurätten
utan allt uppskof afgöras.
Med anledning häraf hade Justitie-Ombudsmannen uppdragit åt Advokat-Fiskalserubelet
i Kongl. Götha Hofrätt att emot vederbörande i laga ordning anställa åtal för
hvad Rådstufvurätten sålunda blifvit till last fördt, samt påyrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet.
Så väl ordinarie Borgmästaren som tre särskilde under den tid ifrågavarande mål
erfordrat handläggning vid Rådstufvurätten, eller från och med år 1846 till och med 1853,
tillförordnade Ordförande i Rådstufvurätten häfva sålunda blifvit af Advokat-Fiskalsembetel
tilltalade, dervid ordinarie Borgmästaren, såsom förklaring å sin sida, hufvudsakligen
anfört, att han under tiden såsom ledamot af Borgareståndet bevistat inträffade
Riksdagar och derigenom varit hindrad under längre tider att deltaga i ärendenas behandling
hos Rådstufvurätten; att i alla de mål, han från början till slut handlagt,
Utslag meddelats 4} högst 8-J månader efter målens öfverlemnande till pröfning, utom
i ett, der längre uppehåll ägt rum i följd af parternas uraktlåtenhet att anskaffa Protokoller
i elt äldre mål, hvilka varit för det senares afgörande nödiga; att Borgmästaren
ofta vid sin hemkomst från riksdagarne, så fort tiden medgifvit, tagit kännedom
om de då qvarliggande oafgjorda mål och dem till slut befordrat, under det en mängd
andra göromål och deribland, utom de som tillhört honom såsom Ordförande i Rådstufvurätten
och Magistraten och såsom stadens styresman i öfrigt, många förordnanden
af Kongl. Götha Hofrätt att förestå Domsaga, hålla Lagmansting och Agodelningsrätter
m. m., tagit hans tid och verksamhet i anspråk; hvarföre och då Justitie-Ombudsmannen
icke funnit någon anmärkning i afseende å domars och utslags lagenlighet och icke
heller någon skada tillfogats, vare sig det allmänna eller någon enskild, Borgmästaren
ansåg skäl icke vara för bifall till de mot honom framställda ansvarspåståenden.
De förrbemälde tre tillförordnade Ordförande i Rådstufvurätten ursäktade sig i allmänhet
dermed, att de endast under kortare tider haft förordnanden och genast efter
dessas slut afrest från staden; att af de mål, som under nämnda tider kunnat algöras,
väl högst få lemnats till efterträdare, men att åtskilliga mål måst uppskjutas, såsom
beroende på annan rättegång, handlingars ingifvande och andra dylika omständigheter,
för hvilka Förklarandernc, som då mera vistades å andra orter, hade svårt alt efter
så lång tids förlopp redovisa.
Kofigl. Hofrätten afgjorde detta åtal genom Utslag den 16 November -1856, och,
enär icke med visshet antagas kunde, att med afgörandet af ifrågavarande mål oskäli
-
m
gen fördröjts vid Rådstugurätten, hvars Ordförander under tiden haft att åt mångfaldiga
andra embetsbestyr egna omsorg, förklarades ålalet icke kunna till någon ansvarspåföljd
föranleda. ,
Uti underdåniga Besvär häröfver anförde Justitie-Ombudsmanrien bland annat, att
det tvifvelsmål, huruvida med visshet antagas kunde, att med de ifrågavarande målens
afgörande oskäligen fördröjts, icke vore till sin anledning uppgifvet, att Justitie-Ombudsmannen
ej heller insåge hvilken visshet, som ytterligare skulle vara att söka om dröjsmålets
oskälighet, då tidslängden vöre gifven, under hvilken målen ostridigt legat färdiga
till afgörande, men icke blifvit afgjorda; att det väl icke behöfde förnekas, att
Rådstufvurättens Ordförande haft att egna omsorg åt mångfaldiga andra embetsbestyr
för att anse dem skyldige till ofördröjd behörig handläggning af rättegångsärendena,
samt att det väl icke heller fick antagas att åsidosättandet häraf varit tillbörligt, om
det ej med visshet utreddes, att giltiga hinder för dessa ärendens handläggning funnits
uti de åberopade öfriga embetsbesfyren, hvilka äfven uti en större stad, der de
borde antagas vara vidlyftigare, säkerligen icke kunde anses såsom giltiga hinder för
rättegångarnas behöriga handläggning.
Genom nådigt Utslag den 26 Augusti 1858 förklarade Kongl. Majit skäl icke
vara anfördt, som kunde verka ändring i Kongl. Hofrättens Utslag, så vidt det angick
de särskildt förordnade Borgmästarne; hvaremot K. M. funne ordinarie Borgmästaren icke
hafva nöjaktigt förklarat det längre dröjsmål, som med afgörandet af åtskilliga bland
ifrågavarande mål förelupit, i följd hvaraf K. M. pröfvade rättvist med ändring af Hofrättens
Utslag, i hvad det honom rörde, jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegångsbalken, döma
Borgmästaren att derföre böta 50 daler silfvermynt med 25 Rdr riksmynt.
Landtbrukaren August v. Francken hade uti en till Justitie-Ombudsmans-Expeditionen
den 4 April 1853 inkommen skrift angifvit ibland annat, som lemnats utan afseende,
alt Domhafvanden i Semminghundra Härad skulle hafva dels emot Expedi'ionstaxans
föreskrifter åt svarande parter, fastän de sådant icke begärt, utskrifvit protokoll
i målen och tagit lösen, dels ock uti ett vid nämnda Härads vintertirig 1853
handlagdt mål emellan von Francken, kärande, och hemmansegaren Johan Sjöberg, svarande,
rörande ansvar för foders bortförande, underlåtit att i rätt tid till von Franckens
ombud utlemna Häradsrättens protokoll, hvilket Ombudet begärt att emot lösen
utbekomma. I det yttrande, som, efter erhållen del af klagoskriften, deröfver afgafs',
förmälde Domhafvanden, att von Francken lika så litet som andra parter blifvit
undanhållne de dem tillkommande expeditioner samt att någon part vid Domstolarne
inom den Häradshöfdingen nådigst anförtrodda Domsaga aldrig obehörigen blifvit belastad
med expeditionslösen, utan tvärtom sådan lösen ofta nog efterskänkt.
m
Sedan von Francken, efter inhämtad kännedom om Domhafvandens nyssanförda
yttrande, uti skrift, som inkommit den 22 Februari 1854, begärt, att få genom vittnen
och bevis styrka hvad han angifvit, samt att handlingarna för åtals anställande
och ärendets behöriga utredning måtte till Advokat-Fiskals-embetet öfverlämnäs, och i
anledning deraf blifvit förständigad att närmare uppgifva beskaffenheten af den bevisning,
han vore i tillfälle att förebringa, hade von Francken i ytterligare skrift den 4 3
Maj äfvenledes år 1854 uppgifvit namn å åtta vittnen, genom hvilkas hörande angifvelserna
skulle kunna styrkas. Sorn Justitie-Ombudsmannen ansett, hvad sålunda
förekommit, påkalla laga undersökning, så uppdrogs genom skrifvelse den 26 Maj 1854
åt Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt att först hos Kongl. Hofrätten anhålla
om en sådan undersöknings anställande och att derefter emot omförmälde Domhafvande
föra den talan, hvartill anledning kunde yppas af de sålunda utredda förhållandena.
Uti detta mål har Kongl. Hofrätten, dels uppå nyssberörda anhållan, att, i fråga om angifvelsen
att lösen blifvit svarande parter affordrad, laga ransakning måtte företagas och
de uppgifna vittnena på ed höras, eller ock sådan undersökning förordnas att af ojäfvig
Domare vid Semminghundra Häradsrätt förrättas, genom särskildt beslut den 22
Dec. 1854, enär icke uppgifvits något bestämdt fall, dervid Domhafvanden skulle
hafva orätt affordrat svarande parter protokollslösen, förklarat den af Advokatfiskal i
sådant hänseende begärda undersökning icke kunna bifallas; dels ock, — efter del
Advokat-Fiskalen. som emot nämnda beslut anmält missnöje, hvilket han hänvisa
des
att fullfölja i sammanhang med hufvudsaken, lill följd af samma beslut förmält
sig sakna anledning att då hos Kongl. Hofrätten fullfölja någon talan, i afseende
på denna del af angifvelsen, samt, i fråga om åtalet för obehörigt dröjsmål med ut
lemnande
af ofvan o.nförmälda Protokoll, andragit, att då ntredt vöre, det samma Protokoll,
hvilket von Francken såsom kärande part varit skyldig att lösa, hvarken
vid tingets afslutande eller sedermera före Domhafvandens afresa från Tingsstället
varit för von Franckens räkning utskrifvet och aflemnadt, Domhafvanden hade
felat emot föreskriften i 5:te punkten af Expeditionstaxan den 15 Maj 4 821,
hvadan Advokat-Fiskalen yrkade, att merbemälde Domhafvande, jemlikt 7 punkten
i samma Taxa och 24 Kap 5 § Rättegångs-balken, måtte dömas att böta
Tjugufem daler silfvermvnt, öfver hvilket påstående Domhafvanden med slutlig förklaring
inkommit — medelst Utslag den 4 8 September 1855 förklarat, att vid Advokat-Fiskalens
i förenämnda måtto gjorda frånträdande af åtalet rörande svarande parters obehöriga
betungande med lösen fick bero, samt i öfrigt sig utlåtit: att, emedan af det utaf Domhafvanden
medgifna förhållande, att Protokollet i ofvanomföimälda mål, hvilket den dag
tinget afslutades, hos Häradsrätten förehades, icke varit färdigt vid det tillfälle, då
samma Protokoll af von Francken efterfrågades, emot Domhafvandens bestridande ej
finge slutas, att samma expedition ej varit för von Francken eller hans ombud att
tillgå, innan Domhafvanden från tingsstaden afresl, eller att den icke vid afresan blil
-
1*6
vit behörigen aflemnad och sådant ej heller blifvit annorledes visadt, Kongl. Hofrätten
förty funnit domhafvanden icke kunna i denna del af målet till ansvar fällas.
F följd af Justitie-Ombudsmannens förordnande anfördes af Advokal-Fiskals-embetet
underdåniga besvär hos Kongl Majit emot Kongl. Hofrättens särskilda ofvanberörda Utslag.
med yrkande, att Häradsrättens Ordförande, på grund af hvad i målet redan förekommit,
måtte ådömas ansvar för försummelse att omförmälda, von Franken tillhöriga,
expedition i rätt tid till denne eller bans Ombud utlemna, hvarjemte Advokat-Fiskalsembetet
i underdånighet hemställde, om icke, enär till bestyrkande af angifvelsen, att
svarande parter skulle obehörigen blifvit med protokollstesen betungade, (lere till namnen
uppgifne personer blifvit såsom vittnen åberopade, angifvaren kunde tillåtas att få
dessa vittnen i målet afbörda, och detsamma fördenskull i denna del, med undanrödjande
af Kongl. HolVättens så väl i rättegången som i sjelfva saken meddelade
beslut, varda till Kongl. Hofrätten för laglikmätig behandling åt.erförvisadt. Häröfver
har nu Kongl. Majit meddelat sitt nådiga Beslut genom Utslag den 5 Oktober 1858,
innehållande, att Kongl. Majit ej funnit skäl att i Hofrättens öfverklagade Utslag göra
annan ändring, än att, då på grund af hvad i målet förekommit, det måste för utredt
antagas, att von Frankens exemplar af Häradsrättens ofvanberörda Protokoll vid 1853
års Vinterting, icke, sedan tinget blifvit aflyst, före Domhafvandens afresa från tingsstaden
varit utskrifvet för att till vederbörande aflemnas, Domhafvanden, jemlikt 5 och
7 Punkterna i Expeditions-taxan den 15 Maj 18*1, samt 24 Kap. 5 § Rättegångsbalken
dömdes att för nämnda försummelse böta Tjugofem daler silfvermynt med Tolf
Rdr 50 öre Riksmynt. "
Uti Justitie-Ombudsmannens berättelse till riksdagen 1856 (pag. 82 och 83) orftförmäles
ett åtal emot Stockholms Rådstufvurätt, föranledt af skiljaktiga meningar om
rätt lagtolkning i de fall, då i lagen vissa, lill antalet bestämda dagar af fängelse vid
vatten och bröd qvarstå i bredd med likaledes utsatta vissa par spö eller lis, som
på den tid, då lagen stiftades, ansågos motsvara samma bötesbelopp, som förutnämnda
dagatal af fängelse vid vatten och bröd; nr n hvilket förhållande emellan de särskilda
arterna af urbota strafT och motsvarande bötesbelopp blifvit genom Kongl.
Förordningen den 10 Juni 1841 föränd rädt, så att det bötesbelopp, som svarar emot
straffen af spö eller ris, lörvandladt till fängelse vid vatten och bröd, icke utgör samma
dagatal, som det i lagen ursprungligen utsatta och ännu qvarstående. Rådstugurätten
hade nemligen dömt en tjensteqvinna för våld å sin matmoder, att, i stället
för sexton dagars fängelse vid vatten och bröd, som 15 Kap 2 § 2 mom. Missgerningsbalken,
alternativt med fjorton par ris, för sådant brott utsätter, hållas allenast
femton dagar i så beskalfadt fängelse. Detta förfarande hade Rådstufvurätten för siri
del ansett riktigt och försvarat, deraf åtalet framkallats, hvarefter Kongl. Svea Hofrätt ge
-
147
norn Utslag den 10 Juli 1855 sig utlåtit och funnit vid det förhållande, att, enligt
de uti nyssnämnda Kongl. Förordning lagda grunder, femton dagars fängelse vid vatten
och bröd svarade mot fjorton par ris, något ansvar för anmärkta domslutet, icke kunde
ådömas de Rådstugurättem ledamöter, som i beslutet deltagit.
Öfver detta Utslag anfördes underdåniga besvär å ömse sidor, och medelst nådigt
Utslag den 5 Oktober 1858 förklarade Kongl. Majit, att, ehuru vid det förhållande,
att stadgandet i 15 Kap 2 § Missgerningsbalken icke blifvit genom Förordningen
den 10 Juni 1841 ändradt, den bestraffning af fängelse vid vatten och bröd, hvartill
ifrågavarande tjenstehjon för den henne till last förda brottslighet gjort sig skyldig,
rätteligen bort, jemlikt nämnda lagrum, till sexton dagar bestämmas, Kongl. Majit dock
med afseende å hvad Rådstufvurättens Ledamöter, såsom anledning till det klandrade
beslutet, andragit, icke funne skäl att göra ändring i det beslut, hvari Hofrätten i
målet stadnat.
En tillförordnad Domare hade, såsom vid granskning af fånglistorna annärkts,
med Södra Möre Häradsrätt genom Utslag den 11 November 1856, jemte deten för
första resan stöld af gods, värdt fyra Riksdaler 16 sk., tilltalad person fälldes att böta
detta belopp tredubbelt med Tretton Rdr allt Ranko samt att hållas till straffarbete i
fem månader, tillika föreskrifvit, att den sakfällde, om han icke ägde tillgång
till böterna, skulle i stallet undergå tolf dagars fängelse vid vatten och bröd,
hvilket straff denne, som icke förmått gälda böterna, jemväl sedermera utstått; och
sedan, i följd af Justitie-Ombudsmannens derom gifna föreskrift, åtal emot tillförordnade
Domaren blifvit utfördt, har Kongl. Götha Hofrätt medelst Utslag den 13 Oktober
1858 förklarat, att emedan, under iakttagande af den i 20 § af Kongl. Förordningen
den 4 Maj 1855 stadgade grund för förvandling af böter, ådömda för stöld, den
pliktfällde uti förevarande fall bort, jemlikt 5 Kap. 4 § Straffbalken, sådant detta
lagrum lyder i Kongl Förordningen den 10 Juni 1841, i saknad af tillgång till böterna,
i stället straffas med endast fem dagars fängelse vid vatten och bröd, samt han
således, i följd af Häradsrättens omförmälda beslut, fått undergå dylikt fängelse sju
dagar längre än vederbort, skulle ofvanbemälde tillförordnade Domare, jemlikt 1
Kap. 12 § Rättegångsbalken, för den vårdslöshet vid utöfningen af Domare-embetet
han i förevarande hänseende låtit komma sig till last, böta Tjugo Rdr Riksmynt till
treskiftes, samt godtgöra Kongl. Majit och Kronan för den sakfälldes underhållande i
fängelse vid vatten och bröd sju dagar med 35 sk. banko, eller deremot svarande
en Riksdaler 9 öre Riksmynt; men då denne sistnämnde, enligt till Kongl. Hofrätten
insändt bevittnadt intyg, erkänt sig hafva af Domhafvanden undfått ersättning för sitt
lidande genom fängelsetidens olagliga utsträckning, lät Kongl. Hofrätten dervid bero; och
i detta Utslag har ändring icke blifvit sökt.
428
Fåuglistorna från Westmanlands Länshäkte för Maj och Juni månader 1852 gåfvo vid
verkstäld granskning anledning till det antagande, dels att Rådstugurätten i Westerås, som
handlagt och den 18 i förstnämnde månad afdömt ett ransakningsmål angående tvefaldt
hor, dervid de tilltalade blifvit fällde att, jemlikt 55 Kap. 5 § samt 56 Kap. Missgerningsbalken,
sådant sistnämda Lagrum lyder i Kongl. Förordn. den 20 Januari 4779,
straffas hvar för sig med Tjugoåtta dagars fängelse vid vatten och bröd, undergå enskild
skrift och erlägga stadgad afgift till kyrkan, uraktlåtit att underställa nyss anförda
Utslag Kongl. Hofrättens pröfning; dels ock att Konungens Befallningshafvande i
nämnda län låtit till verkställighet genast befordra samma Utslag, allt detta i strid
med föreskrifterna i 25 Kap. 5 § Rättegångsbalken samt Kongl. Brefvet den 20 Juli
4780, att hvad Underrätt i brottmål af förevarande beskaffenhet dömt icke får i fullbordan
gå, utan att ransakning och dom skola till Hofrätten genast insändas, att der
först vidare pröfvas och skärskådas.
Genom skriftvexling utröntes att ett så beskaffadt förbiseende, som ofvan är antydt,
verkligen förelupit, och derföre anmodade Justititie-Ombudsmanen uti skrifvelse den
27 Augusti 4855 Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt att i behörig ordning
tilltala ej mindre de Ledamöter af Rådstugurätten, hvilka varit delaktiga uti den Rådst
ufvurätten till last liggande försummelsen, än äfven Konungens Befallningshafvande, som
om Utslagets förtidiga verkställande förordnat.
Sedan vederbörande blifvit hörde, har Kongl. Hofrätten genom Utslag den 4 4
Januari 1857, med ogillande af två icke lagfarne Rådmäns invändning, att den ende
lagfarne Rådmannen, sorn med dem fattat Rådstufvurättens beslut, borde, i egenskap
af expeditionshafvande, för den anmärkta uraktlåtenheten ensam ansvara, dömt bemälde
tre Rådmän att, för det de underlåtit meddela beslut att deras omförmälda Utslag skulle
tili Kongl. Hofrättens skärskådande insändas, samt låtit införpassa de sakfällde, som
med Utslaget förklarat sig nöjde, till Länshäktet för att till undergående af det ådömda
straffet befordras, hvar för sig böta, jemlikt 1 Kap. 42 § Rättegångsbalken, Femtio
daler silfvermynt med 4 6 Rdr 32 sk. banko; — hvaremot och då Konungens
Befallningshafvande, genom hvad i denna del af målet anmärkt blifvit, icke ansågs
hafva öfverträdt något i lag eller särskild författning meddeladt stadgande, Advokat-Fiskals-embetets
påstående om ansvar å Konungens Befallningshafvande ogillades.
Ej mindre Advokat-Fiskals-embetet, i följd af Justitie-Ombudsmannens föreskrift,
än ock de ofvanbemälde tvenne icke lagfarne Rådmännen, sökte, hvar å sin sida,
hos Kongl. Majit i underdånighet ändring uti Kongl. Hofrättens Utslag, i hvad dem
emot gått; och genom nådigt Utslag, meddeladt den 20 Oktober 4 858, yttrade Kongl. Majit
sig icke hafva funnit skäl anfördt, som kunde verka ändring i Hofrättens Utslag, så
vidt Rådmännen deröfver fört underdånig klagan; men att, då Landshöfdingen och
Landssekreteraren, i egenskap af Konungens Befallningshafvande, förfarit i strid med
stadgandena i 25 Kap. 5 § Rättegångsbalken och Kongl. Brefvet den 20 Juli 4780
derutinnan,
129
derutinnan, att de låtit till verkställighet bringa Rådstufvurättens ifrågavarande Utslag,
Kongl. Maj:t, med ändring af Hofrättens Utslag i denna del, pröfvade rättvist döma
Landshöfdingen och Landssekreteraren att, jemlikt ofvannämnda 1 Kap 12 § Rättegångsbalken,
för hvad de sålunda låtit komma sig till last, hvar för sig böta Trettio
daler silfvermynt med Femton Riksdaler Riksmynt,
Södra Möre Häradsrätt hade, under det att en tillförordnad Domhafvande der fört ordet,
vidtagit en icke sällan förekommande oriktig förvandlingsåtgärd, i det att Häradsrätten
medelst Utslag den 19 Augusti 1856 föreskrifvit, att en tilltalad, som blifvit dömd
att böta dels för andra resan stöld af gods värdt Fyra Rdr 24 sk. detta belopp tredubbelt
med Tretton Rdr 24 sk., (jemte straffarbete i ett. år och fyra månader) dels ock
för vägafridsbrott, slagsmål och fylleri Tjugoen Rdr 40 sk. allt Banko, skulle, i
brist af tillgång till böterna, i stället undergå tjugofyra dagars fängelse vid vatten
och bröd.
Då den sakfällde jemväl undergått det för högt beräknade straffet af fängelse vid
vatten och bröd, har åtal emot t. f. Domhafvanden ägt rum hos Kongl. Götha Hofrätt,
som genom Utslag den 22 Oktober 1858 förklarat: alt emedan, med iakttagande af
den i 20:de § af Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 stadgade grund för förvandling
af böter ådömde för stöld, den dömde, i saknad af tillgång till ifrågavarande honom
ålagde böter, bort, jemlikt 5 Kap. 4 § Straffbalken, sådant detta lagrum lyder i
Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, i stället straffas med endast tjugo dagars
fängelse vid vatten och bröd, samt han således, i följd af Häradsrättens ofvanomför
mälda
beslut, fått undergå dylikt fängelse fyra dagar längre än vederbort, Kongl. Hof
rätten,
i förmågo af 1 Cap. 12 § Rättegångsbalken, pröfvade lagligt döma t. f. Domhafvanden,
som med Häradsrätten berörda beslut meddelat, att för den vårdslöshet
vid utöfningen af Domare-embetet, han i förevarande hänseende låtit komma sig till
last, böta Tjugo Rdr Riksmynt till treskiftes emellan kronan, Södra Möre Härad och Advokat-Fiskals-embetet,
hvarjemte Domhafvanden förpligtades ;att godtgöra Kongl. Majit
och Kronan kostnaden för den bestraffades underhåll med vatten och bröd under fyra
dagar med sjuttiofem öre; men åt fången, som icke kunnat anträffas för att affordras
yttrande, huruvida han påkallade ersättning för sitt lidande genom fängelsetidens
olagliga utsträckning, lemnades öppet att framdeles på sådan ersättning väcka anspråk,
i fall han dertill funne sig befogad.
Emot detta Utslag är icke någon underdånig klagan hos Kongl. Majit anförd.
Berättelsen till Riksdagen 1856 omförmäler (pag. 49 — 51) huruledes då varande
Justitie-Ombudsmannen, af förekommen anledning, fästade uppmärksamheten derpå, att
B. St. Just-Ombudsmans Embets-Berättelse Ull 1859 års Riksdag. 17
430
det under den 11 Aug. 18 i 2 utfärdade nådiga Afskrifnings-Reglemente i vissa uppgifna
afseenden syntes hafva blifvit lemnadt utan efterlefnad vid samteiiga värfvade Kavalleri-
och Artilleri-Regementena, så vidt nemligen som enligt nämnda Reglemente
någon afskrifningsprocent till redogörares fördel icke kunde annorlunda bestämmas eller
komma i fråga, än genom behörigen skeenda inventeringar och utrönande af verkligen
befintliga behållningar, samt att antagas kunde, det föreskrifterna i I § 8:de mom.
af nämnda Reglemente, dels att, om uppbördsmans redovisning utfölle med öfverskott,
som af vederbörande Ekonomiadministration godkändes och fastställdes, dessa öfverskott
skulle inlösas till Kongl. Maj:t och Kronan efter medelpriset vid upphandlingen,
dels ock att det deremot skulle vara uppbördsman ovilkorligen förbjudet att om öfverskotten
af sin uppbörd in natura disponera, icke blifvit iakttagna vid ifrågavarande Regementen;
i anledning hvaraf Justitie-Ombudsmannen i underdånig skrifvelse till Kongl.
Majrt af den 29 April 1856 på anförda skäl hemställt, att nådiga påminnelser måtte
vederbörande meddelas om iakttagande af skyldigheten, att före hvarje ny anskaffning
hafva inventerat behållningen af det förut varande förrådet , samt om efterlefnad af de
föreskrifter, som bestämde vilkoren för uppbördsmans rätt att disponera sådana till
hans afskrifningsprocent hörande öfverskott, hvilkas belopp blifvit genom inventeringen
vederbörligen utrönta.
Sedan såväl Kongl. Kammarrätten som Kongl. Krigskollegium blifvit hörda och
afgifvit underdåniga yttranden, i anledning af Justitie-Ombudsmannens i nyssberörde måtto
gjorda underdåniga framställning, har Kongl. Majrt genom nådigt bref den 16 Nov.
1858 förklarat att:
Hvad först anginge fourrage-redovisningen vid Lifgardet till häst, så enär härvid
förekommer att Kongl. Majrt genom nådigt bref den 3 Februari 1824 tillerkänt detta
Regemente afskrifningsprocent till det i Reglementet den 11 Aug. 1812 stadgade belopp,
för hafre, hö och halm, som vid Regementet utfordrades; att uti den under den
23 Nov. 1824 utfärdade fourageringsstat för Regementet den beviljade afskrifningsprocenten
blifvit icke allenast upptagen, utan ock särskildt utförd och tillagd det för
hästarnes utfodring beräknade fourrage; att samtidigt härmed fourragerings-bestyret uppdragits
åt en särskild Direktion med föreskrift bland annat, att Regements-qvartermästaren
skulle besigtiga och imellan sqvadronerna fördela fourraget samt Secund-chefen
vara ansvarig derför, att Regementets hästar oalkortadt erhölle sina rationer i enlighet
med fouiragcringsstat en; att det deremot ålåge hvarje Sqvadronschef att ansvara för det
fourrage han på sqvadronens magasin eller skulle emottoge, äfvensom att derför afgifva
redogörelser på de tider Sekundchefen bestämde; samt slutligen att, i öfverensstämmelse
härmed, det af Kongl. Majrt den 17 September 1856 fastställda, nu gäl
lande
Passevolans-kontrakt för Regementet vore affattadt, hvaruti Regementet förklarades
berätligadt att om öfverskottet af Afskrifningsprocenten in natura disponera, äfvensom
uttryckligen stadgades, att Afskrifnitigs-reglementet af den 41 Augusti 1842, i afseende
på fourrageriogen vid Regementet, icke ägde annan tillämpning, än att endast
*3i
angifva boloppet af den beviljade afskrifningsprocenten; bade Kongl. Maj:t vid sådana
förhållanden, lika med Kammarrätten, funnit Justitie-Ombudsmans framställning, så vidt
den anginge Lifgardet till häst, icke föranleda till någon åtgärd.
Alt likaledes och då utfodringen vid Kronprinsens Husarregemente vore ställd på
passevolans samt följaktligen offentlig redovisning för fourrage-persedlarnes användande
icke ägde runi, Kongl. Maj.t ansett någon åtgärd i anledning af Justitie-Ombudsmannens
framställning, i hvad den rörde detta Regemente, icke heller erfordras.
Vidkommande åter de trenne Artilleri-regementena, hade Kongl. Maj:t pröfvat skäligt
att, till efterrättelse vid dessa Regementen, i nåder meddela följande föreskrifter:
»'1. Då för den hafre, jemte hö och halm, som vid Svea, Göta och Wendes
»Artilleri-regementen utfodras, afskrifningsprocent är medgifven till det i Kongl. Maj:ts nådiga
»Afskrilningsreglemente af den I I Augusti 18 12 stadgade belopp, utgörande tre procent
»för utfodrad hafre, sex procent å hö och fyra procent å halm, och då nämnda Re
»glemente
här icke äger annan tillämpning, än att endast angifva beloppet af den be
»viljade
afskrilningsprocenten, så må, sedan Regementenas hästar oafkortadt erhållit
»sina rationer, i enlighet med fastställd fourrageringsstat, hvaröfver Regementscheferne
»skola hålla noggrann tillsyn, afskrifningsprocenten antingen in natura, om öfverskott
»uppkommit, eller, i den mån sådant saknas, uti kontant, efter medelpriset å de upp»handlade
fourrage-artiklarna, disponeras; börande afskrifningsprocenten å det åtgångna
»fourraget till sitt fulla belopp vid redogörelseårets slut uti Regementets räkenskaper
»afföras och tilläggas kostnaden för fourrage-artiklarnes anskaffande; hvaremot det vare
»Regementenas Fourragerings-Direktioner förbjudet att för helt kalenderår upphandla four»ragepersodlar
utöfver hvad som, med inberäkning af föregående årets behållning, der»est
sådan finnes, enligt gällande stater erfordras, derå Regementschefen skall hålla tillsyn.»
»t. Skulle a det enligt stat upphandlade fourraget balans uppkomma, hvilket af
»Regementschefen kontrolleras på den tid af året, då sådant lättast kan verkställas, eller
»höstetiden före det nya fourragets upphandlande, utan hinder för honom att kontrollen
»äfven på annan tid af året företaga, när omständigheterna dertill föranleda, förordne
»Regementschefen om det bristands fourragets upphandlande, hvarvid såsom tillgång i
»första rummet användes afskrifningsprocenten. med skyldighet lör Fourragerings-Direk»tronen
att godtgöra hvad som derutöfver för bristens ersättande kan erfordras; böran»des
denna upphandling ske inom lämplig kort tid, så att någon förlust ej ma Kongl.
»Maj:t och Kronan tillskyndas, eller Regementets tjenstbarhet äfventyras;»
»3. Fourrage får i all händelse ej beräknas för vakanta numer; och böra häst»mönstringsrullorna
tjena till kontroll i detta afseende.»
Uti en den 21 April 1857 till Justitie-Ombudsmans-Expeditionen ingilven skrift,
hade då varande Utgifvaren af tidningen Aftonbladet, numera aflidne Rektorn Per Eric
Svedbom hufvudsakligen anfört, att på en af nämnda tidnings Redaktion uti General
-
132
Fälttygmästare-expeditionen framställd begäran att få låta afskrifva eller lösa afskrift af
en i nämnde expeditions archiv förvarad handling, nemligen konceptexemplaret
till ett underdånigt Memorial N:o 111 med förslag till successionen efter Majoren Friherre
C. H. d’Ahlbedyhll, som blifvit tili Öfverstelöjtnant befordrad, erhållits vägrande
svar, utan att något skäl för en dylik vägran uppgifvits och att ett sådant skäl icke heller
kunde tänkas, innebärande ringaste giltighet; att det i strid mot Tryckfrihetsförordningen
utfärdade Kongl. Brefvet af den 7 Mars 1820 endast rörde handlingar, som funnos
i Kongl. Krigskollegii archiv, kanslier och kontor, och hvilkas kungörande kunde medföra
våda för Rikets säkerhet; att den omständigheten, att Chefens för Kongl. Svea
Artilleri-Regemente skrifvelse i samma ämne redan blifvit afsänd till Kongl. Landtförsvars-departementets
Kommando-expedition så mycket mindre kunde begagnas såsom
förevändning, då Rektor Svedbom icke begärt någon afskrift utaf densamma, utan endast
af General-Fälttygmästarens eget Memorial tillika med ett diarii-intyg; samt att
under sådana förhållanden Rektorn gjorde sig förvissad, det Justitie-Ombudsmannen
skulle inför vederbörlig Domstol under laga tilltal ställa ej mindre t. f. General-Fälttygmästaren
och Chefen för Artilleriet, Generalmajoren m. m. Friherre Fabian Wrede, än
äfven Expeditionshafvanden i General-Fälttygmästare-expeditionen, Artilleristabs-officeren,
Kaptenen m m. H E. von Normann för ofvanberörda mot Tryckfrihetsförordningens 2
§ 4 mom. stridiga förhållande; — varande af Rektor Svedbom bifogad i bevittnad afskrift
en till Herr General-Fälttygmästaren och Chefen för Artilleriet ställd, den 18
April 1857 daterad anhållan att, sedan Kongl. Lnndtförsvars-Departementets Expeditioner
förvägrat Rektorn att få del af det Memorial, som från Herr General-Fältygmästaren
blifvit afgifvet med förslag till succession efter till Öfverstlöjtnant vid Svea Artilleriregemente
utnämnde Majoren Friherre dAhlbedyhll, Rektorn måtte från GeneralFälttygmästare-expeditionen
få meddelade handlingarna rörande denna sak, d. v. s. att
enligt grundlagens tydliga föreskrift genast och ofördröjligen få antingen på stället sjelf
låta utskrifva eller mot lösen erhålla dels afskrift af ofvannämnda memorial, dels ock
utdrag af Expeditionens Diarium för den 2 nyssnämnde April månad; å hvilken
skrift fanns tecknadt följande intyg:
»att ett med detta lika lydande memorial blifvit till General-Fälttygmästare-expeditionen
inlemnadt samt att utlemnandet af de begärda handlingarne, med undantag af
diariibeviset, blifvit af Herr t. f. General-Fälttygmästaren och Chefen för Artilleriet
förvägradt; intygas. H. E. v. Normann Expeditionshafvande.»
Sedan nu omfömälda klagoskrift med bilaga blifvit meddelad så väl Herr General-Fälttygmästaren
och Kommendören m. m. Friherre Wrede som Expeditionshafvanden,
Kaptenen m. m. von Normann, hade utlåtanden från dem till Justitie-Ombudsmans-Expeditionen
inkommit, deruti blifvit i hufvudsak andraget:
af Herr General-Fälttygmästaren:
Det ifrågavarande Memorialet, som Kaptenen von Normann, enligt Herr GeneralFälttygmästarens
föreskrift, vägrat utlemna, innefattade Herr General-Fälttygmästarens un
-
133
derdåniga utlåtande öfver det af Chefen för Kongl. Svea Artilleri-Regemente afgifna underdåniga
förslag till successionen efter Majoren vid samma Regemente numera Öfverstelöjtnanten
Friherre dAhlbedyhll, och hade jemte nyssnämnda förslag blifvit af Herr
General-Fälttygmästaren, jemlikt Kongl. Brefvet af den % Februari 1833, till Landtförsvars-Departementets
Kommando-Expedition insändt för att derifrån, efter skedd
granskning af förslaget, till Kongl. Maj:t i Landtförsvar-Departementets Kansli-Expedition
aflemnas. Formen för dylika utlåtanden vore i allmänhet olika efter särskilda sig företeende
omständigheter. Understundom tecknades de å Regementschefens underdåniga
förslag; understundom upptogos de, såsom denna gång skedt, uti särskildt Memorial.
Efter det förslagshandlingarna till Kommando-Expeditionen inkommit, blefvo desamma
derstädes granskade och, i händelse något misstag i ett eller annat hänseende, såsom
i afseende å namn eller data m. m, dervid skulle anmärkas, af Expeditionschefen återsände
för att rättas, utan att förut hafva varit lill Kansli-Expeditionen ingifna och, för
så vida omskrifning eller ändring af förslagshandlingarna erfordrades, utan att någonsin
till Kongl. Majit framkomma. Underdåniga Memorial af förenämnde beskaffenhet
kunde följaktligen icke tilläggas egenskap af offentliga handlingar förr än desamma
till Kongl. Majit i Dess Landtförsvars-Deparlements-Kansli inkommit, — en omständighet,
som, enligt Herr General-Fälttygmästarens åsigt, vid bedömandet af förevarande
fråga vore af afgörande vigt.
Vid betraktande af beskaffenheten utaf de ämnen, som af så väl General-Fälttygmästaren
som andra Militärchefer handläggas och understundom omfatta sådana Rikets försvar
rörande frågor, i afseende hvarå hemlighet bör iakttagas; vid betraktande deraf
att organisationen af Arméens expeditioner helt och hållet beror af Kongl. Majit, såsom
innehafvare af högsta befälet öfver krigsmakten; och vid betraktande vidare deraf, att
Tryckfrihetsförordningen, som i 2 § 4 mom. särdeles omständligt uppräknar de embetsmyndigheter,
hvilka äro skyldige att hålla innehafvande handlingar allmänheten tillhanda,
omsorgsfullt undvikit att dervid nämna någon enda af Arméens under Konungen
lydande Chefer och slutligen från offentligheten undantagit, bland annat, protokoll hållna
hos Konungen i kommandomål, skulle väl med skäl kunna ifrågasättas, huruvida
offentliggörandet af de uti Arméens särskilda expeditioner förvarade handlingar någonsin
kunde af den enskilde såsom rättighet påfordras.
Lagligheten af den nu ifrågasatta åtgärden berodde likväl icke ensamt af Tryckfrihetsförordningens
tydning, utan äfven deraf, att det omöjligen kunde vara en embetsmans
skyldighet att tillhandahålla allmänheten andra handlingar än dem, hvilka å embetets
vägnar ålåge honom innehafva och förvara, och hvartill konceptet till nu ifrågavarande
Memorial icke kunde vara hänförligt låka med koncepterna till andra från
General-Fälttygmästaren utgångne Expeditioner hade väl äfven detta blifvit förvaradt,
men endast för General-Fälttygmästarens enskilda efterrättelse. Uppsättandet och förvarandet
af detta koncept vore dock lika litet någon skyldighet för General-Fälttygmästaren,
som det varit eller vore hans åliggande att låta uppsätta och förvara koncept till så
-
434
dana utlåtanden, som åtecknades sjelfva Förslags-Memorialen. Förfarandet härutinnan
vore lemnadt åt hans eget omdöme. De uti Kongl. Maj:ts år 1819 utfärdade nådiga
Tjenstgöringsreglemente för Dess Armée intagna föreskrifter om expeditionssöttet i Arméens
lägre expeditioner kunde så mycket mindre tillämpas på General-Fälttygmästare-expeditionen,
som 89 § i samma nådiga Reglemente uttryckligen stadgar, att i anseende till
Brigad-Generalers och Inspektörers expeditioner, hvarmed, jemlikt Kongl. Brefvet den \ 8
Mars '184 7, General-Fälttygmästarens är jemförlig, skola »iakttagas de Instruktioner och
Generalordres, som Kongl. Majit låtit genom Dess General-Adjutant för arméen i nåder'
derom utfärda;» och hvarken genom Instruktion eller Generalordres hade blifvit General-Fältygmästaren
gifven någon föreskrift, som ens antydde, att han skulle vara pligtig
att såsom officiel handling förvara antingen konceptet till hvarje från honom utgången
expedition eller ock en afskrift deraf. Stället, hvarest koncepthandlingar af nyssnämnde
beskaffenhet blefvo efter General-Fältvgraästarens godtfinnande och beqvämlighet
förvarade, kunde naturligtvis icke gifva dem en eljest saknad egenskap af offentliga
handlingar, till hvilka en hvar skulle äga tillgång.
Handlingar i ett befordringsmål voro emellertid, efter General-Fälttygmästarens
tanka, icke af beskaffenhet att böra offentligheten undanhållas, hvadan den omständigheten
att utgifvaren af Aftonbladet Herr Svedbom saknat den rättighet, han förmenat
sig äga, att låta afskrifva och lösa afskrift af konceptet till oftanämnda Memorial ingalunda
varit enda grunden för öfverklagade afslaget; utan hade detta berott deraf, att
Herr Svedboms framställning ägt rum förr än Memorialet, Herr Generai-Fälttygmästaren
veterligen, blifvit från Kommando-expeditionen till Kansli-expeditionen öfverlemnadt.
Derest vid det till Kommando-expeditionen insända förslaget någon anmärkning derstädes
skett och förslagshandlingarna återsändts, skulle det hafva kunnat inträffa, att i
följd af de rättelser, som Regementschefen möjligen funnit sitt underdåniga förslagsmemorial
eller Generai-Fälttygmästaren sitt underdåniga utlåtande deröfver påkalla, dessa
till Kongl. Majit ställda, ehuru till Kongl. Majit aldrig inlemnade förslugshandlingar bort
förändras eller omskrifvas, och om en afskrift af konceptet till sådana handlingar blifvit
med General-Fälttygmästarens begifvande offentliggjord, skulle, enligt General-Fäittygmästarens
förmenande, detta tvifvelaktigt kunnat läggas honom till last med långt
större skäl, än att han begagnat den rätt, han trott sig äga, att sådant förhindra.
och af Herr Kaptenen v. Normann:
att Kaptenen icke egde att med från Generai-Fälttygmästaren och Chefen för
Artilleriet utgående expeditioner vidtaga någon annan befattning än den, som honom
för hvarje särskildt fall af bemälde Herr General-Fälttvgmöstare och Chef anbefalldes,
hvarföre Kaptenen ej heller med afseende å Rektor Svedboms anhållan kunnat göra
annat än att, på sätt som skett, ställa sig bemälde förmans gifna och bestämda föreskrift
till efterrättelse.
Sedan dåvarande Justitie-Ombudsmannen uti skrifvelse den 13 November 4 857,
under tiUkärmagifvande af jäfsbinder samt med åberopande uf 25 § uti den för Rikets
135
Ständers Justitie-Ombudsman gifna Instruction, till mig, såsom Justitie-Ombudsmannens
Suppleant, för vidare åtgärd öfverlemnat ofvannämnda handlingar, så har jag uti
skrifvelse den 29 December 1857 till Krigsfiskals-embetet, bemött den af Herr Generalmajoren
m. ni Friherre Wrede afgifna förklaring, hvarvid jag hufvudsakligen anfört:
att som det icke med giltigt skäl bolde kunna bestridas, att Herr General-Fäittygmästarens
underdåniga Memorial öfver något af Chef för Artilleri-Regemente afgifvet underdånigt
förslag, så snart det blifvit i behörig ordning samt å embetets vägnar underskrifvet
och utfärdadt, vore en offentlig och officiel handling, redan innan detsamma inkommit
till Landtförsvars-departementets Kansli-expedition, äfven om särskilda omständigheter
skulle föranleda ändringar deri eller nytt Memorials afgifvande; som derjemte af allmänna
föreskrifterna uti Kongl. Majås nådiga Tjenstgörings-reglemente för Dess Armée den 1
Mars 1819 vore uppenbart, att äfven General-Fälttygmästaren ägde förbindelse att förvara
koncepterna till alla sina Memorialer, såsom jemväl skett med ifrågavarande handlingeller
memorial, hvilket lärer upptagits i nummerföljd bland andra utfärdade embetshandlingar; och
som 2:dra § 4:de mom. Tryckfrihets-förordningen tydligen innehöll, »attdetskulle varahvaroch
en tillåtet, att i allmänt tryck utgifva alla handlingar af hvad namn och beskaffenhet de vara
må, vare sig hos Riksrätt etc. eller andra publika verk, utan åtskillnad på målens beskaffenhet
af civila, criminella, ekonomiska, militära eller ecklesiastika; och vidare alla
Instruktioner etc. tillika med alla ofvannämnde högre och lägre Rätters, Kollegiers, Embetsverks,
publika Korporationers och alla embets- och tjenstemäns Relationer, Memorialer
och embetsbref, med de undantag, som nedanföre i samma Tryckfrihetsförordning stadgas
skulle;» samt »att till den ändan icke allenast alla sådana handlingar vid domstolar och
andra ofvannämnde verk och embeten» eller »alla slags handlingar i hvad ämne som
helst genast och utan tidsutdrägt borde emot lösen utlemnas åt hvem det äskar» etc. men
bland de sedermera i samma § och mom. uppräknade undantagen icke förekomme
något mål och ärende af sådan beskaffenhet som det nu förevarande; så kunde
jag icke biträda den tolkning af Tryckfrihetsförordningen, hvilken Herr GeneralFäJttygmästaren
för sin del deråt gifvit, utan funne General-Fäittygmästarens vägran
att låta utlemna eller taga afskrift af det oftanämnda Memorialet hafva skett i strid
mot denna Grundlags bud; i följd hvaraf och ehuru den här ifrågakomna angelägenheten
i och för sig vore af jemförelsevis mindre vigt, jag likväl ansett mig pligtig
hänskjuta saken, såsom rörande en principfråga, till domstols pröfning och derföre anmoda
Krigsfiskalen att, å embetets vägnar, hos Kongl. Krigs-Hofrätten anhängiggöra åtal
emot ofvanbemälde Herr General-Fälttygmästare, samt att, så snart Kongl. Krigs-Hofrättens
Utslag meddelats, detsamma till mig insända; hvaremot jag med afseende å Herr
Kaptenen von Normanns afgifna förklaring och Herr General-Fäittygmästarens vitsordande
af denna förklarings hufvudsakliga innehåll, funnit angifvelsen emot Herr Kaptenen
von Normann icke föranleda någon vidare åtgärd å min sida.
Efter det Krigs-Fiskalen genom Memorial den 12 Januari 1858 hos Kongl.
Krigs-Hofrätten anhängiggjort åtal emot Herr General-Fälttygmästaren Friherre Wrede
136
och, med hufvudsakligt åberopande af min förrberörde skrifvelse, förklarat, att då Herr
General-Fälttygmästaren obehörigen vägrat att låta mot lösen utlemna eller afskrifva
ifrågavarande Memorial, Herr General-Fälttygmästaren derföre icke kunde undgå ansvar,
som likväl, då det felaktiga förfarandet antagligen härrört af missförstånd om
Tryckfrihetslagens mening och någon skada deraf icke bevisligen följt, ansågs böra,
jemlikt 2 Kap 13 § Krigs-artiklarne, inskränkas (ill extra judiciel bestraffning, den
Herr Stats-rådet och Chefen för Landtförsvars-Cepartementet ägde bestämma; samt
Herr General-Fälttygmästaren uti infordrad förklaring med hänvisande till sitt förra utlåtande
i saken dels tillagt, att om det varit någon enskild persons rätt att få del
af ifrågavarande, endast till General-Fälttygmästarens enskilda efterrättelse förvarade
koncept-memorial, det ännu mer måste vara hvarje persons rätt att erhålla afskrift
af sådana handlingar, som det ålåge General-Fälttygmästaren att i tjenstens vägnar förvara,
hvaraf åter följde, att rapporter, memorialer och betänkanden rörande försvarsverket,
genom hvilkas offentliggörande Statens väl kunde äfventyras. ej skulle få förhemligas;
men att ett medgifvande deraf vöre uppenbar olag och borde så mycket mindre
antagas vara fastställdt genom åberopade stadgandet i 2 § 4 mom. Tryckfrihetsförordningen,
som deruti ingen enda Armée-expedition finnes omnämnd samt det sedermera
utfärdade Kongl. Brefvet den 8 Mars 1820, hvarigenom såväl dåvarande General-Adjutanterne
för Arméen och Flottan, som Presidenten i Krigs-kollegium och Chefen
för Förvaltningen af Sjöärendena, med hvilka Embetsman General-Fälttygmästaren
vore jemförlig, särdeles då äfven han innehade dylika handlingar, blifvit uttryckligen
förbjudet att, utan Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd, till någon, eko det vara mätte, utlemna
handlingar rörande försvarsverket, som i deras vård borde finnas, icke kunde
anses stå i strid mot Grundlagen; dels ock anmärkt, att Krigs-Fiskalens antagande,
»det en bestraffning för General-Fälttygmästaren och Chefen för Artilleriet skulle bestämmas
af Chefen för Landtförsvars-Departementet torde hafva sin grund i ett förbiseende;»
så har Kongl. Krigs-Hofrätten genom Utslag den '10 Maj 1858 sig utlåtit
och, alldenstund upplyst och af Herr General-Fälttygmästaren, General-majoren,
Friherre Wrede medgifvet vore, att då Rektorn Svedbom uti ofvanberörda till GeneralFälttygmästare-expeditionen
ingifna skrift begärt att få sjelf låta afskrifva eller lösa afskrift
af det uti nämnde Expedition förvarade koncept till det af General-Fälttygmästaren
afgifna underdåniga Memorial, innefattande Utlåtande i anledning af Chefens för
Kongl. Svea Artilleri-regemente underdåniga förslag till succession efter till Öfverstelöjtnant
vid bemälda Regemente befordrade Majoren, Friherre D’Albedyhll, denna begäran
blifvit af Herr General-Majoren Friherre Wrede afslagen, men 2 § 4 mom.
Tryckfrihets-Förordningen — jemte det deruti uttryckligen stadgas, att det skall vara
en hvar tillåtet att i allmänt tryck utgifva alla handlingar af hvad namn och beskaffenhet
de vara må, vare sig hos Riksrätt med flere uppräknade eller andra publika
veik, utan åtskillnad på målens beskaffenhet af civila, kriminella, ekonomiska, militära
eller
m
eller ecklesiastika, samt vidare, bland annat, alla Embets- och Tjenstemäns relationer,
memorialer och embetsbref — tillika tydligen innehölle, att till den ändan icke allenast
alla sådana handlingar vid domstolar och andra ofvannämnda verk och embeten
genast och utan tidsutdrägt böra utlemnas åt hvem det äskar, utan ock i alla arkif
hvar och en fri tillgång lemnäs att få på stället afskrifva eller afskrifva låta, eller i
bevittnad afskrift, emot vederbörlig lösen, utbekomma alla slags handlingar i hvad ämne
som helst, samt nu åberopade § af Tryckfrihets-Förordningen, ibland der uppräknade,
noga bestämda undantag från den gifna tillåtelsen, icke upptoge så beskaffad handling
som den ifrågavarande; fördenskull och enär å Herr General-majoren Friherre Wredes
under skriftvexlingen i målet till stöd för öfverklagade åtgärden uttryckta åsigt, ätt
General-Fälttygmästaren, i saknad af bestämd föreskrift, icke varit pligtig att den ifrågavarande
handlingen i General-fälttygmästare-expeditionen förvara, afseende icke kunde
fästas, helst ej mindre af Tryckfrihets-Förordningens stadgande, att offentliga handlingar,
hvilka ej blifvit särskildt undantagna, skola åt hvem det äskar utlemnas, tydligen
följde, att handlingarna måste finnas att tillgå, än ock Tjenstgörings-Reglementet. uti
första delens 6 Kap. 76 §, hvilken § handlar om expeditionssättet i allmänhet inom
Arméen och således hos alla i nästpåföljande 77 § uppräknade embetsmyndigheter,
hvarest expedition föres, deribland funnes upptagne de, enligt Herr General-majoren
Friherre Wredes eget förmenande, med General-fälttygmästaren jemförlige Brigad-Generaler
och Inspektörer, tydligen föreskrefve, att expeditionssättet borde vara så fullständigt
och redigt, att alla nödiga upplysningar och underrättelser derutaf med lätthet
erhölles samt att riktigheten kunde kontrolleras, hvilket stadgande förutsatte, att koncepter
till afgångne expeditioner måste förvaras samt i allt fall den nu ifrågavarande
handlingen, enligt hvad Herr Friherren och General-majoren medgifvit, verkligen funnits
i General-fälttygmästare-expeditionen; ty och enär, beträffande den af Herr Generalmajoren
Friherre Wrede vidare gjorda invändning, att hans merberörde underdåniga
Memorial, hvilket, då afskrift deraf utaf Rektor Svedbom begärdes, ingått endast lill
Kongl. Landtförsvars-departementets Kommando-expedition, derifrån det kunde i följd
af anmärkning återsändas för förändring eller omskrifning, icke borde betraktas såsom
en officiel handling förr, än det till samma Departements Kansli-expedition öfverlemnats,
uppenbart vore, att hvarje handling, sedan vederbörande myndighet densamma
underskrifva och från sig aflåtit, vore att såsom officiel anse, funne Kongl. Krigs-Hofrätten
Herr General-majoren Friherre Wrede hafva, i strid emot grundlagens bud,
vägrat utlemnandet af den utaf Rektor Svedbom i ofvan uppgifna ändamål begärda
handlingen, och således, jemlikt Tryckfrihets-Förordningens ofvanåberopade §, icke kunna
undgå ansvar såsom för tjenstefel; men då ifrågavarande felaktiga förfarande måste anses
hafva tillkommit af missförstånd om grundlagens stadgande samt icke visadt vöre,
att någon skada af samma förfarande uppkommit, borde Herr General-majoren, för
hvad honom, på sätt nämndt vöre, till last kommit, icke kunna kårare anses, än
R. St.
138
att han, jemlikt 2 Kap. 13 § af Kongl. Krigsartiklarna, ålades att undergå extra
judiciel bestraffning, den Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Landt försvars-Departementet
agde bestämma
Ofver detta Utslag har Herr Generalmajoren Friherre Wrede anfört underdåniga
besvär deruti, bland annat, fullföljdes anmärkningen, att, då extra judiciel bestraffning
icke kunde af annan än förman åläggas, men Chefen för Landtförsvars-Departementet
ej innehade befäl öfver Arméen eller någon fördelning deraf, bemälde Chef ej vore behörig
myndighet att den här i frågakomna extra judiciella best ra Ilningen bestämma,
hvaruppå Kongl. Maj:t under den 17 Nov. 1858 meddelat nådigt Utslag af innehåll,
att Kongl. Maj:t pröfvade rättvist på det sätt fastställa Krigshofrättens Utslag, att Generalmajoren
Friherre Wrede för den emot honom åtalade förseelsen skulle undergå
extra judiciel bestraffning, som, efter anmälan hos Chefen för Landtförsvars-Departementet,
bestämdes.
Under den 11 Januari innevarande år utkom Kongl. iMajrts nådiga Cirkulär till
samtlige Generalbefälhafvarne i Militär-distrikten med flere, hvaruti af förekommen anledning
förklarades, att Chefen för Landtförsvars-departementet vore, närmast Kongl
Maj:t, Befälhafvare för Arméen och att honom i sådan egenskap tillkomme att med
Chefs makt och myndighet afgöra frågor, som röra disciplinen.
Efter hvad jag inhämtat, har Chefen för Landtförsvarsdepartementet sedermera
bestämt den Generalmajoren m. m. Friherre Wrede ådömda extra judiciella bestraffning
till tjugufyra timmars arrest i eget rum, med rättighet att under tiden mottaga
besök och sin tjenst förrätta.
Den 3 November 1857 inkom Torparen Johan Olofsson Sollén ifrån Ope Böhle
i Brunflo socken af Jemtlands Län till Justitie-Ombudsmans-Embetet med anklagelse
emot Landshöfdinge-embetet uti berörda Län för det att, — sedan Sollén den 9 Sept.
1857 vid marknad i Östersund genom stöld förlorat ett fickur af nysilfver och samma
ur, efter skedd anmälan om tillgreppet, blifvit anträffadt iios en förut för stöld
straffad dräng vid namn Hans Ersson Fnusk, hvilken i följd deraf i häkte inmanats;
men Fnusk vid hållet Kansliförhör uppgifvit sig hafva i vittnens närvaro för 10 Rdr 8
sk. Rgs köpt uret af annan namngifven person och denne, deröfver hörd, vitsordat
ett slikt förhållande, under förmälan alt han åter tillbytt sig uret utaf annan för honom
helt och hållet okänd person; — Landshöfdinge-embetet, genom beslut den 25
uti nyssnämnde September månad, på den grund att Fnusk, efter hvad upplyst blifvit,
i god tro bekommit det från Johan Olofsson Sollén stulna uret, förklarat, att Landshöfdinge-embetet
ansåg sig ej kunna förvägra Fnusk att återbekomma uret, hvilket alltså
till honom återlemnades.
<39
Uti det yttrande öfver anklagelseskriften, som i följd af densammas kommunikation
af Landshöfdinge-embetet afgals, åberopades, att då Fnusk på god tro bekommit
det ifrågavarande uret och följaktligen ej haft skyldighet att annorlunda än emot lösen
detsamma till ägaren återställa, Landshöfdinge-embetet så mycket mindre ägt skäl förvägra
urets återbekommande, som anledning ej förefanns att för tillgrepp eller obehörigt
innehafvande deraf anställa åtal emot någon viss person, samt icke heller kändt
var, huruvida Sollén ämnade begagna sig af den honom i lag medgifna lösningsrätt,
vid hvilket förhållande Landshöfdinge-embetet ansåg målsägarens anmälan ej böra förtjena
vidare afseende.
Genom särskildt memorial, aflåtet den 31 December 1857 till Landshöfdinge-embetet,
anmärkte Justitie-Ombudsmannen, hurusom af stadgandena i 49 Kap. 2 § Missgerningsbalken
syntes vara uppenbart, att, sedan stulet gods återfunnits, det icke
utan alla vederbörandes begifvande kunde tillkomma någon annan myndighet än domstol
att pröfva, om och på hvad vilkor det samma finge återställas till rätta ägaren, eller
till den, som befunnits detsamma innehafva. Ett annat förfarande skulle, om ock ej förinta,
likväl i hög grad försvåra en ransaknings utförande, då dess ändamålsenliga behandling
knappt läte tänka sig lika väl genomförd, derest det stulna godset saknades
vid undersökningen, som om det vid Domstolen funnes att tillgå. Utan afseende derå,
att Landshöfdinge-embetet såsom obestridligt antagit, att hvarje innehafvare af stulet
gods, som på god tro bekommit detsamma, icke skulle vara skyldig att annorledes
än emot lösen det återställa, hvilken fråga dock af domstolarne inom landet flerstädes
varit efter motsatt åsigt bedömd, ansåg Justitie-Ombudsmannen emellertid, att, —
enär Landshöfdinge-embetet i öfrigt enligt hans omdöme saknat behörighet att genom
det stulna godsets återställande till innehafvare!], utan att ransakning om stölden varit
påkallad, betaga målsägaren all den utsigt till tjufvens ertappande, som legat i möjligheten,
att, när godset fanns att tillgå, påfordra hvarje innehafvares skyldighet ali
styrka sitt fång, eller att, om gerningsmannen ändock icke kunde uppspåras, vinna
tillämpning af 49 Kap. 1 § Missgerningsbalken, efter dess nuvarande lydelse i 18 §
af Kongl, förordningen den 4 Maj 1855, emot den, som köpt af misstänkt eller okänd
person, — äfven det menliga förhållandet att Sollén blifvit i mistning af sitt efter stölden
återfunna fickur böra tillskrifvas den felaktiga behandlingen utaf ifrågavarande mål.
Emedan Justitie-Ombudsmannen fann det vara af väsendtlig vigt, att den förlust, som
utan tillräcklig grund kommit att drabba Sollén, blefve honom godtgjord, förklarade
Justitie-Ombudsmannen sina ytterligare tillgöranden beroende deraf, huruvida sådan godlgörelse
komme att äga rum eller icke, och anmodade derföre Landshöfdinge-embetet,
att, jemte yttrande öfver Justitie-Ombudsmannens framställning i öfrigt, derest de utvecklade
åsigterna af Landshöfdinge-embetet biträddes, insända bevis, att Sollén vunnit
den ersättning han äskat
Uti svar härå hade Landshöfdinge-Embetet hufvudsakligep anfört, ali det skulle
åligga Länsstyrelsen, såsom Polismyndighet, lika mycket att tillse det ingen utan gilli
-
uo
ga skäl beröfvades hvad han ärligen sig förvärfvat, som att vara ägaren till stulet
gods behjelplig att detsamma återfå; att Solléns uppgift om sjelfva stölden icke blifvit
med någon bevisning beledsagad; och att då Landshöfdinge-embetet ansåg den öfverklagade
åtgärden fullt lagenlig, Embetet derför icke ville begagna den antydda utvägen
att godtgöra Sollén hans förlust.
Emot den första invändningen erinrade Justitie-Ombudsmannen uti Memorial till
Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt den 3 Maj '1858, att der tvist om
bättre rätt till egendom uppstod, det icke kunde vara polismyndighet eller den verkställande
makten, som i allmänhet skulle slita den sålunda uppkomna stridigheten, aldraminst
när pröfning jemväl erfordrades, huruvida åtkomsten till det omtvistade varit sådan
att den borde med ansvar beläggas eller icke; att hvad angick Landshöfdinge-embetets
då först gjorda antydan, att tvifvel skulle förefinnas, huruvida stöld verkligen
blifvit från Sollén begången, denna antydan förekomma destomera oväntad, som hvarken
vid polisförhören ett slikt tvifvel förmärkts hafva ägt rum, ej heller i sådant fall Landshöfdinge-embetets
egen åtgärd att hålla Fnusk häktad utan närmare undersökning om
stöldens verklighet läte rimligen förklara sig; och att det dessutom ville synas, att om
ett dylikt tvifvel uppstått, desto större anledning lörefunnits, att för beifran af det
brott, som genom stölden, eller om denna varit diktad, genom den falska angifvelsen
blifvit begånget, påkalla undersökning vid domstol, på sätt i 10 § af Kongl. Instruktionen
den 10 November 1855 förutsättes. Enär Justitie-Ombudsmannen fortfarande
hyste en emot Landshöfdinge-embetets stridande åsigt och på grund deraf måste anse
Sollén berättigad att vinna Justitie-Ombudsmannens embetsbiträde för sin rätts utbekommande,
heldst frågan berörde en princip af mera allmän vigt, hvars olika tillämpning ej
kunde vara för rättstillståndet fördelaktig, uppdrogs åt Advokat-Fiskals-embetet att anställa
åtal inför Kongl. Hofrätten emot Landssekreteraren och Landskamreraren i Jemtlands
län, för hvad de under utöfningen af Landshöfdinge-embetet i ofvannämnda måtto
låtit komma sig till last, dervid jemväl borde föranstaltas, att målsäganden Sollén blefve hörd
och försatt i tillfälle att sitt framställda ersättningsanspråk närmare uppgifva och bestyrka.
Efter föregången skriftvexling och sedan Sollén haft tillfälle att sig i målet yttra,
meddelade Kongl. Hofrätten den 7 I)ec. 1858 Utslag af innehåll, att som efter
det vid ofvannämnda inför Landshöfdinge-Embetet hållna förhör upplyst blifvit, att
Fnusk från en af honom uppgifven person på god tro tillhandlat sig ifrågavarande
fickur, lagligt hinder för Landshöfdinge-embetel att vid Fnusks frigifvande
ur häkte uret till honom återställa icke lörefunnits och Landshöfdinge-embetet följaktligen
icke kunde anses hafva i anmärkta hänseendet felaktigt förfarit, blef åtalet ogilladl;
äfvensom Solléns yrkande om ersättning för det från honom stulna ur och för hans i
målet hafda utgifter lemnades utan afseende.
Fastän jag har mig väl bekant, att ganska många, äfven domare, hysa den åsigten,
att den, som genom stöld mistat någon sin tillhörighet, bör äga rätt att densamma,
hvar den finnes, genom kronobetjeningens biträde återfå, eller alt sådant gods åt
-
444
minstone bör tagas under allmänt förvar, till dess tvisten om bättre rätt dertill blifvit
af domstol pröfvad; samt att skadan billigast må drabba den, som köpt det stulna
utan att sig bättre förese; och äfven med antagande af den mening, att, exsekutif
myndighet icke får ingå i bedömandet af tvistefrågor, har jag likväl trott mig kunna
låta bero vid Kongl. Hofrättens Utslag och följaktligen uti detsamma icke sökt ändring.
Det är nemligen i förevarande fall upplyst och ostridigt, att Fnusk icke allenast på god tro, utan
äfven af en fullt trovärdig pers >n och hemmansegare i tre vittnens närvaro samt till
ett pris, som kunde anses någoi lunda motsvara verkliga värdet, köpt det ifrågakomnä
uret; och det förefaller mig såsom det vid handel med lös egendom i allmänhet skulle
vara rätt och nödvändigt, att köparen får behålla hvad han ärligen förvärfvat, äfven
om det varit stulet, derest icke den bestulne vill sitt gods återlösa, äfvensom att
skadan och förlusten, som det olodiga tillgreppet förorsakar den bestulne, rättvisligare
drabba denne, emot hvilken tjuften riktat sin förnärmelse, än om en för stölden eller
delaktighet deri helt och hållet fremmande person skall vidkännas samma skada och förlust,
hvartill den bestulne ofta nog genom oaktsamhel om sin egendom varit vållande; och
hvad behörigheten att pröfva frågan om äganderätten angår; anser jag, såsom redan är
antydt, denna visserligen tillhöra domstol; men mig synes ock, att målsägandens talan
i denna del icke är afskuren derigenom, att den verkställande myndigheten tillsvidare
återlemna!' det stulna åt den innehafvare på god tro, från hvilken godset blifvit tillvarataget,
samt såmedelst allenast återförsätter saken i samma skick, hvaruti den var,
innan någon åtgärd från verkställande maktens sida dermed var vidtagen. Det måste
jag likväl medgifva, att äfven enligt mitt omdöme Landshöfdinge-embetet kunnat och
bort förut inhämta målsägarens tanke huruvida lian ville återlösa det stulna, för att
såmedelst komma i tillfälle alt genom den stulna sakens företeende vid domstolen underlätta
bevisningen, hvilken thy förutan i dylikt mål med föga framgång kunde bringas
till fullständighet.
Med dessa åsigter har jag funnit mig icke vora pligtig fullfölja någon underdånig
klagan i saken hos Kongl. Majit; så mycket mindre som af ett annat i denna berättelse
omnämndt mål kan inhämtas, att den enskilde målsägaren icke är förvägradt att sjelf
anföra underdåniga besvär öfver Hofrätts Utslag i fiskalisk aktion. Detta lärer dock
icke hafva skett uli förevarande mål.
Uti Justitie-Ombudsmannens Embetsberättelse för år 1854 (sid. 47—57) och vidare
i Berättelsen till Riksdagen är 1856 (sid. 77—79) omnämnes fullständigt ett åtal
emot Consistorium Åcademicum i Land, angående denna myndighets den ät December
l85ä meddelade utslag, hvarigenom studeranden, Phil. Mag. Nils Rudolph Munck
af Rosenschöld blifvit från Universitetet i nämnde stad för alltid relegerad.
m
Uti detta mål Ur nu Kongl. Maj:ts nådiga Utslag under den 18 Januari innevarande
år meddeladt.
Då denna fråga angår rätta tydningen och förståndet af gällande Tryckfrihetsförordning,
i ett af dess vigtigaste stadganden, har jag ansett lämpligt att till närmare
utveckling och förklarande af Kongl. Maj:ts förrbemälda nådiga Utslag i minnet återkalla
frågans hufvudpunkter och att genom några erinringar dervid, dels söka utreda
tvistigheternas art och betydelse, dels ock, fastän det nu afgjorda åtalet icke varit af
mig förordnadt, i dagen lägga äfven mina åsigter i ämnet; helst som det åligger Justitie-Ombudsmannen,
enligt Instruktionens uttryckliga föieskrift, att med synnerlig uppmärksamhet
och nit iakttaga hvad Rikets Ständer till skyddande af tryckfriheten
stadgat.
Hos Consistorium Academicum i Lund hade dess Ordförande, i sin egenskap
af Universitetets Rektor, den 18 December 1852 anmält, att den der i staden vid
nämnde tid utkommande tidningen »Fäderneslandet» allt mera antagit karakteren al eli
skandalblad och ej allenast tillåtit sig de mest kränkande angrepp på enskilda personers
goda namn och rykte, med de smutsigaste smädelser vågat intränga på familjelifvets
fridlysta område och sårat de heligaste känslor, utan äfvenledes icke skytt att,
med en dittills oerhörd fräckhet, emot det för hvarje laglydig och rättänkande medborgare
högsta och käraste rikta smädelser af så nedrig och upprörande beskaffenhet,
att all rättskänsla och sedlighet ryggade tillbaka, till och med för deras blotta upprepande;
att Rektors-embetet likväl af uppgifna anledningar, och ehuru upphofsmannen
till dessa skamlösa tilltag vöre en medlem af Akademien, ofvanbemälde Magister Munck
af Rosenschöld, icke ansett sig tillkomma att, utan kunskap om hela vidden af deras
osedliga art, eller derom skedd anmälan eller annan ledning, än ett gängse rykte,
härutinnan undersöka, utan städse förmodat, att, derest förhållandet varit det ofvan
angifna, Herr Justitie-Statsministerns ombud icke skulle hafva underlåtit, att detsamma
till laga beifran af allmänna åklagaremakten befordra; att sådant emellertid förmodades
icke hafva skett; hvarföre Ock, då den allmänna förargelsen öfver berörda tidnings
alltjemt fortsatta utfall då mera erhållit en målsman samt föranledt de vid Universitetet
studerande nationerna att genom sina kuratorer skriftligen uttala sitt ogillande
och flertalet bland dem att hos Rektors-embetet ansöka om åtgärd, för att på grund af
ofvannämnda förhållande från Akademien för alltid utesluta bemälde Magister Munck
af Rosenschöld; Rektors-embetet vid öfvervägande af sakens beskaffenhet och det af
nationernas pluralitet framställda yrkande, hvilket Rektors-embetet icke tilltrott sig att
afgöra, ansett nödigt hänskjuta saken till Consistorii pröfning och bedömande.
1 anledning af denna anmälan hade Consistorium efter hållen öfverläggning genom
flesta rösterna fattat det beslut att kalla Magister Munck af Rosenschöld till inställelse
och förhör, hvilket ock ägt rum, dervid Ordföranden underrättat honom, att Consistorium
af förekommen anledning funnit nödigt att, i afseende på hans förhållande till tidningen
»Fäderneslandet,» af honom begära några upplysningar; hvarefter, och utan att
143
lemna den sålunda tilltalade vidare del af de mot tidningen förekommande anmärkningar,
följande frågor blifvit framställda och af honom besvarade:
1:o. Huruvida tidningen vore tryckt på Munck af Rosenschölds tryckeri; —
hvarpå svarades, att Consistorium kunde se det uti tidningen, samt att Munck af
Rosenschöld icke vidare inläte sig härpå.
i:o. Huruvida han vore författare till de artiklar uti tidningen, under hvilka
hans namn funnes undertecknadt; — hvarpå lemnades det svar, att Rosenschöld såsom
Roktryckare och Publicist ansåge sig ingalunda subordinera under Consistorium
Academicum, utan under den del af våra grundlagar, som kallades Tryckfrihets-Förordningen
och under de domstolar, som deruti nämnas; hvarföre han ansåge Consistorium
Academicum obelogadt att någon inqvisition med honom i det fall, som den
nämnda frågan åsyftade, hålla eller dom öfver honom fälla.
3:o. Om Munck af Rosenschöld genom afsändande med posten, försäljning eller
på annat sätt spridt exemplar af ifrågavarande tidning; — till svar hvarå den tillfrågade
åberopade sitt till näst föregående fråga afgifna yttrande.
4:o. Om Munck af Rosenschöld hade något vidare i afseende på sitt förhållande
till tidningen Fäderneslandet att inför Consistorium anföra; — hvarpå han gaf nekande
svar.
Utan något vidare förhör utlät sig Consistorium Academicum genom dess ofvanberörda,
fyra dagar senare gifna Utslag, att Magister Nils Rudolph Munck af Rosenschölds
verksamhet såsom skriftställare, i hvad den på ett eller annat sätt kunde
innefatta brott emot Rikets Tryckfrihetslagar, icke tillhörde Consistorii Academici upptagande
och pröfning, hvarföre något afseende icke heller kunde derpå fästas; men
att, då det genom särskilda föreskrifter uti såväl Lunds Akademiska Konstitutioner
som Kongl. Maj:ts nådiga Bref den 1 Mars 1750 voro Consistorium Academicum uppdraget
att vaka öfver lärosätets bästa och för detsammas bestånd utöfva disciplinärmyndigheten
öfver akademiske medborgare, deras seder och vandel; och denna skyldighet
jemväl ovedersägeligen innefattade, att, der omständigheterna sådant påkallade,
från läroverket skilja sådane dess medlemmar, hvilka genom förderfliga villomeningar,
vanartigt och sedeslöst förhållande, samt i allmänhet olydnad emot Akademiens lagar
gåfve dess ära och anseende till pris och genom disciplinens och sedlighetens undergräfvande
satte dess välfärd i fara; så och då ett sådant beklagligt tillfälle till Consistorii
bedömande nu förekommit, och när vid dervarande Universitet studerande adelsmannen,
Philosophiae Magistern Nils Rudolph Munck af Rosenschöld, ej mindre genom
sin medverkan till spridande af en på hans boktryckeri utgifven tidning, hvilken genom
samhällsvådliga läror, äreröriga rykten och obevisade beskyllningar och smädelser
emot hederliga och oskyldiga personer under en längre tid utsålt frön till split, förargelse
och förminskande af aktning för sed och lag samt städse varit af en, isynnerhet
vid ett universitet, särdeles vådlig beskaffenhet, men äfven medelst ett i allmänhet
högeligen tadelvärdt uppförande emot Universitetets Lärare och öfriga medlem
-
mar gjort sig ovärdig att vidare en akademisk medborgares rättigheter åtnjuta, ansåge
Consistorium, jemväl med fästadt afseende på dels den önskan en större del af den
studerande ungdomen till Akademiens Rektor framställt, dels ock den förklaring denne
sistnämnde i egenskap af Magister Munck af Rosenschölds Inspektor funnit sig af hans
berörda förhållande föranledd att till Protokollet afgifva, lärosätets väl kräfva, att bemälde
Magister från Universitetet aflägsnades; hvadan och då han icke längre vore en
yngling, den der genom lättsinnighet och oförstånd kunde anses till sina ifrågavarande
förbrytelser förledd, utan en till mognarn ålder kommen man, hvilken uti ett af Riksstånden
vid allmänna Riksmöten med offentliga angelägenheter vid flera tillfällen sig befattat
och sålunda skäligen måste anses med berådt mod hafva be t rädt den bana,
hvilken fört honom till den sedligt förkastliga ståndpunkt, dit han numera kommit,
och en varning eller lindrigare utgärd, åsyftande ett i framtiden förbättradt uppförande
i samma män borde betraktas emot honom förfelad, pröfvade, i förmågo af 23 Kap.
28 mom. jemfördt med 1 Kap. 7 mom. i Universitetets Konstitutioner den 19 December
1666 och ofvanberörda Kongl Bref, Consistorium rättvist att honom Magister Munck
af Rosenschöld från Universitet för alltid relegera, och borde detta beslut gå i verkställighet
sist inom 8 dagar derefter samt, författningarne jemlikt, till Akademiens Höge
Kansler med protokollens öfversändande inberättas.
Efter föregången skriftvexling emellan Justitie-Ombudsmannen och Consistorium
Academicum, föranledd utaf Munck af Rosenschölds hos den förstnämnde framställda
begäran om åtal emot bemälda Consistorium för dess sålunda vidtagna åtgärder, aflät
Justitie-Ombudsmannen den 30 April 1853 anmärknings-memorial emot Consistorium,
deruti upptogos till granskning de skäl för Consistorii förfarande, som blifvit anförda
dels i Utslaget dels ock uti ett Utlåtande till Universitetets Kansler, föranledt af
Magister Munck af Rosenschölds klagan hos Kanslers-embetet öfver Consistorii beslut
om hans relegation; vid bedömandet af hvilka skäl Justitie-Ombudsmannen väsendtligen
stödde sig på följande grunder:
att om i en tryckt skrift, på sätt Consistorium antagit, skulle kunna bestraffas
en brottslighet, sorn icke vore straffbar efter den lag, hvilken Consistorium erkänt sig
icke kunna tillämpa, eller den, efter hvilken lagligheten af alla tryckta skrifters innehåll
skulle bedömmas, nemligen Tryckfrihets-Förordningen, en sådan straffbarhet väl
bort i samma författning vara antydd, ja, uttryckligen och bestämdt afskild från den,
hvarmed denne lag sysselsätter sig;
att likväl Tryckfrihets-Förordningen, långt ifrån att föreskrifva något sådant undantag,
tvärtom stadgade, det lagligheten af åtalade tryckta skrifters innehåll alltid
skall pröfvas af en jury eller nämd, sammanträdande vid den domstol, der brott emot
denna lag åtalas;
alt härmed syntes Justitie-Ombudsmannen vara oförtydligen stadgadt, det annan
brottslighet i tryckt skrift ej kunde lagligen beifras än den, som borde åtalas inför de
af Förordningen bestämda domstolar och pröfvas af den hos dem sammanträdande jury;
att
44 5
att alla förut gällande lagar, stadganden och föreskrifter i afseende på tryckfriheten
och bokhandeln äro genom Tryckfrihets-Förordningen upphäfna, hvarmed säkerligen
ej kunde förenas ådömandet af bestraffningar, hvilkas rättmätighet förmentes
bestå just deruti, att de vore helt andra än som för tryckfrihetsbrott äro lagligen
stadgade;
att det icke vore på detta sätt som dubbelt straff lagligen kunde träffa ett och
samma brott, utan antingen måste det ske i en enda dom genom tillämpning af ett
eller flera lagstadganden, i hvilka de särskilda straffen äro samfäldt för brottet bestämda,
såsom när kroppsplikt eller böter gemensamt med fästningsarbete drabba en
och samma missgerning, eller ock det i lag utsotta allmänna straffet åtföljes af en
särskild straffpåföljd, härrörande från förbrytarens samhällsställning, men icke af den
beskaffenhet, att dess ådömande tillkommer den allmänna domstolen, såsom när en
tjensteman är af allmän domstol fäld till så svår bestraffning, att han ej kan i tjenst
qvarblifva, men tjenstens förlust dock icke får af den allmänna domstolen åläggas,
utan måste öfverlemnas till den Rätt, hvarunder hans tjenstefel hörer;
alt i förevarande fall icke behöfde undersökas, huruvida klaganden Munck af
Rosenschöld skulle, i händelse tidningen »Fäderneslandet» varit af behörig domstol för
brottslig förklarad, kunnat inför Consistorium Academicum underkastas disciplinär bestraffning
derför att han medverkat till spridande af denna tidning, såvida för afgjordt
kunde antagas, att åtminstone icke förr eller i annat fall än att fällandet af laga domstol
till ansvar för missbrukad tryckfrihet föregått, någon bestraffning för den tryckta
skriftens spridande kunnat lagligen i disciplinär eller annan väg komma i fråga;
alt, ehuru Justitie-Ombudsmannen medgåfve befogenheten af Consistorii klagan
öfver all den strafflöshet, som författare till offentliggjorda skrifter härigenom kunna
åtnjuta, och ej förnekade »den stora vådan för sederna och disciplinen vid Universi»tetet
deraf att, på samma gång ett enda muntligt yttrande likt dem, hvilka tidningen
»Fäderneslandet» innehölle så många, måste medföra allvarlig näpst, den ojemförligt
»större och mera kringgripande osedligheten aflupe strafflös, när den gjort tryckpressen
»till sitt verktyg,» Justitie-Ombudsmannen dock trodde denna svåra olägenhet af tryckpressen
hvarken väcka förundran eller otålighet hos någon, som för tryckfrihetens vilkor
och oundgängliga följder gjort sig nöjaktig reda;
alt nemligen så länge man af frihet i detta bruk funnit eller hoppats finna fördelar,
hvaraf olägenheterna uppvägas, trodde Justitie-Ombudsmannen det vara nödvändigt,
att dessa fördrogos, så vidt de ej kunde afhjelpas genom de rättsmedel, som
samhället i lagstiftningen anvisats.
Då Justitie-Ombudsmannen trott, att de härmed väckta rättsfrågor förtjenade pröfning,
och att han i ett ämne af denna vigt icke bort lemna frihetens anspråk obe
vakade,
hade Justitie-Ombudsmannen anställt åtalet, och ehuru bland de ledamöter,
som hos Consistorium öfvervarit målet, endast nio deltagit uti dess beslut, sådant det
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1859 års Riksdag. 19
44 6
blifvit utfärdadt, innehållande relegation för alltid, hvaremot öfrige åtta ledamöter dömt
till relegation på bestämd tid, syntes Justitie-Ombudsmannen likväl skiljaktigheten mellan
dessa meningar vara utan synnerlig betydelse, så vida fråga mindre blefve om
sjelfva den ådömda bestraffningen, hvilken måhända varit välförtjent; hvarjemte Justitieombudsmannen,
i afseende på det andra skälet för Consistorii beslut eller det i allmänhet
högeligen tadelvärda uppförande, hvarigenom klaganden skulle hafva emot Universitetets
lärare och öfrige medlemmar gjort sig ovärdig att vidare en akademisk
medborgares rättigheter åtnjuta, erinrat, att äfven i ett ärende, som uti disciplinär
väg behandlades, de sakförhållanden, hvarom beslutet handlade, bort vara till tid och
beskaffenhet bestämdt uppgifna med de bevis, som verkligheten deraf styrkte; men
detta hade ej ens i förklaringen skett annorlunda än att klaganden sades hafva »äfven
»muntligen vid ett tillfälle, då han såsom sökande till en juridisk adjunktur specimi»nerade
på akademiskt auditorium och inför så väl en talrik församling af de studerande,
som de professorer, hvilka å embetets vägnar tillstädes voro, bevisligen fält
»smädliga yttranden om både Consistorium Academicum och enskildt namngifven Con»sistorii
ledamot;» och Justitie-Ombudsmannen slöt häraf, att någon giltig grund till
beslutet ej heller från denna händelse kunde hämtas.
Först den 30 April 1855 meddelades Kongl. Hofrättens Utslag, hvilket i hufvudsaken
innehöll, att emedan Consistorii Academici beslut den 22 December '1852, så
vidt derigenom Munck af Rosenschöld på anförda skäl blifvit för alltid från Universitetet
i Lund relegerad, oaktadt Munck af Rosenschöld i behörig ordning emot samma
beslut fullföljt talan, icke blifvit hvarken af II. K. H. Kronprinsen, i egenskap af Universitetets
Kansler, eller af Kongl. Maj:t ändradt; ty pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist
att ogilla det af Justitie-Ombudsmannen väckta åtal emot ej mindre de Ledamöter
af Consistorium Academicum, hvilka till klandrade beslutet bidragit, än äfven dem,
som varit af särskilda meningar.
Anledningen till den förelupna tidsutdrägten med målets afgörande hos Kongl.
Hofrätten hade varit den, att Kongl. Hofrätten ansett nödigt först införvänta underrättelse
i följd af gjord förfrågan, om och på hvad sätt de af Rosenschöld hos Akademi-Kansleren
anförda besvären blifvit afgjorda och sedermera afbidat Kongl. Maj:ts
ofvan omförmälda, den 25 Januari 1855 gifna beslut i anledning af fullföljd underdånig
klagan öfver Academi-Kanslers-embetets utslag. Kongl. Hofrättens nyss anmärkta
utslag visar ock, att nämnda domstol ogillat Justitie-Ombudsmannens ansvarstalan
endast på den grund, att Consistorii relegations-beslut, oaktadt Munck af Rosenschöld
i behörig ordning fullföljt klagan, hvarken af Akademie-Kansleren ej heller hos
Kongl. Maj:t blifvit ändradt.
Justitie-Ombudsmannen, som funnit frågan om ansvar å Consistorium för dess
beslut böra behandlas och fortgå oberoende af den frågan, huruvida detta beslut i
administratif väg gillades eller icke, anförde underdåniga besvär öfver Kongl. Hofrättens
Utslag, hvarigenom hufvudsaken blifvit afskuren, på det att Kongl. Maj.t måtte i
147
nåder förklara, att en embetsmyndighets åtgärd icke skulle vara fritagen från ansvar
derföre, att den blifvit af högre myndighet fastställd; i hvilket hänseende Justitieombudsmannen
ansett föremålet för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning med andra ord vara
det, huruvida Hofrätten, i enlighet med verkliga innehållet af dess Utslag, måtte förklaras
icke vara rätter domstol i ett ämne, hvilket efter uttrycklig föreskrift i Akademiska
statuterna tillhörde Hofrätts pröfning, eller ock målet skulle till hufvudsaklig
laglig handläggning hos denna domstol i nåder återförvisas, hvilket Justitie-Ombudsmannen
underdånigst påyrkade.
Kongl. Maj:ts ofvan omnämnda, den 18 sistlidne Januari gifna Utslag är af följande
innehåll: Kongl. Majit finner ifrågavarande genom Consistorii beslut den 22 December
1852 gjorda tillämpning af Lunds Akademis konstitutioner den 19 December
1666 och Kongl. Brefvet den 1 Mars 1750, till grund för hvilken tillämpning är
åberopa dt hvad, med särskild anmärkning angående Magister Munck af Rosenschölds
befattning med spridandet af en tryckt periodisk skrift, Consistorium i fråga om hans
uppförande i allmänhet vid Universitetet funnit upplyst, icke böra, efter hvad i ärendet
förekommit, läggas Consistorii ledamöter till last såsom pågot af de fall, der, enligt
1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, ansvar för embetsfel äger rum; hvadan Kongl. Majit
anser de underdåniga besvären icke föranleda ändring i det slut, hvaruti Hofrätten i
saken stannat.
Då gällande Regerings-Form uti 86 § stadgar, att med tryckfrihet bör förstås:
»hvarje Svensk mans rättighet att, utan några af den offentliga makten i förväg lagda,
»af Tryckfrihetslagen ej föreskrifna hinder utgifva skrifter; att sedermera endast inför
»laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna der»för
straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig lag, gifven att bevara allmänt
»lugn utan att återhålla allmän upplysning;» måste deraf följa, att ej någon må i
annat fall, inför annan domstol, i annan ordning eller på annat sätt än tydlig lag bestämmer,
i tryckfrihetsmål tilltalas, dömas eller straffas.
I fråga om behörig Domstol bestämmes uti 5 § 6 mom. Tryckfrihets-Förordningen,
att förbrytelser emot samma lag upptagas vid allmän under-rätt i den stad, der
boktryckeriet, ifrån hvilket den åklagade skriften utkommit, anlagdt är, eller på sätt 1
§ innehåller, vid anläggandet, anmäldt blifvit
Detta synes väl ock Consistorium Academicum i Lund hafva antagit, då Consistorium
uti sitt beslut den 22 December 1852 först och främst yttrar, »att Magister
»Munck af Rosenschölds verksamhet såsom skriftställare, i hvad den på ett eller an»nat
sätt kunde innefatta brott emot Rikets tryckfrihetslagar, icke tillhörde Consistorii
»upptagande och pröfning; hvarföre något afseende icke heller kunde derpå fästas;»
men Consistorium upptager icke desto mindre, såsom det kan synas, till pröfning en
med nämnda skriftställare-verksamhet temligen nära beslägtad och nära sammanhängande
verksamhet, då Consistorium såsom stöd för sitt beslut om relegationen i främsta
rummet åberopar »Munck af Rosenschölds medverkan till spridande af en på han*
148
»boktryckeri då utgifven tidning, hvilken genom samhällsvådliga läror, äreröriga rykten
»etc. etc. städse varit af en, isynnerhet vid ett Universitet, särdeles vådlig beskaf»fenhet.
»
De öfriga skälen för relegationen äro: »att Munck af Rosenschöld medelst ett i allmnänhet
högeligen tadelvärdt uppförande emot Universitetets lärare och öfrige medlemmar
»gjort sig ovärdig att vidare en Akademisk medborgares rättigheter åtnjuta,» samt att
dels »en större del af den studerande ungdomen till Akademiens Rektor framställt ön»skan
om Munck af Rosenschölds uteslutande från Universitetet för alltid,» dels ock
»Inspektorn för de vid Universitetet studerande adelsmän afsagt sig all vidare in»spektion
öfver honom.»
Ehuruväl Consistorium endast i förbigående och genom uttrycket »jemväl med
fästa dt afseende på de två sistnämnda omständigheterna» begagnat äfven dem såsom
motiver för relegationen, måste dock härvid anmärkas, att opinioner och så kallade
opinionsyttringar väl aldrig lämpligen kunna eller böra medtagas i beräkningen såsom
skäl till domstols beslut, och det aldra minst, då beslutet leder till straff.
Om hvad nu blifvit erinradt äger giltighet, finner man, att icke något
annat stöd för relegationsbeslutet qvarstår än det visserligen också ensamt tillräckliga,
såvida det får anses fulleligen ådagalagdt, nemligen »att Magister Munck af Rosen»schöld
medelst ett i allmänhet högeligen tadelvärdt uppförande emot Universitetets
»Lärare och öfriga medlemmar gjort sig ovärdig att vidare en Akademisk medborgares
»rättigheter åtnjuta;» och detta är uppenbarligen det hufvudsakliga skälet, hvarpå
Kongl. Majit grundat sitt nådiga Utslag, innefattande, att »Kongl. Majit funnit Consisto»rii
relegations-beslut icke böra läggas Consistorii Ledamöter till last såsom något af de
»fall, der, enligt 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, ansvar för embetsfel ägde rum.»
Vid det förhållande, att de till Munck af Rosenschöld vid förhöret inför Consistorium
framställda frågor alldeles icke berört några andra ämnen än sådana, som anginge
hans verksamhet såsom skriftställare och boktryckare, hade den tilltalade saknat
anledning att uti något annat afseende inlåta sig i förklaring. Justitie-Ombudsman
nen
hade ock utan tvifvel af samma orsak ansett relegationsbeslutet grundadt egentligen,
för att icke säga uteslutande, på Magister Munck af Rosenschölds verksamhet såsom
skriftställare, hvaraf åtalet uppkommit. Äfven visar det sig, vid betraktande af Kongl.
Majits Utslag om åtalet emot Consistorium, att en sådan grund icke af Kongl. Majit
antagits såsom giltig och lagligen leckinde till det slut, hvaruti Consistorium stannat,
då Kongl. Majit ansett Consistorii Beslut egentligen härledt ifrån hvad som funnits upplyst
i fråga om Munck af Rosenschölds »uppförande i allmänhet.'»
Om derföre Consistorium förklarats icke hafva gjort sig skyldigt till så beskaffadt
embetsfel, hvarför ansvar, enligt 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, äger rum, blifver det likväl
vid betraktande af motiverne till det nådiga Utslaget uppenbart, att den grundsats Justitie-Ombudsmannen
i detta mål förfäktat, vunnit bifall af Konungens Högsta Domstol;
och dermed är äfven åt Svenska Tryckfriheten förvaradt det med Grundlags helgd
149
befastade stadgande, att utgifvare af tryckt skrift får allenast efter tydlig lag till ansvar
för innehållet deraf ställas, på det sätt och i den ordning, Tryckfrihetslagen be
stämmer.
Afven i en annan principfråga, som uti målet förekommit och är af väsendtlig
vigt, synes mig, att Justitie-Ombudsmannens åsigt vunnit Konungens Högsta
Domstols bifall, nemligen derutinnan, att, sedan Justitie-Ombudsmannen helt och hållet
bestridt giltigheten af den, såsom ensamt och tillräckligt skäl att ogilla åtalet, utaf
Kongl. Hofrätten uttalade grundsats, att högre myndigheter, oaktadt klagan, gillat och
fastställt Consistorii Utslag, hvilket förty icke skulle kunna för Consistorium medföra
ansvarighet; så har Kongl. Maj:t så till vida godkänt Justitie-Ombudsmannens yrkande,
som nämnda skäl, ehuru af Kongl. Hofrätten ansedt tillfyllestgörande för dess domslut,
i det nådiga Utslaget icke ens upptagits såsom på sakens utgång inverkande;
utan har Kongl. Majit i stället ur helt annan grund härledt den följd, att besvären
icke föranledde till ändring i det slut, hvaruti Kongl. Hofrätten i saken stannat.
Detta åtal har sålunda hos landets Högsta Domstol framkallat afgörande omdömen
i två ganska vigtiga frågor, om hvilka olika meningar visat sig rådande.
Sedan Hellestads och Tjellmo Tingslags Häradsrätt, på åtal af allmän åklagare,
enligt Utslag den 23 Januari '1856, som i nästpåföljande December månad blifvit till
verkställighet befordradt, förklarat Carl Carlsson i Rödingstorp och Carl Andersson i
Lofallet lagligen öfvertygade att hafva tillfogat Gustaf Larsson i Tjellmo åtskilliga i läkarebetyg
upptagna kroppskador, hvilka bestått i en utslagen tand, ett stucket sår, en
blånad under venstra ögat, två blånader invid näsan, tre å läpparnes yttersidor och
fyra sår å läpparnes insida, men då icke kunnat utrönas, huru många af berörda
skador tillfogats målsäganden af Carl Carlsson eller af Carl Andersson, ansett nämnde
personer böra till hälften hvardera derför ansvara och således, med åberopande af 34
Kap. 4 § samt 35 Kap. \ och 2 §§ Missgernings-Balken, dömt de tilltalade att böta
för ofvanbeskrifna våldsgerningar tillhopa Tretton Rdr 40 sk., eller hvardera Sex Rdr
44 sk., hvilka böter, om tillgång saknades, skulle försonas med sju dagars fängelse
vid vatten och bröd; så hade Justitie-Ombudsmannen i aflåtet Memorial till Domhafvanden
i nämnda Tingslag anmärkt: att en dylik fördelning af det i lag stadgade ansvar
för våld å person, hvarigenom den föi slika lagöfverträdelser bestämda genom
penningevärdets fall numera obetydliga bötespåföljd skulle ytterligare förringas, i samma
mån som brottsligheten till sin natur snarare förökades i följd af fleres deltagande i
våldet, icke kunde anses öfverensstämmande med lagens anda och mening; att om
än antoges, att 6'1 Kap. Missgernings-Balken icke innefattade bestämda stadganden
för annat än gröfre brott, lagens allmänna syftning, att de, som vore i en vilja och
gerning, skulle hvar för sig oafkortadt undergå den för lagöfverträdelser utsatta be
-
450
straffning, dock vöre tydligen ådagalagd på flera ställen, såsom i 20 Kap. 1 och
4 §§ samt 41 Kap. nämnde Balk jemte andra Lagrum; och att, ehuru i fråga
om lytesbot, någon tvekan angående denna åsigts tillämplighet väl kunde uppstå
i följd af den omständighet, att denna bot, i olikhet med andra böter i våldsmål,
vore målsägandens ensak, likasom till upprättelse för det erhållna lytet, hvilket
sålunda, om flere i våldet delaktige komme att hvar för sig erlägga full lytesbot,
möjligen kunde anses blifva uppskattadt högre, än lagstiftaren antagit, en sådan
tvekan likväl borde förfalla, då man toge i öfvervägande, att denna lytesbot till
sin natur utgjorde icke en ersättning till den skadade, utan fast heldre en skärpning
i den brottsliges straff för alla sådana lemlästningar, efter hvilka spåren blefve
ständigt synliga.
Domhafvanden i Hellestad och Tjellmo Tingslag anförde häremot: att, i händelse
det genom den förekomna bevisningen varit utredt, huru många sår och
blodviten hvarje tilltalad tillfogat målsäganden, böterne måst drabba hvar och en
i mån af hans brottslighet, och att, om de tilltalade utdelat hälften hvardera af
åkommorna, påföljden bort blifva sådan Häradsrätten den utsatt, hvadan Domhafvanden
ansett frågan bero derpå, huruvida ansvaret skulle blifva svårare derföre,
att målseganden icke förmått åstadkomma fullständig bevisning, samt att, då Domhafvanden
funnit detta stridande emot den grundsats, att i brottmål den lindrigaste
meningen borde tillämpas, anledningen till det anmärkta domslutet härutinnan vore
att söka.
Enär emellertid de af Domhafvanden anförda åsigter om fördelningen af ansvar
för begånget våld syntes, vid alla de tillfällen der flere varit till ett vålds
utöfvande i en vilja och gerning, sakna all giltighet, äfvensom bevisningen skulle
utmärka den andel deri, som en hvar af dem tagit, samt den af Domhafvanden
ifrån nämnda dess åsigt dragna slutsats, om rätta lagtillämpningen i det fall, hvarom
nu vore fråga, att någon utredning om hvarderas delaktighet icke kunnat
vinnas, ansågs än mera strida emot lagens på flera ställen uttalade anda och mening,
såsom i 24 Kap. 6 § och 6 Kap. 3 § Missgerningsbalken, har Justitie-Ombudsmannen
uppdragit åt Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Götha Hofrätt att, för berörda
oriktiga lagtillämpning emot Domhafvanden anställa åtal.
Advokat-fiskalens yrkade, att Kongl. Hofrätten, med ogillande af Häradsrättens uti
ifrågavarande beslut gjorda lagtillämpning, mätte för densamma döma Domhafvanden
till den lindrigare ansvarspåföljd, Kongl. Hofrätten på grund af 1 Kap.
12 § Rättegångsbalken kunde pröfva rättvist bestämma; men Domhafvanden
genmälde härtill ytterligare: att i brottmål lagen ej borde utöfver dess ordalydelse
tolkas, och att i 17 Kap. 20 § Rättegångsbalken stadgades, det Domaren ägde
heldre fria än fälla, hvilket stadgande borde anses i sig innefatta, att i sådant
fall som det nu ifrågavarande, den mening borde tillämpas, som vore lindrigast;
att Domhafvanden ej kunnat finna något häremot stridande uti 20 Kap. 1 och 4
151
§§ Missgerningsbalken, hvilka Lagrum snarare lemnade stöd för Domhafvandens
mening; att om flere personer gemensamt ginge hem till annan med berådt mod
att skada göra och der tillfogade bonden sjelf, hans folk eller gäst blånad eller
blodvite, väl alla brutit edsöre, derför de skulle straffas med ett års fängelse
med eller utan arbete, efter omständigheterna, och böta etthundra daler, hvarvid
dock bestämmelsen, att fängelsestraffet borde vara med eller utan arbete, efter
omständigheterna, afsåge den större eller mindre brottslighet, de särskilde deltagarne
ådagalagt; att, då vid nyssnämnda brott särskildt ansvar för såramål ägde
rum, det, enligt Domhafvandens åsigt, vore med lagens mening icke öfverensstämmande,
att de, hvilka varit i en vilja och gerning om hemfridsbrottet, skulle, i den
händelse att antingen, en af dem slagit bonden, en annan hans folk och en tredje
hans gäst, eller att af fredstörarne någon först ensam träffat husbonden och huggit
honom i ansigtet, eller gjort annan större skada, samt en annan och tredje
hvar för sig, tillfogat honom mindre sår, alla lika ansvara för såramålet; att den
af Justitie-Ombudsmannen åberopade lagparagraf, rörande dråp i bråd skillnad, syntes
Domhafvanden icke äga jemförlighet med anmärkta beslutet, enär i samma § förutsattes
bevisning derom, att alla lagt lika hand å den döde, hvaremot näst föregående
§ i 24 Kap. Missgerningsbalken, som stadgade att, när flere i bråd skillnad våldfört
en person, hvar och en borde straffas efter omständigheterna, eller, enligt
Domhafvandens uppfattning, så som de efter förekommen bevisning i brottet deltagit,
motsade den tolkning, att alla, hvilka varit i en vilja och gerning, skulle straffas
lika; samt att om äfven extensiv tolkning i brottmål kunde anses tillåten, likväl af 6
Kap. 3 § Missgerningsbalken, som handlade om politiska brott, och 41 Kap. 1 §
samma Balk, hvilken anginge brott emot egendom, någon analogi icke vore att
hämta vid bedömande af förbrytelse mot person i bråd skillnad.
Genom Utslag den 25 Januari innevarande år förklarade Kongl. Hofrätten,
att uti ofvan omförmälda mål Carl Carlsson och Carl Andersson rätteligen bort dömas
att hvar för sig utgifva de i åberopade lagrum stadgade böter för de Gustaf
Larsson tillfogade åkommor eller vid bristande tillgång undergå motsvarande fängelse
vid vatten och bröd, och att Häradsrättens Utslag, hvarigenom Carl Carlsson och
Carl Andersson blifvit fällde att hvardera erlägga endast hälften af nämnda böter, eller
undergå det emot bötesbeloppet svarande fängelse vid vatten och bröd, således
vöre felaktigt; men enär lagens ordalydelse i 34 Kap. 4 § samt 35 Kap. 1
och 2 §§ Missgernings-balken kunnat gifva anledning till en sådan tillämpning deraf,
som Häradsrätten antagit, och Häradsrättens beslut i följd deraf icke vore uppenbart
stridande emot lag, funne Kongl. Hofrätten att Häradsrättens Ordförande icke skäligen
borde ådömas ansvar, enligt 1 Kap. 12 § Rättegångs-balken, såsom den der af uppenbar
vårdslöshet eller oförstånd fällt orätt dom.
Då den af Häradsrätten tillämpade och af dess Ordförande sedermera förfäktade
lagtolkning sålunda blifvit förklarad oriktig, ansåg jag det med' åtalet åsyftade ändamål
152
vara vunnet och trodde mig icke äga skäl att någon ansvarstalan vidare fullfölja; —
Häradsrättens Ordförande har äfven låtit saken vid Kongl. Hofrättens Utslag bero.
Emot Rådstufvurätten i Umeå hade Justitie-Ombudsmannen förordnat, åtal för det
att Rådstufvurätten, dels längre än skäligt varit, dröjt med utgifvande af domar uti
sju särskilda konkurs- och urarfva-mål, dels ock, så vidt Rådstufvurättens Protokoll visade,
uraktlåtit att i föreskrifven ordning hålla andra och tredje uppropen uti sex af
de omnämnda målen; och genom Utslag, som meddelats den 22 Februari innevarande
år, har Kongl. Svea Hofrätt, enär en tillförordnad Domare, som vid den tid, hvarom
fråga var, fört ordet i Rådstufvurätten, uti dess i målet afgifna förklaring uppgifvit,
att andra och tredje uppropen varit utsatta och hållits uti alla omnämnda målen å
vederbörliga tider, samt Advokat-Fiskalen icke ifrågasatt riktigheten af hvad sålunda
blifvit uppgifvet och icke ens anmärkt någon omständighet, på grund hvaraf i öfrigt
kunde antagas, att i afseende å nyssomförmälda upprop eller något af dem felaktigt
förfarits, ansett det ansvar i denna del icke kunde för Rådstufvurättens under tiden
tjenstgörande Ordförande äga rum; äfvensom och då icke heller i öfrigt,, med afseende
å hvad i målet förekommit, någon försummelse kunde anses ligga Rådmännen till last
vid handläggning af något bland ifrågavarande konkurs-ärenden, ansvar icke kunde dem
i målet ådömas; men emedan, så vidt handlingarna utmärkte, ofvanbemälde tjenstförrättande
Ordförande, fastän uti de ifrågakomna målen, med undantag af ett, uppropen
redan varit slutade före utgången af Oktober månad 1853, icke inom de fyra
månader derefter, under hvilka hans förordnande fortfarit, vidtagit någon åtgärd för
att dessa mål med slut afhjelpa, och hvad till ursäkt för det sålunda förlupna dröjsmålet
blifvit anfördt icke förtjenade afseende, fälldes meranämnde t, f. Ordförande att,
jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegångs-Ralken, böta Femtio daler Silfvermynt med Tjugufem
Rdr Riksmynt; hvarjemte en annan sedermera under nio påföljande månader tillförordnad
Ordförande, för det han låtit samteliga konkurs- och urarfva-målen hvila utan handläggning
så länge, att domar deri icke förr än den 16 December 1854 utgifvits,
dömdes, enligt samma lagens rum, att böta Etthundra daler med Femtio Rdr Riksmynt;
och skulle samtlige böterne gå till treskiftes emellan Kronan, Umeå stad och
Advokat-Fiskalen.
Ehuruväl icke all anledning till ändrings sökande uti Kongl. Hofrättens Utslag
saknats, enär, äfven om med sken af billighet, ledamöterne uti en kollegial Rätt må
undgå ansvar för ådagalagd försummelse vid afgörandet af mål, de der likväl enligt
gifven lag skola på Rättens samtlige ledamöter lottas, det i förevarande fall var anmärkt,
att Protokollen hos Rådstufvurätten icke visade, att de omnämnda uppropen
skett, och således, om ock uppropen hållits, hvilket må antagas, dessa domstolens
åtgärder
453
åtgärder likväl icke blifvit i dess protokoll antecknade, en uraktlåtenhet som icke
bort alldeles ur sigte lemnäs, har jag dock icke ansett nödvändigt att härutinnan
någon underdånig klagan hos Kongl. Maj:t anföra.
Icke heller har någon af de sakfällde öfverklagat Kongl. Hofrättens Utslag i
målet.
Rådstugurätten i Sundsvall, som genom Utslag den 8 Juni 4 857 dömt en
tilltalad för första resan stöld till belopp af fem Rdr att böta Femton Rdr och hållas
till straffarbete i två månader samt att för skingrande af anförtrodt gods till värde
af Sextio Rdr, jemte godsets återgäldande, i böter utgifva hälften af dess värde med
Trettio Rdr, allt Ranko, hade tillika föreskrifvit att, om den sakfällde icke ägde
tillgång, han i stället skulle undergå för tjufvaböterna sex dagars fängelse vid vatten
och bröd och för de öfriga tre veckors enkelt fängelse.
Då böterna för nyssberörda förskingring bort sammanräknas med de öfriga böterna
och summan deraf sedermera, om tillgång till gäldande af dessa särskilda böter
hos den sakfällde bruste, förvandlas, jemlikt grunderna för 5 Kap. Straffbalken
och Kongl Förordningen den 4 0 Juni 4 84-4, till fängelse vid vatten
och bröd, samt missförstånd om lagtillämpningen i dylika fall icke sällan förekomma,
fann jag mig böra, fastän någon egentlig skada genom den förelupna
felaktigheten icke kunde anses timad, förordna om åtal emot Rådhusrätten för
dess i nämnda hänseende begångna misstag, och anmodade derom uti skrifvelse
den 28 Oktober 4 858 Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt; hvarefter
och sedan detta åtal blifvit utfördt, dervid upplystes att en Rådman, hvilken uti
det såsom origtigt anmärkta beslutets fattande deltagit, sedermera med döden
afgått, Kongl. Hofrätten genom Utslag de 24- Februari innevarande år, med åberopande
af ofvannämnda Lagrum och författning samt 4 Kap. 42 § Rättegångsbalken
fällde den särskildt tillförordnade Ordföranden, samt en ledamot i Rätten,
hvilka jemte den aflidne Rättsledamoten till Rådstufvurättens olagliga beslut bidragit,
att, för det de af uppenbar vårdslöshet eller oförstånd fällt orätt dom, hvar för
sig, böta Tjugo daler silfvermynt med Tio Rdr Rmt.
Emot detta Kongl. Hofrättens Utslag hafva icke å någondera sidan underdåniga
besvär blifvit anförda.
På åtal af Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt, föranledt af min
remiss den 4 3 Juli 1858, har bemälde Kongl. Hofrätt genom Utslag den 8
E. St. Just.-Omdbudamana Embete-Berättelse till 1859 åra Rikadag. 20
4 5i
sistlidne Mars förklarat: att som Kongl. Förordningen emot fylleri och dryckenskap
den 16 November 184-1, efter alt i 1 mom. af 1 § hafva stadgat det
allmänna ansvar, eller böter af Tre Rdr 16 sk. banko, hvartill den, som af starka
drycker öfverlastad anträffas å gata. torg eiler annat allmänt ställe, gör sig förfallen,
tillika uti 3 mom. af samma § bestämmer, att för fylleri i kyrka bör, jemte
det uti 3 Kap. 4 § Missgerningsbalken, Kongl. Brefvet den 17 Augusti 1738 och
Kongl. Förklaringen den 29 November 1823 stadgade ansvar, jemväl ådömas det
ansvar, som i förstnämnda förordning finnes för fylleri i allmänhet föreskrifvet;
men Botheå Tingslags Häradsrätt genom Utslag den 9 December 1856, bestämt
det ansvar för fylleri, sorn, enligt nyssnämnda förordning, bort drängen Jonas
Holmsten för fylleri i kyrka under gudstjenst ådömas, till dubbla beloppet af de
i samma författning för fylleri i allmänhet stadgade böter, eller till Sex Rdr 32
sk. banko, samt i enlighet dermed jemväl beräknat det straff af fängelse vid vatten
och bröd, som den sakfällde vid bristande tillgång till de honom i målet ådömda
samtliga böter skulle undergå, hvarigenom inträffat, på sätt anmärkt blifvit,
att denne vid verkställande af utslaget kommit att straffas med två dagars
fängelse vid vatten och bröd längre, än han för ofvanomförmälda förbrytelse
rätteligen bordt undergå; så och då Häradsrättens Ordförande vore för beslutet
ansvarig, dömdes han för det han sålunda fällt orätt dom att, jemlikt 1
Kap. 12 § Rättegångsbalken, böta Tjugofem daler siifvermynt med Tolf Riksdaler
femtio öre Riksmynt till treskiftes emellan Kongl. Maj.t och Kronan, Åklagaren
samt Botheå Tingslag, hvarjemte Domhafvanden ålades att för Holmstens
underhåll i häkte två dagar, godtgöra Kongl. Maj:t och Kronan det belopp, hvartill,
enligt hvad Konungens Befallningshafvande i Wester-Norrlands Län upplyst,
underhållet för berörde tid uppgått, eller sextio öre rmt, och lemnades det Holmsten
öppet att särskildt anhängiggöra och utföra de anspråk på skadestånd, hvartill
han kunde finna sig befogad.
Detta Kongl. Hofrättens Utslag är icke å någondera sidan öfverklagadt. Det
må väl medgifvas, att det misstag, som utgjort föremål för åtalet, varit till sina
följder af ringa vigt, men då detsamma haft sin grund uti oriktig lagtolkning och
jag dessutom har mig bekant, att just vid bestämmande af straffet för dylik förbrytelse
samt för fylleri och oljud i kyrka så beskaffade misstag af Underdomstolar
oftare blifvit begångna, har jag för att derpå fästa uppmärksamheten funnit
lämpligt att saken lagligen beifra.
Granskningen af 1856 års fångförteckningar från Skaraborgs Länshäkte hade
föranledt den anmärkning att, en häktad person, anklagad för vållande till annans
155
död, icke förr än den 11 Juni nämnda ar förevarit till ransakning vid Kinnefjerdings
Häradsrätt, oaktadt han inkommit till länshäktet i Mariestad redan den 19 förutgångna
April; och enär Konungens Befallningshafvandes förklaring angående orsaken
härtill, — innehållande att dröjsmålet varit föranledt deraf, att Konungens
Befallningshafvande ansett sig böra, innan anmälan hos Domaren skedde, förbida
utgången af den föreskrifna rättsmedicinska undersökningen, — icke befunnits utgöra
antaglig ursäkt för afvikelsen ifrån stadgandena i 1 Kap. 2 § Slraffbalken och Kongl.
Förordningen den 10 April 1810, uppdrog Justitie-Ombudsmanen åt Advokat-Fiskals-embetet
i Kongl. Götha Hofrätt att lagligen tilltala den eller dem, som den
23 April 1856, då första åtgärden hos Konungens Befallningshafvande ägde rum,
ärendet derstädes handlagt.
Atal anställdes ock i följd häraf emot då varande Landshöfdingen i Länet samt en
tillförordnad Landssekreterare, och sedan Advokatfiskal med anledning af ingifvet
betyg ifrån den omförmälda häktade personen, att han icke fordrade någon godtgörelse
för sitt lidande, frånträdt anspråk på yttrande i nämnda hänseende, meddelade
Kongl. Hofrätten, den 16 Mars 1859, Utslag af innehåll, att då Landshöfdingen
under tiden aflidit, åtalet, i hvad det hpnon} kunnat röra, komme att förfalla;
men att enär, med anledning af stadgandet i 1 Kap. 2 § Straffbalken, det
ålegat Konungens Befallningshafvande att ofördröjligen efter fångens ankomst till häktet,
med anmälan derom, hos vederbörande Domare påfordra ransakning rörande honom,
samt, om sådant blifvit iakttaget samtidigt med reqvisitionen af den rättsmedicinska
undersökningen. Häradsrätten, efter hvad ransakningsprotokollet föranledde,
bort kunna, på sätt Advokat-Fiskals-embetet antagit, minst tre veckor förr, än nu
skett, meddela beslut om den häktades frigifvande, samt dennes sålunda förlängda
qvarhållande i häkte uppenbarligen varit en följd af Konungens Befallningshafvandes
fördröjda anmälan hos Domaren, dömdes, vid jemförelse af 9 Kap. 5 § Utsökningsbalken,
1 Kap. 12 § Rättegångsbalken samt Kongl. Brefvet den 11 December
1766, t. f. Landssekreteraren, som numera ensam borde ansvara för det anmärkta
dröjsmålet, att derför böta Tjugo Riksdaler Riksmynt till treskiftes emellan kronan,
Wadsbo härad och Advokatfiskalen, samt att ersätta Kongl. Maj:t och Kronan
kostnaden för den ifrågavarande häktades underhåll i fängelse tre veckor längre
än vederbort med Tre Rdr 8 sk. 10TV rst. Banko, eller Fyra Rdr 78 öre Riksmynt.
Detta Utslag har icke blifvit öfverklagadt.
Af anteckning i fånglistan från Medelpads Kronohäkte för år 1857 hade jag erfarit,
att en person, för bristande tillgång till böter, Fyratioåtta Riksdaler 16 skillingar,
som blifvit honom ådömde vid Selångers Tingslags Vår-ting 1856, i nämnda häkte
156
undergått Sexton dagars fängelse vid vatten och bröd, samt Fjorton dagars fängelse;
och då närmare upplysning angående nämnda förhållande, från vederbörande
begärdes, tillhandakommo mig dels bemälda Tingslags Häradsrätts den 9 April sistnämnda
år meddelade Utslag, hvaraf inhämtades, att Häradsrätten, som dömt den sakfälde
att böta för oloflig försäljning af bränvin å helgedag Tjugo Riksdaler, och för
sabbatsbrottet särskildt Tre Riksdaler 16 slcillingar, samt att erlägga utskänkningsafgift
med Tjugofem Riksdaler allt Banco, tillika förklarat att han, i brist af tillgång till
böterna, borde i stället undergå Aderton dagars fängelse vid vatten och bröd och aftjena
utskänkningsafgiften med Fjorton dagars enkelt fängelse, dels ock ett utdrag af
den vederbörande Kronofogde tillstälda och af Domhafvanden i orten undertecknade
saköreslängd, enligt hvilket den sakfälde hade blifvit dömd att, i brist af tillgång till
nämnda böter och afgift, undergå för afgiften Fjorton dagars enkelt fängelse och för
böterna Sexton dagars fängelse vid vatten och bröd; hvarförutan anmärktes, att
vid den å förenämnde Ting med Selångers Tingslag hållna Dombok icke funnes fogad
behörig saköreslängd, utan endast afskrift af en från sådan längd gjord afskrift.
För den felaktighet i embetets utöfning, som i nyssnämnda hänseenden syntes
ligga Domhafvanden till last, uppdrog jag åt Advokat-Fiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt
att anställa åtal; hvarefter och sedan Advokat-Fiskalen ibland annat erinrat, att
genom Häradsrättens olagliga domslut inträffat, att den sakfälde blifvit straffad med
Sexton dagars fängelse vid vatten och bröd samt Fjorton dagars enkelt fängelse,
ehuru han vid nämnda förhållande bort umgälla sin förbrytelse med fängelse vid vatten
och bröd i Aderton dagar, Kongl. Hofrätten genom Utslag, som meddelades den
21 Mars innevarande år, sig utlåtit: att emedan Häradsrättens omförmälda beslut, att
den sakfälde, om han icke ägde tillgång att gälda utskänknings-afgiften, skulle i stället
undergå fängelsestraff, vore uppenbarligen olagligt samt dessutom emot Domhafvanden
förekommit dels att, oaktadt Häradsrättens Utslag tillika innehölle, att den
sakfälde i brist af tillgång till böterna, 23 Rdr 16 sk., skulle straffas med Aderton
dagars fängelse vid vatten och bröd, Domhafvanden i den af honom utlemnade saköreslängd
upptagit sistnämnda bestraffning till endast Sexton dagars sådant fängelse;
dels ock att han låtit det exemplar af saköreslängden förkomma, som bort jemte
koncept-domboken förvaras, Kongl. Hofrätten funne, att Domhafvanden, jemlikt 1 Kap.
12 § Rätttegångs-Balken, skulle för de särskilda fel, han sålunda under embetets
utöfning låtit komma sig till last, böta tillhopa Etthundra daler Silfvermynt med femtio
Rdr Riksmynt, till treskiftes emellan Kongl. Maj:t och Kronan, Advokat-Fiskalen
och Häradet; hvarjemte Domhafvanden förelädes vid vite af Etthundra daler Silfvermynt
att inom en månad efter erhållen del af Kongl. Hofrättens Utslag inkomma till
Kongl. Hofrätten med bevis från tjenstförrättande Domhafvanden i Selångers Tingslag,
att vid koncept-domboken blifvit fogad en af Ordinarie Domhafvanden underskrifven
saköreslängd för omförmälde Ting.
Emot detta Kongl. Hofrättens Utslag är icke å någondera sidan klagan förd.
157
Genom Utslag den 22 Juni 1857 hade Östra Häradsrätt, med åberopande af
Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855, om ansvar för stöld, snatteri och rån, dömt
en dräng att för första resan stöld af gods, värdt Atta Rdr 83 öre Riksmynt, böta
detta belopp tredubbelt med Tjugosex Rdr 50 öre och hållas till straffarbete två månader
samt tillika föreskrifvit, att böterna, om tillgång saknades till deras gäldande, skulle aftjenas
med femton dagars fängelse vid vatten och bröd; hvilket straff den sakfälde,
som icke förmått gälda böterna, jemväl sedermera undergått, och sedan åtal för sålunda
origtigt verkstäld bötesförvandling blifvit emot tillförordnade Domhafvanden anstäldt
inför Kongl. Götha Hofrätt, så har Kongl. Hofrätten uti Utslag den 28 sistlidne Mars, emot
hvilket underdåniga besvär icke öro anförda, sig utlåtit, och emedan, enligt den i 20 § af
åberopade Kongl. Förordning den 4 Maj 1855 stadgade grund för förvandling af böter för
stöld, ifrågavarande bötesbelopp bort vid bristande tillgång lill deras gäldande aftjenas
med sex dagars fängelse vid valten och bröd, samt fången således i följd af Häradsrättens
ofvanomförmälda beslut fått undergå dylikt fängelse Nio dagar längre än vederbort, dömt t. f.
Domhafvanden, som varit Ordförande i Häradsrätten då berörda beslut meddelades, att för
den vårdslöshet vid utöfningen af Domare-embetet, han i förevarande hänseende låtit
komma sig till last, jemlikt 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken, böta Tjugo Rdr Riksmynt,
hvarförutan han förpligtades ersätta Kongl. Majit och Kronan kostnaden för fångens utspisning
med vatten och bröd under Nio dagar med En Rdr 55 öre samma mynt.
Rådstufvurätten i Sundsvall har genom Utslag dels den 4 Februari 1856, med
åberopande af 53 Kap. 1 § och 55 Kap. 5 § Missgernings-Balken, samt Kongl. Förordningen
den 10 April 1810, dömt en ogift qvinna för tredje resan lönskaläge att,
jemte erläggande af 32 skillingar Banco till stadens kyrka, böta Tio Rdr samma mynt,
änskönt, enligt nämnda lagrum och författning, böterna för slik förseelse, utom afgiften
till kyrkan, utgjorde endast Femton daler Silfvermynt, motsvarande Fem Rdr Banco,
dels ock den 14 April 1857 uppå anmälan af vederbörande Åklagare, att den sakfälda
icke ägde tillgång till de henne sålunda ådömda böter, förklarat, det dessa
böter skulle, enligt Kongl. Förordningen den 10 Januari 1841, aftjenas med Nio
dagars fängelse vid vatten och bröd, oaktadt allmänna lagen i 3 § af anförda
53 Kap. Missgernings-Balken, i detta hänseende oförändrad, innehåller, att qvinna,
som, dömd för tredje resan lönskaläge, icke orkar böta, skall plikta med Åtta
dagars fängelse vid vatten och bröd.
För dessa särskilda fel, begångna i Domare-embetets utöfning, hafva Rådstufvurättens
Ordförande och tre Ledamöter blifvit efter mitt förordnande under tilltal slälde
och genom Kongl. Svea Hofrätts Utslag den 11 sistlidne April dömde att, hvar för sig,
böta Tretio daler Silfvermynt med Femton Rdr Riksmynt till treskiftes emellan Kongl.
Majit och Kronan, Advokat-Fiskalen, som åtalet utfört, och staden Sundsvall, dock att
458
den andel i stadens lott af böterna, som bort tillkomma en eller flere af de sakfälde,
skulle tillfalla Läns-lazareltet i Hernösand.
Det bör anmärkas, att af de sålunda sakfälde endast två deltagit i hvartdera
af de origtiga besluten, samt att en tredje ledamot, som deremot deltagit i bägge,
förrän åtalet anstäldes, med döden afgått
Detta Kongl. Hofrättens Utslag har vunnit laga kraft.
Genom Utslag den 24 Oktober 1857 hade Bollnäs Tingslags Häradsrätt, under
åberopande af 3 Kap. 6 §, 35 Kap. 4 §, 15 Kap. 2 och 9 §§ Missgernings-Balken
samt 27 § i Hammarsmeds-Ordningen den 26 Augusti 1823, dömt en smed, som
gjort sig förfallen att böta för sabbatsbrott 3 Rdr 16 sk. och för en skuffning 24
sk., samt för våld å sin matmoder bort undergå Sexton dagars fängelse vid vatten
och bröd och göra offentlig afbön, att, om tillgång hos honom saknades till gäldande af
nämnda bötesbelopp, sammanlagdt Tre Rdr 40 sk. allt Banco, i en bot afstraffas med
Nitton dagars fängelse vid vatten och bröd, hvilket Utslag blifvit verkstäldt på det
sätt, att den dömde erlagt böterna och undergått endast det urbota straffet, Sexton
dagars fängelse vid vatten och bröd; men, enär 11 punkten i Kongl. Förklaringen den
23 Mars 1807 stadgade, att, om någon begick särskilda brott, för hvilka han stäldes
under ransakning och dom på en gång, domaren borde först utsätta de olika
straff af böter med penningar, fängelse vid vatten och bröd (eller spö och ris), som
efter lag följde å hvarje gerning för sig, hvarom förbrytaren vore förvunnen, men
sedan uträkna och förvandla de olika bestraffningarna till det slag af straff, som svårast
vore, och Häradsrätten sålunda öfverträdt tydlig lag, uppdrog jag åt AdvokatFiskals-embetet
i Kongl. Svea Hofrätt att emot Domhafvanden i Bollnäs Tingslag anställa
åtal och yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Uti detta mål har Kongl. Hofrätten meddelat Utslag den 12 April 1859 och
dervid förklarat, att Kongl. Hofrätten väl funnit ofvanberörda af Häradsrätten fattade
beslut, på sätt anmärkt blifvit, stridande emot åberopade stadgandet i Kongl.
Förklaringen den 23 Mars 1807, och att den Domhafvande, som med Häradsrätten
beslutet fattat, således oriktigt förfarit; men att Kongl. Hofrätten likväl ansåg den felaktighet
Domhafvanden härutinnan låtit komma sig till last ej vara af beskaffenhet,
att den borde till någon ansvarspåföljd för honom föranleda.
Ehuru jag anser en uppenbar öfverträdelse af tydlig lag synnerligen i sådana
fall, som oftare förekomma, vara förtjent af större uppmärksamhet äfven
på det att deras upprepande må kunna förekommas, samt ansvarspåföljd för alldeles
enahanda förseelse tillförene blifvit af Hofrätt stadgad (se sidd. 7 och 8
i Justitie-Ombudsmannens Berättelse för år 1857); har jag likväl trott mig kunna
4 59
låta bero vid Kongl. Hofrättens beslut, då det bufvudsakliga syftemålet med åtalet
i allt fall vunnits.
Carlshamns Rådstufvurätt bade genom Utslag den 26 Maj 4 857, under åberopande
af 4, 4 3 och 44 §§ i Kongl. Förordningen den 4 Maj 4 855 dömt en person
för andra resan stöld af gods, värderadt till Tre Riksdaler Råneo, att böta tre gånger
detta belopp med Nio Riksdaler samma mynt eller, vid bristande tillgäng dertill, i
stället undergå Nio dagars fängelse vid vatten och bröd. Med anledning deraf
har jag emot Rådstufvurättens tillförordnade Ordförande och Ledamöter låtit anställa åtal
inför Kongl. Hofrätten öfver Skåne och blekinge, som i Utslag den 4 5 sistlidne April
emedan, enligt 20 § i ofvanåberopade Kongl. Förordning den 4 Maj 485,5, ifrågavarande
böter bort, om tillgång saknades till deras gäldande, aftjenas med Fyra
dagars fängelse vid vatten och bröd, men fången i följd af Rådstufvurättens nämnda
beslut fått undergå dylikt fängelse Fem dagar längre än vederbort, pröfvat rättvist,
jemlikt 4 Kap. 42 § Rättegångs-Ralken, döma Rådstufvurättens tillförordnade Ordförande
och Ledamöter att för den vårdslöshet vid utöfning af domareembetet, som
dem sålunda till last läge, böta, Ordföranden, Tjugofem Rdr, samt hvardera af Ledamöterna,
Tolf Rdr 50 öre Riksmynt, hvarförutan de förpiigtades att gemensamt ej mindre
ersätta Kongl. Majit och Kronan kostnaden för fångens förseende med bröd under
Fem dagar med 89 öre, än äfven godtgöra fången för honom tillskyndadt obehörigt
lidande med Fem Rdr Riksmynt.
Detta utslag har vunnit laga kraft.
Sedan Rräkne Häradsrätt genom Utslag den 28 Augusti 4 857, under åberopande
af 4 och 4 4- §§ i Kongl. Förordningen den 4 Maj 4 855, dömt en person att för
tredje resan stöld af gods, värderadt till Tre Rdr Banko, böta tre gånger detta belopp
med Nio Rdr samma mynt eller vid bristande tillgång dertill undergå Nio dagars
fängelse vid vatten och bröd, samt åtal för sålunda oriktigt verkstäld bötesförvandling blifvit
inför Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge anstäldt emot en tillförordnad Domhafvanden
i Bräkne Härad, har Kongl. Hofrätten den 4 5 sistlidne April meddelat
Utslag i målet, och emedan ifrågavarande böter, enligt 20 § i ofvanåberopade Kongl.
Förordning, bort förvandlas till Fyra dagars fängelse vid vatten och bröd, men fången
till följd af Häradsrättens ofvanberörda beslut fått undergå dylikt fängelse Fem dagar
längre än vederbort, dömdes, jemlikt 4 Kap. 42 § Rättegångs-Balken, den tillförordnade
Domhafvanden, hvilken såsom Häradsrättens Ordförande vore för beslutet ansvarig, att för
den vårdslöshet vid utöfning af Domare-embetet, som honom till last läge, böta Tjugo
<60
fem Rdr Riksmynt, hvarförutan han förpligtats att godtgöra ej mindre Kongl. Maj:t och
Kronan fångens utspisning under Fem dagar med 89 öre, än äfven fången för tillskyndadt
obehörigt lidande med sex Rdr Riksmynt.
Detta Kongl. Hofrättens Utslag har ej blifvit öfverklagadt.
Genom Utslag den 22 December 1857 hade Hanebo Tingsrätt dömt en mansperson
för första resan stöld af gods, värderadt till Tre Rdr 30 sk., att böta tre gånger
detta belopp med Tio Rdr 42 sk. Banco eller, i saknad af tillgång till böterna
undergå Tio dagars fängelse vid vatten och bröd, hvilket straff jemväl blifvit
verkstäldt; och sedan åtal för berörda oriktiga förvandling blifvit inför Kongl. Svea
Hofrätt utfördt emot en tillförordnad Domhafvande, hvilken såsom Ordförande med
Tingsrätten fattat förrberörde beslut, har Kongl. Hofrätten i Utslag den 3 sistlidne Maj,
hvilket icke är öfverklagadt, sig utlåtit och emedan, enligt 20 § af Kongl. Förordningen
om stöld, snatteri och rån den 4 Maj 1855, ifrågavarande bötesbelopp bort förvandlas
till fängelse vid vatten och bröd under Fem dagar, men Tingsrätten oriktigt föreskrifvit,
att böterna, vid saknad tillgång till deras gäldande, skulle aftjenas med Tio dagars
dylikt fängelse, som ock blifvit verkstäldt, dömt t. f. Domhafvanden, som vore för
Tingsrättens beslut ansvarig, att i förmågo af 1 Kap. 12 § Rättegångs-Balken böta
Femton Rdr Riksmynt, men då t. f. Domhafvanden företett bevis derom, att ersättningsbeloppet
till Kongl. Maj:t och Kronan för fångens underhåll under den obehörigen
förlängda strafftiden blifvit till vederbörande Landtränteri inlevereradt, äfvensom att
fången för sitt lidande bekommit full godtgörelse, förklarat något yttrande öfver de
i afseende å samma ersättningar framstälda påståenden icke erfordras.
Uti en den 18 November 1857 ingifven skrift hade vice Auditören J. W. Holm
och vice Häradshöfdingen G.W. Engzell, — med anmälan att vid Rådstufvurätten i Götheborg
då vore anhängigt ett mål emellan handelsbolaget G. Th. Areschoug & komp. i Ystad,
samt handelsbolaget Mathsson & Braune i Götheborg, om utbekommande af Elfva Tusen
tjugufem Riksdaler Riksmynt för ett parti Råg, inköpt af handlanden C. E. Plantin; uti
hvilket mål bemälde Holm och Engzell, i egenskap af syssloman i bemälde Plantins
konkurs, uppträdt såsom mellankommande parter, — andragit, att fastän berörda mål
redan 1856 till Rådstufvurättens afgörande öfverlemnats, Utslag deri ännu den 11 i
ofvannämnda November månad icke blifvit meddeladt, hvarföre klaganderne påkallade
Justitie-Ombudsmannens åtgärd för att få målet med slut afhulpet.
Andra Afdelningen af ofvanbemälde Rådstufvurätt, som hördes öfver angifvelsen,
förklarade, att målet vid Rätten förevarit sednast den 7 Februari 1857 och blifvit
den
161
den 2 Januari 1858 föredraget, samt att dom deri meddelats den 31 nästpåföljande
Mars; och ehuru det omnämnda egentliga ändamålet med angifvelsen sålunda vunnits,
fann jag likväl uppenbart, att nog långt dröjsmål med handläggningen af detta
rättegångsmål, som syntes hafva varit af icke ringa vigt, förelupit, enär, om än antagas
kunde, att målet icke öfverlemnats till pröfning förr än den 7 Februari 1857,
Rådstugurätten i allt fall låtit parterne derefter afvakta dom i nära fjorton månader;
hvarföre jag anmodade Advokat-Fiskals-erobetet i Kongl. Götha Hofrätt att för ett sådant
dröjsmål lagligen tilltala Rådstufvurätten.
Uti ytterligare förklaring, som af Rådstufvurättens Ordförande och fem Ledamöter
afgafs, upplystes, att ifrågavarande mål, som först af parterna öfverlemnades till pröfning
den 15 November 1856 och lottades den 3 nästpåföljande December, derefter,
på ena partens anmälan, å nyo förevarit senast den 7 Februari 1857 och att handlingarna
den 28 i sistnämnda månad blifvit tillstäda den af Rådmännen, som varit
Referent i målet; hvarjemte blifvit anfördt, dels af denne sistnämnde: att de flera olikartade
göromål, bestående uti värderingar, besigtningar, brandsyner, föreståndarskap för
auktions-kammaren och årliga revisioner af ej mindre än fem särskilda kassor, hvilka alla
förrättningar det ålåge Rådstufvurättens samtlige Ledamöter att efter tur bestrida, i förening
med boupptecknings- och arfskiftes-förrättningar, som tillkomme Justitie-klassens Ledamöter
ensamt, måste medföra den följd, att desse fem till antalet, hvilka på två Afdelningar
deltoge i lottning af utförda tvistemål och derjemte, i likhet med Rådstufvurättens
öfrige Ledamöter, vore en dag i veckan sysselsatte med politimåls behandling,
samt slutligen i tur tjenstgjorde, två i Drätselkommissionen och två i Afdelningen
för tullmål, icke kunde så uteslutande och oafbrutet, som önskligt vore, egna sin tid
åt de lottade tvistemålens beredande till föredragning; och då, efter Referentens åsigt,
han vore förbunden att, utan afseende å målens större eller mindre vigt, den der
berodde snarare af partens förmögenhetsvilkor än af den större eller mindre summa,
hvarom tvistades, utarbeta sina mål i den ordning eller tidsföljd, handlingarna kommit
honom tillhanda, Referenten icke medhunnit att förr, än som skett, eller den 2 Januari
1858, föredraga ofvanberörda mål till afgörande; dels af en Rådman, att han, såsom
indelad till tjenstgöring på Rådstufvurättens Andra Afdelning, väl deltagit i den förklaring,
som blifvit till Justitie-Ombudsmannen afgifven, men hvarken öfvervarit målets
föredragning eller detsammas afgörande; dels af tre andre Rådmän, att de, som efter
målets föredragning innehaft handlingarna, en till den 7, en annan till den 9 och
den tredje till den 13 Januari 1858, ansåge sig dervid icke hafva tagit längre tid i
anspråk, än som varit af behofvet påkallad för inhämtande af kännedom om hvad i
målet förekommit; dels ock slutligen af Ordföranden: att det visserligen kunde synas
ligga honom till last, att han, som sistnämnde dag erhållit handlingarna till granskning,
ännu den 7 nästpåföljande Februari, då han insjuknade, icke återställ desamma; hvarföre
och då hans sjukdom blifvit långvarigare än beräknas kunnat, han slutligen den
B. St. Just,-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1859 års Riksdag. 21
16£
17 Mars nämnda år sett sig föranlåten att uppsända handlingarna till Rådstugurätten,
der de öfriga Ledamöterne, hvilka öfvervarit föredragningen, samma dag beslutat dom,
som den 31 i nyssnämnda månad afkunnats; men att, då, oberäknadt de af Referenten
här ofvan omförmälda göromål, uti hvilka, med undantag af brandsyner och ledamotskap
i Afdelningen för tullmål, Ordföranden måste deltaga lika med Justitieklassens
öfrige Rådmän, protokolls-justeringen i Andra Afdelningen och föredragningen af alla
brottmål, hvilka under vintermånaderna vore flera än under öfrige tider af året, ålåge
Ordföranden ensam, han förväntade, det Kongl. Hofrätten i dessa omständigheter skulle
finna giltigt skäl för öfverklagade dröjsmålet med förutnämnda måls afgörande.
Kongl. Hofrätten har i detta mål meddelat Utslag den 16 sistlidne Maj af innehåll:
att enär en af Rådmännen, sedan det ifrågavarande målet till afgörande öfverlemnades,
icke deltagit i detsammas vidare behandling, och de tre, som afgifvit gemensam
förklaring, ej innehaft handlingarna längre tid än som kunde anses hafva varit
af nöden för att erhålla tillbörlig kännedom om desammas innehåll, och hvilken tid
icke öfverskridit det antal dagar, som de i sådant afseende enligt lag ägt att be
gagna,
blefve desse fyra Rådmän från åtalet frikände; samt att, ehuru emot de öfrige
förekomme, att Referenten, fastän handlingarna i målet, efter detsammas öfverlemnande
till pröfning, blifvit honom tillstälda den 28 Februari 1857, han likväl icke förr än
den 2 Januari 1858 föredragit målet till afgörande, och att Ordföranden, som derefter
haft handlingarna till påseende, icke återstält dem inom den i lag föreskrifna
tid; Kongl Hofrätten funne, med afseende på de af desse ledamöter uppgifna orsaker
till anmärkta dröjsmålet, något ansvar i följd af åtalet icke heller böra dem ådömas.
Det må nu vara sannt, att, då här varit fråga om allenast ett mål och
visserligen icke så lång tid med doms utgifvande fördröjts, som eljest ofta varit
förhållandet, Kongl. Hofrättens Utslag skulle kunna anses billigt. Öfverensstämmande
med lagens mening och rättvisans fordringar anser jag det likväl icke hafva varit,
och, för att i min mån befordra parters rätt och lagskipningens fortgång, har jag trott
mig böra hänskjuta detta mål till Kongl. Majrts nådiga pröfning.
I följd deraf uppdrog jag i skrifvelse den 6 sistlidne Juni åt ofvanbemälda
Advokat-Fiskals-embete, att hos Kongl. Majit öfverklaga Hofrättens Utslag samt dervid
fullfölja yrkandet om laga ansvar å Rådstufvurättens Ordförande och Referenten i målet,
i den mån hvar och en af dem, enligt handlingarna, befunnes hafva det ifrågavarande
dröjsmålet föranledt.
Jag anmärkte dervid ibland annat, att, då sakens fördröjda afgörande icke
haft sin grund i någon densammas synnerliga vidlyftighet eller annan dess särskilda
beskaffenhet, utan tvärtom de andragna hindren tyckts bestå i uppgifna
öfverhopande göromål, de der skulle vålla, att, såvida en Referent följde den utan
tvifvel riktiga regel att föredraga hvarje sak i samma ordning den utagerad kommit
honom tillhanda, dröjsmålet med afgörandet af hvarje hos Rådstugurätten anhängig
sak måste blifva ungefärligen lika långvarigt som i den, hvarom nu vore fråga, och
463
målens afgörande icke inträffa förr än ett år och nära två månader efter det de,
slutligen utförda, af parterna öfverlemnats, hvilket åter häntydde på ett eftertänkligt
lagskipningens tillstånd, som icke borde få oanmärkt fortfara.
På dessa underdåniga besvär afvaktas ännu Kongl. Maj:ts nådiga Utslag.
Vid granskning af Rådstufvurättens i Skeninge Domböcker för åren 4852, 4 853)
4 854 och 4855, som af Justitie-Ombudsmannen företagits under embetsresa den 29
Augusti 4856, hade befunnits, att i dessa domböcker åtskilliga paragrafer icke
varit uppsatta, flera blifvit införda utan nummer, några icke haft början, andra deremot
saknat slut eller varit om hvarandra utan ordning intagna, samt att icke någon
af nämnda domböcker blifvit afslutad och underskrifven; äfvensom att Rådstugurätten
icke förr än den 4 6 April 4 855 meddelat dom uti ett konkursmål, ehuru inställelsedagen
infallit den 24 Mars 4 853 och, så vidt domen utvisade, någon behandling
af målet efter de stadgade uppropstiderna icke .ägt rum; hvarföre Justitie-Ombudsmannen
förordnat om åtal emot vederbörande. I anledning häraf förklarade sig en
tillförordnad Borgmästare och anförde: att vid Justitie-Ombudsmannens besök, då bemälde
Borgmästare, efter särskildt förordnande, varit sysselsatt med en ägodelnings-förrättning
på landet, åtskilliga delar af ofvannämnda domböcker icke funnits tillgängliga,
af den orsak att de legat förvarade uti ett särskildt skåp i Borgmästarens
hemvist; att denna omständighet föranledt det antagande, att de undanlagda delarne
af domböckerna icke varit uppsatte; att tillförordnade Borgmästaren, som sålunda
förnekade, att domböckerna befunnits i det skick Justitie-Ombudsmannen anmärkt,
deremot erkände, att dessa vid granskningstillfället icke varit till alla delar fullständigt
uppsatta, såsom ursäkt för hvilken försummelse endast åberopats, att tillförordnade
Borgmästaren, enär de inkomster, som varit förenade med hans tjenstebefattning
vid Rådstufvurätten, icke funnits tillräckliga att betäcka hans lefnadskostnader,
sett sig, för vinnande af medel dertill, nödsakad att egna mycken tid åt enskilda
uppdrag och förthy tvungits att understundom låta sådana embets- och tjenstemål,
kvilka ej fordrat skyndsamhet, hvila till mera lägligt tillfälle; hvarföre och då
alla rättssökande inom behörig tid undfått protokolls-utdrag angående de ärenden,
hvilka de vid Rådstugurätten anmält, så vidt sådana bort meddelas eller blifvit
begärda samt någon skada följaktligen icke inträffat, Borgmästaren hyste förhoppning,
att åtalade förseelsen, sådan den blifvit af honom erkänd, icke skulle
anses hafva varit af någon svårare art; och att, hvad anginge anmärkta dröjsmålet
med afkunnande af dom i en konkurs, tillförordnade Borgmästaren ville upplysa,
att gäldenären någon tid efler tredje uppropet i målet enskildt begärt anstånd tills vidare
med domens meddelande för att under tiden söka träffa förening med sina borgenärer,
hvilket omsider jemväl lyckats honom, så att Rådstufvurättens slutliga åtgärd
464
med målet inskränkt sig till meddelande af förlikningsdom, med afseende på hvilket
förhållande tillförordnade Borgmästaren förmodade, att anmärkningen härutinnan
borde förfalla, hvarjemte till ådagaläggande af det skick, hvaruti Rådstufvurättens domböcker
då befunnos, blifvit företedt bevis, utftirdadt den 15 Oktober 4858 af en
Kronofogde, att Rådstufvurättens domböcker för åren från och med 4852 till och med
4857 voro i ordentlig nummerföljd uppsatta, afslutade, underskrifna och inbundna,
samt att dessa domböcker redan i Maj eller Juni månad sistnämnda år befunnits i
enahanda skick, utom att de då icke varit inbundna.
En Ledamot i Rådstufvurätten hade för sin del andragit: att, om han än kunde
hafva varit pligtig tillse, att Rådstufvurättens protokoll genast blifvit uppsatta, han
likväl icke ansett sig befogad att derpå fästa tillförordnade Borgmästarens uppmärksamhet,
då han nogsamt känt, att denne af förutnämnda orsaker nödgats använda
mycken tid på enskilda bestyr och att sedermera ordentligen uppsattes de protokoll,
som förut icke medhunnits, hvarjemte Rådmannen, vitsordande det af tillförordnade
Borgmästaren uppgifna förhållandet i afseende på behandlingen af förrberörda konkursmål,
förklarade, det han underkastade sig det ansvar, som hans uraktlåtenhet derutinnan
möjligen kunde anses böra medföra. Den tredje Ledamoten i Rätten vid den tid
åtalet afsåge hade sedermera aflidit.
Kongl. Hofrätten meddelade den 22 Juni innevarande år Utslag i målet och
fann, med afseende på uppgifterna rörande orsaken till dröjsmålet med afkunnande
af dom i det omnämnda konkursmålet, åtalet i denna del icke böra för de tilltalade
medföra någon ansvarspåföljd; men emedan, äfven med antagande af den obestyrkta
uppgiften att vid Justitie-Ombudsmannens granskning af Rådstufvurättens domböcker
för åren 4852, 4853, 4854 och 1855 åtskilliga delar deraf icke varit tillgänglige,
ofvanomfömälda domböcker, enligt hvad erkändt blifvit, dock icke varit till
alla delar fullständiga, samt den föreburna omständigheten, att tillförordnade Borgmästaren
måst egna mycken tid åt enskilda bestyr, icke kunde inför lag ursäkta åsidosättandet
af en embetspligt, den han i främsta rummet bort fullgöra, samt förrbemälde
Rådman varit pligtig tillse, att protokollen i de ärenden, uti hvilka han i
Rådstufvurätten deltagit, blifvit i behörig ordning uppsatta, och således icke kunde
undgå ansvar för det inträffade dröjsmålet med domböckernas bringande i fullständigt
skick, pröfvade Kongl. Hofrätten, jemlikt 4 Kap. 42 § Rättegångs-Balken, rättvist
döma tillförordnade Borgmästaren äfvensom Rådmannen att för deras ifrågavarande försumlighet
plikta, den förre Tjugo Rdr och den senare Tio Rdr Riksmynt, till treskiftes
emellan Kronan, staden Skeninge och Ådvokat-Fiskals-embetet; dock att de sakfälldes
lott i stadens bötesandel skulle tillfalla Östergöthlands läns Lazarett,
Ehuru jag icke funnit mig öfvertygad, att uppehåll någon längre tid och minst då det
såsom här varit händelsen, sträckt sig utöfver två år, må kunna i något fall ursäktas eller
anses nöjaktigt förklaradt derigenom, att endera parten sådant begärt, och att sedermera förlikning
blifvit tillvägabragt, helst sjelfva dröjsmålet möjligen medfört den orättvisa, att en eller
<65
annan borgenär, hellre än att ytterligare och under en obestämd framtid vänta
på dom i målet, funnit sig tvungen att åtnöjas med mindre utdelning än som
eljest varit hans lagliga rätt, hur jag likväl ansett frågan i förevarande fall icke
vara af den vigt, att jag trott mig nödsakad fullfölja underdånig klagan öfver
Kongl. Hofrättens Utslag, emot hvilket icke heller å andra sidan besvär blifvit anförda.
Sedan Näs Häradsrätt, genom Utslag den 10 Juni 1 852, jemte det en person vid
namn Nils Svensson dömdes för andra resan stöld af gods, värdt Sexton riksdaler
42 sk. 8 rst., att böta det stulnas fyradubbla belopp med Sextiosju Rdr 26 sk. 8
rst. banko och undergå kyrkoplikt, tillika förklarat, att Nils Svensson skulle i brist
af böter straffas med tjugo dagars fängelse vid vatten och bröd; så hade Justitieombudsmannen,
efter erhållen kännedom om Häradsrättens Utslag, anmodat bemälde
Rätts Ordförande att om grunden för nämnda förvandling meddela Justitie-Ombudsmannen
underrättelse, i anledning hvaraf Domhafvanden uti afgifven förklaring yttrat:
att enär Nils Svensson begått andra resan stöld, utan inbrott, till värde af
Sexton Rdr 42 sk. 8 rst., hvilket värde efter förvandling till jemna daler utgjorde
femtioen daler, hans bestraffning derför vore i 40 Kap. 3 § Missgerningsbalken,
sådan den lydde i Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779 jemte Kongl.
Förordningen den 10 Juni 1841, bestämd till fjorton dagars fängelse vid vatten
och bröd; men detta straff, jemlikt förstnämnda Kongl. Förordning, borde
ökas med vatten och bröd, motsvarande fem pär spö, eller 15 daler, och
således sex dagars dylikt fängelse, uppkomme, då dessa sex dagar tillädes det
efter stöldens värde beräknade här ofvan utsatta straffet, det belopp af Tjugo
dagars fängelse vid vatten och bröd, som Häradsrätten ådömt.
Hvad sålunda blifvit anfördt till försvar för den anmärkta bötesförvandlingen,
fann Justitie-Ombudsmannen icke stödja sig på någon giltigare grund än det förmenande,
att de fem par spö, hvarmed före 1841 straffet för andra resan stöld
ökades, icke skulle till sin fulla stränghet motsvaras af fängelse vid vatten och
bröd, om ej detta utginge med det fulla dagatal, som svarade emot nämnda spöstraff,
när detta ensamt till vatten och bröd förvandlas; men delta förmenande
stöde icke tillsammans med ett klart begrepp om grunden för den i 1841 års
nådiga förordning uppgjorda tariff, hvarigenom den i allmänna lagen stadgade gradation
för fängelsetiden vid vatten och bröd, i förhållande till böter, blifvit i de
talj
utförd. Just derföre, att hvarje dags fängelse vid vatten och bröd vore
svårare, ju längre straffet räckte, och följakt ligen en dag af ett långvarigare sådant
straff svarade emot större del af hvarje annat, alltså äfven af spöstraff, hade tariffen
blifvit så inrättad, att af ett långvarigt fängelse vid vatten och bröd icke
4 66
lika många dagar kunde ådömas för ett visst belopp, vare sig af böter eller spö, som
för samma belopp borde ådömas, då hela strafftiden vore kortare. Enär Häradsrätten
i detta fall således förvandlat strafftillökningen för andra resan stöld,
fem par spö, hvilka motsvarade femton daler, till det dagatal af fängelse vid vatten
och bröd, som var utsatt för ett sådant bötesbelopp, eller sex dagar, och lagt dessa
sex dagartill de fjorton, som efter det stulnas värde voro beräknade, blefve derigenom
det tillagda fängelsestraffet icke adaequat med den föreskrifna strafförhöjningen i spö,
utan strängare, i den mån hvarje straffdag antoges motsvara ett lägre bötesbelopp
än tariffen stadgade, i följd hvaraf den sakfälde fått undergå Tjugo i stället för
Sjutton dagars fängelse vid vatten och bröd; och som icke någon tvätydighet i
lagen till ett sådant missförstånd af dess mening föranledde; så uppdrog Justitieombudsmannen
åt Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt att hos Kongl.
Hofrätten lagligen tilltala Domhafvande!! för den sålunda anmärkta felaktiga bötesförvandlingen.
Advokatfiskal anförde hos Kongl. Hofrätten, att enär 5 Kap. 4 § Straffbalken,
sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841, innehölle, att
fängelse vid vatten och bröd, dertill icke någon finge dömas på längre tid än 28
dagar, skulle räknas sålunda, att de fyra första dagarne tillsammans svarade mot
böter till och med 10 daler, men att sedermera hvarje af de nästföljande 8 dagarne
svarade mot 4 daler, hvarje dag af de derpå följande 8 dagarna emot 5 daler
och hvarje dag] af de sista åtta dagarna, mot G daler, häraf syntes icke allenast
att ett visst antal dagar, de de der antagits motsvara böter till och med ett visst
lägre belopp, blifvit bestämdt, derunder straffet icke i något fall finge sättas, utan
äfven att de böter, som ansetts motsvara hvarje fängelsedag utöfver denna minsta
strafftid, till beloppet stege i mån af straffets fortvaro; att följaktligen med dessa
grunder för mätande af förhållandet emellan böter samt fängelse vid vatten och
bröd icke kunde stå tillsammans det förmenande, att de fem par spö, hvarmed
före år 1841 straffet för andra resan stöld borde okas, icke skulle till sin fulla
stränghet motsvaras af sådant fängelse, så vida ej detta bestämdes lill det dagatal,
som uppkomme, när detta spöstraff ensamt till vatten och bröd förvandlades; att
då, enligt lag, böter till belopp af 15 daler kunde med straff af fem par spö
aftjenas samt Nils Svensson för värdet af det stulna var skyldig till fängelse vid
vatten och bröd i fjorton dagar och under fortsatt dylikt fängelse hvarje af de
tre nästpåföljande dagarna, enligt förenämnda lagrum, svarade mot böter af 5
daler, vore uppenbart, att den strafftillökning, motsvarande 15 daler, som Nils
Svensson utöfver berörde fjorton dagar borde vidkännas, icke lagligen kunnat
sättas högre än till tre dagar eller hela förvandlingsstraffet bestämmas högre än
till sjutton dagars fängelse vid vatten och bröd, och att således, då Häradsrätten
vid strafftillökningens uträknande, i stället att fortsätta från den punkt af straffsskalan,
dit förvandlingen af stöldvärdet fört, ånyo utgått från skalans början och
467
med antagande af det der stadgade lägre dalertal för hvarje straffdag förklarat slrafftillökningen
böra utgöra sex dagar, Nils Svensson dymedelst, emedan Häradsrättens
Utslag jemväl kommit till verkställighet, blifvit för brottet hårdare straffad
än lag bjöde, hvarföre Advokatfiskalen yrkat, att ofvanbemälde Domhafvande mätte
dömas att böta 50 daler silfvermynt med Sexton Rdr 32 sk. banko.
Genom Utslag den 28 sistlidne Juni har Kongl. Hofrätten utlåtit sig, att
som i detta mål, der icke ens uppgifvits att Häradsrättens Ordförande uppsåtligen
fällt orätt dom, ej heller antagas finge, att han gjort det af uppenbar vårdslös
het
eller oförstånd, så kunde Domhafvanden icke till ansvar i målet fällas.
Ifrån omnämnda beslut var likväl en af Kongl. Hofrättens Ledamöter skiljaktig
och yttrade: »För min del finner jag väl, att Häradsrätten genom dess ifrågavarande,
den 10 Juni 1852 meddelade Utslag, för hvilket Häradsrättens Ordförande
är ansvarig, i så måtto förfarit oriktigt, som, på sätt anfördt blifvit, det
kroppstraff, hvartill Nils Svensson för andra resan stöld till värde af Sexton Rdr 42
sk. 8 rst. banko gjort sig skyldig, och hvilket jemlikt de i 5 Kap. 4 § Straffbalken
och Kongl. Förordningen den 10 Juni 1841 stadgade grunder, rätteligen
bort bestämmas till allenast Sjutton dagars fängelse vid vatten och bröd, blifvit
af Häradsrätten utsatt till Tjugo dagars sådant fängelse; men enär berörda oriktiga
slrafFbestämning, med afseende å hvad Domhafvanden andragit, måste anses
hafva tillkommit, icke uppsåtligen eller af vårdslöshet eller oförstånd, utan till
följd af missförstånd om rätta meningen af omförmälda lagstadgande, instämmer jag
i det slut, hvaruti Referenten stannat.»
Vid detta Utslag har jag ansett mig icke böra låta bero, utan deröfver hos
Kongl. Majit i underdånighet fullföljt besvär och anfört ibland annat, att om, hvad jag icke
borde betvifla, Hofrättens pluralitet jemväl ansett Häradsrättens förfarande oriktigt,
sådant åtminstone bort i Utslaget tydligen tillkännagifvas; att det vidare förjente
undersökas till hvad grad en Domare ansvarsfritt kunde försumma att för sig
utreda och pröfva lagens rätta mening och grund i de fall, då icke lagrum funnes,
som endast efter bokstafven behöfde tillämpas; att enär i förevarande fall
så väl genom Justilie-Ombudsmannens skrifvelse till Advokat-Fiskals-embetet, rörande
åtalets anställande, som sistbemälde Embetes utveckling af ämnet tydligen visades
rätta grunden och meningen af de lagbud, som bort i förevarande fall af Häradsrätten
tillämpas, föga dervid kunde vara att tillägga, om icke att dels Kongl.
Kungörelsen den 10 Juni 1841, rörande den i afseende på straffförvandlingen likartade
fråga om förvandling till fängelse vid vatten och bröd af böter för sådan
stöld, som låge i tväböte, dels och 11:te punkten af Kongl. Förordningen den 23
Mars 1807 om uträkning och förvandling af olika bestraffningar till ett slags straff,
då någon för flera särskilda brott på en gång dömdes, samt Kongl. Brefvet den 26
Maj 1827, huru förhållas borde ej mindre då en person genom särskilda Utslag
blifvit fäld till böter, hvilka skulle till kroppsplikt förvandlas, än ock då flera Utslag,
168
hvarigenom ådömda böter redan blifvit förvandlade, på en gång förekomme till verkställighet
hos Exsekutorn, gåfvo än ytterligare stöd åt den af Justitie-Ombudsmannen
och Advokat-Fiskals-embetet förfäktade åsigt om rätta sättet att tillvägagå vid sådan
förvandling, som Häradsrätten haft att verkställa; och jag slutade dermed, att om äfven
för detta särskilda fall ett upprepande af det nu åtalade förfaringssättet genom
senare lagstadganden borde vara förebygdt, hade jag likväl ansett frågan i sin allmänhet
och sådan jag den uppfattat vara af vigt äfven i det afseende, att en ansvarighet,
som blifvit andra domare för enahanda förseelse ålagd, ej i lika fall eftergåfves,
hvarföre jag med de underdåniga besvären åsyftat vinna den ändring i
Hofrättens Utslag, att Häradsrättens åtalade förfarande uttryckligen förklaras vara oriktigt,
och att Häradsrättens Ordförande, för hvad honom i merberörda hänseende till
last låge, icke må undgå det ansvar, andra domare i likartade fall fått vidkännas.
Kongl. Maj:ts nådiga Utslag har blifvit meddeladt den 5 sistlidne Juli på de underdåniga
besvär Justitie-Ombudsmannen, enligt Berättelsen till Riksdagen 1856, (sid.
96), anfört öfver Kongl. Götha Hofrätts den 26 förutgångna Februari gifna Utslag
angående åtal emot Rådstufvurätten i Wenersborg för dröjsmål med domböckers afslutande
samt utslags afkunnande; och är Hofrättens öfverklagade Utslag på det sätt
ändradt, att, enär ådagalagdt vore, att flere af ifrågakomna till Råhstufvurättens pröfning
öfverlämnade mål icke blifvit handlagda med den skyndsamhet, som bort äga rum,,
och afseende icke kunde fästas å hvad Borgmästaren till sitt urskuldande anfört,
fälldes denne, för berörda försummelse samt hvad honom blifvit af Hofrätten till last
fördt, att böta etthundra daler Silfvermynt med Femtio Riksdaler Riksmynt.
Uti Justitie-Ombudsmannens Berättelse till Riksdagen år 1856 (pag. 68, 70 samt
98) amförmäles ett åtal emot Borgmästaren i Thorshälla, föranledt deraf, att Justitieombudsmannen
vid inspekterandet af Rådstufvurättens i nämnda stad Arkif undeF embetsresa
den 13 Juni år 1853 funnit Domboken för år 1852 ofullständig i så måtto,
att på flerfaldiga ställen luckor blifvit lemnade för ouppsatta mål och ärenden.
Såsom förut finnes omförmäldt, hade Borgmästaren i sin förklaring påstått, att
den af Justitie-Ombudsmannen anmärkta ofullständighet i 1852 års Dombok vid uppgifna
tiden skulle bestått deruti, att Domboken icke varit till slutet paragraferad, avslutad
och underskrifven, men att eljest protokollen öfver alla sistnämnda år vid Rådstufvurätten
handlagda mål då varit uppsatta, ehuru luckor kunnat på ett eller annat
ställe uppkomma, enär målens olika beskaffenhet någon gång fordrat, att ett sednare
protokoll mäst tidigare än ett föregående uppsättas.
Af
169
Af denna anledning och då Borgmästaren sålunda bestridt den gjorda angifvelsens
riktighet, samt densamma, — enär hvad i afseende derå funnes antecknadt uti Justitieombudsmannens
Diarium, hållet under embetsresa 1853, af hvilket Diarium ett utdrag
blifvit till Kongl. Svea Hofrätt ingifvet, ej innefattade något bevis till styrka för angifvelsen,
—■ icke blifvit ådagalagd, hade bemälde Kongl. Hofrätt funnit, att ansvar icke
kunde Borgmästaren i målet ådömas.
Kongl. Majit hade med bifall till Justitie-Ombudsmannens i underdåniga besvär
öfver Hofrättens beslut gjorda begäran tillåtit Justitie-Ombudsmannen att få förebringa
bevisning genom vittnesförhör hos Hofrätten med den person, som åtföljt Justitie-Ombudsmannen
under hans embetsbesök i Thorshälla, och genom infordrande af Rådstufvurättens
ifrågavarande Koncept-dombok; för hvilket ändamål Hofrättens Utslag undanröjdes
och mulet återförvisades.
Sålunda förekom saken ånyo hos Kongl. Hofrätten och förhör ägde rum,
dervid det åberopade vittnet hufvudsakligen förmälde: att vittnet, som i egenskap
af tillförordnad Sekreterare åtföljt Justitie-Ombudsmannen vid den af honom år
4 853 verkställda inspektion af Rådstufvurättens i Thorshälla Arkif, och då jemväl
granskat de af Borgmästaren, såsom 4 852 års Dombok, aflemnade protokoll,
icke så noggrannt erinrade sig de omständigheter, som vid granskningen af nämnda
protokoll blifvit anmärkta, att vittnet ansåge sig kunna bestämdt på eden intyga, att.
icke alla domboks-protokollen för år 4852 varit uppsatta; men att vittnet vid inspektions-tillfället,
då vittnet icke inskränkt granskningen till de aflemnade protokollens yttre
utseende, utan tillika genomläst åtminstone större delen af desamma' kommit till den
öfvertygelse att en del protokoll varit ouppsatta, samt derom äfven gjort anmtilan hos
Justitie-Ombudsmannen; att vittnet, som icke kunde minnas, huruvida berörda öfvertygelse
uppkommit deraf, att oskrifna sidor funnits inuti domboken eller att påbörjade
protokoll icke varit afslutade, eller alt till viss uppgifven dag uppskjutet mål icke under
samma dag i Domboken återfunnits, eller att paragraferna icke följt på hvarandra
i oafbruten nummerföljd, desto heldre trodde sig kunna anse samma öfvertygelse grundad
på verkliga förhållandet, som, då Justitie-Ombudsmannen efter domböckernas granskning
— dervid äfven protokollen för då löpande året 4853, hvilka af Justitie-Ombudsmannen
sjelf genomsågos, befunnits ofullständiga — i och för inspektionen af Arkifvet
å Rådstufvan sammanträffade med Borgmästaren och denne af Justitie-Ombudsmannen
blifvit underrättad om de gjorda anmärkningarna, han dervid icke framställt någon erinran
emot verkligheten af det anmärkta förhållandet, utan i stället snaiare sökt ursäkta
sig, i det han, till svar å Justitie-Ombudsmannens yttrande, talat om nödvändigheten
att, i anseende till rmgheten af inkomsterna vid Borgmästarebefattningen, åtaga
sig enskilda uppdrag, hvilka kunde komma att medtaga mycken tid, i sammanhang
hvarmed, efter hvad vittnet ville minnas, Borgmästaren jemväl nämnt något dylikt
uppdrag, som då nyligen sysselsatt honom; äfvensom Borgmästaren, då Justitie-Ombudsmannen
under uttryckligt förklarande, att han inskränkte all åtgärd till 1852 års dorn
R.
St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättclse till 1859 års Riksdag. 22
170
hok, meddelade Borgmästaren det uti inspektions-protokollet antecknade föreläggande
(att, derest Borgmästaren ville undgå åtal för den anmärkta försummelsen, inom två
månader derefter insända behörigt intyg, att 1852 urs protokoll blifvit fullständigt
uppsatta), icke heller i anledning häraf gjorde någon erinran, utan stillatigande mottog
detsamma; samt att vittnet, som efter det ifrågavarande dombok 1851- års sommar
blifvit till Hofrätten insänd, haft tillfälle genomse densamma, kunde intyga, att vid
inspektionstillfallet större luckor emellan uppsatta paragrafer funnits, än hvad den till
Kongl. Hofrätten inkomna dombok utvisade; hvarjemte vittnet, på särskild fråga, om den
af vittnet, såsom Justitie-Ombudsmannens Sekreterare, författade omförmälda anteckning i
Justitie-Ombudsmannens Diarium för den 13 Juni 1853, hvilken innehölle, att vid
genomseende af Rådstufvurättens i Thorshälla protokoll för åren 1852 och 1853
förekommit, att en ej obetydlig del af samma protokoll icke blifvit uppsatt, öfverensstämde
med förhållandet, sådant vittnet det då uppfattat, lemnat jakande svar för så
vidt frågan angick anteckningen rörande Rådstufvurättens protokoll för år 1852.
Advokatfiskals-embetet yrkade nu ibland annat, att då genom vittnesmålet emot
Borgmästaren förekommit den bevisning, sorn fordrades för tillämpningen af lagens stadgande
i 29 och 30 §§, 7 Kap. Rättegångs-Balken angående värjemålsed, och sanning
icke annorlunda kunde utletas, Borgmästaren måtte föreläggas att å utsättande dag,
derest han gitte, inför Kongl. Hofrätten med ed sig värja och betyga: att vid det af vittnet
omnämnda tillfälle, då Justitie-Ombudsmannen dels sjelf och dels genom vittnet undersökte
Rådstufvurättens i Thorshälla Arkif, Rättens protokoll och utslag i de till Rådstufvurättens
dombok för år 1852 hörande mål och ärenden alla voro fullständigt
uppsatta och i domboken införda; och uti slutlig förklaring häröfver uppgaf Borgmästaren,
att 185.2 års domboks-protokoll befunnes i lika beskaffadt skick som vid inspektionstillfäilet,
utom allenast i följande två omständigheter, nemligen: att, sedan domboken
blifvit sammanhäftad och paragraferingen fullbordad, ett eller annat blad, som
vid inspektionen funnits blankt, blifvit bortklippt, och att, emedan uti en under § 41
införd, med rubrik uppsatt konkursdom, hvilken slutade öfverst på tredje sidan, hvarefter
något mera än en och en half sida af arket varit oskrifven, rubriken öfverkorsad
och i dess ställe en sjelfva domen föregående mening tecknad i marginalen, nämnde
paragraf, på det att domboken skulle försättas i mera vårdadt skick, innan den till
Kongl. Hofrätten insändes, blifvit omskrifven, dervid ock till fyllande af det anmärkta
tomrummet på samma ark infördes ett eller två förut på särskildt blad eller ark uppsatta
mindre protokoll, innefattande, såsom Borgmästaren ville minnas, brottmåls-utslag,
som före den 1 Maj 1853 varit icke allenast expedierade utan ock hos Kongl. Maj:ts
Befallningshafvanae i länet redovisade.
I Utslag den 15 April 1856 förklarade Kongl. Hofrätten, att, — emedan Borgmästaren
bestridt, att Rådstufvurättens ifrågakomma dombok vid angifna tillfället befunnits
i det anmärkta hänseendet, eller sålunda ofullständig, att luckor deri blifvit lemnade
för då ännu icke uppsatta mål, ty och som hvad i målet förekommit icke innefattade
1 7 I
ens halft bevis, eller bindande omständigheter och liknelser till stöd för den gjorda
angifvelsen, — Kongl. Hofrätten funne Borgmästaren icke kunna ådömas ansvar eller
■ edgång i mulet.
Efter underdånig fullföljd af saken har Kongl. Majit den 2 Februari innevarande
Ar meddelat det Utslag, att, med afseende å hvad det omförmälda vittnet intygat och
för öfrigt i målet förekommit till styrka för det af Justitie-Ombudsmannen uppgifna,
men af Borgmästaren förnekade förhållande, att, då Justitie-Ombudsmannen granskade
Rådstufvurättens i Thorshälla A.rkif, luckor i domboken för år 1852 på flere ställen
blifvit Jemnade för ännu icke uppsätta mål och ärenden, Kongl. Majit, med ändring af
Hofrättens Utslag, jemlikt 17 Kap. 29 och 30 §§ Rättegångs-Balken, pröfvade skäligt
förelägga Borgmästaren Levin att å utsättande dag, derest han gitte, inför Hofrätten
med ed sig värja och betyga, att vid det omvittnade tillfället den 13 Juni 1853
alla protokoll och utslag i de till Rådstufvurättens dombok för året 1852 hörande mål
och ärenden voro fullständigt uppsatta; i följd hvaraf målet visades åter till Hofrätten,
som ägde att, uppå anmälan, meddela närmare bestämmelser för edgångens fullgörande
och i öfrigt med målet lagligen förfara.
Sedan detta nådiga utslag för de deruti föreskrifna åtgärders vidtagande blifvit
till Kongl. Hofrätten öfverlemnadt och målet sålunda ånyo anhängiggjordt, så har Kongl.
Hofrätten genom slutligt Utslag den 22 sistlidne Juli sig utlåtit, och som, efter det
Kongl. Hofrätten medelst Utslag den 15 April 1856 ansett det merbemälde Borgmästare
icke kunde ansvar elfer edgång i målet ådömas, Kongl. Majit,- i anledning af
Justitie-Ombudsmannens öfver samma utslag anförda underdåniga besvär, genom nådigt
Utslag den 2 Februari innevarande år förelagt Borgmästaren, derest ban gitte, att å
dag, som Kongl. Hofrätten ägde bestämma, inför Kongl. Hofrätten med ed sig värja
och betyga, att vid ofvannämnda tillfälle den 13 Juni 1853 alla protokoll och utslag
i de till Rådstufvurättens dombok lör året 1852 hörande mål och ärenden voro fullständigt
uppsatta, men Borgmästaren, efter det, med anledning häraf, Kongl. Hofrätten,
genom beslut den 7 sistlidne April, för edgångens fullgörande utsatt Måndagen den
16 nästpåföljande Maj, uti en den 13 sistnämnda månad till Kongl. Hofrätten ingifven
skrift, förklarat, det han utan edgång öfverlemnade målet till Kongl. Hofrättens afgörande;
alltså och då Borgmästaren sålunda brustit i fullgörande af den honom i
mulet förelagda edgång, pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, det Borgmästaren för den
försummelse i utöfningen af domare-embetet, hvarom han följaktligen vore i målet
förvunnen, skulle, på sätt Advokat-Fiskalen yrkat, jemlikt 1 Kap. 12 § RättegångsBalken,
böta Sextio daler Silfvermynt med Trettio Riksdaler Riksmynt, till treskiftes
emellan Kongl. Majit och Kronan, Advokat-Fiskalen samt Thorshälla stad, deraf, enligt
Kongl. Brefvet den 26 Oktober 1790, Borgmästarens andel i stadens lott af böterna
borde Lazarettet i Nyköpings län tillfalla.
Detta utslag är icke å någondera sidan öfverklagadt.
Kongl. Svea Hofrätt här genom Utslag den 24 Augusti innevarande år, efter åtal,
som blifvit af mig förordnadt, dömt Borgmästaren och fyra Rådmän i Söderhamn att
dels hvar för sig böta Tjugo daler Silfvermynt med Tio Riksdaler Riksmynt till treskiftes
emellan Kronan, nämnde stad och Åklagaren, Advokat-Fiskalen i Kongl. Svea
Hofrätt, dels gemensamt ersätta ej mindre Kronan kostnaden för en sakfäld persons
underhåll i häktet tre dagar längre än som vederbort, med 42 öre, än äfven nämnde
sakfäide för det honom, genom fängelsestraffets förlängning, tillskyndade lidande med
Tio Rdr Riksmynt; och har det fel, hvarför ansvar ådömts, bestått deruti, att Rådstugurätten
genom Utslag, som meddelats den 30 November 4 857, under åberopande
af Kongl. Förordningen den 9 December 4750 och den 40 Juni 4 84 1 dömt ofvanomförmälde
sakfäide, att för första resan olofligt innéhafvande af dyrk straffas med
tolf i stället för nio dagars fängelse vid vatten och bröd. och således förbisett Kongl.
Förordningen den 27 November 4 854.
Redogörelsen för de utförda åtalen upptager en nog ansenlig del af denna Berättelse;
men detta har icke kunnat undvikas, om jag skolat, såsom förut varit brukligt
och rättvisan fordrar, i redogörelsen intaga såväl grunderna för Justitie-Ombudsmannens
embetsåtgärder, som de tilltalades försvar och Domstolarnes beslut.
Utan all nytta bör en dylik redovisning ej heller blifva. Då nemligen en Domstols
eller annan myndighets åtgärd såsom felaktig anmärkes och åtalas, måste dervid
utvecklas grunderna för åklagarens omdöme. Dessa bemötas sedermera af den tilltalade
efter hans uppfattning af förhållandet. Derefter kommer Domstolens utslag, friande eller
fällande, med dess skäl för den ena eller andra utgången. Ett så mångsidigt betraktande
af en verkställd lagtillämpning eller annan embetsåtgärd kan ej undgå att
vara i någon mån upplysande för många bland dem, som hafva till sitt kall att skipa
lag eller handlägga ärenden, hvilka fordra lagtillämpning. Om ock syftemålet härmed
icke får vara att inskärpa ofelbara lärdomar eller inkräkta på den fria pröfningens
område, lärer det dock icke kunna förnekas, att lagskiparen kan hafva både behof
och nytta af att erfara andras åsigter i förekommande ämnen och af skiljaktiga meningars
strid hämta stadga för sin åsigt i ämnet eller låta den rättas. Jag har derföre
trott, att äfven om rättvisan emot dem, som saken rört, kunnat medgifva en mera
sammandragen redogörelse för de anställda åtalen, nu nämnda fördelar af ämnenas fullständigare
behandling icke bort ensamt för korthetens skull uppoffras.
Enligt Instruktionens 44 § åligger det Justitie-Ombudsmannen, att i den Berättelse
han för sitt embetes förvaltning vid hvarje Riksdag skall afgifva, ibland annat,
173
utreda kigskipningens tillstånd i Riket. Såsom ett icke oväsendtlig! bidrag dertill åberopar
jag såväl den här ofvan införda redovisningen för anstälda åtal emot Domare,
som ock den af mig förut afgifna Berättelse för år 1857. De anmärkta felen torde,
såsom jag redan yttrat, ej böra anses hafva i allmänhet varit af någon svårare beskaffenhet,
om än åtalen för dröjsmål med tvisters afgörande, såsom ovanligt många,
icke lära undgå att ådraga sig uppmärksamhet. Nekas kan icke att öfverhopande
göromål, ej sällan främmande för den egentliga lagskipningen, åtminstone i städerna, i
viss mån dertill hidragit, men i ett väl ordnadt samhälle bör ett dylikt hinder icke
få för god ursäkt antagas, helst rättskipningens oafbrutna och jemna gång är ett oeftergiflig!
vilkor för samhällets trefnad och bestånd.
Något afseende torde icke destomindre ett sådant förhållande förtjena i en Berättelse,
hvilken såsom denna jemväl bör vidröra bristerna uti lagar, författningar och allmänna
institutioner samt, der så ske kan, innefatta förslag till deras afhjelpande. Såsom
upplysande i detta ämne må derföre här vara på sin plats en ur Justitie Statsministerns
till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga Berättelse angående civila rättegångsärendena
och brottmålen i Riket hämtad kort framställning angående Domstolarnes antal
jemte myckenheten af rättegångsärenden, brottmål, politi- och ekonomi-mål, hvilka
blifvit handlagda af domstolar och exsekutiva myndigheter under år 1856, det sista
för hvilket sådan berättelse utkommit.
Nämnda underdåniga Berättelse visar, att antalet af civila mål och ärenden under
året utgjort:
Hos Konungens Högsta Domstol, uppå föredragning af Nedre Justitie-revisionen 3,748
Kongl. Svea Hofrätt
y. 4,159
Kongl. Götha Hofrätt  4,34-4-
Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge 1,896
Kongl Krigs-Hofrätten  490
Kongl. Kammarrätten 2,329
Samtliga Underrätterna:
Häradsrätterna  208,509
Agodelningsrätterna  2,893
Rådstufvurättema  40,090
Poliskamrarne  3,440 £54 932 *).
Sammanlagda antalet af brott och förseelser, öfver hvilka
Domstolarne och Poliskamrarne i riket sig friande eller fällande
utlåtit, uppgick nämnda år till
. 48,000
*) Härvid bör dock anmärkas, att uti Redogörelsen för de bos Konungens Högsta Domstol
samt Kongl. Krigs-Hofrätten förekomna mål och ärenden deras egenskap af civila eller
criminella icke blifvit uppgifven och att, då i följd deraf de för bemälda två Domstolar antecknade
mål och ärenden af criminell natur icke kunnat från de civila särskiljas, ofvannämnda
summa jemväl innefattar brottmål.
hvaribland voro:
brott emot person, gröfre
849
lindrigare
1 1,004
4 1,850
brott emot äganderätt, gröfre
3,4 74
lindrigare -
877
4,048
öfvcrträdelser af politi-, ekonomi- och särskilda disci-  plinär-stadganden
32,4 02
Hela antalet af mål och ärenden, som under år 4 856 hos samtliga
Domstolar och nämnda myndigheter förekommit, uppgår, enligt ofvanstående
beräkning, till icke mindre än  503,528.
Omförmälda Domstolar och myndigheter utgöra tillsammans Fvrahundra-fyratio,
deribland Åttatiosex Rådstufvurätter och Trehundra-aderton Häradsrätter, de sistnämnda
år 1856 fördelade på Nittiosju Iläradshöfdingar, hvilkas antal sedermera genom Domsagornas
styckande ökats till Etthundraen. Deremot uppgår antalet af städernas Borgmästare
och Rådmän till Trehundranittioen, hvilka dock tillika hafva att handlägga en
myckenhet olikartade kommunala angelägenheter, dervid jemväl domsrätt esomoftast
utöfvas, utan att så beskaffade ärenden ingå i ofvanstående beräkning.
Vid betraktande af målens och ärendenas mängd samt den omständighet att de
flesta torde till handläggning mer än en gång förekomma, finner man lätteligen, att
de Statens embetsman, som hafva denna handläggning sig ombetrodd, måste vara särdeles
betungade af göromål, hvilkas förrättande svårligen skulle kunna medhinnas,
ens så skyndsamt som nu sker, utan biträde af extra ordinarie tjenstemän, de der
likväl icke uppbära någon lön af Staten.
Om äfven med de nu anförda uppgifterna ådagalägges, att till ursäkt för lag
skipningens
långsamhet icke utan all grund kunnat anföras göromålens öfverhopande
mängd och att således felet icke alltid härledt sig från Domarens eller Domstolens
försumlighet, qvarstår likväl ovederlagd befogenheten af den allmänna klagan öfver
rättskipningens tröga gång. Äfven å denna sida äro bevis att hämta utur Justitie
Statsministerns ofvanåberopade Berättelse samt för de sista två åren utur meddelanden
från Statistiska Byrån af dit inkomna uppgifter, som innehålla antalet af de rättegångsmål,
hvilka såsom oafgjorda år ifrån år balancerats. Jag antecknar här nedanstående
siffror.
*) Antalet af brott och förseelser svarar likväl icke jemnt emot summan af linndlagda
brottmål, hvilka ofta hvart för sig omfatta flera och olika slag af brott; men denna sistnämnda
kan icke uppgifvas, emedan, efter hvad jag inhämtat, antalet af brottmål, handlagda hos un-derdomstolar
och polismyndigheter, icke före år 1857 blifvit särskildt utmärkt och uppgift derom
följaktligen först är att förvänta i Justitie Statsministerns Berättelse för sistnämnda år, hvilken
ofördröjligen lärer komma att utgifvas.
Under sista 27 åren har, med de hos Hofrätterna anhängiga civila mål och
iirenden, förhållandet varit följande:
Inkommo.
Afgjordes.
Balancerades.
Åren 1832—183 i
i medeltal
8,438
. . 8,433 . .
916.
» i 835—4 839
i d:o
8,450
. . 8,395 . .
. 1,111.
» 1 840—184 4
i d:o
8,489
. . 8,442 . .
. 1,353.
O
CO
T
OO
t-
i d:o
8,895
8,808
. 1,591.
» <850—1854
i d:o
9,577
. 9,543 . .
. 2,189.
År 1855 . . .
9,014
. . 8,934 . .
. 1,902.
» 1856 . . .
. 1,942.
« 1857. . .
7,985
, , . 8,297 . .
. 1,566.
» 1858.
8,429
. . 8,486 . .
. 1,509.
Under sistförflutna .27 åre
har
förhållandet
med brottmålen i Hofrätterna varit
sådant, att
åren 1832—1834
i medeltal
nkommo 3,338,
afgjordes 3,375, balancerades 335.
» 1835—1839
d:o
d:o
3,590,
d:o 3,559, d:o 342.
» 1840—1844
d:o
d:o
3 735,
d:o 3,676, d:o 513.
» 1845—1849
d:o
d:o
3,783,
d:o 3,827, d:o 618.
» 1850—1854
d:o
d:o
3,450,
d:o 3,476, d:o 418.
år 1855
3,290,
d:o 3,317, d:o 315.
» 1856
d:o
3,179,
d:o 3,166, d:o 328.
00
3,130,
d:o 3,158, d:o 347.
oo
to
oo
d:o
2,940,
d:o 3,067, d
;o 220.
Med samtliga
Justitie-Revisionen
förekomna
mål och ärenden har,
under sist-
förflutna 29 år, förhållandet varit följande:
Åren 1830—1834
i medeltal inkommo
2,213,
afgjordes 2.088,
balancerades
898.
» 1835 — 1839
O
rii
o
2,401,
d:o
2,394,
d:o
1,342.
» 1840—1844
q
o
T3
2,474,
d:o
2,539,
d:o
1,264.
» 1845 —1849
d:o d:o
2,276,
d:o
2,299,
d:o
694.
» 1850—1854
d:o d:o
2,183,
d:o
1,998,
d:o
1,042.
År 1855 . . .
d:o
2,272,
d:o
2,112,
d:o
1,598.
» 1856 . , .
d:o
2,150,
d:o
1.878,
d:o-
1,870.
» 1857 .
2,094,
d:o
2,026,
d:o
1,938.
» 1858 . . .
d:o
1,755,
d:o
1,786,
d:o
1,907.
Betraktar man nyss anförda siffertal, visar det sig, att antalet af balanceräde
mål i Hofrätterna minskats, och genom den der vedertagna nya arbetsordning kan
man hoppas att minskningen framgent skall fortgå. Deremot har balancen i Justitie
-
revisions-expeditionen år för år betydligt tilltagit, och om man ser på beskaffenheten
af de balancerade mulen, som uti en särskild tabell i Justitie Statsministerns Berättelse
redovisas, finner man att omkring i består af revisionssaker och vid pass i af
skiftesmål, hvilka bagge slag af mål i allmänhet fordra mesta tid till handläggning
och afgörande. Derigenom har ock handt, att i revisionssaker dom icke sällan dröjt
till och med öfver tre år, efter det målet till Justitie-revisions-expeditionen inkommit.
Sedan härigenom rättmätigheten af klagan å såväl lagskiparens som rättsökandes
sida är ådagalagd, så återstår att efterse om och hvilka botemedel emot det onda må
finnas. Dessa sökas naturligast antingen i arbetets förenklande och hinderliga formaliteters
afskaffande, der sådana förändringar utan fara för rättssäkerheten kunna ske,
eller ock i arbetskrafternas förstärkning. Några betraktelser och förslag i denna syftning
må derföre vedervågas; men då erfarenheten lärt att större och me^a genomgripande
lagförändringar fordra lång tid att genomföras och icke kunna annorlunda än delvis
vinna framgång, torde det vara skäl att till en början nöja sig med några jemnknin
gar
i beslående former och häfdvunnen arbetsordning.
Hvad Under-domstolarne på landet angår, lärer icke någon väsendtlig förbättring
inträda, med mindre de organiseras i enlighet med det af Lagberedningen utarbetade
förslag; men för påskyndande af rättegångsärendenas behandling skulle likväl icke så
litet vinnas, om man lyckades under tiden finna någon utväg, hvarigenom målen
kunde oftare än hittils vid dessa Domstolar blifva behandlade, antingen på det sätt,
att de flera gånger å hvarje ting företoges eller ock att tingens antal om året ökades.
Den förra utvägen är redan begagnad på några ställen, der Domsagorna bestå af alle
nast
ett Härad, och jag ville anse det icke vara alldeles omöjligt att öka de lagtima
tingens antal, så att fyra ting årligen hölles i de orter, der nu tre, tre der två, och
två der ett för närvarande förrättas. En reglering af tingslagen, hvarigenom mindre
Härader sammanslogos, måste dock äfven i detta fall föregå, derest icke de oftare
återkommande resorna för Domaren skola borttaga allt för mycken tid från det egentliga
arbetet. Häradshöfdingarne blefve visserligen härigenom betungade med ytterligare
kostnad och arbete, men åtminstone det senare borde, såvida icke tvistemålens mängd
alltför mycket tilltoge, underlättas genom den jemnare fördelningen, sedan de första
svårigheterna vid förändringen öfvervunnits. Att Domarena skulle underkasta sig äfven
denna tillökning i kostnad och arbete, önskade jag kunna antaga, då allmänt väl
måste sättas högre än enskild beqvämlighet.
Någon förökning i Nämndens kostnader och tidsuppoffring undvekes genom antagande
af Lagberedningens förslag, att ej flera än fem och icke färre än tre Nämndemän
skulle på en gång i Rätten sitta, fastän minst tolf i hvarje tingslag borde finnas.
Bland Svenska allmogen torde väl ännu förefinnas någon obenägenhet för flera ting
om året, kanhända mest underhållen af det besvär, som åtföljer Nänmdemans-tjenstgöringen;
men hvarje rättsökande, som icke drifver sak, för att uppehålla annan i
hans
m
hans ratt, måste antagas med längtan emotse den dag då hans talan blifver pröfvad.
På senare tider har det ej heller varit utan exempel, att menigheter sökt bereda sig
förmånen af flera ting om året,
Föreskrifterna i 24 Kap. 5 § Rättegångs-Balken, att i Rådstufvurätt böra parterne
vid middagstimma dagen förut stammas genom anslag å Rattens dörr att dom
å tid föresattan afhöra, leda ganska ofta till onödigt dröjsmål med rattegångars af
görande.
Något giltigt skäl, hvarföre Stads-domstolarne icke skulle kunna genast, då
ett mål öfverlemnas till dom, gifva parterne tillkänna hvilken dag de hafva att återkomma
för domens emottagande, och att den då utan afseende på parternes uteblifvande
afkunnas, kan jag icke inse. I öfverensstämmelse med denna åsigt tror jag
derföre, att föreskrifterna i detta hänseende böra ändras till närmare likhet med dem,
som gälla för Underdomstolarna på landet, och om derjemte stadgas, att Rådstufvurätt
icke må med doms utgifvande dröja längre än tre eller högst sex veckor ifrån
den dag parterna lemnat saken till afgörande, skulle dermed redan ganska mycket
vara vunnet. För parterne besparades en nu illa använd tid, derigenom att de und
ginge
att dagligen efterse anslag å Rättens dörr, hvilket måste ske der ej parterne
af Rättens betjente kallas att dom afhöra, såsom på åtskilliga ställen brukas,
utan att dock vara i lag föreskrifvet. I konkursmål lära dock ansiag och kungörande
i tidningarna svårligen kunna undvikas, men i sådant fall vore ett tillägg uti 95 §
i Konkurs-lagen nödigt, innefattande närmare förklaring om hvad rätteligen bör förstås
med det i nämnde § begagnade ordet skyndsam/. Denne § borde då ändras till följande
ordalydelse: Dom i konkurssak skall skyndsamt och sist inom tre månader efter
det målet blifvit till afgörande öfverlemnadt utgifvas, och varde dag till dess utgifvande
— — — — i allmänna tidningarna kungjord.
I händelse det på Kongl. Maj:ts nådiga befallning nyligen utarbetade förslag till
ny Konkurslag antages, förfaller min framställning i denna del.
Om ock på det sätt nu är antydt lagskipningens gång vid Underrätterna kunde i
någon mån fortskyndas, lärer dock samma ändamål svårligen vinnas i Högsta Domstolen,
med mindre arbetskrafterna der förstärkas. Att behof af någon åtgärd för ärendenas
fortskyndande i denna sista instans är för handen, derom vittna, utom den från alla
håll i landet försporda klagan, de här ofvan antecknade statistiska siffer-uppgifter. På
samma gång måste likväl erkännas, att detta behof uppkommit, oaktadt arbetet hos
11. St. Just.-Omdbudsmans Embets-Berättelse till 1859 åra Riksdag. 23
478
Domstolen med all nit och verksamhet fortgått. Sålunda har Högsta Domstolen under
långa tider af året utöfver föreskrifven arbetstid sammanträdt en eftermiddag i hvarje
vecka och äfvenledes haft sessioner under ferierna, och när man besinnar, att med de
timmar, som tillbringas under föredragningen, Domarens befattning med målen ej är
afslutad, enär icke få af dessa i allmänhet vidlyftiga saker äro så invecklade och mörka,
att Domaren behöfver rådrum för att af handlingarna taga ännu närmare kännedom
och derefter sig betänka, torde längre arbetstid i Domstolen af dess ledamöter icke
skäligen kunna begäras. De betänkligheter, som möta i fråga om Högsta Domstolens
förstärkning med flera ledamöter, på det att den må kunna samtidigt på tvenne Afdelningar
arbeta, äro onekligen ganska stora och man måste göra all rättvisa åt deras vigt.
Den enhet och konseqvens, som utgöra lagskipningens förnämsta heder och styrka,
kunde komma i fara att gå förlorad. Arbetstiden måste ökas för ledamöterna, då på
hvardera afdelningen finnas endast nio ledamöter i stället för nu tolf på en afdelning,
och det rådrum, som väl behöfves, för de circulerande målens inlärande och närmare
begrundande, för granskning och pröfning af de många och vidtomfattande lagstiftningsfrågor,
i hvilka Domstolens yttranden infordras, och i öfrigt för nödvändiga rättsvetenskapliga
studier, blifver på detta sätt än mera inskränkt De nuvarande föredragandena
(Revisionssekreterarne) kunna icke med arbete hårdare betungas, utan
deras antal måste äfvenledes ökas åtminstone under de första åren efter Domstolens
förstärkning. Men när sålunda på en gång skall ökas antalet af ledamöter och föredragande
i Högsta Domstolen, lärer det icke alltid blifva lätt att finna män med de
kunskaper, den erfarenhet och det mod, som erfordras för att åtaga sig så ansvarsfulla
kall, i hvilka det gäller icke mer och icke mindre än att yttra sig och oåterkalleligen döma
öfver menniskors väl och ve, lif och egendom. Såsom en gifven följd af en sådan
förökning i antalet af vigtiga embeten uppkommer behofvet af icke obetydligen
förhöjda kostnader, ej allenast för dessa embetsmäns aflönande utan ock för en i sammanhang
dermed tillökad kanslipersonal.
Detta allt får dock icke anses såsom oöfvervinneliga hinder, ty sjelfva saken är
af allt för stor betydelse att längre få lemnäs åt sitt öde. Det är nämligen för samhällets
väl och rättstillståndets upprätthållande af lika stor vigt att lagar åtlydas och
tillämpas som att de finnas; och så vida man icke kan uttänka något annat sätt för
ändamålets ernående, måste framgång önskas åt det nu hvilande förslaget till ändring af
17 och 22 §§ i Regeringsformen.
Det må sedermera ankomma på Statsmakterna att bestämma sättet och tiden för
denna åtgärds verkställighet, så att, då ändamålet med den ifrågavarande förstärkningen
af arbetskrafterna är vunnet, Domstolens nuvarande organisation, så i ena som andra
afseendet, må åter inträda och kostnadstillökningen följaktligen endast blifva tillfällig
och för vissa år.
179
Af hvad jag sålunda förslagsvis framställt till fortskyndande af lagskipningens gång
kan lätteligen skönjas, huru vigtig jag anser frågan vara. Då numera icke heller länge
torde dröja, innan omarbetningen af brottmålslagen i ännu återstående delar bringas till
slut, lärer icke någon gren af lagstiftningen vara mera förtjent att till förbättring ifrågakomma
än Rättegångsordningen. Det förslag till ny Rättegångsbalk, som blifvit af
Lagberedningen författadt, skall, sedan det blifvit granskadt och undergått några förändringar,
nödiga egentligen derföre, att lagförslaget i sin helhet icke på en gång antagits,
måhända komma att möta något motstånd i hvad det angår Underdomstolarnes å
landet organisation och arbetsordning, men om denna Rättegångsordning kunde genomföras,
vore dermed utan tvifvel en väsendtlig förmån vunnen. Landtdomstolarne blefve
då nära nog permanenta, till synnerlig vinst för lagskipningens fortgång, och dess
säkerhet skulle jemväl främjas genom de föreslagna fullständigare stadgandena rörande
justeringen af Domstolarnes protokoll; dock måste i sådant fall en helt och hållet ny reglering
af domsagor och tingsställen föregå. En sådan vore äfven efter min tanke lätt verkställbar
i södra delen af riket, möjligen ock i den mellersta, men icke sälden norra.
Lagkomitéen och Lagberedningen hafva icke heller förutsatt en fullkomlig likhet i detta
hänseende såsom möjlig, utan yttrat, att angående de norra länen borde särskildt förordnas.
Genom den nya regleringen komme visserligen Domstolarnes antal att minskas,
men Häradshöfdingarnes deremot att betydligt ökas. Skulle derjemte särskilde protokollsförande,
enligt Lagkomitéens förslag, tillsättas, hvilket likväl icke torde vara alldeles
nödvändigt, så blefve första följden deraf en ganska betydlig tillökning i tjenstemännens
antal och aflöning. Om också expeditionslösen kunde blifva tillräcklig för
protokollsförandenas utkomst, återstode likväl Domarenas aflöning, hvartill anslag af
Statsmedel erfordrades, då månge Landtdomare nu äro utan både lön och boställe.
Häradshöfdingeboställenas antal utgör nemligen allenast femtiosex, hvilka efter antagna
försäljningsvärden blifvit uppskattade till vid pass 650,000 R:dr Riksmynt, motsvarande
efter 5 procent en årlig inkomst af 32,500 R:dr, och högsta lönen för en Häradshöfding
bestiger sig till 112 R.dr 50 öre R:mt, förutom tingsgästningspenningarne.
hvilka icke heller äro af någon betydenhet, och saköresmedlen, de der efter min tanke
alldrig borde tillkomma Domare. Jag antager, att, om sistnämnda lagförslag vunne bifall,
Staten behöfde anslå löner, hvilka svårligen kunde sättas lägre än till 4,500 R:dr för
hvarje Landtdomare; och då desse sannolikt finge ökas till ett antal af närmare 200,
skulle sammanlagda kostnaden belöpa sig till föga mindre än 900,000 R:dr Riksmynt,
dock med afdrag af ofvanberörda nu befintliga inkomster. För den stora vigt frågan
äger äfven i det afseende att egentligen på grund af Underdomstolarnes ransakning och
protokoll i högre Rätter dömes, skulle måhända den omnämnda penningeuppoffringen icke
vara allt för mycket afskräckande; men i hvad fall som helst bör icke förbises svårigheten
att omedelbarligen antaga en lag, hvilken, innan den kunde sättas i verket,
erfordrade så stora och genomgripande administrativa åtgärder, som äro förenade med
en dylik reglering af landets alla domsagor och tingsställen. Vill man derföre saken,
>180
så måste man vata betänkt på att i tid göra för sig klart, huru den må kunna tillväga
bringas, hvarvid man utan tvifvel jemväl komme i tillfälle att säkrare bedöma
följderna af förslagets antagande. Det vöre förthy nödigt, att de åtgärder, som er
fordrades
för denna angelägenhets fullständiga utredning, icke uppskjötes.
Denna och dermed jemförliga lagfrågor af mera omfattande beskaffenhet kunna
dock svårligen med tillräcklig och odelad omsorg behandlas under den störande inverkan
af de mångfaldiga andra riksdagsbestvren, och det vore äfven derföre särdeles
önskvärdt, att det nu hvilande, välgrundade förslaget om tillägg i 09 § Regeringsformen
och 80 § Riksdagsordningen angående uppskof i riksdag varder antaget.
I det föregående hafva betraktelser blifvit anställda öfver lagskipningens tillstånd
och i sammanhang dermed ett och annat förslag angifvet till afhjelpande af den mest
öfverklagade olägénheten, nemligen rättsskipningens långsamhet. Jag har vidare antydt,
dels huruledes omarbetningen af brottmålslagen, såsom den nu delvis verkställes, snart
torde uppnå sin fullbordan, dels ock några af de fördelar jag trott vara att vänta
af Rättegångs-ordningens omreglerande. Då jag vidare erinrar om de arbeten, som
sysselsatt och sysselsätta flera för särskilda ändamål förordnade Komitéer till lagars
samt åtskilliga ekonomiska författningars och inrättningars fullkomnande och förbättring,
hvilka ärendens pröfning lärer upptaga en icke obetydlig del af Rikets Ständers
verksamhet vid förestående riksmöte, torde jag dermed hafva tillräckligt motiverat
min underlåtenhet att nu framställa ytterligare förslag till mera genomgripande lagförändringar,
äfven om dervid den korta tiden för min embets-förvaltning och hvad som
brustit i förmåga och erfarenhet, nödiga för ett så vigtigt kall, icke tagas i betraktande.
Emellertid bör icke lemnäs oanmärkt, att några af de författningar, som på
sednare tider utkommit till förbättrande af brottmålslagarne, blifvit af Domstolarne
och verkställande myndigheter olika uppfattade och tillämpade. Om man ock
bör kunna hoppas, att, genom en fortsatt tillämpning, vederbörande mer och mer intränga
i lagbudens grund och rätta mening, samt att skiljaktigheterna derutinnan i de
flesta fall småningom försvinna, kan jag dock icke undgå att framdraga några af de
betänkligheter, sorn yppat sig vid verkställandet af ådömdt straffarbete. Denna bestraffningsart
användes allt mer och mer i brottmålslagstiftningen, och det torde derföre
vara af så mycket större vigt att stadga och enhet vid verkställighet deraf från
början beredas. Genom granskning af inkomna fångförteckningar från fängelserna i riket
inhämtas nemligen, att för straffarbete tidsbestämningen En månad blifvit så olika förstådd,
att månaden inom några län beräknats till Tjugoåtta dagar, inom andra efter kalendern
och inom de öfriga till Trettio dagar, hvilken sistnämnda åsigt mera allmänt gjort
sig gällande. I detta afseende företer sig äfven det egna förhållande, att till och med
181
vid två Särfekilda häkten inom ett och samma län månaden blifvit, vid det ena ansedd
till Trettio dagar och vid det andra efter kalendern. För den åsigt, att månaden
motsvarar Tjugoåtta dagar, kunde väl hämtas någon grund af det uttryckliga stadgandet
i Tryckfrihets-Ordningens 5 § och 15 morn,, att, om den, som efter samma lag
blifvit till böter fälld, saknar til gång att dem utgifva och förty bör i stället umgälla
sin förbrytelse med fängelse å fästning, hvarje månad deraf skall till Tjugoåtta dagar
beräknas; och samma mening saknar ej heller stöd uti 10 Kap 1 § UtsökningsBalken,
enligt dess lydelse i 8 punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807,
hvarigenom vid böters och vitens förvandling till fängelse, efter det fängelsetiden till
Fjorton dagar uppgått, såsom ytterligare straffgrader utsättas Tre veckor, En månad,
Fem, Sex och Sju veckor samt Två månader, hvilka bestämningar nog tydligt angifva,
att här med månad bör förstås Fyra veckor eller Tjugoåtta dagar.
Nu ohmämnda straffarter torde dock vara af väsendtligen olika beskaffenhet, äfven
derföre, att straffarbete kan till exempel för stöld, bedrägeri och förfalskning ådömas
på vida längre tid (tio år, till och med på lifstid), och just det förhållande, att
Exsekutorerne endast uti ett mindre antal län, nämligen 3, tillämpat beräkningen af
Tjugoåtta dagar på månaden, lärer icke böra lemnäs utan allt afseende.
Orsaken till det anmärkta missförhållandet torde väl emellertid få sökas i brist
på nog tydligt lagstadgande, och jag anser, att ett sådant är af behofvet högeligen
påkalladt. Dervid må det vara af mindre vigt hvilkendera åsigten, som antages, endast
frågan blifver klart och bestämdt afgjord.
I sammanhang härmed bör uppmärksamheten egnas åt det förhållande att, sedan
genom 2 § i Kongl. Förordningen den 21 December 1857, angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum, är vordet stadgadt, att, om sådant arbete,
ådömdt för längre tid än tre månader, verkställes i enrum, från den del af ådömda
strafftiden, som öfverskjuter tre månader, skall afdragas en fjerdedel, villrådighet uppstått
jemväl i den frågan, huruledes de å strafftiden medgifna afdrag skola verkställas.
Antoges månaden till Tjugoåtta dagar, så kunde ett sådant tvifvelsmål icke äga rum,
emedan hvarje fjerdedels månad då, lätt räknadt, utgjorde Sju dagar; men just derföre,
att Lagstiftaren uti Förordningens åberopade § vidare stadgat, dels att, om vid
sådant afdrag uppkommer brutet månadstal, en fjerdedels månad skall till Sju dagar
räknas, dels ock att, derest afdrag sker i dagatal och dervid i afdraget uppkommer
brutet tal, för det tal hel dag skall å strafftiden afräknas, har omnämnda tvifvelsmål
föranledt de största skiljaktigheter i tillämpningen.
Då till exempel den fjerde straffmånaden, enligt kalendern, innehållit Trettioen
dagar, hafva någre Exsekutorer bestämt afdraget till Sju dagar och således låtit den
brottslige af fjerde månaden undergå Tjugofyra dagars fängelse, hvaremot andre beräknat
trefjerdedels månaden, med Sju dagar å hvarje fjerdedel, till Tjugoen dagar,
så att den afdragna enfjerdedels månaden kommit att utgöra Tio dagar. Äfven har,
med tillämpning af sednast anförda stadgande, att brutet dagatal skulle för hel dag
18*
räknas, stundom så tillgått, att afdrag af fjerdedels månad uträknats till Atta dagar
och återstoden af månad å Trettioen dagar således till Tjugotre, samt af månad å
Trettio dagar till Tjugotvå dagar Med anledning af nu antydda förhållanden har ock
Konungens Befallningshafvande i ett län lill Justilie-Ombudsmans-embetet insändt en
särskild tabell, utvisande huru Konungens Befallningshafvande ansett ifrågavarande bestraffningar
böra verkställas.
Behofvet af en lagförklaring äfven i denna fråga torde härmed vara tillräckligen
ådagalagdt; och för den händelse att månaden ej lill Tjugoåtta dagar bestämmes, lärer
en förklaring i ett så inveckladt ämne svårligen blifva nog tydlig, med mindre den
åtföljes af en tabell, i hvilken afdragen för alla särskilda fall utsättas.
Ofvannämnda olika sätt för straffens verkställande, dervid å någondera sidan
måste vara feladt emot författningarnas mening, har jag just till följd af dessas mindro
fullständighet och tydlighet funnit icke böra utgöra föremål för åtal; utan måste
väl rättelse deri, på sätt jag föreslagit, genom lagstiftande maktens mellankomst
beredas.
På här ofvan vidrörda ämnen, lagstiftningen och lagskipningen, inverkar väsendtligen
det skick, hvaruti undervisningen i lagfarenhet befinnes.
Under en tid af ständigt stigande allmän bildning upphör lagfarenbeten att vara en enskild
tillhörighet för männen af yrket Derest likväl vetenskapen häraf icke skall taga
skada, måste dess idkare följa tiden i dess framsteg och kunna emot växande anspråk
sätta växande insigter. Huruvida en sådan fordran tillfredsställande uppfylles af vårt
lands lagkunnige är en fråga, i hvilken jag icke tilltror mig fälla ett afgörande omdöme;
men hvad jag utan farhåga för misstag vågar påstå är, att den juridiska bildningen
i allmänhet under de sednare två tiotalen af år ej så obetydligt gått framåt,
att döma efter det kunskapsmått, med hvilket många ynglingar från akademien inträdt
i det praktiska embetsmannalifvet.
Om detta förhållande i och för sig är glädjande, finnes ännu större anledning
till förhoppningar för den juridiska bildningens framtid i det lifiiga intresse denna angelägenhet
i jemnbredd med de öfriga universitetsbildningens arter lyckats tillvinna sig.
Sednast har detta lifiiga intresse yttrat sig uti två af sakkunnige män i ämnet utgifna
smärre skrifter,*) på hvilka jag ej bort underlåta att fästa uppmärksamheten, förnämligast
med afseende å hvad de innehålla tänkvärdt i fråga om nödiga förbättringar i
de» juridiska undervisningen. Ej tillmätande mig förmåga att uppträda såsom skilje
-
*) Den ena under titeln: ”Om den juridiska undervisningen i Upsala” m. m. och den andra
”Idéer till en Universitets-reform i helt annan riktning än som för den juridiska faeultetens
ombildning blifvit å bane bragt.”
183
domare uti de punkter, uti hvilka de lärde författarne hysa olika åsigter, vågar jag dock
i en fråga af stor vigt, om hvilken deras meningar synas sammanstämma, tillägga
mitt ord i det praktiska domarekallets namn; det är i fråga om nyttan oell fördelen
för den med lagfarenhetens studium sysselsatte ynglingen att under studietiden biträda
vid lagskipningsgöromålen. Erfarenheten har visat, att ynglingar, som för bristande
tillgångar eller af annan orsak kommit att afbryta sina theoretiska studier och taga del
i tingsarbete eller annan praktisk befattning vid Domstolarna, då de sedermera återgått
till studierna, hastigare och grundligare förkofrat sig i theoretiskt vetande och derefter
haft och visat sig förtjente af en snabbare fortkomst på embetsmannahanan.
Detsamma har äfven förhållandet varit med ynglingar, som börjat sin bana såsom biträden
vid praktiska Domaregöromål och sedermera lyckats förskaffa sig den theoretiska
bildningen vid Universiteten. Om derföre genom uttryckligt påbud eller genom
lärarnes föranstaltande den juridiska undervisningen så inrättades, att lärjungen, efter
att hafva inhämtat hufvudgrunderna af civil-, criminal- och process-rätt, hänvisades att
under en tid af minst ett år biträda helst med tingsgöromål eller ock vid Domstol i
stad, naturligtvis utan egen ansvarighet och under Domares ledning, såsom förhållandet
nu vanligen är med den nyss från Universitetet utexaminerade juristen, skulle derigenom
den juridiska bildningen i väsendtlig måtto befordras. På detta sätt lifvades utan
tvifvel andan i detta studium, dess skaplynne förändrades från en tröttande examensläsning
till en mera sann och klar uppfattning af lärobegreppen, vägledd af en uppöfvad
urskiljning af hvad som förtjente att med mera omsorg inläras och begrundas.
Under anställda embetsresor sistlidne och innevarande år har jag besökt delar
af Gottlands län, Kalmar län och Öland, Blekinge, Kronobergs, Christianstads, Malmöhus,
Hallands, Götheborgs och Bohus, Elfsborgs län och Dalsland, Wermlands, Södermanlands,
Gefleborgs, Stora Kopparbergs, Hernösands, Vester Norrlands, Vesterbottens
och Norrbottens län och dervid inspekterat Länsstyrelsers, Domkapitels, Rädstufvurätters,
Magistraters och Häradsrätters Arkiv, äfvensom Fängelser och Korrektionsinrättgar
samt Hospitaler och Lazaretter, allt i den ordning, som inhämtas af de vid resorna
särskildt förda diarier, hvilka skola till Höglofl. Lag-utskottet öfverlemnas. Under
förlidna års resa inträffade jag å några af de ofvan uppgifna orterna kort efter det
Kongl. Maj:ts Justitiekansler derstädes verkställt inspektion och jag ansåg derföre mindre
lämpligt att en sådan då förnya.
Om det icke bör förtigas, att ordnandet af Domstolarnes Arkiv synnerligen å
landet ännu icke hunnit fullbordas, hvilket, då Domaren ej vistas å tingsstället offtare
än under tingen, fordrar både kostnad och tid, erfar man likväl med tillfredsställelse,
att mycket i detta afseende på sednare tiden blifvit uträttadt, så att numera ganska
många Arkiv befinnas i fullkomligt skick och inventarii-förteckningar deröfver upprättade.
484
Protokoll och Domböcker, åtminstone för de sednare åren, hafva befunnits på de
allra flesta ställen fullkomligt uppsatta och afslutade, och der detta ej varit förhållandet,
har, sedan uppmärksamheten blifvit fästad å befunna brister, rättelse inom kort
tid följt och endast i högst få fall åtal blifvit af nöden.
Såsom jag i början af denna Berättelse omnämnt, hafva fängelserna varit föremål
för min forskande uppmärksamhet och jag har ofta samtalat med fångarne om
deras behandling, vård och underhåll. De få klagomål, som vid dessa tillfällen förekommit,
hafva högst sällan rört dessa ämnen eller i öfrigt varit af någon synnerlig
betydelse.
Rörande häktenas beskaffenhet och tillsynen derstädes har i allmänhet skäl till
anmärkning icke förefunnits, och i fråga om cellfängelserna instämmer jag i de fördelaktiga
vitsord, som om dem i föregående berättelser äro uttalade. Cellfängelse-systemets
företräden i många hänseenden torde numera kunna anses obestridliga och detta
systems fullständiga genomförande bör derföre äfven framgent blifva föremål för Rikets
Sländers behjertande.
Ett undantag från häktenas nu omtalade goda beskaffenhet företer sig likväl med
det nordligaste häktet i Riket, nemligen det i Haparanda, som hestår af allenast ett
fängelserumi Man påminnes om den fordna uselheten i dessa eländets bpningar, när
man förnimmer, att för icke längre tillbaka än sistlidne års höst, vid ett tillfälle då
fyra män och en qvinna skulle samtidigt i detta häkte förvaras, qvinnan fastkedjades
vid en vägg och alla fyra karlarne vid den motsatta
Efter min hemkomst har jag derföre i detta ämne liksom förut i några fall meddelat
Kongl. Styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i Riket hvad jag funnit
anmärkningsvärdt.
I sammanhang med detta ämne torde följande uppgifter, hämtade utur ofvanbemälda
Kongl. Styrelses underdåniga Berättelse om fångvården i Riket för år 4Rå7,
vara af allmännare intresse.
Samtlige arresterade personernas antal, deri således inberäknadt bysatte, försvarslöse
och för dryckenskap i förvar tagne, hafva under hvartdera af de tio sista åren
ifrån och med 4 848 varit följande:
1 848.
1849.
1850.
1851.
1852.
1853.
1854.
1855.
1856.
1857.
Äldre personer .
Barn, som åtföljt
föräldrarne . .
12,005
285
4 0,845
208
11,961
224
14,786
241
17,820
253
17,4 40
214
15,472
4 04-
41,984
120
-8t
40,680
85
10,563
82
Summa
13,190
44,053
12,185
15,027
OO
o
CO
47,354
15,576
42,104
10,765
10,645
Af
Af förestående tabell inhämtas, att, under dessa 10 år, arresteringarnas antal
varit störst 1852, men att det under derpå följande fem åren fortfarande minskats i
så betydlig mån, att under loppet af 1857 förekommit 7,257 arresteringar mindre,
än under loppet af 1852; och att antalet af barn, som åtföljt föräldrarne till fängelserna,
jemväl under dessa år fortfarande minskats, så att detsamma år 1857 icke
uppgått till tredjedelen af hvad det utgjorde år 1852.
Nämnda Berättelse innehåller vidare: »att ifrån slutet af 1856 till 1857 årsslut
dels uti de dömdes antal minskning ägt rum bland lifstidsfångarne med 61 män och
3 qvinnor; bland de på viss tid dömde straffångarne med lil män och 57 qvinnor;
samt bland de försvarslöse med 154 män och 49 qvinnor, men att tillökning endast ägt
rum inom Krono-arbetscorpsens soldat-klass, hvilken tillökning dock inskränkt sig till
2 man; dels uti de frivilliges antal tillökning ägt rum bland de försvarslöse med 16
män och 3 qvinnor, men minskning med i man vid nämnda klass af Krono-arbetscorpsen,
utgörande således sammanlagdt en minskning bland dömde straffångar och
försvarslöse af 324 män och 109 qvinnor, samt en tillökning bland de frivillige af
15 män och 3 qvinnor.»
Den uti Justitie-Ombudsmannens Embetsberättelse till Riksdagen år 1856 omnämnda,
af Kongl. Majit i nåder förordnade Komité, som haft uppdrag att afgifva underdånigt
förslag till Ordnings-stadgar för städernes Polis och Ekonomi, har under den
29 Augusti innevarande år till Kongl. Civil-departementet allemnat ett sådant förslag i
hvad angår städernes Polis, — den hufvudsakligaste delen af det uppdrag, som uti
det nådiga förordnandet innefattades.
Sedan denna Komité vid början af år 1856 blifvit fulltalig, infordrades, med
Kongl. Maj:ts nådiga tillåtelse, från samtlige Rikets städer afskrifter af de polisförfattningar,
som städernes Magistrater tid efter annan utfärdat och hvilka ansågos då ännu
vara gällande. Sådana uppgifter inkommo äfven under årets lopp; men då de befunnos
vara så mångfaldiga och vidtomfattande, att deras ordnande under särskilda rubriker
och införande i en hel och lätt öfverskådlig samling måste medtaga särdeles
lång tid, samt detta arbete lämpligen kunde verkställas af en person, utan alt Kommitterade
behöfde för sådant ändamål sammanträda, uppdrogs detsamma åt Sekreteraren
och Kommitterade åtskiljdes redan i början af Juni månad. I slutet af September sammanträdde
väl Komitén ånyo; men strax derefter inträffade Riksdagen, af hvars förhandlingar
Komiténs Ordförande jemte två dess Ledamöter hindrades att komité-arbetet
fortsätta, hvilket icke heller särdeles påfordrades, då det vidlyftiga författnings-sammandraget
af Sekreteraren ännu icke hunnit fullbordas. Vid Riksmötets slut den 20 Mars
1858 beviljade Kongl. Majit i nåder uppskof med Komiténs sammanträde till påföljande
R. St. Just.-Ombudsmans Embets-Berättelse till 1859 års Riksday. 24
[ 186
September månad och sedan undertecknad emellertid inträdt i utöfningen af JustitieOmbudsmans-embetet
och Kongl, Maj:t med anledning deraf i nåder förordnat Borgmästaren
Rudolf Trägårdh att i mitt ställe såsom Ledamot i Komitén tjenstgöra samt
denne sistnämnde hunnit i hufvudstaden sig inställa, börjades det egentliga arbetet
med sjelfva förslagets upprättande den 27 November 1858.
Komitén har af nu anförda orsaker under längre tider icke hållit sammanträden,
men genom öfverlemnande! åt Sekreteraren att ensam besörja om författningarnas ordnande
har å andra sidan kostnad för Staten besparats, och då (utom Sekreteraren)
allenast en af Ledamöterne i Komitén varit inkallad från landsorten, hafva Sta
tens
utgifter för denna Komité icke heller i det hela varit af någon synnerlig betydenhet.
Under förutsättning att nyssnämnda underdåniga förslag, med dertill hörande motiver,
kommer genom trycket till Rikets Ständers kännedom, har jag icke ansett lämpligt
att för innehållet deraf här upptaga någon omständligare redogörelse; dock må det
tillåtas mig att korteligen vidröra en af de mångfaldiga frågor, hvilka tillhört Komiténs
behandling, nämligen den, som angår rättigheten att tillställa offentliga nöjen och förevisningar,
hålla allmänna föredrag m. m., hvilka ämnen utgjort föremål för särskild och
mera allmän uppmärksamhet (§§ 15 och 16).
I detta hänseende finnes uti Rikets Ständers Justitie-Ombudsmans embetsberättelse
för år 1851 en utförlig redogörelse, angående så väl Justitie-Ombudsmannens i underdånig
skrifvelse den 31 Oktober 1850 hos Kongl. Majit framställda anmärkningar emot
Öfverståthållare-embetets den 16 nästförutgångne September utfärdade Kungörelse, med
hvilken Kommitterades nu afgifna förslag till stadgande i ämnet hufvudsakligen öfverensstämmer,
som ock Öfverståthållare-embetets infordrade underdåniga utlåtande samt Kongl.
Majits genom nådig skrifvelse den 22 Augusti 1851 meddelade förklarande, att hvad
Justitie-Ombudsmannens hemställan om ändring och förklaring af Öfverståthållare-embetets
omhandlade Kungörelse anginge, Kongl. Majit, med afseende å hvad Öfverståthållareembetet
deremot erinrat och anfört, icke funnit skäl att i anledning deraf vidtaga någon
åtgärd.
Ofvannämnde paragrafer i Kommitterades förslag äro af följande innehåll:
”§ 15. Hvar och en som, utan att dertill förut innehafva vederbörligt tillstånd,
”vill i stad eller å dess område, inom eller utom hus, gifva offentlig föreställning, så”som
skådespel, lindansning, konstridning, förevisa djur, konststycke eller annat dylikt,
”hålla konsert eller allmänt föredrag, som ej till andaktsöfning är att hänföra, eller anställa
maskerad, bal, så kallad lekstuga eller andra nöjen af hvad beskaffenhet sorn
'helst, hvilka genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöras eller hvartill in”trädeskort
försäljas eller afgift på ett eller annat sätt från allmänheten uppbäres eller
påräknas, skall, vid böter från och med fem till och med femtio riksdaler, innan kungörandet
äger rum samt inträdeskort utlemnas eller afgift emottages, derom hos polismyndigheten
göra anmälan och dess tillåtelse dertill afvakta samt, efter vunnen
”tillåtelse, ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, hvilka i afseende å allmänna ordningen
kunna af polismyndigheten meddelas; skolande, vid enahanda bot, ägare eller
”innehafvare af lokal, som för dylik tillställning kommer att begagnas, vara förbunden
”att, innan lokalen för sådant ändamål upplåtes, göra sig förvissad, att tillställningen
”blifvit vederbörligen tillåten.
”§ 4 6. Der sådan tillställning utan vederbörlig tillåtelse äger rum, eller sig vi”sar,
att den till syftemålet innebär något som strider emot sedlighet eller allmän lag,
”eller om bland de tillstädesvarande uppkommer oordning af svårare beskaffenhet, den
”der icke genom upphofsmännens aflägsnande undanrödjas kan, må sammankomsten af
”polismyndigheten upplösas; och vare alla de, som å stället sig församlat, pligtige att
”på nämnda myndighets uppmaning derifrån sig begifva, vid bot af fem riksdaler för
”en hvar, som icke ställer sig sådan uppmaning till efterrättelse.”
De i Kommitterades underdåniga betänkande anförda motiver till 1 5 § äro af denna
lydelse:
”Uti flera städer hafva lokalmyndigheterna ansett nödigt att, till förekommande af
”oordningar, utfärda förbud mot att, utan föregången anmälan hos polismyndighet och i
”vissa fall dertill erhållet tillstånd, anställa så kallade lekstugor, dansnöjen eller andra
”dylika samqväm, i synnerhet för de mindre bildade folkklasserna. I Stockholm har
”sådant förbud blifvit utsträckt till andra offentliga nöjen och tillställningar, som allmänt
”kungöras och hvartill inträdeskort försäljas eller afgift på ett eller annat sätt från allmänheten
uppbäres eller påräknas. Då Kongl. Majit, i anledning af anmärkningar, som
”Rikets Ständers Justitie-Ombudsman framställt emot Öfvergtåthållare-embetets i detta
”ämne utfärdade kungörelse, icke funnit skäl att deruti göra ändring, samt behofvet af
”föreskrifter uti ifrågavarande hänseende öfverallt synes vara detsamma, har Komitén
”trott sig böra bland stadganden, som för alla städer i riket skulle blifva gemensamma,
föreslå det uti 4 5 § intagna, hvilket blifvit affattadt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det, som för nävarande är för Stockholm gällande, dock med latitud i
”straffbestämmelsen för att kunna äga tillämplighet äfven på smärre tillställningar.”
Man finnér af denna motivering, att Kommitterade stödt förslaget i denna del
derpå, att Kongl. Majit för icke längesedan meddelat sitt beslut i ämnet, och
att Kommitterade allenast antagit, att, om stadgandet vore behöfligt för eli Samhälle,
enahanda skäl funnes att det borde gälla för alla; men sedan förslaget blifvit allmänt
bekant, har det likväl varit föremål för väsendtligt olika omdömen, hvilka, sådana de
kommit till min kännedom, yttrats än i bifall än i klander, och man har i sistnämnda
afseende gått så långt, att man velat anse stadgandet innebära ett angrepp mot församlings-
och yttrandefriheten. Detta förmenande saknar dock all grund och synes
härröra från ett missförstånd angående syftet och omfånget af den ifrågavarande §,
som uppenbarligen afser tillställningar af andra slag och för helt andra ändamål än
de, hvarom i 8 § Kongl. Förordningen den 6 Februari 4 849 förmäles, och så länge
sistnämnda lagbud, hvars upphäfvande Kommitterade icke ifrågasatt, qvarstår till skydd
'188
för menigheternas rätt att sammankomma till öfverläggningar i frågor, som dem rora,
torde någon till inskränkning i denna rättighet ledande tillämpning af det föreslagna
ordningssladgandet icke vara att befara.
Den enda egentliga skiljaktighet, som förefinnes emellan Kommitterades förslag och
Öfverståthållare-embetets ofvannämnda kungörelse, är alt då, enligt den sednare, både offentligt
kungörande och inträdesafgift förutsättas vid sådan tillställning, ftir hvars'anställande
tillstånd måste begäres, så skulle, enligt Kommitterades förslag, blott ettdera af dessa
vilkor erfordras, för att liliställaren vore förbunden begära tillåtelse. Kommitterade
hafva nämligen ansett det kungörande, som till allmänheten utfärdas, och den af- -  gift, som af densamma uppbäres, icke blott i förening med hvarandra, utan hvar för
sig göra tillställningar underkastade kontroller, dem ordningsmakten må å samhällets
vägnar utöfva; och hafva Kommitterade velat genom uttryckandet af denna åsigt gifva
stadgandet den utsträckning och allmännare tillämplighet, som med ändamålet af detsamma,
så vidt det bör finnas, öfverensstämmer.
Genom föreskriften att ej blott anmälan skall ske hos polismyndigheten, utan ock
dess tillåtelse afvaktas innan kungörandet får äga rum eller inträdeskort utlemnas eller
afgift emottagas, hafva Kommitterade äfven velat förebygga de svårigheter och obehag,
som skulle uppstå, om tillställningar af vådlig beskaffenhet för samhällsordningen, hälsovården
eller sedligheten, sedan de börjat, måste upplösas eller efteråt blefve föremål
för åtal, hvilka olägenheter, ehuru de ej torde kunna helt och hållet förekommas,
likväl äro att jemförelsevis mera sällan emotse, när polismyndigheten äger att genom
vägradt bifall förhindra en tillställning, om den uppenbarligen har till syftemål att åstadkomma
sådan oordning eller lagöfverträdelse, hvilken skulle föranleda dess upplösande
och åtalande, i händelse den redan börjat. Man har ock nyligen hört allmänt påyrkas,
att offentliga föreställningar icke borde af polisen tillåtas på en i hufvudstaden
såsom eldfarlig ansedd lokal.
Hvarje rätt till maktutöfning kan missbrukas. Så äfven denna. Men icke innefattar
möjligheten deraf giltig anledning att förkasta ett lagbud, som blefve skadligt
endast om det i tillämpningen missbrukades, men eljest vore nyttigt och för samhällsordningen
betryggande. Någon klagan öfver den redan befintliga författningens handhafvande
är icke förspord; och icke heller skulle polismakten äga att utan lagligt skäl
förhindra sådana tillställningar, som i förevarande fall åsyftas; men om sådant icke
destomindre sker, är utvägen alltid öppen att genom klagan hos högre auktoritet
få ett sådant maktmissbruk undanröjdt samt vinna upprättelse i mån af förnärmelsens
beskaffenhet.
Embetsberättelsen för år 1852 innehåller (pag. 62, 64) underrättelse om en
hemställan, som dåvarande Justitie-Ombudsmannen i underdånighet gjort hos Kongl.
189
Majit i anledning deraf, att Justitie-Ombudsmannen vid genomseende af en RådstufvurUtts
Dombok för år 1851 anmärkt det förhållande, att, sedan en person, hvilken
inkommit med ansökan att få sin egendom till borgenärer afträda och dervid fogat
bouppteckning, upptagande tillgångar till ett belopp af Fyratioåtta Riksdaler Riksgäldssedel-,
blifvit af Rådstufvurätten förständigad att förskjuta de i och för målets handläggning
derstädes belöpande kostnader, förslagsvis antagna till 6 Rdr 32 sk. Banko,
men förklarat sig icke kunna detta belopp erlägga, Rådstufvurätten genom Utslag den
28 April samma år sig utlåtit, att som sökanden, oaktadt det honom meddelade föreläggande,
icke aflemnat de i och för målets handläggning vid Rådstufvurätten erforderliga,
till nämnda belopp förslagsvis antagna kostnader, all vidare åtgärd i anledning
af hans ingifna cessionsansökning alltså komme att förfalla.
Efter att hafva i underdånighet framlagt sina åsigter för öfrigt i ämnet, hade
Justitie-Ombudsmannen slutligen hemställt, att för ändamålets vinnande borde stadgas
att, när borgenärer i följd af cessions-ansökning sammanträdde inför Rätten, enligt 61
§ i Konkurs-lagen, dem skulle föreläggas förslag till de kostnader, som offentliga
stämningens utgifvande och kungörelse derom i tidningarna samt kallelsers utfärdande
och förskaffande ansåges medföra, och borgenärerne förständigas, att de
gode män, som till emottagande af egendomen utsågos, borde kostnadsbeloppet
genast förskjuta, eller ock inom förelagd tid styrka, att tillgång härtill i afträdda
egendomen saknades; att, när ingen borgenär sig inställde, eller ock något val af
gode män ej kunde äga rum, kostnadsförslaget skulle meddelas gäldenären med
enahanda föreläggande; att, om i ena eller andra fallet brist på tillgång till kostnadsförskottet
behörigen styrktes, Rätten då skulle vara skyldig att kostnadsfritt
utfärda offentliga stämningar jemte deraf följande kungörelser och kallelser, hvilka
äfven kostnadsfritt borde af krono- och slads-betjente fortskaffas; att, så länge
hvarken sådant betyg om bristande tillgång inkommit eller kostnadsförskottet blifvit
erlagdt, någon vidare åtgärd vid målet ej skulle äga rum; samt att, i händelse
af bristande tillgång, kungörelsernas införande i allmänna tidningar borde
bekostas af allmänna medel.
I detta ämne har jag föreställt mig, att de förpligtelse!-, som nu gällande
Konkurslag i 66 och 67 §§ innefattar derom, att Domstolen skall, sedan borgenärerne
hörde äro, utfärda offentlig stämning genom anslag å Rättens dörr och
låta den i allmänna tidningarna kungöras, böra utan beräkning på boets ställning
ovilkorligen efterlefvas samt att fråga om ersättning för kostnaderna dervid icke
får i första rummet väckas med den påföljd, att, om förlust för Domaren skulle
synas uppkomma, han må fordra betalning i förskott.
Icke desto mindre har jag förnummit, att den motsatta åsigten skall hafva
vunnit Öfverdomstol godkännande, otvifvelaktigt på den grund, att något särskildt
lagstadgande icke finnes, som förpligtar domaren att utgifva förskott till
ifrågavarande ändamål. Domare och Expeditions-hafvande måste likväl, såsom
490
sporteltagare i allmänhet, vidkännas förskott och sedermera, om fattigdom styrkes,
förlust i både stämpladt papper och skrifningskostnad, ja äfven för resor i
embetsärenden, då den, som ålägges att dem ersätta, någon gång icke förmår att
ersättningen utgifva; men icke äga de derföre rätt att uraktlåta sina embets-pligter.
En annan fråga kunde blifva, om icke borgenärerne, så vidt de sina fordringar
bevakat och boet om händer tagit, borde vidkännas de kostnader, som
för bevarandet af deras rätt erfordras.
Sedermera har Kongl. Majit, i anledning af Rikets Ständers den 1 Mars
■1858 aflåtna underdåniga skrifvelse om utarbetande af förslag till ny Konkurslag,
under den 17 påföljande Juni uppdragit åt en Komité att i den af Rikets Ständer
åsyft ade riktning utarbeta förslag till ny lag om konkurs, boskillnad och urarfvagörelse
samt till de stadganden, som dermed kunde finnas äga sammanhang; och
jag hade ämnat tillställa nämnda Komité en afskrift af Justitie-Ombudsmannens
underdåniga skrifvelse i ämnet; men innan expedierandet deraf medhanns, erhöll
jag den underrättelse att innehållet af Justitie-Ombudsmannens skrifvelse blifvit
Komitén meddeladt. Betnälda Komité har sedermera den 19 sistlidne Augusti till
Kongl. Majit inkommit med underdånigt förslag i omförmälda hänseenden, hvilket
ibland annat innehåller, att offentlig stämning skall i konkurs anslås och genast
eller nästa postdag afsändas för att kungöras i allmänna tidningarna tre gånger,
samt särskildt delgifvas Kronans Ombudsman, men stadgar tillika, att i stämningen
skall nämnas, att borgenärerne böra utan vidare kallelse sina fordringar å
utsatt tid bevaka; samt att, om i boet ej finnes tillgång till gäldande af kostnaden
för den offentliga stämningens kungörande, Rätten eller Domaren bör njuta ersättning
af allmänna medel för hvad till sådant ändamål förskjutet blifvit.
De i följd af Instruktionens 14 § från Kongl. Stats-departementen inkomna
förteckningar öfver Rikets Ständers vid sista Riksdag fattade beslut och gjorda
hemställningar, hvilka dels blifvit af Konungen gillade, utfärdade och i verket
ställda, och dels, af anförda skäl, icke ännu kunnat i nåder afgöras, åtfölja såsom
bilagor denna berättelse; och äro derefter ej mindre de ärenden upptagna, hvilka
i nämnda förtekningar såsom icke afgjorda anmärkas, utan äfven en från Kongl.
Fmance-departementet särskildt lemnad uppgift intagen angående fyra af Rikets
Ständers äldre underdåniga skrifvelser, hvilka icke bade till slutlig pröfning förekommit,
då förteckningen till 1856 års Riksdag afslutades.
Äfvenledes följer Tryckfrihets-komiténs Berättelse till nu instundande Riksdag.
/
191
Från Kongl. Justitie-departementet har blifvit tillkännagifvet, att sedan början
af sistförflutna Riksdag någon förklaring öfver lagen, i den ordning 19 §
Regerings-formen bestämmer, icke blifvit af Kongl. Maj:t meddelad.
Slutligen anser jag mig böra anmäla, att under sistlidet års sommar en stöld
skett uti Expeditionens Arkiv, hvilken upptäcktes kort efter det jag hemkom från
mina då företagna embetsresor. Enär den lokal i Rikets Ständers hus, som upplåtits
åt Justitie-Ombudsmannens expedition, är alltför inskränkt att kunna rymma
alla de böcker och handlingar, som tillhöra Expeditionen, så har en mä'ngd äldre
handlingar måst förvaras uti ett genom bräder afstängdt större kontor eller rum
å vinden till nämnda hus. Detta kontor hålles visserligen läst; men i följd deraf
att tdlgången till sjelfva vinden är öppen åt särskilda håll, har lätteligen kunnat
hända hvad också inträffat, att utur detta arkiv tillgripits omkring Ett
tusen band af Justitie-Ombudsmans-berättelser, öfver Tvåhundra band Riksrättsprotokoll
och handlingar samt för öfrigt åtskilliga årgångar af Justitie Statsmini
sterns,
Stats-Revisorernes, Kongl. Kommerce-kollegii med flera embetsverks berättelser,
Riksdagshandlingar, tryckta Kungörelser och Fånglistor. Då anledning
fanns till misstanke, att dessa handlingar blifvit sålda i handelsbodar, der omslagspapper
begagnas, så anställdes genast efterforskningar pä sådana ställen, hvarvid
expeditionens vaktmästare redan samma dag stölden upptäcktes påträffade åtskilligt
af det stulna hos några viktualiehandlande här i staden. Derefter angafs förhållandet
hos Ofverståthållare-embetet för polisärenden, hvars betjente följande
dagen grepo tjufven, en f. d. bokbindaregesäll vid namn Carl Henrik Oscar Nyholm,
hvilken ock genast erkände sig hafva vid särskilda tillfällen och oftast på
ljusa dagen föröfvat tillgreppet, dervid handlingarna bortburits i säckar. En större
del af det stulna tillrättaskaffades ock sedermera genom Polisens försorg ifrån icke
mindre än sju särskilda handelsbodar här i Stockholm. Ransakning företogs derefter
inom kort hos Stockholms Rådstufvurätt, och Nyholm dömdes den 11 November
1858 att för första resan stöld böta Etthundranittiosex Riksdaler 26 öre
Riksmynt eller, i brist af tillgång dertill, undergå Tjugoåtta dagars fängelse vid
vatten och bröd samt att dessutom hållas till straffarbete i ett år, men för inbrott
kunde Nyholm emot sitt nekande icke fällas. Emot en annan af Nyholm såsom
medbrottslig uppgifven person förekom ej något af vigt, så att ansvar å honom
icke yrkades. De handlande, uti hvilkas bodar delar af det stulna återfunnits,
hade i allmänhet genom sin betjening gjort uppköpen af hvad Nyholm utbjudit
i mindre partier, under uppgift, än att han bekommit det vid rengöring
af en vind, än att han sålde det för någon bokbindares räkning. In
-
192
köpen hade ock skett' öppet och priset borde icke anses ovanligt lågt, hvarföre
skäl saknades att emot köparne anställa talan.
Denna tilldragelse visar nogsamt angelägenheten deraf, att ett lämpligare och
säkrare förvaringsrum för Expeditionens handlingar och böcker anskaffas. Med
stor olägenhet är ock förenad den flyttning ur expeditions-lokalen, som vid hvarje
Riksdag måste äga rum, dervid i trots af all aktsamhet både böcker och handlingar
lätteligen kunna förkomma. Den lokal, som under riksdagarne begagnas, är
derjemte så trång, att Justitie-Ombudsmannen och hans samtliga kanslibiträden måste
vistas och arbeta i eli rum, emedan de två andra rummen endast utgöra smala
genomgångar, der näppeligen ett skrifbord kan få plats. Jag hemställer derföre
till Rikets Höglofl. Ständer, huruvida icke Herrar Fullmäktige i Riksgälds-kontoret
kunde erhålla uppdrag att i någon af de byggnader, öfver hvilka de förfoga,
bereda en lämplig och ständig lokal för Justitie-Ombudsmans-expeditionen
jemte förvaringsrum för alla dertill hörande handlingar; och har jag ansett mig
så mycket mera oförbehållsamt kunna yttra mig i detta ämne, som jag ej skäligen
kan misstänkas att dermed afse egen förmån och beqvämlighet, då den förordade
ändringen och förbättringen icke skulle kunna komma till verkställighet
under min snart tilländagående embetstid.
Stockholm den 14 Oktober 1859.
Carl Wesler.
A. A. 1fröman.
Bilagor
till Rikets Ständers Justitie-Ombudsmans berättelse vid Riksdagen 1859.
Uppgift på Rikets Ständers under Riksdagen åren 1856, 1857 och 1858 allåtna underdåniga
skrifvelse^ hvilka ankommit till Kongl. Justitie-departemeritet, jemte anteckning
af de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna:
l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 10 Januari 1857, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga proposition om ändring i 85 § Regeringsformen (4).
1857 den 23 Januari i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
2:0 af den 14 Januari 1857, angående godkända förslag till ändringar i Rikets grundlagar
(3).
Med undantag af förslaget om ändring af 52 § R. F. och 24 § R. O., derå Kongl. Maj:t
uti Statsrådet den 9 Februari 1858 vägrat nådig sanktion, har Kongl. Majit uti Statsrådet
den 3 Februari 1857 och 9 Februari 1858 gillat och antagit hvad Rikets Ständer för öfrigt
i denna skrifvelse föreslagit; hvarom underrättelse blifvit Ständerna meddelad å Rikssalen
den 5 Febr. 1857 och den 27 Febr. 1858.
3:o af den 28 Januari 1857, angående verkställd omröstning öfver Högsta Domsto
lens
ledamöter (11).
1857 den 12 F"ebruari i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
4:o af den 4 Februari 1857, angående val af Justitie-Ombudsman och dess suppleant (14).
1857 den 12 Februari i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
5:o af den 18 Februari 1857, angående Revisionssekreteraren m. m. J. A. Södergrens
insättande i Justitie-Omhudsmans-embetet (20).
1857 den 27 Febr. i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
6:o af den 28 Febr. angående val af Rikets Ständers Justitie-Ombudsmans suppleant (25).
1857 den 10 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
7:o af den 8 April 1857 i fråga om Krigshofrättens indragning (57).
Efter det Högsta Domstolen och samtliga Hofrätterna varit hörda, har Kongl. Majit i Statsrådet
den 1 Februari 1859 förklarat den underdåniga skrifvelsen ej föranleda någon åtgärd.
8:0 af den 28 Mars 1857 angående inteckning af aftal om nyttjanderätt till fastighet
i stad (46).
*) Det i slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visar skrifvelsens nummer i IO:de Samlingen af Bihanget till
samtlige Riksståndens Protokoll vid 1856—1858 årens Riksdag.
Bil. lill Ii. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse år 1859. i
Förslaget blef den 17 November 1857 af Kongl. Majit i Statsrådet antaget, och nådig
Förordning i ämnet under den 21 December 1857 utfärdad.
9:o af den 8 April 1857, angående tiden för revisionsskillings nedsättande (55).
1857 den 17 November i Statsrådet anmäld och nådig Förordning i ämnet under den 21
December 1857 utfärdad.
10-.o af den 8 April 1857, angående ändring i ansvarsbestämmelsen för uraktlåtenhet
att öppna damlucka (54).
1857 den 17 Nov. i Statsrådet anmäld och nådig Förordning i ämnet under den 21 December
1857 utfärdad.
1 l:o af den 11 Mars 1857, i anledning af Kongl. Majits nådiga proposition om ändring
i 39, 40 m. 11. §§ i Regeringsformen och 4, 6 m. 11. §§ i Riksdagsordningen
samt om förändring i och tillägg till Riksakten (30).
1857 deri 31 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
12:o af den 11 Mars 1857, om förklaring af 16 Kap. 1 § Ärfdabalken (34).
1857 den 17 Nov. i Statsrådet anmäld och nådig Förklaring under den 21 Dec. 1857 utfärdad.
13:o af den 11 Mars 1857 angående tillägg vid 28 § Regeringsformen (29).
Kongl Majit har den 9 Februari 1858 uti Statsrådet gillat och antagit hvad Rikets Ständer
j denna skrifvelse föreslagit; hvarom underrättelse blifvit Ständerna meddelad å Rikssalen
den 27 i samma månad.
14:o af den 9 Juni 1857, angående viss tid, inom hvilken den i 13 Kap. 4 §
Giftermåisbalken omförmälda stämning eller lysning ej må utfärdas (78).
Kongl. Majit har i Statsrådet den 17 Nov. 1857 vägrat sanktion å Rikets Ständers förslag,
hvarom underrättelse blifvit meddelad Ständerna å Rikssalen den 21 December samma år.
15:o af den 22 Juli 1857, angående Häradshöfdingen, Assessoren G. Lagerstråles
insättande i Justitie-Ombudsmans-embetet (96).
1857 den 28 Juli i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
16:o af den 12 Juli 1857 angående ett grundlags-ändrings-förslag, rörande Rikssty
relsens
förande i vissa fall, m. m (90).
1857 den 11 September i sammansatt Svenskt och Norskt Statsråd anmäld; och förordnade
Kongl. Majit, att proposi ion till Norriges Storthing om antagande af en grundlagsförändring,
motsvarande den af Rikets Ständer ifrågasatta, skulle aflåtas.
17:0 af den 22 Juli 1857, om upphäfvande af bördsrätten i stad samt ändring af
lagstiftningen angående testamentsrätten och gåfva af fast egendom (93).
Rikets Ständers förslag blef den 18 December 1857 i Statsrådet antaget och nådig För
ordning
under den 21 i samma månad utfärdad.
18:o af den 22 Juli 1857, angående stiftande af en lag emot misshandling af djur.
1857 den 17 Nov. i Statsrådet anmäld och nådig Förordning under den 21 Dec. samma år
utfärdad.
19:o af den 22 Juli 1857, angående förändrad lydelse af 4 § i 1 Kap. Giftermålsbalken
(91).
1857 den 17 Nov. i Statsrådet anmäld och nådig förordning under den 21 Dec. samma år utfärdad.
20:o af den 22 Augusti 1857, angående förklaring af 26 Kap. 2 § Byggningabalken
samt ändring af samma Kapitels 3 §, äfvensom Presteståndets underdåniga skrifvelse
den 16 Januari 1858 med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes vägra sanktion å den af
Rikets Ständer föreslagna förklaring af förstnämnda lagrum (112.)
Efter vederbörandes hörande har detta ärende blifvit den 19 Juli 1859 till slutlig handläggning
i Statsrådet anmäldt, dervid Kongl. Majit icke funnit skäl bifalla den af Rikets Ständer
föreslagna förklaring af 26 Kap. 2 § Byggningabalken, men deremot med gillande af Rikets
Ständers förslag om ändring i 26 Kap. 3 § Byggningabalken, låtit dermed öfverensstämmande
Författning under samma dag utfärdas.
21:o af den 18 Mars 1857, om ändring i 3 § och upphäfvande af 4 § i 3 Kap.
Handelsbalken (40.)
Ständernas förslag blef den 17 November 1857 af Kongl. Maj:t i Statsrådet gilladt och nådig
Förordning under den 21 December samma år utfärdad.
22:o af den 19 September 1857, i anledning af Kongl. Majits nådiga proposition
om eftergift af Direktören A. L. Hård af Segerstad ålagdt ersättningsbelopp (130.)
1857 den 9 Oktober i Statsrådet anmäld och nådigt Bref expedieradt till Kammarrätten
och Styrelsen öfver Fängelser och Arbetsinrättningar i Riket.
23:o af den 24 September 1857, angående Riksstyrelens förande under Hans Majit
Konungens sjukdom (134.)
1857 den 25 September i Statsrådet anmäld, och blef, till följd af den underdåniga skrifvelsen
och som Norriges Storthing fattat enahanda beslut, Riksstyrelsen till Hans Kongl.
Höghet Kronprinsen öfverlemnad och Kongl. Interims-regeringen upplöst.
24:o af den 4 November 1857, angående tillstånd att till Häradshöfdingeboställe an
vända
f. d. Ryttmästare-bostället Hörrum, m. m. (151.)
1859 den 19 Juli i Statsrådet anmäld, dervid Kongl. Majit funnit godt bifalla Ständernas
förslag om nämnde hemmans användande till Häradshöfdingeboställe, samt i afseende å detta
och två andra boställens anslående till viss domhafvande meddela särskilda föreskrifter.
25:o af den 24 Oktober 1857, angående val af Rikets Ständers Justitie-Ombudsmans
suppleant (138.)
1857 den 17 November i Statsrådet anmäld och lagd til! handlingarna.
26:o af den 4 November 1857, i anledning af Kongl. Maj:fs nådiga proposition angående
antagande af en Förordning om verkställighet af domar och utslag, meddelade
af Norsk Rätt, m. m. (156.)
Sedan Norriges Storthing vägrat antaga Kongl. Maj:ts i samma ämne afgifna nådiga förslag,
förklarade Kongl. Majit i Statsrådet den 21 December 1857 frågan om utfärdande af den
nu af Ständerna antagna Författning hafva förfallit.
27:o af den 14 December 1857, angående ändring uti och tillägg till 4 Kap. 2 §
Byggningabalken (165.)
Ständernas förslag blef den 9 Februari 1858 i Statsrådet af Kongl. Majit gilladt och Förordning
under den 27 i samma månad utfärdad.
28:o af ilen 15 December 1857, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition ©m
ägors fredande mot skada af annans husdjur och om stängselskyldighet. (17.8.)
1857 den 21 December i Statsrådet anmäld och nådig Förordning under samma dag ut
färdad.
29:o af den 6 Juli 1857, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om antagande af
en Författning angående sammanläggning af straff (87.)
1857 den 21 Dec. i Statsrådet anmäld och nådig Förordning under samma dag utfärdad.
30:o af den 14 December 1857, i anledning af Kongl. Maj;ts proposition om antagande
af en Författning angående straffarbete och fängelsestraffs verkställande i enrum
(166.)
1857 den 21 December i Statsrådet anmäld och nådig Förordning under samma dag utfärdad.
•
31:o af den 16 Januari 1858, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Andra Hufvudtitel (192.)
1858 den 9 Februari i Statsrådet anmäld och nådiga Bref i ämnet till vederbörande auktoriteter
expedierade.
32:o af den 16 Januari 1858, angående ordningen och vilkoren för utländsk mans
upptagande till Svensk medborgare (191.)
Rikets Ständers förslag blef af Kongl. Majit i Statrådet den 9 Februari 1858 gilladt och antaget
och nådig Förordning under den 27 i samma månad utfärdad.
33:o af den 27 Januari 1858, i fråga om medel för uppförande af en byggnad vid
straff-fängelset i Landskrona (198.)
1858 den 4 Maj i Statsrådet anmäld och nådigt Bref expedieradt till Styrelsen öfver Fängelser
och Arbets-inrättningar i Riket.
34:o af den 16 Januari 1858, i anledning af nådig proposition med förslag till Författning
angående ansvar för förfalskning och bedrägeri (189.)
Kongl. Majit har i Statsrådet den 7 September 1858 godkänt Rikets Sländers förslag och
låtit nådig Förordning under samma dag utfärdas.
35:o af den 16 Januari 1858, i anledning af nådig proposition angående ogift qvinnas
rätt att vid viss ålder vara myndig (190.)
Ständernas förslag blef af Kongl. Majit den 15 Juni 1858 gilladt och nådig Förordning under
samma dag utfärdad.
36:o af den 12 Februari 1858, angående aflöningen för den person, som bestrider
ordinarie tjenst, från hvars utöfning innehafvaren är, i egenskap af Justitie-Ombudsman,
förhindrad (216.)
1858 den 9 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
37:o af den 20 Februari 1858, i fråga om en Jag till ordnande af Notarii Publici
befattningen (225.)
I anledning af denna skrifvelse har Kongl. Majit ännu icke fattat något beslut.
38:o af den 24 Februari 1858, angående beviljad pension åt förre Justie-Ombudsmannen,
Kammarrådet S. I,. Theorell (230.)
1858 ilen 23 Mars i Statsrådet anmäld och vederbörande om beslutet underrättade.
39m af den 25 Februari 1858, angående ändring i Kongl. Kungörelsen den 20 November
1845, i fråga om ersättning till vittnen (235).
1858 den 23 Mars i Statsrådet anmäld och nådig Förordning under samma dag utfärdad.
40:o af den 25 Februari 1858, angående förändring af Domkapitlens organisation (237).
1859 den 6 September har Kongl. Maj:t i Statsrådet vägrat sanktion å ifrågavarande förslag.
41:o af d en 26 Februari 1858, i anledning af förekomna framställningar angående
utvidgad religionsfrihet m. m (236).
1858 den 26 Oktober blef denna skrifvelse, i hvad den angår anmälan om den af Rikets
Ständer beslutade Författning om upphäfvande af konventikelplakatet, i Statsrådet anmäld
och nådig Förordning i detta ämne under samma dag utfärdad.
1859 den 20 September anmäldes skrifvelsen i öfriga delar och blef, med bifall till Ständernas
förslag angående sockenbandets lösande vid dop och nattvard, Författning i detta ämne
under samma dag beslutad, men frågan om rättighet till gamla handbokens användande till
Ecclesiastik-departementets föredragning öfverlemnad.
42:0 af den 1 Mars 1858, om utarbetande af förslag till ny Konkurslag (244).
1858 den 17 Juni i Statsrådet anmäld, och uppdrogs åt en komité att i den af Rikets Ständer
åsyftade riktning utarbeta förslag till ny lag om Konkurs, Boskilnad och Urarfvagörelse
samt till de stadganden, som dermed kunna finnas äga sammanhang; hvilka förslag den 9
sistlidne Augusti till Kongl. Maj:t inkommo samt den 6 påföljde September, efter anmälan
i Statsrådet, remitterades till Högsta Domstolen, för inhämtande af dess utlåtande.
43:o af den 2 Mars 1858, i anledning af nådig proposition om ändring af 5 och 6
§§ Regeringsformen (246).
1858 den 23 Mars i Statrådet anmäld och lagd till handlingarna.
44:o af den 2 Mars 1858, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om upphörande
af landsflykt såsom påföljd för brott (253).
1859 den 10 Juni i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
45:0 af den 5 Mars 1858, angående skärpta straffbestämmelser för olofligt spel (255).
Förslaget blef af Kongl. Maj:t den 11 Januari 1859 i Statsrådet antaget och nådig Förordning
i ämnet under samma dag utfärdad.
46-.o af den 9 Mars 1858, angående åtskilliga ändringar i nu gällande legostadga
samt motsvarande föreskrifter i Allmänna lagen (258).
1858 den 1 Oktober i Statsrådet anmäld och nådig kungörelse i ämnet under samma dag
utfärdad.
47:o af den 9 Mars 1858, angående ny lag rörande enskilda Banker (260.)
1858 den 16 November i Statsrådet anmäld tillika med Borgareståndets underdåniga skrifvelse,
med anhållan om nådig proposition till Rikets Ständer om räntans frigifvande; och öfverlemnades
dessa underdåniga skrifvelser till den af Kongl. Majit i nåder förordnade FinansKomité.
48:o af den 6 Mars 1858, ang. en Författning rörande allmänt Kyrkomöte (257).
1859 den 6 September behagade Kongl. Majit i nåder vägra sanktion å ifrågavarande förslag
49:o af den 22 April 1857, från Finans-departementet till Justitie-departementet öfverleninad
den 10 pålöljde Juli, angående utvidgad arbetsfrihet inom fängelserna samt
sättet för redovisande af de till Läns- och Kronohäktenas underhåll anvisade medel (61.)
1858 den 23 Februari i Statsrådet anmäld och nådigt beslut fattadt i anledning af framställningen
om utvidgad arbetsfrihet vid fängelserna, men frågan om redovisningen af omförmälda
anslag, till följd af de upplysningar Fångvårds-styrelsen afgifvit, förklarats icke erfordra
vidare åtgärd; hvarom skrifvelse till Fångvårds-styrelsen under samma dag expedierats,
Stockholm den 1 Oktober 1859. ex oflicio
C. F. W. Lamberg.
Uppgift å sådana mål och ärenden, hvilka till Kongl. Maj:t genom Rikets Ständers vid
lagtima Riksdagen under åren 1856, 1857 och 1858 aflåtna underdåniga skrifvelser inkommit
och tillhört Utrikes Departementets underdåniga föredragning:
50:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 30:de Mars 1857, deruti Rikets
Ständer anmält det de godkänt och bekräftat de förbindelser i afseende å godtgörelse
till Danmark för upphörande af Oresundska tullen, hvilka Kongl. Majit,
genom med Danmark den 14 i samma månad afslutet Fördrag, Sig och Riket iklädt (52.)
Kongl. Maj:ts har uppå Utrikes Departementets föredragning den 3 derpå följande
April i nåder gillat och ratificerat samma Fördrag, äfvensom den 23 Maj samma år gillat
och antagit en den 21 nästförutgångne April med Danmark afslutad Special Convention angående
sättet för uppfyllandet af de förbindelser, som för afskafTande af omförmälde tull
blifvit ingångna.
51:o af den 20 Januari 1858, angående regleringen af utgifterna under Riksstatcns
Tredje Hufvudtitel (193.)
Kongl. Maj:t har, dels uppå Utrikes-departementets föredragning af denna skrifvelse den
9 näst derpå följande Februari beslutit, att innehållet af densamma skulle Statskontoret till
efterrättelse meddelas och att General-Poststyrelsen borde genom Finans-departementet underrättas
om upphörandet af den Styrelsen till följd af Kongl. Brefvet den 11 September
1837 åliggande skyldighet att ersätta Utrikes-departementet Ivongl. Maj:ts Beskickningars
utgifter för den Ministeriella brefvexlingen, dels ock, med anledning af Rikets Ständers i
berörda skrifvelse för deras del gjorda förklarande att, såvida hinder i öfrigt icke mötte,
den förändrade organisation af Utrikes-departementets expedition, som blifvit föreslagen,
äfven under innevarande Statsreglerings-period finge sättas i verket och att för sådant ändamål
den för Expeditionen beviljade summa 25,500 R:dr ställdes till Kongl. Maj:ts disposition
att bland tjenstemanna-personalen, på sätt Kongl. Majit kunde finna mest ändamålsenligt,
fördelas, vid underdånig föredragning den 27 April sistlidna år, i nåder gillat
följande förslag till förändrad organisation af och Stat för Utrikes-departementets expedition:
1 Cabinetts-sekreterare, Expeditions-chef
. R:dr R:mt 5,500 årlig lu
1 Expeditions-sekreterare och Chef för den Politiska Afdelningen » 4,500
1 Expeditions-sekreterare och Chef för Handels- och Consulat
afdelningen
» 4,500
1 Expeditions-sekreterareoch Chef för den Kamerala Afdelningen » 4,500
1 Archivarie  » 3,500
1 Förste Sekreterare  » 3,500
4 Andre » ä 1,800 R:dr
» 7,200
3 dito » ä 1,000 »  » 3,000
4 Vaktmästare ä 600 »  » 2,400
1 dito
» 500
Till Utrikes Departementet hörande Tjenstemän:
1 Ofver Ceremonimästare  » 2,000
1 Skönskrifvare
» 600
Summa R:dr R:mt 41,700
hvilken summa utgår af
1) Anslaget å Svenska Riksstatens Tredje Hufvudtitel för Utrikes-de
partementets
expedition • R:dr R:mt 25,500
2) De Förenade Rikenas Anslag till den gemensamma Consuls-fonden » 6,500
hvarmed bestrides aflönirigen åt Chefen för Handels
ocli
Consulat-afdelningen R:dr R:mt 4,500
j af adöningen åt Chefen för Kameral-afdelningen . » 1,500
och adöningen åt en Vaktmästare  » 500
R:dr U:mt 6,500
samt 3) Norska Statsverkets anslag till Utrikes Departementet ... » 9,700
Summa R:dr R:mt 41,700
samt slutligen att i öfrigt någon af Rikets Ständer vid sednaste Riksdag adåten underdånig
skrifvelse icke tillhört Kongl. Utrikes-departementets föredragning. Stockholm den
18 Augusti 1859.
Förteckning å Rikets Ständers vid 1856, 1857 och 1858 årens Riksdag till Kongl.
Majit, genom Dess Landt försvars-Departement, adåtna underdåniga skrifvelser jemte uppgift
om Kongl. Maj:ts i anledning deraf fattade nådiga beslut eller vidtagna åtgärder:
52:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 4 Februari 1857, angående förhöjning
i traktamente åt Magistratspersoner och Rorgare vid besigtningar, m. fl. förrättningar
för Kronans räkning. (15.)
1857 den 13 Februari i underdånighet föredragen och nådig Kungörelse i ämnet utfärdad
att från påföljande Mars månads början tilllämpas.
53:o af den 4 Februari 1857, angående beredande af Gudstjenst- och Skollokaler
för Garnisons-församlingarna i Stockholm. (16.)
1857 den 13 Februari i underdånighet föredragen och Ofverkomrnendanten anbefalld alt inkomma
med underdånigt utlåtande häröfver jemte förslag till de åtgärder, hvarigenom de
af Rikets Ständer åsyftade ändamål på lämpligaste sätt kunde vinnas.
Sedan Ofverkomrnendanten under den 29 Juli samma år sig i ämnet utlåtit samt föreslagit
en särskild Kyrko- och Skolhusbyggnads uppförande å en Kongl. Majit och Kronan tillhörig,
vid hörnet af Storgatan och Styrmansgatan belägen tomt, hvilken för närvarande är till Lifgardet
till häst upplåten, meden i ett för allt beräknad approximatif kostnad af 120,000 Rdr
Rmt, blef detta ärende den 4 September samma år ånyo i underdånighet anmäldt, hvarvid
Kongl. Majit täcktes med pröfningen deraf uppskjuta, intilldess närmare kännedom vunnits
huruvida icke för ifrågavarande behof en mera lämplig lokal än den sålunda föreslagna skulle
kunna erhållas. — Ärendet skall härefter åter förekomma.
54:o af den 21 Februari 1857, i anledning af Kongl. Majits nådiga proposition angående
ändringar i stadgandena om inrättningen af Allmänna Beväringsmanskapet. (23.)
1857 den 17 Mars föredragen och förklarade Kongl. Majit sig vilja med afgörandet af detta ärende
uppskjuta under afvaktan på Rikets Ständers beslut i andra härmed sammanhang ägande frågor.
1858 den 17 Februari ånyo föredragen och nådig Kungörelse i ämnet utfärdad.
55:o af den 18 Mars 1857, angående upphörande af det från Rothållarne eller Soldaterne
vid indelta infanteriet utgående bidrag till Soldat-beklädnadens anskaffande
och underhåll. (35.)
1857 den 23 April föredragen och Krigs-kollegii utlåtande i ämnet infordradt.
1858 den 23 Mars ånyo anmäld och nådig kungörelse i ämnet utfärdad; hvarjemte förnyad
Instruktion för Beklädnads-direktionerna vid indelta roterade Infanteri-regementen och Corpser
i nåder fastställdes.
56:o af den 8 April 1857, i anledning af Kongl. Majits nådiga proposition angående
upplåtelse af vissa delar af Jönköpings f. d. fästnings-område till Jönköpings stads
disposition för ny tomtreglering derstädes. (59.)
1857 den 12 Maj föredragen och hvad af Kongl. Majit och Rikets Ständer blifvit beslutadt,
i afseende å dispositionen af Jönköpings f. d. fästningsområde, delgifvet såväl Kongl. Majits
Befallningshafvande i Jönköpings län till vederbörandes förständigande, som ock Krigskollegium
för vidtagande af de åtgärder, som häraf föranleddes och på Kollegii handläggning vore
beroende. — Meddelades för öfrigt Justitie-, Civil- och Finans-departementen till nödig kännedom
i hvad hvartdera af dessa departement rörde.
57-o af den 8 April 1857, i fråga om utbyte af militie-boställena JVI 1 Steglinge och
JVI 8 Plöninge emot skatteköpte delar i Kronohemmanen Vestra och Ostra Klappe i
Malmöhus län. (60 )
1857 den 12 Maj föredragen och med antagande af det utaf Rikets Ständer vid ifrågavarande
boställs- och hemmans-utbyte fästade vilkor angående den rätt, sorn med hänsigt till
hemmanet Vestra Klappe kunde varda arfvingarne efter förre åboen Anders Larsson i laga
ordning
ordning tillerkänd, blefvo Krigs- oell Kammar-kollegierna anbefallda att om Verkställigheten
af hvad Kongl. Majit och Rikets Ständer i detta ärende beslutit vederbörligen föranstalta.
58:o af den 22 April 1857, i anledning af år 1855 verkställd revision af Statsverkets
m. fl. fonders förvaltning (til).
1857 den 10 Juli föredragen genom Finans-departementet och Transsumt af Rikets Ständers
skrifvelse till Landtförsvars-departementet öfverlemnadt.
1857 den 11 Augusti föredragen genom Landtförsvars-departementet; och biel' hvad
Rikets Ständer, med anledning af Revisorernes anmärkningar, såväl vid Krigs-kollegii räkenskaper
som ock hvad angick förhållandet med redovisningen af det hö, som för Carlsborgs
fästnings behof levereras, i ena och andra hänseendet i underdånighet hemställt och
föreslagit, af Kongl. Maj:t i Nåder bifallet.
59:o af den 25 April 1857, i fråga om anslag till upprätthållande af den Arméens
Pensions-kassa åliggande pensionering (62).
1857 den 12 Maj föredragen och vederbörande om det beviljade anslaget underrättade;
hvarjemte, med bifall till det af Rikets Ständer vid detta anslag fästade vilkor, hvilket af
Arméens Fullmäktige jemväl antagits, såsom tillägg i gällande föreskrifter om vilkoren för
pensions åtnjutande i Arméens Pensionskassa i nåder stadgades: att delegare i Arméens
Pensions-kassa, som hädanefter erhåller civil eller annan tjenst med aflöning på Rikets
Stat, eller uppföres på Allmänna fndragnings-staten eller på annat sätt af Staten pensioneras,
icke är berättigad att, så länge han innehar sådana aflönings- eller pensions-förmåner,
som årligen uppgå till 3,000 R:dr R:mt, åtnjuta den honom i Arméens Pensionskassa tillkommande
pension, deras rätt likväl oförkränkt, hvilka redan innehafva pension i nämnda
kassa och, såsom nu anställda i civil tjenst, framdeles kunna tillträda pension å Allmänna
lndragnings-staten.
60:o af den 6 Juli 1857, angående afsöndring af jord från Rvttmästare-bostället
Sandby att användas till ny kyrkogård för Sandby församling (82).
1857 den 24 Juli föredragen och Krigs- och Kammar-kollegierna förständigade att om
verkställigheten i behörig ordning gå i författning.
61:o af den 6 Juli 1857, angående afsöndring af jord från f. d. sergeantsbostället
Lerdals Stom, för utvidgande af Lerdals församlings kyrkogård (83.)
1857 den 24 Juli föredragen och Krigs- och Kammarkollegierna förständigade att verk
ställigheten
i behörig ordning ombesörja.
62:o af den 6 Juli 1857, angånde utbetalning af innehållen och till Statsverket indragen
aflöning för de under krigs-åren 1806—1810 fångne ogilte Officerare, Underofficerare,
m. fl. (85).
1857 den 24 Juli föredragen och biföll Kongl. Majit, att prsescriptionstiden för blifvande
ansökningar, på sätt Rikets Ständer ansett, utsträcktes till 1860 års utgång; hvarjemte
Statskontoret anbefalldes att om hvad i detta ärende blifvit stadgadt och förordnadt utfärda
Bil. till R. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse för år 1859. li
- 10 —
behörig kungörelse till vederbörandes kännedom, samt i öfrigt iakttaga de af Kongl. Maj:t
med llikets Ständer härvid meddelade föreskrifter.
63:o af den 22 Aug. 1857, angående anslag för gratifikationer åt underofficerare m. fl. (97).
1857 den 4 September föredragen och Krigskollegium anbefaldt att med ledning af den från
Stats-Utskottet. erhållna uträkning, sorn legat till grund för det beviljade anslaget, utdelningen
deraf åt vederbörande löntagare af Arméen i behörig ordning ombesörja.
Hvad beträffade de anvisade lönetillökningsmedlen för Flottan ville Kongl. Maj:t, uppå
Sjöförsvars-departementets underdåniga föredragning, sitt beslut meddela.
64:o af den 22 Augusti 1857, angående beviljadt anslag till beredande af tillfälle för
Officerare af Arméen att ingå i utländsk krigstjenst (98).
1857 den 29 September föredragen och vederbörande härom underrättade.
65:o af den 16 December 1857 angående föreslagna jernvägsstamliniers utförande
och dertill erforderliga medels anvisande (124).
1857 den 2 Oktober föredragen genom Civil-departementet, och frågan om användande af
kommenderingar ur indelta Arméen vid jernvägsarbeten, samt om de härmed gemenskap
ägande ämnen, ölverlemnad till Landtförsvars-departementets underdåniga föredragning.
1857 den 10 Nov. föredragen genom Landtförsvars-departementet; och förklarade Kongl.
Maj:t sig vilja för hvarje gång besluta hvilka kommenderingar ur indelta Arméen kunde för ändamålet
medgifvas, samt då jemväl bestämma den aflöning, som af belälet och truppen
skäligen borde tillgodonjutas; och borde, derest vid dylika kommenderingar någon af manskapet
varder skadad eller omkommer, Kongl. Kungörelsen den 25 Januari 1842 tillämpas
i afseende å den, vid deruti uppgifna fall, rotehållarne tillkommande ersättning samt det
manskapet och dess efterlemnade enkor och barn harvid tillerkända understöd.
66:o af den 19 September 1857, i fråga om försäljning af i Landskrona gamla stad
befintliga, Kronan tillhöriga byggnadstomter (131).
1857 den 13 Oktober föredragen och utlåtande i ämnet från Krigskollegium infordradt.
185S den 22 Juli ånyo föredragen och täcktes Kongl. Majit i ,så måtto medgifva den af
stadens innevånare sökta öfvsrlåtelsen, att 84 särskildt bestämda, Kronan tillhöriga tomter,
hvilka, efter hvad upplyst blifvit, kunde utan särdeles afsaknad åt enskilde med äganderätt
upplåtas, finge, genom Krigskollegii försorg, på offentlig auktion till den mestbju
dande
med äganderätt försäljas, sedan Kollegium med afseende å befintliga förhållanden
bestämt beloppet af den köpeskilling, hvarunder hvarje tomt icke må försäljas.
Beträffande de öfriga Kronan tillhöriga tomterna i Landskrona gamla stad, ville Kongl.
Majit, för den händelse framdeles komme att beslutas om berörda tomters försäljning under
äganderätt, anbefalla Krigskollegium att i underdånighet sig yttra, om och i hvad mån
vid en sådan försäljning särskilda förbehåll må göras till förmån för de enskilde, som å
dessa tomter undfått besittningsrätt och för byggnader eller andra anläggningar derstädes
nedlagt större eller mindre kostnader.
67:o af den 24 Oktober 1857, angående förhöjning i Kronans lösningspris för inom
riket tillverkad salpeter till likhet med priset å utländsk vara (139).
— 11 —
1857 (len 17 November föredragen och utlåtande i ämnet från Komitén för Salpeter-ärendena
infordradt.
1858 den 9 April ånyo anmäld: hvarvid Rikets Ständers underdåniga framställning blef
på det sätt bifallen, att, med iakttagande af förhållandet emellan priset å utländsk salpeter,
levererad vid krutbruken, och Kronans inlösningspris lör inhemsk salpeter med tillägg af
uppbörds-, transport, m. fl. kostnader, förhöjning i inlösnings-priset 9 R:dr R:mt må komma
producenterna inom landet tillgodo till det belopp, hvarmed utländsk salpeters inköpspris
kan för året finnas öfverstiga Kronans kostnad på det liela för Lispundet af inhemsk
salpeter; och skulle Komitén för salpeter-ärendena såväl om Kongl. Majits nådiga beslut
härutinnan utfärda allmän Kungörelse, som ock, när i det förutsatta fallet förhöjning i
salpeter-inlösnings-priset utöfver det i allmänhet bestämda må ega rum, sådant till vederbörandes
efterrättelse tillkännagifva.
68:o af den 4 November 1857, angående användandet af influtna medel för ett exporteradt
och i Tripoli försåldt parti krut (146).
1857 den 17 November föredragen och Rikets Ständers beslut Krigskollegium delgifvet,
med förständigande att inkomma med underdånigt förslag i afseende på medlens användande
för dermed afsedda ändamål.
69.o af den 4 November 1857, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående afsöndring af jord från f. d. Hautboist-bostället Ingeshult vid Elfsborgs
Regemente, till plats för en folkskola i Seglora församling af Elfsborgs län (148).
1857 den 17 November föredragen och Krigs- och Kammar-kollegierna anbefallda att
verkställigheten häraf i behörig o.dning ombesörja.
70:o af den 4 November 1857, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående Landshöfdingarne, Friherre R. F. von Kramers, Grefve G. E. Frölichs
och Grefve P. A. Lewenhaupts bibehållande vid deras rätt till framtida pension från
Arméens pensionskassa (152).
1857 den 17 November föredragen och blef hvad Rikets Ständer härutinnan i enlighet med
Kongl. Maj:ts nådiga framställning beslutit Direktionen öfver Arméens pensionskassa till
kännedom och efterrättelse i nåder delgifvet.
71:o af den 14 December 1857, angående lösen för den åt Korporalerna vid indelta
Arméen och Soldaterna vid Södermanlands regemente anslagna afiönings-spanmål
(170).
1858 den 8 Januari föredragen; och då hvad Rikets Ständer beslutit angående lösen för
de vid indelta Arméen före den 12 April 1853 antagne eller utnämnde Korporalers lönings
spanmål
icke föranledde till ändring i de genom Kongl, brefvet den 7 Februari 1856 derom
meddelade föreskrifter, fann Kongl. Majit någon åtgärd i anledning häraf icke vidare
påkallas.
Beträffande åter Soldaterne vid Södermanlands regemente, täcktes Kongl. Majit, med
bifall till Rikets Ständers beslut i fråga om ersättning för den bemälde soldater förut anvisade
tionde-spanmål, låta Krigskollegium till egen kännedom och Regementets förständi
-
— 12 —
gande derom underrätta, med föreskrift tillika att, i afseende å liqviden med soldaterna
örn denna spanmåi, de i Kongl. Brefvet den 7 Februari 1856 angående korporals-spanmålen
redan gifna stadganden borde tillämpas. — Och blef för öfrigt hvad Rikets Ständer besluta
såväl om ersättningen af de förskott Statsverket i berörda afseenden fått eller får
vidkännas för åren 1855 och 1856, som ock om betäckandet af de för åren 1857, 1858
och 1859 belöpande kostnader, Krigskollegium och Statskontoret, till iakttagande i hvad
på hvartdera embetsverket ankommer, i nåder meddeladt.
72:o af den 14 December 1857, i fråga om inqvarterings-penriingar åt en del Regementsskrifvare
vid indelta Arméen (171).
1858 den 8 Januari föredragen och underdånigt utlåtande från Krigskollegium infordradt.
1858 den 14 Maj ånyo föredragen, och fann Kongl. Maj:t för godt i nåder förordna,
att Regernentsskrifvare vid indelta Arméen, som på lön fått sig boställen anvisade, men
ännu äro i saknad af karaktershus å dessa boställen, må från 1858 års början och så länge
detta förhållande fortfar hvar och en från Mititise-boställs-kassan åtnjuta inqvarteringspenningar
till belopp af Nittio Riksdaler Riksmynt årligen att i författningsenlig ordning tilloch
afträdas.
73:o af den 16 Januari 1858, i fråga om förhöjning af anslagen till manskapets beklädnad
vid Svea och Götha Artilleri-Regementen (183).
1858 den 26 Januari föredragen samt vederbörande till kännedom och efterrättelse i nåder
meddeladt hvad Rikets Ständer härutinnan beslutit; hvarförutan Kongl. Majit förordnade, att
enahanda förmån af det förhöjda anslagets tdlgodonjntande för år 1857, som för Ratterioch
Kompani-cheferna vid Svea och Götha Artilleri-regementen nu blifvit medgifven, äfven
må tillgodokomma Chefen för det till Svea Artilleri-regemente hörande Artilleri-Batteriet i
Hernösand; för hvilket ändamål särskilda medel af Kongl. Majit anvisades.
74:o af den 27 Januari 1858, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
4:de Hufvud-tilel (194).
1858 den 9 och 17 Februari samt den 9, 16 och 30 Mars föredragen och vederbörande
underrättade om Rikets Ständers beslut i hvad hvar och en angick, hvarjemte nödiga föreskrifter
uti de omständigheter, som sådant påkallade, tillika meddelades. — Provisoriska
atlöningsstater, att tillämpas under åren 1858, 1859 och 1860, blefvo utfärdade för de
Landtförsvars-departemertet underlydande embetsverk och corpscr, hvilka erhållit ökade
anslag.
75:o af den 3 Februari 1858, angående upplåtelse åt Calmar Domkyrka och Stad
af vissa Calmar f. d. fästning tillhörande lägenheter (206).
1858 den 17 Februari föredragen och underdånigt utlåtande infordradt från Krigs-kollegium.
1858 den 29 Juni ånyo anmäld; hvarvid beslöts att, med undantag af Calmar Slott
med dertill hörande val! och graf, Grimskär samt den till begrafningsplats föreslagna del af
skansjorden äfvensom af den redan förut disponerade ravelin, hvarpå läns-cellfängelset är
uppfördt, Kronans eganderätt till alla öfriga Calmar f. d. fästning tillhörande vallar, jordar
och lägenheter för everdliga tider afstås till Calmar Domkyrka emot en årlig ersättning till
Krigskollegii Fortfikations-afdelning al 1,650 Kdr Riksmynt; hvilket belopp, derest det till
och med ;1r 1860 af Rikets Ständer för ändamålet beviljade anslag skulle upphöra, Domkyrkan
då förpligtas att af sina inkomster årligen erlägga.
Af den så kallade skansjorden skulle till Calmar Stads- samt Slotts- och Landsförsamlingar,
för anläggning af ny begrafnings-plats, kostnadsfritt upplåtas sex tunland 25 yjj
kappland.
Ärendet för öfrigt öfverlemnadt till Civil- och Ecklesiastik-departementens underdåniga
föredragning.
76:o af den 16 Februari 1858, angående Statsbidrag för vägars anläggning och förbättring,
hamnbyggnader och kanaler, samt sjösänkningar och andra vatten-aftappningsföretag
m 11. dylika föremål (217.)
1858 den 26 Februari föredragen genom Civil-departementet, och, hvad beträffade Rikets
Ständers framställning i fråga om Baggens-Stäkets upprensning och befästande, nådig befallning
meddelad Chefen för Landtförsvars-departementet att till Kongl. Majit inkomma med
betänkande och förslag i afseende å de befästnings-arbeten, som kunde anses nödiga, i anledning
af öppnandet, genom den ifrågasatta upprensningen, af ett nytt inlopp till Stockholm.
Sedan Chefen för Ingenieur-korpsen härefter blifvit i ämnet hörd, ärendet genom Landtförsvars-departementet
i underdånighet anmäldt den 7 December 1858 och förberedande
undersökningar anbefallda.
77:o af den 20 Februari 1858, angående befrielse från rotering för Ansätts hemman
i Jemtlands län (223.)
1858 den 23 Mars föredragen, och anbefalldes Kammarkollegium att låta verkställa den af
Rikets Ständer begärda undersökning, samt derefter till Kongl. Majit inkomma med underdånigt
utlåtande i ämnet.
1859 den 29 April, sedan Kammarkollegium afgifvit sitt utlåtande, blef ärendet ånyo
i underdånighet anmäldt samt proposition till Rikets Ständer i nåder beslutad.
78:o af den 24 Februari 1858, angående aflönings- och pensions-vilkoren för Arméens
och Flottans läkare m. fl. (228.)
1858 den 30 Mars föredragen och vederbörande underrättade om den för Arméens och
Flottans läkare jemte s. k. pensionärer och stipendiater för åren 1858, 1859 och 1860 bebeviljade
provisoriska aflöning, samt om den för militäre läkarne af Rikets Ständer medgifna
pensionering.
1858 den 19 Juni blef af Kongl. Majit i nåder tillförordnad en Komité, som hade att
uppgöra förslag till den militära hälsovårdens ordnande; — hvilket förslag sedermera afgifvits
och, jemte Sundhets-kollegii underdåniga utlåtande i ämnet, till trycket befordrats.
79:o af den 27 Februri 1858, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
9:de Hufvudtitel (229).
1858 den 16 Mars föredragen genom lnnans-departementet, och Transumt af Rikets Ständers
skrifvelse meddeladt Landtförsvars-departementet, i hvad den sistnämnda departement
angick.
— 14 —
1858 don 27 April anmäld genom Landtförsvarsdepartementet och vederbörande om Rikets
Ständers beslut underrättade.
80:o af den 25 Februari 1858, angående ersättning för ökad tjenstgöring vid Lifbevärings-regementet
(232).
1858 den 30 Mars föredragen och meddelad Krigskollegium ocb Lifbevärings-regementet
till behörigt iakttagande.
81:o af den 1 Mars 1858, angående en rättelse i Rikets Ständers underdåniga skrifvelse,
rörande regleringen af Riksstatens 4:de Hufvud-titel (241).
1858 den 23 Mars föredragen samt meddelad Krigs-kollegium, Stats-kontoret och Fullmäktige
i Riksgälds-kontoret.
82 o af den 1 Mars 1858, angående Stockholms befästande å landssidorna (242).
1858 den 9 April föredragen och Chefen för Ingenieur-corpsen anbefalld att, med beräkning
af de för ifrågavarande ändamål af Rikets Ständer anvisade medels tillgångar, till Kongl.
Maj:t inkomma med utlåtande, angående de förberedande åtgärder till Stockholms förseende
med befästningar, som, utöfver hvad redan skett, ännu kunna påkallas, samt då tillika
afgifva förslag till befästningarnas påbörjande å stadens södra sida.
83:o af den 2 Mars 1858, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om upphörande
af fourage-passevolans-afgiften vid beridna Rusthålls-regementena (247).
1858 den 30 Mars föredragen och Krigs-kollegii utlåtande i ämnet infordradt.
1858 den 17 Jlili ånyo anmäld och nådig kungörelse utfärdad, angående upphörande af
åliggandet för indelta Kavalleriets Rusthållare att med penningar eller fourrage-artiklar bekosta
rustningshästarnas utfodring vid möten och mönstringar samt andra tjenstgörings
tilifällen.
84:0 af den 2 Mars 1858, angående ifrågaställd förhöjning i ersättningen till svaga
soldatrotar (252).
1858 den 9 April föredragen och anbefalldes Krigs- och Kammar-kollegierna att, sedan
denna fråga blifvit behörigen utredd, deröfver till Kongl. Maj:t afgifva underdånigt utlåtande
jemte förslag till de åtgärder, som häraf kunna föranledas.
Stockholm den 27 Juli 1859.
C. G. Arman.
Förteckning öfver Rikets Ständers vid 1856—1858 årens Riksdag till Kongl. Maj:t,
genom Dess Sjöförsvars-deparlement, aflåtna underdåniga skrifvelse^ jemte uppgift om Kongl.
Maj:ts i anledning af dem fattade beslut eller vidtagna åtgärder.
85:o af den 9 Maj 1857, angående grunden för utgörandet af de till Båtsmansindelningen
i Blekinge län anslagna så kallade öfverskotts- och reservräntor (72).
1857 den 30 Maj i underdånighet föredragen; hvarvid, för verkställande af hvad Kongl.
— 15 —
Majit med Rikets Ständer i ämnet beslutit, nödiga föreskrifter vederbörande i ny der meddelades.
86:0 af den 22 Apri 1 1857, i anledning af den Sr 1855 verkställda revision af Statsverkets
rn. fl. fonders förvaltning åren 1852 ocb 1853 (61).
1857 den 10 Juli anmäld genom Finans-departementet samt öfverlemnad till Sjöförsvarsdepartementets
föredragning i afseende på dels de af Rikets Ständer ifrågaställda. bestämmelser
om antalet Statskalendrar och Tidningar, som af Embetsverkens expensmede! må
bekostas, dels Rikets Ständers begäran om meddelande åt deras Revisorer af summariska
uppgifter öfver Amiralitets-krigsmanskassans alla inkomster och utgifter.
1857 den 4 September föredragen; dervid, jemte det förberedande åtgärd anbefalldes
rörande förstnämnda fråga i hvad den afser Sjöförsvars-departementet, tillika fanns, att, då
i anledning af hvad uti berättelsen om ofvanberörde revision förekommer, angående den
sednare frågan Kongl. Majit, efter det Direktionen öfver Amiralitets-krigsmans-kassan blifvit
hörd, redan under den 6 Mars 1856 i ämnet meddelat nådigt beslut, någon vidare åtgärd
derutinnan ej vore att vidtaga.
87:o af den 22 Augusti 1857, angående anslag för gratifikationer åt Underofficerare
m. fl. af Flottan (97).
1857 den 4 September föredragen och Förvaltningen af Sjöärendena i nåder anbefalld att
med underdånigt betänkande uti frågan skyndsamligen inkomma, hvarefter och sedan detta
uppdrag blifvit af bemälda embetsverk fullgjort, Kongl. Majit under den 9 i samma månad
om fördelningen af det beviljade anslaget i nåder förordnade.
88:0 af den 19 September 1857, angående befrielse för Svenska ångfartyg, som
söra reguliera resor, från skyldighet att taga lots då de komma från sjön (127).
1857 den 16 Oktober föredragen samt Förvaltningen af Sjö-ärendena och General-tullstvrelsen
i nåder anbefallde att gemensamt underdånigt utlåtande i ämnet afgifva.
Sedan detta utlåtande inkommit, biel' ärendet den 2 Februari 1858 ånyo anmäldt, hvarvid
i nåder beslöts, att med pröfningen deraf skulle anstå intilldess det förslag till riy Lostförordning,
om hvars utarbetande genom Förvaltningen af Sjöärendena då jemväl förordnades,
kunde komma till nådigt afgörande, hvilket åter fördröjts derigenom, att, vid underdånig
anmälan den 30 sistlidne Juli af berörda från nämnda embetsverk inkomna förslag,
Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen funnos böra deröfver höras.
89:o af den 4 November 1857, angående inventering af Flottans materialföråd i
Carlskrona (153).
1857 den 17 November föredragen och förvaltningen af Sjöärendena i nåder anbefalld att
inkomma med underdånigt förslag rörande sättet att verkställa den af Rikets Ständer begärda
inventeringen, hvarefter och sedan det sålunda infordrade förslaget blifvit afgifvet,
Kongl. Majit under den 13 Mars 1858 T nåder meddelade de föreskrifter, som i berörda
afseende funnos erforderliga.
90:0 af den 18 December 1857, angående en fyr-anläggning å Gottska Sandön m.
11. åtgärders vidtagande för förbättringar i fyr-, båk- och iotsväsendet (176).
— 16 —
1858 den 2 Februari föredragen, hvarvid i nåder förordnades, det skulle innehållet af den
underdåniga skrifvelse vederbörande till nödig kännedom delgifvas, äfvensom åt Förvaltningen
af Sjö-ärendena tillika uppdrogs att skyndsamligen låta uppgöra och derefter till nådig
pröfning i underdånighet insända kostnads-förslag och ritningar å de nya fyr-anläggningar,
hvartill medel blifvit af Rikets Ständer beviljade.
Sedan till följd häraf sådana förslag blifvit af Förvaltningen afgifna först i afseende pä
fyrinrättningen å Gottska Sandön och sedermera rörande de öfriga fyr-anläggningarna, blef
vo
under den 17 Juli och den 28 September 1858 samt den 22 sistlidne Februari nödiga
föreskrifter för arbetenas verkställande i nåder meddelade.
91:o af den 15 Januari 1858, angående reglering af utgifterna under Riks-statens
5:te Hufvud-titel. (195).
1858 den 2 och 17 Februari föredragen och vederbörande derom i nåder förständigade till
behörig efterrättelse, i hvad på dem ankom; hvarjemte erforderliga föreskrifter meddelades
i afseende på användandet af de särskilda anslagen samt de åtgärder, som i öfrigt funnos
af denna Rikets Ständers skrifvelse föranledas.
92:o af den 27 Januari 1858, angående ytterligare anskaffning af lifbergningsbåtar
med tillhörande apparater. (197).
1958 den 26 Februari föredragen och Förvaltningen af Sjö-ärendena i nåder anbefalld att
med utlåtande jemte förslag i ämnet till Kongl. Majit i underdånighet inkomma ; hvarefter
och sedan, uppå bemälda Embetsverk häraf föranledda framställning, nådig föreskrift under
den 24 Augusti samma år gifvits om närmare undersökning af de ställen, der anstalter för
skeppsbrutnes räddning ansetts vara af behofvet påkallade, Kongl. Majit den 15 sistlidne
Februari, på grund af hvad vid denna undersökning förekommit och enligt Förvaltningens
hemställan, i nåder förordnade, att ytterligare tre sådana anstalter skola, med anlitande
af Handels- och Sjöfartsfondens medel, på tillika föreskrifvet sätt iordningställas vid Faludden
och Ejkeviken på Gottland samt vid Gräsgård på Oland.
93io af den 27 Januari 1858, angående användandet af de å Stats-anslaget för
båtsmansbeklädnaden åren 1819—1851 uppkomna behållningar. (199).
1858 den 26 Februari föredragen och de af den underdåniga skrifvelsen föranledda verkställighets
åtgärder i nåder anbefallda.
94:o af den 3 Februari 1858, angående tiden och vilkoren för åtskilliga vid (då)
innevarande Riksdag beviljade löneförhöjningars utgående. (208).
1858 den 23 Februari genom Finans-departementet föredragen och Kongl. Majits då fattade
nådiga beslut i ämnet Sjöförsvars-departementet delgifvet; hvarefter, uppå sistnämnda departements
underdåniga föredragning, den 1 påföljde Maj till efterrättelse för de under detsamma
lydande civile m. fl. embets- och tjenstemän i nåder meddelades de föreskrifter, som af
Rikets Ständers berörda underdåniga skrifvelse och i öfrigt funnos påkallade.
95:o af den 20 Februari 1858, i fråga om lindring i båtsmanshållet med afseende
å dervid utgående beklädnadsbidrag. (224).
1858
- J7 —
1858 den 27 Mars föredragen och i nåder öfverlemnad till Förvaltningens af Sjöärendena underdåniga
utlåtande, samt, sedan detta inkommit, ånyo anmäld den 20 sistlidne April, då
nådig proposition till Rikets Ständer rörande ämnet beslutades.
96:o af den 25 Februari 1858, i fråga om en äskad tillökning i afloningsförmånerna
åt en del af Flottans gemenskap m. m. (238).
1858 den 27 Mars föredragen, hvarvid Kongl. Maj:t i nåder meddelade vederbörande de
föreskrifter, som, med afseende på de, enligt den underdåniga skrifvelsen, af Rikets Ständer
beviljade medels behöriga användande, funnos vara erforderliga.
97:o af den 25 Februari 1858, angående yppad brist i tillgångarna för Flottans matrosers
och uppfordrade båtsmäns mathållning åren 1856 och 1857 (239).
1858 den 27 Mars föredragen och nådiga föreskrifter i afseende på lyftningen af den till
omförmälda brists betäckande anslagna summa vederbörande meddelade.
98m af den 27 Februari 1858, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Nionde hufvudtitel (229).
1858 den 16 Mars föredragen genom Finans-departementet och Transumt af den underdåniga
skrifvelsen, i hvad den angick de Sjöförsvars-departementet tillhörande föremål och
personer, till detta departement öfverlemnadt; hvarefter, vid den 1 påföljde Maj skedd underdånig
föredragning af skrifvelsen i berörde delar, de deraf föranledda beslut och föreskrifter
af Kongl. Maj:t i nåder meddelades.
Stockholm i Kongl. Sjöförsvars-departementets Kansli-expedition den 12 Augusti 1859.
M. G. von Schantz.
Förteckning å de af Rikets Stander vid 1856, 1857 och 1858 årens Riksdag till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelser, hvilka tillhört Kongl. Civil-departementets föredragning,
jemte upplysningar angående de åtgärder, som i anledning af samma skrifvelser ägt rum.
99:o af den 3 Januari 1857, angående förskottsvis anvisade medel till Vestra och
Södra Jernvägs-stambanornas fortsättande (2).
1857 den 10 Januari i underdånighet anmäld och Rikets Ständers beslut vederbörande till
kännedom meddeladt; hvarjemte Statskontoret bemyndigades, att i den mån anvisningar komme
att ske för jern vägsbyggnadernas räkning, från Riksgäldskontoret reqvirera härtill erforderliga
medel inom det af Rikets Ständer anslagna belopp.
100:o af den 21 Januari 1857, angående den af Rikets Ständers Revisorer år 1855
verkställda granskning af de under Kommerce-kollegii förvaltning ställda fonder (5).
1857 den 30 Januari i underdånighet anmäld, då Kongl. Maj:t, med gillande af hvad Rikets
Ständer för sin del beslutit, förständigade Kommerce-kollegium att tillse, det de af Rikets
Ständer angifna förändringar och afskrifningar i räkenskaperna blefve af vederbörande behörigen
iakttagna.
Bil. till B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse år 1859. Hl
101:o af den 28 Januari 1857, med anhållan om Riksdagens förlängning (10).
1857 den 30 Januari i underdånighet anmäld och af Kongl. Maj:t bifallen.
102:o af den 4 Februari 1857, angående skyldighet för boställs-innehafvare att deltaga
i Fjerdingsmäns aflöning (17).
Efter det Krigs- och Kammar-kollegierna blifvit i ämnet hörda, har Kongl. Majit under den
23 Oktober 1857 låtit i öfverensstämmelse med Rikets Ständers anhållan utfärda nådig kungörelse.
103:o ar den 4 Februari 1857, med anhållan om anställande af undersökning i afseende
på rättigheten till Laxfiske i hafvet utanför Listers härad i Rlekinge län (18).
1857 den 13 Februari i underdånighet anmäld, då Kammar-kollegium erhöll befallning att
förständiga Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län att om den af Rikets Ständer
äskade undersökningens verkställande föranstalta, samt att, efter det protokollet öfver undersökningen,
jemte Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes yttrande i ämnet, blifvit till Kammarkollegium
insändt, med eget utlåtande och handlingarna i målet till Kongl. Maj:t inkomma,
hvilket ännu ej skett.
104:0 af den 21 Februari 1857, med anhållan om tillägg till 9 § i Kongl. Förordningen
den 16 November 1849, angående hvad i afseende på passagerare-ångfartygs
byggnad, utrustning och begagnande bör iakttagas (21.)
Sedan Förvaltningen af Sjöärendena afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i ämnet, har
Kongl. Maj:t under den 23 Maj 1857 låtit utfärda Kungörelse om förändring af ifrågavarande
§ i den af Rikets Ständer antydda syftning.
105'.o af den 28 Februari 1857, angående förhöjning uti det i vissa klasser af nu
gällande Resereglemente bestämda dagtraktamente (26).
Härom har Kongl. Majit, under den 13 Mars 1857, med bifall till Rikets Ständers framställning,
låtit utfärda allmän kungörelse.
106:0 af den 28 Februari 1857, om utarbetande af en samling af administrativa,
kamerala och ekonomiska författningar (28).
Sedan Kongl. Majit den 1 Oktober 1858 behagat åt Professoren m. m. D:r P. E. Bergfalk
i nåder uppdraga att, i förening med andra sakkunnige och skicklige personer deni Professorn
ägde i underdånighet föreslå, utföra det arbete, hvarom Rikets Ständer gjort framställning,
samt Kongl. Majit derefter under den 14 Januari 1859 utsett öfrige ledamöter i den
ifrågavarande Författnings-kommissionen, har denna kommission, förordnande af hvars arbete
plan blifvit den 22 derpå följande Juni i nåder fastställd, den 1 sistlidne Juli börjat sin
verksamhet.
107.0 af den 11 Mars 1857, angående utbetalning af det för ombyggnad af Långebro
nära Christianstad vid 1853 och 1854 års riksdag beviljade Statsbidrag (32).
1857 den 27 Mars i underdånighet anmäld, då Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader
anbefalldes att, till vederbörandes förständigande, meddela Kongl. Majits Befallningshafvande
i Christianstads län hvad Rikets Ständer i ämnet beslutit; hvarefter Kongl.
Majit under den 23 Juni samma år ej allenast gillat plan och kostnadsförslag, äfvensom
kontrakts- och säkerhetshandlingar i afseende å utförandet af berörda företag, utan ock
meddelat föreskrift om ifrågavarande statsbidrags utbetalning till vederbörande.
108:o af den 18 Mars 1857, angående ytterligare anslag till aflöning m. m. för Agronomer
i Statens tjenst (41).
1857 den 23 Maj i underdånighet anmäld och Landtbruks-akademiens förvaltnings-komilé
till behörig kännedom meddelad.
109:o af den 18 Mars 1857 med anmälan, att Rikets Ständer funnit sig förhindrade
att godkänna väckt förslag om rättighet för Svensk man att i två eller flera inrikes
städer samtidigt drifva handel (39).
1857 den 27 Mars i underdånighet anmäld och lagd till handlingarna.
110:o af den 21 Mars 1857, om afgifvande vid hvarje riksdags början af en fullständig
berättelse rörande fortgången eller verkställigheten af de med bidrag utaf all
männa
medel understödda arbeten (43).
18 7 den 3 April i underdånighet anmäld och Styrelsen för Allmänna Väg och Vattenbyggnader
anbefalld att en så beskaffad berättelse, som blifvit af Rikets Ständer äskad, vid hvarje
Riksdags början afgifva och genom trycket offentliggöra.
lll:o af den 21 Mars 1857, om åtgärder till befrämjande af Skogsplantering å de
så kallade Svältorna i Elfsborgs län (47).
Sedan denna skrifvelse den 2 Maj 1857 till t. f. Chefens för Skogsinstitutet utlåtande remitterats
och bemälde Chef med anledning häraf sig yttrat, har Kongl. Maj:t genom remiss
af den 13 Januari 1858 anbefallt Kammar-kollegium att i ämnet afgifva utlåtande, hvilket
ännu ej inkommit.
112:o af den 23 Mars 1857, om utfärdande af en allmän Författning angående spanmålsvägning
(50).
1857 den 3 April i underdånighet anmäld och remitterad till Vetenskaps-akademiens underdåniga
utlåtande, hvarefter, sedan denna remiss blifvit under den 4 Juni 1858 besvarad,
Kongl. Majit den 29 September samma år låtit infordra Ofver-direktörens vid Landtmäteriet
utlåtande, hvilket ännu ej afgifvits.
113:o af den 30 Mars 1857, i fråga om traktats afslutande med Danmark om Oresundska
tullens upphörande (52).
1857 den 31 Mars i underdånighet anmäld och erforderliga föreskrifter i anledning deraf
Konvoy-kommissariatet meddelade angående verkställande med Handels och Sjöfartsfonden
medel af de under innevarande Statsregleringsperiod förestående halfårliga inbetalningar å
lösesumman.
114:o af den 8 April 1857, angående det Rikets Ständer meddelade förslag till förnyad
förordning, rörande Sveriges och Norges ömsesidiga Handels- och Sjöfarts
förhållanden (58).
1858 den 15 Januari i underdånighet anmäld, hvarvid, då Norges sednast församlade Storthing
icke antagit ifrågavarande förslag, Kongl. Majit fann Rikets Ständers skrifvelse icke
föranleda någon åtgärd.
— 20 —
115:o af den 24 April 1857 rörande anvisning af medel för fortsättning under nämnde
år af arbetena å vestra och södra Jernvägsstambanorna (63).
1857 den 12 Maj i underdånighet anmäld, då Statskontoret bemyndigades att å de i Rikets
Ständers skrifvelse utsatta terminer uti Riksgäldskontoret lyfta de beviljade anslagsbeloppen,
lör att i föreskrifven ordning vederbörande tillhandahållas.
116:o af den 25 April 1857 i anledning af väckt fråga om förändrad organisation
af styrelse- och förvaltningsverken (65).
Sedan Kongl. Majit under den 19 Juni 1858 behagat tillsätta en Komité, med uppdrag att
afgifva yttrande och förslag i det ämne, som i Rikets Ständers skrifvelse åsyftats, har denna
Komité under den 26 Maj innevarande år inkommmit med sådant yttrande och förslag,
hvaröfver utlåtande i nåder infordrats från vederbörande embetsverk.
117:0 af den 25 April 1857, i fråga om beviljande af stapelrätt för staden Wadstena
(66).
Sedan Kommerce-kollegium, efter vederbörandes hörande, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
i ämnet, blef detta ärende den 5 November 1858 i underdånighet anmäldt, hvarvid,
enär från synpunkten af tullkontrollens noggranna handhafvande, äfvensom för undvikande
af de med en till talrika stapelorter utsträckt tullbevakning oundgängligen förenade dryga
kostnader, det vore af vigt att, på sätt hittills i allmänhet varit iakttaget, stapelrätt medgifves
blott åt sådana städer, der handel och sjöfart uppnått någon större betydenhet, men
detta förhållande, enligt de af Kommerce-kollegium meddelade uppgifter öfver staden Wadstena
tillhörande fartyg och den för handelsrörelsen derstädes utgående bevillning, icke inträffade
i afseende å nämnda inuti landet belägna stad, Kongl. Majit förklarade Sig icke
finna skäl att till den nu gjorda framställningen om stapelrätt för staden Wadstena lemna
bifall.
118:o af den 25 April 1857, i fråga om beviljande af stapelrätt för staden Falkenberg
(67).
Enär Kommerce-kollegium, uti häröfver, efter vederbörandes hörande, afgifvet utlåtande,
upplyst icke allenast att mer än fem fot djupgående fartyg ej kunna från den vid Falkenberg
belägna redd genom Etraelfven inlöpa till staden, utan äfven att staden ännu är i saknad
af hamn, der större fartyg kunna tillägga, samt då under sådana förhållanden staden
icke genom någon betydligare handels- och sjöfartsrörelse kan af de med en fullständig stapelfrihet
förenade rättigheter komma att hämta några väsendtliga fördelar, har Kongl. Majit
vid ärendets föredragning den 5 November 1858 funnit den ifrågasatta stapelrätten för
nämnde stad icke för närvarande böra i nåder medgifvas.
119:o af den 20 Maj 1857, angående afsöndring af jord från åtskilliga kronolägenheter
för utvidgning och rätning af Köpings å (76).
Hvad genom Rikets Ständers bifall till Kongl. Majits framställning i ämnet blifvit beslutadt,
har Kongl. Majit under den 30 Maj 1857 meddelat Kammar-kollegium, till vederbörandes
förständigande och behörig Verkställighet.
120:o af den 6 Juli 1857, angående upplåtelse till Strömsholms Nya kanal- bolags
disposition af jord, tillhörande dels Strömsholms Kungsgård, dels ock länshiahS-böställfet
Horns ägor (81).
Sedan Kammar-kollegium algifvit infordradt underdånigt utlåtande i ämnet, har Kongl. Maj:!
under dert 13 November 1857 bifallit, att ifrågavarande jordrymd må åt Strömsholms Nyå
kanal-bolag till inrättande af upplagsplats, magasiner och bostäder under vissa föreskrifna
vilkor upplåtas.
121:o af den 6 Juli 1857, angående upplåtelse till Upsala läns Hushållningssällskap
af en Kronan tillhörig, vid Upsala stad belägen, jordrymd, för anläggning derstädes
af en trädskola (84).
Kongl. Majit har under den 24 Juli 1857 meddelat Kammar-kollegium, till véderbörandes
förständigande och behörig verkställighet, hvad genom Rikets Ständers bifall till Kongl. Maj:ts
i ämnet äflåtna nådiga proposition blifvit beslutadt.
122:o af den 22 Augusti 1857, angående statsbidrag till hy tomtreglering i den år
1856 afbrända delen af staden Eksjö, äfvensom till uppförande af nya byggnader
derstädes (101).
1857 den 4 September i underdånighet anmäld Och Rikets Ständers beslut Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Jönköpings län till vederbörandes förständigande meddeladt.
123:o af den 22 Augusti 1857, angående omarbetning af den under den 9 April
1856 för Förmyndarekammaren i Stockholm utfärdade instruktion (113).
1857 den 23 Oktober i underdånighet anmäld, då Öfverståthållare-embetet erhöll nådig befallning
att, sedan vederbörande lemnats tillfälle att afgifva det yttrande eller förslag, hvartill
Rikets Ständers skrifvelse kunde finnas föranleda, dermed jemte eget utlåtande i ämnet
till Kongl. Majit inkomma. Sedan Öfverståthållare-embetet under den 10 sistlidne Augusti
inkommit med Förmyndarekammarens och Direktionens för Stockholms Allmänna Barnhus,
äfvensom eget utlåtande i ämnet, infordrades den 24 i samma månad Stockholms Borgerskaps
Femtio Äldstes utlåtande, hvilket ännu icke afgifvits.
124:0 af den 22 Augusti 1857, med hemställan om upphäfvande af 1 och 2 mo
menterne i 40 § af Fabriks- och Handtverks-ordningeri, beträffande anmälan örn
arbetares anställande i eller afflyttning från tjenst (114).
Efter det Kommerce-kollegium häröfver afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl.
Majit, vid ärendets föredragning den 11 Mars 1859 i nåder förklarat, att då ifrågavarande
stadganden i Fabriks- och Handtverks-ordningen, om de än icke i allo uppfyllt det med
dem åsyftade ändamål, likväl icke, så vidt handlingarna föranledde, syntes hafva medfört
någon olägenhet, Kongl. Majit icke funne skäl att till Rikets Ständers hemställan lemna
nådigt bifall.
125:o af den 12 September 1857, angående inrättande af ett Landtbruks-Institut i
Skåne (115).
1857 den 2 Oktober i underdånighet anmäld, då Kongl. Majit lemnade bifall till hvad Rikets
Ständer beslutit i afseende på upplåtandet för ett Landtbruks-Institut af Alnarps inom
Malmöhus län belägna kungsgård, med underlydande utjordar och tillhörigheter, äfvensom i
afseende på de Landshöfdingen i länet, såsom indelningshafvare af samma kungsgård, tillkommande
löneförmåner; hvarjemte Kongl. Maj:t uppdrog åt en särskild Interimsstyrelse att
dels vidtaga alla nödiga åtgärder för Institutets organiserande och i ordningbringande till den
af Rikets Ständer bestämda tid, dels ock utarbeta samt till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
och fastställelse insända förslag till stadgar för Institutet. Sedan ett sådant förslag den 29
Juli 1858 afgifvits och Landtbruks-Akademiens Förvaltningskomité deröfver sig yttrat, har
Kongl. Maj:t under den 25 Februari 1859 för Alnarps Landtbruks-Institut fastställt stadgar,
som blifvit i Svensk Författnings-samling intagna.
126:0 af den 12 September 1857, angående beviljad ersättning åt jordägare inom
Gärde och Mjellgens byar i Leksands socken af Stora Kopparbergs län, för dem
tillfogad skada genom vattenöfversvämning (116).
1857 den 2 Oktober i underdånighet anmäld, då Rikets Ständers beslut meddelades Kongl.
Maj:ts Refallningshafvande i länet till kännedom, med förklarande att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skulle äga att i den af Rikets Ständer föreskrifna ordning bland vederbörande
jordägare fördela det beviljade understödsbeloppet.
127:0 af den 12 September 1857, i fråga om ändring af Kongl. Brefven den 9 Februari
1802 och den 17 Augusti 1804, rörande besutenhet å hemman i Dalarne
(117).
Sedan Kammar-kollegium samt öfrige vederbörande sig yttrat öfver såväl denna Rikets Ständers
framställning, som åtskilliga andra till Kongl. Majit inkomna förslag i fråga om förändrade
föreskrifter i afseende å besutenhets- och skiftesväsendet i Stora Kopparbergslän, har
Kongl. Majit under den 18 Februari 1859 härom låtit utfärda nådig kungörelse.
128:o af den 12 September 1857, om föreskrifters meddelande i afseende på tiden,
hvarunder minderåriga personer må användas till arbete vid fabriker och handtverk
(118).
1857 den 2 Oktober i underdånighet anmäld, då Kommerce-kollegium anbefalldes att, efter
inhämtande af erforderliga upplysningar i ämnet, till Kongl. Majit inkomma med underdånigt
utlåtande, hvilket ännu ej skett.
129:o af den 12 September 1857, angående ändring af gällande stadgar i afseende
på jordafsöndring (120).
Efter det Kammarkollegium och Kongl. Majits samtlige Befallningshafvande i länen blifvit
hörde, har Kongl. Majit under den 12 November 1858 låtit utfärda nådig kungörelse i
ämnet.
130:o Af den 12 September 1857, angående åtgärders vidtagande för beredande af
så kallad transito-rätt mellan Sverige och Norge (122).
1858 den 15 Januari i underdånighet anmäld, hvarvid, enär den, i sammanhang med andra
förslag till ändringar i Mellanrikslagen, väckta frågan om rättighet att föra oförtullade utländska
varor såsom transito-gods från det ena af de förenade rikena till det andra, redan
blifvit af Norges__sednast församlade Storthing afgjord sålunda, att det derom framställda
— 23 —
förslag förfallit, Kongl. i\Iaj:t i anledning af Rikets Ständers förevarande skrifvelse ansåg
sig endast böra i nåder förklara, det Kongl. Majit, vid framtida pröfning angående hvilka
förslag kunde finnas lämpligt att till näst sammanträdande Ständer och Storthing afgifva i
afseende å tillvägabringande af ytterligare lättnad i handelsförbindelserna emellan de förenade
rikena, ville å nvo taga frågan om transito-rätten i nådigt öfvervägande.
131:o af den 16 September 1857, angående föreslagna Jernvägs-stamlinieis utförande,
samt om anvisande af dertill erforderliga medel (124).
1857 den 2 Oktober i underdånighet anmäld och vederbörande till behörig kännedom och efterrättelse
medddelad. Kongl. Majit har sedermera dels fastställdt arbetsplaner för jernvägsarbetenas
fortsättning under åren 1858 och 1859, dels ock, i anledning af Rikets Ständers
anhållan om införande af ett och samma redovisnings- och räkenskapssätt vid alla Statens
jernvägsbyggnader, under den 26 sistlidne Maj fastställt formulär för uppställningen af berörda
räkenskaper.
132:o af den 19 September 1857, med förslag till förordning angående villkoren för
bränvinstiilverkning (125).
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med detta förslag har Kongl. Majit under den 27 November
1857 låtit utfärda Förordning angående villkoren för bränvinstiilverkning.
133:o af den 19 September 1857, mod förslag till förordning, angående villkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker (126).
Kongl. Majit har under den 27 November 1857 låtit, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad Rikets Ständer föreslagit, utfärda ny förordning i ämnet.
134:o af den 19 September 1857, angående ändringar i Kongl. Förordningen, rörande
expeditionslösen, af den 30 November 1855 (132).
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Rikets Ständer härvid hemställt blef under den
24 November 1857 kungörelse utfärdad om förändrad lydelse af § 11 i berörda nådiga
förordning; hvaremot, enär, hvad angick Rikets Ständers underdåniga framställning om nedsättning
af den i gällande expeditionstaxa bestämda lösen för protokoll rörande förordnande
eller entledigande af förmyndare, den anmärkning sig företedde, att dessa frågor ofta stöde
i sammanhang med stridigheter angående vederbörandes skyldighet att förmyndarekallet sig
åtaga samt om deras lämplighet i sådant afseende, och i alla händelser fordrade utredning
och pröfning af förekommande omständigheter, i följd hvaraf dessa mål icke syntes äga den
af Rikets Ständer antydda jemförlighet med sådana, der, såsom vid borgenärdseds afläggande,
någon annan åtgärd än anteckning i protokollet från Rättens sida icke äger rum och
hvilka således ej kunde hänföras till domstolsärenden i egentlig mening, Kongl. Maj-t, på
grund häraf och då giltiga skäl ej förekomme att i afseende å förmyndarefrågor göra undantag
från den för alla andra vid domstol handlagda och pröfvade mål antagna grundsats,
enligt hvilken lösen för protokoll i dessa mål, utan afseende på deras skiljaktiga beskaffenhet,
vore bestämd till lika belopp, fann sig icke böra lemna nådigt bifall till Rikets Ständers
förslag i denna del.
135:o af den 19 September 1857, angående dels förhöjning i resekostnads-ersättning
och dagtraktamente för särskilde så val ständige som extra domare i brottmål, dels
skjuts- och traktaments-ersättning till Häradshöfdingars skrifvarebiträden vid extra
förrättningar (133).
Med bifall till denna Rikets Ständers framställning har Kongl. Maj:t under den 24 November
1857 låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet.
136:o af den 24 Oktober 1857, i fråga om kostnadsersättning till militäre, civile och
ecklesiastiske tjenstemän för en del resor i tjensteärenden (140).
1857 den 24 November i underdånighet anmäld och remitterad till Krigskollegii, Förvaltningens
af Sjöärendena samt Ivammarkollegii underdåniga'utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.
137:o af den 24 Oktober 1857, angående förtydligande af Kongl. Kungörelsen den
11 Augusti 1854 i fråga om ersättning till Nämndemän och Fjerdingsmän för extra
förrättningar (141).
1857 den 24 November i underdånighet anmäld, då Krigs-kollegium, Förvaltningen af Sjöärendena
spint Kammarkollegium anbefalldes att afgifva gemensamt underdånigt utlåtande i
ämnet, hvilket ännu ej skett.
138:o af den 24 Oktober 1857, angående understöd af allmänna medel för uppehållande
af gästgifveri vid Malmagens by i Jemtlands län (142).
Jemte det Kongl. Majit under den 4 December 1857 delgifvit Kammarkollegium och Statskontoret
Rikets Ständers i ämnet fattade beslut, har Kongl. Majit anbefallt Kammarkollegium
att derom underrätta Kongl. Majits Befallningshafvande i Jemtlands län, för vidtagande
af de åtgärder, som af beslutet kunde föranledas.
139:o af den 28 Oktober 1857, angående åtgärder till ordnande af skjutsningsbesväret
(143).
Under den 11 December 1857 har Kongl. Majit anbefallt Kammarkollegium att, efter det
Kongl Majits samtlige Befallningshafvande blifvit hörde, afgifva underdånigt utlåtande i anledning
af Rikets Ständers berörda skrifvelse; hvarjemte Kongl. Majit då tillika, utan afbidan
på den utredning, som borde äga rum innan ärendet till vidare nådig pröfning förekom,
fann godt dels utfärda nådig kungörelse angående legan för gästgifveri-, håll- och reserv-,
äfvensom för kungs- och kronoskjuts, dels till samtliga länsstyrelser aflåta ett cirkulär,
med föreskrifter angående skjutsentrepenaders inrättande. Derefter har Kongl. Majit
under den 19 Juni 1858 behagat tillsätta en Komité med uppdrag, på sätt Rikets Ständer
begärt , att efter inhämtande af upplysningar från de olika länens i frågan intresserade medlemmar,
utreda och föreslå, huruvida och på hvad sätt skjutsningsbesväret må kunna från
jordbruket skiljas samt denna vigtiga angelägenhet för öfrigt i framtiden på lämpligaste sätt
ordnas. Denna Komité, som genom nådig remiss af den 18 Februari innevarande år fått
till sig öfverlemnadt Kammarkoliegii ofvanberörda den 8 i samma månad till Kongl. Majit
inkomna underdåniga utlåtande, har sedermera i frågan om åtgärder till ordnande af skjutsningsbesväret
den 6 innevarande September afgifvit betänkande och förslag.
140:o af den 4 November 1857 angående Bergskollegii indragning (144).
1857
1857 den 11 December i underdånighet anmäld, då allmän kungörelse utfärdades angående
Bergskollegii upphörande såsom särskildt, embetsverk och dess förening med Kommercekollegium;
hvarefter öfrige i följd häraf nödvändiga föreskrifter klefve den 30 i samma månad
meddelade.
141:o af den 4 November 1857, angående anslående af f. d. Profossboställe! vid
Westgötha Regemente, Backabo M 5 Thorbjörnsgården, till boställe åt en särskild
Länsman i vestra distriktet af Gudhems härad och Skaraborgs län (145).
Om verkställigheten af hvad genom Rikets Ständers bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna
proposition blifvit beslutadt hafva vederbörande embetsmvndigheter under den 24 November
1857 i nåder förständigats.
142:o af deu 4 November 1857 angående beviljande af en gratifikation till vedergällning
åt Kapitenen A. Hahr i och för utgifvandet af hans general-karta öfver
Sverge (147).
1857 den 24 November i underdånighet anmäld, då bref afläts till Riksgäldskontoret angående
den ifrågavarande gratifikationens utbetalning i föreskrifven ordning.
143:o af d en 4 November 1857, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om
anslag till bestridande af kostnaderne för Sveriges deltagande i en blifvande exposition
i Paris af race-djur och landtmanna-produkter (155).
Då detta ärende den 13 November 1857 i underdånighet anmäldes i sammanhang med en
af den, för ordnandet af Sveriges bidrag till den för nämnde år tillämpade, men sedermera
inställda landtbruks-exposition i Paris, förordnade Komité gjord framställning om medels
anvisande till godtgörelse för de kostnader, som med fullgörandet af berörde uppdrag varit
förbundne, bemyndigades Komiterade att hos Fullmäktige i Riksgäldskontoret sig anmäla,
för att af det kreditiv Rikets Ständer ställt till Kongl. Maj:ts disposition erhålla ifrågavarande
godgörelse.
144:o af den 4 November 1857, angående statsbidrag för förberedande af en förbättrad
kommunikations-Ied mellan det inre af Jemtland samt Norge (158).
1857 den 27 November i underdånighet anmäld, då Rikets Ständers beslut blef Styrelsen
för Allmänna Väg- och vattenbyggnader delgifvet, med befallning att i anledning deraf vidtaga
de på Styrelsen beroende åtgärder; hvarefter Kongl. Majit under den 2 Juli 1858 gillat så
väl plan som kontrakts- och säkerhetshandlingar i afseende å utförandet af berörde företag,
äfvensom meddelat nådig föreskrift angående ifrågavarande statsbidrags utbetalning till vederbörande.
145:o af den 4 November 1857, angående en ändring i Kongl. Stadgan om Skiftesverket
i Riket af den 4 Maj 1827 (460).
Kongl. Majit har under den 24 November 1857 låtit utfärda Kungörelse om den ändring af
6 § i 2 Kap. af nämnde Stadga, hvarom Rikets Ständer gjort underdånig framställning.
146:o af den 4 November 1857, angående ändringar i Handelsordningen af den 22
December 1846 (161).
Bil. till B. St. Just. Ombudsm. Emb-Berättelse för år 1859. IV
— 26 —
Sedan Kommerce-kollegium häröfver afgifvit underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t under
den 11 Mars 1859 låtit, i enlighet med Rikets Ständers hemställan,-utfärda allmän Förordning
angående utvidgad handelsrätt för qvinnor; men deremot, beträffande Rikets Ständers
underdåniga framställning om ändring af § 25 i Handelsordningen, i nåder förklarat att,
med afseende å hvad Kommerce-kollegium härvid anfört och då lämpligheten af förslaget
att från Sockennämnd till Sockenstämma öfverflytta rättigheten att meddela yttrande öfver
förekommande ansökningar om tillstånd till landthandel idkande, syntes destomera tvifvel
underkastad, som dels en dylik förändring icke skulle öfverensstämma med den Sockennämnd
tillkommande befogenhet att äfven i vigtigare frågor föra Socknens talan, och dels
ytterligare bestämmelser i detta ämne tilläfventyrs kunde från mera allmän synpunkt ifrågakomma
i anledning af den under behandling varande frågan om nya eller förändrade föreskrifter
angående kommunal-myndigheterne i städerne och på landet, Kongl. Maj:t icke
funne skäl att till Rikets Ständers hemställan i denna del lemna bifall.
147:o af den 14 December 1857, angående åtgärd till förändring af Kungs- och Kronoskjutsens
utgörande (167).
1858 den 19 Juni i underdånighet anmäld och öfverlemnad till den då, enligt hvad under
M 41 blifvit omförmäldt, förordnade Komité för afgifvande af förslag till ordnande i allmänhet
af skjutsningsbesväret.
14§:o af den 14 December 1857, angående minskning i kreditivet för manufakturernas
och fabrikernas understödjande (168).
1857 den 30 December i underdånighet anmäld och Kommerce-kollegium till behörig efterrättelse
meddelad.
149:o af den 15 December 1857, angående utbetalning af återstoden utaf anslaget för
Eskiltuna kanals anläggning (174).
1858 den 22 Januari i underdånighet anmäld och Rikets Ständers beslut, för behörigt
iakttagande, vederbörande meddeladt.
150:o af den 5 Januari 1858, angående beviljande af Statsbidrag för en kommunikationsled
mellan Asasjön i Kronobergs län samt städerna Wexiö och Carlshamn
(178).
1858 den 22 Jannuari i underdånighet anmäld, då Kongl. Maj:t förordnade att innehållet af
ifrågavarande skrifvelse skulle Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader meddelas,
för den handläggning, som på Styrelsen berodde.
Emellertid har, så vidt anmäldt blifvit, inom den af Rikets Ständer utsatta tid, den 1
Oktober 1858, något bolag för arbetets utförande icke blifvit bildadt, i följd hvaraf Kongl.
Majit ej heller kunnat meddela föreskrift om medlens utbetalning.
151:o af den 16 Januari 1858, andående ytterligare lån för pågående jernvägsanläggning
mellan sjöarne Wessman och Barken inom Stora Kopparbergs län (181).
1858 den .22 Januari i underdånighet anmäld och Rikets Ständers beslut Styrelsen för allmänna
väg- och vattenbyggnader meddeladt, för vidtagende af de åtgärder, hvartill beslutet
kunde föranleda.
— 27 —
152:o af den 16 Januari 1858, angående sättet och ordningen för utbetalningen och
förvaltningen af de till Statens jernvägsbyggnader anslagna medel (187).
1858 den 22 Januari och den 5 Februari i underdånighet anmäld, samt i nåder meddelad
Chefen för Statens jernvägsbyggnader till kännedom och efterrättelse, äfvensom erforderliga
föreskrifter lemnade åt vederbörande i afseende å dispositionen af de till fortsättning af arbetena
å Statens jernvägsbyggnader beviljade medel.
153:o af den 6 Februari 1858, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjette hufvudtitel (196).
1858 den 23 Februari i underdånighet föredragen, då Kongl. Maj:t, jemte gillande af de
beslut, hvilka Rikets Ständer i afseende på Sjette hufvudtitelns reglering vidtagit utöfver
hvad af Kongl. Majit blifvit föreslaget, befallde att vederbörande embetsmyndigheter om innehållet
af Rikets Ständers skrifvelse skulle förständigas till efterrättelse i hvad på dem
ankom, hvarjemte staterne för åtskilliga embetsverk, med rättelse efter de beviljade anslagen,
reglerades.
Dessutom har, beträffande vissa punkter af Rikets Ständers ifrågavarande skrifvelse,
Kongl. Majit under särskilda dagar fattat följande beslut:
F. d. Kommissionen öfver Tabellverket har indragits och det nya Statistiska embetsverk,
för hvilket Rikets Ständer beviljat anslag, blifvit organiseradt under benämning af
statistiska tabelllkommisionen.
Nödiga föreskrifter hafva blifvit meddelade för verksammare bearbetande af socknekarteverket,
hvars benämning förändrats till Rikets ekonomiska karteverk.
Kammar-kollegium och Statskontoret äro anbefallde att inkomma med förslag till gemensamma
grunder för uppskattning af de kronofogdar, häradsskrifvare och länsmän på lön
anslagne hemman och lägenheter, äfvensom angående sättet för verkställigheten af nämnde
uppskattning. Detta förslag är ännu icke afgifvet.
Kammar-kollegium har erhållit nådig befallning, att kungöra att de å en eller annan
ort från kommunerne efter gammal häfd möjligen ännu utgående ersättnipgar till länsmännen
böra för framtiden försvinna.
Anstalter äro vidtagne för afvittrings- och storskiftes-förrättningarnes fortskyndande i
de norra provinserne, med begagnande af de ökade anslag Rikets Ständer beviljat.
De till inrättande af tre nya lägre landtbruksskolor beviljade anslag hafva blifvit i nåder.
anvisade såsom understöd åt dylika skolor vid Wrangelsro i Hallands, vid Partilled i
Göteborgs och Bohus, samt i Yttertafle by af Westerbottens län.
Jemte det Kongl. Majit fastställt reglementet för Mejeri-skolor, hafva de för två dylika
skolor beviljade anslag blifvit anvisade att utgå såsom understöd för Mejeri-skolorna å
Ultuna i Upsala län och å Bergquara i Kronobergs län.
För en resande undervisare i boskapsskötseln är instruktion fastställd, hvarjemte Landtbruks-akademiens
Förvaltnings-komité bemyndigats att tillsätta denne tjensteman, för hvars
aflöning Rikets Ständer anvisat medel.
De till rese-understöd åt personer, som egna sig åt landbrukets vetenskapliga och
praktiska studium, beviljade medel utdelas årligen, sedan Landlbruks-akademiens Förvalt,
nings-komité blifvit hörd.
Efter inhemtande af vederbörandes yttranden har Kongl. Maj:t icke funnit skäl att till
uppförande af en ny byggnad för Teknologiska-institutet anvisa den öster om operahuset
belägna tomt, men deremot bemyndigat Institutets styrelse att, för berörde ändamål, med
enskild person afsluta köp, mot ett af Kongl. Majit fastställdt maximipris, af en vid öfre
ändan af Drottninggatan liggande tomtplats, hvilket köp numera blifvit verkställdt.
För den tekniska söndags- och aftonskolan i Eskilstuna hafva stadgar blifvit i nåder
utfärdade, hvarefter denna skola, för hvilken lokal jemte inredning och uppvärmning bekostas
af Eskiltunas stad, kommer att innevarande höst träda i verksamhet.
Sedan Westerviks stads innevånare tillförbundit sig att sjelfva bestrida kostnaden för
lämplig lokal m. m- åt en Navigationsskola derstädes, till hvars underhöll Rikets Ständer
beviljat anslag, har denna skola numera kommit i gång.
Åt Landtbruks-akademien är i nåder uppdraget att genom sakkunniga personer låta
förrätta de vetenskapliga undersökningar1 rörande fiskerierne, för hvilka Rikets Ständer anvisat
medel.
154:o af den 3 Februari 1S58, angående anslag för geologiska undersökningar m.
m. under åren 1858, 1859 och 1860 (204).
Sedan Kongl. Majit under den 23 Februari 1858 i nåder förordnat Professoren in. m. A.
J. Erdmann att såsom Chef öfvertaga ledningen af berörde undersökningar, har Kongl.
Majit den 27 derpå följande April, efter Vetenskaps-akademiens hörande, meddelat bemälde
Professor erforderliga föreskrifter i afseende å fullgörandet af nämnde uppdrag, hvarjemte
Kongl. Majit bemyndigat honom att, i ofvanberörde egenskap, årligen i mån af behof, dock
ej utöfver den för hvarje år afsedda tredjedel, genom Statskontoret i behörig ordning emot
redovisningsskyldighet lyfta samt till åsyftade ändamål använda ifrågavarande anslag.
155:o af den 3 Februari 1858, angående beviljadt anslag till kostnaderna för anskaffning
af mått- och vigt-likare samt modeller åt Generat- och Provins-landtmä
teri-kontoren
(205).
1858 den 12 Februari i underdånighet anmäld, då Öfver- direktören vid Landtmäteriet bemyndigades
att de till bestridande af ifrågavarande kostnader erfoderliga medel, af det till
Kongl. Majits disposition ställda anslag, i mån af behof och mot behörig redovisning, i
Riksgäldskontoret lyfta.
156:0 af den 3 Februari 1858, angående ett ytterligare lån till Gefle-Dala jernvägs
aktiebolag. (207).
Innehållet af Rikets Ständers i denna skrifvelse anmälda beslut har genom nådigt bref af
den 5 Mars 1858 blifvit meddeladt Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader, med
befallning till Styrelsen att Direktionen för Gelle-Dala jernvägs aktiebolag om samma beslut
underrätta.
157:0 af den 12 Februari 1858, om utarbetande af förslag till författning rörande
kommunal-styrelser m. m. (211).
Kongl. Maj:t har under den 19 Juni 1858 behagat tillsätta en Komité, med uppdrag att
företaga den utredning och uppgöra de förslag uti ifrågavarande ämne, hvarom Rikets Ständer
gjort underdånig framställning. Denna Komités utlåtande har ännu icke inkommit.
158:o af den 12 Februari 1858, angående allmänna vilkor och stadgand^en i afseende
på de under riksdagen 1858—1858 beviljade Statsbidrag till väganläggningar, brooch
hamnbyggnader, kanal- och slussanläggningar, sjösänkningar, m. fl. arbetsföretag
(213).
1858 den 26 Februari i underdånighet föredragen, då Kongl. Maj:t befallde att en afskrift
af Rikets Ständers berörde skrifvelse skulleöfverlemnas till Styrelsen för AllmännaVäg- och Vattenbyggnader,
med nådigt förklarande, att Rikets Ständers i samma skrifvelse anmälda beslut
borde tjena till efterrättelse och behörigt iakttagande vid afslutandet af kontrakt om utförande
af allmänna arbeten af ifrågavarande beskaffenhet.
159:o af den 12 Februari 1858 angående anvisade medel för åren 1858, 1859 och
1860 till undersökningar, inspektions-kostnader samt expenser vid allmänna arbeten
(214).
Jemte det Kongl, Majit under den 23 Februari 1858 meddelade Styrelsen för Allmänna
Väg- och Vattenbyggnader Rikets Ständers beslut, blef Styrelsen anbefalld att hvarje år till
Kongl. Majit inkomma med underdånigt förslag till fördelning af samma års anslag.
160:o af den 16 Februari 1858, angående statsbidrag för vägars anläggning och förbättring,
hamnbyggnader och kanaler, samt sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag
med flere dylika föremål (217).
1858 den 26 Februari i underdånighet anmäld, då Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader
anbefalldes vidtaga de på Styrelsen ankommande åtgärder i anledning af Rikets
Ständers i berörde skrifvelse omförmälda beslut, hvarjemte), beträffande särskildt Rikets Ständers
framställning i fråga om Baggens Stäkets upprensning och befästande, Styrelsen förständigades
att gå i författning om upprättande och ingifvande till Kongl. Majit af plan för
berörde upprensning jemte dertill hörande kostnadsförslag.
En sådan plan har sedermera från Styrelsen inkommit, men hvilar i afvaktan på afgifvandet
från Landt- och Sjölörsvars-departementen af det från dessa Departement infordrade
betänkande och förslag i afseende å de befästningsarbeten, som kunde anses nödiga i anledning
af öppnandet, genom den ifrågasatta upprensningen, af ett nytt inlopp till Stockholm.
161:o af den 20 Februari 1858, angående ett ytterligare lån utaf allmänna medel
åt Nora-Ervalla Jernvägsbolag (226).
1858 den 20 Mars i underdånighet anmäld och Rikets Ständers beslut Styrelsen för Allmänna
Väg- och Vattenbyggnader delgifvet, för att genom bemälde Styrelse varda Direktionen
för Nora-Ervalla Jernvägsbolag meddeladt.
162:o af den 2 Mars 1858, angående väckt fråga om Statens medverkan för fullbordande
af jernvägs-anläggningen mellan Köping och Hult (248).
1858 den 20 Mars i underdånighet anmäld, då innehållet af Rikets Ständers skrifvelse blef
samtlige vederbörande meddeladt, hvarjemte Statskontoret anbefalldes att af de derstädes
— 30 —
ännu innestående, jemlikt § 4 i det för ifrågavarande jernvägs aktiebolag utfärdade privilegium,
till säkerhet för jernvägsbyggnadsarbetets fullbordande deponerade medel, uppå skeende
reqvisition, til! Direktionen för nämda Bolag utbetala det till återlyftning medgifna belopp.
163:0 af den 2 Mars 1858, angående Statsbidrag för enskilda jernvägs-anläggningars
företagande (251).
1858 den 6 April i underdånighet anmäld, då Kongl. Majit förordnade att en afskrift af
Rikets Ständers berörde skrifvelse skulle meddelas Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader,
med befa Ining till Styrelsen dels att vidtaga de på densama beroende åtgärder
i anledning af de understöd Rikets Ständer beviljat till åstadkommande af jernvägar
mellan Hudiksvall och sjöarne Dellens vattendrag samt mellan Söderhamn och Bollnäs, dels
ock att låta underrätta vederbörande intressenter om Rikets Ständers beslut i fråga om hegardt
statsbidrag för utförande af de öfrige i deras skrifvelse omförmälda jernvägsbyggnadsföretag.
Sedermera har Kongl. Majit i nåder fastställt arbetsplaner för ofvanberörde tvenne jernvägsföretag,
samt gillat kontrakten om deras utförande och meddeladt föreskrift om lånebeloppens
utbetalning.
Stockholm den 15 September 1859.
P. Brändström.
Uppgift på Rikets Ständers vid lagtima Riksdagen åren 1856, 1857 och 1858 till
Kongl Majit uti Dess Finance-departements-expedition inkomna underdåniga skrifvelser samt
å de åtgärder, som i anledning af desamma egt rum.
164:o af den 13 December 1856 angående Riksdagskostnadernas bestridande genom
Riksgäldskontoret (1).
Om detta Rikets Ständers beslut har, under den 10 Januari 1857, Statskontoret erhållit
nådigt förständigande.
165:o af den 21 Januari 1857, angående försäljning af f. d. Landshöfdinge-residenstomterna
i staden Piteå med å dem befintliga byggnader (6).
Rikets Ständers, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, härom fattade
beslut har under den 30ide i samma månad blifvit Öfver-intendents-embetet, till kännedom
och efterrättelse samt vederbörandes förständigande, i nåder meddeladt.
166:0 af den 21 Januari 1857, angående upplåtande till afgiftsfri disposition af 6
Kronoholmar i Götheborgs- och Bohus-läns skärgård (8).
Detta Rikets Ständers, af Kongl. Majits framställning föranledda, beslut har till behörig efterrättelse
och vederbörandes förständigande delgifvits Kammar-kollegium uti nådigt bref af
den 30 i samma månad.
167:o af den 21 Januari 1857, i fråga om utbyte af Krono-länsmans boställena
Melby och Näsby emot Kronoskattehemmanet Bredinge på Oland (7).
— 31 —
Rikets Ständers med hvad Kongl. Majit föreslagit öfverensstämmande beslut har under den
30 Januari 1857 blifvit Kammar-kollegium till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes
förständigande i nåder meddeladt.
168:o af den 21 Januari 1857, angående upplåtelse af mark å kronoparken Rådaås
får en vattenledning till Lidköping (9).
Om Rikets Ständers, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga proposition, vidtagna
beslut hafva under den 30 i samma månad, Kammar-kollegium och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Skaraborgs län erhållit nådigt förständigande.
169:o af den 21 Februari 1857, angående ändringar uti 1808 års Kongl. Jagt-stadga
och i Kongl, kungörelsen den 24 October 1851. (22).
170:o af den 3 Februari 1858 angående förhöjning i hemmansafgiften till Jagtkassan
samt ökade premier till rofdjurs utödande (210).
Efter inhemtande af Chefens för Skogs-institutet underdåniga yttrande öfver Rikets Ständers
förstnämnde skrifvelse har, vid underdånig föredragning deraf och i sammanhang dermed af
Rikets Ständers ofvanomförmälde sednare skrifvelse i ämnet, Kongl. Maj:t under den 22
Oktober 1858, med godkännande af de utaf Rikets Ständer yttrade åsigter, i nåder förordnat,
att nu gällande Jagt-stadga skall, på sätt Rikets Ständer begärt, omarbetas; i följd
hvaraf Kongl. Majit i nåder anbefallt Chefen för Skogs-institutet att, med biträde, der sådant
anses erforderligt, af annan lämplig person, upprätta underdånigt förslag till förnyad
Jagt-stadga och detsamma derefter Kongl. Majits nådiga pröfning underställa; hvilket för
slag
från den numera tillförordnade Skogs Styrelsen inkommit den 16 i denna månad.
171 :o af den 11 Mars 1857, angående eftergift till förmån för Skenninge stads fattigvård,
af Kronans rätt till danaarf efter enkan Ulrika Sofia Ekedal (31).
Med gillande af Rikets Ständers beslut har Kongl. Majit under den 3 April 1857 atlåtit
nådigt bref till Kongl. Majits Befallningshafvande i Östergöthlands län med befallning att
vederbörande derom förständiga.
172:o af den 18 Mars 1857, angående inskränkning i tiden för mantalspenningars
erläggande (38).
Om detta Rikets Ständers af Kongl Majit gillade beslut har kungörelse den 3 April 1857
blifvit i nåder utfärdad.
173:0 af den 18 Mars 1857, angående förändring i sättet för utgörande af de under
ordinarie räntan inbegripne boskaps-penningarne inom Philipstads Bergslag samt
Grythytte och Hellefors socknar (37).
Efter inhemtande af Kammar- oell Bergs-kollegiernes underdåniga utlåtande, har Kongl.
Majit den 22 Juli 1859 detta ärende till nådig pröfning förehaft, hvarvid Rikets Ständers
framställning blifvit, med föreskrift om sättet för verkställigheten, bifallen; och hvarom,
till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande, nådiga skrifvelser till
Kammar- och Kommerce-kollegierna expedierats.
174:o af den 18 Mars 1857, angående förändring af beräkningsgrunden för Salpeterhjelpens
utgörande inom en del af Södermanlands län (36).
— 32 —
Om detta Rikets Ständers, i öfverensstämmelse med Kongl. Majts nådiga framställning, vidtagna
beslut bar kungörelse under den 3 April 1857 i nåder utfärdadats och bref till vederbörande
Embets-verk afgått.
175m af den 21 Mars 1857, om ändring i föreskriften rörande brefs befordrande
med lösväskor (40). ,
Efter inbemtande af General-Post-styrelsens underdåniga utlåtande har Kongl. Maj:t, som
hufvudsakligen bifallit Rikets Ständers framställning, under den 2 Oetober 1857 aflålit nådigt
bref till General-Post-styrelsen med befallning att om beslutet samtelige post/örvaltarne
till Eehörig efterrättelse förständiga.
176:o af den 21 Mars 1857 om förklaring af Kongl, kungörelsen den 17 Juli 1847
rörande utarrendering af kungsgårdar m. m. (45).
Härom har allmän Kungörelse blifvit under den 23 Maj 1857 i nåder utfärdad.
177:o af den 28 Mars 1857 angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Första Hufvud-titel. (51).
Enligt nådigt beslut af den 3 April 1857 har denna underdåniga skrifvelse blifvit vederbörande
embetsverk till kännedom och efterrättelse meddelad.
178:o af den 8 April 1857, angående grunderna för val af Revisorer af Bankodiskont-verkets
räkenskaper (53).
I underdånighet föredragen den 12 Maj 1857, hvarvid, i anledning af densamma, någon
åtgärd för det dåvarande ej ansågs erforderlig. Sedermera hafva, på Fullmäktiges i Rikets
Ständers Bank underdåniga anmälan om förestående Revisioner, åtgärder, enligt de grunder
Rikets Ständer bestämt, blifvit i vanlig ordning vidtagna.
179:o af den 22 April 1857, i anledning af den år 1855 verkställda revision af
Stats-verkets m. fl. Fonders förvaltning åren 1852 och 1853 (öl).
Vid föredragningen häraf den 10 Juli 1857 har Kongl. Maj:t dels, i hvad angick bokföringsoch
redovisningssättet för åtskilliga äldre och nyare lån och anslag af allmänna medel m.
m. d., bifallit Rikets Ständers beslut och meddelat de för verkställigheten deraf erforderliga
föreskrifter, dels förklarat sig vilja, vid förekommande frågor om anvisning af medel till
oförutsedda utgifter, som icke kunde bestridas af de serskilda Hufvudtitlarnes besparingar,
taga i betraktande Rikets Ständers framställning om sådana utgifters anordnande under förskottstitel
och tillkännagifvande vid påföljande'riksmöte, dels ock öfver åtskillige andra Rikets
Ständers framställningar infordrat vederbörandes utlåtanden.
För öfrigt har Kongl. Maj:t befallt, att transsumter af denna Rikets Ständers skrifvelse
borde jemte protokollsutdrag meddelas vederbörande Stats-departementer för underdånig föredragning.
genom Justitie-departementet af hvad Rikets Ständer yttrat rörande Fångvårds-styrelsens
förvaltning.
genom Landtförsvars-departementet rörande Krigskollegii räkenskaper och vigtberäkningen
vid hölefverans till Carlsborgs fästning;
genom Sjöförsvars-departemcnlet rörande Amiralitets-krjgsmanskassans räkenskaper;
genom
— 33 —
genom Civil-departementet rörande Landtbruks-akademiens och Ultuna Landtbruks-instituts
räkenskaper samt
genom Ecclesiastik-departementet rörande Institutets för döfstumma och blinda, älvensom
Vexelundervisningens Normalskola.
Sedermera och allt eftersom utlåtanden och upplysningar beträffande de Rikets Ständers
framställningar, som utgjorde föremål för Finance-departementets vidare handläggning
hunnit inkomma, hafva jemväl dessa frågor till slutlig nådig pröfning förevarit och, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med Rikets Ständers framställningar, afgjorts genom särskilda
beslut af den 2 Oktober 1857 angående rätta förståndet af 1 § 8 mom. i Kongl, afskrifnings-reglementet
den 11 Augusti 1812, af den 5 Februari 1858 i afseende på Postverkets
öfverskott å assurance-afgifterna för rekommenderade bref, af den 19 Juni 1858 angående
viss praescriptionstid för utbekommande af fordringar hos Statsverket för öfverlevererade
medel, af den 5 November samma år angående upphäfvande af föreskrifterna om kontrollstämpling
af gulddragare-arbeten samt af den 26 påföljde November rörande antalet af Statskalendrar
och Tidningar, som åt hvarje embetsverk må af expens-medlen bekostas.
180:o af den 21 Mars 1857, i fråga om förvärfvande för Statens räkning af förre
Allmänningen Trenningshult i Elfsborgs län (48).
Medelst nådig remiss af den 3 April 1857 har Kammarkollegium erhållit befallning att, sedan
vederbörande blifvit hörde och erforderlig utredning af detta ärende egt rum, afgifva
underdånigt utlåtande, hvilket ännu ej tili Kongl. Maj! inkommit.
181:0 af den 25 April 1857, om anläggning afen undervattenstelegraf emellan Skåne
och ön Rugen (64).
Efter inhemtande af Chefs-embetets för Telegraf-verket häröfver infordrade underdåniga utlåtande
har, vid underdånig föredragning af målet den 6 November 1857, Rikets Ständers
_ framställning ansetts för det då varande icke böra till någon åtgärd föranleda.
182:o af den 6 Maj 1857, angående prsescriptionstid vid förestående allmän Jordeboks-granskning
(68).
Nådig kungörelse i öfverensstämmelse med Rikets Ständers beslut har under den 23 Maj
1857 utfärdats.
183:o af den 6 Maj 1857, i fråga om eftergift af den Öfversten och Tull-distrikt
chefen
J. af Ekenstam ådömda ersättning till följd af Tull-kassören G. E. Berg
walls
balance (69).
Rikets Ständers, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga framställning, vidtagna beslut
har under den 23 Maj 1857 blifvit Kammarrätten och General-tullstyrelsen till behörig
kännedom och efterrättelse i nåder meddeladt.
184:o af den 6 Maj 1857, angående försäljning af en Kronan tillhörig tomt efter
ett nedbrunnet magasinshus i Carlshamn (70).
Om behörig verkställighet af detta Rikets Ständers, i enlighet med Kongl. Maj:ts nådiga
Bil. till B. St. Just. Ombudsm. Emb.-Berättelse år 1869. V
framställning, fattade beslut har Statskontoret, under den 2$ Maj 1857, erhållit nådigt, förständigande.
185:o af den 9 Mars 1857, i fråga om eftergift af beskattningen å tackjerns-tillverkningen
och stångjernssmidet (71).
Vid föredragning af detta ärende den 2 Oktober 1857 har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådiga
kungörelser, genom Civil-departementet angående ändring i Kongl. Förordningen den 27
April 1846 om stångjernssmidet och den gröire jerniörädlingen samt genom Finance-departementet
angående ändring i vissa delar af Kongl. Kungörelsen den 27 April 1846 om hammarskattens
utgörande.
18G:o af den Ö.ö Maj 1857, i fråga om upplåtelse af kronojord invid staden Eskilstuna
dels för utvidgande af Fabriks-idkaren Munktells mekaniska verkstad, dels för
en hamnanläggning vid Eskilstuna (75).
Jemte det Kongl. Majit, vid föredragningen häraf den 30 Maj 1857, till underdånig efferrätreise
meddelat Kammar-kollegium Rikets Ständers, i enlighet med Kongl. Majits nådiga
förslag, fattade beslut i afseende å Fabriksidkaren Munktells ansökning, har Kongl. Majit,,
beträffande frågan om upplåtelse af jord för en hamnanläggning vid Eskilstuna, anbefallt bemälde
kollegium att, efter det vederbörande blifvit hörde, deröfver afgifva underdånigt utlåtande.
Sédan detta inkommit och derefter Styrelsen öfver Allmänna Väg- och Vattenbyggnader
samt Krigskollegium i ämnet sig yttrat, har Kongl. Mait- under den 13 Maj 1859, med
hufvudsakligt bifall till hvad Krigs- och Kammarkollegierna tillstyrkt , fattat nådigt beslut i
afseende på det jordområde, sorn komme att till Eskilstuna stad Öfverlåtas och örn hvad
såsom vilkor derför borde iakttagas; hvarom vederbörande embetsverk, till behörig efterrättelse,
erhållit nådigt förständigande.
187:o af den 20 Maj 1857, angående afskrifning afen Landtbrukaren G. T. Skårman
ådömd arrendeskilnads ersättning (74).
Efter inhämtande af Kammar-kollegii och Statskontorets underdåniga utlåtande har Kongl.
Majit den 15 Januari 1858 låtit detta ärende sig föredragas och, med gillande af Rikets
Ständers beslut, meddelat detsamma nämnde embetsverk till efterrättelse och vederbörandes
förständigande.
188:o af dep 6 Juli 1857, angående gjordt anbud af ett utländskt amorteringslån till
Svenska Statsverket (80).
Den 21 Juli 1857 i underdånighet anmäldt, hvarvid beslöts att denna skrifvelse skulle, såsom
icke fordrande någon åtgärd, läggas till handlingarna.
189:o af den 6 Juli 1857, om kungörande af den för Rikets Ständers bank fastställda
nya expeditionstaxan (86).
Nådig kungörelse . ångande förnyad taxa å expeditionslösen i Rikets Ständers Bank samt
dertill hörande diskontverk och lånekontor har i anledning häraf blifvit under den 24 Juli
1857 utfärdad.
— 35 —
190:0 af' den 22 Augusti 1857, om förklaring äf stadgandet ätfgående den minsta
enheten, hvartill hvarje persedelslag må uti Jordeboken upjjforäs' (108).
Efter inhemtande af Kammarkollegii underdåniga utlåtande har Kongl. Majit, vid pröfningen
af dettta ärende den 13 November 1857, bifallit den begärda förklaringen och i nåder anbefallt
Kammarkollegium att härom, till kännedom och behörigt iakttagande, vederbörande
förständiga.
191:o af den 22 Augusti 1857, i fråga om förvandling af en inom Färentuna härad
af Stockholms län utgående Skattetitel under namn af Tegelved (107).
Med gillande af Rikets Ständers, utaf Kongl. Majits nådiga framställning föranledda beslut
har Kongl. Majit under den 9 September 1857 i nåder förordnat, att detsamma skulle Kammarkollegium
till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande i nåder
meddelas.
192:o af den 22 Augusti 1857, angående godtgörelse till Indelningshafvare för sådana
grundräntor, som, till följd af qvarnars nedläggande, afskrifvas (106).
Vid föredragning af denna underdåniga skrifvelse har Kongl. Majit den 9 September
1857 meddelat Kammarkollegium till efterrättelse och samtlige vederbörandes förständigande
nådig föreskrift om hvad vid afskrifning af grundränta å qvarn- eller sågverk,
som blifvit nedlagdt, iakttagas bör, samt derjemte i nåder anbefallt Statskontoret att, intilldess
ersättning för indelt ränta af sådant verk kan blifva å Riksstatén uppförd, förskottvis
låta anordna densamma af under händer varande medel.
193:o af den 22 Augusti 1857, angående åtskilige inom Götheborgs och Bohus län
belägna kronohölmars upplåtande till allmänt begagnande (105).
Rikets Ständers härvid ahmälda, af Kongl. Majits nådiga framställning föranledda beslut
har under den 9:de September 1857 blifvit Kammarkollegium till kännedom och efterrättelse
samt behörigt kungörande i nåder meddeladt.
194:o af den 22 Augusti 1857, angående befrielse från kronotiondes utgörande af en
del komministers-boställen i Stockkolms Län (103).
Vid öfvervägande af hvad härvid förekommit har Kongl. Majit i nåder gillat och bifallit Rikets
Ständers beslut och derom under den 13 November 1857 aflåtit bref till Kammarkol
legium,
till underdånig efterrättelse och vederbörandes förständigande, samt till Statskontoret
i frågan om restitution af hvad utaf boställshafvarne kunde för ett eller flera år vara utbetaladt.
195:o af den 22 Augusti 1857, i fråga om vissa friheter och förmåner för hemman
och lägenheter, anslagna till Komministrars och Kapell-predikanters aflöning (102).
i underdånighet anmäld den 9 September 1857, då Kammarkollegium i nåder anbefalldes
att häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.
196:o af den 22 Augusti 1857, i fråga om uppförande af en hufvudsakligen för Postverket
afsedd byggnad å Kronans intill Operahuset gränsande tomt (100).
Vid föredragningen häraf den 9 September 1857 har Kongl. Majit funnit Rikets Ständers
skrifvelse icke fordra annan åtgärd, än att innehållet deraf Generalpoststyrelsen till behörig
kännedom meddelades.
197:o af den 22 Augusti 1857, i fråga, att forsellöns-ersättning för räntespanmål,
som ej kan till lefverering in natura uppsägas, må omedelbart tillhandahållas vederbörande
räntetagare (109).
Efter inhemtande af Statskontorets underdåniga utlåtande har Kongl. Majit låtit detta ärende
sig föredragas och dervid funnit skäligt endast i nåder förklara, att Kongl. Majits Befallniugshafvande
må i de fall, der sådant af dem pröfvas kunna lämpligen och utan olägenhet
ske, förordna om forsellöns-ersättningens utbetalning genom vederbörande Kronofogdar; hvilket
beslut blifvit, under den 11 December 1857, Statskontoret, till underdånig efterrättelse
och samtlige Kongl. Majits Befallningshafvandes förständigande, i nåder meddeladt.
198:o af den 22 Augusti 1857, i fråga om indragning till Kronan af den till s. k.
Krono-kalkugnen å Gottland anslagna ränteved (99).
Vid föredragningen häraf den 9 September 1857 har Kongl. Majit i nåder anbefallt Kammarkollegium
dels att för verkställigheten af Rikets Ständers af Kongl. Majits nådiga framställning
föranledda beslut vidtaga erforderliga åtgärder, dels ock att, efter skedd utredning,
inkomma med underdånigt utlåtande beträffande den af Rikets Ständer gjorda framställning,
huruvida egaren af kalkugnen må ovilkorligen och utan afseende å skogarnes tillstånd anses,
på grund af gällande beslut, berättigad till erhållande af den qvantitet ränteved, som hittills
blifvit till samma kalkugn årligen lefvererad.
Detta utlåtande har inkommit den 19 Juli 1859, hvarefter målet blifvit den 30 i samma
månad remitteradt till Justitie-kanslers-embetet.
199:ö af den 22 Augusti 1857, om åtgärder till undvikande af penninge-remisser
emellan Stockholm och de orter, der Rikets Ständers Bank har lånekontor (lil).
Med bifall till Rikets Ständers härvid gjorda hemställan har Kongl. Majit under den 9 Septem1857
låtit utfärda allmän nådig förordning angående penninge-försändningar från embetsmyndigheter
med posterna mellan Stockholm och de orter, der Banken har lånekontor.
200: o af den 22 Augusti 1857, i anledning af väckt fråga, att de räntegifvare, hvilkas
räntor äro till Sala Silfververk anslagna, må komma i åtnjutande af ue med
skatteförenklingen åsyftade förmåner (104).
Medelst nådig remiss af den 9 September 1857 har Kongl. Majit anbefallt Kammar- och
Bergskollegierna att, sedan Sala Silfververks delegare hörde blifvit, i målet afgifva underdå
nigt
utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.
201:o af den 12 September 1857, i fråga om beviljande för Myntverkets behof af
ett räntelritt lån från Rikets Ständers Bank (123).
Rikets Ständers beslut har under den 2 Oktober 1857 blifvit Statskontoret till kännedom
och efterrättelse i nåder meddeladt.
202:o af den 12 September 1857, i fråga om eftergift af åtskillige embets- och tjen
stemän
ådömdi ersättningsansvar i följd af Länsbokhållaren Langlets oedrägliga förhållande
(119).
Rikets Ständers i detta ämne vidtagna, af Kongl. Majits nådiga proposition föranledda beslut
har blifvit Statskontoret och Kammarrätten till kännedom och efterrättelse i nåder meddeladt.
203:o af den 16 September 1857, angående föreslagna Jernvägs-stamliniens utförande
och dertill erforderliga medels anvisande (124).
Med gillande af Rikets Ständers beslut och stadganden i fråga om anskaffande af medel till
Jernvägs-byggnader har Kongl. Majit under den 29 September 1857 låtit utfärda nådig kungörelse
angående för Jernvägs-anläggningar erforderliga medels upplåning genom utgifvande
af fonderade Statsobligationer samt, beträffande bansträckningarna och sjelfva utförandet af
Jernvägsbyggnaderna m. m., i nåder förordnat, att frågan härom skulle på föredragning af
Civil-departementet till nådig pröfning förekomma.
204:o af den 24 Oktober 1857, med förslag till författning angående stämpladepappersafgiftens
utgörande (136}.
Efter inhemtande af Statskontorets underdåniga utlåtande har Kongl. Majit under den 24
November 1857 låtit utfärda nådig Kungörelse angående stämplade pappersafgilten samt
hvad vid kontrollen och uppbörden deraf bör iakttagas.
205:o af den 4 November 1857, angående öfverlåtelse på Jerlåsa församling af Kronans
rätt till danaarf efter Seraphia Lindskog (149).
Rikets Ständers, i enlighet med Kongl. Majits nådiga framställning, härutinnan anmälda beslut
har under den 24 November 1857 blifvit Kongl. Majits Befallningshafvande i Upsala
län, till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande, i nåder meddeladt.
206'-o af den 4 November 1857, angående den skatteköpta torplägenheter åliggande
dagsverksskyldighet till Kungsgårdar och boställen (154).
1 underdånighet anmäld den 24 November 1857, då Krigs- och Kammar-kollegierna anbefalldes
att i ämnet afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu ej till Kongl. Majit inkommit.
207:o af den 4 November 1857, angående undersökning i fråga om ändring i 1773
års skattläggningsmethod för Vesterbottens och Norrbottens län (159).
Kammar-kollegii, medelst nådig remiss af den 24 November 1857, i detta ämne infordrade
underdåniga utlåtande har ännu ej till Kongl. Majit inkommit.
208:o af den 2 December 1857, angående Tullbevillningen samt med förslag till
Tulltaxa (164).
Vid föredragningen af detta ärende den 18 December 1857 har Kongl. Majit i nåder fastställt
ny Tulltaxa att tjena till efterrättelse från och med den 1 Januari 1858, samt, på
sätt Rikets Ständer i öfverensstämmelse med Kongl. Majits nådiga Proposition beslutit, lå
tit
utfärda nådig Kungörelse, att afgiften till Handels- och Sjöfarts-fonden samt tolagen till
Städerna skola såsom särskilda beskattnings-titlar upphöra mot godtgörelsen af tullmedlen
och innefattas i den tullsats, som för varors in- eller utförsel genom Taxan bestämmes;
hvarjemte Kongl. Majit, beträffande ersättningen för Handels- och Sjöfarts- samt Tolags-af
gifterna, meddelat vederbörande embetsverk, till egen efterrättelse och samtlige vederbörandes
förständigande, hvad i detta afseende stadgadt blifvit.
209:o af den 2 December 1857, om upphäfvande af hittills gällande ansvars bestämmelser
för öfver-assignering å räkning i Rikets Ständers Bank (162).
Efter inhemtande af så väl Fullmäktiges i Rikets Ständers Bank som Högsta Domstolens
— 38 —
underdåniga utlåtanden har Kongl. Majit under den 1'9 Jdni 1858, härom låtit bådig kungörelse
utfärda.
210:0 af den 14 December 1857, angående fyllnad och tillökning i fersättningsanslagen
till Vadstena Krigsmanshuskässa och till Amiralitets Krigsmanskassan för indragna
rusthålls- och en-per-mille afgilter (172).
Detta Rikets Ständers af Kongl. Maj:ts nådiga framställning föranledda beslut har under
den 30 i berörde månad meddelats Statskontoret till kännedom och efterrättelse vid de
anvisade medlens reqvirerande och utbetalning; hvarjemte nådiga bref i ämnet afgått ej
mindre till Fullmäktige i Rikets Ständers Riksgälds-kontör, <än till Krigs-kollégiUm samt
Direktionen öfver Amiratitets-krigsmanskassan, med förständigande tillika till bemälde Kollegium
och Direktion att, efter föregående utredning, tidigt före nästa Riksdag inkomma med
underdånigt utlåtande, om och huru de olägenheter, hvilka äro förenade med nuvarande
sättet för nämnda ersättningars beräkning, må kunna lämpligen afhjelpas.
211:o af den 30 December 1857, angående Upptagande af ett utländskt lån för underlättande
af penningeställningen inom landet (177).
212:o af den 30 Januari 1858 i fråga om sättet för användande af de medel, sorn
sålunda komme att upplånas (203).
Med gillande af Rikets Ständers uti förstnämnde skrifvelse anmälda, af Kongl Maj:ts nådiga
framställning föranledda beslut, har Kongl. Majt, under den 31 December 1857, i nåder
bemyndigat och förordnat Kommercerådet T. Willerding och Grösshandlaren, Protokollssekreteraren
C. G. Cervin att, såsom Svenska Statens för ändamålet befullmäktigade Ombud,
på utrikes ort, i öfverensstämmelse med särskild Instruktion, vidtaga nödiga åtgärder för
anskaffande af omförmälda lån och derom afsluta behörigt aftal; och, sedan ett af bemälde
ombud den 29 påföljde Januari med Handelsbolaget Salomon Heine i Hamburg och Nord
Tyska
Banken derstädes afslutadt kontrakt om ifrågavarande lån inkommit, har Kongl.
Maj:t, vid underdånig anmälan deraf och af Rikets Ständers ofvanomförmälda sednare skrifvelse,
den 9 Februari 1858 stadfästat berörde kontrakt och bifallit Rikets StändéVs beträffande
sättet för lånets användandande fattade beslut samt i ämnet meddelat Ståts-kontoret
vidare föreskrifter, jemte det Fullmäktige i Rikets Ständers Bank om de vidtagna besluten
underrättades.
213:o af den 12 December 1857, i fråga om jords friköpande från grundskatt (175).
Den 22 Januari 1858 i underdånighet anmäld, då Kammar-kollegium anbefalldes att häröfver
afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.
214:o af den 5 Januari 1858, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition örn
pension för Ofver-jägmästaren A. H. Kasten (179).
Denna underdåniga skrifvelse har vid föredragningen deraf den 22 Januari 1858, med anledning
af Öfver-jägmästaren Kastens inträffade död, ansetts icke erfordra någon åtgärd.
215:o af den 16 Januari 1858, angående betäckande af de kostnader, som för
skatteförenkligen och det nya Jordeboksverkets fortgång erfodras (185).
Vid underdånig föredragning häraf den 22 Januari 1858 har Kongl. Majt tilli behörig kän
-
nedoim öeh, efterrättelse meddelat Kammar-kollegium hvad i detta ämne blifvit af Kongl.
Majit och Rikets Ständer beslutadt samt, beträffande kostnaderna för skatteförenktingens
och i det nya Jordeboksverkets fortgång, aflåtit nådiga skrifvelser till Statskontoret och
till Fullmäktige i Rikets Ständers Riksgäldskontor.
216:o af den 16 Januari 1858, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående åtgärder till behöfvandes undsättning i misssväxt-år. (182).
Om Rikets Ständers, i öfverensstämmelse med hvad Kongl. Majff föreslagit, vidtagna beslut
har Statskontoret till kännedom och efterrättelse blifvit i nåder förständigadt, med befallning
tillika, att, om hvad rörande, sättet för tillgångarnas användande stadgadt blifvit, aflåta
cirkulär till samtlige Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.
217:0 af den 16 Januari 1858, i fråga om eftergift, till förmån för Misterhults
sockens fattigvård, af Kronans rätt lill danaarf efter Lena Hansdotter i Sundsholm
(184).
Rikets Ständers,, i öfverensstämmelse med Kongl. Majlis nådiga framställning, fattade beslut
har blifvit Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Calmar län, till kännedom och efterrättelse
samt vederbörandes förständigande, i nåder meddeladt.
218:o af den 16 Januari 1858, i fråga om fribrefsrätt för Kontraktsprostar för bref
i embets-ärenden (188).
Efter inhemtande af General-poststyrelsens underdåniga utlåtande har Kongl. Majit, vid
föredragningen af detta ärende den 23 Februari 1858, pröfvat skäligt i nåder medgifva»
att, tillsvidare och intilldess den nådigst anbefallda revisionen af alla stadganden rörande
fribrefsrätt kan hinna fullbordas, Kontrakts-prostarne i Riket må åtnjuta fribrefsrätt för
embetsskrifvelser till så väl Kongl. Maj:ts Befallningshafvande som Konsistorierna, om hvilket
Kongl., Majits nådiga beslut vederbörande erhållit nådigt förständigande.
219:o af den 16 Januari 1858, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse rörande
fråga örn eftergift af det f. d. Landshöfdingen m. m. G. Edenhjelm ådömda ersätt*-  nings-ansvar för Kronans förlust genom Länsbokhållaren C. Långlots bedräglig»
förhållande ,(186).
Om detta Rikets Ständers beslut hafva Statskontoret och Kammarrätten under den 22
Janpajj 1858 erhålligt nådigt förständigande.
2203» af den 28 Februari 1857» angående åtgärder för befordrande af grunddikning
å bostellsjord (27),
I denna från Justitia;-stats- till Finance-departementets expedition öfverlemnade fråga har
Kongl,, Majit;, efter Krigs- och Kammar-kollegiernas hörande, den 2 innevarande månad beslutit
,att Jjöställshafvare samt arrendatorer och åboer å Kronans och allmänna inrättnin
gars jordegendomar må, utan hinder af hvad lag och författningar i allmänhet stadga om
öppna dikens, underhållande, använda det dikningssätt, som de finna för jorden lämpligast
hvarom kungörelse under nämnde dag i nåder utfärdats. Deremot har Kongl. Maj:t ej
funnit skäl bifalla, att innehafvare af Kronans och allmänna inrättningars jordegendomar
— 40 —
skulle för täckta dikens anläggande tilläggas ersättning af allmänna medel eller af sina efterträdare.
221:o af den 3 Februari 1858, angående tiden och vilkoren för åtskilliga denna
riksdag beviljade löneförhöjningars utgående (208).
Med godkännande af hvad Rikets Ständer i detta ämne beslutit har Kongl. Maj:t under
den 23 Februari 1S58 härom låtit genom cirkulärbref samtlige vederbörande i nåder förständiga.
222:o af den 30 Januari 1858, i fråga om postföringens framtida skiljande från
jordbruket cch gästgifveriskjutsen samt om lindring -dessförinnan uti nämnde besvär
(201).
Jemte det Kcngl. Maj:t, vid föredragningen häraf den 19 Juni 1858, lemnat den under samma
dag förordnade Komité för uppgörande af förslag till omfattande reglering af skjutsväsendet
i allmänhet nådigt uppdrag att, i sammanhang med denna fråga, taga under öfvervägande
Rikets Ständers anhållan, alt postföringsskyldigheten måtte från jordbruket skiljas,
har Kongl. Maj:t sedermera, efter inhemtande af Generalpost-styrelsens underdåniga utlåtande
öfver de af Rikets Ständer för öfrigt gjorda framställningar, under den 19 November
samma år meddelat Generalpoststyrelsen till behörig efterrättelse hvad i anledning deraf
stadgadt blifvit, med befallning att om de fastställda skjutslegobeloppen allmän kungörelse
utfärda
, 223:o af den 30 Januari 1858, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angå
ende
postbevillningen (202).
Med godkännande af Rikets Ständers härvid anmälda beslut om vissa förändringar i de genom
nu gällande författningar gifna bestämmelser rörande afgifter för inrikes brefvexling och
för brefs rekommenderande, har Kongl. Majit under den 23 Februari 1858 härom låtit allmän
nådig kungörelse utfärda samt derjemte anbefallt Generalpoststyrelsen att föranstalta
om anskaffande af de nya frimärken å 12 och 24 öre riksmynt, som, i följd af de beslutade
ndriförängarna, böra allmänheten tillhandahållas.
224'.o af den 16 Februari 1858 angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
7:de Hufvudtitel (218).
Med gillande af Rikets Ständers anmälda beslut uti denna skrifvelse har Kongl. Majit, under
den 5 Mars 1858, låtit innehållet deraf Statskontoret till behörig efterrättelse meddela
samt i särskilda skrifvelser förständigat vederbörande embetsverk och myndigheter om den
verkställda provisoriska regleringen af deras lönestater och vilkoren dervid; hvarförutan,
beträffande de anslag, som vid extra statsregleringen blifvit af Rikets Ständer beviljade till
föremål, hörande under Riksstatens 7:de Hufvudtitel, särskilda nådiga bref till Statskontoret
och till Fullmäktige i Riksgälds-kontoret äflåtits.
225:o af den 12 Februari 1858, i fråga om inköp af fasta egendomen JY1 1 eller
det så kallade Geijerska huset på Riddarholmen i hufvudstaden (212).
Sedan Kongl. Majit, efter Ofverintendents-embetets hörande, den 4 Maj och den 19 Juni
1858
1858 i nåder förklarat särskilda, af fastighetens egare framställda anbud att till Kronan
sälja egendomen icke kunna antagas; så har, med föranledande af en från Stockholms Stads
Drätsel-kommission till Kongl. Majit sedermera i underdånighet ingifven skrift, innefattande
alternativt fråmställda förslag till egendomens förvärfvande åt Kronan, Kongl. Majit, efter
inhemtande af Öfverintendents-embetets deröfver infordrade utlåtande, under den 21 Januari
1859 beslutit inköp af fastigheten för Kronans räkning på åtskilliga vilkor och förbehåll;
hvarom skrifvelser, såväl till Öfver-intendents-embetet, för behörig efterrättelse, som till
Öfverståthållare embetet för att Drätsel-kommissionen meddelas, blifvit under ofvanberörde
dag i nåder aflåtna.
226:0 af den 3 Februari 1858, angående upplåtelse af Lagmansbostället Näsby till
boställe åt Komministern i Botkyrka och Salems församlingar samt om indragning
af nuvarande Komministersbostället Neder Tumba för att till Tumba pappersbruk
öfverlåtas (209).
Efter inhemtande af Kammar-kollegii underdåniga utlåtande, åtföljdt af samtlige vederbörandes
yttranden, här Kongl. Majit vid föredragningen af detta ärende den 30 Juli 1859, med
afseende på de flera anmärkningar, som blifvit gjorda mot förslaget att till Komministersboställe
använda Näsby, i nåder godt funnit, innan hufvudsakligt beslut i ämnet meddelades,
anbefalla Kongl. Majits Befallningshafvande i Stockholms län att inkomma med underdånig
uppgift, huruvida något med Tumba Komministers-boställe jemngodt hemman inom Salems
socken skulle, för att till Komministers-boställe, i stället för Tumba M 2, anslås, kunna
erhållas antingen i utbyte emot f. d. Lagmans-bostället Näsby eller mot skäliga köpevilkor,
samt i sådant fall tillika afgifva fullständigt förslag till de bestämmelser, som för verkställigheten
af denna reglering erfordrades.
227:o af den 27 Februari 1858, angående reglering af utgifterna under Biksstatens
9:de hufvudtitel (229).
Vid föredragningen häraf den 16 Mars 1858 har Kongl. Majit i nåder befallt, att hvad
Rikets Ständer härvid beslutit skulle meddelas såväl Statskontoret till behörig kännedom
och efterrättelse, som äfven öfrige under Finance-departementet hörande embetsverk, i hvad
dem särskildt anginge, samt att för de personer, hvilka fått pensioner sig anvisade, nådiga
resolutioner borde i vanlig ordning utfärdas; hvarjemte transsumt af Rikets Ständers skrifvelse
skulle till de öfriga Stats-departementen, i hvad densamma rörde de hvarje af dessa
departement tillhörande personer, expedieras.
Beträffande åter Rikets Ständers uti förevarande skrifvelse gjorda anhållan, att en revision
af de stadganden, hvilka nu ligga till grund för pensions erhållande, måtte företagas
och förslag till ett ändamålsenligt ordnande af pensions-väsendet i allmänhet för Rikets näst
sammanträdande Ständer framläggas, har Kongl. Majit under den 19 Juni 1858 i nåder
tillsatt en särskild Komité, med uppdrag att, efter granskning af de stadganden, som nu
ligga till grund för pensions erhållande af allmänna medel eller särskilda utaf Staten under
Bil.
till II. St. Just. Ombudsm. Emi.-Berättelse för år 1859. VI
— 42 —
stödda pensionsinrättningar, uppgöra och till Kongl. Majit tidigt före nästa Riksdag i underdånighet
aflemna förslag till ett ändamålsenligt ordnande af pensions-väsendet i allmänhet.
228-0 af den 9 Mars 1858, med öfverlemnande af Riksstaten för berörda och följande
åren, intilldess nästa Statsreglering vidtager (263).
Enligt beslut af den 16 Mars 1858 har Riksstaten blifvit Statskontoret till kännedom och
efterrättelse i nåder tillställd.
229:o af den 25 Februari 1858, angående löneförhöjning åt Statens embets- och
tjenstemän med flere för år 1857 (233).
Hvad Rikets Ständer härvid beslutit har under den 27 Mars 1858 blifvit Statskontoret
och Fullmäktige i Rikets Ständers Riksgäldskontor i nåder meddeladt, med uppdrag tillika
åt Statskontoret att härom underrätta samtliga de embetsverk och Cheferne för de Corpser,
åt hvilka löneförhöjning för år 1857 blifvit anslagen, hvarvid Statskontoret derjemte skulle
ega att, efter inhemtande af nödiga upplysningar, der sådana erfordrades, bestämma sättet
och ordningen för de anslagna medlens reqvirerande och utbetalning.
230:o af den 12 Februari 1858 angående inlösen för Statens räkning af Kamereraren
Carl Sandbergs anteckningar i Kameral-väsendet (227).
Vid underdånig föredragning af denna skrifvelse den 27 Mars 1858 har densamma blifvit
remitterad till Kammar-kollegium med förständigande att, efter Sandbergs hörande, afgifva
underdånigt utlåtande i ämnet, samt dervid föreslå de stadganden, som för de ifrågavarande
anteckningarnas fortsättande och vårdande kunna anses nödiga.
Detta utlåtande är ännu ej inkommet.
231:o af den 25 Februari 1858, i fråga om eftergift af f. d. Landskameraren, Kammarrättsrådet
S. Lindberg ådömd ersättningsksyldighet (231).
Rikets Ständers i detta ämne anmälda beslut har, under den 27 Mars 1858, blifvit Stats
kontoret
och Kammarrätten till kännedom och efterrättelse i nåder meddeladt.
232:o af den 25 Februari 1858, angående eftergift af Kronans rätt till dana-arf efter
Föraren Pihls frånskiljda hustru Charlotta Kindberg (234).
Om Rikets Ständers, i likhet med hvad Kongl. Majit föreslagit, vidtagna beslut hafva, under
den 27 Mars 1858, Kammarkollegium och Statskontoret blifvit till behörig efterrättelse i
nåder förständigade.
233:o af den 16 Februari 1858, angående åtgärder för befrämjande af en förbättrad
skogshushållning (219).
Vid föredragningen häraf samt af hvad öfriga detta ärende rörande handlingar innehålla,
har Kongl. Majit, under den 21 Januari 1859 beslutit inrättande i hufvudstaden af ett
nytt, under Finance-departementet hörande embetsverk, med benämning Skogsstyrelse, samt
till General-direktör och Chef för detsamma i nåder förordnat Landshöfdingen i Norrbottens
län A. E. Ros, till hvilken, äfvensom till Kammarkollegium, aflåtits nådiga skrifvelser, innefattande
de särskilda stadganden, som i förevarande ämne blifvit af Kongl. Majit beslutna; och
har i anledning häraf bemäida Skogs-stvrelse under loppet af innevarande år, tid efter annan,
inkommit med åtskilliga betänkanden och förslag, såsom till nådig Förordning om sko
— 43 —
garne i Riket samt till Instruktion för Skogs-styrelsen, till stadgar för Skogs-läroverken i
Riket samt om stipendier åt eleverne vid Skogsinstitutet; om inrättande af Skogs-skolor för
bildande af Skogvaktare för Statens räkning; om anställning af Jägmästare, Öfverjägare och
Skogsuppsyningsmän i åtskilliga län m. m.
234:o af den 21 Mars 1857, om förändradt sätt för utbetalning och remitterande af
de till Statens Jernvägsbyggnader anvisade medel (187).
Vid föredragningen af denna, efter vederbörandes hörande, från Civil- till Finance-departementet
öfverlemnade underdåniga skrifvelse har Kongl. Maj:t, i anseende till de flera mot
förändringen förekomna hinder och omständigheter, ej funnit skäl att densamma bifalla; hvarom
vederbörande under den 8 Januari 1858 erhållit nådigt förständigande.
235:o af den 5 Mars 1858, angående de i Regeringsformens 63 § föreskrifna Kreditivsummor
(256).
Den 27 Mars 1858 i underdånighet anmäld och Statskontoret till behörig kännedom i nåder
meddelad.
236:o af den 4 Mars 1858, i fråga om tiden, hvarunder ränta och provision å försträckningar
från Statslånefonden må förskottsvis afdragas (254).
Med gillande af Rikets Ständers beslut har Kongl. Maj:t, under den 27 Mars 1858, härom
underrättat Fullmägtige i Rikets Ständers Bank.
237:o af den 9 Mars 1858, angående Fullmägtige i Riksgälds-kontoret gifvet uppdrag
att i underdånighet aflemna Reglementet för Riksgäldskontoret (264).
Den 27 Mars 1858 i underdånighet anmäld. Skulle, såsom ej fordrande åtgärd, läggas till
handlingarna.
238-o af den 8 Mars 1858, angående beräkningen af Statsverkets inkomster för år
1858 och följande år, intilldess ny Statsreglering blifver gällande (259).
Hvad Rikets Ständer i detta ämne beslutit har under den 27 Mars 1858 blifvit Statskontoret
till kännedom och efterrättelse i nåder meddeladt.
239:o af den 8 Mars 1858, med öfverlemnande af ny bevillningsstadga (261).
Med gillande af de derutinnan förkommande bötesbestämmelser och öfriga föreskrifter af beskaffenhet
att grundlagsenlig!, erfordra Kongl. Maj:ts af Rikets Ständer jemväl begärda godkännande,
har Kongl. Maj:t, genom nådig Kungörelse af den 6 April 1858, till allmän efterrättelse
låtit utfärda Rikets Ständers Bevillningsstadga jemte de deruti åberopade Tariffer
och Formulärer.
Beträffande Rikets Ständers i sammanhang härmed gjorda anhållan, det Kongl. Maj:t måtte
låta upprätta och förelägga Rikets nästsammanträdande Ständer förslag till lämpligare grunder
för bevillningens fördelning samt sättet för deras tillämpning, efter hvilka Bevillningssumman
må kunna på ett rättvisare sätt, än efter gällande Bevillnings-förordning, utgöras;
så har Kongl. Maj:t med anledning häraf, under den 19 Juni 1858, uppdragit åt en särskild
Komité att uppgöra och till -Kongl. Maj:t tidigt före nästa Riksdag inkomma med fullständigt
förslag till förnyad Författning angående allmänna Bevillningens utgörande; och, sedan denna
Komité den 5 Augusti 1859 med Betänkande och Förslag i detta ämne inkommit, har
— 44 —
Kongl. Majit vid underdånig anmälan deraf den 11 i samma månad i nåder anbefallt Kammarrätten
att deröfver, utom i hvad anginge bevillnirigsgrunderna, till Kongl. Maj:t afgifva
underdånigt utlåtande, innan de ämnen, som för detsamma utgöra föremål, vid nästa Riksdag
förekomma till behandling hos vederbörligt Utskott, hvarjemte Kongl. Majit i nåder förordnade,
att, på sätt med andra nyligen afgifna Komité-betänkanden ägt rum, Komiténs underdåniga
Betänkande med åtföljande Tabeller, Bilagor och Protokoll skulle till trycket befordras.
240:o af den 2 Mars 1858, med Reglemente för Rikets Ständers Banks styrelse och
förvaltning (250).
Den 4 Maj 1858 har Kongl. Majit, sorn funnit lämpligt att, på förut öfligt sätt, i ett sammanhang
upptaga hvad rörande Allmänhetens förhållande till Banken är i Reglementet stadgadt,
låtit i detta hänseende utfärda nådig Kungörelse i anledning af Rikets Ständers vidtagna
beslut angående Bankoverkets styrelse och förvaltning.
Stockholm af Kongl. Finance-departementets Expedition den 19 September 1859.
H. W. Bredberg.
Förteckning å Rikets Ständers vid 1856, 1857 och 1858 årens Riksdag till Kongl Majit
i Dess Ecclesiastih-departements-expedition ingifna underdåniga skrifvelser, med uppgift å
de åtgärder, som i anledning af desamma ägt rum.
241.0 af den 11 Mars 1857, angående anvisande af medel, för år 1857, till Na
tional
musei-byggnaden (33).
Hvad Rikets Ständer beslutit har Kongl. Majit den 20 Mars 1857 i nåder meddelat vederbörande
till underdånig efterrättelse.
242o: af den 18 Mars 1857, i fråga dels om undersökning angående Biskoparnes löneinkomster
och dels om Biskopsprebendenas förseende med särskilde kyrkoherdar
m. m. (42).
Kongl. Majit har medelst cirkulärer af den 17 Juli 1858 dels från Erkebiskopen och
Biskoparne i Rikets samtliga stift infordrat uppgifter å desses löneinkomster, dels meddelat
samtliga Domkapitlen Kongl. Majits nådiga beslut, att vid utnämning till Erkebiskops- eller
Biskops-embete Ulls vidare skall fästas det vilkor, att den utnämnde skall vara underkastad
den förändring i lönevilkor, som i följd af den utaf Rikets Ständer åsyftade reglering kan
komma att bestämmas; hvarefter och sedan omförmälda uppgifter inkommit, Expeditionschefen
G. A. Brandel blifvit den 29 Mars 1859 i nåder förordnad att desamma, i sammanhang
med dem angående Presterskapets i allmänhet löneförmåner, ordna och till fullständighet
befordra.
243:o af den 8 April 1857, om beredande af religions- ech sedlighetsvård åt den vid
större arbeten använda personal (56).
— 45
Sedan vederbörande med infordrade utlåtanden inkommit, har Kongl. Majit vid underdånig
föredragning den 12 Februari 1858 låtit utfärda Allmän Författning i ämnet.
244:o af den 20 Maj 1857, angående undersökning af Kongl, och Hvitfeldtska
stipendiigodsens tillstånd och förvaltning m. m. (77).
Enär Rikets år 1848 församlade Ständers underdåniga framställning i enahanda syftning,
som den förevarande blifvit den 11 April 1853 öfverlemnad till Kammarkollegii handläggning,
men Kollegii utlåtande i ämnet ännu icke till Kongl. Majit inkommit, har Kongl.
Majit vid underdånig föredragning den 27 Oktober 1857 i nåder uppskjutit pröfningen af
denna framställning, till dess bemälda Kollegium det sålunda anbefallda utlåtandet afgifvit.
245:o af den 9 Juni 1857, angående ändring i lista momentet 10 § af Kongl.
Förordningen den 13 Juli 1853 angående fattigvården i Riket (79).
I öfverensstämmelse med Rikets Ständers härom gjorda underdåniga framställning har
Kongl. Majit under den 2 Oktober 1857 låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet. -
246:o af den 6 Juli 1857, angående ändring i sättet för presterskapets aflöning
(88).
Sedan Kongl. Maj:t genom nådigt cirkulär den 17 Juli 1858 till samtlige Kongl. Majits Befallningshafvande
och Domkapitel infordrat uppgifter å ordinarie presterskapets löneinkomster,
äfvensom anbefallt Domkapitlen, att under tiden genom tillfälliga öfverenskommelsers
åvägabringande så bereda, att all tionderäkning på åkern må upphöra m. m.; så hafva
sådana uppgifter till Kongl. Majit inkommit, hvarefter Kongl. Majit den 29 Mars 1859 i
nåder förordnat Expeditions-chefen G. A. Brandel att omförmäida uppgifter ordna och till
fullständighet bringa.
247:o af den 6 Juli 1857, angående skyddandet af Rikets fornlemningar (89).
Efter det Kongl. Majit infordrat Vitterhets-Historie och AnLiquitets-akademiens underdåniga
utlåtande i ämnet, samt Akademien föreslagit, att 2:ne Antiquitets-intendenter måtte varda
antagne, har Kongl. Majit den 6 November 1857, enär medel för dessas aflöning saknas,
förklarat sig vilja derom göra nådig Proposition till Rikets näst sammanträdande Ständer.
Derefter har bemälda Akademi den 29 Juli 1859 afgifvit förslag till förordning angående forntida
minnesmärkens fredande och bevarande, öfver hvilket förslag Kongl. Maj:t den 23 innevarande
månad infordrat Justitie-kanzlerns underdåniga utlåtande.
248:o af den 22 Jlili 1857, angående förhållanden rörande arbetsfolk, som utgår för
vinnande af arbetsförtjenst (94).
Sedan vederbörande blifvit öfver denna underdåniga framställning hörde, har Kongl. Majit
den 12 Februari 1858 i nåder förklarat samma framställning för det närvarande icke föranleda
till någon åtgärd.
249:o af den 22 Augusti 1857, angående de s. k. kurhusmedlen (110).
Kongl. Majit har under den 23 April 1858 låtit utlärda nådig Kungörelse i ämnet.
250:o af den 19 September 1857, angående lån (ör återuppbyggande af. Wallentuna
församlings genom åskeld förstörda kyrka (128).
Kongl. Majit har den 2 Oktober 1857 till vederbörandes förständigande i nåder meddelat
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län och Domkapitlet i Upsala, hvad Rikets
Ständer beslutit.
251:o af den 19 September 1857, angående lån för fullbordande af reparation å Skara
Domkyrka (129).
Hvad Rikets Ständer beslutit, har Kongl. Maj:t deri 2 Oktober 1857 i nåder meddelat Konungens
Befallningshafvande i Skaraborgs län och Konsistorium i Skara till kännedom och
vederbörandes förständigande.
252:o af den 12 September 1857, angående upphörande af Universitets rätt att med
Stadsstyrelse deltaga i handläggning af ekonomi- och politimål (121).
Den 2 Oktober 1857 anmäldt och remitteradt till Canzlers-embetena vid Universiteten.
253:o af den 4 November 1857, angående ändring i Kongl. Förordningen om Sockenstämmor
i Riket den 29 Augusti 1843 (157).
Kongl. Majit har den 24 November 1857 utfärdat nådig Kungörelse i ämnet samt, efter Ofverståthållarens
hörande, beslutit ändring i samma syftning uti Kongl. Förordningen den 16
Mars 1847 angående Sockenstämmor i Stockholm.
254:o af den 4 November 1857, angående förändradt sätt för utgörande af kronotionde,
anslagen till Kyrkoherdarne i Nöbbelöfs och Ottarps pastorater (150).
Kongl. Maj:t har den 17 Juli 1858 i nåder uppskjutit pröfningen af detta mål, såsom
egande sammanhang med den allmänna frågan om reglering af Presterskapets löneinkomster.
255:o af den 10 November 1857, angående den medicinska undervisningens lämpligare
ordnande m. m. (163).
Kongl. Majit har den 4 Februari 1859 i nåder förordnat en Komité för uppgörande af förslag
till ett ändamålsenligt ordnande af den medicinska undervisningen, hvilken Komité den
30 påföljande Juli algifvit Betänkande i ämnet, som blifvit till Universitetens Canzler och
Sundhelskollegium remitterade.
256--o af den 14 December 1857, angående återstoden af den för afskedade folkskolelärares
pensionering i Riksgäldskontoret afsatta tillgång (169).
Medelst Circulaire af den 30 December 1857 har Kongl. Majit meddelat Consistorierna (med
undantag af Linköpings och Hernösands stift, för hvilka pensions-reglementen redan äro
faststäl la) hvad Rikets Ständer beslutit.
257:o af den 27 Januari 1858, angående ändring af Kongl. Stadgan för Rikets Allmänna
Elementar-läroverk den 14 Augusti 1856 (200).
Sedan Kongl. Majit den 17 Julii 1858 i nåder förordnat en Komité till företagande af den
granskning af Läroverks-stadgan, hvarom Rikets Ständer anhållit, samt bemälde Komité den
23 December samma år med underdånigt Betänkande i ämnet inkommit, har Kongl. Majit
under den 29 Januari innevarande år låtit utfärda förnyad Stadga för Rikets Elementarläroverk.
258:o af den 12 Februari 1858 angående det Linköpings Domkyrka beviljade
låns förändring till understöd utan återbetalningsskyldighet (215).
Hvad Rikets Ständer beslutit har Kongl. Majit den 5 Mars 1858 meddelat Kongl. Majit»
Befallningshafvande och Konsistorium i Linköping för vederbörandes förständigande.
— 47 —
259:0 af den 20 Februari 1858, angående tillsyn öfver och regleringen af den
gymnastiska undervisningen i Riket (221.)
Kongl. Maj:t har den 17 Juli 1858 i nåder förordnat en Komité för utarbetande af förslag
till reglemente för Gymnastiska Central-institutet, samt till ordnande af den gymnastiska undervisningen
i Riket enligt de grunder Rikets Ständer antydt.
260: o af den 16 Februari 1858, angående statsbidrag för reparation af Westerås
Domkyrka (220).
Kongl. Maj:t har den 5 Mars 1858 meddelat Konsistorium i Westerås, för vederbörandes
förständigande, hvad Rikets Ständer beslutit.
261:o af den 24 Februari 1858, angående förbättrade aflöningsvilkor m. m. för
Arméens och flottans Läkare samt Provincial-läkare (22i).
Sedan Kongl. Maj:t den 30 Mars 1858 i nåder anbefallt Sundhetskollegium att till Kongl.
Maj:t inkomma med fullständigt förslag till ordnande af den civila sjukvården i Riket, har
Kollegium den 16 Maj 1859 ett sådant förslag afgifvit.
262:0 af den 25 Februari 1858, angående reglering af Riks-statens Åttonde Hufvudtitel
(222).
Kongl. Maj:t har den 20 Mars 1858, med godkännande af de utaf Rikets Ständer beviljade
anslag, i nåder meddelat Statskontoret och öfrige vederbörande innehållet af denna Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse.
263:o af den 25 Februari 1858, _ angående förklaring af Kongl, resolutionen den
17 December 1734 i fråga om klockareval inom Skåne, Halland, Blekinge och
Bohus län (240).
Efter inhemtande af Domkapitlens i Lund och Götheborg underdåniga utlåtanden i ämnet,
har Kongl. Maj:t vid underdånig föredragning den 5 November 1858 meddelat den af Rikets
Ständer begärda förklaring; dorom nådigt bref till bemälda Domkapitel för vederbörandes
förständigande blifvit expedieradt.
264:o af den 1 Mars 1858, angående ett Grefve Th. Rudenschöld beviljadt reseanslag
(243).
Vid underdånig föredragning den 20 Mars 1858 har Kongl. Majit godkänt hvad Rikets
Ständer beslutit.
265:o af den 2 Mars 1858, angående åtgärder för folkundervisningens befrämjande
(245).
Jemte det Kongl. Majit under den 23 April 1858 utfärdat nådig Kungörelse i ämnet, har
Kongl. Majit medelst circulaire af samma dag anbefallt Konsistorierna dels att dit inkomna
ansökningar om understöd af det beviljade anslaget till Kongl. Majit insända och öfver desamma
sig ytttra, dels ock meddela åtskilliga behöfliga upplysningar och uppgifter i ämnet;
hvarefter understöd af samma anslag blifvit åtskilliga församlingar beviljade.
266:o af den 2 Mars 1858, angående vilkoren för Konsistorii bifall till församlings
begäran om erhållande af 4:de profpredikant i regalt pastorat (249).
— 48 —
Kongl. Majit har under den 9 April 1858, aflåtit nådigt circulaire i ämnet tiH samtliga
Domkapitlen.
267:o af den 9 Mars 1858, angående behof af allmänna helsovårdens ordnande (262).
Sedan Kongl. Majit den 29 Oktober 1858 i nåder förordnat en Komité för uppgörande af
förslag till Lag angående sundhetsförhållandenas ordnande, har denna Komité den 26 Juli
1859 i ämnet afgifvit underdånigt förslag, som blifvit till Sundhetskollegium remitteradt.
Stockholm af Kongl. Ecclesiastik-departementets Registrators-kontor den 24 September
1859.
Ex Officio
F. A. Westerling.
Förteckning på de i föregående uppgifter intagna, af Rikets Höglofl. Ständer fattade
beslut och gjorda hemställningar, hvilka, såsom ännu icke i alla delar beredda till slutlig
underdånig föredragning, ej heller blifvit i nåder afgjordai
37. 41. 42. 47. 53. 68. 75. 76. 78. 82. 84. 88. 89. 103. lil. 112. 116. 123. 128.
136. 137. 139. 147. 153. -157. 160. 169 och 170. 180. 195 198. 200. 206. 207. 210.
213. 222. 226. 227. 230. 239. 242. 244. 246. 247. 252. 254. 255. 259. 261. 267.
Från Kongl. Finance-departementet har, i afseende å de fyra Rikets Ständers underdåniga
skrilvelser, hvilka finnas upptagna i Bilagorna till Justitii-Ombudsmannens Embets-berättelse
till Riksdagen 1856, såsom då ännu icke slutligen pröfvade, blifvit upplyst:
att skrifvelsen af den 19 Juli 1854 om förändradt beskattningssätt för mjöl- och sågqvarnar
samt om ödesqvarnars befriande från grundränta blifvit i hvad densamma rörer
ödesqvarnarne afgjord på sätt JVJ 29 å ofvanstående förteckning utvisar, och att sedan Kammarkollegium
den 9 Januari -1857 jemväl inkommit med underdånigt utlåtande i frågan om
beskattningssättet för mjöl- och sågqvarnar, denna del af Rikets Ständers skrifvelse nu är
under beredning till nådigt afgörande;
att skrifvelsen af den 23 September 1854, angående fiskets vid Trysunda hamn med
dertill hörande lägenheters försäljning till skatte, hvaröfver Kammar-kollegium, efter fullständig
utredning af hithörande förhållanden, under den 30 September 1856 inkommit med
sitt af vederbörandes yttranden beledsagade underdåniga utlåtande, blifvit den 30 påföljde
December i underdånighet anmäld och nådigt beslut under samma dag Kammar-kollegium
till egen och vederbörandes efterrättelse meddeladt;
att, beträlfande skrifvelsen af den 22 September 1854,' angående bildande af en Pensionsanstalt
för Skeppare, Styrmän och Sjöfolk, den Komité, som fått sig uppdraget att
uppgöra
uppgöra förslag dertill, under den 10 Juni 1857 i underdånighet hemställt, att åt Komitén
måtte öfverlemnas att söka, så vidt möjligt vore, sammanjemka de olika åsigter, som,
mod anledning af Kongl. Maj:ts nådiga remiss till Kommerce-kollegium å Komiténs afgifna
underdåniga betänkande, blifvit af vederbörande uttalade angående lämpligaste sättet och
villkoren för den ifrågasatte anstaltens tillvägabringande, och att, sedan Kongl. Majit i anledning
häraf förordnat, att de till f&ommerce-kollegium inkomna yttranden i ämnet borde
Komitén för verkställande af ofvanberörda jemkningsförsök tillställas, Komitén den 7
November 1857 inkommit med förnyadt förslag, som den 9 i samma månad jemväl blifvit
till Kommerce-kollegium remitteradt för att i målet afgifva underdånigt utlåtande, hvilket
ännu ej till Kongl. Majit inkommit;
att, vidkommande slutligen skrifvelsen af den 4 December 1854 om ändring i Kongl.
Förordningen den 22 December 1841 till förekommande af oloflig in- och utförsel af varor
m. m., General-Tull-styrelsens derå i sammanhang med andra frågor erhållna nådiga remiss
blifvit besvarad uti ett den 11 Maj 1858 från Tull-styrelsen inkommet förslag till
Tull-stadga; att vid föredragningen deraf Kongl. Majit förklarat Sig vilja, förrän ärendet
till slutlig pröfning förekomme, inhämta Högsta Domstolens underdåniga utlåtande öfver
de i förslaget intagna ansvars-bestämmelser, hvarvid Högsta Domstolen tillika borde anmäla
hvad möjligen emot samma förslag kunde med afseende på allmänna lagstiftnings-grunder
vara att anmärka; samt att, med anledning af Högsta Domstolens den 22 Juni 1859 inkomna
underdåniga utlåtande i ämnet, Kongl. Maj:t, genom nådig remiss den 4 påföljde
Juli, lemnat General-Tull-styrelsen tillfälle att vidare i målet sig yttra.
Bil. till B. St. Just. Ombudm. Emb-Berättelse år 1859.
VII
.■ V11i ’ . i : - - i' ...<■• .'i r.'J i !' L.
, .. .. r, - - Of!..:.. ii ■ i ; • - ■ i O -
..iflliyl!’, >»!: !<• i; i' ■■ 'fb ‘ : */1" y :|ii;
. ‘!i i • S-m i s ■■ 1 >' ■■/v:-1 : 1
'■ ■ ' . I
*
t ■ -.s: !■' ;■ /’ • • <' ' '■ ■
li/"!' . I; ■i,s-4 (tl ': . i - 1 / ■ . - I ; ’• r .> ■. 1 lil ■,: 1 : 'i.ifTlOV I ’
■ !■ liv
. vith: i; i i iso :• vi ■ ■ 1 : : 1 > ■ 1
.,.1 v, ... lii ' ' '> 1 ' ■ i i
• )•: vii.Cii ii;i.;tii'i*j hl i •• ■!'■ .. • i ■ ■’ 80 ■ ■ ■ ■ -ii'.
lii} ;J I . ■ . .■ li 11 ■ , ' ■' 'i'
.
i v[u;'i ■ , ,i. ;li; ' i*ni: I, r ■ . :•! ; In.". i0,v3 niiiiv" v: ;.■;; H
-,n Olli i imil ;-S iiol n m ■ i ■ : i ■ ’i:i.i ■ n' ■ ;■ '• ;<>* ; v.-hiiiutiii u;; livi/
-ibMiiliii, i» nu!' :>z yibi;• i ’ • i;( • ■ I- • y< rn»«'r 1 >:‘? 1' ■
.Mjiv jjjh l ii : ; : •-.!»(/ !li. •jiiiiillij iiftunyia-ihrt -lnTJilui) jf . m<1
Tabell, utvisande hvarest åtgärderna i anledning af R. H. Ständers vid 1856—1858 årens Riksdag aflåtna, i 10:de Samlingen af Bihanget till Riksståndens Protokoll
för samma Riksdag införda skrifvelser finnas .upptagna i Stats-Departementens afgifna Förteckningar.
(Första siffertalet betecknar skrifvelscns nummer i ofvanberörda Samling och följande siffertal nummer i förenämnda Förteckningar.)
1.
164.
39.
109.
77.
H*.
115.
125.
153.
89.
191.
32.
229.
79. 98. 227.
2.
99.
40.
21.
78.
14.
116.
126.
154.
206.
192.
31
230.
38.
3.
2.
4 1.
108.
79.
245.
1 17.
127.
155.
143.
193.
51.
231.
23 I*
4.
1.
42.
242.
80.
188.
1 18.
128.
15 6.
26.
194.
74.
232.
80.
5.
100.
43.
110.
81.
120.
119.
202.
157.
253.
195.
91
233.
229.
6.
165.
44. se 187.
82.
60.
120.
129.
158.
144.
196.
153.
234.
232.
7.
167.
45.
176.
83.
61.
121.
252.
159.
207.
197.
92.
235.
39.
8.
166
46.
8.
84.
121.
122.
130.
160.
145.
198
33.
236.
41.
9.
168.
47.
111.
85.
62,
123.
201.
161.
146.
199.
93
237.
40.
10.
101.
48.
180.
86.
189.
124.
65 131. 203.
162.
209.
200.
257.
238
96.
1 1.
3.
49.
175.
87.
29.
125.
132.
163.
255.
201.
222.
239.
97.
12.
*)
50.
112.
88.
246.
126.
133.
164.
208.
202.
223.
240.
263.
13.
*)
51.
177.
89.
247.
127.
88.
165.
27.
203.
212.
241.
81.
14.
4.
52. 50.
113.
90.
16.
128.
250.
166.
30.
204.
154.
242.
82.
15.
52.
53.
178.
91.
19.
129.
251.
167.
147.
205.
155.
243.
264.
16.
53.
54.
10.
92.
18.
130.
22.
168.
148.
206.
75.
244.
42.
17.
102.
55.
9.
93.
17.
131.
66.
169.
256.
207.
156.
245.
265.
18.
103.
56.
243.
94.
248.
132.
134.
170.
71.
208.
94. 221.
246.
43.
19.
*3
57.
7.
95.
133.
135.
171.
72.
209.
226.
247.
83.
20.
5.
58.
114.
96.
15.
134,
23.
172.
210.
210.
170.
248.
162.
21.
104.
59.
56.
97.
63. 87.
135.
173.
28.
211.
157.
24-9.
266.
22.
169.
60.
57.
98.
6 4.
136.
204.
174.
149.
212.
225.
250.
240.
23.
54.
61. 49. 58. 86.
179.
99.
198.
137.
*)
175'.
213.
213.
158.
251.
163.
24.
#)
62.
59.
100.
196.
138.
25.
176.
90.
214.
159.
252.
84.
25.
6.
63.
1 15.
10 1.
122.
139.
67.
177.
211.
215.
258.
253.
44.
26.
105.
64.
181.
102
195.
140.
136.
178.
150.
216.
36.
254.S
236.
27.
220.
65.
*i 16.
103.
194.
141.
137.
179.
214.
217.
76. 160.
255
45.
28.
106
66.
1 17.
104
200.
'*142.
138.
180. se 207.
218.
224.
256.
235.
29
13.
67.
118
105,
193
143.
139.
181.
151.
219.
233.
257.
48.
30.
11.
68.
182.
106
192.
144.
140.
182/
216.
220.
260.
258.
46.
3 1.
171.
69.
183.
107.
191.
145.
141.
183.
73.
221."
259.
259.
238.
32.
107.
70.
184.
108.
190.
146.
68.
184
217.
222.
262.
260.
47.
33.
241.
71.
185.
109.
197.
147.
142.
185.
215.
223.
77.
261.
239.
34.
12.
72.
85.
110.
249
148.
69.
186.
219.
224.
95.
262.
267.
35.
55.
73.
#)
111.
199.
149.
205.
187. 152.
234.
225.
37.
263.
228.
36.
174.
74.
187.
112.
20.
150.
254.
188.
218.
226.
161.
264.
237.
37.
173.
75.
186.
113.
123.
151.
24.
189.
34.
227.
230.
38.
172.
76.
119.
114.
124
152.
70.
190.
35.
228.
78. 261.
’) Utfärdade förordnanden.
’■) Till Hans Maj:t Konung Oscar !.
TILL
Rikets Högloft. Ständer.
Berättelse
AF
Deras Kommitterade till Tryckfrihetens vård,
Afgifven vid lagtima Riksdagen i Slockholm år 1859
Sedan den tid efter sistförflutne riksdag tilländagått, hvarunder tjenstemännen
vid Expeditions-Utskottets Tryckeriafdelning voro förbundne verkställa korrekturläsning
å de delar af Bihanget till Riksståndens protokoll, hvilka under riksdagens
lopp icke hunnit genom tryck offentliggöras, har detta arbete, likasom -mmtryckningen
af dem bland Rikets Grundlagar, som vid sista riksdagen undergått förändring,
varit i öfverensstämmelse med föreskrifterna i 59 § Riksdags-Ordningen
och Rikets Ständers Skrifvelse den 15 Maj 1845 af Kommitterade ombesörjdt,
dervid två bland Kommitterade med Sekreterarens biträde verkställt korrekturläsningen
af Riksdagsbeslutet och de omtryckta Grundlagarna, nemligen RegeringsFormen
och Riksdags-Ordningen, intagna under Nirén 77 och 81 i Svensk Författningssamling
för år 1858.
Vid korrekturläsningen af Riksdagsbeslutet anmärktes, att i 59 §, angående
ändringar i Legostadgan m. m., genom skriffel influtit den mening, att husaga ej
finge utöfvas mot tjenare af mankönet under 18 år och af qvinnokönet under 16
år, då deremot Rikets Ständers i detta ämne till Kongl. Majit aflåtna underdåniga
skrifvelse (As 258) uttryckligen innehölle, att tjenstehjon under nämnda åldrar
ägde husbonde söka med måttlig husaga tillrättavisa. Vid jemförelse befanns förrberörde
§ i Riksdagsbeslutet hafva samma lydelse ej mindre i konceptet än ock i
det exemplar, som blifvit hos Riksstånden justeradt, äfvensom i det till Kongl. Majit
å Rikssalen öfverlemnade. Icke destomindre ansågo Kommitterade, vid det för
detta ärende hållna sammanträde, enhälligt, att, då den framställning af Rikets
Ständers beslut, som i nyssnämnda handlingar förekomme, uppenbarligen strede
ej allenast emot det uti ofvanbeinälda underdåniga skrifvelse införda förslag till
förändrad lydelse af 5 § i nu gällande Legostadga, utan ock emot de grunder
för besagda lagförändring, hvilka i samma skrifvelse anfördes, den rättelse i det
tryckta exemplaret af Riksdagsbeslutet borde göras, att genom utbyte af ordet ej
emot ordet endast ifrågavarande mening erhölle sådan lydelse, att husaga endast
finge utöfvas emot tjenare af mankönet under 18 år och af qvinnokönet under
16 år.
Med åberopande af 5 § 8 mom. af Tryckfrihetsförordningen har Kongl. Svea
Hofrätt uti skrifvelse den 22 November 1858 anmodat Kommitterade att meddela
utlåtande, i anledning af den fråga, som, i sammanhang med anstäldt åtal emot
ansvarige utgifvaren af en tidning i hufvudstaden, blifvit väckt, rörande beståndet
af den å ett nummer af nämnda tidning lagda qvarstad; och hafva Kommitterade
under den 26 i nämnda månad det sålunda äskade utlåtandet afgifvit.
Slutligen hafva Kommitterade att anmäla den förändring, som inträffat i Kommitterades
personal derigenom, att Lektorn vid Stockholms Gymnasium, Riddaren
af Kongl. Maj:ts Nordstjerneorden, Magister Jonas Lundstedt den 20 sistförflutna
September aflidit.
Hvilket allt till Rikets Högloflige Ständer härmed inberättas.
Stockholm den 14 Oktober 1859.
CARL WESTER.
BROR EM. HILDEBRAND. ERIC SPARRE. L. M. ENBERG.
J J. NORDSTRÖM. JOHAN ER. RYDQVIST.
N. A Fröman.
Tillägg
till
RIKETS HÖGEOFLIGE STÄM)ERS
JUSTITIE-OMBUDSMANS
t
EMBETS-BERlTTELSE
till Riksdagen år 1859,
ändring uti Kongl. Förordningen, angående inteckning i fast
egendom, den 13 Juli 1818.
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS E. WESTRELL, 1859.
Oedan jag, i enlighet med föreskriften uti 14 § af Instruktionen för Rikets Ständers
Justitie-Ombudsman, genast vid början af innevarande Riksdag aflemnade till samtliga
Riks-stånden den allmänna redogörelse för förvaltningen af det mig anförtrodda Embete,
som, jemlikt samma § och 100 § i gällande Regeringsform, bort afgifvas, har genom
inkomna klagomål uppdagats, hvad jag förut icke ägt mig bekant, att vid tillämpningen
af 23 § sednare momentet i Kongl. Förordningen, angående inteckning i fast
egendom, den 13 Juli 1818, olika åsigter hos Domstolarne sig yppat af den betänk
-
liga art, att jag, till iakttagande af föreskriften uti -15 § af ofvannämnda Instruktion,
anser nödigt att derom utan dröjsmål göra anmälan hos Rikets Höglofl. Ständer, under
vördsamt yrkande om en till enhet i lagskipningen verkande förklaring eller ändring
af ifrågavarande § uti berörda Kongl. Förordning.
Denna § har följande lydelse:
»Då inteckning förnyas skall; uppvise borgenär inför Rätten den intecknade
»handlingen i hufvudskrift, och skrifve Domaren intecknings-förnyelsen derå. Är bor»genärs
hemvist utom det härad eller den stad, der den egendom ligger, hvari inteckning
skett; må han dock inför Rätten i den ort, hvarest han bor, förete inteck»nings-handiingen,
att i dess intecknings-protokoll införas; och varde borgenärs ansök»ning
om intecknings-förnyelsen af Domaren å .handlingen tecknad; sedan gifve bor»genär
bevis härom in till den Rätt, som inteckningen beviljat, morn den lid, som
»i 21 § sägs; och vare detta så gildt, som om handlingen der företedd varit».
Skiljaktigheten vid tillämpningen af detta lagrum angår allenast frågan om vigten
och betydelsen af deri förekommande ordet: »införas».
Ofvannämnda klagomål afse nemligen de förhållanden: att sedan Styrelsen för
Försäkrings-aktie-bolaget Skandia låtit den 9 Augusti 1858, för erhållande af inteckningsförnyelse,
inför Stockholms Rådstufvurätt förete Fem särskilda, i fastigheter
inom Götheborgs stad intecknade skuldebref och den 4 påföljda Oktober till Rådstugurätten
i Götheborg ingifva Stockholms Rådstufvurätts öfver företeendet derstädes
utfärdade särskilda bevis, innehållande, bland annat, att å originalskuldebrefven
blifvit tecknade intyg om ändamålet med uppvisandet, Rådstugurätten i Götheborg
sistnämnda dag förklarat, att då de ifrågavarande skuldsedlarna icke, -enligt hvad de
företedda utdragen af Stockholms Rådstufvurätts intecknings-protokoll utvisade, blifvit, pä
sätt i 23 § af Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818 föreskrifves, i protokollet införda,
kunde de sökta inteckningsförnyelserna då icke meddelas; — samt att, efter det
Styrelsen hos Kongl. Maj:ts och Rikets Götha Hofrätt öfverklagat Rådstufvurättens
omförmälda Beslut, och Kongl. Hofrätten genom särskilda Utslag den 15 Mars innevarande
år sig utlåtit, att enär den omständighet, att ifrågakomma förskrifmngar icke
blifvit vid uppvisandet inför Stockholms Rådstufvurätt uti dess protokoll ordagrant
införda, ej utgjort hinder för Rådstugurätten i Götheborg att den sökta inteckningsförnyelsen
bevilja, blefve, med undanrödjande af öfverklagade Besluten, målen visade
åter till sistnämnda Rådstufvurätt, som hade att, derest ansökningarna inom viss
stadgad tid fullföljdes, öfver ’ desamma nytt laglikmätigt utlåtande meddela, Rådstugurätten
väl den 28 i sistberörda månad uti ifrågavarande Fem 'ärenden de sökta förnyelserna,
»i följd al Kongl. Hofrättens Utslag,» beviljat, men icke desto mindre du
Styrelsen ånyo förfarit på samma sätt med Fem andra inteckningsärenden, åter af
enahanda skäl, som finnas ofvan anförda, afslagit ansökningarna till dess Styrelsen
äfven i dessa ärenden tillvunnit sig Kongl. Hofrättens föreskrifter af lika lydelse,
sorn i de förra, samt än ytterligare, sedan Styrelsen för icke färre än '17 andra
inteckningars förnyande vidtagit enahanda åtgärder, på lika sätt förfarit.
Styrelsen har till utveckling af sin talan anfört: att af ordalydelsen i ofvanberörda
23 §, borde ostridigt följa, att det åliggande borgenär i fall, som förevarande,
hade vid den Rätt, sorn inteckningen beviljat, endast vore att dit ingifva den andra
iRättens bevis derom att inteckningshandhngen blifvit inför sistberörda Rätt i bufvudskrift
företedd och att förnyelse-ansökningen blifvit å handlingen tecknad; — att det
väl vore stadgadt, att intecknings-handlingen skulle företes att i intecknings-protokollet
införas, men deremot saknades all föreskrift om att det bevis, borgenär till Domstolen,
som inteckningen beviljat, skulle ingifva, borde innehålla en ordagrann afskrift
af skuldsedeln; — att om således ock meningen, i strid mot hvad de Svenska Domstolarna
med sällspord enstämmighet antagit, verkligen skulle varit, att inteckningshandlingen
borde i den Rätts protokoll, der uppvisandet sker, ordagrant intagas, —•
något som mer än 4-0-årig stadgad praxis för en motsatt tolkning ensam gåfve rätt
att betvifla, — så vore dock tydligt, att intet berättigande blifvit den ena Rätten
gifvet alt, till förnyelse-sökandens förfång, söka påtvinga öfrige Under-rätter en annan
form för de af dem utfärdade »bevis,» allenast dessa innehölle hvad lagen stadgade
eller att inteckningshandhngen blifvit i hufvudskrift företedd och förnyelse-ansökningen
derå tecknad; — samt att i detta afseende Stockholms Rådstufvurätts
ifrågavarande bevis icke lemnade något öfrigt att önska, helst skuldsedlarna funnos
i desamma införda tili alla de delar, som för inteckningens förnyande och till undvikande
af förblandning med andra i samma fastighet intecknade skuldsedlar kunde
behöfva anmärkas.
Nu torde väl icke böra förnekas, att, enär författningen i ordalagen innehåller,
att borgenär skall inför Rätten i den ort, hvarest han bor, förete intecknings-handlingen
att i dess protokoll »införas,» det skulle vara härmed närmast förenligt, att,
såsom Rådstugurätten i Götheborg fordrat, hela handlingen i protokollet intoges;
men, mig veterligen, har åt denna föreskrift icke af Domstolarna i allmänhet gifvits
en sådan tolkning, utan har vanligen Domstolen i borgenärens boningsort i stället uti
sitt protokoll anmärkt ändamålet med intecknings-handlingens företeende i hufvudskrift
samt i öfrigt alla de omständigheter, hvaraf den Domstol, som beviljat inteckningen,
kunnat med erforderlig visshet utröna, att denna varit samma handling, på grund
hvaraf inteckningen blifvit faststäld, hvarjemte bevis å inteckningshandhngen skrifvits
och anmärkning derom uti protokollet ägt rum. Härmed synes mig ändamålet jemväl
vara vunnet, och då Lagstiftaren icke ansett nödigt föreskrifva, att när omedelbart
till Domstolen, inom hvars domvärjo intecknade fastigheten är belägen, inteckningshandlingen
för förnyelse ingifves, den skall ordagrant införas i protokollet,
så kan jag icke finna någon giltig grund, hvarföre detta mera skulle fordras, om handlingen
i berörda ändamål företes inför Domstolen i borgenärens boningsort, och detta
så mycket mindre, som den ena Domstolen i allmänhet måste anses lika skicklig,
6
sorn den andra, ali bedöma, huruvida en handling blifvit i hufvudskrift uppvisad,
samt urskilja och beskrifva de omständigheter, hvarpå densamma med säkerhet må
kunna igenkännas. Det ordagranna införandet i protokollet af intecknings-handlingen
leder äfven ofta till en vida högre expeditionslösen, än annars kunnat påföras, så
att åtminstone icke vinningslystnad kan vara bevekelsegrunden för ett motsatt förfarande
uti ifrågavarande hänseende.
Frågan har imellertid jemväl varit föremål för pröfning hos Konungens Högsta
Domstol. Sedan uti hkartadt fall ett Götheborgs Rådstufvurätts Utslag den 29 December
1841 blifvit af Kongl. Götha Hofrätt den 18 Februari 1842 faststäldt,
har Kongl. Maj:t, uppå underdånigt ändringssökande af Advokat-Fiskals-embetet i
Rikets Ständers Bank (efter nedsatt revisionsskilling), medelst Dom den 28 Juni
1843, förklarat: att enär Kansli-Kommissarierne i Rikets Ständers Bank, med företedda
bevis från Stockholms Rådstufvurätt styrkt, att de för då ifrågavarande två
lån ulgifna original-skuldsedlar blifvit, i afseende på tillernad anhållan om inteekningarnes
förnyelse, den 20 November 1841 uppviste hos Rådstugurätten och derom
vid samma Domstol påtecknade i öfverensstämmelse med 23 § i Förordningen den
13 Juli 1818, funne Kongl. Majit den omständighet, att bevisen ej utmärkte, det
inteckningshandlingarna blifvit i sistnämnda Rådstufvurätts protokoll införda, icke hafva
utgjort hinder för Rådstugurätten i Götheborg att den å ifrågavarande inteckningar
derstädes sökta förnyelse meddela; hvadan, med undanrödjande af Hofrättens och
Rådstufvurättens sammanstämmande Beslut, ärendet visades åter till Rådstugurätten i
Götheborg, som hade alt, såvida sökanden inom Tre månader efter utgifvandet af
Kongl. Majits Dom sig anmälde och ansökningen fullföljde', deröfver sig laglikmätig!
utlåta.
Detta Högsta Domstolens Beslut fattades utaf Justitie-råderne Isberg, Bredberg.
Nyblaeus, Nordenstolpe och Grefve Snoilsky, hvaremot Justitie-råderne Themptander
och Grefve G. A. Sparre voro från Beslutet skiljaktige samt gillade Nedre Revisionens
i underdånighet afgifna betänkande, hvarigenom hemställts, att Hof-rättens på bestämdt
stadgande i den åberopade § af Förordningen den 13 Juli 1818 grundade
Utslag måtte af Kongl. Majit i nåder fastställas.
Af hvad nu blifvit anfördt visar sig den olika uppfattningen och tillämpningen
af ifrågavarande lagbud och enär genom en sådan, redan i och för sig sjelf menlig
skiljaktighet lätteligen kan uti fall af förevarande beskaffenhet både för allmänna verk
och för enskilda personer äfventyras den säkerhet, som med inteckning åsyftas, under
desto vådligare följder för de förra emedan inteckning ofta utgör den hufvudsakliga
grunden för deras bestånd samt inteckningsförnyelserna vanligen på en gång förekomma
till högst betydligt antal, såsom då till exempel Rikets Ständers Bank under
innevarande år haft icke mindre än 1,305 inteckningar att förnya, — så synes
mig behofvet af lagbudets förtydligande obestridligt vara för hand; och som det ingalunda
är min åsigt, att en Underdomstol skall i sin fria pröfning af lagens innehåll
7
bindas genom högre Rätts lagtolkning, samt ändamålet således icke kunde ernås medelst
åtal, om än delta vunne framgång, (Inner jag mig föranlåten hemställa, att Rikets
Höglofl. Ständer måtte, med upphäfvande af 23 § i Kongl. Förordningen den
13 Juli 1318, antaga ett sådant stadgande, som Lagberedningen föreslagit, nemligen:
»Då inteckning förnyas skall, uppvise borgenär inför Rätten
»i hufvudskrift den handling, hvarå inteckningen beviljad är; och
»skrifve Rätten inteckningsförnyelsen derå; stånde ock borgenär
»fritt att inför annan Underrätt inteckningshandlingen förete: den
»Rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll korteligen
»intagas hvad handlingen innehåller med dag och årtal då den
»utgafs, af hvilken Rätt inteckningen beviljad är med dag och
»årtal då det skedde och då iniecknmgen förnyades, om det
»skett; teckne ock bevis å handlingen, att den, till vinnande af
»inteckningsförnyelse, företedd varit: sedan gifve borgenär proto»kollet
deröfver in till den Rätt, som inteckningen beviljat, inom
»tid. som i 21 § sägs; och vare detta så gildt som om hand»lingen
der företedd blifvit.»
I sammanhang härmed har jag ansett mig böra upplysa, att äfven i afseende
på inteckningars dödande och omflyttning vid åtskilliga Domstolar förfares på enahanda
sätt, som vid inteckningars förnyande i det att sedan borgenär för sådant ändamål
fått inför Domstol i boningsorten förete inteckningshandling i hufvudskrift samt
erhållit Domstolens bevis deröfver, hvilket äfven blifvit af Domaren tecknadt å sjelfva
handlingen, och derefter uppvisat denna Domstols protokoll inför Rätten i den ort, der
panten varit belägen, sistnämnda Rätt åt ärendet meddelat lika åtgärd, som derest
handlingen varit i hufvudskrift der företedd. Meningarna om befogenheten häraf äro
likväl delade emedan andra Domstolar deremot, i saknad af något på detta fall tillämpligt
lagstadgande, icke tilltrott sig vidtaga den i sådan ordning äskade åtgärden med
en beviljad inteckning. Denna betänksamhet å Domstolarnas sida finner jag äfven
vara ganska tillbörlig.
Då nu redan genom det skiljaktiga förfarandet vid Domstolarna behofvet af ett
lagstadgande äfven i detta hänseende är uppenbart och tidsförhållandena dessutom
otvifvelaktigt fordra ett så beskaffadt medgifvande från lagstiftningens sida, att den
större mängd intecknade förbindelser, som utgöra de i sednare tider tillkomna penningeverks
grundfond, icke må behöfva tid efter annan utspridas kring hela landet,
hvarigenom betydlig skada och förlust kunna uppstå, men deremot några vådliga
följder af ett lagstadgande i denna rigtning icke synas kunna befaras, så finnér jag
mig böra hemställa att ett nytt lagbud må åvägabringas i närmaste öfverensstämmelse
med hvad Lagberedningen föreslagit.
8
Lagberedningens förslag i detta hänseende börjas sålunda: »Vill borgenär låta
sin inteckning under annan nedsättas, eller eljest förändras, eller till större eller
mindre del dödas» o. s. v. Häraf torde få antagas, att genom ett sådant lagbud
icke vore tillåtet, att, medelst intecknings-bandlingens uppvisande vid annan Domstol,
än den som inteckningen fastställt, intecknings-säkerheten helt och hållet dödades,
men någon våda dervid, mera än att den får dödas på sådant sätt till största
delen, kan jag icke förutse. Nyttan af en så beskaffad tillåtelse torde deremot ej
behöfva närmare ådagaläggas.
I följd häraf tillåter jag mig framställa följande förslag, såsom tillägg vid 23 §
oftanämnda Kongl. Förordning:
»Vill borgenär låta sin inteckning under annan nedsättas,
»eller eljest förändras, eller helt och hållet eller till större eller
»mindre del dödas; uppvise då inteckningshandlingen i bufvud»skrift
för Rätten, och skrifve Rätten derå bevis om den åt»gärd,
som meddelad varder, sedan den i protokollet tecknad
»är; stånde dock borgenären fritt att, äfven i sådant ändamål,
»vid annan Underrätt förete handlingen, om han derå skriftligen
»förklarar, i hvad mån inteckningen nedsättas, förändras eller
»dödas må; och låte Rätten, då detta sker, handlingen, med
»det förklarande, i sitt inteckningsprotokoll ordagrant införas;
»teckne ock bevis å handlingen, att den så företedd varit: se»dan
varde protokollet ingifvet till den Rätt, som inteckningen
»beviljat; och vare det så gildt, som hade handlingen der före»tedd
blifvit. Äro flera inteckningar i samma egendom bevil»jade
å samma dag, på grund af särskilda lika lydande hand»lingar,
och har, 'i fall inteckningarna förnyade blifvit, förnyel»serna
äfven å samma dag skett; då må ej någon af de inteck»ningar
nedsättas, förändras eller dödas, utan att den handling,
»hvarå inteckningen grundad är, i hufvudskrift företes för den
»Rätt, som inteckningarna beviljat.»
Godkännes detta mitt vördsamma förslag, så bortgår naturligtvis första momentet
af 24 § uti nu gällande Inteckningslag.
Stockholm den 27 November 1859.
Carl Wester.
B. Ijuntlegren.
\
